Regeringens proposition
1994/95:50

Nya kapitaltäckningsregler m.m.

Prop.

1994/95:50

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 1 november 1994

Ingvar Carlsson

Göran Persson

(F inansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagstiftningen för
kreditinstitut — dvs. banker, kreditmarknadsbolag och Svenska skepps-
hypotekskassan — och värdepappersbolag. Genom ändringarna införlivas
med den svenska lagstiftningen bestämmelserna i fyra EG-direktiv som
ingår i det tillägg till EES-avtalet som riksdagen beslutade om i juni
1994. De aktuella direktiven är

1. direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappers-
området,

2. direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut,

3. direktivet 92/121/EEG om övervakning och kontroll av kreditinsti-
tuts stora exponeringar,

4. direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut.

Direktivet om investeringstjänster innebär att det system med hemlands-
auktorisation och hemlandstillsyn som grund för rätten att bedriva verk-
samhet inom hela EES-området som tidigare införts för kreditinstitut nu
införs också för värdepappersföretag. För anpassningen till direktivet om
investeringstjänster föreslås bl.a. regler om

- krav på vissa lägsta nivåer för startkapital i värdepappersbolag,

- lämplighetsprövning av större ägare i värdepappersbolag,

- rätt för värdepappersföretag från ett EES-land att med stöd av sin
auktorisation i hemlandet etablera filialer och tillhandahålla vissa angivna
tjänster i Sverige,

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

- hemlandstillsyn över verksamhet som bedrivs här av ett värdepapper- Prop. 1994/95:50
företag hemmahörande i ett annat EES-land, oavsett om detta sker genom

filial eller gränsöverskridande verksamhet,

- rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

I anslutning till denna harmonisering undantas från värdepappers-
rörelselagens tillämpningsområde bl.a. verksamhet som bedrivs av för-
säkringsbolag med koncession enligt försäkringsrörelselagen och försäk-
ringsmäklares förmedling av andelar i värdepappersfonder.

Som en följd av anpassningen till direktivet om kapitalkrav föreslås
bestämmelser om kapitaltäckning för marknadsrisker i kreditinstituts och
värdepappersbolags handel med finansiella instrument. Med marknads-
risker avses bl.a. positionsrisker, valutakursrisker samt motparts- och
awecklingsrisker. De nya bestämmelserna kompletterar nuvarande regler
om kapitaltäckning för kreditrisker och innebär att företagen måste ha en
kapitalbas som täcker bägge formerna av risker. För att möta de nya kapi-
talkraven för marknadsrisker tillåts företagen att i kapitalbasen räkna in
ytterligare poster utöver dem som nu godtas för täckning av kreditrisker.

För anpassningen till direktivet om stora exponeringar föreslås regler
om begränsningar och rapportering av kreditinstituts och värdepappers-
bolags stora exponeringar. En exponering anses stor när den uppgår till
10 % eller mer av företagets kapitalbas. Enligt den huvudregel som före-
slås får företagets exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder
med inbördes anknytning inte överstiga 25 % av företagets kapitalbas. Ett
företags stora exponeringar får sammanlagt uppgå till högst 800 % av
kapitalbasen.

För harmoni seringen med direktivet om gruppbaserad tillsyn föreslås
regler som tar sikte på finansiella företagsgrupper, dvs. sådana före-
tagsgrupper i vilka ingår kreditinstitut eller värdepappersbolag. De nya
reglerna innebär att vad som föreskrivs om kapitalkrav för kredit- och
marknadsrisker och om stora exponeringar skall tillämpas på den samlade
ekonomiska ställningen för finansiella företagsgrupper. Samtidigt skall
kraven m.m. iakttas även individuellt av de kreditinstitut och värde-
pappersbolag som ingår i en finansiell företagsgrupp.

De nya bestämmelserna om kapitaltäckning för marknadsrisker, stora
exponeringar och tillsyn av finansiella företagsgrupper förs samman i en
ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. Till denna lag överflyttas dessutom de bestämmelser
om kapitaltäckning för kreditrisker som nu finns utspridda på flera lagar.

Vidare föreslås i propositionen att lämplighetsprövning av större ägare
skall utgöra en del av prövningen av en ansökan om oktroj för bank-
aktiebolag, om tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen om
kreditmarknadsbolag och om tillstånd att driva värdepappersrörelse.

Den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag föreslås träda i kraft i två etapper. De
bestämmelser som bygger på direktiven om stora exponeringar och
gruppbaserad tillsyn träder i kraft den 1 januari 1995, medan reglerna om
kapitaltäckning för marknadsrisker träder i kraft den 1 januari 1996. Det
senare gäller även de nya bestämmelser i bl.a. lagen om värdepappers-
rörelse som grundas på direktivet om investeringstjänster.

Innehåll sförteckning

Prop. 1994/95:50

1 Förslag till riksdagsbeslut.......................9

2 Lagtext ................................10

2.1      Förslag till lag om kapi tal täckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag . . 10

2.2      Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)......................... 28

2.3      Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1079) om

Svenska skeppshypotekskassan .............30

2.4      Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen

(1987:617)......................... 31

2.5      Förslag till lag om ändring i bankaktiebolagslagen

(1987:618)......................... 34

2.6      Förslag till lag om ändring i sparbankslagen

(1987:619)......................... 37

2.7      Förslag till lag om ändring i föreningsbankslagen

(1987:620)......................... 39

2.8      Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om

försäkringsmäklare ....................41

2.9      Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter.........43

2.10    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:655) om

återföring av obeskattade reserver ...........45

2.11     Förslag till lag om ändring i insiderlagen

(1990:1342) ........................ 46

2.12    Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse....................48

2.13     Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m...................70

2.14    Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om

börs- och clearingverksamhet..............71

2.15     Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om

kreditmarknadsbolag ...................74

2.16    Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om

individuellt pensionssparande..............76

2.17     Förslag till lag om ändring i uppbördslagen

(1953:272)......................... 77

2.18    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:806) om

ändring i lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse ............................79

3 Ärendet och dess beredning.....................81

4 Bakgrund................................83

4.1 EES-avtalet och tilläggsavtalet..............83

4.2 Genomförd och återstående harmonisering......84     Prop. 1994/95:50

4.2.1 Banker och andra kreditinstitut .........84

4.2.2 Värdepappersföretag................86

5 EES-regler om värdepappersrörelse ................88

5.1      Direktivet om investeringstjänster inom värdepappers-

området...........................89

5.2      Undantag från värdepappersrörelselagens tillämpnings-
område m.m.........................90

5.3      Mottagande av medel på konto och kreditgivning . . 97

5.4      Hemlandsauktorisation................. 102

5.5      Tillståndskrav, startkapital m.m............ 108

5.6     Börs-och clearingmedlemskap m.m......... 114

5.7      Rapporteringsskyldighet och information om

handeln.......................... 123

5.8      Hemlandstillsyn..................... 129

5.9      Prövning av större ägares lämplighet ........ 136

5.10     Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltnings-

beslut ........................... 142

5.11     Aktier i moderbolag som är försäkringsbolag ...  145

6 Kapitalkrav m.m. för kreditinstitut och
värdepappersbolag.......................... 147

6.1      Bakgrund......................... 147

6.2      Nuvarande kapitaltäckningsregler........... 156

6.3      Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag

och kreditinstitut .................... 159

6.4      Baselkommitténs förslag................ 161

6.5      Införlivandet av EES-reglema om kapitaltäcknings-

krav för marknadsrisker ................ 164

6.6     Ny gemensam lag om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag .  169

6.7      Det samlade kapitaltäckningskravet för kreditinstitut

och värdepappersbolag................. 170

6.8      Handelslagret....................... 173

6.9      Kapitalkrav för marknadsrisker............ 176

6.9.1 Nettning...................... 176

6.9.2 Ränterisker .................... 179

6.9.3 Aktiekursrisker.................. 185

6.9.4 Garantigivning vid emissioner......... 188

6.9.5 Awecklingsrisker ................ 189

6.9.6 Motpartsrisker .................. 191

6.9.7 Andra risker ................... 193

6.9.8 Valutakursrisker ................. 194

6.9.9 Kostnadsrisker .................. 199

6.10     Kapitalbasen ....................... 200

6.10.1 Utvidgad kapitalbas .............. 200

6.10.2 Kumulativa preferensaktier och

uppskrivningsfonder m.m................ 203

6.10.3 Skatteutjämningsreserven m.m........207

6.11 Övervaknings- och tillsynssystem samt informations-
skyldighet ......................... 211

7 Övervakning och kontroll av stora exponeringar........ 215

7.1      Bakgrund och gällande rätt .............. 215

7.2      Direktivet om övervakning och kontroll av kredit-
instituts stora exponeringar .............. 216

7.3      Begränsningar av stora exponeringar......... 218

7.4      Rapportering av stora exponeringar.......... 234

7.5     Öveigångsbestämmelser ................ 237

8 Tillsyn av finansiella företagsgrupper (gruppbaserad

tillsyn) ............................... 240

8.1     Bakgrund......................... 240

8.2      Finansiella företagsgrupper .............. 242

8.3      Omfattningen av tillsynen av finansiella företags-
grupper .......................... 249

8.4      Undantag från tillsynen................. 255

8.5      Fördelningen av tillsynsansvaret ........... 257

8.6      Särskilt om tillsyn över finansiella företagsgrupper

avseende stora exponeringar och kapitalkrav för
marknadsrisker...................... 260

8.7     Sammanställningens form och omfattning...... 265

8.8      Information som skall tillhandahållas av holding-

företag med blandad verksamhet och deras dotter-
företag ........................... 269

8.9      Åtgärder för att underlätta tillämpningen av till-
synen över den finansiella företagsgruppen..... 271

8.10    Tillsynsredovisning ................... 275

9  Ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning

samt koncernbidrag i bankkoncemer ............. 279

10 Normgivningsbemyndiganden.................. 283

11 Ekonomiska effekter av förslagen ............... 289

12 Ikraftträdande........................... 292

13 Författningskommentar ..................... 293

13.1   Förslaget till lag om kapitaltäckning och stora

exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-
bolag ............................ 293

13.2   Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)........................ 330

13.3   Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen

Prop. 1994/95:50

(1987:617)........................ 331

13.4   Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolags-

lagen (1987:618) .................... 332

13.5  Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om

försäkringsmäklare ................... 333

13.6   Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325)

om självdeklaration och kontrolluppgifter...... 335

13.7   Förslaget till lag om ändring i insiderlagen

(1990:1342) ....................... 336

13.8   Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981)

om värdepappersrörelse ................ 336

13.9   Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160)

om utländska filialer m.m............... 362

13.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:543)

om börs- och clearingverksamhet........... 362

13.11  Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610)

om kreditmarknadsbolag................ 366

13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:931)

om individuellt pensionssparande........... 367

13.13  Förslagen till ändring i lagen (1980:1097)

om Svenska skeppshypotekskassan, sparbankslagen
(1987:619), föreningsbankslagen (1987:620) och lagen
(1990:655) om återföring av obeskattade reserver . 367

13.14 Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen

(1953:272)........................ 368

13.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:806)

om ändring i lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse ........................... 368

Bilaga 1   Promemorians lagförslag................ 370

Bilaga 2   Remissammanställning................. 429

Bilaga 3   Lagrådets yttrande den 24 oktober 1994 ...... 524

Bilaga 4   Direktivet om övervakning och kontroll av kredit-
instituts stora exponeringar (92/121/EEG) ..... 541

Bilaga 5 Direktivet om gruppbaserad tillsyn över kredit-

institut (92/30/EEG) .................. 549

Bilaga 6 Direktivet om investeringstjänster inom värde-
pappersområdet (93/22/EEG)............. 556

Bilaga 7 Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag

och kreditinstitut (93/6/EEG)............. 576

Bilaga 8 Promemoria upprättad av försäkringsdomaren

Bo Malmqvist angående Normgivningsbemyndiganden
på finansmarknadsområdet............... 602

Bilaga 9 Ordlista.......................... 611

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

Rättsdatablad

Prop. 1994/95:50

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

Prop. 1994/95:50

1.  lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag,

2.  lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

3.  lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypoteks-
kassan,

4.  lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

5.  lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

6.  lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

7.  lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

8.  lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

9.  lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,

10. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattade
reserver,

11. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),

12. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

13. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

14. lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

15. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,

16. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande,

17. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

18. lag om ändring i lagen (1994:806) om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse.

2 Lagtext                                                  Prop. 1994/95:50

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-
bolag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Definitioner

1 § I denna lag betyder

1. bank: bankaktiebolag, sparbank och föreningsbank,

2. kreditmarknadsbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att
driva finansieringsverksamhet enligt lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag,

3. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse,

4. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsbolag och Svenska skeppshypo-
tekskassan,

5. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,

6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är
kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och
vars huvudsakliga verksamhet är att

- förvärva aktier eller andelar,

- driva valutahandel,

- driva värdepappersrörelse, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap.

3 § lagen om värdepappersrörelse, eller

- driva en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra
stycket 2-11 lagen om kreditmarknadsbolag, utan att vara tillståndspliktigt
enligt 1 kap. 2 § samma lag,

7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut som
har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller
motsvarande utländskt företag och vars dotterföretag även i övrigt uteslut-
ande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut,

8. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt
moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande
utländskt företag eller holdingföretag med finansiell verksamhet, men
som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag
eller motsvarande utländskt företag,

9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsak-
liga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla
datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband

10

med ett eller flera kreditinstituts, värdepappersbolags eller motsvarande Prop. 1994/95:50
utländska företags huvudsakliga verksamhet,

10. ägarintresse: ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av
rösterna eller kapitalet i ett företag.

2 § Om ett institut, ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett
holdingföretag med blandad verksamhet äger så många aktier eller
andelar i en svensk eller utländsk juridisk person att det har mer än
hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är institutet eller
holdingföretaget moderföretag och den andra juridiska personen dotter-
företag. Om ett dotterföretag eller flera dotterföretag tillsammans eller ett
moderföretag och ett eller flera dotterföretag tillsammans äger så många
aktier eller andelar i en juridisk person som nyss sagts, är även sist-
nämnda juridiska person dotterföretag till moderföretaget.

Har ett institut, ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett
holdingföretag med blandad verksamhet i annat fall på grund av aktie-
eller andelsinnehav eller avtal ensamt ett bestämmande inflytande över en
juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet,
är institutet eller holdingföretaget moderföretag och den juridiska per-
sonen dotterföretag.

Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern. Med
koncernföretag avses i denna lag företag inom samma koncern.

2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas

Kapitalkrav

1 § Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar
summan av kapitalbaserna för kreditrisker enligt 2 § och för marknads-
risker enligt 3 och 4 §§.

En och samma mängd av kapitalbasen får inte användas för att sam-
tidigt täcka både kreditrisker och marknadsrisker.

2 § För att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker skall institutet ha en
kapitalbas, beräknad enligt 6 och 7 §§, som motsvarar minst 8 % av
värdet av institutets tillgångar och åtaganden beräknat enligt 3 kap. 1 §.

3 § För att uppfylla kapitalkravet för marknadsrisker skall institutet ha en
kapitalbas, beräknad enligt 6-8 §§, som täcker marknadsrisker beräknade
enligt 4 kap. 2-8 §§.

4 § Ett institut får, efter medgivande av Finansinspektionen, för sådana
marknadsrisker som avses i 4 kap. 2-7 §§ och för valutakursrisker enligt

4 kap. 8 § som hänför sig till det handelslager som avses i 4 kap. 1 § Prop. 1994/95:50
beräkna kapitalkravet enligt 2 §, om summan av marknadsvärdet av posi-
tionerna i handelslagret och oreglerade fordringar hänförliga till dessa

1. normalt inte överstiger 5 % av summan av institutets totala balans-
omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen,

2. normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner ecu,
samt

3. inte vid något tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balans-
omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller
överstiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner ecu.

5 § Även om kraven enligt 2-4 §§ är uppfyllda får ett värdepappersbolags
kapitalbas, beräknad enligt 6-8 §§, aldrig understiga ett belopp som mot-
svarar 25 % av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller,
om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 % av de fasta om-
kostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.

Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det
föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen
behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av kapitalkravet
enligt första stycket.

Kapitalbas

6 § Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital
efter avräkning enligt 7 §. Det primära kapitalet skall utgöra minst
hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget
kapital med undantag för kumulativa preferensaktier, i sparbanker reserv-
fonder, i föreningsbanker eget kapital med undantag för förlagsinsatser
samt i Svenska skeppshypotekskassan kassans reservfond. Från eget kapi-
tal skall undantas uppskrivningsfonder.

B. I banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag kapitalandelen
av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.

C. I banker och kreditmarknadsbolag kapitalandelen av det belopp som
svarar mot bankens eller bolagets reserver till följd av avskrivning på
egendom som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses värdet av förlagsandelslån, förlagslån
och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år
och med rätt till betalning först efter institutets övriga borgenärer, dock
sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära
kapitalet. Förlagsandelslån, förlagslån och andra skuldförbindelser vilkas
återstående löptid understiger fem år får tas upp till ett belopp som
motsvarar högst 20 % av det nominella värdet för varje helt år som åter-
står till förfallodagen.

12

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter medgivande Prop ■ 1994/95:50
av Finansinspektionen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som
sägs i andra och tredje styckena.

7 § Från det primära kapitalet skall institutet räkna av övervärden vid
förvärv av rörelse (inkråmsgoodwill), som redovisas i institutet. Från
summan av det primära och det supplementära kapitalet enligt 6 § andra-
fjärde styckena skall institutet räkna av det bokförda värdet av vad som
har skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett företag som
driver försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet
som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet
uppgår till högst 5 % av företagets eget kapital eller motsvarande och det
sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger 10 % av
institutets eget kapital eller egna fonder. Avräkning skall inte heller göras
för tillskott som belöper på företag som omfattas av gruppbaserad redo-
visning enligt 6 kap. genom fullständig konsolidering eller genom en
klyvningsmetod.

Utvidgad kapitalbas

8 § För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 3 och 5 §§ får institutet
— utöver de poster som enligt 6 § kan utgöra primärt eller supplementärt
kapital — till kapitalbasen räkna även andra poster, såsom nettovinster
hänförliga till institutets handelslager och förlagslån med en ursprunglig
löptid på minst två år. Från den utvidgade kapitalbasen skall institutet
räkna av icke likvida tillgångar.

3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker och för marknadsrisker enligt

2 kap. 4 §

1 § Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 § bestäms i förhållande
till ett instituts tillgångar och åtaganden som inte ingår i handelslagret.
Tillgångar och åtaganden delas in i följande grupper:

A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.

2. Placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk
kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

3. Placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank
eller Europeiska gemenskaperna svarar, om placeringen eller fordran
gäller i den utländska statens eller gemenskapens valuta och är refinansi-
erad i samma valuta.

4. Övriga placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de ut-
ländska stater eller centralbanker som regeringen föreskriver.

5. Placeringar och fordringar för vilka svarar en sådan utländsk
kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva
in offentlig uppbörd, som regeringen föreskriver.

13

6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka Prop. 1994/95:50
säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5.

B 1. Placeringar och fordringar för vilka Allmänna pensionsfonden, ett
kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar.

2. Placeringar och fordringar för vilka svarar en kommun eller därmed
jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen före-
skriver.

3. Placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år
för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar.

4. Placeringar och fordringar för vilka svarar ett utländskt kreditinstitut

1 någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.

5. Placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de internatio-
nella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.

6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säker-
heten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5.

C. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säker-
heten utgörs av panträtt i bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet
inom det uppskattade värde som institutet bestämt efter särskild värde-
ring.

D. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden.

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

- sådana tillskott som enligt 2 kap. 7 § första och andra meningarna
skall räknas av från kapitalbasen,

- sådana tillskott som avses i 2 kap. 7 § sista meningen,

- sådana icke likvida tillgångar som räknats av från kapitalbasen enligt

2 kap. 8 §,

- fordringar mot företag som ingår i samma finansiella företagsgrupp
som institutet och som omfattas av bestämmelser om fullständig konsoli-
dering,

- fordringar som har garanterats av ett företag som ingår i samma
finansiella företagsgrupp som institutet och som omfattas av bestämmelser
om fullständig konsolidering.

Vid bestämmandet av kapitalkravet skall tillgångarna och åtagandena
tas upp till sammanlagt

- 0 % av summan av de poster som anges i första stycket A,

- 20 % av summan av de poster som anges i första stycket B,

- 50 % av summan av de poster som anges i första stycket C, samt

- 100 % av summan av de poster som anges i första stycket D.

2 § Kapitalkravet för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § bestäms enligt

1 § med det tillägget att även tillgångar och åtaganden som ingår i
handelslagret beaktas.

14

4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap. 3 §

Prop. 1994/95:50

Handelslager

1 § Ett instituts handelslager utgörs av sådana positioner i finansiella
instrument som institutet tagit för att på kort sikt göra en vinst eller för
att skydda andra positioner i handelslagret. Till handelslagret skall också
räknas sådana exponeringar som uppkommit till följd av oavslutade
affärer i finansiella instrument eller inte fullgjorda leveranser av sådana
instrument.

Handelslagret utgörs vidare av ett instituts resultatförda men oreglerade
fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret, såsom fordringar
på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.

Positionsrisker

2 § Kapitalkravet för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett
instituts handelslager bestäms på grundval av emittentens kreditvärdighet
och instrumentens löptid. Kapitalkravet omfattar specifik och generell risk
i positionerna. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet mot varandra
räkna av positioner vilkas värde ökar vid ökning av instrumentets eller
underliggande instruments värde (långa positioner) och övriga positioner
(korta positioner) i finansiella instrument, om instrumenten är av samma
slag och utgivna av samma emittent eller, i fråga om finansiella instru-
ment med andra finansiella instrument som underliggande tillgång, om
den underliggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa
villkor.

Vid bestämmandet av kapitalkravet avseende den specifika risken skall
de ränteanknutna finansiella instrumenten delas in i följande grupper:

A. Placeringar och fordringar

1. där emittenten är svenska staten, en svensk kommun eller därmed
jämförlig samfällighet,

2. där emittenten är någon utländsk stat eller centralbank som rege-
ringen föreskriver,

3. där emittenten är en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som rege-
ringen föreskriver,

4. för vilka säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar som anges
i 1-3.

B. Placeringar och fordringar

1. där emittenten är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,

2. där emittenten är en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i
någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,

3. där emittenten är ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag
i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,

4. där emittenten är någon av de internationella utvecklingsbanker som
regeringen föreskriver,

15

5. för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar
som avses i 1-4,

6. som uppfyller särskilda krav i fråga om marknadsnotering, likviditet
och kreditvärdighet hos emittenten.

C. Övriga placeringar och åtaganden.

Kapitalkravet för den specifika risken skall i varje enskild valuta
motsvara

- 0 % av summan av de poster som anges i andra stycket A,

- 0,25 %, 1,00 % och 1,60 % av summan av de poster som anges i
andra stycket B, beroende på om den återstående löptiden är högst
6 månader, mellan 6 och 24 månader respektive över 24 månader, samt

- 8 % av summan av de poster som anges i andra stycket C.

Kapitalkravet för den generella risken skall i varje enskild valuta
bestämmas enligt antingen en löptidsbaserad eller en durationsbaserad
metod.

Prop. 1994/95:50

3 § Kapitalkravet för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som
ingår i ett instituts handelslager skall motsvara dels 4 % av institutets
bruttoposition i sådana instrument (specifik risk), dels 8 % av institutets
nettoposition i sådana instrument (generell risk). Vid beräkning av kapi-
talkravet får institutet mot varandra räkna av positioner vilkas värde ökar
vid ökning av instrumentets eller underliggande instruments värde (långa
positioner) och övriga positioner (korta positioner) i finansiella instru-
ment, om instrumenten är av samma slag och utgivna av samma emittent
eller, i fråga om finansiella instrument med andra finansiella instrument
som underliggande tillgång, om den underliggande tillgången utgörs av
instrument som uppfyller dessa villkor.

Kapitalkravet för den specifika risken får sättas ned till 2 %, om
positionerna i aktier och aktieanknutna finansiella instrument uppfyller
särskilda krav i fråga om säkerhet, likviditet och riskspridning. För aktie-
indexterminer får kapitalkravet för den specifika risken efterges, om
indexterminen omsätts på börs och uppfyller särskilda krav i fråga om
riskspridning.

4 § Ett institut som garanterar en emission av fondpapper får, efter med-
givande av Finansinspektionen, vid beräkning av kapitalkravet för risker
som ett sådant åtagande innebär, i stället för vad som sägs i 2 och 3 §§,
använda en särskild metod enligt vilken institutet vid beräkning av sina
nettopositioner får göra avdrag med sådana delar av emissionen som
genom avtal tecknats eller garanterats av tredje man. Vid beräkning enligt
denna metod skall även beaktas den tid som förflutit efter det att institutet
blivit bundet av sitt åtagande.

16

Avvecklingsrisker

Prop. 1994/95:50

5 § Om ett institut har gjort en transaktion i finansiella instrument som
ingår i handelslagret och transaktionen inte har fullföljts på avtalad
avvecklingsdag, skall kapitalkravet för instrument som omfattas av trans-
aktionen bestämmas med hänsyn till den risk för förlust som institutet
utsätts för på grund härav.

Kapitalkravet enligt första stycket skall beräknas på grundval av dels
skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella instrumenten och deras
gällande marknadsvärde, dels den tid som förflutit från avtalad avveck-
lingsdag. Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i
stället beräknas med utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som
förflutit från avtalad avvecklingsdag.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal
(repor och omvända repor) eller värdepapperslån.

Motpartsrisker

6 § Om ett institut har betalat för finansiella instrument som ingår i
handelslagret innan dessa har mottagits eller levererat instrumenten utan
att likvid erhållits för dem skall kapitalkravet bestämmas till 8 % av
värdet av de finansiella instrumenten eller likviden sedan värdet multi-
plicerats med det riskvikttal som enligt andra stycket gäller för motparten
i transaktionen. Om transaktionen gjorts över en stats gräns gäller vad nu
sagts endast om en eller flera dagar har förflutit efter det att betalningen
eller leveransen ägt rum.

Det i första stycket avsedda riskvikttalet utgör

A. 0 % för

1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällig-
het,

2. utländska stater eller centralbanker som regeringen föreskriver,

3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med
befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som regeringen föreskriver.

B. 20 % för

1. Allmänna pensionsfonden,

2. ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,

3. en svensk börs eller clearingorganisation,

4. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de ut-
ländska stater som regeringen föreskriver,

5. ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag i någon av de ut-
ländska stater som regeringen föreskriver,

6. en börs eller clearingorganisation i någon av de utländska stater som
regeringen föreskriver,

7. någon av de internationella utvecklingsbanker som regeringen före-
skriver.

C. 100 % för övriga motparter.

17

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal Prop. 1994/95:50
(repor och omvända repor), värdepapperslån och sådana derivatinstru-
ment som regeringen föreskriver. För dessa skall kapitalkravet i stället
beräknas i enlighet med vad regeringen föreskriver.

Andra risker

7 § För resultatförda men oreglerade fordringar såsom avgifter, provi-
sioner, räntor och utdelningar som är hänförliga till poster i handelslagret
skall kapitalkravet bestämmas till 8 % av fordran sedan denna multipli-
cerats med det riskvikttal som enligt 6 § gäller för motparten.

Första stycket tillämpas inte om kapitalkrav enligt 2-6 §§ gäller för
posterna eller dessa har räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap. 8 §.

Vilutakursrisker

8 § Om ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta för hela verk-
samheten överstiger 2 % av kapitalbasen enligt 2 kap. 6-8 §§ skall
kapitalkravet motsvara 8 % av det överskjutande beloppet.

Med ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta avses den högsta
summan av ett instituts korta nettopositioner eller långa nettopositioner
i olika valutor.

För balanserade positioner i nära korrelerade valutor får tillämpas ett
kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade positionen.
Vidare får ett lägre kapitalkrav tillämpas för valutor som omfattas av
mellanstatliga bindande överenskommelser om valutakurssamarbete.

Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod an-
vändas vid beräkning av kapitalkravet enligt denna paragraf.

5 kap. Stora exponeringar

1 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av
kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets
kapitalbas.

Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är mo-
derföretag eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till
moderföretaget, får värdet av exponeringen inte överstiga 20 % av insti-
tutets kapitalbas.

Om institutet i ett fall som avses i andra stycket är en bank och moder-
företaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande ut-
ländskt företag, får värdet av exponeringen inte överstiga 10 % av bank-
ens kapitalbas.

18

2 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller Prop. 1994/95:50
flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en

helhet från risksynpunkt därför att

1. någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller
flera av de övriga i gruppen, eller

2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes
anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betal-
ningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.

Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emitten-
ten eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som under-
liggande tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra ford-
ringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.

3 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte
överstiga 800 % av institutets kapitalbas.

En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en
kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet av ex-
poneringen är 10 % eller mer av institutets kapitalbas.

4 § Vid bestämmandet av ett instituts exponering enligt 1 och 3 §§ skall
inte räknas in de poster som avses i 3 kap. 1 § första stycket A 2-6.

Vid valutatransaktioner omfattas inte exponeringar som uppkommer i
samband med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter
betalning. Vid köp eller försäljning av finansiella instrument omfattas inte
exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en
transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning
har skett eller de finansiella instrumenten har levererats.

Regeringen får föreskriva att även andra poster än dem som anges i
första stycket inte skall räknas in vid bestämmandet av ett instituts
exponeringar enligt detta kapitel, om kreditrisken är låg.

5 § Vid tillämpning av 1 och 3 §§ skall kapitalbasen bestämmas enligt

2 kap. 6-8 §§.

6 § Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.

6 kap. Finansiella företagsgrupper

1 § En finansiell företagsgrupp består av

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
dotterföretag som är institut, motsvarande utländska företag eller finan-
siella institut, eller

2 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

19

2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de Prop. 1994/95:50
institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det

förstnämnda institutet eller holdingföretaget har ägarintresse i och som
leds tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är
begränsat till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller

3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och
dotterföretag enligt 1 samt företag som det finns ägarintresse i enligt 2.

När en finansiell företagsgrupp föreligger enligt första stycket, skall
även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägar-
intresse i ingå i gruppen.

2 § Regeringen får föreskriva att bestämmelserna om finansiella företags-
grupper skall gälla även för

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det
finns andra ägarintressen i än sådana som anges i 1 § första stycket 2,

2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det
förstnämnda institutet eller holdingföretaget har andra former av kapital-
bindningar till,

3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de
institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det
förstnämnda institutet eller holdingföretaget utövar ett väsentligt inflyt-
ande över, eller

4. två eller flera institut, motsvarande utländska företag eller finansiella
institut, som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Om regeringen enligt första stycket har föreskrivit att bestämmelserna
om finansiella företagsgrupper skall gälla, skall även ett anknutet företag
som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen.

Kapitalkrav m.m.

3 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § om kapitalkrav för kreditrisker, i

2 kap. 3-5 §§ om kapitalkrav för marknadsrisker och i 5 kap. om stora
exponeringar skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.

4 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 15 a § bankrörelselagen (1987:617) om
en banks innehav och åtaganden i företag skall tillämpas även på en
finansiell företagsgrupps samlade innehav och åtaganden, om en bank in-
går i företagsgruppen.

Vad som föreskrivs i 3 kap. 6 § lagen (1992:1610) om kreditmarknads-
bolag om ett kreditmarknadsbolags kvalificerade innehav av aktier eller
andelar i företag som inte driver finansiell verksamhet skall tillämpas
även på en finansiell företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om
ett kreditinstitut som inte är bank ingår i företagsgruppen.

20

Vad som föreskrivs i 3 kap. 1 a § lagen (1991:981) om värdepappers- Prop. 1994/95:50
rörelse om ett värdepappersbolags kvalificerade innehav av aktier eller
andelar i företag med annan verksamhet än finansiell verksamhet skall
tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade kvalificerade
innehav, om ett värdepappersbolag som har tillstånd att bedriva verk-
samhet som avses i 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 samma lag ingår i
företagsgruppen.

Gruppbaserad redovisning

5 § För tillämpningen av 3 och 4 §§ skall för en finansiell företagsgrupp
upprättas gruppbaserad redovisning.

Gruppbaserad redovisning skall upprättas med tillämpning av de regler
som gäller för upprättandet av koncembalansräkning och koncemresultat-
räkning enligt 4 kap. 11 § bankrörelselagen (1987:617), om en bank
ingår i företagsgruppen, och enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen
(1975:1385) i övriga fall. Vad nu sagts gäller inte om annat följer av
denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag.

Konsolidering

6 § Vid upprättande av den redovisning som avses i 5 § skall de företag
som ingår i den finansiella företagsgruppen konsolideras fullständigt om
inte annat följer av 7 och 8 §§.

7 § Ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 § första stycket 2
skall konsolideras enligt en metod med utgångspunkt i den andel som
institutet eller holdingföretaget med finansiell verksamhet äger i det
företag i vilket ägarintresset finns (klyvningsmetod).

8 § I de fall som avses i 2 § får Finansinspektionen medge antingen att
konsolidering sker på det sätt som anges i 7 § eller att redovisningen sker
till det bokförda värdet med hänsyn till innehavs- och resultatandelen i
det företag som det finns ägarintresse i eller kapitalbindningar till
(kapitalandelsmetod).

Beräkning av kapitalbas m.m.

9 § Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall bestämmas i
enlighet med vad som anges i 2 kap. 6-8 §§. Även den del av kapital-
basen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Goodwill som belöper
på företag som omfattas av gruppbaserad redovisning skall räknas av från
primärt kapital.

21

Vid beräkning av kapitalkrav för kreditrisker skall tillgångar och Prop. 1994/95:50
åtaganden tas upp till de värden som föreskrivs i 3 kap. 1 §. Vid beräk-
ning av kapitalkrav för marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 §§
tillämpas. Exponeringar skall bestämmas på sätt som anges i 5 kap.

Stora exponeringar

10 § Om ett moderföretag är ett institut skall vid beräkningen av de i

5 kap. angivna gränsvärdena inte medräknas exponeringar som koncern-
företag som är institut har gentemot andra koncernföretag som står under
tillsyn av Finansinspektionen och omfattas av samma gruppbaserade redo-
visning som moderföretaget.

Finansinspektionen får medge att första stycket skall tillämpas även på
en koncern i vilken moderföretaget är ett i Sverige etablerat holding-
företag med finansiell verksamhet.

7 kap. Tillsyn m.m.

Tillämpliga tillsynsregler

1 § Finansinspektionen övervakar efterlevnaden av denna lag. I fråga om
tillsynen gäller vad som är föreskrivet i de lagar som reglerar institutens
verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Tillsynsansvar för finansiella företagsgrupper

2 § Finansinspektionen skall utöva tillsyn över en finansiell företagsgrupp
om moderföretaget eller ett företag i gruppen som innehar ägarintresse
är ett institut hemmahörande i Sverige.

Är moderföretaget i en finansiell företagsgrupp ett holdingföretag med
finansiell verksamhet, skall Finansinspektionen utöva tillsynen om

1. det i företagsgruppen inte finns några utländska företag som mot-
svarar institut, eller

2. holdingföretaget är hemmahörande i Sverige och minst ett dotter-
företag är institut.

3 § Finansinspektionen skall föra en förteckning över de holdingföretag
med finansiell verksamhet som är moderföretag i en sådan finansiell
företagsgrupp som enligt 2 § omfattas av inspektionens tillsyn.

4 § Finansinspektionen skall, inom ramen för sin befogenhet, efter be-
gäran från behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES), lämna eller kontrollera information som

behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn Prop. 1994/95:50
eller också tillåta att denna myndighet själv utför kontrollen.

Tillsynsredovisnirig

5 § För en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas, i den omfatt-
ning som följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd
av denna lag, i en särskild redovisning som avser gruppens samlade
ekonomiska ställning (gruppbaserad redovisning).

Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna den information
som behövs för tillsynen över de dotterföretag som är institut (samlad
information).

6 § Ett institut och ett holdingföretag med finansiell verksamhet som är
moderföretag eller som har sådant ägarintresse som avses i 6 kap. 1 §
första stycket 2 skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen
till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter
som regeringen föreskriver. Om en finansiell företagsgrupp föreligger
enligt 6 kap. 2 §, skall det företag som regeringen bestämmer upprätta
och ge in sådan redovisning.

Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in den
samlade informationen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder
och vid de tidpunkter som regeringen föreskriver.

7 § Ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp och övriga dotter-
företag till ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet
samt dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall
lämna de uppgifter som krävs för tillsynsredovisningen till det företag
som enligt 6 § skall upprätta gruppbaserad redovisning eller samlad infor-
mation.

Undantag

8 § Finansinspektionen får medge att ett dotterföretag eller ett företag
som det finns ägarintresse i enligt 6 kap. 1 § första stycket 2 undantas
vid beräkning enligt 6 kap. 3-5 §§ och utelämnas från sådan tillsynsredo-
visning som skall upprättas enligt 5 § om

1. företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hin-

der för överföring av nödvändig information,

2. företaget är av mindre betydelse med hänsyn till syftet med till-
synen, eller

3. en sammanställning av företagets finansiella ställning skulle vara
olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.

23

Om ett dotterföretag som är institut är undantaget från beräkning eller Prop. 1994/95:50
utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall
moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspek-
tionen behöver för sin tillsyn över institutet.

Undersökning

9 § Finansinspektionen får företa undersökningar hos de företag som
enligt 7 § skall lämna uppgifter för att kontrollera den gruppbaserade
redovisning eller samlade information som företagen är skyldiga att
lämna.

Övervaknings- och kontrollsystem

10 § Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt

6 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall ha betryggande
system för registrering och klassificering av kreditrisker, för övervakning
och kontroll av marknadsrisker och stora exponeringar i verksamheten
samt för beräkning av institutets eller den finansiella företagsgruppens
finansiella positioner vid varje tidpunkt. Ett institut och alla företag i en
finansiell företagsgrupp skall vidare ha sådana förvaltnings- och redo-
visningsrutiner som säkerställer en effektiv kontroll av att bestäm-
melserna om kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker samt stora
exponeringar och gruppbaserad redovisning i denna lag efterlevs.

Rapportering

11 § Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt

6 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall fortlöpande
rapportera stora exponeringar till Finansinspektionen.

Om ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar över-
stiger något av de i 5 kap. angivna gränsvärdena, skall institutet eller det
företag som enligt 6 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen
genast anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen får bestämma
en viss tid inom vilken exponeringarna skall bringas ned till de tillåtna
gränsvärdena.

Ingripande

12 § Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp

1. har en kapitalbas som understiger det minsta belopp som krävs enligt

2 kap. 2-5 §§,

2. inte uppfyller kraven i fråga om system och rutiner enligt 10 §, eller

24

3. inte nedbringar sina exponeringar till tillåtna nivåer enligt 11 § andra Prop. 1994/95:50
stycket

skall Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag i en
finansiell företagsgrupp som enligt 6 § skall upprätta den gruppbaserade
redovisningen att vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet.

Tystnadsplikt

13 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag
med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verk-
samhet som i den egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i ett
företag som enligt 7 § skall lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad
han fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med det uppgifts-
lämnande företagets intresse.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).

Avgifter m.m.

14 § Institut som står under tillsyn enligt denna lag skall bekosta Finans-
inspektionens verksamhet med årliga avgifter enligt de närmare föreskrift-
er regeringen meddelar.

Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga vid tillsynen
enligt denna lag behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall
kostnaden för detta betalas av det institut som tillsynen avser.

Vite

15 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag får
inspektionen förelägga vite.

Överklagande

16 § Beslut som Finansinspektionen meddelar med stöd av 12 § får
överklagas hos kammarrätten.

Andra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får över-
klagas hos länsrätten. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten av länsrättens avgörande.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall
gälla omedelbart.

25

Bemyndiganden

Prop. 1994/95:50

17 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspek-
tionen skall meddela närmare föreskrifter om

1. beräkningen av sådana kapitalandelar som avses i 2 kap. 6 § andra
stycket B och C,

2. vilka poster som får räknas till kapitalbasen enligt 2 kap. 8 § och
omfattningen av dessa samt vilka icke likvida tillgångar som skall räknas
av från kapitalbasen enligt samma paragraf,

3. hur posterna skall värderas vid bestämmandet av kapitalkravet enligt

3 kap. 1 § tredje stycket,

4. vilka poster som skall ingå i handelslagret enligt 4 kap. 1 § och
omfattningen av dessa,

5. beräkning av kapitalkraven enligt 4 kap. 2-8 §§,

6. hur exponeringarna skall värderas vid beräkningen av ett instituts
exponeringar enligt 5 kap. 1 och 3 §§,

7. hur konsolidering skall ske och hur kapitalbasen skall beräknas
enligt 6 kap. 6-9 §§,

8. innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning eller
information som skall lämnas enligt 5 §,

9. omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt
H §•

18 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansin-
spektionen får meddela de föreskrifter som behövs om

1. villkoren för att beräkna kapitalkravet enligt undantagsregeln i 2 kap.

4 §,

2. beräkning av kapitalkravet enligt 2 kap. 5 § första stycket.

Regeringen får bemyndiga Finansinspektionen att meddela sådana före-
skrifter och fatta sådana beslut som enligt denna lag ankommer på rege-
ringen.

1. Denna lag träder i kraft i fråga om 1 kap., 2 kap. 1 § i den del
paragrafen avser kreditrisker, 2 kap. 2, 6 och 7 §§, 3 kap. 1 §, 5 kap.
1-4 §§, 5 § i den del paragrafen avser kreditrisker och 6 §, 6 kap. 1 och
2 §§, 3 § i den del paragrafen avser kreditrisker och stora exponeringar,
4 § i den del paragrafen avser kreditinstitut, 5-8 §§, 9 § i den del
paragrafen avser kreditrisker och stora exponeringar och 10 § samt 7
kap. 1-9 §§, 10 § i den del paragrafen avser kreditrisker, stora expone-
ringar och gruppbaserad redovisning, 11 §, 12 § i den del paragrafen
avser kreditrisker, stora exponeringar och gruppbaserad redovisning, 13-
16 §§, 17 § 1, 3 och 6-9, samt 18 § andra stycket den 1 januari 1995.
Lagen i övrigt träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 § skall intill utgången
av år 1995 beräknas i ett instituts hela verksamhet.

26

3. Kumulativa preferensaktier som getts ut före den 1 januari 1995 får Prop. 1994/95:50
till och med utgången av år 1996 ingå i bankaktiebolags, kreditmarknads-
bolags och värdepappersbolags kapitalbas som primärt kapital vid

tillämpning av 2 kap. 6 §.

4.  Om värdet av ett instituts eller en finansiell företagsgrupps
exponeringar den 28 juni 1994 översteg de i 5 kap. angivna gränsvärdena
får Finansinspektionen bevilja institutet eller det företag som enligt 7 kap.
6 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen anstånd att nedbringa
exponeringarna till dessa gränsvärden dock senast till den 31 december
2001. Exponeringar med längre löptid enligt bindande avtalsvillkor får
dock behållas till förfallodagen. Om ett institut eller en finansiell
företagsgrupp inte nedbringar sina exponeringar i enlighet med nu an-
givna föreskrifter tillämpas 7 kap. 12 § 3 samt 15 och 16 §§.

27

2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse1.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

8 kap.

5 §

Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillstånds-
givning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepap-
persmarknaden, eller försäkringsväsendet, för uppgift om

1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet
avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,

2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens
verksamhet avser.

I ärende hos statlig myndighet
om innehav av aktier i bankaktie-
bolag och i kreditmarknadsbolag
gäller sekretess för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomis-
ka förhållanden om det kan antas
att den enskilde lider skada eller

I ärende hos statlig myndighet
om innehav av aktier i bankaktie-
bolag, kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag gäller sekretess
för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden om
det kan antas att den enskilde lider

skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller inte för beslut av
myndigheten och inte heller för
uppgift som erhållits från annan
myndighet om uppgiften inte är
sekretessbelagd där.

men om uppgiften röjs. Sekretess
gäller inte för beslut av myndig-
heten och inte heller för uppgift
som erhållits från annan myndighet
om uppgiften inte är sekretessbe-
lagd där.

Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i
övervakning enligt insiderlagen (1990:1342), för sådan uppgift om en-
skilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har
lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten.
Rör uppgiften den uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om
denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte
motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten.

Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verk-
samhet som avses i första-tredje styckena för sådan uppgift om affärs-
eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som
myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansin-
spektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från
motsvarande utländsk myndighet erhållit uppgifter enligt annat avtal.
Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 §§ får inte i fråga om denna sekretess
tillämpas i strid med avtalet.

'Lagen omtryckt 1992:1474.

28

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen Prop. 1994/95:50
enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften
lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

29

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om Prop. 1994/95:50
Svenska skeppshypotekskassan

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:1097) om Svenska
skeppshypotekskassan1

dels att 3 b och 3 c §§ skall upphöra att gälla,

dels att 3 a § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3
Kassan skall vid varje tidpunkt ha
en kapitalbas, beräknad enligt
3 b §, som motsvarar åtta procent
av värdet av kassans placeringar,
beräknat enligt 3 c § (kapitalkrav).

§2

Bestämmelser om kapitaltäckning
finns i lagen (1994:000) om kapi-
taltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

'Senaste lydelse av

3 b § 1989:1094

3 c § 1989:1094.

2Senaste lydelse 1989:1094.

30

2.4 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)

Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)'

dels att 2 kap. 9 a-11 och 16 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 11 §, 2 kap. 9 §, 4 kap. 9 § samt 7 kap. 4 § skall ha
följande lydelse,

dels att nuvarande 2 kap. 12 § skall betecknas 2 kap. 10 §.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

11
Ingår en bank i en koncern skall
bestämmelserna i denna lag om
banks rörelse och om tillsyn över
bank gälla i tillämpliga delar för
övriga företag i koncernen. Be-
gränsningarna i fråga om banks
rörelse skall avse företagen gemen-
samt.

§2

Ingår en bank i en koncern skall
bestämmelserna i denna lag och i
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag om banks rörelse och om
tillsyn över bank gälla i tillämpliga
delar för övriga företag i koncer-
nen. Begränsningarna i fråga om
banks rörelse skall avse företagen
gemensamt.

Första stycket gäller inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag
till försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksam-
het.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
bestämmelserna i första stycket.

Koncernbidrag får ges endast
efter medgivande av Finansinspek-
tionen.

Övriga företag i koncernen skall

lysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständig-
heter som inspektionen behöver för sin tillsyn över banken.

medge ytterligare undantag från

Koncernbidrag får ges av banken
endast efter medgivande av Finans-
inspektionen.

lämna Finansinspektionen de upp-

En bank skall vid varje tidpunkt ha
en kapitalbas, beräknad enligt
9 a §, som motsvarar åtta procent
av värdet av bankens placeringar,

2 kap.

9 §3

Bestämmelser om kapitaltäckning
och stora exponeringar finns i
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för

'Senaste lydelse av

2 kap. 9 a § 1991:1768

2 kap. 10 § 1991:1768

2 kap. 11 § 1991:1768

2 kap. 12 § 1991:1768

2 kap. 16 § 1991:1768.
2Senaste lydelse 1992:1613.
3Senaste lydelse 1992:1613.

31

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

beräknat enligt 10 § (kapitalkrav).
För en central föreningsbank med
anslutna lokala föreningsbanker
bestäms kapitalbasen och kapital-
kravet gemensamt.

Utöver bestämmelsen i första
stycket gäller att en banks kapital-
bas inte får understiga det belopp
som enligt 1 kap. 2 § tredje stycket
bankaktiebolagslagen (1987:618),
2 kap. 2 § andra stycket sparbanks-
lagen (1987:619) eller 1 kap. 4 §
tredje stycket föreningsbankslagen
(1987:620) krävdes när rörelsen
påbörjades.

kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

En banks kapitalbas får inte
understiga det belopp som enligt
1 kap. 2 § tredje stycket bankaktie-
bolagslagen (1987:618), 2 kap. 2 §
andra stycket sparbankslagen
(1987:619) eller 1 kap. 4 § tredje
stycket föreningsbankslagen
(1987:620) krävdes när rörelsen
påbörjades.

4 kap.

9 §4

Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god redovis-

ningssed.

I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följande hänseen-

den:

1. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller
i balansräkningen men som är viktiga för bedömningen av bankens verk-
samhetsresultat och ställning.

2. Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har inträffat under
räkenskapsåret eller efter dettas slut.

3. Medelantalet under räkenskapsåret anställda personer, såväl för
banken i dess helhet som för varje arbetsställe med mer än tjugo an-
ställda, det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersätt-
ningar dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid
tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt,
dels till övriga anställda och delegater i banken samt, om banken har
anställda i flera länder, löner och ersättningar angivna särskilt för varje
land jämte uppgift om medelantalet anställda i respektive land. Då medel-
antalet anställda anges skall uppgift även lämnas om fördelningen mellan
män och kvinnor.

Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner beträff-

ande bankens vinst eller förlust.

Ett bankaktiebolag, en sparbank
och en central föreningsbank skall
till förvaltningsberättelsen foga en
kapitaltäckningsanalys. I denna
skall lämnas uppgifter om kapital-
basen och kapitaltäckningen enligt
2 kap. 9-11 §§.

4Senaste lydelse 1989:1086.

Ett bankaktiebolag, en sparbank
och en central föreningsbank skall
till förvaltningsberättelsen foga en
kapitaltäckningsanalys. I denna
skall lämnas uppgifter om kapital-
basen och kapitaltäckningen enligt
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

En föreningsbank skall därutöver lämna upplysningar i följande hän-
seenden:

1. Väsentliga förändringar i medlemsantalet och summorna av insatsbe-
lopp som skall återbetalas under nästa räkenskapsår enligt bestämmelser-
na i 4 kap. 1 och 3 §§ föreningsbankslagen (1987:620).

2. Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser medför.

3. Summan av de förlagsinsatser som har sagts upp och skall inlösas
under de näst följande två räkenskapsåren.

7 kap.

4 §5

En banks styrelse är skyldig att genast låta upprätta en särskild balans
räkning, om det finns anledning att anta att

1. ett bankaktiebolags eget kapital understiger nio tiondelar av det
registrerade aktiekapitalet,

2. en sparbank eller en central
föreningsbank med anslutna lokala
föreningsbanker inte kan uppfylla
kravet på kapitaltäckning enligt
2 kap. 9-10 §§.

2. en sparbank eller en central
föreningsbank med anslutna lokala
föreningsbanker inte kan uppfylla
kravet på kapitaltäckning enligt
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om
bankens ställning bekräftas skall styrelsen genast underrätta Finansin-
spektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

5Senaste lydelse 1992:1613.

33

2.5 Förslag till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)

Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618)
dels att i 6 kap. 4 § ordet "bankinspektionen" skall bytas ut mot
"Finansinspektionen",

dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 4 och 7 §§ samt 4 kap. 23 § skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §'

Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas rege-
ringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den
tilltänkta verksamheten.

Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad
mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och

arten av bolagets verksamhet.

Regeringen skall stadfästa bo-
lagsordningen och bevilja oktroj,
om den planerade rörelsen kan
antas komma att uppfylla kraven på
en sund bankverksamhet.

Regeringen skall stadfästa bo-
lagsordningen och bevilja oktroj
om

1. den planerade rörelsen kan an-
tas komma att uppfylla kraven på
en sund bankverksamhet, och

2. det inte kan antas att de som
kommer att äga ett sådant kvalifi-
cerat innehav i bolaget som avses
i 1 kap. 3 § 2 bankrörelselagen,
kommer att motverka en sund ut-
veckling av verksamheten i bolaget.

Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytter-
ligare bank.

3 kap.

4 §

Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan
aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier
brevet lyder på har betalts. Vidare fordras

1. att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid
bolagets bildande,

2. att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien till-
kommit på grund av emissionen, eller

3. att registrering har skett enligt 5 kap. 14 §, om aktien har tillkommit
på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.

'Senaste lydelse 1992:1611.

34

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Aktiebrev skall undertecknas av
styrelsen. Namnteckningarna får
återges genom tryckning eller på
något liknande sätt. Brevet skall
ange bolagets firma, ordningsnum-
mer på den eller de aktier varpå
brevet lyder, aktiens nominella
belopp och dagen för utfärdandet.
Mirje aktiebrev skall ange den
inskränkning i rätten att förvärva
aktier som föreskrivs i 3 §. Kan,
när aktiebrevet ges ut, aktier av
olika slag finnas enligt bolagsord-
ningen, skall aktieslaget anges i
brevet. Om bolagsordningen inne-
håller förbehåll enligt 1 § fjärde
stycket, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall
detta tydligt anges i brevet på
sådan aktie som avses med förbe-
hållet. Uppgiften kan ges i för-
kortad form. Förkortningsformema
fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer.

Aktiebrev skall undertecknas av
styrelsen. Namnteckningarna får
återges genom tryckning eller på
något liknande sätt. Brevet skall
ange bolagets firma, ordningsnum-
mer på den eller de aktier varpå
brevet lyder, aktiens nominella
belopp och dagen för utfärdandet.
Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier
av olika slag finnas enligt bolags-
ordningen, skall aktieslaget anges i
brevet. Om bolagsordningen inne-
håller förbehåll enligt 1 § fjärde
stycket, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall
detta tydligt anges i brevet på
sådan aktie som avses med förbe-
hållet. Uppgiften kan ges i för-
kortad form. Förkortningsformema
fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer.

När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess
nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet
förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie
dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt
en påskrift om detta göras på aktiebrevet.

Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i
stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Byts ett aktiebrev
ut mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de
därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.

Emissionsbevis samt skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap.
skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.

7 §2

Över bankaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare skall styrelsen föra
en förteckning (aktiebok). Den skall upprättas omedelbart efter bolagets
bildande. Aktierna skall tas upp i nummerföljd med uppgift om aktieteck-
nama. Aktieägarnas postadress och yrke eller titel skall anges. Finns det
aktier av olika slag, skall det av aktieboken framgå till vilket slag varje
aktie hör.

Aktieboken kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem.
Den kan också föras med hjälp av automatisk databehandling eller på
annat liknande sätt.

2Senaste lydelse 1989:833.

35

3 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

När någon visar upp ett utfärdat
aktiebrev och enligt 6 § eller på
annat sätt styrker sitt förvärv eller
när någon antecknas som aktieäga-
re på aktiekonto enligt aktiekonto-
lagen (1989:827) eller när en aktie-
ägare eller annan behörig person
anmäler annan förändring i de för-

hållanden som har tagits upp i
aktieboken, skall en anteckning om
aktieägaren eller om förändringen
genast föras in. Detta gäller endast
om hinder inte möter enligt 3 §.
Dagen för införandet skall anges,
om dagen inte framgår av annat
tillgängligt material.

Är sista överlåtelsen på ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet
sättas ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktiebrev som visats upp
skall förses med påskrift om införandet och dagen för detta.

När någon visar upp ett utfärdat
aktiebrev och enligt 6 § eller på
annat sätt styrker sitt förvärv eller
när någon antecknas som aktieäga-
re på aktiekonto enligt aktiekonto-
lagen (1989:827) eller när en aktie-
ägare eller annan behörig person
anmäler annan förändring i de
förhållanden som har tagits upp i
aktieboken, skall en anteckning om
aktieägaren eller om förändringen
genast föras in. Dagen för införan-
det skall anges, om dagen inte
framgår av annat tillgängligt mate-
rial.

4 kap.

23 §3

I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen

1. en kortfattad historik över bankaktiebolaget och dess verksamhet,

2. en redogörelse för bolagets och, om det finns dotterföretag, koncern-
ens verksamhet samt för bolagets del uppgifter som är av betydelse för
bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling,

3. en redogörelse för kapital täck-
ningen enligt 2 kap. 9-10 §§ samt,
i förekommande fall, 77 § bankrör-
elselagen (1987:617) och dess
betydelse för bankbolaget,

3. en redogörelse för kapitaltäck-
ningen enligt lagen (1994:000) om
kapitaltäckning och stora expone-
ringar för kreditinstitut och värde-
pappersbolag och dess betydelse
för bankbolaget,

4. uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer samt anställda och
delegater i ledande ställning, samt

5. en redogörelse för ägar- och rösträttsförhållanden i fråga om
bolagets aktier.

Uppgifterna enligt första stycket, behöver inte lämnas av bankaktiebo-
lag, vars aktier är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3Senaste lydelse 1992:554.

36

2.6 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) Prop- 1994/95:50

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1, 3 och 4 §§ sparbankslagen
(1987:619) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §*

Om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet, får
sparbanksstämman besluta att bilda en garantifond genom bidrag av
huvudmän eller andra.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifonden ske på
en teckningslista. På denna skall anges om ränta skall utgå och i så fall
hur den skall beräknas. Vidare skall avskrifter av sparbankens senaste
balansräkning och revisorernas yttrande över denna fogas till tecknings-

listan.

Garantifonden får återbetalas en-
dast om det kan ske med hänsyn
till bestämmelserna i 2 kap. 9-
10 §§ bankrörelselagen
(1987:617). I övrigt skall beträf-
fande återbetalningen gälla vad
som bestämts vid garantifondens
bildande.

Garantifonden får återbetalas en-
dast om det kan ske med hänsyn
till bestämmelserna om kapital-
täckning i lagen (1994:000) om
kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. I övrigt skall
beträffande återbetalningen gälla
vad som bestämts vid garantifon-
dens bildande.

Finns det i reglementet ett förbe-
håll om återbäring av grundfonden
eller del därav, får sådan återbä-
ring inte ske om inte reservfonden
uppgår till belopp som motsvarar
tio gånger grundfonden. Inte heller
får återbäring ske, så länge garanti-
fond, där sådan bildats, inte åter-
betalts eller om sparbanken till
följd av återbäringen inte skulle
kunna uppfylla det i 2 kap. 9-10 §§
bankrörelselagen (1987:617) före-
skrivna kravet på kapitaltäckning.

Finns det i reglementet ett förbe-
håll om återbäring av grundfonden
eller del därav, får sådan återbä-
ring inte ske om inte reservfonden
uppgår till belopp som motsvarar
tio gånger grundfonden. Inte heller
får återbäring ske, så länge garanti-
fond, där sådan bildats, inte åter-
betalts eller om sparbanken till
följd av återbäringen inte skulle
kunna uppfylla kravet på kapital-
täckning enligt lagen (1994:000)
om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.

'Senaste lydelse 1989:1088.

2Senaste lydelse 1989:1088.

37

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Utfast ränta på grundfonden eller
garantifonden skall inte betalas ut,
om till följd av detta vinsten på
rörelsen inte skulle räcka till att få
upp grundfonden eller garantifon-
den till det i 2 § första stycket
angivna beloppet. Räntan på garan-
tifonden skall inte heller betalas ut,
om genom utbetalningen en sådan
förlust skulle uppkomma på rörel-
sen, att sparbanken inte skulle
kunna uppfylla det i 2 kap. 9-10 §§
bankrörelselagen (1987:617) före-
skrivna kravet på kapitaltäckning.
Grundfondsräntan skall inte i något
fall betalas ut om till följd av detta
förlust skulle uppkomma.

Utfäst ränta på grundfonden eller
garantifonden skall inte betalas ut,
om till följd av detta vinsten på
rörelsen inte skulle räcka till att få
upp grundfonden eller garantifon-
den till det i 2 § första stycket
angivna beloppet. Räntan på garan-
tifonden skall inte heller betalas ut,
om genom utbetalningen en sådan
förlust skulle uppkomma på rörel-
sen, att sparbanken inte skulle
kunna uppfylla kravet på kapital-
täckning enligt lagen (1994:000)
om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. Grundfonds-
räntan skall inte i något fall betalas
ut om till följd av detta förlust
skulle uppkomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3Senaste lydelse 1989:1088.

38

2.7 Förslag till lag om ändring i föreningsbankslagen
(1987:620)

Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § och 9 kap. 14 § föreningsbanksla-
gen (1987:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

4 kap.

3 §'

En medlem, som deltar i förenings-
banken med högre insatsbelopp än
han är skyldig att delta med, har
rätt att efter uppsägning få ut över-
skjutande belopp utan att avgå ur
föreningsbanken. Beträffande upp-
sägningen samt medlemmens rätt
att få ut det uppsagda beloppet och
hans skyldighet att betala tillbaka
vad han har fått ut tillämpas 1 och
2 §§ samt 3 kap. 4 § första styck-
et. Sexmånadersfristen enligt 1 §
skall därvid räknas från utgången
av det räkenskapsår som sedan
uppsägningen har gjorts slutar näst
efter en månad eller den längre tid,
högst sex månader, som har be-
stämts i stadgarna. Härutöver
gäller att sådant insatsbelopp får
betalas ut endast om det kan ske
med hänsyn till bestämmelserna om
kapitaltäckning i 2 kap. 9-10 §§
bankrörelselagen (1987:617).

En medlem, som deltar i förenings-
banken med högre insatsbelopp än
han är skyldig att delta med, har
rätt att efter uppsägning få ut över-
skjutande belopp utan att avgå ur
föreningsbanken. Beträffande upp-
sägningen samt medlemmens rätt
att få ut det uppsagda beloppet och
hans skyldighet att betala tillbaka
vad han har fått ut tillämpas 1 och
2 §§ samt 3 kap. 4 § första styck-
et. Sexmånadersfristen enligt 1 §
skall därvid räknas från utgången
av det räkenskapsår som sedan
uppsägningen har gjorts slutar näst
efter en månad eller den längre tid,
högst sex månader, som har be-
stämts i stadgarna. Härutöver
gäller att sådant insatsbelopp får
betalas ut endast om det kan ske
med hänsyn till bestämmelserna om
kapitaltäckning i lagen (1994:000)
om kapitaltäckning och stora ex-
poneringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.

Beträffande uppsägning av överskjutande insatsbelopp vid förenings-
banks ombildning till bankaktiebolag gäller i stället 11 kap. 5 §.

9 kap.

14 §2

När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda anmälningstiden har
gått ut och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorema skifta
föreningsbankens behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt
eller inte förfallet till betalning eller av annan orsak inte kan betalas, skall
så mycket av föreningsbankens medel som kan behövas för denna
betalning behållas och återstoden skiftas.

'Senaste lydelse 1992:1058.

2Senaste lydelse 1989:1089.

39

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

I en lokal föreningsbank får till
medlemmarna, utöver av dem be-
talda insatser, betalas ut medel
endast i den mån det kan ske med
hänsyn till bestämmelserna i 2 kap.
9-10  §§ bankrörelselagen

(1987:617). De medel som sålunda
inte får betalas ut skall föras till
den centrala föreningsbankens
reservfond.

I en lokal föreningsbank får till
medlemmarna, utöver av dem be-
talda insatser, betalas ut medel
endast i den mån det kan ske med
hänsyn till bestämmelserna om
kapitaltäckning i lagen (1994:000)
om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. De medel som
sålunda inte får betalas ut skall
föras till den centrala förenings-
bankens reservfond.

De medlemmar eller innehavare av förlagsandelar som vill klandra
skiftet skall väcka talan mot föreningsbanken senast tre månader efter det
att slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman.

Om en medlem eller innehavare av en förlagsandel inte inom fem år
efter det att slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman har
anmält sig för att lyfta vad han har erhållit vid skiftet, har han förlorat
sin rätt till detta. Om medlen är ringa i förhållande till de skiftade
tillgångarna, kan rätten på anmälan av likvidatorema förordna att medlen
skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

40

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare

Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs att 3, 5, 13, 14 och 16 §§ lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §*

Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos Finansinspektionen
och stå under dess tillsyn. Registreringen kan avse förmedling av

1. alla slag av försäkring,

2. enbart personförsäkring, eller

3. enbart skadeförsäkring.

Bedriver mäklaren även verk-
samhet som avses i 1 kap. 3 b §
lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse skall också detta re-
gistreras.

Benämningen försäkringsmäklare får användas bara av den som är
registrerad enligt denna lag.

5 §2

För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag
eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom
om han åsidosätter sina skyldigheter,

4. har en tillfredställande utbild- 4. har en tillfredställande utbild-
ning, och                          ning för den verksamhet som skall

bedrivas, och

5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i
första stycket 3 krävs inte om
mäklaren förmedlar försäkringar
uteslutande för en juridisk person
som är registrerad som försäk-
ringsmäklare.

13
Försäkringsmäklaren skall utföra
sitt uppdrag omsorgsfullt och med
iakttagande av god försäkrings-
mäklarsed. Han skall, i den ut-
sträckning som omständigheterna

Sådan försäkring som avses i
första stycket 3 krävs inte om
mäklarens verksamhet bedrivs ute-
slutande för en juridisk person som
är registrerad som försäkringsmäk-
lare.

§

Försäkringsmäklaren skall utföra
sitt uppdrag omsorgsfullt och med
iakttagande av god försäkrings-
mäklarsed. Bedriver han verksam-
het som avses i 3 § andra stycket

'Senaste lydelse 1993:1308.

2Senaste lydelse 1990:812.

41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

kräver det, klarlägga uppdrags- tillämpas dessutom 1 kap. 7 §
givarens behov av försäkring och lagen (1991:981) om värdepap-
föreslå lämpliga lösningar.           persrörelse. Försäkringsmäklaren

skall, i den utsträckning som om-
ständigheterna kräver det, klar-
lägga uppdragsgivarens behov av
försäkring och, i förekommande
fall, tjänster i samband med spa-
rande samt föreslå lämpliga lös-
ningar.

Om försäkringsmäklaren uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet åsido-
sättter sina skyldigheter enligt
13 §, skall han ersätta den skada
som till följd av detta drabbar upp-
dragsgivaren eller försäkringsgiva-
ren eller någon som härleder sin
rätt från uppdragsgivaren.

14 §

Om försäkringsmäklaren uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet åsido-
sätter sina skyldigheter enligt 13 §,
skall han ersätta den skada som till
följd av detta drabbar en uppdrags-
givare, en försäkringsgivare, ett
fondbolag, ett utländsktfondföretag
eller någon som härleder sin rätt
från uppdragsgivaren.

16 §
Om någon utövar sådan verksam-
het som omfattas av denna lag utan
att vara registrerad som försäk-
ringsmäklare, skall Finansinspek-
tionen förelägga honom vid vite att
upphöra med detta. Detsamma
gäller om en registrerad försäk-
ringsmäklare yrkesmässigt förmed-
lar försäkringar av ett slag som han
inte är registrerad för och om
någon använder benämningen för-
säkringsmäklare utan att vara regi-
strerad som sådan.

Om någon utövar sådan verksam-
het som avses i 3 § första stycket
1-3 utan att vara registrerad som
försäkringsmäklare, skall Finans-
inspektionen förelägga honom vid
vite att upphöra med detta. Det-
samma gäller om en registrerad för-
säkringsmäklare yrkesmässigt för-
medlar försäkringar av ett slag som
han inte är registrerad för eller
bedriver sådan verksamhet som
avses i 3 § andra stycket utan att
detta registrerats samt om någon
använder benämningen försäkrings-
mäklare utan att vara registrerad
som sådan.

Ett föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband
med ett beslut om återkallelse enligt 15 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3Senaste lydelse 1993:1308.

42

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om Prop- 1994/95:50
självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter

dels att 3 kap. 33 § skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 32 b §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

32 b §

Ett utländskt företag som med stöd
av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen
(1987:617), 1 kap. 3 c § 2 lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse
eller 2 kap. 9 § 2 lagen
(1992:1610) om kreditmarknads-
bolag driver bankverksamhet,
värdepappersrörelse eller finan-
sieringsverksamhet i Sverige utan
att inrätta filial här, skall innan
verksamheten inleds till Finansin-
spektionen lämna en skriftlig för-
bindelse att årligen senast den
31 januari taxeringsåret lämna
kontrolluppgift enligt 22, 25 a eller
27 § till Riksskatteverket.

Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall den som har till-
stånd att driva värdepappersrörelse
lämna kontrolluppgift för namn-
given person. Kontrolluppgiften
skall avse sådana uppgifter om av-
yttring av finansiella instrument
som tas in i avräkningsnota enligt

33 §

3 kap. 9 § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse.

Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall den som får driva
värdepappersrörelse lämna kon-
trolluppgift för namngiven person.
Kontrolluppgiften skall avse sådana
uppgifter om avyttring av finan-
siella instrument som tas in i av-
räkningsnota enligt 3 kap. 9 §
lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse.

Efter föreläggande av Riksskatteverket skall kontrolluppgift enligt första
stycket lämnas också i fråga om ej namngivna personer. Sådant före-
läggande får efter Riksskatteverkets bestämmande utfärdas av skattemyn-
digheten i det län där den skatteskyldige har sitt säte eller driver

verksamhet.

'Senaste lydelse 1991:1002.

43

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 såvitt avser företag som
driver bankverksamhet med stöd av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen
(1987:617) eller finansieringsverksamhet med stöd av 2 kap. 9 § 2 lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag och i övrigt den 1 januari 1996.
Lagen tillämpas första gången vid 1997 års taxering. Har bank- eller
finansieringsverksamhet med stöd av nämnda bestämmelser inletts före
den 1 januari 1995, skall förbindelse enligt 32 b § lämnas till Finansin-
spektionen före den 1 juli 1995.

Prop. 1994/95:50

44

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:655) om Pr0P- 1994/95:50
återföring av obeskattade reserver

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1990:655) om återföring av

obeskattade reserver skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

i

För bankaktiebolag, sparbanker,
föreningsbanker, kreditmarknads-
bolag och värdepappersbolag får —
i stället för vad som anges i 4 och
5 §§ — bestämmelserna i andra
stycket tillämpas.

6 §
För bankaktiebolag, sparbanker,
föreningsbanker, finansbolag,
kreditaktiebolag och sådana värde-
pappersbolag som skall uppfylla
kapitalkrav enligt 5 kap. 1 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse
får — i stället för vad som anges i
4 och 5 §§ — bestämmelserna i
andra stycket tillämpas.

Hela uppskovsbeloppet skall tas upp till beskattning vid 1992 års
taxering eller, om företaget på grund av förlängt räkenskapsår inte skall
taxeras detta år, vid 1993 års taxering. Vid tillämpning av uppbördsla-
gens (1953:272) regler om debitering av preliminär och slutlig skatt skall
dock anses som om skatten på uppskovsbeloppet hänför sig med lika de-
lar till de beskattningsår för vilka taxering sker åren 1992-1995. Taxeras
inte företaget år 1992 skall anses som om skatten på uppskovsbeloppet
hänför sig med 50 procent till det beskattningsår för vilket taxering sker
år 1993 och med vardera 25 procent till de beskattningsår för vilka taxe-
ring sker åren 1994 och 1995. Vad nu sagts äger motsvarande tillämp-
ning om taxering inte sker ett senare år under nämnda period.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

'Senaste lydelse 1992:705.

45

2.11 Förslag till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342) Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs att 2, 7 och 18 §§ insiderlagen (1990:1342) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §
I denna lag förstås med

1. handel på värdepappersmark-
naden: handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats eller
genom någon som driver värde-
pappersrörelse med stöd av 1 kap.
3 eller 3 a § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,

1. handel på värdepappersmark-
naden: handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats eller
genom någon som yrkesmässigt
bedriver sådan verksamhet som
avses i 1 kap. 3 § 1-5 lagen
(1991:981) om värdepappersrörel-
se,

2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter
eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värde-
pappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning för-
varar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

3. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är
noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.

Vad som föreskrivs om aktie skall också tillämpas på emissionsbevis,
interimsbevis, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat
med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och aktie-
termin. Utfärdande av köpoption skall likställas med försäljning av de
aktier optionen avser medan utfärdande av säljoption skall likställas med
köp av aktierna.

Med fondpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, index-
option och indextermin.

Om fondpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en del-
ägare vid tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många av
fondpapperen som svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.

7

Utan hinder av 4 § får

1. befattningshavare hos någon
som driver värdepappersrörelse
med stöd av 1 kap. 3 eller 3 a §
lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse fullgöra köp- eller säljorder
i rörelsen,

§2

Utan hinder av 4 § får

1. befattninghavare hos någon
som driver värdepappersrörelse
med stöd av 1 kap. 3, 3 c eller
3 d § lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse fullgöra köp- eller
säljorder i rörelsen,

2. köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda
omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat
än option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,

'Senaste lydelse 1992:1323.

2Senaste lydelse 1992:1628.

46

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

3. uppgifter fullgöras som åligger någon på grund av vad som föreskri-
vits i lag eller annan författning,

4. köp ske i fall som avses i 5 § 1 för den juridiska personens räkning
av aktier i aktiebolaget,

5. innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den
underliggande tillgången eller sälja optionen,

6. utfärdare av option i samband med lösen sälja eller köpa den under-
liggande tillgången som optionen avser,

7. köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.

18 §3

Om det finns anledning anta att en bestämmelse i 4 § överträtts, har
Finansinspektionen rätt att få de uppgifter som den behöver för sin utred-
ning från

1. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen,

2. ett aktiebolag eller en juridisk person i övrigt vars fondpapper över-
trädelsen gäller,

3. den juridiska person som lämnat det offentliga erbjudandet om aktie-
förvärv,

4. moderföretaget till det aktiebolag eller den juridiska person som
avses i 2 eller 3,

6. någon som driver värdepap-
persrörelse med stöd av 1 kap. 3,
3 c eller 3 d § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

5. myndighet,

6. någon som driver värdepap-
persrörelse med stöd av 1 kap. 3
eller 3 a § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,

7. någon annan som köpt eller sålt fondpapper, om det finns anledning
anta att köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därmed
jämförlig åtgärd som avses i 4 §.

Om det finns anledning anta att någon har överträtt andra bestämmelser
i denna lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i
utredningssyfte också infordra uppgifter av denne.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 §, den 1 januari 1995 och i
övrigt den 1 januari 1996.

3Senaste lydelse 1992:1323.

47

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse

Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse

dels att 3 kap. 7 § och 5 kap. 2-4 §§ skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 3 kap. 7 a § och 5 kap. 5 § skall betecknas 3 kap.

7 § respektive 5 kap. 2 §,

dels att 1 kap. 1-3 a och 6-10 §§, 2 kap. 1, 2, 4, 5 och 7 §§, 3 kap.
1-5 §§, 4 kap. 1-3 §§, 5 kap. 1 § och nya 5 kap. 2 §, 6 kap. 4-6, 7, 8,
9, 10 och 11 §§ samt rubriken närmast före 2 kap. 7 § skall ha följande
lydelse,

dels att det i lagen skall föras in nya paragrafer, 1 kap. 3 b-3 e, 6 a
och 6 b §§, 2 kap. 8 §, 3 kap. 1 a §, 6 kap. 3 a-3 e, 6 a och 6 b, 8 a-

8 d och 9 a §§ och 7 kap. 2 §, samt närmast före 2 kap. 8 §, 6 kap.
3 a §, 6 a § och 8 b § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §
Denna lag gäller värdepappersrörelse.

Lagen gäller inte verksamhet
som drivs av Sveriges riksbank el-
ler sådan förvaltning av finansiella
instrument som är reglerad i annan
lag.

För utländska företags verksam-
het i Sverige gäller bestämmelserna
i denna lag i tillämpliga delar. För
filialer till utländska företag gäller
i övrigt lagen (1992:160) om ut-
ländska filialer m.m.

Lagen gäller inte verksamhet
som drivs av Riksbanken, Riks-
gäldskontoret, Kammarkollegiet
eller av försäkringsbolag med kon-
cession enligt försäkringsrörelse-
lagen (1982:713). Lagen gäller
inte heller sådan förvaltning av
finansiella instrument som är regle-
rad i annan lag.

I denna lag betyder

1. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt
tillhandahålla sådana tjänster som anges i 3 §,

2.  värdepappersbolag: svenskt
aktiebolag som fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse,

3. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank, central föreningsbank
och utländskt bankföretag som fått
tillstånd att driva bankrörelse från
filial här i landet,

2.  värdepappersbolag: svenskt
aktiebolag som fått tillstånd enligt
denna lag att driva värdepappers-
rörelse,

3. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank, föreningsbank och ut-
ländskt bankföretag som driver
bankrörelse från filial här i landet,

48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

4. utländskt värdepappersföretag:
utländskt företag som inte är ban-
kinstitut och som fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse från
filial här i landet,

5. värdepappersinstitut: företag
som fått tillstånd att driva värde-
pappersrörelse.

4.  värdepappersinstitut: värde-
pappersbolag, svenska bankinstitut
som fått tillstånd enligt denna lag
att driva värdepappersrörelse och
utländska företag som driver vär-
depappersrörelse från filial här i
landet,

5. EES: Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet,

6. kvalificerat innehav: ett direkt
eller indirekt ägande i ett företag,
om innehavet representerar 10 %
eller mer av kapitalet eller av
samtliga röster eller annars möjlig-
gör ett väsentligt inflytande över
ledningen av företaget,

7. filial: ett avdelningskontor
med självständig förvaltning; om
ett utländskt företag etablerar sig i
Sverige enligt 3 c § 1 eller 2 kap.
7 § första stycket, skall etablering-
en anses som en enda filial, även
om flera driftställen inrättas.

3 §
Värdepappersrörelse får drivas
endast efter tillstånd av Finans-
inspektionen. Tillstånd får ges för

Värdepappersrörelse får, om inte
annat följer av denna lag, drivas
endast efter tillstånd av Finans-
inspektionen. Tillstånd får ges för

1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,

2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella in-
strument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana

instrument,

3. handel med finansiella instrument för egen räkning,

4. förvaltning av någon annans finansiella instrument,

5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper
eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som
är riktade till en öppen krets.

3 a §'
Tillstånd enligt 3 § krävs inte för

1. ett utländskt bankföretag som

'Senaste lydelse 1992:1620 (jfr 1993:1646).

49

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

driver verksamhet med stöd av

1 kap. 5 § bankrörelselagen
(1987:617), om verksamhet som
anges i 3 § omfattas av det i hem-
landet meddelade tillståndet att
driva bankrörelse,

2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av

2 kap. 9 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag, om verksam-
het som anges i 3 § omfattas av det

1 hemlandet meddelade tillståndet
att driva finansieringsverksamhet,

3.  ett utländskt företag som
driver verksamhet med stöd av

2 kap. 10 § lagen om kreditmark-
nadsbolag, om verksamhet som
anges i 3 § är tillåten enligt före-
tagets stadgar eller bolagsordning
och det eller de utländska kreditin-
stitut som äger företaget eller dess
moderföretag skulle ha rätt enligt 1
eller 2 att driva sådan verksamhet.

För utländska företag som avses

i första stycket gäller bestämmel-
serna i denna lag i tillämpliga
delar.

Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd
av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543)
om börs- och clearingverksamhet.

3 b §

Tillstånd enligt 3 § 2 behövs inte
för verksamhet som bedrivs av den
som är registrerad som försäkrings-
mäklare enligt 3 § första stycket 1
och 2 lagen (1989:508) om för-
säkringsmäklare, om

1. verksamheten endast är en
sidoverksamhet tillförsäkringsmäk-
larrörelsen och enbart avser an-
delar i värdepappersfonder eller
sådana utländska fondföretag som
avses i 7 a och 7 b §§ lagen
(1990:1114) om värdepappersfon-
der,

2. kunders order vidarebefordras
endast direkt till fondbolag och ut-

50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

ländska fondföretag som avses i 1,
och

3. mäklaren i denna verksamhet
inte tar emot kunders medel eller
fondandelar.

Tillstånd enligt 3 § behövs inte för
företag, som har säte i ett annat
land inom EES och som i det lan-
det (hemlandet) har tillstånd att
driva värdepappersrörelse. Ett
sådant företag får

1.   driva värdepappersrörelse
från filial i Sverige med början två
månader efter det att Finansin-
spektionen från en behörig myndig-
het i företagets hemland mottagit
en underrättelse med sådant in-
nehåll som anges i 6 a § första
stycket,

2. driva värdepappersrörelse ge-
nom att från sitt hemland erbjuda
och tillhandahålla tjänster med
början så snart Finansinspektionen
från en behörig myndighet i företa-
gets hemland mottagit en under-
rättelse med sådant innehåll som
anges i 6 b § första stycket.

3 dl

Tillstånd enligt 3 § behövs inte för

1. ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet med stöd av

1 kap. 5 § bankrörelselagen
(1987:617),

2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av

2 kap. 9 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag,

3. ett utländskt företag som dri-
ver verksamhet med stöd av 2 kap.
10 § lagen om kreditmarknadsbo-
lag,

3 el

Ett utländskt företag som driver
värdepappersrörelse med stöd av
3 c § eller 3 d § 1 och 2 får driva
sådan verksamhet som anges i 3 §
endast i den mån verksamheten

51

4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

omfattas av företagets verksamhets-
tillstånd i hemlandet.

Ett utländskt företag som driver
värdepappersrörelse med stöd av
3 d § 3 får driva verksamhet som
anges i 3 § endast om verksam-
heten är tillåten enligt företagets
stadgar eller bolagsordning och
endast i den mån det eller de ut-
ländska kreditinstitut som äger
företaget eller dess moderföretag
skulle ha rätt enligt första stycket
att driva sådan verksamhet.

6 §

Ett värdepappersbolag får efter Ett värdepappersbolag får efter
tillstånd av Finansinspektionen tillstånd av Finansinspektionen
inrätta filial i utlandet.                inrätta filial i utlandet. Om filialen

skall inrättas i ett land inom EES
får tillstånd vägras endast om det
med beaktande av den planerade
verksamheten finns skäl att ifråga-
sätta lämpligheten av bolagets
administrativa struktur eller bola-
gets finansiella styrka.

Ansökan om tillstånd skall in-
nehålla

1. en plan för den tilltänkta filial-
verksamheten, med uppgift om
filialens organisation, och

2. uppgift om filialens adress och
ansvariga ledning.

6 a §

Om ett värdepappersbolag får till-
stånd enligt 6 § till filialetablering
i ett annat land inom EES, skall
Finansinspektionen genast under-
rätta behörig myndighet i det land
där filialen skall inrättas. Under-
rättelsen skall innehålla

1. vad som anges i 6 § andra
stycket, och

2.  uppgift om investerarskydd
som gäller för kunder hos värde-
pappersbolaget.

Om värdepappersbolaget efter
det att filialen har inrättats avser
att vidta ändring i något förhållan-
de som avses i 6 § andra stycket,
skall bolaget skriftligen anmäla
detta till Finansinspektionen och

52

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

behörig myndighet i det land där
filialen finns. Anmälan skall göras
minst en månad innan ändringen
genomförs.

6b §

Ett värdepappersbolag som önskar
driva verksamhet i ett annat land
inom EES, genom att erbjuda och
tillhandahålla tjänster utan att
inrätta filial där, skall innan verk-
samheten inleds underrätta Finans-
inspektionen om sin avsikt. Till
underrättelsen skall fogas en plan
för den planerade verksamheten
med uppgift om vilka tjänster som
skall erbjudas. Inspektionen skall
inom en månad överlämna under-
rättelsen och verksamhetsplanen till
behörig myndighet i det land där
verksamheten skall utövas.

Om värdepappersbolaget avser
att ändra verksamhet som avses i
första stycket, skall bolaget skrift-
ligen anmäla detta till Finansin-
spektionen och behörig myndighet
i det land där verksamheten ut-
övas. Anmälan skall göras innan
ändringen genomförs.

7 §

Värdepappersrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för
värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte
otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Ett värdepappersinstitut skall

- i sin verksamhet handla på ett
ärligt och rättvist sätt,

- handla med erforderlig skicklig-
het, omsorg och skyndsamhet,

- inneha och ejfektivt använda
sådana resurser och rutiner som
behövs för att rörelsen skall kunna
bedrivas på ett riktigt sätt,

- från sina kunder inhämta upp-
gifter om deras ekonomiska situa-
tion, erfarenhet av värdepappers-
marknaden och syftet med de tjäns-
ter de efterfrågar,

- vid sina kontakter med kunder
lämna tillräcklig information om

53

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

7
Om ett värdepappersinstitut utanför
en börs har gjort ett avslut för egen
eller någon annans räkning i fond-
papper som är inregistrerade vid
den börsen, skall institutet om-
edelbart anmäla avslutet till börsen.
Någon anmälan behövs dock inte
om avslutet har gjorts vid någon
annan svensk eller utländsk börs.

sådana omständigheter som är
väsentliga i sammanhanget,

- undvika intressekonflikter och,
om sådana inträffar, se till att
kunderna behandlas rättvist, och

- i övrigt följa alla regler som
gäller för verksamheten.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela närmare före-
skrifter om vad värdepappersinsti-
tut skall iaktta enligt första och
andra styckena.

§2

Om ett värdepappersinstitut utanför
en börs har gjort ett avslut för egen
eller någon annans räkning i fond-
papper som är inregistrerade vid
den börsen, skall institutet omedel-
bart anmäla avslutet till börsen.
Någon anmälan behövs dock inte
om avslutet har gjorts vid någon
annan svensk börs eller vid en
utländsk börs i ett land utanför
EES.

Ett svenskt värdepappersinstitut
skall vidare i den omfattning och
på det sätt regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen föreskriver anmäla av-
slut i finansiella instrument som är
föremål för handel vid en börs,
auktoriserad marknadsplats eller
annan reglerad marknad inom EES
och som görs via en filial i ett land
inom EES eller genom tillhanda-
hållande av tjänster i ett sådant
land utan att institutet har någon
filial där. Om de finansiella in-
strumenten är föremål för handel
vid en svensk börs eller auktorise-
rad marknadsplats skall anmälan
göras dit. 1 annat fall skall anmä-
lan göras till Finansinspektionen.

8 §

En styrelseledamot eller befatt- En styrelseledamot eller befatt-
ningshavare hos ett värdepappers- ningshavare hos ett värdepappers-

2Senaste lydelse 1992:559.

54

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

bolag eller ett utländskt värdepap-
persföretag, vilken i den egenska-
pen får kunskap om en uppdrags-
givares affärsförhållanden eller
personliga förhållanden, får inte
obehörigen röja vad han har fått
veta och inte heller utnyttja kun-
skapen i strid med uppdragsgiva-
rens intresse.

bolag, vilken i den egenskapen får
kunskap om en uppdragsgivares
affärsförhållanden eller personliga
förhållanden, får inte obehörigen
röja vad han har fått veta och inte
heller utnyttja kunskapen i strid
med uppdragsgivarens intresse.

För ett värdepappersinstitut som
har tillstånd att driva värdepap-
persrörelse enligt 3 § 1 gäller be-
stämmelserna om handelskommis-
sion i lagen (1914:45) om kommis-
sion, om inte annat följer av denna
lag.

För ett värdepappersinstitut som
driver verksamhet som avses i 3 §
1 gäller bestämmelserna om han-
delskommission i lagen (1914:45)
om kommission, om inte annat
följer av denna lag.

10 §

Vad som föreskrivs om självinträde
i 40-45 §§ lagen (1914:45) om
kommission gäller även när ett
värdepappersinstitut som fått till-
stånd att driva värdepappersrörelse
enligt 3 § 1 utför uppdrag avseende
köp, försäljning eller byte av fi-
nansiella instrument genom avtal
med ett företag som har sådant
samband med värdepappersinstitu-
tet som avses i 6 kap. 3 § andra
stycket.

Vad som sägs i första stycket skall också tillämpas då avtalet ingås med
någon som äger tio procent eller mer av aktiekapitalet eller andelarna
eller av röstetalet i värdepappersinstitutet eller företag som har sådant
samband med värdepappersinstitutet som avses i 6 kap. 3 § andra stycket.

Vad som föreskrivs om självinträde
i 40-45 §§ lagen (1914:45) om
kommission gäller även när ett
värdepappersinstitut som driver
värdepappersrörelse som avses i
3 § 1 utför uppdrag avseende köp,
försäljning eller byte av finansiella
instrument genom avtal med ett
företag som har sådant samband
med värdepappersinstitutet som
avses i 6 kap. 3 § andra stycket.

2 kap.

1 §

Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får med-
delas endast om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författ-
ning,

2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund värdepappersrörelse,

3. den som kommer att äga ett
kvalificerat innehav i bolaget inte
kan antas motverka en sund ut-
veckling av verksamheten i bolaget,
och

55

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

3. bolaget uppfyller de villkor 4. bolaget uppfyller de villkor
som i övrigt anges i denna lag.      som i övrigt anges i denna lag.

2 §

Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats. Har sådan
ansökan gjorts inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande,
räknas den i 2 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) före-
skrivna tiden från tillståndsbeslutet.

Till ansökan skall fogas en plan
för den tilltänkta verksamheten.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter
om vad en sådan plan skall inne-
hålla.

4 §

Ett värdepappersbolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Bo-
laget skall ha en verkställande direktör.

5
Ett värdepappersbolag skall ha ett
aktiekapital som med hänsyn till
verksamhetens art och omfattning
är tillräckligt stort. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndi-
gande, Finansinspektionen får med-
dela närmare föreskrifter om aktie-
kapitalets storlek.

I ett värdepappersbolag skall
minst en av stämman utsedd revi-
sor vara auktoriserad revisor eller
auktoriserat revisionsbolag.

Ett värdepappersbolag skall ha
sitt huvudkontor i Sverige.

§

Ett värdepappersbolag skall när
verksamheten påbörjas ha ett bun-
det eget kapital som vid tidpunkten
för beslut om tillstånd enligt 1 §
motsvarar minst

1. fem miljoner ecu om bolagets
verksamhet skall innefatta motta-
gande av medel på konto enligt
3 kap. 4 § 4,

2. 730 000 ecu om bolaget skall
bedriva verksamhet som avses i
1 kap. 3 § 3 eller 5,

3. 125 000 ecu om inte högre
belopp krävs enligt 1 eller 2, och

4. 50 000 ecu om bolaget skall
driva enbart verksamhet som avses
i 1 kap. 3 § 2 och denna skall avse
endast andelar i värdepappersfon-
der eller sådana utländska fond-
företag som avses i 7 a och 7 b §§
lagen (1990:1114) om värdepap-
persfonder.

Finansinspektionen får medge
undantag från det högre kapital-

56

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Utländska värdepappersföretag

7
Ett utländskt företag får efter till-
stånd av Finansinspektionen driva
värdepappersrörelse från avdel-
ningskontor med självständig för-
valtning (filial).

Tillstånd till filialetablering skall
lämnas om företaget står under till-
syn av myndighet eller något annat
behörigt organ i hemlandet och den
planerade verksamheten här i lan-
det kan antas komma att uppfylla
kraven på en sund värdepappers-
rörelse.

För verksamheten i filialen gäller
bestämmelserna i lagen (1992:160)
om utländska filialer m.m., om inte
annat följer av denna lag.

krav som i 2 föreskrivs för bedri-
vande av verksamhet enligt 1 kap.
3 § 5, om den verksamheten bara
avser annan medverkan vid emis-
sioner än garantigivning.

Ill kap. 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385)finns bestämmelserom
vad som utgör bundet eget kapital.

Utländska företag

§3

Andra utländska företag än sådana
som avses i 1 kap. 3 c och 3 d §§
får efter tillstånd av Finansinspek-
tionen driva värdepappersrörelse
från filial.

Tillstånd till filialetablering skall
lämnas om företaget står under
betryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet och den planerade verk-
samheten här i landet kan antas
komma att uppfylla kraven på en
sund värdepappersrörelse.

Verksamhetsplan

Till ansökan om tillstånd enligt 1,
6 eller 7 § skall fogas en plan för
den tilltänkta verksamheten. Rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter
om vad en sådan plan skall inne-
hålla.

3 kap.

1 §

Ett värdepappersbolag och ett
utländskt värdepappersföretag får
endast förvärva sådan egendom
som behövs i rörelsen.

Ett värdepappersbolag får endast
förvärva sådan egendom som be-
hövs i rörelsen.

3Senaste lydelse 1992:162.

57

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Ett värdepappersbolag eller ut-
ländskt värdepappersföretag får
förvärva aktier eller andelar i
företag bara efter tillstånd av Fi-
nansinspektionen, om förvärvet
ingår som ett led i organisationen
av verksamheten.

Ett värdepappersbolag får för-
värva aktier eller andelar i företag
bara efter tillstånd av Finansin-
spektionen, om förvärvet ingår
som ett led i organisationen av
verksamheten.

2
För att skydda en egen fordran får
ett värdepappersbolag och ett ut-
ländskt värdepappersföretag dels
på offentlig auktion eller på en
svensk eller utländsk börs, en auk-
toriserad marknadsplats eller någon
annan reglerad marknad eller vid
exekutiv försäljning köpa egendom
som är utmätt eller utgör säkerhet
för fordringen, dels överta

1 a §

Ett värdepappersbolag som har
tillstånd att bedriva verksamhet
som avses i 3 kap. 4 § 4 och 5 får
ha kvalificerade innehav av aktier
eller andelar i företag med annan
verksamhet än finansiell verksam-
het eller försäkringsverksamhet
endast i den mån

1. summan av de kvalificerade
innehaven motsvarar högst 60 %
av bolagets kapitalbas, och

2. det kvalificerade innehavet i
varje enskilt företag motsvarar
högst 15 % av bolagets kapitalbas.

Begränsningarna i första stycket
gäller inte sådana innehav som av-
ses i 1 § andra stycket.

Aktie eller andel som förvärvats
i strid med första stycket skall
snarast avyttras.

Har aktier eller andelar förvär-
vats inom ramen för de gränser
som anges i första stycket och
förändras därefter förhållandet
mellan det eller de kvalificerade
innehaven och kapitalbasen så att
gränserna överskrids, skall bolaget
så snart det är lämpligt avyttra
överskjutande aktier eller andelar.

§4

För att skydda en egen fordran får
ett värdepappersbolag dels på
offentlig auktion eller på en svensk
eller utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan
reglerad marknad eller vid exekutiv
försäljning köpa egendom som är
utmätt eller utgör säkerhet för
fordringen, dels överta egendom
som betalning för fordran även om

4Senaste lydelse 1992:559.

58

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

egendom som betalning för fordran
även om egendomen inte behövs i
rörelsen, om det finns anledning att
anta att bolaget eller det utländska
företaget annars skulle göra en av-
sevärd förlust.

Sådan egendom skall avyttras så
snart det är lämpligt och senast när
det kan ske utan förlust för värde-
pappersbolaget eller det utländska
värdepappersföretaget. Har egen-
domen inte avyttrats inom tre år
från förvärvet, krävs Finansinspek-
tionens tillstånd för fortsatt inne-
hav.

egendomen inte behövs i rörelsen,
om det finns anledning att anta att
bolaget annars skulle göra en avse-
värd förlust.

Sådan egendom skall avyttras så
snart det är lämpligt och senast när
det kan ske utan förlust för värde-
pappersbolaget. Har egendomen
inte avyttrats inom tre år från för-
värvet, krävs Finansinspektionens
tillstånd för fortsatt innehav.

3
Ytterligare bestämmelser om vär-
depappersinstituts rätt att förvärva
finansiella instrument finns i 4 kap.

§

Ytterligare bestämmelser om svens-
ka värdepappersinstituts rätt att
förvärva finansiella instrument
finns i 4 kap.

4 §5

Ett värdepappersbolag och ett ut- Ett värdepappersbolag och ett
ländskt värdepappersföretag får utländskt företag hemmahörande
som ett led i rörelsen                utanför EES som fått tillstånd att

driva värdepappersrörelse får, med
Finansinspektionens tillstånd, som
ett led i rörelsen

1. lämna råd i finansiella frågor,

2. ta emot värdepapper för förvaring,

3. ta emot medel med redovisningsskyldighet.

För att underlätta värdepappers-
rörelsen får ett värdepappersbolag
och ett utländskt värdepappers-
företag, efter tillstånd av Finans-
inspektionen, ta emot medel på
konto och lämna kredit mot säker-
het.

4. ta emot kunders medel på
konto för att underlätta värdepap-
persrörelsen,

5. lämna kunder kredit mot sä-
kerhet för placeringar i finansiella
instrument för att underlätta värde-
pappersrörelsen,

6.  utföra valutaväxlingstrans-
aktioner.

Tillstånd enligt första stycket 4
får meddelas endast tillsammans
med tillstånd enligt 5.

5Senaste lydelse 1993:937.

59

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

När det finns särskilda skäl får
Finansinspektionen medge att ett
värdepappersbolag och ett utländskt
värdepappersföretag utövar annan
verksamhet än som anges i första
och andra styckena, om den kan
antas komma att underlätta rörel-
sen.

När det finns särskilda skäl får
Finansinspektionen medge att ett
värdepappersbolag utövar annan
verksamhet än som anges i första
stycket, om den kan antas komma
att underlätta rörelsen.

Ett utländskt företag får beviljas
tillstånd enligt första eller tredje
stycket endast om företaget får be-
driva motsvarande verksamhet i sitt
hemland.

I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmelser
om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.

5 §

Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 4 § första
stycket 3 skall genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut.

Ett värdepappersbolag och ett
utländskt värdepappersföretag som
enligt 4 § andra stycket tar emot
medel på konto skall träffa skriftlig
överenskommelse om detta med
kunden. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om mottagande av
medel på konto.

Ett värdepappersbolag och ett
utländskt företag som enligt 4 §
första stycket 4 tar emot medel på
konto skall ha en med hänsyn till
rörelsens art och omfattning till-
räcklig betalningsberedskap.

Vid mottagande av medel på
konto skall skriftlig överenskom-
melse om detta träffas med kunden.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela närmare före-
skrifter om mottagande av medel
på konto.

4 kap.

Ett värdepappersinstitut får för-
värva finansiella instrument som ett
led i en normal likviditetsförvalt-
ning.

2
Ett värdepappersinstitut som har
tillstånd att driva värdepappers-
rörelse enligt 1 kap. 3 § 3 får
förvärva finansiella instrument för
den rörelsen.

§

Ett svenskt värdepappersinstitut får
förvärva finansiella instrument som
ett led i en normal likviditetsför-
valtning.

§

Ett svenskt värdepappersinstitut
som har tillstånd att driva värde-
pappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 3
får förvärva finansiella instrument
för den rörelsen.

60

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Ett värdepappersinstitut som har
tillstånd att driva värdepappers-
rörelse enligt 1 kap. 3 § 5 får för-
värva finansiella instrument som
institutet medverkar till att avsätta
på marknaden. Dessa skall avyttras
så snart det är lämpligt och senast
inom tre år från förvärvet. Om det
finns synnerliga skäl kan Finans-
inspektionen medge att de finan-
siella instrumenten får innehas
under längre tid.

Ett svenskt värdepappersinstitut
som har tillstånd att driva värde-
pappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 5
får förvärva finansiella instrument
som institutet medverkar till att av-
sätta på marknaden. Dessa skall
avyttras så snart det är lämpligt
och senast inom tre år från för-
värvet. Om det finns synnerliga
skäl kan Finansinspektionen medge
att de finansiella instrumenten får
innehas under längre tid.

5 kap.

Ett värdepappersbolag som har till-
stånd att driva värdepappersrörelse
enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 eller
som har Finansinspektionens med-
givande att ta emot medel på konto
enligt 3 kap. 4 § andra stycket
skall vid varje tidpunkt ha en kapi-
talbas, beräknad enligt 2 §, som
motsvarar åtta procent av värdet
av bolagets placeringar, beräknat
enligt 3 § (kapitalkrav).

2
Ett värdepappersbolag och ett ut-
ländskt värdepappersföretag skall
ha en försäkring för skadestånds-
skyldighet som de kan komma att
ådra sig vid utförande av tjänster i
rörelsen. Närmare föreskrifter om
sådan försäkring får meddelas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektion-
en.

Bestämmelser om kapitaltäckning
och stora exponeringar finns i
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

Ett värdepappersbolags kapital-
bas får inte understiga det belopp
som enligt 2 kap. 5 § krävdes när
rörelsen påbörjades.

§

Ett värdepappersbolag skall ha en
försäkring för skadeståndsskyldig-
het som det kan komma att ådra
sig vid utförande av tjänster i rörel-
sen. Närmare föreskrifter om sådan
försäkring får meddelas av rege-
ringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen.

6 kap.

Ägarprövning

3 a §

Ett direkt eller indirekt förvärv av
aktier i ett värdepappersbolag, som

61

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

medför att förvärvarens samman-
lagda innehav utgör ett kvalificerat
innehav, får ske bara efter tillstånd
av Finansinspektionen. Detsamma
gäller ett förvärv som innebär att
ett kvalificerat innehav ökas så att
det uppgår till eller överstiger 20,
33 eller 50 % av aktiekapitalet
eller röstetalet för samtliga aktier
eller så att värdepappersbolaget
blir dotterföretag.

Om ett förvärv enligt första
stycket skulle innebära att värde-
pappersbolaget blev dotterföretag
till eller kom under bestämmande
inflytande av ett värdepappersföre-
tag som är auktoriserat i ett annat
land inom EES, moderföretag till
ett sådant företag eller en fysisk
eller juridisk person som annars
har ett bestämmande inflytande
över ett sådant företag, får frågan
om tillstånd avgöras först efter
samråd med de behöriga myndig-
heterna i detta land.

3 b§

Finansinspektionen skall ge till-
stånd till förvärv enligt 3 a §, om
det inte kan antas att förvärvaren
kommer att motverka en sund ut-
veckling av bolagets verksamhet.
Inspektionen får föreskriva en viss
tid inom vilken ett förvärv skall
genomföras.

Finansinspektionen skall meddela
beslut i ett ärende enligt denna
paragraf inom tre månader från
det att ansökan om tillstånd gjor-
des.

3 c§

Den som avser att avyttra ett kvali-
ficerat innehav eller en så stor del
av ett kvalificerat innehav att inne-
havet därigenom kommer att under-
stiga någon av de i 3 a § angivna
gränserna skall underrätta Finans-
inspektionen om detta.

62

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

3 d §

När ett värdepappersbolag får
kännedom om att aktier i bolaget
blivit föremål för ett sådant förvärv
som avses i 3 a § eller för en
sådan avyttring som avses i 3 c §,
skall bolaget snarast anmäla för-
värvet eller avyttringen till Finans-
inspektionen.

Ett värdepappersbolag skall år-
ligen till Finansinspektionen an-
mäla namnen på de aktieägare som
har ett kvalificerat innehav av
aktier i bolaget samt storleken på
innehaven.

Om ägaren till ett kvalificerat
innehav av aktier utövar eller kan
tänkas komma att utöva sitt infly-
tande på ett sätt som motverkar en
sund utveckling av verksamheten i
värdepappersbolaget, får Finans-
inspektionen besluta att aktierna
inte får företrädas vid bolagsstäm-
man.

Om ägaren till ett kvalificerat
innehav av aktier har underlåtit att
ansöka om tillstånd till ett förvärv
som avses i 3 a § eller har förvär-
vat aktier i strid med inspektionens
beslut, får inspektionen besluta att
aktierna inte får företrädas vid
bolagsstämman eller att röster av-
givna för sådana aktier skall vara
ogiltiga.

Finansinspektionen får också före-
lägga en aktieägare som sägs i
första och andra styckena att av-
yttra så stor del av aktierna att
innehavet därefter inte är kvali-
ficerat.

Aktier som omfattas av ett beslut
av inspektionen enligt första, andra
eller tredje stycket skall inte med-
räknas när det fordras samtycke av
ägare till en viss del av aktierna i
bolaget för att ett beslut skall bli
giltigt eller en befogenhet skall få
utövas.

63

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Finansinspektionen skall vid sin
tillsyn över värdepappersinstituten
se till att en sund utveckling av
värdepappersmarknaden främjas.

Finansinspektionen skall vid sin
tillsyn enligt denna lag se till att en
sund utveckling av värdepappers-
marknaden främjas.

Finansinspektionen får förordna en
revisor att med övriga revisorer
delta i revisionen av ett värdepap-
persinstitut. Inspektionen får när
som helst återkalla ett sådant för-
ordnande och utse en ny revisor.

Finansinspektionen får förordna en
revisor att med övriga revisorer
delta i revisionen av ett svenskt
värdepappersinstitut. Inspektionen
får när som helst återkalla ett
sådant förordnande och utse en ny
revisor.

Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av värdepappers-
institutet. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Finansinspektionen får, när det
anses nödvändigt, sammankalla
styrelsen i ett värdepappersbolag
och i ett svenskt bankinstitut som
fått tillstånd att driva värdepap-
persrörelse. Har styrelsen inte
rättat sig efter en begäran från
inspektionen om att kalla till en
extra stämma, får inspektionen
utfärda sådan kallelse.

Finansinspektionen får, när det
anses nödvändigt, sammankalla
styrelsen i ett svenskt värdepapper-
sinstitut. Har styrelsen inte rättat
sig efter en begäran från inspektio-
nen om att kalla till en extra stäm-
ma, får inspektionen utfärda sådan
kallelse.

Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid sådant
styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i
överläggningarna.

Särskilt om tillsynen över filialer
till utländska företag hemmahör-
ande inom EES

6a$

Finansinspektionen skall, med
avseende på ett utländskt företag
hemmahörande inom EES, vilket
driver verksamhet här i landet från
filial eller genom direkt tillhanda-
hållande av tjänster, lämna de
uppgifter till den behöriga myndig-
heten i företagets hemland som
denna myndighet behöver för sin
tillsyn över företaget.

64

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

7
Om ett värdepappersinstitut har
fattat beslut som strider mot denna
lag eller någon annan författning
som reglerar dess verksamhet, mot
föreskrift som meddelats med stöd
av denna lag eller mot bolagsord-
ningen, får Finansinspektionen för-
bjuda verkställighet av beslutet.
Har beslutet redan verkställts får
inspektionen förelägga institutet att
göra rättelse, om det är möjligt.

8
Finansinspektionen får förelägga
ett värdepappersinstitut att upphöra
med verksamhet som innefattar
handel med finansiella instrument
på en marknad, om det med hän-
syn till reglerna för eller tillsynen
över marknaden framstår som
uppenbart olämpligt att institutet
bedriver handel där.

6b §

Efter anmälan till Finansinspektio-
nen kan en behörig myndighet i ett
annat land inom EES företa under-
sökning hos en här i landet inrät-
tadfilial tillföretag hemmahörande
i det andra landet.

På begäran av en behörig myn-
dighet i ett annat land inom EES
skall Finansinspektionen själv
företa en sådan undersökning som
avses i första stycket. Finansin-
spektionen kan tillåta att under-
sökningen i stället utförs av reviso-
rer eller andra sakkunniga.

§

Om ett svenskt värdepappersinstitut
har fattat beslut som strider mot
denna lag eller någon annan för-
fattning som reglerar dess verk-
samhet, mot föreskrift som med-
delats med stöd av denna lag eller
mot bolagsordningen, får Finansin-
spektionen förbjuda verkställighet
av beslutet. Har beslutet redan
verkställts får inspektionen före-
lägga institutet att göra rättelse, om
det är möjligt.

§

Finansinspektionen får förelägga
ett svenskt värdepappersinstitut att
upphöra med verksamhet som inne-
fattar handel med finansiella in-
strument på en marknad, om det
med hänsyn till reglerna för eller
tillsynen över marknaden framstår
som uppenbart olämpligt att in-
stitutet bedriver handel där.

Sa §

Har Finansinspektionen av en be-
hörig myndighet i ett annat land
inom EES underrättats om att ett
svenskt värdepappersbolag över-
trätt föreskrifter som i det landet
gäller för bolaget, får inspektionen
vidta de i 7, 9 och 9 a §§ angivna
åtgärderna mot bolaget, om någon
omständighet motsvarande vad som
där sägs föreligger. Inspektionen

65

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

skall underrätta den behöriga myn-
digheten i det andra landet om
vilka åtgärder som vidtas.

Särskilda bestämmelser om in-
gripanden mot utländska företag

8 b §

Om ett företag, som är hemma-
hörande i ett annat land inom EES,
driver verksamhet här i landet från
filial eller genom direkt tillhanda-
hållande av tjänster och därvid
överträder denna lag eller före-
skrift som meddelats med stöd av
lagen eller på annat sätt visar sig
olämpligt att utöva sådan verksam-
het, får Finansinspektionen före-
lägga företaget att göra rättelse.

Om företaget inte följer före-
läggandet, skall inspektionen un-
derrätta behörig myndighet i före-
tagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får
inspektionen förbjuda företaget att
göra nya åtaganden här i landet.
Innan förbud meddelas skall in-
spektionen underrätta behörig myn-
dighet i företagets hemland. I
brådskande fall får inspektionen
meddela förbud utan föregående
underrättelse till hemlandsmyndig-
heten. Denna skall då underrättas
så snart det kan ske.

8c§

Om ett företag, som är hemma-
hörande i ett annat land inom EES
och driver verksamhet här i landet
från filial eller genom direkt till-
handahållande av tjänster, har fått
sitt verksamhetstillstånd återkallat
i hemlandet, skall Finansinspektio-
nen genast förbjuda företaget att
göra nya åtaganden i Sverige.

66

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Sd §

Om ett utländskt företag, som är
hemmahörande i ett land utanför
EES, driver värdepappersrörelse
från filial här i landet och därvid
överträder en bestämmelse som av-
ses i 7 § eller på annat sätt visat
sig olämpligt att driva värdepap-
persrörelse, får Finansinspektionen
återkalla filialtillståndet eller, om
det är tillräckligt, meddela var-
ning.

Om filialtillståndet återkallas
gäller 9 a§ andra och tredje styck-
ena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta till-
synsmyndigheten i det land där
företaget har sitt säte om åtgärder
som har vidtagits med stöd av
denna paragraf.

9 §

Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett värdepappersinstitut skall

återkallas av Finansinspektionen om:

1. institutet genom att överträda
denna lag eller föreskrift som
meddelats med stöd av lagen eller
på annat sätt visat sig olämpligt att
utöva sådan rörelse som tillståndet
avser, eller

2. institutet inte bedriver sådan
värdepappersrörelse som tillståndet
avser.

Ett värdepappersbolags tillstånd
skall dessutom återkallas om bo-
lagets egna kapital understiger två
tredjedelar av det registrerade
aktiekapitalet och bristen inte har
täckts inom tre månader efter det
att den blev känd för bolaget.

Om det är tillräckligt får inspek-
tionen i de fall som anges i första
stycket 1 i stället för att återkalla
tillståndet meddela varning.

1. institutet inte inom ett år från
beviljande av tillstånd har börjat
driva sådan rörelse som tillståndet
avser, eller om bolaget dessförin-
nan förklarat sig avstå från till-
ståndet,

2. institutet under en tid av minst
sex månader inte drivit sådan verk-
samhet som tillståndet avser, eller

3. institutet genom att överträda
denna lag eller föreskrift som med-
delats med stöd av lagen eller på
annat sätt visat sig olämpligt att
utöva sådan rörelse som tillståndet
avser.

Ett värdepappersbolags tillstånd
skall dessutom återkallas om bo-
lagets kapitalbas understiger det
minsta belopp som föreskrivs i 5
kap. 1 § andra stycket och bristen
inte har täckts inom tre månader
efter det att den blev känd för
bolaget.

67

5 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Om tillståndet återkallas får
inspektionen besluta om hur av-
vecklingen av rörelsen skall ske.

Ett beslut om återkallelse får
förenas med förbud att fortsätta
verksamheten.

