Regeringens proposition
1994/95:7

Lag om civilt försvar

Prop.
1994/95:7

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 16 juni 1994

Carl Bildt

Anders Björck
(Försvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om civilt försvar. Den nya lagen reglerar
kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila
försvaret. Lagen innehåller också bestämmelser om hemskydd, verkskydd och
befolkningsskydd.
Civilförsvaret upphör att existera som statlig organisation. I stället blir
befolkningsskydd och räddningstjänst en kommunal uppgift även under höjd
beredskap. Benämningen skyddsrumsorter tas bort och i stället skall skyddsrum
och skyddade utrymmen byggas i områden som i krig kan antas bli särskilt utsatta
för verkningar av stridsmedel. Skyddade utrymmen skall även byggas i andra
utsatta områden. Kommunen skall bestämma dessa områden i samråd med
länsstyrelsen.
Den nya lagen ersätter civilförsvarslagen (1960:74), lagen (1964:63) om
kommunal beredskap, lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap, m.fl. lagar.
Följdändringar föreslås i ett flertal andra lagar.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 5

2 Lagtext.................................. 6
2.1 Förslag till lag om civilt försvar... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i brotts-
balken............................... 21
2.3 Förslag till lag om ändring i rädd-
ningstjänstlagen (1986:1102)......... 23
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1953:771) om skydd för vissa inter-
nationella sjukvårdsbeteckningar och
för civilförsvarets internationella
kännetecken.......................... 26
2.5 Förslag till lag om ändring i för-
fogandelagen (1978:262).............. 27
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen
(1982:1004) om skyldighet för nä-
ringsidkare, arbetsmarknadsorganisa-
tioner m.fl. att delta i totalför-
svarsplaneringen..................... 28
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1923:116) om hundskatt.............. 30
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen
(1942:335) om särskilda skyddsåtgär-
der för vissa kraftanläggningar m.m.. 31
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen
(1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa
mål.................................. 32
2.10Förslag till lag om ändring i lagen
(1972:435) om överlastavgift......... 35
2.11Förslag till lag om ändring i vapen-
lagen (1973:1176).................... 36
2.12Förslag till lag om ändring i tra-
fikskadelagen (1975:1410)............ 37
2.13Förslag till lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter......... 38
2.14Förslag till lag om ändring i plan-
och bygglagen (1987:10).............. 39
2.15Förslag till lag om ändring i polis-
lagen (1984:387)..................... 40
2.16Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:217) om skydd för samhällsvik-
tiga anläggningar m.m................ 41
2.17Förslag till lag om ändring i lagen
(1994:137) om mottagande av asylsö-
kande m.fl........................... 42

3 Ärendet och dess beredning............... 43

4 Bakgrund................................. 44

5 Nuvarande ordning ...................... 45

6 Behovet av ändringar..................... 46

7 Lagteknisk lösning....................... 47

8 Vissa grundläggande begrepp.............. 49

9 Beredskapsförberedelser och verksamheten
under höjd beredskap..................... 52

10 Civilplikt ............................ 64

11 Hemskydd................................. 65

12 Verkskydd ............................... 68

13 Skyddsrum och skyddade utrymmen.......... 71

14 Särskilda skyldigheter för ägare och
andra innehavare av egendom m.m.......... 77

15 Utrymning och inkvartering m.m........... 79

16 Säkerhetsskyddet i kommuner och landsting 86

17 Straff m.m............................... 90

18 Överklagande av beslut................... 92

19 Kostnader................................ 94

20 Ikraftträdande........................... 95

21 Författningskommentar.................... 96
21.1Förslaget till lag om civilt försvar. 96
21.2Förslaget till lag om ändring i
brottsbalken.........................120
21.3Förslaget till lag om ändring i
räddningstjänstlagen (1986:1102).....120
21.4Förslaget till lag om ändring i
lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar
och för civilförsvarets internatio-
nella kännetecken....................121
21.5Förslaget till lag om ändring i för-
fogandelagen (1978:262)..............122
21.6Förslaget till lag om ändring i
lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorgani-
sationer m.fl. att delta i totalför-
svarsplaneringen.....................122
21.7Förslaget till lag om ändring i
lagen (1981:691) om socialavgifter...122
21.8Förslaget till lag om ändring i
lagen (1990:217) om skydd för sam-
hällsviktiga anläggningar m.m........122
21.9Förslaget till lag om ändring i
lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl.....................123
21.10Övriga förslag till lagändringar. ..123

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet SOU
1989:42 Det civila försvaret........124

Bilaga 2 Betänkandets förslag till lagtext....134

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser
som yttrat sig överbetänkandet
Det civila försvaret.................177

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag..........178

Bilaga 5 Lagrådets yttrande...................216

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 16 juni 1994..............................226

Rättsdatablad.................................227

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om civilt försvar,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
4. lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvaretsinternationella kännetecken,
5. lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),
6. lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet förnäringsidkare,
arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att deltai totalförsvarsplaneringen,
7. lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,
8. lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissakraftanläggningar m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
10. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
11. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
12. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
15. lag om ändring i polislagen (1984:387),
16. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd församhällsviktiga anläggningar
m.m,
17. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande avasylsökande m.fl.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext

2.1 Förslag till lag om civilt försvar

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga
kommunernas ansvar inom det civila försvaret. Lagen innehåller också
bestämmelser om hemskydd, verkskydd och befolkningsskydd.

2 § Med befolkningsskydd avses åtgärder för att skydda befolkningen och civil
egendom från krigets verkningar. Sådana åtgärder är
1. utrymning och inkvartering,
2. tillhandahållande och iordningställande av skyddsrum och skyddade
utrymmen,
3. tillhandahållande av andningsskydd,
4. mörkläggning,
5. information om självskydd,
6. kompletterande åtgärder som är nödvändiga för att verksamhet enligt denna
paragraf skall kunna bedrivas.

3 § Bestämmelserna i 5 - 8 kap. gäller inte militär verksamhet eller
anläggningar som är avsedda för sådan verksamhet eller för ledning av rikets
försvar.

4 § Vad som föreskrivs i denna lag gäller inte om annat sägs i lagen (1942:335)
om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.

5 § Vad som föreskrivs i denna lag om landsting gäller också kommuner som inte
tillhör något landsting.

2 kap. Beredskapsförberedelser m.m.

Ansvaret för beredskapsförberedelser m.m.

1 § Kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna skall vidta de
beredskapsförberedelser som behövs för deras respektive verksamhet under höjd
beredskap.
Kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen ansvarar inom kommunen respektive
landstinget för att beredskapsförberedelserna får en enhetlig inriktning och
genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Inom den kyrkliga kommunen ligger detta
ansvar på kyrkorådet eller motsvarande organ.
Beredskapsförberedelserna skall genomföras i samverkan med berörda statliga
myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner. Den kyrkliga kommunen
skall också samverka med övriga trossamfund inom den kyrkliga kommunen.

2 § Kommunen skall verka för att beredskapsförberedelserna för den civila
verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, landstinget, kyrkliga
kommuner samt organisationer och företag får en enhetlig inriktning och för att
samverkan kommer till stånd mellan dem. Detta gäller dock endast i fråga om
sådan verksamhet som är inriktad på kommunen.

3 § Stiftsstyrelsen skall inom stiftssamfälligheten verka för att de kyrkliga
kommunernas beredskapsförberedelser genomförs på ett ändamålsenligt sätt och med
en enhetlig inriktning. Stiftsstyrelsen skall samråda med domkapitlet.

4 § Varje kommun, landsting och kyrklig kommun skall medverka i sådan
utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelserna och som genomförs av
något annat sådant organ eller av en statlig myndighet och som berör kommunen,
landstinget eller den kyrkliga kommunen.

5 § Kommunen skall hålla den myndighet som regeringen bestämmer underrättad om
de beredskapsförberedelser som vidtagits och om de övriga förhållanden som har
betydelse för det civila försvaret i kommunen.

Ersättningsskyldighet för staten

6 § Staten skall betala ersättning till kommunerna för kostnaderna för
beredskapsförberedelserna enligt detta kapitel. Ersättningen skall bestämmas med
utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och risker i krig.
Staten skall betala ersättning till landstingen för kostnaderna för sådan
utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelserna.
Ersättningarna bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

3 kap. Verksamhet under höjd beredskap

1 § Under höjd beredskap ansvarar kommunstyrelsen för ledningen av den del av
det civila försvaret som kommunen skall bedriva.
Kommunstyrelsen skall under höjd beredskap också verka för att sådan verksamhet
som sägs i 2 kap. 2 § får en enhetlig inriktning och för att samverkan kommer
till stånd mellan dem som bedriver verksamheten.

2 § Under höjd beredskap ansvarar landstingsstyrelsen för ledningen av den
civila hälso- och sjukvården samt den övriga verksamhet för det civila försvaret
som landstinget skall bedriva.

3 § Under höjd beredskap ansvarar kyrkorådet eller motsvarande organ för
ledningen av den del av det civila försvaret som den kyrkliga kommunen skall
bedriva.

4 § Kommunen skall under höjd beredskap eller när ransoneringslagen (1978:268) i
annat fall tillämpas, i den omfattning som regeringen bestämmer,
1. vidta de åtgärder som behövs för försörjningen med nödvändiga varor,
2. medverka vid allmän prisreglering och ransonering,
3. medverka i övrigt vid genomförandet av åtgärder som är viktiga för landets
försörjning.

5 § Om en kommun eller ett landsting har en för totalförsvaret viktig uppgift
och denna blir oskäligt betungande till följd av krigsskada eller andra
utomordentliga förhållanden som orsakats av krig eller krigsfara, är andra
kommuner och landsting skyldiga att lämna hjälp.
Omfattningen av hjälpen bestäms av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.

6 § Kommunen skall under höjd beredskap hålla den myndighet som regeringen
bestämmer underrättad om beredskapsläget och de övriga förhållanden som har
betydelse för det civila försvaret i kommunen.

4 kap. Hemskydd

1 § I varje kommun skall det finnas ett hemskydd.

2 § Hemskyddet är en beredskapsorganisation som under höjd beredskap har till
uppgift att
1. förmedla information mellan kommunen och befolkningen,
2. verka för att skydda, rädda och i övrigt hjälpa befolkningen i samband med
stridshandlingar,
3. verka för att trygga sådan försörjning som är nödvändig för
befolkningens överlevnad.

3 § Hemskyddet består av totalförsvarspliktiga som skrivits in för civilplikt
och av frivilliga.

5 kap. Verkskydd

1 § Verkskyddet är en beredskapsorganisation som under höjd beredskap har till
uppgift att, vid den anläggning där det organiserats, medverka vid skydd av
verksamheten och personalen samt i räddningstjänst.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att det
vid en anläggning skall finnas verkskydd, om det vid anläggningen bedrivs
verksamhet som har stor betydelse för totalförsvaret, och om anläggningen med
hänsyn till sin belägenhet eller verksamhetens art kan antas bli särskilt utsatt
vid stridshandlingar.
Ett sådant beslut skall innehålla ett föreläggande för den som bedriver
verksamheten vid anläggningen att
1. organisera verkskyddet,
2. planlägga dess verksamhet,
3. hålla det med materiel och förnödenheter,
4. se till att personalen får den utbildning som avses i 3 §, samt
5. även i övrigt vidta de åtgärder som behövs för verkskyddets verksamhet.
Föreläggandet får också riktas mot ägaren till den anläggning där
verksamheten bedrivs.

3 § Utbildning av verkskyddets personal skall genomföras av den myndighet som
regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får efter överenskommelse med en kommun besluta att denna skall genomföra
utbildningen.
Den som enligt första stycket skall genomföra utbildning får efter
överenskommelse med den som skall organisera verkskyddet besluta att denne i
stället skall genomföra utbildningen.

4 § En räddningsledare enligt 31 § räddningstjänstlagen (1986:1102) får under
höjd beredskap ta i anspråk verkskydd inom kommunen för räddningstjänstuppgifter
som rör annat än den anläggning där verkskyddet organiserats.

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer eller kommunen får förelägga den som
bedriver verksamhet vid eller äger en anläggning som avses i 2 § första stycket
att lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar om anläggningen och
verksamheten som behövs för myndighetens eller kommunens befattning med
verkskyddet.

6 § Den som enligt 2 § är skyldig att organisera verkskydd skall betala
kostnader för sådan utbildning av verkskyddets personal som genomförs av en
myndighet eller av kommunen.

7 § Om ett verkskydd har tagits i anspråk enligt 4 §, har den som svarar för
verkskyddet rätt till skälig ersättning av staten dels för kostnaderna för
verkskyddets personal, dels för skador som inte är ringa på materiel och annan
egendom.
Anspråk på ersättning prövas på det sätt som föreskrivs i förfogandelagen
(1978:262).

6 kap. Skyddsrum och skyddade utrymmen

Inledande bestämmelser

1 § För att under krig skydda befolkningen skall det i de områden som kan antas
bli särskilt utsatta för verkningar av stridsmedel finnas skyddsrum och skyddade
utrymmen. Skyddade utrymmen skall också finnas i andra utsatta områden.
Med skyddsrum avses ett utrymme som redan under fred utformas och utrustas så
att det ger skydd mot de stridsmedel som kan antas komma till användning i krig.
Med skyddat utrymme avses ett utrymme som utformas och utrustas så att det
ger ett skäligt skydd mot radioaktiv strålning och splitter samt i särskilt
utsatta områden mot byggnadsras. Skyddade utrymmen anordnas först under höjd
beredskap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock
besluta att ett skyddat utrymme skall anordnas redan dessförinnan.

2 § Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen besluta inom vilka områden det
skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen. Om enighet inte kan nås, skall
kommunen överlämna frågan till regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

3 § Kommunen skall besluta om byggande av skyddsrum samt, i den omfattning
staten ställer medel till förfogande, kontrollera att inrättade skyddsrum har en
tillfredsställande skyddsförmåga.
Kommunen skall också besluta om byggande av skyddade utrymmen.

4 § Kommunen skall föra register över samtliga skyddsrum i kommunen och över de
skyddade utrymmen som planlagts.

Placering och utformning

5 § Skyddsrummen skall placeras och utformas med hänsyn till befolkningens
möjligheter att efter varning hinna fram till dem i tid och att uppehålla sig
där under den tid som behövs.

6 § Skyddsrummen skall utformas så att de under fredstid kan användas för andra
ändamål. De skall dock skyndsamt kunna ställas i ordning.

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter eller i särskilda fall besluta om hur skyddsrum och
skyddade utrymmen skall utformas och utrustas.

Anmälningsskyldighet för byggnadsåtgärder

8 § Den som inom ett område där skyddsrum skall byggas avser att utföra sådana
byggnadsåtgärder som anges i 9 kap. 2 § 1 och 3 plan- och bygglagen (1987:10)
och som kräver bygganmälan skall underrätta kommunen om sin avsikt. Kommunen
skall till den som lämnat sådan underrättelse lämna besked om skyddsrum skall
byggas i byggnaden eller anläggningen och, om så är fallet, lämna uppgift om det
antal personer som skall kunna få plats i skyddsrummet. Kommunen skall förelägga
den som lämnat underrättelsen att vidta åtgärder i enlighet med beskedet.
Besked som kommunen lämnat enligt första stycket gäller i två år
eller, om bygganmälan enligt 9 kap. 2 § plan- och bygglagen har gjorts, under
två år från dagen för bygganmälan. Kommunen får ändra beskedet endast om den som
lämnat underrättelsen godtar ändringen.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får
meddela föreskrifter om undantag från underrättelseskyldigheten enligt första
stycket.

9 § Vid byggsamråd enligt 9 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10) skall en
genomgång göras av de åtgärder för besiktning, tillsyn och övrig kontroll som är
nödvändiga för att ett skyddsrum skall kunna antas komma att uppfylla de krav
som ställs i 6 § och med stöd av 7 §.
Bestämmelserna i 9 kap. 9 och 10 §§ plan- och bygglagen om kontroll m.m. och om
slutbevis skall tillämpas på arbetet med att inrätta skyddsrummet.

10 § Staten och landstinget skall, även i de fall då skyldighet att göra
bygganmälan inte föreligger enligt 9 kap. 3 § 4 plan- och bygglagen (1987:10),
anmäla sådana byggnadsåtgärder som avses i 9 kap. 2 § 3 plan- och bygglagen till
kommunen.

Ansvaret för att bygga, utrusta och underhålla skyddsrum och skyddade utrymmen

11 § En byggherre som utför sådana byggnadsåtgärder som anges i 8 § skall bygga
och utrusta sådant skyddsrum som enligt föreläggande av kommunen skall finnas i
byggnaden eller anläggningen. Han skall därvid se till att skyddsrummet stämmer
överens med föreläggandet enligt 8 § samt med vad som sägs i 6 § och vad som
bestämts med stöd av 7 §.
Ägaren till en byggnad eller annan anläggning är skyldig att bygga och utrusta
ett skyddat utrymme där sådant utrymme enligt föreläggande av kommunen skall
finnas.

12 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där skyddsrum eller skyddat
utrymme har byggts är skyldig att underhålla skyddsrummet eller det skyddade
utrymmet och dess utrustning.
Om någon åsidosätter sina skyldigheter enligt första stycket, skall kommunen
förelägga honom att fullgöra dem.

13 § Om kommunen beslutar att skyddsrum skall finnas i befintliga byggnader
eller andra anläggningar, skall kommunen bygga, utrusta och underhålla
skyddsrummet.
Första stycket gäller dock inte om frågan uppkommer i samband med sådana
byggnadsåtgärder som avses i 8 § första stycket.
Kommunen skall även bygga, utrusta och underhålla skyddsrum som är belägna på
mark som är avsedd för gata, torg, park eller annan allmän plats.

14 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen förelägga ägaren eller
nyttjanderättshavaren till mark, byggnader eller andra anläggningar att i
stället för kommunen vidta de åtgärder som anges i 13 §.

15 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där det finns skyddsrum är
skyldig att, efter föreläggande av kommunen, vidta de åtgärder som behövs för
att skyddsrummet skall ha en bra skyddsförmåga.

16 § Den som innehar en byggnad eller annan anläggning med nyttjanderätt får
inte hindra ägaren att inrätta skyddsrum eller företa andra åtgärder enligt
detta kapitel.

Skyldighet att bereda plats

17 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan anläggning
där det finns ett skyddsrum eller skyddat utrymme är under höjd beredskap
skyldig att bereda plats i skyddsrummet eller det skyddade utrymmet åt dem som
behöver skydd.

Skyltning

18 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där det finns ett skyddsrum
skall genom skyltning på byggnaden eller anläggningen ge anvisning om var
skyddsrummet finns.
Kommunen skall se till att skyldigheten fullgörs. Om ägaren inte fullgör sin
skyldighet, skall kommunen förelägga honom att göra det.

Avveckling av skyddsrum

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att ett
utrymme inte längre skall vara skyddsrum.

Ersättning för att bygga och underhålla skyddsrum och skyddade utrymmen

20 § Den som skall bygga och utrusta ett skyddsrum enligt 11 § första stycket
har rätt till ersättning av staten för de merkostnader som uppkommer för att
bygga och utrusta skyddsrummet.
Ersättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

21 § Om den som är berättigad till ersättning enligt 20 § inte är redo-
visningsskyldig enligt mervärdesskattelagen (1994:200), skall ersätt-
ningsbeloppet räknas upp med den skattesats som enligt 7 kap. 1 § den lagen
gällde vid tidpunkten för slutbesiktning av skyddsrummet.

22 § Den som skall bygga och utrusta ett skyddat utrymme enligt 11 § andra
stycket, underhålla ett skyddsrum eller ett skyddat utrymme enligt 12 § eller
vidta åtgärder enligt 14 § har rätt till ersättning av staten för sina
kostnader.
Den som vidtagit åtgärder som anges i 15 § har rätt till ersättning av staten
för de kostnader som åtgärden föranlett. Ersättning lämnas dock inte för
åtgärder som har föranletts av att ägaren eftersatt underhållet av skyddsrummet,
gjort otillåtna ingrepp i det eller på annat sätt varit försumlig.
Ersättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Ersättning till kommunen för vissa kostnader

23 § Kommunen har rätt till ersättning av staten för kostnader som uppkommer för
kommunen på grund av åtgärder enligt 13 §. När ersättningen bestäms, skall
skälig hänsyn tas till det värde som de vidtagna åtgärderna kan ha för
byggnadens eller anläggningens användning i fred. Kommunen har rätt till
förskott på ersättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Ersättning och förskott beslutas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

7 kap. Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom m.m.

Varning och mörkläggning

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att
ägare av byggnader eller andra anläggningar skall
1. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
för att varna dem som vistas i eller vid byggnaden eller anläggningen,
2. tåla att utrustning för att varna befolkningen installeras på byggnaden
eller anläggningen,
3. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
för mörkläggning av byggnaden eller anläggningen.
I särskilda fall får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förelägga ägaren av en byggnad eller annan anläggning att vidta eller
tåla de åtgärder som anges i första stycket.
Den som disponerar en byggnad eller anläggning helt eller delvis är
skyldig att ha hand om utrustning för mörkläggning.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om varning och mörkläggning under höjd beredskap.

Besiktning

3 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan anläggning är
skyldig att låta länsstyrelsen eller kommunen besiktiga eller regelbundet
kontrollera byggnaden eller anläggningen för ändamål som har samband med
tillämpningen av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen.
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får den kommun
eller länsstyrelse som har att genomföra besiktningen eller kontrollen förelägga
honom att hålla byggnaden eller anläggningen tillgänglig. Om föreläggandet inte
följs, får kommunen eller länsstyrelsen hos polismyndigheten begära den
handräckning som behövs.

Skyldigheter för nyttjanderättshavare m.fl.

4 § De skyldigheter som ägaren av en viss egendom har enligt denna lag skall
också gälla för den som innehar egendomen med fri förfoganderätt,
fideikommissrätt eller annan därmed jämförlig rätt.

5 § En nyttjanderättshavare är skyldig att på begäran av ägaren till en byggnad
eller annan anläggning betala ett skäligt bidrag till kostnader som ägaren får
på grund av skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller dock endast om
1. ägaren inte kände till att åtgärderna skulle vidtas då nyttjande-
rättsavtalet träffades eller senast kunde sägas upp och minst två år återstod av
nyttjanderätten då skyldigheten att vidta åtgärderna blev kända för ägaren, och
2. det kan anses uppenbart oskäligt att ägaren skall svara för hela
kostnaden.

6 § Om en byggnad tillhör en bostadsrättsförening, skall bostadsrättshavarna
ersätta föreningen för kostnader som denna skall svara för på grund av
skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller oavsett vad som föreskrivs i
bostadsrättsföreningens stadgar.

Förbud mot att använda samlingslokaler och skolor m.m.

7 § Länsstyrelsen eller kommunen får förbjuda att samlingslokaler, skolor,
förskolor eller andra lokaler för motsvarande ändamål används under höjd
beredskap, om inte skyddsrum finns för de personer som kan komma att vistas i
lokalen.

Skyldighet att förmedla meddelanden m.m.

8 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan anläggning
eller den som i fråga om förvaltning och skötsel företräder honom är skyldig att
1. förmedla myndigheternas beslut och meddelanden i frågor som rör
verksamhet enligt denna lag till dem som bor eller bedriver verksamhet i
byggnaden eller anläggningen,
2. medverka vid åtgärder som föranleds av ransonering.
Samma skyldighet gäller också för arbetsgivare i fråga om de anställda.

9 § Var och en är skyldig att på fråga av en statlig eller kommunal myndighet
ange om han har egendom som kan behöva tas i anspråk för verksamhet enligt denna
lag.

8 kap. Utrymning och inkvartering m.m.

Utrymning

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under höjd
beredskap besluta att de som uppehåller sig inom ett område skall utrymma
området om
1. området blivit eller kan antas bli utsatt för stridshandlingar och
utrymningen är nödvändig för att skydda befolkningen, eller
2. det i området behöver vidtas militära åtgärder av väsentlig
betydelse och åtgärderna allvarligt försvåras om inte utrymning sker.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta, att de
som omfattas av ett utrymningsbeslut skall vistas på en viss plats, och meddela
föreskrifter för vistelsen.
Beslutet får inte utformas så att det inskränker den enskildes frihet
mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med utrymningen och
förhållandena på vistelseplatsen.

Utflyttningsförbud

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under höjd
beredskap meddela förbud för dem som uppehåller sig inom ett visst område att
lämna detta om
1. en utflyttning allvarligt skulle försvåra åtgärder av väsentlig betydelse
för totalförsvaret, eller
2. en utflyttning skulle vara förenad med uppenbar livsfara.

Inflyttningsförbud

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under höjd
beredskap meddela förbud för dem som inte är bosatta inom ett visst område att
annat än tillfälligt uppehålla sig inom området, om en inflyttning allvarligt
skulle försvåra åtgärder av väsentlig betydelse för totalförsvaret.

Skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

5 § En kommun får förelägga innehavaren av en byggnad eller bostadslägenhet
(inkvarteringsvärd) att under höjd beredskap upplåta bostad och utrustning åt
den som behöver en bostad (inkvarteringsbostad) på grund av beslut om utrymning
eller på grund av att denne till följd av krigshändelser tvingats lämna sin
ordinarie bostad.
Ett sådant föreläggande får meddelas endast om behovet av bostad inte kan
tillgodoses på annat lämpligt sätt. Beslutet får inte medföra större olägenhet
för inkvarteringsvärden än vad som är nödvändigt och får inte avse utrymmen som
behövs för inkvarteringsvärden och hans familj eller någon dem närstående.

6 § Om inkvarteringsvärden inte följer föreläggandet enligt 5 §, får kommunen
hos polismyndigheten begära den handräckning som behövs för att den som skall
inkvarteras skall få tillträde till inkvarteringsbostaden.

Ersättning

7 § Inkvarteringsvärden har rätt till skälig ersättning av kommunen för in-
kvarteringsbostaden.

8 § Om bostaden eller dess utrustning skadas när bostaden används som
inkvarteringsbostad, är den skadelidande berättigad till ersättning av kommunen.
Är skadan ringa, betalas dock ingen ersättning.

9 § Ersättningen enligt 7 och 8 §§ prövas på det sätt som anges i för-
fogandelagen (1978:262).
Om taxa enligt 33 § förfogandelagen har fastställts, bestämmer kommunen
ersättningen. I annat fall bestäms ersättningen av den lokala värderingsnämnden.

10 § Den som disponerat en inkvarteringsbostad enligt 5 § skall till kommunen
betala tillbaka vad kommunen betalat till inkvarteringsvärden enligt 7 och 8 §§.
Om det med hänsyn till den inkvarterades ekonomiska förhållanden eller annars
är oskäligt, skall kommunen helt eller delvis befria den inkvarterade från
återbetalningsskyldigheten.

Skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker skydd i Sverige

11 § Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande och
utlänningar som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen (1980:620),
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl.
Under höjd beredskap är varje kyrklig kommun skyldig att bedriva verksamhet för
invånare från andra kyrkliga kommuner och för utlänningar som söker skydd i
Sverige, på samma sätt som gäller för dem som bor inom den egna kyrkliga
kommunen.

Skyldighet att hjälpa andra kommuner och landsting

12 § Kommuner och landsting som befolkningen lämnar på grund av utrymning är
under höjd beredskap skyldiga att i skälig omfattning lämna hjälp till de
kommuner och landsting som i större omfattning får ta emot befolkningen.

9 kap. Säkerhetsskydd

Inledande bestämmelse

1 § Varje kommun, landsting och kyrklig kommun skall se till att det inom dess
verksamhetsområde finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd för uppgifter och
förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
Säkerhetsskyddet skall omfatta
1. skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som är av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt sekretesslagen
(1980:100) omfattas av sekretess (sekretesskydd),
2. skydd mot att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden och andra
ställen där de kan få kännedom om uppgifter som avses i punkt 1 eller där
verksamhet som har betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt
bedrivs (tillträdesskydd),
3. skydd mot att någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt får sådan
tjänst eller sådant vikariat eller uppdrag som är av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (infiltrationsskydd),
4. information till berörda arbets- och uppdragstagare om sekretess-,
tillträdes- och infiltrationsskyddet i kommunen, landstinget respektive den
kyrkliga kommunen,
5. kontroll av sekretess-, tillträdes- och infiltrationsskyddet i kommunen,
landstinget respektive den kyrkliga kommunen och av information om detta skydd.

Krav på svenskt medborgarskap m.m.

2 § En befattning hos en kommun eller ett landsting vars innehavare i inte
obetydlig omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 2
kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) får innehas endast av den som är svensk
medborgare och pålitlig från säkerhetssynpunkt.

Tystnadsplikt

3 § Den som på grund av någon bestämmelse i denna lag har fått kännedom om en
enskild persons ekonomiska förhållanden, om ett företags affärs- eller
driftförhållanden eller om förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller
rikets säkerhet i övrigt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han fått
kännedom om.
I fråga om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen
(1980:100).

10 kap. Straff m.m.

Påföljder

1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som
1. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter om
förhållanden som han enligt 5 kap. 5 § är skyldig att lämna uppgift om,
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldighet enligt 6 kap.
17 §,
3. uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa inte fullgör sina
skyldigheter enligt 7 kap. 8 eller 9 §, eller vid fullgörandet lämnar oriktiga
uppgifter,
4. inte följer ett åläggande eller förbud som meddelats enligt 8 kap., eller
5. uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa vanvårdar egendom som han
har tagit emot av en myndighet för totalförsvarsändamål.

2 § Har ett brott enligt 1 § begåtts under höjd beredskap döms, om brottet
medfört avsevärt men för totalförsvaret eller annars är att anse som grovt, till
fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon
bestämmelse som meddelats med stöd av 6 kap. 7 § eller inte iakttar förbud
enligt 7 kap. 7 §.

Vite m.m.

4 § Ett föreläggande enligt 5 kap. 2 § andra eller tredje stycket eller 5 §,
6 kap. 11, 12, 14, 15 eller 18 § eller 7 kap. 1 § andra stycket får förenas med
vite.

5 § Om ett föreläggande enligt denna lag inte följs, får åtgärden vidtas av den
som meddelat föreläggandet. En sådan åtgärd vidtas på den försumliges bekostnad,
om han inte på grund av bestämmelse i denna lag är berättigad till ersättning
för åtgärden om den vidtas frivilligt.

11 kap. Överklagande av beslut

1 § Beslut av en kommun som har meddelats enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas hos
länsstyrelsen, om inte annat föreskrivs i 3, 4 eller 8 §.

2 § Beslut av en länsstyrelse som har meddelats enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas hos den
myndighet som regeringen bestämmer, om inte annat föreskrivs i 3 eller 8 §.

3 § Beslut av en kommun eller en myndighet i frågor enligt 5 kap. 2 och 5 §§, 6
kap. 3, 11, 12, 14, 15, 18, 20 och 22 §§, 7 kap. 1 § andra stycket och 3 §, 8
kap. 5 § andra stycket och 10 § samt 10 kap. 4 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

4 § Beslut av en kommun enligt 8 kap. 9 § andra stycket får överklagas hos den
lokala värderingsnämnden. Värderingsnämndens beslut i ett sådant ärende får inte
överklagas.
Den lokala värderingsnämndens beslut i andra fall enligt 8 kap. 9 § andra
stycket får överklagas hos Riksvärderingsnämnden.
Riksvärderingsnämndens beslut får inte överklagas.

5 § Beslut av en central myndighet i ett dit överklagat ärende får inte
överklagas.
Andra beslut av en central myndighet får överklagas hos regeringen, om inte
annat föreskrivs i 8 §.

6 § En central myndighet får till regeringen överlämna prövningen av ett
överklagat ärende, om myndigheten bedömer att ärendet är av särskild vikt.

7 § Ett beslut som en kommun, en statlig myndighet eller en allmän
förvaltningsdomstol under höjd beredskap meddelar enligt denna lag eller enligt
föreskrift som utfärdats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat
bestäms i beslutet.

8 § Beslut som meddelats i frågor enligt 3 kap. 4 §, 5 kap. 4 §, 6 kap. 2 §, 7
kap. 7 § samt 8 kap. 1 - 4 §§ får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Genom lagen upphävs
- civilförsvarslagen (1960:74),
- lagen (1964:47) om krigshjälp,
- lagen (1964:63) om kommunal beredskap,
- lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m.,
- lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,
- lagen (1976:276) med provisoriska bestämmelser om statsbidrag till
kommuner för vissa civilförsvarskostnader,
- lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.
3. För det arbete med planläggning och andra beredskapsförberedelser som
kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och enskilda har fullgjort före lagens
ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.
4. Den som fått ett besked om att skyddsrum skall byggas enligt 32 §
civilförsvarslagen (1960:74) skall anses ha fått sådant besked enligt 6 kap. 8 §
den nya lagen.
5. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande av beslut som meddelats
före lagens ikraftträdande.
6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de upphävda
lagarna eller till en föreskrift i dessa som har ersatts med en föreskrift i den
nya lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya lagen eller den nya
föreskriften.

2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 22 kap. 6 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 kap.
6 §[1]
Den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med
främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den
internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, skall dömas för
folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Sådana svåra överträdelser är
bland andra
1. att använda stridsmede l som är förbjudna enligt folkrätten,
2. att missbruka 2. att missbruka Förenta
kännetecknet röda korset, Nationernas kännetecken,
Förenta Nationernas kännetecken som avses i
kännetecken, lagen (1953:771) om
civilförsvarets inter- skydd för vissa
nationella kännetecken, internationella
parlamentära flaggor sjukvårdsbeteckningar
eller andra internatio- m.m., parlamentära
nellt erkända kännetecken flaggor eller andra
eller att med hjälp av internationellt erkända
förrädiskt förfarande av kännetecken eller att med
något annat slag döda hjälp av förrädiskt
eller skada en förfarande av något annat
motståndare, slag döda eller skada en
motståndare,
3. att anfalla civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick,
4. att inleda ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet kommer
att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civilpersoner eller
civil egendom,
5. att inleda anfall mot anläggningar eller installationer som åtnjuter
särskilt folkrättsligt skydd,
6. att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande,
att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras motparts
väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civilpersoner friheten,
7. att, i andra fall än som anges i 1 - 6, godtyckligt och i stor omfattning
förstöra eller tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folkrättsligt
skydd.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har förövats
genom ett stort antal skilda handlingar eller om många människor dödats eller
skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit på grund av brottet.

Om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, skall också hans
förman dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort
vad som ankommit på honom för att förhindra detta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1986:645.
2.3 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)

Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen (1986:1102)[1]

dels att 63 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 64 § skall betecknas 66 § och nuvarande 65 - 68 §§ skall
betecknas 69 - 72 §§,
dels att 21 § och den nya 66 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 63 - 65, 67 och 68 §§,
av följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före nuvarande 63 och 65 §§ skall sättas närmast för
de nya 64 respektive 69 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §

För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan. Planen skall
innehålla uppgifter om
1. räddningskårens organisation i stora drag,
2. vattenreservoarer, brandposter, varningssystem och andra anordningar för
räddningstjänsten och hur de skall underhållas,
3. insatstider till kommunens olika delar,
4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas
för första utryckning i styrkorna inom räddningskåren och tiden från alarmering
av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå
(anspänningstid),
5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren,
6. det minsta antal övningar som skall hållas med personalen i
räddningskåren,
7. hur allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga
olyckshändelser,
8. de kompletterande
åtgärder som behövs för
räddningstjänsten under
höjd beredskap.
I förekommande fall skall planen också innehålla upppgifter om
1. anläggningar som avses i 43 § samt vattentäkter och andra områden där en
olyckshändelse kan medföra allvarliga skador i miljön,
2. hamnar och deras gränser i vattnet,
3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.

63 §
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får besluta om
att enskilda, företag,
organisationer eller
andra sammanslutningar
skall medverka vid
övningar av betydelse för
befolkningsskyddet eller
den räddningstjänst som
skall bedrivas under höjd
beredskap.

64 §

När den
totalförsvarspliktiga
personal som är inskriven
för civilplikt vid
räddningskåren inkallats
för tjänstgöring enligt 4
kap. 7 § lagen (1994:000)
om totalförsvarsplikt
ingår även denna personal
i räddningskåren.

65 §
I syfte att skydda och
rädda befolkningen och
civil egendom från
krigets verkningar skall
räddningskåren under höjd
beredskap, utöver vad som
i övrigt framgår av denna
lag, ansvara för
1. upptäckande,
utmärkning och röjning av
farliga områden,
2. indikering, sanering
och andra åtgärder för
skydd mot kärnvapen och
kemiska stridsmedel,
3. kompletterande
åtgärder som är nödvändiga för
att verksamhet enligt
denna paragraf skall
kunna fullgöras.
Räddningskåren skall
under samma tid vidare
delta i åtgärder för första
hjälp åt och transport av
skadade samt för
befolkningsskydd.
Vad som gäller vid
kommunal räddningstjänst
skall gälla även när
räddningskåren utför upp-
gifter enligt första och
andra styckena.

66 §
Är riket i krig eller Är Sverige i krig eller
krigsfara eller råder krigsfara eller råder det
sådana utomordentliga sådana utomordentliga
förhållanden som är förhållanden som är föran-
föranledda av krig eller ledda av att det är krig
av krigsfara vari riket utanför Sveriges gränser
har befunnit sig, får eller av att Sverige har
regeringen meddela varit i krig eller
sådana från denna lag krigsfara, får regeringen
avvikande föreskrifter eller den myndighet som
som är av betydelse för regeringen bestämmer med-
totalförsvaret eller som dela sådana från denna lag
behövs för att nödvändig avvikande föreskrifter
räddningstjänst i övrigt som är av betydelse för
eller sanering efter totalförsvaret eller som
utsläpp av radioaktiva behövs för att nödvändig
ämnen skall kunna räddningstjänst i övrigt
genomföras. eller sanering efter
utsläpp av radioaktiva
ämnen skall kunna
genomföras.

67 §
Under höjd beredskap får
regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer besluta att
räddningskåren får tas i
anspråk för uppgifter som
inte rör den egna
kommunen.
Om räddningskåren tagits
i anspråk enligt första
stycket, har kommunen
rätt till ersättning av
staten för skäliga
kostnader.

68 §
Beslut som meddelats
med stöd av 67 § första
stycket får inte
överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. De kompletteringar av kommunernas räddningstjänstplaner som följer av 21 § i
dess nya lydelse skall ha genomförts senast den 1 juli 1997.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1992:948.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella
kännetecken

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella
kännetecken[1] samt 4 § lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag om skydd för vissa Lag om skydd för vissa-
internationella internationella
sjukvårdsbeteckningar sjukvårdsbeteckningar
och för civilförsvarets m.m.
internationella
kännetecken
4 §[2]
Civilförsvarets Det internationella
internationella kännetecknet för
kännetecken, bestående av civilförsvar, bestående av
en liksidig blå triangel en liksidig blå triangel
mot orangefärgad mot orangefärgad
bakgrund, må icke bakgrund, får inte använ-
offentligen brukas utan das offentligt utan med-
medgivande av givande av regeringen
regeringen eller eller den myndighet som
myndighet, som regeringen bestämmer.
regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:744.

[2]Senaste lydelse 1979:744.
2.5 Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 7 § förfogandelagen (1978:262) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §

Om förfogande beslutar Om förfogande beslutar
regeringen eller regeringen eller, efter
myndighet som rege- regeringens
ringen bestämmer. bemyndigande, kommuner,
Förfogande över egendom landsting eller statliga
skall riktas mot bestämd myndigheter. Förfogande
ägare eller innehavare över egendom skall riktas
av egendom. I fall som mot en bestämd ägare eller
avses i 1 § eller 2 § innehavare av egendomen.
första stycket 1 eller 2 I fall som avses i 1 §
får dock regeringen eller 2 § första stycket 1
föreskriva om förfogande eller 2 får dock rege-
som avser alla eller ringen föreskriva om
viss krets av ägare och förfogande som avser alla
innehavare av egendom eller en viss krets av
av det slag som för- ägare och innehavare av
fogandet gäller. egendom av det slag som
förfogandet gäller.

Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslutas av den
myndighet som har rätt att besluta om förfogandet.
Om förfogande göres för annans räkning än statens, gäller vad som i denna lag
sägs om staten i tillämpliga delar den för vars räkning förfogandet sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i
totalförsvarsplaneringen

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i total-
försvarsplaneringen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Ägare eller innehavare Ägare eller innehavare
av industriella av industriella
anläggningar, andra när- anläggningar, andra när-
ingsidkare, myndigheter ingsidkare samt sådana
samt arbets-
arbetsgivarorganisationer givarorganisationer och
och arbets-
arbetstagarorganisationer tagarorganisationer som
som avses i 6 § lagen avses i 6 § lagen
(1976:580) om (1976:580) om med-
medbestämmande i bestämmande i
arbetslivet, är skyldiga arbetslivet, är skyldiga
att på begäran av den att på begäran av den
myndighet som myndighet som regeringen
regeringen förordnar bestämmer
(totalförsvarsmyndighet), (totalförsvarsmyndighet),
delta i delta i
totalförsvarsplaneringen totalförsvarsplaneringen
enligt bestämmelserna i enligt bestämmelserna i
denna lag. denna lag.
Lagen gäller inte Lagen gäller inte
statliga myndigheter statliga myndigheter,
och inte heller den som kommunala myndigheter
i stället omfattas av eller
särskilda föreskrifter för landstingsmyndigheter
totalförsvaret. och inte heller den som
i stället omfattas av
särskilda föreskrifter för
totalförsvaret.

2 §
Ägare eller innehavare Ägare eller innehavare
av industriella av industriella
anläggningar och andra anläggningar och andra
näringsidkare samt näringsidkare skall lämna
myndigheter skall lämna de upplysningar om
de upplysningar om personal, lokaler,
personal, lokaler, maskiner och annan
maskiner och annan utrustning, produktion,
utrustning, produktion, förbrukning av energi,
förbrukning av energi, råvaror och andra
råvaror och andra förnödenheter,
förnödenheter, lagerhåll- lagerhållning, inköp,
ning, inköp, leveranser leveranser och annat
och annat dylikt som dylikt som totalförsvars-
totalförsvarsmyndig- myndigheterna behöver för
heterna behöver för sitt sitt planeringsarbete
planeringsarbete samt, samt, om det behövs, i
om det behövs, i övrigt övrigt medverka vid
medverka vid planeringen av de egna
planeringen av de egna uppgifterna inom
uppgifterna inom totalförsvaret.
totalförsvaret.
Den som på grund av bestämmelserna i första stycket har fått utföra arbete som
har medfört betydande kostnader, kan få ersättning för detta av allmänna medel.
Kan överenskommelse om ersättningen inte träffas med den myndighet som har
begärt arbetet, skall frågan hänskjutas till avgörande av skiljemän enligt lagen
(1929:145) om skiljemän. Skiljemännen avgör om ersättning skall utgå och
bestämmer i så fall ersättningens storlek.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt

Härigenom föreskrivs att 1 § 1 mom. lagen (1923:116) om hundskatt[1] skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
1 mom.[2] För varje hund skall hundskatt årligen erläggas till kommunen.
Skatteplikt föreligger dock inte för en hund
a) som inte uppnått en ålder av tre månader,
b) som av samerna används för renskötseln,
c) som tillhör staten c) som tillhör staten
och används inom och används inom
försvarsmakten, civilför- Försvarsmakten, räddnings-
svaret, polisväsendet tjänsten, polisväsendet
eller tullverket eller eller tullverket eller
som tillhör en enskild som tillhör en enskild
person så länge hunden, person så länge hunden,
efter godkänd efter godkänd
tjänstedressyr, på grund tjänstedressyr, på grund
av särskild förbindelse av särskild förbindelse
skall hållas till skall hållas till
försvarsmaktens, Försvarsmaktens,
civilförsvarets, räddningstjänstens,
polisväsendets eller polisväsendets eller
tullverkets förfogande, tullverkets förfogande,
d) som enligt 12 § d) som enligt 19 §
lagen (1944:219) om djurskyddslagen
djurskydd används för (1988:534) används för
vetenskapligt eller vetenskapligt eller
därmed jämförligt ändamål, därmed jämförligt ändamål,
e) som är en utbildad ledarhund, avsedd att betjäna den som är
synskadad,
f) som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt och senaste lydelse av lagens rubrik
1980:516.

[2]Senaste lydelse 1985:254.
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att i 4, 15 och 16 §§ lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.[1] ordet "civilförsvaret" skall
bytas ut mot "befolkningsskyddet och räddningstjänsten".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse av lagens rubrik 1978:163
4 § 1978:163
15 § 1982:488
16 § 1982:488.
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[1]
Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning
som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras
hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 §, i stället
anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för
upprättande av förslag till befattning eller uppdrag,
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel, såvida
ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid tvist
anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol eller
ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen
(1942:350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen (1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av
vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning
eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats med stöd av
regeringens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommunens eller annan komunal
förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan
avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med
stöd av regeringens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars
uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol,
7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna
medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av regeringens bemyndigande eller
avser avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän
domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den
allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller
växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall
meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande
eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande
åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun
eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om beslut enligt
arbetarskyddslagen (1949:1) eller med stöd därav meddelade föreskrifter,
allmänna ordningsstadgan (1956:617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster
eller strålskyddslagen (1958:110) eller i ärende som avses i
skogsförläggningslagen (1963:246),
11. mål om föreläggande 11. mål om föreläggande
vid vite, såvida ej frågavid vite, såvida ej fråga
är om skyldighet, som är om skyldighet, som
enligt författning åvilar enligt författning åvilar
kommun eller annan kom- kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet, munal förvaltningsenhet,
eller om föreläggande eller om föreläggande
enligt lagen (1919:240) enligt lagen (1919:240)
om fondkommissions- om fondkommissionsrörelse
rörelse och och fondbörsversamhet,
fondbörsversamhet, lagen lagen (1942:335) om
(1940:358) med vissa särskilda skyddsåtgärder för
bestämmelser till skydd vissa kraftanläggningar,
för försvaret m.m., lagen lagen (1948:433) om
(1942:335) om särskilda försäkringsrörelse, lagen
skyddsåtgärder för vissa (1950:272) om rätt för
kraftanläggningar, lagen utländsk försäkringsanstalt
(1948:433) om att driva för-
försäkringsrörelse, lagen säkringsrörelse här i
(1950:272) om rätt för riket, lagen (1950:596)
utländsk om rätt till fiske, lagen
försäkringsanstalt att (1955:183) om
driva försäkringsrörelse bankrörelse, lagen
här i riket, lagen (1955:416) om
(1950:596) om rätt till sparbanker, lagen
fiske, lagen (1955:183) (1956:216) om
om bankrörelse, lagen jordbrukskasserörelsen,
(1955:416) om lagen (1959:73) med
sparbanker, lagen vissa bestämmelser om
(1956:216) om inländsk försäkringsrörelse
jordbrukskasserörelsen, vid krig m.m., lagen
lagen (1959:73) med (1959:118) om krigsan-
vissa bestämmelser om svarighet för liv- och
inländsk försäkringsrörelse invaliditetsförsäkring,
vid krig m.m., lagen lagen (1963:76) om
(1959:118) om krigsan- kreditaktiebolag,
svarighet för liv- och jordförvärvslagen
invaliditetsförsäkring, (1965:290), förordningen
civilförsvarslagen (1968:576) om
(1960:74), lagen Konungariket Sveriges
(1963:76) om stadshypotekskassa och
kreditaktiebolag, om
jordförvärvslagen stadshypoteksföreningar,
(1965:290), förordningen miljöskyddslagen
(1968:576) om (1969:387),
Konungariket Sveriges jordhävdslagen
stadshypotekskassa och (1969:698), lagen
om (1970:65) om Sveriges
stadshypoteksföreningar, allmänna hypoteksbank och
miljöskyddslagen om landshypo-
(1969:387), teksföreningar, lagen
jordhävdslagen (1970:596) om förenklad
(1969:698), lagen aktiehantering eller
(1970:65) om Sveriges lagen
allmänna hypoteksbank (1971:827) om
och om landshypo- registrering av
teksföreningar, lagen aktieinnehav,
(1970:596) om förenklad
aktiehantering eller
lagen (1971:827) om
registrering av
aktieinnehav,
12. mål om utdömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående
behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som
eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller
annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1987:440.
2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1972:435) om överlastavgift skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §[1]
Bestämmelserna i 3 § andra stycket och tredje stycket första meningen, 9 §, 10
§ andra stycket, 45 § första stycket, 56, 61 - 63, 66 och 85 §§
fordonsskattelagen (1988:327) äger motsvarande tillämpning på överlastavgift.
Vad där sägs om beskattningsmyndighet gäller då länsstyrelsen. Allmänt ombud för
överlastavgift är den som förordnats som ombud med stöd av 3 § fjärde stycket
fordonsskattelagen.
Denna lag gäller ej i Denna lag gäller ej i
fråga om fordon som är fråga om fordon som är
registrerat i militära registrerat i militära
fordonsregistret, fordonsregistret, brukas
brukas av Försvarsmakten av Försvarsmakten enligt
enligt skriftligt avtal skriftligt avtal med
med denna eller är taget denna eller är taget i
i anspråk med anspråk med nyttjanderätt
nyttjanderätt enligt för- enligt förfogandelagen
fogandelagen (1978:262) (1978:262).
eller civilförsvarslagen
(1960:74).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:1604.
2.11Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 45 § vapenlagen (1973:1176)[1] skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §
Bestämmelserna i 5 § gäller inte innehav av skjutvapen som överlämnats från
staten till
1. statlig tjänsteman 1. statlig tjänsteman
eller person som tillhör eller person som tillhör
försvars-, civilförsvars- det militära försvaret,
eller polisväsendet om räddningstjänsten eller
denne är skyldig att polisväsendet om denne är
inneha vapnet för skyldig att inneha
tjänsten, vapnet för tjänsten,
2. den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel.
Regeringen bemyndigas att föreskriva om undantag från 5 § även för innehav av
skjutvapen som överlämnats från staten till sammanslutningar.
Den till vilken vapen överlämnats med stöd av första eller andra stycket är
även berättigad att utan tillstånd inneha behövlig ammuntion till vapnet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1991:1181.
2.12Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 3 § trafikskadelagen (1975:1410)[1] skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §[2]
Staten är ej skyldig att hålla trafikförsäkring. Sådan skyldighet åvilar ej
heller annan beträffande
1. motordrivet fordon 1. motordrivet fordon
under tid då fordonet är under tid då fordonet är
taget i anspråk med taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt nyttjanderätt enligt
förfogandelagen förfogandelagen
(1978:262) eller civil- (1978:262) eller då
försvarslagen (1960:74) fordonet brukas för att
eller då fordonet brukas avlämnas enligt den lagen
för att avlämnas enligt eller hemföras efter för-
någon av dessa lagar fogande eller då det
eller hemföras efter brukas i samband med
rekvisition eller besiktning för uttagning
förfogande eller då det för totalförsvarets behov,
brukas i samband med
besiktning för uttagning
för totalförsvarets
behov,
2. motordrivet fordon under tid då fordonet innehas av Försvarsmakten enligt
skriftligt avtal som har träffats av myndigheten eller då fordonet brukas för
att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1992:43.

[2]Senaste lydelse 1993:1606
2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § första stycket 7 lagen (1981:691) om
socialavgifter[1] skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1989:633. Senaste lydelse av 2 kap. 4 §
1994:744.
2.14 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 9 kap. 12 § plan- och bygglagen
(1987:10)[1] skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med
hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra
olyckshändelser,
2. skyddsåtgärder för 2. åtgärder för att skydda
civilförsvaret, befolkningen mot och
begränsa verkningarna av
stridshandlingar,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och
hygieniska förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga att använda området,
6. förändringar och kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall det
finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjlighet att
anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

9 kap.
12 §[2]
Om en sådan försäkring för Om en sådan försäkring för
byggnadsarbeten behövs byggnadsarbeten behövs
som avses i lagen som avses i lagen
(1993:320) om bygg- (1993:320) om bygg-
felsförsäkring, får felsförsäkring, får
byggnadsarbetena inte byggnadsarbetena inte
påbörjas förrän bevis om påbörjas förrän bevis om
försäkringen företetts för försäkringen företetts för
byggnadsnämnden. byggnadsnämnden. Detsamma
Detsamma gäller om ett gäller om ett besked om
besked om skyddsrum skyddsrum krävs enligt 6
krävs enligt 32 § civil- kap. 8 § lagen (1994:000)
försvarslagen (1960:64). om civilt försvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1992:1769.

[2]Senaste lydelse 1994:852.
2.15Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att femte punkten i övergångsbestämmelserna till
polislagen (1984:387) skall upphöra att gälla den 1 juli 1995.

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §[1]
Som skyddsobjekt får förklaras
1. statliga förvaltningsbyggnader samt statschefens residens och
statsministerns bostad,
2. anläggningar och områden till vilka staten har äganderätt eller
nyttjanderätt och som disponeras av Försvarsmakten, Försvarets materielverk
eller Försvarets radioanstalt samt militära fartyg och luftfartyg,
3. anläggningar eller 3. anläggningar eller
områden som används eller områden som används eller
är avsedda för ledning av är avsedda för ledning av
civilförsvarsverksamhet, befolkningsskyddet och
för energiförsörjning, räddningstjänsten eller
vattenförsörjning, det civila försvaret i
rundradioförsörjning, övrigt, för energiför-
radio- och sörjning,
telekommunikationer, vattenförsörjning, rund-
transporter eller radioförsörjning, radio-
försvarsindustriella och telekommunikationer,
ändamål, transporter eller
försvarsindustriella
ändamål,
4. områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök, och
5. områden där Försvarsmakten har satts in för att möta ett väpnat
angrepp mot Sverige eller för att hindra en kränkning av Sveriges territorium.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:1611.
2.17Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl. skall införas en ny paragraf, 25 §, samt närmast före 25 § en ny rubrik av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Krig och krigsfara m.m.

25 §
Regeringen får meddela
särskilda föreskrifter som
avviker från denna lag,
om Sverige är i krig
eller krigsfara eller
det råder sådana
utomordentliga förhåll-
anden som är föranledda av
att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av
att Sverige har varit i
krig eller krigsfara.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
3 Ärendet och dess beredning

Den 17 januari 1985 beslutade regeringen om direktiv (dir. 1985:1) till en
särskild utredare med uppdrag att se över civilförsvarslagstiftningen. Med stöd
av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för Försvarsdepartementet
hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt som särskild utredare. Utredningen, som
antog namnet CFL-utredningen, fick i uppdrag att överväga om kommunernas
verksamhet i totalförsvaret skulle samlas i en författning samt skapa ett
regelsystem som bättre än det nuvarande hängde ihop systematiskt och
begreppsmässigt. Vidare skulle utredningen klarlägga frågan om krav på svenskt
medborgarskap för vissa tjänstemän i kommuner och landsting samt sträva efter
att förenkla regelsystemet. Den 20 augusti 1987 beslutade regeringen om
tilläggsdirektiv (dir. 1987:38) där utredningen fick i uppdrag att överväga en
ny terminologi inom vad som i dag benämns civilförsvar, se över lagen (1960:513)
om beredskapstillstånd och övriga författningar som berördes av den samt
överväga behovet av ytterligare lednings- och samordningsbestämmelser för
totalförsvarets civila del. Utredningen lämnade sitt betänkande (SOU 1989:42)
Det civila försvaret i juni 1989.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. De lagförslag som läggs fram
i betänkandet och som behandlas i denna proposition finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som
har avgett yttrande finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i
lagstiftningsärendet (dnr. 1338/89).
Nämnas skall även att Utredningen om lednings- och myndighetsorganisationen för
försvaret (LEMO) i delbetänkande (SOU 1993:95) Ansvars- och uppgiftsfördelning
inom det civila försvaret har utrett och behandlat vissa frågor rörande det
civila försvaret. Även detta betänkande har remissbehandlats. Remissyttrandena
finns tillgängliga i ärendet Dnr. Fo93/2420/CIV.
Efter remissbehandlingen av CFL-utredningens betänkande valde regeringen,
eftersom vissa frågor beträffande förslaget till en ny lagstiftningen om det
civila försvaret återstod att lösa, att bryta ut den del av betänkandet som
gällde förslag till ny lagstiftning om beredskapshöjningar (prop. 1992/93:76). I
propositionen föreslogs en lag om höjd beredskap. Riksdagen beslutade i enlighet
med regeringens förslag (bet. 1992/93:FöU2, rskr. 1992/93:83, SFS 1992:1403).
Lagen (1992:1403) om höjd beredskap reglerar bl.a. under vilka förutsättningar
beredskapen i Sverige kan höjas till skärpt beredskap eller högsta beredskap för
att stärka landets totalförsvar. Lagen reglerar även vad som i stort åligger
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner vid höjd beredskap. I denna
proposition avser regeringen att ta upp de frågor som återstår i utredningens
betänkande. Utredningens förslag rörande plikttjänstgöring tas dock inte upp här
utan det görs i den proposition om totalförsvarsplikt som regeringen också
beslutar i dag.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 21 april 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådets
synpunkter är av i huvudsak författningsteknisk karaktär.
Regeringen har i propositionen huvudsakligen följt Lagrådets förslag.
Beträffande Lagrådets synpunkter angående utformningen av bestämmelsen om
ersättningsskyldighet för staten till kommunerna för beredskapsförberedelserna
har regeringen dock valt att inte följa förslaget. Med anledning av vad som
förekommit vid lagrådsföredragningen har vidare vissa redaktionella ändringar
gjorts i lagtexten. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter vid respektive
paragraf i författningskommentaren.

4 Bakgrund

Ett modernt krig är totalt och drabbar hela samhället. Civila och militära
resurser måste därför samverka för att stå emot och lindra krigets verkningar.
Detta är tanken bakom begreppet totalförsvar. Fredssamhället, dvs. det samhälle
som skall värnas genom en försvarsansträngning, utgör samtidigt basen för alla
försvarsresurser. Vår beredskap grundas med andra ord på samhällets inneboende
förmåga att möta kriser och krig.
Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha en sådan
styrka, sammansättning och beredskap att en angripares förluster och andra upp-
offringar i samband med försök att utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i
förhållande till fördelarna.
I krig omfattar totalförsvaret vårt samhälles totala ansträngningar. Det
svenska totalförsvaret har tidigare beskrivits som ett maskineri med olika kugg-
hjul, där kugghjulen har symboliserat det militära försvaret, civilförsvaret,
det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och övrigt totalförsvar,
där bl.a. hälso- och sjukvården samt post-, tele- och polisväsendet har ingått.
Denna definition har i allt väsentligt byggt på ett organisationstänkande.
Sedan slutet av 1970-talet har emellertid detta organisationstänkande kommit
att omvärderas. Man talar nu istället om att vårt totalförsvar omfattar militära
och civila verksamheter som måste upprätthållas för samhällets överlevnad. Detta
innebär att en mängd verksamheter måste kunna fungera såväl under kriser som i
krig. För att beredskapen att möta hot av skilda slag skall vara god krävs olika
typer av förberedelser på såväl civil som militär sida.
Beredskapsförberedelser berör såväl statliga myndigheter som kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner. Förberedelserna betyder också mycket för
enskilda personer och för sådana företag som behövs för att trygga befolkningens
överlevnad, upprätthålla viktiga samhällsfunktioner och stödja försvarsmakten.
Enligt den definition av begreppet totalförsvar som finns i beredskaps-
förordningen (1993:242) avses med totalförsvaret den verksamhet som är nödvändig
för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till
krigsförhållanden. Vidare sägs i förordningen att under krigsförhållanden
omfattar totalförsvaret hela den samhällsverksamhet som då skall bedrivas.
Totalförsvarstanken innebär således att beredskapsfrågorna är en angelägenhet
för hela samhället, vilket i sin tur innebär att såväl statliga myndigheter,
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner som organisationer, företag och
enskilda skall samverka mot en gemensam hotbild både i fredstid och under
krigsförhållanden.
Den civila delen av totalförsvaret skall värna civilbefolkningen mot
verkningarna av krigshandlingar samt under kriser och i krig trygga en
livsnödvändig försörjning. Vidare skall totalförsvarets civila del stödja
försvarsmakten under kriser och i krig samt upprätthålla de viktigaste
samhällsfunktionerna (Jfr. prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och
med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93, s. 92 f och bet.
1991/92FöU:12 s. 3).
Under 1980-talet genomgick det civila försvarets ledningsstruktur betydande
förändringar. Dessa innebar bl.a. att kommunerna fick en mer framträdande roll
på lokal nivå, att det civila försvaret indelades i funktioner och att den
centrala organisationen ombildades. Förändringarna har medfört att den nuvarande
regleringen av den civila delen av totalförsvaret dåligt speglar den verksamhet
som rent faktiskt bedrivs. Regleringen har även i många andra stycken blivit
otidsenlig.
En särskild kommitté har tillsatts för att utreda påfrestningar och risker i
det fredstida samhället samt vissa frågor inom totalförsvarets civila del, Hot-
och riskutredningen (dir. 1993:4). Utredningen behandlar ett flertal scenarion
som kan tänkas uppkomma. Vidare skall utredningen göra en översiktlig bedömning
av om samhällsutvecklingen kan medföra väsentliga problem på områden som har
central betydelse för förmågan hos totalförsvarets civila del under
säkerhetspolitiska kriser och i krig.

5 Nuvarande ordning

Civilförsvarslagstiftningen har sina rötter i 1930-talets luftskyddslagstiftning
och i lagar om utrymning m.m. som antogs under andra världskriget. År 1944
antogs en civilförsvarslag (1944:536) och bestämmelserna samlades då i huvudsak
i denna. År 1960 antogs den nu gällande civilförsvarslagen (1960:74).
Regleringen av civilförsvarets verksamhet bygger på att detta är en särskild
organisation. Civilförsvaret leds under regeringen på central nivå av Statens
räddningsverk och på regional nivå av civilbefälhavaren och länsstyrelsen. På
lokal nivå leds verksamheten vid beredskap och i krig av kommunen. Staten
ställer en civilförsvarschef med stab till kommunernas förfogande. Staten
ställer också personal och materiel till civilförsvarets förfogande. Kommunens
räddningskår ingår i krig i civilförsvarsorganisationen.
Kommunstyrelsen är högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal nivå (prop.
1984/85:160, bet. 1984/85: FöU11, rskr. 1984/85:388).
I civilförsvarslagen finns bl.a. bestämmelser om civilförsvarsplikt, anordnande
av skyddsrum, utrymning och inkvartering, bortflyttnings och inflyttningsförbud,
kommunernas skyldigheter, fastighetsägarnas skyldigheter samt förfoganderätt för
civilförsvarets behov.
Bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas
beredskapsförberedelser finns, förutom i civilförsvarslagen, också i lagen
(1964:63) om kommunal beredskap och lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.
Dessa bestämmelser innehåller bl.a. regler för planläggning, anskaffning av
reservanordningar och reparationsberedskap.
Alla svenska medborgare som bor i landet är civilförsvarspliktiga från och med
sexton till och med sextiofem års ålder och är skyldiga att tjänstgöra inom
civilförsvarsorganisationen. Enligt lagen (1984:272) om skyldighet för
civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret kan
civilförsvarspliktiga även tas i anspråk för verksamheter som inte ingår i
civilförsvaret. Särskilda regler om tjänsteplikt för personal inom hälso- och
sjukvården finns i lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och
sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m.

6 Behovet av ändringar

Den nuvarande lagstiftningen om civilförsvaret härrör således från andra
världskriget och de närmaste tio till femton åren därefter. Regelverket har
under årens lopp kommit att bli tämligen heterogent och svåröverskådligt. Det
framstår som angeläget att skapa en modern reglering där de många olika lagar
som finns på området sammanförs i så stor utsträckning som möjligt.
Som framgår av beskrivningen av totalförsvarstanken har synen på samhällets
beredskapsåtgärder genomgått en stor förändring under det senaste årtiondet.
Bl.a. har principen att den som har ansvaret för en verksamhet i fred skall
behålla detta ansvar under krig (ansvarsprincipen) accepterats och kommunerna
har tilldelats en viktig roll när det gäller det civila försvaret på lokal nivå.
Förändringarna har också i väsentliga hänseenden genomförts i praktiken. I den
nuvarande regleringen återspeglas emellertid dessa förändringar endast
provisoriskt eller inte alls. Det måste därför vara en viktig uppgift att bringa
lagstiftningen i överensstämmelse med de faktiska förändringarna.

7 Lagteknisk lösning

Regeringens förslag: I en ny lag samlas en stor
del av de bestämmelser om den civila delen av
totalförsvaret som riksdagen bör besluta om. Detta
gäller bl.a. kommunernas övergripande ansvar,
hemskydd, verkskydd och befolkningsskydd. För
vissa verksamhetsområden såsom hälso- och sjukvård,
socialtjänst och räddningstjänst regleras dock
verksamheten under höjd beredskap i stället i
respektive speciallag.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det i en ny lagom civilt
försvar tas in bestämmelser om räddningstjänsten under höjd beredskap.
Utredningen har också föreslagit att det i lagen tas in föreskrifter om Över-
styrelsen för civil beredskaps, civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas bered-
skapsförberedelser och verksamhet under höjd beredskap. Utredningen har vidare
föreslagit att detaljerade föreskrifter om planläggning m.m. tas in i lagen. I
övrigt överensstämmer utredningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag eller
lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Man bör sträva efter att samla de grundläggande
reglerna för den civila delen av totalförsvaret i en lag, eftersom en splittring
på flera lagar försvårar en rationell hantering av beredskapsförberedelserna i
kommuner och landsting. Om vad som gäller den civila delen av totalförsvaret i
så stor utsträckning som möjligt regleras i en lag, skapas en bättre överblick
över de beredskapsförberedelser som krävs för att samhället skall kunna fungera
under kriser och i krig, samt över de speciella åtgärder som måste vidtas under
sådana förhållanden för framför allt befolkningens skydd och överlevnad, upp-
rätthållandet av viktiga samhällsfunktioner och stödet till det militära
försvaret. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att det skulle vara
en stor fördel om den civila delen av totalförsvaret kunde regleras i en enda
lag.
En stor del av den verksamhet som bedrivs inom den civila delen av
totalförsvaret finns emellertid redan reglerad i specialförfattningar. Det
gäller t.ex. hälso- och sjukvården, räddningstjänsten och socialtjänsten. Även
på försörjningsområdet finns ett stort antal lagar gällande verksamhet inom det
civila försvaret, t.ex. ransoneringslagen (1978:268), förfogandelagen (1978:262)
och lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare,
arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsörjningsplaneringen.
Dessa stora verksamhetsområden kan inte på ett praktiskt och meningsfullt sätt
inordnas i en lag som reglerar den civila delen av totalförsvaret. För dessa
områden gäller i huvudsak samma regler i fred och krig. I den relativt begrän-
sade omfattning som det för dessa verksamheter behövs särskilda regler för kris-
och krigssituationer är det systematiskt bättre att föra in dessa regler i den
författning som reglerar respektive fredstida verksamhet än att låta dem ingå i
en lag om den civila delen av totalförsvaret.
Frågor om ledning och samordning samt om skyldigheten att vidta
beredskapsförberedelser bör emellertid regleras i den nya lagen även för de
verksamhetsområden som i övrigt regleras separat. Skälet till detta är att just
samordningen i dessa delar mellan olika verksamhetsområden är av avgörande be-
tydelse för att undvika dubbelarbete och dubbelinvesteringar i fred och för att
erhålla största möjliga försvarseffekt i krig.
Utredningen har valt att i sitt förslag till reglering av den civila delen av
totalförsvaret även ta in föreskrifter om den beredskapsplanläggning som skall
ske hos olika statliga myndigheter såsom civilbefälhavarna, länsstyrelserna
m.fl. Denna lösning har fördelen att den ger en samlad bild av
beredskapsplanläggningen inom den civila delen av totalförsvaret. Enligt 8 kap.
13 § första stycket 2 regeringsformen, den s.k. restkompetensen, har regeringen
behörighet att meddela föreskrifter i alla sådana hänseenden där det inte i
grundlag finns någon regel som gör riksdagens medverkan nödvändig. Inom detta
område kan regeringen alltså meddela föreskrifter för myndigheter som lyder
under regeringen. Regeringen ser i detta fall inget som hindrar att regeringen
utnyttjar denna möjlighet. Regeringen har också i beredskapsförordningen
(1993:242) i olika hänseenden reglerat vad som skall gälla för statliga
myndigheter i fred, under skärpt beredskap och under högsta beredskap. Vi
föreslår därför att bestämmelser som riktar sig till myndigheter under
regeringen utmönstras ur lagförslaget och att dessa frågor i stället även
fortsättningsvis regleras i förordning.
Regeringens förslag innehåller således inte någon uttömmande reglering av den
civila delen av totalförsvaret utan inriktar sig på kommunernas, landstingens
och de kyrkliga kommunernas samt enskilda personers, företags och organisa-
tioners roll i vissa centrala delar av totalförsvaret. Vid sidan av den lag vi
nu föreslår finns det regler som berör den civila delen av totalförsvaret i ett
stort antal lagar och förordningar.
Utredningen har vidare i flera hänseenden, bl.a. i fråga om bered-
skapsplanläggningen, föreslagit en tämligen detaljerad reglering i lagen. Det är
vår uppfattning att statsmakternas styrning av myndigheter och kommuner skall
göras i form av övergripande mål och inriktningsbeslut och inte genom
detaljbestämmelser. Sådana bestämmelser tenderar att kräva ofta återkommande
ändringar till följd av den snabba samhällsutvecklingen. Det är därför vår
uppfattning att det i lagen endast bör tas in regler av övergripande och prin-
cipiell natur och att det bör lämnas åt regeringen att meddela föreskrifter på
detaljplanet.

8 Vissa grundläggande begrepp

Regeringens förslag: I den nya lagen används
begreppet civilt försvar för att beteckna den del
av totalförsvaret som inte är militärt försvar. I
lagen definieras begreppet befolkningsskydd.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att den s.k. ansvarsprincipen
skrivs in i lagen och att begreppet befolkningsskydd och räddningstjänst
definieras i den nya lagen. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i
huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Flera remissinstanser har
dock anmält tvekan beträffande uttrycket befolkningsskydd och räddningstjänst.
Skälen för regeringens förslag: Begreppet totalförsvar är, som vi tidigare
utvecklat (avsnitt 4) en av grundvalarna för vår beredskapsplanläggning.
Begreppet finns i dag definierat i beredskapsförordningen (1993:242) som "den
verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför yttre hot och för att
ställa om samhället till krigsförhållanden. Under krigsförhållanden omfattar
totalförsvaret hela den samhällsverksamhet som då skall bedrivas."
Totalförsvarsbegreppet är av grundläggande betydelse och används utan att
definieras på många ställen i lagstiftningen. Som exempel kan nämnas att
begreppet förekommer i tryckfrihetsförordningen, riksdagsordningen, brottsbalken
och sekretesslagen (1980:100).
LEMO har i sitt delbetänkande (SOU 1993:95) Ansvar och uppgiftsfördelning inom
det civila försvaret också behandlat begreppet totalförsvaret såsom ett led vid
definition och avgränsning av begreppet det civila försvaret.
Regeringen har beslutat i riktlinjerna för förberedelserna för nästa
totalförsvarsbeslut att Militärhögskolan och Försvarets forskningsanstalt skall
analysera hur innebörden av totalförsvarskonceptet har förändrats över tiden.
Detta kan leda till en ny definition av begreppet totalförsvar. Trots att
begreppet totalförsvar är så centralt och av sådan vikt anser regeringen att
resultatet av pågående arbete bör avvaktas innan en definition av begreppet tas
in i lag. Regeringen föreslår därför inte nu att någon definition av begreppet
totalförsvar tas in i lagen.
Totalförsvaret består av två delar; militärt försvar och civilt försvar.
Det finns oklarheter och missuppfattningar när det gäller begreppen
civilförsvar, civilt försvar och den civila delen av totalförsvaret. Regeringen
har därför funnit det angeläget att överväga den fortsatta användningen av dessa
begrepp.
I förarbetena till den nuvarande civilförsvarslagstiftningen uttalades att
civilförsvaret skulle utöva sådan verksamhet för rikets försvar som inte åvilade
försvarsmakten och som avsåg att skydda och rädda liv och egendom vid anfall mot
riket samt annan likartad verksamhet. Det var således fråga om en civil försvar-
sorganisation.
Civilförsvarslagen byggde på tanken att civilförsvaret utgjorde en särskild
organisation som administrerades centralt av den då ansvariga myndigheten
Civilförsvarsstyrelsen. Det var länsstyrelserna som svarade för planläggningen
och som, liksom fortfarande är fallet, rekryterade personal i olika befattningar
med stöd av civilförsvarsplikten. På lokal nivå leddes civilförsvarsverksamheten
av en civilförsvarschef.
En av grundtankarna i 1982 års försvarsbeslut var att ansvaret för ledningen av
civilförsvarsverksamheten under civilförsvarsberedskap skulle läggas på
kommunerna. Civilförsvarsberedskap var den förstärkta beredskap för civ-
ilförsvarsorganisationen som regeringen enligt 2 § civilförsvarslagen kunde
besluta om när landet befinner sig i krig eller krigsfara eller när det råder
sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara
som landet befunnit sig i. Begreppet civilförsvarsberedskap finns inte längre
kvar. 2 § civilförsvarslagen upphävdes i samband med att lagen om höjd beredskap
trädde i kraft. Regeringen ges i den sistnämnda lagen under samma omständigheter
möjlighet att besluta om skärpt eller högsta beredskap.
I det nämnda försvarsbeslutet angavs bl.a. att begreppet civilförsvar borde
beteckna en verksamhet och inte en organisation. Till följd av beslutet
genomfördes vissa ändringar i civilförsvarslagen från och med den 1 januari 1985
(prop. 1984/85:49, bet. 1984/85:FöU5, rskr. 1984/85:93). Genom ändringarna fick
begreppet civilförsvar en definition som närmare knöt an till definitionerna i
tilläggsprotokoll I den 10 juni 1977 till Genèvekonventionerna den 10 augusti
1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter.
Regeringen delar utredningens uppfattning att man inte bör utvidga
civilförsvarsbegreppet till att omfatta alla icke-militära verksamheter inom
totalförsvaret, eftersom ett på det sättet utvidgat begrepp med säkerhet skulle
leda till sammanblandningar med det som i 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949
års Genèvekonventioner betecknas som "civil defence" och som till svenska
översatts med "civilförsvar". Sådana sammanblandningar skulle leda till
missuppfattningar i fråga om omfattningen av det folkrättsliga skydd som ges i
artiklarna 62 och 63 i tilläggsprotokollet.
Totalförsvaret omfattar såväl militära som civila verksamheter. De civila
verksamheterna inom totalförsvaret bör enligt vår mening sammanfattas med
uttrycket civilt försvar eller i bestämd form, det civila försvaret. Det har sin
motsvarighet i uttrycket militärt försvar på den militära sidan. Det civila
försvaret omfattar all den civila verksamhet som ingår i totalförsvaret, dvs.
alla de beredskapsförberedelser som statliga civila myndigheter, kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner samt enskilda och företag vidtar i fredstid och
all den civila verksamhet som behövs under krigsförhållanden för att stödja
Försvarsmakten, skydda och rädda liv och egendom, trygga en livsnödvändig
försörjning och upprätthålla viktiga samhällsfunktioner. Det civila försvaret är
alltså inte någon myndighet eller organisation. Inte heller är det militära
försvaret benämningen på en organisation utan avser den verksamhet som bedrivs
av Försvarsmakten och andra organ. Synonymt med civilt och militärt
försvar förekommer ofta uttrycket totalförsvarets civila och militära del. Vi
har valt att i detta sammanhang undvika dessa uttryck för att inte skapa
oklarhet. På senare tid har regeringen också i en del propositioner och
författningar valt att använda begreppet civilt försvar. Så har skett i bl.a.
budgetpropositionen 1993/94:100 Bilaga 5, förordning (1990:1510) med
länsstyrelseinstruktion och förordning (1988:1121) med instruktion för
civilbefälhavarna. Till den fortsatta användningen av begreppet civilförsvar
återkommer vi.
Den s.k. ansvarsprincipen innebär att den som har ansvaret för en viss
verksamhet i fred skall behålla detta ansvar under krig, om verksamheten skall
upprätthållas då.
I en krigssituation skall vår produktion av varor och tjänster dels säkerställa
befolkningens överlevnad, dels understödja det militära försvaret så att största
möjliga försvarseffekt kan uppnås.
För snart sagt varje verksamhet i vårt samhälle innebär en krigssituation stora
förändringar och stora svårigheter. Grundvalen för verksamheten är emellertid
oftast densamma som i fred. Det måste därför vara lättare för den som är insatt
i fredsverksamheten att bemästra de svårigheter som uppkommer i
krigssituationen. Det ligger således uppenbara fördelar i att låta den som
ansvarar för en verksamhet i fred ansvara för den även i krig, jämfört med att
skapa särskilda beredskapsorganisationer.
Ansvarsprincipen syftar inte på en viss person utan på den myndighet, nämnd
etc. som ansvarar för en viss verksamhet. För att fördelarna med denna ordning
skall visa sig fullt ut är det givetvis önskvärt att personalen åtminstone i
stort förblir densamma i krig som i fred. Även om personalen i något fall skulle
komma att bytas helt finns det emellertid enligt vår mening fördelar med
ansvarsprincipen, eftersom man undviker den förvirring som kan uppkomma i en
redan ansträngd situation om verksamheter flyttas till speciella organ.
Regeringen anser, mot bakgrund av vad som här har redovisats, att
ansvarsprincipen bör genomsyra beredskapsplaneringen inom det civila försvaret.
CFL-utredningen har föreslagit att principen skrivs in i den nya lagen. Vi anser
för vår del emellertid att en allmän princip av detta slag inte lämpar sig för
att uttryckas i lagform.
Som vi nyss sade omfattar civilförsvaret endast de verksamheter som regleras
genom nuvarande civilförsvarslag medan begreppet civilt försvar är betydligt
mera vidsträckt. Att använda två så likalydande uttryck med olika innebörd torde
ofrånkomligen leda till oklarheter och missförstånd. Språkligt sett kan civilt
försvar och civilförsvar ses som varianter av ett och samma uttryck.
Begreppet civilförsvar bör därför inte längre användas. Utredningen har
föreslagit att uttrycket befolkningsskydd och räddningstjänst skall användas i
dess ställe. I vårt förslag definieras befolkningsskydd i den nya lagen medan
räddningstjänsten - liksom i dag - definieras i räddningstjänstlagen
(1986:1102). Befolkningsskydd avser de åtgärder som vidtas för att skydda
befolkningen och civil egendom från krigets verkningar.
I 2 § räddningstjänstlagen ges en allmän definition av begreppet rädd-
ningstjänst, som lyder: "Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser
som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelse och överhängande
fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor eller
egendom eller i miljön". I propositionen till räddningstjänstlagen (prop.
1985/86:170) anges att som olyckshändelser också räknas händelser som beror på
människors handlande eller underlåtenhet att handla, oberoende av om detta skett
uppsåtligen eller ej. Även om det inte särskilt nämns i propositionen menar vi
att det måste stå klart att även händelser som uppstår till följd av krigshand-
lingar är att betrakta som olyckshändelser i räddningstjänstlagens mening.
Vårt förslag innebär - i förhållande till CFL-utredningens förslag - att
begreppet befolkningsskydd och räddningstjänst löses upp i två begrepp som allt
efter behov kan användas separat eller tillsammans.
Den verksamhet som bedrivs inom såväl befolkningsskydd som räddningstjänst är
sådan att det folkrättsliga skydd som avses i artiklarna 62 och 63 i 1977 års
tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner gäller för personalen inom
dessa verksamheter (ytterligare om detta under avsnitt 11).

9 Beredskapsförberedelser och verksamheten under höjd beredskap

Regeringens förslag:

Beredskapsförberedelser

Kommunernas, landstingens och de kyrkliga
kommunernas ansvar för de egna
beredskapsförberedelserna läggs fast samtidigt som
kommunstyrelsens, landstingsstyrelsens och
kyrkorådets ansvar för beredskapsförberedelserna
inom respektive organisation lagfästs.
- Kommunen skall verka för att statliga
myndigheters, kommunens, landstingets och den
kyrkliga kommunens beredskapsförberedelser på lokal
nivå samordnas.
- Den kyrkliga kommunen skall vid
beredskapsplanläggningen samverka även med andra
trossamfund än Svenska kyrkan.
- Stiftsstyrelsen skall verka för ändamålsenlighet i
de kyrkliga beredskapsförberedelserna inom
stiftet.
- Kommunen, landstinget och den kyrkliga kommunen
skall medverka i utbildning.

Verksamheten vid höjd beredskap

- Kommunens ansvar för det civila försvaret inom
kommunens område under höjd beredskap lagfästs.
- Kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen och kyrko-
rådet eller motsvarande organ skall inom kommunen,
landstinget respektive den kyrkliga kommunen ha
ansvaret för ledningen av verksamheten under höjd
beredskap.
- Befolkningsskydd och räddningstjänst under höjd
beredskap, dvs. det nuvarande civilförsvaret, blir
en kommunal angelägenhet. Den statliga civilför-
svarsorganisation avskaffas.
- En kommun eller ett landstings möjlighet att få
hjälp av andra kommuner eller landsting vid stora
påfrestningar vid exeptionella förhållanden vidgas.

Ersättningsfrågan

- Kommunerna skall få ersättning för sina bered-
skapsförberedelser. Ersättningen skall beräknas med
utgångspunkt i bl.a. hur utsatt respektive kommun
bedöms vara i krig.
- Landstingen skall få ersättning för sina kostnader
för utbildning som utgör ett led i beredskapsför-
beredelserna.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit bestämmelser om övergången
till krigsorganisation, om ledningen av det civila försvaret under höjd
beredskap samt om mobiliseringen av räddningskåren och hemskyddsorganisationen.
Utredningen har också föreslagit en skyldighet för kommunerna att utreda
konsekvenserna av bedömda hot och risker som underlag för sin planläggning. I
sitt lagförslag har utredningen också reglerat beredskapsförberedelserna hos
vissa statliga myndigheter under regeringen samt tagit in detaljerade be-
stämmelser om planläggning samt om övning och annan utbildning. Utredningen har
även föreslagit att kommunernas skyldighet att hålla med reservanordningar och
reparationsberedskap skärps. I fråga om skärpning av reparationsberedskapen har
utredningen föreslagit motsvarande för landstingen. Utredningen har även
föreslagit en skyldighet för förtroendevalda att genomgå utbildning. Utredningen
har vidare föreslagit att ersättning till kommuner och landsting för
beredskapsförberedelser i form av planläggning och utbildning samt byggande av
ledningsplatser m.m. skall utgå med hälften av kostnaden. I övrigt överenstämmer
utredningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Statskontoret, Svenska Kommunförbundet m.fl. har ifrågasatt
om inte kommunernas ansvar för det civila försvaret på lokal nivå bör förenas
med föreskriftsrätt i någon form. Beträffande utredningens förslag till regler
om reparationsberedskapen anför kommunförbundet att lagerhållning av reservdelar
är mycket resurskrävande och att kommunerna måste kompenseras ekonomiskt, om det
anses nödvändigt att införa en lagerhållningsskyldighet. Landstingsförbundet
avstyrker förslaget om skyldighet för landstingen att trygga den egna verksam-
hetens försörjning med elektricitet, gas, värme, vatten och avlopp under höjd
beredskap. Flertalet remissinstanser avstyrker utredningens förslag till
hälftendelning av kostnaderna för vissa beredskapsförberedelser. I övrigt har
remissinstanserna i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det
utan erinran.

Skälen för regeringens förslag:

Ansvaret för beredskapsförberedelserna och verksamheten under höjd beredskap

Av skäl som regeringen tidigare anfört (avsnitt 7) anser vi att frågan om
beredskapsförberedelser vad beträffar statliga myndigheter under regeringen inte
skall regleras i lag.
Bestämmelser om kommunernas och landstingens beredskapsförberedelser finns i
dag i civilförsvarslagen och i lagen om kommunal beredskap. Vi föreslår att
sådana bestämmelser nu i stället tas in i lagen om civilt försvar. Landstingen
skall på motsvarande sätt som kommunerna genomföra de beredskapsförberedelser
som behövs för att under allvarliga kriser och i krig kunna upprätthålla den
civila hälso- och sjukvården och den övriga verksamhet som landstinget skall
bedriva enligt annan lagstiftning. Exempel på sådan övrig verksamhet är
omsorgsverksamheten, som i likhet med hälso- och sjukvården har en nära koppling
till kommunernas ansvar för socialtjänsten. Bl.a. mot den bakgrunden skall
landstingens beredskapsförberedelser genomföras i samverkan med berörda statliga
myndigheter och berörda kommuner. Motsvarande gäller för kommuner som inte
tillhör något landsting.
För domkapitlens och de kyrkliga kommunernas beredskapsförberedelser finns i
dag bestämmelser i lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap. Även vissa av dessa
bestämmelser bör ingå i en lag om civilt försvar. De uppgifter som i dag åvilar
kyrkliga myndigheter har en nära koppling till såväl kommunal verksamhet som
landstingsverksamhet. Exempel på detta är den själavårdande verksamheten och
begravningsverksamheten som båda får ökad betydelse i en krigssituation.
Enligt vår mening bör ansvaret för beredskapsförberedelserna läggas på det
främsta verkställande organet inom kommunen, landstinget och den kyrkliga
kommunen, dvs. på kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen respektive kyrkorådet.
Utredningen har föreslagit förhållandevis detaljerade bestämmelser om
planläggning, utbildning och skyldighet att anordna ledningsplatser m.m. Detta
överensstämmer mindre väl med den strävan att ge kommunerna större frihet att
själva bestämma formerna för sin verksamhet som numera råder. Det måste vara
självklart att det krävs en aktuell planläggning samt en väl avpassad utbildning
av personal för att säkerställa att kommunens, landstingets respektive den
kyrkliga kommunens verksamhet kan fortgå under krig. Likaså är det självklart
att kommunen, för att kunna fullgöra sina skyldigheter när det gäller att leda
det civila försvaret, kan vara tvungen att ha ledningsplatser, skyddade
uppehållsplatser eller andra anläggningar som behövs för det civila försvaret.
Det är enligt vår uppfattning inte nödvändigt att i lagtexten särskilt ange
dessa beredskapsförberedelser. De inryms i stället i den allmänna skyldigheten
att vidta de beredskapsförberedelser som behövs för den kommunala verksamheten
under höjd beredskap.
Det är givetvis mycket viktigt att beredskapsförberedelserna på kommunal nivå
samordnas med övriga beredskapsförberedelser inom det civila försvaret. Detta
åstadkoms bäst genom samverkan med övriga nivåer.
Det får ankomma på regeringen att - på motsvarande sätt som skett med anledning
av lagen om höjd beredskap (jfr prop. 1992/93:76 s. 94 f.) - meddela
verkställighetsföreskrifter till lagregleringen av kommunernas, landstingens och
de kyrkliga kommunernas ansvar för beredskapsförberedelser.
I enlighet med de riktlinjer som beslutades av riksdagen i juni 1985 (prop.
1984/85:160, bet. 1984/85:FöU11, rskr. 1984/85:388) föreslår vi att det i den
nya lagen om civilt försvar tas in en bestämmelse om att kommunstyrelsen på den
lokala nivån skall verka för att samverkan kommer till stånd mellan statliga
myndigheter, kommunen, landstinget och den kyrkliga kommunen samt med berörda
organisationer och företag. Några remissinstanser har föreslagit att kommunen,
för att den skall kunna fullgöra denna uppgift, bör utrustas med en
direktivrätt. I den proposition som föregick riksdagens nyss nämnda beslut
betonade den dåvarande försvarsministern särskilt att kommunerna inte borde ges
några befogenheter gentemot statliga eller landstingskommunala organ. Enligt vår
mening kan det inte vara lämpligt att ge ett lokalt organ som kommunstyrelsen
rätt att ge direktiv till organ som har att beakta nationella och regionala
intressen. Vi föreslår därför inte någon direktivrätt för kommunstyrelsen.
Kommunstyrelsen får i stället sträva efter att få till stånd samråd mellan
kommunen och berörda organ och mellan organen sinsemellan och på så sätt verka
för en samordnad inriktning av beredskapsförberedelserna i fred och verksamheten
under höjd beredskap.
I den numera upphävda förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom
totalförsvarets civila del (ledningsförordningen) låg ansvaret för funktionen
Kyrklig beredskap på Överstyrelsen för civil beredskap.
Ledningsförordningen har ersatts av beredskapsförordningen. Av 15 § tredje
stycket i den förordningen framgår att Svenska kyrkans centralstyrelse leder och
samordnar den kyrkliga beredskapen i enlighet med vad centralstyrelsen avtalar
med kyrkliga kommuner och andra trossamfund. Föreskriften hänvisar även till att
det i lagen om kyrklig beredskap finns bestämmelser om domkapitlets ansvar för
den kyrkliga beredskapen inom stiftet. Beredskapsförordningens föreskrifter
innebär inte att centralstyrelsen har ålagts något funktionsansvar.
Den kyrkliga beredskapsplanläggningen måste beakta att det numera finns stora
grupper i vårt samhälle som bekänner sig till icke kristna religioner. Vi
föreslår därför att den skyldighet som den kyrkliga kommunen nu har att samråda
med andra kristna trossamfund vidgas till att avse även icke kristna trossamfund
som verkar inom den kyrkliga kommunens område.
Nu gällande lagstiftning ålägger domkapitlet att övervaka de kyrkliga
beredskapsförberedelserna. Med hänsyn till den uppgiftsfördelning som numera
råder mellan domkapitel och stiftsstyrelse bör det i stället vara
stiftsstyrelsen som har att verka för att de kyrkliga beredskapsförberedelserna
genomförs på ett ändamålsenligt sätt och med en enhetlig inriktning.
Stiftsstyrelsen bör därvid samråda med domkapitlet.
En värdefull form av utbildning är de övningar där flera kommuner, landsting,
statliga myndigheter etc. deltar och som ger tillfälle till samverkan såväl
horisontellt som vertikalt. Vi föreslår att det i lagen införs en bestämmelse om
att kommuner, landsting och kyrkliga kommuner är skyldiga att medverka i
utbildning som anordnas av något annat sådant organ eller av någon statlig
myndighet, om utbildningen berör den egna kommunen.
Vi föreslår däremot inte någon skyldighet för förtroendevalda som skall ingå i
krigsorganisationen i kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att delta i ut-
bildning för detta ändamål. Det är enligt vår mening självklart att den som är
förtroendevald och som ingår i en kommuns eller ett landstings krigsorganisation
frivilligt ställer sig till förfogande för erforderlig utbildning.
Inte heller behöver man införa en skyldighet att genomgå utbildning för dem som
ingår i krigsorganisationen och samtidigt är anställda hos kommunen, landstinget
eller den kyrkliga kommunen. Deras skyldighet i detta hänseende bör följa av
deras anställningsavtal.

Uppföljning och utvärdering

Den nya rollfördelningen innebär att staten skall ge kommunerna underlag för
beredskapsåtgärderna på lokal nivå i form av övergripande mål och andra
planeringsförutsättningar. Staten skall också följa upp resultatet av vidtagna
åtgärder och beredskapsläget i kommunerna. Uppföljningen skall avse resultatet
av verksamheten och inte medlen.
Staten behöver också information tillbaka från kommunerna om de olika
stödverksamheter som den skall svara för som t.ex. utbildning, metodutveckling
och materielutveckling.
Det är länsstyrelserna som skall upprätthålla en fortlöpande dialog med
kommunerna om beredskapsfrågorna och andra förhållanden som har betydelse för
det civila försvaret. Dialogen skall också möjliggöra samlade redovisningar och
bedömningar av beredskapsläget på regional och central nivå. De statliga
myndigheterna på den centrala nivån skall ge länsstyrelserna det underlag som de
behöver för att kunna genomföra dialogen med kommunerna. Vi föreslår att det tas
in en bestämmelse i lagen som lägger fast kommunens skyldigheter att ge de
statliga myndigheterna underlag för deras uppföljning och utvärdering av verk-
samheten på den lokala nivån. Kommunens skyldighet bör regleras på så sätt att
underrättelser sker till den myndighet som regeringen bestämmer. Eftersom
uppföljningen och utvärderingen bör göras på regional nivå, avser regeringen att
föreskriva att dessa uppgifter skall åligga länsstyrelserna.

Reservanordningar och reparationsberedskap

1984 års försvarskommitté uppmärksammade särskilt frågorna om den
kommunaltekniska försörjningens sårbarhet. I försvarsbeslutspropositionen
(1986/87:95, bil. 1 s. 102) betonades vikten av att kommunerna analyserar
konsekvenserna av störningar såväl i fred som under kriser och i krig. Vidare
underströks att erfarenheterna visade att tillgången på reservkraftsaggregat för
fredstida behov är av stor betydelse för såväl kommuner och landsting som
näringsidkare. I 1989 års budgetproposition (1988/89:100 bil. 6, s. 21)
framhölls att det är väsentligt att man åstadkommer en tillräcklig säkerhet mot
fredstida störningar och att det är kommunerna som måste vidta åtgärder för att
åstadkomma detta.
Enligt lagen om kommunal beredskap skall kommunerna och landstingen efter
länsstyrelsens förordnande vidta reservanordningar för gas-, vatten- och
elektricitetsförsörjningen. Statsbidrag för kostnader som kommunerna och
landstingen har för sådana åtgärder utgår med 90 procent.
I lagen föreskrivs vidare att kommun eller landsting som ombesörjer
distribution av gas, värme, vatten eller elektricitet eller ombesörjer
renhållning eller ansvarar för samfärdsleder, kommunikationer eller avlopp eller
som utövar annan därmed jämförlig verksamhet skall vidta förberedelser för att
verksamheten i erforderlig omfattning skall kunna återupptas efter krigsskador.
För denna reparationsberedskap lämnas ingen ersättning.
Enligt CFL-utredningen borde en tillämpning av ansvarsprincipen innebära att
det är en skyldighet för kommuner och landsting att se till att det finns
reservanordningar. Skyldigheten borde också omfatta anordningar för
värmeförsörjning och avloppshantering. Om försörjning med de nyttigheter för
vilka lagen kräver reservanordningar ombesörjs av någon annan än kommunen eller
av ett kommunägt företag, ansåg CFL-utredningen att det borde åligga kommunen
att dels teckna avtal om sådana reservanordningar med de företag som ombesörjer
försörjningen, dels själv som abonnent anskaffa reservanordningar så att den
egna verksamheten kan upprätthållas vid skärpt och högsta beredskap.
CFL-utredningen föreslog också att landstingen skall ha skyldighet att trygga
sin egen försörjning med el, värme m.m.
Bestämmelserna om reservanordningar i lagen om kommunal beredskap tillämpas i
praktiken inte längre. Sedan ett antal år har i stället en försöksverksamhet med
ett särskilt stimulansbidrag för åtgärder som säkerställer den kommunaltekniska
försörjningen funnits. Kommuner som gjort en integrerad riskanalys för freds-,
kris- och krigsförhållanden har kunnat få statsbidrag med upp till 50 procent av
kostnaden för att skaffa reservanordningar. Landstingen har haft samma möjlighet
att få statsbidrag för reservanordningar till bl.a. sjukhusen.
Frågan om uthålligheten i de tekniska försörjningssystemen är föremål för
utredning i olika sammanhang. Hot- och riskutredningen skall enligt sina
direktiv bl.a. utreda hur samhällets ökade sårbarhet i fred kan minskas och hur
åtgärder för större uthållighet och robusthet i olika samhällsfunktioner skall
kunna vidtas i ett sammanhang för fredsförhållandena och för säkerhetspolitiska
kriser och i krig. Kommittén skall överväga och föreslå metoder för förbättrad
beredskapshänsyn i planeringen.
Ellagstiftningsutredningen har i tilläggsdirektiv (dir. 1993:93) fått i uppdrag
att redovisa riktlinjer för beredskapsverksamheten på elområdet. Den särskilde
utredaren skall lämna förslag om gränsdragningen mellan myndigheternas och
andras anvar för att säkerställa elförsörjningen vid kriser och i krig.
Utredaren skall också analysera möjligheten att i lagstiftningen formulera ett
generellt krav på att elsystemet skall utformas så att en rimlig försörjning kan
upprätthållas såväl vid fredstida störningar som i krig. I direktiven förutsätts
att branschen i allt väsentligt skall bära kostnaderna även för sådana åtgärder
som motiveras enbart av beredskapsnyttan.
Slutligen kan också nämnas att Överstyrelsen för civil beredskap haft
regeringens uppdrag att belysa konsekvenserna för totalförsvarets civila del av
den pågånde bolagiseringen och privatiseringen av statliga, landstingskommunala
och kommunala verksamheter. Överstyrelsen föreslår i sin rapport Bolagisering,
privatisering och civil beredskap att företag vars verksamhet är viktig för
totalförsvaret skall åläggas att vidta behövliga beredskapsåtgärder förutsatt
att verksamheten är av sådan art att den tidigare normalt har utförts av staten,
kommun eller landsting. Med lagen om kommunal beredskap som mönster bör det
enligt Överstyrelsen för civil beredskap således övervägas att ålägga företag
inom vissa områden - vatten och avlopp, el, fjärrvärme m.fl. - att vidta de
förberedelser som behövs för att företagen skall kunna upprätthålla eller utöva
för totalförsvaret viktig verksamhet under höjd beredskap. Företagen skall också
vidta förberedelser för att verksamheten i erforderlig omfattning skall kunna
återupptas efter krigsskador. Överstyrelsens rapport bereds för närvarande inom
regeringskansliet.
Vi gör följande bedömning av vad som nu bör göras för att förbättra beredskapen
i den tekniska försörjningen. Statsmakterna har i olika sammanhang betonat
behovet av en bättre säkerhet på detta område och det ömsesidiga beroendet
mellan olika delar i dessa system. Särskilt elförsörjningens betydelse för olika
verksamheter och stödfunktioner inom totalförsvaret har uppmärksammats.
Den reglering av kommunernas och landstingens skyldigheter inom det civila
försvaret som vi nu föreslår innebär att kommunerna och landstingen skall vidta
de beredskapsförberedelser som behövs för den kommunala verksamheten under höjd
beredskap. Bestämmelsen innebär därmed ett ansvar att också vidta åtgärder på
elområdet och inom den kommunaltekniska försörjningen i den omfattning som
kommunen genom lag eller frivilligt åtagande själv svarar för sådan verksamhet.
Eftersom det i många fall är andra huvudmän än kommunen själv som svarar för
dessa uppgifter, så kommer emellertid en betydande del av verksamheten inte att
träffas av en sådan bestämmelse.
Vi har erfarit att resultatet av den hittills genomförda försöksverksamheten
med särskild ersättning till reservanordningar i kommunerna är gott.
Vi föreslår inte nu någon skyldighet i lag för kommunerna att svara för
beredskapsåtgärder inom den kommunaltekniska försörjningen på det sätt som
CFL-utredningen gjorde. Vi avser att ta ställning till frågan om vem som skall
ansvara för att dessa beredskapsåtgärder kommer till stånd och till
finansieringen av åtgärderna i samband med att resultatet av de ovan nämnda
utredningarna bereds.
Landstingens ansvar för reservanordningar avser säkerheten i ett andra led,
nämligen försörjningen av en abonnent med en högt prioriterad verkamhet.
Landstingsförbundet har anfört att det inte är rimligt att ålägga landstingen
ett sådant ansvar, eftersom det skulle medföra mycket höga kostnader för dem.
Landstinget saknar enligt Landstingsförbundet i väsentlig grad möjlighet att
uppfylla kraven. Enligt vad vi erfarit fungerar den nuvarande lösningen med
frivillighet och särskild ersättning väl också på detta område. Vi anser därför
att landstingen tills vidare inte skall åläggas en skyldighet i lag att anskaffa
reservanordningar. Den nuvarande verksamheten med frivillighet och särskild
ersättning bör därför fortsätta i oförändrad form.

Befolkningsskyddet och räddningstjänsten

Riksdagen godkände i 1992 års försvarsbeslut (prop. 1991/92:102, bet.
1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337) regeringens förslag om överföring av uppgifter
från staten till kommunerna, varigenom dessa skulle få ett samlat ansvar för
befolkningsskyddet och räddningstjänsten på den lokala nivån. Enligt regeringen
borde ansvaret för materielhantering och personalförsörjning ligga på
kommunerna. All mobilisering och den planläggning som sammanhänger med den borde
göras av kommunerna själva. En integrering av beredskapsåtgärderna inom
befolkningsskyddet och räddningstjänsten med kommunernas förebyggande och skade-
avhjälpande verksamhet i fred skulle genomföras inom den närmaste
femårsperioden.
Regeringen föreslår att kommunernas ansvar på detta område förtydligas. Detta
bör ske på så sätt att räddningstjänstlagen reglerar hela räddningstjänstens
verksamhet, under såväl krig som fred.
Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning i sådan
omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten eller vid
överhängande fara för ett sådant utsläpp svarar länsstyrelsen för
räddningstjänsten. Länsstyrelsen svarar också för saneringen efter sådana
utsläpp. Ansvaret gäller både i fred och i krig. LEMO ansåg att detta
ansvarsförhållande för räddningstjänst och sanering också bör gälla vid insats
av kärnvapen (radioaktiva stridsmedel).
Enligt vår bedömning bör samtliga uppgifter som i dag utförs av
civilförsvarsorganisationen på lokal nivå tas över av kommunerna. En utvidgad
uppgift för länsstyrelserna i enlighet med LEMO:s förslag anser vi skulle leda
till oklarhet om ansvar och ledningsförhållanden på den lokala nivån. Det bör i
stället vara länsstyrelsernas uppgift att när en insats av kärnvapen gjorts ge
kommunerna stöd och ställa experter och andra resurser till förfogande.

Kommunalförbund

För att uppnå största möjliga försvarseffekt i händelse av ett beredskapsläge
är det, som vi tidigare har sagt, nödvändigt att samverkan sker mellan olika
delar och på alla nivåer i totalförsvaret.
Räddningstjänstlagen ålägger kommuner och de statliga myndigheter som svarar
för räddningstjänst att samarbeta med varandra och med den som berörs av
verksamheten. För den kommunala räddningstjänsten gäller att kommunerna skall ta
tillvara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänsten.
Erfarenheter visar att en samverkan mellan två eller flera kommuner, mellan
skilda landsting eller mellan en kommun och ett landsting kan medföra rationella
och från samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigare lösningar än om varje kommun
och landsting själv skall svara för att verksamheten genomförs. Detta är också
tanken bakom 1985 års kommunalförbundslag (1985:894). Uppenbart är emellertid
att frågor om ledning och samordning kan bereda särskilda problem i fråga om
kommunalförbund som skall verka även under höjd beredskap. I fråga om
räddningstjänsten innebär nuvarande 63 § räddningstjänstlagen att kom-
munstyrelsen skall överta den eller de kommunala nämnders som har hand om rädd-
ningstjänsten uppgifter under höjd beredskap samt att räddningskårens uppgifter
skall övertas av civilförsvarsorganisationen i kommunen. Om räddningstjänstens
uppgifter har överlåtits på kommunalförbund uppstår svårigheter för kommun-
styrelsen att vid höjd beredskap överta denna eller dessa nämnders uppgifter,
eftersom nämnden då ofta är identisk med kommunalförbundets styrelse. Om den
nämnd som har hand om räddningstjänsten och räddningskåren är gemensam för flera
kommuner, är föreskriften i 63 § räddningstjänstlagen praktiskt omöjlig att
uppfylla för kommunen. Det är inte heller möjligt att vid höjd beredskap dela
upp en räddningskår som är gemensam för flera kommuner i syfte att fördela
uppgifterna och resurserna på dessa kommuner. Problemet har varit föremål för
överväganden.
I juni 1991 uppdrog regeringen åt Överstyrelsen för civil beredskap att i
samverkan med Statens räddningsverk utreda hur de kommunalförbund som bildats
för räddningstjänst i fredstid skall kunna ansvara för räddningstjänsten också
under beredskap och krig - höjd beredskap. Utredningen undersökte tre
alternativ; 1. Kommunalförbund för räddningstjänsten upplöses under höjd
beredskap, 2. Hela det civila försvaret integreras i kommunalförbundets
uppgifter och 3. Kommunalförbunden för räddningstjänsten behålls även under höjd
beredskap. Överstyrelsen förordar det tredje alternativet. Utredningens
synpunkter och slutsatser är redovisade i till Försvarsdepartementet inkommet
ärende i december 1991, Dnr Fo91/2557/8.
Som ovan nämnts är en samordning av kommunernas räddningstjänst oftast mycket
fördelaktig från såväl kvalitativ som kvantitativ synpunkt. Även kostnaderna
minskar. Om en kommun blir tvungen att utöver kostnaden för räddningstjänst i
fredstid även svara för en beredskapsorganisation på samma område, förtas en
stor fördel med kommunalförbund. Att lägga över hela ansvaret för det civila
försvaret på kommunalförbund medför en otymplig organisation samt innebär ett
avsteg från principen om att varje kommun skall ha det övergripande ansvaret för
det civila försvaret inom sitt territorium.
Nackdelen med det tredje alternativet är att kommunstyrelsens möjligheter att
direkt påverka ledningen av räddningstjänsten begränsas starkt. Å andra sidan
svarar räddningschefen enligt lag för den direkta ledningen av räddningstjänsten
och det blir i praktiken aldrig aktuellt för den politiska ledningen att utöva
denna direkta ledning. Kommunernas politiska ledning har dock alltjämt det över-
gripande ansvaret för hela det civila försvaret och räddningschefen måste beakta
de övergripande prioriteringar den politiska ledningen gör.
Sammanfattningsvis medför det enligt regeringens bedömning stora fördelar att
en i fredstid fungerande räddningstjänst utgör grunden för verksamheten också
under höjd beredskap. Det bör därför finnas en möjlighet för kommunerna att även
under höjd beredskap samordna räddningstjänsten i kommunalförbund.