9a§

Om det är tillräckligt får inspek-
tionen i de fall som anges i 9 §
första stycket 3 i stället för att
återkalla tillståndet meddela var-
ning.

Om tillståndet återkallas får
inspektionen besluta om hur av-
vecklingen av rörelsen skall ske.
Till dess avvecklingen har genom-
förts gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i detta kapitel.

Ett beslut om återkallelse får
förenas med förbud att fortsätta
verksamheten.

10

Om någon driver sådan verksamhet
som omfattas av denna lag utan att
ha tillstånd till det, skall Finans-
inspektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten.

Om någon driver sådan verksamhet
som omfattas av denna lag utan att
ha erforderligt tillstånd till det,
skall Finansinspektionen förelägga
honom att upphöra med verksam-
heten.

Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspek-
tionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar
om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag
får riktas såväl mot det utländska företaget som mot den som här i landet

är verksam för företagets räkning.

Värdepappersbolag och svenska
bankinstitut skall med årliga av-
gifter bekosta Finansinspektionens
verksamhet enligt de närmare
föreskrifter som regeringen med-
delar.

Värdepappersinstitut skall med
årliga avgifter bekosta Finansin-
spektionens verksamhet enligt de
närmare föreskrifter som regering-
en meddelar.

7 kap.

2 §

Om Finansinspektionen i ett ärende
om tillstånd enligt 2 kap. 1 § inte
har meddelat beslut inom sex må-
nader från det att en fullständig
ansökan gavs in, får sökanden

68

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

begära förklaring av kammarrätten
att ärendet onödigt uppehålls. Om
Finansinspektionen inte har med-
delat beslut inom sex månader efter
det att en sådan förklaring avgetts,
skall det anses som att ansökan har
avslagits.

Om Finansinspektionen inte har
överlämnat underrättelse som avses
i 1 kap. 6 a § första stycket till
behörig myndighet i utlandet inom
tre månader efter det att en full-
ständig ansökan gavs in, får sökan-
den begära förklaring av kammar-
rätten att ärendet onödigt uppe-
hålls. Om underrättelse inte har
överlämnats inom tre månader
efter det att en sådan förklaring
avgetts, skall det anses som att
ansökan har avslagits.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 1 kap. 1 § tredje stycket och
3 b §, 5 kap. 2 §, de ändrade beteckningarna av 3 kap. 7 § a och 5 kap.

5 § samt upphävandet av 3 kap. 7 § och 5 kap. 2-4 §§, den 1 januari
1995 och i övrigt den 1 januari 1996.

2. I fråga om värdepappersbolag som beviljats tillstånd före lagens
ikraftträdande gäller vid tillämpning av 5 kap. 1 § andra stycket och

6 kap. 9 § andra stycket att kapitalbasen inte får understiga ett belopp
som vid tidpunkten för ikraftträdandet skulle ha krävts för beviljande av
tillstånd enligt de nya föreskrifterna.

3. Frågor om tillstånd enligt de nya föreskrifterna får prövas före
ikraftträdandet. Ett beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från
ikraftträdandet. Har ansökan om tillstånd då getts in, får den tillstånds-
pliktiga verksamheten fortsättas till dess att ansökan har prövats slutligt.

69

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om ProP- 1994/95:50
utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

3 §‘

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2.   för värdepappersföretag 2. för värdepappersföretag

2 kap. 7 § lagen (1991:981) om 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen
värdepappersrörelse,                (1991:981) om värdepappersrörel-

se,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag,

4. för utländska försäkringsgivare lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer

2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-
och clearing verksamhet,

6. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepap-
persfonder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

'Senaste lydelse 1993:1311.

70

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet

Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:543) om börs- och
clearingverksamhet

dels att 3 kap. 1 §, 4 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 4 § samt 8 kap. 6 § skall
ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 2 a §, samt
närmast före den paragrafen en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

En börs får som medlemmar ha
endast

1. Sveriges riksbank,

2. värdepappersinstitut som har
tillstånd att driva värdepappers-
rörelse enligt 1 kap. 3 § 1, 2 eller
3 lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse, och

3 kap.

1 §

3. utländska företag som i sitt
hemland har rätt att delta i börs-
handel av liknande slag och som
där står under tillsyn av myndighet
eller annat behörigt organ.

En börs får som medlemmar ha
endast

1. Riksbanken,

2. värdepappersinstitut som har
tillstånd att driva värdepappers-
rörelse enligt 1 kap. 3 § 1, 2 eller
3 lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse,

3. utländska företag som har säte
i ett land inom EES och som i det
landet har tillstånd att driva sådan
verksamhet som avses i 2, och

4. andra utländska företag som i
sitt hemland får driva sådan verk-
samhet som avses i 2 och som där
står under betryggande tillsyn av
myndighet eller annat behörigt
organ.

Till börsmedlem får antas endast den som har tillräckliga finansiella
resurser och i övrigt är lämplig att delta i handeln vid börsen.

Kurser noteras med ledning av de
köpanbud, sälj anbud och betalkur-
ser som förekommer vid eller
rapporteras till börsen. Information
om kurser och omsättningsupp-
gifter skall offentliggöras omedel-
bart, om inte Finansinspektionen
med hänsyn till handelns effektivi-
tet tillåter något annat.

4 kap.

3 §

Kurser noteras med ledning av de
köpanbud, sälj anbud och betalkur-
ser som förekommer vid eller
rapporteras till börsen. Information
om kurser och omsättningsupp-
gifter beträffande varje finansiellt
instrument som noteras vid börsen
skall offentliggöras omedelbart, om
inte Finansinspektionen med hän-
syn till handelns effektivitet tillåter
något annat. Sådan information
skall vidare dagligen sammanstäl-
las och offentliggöras i den ord-
ning och omfattning som regering-
en eller, efter regeringens berrtyn-

71

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

digande, Finansinspektionen före-
skriver.

En börsmedlem skall, på det sätt
och i den omfattning som börsen
bestämmer, till börsen anmäla
avslut som medlemmen utanför
börsen har gjort för egen eller
någon annans räkning i de finans-
iella instrument som noteras vid
börsen. Om ett sådant avslut har
skett vid en auktoriserad marknads-
plats och avser inregistrerade fond-
papper, behöver avslutet inte an-
mälas till börsen.

En börsmedlem skall, på det sätt
och i den omfattning som börsen
bestämmer, till börsen anmäla
avslut som medlemmen utanför
börsen har gjort för egen eller
någon annans räkning i de finans-
iella instrument som noteras vid
börsen. Om ett sådant avslut har
skett vid en auktoriserad marknads-
plats och avser inregistrerade fond-
papper, behöver avslutet inte an-
mälas till börsen. Detsamma gäller
om avslutet skett vid en utländsk
börs inom EES.

7 kap.

Deltagande i handeln

2a §

En auktoriserad marknadsplats är
skyldig att låta sådana institut och
företag som avses i 3 kap. 1 §
första stycket 2-4 delta i handeln
vid marknadsplatsen, om de upp-
fyller av marknadsplatsen uppställ-
da krav.

Kurser noteras med ledning av de
köpanbud, sälj anbud och betalkur-
ser som förekommer vid eller an-
mäls till den auktoriserade mark-
nadsplatsen. Information om kurser
och omsättningsuppgifter skall
offentliggöras.

Kurser noteras med ledning av de
köpanbud, sälj anbud och betalkur-
ser som förekommer vid eller an-
mäls till den auktoriserade mark-
nadsplatsen. Information om kurser
och omsättningsuppgifter skall
beträffande varje finansiellt instru-
ment som noteras vid den auktori-
serade marknadsplatsen dagligen
sammanställas och offentliggöras i
den ordning och omfattning som
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
föreskriver.

72

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

8 kap.

6 §

En clearingorganisation får som medlem ha endast den som har en be-
tryggande kapitalstyrka och som i övrigt bedöms vara lämplig att delta
i clearingen hos organisationen.

En clearingorganisation som an-
ordnar clearing av optioner eller
terminer som handlas vid en börs
eller auktoriserad marknadsplats är
skyldig att till clearingmedlem anta
sådana institut och företag som
avses i 3 kap. 1 § första stycket 2-
4, om de uppfyller av clearingor-
ganisationen uppställda krav.

Om en clearingmedlem inte längre uppfyller de krav som anges i första
stycket, skall clearingorganisationen besluta att medlemskapet skall upp-
höra.

Har ett clearingmedlemskap upp-
hört på grund av beslut enligt
andra stycket, får medlemmen, om
det finns särskilda skäl, ändå vidta
åtgärder i förhållande till clearing-
organisationen för att skydda upp-
dragsgivare mot förlust.

Har ett clearingmedlemskap upp-
hört på grund av beslut enligt
tredje stycket, får medlemmen, om
det finns särskilda skäl, ändå vidta
åtgärder i förhållande till clearing-
organisationen för att skydda upp-
dragsgivare mot förlust.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

73

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om Prop. 1994/95:50
kreditmarknadsbolag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag

dels att 3 kap. 9 § och 4 kap. 2-4 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 § och 4 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

Tillstånd att driva finansieringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag får
meddelas endast om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan för-
fattning,

2. den planerade rörelsen kan an-
tas komma att uppfylla kraven på
en sund verksamhet, och

3. bolaget uppfyller de villkor i
övrigt som anges i denna lag.

Tillstånd får inte vägras på den
ytterligare finansieringsföretag.

2. den planerade rörelsen kan an-
tas komma att uppfylla kraven på
en sund verksamhet,

3. det inte kan antas att de som
kommer att äga ett kvalificerat
innehav i bolaget kommer att
motverka en sund utveckling av
verksamheten i bolaget, och

4. bolaget uppfyller de villkor i
övrigt som anges i denna lag.
grunden att det inte behövs något

3 kap.

2 §

Ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 8
eller 9 § får driva sådan verksamhet som anges i 1 § andra stycket i den
mån verksamheten omfattas av institutets verksamhetstillstånd i hem-
landet.

Ett utländskt företag som avses i 2 kap. 10 § får driva verksamhet som
anges i 1 § andra stycket endast om verksamheten är tillåten enligt före-
tagets stadgar eller bolagsordning och endast i den mån det eller de ut-
ländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle
ha rätt enligt första stycket att driva sådan verksamhet.

I 1 kap. 3 a § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse finns be-
stämmelser om att verksamhet som
avses i 1 kap. 3 § samma lag un-
der vissa förutsättningar får be-
drivas av utländska kreditinstitut
som driver verksamhet med stöd
av 2 kap. 9 § och av finansiella in-
stitut och dotterföretag som driver

I 1 kap. 3 d och 3 e §§ lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse
finns bestämmelser om att verk-
samhet som avses i 1 kap. 3 §
samma lag under vissa förutsätt-
ningar får bedrivas av utländska
kreditinstitut som driver verksam-
het med stöd av 2 kap. 9 § och av
finansiella institut och dotterföretag

74

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

verksamhet med stöd av 2 kap. som driver verksamhet med stöd

10 §.                                  av 2 kap. 10 §.

4 kap.

1

Ett kreditmarknadsbolag skall vid
varje tidpunkt ha en kapitalbas,
beräknad enligt 2 §, som motsva-
rar åtta procent av värdet av bola-
gets placeringar, beräknat enligt
3 § (kapitalkrav).

Utöver bestämmelsen i första
stycket gäller att ett kreditmark-
nadsbolags kapitalbas inte får
understiga det belopp som enligt
2 kap. 4 § krävdes när verksam-
heten påbörjades.

Ett kreditmarknadsbolag som med stöd av 2 kap. 4 § andra stycket fått
Finansinspektionens medgivande att när verksamheten påbörjades ha ett
lägre bundet kapital än motsvarande fem miljoner ecu, skall om netto-
värdet av tillgångarna i bolagets verksamhet därefter överstiger etthundra
miljoner kronor ha en kapitalbas som motsvarar minst fem miljoner ecu,
beräknat efter den kurs som gällde vid tidpunkten för beslut om tillstånd
enligt 2 kap. 1 §.

§

Bestämmelser om kapitaltäckning
och stora exponeringar finns i
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

Ett kreditmarknadsbolags kapital-
bas får inte understiga det belopp
som enligt 2 kap. 4 § krävdes när
verksamheten påbörjades.

Denna lag träder i kraft såvitt avser upphävandet av bestämmelserna i

3 kap. 9 § och 4 kap. 2-4 §§ samt ändringarna i 2 kap. 1 § och 4 kap.

1 § den 1 januari 1995 och i övrigt den 1 januari 1996.

75

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande skall ha följande lydelse.

Prop. 1994/95:50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

2 §

Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9,
10 och 12 §§ samt i 7 kap. 1 §
lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse skall tillämpas även i fråga
om pensionssparrörelse. Hänvis-
ningarna till lagen om värdepap-
persrörelse skall därvid i stället
gälla denna lag.

Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9-
10 och 12 §§ samt i 7 kap. 1 §
lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse skall tillämpas även i fråga
om pensionssparrörelse. Hänvis-
ningarna till lagen om värdepap-
persrörelse skall därvid i stället
gälla denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

76

2.17 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) Prop. 1994/95:50

Härigenom föreskrivs att 10 § uppbördslagen (1953:272)‘ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

10 §2

Preliminär A-skatt skall beräknas på ersättningar för ökade levnadskost-
nader, som lämnas vid sådan tjänsteresa som avses i punkt 3 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) och för vilken
rätten till avdrag för kostnaderna vid mottagarens inkomsttaxering anges
i nämnda punkt, endast till den del ersättningarna överstiger de schablon-
belopp som anges i nämnda lagrum eller, såvitt gäller kostnad för logi,
den faktiska utgiften.

På ersättning för ökade levnadskostnader som lämnas vid sådan
tjänsteresa för vilken rätten till avdrag för kostnaderna vid mottagarens
inkomsttaxering anges i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunal-
skattelagen skall preliminär A-skatt beräknas endast till den del ersätt-
ningen överstiger de schablonbelopp som anges i nämnda lagrum. I den
mån ersättning för ökade levnadskostnader under tjänsteresa utgår för
längre tid än två år på en och samma ort skall dock preliminär A-skatt
beräknas på hela ersättningen såvida inte skattemyndigheten på ansökan
av den som betalar ut ersättningen beslutar att vad som sägs i första
meningen i detta stycke skall gälla även för viss längre tid än två år.

1 fråga om ersättning för resa med egen bil i tjänsten gäller att
preliminär A-skatt beräknas på ersättningen endast till den del den
överstiger det i punkt 3 c av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
angivna beloppet.

Beträffande annan skattepliktig ersättning för kostnader som är förenade
med tjänsten beräknas preliminär A-skatt endast om det är uppenbart att
ersättningen avser kostnader som inte är avdragsgilla vid mottagarens
inkomsttaxering eller att den överstiger avdragsgillt belopp. I sådant fall
beräknas skatten på hela ersättningen respektive den del av ersättningen
som överstiger det avdragsgilla beloppet.

Preliminär A-skatt skall inte utgå för:

a) familjebidrag till den som tjänstgör inom totalförsvaret;

b) ränta eller utdelning som tillkommer en annan juridisk person än
svenskt dödsbo eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;

c) ränta eller utdelning som enligt dubbelbeskattningsavtal är helt
undantagen från beskattning i Sverige;

d) ränta på förfogarkonto som avses i 3 kap. 57 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter, om räntan inte uppgår till 1 000
kronor;

'Lagen omtryckt 1991:97.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.

2Senaste lydelse 1994:779.

77

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

e) ränta på konto för klientmedel;

f) ränta som ingår i belopp som redovisats enligt 3 kap. 22 § sista
stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter;

g) utdelning som avses i lagen (1994:776) om beskattning av viss

vidareutdelning;

h) ersättning till en och samma
idrottsutövare från en sådan ideell
förening som avses i 7 § 5 mom.
lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt och som har till hu-
vudsakligt syfte att främja idrottslig
verksamhet, om ersättningen från
föreningen under året inte uppgått
till ett halvt basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring;
eller

i) förmån av fri resa inom riket
i samband med tillträdande eller
frånträdande av anställning eller
uppdrag eller ersättning för kostnad
för sådan resa.

h) ersättning till en och samma
idrottsutövare från en sådan ideell
förening som avses i 7 § 5 mom.
lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt och som har till hu-
vudsakligt syfte att främja idrottslig
verksamhet, om ersättningen från
föreningen under året inte uppgått
till ett halvt basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring;

i) förmån av fri resa inom riket
i samband med tillträdande eller
frånträdande av anställning eller
uppdrag eller ersättning för kostnad
för sådan resa; eller

j) ränta eller utdelning för vilken
kontrolluppgift skall lämnas enligt
sådan förbindelse som avses i
3 kap. 32 b § lagen om självdekla-
ration och kontrolluppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

78

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:806) om ProP- 1994/95:50
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § och 4 kap. 5 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse i paragrafernas lydelse enligt lagen (1994:806)
om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse1                 Föreslagen lydelse

3 k
6
Kredit enligt 4 § andra stycket får
beviljas endast om låntagaren på
goda grunder kan förväntas full-
göra låneförbindelsen. För kredit
som lämnas skall det finnas be-
tryggande säkerhet.

Lämnas aktier som säkerhet för
kredit och ingår som en mindre del
bland dessa även aktier i ett värde-
pappersbolag som lämnar krediten
eller dess moderbolag, får värde-
pappersbolaget trots förbuden i
7 kap. 2   § aktiebolagslagen

(1975:1385) som pant ta emot även
dessa aktier. Regeringen eller, ef-
ter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen, får utfärda
närmare föreskrifter om vilka be-
gränsningar som skall gälla i såda-
na fall.

4

4

Ett värdepappersbolag och ett
svenskt bankinstitut som har till-
stånd att driva värdepappersrörelse
enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 får, trots
förbuden i 7 kap. 2 § aktiebolags-
lagen (1975:1385) och 6 kap. 9 §
bankaktiebolagslagen (1987:618),
förvärva egna aktier och aktier i
moderbolag för att underlätta rörel-
sen. Detta gäller dock endast aktier
som är noterade vid en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan
reglerad marknad.

§

Kredit enligt 4 § första stycket 5
får beviljas endast om låntagaren
på goda grunder kan förväntas full-
göra låneförbindelsen. För kredit
som lämnas skall det finnas be-
tryggande säkerhet.

Lämnas aktier som säkerhet för
kredit och ingår som en mindre del
bland dessa även aktier i ett värde-
pappersbolag som lämnar krediten
eller dess moderbolag, får värde-
pappersbolaget trots förbuden i
7 kap. 2   § aktiebolagslagen

(1975:1385) och 6 kap. 9 § för-
säkringsrörelselagen (1982:713)
som pant ta emot även dessa akti-
er. Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finansin-
spektionen, får utfärda närmare
föreskrifter om vilka begränsningar
som skall gälla i sådana fall.

kap.

5 §

Ett svenskt värdepappersinstitut
som har tillstånd att driva värde-
pappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 3
eller 5 får, trots förbuden i 7 kap.
2 § aktiebolagslagen (1975:1385),
6 kap. 9 § bankaktiebolagslagen
(1987:618) och 6 kap. 9 § försäk-
ringsrörelselagen (1982:713), för-
värva egna aktier och aktier i
moderbolag för att underlätta rörel-
sen. Detta gäller dock endast aktier
som är noterade vid en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan
reglerad marknad.

'Lydelse enligt 1994:806.

79

Innehavet av sådana aktier som sägs i första stycket får inte överstiga Prop. 1994/95:50
fem procent av aktiekapitalet i något av bolagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

80

3 Ärendet och dess beredning

Inom Finansdepartementet har utarbetats en promemoria, Ändringar i lag-
stiftning för kreditinstitut och värdepappersbolag med anledning av nya
EG-direktiv, m.m. (Ds 1994:78). Promemorian innehåller förslag om hur
bestämmelserna i fyra nya EG-direktiv inom bank- och värdepappers-
marknadsområdena bör införlivas med den svenska lagstiftningen. Direk-
tiven ingår i det tillägg till EES-avtalet som riksdagen godkände i juni
1994 (prop. 1993/94:203, bet. 1993/94:NU23, rskr. 1993/94:367).
Promemorian innehåller också ett förslag angående ägarprövningen vid
oktroj- och tillståndsprövning. Under arbetet med promemorian har
frågorna om implementeringen av de nya direktiven diskuterats i en
informell arbetsgrupp i vilken Finansinspektionen, Riksbanken, Svenska
Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har varit represen-
terade. Dessutom har vissa frågor diskuterats med företrädare för
Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Försäkringsmäklares Förening.

Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbe-
handlats. En sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 2.

Prop. 1994/94:50

Lagrådet

Regeringen beslutade den 6 oktober 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över inom Finansdepartementet upprättade förslag till

1. lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

3. lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypoteks-
kassan,

4. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

5. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

6. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

7. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

8. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

9. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,

10. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattade
reserver,

11. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),

12. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

13. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

14. lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksam-
het,

15. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,

16. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparan-
de.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.

81

Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har
i allt väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter. I de fall avvikelse
gjorts från Lagrådets ändringsförslag har detta behandlats i författnings-
kommentaren.

Efter Lagrådets granskning har gjorts ändringar i 2 kap. 6 § andra
stycket och 6 kap. 4 § i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag och en ändring i
uppbördslagen (1953:272). På grund av ändringarnas beskaffenhet anser
regeringen att Lagrådets hörande i denna del skulle sakna betydelse.
Vidare har av författningstekniska skäl 3 kap. 6 § och 4 kap. 5 § i det
lagrådsgranskade förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse — i oförändrad lydelse — brutits ut och lagts i ett
särskilt förslag till lag om ändring i lagen (1994:806) om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse.

Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagförslagen.

Prop. 1994/94:50

82

4 Bakgrund

4.1 EES-avtalet och tilläggsavtalet

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), gemenskapens medlems-
länder och EFTA-ländema om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) undertecknades den 2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och
övriga EFTA-länder utom Schweiz åtagit sig att följa de relevanta EG-
reglema beträffande finansiella tjänster och införa bl.a. regler om
etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster, motsvarande vad
som enligt Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemen-
skapen (Romfördraget) gäller för medlemsstaterna i EU. De grundlägg-
ande bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla
tjänster över gränserna finns i artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa
artiklar hänvisar i sin tur till preciserade regler i särskilda bilagor till
avtalet. Av dessa hänför sig bilaga IX till området for finansiella tjänster,
omfattande bl.a. bankverksamhet och handel med värdepapper. Bilagan
är disponerad så att ett antal EG-rättsakter (direktiv, förordningar) räknas
upp. Hänvisningarna till rättsakterna innebär att dessa bestämmelser blir
en del av EES-avtalet och skall tillämpas inom hela EES.

I propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (prop.
1991/92:170) föreslogs riksdagen att godkänna det undertecknade EES-
avtalet och anta förslag till bl.a. den lagstiftning som fordrades för att
harmonisera svensk rätt med EES-avtalets regelverk. Riksdagen godkände
avtalet den 18 november 1992. Det trädde i kraft den 1 januari 1994. För
furstendömet Lichtenstein gäller dock vissa bestämmelser om ikraftträ-
dande vid en senare tidpunkt.

I propositionen redogjordes (bil. 6) kortfattat för de principer som
ligger till grund för EG:s regelverk på det finansiella tjänsteområdet.
EG:s regler för en inre finansiell marknad bygger på tre grundprinciper:
en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonisering för ömse-
sidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk. Principen om en enda
auktorisation innebär att en auktorisation, som ett finansiellt företag fått
i det medlemsland där företaget hör hemma, skall gälla i hela EU-om-
rådet. Företaget skall från hemlandet obehindrat, utan etablering, kunna
erbjuda tjänster till mottagare i andra medlemsstater (gränsöverskridande
verksamhet) och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemsstater.
Verksamheten skall, var den än bedrivs inom unionen, i princip stå under
hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för
övervakning även av filialer etablerade i andra medlemsstater.

En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter
att vaije medlemsstat godtar övriga medlemsstaters regler för finansiell
verksamhet och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose det egna
landets anspråk på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fäst
miniminivåer syftande till harmonisering av grundläggande regler för
verksamheten i olika typer av finansiella företag, bl.a. banker och andra
kreditinstitut. För att de integrerade finansiella marknaderna skall kunna

6 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

Prop. 1994/95:50

83

fungera stömingsfritt har också antagits regler om rutiner för administra- Prop. 1994/95:50
tivt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

EES-avtalet omfattade ursprungligen relevanta rättsakter som antagits
av EG t.o.m. den 31 juli 1991. Gemensamma EES-kommittén beslutade
den 21 mars 1994 att de rättsakter som antagits av EG under tiden den
1 augusti 1991-den 31 december 1993 integreras i EES-avtalet genom
ändringar i ett flertal bilagor till avtalet. Regeringen lade med anledning
härav i en proposition till riksdagen fram förslag om godkännande av
ändringarna av EES-avtalet m.m. som har godkänts av riksdagen den
1 juni 1994 (prop. 1993/94:203). Sedan samtliga parter i EES-avtalet
anmält att deras konstitutionella krav var uppfyllda trädde EES-kommit-
téns beslut i kraft den 1 juli 1994.

Under den period som tilläggsavtalet avser har det tillkommit en rad
EG-direktiv, vilka ytterligare harmoniserar grundläggande bestämmelser
angående finansiella tjänster. Flera av de nya direktiven gäller för kredit-
institut och värdepappersföretag. Efter riksdagens godkännande av änd-
ringarna av EES-avtalet skall även dessa direktiv införlivas med den
svenska rättsordningen.

Sverige ansökte den 1 juli 1991 om medlemskap i Europeiska unionen
(EU).

4.2 Genomförd och återstående harmonisering

I propositionen om EES (prop. 1991/92:170) lades inte fram något för-
slag till lagstiftning inom det finansiella området. Där redogjordes emel-
lertid för redan genomförda tillnärmningar av den svenska lagstiftningen
till EG:s omfattande regelverk och för återstående harmoniseringsarbete
(bil. 6). Det framhölls att det inom området finansiella tjänster under
senare år vidtagits en rad åtgärder i syfte att harmonisera regelverket för
den svenska kapitalmarknaden med vad som gäller på de internationella
marknaderna.

4.2.1 Banker och andra kreditinstitut

En översiktlig redogörelse för de rättsakter för banker och andra kredit-
institut som ingår i EES-avtalet lämnades i propositionen om EES.
Genomförandet av en integrerad marknad med en enda auktorisation har
inom EG kommit längst på bankområdet. Ett system som bygger på dessa
grundsatser infördes genom det s.k. andra banksamordningsdirektivet
(89/646/EEG). I propositionen konstaterades att det svenska regelverket
rörande banker och andra kreditinstitut i väsentliga delar redan var
förenligt med de EG-regler som ingår i EES-avtalet. Riksdagen beslutade
under hösten 1992 om ändringar i lagstiftningen för banker, kreditaktie-
bolag och finansbolag som innebar en harmonisering med de centrala reg-
lerna i det andra banksamordningsdirektivet (prop. 1992/93:89, bet.

84

1992/93:NU9, iskr. 1992/93:109, SFS 1992:1610-1615). Bland annat in- Prop. 1994/95:50
förlivades med den svenska lagstiftningen direktivets regler om en enda
obligatorisk auktorisation och hemlandstillsyn för kreditinstitut, krav på
minsta startkapital i kreditinstitut, lämplighetsprövning av större ägare i
kreditinstitut och rätt till domstolsprövning av vissa myndighetsbeslut.
Härvid gjordes ändringar i bankrörelselagen (1987:617) och stiftades en
ny lag om kreditmarknadsbolag (1992:1610). Merparten av lagändringar-
na trädde i kraft den 1 januari 1994, då EES-avtalet började tillämpas.

Vid samma tidpunkt trädde vidare lagen (1993:768) om åtgärder mot pen-
ningtvätt i kraft, vilken bygger på EG:s direktiv om åtgärder för att
förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar
(91/308/EEG).

De direktiv, vilka omlättas av tilläggsavtalet och vilkas bestämmelser

— i och med riksdagens godkännande av ändringarna i EES-avtalet —
skall införlivas med den svenska lagstiftningen är för banker och andra
kreditinstitut dels direktivet 92/121/EEG om övervakning och kontroll av
kreditinstituts stora exponeringar, dels direktivet 92/30/EEG om grupp-
baserad tillsyn över kreditinstitut. Enligt det första direktivet skall
samtliga kreditinstitut regelbundet till tillsynsmyndigheten rapportera alla
stora exponeringar, dvs. alla exponeringar gentemot en och samma kund

— eller grupp av inbördes anknutna kunder — och som motsvarar minst
10 % av institutets kapitalbas. Reglerna innebär vidare att exponeringar
som överstiger vissa nivåer inte är tillåtna. I det senare direktivet anges
att myndigheterna i ett kreditinstituts hemland skall kräva sammanställ-
ning av den finansiella ställningen i institutet och sådana kreditinstitut och
andra finansiella institut i vilka kreditinstitutet har ett större ägarinnehav.
Sammanställningen skall gälla inte bara för koncerner med ett kreditinsti-
tut som moderföretag utan även beträflände andra typer av finansiella
fö re tagsgrupperingar.

För medlemstatema inom EU gick fristen för implementering av direk-
tivet om kreditinstituts stora exponeringar ut den 1 januari 1994. Sverige
har emellertid i tilläggsavtalet fått anstånd med införlivandet till den 1
januari 1995. Beträffande direktivet om gruppbaserad tillsyn, som enligt
sin lydelse skall vara implementerat till den 1 januari 1993, har Sverige
fått tillstånd att tillämpa hittillsvarande redovisningsregler och regler för
när sammanställning skall ske fram till den 1 januari 1995. Senast vid
den tidpunkten skall direktivet vara implementerat i Sverige. En närmare
redogörelse för innehållet i direktiven om stora exponeringar och grupp-
baserad tillsyn lämnas i avsnitt 7.2 resp. 8.1.

De lagstiftningsåtgärder som rör stora exponeringar behandlas i avsnitt

7, medan de som rör gruppbaserad tillsyn tas upp i avsnitt 8. En svensk
översättning av direktiven fogas till denna promemoria som bilaga 4 och
5.

85

4.2.2 Värdepappersföretag

Prop. 1994/95:50

Av propositionen om EES framgick att det svenska regelverket inom
värdepappersmarknadsområdet är väl i takt med EG:s lagstiftning. Det
som då konstaterades återstå att införliva av i EES-avtalet ingående regler
på detta område rörde bl.a. systemet med en enda auktorisation och hem-
landstillsyn för värdepappersfondsverksamhet och annan liknande verk-
samhet samt ömsesidigt godtagande av börsprospekt och av prospekt vid
erbjudanden till allmänheten. Lagändringar betingade av dessa regler
beslutades av riksdagen under hösten 1992 (prop. 1992/93:90, bet.
1992/93:NU10, rskr. 1992/93:110, SFS 1992:1320, 1992:1712-1714).
Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1994, då EES-avtalet började
tillämpas.

Genom direktiv, som antagits under våren 1993 har EG utvidgat den
inre marknaden till att omfatta även finansiella tjänster som tillhandahålls
av värdepappersföretag (investment firms). De under avsnitt 4.1 beskriv-
na principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimihar-
monisering för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk har
härigenom beslutats även för sådana företag. De aktuella direktiven är
direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersområdet
och direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kre-
ditinstitut.

Direktivet om investeringstjänster ger värdepappersföretag motsvarande
möjlighet som banker och försäkringsbolag att med stöd av en hemlands-
auktorisation bedriva gränsöverskridande verksamhet och etablera filial
i andra medlemsländer. Kapitalkravsdirektivet syftar till att förbättra
övervakningen och kontrollen av marknadsrisker som värdepappersföre-
tag och kreditinstitut utsätter sig för i sin handel med värdepapper. Enligt
direktivet ställs även krav på visst minsta startkapital för värdepappers-
företag samt anges hur marknadsrisker skall beräknas och vilket kapital
som krävs för att täcka sådana risker. En närmare presentation av direk-
tiven lämnas i avsnitt 5.1 och 6.3. En svensk översättning av direktiven
återfinns i bilagorna 6 och 7.

I de nyss nämnda direktiven anges att medlemsstaterna skall ha an-
passat sin lagstiftning till vad direktiven föreskriver senast den 1 juli
1995. Den nationella lagstiftningen skall träda i kraft senast vid utgången
av år 1995. De lagstiftningsåtgärder som behövs för att införliva reglerna
i direktivet om investeringstjänster i det svenska regelverket behandlas i
avsnitt 5. De lagstiftningsåtgärder som föranleds av direktivet om kapital-
krav tas upp i avsnitt 6.

Införlivandet av de i det här ärendet aktuella direktiven bygger på att
den svenska redovisningslagstiftningen anpassas till EG:s fjärde, sjunde
och elfte bolagsdirektiv (78/660/EEG, 83/349/EEG resp. 89/666/EEG)
samt EG:s redovisningsdirektiv för bl.a. banker och försäkringsbolag
(86/635/EEG och 91/674/EEG). Sverige har åtagit sig att tillämpa bl.a.
bolagsdirektiven senast två år efter det att EES-avtalet har trätt i kraft.
Bankredovisningsdirektivet och redovisningsdirektivet för
försäkringsbolag skall enligt tilläggsprotokollet till EES-avtalet vara

86

genomförda senast den 1 januari 1995. Den av Justitiedepartementet Prop. 1994/95:50
tillsatta Redovisningskommittén har i ett delbetänkande Års- och
koncernredovisning enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) lagt fram förslag
till de ändringar av den svenska lagstiftningen som föranleds av de
omnämnda bolags- och redovisningsdirektiven.

87

5 EES-regler om värdepappersrörelse

Inledning

Prop. 1994/95:50

Lagen om värdepappersrörelse trädde i kraft den 1 augusti 1991 och er-
satte då fondkommissionslagen (prop. 1990/91:142, bet. 1990/91 :NU37,
rskr. 1990/91:349, SFS 1991:981). Värdepappersrörelselagen innehåller
regler för företag som bedriver verksamhet på värdepappersmarknaden.
Tillstånd av Finansinspektionen krävs för företag som yrkesmässigt till-
handahåller en eller flera av följande tjänster med avseende på finansiella
instrument:

- kommissionshandel,

- förmedling,

- handel för egen räkning,

- förvaltning, samt

- garantigivning och annan medverkan vid emissioner.

Tillstånd att bedriva värdepappersrörelse får ges till aktiebolag, bank-
institut och utländska företag. Företag som fått tillstånd kallas med en
gemensam beteckning värdepappersinstitut. Värdepappersrörelse skall be-
drivas så att den kan anses sund. För aktiebolag (värdepappersbolag)
krävs ett med hänsyn till verksamhetens omfattning och beskaffenhet till-
räckligt stort aktiekapital.

Företag som fått tillstånd att bedriva värdepappersrörelse får inom
ramen för tillståndet bedriva finansiell rådgivning och värdepappers-
förvaring samt ta emot medel med redovisningsskyldighet. Efter tillstånd
av Finansinspektionen får ett sådant företag också lämna kredit mot säker-
het och ta emot medel på konto (inlåning), om det ingår som ett led i
värdepappersrörelsen. Därutöver kan, om det finns särskilda skäl, till-
stånd ges även till andra sidoverksamheter som underlättar rörelsen.

För värdepappersbolag som har tillstånd att handla för egen räkning,
medverka vid emissioner eller som har Finansinspektionens medgivande
att ta emot medel på konto gäller regler om kapitaltäckning för kredit-
risker motsvarande dem som gäller för banker. Ett värdepappersbolag
och ett utländskt värdepappersföretag skall ha en ansvarsförsäkring för
att täcka skadeståndsanspråk från kunder.

Lagen om värdepappersrörelse har sedan ikraftträdandet ändrats flera
gånger. I samband med införandet av lagen (1992:543) om börs- och
clearingverksamhet undantogs verksamhet som bedrivs med stöd av den
lagen från tillståndsplikt enligt värdepappersrörelselagen. Samtidigt
infördes viss skyldighet att rapportera sådana avslut i inregistrerade
fondpapper som gjorts utanför en börs. Dessa ändringar trädde i kraft den
1 januari 1993. Vid halvårsskiftet samma år infördes regler om kreditjäv
för värdepappersbolags kreditgivning motsvarande dem som gäller för
banker. I samband med ikraftträdandet av EES-avtalet, den 1 januari
1994, togs i lagen in bestämmelser som innebär att bl.a. kreditinstitut
hemmahörande inom EES som i sina hemländer är auktoriserade att er-

88

bjuda värdepapperstjänster får bedriva sådan verksamhet i Sverige med Prop. 1994/95:50
stöd av hemlandsauktorisationen, dvs. utan krav på särskilt tillstånd här.

5.1 Direktivet om investeringstjänster inom
värdepappersområdet

Direktivet 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom
värdepappersområdet är avsett att förverkliga den inre marknaden på
värdepappersområdet och är utformat efter mönster av det andra bank-
samordningsdirektivet (89/646/EEG). I direktivet föreskrivs obligatorisk
auktorisation för juridiska — och vissa fysiska — personer som yrkes-
mässigt tillhandahåller investeringstjänster (värdepappersföretag).
Definitionen av vad som utgör investeringstjänster överensstämmer i
huvudsak med det tillståndspliktiga området i lagen om värdepappers-
rörelse. Motsvarande gäller i stort för de sidoverksamheter som direktivet
tillåter. Enligt direktivet får dock andra värdepappersföretag än kredit-
institut inte använda kunders medel i rörelsen och därmed inte heller ta
emot medel på konto (inlåning), vilket i dag under vissa förutsättningar
är tillåtet i Sverige. Vissa företag och verksamheter undantas från direk-
tivets tillämpningsområde; försäkringsföretag samt investeringstjänster
internt inom en koncern och advokattjänster av tillfälligt slag. Särskild
auktorisation krävs inte heller för verksamhet som bedrivs med stöd av
bankauktorisation.

För auktorisation gäller vissa minimikrav. Företaget skall ha ett till-
räckligt startkapital i enlighet med reglerna i kapitalkravsdirektivet
(93/6/EEG) samt en tillräckligt erfaren och välansedd ledning. Vidare
krävs att företagets större ägare inte bedöms vara olämpliga ur sundhets-
synpunkt.

Direktivet bygger på principen om hemlandsauktorisation, dvs. ett före-
tag som har auktorisation i sitt hemland får med stöd av denna erbjuda
sina tjänster i andra medlemsstater, genom etablering av filial eller över
gränserna, utan att krav på ytterligare tillstånd får ställas. I direktivet
föreskrivs dock viss anmälnings- och informationsskyldighet innan sådan
verksamhet får startas. Med stöd av hemlandsauktorisationen kan ett före-
tag också kräva att — direkt eller indirekt — få tillträde till börser och
andra reglerade marknader samt till dessa anslutna clearing- och avveck-
lingssystem.

Ansvaret för tillsynen över ett värdepappersföretags verksamhet ligger
i princip på myndigheterna i företagets hemland. Detta gäller även sådana
delar av verksamheten som bedrivs i andra länder. I direktivet finns sär-
skilda regler om uppdelning av ansvar och samverkan mellan berörda till-
synsmyndigheter.

Direktivet innehåller vidare minimiregler om offentliggörande av infor-
mation om bl.a. priser och volymer i handeln med finansiella instrument
vid reglerade marknader.

89

Reglerna i direktivet om investeringstjänster skall vara införlivade med
nationell lagstiftning den 1 juli 1995 och träda i kraft senast den
31 december samma år.

Trots att direktivet antogs så sent som i maj 1993 har ändringar redan
aktualiserats. Förslag till justeringar av investeringstjänstedirektivet m.fl.
direktiv finns i kommissionens förslag till ett s.k. BCCI-direktiv,
COM(93)363. Detta innebär bl.a. strängare krav på tydlig koncernstruk-
tur och skyldighet för revisorer att rapportera allvarligare missförhåll-
anden till tillsynsmyndigheten. Den föreslagna ikraftträdandetiden är
densamma som för investeringstjänstedirektivet. Kommissionen har vidare
i september 1993 lagt fram ett förslag till direktiv om investerarskydd,
(investor protection schemes), COM(93)381, enligt vilket alla värde-
pappersföretag obligatoriskt skall vara anslutna till någon form av skydds-
system. Ett sådant skall skydda värdepappersföretagets kunder mot för-
luster om företaget går i konkurs. Skyddet skall omfatta pengar och
värdepapper som har anförtrotts företaget och omfatta ett belopp som
motsvarar minst 20 000 ecu. Hur ett sådant system skall organiseras och
administreras överlämnas till medlemsländerna. Den föreslagna ikraft-
trädandetiden är också i detta fall densamma som för direktivet om in-
vesteringstjänster. — Åtminstone förslaget till ett BCCI-direktiv kan
komma att antas av rådet under år 1994.

Prop. 1994/95:50

5.2 Undantag från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde m.m.

Regeringens förslag: Verksamhet som bedrivs av Riksgäldskontoret,
Kammarkollegiet eller av försäkringsbolag med koncession enligt
försäkringsrörelselagen undantas från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde.

Försäkringsmäklares förmedling av andelar i värdepappersfonder
undantas från värdepappersrörelselagens tillståndskrav om verksam-
heten uppfyller vissa krav.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regering-
ens förslag.

Remissinstanserna: Kammarkollegiet, Sveriges Försäkringsförbund och
Fondbolagens Förening tillstyrker förslagen. Försäkringsförbundet anser
vidare att det i 1 kap. 3 § försäkringsrörelselagen bör tas in en be-
stämmelse som anger att försäkringsbolag får vara ombud för andra bolag
under Finansinspektionens tillsyn. Finansinspektionen avstyrker förslagen
såvitt gäller försäkringsbolag och försäkringsmäklare med hähvisning till
att försäkringsbolag i detta sammanhang bör behandlas på samma sätt
som banker och att förslaget i fråga om försäkringsmäklare kräver ytter-
ligare utredning. Svenska Fondhandlareföreningen avstyrker också för-
slagen utom vad avser Riksgäldskontoret. I fråga om Kammarkollegiet

90

anser föreningen att förslaget skulle ge en felaktig markering av vilka Prop. 1994/95:50
uppgifter kollegiet bör ta på sig. Förslagen rörande försäkringsbolag och
försäkringsmäklare anser föreningen inte vara konkurrensneutrala. Övriga
remissinstanser kommenterar inte förslagen.

EES-avtalet: Investeringstjänstedirektivet föreskriver i artikel 3 obli-
gatorisk auktorisation för den som vill erbjuda vissa i en bilaga angivna
tjänster på värdepappersmarknaden. Dessa tjänster ryms inom dem som
nu är tillståndspliktiga enligt lagen om värdepappersrörelse. Direktivet
innehåller dock i artikel 2.2 en uppräkning av företag och institutioner för
vilka direktivets bestämmelser inte skall gälla. Punkten a omfattar skade-
och livförsäkringsföretag samt företag som bedriver verksamhet avseende
återförsäkring och retrocession (återförsäkring av återförsäkring). Sådana
företags verksamhet regleras i stället av motsvarande direktiv på försäk-
ringsområdet. I punkten /undantas medlemsstaternas centralbanker och
andra nationella organ med liknande funktioner samt offentliga organ med
ansvar för statsskuldsförvaltning. Punkten g gäller vissa företag som
erbjuder investeringstjänster endast i begränsad omfattning och som har
en verksamhet som uppfyller ett antal särskilt uppställda krav. Företaget
får inte ta emot kunders medel eller värdepapper och därför aldrig stå i
skuld till en kund. Företaget får inte heller tillhandahålla någon annan
investeringstjänst än mottagande och vidarebefordran av kunders order
avseende överlåtbara värdepapper och andelar i företag för kollektiv in-
vestering (fondföretag). I denna verksamhet får order vidarebefordras
endast till vissa typer av företag, däribland värdepappersföretag, kredit-
institut och fondföretag. Slutligen ställs det krav på att företagens verk-
samhet är reglerad på nationell nivå genom författning eller etiska regler.

Skälen för regeringens förslag:

Riksgäldskontoret och Kammarkollegiet

Värdepappersrörelselagen är i princip tillämplig på allt yrkesmässigt till-
handahållande av sådana tjänster som anges i lagen oberoende av vem
som utför eller tillhandahåller dem. Lagen gäller dock inte verksamhet
som drivs av Riksbanken eller sådan förvaltning av finansiella instrument
som är reglerad i annan lag. Dessa undantag behandlas vidare nedan.

Lagens bestämmelser är utformade med tanke på företag och institut
som driver verksamhet på affärsmässiga grunder. Tillstånd enligt lagen
kan också beviljas endast svenska aktiebolag, banker samt utländska före-
tag. Syftet är således inte att reglera hur myndigheters och andra offent-
liga organs verksamhet skall bedrivas. Det torde i de allra flesta fall inte
heller föreligga något behov av en sådan reglering, eftersom flertalet
myndigheter m.m. har uppgifter som ligger långt från värdepappersmark-
nadsområdet. Vissa myndigheter och andra organ bedriver emellertid
verksamhet av ett sådant slag att det i vissa fall kan framstå som tvek-
samt om den kan anses ligga utanför det tillståndspliktiga området enligt
lagen. I den mån det är lämpligt att sådan verksamhet bedrivs i myndig-

91

hetsform bör det för tydlighets skull göras klart att värdepappersrörelse-
lagen inte skall tillämpas. Verksamheten får i sådant fall i stället regleras
i myndighetens instruktion eller motsvarande. Alternativet till detta är att
förlägga verksamhet av detta slag till ett särskilt bolag som på vanligt sätt
kan beviljas tillstånd att driva värdepappersrörelse. Vilken lösning som
skall väljas måste prövas utifrån vad som är lämpligast i det enskilda
fallet. Därvid måste dock också Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet
beaktas.

Riksbanken torde vara det främsta exemplet på en myndighet med verk-
samhet på värdepappersmarknaden. Riksbankens verksamhet är också en-
ligt ett uttryckligt stadgande i 1 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse
undantagen från lagens tillämpningsområde. Det finns dock vid sidan av
Riksbanken vissa andra myndigheter vars verksamhet är sådan att den
skulle kunna komma i konflikt med värdepappersrörelselagens regler.

Riksgäldskontoret, som sedan år 1989 är en myndighet under rege-
ringen, har som främsta uppgift att handha statsupplåningen, dvs. att ta
upp och förvalta lån för staten. I verksamheten ingår bl.a. emissioner av
statsobligationer och statsskuldväxlar, handel med ränteinstrument och
derivat, ingående av repor (återköpsavtal) och omvända repor samt
kredit- och garantigivning. Vissa av dessa aktiviteter är i sig sådana att
de skulle kunna anses utgöra tillståndspliktig värdepappersrörelse. Riks-
gäldskontorets centrala roll och uppgifter torde dock utesluta att
verksamheten bedrivs på annat sätt än i myndighetsform. I enlighet med
vad angetts ovan bör därför Riksgäldskontoret undantas från värdepappers-
rörelselagens tillämpningsområde. Som tidigare redovisats möter detta
inte heller några hinder i förhållande till investeringstjänstedirektivets
bestämmelser. Av dessa framgår att direktivet inte är tillämpligt på
medlemsstaternas organ för statsskuldförvaltning (artikel 2.2.f).

Kammarkollegiet är en central förvaltningsmyndighet med uppgift att
handlägga frågor rörande statlig och kyrklig egendom samt Sveriges in-
delning, svara för medels- och fondförvaltning samt bevaka statens rätt
och allmänna intressen i vissa ärenden. Fondförvaltningsverksamheten
avser främst ekonomisk förvaltning av allmännyttiga fonder inom den
statliga sektorn i vid mening. Kollegiet svarar även för förvaltning av
huvuddelen av statens aktieinnehav och vissa statliga lån. I förvaltningen
ingår medelsplacering, redovisning samt kassa- och medelshantering.

Kammarkollegiet förvaltar ca 320 fonder med varierande ändamål och
tillkomstsätt. De största är Arbetslivsfonden, Kyrkofonden och Allmänna
arvsfonden. Kollegiet förvaltar vidare en del av kapitalet i Trygghets-
stiftelsen. För närvarande förvaltar kollegiet också hela kapitalet i
Stiftelsen för strategisk forskning. Det sammanlagda fondkapitalet uppgår
nu till ca 20 miljarder kronor.

1 1 kap. 3 § 4 lagen om värdepappersrörelse föreskrivs tillståndsplikt
för värdepappersrörelse som består i förvaltning av någon annans finan-
siella instrument. Detta innefattar uppdrag för någon att mot betalning
och efter vissa riktlinjer förvalta värdepapper som tillhör någon annan,
ofta kallat portfölj förvaltning. Uppdraget kan vara allmänt hållet och t.ex.
inbegripa att göra de omplaceringar som förvaltaren anser att marknads-

Prop. 1994/95:50

92

förhållandena kan motivera. Det kan också vara inskränkt till att omfatta Prop. 1994/95:50
endast sådana köp och försäljningar som uppdragsgivaren särskilt anger.

Som nämnts är från lagens tillämpningsområde enligt 1 kap. 1 § andra
stycket undantagen sådan förvaltning av finansiella instrument som är
reglerad i annan lag. Som exempel på detta kan nämnas fondbolagens
verksamhet, som är reglerad i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,
samt boutredningsmans och god mans förvaltning enligt 18 kap. ärvda-
balken (se prop. 1990/91:142 s. 152).

Kammarkollegiets förvaltningsverksamhet, som inte är reglerad i lag,
torde i normalfallet inte komma i konflikt med reglerna i värdepappers-
rörelselagen. De förvaltade medlen är till stor del att anse som allmänna
i vid mening och det är således inte fråga om förvaltning för annans räk-
ning. I vissa fall, t.ex. där kollegiet i konkurrens med privata fond-
förvaltare åtagit sig förvaltningsuppdrag från självständiga subjekt såsom
t.ex. stiftelser, kan det emellertid ifrågasättas om inte verksamheten kan
vara att anse som värdepappersrörelse. Som tidigare angetts bör det där-
för, på samma sätt som i fråga om Riksgäldskontoret, göras klart att
värdepappersrörelselagen inte gäller för verksamheten. Även Kammar-
kollegiet bör således undantas från lagens tillämpningsområde. Den när-
mare avgränsningen av kollegiets fondförvaltande verksamhet kommer i
stället att göras i förordningen (1994:634) med instruktion för Kammar-
kollegiet. Detta bör ske utifrån såväl allmänna lämplighetsöverväganden
som Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, i första hand investerings-
tjänstedirektivets bestämmelser.

Svenska Fondhandlareföreningen har i sitt remissvar framfört att det är
olämpligt att kollegiet som myndighet befattar sig med verksamhet som
har karaktär av värdepappersrörelse och att ett undantag skulle ge en
felaktig markering av att kollegiet bör ta på sig sådana uppgifter.
Regeringen vill med anledning av detta betona att någon sådan markering
inte är avsedd med lagändringen. Syftet med ändringen är att klargöra att
värdepappersrörelselagens regelsystem inte är tillämpligt på Kammarkol-
legiets verksamhet. Detta innebär i sig inget ställningstagande i fråga om
vilken verksamhet kollegiet bör bedriva utan detta kommer i stället, som
nyss nämnts att regleras i kollegiets instruktion.

Försäkringsbolag och försäkringsmäklare

Enligt 1 kap. 3 § 2 lagen om värdepappersrörelse får yrkesmässig verk-
samhet som består i förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av
finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner
avseende sådana instrument bedrivas endast med Finansinspektionens till-
stånd. Med finansiella instrument avses fondpapper, däribland andelar i
värdepappersfonder, och andra rättigheter och förpliktelser avsedda för
handel på värdepappersmarknaden.

Finansinspektionen har i sin tillsynsverksamhet uppmärksammat att
försäkringsbolag och försäkringsmäklare i anslutning till sin ordinarie
verksamhet i viss utsträckning även förmedlar andelar i värdepappers-

93

fonder till sina kunder utan att ha tillstånd för detta enligt värdepappers- Prop. 1994/95:50
rörelselagen. Ur försäkringssäljarens eller försäkringsmäklarens synvinkel
torde verksamheten framstå som ett naturligt komplement till de övriga
tjänster som tillhandahålls. Det kan förutsättas att många kunder inte
endast efterfrågar en försäkring som sådan utan önskar hjälp med att
ordna sitt sparande. Placeringar i en värdepappersfond kan därvid utgöra
en viktig sparform. För en kund som på inrådan av t.ex. en försäkrings-
mäklare genom en unit linked-försäkring placerat en del av sitt kapital i
en viss värdepappersfond kan det te sig svårförståeligt att samma mäklare
inte skulle kunna bistå med placeringar i samma fond vid sidan om för-
säkringen. Hinder för aktörer inom försäkringsbranschen att bedriva
sådan förmedlingsverksamhet framstår också som en konkurrensskillnad
i förhållande till bankerna, som kan förmedla både försäkringar och —
med tillstånd enligt värdepappersrörelselagen — värdepappersfondsande-
lar. Dessa skäl talar för att det skall vara möjligt för försäkringsbolag och
försäkringsmäklare att bedriva förmedlingsverksamhet av nu aktuellt slag.

En förutsättning för detta är dock att verksamheten kan ske i reglerade
och säkra former under Finansinspektionens tillsyn.

En till synes närliggande lösning vore att de berörda företagen och
mäklarna fick söka tillstånd enligt värdepappersrörelselagen och att an-
sökan prövades enligt förutsättningarna i denna lag. Detta är dock av
flera skäl inte en framkomlig väg. Lagen förutsätter t.ex. för tillstånd att
värdepappersrörelsen skall vara den huvudsakliga verksamheten. Detta
krav torde inte kunna uppfyllas av de nu aktuella försäkrings- och mäklar-
företagen. Det är för övrigt osäkert om försäkringsverksamhet eller för-
säkringsmäkleri över huvud taget skulle kunna godtas som sidoverksam-
het i ett värdepappersbolag. Ändringar i dessa regler skulle innebära
ingrepp i lagens grundläggande struktur. En lösning som i stället grundas
på undantag från värdepappersrörelselagens tillståndskrav bör därför
prövas. Förutsättningarna skiljer sig dock mellan försäkringsföretag och
försäkringsmäklare. De behandlas därför var för sig i det fortsatta resone-
manget.

Försäkringsbolagens verksamhet är reglerad i försäkringsrörelselagen
(1982:713). För att få driva försäkringsrörelse krävs koncession av
regeringen. Verksamheten står under Finansinspektionens tillsyn. Ett
försäkringsbolag får inte bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse, om
det inte finns särskilda skäl för det. Motivet för denna begränsning har
främst varit att försäkringsbolagen skall ha en betryggande soliditet och
att försäkringstagarnas intressen inte får äventyras genom aktiviteter och
engagemang utanför den egentliga försäkringsrörelsen. Frågan om bevilj-
ande av undantag från regeln att försäkringsbolag endast skall bedriva
försäkringsrörelse prövas i samband med stadfästelse eller ändring av
bolagsordning. Undantag har medgetts för verksamhet som har ett natur-
ligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen, t.ex. skadeföre-
byggande verksamhet.

I promemorian har med hänsyn till denna stränga reglering frågan om
förhållandet mellan försäkringbolagens verksamhet och värdepappers-
rörelselagens regler ansetts kunna lösas på ett tekniskt enkelt sätt genom

94

att försäkringsbolagens verksamhet generellt undantas från värdepappers- Prop. 1994/95:50
rörelselagens tillämpningsområde. I vad mån ett försäkringsbolag får
bedriva någon form av värdepappersrörelse skulle i och med detta helt
styras av försäkringsrörelselagens regler. Ett bolags förmedling av
fondandelar blir då en fråga för Finansinspektionen att ta ställning till vid
stadfastelse av eller godkännande av ändringar i bolagsordningen. En
sådan lösning skulle också vara väl förenlig med EES-avtalets regler för
värdepapperstjänster. Som tidigare nämnts har försäkringsföretag uttryck-
ligen undantagits från investeringstjänstedirektivets tillämpningsområde.
Deras verksamhet regleras i stället av direktiven på försäkringsområdet.

Promemorians förslag i detta avseende har kritiserats från olika
utgångspunkter. Finansinspektionen har anfört att förslaget ger för-
säkringsbolag obegränsade möjligheter att bedriva värdepappersrörelse
utan att vara underkastade värdepappersrörelselagens reglering. Sveriges
Försäkringsförbund har å andra sidan hemställt att det i försäkrings-
rörelselagen öppnas en möjlighet för försäkringsbolag att agera som
ombud för alla företag som står under Finansinspektionens tillsyn, så att
det bl.a. blir möjligt för försäkringsbolagen att bedriva även annan verk-
samhet än förmedling av fondandelar.

Regeringen vill med anledning av dessa synpunkter anföra följande.
Promemorians förslag har föranletts av det tidigare angivna förhållandet
att bl.a. försäkringsbolag faktiskt bedriver verksamhet som innefattar
förmedling av fondandelar. I och med värdepappersrörelselagens ikraft-
trädande år 1991 och det tillståndskrav för förmedling av bl.a. fondande-
lar detta medfört, uppkommer frågan om försäkringsbolag fortsättningsvis
skall var förhindrade att bedriva sådan verksamhet och, om inte, hur den
rättsliga regleringen lämpligen bör utformas.

Försäkringsverksamhet har en annan huvudsaklig karaktär och inrikt-
ning än rörelsen hos ett värdepappersbolag. Förmedlingsverksamhet avse-
ende andra finansiella instrument än fondandelar, t.ex. aktier och
optioner, eller bedrivande av annan — mer avancerad — värdepappers-
rörelse framstår, åtminstone med det betraktelsesätt som hittills gällt, som
främmande för ett företag vars verksamhet är inriktad på försäkringsverk-
samhet. De förslag som lämnats i promemorian bygger också på ett
sådant synsätt. Försäkringsförbundets förslag, att försäkringsbolag skall
tillåtas agera som ombud för andra företag under Finansinspektionens till-
syn, skulle innebära att bolagen kunde erbjuda i princip alla finansiella
tjänster för vilka nu gäller krav på särskilt tillstånd enligt olika lagar. En
sådan förändring fordrar ingående överväganden. Den går vidare betyd-
ligt längre än vad som föreslagits i promemorian och har därmed inte
varit föremål för remissbehandling. Redan kravet på beredning gör därför
att en sådan ändring inte nu kan komma i fråga.

Vad gäller Finansinspektionens uppfattning att förslaget ger försäk-
ringsbolag obegränsade möjligheter att vid sidan av värdepappersrörelse-
lagens regler driva värdepappersrörelse kan konstateras att förslaget
endast avser att möjliggöra förmedling av fondandelar, vilka i förhållande
till andra finansiella instrument typiskt sett måste anses som mindre
riskfyllda. Det är också fråga om en verksamhet som bolagen redan

95

indirekt bedriver i samband med försäljning och administration av fond-
försäkringar. Vad gäller annan värdepappersrörelse bör erinras om de
tidigare nämnda regler som begränsar ett försäkringsbolags verksamhets-
område. Att försäkringsbolagen undantas från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde innebär således inte en möjlighet att fritt bedriva
sådan rörelse. Annan verksamhet än försäkringsrörelse fordrar också
Finansinspektionens tillstånd. De begränsningar som gäller såväl enligt
försäkringsrörelselagen som EG-direktiven på försäkringsområdet torde
därvid utgöra hinder för tillstånd för ett försäkringsbolag att i egen regi
driva annan värdepappersrörelse än vad som nu avses.

I fråga om försäkringsmäklare är förhållandet något annorlunda.
Mäklarnas verksamhet regleras av lagen (1989:508) om försäkrings-
mäklare. I lagen föreskrivs att varje försäkringsmäklare skall vara
registrerad hos Finansinspektionen och stå under dess tillsyn. Registre-
ringskravet gäller sådan verksamhet som anges i lagen, dvs. yrkesmässig
förmedling av direktförsäkring från flera från varandra fristående för-
säkringsgivare till olika uppdragsgivare. Lagen innehåller vidare regler
om kraven för registrering och om hur verksamheten skall bedrivas. Till
skillnad mot försäkringsrörelselagen finns inga regler som begränsar en
mäklares verksamhet vid sidan av den egentliga mäklarrörelsen. Det är
därför inte lämpligt att som i fråga om försäkringsbolag göra ett generellt
undantag från reglerna i värdepappersrörelselagen. Detta skulle göra det
möjligt för en försäkringsmäklare att i princip utan reglering driva värde-
pappersrörelse. Ett sådant undantag skulle också stå i strid med investe-
ringstjänstedirektivets regler. Som angetts inledningsvis ger direktivet
dock möjlighet att undanta företag som erbjuder investeringstjänster
endast i begränsad omfattning och som uppfyller vissa särskilda krav,
artikel 2.2 g. Härigenom öppnas en möjlighet att genom ett mindre
långtgående undantag tillåta viss förmedlingsverksamhet. Försäkringsmä-
klare skulle således — med utnyttjande av den möjlighet som direktivet
erbjuder — kunna undantas från värdepappersrörelselagens tillståndskrav
såvitt gäller förmedling av finansiella instrument, dock endast avseende
andelar i värdepappersfonder.

Finansinspektionen har avstyrkt att en sådan möjlighet öppnas. Det har
därvid anförts att det inte finns skäl att särbehandla försäkringsmäklare
i förhållande till andra aktörer som bedriver förmedlingsverksamhet av
nu aktuellt slag. Inspektionen har därför som sin uppfattning framfört att
försäkringsmäklares förmedling av fondandelar endast skulle få ske i
form av ett aktiebolag på vilket skulle ställas samma krav som på ett
värdepappersbolag.

Det bör inledningsvis anmärkas att värdepappersrörelselagen reglerar
värdepappersrörelse i stort, vilket innefattar verksamheter av betydligt
mer kvalificerad karaktär såsom kommissionshandel, handel för egen
räkning och emissionsmedverkan. Den begränsade förmedling av fond-
andelar som här föreslås bli tillåten för försäkringsmäklare är betydligt
mindre krävande i fråga om resurser och kvalifikationer. Det framstår
därför i fråga om aktörer som redan står under Finansinspektionens till-
syn och med de begränsningar som föreslås i promemorian inte som nöd-

Prop. 1994/95:50

96

vändigt att tillämpa hela det regelverk som gäller för annan värdepappers-
rörelse. Ett sådant synsätt torde också ligga bakom undantagsmöjligheten
i investeringstjänstedirektivet. Enligt regeringens uppfattning bör således
promemorians förslag i denna del genomföras.

Mot bakgrund av det nu förda resonemanget och de invändningar
Finansinpektionen gjort beträffande konkurrensnackdelar för värdepap-
persbolag som enbart ägnar sig åt förmedling av andelar i värdepappers-
fonder bör kravet på startkapital för värdepappersbolag med sådan verk-
samhet kunna sättas ned till den lägsta nivå som anges i kapitalkravs-
direktivet. Denna fråga behandlas i avsnitt 5.5.

I enlighet med vad som anges i promemorian bör undantaget inte
omfatta s.k. nationella fonder. För att undantaget skall vara tillämpligt får
kunders order inte vidarebefordras till andra företag än fondföretag.
Mäklaren får i denna verksamhet inte ta emot kunders medel eller
andelar. För all annan verksamhet som utgör värdepappersrörelse gäller
alltjämt lagens tillståndskrav. Det bör anmärkas att förmedling av fond-
andelar skall vara en sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen.
Fondandelsförmedling får således inte vara mäklarens huvudsakliga verk-
samhet. Detta anges uttryckligen i den föreslagna undantagsbestämmelsen
i lagen om värdepappersrörelse. Således skall en registrering som försäk-
ringsmäklare inte kunna vara ett sätt att undgå värdepappersrörelselagens
tillståndskrav.

Möjligheten att bedriva förmedlingsverksamhet av nu angivet slag för-
anleder även vissa ändringar i lagen om försäkringsmäklare, bl.a. krav
på registrering av förmedlingsverksamheten, tillräcklig kompetens och
ansvarsförsäkring. I de två sista avseendena bör Finansinspektionen ställa
samma krav som tillämpas i fråga om värdepappersbolag som ägnar sig
åt förmedling av fondandelar.

Prop. 1994/95:50

5.3 Mottagande av medel på konto och kreditgivning

Regeringens förslag: Möjligheten för värdepappersbolag och ut-
ländska värdepappersföretag att med särskilt tillstånd av Finans-
inspektionen ta emot medel på konto och lämna kredit behålls.

Ett värdepappersbolag som får tillstånd till kontohållning och kre-
ditgivning blir att anse som ett kreditinstitut i den mening som avses
inom EG. Kraven för tillstånd och reglerna för drivande av sådan
verksamhet skärps så att de motsvarar EG:s bestämmelser för sådana
institut.

Utländska värdepappersföretag får beviljas tillstånd till kontohåll-
ning och kreditgivning endast om de får bedriva sådan verksamhet
i sitt hemland.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regering-
ens förslag.

97

Remissinstanserna: Konkurrensverket, Finansinspektionen, Svenska Prop. 1994/95:50
Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Bankföreningen anser dock att det
nuvarande kravet att medel får tas emot på konto endast för att underlätta
värdepappersrörelsen bör behållas i lagtexten. Sveriges Advokatsamfund
och Finansbolagens Förening anser att ytterligare överväganden bör göras
under den fortsatta beredningen. Övervägandena bör därvid avse avgrän-
sningen gentemot banker och kreditmarknadsbolag samt om och i vilken
mån ett värdepappersbolag med stöd av hemlandsauktorisationen skall
kunna bedriva både in- och utlåningsverksamhet i ett annat EES-land.

Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

EES-avtalet: Av investeringstjänstedirektivets artikel 10, tredje streck-
satsen, framgår att medel som ett värdepappersföretags kunder anförtror
företaget inte får sammanblandas med företagets medel och således inte
heller användas i rörelsen. Undantag från denna regel gäller endast för
sådana företag som är kreditinstitut enligt direktivets definition. Med
kreditinstitut avses enligt artikel 1.3 detsamma som i artikel 1 i det första
banksamordningsdirektivet (77/780/EEG), dvs. ett företag vars verksam-
het består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra åter-
betalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Alla auktorisa-
tioner av kreditinstitut skall enligt artikel 3.7 i samma direktiv anmälas
till kommissionen, som i Europeiska gemenskapernas tidning skall offent-
liggöra en lista över instituten. Enligt EES-avtalet skall sådana anmäl-
ningar från länder inom EFTA inte göras till kommissionen utan till
EFTA:s övervakningsmyndighet (EFTA Surveillance Authority, ESA)
och EFTA:s ständiga kommitté.

Skälen för regeringens förslag: Medel som ett värdepappersbolag tar
emot av en kund eller för en kunds räkning skall enligt huvudregeln i 3
kap. 5 § värdepappersrörelselagen betraktas som redovisningsmedel och
genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut. Enligt 3 kap. 4 §
samma lag får dock ett värdepappersbolag, med Finansinspektionens
tillstånd, ta emot medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen.
Sådana medel, som inte behöver avskiljas, får användas i bolagets
rörelse. Det är således fråga om en verksamhet som liknar inlåning i
bank, även om denna beteckning inte används i lagen.

En motsvarande bestämmelse, som dock inte innehöll något krav på sär-
skilt tillstånd, fanns i den tidigare gällande fondkommissionslagen
(1979:748). I förarbetena till denna lag (prop. 1978/79:9 s. 144) uttalades
bl.a. följande. "Fondkommissionsbolag bör liksom f.n. ha rätt att ta emot
medel på särskilt konto, s.k. kundkonton. Dessa konton har stor betyd-
else i fondkommissionsfirmomas verksamhet genom att vidga möjlighet-
erna till kreditgivning och handel med värdepapper för egen räkning.
Kundkontona fyller vidare en viktig funktion genom att på ett smidigt sätt
reglera det löpande betalningsförhållandet mellan dess kunder och där-
igenom underlätta fondkommissionshandeln. Det bör dock betonas, att
inlåningen skall begränsas till vad som erfordras för att på ett praktiskt
sätt underlätta kommissionshandeln. Bolagen får lika lite som nu driva en
inlåningsverksamhet vid sidan härav på bankmässiga räkningar i strid

98

med 1 § lagen om bankrörelse." Detta citat återgavs i förarbetena till Prop. 1994/95:50
värdepappersrörelselagen tillsammans med ett uttalande av det före-
dragande statsrådet att detta synsätt alltjämt borde vara gällande (prop.

1990/91:142 s. 120).

Möjligheten att använda sig av kundkonton har som angetts traditionellt
varit av stor betydelse för de svenska värdepappersbolagen. Även i dag
betraktas kontohållningen som ett viktigt inslag i många bolags verksam-
het. Förhållandena i Sverige torde i detta avseende skilja sig från vad
som gäller i flertalet andra europeiska länder, där kontohållning av detta
slag inte tillåtits. Detta avspeglar sig också i investeringstjänstedirektivets
utformning, som kan sägas förutsätta att kundmedel inte får användas i
rörelsen.

Inlåningsförbudet framgår indirekt av de bestämmelser som anger vilka
regler medlemsstaterna skall ställa upp för värdepappersföretagens verk-
samhet. En direkt överföring av direktivets regler till svensk lagstiftning
utan ändringar i övrigt skulle innebära att möjligheten för svenska värde-
pappersbolag att ta emot medel på konto helt togs bort. Detta skulle or-
saka betydande störningar och svårigheter av såväl finansiellt som prak-
tiskt slag. För vissa bolag torde kontohållningen framstå som ett så vikt-
igt inslag i verksamheten att ett förbud skulle medföra överväganden om
byte av verksamhetsform. Alternativet skulle då vara att driva rörelsen
i bankform där inlåning ingår som en grundläggande verksamhetsgren.
Det skulle således kunna komma att bildas ett flertal nya banker vars
verksamhet dock i första hand inte skulle vara inriktad på bankrörelse i
vanlig mening utan mera avgränsat till värdepappershandel. Det framstår
allmänt sett som mindre lämpligt att en finansiell verksamhet av ett visst
slag bedrivs i former med en reglering som väsentligen är utformad och
avpassad för ett annat slags rörelse. Om möjligt bör därför införlivandet
av investeringstjänstedirektivets regler ske på ett sätt som beaktar den
svenska marknadens särskilda förhållanden.

Som framgått ovan gäller direktivets förbud mot inlåning eller konto-
hållning inte för företag som inom EG betraktas som kreditinstitut. I
Sverige tillhör för närvarande endast banker och kreditmarknadsbolag
denna grupp. Nackdelarna med att ett flertal värdepappersbolag av detta
skäl kan komma att ombildas till bankaktiebolag har redan behandlats. En
harmonisering i förhållande till EG:s regler som beaktar de särskilda
svenska förhållandena fordrar således att värdepappersbolag kan ta emot
medel på konto utan att ombilda sig till banker. Detta skulle kunna upp-
nås om det för värdepappersbolag som bedriver sådan verksamhet inför-
des regler som uppfyller kraven för kreditinstitut i EG:s mening. Sådana
bolag, som skulle bli att anse som kreditinstitut enligt EG-direktiven,
skulle inte träffas av inlåningsförbudet i investeringstjänstedirektivet.
Några principiella hinder mot en sådan lösning synes inte föreligga. Det
torde inte heller föranleda lagändringar av större omfattning. Många av
de regler som gäller för kreditinstitut inom EG kommer genom investe-
ringstjänstedirektivet att bli tillämpliga även på värdepappersbolag och
således behöva införlivas med den svenska lagstiftningen redan av detta
skäl. Hit hör t.ex. bestämmelserna om obligatorisk auktorisation, ägar-

7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

99

prövning och rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut. För Prop. 1994/95:50
kreditinstitut gäller dock inom EG även vissa andra regler. Så är fallet i
fråga om startkapitalets storlek och möjligheterna att förvärva s.k. place-
ringsaktier.

Mot bakgrund av de överväganden som redovisats ovan framstår det
som mest ändamålsenligt att lösa frågan om mottagande av medel på
konto genom att för bolag som bedriver sådan verksamhet ställa upp reg-
ler som svarar mot vad som gäller för kreditinstitut inom EG. Detta inne-
bär således att värdepappersrörelselagens regler för nu aktuella bolag
måste kompletteras med bestämmelser om högre startkapital och begräns-
ningar i fråga om förvärv av placeringsaktier. Frågan om startkapital
kommenteras närmare i avsnitt 5.5. Reglerna om placeringsaktier behand-
las i författningskommentaren till den aktuella bestämmelsen, 3 kap. 1 a
§ lagen om värdepappersrörelse. Där tas också upp Lagrådets synpunkter
i fråga om reglernas utformning. Givetvis måste dessa bolag också
anmälas för införande på den gällande listan över företag som i de olika
länderna klassificeras som kreditinstitut. Som angetts i det föregående
skall enligt EES-avtalet sådana anmälningar från EFTA-statema göras till
EFTA:s övervakningsmyndighet och till EFTA:s ständiga kommitté.

I detta sammanhang bör behandlas en annan fråga som tagits upp av
Sveriges Advokatsamfund och Finansbolagens Förening, nämligen om
och i vilken mån ett värdepappersbolag med stöd av hemlandsauktorisa-
tionen skall kunna bedriva både in- och utlåningsverksamhet i ett annat
EES-land. Som närmare kommer att behandlas i det följande (avsnitt 5.4)
innebär principen om hemlandsauktorisation att ett företag inom de ramar
som följer av EG:s regelverk skall få bedriva samma verksamhet i ett
annat medlemsland som det har tillstånd att bedriva i hemlandet. Detta
innebär att ett värdepappersbolag som här har tillstånd att ta emot medel
på konto och bevilja kredit skall få bedriva samma verksamhet i ett annat
EES-land, dock endast i den utsträckning och under de villkor det är
tillåtet här. Ur det andra EES-landets synvinkel kommer bolaget att fram-
stå som ett kreditinstitut med av sin hemlandsauktorisation inskränkta
möjligheter till kontohållning och kreditgivning.

De nu angivna ändringarna betingas av de krav som följer av EG:s reg-
ler även om det också av allmänna trygghetsskäl är rimligt att ställa
högre krav på kapital på de bolag som får använda kunders medel i rörel-
sen. I detta sammanhang bör dock övervägas om det därutöver finns skäl
att göra vissa av de särskilda regler som i dag gäller för banker tillämp-
liga också på värdepappersbolag som tar emot medel på konto. Överväg-
ande skäl talar emellertid i flertalet fall mot en sådan ordning. Det är här
inte fråga om att utvidga värdepappersbolagens möjligheter att ta emot
medel på konto jämfört med vad som gäller i dag. En förutsättning för
mottagande av medel på konto skall alltjämt vara att det underlättar
värdepappersrörelsen. Som Svenska Bankföreningen påpekat framstår det
då som lämpligast att detta krav också fortsättningsvis uttryckligen anges
i lagtexten.

Förslaget syftar i grunden till att kunna bevara möjligheten till konto-
hållning inom ramen för de krav direktivet om investeringstjänster ställer.

100

De begränsningar och skyddsregler som hittills ansetts vara motiverade Prop. 1994/95:50
torde därför i allmänhet vara tillräckliga även i fortsättningen. Om fler-
talet av de särskilda bestämmelserna som gäller för banker överfördes till
värdepappersbolagen skulle skälen för den lösning som nu förordats
tunnas ut väsentligt. Det skulle i så fall närmast vara enklare att förbjuda
bolagens kontohållning och hänvisa de bolag som vill bedriva sådan verk-
samhet att söka bankoktroj.

Det nu sagda skall dock självklart inte hindra att det för värdepappers-
bolagen införs sådana regler som är sakligt motiverade med hänsyn till
den bedrivna verksamheten. Bestämmelsen i 2 kap. 12 § bankrörelselagen
att en bank skall ha en tillfredsställande betalningsberedskap är av denna
karaktär. Motsvarande regel bör således införas även för värdepappers-
bolag som tar emot medel på konto.

Sveriges Advokatsamfund och Finansbolagens Förening har i sina
remissvar anfört att den lagstiftning som införts i Sverige som en
anpassning till EG-rätten bygger på att kreditinstitut endast kan vara av
två huvudslag, nämligen banker och kreditmarknadsbolag. Förslaget i
promemorian sägs bryta mot denna tanke. Det anförs vidare att avgräns-
ningen gentemot de institut som för närvarande anses som kreditinstitut
inte berörs.

Till en början kan noteras att någon allmängiltig och sammanhållen
definition av begreppet kreditinstitut inte finns i svensk lagstiftning.
Begreppet definieras i stället i de olika lagar där det används utifrån
regleringens ändamål. I promemorian poängterades att klassificeringen
som kreditinstitut endast avser de berörda värdepappersbolagens ställning
enligt EG:s regler. Ur den svenska lagstiftningens perspektiv innebär de
föreslagna reglerna endast en skärpning av de krav som för närvarande
ställs på ett värdepappersbolag för att få ta emot medel på konto. Några
andra avgränsningar i förhållande till den verksamhet som bedrivs av
banker och kreditmarknadsbolag än vad som gäller i dag behövs därför
inte. Värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto blir
således inte i större utsträckning än nu att betrakta som kreditinstitut i de
sammanhang där detta begrepp förekommer i den svenska lagstiftningen.
Endast när detta särskilt anges faller värdepappersbolag in under detta be-
grepp. Så är t.ex. fallet i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Möjligheten att med Finansinspektionens tillstånd ta emot medel på
konto och lämna kredit gäller i dag också utländska värdepappersföretag,
dvs. andra utländska företag än EES-företag som inte är bankinstitut och
som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige.
Denna möjlighet bör behållas. Däremot bör vissa grundläggande förutsätt-
ningar för ett sådant tillstånd anges i lagen. En filial är ett avdelnings-
kontor med självständig förvaltning och således inte något självständigt
juridiskt subjekt. Verksamheten i filialen styrs därför i grundläggande av-
seenden av regleringen i sitt hemland. Det bör mot denna bakgrund inte
komma i fråga att bevilja ett företag tillstånd att i Sverige bedriva
verksamhet som företaget inte får bedriva i hemlandet. Detta skulle
kunna medföra en risk för att de i Sverige tillåtna verksamheterna inte
skulle vara avpassade till företagets grundläggande rörelseregler och krav

101

på kapital. Det skulle också kunna öppna möjligheter att kringgå de be- Prop. 1994/95:50
gränsningar av företagets verksamhet som myndigheterna i hemlandet
funnit det motiverat att ställa upp.

5.4 Hemlandsauktorisation

Regeringens förslag: Ett värdepappersföretag som har auktoriserats
i ett land inom EES har rätt att etablera filial i Sverige utan tillstånd
av Finansinspektionen. Sådana värdepappersföretag har också rätt att
med stöd av hemlandsauktorisationen bedriva verksamhet genom att
tillhandahålla tjänster utan etablering i Sverige, s.k. gränsöver-
skridande verksamhet.

Ett svenskt värdepappersbolag får etablera sig och tillhandahålla
tjänster i andra länder inom EES. För etablering krävs tillstånd av
Finansinspektionen. Vid gränsöverskridande verksamhet är det till-
räckligt att inspektionen underrättas i förväg.

Ett utländskt företag som bedriver gränsöverskridande verksamhet
här i landet skall, innan verksamheten inleds, lämna en skriftlig
förbindelse till Finansinspektionen att årligen lämna vissa kontroll-
uppgifter till Riksskatteverket.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regering-
ens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen tillstyrker i huvudsak för-
slagen, men lämnar vissa synpunkter angående den närmare utform-
ningen. Riksskatteverket påtalar att möjligheten för utländska företag att
med stöd av sin hemlandsauktorisation driva verksamhet i Sverige utan
att ha någon filial här innebär flera nackdelar för skatteförvaltningen; dels
är sådana företag inte skyldiga att lämna de kontrolluppgifter som krävs
för den förenklade självdeklarationen, dels försvåras kontrollen av av-
yttringar av finansiella instrument, dels är utländska företag inte skyldiga
att dra av och betala in preliminär skatt.

EES-avtalet: Regler om frihet för finansiella företag att etablera sig
och tillhandahålla tjänster med stöd av hemlandsauktorisation infördes i
EG-rätten först i fråga om fondföretag genom det s.k. UCITS-direktivet
(85/611/EEG). Motsvarande regler för banker och andra kreditinstitut
togs in i det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). Bestämmel-
serna om hemlandsauktorisation i dessa båda direktiv har införlivats med
den svenska lagstiftningen på resp, område (prop. 1992/93:90, bet.
1992/93:NU10, rskr. 1992/93:110, SFS 1992:1320, och prop.
1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och
1992:1610). Genom investeringstjänstedirektivet införs motsvarande
regler om etableringsfrihet m.m. även för andra företag än kreditinstitut
som tillhandahåller värdepapperstjänster (värdepappersföretag).

102

I direktivets artikel 14 anges att ett värdland inom gemenskapen inte Prop. 1994/95:50
längre skall få förbehålla sig att särskilt auktorisera filialer till värdepap-
persföretag som är auktoriserade och underkastade tillsyn av behöriga
myndigheter i något annat medlemsland. Enligt artikeln skall sådana före-
tag få utöva verksamhet i andra medlemsländer, antingen från en i resp,
land etablerad filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster. Som
förutsättning för denna frihet gäller att verksamheten i fråga dels hänför
sig till tjänster och finansiella instrument som anges i en bilaga till
direktivet, dels omfattas av den auktorisation som företaget har i sitt hem-
land.

Artikel 17 innehåller bestämmelser om det förfarande som skall iakttas
när ett värdepappersföretag önskar etablera filial i en annan medlemsstat.
Företaget skall underrätta behöriga myndigheter i sitt hemland om sina
avsikter. En sådan underrättelse skall innehålla ett visst minimum av upp-
gifter, bl.a. om den tilltänkta verksamheten och om hur den skall organ-
iseras. I andra fall än då hemlandsmyndigheten har anledning att ifråga-
sätta företagets administrativa struktur eller finansiella styrka skall
myndigheten översända de ingivna uppgifterna till behörig myndighet i
det tilltänkta värdlandet. En sådan underrättelse, som skall åtföljas av
uppgift om eventuella system för investerarskydd som gäller för före-
taget, skall översändas till värdlandsmyndigheten inom tre månader. En
vägran eller underlåtenhet att vidarebefordra informationen skall kunna
göras till föremål för domstolsprövning.

En värdlandsmyndighet som mottagit underrättelse om filialetablering
har två månader på sig att, som det heter i direktivet, förbereda tillsyn
av företaget i enlighet med artikel 19 samt, om det behövs, ange under
vilka villkor, "motiverade av hänsyn till det allmänna bästa", som filial-
verksamheten får bedrivas. Det bör redan här påpekas att filialen i prin-
cip skall stå under tillsyn av myndighet i hemlandet och att den värd-
landstillsyn som skall "förberedas" alltså hänför sig till den restkompetens
som värdlandsmyndigheten har. Hemlandstillsynen behandlas närmare i
avsnitt 5.8.

Så snart värdlandsmyndigheten har gett klartecken kan filialen etableras
och verksamheten påbörjas. Detsamma gäller om värdlandsmyndigheten
inte uttryckligen har reagerat inom två månader från det att den fått
underrättelsen.

Ett förenklat förfarande gäller enligt artikel 18 beträffande rätten att
driva verksamhet genom tillhandahållande av tjänster utan etablering i
värdlandet. Ett värdepappersföretag som önskar utnyttja denna rätt skall
underrätta hemlandsmyndigheten om vilka verksamhetsgrenar som före-
taget önskar utöva i värdlandet. Hemlandsmyndigheten har i sådant fall
att inom en månad översända underrättelsen till behörig myndighet i värd-
landet. I direktivet har inte angetts några förutsättningar under vilka vare
sig hemlands- eller värdlandsmyndighetema skulle kunna motsätta sig ett
marknadstillträde av detta slag.

Investeringstjänstedirektivet innehåller i artikel 7 bestämmelser som
innebär vissa begränsningar av medlemsstaternas rätt att lämna auktorisa-
tion för värdepappersföretag som är dotterföretag till företag hemma-

103

hörande i ett land utanför EU (tredje land). Om det visar sig att ett tredje
land vägrar värdepappersföretag från ett medlemsland motsvarande möjlig-
heter att etablera sig och utöva verksamhet som inom EU-området gäller
för värdepappersföretag från det aktuella tredje landet, får ministerrådet
eller, i vissa fall, kommissionen besluta att medlemsstaterna skall be-
gränsa eller skjuta upp prövning av ansökningar som ett företag i det be-
rörda landet gjort om auktorisation för ett dotterbolag som är värde-
pappersföretag eller om tillstånd att förvärva aktier eller innehav i ett
existerande värdepappersföretag.

Denna bestämmelse, som innebär att medlemsstaterna gentemot tredje
land skall iaktta en gemensam hållning betingad av krav på reciprok be-
handling, har undantagits från det för EES gällande regelverket. EFTA-
ländema tillhörande EES har alltså en suverän rätt att bevilja auktorisa-
tion för värdepappersföretag vilkas moderföretag hör hemma i ett tredje
land. I gengäld gäller enligt EES-avtalet att sådana auktorisationer inte
skall behöva godtas av övriga EU- och EFTA-länder, om dessa är utsatta
för etableringsrestriktioner i det ifrågavarande tredje landet. I sådana fall
har således principen om en enda auktorisation inte tillämpning.

Skälen för regeringens förslag: Investeringstjänstedirektivets regler
om etableringsfrihet och rätt att tillhandahålla tjänster utan etablering har
giltighet för verksamhet som bedrivs utan att en självständig juridisk
person bildas eller förvärvas i värdlandet. Reglerna är alltså inte till-
lämpliga på ett värdepappersföretags etablering av dotterföretag. Sådana
formellt fristående företag regleras i princip helt och hållet av lag-
stiftningen i det land där etableringen sker. Rätten att etablera dotter-
företag i ett land följer bl.a. av de åtaganden landet har gjort att tillåta
kapitalöverföringar i form av direktinvesteringar. Vad gäller fri rörlighet
för kapital inom EES finns bestämmelser i bilaga XII till avtalet, särskilt
i det där intagna s.k. slutliberaliseringsdirektivet 88/361/EEG.

Vad det nu är fråga om är verksamhet som, direkt eller via filial, utgår
från ett institut auktoriserat i ett annat land. Den svenska lagstiftningen
för värdepappersföretag ställer i princip krav på etablering i någon form.
Den innehåller emellertid inte något uttryckligt förbud för utländska före-
tag att tillhandahålla värdepapperstjänster i Sverige direkt från utlandet,
låt vara att det i vissa fall kan råda osäkerhet om huruvida en aktivitet är
av sådan natur att den kan hänföras till tillståndspliktig verksamhet.

Fram till dess att möjligheten öppnades för utländska finansiella företag
att etablera filial i Sverige har här bedriven verksamhet varit uteslutande
reglerad av svensk lag. Även sedan filialmöjligheten öppnades har det
varit svenska myndigheter förbehållet att besluta om auktorisation. Det
ligger sedan i sakens natur att en filialverksamhet, som ju organisatoriskt
är en integrerad del av ett utomlands hemmahörande företag, delvis får
styras av rörelseregler som kan avvika från vad som gäller enligt svensk
rätt. Förhållanden som hänger samman med exempelvis ägande, kapital-
krav och begränsning av stora exponeringar kan — och skall — visser-
ligen beaktas vid svensk auktorisation av en filial, men faller i övrigt till-
baka på den utländska lagstiftning som gäller där företaget har sitt säte
och grundläggande verksamhetstillstånd.

Prop. 1994/95:50

104

Det nya med EES-reglema om frihet för värdepappersföretag att etabl- Prop. 1994/95:50
era filialer och tillhandahålla tjänster är att svenska myndigheter har att
godta utländska auktorisationer som legitimerande för rätten att verka i
Sverige. På samma sätt skall svenska värdepappersbolag kunna verka fritt
i andra EES-länder. Den ordning som skall gälla enligt investeringstjänste-
direktivet bygger på en harmonisering av deltagande länders regler om
grundläggande verksamhetsbetingelser och på en samsyn i fråga om vad
som krävs vid tillsyn av finansiell verksamhet. Den reformering av den
svenska finansiella lagstiftningen som successivt genomförts under senare
år har banat väg för lagändringar av det slag som nu föreslås. EES-
reglema i dessa delar kan med i huvudsak oförändrad lydelse infogas i
lagen om värdepappersrörelse.

Direktivbestämmelsema utgår från att varje värdland obligatoriskt skall
medge att vissa angivna verksamheter får bedrivas av företag från andra
EES-länder. Det tillstånds- resp, anmälningsförfarande som anvisas för
rätten att verka inom sådana tjänstegrenar innebär inte att varje form av
kommersiell aktivitet över gränserna faller inom direktivets tillämpnings-
område. Traditionellt har exempelvis värdepappersföretag i utlandet
kunnat ingå enskilda affärsförbindelser i Sverige utan att detta har behövt
ses som auktorisationspliktig verksamhet här. Marknadsföringens inten-
sitet och omfattning bör, liksom frågan om vem som tagit initiativ till ett
kundförhållande, rimligen vara avgörande för hur en viss aktivitet skall
bedömas. Olika länders lagstiftare och myndigheter kan naturligtvis ha
olika synsätt i denna fråga. Här har direktivbestämmelsema tolkats så att
de tar fasta på fortlöpande, egentlig verksamhet i resp, värdland. Enstaka
eller tillfälliga engagemang i Sverige från ett värdepappersföretag i ut-
landet skall alltså inte självklart anses kräva föregående underrättelse till
behörig myndighet. Detsamma gäller ett svenskt instituts motsvarande ut-
landsengagemang. Denna bedömning överensstämmer med den som
gjorts på bankområdet (prop. 1992/93:89 s. 116). Givetvis kan det dock
ändå uppstå gränsdragningsproblem i vissa fall.

Ett värdepappersbolag som i ett annat EES-land vill driva sådan verk-
samhet som avses i direktivet skall givetvis inte löpande behöva under-
rätta Finansinspektionen. Vad som krävs enligt direktivet, och enligt den
lagreglering som här föreslås, är att tillstånds- resp, anmälningsprocedu-
ren iakttas innan utlandsverksamheten påbörjas.

Det bör betonas att rätten att etablera sig och tillhandahålla tjänster i
ett annat EES-land endast avser sådana tjänster som anges i direktivet och
som företaget har auktorisation för i hemlandet. Detta gäller både ut-
ländska företags verksamhet här och svenska företags verksamhet i ut-
landet.

De föreslagna reglerna om rätt för utländska värdepappersföretag att
verka i Sverige med stöd av hemlandsauktorisation har relevans i för-
hållande till de länder som ingår i EES. I fråga om filialer till institut
hemmahörande i tredje land, utanför EES, bör de nuvarande reglerna
med krav på särskild svensk auktorisation fortsätta att gälla.

Finansinspektionen har i sitt remissvar anfört att det inte synes före-
ligga några hinder mot att ett värdepappersföretag från ett annat EES-

105

land, vid sidan av det anmälningsförfarande som anvisas i direktivet,
sökte och beviljades tillstånd i Sverige att här driva verksamhet från
filial, samt att en sådan filial i så fall skulle stå under Finansinspektionens
tillsyn.

En bärande tanke bakom investeringstjänstedirektivet är principen om
hemlandstillsyn, dvs. att ett värdepappersföretags hela verksamhet, inkl,
filaler i andra länder inom gemenskapen, skall stå under tillsyn av
myndigheterna i hemlandet. Systemet med hemlandstillsyn skulle inte
kunna upprätthållas om ett företag genom att söka särskilt tillstånd i
värdlandet kunde välja att ställa sig under tillsyn där, särskilt inte som
motivet för denna normalt besvärligare väg sannolikt skulle vara att
undgå en strängare reglering i hemlandet. I direktivets artikel 14 anges
visserligen endast att ett värdland inte får kräva särskilt tillstånd för
etablering. Reglerna i artikel 17, som skall införlivas i samtliga med-
lemsstater, anvisar emellertid endast en tillåten metod för etablering i ett
annat medlemsland, nämligen efter anmälan till hemlandsmyndighet.
Enligt regeringens uppfattning följer således av direktivet att det skall
vara möjligt för ett EES-företag att etablera sig genom filial i Sverige
endast med det anmälningsförfarande som här föreslås.

Prop. 1994/95:50

Kontrolluppgifter vid inkomsttaxeringen

Från och med 1995 års taxering skall ett i väsentliga avseenden förenklat
deklarationsförfarande börja tillämpas för löntagare m.fl. Förfarandet
innebär bl.a. att en förtryckt blankett för förenklad självdeklaration sänds
ut till den skattskyldige, som efter eventuella rättelser och komplettering-
ar skall underteckna blanketten och skicka tillbaka den till skattemyndig-
heten. Avsikten är att det stora flertalet av de deklarationsskyldiga skall
få samtliga uppgifter om inkomster och avdrag samt preliminär skattebe-
räkning förtryckta på blanketten. Som ett led i det nya deklarationsför-
farandet har skyldigheten att lämna kontrolluppgifter utökats, bl.a. har
införts regler om skyldighet att lämna kontrolluppgift om utgiftsräntor,
premier på pensionsförsäkringar, reavinst eller reaförlust vid avyttring av
andel i allemansfond m.m.

Utländska företag som tillhandahåller värdepapperstjänster i Sverige
direkt från hemlandet och således inte bedriver verksamhet från filial
eller annat fast driftställe i Sverige omfattas inte av bestämmelserna i
lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK, om
obligatorisk skyldighet att lämna kontrolluppgift till de svenska skatte-
myndigheterna. Detta medför försämrade kontrollmöjligheter och
merarbete för skattemyndigheterna.

Utvecklingen inom informationstekniken kommer efter hand att göra
det allt enklare och billigare att bedriva en gränsöverskridande värdepap-
persrörelse på ett effektivt sätt. Många svenska placerare kan därför i en
allt högre utsträckning komma att välja att utnyttja utländska företags
speciella kompetens på olika marknader direkt i stället för att anlita
svenska företag. Som Riksskatteverket anfört i sitt remissyttrande kan

106

skattemyndighetens bristande kontrollmöjligheter bli ytterligare ett Prop. 1994/95:50
incitament att anlita ett utländskt företag framför ett svenskt. För att
undvika den nackdel för svenska företag som detta innebär behöver man
ålägga utländska företag motsvarande kontrolluppgiftsskyldighet som
gäller för svenska företag.

Det är vidare viktigt från den skattskyldiges utgångspunkt att så många
uppgifter som möjligt kan förtryckas på deklarationsblanketten. Kan inte
förtryckning ske måste tilläggsuppgift lämnas. Med hänsyn till att det kan
bli fråga om ett inte oväsentligt antal tilläggsuppgifter kan detta allvarligt
störa systemet med förtryckt deklarationsblankett.

Mot bakgrund härav föreslår regeringen att det införs en ny bestäm-
melse om att utländskt företag hemmahörande inom EES som bedriver
gränsöverskridande verksamhet här i landet skall, innan verksamheten
inleds, lämna en skriftlig förbindelse till Finansinspektionen att årligen
lämna kontrolluppgift om räntor, utdelning etc. till Riksskatteverket.
Tidigare har utländska bankföretag och kreditinstitut beretts motsvarande
möjlighet som nu föreslås för utländska värdepappersföretag att bedriva
gränsöverskridande bank- resp, finansieringsverksamhet. Den nya
bestämmelsen om skyldighet att lämna en skriftlig förbindelse bör därför
omfatta också sådana företagstyper. De nu aktuella utländska företagen
bör inte åläggas sådan skyldighet att göra skatteavdrag för preliminär A-
skatt som enligt uppbördslagen (1953:272) normalt gäller för den som har
att avge kontrolluppgift avseende ränta eller utdelning. En särskild regel
med denna innebörd bör därför tas in i uppbördslagen.

107

5.5 Tillståndskrav, startkapital m.m.

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Ett värdepappersbolag skall ha sitt huvud-
kontor i Sverige.

Krav på särskilt tillstånd från Finansinspektionen ställs för samt-
liga sidoverksamheter som ett värdepappersbolag skall ägna sig åt.
Som ny sidoverksamhet införs valutaväxlingstransaktioner.

Reglerna om minsta tillåtna startkapital för värdepappersbolag
preciseras i lagen. Ett värdepappersbolag skall vid auktorisationen
ha aktiekapital och övrigt bundet eget kapital som tillsammans upp-
går till ett belopp motsvarande minst 125 000 ecu. Består verksam-
heten endast i förmedling av andelar i värdepappersfonder är ett
startkapital motsvarande 50 000 ecu tillräckligt. Om bolaget skall
driva handel för egen räkning eller syssla med garantigivning eller
annan medverkan vid emissioner av fondpapper skall startkapitalet
motsvara minst 730 000 ecu. Finansinspektionen får ge dispens från
det högre kapitalkravet vad gäller medverkan vid emissioner, om
denna medverkan avser annat än garantigivning. Skall verksamheten
innefatta mottagande av medel på konto och kreditgivning krävs,
oavsett verksamheten i övrigt, ett startkapital motsvarande minst fem
miljoner ecu.

Kapitalbasen i ett värdepappersbolag får inte understiga den lägsta
nivå för startkapital som krävdes vid tidpunkten för tillståndspröv-
ningen.

En auktorisation som inte utnyttjas inom tolv månader från auk-
torisationsbeslutet skall återkallas. Detsamma skall gälla om ett
företag under en tid av minst sex månader inte bedrivit den verksam-
het det har auktorisation för.

Promemorians förslag innehåller i fråga om startkapitalkravet ingen
möjlighet till sänkning av detta för verksamhet som endast består i
förmedling av fondandelar och inte heller någon dispensmöjlighet för
emissionsmedverkan som inte innefattar garantigivning. Reglerna om
återkallelse föreslås i promemorian ändrade endast med avseende på den
situationen då bolagets kapitalbas blivit otillräcklig. Promemorians förslag
överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att dispens bör kunna ges
från kravet på startkapital i fråga om emissionsmedverkan som inte inne-
fattar garantigivning, att reglerna om förutsättningarna för återkallelse bör
förtydligas samt att övergångsbestämmelserna bör kompletteras i visst
avseende. Även Svenska Fondhandlareföreningen anser att övergångs-
bestämmelser, som mer än de föreslagna medger en smidig infasning i
det nya systemet, måste utarbetas. Remissinstanserna synpunkter i fråga
om övergångsbestämmelsernas närmare utformning behandlas i för-
fattningskommentaren .

108

EES-avtalet: Enligt artikel 3 i investeringstjänstedirektivet skall det Prop. 1994/95:50
krävas obligatorisk auktorisation av ett värdepappersföretag för att driva
värdepappersrörelse (business of investment firms). Ett beslut om auktori-
sation skall ange både vilka huvudverksamheter och vilka sidoverksam-
heter företaget får bedriva. De olika verksamhetsslagen anges i avdelning
A resp. C i bilagan till direktivet. Auktorisation får inte beviljas endast
för sådan sidoverksamhet som avses i avdelning C. I artikeln anges
vidare vilka minimikrav som skall vara uppfyllda för att auktorisation
skall kunna beviljas.

Ett värdepappersföretag skall ha sitt huvudkontor i samma land som
företagets registrerade säte.

Det sökande företaget skall ha ett tillräckligt stort startkapital i enlighet
med reglerna i kapitalkravsdirektivet (93/6/EEG). Enligt artikel 3 i det
direktivet får auktorisation inte beviljas ett företag som skall driva handel
för egen räkning eller stå som garant vid emissioner om startkapitalet
(initial Capital) är mindre än 730 000 ecu. För övriga värdepappersföretag
gäller som huvudregel att startkapitalet skall uppgå till minst 125 000
ecu. Medlemsstaterna har dock möjlighet att sänka detta krav till
50 000 ecu för företag vars verksamhet inte omfattar handel för egen
räkning, garantigivning vid emissioner eller mottagande av kunders medel
och värdepapper. Enligt punkten 8 i samma artikel gäller som huvudregel
att ett värdepappersföretags kapitalbas inte får understiga beloppet för det
startkapital som krävdes vid tidpunkten för auktorisation av företaget.

Ledningen av ett värdepappersföretags verksamhet skall som huvud-
regel utövas av minst två personer. Dessa skall ha ett tillräckligt gott an-
seende och vara tillräckligt erfarna. Även för andra som kan påverka
företagets verksamhet gäller ett lämplighetskrav. En auktorisations-
ansökan skall innehålla uppgift dels om vilka som har kvalificerade inne-
hav i företaget, dvs. ett innehav av 10 % eller mer av aktiekapitalet eller
av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande
över företaget, dels om storleken av varje sådant innehav. Auktorisation
skall enligt artikel 4 vägras om en ägare av ett kvalificerat innehav inte
bedöms som lämplig med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull
ledning av företaget.

Vid auktorisation av ett värdepappersföretag som är dotterföretag till
ett värdepappersföretag eller kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-
land, eller till moderföretaget till ett sådant EES-institut, skall enligt
artikel 6 i investeringstjänstedirektivet prövningsmyndigheten samråda
med behöriga myndigheter i det andra berörda landet. Sådant samråd
skall också ske när auktorisation söks för ett värdepappersföretag som
står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska personer som
kontrollerar ett värdepappersföretag eller kreditinstitut auktoriserat i ett
annat EES-land. Med ägarkontroll avses här en relation som motsvarar
förhållandet mellan moder- och dotterföretag i en koncern.

Enligt artikel 10 skall varje hemland upprätta sundhetsregler som
värdepappersföretagen vid varje tidpunkt skall följa. Reglerna, som skall
utformas och övervakas av myndigheterna i företagets hemland, avser

109

företagens interna system och rutiner för administration, redovisning och Prop. 1994/95:50
kontroll.

I artikel 11 föreskrivs att varje medlemsstat skall uppställa uppförande-
regler som värdepappersföretagen skall iaktta i sin verksamhet. Dessa
regler avser i första hand hur företaget skall uppträda i förhållande till
sina kunder. Ansvaret för införandet och tillsynen av efterlevnaden av
uppförandereglema åvilar — till skillnad mot vad som gäller för sund-
hetsreglema i artikel 10 — inte hemlandet utan det medlemsland där
tjänsten tillhandahålls.

Ett värdepappersföretag skall enligt artikel 12 upplysa en kund om
vilket system för investerarskydd som gäller för de tilltänkta affärerna,
eller om ett sådant system saknas, om detta.

I direktivets artikel 3.7 anges förutsättningarna för återkallelse av en
auktorisation. Återkallelse får ske endast om företaget

- inte utnyttjat auktorisationen inom tolv månader, eller uttryckligen av-
stått från auktorisationen,

- inte har bedrivit någon verksamhet under minst sex månader,

- har beviljats auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter,

- inte längre uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen,

- inte längre uppfyller kapitalkraven enligt direktiv 93/6/EEG,

- på ett allvarligt och systematiskt sätt brutit mot de sundhets- och
uppföranderegler som skall gälla enligt direktivet, eller

- det föreligger några andra omständigheter som enligt medlemsstatens
nationella lag är grund för återkallelse.

Skälen för regeringens förslag: För att bedriva värdepappersrörelse
fordras Finansinspektionens tillstånd. Sådant tillstånd får enligt 1 kap.
3 § värdepappersrörelselagen ges för

- handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,

- förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella in-
strument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana
instrument,

- handel med finansiella instrument för egen räkning,

- förvaltning av någon annans finansiella instrument,

- garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper
eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som
är riktade till en öppen krets.

De nu angivna, tillståndspliktiga verksamhetsslagen täcker de tjänster
som finns förtecknade i avdelning A i bilagan till investeringstjänste-
direktivet och för vilka auktorisation skall vara obligatorisk. Investerings-
tjänstedirektivets grundläggande krav på obligatorisk auktorisation är
således redan uppfyllt.

De sidoverksamheter som anges i avdelning C i bilagan överens-
stämmer inte helt med motsvarande regler i 3 kap. 4 § värdepappers-
rörelselagen. I direktivet ingår som en sidoverksamhet också valuta-
växlingstransaktioner i anslutning till värdepappersrörelsen. De svenska
reglerna om sidoverksamheter bör därför omfatta även sådan verksamhet.

Vidare gäller enligt direktivets artikel 3 att ett auktorisationsbeslut skall
ange vilka sidoverksamheter företaget är tillåtet att bedriva. Detta är av

110

betydelse bl.a. vid filialetablering och tillhandahållande av tjänster över Prop. 1994/95:50
gränserna, eftersom den verksamhet som får bedrivas i värdlandet styrs
av företagets auktorisation i hemlandet. Direktivets regler skiljer sig från
de nuvarande svenska bestämmelserna enligt vilka de i lagen angivna sido-
verksamhetema som huvudregel inte fordrar särskilt tillstånd. Även på
denna punkt bör den svenska regleringen harmoniseras med direktivets
bestämmelser. Svenska företag skulle i annat fall missgynnas vid verk-
samhet i andra EES-länder. De skulle i princip vara förhindrade att
erbjuda några sidotjänster, eftersom dessa inte tillståndsprövats och då
inte heller framgår särskilt av auktorisationsbeslutet.

I enlighet med direktivets regler bör införas ett krav på att ett värde-
pappersbolag skall ha sitt huvudkontor i Sverige.

Enligt 2 kap. 1 § värdepappersrörelselagen får tillstånd beviljas ett
värdepappersbolag endast om

1. bolagsordningen inte strider mot lagen eller någon annan författning,

2. den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse, och

3. bolaget i övrigt uppfyller de villkor som anges i lagen.

Bland de krav som avses i punkten 3 kan nämnas att bolaget skall ha

en verkställande direktör och en styrelse om minst fem personer.

Som tillståndskrav för ett värdepappersbolag gäller vidare att bolaget
har ett aktiekapital som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning
är tillräckligt stort. Finansinspektionen har med regeringens bemyndigan-
de utfärdat föreskrifter om aktiekapitalets storlek (FFFS 1992:1). Enligt
dessa skall ett bolag som driver verksamhet enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5
lagen om värdepappersrörelse, dvs. egenhandel eller emissionsgarantier,
ha ett aktiekapital om minst fem miljoner kronor. Övriga värdepappers-
bolag skall enligt föreskrifterna ha ett aktiekapital som uppgår till minst
en miljon kronor.

Direktivets regler om minsta startkapital är av grundläggande karaktär.
Startkapitalets storlek utgör vidare den undre gränsen för bolagets kapital-
bas under den fortsatta verksamheten. Dessa omständigheter talar för att
kravet på startkapital i värdepappersbolag bör beloppsbestämmas i lag.
Så har också skett i fråga om motsvarande startkapitalsregler för banker
och kreditmarknadsbolag. Samma lösning bör därför väljas även i fråga
om kravet på startkapital för värdepappersbolag.

Vad gäller innebörden av begreppet startkapital innehåller artikel 2.24
i kapitalkravsdirektivet en hänvisning till artikel 2.1.1 och 2.1.2 i
direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. I dessa be-
stämmelser anges, i allmänna termer och med vidare hänvisning till
artiklarna 22 och 23 i direktivet 86/635/EEG om årsbokslut m.m. för
banker och andra finansiella institut, vad som normalt får hänföras till
primärt kapital i kapitalbasen. Hit hör dels vad som enligt nationell lag
skall räknas som inbetalt eget kapital, dels vissa reserver.

Såvitt gäller införande av regler om obligatoriskt minsta startkapital för
värdepappersbolag är det, eftersom fråga är om det kapital som skall
finnas när verksamheten påbörjas, naturligt att utgå från grundkomponen-
terna i vad som skall utgöra bundet eget kapital, dvs. för aktiebolag

111

aktiekapitalet. Reservfond torde emellertid i allmänhet tillskapas redan Prop. 1994/95:50
när ett bolag bildas. Det finns mot denna bakgrund inte något skäl att inte
tillmäta en reservfond samma värde som aktiekapital.

Det är därför rimligt att knyta kravet på startkapital till vad som enligt
11 kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall utgöra bundet eget kapi-
tal, dvs. aktiekapital, reservfond och upp skri vningsfond. Motsvarande
avgränsning gäller för banker och kreditmarknadsbolag.

Utgångspunkten för lagstiftningen bör vara att normalkravet på start-
kapital om motsvarande minst 125 000 ecu skall gälla för alla värdepap-
persbolag. Som tidigare anförts i anslutning till behandlingen av möjlig-
heten för försäkringsmäklare att förmedla andelar i värdepappersfonder
(avsnitt 5.2) framstår det dock som rimligt att i fråga om värdepappers-
bolag med motsvarande begränsade verksamhet kunna sätta ned kravet på
startkapital till ett belopp motsvarande 50 000 ecu, vilket är det lägsta
som kapitalkravsdirektivet tillåter. För de värdepappersbolag som driver
verksamhet enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 lagen om värdepappersrörelse, och
för vilka nu gäller ett krav på aktiekapital om 5 miljoner kronor, bör
föreskrivas ett startkapital som motsvarar 730 000 ecu, drygt 6,7 miljoner
kronor.

Finansinspektionen har påtalat att medverkan vid emissioner kan vara
begränsad till mottagande och vidarebefordran av teckningsanmälningar
och anfört att ett startkapitalkrav om 730 000 ecu därvid framstår som
orimligt högt. Regeringen delar denna uppfattning. I enlighet med inspek-
tionens förslag bör därför införas en möjlighet till dispens från det högre
kapitalkravet för verksamhet som endast omfattar annan medverkan vid
emissioner än garantigivning. Detta är också förenligt med direktivet om
kapitalkrav (se artikel 3.1).

Som angetts ovan kan tillstånd till mottagande av medel på konto
lämnas endast till bolag som uppfyller EG:s krav för kreditinstitut. För
bolag som skall bedriva sådan verksamhet bör kravet på startkapital
bestämmas till motsvarande fem miljoner ecu i enlighet med huvudregeln
i det andra banksamordningsdirektivet.

I överensstämmelse med kapitalkravsdirektivet bör en regel införas om
att kapitalbasen hos ett värdepappersbolag inte får tillåtas understiga den
nivå för startkapital som generellt krävs för auktorisation av bolaget. Med
tanke på de existerande bolagens kapitalförhållanden och den tid som åter-
står till dess de nya bestämmelserna skall börja tillämpas torde några sär-
skilda regler för redan auktoriserade bolag inte erfordras.

För att undvika konsekvenser av att värdepappersbolagets kapital ut-
tryckt i ecu minskar till följd av valutakursförändringar, bör kopplingen
till ecun göras så att det löpande kapitalkravet kan bestämmas i svenska
kronor. Lagtexten bör därför utformas så att den minsta nivå för kapital-
basen som skall upprätthållas hänför sig till det belopp i svenska kronor
som vid tidpunkten för tillståndsbeslutet motsvarade 50 000, 125 000,
730 000 resp, fem miljoner ecu.

För bolag som har beviljats tillstånd enligt äldre bestämmelser, bör
referensnivån motsvara den växelkurs som gäller då de nya reglerna
träder i kraft. Föreskrift om detta bör tas in i övergångsbestämmelser.

112

Som tidigare redovisats skall det enligt investeringstjänstedirektivet Prop. 1994/95:50
göras en bedömning av större ägares lämplighet i samband med pröv-
ningen av en ansökan om auktorisation av ett värdepappersbolag. Mot-
svarande regler för banker och kreditmarknadsbolag finns i det andra
banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). Starka skäl talar för att också
de svenska reglerna i detta avseende skall utformas på samma sätt för alla
de nu angivna företagen. Sådana för banker, värdepappersbolag och
kreditmarknadsbolag gemensamma regler behandlas i avsnitt 9. EES-
regler som gäller obligatorisk ägarprövning vid förvärv av kvalificerade
innehav i redan auktoriserade värdepappersbolag behandlas i avsnitt 5.9.