Ersättningskyldighet för staten

CFL-utredningen föreslog att staten och kommunerna respektive landstingen
skulle dela kostnaderna lika för de beredskapsåtgärder som kommunerna och
landstingen genomför. Förslaget avsåg bl.a. kostnaderna för planläggning, övning
och annan utbildning samt investeringar i ledningsplatser och
reservanordningar. Ett stort antal remissinstanser avstyrkte förslaget.
I 1992 års försvarsbeslut togs frågan om ersättningen upp på nytt. En
överföring av uppgifter och ansvar borde enligt regeringen föregås av
överläggningar med kommunerna om den statliga ersättningen för kommunernas nya
uppgifter och om tidpunkten för överföringen. Utgångspunkten borde vara att
kommunerna gavs full kostnadstäckning för de nya uppgifterna. Riksdagen godkände
förslaget.
Chefen för Försvarsdepartementet tillsatte i september 1992 en arbetsgrupp om
kommunal beredskap. Arbetsgruppen, AG Kommun, skulle med utgångspunkt i 1992 års
totalförsvarsbeslut följa arbetet med överföring av uppgifter inom det civila
försvaret från staten till kommunerna. AG Kommun har utarbetat en modell för hur
detta skall ske som inkluderar ett förslag till ersättningssystem och former för
statens stöd, uppföljning och utvärdering av det civila försvaret på den lokala
nivån.
På regeringens uppdrag har därefter en särskild förhandlare, f.d.
generaldirektören Gunnar Nordbeck, tagit upp överläggningar med Svenska
Kommunförbundet i frågan. Nordbeck och Svenska Kommunförbundet har kommit
överens om ett förslag i frågan.
Förslaget i överenskommelsen innebär att en årlig ersättning skall utgå med
100 000 kronor per kommun (total kostnad cirka 28,6 miljoner kronor) vartill
kommer ett tilläggsbelopp om lägst 8 kronor och högst 28 kronor per invånare med
hänsyn till kommunernas bedömda utsatthet vid krig enligt en indelning i fem
riskklasser (total kostnad cirka 132,6 miljoner kronor). Ersättningen, som är
beräknad i prisläge augusti 1995, skall enligt förslaget räknas upp halvårsvis
enligt konsumentprisindex.
Särskild ersättning skall utgå för engångsinsatser som anordnande av
ledningsplatser och reservanordningar samt för byggande och besiktning av
skyddsrum.
Enligt förslaget till överenskommelse bör tillämpningen av ersättningssystemet
utvärderas av regeringen och Svenska Kommunförbundet i samarbete under år 1999.
Regeringen anser att ett nytt system för statens ersättning till kommunerna för
det civila försvaret skall utformas i enlighet med förslaget i överenskommelsen
mellan den särskilde förhandlaren och Svenska Kommunförbundet. Det innebär att
ett särskilt ersättningssystem för det civila försvaret i kommunerna skapas.
Kommunens ersättning kommer att bestå av ett grundbelopp, som är lika stort för
alla kommuner, och ett tilläggsbelopp. Det senare bestäms av respektive kommuns
utsatthet och risker i krig. Ersättningen skall vara värdebeständig. De
nuvarande statsbidragen för planläggning och utbildning i kommunerna upphör när
det nya ersättningssystemet träder i kraft eller den 1 juli 1995. Nuvarande
ordning för bidrag till investeringar i ledningsplatser, reservanordningar,
skyddsrum m.m. bibehålls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att
utforma och administrera det nya ersättningssystemet.
Lagrådet har i den här delen haft synpunkter beträffande utformningen av
lagtexten. Vi återkommer till detta i författningskommentaren.
Den nuvarande ersättningen till sjukvårdshuvudmännen för bl.a. övning och
annan utbildning förändras inte.

Lokal kristidsförvaltning

Den lokala kristidsverksamheten är en viktig kommunal beredskapsuppgift.
Bestämmelserna i den nuvarande lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning har
på flera punkter en nära knytning till lagstiftningen om det civila försvaret.
Vi föreslår därför att sakinnehållet i flertalet av dessa bestämmelser förs över
till den nya lagen.
Den nu gällande kristidslagen skall tillämpas när landet kommer i krig.
Dessutom får regeringen föreskriva att kommunerna, i den omfattning som
regeringen bestämmer, skall fullgöra uppgifter för att fylla befolkningens eller
produktionens behov av viktiga förnödenheter eller för att tillgodose annat
ändamål av betydelse för folkförsörjningen, om landet befinner sig i krigsfara
eller det råder sådana förhållanden som avses i 2 § första stycket 2 ranso-
neringslagen (1978:268). Ransoneringslagen kan enligt denna bestämmelse sättas i
tillämpning, om det till följd av krig eller av krigsfara vari riket har
befunnit sig eller av annan utomordentlig händelse föreligger knapphet eller
betydande risk för knapphet inom riket på förnödenheter av vikt för total-
försvaret eller folkförsörjningen.
På samma sätt som gäller för fullmaktslagstiftningen i övrigt anser vi att
bestämmelserna för den lokala kristidsförvaltningen bör gälla under höjd
beredskap. Dessutom bör den lokala kristidsförvaltningen kunna sättas i funktion
i den omfattning som regeringen bestämmer, om ransoneringslagen har satts i
tillämpning.
Kommunens uppgifter i fråga om kristidsförvaltningen bör i lagtexten anges
endast i stora drag, eftersom det inte är nödvändigt att mera i detalj ange de
olika uppgifter som kan bli aktuella för kommunen. I sak föreslås inga ändringar
i förhållande till vad som nu anges i 2 § lagen om lokal kristidsförvaltning.
Lagen om lokal kristidsförvaltning innehåller i övrigt bestämmelser om
planläggning, tillsyn och hur beslut överklagas. Dessa bestämmelser behöver inte
föras över till den nya lagen, eftersom de kommer att täckas av innehållet i
andra kapitel i den lagen och av kommande tilllämpningsföreskrifter.

Hjälp mellan kommuner och landsting

Vissa kommuner och landsting kan komma att utsättas för exceptionellt stora
påfrestningar till följd av krigsskador eller utomordentliga förhållanden som
orsakats av krig eller krigsfara. Det kan vara en verksamhet inom totalförsvaret
som av olika anledningar blir alltför betungande för en kommun eller ett
landsting. Enligt 5 § andra stycket lagen om kommunal beredskap är kommuner
eller landsting därför skyldiga att i ett sådant fall ge tillfällig hjälp till
de drabbade kommunerna och landstingen. Beslut om sådan hjälp fattas av
länsstyrelsen i det län där den kommun eller det landsting som skall lämna
hjälpen ligger.
Av motivtexten till lagrummet i lagen om kommunal beredskap framgår att den nu
nämnda formen av hjälp är avsedd att lämnas mellan närbelägna kommuner och
landsting. Det finns enligt vår mening inte anledning att begränsa skyldigheten
på det sättet. Tvärtom kan man nå större uthållighet och bättre utnyttja
resurserna, om biståndsskyldigheten gäller gentemot alla kommuner och landsting.
Rätten att bestämma omfattningen av hjälpen föreslår vi skall ligga på
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

10 Civilplikt

Regeringens bedömning: Det civila försvarets behov
av personal under höjd beredskap skall kunna
tillgodoses genom plikttjänstgöring. Skyldigheten
att med plikt tjänstgöra i det civila försvaret
regleras i en ny lag om totalförsvarsplikt.
Regeringen beslutar i dag en proposition med
förslag till sådan lagstiftning.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att civilförsvarsplikten
ersätts med en civilplikt som också skall kunna omfatta annan verksamhet än den
som i dag är civilförsvarsverksamhet, främst hälso- och sjukvård. Den särskilda
tjänsteplikten för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal kan
därför avskaffas. Vidare har utredningen i huvudsak föreslagit att civilplikten
skall omfatta även utländska medborgare som bor i Sverige, att civilplikten
skall förlängas med fem år till och med det år man fyller sjuttio år, att
civilplikten inte skall vara förenad med bruk av vapen samt att
civilförsvarsorganisationen avskaffas som begrepp.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland,
har ifrågasatt termen "civilplikt" och föreslår, i något fall, i stället termen
"civil försvarsplikt". Andra remissinstanser, såsom bl.a. Överstyrelsen för
civil beredskap och Arbetsmarknadsstyrelsen, tillstyrker termen.
Överbefälhavaren har betonat vikten av att det av utredningen föreslagna
förbudet mot tjänstgöring som medför bruk av vapen inte får hindra att icke
värnpliktig hälso- och sjukvårdspersonal tas i anspråk inom det militära
försvaret. Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att tiden för
civilplikten förlängs till och med det år man fyller sjuttio år.
Skälen till regeringens bedömning: Kommunernas och även landstingens allt
större ansvar och roll i totalförsvaret ställer krav på att verksamheten skall
vara så väl förberedd att den kan upprätthållas i händelse av krig. En viktig
del av dessa förberedelser är att se till att tillräckligt med personal, och
utbildad sådan, finns tillgänglig för uppgiften. Det är inte möjligt att täcka
hela personalbehovet för kommuner och landsting enbart med hjälp av anställd
personal eller på frivillig väg. Personalförsörjningen inom det civila försvaret
måste därför säkerställas även genom regler om plikttjänstgöring.
Pliktutredningen (SOU 1992:139) och Utredningen om författningsreglering av
totalförsvarsplikten (SOU 1993:36 och 101) har lämnat ett heltäckande förslag-
till reglering av plikttjänstgöring inom totalförsvaret. Detta lagförslag
omfattar alltså även skyldighet att med civilplikt tjänstgöra i det civila
försvaret. Regeringen beslutar i dag också en proposition med förslag till lag
om totalförsvarsplikt i huvudsak i enlighet med Pliktutredningens och
Författningsutredningens förslag. Lagen om totalförsvarsplikt föreslås träda i
kraft samma dag som lagen om civilt försvar. Några regler om civilplikt finns
därför inte i regeringens förslag till lag om civilt försvar.

11 Hemskydd

Regeringens förslag: I lagen om civilt försvar
införs bestämmelser om hemskydd. De nya
bestämmelserna innebär att hittills tillämpade
grunder för hemskyddet blir lagreglerade.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en skyldighet införs för
myndigheter och organisationer som medverkar i rekryteringen av frivilliga till
hemskyddet att lämna underlag till kommunen för dess mobilisering av hemskyddet.
I övrigt överensstämmer utredningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har - med reservation för frågan om
hemskyddspersonalens folkrättsliga status - i huvudsak tillstyrkt utredningens
förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I sitt betänkande (Ds Fö 1981:14) föreslog 1978
års försvarskommitté att en hemskyddsorganisation skulle skapas med uppgift att
bl.a. vid beredskap och krig tjänstgöra som förbindelselänk mellan myndigheterna
och befolkningen. Genom 1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102 bil.2, bet.
1981/82:FöU18, rskr. 1981/82:374) fastställdes att en hemskyddsorganisation
skulle inrättas. Av en annan proposition (prop. 1984/85:49 om ändringar i
civilförsvarslagen m.m.) framgår att en av organisationens viktigaste uppgifter
är att under beredskap och krig fungera som en länk mellan invånarna och
kommunens ledning främst beträffande civilförsvarsverksamheten men även vad
gäller annan kommunal verksamhet.
Genom försvarsbeslut har hemskyddets organisation byggts upp i dag. Hemskyddet
skall byggas upp i hela landet och utgå från indelningen av landet i kommuner.
Varje kommun indelas i hemskyddsområden som omfattar 500 - 2 000 invånare. Varje
hemskyddsområde indelas i delområden som omfattar ett kvarter eller motsvarande
50 - 200 invånare.
Inom varje hemskyddsområde leds hemskyddet av en hemskyddsgrupp om tre
personer. Dessa rekryteras bland civilförsvarspliktiga och skrivs in, utbildas
och övas i fredstid. För verksamheten inom ett delområde svarar ett
hemskyddsombud. Hemskyddsombuden, som lyder under hemskyddsgruppen, skall i
fredstid rekryteras på frivillig väg och ges nödvändig utbildning.
Hemskyddet i en kommun är en resurs för hela kommunen. Fullt utbyggt omfattar
hemskyddet i hela landet cirka 8 000 hemskyddsgrupper och 80 000 - 100 000
hemskyddsombud.
Hemskyddet har som framgått en lokal prägel. Detta innebär också att de närmare
uppgifterna för organisationen kan variera efter de lokala förhållandena som
råder i fråga om bl.a. risker för befolkningen och tillgång på skydd. Som
tidigare nämnts är huvudinriktningen att hemskyddet skall tjänstgöra som en länk
mellan myndigheterna och befolkningen.
Till hemskyddsombudet och hemskyddsgruppen skall allmänheten kunna vända sig
för att få information i de mångskiftande frågor som uppkommer i en
krigssituation. Det kan gälla var skyddsrum finns, var ransoneringskort delas ut
eller hur försörjningen med vatten genomförs, hur socialtjänsten eller hälso-
och sjukvården fungerar eller vart befolkningen skall utrymma och var
inkvartering kommer att äga rum. En viktig uppgift för hemskyddspersonalen är
att hålla kommunens ledning underrättad om sådana förhållanden i de olika
delarna av kommunen som kan föranleda åtgärder från kommunledningens sida.
Hemskyddspersonalen skall också kunna medverka i räddningstjänsten med infor-
mation om skadelägen m.m.
Hemskyddet anses i dag ingå som en del i kommunens krigsorganisation. Som
tidigare framgått (avsnitt 8) kommer man inte längre att kunna tala om en
civilförsvarsorganisation. Detta skapar ett behov av att i lag närmare definiera
hemskyddets verksamhet och uppgifter, i synnerhet som hemskyddspersonalen delvis
kommer att tas i anspråk med totalförsvarsplikt i samband med höjd beredskap.
Utredningen har i sitt lagförslag använt uttrycket hemskyddsorganisationen.
Regeringen finner dock detta uttryck otympligt och har därför valt att föreslå
att uttrycket "hemskyddet" används.
I lagen bör föreskrivas att det i varje kommun skall finnas ett hemskydd.
Vidare bör det av lagen framgå vilka uppgifter hemskyddet har och när det skall
vara verksamt. Hemskyddets personal skall bestå av totalförsvarspliktiga som
skrivits in för civilplikt samt av frivilliga. Även detta bör regleras i lag.
Däremot föreslår regeringen inte någon reglering av hemskyddets omfattning och
uppbyggnad. Utifrån lokala förutsättningar och med ledning av försvarsbeslut får
varje kommun - liksom hittills - själv avgöra hur hemskyddet bör vara uppbyggt
och vilka ledningsförhållanden som skall gälla.
Utredningen har föreslagit en regel om skyldighet för myndigheter och
organisationer som medverkar i rekryteringen av frivilliga till hemskyddet att
förse kommunen med erforderligt underlag för dess planering m.m. av hemskyddet.
Syftet med det rekryteringsarbete som bedrivs är just att förse hemskyddet med
hemskyddsombud. Detta arbete skulle ju vara helt meningslöst, om man inte till
den som ansvarar för hemskyddet överlämnar uppgifter om dem man rekryterat. Det
framstår därför som så självklart att underlaget överlämnas att vi inte anser
att det kan vara nödvändigt att föra in en sådan skyldighet i lagen.
Utredningen har föreslagit att hemskyddspersonalen inte skall ha det särskilda
skydd som enligt artiklarna 62 och 63 i 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949
års Genèvekonventioner tillkommer civilförsvarspersonal.
Åtskilliga remissinstanser pekar på vikten av att hemskyddspersonal har
folkrättslig status som civilförsvarspersonal. Överbefälhavaren, Överstyrelsen
för civil beredskap och Sveriges Civilförsvarsförbund anser att man kan tolka
konventionstexten så att hemskyddets uppgifter ryms däri. Statens räddningsverk
menar att hemskyddets uppgifter gör att dess personal inte kan få folkrättsligt
skydd. Verket anser därför att man bör anpassa hemskyddets uppgifter till
konventionen på ett sådant sätt att dess personal erhåller skydd som
civilförsvarspersonal.
Avsikten är ju att hemskyddet skall verka i hela totalförsvarets intresse. Det
har i samband med den pågående uppbyggnaden av hemskyddet också ofta betonats
att hemskyddet har viktiga uppgifter som berör många olika kommunala
förvaltningar, t.ex. socialtjänsten, miljö- och hälsoskyddet samt skolan. Det
gäller i första hand att förmedla information mellan berörda myndigheter och
allmänheten. Hemskyddet skall således vara en resurs för den kommunala
verksamheten i dess helhet och kommunerna skall själva ha ett stort inflytande
över vilka närmare uppgifter som skall läggas på organisationen. Att föra in
alla de uppgifter som hemskyddet avses fullgöra under den definitionen av civil-
försvarsuppgifter som finns i artikel 61 i 1977 års tillläggsprotokoll I till
1949 års Genèvekonventioner vore enligt vår mening att tänja konventionstexten
alltför långt. Hemskyddet är i den föreslagna formen en viktig och användbar
organisation. Det vore olyckligt att begränsa dess uppgifter för att få dem
anpassade till tilläggsprotokollets definition av civilförsvarsuppgifter.
Det skydd civilförsvarspersonal i folkrättsligt hänseende åtnjuter skiljer sig
ifrån det skydd som civila i allmänhet har främst på så sätt att
civilförsvarspersonalen inte får hindras i sitt arbete annat än i fall av
tvingande militär nödvändighet och att den inte heller får berövas sin ut-
rustning.
Hemskyddets uppgifter har, trots att de utan tvivel är utomordentligt
betydelsefulla, inte de inslag av akut räddande av liv och egendom som t.ex.
räddningstjänstens uppgifter har. Den olägenhet som blir följden om hemskydds-
personalens arbete hindras blir, vid en jämförelse med räddningstjänsten, mindre
kännbar.
Vid en avvägning mellan vikten av att hemskyddet kan arbeta ostört och vikten
av att Sveriges trovärdighet i detta sammanhang inte sätts i fara genom en
alltför vid tolkning av konventionstexten, stannar vi för att hemskyddspersona-
len bör åtnjuta samma folkrättsliga status som huvuddelen av personalen i
kommunen och som civilbefolkningen i övrigt, dvs. som civila i allmänhet och
inte som civilförsvarspersonal. I detta sammanhang erinrar regeringen om att det
i 4 § lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar
och civilförsvarets internationella kännetecken framgår att det krävs särskilt
medgivande från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att
offentligt använda det internationella kännetecknet för civilförsvar. Missbruk
av kännetecknet är straffsanktionerat. Den som missbrukar kännetecknet kan med
stöd av 22 kap. 6 § brottsbalken dömas för folkrättsbrott.

12 Verkskydd

Regeringens förslag: Verkskydd skall organiseras
vid anläggningar som har stor betydelse för
totalförsvaret, om anläggningarna med hänsyn till
sin belägenhet eller verksamhetens art kan antas
bli särskilt utsatta vid stridshandlingar.
Verkskyddet skall normalt organiseras av den som
bedriver verksamhet vid anläggningen.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Verkskyddet har till uppgift att i krig skydda
och rädda personalen samt verksamheten vid en viss anläggning. Personalen i
verkskyddet rekryteras bland personalen vid anläggningen. Verkskyddet
organiseras vid anläggningar som har stor betydelse för totalförsvaret, om
anläggningen kan antas bli särskilt utsatt vid stridshandlingar. Syftet med
verkskyddet är att skapa bättre förutsättningar för att kunna hålla viktiga
anläggningar i gång genom att man skapar en särskild räddningsorganisation som
snabbt kan sättas in och som har god kännedom om förhållandena vid anläggningen.
Genom att utsatta anläggningar på detta sätt får en egen räddningsstyrka
avlastas den kommunala räddningstjänsten.
Verkskyddet är för närvarande en del av civilförsvarsorganisationen och dess
uppgifter betecknas i civilförsvarslagen som civilförsvarsuppgifter. Med den
terminologi som vi nu föreslår bör verkskyddets uppgift under höjd beredskap i
stället anges som medverkan vid skyddet av personalen och verksamheten samt i
räddningstjänsten vid den egna anläggningen. Härmed avses inte någon ändring i
sak.
Utredningen har föreslagit att de resurser i form av räddningsstyrkor och
materiel som redan i fredstid finns vid ett antal företag och anläggningar skall
ingå i verkskyddet vid anläggningen, om inte särskilda skäl hindrar detta.
Även vi anser det eftersträvansvärt att fredstida räddningsresurser i större
utsträckning än för närvarande utgör grunden när man bygger upp ett verkskydd.
Den fredstida beredskapen för att möta skilda slag av olyckor torde nämligen i
flertalet fall innefatta både en lämplig organisation och sådana kunskaper om de
lokala förhållandena som behövs för ett väl fungerande verkskydd.
Den som beslutar om att verkskydd skall finnas vid en anläggning bör även
bestämma verkskyddets utformning. Frågan om integrering av en fredstida
räddningsorganisation i verkskyddet kan då lösas efter vad som är lämpligt i
varje enskilt fall.
I 47 § civilförsvarslagen sägs i dag att det är ägaren av en anläggning eller
byggnad som skall vidta de åtgärder som följer av ett beslut om att verkskydd
skall organiseras vid ett företag eller en anläggning. Såsom utredningen före-
slagit är det lämpligt att ansvaret i stället vilar på den som bedriver verksam-
heten, eftersom det primärt är denna verksamhet och inte byggnaden där den
bedrivs som är intressant från verkskyddssynpunkt.
I det övervägande antalet fall torde det vara så att byggnader och verksamhet
är i samma ägares hand. Det är således redan i dag normalt den som bedriver
verksamheten som har ansvaret för att vidta de åtgärder som behövs för
verkskyddets organisering och verksamhet. Några omfattande förändringar i
praktiken bör den föreslagna ändringen därför inte medföra.
För närvarande gäller i princip att om en byggnad eller en anläggning i sin
helhet är upplåten med nyttjanderätt, skall nyttjanderättshavaren överta de
skyldigheter som ägaren av byggnaden eller anläggningen har i fråga om
verkskyddet, om inte länsstyrelsen i det särskilda fallet bestämmer något annat.
Med regeringens förslag att ansvaret för att organisera verkskyddet skall vila
på den som bedriver verksamheten behövs givetvis inte längre någon möjlighet att
ålägga en nyttjanderättshavare att organisera verkskydd. Däremot kan det i vissa
fall även fortsättningsvis finnas behov av att kunna förelägga ägaren av en
anläggning att ansvara för verkskyddet.
Ett åläggande för den som bedriver en verksamhet att t.ex. anordna och
underhålla en ledningsplats eller någon annan uppehållsplats för verkskyddet i
en byggnad eller på mark som han inte äger skulle kunna föranleda en rad civil-
rättsliga komplikationer, eftersom åtgärden kan kräva mer eller mindre
omfattande ingrepp i den egendom där uppehållsplatsen skall anordnas. För att
komma till rätta med detta problem har utredningen föreslagit att anordnande av
ledningsplats eller någon annan uppehållsplats skall åvila ägaren av den berörda
egendomen, om anordnandet kräver ingrepp som inte är endast ringa. Utredningen
har vidare föreslagit att länsstyrelsen skall ha möjlighet att godkänna en
överenskommelse mellan egendomens ägare och den som enligt huvudregeln skall
organisera verkskyddet om att den senare skall anordna uppehållsplatsen, om
detta skulle visa sig vara en bättre lösning.
Regeringen förordar i stället en enklare lösning, innebärande att den som
beslutar att det skall finnas verkskydd vid en anläggning skall kunna direkt
rikta föreläggandet - helt eller delvis - mot egendomens ägare i stället för
mot den som bedriver verksamheten.
Det bör vara möjligt för räddningsledaren att under höjd beredskap disponera
alla tillgängliga räddningsresurser. Verkskyddet bör således också - i den mån
det inte behövs för insatser inom den egna anläggningen - under höjd beredskap
stå till räddningsledarens förfogande för insatser utanför denna.
Som ovan nämnts rekryteras personalen i verkskydd bland den anställda
personalen vid de anläggningar där verkskydd skall finnas. Regeringen anser att
- till skillnad mot vad som gäller i dag - personalens tjänstgöringsskyldighet
skall regleras genom respektive anställds anställningsavtal. Personalen blir
däremot under höjd beredskap tjänstgöringsskyldig genom den allmänna
tjänsteplikten.
De personer som tillhör verkskyddet, och som inte är sjukvårdspersonal, har
folkrättslig ställning som civilförsvarspersonal enligt artikel 61 i 1977 års
tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner när de medverkar i
befolkningsskydd eller räddningstjänst utanför den egna anläggningen.

13 Skyddsrum och skyddade utrymmen

Regeringens förslag:
- Benämningen skyddsrumsorter tas bort. I stället
skall skyddsrum och skyddade utrymmen byggas i
områden som i krig kan antas bli särskilt utsatta
för verkningarna av stridsmedel. Skyddade utrymmen
skall också finnas i andra utsatta områden.
Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen bestämma i
vilka områden det skall finnas skyddsrum och
skyddade utrymmen.
- Kommunen skall alltjämt svara för att bygga skydd
i befintliga anläggningar m.m. Länsstyrelsen skall
dock ha möjlighet att ålägga ägaren av anläggningen
att i stället för kommunen vidta nödvändiga åtgärder.
- Skyldigheten att underhålla skyddsrum skall
kvarstå även om det i det område där skyddsrummet
finns inte längre skall byggas skyddsrum. Det
öppnas dock en möjlighet för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att besluta att
ett utrymme inte längre skall vara skyddsrum.
- Staten och landstingen skall vara skyldiga att
anmäla till kommunen när de avser att vidta
byggnadsåtgärder, även om de enligt plan- och
bygglagen (1987:10) är befriade från att göra bygg-
anmälan.
- I lagen läggs också fast en skyldighet för
fastighetsägaren att genom skyltning ge anvisning
om var det finns skyddsrum.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens. Utredningen har dock föreslagit att man skall behålla den nuvarande
möjligheten att besluta att lämpliga utrymmen skall förberedas så att de vid
höjd beredskap kan ställas i ordning till skyddsrum.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att de långsiktiga
konsekvenserna av att begreppet skyddsrumsort tas bort bör övervägas
ytterligare. Länsstyrelsen befarar att det kan få olyckliga konsekvenser från
bl.a. trovärdighetssynpunkt, om inte befolkningsskyddet får en enhetlig
utformning inom orter med sammanhängande bebyggelse.
Räddningsverket har i fråga om underhåll av skyddsrum förordat att
fastighetsägaren skall vara ansvarig för underhållet av skyddsrum som finns i en
byggnad även i de fall kommunen svarat för skyddsrummets byggande. Som skäl för
sin uppfattning har verket anfört att det i praktiken är svårt för kommunen att
sköta underhållet av skyddsrum som är belägna i en byggnad som tillhör någon
annan.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det skulle vara av stort värde, om det
skapades möjlighet att i fastighetsboken anteckna den belastning på en fastighet
som skyddsrum utgör. Detta skulle enligt länsstyrelsen få till resultat att
t.ex. vitesförelägganden som rör skyddsrummet skulle uppmärksammas i samband med
försäljningar.
I övrigt har remissinstanserna tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det
utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

De nu gällande lagreglerna för skyddsrumsbyggande, som återfinns i
civilförsvarslagen, infördes i huvudsak år 1975 (SOU 1972:50, prop. 1975:21,
bet. 1975:FöU17, rskr. 1975:174).
Det nuvarande systemet för byggande av skyddsrum innebär i korthet följande.
Skyddsrummen skall byggas i orter som bedöms kunna bli särskilt utsatta vid
stridshandlingar. Dessa orter (skyddsrumsorter) utses av regeringen. I andra
områden skall enklare åtgärder kunna vidtas när det behövs vid höjd beredskap.
Skyddsrummen skall anpassas till och planeras för de verkliga behoven. För detta
ändamål skall en särskild skyddsrumsplanering ske i de kommuner där skyddsrum
skall byggas. Skyddsrumsplanerna skall ingå i kommunens skyddsplaner.
Vid beräkningen av skyddsbehoven skall hänsyn bl.a. tas till befolkningens
fördelning under dagen och under natten. Också personer som bor i småhusområden
och mindre byggnader skall räknas in i skyddsbehovet.
Skyddsrummen skall byggas i samband med att nya byggnader och andra
anläggningar uppförs. Skyddsrum skall byggas i sådana byggnader och andra
anläggningar, där det är särskilt lämpligt med hänsyn till skyddstaktiska och
ekonomiska synpunkter. I första hand skall skyddsrummen byggas i utrymmen som
ändå skall finnas i byggnaden. Skyddsrummet skall ha en meningsfull användning
också i fredstid. Av planeringen skall framgå vilka planerade byggnadsobjekt som
är lämpliga för att inrymma skyddsrum.
Kommunen beslutar med ledning av planen var skyddsrum skall byggas. Kommunen
har också en skyldighet att i vissa fall bygga skyddsrum i byggnader och andra
anläggningar som redan finns.
Fastighetsägaren får ersättning av statsmedel för byggandet av skyddsrummet.
Ersättningen inkluderar kompensation för det fortlöpande underhållet av
skyddsrummet. Kommunen får ersättning av statsmedel för sådana skyddsrum som
kommunen byggt.
I fråga om de s.k. skyddade utrymmena finns en skyldighet för fastighetsägaren
att förbereda och under höjd beredskap förse anläggningen eller byggnaden med
anordningar som kan bereda dem som vistas där skäligt skydd mot radioaktiv
strålning och splitter. I områden som kan antas bli särskilt utsatta för
stridshandlingar skall skäligt skydd även beredas mot byggnadsras.

Regeringens överväganden

I juni 1988 tillkallades en kommitté (1988 års befolkningsskyddskommitté) med
uppdrag att lämna dels förslag till grundsyn för de regionala mål- och
riskanalyser som bör styra planeringen inom totalförsvaret m.m., dels förslag
till en samlad syn på befolkningens behov av skydd i krig.
Vad kommittén framfört i sitt betänkande (SOU 1989:17) Risker och skydd för
befolkningen har i stor utsträckning legat till grund för CFL-utredningens
förslag.
Regeringen delar CFL-utredningens uppfattning att det ökar överskådligheten, om
reglerna om skyddsrum och skyddade utrymmen samlas och tas in i den nya lagen.
Reglerna bör i detta sammanhang ses över från redaktionella och språkliga
utgångspunkter. Vi avser emellertid även att föreslå vissa sakliga nyheter.
Dessa kommenteras i det följande.
Till att börja med skulle det vara värdefullt om det i lag definieras vad som
avses med uttrycken skyddsrum och skyddat utrymme, varför det föreslås att
sådana definitioner tas in i den nya lagen.
1987 års försvarsbeslut innebar (prop. 1986/87:95, bil 1, bet. 1986/87: FöU11,
rskr. 1986/87:310) att skyddsrumsbyggandet i högre grad än tidigare skulle
inriktas på sådana områden inom en ort där mer betydande risker finns för
civilbefolkningen. Nu gällande principer för skyddet av befolkningen i krig
fastställdes i 1992 års försvarsbeslut. I detta preciserades ytterligare i vilka
områden skyddsrum och andra former av skydd skall byggas. Med hänsyn till detta
föreslår regeringen, liksom utredningen har gjort, att skyddsrumsortsbegreppet
tas bort och att det i lagen i stället tas in bestämmelser om att kommunen skall
bestämma inom vilka områden i kommunen som det skall finnas skyddsrum och
skyddade utrymmen. Genom att man inte längre knyter skyddsrumsbyggandet till en
hel ort skapar man ett mer flexibelt system för byggande av skyddsrum. Kommunens
beslut om i vilka områden skyddsrum och skyddade utrymmen skall byggas bör
fattas i samråd med länsstyrelsen, eftersom denna kommer att ha bättre möjlighet
att överblicka skyddsrumsbyggandet i regionen och kommer att ha ett fullstän-
digare planeringsunderlag. Kommunen och länsstyrelsen bör vara överens i frågan.
Om inte enighet kan nås, bör frågan hänskjutas till regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Med anledning av farhågor som framförts
under remissbehandlingen vill regeringen understryka vikten av att be-
folkningsskyddet utformas mot bakgrund av alla människors lika värde och att man
när man fastställer i vilka områden skyddsrum skall byggas ser till att
gränsdragningen sker på ett sådant sätt att den för kommunens invånare framstår
som motiverad och rättvis.
Beträffande skyddade utrymmen visar erfarenheterna att ambitionen att dessa
skall ge skäligt skydd mot kemiska stridsmedel inte är realistisk. Det är
angeläget att lagtexten inte ger intryck av att de skyddade utrymmena står emot
mer än vad som i verkligheten blir fallet. Kemiska stridsmedel bör därför tas
bort ur beskrivningen av det skydd som ett sådant utrymme skall ge.
CFL-utredningen har föreslagit, på samma sätt som gäller för närvarande, att de
som har för avsikt att vidta byggnadsåtgärder som kräver bygglov skall anmäla
detta till kommunen. Kommunen skall ange om skyddsrum skall byggas eller inte
och, om skyddsrum skall byggas, hur stort det skall vara. I fråga om hur länge
beskedet skall gälla har utredningen föreslagit en förändring som är anpassad
till plan- och bygglagen (1987:10), i dess nuvarande lydelse, innebärande att
beskedet bör gälla i två år eller, om bygglov eller tillstånd enligt 8 kap. 34 §
plan- och bygglagen (förhandsbesked) meddelats, under samma tid som bygglovet
eller tillståndet gäller. Regeringen har dock i proposition 1993/94:178 Ändring
i plan- och bygglagen, m.m. föreslagit ett nytt system för tillsynen och
kontrollen avseende byggnadsverksamheten. Riksdagen har nyligen beslutat i
enlighet med propositionen (bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372, SFS
1994:852). Lagändringen träder i kraft den 1 januari 1995. Ändringen i nu
aktuellt avseende innebär att byggherren skall göra en bygganmälan till
byggnadsnämnden innan vissa större byggnadsåtgärder får vidtas, vilka i princip
överensstämmer med de åtgärder som kräver bygglov i dagens läge. Med hänsyn till
den beslutade lagändringen föreslår regeringen att anmälningsskyldigheten i
lagen om civilt försvar knyts till fall som kräver bygganmälan enligt plan- och
bygglagen. I enlighet med detta bör även den tid som skyddsrumsbesked skall
gälla knytas till bygganmälan. Kommunen bör, liksom för närvarande, få ändra be-
skedet, om den som har lämnat underrättelsen medger det.
För närvarande får bygglov inte meddelas, om inte besked i skyddsrumsfrågan
föreligger. I det nyss nämnda riksdagsbeslutet har bestämts att det i plan- och
bygglagen tas in en bestämmelse om att byggnadsarbeten inte får påbörjas innan
skyddsrumsbesked har företetts för byggnadsnämnden. Härvid har den nu gällande
regeln i civilförsvarslagen om att bygglov inte får meddelas innan besked i
skyddsrumsfrågan föreligger blivit överflödig och kommer att upphöra när
lagändringarna till följd av nämnda riksdagsbeslut träder i kraft den 1 januari
1995.
Regeringen föreslår ytterligare en förändring i fråga om skyddsrumsbesked.
Enligt plan- och bygglagens lydelse enligt det nämnda riksdagbeslutet krävs inte
bygganmälan för staten eller landstinget för vissa byggnadsåtgärder, bl.a.
ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de bärande delarna eller som
avsevärt påverkar byggnadernas planlösning. I sådana fall kan det vara av stort
värde för kommunen att ändå få vetskap om de planerade byggnadsarbetena för att
kunna ta upp en diskussion om skyddsrum med företrädare för staten eller lands-
tinget. Det föreslås därför att staten och landstinget skall, även i de fall då
skyldighet att göra bygganmälan inte finns, anmäla dessa byggnadsåtgärder till
kommunen.
I fråga om skyddsrum i befintliga byggnader m.m. bör som nu kommunen vara
huvudansvarig för byggandet. För närvarande åligger det även kommunen att
underhålla de skyddsrum som byggts i befintliga byggnader. Som Statens
räddningsverk anfört medför det svårigheter för kommunen att ansvara för
underhållet av skyddsrum som är belägna i byggnader som tillhör någon annan. I
praktiken har detta lösts genom avtal mellan kommunen och fastighetsägaren.
Regeringen menar att det är en lämpligare ordning att ansvaret för underhållet
även i dessa fall läggs på fastighetsägaren.
I gällande lagstiftning finns en skyldighet för fastighetsägaren att tåla ett
intrång i byggnaden för skyddsrumsbyggande (68 § civilförsvarslagen). Regeringen
föreslår emellertid att denna bestämmelse tas bort och att man i stället
tillämpar reglerna om expropriation. Man bör dock gå ytterligare ett steg och i
lagen ta in en skyldighet för ägaren eller nyttjanderättshavaren att i kommunens
ställe bygga skyddsrum i befintliga byggnader m.m. Beslut i dessa frågor bör
fattas av länsstyrelsen, dock endast om det finns särskilda skäl.
Fastighetsägaren skall givetvis ha full ersättning av staten för åtgärderna.
Regeringen delar utredningens uppfattning att ägaren till en byggnad som
inrymmer skyddsrum skall vara skyldig att genom skyltning visa var skyddsrummet
finns. På de skyltar som utmärker skyddsrum bör det internationella kännetecknet
för civilförsvar som omnämns i lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella
kännetecken användas.
För närvarande finns en möjlighet för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att föreskriva om att skyddsrum skall underhållas trots att
orten där skyddsrummet finns inte längre skall vara skyddsrumsort. Denna regel
bör ändras på så sätt att skyldigheten att underhålla skyddsrummen alltid skall
gälla, även om det enligt ett senare beslut inte skall finnas skyddsrum i
området. Detsamma bör gälla andra skyldigheter som är förknippade med
skyddsrummet, exempelvis den nyss nämnda skyldigheten att märka ut skyddsrummet.
Länsstyrelsen bör dock, om särskilda skäl finns, kunna få besluta om att ett ut-
rymme inte längre skall vara skyddsrum och att skyldigheterna kring detta kan
upphöra.
I 10 § tredje stycket civilförsvarslagen finns en bestämmelse om att regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att förberedelser
skall vidtas så att lämpliga utrymmen skall kunna ställas i ordning till
skyddsrum under höjd beredskap. Utredningen har föreslagit att bestämmelsen
skall överföras till den nya lagen med endast språkliga och redaktionella
ändringar. Det är enligt vår mening inte realistiskt att räkna med att det i en
situation där höjd beredskap beslutas skall finnas resurser tillgängliga för så
krävande arbeten.
Även om det föreslagna skyddsrumssystemet kan synas täcka alla situationer för
produktion av skyddsrum, kan det finnas tillfällen då man behöver frångå
huvudprinciperna för skyddsrumsproduktionen. Det kan nämligen förekomma att man
i samband med ett stort byggnadsprojekt får möjlighet att lösa en svår
bristsituation. Vid sådana tillfällen passar stundom inte de generella reglerna
om skyddsrummens utformning och utrustning och inte heller reglerna för
ersättning. En möjlighet att göra avsteg från huvudprinciperna bör enligt vår
mening därför lagfästas. I sådana fall bör högre ersättning än normalt kunna
betalas om ersättningen annars skulle bli oskäligt låg. På detta sätt kan udda
skyddsrumsprojekt få sin lösning.
Stockholms stad har begärt en ändring av statsbidragsbestämmelserna avseende
samordnat skyddsrums- och garagebyggande Dnr 241/89. Statens räddningsverk har i
yttrande i ärendet avstyrkt stadens begäran och anfört att nuvarande bestämmelse
att ersättningen skall motsvara merkostnaden för skyddsrummet inte bör ändras.
Vi delar Räddningsverkets uppfattning och vidtar ingen åtgärd med anledning av
framställningen.
En remissinstans har föreslagit att möjlighet skapas att i fastighetsboken
anteckna den belastning på en fastighet som ett skyddsrum innebär. I
fastighetsboken antecknas i dag belastningar av civilrättsligt slag.
Förelägganden och andra påbud av offentligrättslig karaktär antecknas däremot i
allmänhet inte. Vi har stannat för att en sådan möjlighet inte bör öppnas
avseende skyddsrum.

14 Särskilda skyldigheter för ägare och
andra innehavare av egendom m.m.

Regeringens förslag:
- De nuvarande reglerna i civilförsvarslagen om
skyldigheter för fastighetsägare m.fl. tas in i den
nya lagen efter en språklig och redaktionell
översyn.
- Den nuvarande skyldigheten för ägaren av en
byggnad eller anläggning att maskera byggnaden
avskaffas emellertid, liksom skyldigheten att
ställa i ordning en skadad bostadsbyggnad. Även be-
stämmelserna om möjlighet att låta ägare eller
nyttjare av en byggnad eller annan anläggning
anordna ledningscentral eller annan skyddad
uppehållsplats för civilförsvarsorganisationen tas
bort. Också skyldigheten för ägaren eller
innehavaren av en byggnad eller anläggning att
lämna civilförsvarsmyndigheten upplysningar om dem
som bor eller är verksamma inom byggnaden eller
anläggningen avskaffas. Slutligen avskaffas också
skyldigheten för ägare av egendom att tåla varje
åtgärd som är oundgänglig för att tillgodose ändamål som
civilförsvaret har att ombesörja.

Utredningens förlag: Utredningen har föreslagit att bestämmelsen om skyldighet
för ägaren eller innehavaren av en byggnad eller annan anläggning att lämna
upplysningar om dem som bor eller är verksamma där, liksom bestämmelsen om
skyldighet för ägare av egendom att tåla varje åtgärd som är oundgänglig för att
tillgodose ändamål som civilförsvaret har att ombesörja, skall tas in i den nya
lagen. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i allt väsentligt med
regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak lämnat förslagen utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: I 57 § första stycket a-c civilförsvarslagen
finns bestämmelser om skyldighet för ägare av anläggningar eller byggnader att
- vidta erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas i eller vid
anläggningen eller byggnaden,
- vidta erforderliga anordningar för mörkläggning av anläggningen eller
byggnaden,
- i vissa fall tåla eller vidta åtgärder för maskering av byggnaden eller
anläggningen.
I 58 § civilförsvarslagen finns bestämmelser om skyldighet att vidta åtgärder
för att ställa i ordning bostadsbyggnader som skadats genom fientlig verksamhet.
I 61 § civilförsvarslagen finns bestämmelser om skyldighet att vidta andra
åtgärder beträffande egendom än vad som tidigare sagts i samma kapitel i lagen,
om åtgärden är oundgänglig för att tillgodose ändamål som civilförsvarsor-
ganisationen skall klara av.

Regeringen anser - liksom utredningen - att de nuvarande skyldigheterna att
vidta åtgärder för alarmering och mörkläggning bör föras över till den nya lagen
efter vissa språkliga ändringar. Bl.a. bör termen alarmering i detta sammanhang
bytas ut mot varning, eftersom alarmering numera oftast, t.ex. i
räddningstjänstlagen, används när det är fråga om att underrätta exempelvis
räddningstjänsten om att något inträffat som kräver ingripande, medan termen
varning används just när det är fråga om att varna befolkningen för en fara av
något slag. Dessutom bör en ägare uttryckligen åläggas skyldighet att tåla att
utrustning för varning av befolkningen installeras på byggnader eller andra an-
läggningar.
När det gäller mörkläggning, kan det, mot bakgrund av bl.a. den militärtekniska
utvecklingen och de praktiska svårigheter som kan vara förknippade med ett
effektivt genomförande av mörkläggning, ifrågasättas om denna skyddsmetod kommer
att ha någon väsentlig betydelse i framtiden. Emellertid bör man tills vidare
behålla möjligheten att besluta om mörkläggning. Däremot finns det enligt vår
mening inte anledning att till den nya lagen överföra bestämmelserna om
maskering eller om att ställa i ordning skadade bostadsbyggnader. Maskering av
byggnader är en åtgärd som i framtiden knappast kommer att aktualiseras utanför
det militära försvaret. Eftersom det med säkerhet i många fall kommer att saknas
resurser för att iordningställa skadade byggnader, är det olämpligt att behålla
en skyldighet att vidta sådana åtgärder.
Inte heller bör någon motsvarighet till den nuvarande möjligheten att ålägga
ägaren eller innehavaren av en viss egendom att tåla eller vidta varje åtgärd
som är oundgänglig för att tillgodose ändamål som civilförsvarsorganisationen
skall klara av föras in i den nya lagen. För de åtgärder som skulle kunna
framtvingas med hjälp av denna bestämmelse kan man i stället använda
förfogandelagen (1978:262), lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring samt
räddningstjänstlagen. Det finns således ingen anledning att behålla en bestäm-
melse av detta slag.
I 63 § civilförsvarslagen finns bestämmelser om nyttjanderättshavares
skyldighet att i vissa fall bidra till betalningen av kostnader för åtgärder som
ägaren till en byggnad eller annan anläggning måste vidta. Skyldigheten gäller
under förutsättning att minst två år återstår av nyttjanderätten då åtgärden
fullbordats och att det är uppenbart oskäligt att ägaren skall stå för hela
kostnaden. Denna skyldighet bör gälla även fortsättningsvis. Emellertid bör det
som en ytterligare förutsättning för att skyldigheten skall inträda föreskrivas
att ägaren inte kände till att åtgärden skulle vidtas då nyttjanderättsavtalet
träffades eller senast kunde sägas upp, eftersom ägaren i sådant fall får anses
redan ha haft möjlighet att kompensera sig för kostnaden genom att utkräva högre
ersättning från nyttjanderättshavaren.
Enligt 39 § civilförvarslagen får länsstyrelsen föreskriva att det under högsta
beredskap skall gälla förbud mot att använda samlingslokal eller barnstuga, om
det inte finns skyddsrum för dem som kan komma att vistas i lokalen.
Bestämmelsen bör överföras till den nya lagen samtidigt som den utvidgas något.
Således bör även kommunen, som ju med regeringens förslag har ett ansvar för
befolkningsskydd och räddningstjänst under höjd beredskap, få rätt att meddela
ett sådant förbud. Förbudet bör även kunna avse dels skolor, dels andra lokaler
som är avsedda för ändamål som motsvarar ändamålet med de uppräknade lokalerna.

52 § civilförsvarslagen innehåller bl.a. en skyldighet för ägare eller
innehavare av en byggnad eller annan anläggning eller dennes företrädare, liksom
även för arbetsgivare, att lämna civilförsvarsmyndigheten upplysningar om dem
som bor eller är verksamma i byggnaden eller anläggningen. Utredningen har
föreslagit att skyldigheten skall föras över till den nya lagen och gälla gent-
emot statliga och kommunala myndigheter. En motsvarande bestämmelse fanns redan
i 1938 års luftskyddsförfogandelag. Syftet med bestämmelsen var då att myndig-
heterna skulle kunna skaffa uppgifter om personer som var lämpliga att tas i
anspråk i olika tidiga motsvarigheter till civilförsvaret. Denna metod att
rekrytera personal torde väsentligen ha mist sin betydelse samtidigt som en
bestämmelse med detta innehåll inger starka betänkligheter i en tid när vikten
av att skydda den personliga integriteten så ofta understryks. Bestämmelsen kan
enligt regeringens mening undvaras.
Liksom enligt nuvarande 66 § första stycket civilförsvarslagen bör var och en
vara skyldig att på förfrågan upplysa om huruvida han har egendom som kan behöva
tas i anspråk för den verksamhet som lagen reglerar. Skyldigheten bör dock
fortsättningsvis gälla även i förhållande till kommunen. Enligt 54 § första
stycket civilförsvarslagen får länsstyrelsen medge att någon annan än kommunen
anordnar en ledningsplats eller annan skyddad uppehållsplats för civil-
försvarsorganisationen utom verkskyddet. Såvitt regeringen kunnat finna har
denna möjlighet aldrig utnyttjats. Vi anser att det inte heller i fortsättningen
kommer att finnas något behov av en sådan bestämmelse, varför någon motsvarighet
till den inte bör tas med i den nya lagen.

15 Utrymning och inkvartering m.m.

Regeringens förslag:
- De nu gällande reglerna om utrymning och
inkvartering samt om inflyttningsförbud och
bortflyttningsförbud tas in i den nya lagen efter
en språklig och redaktionell översyn. Termen
omflyttning skall inte längre användas och termen
bortflyttningsförbud ersättas av utflyttningsförbud.

- Beslut om inkvarteringsbostad skall meddelas av
kommunen och inkvarteringsvärden har rätt till
skälig ersättning av kommunen för upplåtelsen. Om
bostaden eller dess utrustning skadas i samband
med inkvarteringen, skall kommunen betala skälig
ersättning. Kommunen skall dock ha rätt att av den
inkvarterade kräva återbetalning av vad som
utbetalats till inkvarteringsvärden.
- De kyrkliga kommunerna skall vara skyldiga att
bedriva verksamhet även för dem som kommer till
kommunen på grund av beslut om utrymning eller
till följd av andra utomordentliga förhållanden.
- Kommunernas, landstingens och Statens
Invandrarverks skyldighet att hjälpa utrymmande
och utlänningar som söker skydd i Sverige skall i
fortsättningen helt grundas på socialtjänstlagen
(1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl, varför de nu gällande särreglerna kan
avskaffas.

Utredningens förslag: Utredningen har som kriterium för när inflyttningsförbud
får beslutas även tagit upp att inflyttningen är förenad med uppenbar livsfara.
Utredningen har också föreslagit att det i den nya lagen tas in särskilda regler
om kommunernas och landstingens skyldighet att ta hand om utrymmande och
utlänningar som söker skydd i Sverige. I övrigt överensstämmer utredningens
förslag i allt väsentligt med regeringens.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker att begreppet
"omflyttning" avskaffas medan Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att begreppet
bör behållas, eftersom det betecknar en åtgärd med annat syfte än utrymning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter den föreslagna rätten för kommunen att
besluta om utrymning inom kommunen, eftersom kommunen torde ha mycket begränsad
möjlighet att bedöma när en sådan åtgärd bör påbörjas. Riksförsäkringsverket har
anfört att trögheten i utbetalningsformerna för ersättningar enligt social-
försäkrings- och bidragssystemet kan göra det svårt att tillgodose snabba och
omedelbara medelsbehov hos en krigsdrabbad befolkning och menar att krigshjälpen
fyller en viktig funktion som det sista och yttersta trygghetssystemet i
krigstid. Kommunförbundet har anfört att mottagarkommuner kommer att drabbas
mycket hårt, eftersom socialtjänstlagen inte innehåller några bestämmelser om
att kommuner skall ersätta varandra för utgivna socialbidrag. I övrigt har
remissinstanserna tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förlag

Utrymning

Bestämmelser om utrymning infördes i lagstiftningen i början av 1940-talet som
en viktig del av skyddet för civilbefolkningen. Numera råder en något annorlunda
syn på utrymning som instrument för att skydda befolkningen. Bestämmelserna om
utrymning tillkom mot bakgrund av erfarenheterna från det då pågående andra
världskriget. Kärnvapenhotet förstärkte sedan behovet av omfattande utrymningar.
Tillgången på skyddsrum var begränsad och utrymning ansågs vara ett bra
alternativ. Samhällsstrukturen var då ännu sådan att utrymningar i stor skala
ansågs möjliga att genomföra.
I dag bedöms det konventionella kriget som det största hotet. Korta
förvarningstider, snabba stridsförlopp, risken för att uppmarschvägar blockeras
och att allmän förvirring och oreda uppstår är faktorer som begränsar
möjligheten att genomföra en utrymning. Landsbygdens avfolkning och därmed
bristande förmåga att klara inkvarteringen, socialtjänsten och
livsmedelsförsörjningen för den utrymda befolkningen har också i hög grad ändrat
förutsättningarna för att använda utrymning över längre avstånd enligt tidigare
intentioner. Med den koncentration av befolkning till tätorter som finns i dag
klarar inte heller transportsystemet omfattande utrymningar på kort tid.
På grund av det moderna samhällets komplexa infrastruktur ställs det nu helt
andra krav än tidigare på att de viktigaste samhällsfunktionerna kan hållas i
gång även i krigstid. Härtill kommer de ökade kraven på att det civila försvaret
skall understödja det militära försvaret, när det gäller t.ex. sjukvård,
transporter, samband och försörjning. Med detta följer önskemålet att en så stor
del av befolkningen som möjligt stannar kvar på hemorten för att upprätthålla
totalförsvarsfunktionerna.
I de senaste försvarsbesluten har man betonat att befolkningen i första hand
skall ges ett bra skydd där den bor och arbetar och att behovet av utrymning
minskar och att utrymning mer bör ses som ett komplement till skydd genom
skyddsrum.
Det finns emellertid fortfarande, och kommer under lång tid att finnas, brister
i fråga om tillgången på skyddsrum. Med hänsyn till att riskerna för angrepp med
kort militär förvarning och markstrider över stora områden anses vara större i
dag än förr, försvåras möjligheterna att täcka dessa brister. Möjligheten att
utrymma befolkningen bör därför finnas kvar.
Med anpassning till lagen om höjd beredskap föreslås att regeringen eller den
statliga myndighet som regeringen bestämmer får besluta om utrymning under höjd
beredskap.
Med utrymning menas att invånare inom ett område skall lämna området och
uppehålla sig utanför detta. Beslut om utrymning bör få fattas om området blivit
eller kan antas bli utsatt för stridshandlingar och åtgärden är nödvändig för
att skydda befolkningen eller om det i området behöver vidtas militära åtgärder
av väsentlig betydelse för landets försvar som skulle allvarligt försvåras om
befolkningen finns kvar.

Utredningen har föreslagit att även kommunerna, i samråd med länsstyrelsen,
skall kunna få fatta beslut om utrymning inom sitt eget område. Uttrycket "i
samråd" innebär att kommunen och länsstyrelsen skall vara överens innan beslutet
kan fattas. Utrymning är en för den berörda befolkningen mycket ingripande
åtgärd. Kommunerna kommer enligt regeringens bedömning oftast att sakna det
underlag som måste krävas innan ett sådant beslut fattas. Eftersom utredningens
förslag ändå innebär att det blir nödvändigt med en kontakt med en statlig
myndighet innan beslut om utrymning kan fattas av kommunen, innebär det ingen
större nackdel om rätten att besluta om utrymning i stället läggs på regeringen
eller på den myndighet som regeringen bestämmer. Vi föreslår därför inte någon
rätt för kommunen att besluta om utrymning.
I civilförsvarslagen används termen omflyttning för en befolkningsskyddsåtgärd
som avser förhållanden när beslut om utrymning har meddelats. Då kan beslutas
att den som är bosatt inom en viss del av ett utrymningsområde skall omflyttas
till en annan del av området. Denna möjlighet kan utnyttjas för att flytta
befolkningen från ett område där det saknas skyddsrumsplatser till ett område
där det finns överskott på skyddsrumsplatser. Regeringen anser att det är
onödigt att använda olika termer för befolkningsomflyttningar beroende på om de
skall ske inom en kommun eller över kommungränserna.

Utflyttnings- och inflyttningsförbud

I dagligt tal används termen utflyttning som motsats till inflyttning. Främst
av den anledningen bör den nuvarande termen bortflyttningsförbud ersättas med
termen utflyttningsförbud, när reglerna förs in i den nya lagen.
Bestämmelserna om ut- och inflyttningsförbud behövs med hänsyn till bl.a.
behovet av att undvika stora skador på civilbefolkningen i samband med militära
transporter och förbandsrörelser, t.ex. vid markstrider med snabba förlopp. De
behövs också för att undvika att befolkningen spontant utrymmer och flyttar till
områden där markstrider kan komma att äga rum.
Förutsättningarna för att meddela beslut om utflyttnings- och inflytt-
ningsförbud bör ändras något. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör under höjd beredskap få besluta om utflyttningsförbud, om en
utflyttning allvarligt skulle försvåra viktiga totalförsvarsåtgärder eller om
utflyttningen är förenad med uppenbar livsfara. På motsvarande sätt bör ges
möjlighet att meddela beslut om inflyttningsförbud, om en inflyttning allvarligt
skulle försvåra viktiga totalförsvarsåtgärder. Regeringen har emellertid, till
skillnad från utredningen, valt att inte som kriterium för när
inflyttningsförbud får meddelas ta med att en inflyttning är förenad med
uppenbar livsfara. Skälet härtill är att ett inflyttningsförbud inte avses
träffa tillfällig vistelse på den plats där förbudet gäller. Det är svårt att
motivera att det på grund av uppenbar livsfara skall vara förbjudet att flytta
in i ett område medan det samtidigt och med samma risk är tillåtet att bege sig
in i området för en tillfällig vistelse.

Inkvartering

Regeringen föreslår att bestämmelserna i lagen (1964:64) om skyldighet att
upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. förs över till den nya lagen. Det är
dock angeläget att även den - svensk eller utlänning - som av krigshändelserna
tvingats fly kan beredas bostad även om han inte omfattas av ett
utrymningsbeslut eller har fått den ordinarie bostaden skadad. Skyldigheten att
upplåta inkvarteringsbostad vidgas därför till att gälla även i förhållande till
dem som tvingats lämna sin ordinarie bostad på grund av andra krigshändelser än
beslut om utrymning eller krigsskada.
I fråga om ersättning till inkvarteringsvärden bör en förändring göras. Enligt
nuvarande bestämmelser skall den inkvarterade betala ersättning för bostaden
till inkvarteringsvärden. För att garantera inkvarteringsvärden att han, under
de redan så besvärliga förhållanden som råder då inkvarteringsbestämmelserna är
aktuella, skall få den ersättning som tillkommer honom oberoende av den
inkvarterades betalningsförmåga föreslår regeringen att den kommun, som tar emot
personer från andra kommuner, i fortsättningen skall betala ut
inkvarteringsersättningen. Kommunen bör emellertid ges rätt att av den
inkvarterade återkräva vad som betalats ut, om inte ett sådant krav i det
enskilda fallet framstår som oskäligt. Ett system med återkrav från kommunens
sida mot de inkvarterade kräver givetvis en ganska omfattande administration.
Det ter sig därför naturligt att en sådan process inte sätts i gång förrän efter
ett krig eller en krisperiod. Reglerna om inkvarteringsersättningens storlek och
sättet för dess bestämmande överförs oförändrade till den nya lagen.

Skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker skydd i Sverige

Enligt 1 § lagen om kommunal beredskap är kommuner och landsting under höjd
beredskap skyldiga att ta hand om befolkning från andra kommuner och landsting
som lämnat sina hemorter till följd av krigsskada, utrymning eller andra med
krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga förhållanden. Kommunerna och
landstingen har skyldighet att ta hand om denna befolkning på samma sätt som
gäller för de egna invånarna. Utredningen har föreslagit att en motsvarande
bestämmelse tas in i den nya lagen.
I dag regleras bistånd till dem som behöver det på grund av "krigsskada,
utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga
förhållanden" dels i 1 och 2 §§ lagen om kommunal beredskap, dels i 3 § lagen
(1964:47) om krigshjälp. Den sistnämnda bestämmelsen behandlar krigshjälp i form
av kontant bidrag ellernaturahjälp till dem som saknar tillgängliga medel för
sitt livsuppehälle eller till nödvändig vård. I bestämmelsen anges också att
kommunen inte är skyldig att utge ekonomisk hjälp enligt socialtjänstlagen till
den som saknar medel till följd av krigsskada, utrymning eller andra med krig
eller krigsfara sammanhängande förhållanden.
I tider av krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden kommer
befolkningsrörelserna att öka. Förflyttningar kan bero på myndigheternas beslut
om utrymning eller på att invånarna själva beslutar att flytta från ett område.
Verkningarna av flyttningarna blir i många fall desamma oavsett om utrymningen
sker efter myndighetsbeslut eller på enskilt initiativ. I tider av oro i vår
nära omvärld måste man utgå från att flyende i större omfattning än annars
kommer till vårt land. Kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna måste
naturligtvis ta hand om såväl utrymmande som utlänningar som söker skydd i
Sverige.
I detta sammanhang avses med utrymmande alla som är bosatta i Sverige och som
tvingats lämna sin hemkommun, vare sig det skett efter beslut om utrymning eller
ej.
I 3 § socialtjänstlagen fastslås att kommunen har det yttersta ansvaret för att
de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Något
undantag för utrymmande eller utlänningar som söker skydd i Sverige finns inte
annat än - fr.o.m. den 1 juli 1994 - beträffande utlänningar som omfattas av
lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Enligt den sistnämnda lagen,
som reglerar sysselsättning och bistånd till vissa i lagen särskilt angivna
grupper av utlänningar, har Statens invandrarverk huvudansvaret för mottagandet
av asylsökande och skyddssökande utlänningar som beviljats tidsbegränsat
uppehållstillstånd. De riktlinjer för socialtjänsten och Statens invandrarverk
som finns i fred gäller också i krig och under andra utomordentliga
förhållanden. Regeringen kan dock med stöd av 78 § socialtjänstlagen meddela
särskilda föreskrifter för socialtjänsten, om landet kommer i krig eller
krigsfara eller om det råder utomordentliga förhållanden som hänger samman
härmed.
I 4 § hälso- och sjukvårdslagen åläggs landstinget att erbjuda akutsjukvård åt
var och en som vistas inom landstinget. I 29 § samma lag ges regeringen
bemyndigande att meddela särskilda föreskrifter om hälso- och sjukvården i krig,
vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda
av att det är krig utanför Sveriges gränser eller att Sverige har varit i krig
eller krigsfara. Dessa bestämmelser ger redan nu möjlighet att garantera
utrymmande och utlänningar som söker skydd i Sverige erforderlig sjukvård.
Regeringen anser att man vid bestämmande av ansvaret för människor som kommer
till en kommun eller ett landsting under höjd beredskap bör utgå från
regleringen av ansvaret i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och lagen
om mottagande av asylsökande m.fl.. Någon ytterligare lagreglering krävs inte
för att tillförsäkra de nu aktuella kategorierna erforderlig hjälp. Någon
motsvarighet till bestämmelserna i 1 och 2 §§ lagen om kommunal beredskap behövs
således inte i den nya lagen. Enligt regeringens mening finns det inte heller
längre behov av särskilda bestämmelser om krigshjälp. Lagen om krigshjälp bör
därför kunna upphävas. Några regler om statlig ersättning till kommunerna för
åtgärder som motsvarar den nuvarande krigshjälpen behövs inte heller för när-
varande. Vi hänvisar här till dels den regel om skyldighet för utrym-
ningskommunen att hjälpa mottagarkommunen som vi föreslår förs över i sak
oförändrad från lagen om kommunal beredskap, dels till vad som anförts under
avsnitt 9 om en allmän skyldighet för kommuner och landsting att hjälpa andra
kommuner och landsting som drabbats särskilt hårt. De särskilda regler om
bistånd åt asylsökande som finns i lagen om mottagande av asylsökande m.fl.
gäller givetvis även under höjd beredskap för dem som där avses. Regeringen bör
dock ha möjlighet att meddela särskilda föreskrifter - i likhet med vad som
följer av socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen - som avviker från
lagens bestämmelser om landet kommer i krig eller krigsfara eller om det råder
utomordentliga förhållanden som hänger samman härmed.
De problem Riksförsäkringsverket befarar på grund av tröghet i utbetalningen i
socialförsäkrings- och bidragssystemet kan enligt regeringens mening mötas genom
tillfälliga insatser inom ramen för socialtjänsten och Statens invandrarverks
verksamhet.
I fråga om de kyrkliga kommunerna finns inte någon reglering av deras
skyldigheter gentemot dem som inte tillhör den kyrkliga kommunen. Det torde
därför vara nödvändigt att i lagen ta in en skyldighet för de kyrkliga
kommunerna att utöva verksamhet för invånare från andra kyrkliga kommuner och
för utlänningar som söker skydd i Sverige på samma sätt som för dem som bor inom
den kyrkliga kommunen.
I fråga om omhändertagande av utlänningar som söker skydd i Sverige förhåller
det sig så att den beredskap Statens invandrarverk har för att även i en
krissituation kunna ordna flyktingmottagning efter i huvudsak samma principer
som i fred skall utnyttjas så långt det är möjligt. Den möjlighet för regeringen
att utfärda särskilda bestämmelser som nyss talades om är avsedd att träda in i
situationer när den normala organisationen inte förmår möta exceptionellt stora
strömmar av flyende.
Den bestämmelse i lagen om kommunal beredskap som föreskriver skyldighet för
kommuner och landsting, varifrån utrymning sker, att hjälpa mottagande kommuner
och landsting bör föras över till den nya lagen. Föreskriften att hjälpen
särskilt skall avse personal och utrustning bör emellertid inte gälla i
fortsättningen. Behoven kommer med säkerhet att variera från fall till fall,
varför det bör överlämnas åt de inblandade parterna eller, om de inte kan komma
överens, åt länsstyrelsen i det län varifrån de utrymmande kommer, att avgöra
vilken form hjälpen skall ha.

16 Säkerhetsskyddet i kommuner och landsting

Regeringens förslag: Kommunernas, landstingens och
de kyrkliga kommunernas ansvar för att det hos dem
finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd i frågor
av betydelse för totalförsvaret eller rikets
säkerhet i övrigt lagfästs. Tjänstemän och
uppdragstagare i kommuner och landsting som i
inte obetydlig omfattning får del av
sekretessbelagda uppgifter av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt skall
vara svenska medborgare.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det i kommunallagen införs
bestämmelser om att endast förtroendevalda som är svenska medborgare får delta i
handläggningen av ärenden som i inte ringa omfattning innehåller sekressbelagda
uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
Utredningen har också föreslagit att reglerna om svenskt medborgarskap för vissa
tjänstemän skall omfatta även de kyrkliga kommunerna. Utredningens förslag
överensstämmer i övrigt i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran. Ett undantag utgör Sveriges frikyrkoråd som anför att
den föreslagna inskränkningen av rätten för förtroendevalda som inte är svenska
medborgare att delta i handläggningen av ärenden som innehåller sekretessbelagda
uppgifter, skulle innebära en allvarlig och orimlig begränsning av utländska
medborgares rättigheter i Sverige.

Skälen för regeringens förslag

Säkerhetsskydd

Kommunernas ökade ansvar för det civila försvaret på lokal nivå medför med
nödvändighet att den mängd sekretesskänsliga uppgifter som man i kommunerna
kommer att hantera ökar markant. Kommunerna kommer själva att upprätta planer
som innehåller uppgifter som omfattas av sekretess. Kommunerna måste också få
del av centralt och regionalt upprättade planer och analyser med högt
sekretessvärde och kommunal personal kommer att delta i utbildning som ger
inblick i verksamheter och system som skyddas av sekretess. Vad nu sagts gäller
i de flesta stycken i lika hög grad för landstingen och i viss utsträckning för
de kyrkliga kommunerna.
Säkerhetsskyddet omfattar skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som
är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som
omfattas av sekretess enligt sekretesslagen (sekretessskydd), skydd mot att
obehöriga får tillträde till anläggningar, områden m.m. där de kan få kännedom
om sådana uppgifter eller där det bedrivs verksamhet som har betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (tillträdesskydd), skydd mot att
någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt får tjänst, uppdrag e.dyl. som
är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt
(infiltrationsskydd), samt kontroll av sekretess-, tillträdes-, och
infiltrationsskyddet och av informationen om skyddet.
För kommuner och landsting finns i dag inga andra bestämmelser som rör
säkerhetsskyddet än dem som finns i sekretesslagen och i lagen (1990:217) om
skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. För statliga myndigheter finns
dessutom bestämmelser i lagen (1983:953) om säkerhetsskydd vid riksdagen,
förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter,
förordningen (1975:608) om krav på svenskt medborgarskap för tillträde till
vissa statliga tjänster och personalkontrollkungörelsen (1969:446). Ingen av
dessa författningar gäller för kommuner och landsting. När nu uppgifter som
omfattas av sekretess i ökande utsträckning kommer att hanteras i kommuner och
landsting måste det tillskapas ett system för säkerhetsskydd som svarar mot
denna ökning.
Som framgått finns det ett uppenbart behov av att säkerhetsskyddet regleras
också beträffande kommuner, landsting och kyrkliga kommuner. De bör således
åläggas att se till att de har ett bra säkerhetsskydd. Det bör överlåtas åt
regeringen att ge närmare detaljföreskrifter.
Säkerhetsskyddsutredningen (Ju 1993:09) ser för närvarande över dels
personalkontrollförfarandet (dir. 1993:81), dels frågan om en lagreglering av
säkerhetsskyddet hos myndigheter m.m. (dir. 1993:123). Utredningen har att göra
en översyn av den tidigare nämnda förordningen om säkerhetsskyddet vid statliga
myndigheter. Med hänsyn till kommuners och landstings ökade betydelse inom
totalförsvaret samt den ökade bolagiseringen av statlig och kommunal verksamhet
skall utredningen även undersöka i vilken utsträckning kommuner och enskilda
skall omfattas av en ny reglering om säkerhetsskydd. Utredningen bör enligt
direktiven redovisa sitt uppdrag i denna del före utgången av oktober 1994.
Lämpligast är att alla regler rörande säkerhetsskyddet i kommuner, landsting
och hos enskilda organ samlas i en lag. Lagen om civilt försvar föreslås träda i
kraft den 1 juli 1995. Det är osäkert om en ny generell lagstiftning om
säkerhetsskyddet på grundval av Säkerhetsskyddsutredningens arbete kan träda i
kraft vid samma tidpunkt. Regeringen anser dock att en reglering på detta område
såvitt avser kommuner, landsting och kyrkliga kommuner är av sådan vikt att den
bör göras redan i lagen om civilt försvar. Om en ny lag om säkerhetsskydd kommer
att föreslås med ikraftträdande den 1 juli 1995 eller därefter, avser regeringen
att föreslå att reglerna om säkerhetsskydd i lagen om civilt försvar skall
upphävas.

Krav på svenskt medborgarskap

Under senare år kan inriktningen beträffande utländska medborgares rättsliga
ställning här i landet sägas ha inneburit en strävan att de i större
utsträckning skall ha möjlighet att aktivt delta i samhällsutvecklingen. På så
sätt kan i Sverige bosatta utländska medborgare i större utsträckning känna
samhörighet med det svenska samhället.
I en kris- eller krigssituation kan det emellertid hända att en utländsk
medborgare många gånger har sin lojalitet hos det land där han är medborgare. I
tider av ökande internationella spänningar kan utländska medborgare komma att
utsättas för olika former av påtryckningar, och risken för lojalitetskonflikter
är betydligt större än för den som är svensk medborgare. När det gäller svenska
medborgare, finns också betydligt bättre möjligheter att göra en personbedömning
med hjälp av personalkontroll än vad som är fallet med en utländsk medborgare,
eftersom denne oftast tillbringat en stor del av sitt liv i ett annat land -
något som gör det svårt för svenska myndigheter att erhålla tillförlitliga
uppgifter om hans förflutna.
Regeringen anser att det är nödvändigt att uppställa vissa krav för att en
tjänsteman eller uppdragstagare skall anses vara behörig att hantera
sekretessbelagd information av betydelse för totalförsvaret eller rikets
säkerhet i övrigt. Så är redan nu fallet vid statliga myndigheter som hanterar
frågor som rör försvarssekretessen. Sådan anställning får endast innehas av
svensk medborgare, jfr. förordningen om krav på svenskt medborgarskap för
tillträde till vissa statliga tjänster. Med hänsyn till kommunernas och
landstingens stora betydelse för beredskapsförberedelserna och det ökade ansvar
som med detta förslag kommer att åläggas dem, anser vi att goda skäl talar för
att samma utgångspunkter måste gälla för kommunernas och landstingens
tjänstemän som för tjänstemän vid statliga myndigheter, dvs. att endast den som
är svensk medborgare får ta del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt, medverka i beredskapsplan-
läggningen eller delta i ledningsövningar.
Den i och för sig otvivelaktigt viktiga beredskapsplanering som den kyrkliga
kommunen bedriver är enligt regeringens uppfattning dock inte sådan att det
finns anledning att uppställa krav på svenskt medborgarskap för den kyrkliga
kommunens tjänstemän.
I 12 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529) finns en bestämmelse som ger
regeringen rätt att meddela föreskrifter att gälla vid krig, vid krigsfara eller
under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av
krigsfara som Sverige har befunnit sig i, rörande bl.a. utlänningars rätt att ha
anställning eller offentligt förtroendeuppdrag. Någon föreskrift med stöd av
detta bemyndigande har inte utfärdats. Bestämmelsen i utlänningslagen är
emellertid inte tillräcklig för att tillgodose de nyss nämnda intressena,
eftersom den inte kan tillämpas beträffande den planering och övningsverksamhet
m.m. som sker i fredstid.
Det bör därför i den nya lagen uppställas ett krav på svenskt medborgarskap för
innehav av vissa befattningar hos kommuner och landsting.
Det är givetvis endast en begränsad grupp tjänstemän som kan komma att beröras
av ett sådant krav.
Utredningen har föreslagit att krav på svenskt medborgarskap skall införas även
beträffande förtroendevalda för att de skall få delta i handläggningen av
ärenden som i inte ringa omfattning innehåller sekretessbelagda uppgifter av
betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
Även de förtroendevalda ledamöterna i fullmäktige, vissa styrelser och nämnder
får del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller
rikets säkerhet i övrigt. Givetvis kan de argument som nyss anförts för krav på
svenskt medborgarskap för vissa tjänstemän användas för motsvarande krav för de
förtroendevalda. När det gäller förtroendevalda blir emellertid konflikten
mellan å ena sidan önskemålet att låta utländska medborgare i ökad utsträckning
få ta aktiv del i samhällsutvecklingen och å andra sidan intresset av att endast
svenska medborgare skall få hantera vissa sekretessbelagda uppgifter mer fram-
trädande. När de regler varigenom utländska medborgare gavs rösträtt och
valbarhet i kommunal- och landstingsval infördes år 1976, utgick man från att
denna rösträtt inte skulle ge inflytande i frågor som rör bl.a. landets försvar.
Genom den förskjutning av ansvaret för det civila försvaret som skett mot
kommunen, har denna förutsättning i någon mån ändrats.
Den bestämmelse i 12 kap. 4 § utlänningslagen som nyss nämnts gäller även
förtroendevalda men inte heller beträffande dem är den tillämplig på planering
m.m. som sker i fred.
Som utredningen anfört finns det alltså skäl som talar för en begränsning av
utländska medborgares rätt att delta i handläggningen av ärenden som innehåller
sekretessbelagd information.
Mot en begränsning talar emellertid redan det faktum att vi i Sverige valt att
låta utländska medborgare få rösträtt och vara valbara vid kommunal- och
landstingsval. En begränsning i behörigheten för utländska medborgare som fått
förtroendeuppdrag skulle på ett olyckligt sätt kunna skapa bilden av att det
finns förtroendevalda i fullmäktige, styrelser och nämnder som inte är
fullvärdiga ledamöter. Mot talar också avsikten att engagera även utländska
medborgare i det civila försvaret genom att totalförsvarsplikten skall gälla
även utländska medborgare som är bosatta i Sverige (jfr. förslag till lag om
totalförsvarsplikt). Härtill kommer att även en utländsk medborgare som är
bosatt i Sverige givetvis har intresse av att civil försvarsverksamhet som
exempelvis befolkningsskydd och räddningstjänst samt sjukvård fungerar väl i en
krigssituation. Vid en jämförelse med de anställda i kommunens och landstingets
tjänst, för vilka krav på svenskt medborgarskap bör uppställas, kan man också
konstatera att en förtroendevald ledamot av fullmäktige, styrelse eller nämnd
knappast kommer att få samma detaljkunskap om beredskapsplanering m.m. som den
tjänsteman som t.ex. handlägger beredskapsfrågor.
Vid en avvägning mellan de intressen som nu redovisats stannar regeringen för
att skälen emot en begränsning väger tyngst. Regeringen föreslår därför inte
någon begränsning av rätten för förtroendevalda utländska medborgare att delta i
handläggningen av ärenden som innehåller sekretessbelagd information.

Personalkontroll

Liksom CFL-utredningen anser regeringen det angeläget att möjlighet skapas för
kommuner och landsting att genomföra personalkontroll beträffande vissa känsliga
befattningar.
Som anförts utreds för närvarande personalkontrollförfarandet av
Säkerhetsskyddsutredningen. I avvaktan på resultatet av detta arbete bör inte
regeringen nu lägga fram förslag till regler om personalkontroll av tjänstemän i
kommuner och landsting.

17 Straff m.m.

Regeringens förslag: Straffet för grova brott
enligt den nya lagen skärps, medan straffet för
vissa brott som begås i fredstid mildras. I några
fall införs straff även för oaktsamma handlingar.
Vid vägran att tillåta besiktning av byggnad eller
anläggning skall fortsättningsvis vite användas i
stället för straff.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att civilpliktigs straffansvar
regleras i lagen om civilt försvar samt att begreppet laga förfall ersätts av
giltigt skäl. Utredningens förslag i övrigt överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak lämnat förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Det civila försvaret får en ökad betydelse och
kommer att i hög grad påverka hela totalförsvarets effektivitet och funktion.
Därmed kan också brott mot bestämmelserna som gäller det civila försvaret i viss
mån sägas förtjäna att betraktas som allvarligare än tidigare. I vart fall
gäller detta brott mot mera centrala bestämmelser som begås under höjd
beredskap. Det är då naturligt att detta i någon mån återspeglas i straffskalan
för de grova brotten.
Straffet för grova brott mot den nya lagen bör enligt regeringens mening sättas
till lägst sex månader och högst fyra år.
Däremot måste de brott som nu anges i 81 § första stycket 9 civilförsvarslagen
och som kan ge straff i form av böter eller fängelse i högst ett år anses ha ett
något lägre straffvärde än vad straffskalan anger. För dessa lindrigare fall av
brott mot bestämmelserna i lagen anser regeringen att enbart böter bör komma i
fråga. Med hänsyn till att denna typ av brott närmast har ordningskaraktär finns
det inte anledning att, som nu är fallet, kunna döma för grovt brott.
Samtidigt är flera av de skyldigheter som sanktioneras genom straffbe-
stämmelserna så viktiga att även ett åsidosättande av oaktsamhet bör vara
straffbart. Regeringen föreslår därför att det i några fall införs en möjlighet
att döma den som av oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter.
Enligt 81 § första stycket 6 civilförsvarslagen kan den som utan skälig
anledning vägrar att låta civilförsvarsmyndighet eller kommun besiktiga en
anläggning eller en byggnad straffas med böter eller fängelse i högst ett år.
Enligt regeringens uppfattning bör, i stället för straff, vitesföreläggande och
eventuellt handräckning användas för att komma till rätta med en sådan vägran.
Den som vägrar upplåta inkvarteringsbostad kan i dag föreläggas att vid vite
upplåta bostaden. Det finns också möjlighet att genom handräckning bereda den
inkvarterade tillträde till bostaden. Man kan utgå ifrån att situationen i
samhället, när det blir aktuellt att upplåta inkvarteringsbostad, är ansträngd.
Stora mängder människor skall beredas bostad. I en sådan situation bör det
krävas att utpekade inkvarteringsvärdar rättar sig efter fattade beslut utan att
tredskas. Den kommunala myndigheten kommer inte att ha resurser att med hjälp av
vitesförelägganden tvinga fram rättelse. Regeringen föreslår därför att det i
stället skall vara straffbart att vägra rätta sig efter ett beslut om att man
skall upplåta inkvarteringsbostad. Möjligheten att med hjälp av handräckning
bereda den inkvarterade tillträde bör finnas kvar.
I lagen om kommunal beredskap och i lagen om lokal kristidsförvaltning finns
bestämmelser som möjliggör för länsstyrelsen att förelägga en kommun vite, om
kommunen inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen. Det finns också möjlighet
för länsstyrelsen att på kommunens bekostnad vidta en åtgärd som åligger
kommunen. I den förstnämnda lagen finns samma möjligheter beträffande landsting.
Regeringen anser för sin del att det med dagens syn på kommunernas och
landstingens verksamhet är mindre tilltalande att behålla dylika regler. Det
måste förutsättas att kommuner och landsting lojalt fullgör vad som enligt lag
åläggs dem. Reglerna om vitesföreläggande bör därför inte tas in i den nya
lagen.
I konsekvens med regeringens tidigare ställningstagande i frågan om att
civilplikten bör regleras i lagen om totalförsvarsplikt lämnar regeringen inte i
lagen om civilt försvar något förslag om straffbestämmelser vid brott mot
civilplikten (jfr. avsnitt 10).
Civilförsvarslagens bestämmelse om förverkande saknar i dagens läge funktion
eftersom situationer där förverkande kan bli aktuella redan täcks av allmänna
regler. Regeringen föreslår därför inte att någon förverkanderegel tas in i den
nya lagen.

18 Överklagande av beslut

Regeringens förslag:
- Regler om överklagande tas in i den nya lagen.
Reglerna om överklagande görs mer överskådliga.
- Beslut av en kommun skall kunna överklagas till
länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut skall kunna
överklagas till den centrala myndighet som
regeringen bestämmer.
- Beslut rörande bl.a. frågor om byggande av
skyddsrum och skyddade utrymmen samt föreläggande
av vite skall kunna överklagas till länsrätt.
- Möjligheten att överklaga inskränks något i
förhållande till vad som gäller i dag.
- Regeringen skall endast pröva överklaganden av
beslut där regeringens prövning kan sägas vara av
särskild vikt, såsom när ett politiskt
ställningstagande från regeringen framstår som nödvän-
digt.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att vissa beslut skall kunna
överklagas till kammarrätten. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i
huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om överklagande i den nuvarande
civilförsvarslagen är svåröverskådliga. För att göra regleringen överskådligare
föreslås att bestämmelserna delas upp på flera paragrafer och att en enhetligare
instansordning införs.
Vissa beslut är till sin karaktär sådana att de lämpligen bör överklagas till
domstol. Detta gäller beträffande beslut där en enskild person berörs av
beslutet och frågan av rättssäkerhetsskäl därför bör prövas av domstol. Så är
fallet exempelvis beträffande beslut om förelagda viten och frågor rörande
byggande av skyddsrum och skyddade utrymmen. Regeringen föreslår därför att
bl.a. beslut av kommuner och myndigheter i fråga om skyddsrum och skyddade
utrymmen samt beslut gällande förelagda viten skall kunna överklagas till
domstol.
Till skillnad från utredningen föreslår regeringen att överklagandet till
domstol skall ske till länsrätt och inte till kammarrätt. Detta med anledning av
riksdagens principbeslut, efter förslag framlagt av regeringen i 1993 års
budgetproposition, om att den första domstolsprövningen skall ligga i länsrätt
(prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 24f och 93, bet. 1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289).
Principbeslutet bygger på betänkandet Domstolarna inför 2000-talet
Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106). Med anledning härav har
riksdagen nyligen beslutat om ändring angående instansordningen m.m. i de
allmänna förvaltningsdomstolarna (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr.
1993/94:319). Beslutet innebär bl.a. att länsrätt ges en allmän behörighet att
vara första domstolsinstans vid överklagande av förvaltningsbeslut och att
prövningstillstånd kan krävas i kammarrätten. Av den sist nämnda propositionen
framgår att det beträffande varje målgrupp får avgöras särskilt om prövnings-
tillstånd skall krävas eller inte för att få ett mål prövat av kammarrätten. Av
propositionen framgår vidare att prövningstillstånd till kammarrätten främst bör
användas i de fall målet har prövats av en förvaltningsmyndighet innan det
prövas av länsrätt (prop. 1993/94:133 s. 34). De beslut som kan överklagas
enligt lagen om civilt försvar har i allmänhet först prövats av en kommun och,
eller av en länsstyrelse innan de kommer till länsrätt. För att instanskedjan
inte skall bli onödigt lång synes denna målgrupp vara väl lämpad för att kräva
prövningstillstånd till kammarrätten. Regeringen föreslår därför att första dom-
stolsinstans skall vara länsrätt samt att det skall krävas prövningstillstånd
för att ett överklagande skall tas upp av kammarrätten.
Till viss del kommer beslut av kommuner och myndigheter med stöd av den nya
lagen om civilt försvar att vara beslut grundade på mer eller mindre renodlade
lämplighetsbedömningar utifrån det civila försvarets verksamhet. Beslut av den
karaktären kräver mycket god kännedom, bred erfarenhet och överblick på området
av beslutsfattarna. Dessa beslut bör därför överprövas av myndigheter som är
insatta i sakfrågorna. Regeringen anser att sådana beslut av en kommun skall
kunna överklagas till länsstyrelsen. Även en länsstyrelses beslut bör kunna
överklagas, både i fall då länsstyrelsen är första instans och i fall då den
överprövar en kommuns beslut. Enligt nuvarande regler kan flera beslut av
länsstyrelsen överklagas till regeringen. Utvecklingen de senaste åren har dock
gått mot att regeringen inte skall överpröva förvaltningsärenden utan att
överprövningarna i stället görs av olika centrala myndigheter. Skäl att inte gå
till väga på samma sätt beträffande beslut enligt lagen om civilt försvar finns
inte enligt regeringens mening. Sista instans för frågor av detta slag bör bli
den centrala myndighet som regeringen bestämmer.
Det kan dock finnas beslut som bör komma under regeringens prövning. Möjlighet
bör därför finnas för en central myndighet att överlämna överprövningen till
regeringen när det är fråga om beslut av särskild vikt. Beslut av sådan särskild
vikt kan exempelvis vara beslut där politisk styrning behövs eller där det kan
bli fråga om att ändra en tidigare framvuxen praxis. Regeringen delar alltså
utredningens förslag att den centrala myndigheten skall ha möjlighet att
överlämna prövningen av ett överklagande till regeringen i de fall då frågan kan
bedömas ha särskild vikt.
Beslut som över huvud taget inte bör kunna överklagas är beslut om att
verkskydd tas i anspråk för räddningstjänsten, beslut om i vilka områden
skyddsrum och skyddade utrymmen skall byggas, beslut om att kommun eller
landsting skall erhålla hjälp från annan kommun eller landsting i vissa fall,
beslut om att samlingslokaler, skolor m.m. under höjd beredskap inte får
användas när de saknar skyddsrum samt beslut angående utrymning samt in- och
utflyttningsförbud.
Vissa beslut som fattas med stöd av den nya lagen är till sin natur sådana att
de då höjd beredskap råder bör börja gälla omedelbart utan att det skall behöva
avvaktas att beslutet vinner laga kraft. Redan i dagsläget gäller att beslut
träder i kraft omedelbart då högsta beredskap råder eller "eljest när särskilda
skäl äro därtill" och myndigheten förordnar därom (83 § femte stycket
civilförsvarslagen). Regeringen anser dock att som huvudregel skall gälla att
beslut som en kommun eller en statlig myndighet meddelar under höjd beredskap
enligt den nya lagen om civilt försvar skall gälla omedelbart. Kommunen eller
myndigheten i fråga bör dock kunna särskilt besluta om att ett beslut inte skall
träda i kraft omedelbart. Förslaget innebär alltså en omkastning av den nu
gällande regeln. Vidare innebär förslaget att inte bara beslut som meddelats
under högsta beredskap utan även beslut som meddelats under skärpt beredskap
blir direkt verkställbara. Huvudregeln om direkt verkställbara beslut skall, så
som Lagrådet påpekat, även gälla beslut av en allmän förvaltningsdomstol.

19 Kostnader

Som framgår av avsnitt 9 skall staten betala kommunerna en årlig ersättning för
deras beredskapsförberedelser inom det civila försvaret. Ett särskilt
ersättningssystem tillskapas. Ersättningen beräknas uppgå till sammanlagt cirka
161,2 miljoner kronor det första året. Kostnaden finansieras genom omfördelning
av medel från befintliga anslag som nu disponeras av främst Överstyrelsen för
civil beredskap och Statens räddningsverk under fjärde huvudtiteln och
länsstyrelserna under trettonde huvudtiteln. Dessa medel har hittills använts
för olika uppgifter som materielhantering, övning, personalförsörjning och
planläggning, vilka övertas av kommunerna när lagen om civilt försvar träder
ikraft. Vissa kostnader därutöver för bl.a. engångsåtgärder i samband med
överföringen av uppgifter till kommunerna finansieras genom omdisponering inom
den civila planeringsramen under fjärde huvudtiteln.
Den föreslagna ändringen av instansordningen kommer att innebära en viss
minskning av arbetsbördan för regeringen. Någon prognos över hur de allmänna
förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda kommer att påverkas till följd av att vissa
nya ärenden kan komma att prövas av dessa finns inte. Regeringen anser dock
inte, med hänsyn till typen av ärenden som blir aktuella, att förändringen
kommer att innebära någon nämnvärd ökning av arbetsbelastningen för de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Det kan även påpekas att en del ärenden som i dag kan
överklagas till kammarrätt inte längre kommer att belasta de allmänna
förvaltningsdomstolarna över huvud taget. Genom nedflyttning av ärenden från
kammarrätt till länsrätt och införande av prövningstillstånd kommer arbetsbördan
att minska för kammarrätterna.

20 Ikraftträdande

Den nya lagen om civilt försvar och samtliga följdändringar med anledning av
den nya lagen föreslås träda ikraft den 1 juli 1995. Av vikt är att lagen om
civilt försvar träder i kraft samma dag som den föreslagna lagen om
totalförsvarsplikt (jfr. avsnitt 10).

21 Författningskommentar

21.1Förslaget till lag om civilt försvar

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §
Paragrafen anger vad som regleras i lagen om civilt försvar. Med kyrkliga
kommuner avses församlingar och kyrkliga samfälligheter.

2 §
I paragrafen ges en beskrivning av begreppet befolkningsskydd. Bestämmelsen
motsvarar delvis 1 § civilförsvarslagen. Som framgår av lagtexten är
bestämmelsen inriktad på åtgärder för skydd av befolkningen i krig. Samtliga de
verksamheter som är uppräknade i paragrafen faller in under vad som i till-
äggsprotokoll I till Genèvekonventionerna benämns "civil defence". Den personal
som är verksam inom befolkningsskyddet åtnjuter således folkrättsligt skydd. I
65 § räddningstjänstlagen i dess lydelse enligt detta förslag tas de ytterligare
uppgifter som räddningskåren har att utföra under höjd beredskap upp. Med
utrymning avses i denna paragraf sådan utrymning som behandlas i lagens åttonde
kapitel.

3 §
Paragrafen syftar till att klargöra att bestämmelserna om verkskydd, skyddsrum
och skyddade utrymmen, skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom
m.m. samt om utrymning och inkvartering inte gäller militär verksamhet eller
anläggningar som är avsedda för militär verksamhet. Det samma gäller
anläggningar avsedda för rikets försvar.

4 §
I lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.
finns bestämmelser om vilka åtgärder som skall vidtas vid större
kraftanläggningar till skydd mot skada genom luftanfall, annan krigshandling
eller sabotage. Paragrafen klargör att dessa bestämmelser skall tillämpas
framför bestämmelserna i denna lag.

5 §
Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner tillhör inte något landsting.
Landstingets uppgifter fullgörs där av kommunen. I paragrafen klargörs att vad
som i denna lag sägs om landsting gäller även dessa kommuner.

2 kap. Beredskapsförberedelser m.m.

Bestämmelserna i 2 kap. behandlas även i avsnitt 9.

Ansvaret för beredskapsförberedelserna m.m.

1 §
I första stycket fastslås kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas
ansvar för att den egna verksamheten under kris och krig redan i fred har
förberetts i den omfattning som behövs. Behovet av förberedelser kan natur-
ligtvis variera kraftigt mellan olika kommuner etc. beroende på storlek,
geografiskt läge m.m.
Bland de beredskapsförberedelser som åsyftas kan nämnas planläggning av
verksamheten under höjd beredskap. Ansvaret för att nödvändiga planer upprättas
åligger numera kommunen. Länsstyrelsen har inte längre några planeringsuppgifter
för kommunernas räkning. Utbildning är en annan av de beredskapsförberedelser
som åsyftas. En annan typ av förberedelser är anskaffning av ledningsplatser,
skyddade uppehållsplatser och andra särskilda anläggningar som behövs för det
civila försvaret.
Bestämmelsen innebär även att kommunen är skyldig att vidta bered-
skapsförberedelser i form av reservanordningar och reparationsberedskap på
områden såsom försörjning med elektricitet, gas, värme, vatten och avlopp i fall
när kommunen genom lag är skyldig eller frivilligt har åtagit sig att svara för
sådan verksamhet.
Bestämmelsen syftar på alla de olika typer av förberedelser som är nödvändiga
för att en kommuns verksamhet skall fungera under de svåra förhållanden som kan
råda under krig. Den uppräkning av olika förberedelser som gjorts ovan avses
inte att vara uttömmande.
I 6 § finns regler om vilken ersättning staten skall lämna kommunerna och
landstingen för olika beredskapsförberedelser.
I kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna kommer
beredskapsförberedelserna naturligen ofta att skötas av olika underorgan,
beroende på vilken del av verksamheten det gäller. I andra stycket åläggs
emellertid det högsta verkställande organet inom respektive organisation
ansvaret för att beredskapsförberedelserna kommer till stånd och samordnas. Med
motsvarande organ till kyrkorådet avses sådana organ som enligt 18 kap. 4 § 5
kyrkolagen (1992:300) får ges annan benämning än kyrkoråd.
I tredje stycket åläggs kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna att
även samordna beredskapsförberedelser med motsvarande förberedelser hos de
myndigheter, kommuner, landsting etc. som på något sätt kommer i beröring med
den egna organisationen. Syftet med denna samverkan är att
beredskapsförberedelserna skall få bästa möjliga effekt samtidigt som
dubbelarbete och onödiga kostnader undviks. Vidare åläggs den kyrkliga kommunen
att vid sina beredskapsförberedelser samverka med de övriga trossamfund - såväl
kristna som icke kristna - som verkar inom den kyrkliga kommunens område.

2 §
I paragrafen läggs på kommunen ett ansvar att verka för att de bered-
skapsförberedelser som statliga myndigheter, landstinget, kyrkliga kommuner samt
olika organisationer och företag vidtar för verksamhet inom kommunen samordnas
inte bara med kommunens egen verksamhet utan även sinsemellan. Kommunen får en
sammanhållande roll. Det är således kommunen som har att ta initiativet till de
samråd som krävs för att få denna samverkan till stånd. När det är frågan om
statliga myndigheter och landsting är det endast den verksamhet som bedrivs med
inriktning på kommunens verksamhet som avses. Kommunen har givetvis inget ansvar
för samverkan av rikstäckande eller regional verksamhet som en statlig myndighet
bedriver. Som behandlas i avsnitt 9 innebär bestämmelsen inte att kommunen får
någon rätt att ge direktiv.

3 §
Enligt den nu gällande lagen om kyrklig beredskap åligger det domkapitlet att
följa tillämpningen av lagen. Lagförslaget innebär att domkapitlets ansvar i
denna del tas bort och stiftsstyrelsen i stället åläggs ett samordningsansvar
inom stiftet. Någon rätt att ge de övriga kyrkliga kommunerna direktiv följer
dock inte av bestämmelsen.

4 §
Den verksamhet som en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun bedriver
under höjd beredskap tangerar på en mängd olika sätt motsvarande verksamhet hos
andra kommuner, landsting och kyrkliga kommuner samt hos statliga myndigheter.
För att en övning som genomförs av något sådant organ skall kunna genomföras på
ett realistiskt och ändamålsenligt sätt krävs ofta medverkan från andra berörda
organ. Paragrafen ålägger kommuner etc. att i olika avseenden medverka vid
sådana övningar och annan utbildning. För de kyrkliga kommunernas del kommer
denna skyldighet i praktiken att åvila pastorat eller kyrkliga samfälligheter.

5 §
Paragrafen införs för att staten skall ha möjlighet att följa upp och utvärdera
beredskapen på den kommunala nivån. Den myndighet som regeringen här avser är -
såsom också framgår av avsnitt 9 - länsstyrelsen.

Ersättningskyldighet för staten

6 §
I bestämmelsen regleras kommunernas och landstingens rätt till ersättning från
staten för beredskapsförberedelserna enligt 2 kap.
De nuvarande statsbidragsbestämmelserna innebär att staten ersätter kommunerna
för kostnaderna för vissa angivna åtgärder. Det innebär att staten bestämmer
vilka medel kommunerna skall använda för att genomföra sina uppgifter inom det
civila försvaret. Den föreslagna bestämmelsen bygger på att staten skall ge
varje kommun en samlad ersättning för kommunens löpande beredskapsförberedelser.
Ersättningens storlek skall enligt första stycket bestämmas av kommunens utsat-
thet och risker i krig. Det ankommer på den enskilda kommunen att själv avgöra
hur ersättningen bäst skall användas för olika åtgärder inom det civila för-
svaret i kommunen.
Staten betalar i dag ersättning till landstingen för deras kostnader för övning
och annan utbildning. Statens skyldighet är inte reglerad i lag. I den nya
lagens andra stycke tas in en bestämmelse om statens skyldighet att utge
ersättning.
I paragrafens tredje stycke bemyndigas regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att utforma ersättningssystemen och svara för den
fortlöpande administrationen av systemen.
Av Lagrådets yttrande framgår att Lagrådet är kritiskt mot utformningen av
lagtexten i förevarande paragraf. Lagrådet anser att de redovisade grunddragen i
det avsedda bidragssystemet inte kan utläsas av den föreslagna bestämmelsen i
första stycket och förordar därför att detta omarbetas. I avsnitt 9 redovisas
närmare det arbete som ligger till grund för utformningen av regeln om
ersättningsskyldighet för staten. Enligt regeringens uppfattning är det mindre
lämpligt att i själva lagtexten beskriva den överenskommelse som träffats mellan
staten och Svenska Kommunförbundet om ersättningssystemet. Det avtalade systemet
med ett fast grundbelopp per kommun och ett rörligt tilläggsbelopp skall
fortlöpande utvärderas av parterna med en särskild kontrollstation under år
1999. Härtill kommer att den av Lagrådet föreslagna utformningen av lagtexten
inte i någon avgörande grad preciserar bestämmelsens innehåll. Regeringen anser
därför att det är mest ändamålsenligt att det i lagen fastställs att ersätt-
ningen skall bestämmas med utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och risker i
krig samt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas
att närmare utforma ersättningssystemet.

3 kap. Verksamhet under höjd beredskap

1 §
I första stycket slås fast att ansvaret för ledningen av det civila försvaret
inom kommunen under höjd beredskap åvilar kommunstyrelsen. Här åsyftas det
övergripande ansvaret för ledningen av det civila försvaret. Det är däremot
inte meningen att kommunstyrelsen skall ägna sig åt att leda operativ
verksamhet, såsom t.ex. räddningsinsatser. I förhållande till lagrådsremissens
lagtext har regeringen valt att använda begreppet "som kommunen skall bedriva" i
stället för "som ankommer på kommunen". Detta innebär dock ingen ändring i sak.
I 2 kap. 2 § åläggs kommunen ett ansvar för att beredskapsförberedelserna för
olika verksamheter inom kommunens område samordnas. I denna paragrafs andra
stycke ges motsvarande bestämmelse för verksamheten sedan höjd beredskap
inträtt. Det slås här fast att det under höjd beredskap är kommunstyrelsen som
har ansvaret. Inte heller i denna situation har kommunen rätt att ge direktiv.

2 §
Paragrafen slår fast att ansvaret för ledningen av landstingets verksamhet under
höjd beredskap åvilar landstingsstyrelsen. Lagtexten har utformats med beaktande
av Lagrådets synpunkter. På motsvarande sätt som i 1 § används begreppet "som
landstinget skall bedriva". Landstingsstyrelsens ledningsansvar omfattar således
den verksamhet som landstinget har skyldighet att bedriva för det civila
försvaret.

3 §
Paragrafen slår fast att ansvaret för ledningen av den kyrkliga kommunens
verksamhet under höjd beredskap åvilar kyrkorådet eller motsvarande organ. Med
motsvarande organ avses sådana organ som enligt 18 kap. 4 § 5 kyrkolagen
(1992:300) får ges annan benämning än kyrkoråd. Lagtexten har - med viss
språklig justering - utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Således
omfattar kyrkorådets ledningsansvar endast den verksamhet som åvilar den
kyrkliga kommunen.

4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser som med endast redaktionella ändringar
överförts från lagen om lokal kristidsförvaltning. Som redovisats i avsnitt 9
har övriga regler i lagen om lokal kristidsförvaltning utgått eftersom de täcks
av andra bestämmelser i den nya lagen.

5 §
Paragrafen motsvarar 5 § andra stycket lagen om kommunal beredskap. Av
motivtexten till det nämnda lagrummet (prop. 1964:4 s. 64) framgår att hjälpen
är avsedd att lämnas mellan närbelägna kommuner. Som anförts i avsnitt 9 är inte
avsikten att på detta sätt begränsa den skyldighet som i denna paragraf ålagts
kommunerna och landstingen. I detta sammanhang erinras också om den hjälp som en
kommun och ett landsting är skyldig att lämna till följd av bestämmelsen i 8
kap. 12 §.

6 §
Paragrafen införs för att staten skall ha möjlighet att följa upp bered-
skapsläget inom kommunerna även under höjd beredskap.

4 kap. Hemskydd

1 §
Regleringen av hemskyddet saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning. I
första paragrafen föreskrivs skyldighet för kommunerna att organisera ett
hemskydd. Det är kommunen som svarar för att hemskyddet intar krigsorganisation
vid höjd beredskap.

2 §
I paragrafen klargörs att hemskyddet är en beredskapsorganisation. Härav följer
att hemskyddet endast är verksamt under höjd beredskap. Vidare anges hemskyddets
uppgifter.
För det första har hemskyddet till uppgift att fungera som en länk mellan de
kommunala myndigheterna och befolkningen i kommunen när det gäller att förmedla
information i båda riktningarna. I ett krigsläge kommer det att finnas ett ökat
behov av information samtidigt som de normala informationsvägarna kan komma att
fungera sämre eller i värsta fall helt upphöra att fungera.
För det andra har hemskyddet till uppgift att verka för att skydda, rädda och i
övrigt hjälpa befolkningen i samband med stridshandlingar. Här i ligger främst
en förebyggande verksamhet där befolkningen informeras om lämpliga skydds-
åtgärder och ges stöd och hjälp när åtgärderna vidtas. Det kan vara fråga om
mörkläggning, tillprovning av skyddsmasker, förberedelser för vistelse i
skyddsrum m.m. Hemskyddets möjligheter till direkta räddningsinsatser i samband
med stridshandlingar är begränsade. Sådana räddningsinsatser skall utföras av
den krigsorganiserade räddningstjänsten men givetvis kan hemskyddspersonalens
lokalkännedom vara till god hjälp vid räddningsarbetet.
För det tredje har hemskyddet till uppgift att verka för att trygga sådan
försörjning som är nödvändig för befolkningens överlevnad. Det kan här vara
fråga om att i skadade bostadsområden medverka till att trygga försörjningen med
vatten eller att anordna utspisning.

3 §
Av paragrafen framgår att för uppgifterna inom hemskyddet kan användas dels
personal som skrivits in för civilplikt med stöd av bestämmelserna om
totalförsvarsplikt, dels frivilliga. Som anförts i avsnitt 11 är avsikten att
personalen i hemskyddsgrupperna skall skrivas in med civilplikt medan
hemskyddsombuden skall rekryteras på frivillig väg. Man får dock räkna med att
under höjd beredskap kommer ytterligare hemskyddsombud att behöva rekryteras med
civilplikt.

5 kap. Verkskydd

1 §
Av paragrafen framgår att verkskyddet är en beredskapsorganisation som skall
träda i funktion först vid höjd beredskap.
Verkskyddet har - vid den anläggning där det organiserats - till uppgift att
medverka dels vid anordnandet av skydd för verksamheten och personalen, dels i
räddningstjänst om anläggningen utsätts för stridshandlingar. Förekomsten av ett
verkskydd vid en anläggning innebär inte att räddningskåren i kommunen befrias
från sitt ansvar när det gäller personalen vid anläggningen men när
räddningskårens verksamhet planeras skall hänsyn tas till att det finns ett
verkskydd.

2 §
Enligt den nuvarande bestämmelsen i 7 § civilförsvarslagen skall verkskydd
organiseras vid anläggningar och företag som har stor betydelse för
totalförsvaret och kan antas bli särskilt utsatta vid stridshandlingar. En
motsvarighet till denna regel har förts över till den nya lagen.
I paragrafens första stycke har det lagts på regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att besluta om vid vilka anläggningar det skall finnas
verkskydd. Att det inte längre anges att verkskydd skall finnas vid företag
innebär inte någon förändring i sak. Begreppet anläggning får nämligen anses
omfatta även företag. I förtydligande syfte har också angivits att det är
anläggningens belägenhet och verksamhetens art som är avgörande vid bedömningen
av om det skall organiseras ett verkskydd.
Enligt andra stycket skall den som bedriver verksamhet vid anläggningen, och
inte som enligt nuvarande lagstiftning anläggningens eller byggnadens ägare,
föreläggas att vidta de åtgärder som behövs för verkskyddets verksamhet. Här
hänvisas till vad som anförts i avsnitt 12.
I lagrådsremissen föreslogs att det av andra stycket 4 skulle framgå att
föreläggandet även kunde avse "att personalen regelbundet övas". Lagrådet
påpekade att det då blev oklart om detta avsåg någon annan typ av övning än
sådan som kan förekomma i anslutning till utbildning enligt 3 §. För att
undanröja denna otydlighet har tillägget "att personalen regelbundet övas"
utgått ur propositionens lagtext. Enligt regeringens uppfattning ingår övning av
verkskyddet som ett naturligt moment i utbildningen. Självfallet kan övning och
annan utbildning av verkskyddet äga rum vid flera tillfällen. I övrigt har andra
stycket utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I tredje stycket öppnas en möjlighet att rikta ett föreläggande enligt andra
stycket mot ägaren av anläggningen. Det möter inget hinder att föreläggandet
delas på så sätt att ägaren av anläggningen föreläggs att vidta vissa åtgärder -
företrädesvis sådana som kräver ingrepp i dennes egendom - medan den som
bedriver verksamheten föreläggs att vidta övriga åtgärder.

3 §
I paragrafens första stycke föreskrivs att utbildning av verkskyddets personal
skall genomföras av den myndighet som regeringen bestämmer. Motsvarande
bestämmelse finns i dag i 47 § andra stycket civilförsvarslagen, som dock anger
att utbildningen skall genomföras av en civilförsvarsmyndighet. Den nya
bestämmelsen innehåller också ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att efter överenskommelse överlåta
utbildningen till den kommun där anläggningen är belägen. Avgörande för om
ansvaret för utbildningen kan överlåtas till kommunen bör vara de resurser och
den kompetens som finns tillgänglig inom kommunen.
I andra stycket ges den myndighet som utpekats enligt första stycket möjlighet
att anförtro utbildningen till den som har att organisera verkskyddet. Även
denna bestämmelse har sin motsvarighet i 47 § andra stycket civilförsvarslagen.
Det bör då åligga myndigheten att försäkra sig om att utbildningen kommer att
genomföras på ett tillfredsställande sätt.
Lagtexten har utformats i enlighet Lagrådets förslag.

4 §
Paragrafen, som närmast motsvaras av 8 § civilförsvarslagen, ger rädd-
ningsledaren möjlighet att under höjd beredskap disponera verkskydd för
räddningstjänstuppgifter utanför den anläggning där verkskyddet organiserats.
Vid konflikt mellan olika räddningsbehov ankommer det på räddningsledaren att
göra nödvändiga prioriteringar.

5 §
Bestämmelsen har överförts från 47 § e) civilförsvarslagen. Med hänsyn till de
ändrade ledningsförhållanden som den nya lagen innebär, har den myndighet som
regeringen bestämmer samt kommunen getts befogenhet att fordra in upplysningar.
I övrigt har endast redaktionella ändringar skett.

6 §
Bestämmelsen har, med endast språkliga och redaktionella ändringar förts över
från 47 § d) civilförsvarslagen till den del den avser kostnader för utbildning.

7 §
Paragrafen, som reglerar ersättningsfrågan när verkskydd använts för uppgifter
utanför den egna anläggningen, har med endast redaktionella ändringar förts över
från 51 § civilförsvarslagen. Första stycket har formulerats i enlighet med
Lagrådets förslag.