De sundhetsregler som fordras enligt artikel 10 i investeringstjänste-
direktivets motsvaras av det allmänna sundhetskrav som finns i 1 kap.
7 § värdepappersrörelselagen. Det torde inte vara ändamålsenligt att i lag
ta in mer detaljerade regler om vad värdepappersbolagen med avseende
på sina interna förfaranden skall iaktta för att uppfylla sundhetskravet.
Det bör i stället vara en uppgift för Finansinspektionen att i sina före-
skrifter ange vilka krav som skall vara uppfyllda. De principer som upp-
förandereglema i direktivets artikel 11 avser att säkerställa är också
sådana att de måste anses innefattade i lagens sundhetskrav. För tydlig-
hetens skull bör dock principerna anges i lagen i anslutning till sundhets-
regeln i 1 kap. 7 §. Ansvaret för utformningen av de enskilda reglerna
bör däremot åvila inspektionen. Detsamma gäller regeln i artikel 12 om
information till kunder om system för investerarskydd. I 6 kap. 2 § finns
sedan tidigare ett bemyndigande för Finansinspektionen att efter dele-
gation av regeringen meddela föreskrifter bl.a. om ett värdepappers-
instituts löpande bokföring samt förvaring och inventering av värde-
handlingar. Detta bör kompletteras med ett uttryckligt bemyndigande i
anslutning till bestämmelsen i 1 kap. 7 § att meddela föreskrifter om vad
värdepappersinstituten skall iaktta för att uppfylla sundhetskraven, både
i fråga om interna rutiner m.m. och vad gäller förhållandet till kunderna.

Reglerna i artikel 3.7 i investeringstjänstedirektivet anger i vilka fall en
auktorisation av ett värdepappersföretag får återkallas. Finansinspektionen
har ansett att återkallelsegrundema i direktivet har formulerats för att
tillämpningen skall bli enhetlig inom EU och att reglerna om återkallelse
av auktorisationen i det fall auktorisationen inte utnyttjas inom vissa
tidsfrister därför bör tas in lagtexten. Regeln i artikel 3.7 torde dock med
hänsyn till sin avfattning, särskilt punkten f, inte kunna ges vidare inne-
börd än att återkallelse på andra grunder än de i direktivet angivna får
ske endast med stöd av bestämmelser i nationell lag. Något hinder mot
strängare nationella bestämmelser kan därför inte anses föreligga. Det är
således inte nödvändigt att till värdepappersrörelselagen överföra den
uppräkning av situationer då återkallelse enligt direktivet får ske. I fråga
om motsvarande regler i det första banksamordningsdirektivet (77/780/
EEG) har emellertid valts att i den svenska lagstiftningen för banker och
kreditmarknadsbolag ta in uttryckliga regler om tidsfrister för återkallelse
då auktorisationen inte utnyttjas. Med hänsyn till värdet av en så långt
möjligt enhetlig reglering av finansiella företag talar trots det tidigare
anförda överväganden skäl för att justera reglerna i värdepappersrörelse-

113

lagen så att de får motsvarande innehåll som de regler som gäller för Prop. 1994/95:50
kreditinstituten.

5.6 Börs- och clearingmedlemskap m.m.

Regeringens förslag: En börs får som medlemmar ha — utöver
Riksbanken och värdepappersinstitut — värdepappersföretag eller
kreditinstitut som inom EES auktoriserats att tillhandahålla investe-
ringstjänster i form av handel med finansiella instrument för annans
eller för egen räkning eller förmedlingsverksamhet avseende sådana
instrument, om företaget uppfyller de krav som börsen ställer för
medlemskap. Sådana företag och institut inom EES skall också
kunna få tillträde till handeln vid en auktoriserad marknadsplats och
bli medlem i eller få tillträde till clearing- och avvecklingssystem
som tillhandahålls börsmedlemmama eller deltagarna i handeln vid
den auktoriserade marknadsplatsen. Motsvarande skall också gälla
andra utländska företag som i sitt hemland får driva någon av de
nämnda verksamheterna och som där står under betryggande tillsyn
av myndighet eller annat behörigt organ.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Försäkringsförbund anser att även försäk-
ringsbolag bör ha möjlighet till medlemskap i börs- och clearingverksam-
het. OM Stockholm AB menar att det kan finnas skäl att införa en
möjlighet att separera börs- och clearingmedlemskap. Enligt bolaget bör
det inte av en clearingmedlem krävas att han också har ett börsmed-
lemskap.

EES-avtalet: Som framgår av ingressen till EG-direktivet om invest-
eringstjänster bygger detta på grundprincipen att medlemsländerna skall
behandla värdepappersföretag som är auktoriserade i något av medlems-
länderna lika, dvs. på ett icke diskriminerande sätt. En förutsättning för
att ett företag som tillhandahåller värdepapperstjänster i andra länder än
hemlandet skall kunna konkurrera med värdlandets företag på likvärdiga
villkor är att det får tillträde till de marknadsplatser och anordningar för
clearing och avveckling av värdepappersaffärer som finns i värdlandet.

Enligt artikel 15 i direktivet skall medlemsländerna se till att sådana
värdepappersföretag från andra medlemsländer som har tillstånd att till-
handahålla investeringstjänster i form av handel med finansiella instru-
ment för annans eller för egen räkning skall kunna bli medlem i eller få
tillträde till reglerade marknader i det landet under förutsättning att
företaget tillhandahåller liknande tjänster där. Bestämmelsen gäller enligt
artikel 2.1 även kreditinstitut vars auktorisation omfattar någon av de
nämnda värdepapperstjänstema. Företagen skall kunna få medlemskap
eller tillträde till reglerade marknader i värdlandet via filialetablering,

114

dotterbolag i det landet eller gränsöverskridande verksamhet direkt från Prop. 1994/95:50
hemlandet.

Enligt artikel 15 skall värdepappersföretag och kreditinstitut med en
auktorisation som omfattar någon av de nämnda värdepapperstjänstema
också kunna bli medlemmar i eller få tillträde till de system för clearing
och avveckling som tillhandahålls medlemmar av en reglerad marknad.
Detta gäller enligt ingressen till direktivet även om dessa funktioner sköts
av ett i förhållande till marknaden fristående organ.

Direktivet (artikel 1.13) definierar begreppet reglerad marknad som en
marknad för sådana finansiella instrument som anges i bilagan till direkt-
ivet, nämligen

- överlåtbara värdepapper,

- andelar i företag för kollektiva investeringar,

- penningmarknadsinstrument,

- finansiella terminer och motsvarande instrument med kontantavräk-
ning,

- terminskontrakt avseende räntesatser (Forward interest-rate agree-
ments, FRA:s)

- ränte- och valutasvappar och svappar på aktier och aktieindex,

- optioner avseende förvärv eller avyttring av instrument som angetts
ovan, däri inbegripet motsvarande instrument med kontantavräkning, sär-
skilt valuta- och ränteoptioner.

Som ytterligare kriterier för en reglerad marknad anges att marknaden
skall fungera regelbundet samt styras av regler — utfärdade eller god-
kända av behörig myndighet — som bestämmer marknadens arbetssätt,
villkoren för tillträde till marknaden och förutsättningarna för att
finansiella instrument skall få noteras eller handlas på marknaden. Att
reglerna skall avse noteringskraven (inregistreringskraven) gäller för det
fall bestämmelserna i direktivet om samordning av villkoren för upptag-
ande av värdepapper till officiell notering vid fondbörs (det s.k. andra
börsdirektivet, 79/279/EEG) är tillämpliga på marknaden. Marknaden
skall vidare uppfylla de krav på rapportering av värdepapperstransakt-
ioner som gäller enligt artikel 20 i investeringstjänstedirektivet och de
krav på information om handeln som gäller enligt artikel 21 i samma
direktiv.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 16 upprätta en förteckning över de
reglerade marknader som uppfyller medlemsstatens bestämmelser och för
vilka de är hemland samt sända förteckningen till övriga medlemsstater
och till kommissionen. Motsvarande underrättelse skall göras vid varje
ändring av förteckningen eller bestämmelserna.

Villkoret för medlemskap vid eller tillträde till en reglerad marknad
enligt artikel 15 är att företaget uppfyller kraven på kapital och hemlands-
tillsyn enligt direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut (se avsnitt 6.3). Ett värdland får ställa upp ytterligare krav
på kapital endast i fråga om sådant som inte regleras i kapitalkravs-
direktivet.

Möjligheten till medlemskap eller tillträde förutsätter vidare att anslut-
ningen och deltagandet sker i enlighet med de regler som i olika avse-

115

8 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

enden gäller för marknaden. Därmed avses marknadens administrativa Prop. 1994/95:50
och strukturella regler samt handelsreglerna. Också de regler och proce-
durer som gäller i fråga om clearing och avveckling skall iakttas. Om till-
trädet till en reglerad marknad inte kräver fysisk närvaro, dvs. datorbase-
rade marknader, skall deltagandet i handeln kunna ske från hemlandet
genom gränsöverskridande verksamhet utan att företaget behöver ha
någon etablering i det medlemsland där marknaden har sin bas.

Skälen för regeringens förslag: EES-avtalet medför som framgått en
skyldighet för Sverige att ge värdepappersföretag och kreditinstitut från
ett land inom EES med en hemlandsauktorisation som omfattar vissa
typer av värdepapperstjänster möjlighet att få medlemskap vid eller
tillträde till reglerade marknader här i landet. Sådana företag skall också
kunna bli medlemmar i eller få tillträde — direkt eller indirekt — till
system för clearing och avveckling som tillhandahålls medlemmar av
dessa marknader.

I direktivet om investeringstjänster anges vad som menas med en regle-
rad marknad (artikel 1.13). De kriterier som där ställs upp har beskrivits
i det föregående. I den svenska lagstiftningen — närmare bestämt lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet — regleras två typer av
marknader för handel med finansiella instrument, börs och auktoriserad
marknadsplats. Frågan är om de uppfyller de krav som direktivet ställer
på en reglerad marknad. Om man bortser från föreskriften att en sådan
marknad skall finnas med på en förteckning som hemlandet upprättar före-
ligger — med utgångspunkt i den nu gällande regleringen — tveksamhet
bara beträffande kravet på att marknaden iakttar de bestämmelser om
rapportering av transaktioner med finansiella instrument och information
om handeln på marknaden som finns i artiklarna 20 och 21.

Genom den lagstiftning om börsverksamhet som trädde i kraft den
1 januari 1993 och de kompletteringar som gjordes ett år senare, när
EES-avtalet trädde i kraft, har EG:reglerna på börsområdet helt inför-
livats med den svenska rättsordningen. Mot denna bakgrund och den reg-
lering och tillsyn i övrigt som börser är underställda bör de hänföras till
sådana reglerade marknader som skall omfattas av bestämmelserna i
direktivet om investeringstjänster.

Även auktoriserade marknadsplatser är föremål för en offentlig reg-
lering och tillsyn. Regleringen av auktoriserade marknadsplatser är, bort-
sett från att EG:s börsregler inte gjorts obligatoriskt tillämpliga, av i
huvudsak samma omfattning och innehåll som för börser.

Begreppet reglerad marknad förekommer även i EG-direktivet om fond-
företag (85/611/EEG), där det dock — till skillnad från direktivet om
investeringstjänster — inte definierats. Enligt det förra direktivet måste
fondföretag — som för svensk del är liktydigt med värdepappersfonder —
placera huvuddelen av sina tillgångar i värdepapper som är officiellt
noterade vid en fondbörs eller föremål för handel på någon annan regle-
rad marknad. I förarbetena till den nya börslagstiftningen fördes ett
ingående resonemang om innebörden av begreppet reglerad marknad i
EG-direktivet om fondföretag. En av de slutsatser som därvid drogs var

116

att marknaden måste vara föremål för offentlig reglering (prop. Prop. 1994/95:50
1991/92:113 s. 119).

Vid tillkomsten av den nya börslagstiftningen gjordes en ändring i den
bestämmelse i lagen om värdepappersfonder (18 §) som motsvarar fond-
företagsdirektivets nämnda regel. Denna ändring innebar att såväl börser
som auktoriserade marknadsplatser klassificerades som reglerade mark-
nader. Mot bakgrund av det principiella ställningstagande som därmed
har tagits beträffande auktoriserade marknadsplatsers status när det gäller
införandet av EG:regler i den svenska värdepappersmarknadslagstift-
ningen — och de krav som i lagstiftningen ställs på sådan verksamhet —
bör också de betraktas som reglerade marknader. Denna bedömning
ligger väl i linje med de kriterier som direktivet om investeringstjänster
anger för en reglerad marknad.

Av vad som anförts följer att både börser och auktoriserade marknads-
platser bör betraktas som reglerade marknader i enlighet med direktivet
om investeringstjänster. Detta innebär i sin tur att vissa justeringar i
lagregleringen för dessa verksamhetsformer måste göras med anledning
bl.a. av de krav beträffande tillträde och genomlysning som i det direk-
tivet ställs på reglerade marknader.

Börs

Enligt 3 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet får en börs som
medlem ha endast Riksbanken, värdepappersinstitut som enligt lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse har tillstånd att driva kommissions-
handel, förmedlingsverksamhet eller handel för egen räkning och ut-
ländska företag som i sitt hemland har rätt att delta i börshandel av lik-
nande slag och som där står under tillsyn av myndighet eller annat be-
hörigt organ. Vidare gäller att den som antas som medlem skall ha till-
räckliga finansiella resurser och i övrigt vara lämplig att delta i handeln
vid börsen. Utländska företag kan enligt 2 kap. 7 § lagen om värdepap-
persrörelse få tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige.
Även sådana företag ingår - i egenskap av värdepappersinstitut - i den
krets som kan bli börsmedlemmar, om tillståndet omfattar någon av de
tre verksamhetsgrenar som nyss nämnts.

Beträffande utländska aktörers möjligheter att ansluta sig till en börs
uttalades i motiven till den nya börslagstiftningen att denna prövning
måste ske på objektiva och sakliga grunder och inte fick vara diskrimi-
nerande i något avseende, t.ex. på grund av nationalitet. I händelse av
begränsade anslutningsmöjligheter till följd av fysiska eller tekniska
hinder borde regler som rör begränsningssituationen vara neutralt utform-
ade (prop. 1991/92:113 s. 80 och 81).

Gällande lagstiftning tillåter således redan utländska företag att under
samma förutsättningar som svenska värdepappersinstitut bli medlem vid
en börs.

För att ett värdepappersföretag skall få börsmedlemskap måste det upp-
fylla de krav som börsen ställt upp för detta och enligt börsens bedöm-

117

ning vara lämpligt att delta i handeln. Vidare måste företaget uppfylla Prop. 1994/95:50
vissa krav på god finansiell styrka, dvs. ha tillräckliga finansiella
resurser. Som ovan framhållits kommer införlivandet av direktivet om
kapitalkrav att innebära en viss garanti för att värdepappersföretag från
ett EES-land i vart fall uppfyller i direktivet uppställda minimikrav på
startkapital och kapitaltäckning. Ett värdland får endast ställa upp ytter-
ligare krav på kapital för förhållanden som inte täcks av bestämmelserna
i detta direktiv.

För att tydliggöra att sådana värdepappersföretag och kreditinstitut som
har sitt säte inom EES skall kunna bli medlemmar vid en börs bör en
bestämmelse införas som jämställer sådana företag med aktörer som
enligt nu gällande lagstiftning anses ha de kvalifikationer som behövs för
börsmedlemskap. För att uppnå likabehandling bör börsmedlemskap,
utöver vad som föreskrivs i direktivet, vara tillgängligt även för sådana
värdepappersföretag och kreditinstitut från annat EES-land som har till-
stånd att driva förmedlingsverksamhet avseende finansiella instrument.

Mot bakgrund av att ett företag från ett EES-land — med stöd av sin
hemlandsauktorisation — kommer att kunna utföra olika investerings-
tjänster i övriga EES-länder antingen via filial eller genom gränsöver-
skridande verksamhet bör företaget självt få välja lämplig form för del-
tagandet i börshandeln. Om handeln är organiserad på så sätt att den
kräver fysisk närvaro måste deltagandet givetvis ske via en filial här i
landet. Om å andra sidan någon fysisk närvaro inte krävs så skall de ut-
ländska EES-företagen ha möjlighet att delta i börshandeln på samma vill-
kor som de svenska företagen. Deltagande skall kunna ske utan att en
filial behöver imättas här. Detta innebär inte någon förändring i för-
hållande till vad som gäller i dag.

Vad gäller utländska företag som inte hör hemma inom EES bör de nu-
varande reglerna för börsmedlemskap ändras på så sätt att förutsätt-
ningarna för börsmedlemskap blir de samma som för företag från ett
EES-land. Genom att ställa krav på att företag av den sistnämnda kate-
gorin skall stå under betryggande tillsyn i sitt hemland uppnås en viss
garanti för att tillsynen är likartad för alla aktörer som kan komma i
fråga för börsmedlemskap. För sådana företag gäller att de skall uppfylla
de krav på finansiell styrka som uppställs av börsen. En börs får dock
inte ställa strängare krav i fråga om finansiella resurser som förutsättning
för medlemskap på företag från ett land utanför EES än på företag från
ett EES-land. Detta följer av principerna om fritt tillträde och neutralitet
i 2 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet. I den mån medlem-
skap vid en börs kan utövas genom anslutning till elektroniska handels-
system, behöver utländska företag från ett land utanför EES inte ha
någon etablering här i landet.

Sveriges Försäkringsförbund tar i sitt remissvar upp frågan om möjlig-
het för försäkringsbolag att få bli börsmedlem. Som ovan framgått med-
ger inte lagstiftningen (3 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksam-
het) en börsanslutning för försäkringsbolag. De föreslagna ändringarna
med anledning av implementeringen av investeringstjänstedirektivets
regler innebär ingen förändring i det avseendet. Vid tillkomsten av den

118

nya börslagstiftningen fördes frågan om att göra börsmedlemskap öppet Prop. 1994/95:50
för en vidare krets på tal (prop. 1991/92:113 s. 79). Denna tanke av-
visades emellertid då det av olika skäl bedömdes vara mindre lämpligt att
i Sverige införa en liberalare hållning till börsmedlemskap än den inter-
nationellt rådande. Vidare sades att framtiden får utvisa om det på en
internationell nivå kan ske en attitydförändring i börsmedlemskapsfrågan.
Någon tydlig sådan förändring har inte kunnat skönjas under den tid om
snart två år som gått sedan den nya börslagstiftningen infördes. Mot
bakgrund härav anser vi att det inte finns skäl att nu ompröva det tidigare
ställningstagandet och låta försäkringsbolag ingå i den krets för vilken
börsmedlemskap är öppen. Vad gäller clearingverksamhet hindrar lagstift-
ningen inte försäkringsbolag från att bli clearingmedlem. Försäkrings-
bolag som uppfyller de krav en clearingorganisation ställer upp i fråga
om kapitalstyrka och lämplighet skall kunna delta i den clearing som
organisationen anordnar.

Auktoriserad marknadsplats

Av bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket lagen om börs- och clearing-
verksamhet framgår att lagen inte ställer krav på medlemskap eller sär-
skilda kvalifikationer för deltagande i handeln vid en auktoriserad mark-
nadsplats. Vilka som skall få delta i handeln avgörs av marknadsplatsen
utifrån av denna uppställda krav. Av motiven till bestämmelsen framgår
att marknadsplatsen själv bör få bestämma vilka förutsättningar som skall
gälla för att få delta i handeln där (prop. 1991/92:113 s. 113). De som
uppfyller dessa villkor, vilka måste bygga på sakliga och objektiva grun-
der, skall accepteras av marknadsplatsen. Detta följer av principen om
fritt tillträde.

För att — i enlighet med artikel 15 i investeringstjänstedirektivet —
värdepappersföretag och kreditinstitut, från EES-området, med en
hemlandsauktorisation som omfattar kommissionsverksamhet eller handel
för egen räkning skall kunna få direkt tillträde till handeln vid en
auktoriserad marknadsplats bör bestämmelserna i 7 kap. 1 § lagen om
börs- och clearingsverksamhet kompletteras på så sätt att en marknads-
plats inte i sina villkor för deltagande i handeln kan utestänga sådana
företag och institut. Denna företagsgrupp bör av konkurrensskäl göras
vidare än vad direktivet föreskriver. Såväl värdepappersinstitut, dvs.
svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företag med tillstånd att
driva värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 1, 2 eller 3 lagen om värde-
pappersrörelse som värdepappersföretag och kreditinstitut som aukto-
riserats av ett land inom EES att driva sådana verksamheter bör ges
möjlighet att delta i handeln vid en marknadsplats, under förutsättning att
de i övrigt uppfyller de villkor som marknadsplatsen uppställt för sådant
deltagande.

Även företag från ett land utanför EES bör ingå i den grupp aktörer
som en marknadsplats är skyldig att låta delta i handeln, under förut-
sättning att företaget i sitt hemland får driva sådan verksamhet som avses

119

ovan och att det står under betryggande tillsyn där. Mot bakgrund av att Prop. 1994/95:50
en auktoriserad marknadsplats själv får bestämma vilka som skall få delta
i handeln kan andra företag än de ovan beskrivna komma i fråga, t.ex.
svenska eller utländska företag utan auktorisation i nu berörda avseenden.

Av principen om fritt tillträde, vilken alltjämt skall gälla, följer att de
villkor för tillträde som har bestämts av marknadsplatsen inte får vara
diskriminerande i något avseende vad avser nu aktuella företag. I
överensstämmelse med vad som sagts beträffande medlemskap vid en
börs bör vidare de utländska EES-företagen själva få bestämma på vilket
sätt de skall delta i handeln - via filial eller genom gränsöverskridande
verksamhet - om handeln är organiserad så att den valmöjligheten finns.

Clearingmedlemskap

Enligt 8 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet får medlemskap
i en clearingorganisation endast beviljas den som har en betryggande kapi-
talstyrka och som i övrigt bedöms vara lämplig att delta i clearingen hos
organisationen. I förarbetena till lagen uttalades att det borde överlåtas
på varje enskild clearingorganisation att avgöra vilka som skall få delta
i den clearing som organisationen anordnar (prop. 1991/92:113 s. 128).
Några särskilda bestämmelser för utländska rättssubjekts deltagande i
clearingverksamhet ansågs inte erfordras med hänsyn till att det följer av
principen om fritt tillträde att utländska rättssubjekt som söker med-
lemskap i en clearingorganisation skall prövas efter samma grunder som
svenska subjekt. Det framhölls emellertid att det för stabiliteten i
clearingen måste ställas krav på god soliditet hos den som är medlem i
en clearingorganisation.

Som tidigare redovisats innebär artikel 15 i direktivet om investerings-
tjänster att sådana företag som skall beredas medlemskap vid eller till-
träde till en reglerad marknad även skall kunna bli medlemmar i eller
beredas tillträde till system för clearing och avveckling som tillhandahålls
medlemmar av den reglerade marknaden. Som tidigare nämnts gäller
detta även då clearing- och avvecklingsfacilitetema tillhandahålls av
någon som är fristående i förhållande till den reglerade marknaden.

En förutsättning för att sådana värdepappersföretag och kreditinstitut
som har en auktorisation som omfattar kommissionshandel eller handel
för egen räkning skall kunna få medlemskap vid eller tillträde till en
reglerad marknad och anknytande system för clearing och avveckling är
— enligt direktivet om investeringstjänster — att företaget resp, institutet
uppfyller kraven enligt kapitalkravsdirektivet och att hemlandsmyndig-
heten övervakar att dessa krav efterlevs. Ett värdland får ställa upp ytter-
ligare kapitalkrav endast i sådana hänseenden som inte regleras i kapital-
kravsdirektivet. I och med att vissa minimikrav på kapital skall vara
uppfyllda finns det en garanti för att de aktuella företagen har en grund-
läggande finansiell styrka. Härigenom minskar riskerna för att de genom
en svag soliditet eller otillräcklig kapitalstyrka äventyrar stabiliteten i
clearingen.

120

För att att kunna uppfylla kraven på att bereda värdepappersföretag och
kreditinstitut tillträde till system för clearing och avveckling är det
nödvändigt att göra vissa ändringar i de bestämmelser om clearingmed-
lemskap som finns i 8 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet.
Bestämmelserna bör justeras så att det inte är möjligt för clearingorgani-
sationen att neka de aktuella företagen och instituten medlemskap, om de
villkor som organisationen har ställt upp för medlemskap är uppfyllda.
Av principen om fritt tillträde följer att sådana villkor inte får vara
diskriminerande gentemot företagen eller instituten. Kretsen av företag
bör dock utvidgas i förhållande till direktivets bestämmelser och överens-
stämma med den krets av aktörer som enligt vad som föreslagits skall
kunna få börsmedlemskap och tillträde till handeln vid en auktoriserad
marknadsplats. En clearingorganisation skall således vara skyldig att som
clearingmedlem acceptera såväl värdepappersinstitut med tillstånd enligt
lagen om värdepappersrörelse att driva kommissionsverksamhet, handel
för egen räkning och förmedlingsverksamhet som företag från ett EES-
land med tillstånd i hemlandet att driva sådan verksamhet och andra
utländska företag som i sitt hemland har rätt att driva sådan verksamhet.

Med hänsyn till att en clearingorganisation enligt principen om fritt
tillträde själv avgör vilka som skall få delta i den clearing som organisa-
tionen anordnar kan utöver de aktörer som en organisation sålunda skall
vara skyldig att anta till medlem givetvis även andra företag komma i
fråga, t.ex. svenska eller utländska företag utan auktorisation i nu
berörda avseenden. Med anledning av vad Sveriges Försäkringsförbund
anfört i sitt remissvar kan därvid konstateras att lagstiftningen inte
utesluter att bl.a. försäkringsbolag skall kunna bli clearingmedlem.

De tillträdesvillkor som clearingorganisationen har rätt att ställa kan
bl.a. innefatta krav på att reglerna och procedurerna för clearingen och
avvecklingen följs. Dessa regler får innehålla bestämmelser för att säkra
att åtagandena vid clearing och avveckling kan uppfyllas under förutsätt-
ning att reglerna inte är diskriminerande.

Svenska Fondhandlareföreningen nämner i sitt remissvar att, som
föreningen uppfattat det kan värdepappersinstitut antingen få direkt
tillgång till ett clearingsystem genom att i teknisk bemärkelse "kopplas
upp" mot detta eller så kan tillträdet ske indirekt genom att institutet har
en sådan uppkoppling till ett utländskt clearinginstitut, vilket i sin tur är
kopplat till ett svenskt clearinginstitut. Den senare ordningen kan enligt
föreningen många gånger visa sig lämplig och kan vara att föredra från
säkerhets- och tillsynssynpunkt. Med den utformning bestämmelsen om
clearingmedlemskap i 8 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet
för närvarande har är det möjligt för värdepappersinstitut att få tillgång
till system för clearing av optioner och terminer via ett utländskt
clearinginstitut som fått clearingmedlemskap. De föreslagna justeringarna
i bestämmelsen medför ingen ändring i det avseendet.

Det bör med anledning av vad OM Stockholm AB anfört om koppling
mellan börsmedlemskap och clearingmedlemskap framhållas att det i
lagen inte uppställs något krav på att en clearingmedlem också måste
inneha ett börsmedlemskap.

Prop. 1994/95:50

121

De nuvarande reglerna om clearingverksamhet i lagen om börs- och
cleringverksamhet avser bara sådan clearing och avveckling som består
i att yrkesmässigt träda in som part i options- eller terminsavtal eller på
annat sätt garantera att avtalet fullgörs. Varken clearing av andra finans-
iella instrument än dessa, t.ex. avistainstrument som aktier och obliga-
tioner, eller clearing av valutor är i dag reglerad i någon författning. Med
hänsyn till den betydelse en säker och effektiv clearing och avveckling
har för värdepappersmarknaden och även för det finansiella systemet
samt till de starka kopplingar som finns mellan valuta- och värdepappers-
marknadema, har Clearingutredningen i betänkandet Konto, clearing och
avveckling (SOU 1993:114) föreslagit en utvidgning av begreppet clea-
ringverksamhet till att avse verksamhet som består i att på clearingmed-
lemmamas vägnar utjämna förpliktelser för dem att betala i svensk eller
utländsk valuta eller att leverera finansiella instrument till varandra eller
i att genom inträdande som part eller på annat sätt garantera att sådana
förpliktelser fullgörs. Vidare föreslås att ett nytt begrepp, avvecklings-
verksamhet, skall införas och regleras i lagen samt att clearing- och av-
vecklingsverksamhet inte skall få bedrivas utan tillstånd.

Clearingutredningen har såvitt gäller bestämmelserna i artikel 15 i
investeringstjänstedirektivet om medlemskap i eller tillträde till clearing-
och avvecklingssystem uttalat bl.a. att såväl investeringstjänstedirektivet
som kapitalkravsdirektivet med stor sannolikhet kommer att påverka vilka
krav på kapital som kan ställas på börsmedlemmar som önskar tillträde
— direkt eller indirekt — till ett clearing- och avvecklingssystem som
betjänar denna marknad. Denna fråga kräver enligt utredningens upp-
fattning ytterligare överväganden, liksom frågan om vilka regler och
procedurer som får ställas upp av en clearingorganisation för att säker-
ställa deltagarnas åtaganden i clearingen. Under hänvisning till det före-
varande arbetet med införlivande av direktiven om investeringstjänster
och kapitalkrav lade utredningen inte fram något eget förslag i denna del.
Nuvarande bestämmelse i 8 kap. 6 § lagen om börs- och clearing-
verksamhet om att en clearingorganisation som medlem får ha endast den
som har en betryggande kapitalstyrka, bör enligt utredningen behållas.
Utredningen framhöll dock att de särskilda krav som kan behöva ställas
för tillträde till clearing- och avvecklingssystem noga bör övervägas med
hänsyn till de särskilda risker som föreligger vid clearing- och av-
vecklingsverksamhet. Bestämmelserna i investeringstjänste- och kapital-
kravsdirektiven bör enligt utredningens bedömning därvid inte utgöra
hinder för att särskilda krav kan ställas upp av en clearingorganisation
beträffande säkerheter och garantier för åtagandenas säkerställande (SOU
1993:114 s. 253).

I detta sammanhang bör de frågor som rör kontoföringen av värdepapp-
er och då särskilt kontoförande institut beaktas. I aktiekontolagen
(1989:827) finns bestämmelser om ett kontobaserat system huvudsakligen
för aktier. De rättsverkningar som tidigare varit förbundna med aktiebrev
är nu knutna till registrering på konto hos Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag (VPC), som har ensamrätt för kontoföring av papperslösa
aktier och andra finansiella instrument på grundval av aktiekontolagens

Prop. 1994/95:50

122

bestämmelser. Enligt aktiekontolagen skall särskilda kontoförande institut Prop. 1994/95:50
vidta registreringsåtgärdema.

Clearingutredningen har i sitt betänkande förordat att legalmonopolet
för VPC avskaffas. Lagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse
om att endast svenska företag får förordnas till kontoförande institut och
frågan har inte berörts i förarbetena. Clearingutredningen diskuterade
denna frågas betydelse för den framtida tillämpningen av artikel 15 i in-
vesteringstjänstedirektivet. Utredningen gjorde därvid den bedömningen
att i begreppet clearing- och avvecklingsystem enligt denna artikel
inbegrips sannolikt sådana kontosystem som t.ex. sköter överföring av
finansiella instrument vid avvecklingen. För att utländska banker och
värdepappersföretag skall ha möjlighet att bli kontoförande institut har
utredningen förordat att aktiekontolagen kompletteras så att det uttryck-
ligen framgår att utländska företag har möjlighet att bli kontoförande
institut (SOU 1993:114 s. 220 och 221).

Clearingutredningens betänkande bereds för närvarande inom Finans-
departementet. Utredningens förslag om en utvidgning av möjligheterna
att registrera finansiella instrument enligt aktiekontolagen har dock redan
genomförts (prop. 1993/94:232, bet. 1993/94:LU37, rskr. 1993/94:352).
En proposition på ytterligare delar av betänkandet är ämnad att lämnas
till riksdagen under hösten 1994. Om Clearingutredningens förslag om
clearing- och avvecklingsverksamhet genomförs påverkar detta även be-
stämmelserna om deltagande (medlemskap) i sådan verksamhet. De änd-
ringar som i detta avseende kan behöva göras med hänsyn till reglerna
i direktivet om investeringstjänster får övervägas vid den fortsatta
beredningen av Clearingutredningens betänkande.

5.7 Rapporteringsskyldighet och information om
handeln

Regeringens förslag: Skyldigheten för värdepappersinstitut att
rapportera avslut i finansiella instrument utvidgas till transaktioner
som sker via filial i annat EES-land eller genom tillhandhållande av
tjänster där genom gränsöverskridande verksamhet. Den utökade
rapporteringsplikten avser finansiella instrument som är föremål för
handel på en reglerad marknad inom EES.

Börser och auktoriserade marknadsplatser är skyldiga att offentlig-
göra information om kurser och omsättningsuppgifter för sådana
finansiella instrument som är noterade där. Denna skyldighet förtyd-
ligas för att uppfylla kraven i direktivet om investeringstjänster.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen, OM Stockholm AB och
Stockholms Fondbörs AB framför vissa synpunkter beträffande den
närmare utformningen av rapporteringsskyldigheten. Dessa behandlas i

123

författningskommentarerna till 1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse Prop. 1994/95:50
och 4 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet.

EES-avtalet: Investeringstjänstedirektivet (artikel 20) föreskriver viss
arkiverings- och rapporteringsskyldighet för värdepappersföretag i för-
hållande till de behöriga myndigheterna i hemlandet för affärer som före-
tagen utför i ett annat medlemsland från en i det landet etablerad filial
eller genom gränsöverskridande verksamhet. Bestämmelserna gäller även
för kreditinstitut vars auktorisation omfattar värdepapperstjänster. Direk-
tivet föreskriver skyldighet för de angivna företagen att under minst fem
år hålla tillgängligt för myndigheterna alla relevanta uppgifter om affärer
som utförts i instrument som är föremål för handel vid en reglerad mark-
nad, oavsett om affären i fråga skett vid eller utanför en sådan marknad.

Vidare föreskrivs en skyldighet för de aktuella företagen att så snart
som möjligt, eller senast vid slutet av följande arbetsdag rapportera
affärer till behöriga myndigheter i hemlandet som avser aktier, obliga-
tioner eller andra skuldförbindelser, standardiserade aktieterminer eller
standardiserade aktieoptioner. Om tekniska eller praktiska skäl föranleder
det får tidsfristen utsträckas till slutet av påföljande arbetsdag, men inte
längre. Anmälan skall innehålla uppgift om beteckning och antal för de
instrument som köpts eller sålts, datum och tidpunkt för transaktionen,
prisuppgift samt identifieringsuppgifter beträffande värdepappersföretaget.
Undantag från rapporteringsplikten får göras för affärer som utförs vid
en reglerad marknad i värdlandet och som skall rapporteras till behörig
myndighet i det landet.

Medlemsländerna kan välja mellan att låta företagen själva sköta
rapporteringen eller låta den ske via handelssystem eller av börser eller
andra reglerade marknader. Ett medlemsland får tillämpa strängare
rapporteringskrav beträffande sådana affärer som äger rum vid en reg-
lerad marknad i hemlandet eller som utförs av företag för vilka det är
hemland. En förutsättning är dock att de strängare reglerna inte tillämpas
på ett diskriminerande sätt.

Artikel 21 innehåller minimiregler i fråga om den information som
skall lämnas om handeln vid en reglerad marknad, dvs. genomlysnings-
krav. De behöriga myndigheterna åläggs att vidta åtgärder för att se till
att reglerade marknader förser investerarna med information i enlighet
med vad som föreskrivs i denna artikel. De behöriga myndigheterna skall
bestämma i vilken form och inom vilken tid information skall lämnas.
Hänsyn får därvid tas till vilken sorts marknad det gäller, storlek och
behov hos marknaden och till de investerare som agerar på marknaden.

Som minimistandard anges i direktivet att för varje finansiellt instru-
ment skall offentliggöras

1. vid handelns början varje dag, uppgift om det vägda genomsnitts-
priset, högsta och lägsta priserna samt omsättningen på marknaden för
hela föregående dags handel, och

2. för kontinuerliga orderbaserade och prisbaserade marknader dess-
utom

- vid slutet av varje timmes handel på marknaden det vägda genom-
snittspriset och omsättningen på den marknaden under en sextimmarspe-

124

riod som slutar så att det återstår två timmars handel före offentliggöran-
det och

- var 20:e minut, det vägda genomsnittspriset och högsta och lägsta
priser på den marknaden under en tvåtimmarsperiod som slutar så att det
återstår en timmes handel före offentliggörandet.

Om investerarna i förväg har tillgång till information om priser och
volymer skall denna information finnas tillgänglig fortlöpande så länge
handeln pågår på marknaden och investerarna skall kunna genomföra
affärer på de villkor angående pris och volym som tillkännages.

De behöriga myndigheterna får medge att offentliggörandet av infor-
mation om handeln senareläggs eller tillfälligt ställs in när det är
berättigat med hänsyn till att marknadsförhållandena är exceptionella
eller, i fråga om små marknader, för att skydda anonymiteten hos företag
och investerare. Särskilda regler får också tillämpas beträffande mycket
stora affärer och värdepapper med särskild låg likviditet. Sådana regler
skall grunda sig på objektiva kriterier och vara tillkännagivna i förväg.
De behöriga myndigheterna får även tillämpa mer flexibla villkor för
information om transaktioner med obligationer och liknande instrument.
Detta gäller särskilt beträffande tidpunkten för offentliggörandet.

Prop. 1994/95:50

Skälen för regeringens förslag:

Rapporteringsskyldighet

Enligt 4 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet skall en börs-
medlem, på det sätt och i den omfattning som börsen bestämmer, till
börsen anmäla avslut som medlemmen gör utanför börsen för egen eller
någon annans räkning i de finansiella instrument som noteras vid börsen.
Sådan anmälningsskyldighet föreligger inte om avslutet skett vid en
auktoriserad marknadsplats och avser inregistrerade fondpapper. För
handeln vid en auktoriserad marknadsplats innebär den rapporteringsskyl-
dighet som föreskrivs i 7 kap. 3 § samma lag att en auktoriserad mark-
nadsplats, där det förekommer notering av fondpapper som är inregistre-
rade vid börs, till börsen skall rapportera alla avslut i dessa fondpapper
som sker vid marknadsplatsen eller som anmäls dit.

I fråga om fondpapper som är inregistrerade vid en börs föreligger
rapporteringsskyldighet även för värdepappersinstitut som inte är börs-
medlemmar. Bestämmelsen i 1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse
innebär att värdepappersinstitut som utanför en börs gör ett avslut i
börsregistrerade fondpapper omedelbart skall inrapportera detta till den
börs där fondpapperen är inregistrerade. Syftet med den särskilda rappor-
teringsplikten avseende inregistrerade fondpapper är att få så god genom-
lysning som möjligt av handeln med sådana värdepapper (prop.
1991/92:13 s. 105).

Den rapporteringsskyldighet till hemlandsmyndighetema som direktivet
om investeringstjänster föreskriver för värdepappersföretag och kreditin-
stitut avser transaktioner med vissa uppräknade finansiella instrument,

125

som är föremål för handel på en reglerad marknad inom EES. Rapporte- Prop. 1994/95:50
ringsplikten gäller oavsett om transaktionen utförts på en sådan marknad
eller inte. Skyldigheten att rapportera är emellertid begränsad till sådana
transaktioner som skett vid tillhandahållande av värdepapperstjänster från
filial i ett land inom EES eller över landsgränsema i ett sådant land.

För att kunna uppfylla direktivets krav måste den nuvarande rapporte-
ringsplikten för värdepappersinstitut enligt 1 kap. 7 a § lagen om värde-
pappersrörelse utvidgas så att den täcker även de transaktioner som direk-
tivbestämmelsema omfattar. Den närmare omfattningen av rapporterings-
skyldigheten och hur den skall fullgöras bör överlåtas på regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att bestämma. En
utgångspunkt vid utformningen av föreskrifterna bör vara att värdepapp-
ersinstituten inte i onödan belastas med rapporteringskrav.

Enligt artikel 20.1 (a) föreligger skyldighet att under minst fem år
bevara och hålla tillgängliga för myndigheterna uppgifter om sådana
värdepapperstransaktioner som utförs via filialer eller genom tillhandahål-
lande av tjänster i EES-land utan någon etablering där. Denna skyldighet
uppfylls genom de bestämmelser om avräkningsnota som finns 3 kap. 9
§ lagen om värdepappersrörelse och de föreskrifter om sådana notor som
Finansinspektionen — efter bemyndigande av regeringen — meddelat
(Finansinspektionens föreskrifter angående handel och tjänster på värde-
pappersmarknaden, FFFS 1992:1).

Information om handeln

I 2 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet anges som en av
flera förutsättningar för auktorisation att en börs skall driva sin verksam-
het så att verksamheten kan anses sund. Därvid skall börsen tillämpa
bl.a. principen om god genomlysning, som innebär att börsmedlemmama
skall få en snabb, samtidig och korrekt information om handeln och att
allmänheten skall få tillfälle att ta del av sådan information. I 4 kap. 3 §
samma lag anges beträffande kursnotering och information vid en börs
att information om kurser och omsättningsuppgifter skall offentliggöras
omedelbart, om inte Finansinspektionen med hänsyn till handelns effek-
tivitet tillåter något annat.

För en auktoriserad marknadsplats gäller enligt 7 kap. 1 § samma lag
på motsvarande sätt att marknadsplatsen, för att verksamheten skall kunna
anses sund, skall tillämpa bl.a. principen om god genomlysning, som
innebär att de som deltar i handeln får en snabb, samtidig och korrekt
information om handeln och att allmänheten får tillfälle att ta del av
sådan information. I 7 kap. 4 § sägs att information om kurser och om-
sättningsuppgifter skall offentliggöras.

En av grundtankarna bakom den nya börslagstiftningen har varit att
skapa ett alternativ till de traditionella börserna genom att tillåta den
friare form som den auktoriserade marknadsplatsen utgör. Verksamheten
vid en auktoriserad marknadsplats kan präglas av större frihet och flexi-
bilitet och utrymme skall finnas för ett vidare mått av självbestämmande.

126

Med hänsyn härtill har inte uppställts något krav på omedelbarhet vad Prop. 1994/95:50
gäller offentliggörandet av information om handeln. Inom vilken tidsrymd
sådant offentliggörande skall ske får — enligt lagmotiven — i stället
avgöras från fall till fall mot bakgrund av hur handeln är organiserad.

Frågan prövas ytterst av Finansinspektionen i samband med auktorisation
och tillsyn (prop. 1991/92:113 s. 110).

Kravet på genomlysning är redan högt ställt vad gäller handeln vid en
börs. Som huvudregel gäller att information om handeln skall lämnas
omedelbart. Någon anledning att nu göra avkall på kravet om omedelbar-
het finns inte.

Investeringstjänstedirektivets regler om genomlysning av handeln vid
en reglerad marknad är — som framgått av den tidigare lämnade beskriv-
ningen — detaljerade och innefattar krav på att uppgifter om bl.a. det
vägda genomsnittspriset, högsta och lägsta pris samt omsättningen skall
lämnas med vissa tidsintervaller och att uppgifterna skall avse handeln
under vissa bestämda tidsperioder. Huvudregeln i gällande lagstiftning
om att information om kurser och omsättningsuppgifter skall lämnas
omedelbart måste därför kompletteras med mer detaljerade regler om
informationsgivningen för att direktivets krav skall kunna uppfyllas. Det
framstår som mest ändamålsenligt att sådana detalj föreskrifter får be-
stämmas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen.

Finansinspektionen får enligt gällande lagstiftning medge undantag från
kravet på omedelbart offentliggörande av kurser och omsättningsuppgifter
vid en börs, om det är motiverat med hänsyn till effektiviteten i handeln.
Enligt lagmotiven kan avvikelser från huvudregeln om en omedelbar redo-
visning av information om handeln tänkas om kravet på omedelbarhet
skulle minska handelns effektivitet. Handel som är organiserad som en
marknadsgarantsmarknad förutsätter i regel en viss tidsförskjutning av
avslutsinformationen för att det skall finnas tillräckligt incitament för
deltagande marknadsgaranter att förbinda sig att köpa och sälja värdepap-
per för egen räkning. En omedelbar redovisning av betalkurser och om-
sättningsuppgifter riskerar i många fall att försämra eller rent av omöjlig-
göra handeln för marknadsgaranter. Handeln vid en börs bör kunna
organiseras på många olika sätt och i lagmotiven framhölls därför att det
saknades skäl att låta lagstiftningen sätta onödiga hinder för t.ex.
marknadsgarantshandel vid en börs, om den typen av handel kan bedrivas
under effektiva former. Kravet på god genomlysning ansågs få vägas mot
intresset av att börshandel skall kunna bedrivas effektivt och i olika
former (prop. 1991/92:113 s. 106).

Enligt direktivet om investeringstjänster finns möjlighet för de behöriga
myndigheterna att medge att informationen om handeln vid en reglerad
marknad senareläggs eller tillfälligt hålls inne. Det ges också utrymme
för att tillämpa mer liberala regler i vissa fall. Under vilka förutsättningar
sådana undantag eller särskilda bestämmelser får tillämpas framgår av
den redovisning av innehållet i artikel 21 som tidigare har lämnats.

Finansinspektionen bör även i fortsättningen kunna medge dispens från
det grundläggande kravet på att information om kurser och omsättnings-

127

uppgifter skall lämnas omedelbart, om det är motiverat med hänsyn till Prop. 1994/95:50
effektiviteten i handeln. En sådan dispensmöjlighet får anses ligga inom
de ramar för undantag och särskilda bestämmelser som direktivet tillåter.
Härvid är särskilt att beakta att omedelbarhetskravet är strängare än de
publiceringsfrister som direktivet har som minimikrav. Dispensmöjlig-
hetema får dock givetvis inte utnyttjas på ett sätt som strider mot
direktivets regler.

Som nämnts bör omedelbarhetsregeln kompletteras med bestämmelser
som fångar upp de detaljerade föreskrifter om handelsinformationen som
direktivet anger som minimikrav. En allmän bedömning ger vid handen
att direktivet synes ge ett större utrymme för att göra undantag från dessa
krav och att tillämpa specialbestämmelser än vad den nyss nämnda dis-
pensmöjligheten för Finansinspektionen erbjuder. Den ytterligare flexi-
bilitet som direktivet öppnar för bör beaktas vid utformandet av detalj-
reglerna om offentliggörandet av kurser och omsättningsuppgifter. Det
grundläggande kravet på en god genomlysning av handeln får dock inte
eftersättas.

För auktoriserade marknadsplatser ställs inte något krav på att informa-
tionen om handeln skall lämnas omedelbart. Som nämnts följer dock av
sundhetsregeln i 7 kap 1 § att sådan information snabbt skall ges dem
som deltar i handeln. En sådan oprecis bestämmelse kan inte anses upp-
fylla direktivets minimistandard. Bestämmelsen i 7 kap. 4 § lagen om
börs- och clearingverksamhet bör därför kompletteras. Som utvecklats
ovan framstår det som mest lämpligt att regeringen eller, efter vidare-
delegation, Finansinspektionen utformar även de föreskrifter om villkoren
för informationsskyldigheten för handeln vid en auktoriserad marknad-
splats som behövs för en anpassning till direktivets krav.

128

5.8 Hemlandstillsyn

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: En i Sverige etablerad filial till ett värde-
pappersföretag som är auktoriserat i ett annat EES-land står i första
hand under tillsyn av myndighet i hemlandet.

Finansinspektionen ges sådana tillsynsbefogenheter som behövs för
kontroll av att den verksamhet som värdepappersföretag auk-
toriserade i ett annat EES-land utövar i Sverige bedrivs i sunda
former. Om missförhållanden konstateras skall inspektionen samråda
med hemlandsmyndigheten och vid behov självständigt ingripa mot
verksamheten.

Hemlandsmyndigheten för ett värdepappersföretag auktoriserat i
ett annat EES-land får inom ramen för sina tillsynsbefogenheter, och
efter anmälan till Finansinspektionen, företa inspektion på platsen av
en i Sverige etablerad filial. Den utländska myndigheten kan också
begära att en sådan undersökning utförs av inspektionen eller av re-
visorer eller andra sakkunniga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen lämnar förslaget väsentligen
utan erinran. Enligt inspektionens uppfattning krävs dock ändringar av 8
kap. 5 § sekretesslagen för att beträffande uppgifter som erhållits från
utländsk myndighet bevara den sekretess som gäller hos den utländska
myndigheten. Inspektionen anför vidare att det torde vara endast
Konsumentombudsmannen som skall agera i fall av ovederhäftig reklam
vid gränsöverskridande verksamhet. Konsumentverket påpekar beträffande
gränsöverskridande handel med värdepapper att utöver ovederhäftig
reklam Konsumentverket, och i sista hand Konsumentombudsmannen,
också kan ingripa mot marknadsföring som saknar för konsumenten
viktig information. Riksskatteverket, som hänvisar till vad verket framfört
beträffande Redovisningskommitténs delbetänkande SOU 1994:17 del I,
anser att nuvarande regler om särskild årsredovisning för filialer till EES-
företag i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., är bättre ur
skattekontrollsynpunkt än de föreslagna. Svenska Fondhandlareföreningen
betonar att det för värdepappersmarknadens funktion är viktigt att
motpartsriskema kan begränsas. Föreningen framhåller i detta samman-
hang betydelsen av den externa tillsynen och av att samarbetet och
samordningen mellan tillsynsmyndigheterna i de olika berörda länderna
fungerar väl.

129

Prop. 1994/95:50

EES-avtalet:

Fördelningen av tillsynen

Enligt artikel 8.3 i investeringstjänstedirektivet skall ansvaret för tillsyn
över värdepappersföretag, inkl, den verksamhet som företagen med stöd
av hemlandsauktorisation driver i andra länder, väsentligen åvila myndig-
heterna i det land där resp, företag är auktoriserat.

Enligt artikel 23.3 i direktivet skall de behöriga myndigheterna i olika
berörda stater verka i nära samarbete i tillsynen av värdepappersföretag.
I artikeln föreskrivs att myndigheterna skall förse varandra med all den
information om ledningen och ägarförhållandena i värdepappersföretaget
som behövs för underlättande av tillsynen och för kontroll av att auk-
torisationsvillkoren uppfylls. Enligt artikel 25 i direktivet skall strikt
sekretess gälla för förtrolig information som erhållits inom ramen för
tillsynsmyndigheternas verksamhet. Sekretessen skall dock inte hindra
sådant informationsutbyte mellan myndigheter som är föreskrivet i direk-
tiv som gäller för värdepappersföretag.

En förutsättning för att det föreskrivna myndighetssamarbetet skall
kunna fungera väl är att även värdlandsmyndighetema har rätt och skyl-
dighet att skaffa sig insyn i filialer och i övrigt övervaka verksamhet som
bedrivs inom det egna landet. I artikel 19.1 i direktivet anges uttryckligen
att ett värdland för statistiska ändamål får föreskriva skyldighet för värde-
pappersföretag med filial i landet att lämna periodiska rapporter om
verksamheten där.

Möjligheter till ingripanden

Reglerna om hemlandstillsyn innebär inte att värdlandets lagar saknar
tillämpning på värdepappersföretag som verkar med stöd av auktorisation
i annat land. Som nämnts tidigare (avsnitt 5.4) skall en värdlandsmyn-
dighet, innan filialverksamhet inleds, ha viss tid på sig att ange under
vilka villkor som verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall, som
det heter i artikel 17.4, vara motiverade av hänsyn till det allmänna
bästa. Värdlandsmyndigheten skall enligt samma bestämmelse ha rätt att
förbereda tillsyn i enlighet med reglerna i artikel 19.

Artikel 19 ger värdlandsmyndigheter rätt att ingripa mot utländska
värdepappersföretag som överträder föreskrifter som utfärdats i värd-
landet. Föreskrifterna måste då naturligtvis vara utfärdade inom ramen
för de befogenheter som värdlandsmyndighetema har beträffande tillsynen
över utländska företag enligt direktivet. Ingripande kan ske både mot de
företag som driver verksamhet genom filial och mot dem som driver
verksamhet direkt från hemlandet. Vid ingripanden skall värdlandsmyn-
digheten följa en viss procedur.

Det i artikel 19 anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten
i första hand skall förelägga det felande företaget att vidta rättelse. Om

130

föreläggandet inte följs skall myndigheten underrätta behörig hemlands- Prop. 1994/95:50
myndighet som har att ingripa mot företaget. Om missförhållandena inte
upphör, trots att hemlandsmyndigheten vidtagit åtgärder eller till följd av
att ett ändamålsenligt ingripande inte kan ske i hemlandet, får värdlands-
myndighetema självständigt vidta de åtgärder som behövs för att fortsatta
överträdelser skall förhindras. Vid behov får myndigheterna då hindra det
tredskande företaget att göra nya åtaganden i värdlandet. I brådskande
fall får värdlandsmyndighetema ingripa direkt, utan föregående samråd
med hemlandet. Om auktorisationen återkallas i hemlandet skall under-
rättelse ske till värdlandsmyndighetema, som är skyldiga att agera för att
företaget inte skall göra ytterligare åtaganden.

Enligt artikel 24.1 i direktivet skall hemlandstillsynen bl.a. innefatta
rätt för vederbörande myndighet att, självständigt eller med anlitande av
särskilt utsedda personer, företa inspektion på platsen av filialer etab-
lerade i andra länder. Värdlandet skall ge en sådan rätt åt hemlands-
myndighetema sedan dessa underrättat behöriga värdlandsmyndigheter om
sin avsikt. Myndigheten i det andra landet kan enligt punkten 2 i stället
begära att värdlandsmyndigheten skall utföra en sådan undersökning eller
tillåta revisorer eller andra sakkunniga att göra det. Värdlandsmyndig-
hetema skall, för fullgörande av det tillsynsansvar som direktivet medger,
även för egen del ha befogenhet att företa inspektion av filialer som
etablerats av utländska värdepappersföretag.

Redovisningsregler

I EES-avtalet ingår ett direktiv om skyldigheter angående offentliggöran-
de av årsredovisningshandlingar för i en medlemsstat inrättade filialer till
kreditinstitut och finansiella institut med huvudkontor i en annan med-
lemsstat (89/117/EEG). Enligt direktivet skall som huvudregel gälla att
filialer till institut med huvudkontor i andra medlemsländer inte av värd-
landet får åläggas att avlämna särskilt årsbokslut för filialverksamheten.
Denna huvudregel har dock i stora delar satts ur spel, genom att värd-
länderna har getts rätt att tills vidare kräva en tämligen omfattande sär-
redovisning av filialerna. Ett värdland kan, trots huvudregeln i filial-
redovisningsdirektivet, ställa krav på så gott som fullständiga balans- och
resultaträkningar för filialverksamheten.

Enligt direktivet skall filialerna dämtöver i resp, värdland offentliggöra
fullständiga räkenskaper för hela institutet i form av årsbokslut, koncern-
redovisning, förvaltningsberättelse, koncemförvaltningsberättelse samt
revisionsberättelse över årsbokslut och koncernredovisning.

Om ett värdland utnyttjar möjligheterna att kräva särredovisning av
filialer skall redovisade uppgifter kontrolleras av revisorer i värdlandet.

Enligt filialredovisningsdirektivet skall redovisningshandlingar vara
upprättade i överensstämmelse med direktivet om årsbokslut och samman-
ställd redovisning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG),
vilket i sin tur kompletterar bestämmelser i dels fjärde bolagsdirektivet
om årsbokslut i vissa typer av bolag (78/660/EEG), dels sjunde bolags-

131

9 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

direktivet om sammanställd redovisning (83/349/EEG). Samtliga dessa Prop. 1994/95:50
direktiv ingår i EES-avtalet och är avsedda att vara införlivade med
svensk rätt när de nya reglerna om etableringsfrihet för värdepappersföre-
tag från EES-området skall träda i kraft.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänt om fördelningen av tillsynen

Även om det inte i direktivet sägs klart ut måste bestämmelserna om hem-
landstillsyn förstås så att inte endast den egentliga tillsynen utan även
vissa delar av hemlandets relevanta lagstiftning blir gällande för före-
tagens utlandsverksamhet. Det blir därför av vikt att i samband med ett
svenskt införlivande av direktivet göra en bedömning av i vad mån det
svenska regelverket kan göras tillämpligt på utländska företag som driver
verksamhet i Sverige.

Vad först gäller verksamhet som utövas oberoende av etablering ligger
det i sakens natur att sådan gränsöverskridande verksamhet i allt väsent-
ligt faller under hemlandets lagar. Det utländska företagets aktivitet i
Sverige manifesterar sig främst genom marknadsföringsåtgärder. I den
mån ett utomlands stationerat företag erbjuder sina tjänster i Sverige
genom t.ex. ovederhäftig reklam måste det finnas möjligheter att ingripa
mot verksamheten. I förarbetena till motsvarande lagstiftning för banker
och kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89 s. 129) har det föredragande
statsrådet utgått från att ingripanden skall kunna ske både av Finans-
inspektionen med biträde av hemlandsmyndigheten och av Konsumentom-
budsmannen med stöd av marknadsföringslagen (1975:1418). Regeringen
delar denna uppfattning. Det kan inom näringsområden som är under-
kastade särskild reglering och tillsyn vara svårt att dra en skarp gräns
mellan vad som enbart är att anse som otillbörlig marknadsföring och vad
som också är att betrakta som överträdelse av de särskilda rörelse- och
verksamhetsregler som gäller för företagen i fråga. Det framstår som
lämpligt att de berörda myndigheterna i nu aktuella fall samarbetar för att
uppnå bästa möjliga resultat. I många fall torde marknadsföringsåtgärder
som står i strid med svenska regler vara otillåtna också enligt hemlandets
lagstiftning. Det kan då vara effektivare med ett samarbete mellan de
berörda tillsynsmyndigheterna än ett förfarande i Marknadsdomstolen.
Som Konsumentverket påpekat skall det givetvis vara möjligt att ingripa
också mot reklam eller andra marknadsföringsåtgärder som framstår som
ovederhäftiga på den grunden att för konsumenten viktig information
saknas.

Svensk lags tillämplighet på verksamhet som utgår från här etablerade
filialer har såvitt gäller värdepappersföretag varit tydligt markerad. När
lagen om värdepappersrörelse infördes angavs uttryckligen i de särskilda
paragraferna vilka bestämmelser som gällde även filialer till utländska
företag. I nuvarande 2 kap. 7 § sägs vidare att bestämmelserna i lagen

132

(1992:160) om utländska filialer m.m. i tillämpliga delar gäller för verk- Prop. 1994/95:50
samhet i filialer till utländska företag.

Det finns skäl att nu anlägga ett delvis annorlunda synsätt såvitt gäller
de svenska rörelsereglemas tillämplighet på filialer till utländska värde-
pappersföretag. Det som kännetecknar en filial är att den utgör en integ-
rerad del av ett företag. Det säger sig självt att det i första hand är
lagstiftningen i det land där företaget har sitt legala hemvist som sätter
gränserna för vad utomlands etablerade filialer får ägna sig åt. Regler
som i ett visst land har ställts upp med syfte att trygga exempelvis ett
företags finansiella stabilitet kan inte få avsedd verkan, om de inte
upprätthålls av företaget som helhet. Av detta skäl har behöriga tillsyns-
organ i hemlandet ett legitimt intresse av att effektivt kunna övervaka
verksamheten i utlandsfilialer. För EG-rättens del har detta intresse
kommit till uttryck i investeringstjänstedirektivets bestämmelser om
hemlandskontroll och om skyldighet för värdländer att begränsa en filials
handlingsutrymme till vad som gäller enligt hemlandsauktorisationen.

Å andra sidan gäller enligt direktivet ett krav på värdländer att tillåta
viss angiven verksamhet i filialer till utländska företag, även om verk-
samheten inte är tillåten för inhemska institut enligt den egna lagstift-
ningen. Denna ordning kan sägas innebära en utvidgning av hemlandets
jurisdiktion.

Principen om ömsesidigt godtagande av viss verksamhet genom filialer
eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från utlandet skulle i
högre eller lägre grad kunna sättas ur spel, om ett värdland ställde krav
på filialer till utlandsinstitut att i alla delar följa de regler som gäller för
värdlandets egna företag. En filials direkta utlandsanknytning gör det
också ofta mindre ändamålsenligt att tillämpa värdlandets lag.

Även i fråga om kapitaltäckning kommer hemlandets regler att gälla för
filialerna. Solvenskontrollen skall handhas av hemlandsmyndighetema.
EG-direktivens krav på harmonisering av medlemsstaternas normer för
kapitalbas och kapitalkrav innebär för övrigt att i stort sett samma regler
tillämpas inom hela EES.

Det som nu sagts om svenska resp, utländska reglers tillämplighet för
här verksamma filialer utgår från förhållandena inom EES. Emellertid får
gränsdragningen anses i huvudsak ha giltighet även för filialer till värde-
pappersföretag hemmahörande i tredje land. För att en sådan filial skall
få driva verksamhet i Sverige krävs särskilt tillstånd av svensk myndig-
het. Som förutsättning för tillstånd gäller att värdepappersföretaget står
under tillsyn i hemlandet och att regelverket där är likvärdigt med det
som gäller i Sverige, särskilt i fråga om kapitalkrav och verksamhetens
bedrivande. Under sådana förhållanden bör för dessa filialer gälla
hemlandets rörelseregler med i stort sett samma begränsningar som skall
gälla för filialer till värdepappersföretag från EES-länder.

Enligt EES-reglema gäller en skyldighet för Sverige att tillåta behöriga
myndigheter från andra EES-länder att inom ramen för sina tillsyns-
befogenheter företa inspektion på platsen av här i landet etablerade
filialer till värdepappersföretag från resp. land. Lagförslagen innehåller
sådana bestämmelser.

133

Redovisningsregler

Prop. 1994/95:50

Enligt de bestämmelser som nu föreslås flyttade från 2 kap. 7 § till
1 kap. 1 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse gäller för ut-
ländska värdepappersföretags verksamhet genom filial i Sverige lagen
(1992:160) om utländska filialer m.m. (filiallagen) i tillämpliga delar.
Hänvisningarna i lagen innebär att bl.a. bokföringsreglema i 11-14 §§
filiallagen blir tillämpliga för berörda företag. Enligt 11 § filiallagen skall
en filial ha en egen bokföring, som är skild från det utländska företagets
bokföring i övrigt. I 12 § föreskrivs att filialräkenskapema skall granskas
av auktoriserad eller godkänd revisor eller auktoriserat eller godkänt
revisionsbolag. Verkställande direktören för en filial skall, enligt 13 §,
varje år ge in filialredovisningshandlingar och revisionsberättelse samt,
därutöver, motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de
gjorts offentliga i företagets hemland. För filialens bokföring och revision
gäller i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av mot-
svarande slag.

Enligt 6 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse får regeringen eller
Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter om värdepappersinsti-
tutens löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning.

EES-avtalet innebär att de svenska redovisningsreglerna inte längre kan
upprätthållas fullt ut i fråga om filialer till värdepappersföretag från andra
EES-länder. Dels gäller ett åtagande att i fråga om redovisning av filial-
verksamhet godta utländska redovisningshandlingar. Dels kan det inte
ställas krav på fullständig särredovisning för filialerna. Det kan inte
undvikas att redovisningskraven på de i Sverige verksamma företagen till
viss del blir olikformiga. Olägenheterna blir dock inte särskilt stora. I
och med att Sverige med stöd av direktiv 89/117/EEG kan kräva in en
omfattande, särskild redovisning för filialverksamheten och att dessa upp-
gifter skall av svenska revisorer kontrolleras mot den fullständiga redo-
visning som det utländska institutet alltid är skyldigt att offentliggöra,
kommer det att bli möjligt att få den överblick över räkenskaperna som
behövs för att tillgodose bl.a. svenska intressen av skattekontroll.

Vad Riksskatteverket anfört i fråga om skyldighet att avge särskild
filialredovisning och behovet av god skattekontroll är beaktansvärt. Dessa
frågor är emellertid av övergripande karaktär och måste lösas gemensamt
för värdepappersföretag, kreditinstitut och försäkringsföretag. Slutligt
ställningstagande i dessa frågor bör därför tas i samband med utarbetan-
det av den nya redovisningslagstiftningen.

Informationsutbyte och sekretess

För att tillsynen över värdepappersföretag som verkar i olika länder skall
bli effektiv är det av största vikt att EES-avtalets regler om obligatoriskt
utbyte av information och fortlöpande samarbete mellan prövnings- och
tillsynsmyndigheter fungerar väl. Till en del kommer sådant utbyte av
information att ske enligt rutiner som i dag tillämpas EU-medlemsstatema

134

emellan. Beroende på sakens natur kommer myndighetskontaktema att i Prop. 1994/95:50
vissa fall vara mindre formaliserade. Det bedöms inte ändamålsenligt att
i lag ta in detaljerade föreskrifter om i vilka situationer och under vilka
förutsättningar Finansinspektionen skall förse tillsynsorgan i andra länder
— inom och utom EES — med uppgifter om i Sverige verksamma institut.

Sådana föreskrifter kan vid behov meddelas genom förordning.

Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av EES-
avtalet avser till stor del sådana uppgifter som åsyftas i 8 kap. 5 § första
stycket sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse gäller sekre-
tess i statlig myndighets verksamhet, som består i tillståndsgivning eller
tillsyn med avseende på bl.a. värdepappersmarknaden, för uppgifter om
dels affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet
avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, dels
ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens
verksamhet avser.

En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter
till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretess-
lagen. Uppgift som är sekretessbelagd enligt sekretesslagen får enligt be-
stämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig
organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift
därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle
få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndig-
hetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att
uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga
organisationen. Bestämmelsen ger således Finansinspektionen goda möj-
ligheter att i tillsynsarbetet lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga
utländska myndigheter.

Finansinspektionen har i sitt remissvar tagit upp frågan om sekretess
för uppgifter av förtrolig karaktär som inspektionen erhållit från en
utländsk tillsynsmyndighet. Enligt 8 kap. 5 § fjärde stycket sekretesslagen
gäller sekretess för uppgifter som erhållits enligt avtal härom med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, i den mån riksdagen
godkänt avtalet. Såväl EES-avtalet som tilläggsavtalet till detta, vilka
båda godkänts av riksdagen, är av denna karaktär. Stadgandet i sekre-
tesslagen torde därför vara tillämpligt på information som erhållits i
enlighet med ett direktiv som ingår i något av de nämnda avtalen,
givetvis dock endast i den utsträckning sekretess föreskrivs i direktivet.

135

5.9 Prövning av större ägares lämplighet

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för förvärv
av s.k. kvalificerade innehav av aktier i värdepappersbolag, som
motsvarar 10 % eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster
eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen
av företaget. Tillstånd krävs även beträffande förvärv som innebär
att den som redan har ett kvalificerat innehav ökar detta så att det
når upp till eller överskrider 20, 33 eller 50 % eller som innebär att
värdepappersbolaget får ställning av dotterföretag.

Inspektionen kan motsätta sig förvärvet, om lämpligheten hos för-
värvaren inte bedöms som tillfredsställande med hänsyn till behovet
av en sund och ansvarsfull ledning av bolaget. På samma grund kan
inspektionen ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav i ett
värdepappersbolag, bl.a. genom förbud att utöva rösträtt och, i sista
hand, föreläggande att avyttra aktierna.

Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar av dels
kvalificerade innehav, dels innehav som medför att innehavet går
ned under någon av de nämnda nivåerna.

I ärenden om ägarprövning skall sekretess gälla hos Finansin-
spektionen för uppgifter om enskildas ekonomiska eller personliga
förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men
om uppgifterna blir offentliga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. I
promemorian föreslås dock ingen särskild sekretessregel.

Remissinstanserna: Riksbanken framhåller i anslutning till förslaget
om ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning (avsnitt 9) det som
angeläget att ägarprövningen ges ett tydligare innehåll. Även Finansin-
spektionen anser att reglerna bör göras tydligare, såväl vad gäller
definitionen av kvalificerat innehav som i fråga om vem som i olika
situationer är skyldig att söka förvärvstillstånd resp, anmäla avyttring.
Enligt inspektionen bör det också tydliggöras hur sanktionerna är avsedda
att tillämpas för att skapa en bättre förståelse för sanktionsmedlen och hur
dessa skall tillämpas. Inspektionen föreslår slutligen att relevanta
bestämmelser i sekretesslagen ses över, eftersom uppgifter som in-
spektionen erhåller i här diskuterade ärenden är av känslig natur. Svenska
Fondhandlareföreningen har inget att erinra mot den föreslagna ordningen
för ägarprövning, men anser med hänsyn till rättssäkerheten det viktigt
att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet görs ansträngningar för att lägga
fast så objektiva kriterier för prövningen som möjligt.

EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt föreskrivs i artikel 4 i
investeringstjänstedirektivet att auktorisation för ett värdepappersföretag
inte får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka
ägare, fysiska eller juridiska personer, som har kvalificerade innehav i
företaget. Storleken av sådana kvalificerade innehav skall också uppges.

136

Myndigheten skall vägra auktorisation om den, med hänsyn till behovet Prop. 1994/95:50
av en sund och ansvarsfull ledning av företaget, bedömer att lämpligheten
hos sådana ägare inte är tillfredsställande. Prövning av större ägares
lämplighet i samband med auktorisation behandlas i avsnitt 9.

Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett
företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller av
samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över
ledningen av företaget.

Enligt artikel 9.1 i investeringstjänstedirektivet skall det föreskrivas en
skyldighet för varje fysisk eller juridisk person, som avser att förvärva
ett kvalificerat innehav i ett värdepappersföretag, att underrätta behöriga
myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. En sådan under-
rättelse skall lämnas även av den som avser att öka ett kvalificerat inne-
hav så att hans andel av kapitalet eller rösterna kommer att nå upp till
eller överskrida 20, 33 eller 50 %, eller så att värdepappersföretaget
kommer att få ställning av dotterföretag.

Om förvärvaren av ett kvalificerat innehav är ett värdepappersföretag
som är auktoriserat i en annan medlemsstat, skall — enligt artikel 9.2 —
den myndighet som tar emot anmälan samråda med myndigheten i den
andra medlemsstaten, när det företag som förvärvet gäller därigenom får
ställning av dotterföretag. Under samma förutsättning skall myndighets-
samråd äga rum när förvärvaren är moderföretag till ett värdepappers-
företag som är auktoriserat i en annan medlemsstat.

När en myndighet fått en anmälan om ett tilltänkt förvärv, skall den
enligt artikel 9.1 andra stycket ha möjlighet att inom en tid av tre
månader motsätta sig förvärvet. Detta skall ske om förvärvaren bedöms
vara olämplig. Endast i det fall obligatoriskt myndighetssamråd skall ske
får tremånadersfristen förlängas. Om myndigheten beslutar att inte
motsätta sig förvärvet får den föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet
skall ha genomförts.

Enligt artikel 9.3 skall anmälan göras även av fysiska och juridiska
personer som avser att avyttra — direkt eller indirekt — ett kvalificerat
innehav i ett värdepappersföretag. Också i det fall en avyttring innebär
att ett kvalificerat innehav minskas i sådan utsträckning att andelen av
kapitalet eller rösterna går ned under 20, 33 eller 50 %, eller så att
värdepappersföretaget förlorar sin ställning av dotterföretag, skall an-
mälan ske.

En skyldighet att underrätta behöriga myndigheter åligger enligt artikel
9.4 värdepappersföretag som, i samband med bolagsstämma eller på
annat sätt, får kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagts.
Värdepappersföretagen skall också löpande, minst en gång om året,
underrätta myndigheterna om vilka personer som har kvalificerade inne-
hav i företaget och om storleken på sådana innehav.

Enligt artikel 9.5 har behöriga myndigheter en skyldighet att ingripa
mot ägare med kvalificerade innehav, när de utövar sitt inflytande på ett
sätt som är ägnat att motverka en sund och ansvarsfull ledning av värde-
pappersföretaget. Sådana ingripanden skall kunna ske exempelvis i form
av förelägganden, sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande

137

ledningen samt genom upphävandet av rösträtt som är knuten till inne- Prop. 1994/95:50
havet. Åtgärder av samma slag skall kunna vidtas gentemot den som
underlåter att lämna föreskrivna underrättelser om förvärv. Om ett för-
värv genomförs i strid med myndighetens beslut skall det — oavsett vilka
ingripanden som sker i övrigt — förordnas att rösträtterna för innehavet
inte får utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller får
förklaras ogiltiga.

Skälen för regeringens förslag: Regler om prövning av lämpligheten
av större ägare i finansiella institut infördes inom EG först i fråga om
banker och andra kreditinstitut. Dessa regler finns i direktivet
89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och
andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinsti-
tut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG (andra banksamordnings-
direktivet). Bestämmelser om ägarprövning i enlighet med vad som
föreskrivs i detta direktiv har införts först i fråga om banker och därefter
också för kreditmarknadsbolag. Dessa bestämmelser finns nu i bankrörel-
selagen resp, lagen om kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89, bet.
1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och 1610).

Av bestämmelserna i investeringstjänstedirektivet följer att regler om
prövning av lämpligheten även hos större ägare i värdepappersbolag skall
införas i svensk rätt. Bestämmelser som uppfyller kraven enligt artikel 9
i investeringstjänstedirektivet bör därför tas in i lagen om värdepappers-
rörelse. Eftersom ägarprövningen är en del av den tillsyn som Finans-
inspektionen skall utöva är det lämpligt att bestämmelserna tas in i kapitel
6 i lagen. Reglerna om ägarprövning i investeringstjänstedirektivet har
utformats efter förebild av reglerna i det andra banksamordnings-
direktivet. Detta och sakliga skäl i övrigt talar för att motsvarande regler
även i Sverige ges en enhetlig utformning. Utgångspunkten bör därför
vara att reglerna i värdepappersrörelselagen skall utformas med reglerna
i bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen som förebild.

Flera remissinstanser har betonat vikten av att reglerna om ägarpröv-
ning har ett tydligt innehåll. Regeringen instämmer i att reglerna om
ägarprövning bör göras så tydliga som möjligt. Detta är betydelsefullt i
första hand av rättssäkerhetsskäl men också för att underlätta till-
ämpningen hos Finansinspektionen. Det bör dock redan inledningsvis
anges att det inte torde vara möjligt att i lagtext slå fast uttömmande
regler i fråga om en prövning som i sista hand måste få en diskretionär
karaktär. Reglernas utformning i olika avseenden kommenteras i det
följande.

I enlighet med de överväganden som gjorts beträffande banker och kre-
ditmarknadsbolag får det anses vara lämpligare att ha ett renodlat an-
söknings- och tillståndsförfarande än en ordning innebärande att en för-
värvare i förväg anmäler ett förvärv. I båda fallen ankommer det på
Finansinspektionen att pröva om det planerade förvärvet är godtagbart.
För tydlighets skull bör inspektionens ställningstagande alltid komma till
uttryck i ett explicit beslut. En förvärvare bör i förväg ansöka om till-
stånd hos inspektionen till ett förvärv som innebär att hans innehav

138

kommer att bli ett kvalificerat innehav eller kommer att överskrida något Prop. 1994/95:50
av de nämnda gränsvärdena.

Finansinspektionen har i sitt remissvar efterlyst klarlägganden bl.a. i
fråga om den närmare innebörden av begreppet "kvalificerat innehav".
Inledningsvis bör härvid anmärkas att definitionen av kvalificerat innehav
oförändrad hämtats från investeringstjänstedirektivet. Auktoritativa
uttalanden om tolkningen bör därför göras med viss försiktighet. Vissa
grundläggande frågor kan dock även med beaktande av detta besvaras.

Med indirekt innehav torde således avses ett innehav genom någon
annan person — juridisk eller fysisk — som i praktiken ger den indirekte
innehavaren samma inflytande som hade följt med ett direkt ägande. Hit
hör i första hand förvärv genom en juridisk person i vilket den indirekte
förvärvaren utövar ett bestämmande inflytande. Som typexempel kan
nämnas förvärv genom ett eget helägt bolag. I fråga om innehav genom
en annan fysisk person torde ett indirekt innehav som huvudregel kunna
anses föreligga endast i fall som avses i 1 § lagen (1985:277) om vissa
bulvanförhållanden. Där anges att med bulvanförhållande avses att någon
(bulvanen) utåt framstår som ägare av viss egendom eller innehavare av
viss rättighet men i verkligheten innehar egendomen eller rättigheten
huvudsakligen för annans (huvudmannens) räkning. Så kan i vissa fall
antas vara fallet om ett ägande är uppdelat på flera medlemmar i samma
familj. För en sådan bedömning fordras dock självklart ytterligare
omständigheter som talar för att ett bulvanförhållande faktiskt skulle
föreligga. Utgångspunkten måste vara att den som är antecknad som
ägare faktiskt också är den verklige, direkte ägaren.

Vid indirekta förvärv och innehav åvilar tillstånds- resp, anmälnings-
plikten alltid den indirekte ägaren. Regeln skulle i annat fall förlora sin
betydelse. Det är ju endast den indirekte ägaren som med säkerhet kan
förutsättas ha kännedom om sitt samlade innehav. Beroende på storleken
av ett förvärv kan tillståndsplikt formellt föreligga även för den direkte
förvärvaren, t.ex. den indirekte ägarens bolag. Det framstår i ett sådant
fall som lämpligt att i en "gemensam" tillståndsansökan redovisa de
tilltänkta innehavsförhållandena i sin helhet.

Enligt regeringens förslag föreligger tillståndsplikt även för förvärv
som inte innebär att innehavet kommer att överstiga 10 % av kapitalet
eller rösterna, om förvärvet annars möjliggör ett väsentligt inflytande
över bolaget. Så kan vara fallet i bolag med i övrigt mycket spridda
aktier. Även ett innehav under den i lagen angivna gränsen kan i ett
sådant bolag vara tillräckligt för att i betydande utsträckning påverka
bolagets verksamhet. Också ett sådant mindre innehav skall då anses vara
kvalificerat. I vissa fall kan det givetvis vara svårt för en förvärvare av
ett innehav under lagens procentgräns att bedöma om förvärvet skall
anses som kvalificerat och således förenat med tillståndsplikt. En
förvärvare som är tveksam om ett förvärv medför ett kvalificerat innehav
kan emellertid alltid ansöka om tillstånd. I Finansinspektionens prövning
av en sådan ansökan ingår naturligen som ett första moment att avgöra
huruvida tillståndsplikt föreligger. Om så inte är fallet behöver någon

139

ytterligare prövning inte göras. En förvärvare kan också alltid vända sig Prop. 1994/95:50
till inspektionen för vägledning.

De sanktioner som föreslås i lagen torde kunna riktas såväl mot en
direkt som en indirekt ägare. En bulvan eller en juridisk person som
agerar för en olämplig persons räkning bör ju själv anses som olämplig.
Detta bör i princip gälla oberoende av hur det indirekta innehavet har
organiserats.

Syftet med bestämmelserna om lämplighetsprövning av större ägare är
att söka förhindra att en ägare får möjlighet att missbruka sin ställning
och sitt inflytande över värdepappersbolagets verksamhet på ett sådant
sätt att skyddet för kunderna riskeras eller allmänhetens förtroende för
värdepappersbolagets stabilitet äventyras. Detta intresse väger självklart
tungt mot intresset att inte tvångsmässigt ingripa i befogenheter som
följer med äganderätten till aktierna i ett värdepappersbolag. Inspektionen
skall enligt lagförslaget vägra tillstånd till ett förvärv om det kan antas att
den tilltänkte förvärvaren kommer att motverka en sund utveckling av
bolagets verksamhet. Endast grava missförhållanden (såsom t.ex. med-
delat näringsförbud) skall kunna diskvalificera förvärvaren.

Frågan om vilka kriterier som skall användas vid bedömningen av
huruvida en person är att anse som olämplig som ägare har behandlats i
förarbetena till de ovan nämnda reglerna för banker och kreditmarknads-
bolag. I författningskommentaren till den relevanta bestämmelsen i
bankrörelselagen, 7 kap. 11 §, har således lämnats en relativt utförlig
redovisning (prop. 1992/93:89 s. 195 ff). Enligt regeringens uppfattning
är vad som uttalats i detta sammanhang giltigt också i fråga om den
prövning som skall göras enligt värdepappersrörelselagen. Som angetts
ovan torde det emellertid ställa sig svårt att utöver detta i lagtext eller på
annat sätt precisera närmare vilka omständigheter som skall anses vara
av avgörande betydelse. En bedömning av huruvida en person skall anses
vara olämplig innebär — om prövningen skall fylla sina syften — alltid ett
visst inslag av skönsmässighet. Det kan således t.ex. vara aktuellt att ta
ställning till huruvida ett flertal, var för sig mindre allvarliga, omständig-
heter sammantaget skall anses innebära olämplighet. Det kan vidare inte
uteslutas att det kan finnas andra, vid lagtextens utformning, inte
förutsedda eller beaktade faktorer som ensamma bör föranleda att en
ägare skall anses som olämplig.

Finansinspektionen har i detta sammanhang tagit upp frågan om redan
misstanke om brott, att förundersökning inletts etc. skall kunna beaktas
vid prövningen eller om det skall krävas att det föreligger en lagakraft-
vunnen dom eller motsvarande. Av det som redan sagts om vilka faktorer
som kan få betydelse vid en prövning följer att dessa inte inskränker sig
till förfaranden som utgör brott i straffrättslig mening. Det föreligger
därför inte skäl att utesluta från beaktande handlingar och förfaranden
som framstår som belastande endast därför att de senare kan befinnas
också vara brottsliga. Å andra sidan torde inte enbart misstanke om brott
i sig vara tillräcklig grund. Om den inledda utredningen gäller huruvida
personen i fråga faktiskt handlat på ett visst sätt och inte enbart hur detta
handlande i så fall skall bedömas straffrättsligt, torde det i allmänhet

140

finnas skäl att avvakta den slutliga utgången i bevisfrågan. Bedömningen
blir svårare i fall där det som gör en handling klandervärd eller osund
resp, brottslig sammanfaller eller ligger nära varandra. Så kan t.ex. vara
fallet vid vissa insiderbrott. Även i sådana fall torde försiktighet vara
påkallad intill dess brottsmisstanken prövats slutligt. I principiellt
avseende torde den nu aktuella lämplighetsprövningen inte skilja sig från
andra bedömningar som det åligger Finansinspektionen att göra. Som
exempel kan nämnas kravet i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse
på att värdepappersrörelse skall bedrivas så den kan anses sund. Såvitt
gäller rättssäkerhetsaspektema bör också erinras om möjligheten att få
Finansinspektionens beslut i hithörande frågor prövade av domstol.

Samma bedömning av lämpligheten som ägare bör göras oavsett vid
vilken tidpunkt prövningen sker, före förvärvet eller under aktieägandets
bestånd. Om det, efter det att förvärvstillstånd getts, inträffar en om-
ständighet, såsom att ägaren drabbas av näringsförbud eller döms för ett
i detta sammanhang allvarligt brott, kan det finnas skäl för Finans-
inspektionen att ingripa t.ex. genom att förhindra att aktierna företräds
vid bolagsstämma. Det bör därför framgå av lagtexten att inspektionen
får ingripa även när den som redan är ägare till ett kvalificerat innehav
av aktier kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som mot-
verkar en sund utveckling av värdepappersbolaget.

I fråga om Finansinspektionens möjligheter att inhämta upplysningar
från andra myndigheter för sin ägarprövning görs följande bedömning.
Eftersom endast allvarliga missförhållanden skall kunna medföra att en
förvärvare av aktier i ett värdepappersbolag inte godkänns som ägare kan
det inte förutses att uppgifter från många myndigheter kommer att behöva
inhämtas av Finansinspektionen. Utdrag från kriminalregistret och möj-
ligen centrala person- och belastningsregistret (PBR) hos Rikspolisstyrel-
sen samt från näringsförbudsregistret kan bli aktuella. Rätt för Finans-
inspektionen att inhämta uppgifter från kriminalregistret och PBR kan
åstadkommas genom förordningsändringar. Uppgifter från näringsför-
budsregistret återfinns bl.a. i aktiebolagsregistret, bankregistret och
försäkringsregistret. Något större behov av en allmän sekretessbrytande
bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att inhämta uppgifter från
andra myndigheter synes därmed inte finnas. Det föreslås därför inte nu
någon sådan bestämmelse.

Bestämmelserna om ägarprövning vid förvärv av kvalificerade innehav
i redan etablerade värdepappersbolag kommer med den utformning som
har redovisats ovan att överensstämma med vad som gäller för banker
och kreditmarknadsbolag. I avsnitt 9 föreslås uttryckliga regler om
ägarprövning i samband med ansökan om auktorisation av ett värde-
pappersbolag. Också dessa regler blir enhetliga för alla de nu berörda
slagen av företag.

Givetvis bör också reglerna om sekretess för uppgifter som har
inhämtats i samband med ägarprövning vara enhetliga oavsett enligt
vilken lag prövningen sker. Finansinspektionen har i sitt remissvar tagit
upp frågan om sekretess för uppgifter av känslig natur som inspektionen
erhåller i ärenden av nu aktuellt slag. För ägarprövning enligt bankrörel-

Prop. 1994/95:50

141

selagen och lagen om kreditmarknadsbolag finns i 8 kap. 5 § andra Prop. 1994/95:50
stycket sekretesslagen regler om sekretess i vissa fall för uppgifter om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Detta stadgandes
tillämpningsområde bör utvidgas så att samma sekretesskydd kommer att
gälla vid prövning enligt reglerna i värdepappersrörelselagen.

5.10 Rätt till domstolsprövning av vissa
förvaltningsbeslut

Regeringens förslag: Om ett beslut angående auktorisation av ett
värdepappersbolag inte har fattats inom sex månader från det att en
fullständig ansökan gavs in, eller om en sådan underrättelse som
krävs för filialetablering i ett annat EES-land inte har avsänts inom
tre månader från anmälan till Finansinspektionen, har sökanden rätt
att begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls.
Har beslutet inte meddelats eller underrättelsen inte avsänts inom
viss tid efter det att domstolen avgett en sådan förklaring, skall det
anses som att ansökan har avslagits.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping anför att doms-
tolsprövning av "uteblivna" beslut är en relativt ny företeelse i svensk
förvaltningsrätt som innebär att domstolen har att bedöma myndighetens
handläggning av enskilda ärenden, att det i Sverige sedan lång tid ålegat
Riksdagens ombudsmän (JO) att göra sådana bedömningar och att det kan
antas att förslaget medför att domstolens och JO:s mandat kommer att
sammanfalla på aktuella områden, eventuellt med konflikter som följd.
Kammarrätten anser att denna fråga, liksom huruvida förslaget kräver
ändringar eller förtydliganden i bl.a. förvaltningslagen (1986:223), bör
utredas närmare. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

EES-avtalet: Enligt artikel 26 i investeringstjänstedirektivet skall myn-
dighetsbeslut som fattats med stöd av lagar och andra författningar, som
utfärdats i enlighet med direktivet, kunna göras till föremål för prövning
av domstol. Detsamma skall gälla då inget beslut har fattats inom sex
månader från det att en auktorisationsansökan som innehåller alla nödvän-
diga uppgifter har getts in.

Som nämnts i föregående avsnitt skall ett värdepappersföretag aukto-
riserat i ett EES-land ha rätt att etablera filial i andra EES-länder. Den
procedur som då skall iakttas beskrivs i artikel 17 och innebär att
företaget anmäler sitt önskemål till hemlandsmyndigheten, som i sin tur
underrättar behörig myndighet i det tilltänkta värdlandet. Om hemlands-
myndigheten vägrar att underrätta värdlandsmyndigheten, skall skälen för
detta lämnas till det sökande företaget inom tre månader från det att före-
taget gett in alla nödvändiga uppgifter i ärendet. En vägran att översända
underrättelse till värdlandsmyndigheten eller en underlåtenhet att lämna

142

besked till sökanden inom tremånadersperioden skall enligt artikel 17.3 Prop. 1994/95:50
kunna göras till föremål för domstolsprövning.

I det föregående (avsnitt 5.8) har redogjorts för de möjligheter som
värdlandsmyndigheter har att ingripa mot filialer till värdepappersföretag
från andra EES-länder. Sådana ingripanden skall normalt, enligt artikel
19.7 i direktivet, kunna göras till föremål för domstolsprövning.

Skälen för regeringens förslag: Sådana beslut som avses i de nu
nämnda direktivreglema meddelas i Sverige av Finansinspektionen.
Finansinspektionen har även behörighet att meddela beslut i olika
tillsynsangelägenheter, såväl vad gäller värdepappersinstitut som andra
typer av finansiella institut. Beslut som Finansinspektionen fattat i
ärenden om tillsyn av värdepappersinstitut kan enligt 7 kap. 1 § andra
stycket lagen om värdepappersrörelse överklagas hos kammarrätten. De
i investeringstjänstedirektivet uppställda kraven på möjlighet till
domstolsprövning av meddelade beslut är således uppfyllda. Det kan
anmärkas att det i propositionen 1994/95:27 om fortsatt reformering av
instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna föreslagits
att beslut av Finansinspektionen som enligt värdepappersrörelselagens nu
gällande regler överklagas till kammarrätten, med vissa undantag i stället
skall prövas av länsrätt som första instans.

Den i direktivet föreskrivna ordningen att även ett uteblivet beslut i
vissa fall skulle kunna föranleda domstolsprövning saknar såvitt gäller
värdepappersrörelse motsvarighet i gällande svensk rätt. Sådana regler
har emellertid nyligen införts i fråga om banker och kreditmarknadsbolag
(prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613
och 1992:1610). Reglerna, som bygger på EG:s andra banksamordnings-
direktiv (89/646/EEG), trädde i kraft den 1 januari 1994.

Utformningen av reglerna för banker och kreditmarknadsbolag har ut-
förligt motiverats i förarbetena (prop. 1992/93:89 s. 136-140). Här
lämnas endast en kortfattad redogörelse för reglernas innehåll och skälen
för de lösningar som har valts.

När det är fråga om talan som avser ett uteblivet beslut är det befogat
att fråga sig vad domstolen egentligen skall ta ställning till. Det har
bedömts knappast vara ändamålsenligt att en förvaltningsdomstol skall
överta en auktorisationsansökan i dess helhet från en senfärdig myndighet
och i dess ställe göra en materiell prövning av alla föreliggande omstän-
digheter. I stället har valts en ordning som framtvingar att den berörda
myndigheten verkligen gör en prövning och fattar ett uttryckligt beslut.

Detta har ansetts bäst kunna uppnås genom att sökanden får rätt att
begära domstolens förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Har dom-
stolen väl anslutit sig till sökandens uppfattning och avgett en sådan
förklaring finns det inte längre något giltigt försvar för myndigheten att
ytterligare dröja med beslutet. Domstolen skall således i första hand
endast pröva om ärendet är färdigt för avgörande, om samtliga handlingar
och uppgifter som behövs som underlag för beslutet har lämnats till
myndigheten och om, i förekommande fall, alla nödvändiga samrådsför-
faranden har iakttagits. För prövning av en ansökan om auktorisation
gäller en tidsfrist om sex månader. I fråga om ansökan om filialetablering

143

är motsvarande tid tre månader. Sökanden får en ovillkorlig rätt att vända Prop. 1994/95:50
sig till domstol när den föreskrivna tiden om sex resp, tre månader har
gått från det att en fullständig ansökan gavs in. Finner domstolen att
ärendet inte är färdigt för avgörande och att detta förhållande inte kan
lastas myndigheten, kan sökanden när som helst begära en ny förklaring
om onödigt uppehållande. När domstolen väl har kommit fram till att
ärendet är klart för avgörande börjar en ny period om sex resp, tre
månader löpa. Föreligger det vid utgången av denna frist fortfarande
inget beslut, skall det anses som att ett avslagsbeslut meddelats samma
dag. I denna situation tillämpas de ordinarie reglerna om överklagande.
Det har antagits att denna utväg inte skulle behöva tillgripas annat än i
utomordentligt sällsynta fall.

Bestämmelserna om rätt till domstolsprövning i det andra banksamord-
ningdirektivet är likalydande med motsvarande regler i investerings-
tjänstedirektivet. Motivet för detta torde — förutom överensstämmande
sakliga bevekelsegrunder — vara en strävan att i de avseenden där det är
möjligt och lämpligt skapa enhetliga regler för olika slag av finansiella
företag. Samma skäl talar för att även i Sverige ha enhetliga regler i
dessa avseenden oberoende av om prövningen skall ske enligt bankrörel-
selagen, kreditmarknadsbolagslagen eller värdepappersrörelselagen.
Regler om domstolsprövning vid uteblivna beslut — som stämmer överens
med dem i lagstiftningen för banker och kreditmarknadsbolag — bör
därför tas in i lagen om värdepappersrörelse.

Kammarrättens i Jönköping påpekande att de föreslagna reglerna
medför att området för domstolens och JO:s prövning i ett visst fall kan
komma att sammanfalla är i och för sig korrekt. Detta är emellertid inte
något unikt förhållande. Motsvarande torde gälla även i många andra fall,
t.ex. då talan mot ett beslut av en myndighet eller domstol grundas på
påstått felaktig handläggning. Detta synes inte ha gett upphov till några
allvarligare problem. Med hänsyn till att JO:s resp, en domstols
granskning har olika rättsföljder och ändamål torde några konflikter
normalt inte heller uppstå.

Kammarrätten har vidare uttalat att frågan huruvida förslagen kräver
ändringar eller förtydliganden i bl.a. förvaltningslagen bör utredas
närmare. I vilka avseenden justeringar skulle kunna behövas berörs dock
inte. Såvitt gäller förvaltningslagen aktualiseras i första hand reglerna om
överklagande, vilka bygger på att ett beslut faktiskt har fattats. I 3 §
förvaltningslagen stadgas emellertid att om en annan lag eller förordning
innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, gäller
den bestämmelsen. Denna paragraf torde vara tillämplig för det fall de
nu föreslagna reglerna skulle komma i konflikt med förvaltningslagens
bestämmelser. Enligt regeringens mening erfordras därför inte nu några
justeringar i förvaltningslagen. Inte heller i övrigt synes det föreligga
något uttalat behov av lagändringar. Skulle de nya reglerna visa sig
medföra tillämpningsproblem får frågan om ytterligare anpassningar tas
upp på nytt. En sådan översyn bör i så fall avse även motsvarande regler
för banker och kreditmarknadsbolag.

144

Enligt bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag skall frågor Prop. 1994/95:50
om onödigt uppehållande prövas av kammarrätten. I den ovan nämnda
propositionen om ändrad instansordning m.m. föreslås ingen ändring
härvidlag. Även enligt värdepappersrörelselagen bör därför prövningen
ske i kammarrätten.

5.11 Aktier i moderbolag som är försäkringsbolag

Regeringens förslag: Svenska värdepappersinstitut som är dotter-
bolag till ett försäkringsbolag tillåts att förvärva och som pant ta
emot aktier i moderbolaget under samma förutsättningar som gäller
för värdepappersinstitut som är dotterbolag till aktiebolag eller bank-
aktiebolag.

Promemorians förslag: I promemorian finns inget förslag som
möjliggör för värdepappersinstitut att som pant ta emot aktier i moderbo-
lag som är försäkringsbolag. Promemorians förslag överensstämmer i
övrigt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Försäkringsförbund anser att sakliga skäl
talar för att en motsvarande ändring görs även i 3 kap. 6 § andra stycket
värdepappersrörelselagen så att ett värdepappersbolag som är dotterbolag
till ett försäkringsbolag får ta emot aktier i moderbolag som pant i de fall
som avses i paragrafen. Övriga remissinstanser kommenterar inte
förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Ett aktiebolag får som huvudregel inte
förvärva egna aktier eller aktier i moderbolag. Detsamma gäller bank-
och försäkringsaktiebolag. Enligt 4 kap. 5 § värdepappersrörelselagen får
dock värdepappersbolag och svenska bankinstitut som har tillstånd att
driva verksamhet som anges i 1 kap. 3 § 3 eller 5, dvs. handel för egen
räkning och emissionsmedverkan, under vissa förutsättningar och i be-
gränsad omfattning förvärva sådana aktier för att underlätta rörelsen. Be-
stämmelsen är utformad som ett undantag från de principiella förvärvs-
förbud som för närvarande finns i 7 kap. 1 § aktiebolagslagen (fr.o.m.
den 1 januari 1995 7 kap. 2 §, se SFS 1994:802 och 804) och 6 kap. 9 §
bankaktiebolagslagen. Undantaget omfattar emellertid inte det motsvaran-
de förvärvsförbud som gäller för försäkringsaktiebolag enligt 6 kap. 9 §
försäkringsrörelselagen (1982:713). Också i 3 kap. 6 § värdepappers-
rörelselagen görs ett undantag från den nämnda bestämmelsen i aktiebo-
lagslagen. Det är här fråga om ett värdepappersbolags möjligheter att i
samband med kreditgivning ta emot egna aktier eller aktier i moderbolag
som pant. Genom undantagsregeln är detta tillåtet om de egna aktierna
eller moderbolagsaktiema ingår som en mindre del av de aktier som
lämnas som säkerhet för en kredit. Detsamma gäller enligt 6 kap. 9 §
bankaktiebolagslagen i fråga om banker. Inte heller i 3 kap. 6 § värde-
pappersrörelselagen görs något undantag från förbudet i 6 kap. 9 §

145

försäkringsrörelselagen. Detta innebär att ett svenskt värdepappersinstitut
kan förvärva och som pant ta emot aktier i ett moderbolag om detta är
ett aktiebolag eller ett bankaktiebolag, men inte om moderbolaget är ett
försäkringsaktiebolag. En sådan skillnad framstår som inkonsekvent. För-
klaringen till olikheterna torde vara att det när bestämmelserna tillkom
inte var möjligt för försäkringsbolag att ha dotterbolag som drev värde-
pappersrörelse. Sedan denna möjlighet öppnats (SFS 1991:1023, prop.
1990/91:154, 1990/91 :NU41, rskr. 1990/91:367) och sådana dotterbolag
faktiskt etablerats saknas emellertid skäl att särbehandla institut som ägs
av ett försäkringsbolag.

I promemorian föreslogs ändringar endast i fråga om förvärvsförbudet
i 4 kap. 5 § värdepappersrörelselagen. Som Försäkringsförbundet har
påpekat talar emellertid sakliga skäl för att också reglerna i 3 kap. 6 §
samma lag om mottagande av aktier som pant bör justeras på motsvaran-
de sätt.

Värdepappersrörelselagens regler om undantag i vissa fall från
förbuden att förvärva eller som pant ta emot aktier i moderbolag bör till
följd av de överväganden som redovisats ovan utvidgas till att omfatta
även förbudet i försäkringsrörelselagen. Reglerna i dessa avseenden blir
därmed enhetliga för samtliga svenska värdepappersinstitut oberoende av
ägarförhållandena.

Prop. 1994/95:50

146

6 Kapitalkrav m.m. för kreditinstitut
och värdepappersbolag

6.1 Bakgrund

Prop. 1994/95:50

Den svenska finansiella marknaden har under det senaste årtiondet
genomgått stora förändringar. En omfattande volymökning av handel med
finansiella instrument har ägt rum. Nya finansiella marknader för sprid-
ning av risker avseende aktier, räntor och valutor har vuxit fram för
alltmer förfinade finansiella instrument. Som en indikation på den ökade
aktiviteten på den svenska finansiella marknaden har andelen av den
finansiella tillgångsmassan av bruttonationalprodukten vuxit från omkring
476 % år 1983 till 645 % år 1993. Finansiella tillgångar består främst av
sedlar, banktillgodohavanden, obligationer, aktier, fondandelar och
försäkringssparande.

Diagram 1 Finansiella tillgångar som andel av BNP i löpande priser
respektive år 1980-1992

Kreditinstitutens intermediära roll i ekonomin har förändrats. Värdepap-
persmarknaden tillgodoser i ökande utsträckning ekonomins behov av
finansiella resurser. Samtidigt har de svenska kreditinstitutens icke-
traditionella verksamhet, såsom deltagande på derivatmarknader, ökat be-
tydligt under de senaste åren. Vidare har konkurrensförhållandet mellan
olika typer av finansiella institut skärpts vad gäller upp- och utlåning.
Detta har tvingat banker, andra kreditinstitut och värdepappersbolag att
anpassa sig till väsentligt ändrade verksamhetsbetingelser vilket medfört
att gränserna mellan de tjänster som erbjuds av dessa institut har blivit
alltmer suddiga. Även konkurrensen mellan kreditinstitut och försäkrings-
bolag i fråga om erbjudande av vissa finansiella tjänster har skärpts
väsentligt. I dag konkurrerar kreditinstitut och försäkringsbolag exempel-
vis om hushållens långtidsbundna sparande.

147

10 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

Ökad internationalisering

Prop. 1994/95:50

En annan väsentlig förändring som inträffat under 1980-talet är att den
svenska finansiella marknaden har blivit en integrerad del av de inter-
nationella finansiella marknaderna. Internationalisering och globalisering
av den svenska marknaden har, liksom i de flesta OECD-ländema, möj-
liggjorts genom avskaffandet av restriktioner för erbjudande av finansiella
tjänster över nationella gränser och genom utvecklingen av informations-
tekniken.

Sveriges handel med finansiella tjänster över nationella gränser har ökat
betydligt under 1980-talet. De svenska kreditinstitutens upplåning och
placering utomlands har ökat i snabbare takt än på hemmamarknaden.
Bostadsinstitut samt kreditmarknads- och värdepappersbolag har blivit
alltmer aktiva på de internationella marknaderna. Som ett tecken på de
svenska institutens beroende av utlandet kan nämnas att andelen av de
svenska bankernas skulder i utländsk valuta i förhållande till balans-
omslutningen har ökat från 20 % år 1983 till 40 % år 1993. Vidare har
bostadsinstituten sålt kronobligationer utomlands för sammanlagt
60 miljarder kronor. Denna försäljning har främst skett via Köpenhamn
och London. En annan indikation på den ökade internationaliseringen av
den svenska finansiella marknaden är att de svenska institutionella
placerarnas innehav av utländska värdepapper har ökat från 2 % år 1988
till 12 % år 1993 av det totala värdepappersinnehavet.

De utländska köpen av svenska värdepapper har ökat starkt under de
senaste åren. Omsättningen på i utlandet noterade svenska aktier har varit
större än omsättningen av dessa på Stockholms Fondbörs. Samtidigt har
som framgår av diagram 2 andelen av utländskt ägande på Stockholms
Fondbörs ökat från 8 % år 1983 till 23 % år 1993. Ett ökat utländskt
ägande bidrar till att underlätta svenska bolags anskaffning av riskkapital.
Samtidigt leder detta till att aktiekurserna på Stockholms Fondbörs blir
alltmer känsliga för utvecklingen i utlandet. Avvecklingen av valutaregle-
ringar har också öppnat möjligheter för svenska placerare att diversifiera
sina aktieportföljer genom köp av utländska aktier. Vid slutet av år 1993
motsvarade handeln med utländska aktier 35 % av de svenska placerarnas
samlade aktiehandel.

148

Diagram 2 Utländskt aktieägande på Stockholms Fondbörs 1983-1993 Prop. 1994/95:50

Utvecklingen på kredit- och värdepappersmarknadema

Den svenska kreditmarknaden har under det senaste årtiondet expanderat
kraftigt och nya räntebärande instrument har introducerats på marknaden.
I diagram 3 visas att kreditinstitutens totala kreditgivning i relation till
bruttonationalprodukten ökat från 75 % år 1980 till 130 % år 1993. En
av de viktigaste anledningarna till allmänhetens ökade skuldsättning under
1980-talet var avregleringen av kreditmarknaden i kombination med ett
skattesystem som gynnade skuldsättningen genom avdragsmöjligheter för
räntekostnader från inkomstskatten. Under de senaste två åren har kredit-
givningen till allmänheten minskat och dess andel av BNP sjunkit något.
Tidigare har bankerna stått för den största delen av kreditgivningen.
Under de senaste åren har emellertid bostadsinstitutens kreditgivning till
allmänheten ökat betydligt och dess andel av den totala utlåningen till
allmänheten uppgick under slutet av år 1993 till 60 %.

Diagram 3 Utlåning till allmänheten i % av BNP 1980-1993

Procent

149

Den svenska penningmarknaden har utvecklats explosionsartat. En stor Prop. 1994/95:50
mängd finansiella instrument har tillkommit på marknaden såsom stats-
skuldväxlar och statsobligationer, bostadsobligationer, kommunobligatio-
ner samt bank- och företagscertifikat. De dominerande instrumenten på
marknaden är statspapper och bostadsobligationer. En av de viktigaste an-
ledningarna till penningmarknadens uppkomst och tillväxt har varit stat-
ens behov av finansiella resurser för att finansiera budgetunderskott. En
annan väsentlig orsak är att slopandet av placeringsbegränsningar för
banker och försäkringsbolag i bostadspapper år 1985 tvingat bostadsin-
stituten att vända sig till marknaden för att skaffa sig kapital. Genom att
emittera räntebärande papper på penningmarknaden kan staten och bo-
stadsinstitut vända sig till andra placeringskategorier än banker och
försäkringsbolag.

Som framgår av diagram 4 har stocken av räntebärande värdepapper
växt kontinuerligt. Ökningen har skett på obligationsmarknaden medan
den utestående volymen penningmarknadsinstrument var lägre för perio-
den 1992-1993. Den mest märkbara förskjutningen vad gäller emittenter
är att bostadsinstitutens andel av den totala stocken steg från i genomsnitt
35 % under första hälften av 1980-talet till 54 % under början av 1990-
talet. Andelen av räntebärande värdepapper emitterade av banker, företag
och kommuner halverades under samma period. Dominerande placerare
på marknaden är försäkringsbolag och AP-fonden med en andel som mot-
svarar 45 % av den utestående stocken. Under det senaste året har en
förskjutning skett från innehav av kortfristiga räntebärande värdepapper
till långfristiga värdepapper.

Diagram 4 Utestående volym på penning- och obligationsmarknaden
1983-1993

Miljarder kronor

1500-1-----------------------------------------------------------

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

lllllllll Penningmarknad

Obligationsmarknad

150

Riksbankens avveckling av ränteregleringar har inneburit att räntenivåer Prop. 1994/95:50
bestäms av marknadens villkor, dvs. utbud och efterfrågan på räntebäran-
de instrument. Detta kan ge anledning till räntefluktuationer beroende på
den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och utomlands.
Detta innebär att aktörerna på de finansiella marknaderna är utsatta för
ränteförändringar, vilka kan innebära betydande ränterisker. I dag finns
möjligheter till en reducering av riskexponeringen genom bl.a. utnytt-
jande av derivatmarknader för räntebärande papper.

Utvecklingen på aktiemarknaden har fluktuerat kraftigt under 1980-talet
och böljan av 1990-talet. Efter slopandet av omsättningsskatten på aktier
i december 1991 har omsättningen ökat till de nivåer som rådde under
början av 1980-talet. Som framgår av diagram 5 har omsättningshastig-
heten stigit från 10 % år 1990 till i genomsnitt 40 % år 1993.

Det ökade utländska köpintresset för svenska aktier har också bidragit
till den positiva kursutvecklingen på Stockholms Fondbörs. De utländska
placerarnas nettoköp av svenska aktier uppgick åren 1992 och 1993 till
13 resp. 31 miljarder kronor. Bankernas och andra kreditinstituts möjlig-
heter att förvärva aktier har utvidgats under 1980-talet. Detta bedömdes
vara viktigt för att de svenska finansiella instituten skulle kunna hävda sig
mot utländska institut i en alltmer integrerad internationell finansiell
marknad.

Diagram 5 Omsättningshastighet på Stockholms Fondbörs 1983-1993

Utvecklingen på valutamarknaden

Globaliseringen av finansiella tjänster har lett till ett ökat kapitalflöde
mellan OECD-ländema, vilket har inneburit att omsättningen på de inter-
nationella valutamarknaderna, både på avista- och derivatmarknadema,
ökat i omfattning. Enligt en rapport från Baselkommittén uppskattades
den genomsnittliga globala dagliga omsättningen på valutamarknaderna

151

till 880 miljarder dollar under mitten av år 1992, vilket är en ökning med Prop. 1994/95:50
40 % sedan mitten av år 1989. Efter Riksbankens beslut att upphäva alla
återstående valutarestriktioner vid halvårsskiftet 1989 har de svenska
kreditinstitutens handel med valutor ökat betydligt både på avista- och
derivatmarknadema. Den genomsnittliga dagliga omsättningen på valuta-
marknaden har ökat från 51 miljarder kronor år 1989 till 82 miljarder
kronor år 1993.

Det Europeiska monetära systemet (EMS) har uppvisat en hög grad av
växelkursstabilitet fram till början av 1990-talet. På basis av detta
samarbete antog det Europeiska rådet i Maastricht i december 1991 ett
fördrag om en ekonomisk och monetär union, vilket innebär en samord-
ning av penningpolitiken och, i den s.k. tredje fasen, en fullständig
låsning av valutakurserna. De ekonomiska och politiska förändringar som
skedde under början av 1990-talet ledde till turbulens på de europeiska
valutamarknaderna. Dämpning av tillväxten i de flesta OECD-ländema
och en stram penningpolitik i Tyskland för att motverka den expansiva
finanspolitiken efter återföreningen var de viktigaste orsakerna till
turbulensen. Under augusti 1993 utvidgades fluktuationsbanden till 15 %.
Den holländska florinen och D-marken behöll dock bilateralt sina band
på 2,25 %. Detta innebar att samtliga europeiska länder utom Neder-
länderna och Tyskland i praktiken gick över till rörliga växelkurser.

Mot bakgrund av de konjunkturella och strukturella problem som före-
ligger i många europeiska länder ter det sig troligt att rörliga växelkurser
kommer att råda under de närmaste åren. Denna utveckling kan leda till
osäkerhet på valutamarknaderna och inte obetydliga fluktuationer i växel-
kurserna.

Utvecklingen på derivatmarknaden

Genom utnyttjandet av derivatmarknaden kan innehavare av finansiella
instrument minska eller eliminera riskerna på aktie-, ränte- och valuta-
marknaderna. En innehavare av ett räntebärande finansiellt instrument
med rörlig ränta kan exempelvis minska ränterisken genom att ingå ett
räntesvappavtal med innebörden att fast ränta erhålles och rörlig ränta
betalas. Det är ränteströmmar som byts mot varandra utan att kapitalbe-
loppen påverkas. Ett företag kan använda valutaterminer i syfte att re-
ducera valutakursrisker för framtida betalningar från utlandet. De under-
liggande instrumenten i den internationella derivathandeln är främst
valutor och räntor. Handel med derivatinstrument relaterade till aktier
och råvaror förekommer i en mindre omfattning.