6 kap. Skyddsrum och skyddade utrymmen

Inledande bestämmelser

1 §
Paragrafens första stycke ger uttryck för den nya inriktningen vad avser
byggandet av skyddsrum och skyddade utrymmen. Denna har närmare behandlats i
avsnitt 13.
I andra stycket ges en definition av begreppet skyddsrum. I definitionen
klargörs att skyddsrum byggs och utrustas redan i fred och att de skall skydda
mot de stridsmedel som kan antas komma till användning i krig. Innebörden av
detta är att skyddsrummen inte skall konstrueras för att motstå de kraftigaste
tänkbara vapen utan för att motstå de vapen en motståndare kan antas förfoga
över och komma att använda. Detta innefattar också skydd mot indirekta verk-
ningar av stridsmedel såsom att den byggnad där skyddsrummet är beläget rasar
samman ovanpå skyddsrummet. Bestämmelsen har närmast sin motsvarighet i 30 §
civilförsvarslagen.
I tredje stycket ges en definition av begreppet skyddat utrymme. Av
definitionen framgår att ett skyddat utrymme skall ge skäligt skydd mot
radioaktiv strålning och splitter samt inom särskilt utsatta områden också mot
byggnadsras. Med skäligt skydd avses en skyddsnivå som är lägre än den som
gäller för skyddsrum. Det skyddade utrymmet behöver vidare inte skydda mot andra
effekter av stridsmedel än de uppräknade. Av bestämmelsen framgår också att
skyddade utrymmen ställs i ordning först under höjd beredskap, om inte
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer i visst fall beslutar annor-
lunda. Bestämmelsen motsvarar 57 § d) civilförsvarslagen. I lagrådsremissen
föreslogs att det i lagtexten skulle föreskrivas att ett skyddat utrymme skulle
ske ge ett "bra" skydd. Efter påpekande från Lagrådet har det i propositionens
text i stället uttryckts så att det skyddade utrymmet skall ge ett "skäligt"
skydd. Härigenom beskrivs den avsedda skyddsnivån på ett bättre sätt.

2 §
Av denna bestämmelse framgår att det är kommunen som bestämmer i vilka delar av
kommunen skyddsrum och skyddade utrymmen skall finnas. Kommunen skall dock fatta
beslutet i samråd med länsstyrelsen. Härmed avses att det skall råda enighet
mellan kommunen och länsstyrelsen. Om enighet inte kan nås, skall kommunen
hänskjuta frågan till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Beslut enligt denna bestämmelse grundas på de riskanalyser m.m. som gäller för
området. I dag gäller enligt 1 § skyddsrumsförordningen (1979:90) att det är
länsstyrelsen som efter hörande av kommunen beslutar inom vilka områden som
skyddsrum skall byggas.

3 §
Paragrafen klargör att det är kommunen som beslutar om i vilka byggnader etc.,
inom de enligt 2 § beslutade områdena, som skyddsrum och skyddade utrymmen skall
byggas samt att det åligger kommunen att kontrollera att befintliga skyddsrum
har tillfredsställande skyddsförmåga. Närmare regler om vem som bär ansvaret för
att skyddsrummen byggs och underhålls finns i 11 - 16 §§.
Lagrådet anser i sitt yttrande att det av texten i förevarande paragraf skall
framgå att kommunen i sitt beslut bl.a. närmare skall ange var skyddsrummen
skall vara lokaliserade. Enligt regeringens uppfattning är det obehövligt att
även i 3 § ta in en bestämmelse härom. Frågan om byggande av skyddsrum
aktualiseras nämligen alltid i ett konkret byggnadsärende. Den närmare
lokaliseringen av skyddsrummen framgår då av kommunens besked enligt 8 § och
beslut enligt 13 §. Av avsnitt 13 framgår att bestämmelsen i 8 § utformats mot
bakgrund av den nyligen beslutade ändringen av plan- och bygglagen (1987:10),
prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372, SFS 1994:852. Av
kommunens skyldigheter enligt 2 och 3 §§ följer också en skyldighet att planera
skyddsrumsbyggandet inom kommunen så att bästa möjliga effekt uppnås från såväl
skyddssynpunkt som ekonomisk synpunkt.
4 §
Regler om skyldighet för kommunen att föra register över skyddsrummen finns för
närvarande i skyddsrumsförordningen. Bestämmelsen har nu tagits in i lagen.
Samtidigt utvidgas den till att gälla även de skyddade utrymmen som planlagts.

Placering och utformning

5 §
Paragrafen innehåller föreskrifter för skyddsrummens placering och utformning.
Bestämmelsen har med endast språkliga ändringar förts över från 28 §
civilförsvarslagen. Lagtexten har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.

6 §
Bestämmelsen har i huvudsak samma innehåll som 29 § civilförsvarslagen. Syftet
med bestämmelsen är att hålla kostnaderna för skyddsrummen nere genom att de i
fred används för andra ändamål. Anpassningen till fredsanvändningen får dock
inte drivas längre än att utrymmet skyndsamt kan ställas i ordning för
användning som skyddsrum.

7 §
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att närmare föreskriva hur skyddsrum och skyddade utrymmen
skall utformas och utrustas. Möjlighet öppnas också för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att besluta hur ett visst skyddsrum eller
skyddat utrymme skall utformas och utrustas. Syftet med detta är, som närmare
behandlats i avsnitt 13, att ge möjlighet att skapa särskilda lösningar för
vissa udda skyddsrumsprojekt. Bestämmelsen har, till den del den avser
meddelande av föreskrifter, i dag sin motsvarighet i 30 § sista meningen
civilförsvarslagen.

Anmälningsskyldighet för byggnadsåtgärder

Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 13.

8 §
Bestämmelsen har för närvarande sin motsvarighet i 32 § civilförsvarslagen, som
föreskriver skyldighet att anmäla om man planerar att bygga eller bygga om en
byggnad eller anläggning. Vidare skall ett besked från kommunen huruvida
skyddsrum skall byggas gälla under två år. Om bygganmälan har gjorts skall
beskedet gälla två år från dagen för bygganmälan.

9 §
Bestämmelsen har förts över från 33 § civilförsvarslagen i dess lydelse fr.o.m.
den 1 januari 1995 (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372,
SFS 1994:848). Första stycket i det lagrummet har dock, i enlighet med Lagrådets
påpekande, utgått ur förevarande paragraf.

10 §
Paragrafen ålägger staten och landstinget att till kommunen anmäla sådana
byggnadsåtgärder som inte kräver bygganmälan. Bestämmelsen kan beträffande
landstinget sägas delvis motsvara nuvarande 33 § andra stycket
civilförsvarslagen men saknar i övrigt motsvarighet i nuvarande lagstiftning.

Ansvaret för att bygga, utrusta och underhålla skyddsrum och skyddade utrymmen

11 §
Paragrafens första stycke slår fast att det är den som vidtar åtgärder som
kräver bygganmälan enligt 8 § som ansvarar för att ett skyddsrum byggs och
utrustas på det sätt kommunen beslutat samt i enlighet med vad som sägs i 6 §
och föreskrivits med stöd av 7 §. Bestämmelsens motsvarighet finns i dag i 53 §
1 mom. första stycket civilförsvarslagen. Lagtexten har formulerats i enlighet
med Lagrådets förslag.
I andra stycket föreskrivs motsvarande skyldighet för ägaren till en byggnad
eller anläggning där kommunen beslutat att ett skyddat utrymme skall finnas.
Motsvarande bestämmelse finns i dag i 57 § d) civilförsvarslagen.

12 §
Bestämmelsen i första stycket har med endast språkliga och redaktionella
ändringar förts över från 53 § 1 mom. tredje stycket civilförsvarslagen.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om att kommunen, som enligt 3 § har att
kontrollera skyddsrummens skyddsförmåga, skall förelägga den som eftersatt
underhållet av ett skyddsrum att fullgöra sina skyldigheter. Av 10 kap. 4 §
följer att ett sådant föreläggande kan förenas med vite och att kommunen, om
rättelse inte nås, kan låta ombesörja underhållet även om ägaren motsätter sig
detta.

13 §
Bestämmelsen har överförts från 40 § 1 mom. c) och d) civilförsvarslagen med
endast språkliga och redaktionella ändringar.

14 §
Bestämmelsen skapar möjlighet för länsstyrelsen att förelägga ägaren eller
nyttjanderättshavaren till mark, byggnader eller andra anläggningar att fullgöra
vad som enligt 13 § åligger kommunen. För ett sådant föreläggande fordras
särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att ägaren avser att vidta
byggnadsåtgärder som i och för sig inte är sådana att ansvaret för byggande av
skyddsrummet enligt 13 § andra stycket åvilar honom, men där man kan uppnå
samordningsvinster genom att han bygger skyddsrummet. Av 22 § följer att den som
enligt denna paragraf föreläggs att vidta åtgärder har rätt till ersättning av
staten. Bestämmelsen i denna paragraf saknar motsvarighet i den nuvarande regle-
ringen. I 54 § andra stycket civilförsvarslagen finns emellertid en bestämmelse
som ger länsstyrelsen rätt att medge ägaren att vidta åtgärderna i stället för
kommunen.

15 §
Bestämmelsen har överförts från 53 § 2 mom. civilförsvarslagen.

16 §
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 53 § 1 mom. andra stycket civilförsvarslagen
där dock endast inrättande av skyddsrum nämns. Den nya bestämmelsen omfattar
också andra åtgärder enligt 6 kap., exempelvis byggande av skyddat utrymme eller
underhåll av befintligt skyddsrum.

Skyldighet att bereda plats

17 §
Bestämmelsen har förts över från 57 § första stycket e) civilförsvarslagen med
språkliga och redaktionella ändringar.

Skyltning

18 §
Bestämmelsen i första stycket, som saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning,
har behandlats i avsnitt 13.
Av andra stycket följder att kommunen skall utöva tillsyn över att ägaren
fullgör sina skyldigheter. Om ägaren inte gör detta, skall kommunen förelägga
honom att vidta åtgärden. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite enligt 10
kap. 4 §.

Avveckling av skyddsrum

19 §
Utgångspunkten för denna bestämmelse, som är ny, är att ett skyddsrum normalt
skall fortsätta att vara skyddsrum även om det inte ligger inom ett sådant
område där skyddsrum skall finnas. I paragrafen öppnas en möjlighet för rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att besluta att ett visst
utrymme inte längre skall vara skyddsrum. Skäl för ett sådant beslut kan
exempelvis vara att stora förändringar i det aktuella området medfört att det
framstår som onödigt att underhålla skyddsrummet eller att byggnadens eller
anläggningens ägare har stort behov av att kunna disponera utrymmet på annat
sätt. Ett sådant beslut innebär att alla skyldigheter kopplade till skyddsrummet
upphör och att det skall tas bort ur det register som kommunen för enligt 4 §.
De fastighetsägare som berörs av ett beslut enligt denna bestämmelse skall
givetvis underrättas om beslutet.

Ersättning för att bygga och underhålla skyddsrum och skyddade utrymmen

20 §
Bestämmelsen i första stycket har med endast språkliga och redaktionella
ändringar förts över från 53 § 1 mom. fjärde stycket civilförsvarslagen.
För närvarande finns i 55 § första - femte styckena civilförsvarslagen
detaljerade bestämmelser om hur ersättningen till den som byggt ett skyddsrum
skall beräknas. Dessa regler förs inte över till den nya lagen eftersom
regeringen kan reglera detta genom verkställighetsföreskrifter. I andra stycket
förskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar
om ersättningen.

21 §
Bestämmelsen har med endast redaktionella ändringar förts över från 55 §
sjätte stycket civilförsvarslagen.

22 §
I första stycket föreskrivs rätt till ersättning av staten för den som skall
bygga ett skyddat utrymme, underhålla ett skyddsrum eller skyddat utrymme eller
vidta åtgärder enligt 14 §. Såvitt gäller byggande av skyddat utrymme och
underhåll av skyddsrum finns motsvarande bestämmelser i dag i 57 § tredje
stycket respektive 55 § första stycket civilförsvarslagen. I övrigt saknar be-
stämmelsen motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Lagtexten har utformats i
enlighet med Lagrådets påpekande om att avsikten är att full kostnadsersättning
skall utbetalas. Kostnaden måste dock, som i alla ersättningsfall, vara skälig
för att rätt till full ersättning skall föreligga.
Bestämmelsen i andra stycket har överförts från 55 a § första stycket
civilförsvarslagen.
I tredje stycket föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer beslutar om ersättningen.

Ersättning till kommunen för vissa kostnader

23 §
Bestämmelsen i första stycket har med endast språkliga och redaktionella
ändringar först över från 42 § första stycket civilförsvarslagen. Det nämnda
lagrummet innehåller även bestämmelser om ersättning för andra åtgärder, vilka
dock inte är aktuella här samt den i 42 § fjärde stycket civilförsvarslagen
föreskrivna rätten för en kommun att erhålla förskott. Förskott skall dock
endast utgå om särskilda skäl föreligger. Med särskilda skäl avses bl.a. att en
kommun har likviditetsproblem. Lagtexten har formulerats i enlighet med
Lagrådets påpekande.
Av andra stycket framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer beslutar om ersättning och förskott till kommunen.

7 kap. Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom m.m.

Bestämmelserna om särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av
egendom m.m. behandlas även i avsnitt 14.

Varning och mörkläggning

1 §
I paragrafens första stycke ges regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer rätt att föreskriva vissa skyldigheter för ägare till byggnader och
andra anläggningar. Föreskrifterna kan rikta sig mot ägare till alla typer av
byggnader och anläggningar, från mindre bostadhus till stora
industrianläggningar.
För det första kan ägaren åläggas att anskaffa utrustning och vidta andra
förberedelser för att varna dem som vistas i eller vid byggnaden eller
anläggningen. Varning av befolkningen sker normalt genom de allmänna
varningssystem som finns i tätorterna. Ålägganden enligt denna bestämmelse blir
därför i normalfallet aktuella endast vid industrianläggningar och liknande.
Bestämmelsen har i dag sin motsvarighet i 57 § första stycket a)
civilförsvarslagen.
För det andra kan ägaren åläggas att tåla att utrustning för varning av
befolkningen installeras på byggnaden eller anläggningen. Det är kommunen som
svarar för sådana installationer. Bestämmelsen saknar motsvarighet i nuvarande
lagstiftning.
För det tredje kan ägaren åläggas att anskaffa utrustning och i övrigt vidta
förberedelser för mörkläggning. Bestämmelsen motsvaras av 57 § första stycket b)
civilförsvarslagen.
I andra stycket ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
befogenhet att i ett konkret fall förelägga en ägare till en byggnad eller annan
anläggning att vidta eller tåla de åtgärder som avses i första stycket.
I tredje stycket föreskrivs en skyldighet för den som disponerar en byggnad
eller anläggning helt eller delvis att ta hand om mörkläggningsmateriel som
överlämnas till honom av ägaren.

2 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att meddela föreskrifter om varning och mörkläggning under höjd beredskap. Med
stöd av denna bestämmelse har regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer bl.a. möjlighet att föreskriva att den som helt eller delvis disponerar
en byggnad eller annan anläggning skall verkställa mörkläggning och hur detta
skall gå till. I förhållande till lagrådsremissens förslag har lagtexten - efter
påpekande från Lagrådet - ändrats så att det nu framgår att bemyndigandet även
avser möjlighet att se till att mörkläggning genomförs.

Besiktning

3 §
I paragrafens första stycke föreskrivs en skyldighet för ägare eller innehavare
av en byggnad eller anläggning att bereda länsstyrelsen eller kommunen tillträde
för att besiktiga eller kontollera byggnaden eller anläggningen. Besiktningen
eller kontrollen skall ha samband med någon av bestämmelserna i lagen. Syftet
kan således vara att undersöka förutsättningarna för att bygga skyddsrum, för
att installera anordningar för varning, för att ta utrymmme i anspråk för
inkvartering m.m. Bestämmelsen motsvaras av 65 § civilförsvarslagen.
I andra stycket ges möjlighet att förelägga en tredskande ägare eller
innehavare att hålla byggnaden eller anläggningen tillgänglig. Med anledning av
Lagrådets påpekande vid 10 kap. 4 § föreskrivs i förevarande paragraf att
kommunen eller länsstyrelsen även har möjlighet att begära handräckning för att
få tillträde till byggnaden eller anläggningen.

Skyldigheter för nyttjanderättshavare m.fl.

4 §
I paragrafen, som överförts från 67 § civilförsvarslagen med endast
redaktionella ändringar, klargörs att de skyldigheter som enligt lagen läggs på
ägaren till en viss egendom också skall gälla den som innehar egendomen med
vissa särskilt starka former av nyttjanderätt, såsom fri förfoganderätt och
fideikommissrätt.

5 §
Paragrafen reglerar i vad mån nyttjanderättshavare är skyldiga att bidra till
kostnader som ägaren av en byggnad eller annan anläggning åsamkats på grund av
skyldigheter som åvilar honom enligt denna lag. I likhet med vad som i dag
gäller enligt 63 § civilförsvarslagen föreligger en sådan skyldighet endast om
minst två år återstår av nyttjanderätten och om det kan anses uppenbart oskäligt
att ägaren skall svara för hela kostnaden. Som närmare kommenterats i avsnitt 14
har som ett nytt kriterium tillagts att ägaren, när nyttjanderättsavtalet
träffades eller senast kunde sagts upp, inte skall ha känt till att de åtgärder
som orsakat kostnaderna skulle vidtas.

6 §
Paragrafen har med endast redaktionella och språkliga ändringar förts över från
64 § civilförsvarslagen.

Förbud mot att använda samlingslokaler och skolor m.m.

7 §
Paragrafen syftar till att förhindra att många människor samlas i lokaler där
det inte finns tillräcklig skyddsrumskapacitet. Bestämmelsen har med vissa
ändringar överförts från 39 § tredje stycket civilförsvarslagen. Ändringarna
innebär att även kommunen får rätt att meddela förbud, att kretsen av lokaler
görs något vidare samt att bestämmelsen även är tillämplig under skärpt
beredskap.

Skyldighet att förmedla meddelanden m.m.

8 §
Paragrafens första stycke föreskriver skyldighet för ägare eller nyttjan-
derättshavare till en byggnad eller annan anläggning eller den som företräder
honom att förmedla myndigheternas - varmed avses såväl statliga som kommunala
myndigheter - beslut och meddelanden och att medverka vid åtgärder som föranleds
av ransonering. Bestämmelsen har med språkliga och redaktionella ändringar förts
över från 52 § civilförsvarslagen. Den nuvarande skyldigheten att tillhandagå
civilförsvarsmyndighet med upplysningar om dem som bor eller är verksamma inom
byggnaden eller anläggningen har emellertid, som närmare kommenterats i avsnitt
14 utgått.
I andra stycket föreskrivs att samma skyldighet som enligt första stycket
åligger bl.a. en fastighetsägare föreligger även för en arbetsgivare gentemot de
anställda.

9 §
Bestämmelsen har med endast språkliga ändringar förts över från 66 § första
stycket civilförsvarslagen.

8 kap. Utrymning och inkvartering m.m.

Bestämmelserna om utrymning och inkvartering m.m. behandlas även i avsnitt 15.

Utrymning

1 §
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 34 § civilförsvarslagen, ger regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att besluta om utrymning när
höjd beredskap råder. Som ytterligare förutsättning för ett sådant beslut gäller
att utrymningen skall vara nödvändig för att skydda befolkningen från
stridshandlingar eller att det behöver vidtas militära åtgärder av väsentlig
betydelse och befolkningens närvaro allvarligt skulle försvåra dessa. Utrymning
är en för den enskilde mycket ingripande åtgärd som inte bör tillgripas annat än
när det är absolut nödvändigt. Detta har, när det gäller utrymning för att
underlätta militära åtgärder, kommit till uttryck genom kravet att åtgärden
skall vara av väsentlig betydelse och att den allvarligt skulle försvåras om
civilbefolkningen fanns kvar i området. Ett beslut om utrymning kan omfatta alla
civilpersoner inom ett område eller bara vissa grupper. Sedan huvuddelen av
befolkningen inom ett område utrymts kan nya utrymningsbeslut fattas av innebörd
att den kvarvarande befolkningen flyttas mellan olika delar av det i övrigt
utrymda området. Syftet med en sådan åtgärd kan vara att samla kvarvarande
personer till områden där tillgången på skyddsrum är god. Denna form av
utrymning motsvarar omflyttning som i dag regleras i 34 § andra stycket civil-
försvarslagen. Ett beslut om utrymning innebär inte bara en skyldighet för dem
som omfattas av beslutet att lämna området utan även ett förbud för dem att
återvända dit så länge beslutet om utrymning gäller. Finns det behov av att
förhindra att människor som inte omfattas av utrymningsbeslutet flyttar in i ett
område måste inflyttningsförbud enligt 4 § tillgripas.

2 §
Ett beslut om utrymning enligt 1 § innebär ett åläggande för de berörda att
lämna det angivna området. De utrymmande måste emellertid ofta styras till vissa
platser för att man skall kunna fördela befolkningen så att belastningen på
mottagningsområdena blir jämn och för att undvika att befolkningen samlas till
platser där man kan förutse kommande militära operationer e.d. När många
människor på detta sätt koncentreras till ett område kan det också bli
nödvändigt att meddela föreskrifter för deras vistelse där. I paragrafens första
stycke ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer behörighet
att ålägga den som omfattas av ett utrymningsbeslut att vistas på viss plats och
att meddela föreskrifter för vistelsen där. I 59 § första stycket civilförsvars-
lagen finns för närvarande en bestämmelse som ålägger den som omfattas av ett
beslut om utrymning eller omflyttning att följa de särskilda föreskrifter som
utfärdats med anledning av beslutet.
I andra stycket slås fast att ett beslut som fattas med stöd av första stycket
inte får utformas så att det inskränker den enskildes frihet mer än vad som är
nödvändigt med hänsyn till syftet med utrymningen och till de förhållanden som
råder på den plats där den utrymde ålagts att vistas.

Utflyttningsförbud

3 §
Bestämmelserna om utflyttningsförbud gör det möjligt att hindra att befolkningen
spontant lämnar ett område och därigenom skapar problem för totalförsvaret eller
utsätter sig för fara. Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att förbjuda den som uppehåller sig
inom ett visst område att lämna detta. Förutsättningarna för ett sådant beslut
är dels att det råder höjd beredskap, dels att en utflyttning skulle allvarligt
försvåra åtgärder av väsentlig betydelse för totalförsvaret eller att en
utflyttning är förenad med uppenbar livsfara. I förhållande till vad som gäller
i dag (37 § första stycket och 38 § första stycket civilförsvarslagen) innebär
bestämmelsen - som närmare behandlats i avsnitt 15 - dels att begreppet
bortflyttning ersätts av utflyttning, dels att utflyttningsförbud kan tillgripas
något tidigare än enligt nuvarande bestämmelser eftersom höjd beredskap anges
som förutsättning i stället för krig och krigsfara. Av kravet att vissa
förutsättningar skall vara uppfyllda för att beslut om utflyttningsförbud skall
få meddelas följer att ett sådant beslut skall upphävas så snart
förutsättningarna inte längre är för handen.

Inflyttningsförbud

4 §
Bestämmelsen om inflyttningsförbud gör det möjligt att hindra att befolkningen
spontant flyttar till ett visst område och därigenom skapar problem för
totalförsvaret. Det kan t.ex. vara frågan om att en koncentration av människor
skulle försvåra militära operationer i området eller att försörjningsläget i ett
visst område inte tillåter att större mängder människor samlas där. Paragrafen -
som motsvarar 37 § tredje stycket och 38 § andra stycket civilförsvarslagen -
ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att förbjuda
den som inte är bosatt inom ett område att annat än tillfälligt uppehålla sig
där. Som förutsättningar för ett sådant beslut gäller att det skall råda höjd
beredskap och att en inflyttning till området skulle allvarligt försvåra
åtgärder av väsentlig betydelse för totalförsvaret. I förhållande till den
nuvarande regleringen innebär bestämmelsen att inflyttningsförbud kan tillgripas
i något tidigare skede än vad som nu är fallet, eftersom höjd beredskap anges
som förutsättning i stället för krig och krigsfara. Vidare har den nu gällande
förutsättningen att inflyttningen skall vara förenad med uppenbar livsfara inte
förts över till den nya bestämmelsen. Detta har kommenterats närmare i avsnitt
15. Ett inflyttningsförbud gäller inte tillfällig vistelse inom området. Vad som
skall förstås med tillfällig vistelse kan inte anges med något bestämt tidsmått.
Vistelsen bör under de förhållanden som förutsätts råda emellertid inte få vara
längre än några dagar. Av kravet att vissa förutsättningar skall vara uppfyllda
för att beslut om inflyttningsförbud skall få meddelas följer att ett sådant
beslut skall upphävas så snart förutsättningarna inte längre är för handen.

Skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

5 §
Paragrafens första stycke ålägger innehavaren av en byggnad eller en
bostadslägenhet (inkvarteringsvärd) att, efter föreläggande av kommunen, upplåta
bostad (inkvarteringsbostad) åt den som behöver en bostad på grund av att han
tvingats lämna sin ordinarie bostad till följd av ett beslut om utrymning eller
på grund av krigshändelser. Bestämmelser om inkvartering finns i dag i lagen om
skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. Den nya bestämmelsen
innebär att skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad vidgas något. För när-
varande gäller att behovet av bostad skall ha uppkommit på grund av utrymning
eller krigsskada. I första stycket anges förutsättningen på så sätt att den som
behöver en bostad skall ha tvingats lämna sin ordinarie bostad på grund av
beslut om utrymning eller på grund av krigshändelser. Det fordras således - i
de fall då beslut om utrymning inte föreligger - inte längre att den ordinarie
bostaden skall ha skadats. Det är exempelvis tillräckligt att den inte kan
användas på grund av att strider pågår i dess närhet eller på grund av att
krigshändelserna medfört att försörjningsläget där den ordinarie bostaden är
belägen gör det omöjligt att stanna kvar. Skyldigheten att upplåta
inkvarteringsbostad gäller gentemot såväl dem som flyttar inom landet, som den
som flytt från utlandet.
Den som fått en inkvarteringsbostad anvisad måste kunna sköta matlagning,
hygien och dylikt. I skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad ingår därför
också en skyldighet för inkvarteringsvärden att låta de inkvarterade använda
utrustning för matlagning, hygien och dylikt. Detta har uttryckligen
föreskrivits i lagtexten efter påpekande från Lagrådet.
I andra stycket ges ytterligare förutsättningar för att kommunen skall få
förelägga någon att upplåta inkvarteringsbostad. För det första får föreläggande
meddelas endast om behovet av en bostad inte kan tillgodoses på annat sätt,
t.ex. genom utnyttjande av hotell, kursgårdar etc. För det andra får
föreläggandet inte avse utrymmen som är nödvändiga för inkvarteringsvärden och
hans närstående. Detta innebär inte annat än att inkvarteringsvärden och hans
närstående måste finna sig i att få sin bekvämlighet inskränkt men de skall
förbehållas utrymmen som är nödvändiga för ett drägligt boende.
Inkvarteringsvärden får inte heller i andra avseenden utsättas för större
olägenhet än vad som är nödvändigt. Med närstående får i detta sammanhang
förstås, förutom make eller sambo och barn, släktingar till inkvarteringsvärden
eller dennes make eller sambo, om de bor tillsammans med inkvarteringsvärden.
Med hänsyn till att det kan förekomma att släktingar som annars bor på skilda
håll väljer att tillfälligt bo tillsammans i orostider bör det inte uppställas
något krav på att de personer som bor tillsammans med inkvarteringsvärden skall
ha bott där under någon viss tid för att beaktas i detta sammanhang. Dessa
bestämmelser har utan någon ändring i sak förts över från lagen om skyldighet
att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. Kommunens rätt att förelägga
innehavaren av en byggnad eller en bostadslägenhet att upplåta
inkvarteringsbostad innebär också en rätt och skyldighet för kommunen att på
eget initiativ upphäva föreläggandet om förutsättningarna inte längre
föreligger.

6 §
Paragrafen ålägger polismyndigheten att, i det fall inkvarteringsvärden vägrar
att upplåta inkvarteringsbostad, lämna kommunen den handräckning som behövs för
att bereda den inkvarterade tillträde. I 10 kap. 1 § 3 finns bestämmelser om
straff för den som vägrar upplåta inkvarteringsbostad.

Ersättning

7-9 §§
I 7-9 §§ finns bestämmelser om inkvarteringsvärdens rätt till ersättning för
upplåtelsen. I dag gäller - enligt 4-6 §§ lagen om skyldighet att upplåta
inkvarteringsbostad i krig m.m. - att ersättning för upplåtelsen skall betalas
av den inkvarterade medan ersättning för eventuella skador på bostaden eller
dess utrustning skall betalas av statsmedel. Enligt de nya bestämmelserna skall
ersättning av båda slagen betalas av kommunen. Ersättningen bestäms, liksom nu
är fallet, på det sätt som föreskrivs i förfogandelagen. Lagtexten i 7 § har
formulerats med beaktande av påpekande från Lagrådet.

10 §
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om rätt för kommunen att av
den inkvarterade återkräva vad som utbetalats för inkvartering och som
ersättning för skador på inkvarteringsbostaden eller dess utrustning.
Om det skulle vara oskäligt att ålägga den inkvarterade återbetalnings-
skyldighet, skall han enligt andra stycket befrias från skyldigheten. Som
exempel på en situtation när ett krav på återbetalning kan vara oskäligt kan
nämnas att den inkvarterade har kostnader för en fungerande ordinarie bostad som
han på grund av beslut om utrymning inte får bo i.
I nuvarande reglering är det den inkvarterade som skall betala ersättning till
inkvarteringsvärden. Det finns därför i dag ingen motsvarighet till
bestämmelserna i denna paragraf.

Skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker skydd i Sverige.

11 §
Paragrafen innebär att den kyrkliga kommunen åläggs att bedriva verksamhet för
alla som vistas inom dess område, oberoende av om de normalt bor där eller inte.
Att motsvarande skyldighet gäller för kommuner och landsting följer - som
närmare berörts i avsnitt 15 - av andra författningar.

Skyldighet att hjälpa andra kommuner och landsting

12 §
Paragrafen har med i huvudsak endast språkliga och redaktionella ändringar förts
över från 5 § första stycket lagen om kommunal beredskap. Som närmare
kommenterats i avsnitt 15 har emellertid i den nya paragrafen inte intagits
någon bestämmelse om vad hjälpen skall bestå av. Bestämmelsen innebär att de
resurser, t.ex. materiel och personal, som finns i en kommun eller ett landsting
skall följa med befolkningen när den, på grund av utrymningsbeslut eller andra
exceptionella förhållanden, flyttas till en ny kommun eller ett nytt landsting.
Det är således en skyldighet för den kommun och det landsting som befolkningen
kommer i från att se till att kommunens och landstingets resurser, i den mån de
frigörs, följer med till den eller de nya kommuner och landsting som i större
omfattning får ta emot befolkningen. Om den kommun och det landsting varifrån
befolkningen kommer, har fullgjort sin skyldighet och den mottagande kommunen
och landstinget alltjämt är i behov av hjälp har de sistnämnda rätt till hjälp
från andra kommuner och landsting enligt bestämmelsen i 3 kap. 5 §. Vid
utformningen av texten i paragrafen har regeringen beaktat Lagrådets förslag.

9 kap. Säkerhetsskydd

Inledande bestämmelse

1 §
I fråga om bestämmelserna i denna paragraf, som ålägger kommuner, landsting och
kyrkliga kommuner att se till att det finns ett tillfredsställande
säkerhetsskydd inom respektive verksamhetsområde, hänvisas till vad som anförts
i avsnitt 16.

Krav på svenskt medborgarskap m.m.

2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om att vissa befattningar hos kommuner och
landsting endast får innehas av svenska medborgare. Bestämmelsen har inte någon
motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Frågan om svenskt medborgarskap som krav
för tillträde till vissa befattningar har kommenterats ytterligare i avsnitt 16.
Lagtexten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tystnadsplikt

3 §
Bestämmelsen har med endast språkliga ändringar förts över från 82 §
civilförsvarslagen. Den som bryter mot tystnadsplikten kan straffas enligt 20
kap. 3 § brottsbalken eller enligt bestämmelserna om brott mot rikets säkerhet i
19 kap. samma balk.

10 kap. Straff m.m.

Påföljder

1 §
I paragrafen föreskrivs straff för ett antal olika brott mot bestämmelser i den
nya lagen.
Enligt första punkten kan den som bedriver verksamhet vid eller äger en
anläggning där det kan bli aktuellt att organisera verkskydd straffas om han
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter när han fullgör
sin uppgiftsskyldighet enligt 5 kap. 5 §. En motsvarande bestämmelse finns i 79
§ 4 mom. 1 civilförsvarslagen.
I andra punkten föreskrivs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte
bereder plats i skyddsrum eller skyddat utrymme under höjd beredskap åt dem som
behöver skydd kan straffas.
Enligt tredje punkten kan den straffas som uppsåtligen eller av oaktsamhet som
inte är ringa underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 7 kap. 8
eller 9 §. Bestämmelsen har sin motsvarighet i dels 79 § 4 mom. 2, dels 81 §
första stycket 7 civilförsvarslagen. I klarläggande syfte har i punkten, i
enlighet med Lagrådets förslag, även straffbelagts avlämnande av oriktiga
uppgifter.
Fjärde punkten föreskriver straff för den som inte lyder ett åläggande eller
ett förbud som meddelats enligt 8 kap. Det kan här t.ex. vara fråga om brott mot
beslut om utrymning, mot ut- eller inflyttningsförbud eller vägran att upplåta
inkvarteringsbostad. I fråga om ut- och inflyttningsförbud finns i dag
motsvarande bestämmelse i 81 § första stycket 4 civilförsvarslagen. Brott mot
beslut om utrymning och föreskrifter som meddelats i samband därmed straffas
enligt det allmänna straffstadgandet i 81 § första stycket 9 civilförsvarslagen.
Vägran att upplåta inkvarteringsbostad är i dag inte straffbelagd. Skälen för en
ändring härvidlag har utvecklats i avsnitt 17.
Femte punkten har med språkliga och redaktionella ändringar överförts från 81 §
första stycket 5 civilförsvarslagen. I enlighet med påpekande från Lagrådet har
dock från det straffbara området undantagits oaktsamhet som är ringa.

2 §
Paragrafen föreskriver strängare straff för brott enligt 1 § än vad som annars
gäller, om brottet begåtts under höjd beredskap och det har medfört särskilt men
för totalförsvaret eller annars är att anse som grovt. En förutsättning för att
en gärning skall bedömas som grovt brott är alltså att den har begåtts under
höjd beredskap. Motsvarande regel finns i dag i 81 § första stycket
civilförsvarslagen. Som närmare har utvecklats i avsnitt 17 innebär den nya
bestämmelsen att minimistraffet höjs från fängelse till fängelse lägst sex
månader och att maximistraffet höjs från fängelse två år till fängelse fyra år.
Som exempel på när ett brott kan bedömas som grovt kan nämnas att en person
genom att lämna oriktiga uppgifter bryter mot skyldigheten enligt 7 kap. 9 § att
på förfrågan ange om han har egendom som kan behöva tas i anspråk och den
aktuella egendomen är av stor betydelse för totalförsvaret.
3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för den som inte följer
bestämmelser eller beslut som meddelats med stöd av 6 kap. 7 § om hur skyddsrum
och skyddade utrymmen skall se ut och vara utrustade. Paragrafen innehåller även
en bestämmelse om att den som bryter mot förbud att använda samlinglokaler och
skolor m.m. enligt 7 kap. 7 § kan straffas.

Vite m.m.

4 §
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 78 § civilförsvarslagen har till syfte
att skapa möjlighet att tvinga fram fullgörande av vissa skyldigheter enligt
denna lag. Det föreskrivs att förelägganden enligt de uppräknade lagrummen får
förenas med vite. Det är den myndighet som har att utfärda föreläggandet som
också har rätt att sätta ut vite. På viten som föreläggs med stöd av denna
paragraf är reglerna i viteslagen (1985:206) tillämpliga. Till skillnad mot vad
som gällde enligt lagtexten i lagrådsremissen kan, i enlighet med Lagrådets
förslag, förelägganden enligt 7 kap. 3 § inte förenas med vite. Här har i
stället öppnats en möjlighet att begära handräckning (se vidare 7 kap. 3 §).
För att undvika den oklarhet som Lagrådet påpekar beträffande vilka
förelägganden som avsågs i lagrådsremissens förslag till ett andra stycke i
paragrafen, har bestämmelsen i detta stycke omarbetats och förts över till en ny
5 §.

5 §
Paragrafen öppnar möjlighet för den som förelagt någon något enligt denna lag
att, om mottagaren av föreläggandet tredskas, låta vidta åtgärden på hans
bekostnad. Lagtexten har utformats med beaktande av påpekande från Lagrådet.

11 kap. Överklagande av beslut

Bestämmelserna i 11 kap. behandlas även i avsnitt 18.

1 §
I paragrafen slås fast att beslut som en kommun har fattat med stöd av lagen om
civilt försvar eller föreskrift som utfärdats med stöd av denna lag kan
överklagas till länsstyrelsen. Av bestämmelsen framgår även att undantag från
denna regel finns.

2 §
I denna paragraf stadgas att beslut som länsstyrelsen fattat med stöd av lagen
om civilt försvar eller föreskrift som utfärdats med stöd av denna lag som regel
kan överklagas till den myndighet som regeringen bestämmer. Detta gäller oavsett
om länsstyrelsen har prövat ärendet såsom första eller andra instans. Av
bestämmelsen framgår även att det finns undantag från denna regel.

3 §
Paragrafens första stycke tar upp vissa särskilda beslut som fattas av en kommun
eller en myndighet och som skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det
är bl.a. fråga om beslut rörande skyddsrum och skyddade utrymmen och beslut om
föreläggande av vite. I enlighet med den nu gällande huvudregeln på de allmänna
förvaltningsdomstolarnas sida, skall första domstolsinstansen vara länsrätt.
Denna ordning är i enlighet med den nyligen beslutade ändringen av 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (prop. 1993/94:133, bet.
1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). Uppräkningen av beslut som får överklagas
till länsrätt är uttömmande. I enlighet med Lagrådets förslag har i uppräkningen
även tagits med 6 kap. 20 och 22 §§. Första stycket har också i övrigt
formulerats med beaktande av vad som påpekats av rådet.
Av andra stycket framgår att det krävs prövningstillstånd för att få ett beslut
av länsrätten prövat av kammarrätten.

4 §
Paragrafen har överförts från 9 § lagen om skyldighet att upplåta in-
kvarteringsbostad i krig m.m. i den del den rör överklagande av ersätt-
ningsbelsut. Enligt första stycket kan den som inte är nöjd med en kommuns
beslut om ersättning för inkvartering överklaga beslutet till den lokala
värderingsnämnden. En inskränkning i förhållande till den nu gällande
bestämmelsen är att beslut som den lokala värderingsnämnden fattat i ett
överklagat ärende inte får överklagas.
I fall där den lokala värderingsnämnden är första instans vid bestämmandet av
ersättning för inkvartering, får beslutet enligt andra stycket överklagas till
Riksvärderingsnämnden. Riksvärderingsnämndens beslut får enligt tredje stycket
inte överklagas.

5 §
Första stycket föreskriver förbud mot att överklaga beslut som fattats av en
central myndighet i ett överklagat ärende.
I andra stycket föreskrivs att beslut fattade av en central myndighet såsom
första instans får överklagas till regeringen.

6 §
Av paragrafen framgår att en central myndighet får överlämna sin prövning i ett
överklagat ärende till regeringen i vissa fall. Det skall då vara fråga om
ärende som myndigheten bedömer vara av särskild vikt, t.ex. beslut där politisk
styrning behövs eller där det kan bli fråga om att ändra en tidigare framvuxen
praxis.

7 §
Av paragrafen framgår att beslut som en kommun eller en statlig myndighet fattar
med stöd av lagen om civilt försvar under skärpt eller högsta beredskap är
direkt verkställbart om inte annat särskilt anges i beslutet. Så som Lagrådet
påpekar skall detta även gälla beslut av allmän förvaltningsdomstol.

8 §
Paragrafen innehåller en uttömmande uppräkning av beslut, fattade av en kommun
eller en myndighet, som över huvud taget inte får överklagas. Lagtexten har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Ikraftträdande

Tillämpningen av den nya lagen fordrar ett omfattande förberedelsearbete,
varför den inte bör träda i kraft förrän den 1 juli 1995.

21.2Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Genom hänvisningen till lagen om skydd för vissa internationella sjuk-
vårdsbeteckningar m.m. uppnås att begreppet civilförsvar tas bort ur lagtexten.
Skälet till detta har behandlats i avsnitt 8.

21.3Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)

21 §
Tillägget till paragrafen har gjorts för att förtydliga att räddningstjänstlagen
är en heltäckande lag för räddningstjänstens verksamhet under såväl fred som
krig. Av lagens övergångsbestämmelse framgår att kommunerna har två år på sig
att komplettera sin räddningstjänstplan.

63 §
Paragrafen ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att
besluta att enskilda, företag, organisationer eller andra sammanslutningar skall
medverka vid övningar som har betydelse för befolkningsskyddet eller den
räddningstjänst som skall bedrivas under höjd beredskap. Det handlar här om
insatser av tillfällig karaktär. Det kan exempelvis vara fråga om att man inom
en stadsdel eller ett kvarter avser att bedriva en övning som kräver medverkan
av dem som bor där. Bestämmelsen har i dag sin motsvarighet i 39 § andra stycket
civilförsvarslagen.

64 §
I 13 och 14 §§ anges vilka som ingår i den i fred verksamma räddningskåren. I
denna paragraf klargörs att även den totalförsvarspliktiga personal som
inskrivits för civilplikt och som inkallats till krigstjänstgöring ingår i
denna.

65 §
I 7 § anges vad den kommunala räddningstjänsten omfattar. I denna paragrafs
första stycke anges de uppgifter som räddningskåren därutöver skall ansvara för
under höjd beredskap.

I andra stycket ges räddningskåren vidare uppgift att delta i åtgärder för
första hjälp åt och transport av skadade samt för befolkningsskyddet. I dessa
fall vilar huvudansvaret på andra organ.
I tredje stycket föreskrivs att vad som gäller vid kommunal räddningstjänst
skall gälla även när räddningstjänsten utför uppgifter enligt första och andra
styckena i denna paragraf.

66 §
Paragrafen motsvarar den nuvarande 64 §. Förutom vissa språkliga ändringar har i
bestämmelsen, med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen, införts en möjlighet för
regeringen att delegera sin rätt att meddela föreskrifter som avviker från
lagen.

67 §
Bestämmelsen ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
möjlighet att under höjd beredskap i det särskilda fallet besluta om
omfördelning av räddningsresurserna genom att en räddningskår tas i anspråk för
uppgifter utanför den egna kommunen. Bestämmelsen innehåller också regler om
ersättning när en räddningskår tagits i anspråk enligt denna paragraf.

68 §
Paragrafen anger att beslut som fattats med stöd av 67 § första stycket inte
får överklagas. Lagtexten har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.

21.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella
kännetecken

Ändringen i 4 § föranleds av strävan att ta bort begreppet civilförsvaret ur
lagstiftningen. Skälen för detta har närmare redovisats i avsnitt 8. I den nya
lydelsen används ordet civilförsvar som en översättning av begreppet civil
defence i konventionstexten.

21.5Förslaget till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Ändringen innebär - förutom vissa språkliga justeringar - att regeringen får
möjlighet att delegera sin beslutanderätt även till kommuner och landsting.
Enligt den nuvarande lydelsen kan delegering ske endast till en statlig myndig-
het.

21.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalför-
svarsplaneringen

1 §
Ändringen innebär - förutom viss språkliga justeringar - att undantaget i andra
stycket vidgas till att gälla även kommuner och landsting. Ändringen föranleds
av att kommunernas och landstingens skyldighet att delta i totalför-
svarsplanering i fortsättningen framgår av den nya lagen om civilt försvar.

2 §
Ändringen innebär att ordet myndighet i första stycket tas bort. Myndigheternas
åliggande bör inte regleras i lag.

21.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Sjunde punkten upphävs med hänsyn till att personalen vid en anläggning där
verkskydd skall finnas inte kommer att vara tjänstgöringsskyldig till följd av
civilplikt. Personalens tjänstgöringsskyldighet under höjd beredskap följer i
stället av den allmänna tjänsteplikten, för vilken dagpenning inte utgår.

21.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhälls-
viktiga anläggningar m.m.

4 §
Ändringen innebär en utvidgning av anläggningar och områden som får förklaras
som skyddsobjekt. Utvidgningen har kommit till med hänsyn till att kommunernas
ansvar för att leda det civila försvaret inom kommunens verksamhetsområde under
höjd beredskap har lagfästs, jfr 3 kap. 1 § lagen om civilt försvar. Ledningen
för det civila försvaret bör således ha samma skydd som ledningen för det
militära försvaret.

21.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl.

25 §
Paragrafen ger regeringen möjlighet att i vissa fall meddela avvikande
bestämmelser från lagen. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 15.

21.10 Övriga förslag till lagändringar

Övriga ändringsförlag är av två slag.

För det första görs ändringar som innebär att ordet civilförsvar i olika
sammansättningar och böjningsformer tas bort och ersätts med orden
befolkningsskydd och/eller räddningstjänst.
För det andra ändras hänvisningar till de lagar som upphävs genom de nu
aktuella lagförslagen. Hänvisningarna ersätts i flertalet fall av hänvisningar
till någon av de nu föreslagna lagarna. I några fall har hänvisningarna blivit
inaktuella och tas därför bort utan att ersättas av något annat.
Vid sidan av de nu uppräknade ändringarna görs också ändringar av språklig och
redaktionell art. Efter påpekande från Lagrådet föreslås att hänvisningen i 1 §
1 mom. d) lagen (1923:116) om hundskatt till den upphävda lagen (1944:219) om
djurskydd i stället skall avse djurskyddslagen (1988:534). I propositionen
beaktas också Lagrådets förslag beträffande utformningen av ändringarna i lagen
(1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål och
i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Sammanfattning av betänkandet SOU 1989:42
Det civila försvaret

Det avsnitt som berör förslaget till lag om beredskapshöjningar m.m. och
avsnittet om tjänstepliktens omfattning i förslaget till lag om civilt försvar
har här uteslutits.

Vårt uppdrag

Regeringen beslutade den 17 januari 1985 om direktiv till en särskild utredare
att se över civilförsvarslagstiftningen.
Försvarsbeslutet under våren 1982 innebar att kommunerna skulle överta
ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och ha ansvaret för
planläggningen i fred. Mot den bakgrunden genomfördes omfattande ändringar i
civilförsvarslagen (1960:74) och i lagen (1964:63) om kommunal beredskap i
december 1984 (prop. 1984/85:49, FöU5, rskr. 93). I propositionen anfördes bl.a.
att det var nödvändigt med en genomgripande översyn av de författningar som
berördes av förslagen.
Vi skulle, enligt direktiven, överväga om kommunernas verksamhet i
totalförsvaret skall samlas i en författning eller i flera författningar samt
skapa ett regelsystem som bättre än det nuvarande hänger ihop systematiskt och
begreppmässigt.
Enligt direktiven skulle vi också klarlägga frågan om krav på svenskt
medborgarskap för vissa tjänstemän i kommuner och landsting samt sträva efter
att förenkla regelsystemen, exempelvis i fråga om kommunernas ersättning av
statsmedel för deras medverkan i totalförsvaret.
Mot bakgrund av bl.a. organisationsförändringar på central myndighetsnivå från
den 1 juli 1986, tillkomsten av förordningen (1986:294) om ledning och
samordning inom totalförsvarets civila del, som trädde i kraft vid samma tid-
punkt, och vad som sades om beredskapslagstiftningen i 1987 års försvarsbeslut
fick vi tilläggsdirektiv den 20 augusti 1987.
Genom tilläggsdirektiven skulle vi överväga en ny terminologi inom vad som idag
benämns civilförsvar, se över lagen (1960:513) om beredskapstillstånd och de
andra författningar som berörs därav samt överväga behovet av ytterligare
lednings- och samordningsbestämmelser för totalförsvarets civila del.

Betänkandets uppläggning

Betänkandet består av två delar. I del I redovisar vi våra överväganden. I del
II lämnar vi förslag till författningstext.
Som reslutat av vårt arbete föreslår vi flera nya författningar. Motiven i del
I behandlar framför allt lagen om beredskapshöjningar, ändringar i 13 kap.
regeringsformen och lagen om civilt försvar. Vi lägger också fram förslag till
en förordning om civilt försvar och en förordning om beredskapshöjningar, som
också behandlas i motiven (avsnitt 3.8). Dessutom föreslår vi följdändringar i
vissa centrala lagar såsom kommunallagen och plan- och bygglagen samt
följdändringar i vissa beredskapsförfattningar för att åskådliggöra hur våra
lagförslag får genomslag i sådana författningar.

Totalförsvarstanken - dess innebörd och konsekvenser

Ett krig drabbar hela samhället. Kriget är totalt och civila och militära
resurser måste därför samverka för att stå emot och lindra krigets verkningar.
Härifrån kommer principen om totalförsvaret. Fredssamhället, dvs. det som skall
värnas, utgör samtidigt basen för alla försvarsresurser. Vår beredskap grundas
med andra ord på samhällets inneboende förmåga att möta kriser och krig.
Vårt totalförsvar skall också värna civilbefolkningen mot verkningarna av
krigshandlingar genom att bereda skydd, ombesörja vård och trygga en
livsnödvändig försörjning. Dessutom skall icke-militära påfrestningar och hot om
sådana kunna mötas exempelvis i samband med en ekonomisk handelspolitisk kris.
De civila beredskapsförberedelserna omfattar alla de åtgärder som är nödvändiga
för att förbereda landet mot yttre hot och för att klara samhällets omställning
till kris- eller krigsförhållanden. Dessa beredskapsförberedelser berör såväl
statliga myndigheter som kommuner, landsting och kyrkokommunala myndigheter.
Förberedelserna betyder också mycket för enskilda personer och för sådana
företag som behövs för att trygga befolkningens överlevnad, upprätthålla viktiga
samhällsfunktioner och stödja försvarsmakten.
Totalförsvarstanken innebär således att beredskapsfrågorna är en angelägenhet
för hela samhället. I vårt förslag till lag om civilt försvar kommer detta till
uttryck genom att där sägs att såväl statliga myndigheter, kommuner och
landsting som organisationer, företag och enskilda skall samverka mot en
gemensam hotbild både i fredstid och under krigsförhållanden. Bl.a. lägger vi
fast en ledningsstruktur för det civila försvaret och en skyldighet att genomgå
totalförsvarsutbildning och att medverka i olika slag av övningsverksamhet samt
att vidta andra beredskapsförberedelser som att bygga skyddsrum och att
planlägga verksamheten för krigsförhållanden.
Totalförsvarstanken kommer också till uttryck genom vårt förslag till lag om
beredskapshöjningar, där regeringen får en möjlighet att, flexibelt och utan at
det råder krigsfara i Sverige, höja beredskapen såväl för statliga myndigheter
som för kommuner, landsting och enskilda. Fördelen med detta är att vi får mera
tid på oss att genomföra de kompletterande åtgärder som behövs för att ställa om
samhället för krigsförhållanden än vad vi har i dag.

Vårt förslag till ny lag om civilt försvar

Den nya lagen om civilt försvar innehåller bestämmelser från civilförsvarslagen
(1960:74), omtryckt 1984:1026), lagen (1964:63, omtryckt 1984:1027) om kommunal
beredskap, lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i kirg
m.m., lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning samt lagen (1981:1216) om
kyrklig beredskap. Lagen innehåller också helt nya bestämmelser, t.ex. be-
stämmelserna om ledning av det civila försvaret och om säkerhetsskydd i kommuner
och landsting.
Vi har valt att kalla lagen för lag om civilt försvar därför att den har ett
vidare innehåll än civilförsvarslagen. Den återspeglar de förändringar som skett
under senare år i fråga om ledningsstrukturen för det civila försvaret och
kommunernas ökade ansvar. Den återspeglar också den syn som vuxit fram om
totalförsvaret som en hela folkets angelägenhet.
Även om vi kallar den nya lagen för lag om civilt försvar, anser vi det inte
meningsfullt och inte heller möjligt att integrera olika specialförfattningar
som reglerar verksamheter som också ingår i det civila försvaret i vårt lag-
förslag. Exempel på sådana författningar är räddningstjänstlagen,
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Detta ingår inte heller i vårt
uppdrag. Sådana stora verksamhetsområden som hälso- coh sjukvården och social-
tjänsten ligger därför utanför vårt förslag till lag om civilt försvar, utom när
det gäller frågor om ledning och samordning samt skyldighet att vidta
beredskapsförberedelser. Den nya lagen innehåller i stället den verksamhet som
nu regleras i de lagar som vi nämnde inledningsvis men omfattar också sådant som
inte har reglerats tidigare. I stora drag har lagen fått följande innehåll:
- det civila försvarets lednings- och organisation, dvs. de ledningsuppgifter
som bl.a. Överstyrelsen för civil beredskap, civilbefälhavarna, länsstyrelserna
och kommunstyrelserna skall ha,
- vilka beredskapsförberedelser som kommunerna, landstingen och de kyrkliga
kommunerna skall vidta,
- civilpliktens omfattning,
- åtgärder som skall vidtas inom funktionen befolkningsskydd och
räddningstjänst, t.ex. åtgärder som gäller skyddsrum, varning, utrymning och
verkskydd,
- skyldigheten för enskilda att upplåta inkvarteringsbostad
- skyldigheten för kommunerna att svara för den lokala kristidsförvaltningen,
- bestämmelser om att det skall finnas ett tillfredsställande säkerhetsskydd i
kommuner och landsting,
- påföljder vid brott mot vissa bestämmelser i lagen,
- möjligheten att överklaga beslut.

De viktigaste nyheterna i lagen om civilt försvar

Definitioner m.m. (1 kap.)