På derivatmarknaden förekommer en bred variation av finansiella in-
strument i termer av standardiserade, semi-standardiserade och icke-
standardiserade instrument. I princip kan derivatmarknaden delas in i två
olika delmarknader; en marknad för standardiserade kontrakt "exchange-
traded" och en för OTC-kontrakt (over the counter). Marknaden för
standardiserade kontrakt består av terminer, optioner och svappar. Stand-
ardiseringen avser det underliggande finansiella instrumentet och volymen

152

därav, lösenpris, löptid, leverans- samt betalningsvillkor. På OTC- Prop. 1994/95:50
marknaden handlas främst icke-standardiserade kontrakt såsom terminer
(forwards och futures), svappar, optioner och forward rate agreements
med räntetak, räntegolv och lån med både räntetak och räntegolv (cap,
floor resp, collar) och svaptioner (option att få teckna en ränte- eller
valutasvapp). Vid OTC-handeln kan instrumenten vara skräddarsydda för
en parts särskilda behov och avse tillgångar som inte förekommer vid
börshandeln. OTC-handeln omfattar således derivatinstrument med villkor
som parterna i detalj kommit överens om men också instrument som i
hög grad är standardiserade, t.ex. i enlighet med internationella standard-
avtal.

Som framgår av diagram 6 har den utestående globala stocken i nomi-
nellt värde för både standardiserade kontrakt och OTC-kontrakt avseende
valutor och räntor ökat från 1 083 miljarder dollar år 1986 till 8 000
miljarder dollar år 1991. Den genomsnittliga dagliga omsättningen upp-
skattas till 480 miljarder dollar under år 1992, vilket var större än om-
sättningen på avistamarknaden. Den amerikanska dollarn var den domi-
nerande valutan på den internationella marknaden. Den utgjorde 83 % av
de totala valutatransaktionema, medan den tyska D-marken var den domi-
nerande valutan på de flesta europeiska valutamarknaderna med 50 % av
den totala omsättningen. De främsta aktörerna på marknaden består av
de stora internationellt verksamma bankerna och de kapitalstarka värde-
pappersföretagen i USA, Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och
Schweiz.

Diagram 6 Utestående volymer på derivatmarknaden för valutor,
räntor och aktieindex

De svenska kreditinstitutens deltagande på derivatmarknader för egen
eller för kunds räkning har ökat kraftigt under de senaste åren. Det är
emellertid bara några fåtal aktörer som är verksamma på den internatio-
nella derivatmarknaden. De viktigaste aktörerna är S-E-Banken och Han-

153

delsbanken med en utestående volym i nominellt värde på 2 326 miljarder Prop. 1994/95:50
kronor resp. 1 376 miljarder kronor vid slutet av år 1993. I relation till
balansomslutningen uppgick bankernas engagemang till 511 % resp.

328 %. Den snabbt växande svappmarknaden utgör 42 % av derivat-
marknaden. Därefter kommer handeln med valutaterminer.

Riskerna i den nya finansiella miljön

Utvecklingen av de finansiella marknaderna under de senaste åren i form
av ökad diversifiering av finansiella instrument och tillkomst av andra-
handsmarknader har lett till en högre effektivitet vad gäller finansiell
intermediering. Samtidigt innebär avregleringen av den finansiella mark-
naden att aktörerna möter större osäkerhet till följd av prisförändringar
som styrs av utbud och efterfrågan på marknaden. Den snabba ökningen
av en mängd nya finansiella instrument medför att marknadsaktörernas
riskbedömning och riskhantering fått ökad betydelse för att kunna hålla
riskerna inom rimliga gränser.

De risker som är förknippade med de instrument som existerar på deri-
vatmarknaden såsom kreditrisker, marknadsrisker och likviditetsrisker
kan vara svårare att beräkna än risker på avistamarknaden främst bero-
ende på att derivatinstrumentens komplexitet kan leda till en kombination
av risker som är svårare att uppskatta.

Tillväxten av derivatmarknaden har bidragit till ökade samvariationer
mellan den finansiella marknadens olika segment. Ett derivatinstrument
är ofta sammansatt av ett antal underliggande finansiella instrument på
avistamarknaden. En räntesvapp är vanligen baserad på ett underliggande
värdepapper med rörlig ränta och ett annat med fast ränta. Det före-
kommer även räntesvappar som är denominerade i två skilda valutor. En
störning på derivatmarknaden för svappar kan därför snabbt sprida sig
och skapa störningar på avistamarknaden för räntor och valutor likaväl
som en störning på avistamarknaden kan sprida sig till derivatmarknaden.

Internationaliseringen av de nationella finansiella marknaderna kan leda
till ökade systemrisker i det internationella finansiella systemet. Fallisse-
mang eller störningar i internationellt verksamma banker kan få vittgå-
ende konsekvenser för andra institut i andra länder. Handeln med derivat-
instrument är starkt intemationaliserad och dess tillväxt har ökat sam-
variationer mellan de nationella finansiella marknaderna. Med anledning
härav har under den senaste tiden samarbetet mellan ländernas tillsyns-
myndigheter förstärkts i syfte att minska riskerna i det internationella
finansiella systemet.

Det växande deltagandet på derivatmarknaden har samtidigt medfört att
institutens åtaganden utanför balansräkningen ökat i omfattning. Som tidi-
gare nämnts har de svenska bankernas åtaganden utanför balansräkningen
ökat till mellan 300 och 500 % av balansomslutningen. Av den anled-
ningen skärps kravet vad gäller redovisning av institutens åtaganden
utanför balansräkningen i syfte att kunna göra en relativt säker bedöm-
ning av riskerna i systemet.

154

Riskerna vid clearing och avveckling har ökat påtagligt i och med att Prop. 1994/95:50
volymerna vid handel på de finansiella marknaderna har ökat i omfattning
och att handeln, som består av stora transaktionsbelopp, bedrivs i allt
högre tempo. Detta har tillsammans med erfarenheterna från börsned-
gången år 1987 gett de flesta OECD-ländema anledning att analysera och
modernisera sina clearingsystem. I Sverige har Clearingutredningen i sitt
betänkande Konto, clearing och avveckling (SOU 1993:114) föreslagit ett
antal åtgärder för att förbättra säkerhet och effektivitet vid clearing och
avveckling på den svenska finansiella marknaden.

De finansiella institutens ökade utsatthet för ett komplex av olika risker
har medfört ett växande behov av ett omfattande och diversifierat mått
som kan reflektera institutens totala riskexponering. I dag existerar inter-
nationella regler för att hantera kreditrisker, vilka definieras som risker
i banker och andra kreditinstitut för att motparter inte kan fullfölja sina
förpliktelser. Kapitaltäckningsregler för kreditrisker har utarbetats inom
Baselkommittén för banktillsyn i vilken Sverige är medlem (se vidare av-
snitt 6.2). Enligt dessa regler, som fått beteckningen Baselöverens-
kommelsen ("Basle Accord"), skall banker ha en kapitalbas som uppgår
till lägst 8 % av de riskvägda beloppen. I Sverige infördes kapitaltäck-
ningskrav på 8 % för banker, andra kreditinstitut och värdepappersbolag
med avseende på kreditrisker fullt ut vid årsskiftet 1992/93.

Ett sätt att stärka stabiliteten i det finansiella systemet är att ge de
gällande kapitaltäckningsreglema ett mer täckande omfång. Kapitalkravet
utvidgas från att täcka kreditrisker till att omfatta även marknadsrisker
för institutens placeringar och åtaganden i och utanför balansräkningen.
En marknadsrisk definieras som risken för förlust som kan drabba öppna
marknadspositioner till följd av rörelser i marknadspriser, dvs. prisför-
ändringar på ränte-, aktie- och valutamarknaderna. För derivatinstrument
är risken relaterad till prisförändringar på de underliggande instrumenten.
Kapitalkraven för marknadsrisker syftar till att säkerställa att instituten
har tillräckligt med eget kapital för att kunna skydda sig mot prisföränd-
ringar på aktie-, ränte- och valutamarknaderna.

Tillkomsten av kapitalkrav för marknadsrisker har i likhet med kapital-
kravet för kreditrisker utvecklats genom ett nära samarbete mellan
OECD-ländemas tillsynsmyndigheter. I dag existerar två internationella
fora för sådant samarbete, nämligen inom G 10 (Basle Committee on
Banking Supervision) och inom EU. Det förekommer ett nära samarbete
mellan dessa organisationer exempelvis genom att ett flertal EU-länder
är representerade i G 10. Vidare deltar EU-kommissionen i Baselkommit-
tén som observatör. En viktig anledning till att kapitaltäckningsregler
samordnas på internationell nivå är att större konkurrensneutralitet därvid
uppnås mellan länderna. Enhetliga internationella regler för kapitalkrav
gör det möjligt att jämföra institutens soliditet och därmed deras kon-
kurrensstyrka oberoende av ländernas skilda jurisdiktioner.

För att möta de nya kapitaltäckningskraven kan det komma att krävas
att instituten använder sig av avancerad teknik för att själva kunna mäta
sin riskexponering samt rapportera exponeringen till tillsynsmyndigheter.
Samtidigt medför detta att institutens interna kontroll av risker förbättras

155

betydligt, eftersom den nya tekniken ger instituten möjligheter att tillämpa Prop. 1994/95:50
avancerade beräkningsmetoder för riskhantering.

6.2 Nuvarande kapitaltäckningsregler

Nu gällande kapitaltäckningsregler bygger på dels ett av Baselkommittén
år 1988 presenterat förslag (se vidare avsnitt 6.4) om gemensamma kapi-
taltäckningsregler för internationellt verksamma banker, dels ett av Kredit-
marknadskommittén samma år lämnat slutbetänkande angående förnyelse
av kreditmarknaden, samt dels ett av den inom Finansdepartementet till-
satta Kapitaltäckningsgruppen samma år presenterat förslag rörande refor-
mering och internationell anpassning av kapitalkravet i svenska kredit-
institut (prop. 1989/90:43, bet. 1989/90:NU 15, rskr. 1989/90:103, SFS
1989:1086-1095).

De av Baselkommittén år 1988 presenterade rekommendationerna rör-
ande kapitalbas och kapitalkrav, vilka skulle tillämpas fullt ut av alla
länder inom gruppen vid utgången av år 1992, var avsedda att tjäna två
syften. De skulle dels öka soliditeten hos internationellt verksamma
banker och främja en sund utveckling av deras rörelse, dels kunna i sin
helhet tillämpas av banker i olika länder och därigenom möjliggöra en
konkurrens på lika villkor även mellan banker i olika länder. Reglerna
innehöll minimikrav och tog sikte på att bestämma kapitalkravet i för-
hållande till den kreditrisk som är förenad med placeringarna. Andra
risker, t.ex. ränterisker och kursrisker för valutor och värdepapper,
beaktades inte. Enligt Baselkommitténs regler skall placeringarna klassi-
ficeras efter riskgrad och ges olika vikttal. Det sålunda beräknade
sammanvägda värdet skall därefter ställas i relation till en på visst sätt
beräknad kapitalbas. Basen skall därvid uppgå till lägst 8 % av de risk-
vägda beloppen.

Vid införandet av kapitaltäckningsbestämmelsema i svensk lagstiftning
år 1990 betonades vikten av att dessa i största möjliga utsträckning ut-
formades enhetligt för de olika institutskategoriema samt baserades på
Baselkommitténs regler och de regler som föreslogs gälla inom EG. Även
om det i ett snävt nationellt perspektiv kunde uppnås vissa fördelar med
ett lägre kapitalkrav för verksamheter enbart inriktade på hemmamarkna-
den, ansågs det varken möjligt eller önskvärt att införa sådana regler
(prop. 1989/90:43 s. 89 och 90). Det internationella perspektivet
bedömdes vara avgörande. Reformen innebar totalt sett en skärpning av
kapitalkravet, vilket anpassades till en internationellt accepterad lägsta
nivå. I huvudsak enhetliga kapitaltäckningsregler infördes därför i de
lagar som då reglerade banker, finansbolag, fondkommissionsbolag,
kreditaktiebolag och hypoteksinstitut.

156

Banker

Prop. 1994/95:50

Nuvarande regler om kapitaltäckning i bankrörelselagen ersatte de tidi-
gare gällande kapitaltäckningsbestämmelsema, vilka tillkommit i samband
med 1968 års samordnade banklagstiftning. Dessa bestämmelser innebar
att bankerna till skydd för insättama skulle ha ett visst lägsta kapital i
förhållande till den kreditrisk som är förenad med en banks tillgångar och
åtaganden på kapitalmarknaden.

Reglerna om kapitaltäckning för banker finns i 2 kap. 9-11 §§ bankrör-
elselagen. Bankerna skall enligt 9 § vid varje tidpunkt ha en kapitalbas
som motsvarar 8 % av värdet av bankens placeringar (kapitalkrav). Kapi-
taltäckningsreglema bygger generellt på en indelning av placeringarna i
olika riskklasser, där högre risk kräver större kapitaltäckning. Kapitalkra-
vet bestäms enligt 10 § i förhållande till bankens tillgångar samt sådana
garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär
en kreditrisk för banken (placeringar).

I 9 a § lämnas en beskrivning av kapitalbasens sammansättning och
beräkning. Kapitalbasen skall uteslutande bestå av inbetalt kapital, upp-
delat i primärt och supplementärt kapital.

Med primärt kapital, som skall utgöra minst hälften av kapitalbasen,
menas eget kapital samt öppet redovisade reserver av högsta kvalitet som
oavkortat kan tas i anspråk för att täcka en uppkommen förlust. Detta
kapital utgörs av dels eget kapital i bankaktiebolag, reservfond och upp-
skrivningsfond i sparbank samt, med undantag för förlagsinsatser, eget
kapital i föreningsbanker, dels 70 % av vissa angivna värdereglerings-
reserver och av skatteutjämningsreserven, dels reserver och kapitaltill-
skott som efter särskilt medgivande i varje enskilt fall såsom likställt med
primärt kapital får inräknas i kapitalbasen.

Med supplementärt kapital avses huvudsakligen upplånat kapital. Där-
med avses dels nominellt värde av förlagsandelsbevis, förlagsbevis och
andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt, dels reserver och
kapitaltillskott som efter särskilt medgivande i varje enskilt fall får
inräknas i kapitalbasen.

Avräkning från kapitalbasen skall ske med det bokförda värdet av vad
som tillskjutits som aktiekapital eller i annan form till finansiella företag
som inte är dotterbolag under förutsättning att tillskottet överstiger 5 %
av företagets egna kapital eller motsvarande. Detsamma gäller om sum-
man av tillskott som är mindre än 5 % uppgår till mer än 10 % av
bankens eget kapital resp, egna fonder (prop. 1989/90:43 s. 111 och
112).

Kapitalkravet bestäms i förhållande till den kreditrisk som är förenad
med en banks placeringar (10 §). Placeringarna grupperas efter kreditrisk
utifrån en stigande skala från ingen till hög kreditrisk med två mellansteg.
Den första gruppen omfattar likvida medel, placeringar hos eller garante-
rade av stater, svensk kommun, centralbanker och liknande organ. Den
andra gruppen omfattar placeringar hos eller garanterade av svenska
kreditinstitut m.m., utländska kommuner eller motsvarande, utländska
banker och internationella utvecklingsbanker. Den tredje gruppen omfat-

157

tar placeringar med säkerhet i bostadsfastighet och den fjärde gruppen Prop. 1994/95:50
övriga placeringar. Vid beräkningen av kapitalkravet får undantas place-
ringar utan kreditrisk, liksom fordringar inom en koncern och fordringar
som har garanterats av ett företag inom koncernen. Placeringarna inom
övriga grupper skall tas upp med 20, 50 resp. 100 % av sitt värde.

Grupperingen innebär i praktiken krav på kapitaltäckning med 0, 1,6, 4
resp. 8 %.

Nu nämnda regler kompletteras av reglerna i 11 § om konsoliderad
kapitaltäckning, vilka skall tillämpas beträffande företag inom en och
samma koncern.

Hypoteksinstituten

För hypoteksinstituten infördes kapitaltäckningsregler den 1 februari 1990
i 39 b-39 d §§ lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa och om stadshypoteksföreningar (upphävd den 1 mars 1992
genom SFS 1992:701), 60 a-60 c §§ lagen (1970:65) om Sveriges all-
männa hypoteksbank och om hypoteksföreningar samt 3 a-3 c §§ lagen
(1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan. Bestämmelserna har ut-
formats efter mönster från motsvarande bestämmelser för övriga kredit-
institut, med vissa avvikelser som uteslutande är motiverade med hänsyn
till hypoteksinstitutens särskilda karaktär, t.ex. vad som skall utgöra
primärt kapital.

Värdepappersbolag

I lagen om värdepappersrörelse, vilken den 1 augusti 1991 ersatte 1979
års fondkommissionslag, regleras företag som bedriver verksamhet på
värdepappersmarknaden.

Regler om kapitaltäckning finns i 5 kap. lagen om värdepappersrörelse.
Värdepappersbolag som har tillstånd att handla för egen räkning (1 kap.
3 § 3) eller att medverka vid emission (1 kap. 3 § 5) eller som har
Finansinspektionens medgivande att ta emot medel på konto skall ha 8 %
kapitaltäckning. Reglerna överensstämmer med dem som farms intagna
i fondkommissionslagen, vilka i sin tur infördes år 1990 samtidigt med
motsvarande regler i bl.a. bankrörelselagen. Vad gäller innehållet i de
kapitaltäckningsregler som gäller för värdepappersbolag kan hänvisas till
den tidigare lämnade redogörelsen för innehållet i kapitaltäckningskraven
för banker.

Värdepappersbolag och svenska bankinstitut begränsas med stöd av en
bestämmelse i 4 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse i sin rätt att för-
värva och driva handel med finansiella instrument till vissa risknivåer
relaterade till institutets kapitalbas. Även dessa placeringar kräver kapital-
täckning. Närmare föreskrifter som anger vilka risknivåer som är tillåtna
har utfärdats av Finansinspektionen i dess föreskrifter angående handel
och tjänster på värdepappersmarknaden (FFFS 1992:1). Enligt dessa skall

158

ett värdepappersbolags eller svenskt bankinstituts innehav av finansiella Prop. 1994/95:50
instrument mätas såsom nettopositioner i förhållande till kapitalbasen.

Därvid skall positioner i aktier och aktierelaterade instrument särskiljas
från positioner i kreditmarknadsinstrument. Beträffande aktier och aktie-
relaterade instrument föreskrivs positionsbegränsningar, ställda i relation
till kapitalbasen, till mellan 25 och 125 %. I fråga om kreditmarknads-
instrument får ett värdepappersbolag inneha instrument i sådan omfattning
att den riskvägda nettopositionen aldrig är större än 15 gånger kapital-
basen. Om synnerliga skäl föreligger får inspektionen medge innehav av
såväl aktier och aktierelaterade instrument som kreditmarknadsinstrument
i större omfattning än vad som nu angetts. Denna begränsningsregel
gäller inte utländska företag med filial här i landet. Enligt motiv-
uttalanden bör det ankomma på tillsynsmyndigheten i företagets hemland
att kontrollera att företagets innehav av finansiella instrument inte medför
en oförsvarlig riskexponering (prop. 1990/91:142 s. 127). Frågan om
dessa begränsningsregler behandlas vidare i avsnitt 6.5.

Kreditmarknadsbolag

Lagen om kreditmarknadsbolag trädde i kraft samtidigt med EES-avtalet,
dvs. den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr.
1992/93:109, SFS 1992:1610, 1993:1646). Lagen innehåller enhetliga
regler för sådana kreditinstitut, vars verksamhet tidigare reglerades av
lagen om kreditaktiebolag och lagen om finansbolag. De företag som om-
fattas av den nya lagen benämns kreditmarknadsbolag. För dessa bolags
verksamhet finns i lagen — utöver vissa rörelseregler såsom t.ex. be-
stämmelser om aktieförvärv, enhandsengagemang och kreditjäv — även
bestämmelser om kapitaltäckning. Lagen tillkom bl.a. för att i en
gemensam lag för kreditaktiebolag och finansbolag så långt som möjligt
försöka samla de svenska regler som blev följden av införlivandet av ett
antal EG-direktiv som reglerar kreditinstitut.

Kapitaltäckningsreglema i 4 kap. lagen om kreditmarknadsbolag mot-
svarar de bestämmelser om kapitaltäckning som fanns i lagen om finans-
bolag. Bestämmelserna överensstämmer med de tidigare redovisade
kapitaltäckningsreglema för banker.

6.3 Direktivet om kapitalkrav för
värdepappersföretag och kreditinstitut

Den 15 mars 1993 antog EG:s råd direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav
för värdepappersföretag och kreditinstitut. I och med detta direktiv
kompletteras tidigare antagna bestämmelser på tillsynsområdet för värde-
pappersföretag och kreditinstitut, vilka syftar till att skapa säkerhet och
stabilitet för handeln med finansiella tjänster. I direktivet föreskrivs dels
bestämmelser om kapitalbas och startkapital för värdepappersföretag, dels
gemensamma kapitaltäckningsregler för värdepappersföretag och kredit-

159

institut för diverse risker, dels mätning och rapportering av stora expo- Prop. 1994/95:50
neringar samt tillämpning av gruppbaserad tillsyn för finansiella grupper.

I direktivet finns föreskrifter om det minsta startkapital ett värdepap-
persföretag skall ha för att få bedriva värdepappersverksamhet. Dessa
bestämmelser har behandlats i avsnitt 5.5.

Genom en bestämmelse i det nya kapitalkravsdirektivet görs de kapital-
täckningsregler för kreditrisker som finns i direktivet om kapital-
täckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) tillämpliga även på värde-
pappersföretag. Detta innebär att kapitalkraven för kreditrisker blir en-
hetliga för värdepappersföretag och kreditinstitut.

Enligt direktivet skall värdepappersföretag och kreditinstitut ha en
kapitalbas för att — utöver kreditrisker — kunna täcka de risker som
existerar på de skilda finansiella marknaderna, dvs. marknadsrisker.

Kapitaltäckningsreglema för marknadsrisker omfattar bl.a. ränte- och
aktiekursrisker samt avvecklings- och motpartsrisker som ett institut är
utsatt för i sin verksamhet i handelslagret (trading book) samt valutakurs-
risker för hela verksamheten.

Kapitaltäckningskravet skall omfatta institutens nettoposition i varje
enskild valuta som ingår i den totala verksamheten inkl, åtaganden på
derivatmarknader såsom options-, termins- och svappmarknader.

Kapitalkraven omfattar även institutens placeringar och åtaganden i och
utanför balansräkningen. Direktivet föreskriver metoder för beräkningen
av kapitalkraven för derivatinstrument. Värderingen av dessa instrument
skall baseras på det underliggande instrumentet till gällande marknadspri-
ser på avistamarknaden. Vidare skall vid värderingen av institutens
handelslager principen om marknadsvärdering (mark to market) tillämpas.

Genom bestämmelser i kapitalkravsdirektivet görs direktivet om över-
vakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG)
tillämpligt även för värdepappersföretag. Kapitalkravsdirektivet innehåller
också bestämmelser för beräkning av stora exponeringar som ingår i insti-
tutens handelslager.

Genom bestämmelser i kapitalkravsdirektivet görs också reglerna i
direktivet om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (92/30/EEG)
tillämpliga för värdepappersföretag. Detta innebär att rapportering,
bevakning samt beräkning av kapitalbasen och kapitalkraven skall ske
även för en finansiell företagsgrupp. De föreslagna kapitaltäcknings-
reglema för kredit- och marknadsrisker skall således beräknas även på
gruppnivå. Detta medför att värdepappersföretag och kreditinstitut, som
utgör en del av en grupp, är föremål för enhetliga regler vad gäller
kapitalkrav.

Kapitalkravsdirektivet påbjuder ökat samarbete mellan tillsynsmyndig-
heter i de olika medlemsländerna. Det innehåller bestämmelser om hur
tillsynsansvaret skall fördelas mellan myndigheterna beträffande institut
som erbjuder tjänster över nationella gränser. Det föreskriver vidare att
utbyte av information och synpunkter mellan myndigheterna skall ske
regelbundet för att tillförsäkra en effektiv tillsyn. Vid utbyte av in-
formation skall tillsynsmyndigheterna beakta bestämmelserna om sekre-
tess i tidigare antagna rättsakter.

160

I direktivet har förutsatts att vissa ändringar av direktivets regler Prop. 1994/95:50
kommer att ske. Det har bl.a. föreskrivits att kommissionen för minister-
rådet skall presentera ett förslag till kapitaltäckningsregler för handel med
råvaror, råvaruderivat och andelar i fondföretag. Direktivet innehåller
vidare en revideringsklausul. Kommissionen skall inom tre år lägga fram
ett förslag till ministerrådet om en eventuell revidering av direktivet till
följd av förändringar på de finansiella marknaderna.

Direktivet skall införlivas med nationell lagstiftning samtidigt som
direktivet om investeringstjänster, vilket innebär att reglerna skall vara
i kraft senast den 1 januari 1996.

6.4 Baselkommitténs förslag

Baselkommittén är ett samarbetsorgan på bankområdet för centralbanker
och andra tillsynsmyndigheter från G 10-ländema (Belgien, Frankrike,
Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Sverige,
Tyskland och USA samt Luxemburg). Baselkommittén antog år 1988 de
regler om kapitaltäckningskrav för internationellt verksamma banker som
sedan blivit internationellt normerande och som också tagits in bl.a. i den
svenska bankrörelselagen (se avsnitt 6.2). De nuvarande kapitaltäcknings-
reglema tar sikte enbart på kreditrisker.

Baselkommittén har under år 1993 remitterat ett förslag om tillägg till
kapitaltäckningsreglema för banker. Medlemsländernas synpunkter skulle
vara kommittén tillhanda senast vid årsskiftet 1993/94. Förslagen, som
sannolikt kommer att antas av centralbankscheferna i G 10, är tänkta att
träda i kraft tidigast år 1996.

Kommitténs förslag innebär i huvudsak

- att villkoren för nettning vid beräkning av kapitalkravet (utjämning av
parternas förpliktelser att leverera finansiella instrument och/eller
åtaganden att betala) preciseras,

- att kapitaltäckningskrav för risker på ränte- och aktiepositioner i
handelslagret och valutapositioner i hela verksamheten införs, och

- att metoder införs för att mäta den totala ränterisken i en bank.

Nettning

Begreppet nettning (netting) används som beteckning för dels en nettout-
räkning av ett instituts egna långa och korta positioner, dels för ut-
jämning, mellan två eller flera parter enligt avtal, av förpliktelser att
betala eller att leverera finansiella instrument (bilateral eller multilateral
nettning). Den sistnämnda typen av nettning kan också kallas kontrakts-
eller avtalsnettning. Bilateral nettning är ett slag av kvittning som om-
fattar såväl betalningsförpliktelser som skyldigheter att leverera finansiella
instrument. Baselkommitténs förslag berör bilateral och multilateral nett-
ning, dvs. kvittning av motpartens förpliktelser.

161

Enligt 1988 års regler tillåts endast en form av nettning, nämligen bi-
lateral nettning genom novation av svappar och liknande kontrakt i
samma valuta och med samma avvecklingsdag. Baselkommittén föreslår
nu att bilateral nettning i större utsträckning skall tillåtas i kapitaltäck-
ningssammanhang och således att banker skall få ökade möjligheter till
bilateral nettning av kreditrisker. I de fall bilateral nettning godkänns
skall kapitalkravet beräknas efter det att parternas krav på varandra har
utjämnats till nettopositioner. Eftersom kapitalkravet därmed minskar med-
för möjligheten till bilateral nettning lägre kapitalkostnader. För att ett
nettningsavtal skall godkännas ur kapitaltäckningssynpunkt krävs att av-
talet är juridiskt hållbart. Det är tillsynsmyndigheten som avgör om
nettningsarrangemangen är godtagbara. Vidare diskuteras i förslaget
möjligheten att i framtiden godkänna även multilaterala nettnings-
arrangemang.

I ett direktivförslag (COM(94)105) om ändring av direktivet om
kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) har föreslagits möj-
lighet till riskreducering genom bilateral nettning i fråga om behandling
av ränte- och valutakursrelaterade poster utanför balansräkningen.

Prop. 1994/95:50

Kapitalkrav för marknadsrisker

Enligt Baselkommitténs förslag kommer de nya kapitaltäckningskraven
att vara sammansatta av minimikrav för:

- kreditrisker för lån, investeringar och motpartsåtaganden (motparts-
risk),

- ränte- och aktierisker för bankens värdepappersportfölj som ingår i
handelslagret, och

- valutakursrisker för hela verksamheten.

Beräkning av kapitalkravet för ränte- och aktierisker skall ske enligt en
metod som innebär att kapitalkravet skall beräknas för dels de risker som
är förknippade med enskilda instrument (specifik risk), dels den totala
risken för hela marknaden (generell risk).

För beräkningen av kapitalkravet för valutakursrisker föreslår kommit-
tén en två-stegs-metod. Först beräknas riskexponeringen för varje enskild
valuta (inkl, positioner på derivatmarknader). Därefter beräknas risk-
exponeringen för institutets valutaportfölj. Institutet har möjlighet att
tillämpa en simuleringsmetod vid beräkning av riskexponering för valuta-
portföljen.

De föreslagna åtgärderna kommer i viss utsträckning att ersätta de
befintliga kapitalkraven för kreditrisker. Detta beror på att beräkningarna
av kapitalkraven kommer att bli mer relaterade till de specifika risker
som är förknippade med de olika finansiella instrumenten i stället för att
enbart relatera beräkningarna till en generell risk för placeringar. Sam-
tidigt skall kapitalkravet för ett finansiellt instrument beräknas oberoende
av om institutet har en köp- eller en säljposition, medan enligt de befint-
liga reglerna kapitalkravet för kreditrisker beräknas enbart på placeringar.

162

Mätning av ränterisker

Prop. 1994/95:50

Baselkommittén föreslår som ovan angetts även metoder för att mäta och
rapportera den totala ränterisken i en bank.

Vid beräkningen av kapitaltäckningskrav tas ingen hänsyn till den totala
ränterisken i en bank. En sådan risk kan vara betydande och äventyra soli-
diteten. När Baselkommitténs nuvarande regler togs fram år 1988 kunde
man på grund av stora skiljaktigheter mellan medlemsländerna inte kräva
kapitaltäckning för den totala ränterisken.

Kommittén vill nu inte gå längre än att föreslå gemensamma metoder
för att mäta och rapportera den totala ränterisken. Kommittén anger att
avsikten med gemensamma mätmetoder inte är att ställa krav på kapital-
täckning utan att i god tid kunna identifiera extrema fall av "mismatch-
ning" och att förbättra samordningen mellan medlemsländernas tillsyns-
myndigheter. Detta kommer att göra bevakningen av de internationellt
verksamma bankernas ränteriskexponering mer effektiv.

Skillnader mellan Baselkommitténs förslag och EG:s direktiv

Baselkommitténs förslag är i många delar identiskt med de regler som
föreskrivs i EG:s direktiv om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut. En grundläggande skillnad är dock att Baselkommitténs
förslag skall gälla endast internationellt verksamma banker. Det är
emellertid fritt för medlemsländerna att utvidga tillämpningen av be-
stämmelserna att omfatta även andra finansiella institut.

En annan viktig skillnad är att kapitalkraven enligt Baselkommitténs
förslag inte skall gälla avvecklings- och motpartsrisker. De gällande
kapitalkraven beträffande kreditrisker fångar emellertid upp motparts- och
avvecklingsrisker till sitt fulla värde. EG:s direktiv ställer lägre kapital-
krav avseende dessa risker eftersom kraven räknas enbart på prisskillna-
den mellan det avtalade slutpriset och det gällande marknadsvärdet be-
roende på den tid som förflutit efter avtalad avvecklingsdag. Vidare
ställer direktivet lägre kapitalkrav vid emissioner eftersom kraven
beräknas utifrån en stege i fallande skala beroende på de resterande
beloppen.

Som nämnts ovan anges i EG:s direktiv att bestämmelserna kan revide-
ras inom tre år från direktivets införlivande med den inhemska lagstift-
ningen på grundval av förändringar på de finansiella marknaderna och
resultatet av det internationella samarbetet inom tillsynsområdet.
Ambitionen är att de regler och bestämmelser som inom EG gäller på det
finansiella området skall ligga i paritet med andra internationella överens-
kommelser.

163

11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

6.5 Införlivandet av EES-reglerna om
kapitaltäckningskrav för marknadsrisker

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: EES-reglema om kapitalkrav för
marknadsrisker införlivas med den svenska lagstiftningen. De nya
kapitaltäckningsreglema skall gälla för banker, kredit-
marknadsbolag, Svenska skeppshypotekskassan och värdepappers-
bolag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte någon erinran
mot förslaget eller tillstyrker detta med konstaterande att Sverige genom
EES-avtalet och tilläggsavtalet har ett åtagande att införliva de aktuella
EES-reglema med den svenska lagstiftningen. Riksbanken framhåller att
införandet av kapitaltäckningsregler för marknadsrisker representerar ett
viktigt steg i strävandena att reducera riskerna för instabilitet i det
finansiella systemet. Riksbanken betonar samtidigt att kapitaltäcknings-
regler endast kan ses som en länk i en kedja som i övrigt består av en
effektiv tillsyn, adekvata rapporteringsrutiner och framför allt en effektiv
riskhantering i kreditinstitut och värdepappersbolag. Allmänna pensions-
fonden (första-tredje fondstyrelserna) anser att införandet av dessa regler
i svensk lagstiftning innebär en viktig konkurrensneutralitet mellan
svenska och övriga länders värdepappersföretag. Svenska Bankföreningen
betonar som en allmän princip för implementeringen av EES-reglema i
svensk lagstiftning vikten av konkurrensneutralitet gentemot utlandet.
Bankföreningen anser vidare att limitregeln i 4 kap. 4 § lagen om värde-
pappersrörelse bör slopas i samband med att kapitalkrav för marknads-
risker i handelslagret nu införs. Svenska Bankkunders Riksförbund är i
princip positivt till EG-anpassningen dels därför att konkurrensen däri-
genom ökar bankkundemas säkerhet, dels därför att konkurrensen ökar
när det blir enklare för utländska banker att etablera sig i Sverige.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framgått innebär det
tillägg till EES-avtalet som riksdagen beslutat om den 1 juni 1994 bl.a.
att reglerna om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
enligt direktivet 93/6/EEG skall införlivas med den svenska lagstift-
ningen.

Kapitalkravsdirektivet föreskriver i artikel 4 att kreditinstitut och
värdepappersföretag skall ha en kapitalbas som vid varje tidpunkt över-
stiger eller motsvarar summan av de kapitaltäckningskrav som anges i
direktivet för att täcka de marknadsrisker institutet är utsatt för samt
sådana kreditrisker som regleras i direktivet 89/647/EEG om kapitaltäck-
ningsgrad för kreditinstitut. Begreppet institut definieras i artikel 2.3 i
kapitalkravsdirektivet som kreditinstitut och värdepappersföretag. Med
kreditinstitut (artikel 2.1) avses alla institut som anges i första strecksat-
sen i artikel 1 i direktivet om samordning av lagar och andra författningar
om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG)

164

och som är underkastade de krav som åläggs genom direktivet om kapital-
täckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG), dvs. alla institut vars
verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel från allmänheten,
antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgiv-
ning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja
kredit för egen räkning. Definitionen har närmare behandlats i proposi-
tionen om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med an-
ledning av EES-avtalet m.m. (prop. 1992/93:89 s. 101 och 102). Defini-
tionen träffar både banker och kreditmarknadsbolag, vilka finansierar sig
på den allmänna marknaden. Även hypoteksinstituten faller in under
definitionen. Detta har tidigare kommit till uttryck, exempelvis då lik-
formiga kapitaltäckningsregler, grundade på EG:s direktiv 89/299/EEG
om kapitalbasen i kreditinstitut och direktiv 89/647/EEG, infördes år

1990 (se avsnitt 6.2).

En särskild fråga är emellertid om hypoteksinstituten bör föras in under
de nya kapitaltäckningsreglema avseende marknadsrisker. I Sverige finns
tre slag av hypoteksinstitut, nämligen Konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank med landshypoteksföreningar
samt Svenska skeppshypotekskassan. Institutens framtida organisation och
verksamhet har under en längre tid varit föremål för utredning vilken för
Stadshypoteks del resulterat i en ny organisation. Beträffande Lands-
hypotek har beslutats en lag om ombildning av landshypoteksinstitutionen
(prop. 1993/94:216, 1993/94:Nu27, rskr. 1993/94:446, SFS 1994:758).

Stadshypotek ombildades den 1 januari 1993 genom att institutets
rörelse överfördes till ett för ändamålet bildat kreditaktiebolag, Stats-
hypotek AB. Ombildningen gick till på det sättet att stadshypotekskassan
och stadshypoteksföreningama fusionerades, varefter rörelsen fördes över
till ett av kassan helägt aktiebolag (prop. 1991/92:119, bet.

1991 /92: NU32, rskr. 1991 /92:323, SFS 1992:701). Lagen (1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföre-
ningar upphävdes och ersattes av lagen (1992:701) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa. Bolaget inordnades därmed i den lagstift-
ning som reglerar kreditaktiebolagens (numera kreditmarknadsbolagens)
verksamhet. Kassan förvaltar efter ombildningen obligationsskulden och
reverser utställda av Stadshypotek AB samt äger och förvaltar under en
övergångsperiod samtliga aktier i Stadshypotek AB. Kassans aktieinnehav
i bolaget skall, enligt vad som uttalats i propositionen om ombildningen
av stadshypoteksorganisationen, avvecklas inom tio år (prop. 1991/92:119
s. 44).

Beträffande frågan om kapitaltäckning anfördes i propositionen (s. 44)
följande.

"Ombildningen av stadshypoteksorganisationen är en unik företeelse
och rör en säregen organisationsform. Speciella hänsyn måste därför
tas för att projektet skall kunna förverkligas. Enligt gällande regler har
kassan och föreningarna i kapitaltäckningshänseende behandlats som en
enhet. Det har varit naturligt att som placeringar endast beakta sådana
som har skett utanför organisationen. Den omständigheten att den före-
slagna ombildningsmodellen kräver att kassan består under en över-

Prop. 1994/95:50

165

gångstid bör inte orsaka att den synen förändras. Hänsyn måste tas till Prop. 1994/95:50
att de generella reglerna om kapitaltäckning inte lämpligen kan appli-
ceras på kassan. Även om kassan definitionsmässigt skulle kunna
betecknas som ett kreditinstitut, innebär intressegemenskapen mellan
bolaget och kassan samt den ombildade kassans mycket begränsade upp-
gifter att ett kapitalkrav på kassan inte framstår som rimligt. Så länge
kassan har det bestämmande inflytandet över bolaget saknar ett kapital-
täckningskrav på kassan för övrigt betydelse eftersom interna place-
ringar och tillskott undantas vid den konsoliderade kapital täckningen.

Till detta kommer att den statliga garantin medför att obligations-
innehavama i praktiken har ett skydd som överstiger det som enbart
kapitaltäckningsreglema skulle ge."

Mot bakgrund av vad som sålunda anfördes i lagstiftningsärendet i sam-
band med ombildningen bör Stadshypotekskassan i sin ombildade form
falla utanför den nu föreslagna kapitaltäckningsreformen. För det efter
fusionen bildade kreditmarknadsbolaget Stadshypotek AB gäller kapital-
täckningsreglema för sådana bolag.

Vad gäller Sveriges allmänna hypoteksbank och landskypoteksföre-
ningarna (landshypotek) kan följande noteras. Landshypoteksorganisa-
tionen regleras av lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar. Riksdagen har beslutat om en om-
bildning av Landshypotek per den 1 januari 1995. Ombildningen skall ske
genom att landshypoteksföreningama ombildas till en av föreningarna
bildad ekonomisk förening. Den ekonomiska föreningen tillskjuter sedan
sin rörelse som apportegendom till ett av föreningen bildat aktiebolag
(kreditmarknadsbolag) — Landshypotek AB — mot att föreningen erhåller
samtliga aktier i bolaget. Hypoteksbanken överlåter sin rörelse, utom
obligationsskulden och övrig upplåning, till kreditmarknadsbolaget.
Banken erhåller av bolaget reverser eller andra skuldförbindelser.
Grundfonden är kvar i Hypoteksbanken. Fonden ställs till bankens för-
fogande för ny upplåning i ytterligare två och ett halvt år. Hypoteks-
banken skall avveckla den utestående obligationsstocken. Därefter skall
banken likvideras. I fråga om Landshypoteks kapitaltäckning uttalas i
motiven att ombildningen av landshypoteksorganisationen är en unik
företeelse som rör en säregen organisationsform. Under den tid som
Hypoteksbanken svarar för nyupplåning av de medel som behövs för ut-
låning i kreditmarknadsbolagets rörelse är banken definitionsmässigt
fortsatt att anse som ett kreditinstitut. I propositionen föreslås därför att
Hypoteksbanken och kreditmarknadsbolaget skall ha gemensam kapital-
täckning under de två och ett halvt år som Hypoteksbanken skall svara
för Landshypotek AB:s kapitalförsörjning (prop. 1993/94:216 s. 38).
Bestämmelserna i 10-13 §§ i lagen (1994:759) om Sveriges allmänna
hypoteksbank (jfr med 4 § i lagen (1994:758) om ombildning av lands-
hypoteksinstitutionen) reglerar kapitaltäckningen under den tid som
Hypoteksbanken svarar för nyupplåning av de medel som behövs för
utlåning i kreditmarknadsbolagets rörelse, dvs. fram till den 1 juli 1997.
Det saknas anledning att ändra på denna specialreglering som skall gälla
för Landshypotek AB och Hypoteksbanken för tiden fram till den 1 juli
1997. Detta innebär att Landshypotek AB först fr.o.m. den dagen

166

kommer att lyda under de nu föreslagna, allmänna reglerna om kapital- Prop. 1994/95:50
täckning.

Svenska skeppshypotekskassan regleras av lagen (1980:1097) om
Svenska skeppshypotekskassan. I artikel 1.2 i direktivet om kapitaltäck-
ningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) anges att medlemsstaterna inte
behöver tillämpa det direktivet på sådana kreditinstitut som är angivna i
artikel 2.2 i direktiv 77/780/EEG. Genom ett tillägg i EES-avtalets bilaga
IX till artikel 2.2 inkluderas Svenska skeppshypotekskassan i denna krets
av kreditinstitut. Ett motsvarande tillägg finns intaget i Sveriges medlem-
skapsfördrag med EU. Möjlighet finns således att undanta Skepps-
hypotekskassan från kapitaltäckningsregler. Nuvarande kapitalkravsregler
för kreditrisker omfattar emellertid Skeppshypotekskassan. Bestämmelser
om kapitaltäckning för kreditrisker infördes år 1990 efter mönster från
motsvarande bestämmelser för övriga kreditinstitut endast med de
avvikelser som ansågs motiverade med hänsyn till Skeppshypoteks
särskilda karaktär. Med hänsyn härtill bör de föreslagna kapital-
täckningsreglema för marknadsrisker även gälla Skeppshypotekskassan.

Begreppet värdepappersföretag definieras i artikel 2.2 i kapitalkravs-
direktivet — med vissa närmare angivna undantag — som sådana institut
som definieras i artikel 1.2 i investeringstjänstedirektivet, dvs. sådana
företag som yrkesmässigt tillhandahåller investeringstjänster (värdepap-
perstjänster).

Den lagstiftning som således i första hand berörs av kapitalkravs-
direktivet är den som reglerar banker och andra kreditinstitut samt värde-
pappersbolag, dvs. bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag samt
lagen om värdepappersrörelse. Vidare berörs den särskilda lagstiftning
som gäller för Svenska skeppshypotekskassan. Gällande kapitaltäcknings-
regler för kreditrisker kommer härigenom att kompletteras med regler om
kapitalkrav för marknadsrisker för samtliga kreditinstitut och värdepap-
persbolag. De nya kapitaltäckningsreglema omfattar således alla typer av
värdepappersbolag oavsett vilken verksamhet bolagets tillstånd avser.

För i Sverige etablerade utländska företagsfilialer bör inte krav upp-
ställas på särskilt avskilt kapital. I fråga om kapitaltäckning kommer
hemlandets lagstiftning att gälla för filialerna. EG-direktivens krav på
harmonisering av medlemsstaternas normer för kapitalbas och kapitaltäck-
ning innebär att i huvudsak likalydande regler kommer att tillämpas inom
hela EES.

Vid införlivandet av kapitalkravsdirektivet med svensk lagstiftning har
ett antal faktorer beaktats i den mån direktivet gett utrymme för detta.
Det är viktigt att slå vakt om konkurrensneutralitet vad gäller efterfrågan
och utbud av olika slag av finansiella instmment. Kapitaltäckningsreg-
lema är utformade efter instrumentens riskbenägenhet. Instmment för-
knippade med en högre risk medför ett högre kapitaltäckningskrav. Med
utgångspunkt i denna grundprincip kommer kapitaltäckningsreglema att
vara enhetligt utformade vad gäller samma slag av finansiella instmment.
En annan princip är att de svenska instituten inte skall missgynnas gente-
mot EU-ländemas institut. Normalt bör inte högre krav än EG:s minimi-
krav ställas på de svenska instituten, under fömtsättning att riskerna på

167

den svenska marknaden inte bedöms avvika alltför mycket från de risker Prop. 1994/95:50
som har förutsatts vid antagandet av direktivet.

Beträffande lagen om värdepappersrörelse föranleder införandet av
kapitalkravsdirektivets bestämmelser inledningsvis följande överväganden.
I 4 kap. 4 § sägs att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen i föreskrifter skall ange risknivåer för värdepappers-
bolags och svenska bankinstituts innehav av finansiella instrument (se
även avsnitt 6.2). Bestämmelsen har betydelse främst för företag med till-
stånd att bedriva handel för egen räkning (1 kap. 3 § 3) eller att med-
verka vid emissioner m.m. (1 kap. 3 § 5). Endast företag med sådana till-
stånd har nämligen möjlighet att i någon större omfattning förvärva finan-
siella instrument och därmed utsätta sig för de risker som sådana place-
ringar innebär.

I förarbetena till lagen om värdepappersrörelse övervägdes att behålla
fondkommissionslagens (1979:748) bestämmelser om begränsning av han-
delslagret (prop. 1990/91:142 s. 123-125). Det konstaterades att kapital-
täckningsregler som beaktar kreditrisken i en placering är otillräckliga för
att möta den risk som en placering i ett finansiellt instrument innebär,
den s.k. kursrisken. Av flera, i propositionen redovisade, skäl föreslogs
att fondkommissionslagens regler om handelslager skulle tas bort. I stället
föreslogs ett limitsystem innebärande att ett värdepappersbolag vid för-
värv av finansiella instrument måste hålla sig inom vissa föreskrivna
risknivåer. Med ett limitsystem ansågs kravet på att beakta kursrisken
med en placering ha uppfyllts på ett godtagbart sätt. Ett sådant system
skulle också ligga i linje med de diskussioner om nya internationella
kapitaltäckningsregler avseende kursrisker som då fördes i Baselkommit-
tén och inom EG (prop. 1990/91:142 s. 126).

Med hänsyn till det förväntade innehållet i EG:s förslag till kapital-
kravsdirektiv uttalades i motiven att det inte var lämpligt att då ändra
gällande kapitaltäckningsregler, utan att en sådan ändring fick anstå till
dess att ett färdigt EG-direktiv förelåg. Däremot borde i avvaktan på de
nya EG-reglema de risker som kunde uppkomma med innehav av finan-
siella instrument beaktas (prop. 1990/91:142 s. 129), vilket sålunda kom
till uttryck genom limitregeln i 4 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse.

I och med att kapitalkravsdirektivets bestämmelser nu införlivas med
den svenska lagstiftningen kan ifrågasättas om det finns behov av att ha
kvar limitregeln. Svenska Bankföreningen har invänt att limitregeln bör
slopas i samband med att kapitalkrav för marknadsrisker i handelslagret
införs. Mot bakgrund av bl.a. den osäkerhet som i nuläget kan sägas råda
om effekterna av de här föreslagna kapitaltäckningsreglemas tillämpning
bör emellertid denna regel fortsättningsvis gälla vid sidan av de nya
reglerna om kapitalkrav för marknadsrisker. Frågan kan dock komma att
omprövas vid ett senare tillfälle på grundval av vunna erfarenheter av de
nya kapitaltäckningsreglema.

168

6.6 Ny gemensam lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Bestämmelser om kapi tal täckning för kredit-
och marknadsrisker förs — tillsammans med nya regler om stora
exponeringar och gruppbaserad redovisning — samman i en ny lag,
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag. Detta innebär att de regler om kapital-
täckning som nu finns för banker, kreditmarknadsbolag, Svenska
skeppshypotekskassan och värdepappersbolag i olika lagar tas bort
ur dessa. Detsamma gäller de regler om enhandsengagemang som
finns för banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inte någon
erinran mot förslaget om en ny gemensam lag. Riksbanken finner
lösningen med en gemensam lag rationell och ägnad att underlätta en
effektiv tillämpning av reglerna. Några remissinstanser, däribland
Hovrätten över Skåne och Blekinge, anser att lagtexten på grund av de
många förekommande tekniska fackuttrycken är svårtillgänglig. OM
Stockholm AB tillstyrker förslaget och anser att genom detta skapas
enhetlighet och överblickbarhet avseende de ifrågavarande reglerna.
Svenska Bankföreningen tillstyrker att de nya reglerna införs i en
gemensam lag men förutsätter att Finansinspektionen före meddelandet
av föreskrifter enligt bemyndigandet - liksom hittills i andra fall -
inhämtar synpunkter från vederbörliga marknadsintressenter. Detta är
enligt föreningen särskilt angeläget när lagens bestämmelser är mycket
generellt utformade och en stor mängd detaljbestämmelser skall lämnas
i föreskrifter.

Skälen för regeringens förslag: Som framgått av tidigare lämnad redo-
görelse för gällande rätt (avsnitt 6.2) återfinns reglerna om kapital-
täckning för kreditinstitut och värdepappersbolag i den särskilda lagstift-
ning som reglerar resp, företags verksamhet. Så gott som likalydande
kapitaltäckningsregler finns i 2 kap. 9-11 §§ bankrörelselagen, 5 kap.
lagen om värdepappersrörelse, 4 kap. lagen om kreditmarknadsbolag
samt i de särskilda lagar som reglerar hypoteksinstituten. Vad gäller
lagarna för hypoteksinstituten är det endast lagen om Svenska skepps-
hypotekskassan som berörs av de nya kapitaltäckningsbestämmelsema (se
avsnitt 6.5).

Av flera skäl är det nu lämpligt att föra samman samtliga regler om
kapitaltäckning i en ny gemensam lag för de berörda företagen. Eftersom
de nuvarande kapitaltäckningsreglema för kreditrisker är i stort sett
identiska för de aktuella finansiella företagen och dessutom väl avgrän-
sade i lagarna möter av lagtekniska skäl inte några hinder mot att samla
dem i en enda lag. Ett annat skäl för en gemensam lagstiftning är att de

169

nya reglerna om kapitalkrav för marknadsrisker omfattar såväl kreditin-
stituten som värdepappersbolagen.

I den nya lagen med kapitaltäckningsregler bör även tas med regler om
stora exponeringar (se avsnitt 7) enligt direktivet om övervakning och
kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) samt regler
om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (se avsnitt 8) enligt direktivet
92/30/EEG, särskilt som dessa regler genom bestämmelserna i kapital-
kravsdirektivet görs tillämpliga även på värdepappersbolag. Detta innebär
att nuvarande bestämmelser om enhandsengagemang i 2 kap. 16 § bank-
rörelselagen, 3 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse och 3 kap. 9 §
lagen om kreditmarknadsbolag ersätts av reglerna om stora exponeringar
i den föreslagna kapitaltäckningslagen. Som framgår av avsnitt 7.3 skall
emellertid Skeppshypotekskassan inte omfattas av de nya bestämmelserna
om begränsningar av stora exponeringar. Vidare ersätts de nuvarande
bestämmelserna om konsoliderat kapitalkrav i 2 kap. 11 § bankrörelse-
lagen, 5 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse och 4 kap. 4 § lagen om
kreditmarknadsbolag av reglerna om gruppbaserad redovisning i den nya
lagen.

Prop. 1994/95:50

6.7 Det samlade kapitaltäckningskravet för
kreditinstitut och värdepappersbolag

Regeringens förslag: Kreditinstitut (dvs. banker, kredit-
marknadsbolag och Svenska skeppshypotekskassan) och värde-
pappersbolag skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som täcker

1. kreditrisker i hela verksamheten exkl. handelslager och icke-
likvida tillgångar som avräknats från kapitalbasen,

2. positionsrisker, dvs. ränte- och aktiekursrisker, avvecklings-
och motpartsrisker samt s.k. andra risker, som är hänförliga till
sådana placeringar och åtaganden som ingår i handelslagret, samt

3. valutakursrisker i hela verksamheten.

Ett företag kan undantas från kravet på kapitaltäckning mot posi-
tions-, avvecklings- och motpartsrisker, s.k. andra risker samt
valutakursrisker i handelslagret om företagets handelslager är
förhållandevis litet såväl beloppsmässigt som i förhållande till
företagets totala verksamhet.

De företag som omfattas av undantaget skall i stället beräkna kapi-
talkravet för sådana marknadsrisker som hänför sig till handelslagret
enligt reglerna om kapitaltäckning för kreditrisker.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna del har
ingen erinran mot förslaget. Finansinspektionen förordar vissa tekniska
justeringar av lagtexten. Inspektionen framför vidare vissa synpunkter på

170

beräkningen av den gemensamma och slutliga kapital täckningsgraden.  Prop. 1994/95:50

Inspektionen pekar också på viss inkonsistens i fråga om värdering av
handelslagret i förhållande till ett företags totala balansomslutning. Dessa
frågor behandlas i författningskommentaren till 2 kap. 1 § resp. 2 kap.

4 § i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag. Allmänna pensionsfonden (första-
tredje fondstyrelserna) påpekar att genomförandet av förslagen kommer
att innebära en viss skärpning av kraven på kapitaltäckning i de finan-
siella instituten. Även om denna typ av ökade kapitaltäckningskrav kan
leda till ökade kostnader för företagen bör detta emellertid enligt fondens
uppfattning kunna tolereras med tanke på de positiva effekter detta kan
ha på stabiliteten i det finansiella systemet. Konkurrensverket anser att det
finns skäl att understryka vikten av att svenska företag inte påförs kom-
parativa kostnadsnackdelar vid införandet av direktivens nya bestämmel-
ser, utan att företagen erhåller de möjligheter direktiven erbjuder till
kostnadsreducerande åtgärder.

EES-avtalet: I artikel 4 i kapitalkravsdirektivet fastslås den grund-
läggande principen om vilka kapitalkrav som skall läggas på kreditinstitut
och värdepappersföretag. Där anges att sådana institut och företag fort-
löpande skall ha en kapitalbas som motsvarar eller överstiger summan av
kapitalkraven för positionsrisker (dvs. ränte- och aktiekursrisker),
avvecklings- och motpartsrisker samt s.k. andra risker som ingår i
handelslagret, valutakursrisker för hela verksamheten och för kreditrisker
för hela verksamheten exkl. handelslager och icke likvida tillgångar som
avräknats från kapitalbasen.

I samma artikel (punkten 6) anges att behörig myndighet i vissa fall får
tillåta kreditinstitut och värdepappersföretag som har en låg omsättning
med avseende på handelslagret att beräkna kapitalkraven för positions-
risker, avvecklings- och motpartsrisker, s.k. andra risker samt valuta-
kursrisker som hänför sig till handelslagret enligt kapitaltäckningsreglema
för kreditrisker. Förutsättning för detta är att omsättningen av institutets
eller företagets verksamhet i fråga om handelslagret normalt inte över-
stiger 5 % av den totala balansomslutningen, att värdet av positionerna
i handelslagret normalt inte överstiger 15 miljoner ecu samt att omsätt-
ningen av verksamheten i fråga om handelslagret aldrig överstiger 6 %
av den totala balansomslutningen och att värdet av positionerna i handels-
lagret aldrig överstiger 20 miljoner ecu.

Vid beräkningen av den andel av verksamheten som belöper på han-
delslagret i förhållande till hela verksamheten får behörig myndighet
beakta antingen verksamhetens sammanlagda omfattning i och utanför
balansräkningen, resultaträkningen eller kapitalbasen eller en kombination
av dessa mått. När verksamhetens storlek bedöms i och utanför balans-
räkningen värderas skuldinstrument till sitt marknadspris eller till värdet
av huvudfordran, aktier till sitt marknadspris och derivatinstrument till
det nominella värdet eller marknadsvärdet för det underliggande finan-
siella instrumentet (artikel 4.7).

Om ett kreditinstitut eller värdepappersföretag skulle överskrida någon
eller båda av de gränser som anges i artikel 4.6 (i) och (ii) mer än under

171

en kort period eller någon eller båda av de gränser som gäller enligt
artikel 4.6 (iii) skall det åläggas att uppfylla kapitalkraven enligt kapital-
kravsdirektivet i stället för de kapitaltäckningskrav för kreditrisker som
följer av direktivet 89/647/EEG.

Skälen för regeringens förslag: De finansiella företagens ökade deltag-
ande i växande, nya finansiella marknader har inneburit att företagen i
sina dagliga verksamheter — utöver kreditrisker — är utsatta för olika
typer av marknadsrisker t.ex. på aktie-, ränte- och valutamarknaderna.
Därför har kapitalkravet inom EG utvidgats från att täcka kreditrisker till
att omfatta även marknadsrisker. Kapitalkraven för marknadsrisker syftar
till att säkerställa att företagen har tillräckligt med eget kapital för att
kunna skydda sig mot prisförändringar på aktie-, ränte- och valutamark-
naderna. För derivatinstrument är risken relaterad till prisförändringar på
de underliggande finansiella instrumenten.

Enligt direktivet skall kapitalkravet räknas på företagets nettoposition.
Detta medför större incitament för företagen att öka sin riskgardering
(hedging). Riskgarderingen innebär att företaget intar positioner "i
motsatt riktning" i syfte att motverka effekterna av prisförändringar.

I sin värdepappershandel utsätter sig företagen normalt för två typer av
risker; generell och specifik risk. Den generella risken är förknippad med
förändringar på hela marknaden. En förändring av exempelvis den ekono-
miska politiken påverkar det allmänna ränteläget på marknaden. Detta
kommer att direkt påverka de komponenter som ingår i företagets värde -
pappersportfölj. Den specifika risken är relaterad till varje enskilt
finansiellt instrument. En förändring av priset på ett enskilt räntebärande
finansiellt instrument kan orsakas av marknadens ändrade bedömning av
emittentens kreditvärdighet. Prisförändringen beträffande ett enskilt
instrument behöver inte påverka ett företags samlade värdepappersport-
följ, eftersom priset på ett annat instrument samtidigt kan ändras i en
motsatt riktning.

Beräkningen av kapitalkrav för marknadsrisker såvitt gäller aktie- och
räntemarknadema består av två komponenter. Först beräknas kapitalkra-
vet för de generella riskerna. Sedan beräknas kapitalkravet för den speci-
fika risk som är förknippad med varje enskilt finansiellt instrument som
ingår i företagets portfölj.

Även vid beräkning av kapitalkraven för valutakursrisker skall en två-
stegsmetod tillämpas. Först räknas kraven på nettopositionen för den risk
som är förknippad med varje enskild valuta inkl, positioner för place-
ringar i och utanför balansräkningen. Sedan räknas kraven för företagets
totala position i samtliga valutor.

Kapitaltäckningsregler för positioner på värdepappers- och valutamark-
naderna medför ökade kostnader för företagen. För beräkning av posi-
tionerna kan de komma att vara tvungna att installera nya system. Kost-
naderna kan vara orimligt höga för de företag som har en låg omsättning
med avseende på handelslagret. Samtidigt är de risker som uppstår med
handelslagret hanterbara för företag vars handelslager är litet.

Det är viktigt att de svenska företagen inte blir föremål för hårdare
krav än dem som gäller för övriga EES-länders finansiella institut och att

Prop. 1994/95:50

172

de därmed inte belastas med relativt sett högre kostnader. Detta är av Prop. 1994/95:50
väsentlig betydelse för att de svenska företagen skall kunna hävda sig på
den internationella värdepappersmarknaden.

Av de skäl som nu anförts bör de möjligheter till undantag som i direk-
tivet erbjuds från de förhållandevis stränga kapitaltäckningskraven för
marknadsrisker utnyttjas. Detta innebär att företag med begränsad verk-
samhet vad gäller värdepappershandel även fortsättningsvis bör kunna
beräkna kapitalbasen enbart för täckande av kreditrisker.

6.8 Handelslagret

Regeringens förslag: Ett företags handelslager utgörs av sådana
positioner i finansiella instrument som företaget tagit för att på kort
sikt göra en vinst eller för att skydda andra positioner i han-
delslagret. Till handelslagret skall också räknas sådana exponeringar
som uppkommit till följd av oavslutade affärer i finansiella
instrument eller inte fullgjorda leveranser av sådana instrument. I
handelslagret ingår vidare företagets resultatförda men inte reglerade
fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret såsom
fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte
förslaget eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser, däribland
Finansinspektionen framför vissa synpunkter på vad som skall ingå i
begreppet handelslager. Dessa behandlas i författningskommentaren till
4 kap. 1 § i den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

EES-avtalet: Artikel 2.6 i kapitalkravsdirektivet anger definitionen av
begreppet handelslager (trading book). Enligt definitionen skall ett insti-
tuts (kreditinstituts eller värdepappersföretags) handelslager bestå av
följande.

- Egna innehav av finansiella instrument anskaffade i syfte att säljas
vidare och/eller på kort sikt göra en vinst till följd av prisförändringar på
marknaden. Innehav av finansiella instrument som härrör från förmedling
av matchade affärer eller positioner som har tagits för att skydda andra
positioner som ingår i handelslagret.

- Exponeringar som uppstår till följd av ej avvecklade affärer, ej full-
gjorda leveranser och åtaganden beträffande OTC-derivat, repor, om-
vända repor och värdepapperslån. Direktivet ställer ett antal villkor för
hur dessa exponeringar skall räknas in i handelslagret. De skall vara
noterade till det dagliga marknadsvärdet. Lånesäkerheten skall justeras
för att beakta väsentliga förändringar i värdet av de berörda finansiella
instrumenten i enlighet med en regel som godtas av behöriga myndig-

173

heter. Avtalet eller affären skall innebära att institutets anspråk auto- Prop. 1994/95:50
matiskt och omedelbart skall avräknas mot motpartens anspråk, om denne
inte fullgör sina förpliktelser. Som alternativ till ovannämnda villkor skall
avtalen och affärerna ingås på en yrkesmässig basis samt gälla enligt sitt
gängse och godtagbara innehåll och artificiella transaktioner uteslutas.

- Exponeringar i form av avgifter, provisioner, räntor, utdelningar och
marginalsäkerheter på börsomsatta termins- och optionskontrakt som är
direkt relaterade till de positioner som ingår i handelslagret.

Enskilda poster kan enligt direktivet föras in i eller utgå ur handelslag-
ret i enlighet med objektiva förfaranden, som där så är lämpligt, skall
omfatta redovisningsnormema i det berörda institutet. Ett sådant för-
farande skall emellertid vara föremål för granskning av behöriga myndig-
heter.

Skälen för regeringens förslag: Begreppet handelslager förekommer
för närvarande inte i den svenska lagstiftningen. I Finansinspektionens
föreskrifter om kreditinstituts årsredovisning och delårsrapportering
(FFFS 1993:29) anges emellertid på tillgångssidan vilka instrument som
ingår i och vilka värderingsregler som gäller för en tradingportfölj. Enligt
dessa föreskrifter skall en uppdelning av institutets innehav av räntebäran-
de värdepapper ske i en investmentportfölj (långfristiga innehav) och en
tradingportfölj (kortfristiga innehav). Båda portföljerna skall omfatta
obligationer, kapitalmarknadsreserver och andra räntebärande värdepap-
per. För att ett värdepappersinnehav skall få föras till investmentport-
följen fordras i princip att värdepapperet redan från början klassificerats
som ett långsiktigt innehav. Vidare nämns i föreskrifterna på tillgångs-
sidan termen handelslager som en delpost till balansposten "Aktier, an-
delar m.m. (omsättningstillgångar)". I handelslagret ingår institutets
kortsiktiga innehav av aktier som omsättningstillgångar. Värderingen av
marknadsnoterade finansiella instrument skall ske enligt lägsta värdets
princip för portföljen som helhet.

Handelslagret är av central betydelse för kapitalkravsdirektivet.
Kapitalkravet för marknadsrisker, med undantag för valutakursrisker,
hänför sig uteslutande till de positioner och åtaganden som ingår i
handelslagret. Direktivets bestämmelser riskerar att urholkas om det råder
tveksamhet om vilka poster som skall ingå i handelslagret. Detta skulle
avsiktligt eller oavsiktligt kunna leda till att företagen varierar samman-
sättningen av handelslagret i syfte att reducera kapitalkravet för mark-
nadsrisker. Vidare kan Finansinspektionens möjligheter att effektivt
kontrollera att kapitaltäckningsreglema efterlevs försvåras. Begreppet
handelslager bör därför så långt det är möjligt definieras i lagen. Det är
dock inte praktiskt att ge en fullständig definition eftersom begreppets
innehåll kommer att vara beroende av de finansiella instrument som till-
handahålls på marknaden. Utvecklingen på den finansiella marknaden
sker snabbt och nya instmment tillkommer fortlöpande. Det finns en risk
att vissa nya finansiella instmment som bör ingå i handelslagret kan
komma att falla utanför. Lagen bör därför av praktiska skäl innehålla
endast de grundläggande principerna för vad som skall ingå i ett handels-

174

lager, medan det närmare innehållet bör preciseras i föreskrifter som
regeringen eller Finansinspektionen meddelar.

Direktivet anger de kriterier som definierar begreppet handelslager. Ett
viktigt kriterium är att handelslagret skall bestå av de positioner och
åtaganden som företaget intar eller ingår för egen räkning. Detta innebär
att det inte skall råda någon tveksamhet om vem som innehar positioner-
na och därmed berörs av vinster och förluster.

Ett annat viktigt kriterium, som också skall vara uppfyllt, är att han-
delslagret skall utgöras av innehav på kort sikt. Företaget köper eller
säljer ett instrument i syfte att på kort sikt göra en vinst till följd av att
priset på instrumentet ändras. Företagets agerande styrs av förväntningar
om kortsiktiga förändringar av aktie-, ränte- och valutakurser.

En annan anledning till att företaget tar positioner på kort sikt på
marknaden är att skydda andra positioner som ingår i handelslagret.
Företaget kan kombinera finansiella instrument på ett sådant sätt att
risknivån hålls inom rimliga gränser. Företaget kan exempelvis undvika
valutakursrisken genom att företaget tecknar ett kontrakt på terminsmark-
naden i motsatt riktning till sin valutaposition på avistamarknaden. Den
svenska finansiella derivatmarknaden har successivt utvecklats och
erbjuder för närvarande ett stort urval av finansiella instrument som ger
företagen möjlighet att kontrollera sina marknadsrisknivåer. Dessa
instrument består av terminer, svappar och optioner i räntor, valutor,
aktier, aktieindex och kombinationer av dessa.

Ett företag tar korta positioner på avista- och derivatmarknadema i
avsikt att avveckla sina dagliga förmedlingsaffärer. Företaget behöver en
egen portfölj för att smidigt kunna hantera kundernas affärer som består
av avtal och transaktioner med varierande belopp. Verksamhetens art —
förmedling av finansiella tjänster — medför med nödvändighet att före-
taget regelbundet kommer att inneha finansiella instrument för an-
vändning på kort sikt. Dessa positioner skall ingå som poster i företagets
handelslager.

Företaget kan vidare tvingas att ta på sig exponeringar till följd av ej
avvecklade affärer eller ej fullgjorda leveranser. Dessa exponeringar, som
är av kortsiktig natur eftersom syftet är en snar avveckling, skall också
räknas in i företagets handelslager. De regler som skall gälla för be-
stämmandet av företagets positioner vid beräkningen av kapitalkravet för
sådana avvecklings- och motpartsrisker (se avsnitt 6.9.5 och 6.9.6) skall
användas även vid beräkningen av handelslagrets storlek. Detta innebär
att de poster som utgör handelslagret skall nettas (se vidare avsnitt 6.9.1)
samt att värderingen av derivatinstrument skall ske till gällande priser på
avistamarknaden. Närmare riktlinjer för nettnings- och värderingsför-
farandet bör lämpligen meddelas av Finansinspektionen i föreskrifter.

Andra typer av exponeringar som skall räknas in i företagets handelsla-
ger är företagets fordringar som är hänförliga till de poster som ingår i
handelslagret såsom fordringar på avgifter, provisioner, räntor och
utdelningar. Fråga är här om resultatförda men inte reglerade fordringar.
Andra fordringar som anges i direktivet är marginalsäkerhet vid börs-
omsatta derivatinstrument.

Prop. 1994/95:50

175

De kriterier, som angetts ovan, utgör en illustration av vilka typer av Prop. 1994/95:50
placeringar och åtaganden som bör ingå i begreppet handelslager. Rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen bör ges
möjlighet att närmare bestämma vilka poster som skall ingå i handels-
lagret.

6.9 Kapitalkrav för marknadsrisker

6.9.1 Nettning

Regeringens förslag: Vid beräkning av positioner får ett företag mot
varandra räkna av (netta) egna positioner vars värde ökar vid ökning
av instrumentets eller underliggande instruments värde (långa
positioner) och övriga positioner (korta positioner) i finansiella in-
strument, om instrumenten är av samma slag och utgivna av samma
emittent eller, i fråga om derivatinstrument, om den underliggande
tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa villkor.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen hävdar att nettning i kapital -
täckningssammanhang inte bör godtas i den föreslagna formen innebär-
ande att en nettouträkning av ett instituts egna positioner får ske. Detta
medför enligt inspektionen ett långtgående nettningsförfarande som kan
inrymma en del olösta civilrättsliga aspekter. Inspektionen anser därför
att en samordning bör eftersträvas mellan reglerna om nettning i ett
civilrättsligt sammanhang och i kapitaltäckningssammanhang, dvs.
nettning i kapitaltäckningssammanhang bör tillåtas i samma utsträckning
som nettning godtas i en konkurssituation. Inspektionen anser vidare att
lagtexten bör ge inspektionen möjlighet att kunna bestämma i vilken form
som nettning i kapitaltäckningssammanhang får ske. Konkurrensverket
anser att nettning och andra kostnadsreducerande möjligheter som de nya
reglerna tillåter bör utnyttjas fullt ut för att inte svenska finansiella
företag skall erhålla komparativa kostnadsnackdelar gentemot utländska
företag. Svenska Bankföreningen anser att det i lagtexten klart bör anges
att kapitalkravet för kreditrisker kan reduceras genom olika former av
nettningsförfaranden. Dessa synpunkter behandlas i författnings-
kommentaren till 3 kap. 1 § i förslaget till lag om kapitaltäckning och
stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Bank-
föreningen understryker vidare vikten av att de möjligheter till nettning
av marknadsrisker som anges i kapitalkravsdirektivet blir tillgängliga
även för svenska institut och att lagtexten medger alla former av nettning-
möjligheter som följer av detta direktiv och även av överenskommelser
i Basel. Svenska Fondhandlareföreningen anser att det klart bör framgå
att clearing och därmed sammanhängande nettning har lagstiftarens stöd.

176

Övriga remissinstanser uttalar sig inte om förslaget i denna del.

EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet (bilaga I) tillåter s.k. nettning vid
beräkning av positioner. Med nettning menas i direktivet nettouträkning
av institutets egna positioner.

Det bör påpekas att denna form av nettning skiljer sig från nettning
enligt avtal. Detta är ett med kvittning likartat förfarande och såväl
betalningsförpliktelser som leveransförpliktelser kan omfattas. Ett sådant
förfarande är baserat på ett kontrakt eller avtal. Förfarandet innebär att
de ursprungliga förpliktelserna ersätts av nettoförpliktelser mot varje
motpart (bilateral nettning) eller mot ett antal motparter (multiateral
nettning). Skilda nettningssystem och därtill knutna rättsverkningar samt
fördelarna med väl fungerande sådana system har behandlats av Clearing-
utredningen (SOU 1993:14 s. 172-176 och 257-263).

För att anknyta till den terminologi som används i kapitalkravs-
direktivet används i det följande begreppet nettning för sådan netto-
uträkning av egna positioner som avses i direktivet och som alltså måste
skiljas från bilateral och multilateral nettning.

Enligt direktivet skall instituten kunna netta sina egna långa och korta
positioner i samma aktie, skuldinstrument, konvertibla värdepapper och
i identiska finansiella terminer, optioner, teckningsoptioner och täckta
teckningsoptioner som är noterade i samma valuta. Det innebär att mot-
stående positioner i samma finansiella intrument får ta ut varandra - lång
position mot kort position och tvärtom - varvid en nettoposition erhålls
(punkterna 1-3 i bilaga I). Med långa positioner avses sådana positioner
vars värde ökar när instrumentets eller det underliggande instrumentets
värde ökar. Det motsatta gäller för korta positioner.

Nettning i derivatinstrument får tillåtas för att nettouträkna positioner
i samma underliggande tillgång som derivatinstrumentet avser. Vid
beräkning av nettopositioner i derivatinstrument skall positionerna räknas
om till institutets rapportvaluta till rådande dagskurs innan de samman-
räknas. I direktivet (punkterna 1-11 i bilaga I) lämnas anvisningar för
beräkning av sådana positioner i särskilda finansiella instrument.

Ränteterminer, s.k. FRA:s (Forward rate agreements) och andra ter-
minsåtaganden att köpa eller sälja räntebärande finansiella instrument
skall, vid bestämmandet av kapitalkravet för ett sådant innehav eller
åtagande, behandlas som en kombination av långa och korta positioner.
Positioner i långa ränteterminer skall behandlas som en kombination av
ett lån med förfallodag den dag terminen skall fullgöras och ett innehav
av en tillgång vars förfallodag motsvarar den som gäller för det under-
liggande instrumentet eller det innehav som svarar mot ifrågavarande
termin. På motsvarande sätt skall en såld FR A behandlas som en lång
position med en förfallodag som motsvarar avvecklingsdagen plus kon-
traktets löptid och en kort position med en förfallodag som motsvarar
avvecklingsdagen. Både lånet och innehavet av tillgången skall viktas
med faktorn 0 vid beräkning av kapitalkravet för specifik risk för ränte-
terminer och FRA:s. Ett terminsåtagande att köpa eller sälja ett räntebä-
rande finansiellt instrument skall behandlas som en kombination av lån
med förfallodag på fullgörandedagen och en lång position i det räntebä-

Prop. 1994/95:50

177

rande instrumentet. Lånet skall viktas med faktorn 0 för beräkning av Prop. 1994/95:50
kapitalkravet avseende specifik risk och det räntebärande instrumentet
med någon av faktorerna 0, 0,25, 1,00, 1,60 eller 8,00 % beroende på
riskerna med emittenten och instrumentets återstående löptid enligt
punkten 14 i bilagan. Behörig myndighet får tillåta att kapitalkravet för
en termin som är föremål för handel vid en börs eller erkänd marknads-
plats motsvarar den säkerhet som en börs kräver, om myndigheten är helt
övertygad om att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk
som är förenad med terminen och att den metod som används för att
beräkna marginalsäkerheten är likvärdig med den metod för beräkning
med den som anges i bilagan.

Optioner på räntebärande finansiella instrument, aktier, aktieindex,
utländska valutor och på svappar skall behandlas som om de vore posi-
tioner som till värdet motsvarar värdet av det underliggande instrument
som optionen hänför sig till, multiplicerat med optionens delta, dvs.
optionsprisets känslighet för förändringar i priset på den underliggande
egendomen. Den beräknade positionen får nettas mot en annan position
i samma slag av underliggande instrument. Det använda deltavärdet skall
vara beräknat av behörig myndighet om det inte finns att tillgå på börs.
Det kan också beräknas av institutet under förutsättning att behörig myn-
dighet är övertygad om att den beräkningsmetod institutet använder är
rimlig.

Behörig myndighet får tillåta att kravet på säkerhet för standardiserade
optioner som är föremål för handel vid en börs sätts lika med den margi-
nalsäkerhet som en börs kräver om myndigheten är helt övertygad om att
denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad
med optionen och att den metod som används för att beräkna marginalsä-
kerheten är likvärdig med den metod för beräkning som anges i bilagan
i direktivet för sådana optioner. Behörig myndighet får vidare medge att
kravet för en köpt standardiserad option som är föremål för handel vid
börs eller OTC-option skall vara detsamma som för det underliggande
instrumentet under förutsättning att kravet inte överstiger optionens
marknadsvärde. Kravet avseende en utfärdad OTC-option skall sättas i
relation till det underliggande instrumentet. Teckningsoptioner och täckta
teckningsoptioner (s.k. warrants) skall behandlas som optioner.

Svappar skall vid beräkning av kapitalkravet för ränterisker behandlas
på samma sätt som instrument i balansräkningen. Detta innebär att en
räntesvapp enligt vilken institutet erhåller en rörlig ränta och betalar en
fast ränta behandlas som om den motsvarade en lång position i ett instru-
ment med rörlig ränta med en löptid som motsvarar tiden fram till nästa
gång räntan fastställs och en kort position i ett instrument med fast ränta
med samma löptid som den som gäller för svappen.

Institut som marknadsvärderar och hanterar ränterisken på derivatin-
strument på grundval av nutidsvärdet på framtida betalningar får efter
tillstånd av behörig myndighet använda vissa känslighetsmetoder för att
beräkna positionen.

178

Positioner i repor, omvända repor och värdepapperslån som ingår i Prop. 1994/95:50
institutets handelslager skall vara föremål för kapitalkrav för positions-
risker.

Positioner i andelar utgivna av fondföretag (units of collective-
investment undertakings) skall vara föremål för kapitalkrav för kreditris-
ker fastställda i rådets direktiv om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut
(89/647/EEG).

Skälen för regeringens förslag: Införlivandet av kapitalkravsdirektivets
föreskrifter om kapitaltäckning för marknadsrisker kommer att medföra
att det sammanlagda kapitalkravet ökar för såväl kreditinstitut som för
värdepappersbolag. Kapitalkravet avseende positionsrisker kommer så-
ledes att medföra ökade kostnader för de svenska företagen. Ett grund-
läggande skäl för att tillåta s.k. nettning är att hänsyn då kan tas vid
beräkning av kapitalkravet till den reduktion av marknadsrisker som upp-
kommer genom att ett företag har positioner i finansiella instrument
sådana att värdet på en position ökar då värdet på en annan position
minskar. De positioner som skall kapitaltäckas kan genom nettning tas
upp till ett nettobelopp, vilket innebär att kapitalkravet kan beräknas på
ett lägre belopp. Det är av konkurrensskäl viktigt att de svenska företagen
ges denna möjlighet och blir föremål för samma villkor som kan förut-
sättas bli gällande för EES-ländemas finansiella företag.

De möjligheter till nettning som direktivet ger bör av nu anförda skäl
göras tillgängliga även för de svenska företag som kommer att omfattas
av de nya kapitalkraven för marknadsrisker.

Som framgått innebär nettning enligt kapitalkravsdirektivet endast en
nettouträkning av ett instituts egna långa och korta positioner i samma
finansiella instrument, utan att institutets förpliktelser gentemot en annan
part påverkas av detta. Den samordning mellan civilrättsliga regler och
kapitaltäckningsregler som Finansinspektionen i sitt remissvar efterlyser
torde därför inte ha avseende på det slag av nettning (utjämning av egna
positioner) som föreskrivs i kapitalkravsdirektivet.

6.9.2 Ränterisker

Regeringens förslag: Kapitalbasen skall täcka generella och
specifika positionsrisker för ränteanknutna finansiella instrument som
ingår i ett företags handelslager.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Riksbanken och Svenska Bankföreningen
framhåller att uppräkningen i den föreslagna kapitaltäckningslagen av
kvalificerade instrument även bör uppta sådana räntebärande finansiella
instrument som uppfyller vissa villkor avseende notering och likviditet för
instrumentet och solvens för utgivaren. Finansinspektionen har ingen

179

12 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

erinran mot de modeller för beräkning av kapitalkravet som anges i Prop. 1994/95:50
direktivet men anser att lagen bör ge utrymme även för andra modeller
och att inspektionen framöver kan få medge tillämpning av sådana
modeller. Svenska Kommunförbundet framhåller vikten av att kommuner
och bolag med kommunal borgen även fortsättningsvis tillhör gruppen
emittenter som nollviktas vid beräkningen av kapitaltäckningskraven.

Övriga remissinstanser uttalar sig inte i frågan.

EES-avtalet: Enligt direktivet (artikel 4 samt punkterna 13-30 i bi-
laga I) krävs kapitaltäckning för den ränterisk som ett institut (kredit-
institut eller värdepappersföretag) är utsatt för i sitt handelslager genom
innehav av räntebärande finansiella instrument och genom andra ränte-
relaterade positioner. Instituten skall enligt direktivet gruppera sina
nettopositioner nominerade i samma valuta och därefter beräkna kapital-
kravet för varje särskilt finansiellt instrument. Nettopositionen för varje
slag av instrument utgörs av överskottet av institutets långa (korta) posi-
tion i förhållande till dess korta (långa) position. Kapitalkravet består av
två komponenter; ett krav för den specifika och ett för den generella
ränterisken.

Kapitalkravet för den specifika risken

Den specifika risken utgörs av risken för en prisförändring för
instrumentet som beror på omständigheter hänförliga till den som har
utfärdat instrumentet eller i fråga om derivatinstrument, den som utfärdat
det underliggande instrumentet. Kapitalkravet för den specifika risken för
enskilda räntebärande och ränterelaterade instrument på avista- och
derivatmarknadema skall beräknas på institutets nettoposition nominerad
i samma valuta. Beräkningsmetoden är baserad på återstående löptid och
ett vikttal, uttryckt i procent, relaterat till emittentens kreditvärdighet.
Direktivet skiljer mellan tre grupper av räntebärande instrument vid risk-
viktningen:

- instrument som är undantagna från kapitalkravet såsom placeringar
hos centralregeringar, centralbanker och liknande organ,

- kvalificerade instrument som skall ha ett vikttal motsvarande 0,25 %,
1,00 %, eller 1,60 % för återstående löptid upp till 6 månader, mellan
6 och upp till 24 månader, resp, över 24 månader samt

- övriga instrument för vilka vikttalet skall vara 8 %.

Institutets viktade positioner skall, oavsett om de är långa eller korta,
summeras för beräkning av kapitalkravet för den specifika risken. I
beräkningen skall institutets egna skuldförbindelser inte räknas med.

Kapitalkravet för den generella risken

Den generella risken utgörs av risken för en prisförändring som när det
gäller ett omsatt räntebärande instrument eller räntederivat beror på
ändrad räntenivå. För beräkning av kapitalkravet för den generella risken

180

anger direktivet två metoder; en löptidsbaserad metod (maturity based) Prop. 1994/95:50
och en durationsbaserad metod.

Enligt den löptidsbaserade metoden är grundprincipen för beräkning av
kapitalkravet att alla positioner skall viktas med utgångspunkt i in-
strumentets återstående löptid för instrument med fast ränta. Instrument
med rörlig ränta viktas med hänsyn till återstående räntebindningstid.
Vidare reduceras kapitalkravet för en viktad position som har en mot-
stående viktad position i samma löptidsband. Kapitalkravet kan även
reduceras för viktade positioner som faller i olika löptidsband. Storleken
på reduktionen är beroende av om de motstående positionerna faller inom
samma löptidsband samt typ av zon. Direktivet anger tre löptidszoner;
upp till ett år, 1-4 år samt över 4 år.

Beräkningen av institutets positioner enligt den löptidsbaserade metoden
skall ske enligt följande.

1. Institutet skall beräkna nettopositionema inom varje löptidsband.
Beräkningen skall grundas på den återstående löptiden.

2. Institutet skall skilja mellan två typer av instrument; instrument med
kupong som är lika med eller överstiger 3 % och instrument med kupong
som understiger 3 %.

3. Nettopositionen för varje typ av instrument viktas med ett tal för
resp, löptidsband.

4. Institutet summerar de viktade långa och korta positionerna inom
varje löptidsband var för sig. De långa och korta positionerna inom varje
band skall matchas mot varandra. Överskottet av de långa och korta pos-
tionema inom varje band räknas som icke-matchade positioner. Sedan
summeras den totala matchade nettopositionen för samtliga löptidsband
inom varje zon.

5. Icke-matchade långa och korta positioner skall summeras för varje
zon var för sig. Sedan matchas de korta och långa positionerna inom
varje zon med varandra.

6. Beloppet av de icke-matchade positionerna som återstår i en zon
skall summeras med motsvarade belopp i en annan zon. Summan av
exempelvis icke-matchade positioner i zon 1 skall adderas med icke-
matchade positioner i zon 2. Samma procedur skall gälla för zon 2 och
3.

7. De icke-matchade positioner som blir kvar i zon 1 efter matchningen
med zon 2 skall adderas med de icke-matchade positioner som är kvar i
zon 3.

8. Slutligen summeras de återstående positionerna för samtliga zoner.

Institutets kapitalkrav för den generella risken skall beräknas som
summan av:

- 10 % av de totala matchade viktade positionerna inom samtliga
löptidsband,

- 40 % av de matchade viktade positionerna i zon 1,

- 30 % av de matchade viktade positionerna i zon 2,

- 30 % av de matchade viktade positionerna i zon 3,

- 40 % av de matchade viktade positionerna mellan zon 1 och 2 och

mellan zon 2 och 3,

181

- 150 % av de matchade viktade positionerna mellan zon 1 och 3, Prop. 1994/95:50

- 100 % av de återstående icke-matchade viktade positionerna.

Enligt direktivet ges medlemsländernas behöriga myndigheter möjlighet
att tillåta instituten att räkna kapitalkravet för den generella risken enligt
den durationsbaserade metoden i stället för den löptidsbaserade metoden
under förutsättning att beräkningen görs genomgående.

Vid tillämpning av den durationsbaserade metoden skall institutet
beräkna durationen för sitt innehav. Institutet skall utgå från marknads-
värdet på varje instrument med fast räntesats och därefter beräkna dess
avkastning (yield to maturity) fram till förfallodagen till gällande
marknadspriser på avistamarknaden. För ränterörliga instrument skall vid
beräkningen av avkastningen antas att betalning skall ske vid den dag
räntan ändras.

Vidare skall institutet räkna fram den modifierade durationen för varje
finansiellt instrument, vilket motsvarar instrumentets duration diskonterat
med den gällande räntan på avistamarknaden. Därefter skall instrumenten
grupperas i tre olika zoner på basis av det modifierade durationsvärdet.

Institutet skall räkna fram värdet av den viktade durationspositionen för
varje finansiellt instrument inom varje zon genom att multiplicera
instrumentets marknadspris med den modifierade durationen och ett vikt-
tal som reflekterar en förväntad ränteförändring under den återstående
löptiden. Därefter summeras de durationsviktade långa och korta posi-
tionerna inom varje zon. De korta och långa positionerna skall matchas
mot varandra inom varje zon. De återstående icke-matchade positionerna
inom varje zon skall även matchas enligt den procedur som anges i den
löptidsbaserade metoden.

Institutets kapitalkrav för den generella risken skall beräknas som
summan av:

- 2 % av de matchade durationsviktade positionerna för varje zon,

- 40 % av de matchade durationsviktade positionerna mellan zon 1 och

2 och mellan zon 2 och 3,

- 150 % av de matchade durationsviktade positionerna mellan zon 1
och 3,

- 100 % av de återstående icke-matchade durationsviktade positionerna.

Skälen för regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag
är i sin dagliga verksamhet kontinuerligt exponerade för ränterisker. En
förändring av det allmänna ränteläget påverkar värdet av räntebärande
finansiella instrument på både avista- och derivatmarknadema. När
exempelvis marknadsräntan stiger drabbas räntebärande finansiella instm-
ment av prisfall. Detta kan medföra ökade kostnader för företagen efter-
som ränteändringar inte omedelbart kan genomföras för företagens alla
intäkts- och skuldräntor samtidigt på gmnd av olika långa räntebindnings-
tider. Detta i sin tur kommer att påverka företagens intjäningsförmåga
och redovisade resultat. Räntebärande finansiella instmments priskänslig-
het för ränteförändringar är också beroende av instmmentets återstående
löptid; ju längre återstående löptid desto större är instmmentets pris-
känslighet för ränteförändringar.

182

Kapitalkravet för ränterisker syftar till att säkerställa att företagen har Prop. 1994/95:50
betryggande eget kapital för att kunna absorbera eventuell förlust till följd
av räntevariationer. Kapitalkravet skall täcka den risk som är förknippad
med de enskilda instrument som ingår i ett företags portfölj samt den
generella risk som finns på räntemarknaden. Kapitalkravet skall beräknas
på ett företags positioner i handelslagret och skall för såväl den generella
som specifika risken beräknas separat i varje valuta.

Vid beräkningen av kapitalkravet för den specifika risken skall enligt
direktivet hänsyn tas till emittentens kreditvärdighet och instrumentets
återstående löptid. Emittentens kreditvärdighet indelas i tre riskklasser där
högre risk kräver större eget kapital. Fordringar på bl.a. stater, central-
banker och kommuner är undantagna från kapitalkrav. Detta går tillbaka
på bestämmelserna om nollvikt i artiklarna 6.1 a och 7 i direktiv
89/647/EEG om kapital täckningsgrad för kreditinstitut och som i huvud-
sak har införlivats i bl.a. 2 kap. 10 § bankrörelselagen.

Den andra gruppen, som omfattar kvalificerade instrument, skall ha ett
kapitalkrav som motsvarar 0,25 %, 1,00 % resp. 1,60 % av placeringar-
na beroende på om den återstående löptiden är upp till 6 månader, mellan
6 månader och två år resp, över två år.

För bedömningen av kvalificerade instrument hänvisar direktivet till de
placeringar som anges i artikel 6.1 b i direktivet 89/647/EEG om kapital-
täckningsgrad för kreditinstitut. Denna grupp av placeringar, som tagits
upp i 2 kap. 10 § första stycket B bankrörelselagen, omfattar exempelvis
placeringar hos eller garanterade av svenska kreditinstitut m.m., ut-
ländska kommuner eller motsvarande, internationella utvecklingsbanker
och fonder, utländska banker i de länder som är fullvärdiga medlemmar
av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)
samt länder som åtagit sig vissa förpliktelser gentemot Internationella
valutafonden (IMF). Detta innebär att de räntebärande finansiella
instrument som emitteras av de institut och organ som omfattas av den
ovannämnda gruppen skall betraktas som kvalificerade enligt kapital-
kravsdirektivet.

Direktivet ger emellertid möjligheter att betrakta andra typer av ränte-
bärande finansiella instrument som kvalificerade instrument. För detta
krävs att instrumentet är noterat vid åtminstone en reglerad marknad i ett
EU-land eller vid en börs i ett tredje land under förutsättning att de
behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten erkänt börsen. Det
krävs vidare att det berörda företaget betraktar instrumenten som tillräck-
ligt likvida och att instrumenten med hänsyn till emittentens kredit-
värdighet motsvarar minst de tillgångar som avses i grupp B i bankrörel-
selagen (se ovan). Vid sin bedömning av emittentemas kreditvärdighet
kan de behöriga myndigheterna, om det är möjligt, använda sig av de
kreditvärderingar, s.k. ratings, som fastställs av oberoende och in-
ternationellt accepterade kreditvärderingsinstitut (t.ex. Moodys och
Standard and Poors). Som framhållits av Riksbanken och Svenska Bank-
föreningen bör av lagtexten framgå att dessa typer av instrument betrak-
tas som kvalificerade instrument vid beräkning av kapitalkravet för den
specifika risken.

183

Vid beräkningen av kapitalkravet för den generella risken skall enligt Prop. 1994/95:50
direktivet den löptidsbaserade metoden tillämpas. Direktivet ger emeller-
tid, som redan nämnts, tillsynsmyndigheter möjlighet att tillåta företag,
antingen generellt eller på individuell basis, att använda sig av den
durationsbaserade metoden om den tillämpas genomgående. Båda meto-
derna reflekterar den generella risk som existerar på räntemarknaden.

Den löptidsbaserade metoden kan summariskt beskrivas enligt följande.
Företagens räntebärande finansiella instrument grupperas efter den åter-
stående löptiden och instrumentens kupongränta. Sedan viktas varje
position med ett tal som är avsett att reflektera instrumentets priskänslig-
het för ränteförändringar. Ju längre instrumentets återstående löptid är ju
högre är dess vikttal. Det totala kapitalkravet för den generella risken blir
enligt denna metod summan av en viss procentuell andel av företagens
viktade instrument grupperade med avseende på viktning och matchning.

Den durationsbaserade metoden syftar till att mäta instrumentets
priskänslighet för ränteförändringar över tiden. Durationen är ett vägt
genomsnitt av instrumentets återstående löptid som erhålls genom att
diskontera kassaflöden (cash payment) till nuvärde med resp, avistarän-
tor. Instrumenten grupperas med utgångspunkt i återstående löptider och
därefter viktas durationsvärdena med ett tal som reflekterar förväntade
ränteförändringar för varje löptidszon. Kapitalkravet blir också här
summan av en viss procentuell andel av företagens instrument grupperade
efter viktning och matchning.

Det råder en viss skillnad mellan den löptidsbaserade och durations-
baserade metoden. Fördelen med den förstnämnda är att den är enkel att
införa och inte medför några väsentliga merkostnader för företagen i
termer av installation av ny teknik för beräkningen. Modellens tillförlit-
lighet vad gäller instrumentets priskänslighet kan emellertid vara mindre
i en marknad där räntorna fluktuerar snabbt och kraftigt. Den durations-
baserade metoden anger ett mera rättvisande mått för bestämmande av
instrumentets priskänslighet för ränteförändringar. Denna teknik tillämpas
av de flesta företagen vid hantering av ränteriskexponeringar för
instrument med fast ränta. I företagens handelslager ingår emellertid även
andra instrument såsom ränteoptioner, ränteterminer, räntesvappar etc.
som är mer komplicerade än de fast förräntade instrumenten. Detta gör
att tillämpningen av den durationsbaserade metoden är relativt komplice-
rad och problematisk.

Ingen av de två metoderna för beräkning av den generella risken bör
uteslutas. I en avreglerad finansiell marknad är det, som tidigare fram-
hållits, viktigt att inte de svenska företagen i onödan belastas med högre
kostnader än sina utländska konkurrenter. Vinsterna med att använda en
avancerad mätmetod (durationsmetoden) måste därför vägas mot de större
kostnader — bl.a. investeringar i ny teknik — som en sådan metod medför
för företagen.

Med hänvisning till det arbete som pågår inom Baselkommittén med
utarbetandet av beräkningsmetoder för den generella risken avseende
ränterelaterade finansiella instrument anser Finansinspektionen att lagen
bör ge utrymme för användning av andra modeller än de föreslagna och

184

att inspektionen kan få medge tillämpning av sådana modeller. Mot Prop. 1994/95:50
bakgrund av att kapitalkravsdirektivet endast erbjuder två metoder för
beräkning av kapitalkravet för den generella ränterisken saknas grund för
att i dag tillåta institut att tillämpa även andra modeller. En sådan
utvidgning av lagen får därför anstå till dess att det pågående inter-
nationella utredningsarbetet slutförts och resulterat i att även andra
modeller får användas än dem som nu tillåts i direktivet.

6.9.3 Aktiekursrisker

Regeringens förslag: Kapitalbasen skall täcka generella och
specifika positionsrisker för aktier och aktieanknutna finansiella
instrument som ingår i ett företags handelslager. Kapitalkravet för
den specifika risken skall motsvara 4 % av företagets bruttoposition.
Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara 8 % av
företagets nettoposition.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna kommenterar inte förslaget eller
lämnar det i huvudsak utan erinran.

EES-avtalet: Enligt direktivet (artikel 4 samt punkterna 31-38 i bi-
laga I) krävs kapitaltäckning för de aktiekursrisker som ett institut (kredit-
institut eller värdepappersföretag) är utsatt för i handelslagret på grund
av intagna positioner i aktier och aktierelaterade finansiella instrument på
avista- och derivatmarknadema.

Vid beräkningen av kapitalkravet skall alla långa positioner och alla
korta positioner summeras var för sig. Dessa båda summor utgör till-
sammans den s.k. bruttopositionen. Skillnaden mellan dessa båda summor
utgör den s.k. nettopositionen. Kapitalkravet skall bestå av två kompo-
nenter; ett kapitalkrav för den specifika risken och ett för den generella
risken.

Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara 4 % av institutets
bruttoposition, dvs. summan av långa och korta positioner. Direktivet ger
medlemsländernas behöriga myndigheter möjlighet att medge att kapital-
kravet avseende den specifika risken för aktieinnehav skall vara 2 % i
stället för 4 % när fråga är om en väl diversifierad aktieportfölj. Sådant
medgivande får ges bara om följande förutsättningar är uppfyllda.

- Aktierna får inte ha getts ut av en emittent som har emitterat ränte-
bärande finansiella instrument, vilka för tillfället är föremål för kapital-
krav på 8 %.

- Aktierna skall enligt en bedömning av behörig myndighet, byggd på
objektiva grunder, anses ha en hög likviditet.

- Aktier utfärdade av ett och samma bolag får inte överstiga 5 % av
den samlade aktieportföljen eller 10 %, om den totala summan av sådana
individuella positioner inte överstiger 50 % av institutets portfölj.

185

Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara 8 % av institutets Prop. 1994/95:50
nettoposition. Kravet skall gälla för positioner på avista- och derivat-
marknadema.

Positioner i aktieindexterminer (stock-index futures) skall behandlas
som positioner i de underliggande instrumenten. Detta innebär att en
behörig myndighet kan tillåta nettning av positioner i motsatt riktning för
dessa instmment. Institut som har nettat positioner i aktier som ingår i en
aktieindextermin skall ha kapitaltäckning för sådan förlustrisk som kan
bli följden av att terminens värde inte följer prisutvecklingen på den
underliggande aktien. Behörig myndighet kan kräva ett kapitalkrav på
8 % beträffande den generella risken för en aktieindextermin, som
omsätts på börs och bedöms representera ett brett diversifierat index,
räknat på det underliggande instmmentets värdet. Sådana aktieindex-
terminer är undantagna från kapitalkravet för den specifika risken.
Kapitalkravet för indexterminer skall inkluderas i beräkningen av insti-
tutets sammanlagda nettopositioner för aktier. Aktieindexterminer som
inte kan delas upp i underliggande instmment behandlas som en enskild
aktie. Från den specifika risken i en sådan indextermin får bortses, om
indexterminen omsätts på börs och enligt behörig myndighets bedömning
representerar ett brett diversifierat index.

Skälen för regeringens förslag: Syftet med kapitalkrav för aktiekurs-
risker är att säkerställa att företagen har tillräckligt med kapital för att
täcka de förluster som kan uppstå till följd av aktiekursförändringar.
Kravet skall gälla för företagets positioner på avistamarknaden samt för
instmment som handlas på derivatmarknader. Kapitalkravet gäller sådana
positioner som ingår i företagets handelslager.

Kapitalkravet skall bestå av två delar; ett krav för den specifika risken
och ett krav för den generella risken. Det totala kapitalkravet vid innehav
av aktier och aktierelaterade finansiella instmment blir summan av dessa
två delkrav. Beräkningen skall ske till gällande marknadspriser på avista-
marknaden.

Kravet för den specifika risken syftar till att täcka de förluster som kan
uppstå på gmnd av att kursen på en enskild aktie har ändrats till följd av
faktorer som är specifikt relaterade till bolaget. Revideringen av förvänt-
ningar om bolagets framtida vinster nedåt kan resultera i en negativ
utveckling av bolagets aktiekurs.

Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara 4 % av företagets
bmttoposition. Företaget summerar sitt innehav av långa nettopositioner
och korta nettopositioner för aktierna i varje enskilt bolag. Summan utgör
företagets bmttoposition.

Direktivet ger möjligheter för behörig myndighet att medge att kapital-
kravet avseende den specifika risken skall vara 2 % i stället för 4 %. Det
krävs emellertid att vissa strikta villkor är uppfyllda för att ett lägre
kapitalkrav skall få tillåtas. Ett viktigt villkor är att aktierna skall ha getts
ut av ett företag som inte har emitterat räntebärande papper för vilka
gäller ett kapitalkrav på 8 % för ränterisker. Samtidigt skall aktien av den
behöriga myndigheten bedömas ha en hög likviditet på marknaden (highly
liquid). I direktivet specificeras inte vad som menas med en hög likvid-

186

itet. Det torde inte räcka med att aktien är noterad vid en börs eller Prop. 1994/95:50
någon annan marknadsplats. Snarare krävs att aktien har en dokumenterat
hög omsättning. Ett tredje villkor som skall vara uppfyllt för att ett lägre
kapitalkrav på 2 % skall få medges är att företagets position i varje
enskild aktie normalt inte överstiger 5 % av företagets totala aktieport-
följ . Sammanfattningsvis skall således tre villkor vara uppfyllda samtidigt
för att det skall vara möjligt att utnyttja undantaget.

Syftet med kapitalkravet för den generella risken är att täcka de
förluster som kan uppstå till följd av att prisnivån på hela aktiemarknaden
ändras. En förändring av den allmänna prisnivån kan exempelvis vara en
följd av en förändring av det allmänna ränteläget. Börsens generalindex
sjunker normalt vid höjt ränteläge. En annan anledning till en allmän pris-
förändring på aktiemarknaden är att man introducerar en ny skatt på
aktier (eller reducerar existerande skatt), vilket medför att avkastningen
på aktier relativt sett blir sämre (resp, bättre) än avkastningen på andra
finansiella instrument.

Kapitalkravet för den generella risken skall motsvara 8 % av företagets
nettoposition. Företaget skall summera korta nettopositioner och långa
nettopositioner i varje enskilt instrument. Skillnaden mellan dessa två
summor utgör företagets nettoposition.

Som tidigare beskrivits skall kapitalkrav gälla för positioner i aktier på
avistamarknaden och aktierelaterade finansiella instrument på derivatmark-
naden, som ingår i instituts handelslager.

I direktivet föreskrivs att de företag som handlar med aktierelaterade
finansiella instrument på derivatmarknaden skall se till att de har en
kapitalbas som är tillräckligt stor för att kunna täcka sådana förluster som
kan uppstå till följd av att värdet på derivatinstrumenten inte följer
prisutvecklingen på den underliggande aktien. Derivatinstrument skall i
princip behandlas som positioner i de underliggande aktierna. Detta inne-
bär att bestämmelserna avseende kapitalkravet för derivatinstrument skall
vara förenliga med de bestämmelser som gäller för de underliggande
aktierna. Härav följer att på samma sätt som för aktier nettning bör
kunna ske av derivatpositioner i motstående riktning.

Alternativt bör av praktiska skäl ett kapitalkrav som motsvarar 8 %
tillämpas på brett diversifierade börsindexterminer, räknat på det under-
liggande instrumentets värde. Företagets positioner i aktieindexterminer
skall inkluderas i beräkningen av företagets sammanlagda nettopositioner
av aktier. I de fall där aktieindexterminer inte kan delas upp i under-
liggande innehav skall de behandlas som enskilda aktier. Aktieindex-
terminer skall inte vara föremål för kapitalkrav för den specifika risken
om terminen omsätts på börs och bedöms representera ett brett diversifie-
rat index.

187

6.9.4 Garantigivning vid emissioner

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Vid garantigivning vid emissioner av
fondpapper får kapitalkravet för de risker som är förknippade med
sådana åtaganden beräknas enligt en särskild beräkningsmetod i
stället för dem som gäller normalt vid beräkning av kapitalkravet för
ränte- och aktiekursrisker. Denna alternativa metod medger reduk-
tion för sådana positioner som tecknats eller garanterats av tredje
man genom uttryckligt avtal och tar hänsyn till den tid som förflutit
från emissionen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna berör inte förslaget i denna del.

EES-avtalet: Direktivet (artikel 4 samt punkt 39 i bilaga I) tillåter
institut (kreditinstitut eller värdepappersföretag) som garanterar emissio-
ner av aktier och räntebärande finansiella instrument att, med behörig
myndighets samtycke, använda en särskild metod för beräkning av kapital-
krav beträffande innehav som är en följd av sådan verksamhet. Instituten
ges möjligheter att dra av de positioner som tecknats eller garanterats av
tredje man på grund av uttryckligt avtal. Därefter skall institutet minska
nettopositionema med vissa reduktionsfaktorer; 100, 90, 75, 50, 25 eller
0 % beroende på om beräkningen görs på arbetsdag 0, första, andra till
tredje, fjärde eller femte arbetsdagen eller på dag efter femte arbets-
dagen. Med arbetsdag 0 menas i direktivet den arbetsdag på vilken
institutet blir ovillkorligen bundet att motta en viss kvantitet värdepapper
till ett bestämt pris. Slutligen skall institutet beräkna kapitalkravet med
ledning av de sålunda reducerade, garanterade positionerna. Behörig
myndighet skall se till att ett institut har tillräckligt kapital för att täcka
sådan förlustrisk som det är utsatt för mellan tidpunkten för ursprungligt
avtal fram till arbetsdag 1, dvs. dagen efter det att institutet blivit
ovillkorligen bundet av sitt åtagande.

Skälen för regeringens förslag: Huvudprincipen för beräkning av
kapitalkrav avseende garantigivningen vid emissioner av aktier och ränte-
bärande finansiella instrument, dvs. fondpapper, skall vara identisk med
den som gäller vid innehav av dessa instrument (se avsnitt 6.9.2 och
6.9.3). Direktivet erbjuder emellertid medlemsländerna möjlighet att
tillämpa en alternativ metod för beräkning av kapitalkravet. Företagen
kan med Finansinspektionens medgivande tillåtas att dra av de positioner
som tecknats eller garanterats av tredje man på grund av uttryckligt avtal.
Därefter skall företaget, på sätt som beskrivits ovan, minska netto-
positionema med vissa reduktionsfaktorer baserade på hur många arbets-
dagar som förflutit sedan institutet blivit bundet att motta fondpapper på
grund av garantiåtagandet. Företaget skall beräkna kapitalkraven enligt
2 och 3 §§ på grundval av de på detta sätt reducerade och garanterade
positionerna. Användningen av denna metod medför ett lägre kapitalkrav
för företagen eftersom kravet är relaterat till en reducerad position i

188

stället för hela den garanterade emissionssumman. För att reduktion skall Prop. 1994/95:50
tillåtas krävs emellertid ett uttryckligt avtal för de tecknade positionerna.

De svenska finansiella företagen bör få rätt att använda den alternativa
beräkningsmetod som direktivet erbjuder vid garantigivning av emissio-
ner, under förutsättning att företagets garantiåtaganden inte äventyras.

6.9.5 Avvecklingsrisker

Regeringens förslag: Ett företag skall ha en kapitalbas som täcker
sådana risker som det utsätts för på grund av att ingångna affärer i
finansiella instrument som ingår i företagets handelslager inte
fullföljts på avtalad avvecklingsdag. Kapitalkravet skall beräknas på
grundval av dels skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella in-
strumenten och deras gällande marknadsvärde, dels den tid som
förflutit från avtalad avvecklingsdag.

Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i stället
beräknas med utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som för-
flutit från avtalad avvecklingsdag.

Kapitalkravet för avvecklingsrisker gäller inte återköpsavtal (repor
och omvända repor) eller värdepapperslån.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen har vissa synpunkter på hur
den närmare beräkningen av kapitalkravet för avvecklingsrisker bör ske.
Dessa synpunkter behandlas i författningskommentaren till 4 kap. 5 § i
förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag.

EES-avtalet: I direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut (artikel 4 och punkterna 1 och 2 i bilaga II) anges hur bl.a.
avvecklingsrisker skall beräknas och vilket kapital som skall krävas för
att täcka sådana risker. Kapitalkravet avseende avvecklingsrisker gäller
enbart sådana risker som har en koppling till finansiella instrument som
ingår i ett instituts (kreditinstitut eller värdepappersföretag) handelslager.
Bestämmelserna gäller uttryckligen inte sådana finansiella instrument som
repor, omvända repor samt värdepapperslån.

Utgångspunkt för beräkningen av kapitalkravet är dels den förlust, dvs.
den negativa prisskillnad som institutet riskerar att drabbas av till följd
av att en transaktion i ett finansiellt instrument inte avvecklas på överens-
kommen avvecklingsdag, dels längden av den tidsperiod under vilken
transaktionen inte avvecklats efter bestämd avvecklingsdag. Prisskillnaden
skall framräknas som skillnaden mellan det överenskomna priset för det
finansiella instrumentet i fråga och dess aktuella marknadsvärde, under
förutsättning att prisskillnaden är negativ och affären således kan komma
att innebära en förlust för institutet. Mot bakgrund av dessa förhållanden
beräknas kapitalkravet genom att den sålunda framräknade prisskillnaden

189

multipliceras med en faktor på 8, 50, 75 eller 100 % beroende på den tid
som förflutit efter bestämd avvecklingsdag för transaktionen i fråga (5-
15, 16-30, 31-45 och 46 dagar eller fler).

En alternativ metod för kapitalkravsberäkning, vilken kräver behörig
myndighets samtycke, anges i direktivet och innebär att det överens-
komna priset för varje oavslutad transaktion mellan 5:e och 45:e arbets-
dagen efter förfallodagen multipliceras med 0,5, 4,0 eller 9,0 % beroen-
de på den tid som förflutit efter förfallodagen. Efter 45:e dagen kan en-
dast den först beskrivna beräkningsmetoden användas.

Skälen för regeringens förslag: Med avvecklingsrisk menas den risk
som är förknippad med det förhållandet att en aktör vid avvecklingen inte
kan fullfölja sina förpliktelser att betala eller leverera finansiella
instrument vid den överenskomna tidpunkten. Direktivet uppställer krav
på kapitaltäckning för sådana avvecklingsrisker som ett kreditinstitut eller
värdepappersbolag utsätts för till följd av att en affär i ett finansiellt
instrument — med uttryckligt undantag för repor, omvända repor och
värdepapperslån — inte avvecklats vid rätt tidpunkt. Kapitalkravet för
sådana avvecklingsrisker skall enligt direktivet beräknas enligt vissa
procentsatser efter en stigande skala beroende på hur lång tid som har
förflutit efter avtalad leveransdag. Detta innebär att kapitalkravet ökar ju
längre tid som förflutit.

Att även det sista ledet vid handel på värdepappersmarknaden — clea-
ring och avveckling — fungerar väl får anses utgöra en viktig förutsätt-
ning för värdepappersmarknadens likviditet och säkerhet. Det är i detta
led som de mest betydande riskerna vid handel på värdepappersmarkna-
den förekommer. Därtill kommer det faktum att fallissemang eller stör-
ningar på en marknad snabbt kan sprida sig till andra marknader och där-
med få vittgående konsekvenser för många aktörer. Eventuella risker
måste hanteras så att något hot mot det finansiella systemet inte upp-
kommer.

Det är av väsentligt intresse att avvecklingsverksamhet inte innehåller
oacceptabla risker för deltagarna, värdepappersmarknaden och hela det
finansiella systemet. Ett sätt att tillgodose detta skyddsintresse är att
sådan verksamhet innehåller rutiner och säkerhetsåtgärder för hantering
av eventuella problem och risker. Ett annat sätt är att kräva att företagen
har ett visst eget kapital som är betryggande i förhållande till sådana
placeringar och åtaganden som innebär en avvecklingsrisk för företaget.
Kapitalkravsdirektivets bestämmelser om kapitalkrav för avvecklings-
risker tillgodoser detta särskilda skyddsintresse. Syftet med kapitalkrav
för avvecklingsrisker är således att försäkra sig om att ett företag, till
skydd för insättare och uppdragsgivare, har tillräckligt med eget kapital
för att företagets soliditet inte äventyras till följd av de risker som är
förknippade med dess åtaganden på värdepappersmarknaden. Genom att
införa dessa bestämmelser i svensk lagstiftning anpassas kapitalkravet för
kreditinstitut och värdepappersbolag till en internationellt godtagbar
miniminivå i dessa avseenden.

Direktivet anvisar två alternativa beräkningsmetoder, varav en får
tillämpas efter en diskretionär prövning av tillsynsmyndigheten. Båda

Prop. 1994/95:50

190

metoderna bör i lagen anges som möjliga alternativ. Hur metoderna är Prop. 1994/95:50
utformade framgår av den ovan lämnade beskrivningen av de aktuella
bestämmelserna i direktivet. Utgångspunkt för beräkningen i den ena
metoden är den prisförlust som företaget riskerar på grund av att affären
inte avvecklats på överenskommen avvecklingsdag. Prisförlusten utgör
skillnaden mellan överenskommet pris för de finansiella instrumenten och
deras gällande marknadsvärde vid tidpunkten för beräkning av kapital-
kravet. Kapitalkravet ökar ju längre tid som förflutit efter överens-
kommen leveransdag. Enligt den andra metod som direktivet anvisar, får
kapitalkravet i stället beräknas på det överenskomna priset. Den metoden
bör få tillämpas efter medgivande av Finansinspektionen.

6.9.6 Motpartsrisker

Regeringens förslag: Ett företag skall, för att täcka motpartsrisker,
som huvudregel ha en kapitalbas som — sedan hänsyn tagits till det
riskvikttal som gäller för motparten — motsvarar 8 % av värdet av
dels finansiella instrument i handelslagret som företaget betalat men
inte erhållit från motparten, dels likviden för sådana finansiella inst-
rument som företaget levererat men inte erhållit betalning för av
motparten.

För återköpsavtal (repor och omvända repor), värdepapperslån och
s.k. OTC-derivat beräknas kapitalkravet för motpartsrisker i enlighet
med vad regeringen föreskriver.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna lämnar förslaget i stort sett utan erinran.

EES-avtalet: Direktivet föreskriver (artikel 4 och punkterna 3-5 i bi-
laga II) att ett institut (kreditinstitut eller värdepappersföretag) skall vara
skyldigt att reservera kapital för motpartsrisker i samband med att betal-
ning för eller leverans av finansiella instrument i handelslagret skett innan
dessa erhållits resp, likvid lämnats för dem. Kapitaltäckning fordras även
för sådan motpartsrisk som uppstår vid gränsöverskridande handel då en
eller flera dagar förflutit sedan institutet betalat för eller levererat värde-
papper. Kapitalkravet motsvarar 8 % av värdet av de finansiella instru-
menten eller likviden sedan hänsyn tagits till de särskilda riskvikttal som
gäller för den aktuella motparten i enlighet med direktivet 89/647/EEG
om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut.

För repor och utlåning av finansiella instrument som grundas på instru-
ment som ingår i ett företags handelslager, skall kapitalkravet för att
täcka motpartsrisker utgöras av 8 % av den positiva skillnad som fram-
räknas mellan marknadsvärdet på instrumenten och det lånade beloppet
resp, marknadsvärdet på den erhållna säkerheten. Vad gäller omvända
repor och lån av finansiella instrument skall institutet beräkna skillnaden

191

mellan det belopp som institutet lånat ut eller säkerhetens marknadsvärde Prop. 1994/95:50
och marknadsvärdet av de instrument som institutet har mottagit, om
denna skillnad är positiv. Skillnaden skall i båda fallen multipliceras med
det riskvikttal som är tillämpligt för ifrågavarande motpart.

Särskilda beräkningsmetoder gäller även för OTC-derivat som ingår i
handelslagret. För att beräkna kapitalkravet för sådana instrument skall
instituten tillämpa bilaga 2 i direktivet om kapitaltäckningsgrad för kredit-
institut (89/647/EEG) i fråga om ränte- och valutaderivat. Köpta OTC-
aktieoptioner och täckta teckningsoptioner skall behandlas på samma sätt
som valutaderivat enligt bilaga 2 i direktiv 89/647/EEG. De riskvikttal
som skall gälla för berörda motparter bestäms i enlighet med artikel 2.9
i kapitalkravsdirektivet.

Skälen för regeringens förslag: Med motpartsrisk förstås sådana risker
som består i att motparten i en affär kan tänkas misslyckas med sina
åtaganden att betala eller leverera. En part i en värdepappersaffär riskerar
att förlora de finansiella instrument eller den betalning som har överförts
till motparten om denne kommer på obestånd och inte kan fullfölja sina
åtaganden. Denna risk är ett resultat av att leverans och betalning av
finansiella instrument inte alltid är synkroniserade, dvs. sker samtidigt.
En sådan risk kan i värsta fall medföra så stora kreditförluster att risk för
det finansiella systemets stabilitet uppkommer (systemrisk). Ett system
där överföringar av likvider och finansiella instrument sker samtidigt och
båda överföringarna är oåterkallerliga och slutliga är givetvis det säkraste
sättet att undvika att förluster på grund av motpartsrisker uppkommer.
Om leverans och betalning inte är synkroniserade kan motpartsriskema
begränsas genom val av motpart.

Den ökade medvetenheten om motpartsriskema har medfört att det nu-
mera är vanligt att aktörerna på de finansiella marknaderna noga och
kontinuerligt bedömer en motparts förmåga att kunna fullfölja sina
leverans- eller likvidåtaganden. Många aktörer är emellertid aktiva på
flera marknader, vilket kan försvåra bedömningen av deras positioner och
exponeringar. Sådana bedömningar kompliceras också av att nya aktörer
etablerar sig och att nya affärsstrategier och instmment introduceras.

Clearingutredningen har i sitt betänkande Konto, clearing och avveck-
ling (SOU 1993:114) föreslagit att det bör ställas krav på att de in-
blandade aktörerna, för att hantera och begränsa riskerna vid clearing och
avveckling på värdepappersmarknaden, skall ha väl genomtänkta och
dokumenterade riskhanteringssystem. Ett sådant system skall förebygga
risker som kan uppstå om någon av aktörerna i ett clearing- och avveck-
lingssystem saknar tillräckliga resurser för att kunna infria sina åtaganden
att leverera eller betala. Av särskild vikt är att riskhanteringssystemet
medger en kontinuerlig övervakning av aktörernas positioner och
exponeringar och att ett snabbt åtgärdande av uppkommande finansiella
och operationella problem kan ske med hjälp av riskhanteringssystemet
(SOU 1993:114 s. 164).

Utöver ett sådant system fordras emellertid att företagen har kapital-
täckning för sådana risker. Kapitalkravet utgör enligt direktivets be-
stämmelser 8 % av värdet av de finansiella instmment i handelslagret

192

eller kontanta medel företaget har att fordra sedan värdet multiplicerats
med det riskvikttal som är tillämpligt för motparten i transaktionen.
Graden av kapitaltäckning varierar med hänsyn till vem som är motpart.

Kapitalkravet för motpartsrisker förknippade med transaktioner i repor,
omvända repor och värdepapperslån skall motsvara 8 % av det belopp
som framräknats enligt särskilda i direktivet beskrivna beräkningsmetoder
sedan hänsyn tagits till det riskvikttal som är tillämpligt för ifrågavarande
motpart. Särskilda beräkningsmetoder skall tillämpas även i fråga om
OTC-derivat, varvid dessa behandlas enligt bestämmelserna i bilaga 2 i
direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG). I
denna bilaga anvisas — under förutsättning av behörig myndighets sam-
tycke — alternativa metoder för att beräkna risker som är förenade med
transaktioner i ränte- och valutakursrelaterade poster utanför balans-
räkningen (marknadsvärderingsmetoden och "ursprungligt åtagande"-
metoden). De riskvikttal som skall gälla för de berörda motparterna skall
bestämmas i enlighet med artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet, vilket
innebär att bl.a. värdepappersföretag, börser och clearingorganisationer
kan åsättas samma riskvikttal som kreditinstitut (20 %).

Prop. 1994/95:50

6.9.7 Andra risker

Regeringens förslag: Ett företag skall ha kapitaltäckning för risker
som företaget utsätts för genom exponeringar i resultatförda men inte
reglerade fordringar såsom avgifter, provisioner, räntor och utdel-
ningar, under förutsättning att fordringarna är att hänföra till poster
som ingår i handelslagret och inte omfattas av kapitalkraven för
positionsrisker, avvecklings- och motpartsrisker eller räknats av från
den utvidgade kapitalbasen. Kapitalkravet för sådana exponeringar
skall beräknas enligt bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna behandlar inte förslaget i denna del.

EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet föreskriver i artikel 4 och punkt 6
i bilaga II att kapitalkravet i direktivet om kapitaltäckningsgrad för
kreditinstitut (89/647/EEG) skall gälla för sådana risker i form av av-
gifter, provision, ränta, utdelning och marginalsäkerhet på börsomsatta
termins- och optionskontrakt som är hänförliga till poster i handelslagret
men som varken omfattas av bilaga I eller II eller som räknats av från
kapitalbasen enligt artikel 2.d i bilaga V i kapitalkravsdirektivet. De risk-
vikttal som skall tillämpas för de berörda motparterna bestäms i enlighet
med artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet föreskriver kapitalkrav för
övriga risker som kan uppkomma i samband med kreditinstituts och
värdepappersbolags exponeringar i fordringar som är hänförliga till poster

193

i företagets handelslager men som inte regleras av någon annan kapital-
täckningsbestämmelse i direktivet. Kapitalkravet för sådana risker skall
således beräknas enligt de principer som gäller för beräkning av kapi-
talkrav för kreditrisker under förutsättning att dessa poster inte omfattas
av kapitalkravet för positionsrisker eller avvecklings- och motpartsrisker.
Vidare gäller att sådana exponeringar inte får ha räknats av från den
utvidgade kapitalbasen (se vidare avsnitt 6.10.1). Riskerna är knutna till
resultatförda men inte reglerade fordringar i form av avgifter, ränteintäk-
ter, provisioner, utdelningar och marginalsäkerheter vid derivathandel.
Kapitalkravet skall beräknas enligt direktivet om kapitaltäckningsgrad för
kreditinstitut (89/647/EEG), vilket föreskriver en kapital täckningsgrad på
minst 8 %. De riskvikttal som skall tillämpas följer av definitionen av
riskviktning i artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet. Detta innebär att
indelningen av gäldenärer även skall uppta värdepappersföretag, erkända
värdepappersföretag i ett land utanför EES, börser och clearing-
organisationer.

Prop. 1994/95:50

6.9.8 Valutakursrisker

Regeringens förslag: Ett företag skall som huvudregel ha en
kapitalbas som täcker de risker företaget utsätts för i sin totala
verksamhet till följd av valutakursförändringar. Kapitalkravet skall
motsvara 8 % av den totala nettoposition som överstiger 2 % av
företagets kapitalbas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen har ingen erinran mot de
modeller som anges i lagförslaget för beräkning av kapitalkravet mot
valutakursrisker. Inspektionen anser dock att lagtexten - av hänsyn till
pågående arbete inom Baselkommittén - även bör ge utrymme för
inspektionen att godkänna andra metoder än dem som anges i lagför-
slaget. Svenska Bankföreningen anser att lagen bör tillåta ett lägre
kapitalkrav för valutor som är föremål för det europeiska växelkurs-
samarbetet mellan EU:s medlemsländer, även om Sverige inte självt ingår
i EMU. Bankföreningen understryker vidare vikten av att instituten upp-
muntras att använda simuleringsmetoden och att de institut som har
utarbetat eller kommer att utarbeta sofistikerade riskbedömningsmetoder
tillåts att använda dessa.

EES-avtalet: I direktivet (artikel 4 samt bilaga III) föreskrivs att ett
institut (kreditinstitut eller värdepappersföretag) skall ha en kapitalbas
som täcker de valutakursrisker som det är utsatt för i hela sin verksamhet
i placeringar och åtaganden på valutamarknader. Kravet skall gälla för
positioner på såväl avista- som derivatmarknadema. Kapitalkravet för
valutakursrisker skall motsvara 8 % av den totala nettoposition som över-
stiger 2 % av institutets kapitalbas.

194

I direktivet anges en tvåstegsmetod för beräkning av valutakursrisker. Prop. 1994/95:50
Först beräknar institutet sin nettoposition i varje enskild valuta. I denna
beräkning skall ingå positioner på avista- och derivatmarknadema, poster
utanför balansräkningen, åtaganden i form av bl.a. oåterkalleliga garan-
tier som utfärdats och som förväntas bli utnyttjade, ingångna valutaop-
tionskontrakt, upplupna räntor och förväntade framtida intäkter/utgifter
i den aktuella utländska valutan. Sedan summerar institutet samtliga
nettopositioner i enskilda valutor sedan den korta resp, långa positionen,
utom rapportvalutan, omräknats till rapportvalutans avistakurs och
summerats var för sig. Det högre av dessa två värden utgör institutets
totala nettoposition i utländsk valuta. Den totala valutakursexponeringen
skall därefter läggas till grund för beräkningen av kapitalkravet på 8 %
enligt vad som tidigare beskrivits.

Direktivet ger behörig myndighet möjlighet att ställa lägre kapitalkrav
för vissa valutor som samvarierar i högre utsträckning än andra och
följdaktligen kan vara mindre riskfyllda. Kapitalkravet för den avstämda
positionen i två nära sammanhängande valutor skall motsvara 4 % multi-
plicerat med värdet av den avstämda positionen. Kapitalkravet för inte
avstämda positioner i nära sammanhängande valutor skall motsvara 8 %.
Kapitalkravet skall i det senare fallet beräknas på det högre beloppet av
antingen nettosumman av korta eller nettosumman av långa positioner i
dessa valutor efter det att den avstämda positionen i nära sammanhän-
gande valutor undantagits.

Direktivet ger medlemsländerna möjlighet att tillåta att instituten
använder en mer komplicerad metod (simuleringsmetoden) vid beräkning
av kapitalkravet. Den metoden innebär att effekterna av valutakurs-
förändring för en viss valutaportfölj simuleras med hjälp av tidigare
dataserier. Genom simuleringen räknas vinster resp, förluster fram på de
valutapositioner som institutet har vid rapporttillfället. Kapitalkravet
enligt simuleringsmetoden skall överstiga den eventuella förlust som
skulle ha uppstått för åtminstone 95 % av perioder om 10 arbetsdagar
under de senaste fem åren eller för åtminstone 99 % av perioder om 10
arbetsdagar för de senaste tre åren. Direktivet anvisar emellertid som
minimikrav för beräkning av kapitaltäckningskravet med denna metod att
kapitalkravet skall överstiga 2 % av den aggregerade nettopositionen.

Direktivet förskriver ytterligare alternativ för beräkning av kapitalkra-
vet för de valutor som omfattas av ett bindande avtal om valutakurs-
samarbete mellan länder eller för de valutor som ingår i fas två i den
Europeiska monetära unionen. De behöriga myndigheterna skall under-
rätta rådet och kommissionen, om de föreskriver eller tillåter någon av
dessa alternativa metoder.

Behörig myndighet får således enligt punkten 8 första stycket i bilaga
III medge att instituten, från tillämpningen av de ovan beskrivna
beräkningsmetoderna, undantar positioner i valutor som är föremål för
juridiskt bindande överenskommelser mellan regeringar för begränsning
av förändringar i förhållande till andra valutor som omfattas av samma
överenskommelse. Instituten skall i stället beräkna sin avstämda position
i sådana valutor och tillämpa ett kapitalkrav som inte är lägre än hälften

195

13 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

av den högsta tillåtna kursvariation som fastställts i ifrågavarande avtal Prop. 1994/95:50
mellan regeringar i fråga om de berörda valutorna. Inte avstämda
positioner i sådana valutor behandlas på samma sätt som andra valutor.

Direktivet erbjuder i punkten 8 andra stycket i bilaga III en alternativ
metod för beräkning av kapitalkravet för avstämda positioner i sådana
medlemsstaters valutor som deltar i andra etappen i den Europeiska
monetära unionen. Behörig myndighet får beträffande sådana valutor
tillåta att kapitalkravet sätts till 1,6 % av värdet av sådana avstämda
positioner.

Skälen för regeringens förslag: Utvecklingen av de finansiella mark-
naderna har som tidigare beskrivits inneburit att banker och andra finan-
siella företag i allt större utsträckning ägnar sig åt handel med valuta och
värdepapper. Genom avvecklingen av valutaregleringar har institutens
verksamhet på valutamarknaderna ökat markant under de senare åren. I
handeln på valutamarknaden omsätts mycket stora belopp. Samtidigt som
institutens verksamhet på valutamarknaderna ökat har även antalet instru-
ment på dessa marknader ökat i omfattning. Avvecklingen av valutaregle-
ringar har också lett till alltmer integrerade internationella valutamarkna-
der.

I sin dagliga verksamhet utsätts de svenska kreditinstituten och värde-
pappersbolagen kontinuerligt för risker till följd av valutakursför-
ändringar. Risken är relaterad till de positioner som företaget tar på
valutamarknaden och till innehav av räntebärande instrument och aktier
nominerade i utländsk valuta. Det är därför väsentligt att företagens
riskexponering hålls inom de gränser som är förenliga med en säker och
sund verksamhet. Företagen skall också ha tillräckligt med eget kapital
för att kunna absorbera de förluster som kan uppstå till följd av för-
ändringar av valutakurser på marknaden. Syftet med kapitalkrav för
valutakursrisker är att se till att ett företag har tillräckligt med eget
kapital för att företagets soliditet inte äventyras till följd av de risker som
är förknippade med företagets åtaganden på valutamarknaden.

Direktivet anger två principer för beräkning av kapitalkravet för valuta-
kursrisker. Vid tillämpning av tvåstegsmetoden skall kapitalkravet för att
täcka valutakursrisker motsvara 8 % av de positioner som överstiger 2 %
av företagets kapitalbas. Vid tillämpning av simuleringsmetoden skall
kapitalkravet överstiga de förluster som kan uppstå till följd av valu-
takursförändringar. Kapitalkravet skall emellertid alltid överstiga 2 % av
företagets öppna nettoposition. I båda fallen skall kapitalkravet gälla före-
tagets nettopositioner på avista- och derivatmarknadema i företagets totala
verksamhet.

Enligt tvåstegsmetoden skall företaget först räkna fram sin öppna netto-
position i varje enskild utländsk valuta inkl, rapport valutan, dvs. nettot
av fordringar och skulder på både avista- och derivatmarknadema.
Summa av nettopositionema skall bestå av:

- nettopositionen på avistamarknaden, dvs. alla tillgångsposter minus
alla skuldposter inkl, upplupen ränta i ifrågavarande valuta,

196

- nettopositionen på terminsmarknaden, i vilken post skall ingå termins- Prop. 1994/95:50
valuta och belopp av valutasvappar som inte är inräknade i nettopositio-
nen på avistamarknaden,

- oåterkalleliga garantier och jämförbara instrument som med visshet
kommer att infrias,

- framtida nettointäkter och nettoutgifter som inte har uppstått men som
är helt säkrade efter godkännande av tillsynsmyndigheten,

- nettodelta för det samlade innehavet av optioner i utländsk valuta,
samt

- marknadsvärdet av andra optioner.

Företaget kan efter godkännande av tillsynsmyndighet reducera posi-
tioner tagna avsiktligt som skydd för att motverka oönskade valutakurs-
förändringar från beräkning av företagets nettopositioner.

Det andra steget vid beräkningen av kapitalkravet för valutakursrisker
är att företaget skall omräkna den aggregerade nettopositionen — korta
och långa positioner — för varje enskild valuta till rapportvalutan efter
gällande avistamarknadspriser. Summan av de korta och långa positioner-
na skall räknas var för sig. Den högre av dessa två belopp utgör före-
tagets totala nettoposition i utländsk valuta. De nettopositioner som består
av sammansatta valutor kan fördelas på däri ingående valutor efter gällan-
de kvoter vid beräkning av kapitalkravet.

Fördelen med den beskrivna tvåstegsmetoden för beräkning av valuta-
positioner, är att den är enkel till sin karaktär och att företagen inte
behöver installera nya beräkningssystem. Metoden avspeglar de risker
som är förknippade med en väl diversifierad portfölj. För de portföljer
som avviker från den genomsnittliga riskdiversifierade portföljen kan
emellertid träffsäkerheten vad gäller riskbedömningen vara under- eller
överskattad. Direktivet ger därför medlemsländerna möjlighet att beräkna
kapitalkravet för valutariskexponering enligt en relativt sofistikerad
metod, simuleringsmetoden, som med större träffsäkerhet avspeglar de
risker som är förknippade med varje enskild portfölj.

Principen för simuleringsmetoden är att bedömningen av företagets nu-
varande valutariskexponering på valutamarknaden baseras på tidigare ob-
servationer på valutamarknaden. Med hjälp av de historiska observa-
tionerna simuleras företagets eventuella vinster eller förluster för den
nuvarande valutapositionen. Direktivet föreskriver att kapitalkravet skall
överstiga de förluster som skulle ha inträffat i åtminstone 95 % av
rullande perioder om 10 arbetsdagar under de föregående fem åren eller
alternativt i åtminstone 99 % av rullande perioder om 10 arbetsdagar
under de föregående tre åren om företaget gått in i varje sådan period
med sina nuvarande positioner. Kapitalkravet kan i detta fall baseras på
en analys om växelkursförändringar enligt den rullande arbetsdagsmetod
som är beskriven ovan. Kapitalkravet skall, oavsett den eventuella för-
lustens storlek, enligt ett i direktivet uppställt minimikrav överstiga 2 %
av den öppna nettopositionen beräknad enligt tvåstegsmetoden.

För att kunna beräkna företagets valutariskexponering enligt simule-
ringsmetoden krävs det tillgång till historiska dataserier över samtliga
valutor som ingår i företagets nuvarande portfölj. Beräkningsperioden

197

skall täcka 10 sammanhängande arbetsdagar för de föregående tre eller Prop. 1994/95:50
fem åren beroende på om man väljer 99 % resp. 95 % säkerhet för att
förluster skulle ha uppstått för företagets nuvarande valutaposition.

Samtidigt krävs det en objektiv bedömning av de historiska noteringar
som skall användas vid simuleringsprocessen. Valet av de historiska
valutakursnoteringama bör därför antingen godkännas av Finansinspektio-
nen eller inhämtas från ett oberoende organ som exempelvis Riksbanken.

Fördelen med tillämpningen av simuleringsmetoden, jämfört med två-
stegsmetoden, är att företagen kontinuerligt kommer att bevaka och
analysera sina positioner på valutamarknaden för att kunna beräkna
kapitalkravet. Detta innebär att företagen snabbt kan avgöra de risknivåer
som är förknippade med valutapositionerna. Det bör ankomma på Finans-
inspektionen att avgöra huruvida denna metod skall tillämpas av ett
enskilt företag och vilka kriterier som därvid skall ställas. Företagen bör
emellertid uppmuntras att använda simuleringsmetoden eftersom den är
marknadsbaserad och därmed har större träffsäkerhet vad gäller risk-
bedömning.

Direktivet ger möjligheter att ställa varierande nivåer för kapitalkravet
för vissa typer av valutor.

Ett lägre kapitalkrav kan tillåtas för nettopositioner i de valutor som har
en nära korrelation jämfört med de krav som uppställs enligt tvåstegsme-
toden. Kapitalkravet skall motsvara 4 % för de matchade positionerna i
de valutor som korrelerar och 8 % för de resterande icke-matchade posi-
tionerna. Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, Finansinspektionen att i detta avseende avgöra om ett lägre
kapitalkrav bör tillämpas och i föreskrifter bestämma de villkor som
krävs för att bedöma om valutorna har en nära korrelation. Vid en sådan
bedömning skall de kriterier som föreskrivs i direktivet tillämpas.

För de valutor där det existerar en juridiskt bindande överenskommelse
mellan regeringar för att begränsa växelkursförändringar mellan ländernas
valutor kan medlemsländerna enligt direktivet ställa ett lägre kapitalkrav.
Det europeiska växelkurssamarbete som existerar mellan EU:s medlems-
länder för att begränsa växelkursförändringar av medlemsländernas valu-
tor gentemot varandra är ett exempel på en sådan överenskommelse. I
händelse av att sådan överenskommelse existerar skall kapitalkravet mot-
svara inte mindre än hälften av den högsta tillåtna kursvariation som fast-
ställts i överenskommelsen. För Sveriges del existerar för närvarande
ingen sådan överenskommelse. Det kan emellertid — såsom påpekats av
Svenska Bankföreningen — förekomma att ett svenskt institut kan ha
balanserade positioner mellan valutor inom den Europeiska monetära
unionen (EMU) även om Sverige inte ingår i EMU. Vidare har svenska
institut filialer inom den Europeiska unionen och en EMU-valuta är för
dessa filialers verksamhet den normala transaktionsvalutan. Av dessa skäl
samt för det fall att Sverige i framtiden ingår en sådan överenskommelse
med andra länder bör möjligheten att tillämpa denna alternativa
beräkningsmetod införas i svensk lagstiftning.

Direktivet ger vidare medlemsländerna möjlighet att tillåta ett lägre
kapitalkrav motsvarande 1,6 % för matchade nettopositioner i sådana

198

valutor där länderna deltar i den andra fasen i den Europeiska monetära Prop. 1994/95:50
unionen, beräknat på värdet av sådana matchade positioner. Det bör i
lagen öppnas för denna möjlighet.

Finansinspektionen har föreslagit att inspektionen bör ges möjlighet att
godkänna andra beräkningsmetoder än dem som anges i lagförslaget med
hänsyn till att andra metoder kan bli aktuella att tillämpa.

Mot bakgrund av att kapitalkravsdirektivet endast tillåter vissa närmare
beskrivna beräkningsmetoder saknas förutsättningar för regeringen att
medge tillämpning av andra metoder än dem som föreskrivs i direktivet.

6.9.9 Kostnadsrisker

Regeringens förslag: Värdepappersbolag skall, oberoende av vilka
kapitalkrav som i övrigt gäller, ha en kapitalbas som motsvarar
minst 25 % av föregående års fasta omkostnader.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska Fondhandlareföreningen anser att för-
slaget bör förtydligas i fråga om vad som menas med fasta kostnader.
Frågan tas upp i författningskommentaren till 2 kap. 5 § i förslaget till
lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.

EES-avtalet: I artikel 4. 1 andra stycket samt bilaga IV i kapitalkravs-
direktivet föreskrivs att — oberoende av de kapitalkrav som i övrigt ställs
upp i direktivet — ett värdepappersföretags kapitalbas aldrig får under-
stiga 25 % av föregående års fasta omkostnader oavsett vilka kapitalkrav
som i övrigt gäller för företaget. Behörig myndighet får justera detta krav
om det har inträffat en väsentlig förändring i verksamheten hos ett före-
tag sedan det föregående året eller om verksamhetsplanen bedöms behöva
korrigeras. Om ett företags kapitalbas inte når upp till fastställt kapital-
krav skall behörig myndighet enligt artikel 4.3 se till att företaget vidtar
lämpliga åtgärder för att rätta till situationen så snart som möjligt (se
vidare avsnitt 6.11).

Skälen för regeringens förslag: Direktivet innehåller en grund-
läggande minimiregel om storleken på värdepappersbolags kapitalbas.
Denna regel innebär att ett värdepappersbolags kapitalbas aldrig får
understiga 25 % av föregående års fasta omkostnader med de möjligheter
till justering som beskrivits ovan. Syftet med detta krav är att försäkra sig
om att institutet har tillräckligt med resurser för att kunna utföra sin verk-
samhet.

En bestämmelse som fångar upp detta minimikrav på ett värdepappers-
bolags kapitalbas bör tas in i den föreslagna nya kapitaltäckningslagen.

199

6.10 Kapitalbasen

6.10.1 Utvidgad kapitalbas

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Ett företag får — för att möta de nya
kapitalkraven för marknadsrisker — till kapitalbasen räkna ytterligare
poster utöver dem som godtas för att täcka kreditrisker, såsom
nettovinster hänförliga till företagets handelslager och förlagslån med
en ursprunglig löptid på minst två år.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser berör inte förslaget i
denna del. Riksbanken tillråder en restriktiv tolkning i fråga om en
omdefinition av kapitalbasen. Detta bör dock enligt riksbanken inte
utesluta att institutkategorier, som bedriver en finansiell verksamhet av
sådan karaktär att tillgång till kortfristigt kapital är av väsentlig vikt, ges
möjlighet att utnyttja en bredare kapitalbas. Finansinspektionen framför
synpunkter på fördelningen av tidsbundna förlagslån till det supplemen-
tära kapitalet resp, den utvidgade kapitalbasen. Svenska Bankföreningen
framhåller att det är av synnerligen stor betydelse för instituten att de får
rejäla möjligheter till en utvidgad kapitalbas för att möta de ökade
kapitalkraven och att det är mycket angeläget att det klart anges att de
svenska instituten skall få använda sig av samma möjligheter till utökad
kapitalbas och till samma omfattning som utländska institut får göra.

EES-avtalet: Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut (bilaga V) erbjuder institut (kreditinstitut och värdepappers-
företag) att efter tillstånd av behörig myndighet använda ett utvidgat
kapitalbasbegrepp för att möta de nya kapitalkrav som ställs i bilagorna
I-IV och VI i direktivet. Ingen del av denna kapitalbas får emellertid
användas för att samtidigt möta andra kapitalkrav än de nu angivna.

Den utvidgade kapitalbasen får inkludera posterna a-c enligt det föl-
jande, med avräkning — efter behörig myndighets beslut — för posten d:

a) Kapitalbasen såsom den definierats i direktivet 89/299/EEG om kapi-
talbasen i kreditinstitut med avdrag för poster enligt punkterna 12 och 13
i artikel 2.1 i samma direktiv för värdepappersföretag som från kapital-
basen skall avräkna icke likvida tillgångar enligt den nedan beskrivna
posten d.

b) Den nettovinst som härrör från institutets handelslager sedan hänsyn
tagits till varje förutsägbar avgift eller utdelning minskad med nettoförlus-
ten på institutets övriga verksamhet under förutsättning att inte något av
dessa belopp redan inräknats i posten a ovan.

c) Förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. Lånen skall
vara till fullo inbetalade och låneavtalet får inte innehålla någon be-
stämmelse om att lånet under några andra omständigheter än företagets
upplösning kan återbetalas före den överenskomna återbetalningsdagen

200

annat än om de behöriga myndigheterna godkänner återbetalningen. Prop. 1994/95:50
Varken huvudfordran eller räntan på sådana förlagslån får återbetalas om
återbetalningen skulle medföra att ifrågavarande företags kapitalbas
därefter skulle uppgå till mindre än 100 % av företagets sammanlagda
kapitalkrav. Ett institut skall enligt direktivet underrätta behörig
myndighet så snart en återbetalning av ett sådant lån innebär att dess egen
kapitalbas sjunker under 120 % av dess samlade krav. Värdet av sådana
förlagslån får inte överstiga 150 % av den ursprungliga kapitalbas som
återstår för att täcka marknadsriskerna sedan kapitalkravet för kreditrisker
uppfyllts och får uppgå till detta högsta belopp endast under särskilda
omständigheter som kan godtas av de behöriga myndigheterna. Behöriga
myndigheter får under vissa förutsättningar tillåta ett institut att över-
skrida det tak för förlagslån som nu angetts. För värdepappersföretag
gäller därvid att sådana förlagslån samt vissa andra poster inte får
överstiga 200 % av den ursprungliga kapitalbas som återstår för att täcka
marknadsrisker sedan kreditriskerna täckts eller 250 % av det beloppet,
om icke likvida tillgångar räknats av från kapitalbasen. För kreditinstitut
är motsvarande begränsning satt till 250 % av den ursprungliga kapital-
basen.

d) Vissa icke likvida tillgångar såsom bl.a. materiella anläggningstill-
gångar, vilka preciseras närmare i direktivet, skall efter behörig
myndighets beslut, avräknas från den utvidgade kapitalbasen. Som icke-
likvida tillgångar räknas vidare

-  innehav av värdepapper, inkl, förlagslån, i kreditinstitut och
finansiella institut som får räknas in i dessa instituts kapitalbas, under
förutsättning att aktier i sådana institut inte innehas tillfälligt i syfte att ge
ekonomiskt stöd avsett för rekonstruktion och räddning av det institutet
eller att aktierna ingår i värdepappersföretagets handelslager,

- innehav av värdepapper och andra investeringar i andra företag än
kreditinstitut och finansiella institut, som inte är lätta att avyttra,

- underskott i dotterföretag,

- insättningar, med undantag för sådana som är tillgängliga för återbetal-
ning inom 90 dagar och för betalningar i samband med terminer och op-
tioner för vilka krävs marginalsäkerhet,

- lånefordringar och andra fordringar utom sådana som skall betalas
inom 90 dagar,

- varulager utom om de är föremål för de kapitalkrav som uppställs i
artikel 4.2 i kapitalkravsdirektivet och under förutsättning att dessa krav
inte är mindre stränga än dem som uppställts i artikel 4.1 (iii) i detta
direktiv, dvs. det samlade kapitalkravet på ett institut.

Med ursprunglig kapitalbas menas enligt definitionen i artikel 2.25 i
kapitalkravsdirektivet vissa av de poster som får inräknas i den kapitalbas
som krävs för att täcka kreditrisker enligt artikel 2.1 i direktivet
89/299/EEG, dvs. summan av posterna 1, 2 och 4 med avdrag för pos-
terna 9, 10 och 11 i denna artikel. Härmed avses summan av eget kapi-
tal, kapitalreserver och reserveringar för allmänna risker. Avdrag skall
göras för institutets innehav av egna aktier till bokföringsvärde,

201

immateriella anläggningstillgångar och reella förluster under löpande Prop. 1994/95:50
räkenskapsår.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande kapitaltäck-
ningsregler måste kreditinstitut och värdepappersbolag vid varje tidpunkt
ha en kapitalbas som minst svarar mot de kapitalkrav för kreditrisker som
åvilar företaget. Kortast tillåtna ursprungliga löptid på kapital som kan
ingå i denna kapitalbas är fem år. De låneengagemang som är förknip-
pade med kreditrisker är huvudsakligen långsiktiga och illikvida. De bok-
förs enligt lägsta värdets princip. Den handelsverksamhet som ger upphov
till marknadsrisker är däremot mer kortsiktig genom att vinster och
förluster realiseras oftare. Handelslagret värderas i kapitaltäcknings-
sammanhang till marknadsvärdet. Härigenom kan kapitalkraven för
marknadsrisker komma att variera mer i tiden än kapitalkraven för
kreditrisker.

Sammantaget kommer företagen att bli föremål för ökade kapitalkrav
när de har att möta såväl kredit- som marknadsrisker. En höjning av
kapitalkravet innebär för företagens del att förhållandet mellan kapital-
basen och placeringarna resp, andra åtaganden måste förändras. Detta
kan ske genom att kapitalbasen breddas, att placeringarna och åtagandena
reduceras eller en kombination av dessa alternativ. Ett företag som vill
behålla sina positioner måste alltså vidga sin kapitalbas om inte företagets
kapitaltäckningsgrad skall minska. För att möta de sammanlagda ökade
kapitalkrav som nu föreslås bör den möjlighet som direktivet öppnar för
en utvidgad kapitalbas införlivas i svensk lagstiftning. På så sätt kan
underlättas för företagen att nå upp till de hårdare kapitalkraven. I
kapitalbasen kan således även under tidigare beskrivna förutsättningar
räknas in bl.a. nettovinster hänförliga till institutets handelslager och
förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. Från den utvidgade
kapitalbasen skall vissa icke likvida tillgångar räknas av. Exakt vilka
tillgångar som skall få ingå i en utvidgad kapitalbas och omfattningen av
dessa samt vilka icke likvida tillgångar som skall räknas av från denna
kapitalbas bör preciseras i föreskrifter. Vid utformningen av föreskrift-
erna får prövas i vilken utsträckning det är lämpligt att utnyttja de
möjligheter att utvidga kapitalbasen som direktivet ger.

Finansinspektionen har efterfrågat ett klargörande huruvida "överskott"
av tidsbundna förlagslån som inte kan utnyttjas vid beräkning av det
supplementära kapitalet får överflyttas och räknas till den utvidgade
kapitalbas som skall svara mot kapitalkravet för marknadsrisker.
Inspektionen har därvid pekat på att nuvarande kapitaltäcknings-
bestämmelser innebär att tidsbundna förlagslån, som skall hänföras till
supplementärt kapital, får räknas in i kapitalbasen med högst ett belopp
som motsvarar hälften av summan av primärt kapital. Inspektionen har
inget att erinra mot att sådant kapital till överskjutande del får räknas till
den utvidgade kapitalbasen.

Såsom direktivsbestämmelsema får tolkas synes inte hinder föreligga
mot att tidsbundna förlagslån som uppfyller såväl kraven för att räknas
till det supplementära kapitalet som att ingå i den utvidgade kapitalbasen
får räknas till den utvidgade kapitalbasen i den utsträckning förlagslånen

202

på grund av begränsningsregeln inte kan hänföras till det supplementära Prop. 1994/95:50
kapitalet. Denna fråga bör dock närmare utvecklas i de föreskrifter som
skall meddelas av regeringen eller Finansinspektionen.

6.10.2 Kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfonder m.m.

Regeringens förslag: Preferensaktier med kumulativ effekt och upp-
skrivningsfonder får inte räknas in i det egna kapital som ingår i
kapitalbasen som primärt kapital. Sådana tillgångar får upptas i
kapitalbasen som supplementärt kapital först efter medgivande av
Finansinspektionen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Endast några remissinstanser framför synpunkter
på förslaget i denna del. Finansinspektionen framhåller att s.k. inkråms-
goodwill skall räknas av från det primära kapitalet.Vidare föreslår
inspektionen vissa justeringar i reglerna vad gäller behandling av
uppskrivningsfonder och av kapitalandelen av periodiseringsfonder.
Svenska Bankföreningen anser att s.k. kumulativa preferensaktier skall
räknas in i det primära kapitalet. För det fall sådana aktier inte skall ingå
i det primära kapitalet bör av lagtexten framgå att de skall räknas som
supplementärt kapital. Vidare anser föreningen att tillskott i försäkrings-
företag inte skall behöva räknas av från kapitalbasen.

Skälen för regeringens förslag: I en skrivelse till Finansdepartementet
har Finansinspektionen hemställt om en översyn av kapitaltäcknings-
reglema så att bestämmelserna rörande s.k. kumulativa preferensaktier
klargörs (dnr 4841/93). Kumulativa preferensaktier medför, liksom
ordinarie preferensaktier, en företrädesrätt till utdelning av ett bolags
utdelningsbara vinst. Dessutom gäller för denna typ av aktier att rätten
till utdelning kan kumuleras. I bolagsordningen för det bolag som gett ut
aktierna skall regleras hur kumulationen skall ske. Vanligtvis torde en
sådan reglering innebära att om utdelning inte har kunnat lämnas under
ett eller flera år så skall av följande års utdelningsbara vinst så mycket
utdelas på de kumulativa preferensaktierna som brustit under tidigare år,
innan någon utdelning får ske på bolagets övriga aktier.

Finansinspektionen har till stöd för sin framställan anfört följande.
Enligt nu gällande lagstiftning utgör s.k. kumulativa preferensaktier
aktiekapital och får därmed enligt gällande kapitaltäckningsbestämmelser
i 2 kap. 9 a § bankrörelselagen räknas som primärt kapital vid beräkning
av en banks kapitalbas. Enligt direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut
(89/299/EEG) får emellertid kumulativa preferensaktier inte inräknas i
det primära kapitalet. Sådana aktier utgör i stället supplementärt kapital.
Motsvarande synsätt kommer till uttryck i Baselöverenskommelsen.

203

I de av Baselkommittén år 1988 presenterade rekommendationerna Prop. 1994/95:50
beträffande kapitalbas och kapitalkrav för internationellt verksamma
banker har särskilt anmärkts i fråga om beräkningen av kapitalbasen att
i aktiekapitalet skall ingå utgivna och fullt betalade aktier samt icke-
kumulativa preferensaktier med uteslutande av kumulativa preferensakti-
er.

I direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG), vilket i allt
väsentligt följer Baselöverenskommelsen, skall enligt artikel 2.1 ett kre-
ditinstituts icke-gruppbaserade kapitalbas utgöras bl.a. av kapital som
avses i artikel 22 i direktiv 86/635/EEG, till den del det är inbetalt, samt
överkurs vid aktieemission, dock med undantag för kumulativa preferens-
aktier. I artikel 22 i direktivet om årsbokslut och sammanställd redovis-
ning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG) föreskrivs att
posten tecknat kapital "skall omfatta kapital, som oavsett hur det beteck-
nats i det enskilda fallet, enligt nationell lag skall räknas som eget kapital
tecknat av aktieägare eller andra innehavare, allt efter det ifrågavarande
institutets associationsform".

Som tidigare nämnts i avsnitt 6.2 bygger nuvarande svenska kapital-
täckningsregler delvis på Baselöverenskommelsen. Enligt gällande
bestämmelser om beräkning av kapitalbasen i bl.a. 2 kap. 9 a § bankrör-
elselagen avses med primärt kapital för bankaktiebolag, sparbanker och
föreningsbanker eget kapital. Något undantag har därvid inte gjorts för
s.k. kumulativa preferensaktier. I motiven till bestämmelserna konstatera-
des att allt som enligt bankrörelselagen ingick i begreppet eget kapital
resp, egna fonder, med undantag för garantifonder enligt då gällande
regler, uppfyllde de av Baselkommittén uppställda kraven på eget kapital.
Frågan om s.k. kumulativa preferensaktier berördes inte.

Svenska Bankföreningen har som grund för sitt avstyrkande av för-
slaget att undanta kumulativa preferensaktier från vad som utgör primärt
kapital anfört bl.a. följande. Preferensaktier med kumulativ rätt utgivna
av svenska bankaktiebolag utgör primärt kapital enligt bankrörelselagens
bestämmelser. I EG:s direktiv (89/299/EEG) om kapitalbasen synes inte
vara angivet vad som avses med kumulativa preferensaktier. I Baselregle-
ma kan dock viss ledning hämtas. Baselreglemas diskvalifikation av
"cumulative preference shares" som primärt kapital omfattar inte pre-
ferensaktier vilka, likt svenska preferensaktier med kumulativ rätt, endast
ger viss företrädesrätt till vinstutdelning mot övriga aktieägare och inte
grundar något anspråk direkt mot bolaget. Även vid tillämpning av Basel-
reglema skall således preferensaktier med kumulativ rätt av svensk
modell inräknas i det primära kapitalet. Med beaktande av ändamålet
bakom bestämmelserna rörande vilka kapitalelement som kan inräknas i
det primära kapitalet i banker och andra kreditinstitut synes det inte
finnas skäl att utesluta preferensaktier med kumulativ rätt enligt svensk
modell. Dessa aktier grundar inget anspråk på utdelning direkt mot ut-
givande bank, och de innebär därför inte en större belastning på bankens
kapital än stamaktier.

Enligt såväl EG-direktivet om kapitalbas som Baselöverenskommelsen
undantas kumulativa preferensaktier från det primära kapitalet. I

204

direktivet finns inte närmare angivet vad som avses med sådana aktier.
I Baselöverenskommelsen finns emellertid vissa klargöranden. Dessa bör,
i linje med vad Bankföreningen anser, kunna användas även vid tolk-
ningen av direktivet, eftersom det inte finns anledning att tro att
direktivet vad gäller behandlingen av kumulativa preferensaktier skulle
avvika från Baselreglema.

Enligt Baselreglema kan kumulativa preferensaktier — under vissa
förutsättningar — få räknas till det supplementära kapitalet. Till
supplementärt kapital får nämligen räknas instrument som kombinerar
vissa egenskaper hos aktier och skuldförbindelser — s.k. hybrid
(debt/equity) Capital — om de uppfyller vissa specificerade krav. Dessa
krav innebär bl.a. att instrumenten skall vara förenade med efterställd
betalningsrätt, att de skall vara ouppsägbara för innehavaren och att
betalning av ränta, utdelning och andra förpliktelser som följer med
instrumenten skall kunna skjutas upp. Det sägs uttryckligen att kumu-
lativa preferensaktier som uppfyller de villkor som räknas upp skall
kunna ingå i kategorin "hybrid (debt/equity) Capital instruments". Det
lämnas också exempel på preferensaktier i några länder som skall kunna
hänföras till denna kategori av instmment.

Av Baselreglema får därför anses följa att kumulativa preferensaktier,
oavsett närmare utformning, inte kan ingå i det primära kapitalet men att
de under vissa förutsättningar kan få räknas till det supplementära
kapitalet. Kumulativa preferensaktier undantas således kategoriskt från
det primära kapitalet. De särdrag som Bankföreningen menar utmärker
kumulativa preferensaktier som utges av svenska bolag har därför inte
någon betydelse för om aktierna skall kunna hänföras till det primära
kapitalet. Däremot kan dessa omständigheter vara relevanta vid en
bedömning av om aktierna kan hänföras till det supplementära kapitalet.

En bank kan under vissa förutsättningar skriva upp värdet av en an-
läggningstillgång och utnyttja det uppskrivna beloppet för ökning av det
egna kapitalet genom att göra avsättning till en uppskrivningsfond. I fråga
om uppskrivningsfonder, som enligt 4 kap. 7 § bankrörelselagen redo-
visas under bundet eget kapital, ifrågasattes i motiven till kapitaltäck-
ningsreglema om dessa fonder kunde anses uppfylla Baselkommitténs
krav på eget kapital. Primärt kapital utgörs enligt Baselkommittén av eget
kapital samt öppet redovisade reserver av högsta kvalitet. Av flera skäl
ansågs det befogat att hänföra uppskrivningsfondema till det primära
kapitalet (prop. 1989/90:43 s. 66, 67 och 94). I Finansinspektionens
föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning av kapitalbas och
kapitalkrav ( FFFS 1992:32) anges dock vissa begränsningar i möjlig-
heten att som primärt kapital få uppta uppskrivningsfonder.

Enligt artikel 2.1 i direktivet om kapitalbasen i kreditinstitut
(89/299/EEG) ingår i ett kreditinstituts icke-gruppbaserade kapitalbas
bl.a. "Uppskrivningsfond som avses i artikel 33 i rådets direktiv
78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om
årsbokslut i vissa typer av bolag, senast ändrat genom direktiv
84/569/EEG" (punkt 3). Av artikel 6 i kapitalbasdirektivet, som
innehåller gränsvärden för vissa av de poster som kan ingå i kapitalbasen,

Prop. 1994/95:50

205

framgår indirekt uppdelningen av kapitalbasen i primärt och Prop. 1994/95:50
supplementärt kapital. Uppskrivningsfond enligt punkt 3 i artikel 2.1
tillhör därvid den grupp av poster som sammantagna inte får överstiga
100 % av det egna kapitalet och som således räknas till det
supplementära kapitalet.

Mot bakgrund av vad som sagts kan ifrågasättas om de svenska kapital-
täckningsreglema vad gäller behandlingen av kumulativa preferensaktier
och uppskrivningsfonder stämmer överens med EG-reglema om kapital-
basen och Baselöverenskommelsen.

Bestämmelserna om primärt kapital bör, för att bringas i överens-
stämmelse med nu nämnda internationella åtaganden, kompletteras med
ett uttryckligt undantag för kumulativa preferensaktier. Någon bestäm-
melse i lagtexten om att kumulativa preferensaktier skall utgöra supple-
mentärt kapital bör dock inte införas. Det är fråga om tillskott som skall
uppfylla vissa villkor och därför bör kumulativa preferensaktier räknas
till sådana andra kapitaltillskott som kan godkännas som supplementärt
kapital (2 kap. 6 § fjärde stycket i förslaget till lag om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag).
Ändringen beträffande behandlingen av kumulativa preferensaktier i
kapitaltäckningshänseende föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari 1995. För
att mildra verkningarna av nedklassificeringen för kumulativa preferens-
aktier som redan har getts ut finner regeringen det skäligt att sådana
aktier får räknas som primärt kapital under en tvåårig övergångstid, dvs.
t.o.m. utgången av år 1996.

Vidare bör uppskrivningsfonder i kapitaltäckningshänseende undantas
från det egna kapitalet och först efter medgivande av Finansinspektionen
få räknas in i kapitalbasen som supplementärt kapital.

Finansinspektionen har påpekat att avräkning bör ske från det primära
kapitalet av övervärde, s.k. inkråmsgoodwill, som redovisas i ett enskilt
institut och som detta erlagt t.ex. i samband med övertagande av ett annat
instituts rörelse. Regeringen delar denna uppfattning eftersom goodwill-
värden inte skall beaktas i kapitaltäckningssammanhang.

Svenska Bankföreningen har i sitt remissvar påpekat att bestämmelsen
om att aktieinnehav m.m. i försäkringsföretag skall räknas av från
kapitalbasen innebär 100 % kapitalkrav för dessa placeringar. Eftersom
direktivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG) endast
kräver 8 % kapitalkrav för sådana placeringar bör de svenska instituten
enligt föreningens uppfattning av konkurrensneutralitetsskäl inte drabbas
av högre kapitalkrav än vad många andra länder tillämpar, dvs.
direktivets 8 %.

Bestämmelsen om att avräkning skall göras från det primära och
supplementära kapitalet för en banks tillskott i företag som driver
försäkringsverksamhet tillkom år 1991 i samband med att regler infördes
som tillät en integration mellan bankverksamhet och annan finansiell
verksamhet å ena sidan och försäkringsverksamhet å andra sidan, s.k.
branschglidning (prop. 1990/91:154). Samtidigt infördes en motsvarande
bestämmelse i lagen om finansbolag. Den bestämmelsen har numera förts
över till lagen om kreditmarknadsbolag. Grundtanken för avräknings-

206

regeln är att det kapital som skall hållas till skydd för ett instituts
verksamhet inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat institut.
Bankföreningen förordade redan vid beredningen av den s.k.
branschglidningslagstiftningen att ett kapitalkrav på 8 % skulle tillämpas
för holdingbolags tillskott till försäkringsbolag i stället för en avräknings-
regel. Enligt uttalanden i propositionen ansågs främst försiktighetsskäl
tala för att i ett inledande skede hela tillskottet till försäkringsbolag i nu
aktuella koncerner skulle räknas av från holdingbolagets resp, bankens
kapitalbas. Detta ansågs trygga att banken har tillräcklig kapitalstyrka för
det avsedda engagemanget utan att bankens övriga engagemang riskeras
(prop. 1990/91:154 s. 69-72).

De senaste årens utveckling har medfört allvarliga problem i flera
finansiella företag. Företagens aktiekurser har fluktuerat mycket kraftigt.
Det saknas enligt regeringens uppfattning skäl att nu inta en annan
ståndpunkt i denna fråga än den som redovisats i propositionen ovan.
Tillskott av detta slag bör således även fortsättningsvis täckas till 100 %
av riskbärande kapital.

Prop. 1994/95:50

6.10.3 Skatteutjämningsreserven m.m.

Regeringens förslag: Banker, kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag får i kapitalbasen som primärt kapital räkna in
kapitalandelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.
Banker och kreditmarknadsbolag får vidare som primärt kapital
räkna kapitalandelen av eventuell överavskrivning på leasingobjekt.
Enligt nu gällande regler får dessa reserver tas upp med 70 % i
kapitalbasen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen anser att bestämmelsen
att regeringen eller Finansinspektionen skall föreskriva om storleken av
den kapitalandel av bl.a. skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond
som skall inräknas i primärt kapital, är onödig. Frågan behandlas i
författningskommentaren till 2 kap. 6 § i förslaget till lag om kapital-
täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Riksskatteverket utgår från att förslaget kommer att justeras med anled-
ning av eventuella lagändringar på skatteområdet. Riksskatteverket erinrar
också om att de skattemässiga reserveringama inte ändras successivt
under året utan trappstegsvis vid bokslutstillfällena. Avsättningarnas
storlek bestäms enligt verket under bokslutsarbetet efter själva boksluts-
dagen.

Övriga remissinstanser har inte yttrat sig i frågan.

207

Skälen för regeringens förslag:

Prop. 1994/95:50

Gällande rätt

Enligt de nya skärpta kapitaltäckningsregler som infördes år 1990 (se
avsnitt 6.2) för banker och andra kreditinstitut fick till primärt kapital —
utöver eget kapital — räknas 70 % av institutens s.k. värdereglerings-
reserver, dvs. reserver för utlåning, garantiförbindelser, aktier, obligatio-
ner och utländska valutor. För finansbolagens del tillkom 70 % av över-
avskrivningar på uthyrd egendom. Den valda procentsatsen hade bestämts
med utgångspunkt i den dåvarande skattesatsen för aktiebolag m.fl. och
svarade mot vad som återstod sedan den latenta skatteskulden räknats
bort.

Vid 1990 års skattereform ersattes en rad reserveringsmöjligheter
(resultatutjämningsfond, lagemedskrivning, investeringsfondsavsättningar,
fartygsfonder m.m.) av en ny generell reserveringsmöjlighet — skatte-
utjämningsreserv (surv). Juridiska personer fick göra avdrag för avsätt-
ning till surv med högst 30 % av ett kapitalunderlag eller 15 % av ett
löneunderlag. Den som var skyldig att upprätta årsbokslut skulle ha satt
av ett mot avdraget svarande belopp i räkenskaperna för beskattningsåret.
Kapitalunderlaget utgjordes i princip av skillnaden mellan tillgångar och
skulder vid beskattningsårets utgång.

Med anledning av dessa ändrade beskattningsregler justerades bestäm-
melserna om kapitaltäckning med ikraftträdande den 1 mars 1991 (prop.
1990/91:40, bet. 1990/91 :NU16, rskr. 85, SFS 1990:1306). Eftersom
möjligheten att göra avsättningar till värderegleringsreserver upphörde
utmönstrades reglerna om sådana reserver ur kapitaltäckningsreglema.
När dåvarande reserver upplöstes och skulle tas upp till beskattning, kom
drygt 70 % att kunna föras till det egna kapitalet. I kapitaltäcknings-
reglema infördes därför en möjlighet att räkna in surven till 70 % i det
primära kapitalet. I motiven till lagändringen diskuterades frågan hur
surven skulle behandlas i kapitaltäckningssammanhang. Den bedömningen
gjordes att surven uppfyllde de krav som ställts upp i Baselkommitténs
regler för att få ingå i kapitalbasen som primärt kapital, eftersom surven
kan ses som en öppet redovisad reserv. I Baselkommitténs regler förut-
sattes emellertid att reserverna bildats av beskattat kapital. Med hänsyn
till att samma effekt uppnås genom att surven tas upp till 70 %, mot-
svarande vad som lägst återstår efter återföring till beskattning, föreslogs
i propositionen att surven skulle tas upp med 70 % i kapitalbasen som
primärt kapital. Sedan värderegleringsreservema beskattats och den åter-
stående delen av reserverna förts till eget kapital, blir därigenom kapital-
täckningssituationen i princip densamma som före skattereformen. Det
skulle däremot stå klart i strid med Baselreglema att låta någon del av
den latenta skatteskulden ingå i kapitalbasen (prop. 1990/91:40 s. 27).

I och med att bankerna fick rätt att ägna sig åt finansiell leasing
infördes år 1991 en rätt för bankerna att på samma sätt som finans-
bolagen i det primära kapitalet räkna in 70 % av eventuell överavskriv-

208

ning på leasingobjekt (prop. 1990/91:154, bet. 1990/91 :NU41, rskr. 367, Prop. 1994/95:50
SFS 1991:1018).

I det primära kapital som ingår i ett kreditinstituts och värdepappers-
bolags kapitalbas får således enligt gällande kapitaltäckningsregler räknas
70 % av skatteutjämningsreserven (surven) samt för kreditinstitut dess-
utom 70 % av det belopp som svarar mot företagets reserver till följd av
avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande (2 kap. 9 a § bank-
rörelselagen och 4 kap. 2 § lagen om kreditmarknadsbolag).

Företagsskattereformen

Förutsättningarna för kapitaltäckningsbestämmelsema har förändrats till
följd av betydande ändringar i den svenska företagsbeskattningen (prop.
1993/94:50, bet. 1993/94:SkU 15, rskr. 1993/94:108). Reglerna har trätt
i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxe-
ring. Bolagsskattesatsen sänks från 30 % till 28 %. Möjligheten att göra
avsättningar till surv slopas och en ny allmän reserveringsmöjlighet —
periodiseringsfonder — införs.

Principen för avveckling av gjorda survavsättningar är att hälften av
avsättningarna får upplösas utan beskattningseffekter, medan återstoden
återförs till beskattning genom att ett belopp motsvarande i princip hälften
av avsättningarna vid 1993 års taxering tas upp till beskattning under en
femårsperiod med början vid 1995 års taxering. Vid 1995 års taxering
återförs dessutom den del av survavdraget vid 1994 års taxering som
överstiger avdraget vid 1993 års taxering. En begränsning gäller alltså för
de fall då avsättningen till surv är större vid 1994 års taxering än vid
1993 års taxering. Är avdraget för avsättning till surv vid 1994 års taxe-
ring högre än motsvarande avdrag vid närmast föregående taxering, dvs.
normalt 1993 års taxering, skall ett belopp motsvarande survökningen
återföras till beskattning vid 1995 års taxering eller, om taxering inte sker
år 1995, vid 1996 års taxering. Hälften av återstående del av avdraget
återförs till beskattning under en femårsperiod med början vid 1995 års
taxering. I 8 § lagen (1993:1540) om återföring av skatteutjämningsreserv
finns en undantagsregel för företag som Statens Bostadsfinansierings-
bolag, SBAB och Stadshypotek AB, som innebär att 50 % av de reserv-
och säkerhetsfonder som skall återföras till beskattning enligt 2 § första
stycket lagen (1992:702) om inkomstskatteregler med anledning av vissa
omstruktureringar inom den finansiella sektorn m.m., skall anses utgöra
avdrag för avsättning till skatteutjämningsreserv vid närmast föregående
taxering.

Systemet med avdrag för avsättning till periodiseringsfonder är ut-
format så att det ger en möjlighet till förlustutjämning bakåt som är
likartad med den som surven gett. En skattskyldig som gjort avsättning
till periodiseringsfond får vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet
göra avdrag för avsättningen. Avdraget får uppgå till högst 25 % av be-
skattningsårets inkomst före avdrag för avsättningen. I denna inkomst
ingår bl.a. avdrag för survavsättningar som återförts till beskattning enligt

209

lagen om återföring av skatteutjämningsreserv. Varje års avsättning skall Prop. 1994/95:50
bilda en egen fond. Fonden skall återföras till beskattning senast efter
fem år. Har en fond inte frivilligt återförts till beskattning senast vid den
tidpunkten sker en obligatorisk återföring av återstående del. Den nya
lagen (1993:1538) om periodiseringsfonder trädde i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering, dvs. på avsätt-
ningar som gjorts under beskattningsår som taxeras år 1995 eller senare.

Företagsskattereformens betydelse för kapitaltäckningen

De ändrade beskattningsreglerna medför att bestämmelserna om kapital-
täckning måste justeras. Anledningen till detta är som tidigare framgått
dels att bolagsskattesatsen sänkts från 30 % till 28 %, dels att surven av-
skaffats, dels att en ny allmän reserveringsmöjlighet — periodiserings-
fonder — införts.

Sänkningen av skattesatsen påverkar med vilket belopp surven skall tas
upp till i kapitalbasen som primärt kapital. Med hänsyn till de tidigare
redovisade principerna, dvs. att i Baselreglema förutsätts att reserverna
bildats av beskattat kapital, borde den justeringen göras i gällande regler
rörande beräkningen av kapitalbasen att till det primära kapitalet får
räknas 72 % i stället för 70 % av skatteutjämningsreserv. Bestämmel-
serna i lagen om återföring av skatteutjämningsreserv ger dock i vissa fall
utrymme för en mer individuell beräkning av skattebelastningen. Enligt
2 § denna lag skall, i de fall surven vid 1994 års taxering är större än vid
närmast föregående år, dvs. normalt 1993 års taxering, ett belopp
motsvarande ökningen av survavsättningen mellan 1993 och 1994 års
taxering i sin helhet återföras till beskattning vid 1995 års taxering och
hälftendelningen avse resterande belopp, dvs. surven vid 1993 års taxe-
ring.

Följande exempel lämnas i lagmotiven (prop. 1993/94:50 s. 215). AB
A har gjort avdrag för avsättning till surv med 1 200 i bokslutet till
ledning för 1994 års taxering. Vid 1993 års taxering uppgick avdraget till
1 000. De belopp som får upplösas resp, avskattas på fem år uppgår till
500 vardera (1000/2). Survökningen på 200 samt 100 (1/5 av 1000/2)
återförs till beskattning vid 1995 års taxering. Vinsten ökas därmed med
300 vilket i sin tur innebär att periodiseringsfondsavsättningen får öka
med 75. Detta innebär att de 300 i realiteten endast träffas av en bolags-
skatt på 25,43 %.

Utfallet blir således olika beroende på olika dispositioner som gjorts vid
1993 och 1994 års taxeringar. Med hänsyn härtill synes det vara lämplig-
are att i lagen inte ange en exakt procentsats med vilken surven under
återföringsperioden kan tas upp i ett kreditinstituts eller ett värdepappers-
bolags kapitalbas som primärt kapital. Beräkningen av den kapitalandel
av surven som får medräknas i kapitalbasen bör i stället preciseras i sär-
skilda föreskrifter. Detsamma bör för banker och kreditmarknadsbolag
gälla i fråga om kapitalandelen av det belopp som svarar mot företagets

210

reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande, Prop. 1994/95:50
dvs. av eventuell överavskrivning på leasingobjekt.

Vidare bör reglerna om beräkning av det primära kapitalet kompletteras
med möjlighet för banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag
att till det primära kapitalet räkna kapitalandelen av periodiseringsfonder.

6.11 Övervaknings- och tillsynssystem samt
informationsskyldighet

Regeringens förslag: Banker, andra kreditinstitut och värdepap-
persbolag skall inrätta system för registrering och klassificering av
kreditrisker samt för övervakning och kontroll av marknadsrisker
och stora exponeringar i företagets verksamhet. De skall också ha
system som vid varje tidpunkt med rimlig precision kan beräkna
företagets finansiella positioner.

Företagen skall vidare lämna inspektionen de uppgifter om verk-
samheten som den behöver för att kunna bedöma om företaget upp-
fyller nu föreslagna kapitaltäckningskrav m.m. samt ha interna kont-
roll-, förvaltnings- och redovisningsrutiner som gör det möjligt att
fortlöpande göra denna bedömning.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag, frånsett att det i promemorieförslaget inte ställs något krav på att
företagen skall ha system för övervakning och kontroll av kreditrisker
och stora exponeringar. I förhållande till promemorians förslag har
Finansinspektionens möjlighet till ingripande utvidgats.

Remissinstanserna: Finansinspektionen tillstyrker att instituten enligt
lag skall ha betryggande system för övervakning och kontroll av
marknadsrisker m.m. men anser att bestämmelsen bör kompletteras med
en motsvarande skyldighet att kontrollera kreditrisker och stora expo-
neringar. Inspektionen anser att den bestämmelsen i förslaget till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde-
pappersbolag som ger inspektionen rätt att ingripa mot institut vars
kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs enligt lagförslaget är
överflödig eftersom det redan finns en generell möjlighet för inspektionen
att förelägga ett institut att efterleva sådana bestämmelser. Riks-
revisionsverket anser att de utökade tillsynsansvar som föreslås torde
ligga i linje med den förändring av Finansinspektionens arbete som verket
skisserat i en granskningsrapport. Sveriges Aktiesparares Riksförbund
anser att det är av största vikt att Finansinspektionen ges tillräckliga
resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföra den
föreslagna kontrollen.

EES-avtalet: Kapitalkravsdirektivet (artikel 4.4) föreskriver att institut
(kreditinstitut och värdepappersföretag) som omfattas av direktivet skall
inrätta övervaknings- och kontrollsystem för att bevaka ränterisken i insti-

211

14 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 50

tutets samtliga verksamheter och att dessa system skall övervakas av be- Prop. 1994/95:50
hörig myndighet. Instituten skall vidare ha system som gör det möjligt att
vid varje tidpunkt med rimlig exakthet beräkna institutens finansiella posi-
tioner (artikel 4.5).

Behörig myndighet får kräva att instituten lämnar myndigheten all den
information som är nödvändig för att bedöma om de uppfyller direktivets
bestämmelser. Instituten skall vidare ha sådana interna kontrollmedel och
system beträffande administration och redovisning som möjliggör en be-
vakning av att de fortlöpande uppfyller bestämmelserna om minsta start-
kapital, kapitaltäckning m.m. (artikel 8.1).

För värdepappersföretag gäller enligt artikel 8.2 att de skall lämna de
behöriga myndigheterna den information som myndigheterna begär åt-
minstone

- en gång per månad om företaget skall ha ett startkapital på minst

730 000 ecu,

- en gång var tredje månad när det gäller företag med ett minsta start-
kapital på 125 000 ecu samt

- en gång var sjätte månad när det gäller företag med ett minsta start-
kapital på 50 000 ecu.

För kreditinstitut gäller den rapporteringsskyldighet som anges i direk-
tivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG).

Om ett instituts kapitalbas understiger det samlade kapitalkravet av-
seende såväl kreditrisk som marknadsrisk skall de behöriga myndigheter-
na se till att företaget vidtar åtgärder för att rätta till situationen så snabbt
som möjligt (artikel 4.3).

Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen svarar i dag för
tillsynen över de institut som är verksamma på de finansiella mark-
naderna. Denna tillsyn förutsätter att inspektionen har möjlighet att
fortlöpande följa verksamheten och därvid få den information av insti-
tuten som behövs för detta. Därför finns bestämmelser som ger Finans-
inspektionen rätt att begära de upplysningar om institutens verksamhet
och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver
för sin tillsyn. I lagen om värdepappersrörelse anges t.ex. att värde-
pappersbolag skall hålla handlingar tillgängliga för inspektionen och även
i övrigt lämna de upplysningar inspektionen begär (6 kap. 1 §). Vidare
anges att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett värde-
pappersinstitut skall lämna till inspektionen (6 kap. 2 § 1). Med stöd
härav har Finansinspektionen utfärdat föreskrifter om månadsrapport för
vissa värdepappersbolag, utländska värdepappersföretag samt för fond-
kommissionsbolag (FFFS 1991:13). Motsvarande regler finns för banker
i 7 kap. 1 § bankrörelselagen och för kreditmarknadsbolag i 5 kap. 1 §
lagen om kreditmarknadsbolag. Även i dessa lagar är rätten att meddela
närmare föreskrifter om vilka upplysningar som skall lämnas delegerad
till regeringen eller Finansinspektionen. För bankerna har Finans-
inspektionen meddelat föreskrifter om månads-/kvartalstatistik (FFFS
1994:12).

212

I förarbetena till lagen om kreditmarknadsbolag uttalades särskilt att
kapitlet om tillsyn utformats med reglerna i värdepappersrörelselagen som
förebild (prop. 1992/93:89 s. 225). Syftet med detta var att så långt som
möjligt ha likalydande tillsynsregler inom de områden som står under till-
syn av Finansinspektionen. Reglerna överensstämmer också till stora de-
lar med bestämmelserna i 7 kap. bankrörelselagen.

De nu angivna bestämmelserna får anses vara tillräckliga för att ge
Finansinspektionen rätt att begära upplysningar även i de avseenden som
aktualiseras genom bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet. Någon komp-
lettering av gällande lagstiftning synes därför inte behövas. Med stöd av
den föreskriftsrätt som finns kan Finansinspektionen reglera det särskilda
rapporteringskrav som direktivet ställer upp för värdepappersföretag.

I gällande lagstiftning saknas emellertid bestämmelser som kräver att
kreditinstitut och värdepappersbolag inrättar sådana övervaknings- och
kontrollsystem som direktivet föreskriver. Företagen skall enligt direk-
tivet vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som sammantaget uppgår till
eller överstiger summan av de skilda kapitalkraven hänförliga till såväl
kredit- som marknadsrisker. De komplicerade beräkningsmetoder som an-
visas i direktivet för beräkning av dessa kapitalkrav ställer stora krav på
företagens tekniska utrustning. De interna kontrollsystem som direktivet
föreskriver är även nödvändiga för att Finansinspektionen skall kunna
utöva sin tillsyn över företagen. Gällande lagstiftning bör därför komp-
letteras med regler som skapar förutsättningar för inspektionen att begära
att företagen inrättar sådana övervaknings- och kontrollsystem samt i
övrigt tillämpar sådana rutiner vad gäller administration och redovisning
som säkerställer en effektiv kontroll av att företaget följer gällande
kapitaltäckningsregler. Reglerna bör — såsom framhållits av Finansin-
spektionen — omfatta såväl kredit- som marknadsrisker och stora expo-
neringar samt i fråga om rutiner m.m. även gruppbaserad redovisning.
Systemen bör såvitt avser kreditrisker avse registrering och klassificering
av dessa. Bestämmelserna bör ingå i den föreslagna nya kapitaltäcknings-
lagen.

I den mån Finansinspektionens granskning av sådana system kräver att
särskild sakkunskap måste anlitas, bör den kostnad som därvid uppstår
betalas av det företag som tillsynen avser.

Enligt promemorieförslaget får Finansinspektionen — i det fall ett
instituts kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs för att täcka
såväl kredit- som marknadsrisker — förelägga företaget att vidta lämpliga
åtgärder för att rätta till förhållandet. Finansinspektionen har ifrågasatt
behovet av denna bestämmelse. Kapitalkravsdirektivet (artikel 4.3)
föreskriver en skyldighet för tillsynsmyndigheten att i de aktuella fallen
se till att institutet avhjälper bristen så snart som möjligt. Därför bör i
den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag finnas en bestämmelse som inte bara ger Finans-
inspektionen en möjlighet att ingripa, vilket promemorieförslaget innebär,
utan ålägger inspektionen att göra detta. En sådan skyldighet för inspek-
tionen att ingripa med föreläggande, som vid behov kan förenas med
vite, bör även avse situationer då ett institut inte uppfyller kraven i fråga

Prop. 1994/95:50

213

om att inrätta övervaknings- och kontrollsystem samt rutiner för admini-
stration och redovisning. Bestämmelsen bör även vara tillämplig på ett
institut eller en finansiell företagsgrupp som inte nedbringar sina expo-
neringar till stadgade gränsvärden.

Ett förändringsarbete har initierats vid Finansinspektionen i syfte att
anpassa organisationen till nya krav på verksamheten. Detta förändrings-
arbete syftar till att utveckla bl.a. tillsynsarbetet (prop. 1993/94:100 s.
81). Även inom Finansdepartementet pågår arbete som kan beröra förut-
sättningarna för tillsynen i framtiden.

I avvaktan på resultatet av nyss nämnda arbete bör de bestämmelser om
Finansinspektionens tillsyn som tas in i den föreslagna kapitalkravslagen
inte avvika från det mönster som finns i den under senare år tillkomna
lagstiftningen på värdepappersmarknadsområdet, t.ex. lagen om värde-
pappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet. Tillsynsbe-
stämmelsema kan dock komma att ändras senare beroende på resultatet
av det översynsarbete som inletts.

Prop. 1994/95:50

214

7 Övervakning och kontroll av stora exponeringar ProP- 1994/95:50

7.1 Bakgrund och gällande rätt

Gemensamma riktlinjer för övervakning och kontroll av kreditinstituts
stora exponeringar infördes ursprungligen genom kommissionens rekom-
mendation 87/62/EEG. Detta instrument valdes eftersom det medgav en
gradvis anpassning av gällande regler och införande av nya regler utan
att gemenskapens banksystem stördes. Efter denna övergångsfas har det
bindande direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora
exponeringar (92/121/EEG) antagits. De principer som direktivet bygger
på är i huvudsak samma som i rekommendationen. Vissa av reglerna har
dock skärpts. Gränsen för att en exponering skall anses som stor har
sänkts från 15 % till 10 % av institutets kapitalbas och gränsen för
största tillåtna exponering har sänkts från 40 % till 25 % av institutets
kapitalbas. Gränsen för ett kreditinstituts samtliga stora exponeringar,
vilken enligt bestämmelserna i direktivet är 800 % av institutets kapital-
bas, har emellertid inte ändrats.

Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts eller ett värdepappers-
bolags exponeringar ingår som en integrerad del av tillsynen av institutet
eller bolaget. En alltför stor koncentration av exponeringar gentemot en
enskild kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning kan medföra
en oacceptabelt hög förlustrisk. Det kan vara till skada för företagets
soliditet och utgöra ett hot mot dess fortlevnad. Det har därför ansetts att
en harmonisering bör ske av vissa grundläggande regler om övervakning
av stora exponeringar.

Begränsningar av stora exponeringar

De regler som i dag reglerar begränsningar av stora exponeringar i den
svenska lagstiftningen återfinns såvitt avser banker i 2 kap. 16 § bank-
rörelselagen (1987:617) och såvitt avser kreditmarknadsbolag i 3 kap. 9 §
lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. När det gäller värdepappers-
bolag finns en motsvarande bestämmelse i 3 kap. 7 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse.

Enligt dessa bestämmelser får en bank, ett kreditmarknadsbolag, ett
värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag inte ha ford-
ringar på samma låntagare eller låntagare som är förbundna med varand-
ra i väsentlig ekonomisk gemenskap i sådan omfattning att det finns risk
att institutet inte kan fullgöra sina skyldigheter om en sådan låntagare inte
kan betala sin skuld.

215

Rapportering av stora exponeringar

Prop. 1994/95:50

Banker är skyldiga att lämna Finansinspektionen upplysningar om sin
verksamhet och de därmed sammanhängande omständigheter som inspek-
tionen begär. Enligt 7 kap. 2 § 1 bankrörelselagen får regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, meddela föreskrifter
om vilka upplysningar som en bank skall lämna till inspektionen. Mot-
svarande bestämmelser finns för kreditmarknadsbolagen i 5 kap. 1 och
2 § § lagen om kreditmarknadsbolag och för värdepappersbolagen i 6 kap.
1 § lagen om värdepappersrörelse.

Finansinspektionen har den 11 juni 1992 beslutat allmänna råd rörande
kreditinstitutens rapportering av stora exponeringar (FFFS 1992:20).
Enligt dessa allmänna råd skall kreditinstitut, värdepappersbolag m.fl.
rapportera sina stora exponeringar till Finansinspektionen två gånger per
år, den 30 juni och den 31 december. Samtliga exponeringar som uppgår
till 10 % eller mer av kapitalbasen skall rapporteras. Med exponering
avses i de allmänna råden engagemang, placeringar samt institutens åtag-
anden utanför balansräkningen. Med engagemang avses bl.a. utestående
krediter och beviljad ej utnyttjad kredit m.m. Med placering avses bl.a.
innehav av obligationer, certifikat och andra räntebärande eller diskont-
eringsbara papper utfärdade av ett kredittagande bolag, liksom innehav
av dess aktier. De allmänna råden är — såvitt avser rapporteringsskyldig-
heten — redan i hög grad anpassade till reglerna i direktivet om över-
vakning och kontroll av stora exponeringar.

7.2 Direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts
stora exponeringar

Den 21 december 1992 antog EG:s råd direktivet om övervakning och
kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG). Direktivet
innehåller bestämmelser som innebär skyldighet för kreditinstitut att
lämna uppgifter om sina stora exponeringar och att begränsa storleken av
sådana exponeringar.

Med exponering avses alla tillgångsposter och poster utanför balansräk-
ningen enligt den kategorisering som gjorts i kapitaltäckningsdirektivet
89/647/EEG. Som en stor exponering räknas en exponering som institutet
har gentemot en kund eller grupp av inbördes anknutna kunder och som
motsvarar minst 10 % av institutets kapitalbas. Direktivet ålägger insti-
tuten att rapportera alla sina stora exponeringar till de behöriga myndig-
heterna.

Direktivet förbjuder vidare kreditinstitut att ha exponeringar gentemot
en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning i den mån expo-
neringen uppgår till mer än 25 % av kapitalbasen. Om kunden är kredit-
institutets moder-, dotter- eller systerföretag får procenttalet inte sättas
högre än 20 %. Summan av samtliga stora exponeringar får inte överstiga
800 % av kapitalbasen.

216

Förbudsbestämmelsema har karaktär av minimiregler. Ytterligare be- Prop. 1994/95:50
gränsningar får således införas nationellt. A andra sidan ges medlems-
staterna rätt att helt eller delvis sätta förbudsreglema ur spel i vissa
avseenden.

Tillsyn över att reglerna följs skall beträffande inbördes anknutna insti-
tut ske genom sammanställning enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn
över kreditinstitut (92/30/EEG).

I direktivet om stora exponeringar hänvisas i ingressen beträffande redo-
visningstekniken till direktivet 86/635/EEG om årsbokslut och samman-
ställd redovisning för banker och andra finansiella institut. Redovis-
ningskommitténs förslag (SOU 1994:17) till införlivande av detta direk-
tivs bestämmelser har nyligen varit föremål för remissbehandling.

Bestämmelserna i direktivet kompletteras med bestämmelser i direktivet
93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Ge-
nom artikel 5.1 i kapitalkravsdirektivet utvidgas bestämmelserna i direk-
tivet om stora exponeringar till att omfatta även värdepappersföretag.
Enligt artikel 5.2 skall det institut som beräknar kapitalkravet för sitt
handelslager enligt bestämmelserna i bilaga I och II i kapitalkravsdirek-
tivet beräkna sina stora exponeringar enligt direktivet om stora exponer-
ingar med de modifieringar som framgår av bilaga VI till kapitalkravs-
direktivet.

Bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar skall vara införliva-
de med medlemsstaternas lagstiftning senast den 1 januari 1994. Sverige
har dock i EES-avtalet medgetts en övergångstid till den 1 januari 1995.
Som tidigare framgått skall bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet vara
införlivade i den svenska lagstiftningen senast den 1 januari 1996, dvs.
ett år senare. Det finns emellertid att antal övergångsregler som medger
en successiv nedtrappning av existerande stora exponeringar senast t.o.m.
den 31 december 2001. För kreditinstitut med en kapitalbas understigande
7 miljoner ecu medges emellertid en tid av ytterligare fem år för att an-
passa exponeringarna till vad som gäller enligt direktivet.

217

7.3 Begränsningar av stora exponeringar

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Värdet av ett kreditinstituts eller värde-
pappersbolags exponering gentemot en kund eller en grupp av
kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av insti-
tutets kapitalbas.

Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är
moderföretag eller dotterföretag till kreditinstitutet eller värde-
pappersbolaget eller dotterföretag till institutets eller bolagets
moderföretag, får exponeringen inte överstiga 20 % av kapitalbasen.
Om institutet i sådana fall är en bank och moderföretaget inte är ett
institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande utländskt företag,
får värdet inte överstiga 10 % av bankens kapitalbas. Är förutsätt-
ningarna för gruppbaserad tillsyn uppfyllda kan exponeringar inom
en koncern i vissa fall undantas från tillämpningen av begränsnings-
reglema.

Det sammanlagda värdet av ett kreditinstituts eller värdepappers-
bolags stora exponeringar får inte överstiga 800 % av företagets
kapitalbas. En exponering gentemot en kund eller grupp av kunder
med inbördes anknytning skall anses som en stor exponering om
dess värde uppgår till eller överstiger 10 % av kreditinstitutets eller
värdepappersbolagets kapitalbas.

Bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar för kre-
ditinstitut och värdepappersbolag förs samman i en ny lag, lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde-
pappersbolag. Detta innebär att de regler om stora exponeringar som
nu finns spridda i olika lagar tas bort ur dessa.

Svenska skeppshypotekskassan undantas från bestämmelserna om
begränsningar av stora exponeringar.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. I promemorians förslag undantas dock inte Svenska Skepps-
hypotekskassan från bestämmelserna om begränsningar av stora expone-
ringar. Till skillnad från promemorians förslag har i den nya lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar införts en bestämmelse där undan-
tag från begränsningsreglema görs för några av de poster som enligt
reglerna i direktivet om stora exponeringar kan undantas från begräns-
ningsreglema. Det gäller åtaganden för vilka en stat, en kommun eller en
centralbank svarar. Vidare införs, till skillnad från promemorians förslag,
en bestämmelse i lagen som innebär att den utvidgade kapitalbasen kan
användas vid bestämmandet av ett instituts exponeringar i handelslagret.

Remissinstanserna: Riksbanken anser att det är väsentligt att förebygga
att en bank exponerar sig mycket gentemot ett moderföretag som inte till-
hör finanssektom. Förslaget att sätta en gräns på 10 % av kapitalbasen
mot normalt 20 % inom en rent finansiell koncern tillstyrks därför.
Finansinspektionen tillstyrker också detta förslag. OM Stockholm AB och

218

Svenska Fondhandlareföreningen anser att det är viktigt att hinder mot Prop. 1994/95:50
s.k. central clearing inte uppställs och att därför exponeringar på clearing-
organisationer undantas från de föreslagna begränsningarna. Svenska
Bankföreningen avstyrker förslaget att begränsa exponeringen till 10 %
när ett institut har en icke-finansiell ägare. Svenska institut bör inte
belastas med hårdare regler än institut i andra länder. Bankföreningen
anser vidare att den möjlighet till överskridande av begränsningsreglema
för exponeringar i instituts handelslager som direktivet ger möjlighet till
bör utnyttjas. Svenska Fondhandlareföreningen delar denna uppfattning.
Behov av rätt till överskridande av gränsvärdena kan uppkomma vid
garantigivning vid emissioner. Eftersom det är viktigt att inte några
hinder för emissionsverksamheten skapas, bör Finansinspektionen få rätt
att medge överskridande av gränsvärdena i handelslagret. Svenska skepps-
hypotekskassan anser att den möjlighet till undantag för Skeppshypoteks-
kassans del som finns i EES-avtalet och EU-medlemskapsfördraget bör
utnyttjas på så sätt att bestämmelserna om stora exponeringar inte
tillämpas på kassan. I annat fäll måste verksamheten avvecklas.

Förslaget att genom ett normgivningsbemyndigande låta regeringen
eller Finansinspektionen i förskrifter närmare ange vilka exponeringar
som kan undantas vid tillämpningen av begränsningsreglema samt i
vilken mån viktning av vissa exponeringars värde kan tillåtas kritiseras
av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Riksbanken anser att lag-
texten för tydlighetens skull bör innehålla en bestämmelse om att möjlig-
heter till lägre viktning av vissa slag av exponeringar kan komma att ges.
AB Svensk Exportkredit finner att om inte möjligheterna till undantag
medges fullt ut skulle bolaget riskera att inte i samma utsträckning som
hittills kunna göra nya affärer som risktäcks av de tre svenska stor-
bankerna vilket skulle medföra högre kostnader för exportörerna. Vikt-
ning av fordringar mot kreditinstitut är en nödvändig förutsättning for
bolaget på samma sätt som gäller beträffande kapitaltäckning. Samma
logik som motiverar viktning i kapitaltäckningsbestämmelserna är direkt
överförbar för att motivera viktning av exponeringar. Fristående Spar-
bankers Riksförbund understryker vikten av att det i lagtext eller moti-
vering klaigörs att bostadsobligationer skall anses uppfylla kraven för att
helt undantas från begränsningsreglema för stora exponeringar. Om
bostadsobligationer inte helt undantas utan ges vikttalet 20 % enligt
artikel 4.10 i direktivet om stora exponeringar kommer många sparbanker
i utgångsläget att redovisa en exponering på Sparbanken Sverige
Koncernen som kraftigt överstiger 25 % på grund av innehavet av
Spintabobligationer. Detta skulle kunna medföra att många sparbanker
tvingades placera sin likviditet i konkurrerande bostadsinstitut vilket vore
orimligt ur konkurrensneutral synpunkt. Detta skulle även kunna medföra
risker för störningar i bostadsfinansieringen liksom risk för höjda räntor.
Svenska Bankföreningen önskar att lagtexten kompletteras så att det klart
framgår dels att vissa poster kan undantas dels att lägre viktning än
100 % är möjlig. Det bör i lagen anges viktnings- och undantagsregler
för sådana poster som det i lagen finns angivet reduceringsregler för
beträffande kapitalkrav för kreditrisker, såsom fordringar på svenska

219

staten, svensk kommun och vissa utländska stater samt fordringar med Prop. 1994/95:50
säkerhet i form av panträtt i bostadsfästighet. Om inte lagen kompletteras
på det önskade sättet vill Bankföreningen att det i motiven ges vägledande
uttalanden om hur bestämmelsen skall tillämpas av Finansinspektionen.
Bankföreningen önskar vidare att exponeringarnas värde i vissa fäll skall
beräknas efter den s.k. marknadsvärderingsmetoden vilket innebär att
belopp skall beräknas enligt bestämmelserna om nettning i tillämpliga
fäll. Svenska Kommunförbundet anför att exponeringar mot kommunerna
bör undantas från bestämmelserna om stora exponeringar.

EES-avtalet:

Direktivet om övervakning och kontroll av stora exponeringar

Enligt artikel 4.1 i direktivet om stora exponeringar får ett kreditinstitut
inte exponera sig gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbör-
des anknytning om värdet av exponeringen överstiger 25 % av institutets
kapitalbas.

Med kapitalbas avses den definition som detta begrepp getts i direktivet
89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. Detta direktiv hänvisar i sin
tur till direktivet 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd redovis-
ning för banker och andra finansiella institut angående de redovisnings-
metoder som skall användas vid beräkningen av kapitalbasen. Det anges
i direktivet 89/299/EEG att de närmare redovisningsmetoder som skall
användas vid beräkning av ett kreditinstituts kapitalbas, skall stå i
överensstämmelse med bestämmelserna i direktivet 86/635/EEG. Den
redovisningsteknik som direktivet om övervakning och kontroll av kredit-
instituts stora exponeringar föreskriver skall således också stå i över-
ensstämmelse med bestämmelserna i direktivet 86/635/EEG vid beräkning
av exponeringar.

Vad som avses med kreditinstitut framgår av definitionen i artikel 1
första strecksatsen i direktivet 77/780/EEG, det s.k. första banksamord-
ningsdirektivet. Bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar är
sålunda tillämpliga på kreditinstitut vars verksamhet består i att från
allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och
bevilja krediter för egen räkning. Detta gäller även ett sådant kredit-
instituts filialer i tredje land samt alla privata eller offentliga företag,
inkl, deras filialer, som bedriver motsvarande verksamhet och som är
auktoriserade i tredje land.

En ytterligare förutsättning för att direktivets bestämmelser skall vara
tillämpliga på ett kreditinstitut är enligt artikel 2 att kreditinstitutet är
auktoriserat i enlighet med bestämmelserna i artikel 3 i första banksam-
ordningsdirektivet.

Enligt artikel 2 finns möjligheter att undanta vissa institut vid tillämp-
ningen av reglerna i direktivet om stora exponeringar. Exempel på sådana
institut är medlemsstaternas centralbanker och postgiroinstitut samt vissa
namngivna kreditinstitut i vissa medlemsstater.

220

Med exponering avses enligt definitionen i artikel 1 de tillgångsposter Prop. 1994/95:50
och poster utanför balansräkningen som avses i artikel 6 i direktivet
89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut och i bilaga I och
III till detta direktiv utan tillämpning av de vikttal eller risknivåer som
anges där. Huvudregeln är alltså att de nominella beloppen gäller vid
beräkningen av ett kreditinstituts exponering gentemot en enskild kund.

Vidare får alla poster som i sin helhet täcks av eget kapital — efter
medgivande av de behöriga myndigheterna — undantas från bestämmel-
serna om exponeringar under förutsättning att detta egna kapital inte
ingår i beräkningen av kapitaltäckningsgraden eller andra beräknings-
kvoter för övervakning som fastställts i gemenskapslagstiftning, dvs. för
sådana med eget kapital skyddade exponeringar gäller inte begränsnings-
reglema.

En exponering skall inte heller omfatta följande poster. Vid valuta-
transaktioner: exponeringar som uppkommer i samband med normal av-
veckling av en transaktion under två dygn efter betalning. Vid köp eller
försäljning av värdepapper: exponeringar som uppkommer i samband
med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den
tidpunkt då antingen betalning har skett eller värdepapperen har levere-
rats.

Definitionen av behöriga myndigheter hänvisar till direktivet om grupp-
baserad tillsyn över kreditinstitut (92/30/EEG). Enligt definitionen i det
direktivet avses med behöriga myndigheter de nationella myndigheter som
enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över
kreditinstitut.

Med moderföretag avses ett företag enligt definitionen i artikel 1.1 i
direktivet 83/349/EEG samt alla företag som, enligt de behöriga myndig-
heternas bedömning, utövar ett bestämmande inflytande över ett annat
företag.

Även definitionen av dotterföretag hänvisar till definitionen i artikel 1.1
i direktivet 83/349/EEG. Som dotterföretag räknas även alla företag över
vilka, enligt de behöriga myndigheternas bedömning, ett moderföretag ut-
övar ett bestämmande inflytande. Ett dotterföretag till ett dotterföretag
skall också anses som ett dotterföretag till ett moderföretag som är över-
ordnat dessa företag.

Enligt artikel 4.2 skall procentsatsen 25 minskas till 20 om en kund
eller grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag eller
dotterföretag till kreditinstitutet eller ett eller flera dotterföretag till
moderföretaget. Medlemsstaterna får dock undanta sådana exponeringar
från 20-procentsgränsen om de föreskriver särskild övervakning av så-
dana exponeringar genom andra åtgärder eller förfaranden. Kommis-
sionen eller Rådgivande bankrörelsekommittén skall underrättas om
sådana åtgärder eller förfaranden.

Enligt artikel 1 m definieras grupp av kunder med inbördes anknytning
enligt följande: två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om
inte annat visas, utgör en helhet ur risksynpunkt därför att

- någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över den eller
de andra, eller

221

- de utan att stå i sådant förhållande som avses ovan har sådan inbördes Prop. 1994/95:50
anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betal-
ningssvårigheter om en av dem drabbas av ekonomiska problem.

Enligt artikel 4.3 får det sammanlagda värdet av ett kreditinstituts stora
exponeringar inte överstiga 800 % av institutets kapitalbas. Enligt artikel

3.1 skall en exponering anses som en stor exponering när dess värde upp-
går till eller överstiger 10 % av institutets kapitalbas.

Dessa regler är dock endast minimiregler; enligt artikel 4.4 får med-
lemsstaterna nämligen införa strängare gränsvärden än dem som avses i
artikel 4.1, 4.2 och 4.3.

Om de ovan redovisade gränsvärdena överskrids, skall detta ofördröj-
ligen anmälas till de behöriga myndigheterna, som kan medge kreditinsti-
tutet en tidsfrist inom vilken åtgärder måste vidtas för att nedbringa den
för stora exponeringen till tillåten nivå.

Enligt artikel 4.6 får medlemsstaterna vid tillämpningen av artikel 4.1,

4.2 och 4.3 helt eller delvis undanta exponeringar som ett kreditinstitut
har gentemot sitt moderföretag eller mot andra dotterföretag till moder-
företaget eller gentemot sina egna dotterföretag, om dessa företag omfat-
tas av sådan gruppbaserad tillsyn som kreditinstitutet självt är underkastat
enligt direktivet 92/30/EEG om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut,
eller av motsvarande regler i tredje land. Medlemsstaterna får vidare,
enligt bestämmelsen i artikel 4.7 helt eller delvis undanta vissa expo-
neringar från begränsningsreglema i artikel 4.1, 4.2 och 4.3. Sammanfat-
tningsvis kan sägas att undantagen avser exponeringar för vilka det finns
betryggande säkerhet i form av bl.a. garantier eller olika former av värde-
papper.

Undantagen är följande.

a) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på centralregeringar och
centralbanker i zon A, dvs. de länder som avses i artikel 2.1 andra
strecksatsen i direktivet 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kredit-
institut, t.ex. OECD-ländema.

b) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på Europeiska gemenskap-
erna.

c) Tillgångsposter som utgörs av fordringar för vilka centralregeringar
eller centralbanker i zon A eller Europeiska gemenskaperna har lämnat
uttryckliga garantier.

d) Andra exponeringar gentemot centralregeringar eller centralbanker
i zon A eller gentemot Europeiska gemenskaperna, eller exponeringar
garanterade av dessa.

e) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar
gentemot centralregeringar eller centralbanker i zon B om de är angivna
i, och i förekommande fäll finansierade i, låntagarnas nationella valuta.
Zon B är de länder som avses i artikel 2.1 tredje strecksatsen i direktiv
89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, dvs. alla länder
som inte ingår i zon A.

f) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de be-
höriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av
värdepapper utgivna av centralregeringar eller centralbanker i zon A eller

222

av Europeiska gemenskaperna eller av en medlemsstats regionala eller Prop. 1994/95:50
lokala myndigheter för vilka 0 procents vikt gäller beträffande kapitalkrav
enligt artikel 7 i direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kredit-
institut.

g) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de be-
höriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av
kontanta medel insatta hos det långivande institutet eller hos ett kredit-
institut som är moderföretag eller dotterföretag till det långivande insti-
tutet.

h) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de be-
höriga myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av
depositionsbevis, utgivna av det långivande institutet eller av ett kredit-
institut som är moderföretag eller dotterföretag till detta och förvarade
hos något av dem.

i) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar
gentemot kreditinstitut med en löptid av högst ett år och som inte ingår
i institutens kapitalbas enligt definitionen i direktiv 89/299/EEG om kapi-
talbasen i kreditinstitut.

j) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar
gentemot institut som inte är kreditinstitut men som uppfyller villkoren
i artikel 8.2 i direktiv 89/647/EEG om kapital täckningsgrad för kredit-
institut och som har en löptid av högst ett år och för vilka det finns
säkerhet enligt samma punkt.

k) Växlar och andra liknande skuldebrev med en löptid av högst ett år
och med underskrift av andra kreditinstitut.

l) Sådana räntebärande värdepapper som avses i artikel 22.4 i direktiv
85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser
företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fond-
företag).

m) I avvaktan på senare samordning, innehav i sådana försäkringsbolag
som avses i artikel 12.3 i direktiv 89/646/EEG (andra banksamordnings-
direktivet) upp till 40 % av kapitalbasen i det kreditinstitut som förvärvar
innehavet.

n) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på regionala eller centrala
kreditinstitut till vilka det långivande institutet är knutet genom en
sammanslutning enligt bestämmelser i lag, bolagsordning eller motsvar-
ande och som enligt dessa bestämmelser är ansvariga för likviditetsutjäm-
ningar inom sammanslutningen.

o) Exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheternas be-
dömning finns betryggande säkerhet i form av andra värdepapper än så-
dana som avses i f), under förutsättning att dessa värdepapper inte är
utgivna av kreditinstitutet självt, dess moderföretag eller något av dessas
dotterföretag eller av den kund eller grupp av kunder exponeringarna
avser. De värdepapper som används som säkerhet skall värderas till
marknadspris, ha ett värde som överstiger de exponeringar för vilka de
utgör säkerhet och vara föremål för börshandel eller för omsättning och
regelbunden notering på en marknad som upprätthålls genom erkänt yrkes-
mässiga aktörer. Vidare skall det enligt de behöriga myndigheternas

223

bedömning, i den medlemsstat som utgör kreditinstitutets hemland, vara Prop. 1994/95:50
möjligt att fastställa ett objektivt pris så att värdepapperens övervärde vid
vatje tidpunkt kan fästställas. Det övervärde som erfordras skall utgöra
100 %. Det skall dock utgöra 150 % i fråga om aktier och 50 % i fråga
om räntebärande värdepapper utgivna av kreditinstitut, av regionala eller
lokala myndigheter hos medlemsstaterna med undantag för dem som av-
ses i artikel 7 i direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för
kreditinstitut, och i fråga om räntebärande värdepapper av Europeiska
investeringsbanken och multilaterala utvecklingsbanker enligt definitionen
i artikel 2 i samma direktiv. Värdepapper som används som säkerhet får
inte ingå i kreditinstituts kapitalbas enligt definitionen i direktiv
89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut.

p) Lån som enligt de behöriga myndigheternas bedömning är betryg-
gande säkrade genom panträtt i bostadsfästighet och leasingavtal där
uthyraren behåller full äganderätt till den upplåtna bostadsfästigheten så
länge hyresmannen inte har utnyttjat sin rätt att köpa egendomen, i båda
fallen upp till 50 % av värdet av bostadsfastigheten i fråga. Värdet av
egendomen skall beräknas på ett sätt som kan godtas av de behöriga myn-
digheterna på grundval av stränga värderingsnormer som fästställts i lagar
eller andra författningar. Värdering skall genomföras minst en gång om
året. Vid tillämpningen av denna punkt skall med bostadsfästighet avses
en fästighet som är eller kommer att bli bebodd eller uthyrd av låntag-
aren.

q) 50 % av de medel- och lågriskposter utanför balansräkningen som
avses i bilaga I till direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för
kreditinstitut.

r) Efter godkännande av de behöriga myndigheterna, andra garantier
än kreditgarantier som grundas på bestämmelser i lag eller föreskrifter
och som av ömsesidiga garantifonder med ställning som kreditinstitut i
enlighet med definitionen i artikel 1 a ställs ut till medlemmar, varvid
20 % vikt skall tillämpas på beloppet. Medlemsstaterna skall underrätta
kommissionen om denna möjlighet tas i anspråk, så att det kan säker-
ställas att den inte leder till snedvridning av konkurrensen.

s) De lågriskposter utanför balansräkningen som avses i bilaga I till
direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut, om avtal
har träffäts med kunden eller kundgruppen i fråga om att exponeringar
kan göras endast om det har konstaterats att det inte medför att de gräns-
värden som är tillämpliga enligt artikel 4.1, 4.2 och 4.3 överskrids.

Enligt bestämmelserna i artikel 4.8, 4.9 och 4.10 ges möjlighet till vikt-
ning av vissa tillgångsposter som utgörs av fordringar på t.ex. en
medlemsstats regionala och lokala myndigheter. Vid tillämpningen av
artikel 4.1, 4.2 och 4.3 får medlemsstaterna tillämpa följande värderings-
regler.

Enligt artikel 4.8 får en medlemsstat tillämpa 20 % vikt beträffände
tillgångsposter som utgörs av fordringar på medlemsstats regionala och
lokala myndigheter och beträffände andra exponeringar gentemot eller
garanterade av sådana myndigheter. Medlemsstaterna får reducera detta

224

vikttal till 0 % enligt de villkor som fastställts i artikel 7 i direktiv Prop. 1994/95:50
89/647/EEG.

En medlemsstat får tillämpa 20 % vikt beträffande tillgångsposter som
utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot kreditinstitut
om de har en löptid av mer än ett men högst tre år och 50 % vikt beträf-
fande tillgångsposter som utgörs av fordringar på kreditinstitut om de har
en löptid av mer än tre år, under förutsättning att obligationerna har
utgivits av ett kreditinstitut för de sist nämnda tillgångsposterna och att
dessa obligationer enligt de behöriga myndigheternas bedömning är före-
mål för omsättning på en marknad bestående av yrkesmässiga aktörer och
dagligen noteras på denna marknad eller att de behöriga myndigheterna
i det kreditinstituts hemland som har utgivit obligationerna har lämnat
tillstånd till utgivandet. Dessa poster får inte under några omständigheter
räknas in i kapitalbasen i den mening som avses i direktiv 89/299/EEG
om kapitalbasen i kreditinstitut (artikel 4.9).

En medlemsstat får med avvikelse från artikel 4.7 i och 4.9 tillämpa
20 % vikt på tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra ex-
poneringar gentemot kreditinstitut, oavsett löptid.

I artikel 4.11 finns bestämmelser om exponeringar som garanterats av
tredje part.

När en exponering gentemot en kund garanterats av en tredje part eller
genom säkerhet i form av värdepapper utgivna av tredje part på de vill-
kor som har fastställts i 4.7 o får medlemsstaterna behandla exponeringen
som om den hade ingåtts med denna tredje part i stället för med kunden
om

- denna tredje part enligt de behöriga myndigheternas bedömning läm-
nat betryggande direkta och ovillkorliga garantier,

- det för exponeringar som definierats i artikel 4.7 o finns säkerhet på
de villkor som där anges.

Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut

I direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut (kapitalkravsdirektivet) utvidgas räckvidden av bestämmelserna i
direktivet om stora exponeringar. Enligt artikel 5.1 kapitalkravsdirektivet
utsträcks bestämmelserna om stora exponeringar till att gälla även värde-
pappersföretag. Av artikel 5.2 framgår att vid bestämmandet av expone-
ringarnas storlek i ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som om-
fattas av krav på kapitaltäckning för marknadsrisker skall även beaktas
de exponeringar i förhållande till enskilda kunder som uppkommer i han-
delslagret.

Hur beräkningen av exponeringarnas värde skall göras är beroende av
storleken på institutets handelslager. För de institut vars handelslager är
av så begränsad omfattning att bestämmelserna om kapitaltäckning av
kreditrisker kan användas vid bestämmandet av kapitaltäckningen av posi-
tionerna i handelslagret skall beräkningen av exponeringarnas värde ske
i enlighet med reglerna i direktivet om stora exponeringar, dvs. till

225

nominella belopp. Detta gäller enligt artikel 4.6 i kapitalkravsdirektivet Prop. 1994/95:50
således institut där handelslagrets storlek normalt inte överstiger 5 % av
institutets totala balansomslutning och värdet av positionerna i handels-
lagret normalt inte överstiger 15 milj, ecu samt handelslagrets storlek och
värdet av positionerna i handelslagret inte vid något tillfälle överstiger
6 % av institutets totala balansomslutning och att värdet av sådana han-
delslagerpositioner aldrig överstiger 20 milj. ecu.

För de institut som beräknar kapitalkraven för positionerna i handels-
lagret i enlighet med bilagorna I och II till kapitalkravsdirektivet (för
positions- samt avvecklings- och motpartsrisker) skall dock exponering-
arna beräknas på det sätt som föreskrivs i direktivet om stora expone-
ringar med de modifieringar som anges i bilaga VI i kapitalkravsdirek-
tivet.

I bilaga VI i kapitalkravsdirektivet anges de bestämmelser som skall
gälla vid beräkningen av de exponeringar som ingår i handelslagret i för-
hållande till enskilda kunder. Enligt punkt 2 i bilaga VI i kapitalkravs-
direktivet skall kreditinstitut och värdepappersföretag beräkna sina expo-
neringar i handelslagret gentemot enskilda kunder genom sammanräkning
av följande poster.

a) Överskottet — om det är positivt — av ett instituts långa positioner
över dess korta positioner i alla de finansiella instrument som har getts
ut av ifrågavarande kund (nettopositionen i vaije instrument beräknas
enligt de metoder som fästställts i bilaga I i kapitalkravsdirektivet).

b) I fäll av garantigivning vid emissioner av ränte- eller aktieinstrument
skall institutets exponering vara dess nettoexponering (som beräknas
genom avdrag av sådana positioner på grund av emissionsgarantier som
är tecknade eller garanterade av tredje man på grundval av ett uttryckligt
avtal) minskat med de fäktorer som anges i punkt 39 i bilaga 1 i kapital-
kravsdirektivet.

I avvaktan på närmare samordning skall de behöriga myndigheterna
kräva att instituten inrättar system för övervakning och kontroll av sina
exponeringar på grund av emissionsgarantier för tiden mellan tidpunkten
för ursprungligt åtagande och arbetsdag 1 i ljuset av arten av de risker
som uppstår på ifrågavarande marknader.

c) Exponeringar till följd av sådana transaktioner, överenskommelser
och avtal som avses i bilaga II med ifrågavarande kund varvid expone-
ringarna beräknas på det sätt som fästställts i den bilagan utan viktning
för motpartsrisk.

Enligt punkt 3 i bilaga VI beräknas därefter exponeringarna som hänför
sig till handelslagret mot grupper av förbundna kunder genom samman-
läggning av exponeringarna mot enskilda kunder inom en grupp beräknat
enligt punkt 2.

Enligt punkt 4 i bilaga VI skall de sammanlagda exponeringarna gente-
mot enskilda kunder eller grupper av förbundna kunder beräknas genom
sammanläggning av de exponeringar som uppkommer i handelslagret och
de exponeringar som uppkommer utanför handelslagret med beaktande
av artikel 4.6, 4.7, 4.8, 4.9, 4.10, 4.11 och 4.12 i direktivet om stora
exponeringar. För att beräkna exponeringar utanför handelslagret skall

226

instituten sätta till 0 de exponeringar som härrör från tillgångar som Prop. 1994/95:50
dragits från kapitalbasen till följd av punkt 2 d i bilaga V.

Enligt punkt 5 i bilaga VI skall värdet av institutens sammanlagda
exponeringar beräknade i enlighet med punkt 4 anmälas i enlighet med
bestämmelserna i artikel 3 i direktivet om stora exponeringar. Enligt
punkt 6 i bilaga VI gäller begränsningsreglema i artikel 4 i direktivet om
stora exponeringar med förbehåll for övergångsbestämmelserna i artikel
6 i samma direktiv. Enligt punkt 7 får dock behöriga myndigheter utan
hinder av bestämmelsen i punkt 6 medge att tillgångar som utgörs av
krav och andra exponeringar gentemot värdepappersföretag, mot erkända
värdepappersföretag i tredje land och erkända clearingorganisationer och
börser som handlar med finansiella instmment underkastas samma be-
handling som gäller för exponeringar mot kreditinstitut enligt artikel 4.7
i, 4.9 och 4.10 i direktivet om stora exponeringar.

Direktivet ger medlemsländernas behöriga myndigheter möjligheter att
tillåta överskridande av de fastställda gränserna för stora exponeringar
under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. De ökade expone-
ringarna skall vara hänförliga endast till handelslagret. Vidare skall för
institutet ställas ytterligare kapitalkrav för överskottet i handelslagret.
Kapitalkravet för de överskridande exponeringarna skall relateras till de
exponeringar som för med sig det högsta kapitalkravet för den specifika
risken. Vidare skall kapitalkravsstorleken vara relaterad till den tid som
har förflutit sedan överskridandet.

Direktivet tvingar medlemsländernas behöriga myndigheter att upprätta
rutiner, som skall meddelas till ministerrådet och kommissionen, för att
förhindra att kreditinstitut avsiktligt genom t.ex. överföringar eller
skentransaktioner undviker de ytterligare kapitalkrav det annars skulle
ådra sig för de exponeringar som överskrider de gränser som har fast-
ställts i direktivet om stora exponeringar. Instituten skall ha system som
säkerställer att vaije sådan överföring omedelbart rapporteras till behöriga
myndigheter.

Direktivet föreskriver att behöriga myndigheter får tillåta institut att
använda en bredare kapitalbas (se avsnitt 6.10.1 om utvidgad kapitalbas)
vid beräkning av stora exponeringar som ingår i institutets handelslager.

Skälen för regeringens förslag:

Begränsningar av stora exponeringar

Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts eller ett värdepappers-
bolags exponeringar ingår som en del av Finansinspektionens tillsyn över
företaget. Reglerna om begränsningar av stora exponeringar har till syfte
att skydda ett företag mot förluster för det fäll att en kund eller grupp av
kunder inte kan infria sina åtaganden gentemot företaget samt att begrän-
sa den maximala förlust som ett företag kan ådra sig om en kund eller
grupp av kunder med inbördes anknytning inte kan infria sina åtaganden.
Värdet av ett kreditinstituts eller värdepappersbolags exponering gentemot

15 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

227

en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning bör därför inte Prop. 1994/95:50
överstiga 25 % av institutets kapitalbas enligt bestämmelserna i direktivet
om stora exponeringar.

När ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag exponerar sig gentemot
sitt moderföretag eller gentemot andra dotterföretag till moderföretaget
är särskild försiktighet påkallad. Handhavandet av kreditinstitutets eller
värdepappersbolagets exponeringar måste ske på ett sådant sätt att princi-
perna om en sund verksamhet uppfylls. När det gäller stora exponeringar
bör därför särskilda normer fästställas för ett kreditinstitut eller ett
värdepappersbolag som exponerar sig gentemot sin egen företagsgrupp.
I dessa fäll är det motiverat med strängare regler än för andra expone-
ringar. Gränsen bör i enlighet med bestämmelsen i direktivet vara 20 %
i stället för 25 %.

När ett icke-finansiellt företag äger en bank bör ytterligare begräns-
ningar göras av bankens exponeringar inom koncernen. Således bör
bankens kreditgivning till en sådan ägare begränsas hårdare än till andra
ägare. I stället för den normala gränsen 20 % bör i dessa fäll gälla högst
10 %. Det innebär således att en banks exponeringar mot ett icke-finan-
siellt företag tillåts bli väsentligt mindre om företaget är moderbolag till
banken jämfört med ett utomstående foretag. Omvänt kan en annan bank
ha väsentligt större exponering mot ett icke-finansiellt företag än en
dotterbank kan ha mot samma företag. Samma begränsning till 10 % bör
gälla bankens exponeringar mot övriga företag i den icke-finansiella kon-
cernen såvida inte möjlighet finns att göra undantag till följd av reglerna
om gruppbaserad tillsyn. Vad Bankföreningen anfört på denna punkt för-
anleder därför inte någon ändring av promemorians förslag.

När ett kreditinstitut eller värdepappersbolag exponerar sig gentemot
sitt moder- eller systerföretag är, som ovan nämnts, särskild försiktighet
påkallad. Enligt ingressen till direktivet om stora exponeringar bör sär-
skilda normer fästställas för exponeringar som ett kreditinstitut eller ett
värdepappersbolag har gentemot sin egen företagsgrupp. Det är i sådana
fäll motiverat med strängare regler än för andra exponeringar. Strängare
regler bör dock inte tillämpas om moderföretaget är ett kreditinstitut, ett
värdepappersbolag eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller
om övriga dotterföretag antingen är kreditinstitut, värdepappersbolag,
finansiella institut eller anknutna företag. Som förutsättning gäller alltså
att samtliga företag i koncernen omfättas av tillsynen över kreditinstitutet
eller värdepappersbolaget på grundval av sammanställning. I sådana fäll
möjliggör den gruppbaserade övervakningen av företagen i koncernen en
tillräckligt effektiv tillsyn utan att hårdare begränsningar av expone-
ringarna behöver införas. Med detta tillvägagångssätt uppmuntras också
bankgrupper m.fl. att organisera sig så att gruppbaserad övervakning blir
möjlig, vilket är önskvärt eftersom det möjliggör en mer omfättande över-
vakning. Frågan om gruppbaserad tillsyn behandlas i avsnitt 8.