I lagens första kapitel har vi placerat den s.k ansvarsprincipen. An-
svarsprincipen innebär att den som har ansvar för en viss verksamhet i fred
också skall behålla detta ansvar i krig, om verksamheten skall upprätthållas då.
Det avgörande är om verksamheten är av betydelse för totalförsvaret, dvs. om den
behövs för att säkerställa civilbefolkningens överlevnad, upprätthålla viktiga
samhällsfunktioner och främja försvarsansträngningarna.
I det första kapitlet definierar vi också några grundläggande begrepp som är
viktiga för förståelsen av vårt lagförslag.
Ett sådant begrepp är totalförsvar, som vi definierar som "all den verksamhet
som är nödvändig för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om
samhället till krigsförhållanden. Under krigsförhållanden omfattar total-
försvaret hela det omställda samhällets verksamhet." Vi har i kapitel 2
utvecklat våra motiv för definitionen.
Ett annat begrepp som vi definierar är befolkningsskydd och räddningstjänst.
Med befolkningsskydd och räddningstjänst avser vi verksamheter som behövs för
att under krigsförhållanden skydda och rädda civilbefolkningen samt enskild
egendom och civil allmän egendom. Uttrycket är således ämnat att ersätta det
nuvarande uttrycket civilförsvarsverksamhet.
Begreppet civilförsvar utmönstras ur lagstiftningen. Därmed försvinner
samtidigt benämningar som civilförsvarsorganisation och civilförsvarschef.
Eftersom kommunens räddningschef redan i dag i de allra flesta fall också har
befattningen som civilförsvarschef, kan det vara en naturlig förändring att tala
om räddningschef såväl i fred som i krig, låt vara att räddningschefen i krig
leder en större organisation, som också har mer omfattande uppgifter än den
fredstida räddningskåren.
Då man inte längre kan tala om lokal civilförsvarsorganisation, anser vi att
det är lämpligt att tala om räddningskåren även under krig. Räddningskårens
resurser och uppgifter under krig kommer således att motsvara dem som nu gäller
för den lokala civilförsvarsorganisationen.
Kommunerna får i fortsättningen ett större ansvar för och inflytande på
uppbyggnaden av de resurser som krävs för verksamheten i krig. I de flesta fall
bör kommunernas fredstida räddningstjänstorganisation kunna ligga till grund för
den organisation som man behöver ha för verksamheten i krig. Räddningskåren
måste dock i flertalet kommuner byggas ut personellt och materiellt för att
kunna lösa sina krigstida uppgifter. Kommunerna har själva goda förutsättningar
för att inom de av staten givna ramarna bygga upp denna organisation.
I fortsättningen bör räddningskårens krigsorganisation därför byggas upp så att
staten ställer personal - som tas ut med plikt - och materiel till kommunernas
förfogande som kompletterar och förstärker den fredstida räddningskåren.
När det gäller den personal som är anställd vid kommunernas räddningskårer
anser vi således att den skall ingå i kommunernas krigsorganisation i stället
för att som i dag skrivas in med civilförsvarsplikt i civilförsvars-
organisationen.
Sammanfattningsvis anlägger vi det synsättet att det är den fredstida
räddningskåren som i krig skall utökas med sådan personal som tas ut med plikt
och med egendom som staten ställer till kommunernas förfogande för att
uppgifterna inom befolkningsskyddet och räddningstjänsten skall kunna lösas.

Organisation och ledning m.m. (2 kap.)

I lagens andra kapitel lägger vi fast det ansvar som Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB) har i frågor om ledning och samordning av de civila
beredskapsförberedelserna. Dessutom preciserar vi det ansvar som
civilbefälhavaren och länsstyrelsen samt kommunen, landstinget och den kyrkliga
kommunen har för att nödvändiga beredskapsförberedelser genomförs. För kommunen
blir nu kommunstyrelsens samlade ansvar i dess frågor författningsreglerat.
I kapitlet finns också vissa bestämmelser om övergången till krigsorganisation
och om ledningen av det civila försvaret då beslut om beredskapshöjning har
meddelats samt bestämmelser om mobilisering av räddningskåren och hem-
skyddsorganisationen.
Slutligen finns i kapitlet vissa bemyndiganden som under skärpt och högsta
beredskap ger civilbefälhavaren och länsstyrelsen rätt att meddela de
föreskrifter som behövs för ledningen och samordningen av det civila försvaret.

Planläggning, utbildning och andra beredskapsförberedelser (3 kap.)

I lagens tredje kapitel har vi samlat bestämmelser om skyldigheterna att vidta
beredskapsförberedelser. Bestämmelserna innebär i huvudsak att
- civilbefälhavarens och länsstyrelsens planläggningsansvar regleras,
- länsstyrelsens organisationsplan för civilförsvarsverksamheten ersätts av att
länsstyrelsen fördelar och förtecknar de statliga resurser som ställs till
kommunernas förfogande,
- kommunerna åläggs att utreda konsekvenser av bedömda hot och risker som
underlag för planläggningen,
- st vissa kommunala planer lagregleras,
- ansvaret för den mobiliseringsplan som länsstyrelsen för närvarande skall
upprätta för varje kommun överförs till kommunen,
- utbildnings- och övningsverksamheten lagregleras,
- kommunernas skyldighet att hålla med reservanordningar skärps,
- skyldigheten att hålla med reservanordningar skall, utöver anordningar för
elektricitet, gas och vatten, avse även anordningar för värme och avlopp,
- kommunernas och landstingens skyldighet att hålla en reparationsberedskap
skärps,
- skyldigheten att hålla med reservanordningar för landstingens del i första
hand skall gälla skyldigheten att trygga försörjningen med elektricitet.

Hemskydd (5 kap.)

I lagens femte kapitel för vi in nya bestämmelser om hemskydd.

De nya bestämmelserna innebär att hittills tillämpade grunder för hemskyddet
blir lagreglerade.

Verkskydd (6 kap.)

Till lagens sjätte kapitel för vi efter en språklig och författningsteknisk
översyn över civilförsvarslagens regler om verkskydd.
I några sakfrågor gör vi följande preciseringar och anpassningar till rådande
förhållanden.
- Verkskydd skall organiseras vid företag och anläggningar som har stor
betydelse för totalförsvaret, om företagen eller anläggningarna med hänsyn till
sin belägenhet eller-
verksamhetens art kan antas bli särskilt utsatta vid stridshandlingar.
- I normalfallet är det den som bedriver en viss verksamhet som skall
organisera ett verkskydd, inte som i dag ägaren av en viss byggnad eller
anläggning.
- Resurser för räddningsinsatser finns i fred vid många företag. Dessa resurser
skall som regel också ingå i verkskydden.
Dessutom föreslår vi att utbildning och övning av verkskyddspersonalen förutom
av statlig myndighet också skall kunna genomföras av kommunen eller av den som
skall organisera verkskyddet.

Skyddsrum och skyddade utrymmen (7 kap.)

Vi föreslår att alla bestämmelser om skyddsrum och skyddade utrymmen samlas i
det sjunde kapitlet. I stort motsvarar bestämmelserna dem som gäller i dag.
Förslaget innehåller dock en del nyheter.
Vi föreslår att benämningen skyddsrumsorter tas bort. I stället skall skyddsrum
och skyddade utrymmen byggas i områden som i krig kan antas bli säskilt utsatta
av verkningarna av stridsmedel.
Kommunen skall bestämma dessa områden i samråd med länsstyrelsen.
Kommunen skall alltjämt bygga skydd i befintliga anläggningar m.m. En nyhet som
vi föreslår här är att länsstyrelsen, om det finns särskilda skäl, får ålägga
ägaren av anläggningen att i stället för kommunen vidta nödvändiga åtgärder.
Bland övriga nyheter kan nämnas att det alltid skall föreligga skyldighet att
vårda och underhålla skyddsrum, även om det i området där skyddsrummet finns
inte längre skall byggas skyddsrum. Länsstyrelsen får dock en möjlighet att
besluta om att en sådan skyldighet inte längre skall gälla. Detta får avse
skyddsrum som finns i områden där det skall byggas skyddsrum.
I lagen läggs också fast en skyldighet för fastighetsägaren att genom skyltning
ge anvisning om var skyddsrum finns.

Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom m.m (8 kap.)

I lagens åttonde kapitel samlas vissa bestämmelser om skyldigheter för ägare
och andra innehavare av egendom, utöver vad som följer av bestämmelserna om
verkskydd, skyddsrum och skyddade utrymmen.
De nu gällande bestämmelserna om dessa skyldigheter har förts över från
civilförsvarslagen, även en översyn från författningstekniska och språkliga
utgångspunkter.
Nuvarande bestämmelser om möjlighet att låta ägare eller nyttjare av en byggnad
eller annnan anläggning anordna ledningscentral eller annan skyddad
uppehållsplats för civilförsvarsorganisationen bortfaller.

Utrymning samt ut- och inflyttningsförbud (9 kap.)

I lagens nionde kapitel har vi placerat viss bemyndiganden för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att under skärpt och högsta beredskap
besluta
- om utrymning och uppehållsplats för dem som omfattas av utrymningen,
- om utflyttnings- och inflyttningsförbud.
Vidare föreslås att kommunerna får rätt att i samråd med länsstyrelsen besluta
om utrymning inom den egna kommunen och att i det sammanhanget meddela
bestämmelser för vistelsen på uppehållsplatsen.
Vi föreslår också att termen omflyttning inte längre används och att termen
bortflyttningsförbud ersätts av utflyttningsförbud. Dessutom kvarstår
bestämmelserna om förbud mot inflyttning till ett område under vissa för-
hållanden.

Skyldigheter för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner i samband med
utrymnig och flyktingmottagning m.m. (10 kap.)

I lagens tionde kapitel behandlas kommunernas, landstingens och de kyrkliga
kommunernas skyldighet att under skärpt och högsta beredskap ta hand om
utrymmande och flyktingar liksom också skyldigheter för kommunerna och
landstingen att hjälpa varandra.
Kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna skall vara skyldiga att ta
hand om dem som kommer till kommunerna på grund av beslut om utrymning eller
till följd av andra mycket allvarliga förhållanden. Förslaget har anpassats till
bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620). Detta innebär bl.a. att
kommunernas och landstingens ansvar för den befolkning som kommer till
respektive kommun vidgas i förhållanden till vad som nu gäller och att det inte
längre finns behov av de bestämmelser om särskilt bistånd som nu finns i 2 §
lagen om kommunal beredskap.
Bestämmelserna i lagen om kommunal beredskap reglerar inte kommunernas
skyldighet i fråga om flyktingar som kommer till kommunen. Vi föreslår att nya
bestämmmelser införs om kommunernas ansvar för ankommande flyktingar. Detta
gäller också landstingen och de kyrkliga kommunerna.
De nuvarande bestämmelserna i lagen om kommunal beredskap om möjlighet för en
kommun eller ett landsting att få hjälp av andra kommuner eller landsting vid
större flyktingströmmar och andra exceptionella förhållande bör i sak finnas
kvar. Vi föreslår dock att biståndsskyldigheten vidgas något.
Vi föreslår vidare att de bestämmelser om skyldighet för en kommun att fullgöra
uppgifter för folkförsörjningen i bl.a. krig och krigsfara som nu finns i lagen
om lokal kristidsförvaltning förs samman med bestämmmelserna för kommunens
medverkan i totalförsvaret i övrigt.

Skyldighet för enskilda att upplåta inkvarteringsbostad
(11 kap.)

I det elfte kapitlet regleras skyldigheten för ägare eller innehavare av en
byggnad eller bostadslägenhet att upplåta bostad och nödvändig utrustning för
den som på grund av utrymning, krigsskada eller annan därmed jämförlig händelse
behöver en bostad (inkvarteringsbostad).
Det är kommunen som anvisar inkvarteringsbostad och inkvarteringsvärden har
rätt till skälig ersättning för upplåtelsen. Om bostaden eller dess utrustning
skadas i samband med inkvarteringen, betalar kommunen skälig ersättning.
I kapitlet finns också bestämmelser om vägran att upplåta inkvarteringsbostad
och upphävande av beslut.

Säkerhetsskyddet i kommuner och landsting (12 kap.)

I lagens tolfte kapitel finns helt nya bestämmelser om säkerhetsskydd i
kommuner och landsting. Bestämmelserna har i stort följande innehåll.
- I kommuner och landsting skall det finnas ett tillfredsställande säker-
hetsskydd i frågor av betydelse för totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i
övrigt.
- Tjänstemän och uppdragstagare i kommuner och landsting som i inte ringa
omfattning får del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret
eller Sveriges säkerhet i övrigt skall vara svenska medborgare.
- Personalkontroll bör få företas i fråga om vissa befattningshavare i kommuner
och landsting på samma sätt som gäller för statliga myndigheter.
- Förtroendevalda i kommuner och landsting som delar i handläggningen av
ärenden, som i inte ringa omfattning innehåller sekretessbelagda uppgifter av
betydelse för totalförsvaret eller Sveriges säkerhet i övrigt, skall vara
svenska medborgare.

Förfoganderätt och andra särskilda bestämmelser (13 kap.)

Vi föreslår att de förfogandebestämmelser som nu finns i civilförsvarslagen tas
bort.
I stället bör bestämmelserna i förfogandelagen (1978:262) kunna tillämpas på
kommunerna och landstingen genom en ändring i förfogandelagen som ger regeringen
möjlighet att bemyndiga kommuner och landsting att besluta om förfogande.
För den förfoganderätt som kan behövas under fredstid föreslår vi att
expropriationslagens nuvarande bestämmelser tillämpas.
I 13 kap. tar vi därför in en hänvisning till förfogandelagen och ex-
propriationslagen.
I kapitlet har vi också samlat vissa andra särskilda bestämmelser. Bl.a. görs
vissa hänvisningar till andra lagar som har betydelse för totalförsvaret, såsom
lagen om undanförsel och förstöring
samt näringsidkares och andras medverkan i totalförsvaret.
Vi föreslår också att bestämmelserna om veterinärverksamheten som nu finns i
lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt
veterinärpersonal m.m. förs över till detta kapitel.
Regeringens bemyndigande att utfärda föreskrifter om varning och mörkläggning
som nu finns i civilförsvarslagen har också förts hit, liksom vissa
undantagsföreskrifter.

Påföljder m.m. (14 kap.)

I lagens fjortonde kapitel har vi samlat bestämmelser om påföljder, vite,
förverkande och hämtning. Nyheterna är att
- lagens straffbestämmelser blir mera lättöverskådliga än de nuvarande
ansvarsbestämmelserna i civilförsvarslagen,
- straffskalan för grova brott enligt denna lag anpassas närmare till de
bestämmelser som gäller för grova brott som begås av krigsmän,
- påföljderna för vissa brott som begås mot denna lag i fredstid mildras,
- högsta beloppet för penningböter höjs till ettusen kronor.

Överklagande av beslut (15 kap.)

I lagens femtonde kapitel finns bestämmelser om hur beslut får överklagas. Vårt
förslag innebär att
- överklagandebestämmelserna blir mer enhetliga än de nuvarande bestämmelserna
i civilförsvarslagen,
- möjligheten att kunna överklaga begränsas i förhållande till vad som för
närvarande är fallet,
- huvudregeln är att ett kommunalt beslut skall kunna överklagas till
länsstyrelsen och att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas till den
centrala myndighet som regeringen bestämmer,
- beslut av en kommun eller en länsstyrelse som rör frågor om skyddsrum och
förelägganden av vite skall kunna överklagas till kammarrätten,
- regeringen inte längre skall pröva överklaganden av beslut utom i vissa
undagtagsfall, där regeringens prövning kan sägas vara av särskild vikt eller
där ett politiskt ställningstagande från regeringen framstår som nödvändigt.

Ekonomisk ersättning till kommuner och landsting

I förslaget till lag om civilt försvar har vi placerat ersättningsbestäm-
melserna i de kapitel där sakfrågan behandlas. I stället för att kommentera
principerna för ersättningen i motiven till vart och ett av dessa kapitel har vi
valt att i betänkandets femte kapitel ge en samlad bild av bakgrunden och skälen
till våra ställningstaganden.
Vi föreslår att staten och kommunerna respektive landstingen delar på
kostnaderna för kommunernas respektive landstingens medverkan i totalförsvaret.
Kommunerna och landstingen får således en ersättning med hälften av sina kost-
nader för sin medverkan i totalförsvaret enligt beslut av statliga myndigheter.
Detta skall gälla såväl planläggning som utbildnings- och övningsverksamheten,
bl.a. de lokala övningarna av räddningskåren i kommunerna. Denna ersätt-
ningsprincip skall också tillämpas på investeringar för reservanordningar och
ledningsplatser. En förutsättning är dock att den aktuella kommunen gjort en
riskanalys och att reservanordningen behövs.
De åtgärder som kommunerna och landstingen vidtar har i regel betydelse både
för verksamheten i kris och krig. I de fall då kostnaden för en
beredskapsinvestering till största delen avser antingen frestida störningar
eller kriser och krig utgår ersättning enligt andra grunder.
Utgångspunkten för vårt förslag är att åstadkomma en förenkling av det
ersättningssystem som förnärvarande tillämpas. Fördelningen av kostnader mellan
staten samt landstingen och kommunerna bör få en långsiktig och varaktig
lösning.
Vårt förslag kan inte ses som en slutgiltig lösning av de problem som finns
inom detta område. Det gäller t.ex. frågan om hur man på bästa och enklaste sätt
begränsar och beräknar de kostnader som sedan skall fördelas. Vi anser att denna
fråga närmare bör övervägas i ett annat sammanhang.
Betänkandets förslag till lagtext

De lagförslag som berör förslaget till lag om beredskapshöjningar m.m. och lag
om civilt försvar i fråga om civilplikt samt därtill hörande föreslagna
följdändringar har här uteslutits.

1 Förslag till lag om civilt försvar

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns vissa bestämmelser om det civila försvaret. De behandlar
1. definitioner m.m. (1 kap.),
2. organisation och ledning m.m. (2 kap.),
3. planläggning, utbildning och övning samt andra
beredskapsförberedelser (3 kap.),
4. civilplikt, förmåner m.m. (4 kap.),
5. hemskydd (5 kap.),
6. verkskydd (6 kap.),
7. skyddsrum och skyddade utrymmen (7 kap.),
8. särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom m.m. (8
kap.),
9. utrymning samt ut- och inflyttningsförbud (9 kap.),
10. skyldigheter för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner i samband med
utrymning och flyktingmottagning m.m. (10 kap.),
11. skyldighet för enskilda att upplåta inkvarteringsbostad (11 kap.),
12. säkerhetsskydd i kommuner och landsting (12 kap.),
13. förfoganderätt och andra särskilda bestämmelser (13 kap.),
14. påföljder m.m. (14 kap.),
15. överklagande av beslut (15 kap.).

Definitioner m. m.

2 § Med totalförsvar avses i denna lag all den verksamhet som är nödvändig för
att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till
krigsförhållanden. Under krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela det
omställda samhällets verksamhet.
Totalförsvaret omfattar militärt försvar och civilt försvar.

3 § Med befolkningsskydd och räddningstjänst avses i denna lag verksamheter för
att under krigsförhållanden skydda och rädda civilbefolkningen samt enskild
egendom och civil allmänegendom.
Dessa verksamheter är kommunal räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen
(1986:1102) samt, i den utsträckning verksamheten inte är hänförlig till
räddningstjänst, även
1. varning.
2. utrymning och inkvartering,
3. tillhandahållande och iordningställande av skyddsrum och skyddade utrymmen,
4. mörkläggning,
5. upptäckande, utmärkning och röjning av farliga områden,
6. indikering, sanering, tillhandahållande av andningsskydd och andra åtgärder
för skydd mot kärnvapen och kemiska stridsmedel,
7. information om åtgärder för självskydd,
8. första hjälp åt skadade och transporter av skadade,
9. kompletterande åtgärder som är nödvändiga för att verksamhet enligt denna
paragraf skall kunna fullgöras.

4 § Bestämmelser om vad som avses med skärpt och högsta beredskap finns i lagen
(1992:000) om beredskapshöjningar.

5 § Med kyrklig kommun avses i denna lag detsamma som anges i 1 kap. 1 §
församlingslagen (1988:180).

6 § Vad som i denna lag föreskrivs om landsting skall också tillämpas på
kommuner som inte tillhör något landsting.

Räddningskåren

7 § Under skärpt och högsta beredskap skall kommunens fredstida räddningskår
utökas med personal som kallats in till tjänstgöring med civilplikt enligt 4
kap.
Med räddningskår avses i denna lag den enligt första stycket utökade
räddningskåren.
Räddningskåren skall fullgöra uppgifter inom befolkningsskydd och
räddningstjänst enligt 3 §.

8 § Under skärpt och högsta beredskap får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer besluta att räddningskåren får tas i anspråk för uppgifter
som inte rör den egna kommunen.
Om räddningskåren har tagits i anspråk för uppgifter som inte rör den egna
kommunen, har kommunen rätt till ersättning av staten för skäliga kostnader.
Ersättningen bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Undantag från räddningstjänstlagen

9 § Under skärpt och högsta beredskap får regeringen meddela undantag från
bestämmelserna i räddningstjänstlagen (1986:1102), om det är av stor betydelse
för totalförsvaret.

Ansvarsprincipen

10 § Om inte annat särskilt har föreskrivits, skall den som har ansvar för en
viss verksamhet i fred behålla detta ansvar under skärpt och högsta beredskap,
om verksamheten skall upprätthållas då.

Andra bestämmelser om det civila försvaret

11 § I lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna
och domstolarna under skärpt och högsta beredskap finns bestämmelser om de
offentliga organens verksamhet under sådan beredskap.

2 kap. Organisation och ledning m.m.

Inledande bestämmelse

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om krigsorganisationen i kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner samt om ledningen av det civila försvaret.
Kapitlet innehåller också bestämmelser om ledningen av
beredskapsförberedelserna. Bestämmelser om beredskapsförberedelser i form av
planläggning, utbildning och övning m.m. finns i 3 kap.

Krigsorganisation

2 § Under skärpt och högsta beredskap skall kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner vara krigsorganiserade enligt 4 §, om inte regeringen meddelat sådant
beslut som avses i 3 §.

3 § Regeringen får besluta att kommuner, landsting och kyrkliga kommuner under
skärpt beredskap själva får bestämma tidpunkten för att gå över till
krigsorganisation eller återgå till fredsorganisation.
När sådan tidpunkt har bestämts skall
1. kommunen omedelbart underrätta länsstyrelsen,
2. landstinget omedelbart underrätta civilbefälhavaren och länsstyrelsen,
3. stiftssamfälligheten omedelbart underrätta berörda civilbefälhavare och
länsstyrelser,
4. de övriga kyrkliga kommunerna omedelbart underrätta stiftsstyrelsen och
berörda kommuner.

4 § I kommunens, landstingets och den kyrkliga kommunens krigsorganisation skall
förutom kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen, stiftsstyrelsen och kyrkorådet
ingå de övriga nämnder och organ som behövs för att sköta nöd vändiga
uppgifter.

5 § När regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutat om
inkallelse av civilpliktig personal för tjänstgöring i räddningskåren skall
kommunen genomföra mobiliseringen av räddningskåren.
Detsamma gäller mobiliseringen av hemskyddsorganisationen.

Ledningsuppgifter under skärpt och högsta beredskap

Centrala myndigheter

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som överstyrelsen för
civil beredskap och övriga centrala myndigheter skall ha under skärpt och högsta
beredskap.

Civilbefälhavaren och länsstyrelsen

7 § Civilbefälhavaren och länsstyrelsen skall under skärpt och högsta beredskap
leda och samordna det civila försvaret inom civilområdet respektive länet i
samverkan med försvarsmakten så att största möjliga försvarseffekt uppnås.

Kommunen

8 § Kommunstyrelsen skall under skärpt och högsta beredskap leda det civila
försvaret inom kommunens verksamhetsområde.
Kommunstyrelsen skall även se till att den verksamhet som bedrivs i kommunen av
statliga myndigheter, landstinget, kyrkliga kommuner samt organisationer och
företag samordnas så att största möjliga försvarseffekt uppnås.

Landstinget

9 § Landstingsstyrelsen skall under skärpt och högsta beredskap leda den civila
hälso- och sjukvården inom landstinget och den övriga verksamhet som landstinget
skall bedriva.

Samordning

10 § Kommunerna och landstingen skall ta tillvara möjligheten att samordna det
civila försvaret mellan sig.

Rätt att meddela föreskrifter

11 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, civilbefälhavaren får
meddela landstingen de föreskrifter som behövs för ledningen och samordningen
enligt 7 § i fråga om den civila hälso- och sjukvården inom civilområdet.

12 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen får meddela
landstinget och kommunerna de föreskrifter som behövs för ledningen och
samordningen enligt 7 § av det civila försvaret inom länet.

13 § Efter övergång till krigsorganisation får kommunstyrelsen, lands-
tingsstyrelsen, stiftsstyrelsen och kyrkorådet meddela den egna krig-
sorganisationens nämnder och organ de föreskrifter som behövs för verksamhetens
inriktning och bedrivande. Sådana föreskrifter får dock inte avse
kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige, stiftsfullmäktige, kyrkofullmäktige,
kyrkostämma eller församlingsdelegerade.

Rätt att omfördela personal och utrustning

14 § Efter övergång till krigsorganisation får kommunstyrelsen, lands-
tingsstyrelsen, stiftsstyrelsen och kyrkorådet, var och en inom sitt verk-
samhetsomrade, omfördela personal och utrustning mellan de nämnder och organ som
ingår i krigsorganisationen, om förhållandena kräver detta.

Närvarorätt vid sammanträden

15 § Företrädare för kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen, stiftsstyrelsen och
kyrkorådet har rätt att närvara vid sammanträde med en nämnd eller ett organ som
ingår i den egna krigsorganisationen. De får där delta i överläggningarna men
inte i besluten.

Ledningen av beredskapsförberedelserna

Centrala myndigheter

16 § Regeringen får meddela föreskrifter om centrala myndigheters
beredskapsförberedelser.
Överstyrelsen för civil beredskap är under regeringen central myndighet i
frågor om ledning och samordning av de civila beredskapsförberedelserna.

Civilbefälhavaren och länsstyrelsen

17 § Civilbefälhavaren och länsstyrelsen skall inom civilområdet respektive
länet leda och samordna de civila beredskapsförberedelserna. Civilbefälhavaren
och länsstyrelsen skall se till att dessa förberedelser med hänsyn till bedömda
hot och risker får en enhetlig inriktning, genomförs på ett ändamålsenligt sätt
och samordnas med försvarsmaktens beredskapsförberedelser.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, civilbefälhavaren och
länsstyrelsen får meddela landstingen respektive kommunerna de föreskrifter som
behövs för uppgifterna enligt första stycket.

Kommunen

18 § Kommunstyrelsen har ansvaret för att de kommunala beredskapsförberedelserna
får en enhetlig inriktning och genomförs på ett ändamålsenligt sätt.
Förberedelserna skall genomföras i samverkan med berörda statliga myndigheter
och landstinget.
Kommunstyrelsen skall se till att beredskapsförberedelserna för den verksamhet
som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, landstinget, kyrkliga kommuner
samt organisationer och företag får en enhetlig inriktning och att samverkan
kommer till stånd dem emellan.

Landstinget

19 § Landstingsstyrelsen har ansvaret för att landstingets beredskapsför-
beredelser får en enhetlig inriktning och genomförs på ett ändamålsenligt sätt.
Förberedelserna skall genomföras i samverkan med berörda statliga myndigheter
och kommuner.

Den kyrkliga kommunen

20 § Stiftsstyrelsen och kyrkorådet har ansvaret för att beredskapsför-
beredelserna i den kyrkliga kommunen genomförs på ett ändamålsenligt sätt och
med en enhetlig inriktning. Beredskapsförberelserna skall genomföras i samverkan
med berörda länsstyrelser och kommuner, andra berörda kyrkliga kommuner samt
övriga trossamfund.

21 § Stiftsstyrelsen skall inom stiftet se till att de övriga kyrkliga kom-
munernas beredskapsförberedelser genomförs på ett ändamålsenligt sätt och med en
enhetlig inriktning. Stiftstyrelsen skall därvid samråda med domkapitlet.

3 kap. Planläggning, utbildning och övning samt andra beredskapsförberedelser

Planläggning

Civilområdet

1 § Civilbefälhavaren skall med utgångspunkt i bedömda hot och risker inom
civilområdet upprätta de civilområdesplaner som föreskrivs av regeringen eller
den myndighet som regeringen utser.

Länet

2 § Länsstyrelsen skall med utgångspunkt i centrala myndigheters och
civilbefälhavarens inriktning upprätta och anta de planer som med hänsyn till
bedömda hot och risker i länet behövs för att verksamheten under skärpt och
högsta beredskap skall kunna upprätthållas inom länet.
Länsstyrelsen skall med utgångspunkt i tillgängliga resurser och kommunernas
behov fördela och förteckna de statliga resurser i form av personal och materiel
som ställs till kommunernas förfogande för verksamheten under skärpt och högsta
beredskap.

Kommunen

3 § Kommunen skall utreda hur bedömda hot och risker kan påverka verksamheten i
kommunen under skärpt och högsta beredskap. Utredningen skall ge underlag för
beslut om åtgärder för att skydda befolkningen och för att upprätthålla
nödvändig verksamhet. Utredningen skall också utgöra underlag för kommunens
planläggning.

4 § Kommunen skall upprätta och anta
1. ledningsplan,
2. informationsplan,
3. mobiliseringsplan,
4. skyddsplan,
5. plan för kristidsförvaltningen.
Kommunen skall dessutom upprätta och anta de planer som i övrigt behövs för
dess verksamhet under skärpt och högsta beredskap.
Beslut om att anta planerna i första stycket och väsentliga ändringar av dem
fattas av kommunfullmäktige.

5 § Ledningsplanen skall innehålla uppgifter om kommunens övergång till
krigsorganisation, personalförteckning, besluts- och delegationsregler,
samverkansbehov, uppehållsplatser och samband.

6 § Informationsplanen skall innehålla uppgifter om resurser och sam-
verkansformer för informationen till befolkningen.

7 § Mobiliseringsplanen skall innehålla uppgifter om tillförda statliga
resursers mobilisering och inordning i räddningskåren under skärpt och högsta
beredskap.
Planen skall också innehålla uppgifter om hemskyddsorganisationens
mobilisering.

8 § Skyddsplanen skall innehålla uppgifter om
1. indelningen i hemskyddsområden och gränserna för de områden där skyddsrum
skall byggas,
2. behovet av och tillgången på skydd och deras belägenhet,
3. de åtgärder som behövs för att ställa i ordning skyddsrum enligt 7 kap. 7 §,
byggande av skyddade utrymmen och branddammar samt för utrymning, för
inkvartering och utdelning av andningsskydd.

9 § Planen för kristidsförvaltningen skall innehålla uppgifter om behovet av
resurser för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga
förnödenheter eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för
försörjningen. Planen skall också innehålla uppgifter om resurser för kommunens
medverkan i allmän prisreglering.

10 § Kommunen skall hålla upprättade planer aktuella.

Landstinget

11 § Landstinget skall upprätta och anta ledningsplan, informationsplan och plan
för hälso- och sjukvård.
Landstinget skall dessutom upprätta och anta de planer som i övrigt behövs för
dess verksamhet under skärpt och högsta beredskap.
Beslut om att anta planerna i första stycket och väsentliga ändringar av dem
fattas av landstingsfullmäktige.

12 § Ledningsplanen skall innehålla uppgifter om landstingets övergång till
krigsorganisation, personalförteckning, besluts- och delegationsregler,
samverkansbehov, uppehållsplatser och samband.

13 § Landstinget skall hålla upprättade planer aktuella.

Den kyrkliga kommunen

14 § Den kyrkliga kommunen skall upprätta och anta de planer som behövs för dess
verksamhet under skärpt och högsta beredskap.
Om en samfällighet har bildats, skall samfälligheten upprätta och anta planer
som omfattar de kyrkliga kommuner som ingår i samfälligheten.

15 § Planerna skall hållas aktuella.

Utbildning och övning

16 § Kommunen skall för verksamheten under skärpt och högsta beredskap
l. genomföra utbildning och övning av kommunens förtroendevalda och anställda,
2. genomföra övningar med räddningskåren,
3. genomföra andra övningar som behövs för kommunens beredskap,
4. medverka i ledningsövningar,
5. medverka i utbildning och övningar som genomförs av landstinget eller
statliga myndigheter och som berör kommunen.

17 § Landstinget skall för verksamheten under skärpt och högsta beredskap
1. genomföra sådana övningar som behövs för landstingets beredskap,
2. medverka i ledningsövningar,
3. medverka i övningar som genomförs av statliga myndigheter eller kommuner och
som berör landstinget.

18 § Den kyrkliga kommunen skall medverka i övningar som genomförs av statliga
myndigheter eller kommuner och som berör den kyrkliga kommunen.

19 § Förtroendevalda och anställda i kommunens krigsorganisation utom
räddningskåren samt i landstingets och den kyrkliga kommunens krigsorganisation
skall under högst tolv dagar inom en följd av fyra år genomgå utbildning och
övning.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen besluta om utbildning och övning i
ytterligare fem dagar.
Anställda i räddningskåren skall under högst tjugo dagar, eller i fråga om
befäl högst fyrtio dagar, inom en följd av fyra år genomgå utbildning och
övning.

Övriga förberedelser

Skyldighet att anordna ledningsplatser, branddammar m.m.

20 § Kommunen skall efter beslut av länsstyrelsen och i enlighet med den
planläggning som gäller för länet
1. anordna ledningsplatser och andra skyddade uppehållsplatser,
2. anordna branddammar för räddningskårens försörjning med vatten,3. utföra
andra byggnadsanordningar som behövs för det civila försvaret.
Kommunen skall svara för drift och underhåll av anordningarna enligt första
stycket.

Reservanordningar m.m.

21 § Varje kommun skall vidta åtgärder för att förebygga avbrott i försörjningen
med elektricitet, gas, värme, vatten och avlopp under skärpt och högsta
beredskap. Samverkan skall ske med leverantörer, de abonnenter som i första hand
kan komma i fråga för leveranser inom kommunen och med länsstyrelsen.
Varje landsting skall vidta åtgärder för att trygga sin egen försörjning med
elektricitet, gas, värme, vatten och avlopp under skärpt och högsta beredskap.
Samverkan skall ske med berörda leverantörer, kommuner och statliga
myndigheter.

Reparationsberedskap

22 § Kommuner och landsting som ansvarar för
1. distribution av elektricitet, värme, vatten och gas,
2. avlopp och renhållning,
3. transporter och samfärdsleder, samt
4. annan därmed jämförlig verksamhet
är skyldiga att hålla med personal och utrustning för att under skärpt och
högsta beredskap kunna avhjälpa skador och avbrott så att nödvändigverksamhet
kan återupptas.

Skyldighet att tillhandahålla lokaler, materiel m.m.

23 § Kommunen skall tillhandahålla statliga myndigheter lämpliga lokaler för
förvaring av materiel eller om det i övrigt behövs för myndighetens medverkan i
den kommunala verksamheten för totalförsvaret.

24 § Kommunen är skyldig att för utbildning och övning ställa kommunens materiel
och andra resurser till förfogande.

Ersättningsskyldighet för staten

25 § För arbetet med översyn och ändringar av de planer som anges i 4, 11 och 14
§§ samt för utbildning och övning enligt 16 - 18 §§ skall staten betala
ersättning till kommunen, landstinget och den kyrkliga kommunen med hälften av
kostnaden i den mån kostnaden kan anses skälig.
För kostnader som uppkommer för åtgärder enligt 20 § andra stycket samt 22 - 24
§§ lämnas ingen ersättning.

26 § För åtgärder enligt 20 § första stycket 1 och 3 skall staten betala
ersättning till kommunen med hälften av kostnaden i den mån kostnaden kan anses
skälig.
För åtgärder enligt 20 § första stycket 2 skall staten betala ersättning till
kommunen i den mån kostnaden kan anses skälig.

27 § För åtgärder enligt 21 § skall staten betala ersättning till kommuner och
landsting i den mån kostnaden kan anses skälig. Vid beräkning av ersättningen
skall skälig hänsyn tas till det värde som åtgärderna kan ha för behoven i fred
enligt grunder som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen
utser.

28 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen besluta om högre ersättning än
vad som anges i 25 och 26 §§.

29 § Ersättningarna enligt 25 - 27 §§ bestäms och betalas ut av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.

5 kap. Hemskydd

l § I varje kommun skall det under skärpt och högsta beredskap finnas en
hemskyddsorganisation.
Hemskyddsorganisationen skall bestå av personal som tagits ut med civilplikt
och av frivilliga.
Av 4 kap. 9 § andra stycket framgår att civilpliktiga får kallas in till
tjänstgöring även då det inte råder skärpt eller högsta beredskap.

2 § Hemskyddsorganisationen skall delta i verksamhet som syftar till att
1.förmedla information mellan kommunala myndigheter och civilbefolkningen,
2. skydda och rädda civilbefolkningen i samband med stridshandlingar,
3. trygga sådan försörjning som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad.

3 § Den myndighet eller organisation som medverkar i rekrytering av frivilliga
till hemskyddsorganisationen skall lämna kommunen underlag för dess mobilisering
av hemskyddsorganisationen.

6 kap. Verkskydd

Verkskyddens uppgifter

1 § Verkskydden skall under skärpt och högsta beredskap medverka i
befolkningsskyddet och räddningstjänsten vid de företag och anläggningar där de
finns organiserade.
Om inte regeringen föreskriver annat, får kommunen under skärpt och högsta
beredskap ta verkskydden i anspråk för räddningstjänstuppgifter som inte rör det
egna företaget eller den egna anläggningen.

Var verkskydden skall organiseras m.m.

2 § Verkskydd skall, efter beslut av länsstyrelsen, organiseras vid företag och
anläggningar som har stor betydelse för totalförsvaret, om företagen och
anläggningarna med hänsyn till sin belägenhet eller verksamhetens art kan antas
bli särskilt utsatta vid stridshandlingar.
Länsstyrelsen skall för varje särskilt fall besluta om verkskyddets omfattning.

3 § Länsstyrelsen skall samråda med kommunen innan beslut fattas enligt 2 §.

Resurser för räddningstjänsten i fred

4 § Om det vid ett företag eller en anläggning finns särskilda resurser för
räddningsinsatser i fredstid, skall dessa ingå i verkskyddet i den utsträckning
som krävs, om inte särskilda skäl hindrar detta.

Ansvaret för att organisera verkskyddet

5 § Ägaren av ett företag eller en anläggning där det skall finnas verkskydd, är
skyldig att organisera verkskyddet. Han skall planlägga verkskyddets verksamhet
samt hålla det med materiel, utrustning och andra förnödenheter. Han är också
skyldig att vidta de övriga åtgärder som behövs för verkskyddets verksamhet.
Vid planläggningen skall ägaren samråda med kommunen.

Skyldighet att anordna ledningsplats m.m.

6 § Om det finns särskilda skäl, skall den som skall organisera ett verkskydd
också anordna och underhålla en ledningsplats och andra uppehållsplatser för
verkskyddspersonalen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om
skyldighet enligt första stycket.

7 § Om skyldigheten enligt 6 § kräver ingrepp i egendom som inte ägs av den som
skall organisera verkskyddet, skall ägaren av den berörda egendomen i stället
fullgöra skyldigheten. Detta gäller emellertid inte om ingreppet endast är
ringa.
Länsstyrelsen får i fall som avses i första stycket godkänna en överenskommelse
mellan ägaren av egendomen och den som skall organisera verkskyddet om vem som
skall fullgöra skyldigheten.

Skyldighet att lämna upplysningar m.m.

8 § På begäran av länsstyrelsen skall ägaren av ett företag eller en anläggning
lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar om anläggningen och
verksamheten som behövs för länsstyrelsens befattning med verkskydden.
Skyldigheten enligt första stycket skall också gälla i förhållande till
kommunen.

Utbildning av verkskyddspersonalen

9 § Utbildning och övning av verkskyddspersonalen skall genomföras av den
statliga myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får överlåta åt kommunen att genomföra utbildning och
övningar i stället för den statliga myndigheten. Detta får ske endast efter
överenskommelse med kommunen.

10 § Den myndighet som skall genomföra en utbildning eller en övning får medge
att ägaren av företaget eller anläggningen själv genomför utbildningen eller
övningen.

Kostnaderna för verkskyddet

11 § Ägaren av företaget eller anläggningen skall betala de kostnader för
verkskyddet som uppkommer på grund av åtgärder enligt 5 och 6 §§ samt 9 och 10
§§.
Ägaren av företaget eller anläggningen skall också betala ersättning för
tjänstgöring i verkskyddet till dem som är anställda hos honom.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av de kostnader som
ägaren skall betala för sådan utbildning och övning som genomförs av en
myndighet.

Ersättningsskyldighet för staten

12 § Om ett verkskydd har tagits i anspråk för uppgifter som inte rör det egna
företaget eller den egna anläggningen, har ägaren av företaget eller
anläggningen rätt till skälig ersättning av staten dels för de kostnader för
verkskyddspersonalen som betalats ut, dels för skada på materiel och annan
egendom, om skadan inte är ringa.
Anspråk på ersättning prövas på det sätt som föreskrivs i förfogandelagen
(1978:262).

7 kap. Skyddsrum och skyddade utrymmen

Inledande bestämmelser

1 § För att skydda befolkningen mot verkningarna av stridsmedel i de områden som
kan antas bli särskilt utsatta i krig skall det finnas skyddsrum och skyddade
utrymmen.
Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen besluta inom vilka områden i kommunen
det skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen. Kan enighet inte nås, skall
frågan hänskjutas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Av 3 kap. 8 § framgår att skyddsplanen skall innehålla uppgifter om skyddsrum
och skyddade utrymmen.

Skyddsrum

Beslut

2 § Kommunen beslutar om att skyddsrum skall byggas med ledning av skyddsplanen.
Skyddsrum skall byggas i den omfattning som kan ske med hänsyn till
tillgängliga medel och övriga omständigheter.

Register

3 § Kommunen skall föra register över samtliga skyddsrum i kommunen. Registret
skall innehålla uppgifter om skyddsrummens belägenhet, typ, storlek och
tillstånd. Är skyddsrummen avsedda för särskilda ändamål, skall även detta
anges.

Allmänna förutsättningar för skyddsrum

4 § Skyddsrummen skall placeras och utformas så att befolkningen efter varning
har möjlighet att hinna fram till skyddsrummen i tid och att uppehålla sig där
under den tid som behövs.

5 § Skyddsrummen skall företrädesvis byggas i utrymmen som under fredstid är
avsedda att användas för andra ändamål. Om detta inte kan ske, skall
skyddsrummen byggas så att de under fredstid kan användas för andra ändamål.
Skyddsrum som används för andra ändamal skall skyndsamt kunna ställas i
ordning.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela
ytterligare föreskrifter eller i särskilda fall besluta om skyddsrummens
utformning och utrustning.

Förberedelser för ytterligare skyddsrum

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att
förberedelser skall vidtas inom områden där skyddsrum skall byggas, så att
lämpliga utrymmen skyndsamt kan ställas i ordning till skyddsrum under skärpt
och högsta beredskap.

Anmälningsskyldighet för byggnadsåtgärder

8 § Den som inom en kommun där skyddsrum skall byggas avser att utföra sådana
byggnadsåtgärder som kräver bygglov enligt 8 kap. 1 § första stycket 1 - 4 plan-
och bygglagen (1987:10) skall anmäla detta till kommunen. Kommunen skall lämna
besked om skyddsrum skall byggas till den som gjort anmälan, och om så är
fallet, lämna uppgift om det antal personer som skall beredas plats i
skyddsrummet.
Besked som kommunen lämnat enligt första stycket gäller i två år eller, om
bygglov eller tillstånd enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen (1987:]0) har
meddelats, under samma tid som bygglovet eller tillståndet gäller. Kommunen får
ändra beskedet endast om den som gjort anmälan godtar ändringen.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får meddela
föreskrifter om undantag från anmälningsskyldigheten enligt första stycket.

9 § Bygglov eller tillstånd enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen (1987:10) får
inte lämnas förrän kommunen har lämnat besked enligt 8 § första stycket. Detta
gäller dock inte om regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen
beviljat undantag fran anmälningsskyldigheten enligt 8 § tredje stycket.

10 § Staten och landstinget skall, även i de fall då skyldighet att ansöka om
bygglov inte föreligger enligt 8 kap. 1 § andra stycket plan- och bygglagen
(1987:10), anmäla de avsedda byggnadsåtgarderna till kommunen.

11 § Vid prövningen av ansökan om bygglov skall kommunen se till att
byggnadsåtgärderna stämmer överens med det besked som har lämnats enligt 8 §
första stycket och med bestämmelserna i 4 och 5 §§ samt med föreskrifter eller
beslut som har meddelats med stöd av 6 §.

Ansvaret för att bygga, utrusta och underhålla skyddsrum

12 § Den som avser att utföra sådana byggnadsåtgärder som anges i 8 § skall
bygga och utrusta sådant skyddsrum som enligt kommunens beslut skall finnas i
byggnaden eller anläggningen, om inte annat föreskrivs i 14 och 15 §§.

13 § Ägaren av en byggnad eller annan anläggning där skyddsrum har byggts är
skyldig att vårda och underhålla skyddsrummet och dess utrustning.
Vad som anges i första stycket gäller också sådana byggda skyddsrum där bidrag
betalats ut av staten enligt 27 §.

14 § Om kommunen beslutar att skyddsrum skall finnas i befintliga byggnader
eller andra anläggningar, skall kommunen bygga, utrusta, vårda och underhålla
skyddsrummen om det inte är fråga om sådana byggnadsåtgärder som anges i 8 §
första stycket. Detsamma gäller för skyddsrum som skall byggas på mark som är
avsedd för gata, torg, park eller annan allmän plats.
Kommunen skall också, efter beslut av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, under skärpt och högsta beredskap ställa i ordning de
utrymmen som förberetts för skyddsrum.

15 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen besluta att ägaren eller
nyttjanderättshavaren till mark, byggnader eller andra anläggningar i stället
för kommunen skall vidta de åtgärder som anges i 14 §.

16 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där skyddsrum finns är
skyldig att efter anmodan av kommunen vidta de åtgärder som behövs för att
skyddsrummet skall få en tillfredsställande skyddsförmåga.

17 § Den som innehar en byggnad eller annan anläggning eller del därav med
nyttjanderätt får inte hindra ägaren att inrätta skyddsrum eller företa andra
åtgärder enligt detta kapitel.

Skyldighet att bereda plats i skyddsrum

18 § Ägaren eller innehavaren av en nyttjanderätt till en byggnad eller annan
anläggning där det finns skyddsrum är skyldig att under skärpt och högsta
beredskap bereda plats åt civilbefolkningen i skyddsrummet.

Skyltning

19 § Ägaren av en byggnad eller annan anläggning där det finns skyddsrum skall
genom skyltning av byggnaden eller anläggningen ge anvisning om var skyddsrummet
finns. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestammer får meddela
närmare föreskrifter om skyltningen.

Avveckling av skyddsrum

20 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, länsstyrelsen i fråga om redan byggda skyddsrum besluta att
skyldigheten enligt 13, 18 och 19 §§ inte längre skall gälla.
Berörda fastighetsägare och kommunen skall underrättas om beslut som avses i
första stycket. Kommunen skall avföra skyddsrum som berörs av beslutet från det
register som avses i 3 §.

Ersättning för att bygga, vårda och underhålla skyddsrum

21 § Den som skall bygga ett skyddsrum enligt 12 § får ersättning av staten
enligt 22 - 24 §§ för de merkostnader som uppkommer för att bygga och utrusta
samt vårda och underhålla skyddsrummet. Ersättningen bestäms och betalas ut av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

22 § Ersättningen från staten består av ett grundbelopp och ett tillägg till
grundbeloppet. Storleken av grundbeloppet och tilläggsbeloppet fastställs av
regeringen.

23 § Om ersättningen enligt 21 § blir oskäligt låg, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer besluta om högre ersättning.

24 § Om den som är berättigad till ersättning enligt 21 - 23 §§ inte är
redovisningsskyldig enligt lagen (1968:439) om mervärdeskatt, skall
ersättningsbeloppet räknas upp med sex tiondelar av den skattesats som enligt 13
§ den lagen gällde vid tidpunkten för slutbesiktningen.

25 § Den som skall vidta åtgärder enligt 15 § har rätt till ersättning av staten
för skäliga kostnader.
Den som efter anmodan av kommunen vidtagit åtgärder som anges i 16 § är
berättigad till ersättning av staten för de skäliga kostnader som åtgärden
föranlett. Ersättning lämnas dock inte för åtgärder som har föranletts av att
ägaren eftersatt vården och underhållet av skyddsrummet, gjort otillåtna ingrepp
i det eller på annat sätt varit försumlig.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om grunderna för ersättningen. Ersättningen bestäms och betalas ut
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Kommunen skall kontrollera skyddsrummen

26 § Kommunen skall regelbundet kontrollera att skyddsrummen i kommunen har en
tillfredsställande skyddsförmåga och se till att fel och brister åtgärdas av
ägaren till byggnaden eller anläggningen eller i fall som avses i 14 § av
kommunen.

Ersättning till kommunen för vissa kostnader

27 § Kommunen har rätt till ersättning för kostnader som uppkommer för kommunen
på grund av åtgärder enligt 14 § och 26 § i den mån kostnaderna kan anses
skäliga. Vid bestämmandet av ersättningen skall skälig hänsyn tas till det värde
som vidtagna åtgärder kan ha för byggnadens eller anläggningens användning i
fred.
Kommunen har rätt till förskott på ersättningen enligt de föreskrifter som
regeringen meddelar.
Ersättningen bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Bidrag för frivilligt byggda skyddsrum

28 § Var och en som vill bygga ett skyddsrum utan att vara skyldig att göra det
kan få bidrag av staten, om kommunen i förväg godkänner att skyddsrummet byggs
och medel till bidrag finns tillgängliga.
Bidraget bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Skyddade utrymmen

Allmänna förutsättningar för skyddade utrymmen

29 § Skyddade utrymmen skall byggas under skärpt och högsta beredskap.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock besluta att en
byggnad eller anläggning redan dessförinnan skall förses med ett skyddat
utrymme.
Av den skyddsplan som anges i 3 kap. 8 § 3 framgår behovet av skyddade utrymmen
i kommunen.

30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om skyddade utrymmens utformning och utrustning.

Kommunens ansvar för skyddade utrymmen

31 § Kommunen skall genom inventering, planläggning och andra åtgärder förbereda
byggandet av skyddade utrymmen. Kommunen skall också bistå ägaren till en
byggnad eller annan anläggning med att förse byggnaden eller anläggningen med
skyddade utrymmen.
Kommunen skall dessutom föra register över de byggnader där skyddade utrymmen
planlagts och vilka förberedelser som vidtagits.

Ägarens ansvar för skyddade utrymmen

32 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning är skyldig att bygga ett
skyddat utrymme där sådant utrymme skall finnas. Ägaren är också skyldig att
vårda och underhålla det skyddade utrymmet.

Ersättningsskyldighet för staten

33 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning har rätt till ersättning av
staten för skäliga kostnader för att bygga ett skyddat utrymme. Ersättningen
bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

34 § Kommunen har rätt till ersättning av staten för skäliga kostnader på grund
av åtgärder enligt 31 §. Ersättningen bestäms och betalas ut av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.

Skyldighet att bereda plats m.m.

35 § Vad som anges i 19 § skall också tillämpas på skyddade utrymmen.

8 kap. Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom m.m.

Varning och mörkläggning

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får ålägga ägaren av
en byggnad eller annan anläggning att
1. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs för
varning av dem som vistas i eller vid byggnaden eller anläggningen,
2. tåla att utrustning för varning av befolkningen installeras pa byggnaden
eller anläggningen,
3. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs för
mörkläggning av byggnaden eller anläggningen,
4. om det meddelas beslut om mörkläggning, se till att mörkläggningen
genomförs.
Är byggnaden eller anläggningen helt eller delvis upplåten med nyttjanderätt,
åligger det nyttjanderättshavaren att ha hand om utrustningen för mörkläggning
och, om det meddelas beslut om mörkläggning, se till att mörkläggningen
genomförs.

Besiktning

2 § Den som äger eller på annat sätt innehar en byggnad eller annan anläggning
är skyldig att låta länsstyrelsen eller kommunen besikta eller regelbundet
kontrollera byggnaden eller anläggningen för ändamål som har samband med
tillämpningen av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
denna lag.

Andra åtgärder

3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen eller
kommunen får under skärpt och högsta beredskap ålägga ägaren eller innehavaren
av viss egendom att tåla eller vidta annan åtgärd beträffande egendomen än som
förut sagts i denna lag, om åtgärden är av mycket stor betydelse för det civila
försvaret.

Skyldigheter för nyttjanderättshavare m.fl

4 § De skyldigheter som ägaren av en viss egendom har enligt denna lag skall
också gälla för den som innehar egendomen med fri förfoganderätt,
fideikommissrätt eller annan därmed jämförlig rätt.

5 § Kostnader för ägaren av en byggnad på grund av åliggande enligt denna lag
skall betalas av bostadsrättshavarna om byggnaden tillhör en
bostadsrättsförening. Detta galler oavsett vad som föreskrivs i bostads-
rättsföreningens stadgar.

6 § En nyttjanderättshavare är skyldig att på begäran av ägaren till en byggnad
eller annan anläggning betala ett skäligt bidrag till kostnader som ägaren får
på grund av åliggande enligt denna lag. Detta gäller dock endast om
1. ägaren inte kände till att åtgärderna skulle vidtas då nyttjanderättsavtalet
träffades eller senast kunde sägas upp och minst två år återstod av
nyttjanderätten då skyldigheten att vidta åtgarderna blev kända för ägaren, och
2. det kan anses uppenbart oskäligt att ägaren skall svara for hela kostnaden.

Förbud mot att använda samlingslokaler och skolor m.m.

7 § Länsstyrelsen och kommunen får meddela förbud mot att använda samlingslokal,
skola, förskola eller annan lokal för motsvarande ändamål under skärpt och
högsta beredskap, om inte skyddsrum finns för de personer som kan komma att
vistas i lokalen.

Skyldighet att lämna upplysningar m.m.

8 § Innehavaren av en byggnad eller annan anläggning samt den som i fråga om
förvaltning och skötsel företräder honom är skyldig att i frågor som rör
verksamhet enligt denna lag
1. lämna upplysningar till statliga och kommunala myndigheter om dem som bor
eller bedriver verksamhet i byggnaden eller anläggningen,
2. förmedla myndigheternas beslut och meddelanden till dem som anges i 1,
3. medverka vid åtgärder som föranleds av ransonering.
Samma skyldighet gäller också för arbetsgivare och deras foreträdare när det
gäller de anställda.