228

Svenska skeppshypotekskassan

Prop. 1994/95:50

Svenska skeppshypotekskassan anser att det är nödvändigt att göra undan-
tag från reglerna om stora exponeringar för kassans del. Skeppshypoteks-
kassans verksamhet är inriktad på färtygsfinansiering. Med den struktur
som den svenska rederinäringen har i dag är det enligt kassan omöjligt
att anpassa verksamheten till de föreslagna reglerna.

Enligt artikel 2 i direktivet om stora exponeringar behöver medlems-
stater inte tillämpa direktivet på sådana kreditinstitut som är angivna i
artikel 2.2 i direktivet 77/780/EEG. Genom ett tillägg till direktivets
artikel 2.2 i EES-avtalets bilaga IX inkluderas Svenska skeppshypoteks-
kassan i denna krets av kreditinstitut. Ett motsvarande tillägg finns intaget
i Sveriges medlemskapsfördrag med EU. Möjlighet finns således att un-
danta Skeppshypotekskassan från bestämmelserna i direktivet om stora
exponeringar. Med hänsyn till Skeppshypotekskassans särskilda karaktär
bör denna möjlighet till undantag som direktivet ger utnyttjas. I
betänkandet Hypoteksinstituten i framtiden föreslogs att Skepps-
hypotekskassan skulle bolagiseras. Detta ärende bereds inom regerings-
kansliet. Med hänsyn både till Skeppshypotekskassans speciella karaktär,
bl.a. det förhållandet att staten har ställt en garanti som säkerhet för
Skeppshypotekskassans förbindelser och det förhållandet att kassans
fortsatta verksamhet är föremål för överväganden föreslås därför att
Skeppshypotekskassan inte skall omfattas av de nya bestämmelserna om
begränsningar av stora exponeringar.

Bemyndigandet att medge undantag m.m.

I direktivet om stora exponeringar ges möjlighet att undanta vissa expone-
ringar från reglerna i artikel 4 om begränsningar av exponeringar. Detta
gäller huvudsakligen exponeringar där risken att engagemangen inte in-
frias är liten beroende på den som exponeringen riktar sig mot eller före-
komsten av betryggande säkerhet. Detta gäller t.ex. åtaganden för vilka
en stat eller en centralbank svarar. Redan i dag finns i Finansinspek-
tionens allmänna råd rörande rapporteringsskyldighet av stora expone-
ringar (FFFS 1992:20) möjlighet att avräkna vissa exponeringar från den
totala exponeringen. Det finns även möjlighet till viktning av värdet av
vissa exponeringar. Undantagen är huvudsakligen desamma som de som
återfinns i direktivet om stora exponeringar.

Det bör, i enlighet med resonemanget i avsnitt 10 om det mindre lämp-
liga i att ta in detaljerade bestämmelser i lag, ankomma på regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att i förord-
nings- resp, föreskriftsform — och med beaktande av de minimiramar
som direktivet ställer upp — närmare ange de exponeringar som kan un-
dantas från tillämpningen av begränsningsreglema samt i vilken mån
viktning av vissa exponeringars värde kan tillåtas. Flera remissinstanser
har dock anfört att den i promemorian föreslagna lagstiftningstekniken
med ett omfattande normgivningsbemyndigande gör att lagtexten blir svår

229

att överblicka. Regeringen har viss förståelse för denna synpunkt. Att i Prop. 1994/95:50
lagtexten ta in de möjligheter till undantag och lägre viktning av expo-
neringar som bör utnyttjas skulle dock, som anges i avsnitt 10, vara allt-
för omständligt. En lämplig avvägning bör därför kunna vara att i lag-
texten ta in en bestämmelse med undantag för de poster som motsvarar
de placeringar och fordringar som enligt 3 kap. 1 § andra stycket A 2-6
i förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersföretag skall viktas till noll vid kapitalkravs-
beräkningen. På detta sätt värderas de ifrågavarande posterna på samma
sätt oavsett om det är fråga om kapitaltäckning för kreditrisker eller
begränsningar av stora exponeringar.

Fristående Sparbankers Riksförbund önskar att den möjlighet till undan-
tag från begränsningsreglema om stora exponeringar som direktivet synes
medge för bostadsobligationer skall utnyttjas. Riksförbundet anser att
obligationer utgivna av Spintab reellt om än inte formellt uppfyller kraven
för undantag i artikel 4.7 1 direktivet om stora exponeringar.

Regeringen gör i denna fråga följande bedömning. För att räntebärande
värdepapper som emitterats av ett bostadsinstitut skall kunna undantas
helt från begränsningsreglema om stora exponeringar enligt den av Riks-
förbundet åberopade bestämmelsen måste institutet uppfylla särskilda
krav. Det emitterande institutet måste stå under särskild tillsyn i syfte att
skydda obligationsinnehavama vilka också måste ha en särskilt arrangerad
förmånsrätt i händelse av institutets fällisemang. De svenska institut som
i dag emitterar bostadsobligationer uppfyller inte dessa krav. Möjligheten
att helt undanta de ifrågavarande institutens exponeringar från bestämmel-
serna om begränsningar av stora exponeringar föreligger därför inte.
Frågan om det i Sverige skall inrättas en sådan särskild kategori av
institut som är underkastade strängare regler än andra institut och som
således skulle uppfylla kraven för undantag i direktivet bereds för när-
varande inom regeringskansliet. Frågan har tagits upp i samband med
lagstiftningsärendet angående införlivandet av den tredje generationens
försäkringsdirektiv som för närvarande bereds inom Finansdepartementet.
En eventuell reformering kommer dock inte hinnas med till årsskiftet
1994/95 när reglerna om begränsningar av stora exponeringar avses träda
i kraft.

Fordringar på bostadsinstitut och andra kreditinstitut kan dock ges lägre
viktning enligt de regler som tidigare beskrivits. Beslut därom skall,
enligt den föreslagna författningsregleringen, fattas av regeringen, eller
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.

Exponeringar i värdepappersbolag

Enligt bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet omfattas även värdepap-
persbolag av bestämmelserna om stora exponeringar. Enligt övergångs-
bestämmelserna till den föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och
stora exponeringar skall bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet införlivas
i den svenska lagstiftningen fr.o.m. den 1 januari 1996. Nu gällande

230

regler om kapitaltäckning är desamma för alla typer av finansiella Prop. 1994/95:50
institut. Enligt förarbetena till lagstiftningen om kapitalkrav i banker och
andra kreditinstitut (prop. 1989/90:43) skulle skilda slag av kapitaltäck-
ningsregler för olika typer av finansiella institut innebära en förskjutning
i konkurrensförutsättningarna som skulle ge kapitaltäckningsreglema en
styrande funktion i den förändringsprocess som finansmarknaderna
genomgår.

Övervägandena är desamma när det gäller reglerna om stora expone-
ringar. De regler som i dag reglerar begränsningar av stora exponeringar
är desamma för både kreditinstitut och värdepappersbolag. Att låta nu-
varande regler gälla ytterligare ett år för värdepappersbolagen i för-
hållande till övriga institut skulle ge värdepappersbolagen en konkurrens-
fördel, eftersom bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar inne-
bär en skärpning av bestämmelserna om begränsningar av stora expone-
ringar jämfört med dagens regler. Det är därför lämpligt att låta värde-
pappersbolagen omfattas av reglerna om begränsningar av stora expone-
ringar i enlighet med 1992 års direktiv redan fr.o.m. den 1 januari 1995,
då bestämmelserna föreslås träda i kraft såvitt avser kreditinstitut. På så
sätt uppnås neutralitet i behandlingen av kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

Exponeringar i instituts handelslager

Exponeringar som uppkommer i instituts handelslager kan i sig, eller
tillsammans med exponeringar utanför handelslagret, medföra risker för
institutet, om exponeringarna i hög grad kommer att koncentreras till en
och samma kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning.
Enligt kapitalkravsdirektivet måste därför begränsningsreglema för stora
exponeringar även tillämpas med beaktande av exponeringar som hänför
sig till handelslagret. Exponeringarna som uppkommer i handelslagret
beräknas först för vaije enskild kund på det sätt som anges i punkt 2 i
bilaga VI i kapitalkravsdirektivet. Detta innebär bl.a. att positionernas
värde i vissa fåll kan beräknas med s.k. nettning. För de institut vars
handelslager är av mindre omfattning kan bestämmelserna i direktivet om
stora exponeringar tillämpas. I detta fäll skall exponeringarnas värde
bestämmas till nominella belopp. Exponeringarna i handelslagret mot
vaije enskild kund läggs samman med exponeringar i handelslagret mot
andra enskilda kunder som ingår i en grupp med inbördes anknytning.
Exponeringarna läggs sedan samman med de exponeringar som
uppkommit utanför handelslagret. Därigenom erhålls de samlade
exponeringarna mot en enskild kund eller grupp av anknutna kunder.

Bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet innebär att Finansinspektionen
skulle kunna ges rätt att godkänna överskridande av de begränsningar
som uppställs för stora exponeringar. Detta skulle dock kräva att vissa
villkor samtidigt är uppfyllda. Villkoren innebär i korthet att den del
varmed överskridandet av gränsen sker i sin helhet avser exponering som
uppkommit i handelslagret och att ett kapitalkrav, bestämt på visst sätt,

231

beläggs på den del varmed överskridandet sker. Bankföreningen och Prop. 1994/95:50
Fondhandlareföreningen har anfört att de har behov av den möjlighet till
överskridande av gränsvärdena för exponeringar i instituts handelslager
som bestämmelserna bilaga VI i kapitalkravsdirektivet öppnar. En sådan
möjlighet skulle — enligt remissinstansernas uppfattning — underlätta
garantigivning vid emissioner. Regeringen ifrågasätter i och för sig inte
att ett sådant behov kan föreligga, kanske speciellt när det gäller mindre
institut. En undantagsmöjlighet förutsätter emellertid att relativt kompli-
cerade kapitaltäckningsregler måste införas för den del av exponeringen
som överskrider gränsvärdet. De skäl som åberopats som grund för
begäran att införa undantagsbestämmelsen är enligt regeringens upp-
fattning inte så starka att de motiverar det omfettande ingrepp i regel-
verket som måste bli följden. Om behovet av denna undantagsmöjlighet
visar sig vara så starkt, framför allt om konkurrensförutsättningarna
gentemot institut i andra länder påverkas påtagligt negativt för de berörda
instituten, har regeringen möjlighet att ta upp denna fråga till över-
vägande vid ett senare tillfälle.

Enligt bestämmelsen i punkt 10 i bilaga VI i kapitalkravsdirektivet kan
institut använda den utvidgade kapitalbasen vid beräkningen av expo-
neringarna i handelslagret. För exponeringar utanför handelslagret skall
kapitalbasen bestämmas i enlighet med reglerna i direktivet om över-
vakning och kontroll av stora exponeringar.

Införandet av nya bestämmelser

EES-avtalets regler om begränsningar och kontroll av stora exponeringar
är mer omfettande och detaljerade än de mer allmänt hållna bestämmel-
serna i den svenska lagstiftningen. Några bestämmelser om stora expone-
ringar i instituts handelslager finns för övrigt inte i den svenska lag-
stiftningen. De svenska reglerna måste därför ändras och ges en sådan ut-
formning att de speglar bestämmelserna i EES-avtalet. Bestämmelserna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Bestämmelser om begränsningar
av och rapporteringsskyldighet för exponeringar i instituts handelslager
föreslås dock träda i kraft först den 1 januari 1996, dvs. samtidigt som
reglerna om kapitaltäckning av marknadsrisker föreslås träda i kraft.

Bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet skall införlivas i den föreslagna
nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. Det är lämpligt att reglerna om kapitaltäckning och
stora exponeringar regleras i ett sammanhang varför också reglerna om
begränsningar av stora exponeringar föreslås bli införda i denna lag.
Nuvarande bestämmelser om begränsningar av stora exponeringar i
2 kap. 16 § bankrörelselagen (1987:617), 3 kap. 9 § lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag samt 3 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse kan därmed upphävas. För Skeppshypotekskassan, som inte
skall omfattas av de nya bestämmelserna om begränsningar av stora
exponeringar, kommer de nuvarande reglerna om enhandsengagemang i

232

7 § andra stycket lagen (1980:1079) Svenska skeppshypotekskassan att Prop. 1994/95:50
gälla även fortsättningsvis.

Reglerna om stora exponeringar (engagemang) i 2 kap. 16 § bank-
rörelselagen resp. 3 kap. 9 § lagen om kreditmarknadsbolag gäller endast
svenska banker och kreditmarknadsbolag. Hänvisningen i 1 kap. 1 § bank-
rörelselagen resp. 1 kap. 2 § lagen om kreditmarknadsbolag om att
lagarna i tillämpliga delar gäller för utländska bankers och kreditinstituts
verksamhet i Sverige torde inte medföra att bestämmelserna om stora ex-
poneringar blir tillämpliga på sådana utländska företag. Dessa företag är
i stället underkastade sitt hemlands bestämmelser på detta område. Någon
ändring bör inte göras i detta avseende. Den nuvarande bestämmelsen i
3 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse är tillämplig på såväl svenska
värdepappersbolag som utländska värdepappersföretag som fått tillstånd
att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige och som inte är bank-
institut. Den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag görs dock inte tillämplig på ut-
ländska värdepappersföretag.

Direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersom-
rådet innebär att värdepappersföretag som är auktoriserade inom EES-
området får rätt att etablera filialer i Sverige utan särskilt tillstånd av
svenska myndigheter. Ansvaret för tillsynen över dessa filialer åligger
filialens hemlandsmyndighet. Verksamheten styrs således av hemlandets
rörelseregler vilka skall uppfylla minimireglerna i bl.a. direktivet om
stora exponeringar.

Vad gäller utländska företag utanför EES skall svenska myndigheter be-
sluta om auktorisation för filialer till sådana företag. Det ligger i sakens
natur att en filialverksamhet, som ju organisatoriskt är en integrerad del
av ett utomlands hemmahörande företag, delvis även i dessa fäll får
styras av rörelseregler som avviker från vad som gäller enligt svensk rätt.
De utländska bestämmelserna om t. ex. kapitalkrav och begränsningar av
stora exponeringar kan dock beaktas vid prövningen av om auktorisation
skall beviljas eller ej. Tillsynen av samtliga utländska värdepappersföre-
tags stora exponeringar åligger således tillsynsmyndigheterna i hemlandet.

233

7.4 Rapportering av stora exponeringar

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag skall fort-
löpande till Finansinspektionen rapportera samtliga sina stora
exponeringar.

Kreditinstitut och värdepappersbolag som överskrider de maximala
gränsvärdena för stora exponeringar enligt bestämmelserna i den nya
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag skall utan dröjsmål anmäla detta till Finans-
inspektionen. Inspektionen får därvid medge företag en tidsfrist inom
vilken nedbringandet av exponeringarna till tillåtna nivåer skall ske.

Kreditinstitut och värdepappersbolag skall ha betryggande system
för övervakning och kontroll av stora exponeringar i verksamheten.
De skall vidare ha sunda redovisnings- och förvaltningsmetoder samt
lämpliga interna kontrollrutiner för att kunna identifiera och regist-
rera alla stora exponeringar och ändringar av dessa i sin verksamhet.

Bestämmelserna om skyldighet att rapportera stora exponeringar
förs in i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Bestämmelsen om rapporteringsskyldighet flyttas emellertid i
regeringens förslag från femte till sjunde kapitlet i lagen om kapital-
täckning och stora exponeringar. Bestämmelsen i 7 kap. 10 § i lagen
kompletteras på så sätt att en skyldighet införs för företagen att ha
betryggande system för att kontrollera även stora exponeringar.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det är lämpligt att
samla alla bestämmelser om rapportering och tillsyn till kapitel 7 i den
föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag. Inspektionen anser vidare att bestäm-
melsen som innebär att institut skall ha betryggande system för över-
vakning och kontroll av bl.a. marknadsrisker bör kompletteras med en
motsvarande skyldighet att kontrollera även stora exponeringar. AB
Svensk Exportkredit menar att det är orimligt att samma exponering skall
räknas in i upp till sex olika instituts rapportering. Svenska Bank-
föreningen anser att det i Finansinspektionens föreskrifter bör lämnas
frihet åt vaije institut att välja en av de av direktivet anvisade metoderna
och att man sedan håller fäst vid den. Metoden att löpande rapportera alla
ökningar som uppgår till minst 20 % i förhållande till den senaste
rapporten skulle för många institut medföra en så gott som daglig
rapportering, vilket vore orimligt betungande för såväl instituten som
Finansinspektionen. Denna metod bör därför inte vara obligatorisk.
Bankföreningen anser vidare att de svenska instituten bör få använda sig
av övergångsbestämmelsen i artikel 6.8 i direktivet om stora expone-
ringar. Av den bestämmelsen framgår att rapporteringsfrekvensen kan
begränsas till två gånger per år intill utgången av år 2001 i stället för fyra

234

gånger per år enligt huvudregeln i artikel 3.2. Rapportering vid två Prop. 1994/95:50
tillfällen per år under denna övergångstid är tillräckligt eftersom det
motsvarar den rapporteringsfrekvens som Finansinspektionen kräver i
dag.

EES-avtalet: Enligt artikel 3.1 i direktivet om stora exponeringar skall
ett kreditinstituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder
med inbördes anknytning anses som en stor exponering när dess värde
uppgår till eller överstiger 10 % av institutets kapitalbas.

Ett kreditinstitut skall rapportera alla stora exponeringar till de behöriga
myndigheterna. Med behörig myndighet avses de nationella myndigheter
som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över
kreditinstitut. Direktivet anvisar två olika metoder för rapportering.
Medlemsstaterna får själva bestämma vilken metod som skall tillämpas.

Den ena metoden innebär att alla stora exponeringar skall rapporteras
minst en gång om året samt att nya stora exponeringar och alla ökningar
av befintliga exponeringar som uppgår till minst 20 % i förhållande till
den senaste rapporten skall rapporteras löpande. Den andra metoden inne-
bär att alla stora exponeringar skall rapporteras minst fyra gånger per år
(artikel 3.2). Enligt artikel 6.8 får dock medlemsstat i stället för
rapportering fyra gånger per år föreskriva rapportering minst två gånger
om året t.o.m. utgången av år 2001.

Enligt artikel 4.5 skall dessutom för det fäll att de i artikel 4.1, 4.2 och

4.3 angivna gränsvärdena överskrids detta omedelbart anmälas till de be-
höriga myndigheterna.

De behöriga myndigheterna skall kräva att vaije kreditinstitut har sunda
förvaltnings- och redovisningsmetoder samt lämpliga interna kontrollru-
tiner för att kunna identifiera och registrera alla stora exponeringar och
senare ändringar av dessa i enlighet med definitionerna och kraven i
direktivet (artikel 3.4).

Artikel 3.3 innehåller ett antal undantagsbestämmelser från huvudregeln
om rapportering. Exponeringar som undantagits enligt bestämmelserna i
artikel 4.7 a-d och f-h behöver inte rapporteras på det sätt som föreskrivs
i artikel 3.2. För sådana exponeringar som avses i artikel 4.7 e och i-s
samt i artikel 4.8, 4.9 och 4.10 får rapporteringen inskränkas till två
gånger per år. När ett sådant undantag åberopas måste institutet i fråga
behålla uppgifter om de skäl som åberopats i minst ett år efter det att
förhållandet som föranledde undantaget inträffade så att de behöriga myn-
digheterna kan kontrollera om undantaget var motiverat.

Skälen för regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag
är skyldiga att lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet
och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.
Finansinspektionen har gett ut allmänna råd rörande kreditinstituts
rapportering av stora exponeringar (FFFS 1992:20). Enligt dessa all-
männa råd skall kreditinstitut och värdepappersbolag rapportera sina stora
exponeringar till Finansinspektionen två gånger per år, den 30 juni och
den 31 december. Samtliga exponeringar som uppgår till 10 % eller mer
av kapitalbasen skall rapporteras. Såvitt avser koncerner skall rapport-

235

ering ske för såväl den långivande koncernen som helhet som för vaije Prop. 1994/95:50
enskilt institut, även utländska dotterbolag, i koncernen.

Enligt bestämmelserna i direktivet om stora exponeringar kan som
nämnts tidigare medlemsstaterna välja mellan två typer av rapportering.
Den ena metoden innebär rapportering av alla stora exponeringar minst
en gång om året samt att alla tillkommande stora exponeringar och alla
ökningar av befintliga exponeringar som uppgår till minst 20 % i för-
hållande till den senaste rapporten skall rapporteras löpande. Den andra
metoden innebär att alla stora exponeringar skall rapporteras minst fyra
gånger per år.

En förutsättning för att Finansinspektionens tillsyn över att instituten
inte överskrider bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar
skall fungera är att kreditinstituten och värdepappersbolagen rapporterar
sina stora exponeringar till inspektionen. De bestämmelser om tillsyn som
i dag finns i lagstiftningen för resp, institut är inte tillräckliga för att
utöva tillsyn över stora exponeringar på sätt som föreskrivs i direktivet
om stora exponeringar. Bestämmelser om rapporteringsskyldighet måste
därför införas i den svenska lagstiftningen. Detta sker lämpligast i den
föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kre-
ditinstitut och värdepappersbolag. Regeringen delar Finansinspektionens
uppfattning att bestämmelsen om rapporteringsskyldighet lämpligast bör
föras in i kapitel 7 i den föreslagna nya lagen. Därmed samlas samtliga
bestämmelser om rapportering och tillsyn i detta kapitel i den nya lagen.

En grundläggande bestämmelse om rapporteringsskyldighet bör införas
i lagen och det överlämnas därefter till regeringen eller Finansins-
pektionen att i föreskriftsform avgöra vilken av de i av direktivet
anvisade rapporteringsmetodema som skall gälla. Den typ av rapportering
som inspektionen föreskriver bör — förutom att den garanterar en effektiv
tillsyn av kreditinstituten och värdepappersbolagen — vara den som är
minst betungande för såväl institut som tillsynsmyndighet. Inspektionen
bör även ha möjlighet att tillämpa övergångsbestämmelserna i direktivet.

I promemorian föreslogs i 7 kap. 2 § lagen om kapitaltäckning och
stora exponeringar att ett institut skall ha sunda redovisnings- och för-
valtningsmetoder för att kunna identifiera och registrera alla stora expo-
neringar och ändringar av dessa i sin verksamhet. Finansinspektionen an-
ser att bestämmelsen bör kompletteras så att det krävs av instituten att de
system som upprättas även säkerställer en effektiv kontroll av att be-
stämmelserna om stora exponeringar efterlevs. Eftersom det är av största
vikt att Finansinspektionen har möjlighet att kontrollera att bestäm-
melserna om begränsningar av stora exponeringar efterlevs kompletteras
bestämmelsen på det av inspektionen angivna sättet. Bestämmelsen har
dock flyttats till 7 kap. 10 § lagen om kapitaltäckning och stora expone-
ringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Beträffande utländska filialer till kreditinstitut och värdepappersföretag
som är auktoriserade i ett annat EES-land, eller i tredje land, och som är
verksamma i Sverige skall rapporteringen av stora exponeringar göras till
behöriga myndigheter i hemlandet, dvs. till tillsynsmyndigheten i det land

236

i vilket det utländska företaget är auktoriserat. Det är lagstiftningen i Prop. 1994/95:50
hemlandet som reglerar den utländska filialens rapporteringsskyldighet.

7.5 Övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Om ett kreditinstituts eller värdepappers-
bolags exponeringar den 28 juni 1994 översteg de maximala gräns-
värdena 10, 20, 25 resp. 800 % skall institutet eller bolaget
omedelbart vidta åtgärder för att nedbringa exponeringarna så att
de ryms inom de fastställda gränserna.

Finansinspektionen kan medge kreditinstitut och värdepappers-
bolag en tidsfrist inom vilken nedbringandet av exponeringarna
skall slutföras. Tidsfristen skall löpa ut senast den 31 december
2001. Exponeringar med längre löptid och med bindande avtals-
villkor får behållas till förfallodagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Riksbanken anser att den möjlighet till temporärt
höjda gränsvärden som direktivet ger inte bör utnyttjas. Riksbanken god-
tar förslaget att Finansinspektionen bör få möjlighet att bestämma hur
nedtrappningen av de exponeringar som överstiger de fastställda gräns-
värdena skall ske. Det bör emellertid understrykas att nedtrappningen bör
gå i nedåtgående riktning och inte avbrytas av temporära ökningar av de
för stora exponeringarna. Finansinspektionen godtar förslaget i denna del.
Inspektionen anser att det saknas skäl att under en övergångsperiod tillåta
höjda gränsvärden. Den möjlighet som inspektionen ges att medge an-
stånd med att nedbringa exponeringarna till föreskrivna gränsvärden till
senast utgången av år 2001 synes vara tillräcklig. Skäl saknas även att
införa den ytterligare förlängning med fem år av tidsgränserna som kan
medges för s.k. mindre kreditinstitut. Fristående Sparbankers Riks-
förbund anser däremot att möjligheten till förhöjda gränsvärden t.o.m.
utgången av år 1998 skall utnyttjas i syfte att undvika onödiga störningar
och praktiska svårigheter under den inledande övergångsperioden.
Svenska Bankföreningen delar uppfattningen att den möjlighet till förhöjda
gränsvärden som direktivet ger bör utnyttjas. Genom kravet på att en
exponering som i utgångsläget ligger över gränsvärdet inte får öka kan
i realiteten ett omedelbart kreditstopp komma att framtvingas för vissa
storkunder i svenska institut.

EES-avtalet: Övergångsbestämmelserna för exponeringar som överstig-
er gränsvärdena i artikel 6 i direktivet om stora exponeringar gör det
möjligt för kreditinstitut och värdepappersbolag att gradvis anpassa sina
exponeringar om de överstiger de gränsvärden som anges i direktivet.
Den tidpunkt från vilken ett institut kan åläggas att vidta åtgärder för att
nedbringa sina exponeringar till de gränsvärden som fastställts i direktivet
är enligt tilläggsavtalet till EES-avtalet det datum då den Gemensamma

237

EES-kommitténs beslut att införliva direktivet om stora exponeringar med Prop. 1994/95:50
EES-avtalet publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Detta innebär alltså att de i direktivet fastställda gränsvärdena för stora
exponeringar inte får överskridas efter publiceringen av beslutet att direk-
tivet skall gälla även för de EFTA-stater som ingår i EES.

Institut som vid tidpunkten för publiceringen har exponeringar som
överstiger gränsvärdena får inte vidta åtgärder som medför att dessa ex-
poneringar ökar utan institutet måste nedbringa dessa till tillåtna nivåer.
Tidsfristen för ett sådant nedbringande av exponeringarna skall be-
stämmas av de behöriga myndigheterna och den löper enligt artikel 6.4
ut senast den 31 december 2001. Exponeringar med en längre löptid och
med för kreditinstitut bindande avtalsvillkor får dock behållas till för-
fallodagen. Tidsfristen skall bestämmas på så sätt att principerna om en
sund förvaltning och en rättvis konkurrens för kreditinstitut inte rubbas.
Behöriga myndigheter skall underrätta kommissionen och Rådgivande
bankrörelsekommittén om den tidsplan som bestämts för det allmänna
förfarandet.

Enligt artikel 6.6 gäller speciella bestämmelser för de kreditinstitut vars
kapitalbas inte överstiger 7 miljoner ecu. Enligt artikel 6.5 äger medlems-
stat förordna att procentsatsen 25 kan höjas till 40 och procentsatsen 20
kan höjas till 30 t.o.m. den 31 december 1998. Exponeringarna måste
dock nedbringas till de stadgade gränsvärdena senast den 31 december
2001. Medlemsstat får dock förlänga dessa tidsgränser med fem år för de
ovan nämnda s.k. "små kreditinstituten". Enligt artikel 7 äger medlems-
stat vidare förordna att en exponering får anses som stor om den uppgår
till eller överstiger 15 och inte 10 % av kapitalbasen. Rådgivande bank-
rörelsekommittén skall underrättas av medlemsstat som väljer att utnyttja
möjligheterna till förhöjda gränsvärden.

Det finns även för övriga kreditinstitut och värdepappersbolag möjlighet
till förhöjda gränsvärden under en övergångsperiod. Bestämmelserna i
artikel 6.5 som ger möjlighet att överskrida värdena i artikel 4.1 och 4.2
t.o.m. den 31 december 1998 gäller således även för övriga institut.
Exponeringarna måste dock nedbringas till de i direktivet angivna
värdena senast den 31 december 2001. Nedtrappningsfristen blir således
i dessa fall tämligen kort.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser som ger institut rätt att
trappa ned exponeringar som den dag publicering skedde av den Gemen-
samma EES-kommitténs beslut att införliva direktivet om stora expone-
ringar med EES-avtalet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
översteg gränsvärdena bör införas i övergångsbestämmelserna till den
föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag. Datumet för publiceringen var den 28 juni
1994. Finansinspektionen bör få möjlighet att bestämma om hur nedtrapp-
ningen av exponeringarna skall ske för de institut vars exponeringar detta
datum överskred de föreskrivna gränsvärdena. Tidsfristen inom vilken
nedtrappningen av exponeringarna skall vara avslutad går ut den
31 december 2001. Exponeringar med längre löptid och med för institutet

238

bindande avtalsvillkor får dock behållas till förfallodagen. Syftet är att Prop. 1994/95:50
bindande civilrättsliga avtal inte skall behöva brytas.

Gränsvärdet för exponeringar i artikel 4.1 som är 25 % får dock enligt
övergångsbestämmelserna i artikel 6.5 direktivet om stora exponeringar
höjas till 40 % och det i artikel 4.2 angivna gränsvärdet 20 % får höjas
till 30 % t.o.m. den 31 december 1998.

Syftet med övergångsbestämmelserna synes vara att ett institut skall ges
möjlighet att anpassa sina exponeringar till de föreskrivna gränsvärdena
och att institutet därvid skall medges en skälig tidsfrist inom vilken ned-
trappningen skall ske. Den bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt
att bestämma en tidsfrist inom vilken nedtrappning av för stora expone-
ringar skall ske torde vara tillräcklig för att möjliggöra ett sådant
förfärande. Skäl saknas därför att införa bestämmelser om förhöjda gräns-
värden under en övergångsperiod. Svenska Bankföreningen har anfört att
det föreligger behov av förhöjda gränsvärden under en övergångsperiod
och att annars ett omedelbart kreditstopp kan komma att framtvingas för
vissa storkunder i vissa institut. Fristående Sparbankers Riksförbund
anser att det skulle underlätta för instituten om möjligheterna till
temporära förhöjningar av gränsvärdena utnyttjades och att det skulle
undvika onödiga störningar och praktiska svårigheter under den inledande
övergångsperioden.

Regeringen anser inte att de av Bankföreningen och Riksförbundet
befarade svårigheterna är av sådan art att det motiverar införande av
regler som möjliggör upptrappningar av exponeringar som redan är för
stora. De regler om begränsningar av stora exponeringar som nu föreslås
har under en längre tid varit väl kända för de institut som berörs. Det har
därför funnits möjligheter för instituten att i tid anpassa sina exponeringar
till de nya reglerna. Skäl saknas därför på grund härav att införa högre
gränsvärden under en övergångsperiod.

Det åligger det institut eller bolag som önskar utnyttja respittiden att
presentera en plan över hur nedtrappningsförfarandet skall gå till. Finans-
inspektionen skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA) och
EFTA-statemas ständiga kommitté om den tidsplan som bestämts för det
allmänna förfärandet.

Enligt artikel 6.6 i direktivet om stora exponeringar ges möjlighet att
förlänga tidsfristerna för nedbringande av exponeringar för kreditinstitut
vars kapitalbas inte överstiger sju miljoner ecu med ytterligare fem år.
Behov av denna ytterligare förlängning av tidsfristerna har inte anförts av
remissinstanserna varför skäl saknas att medge denna ytterligare förläng-
ning av tidsgränserna.

239

8 Tillsyn av finansiella företagsgrupper
(gruppbaserad tillsyn)

8.1 Bakgrund

Prop. 1994/95:50

Direktivet 92/30/EEG av den 6 april 1992 om gruppbaserad tillsyn över
kreditinstitut bygger på direktivet 83/350/EEG om tillsyn av kreditinstitut
på konsoliderad grund. 1983 års direktiv ingick i det ursprungliga EES-
avtalet. Genom den ändring av EES-avtalet som beslutades den 21 mars
1994 har 1992 års direktiv införlivats med EES-avtalet. 1992 års direktiv
skall vara införlivat i EG-ländema senast den 1 januari 1993. Sverige har
i EES-avtalet medgetts att tillämpa sin nationella redovisningsstandard
och räckvidden för sammanställd redovisning till den tidpunkt när Sverige
enligt avtalet skall ha anpassat sin lagstiftning till rådets direktiv
86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och
andra finansiella institut. Sverige skall ha införlivat detta direktiv den
1 januari 1995.

Tillsynen över finansiella företagsgrupper (gruppbaserad tillsyn) kan
sägas bestå av tre delar. Den första delen är den tillsyn eller övervakning
som Finansinspektionen skall ha över företagsgruppen. Den andra delen
är de beräkningar som skall göras av kapitalkrav för kreditrisker och
marknadsrisker samt begränsningar av stora exponeringar. För dessa
beräkningar och begränsningar behövs särskilt upprättade redovisningar.
Den tredje delen omfattar således den gruppbaserade redovisningen och
de olika metoderna för sammanställningen (konsolideringen).

1983 års direktiv innehöll ett grundläggande regelsystem för grupp-
baserad tillsyn över kreditinstitut. Huvudregeln i det direktivet var att
tillsynen av ett kreditinstituts finansiella ställning skulle ske genom
konsolidering med andra kreditinstitut och finansiella institut som var
dotterföretag till kreditinstitutet eller i vilka kreditinstitutet hade ett
ägarintresse. Med ägarintresse avsågs ett kreditinstituts direkta eller
indirekta innehav av 25 % eller mer av kapitalet i ett annat kreditinstitut
eller finansiellt institut.

Reglerna i 1983 års direktiv om gruppbaserad tillsyn har införlivats i
gällande svensk rätt genom bestämmelser om konsoliderad kapitaltäck-
ning. Bestämmelserna i 2 kap. 11 § bankrörelselagen (1987:617) innebär
att lagens bestämmelser om kapitalkrav skall tillämpas på en koncern till
den del den består av en bank med finansiella dotterföretag. Motsvarande
bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav finns i 5 kap. 4 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse och i 4 kap. 4 § lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag.

1992 års direktiv som ersatt 1983 års direktiv utvidgar den grupp-
baserade tillsynen genom att det generella kravet på tillsyn även gäller
andra finansiella företagsgrupper än sådana som har ett kreditinstitut som
moderföretag. Företagsgrupper där moderföretaget är ett holdingföretag
med finansiell verksamhet och minst ett av dotterföretagen är ett kredit-
institut skall också omfettas av tillsynen. För koncerner där moderföre-

240

taget är ett holdingföretag med blandad verksamhet och minst ett av Prop. 1994/95:50
dotterföretagen är ett kreditinstitut föreskriver direktivet en skyldighet för
moderföretaget att lämna information.

Definitionen av ägarintresse har också ändrats och avser ett direkt eller
indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett
företag.

Även vad tillsynen över finansiella företagsgrupper skall innefatta ut-
vidgas genom att den förutom kapitalkrav för kreditrisker skall avse kapi-
talkrav för marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar. När det
gäller redovisningen av sammanställningen så är enligt direktivets be-
stämmelser huvudregeln att det skall ske en fullständig konsolidering.
Proportionell konsolidering kan dock ske i stället när en finansiell
företagsgrupp innefattar företag vari ägarintresse föreligger.

De behöriga myndigheterna skall, enligt direktivet, ges de befogenheter
som är nödvändiga för att kunna utöva tillsynen över de finansiella före-
tagsgrupperna.

Regler om gruppbaserad tillsyn finns även i direktivet om övervakning
och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar (92/121/EEG) och direk-
tivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
(93/6/EEG).

Som framgått av avsnitt 7 skall enligt direktivet 92/121/EEG över-
vakning ske av stora exponeringar. För finansiella företagsgrupper skall
denna övervakning ske på gruppbaserad grund i enlighet med direktivet
om gruppbaserad tillsyn. Av ingressen till direktivet om stora expone-
ringar framgår att särskild försiktighet är påkallad när ett kreditinstitut
exponerar sig gentemot sitt moder-, syster- eller dotterföretag. För det
fäll att ett kreditinstitut exponerar sig gentemot sin egen företagsgrupp är
det således motiverat med strängare regler än för andra exponeringar.
Under förutsättning att samtliga företag i en finansiell företagsgrupp om-
fattas av tillsynen över kreditinstitutet på grundval av sammanställning är
emellertid tillsynen över den finansiella företagsgruppen tillräckligt
effektiv utan att hårdare begränsningar av exponeringar behöver införas.
Enligt direktivet om stora exponeringar ges även en möjlighet att helt
eller delvis undanta exponeringar gentemot kreditinstitutets moder-,
syster- eller dotterföretag under förutsättning att dessa företag omfattas
av samma sammanställning som kreditinstitutet självt är underkastat.

Direktivet om gruppbaserad tillsyn fästställer inte några gemensamma
regler för sammanställning i företag som huvudsakligen sysslar med verk-
samhet utsatt för marknadsrisker. Direktivet om gruppbaserad tillsyn är
inte heller tillämpligt på grupper som omfättar ett eller flera värde-
pappersföretag men inte något kreditinstitut. Genom direktivet om kapi-
talkrav införs emellertid en modell för gruppbaserad tillsyn av värde-
pappersföretag och verksamheter utsatta för marknadsrisker.

241

8.2 Finansiella företagsgrupper

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: I lagen om kapitaltäckning och stora expone-
ringar infors bestämmelser om tillsyn av finansiella företagsgrupper.
För att kunna bestämma vilka företag som skall ingå i en finansiell
företagsgrupp definieras i lagen

- finansiellt institut på motsvarande sätt som i lagen om kredit-
marknadsbolag,

- holdingföretag med finansiell resp, blandad verksamhet som olika
typer av företag, vilka har minst ett dotterföretag som är kredit-
institut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag,

- anknutet företag som ett företag vars verksamhet har samband
med ett kreditinstituts, värdepappersbolags eller motsvarande ut-
ländskt företags huvudsakliga verksamhet,

- ägarintresse såsom att ett företag innehar 20 % eller mer av
rösterna eller kapitalet i ett annat företag, och

- koncernbegrepp på motsvarande sätt som i aktiebolagslagen.

Promemorians förslag överensstämmer huvudsakligen med rege-
ringens förslag. I promemorian har föreslagits en något annorlunda
definition av koncern och finansiell företagsgrupp.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar de föreslagna
definitionerna utan erinran.

Finansinspektionen anser dock att begreppen finansiellt institut och
holdingföretag med finansiell verksamhet bör klargöras eftersom de före-
slagna definitionerna innehåller ett motsatsförhållande genom att ett
finansiellt institut bl.a. definieras som ett företag som inte är ett
värdepappersbolag men vars huvudsakliga verksamhet kan vara att driva
värdepappersrörelse. Ett bolag som driver sådan rörelse kan i Sverige
inte vara annat än ett värdepappersbolag. Inspektionen menar vidare att
genom hänvisningen till 3 kap. 1 § andra stycket 2-11 lagen om kredit-
marknadsbolag innefattas även finansieringsverksamhet som kräver till-
stånd av inspektionen. Bolag som fått tillstånd blir kreditmarknadsbolag
och fäller därmed under definitionen av kreditinstitut. Enligt inspektionen
kan motsatsförhållandet lösas genom att ändra begreppet finansierings-
verksamhet i lagen om kreditmarknadsbolag. Finansinspektionen anser
vidare att definitionen av ägarintresse bör exkludera dotterföretag men
inte begränsas till företag med viss verksamhet.

Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen anser att termerna ins-
titut och finansiellt institut är motsägelsefulla och förvirrande eftersom ett
finansiellt institut inte är ett institut i lagens mening. Vidare anför
inspektionen att ett holdingföretag med blandad verksamhet inte alltid är
ett holdingföretag utan kan även vara ett industriföretag. Vidare anförs
att termen ägarintresse är opraktisk eftersom den avser ett innehav och
inte ett företag. Fondbolagens Förening utgår från att fondbolagsverk-
samhet inte inryms i definitionen av finansiellt institut.

242

När det gäller definitionen av finansiell företagsgrupp anmärker Finans- Prop. 1994/95:50
inspektionen att det inte är helt lätt att förstå vilka företag som ingår i
gruppen och att förslaget inte fullt ut beaktar direktivets bestämmelser på
följande punkter. Ägarintressen i ett annat institut riskerar att inte omfatta
utländska institut. Om ett institut endast har utländska dotterföretag som
motsvarar institut skall det medföra att en finansiell företagsgrupp upp-
står. Ett anknutet företag ingår enligt förslaget inte i en finansiell före-
tagsgrupp om det utgör ägarintressen till holdingföretag med finansiell
verksamhet. Ett företag vari ägarintresse innehas ingår i en finansiell
företagsgrupp endast om ledningen av företaget delas med andra delägare
och delägarnas ansvar är begränsat. Vidare noterar inspektionen att för-
slaget medför skillnader avseende den finansiella företagsgruppens inne-
håll beroende på om ägaren är ett institut eller ett holdingföretag med
finansiell verksamhet. Även anknutna företag skall kunna ingå i de finan-
siella företagsgrupper som föreligger på grund av väsentligt inflytande
resp, gemensam ledning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att de möjligheter som
Finansinspektionen ges att besluta om att en finansiell företagsgrupp före-
ligger måste anses röra sig om ett normbeslut för vilken delegation från
riksdagen till förvaltningsmyndighet enligt 8 kap. 11 § regeringsformen
endast kan ske genom förmedling av regeringen.

AB Svensk Exportkredit anför att ett ägarintresse inte automatiskt leder
till att en finansiell företagsgrupp föreligger och att konsolidering skall
ske. I stället bör det avgörande vara att det ägande företaget har ett domi-
nerande inflytande över det ägda företaget. Finansbolagens Förening an-
ser att det är otillfredsställande att överlåta till Finansinspektionen att be-
sluta om en finansiell företagsgrupp föreligger eftersom konsoliderings-
krav då kan träffa företag som inte har kapitalbindningar till det aktuella
finansiella institutet. Svenska Bankföreningen anför att det är opraktiskt,
arbetsbetungande och förvirrande om instituten skall redovisa och rappor-
tera efter olika "koncernbegrepp" i olika sammanhang. Sveriges Advokat-
samfund ställer sig tveksam till behovet av begreppet finansiell före-
tagsgrupp eftersom detta kan leda till omfattande kontroll och reglering
av svensk industri till men för effektiviteten i handelslivet.

EES-avtalet: I direktiven om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut
(artikel 1), om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora expone-
ringar (artikel 1) samt om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut (artikel 2) har angetts hur vissa begrepp skall definieras.

I direktiven har angetts att med kreditinstitut avses ett företag vars
verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra
återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Därmed av-
ses även privata eller offentliga företag som är auktoriserade i ett tredje
land och som omfattas av definitionen av kreditinstitut. I direktivet om
övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar har angetts
att med kreditinstitut avses även institutets filialer i ett tredje land samt
alla privata eller offentliga företag, inkl, deras filialer, som är auktorise-
rade i tredje land.

16 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

243

Ett finansiellt institut har definierats som ett företag som inte är kredit- Prop. 1994/95:50
institut eller värdepappersföretag men vars huvudsakliga verksamhet be-
står i att förvärva ägarandelar eller att utföra en eller flera av de verk-
samheter som anges i punkterna 2-12 i bilagan till andra banksamord-
ningsdirektivet (89/646/EEG).

Ett holdingföretag med finansiell verksamhet definieras som ett finan-
siellt institut vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är kredit-
institut, värdepappersföretag eller finansiellt institut och varav minst ett
av dotterföretagen är ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag. Med
holdingföretag med blandad verksamhet avses ett moderföretag som utan
att vara ett holdingföretag med finansiell verksamhet, ett kreditinstitut
eller ett värdepappersföretag, har minst ett kreditinstitut eller ett värde-
pappersföretag bland sina dotterföretag. Ett anknutet företag definieras
som ett företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller för-
valta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan lik-
nande verksamhet som har samband med ett eller flera kreditinstituts eller
värdepappersföretags huvudsakliga verksamhet.

Med ägarintresse avses ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller
mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

Av de tre direktiven framgår vidare följande. Med moderföretag avses
ett företag såsom det definierats i artikel 1.1 i direktivet 83/349/EEG om
sammanställd redovisning samt alla företag som, enligt de behöriga myn-
digheternas bedömning, utövar ett bestämmande inflytande över ett annat
företag. Dotterföretag är ett företag såsom det definierats i artikel 1.1 i
direktivet 83/349/EEG samt alla företag över vilka, enligt de behöriga
myndigheternas bedömning, ett moderföretag utövar ett bestämmande in-
flytande. Ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också anses som ett
dotterföretag till moderföretaget som är överordnat dessa företag. Defini-
tionen av behöriga myndigheter är de nationella myndigheter som enligt
lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kredit-
institut eller värdepappersbolag.

Skälen för regeringens förslag: Definitionen av kreditinstitut framgår
av den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag. En redogörelse för skälen för detta för-
slag finns i avsnitt 6.5.

Finansiellt institut

Den definition av finansiella institut som finns i 1 kap. 1 § 6 lagen om
kreditmarknadsbolag (jfr prop. 1992/93:89 s. 209) är likalydande med
den i direktivet om gruppbaserad tillsyn angivna definitionen. De institut
som permanent undantagits genom artikel 2 i första banksamordnings-
direktivet, 77/780/EEG, skall behandlas som finansiella institut. Riks-
banken skall emellertid inte behandlas som ett finansiellt institut. Även
i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag bör finansiella institut definieras. Det är
riktigt som Finansinspektionen har påpekat att ett svenskt företag vars

244

huvudsakliga verksamhet är att driva värdepappersrörelse kräver tillstånd. Prop. 1994/95:50
Därigenom blir företaget värdepappersbolag och inte finansiellt institut.

Definitionen av finansiellt institut bör därför justeras så att detta tydligt
framgår. I övrigt föreligger det emellertid inte skäl att nu ändra på
definitionen av finansiellt institut varken i den föreslagna kapitaltäck-
ningslagen eller i lagen om kreditmarknadsbolag. Den i kapitaltäcknings-
lagen angivna definitionen av finansiellt institut kommer således att
motsvara definitionen i lagen om kreditmarknadsbolag. Ett fondbolags
verksamhet inryms inte i definitionen av finansiellt institut eftersom de
förvärv av aktier som bolagen gör inte sker för egen räkning.

Holdingföretag och anknutna företag

Några definitioner av holdingföretag med finansiell verksamhet, holding-
företag med blandad verksamhet eller anknutna företag finns inte i den
svenska lagstiftningen. I samband med att de angivna direktiven införlivas
måste dessa begrepp definieras.

I Redovisningskommitténs förslag om nya årsredovisningslagar definie-
ras ett finansiellt holdingföretag som ett företag som skall upprätta
årsredovisning enligt kommitténs lagförslag och vars verksamhet uteslut-
ande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och
förvalta aktier och andelar i dotterföretag. De skillnader som föreligger
mellan definitionen i direktivet om gruppbaserad tillsyn och bankredovis-
ningsdirektivets (86/635/EEG) definition, som med smärre ändringar an-
vänts av Redovisningskommittén, har antagligen sin förklaring i att direk-
tiven arbetats fram vid olika tillfällen. Det är inte heller nödvändigt att
samma förutsättningar måste gälla för när ett företag skall upprätta sin
koncernredovisning enligt redovisningsbestämmelsema för kreditinstitut
och när ett företag skall ingå i en sammanställning för tillsynsändamål till
följd av ägarandel i ett kreditinstitut. I det senare fallet kan det finnas
skäl som talar för att en svagare anknytning till gruppen kan vara till-
räcklig för att företaget skall anses ingå, särskilt om tillsynen främst
utövas på grundval av annan sammanställd finansiell information än kon-
cernredovisning. Med hänsyn till dessa skillnader mellan begreppet finan-
siellt holdingföretag i Redovisningskommitténs förslag och i direktivet om
gruppbaserad tillsyn bör en annan definition än kommitténs väljas i kapi-
taltäckningslagen. Begreppet holdingföretag med finansiell verksamhet,
som inte utnyttjas av Redovisningskommittén, kan därmed också vara
lämpligt att använda i detta sammanhang.

Ägarintresse

Definitionen av ägarintresse i 1992 års direktiv har ändrats i förhållande
till 1983 års direktiv. I 1983 års direktiv avsågs ett kreditinstituts direkta
eller indirekta innehav av 25 % eller mer av kapitalet i ett annat kredit-
institut eller finansiellt institut. I samband med att lagen om kreditmark-

245

nadsbolag infördes och bankrörelselagen ändrades angavs i förarbetena Prop. 1994/95:50
(prop. 1992/93:89 s. 134) att av koncemdefinitionen i bankaktiebolags-
lagen och aktiebolagslagen följer, att även företag i vilka ägandet mot-
svarar mindre än 50 % av röstetalet kan vara dotterföretag, om ägar-
företaget har ett bestämmande inflytande och en betydande andel av
resultatet i företaget. Med hänsyn till att dotterföretagsbegreppet getts en
så vidsträckt innebörd och det i stor utsträckning lämnats till de enskilda
medlemsstaterna att avgöra när sammanställning skall ske ansågs bestäm-
melserna om konsoliderad kapitaltäckning tillgodose reglerna i 1983 års
direktiv.

I 1992 års direktiv om gruppbaserad tillsyn har ägarintresse definierats
som ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller
kapitalet i ett företag. Det anges inte i definitionen, såsom i 1983 års
direktiv, att därmed avses endast ägarintresse i ett annat kreditinstitut
eller finansiellt institut. Ett ägarintresse enligt 1992 års direktiv kan
således föreligga i alla typer av verksamheter.

I artikel 3.2 i 1992 års direktiv framgår det att ett kreditinstitut som har
ett moderföretag som är ett holdingföretag med finansiell verksamhet
skall stå under tillsyn på grundval av sammanställning av institutets finan-
siella ställning med den som gäller för holdingföretaget. Någon hänvis-
ning till att även ägarintresse skall ingå i sammanställningen finns inte.
Men genom en hänvisning till artikel 5 bör, såsom Finansinspektionen
angett, även ägarintressen som ett holdingföretag med finansiell verksam-
het har i finansiella verksamheter ingå i sammanställningen.

Enligt artikel 5.5 skall tillsynen även omfatta ägarintresse som före-
ligger i ett anknutet företag. För att anknutna företag skall ingå krävs att
det föreligger en finansiell företagsgrupp. Således kan sammanställningen
inte ske enbart över ett institut och ett anknutet företag. Såsom Finans-
inspektionen påpekat ingår emellertid ägarintresse i ett anknutet företag
alltid i sammanställningen om det ägs av ett holdingföretag med finansiell
verksamhet eftersom definitionen av ett sådant holdingföretag förutsätter
att det redan föreligger en finansiell företagsgrupp.

Redovisningskommittén har föreslagit ändringar avseende års- och kon-
cernredovisningar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Kommittén
föreslår, med hänvisning till artikel 33.1 i sjunde bolagsdirektivet,
83/349/EEG, att begreppet "intresseföretag" införs. Enligt den angivna
artikeln föreligger ett intresseföretag om ett företag har ett betydande
inflytande över den driftsmässiga och finansiella styrningen av ett annat
företag och det föreligger ägarintresse enligt artikel 17 i fjärde bolags-
direktivet, 78/660/EEG. För att det skall vara fråga om ett intresseföretag
skall det således inte vara ett koncemförhållande. Ett företag presumeras,
enligt sjunde bolagsdirektivet, utöva ett betydande inflytande över ett
annat företag om det innehar minst 20 % av rösterna för aktierna eller
andelarna i det andra företaget. Enligt artikel 17 i fjärde bolagsdirektivet
presumeras ett ägarintresse föreligga om det ägande företagets kapital-
andel överstiger 20 % eller den lägre procentsats som medlemsstaten
föreskriver.

246

Redovisningskommittén föreslår i den nya årsredovisningslagen att med Prop. 1994/95:50
intresseföretag skall förstås att ett bolag äger andelar i en svensk eller
utländsk juridisk person, som inte är dotterföretag, och utövar ett be-
tydande inflytande över den juridiska personen. Ett betydande inflytande
har definierats med att bolaget direkt eller indirekt har minst 20 % av
rösterna av samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen.

Redovisningskommittén anknyter således sin definition av intresse-
företag till rösträttsinnehav och inte till kapitalandel, trots att både
rösträttsinnehavet och kapitalandelen kan medföra att ett intresseföretag
föreligger. Kommittén har motiverat detta med att det stämmer överens
med vad som är internationellt vedertaget (SOU 1994:17 del I s. 171).
I direktivet om gruppbaserad tillsyn har ägarintresse definierats som ett
innehav av andelar eller aktier i ett företag som representerar antingen
20 % av rösterna eller 20 % av kapitalet. Definitionen överensstämmer
alltså inte med den som Redovisningskommittén föreslagit. Det skulle
föreligga fördelar om samma definition av begreppet intresseföretag
kunde användas i årsredovisningslagama och i lagen om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Be-
greppet intresseföretag skulle då kunna användas även i den sistnämnda
lagen i stället för ägarintresse. Med hänsyn till de skillnader i defini-
tionerna av begreppen som redovisats ovan och i avvaktan på den fort-
satta beredningen av Redovisningskommitténs förslag bör dock begreppet
intresseföretag inte användas i lagen om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. I fortsättningen
kommer därför benämningen ägarintresse att användas när det är fråga
om ägarintresse enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn.

Koncern

I 1 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) definieras begreppen moder-
bolag, dotterföretag och koncern. Motsvarande definitioner finns i 1 kap.
3 § bankaktiebolagslagen (1987:618), 1 kap. 2 § sparbankslagen
(1987:619) och 1 kap. 8 § föreningsbankslagen (1987:620). Redovis-
ningskommittén föreslår i sitt betänkande att definitionerna i de nämnda
lagarna ändras. Kommitténs förslag innebär bl.a. att den s.k. sekundär-
regeln i aktiebolagslagen upphävs. Denna regel innebär att om ett aktie-
bolag på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensamt har ett
bestämmande inflytande över en juridisk person och en betydande andel
i resultatet av dess verksamhet, är aktiebolaget ett moderbolag och den
juridiska personen dotterföretag även om ingen rösträttsmajoritet före-
ligger.

Koncernbegreppet i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag bör så långt som möjligt mot-
svara den som gäller på redovisningsområdet och den allmänna bolags-
rättens område. I avvaktan på att Redovisningskommitténs förslag om ett
nytt koncernbegrepp behandlats färdigt bör därför det nu gällande
koncernbegreppet behållas i den nya kapitaltäckningslagen.

247

Enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn skall alla företag som, enligt Prop. 1994/95:50
de behöriga myndigheternas bedömning, utövar ett bestämmande inflytan-
de över ett annat företag anses vara ett moderföretag. Vidare skall alla
företag som, enligt de behöriga myndigheterna, ett moderföretag utövar
ett bestämmande inflytande över vara att anse som ett dotterföretag. Det
kan ifrågasättas om denna bestämmelse är tvingande på så sätt att Sverige
måste införa en bestämmelse som föreskriver att en koncern skall, utan
hinder av andra regler, anses föreligga när Finansinspektionen bedömer
att ett bestämmande inflytande utövas. När ett företag skall anses vara ett
moder- eller dotterföretag och således en koncern föreligger bör emeller-
tid klart framgå av lagtexten. En annan sak är att inspektionen i sin till-
synsverksamhet har att bedöma om en koncern föreligger enligt rekvisiten
i lagen.

Finansiell företagsgrupp

I lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag införs ett nytt begrepp, finansiell företagsgrupp. En
sådan företagsgrupp kan föreligga i tre olika situationer. Den första situa-
tionen är om ett kreditinstitut, ett värdepappersbolag eller ett holding-
företag med finansiell verksamhet är moderföretag till kreditinstitut,
värdepappersbolag, motsvarande utländskt företag eller finansiellt institut.
Den andra situationen avser det fallet att ett kreditinstitut, ett värde-
pappersbolag eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet innehar
ägarintresse i kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande utländskt
företag eller finansiellt institut. För att ägarintresset skall ingå i den
finansiella företagsgruppen krävs att företaget som det finns ägarintresse
i leds tillsammans med ett eller flera andra företag och vaije företags
ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som företagen innehar. Det
är således fråga om ett samriskföretag (joint venture). Slutligen kan en
finansiell företagsgrupp föreligga om ett kreditinstitut, ett värdepappers-
bolag eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet har ett dotter-
företag eller en andel av ett samriskföretag enligt ovan. Begreppet finan-
siell företagsgrupp avviker något från koncernbegreppet, dels genom att
sådana ägarintressen som inte är dotterföretag ingår, dels genom att inte
alla dotterföretag ingår. Såsom Finansinspektionen anfört bör det inte
vara några skillnader beroende på om ägaren i gruppen är ett institut eller
ett holdingföretag med finansiell verksamhet.

Enligt artikel 5.3 i direktivet om gruppbaserad tillsyn skall de behöriga
myndigheterna bestämma om och hur sammanställning skall ske i vissa
fall av ägarintresse (se vidare avsnitt 8.7). Av artikel 5.4 framgår också
att de behöriga myndigheterna skall bestämma om och hur sammanställ-
ningen skall ske när det föreligger ett väsentligt inflytande, gemensam
ledning eller gemensamma förvaltningsorgan. Med hänsyn härtill bör det
av lagen framgå att regeringen får föreskriva att bestämmelserna om
finansiella företagsgrupper skall gälla även i de fall som anges i artikel

5.3 och 5.4. Såsom Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt är det

248

här fråga om normgivning vilken förutsätter att delegation från riksdagen Prop. 1994/95:50
till förvaltningsmyndighet endast kan ske genom förmedling av rege-
ringen. Denna föreskriftsrätt kan således, genom bemyndigande, överlåtas
till Finansinspektionen. Inspektionen får härigenom ett visst spelrum att
avgöra om en finansiell företagsgrupp föreligger.

När en finansiell företagsgrupp föreligger skall även anknutna foretag
ingå om de är dotterföretag eller om de är ett samriskföretag. När det är
fråga om sådana finansiella företagsgrupper som Finansinspektionen, efter
regeringens bemyndigande, får föreskriva om skall även ett anknutet
företag ingå i den finansiella företagsgruppen.

8.3 Omfattningen av tillsynen av finansiella företagsgrupper

Regeringens förslag: Vad som föreskrivs om kapitalkrav för kredit-
risker och marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar skall
tillämpas även på den samlade ekonomiska ställningen för en finan-
siell företagsgrupp.

För finansiella företagsgrupper gäller att gränserna för förvärv av
placeringsaktier inte far överskridas av företagsgruppen.

Det skall finnas tillfredsställande interna kontrollrutiner hos företag
som skall upprätta eller ingå i en gruppbaserad redovisning för att
göra det möjligt att få fram den information som behövs för att upp-
nå syftet med tillsynen av den finansiella företagsgruppen.

Den samlade ekonomiska beräkningen skall göras på alla finan-
siella företagsgrupper där moderföretaget eller företaget som innehar
ägarintresse är hemmahörande i Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag med
undantag för att det av lagtexten inte längre framgår att försäk-
ringsföretag inte ingår i sammanställningen.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran.

Svenska Bankföreningen anser att de nuvarande bestämmelserna i
2 kap. 15 a § bankrörelselagen är onödigt restriktiva jämfört med andra
banksamordningsdirektivets. Det blir således en diskrepans mellan
Sveriges och EG:s regler som kan medföra konkurrensnackdelar för de
svenska bankerna.

Finansinspektionen anser att det saknas anledning att behålla en regel
om att försäkringsföretag och vissa dotterföretag till försäkringsföretag
inte omfattas av reglerna om kapitalkrav m.m., eftersom försäkrings-
företag normalt inte ingår i en finansiell företagsgrupp. Ytterligare en
anledning till att inte behålla den regeln är att även banker etablerar s.k.
captivebolag, dvs. försäkringsbolag vars huvudsakliga verksamhet är att
försäkra den egna koncernen mot risker avseende exempelvis kreditför-
luster, förmögenhetsbrott och egendomsskador. Riskerna ligger således

249

kvar i den finansiella företagsgruppen i den mån ett captivebolag inte Prop. 1994/95:50
återförsäkrar sig. Dessutom kan captivebolagets placeringar och åtagan-
den vara av betydelse för gruppen. Syftet med gruppbaserad tillsyn kan
alltså komma att urholkas om sådana bolag undantas från bestämmel-
serna. Enligt inspektionens uppfattning bör ett captivebolag normalt anses
vara ett anknutet företag och därmed ingå i den finansiella företags-
gruppen. Även vid en bedömning enligt de särskilda utvidgningsmöjlig-
heterna, att besluta om en finansiell företagsgrupp föreligger, kan detta
bli resultatet. Om försäkringsföretagen undantas från kapitalkraven m.m.
kommer således även captivebolagen att undantas från tillämpningen av
reglerna.

EES-avtalet: I direktiven om gruppbaserad tillsyn, stora exponeringar
och kapitalkrav för kreditinstitut och värdepappersföretag uppställs regler
för tillsyn över finansiella företagsgrupper. Är kreditinstitutet eller värde-
pappersföretaget varken moder- eller dotterföretag och finns inte något
företag som det finns ägarintresse i utövas tillsynen över företaget indi-
viduellt i enlighet med gällande tillsynsregler.

Enligt artikel 3.1 i direktivet om gruppbaserad tillsyn skall ett kredit-
institut eller ett värdepappersföretag som är moderföretag till kredit-
institut, värdepappersföretag eller finansiellt institut eller som har
ägarintresse i sådant institut stå under tillsyn på grundval av samman-
ställning av institutens ekonomiska ställning, i den omfattning och på det
sätt som föreskrivs i artikel 5.

Vidare skall enligt artikel 3.2 ett kreditinstitut eller ett värdepappers-
företag vars moderföretag är ett holdingföretag med finansiell verksamhet
stå under tillsyn på grundval av sammanställning av institutets ekono-
miska ställning med den som gäller för holdingföretaget, i den omfattning
och på det sätt som föreskrivs i artikel 5. Sammanställningen innebär inte
att de behöriga myndigheterna skall utöva någon tillsynsfunktion i för-
hållande till holdingföretaget som sådant.

Tillsynen vad gäller kapitalkrav för kreditrisker, kapitalkrav för mark-
nadsrisker och kontroll av stora exponeringar skall, enligt artikel 3.5,
utövas på grundval av sammanställning. Medlemsstaterna skall, när det
är lämpligt, besluta om de åtgärder som behövs för att holdingföretag
med finansiell verksamhet skall omfattas av bestämmelserna om grupp-
baserad tillsyn.

I andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) anges dels att inget
kreditinstitut får ha ett kvalificerat innehav, som motsvarar mer än 15 %
av institutets kapitalbas, i ett företag som varken är ett kreditinstitut eller
ett finansiellt institut, dels att ett kreditinstituts sammantagna kvalificerade
innehav i andra företag än kreditinstitut, finansiella institut och vissa
andra företag inte får överstiga 60 % av institutets kapitalbas (artikel 12.1
och 12.2). Det följer av artikel 3.5 att kontroll av att dessa gränser inte
överskrids även skall utövas genom tillsyn och övervakning på grundval
av sammanställning av kreditinstitutens ekonomiska ställning.

Av artikel 3.6 följer att de behöriga myndigheterna skall se till att det

i alla företag, som omfattas av sådan gruppbaserad tillsyn som utövas
över ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag, finns tillfredsställande

250

interna kontrollrutiner för att ta fram den information som kan vara av Prop. 1994/95:50
betydelse för att uppnå syftet med tillsynen.

Om ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag, vars moderföretag
är ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag, är beläget i ett annat
EES-land och beviljats auktorisation där skall, enligt artikel 3.8, de be-
höriga myndigheterna som har beviljat auktorisationen tillämpa gränserna
enligt artikel 3.5 på kreditinstitutet eller värdepappersföretaget,
individuellt eller, i förekommande fall, på delsammanställning. Enligt
artikel 3.9 får de behöriga myndigheter som auktoriserat dotterföretaget
dock, genom bilaterala avtal, delegera ansvaret för tillsynen till de
behöriga myndigheterna som beviljat moderföretaget auktorisation och ut-
övar tillsyn över detta. Kommissionen skall hållas underrättad om före-
komsten av sådant avtal och deras innehåll samt vidarebefordra sådan in-
formation till de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater och till
Rådgivande bankrörelsekommittén. När det gäller bilaterala avtal som
avser värdepappersföretag skall informationen i stället vidarebefordras till
rådet och kommissionen.

Skälen för regeringens förslag: En sammanställning skall, enligt di-
rektivet om gruppbaserad tillsyn, göras beträffande alla företagsgrupper
där det ägande företaget är kreditinstitut eller holdingföretag med finan-
siell verksamhet. För holdingföretag med blandad verksamhet med huvud-
kontor inom gemenskapen gäller i stället en skyldighet att lämna informa-
tion.

Enligt 1983 års direktiv gällde kravet på sammanställning endast de fäll
då moderföretaget var ett kreditinstitut. I ingressen till 1992 års direktiv
om gruppbaserad tillsyn anges att tillsynen för att vara verksam måste
tillämpas på alla bankgrupper, även sådana grupper där moderföretaget
inte är ett kreditinstitut. I och med 1992 års direktiv har därför, som
angetts ovan, kravet på tillsyn av finansiella företagsgrupper utvidgats till
att även omfatta de fall där ett kreditinstituts moderföretag är ett holding-
företag med finansiell verksamhet. Vidare kan tillsynen utövas redan när
ett kreditinstitut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet har ett
ägarintresse.

Omfattningen av tillsynen av finansiella företagsgrupper har utvidgats
till att förutom kapitalkrav för kreditrisker även avse kapitalkrav för mark-
nadsrisker och kontroll av stora exponeringar. Kontroll skall även ske av
kreditinstituts kvalificerade innehav av aktier eller andelar i andra
företag.

Direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut,
93/6/EEG, utgör en del av en internationell strävan att åstadkomma ge-
mensamma regler avseende övervakning av värdepappersbolag och kredit-
institut. Det är enligt direktivet önskvärt att göra behandlingen av kredit-
institut och värdepappersbolag likvärdig genom att utveckla gemensamma
normer för de marknadsrisker som kreditinstitut och värdepappersbolag
utsätter sig för. Vidare är det viktigt att ge en heltäckande modell för
övervakningen av dessa risker. I direktivet om gruppbaserad tillsyn fast-
ställs inte några gemensamma regler för sammanställd redovisning av
marknadsrisker i kreditinstitut. Direktivet om gruppbaserad tillsyn är inte

251

heller tillämpligt på finansiella företagsgrupper som omfattar en eller Prop. 1994/95:50
flera värdepappersbolag men som inte omfattar några kreditinstitut.
Genom kapitalkravsdirektivet införs emellertid regler om tillsyn av finan-
siella företagsgrupper utsatta för marknadsrisker och för finansiella
företagsgrupper som innehåller värdepappersbolag men inte kreditinstitut.

Med hänsyn till de ändringar av reglerna om tillsyn av finansiella före-
tagsgrupper som skett genom de ovan beskrivna direktiven måste änd-
ringar även göras i den svenska lagstiftningen för att Sverige skall upp-
fylla direktivens krav.

Av 2 kap. 11 § bankrörelselagen följer att om en bank har ett dotter-
företag skall reglerna om kapitalkrav tillämpas även på koncernen (konso-
liderat kapitalkrav). Det konsoliderade kapitalkravet omfattar emellertid
inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag
som inte driver någon form av finansiell verksamhet. Bestämmelsen om
konsoliderat kapitalkrav i bankrörelselagen omfattar i dag endast det fall
att moderföretaget är en bank. I lagen om kreditmarknadsbolag finns
också regler om konsoliderat kapitalkrav. I 4 kap. 4 § nämnda lag före-
skrivs att ett konsoliderat kapitalkrav föreligger om ett kreditmarknads-
bolag har ett dotterföretag. Det framgår vidare av 5 kap. 4 § lagen om
värdepappersrörelse att om ett värdepappersbolag har ett dotterföretag
skall vad som föreskrivs om kapitalkrav tillämpas även på koncernen.

Reglerna som för närvarande finns i bankrörelselagen, lagen om värde-
pappersrörelse och lagen om kreditmarknadsbolag måste ändras så att till-
syn kan utövas också när ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag
ingår i en finansiell företagsgrupp, utan att detta företag är ett moder-
företag. Dessutom skall beräkningen av den samlade ekonomiska ställ-
ningen inte bara omfatta dotterföretagen utan också företag som det finns
ägarintresse i. Någon tillsyn av ett holdingföretag som sådant skall
emellertid inte föreligga.

Vidare måste omfattningen av tillsynen över de finansiella företags-
grupperna utvidgas till att, förutom kapitalkrav för kreditrisker, omfatta
kapitalkrav för marknadsrisker och kontroll av begränsningarna av stora
exponeringar. Tillsynen beträffände marknadsrisker bör dock träda i kraft
först i samband med att regleringen av dessa träder i kraft dvs. den
1 januari 1996.

I 2 kap. 15 a § bankrörelselagen stadgas att om en bank ingår i en kon-
cern gäller för vaije företag inom koncernen en begränsning av innehav
och åtaganden i ett enskilt företag. Regeln innebär att vaije företag i
koncernen endast får förvärva aktier inom en ram som motsvarar 30 %
av kapitalbasen och att innehav och åtagande i ett enskilt företag får
sammanlagt uppgå till högst 5 % av ramen. Undantag gäller för försäk-
ringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag som inte
driver någon form av finansiell verksamhet. Dessutom får, om en bank
ingår i en koncern, koncernens sammanlagda innehav inte motsvara mer
än 5 % av röstetalet för samtliga aktier i aktiebolaget. Finansinspektionen
kan medge undantag från denna begränsning. Vid beräkning av koncer-
nens innehav skall dock, intill ett innehav motsvarande 5 % av röstetalet

252

i bolaget, bortses från aktier som innehas av försäkringsföretag i kon- Prop. 1994/95:50
cemen eller av dotterföretag till ett försäkringsföretag.

När denna bestämmelse infördes angavs i förarbetena (prop.
1990/91:154 s. 54 ff) att möjligheter borde ges till bankerna att inom en
mindre ram förvärva aktier och delta i finansieringsverksamhet som tradi-
tionellt betraktats som mer riskfylld. Avsikten var att även i fortsätt-
ningen förhindra att placeringarna får karaktär av ägarintresse i strid med
bankernas oberoende ställning och grundläggande uppgifter. Med tanke
på att denna placeringssektor för svenska banker innebar något av en
principiell nyordning borde, enligt förarbetena, öppningen totalt sett vara
försiktig. Det finns för närvarande, trots vad Svenska Bankföreningen
anfört, inte skäl för att utvidga denna ram för förvärv av placeringsaktier
som i dag gäller för bankerna.

Den svenska lagstiftningen, som således föreskriver hårdare krav än
vad som krävs enligt andra banksamordningsdirektivet, omfattar endast
koncernföretag, dvs. moderföretag och dotterföretag. Enligt direktiven
måste även hänsyn tas till aktieinnehav i företag vari ägarintresse före-
ligger. En bestämmelse bör därför införas som innebär att bestämmelsen
i bankrörelselagen även skall omfatta en finansiell företagsgrupp.

I 3 kap. 6 § lagen om kreditmarknadsbolag finns en bestämmelse som
motsvarar regeln i andra banksamordningsdirektivet avseende begränsning
av förvärv av placeringsaktier. Någon bestämmelse om att begränsningen
skall gälla annat än individuellt finns emellertid inte varför även denna
bör kompletteras i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag så att bestämmelsen i kreditmark-
nadsbolagslagen omfattar även en finansiell företagsgrupp där ett kredit-
marknadsbolag ingår. En bestämmelse om kontroll av kvalificerat innehav
av placeringsaktier föreslås bli införd för värdepappersbolag med tillstånd
att ta emot medel på konto och lämna kredit (se 3 kap. 1 a § i förslaget
till lag om ändring i lagen om värdepappersrörelse).

Av direktivet framgår att om ett moderföretag, som är ett motsvarande
kreditinstitut eller värdepappersföretag, är hemmahörande i ett annat
EES-land än ett eller flera dotterföretag, som också är kreditinstitut eller
värdepappersföretag, skall den samlade ekonomiska beräkningen ske
särskilt för det eller de kreditinstitut eller värdepappersföretag som är
hemmahörande i ett annat land än moderföretaget. En sammanställning
bör således ske i Sverige och med stöd av bestämmelserna i kapital-
täckningslagen för de underkoncemer som är hemmahörande i Sverige.
Direktivet ger dock de behöriga myndigheter som beviljat dotterföretaget
auktorisation möjlighet att träffa avtal om att ansvaret för tillsynen
delegeras till den myndighet som beviljat moderföretaget auktorisation.
Det föreligger dock inte skäl för att Finansinspektionen skall överlåta sitt
tillsynsansvar för de i Sverige hemmahörande kreditinstituten eller värde-
pappersbolagen. Det är av vikt att detta tillsynsansvar utövas av hem-
landsmyndigheten varför möjligheter att avtala om att ansvaret skall
delegeras till moderföretagets hemlandsmyndighet inte bör medges.
Denna bedömning delas av Riksbanken.

253

För att syftet med tillsynen över de finansiella företagsgrupperna skall
kunna uppnås måste Finansinspektionen ha möjlighet att erhålla den infor-
mation som kan vara behövlig. För att informationen skall kunna tas fram
förutsätts att det för alla foretag i en koncern eller en företagsgrupp finns
tillfredsställande interna kontrollrutiner. Det bör därför av lagtexten
framgå att alla foretag i en finansiell företagsgrupp skall ha tillfreds-
ställande interna förvaltnings- och redovisningsrutiner. Det är även viktigt
att ett moderföretag eller ett foretag som innehar ägarintresse får de upp-
lysningar som är nödvändiga från andra företag inom en finansiell före-
tagsgrupp så att redovisningskraven kan uppfyllas. Likaså bör det före-
ligga en skyldighet för en finansiell företagsgrupp att lämna Finans-
inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kunna
utöva tillsynen över gruppen.

Såsom Finansinspektionen uppgett ingår ett försäkringsföretag normalt
inte i en finansiell företagsgrupp. I den mån ett s.k. captivebolag driver
försäkringsrörelse ingår det således inte heller i tillsynen över gruppen.
Enligt försäkringsrörelselagen har ett försäkringsbolag begränsade möjlig-
heter att driva någon annan verksamhet än försäkringsrörelse. Det skulle
antagligen leda för långt att göra den bedömningen att ett försäkrings-
bolag skall kunna anses vara ett anknutet företag. Med hänsyn härtill
skulle inte heller ett captivebolag kunna anses vara ett anknutet företag
eftersom dess huvudsakliga verksamhet är att driva försäkringsrörelse.
Det pågår inom EU ett arbete som syftar till att försöka få en gemensam
tillsyn över finansiella konglomerat, dvs. företagsgrupper som innehåller
både kreditinstitut och försäkringsföretag. I avvaktan på att detta arbete
leder fram till ett direktiv om tillsyn över finansiella konglomerat finns
det inte skäl att i Sverige införa speciella regler om försäkringsföretag
som kan ingå i en finansiell företagsgrupp. Ett captivebolag kan inte
heller anses utgöra ett finansiellt institut då dess huvudsakliga verksamhet
inte faller in under definitionen av ett sådant institut.

Prop. 1994/95:50

254

8.4 Undantag från tillsynen

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Tillsynen över kreditinstitut och värde-
pappersbolag skall ske både individuellt och på gruppbaserad grund.

Finansinspektionen får i ett enskilt fall medge att ett dotterföretag
eller ett företag som det finns ägarintresse i undantas från samman-
ställningen samt medge att ett sådant företag utelämnas från den
gruppbaserade redovisningen. Förutsättningarna för att undantag kan
medges är att företaget är beläget i tredje land och det föreligger
rättsliga hinder för överföring av information från ett sådant företag,
att företaget är av mindre betydelse eller att en sammanställning
skulle vara olämplig eller vilseledande.

Finansinspektionen får — om ett dotterföretag som är kreditinstitut
eller värdepappersbolag inte tas med i sammanställningen eller redo-
visningen — fordra att moderföretaget lämnar den information som
inspektionen behöver för sin tillsyn över dotterföretaget.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran.

Finansinspektionen anser att tillsynsreglema bör ses över så att kapi-
talkrav, stora exponeringar etc. kan beräknas enbart på koncern- eller
gruppnivå när det är fråga om finansiella företagsgrupper.

EES-avtalet: Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får, en-
ligt artikel 3.3 i direktivet om gruppbaserad tillsyn, besluta att undanta
ett kreditinstitut, värdepappersföretag, finansiellt institut eller anknutet
företag från reglerna om gruppbaserad tillsyn om det är ett dotterföretag
eller ett företag vari ägarintresse föreligger och

1. om företaget är beläget i ett tredje land där rättsliga hinder före-
ligger för överföring av nödvändig information,

2. om företaget enligt de behöriga myndigheternas bedömning är av
mindre betydelse med hänsyn till syftet med övervakningen av kreditinsti-
tutet eller värdepappersföretaget,

3. om företagets totala balansomslutning uppgår till mindre än tio mil-
joner ecu, eller, om det beloppet är lägre, mindre än 1 % av den totala
balansomslutningen i moderföretaget eller i det företag som innehar ägar-
intresse,

4. om de behöriga myndigheterna bedömer att en sammanställning av
företagets finansiella ställning skulle vara olämplig eller vilseledande med
hänsyn till syftet med tillsynen.

Även om flera företag var för sig uppfyller de kriterier som anges i
punkt 2 och 3 skall de omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad redo-
visning om de tillsammans är av inte oväsentlig betydelse med hänsyn till
syftet med övervakningen.

När en medlemsstats behöriga myndigheter beslutat att undanta ett
dotterföretag som är ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag från

255

reglerna om gruppbaserad tillsyn enligt punkt 2, 3 eller 4 får, enligt Prop. 1994/95:50
artikel 3.4, de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där dotterföre-
taget är beläget begära sådan information från moderföretaget som kan
underlätta tillsynen över kreditinstitutet eller värdepappersföretaget.

Av artikel 3.7 framgår vidare att medlemsstaterna får avstå från att
tillämpa reglerna om tillsyn vad gäller kapitaltäckning för kreditrisker och
marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar individuellt eller på
proportionell grund, på ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag som
i egenskap av moderföretag är underkastat gruppbaserad tillsyn och på
vaije dotterföretag till sådant kreditinstitut eller värdepappersföretag
under förutsättning att dotterföretaget är föremål för de behöriga myndig-
heternas auktorisation och står under deras tillsyn samt ingår i den grupp-
baserade tillsynen över moderföretaget. Samma möjlighet till undantag
gäller när moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell verksamhet
som har huvudkontor i samma medlemsstat som kreditinstitutet eller
värdepappersföretaget, under förutsättning att det är underkastat samma
tillsyn som gäller för kreditinstitut eller värdepappersföretag. I båda dessa
fäll måste dock åtgärder vidtas för att säkerställa att det föreligger eller
uppnås en lämplig fördelning av kapitalet, exponeringarna och kapital-
basen inom gruppen. Tillämpar de behöriga myndigheterna dessa regler
individuellt på sådana kreditinstitut eller värdepappersföretag får de vid
beräkning av kapitalbasen i kreditinstitutet eller värdepappersföretaget
tillämpa bestämmelsen i artikel 2.1 sista stycket i direktiv 89/299/EEG
vid beräkning av kapitalbasen i kreditinstitut. Denna bestämmelse innebär
att moderföretag, som är föremål för gruppbaserad tillsyn, vid beräkning
av den egna icke gruppbaserade kapitalbasen inte behöver göra avdrag
för ägarposter i andra kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella
institut som omfattas av sammanställning.

Skälen för regeringens förslag: Om ett kreditinstitut eller värdepap-
persbolag ingår i en finansiell företagsgrupp och därmed omfettas av den
tillsyn som gruppen är underkastad medger direktiven att Sverige får
möjlighet att införa bestämmelser som medför att tillsynen endast sker på
gruppbaserad grund och inte på individuell nivå. För det fäll att en
medlemsstat vill utnyttja möjligheten till att endast ha tillsyn över den
finansiella företagsgruppen och inte över kreditinstitutet eller värde-
pappersbolaget individuellt kräver direktivet att åtgärder vidtas för att
säkerställa en lämplig fördelning av kapitalet inom gruppen.

Det framstår i nuläget som osäkert vilka konsekvenser en sådan undan-
tagsmöjlighet skulle få. Det föreligger i Sverige inte någon skyldighet för
ett koncernföretag att lämna kapitaltillskott till ett annat koncernföretag
utöver den kapitalandel som exempelvis ett moderföretag har i ett dotter-
företag. Det är också osäkert hur en lämplig omfördelning av kapitalet
i gruppen skulle kunna göras med stöd av de svenska associationsrättsliga
reglerna. Den svenska regleringen innehåller också ett antal begräns-
ningar vad gäller möjligheten att disponera vinstmedel. Formerna för till-
synen över de finansiella företagsgrupperna kan behöva utvecklas innan
effekterna av enbart en tillsyn på gruppbaserad grund kan analyseras.
Även om den angivna möjligheten skulle kunna medföra lättnader för

256

företagen är det mot denna bakgrund för närvarande inte möjligt att in- Prop. 1994/95:50
föra en sådan bestämmelse i Sverige. Om det visar sig finnas ett behov
av en ändring på denna punkt får saken tas upp igen och studeras när-
mare. Riksbanken har i sitt remissyttrande uttryckt stöd för att tillsynen
skall vara såväl individuell som gruppbaserad.

Enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn finns det möjligheter att
undanta ett dotterföretag eller ett företag vari ägarintresse föreligger från
reglerna om tillsyn över finansiella företagsgrupper trots att företagen är
kreditinstitut, värdepappersbolag, finansiellt institut eller anknutet företag.

Det kan i vissa fell finnas skäl att undanta ett företag från den grupp-
baserade beräkningen och från tillsynsredovisningen. Direktivets möjlig-
het att besluta att undanta ett dotterföretag eller ett företag vari ägar-
intresse föreligger bör därför utnyttjas. Det blir Finansinspektionen som
i vaije enskilt fall får avgöra om förutsättningarna för undantag föreligger
eller inte. Finansinspektionen skall, om den meddelar undantag, kunna
begära sådan information från moderföretaget som krävs för att inspek-
tionen skall kunna utöva tillsyn över ett undantaget dotterföretag.

8.5 Fördelningen av tillsynsansvaret

Regeringens förslag: Om ett moderföretag eller det företag som
innehar ägarintresse är kreditinstitut eller värdepappersbolag skall
Finansinspektionen utöva tillsynen över den finansiella företags-
gruppen om kreditinstitutet eller värdepappersbolaget är hemma-
hörande i Sverige.

Om ett moderföretag är ett holdingföretag med finansiell verk-
samhet skall Finansinspektionen utöva tillsynen över den finansiella
företagsgruppen, om samtliga dotterföretag som är kreditinstitut eller
värdepappersbolag är hemmahörande i Sverige och det inte finns
motsvarande utländska företag inom gruppen eller, om minst ett
dotterföretag, som är kreditinstitut eller värdepappersbolag, och hol-
dingföretaget är hemmahörande i Sverige.

Finansinspektionen får i andra fall, efter bemyndigande, genom
överenskommelse med behöriga myndigheter i berörda EES-länder
bestämma vilken myndighet som skall ansvara för tillsynen över den
finansiella företagsgruppen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran. Finansinspektionen anser att, för det fäll att en finansiell före-
tagsgrupp står under utländsk tillsyn, bör undantag från inspektionens till-
synsansvar i vissa fäll kunna tillåtas för den svenska underkoncemen.
Vidare bör möjligheten att träffe överenskommelse med annan behörig
tillsynsmyndighet kunna delegeras till inspektionen.

257

EES-avtalet: Om moderföretaget är ett kreditinstitut eller ett värde- Prop. 1994/95:50
pappersföretag följer av artikel 4.1 att den gruppbaserade tillsynen skall
utövas av de behöriga myndigheter som beviljat moderföretaget auktorisa-
tion.

Om ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags moderföretag är ett
holdingföretag med finansiell verksamhet skall, enligt artikel 4.2, den
gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter som beviljat
kreditinstitutet eller värdepappersföretaget auktorisation. När ett finan-
siellt holdingföretag har kreditinstitut eller värdepappersföretag som
dotterföretag vilka beviljats auktorisation i två eller flera medlemsstater,
skall dock den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndig-
heterna i det EES-land där holdingföretaget med finansiell verksamhet
etablerades. Enligt artikel 4.3 får dock de behöriga myndigheter som
berörs efter gemensam överenskommelse avstå från att tillämpa dessa
regler och i stället träffa överenskommelse om hur tillsynen skall
fördelas.

Av artikel 4.2 följer vidare att om ett holdingföretag med finansiell
verksamhet inte har något dotterföretag som är kreditinstitut eller värde-
pappersföretag som beviljats auktorisation i den medlemsstat där holding-
företaget etablerades, skall de behöriga myndigheterna i berörda medlems-
stater, inklusive de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där
holdingföretaget etablerades, söka träffa överenskommelse om vilken av
dessa myndigheter som skall utöva den gruppbaserade tillsynen. I av-
saknad av sådan överenskommelse skall den gruppbaserade tillsynen ut-
övas av de behöriga myndigheter som beviljat auktorisation för det
kreditinstitut eller värdepappersföretag som har den största balans-
omslutningen. Om flera kreditinstitut eller värdepappersföretag har lika
stor balansomslutning skall den gruppbaserade tillsynen utövas av de
behöriga myndigheter som först beviljade auktorisation.

Överenskommelser skall, enligt artikel 4.4, innehålla bestämmelser om
samarbete och överföring av sådan information som behövs för att syftet
med direktivet om gruppbaserad tillsyn skall kunna uppnås.

Om en medlemsstat har mer än en behörig myndighet som har befogen-
het att utöva tillsyn över kreditinstitut, värdepappersföretag och finan-
siella institut, följer det av artikel 4.5 att landet skall vidta nödvändiga
åtgärder för att en samordning mellan dessa myndigheter skall etableras.

Skälen för regeringens förslag: Behörig myndighet med ansvar för till-
synen över finansiella företagsgrupper i Sverige är Finansinspektionen.
Inspektionen skall således utöva tillsynen om moderföretaget eller det
företag som innehar ägarintresse är ett kreditinstitut eller värdepappers-
bolag hemmahörande i Sverige oavsett om det inom den finansiella
företagsgruppen finns företag som är belägna i ett annat land.

Om moderföretaget i stället är ett svenskt holdingföretag med finansiell
verksamhet och minst ett dotterföretag, som är kreditinstitut eller värde-
pappersbolag, är hemmahörande i Sverige skall Finansinspektionen svara
för tillsynen. Även om moderföretaget är ett utländskt holdingföretag
med finansiell verksamhet skall Finansinspektionen svara för tillsynen om

258

samtliga dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag är Prop. 1994/95:50
hemmahörande i Sverige.

Finansinspektionens skyldighet att utöva tillsynen bör framgå av lag-
texten.

Enligt direktivet skall de behöriga myndigheterna, om det inte finns
något dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersföretag som är
hemmahörande i samma EES-land som holdingföretaget med finansiell
verksamhet, genom avtal med myndigheter i berörda länder komma
överens om vilket lands myndighet som skall utöva tillsynen. Det bör där-
för inforas en möjlighet för Finansinspektionen att, efter bemyndigande
från regeringen, ingå en sådan överenskommelse. Enligt 10 kap. 1 §
regeringsformen ingås överenskommelse med annan stat eller mellan-
folklig organisation av regeringen. Regeringen kan med stöd av 10 kap.
3 § regeringsformen uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå inter-
nationell överenskommelse där det inte krävs riksdagens eller Utrikes-
nämndens medverkan. De överenskommelser som kommer i fråga är
sådana att regeringen och, efter bemyndigande, Finansinspektionen kan
ingå dem utan riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Med hänsyn
till bestämmelserna i regeringsformen behövs det inte anges i kapital-
täckningslagen att regeringen eller Finansinspektionen kan ingå överens-
kommelser med behöriga myndigheter i andra EES-länder.

Om det finns två eller flera kreditinstitut eller värdepappersbolag som
har samma holdingföretag med finansiell verksamhet som moderföretag
och det inte med hjälp av vad som angivits ovan går att fastställa vilket
lands myndighet som skall utöva tillsynen anger direktivet olika lös-
ningar. Det framstår som onödigt att tynga lagtexten med dessa olika
förslag till lösningar. I lagtexten bör endast huvudreglerna framgå och
Finansinspektionen får, efter bemyndigande, i övriga fäll komma överens
med behöriga myndigheter i andra EES-länder varvid direktivets
bestämmelser naturligtvis utgör utgångspunkten för dessa diskussioner.

Den möjlighet som artikel 4.3 i direktivet ger Finansinspektionen att
träffa överenskommelse om annan fördelning av den gruppbaserade till-
synen bör inte utnyttjas eftersom inspektionen bör utöva tillsynen både
individuellt och för den finansiella företagsgruppen.

Såsom angetts i avsnitt 8.3 bör undantag inte medges från tillsyns-
ansvaret i det fäll en finansiell företagsgrupp är en svensk underkoncem
till en utländsk finansiell företagsgrupp. Detta trots att den utländska
gruppen står under tillsyn i hemlandet.

259

17 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

8.6 Särskilt om tillsyn över finansiella företagsgrupper
avseende stora exponeringar och kapitalkrav för
marknadsrisker

Prop. 1994/95:50

Regeringens förslag: Om ett kreditinstitut eller ett värdepappers-
bolag är moderföretag skall vid beräkningen av gränsvärdena vid
stora exponeringar inte medräknas exponeringar som kreditinstitut
eller värdepappersbolag har gentemot andra företag inom samma
koncern om företagen står under individuell tillsyn och omfattas av
samma gruppbaserade redovisning som moderföretaget.

Finansinspektionen får även medge att sådana undantag får tilläm-
pas på koncerner där moderföretaget är ett i Sverige etablerat
holdingföretag med finansiell verksamhet.

De möjligheter som ges i direktiven att avräkna nettoinnehav i
skilda bolag inom en koncern mot varandra skall inte medges.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran.

Finansinspektionen anför att det från tillsynssynpunkt under senare år
blivit allt mer angeläget att övervaka tillsynsobjekten på koncernnivå.
Skälet till detta är att en stor del av de finansiella instituten ingår i
koncerner vars verksamhet dessutom ofta är blandad. Ett koncemför-
hållande kräver en annan styrning och tillsyn än vad som krävs för ett
enskilt institut. Detta innebär att tillsynsmyndighetens uppgift alltmer
inriktas på att tillse att instituten har goda kontroll- och styrsystem som
förmår att skapa en överblick över en koncerns eller en finansiell före-
tagsgrupps totala verksamhet. För att kunna bedöma en sådan grupps ut-
veckling vad gäller risker och resultat är det därför av vikt att det inom
gruppen finns limiter som begränsar gruppens stora exponeringar och en
löpande uppföljning som säkerställer att föreskrivna kapitalkrav uppfylls.
Det är därför viktigt att begränsningar avseende stora exponeringar gäller
på gruppnivå när ett institut ingår i en finansiell företagsgrupp. Från
tillsynssynpunkt är detta också tillfyllest. Inspektionen förutsätter att
behoven av information från enskilda institut inom en finansiell företags-
grupp kommer att tillgodoses genom de krav på redovisningsrutiner som
bl. a. tagits in i förslaget till den nya kapital täckningslagen.

Svenska Bankföreningen menar att det är tveksamt om ett institut
slipper medräkna kredit till ett inom koncernen befintligt fastighetsbolag.
Om så inte blir fallet skulle stora problem uppstå. Det bör klart anges att
ett institut såsom stor exponering inte behöver räkna krediter till
närstående företag vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta
panter som övertagits för att skydda institutets fordringar.

Finansinspektionen anser att ett strikt förbud mot nettning vid beräk-
ning av marknadsrisker förefaller vara omotiverat strängt. Utgångs-
punkten i gruppbaserad tillsyn torde vara att gruppen skall bedömas som

260

en ekonomisk enhet. Inspektionen kan i föreskrifter ange under vilka för- Prop. 1994/95:50
utsättningar avräkning skall få ske.

Konkurrensverket anför att nettning bör utnyttjas fullt ut för att inte
svenska finansiella företag skall erhålla komparativa kostnadsnackdelar.

EES-avtalet: Av artikel 5.1 i direktivet om övervakning och kontroll
av kreditinstituts stora exponeringar följer att, om ett kreditinstitut varken
är moder- eller dotterföretag, tillsynen skall utövas på individuell grund.
I övriga fäll skall, enligt artikel 5.2, tillsynen utövas på gruppbaserad
grund i enlighet med direktivet om gruppbaserad tillsyn.

Enligt artikel 4.6 får medlemsstaterna, från tillämpningen av begräns-
ningar av stora exponeringar, helt eller delvis undanta exponeringar som
ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag har gentemot sitt moder-
företag, gentemot andra dotterföretag till moderföretaget eller gentemot
sina egna dotterföretag. En förutsättning är dock att dessa företag om-
fattas av sådan gruppbaserad tillsyn som kreditinstitutet eller värde-
pappersföretaget självt är underkastat enligt direktivet om gruppbaserad
tillsyn eller motsvarande regler i ett tredje land.

Även i direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut uppställs regler för tillsyn över finansiella företagsgrupper.

Tillsynen över att de kapitalkrav som uppställs beträffande avsättningar
för marknadsrisker och kreditinstitut för värdepappersföretag som varken
är moder- eller dotterföretag uppfylls skall, enligt artikel 7.1, utövas på
individuell grund. I övriga fäll följer av artikel 7.2 att tillsynen skall
utövas på gruppbaserad grund i enlighet med direktivet om gruppbaserad
tillsyn.

I den mån direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut hänvisar till direktivet om gruppbaserad tillsyn skall, enligt artikel
7.3, alla hänvisningar i sistnämnda direktiv till kreditinstitut även avse
värdepappersföretag. Undantag gäller för tillsynen avseende kontroll av
att gränserna för förvärv av placeringsaktier inte överskrids. Denna regel
gäller endast för kreditinstitut.

De behöriga myndigheterna som har ålagts eller fått befogenhet att ut-
öva gruppbaserad tillsyn av företagsgrupper som innehåller värdepappers-
företag, men inte något kreditinstitut, får enligt artikel 7.4 i avvaktan på
närmare samordning av övervakningen av sådana företagsgrupper på
gruppm vå och när omständigheterna ger anledning därtill, efterge denna
skyldighet under förutsättning att vaije värdepappersföretag i företags-
gruppen

1. använder definitionen av kapitalbas som finns i bilaga till direktivet,

2. individuellt motsvarar de krav som uppställs om avsättningar för
risker resp, övervakning och kontroll av stora exponeringar i direktivet,
och

3. inrättar system för att övervaka och kontrollera kapitalkälloma för
alla övriga finansiella institut inom gruppen.

Av artikel 7.5 följer att de behöriga myndigheterna skall kräva att
värdepappersföretaget i en företagsgrupp, som har beviljats ett sådant
undantag som bestämts i artikel 7.4, skall underrätta myndigheterna om
sådana risker som skulle kunna undergräva deras ekonomiska ställning,

261

däribland sådana som sammanhänger med sammanställningen av och Prop. 1994/95:50
källorna till kapitalet. Om de behöriga myndigheterna då finner att
tillgångarna inte är skyddade på lämpligt sätt, skall de kräva att värde-
pappersföretagen vidtar åtgärder inbegripande, om så är nödvändigt,
begränsning av kapitalöverföringar till andra enheter inom gruppen.

Om de behöriga myndigheterna efterger skyldigheten att utöva den
gruppbaserade tillsynen som bestämts i artikel 7.4 skall de, enligt artikel
7.6, vidta andra lämpliga åtgärder for att övervaka riskerna, i synnerhet
stora exponeringar för gruppen som helhet, inkl, foretag som inte är be-
lägna i en medlemsstat.

Av artikel 7.7 följer vidare att medlemsstaterna får, under förutsättning
att de utövar gruppbaserad tillsyn, avstå från att beräkna kapitalkravet på
individuell nivå eller delgruppnivå. Om denna möjlighet till avstående
inte tas i anspråk framgår det av artikel 7.10 att de behöriga myndig-
heterna, vid beräkning av den samlade ekonomiska ställningen för en
finansiell företagsgrupp av kapitalkrav för positionsrisker och de risker
gentemot kunder som uppstår vid stora exponeringar, får medge att netto-
innehav i handelslagret för ett kreditinstitut eller värdepappersföretag
avräknas mot innehav i handelslagret för ett annat kreditinstitut eller
värdepappersföretag. Dessutom får de behöriga myndigheterna medge att
valutapositioner i ett kreditinstitut eller värdepappersföretag avräknas mot
valutapositioner i ett annat kreditinstitut eller värdepappersföretag i
enlighet med de regler som anges om valutakursrisk.

Myndigheterna får också, enligt artikel 7.11, medge avräkning i han-
delslagret och valutapositionerna i företag belägna i tredje land under
förutsättning att följande villkor samtidigt är uppfyllda.

1. Företagen har auktoriserats i ett tredje land och uppfyller antingen
den definition av kreditinstitut som anges i första banksamordningsdirek-
tivet eller är erkända värdepappersföretag i tredje land.

2. Företagen uppfyller, var för sig, de kapitalkrav som motsvarar dem
som har fästställts i direktivet.

3. I de berörda länderna saknas lagregler som väsentligen påverkar
kapitalöverföringen inom företagsgruppen.

Vidare får myndigheterna, enligt artikel 7.12, även medge avräkning
i handelslager och valutapositioner mellan kreditinstitut eller värde-
pappersföretag inom en företagsgrupp som har auktorisation i ifråga-
varande medlemsstat under förutsättning att

1. det finns en tillfredsställande kapitalfördelning inom företagsgruppen
och

2. de ramar för institutens verksamhet som bestäms av regleringar, lag
eller avtal är sådana att ömsesidigt ekonomiskt stöd inom gruppen säker-
ställs.

Slutligen får de behöriga myndigheterna enligt artikel 7.13 medge av-
räkning mellan ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som uppfyller
villkoren om avräkning inom en företagsgrupp och ett kreditinstitut eller
värdepappersföretag som ingår i samma företagsgrupp och har auktorise-
rats i en annan medlemsstat under förutsättning att kreditinstitutet eller
värdepappersföretaget är skyldigt att individuellt uppfylla de kapitalkrav

262

som har uppställts angående avsättningar för risker samt övervakning och Prop. 1994/95:50
kontroll av stora exponeringar.

Vid beräkning av sammanställd kapitalbas följer av artikel 7.14 att arti-
kel 5 i direktivet 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut är tillämp-
lig. Artikeln innehåller beräkning av kapitalbasen på gruppbasis.

Myndigheten som har ansvar för att utöva gruppbaserad tillsyn får, en-
ligt artikel 7.15, erkänna giltigheten av de särskilda definitioner av
kapitalbas som vid beräkningen av institutens sammanställda kapitalbas
kan vara tillämpliga enligt reglerna angående kapitalbas.

Skälen för regeringens förslag: 12 kap. 16 § bankrörelselagen, 3 kap.

9 § lagen om kreditmarknadsbolag och 3 kap. 7 § lagen om värdepap-
persrörelse stadgas att en bank, ett kreditmarknadsbolag resp, ett värde-
pappersbolag inte får ha fordringar på samma låntagare eller låntagare
som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk gemenskap i sådan
omfattning att det finns risk att banken eller bolaget inte kan fullgöra sina
skyldigheter om en sådan låntagare inte kan betala sin skuld.

Dessa bestämmelser gäller endast för ett institut individuellt och
reglerar inte vad som gäller för finansiella företagsgrupper. Reglerna om
stora exponeringar och tillsyn över finansiella företagsgrupper leder
därför till att bestämmelser om stora exponeringar även måste införas för
finansiella företagsgrupper. Finansinspektionen har i sitt remissyttrande
anfört att det vore tillfyllest med att övervaka stora exponeringar på
gruppnivå. Direktivet om stora exponeringar (artikel 5.3) ger Sverige den
möjligheten. Såsom angetts i avsnitt 8.4 föreligger emellertid inte till-
räckliga skäl för att införa en sådan bestämmelse i Sverige. Direktivet om
stora exponeringar förutsätter också, för det fall att tillsyn endast sker på
gruppbaserad nivå, att åtgärder vidtas för att säkerställa en lämplig risk-
fördelning inom gruppen. Den associationsrättsliga regleringen i Sverige
innehåller ett antal begränsningar vad gäller möjligheterna att disponera
vinstmedel inom en företagsgrupp. Regeringen anser därför att det,
förutom nedan angivna fäll, för stora exponeringar bör ske en tillsyn
såväl på individuell nivå som på gruppnivå.

Med hänsyn till vad som angetts ovan (avsnitt 8.1) är det inte motiverat
att införa strängare regler för exponeringar inom en finansiell koncern än
de som annars gäller. Direktivet ger också en möjlighet att helt eller
delvis undanta exponeringar inom en sådan koncern.

För det fall att ett moderföretag är kreditinstitut eller värdepappers-
bolag är det regeringens uppfattning att det bör tillåtas att exponeringar
som koncernföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag har
gentemot andra koncernföretag inte begränsas. Förutsättningen för detta
är att företagen står under tillsyn och omfattas av samma sammanställning
som moderföretaget. Att företagen står under tillsyn såväl individuellt
som på gruppnivå medför således att tillsynen är tillräckligt effektiv för
att tillåta undantag från begränsningen av stora exponeringar.

När det däremot gäller koncerner där moderföretaget är ett holdingföre-
tag med finansiell verksamhet kan tillsynen inte sägas vara lika effektiv
eftersom Finansinspektionen inte utövar någon tillsyn över holding-
företaget som sådant. Det kan emellertid vara nödvändigt att tillåta

263

undantag från begränsningar av stora exponeringar även i en sådan kon- Prop. 1994/95:50
cem. Det bör därför ges en möjlighet att i ett enskilt fäll medge undantag
för en koncern där moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell
verksamhet.

Svenska Bankföreningen har i remissyttrande anfört att det kan uppstå
stora problem om ett institut såsom stor exponering måste räkna krediter
till närstående företag vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta
panter som övertagits för att skydda institutets fordringar. Härvid bör
dock den s.k. banksmittobestämmelsen i 1 kap. 11 § bankrörelselagen
observeras. Av nämnda paragraf framgår att om en bank ingår i en kon-
cern skall bestämmelserna i bankrörelselagen om banks rörelse och om
tillsyn över bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncernen.
Enligt den föreslagna ändringen av banksmittobestämmelsen kommer
även bestämmelserna i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag att gälla för övriga företag i en
bankkoncem. Ett fastighetsbolag som är dotterbolag till en bank och som
inte meddelats undantag från banksmittan kan således hävdas stå under
tillsyn och därmed skulle exponeringar mellan detta bolag och moder-
bolaget kunna undantas.

Av direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
följer att kapitalkravet bestäms på gruppbaserad grund för en företags-
grupp som innehåller minst ett värdepappersbolag även om det inte ingår
något kreditinstitut i gruppen. Detta följer av att alla hänvisningar i
direktivet om gruppbaserad tillsyn till kreditinstitut även skall avse värde-
pappersbolag. Undantag gäller emellertid enligt direktivet för kontroll av
att gränserna för förvärv av placeringsaktier inte överskrids. En sådan
kontroll skall endast avse kreditinstitut.

Som angetts i avsnitt 8.4 föreslås att tillsynen skall utövas på såväl
individuell som gruppbaserad grund. Eftersom Sverige härigenom avstår
från möjligheten att endast utöva tillsynen på gruppbaserad grund ger
direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut en
möjlighet att vid beräkning av den samlade ekonomiska ställningen för
en finansiell företagsgrupp medge att nettoinnehav i handelslagret för ett
kreditinstitut eller ett värdepappersbolag avräknas mot innehav i handels-
lagret för ett annat kreditinstitut eller värdepappersbolag inom samma
företagsgrupp. Syftet med dessa bestämmelser är att medge en situation
där exponeringar i ett bolag tillåts medföra förluster för bolaget under
förutsättning att det finns motsatta positioner av motsvarande storlek inom
ett annat bolag i koncernen. Om förluster uppkommer i det förstnämnda
bolaget erhåller då det andra bolaget vinster av motsvarande storlek.
Situationen på koncembasis skulle således vara neutral. Det kan dock inte
anses vara acceptabelt att det bolag som gjort förluster skall vara be-
roende av att vinster överförs från ett annat bolag i koncernen. Några
garantier för att en sådan kapitalöverföring kan ske medger inte den
svenska associationsrättsliga lagstiftningen. Av detta följer att regeringen
anser, trots att Finansinspektionen och Konkurrensverket tycker att ett
strikt förbud mot nettning är alltför strängt, att nettoinnehav i skilda
bolag inom en koncern inte bör få avräknas mot varandra. Detta bör inte

264

heller vara någon avgörande konkurrensnackdel för de svenska instituten Prop. 1994/95:50
eftersom en riskreducerande effekt i dylika situationer i stället kan
erhållas genom att bolagen gör en koncemintem affär med varandra. Inte
heller de andra möjligheterna till nettning som direktivet ger bör
utnyttjas. Riksbanken delar uppfattningen att nettoinnehav i skilda bolag
inom en koncern inte bör få avräknas mot varandra, trots att det är möj-
ligt enligt direktivet.

8.7 Sammanställningens form och omfattning

Regeringens förslag: För finansiella företagsgrupper skall en full-
ständig konsolidering ske av moderföretaget och av alla dotterföretag
och företag vari ägarintresse föreligger som är kreditinstitut,
värdepappersbolag, finansiella institut och anknutna företag. Även
motsvarande utländska företag skall ingå i konsolideringen.

Ett företag som det finns ägarintresse i och som leds av ett kredit-
institut, värdepappersbolag eller holdingföretag med finansiell verk-
samhet tillsammans med ett eller flera företag, skall konsolideras
med den andel som det ägande företaget innehar i företaget med
ägarintresse om ansvaret är begränsat till denna andel (klyvnings-
metoden).

Om det föreligger andra former av ägarintressen eller kapitalbind-
ningar, får Finansinspektionen medge att proportionell konsolidering
sker eller att kapitalandelsmetoden används.

Promemorians förslag: Regeringens förslag utvidgar promemorians
förslag genom att fullständig konsolidering som huvudregel skall ske för
alla finansiella företagsgrupper. Undantaget i promemorian avseende
samriskföretags-fällen överensstämmer med regeringens förslag. Rege-
ringen ändrar emellertid promemorians förslag genom att Finansinspek-
tionen får medge att andra former av ägarintressen eller kapitalbind-
ningar, än samriskföretags-fällen, får konsolideras proportionellt eller
med stöd av kapitalandelsmetoden.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran.

Finansinspektionen anser att den relativt osvenska termen "konsolide-
ring" bör undvikas i detta sammanhang eftersom den i allmänhet används
för att på ett mer allmänt sätt ange att ett företag bygger upp reserver.
Konsolidering bör i vart fall inte användas som en kompletterande eller
alternativ benämning för gruppbaserad redovisning. Förutom balans-
räkning bör även resultaträkning upprättas för en finansiell företagsgrupp
för att bestämma det egna kapitalet, möjliggöra avstämning och säker-
ställa eliminering av intemvinster och den särbehandling av olika resultat-
komponenter som kan erfordras. Förutom ägarintressen i samriskföretags-
fallen anser inspektionen att även övriga slag av ägarintressen i princip

265

skall ingå i den finansiella företagsgruppen. Att det därvid som huvud- Prop. 1994/95:50
regel bör ske ett fullständigt intagande i den gruppbaserade redovisningen
bör anges i lagen. Skälen är följande. Med kapitalandelsmetoden kommer
inte ägarintressets tillgångar etc. att intagas i gruppens balansräkning.
Endast ett fullständigt intagande eller klyvningsmetoden möjliggör detta.
Kapitalandelsmetoden innebär nämligen att endast gruppens bokförda
värde av aktierna i ägarintresset påverkar gruppens kapitalkrav och
begränsningen av dess stora exponeringar. I exempelvis Storbritannien
gäller att fullständigt intagande skall göras för alla majoritetsinnehav och
normalt för ägarintressen. I exeptionella fall, när andra ägare har förmåga
och vilja att ge stöd, kan ägarintressen intagas med klyvningsmetoden.

I Danmark intages ägarintressen fullständigt när ägarföretagets ansvar
inte är begränsat.

Svenska Bankföreningen anser att kapitalandelsmetoden bör användas
i alla de fall då inte direktivet uttryckligen föreskriver någon annan
metod. Skälet härtill är att kapitalandelsmetoden är den konsoliderings-
metod som skall användas i redovisningssammanhang.

AB Svensk Exportkredit förordar att konsolideringsmetod måste väljas
så att inte ett kreditinstitut som äger aktier i ett annat kreditinstitut
missgynnas vad beträffar stora exponeringar. Det är inte rimligt att en
och samma exponering skall inräknas i upp till sex olika instituts
rapporteringar.

EES-avtalet: De behöriga myndigheter som är ansvariga för den grupp-
baserade tillsynen skall enligt artikel 5.1, för tillsynens utövande, kräva
fullständig konsolidering av alla kreditinstitut, värdepappersföretag och
finansiella institut som är dotterföretag. Konsolidering på proportionell
grund får föreskrivas i de fäll där, enligt de behöriga myndigheternas
bedömning, moderföretagets ansvar är begränsat till moderföretagets
andel av kapitalet i dotterföretaget med hänsyn till det ansvar som åvilar
andra aktieägare, andelsägare eller medlemmar, vars soliditet är tillfreds-
ställande. Övriga aktieägares, andelsägares och medlemmars ansvar skall
klart fastställas, om så erfordras genom formella, undertecknade för-
bindelser.

Av artikel 5.2 följer att de behöriga myndigheterna vid utövandet av
den gruppbaserade tillsynen skall kräva konsolidering på proportionell
grund av ägarintressen i kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella
institut, som leds av ett företag som omfattas av sammanställningen jämte
ett eller flera företag som inte omfattas av sammanställningen, när dessa
företags ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som de innehar.

Om det finns andra ägarintressen eller andra former av kapitalbind-
ningar än som anges i artikel 5.1 eller 5.2 skall de behöriga myndig-
heterna, enligt artikel 5.3, bestämma om och hur sammanställning skall
ske. De får tillåta eller kräva att kapitalandelsmetoden används. Tillämp-
ningen av denna metod skall dock inte innebära att företagen i fråga om-
fattas av den gruppbaserade tillsynen.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1-3 skall de behöriga
myndigheterna enligt artikel 5.4 bestämma om och hur sammanställning
skall ske i följande fell.

266

1. De behöriga myndigheterna bedömer att ett kreditinstitut eller ett Prop. 1994/95:50
värdepappersföretag, utan att det innehar ett ägarintresse eller andra
kapitalbindningar, utövar ett väsentligt inflytande över ett eller flera

kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella institut.

2. Två eller flera kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella
institut har samma ledning utan att detta följer av avtal eller bestämmelser
i stiftelseurkund, bolagsordning eller motsvarande.

3. Två eller flera kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella
institut har en förvaltnings- lednings- eller kontrolloiganisation som till
övervägande del består av samma personer.

De behöriga myndigheterna får tillåta eller kräva att den metod som
föreskrivs i artikel 12 i direktivet om sammanställd redovisning
(83/349/EEG) skall användas. Artikeln innebär bl.a. att företag skall
upprätta sammanställd redovisning och sammanställd förvaltarberättelse
för detta företag och ett eller flera andra företag om

1. företagen står under enhetlig ledning på grund av avtal eller bestäm-
melser i företagens statuter, eller

2. företagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan till större delen
består av samma personer.

Dessa företag och deras dotterföretag skall omfattas av en gruppbaserad
redovisning. Tillämpningen av denna metod skall dock inte innebära att
företaget i fråga omfettas av gruppbaserad tillsyn.

Det följer slutligen av artikel 5.5 att när gruppbaserad tillsyn utövas
enligt artikel 3.1 och 3.2 skall anknutna företag tas med i sammanställ-
ningen i de fell och i enlighet med de metoder som anges i artikel 5.1-4.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivet om gruppbaserad tillsyn
framgår att det finns olika former och omfettning av en konsolidering.
Termen konsolidering används, såsom Finansinspektionen föreslagit,
endast för att ange metoden för sammanställningen och avser därmed inte
den gruppbaserade redovisningen. Det kan således vara fråga om exempel-
vis fullständig konsolidering eller proportionell konsolidering.

Enligt direktivet är huvudregeln när det gäller koncemförhållanden att
det skall ske en fullständig konsolidering mellan ett moderföretag som är
kreditinstitut, värdepappersbolag eller holdingföretag med finansiell verk-
samhet och ett eller flera dotterföretag som är kreditinstitut, värdepap-
persbolag, motsvarande utländska företag eller finansiella institut. Att
fullständig konsolidering är huvudregeln framgår, såvitt gäller kapital-
krav, redan i dag av 2 kap. 11 § första stycket bankrörelselagen. Lik-
nande bestämmelser finns i 5 kap. 4 § första stycket lagen om värdepap-
persrörelse och 4 kap. 4 § första stycket lagen om kreditmarknadsbolag.

I 2 kap. 11 § tredje stycket bankrörelselagen stadgas att regeringen
eller Finansinspektionen, i samband med att en bank får tillstånd att för-
värva aktier m.m., får besluta att konsoliderat kapitalkrav skall tillämpas
även på ett företag som inte är dotterföretag till banken. Företagets kapi-
talbas och placeringar skall då beaktas i den omfettning som motsvarar
den andel banken äger i företaget. Detta anges i förarbetena (prop.
1989/90:43 s. 114) vara en tillämpning av kvotkonsolideringsprincipen.

267

Paragrafen täcker emellertid inte alla de situationer som anges i direk- Prop. 1994/95:50
tivet. Det är därför nödvändigt att i kapitaltäckningslagen ange hur
sammanställning skall ske och vilka metoder som skall användas vid kon-
solideringen för företagen i en finansiell företagsgrupp.

Enligt direktivet kan under vissa förutsättningar undantag göras från
huvudregeln om fullständig konsolidering i koncemförhållanden. Det före-
ligger emellertid för närvarande inte skäl att införa denna möjlighet till
undantag. I samtliga fall där det föreligger ett koncernförhållande bör
således en fullständig konsolidering ske.

I det fall att det finns ett ägarintresse föreskriver direktivet att en
konsolidering på proportionell grund skall ske i vissa fåll. Enligt artikel
5.2 skall det ske en proportionell konsolidering om det föreligger ett s.k.
samriskföretag. Med detta menas att en verksamhet drivs gemensamt av
några ägare men utan att någon av dem har ett ensamt bestämmande in-
flytande. Ansvaret hos de företag som leder det företag som det finns
ägarintresse i skall också vara begränsat till företagets ägarandel. Vid
proportionell konsolidering skall klyvningsmetoden användas. I lagtexten
anges endast mycket kort vad denna metod innebär. Genom bemyndigan-
de får Finansinspektionen i stället meddela närmare föreskrifter om hur
proportionell konsolidering skall ske i samband med att klyvningsmetoden
används.

Om det finns andra ägarintressen eller kapitalbindningar än samrisk-
företags-fällen får Finansinspektionen, efter bemyndigande från rege-
ringen, bestämma om en sammanställning skall ske. Finansinspektionen
ges således en ganska vidsträckt befogenhet att avgöra om samman-
ställning skall ske för finansiella företagsgrupper. Om sammanställning
skall ske för dessa finansiella företagsgrupper är även här huvudregeln
att det skall vara en fullständig konsolidering. Finansinspektionen får
emellertid i dessa fäll medge att proportionell konsolidering sker eller att
kapitalandelsmetoden används. Om kapitalandelsmetoden används innebär
det att företagen i fråga inte omfattas av tillsynen över den finansiella
företagsgruppen.

Vad som angetts ovan innebär således att Svenska Bankföreningens
ståndpunkt att kapitalandelsmetoden bör användas som huvudregel inte
är lämplig eftersom metoden innebär att företagen som intages med stöd
av kapitalandelsmetoden inte ingår i den finansiella företagsgruppen.
Regeringen anser i likhet med Finansinspektionen att full konsolidering
i stället bör vara huvudregeln i alla fäll utom samriskföretags-fällen.

Kapitalandelsmetoden finns inte lagfäst i dag men i Redovisnings-
kommitténs betänkande föreslås att en sådan metod införs i en ny års-
redovisningslag. I avvaktan på att kommitténs förslag träder i kraft bör
i kapitaltäckningslagen kort anges hur kapitalandelsmetoden skall an-
vändas medan det överlåts till Finansinspektionen att meddela närmare
föreskrifter om hur metoden skall användas.

Det finns, enligt direktivet, ytterligare möjligheter för de behöriga
myndigheterna att bestämma att en sammanställning skall ske. Dessa
möjligheter avser situationer då det inte föreligger något koncemför-
hållande och inte heller är fråga om en egentlig finansiell företagsgrupp.

268

Om Finansinspektionen, efter bemyndigande från regeringen, anser att Prop. 1994/95:50
sammanställning skall ske i dessa fall får inspektionen även bestämma
vilken metod som skall användas vid sammanställningen.

Enligt artikel 5.4 i direktivet om gruppbaserad tillsyn skall behörig
myndighet bestämma om och hur sammanställning skall ske när kredit-
institut eller finansiellt institut har samma ledning utan att det följer av
bolagsordning eller liknande. Redovisningskommittén har i sitt förslag
avseende kreditinstitut och försäkringsföretag utnyttjat en motsvarande
möjlighet som redovisningsdirektiven ger. Möjligheten har även intagits
i kapitaltäckningslagen.

I samtliga fäll av sammanställning skall även ingå anknutna företag som
är dotterföretag eller som det finns ägarintressen i.

8.8 Information som skall tillhandahållas av
holdingföretag med blandad verksamhet och deras
dotterföretag

Regeringens förslag: I det fall att moderföretaget är ett holding-
företag med blandad verksamhet skall både moderföretaget och dess
dotterföretag lämna Finansinspektionen sådan information som är av
betydelse för tillsynen över dotterföretag som är kreditinstitut eller
värdepappersbolag.

Finansinspektionen ges möjlighet att företa undersökningar för att
kontrollera de uppgifter som lämnats av företagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.

EES-avtalet: De behöriga myndigheterna som har ansvar för auktorisa-
tion och tillsyn över ett eller flera kreditinstitut eller värdepappersföretag,
vars moderföretag är ett holdingföretag med blandad verksamhet, skall,
enligt artikel 6.1 i direktivet om gruppbaserad tillsyn, kräva att moder-
företaget och alla dotterföretagen lämnar sådan information som kan vara
av betydelse för tillsynen över kreditinstituten och värdepappersföretagen.
Informationen kan inhämtas antingen direkt från moderföretaget eller
dotterföretagen eller via kreditinstituten och värdepappersföretagen.

Det följer av artikel 6.2 att de behöriga myndigheterna skall, antingen
själva eller genom externa granskare, kunna företa inspektion för att
kontrollera de uppgifter som lämnats av ett holdingföretag med blandad
verksamhet och dess dotterföretag. Om ett holdingföretag med blandad
verksamhet eller ett av dess dotterföretag är ett försäkringsföretag skall
det ske ett nära samarbete mellan de myndigheter som utövar tillsyn över
företagen. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett av
dess dotterföretag är beläget i en annan medlemsstat än den där kredit-
institutet eller värdepappersföretaget är beläget skall kontroll av uppgifter
kunna företas i enlighet med artikel 7.7.

269

De behöriga myndigheterna skall i enlighet med artikel 3.10 kunna in- Prop. 1994/95:50
hämta sådan information som kan vara av betydelse för tillsynen över
kreditinstitut eller värdepappersföretag från dotterföretag till ett kredit-
institut, värdepappersföretag eller ett holdingföretag med finansiell verk-
samhet även om dotterföretaget inte omfattas av bestämmelserna om
gruppbaserad tillsyn.

Skälen för regeringens förslag: I koncerner där moderföretaget är ett
holdingföretag med blandad verksamhet och moderföretaget kontrollerar
minst ett kreditinstitut eller värdepappersbolag måste Finansinspektionen
ges möjlighet att bedöma den ekonomiska ställningen för kreditinstitutet
resp, värdepappersbolaget. Någon metod för gruppbaserad redovisning
i dessa fall finns inte i dag. Emellertid måste Finansinspektionen ha möj-
lighet att kontrollera den information som lämnas av företagen för att
kunna utöva tillsynen över kreditinstitut eller värdepappersbolag.

Som angetts i avsnitt 8.6 innebär banksmittobestämmelsen, med den
föreslagna ändringen, att om en bank ingår i en koncern skall bestäm-
melserna i bankrörelselagen och kapitaltäckningslagen om bl.a. tillsyn
över bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncernen. Vidare
skall de övriga företagen lämna Finansinspektionen de upplysningar om
sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspek-
tionen behöver för sin tillsyn av banken.

I 5 kap. 3 § lagen om kreditmarknadsbolag finns en bestämmelse som
stadgar en upplysningsskyldighet för de företag som ingår i en koncern
tillsammans med ett kreditmarknadsbolag. Ett sådant företag skall, enligt
paragrafen, lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet
och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver
för tillsynen av kreditmarknadsbolaget. Detta gäller även sådana företag
inom koncernen som inte omfattas av Finansinspektionens tillsyn.

Av 6 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse följer att om det finns ett
väsentligt samband mellan ett värdepappersinstitut och ett annat företag
som handlar med finansiella instrument eller lämnar kredit mot säkerhet
i finansiella instrument, får Finansinspektionen besluta att värdepappers-
institutet och det andra företaget skall lämna upplysningar om förhållan-
det mellan dem och om den verksamhet som anknyter till värdepappers-
institutets verksamhet.

Av 7 kap. 1 § bankrörelselagen följer att en bank skall lämna inspek-
tionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande
omständigheter som inspektionen begär. Regler med samma innehåll
finns för kreditmarknadsbolag i 5 kap. 1 § lagen om kreditmarknadsbolag
och för värdepappersbolag i 6 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse.

Dessa bestämmelser som innebär att alla kreditinstitut och värde-
pappersbolag och till viss del även andra företag är tvingade att lämna
Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär, får anses
räcka för att uppfylla direktivets krav.

Av 7 kap. 1 § andra stycket bankrörelselagen och 5 kap. 1 § andra
stycket lagen om kreditmarknadsbolag framgår att Finansinspektionen får
genomföra undersökning hos en bank resp, ett kreditmarknadsbolag när
inspektionen anser det nödvändigt.

270

Det bör i kapitaltäckningslagen även inforas en möjlighet för Finans- Prop. 1994/95:50
inspektionen att genomfora undersökningar hos alla företag som omfattas
av den gruppbaserade redovisningen samt holdingföretag med blandad
verksamhet och alla dess dotterföretag för att kontrollera lämnade upp-
gifter.

8.9 Åtgärder för att underlätta tillämpningen av
tillsynen över den finansiella företagsgruppen

Regeringens förslag: Regler införs som medför att företag inom en
finansiell företagsgrupp skall lämna moderföretaget eller det företag
som innehar ägarintresse den information som behövs för att till-
synen över den finansiella företagsgruppen skall kunna utövas.

Finansinspektionen får företa undersökningar för att kontrollera en
gruppbaserad redovisning eller samlad information som ett företag
lämnat.

Finansinspektionen skall, om företagen i en finansiell företags-
grupp är belägna i olika EES-länder, kunna utbyta information som
är av betydelse för tillsynen med andra staters tillsynsmyndigheter.
En begäran, från behörig myndighet i ett annat EES-land, att erhålla
eller kontrollera sådan information skall efterkommas av
Finansinspektionen inom ramen för inspektionens befogenheter.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag med
undantag för att inspektion byts ut mot undersökningar.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran.

Finansinspektionen anser att beteckningen inspektioner bör bytas ut mot
undersökningar och anför att det är väsentligt att alla företag i en finan-
siell företagsgrupp har sådana system för övervakning och kontroll samt
förvaltnings- och redovisningsrutiner som möjliggör tillsyn på grupp-
baserad nivå.

EES-avtalet: I enlighet med artikel 7.1 i direktivet om gruppbaserad
tillsyn skall det inte finns några rättsliga hinder för företag som omfettas
av den gruppbaserade tillsynen, holdingföretag med blandad verksamhet
och deras dotterföretag samt dotterföretag till ett kreditinstitut, värde-
pappersföretag eller ett holdingföretag som inte omfettas av bestämmel-
serna om gruppbaserad tillsyn att sinsemellan utbyta information som är
av betydelse för utövande av tillsyn i enlighet med direktiven.

Vidare skall, enligt artikel 7.2, när ett moderföretag och något av dess
dotterföretag, som är kreditinstitut eller värdepappersföretag, är belägna
i olika medlemsstater, de behöriga myndigheterna i de olika medlems-
staterna kunna utbyta information som är av betydelse för att möjliggöra
eller underlätta gruppbaserad tillsyn. Om de behöriga myndigheterna i
den medlemsstat där moderföretaget är beläget inte själva utövar grupp-

271

baserad tillsyn, kan de anmodas av de behöriga myndigheter som har Prop. 1994/95:50
ansvar för utövandet av sådan tillsyn, att från moderföretaget begära
information som är av betydelse för den gruppbaserade tillsynen och att
överföra denna information till myndigheterna i fråga.

Det följer också av artikel 7.3 att myndigheterna skall tillåtas att utbyta
information, varvid skall gälla att inhämtande av eller förfogande över
information inte på något sätt skall anses innebära att de behöriga myn-
digheterna har någon skyldighet att utöva en tillsynsfunktion i förhållande
till dessa institut eller företag som sådana.

Det finns i artikel 7.4 regler för det fall att det är olika myndigheter
som har tillsyn över de olika instituten och företagen. Dessa myndigheter
skall i sådant fäll ha ett nära samarbete.

Beträffände information som erhålls med stöd av direktiven och i
synnerhet genom utbyte av information mellan behöriga myndigheter
gäller, enligt artikel 7.5, tystnadsplikt i enlighet med bestämmelserna i
artikel 12 i första banksamordningsdirektivet (77/780/EEG).

De behöriga myndigheterna skall vidare, enligt artikel 7.6, upprätta
förteckningar över holdingföretag med finansiell verksamhet. Dessa för-
teckningar skall överlämnas till de behöriga myndigheterna i andra med-
lemsstater och till EFTA Surveillance Authority (ESA) och Standing
Committee.

Det framgår av artikel 7.7 att om de behöriga myndigheterna i en med-
lemsstat vid tillämpning av direktiven i ett särskilt fäll önskar kontrollera
uppgifter om kreditinstitut, värdepappersföretag, holdingföretag med
finansiell verksamhet, finansiellt institut, anknutet företag, holdingföretag
med blandad verksamhet, dotterföretag till ett holdingföretag med blandad
verksamhet eller dotterföretag till ett kreditinstitut, ett värdepappers-
företag eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet som inte om-
fettas av bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn och institutet eller
företaget är beläget i en annan medlemsstat skall myndigheten, hos
behörig myndighet i den andra medlemsstaten, begära att sådan kontroll
företas. De behöriga myndigheter som erhållit en sådan framställning
skall, inom ramen för sina befogenheter, efterkomma denna antingen
genom att själv utföra kontrollen eller genom att tillåta att de myndigheter
som begärt kontrollen utför den eller genom att tillåta en revisor eller
expert att utföra kontrollen.

Medlemsstaterna skall vidare enligt artikel 7.8, utan att detta påverkar
tillämpningen av medlemsstatens straffrättsliga bestämmelser, se till att
sanktioner eller andra åtgärder, som syftar till att stoppa konstaterade
överträdelser eller orsakerna till sådana överträdelser, kan vidtas mot hol-
dingföretag med finansiell verksamhet och holdingföretag med blandad
verksamhet eller mot deras ansvariga ledning för överträdelser av lagar
eller andra förfettningar som antagits för genomförandet av direktiven.
I vissa fell kan sådana åtgärder kräva domstolsprövning. De behöriga
myndigheterna skall ha ett nära samarbete för att säkerställa att sank-
tioner eller andra åtgärder leder till önskat resultat, särskilt när den
centrala förvaltningen eller den centrala ledningen i ett holdingföretag

272

med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksam- Prop. 1994/95:50
het inte är placerad vid företagets huvudkontor.

Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen måste ha möjlighet
att från alla företag inom en finansiell företagsgrupp inhämta den
information som behövs för att tillsynen över gruppen skall kunna utövas.
Företagen bör därför vara skyldiga att lämna sådan information till
inspektionen. För att skyldigheten skall bli effektiv bör Finansinspek-
tionen ges möjlighet att genomföra undersökningar för att kontrollera den
information som inspektionen behöver för att kunna utöva tillsynen.

Finansinspektionen måste också ha möjlighet att inhämta den informa-
tion som behövs från behöriga myndigheter i de andra EES-ländema och
ge ut sådan information till dessa myndigheter. I samband med att
reglerna om hemlandstillsyn infördes angavs i förarbetena (prop.
1992/93:89 s. 135) att det för att tillsynen över kreditinstitut som verkar
i olika länder skall bli effektiv är av största vikt att informationsutbytet
och det fortlöpande samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna fungerar väl.
Vidare anfördes att myndighetskontaktema i vissa fåll kommer att vara
mindre formaliserade och det bedömdes därför inte ändamålsenligt att i
lag ta in detaljerade föreskrifter om i vilka situationer och under vilka
förutsättningar Finansinspektionen skall förse tillsynsorganen i andra
länder, inom och utom EES, med uppgifter om i Sverige verksamma
institut. I den mån det behövdes ansågs det att regeringen kunde lämna
närmare föreskrifter genom förordning. Det finns inte heller i nu aktuellt
fäll anledning att i lag föreskriva under vilka förutsättningar Finans-
inspektionen skall ha informationsutbyte med andra tillsynsmyndigheter
inom EES.

Det bör emellertid av lagtexten framgå att inspektionen inom ramen för
sin befogenhet skall lämna eller kontrollera sådan information som be-
hörig myndighet i ett annat EES-land begär och behöver för att kunna ut-
öva sin tillsynsskyldighet.

Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av EES-
avtalet avser till stor del sådana uppgifter som åsyftas i 8 kap. 5 §
sekretesslagen (1980:100). Enligt den bestämmelsen gäller sekretess, i
den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande stat eller
mellanfolklig oiganisation, hos statlig myndighet i verksamhet, som
består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kredit-
väsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för sådan
uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga
förhållanden som myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess
gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om
inspektionen från motsvarande utländsk myndighet erhållit uppgift enligt
annat avtal. Härigenom får direktivens anspråk på sekretess anses till-
godosett för den information som Finansinspektionen erhåller från annan
behörig myndighet.

Finansinspektionens möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter
framgår av 1 kap. 3 § sekretesslagen. Enligt denna paragraf får uppgift
som är sekretessbelagd inte röjas för utländsk myndighet eller mellan-
folklig oiganisation annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild

273

föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande Prop. 1994/95:50
fall skulle få utlämnas till svensk myndighet och det enligt den utläm-
nande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska
intressen att uppgiften lämnas ut till den utländska myndigheten eller
mellanfolkliga organisationen. Bestämmelsen ger således Finansinspek-
tionen goda möjligheter att i tillsynsarbetet lämna ut handlingar och
uppgifter till behöriga utländska myndigheter.

Att i likhet med 1 kap. 10 § bankrörelselagen och 1 kap. 5 § lagen om
kreditmarknadsbolag hänvisa till reglerna i sekretesslagen får därmed
anses vara tillräckligt. En liknande bestämmelse bör därför införas i den
föreslagna kapitaltäckningslagen. Det bör i kapitaltäckningslagen även
införas sekretessbestämmelser för styrelseledamöter eller befattnings-
havare hos holdingföretag med finansiell resp, blandad verksamhet efter-
som dessa inte omfattas av någon annan sekretessbestämmelse.

I bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag och lagen om värde-
pappersrörelse finns ett regelsystem för sanktioner som i huvudsak inne-
bär följande. Finansinspektionen kan förbjuda verkställighet av ett beslut
som strider mot någon författning eller bolagsordning. Om beslutet redan
verkställts får inspektionen förelägga banken, kreditmarknadsbolaget eller
värdepappersinstitutet att vidta rättelse om det är möjligt. Inspektionen
kan återkalla en banks oktroj resp, ett kreditmarknadsbolags eller ett
värdepappersinstituts tillstånd. Om det är tillräckligt får Finans-
inspektionen i stället meddela varning. Det finns vidare bestämmelser om
ingripande mot verksamhet som bedrivs utan erfoderligt tillstånd. Enligt
de nämnda lagarna kan inspektionen även ingripa mot utländska banker
och andra kreditinstitut hemmahörande inom EES. Slutligen kan Finans-
inspektionens förelägganden och förbud förenas med vite.

När det gäller holdingföretag med finansiell verksamhet och holding-
företag med blandad verksamhet föreligger ingen tillståndsskyldighet.
Sanktioner som innebär återkallande av tillstånd är därför inte tillämpliga
på dessa företag. Det kan inte heller anses nödvändigt att i den nya lagen
införa förbud mot verkställighet av beslut eller förelägga företagen att
vidta rättelse om det är möjligt. Däremot bör det finnas en möjlighet för
Finansinspektionen, om den meddelar föreläggande, att förena före-
läggandet med vite.

Enligt 5 kap. 1 § första stycket lagen om kreditmarknadsbolag skall
Finansinspektionen föra en förteckning över kreditmarknadsbolagen.
Någon bestämmelse om att föra förteckning över holdingföretag med
finansiell verksamhet finns inte i dag. En bestämmelse om att inspek-
tionen även skall föra en sådan förteckning bör införas i den nya kapital-
täckningslagen.

274

8.10 Tillsynsredovisning

Prop. 1994/95:50

Regeringens forslag: För att den gruppbaserade tillsynen skall
kunna utövas krävs regler för hur företagen skall redovisa den
information som Finansinspektionen behöver. Det införs därför
bestämmelser om en särskild tillsynsredovisning i lagen.

För en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas i en särskild
redovisning som avser gruppens samlade ekonomiska ställning
(gruppbaserad redovisning).

Ett holdingföretag med blandad verksamhet och dess dotterföretag
skall lämna den information som behövs för tillsynen över de dotter-
företag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag (samlad redo-
visning).

Redovisningen skall avges av moderföretaget resp, det företag som
innehar ägarintresse.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag med
undantag för att termerna konsoliderad kapitalredovisning resp, samman-
ställd information byts ut mot gruppbaserad redovisning resp, samlad
information.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran.

Finansinspektionen förordar att samtliga bestämmelser rörande rapport-
eringskrav sammanförs i en paragraf som tas in i sjunde kapitlet.
Rapporteringsskyldighet måste läggas på såväl enskilda institut som på
moderföretag och institut som innehar ägarintresse. I den nya paragrafen
bör endast anges att i rapporter till Finansinspektionen skall uppgifter
lämnas i den omfattning som följer av denna lag eller föreskrifter som
meddelats med stöd av denna lag. Termen konsoliderad kapitalredo-
visning bör undvikas av den anledningen att rapporteringen kommer att
innehålla uppgifter i betydande omfattning avseende olika tillgångsposter.
Termen "sammanställd information" avseende uppgiftslämnandet för hol-
dingföretag med blandad verksamhet torde inte erfordras. Termen
"sammanställd" är vidare olämplig eftersom termen sammanställd redo-
visning i EG:s sjunde bolagsdirektiv används avseende koncernredo-
visning. Komplettering bör även ske så att företag som ingår i utländsk
finansiell företagsgrupp får en skyldighet att lämna uppgifter.

EES-avtalet: Av ingressen till direktivet om gruppbaserad tillsyn fram-
går att det genom direktivet 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd
redovisning för banker och andra finansiella institut tillsammans med
sjunde bolagsdirektivet 83/349/EEG om sammanställd redovisning för
banker och andra finansiella institut infördes regler för den samman-
ställda redovisning som skall offentliggöras av kreditinstitut. Mot bak-
grund av detta var det möjligt att noggrannare ange de metoder som skall
användas i samband med gruppbaserad tillsyn.

18 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

275

Skälen för regeringens förslag: Direktivet om gruppbaserad tillsyn Prop. 1994/95:50
bygger i redovisningshänseende på sjunde bolagsdirektivet och bankredo-
visningsdirektivet. Dessa direktiv är ännu inte införlivade i det svenska
rättssystemet. Redovisningskommittén har, som angetts ovan, kommit
med ett delbetänkande med förslag till införlivande av dessa direktiv.
Enligt förslaget skall det dels införas en ny årsredovisningslag som bl.a.
ersätter 11 kap. aktiebolagslagen, dels införas en särskild årsredovis-
ningslag för kreditinstitut och värdepappersbolag som bl.a. ersätter de
redovisningsregler som nu finns i 4 kap. bankrörelselagen. Tanken var
att dessa regler skulle träda i kraft den 1 januari 1995, dvs. samtidigt
som bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn och stora exponeringar i
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. Beredningen av kommitténs förslag pågår emellertid
fortfarande vilket innebär att de nu gällande redovisningsreglerna i
bokföringslagen, aktiebolagslagen och bankrörelselagen under ytterligare
någon tid får tillämpas på de finansiella företagsgrupperna.

Uppgifter om kapitaltäckning lämnas i dag i särskilda rapporter till
Finansinspektionen. I årsredovisningen ingår dessutom en kapitaltäck-
ningsanalys som fogas till förvaltningsberättelsen. Kapitaltäcknings-
analysen kan därvid sägas utgöra en del av årsredovisningen eller kon-
cernredovisningen. I lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag föreslås nya begrepp för de tillsyns-
rapporter som skall lämnas. Regeringen instämmer i de av Finansinspek-
tionen framförda synpunkterna på de i promemorian använda begreppen.
Således föreslås i stället begreppen gruppbaserad redovisning när redo-
visning avser den finansiella företagsgruppens samlade ekonomiska ställ-
ning och samlad information när ett holdingföretag med blandad verksam-
het skall lämna den information som behövs för att tillsynen skall kunna
utövas över dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag.
Det är således fråga om särskilda redovisningsrapporter vid sidan av den
årsredovisning respektive koncernredovisning som skall lämnas. Trots att
sådan samlad information som kan bli aktuell att lämna för ett holding-
företag med blandad verksamhet kan behöva omfatta finansiella rapporter
som till sin form och sitt innehåll helt eller delvis avviker från tradi-
tionella redovisningsrapporter bör man för enkelhetens skull även i detta
fall kunna tala om en tillsynsredovisning. Tillsynsredovisning kan därvid
användas som en sammanfattande term för gruppbaserad redovisning och
samlad information.

Det kan ifrågasättas om det är erforderligt att uppställa krav på att ett
kreditinstitut eller värdepappersbolag för till synsändamål skall upprätta
och till Finansinspektionen ge in en särskild tillsynsredovisning utöver
den årsredovisning och, i förekommande fäll, koncernredovisning som
skall upprättas och inlämnas enligt nuvarande regler i 4 kap. bankrörelse-
lagen eller de som föreslås i Redovisningskommitténs förslag till årsredo-
visningslagar. Frågan är om det är ändamålsenligt att ett kreditinstitut
eller ett värdepappersbolag skall behöva upprätta en särskild tillsynsredo-
visning med information som i stor utsträckning också måste lämnas i års-
och koncernredovisningen. Den ytterligare information som kan behöva

276

lämnas enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn skulle kanske med fördel Prop. 1994/95:50
kunna lämnas inom ramen för års- och koncernredovisningen. Krav på
upprättande av en särskild tillsynsredovisning innebär också att företagen
måste ta fram dubbla redovisningsrapporter. Detta medför bl.a. ökade
systemkostnader. Det kan vidare hävdas att sambandet mellan den
information som lämnas för tillsynsändamål och redovisningsreglerna är
så starkt, framför allt eftersom den gruppbaserade redovisningen i stor
utsträckning skall bestämmas med tillämpning av de regler som gäller för
koncembalansräkningen, att det finns fördelar från kontrollsynpunkt med
ett system där särskild information om kreditrisker, marknadsrisker m.m.

lämnas som kompletterande tilläggsinformation inom ramen för den ordi-
narie koncernredovisningen.

Som skäl för ett system med en särskild tillsynsredovisning kan å andra
sidan anföras att kreditinstituten och värdepappersbolagen redan i dag
måste lämna särskilda rapporter till Finansinspektionen vid flera tillfällen
under året. Det kan också hävdas att de avvikande värderingsregler som
uppställs vid beräkningen av kapitalkravet, bl.a. i fråga om goodwill,
innebär att det är fråga om en särskild redovisningsprodukt. Banker skall,
enligt Finansinspektionens föreskrifter, i inte oväsentlig utsträckning
lämna finansiell information om tillgångar och skulder som uppställs och
beräknas på visst sätt i formulär som inspektionen tillhandahåller. Dessa
förhållanden gör att det redan i dag kan hävdas att kreditinstituten och
värdepappersbolagen i praktiken upprättar en särskild tillsynsredovisning
och avger en särskild tillsynsrapportering.

Ett annat skäl för en särskild tillsynsredovisning är att den finansiella
företagsgruppen skall omfatta företag som inte omfettas av års- och kon-
cernredovisningen eller som inte säkert omfettas av dessa redovisningar.
Det tydligaste exemplet är att direktivet om gruppbaserad tillsyn har en
delvis annorlunda definition för när ägarintresse föreligger och att direk-
tivet innehåller strängare regler om när en sammanställning av dotter-
företag och ägarintresse måste ske jämfört med de regler som föreslås av
Redovisningskommittén. Enligt förslaget om årsredovisningslag behöver
ett dotterföretag t.ex. inte omfettas av koncernredovisningen om nöd-
vändig information inte kan erhållas utan oskälig kostnad eller inom
rimlig tid. Detta undantag medges inte enligt direktivet om gruppbaserad
tillsyn.

Det finns dessutom vissa bestämmelser i direktivet om gruppbaserad
tillsyn som innebär att vissa dotterföretag, som är kreditinstitut eller
värdepappersbolag, som står under tillsyn i annat EES-land undantas från
svensk tillsyn. I en koncernredovisning kan det emellertid vara nödvän-
digt att sådana kreditinstitut eller värdepappersbolag tas med i samman-
ställningen för att ge en rättvisande bild av koncernens resultat och
ställning.

Härtill kommer att kreditinstitut och värdepappersbolag som är dotter-
företag till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall stå under viss
kontroll såvitt avser förhållandena inom gruppen. Den finansiella infor-
mationen som då lämnas kan till form och innehåll ha ett annat utseende
än en års- och koncernredovisning. Den finansiella informationen skulle

277

i sådana fäll kunna avse information om ekonomiska förhållanden mellan Prop. 1994/95:50
kreditinstitutet eller värdepappersbolaget och holdingföretaget och dess
dotterföretag. Informationen skulle även kunna avse mer detaljerad infor-
mation om koncernföretagens verksamhet och hur ledningen utövas inom
koncernen samt särskilt utformad information om den finansiella ställ-
ningen i holdingföretaget och dess dotterföretag eller särskild information
om poster utanför balansräkningen som inte behöver lämnas i års- eller
koncernredovisningen enligt de allmänna redovisningsreglerna.

Det anförda innebär inte att en fullständig frikoppling sker mellan den
ordinarie redovisningen och tillsynsredovisningen. Fortfarande måste den
information som lämnas i tillsynsrapportema i stor utsträckning hämtas
från kreditinstitutets eller värdepappersbolagets löpande bokföring. Vidare
sker upprättandet av den gruppbaserade redovisningen med tillämpning
av de regler som gäller för upprättande av koncernredovisning, i den mån
inte avvikande bestämmelser föreskrivs i lag eller föreskrift. Den års- och
koncernredovisning som ett företag upprättar kan för övrigt också komma
att ingå som en del av den finansiella information som exempelvis ett
holdingföretag med blandad verksamhet kan behöva lämna till Finans-
inspektionen.

Det bör anmärkas att kreditinstitut och värdepappersbolag i sin ordi-
narie års- eller koncernredovisning behöver lämna information om kapi-
taltäckning m.m då sådan information kan vara av stor betydelse för
aktieägare och andra intressenter för att bedöma institutets eller bolagets
resultat och ställning. I vad mån en mer sammanfattande eller annorlunda
information än annars kan komma i fråga i nyss nämnda redovisnings-
handlingar, till följd av en klarare skillnad mellan tillsynsredovisningen
och den publika redovisningen, bör övervakas och regleras av Finans-
inspektionen mot bakgrund av utvecklingen på redovisningsområdet.

278

9 Ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning ProP- 1994/95:50
samt koncernbidrag i bankkoncerner

Regeringens förslag: I bankaktiebolagslagen, lagen om kreditmark-
nadsbolag och lagen om värdepappersrörelse införs uttryckliga be-
stämmelser om att lämplighetsprövning av större ägare skall utgöra
en del av prövningen av en ansökan om oktroj för bankaktiebolag,
om tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen om kredit-
marknadsbolag och om tillstånd att driva värdepappersrörelse.

Den s.k. banksmittobestämmelsen i 1 kap. 11 § bankrörelselagen
ändras på så sätt att det anges att tillstånd endast krävs för
koncernbidrag som ges av banken.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget om
en justering av reglerna om ägarprövning eller lämnar det utan erinran.
Finansinspektionen föreslår att oktrojprövningen skall göras av inspek-
tionen i stället för av regeringen. Konkurrensverket förordar att i lag
fastställda auktorisationskriterier ersätter de mer allmänt hållna kravet om
sundhet i rörelsen vid prövning av oktroj för bankaktiebolag etc.

Svenska Bankföreningen föreslår i sitt remissyttrande att bestämmelsen
i 1 kap. 11 § fjärde stycket bankrörelselagen om Finansinspektionens
medgivande till koncernbidrag utmönstras.

Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 januari 1993 finns be-
stämmelser om prövning av större ägares lämplighet i bankaktiebolag.
Bestämmelserna fanns tidigare i en särskild lag, lagen (1992:1631) om
lämplighetsprövning av större ägare i bankaktiebolag, men återfinns nu-
mera i 7 kap. bankrörelselagen (1987:617). Motsvarande bestämmelser
finns också i 5 kap. lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag och före-
slås införda i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (se avsnitt 5.9).

Reglerna, som bygger på bestämmelser i det s.k. andra banksamord-
ningsdirektivet (89/646/EEG) och direktivet om investeringstjänster inom
värdepappersområdet (93/22/EEG), innebär att den som avser att an-
tingen förvärva en kvalificerad andel av aktierna i ett bankaktiebolag,
kreditmarknadsbolag eller värdepappersbolag, eller öka sitt kvalificerade
innehav så att det sammanlagda innehavet överstiger vissa gränsvärden
skall ansöka hos Finansinspektionen om tillstånd till förvärvet. Begreppet
kvalificerat innehav är i lagarna definierat som ett direkt eller indirekt
ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av
kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt
inflytande över ledningen av företaget.

Det är inte endast vid förvärv av aktier i ett redan existerande bank-
aktiebolag, kreditmarknadsbolag eller värdepappersbolag som en lämplig-
hetsprövning skall äga rum. Även inför ett beslut huruvida ett bolag skall

279

beviljas bankoktroj resp, erhålla tillstånd att driva finansieringsverk- Prop. 1994/95:50
samhet eller värdepappersrörelse skall en prövning av lämpligheten ske
beträffande de personer, fysiska eller juridiska, som har för avsikt att
inneha ett kvalificerat innehav av aktier i bolaget. Att denna prövning
skall göras framgår i dag inte uttryckligen av lagstiftningen om banker
resp, kreditmarknadsbolag utan den ingår i kravet på att den planerade
verksamheten skall kunna antas komma att uppfylla kravet på en sund
verksamhet (2 kap. 3 § bankaktiebolagslagen och 2 kap. 1 § lagen om
kreditmarknadsbolag).

I prop. 1992/93:89 (s. 106 f) anfördes att det kunde diskuteras om
auktorisationskriteriema inte borde komma till uttryck i lagtext på annat
sätt än genom ett allmänt krav på sundhet i rörelsen. Man kunde, enligt
propositionen, tänka sig en föreskrift som säkerställer att auktorisation
ges när EES-kraven på startkapital och på lämplighetsprövning av före-
tagsledning och större ägare är uppfyllda samt när, därutöver, verksam-
heten kan antas komma att bedrivas så att den tillgodoser de särskilda
intressen som motiverar lagstiftning och tillsyn, i första hand insättar-
skydd, allmänt konsumentskydd, kapitalförsöijning och stabilitet i betal-
ningssystemet. Föredragande statsråd förklarade sig emellertid inte
beredd att vid denna tidpunkt föreslå mer ingripande ändringar i aukto-
risationsbestämmelsema än som direkt föranleddes av de EES-regler som
då var aktuella att införliva, t.ex. en beloppsprecisering av startkapitalet.
Således infördes de regler om ägarprövning som redogjorts för ovan i till-
synskapitlen i bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag utan
att frågan om lämplighetsprövningen vid auktorisation särskilt berördes
i lagtexten.

Regler motsvarande de nyss återgivna finns i EG:s direktiv på försäk-
ringsområdet. I en inom Finansdepartementet upprättad promemoria om
vissa lagändringar med anledning av EG:s tredje skade- resp, livförsäk-
ringsdirektiv (Finansdepartementet Dnr. 849/94) föreslås en annan lös-
ning för införlivandet av ägarprövningsregeln i samband med prövningen
av en ansökan om att driva verksamhet. Förslaget innebär att en till-
ståndssökande redan i ansökan skall ange vilka tilltänkta aktieägare som
kommer att ha ett kvalificerat innehav, samt storleken på innehavet.
Vidare föreslås en regel som innebär att regeringen skall stadfästa bolags-
ordningen för det tilltänkta bolaget samt bevilja koncession för den plane-
rade försäkringsrörelsen om den kan antas komma att uppfylla kraven på
en sund försäkringsverksamhet och om de som kommer att äga ett kvali-
ficerat innehav i bolaget inte kan antas komma att utöva sitt inflytande på
ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i bolaget. Att
direktivbestämmelsen om prövning av tilltänkta ägares lämplighet i sam-
band med koncessionsprövningen uttryckligen bör anges i lagen motiveras
i promemorian med att det är lämpligt med hänsyn till att enskildas eller
företags rätt att äga viss egendom — aktier i ett försäkringsaktiebolag —
inskränks.

Samma skäl har betydelse också vid prövningen av en oktrojansökan
eller tillstånd enligt lagen om kreditmarknadsbolag och lagen om värde-
pappersrörelse. Dessutom har det visat sig att det råder viss oklarhet om

280

hur dessa skall tillämpas i vissa situationer. Det gäller särskilt vid Prop. 1994/95:50
prövning av bankoktroj ansökningar där det ankommer på regeringen att
bevilja oktrojen medan, som nämnts ovan, det är Finansinspektionen som
ger tillstånd till förvärv enligt de ägarprövningsregler som finns i bank-
rörelselagen rörande förvärv av aktier i ett existerande bankaktiebolag.

Det är på grund av de skäl som nu anförts lämpligt att justera det lag-
rum i bankaktiebolagslagen som reglerar förutsättningarna för oktroj. I
konsekvens med det bör en motsvarande ändring göras i lagen om kredit-
marknadsbolag trots att det enligt den lagen är Finansinspektionen som
beviljar verksamhetstillstånd. Dessa tillägg kan lämpligen utformas i
enlighet med de ändringar i detta avseende som föreslås beträffande kon-
cessionsbestämmelserna för försäkringsbolag i den ovannämnda prome-
morian.

Som framgått av avsnitt 5.9 föreslås ägarprövningsregler vid förvärv
av aktier i värdepappersbolag. En särskild bestämmelse om ägarprövning
vid behandling av en ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse
bör därför också införas.

De föreslagna ändringarna är närmast av teknisk natur och syftar till
att göra reglerna om ägarprövning vid auktorisation tydligare. Frågan om
övriga auktorisationskriterier bör anges i lag — liksom en fråga om vilka
kriterier som skall användas — kräver ytterligare överväganden. Rege-
ringen är därför inte beredd att i detta sammanhang lämna något förslag
i denna del.

En regel om att prövningsmyndigheten alltid skall ha tillgång till upp-
gifter om kvalificerade innehav behöver dock inte tas in i lag utan kan
fogas till exempelvis föreskrifter som anger vad en auktorisationsansökan
skall innehålla.

Finansinspektionen har föreslagit att inspektionen skall besluta om bank-
oktroj. Som skäl härför har inspektionen bl.a. anfört att prövningen av
en ansökan om oktroj inte innehåller andra moment i sak än hos rege-
ringen och att prövningen är omfattande och tidskrävande. Den tid på sex
månader inom vilken ett ärende om oktroj skall avgöras (se 7 kap. 25 §
bankrörelselagen) kan då bli knapp när två myndigheter skall pröva ären-
det.

De av Finansinspektionen anförda skälen för att flytta besluten om
oktroj till inspektionen är i och för sig goda. En sådan ändring bör dock
om möjligt samordnas med en motsvarande ändring av reglerna om kon-
cession för försäkringsföretag. Frågan måste därför ses över ytterligare
och får anstå till ett senare tillfälle.

Svenska Bankföreningen har i sitt remissyttrande tagit upp bestämmel-
sen i 1 kap. 11 § bankrörelselagen fjärde stycket vari sägs att koncern-
bidrag får ges i koncern, i vilken en bank ingår, endast efter medgivande
av Finansinspektionen. Föreningen anför att koncernbidrag enligt denna
bestämmelse är att jämställa med vinstutdelning, för vilken gäller att
bidraget inte får ges större omfattning än att det bundna kapitalet alltjämt
har full täckning. Härtill kommer att den allmänna försiktighetsregeln
gäller. Det saknas enligt Bankföreningen anledning att särbehandla kon-

281

cembidrag i förhållande till ordinär utdelning varför tillståndskravet bör Prop. 1994/95:50
utmönstras ur lagstiftningen.

Förbudet att lämna koncernbidrag utan Finansinspektionens medgivande
är en av de regler som begränsar risken för att en bank utnyttjas på ett
sätt som skulle kunna skada denna. Regeln ger möjlighet till kontroll av
koncernbidragen innan de lämnats och inspektionen kan vid behov på ett
tidigt stadium förhindra att bidrag ges. Om regeln togs bort torde ett
koncernbidrag bara kunna angripas i efterhand enligt reglerna om när
vinstutdelning inte får ske (se 9 kap. 2 § bankaktiebolagslagen). Förbudet
att ge koncernbidrag utan Finansinspektionens medgivande bör därför
finnas kvar även i fortsättningen. Bestämmelsen bör dock förtydligas på
så sätt att det klart framgår att medgivande endast krävs för koncern-
bidrag som lämnas av banken. Det är bankens resurser som skall skyd-
das. Bidrag till banken eller mellan övriga företag i koncernen bör inte
kräva tillstånd. Detta stämmer också överens med den praxis som i dag
tillämpas av Finansinspektionen.

282

10 Normgivningsbemyndiganden

Prop. 1994/95:50

1 detta avsnitt behandlas en konstitutionell fråga som gäller i vilken
utsträckning regeringsformen medger riksdagen att delegera sin före-
skriftsrätt till regeringen inom de områden som regleras i förslaget till lag
om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde-
pappersbolag.

Det nämnda lagförslaget har karaktär av ramlagstiftning och innehåller
centrala och övergripande bestämmelser om kapitaltäckning, stora expo-
neringar och tillsyn av finansiella företagsgrupper. Dessa bestämmelser
skall kompletteras med föreskrifter som meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen. Lagförslaget inne-
håller därför ett antal bemyndiganden varigenom föreskriftsrätten överlåts
till regeringen.

Det främsta skälet till att denna lagstiftningsteknik har valts är att de
EG-direktiv som här är föremål för implementering i den svenska lagstift-
ningen innehåller en mångfald tekniskt komplicerade och detaljerade
regler. Som framgått av tidigare avsnitt är detta särskilt påtagligt be-
träffande direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kredit-
institut och direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora
exponeringar. Direktivet om kapitalkrav innehåller bl.a. omfattande
beskrivningar av hur kapitalkrav för olika typer av risker i handel med
finansiella instrument skall beräknas. I direktivet anvisas också flera,
alternativa metoder för beräkningarna. Direktivet om stora exponeringar
innehåller bl.a. ingående föreskrifter om vilka poster som får undantas
från begränsningarna för stora exponeringar och hur de poster som om-
fattas av begränsningsreglema skall värderas.

Det framstår varken som lämpligt eller praktiskt genomförbart att i lag
införa sådana detaljerade regler eller att i lagtext precisera förutsätt-
ningarna för val av olika beräkningsmetoder. De finansiella marknaderna
förändras och utvecklas ständigt i olika avseenden. Detta genererar behov
av återkommande justeringar i regelsystemet. Eftersom det här också är
fråga om reglering av helt nya områden kan justeringar behöva göras när
viss erfarenhet av den praktiska tillämpningen föreligger. En ordning där
varje ändring i regelverket skulle kräva sedvanlig lagstiftningsprocess via
regering och riksdag ter sig i ljuset av de nu angivna omständigheterna
opraktisk.

Redan nu innehåller lagstiftningen på det finansiella tjänsteområdet
normgivningsbemyndiganden enligt vilka regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar eller
modifierar lagregleringen på området. Av betydelse för om normgiv-
ningsbemyndigande får användas är vilken typ av regler som
bemyndigandet omfattar. Privaträttsliga föreskrifter tillhör enligt 8 kap.

2 § regeringsformen (RF) det obligatoriska lagområdet där det saknas
utrymme för riksdagen att delegera normgivningsmakten. I fråga om
offentligrättsliga föreskrifter enligt 8 kap. 3 § RF finns emellertid
delegationsmöjligheter.

283

Det har visat sig vara svårt att genom grundlagstolkning entydigt fast- Prop. 1994/95:50
ställa var gränsen går mellan de två slagen av föreskrifter. I den dis-
kussion som förts har bl.a. ifrågasatts om det är tillåtet att riksdagen
delegerar normgivningsmakten i sådana frågor som t.ex. krav på kapital-
täckning, aktiekapitalets storlek samt bokföring och redovisning för finan-
siella företag.

I 8 kap. 2 § RF anges att föreskrifter om enskildas personliga ställning
samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes skall
meddelas genom lag. Befogenheten att utfärda föreskrifter som avses i
8 kap. 2 § RF kan inte delegeras till regeringen eller annan. Regler som
tar sikte på enskildas personliga ställning och ekonomiska förhållanden
inbördes sägs därför tillhöra det obligatoriska lagområdet.

Enligt 8 kap. 3 § första stycket RF skall föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna — såvitt är fråga om åligganden för en-
skilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden — meddelas genom lag. Av 8 kap. 7 och 9 §§ framgår
emellertid att vissa av de i 8 kap. 3 § RF angivna ämnena kan delegeras
till regeringen. Det delegerbara området gäller bl.a. kreditgivning och
näringsverksamhet (8 kap. 7 § första stycket 3) och avgifter (8 kap. 9 §
andra stycket). Ett av riksdagen lämnat bemyndigande enligt 8 kap. 7
eller 9 §§ kan enligt 8 kap. 11 § RF kompletteras med ett medgivande
för regeringen att överlåta till förvaltningsmyndighet att meddela bestäm-
melser i ämnet.

I samband med tillkomsten av lagen om börs- och clearingverksamhet
behandlade Lagrådet frågan om de konstitutionella förutsättningarna för
delegation av riksdagens normgivningsmakt och särskilt då rätten att ut-
färda föreskrifter rörande storleken av ett bolags aktiekapital och före-
skrifter om redovisning. Lagrådet utgick i sitt yttrande från att stats-
makterna bl.a. mot bakgrund av den av regeringen tillsatta Redovisnings-
kommittén (dir. 1991:71 och 1992:19) skulle göra en förutsättningslös
prövning rörande utrymmet för och lämpligheten av att på redovisnings-
området och närliggande områden delegera normgivningen till regeringen
eller annat organ. I avvaktan på resultatet av en sådan översyn ansåg sig
Lagrådet inte vilja motsätta sig att det i börslagen infördes ett bemynd-
igande av det slag som redan fanns i annan lagstiftning på det finansiella
området (prop. 1991/92:113 s. 471).

Den konstitutionella frågan rörande normgivningsbemyndiganden på
finansmarknadsområdet har inom ramen för det förevarande lagstiftnings-
arbetet fått en särskild belysning. Försäkringsdomaren Bo Malmqvist har
på uppdrag av Finansdepartementet utrett hur man på detta område bör
dra en gräns mellan sådana civilrättsliga föreskrifter som avses i 8 kap.
2 § RF och s.k. betungande offentligrättsliga (näringsrättsliga)
föreskrifter enligt 8 kap. 3 § RF. Gränsdragningen är som tidigare
nämnts avgörande för riksdagens möjligheter att delegera norm-
givningsmakten. Bo Malmqvists utredning finns redovisad i en särskild
promemoria, upprättad i februari 1994. Promemorian fogas till remissen
som bilaga 8.

284

Som framgår av promemorian bygger grundlagsreglema om normgiv- Prop. 1994/95:50
ningsmakten på en distinktion mellan civilrätt och offentlig rätt. Reglerna
om enskildas inbördes förhållanden, vilka kräver lagform, faller under
8 kap. 2 § medan regler om förhållandet mellan enskilda och det all-
männa faller under 8 kap. 3 §. Här har riksdagen möjlighet att inom
vissa ämnesområden delegera föreskriftsmakt. Enligt promemorian inne-
bär det att en regel som kan åberopas av en enskild mot en annan en-
skild är civilrättslig, medan en regel som kan åberopas endast av eller
mot en representant för det allmänna är offentligrättslig. Med denna
metod görs gränsdragningen med ledning av när reglerna kan åberopas.
Den rättsföljd eller sanktion som är knuten till en regel kommer därvid
att ha betydelse. Om rättsföljden av en överträdelse är att ett avtal blir
ogiltigt eller skadeståndsskyldighet inträder för en enskild mot en annan
enskild, kan regeln åberopas av en enskild mot en annan enskild enligt
8 kap. 2 §. Om sanktionen däremot endast utgörs av att en tillsynsmynd-
ighet kan ingripa med förbud, förelägganden, återkallelse av tillstånd
eller liknande åtgärder, blir regeln att betrakta som offentligrättslig enligt
8 kap. 3 § och delegation möjlig inom de ämnesområden (bl.a. närings-
verksamhet) som anges i 8 kap. 7 §.

I promemorian konstateras att de föreskrifter om kapitaltäckning som
regeringen och Finansinspektionen beslutar med stöd av de bemyndigan-
den som nu finns i bankrörelselagen är sanktionerade genom att inspek-
tionen kan ingripa med förelägganden m.m. för den som inte följer före-
skrifterna. I sista hand kan det tillstånd som krävs för den finansiella
verksamheten återkallas. Regeringens eller Finansinspektionens föreskrift-
er är således sanktionerade genom åtgärder som endast inspektionen och
regeringen har rätt att initiera och besluta. Föreskrifterna kan åberopas
endast av dessa båda företrädare för det allmänna och inte av någon
enskild mot annan enskild. Den rätt till skadestånd som t.ex. aktieägare
kan göra gällande mot styrelseledamöter enligt 5 kap. 1 § andra
meningen bankrörelselagen förutsätter att skadan har vållats genom en
överträdelse av den lagen, vissa andra lagar eller bankens stadgar.
Skadeståndsskyldigheten omfattar däremot inte överträdelser av
regeringens eller Finansinspektionens föreskrifter.

Slutsatsen i promemorian är den att föreskrifterna om kapitaltäckning
är offentligrättsliga enligt 8 kap. 3 § RF. Eftersom de avser näringsverk-
samhet är delegation möjlig enligt 8 kap. 7 § RF och bemyndigandena
följdaktligen godtagbara.

Regeringen ansluter sig till de bedömningar som görs i Bo Malmqvists
promemoria i fråga om riksdagens möjligheter att till regeringen delegera
föreskriftsrätten i fråga om kapitaltäckning. Av dessa bedömningar följer
vidare att delegation är möjlig även beträffande de övriga frågor som i
förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för värde-
pappersföretag och kreditinstitut omfattas av normgivningsbemyndigand-
en.

En del av remissinstanserna har uttalat sig rörande normgivningsbe-
myndigandenas förenlighet med regeringsformen.

285

Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till den slutsats om Prop. 1994/95:50
möjligheterna till delegation som framförs i departementspromemorians
avsnitt om lagtekniska frågor. Hovrätten hänvisar beträffande frågan om
hur distinktionen mellan privaträttsliga och offentliga föreskrifter bör
göras till den uppfattning som redovisats i ett yttrande över Redovisnings-
kommitténs betänkande Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv
(SOU 1994:78). Hovrätten säger där att distinktionen mellan privaträtts-
liga och offentligrättsliga föreskrifter inte kan byggas på rättsreglernas
syften. Distinktionen torde i stället få göras efter i huvudsak formella
grunder. Hovrätten menar att en regel som kan åberopas av en enskild
gentemot en annan enskild är privaträttslig, medan en regel som kan
åberopas endast av eller mot en representant för det allmänna är offent-
ligrättslig.

Svenska Bankföreningen menar att den i departementspromemorian
gjorda analysen av normgivningsbemyndigandena från konstitutionell syn-
punkt inte känns helt övertygande och betonar vikten av att denna fråga
blir noggrant prövad av Lagrådet. Bankföreningen säger emellertid att det
synes vara såväl lämpligt som praktiskt att lagen genom ett väl avpassat
normgivningsbemyndigande ger utrymme för viss flexibilitet. Sveriges
Advokatsamfund anser att flera invändningar kan resas mot den föreslagna
lagstifningstekniken i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar.
Enligt samfundet är det olämpligt att Finansinspektionen får en utpräglad
dubbelroll som såväl normgivande som övervakande myndighet. Den
föreslagna lagstiftningstekniken leder vidare till svårigheter att överblicka
och förstå regelverket. Samfundet ifrågasätter inte de slutsatser som dras
i Bo Malmqvists promemoria men framhåller att det med hänsyn till
frågans vikt förefaller lämpligt att ytterligare analysera frågan.
Finansbolagens Förening framför liknande synpunkter som Advokatsam-
fundet. Redovisningskommittén ifrågasätter grundlagsenligheten av
bestämmelserna om normgivningsbemyndigande i 7 kap. 8 § i förslaget
till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar. Med hänvisning till
vad som anfördes i Näringsutskottet och Lagrådet i samband med till-
komsten av 1980 års lag om finansbolag och 1979 års fondkommissions-
lag anser kommittén att det kan sättas i fråga om en föreskrift vars
åsidosättande kan leda till att den juridiska personen måste upplösas,
vilket kommittén menar är fallet om en bank förlorar sin oktroj, är att
hänföra till det offentligrättsliga området. Kommittén ifrågasätter vidare
slutsatsen att föreskrifter som Finansinspektionen utfärdar med stöd av
bemyndigande inte kan åberopas i en skadeståndsprocess om det inte
finns en skadeståndsbestämmelse i lag som hänvisar till sådana före-
skrifter. En sådan ordning skulle enligt kommittén medföra att riksdagen
gavs möjlighet att förfoga över regeringsformen genom att delegera
normgivningsmakt samtidigt som de föreskrifter som utfärdades med stöd
av delegationen undantogs från det skadeståndssanktionerade området.
Kommittén menar också att även andra faktorer såsom syftet med en viss
reglering måste vägas in i bedömningen.

Av de remissinstanser som uttryckt någon form av tvivel beträffande
grundlagsenligheten i de normgivningsbemyndiganden som finns i för-

286

slaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar är det bara
Redovisningskommittén som utvecklat sin ståndpunkt närmare. Den
bedömning kommittén gör beträffande distinktionen mellan privaträttsliga
och offentligrättsliga föreskrifter skiljer sig från den som görs i Bo
Malmqvists promemoria. I promemorian förespråkas en gränsdragning
som utgår från mer formella kriterier än den som kommittén anser sig
vilja göra. Stöd för den striktare bedömning som görs i promemorian kan
hämtas i både förarbetena till regeringsformen och den juridiska litte-
raturen. De argument som kommittén redovisar för sin tolkning är inte
nya i sammanhanget. De överensstämmer väsentligen med dem som Lag-
rådet förde fram i sitt tidigare nämnda yttrande över regeringens förslag
till ny börslagstiftning beträffande ett bemyndigande att meddela före-
skrifter om aktiekapitalets storlek. Dessa synpunkter har också pene-
trerats i Bo Malmqvists promemoria men ansetts inte utgöra skäl att
frångå en gränsdragning som görs med ledning av när reglerna kan åbe-
ropas. I promemorian anförs flera skäl mot en gränsdragning som tar
hänsyn till reglernas ändamål. Bland annat pekas på att lagregler ofta har
blandade syften och att det kan vara förenat med svårigheter att avgöra
vilket eller vilka som dominerar. Man skulle därmed riskera att mer eller
mindre osäkra tolkningar av eller antaganden om bakomliggande motiv
skulle bli utslagsgivande vid en normprövning enligt 11 kap. 14 § RF.

Vad gäller de båda äldre lagstiftningsärenden till vilka Redovisnings-
kommittén hänvisar som stöd för sin uppfattning kan konstateras att
frågan om grundlagsenligheten av bemyndigande att meddela föreskrifter
om kapitaltäckning var föremål för egentlig prövning enbart i samband
med tillkomsten av 1980 års lag om finansbolag. Denna prövning gjordes
av Lagrådet. Ledamöterna i Lagrådet hade emellertid skilda uppfatt-
ningar, varför någon säker slutsats av den prövningen knappast är möjlig
att dra.

Redovisningskommittén har i sitt delbetänkande Års- och koncernredo-
visning enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) behandlat redovisnings-
reglernas ställning enligt regeringsformen (s. 111-117). Kommittén säger
sig dela den uppfattning som Lagrådet redovisade vid granskningen av
förslaget till ny börslagstiftning, nämligen att det framstår som osäkert
om Finansinspektionens föreskriftsmakt på redovisningsområdet till alla
delar är förenlig med bestämmelserna i 8 kap. RF. Emellertid tar
kommittén inte slutlig ställning i frågan innan man hunnit göra en mer
fullständig analys. En sådan analys hade kunnat vara av värde även för
frågan om delegation av föreskriftsrätten i de ämnen som i det före-
varande lagstiftningsärendet är aktuella. Redovisningsreglernas koppling
till beskattningsreglerna gör dock att det kan vara motiverat att se
annorlunda på bemyndiganden inom redovisningsområdet.

Det kan noteras att redan i de nuvarande lagbestämmelserna om kapital-
täckning finns bemyndiganden för regeringen eller, efter vidaredele-
gation, Finansinspektionen att meddela föreskrifter som kompletterar
lagreglerna. Sådana bemyndiganden har således tidigare behandlats och
godtagits av riksdagen. Det är också så att de nuvarande kapitaltäcknings-
reglema i lag i huvudsak har karaktär av ramlagstiftning, eftersom de de

Prop. 1994/95:50

287

facto fylls ut av omfattande detaljregler i Finansinspektionens föreskrifter Prop. 1994/95:50
om rapportering av uppgifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav
(FFFS 1992:32).

Sammanfattningsvis finner regeringen inte skäl att inta någon annan
ståndpunkt i fråga om hållbarheten från konstitutionell synpunkt av de
normgivningsbemyndiganden som ingår i förslaget till lag om kapital-
täckning och stora exponeringar för värdepappersbolag och kreditinstitut
än den som redovisats i departementspromemorian. Denna uppfattning får
också stöd i vad Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört i sitt
remissvar.

De invändningar som Advokatsamfundet och Finansbolagens Förening
framför beträffande Finansinspektionens roll som normgivande myndighet
och svårigheterna att med den föreslagna lagstiftningstekniken överblicka
och förstå regelverket föranleder inte någon annan bedömning.

288

11 Ekonomiska effekter av förslagen

Prop. 1994/95:50

De här föreslagna nya kapitaltäckningsreglema för kreditinstitut och
värdepappersbolag innebär att kapitaltäckningskraven utvidgas i jäm-
förelse med nu gällande bestämmelser. Ett institut kommer vid oför-
ändrad verksamhet och oförändrad kapitalbas normalt att rapportera något
lägre kapitaltäckningsgrad med de nya reglerna. Om institutet vill hålla
kapi tal täckningsgraden oförändrad, behöver kapitalbasen utökas eller verk-
samhetens omfattning reduceras.

Skärpta kapitaltäckningsregler bör leda till ökad stabilitet på marknader-
na. Ju högre det egna kapitalet är, desto mer har ägarna av ett institut att
förlora exempelvis på att institutet tar alltför stora risker i sin kredit-
givning eller i sin värdepappershandel.

Huruvida skärpta kapitaltäckningskrav leder till ökade kapitalkostnader
för instituten är en empirisk fråga. Avkastningskravet på eget kapital är
förvisso normalt högre än avkastningskravet på lånat kapital. Därmed
tenderar kapitalkostnaden att öka med skärpta kapitaltäckningskrav. A
andra sidan sjunker avkastningskravet på lånat kapital i ett företag när
soliditeten ökar (liksom även det genomsnittliga avkastningskravet på det
egna kapitalet). Detta torde vara det främsta skälet till att många kredit-
institut har som målsättning en högre kapitaltäckningsgrad än lagstadgade
8 %. En högre andel eget kapital bidrar således till lägre avkastningskrav
på det lånade kapitalet. Vilken effekt som i praktiken överväger för resul-
tatet på den totala kapitalkostnaden kan inte på förhand fastställas.

Man kan i teoretiska modeller visa att, under vissa antaganden, före-
tagets totala kapitalkostnad är oberoende av fmansieringsstrukturen —
endast de relativa avkastningskraven på kapitalets komponenter, skulder
och eget kapital, är då avhängiga av företagets soliditet. Det kan därför
inte tas för givet att kapitalkostnaderna ökar med skärpta kapitaltäck-
ningsregler. Särskilt i marknader som präglas av konkurrens och bra
information skall soliditetsregler av det slag kapitaltäckningsreglema
utgör ha liten betydelse för den totala kapitalkostnaden.

Även andra faktorer än de nyss nämnda har betydelse för bedömningar
av de nu föreslagna reglerna, också ur det enskilda företagets perspektiv.
Reglerna om kapitaltäckningskraven för marknadsrisker m.m. bidrar till
att tydliggöra riskerna i det enskilda institutet. Institutet har möjlighet att
öppet informera om de risker institutet påtar sig, och också redogöra för
hur riskerna hanteras. Det institut som har bra policy och bra system för
riskhantering kan vinna kapitalmarknadens förtroende genom sådan infor-
mation, och därmed kanske sänka sina upplåningskostnader.

De svenska företagen deltar aktivt på den internationella kapitalmarkna-
den. Inte minst i detta perspektiv kommer sannolikt en väl dimensionerad
kapitaltäckningsnivå och bra riskhantering företagen tillgodo genom lägre
upplåningskostnader.

Många finansiella institut har riskhanteringssystem av den karaktär som
behövs för att hantera de nya kapitaltäckningsreglema. Trots detta får det
antas att de nya reglerna kommer att innebära betydande kostnader för

289

anpassning av existerande system eller införskaffande av nya system för Prop. 1994/95:50
kontroll av exponeringar, mätning av risker och rapportering till Finans-
inspektionen. Installation av ny teknik för beräkningsmetoder anses med-
föra en hög initialkostnad, medan kostnader för utbildningen av personal
och rapportering av positionerna till Finansinspektionen är av löpande
karaktär. Den fråga som borde ställas i detta sammanhang är om inte före-
tagen oberoende av utvidgandet av kapitaltäckningskrav är tvungna att
investera i ny teknik för att hålla en god och effektiv intern risk-
hanteringskontroll. Detta bör anses vara avgörande för att företagen skall
kunna överleva i en alltmer komplicerad finansiell marknad.

Enligt uppgifter i en artikel "Kapitaltäckning för marknadsrisker" i tid-
skriften Penning- & Valutapolitik (1993:3) uppgick det totala kapital-
kravet för samtliga affärsbanker i Sverige per den 31 mars 1993 till drygt
70 miljarder kronor. Kapitalkravet för ränterisker och valutakursrisker
enligt Baselkommitténs år 1993 lämnade förslag om tillägg till kapital-
täckningsreglema för banker (se avsnitt 6.4) skulle enligt en förenklad
kalkyl presenterad i artikeln vid samma tidpunkt bli 3 resp. 0,4 miljarder
kronor.

Den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag innebär, liksom ändringarna i lagen
om värdepappersrörelse, att Finansinspektionen åläggs nya och utökade
uppgifter. Kostnaderna för dessa bör täckas av avgifter från till synsobjek-
ten. Huvudparten av de nya uppgifterna för inspektionen avser tillsyn
med anledning av de nya kapitaltäckningsreglema för marknadsrisker,
vilka föreslås träda i kraft först den 1 januari 1996. Beträffände de ut-
ökade eller nya arbetsuppgifter för inspektionen som föranleds av de lag-
förslag som skall träda i kraft den 1 januari 1995 kan konstateras att
regeringen i 1994 års budgetproposition uttalat att om inspektionen — ut-
över det föreslagna resurstillskottet för budgetåret 1994/95 om 5,8 mil-
joner kronor — har ytterligare behov av förstärkningar under ifrågava-
rande budgetår måste detta åstadkommas genom effektiviseringar och ra-
tionaliseringar i den befintliga organisationen (prop. 1993/94:100 bil. 8
s. 81).

Det föreslås att Finansinspektionens beslut enligt den nya kapitaltäck-
ningslagen skall kunna överklagas hos förvaltningsdomstol, nämligen
länsrätten och beträffände vissa frågor kammarrätten. Vidare föreslås att
det i lagen om värdepappersrörelse förs in en bestämmelse om rätt att hos
kammarrätten begära förklaring att ett ärende onödigt uppehålls bl.a. då
Finansinspektionen inte har fattat beslut beträffände ansökan om auktori-
sation inom viss angiven tid.

Möjligheten att överklaga Finansinspektionens beslut hos förvaltnings-
domstol infördes först i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Ti-
digare gällde att beslut i sådana ärenden skulle överklagas hos rege-
ringen. Motsvarande ändring av instansordningen vid överklagande av
Finansinspektionens beslut har därefter genomförts i ett tiotal lagar.
Antalet överklaganden av Finansinspektionens beslut till kammarrätten
har varit ringa. Hittills under år 1994 har endast fem sådana överklagan-
den förekommit. Och sedan år 1991, då lagen om värdepappersfonder

290

trädde i kraft, har sammanlagt bara ett tiotal av Finansinspektionens Prop. 1994/95:50
beslut förts vidare till kammarrätten. Mot bakgrund av dessa erfarenheter
torde de i det här ärendet tillkommande möjligheterna att överklaga beslut
av Finansinspektionen endast medföra en obetydlig ökning av förvalt-
ningsdomstolarnas belastning. Några ytterligare resurser skall därför inte
behöva tillföras domstolarna på grund av de föreliggande förslagen.

291

19 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 50

12 Ikraftträdande

Prop. 1994/95:50

Direktiven om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora expone-
ringar och om gruppbaserad tillsyn skall — enligt det tillägg till EES-
avtalet som riksdagen beslutat om den 1 juni 1994 — vara införlivade
med den svenska lagstiftningen senast den 1 januari 1995. De nya lag-
bestämmelser som föranleds av dessa direktiv — och som tas in i den
föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditin-
stitut och värdepappersbolag — föreslås därför träda i kraft nämnda dag.
Samtidigt upphävs de bestämmelser om enhandsengagemang som nu finns
i flera lagar, bl.a. bankrörelselagen och lagen om värdepappersrörelse.

De bestämmelser om kapitaltäckning för kreditrisker för banker, kredit-
marknadsbolag, Svenska skeppshypotekskassan och värdepappersbolag
som nu finns i de lagar som reglerar resp, företagsform föreslås bli över-
förda till den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar. Även
dessa ändringar träder i kraft den 1 januari 1995.

Bestämmelserna i direktiven om investeringstjänster inom värdepappers-
området och om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
skall — enligt tillägget till EES-avtalet — vara införda i nationell lag-
stiftning senast den 1 juli 1995 och satta i kraft senast vid årsskiftet
1995/96. De nya lagregler som följer av dessa två direktiv föreslås träda
i kraft den 1 januari 1996.

Kapitalkravsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att utvidg-
ningar görs av bestämmelserna i direktiven om stora exponeringar och
gruppbaserad tillsyn. Väsentligen handlar det om att reglerna om stora
exponeringar och gruppbaserad tillsyn görs tillämpliga även med av-
seende på kapitaltäckningskraven för marknadsrisker. De bestämmelser
i den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag som betingas av nu nämnda utvidg-
ningar föreslås därför också träda i kraft den 1 januari 1996.

Av det som nu anförts framgår att bestämmelserna i den nya lagen om
kapitaltäckning och stora exponeringar avses träda i kraft i två etapper,
en del den 1 januari 1995 och resterande del ett år senare. Detta sker
genom reglering i övergångsbestämmelserna till den nya lagen.

292

13 Författningskommentar

Prop. 1994/95:50

13.1 Förslaget till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

I den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinsti-
tut och värdepappersbolag har samlats dels de regler om beräkning av
kapitaltäckning avseende kreditrisker och kapitalbasens sammansättning
som nu gäller för resp, institut, dels de nya kapitaltäckningsregler av-
seende marknadsrisker vilka är en följd av införlivandet av direktivet om
kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Härigenom har
nuvarande regler om kapitaltäckning i bankrörelselagen, lagen om kredit-
marknadsbolag, lagen om värdepappersrörelse samt i den särskilda lag
som reglerar Svenska skeppshypotekskassan kunnat tas bort ur dessa
lagar. Dessutom har i lagen införts bestämmelser om stora exponeringar
enligt direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora
exponeringar samt regler om gruppbaserad tillsyn enligt direktivet om
gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut. De nya reglerna är föranledda av
tillägg till det ursprungliga EES-avtalet och således en följd av anpass-
ningen till EG:s regelsystem.

1 kap. Definitioner

1 kap. 1 §

Paragrafen innehåller definitioner av flera i lagen centrala begrepp. Inne-
börden av begreppen utvecklas i det följande i den ordning de förekom-
mer i paragrafen.

Begreppet bank överensstämmer med det som finns i 1 kap. 1 § andra
stycket bankrörelselagen med undantag för specificeringen av förenings-
bank i central föreningsbank och lokal föreningsbank, vilken efter om-
bildningsprocessen av föreningsbanker till bankaktiebolag torde sakna
praktisk betydelse (prop. 1992/93:69, bet. 1992/93:NU7, rskr.
1992/93:19, SFS 1992:1058). Ett bankaktiebolag som övertagit en före-
ningsbanks rörelse får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda
ordet föreningsbank i sin firma.

Termen kreditmarknadsbolag kommer från 1 kap. 1 § 2 lagen om kre-
ditmarknadsbolag. Ett svenskt företag som önskar driva tillståndspliktig
finansieringsverksamhet måste vara aktiebolag. Ett sådant bolag betecknas
i den lagen kreditmarknadsbolag. Att aktiebolaget skall vara svenskt inne-
bär inte att bolaget måste vara ägt av svenska fysiska eller juridiska per-
soner. Med svenskt menas här att bolaget bildats enligt svensk lag. Ett
svenskt aktiebolag kan alltså helt eller delvis ägas av utländska personer.

Kapitaltäckningsreglema i lagen om kreditmarknadsbolag omfattar inte
utländska företag som etablerat filial här i landet eller som tillhandahåller
tjänster direkt från hemlandet. Beträffande utländska finansiella företags

293

filialverksamhet i Sverige uttalades i motiven till ändringarna i lagstift- Prop. 1994/95:50
ningen för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet

— bl.a. tillkomsten av lagen om kreditmarknadsbolag — att förhållanden
som hänger samman med exempelvis ägande, kapitalkrav och begräns-
ning av enhandsengagemang kan och skall beaktas vid en svensk auktori-
sation av en filial, men fäller i övrigt tillbaka på den utländska lagstift-
ning som gäller där företaget har sitt säte och grundläggande verksam-
hetstillstånd (prop. 1992/93:89 s. 115). Vidare slogs fest att i fråga om
kapitaltäckning skall hemlandets regler gälla för filialerna. Solvens-
kontrollen skall handhas av hemlandsmyndighetema (prop. 1992/93:89
s. 130). Motsvarande avgränsning skall göras beträffände de nya kapital-
täckningsreglema för marknadsrisker. Dessa skall inte gälla utländska
företags filialverksamhet i Sverige.

Begreppet värdepappersbolag är hämtat från 1 kap. 2 § 2 lagen om
värdepappersrörelse. Tillstånd att bedriva värdepappersrörelse enligt den
lagen kan meddelas bl.a. ett svenskt aktiebolag. Ett sådant bolag beteck-
nas i lagen värdepappersbolag (tidigare fondkommissionsbolag). I fråga
om beteckningen svenskt gäller vad som nyss sagts beträffände kredit-
marknadsbolag. Krav på särskilt avskilt kapital ställs inte för utländska
företags filialetableringar i Sverige. Kontrollen av att kapitaltäcknings-
reglema efterlevs görs av hemlandets myndighet. Tillstånd bör ges bara
till företag som har betryggande kapitaltäckningsregler eller något annat
regelsystem som ger väsentligen samma garantier för företagets soliditet
som de svenska reglerna (prop. 1990/91:142 s. 138).

I lagen används begreppet kreditinstitut som en samlingsbeteckning på
banker, kreditmarknadsbolag och Svenska skeppshypotekskassan. Ett kre-
ditinstitut definieras i lagen om kreditmarknadsbolag som ett institut i
vars verksamhet ingår att från allmänheten låna medel och att bevilja
krediter för egen räkning (1 kap. 1 § 5). Definitionen är tagen från EG:s
första banksamordningsdirektiv (77/780/EEG). Här har begreppet kredit-
institut inte samma betydelse som i lagen om kreditmarknadsbolag där det
används endast i samband med reglering av förhållanden som rör ut-
ländska företag som önskar etablera filial här i landet eller, såvitt gäller
företag med säte inom EES, tillhandahålla tjänster direkt från hemlandet
(prop. 1992/93:89 s. 209). Den förevarande lagen innehåller kapitaltäck-
ningsbestämmelser uteslutande för svenska institut. Utländska företag som
etablerat filial här i landet eller som genom gränsöverskridande handel
verkar här lyder under de kapitaltäckningsregler som finns i hemlandet.

Termen institut används i lagen — av praktiska skäl — som samlingsbe-
teckning för de företag som i första hand omfettas av lagens bestämmel-
ser, nämligen kreditinstitut och värdepappersbolag.

Definitionen av finansiellt institut motsvarar den som anges i 1 kap. 1 §

6 lagen om kreditmarknadsbolag med den skillnaden att det i kapitaltäck-
ningslagen anges att det kan vara både ett svenskt och ett utländskt före-
tag men inte ett kreditinstitut eller motsvarande utländskt företag och inte
heller ett utländskt företag med verksamhet som motsvarar ett svenskt
värdepappersbolag.

294

Definitionerna av holdingföretag med finansiell verksamhet och hol- Prop. 1994/95:50
dingföretag med blandad verksamhet är hämtade från direktiven om
gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (92/30/EEG) och om kapitalkrav
för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG). Termerna används
för att beskriva moderföretaget i olika typer av företagsgrupper där något
kreditinstitut eller värdepappersbolag ingår. Holdingföretagen kan vara
svenska eller utländska företag men inte kreditinstitut eller värdepappers-
bolag eller motsvarande utländska företag. För att det skall vara fråga
om ett holdingföretag med finansiell verksamhet skall dotterföretagen ute-
slutande eller huvudsakligen vara kreditinstitut, värdepappersbolag, mot-
svarande utländska företag eller finansiella institut. Minst ett dotterföretag
till holdingföretaget med finansiell verksamhet och holdingföretaget med
blandad verksamhet måste dock vara ett kreditinstitut eller värdepappers-
bolag eller motsvarande utländskt företag.

Om ett holdingföretag skall anses som ett holdingföretag med finansiell
verksamhet får avgöras i vaije enskilt fåll. En bedömning måste göras om
dotterföretagen huvudsakligen är kreditinstitut, värdepappersbolag, mot-
svarande utländska företag eller finansiella institut. Vid denna bedömning
bör vikt läggas vid såväl storleken som vid antalet kreditinstitut, värde-
pappersbolag, motsvarande utländska företag och finansiella institut i före-
tagsgruppen. Försäkringsbolag ingår inte i den finansiella företagsgrup-
pen.

Föreligger inte ett holdingföretag med finansiell verksamhet enligt de-
finitionen kan det i stället vara ett holdingföretag med blandad verksam-
het om den i lagen uppställda definitionen i övrigt är uppfylld.

Definitionen av anknutet företag härrör från EG:s direktiv om grupp-
baserad tillsyn över kreditinstitut. Exempel på sådana företag är data- och
fastighetsbolag som är anknutna till bankverksamheten. Direktivet innebär
att även vissa sådana företag, trots att de inte är kreditinstitut eller
värdepappersbolag, skall ingå i den gruppbaserade tillsynen. Det kan röra
sig om både svenska och utländska företag.

Slutligen har införts den definition av ägarintresse som framgår av
direktivet om gruppbaserad tillsyn. Begreppet ägarintresse innebär att
sammanställning för beräkning av kapitalkrav i vissa fäll skall ske redan
när ett företag har direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av
rösterna eller kapitalet i ett annat företag. Redovisningskommittén (SOU
1994:17) som har kommit med förslag till nya bestämmelser om årsredo-
visningar föreslår att det införs ett nytt begrepp "intresseföretag" som
innebär att ett annat företag direkt eller indirekt innehar mer än 20 % av
rösterna i företaget. Som angetts ovan gäller enligt direktivet om grupp-
baserad tillsyn att ett ägarintresse föreligger om ett företag innehar 20 %
eller mer av rösterna eller kapitalet i ett annat företag. Begreppet intresse-
företag enligt Redovisningskommitténs förslag har således inte samma
innebörd som i denna lag.

295

1 kap. 2 §

Prop. 1994/95:50

Koncernbegreppet motsvarar 1 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385),

1 kap. 3 § bankaktiebolagslagen (1987:618), 1 kap. 2 § sparbankslagen
(1987:619) och 1 kap. 8 § föreningsbankslagen (1987:620). Redovis-
ningskommittén har i ett betänkande (SOU 1994:17) föreslagit att kon-
cemdefinitionen ändras. I avvaktan på att Redovisningskommitténs för-
slag har behandlats bör emellertid koncemdefinitionen i den nu aktuella
lagen vara densamma som i de ovan angivna lagarna.

2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas

Kapitalkrav

2 kap. 1 §

I paragrafens första stycke anges det totala kapitaltäckningskrav avseende
såväl kredit- som marknadsrisker som ett institut skall leva upp till. Be-
stämmelsen svarar mot artikel 4 i kapitalkravsdirektivet. Ett institut skall
hela tiden prestera en kapitalbas som uppgår till minst summan av de
kapitaltäckningskrav som gäller för kreditrisker och marknadsrisker i ins-
titutets verksamhet, dvs. kapitalbasen skall vid varje tidpunkt motsvara
summan av kapitalbaserna för kreditrisker enligt 2 § och för marknads-
risker enligt 3 och 4 §§.

Kapitalbasen måste enligt andra stycket vara så stor att den täcker båda
risktypema. Samma mängd av ett instituts kapitalbas kan således inte an-
vändas för att samtidigt täcka såväl kredit- som marknadsrisker. Endast
i den mån visst kapital inte helt utnyttjats för att täcka kreditrisker får det
användas som kapitaltäckning för marknadsriskerna, och tvärtom.

De nya kapitaltäckningsreglema medför att kraven på en kapitalbas stor-
lek och sammansättning påverkas och att instituten i fortsättningen —
generellt sett — måste vara utrustade med en större kapitalbas än enligt
nu gällande regler. Samtidigt tillåter de nya reglerna att institut till kapi-
talbasen räknar även andra poster än dem som nu gällande regler medger.
De nya slag av tillskott som får räknas till kapitalbasen för att täcka
marknadsrisker framgår av bestämmelserna i 2 kap. 8 §.

Finansinspektionens har väckt frågan hur den gemensamma och slutliga
kapital täckningsgraden skall beräknas. Frågan gäller, enligt inspektionen,
om marknadsriskerna först skall kapitaltäckas och därefter kreditriskerna
eller om ett riskvägt belopp först skall beräknas för marknadsriskerna
resp, för kreditriskerna och dessa båda riskvägda belopp sedan slås sam-
man till ett gemensamt riskvägt belopp, varefter kapitaltäckningsgraden
beräknas. Metoderna leder enligt inspektionen till olika kapitaltäcknings-
grader.

Den samlade kapitaltäckningsgraden representerar ett mått som bl.a.
kan vara av värde för att bedöma ett instituts kapitaltäckningssituation
och utvecklingen av denna och för att göra jämförelser mellan institut. I

296

kapitalkravsdirektivet finns inga föreskrifter om beräkning av den sam- Prop. 1994/95:50
lade kapitaltäckningsgraden och det finns inte heller behov av att reglera
denna i lag. Finansinspektionen har emellertid möjlighet att inom ramen
för den rätt att meddela föreskrifter som följer av 7 kap. 2 § 1 bank-
rörelselagen, 6 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersrörelse samt 5 kap. 2 §

1 lagen om kreditmarknadsbolag i fråga om vilka upplysningar som ett
företag skall lämna till inspektionen, närmare reglera denna fråga. Med
stöd av dessa bestämmelser kan inspektionen meddela generella föreskrif-
ter om bl.a. skyldighet för företag att lämna ekonomiska rapporter m.m.

(se prop. 1992/93:89 s. 191 och 192). Finansinspektionen har meddelat
föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning av kapitalbas och
kapitalkrav (FFFS 1992:32).

2 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar nu gällande bestämmelser i 2 kap. 9 § bankrörelse-
lagen, 4 kap. 1 § lagen om kreditmarknadsbolag och 5 kap. 1 § lagen om
värdepappersrörelse. Motsvarande bestämmelse återfinns vidare i den sär-
skilda lag som reglerar Svenska skeppshypotekskassan (3 a §). I paragra-
fen fästslås den grundläggande bestämmelsen om kapitalkrav för ett insti-
tuts kreditrisker. Kapitalbasen skall vid vaije tidpunkt utgöra lägst 8 %
av värdet av ett instituts viktade tillgångar och åtaganden beräknat enligt

3 kap. 1 §. (jfr prop. 1989/90:43 s. 91)

2 kap. 3 §

1 paragrafen behandlas det grundläggande kapitalkravet för marknads-
risker. Vidare hänvisas beträffande kapitalbasens beräkning till 6-8 §§
samt beträffande bestämmandet av de skilda marknadsriskerna till 4 kap.
2-8 §§.

2 kap. 4 §

Paragrafen, som bygger på artikel 4.6 i kapitalkravsdirektivet, upptar de
undantagsmöjligheter från reglerna om kapitaltäckning för marknadsrisker
som direktivet erbjuder för beräkning av kapitalkravet för dessa risker.
Vidare anges under vilka förutsättningar Finansinspektionen kan tillåta ett
enskilt institut att beräkna kapitalkravet med avseende på marknadsrisker-
na enbart enligt de regler som gäller för kreditrisker (2 kap. 2 §). Denna
möjlighet avser främst institut med låg omsättning i handelslagret. Den
gäller vid beräkning av kapitalkravet för positionsrisker, avvecklings- och
motpartsrisker, s.k. andra risker samt valutakursrisker i institutets han-
delslager. Samtliga i stycket angivna villkor skall vara uppfyllda för att
undantagsbestämmelsen över huvud taget skall få tillämpas.

297

I 7 kap. 18 § första stycket 1 överlämnas till regeringen eller Finans-
inspektionen att vid behov meddela närmare föreskrifter om beräkning av
kapitalkravet enligt denna undantagsbestämmelse.

Finansinspektionen har pekat på den inkonsistens som uppstår vid den
jämförelse som skall göras mellan summan av marknadsvärdet av positio-
nerna i handelslagret och oreglerade fordringar som hänför sig till dessa
positioner samt summan av ett instituts totala balansomslutning och totala
åtaganden utanför balansräkningen. Posterna i handelslagret skall enligt
direktivet tas upp till sitt marknadsvärde, medan posterna i övrigt i
balansräkningen skall tas upp till sina bokförda värden. Enligt inspek-
tionens uppfattning är det omräknade beloppet av åtagandena det värde
som i detta sammanhang kan vara lämpligt att använda för de totala
åtagandena utanför balansräkningen. Inspektionen har föreslagit att sum-
man av ett instituts totala balansomslutning och totala åtaganden utanför
balansräkningen skall korrigeras med den effekt som en marknadsvärde-
ring av positionerna i handelslagret får när det gäller att avgöra om de
ovan beskrivna undantagsreglerna skall få tillämpas eller inte.

Denna fråga är av sådan art att den lämpligen utvecklas närmare i de
föreskrifter som enligt 7 kap. 18 § första stycket 1 vid behov får med-
delas av regeringen eller Finansinspektionen.

Prop. 1994/95:50

2 kap. 5 §

Bestämmelsen i första stycket uppställer ett minimikrav för storleken på
ett värdepappersbolags kapitalbas; motsvarande krav finns inte för kredit-
instituten. I stycket anges det lägsta belopp som ett värdepappersbolags
kapitalbas skall uppgå till oavsett vilka kapitaltäckningskrav som i övrigt
gäller. Bolagets kapitalbas får inte vid något tillfälle understiga en
fjärdedel av föregående års festa omkostnader. Om bolaget inte avslutat
föregående verksamhetsår, dvs. om bolagets verksamhet pågått i mindre
än ett år, skall beräkningen ske utifrån de festa omkostnader som angetts

1 bolagets verksamhetsplan. För att möta det angivna minimikravet får
värdepappersbolaget i kapitalbasen räkna in även sådana kapitaltillskott
som avses i 2 kap. 8 §. Bestämmelser om att en verksamhetsplan skall
fogas till ansökan om tillstånd att bedriva värdepappersrörelse finns i

2 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse.

Med festa omkostnader avses sådana kostnader som inom redovisnings-
området utgör allmänna administrativa kostnader, exempelvis lokalkostna-
der i form av hyra m.m. Svenska Fondhandlareföreningen har i sitt re-
missvar pekat på svårigheten att avgöra vad som är festa kostnader. Be-
greppet festa omkostnader får, om behov föreligger, utvecklas närmare
i föreskrifter meddelade av regeringen eller Finansinspektionen i enlighet
med det bemyndigande som finns i 7 kap. 18 § första stycket 2.

Enligt andra stycket får Finansinspektionen besluta om justering av kapi-
talkravet — dvs. höja eller sänka det — om en väsentlig ändring skett i
omfattningen av bolagets verksamhet eller om verksamhetsplanen enligt
inspektionens uppfattning behöver korrigeras.

298

Kapitalbas

Prop. 1994/95:50

2 kap. 6 §

Kapitalbasreglema i denna paragraf överensstämmer i allt väsentligt med
nu gällande bestämmelser om kapitalbasen i 2 kap. 9 a § bankrörelse-
lagen, 4 kap. 2 § lagen om kreditmarknadsbolag, 5 kap. 2 § lagen om
värdepappersrörelse och 3 b § lagen om Svenska skeppshypotekskassan,
utom såvitt gäller bestämmelserna om avräkning från kapitalbasen enligt
sista stycket i nu angivna paragrafer. Avräkningsreglema, som i huvud-
sak är oförändrade, har lagts i en särskild paragraf, 7 §.

Bestämmelserna i andra stycket rörande sammansättningen av det pri-
mära kapitalet har justerats på två punkter. S.k. kumulativa preferens-
aktier får inte längre räknas in i det egna kapitalet hos bankaktiebolag,
kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag och kan därmed inte längre
ingå i kapitalbasens primära del. Efter ombildningen av föreningsbanker
har den centrala föreningsbanken med anslutna lokala föreningsbanker
ombildats till ett bankaktiebolag. Bestämmelsen gäller därför även den till
bankaktiebolag ombildade föreningsbanken. Vidare skall uppskrivnings-
fonder undantas från det egna kapitalet. Sådana fonder får efter med-
givande av Finansinspektionen räknas till det supplementära kapitalet (se
fjärde stycket). Dessa ändringar har kommenterats närmare i allmänmoti-
veringen (avsnitt 6.10.2).

Till följd av ändringar i beskattningen av ägarkapital — innebärande
sänkning av bolagsskattesatsen, införande av periodiseringsfonder samt
avskaffande av den s.k. surven — har justeringar gjorts under punkterna
B och C. Ändringarna har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt
6.10.3).

7 kap. 17 § 1 innehåller ett bemyndigande för regeringen eller, efter
delegering, Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om be-
räkningen av de kapitalandelar som enligt andra stycket B och C skall
kunna inräknas i kapitalbasens primära kapitaldel.

Svenska Bankföreningen har framhållit att normgivningsbemyndigandet
vad gäller att precisera den kapitalandel som får räknas in i kapitalbasen
är vilseledande och onödigt, eftersom det är hela kapitalandelen och inte
en viss del därav som skall räknas in. Bankföreningen har vidare anfört
att då det med kapitalandel avses det kapitalbelopp som återstår om en
surv upplöses och beskattas så kan varje institut i samråd med sina revi-
sorer beräkna hur stort kapitalbelopp som återstår efter upplösningen.
Enligt Bankföreningen utgör hela detta kvarstående belopp den kapital-
andel som får räknas med i kapitalbasen.

Även om det såsom Bankföreningen framhållit inte torde råda någon
tveksamhet om vilket slutligt belopp som skall tas upp i kapitalbasen,
föreligger emellertid enligt regeringens uppfattning, med hänsyn till det
komplicerade beräkningsförfärande som fordras för att kunna bestämma
kapitalandelen samt med beaktande av att utfallet blir olika beroende på
vilka dispositioner institutet gjort, ett behov av att närmare föreskrifter
meddelas i frågan.

299

Tredje stycket, vilket är hämtat från 2 kap. 9 a § tredje stycket bank- Prop. 1994/95:50
rörelselagen, 5 kap. 2 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse,
4 kap. 2 § tredje stycket lagen om kreditmarknadsbolag och 3 b § tredje
stycket lagen om Svenska skeppshypotekskassan, reglerar oförändrat det
supplementära kapitalet med den skillnaden att begreppen förlagsandels-
bevis och förlagsbevis ersatts med termerna förlagsandelslån och förlags-
lån. Ändringen är endast av redaktionell natur och avsikten med denna
är inte att uppnå någon förändring i sak. Förlagsandelslånen, förlagslånen
och andra skuldförbindelser enligt detta styckes första mening får tas upp
till det värde som anges i Finansinspektionens föreskrifter om rapporte-
ring av uppgifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav (FFFS
1992:32). Enligt dessa föreskrifter får förlagslån inräknas i kapitalbasen
antingen till det bokförda värdet eller sitt nominella belopp beroende på
om lånen emitterats till underkurs och tidpunkten för emissionen. Vidare
har texten i tredje stycket andra meningen formulerats om för att markera
att de aktuella skuldförbindelserna måste uppfylla vissa villkor för att få
tas upp som supplementärt kapital.

I fjärde stycket, som motsvarar nuvarande fjärde stycket i de nyss
nämnda paragraferna om kapitalbas, har den ändringen gjorts att det av
lagen framgår att det är Finansinspektionen som skall lämna det med-
givande som krävs enligt bestämmelsen i detta stycke.

Finansinspektionen har i sitt remissvar pekat på en fråga som kan
komma att aktualiseras med anledning av Redovisningskommitténs förslag
till lag om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (SOU
1994:17). Enligt detta förslag kommer under begreppet eget kapital i
balansräkningen att finnas en särskild fond för orealiserade vinster vilka
är hänförliga till värdering över anskaffningsvärdet av överlåtbara
värdepapper som är omsättningstillgångar. Eftersom större delen av
sådana värdepapper torde komma att ingå i handelslagret uppstår enligt
inspektionens uppfattning frågan hur denna fond skall behandlas vid
beräkningen av kapitalbasen. Denna fråga får bli föremål för övervägan-
den sedan slutlig ställning tagits till Redovisningskommitténs förslag.

2 kap. 7 §

I paragrafen, som med ett undantag motsvarar nuvarande bestämmelser
i 2 kap. 9 a § femte stycket bankrörelselagen, 5 kap. 2 § femte stycket
lagen om värdepappersrörelse och 4 kap. 2 § femte stycket lagen om kre-
ditmarknadsbolag, anges i vilka fäll avräkning från kapitalbasen skall ske.

Avräkning från det primära kapitalet skall göras av övervärde (s.k. in-
kråmsgoodwill), som redovisas i ett institut. Begreppet inkråmsgoodwill
behandlas av Finansinspektionen i dess föreskrifter om rapportering av
uppgifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav (FFFS 1992:32).
Där anges att med inkråmsgoodwill avses i kapitaltäckningssammanhang
erlagda övervärden som t.ex. vid förvärv av kredit- och/eller leasing-
stockar eller banks förvärv av annan banks kontorsrörelse, hänför sig till

300

vid förvärvet samtidigt övertagen personal, kundregister, varumärken o.d. Prop. 1994/95:50
(FFFS 1992:32 s. 5).

Enligt huvudprincipen skall avräkning från kapitalbasen, dvs. summan
av det primära och det supplementära kapitalet, ske med det bokförda
värdet av vad som skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett
företag som driver försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell
verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras
om tillskottet uppgår till högst 5 % av företagets eget kapital eller
motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott
inte heller överstiger 10 % av det tillskjutande institutets eget kapital eller
egna fonder.

Finansinspektionen har ansett det motiverat att i lagtexten ta in en be-
stämmelse om att avräkning av sådana tillskott skall ske så snart någon
av de angivna gränserna uppnåtts. Detta innebär enligt inspektionen att
tillskott till ett enskilt företag skall avräknas så snart sådant tillskott
överstiger 5 % av företagets eget kapital eller motsvarande.

De angivna gränserna framgår av punkten 13 i artikel 2.1 i direktivet
om kapitalbasen i kreditinstitut (89/299/EEG). Denna bestämmelse med-
ger att avräkning av tillskott inte behöver göras förrän båda gränserna
uppnåtts. Tillräckliga skäl att nu införa en striktare regel än direktivets
har inte ansetts föreligga.

Utvidgad kapitalbas

2 kap. 8 §

1 paragrafen införs en möjlighet för instituten att använda en utvidgad
kapitalbas för att möta de nya kapitalkraven för marknadsrisker enligt

2 kap. 3 och 5 § §. Till kapitalbasen får — enligt direktivet om kapitalkrav
— utöver vad som gäller enligt 6 § räknas poster såsom nettovinster som
hänför sig till företagets handelslager och förlagslån med en ursprunglig
löptid på minst två år under förutsättning bl.a. att lånen är till fullo
inbetalade. Omfattningen av de poster som får räknas in i den utvidgade
kapitalbasen är emellertid begränsade. Bestämmelsen, som speglar inne-
hållet i bilaga V i kapitalkravsdirektivet, har behandlats i allmänmotive-
ringen (avsnitt 6.10.1).

Vissa icke likvida tillgångar skall räknas av från den utvidgade kapital-
basen. Detta följer av punkten 2 (d) i bilaga V i kapitalkravsdirektivet,
vilken behandlats utförligt i allmänmotiveringen (avsnitt 6.10.1).

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
skall enligt 7 kap. 17 § 2 meddela närmare föreskrifter om vad som får
ingå i den utvidgade kapitalbasen och omfattningen av sådana tillskott
samt vilka icke likvida tillgångar som skall räknas av från kapitalbasen.

Efter påpekande från Lagrådet har paragrafen justerats så att bestäm-
melsen inte omfattar institut som på grund av låg omsättning i handels-
lagret medgetts att tillämpa undantagsbestämmelsen i 4 §. Kapitalkravs-

301

direktivet tillåter inte sådana institut att samtidigt utnyttja den utvidgade Prop. 1994/95:50
kapitalbasen.

3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap.

3 kap. 1 §

I paragrafen har samlats bestämmelserna om kapitalkravet för kredit-
risker.

I paragrafens första stycke har angetts att kapitalkravet för kreditrisker
skall bestämmas i förhållande till ett instituts tillgångar och åtaganden
som inte ingår i handelslagret. Detta följer av artikel 4.1 (iii) i kapital-
kravsdirektivet.

Begreppet värdehandlingar som används i nu gällande bestämmelser om
kapitalkrav för kreditrisker i bl.a. 2 kap. 10 § bankrörelselagen är alltför
oprecist och terminologin har ändrats för att bättre spegla de tillgångar
och åtaganden som avses i paragrafen. Vidare har de skilda kategorier av
motparter som anges i första stycket utvidgats för att nå större överens-
stämmelse med bestämmelserna om riskviktning i artiklarna 6 och 7 i di-
rektivet om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut (89/647/EEG).

Grupp A (0 % riskviktning) omfattar enligt nuvarande bestämmelser
bl.a. fordringar på svenska staten, Sveriges Riksbank, svenska kommuner
och därmed jämförlig samfällighet som landsting och kyrkliga samfällig-
heter. Vidare ingår fordringar på utländska stater och centralbanker. Till
grupp A har nu förts även Europeiska gemenskaperna (A 3) samt sådana
kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter som uppfyller särskilda
förutsättningar i artikel 7 i direktivet om kapitaltäckningsgrad och för
vilka därför fastställts 0 % riskviktning (A 5). I punkten 5 i artikel 6.1 b
i detta direktiv gäller som huvudregel att fordringar på regionregeringar
och lokala myndigheter i zon A, till vilken hör bl.a. medlemsstater i EG
samt fullvärdiga medlemmar av OECD, skall riskviktas med 20 %. I arti-
kel 7.1 i samma direktiv anges emellertid att medlemsstater får fastställa
0 % vikt för egna regionregeringar och lokala myndigheter, vilka har be-
fogenhet att kräva in offentlig uppbörd och för vilka särskilda institu-
tionella ordningar gäller med ändamål att minska risken för att någondera
skall brista i fullgörande. Det anges särskilt att det i fråga om risker inte
skall föreligga någon skillnad mellan fordringar på regionregeringar och
lokala myndigheter samt fordringar på centralregeringen. Vidare framgår
att en nollvikt som fastställts efter dessa kriterier skall tillämpas på
fordringar på regionregeringama och de lokala myndigheterna och på
åtaganden utanför balansräkningen som gjorts för deras räkning, samt för
fordringar på andra och åtaganden utanför balansräkningen som gjorts för
andras räkning, då posterna garanterats av de nämnda regionregeringama
resp, de lokala myndigheterna. Vidare skall enligt denna artikel (p. 2)
medlemsstaterna göra anmälan till kommissionen om de finner en noll-
viktning befogad efter dessa kriterier. Kommissionen skall vidarebefordra

302

denna information. Övriga medlemsstater får ge kreditinstitut, som står Prop. 1994/95:50
under tillsyn av den egna statens behöriga myndigheter, möjlighet att
tillämpa en nollvikt i de fäll då de företar affärer med regionregeringama
och de lokala myndigheterna i fråga eller då de innehar fordringar som
är garanterade av de senare.

Punkten 6 har, i förhållande till nuvarande regler, utvidgats med place-
ringar, garantiförbindelser och andra åtaganden för vilka säkerheten ut-
görs av placeringar eller fordringar som anges i A 1-5. Detta följer av
punkterna 2-4 i artikel 6.1a samt artikel 7.1 i direktivet om kapital täck-
ningsgrad (89/647/EEG).

Till grupp B (20 % riskviktning) förs svenska kreditinstitut och ut-
ländska kreditinstitut i någon av de utländska stater som regeringen före-
skriver. Därmed avses medlemsstater och fullvärdiga medlemsstater av
OECD samt de länder som slutit särskilda låneavtal med Internationella
valutafonden (IMF) inom ramen för fondens allmänna låneprogram
(GAB). Till denna grupp skall även föras länder inom EES och sådana
länder utanför EES-området som föreskrivs av regeringen. Begreppet kre-
ditinstitut har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.5). Till punkten
B 1 räknas också sådana värdepappersbolag som efter särskilt tillstånd av
Finansinspektionen får ta emot medel på konto och lämna kredit (se när-
mare allmänmotiveringen avsnitt 5.3). I B 2 anges en kommun eller där-
med jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen
föreskriver. Till denna grupp skall föras bl.a. regionala myndigheter i
utländsk stat som inte uppfyller de krav som följer av den ovan beskrivna
artikel 7 i direktivet om kapital täckningsgrad. Punkten B 6 upptar place-
ringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten ut-
görs av placeringar eller fordringar för vilka svarar något av de rätts-
subjekt som anges i grupp B.

Grupperna C (50 % riskviktning) och D (100% riskviktning) är oför-
ändrade i förhållande till nuvarande bestämmelser.

I andra stycket behandlas fordringar som skall undantas från kapital-
täckning. Bestämmelsen har med två undantag överförts från nu gällande
lagstiftning. Sålunda upptas i bestämmelsen inte längre fordringar som en
sparbank och Sparbankernas bank resp, en föreningsbank och Förenings-
bankemas Bank har på varandra. Vidare skall undantas sådana icke lik-
vida tillgångar som räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap. 8 §.

Den riskviktning som framgår av tredje stycket överensstämmer i allt
väsentligt med gällande rätt med den skillnaden att riskviktningen 0 % nu
uttryckligen framgår av lagtexten.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
skall enligt 7 kap. 17 § 3 meddela närmare föreskrifter om hur posterna
skall värderas vid bestämmandet av kapitalkravet enligt 3 kap. 1 § tredje
stycket.

Svenska Bankföreningen har anfört att det i detta lagstiftningsärende
bör klargöras att kapitalkravet för kreditrisker efter medgivande av
Finansinspektionen kan reduceras genom olika former av nettningsför-
färanden. Bankföreningen har därvid hänvisat till Baselkommitténs ny-
ligen lättade beslut om ändringar i de nettningsregler som fanns med i

303

1988 års Baselöverenskommelse. Bankföreningen menar att det är viktigt Prop. 1994/95:50
att Finansinspektionens möjligheter att medge nettning av kreditrisker
klart anges i lagtexten och/eller författningskommentaren.

De nya utökade möjligheterna till nettning anges i Baselkommitténs
dokument "The Capital adequacy of the credit risk associated with certain
off-balance-sheet items" daterat den 4 juli 1994. Som nämnts i allmän-
motiveringen (avsnitt 6.9.1) föreligger inom EG ett förslag,
COM(94)105, till ändring av direktivet om kapital täckningsgrad för kre-
ditinstitut (89/647/EEG), som innebär att ränte- och valutakursrelaterade
poster utanför balansräkningen, som omfattas av avtal om bilateral nett-
ning, skall kunna få en förmånligare behandling i kapitaltäckningshän-
seende. Ändringsförslaget är en motsvarighet till den nämnda ändringen
som Baselkommittén beslutat om. Eftersom Sverige genom EES-avtalet
är bundet av bestämmelserna i EG-direktivet om kapitaltäckningsgrad kan
en förmånligare behandling av de ifrågavarande posterna utanför balans-
räkningen inte införas i den svenska lagstiftningen förrän direktivet
ändrats. Det räcker alltså inte med att Baselreglema ändrats.

I bl.a. nuvarande 2 kap. 10 § fjärde stycket 5 bankrörelselagen anges
att andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella be-
lopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

I Finansinspektionens föreskrifter om rapportering av uppgifter om be-
räkning av kapitalbas och kapitalkrav (FFFS 1992:32) behandlas frågan
om nettning vid beräkning av kapitalkravet för poster utanför balansräk-
ningen. De nettningsförfäranden som enligt inspektionens föreskrifter
godtas bygger på reglerna i bilaga 2 i direktivet om kapitaltäckningsgrad
om behandling av ränte- och valutakursrelaterade poster utom balans-
räkningen. Enligt 7 kap. 17 § 3 i den förevarande lagen skall regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddela när-
mare föreskrifter om hur posterna skall värderas vid bestämmandet av
kapitalkravet enligt tredje stycket i den förevarande paragrafen. De
föreskrifter som kommer att meddelas med stöd av den bestämmelsen får
förutsättas inbegripa samma möjligheter till nettning vid beräkning av
kapitalkravet för poster utanför balansräkningen som för närvarande ges.

3 kap. 2 §

I bestämmelsen anges att i de fall Finansinspektionen medgett institut att
enligt undantagsbestämmelsen i 2 kap. 4 § beräkna kapitalkravet för mark-
nadsrisker enbart enligt de regler som gäller för kreditrisker skall reg-
lerna i 3 kap. 1 § tillämpas med det tillägget att även tillgångar och
åtaganden som ingår i handelslagret skall beaktas, dvs. reglerna i 3 kap.
1 § om beräkning av kapitalkravet för kreditrisker skall gälla insitutets
hela verksamhet.

304

4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap. 3 §             Prop. 1994/95:50

Handelslager

4 kap. 1 §

Paragrafen, som svarar mot artikel 2.6 i kapitalkravsdirektivet, innehåller
en beskrivning av begreppet handelslager (trading book).

Av första stycket framgår att handelslagret främst består av olika slag
av placeringar i finansiella instrument som institutet gör för egen räkning,
dvs. positioner som institutet tagit för att på kort sikt göra en vinst eller
för att skydda andra positioner i handelslagret. Till handelslagret räknas
också sådana exponeringar som uppstått till följd av att affärer i finan-
siella instrument inte avslutats eller att leveranser av sådana instrument
inte fullgjorts. Därmed avses såväl poster i balansräkningen som åtagan-
den utanför balansräkningen.

Till handelslagret räknas i enlighet med kapitalkravsdirektivets regler
även åtaganden beträffande OTC-derivat, repor, omvända repor och vär-
depapperslån. Dessa åtaganden avses bli preciserade i de närmare före-
skrifter om vilka poster som skall ingå i handelslagret och omfattningen
av posterna som enligt 7 kap. 17 § 4 skall meddelas av regeringen eller
F inansinspektionen.

Med finansiellt instrument avses vad som anges i 1 § 1 lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument, dvs. fondpapper och
annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmark-
naden. Termen används som samlingsbeteckning för alla instrument som
förekommer på värdepappersmarknaden. De finansiella instrument som
inte är fondpapper kännetecknas, enligt förarbetena till lagen, av att
rättigheten eller förpliktelsen riktar sig mot någon annan än den som
traditionellt är att anse som emittent av fondpapper på värdepappers-
marknaden (prop. 1990/91:142 s. 86). Ett exempel på en annan rättighet
eller förpliktelse är en köpoption avseende aktier. Begreppet finansiella
instrument omfattar även utländska finansiella instrument och fondpapper
(prop. 1990/91:142 s. 143).

I andra stycket anges att till handelslagret även skall räknas ett instituts
resultatförda men inte reglerade fordringar som är hänförliga till poster
i handelslagret såsom fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdel-
ningar. Fordringar som skall tas med i handelslagret kan enligt direktivet
även avse marginalsäkerhet avseende i börshandel omsatta derivatinstru-
ment. Med marginalsäkerhet avses sådan säkerhet som parter i en värde-
pappersaffär kan vara skyldiga att ställa för sina åtaganden i handeln
under tiden mellan avslut och avveckling och vars storlek kan bero på en
marknadsvärdering av partens position eller åtagande. Andra rörelseintäk-
ter som är direkt relaterade till poster i handelslagret och som bör räknas
in i begreppet handelslager är courtage, avgifter, agio samt realiserade
vinster på aktierelaterade och räntebärande finansiella instrument.

305

Ett institut skall, under förutsättning att undantagsregeln i 2 kap. 4 § Prop. 1994/95:50
inte tillämpas, dagligen marknadsvärdera innehållet i handelslagret (arti-
kel 6 i kapitalkravsdirektivet).

Finansinspektionen har i sitt remissyttrande pekat på behovet av ett klar-
läggande i en fråga som kan uppkomma i de fall då maiginalsäkerhet
ställts vid börsomsatta derivatinstrument. Det kan nämligen förekomma
att marginalsäkerhet ställts med andra tillgångar än dem som enligt de-
finitionen av handelslager skall räknas in i detta. För att undvika dubbel-
räkning av kapitalkravet bör det enligt inspektionens uppfattning klar-
göras att en tillgång som annars inte skulle ha räknats in i handelslagret
men som genom att den ställts som maiginalsäkerhet kommer att ingå i
detta, undantas vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisker. På mot-
svarande sätt bör en tillgång som normalt ingår i handelslagret och som
av den anledningen kräver kapitaltäckning för något slag av marknadsrisk
inte bli föremål för ytterligare kapitalkrav därför att tillgången ställts som
maiginalsäkerhet. De situationer som Finansinspektionen här framhållit
bör för att undvika att sådana tillgångar blir föremål för dubbla kapital-
täckningskrav närmare behandlas i de föreskrifter som enligt bemyndigan-
det i 7 kap. 17 § 4 skall meddelas av regeringen eller av Finansinspek-
tionen. I föreskrifterna skall, som tidigare nämnts, närmare anges vilka
poster som skall ingå i ett instituts handelslager och omfattningen av
dessa. I föreskrifterna bör preciseras vad som avses med kort sikt i första
stycket. En sådan precisering har efterfrågats av OM Stockholm AB.