9 § Var och en är skyldig att på förfrågan av statlig eller kommunal myndighet
upplysa om huruvida och i vilken mängd han har egendom som kan behöva tas i
anspråk för verksamhet enligt denna lag.

Ersättningsskyldighet för staten

10 § Den som med stöd av 3 § ålagts att tåla eller vidta en viss åtgard har rätt
till skälig ersättning av staten för den kostna eller skada som han åsamkats.
När ersättningen bestäms, skall hänsyn tas till den nytta som åtgarden kan
medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, betalas ingen ersättning.
Anspråk på ersättning prövas på det sätt som föreskrivs i förfogandelagen
(1978:263).

9 kap. Utrymning samt ut- och inflyttningsförbud

Utrymning

l § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under skärpt och
högsta beredskap ålägga invånarna inom ett område att utrymma området och under
en bestämd tid uppehålla sig utanför detta
1. om området blivit eller kan antas bli utsatt för stridshandlingar och
utrymningen är nödvändig för att skydda befolkningen, eller
2. om det i området behöver vidtas militära åtgärder av synnerlig betydelse för
totalförsvaret.
Även kommunen får, i samråd med länsstyrelsen, besluta om utrymning, om denna
skall ske inom kommunen.
Föreskrifter om utrymning i samband med räddningsinsatser finns i 45 §
räddningstjänstlagen (1986:1102).

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får anvisa
uppehållsplats för dem som omfattas av utrymningsbeslutet och meddela
föreskrifter för vistelsen på uppehållsplatsen.
Om kommunen fattat beslut om utrymning, får kommunen anvisa uppehållsplats och
meddela föreskrifter för vistelsen där.

3 § Bestämmelser om rätt för dem som omfattas av ett utrymningsbeslut att få
bistånd, inkvarteringsbostad m.m. finns i 10 och 11 kap.

Utflyttningsförbud

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under skärpt och
högsta beredskap meddela förbud för dem som uppehåller sig inom ett visst område
att lämna detta (utflyttningsförbud).
Om det har meddelats beslut om utrymning av ett visst område, får den myndighet
som meddelat beslutet också besluta om utflyttningsförbud för dem som finns inom
området men inte omfattas av utrymningsbeslutet.

5 § Utflyttningsförbud får meddelas endast om en utflyttning väsentligt skulle
försvåra åtgärder av synnerlig betydelse för totalförsvaret inom området eller
om den är förenad med uppenbar livsfara.

Inflyttningsförbud

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under skärpt och
högsta beredskap meddela förbud för dem som inte bor inom ett visst område att
annat än tillfälligt uppehålla sig inom området (inflyttningsförbud).

7 § Inflyttningsförbud får meddelas endast om det föreligger sådana förhållanden
som anges i 5 §.

10 kap. Skyldigheter för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner i samband
med utrymning och flyktingmottagning m.m.

Skyldighet att ta hand om utrymmande och flyktingar

1 § Under skärpt och högsta beredskap är kommunen och landstinget skyldiga att
hjälpa, vårda och på annat sätt ta hand om invånare från andra kommer och
landsting samt flyktingar, på samma sätt som gäller för de egna medlemmarna av
kommunen och landstinget.
Inskränkningar i skyldigheterna enligt första stycket kan gälla på grund av att
vistelsen i kommunen eller landstinget upphör när det inte längre råder skärpt
eller högsta beredskap eller på grund av särskilda föreskrifter i lag eller
annan författning.

2 § Under skärpt och högsta beredskap är den kyrkliga kommunen skyldig att utöva
verksamhet för invånare från andra kyrkliga kommuner samt flyktingar på samma
sätt som gäller för dem som bor inom den kyrkliga kommunen.

Lokal kristidsförvaltning

3 § Kommunen skall under skärpt och högsta beredskap eller när ransoneringslagen
(1978:268) i annat fall skall tillämpas, i den omfattning som regeringen
bestämmer,
1. vidta nödvändiga åtgärder för att befolkningen och produktionen skall få de
viktiga varor som behövs,
2. medverka vid allmän prisreglering och ransonering,
3. medverka vid genomförandet av åtgärder i övrigt som år viktiga för
folkförsörjningen.

Skyldighet att hjälpa andra kommuner och landsting

4 § Kommuner och landsting som i större omfattning får ta emot befolkning från
andra kommuner och landsting på grund av beslut om utrymning eller av mycket
allvarliga förhållanden som orsakats av krig eller krigsfara har rätt till
hjälp i skälig omfattning från den ankommande befolkningens hemortskommuner och
landsting. Hjälpen skall främst bestå av personal och utrustning.
Kan kommunerna eller landstingen inte enas om hjälpen, får länsstyrelsen i det
län varifrån befolkningen kommer besluta om hjälpens storlek.

5 § Om en för försvarsansträngningarna viktig uppgift, som det åligger kommunen
eller landstinget att utföra, blir oskäligt betungande till följd av krigsskada
eller andra mycket allvarliga förhållanden som orsakats av krig eller
krigsfara, är andra kommuner och landsting skyldiga att lämna hjälp i den
omfattning som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

11 kap. Skyldighet för enskilda att upplåta inkvarteringsbostad

Skyldighet att upplåta bostad

l § Under skärpt och högsta beredskap är ägaren eller innehavaren av en byggnad
eller bostadslägenhet (inkvarteringsvärd) skyldig att efter beslut av kommunen
upplåta bostad för den som på grund av utrymning, krigsskada eller annan därmed
jämförlig händelse behöver en bostad (inkvarteringsbostad).
Inkvarteringsvärden är skyldig att låta de inkvarterade använda den utrustning
som finns i bostaden och som är nödvändig för att tillgodse de inkvarterades
dagliga behov.

Kommunen beslutar om inkvarteringsbostad

2 § Beslut enligt 1 § skall meddelas av den kommun där bostaden finns.
Ett sådant beslut får meddelas endast om behovet av bostad inte kan tillgodoses
på annat lämpligt sätt. Beslutet får inte medföra större olägenhet för
inkvarteringsvärden än som är nödvändigt och får inte avse utrymmen som är
absolut nödvändiga för inkvarteringsvärden och hans familj eller någon
närstående till honom.

Inkvarteringsersättning och ersättning för skada

3 § Inkvarteringsvärden har rätt till skälig ersättning av kommunen för
inkvarteringsbostaden.

4 § Om bostaden eller dess utrustning skadas i samband med att den används som
inkvarteringsbostad, är den skadelidande berättigad till skälig ersättning av
kommunen. Är skadan ringa, betalas ingen ersättning.

5 § Ersättningen fastställs enligt de grunder som anges i förfogandelagen
(1978:262).
Kommunen bestämmer ersättningen, om denna skall fastställas enligt taxa. I
annat fall bestäms ersättningen av den lokala värderingsnämnden.

Vägran att upplåta inkvarteringsbostad

6 § Om ägaren eller innehavaren av en byggnad eller bostadslägenhet vägrar att
upplåta inkvarteringsbostad, får kommunen förelägga ägaren eller innehavaren att
upplåta bostaden. Föreläggandet får förenas med vite.
Följs inte föreläggandet, får kommunen begära handräckning hos polismyndigheten
för att få tillträde till inkvarteringshostaden.

Upphävande av beslut

7 § Om inkvarteringsvärden begär det, skall kommunen upphäva ett beslut om
inkvarteringsbostad, om beslutet inte längre behövs eller om det medför särskild
olägenhet för inkvarteringsvärden.

12 kap. Säkerhetsskydd i kommuner och landsting

Inledande bestämmelse

l § Kommunen skall se till att det inom dess verksamhetsområde finns ett
tillfredsställande säkerhetsskydd i frågor av betydelse för totalförsvaret eller
Sveriges säkerhet i övrigt.
Vad som föreskrivs om kommunen i 1 - 4 §§ gäller också landstinget och den
kyrkliga kommunen.

Krav på svenskt medborgarskap m.m.

2 § En kommunal tjänst vars befattningshavare i inte ringa omfattning får del av
sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller Sveriges
säkerhet i övrigt, får endast innehas av den som är svensk medborgare och
pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Med tjänst avses också uppdrag hos kommunen.
Föreskrifter om krav på svenskt medborgarskap för förtroendevaldas deltagande i
handläggningen av vissa ärenden finns i 2 kap. l3 a § och 3 kap. 9 a §
kommunallagen (1977:179).

Personalkontroll

3 § Kommunen får, enligt de bestämmelser som meddelas i personalkontrollagen
(199x:xxx), inhämta de upplysningar som krävs för att bedöma om en person är
pålitlig från säkerhetssynpunkt.

Bemyndigande

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall, efter samråd
med kommunen, meddela närmare föreskrifter om vilka tjänster som avses i 2 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de
ytterligare föreskrifter som behövs för säkerhetsskyddet.

Tystnadsplikt

5 § Den som på grund av någon bestämmelse i denna lag har fått kännedom om en
persons eller ett företags affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av
betydelse för folkförsörjningen eller för Sveriges säkerhet får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han fått kännedom om.
I fråga om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen
(1980:100).

13 kap. Förfoganderätt och andra särskilda bestämmelser

Näringsidkares och andras medverkan i totalförsvaret

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om att
allmänheten, företag, organisationer eller andra sammanslutningar skall medverka
vid övningar av betydelse för totalförsvaret.

2 § Om näringsidkares och andras medverkan i totalförsvaret finns närmare
bestämmelser i lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare,
arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen.

Föreskrifter om varning och om mörkläggning

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om varning och om mörkläggning under skärpt och högsta beredskap.

Veterinärverksamhet

4 § Regeringen får meddela föreskrifter om den civila veterinärverksamhetens
organisation under skärpt och högsta beredskap.
Staten skall vara huvudman för den omorganiserade civila veterinärverksamheten.
Med civil veterinärverksamhet avses den veterinärverksamhet som står under
lantbruksstyrelsens eller statens livsmedelsverks inseende.

Förfoganderätt i totalförsvaret

5 § I förfogandelagen (1978:262) och expropriationslagen (1972:719) finns
bestämmelser om rätt att genom förfogande ta i anspråk egendom som skall
användas i totalförsvaret.

Undanförsel och förstöring

6 § Bestämmelser om undanförsel och förstöring finns i lagen (1961:655) om
undanförsel och förstöring.

Undantag från denna lag

7 § Vad som föreskrivs i denna lag skall inte tillämpas om motsvarande
förhållanden regleras i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar m.m.
Om förhållanden som avses i denna lag får regeringen meddela särskilda
föreskrifter i fråga om byggnader eller andra anläggningar som är avsedda för
försvarsmaktens behov.

14 kap. Påföljder m.m.

Påföljder

l § Till böter högst ettusen kronor skall den dömas som är civilpliktig och
l. utan giltigt skäl uteblir från uttagningsförrättning som han har kallats
tlll,
2. med giltigt skäl uteblir från sådan förrättning men inte anmäler detta
enligt 4 kap. 17 § första stycket,
3. inte lämnar sådana upplysningar som anges i 4 kap. 16 §.

2 § Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som
1. är civilpliktig eller frivilligt uttagen till tjänstgöring och uppsåtligen
av oaktsamhet inte inställer sig till tjänstgöringen eller håller sig undan från
den,
2. under civilpliktstjänstgöring inte lyder en förmans order,
3. under civilpliktstjänstgöring är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller
annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste anses vara
nedsatt,
4. under civilpliktstjänstgöringen på annat sätt inte fullgör sina skyldigheter
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,
5. uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa ej fullgör vad som åligger
honom enligt 8 kap. 3, 8 eller 9 § eller som vägrar att upplåta
inkvarteringsbostad enligt 11 kap. 1 §,
6. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter om
förhållanden som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,
7. uppsåtligen eller av oaktsamhet vanvårdar egendom som han har tagit emot av
en myndighet för totalförsvarets räkning.

3 § Om ett brott enligt 2 § är att anse som grovt, döms till fängelse lägst sex
månader och högst fyra år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet har
begåtts under tid då det råder högsta beredskap eller annars under sådana
förhållanden att brottet medfört särskilt men för Sveriges försvar.

4 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i andra fall än som
anges i detta kapitel inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Hämtning

5 § Den som utan giltigt skäl uteblir från civilpliktstjänstgöring som han har
kallats till eller som avviker från sådan tjänstgöring, får på begäran av
länsstyrelsen eller kommunen genom polismyndighetens försorg hämtas på egen
bekostnad.

Vite

6 § Kommunen eller länsstyrelsen får i angelägenheter, som den skall besluta om
enligt denna lag, förelägga lämpligt vite när någon inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag.

Förverkande

7 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall förklaras
förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

15 kap. Överklagande av beslut

1 § Beslut som kommunen har meddelat enligt denna lag eller enligt föreskrifter
som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas hos länsstyrelsen, om inte
annat föreskrivs i 3 - 5 eller 9 §.

2 § Beslut som länsstyrelsen har meddelat enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får, om inte annat föreskrivs i
3, 4 eller 9 §, överklagas till den myndighet som regeringen bestämmer.

3 § Beslut om uttagning till civilpliktstjänstgöring får överklagas hos
totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.
Tjänstepliktsnämndens beslut får inte överklagas.

4 § Beslut av kommunen om föreläggande av vite får överklagas hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut i fraga om skyddsrum och skyddade utrymmen och om
föreläggande av vite får överklagas hos kammarrätten.

5 § Beslut av kommunen enligt 11 kap. 5 § andra stycket får överklagas hos den
lokala värderingsnämnden. Värderingsnämndens beslut i ett överklagat ärende får
inte överklagas.
Den lokala värderingsnämndens beslut i andra fall enligt 11 kap. 5 § andra
stycket får överklagas hos riksvärderingsnämnden.
Riksvärderingsnämndens beslut får inte överklagas.

6 § Beslut som meddelats av en central myndighet i ett överklagat ärende får
inte överklagas.
Andra beslut av central myndighet får överklagas hos regeringen, om inte annat
föreskrivs i 9 §.

7 § En central myndighet får till regeringen överlämna sin prövning av ett
överklagat ärende, om myndigheten bedömer att ärendet är av särskild vikt.

8 § Under skärpt och högsta beredskap skall ett beslut som en kommun eller en
statlig myndighet meddelat enligt denna lag gälla omedelbart, om inte annat
bestäms i beslutet.

9 § Beslut som meddelats med stöd av följande bestämmelser får inte överklagas,
nämligen 1 kap. 8 §, 6 kap. 1 § andra stycket, 8 kap. 7 §, 9 kap. och 10 kap. 5
§.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1992.
2. Genom lagen upphävs
- civilförsvarslagen (1960:74),
- lagen (1964:47) om krigshjälp,
- lagen (1964:63) om kommunal beredskap,
- lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m.,
- lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,
- lagen (1981:292) om tjänsteplikt for hälso- och sjukvårdspersonal samt
veterinärpersonal m.m.,
- lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap,
- lagen (1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra
utanför civilförsvaret.
3. Den som har fullgjort utbildning eller övning med civilförsvarsplikt enligt
civilförsvarslagen (1960:74) eller lagen (1984:272) om skyldighet för
civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret eller med
tjänsteplikt enligt lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjuk-
vårdspersonal samt veterinärpersonal m.m. får tillgodoräkna sig nämnda
tjänstgöring vid beräkningen av tid för tjänstgöring enligt de nya be-
stämmelserna.
4. För det arbete med planläggning och andra beredskapsförberedelser som
kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och enskilda har fullgjort före lagens
ikraftträdande gäller äldre ersättningsbestämmelser.
5. På beslut som lämnats om byggande av skyddsrum enligt 32 §
civilförsvarslagen (1960:74) skall de nya bestämmelserna gälla.
6. Om någon har begått brott enligt någon av de upphävda lagarna, skall
straffet utdömas enligt äldre lag om inte straffet är lindrigare enligt den nya
lagen.
7. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande av beslut som meddelats
före lagens ikraftträdande.
8. Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de gamla lagarna
eller till en föreskrift i dessa som har ersatts med en föreskrift i den nya
lagen, tillämpas i stället den nya lagen eller den nya föreskriften.
2 Förslag till
Lag om överföring av vissa uppgifter till kontraktsprosterna under skärpt och
högsta beredskap

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Om förbindelserna under skärpt och högsta beredskap inte kan upprätthållas
mellan stiftsstyrelsen eller domkapitlet och pastoraten i ett kontrakt inom
stiftet, får kontraktsprosten från stiftsstyrelsen eller domkapitlet överta
uppgifterna att
1. ändra eller upphäva tjänstgöringsföreskrifter som stiftsstyrelsen eller
domkapitlet har meddelat för prästerna i ett pastorat inom kontraktet eller för
någon annan präst som tjänstgör inom kontraktet,
2. bevilja en präst i kontraktet befrielse från skyldigheten att bo i en
anvisad tjänstebostad under de förutsättningar som anges i 49 § tredje stycket
prästanställningslagen (1988:184),
3. förordna icke prästvigda tjänstebiträden åt präster inom kontraktet,
4. förordna vikarie för präster inom kontraktet,
5. entlediga präster inom kontraktet.
När förbindelserna till stiftsstyrelsen och domkapitlet åter kan upprättas
skall kontraktsprosten omedelbart anmäla de beslut som har fattats med stöd av
första stycket till stiftsstyrelsen och domkapitlet.

2 § Vid förhinder för kontraktsprosten skall vad som sägs om denne i 1 § i
stället gälla den till levnadsåldern äldste i tjänst varande kyrkoherden inom
kontraktet.

3 § Även om förbindelserna till stiftsstyrelsen respektive domkapitlet under
skärpt och högsta beredskap kan upprätthållas, får stiftsmyndigheten till en
kontraktsprost helt eller delvis föra över de uppgifter som anges i l §, om det
föreligger risk att förbindelserna med pastoraten kan komma att brytas.

4 § Ett beslut som en kontraktsprost eller en kyrkoherde har meddelat med stöd
av 1 § första stycket 1 - 3 och 5 får överklagas på det sätt som föreskrivs om
överklagande av beslut av domkapitlet i frågan. Ett beslut om förordnande av
vikarie enligt 1 § 4 får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

3 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 1 §, 22 kap. 6 och 10 §§ brottsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.
1§[2]

Detta kapitel träder i Detta kapitel skall
tilllämpning när riket kommer i tillämpas under högsta
krig. beredskap.
Om riket är i krigsfara
eller om det råder sådana Om förutsättningarna för
utomordentliga beslut om skärpt
förhållanden som är beredskap föreligger, får
[6~föranledda av krig eller regeringen föreskriva att
av krigsfara som riket kapitlet skall tillämpas.
har befunnit sig i, får
regeringen föreskriva
att kapitlet skall
tillämpas.

22 kap.
6 §[3]

Den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med
främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den
internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, skall dömas för
folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Sådana svåra överträdelser är
bland andra
1. att använda stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten,
2. att missbruka 2. att missbruka Förenta
kännetecknet röda Nationernas kännetecken,
korset, Förenta kännetecken som avses i
Nationernas kännetecken, lagen (1953:771) om
civilförsvarets inter- skydd för vissa
nationella kännetecken, internationella
parlamentära flaggor kännetecken, parlamentära
eller att med hjälp av flaggor eller andra
förrädiskt förfarande av internationellt erkända
något annat slag döda kännetecken eller att med
eller skada en hjälp av förrädiskt
motståndare, förfarande av något annat
slag döda eller skada en
motståndare,
3. att anfalla civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick,
4. att inleda ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet kommer
att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civilpersoner eller
civil egendom,
5. att inleda anfall mot anläggningar eller installationer som åtnjuter
särskilt folkrättsligt skydd,
6. att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande,
att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras motparts
väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civilpersoner friheten,
7. att, i andra fall än som anges i 1 - 6, godtyckligt och i stor omfattning
förstöra eller tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folkrättsligt
skydd.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid.
Vid bedömmande om brottet är grovt skall särskilt bektas, om det har förövats
genom ett stort antal skilda handlingar eller om många människor dödats eller
skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit på grund av brottet.
Om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, skall också hans
förman dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort
vad som ankommit på honom för att förhindra detta.

10 §[1]

Om riket är i krigsfara Under skärpt och högsta
eller om det råder sådana beredskap får regeringen
utomordentliga föreskriva att vad som
förhållanden som är sägs i 19 kap. och detta
föranledda av krig eller kapitel för den händelse
av krigsfara som riket att riket är i krig skall
har befunnnit sig i, får tillämpas. Föreskriften
regeringen föreskriva skall av regeringen upp-
att vad som sägs i 19 hävas, när sådana
kap. och detta kapitel förhållanden inte längre
för den händelse att föreligger.
riket är i krig skall
tillämpas. Föreskriften
skall av regeringen
upphävas, när sådana
förhållanden inte längre
föreligger.
Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande makt
utan att militärt motstånd förekommer, skall vad som i de nämnda kapitlen samt i
21 kap. sägs om rikets försvar tillämpas på motståndsverksamheten och vad som
sägs om fienden tillämpas på ockupationsmakten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

**Fotnot**
[2]Senaste lydelse 1986:645.

[3]Senaste lydelse 1986:645.

[1]Senaste lydelse 1986:645.
4 Förslag till
Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §

Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med
hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra
olyckshändelser,
2. skyddsåtgärder för 2. åtgärder för att skydda
civilförsvaret, befolkningen mot och
begränsa verkningarna av
stridshandlingar,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygieniska
förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att
använda området,
6. förändringar och kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall det
finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjlighet
att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

Denna lag träder i kraft 1 januari 1992.

5 Förslag till
Lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)

Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen (1986:1102)
dels att 64 § skall upphöra att gälla,
dels att 63 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
63 §
Under krig och när det För verksamheten enligt
annars råder denna lag under skärpt
civilförsvarsberedskap och högsta beredskap
skall räddningsnämndens finns ytterligare
uppgifter övertas av bestämmelser i lagen
kommunstyrelsen och (1992:00) om civilt
räddningskårens uppgifter försvar.
övertas av civilförsvars-
organisationen i kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare,
arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i total-
försvarsplaneringen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Ägare eller innehavare Ägare eller innehavare
av industriella av industriella
anläggningar, andra nä- anläggningar, andra nä-
ringsidkare, ringsidkare samt sådana
myndigheter samt arbets-
arbetsgivarorganisationer givarorganisationer och
och arbets-
arbetstagarorganisationer tagarorganisationer som
som avses i lagen avses i 6 § lagen
(1976:580) om (1976:580) om medbe-
medbestämmande i stämmande i arbetslivet,
arbetslivet, är skyldiga är skyldiga att på begäran
att på begäran av den av den myndighet som
myndighet som regeringen bestämmer
regeringen förordnar (totalförsvarsmyndighet),
(totalförsvarsmyndighet), delta i
delta i totalförsvarsplaneringen
totalförsvarsplaneringen enligt bestämmelserna i
enligt bestämmelserna i denna lag.
denna lag.
Lagen gäller inte Lagen gäller inte
statliga myndigheter statliga, kommunala och
och inte heller den som landstingskommunala
i stället omfattas av myndigheter och inte
särskilda föreskrifter för heller den som i stället
totalförsvaret. omfattas av särskilda
föreskrifter för
totalförsvaret.

2 §
Ägare eller innehavare Ägare eller innehavare
av industriellla av industriella
anläggningar och andra anläggningar och andra
näringsidkare samt näringsidkare skall lämna
myndigheter skall lämna de upplysningar om
de upplysningar om personal, lokaler,
personal, lokaler, maskiner och annan
maskiner och annan utrustning, produktion,
utrustning, produktion, förbrukning av energi,
förbrukning av energi, råvaror och andra
råvaror och andra förnödenheter,
förnödenheter, lager- lagerhållning, inköp,
hållning, inköp, leveranser och annat
leveranser och annat dylikt som totalförsvars-
dylikt som myndigheterna behöver för
totalförsvars- sitt planeringsarbete
myndigheterna behöver för samt, om det behövs, i
sitt planeringsarbete övrigt medverka vid
samt, om det behövs, i planeringen av de egna
övrigt medverka vid uppgifterna inom
planeringen av de egna totalförsvaret.
uppgifterna inom
totalförsvaret.
Den som på grund av bestämmelserna i första stycket har fått utföra arbete som
har medfört betydande kostnader, kan få ersättning för detta av allmänna medel.
Kan överenskommelse om ersättningen inte träffas med den myndighet som har
begärt arbetet, skall frågan hänskjutas till avgörande av skiljemän enligt lagen
(1929:145) om skiljemän. Skiljemännen avgör om ersättning skall utgå och
bestämmer i så fall ersättningens storlek.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

7 Förslag till
Lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 7 §§ förfogandelagen (1978:262) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §

Kommer riket i krig, Under högsta beredskap
träder 4 - 6 §§ i skall bestämmelserna i 4
tillämpning. -- 6 §§ tilllämpas.

2 §
Regeringen får föreskriva att 4 - 6 §§ helt eller delvis skall tillämpas från
den tidpunkt som regeringen bestämmer,
1. om riket är i 1. om förutsättningarna
krigsfara, för beslut om skärpt
beredskap föreligger,
2. om det är nödvändigt
2. om det råder sådana att med hänsyn till
förhållanden som är försvarsberedskapen
föranledda av krig eller inkalla värnpliktiga till
av krigsfara vari riket tjänstgöring med stöd av 27 §
har befunnit sig och om 2 mom. eller 28 § 1 mom.
det tillföljd av dessa värnpliktslagen
förhållanden föreligger (1941:967).
knapphet eller
betydande fara för
knapphet inom riket på
egendom av vikt för
totalförsvaret eller
folkförsörjningen, om det
befinnes nödvändigt att
med hänsyn till
försvarsberedskapen in-
kalla värnpliktiga till
tjänstgöring med stöd av
27 § 2 mom. eller 28 § 1
mom. värnpliktslagen
(1941:967).
Föreskrift enligt första stycket skall underställas riksdagens prövning inom
en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår, från början av
närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen ej
föreskriften inom två månader från det underställning skedde, upphör
föreskriften att gälla.

7 §
Om förfogande beslutar Om förfogande beslutar
regeringen eller regeringen eller efter
myndighet som rege- regeringens
ringen bestämmer. bemyndigande, kommuner,
Förfogande över egendom landsting eller statliga
skall riktas mot bestämd myndigheter. Förfogande
ägare eller innehavare över egendom skall riktas
av egendom. I fall som mot en bestämd ägare eller
avses i 1 § eller 2 § innehavare av
första stycket 1 eller 2 egendomen. I fall som
får dock regeringen avses i 1 § eller 2 §
föreskriva om förfogande första stycket 1 eller 2
som avser alla eller får dock regeringen
viss krets av ägare och föreskriva om förfogande
innehavare av egendom som avser alla eller en
av det slag som viss krets av ägare och
förfogandet gäller. innehavare av egendom av
det slag som förfogandet
gäller.
Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslutas av den
myndighet som har rätt att besluta om förfogandet.
Om förfogande göres för annans räkning än statens, gäller vad som i denna lag
sägs om staten i tillämpliga delar den för vars räkning förfogandet sker.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[1]

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på
1. den som fullgör 1. den som fullgör
tjänstgöring eller tjänstgöring eller genomgår
genomgår utbildning utbildning eller
eller inskrivningsprövning
inskrivningsprövning enligt värnpliktslagen
enligt värnpliktslagen (1941:967), lagen
(1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri
(1966:413) om vapenfri tjänst, lagen (1992:00)
tjänst, om civilt försvar eller
civilförsvarslagen lagen (1992:00) om
(1960:74), 6 § lagen skyldighet att tjänstgöra
(1981:292) om med ordnings- och
tjänsteplikt för hälso- bevakningsuppgifter,
och sjukvårdpersonal
samt veterinärpersonal
m.m. eller lagen (1984:272) om
skyldighet för
civilförsvarspliktiga
att tjänstgöra utanför
civilförsvaret,
2. den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med räddningskår enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102) eller i räddningstjänst enligt 11 kap. 1 §
andra stycket luftfartslagen (1957:297),
3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som avses i 12
§ lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, i ett hem som
avses i 11 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall samt den som
är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.
Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilligt
deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som avses i
första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på
människor eller egendom eller i miljön.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1986:1106.
9 Förslag till
Lag om ändring i kommunallagen (1977:179)

Härigenom föreskrivs att det i kommunallagen (1977:179) skall införas två nya
paragrafer, 2 kap. 13 a § och 3 kap. 9 a §, av följande lydelse.

2 kap.

13 a § Endast sådan ledamot i fullmäktige som är svensk medborgare får delta i
handläggningen av ärenden som i inte ringa omfattning innehåller
sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller Sveriges
säkerhet i övrigt.

3 kap.

9 a § Endast sådan ledamot i styrelsen eller annan nämnd som är svensk
medborgare får delta i handläggningen av ärenden som i inte ringa omfattning
innehåller sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller
Sveriges säkerhet i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

10 Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs i fråga om vapenlagen (1973:1176)[1]
dels att 46 § skall upphöra att gälla,
dels att 45 § skall ha följande Iydelse,

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
45 §
Bestämmelserna i 5 § gäller ej innehav av skjutvapen som överlämnats från
staten till
1. statlig tjänsteman 1. en statlig tjänsteman
eller person som tillhör eller person som tillhör
försvars-, civilförsvars- försvars- eller
eller polisväsendet om polisväsendet om denne är
denne är skyldig att skyldig att inneha vapen
inneha vapen för tjänst- för tjänsten,
en,
2. sammanslutning, beträffande vilken regeringen förordnat därom,
3. den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel.
Utan hinder av 5 och 6 §§ Den till vilken vapen
får skjutvapen vidare överlämnats med stöd av
överlämnas för första stycket är även
verkskyddsändamål till berättigad att utan
den som är krigsplacerad tillstånd från staten
i verkskyddets ord- förvärva behövlig
nings- och ammunition till vapnet.
bevakningstjänst med
skyldighet enligt
gällande specialplan att
vara utrustad med
skjutvapen. Den till
vilken vapen överlämnats
med stöd av första eller
andra stycket är även be-
rättigad att utan
tillstånd från staten
förvärva behövlig ammuni-
tion till vapnet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1981:1360.
11 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella
kännetecken[1] samt 4 § i lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om skydd för vissa Lag om skydd för vissa
internationella internationella
sjukvårdsbeteckningar kännetecken.
och förcivilförsvarets
internationella
kännetecken.
4 §[2]

Civilförsvarets Det internationella
internationella kännetecken för
kännetecken, bestående av civilförsvar som avses i
en liksidig blå triangel artikel 66 i
mot orangefärgad tilläggsprotokoll I till
bakgrund, må icke Genèvekonventionerna den
offentligen brukas utan 12 augusti 1949 rörande
medgivande av skydd för offren i
regeringen eller internationella väpnade
myndighet, som konflikter, bestående av
regeringen bestämmer. en liksidig blå triangel
mot oragefärgad bakgrund,
får inte användas
offentligt utan
medgivande av regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:74.

[2]Senaste lydelse 1979:74.
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar m. m.

Härigenom föreskrivs att i 4, 15 och 16 §§ lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. [1] ordet "civilförsvaret" skall
bytas ut mot "befolkningsskyddet och räddningstjänsten".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1978:163.
Senaste lydelse av
15 § 1982:488.
16 § 1982:488.
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Det civila
försvaret

Justitiekanslern, Hovrätten för nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping,
Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Försvarets civilförvaltning,
Fortifikationsförvaltningen, Värnpliktsverket, Försvarets sjukvårdsstyrelse,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Styrelsen för
psykologiskt försvar, Försvarets forskningsanstalt, Civilbefälhavaren i Södra
civilområdet, Civilbefälhavaren i Östra civilområdet, Civilbefälhavaren i övre
Norrlands civilområde, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket,
Televerket, Transportrådet, Statens järnvägar, Luftfartsverket, Sjöfartsverket,
Byggnadsstyrelsen, Statens pris- och konkurrensverk, Göteborgs universitet,
Skolöverstyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Statens livsmedelsverk, Statens
jordbruksnämnd, Arbetsmarknadsstyrelsen, Länsarbetsnämnden i Kalmar län, Statens
invandrarverk, Plan- och bostadsverket, Statens lantmäteriverk, Statens indu-
striverk, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelsen
i Stockholm län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Gotlands
län, Länsstyrelsen i Malmöhuslän, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i
Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens
län, Svenska kyrkans centralstyrelse, Statens energiverk, Statens
vattenfallsverk, Justitieombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, Uppsala läns
landsting, Södermanlands läns landsting, Östergötlands läns landsting,
Skaraborgs läns landsting, Malmöhus läns landsting, Jämtlands läns landsting,
Västerbottens läns landsting, Norrbottens läns landsting, Stockholms kommun,
Sollentuna kommun, Täby kommun, Södertälje kommun, Uppsala kommun, Nyköpings
kommun, Norrköpings kommun, Jönköpings kommun, Växjö kommun, Oskarshamns kommun,
Gotlands kommun, Karlskrona kommun, Karlshamns kommun, Kristianstads kommun,
Malmö kommun, Helsingborgs kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Borås
kommun, Mariestads kommun, Filipstads kommun, Årjängs kommun, Örebro kommun,
Hallsbergs kommun, Västerås kommun, Borlänge kommun, Gävle kommun, Sundsvalls
kommun, Timrå kommun, Härjedalens kommun, Skellefteå kommun, Haparanda kommun,
Kalix kommun, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund, Sveriges frikyrkoråd, Centralförbundet Folk
och Försvar, Frivilligorganisationernas samarbetskommitté, Tjänstemännens
Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sveri-
ge, Svenska Arbetsgivarföreningen, Svenska Brandförsvarsföreningen, Sveriges
Civilförsvarsförbund och Svenska röda korset.
Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om civilt försvar

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga
kommunernas ansvar inom det civila försvaret. Lagen innehåller också
bestämmelser om hemskydd, verkskydd och befolkningsskydd.

2 § Med befolkningsskydd avses åtgärder för att skydda befolkningen och civil
egendom från krigets verkningar. Sådana åtgärder är
1. utrymning och inkvartering,
2. tillhandahållande och iordningställande av skyddsrum och
skyddade utrymmen,
3. tillhandahållande av andningsskydd,
4. mörkläggning,
5. information om självskydd,
6. kompletterande åtgärder som är nödvändiga för att verksamhet
enligt denna paragraf skall kunna bedrivas.

3 § Bestämmelserna i 5 - 8 kap. skall inte tillämpas på militär verksamhet eller
på anläggningar som är avsedda för sådan verksamhet. Detsamma gäller
anläggningar som är avsedda för ledningen av rikets försvar.

4 § Vad som föreskrivs i denna lag skall inte tillämpas om annat sägs i lagen
(1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.

5 § Vad som föreskrivs i denna lag om landsting skall också tillämpas på
kommuner som inte tillhör något landsting.

2 kap. Beredskapsförberedelser

Ansvaret för beredskapsförberedelser m.m.

1 § Kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna skall vidta de
beredskapsförberedelser som behövs för den kommunala verksamheten under höjd
beredskap.
Kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen ansvarar inom kommunen respektive
landstinget för att beredskapsförberedelserna får en enhetlig inriktning och
genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Inom den kyrkliga kommunen ligger detta
ansvar på kyrkorådet eller motsvarande organ.
Beredskapsförberedelserna skall genomföras i samverkan med berörda statliga
myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner. Den kyrkliga kommunen
skall också samverka med övriga trossamfund inom den kyrkliga kommunen.

2 § Kommunen skall verka för att beredskapsförberedelserna för den civila
verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, landstinget, kyrkliga
kommuner samt organisationer och företag får en enhetlig inriktning och för att
samverkan kommer till stånd mellan dem. Detta gäller dock endast i fråga om
sådan verksamhet som är av betydelse för kommunen.

3 § Stiftsstyrelsen skall inom stiftssamfälligheten verka för att de kyrkliga
kommunernas beredskapsförberedelser genomförs på ett ändamålsenligt sätt och med
en enhetlig inriktning. Stiftsstyrelsen skall samråda med domkapitlet.

4 § Varje kommun, landsting och kyrklig kommun skall medverka i sådan
utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelserna och som genomförs av
något annat sådant organ eller av en statlig myndighet och som berör kommunen,
landstinget eller den kyrkliga kommunen.

5 § Kommunen skall hålla den myndighet som regeringen bestämmer underrättad om
de beredskapsförberedelser som vidtagits och om de övriga förhållanden som har
betydelse för det civila försvaret i kommunen.

Ersättningsskyldighet för staten

6 § Staten skall ersätta kommunerna för kostnaderna för beredskaps-
förberedelserna enligt detta kapitel. Ersättningen skall bestämmas med
utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och risker i krig.
Staten skall ersätta landstingen för kostnaderna för sådan utbildning
som utgör ett led i beredskapsförberedelserna.
Ersättningen bestäms och betalas ut av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

3 kap. Verksamhet under höjd beredskap

1 § Under höjd beredskap ansvarar kommunstyrelsen för ledningen av den del av
det civila försvaret som ankommer på kommunen.
Kommunstyrelsen skall under höjd beredskap också verka för att sådan verksamhet
som sägs i 2 kap. 2 § får en enhetlig inriktning och för att samverkan kommer
till stånd mellan dem som bedriver verksamheten.

2 § Under höjd beredskap ansvarar landstingsstyrelsen för ledningen av den
civila hälso- och sjukvården samt den övriga verksamhet som landstinget skall
bedriva.

3 § Under höjd beredskap ansvarar kyrkorådet eller motsvarande organ för
ledningen av den kyrkliga kommunens verksamhet.

4 § Kommunen skall under höjd beredskap eller när ransoneringslagen (1978:268) i
annat fall tillämpas, i den omfattning som regeringen bestämmer,
1. vidta de åtgärder som behövs för försörjningen med nödvändiga varor,
2. medverka vid allmän prisreglering och ransonering,
3. medverka i övrigt vid genomförandet av åtgärder som är viktiga för landets
försörjning.

5 § Om en kommun eller ett landsting har en för totalförsvaret viktig uppgift
och denna blir oskäligt betungande till följd av krigsskada eller andra
utomordentliga förhållanden som orsakats av krig eller krigsfara, är andra
kommuner och landsting skyldiga att lämna hjälp.
Omfattningen av hjälpen bestäms av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.

6 § Kommunen skall under höjd beredskap hålla den myndighet som regeringen
bestämmer underrättad om beredskapsläget och de övriga förhållanden som har
betydelse för det civila försvaret i kommunen.

4 kap. Hemskydd

1 § I varje kommun skall det finnas ett hemskydd.

2 § Hemskyddet är en beredskapsorganisation som under höjd beredskap har till
uppgift att
1. förmedla information mellan kommunen och befolkningen,
2. verka för att skydda, rädda och i övrigt hjälpa befolkningen i samband med
stridshandlingar,
3. verka för att trygga sådan försörjning som är nödvändig för
befolkningens överlevnad.

3 § Hemskyddet består av totalförsvarspliktiga som skrivits in för civilplikt
och av frivilliga.

5 kap. Verkskydd

1 § Verkskyddet är en beredskapsorganisation som under höjd beredskap har till
uppgift att, vid den anläggning där det organiserats, medverka vid skydd av
verksamheten och personalen samt i räddningstjänst.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att det
vid en anläggning skall finnas verkskydd, om det vid anläggningen bedrivs
verksamhet som har stor betydelse för totalförsvaret, och om anläggningen med
hänsyn till sin belägenhet eller verksamhetens art kan antas bli särskilt utsatt
vid stridshandlingar.
Ett sådant beslut skall innehålla ett föreläggande för den som bedriver
verksamhet vid anläggningen att organisera verkskyddet, planlägga dess
verksamhet, hålla det med materiel och förnödenheter, se till att personalen får
den utbildning som avses i 3 § och att personalen regelbundet övas samt att även
i övrigt vidta de åtgärder som behövs för verkskyddets verksamhet.
Föreläggandet får också riktas mot ägaren till den anläggning där
verksamheten bedrivs.

3 § Utbildning av verkskyddets personal skall genomföras av den myndighet som
regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får komma överens med en kommun att denna skall genomföra utbildningen.
Den som enligt första stycket skall genomföra utbildning får komma
överens med den som skall organisera verkskyddet att denne i stället genomför
utbildningen.

4 § En räddningsledare får under höjd beredskap ta verkskydd inom kommunen i
anspråk för räddningstjänstuppgifter som rör annat än den anläggning där
verkskyddet organiserats.

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer eller kommunen får förelägga den som
bedriver verksamhet vid eller äger en anläggning som avses i 2 § första stycket
att lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar om anläggningen och
verksamheten som behövs för myndighetens eller kommunens befattning med
verkskyddet.

6 § Den som enligt 2 § är skyldig att organisera verkskydd skall betala
kostnader för sådan utbildning som genomförs av en myndighet eller av kommunen.

7 § Om ett verkskydd har tagits i anspråk för uppgifter som inte rör den egna
anläggningen, har den som organiserat verkskyddet rätt till skälig ersättning av
staten dels för kostnaderna för verkskyddets personal, dels för skador som inte
är obetydliga på materiel och annan egendom.
Anspråk på ersättning prövas på det sätt som föreskrivs i förfogandelagen
(1978:262).

6 kap. Skyddsrum och skyddade utrymmen

Inledande bestämmelser

1 § För att under krig skydda befolkningen skall det i de områden som kan antas
bli särskilt utsatta för verkningar av stridsmedel finnas skyddsrum och skyddade
utrymmen. Skyddade utrymmen skall också finnas i andra utsatta områden.
Med skyddsrum avses ett utrymme som redan under fred utformas och utrustas så
att det ger skydd mot de stridsmedel som kan antas komma till användning i krig.
Med skyddat utrymme avses ett utrymme som utformas och utrustas så att det
ger ett bra skydd mot radioaktiv strålning och splitter samt i särskilt utsatta
områden mot byggnadsras. Skyddade utrymmen anordnas först under höjd beredskap.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock besluta att ett
skyddat utrymme skall anordnas redan dessförinnan.

2 § Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen besluta inom vilka områden det
skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen. Om enighet inte kan nås, skall
kommunen överlämna frågan till regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

3 § Kommunen skall besluta om att skyddsrum skall byggas samt, i den omfattning
staten ställer medel till förfogande, kontrollera att skyddsrummen har en
tillfredsställande skyddsförmåga.
Kommunen skall också besluta om att skyddade utrymmen skall
byggas.

4 § Kommunen skall föra register över samtliga skyddsrum i kommunen och över de
skyddade utrymmen som planlagts.

Placering och utformning

5 § Skyddsrummen skall placeras och utformas så att befolkningen efter varning
har möjlighet att hinna fram till dem i tid och att uppehålla sig där under den
tid som behövs.

6 § Skyddsrummen skall utformas så att de under fredstid kan användas för andra
ändamål. De skall dock skyndsamt kunna ställas i ordning.

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter eller i särskilda fall besluta om hur skyddsrum och
skyddade utrymmen skall utformas och utrustas.

Anmälningsskyldighet för byggnadsåtgärder

8 § Den som inom ett område där skyddsrum skall byggas avser att utföra sådana
byggnadsåtgärder som anges i 9 kap. 2 § 1 och 3 plan- och bygglagen (1987:10)
och som kräver bygganmälan skall underrätta kommunen om sin avsikt. Kommunen
skall till den som lämnat sådan underrättelse lämna besked om skyddsrum skall
byggas i byggnaden eller anläggningen och, om så är fallet, lämna uppgift om det
antal personer som skall kunna få plats i skyddsrummet. Kommunen skall förelägga
den som lämnat underrättelsen att vidta åtgärder i enlighet med beskedet.
Besked som kommunen lämnat enligt första stycket gäller i två år
eller, om bygganmälan enligt 9 kap. 2 § plan- och bygglagen har gjorts, under
två år från dagen för bygganmälan. Kommunen får ändra beskedet endast om den som
lämnat underrättelsen godtar ändringen.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får meddela före-
skrifter om undantag från underrättelseskyldigheten enligt första stycket.

9 § Byggherren skall se till att ett byggnadsföretag inom ett område där
skyddsrum skall byggas stämmer överens med besked enligt 8 § samt med vad som
sägs i 6 § och vad som bestämts med stöd av 7 §.
Vid byggsamråd enligt 9 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10) skall en
genomgång göras av de åtgärder för besiktning, tillsyn och övrig kontroll som är
nödvändiga för att ett skyddsrum skall kunna antas komma att uppfylla de krav
som ställs i 6 § och med stöd av 7 §.
Bestämmelserna i 9 kap. 9 och 10 §§ plan- och bygglagen om kontroll m.m. och om
slutbevis skall tillämpas på arbetet med att utföra skyddsrummet.

10 § Staten och landstinget skall, även i de fall då skyldighet att göra
bygganmälan inte föreligger enligt 9 kap. 3 § 4 plan- och bygglagen (1987:10),
anmäla sådana byggnadsåtgärder som avses i 9 kap. 2 § 3 plan- och bygglagen till
kommunen.

Ansvaret för att bygga, utrusta och underhålla skyddsrum och skyddade utrymmen

11 § Den som utför sådana byggnadsåtgärder som anges i 8 § skall bygga och
utrusta sådant skyddsrum som enligt föreläggande av kommunen skall finnas i
byggnaden eller anläggningen.
Ägaren till en byggnad eller annan anläggning är skyldig att bygga och utrusta
ett skyddat utrymme där sådant utrymme enligt föreläggande av kommunen skall
finnas.

12 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där skyddsrum eller skyddat
utrymme har byggts är skyldig att underhålla skyddsrummet eller det skyddade
utrymmet och dess utrustning.
Om någon åsidosätter sina skyldigheter enligt första stycket, skall kommunen
förelägga honom att fullgöra dem.

13 § Om kommunen beslutar att skyddsrum skall finnas i befintliga byggnader
eller andra anläggningar, skall kommunen bygga, utrusta och underhålla
skyddsrummet.
Första stycket gäller dock inte om frågan uppkommer i samband med sådana
byggnadsåtgärder som avses i 8 § första stycket.
Kommunen skall även bygga, utrusta och underhålla skyddsrum som är belägna på
mark som är avsedd för gata, torg, park eller annan allmän plats.

14 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen förelägga ägaren eller
nyttjanderättshavaren till mark, byggnader eller andra anläggningar att i
stället för kommunen vidta de åtgärder som anges i 13 §.

15 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där det finns skyddsrum är
skyldig att, efter föreläggande av kommunen, vidta de åtgärder som behövs för
att skyddsrummet skall ha en bra skyddsförmåga.

16 § Den som innehar en byggnad eller annan anläggning med nyttjanderätt får
inte hindra ägaren att inrätta skyddsrum eller företa andra åtgärder enligt
detta kapitel.

Skyldighet att bereda plats

17 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan anläggning
där det finns ett skyddsrum eller skyddat utrymme är skyldig att under höjd
beredskap bereda plats i skyddsrummet eller det skyddade utrymmet åt dem som
behöver skydd.

Skyltning

18 § Ägaren till en byggnad eller annan anläggning där det finns ett skyddsrum
skall genom skyltning på byggnaden eller anläggningen ge anvisning om var
skyddsrummet finns.
Kommunen skall se till att skyldigheten fullgörs. Om ägaren inte fullgör sin
skyldighet, skall kommunen förelägga honom att göra det.

Avveckling av skyddsrum

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att ett
utrymme inte längre skall vara skyddsrum.

Ersättning för att bygga och underhåll skyddsrum och skyddade utrymmen

20 § Den som skall bygga och utrusta ett skyddsrum enligt 11 § första stycket
har rätt till ersättning av staten för de merkostnader som uppkommer för att
bygga och utrusta skyddsrummet.
Ersättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

21 § Om den som är berättigad till ersättning enligt 20 § inte är redo-
visningsskyldig enligt mervärdesskattelagen (1994:200), skall ersätt-
ningsbeloppet räknas upp med den skattesats som enligt 7 kap. 1 § den lagen
gällde vid tidpunkten för slutbesiktning av skyddsrummet.

22 § Den som skall bygga och utrusta ett skyddat utrymme enligt 11 § andra
stycket, underhålla ett skyddsrum eller ett skyddat utrymme enligt 12 § eller
vidta åtgärder enligt 14 § har rätt till skälig ersättning av staten för sina
kostnader.
Den som vidtagit åtgärder som anges i 15 § har rätt till skälig ersättning av
staten för de kostnader som åtgärden föranlett. Ersättning lämnas dock inte för
åtgärder som har föranletts av att ägaren eftersatt underhållet av skyddsrummet,
gjort otillåtna ingrepp i det eller på annat sätt varit försumlig.
Ersättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Ersättning till kommunen för vissa kostnader

23 § Kommunen har rätt till skälig ersättning av staten för kostnader som
uppkommer för kommunen på grund av åtgärder enligt 13 §. När ersättningen
bestäms, skall skälig hänsyn tas till det värde som de vidtagna åtgärderna kan
ha för byggnadens eller anläggningens användning i fred. Kommunen har rätt till
förskott på ersättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Ersättning och förskott beslutas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

7 kap. Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom m.m.

Varning och mörkläggning

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att
ägare av byggnader eller andra anläggningar skall
1. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
för varning av dem som vistas i eller vid byggnaden eller anläggningen,
2. tåla att utrustning för varning av befolkningen installeras på
byggnaden eller anläggningen,
3. hålla med utrustning och vidta de övriga förberedelser som behövs
för mörkläggning av byggnaden eller anläggningen.
I särskilda fall får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förelägga ägaren av en byggnad eller annan anläggning att vidta eller
tåla de åtgärder som anges i första stycket.
Den som disponerar en byggnad eller anläggning helt eller delvis är
skyldig att ha hand om utrustning för mörkläggning.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur varning och mörkläggning skall ske under höjd beredskap.

Besiktning

3 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan anläggning är
skyldig att låta länsstyrelsen eller kommunen besiktiga eller regelbundet
kontrollera byggnaden eller anläggningen för ändamål som har samband med
tillämpningen av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen.
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får den kommun
eller länsstyrelse som har att genomföra besiktningen eller kontrollen förelägga
honom att hålla byggnaden eller anläggningen tillgänglig.

Skyldigheter för nyttjanderättshavare m.fl.

4 § De skyldigheter som ägaren av en viss egendom har enligt denna lag skall
också gälla för den som innehar egendomen med fri förfoganderätt,
fideikommissrätt eller annan därmed jämförlig rätt.

5 § En nyttjanderättshavare är skyldig att på begäran av ägaren till en byggnad
eller annan anläggning betala ett skäligt bidrag till kostnader som ägaren får
på grund av skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller dock endast om
1. ägaren inte kände till att åtgärderna skulle vidtas då nyttjande-
rättsavtalet träffades eller senast kunde sägas upp och minst två år återstod av
nyttjanderätten då skyldigheten att vidta åtgärderna blev kända för ägaren, och
2. det kan anses uppenbart oskäligt att ägaren skall svara för hela
kostnaden.

6 § Om en byggnad tillhör en bostadsrättsförening, skall bostadsrättshavarna
ersätta föreningen för kostnader som denna haft på grund av skyldigheter enligt
denna lag. Detta gäller oavsett vad som föreskrivs i bostadsrättsföreningens
stadgar.

Förbud mot att använda samlingslokaler och skolor m.m.

7 § Länsstyrelsen eller kommunen får förbjuda att samlingslokaler, skolor,
förskolor eller andra lokaler för motsvarande ändamål används under höjd
beredskap, om inte skyddsrum finns för de personer som kan komma att vistas i
lokalen.

Skyldighet att förmedla meddelanden m.m.

8 § Ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller annan anläggning
eller den som i fråga om förvaltning och skötsel företräder honom är skyldig att
1. förmedla myndigheternas beslut och meddelanden i frågor som rör
verksamhet enligt denna lag till dem som bor eller bedriver verksamhet i
byggnaden eller anläggningen,
2. medverka vid åtgärder som föranleds av ransonering.
Samma skyldighet gäller också för arbetsgivare när det gäller de
anställda.

9 § Var och en är skyldig att på fråga av en statlig eller kommunal myndighet
ange om han har egendom som kan behöva tas i anspråk för verksamhet enligt denna
lag.

8 kap. Utrymning och inkvartering m.m.

Utrymning

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under höjd
beredskap besluta att de som uppehåller sig inom ett område skall utrymma
området om
1. området blivit eller kan antas bli utsatt för stridshandlingar och
utrymningen är nödvändig för att skydda befolkningen, eller
2. det i området behöver vidtas militära åtgärder av väsentlig
betydelse och åtgärderna allvarligt försvåras om inte utrymning sker.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att de
som omfattas av ett utrymningsbeslut skall vistas på en viss plats och meddela
föreskrifter för vistelsen.
Beslutet får inte utformas så att det inskränker den enskildes frihet
mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med utrymningen och
förhållandena på vistelseplatsen.

Utflyttningsförbud

3 § Regeringen eller den myndigheten som regeringen bestämmer får under höjd
beredskap meddela förbud för dem som uppehåller sig inom ett visst område att
lämna detta om
1. en utflyttning allvarligt försvårar åtgärder av väsentlig
betydelse för totalförsvaret, eller
2. en utflyttning är förenad med uppenbar livsfara.

Inflyttningsförbud

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under höjd
beredskap meddela förbud för dem som inte är bosatta inom ett visst område att
annat än tillfälligt uppehålla sig inom området, om en inflyttning allvarligt
försvårar åtgärder av väsentlig betydelse för totalförsvaret.

Skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

5 § En kommun får förelägga innehavaren av en byggnad eller bostadslägenhet
(inkvarteringsvärd) att under höjd beredskap upplåta bostad åt den som behöver
en bostad (inkvarteringsbostad) på grund av beslut om utrymning eller på grund
av att denne till följd av krigshändelser tvingats lämna sin ordinarie bostad.
Ett sådant föreläggande får meddelas endast om behovet av bostad inte kan
tillgodoses på annat lämpligt sätt. Beslutet får inte medföra större olägenhet
för inkvarteringsvärden än vad som är nödvändigt och får inte avse utrymmen som
behövs för inkvarteringsvärden och hans familj eller någon dem närstående.

6 § Om inkvarteringsvärden inte följer föreläggandet enligt 5 §, får kommunen
hos polismyndigheten begära den handräckning som behövs för att den som skall
inkvarteras skall få tillträde till inkvarteringsbostaden.

Ersättning

7 § Inkvarteringsvärden har rätt till ersättning av kommunen för inkvar-
teringsbostaden.

8 § Om bostaden eller dess utrustning skadas när den används som
inkvarteringsbostad, är den skadelidande berättigad till ersättning av kommunen.
Är skadan obetydlig, betalas dock ingen ersättning.

9 § Ersättningen enligt 7 och 8 §§ prövas på det sätt som anges i för-
fogandelagen (1978:262).
Om taxa enligt 33 § förfogandelagen har fastställts, bestämmer kommunen
ersättningen. I annat fall bestäms ersättningen av den lokala värderingsnämnden.

10 § Den som disponerat en inkvarteringsbostad enligt 5 § skall till kommunen
betala tillbaka vad kommunen betalat till inkvarteringsvärden enligt 7 och 8 §§.
Om det med hänsyn till den inkvarterades ekonomiska förhållanden eller annars
är oskäligt, skall kommunen helt eller delvis befria den inkvarterade från
återbetalningsskyldigheten.

Skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker skydd i Sverige

11 § Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande och
utlänningar som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen (1980:620),
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl.
Under höjd beredskap är varje kyrklig kommun skyldig att bedriva verksamhet för
invånare från andra kyrkliga kommuner och för utlänningar som söker skydd i
Sverige, på samma sätt som gäller för dem som bor inom den egna kyrkliga
kommunen.

Skyldighet att hjälpa andra kommuner och landsting

12 § Kommuner och landsting, som befolkningen lämnar på grund av beslut om
utrymning eller på grund av utomordentliga förhållanden som orsakats av krig
eller krigsfara, är skyldiga att i skälig omfattning lämna hjälp till de
kommuner och landsting som i större omfattning får ta emot befolkningen.

9 kap. Säkerhetsskydd

Inledande bestämmelse

1 § Varje kommun, landsting och kyrklig kommun skall se till att det inom dess
verksamhetsområde finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd för uppgifter och
förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
Säkerhetsskyddet skall omfatta
1. skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som är av
betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt
sekretesslagen (1980:100) omfattas av sekretess (sekretesskydd),
2. skydd mot att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden och andra
ställen där de kan få kännedom om uppgifter som avses i punkt 1 eller där
verksamhet som har betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt
bedrivs (tillträdesskydd),
3. skydd mot att någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt får
sådan tjänst eller sådant vikariat eller uppdrag som är av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (infiltrationsskydd),
4. information till berörda arbets- och uppdragstagare om sekretess-,
tillträdes- och infiltrationsskyddet i kommunen, landstinget respektive den
kyrkliga kommunen,
5. kontroll av sekretess-, tillträdes- och infiltrationsskyddet i
kommunen, landstinget respektive den kyrkliga kommunen och av information om
detta skydd.

Krav på svenskt medborgarskap m.m.

2 § En befattning hos en kommun eller ett landsting vars innehavare i inte
obetydlig omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess av betydelse
för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt, får innehas endast av den som
är svensk medborgare och pålitlig från säkerhetssynpunkt.

Tystnadsplikt

3 § Den som på grund av någon bestämmelse i denna lag har fått kännedom om en
enskild persons ekonomiska förhållanden, ett företags affärs- eller
driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller
rikets säkerhet i övrigt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han fått
kännedom om.
I fråga om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen
(1980:100).

10 kap. Straff m.m.

Påföljder

1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som
1. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter om
förhållanden som han enligt 5 kap. 5 § är skyldig att lämna uppgift om,
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldighet
enligt 6 kap. 17 §,
3. uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa inte fullgör sina
skyldigheter enligt 7 kap. 8 eller 9 §,
4. inte följer ett åläggande eller förbud som meddelats enligt 8 kap.,
eller
5. uppsåtligen eller av oaktsamhet vanvårdar egendom som han har
tagit emot av en myndighet för totalförsvarsändamål.

2 § Om ett brott enligt 1 § begås under höjd beredskap döms, om brottet medför
avsevärt men för totalförsvaret eller annars är att anse som grovt, till
fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon
bestämmelse som meddelats med stöd av 6 kap. 7 § eller inte iakttar förbud
enligt 7 kap. 7 §.

Vite

4 § Ett föreläggande som sägs i 5 kap. 2 § andra eller tredje stycket eller 5 §,
6 kap. 11, 12, 14, 15 eller 18 § eller 7 kap. 1 § andra stycket eller 3 § får
förenas med vite.
Om ett föreläggande inte följs, får åtgärden vidtas av den som meddelat
föreläggandet. En sådan åtgärd vidtas på den försumliges bekostnad, om han inte
på grund av bestämmelse i denna lag är berättigad till ersättning för åtgärden
om den vidtas frivilligt.

11 kap. Överklagande av beslut

1 § Beslut av en kommun som har meddelats enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas till
länsstyrelsen, om inte annat föreskrivs i 3, 4 eller 8 §.

2 § Beslut av en länsstyrelse som har meddelats enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag får överklagas till den
myndighet som regeringen bestämmer, om inte annat föreskrivs i 3 eller 8 §.

3 § Beslut av en kommun eller en myndighet i frågor som avses i följande
bestämmelser i denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol:
5 kap. 2 och 5 §§ om verkskydd,
6 kap. 3, 11, 12, 14, 15 och 18 §§ om skyddsrum och skyddade
utrymmen,
7 kap. 1 § andra stycket och 3 § om varning, mörkläggning och
besiktning,
8 kap. 5 § andra stycket och 10 § om inkvarteringsbostad,
10 kap. 4 § om vite.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

4 § Beslut av en kommun enligt 8 kap. 9 § andra stycket får överklagas till den
lokala värderingsnämnden. Värderingsnämndens beslut i ett överklagat ärende får
inte överklagas.
Den lokala värderingsnämndens beslut i andra fall enligt 8 kap. 9 §
andra stycket får överklagas till Riksvärderingsnämnden.
Riksvärderingsnämndens beslut får inte överklagas.

5 § Beslut av en central myndighet i ett överklagat ärende får inte
överklagas.
Andra beslut av en central myndighet får överklagas till regeringen, om inte
annat föreskrivs i 8 §.

6 § En central myndighet får till regeringen överlämna prövningen av ett
överklagat ärende, om myndigheten bedömer att ärendet är av särskild vikt.

7 § Ett beslut som en kommun eller en statlig myndighet under höjd beredskap
meddelar enligt denna lag eller enligt föreskrift som utfärdats med stöd av
lagen skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms i beslutet. Detsamma gäller
beträffande beslut av en allmän förvaltningsdomstol i fråga om skyldighet att
upplåta inkvarteringsbostad.

8 § Beslut som meddelats i frågor som avses i följande bestämmelser i denna lag
får inte överklagas:
3 kap. 4 § om vissa åligganden för kommuner under höjd beredskap,
5 kap. 4 § om i anspråktagande av verkskydd,
6 kap. 2 § om i vilka områden skyddsrum och skyddade utrymmen skall byggas,
7 kap. 7 § om förbud att använda samlingslokaler,
8 kap. 1 - 4 §§ om utrymning samt in- och utflyttningsförbud.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Genom lagen upphävs
- civilförsvarslagen (1960:74),
- lagen (1964:47) om krigshjälp,
- lagen (1964:63) om kommunal beredskap,
- lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m.,
- lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,
- lagen (1976:276) med provisoriska bestämmelser om statsbidrag till
kommuner för vissa civilförsvarskostnader,
- lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.
3. För det arbete med planläggning och andra beredskapsförberedelser som
kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och enskilda har fullgjort före lagens
ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.
4. Den som fått ett besked om att skyddsrum skall byggas enligt 32 §
civilförsvarslagen (1960:74) skall anses ha fått sådant besked enligt 6 kap. 8 §
den nya lagen.
5. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande av beslut som meddelats
före lagens ikraftträdande.
6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de gamla lagarna
eller till en föreskrift i dessa som har ersatts med en föreskrift i den nya
lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya lagen eller den nya
föreskriften.
1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 22 kap. 6 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 kap.
6 §[2]
Den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med
främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den
internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, skall dömas för
folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Sådana svåra överträdelser är
bland andra
1. att använda stridsmede l som är förbjudna enligt folkrätten,
2. att missbruka 2. att missbruka Förenta
kännetecknet röda korset, Nationernas kännetecken,
Förenta Nationernas kännetecken som avses i
kännetecken, lagen (1953:771) om
civilförsvarets inter- skydd för vissa
nationella kännetecken, internationella
parlamentära flaggor sjukvårdsbeteckningar
eller andra internatio- m.m., parlamentära
nellt erkända kännetecken flaggor eller andra
eller att med hjälp av internationellt erkända
förrädiskt förfarande av kännetecken eller att med
något annat slag döda hjälp av förrädiskt
eller skada en förfarande av något slag
motståndare, döda eller skada en
motståndare,
3. att anfalla civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick,
4. att inleda ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet kommer
att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civilpersoner eller
civil egendom,
5. att inleda anfall mot anläggningar eller installationer som åtnjuter
särskilt folkrättsligt skydd,
6. att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande,
att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras motparts
väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civilpersoner friheten,
7. att, i andra fall än som anges i 1 - 6, godtyckligt och i stor omfattning
förstöra eller tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folkrättsligt
skydd.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har förövats
genom ett stort antal skilda handlingar eller om många människor dödats eller
skadats eller omfattande egendoms förlust uppkommit på grund av brottet.
Om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, skall också hans
förman dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort
vad som ankommit på honom för att förhindra detta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[2]Senaste lydelse 1986:645.
2 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)

Härigenom föreskrivs i fråga om räddningstjänstlagen (1986:1102)[1]

dels att 63 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 64 § skall betecknas 66 § och nuvarande 65 - 68 §§ skall
betecknas 69 - 72 §§,
dels att 21 § och den nya 66 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 63 - 65, 67 och 68 §§,
av följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före nuvarande 63 och 65 §§ skall sättas närmast för
de nya 64 respektive 69 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §[2]
För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan. Planen skall
innehålla uppgifter om
1. räddningskårens organisation i stora drag,
2. vattenreservoarer, brandposter, varningssystem och andra anordningar för
räddningstjänsten och hur de skall underhållas,
3 insatstider till kommunens olika delar,
4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas
för första utryckning i styrkorna inom räddningskårens och tiden från alamering
av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå
(anspänningstid),
5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren,
6. det minsta antal övningar som skall hållas med personalen i
räddningskåren,
7. hur allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga
olyckshändelser,
8. de kompletterande
åtgärder som behövs för
räddningstjänsten under
höjd beredskap.
I förekommande fall skall planen också innehålla upppgifter om
1. anläggningar som avses i 43 § samt vattentäkter och andra områden där en
olyckshändelse kan medföra allvarliga skador i miljön,
2. hamnar och deras gränser i vattnet,
3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.

63 §
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får besluta om
att enskilda, företag,
organisationer eller
andra sammanslutningar
skall medverka vid
övningar av betydelse för
befolkningsskyddet eller
den räddningstjänst som
skall bedrivas under höjd
beredskap.

64 §

När den
totalförsvarspliktiga
personal som är inskriven
för civilplikt vid
räddningskåren inkallats
för tjänstgöring enligt 4
kap. 7 § lagen (1994:000)
om totalförsvarsplikt
ingår även denna personal
i räddningskåren.

65 §
I syfte att skydda och
rädda befolkningen och
civil egendom från
krigets verkningar skall
räddningskåren under höjd
beredskap, utöver vad som
i övrigt framgår av denna
lag, ansvara för
1. upptäckande,
utmärkning och röjning av
farliga områden,
2. indikering, sanering
och andra åtgärder för
skydd mot kärnvapen och
kemiska stridsmedel,
3. kompletterande
åtgärder som är nödvändiga för
att verksamhet enligt
denna paragraf skall
kunna fullgöras.
Räddningskåren skall
under samma tid vidare
delta i åtgärder för första
hjälp åt och transport av
skadade samt för
befolkningsskydd.
Vad som gäller vid
kommunal räddningstjänst
skall gälla även när
räddningskåren utför upp-
gifter enligt första och
andra styckena.

66 §[1]
Är riket i krig eller Är Sverige i krig eller
krigsfara eller råder krigsfara eller råder det
sådana utomordentliga sådana utomordentliga
förhållanden som är förhållanden som är föran-
föranledda av krig eller ledda av att det är krig
av krigsfara vari riket utanför Sveriges gränser
har befunnit sig, får eller av att Sverige har
regeringen meddela varit i krig eller
sådana från denna lag krigsfara, får regeringen
avvikande föreskrifter eller den myndighet som
som är av betydelse för regeringen bestämmer med-
totalförsvaret eller som dela sådana från denna lag
behövs för att nödvändig avvikande föreskrifter
räddningstjänst i övrigt som är av betydelse för
eller sanering efter totalförsvaret eller som
utsläpp av radioaktiva behövs för att nödvändig
ämnen skall kunna räddningstjänst i övrigt
genomföras. eller sanering efter
utsläpp av radioaktiva
ämnen skall kunna
genomföras.

67 §
Under höjd beredskap får
regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer besluta att
räddningskåren får tas i
anspråk för uppgifter som
inte rör den egna
kommunen.
Om räddningskåren tagits
i anspråk enligt första
stycket, har kommunen
rätt till ersättning av
staten för skäliga
kostnader.

68 §
Beslut som meddelats
med stöd av 67 § får inte
överklagas.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Kommunerna skall senast den 1 juli 1997 ha kompletterat sina
räddningstjänstplaner med uppgifter om de åtgärder som behövs för
räddningstjänsten under höjd beredskap.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1992:948.

[2]Senaste lydelse 1992:11.

[1]Senaste lydelse 1991:1586.
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella
kännetecken

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella
kännetecken[1] samt 4 § lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag om skydd för vissa Lag om skydd för vissa
internationella interinternationella
sjukvårdsbeteckningar sjukvårdsbeteckningar
och för civilförsvarets m.m.
internationella
kännetecken
4 §[2]
Civilförsvarets Det internationella
internationella kännetecknet för
kännetecken, bestående av civilförsvar, bestående av
en liksidig blå triangel en liksidig blå triangel
mot orangefärgad mot orangefärgad
bakgrund, må icke bakgrund, får inte använ-
offentligen brukas utan das offentligt utan med-
medgivande av givande av regeringen
regeringen eller eller den myndighet som
myndighet, som regeringen bestämmer.
regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:744.

[2]Senaste lydelse 1979:744.
5 Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 7 § förfogandelagen (1978:262) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Om förfogande beslutar Om förfogande beslutar
regeringen eller regeringen eller, efter
myndighet som rege- regeringens
ringen bestämmer. bemyndigande, kommuner,
Förfogande över egendom landsting eller statliga
skall riktas mot bestämd myndigheter. Förfogande
ägare eller innehavare över egendom skall riktas
av egendom. I fall som mot en bestämd ägare eller
avses i 1 § eller 2 § innehavare av egendomen.
första stycket 1 eller 2 I fall som avses i 1 §
får dock regeringen eller 2 § första stycket 1
föreskriva om förfogande eller 2 får dock rege-
som avser alla eller ringen föreskriva om
viss krets av ägare och förfogande som avser alla
innehavare av egendom eller en viss krets av
av det slag som för- ägare och innehavare av
fogandet gäller. egendom av det slag som
förfogandet gäller.

Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslutas av den
myndighet som har rätt att besluta om förfogandet.
Om förfogande göres för annans räkning än statens, gäller vad som i denna lag
sägs om staten i tillämpliga delar den för vars räkning förfogande sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i
totalförsvarsplaneringen

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i total-
försvarsplaneringen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Ägare eller innehavare Ägare eller innehavare
av industriella av industriella
anläggningar, andra när- anläggningar, andra när-
ingsidkare, myndigheter ingsidkare samt sådana
samt arbets-
arbetsgivarorganisationer givarorganisationer och
och arbets-
arbetstagarorganisationer tagarorganisationer som
som avses i 6 § lagen avses i 6 § lagen
(1976:580) om (1976:580) om med-
medbestämmande i bestämmande i
arbetslivet, är skyldiga arbetslivet, är skyldiga
att på begäran av den att på begäran av den
myndighet som myndighet som regeringen
regeringen förordnar bestämmer
(totalförsvarsmyndighet), (totalförsvarsmyndighet),
delta i delta i
totalförsvarsplaneringen totalförsvarsplaneringen
enligt bestämmelserna i enligt bestämmelserna i
denna lag. denna lag.
Lagen gäller inte Lagen gäller inte
statliga myndigheter statliga myndigheter,
och inte heller den som kommunala myndigheter
i stället omfattas av eller
särskilda föreskrifter för landstingsmyndigheter
totalförsvaret. och inte heller den som
i stället omfattas av
särskilda föreskrifter för
totalförsvaret.

2 §
Ägare eller innehavare Ägare eller innehavare
av industriella av industriella
anläggningar och andra anläggningar och andra
näringsidkare samt näringsidkare skall lämna
myndigheter skall lämna de upplysningar om
de upplysningar om personal, lokaler,
personal, lokaler, maskiner och annan
maskiner och annan utrustning, produktion,
utrustning, produktion, förbrukning av energi,
förbrukning av energi, råvaror och andra
råvaror och andra förnödenheter,
förnödenheter, lagerhåll- lagerhållning, inköp,
ning, inköp, leveranser leveranser och annat
och annat dylikt som dylikt som totalförsvars-
totalförsvarsmyndig- myndigheterna behöver för
heterna behöver för sitt sitt planeringsarbete
planeringsarbete samt, samt, om det behövs, i
om det behövs, i övrigt övrigt medverka vid
medverka vid planeringen av de egna
planeringen av de egna uppgifterna inom
uppgifterna inom totalförsvaret.
totalförsvaret.
Den som på grund av bestämmelserna i första stycket har fått utföra arbete som
har medfört betydande kostnader, kan få ersättning för detta av allmänna medel.
Kan överenskommelse om ersättningen inte träffas med den myndighet som har
begärt arbetet, skall frågan hänskjutas till avgörande av skiljemän enligt lagen
(1929:145) om skiljemän. Skiljemännen avgör om ersättning skall utgå och
bestämmer i så fall ersättningens storlek.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt

Härigenom föreskrivs att 1 § 1 mom. lagen (1923:116) om hundskatt[1] skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
1 mom.[2] För varje hund skall hundskatt årligen erläggas till kommunen.
Skatteplikt föreligger dock inte för en hund
a) som inte uppnått en ålder av tre månader,
b) som av samerna används för renskötseln,
c) som tillhör staten c) som tillhör staten
och används inom och används inom
försvarsmakten, civilför- Försvarsmakten, räddnings-
svaret, polisväsendet tjänsten, polisväsendet
eller tullverket eller eller tullverket eller
som tillhör en enskild som tillhör en enskild
person så länge hunden, person så länge hunden,
efter godkänd efter godkänd
tjänstedressyr, på grund tjänstedressyr, på grund
av särskild förbindelse av särskild förbindelse
skall hållas till skall hållas till
försvarsmaktens, Försvarsmaktens,
civilförsvarets, räddningstjänstens,
polisväsendets eller polisväsendets eller
tullverkets förfogande, tullverkets förfogande,
d) som enligt 12 § lagen (1944:219) om djurskydd används för
vetenskapligt eller därmed jämförligt ändamål,
e) som är en utbildad ledarhund, avsedd att betjäna den som är
synskadad,
f) som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt och senaste lydelse av lagens rubrik
1980:516.

[2]Senaste lydelse 1985:254.
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att i 4, 15 och 16 §§ lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.1 ordet "civilförsvaret" skall
bytas ut mot "befolkningsskyddet och räddningstjänsten".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[1]
Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning
som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras
hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 §, i stället
anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för
upprättande av förslag till befattning eller uppdrag,
2. har upphävts genom lag (1987:440).
3. har upphävts genom lag (1987:440).
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel, såvida
ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid tvist
anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol eller
ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen
(1942:350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen (1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av
vara med undantag dock för sådant belsut om befrielse från eller nedsättning
eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats med stöd av
regeringens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommunens eller annan komunal
förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan
avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med
stöd av regeringens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars
uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol,
7. mål om belsut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna
medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av regeringens bemyndigande eller
avser avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän
domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den
allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller
växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall
meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande
eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande
åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun
eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om beslut enligt
arbetarskyddslagen (1949:1) eller med stöd därav meddelade föreskrifter,
allmänna ordningsstadgan (1956:617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster
eller strålskyddslagen (1958:110) eller i ärende som avses i
skogsförläggningslagen (1963:246),
10. har upphävts genom lag (1987:440).
11. mål om föreläggande 11. mål om föreläggande
vid vite, såvida ej fråga vid vite, såvida ej fråga
är om skyldighet, som är om skyldighet, som
enligt författning åvilar enligt författning åvilar
kommun eller annan kom- kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet, munal förvaltningsenhet,
eller om föreläggnade eller om föreläggnade
enligt lagen (1919:240) enligt lagen (1919:240)
om fond kommissions- om fond kommissions-
rörelse och rörelse och
fondbörsversamhet, lagen fondbörsversamhet, lagen
(1940:358) med vissa (1942:335) om särskilda
bestämmelser till skydd skyddsåtgärder för vissa
för försvaret m.m., lagen kraftanläggningar, lagen
(1942:335) om särskilda (1948:433) om
skyddsåtgärder för vissa försäkringsrörelse, lagen
kraftanläggningar, lagen (1950:272) om rätt för
(1948:433) om utländsk försäkringsanstalt
försäkringsrörelse, lagen att driva för-
(1950:272) om rätt för säkringsrörelse här i
utländsk riket, lagen (1950:596)
försäkringsanstalt att om rätt till fiske, lagen
driva försäkringsrörelse (1955:183) om
här i riket, lagen bankrörelse, lagen
(1950:596) om rätt till (1955:416) om
fiske, lagen (1955:183) sparbanker, lagen
om bankrörelse, lagen (1956:216) om
(1955:416) om jordbrukskasserörelsen,
sparbanker, lagen lagen (1959:73) med
(1956:216) om vissa bestämmelser om
jordbrukskasserörelsen, inländsk försäkringsrörelse
lagen (1959:73) med vid krig m.m., lagen
vissa bestämmelser om (1959:118) om krigsan-
inländsk försäkringsrörel sesvarighet för liv- och
vid krig m.m., lagen invaliditetsförsäkring,
(1959:118) om krigsan- lagen (1963:76) om
svarighet för liv- och kreditaktiebolag,
invaliditetsförsäkring, jordförvärvslagen
civilförsvarslagen (1965:290), förordningen
(1960:74), lagen (1968:576) om
(1963:76) om Konungariket Sveriges
kreditaktiebolag, stadshypoteks kassa och
jordförvärvslagen om
(1965:290), förordningen stadshypoteksföreningar,
(1968:576) om miljöskyddslagen
Konungariket Sveriges (1969:387),
stadshypoteks kassa och jordhävdslagen
om (1969:698), lagen
stadshypoteksföreningar, (1970:65) om Sveriges
miljöskyddslagen allmänna hypoteksbank och
(1969:387), om landshypo-
jordhävdslagen teksföreningar, lagen
(1969:698), lagen (1970:596) om förenklad
(1970:65) om Sveriges aktiehantering eller
allmänna hypoteksbank lagen
och om landshypo- (1971:827) om
teksföreningar, lagen registrering av
(1970:596) om förenklad aktieinnehav,
aktiehantering eller
lagen (1971:827) om
registrering av
aktieinnehav,
12. mål om utdömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående
behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som
eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller
annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1987:440.
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1972:435) om överlastavgift skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §[1]
Bestämmelserna i 3 § andra stycket och tredje stycket första meningen, 9 §, 10
§ andra stycket, 45 § första stycket, 56, 61 - 63, 66 och 85 §§
fordonsskattelagen (1988:327) äger motsvarande tillämpning på överlastavgift.
Vad där sägs om beskattningsmyndighet gäller då länsstyrelsen. Allmänt ombud för
överlastavgift är den som förordnats som ombud med stöd av 3 § fjärde stycket
fordonsskattelagen.
Denna lag gäller ej i Denna lag gäller ej i
fråga om fordon som är fråga om fordon som är
registrerat i militära registrerat i militära
fordonsregistret, fordonsregistret, brukas
brukas av Försvarsmakten av Försvarsmakten enligt
enligt skriftligt avtal skriftligt avtal med
med denna eller är taget denna eller är taget i
i anspråk med anspråk med nyttjanderätt
nyttjanderätt enligt för- enligt förfogandelagen
fogandelagen (1978:262) (1978:262).
eller civilförsvarslagen
(1960:74).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:1604.
11 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 45 § vapenlagen (1973:1176)[1] skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45 §

Bestämmelserna i 5 § gäller inte innehav av skjutvapen som överlämnats från
staten till
1. statlig tjänsteman 1. statlig tjänsteman
eller person som tillhör eller person som tillhör
försvars-, civilförsvars- det militära försvaret,
eller polisväsendet om räddningstjänsten eller
denne är skyldig att polisväsendet om denne är
inneha vapnet för skyldig att inneha
tjänsten, vapnet för tjänsten,
2. den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel.
Regeringen bemyndigas att föreskriva om undantag från 5 § även för innehav av
skjutvapen som överlämnats från staten till sammanslutningar.
Den till vilken vapen överlämnats med stöd av första eller andra stycket är
även berättigad att utan tillstånd inneha behövlig ammuntion till vapnet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1991:1181.
12 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 3 § trafikskadelagen (1975:1410)[1] skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Staten är ej skyldig att hålla trafikförsäkring. Sådan skyldighet åvilar ej
heller annan beträffande
1. motordrivet fordon 1. motordrivet fordon
under tid då fordonet är under tid då fordonet är
taget i anspråk med taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt nyttjanderätt enligt
förfogandelagen förfogandelagen
(1978:262) eller civil- (1978:262) eller då
försvarslagen (1960:74) fordonet brukas för att
eller då fordonet brukas avlämnas enligt den lagen
för att avlämnas enligt eller hemföras efter för-
någon av dessa lagar fogande eller då det
eller hemföras efter brukas i samband med
rekvisition eller besiktning för uttagning
förfogande eller då det för totalförsvarets behov,
brukas i samband med
besiktning för uttagning
för totalförsvarets
behov,
2. motordrivet fordon under tid då fordonet innehas av Försvarsmakten enligt
skriftligt avtal som har träffats av myndigheten eller då fordonet brukas för
att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1992:43.
13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1981:691) om socialavgifter[1]
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §[2]
Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall bortses från
1. ersättning till en och samme arbetstagare om den under året inte
uppgått till 1 000 kronor,
2. ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år,
3. ersättning till arbetstagare vid sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns födelse, till den del ersättningen motsvarar
sjukpenning, föräldrapenning eller rehabiliteringspenning som arbetsgivare får
uppbära enligt 3 kap. 16 §, 4 kap. 18 § eller 22 kap. 12 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
4. ersättning för vilken skall betalas särskild inkomstskatt enligt lagen
(1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,
5. ersättning som en arbetsgivare utgett till barn för arbete som utförts
i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för ersättningen inte får göras vid
inkomsttaxeringen,
6. ersättning till den del denna motsvarar kostnader i arbetet som
arbetstagare haft att täcka med ersättningen,
7. ersättning för 7. har upphävts genom
tjänstgöring i verkskydd lag (1994:000).
enligt 47 § tredje
stycket
civilförsvarslagen
(1960:74), i den mån
ersättningen utgör eller
motsvarar dagpenning,
8. ersättning för arbete som har utförts utomlands, till den del denna
inte räknas som lön enligt 11 kap. 2 § första stycket lagen om allmän
försäkring,
9. ersättning för skiljemannauppdrag i fall där parterna i
skiljeförfarandet är av utländsk nationalitet,
10. ersättning som på grund av bestämmelserna i 5 § lagen (1984:947)
om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige inte utgör
skattepliktig intäkt,
11. ersättning som avses i 3 kap. 2 a § lagen om allmän försäkring,
12. intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i
kommunalskattelagen (1928:370),
13. sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2 - 6 lagen
(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster utgör underlag för
nämnda skatt,
14. ersättning till en och samme idrottsutövare från en sådan ideell
förening som avses i 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och som
har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet, om ersättningen
från föreningen under året inte uppgått till ett halvt basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring,
15. före utgången av år 1992 utbetalade ersättningar från en
vinstandelsstiftelse, som avses i 3 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän
försäkring, till den del de inte utgör ersättning för arbete för stiftelsens
räkning,
16. sådan ersättning från en vinstandelsstiftelse från vilken enligt de
fyra sista meningarna i 3 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring
skall bortses vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst,
17. ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av juni 1993 om
ersättningen avser tid därefter och utgår på grund av ansvarighetsförsäkring
vilken åtnjuts enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer,
18. ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av år 1992
om skadan anmälts till allmän försäkringskassa efter utgången av juni 1993 och
ersättningen utgår på grund av sådan ansvarighetsförsäkring som anges i 17.
Bestämmelsen i första stycket 6 är tillämpligt endast om kostnaderna
kan beräknas uppgå till minst 10 procent av arbetstagarens ersättning från
arbetsgivaren under utgiftsåret. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får fastställa schablon för beräkning av arbetstagares kostnader i
viss verksamhet. Schablonen skall avse bestämda yrkesgrupper och grundas på de
genomsnittliga kostnaderna inom respektive grupp.
Bestämmelserna i första stycket 17 och 18 gäller endast ersättning som inte
avser de första 180 dagarna efter skadetillfället och som för en och samme
arbetstagare beräknas på lönedelar som inte överstiger sju och en halv gånger
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
I fråga om inkomst från fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag
skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
(1928:370) tillämpas vid bestämmande av avgiftsunderlaget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1989:633.

[2]Lydelse enligt prop. 1993/94:220.
14 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 9 kap. 12 § plan- och bygglagen
(1987:10)[1][2] skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med
hänsyn till behovet av
1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra
olyckshändelser,
2. skyddsåtgärder för 2. att skydda
civilförsvaret, befolkningen mot och
begränsa verkningarna av
stridshandlingar,
3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och
hygieniska förhållanden,
4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,
5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga att använda området,
6. förändringar och kompletteringar.
Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall det
finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjlighet att
anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

9 kap.
12 §2
Om en sådan försäkring för Om en sådan försäkring för
byggnadsarbeten behövs byggnadsarbeten behövs
som avses i lagen som avses i lagen (
(1993:320) om bygg- 1993:320) om
felsförsäkring, får byggfelsförsäkring, får
byggnadsarbetena inte byggnadsarbetena inte
påbörjas förrän bevis om påbörjas förrän bevis om
försäkringen företetts för försäkringen företetts för
byggnadsnämnden. byggnadsnämnden. Detsamma
Detsamma gäller om ett gäller om besked om
besked om skyddsrum skyddsrum krävs enligt 6
krävs enligt 32 § civil- kap. 8 § lagen (1994:000)
försvarslagen (1960:64). om civilt försvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1992:1769.

[2]Lydelse enligt prop. 1993/94:178.
15 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att femte punkten i övergångsbestämmelserna till
polislagen (1984:387) skall upphöra att gälla den 1 juli 1995.

16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §[1]
Som skyddsobjekt får förklaras
1. statliga förvaltningsbyggnader samt statschefens residens och
statsministerns bostad,
2. anläggningar och områden till vilka staten har äganderätt eller
nyttjanderätt och som disponeras av Försvarsmakten, Försvarets materielverk
eller Försvarets radioanstalt samt militära fartyg och luftfartyg,
3. anläggningar eller 3. anläggningar eller
områden som används eller områden som används eller
är avsedda för ledning av är avsedda för ledning av
civilförsvarsverksamhet, befolkningsskyddet och
för energiförsörjning, räddningstjänsten eller
vattenförsörjning, det civila försvaret i
rundradioförsörjning, övrigt, för energiför-
radio- och sörjning, vattenförsörjning,
telekommunikationer, rundradioförsörjning,
transporter eller radio- och tele-
försvarsindustriella kommunikationer,
ändamål, transporter eller
försvarsindustriella
ändamål,
4. områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök och
5. områden där Försvarsmakten har satts in för att möta ett väpnat
angrepp mot Sverige eller för att hindra en kränkning av Sveriges territorium.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:1611.
17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl. skall införas en ny paragraf, 25 §, samt närmast före 25 § en ny rubrik av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Krig och krigsfara m.m.

25 §
Regeringen får meddela
särskilda föreskrifter som
avviker från denna lag,
om Sverige är i krig
eller krigsfara eller
det råder sådana
utomordentliga förhåll-
anden som är föranledda av
att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av
att Sverige har varit i
krig eller krigsfara.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-07

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justititerådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 21 april 1994 (Försvarsdepartementet) har regeringen
beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om civilt försvar
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
4. lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken,
5. lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),
6. lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare,
arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen,
7. lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,
8. lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvalt-
ningsdomstol att pröva vissa mål,
10. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
11. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
12. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
15. lag om ändring i polislagen (1984:387),
16. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m.,
17. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Maria Hedegård.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om civilt försvar

2 kap.
6 §
I paragrafens första stycket föreskrivs, att staten skall ersätta kommunerna för
kostnaderna för beredskapsförberedelserna enligt detta kapitel. Vidare sägs att
ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och
risker i krig.
Enligt andra stycket skall staten ersätta landstingen för kostnaderna för sådan
utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelserna.
I tredje stycket föreskrivs att ersättningen bestäms och betalas ut av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Angående det avsedda ersättningssystemet enligt första stycket sägs i den
allmänna motiveringen bl.a. följande. Kommunernas ersättning kommer att bestå av
ett grundbelopp, som är lika stort för alla kommuner, och ett tilläggsbelopp.
Det senare bestäms av respektive kommuns utsatthet och risker i krig. Nuvarande
ordning för bidrag till investeringar i ledningsplatser, reservanordningar,
skyddsrum m.m. bibehålls. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
bör bemyndigas att utforma och administrera det nya ersättningssystemet.
De nu redovisade grunddragen i det avsedda bidragssystemet kan inte utläsas av
den föreslagna bestämmelsen i första stycket. Lagrådet förordar därför att
bestämmelsen omarbetas. Med utgångspunkt i de återgivna motivuttalandena kan
första stycket ges förslagsvis följande lydelse:
" Staten skall betala ersättning till kommunerna som bidrag till deras
kostnader för beredskapsförberedelser enligt detta kapitel. Ersättningen skall
bestå av ett grundbelopp, som är lika stort för varje kommun, samt av ett
tilläggsbelopp, som bestäms med hänsyn till varje kommuns utsatthet och risker i
krig. Vid sidan härav skall staten betala skälig ersättning till kommunerna för
deras kostnader för att anskaffa ledningsplatser och andra särskilda
anläggningar som behövs för det civila försvaret."

3 kap.
2 och 3 §§
I paragraferna slås fast att ansvaret under höjd beredskap för ledningen av
landstingets verksamhet (2 §) respektive den kyrkliga kommunens verksamhet (3 §)
åvilar landstingsstyrelsen respektive kyrkorådet eller motsvarande organ. Som
bestämmelserna utformats omfattar de all verksamhet som under höjd beredskap
bedrivs av landstinget och den kyrkliga kommunen. Motsvarande bestämmelse i 1 §
beträffande kommunstyrelsens ansvar är mer inskränkt och avser endast den del av
det civila försvaret som ankommer på kommunen.
Vid lagrådsföredragningen har upplysts att den begränsning som gjorts i 1 §
avsetts gälla även beträffande landstingets respektive den kyrkliga kommunens
verksamhet.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att 2 och 3 §§ ges följande
lydelser:

"2 §
Under höjd beredskap ansvarar landstingsstyrelsen för ledningen av den civila
hälso- och sjukvården samt den övriga verksamhet för det civila försvaret som
landstinget skall bedriva.

3 §
Under höjd beredskap ansvarar kyrkorådet eller motsvarande organ för ledningen
av den del av det civila försvaret som ankommer på den kyrkliga kommunen."

5 kap.
2 §
I denna paragrafs andra stycke ges bestämmelser om vad ett beslut om verkskydd
skall innehålla i form av förelägganden för den som bedriver verksamheten vid
den aktuella anläggningen.
Enligt Lagrådets mening skulle bestämmelserna bli betydligt mer lättfattliga
och överskådliga om ifrågavarande skyldigheter delas upp i skilda punkter.
Stycket kan i så fall lämpligen ges följande lydelse:
"Ett sådant beslut skall innehålla ett föreläggande för den som bedriver
verksamheten vid anläggningen att
1. organisera verkskyddet,
2. planlägga dess verksamhet,
3. hålla det med material och förnödenheter,
4. se till att personalen får den utbildning som avses i 3 § och att personalen
regelbundet övas, samt
5. även i övrigt vidta de åtgärder som behövs för verskyddets verksamhet."

3 och 5 §§
I förstnämnda paragraf finns bestämmelser om vem som skall genomföra utbildning
av verkskyddets personal. Av 6 § följer sedan att den som enligt 2 § är skyldig
att organisera verkskyddet skall betala kostnader för sådan utbildning som
genomförs av en myndighet eller av kommunen.
Vid en jämförelse med de skyldigheter som enligt Lagrådets förslag under 2 §
återfinns i andra stycket 4 kan tvekan uppkomma angående vad som i förevarande
sammanhang gäller beträffande övning av verkskyddets personal.
Under föredragningen inför Lagrådet har upplysts att det i sådan utbildning som
avses i 3 § även kan ingå vissa övningar.
Enligt Lagrådets mening bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet klargöras
huruvida vad som sägs i 2 § andra stycket 4 om "att personalen regelbundet övas"
avser något mer än den typ som kan förekomma i anslutning till utbildning enligt
3 §. För den händelse sådana övningar skall omfattas av det i 6 § angivna
kostnadsansvaret bör detta komma till uttryck i lagtexten.
Av bl.a. redaktionella skäl förordar Lagrådet i övrigt att 3 § ges följande
lydelse:
" Utbildning av verkskyddets personal skall genomföras av den myndighet som
regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får efter överenskommelse med en kommun besluta att denna skall genomföra
utbildningen.
Den som enligt första stycket skall genomföra utbildning får efter
överenskommelse med den som skall organsiera verkskyddet besluta att denne i
stället skall genomföra utbildningen."

7 §
Enligt Lagrådets mening skulle tankegångarna bakom de föreslagna bestämmelserna
i denna paragrafs första stycke komma till tydligare uttryck om stycket ges
följande lydelse:
" Om ett verkskydd har tagits i anspråk enligt 4 § har den som svarar för
verkskyddet rätt till skälig ersättning av staten dels för kostnaderna för
verkskyddets personal, dels för skador som inte är ringa på materiel och annan
egendom."

6 kap.
1 §
I paragrafens tredje stycke anges vad som avses med skyddat utrymme. Därmed
avses ett utrymme som utformas och utrustas så att det ger ett
"bra" skydd mot radioaktiv strålning och splitter samt i särskilt utsatta
områden mot byggnadsras. I författningskommentaren utvecklas närmare vilken
skyddsnivå som är avsedd. Där talas dock inte om "bra" skydd utan i stället om
"skäligt" skydd.
Enligt författningskommentaren torde orden "skäligt skydd" bättre beskriva den
avsedda skyddsnivån än vad "bra skydd" gör. Lagrådet förordar därför att ordet
"bra" i tredje stycket byts ut mot ordet "skäligt".

3 §
I första styckets första led anges att "kommunen skall besluta om att skyddsrum
skall byggas". Andra stycket innehåller en motsvarande föreskrift angående
skyddade utrymmen.
I författningskommentaren sägs att paragrafen klargör att det är kommunen som
beslutar om "i vilka byggnader etc", inom de enligt 2 § beslutade områdena, som
skyddsrum och skyddade utrymmen skall byggas. Att ifrågavarande beslut således
avses innebära ett ställningstagande både till att visst skyddsrum respektive
skyddat utrymme skall byggas och dess närmare lokalisering på en angiven
fastighet, eller i en viss byggnad på den, framgår inte av den föreslagna
lagtexten.
Mot bakgrund bl.a. av vad som nu anförts förordar Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse:
"Kommunen skall besluta om skyddsrum skall byggas och var dessa skall vara
lokaliserade. I den omfattning staten ställer medel till förfogande skall
kommunen även kontrollera att inrättade skyddsrum har en tillfredsställande
skyddsförmåga.
Kommunen skall också besluta om skyddade utrymmen skall byggas och var dessa
skall vara lokaliserade."

5 §
I paragrafen anges att skyddsrummen skall placeras och utformas så att
befolkningen efter varning har möjlighet att hinna fram till dem i tid och att
uppehålla sig där under den tid som behövs. Bestämmelsen har med språkliga
justeringar förts över från 28 § civilförsvarslagen. I sin nya avfattning kan
bestämmelsen läsas så att hela befolkningen skall ha möjlighet att uppsöka
skyddsrum vilket uppenbarligen inte har varit avsikten. Lagtexten bör därför
utformas i närmare anslutning till nu gällande lydelse.
Förslagsvis kan paragrafen ges följande lydelse:
"Skyddsrummen skall placeras och utformas med hänsyn till befolkningens
möjligheter att efter varning hinna fram till dem i tid och att uppehålla sig
där under den tid som behövs."

9 och 11 §§
Enligt 9 § första stycket skall byggherren se till att ett byggnadsföretag inom
ett område där skyddsrum skall byggas stämmer överens med besked enligt 8 § samt
med vad som sägs i 6 § och vad som bestämts med stöd av 7 §. En bestämmelse som
delvis upprepar vad som sägs i 9 § första stycket finns i 11 § första stycket.
Där föreskrivs nämligen att den som utför sådana byggnadsåtgärder som anges i 8
§ skall bygga och utrusta sådant skyddsrum som enligt föreläggande av kommunen
skall finnas i byggnaden eller anläggningen.
Enligt Lagrådets mening bör erforderliga bestämmelser av det slag som avses i 9
§ första stycket och 11 § första stycket tas in enbart i 11 §. Detföreslagna
första stycket i 9 § bör alltså utgå. I fråga om det föreslagna första stycket i
11 § har Lagrådet i och för sig ingen erinran. Det bör emellertid kompletteras
med en andra mening som motsvarar en del av innehållet i 9 § första stycket
enligt förslaget.
Denna andra mening bör ges följande lydelse:
"Han skall därvid se till att skyddsrummet stämmer överens med föreläggandet
enligt 8 § samt med vad som sägs i 6 § och vad som bestämts med stöd av 7 §."

22 och 23 §§
Lagrådet har vid granskningen av lagförslaget noterat att det i bestämmelserna
om rätt till ersättning ibland används uttrycket "skälig ersättning" och ibland
enbart "ersättning". Lagrådet förordrar att uttrycket "ersättning" används
endast när avsikten är att i princip full ersättning skall utgå. Är syftet med
ersättningsbestämmelsen att ersättning skall utgå efter en skälighetsbedömning
bör i lagtexten anges "skälig ersättning".
Av förevarande paragrafer framgår att staten är skyldig att utge skälig
ersättning för kostnader som föranletts av vissa angivna åtgärder. Enligt vad
som upplysts vid lagrådsföredragningen är syftet med bestämmelserna att den som
drabbats av kostnaderna skall få full ersättning.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att i 22 § första stycket och
andra styckena samt i 23 § första stycket ordet "skälig" får utgå.

7 kap.
2 §
Denna paragraf innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om "hur varning och mörkläggning
skall ske under höjd beredskap."
I författningskommentaren anges att bestämmelsen ger regeringen eller
vederbörande myndighet möjlighet att bl.a. ålägga den som helt eller delvis
disponerar en byggnad eller annan anläggning "att verkställa mörkläggning."
Lagrådet ifrågasätter om ett sådant åläggande har stöd i lagtexten.
Bemyndigandet bör därför lämpligen, på sätt kommittén föreslog, även omfatta att
"se till att mörkläggning genomförs."

8 kap.
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet för kommun att under höjd
beredskap förelägga innehavaren av en byggnad eller bostadslägenhet att upplåta
inkvarteringsbostad åt någon som på grund av bl.a. beslut om utrymning tvingats
lämna sin ordinarie bostad.
I 8 § finns vissa bestämmelser om rätt till ersättning i fall då bostaden
"eller dess utrustning" skadats när den använts som inkvarteringsbostad.
Lagrådet ifrågasätter på grund av det anförda om inte det remitterade förslaget
lämpligen bör kompletteras med en motsvarighet till 11 kap. 1 § andra stycket i
CFL-utredningens förslag.

7 §
I paragrafen anges att inkvarteringsvärden har rätt till ersättning av kommunen
för inkvarteringskostnaden. Enligt 1964 års lag om skyldighet att upplåta
inkvarteringsbostad i krig m.m. är inkvarteringsvärden berättigad till skälig
ersättning för upplåtelsen. Av författningskommentaren framgår att någon ändring
beträffande ersättningsgrunden inte varit avsedd. Med hänvisning till vad
Lagrådet anfört i anslutning till 6 kap. 22 och 23 §§ förordar Lagrådet att
mellan orden "till" och "ersättning" skjuts in ordet "skälig".

12 §
Kommuner och landsting, som befolkningen lämnar på grund av beslut om utrymning
eller på grund av utomordentliga förhållanden som orsakats av krig eller
krigsfara, är enligt denna paragraf skyldiga att i skälig omfattning lämna hjälp
till de kommuner och landsting som i större omfattning får ta emot befolkningen.
Bestämmelsen motsvaras i gällande lag av 5 § första stycket lagen om kommunal
beredskap. Såvitt framgår av författningskommentaren är det - med visst angivet
undantag - inte avsett att den nya bestämmelsen skall medföra någon saklig
ändring.
På några punkter innebär den föreslagna avfattningen vissa ändringar i gällande
ordning. Eftersom dessa ändringar inte synes avsedda förordar Lagrådet att
avfattningen ändras.
Paragrafen kan lämpligen ges följande lydelse:

"Kommuner och landsting, som befolkningen lämnar på grund av utrymning, är
under höjd beredskap skyldiga att i skälig omfattning lämna hjälp till de
kommuner och landsting som i större omfattning får ta emot befolkningen."
9 kap.
2 §
I paragrafen fastslås ett krav på svenskt medborgarskap när det gäller
befattningshavare som i inte obetydlig omfattning får del av sekretessbelagda
uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet. Bestämmelsen
har ingen motsvarighet i gällande lagstiftning. Vad som avses med den angivna
sekretessen är sådan sekretess som nämns i 2 kap. 2 § sekretesslagen. För
undvikande av missförstånd bör i förevarande paragraf därför i stället göra en
direkt hänvisning till det nämnda lagrummet. Lagrådet förordar att orden "av
betydelse för totalförsvaret och rikets säkerhet i övrigt" får utgå och ersättas
av orden "enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100).

10 kap.
1 §
Denna paragraf innehåller vissa straffbestämmelser.
Enligt Lagrådets mening bör punkt 3 kompletteras för fall då någon visserligen
fullgör angivna skyldigheter men därvid lämnar oriktiga uppgifter. En sådan
ordning kan lämpligen åstadkommas genom att till punkten fogas följande
beskrivning: "eller vid fullgörande därav lämnar oriktiga uppgifter."
Vad beträffar punkt 5 ifrågasätter Lagrådet om inte det straffbara området
enligt förslaget däremot blir onödigt omfattande. Tänkbara alternativ för att
åstadkomma en något mindre långtgående kriminalisering kan vara att antingen,
efter mönster från punkt 3, kräva en oaktsamhet "som inte är ringa" eller att
generellt undanta "ringa fall" från det straffbara området.

4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vite.
I första styckets uppräkning av de lagrum angående förelägganden som skall
kunna förenas med vite ingår 7 kap. 3 §. Den paragrafen avser ett föreläggande
att hålla viss byggnad eller anläggning tillgänglig för besiktning eller
kontroll.
Förevarande paragrafs andra stycke anger att i fall då ett föreläggande inte
följs den aktuella åtgärden får vidtas på den försumliges bekostnad.
Det är till en början inte helt klart vilka förelägganden som andra stycket
avser. Med tanke på bestämmelsens placering ligger det således närmast till
hands anta att reglerna bara avser förelägganden som enligt första stycket har
förenats med ett vite. Författningskommentaren ger emellertid det beskedet att
stycket gäller föreläggande "enligt denna lag."

Med tanke på respektive föreläggandes innehåll kan vidare ifrågasättas om den
föreslagna befogenheten, nämligen att vidta viss åtgärd på den försumliges
bekostnad, alltid är den adekvata. Lagrådet kan här hänvisa till den tidigare
nämnda föreskriften i 7 kap. 3 §, vilken snarast borde kunna aktualisera någon
handräckningsåtgärd.

11 kap.
3 §
Enligt paragrafens första stycke får beslut i frågor som avses i vissa
bestämmelser i lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. De aktuella
bestämmelserna anges genom en uppräkning av paragrafer. I anslutning till varje
paragraf eller grupp av paragrafer anges mycket kortfattat vad bestämmelserna
där avser.
Lagrådet har vid genomgången av uppräkningen konstaterat att beskrivningarna av
paragrafernas ämnesområden i flera fall är oprecisa eller otillräckliga. Som de
är utformade kan de vålla tillämpningsvårigheter. Lagrådet förordar mot denna
bakgrund att samtliga beskrivningar i anslutning till uppräkningen får utgå.
Bland de paragrafer som tas upp i uppräkningen finns inte 6 kap. 20 och 22 §§.
Det synes emellertid vara avsett att beslut enligt dessa paragrafer skall kunna
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Uppräkningen bör därför kompletteras
med de båda nämnda paragraferna.

7 §
Av paragrafen framgår ett beslut som en kommun eller myndighet under höjd
beredskap meddelar med stöd av lagen skall verkställas omedelbart om inte annat
bestämts i beslutet. Detsamma anges gälla beträffande beslut av allmän
förvaltningsdomstol i fråga om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad.
Som paragrafen utformats omfattar den inte beslut som allmän för-
valtningsdomstol under höjd beredskap fattar sedan kommuns eller myndighets
beslut överklagats. Samma behov av omedelbar verkställighet synes emellertid
föreligga i dessa fall. Paragrafen bör därför kompletteras så att omedelbar
verkställighet kan ske i fråga om alla beslut av allmän förvaltningsdomstol.
Lagrådet förordar att paragrafen ges följande lydelse:
"Ett beslut som en kommun, en statlig myndighet eller en allmän
förvaltningsdomstol under höjd beredskap meddelar enligt denna lag eller enligt
föreskrift som utfärdats med stöd av lagen skall gälla omedelbart om inte annat
bestäms i beslutet."

8 §
Enligt denna paragraf får beslut i frågor som avses i vissa uppräknande
bestämmelser inte överklagas. Liksom i 3 § anges i anslutning till de uppräknade
paragraferna vad bestämmelserna avser. Även här är beskrivningarna av
paragrafernas ämnesområden sådana att tillämpningsvårigheter kan uppstå.
Lagrådet förordar därför att beskrivningarna får utgå.

Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102)

68 §
Denna paragraf anger att beslut som meddelats med stöd av föregående paragraf
inte får överklagas. 67 § är uppdelad på två stycken som berör olika typer av
beslut.
Med hänvisning till att det under föredragningen inför Lagrådet upplysts att
fullföljdsförbudet inte avsetts gälla för sådan ersättningsbeslut som andra
stycket kan aktualisera, förordar Lagrådet att det i förvarande paragraf anges
att det är fråga om beslut enligt 67 § första stycket.

Övergångsbestämmelser

Lagrådet föreslår att punkt 2 ges följande avfattning:

"De kompletteringar av kommuners räddningstjänstplaner som behövs enligt 21 § i
dess nya lydelse skall ha genomförts senast den 1 juli 1997."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt

1 §
I fråga om förslaget till ändring i 1 mom. c) har Lagrådet ingen erinran.
Enligt 1 mom. d) föreligger inte skatteplikt för en hund som enligt 12 § lagen
(1944:219) om djurskydd används för vetenskapligt eller därmed jämförligt
ändamål. I remissen föreslås ingen ändring i 1 mom. d). Med hänsyn till att 1994
års lag numera ersatts av djurskyddslagen (1988:534) föreslår emellertid
Lagrådet att hänvisningen i 1 mom. d) till 1944 års lag ersätts med en
hänvisning till den nya lagen.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.

Förslaget föranleder ingen erinran i sak. Vid granskning av den remitterade
lagtexten har Lagrådet emellertid noterat att en tidigare lagändring redovisats
på ett sätt som avviker från det normala. Det gäller punkterna 2,3 och 10 i den
berörda paragrafen. Där sägs efter respektive punkt "har upphävts genom lag
(1987:440)." Ifrågavarande punkter har emellertid genom den angivna lagändringen
inte getts nämnda lydelser. Ändringen innebar i dessa delar endast att punkterna
upphävdes, dvs. uteslöts ut paragrafen.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att nämnda punkter får utgå ur
den föreslagna lagtexten.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Den föreslagna ändringen i 2 kap. 4 § avses innebära att punkt 7 i paragrafen
skall upphävas.
Med hänvisning till vad Lagrådet anfört i anslutning till förslaget till lag om
ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att
pröva vissa mål förordar Lagrådet att förevarande förslag ges den utformning som
normalt används i liknade sammanhang, dvs. ersätts med enkel föreskrift om att
punkt 7 i paragrafen upphävs.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Försvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Björck,
Davidson, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Björck

Regeringen beslutar proposition 1994/95:7 Lag om civilt försvar

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp-bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivningsbe-
myndigande