Bestämmelsen har behandlats närmare i allmänmotiveringen (avsnitt
6.8).

Positionsrisker

4 kap. 2 §

I paragrafen behandlas kapitalkravet för positionsrisker i ränteanknutna
finansiella instrument som ingår i ett instituts handelslager. Med ränte-
anknutna finansiella instrument avses såväl räntebärande som ränterela-
terade finansiella instrument. Bestämmelsen svarar mot artikel 4 och punk-
terna 13-30 i bilaga I i kapitalkravsdirektivet.

Med räntebärande finansiella instrument avses skuldförbindelser som
är utgivna för allmän omsättning såsom statsobligationer och statsskuld-
växlar, dvs. instrument som handlas på avistamarknaden.

De ränterelaterade finansiella instrumenten utgörs av derivatinstrument,
dvs. finansiella avtal vars värde beror på en eller flera underliggande
tillgångar eller index på sådana tillgångar. De i Sverige vanligaste deri-
vatinstrumenten är terminer, optioner och svappar. Sådana instrument
upptas i redovisningshänseende som poster utanför balansräkningen. Som
exempel på ränterelaterade instrument kan nämnas ränteterminer, ränte-
optioner och räntesvappar.

Kapitalkravet skall gälla för den specifika och generella risken. Dessa
begrepp har utvecklats närmare i allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.2).

306

Kapitalkravet skall för såväl den specifika som den generella risken be- Prop. 1994/95:50
räknas separat för vaije valuta. Vid beräkning av kapitalkravet för ränte-
risker får ett institut netta långa och korta positioner. Därmed avses en
nettouträkning av institutets positioner (se närmare avsnitt 6.9.1), vilket
innebär att motstående positioner tar ut varandra. En förutsättning är att
de finansiella instrumenten som positionerna avser är av samma slag och
utgivna av samma emittent eller, i fråga om derivatinstrument att den
underliggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa vill-
kor. Positioner i derivatinstrument får behandlas som positioner i de
underliggande instrument som derivatet avser.

Med lång position avses vad gäller fondpapper ett innehav av tillgången
i fråga. Vad gäller derivatinstrument avses med lång position en position
sådan att värdet av positionen ökar då priset på den underliggande till-
gången ökar. Det motsatta gäller för korta positioner. Olika derivatinstru-
ment, såsom terminer och optioner, kan användas för att en kort position
skall kunna uppnås. Ett terminsavtal innebär att den ena parten förbinder
sig att sälja en viss tillgång till en fastställd kurs vid en fästställd
tidpunkt. Denna part behöver inte inneha tillgången för att ingå termins-
avtalet, dvs. hans innehav är negativt eller han har intagit en kort posi-
tion.

I andra stycket anges hur den specifika risken skall beräknas. Den
specifika risken tar sikte på möjliga prisförändringar särskilt med av-
seende på emittenten. Vid bestämmandet av kapitalkravet för den speci-
fika ränterisken för ränteanknutna finansiella instrument skall instru-
menten därför, efter nettning, delas in i tre grupper med hänsyn till den
risk som anses vara förknippad med emittenten.

Grupp A överensstämmer i huvudsak med gruppindelningen av motpar-
ter vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisker i 3 kap. 1 § första
stycket A med den avvikelsen att punkten A 3 inte ansetts äga relevans
i fråga om beräkning av positionsrisker.

I grupp B beaktas, utöver vad som upptas i 3 kap. 1 § första stycket B,
definitionen i artikel 2.12 i kapitalkravsdirektivet av kvalificerade poster.
Därmed avses långa eller korta positioner i sådana tillgångar som avses
i artikel 6.1 b i direktivet om kapitaltäckningsgrad (89/647/EEG) och
skuldinstrument som är utfärdade av värdepappersföretag eller av erkända
värdepappersföretag i tredje land. Dessutom avses långa eller korta inne-
hav av andra räntebärande instrument under vissa förutsättningar. För det
första skall sådana räntebärande instrument ha noterats på åtminstone en
reglerad marknad i någon medlemsstat eller vid en börs i ett tredje land
som är erkänd av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemssta-
ten. För det andra skall instrumenten av det berörda institutet betraktas
som tillräckligt likvida och, med hänsyn till utfärdarens solvens, vara
förknippade med en grad av risk för bristande fullgörelse som motsvarar
eller understiger den som gäller för sådana tillgångar som avses i artikel
6.1 b i direktiv 89/647/EEG. I grupp B ingår därför placeringar där emit-
tenten är ett svenskt värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappers-
företag i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver samt
placeringar i andra ränteanknutna instrument under förutsättning att dessa

20 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

307

uppfyller särskilda krav vad gäller marknadsnotering, likviditet och kre- Prop. 1994/95:50
ditvärdighet hos emittenten. Med värdepappersbolag avses enligt defini-
tionen i 1 kap. 1 § 3 ett svenskt aktiebolag som fått tillstånd att driva
värdepappersrörelse enligt värdepappersrörelselagen. Begreppet värde-
pappersföretag har närmare behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.5).

Till grupp B räknas vidare placeringar och fordringar för vilka säker-
heten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som avses i B 1-4. I
3 kap. 1 § första stycket B 1 ingår AP-fonden. Eftersom AP-fonden inte
är någon emittent av ränteanknutna finansiella instrument har det inte an-
setts relevant att ta med fonden i grupp B i den förevarande paragrafen.

Grupp C upptar övriga placeringar och åtaganden.

Av tredje stycket framgår hur stort kapitalkravet för den specifika
risken skall vara, dvs. till vilken procentsats instrumenten skall tas upp.
Kapitalkravet skall bestämmas separat i vaije valuta. När de riskviktade
positionerna beräknats skall de summeras, varvid kapitalkravet för den
specifika risken för ränteanknutna finansiella instrument erhålls.

I fjärde stycket omnämns de skilda metoder som direktivet erbjuder för
beräkning av den generella ränterisken, nämligen löptidsmetoden och
durationsmotoden. Den metod som väljs av ett institut skall tillämpas
genomgående för samtliga ränteanknutna finansiella instrument.

Av 7 kap. 17 § 5 framgår att regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om
beräkning av kapitalkravet för bl. a. ränterisker.

Kapitaltäckningsbestämmelsema avseende ränterisker har behandlats i
allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.2).

4 kap. 3 §

Paragrafen, som svarar mot artikel 4 och punkterna 31-38 i bilaga I i
kapitalkravsdirektivet, anger i första stycket kapitalkravet för positions-
risker i aktier och aktieanknutna (aktierelaterade) finansiella instrument
som ingår i ett instituts handelslager. Med aktieanknutna instrument avses
derivatinstrument med aktier eller aktieindex som underliggande tillgång.
De vanligaste aktierelaterade finansiella instrumenten är aktieoptioner och
aktieterminer samt optioner och terminer på aktieindex.

Bestämmelsen i första stycket har kommenterats i allmänmotiveringen
(avsnitt 6.9.3).

Enligt andra stycket får ett lägre kapitalkrav för den specifika aktie-
kursrisken tillämpas under vissa förutsättningar. Dessa har beskrivits när-
mare i allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.3). En aktieindextermin som om-
sätts på börs och bedöms representera ett brett diversifierat index skall
enligt punkt 37 i direktivet inte vara föremål för kapitalkrav för den
specifika risken. Vidare gäller att en aktieindex termin, som inte kan för-
delas på underliggande positioner, får behandlas som om den vore en en-
skild aktie. Den specifika risken för en sådan aktie kan lämnas utan av-
seende, om aktieindexterminen i fråga omsätts på börs och bedöms utgöra
ett brett diversifierat index (punkt 38).

308

Av 7 kap. 17 § 5 framgår att regeringen eller, efter regeringens be- Prop. 1994/95:50
myndigande, Finansinspektionen skall utfärda närmare föreskrifter i fråga
om beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisker.

4 kap. 4 §

Paragrafen bygger på bestämmelserna i artikel 4 och punkt 39 i bilaga I
i kapitalkravsdirektivet och har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt
6.9.4).

Paragrafen innehåller en alternativ metod till dem som anges i 2 och

3 §§ för att beräkna positionsrisker i de fall ett institut agerar som
emissionsgarant. Sedan institutets nettopositioner räknats fram med stöd
av den alternativa metoden skall institutet beräkna kapitalkravet enligt 2
och 3 §§.

Lagrådet har i sitt yttrande anfört att den alternativa beräkningsmetod
som paragrafen ger möjlighet till bör komma till tydligare uttryck i lag-
texten. Den av Lagrådet föreslagna lydelsen överensstämmer emellertid
inte med punkten 39 i kapitalkravsdirektivet. Paragrafens lydelse har där-
för i förhållande till Lagrådets förslag ändrats så att orden "genom avtal"
flyttats fram i texten och de omfattar därigenom både sådana delar av
emissionen som tecknats av tredje man och som garanterats av tredje
man.

Begreppet fondpapper är definierat i lagen om handel med finansiella
instrument (1 kap. 1 §). Därmed avses aktie och obligation samt sådana
andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsätt-
ning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för
hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis). För att
uppfylla kravet på att vara avsett för allmän omsättning skall enligt för-
arbetena instrumentet vara konstruerat på ett sådant sätt att det enkelt och
smidigt kan överlåtas på värdepappersmarknaden. Instrumentet bör för
vaije behörig innehavare medföra en självständig, av föregående inne-
havares förhållande oberoende rätt att göra handlingen gällande. Löpande
skuldebrev anges som ett exempel på ett sådant instrument (prop.
1990/91:142 s. 87).

Enligt bestämmelsen i 7 kap. 17 § 5 skall regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter
om beräkningen av kapitalkravet enligt den särskilda metod som emis-
sionsgaranter får använda.

Avvecklingsrisker

4 kap. 5 §

Paragrafen föreskriver kapitaltäckning mot de avvecklingsrisker ett insti-
tut är utsatt för i transaktioner i sådana finansiella instrument som ingår
i handelslagret och där affären inte fullföljts på avtalad avvecklingsdag.

309

Bestämmelsen svarar mot artikel 4 och punkterna 1 och 2 i bilaga II i Prop. 1994/95:50
kapitalkravsdirektivet. I direktivet görs ett undantag (punkt 1 i bilaga II)
från kravet på kapitaltäckning för avvecklingsrisker beträffände transak-
tioner i repor och omvända repor samt utlåning och lån av värdepapper.

Undantaget har kommit till uttryck i sista stycket.

Med repa förstås ett avtal om försäljning av ett värdepapper där sälja-
ren samtidigt förbinder sig att återköpa papperet inom en viss tid till ett
överenskommet pris. Repan kan även vara omvänd, dvs. avtal om köp
i kombination med framtida försäljning. Det som är en repa för den ena
parten är en omvänd repa för motparten, och tvärtom. Ett värdepappers-
lån är en affär där ett institut eller dess motpart överför värdepapper mot
lämplig säkerhet under förutsättning att låntagaren åtar sig att återlämna
likvärdiga värdepapper vid någon framtida tidpunkt eller vid anfordran
från den som gör överföringen. Affären är utlåning av värdepapper för
det institut som överför värdepapperen och inlåning av värdepapper för
det institut till vilka de överförs.

Av 7 kap. 17 § 5 framgår att regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om
beräkningen av kapitalkravet för bl.a. avvecklingsrisker.

Bestämmelsen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.5).

Finansinspektionen har i sitt remissvar föreslagit antingen en avkortning
av de tidsspann som anges i direktivet för beräkning av kapitalkravet för
avvecklingsrisker eller en skärpning av de faktorer som enligt den i
direktivet föreskrivna metoden skall användas för beräkning av kapital-
kravet för avvecklingsrisker. Närmare anvisningar om beräkningen av
kapitalkravet enligt denna paragraf skall ges i föreskrifter meddelade av
regeringen eller Finansinspektionen. Det är i det sammanhanget som in-
spektionens synpunkter får övervägas.

Motpartsrisker

4 kap. 6 §

Paragrafen, som svarar mot artikel 4 och punkterna 3-5 i bilaga II i kapi-
talkravsdirektivet, anger i första stycket kapitalkravet för motpartsrisker
ett institut utsätter sig för om institutet betalat för finansiella instrument
innan det har mottagit dessa eller levererat sådana instrument innan det
har fått betalning för dem och, i de fäll transaktionen skett över en stats
gräns, en eller flera dagar har förflutit efter det att betalningen eller leve-
ransen ägt rum.

Begreppet finansiellt instrument har använts för att paragrafen skall
omfatta såväl värdepapper som anges i punkten 3 i direktivet som de öv-
riga finansiella instrument såsom repor, värdepapperslån och OTC-derivat
som behandlas i punkterna 4 och 5 i direktivet.

Kapitalkravet för motpartsrisker skall bestämmas till 8 % av värdet av
det finansiella instrumentet eller av likviden sedan hänsyn tagits till det
riskvikttal som gäller för motparten i transaktionen. Med riskviktning av-

310

ses i artikel 2.9 i kapitalkravsdirektivet storleken av den kreditrisk som Prop. 1994/95:50
gäller för berörda motparter enligt direktivet om kapitaltäckningsgrad
(89/647/EEG). Därutöver skall tillgångar som utgörs av fordringar mot
och andra exponeringar i förhållande till värdepappersföretag eller er-
kända värdepappersföretag i tredje land och exponeringar gentemot er-
kända clearingorganisationer och börser ges samma vikt som den som ges
när berörd motpart är ett kreditinstitut. Riskgraderingen i förevarande
paragrafs andra stycke följer, med vissa justeringar med hänsyn till denna
definition, de placeringar i grupper efter riskgrad som i dag återfinns i
bl.a. 2 kap. 10 § andra och tredje styckena bankrörelselagen och 5 kap.

3 § andra och tredje styckena i lagen om värdepappersrörelse (0, 20, 50
eller 100 % riskviktning) och som i huvudsak överförts till 3 kap. 1 §.
Indelningen av motparter har därför i jämförelse med vad som anges i
3 kap. 1 § första stycket avseende beräkning av kapitalkravet för kredit-
risker, kompletterats med motparter i form av svenska värdepappersbo-
lag, utländska värdepappersföretag i någon av de utländska stater som
regeringen föreskriver, svenska börser och clearingorganisationer samt
utländska börser eller clearingorgansationer i någon av de utländska stater
som regeringen föreskriver. För clearingorganisationer som drivs i statlig
regi är motpartsrisken 0 enligt grupp A. Motpartsgruppen i 3 kap. 1 §
första stycket C har inte ansetts tillämplig i detta sammanhang.

Det kan noteras att regeringens lagförslag skiljer sig från promemorie-
förslaget genom att hänvisningen i det senare till 3 kap. 1 § första och
andra styckena i regeringens förslag ersatts med en uppräkning av be-
rörda motparter.

För repor, omvända repor samt utlåning och lån av finansiella instru-
ment som grundas på sådana instrument som ingår i handelslagret samt
för OTC-derivat föreskriver kapitalkravsdirektivet särskilda beräknings-
metoder, som närmare skall beskrivas i föreskrifter meddelade av rege-
ringen eller Finansinspektionen. Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit att
undantaget från huvudregin om hur motpartsriskema skall beräknas för
dessa särskilda instrument bör komma till uttryck i författningstexten.
Den av Lagrådet föreslagna lagtexten kan ge ett felaktigt intryck av att
dessa instrument helt skall undantas från detta kapitalkrav. Sista stycket
skiljer sig därför från Lagrådets förslag genom att det särskilt angetts att
kapitalkravet för motpartsrisker avseende dessa instrument skall beräknas
enligt vad som föreskrivs av regeringen. Vidare används — med hänsyn
till den specifika definition därav som ges i artikel 2.10 i kapitalkravs-
direktivet — inte det av Lagrådet föreslagna begreppet OTC-derivat. Här
anges i stället att de särskilda beräkningsmetoderna skall gälla sådana de-
rivatinstrument som regeringen föreskriver.

Bestämmelserna i paragrafen skall enligt 7 kap. 17 § 5 kompletteras
med närmare föreskrifter — meddelade av regeringen eller Finansinspek-
tionen — om beräkningen av kapitalkravet enligt denna paragraf.

Bestämmelsen om kapitalkrav för motpartsrisker har kommenterats i all-
mänmotiveringen (avsnitt 6.9.6).

311

Andra risker

Prop. 1994/95:50

4 kap. 7 §

Paragrafen svarar mot artikel 4 och punkt 6 i bilaga II i kapitalkravsdi-
rektivet.

För risker som sammanhänger med vissa exponeringar som ett institut
har i resultatförda men inte reglerade fordringar vilka är relaterade till
poster i handelslagret skall, under förutsättning att dessa poster inte
räknats av från kapitalbasen samt inte omfettas av kapitalkraven i 2-6 §§,
kapitalkravet beräknas enligt reglerna i direktivet om kapitaltäckningsgrad
(89/647/EEG), dvs. enligt de principer som gäller för beräkning av kapi-
talkrav för kreditrisk. Detta innebär att fordringarna — efter en reduce-
ring med hänsyn till det riskvikttal som gäller för gäldenären (motparten)
— kräver 8 % kapitaltäckning.

De fordringar som enligt direktivet är föremål för kapitaltäckning är
bl.a. fordringar på avgifter, provisioner, räntor och utdelningar. I direk-
tivet anges också maiginalsäkerhet avseende derivatinstrument som är
föremål för börshandel.

I paragrafen hänvisas i fråga om den riskviktning som skall göras till
bestämmelserna i 6 §. Riskviktningen skall göras med hänsyn till vem
som är motpart och med beaktande av bestämmelsen i artikel 2.9 i kapi-
talkravsdirektivet. Denna artikel har närmare beskrivits i författningskom-
mentaren till 6 §.

Enligt 7 kap. 17 § 5 skall närmare föreskrifter för beräkning av kapital-
kravet för bl.a. de risker som behandlas i paragrafen meddelas av rege-
ringen eller Finansinspektionen.

Bestämmelserna om kapitalkrav för andra risker har kommenterats i all-
mänmotiveringen (avsnitt 6.9.7).

\hlutakursrisker

4 kap. 8 §

I paragrafens första stycke behandlas en av de metoder som kapitalkravs-
direktivet anvisar för att beräkna kapitalkravet för valutakursrisker som
ett institut utsätts för i sin totala verksamhet genom olika placeringar och
åtaganden på valutamarknaderna. Kapitalkravet skall beräknas på ett insti-
tuts nettoposition i utländsk valuta. Kapitalkravsdirektivet (bilaga III)
anger en rad olika poster som skall inräknas i nettopositionen (punkt 3.1).

I andra stycket lämnas en beskrivning av vad som avses med ett insti-
tuts totala nettoposition i utländsk valuta (punkterna 2-4 i bilaga III).
Beräkningen sker i två steg. Först festställs institutets öppna nettoposition
i vaije enskild valuta, inkl, den valuta i vilken rapportering sker. I nästa
steg skall dessa positioner — korta och långa — i olika valutor, var för sig
( med undantag för rapporteringsvalutan) räknas om till den valuta i
vilken rapportering sker. Därefter summeras de korta resp, de långa posi-

312

tionema var for sig och den högsta av dessa båda summor utgör institu- Prop. 1994/95:50
tets totala nettoposition i utländsk valuta, dvs. institutets totala valuta-
exponering.

I tredje och jjärde styckena anges att vissa alternativa metoder för be-
räkning av valutakursrisker får tillämpas. Tredje stycket andra meningen
innefattar den möjlighet som ges i direktivet att tillåta ett lägre kapi-
talkrav motsvarande 1,6 % för avstämda positioner i sådana valutor som
ingår i andra etappen av den Europeiska monetära unionen.

Med stöd av 7 kap. 17 § 5 skall regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen med utgångspunkt i de metoder för be-
räkning av kapitalkravet för valutakursrisker som paragrafen anvisar ut-
färda närmare föreskrifter om bl.a. dessa metoder samt om vilka poster
som skall ingå i beräkningen av ett instituts nettoposition i utländsk
valuta.

Paragrafen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.9.8).

5 kap. Stora exponeringar

5 kap. 1 §

I paragrafens första stycke anges den största tillåtna exponering som ett
institut får ha gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes
anknytning. Vid beräkningen läggs således samman samtliga expone-
ringar som ett institut har gentemot en kund eller en grupp av kunder
med inbördes anknytning och det är totalsumman som inte får överstiga
25 % av kapitalbasen.

I andra stycket behandlas exponeringar som ett institut har gentemot sin
egen företagsgrupp. I dessa fall är gränsvärdet för maximal exponering
mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning inom
företagsgruppen sänkt från 25 till 20 %.

Av tredje stycket följer att när en bank inte ägs av en annan bank eller
annat institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande utländskt företag
så får den totala exponeringen som banken har mot ett eller flera andra
företag inom samma koncern inte överstiga 10 % av bankens kapitalbas
i stället för huvudregelns 20 %. Skälen för denna ytterligare begränsning
har utvecklats i allmänmotiveringen avsnitt 7.3.

Exponeringar inom företagsgrupper kan i vissa fall undantas från be-
gränsningsreglema i 5 kap. 1 och 3 §§. Detta regleras i 6 kap. 10 §.

I 4 § anges några av de poster som inte skall räknas in vid bestämman-
det av ett instituts exponeringar.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
skall enligt 7 kap. 17 § 6 meddela närmare föreskrifter om hur expone-
ringarna skall värderas vid beräkningen av ett instituts exponeringar. Det
finns enligt bestämmelserna i artikel 4.8, 4.9 och 4.10 i direktivet om
stora exponeringar möjlighet till viktning av värdet av vissa exponeringar.

313

Beräkningen av exponeringar i handelslagret gentemot en kund eller en Prop. 1994/95:50
grupp av kunder med inbördes anknytning beskrivs i allmänmotiveringen,
avsnitt 7.3.

5 kap. 2 §

I första stycket definieras begreppet grupp av kunder med inbördes an-
knytning. En grupp av kunder med inbördes anknytning föreligger när
det finns affärs- eller intressegemenskap mellan kunderna. Som exempel
på sådan gemenskap kan nämnas gemensamt ägande, gemensam ledning,
korsvisa garantier och ett direkt kommersiellt beroende som inte kan
brytas på kort sikt. Följden av gemenskapen kan bli att om ett av före-
tagen i gruppen får finansiella problem så är det sannolikt att även de
andra företagen i gruppen får problem.

I andra stycket definieras begreppet kund. Med kund avses i fråga om
placeringar i finansiella instrument emittenten eller i fråga om derivat-
instrument emittenten av den underliggande tillgången enligt bestämmel-
serna i punkt 2 i bilaga VI och punkt 12 i bilaga 1 i kapitalkravsdirektivet
och i fråga om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för ford-
ringen eller åtagandet.

5 kap. 3 §

Det sammanlagda värdet av ett instituts samtliga stora exponeringar får
inte överstiga 800 % av institutets kapitalbas.

I 4 § anges några av de poster som inte skall räknas in vid bestämman-
det av ett instituts exponeringar. Regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen skall enligt 7 kap. 17 § 6 meddela när-
mare föreskrifter om hur exponeringarna skall värderas vid beräkningen
av ett instituts exponeringar.

I andra stycket definieras begreppet stor exponering.

5 kap. 4 §

Enligt paragrafens första stycke skall vid bestämmandet av ett instituts ex-
poneringar inte räknas in de poster som anges i 3 kap. 1 § första stycket
A 2-6. Det gäller exponeringar där risken att engagemangen inte infrias
är liten beroende på den som exponeringen riktar sig emot eller förekom-
sten av betryggande säkerhet. Dessa poster skall viktas till noll, dvs.
undantas, vid kapitalkravsberäkningen. Enligt artikel 4.7 i direktivet om
stora exponeringar får vissa i artikeln angivna poster undantas vid tillämp-
ningen av begränsningsreglema. De poster som tagits upp i paragrafens
första stycke överensstämmer med posterna i artikel 4.7 a-g i direktivet.

Bestämmelsen i andra stycket motsvaras av en bestämmelse i artikel

1 h i direktivet om stora exponeringar.

314

Regeringen får enligt bestämmelsen i tredje stycket föreskriva att även Prop. 1994/95:50
andra poster än dem som anges i första stycket får undantas från tillämp-
ningen av begränsningsreglema om stora exponeringar. Det gäller övriga
i artikel 4.7 i direktivet om stora exponeringar angivna poster med låg
kreditrisk. Vidare får enligt bestämmelsen i artikel 1 h i samma direktiv
alla poster som i sin helhet täcks av eget kapital med de behöriga myn-
digheternas medgivande undantas från begränsningsreglema om stora ex-
poneringar under förutsättning att detta egna kapital inte ingår i beräk-
ningen av kapitaltäckningsgraden eller andra beräkningskvoter för över-
vakning som fastställts i gemenskapslagstiftningen.

Enligt bestämmelsen i 7 kap. 18 § andra stycket får regeringen överlåta
sin föreskriftsrätt till Finansinspektionen.

5 kap. 5 §

Bestämmelser om beräkning av kapitalbasen finns i 2 kap. 6-8 §§. Vid
bestämmandet av ett instituts exponering i handelslagret kan den ut-
vidgade kapitalbasen (2 kap. 8 §) användas enligt bestämmelsen i punkt
10 i bilaga VI i kapitalkravsdirektivet. Vid bestämmandet av expone-
ringar i verksamheten utanför handelslagret skall enligt direktivet om
stora exponeringar kapitalbasen bestämmas enligt definitionen i direktivet
89/299/EEG, om kapitalbasen i kreditinstitut.

5 kap. 6 §

Svenska skeppshypotekskassan undantas från bestämmelserna om be-
gränsningar av stora exponeringar. Skälen för undantaget redovisas när-
mare i allmänmotiveringen, avsnitt 7.3. Skeppshypotekskassan omfattas
dock av rapporteringsskyldigheten enligt 7 kap. 11 § och för kassan skall
även i fortsättningen gälla de bestämmelser om enhandsengagemang som
finns i 7 § andra stycket lagen (1980:1079) om Svenska skeppshypo-
tekskassan.

6 kap. Finansiella företagsgrupper

6 kap. 1 §

Definitionen av en finansiell företagsgrupp är ny. Den följer av artikel

3.1 och 3.2 i direktivet om gruppbaserad tillsyn.

I en finansiell företagsgrupp ingår enligt första stycket ett moderföretag
som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller holdingföretag med finan-
siell verksamhet och alla dess dotterföretag som är kreditinstitut, värde-
pappersbolag eller motsvarande utländska företag. Även dotterföretag
som är finansiella institut ingår. Vidare kan i en finansiell företagsgrupp
ingå vissa fäll av ägarintressen. En finansiell företagsgrupp kan således

315

omfatta både dotterföretag och foretag som det finns ägarintresse i. För Prop. 1994/95:50
att ett ägarintresse skall ingå i en finansiell företagsgrupp krävs att
företaget vari ägarintresse föreligger är kreditinstitut, värdepappersbolag,
motsvarande utländskt företag eller finansiellt institut och att det leds
tillsammans med ett eller flera andra företag. Ansvaret hos de företag
som leder företaget vari ägarintresse föreligger måste vara begränsat. Det
skall således föreligga en form av "samriskföretag" (joint venture). Som
ett exempel på en situation som kan omfattas av bestämmelsen kan näm-
nas att ett kreditinstitut äger 25 % av företaget och att tre andra företag
äger 25 % var. Ett samriskföretag karaktäriseras vanligen av att dess
verksamhet drivs gemensamt av ägarna och att inte någon av dessa har
ett ensamt bestämmande inflytande. Större beslut fattas gemensamt av
ägarna och det finns i regel ett kontrakt mellan dem som reglerar hur
besluten skall fettas. Detta är något som saknas i andra fell av ägar-
intressen.

När en finansiell företagsgrupp föreligger skall enligt andra stycket
även anknutna företag ingå. Det anknutna företaget kan antingen vara
dotterföretag eller ett företag vari ägarintresse förligger.

Beteckningen finansiell företagsgrupp avviker från koncernbegreppet,
dels genom att sådana ägarintressen som inte är dotterföretag kan ingå
dels genom att inte alla dotterföretag ingår.

6 kap. 2 §

Enligt artikel 5.3 och 5.4 i direktivet om gruppbaserad tillsyn skall de
behöriga myndigheterna få bestämma om reglerna för finansiella företags-
grupper skall gälla även i andra fell än de som anges i 1 §. Regeringen
ges därför i denna paragraf möjlighet att i vaije enskilt fell som uppfyller
förutsättningarna i paragrafen och som inte omfettas av 1 § föreskriva
huruvida bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla. Rege-
ringen kan med stöd av 7 kap. 18 § andra stycket överlämna till Finans-
inspektionen att meddela föreskrifter enligt denna paragraf.

I första punkten anges att det föreligger andra ägarintressen än som
anges i 1 § första stycket 2. Härmed menas andra former av ägarintresse
än sådana som uppstår i samriskföretags-fellen. Exempelvis kan ett kre-
ditinstitut inneha mer än 20 % av rösterna eller kapitalet i företaget vari
ägarintresse föreligger samtidigt som det övriga ägandet är spritt på
många små ägare. Ett annat exempel är att det ägande företagets ansvar
inte är begränsat. Så är fellet vid ägande av ett handelsbolag.

Det kan också enligt andra punkten föreligga andra former av kapital-
bindningar. Med detta kan avses att ägarandelen understiger 20 % av rös-
terna och kapitalet. Det kan även i dessa fell föreligga skäl för att anse
att reglerna om finansiella företagsgrupper skall äga tillämpning.

Av tredje punkten framgår att reglerna om finansiella företagsgrupper
kan tillämpas även när ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag utövar
ett väsentligt inflytande. Trots att det inte föreligger något ägarintresse
eller någon annan form av kapitalbindningar kan det tänkas att ett företag

316

utövar ett väsentligt inflytande över ett annat företag. Om så är fallet kan Prop. 1994/95:50
regeringen föreskriva att en sådan grupp skall omfattas av reglerna om
finansiella företagsgrupper.

Av fjärde punkten framgår att en finansiell företagsgrupp kan föreligga
även om två eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande
utländska företag eller finansiella institut har en gemensam eller i huvud-
sak gemensam ledning. Den gemensamma ledningen kan bestå av att
företagen har samma ledning utan att det följer av avtal eller bestämmel-
ser i stiftelseurkund, bolagsordning eller motsvarande. Det kan även vara
två eller flera företag som har en förvaltnings-, lednings- eller till-
synsorganisation som till övervägande del består av samma personer.

Av andra stycket följer att när en finansiell företagsgrupp föreligger
skall även ett anknutet företag ingå i gruppen.

Kapitalkrav m.m.

6 kap. 3 §

Paragrafen innebär att vad som gäller för vaije kreditinstitut och värde-
pappersbolag som sådant också skall tillämpas på den samlade ekonomis-
ka ställningen för vaije finansiell företagsgrupp. I dag finns endast be-
stämmelser om konsoliderat kapitalkrav (se 2 kap. 11 § bankrörelselagen,
4 kap. 4 § lagen om kreditmarknadsbolag och 5 kap. 4 § lagen om värde-
pappersrörelse). Dessa bestämmelser kompletteras nu, i enlighet med arti-
kel 3.5 i direktivet om gruppbaserad tillsyn, med regler om att även kapi-
talkrav för marknadsrisker och begränsning av stora exponeringar skall
beräknas på den finansiella företagsgruppens samlade ekonomiska ställ-
ning.

6 kap. 4 §

Av artikel 3.5 andra stycket i direktivet om gruppbaserad tillsyn framgår
att det för finansiella företagsgrupper där kreditinstitut ingår skall kont-
rolleras att de gränser som angetts i artikel 12 i andra banksamordnings-
direktivet, 89/646/EEG, om placeringsaktier efterlevs.

När det gäller möjligheterna att förvärva placeringsaktier finns i dag
begränsningar i 2 kap. 15 a § bankrörelselagen och 3 kap. 6 § lagen om
kreditmarknadsbolag. Sådana begränsningar föreslås i detta lagstiftnings-
ärende även gälla för värdepappersbolag med tillstånd att bedriva verk-
samhet som avses i 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen om värde-
pappersrörelse (mottagande av medel på konto resp, kreditgivning).

Genom paragrafen införs en regel som innebär att begränsningen av
rätten att förvärva placeringsaktier även skall tillämpas på en finansiell
företagsgrupp. Begränsningen i bankrörelselagen går längre än vad som
föreskrivs i direktivet om gruppbaserad tillsyn. Det är inte avsikten att
denna strängare begränsning nu skall mildras. I sådana grupper där en

317

bank ingår skall således bestämmelsen i bankrörelselagen gälla för före- Prop. 1994/95:50
tagsgruppen som helhet. I andra grupper som omfattas av den grupp-
baserade tillsynen skall, där det ingår ett kreditinstitut som inte är bank
i företagsgruppen, regeln i lagen om kreditmarknadsbolag gälla och, där
det ingår ett värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto
och ge krediter, regeln i 3 kap. 1 a § lagen om värdepappersrörelse gälla.

Gruppbaserad redovisning

6 kap. 5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som bl.a. motsvarar vad som stadgas
i 2 kap. 11 § bankrörelselagen, 5 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse
och 4 kap. 4 § lagen om kreditmarknadsbolag. Genom de nu föreslagna
reglerna sker en utvidgning av vad sammanställningen skall omfatta efter-
som direktivet om gruppbaserad tillsyn förutsätter att sammanställning
skall ske för beräkning av kapitalbasen, kapitalkrav för kreditrisker och
marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar och innehav av place-
ringsaktier.

Av första stycket framgår att en finansiell företagsgrupp skall upprätta
gruppbaserad redovisning.

Enligt andra stycket bör, i avvaktan på resultatet av Redovisningskom-
mitténs förslag (SOU 1994:17), den gruppbaserade redovisningen för
finansiella företagsgrupper där en bank ingår i huvudsak upprättas med
motsvarande tillämpning av reglerna i 4 kap. bankrörelselagen och i öv-
riga finansiella företagsgrupper i enlighet med reglerna i 11 kap. aktie-
bolagslagen. Att den gruppbaserade redovisningen skall upprättas med
motsvarande tillämpning av reglerna i aktiebolagslagen och bankrörelse-
lagen beror på att anpassning av reglerna måste göras i vissa fäll. Främst
gäller detta när klyvningsmetoden (proportionell konsolidering) skall an-
vändas. Reglerna skall ha motsvarande tillämpning både på koncemba-
lans- och koncemresultaträkning.

Konsolidering

6 kap. 6 §

Av paragrafen följer att för företag ingående i en finansiell företagsgrupp
skall, som huvudregel, göras en fullständig konsolidering, om inte förut-
sättningarna i 7 eller 8 §§ föreligger.

Den metod som skall användas vid konsolidering enligt huvudregeln är
förvärvsmetoden. Vid denna metod betraktas ett företags förvärv av ett
dotterföretag som en transaktion, varigenom moderföretaget och däri-
genom företagsgruppen indirekt förvärvar dotterföretagets tillgångar och
övertar dess skulder. Om det bokförda värdet av moderföretagets aktier
eller andelar i dotterföretaget avviker från den andel i dotterföretagets

318

eget kapital som aktierna eller andelarna representerar skall skillnads- Prop. 1994/95:50
beloppet fördelas på de poster i dotterföretagets balansräkning vilkas
verkliga värde överstiger eller underskrider bokförda värden. Syftet är att
bestämma koncernens anskaffningsvärde för dotterföretagets tillgångar
och skulder eftersom köpeskillingen ofta innehåller ersättning för över-
värden. Med verkligt värde menas marknadsvärde, nettoförsäljnings-
värde, återanskaffhingsvärde, nyttovärde eller något annat värde som
bestämts utifrån köparens synvinkel och förutsättningar. Det belopp som
återstår efter fördelningen benämns koncemgoodwill eller negativ kon-
cemgoodwill. Motsvarande regler skall användas på företag vari ägar-
intresse föreligger om de ingår i den finansiella företagsgruppen.

Enligt 7 kap. 17 § 7 kan regeringen bemyndiga Finansinspektionen att
meddela närmare föreskrifter om hur konsolideringen skall ske.

6 kap. 7 §

Om det föreligger ett samriskföretag i enlighet med 1 § första stycket 2
skall det ske en proportionell konsolidering.

Den metod som skall användas vid den proportionella konsolideringen
i detta fell är klyvningsmetoden. Denna metod innebär att en så stor an-
del av det ägda företagets tillgångar, åtaganden, skulder, och kapital samt
intäkter och kostnader som belöper på ägarföretaget redovisas i den kon-
soliderade balansräkningen resp, resultaträkningen. Vad som anges i
paragrafen är endast en kort beskrivning av den metod som skall an-
vändas. En mer ingående beskrivning av metoden får meddelas genom
föreskrifter.

Enligt 7 kap. 17 § 7 kan regeringen bemyndiga Finansinspektionen att
meddela närmare föreskrifter om hur konsolideringen skall ske.

6 kap. 8 §

Regeringen får i enlighet med 2 § föreskriva att en grupp av företag skall
omfattas av bestämmelserna om finansiella företagsgrupper. Denna före-
skriftsrätt kan regeringen överlåta till Finansinspektionen med stöd av

7 kap. 18 § andra stycket. Om regeringen eller, efter bemyndigande,
Finansinspektionen beslutar att reglerna om finansiella företagsgrupper
skall gälla för dessa företag så kan inspektionen medge att en propor-
tionell konsolidering sker enligt 7 § eller att kapitalandelsmetoden an-
vänds.

Kapitalandelsmetoden är en metod för partiell konsolidering som inne-
bär att endast det ägande företagets andel i det ägda företagets resultat
och eget kapital tas med i konsolideringen. Metodens tillämpningsområde
rör endast företag vari ägarintresse föreligger, när det inte är fråga om
ett samriskföretag, och då kapitalbindningar föreligger. Vad som anges
i paragrafen är endast en kort beskrivning av den metod som skall an-

319

vändas. En mer ingående beskrivning av metoden får meddelas genom Prop. 1994/95:50
föreskrifter.

Enligt 7 kap. 17 § 7 får regeringen bemyndiga Finansinspektionen att
meddela närmare föreskrifter om hur konsolideringen skall ske.

Beräkning av kapitalbas m. m.

6 kap. 9 §

Paragrafen anger grunderna för beräkningen av den kapitalbas som skall
gälla för en finansiell företagsgrupp. Vad som angetts i 2 kap. om kapi-
talbasen for ett enskilt institut skall även gälla för en finansiell företags-
grupp.

Minoritetsandelar avseende dotterföretag eller ägarintressen skall med-
räknas i de fåll när fullständig konsolidering sker. Genom hänvisningen
i paragrafen till reglerna i 2 kap. kommer avräkning för en finansiell
företagsgrupp att göras för såväl inkråmsgoodwill som koncemgoodwill.

Enligt 7 kap. 17 § 7 får regeringen bemyndiga Finansinspektionen att
meddela närmare föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas.

Stora exponeringar

6 kap. 10 §

Vid beräkning av om gränserna för stora exponeringar överskrids på indi-
viduell nivå skall exponeringar som kreditinstitut eller värdepappersbolag
har gentemot ett moder-, syster- eller dotterföretag helt undantas under
förutsättning att företagen i koncernen står under tillsyn och omfattas av
samma gruppbaserade redovisning som moderföretaget. Ytterligare en för-
utsättning är att moderföretaget är ett kreditinstitut eller värdepappers-
bolag. Anledningen till att undantaget kan medges är att Finansinspek-
tionen löpande har både individuell tillsyn över vaije företag i koncernen
och gruppbaserad tillsyn över hela koncernen samtidigt. Undantaget är
endast tillämpligt när det är ett moderföretag hemmahörande i Sverige.

För koncerner där moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell
verksamhet får Finansinspektionen besluta att undantag från
begränsningsreglema skall tillåtas. Det får avgöras i varje enskilt fäll om
undantaget skall tillåtas. Avgörande bör vara om tillsynen över
holdingföretaget och dess dotterföretag är så tillfredsställande att
undantaget kan medges. Ett medgivande kan endast komma i fråga när
holdingföretaget är etablerat i Sverige.

320

7 kap. Tillsyn m.m.

Prop. 1994/95:50

Tillämpliga tillsynsregler

7 kap. 1 §

Paragrafen innehåller några grundläggande bestämmelser om tillsyn, vilka
bl.a. innebär att Finansinspektionen skall utöva tillsyn över att instituten
följer bestämmelserna om kapitaltäckning och stora exponeringar enligt
denna lag. Finansinspektionen får därvid med de tillägg som följer av öv-
riga paragrafer i kapitlet bedriva tillsynen med utgångspunkt i de för
resp, institut i särskild lagstiftning gällande reglerna. Dessa i annan
lagstiftning förekommande regler innebär bl. a. att instituten är skyldiga
att till inspektionen lämna de upplysningar om sin verksamhet och där-
med sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. Denna
upplysningsskyldighet täcker vad som i artikel 8.2 i kapitalkravsdirektivet
föreskrivs angående värdepappersföretags skyldighet att rapportera till
behörig myndighet (se avsnitt 6.11 i allmänmotiveringen). Inspektionen
har också rätt att göra undersökningar hos instituten. Vidare gäller de i
resp, lag angivna möjligheterna för Finansinspektionen att ingripa mot
institut samt återkalla tillstånd att driva viss verksamhet.

Tillsynsansvar för finansiella företagsgrupper

7 kap. 2 §

Ar ett kreditinstitut eller värdepappersbolag hemmahörande i Sverige och
moderföretag till eller innehar ägarintresse i kreditinstitut, värdepappers-
bolag, motsvarande utländska företag eller finansiella institut skall
Finansinspektionen ansvara för tillsynen av hela den finansiella företags-
gruppen. Således även för de företag som är belägna i andra länder.

Om ett holdingföretag med finansiell verksamhet är moderföretag eller
innehar ett ägarintresse framgår det av andra stycket i vilka fäll det är
Finansinspektionen som skall utöva tillsynen.

Om holdingföretaget med finansiell verksamhet är beläget i ett land
inom EES och det i det landet inte finns något dotterföretag som mot-
svarar ett kreditinstitut eller värdepappersbolag medan det däremot i
Sverige finns ett sådant dotterföretag så stadgar direktivet om grupp-
baserad tillsyn att de behöriga myndigheterna skall försöka träffa
överenskommelse om vem som skall ha ansvaret för den tillsynen. Över-
enskommelsen skall träffas mellan de behöriga myndigheterna i de länder
där företag inom den finansiella företagsgruppen som omfattas av den
gruppbaserade tillsynen är hemmahörande. En sådan överenskommelse
skall innehålla bestämmelser om samarbete och överföring av sådan in-
formation som behövs för att syftet med den gruppbaserade tillsynen skall
uppnås.

321

Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås överenskommelse med annan Prop. 1994/95:50
stat eller mellanfolklig oiganisation av regeringen. Regeringen kan enligt
10 kap. 3 § regeringsformen uppdra åt Finansinspektionen ingå internatio-
nell överenskommelse i fråga där överenskommelsen inte kräver riks-
dagens eller Utrikesnämndens medverkan. Det behöver därför inte sär-
skilt stadgas att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen kan ingå sådan överenskommelse.

7 kap. 3 §

Finansinspektionen skall enligt 5 kap. 1 § tredje stycket lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag föra en förteckning över kredit-
marknadsbolag. Enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn skall en lik-
nande förteckning föras över holdingföretag med finansiell verksamhet.
Förteckningen skall endast avse sådana holdingföretag som omfattas av
tillsynen över finansiella företagsgrupper.

7 kap. 4 §

Finansinspektionen kan efter begäran från utländsk behörig myndighet be-
höva lämna eller kontrollera information från ett företag beläget i Sverige
och som ingår i tillsynen över finansiella företagsgrupper. Av denna para-
graf följer att inspektionen, i den omfettning som är möjlig enligt gällan-
de lagar och förordningar, skall bistå den utländska myndigheten med
dessa uppgifter.

Tillsynsredovisning

7 kap. 5 §

Av första stycket följer att det för en finansiell företagsgrupp skall upp-
rättas en gruppbaserad redovisning. Begreppet gruppbaserad redovisning
betecknar den särskilda tillsynsredovisning som en finansiell företags-
grupp skall upprätta.

Den tillsynsredovisning som holdingföretag med blandad verksamhet
skall lämna har i andra stycket betecknats som samlad information. Även
om det främst torde bli fråga om lämnande av information om de enskil-
da koncernföretagen och dessas förhållande till kreditinstituten och värde-
pappersbolagen så kan det i vissa fell bli fråga om att kräva en särskilt
upprättad sammanställning, som visar koncernens samlade ekonomiska
ställning.

Enligt 7 kap. 17 § 8 skall regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, Finansinspektionen meddela föreskrifter om innehållet, utform-
ningen och omfattningen av den information som skall lämnas.

322

Utformningen och innehållet i rapporterna kan behöva vara delvis annor- Prop. 1994/95:50
lunda än de som grundar sig på årsbokslutet.

Den rapportering som skall upprättas i samtliga nämnda fäll bör an-
passas efter de system för tillsyn som Finansinspektionen förfogar över.
Utformningen av tillsynsredovisningen kan också behöva göras beroende
av om ett holdingföretag med finansiell verksamhet tillämpar samma redo-
visningsregler som ett kreditinstitut eller värdepappersbolag. De
väsentligen olika typer av koncernbildningar som kan förekomma gör det
också angeläget att flexibla regler finns för hur tillsynsredovisningen
närmare skall utformas. Reglerna bör också lätt kunna anpassas till
utvecklingen på redovisningsområdet. Den pågående integrationen med
den europeiska marknaden kan vidare medföra nya typer av internationel-
la koncernbildningar som ställer särskilda krav på tillsynsredovisningen.

7 kap. 6 §

Den gruppbaserad tillsynen förutsätter att något företag inom den finan-
siella företagsgruppen är skyldig att upprätta och ge in tillsynsredovis-
ningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilket företag som skall upp-
rätta och sända in tillsynsredovisningen. Det bör ankomma på regeringen
att föreskriva för vilka räkenskapsperioder och vid vilka tidpunkter
tillsynsredovisningen skall ges in. Enligt 7 kap. 18 § andra stycket kan
regeringen bemyndiga Finansinspektionen att meddela sådana föreskrifter.
I samtliga fäll skall tillsynsredovisningen sändas in till Finansinspektio-
nen.

I finansiella företagsgrupper där ett kreditinstitut eller värdepappers-
bolag är moderföretag eller innehar ägarintresse är det naturligt att det
företaget har skyldighet att upprätta och ge in redovisningen. I andra
finansiella företagsgrupper är det inte lika klart vem som skall ha denna
skyldighet. Övervägande skäl talar dock för att även ett holdingföretag
med finansiell verksamhet och ett holdingföretag med blandad verksamhet
skall upprätta och sända in tillsynsredovisningen. Detta följer av att
holdingföretaget i kraft av att det är moderföretag eller innehar ägar-
intresse kan förväntas besitta den bästa informationen om företagen i
företagsgruppen.

Om regeringen föreskriver att bestämmelserna om finansiella företags-
grupper skall gälla för andra grupper i enlighet med 6 kap. 2 § får
regeringen även bestämma vilket företag som skall upprätta och ge in
redovisningen. Eftersom regeringen med stöd av 7 kap. 18 § andra
stycket kan överlämna till Finansinspektionen att meddela föreskrifter
enligt 6 kap. 2 § är det också naturligt att regeringen med stöd av 7 kap.
18 § andra stycket kan överlämna till Finansinspektionen att bestämma
vilket företag som i så fäll skall upprätta och ge in redovisningen.

I andra stycket föreskrivs att för koncerner där moderföretaget är ett
holdingföretag med blandad verksamhet skall moderföretaget upprätta och
ge in den samlade informationen.

323

21 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

7 kap. 7 §

Prop. 1994/95:50

Genom paragrafen undanröjs eventuella hinder för företag att sinsemellan
utbyta sådan information som behövs för att upprätta tillsynsredovis-
ningen. Det införs en skyldighet för ett företag att till sitt moderföretag
resp, det företag som innehar ägarintresse lämna den information som be-
hövs för tillsynsredovisningen.

Undantag

7 kap. 8 §

Bestämmelsen innebär att det är möjligt för Finansinspektionen att medge
undantag från tillsynen för dotterföretag eller företag vari ägarintresse
föreligger genom att företaget inte behöver omfattas av sammanställ-
ningen och kan utelämnas i den gruppbaserade redovisningen. Undantag
kan medges för kreditinstitut, värdepappersbolag, finansiella institut och
anknutna företag.

Enligt första punkten kan sådana företag som är belägna i ett land som
ligger utanför EES undantas om rättsliga hinder föreligger för överföring
av nödvändig information.

Av andra punkten följer att undantag kan meddelas om företaget är av
mindre betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen. Med mindre bety-
delse avses enligt direktivet att företagets totala balansomslutning inte
överstiger tio miljoner ecu eller, om det beloppet är lägre, inte överstiger
1 % av den totala balansomslutningen i moderföretaget eller i det företag
som innehar ägarintresse. Även om flera företag var för sig uppfyller
dessa kriterier skall de omfattas av bestämmelserna om sammanställning
om de tillsammans är av inte oväsentlig betydelse med hänsyn till syftet
med tillsynen över den finansiella företagsgruppen.

Enligt tredje punkten kan undantag meddelas om en sammanställning
skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med till-
synen över den finansiella företagsgruppen. Det får avgöras i vaije
enskilt fall om en sammanställning är olämplig eller vilseledande.

Om undantag meddelas skall moderföretaget enligt andra stycket ändå
lämna Finansinspektionen den information om det undantagna företaget
som inspektionen begär. Denna informationsskyldighet avser endast andra
och tredje punkten eftersom första punkten för sin tillämpning förutsätter
att nödvändig information inte går att få.

Undersökning

7 kap. 9 §

Mot bakgrund av artiklarna 3.10, 6.2 och 7.7 i direktivet om gruppbase-
rad tillsyn införs en rätt för Finansinspektionen att kontrollera uppgifter

324

som lämnas till följd av bestämmelserna i lagen. I vissa fåll måste Prop. 1994/95:50
Finansinspektionen ha möjlighet att få information från andra företag än
kreditinstitut och värdepappersbolag. För att kunna bedöma ställningen
för kreditinstitutet eller värdepappersbolaget kan finansiell information
behövas avseende hela företagsgruppen. Således kan även finansiell infor-
mation som avser ett företag som inte är kreditinstitut eller värde-
pappersbolag vara nödvändig. Direktivet om gruppbaserad tillsyn förut-
sätter att Finansinspektionen kan kontrollera även holdingföretag med
blandad verksamhet och dessas dotterföretag samt dotterföretag till kredit-
institut, värdepappersbolag eller holdingföretag med finansiell verksamhet
även om företagen inte omfattas av sammanställningen.

En sådan kontroll bör kunna ske genom inspektionens personal eller
genom anlitad revisor.

Övervaknings- och kontrollsystem

7 kap. 10 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning. Den bygger på
bestämmelser i artikel 4.4 och 4.5 i kapitalkravsdirektivet, artikel 8.1 i
samma direktiv, artikel 3.4 i direktivet om stora exponeringar och artikel
3.6 i direktivet om gruppbaserad tillsyn. För att ett institut fortlöpande
skall kunna uppfylla de kapitalbaskrav som uppställs i 2 kap. 1 § måste
instituten upprätta särskilda system dels för övervakning och kontroll av
marknadsrisker i institutets verksamhet, dels för beräkning av institutets
finansiella positioner vid vaije tidpunkt. Systemen skall enligt direktiven
stå under behörig myndighets tillsyn. Sådana system är även nödvändiga
for att möjliggöra för Finansinspektionen att utöva en effektiv tillsyn av
att institutet kontinuerligt uppfyller de i lagen uppställda kapitaltäcknings-
kraven. Systemen skall också innefatta övervakning och kontroll av stora
exponeringar i institutets verksamhet enligt de krav som ställs i den före-
varande lagen. Såvitt gäller kreditrisker skall finnas ett betryggande
system som kan redovisa de fordringar som ett institut har vid vaije
tidpunkt samt klassificera fordringarna med hänsyn till den kreditrisk som
är förknippad med låntagaren enligt indelningen i 3 kap. 1 § första
stycket.

Vidare krävs i paragrafen att instituten skall ha sådana förvaltnings- och
redovisningsrutiner som säkerställer en effektiv kontroll från inspek-
tionens sida av att bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker och
marknadsrisker, stora exponeringar samt gruppbaserad redovisning efter-
levs. Motsvarande gäller for en finansiell företagsgrupp.

325

Rapportering

Prop. 1994/95:50

7 kap. 11 §

I första stycket regleras instituts rapporteringsskyldighet av stora expone-
ringar till Finansinspektionen. Begreppet stor exponering definieras i
5 kap. 3 § andra stycket. De exponeringar som genom bestämmelserna
i 5 kap 4 § samt i föreskrifter från Finansinspektionen kan undantas vid
beräkningen av de maximalt tillåtna exponeringarna skall inte undantas
vid bedömandet av om rapporteringsskyldighet föreligger, dvs. om ex-
poneringen mot en enskild kund eller grupp av kunder med inbördes an-
knytning uppgår till eller överstiger 10 % av institutets kapitalbas. Även
exponeringar inom koncerner skall rapporteras.

Regeringen eller Finansinspektionen, skall enligt 7 kap. 17 § 9 meddela
närmare föreskrifter om rapporteringsskyldighetens omfattning och full-
görande. I föreskrifterna skall anges vilken av de i artikel 3.2 i direktivet
om stora exponeringar anvisade metoderna för rapportering som skall
användas.

Enligt andra stycket skall ett institut vars exponeringar överskrider
gränsvärdena i 5 kap. 1 eller 3 § omedelbart rapportera detta till Finans-
inspektionen. Inspektionen kan om det finns skäl till det medge institutet
en tidsfrist inom vilken nedbringandet av exponeringarna till tillåtna
nivåer skall ske. Ett sådant uppskov skall endast meddelas om sådana
omständigheter föreligger som omöjliggör en omedelbar nedtrappning.

Vad som anges i bestämmelsen om ett enskilt institut skall även gälla
för det företag i en finansiell företagsgrupp som skall upprätta den grupp-
baserade redovisningen.

Ingripande

7 kap. 12 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning, bygger
på artikel 4.3 i kapitalkravsdirektivet och reglerar Finansinspektionens
skyldighet att ingripa mot ett institut, i det fell att institutets kapitalbas
skulle understiga det samlade kapitalbaskravet i 2 kap. 2-5 §§. Utöver de
möjligheter till ingripanden mot ett institut som de för resp, institut
gällande lagreglerna ger utrymme för, skall inspektionen med stöd av den
föreliggande paragrafen förelägga institutet att vidta lämpliga åtgärder för
att rätta till den uppkomna situationen. Föreläggande skall även meddelas
ett institut som inte uppfyller de krav på övervaknings- och kontrollsys-
tem samt rutiner av olika slag som följer av 10 §.

Även för de fell att en finansiell företagsgrupps kapitalbas understiger
det minsta beloppet skall inspektionen förelägga ett kreditinstitut eller ett
värdepappersbolag i gruppen att rätta till förhållandet. Vad som sagts om
system och rutiner för ett individuellt institut skall även gälla för en
finansiell företagsgrupp.

326

Bestämmelsen är också tillämplig på ett institut eller en finansiell Prop. 1994/95:50
företagsgrupp som inte nedbringar sina exponeringar enligt bestämmel-
serna i 11 § andra stycket. Detta ger således inspektionen en möjlighet
att ingripa mot ett institut eller en finansiell företagsgrupp som inte
anpassar sina gränsvärden till lagstadgade nivåer.

Tystnadsplikt

7 kap. 13 §

Enligt 7 § skall bl.a. dotterföretag till holdingföretag med finansiell
verksamhet och holdingföretag med blandad verksamhet lämna moder-
företaget information. Information som lämnas till dessa företag omfattas
inte av någon i lag föreskriven sekretess. En sekretessbestämmelse har
därför införts i denna paragraf.

Den i paragrafen föreskrivna tystnadsplikten gäller inte bara styrelsele-
damöter och anställda utan också befattningshavare som fått kännedom
om förhållanden som omfettas av tystnadsplikt, t.ex. revisorer.

Den som bryter mot bestämmelsen kan dömas för brott mot tystnads-
plikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Information som lämnas av dotterföretag till banker, kreditmarknads-
bolag och värdepappersbolag omfettas av de sekretessbestämmelser som
finns i bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag resp, lagen om
värdepappersrörelse.

Avgifter m.m.

7 kap. 14 §

Bestämmelsen i första stycket, som har förebild i bl.a. bestämmelserna
i 6 kap. 11 § lagen om värdepappersrörelse, 1 kap. 9 § andra stycket
lagen om börs- och clearingverksamhet och 5 kap. 23 § lagen om kredit-
marknadsbolag, reglerar institutens skyldighet att med avgifter bekosta
Finansinspektionens tillsynsverksamhet enligt kapitaltäckningslagen.

För att kunna uppfylla bl.a. kapitaltäckningskraven för kreditrisker och
marknadsrisker fordras enligt 7 kap. 10 § att instituten installerar be-
tryggande system för övervakning och kontroll av sådana risker samt för
beräkning av institutets finansiella positioner vid vaije tidpunkt. Instituten
skall vidare ha sådana förvaltnings- och redovisningsrutiner som säker-
ställer en effektiv kontroll av att bestämmelserna om kapitalkrav för
kreditrisker och marknadsrisker samt stora exponeringar och gruppbase-
rad tillsyn efterlevs. Dessa bestämmelser kan komma att medföra att ins-
tituten måste vidta väsentliga förändringar av befintliga system eller
installera nya system. Systemen står under Finansinspektionens tillsyn.
Finansinspektionen kan därför behöva göra en ingående granskning av
genomförda ändringar av befintliga system eller av nya system. En sådan

327

granskning kan medföra behov för myndigheten att uppdra åt t.ex. en Prop. 1994/95:50
konsult att utreda frågor som kräver särskild sakkunskap. Kostnader som
uppstår i detta sammanhang och som direkt kan hänföras till installationer
eller förändringar av system eller rutiner skall enligt andra stycket betalas
av det institut som tillsynen avser. Institutet bör i så fäll beredas tillfälle
att yttra sig och även ta del av offert eller liknande för att skaffa sig en
uppfattning om den förväntade kostnaden. Motsvarande gäller om inspek-
tionen i samband med den löpande tillsynen måste anlita någon med sär-
skild fackkunskap.

Vite

7 kap. 15 §

Paragrafen motsvarar 7 kap. 23 § bankrörelselagen, 6 kap. 12 § lagen
om värdepappersrörelse och 5 kap. 24 § lagen om kreditmarknadsbolag.
De situationer i vilka Finansinspektionen kan tillgripa föreläggande
regleras i 12 §. Finansinspektionen skall inte få döma ut förelagt vite.
Därmed kommer lagen (1985:206) om vite att bli tillämplig. Detta inne-
bär att inspektionen får ansöka hos länsrätten om utdömande av vite.

Överklagande

7 kap. 16 §

1 en nyligen beslutat proposition om fortsatt reformering av instansord-
ningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna (prop. 1994/95:27)
har föreslagits att länsrätt skall vara första instans för ett stort antal
måltyper som i dag enligt bestämmelser i olika lagar överklagas från för-
valtningsmyndighet till kammarrätt. För dessa mål föreslås att det skall
krävas prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Vissa av
Finansinspektionens avgöranden som rör viktiga ekonomiska intressen,
såsom beviljande och återkallelse av olika verksamhetstillstånd för
finansiella institut och andra med tillståndsgivning näraliggande frågor
samt beslut om varning inom ramen för Finansinspektionens tillsynsverk-
samhet har dock av samhällsekonomiska skäl ansetts kräva sådan snabb-
het i handläggningen att dessa måltyper även i fortsättningen, enligt ut-
talanden i propositionen, bör prövas av kammarrätt i första instans.

Beslut som Finansinspektionen meddelar med stöd av 12 §, dvs. före-
lägganden att uppfylla kapitalbaskravet eller uppfylla kraven enligt 10 §
på övervaknings- och kontrollsystem samt rutiner m.m. är av central be-
tydelse för ett instituts verksamhet. Underlåtenhet att följa dessa
bestämmelser kan för institutets del resultera i återkallelse av verk-
samhetstillståndet. Slutliga beslut i sådana frågor bör meddelas så snart
som möjligt. Beslut enligt 12 § skall därför enligt första stycket över-
klagas hos kammarrätten.

328

Finansinspektionens beslut enligt denna lag i övrigt får enligt andra Prop. 1994/95:50
stycket överklagas hos länsrätten. För överklagande till kammarrätt av
länsrättens beslut krävs prövningstillstånd.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen i brådskande fell kan
meddela interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det
skall gälla omedelbart.

Bemyndiganden

7 kap. 17 §

I denna paragraf — och i 18 § första stycket — har samlats de frågor be-
träffande vilka det överlämnas till regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter som
kompletterar lagregleringen. De konstitutionella förutsättningarna for
sådana normgivningsbemyndiganden som det här är fråga om har behand-
lats i allmänmotiveringen (avsnitt 10).

7 kap. 18 §

I paragrafens första stycke anges de bestämmelser som vid behov kan
kompletteras med föreskrifter meddelade av regeringen eller Finans-
inspektionen.

Delegationsregeln i andra stycket motsvarar bl.a. nuvarande 2 kap.

10 § sista stycket bankrörelselagen.

I allmänmotiveringen (avsnitt 10) har behandlats frågan i vilken ut-
sträckning regeringsformen medger att normgivning i de här aktuella
ämnena delegeras från riksdagen till regeringen och Finansinspektionen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

De bestämmelser som hänger samman med frågor om kapitalkrav för
marknadsrisker träder i kraft först den 1 januari 1996, vilket framgår av
punkt 1. Övriga från andra lagar till kapitaltäckningslagen överförda be-
stämmelser om kapitalkrav för kreditrisker samt beräkning av kapital-
basen m.m. träder i kraft redan den 1 januari 1995 då motsvarande nu
gällande kapitalkravsbestämmelser upphör att gälla i de lagar som gäller
för skilda kreditinstitut och värdepappersbolag.

Eftersom kapitalkravsreglema for marknadsrisker träder i kraft den

1 januari 1996, kan bestämmelserna i 5 kap. om stora exponeringar och

i 6 kap. om finansiella företagsgrupper först vid denna tidpunkt tillämpas
på sådana element som ingår i marknadsriskreglerna, t.ex. handelslager
och utvidgad kapitalbas.

329

I punkt 2 anges att kapitalkravet för kreditrisker skall beräknas i ett Prop. 1994/95:50
instituts hela verksamhet intill utgången av år 1995, dvs. fram till dess
att kapitalkravsreglema för marknadsrisker träder i kraft.

Av punkt 3 framgår att kumulativa preferensaktier som bankaktiebolag,
kreditmarknadsbolag eller värdepappersbolag emitterat före den 1 januari
1995 under en tvåårig övergångsperiod får ingå i företagets kapitalbas
som primärt kapital. Aktierna kan därefter ingå i kapitalbasens supple-
mentära del, om Finansinspektionen enligt 2 kap. 6 § gärde stycket med-
ger det.

Enligt punkt 4 kan Finansinspektionen medge kreditinstitut, värdepap-
persbolag eller finansiella företagsgrupper anstånd med nedbringandet av
exponeringarna till tillåtna nivåer till senast den 31 december 2001. Det
gäller de exponeringar som det datum då den gemensamma EES-kommit-
téns beslut att införliva direktivet om stora exponeringar med EES-avtalet
publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning översteg
gränsvärdena 10, 20, 25 resp. 800 %. Detta datum var den 28 juni 1994.
Ett sådant förfärande skall emellertid vara förenligt med principen om en
sund förvaltning och en rättvis konkurrens. Finansinspektionen skall
underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-statemas ständiga
kommitté om den tidsplan som bestämts för det allmänna förfärandet.
Hänvisningen till 7 kap. 12 § 3 samt 15 och 16 §§ innebär att om ett
institut inte trappar ned sina exponeringar enligt Finansinspektionens
föreskrifter kan inspektionen ingripa med föreläggande, som enligt 15 §
kan förenas med vite, för att få institutet att vidta rättelse.

13.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

8 kap. 5 §

I paragrafens andra stycke finns en regel om sekretess hos statlig
myndighet i ärenden om innehav av aktier i bankaktiebolag och kredit-
marknadsbolag. Sekretess gäller för uppgift om enskilds ekonomiska eller
personliga förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada
eller men om uppgiften röjs. Bestämmelsen avser i första hand Finans-
inspektionens prövning enligt bankrörelselagen och lagen om kreditmark-
nadsbolag av större ägares lämplighet. Bestämmelsens tillämpnings-
område utvidgas nu till att omfätta även motsvarande prövning enligt
värdepappersrörelselagen av ägare i värdepappersbolag.

330

13.3 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)

Upphävda paragrafer

2 kap. 9 a-11 §§

Bestämmelserna har upphävts därför att regler med motsvarande innehåll
förts in i den föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (se närmare avsnitt 6.6).

2 kap. 16 §

Bestämmelser om begränsningar av en banks exponeringar har tagits in
i 5 kap. 1 och 3 §§ i den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Paragrafen kan
därför upphävas.

Ändrade paragrafer

1 kap. 11 §

Paragrafens första stycke har kompletterats med en hänvisning till den
nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.

Av jjärde stycket framgår att det endast är när koncernbidrag skall läm-
nas av banken som tillstånd krävs av Finansinspektionen. Koncenbidrag
till banken eller mellan övriga företag i koncernen erfordrar således inte
tillstånd.

2 kap. 9 §

Paragrafens första stycke, som fått ny lydelse, hänvisar beträffande be-
stämmelserna om kapitalbas, kapitalkrav och stora exponeringar till den
föreslagna nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kre-
ditinstitut och värdepappersbolag. Nu gällande bestämmelser om kapital-
täckning för kreditrisker har förts över till den nya lagen.

Andra stycket innehåller en bestämmelse som innebär att en banks kapi-
talbas, oberoende av bestämmelserna om kapitaltäckning, inte får under-
stiga det belopp som krävdes när banken startade sin verksamhet. En
språklig justering har gjorts av styckets inledning med hänsyn till att
kapitaltäckningsreglema överförts till en särskild lag.

Prop. 1994/95:50

331

4 kap. 9 §

Prop. 1994/95:50

Ändringen i fjärde stycket är redaktionell och innebär att hänvisning i
fråga om regler om kapitalbas och kapitaltäckning görs till den nya kapi-
taltäckningslagen, eftersom de nuvarande reglerna i 2 kap. 9-11 §§ bank-
rörelselagen förts över dit.

7 kap. 4 §

Punkten 2 i första stycket har justerats med hänsyn till att bestämmelser-
na om kapitaltäckning förts över till den föreslagna, nya lagen om kapi-
taltäckning och stora exponeringar.

13.4 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)

2 kap. 3 §

Paragrafens tredje stycke har kompletterats med en ytterligare uttrycklig
förutsättning för beviljande av oktroj. Tillägget innebär att det i lagtexten
klart anges att det i regeringens prövning av en oktroj ansökan ingår att
göra en lämplighetsprövning av de tilltänkta ägarna med kvalificerade
innehav i bolaget. Ändringen innebär i sak ingen nyhet eftersom det hit-
tills ansetts att denna prövning ligger i kravet på att den planerade rörel-
sen skall kunna antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverk-
samhet. Skälen för tillägget har redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt
9).

Bestämmelser om ägarprövning i samband med förvärv av aktier i ett
redan verksamt bankaktiebolag finns i 7 kap. bankrörelselagen
(1987:617).

3 kap. 4 och 7 §§

I båda paragraferna har hänvisningar till 3 § tagits bort. 3 §, som inne-
höll ett förbud mot utländskt ägande i bankaktiebolag, upphävdes den
1 augusti 1990 (SFS 1990:822). Enligt vissa övergångsbestämmelser
tillämpades dock delar av paragrafen även efter denna tidpunkt. Eftersom
även övergångsbestämmelserna numera har upphävts (se SFS 1992:1253)
bör hänvisningarna till 3 § tas bort.

332

4 kap. 23 §

Prop. 1994/95:50

Första stycket har justerats med hänsyn till att bestämmelserna om kapi-
taltäckning har överförts från bankrörelselagen till den nya kapitaltäck-
ningslagen.

13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare

3 §

I paragrafen har inskjutits ett nytt andra stycke där de verksamheter som
kan bli föremål för registrering utvidgas till att omfatta även verksamhet
som avses i 1 kap 3 b § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, dvs.
sådan begränsad förmedling av andelar i värdepappersfonder som bedrivs
som sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen och för vilken det för
försäkringsmäklare inte skall krävas tillstånd enligt värdepappersrörelse-
lagen. Genom registreringen underlättas Finansinspektionens tillsyn av för-
säkringsmäklamas verksamhet.

I första stycket 4 har gjorts ett tillägg som innebär att mäklaren skall ha
en utbildning som är tillfredsställande i förhållande till den verksamhet
som skall bedrivas. Härigenom markeras att en mäklare vars verksamhet
omfattar förmedling av fondandelar skall ha en utbildning som gör honom
lämplig för detta.

Andra stycket har ändrats så att det angivna undantaget från försäkrings-
kravet kommer att omfatta även verksamhet som består i förmedling av
värdepappersfondsandelar om denna sker uteslutande för en juridisk per-
son som är försäkringsmäklare.

13 §

I paragrafen anges att en försäkringsmäklare skall utföra sitt uppdrag
omsoigsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Genom
ett tillägg anges nu att motsvarande krav skall gälla för förmedlingsverk-
samhet som avser andelar i värdepappersfonder. Detta innebär att mäk-
laren vid sådan verksamhet bör uppfylla — förutom de allmänna krav som
får anses gälla för alla som erbjuder finansiella tjänster till allmänheten
— även de sundhetskrav som skulle ha gällt om verksamheten hade bedri-
vits i form av tillståndspliktig värdepappersrörelse. I paragrafen har också
tillagts att mäklaren i förekommande fall skall utreda uppdragsgivarens
behov av, förutom försäkring, också tjänster i samband med sparande och

333

även i detta avseende föreslå lämpliga lösningar. Genom ändringarna kom- Prop. 1994/95:50
mer vidare den i 14 § föreskrivna skadeståndsskyldigheten för en mäklare
som åsidosätter sina skyldigheter att gälla även vid förmedling av fond-
andelar.

14 §

Genom paragrafens hänvisning till 13 § kommer, som angetts i motive-
ringen till den paragrafen, mäklarens skadeståndsansvar att gälla även i
verksamhet som avser förmedling av fondandelar. Som en konsekvens av
detta har den angivna kretsen av skadeståndsberättigade utvidgats till att
omfatta också fondbolag och utländska fondföretag (jfr den föreslagna
nya bestämmelsen i 1 kap. 3 b § 1 i lagen om värdepappersrörelse).
Tillägget har medfört en mindre språklig omarbetning.

16 §

I paragrafen föreskrivs att Finansinspektionen vid vite skall förelägga den
som driver mäklarverksamhet utan att vara registrerad eller försäkrings-
mäklare som förmedlar försäkringar av ett slag han inte är registrerad för
att upphöra med detta. Denna bestämmelse har kompletterats så att
samma sanktion gäller för en försäkringsmäklare som utan att vara regist-
rerad för det driver verksamhet som omfattar förmedling av fondandelar.
Bestämmelsen gäller dock inte den som utan att vara försäkringmäklare
bedriver sådan verksamhet. I det fallet skall i stället de grundläggande
sanktionsreglema i lagen om värdepappersrörelse tillämpas. Detta har
markerats genom att bestämmelsen i första meningen har ändrats till att
gälla verksamhet som avses i 3 § 1-3, dvs. endast förmedling av försäk-
ringar.

334

13.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om Pr0P- 1994/95:50
självdeklaration och kontrolluppgifter

3 kap. 32 b §

Paragrafen, som är ny, syftar till att de svenska skattemyndigheterna skall
kunna få kontrolluppgifter beträffande inkomst- och utgiftsräntor, bank-
tillgodohavanden samt utdelningar och innehav av värdepapper etc. även
i de fäll svenska skattskyldiga anlitat utländska företag med säte inom
EES som bedriver gränsöverskridande verksamhet i Sverige utan att
öppna filial här i landet. För utländska företag som med stöd av 1 kap.

5 § 2 bankrörelselagen, 1 kap. 3 c § 2 lagen om värdepappersrörelse
eller 2 kap. 9 § 2 lagen om kreditmarknadsbolag driver bankverksamhet,
värdepappersrörelse eller finansieringsverksamhet har därför införts en
skyldighet att till Finansinspektionen lämna en skriftlig förbindelse att
årligen lämna kontrolluppgift enligt 22, 25 a eller 27 § till Riksskatte-
verket. Förbindelsen, som lämpligen lämnas tillsammans med den under-
rättelse som de utländska företagen enligt resp, lag skall lämna till
Finansinspektionen, skall vidarebefordras till Riksskatteverket. Vid
lämnandet av kontrolluppgift skall även de gemensamma bestämmelserna
om kontrolluppgifter som anges i 55-60 §§ iakttas. Beträffände sanktions-
möjligheter torde varken bestämmelserna i lagen om vitesföreläggande
eller de särskilda straffbestämmelserna vara tillämpliga i de fäll ett
utländskt företag som bedriver gränsöverskridande verksamhet inte full-
följer sin uppgiftsskyldighet. Däremot kan de svenska skattemyndig-
heterna i ett sådant fäll vända sig till vederbörande tillsynsmyndighet i
företagets hemland och påtala bristen.

I 10 § uppbördslagen (1953:272) har i femte stycket intagits en ny
punkt j, enligt vilken preliminär A-skatt inte skall utgå för ränta eller
utdelning för vilken kontrolluppgift lämnats enligt förevarande paragraf.

3 kap. 33 §

Paragrafen har justerats för att beakta att det i samband med EES-avtalets
ikraftträdande har öppnats möjlighet för vissa utländska bank- och kredit-
institut med auktorisation i ett land inom EES att med stöd av hemlands-
auktorisationen, dvs. utan att det krävs något särskilt tillstånd i Sverige,
driva värdepappersrörelse här. Detsamma kommer enligt de ändringar i
värdepappersrörelselagen som nu föreslås att gälla även för värdepappers-
företag hemmahörande inom EES. Ändringen innebär att skyldigheten att
lämna i paragrafen föreskrivna kontrolluppgifter kommer att omfatta även
de nu nämnda bank- och kreditinstituten samt värdepappersföretag från
andra EES-länder.

335

Övergångsbestämmelser

Prop. 1994/95:50

Bank- och finansieringsverksamhet som avses i 32 b § är tillåten sedan
den 1 januari 1994, medan värdepappersrörelse som avses i samma para-
graf avses kunna bedrivas fr.o.m. den 1 januari 1996. Ikraftträdande-
bestämmelserna har utformats i överensstämmelse härmed. Vidare har in-
tagits en bestämmelse om att, for det fäll bank- eller finansieringsverk-
samhet med stöd av nämnda bestämmelser inletts före ikraftträdandet av
denna lag, skall förbindelse enligt 32 b § lämnas till Finansinspektionen
före den 1 juli 1995.

13.7 Förslaget till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)

I punkten 1 har hänvisningen till de som driver värdepappersrörelse med
stöd av de angivna bestämmelserna i värdepappersrörelselagen ersatts
med någon som yrkesmässigt bedriver sådan verksamhet som anges i
1 kap. 3 § 1-5 värdepappersrörelselagen. Begreppet omfattar såväl
svenska som utländska aktörer oavsett om verksamheten bedrivs i Sverige
eller inte.

7 och 18 §§

I paragraferna har gjorts följdändringar till ändringarna i lagen om värde-
pappersrörelse. Hänvisningarna omfattar nu svenska värdepappersinstitut
och alla utländska företag som driver värdepappersrörelse i Sverige.

13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse

Upphävda paragrafer

3 kap. 7 §

Paragrafen är upphävd.

Bestämmelserna som reglerar begränsningar av ett värdepappersbolags
begränsningar av stora exponeringar har flyttats till 5 kap. 1 och 3 §§ i
den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kre-
ditinstitut och värdepappersbolag.

Den upphävda bestämmelsen gäller även utländska värdepappersföre-
tag. Dessa omfattas inte av de nya bestämmelserna i den föreslagna lagen
om kapitaltäckning och stora exponeringar.

336

Utländska värdepappersföretag som inte är auktoriserade inom EES- Prop. 1994/95:50
området har rätt att etablera filialer i Sverige om tillstånd ges av svenska
myndigheter. Filialverksamheten, som ju är en del av det utomlands be-
drivna företaget, styrs normalt sett av rörelsereglema i hemlandet som
kan avvika från de svenska. De utländska bestämmelserna om t.ex. stora
exponeringar kan emellertid beaktas vid prövningen av om auktorisation
av den utländska filialen skall ges eller ej. Det är således inte längre
nödvändigt att reglera utländska värdepappersföretags stora exponeringar
i den svenska lagstiftningen.

5 kap. 2-4 §§

Bestämmelserna i 5 kap. 1-4 §§ om kapitaltäckning för kreditrisker samt
om beräkning av kapitalbas m.m. har med motsvarande innehåll införts
i den föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kre-
ditinstitut och värdepappersbolag. De nämnda reglerna i 5 kap. har därför
kunnat tas bort.

Nya och ändrade paragrafer

1 kap. 1 §

I paragrafen har inskjutits ett nytt andra stycke. Detta ersätter både den
bestämmelse som tidigare fanns i 2 kap. 7 § tredje stycket och som avsåg
utländska företag som med Finansinspektionens tillstånd inrättat filial här
och motsvarande regel i 3 a § andra stycket för bankers och andra kredit-
instituts etablering. Ändringen motiveras — förutom av redaktionella skäl
— av att det nu enligt de förutsättningar som anges i 3 c och d §§ blir
möjligt för utländska värdepappersföretag att etablera filialer i Sverige
utan att det fordras tillstånd från Finansinspektionen.

Vidare har i andra stycket tillagts en regel som anger att lagens be-
stämmelser i tillämpliga delar gäller också utländska företags verksamhet
i Sverige. Motsvarande bestämmelser finns i bankrörelse- och kredit-
marknadsbolagslagen. Såvitt framkommit har denna lösning inte medfört
några allvarligare tillämpningsproblem. Skälet till ändringen här är i
första hand att begreppet "utländskt värdepappersföretag" enligt defini-
tionen i 2 § 4 samt hänvisningarna till detta begrepp i enskilda paragrafer
tas bort. De tidigare direkta angivelserna av att vissa bestämmelser gällde
även för utländska värdepappersföretag ersätts således av den nya gene-
rella regeln. Ändringen kommenteras vidare i anslutning till 2 §. Genom
den nya regeln markeras även att lagens bestämmelser i de fell det kan
bli aktuellt också gäller för utländska företags gränsöverskridande verk-
samhet i Sverige, dvs. verksamhet som bedrivs här utan filialetablering.
Vilka regler som kan göras gällande mot utländska företag har också be-
handlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.8).

337

I det tidigare andra stycket, som nu kommer att utgöra ett nytt tredje Prop. 1994/95:50
stycke, anges att lagen inte gäller verksamhet som drivs av Riksbanken.
Detta undantag utvidgas nu till att omfatta även Riksgäldskontorets och
Kammarkollegiets verksamhet. Skälen för detta har kommenterats i all-
mänmotiveringen (avsnitt 5.2). Från lagens tillämpningsområde undantas
vidare verksamhet som bedrivs av försäkringsbolag med koncession enligt
försäkringsrörelselagen, dvs. svenska försäkringsbolag. Frågan om vilken
verksamhet ett försäkringsbolag får bedriva på värdepappersmarknads-
området och formerna for detta kommer således i fortsättningen att helt
regleras av försäkringsrörelselagens bestämmelser. Även denna ändring
har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.2).

1 kap. 2 §

Paragrafen har ändrats samt utökats med tre nya definitioner i punkterna
5-7.

Definitionen av värdepappersbolag i punkten 2 har förtydligats så att
det uttryckligen framgår att endast bolag som har tillstånd enligt värde-
pappersrörelselagen är att anse som värdepappersbolag.

I punkten 3 har villkoret att ett utländskt bankföretag skall ha fått till-
stånd till filialverksamhet tagits bort, eftersom sådant tillstånd inte längre
krävs för EES-företag.

Legaldefinitionen av begreppet "utländskt värdepappersföretag", som
nu finns i punkten 4, har utmönstrats ur lagen. För detta finns flera skäl.
Med utländskt värdepappersföretag avsågs andra utländska företag än
bankinstitut som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i
Sverige. Eftersom alla utländska filialetableringar på värdepappersom-
rådet tidigare fordrade Finansinspektionens tillstånd omfattade begreppet
vid värdepappersrörelselagens ikraftträdande alla utländska företag som
drev filialverksamhet här i landet. När nu bank- och värdepappersföretag
från andra EES-länder kan etablera sig och driva värdepappersrörelse i
Sverige utan krav på särskilt svenskt tillstånd skulle den kanske viktigaste
gruppen av utländska företag falla utanför definitionen. Det framstår
vidare som olämpligt att använda ett begrepp som medför att varken
värdepappersföretag från länder utanför EES eller EES-företag som är
aktiva här genom gränsöverskridande verksamhet, dvs. utan filialetable-
ring, skulle kunna betecknas som utländska värdepappersföretag.

Som en följd av att "utländska värdepappersföretag" inte längre definie-
ras i lagen, har även hänvisningarna till detta begrepp i lagen tagits bort.
Detta gäller 1 kap. 8 §, rubriken före 2 kap. 7 §, 3 kap. 1-5 §§ och
5 kap. 5 §. I 1 § andra stycket har i stället intagits en generell regel om
att lagens bestämmelser i tillämpliga delar gäller även för utländska före-
tags verksamhet i Sverige. Innebörden av detta har kommenterats när-
mare i anslutning till 1 §.

Begreppet värdepappersinstitut, som flyttats till punkten 4, har justerats
så att det omfattar samtliga företag som är etablerade i Sverige och här
driver värdepappersrörelse. Som värdepappersinstitut anses, förutom

338

värdepappersbolag och svenska bankinstitut, således också alla utländska Prop. 1994/95:50
företag (värdepappersföretag, bankföretag och andra kreditinstitut) som
driver värdepappersrörelse från filial i Sverige, oberoende av om tillstånd
för detta erfordras eller inte. Ändringen betingas av att det även sedan
det blivit möjligt för företag från EES-länder att etablera sig i Sverige
utan särskilt tillstånd, finns behov av en samlad beteckning för företag
som bedriver värdepappersrörelse här. Bland annat används begreppet
värdepappersinstitut i denna betydelse i ett flertal andra lagar. Som
exempel kan nämnas aktiebolagslagen (1975:1385), bankaktiebolagslagen
(1987:618), försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter.

Ett kvalificerat innehav är enligt definitionen i punkten 6 ett direkt eller
indirekt ägande i ett företag som representerar 10 % eller mer av kapi-
talet eller samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande
över ledningen av företaget. Definitionen har hämtats från artikel 1.10 i
investeringstjänstedirektivet. Begreppet kvalificerat innehav utgör grunden
för reglerna om ägarprövning i 2 kap. 1 § och 6 kap. 3 a-e §§.

I punkten 7 har tagits in den definition av begreppet filial som tidigare
fanns i 2 kap. 7 §, dvs. ett avdelningskontor med självständig förvalt-
ning. Ändringen har skett av redaktionella skäl. Därutöver anges att ett
utländskt företags etablering i Sverige skall — även om flera driftsställen
inrättas — anses som en enda filial. Förebilden till denna bestämmelse
finns i artikel 1.8 i investeringstjänstedirektivet. Bestämmelser om värde-
pappersföretags filialetablering i Sverige finns i 3 c § och 2 kap. 7 §.
Bankers och andra kreditinstituts etablering av filialer här i landet regl-
eras i bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag. Att sådana företag under vissa förutsättningar även får bedriva
värdepappersrörelse i Sverige framgår av 3 d och e §§.

1 kap. 3 §

I första stycket har tillagts att Finansinspektionens tillstånd krävs endast
om inte annat följer av lagen. Härigenom markeras att vissa verksamheter
och vissa företag är undantagna från tillståndsplikt enligt särskilda be-
stämmelser i lagen.

1 kap. 3 a §

Bestämmelserna i de nuvarande första och andra styckena har av redak-
tionella skäl förts över till andra paragrafer. Bestämmelserna om ut-
ländska bank- och kreditinstitut har flyttats till den nya 3 d §. Regeln i
det tidigare andra stycket om lagens tillämplighet på filialer till sådana
företag återfinns i 1 kap. 1 § andra stycket. Paragrafen kommer därför
i sin nya lydelse att innehålla endast den regel om undantag från till-
ståndsplikt för börser och auktoriserade marknadsplatser som tidigare
utgjorde tredje stycket.

22 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

339

1 kap. 3 b §

Prop. 1994/95:50

Enligt paragrafen, som är ny, undantas försäkringsmäklare som är regist-
rerade enligt lagen (1989:508) om försäkringsmäklare under vissa förut-
sättningar från tillståndsplikt för verksamhet som avses i 3 § 2, dvs. för-
medling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument
eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument.
Regeln har sin motsvarighet i artikel 2.2 g i investeringstjänstedirektivet,
där vissa företag som inte erbjuder sina kunder andra investeringstjänster
än en på visst sätt begränsad förmedlingsverksamhet undantas från direk-
tivets tillämpningsområde.

För att paragrafens undantagsregel skall vara tillämplig gäller flera
krav, som alla måste vara uppfyllda. Om så inte är fallet krävs ett till-
stånd enligt lagen. Till att böija med skall förmedlingsverksamheten vara
en sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen. Det är således inte
möjligt att till namnet starta en försäkringsmäklarrörelse i syfte att
kringgå värdepappersrörelselagens bestämmelser. Verksamheten får
vidare endast avse andelar i värdepappersfonder, dvs. fonder som för-
valtas av ett svenskt fondbolag, eller motsvarande investeringar hos
sådana utländska fondföretag som avses i 7 a § och 7 b § lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder. Undantaget från tillståndsplikt om-
fattar inte andelar i s.k. nationella fonder som regleras i 3 § lagen om
värdepappersfonder. De utländska fondföretag som avses är sådana som
antingen har Finansinspektionens tillstånd att bedriva fondverksamhet i
Sverige eller företag som har sitt säte i ett annat EES-land och efter
anmälan till Finansinspektionen bedriver verksamhet här med stöd av
auktorisationen i sitt hemland. Eftersom samtliga företag av aktuellt slag
således kommer att finnas registrerade hos Finansinspektionen torde
några svårigheter att avgöra vilka andelar eller motsvarande som omfettas
av undantagsregeln inte uppstå.

En ytterligare begränsning är att mäklaren får förmedla kundernas
order endast till sådana företag som angetts ovan. Mäklaren kan således
inte medverka vid t.ex. transaktioner direkt mellan två kunder.

Slutligen gäller som en förutsättning att mäklaren inte i sin förmed-
lingsverksamhet får ta emot kunders medel eller fondandelar. När en
kund t.ex önskar köpa fondandelar får mäklaren således inte själv ta emot
betalning för affären. Kunden skall i stället anvisas att sätta in er-
forderligt belopp på ett konto tillhörigt fondbolaget eller att betala på
annat liknande sätt.

1 kap. 3 c §

I paragrafen, som är ny, har tagits in bestämmelser som innebär att värde-
pappersföretag från andra EES-länder har rätt att med stöd av auktorisa-
tion i hemlandet driva värdepappersrörelse från filial i Sverige och även
bedriva verksamhet genom att direkt från hemlandet tillhandahålla tjänster
på värdepappersområdet i Sverige. Bestämmelserna svarar mot den

340

grundläggande princip om hemlandsauktorisation som finns i artikel 14.1 Prop. 1994/95:50
i investeringstjänstedirektivet och har beskrivits utförligt i avsnitt 5.4 i
den allmänna motiveringen. Väsentligt är att svenska myndigheter nor-
malt inte har rätt att vägra sådant marknadstillträde för värdepappers-
företag från EES-området. Det är den behöriga myndigheten i företagets
hemland som skall pröva om företaget skall få verka i ett annat EES-
land. Finansinspektionen har att godta det lämplighetsintyg som hem-
landsmyndigheten utfärdat (jfr författningskommentaren till 1 kap. 6 §).

Enligt den föreslagna nya paragrafen (3 kap. 32 b §) i lagen om själv-
deklaration och kontrolluppgifter skall företag som ämnar bedriva gräns-
överskridande verksamhet i enlighet med punkten 2, innan sådan verk-
samhet inleds till Finansinspektionen lämna en skriftlig förbindelse att
årligen lämna kontrolluppgifter enligt vissa angivna paragrafer i samma
lag.

1 kap. 3 d §

Till denna nya paragraf har flyttats de grundläggande bestämmelser om
rätt för vissa bank- och kreditinstitut från andra EES-länder att bedriva
värdepappersrörelse som tidigare fanns i 3 a §. Reglerna om vilken verk-
samhet de olika instituten får bedriva har brutits ut och tillsammans med
motsvarande regler för värdepappersföretag hemmahörande i andra EES-
länder placerats i den nya 3 e §.

1 kap. 3 e §

Som angetts i motiveringen till 3 d § har i denna paragraf samlats reg-
lerna om vilken verksamhet på värdepappersområdet ett företag inom
EES får bedriva i Sverige. Paragrafen omfattar således både värde-
pappersföretag och bank- och kreditinstitut om verksamheten här bedrivs
med stöd av auktorisation i ett EES-land. För andra utländska företag
som fått tillstånd enligt 2 kap. 7 § att driva värdepappersrörelse här
regleras däremot verksamheten i tillämpliga delar av det svenska till-
ståndet.

Reglerna i paragrafen innebär att ett utländskt företag i Sverige får
bedriva endast sådan verksamhet som omfattas av företagets verksamhets-
tillstånd i hemlandet. Genom investeringstjänstedirektivet blir aukto-
risationskraven och reglerna enhetliga inom hela EES-området. De olika
slag av verksamheter för vilka auktorisation kan beviljas finns upptagna
i bilagan till direktivet, avdelning A. Motsvarande svenska regler, som
finns i 1 kap. 3 §, omfattar de verksamheter som anges i direktivet. Ett
värdepappersföretag kan i anslutning till huvudverksamheten även bedriva
vissa sidoverksamheter, om dessa omfattas av auktorisationen. Sidoverk-
samhetema anges i bilagans avdelning C. Motsvarande svenska bestäm-
melser, som nu föreslås något justerade för att överensstämma med direk-
tivets regler, finns i 3 kap. 4 §.

341

Prop. 1994/95:50

1 kap. 6 §

Paragrafen reglerar svenska värdepappersbolags etablering av filialer i
utlandet. För sådan etablering fordras liksom tidigare Finansinspektionens
tillstånd.

I första stycket har tillagts en bestämmelse om att tillstånd till filial-
etablering i ett EES-land får vägras bara om det finns skäl att ifrågasätta
lämpligheten av bolagets administrativa struktur eller finansiella styrka.
Bedömningen, som skall avse bolaget i sin helhet, skall ske utifrån den
planerade verksamheten. Tillstånd skall således vägras om bolagets oiga-
nisation och finansiella ställning, med beaktande av den planerade filia-
len, kan antas inte uppfylla kraven för en sund värdepappersrörelse.
Förebilden för denna regel finns i artikel 17.3 i investeringstjänstedirek-
tivet. Finansinspektionen skall lätta beslut inom tre månader från det att
en fullständig ansökan förelåg. Detta anges i 7 kap. 2 § som innehåller
bestämmelser om vilka rättsmedel som kan användas om denna tidsfrist
inte iakttas.

I det nya andra stycket anges vilka uppgifter en ansökan om tillstånd
till filialetablering skall innehålla. Reglerna svarar mot artikel 17.2 a i
investeringstjänstedirektivet. Uppgifterna är av grundläggande karaktär
och regeln har därför gjorts tillämplig på all filialetablering i utlandet,
dvs. även i länder utanför EES.

1 kap. 6 a §

I paragrafen, som är ny, regleras den procedur som skall följas i det fäll
ett svenskt värdepappersbolag vill etablera filial i ett annat EES-land.
Reglerna har närmare beskrivits i avsnitt 5.4 i den allmänna motive-
ringen.

I första stycket anges att Finansinspektionen, om tillstånd till filial-
etablering lämnas, skall översända en underrättelse om den tilltänkta
etableringen till den behöriga myndigheten i det land där filialen skall
inrättas. Underrättelsen skall innehålla de uppgifter som bolaget enligt
6 § andra stycket skall bifoga sin ansökan om tillstånd. Underrättelsen
skall även innehålla uppgifter om investerarskydd som gäller för kunder
hos värdepappersbolaget. Det kan sägas att denna bestämmelse saknar
relevans för Sverige, som saknar ett sådant system. Bestämmelsen svarar
emellertid mot en uttrycklig regel i artikel 17.3 andra stycket i investe-
ringstjänstedirektivet. Inom EG pågår också arbete med ett direktivförslag
— proposal for a Council Directive on investor compensation schemes,
COM(93) 381 — enligt vilket samtliga medlemsländer skall erbjuda in-
vesterare ett visst minimiskydd. Det föreslagna direktivet avses träda i
kraft den 1 januari 1996. Direktivet kan förutses komma att införlivas
med EES-avtalet.

Om det sker någon ändring av de förhållanden som Finansinspektionen
har lämnat uppgift om till den utländska myndigheten, skall inspektionen

342

på nytt underrätta den behöriga utlandsmyndigheten. Denna skyldighet Prop. 1994/95:50
framgår, såvitt avser uppgifter om filialorganisation, verksamhetsplan,
investerarskydd och ledningsförhållanden, av andra stycket, som hän-
visar till 6 § andra stycket. Vad däremot gäller förändringar i kapitalbas
och kapitaltäckning har det inte ansetts ändamålsenligt att föreskriva en
motsvarande formaliserad underrättelseskyldighet. Som framgått av den
allmänna motiveringen ankommer det på Finansinspektionen att löpande
förse behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter om bl.a. den finansiella
ställningen för sådana värdepappersbolag som med stöd av svensk aukto-
risation bedriver verksamhet i ett annat EES-land.

1 kap. 6 b §

I paragrafen, som är ny, anges vad Finansinspektionen skall iaktta när ett
svenskt värdepappersbolag vill rikta sin verksamhet till ett annat EES-
land, utan etablering där (jfr avsnitt 5.4 i den allmänna motiveringen).

I samma utsträckning som ett värdepappersföretag auktoriserat i ett
annat land inom EES får driva verksamhet genom att direkt tillhandahålla
tjänster i Sverige enligt 1 kap. 3 c § 2, skall svenska värdepappersbolag
få böija verka i ett annat EES-land, så snart myndigheterna där fått
underrättelse om detta från Finansinspektionen. Detta skall ske inom en
månad från det att bolaget till inspektionen anmält sin avsikt att bedriva
gränsöverskridande verksamhet. Tidsfristen räknas från den dag då full-
ständiga handlingar i enlighet med vad som föreskrivs i paragrafen har
inkommit till Finansinspektionen. Att märka är att inspektionen i detta
fall inte förutsätts göra någon prövning av det lämpliga i att det svenska
värdepappersbolaget på så sätt verkar mot utlandet. Bestämmelsen har
alltså karaktär av ordningsregel.

1 kap. 7 §

I paragrafen har tillagts ett nytt andra stycke i vilket anges ett antal
principer som är utmärkande för sund värdepappersrörelse. Principerna
har hämtats från artikel 11.1 i investeringstjänstedirektivet. Där före-
skrivs att medlemsstaterna skall upprätta uppföranderegler (rules of
conduct) som värdepappersföretagen skall iaktta i sin verksamhet. Dessa
regler skall som ett minimum ge uttryck för de principer som anges i
artikeln. Det bör i fråga om foretag hemmahörande inom EES uppmärk-
sammas att iakttagandet av sådana uppföranderegler enligt artikel 11.2
inte skall övervakas av tillsynsmyndigheten i företagets hemland enligt
reglerna om hemlandstillsyn. Tillsynsansvaret för regler av detta slag
åvilar i stället alltid myndigheterna i det land där tjänsten utförs.

Eftersom den förevarande paragrafens bestämmelser gäller för värde-
pappersinstitut innebär det att de är tillämpliga på utländska företags
filialetableringar i Sverige. Av 1 kap. 1 § andra stycket framgår vidare
att lagens bestämmelser i tillämpliga delar gäller för utländska företags

343

verksamhet i Sverige. Även utländska företags gränsöverskridande verk- Prop. 1994/95:50
samhet omfattas av denna regel. Uppförandereglerna i andra stycket till-
hör de bestämmelser i lagen som skall tillämpas på gränsöverskridande
verksamhet. Således omfattas utländska företags verksamhet av uppföran-
dereglema, oavsett om den bedrivs i filialform eller gränsöverskridande.

I tredje stycket bemyndigas Finansinspektionen, efter delegation av
regeringen, att utfärda föreskrifter om vad företagen skall iaktta för att
uppfylla sundhetskravet. I detta ingår också uppfyllandet av sundhets-
reglema i artikel 10 i investeringstjänstedirektivet.

1 kap. 7 a §

I paragrafens första stycke har gjorts en mindre justering i fråga om av-
gränsningen av rapporteringsskyldigheten. Ändringen är en konsekvens
av reglerna i det nya andra stycket.

Stockholms Fondbörs AB ifrågasätter i sitt remissvar ändringen i första
stycket och menar att den leder till att den handel som svenska värde-
pappersinstitut utför vid utländsk börs inom EES kommer att dubbel-
rapporteras. Som framgår av den följande kommentaren till andra stycket
skall emellertid detta kunna undvikas.

Bestämmelserna i det nya andra stycket behandlar rapporteringsskyldig-
heten för transaktioner i finansiella instrument som ett svenskt värde-
pappersinstitut gör via en filial i ett annat EES-land eller genom till-
handahållande av tjänster i ett sådant land utan att ha etablerat någon
filial där (gränsöverskridande verksamhet). Bestämmelsen, som har be-
handlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.7) svarar mot de regler om
rapporteringsskyldighet för angivna transaktioner som finns i artikel 20
i direktivet om investeringstjänster.

De transaktioner som enligt direktivet skall rapporteras till en behörig
myndighet i institutets hemland är sådana som omfattar

- aktier eller andra instrument som ger tillgång till kapitalandelar,

- obligationer eller andra likvärdiga skuldförbindelser,

- standardiserade terminskontrakt avseende aktier, och

- standardiserade aktieoptioner.

Den rapporteringsskyldighet som direktivet föreskriver avser bara
sådana finansiella instrument som är föremål för handel på en reglerad
marknad. Däremot spelar det ingen roll om transaktionen utförts på en
sådan reglerad marknad eller inte.

Den närmare omfattningen av rapporteringsskyldigheten och sättet för
fullgörandet av den skall enligt andra stycket regleras i föreskrifter som
meddelas av regeringen eller Finansinspektionen. I dessa föreskrifter får,
med iakttagande av de minimikrav som direktivet ställer, preciseras vilka
finansiella instrument som skall omfettas av rapporteringsskyldigheten.
Enligt direktivet finns möjlighet att efterge kravet på rapportering för
sådana transaktioner som utförs på en reglerad marknad i värdlandet och
som i det landet omfettas av likvärdiga rapporteringskrav. Vid bestäm-

344

mande av rapporteringsskyldighetens omfattning bör denna möjlighet till Prop. 1994/95:50
lindring av rapporteringskravet tas i beaktande.

Finansinspektionen påtalar i sitt remissvar att rapporteringsplikten enligt
andra stycket kan innebära att ett värdepappersinstitut, som ej är medlem
vid fondbörsen , blir skyldigt att anmäla avslut i t.ex. OTC- och O-liste-
aktier som sker via en filial i ett annat EES-land eller genom gränsöver-
skridande verksamhet där, medan avslut i samma typ av aktier som sker
här i landet inte behöver rapporteras. Inspektionen menar att denna skill-
nad är omotiverad. Det är riktigt att de nya bestämmelserna i andra
stycket, som är en följd av minimikraven i direktivet om investerings-
tjänster, ger den asymmetri i rapporteringspliken som inspektionen
påvisar. Enda vägen att avhjälpa detta vore att utvidga den i första
stycket angivna rapporteringsplikten - som nu avser enbart fondpapper
inregistrerade vid en börs - till att omfatta avslut i finansiella instrument
som är föremål för handel vid en svensk börs eller auktoriserad mark-
nadsplats. Det har inte ansetts motiverat att göra en sådan utvidgning,
som naturligtvis skulle innebära en ytterligare administrativ belastning för
instituten. I denna bedömning måste också vägas in att det antal avslut i
de nu berörda instrumenten som värdepappersinstituten behöver rappor-
tera inte torde bli särskilt omfattande.

Av andra stycket framgår att avsluten skall anmälas till svensk börs
eller auktoriserad marknadsplats om de finansiella instrumenten är före-
mål för handel där och i annat fall till Finansinspektionen. Detta innebär
dock inte att alla transaktioner i finansiella instrument som sker via filial
i ett EES-land eller genom gränsöverskridande verksamhet kommer att
behöva rapporteras till de svenska marknaderna eller inspektionen. Som
ovan framgått finns nämligen möjlighet att i föreskrifterna efterge kravet
på rapportering för sådana transaktioner som rapporteras i värdlandet.

1 kap. 8 §

I paragrafen har hänvisningen till "utländskt värdepappersföretag" tagits
bort. Ändringen är en följd av att definitionen av detta begrepp utmönst-
rats ur lagen (jfr kommentaren till 1 kap. 1 och 2 §§).

1 kap. 9 §

Paragrafen har ändrats så att den gäller också sådana företag från EES
för vilka särskilt tillstånd att driva värdepappersrörelse inte krävs.

1 kap. 10 §

Paragrafen har ändrats av samma skäl som 1 kap. 9 §.

345

2 kap. 1 §

Prop. 1994/95:50

Som en ny punkt 3 har inskjutits en ytterligare uttrycklig förutsättning för
beviljande av tillstånd. Tillägget innebär att det i lagtexten klart anges att
det i Finansinspektionens prövning av en tillståndsansökan ingår att göra
en lämplighetsprövning av de tilltänkta ägarna med kvalificerade innehav

1 bolaget. Ändringen innebär i sak ingen nyhet eftersom det hittills ansetts
att denna prövning ligger i kravet på att den planerade verksamheten skall
kunna antas uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse. Skälen för
att denna ändring ändå bör tas in i lagtexten har behandlats i allmänmoti-
veringen (avsnitt 9).

Bestämmelser om ägarprövning m.m. vid förvärv av kvalificerade inne-
hav i redan auktoriserade bolag finns i 6 kap. 3 a-e §§.

2 kap. 2 §

Paragrafen har ändrats endast på så sätt att bestämmelserna i andra
stycket om att en verksamhetsplan skall bifogas ansökan om tillstånd har
flyttats till den nya 2 kap. 8 §.

2 kap. 4 §

I paragrafen har tillkommit två nya stycken.

I andra stycket införs för värdepappersbolag ett krav på att minst en av
stämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller auktoriserat
revisionsbolag. Motsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 6 § lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag.

I tredje stycket anges att ett värdepappersbolag, dvs. enligt definitionen
i 1 kap. 2 § 2 ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse, skall ha inte bara sitt juridiska säte i Sverige utan
också sitt faktiska huvudkontor i Sverige. Bestämmelsen motsvarar artikel
3.2 första strecksatsen i investeringstjänstedirektivet. (Andra strecksatsen

1 samma punkt avser värdepappersföretag som inte är juridiska personer
och saknar således tillämpning i Sverige.) Motivet bakom regeln är att
garantera att det land som har auktoriserat företaget och som därför också
är ansvarigt för tillsynen har förutsättningar att bedriva en effektiv tillsyn.
Det skall således inte vara möjligt för ett företag att försvåra tillsynen
genom att förlägga huvudkontoret och den faktiskt bedrivna verksamheten
till något annat land än där det är auktoriserat.

2 kap. 5 §

I paragrafen anges för närvarande att ett värdepappersbolag, som en för-
utsättning för tillstånd, skall ha ett aktiekapital som med hänsyn till verk-
samhetens art och omfettning är tillräckligt stort. Närmare föreskrifter

346

om aktiekapitalets storlek meddelas av regeringen eller, med regeringens Prop. 1994/95:50
bemyndigande, av Finansinspektionen. Enligt de föreskrifter som inspek-
tionen med regeringens bemyndigande utfärdat, skall ett värdepappers-
bolag som bedriver verksamhet enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 ha ett aktie-
kapital om minst fem miljoner kronor. Övriga värdepappersbolag skall
ha ett aktiekapital som uppgår till minst en miljon kronor.

De hittillsvarande reglerna ersätts nu med bestämmelser om startkapital
som i fråga om bolag med tillstånd att ta emot medel på konto uppfyller
EG:s regler for kreditinstitut samt som för övriga bolag motsvarar kapi-
talkravsdirektivets regler om startkapital. Av 3 kap. 4 § andra stycket
framgår att tillstånd till mottagande av medel på konto får lämnas endast
tillsammans med tillstånd till kreditgivning.

Enligt EG:s andra banksamordningsdirektiv (89/646/EEG) artikel 4.1
gäller som huvudregel för auktorisation av ett kreditinstitut ett krav att
startkapitalet uppgår till minst fem miljoner ecu. Som angetts i allmän-
motiveringen (avsnitt 5.5) måste ett värdepappersbolag för att kunna ta
emot medel på konto uppfylla EG:s regler för kreditinstitut. För värde-
pappersbolag som avser att bedriva sådan verksamhet införs därför som
en förutsättning för auktorisation att startkapitalet uppgår till ett belopp
motsvarande fem miljoner ecu, för närvarande knappt 50 miljoner kro-
nor. Detta krav gäller oavsett vilken verksamhet i övrigt bolaget skall
bedriva.

I artikel 3 i kapitalkravsdirektivet föreskrivs att ett värdepappersföretag
som driver handel med finansiella instrument för egen räkning eller som
deltar som garant vid emissioner skall ha ett startkapital om 730 000 ecu.
Det är således fråga om företag som driver verksamhet som avses i
1 kap. 3 § 3 och 5 lagen om värdepappersrörelse. Det högre kravet
(730 000 ecu) gäller dock enligt direktivet inte sådan verksamhet enligt
punkten 5 som endast består i annan medverkan vid emissioner än garan-
tigivning. I övrigt gäller som huvudregel att auktorisation inte får beviljas
ett värdepappersföretag om startkapitalet understiger 125 000 ecu, vilket
motsvarar knappt 1,25 miljoner kronor. Auktorisation får dock, under
vissa förutsättningar, beviljas även om startkapitalet understiger detta
belopp. I så fell måste startkapitalet uppgå till minst 50 000 ecu (ca
500 000 kronor). En av förutsättningarna för att medlemsstaterna skall få
införa en sådan undantagsregel är dock att den endast gäller för värde-
pappersföretag vars planerade verksamhetsslag är sådan som typiskt sett
innebär en lägre risknivå (se artikel 2.2 och 2.4 i kapitalkravsdirektivet).
Så torde vara fellet för en renodlad versamhet som endast avser förmed-
ling av fondandelar. För sådana företag gäller därför det lägsta kapital-
kravet som tillåts enligt direktivet. För annan medverkan vid emissioner
än garantigivning ges Finansinspektionen möjlighet att medge ett lägre
startkapital än 730 000 ecu. Startkapitalet får dock i ett sådant fell inte
sättas lägre än 125 000 ecu.

Startkapitalet har i paragrafen definierats som bundet eget kapital och
en hänvisning har gjorts till 11 kap. 7 § aktiebolagslagen. Där anges att
med bundet eget kapital avses aktiekapital, reservfond och uppskrivnings-
fond.

347

Av 5 kap. 1 § andra stycket följer att efter igångsättandet av verksam- Prop. 1994/95:50
heten får bolagets kapitalbas inte understiga det belopp som krävs i start-
kapital.

I protokoll 39 till EES-avtalet anges att med "ecu" avses i avtalet ecu
såsom den definieras av behöriga myndigheter inom gemenskapen.

I fråga om redan verksamma bolag får enligt övergångsbestämmelserna
(punkt 2) kapitalbasen inte understiga det belopp som vid lagens ikraft-
trädande skulle ha krävts för beviljande av tillstånd.

2 kap. 7 §

Paragrafens första stycke har justerats så att det framgår att tillstånds-
kravet för utländska företags filialetablering inte gäller företag som enligt

1 kap. 3 c § får etablera sig här med stöd av sin hemlandsauktorisation.
Av paragrafen följer vidare att det för sådana företag inte är möjligt att
etablera sig här med stöd av ett svenskt tillstånd. Denna möjlighet står
således öppen endast för företag hemmahörande utanför EES.

I andra stycket anges som ett krav för tillstånd att det utländska före-
taget skall stå under tillsyn i sitt hemland. För att markera vikten av att
tillsynen är effektiv och av tillräcklig omfattning har i lagtexten inskjutits
att tillsynen skall vara betryggande.

Det tidigare tredje stycket har tagits bort. Motsvarande bestämmelser
finns nu i 1 kap. 1 §.

2 kap. 8 §

Till paragrafen, som är ny, har flyttats de regler om bifogande av en
verksamhetsplan vid tillståndsansökan som för närvarande finns i 2 kap.

2 § andra stycket. Detta krav har vidare utökats genom hänvisning även
till 6 och 7 §§, så att det av lagen uttryckligen framgår att verksam-
hetsplan skall upprättas också av bankinstitut och utländska företag vid
ansökan om tillstånd att bedriva värdepappersrörelse.

3 kap. 1 §

I paragrafen har hänvisningarna till "utländskt värdepappersföretag" tagits
bort dels som en följd av att detta begrepp utmönstrats ur lagen (jfr
kommentaren till 1 kap. 2 §), dels av sakliga skäl. Regler om vilken
egendom ett företag får förvärva är normalt att anse som associations-
rättsliga till sin natur och således i första hand en fråga för lagstiftningen
i det land där företaget har sitt legala hemvist. En filial till ett utländskt
företag har ingen självständig juridisk ställning utan är en integrerad del
av företaget i övrigt. Det finns inte heller några krav på att en filial skall
ha ett särskilt avskilt kapital. Såvitt gäller filialer i Sverige till utländska

348

företag bör därför frågor om egendomsförvärv regleras av lagstiftningen Prop. 1994/95:50
i företagets hemland.

3 kap. 1 a §

I paragrafen, som är ny, har tagits in regler om begränsningar för vissa
värdepappersbolag att förvärva placeringsaktier.

I det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) finns i artikel 12
en regel som begränsar kreditinstituts innehav av aktier eller andelar i
samtliga icke-finansiella företag förutom försäkringsföretag. Med företag
som driver finansiell verksamhet avses kreditinstitut, finansiella institut
och sådana företag vars verksamhet har direkt samband med dessa insti-
tuts verksamhet såsom leasing, factoring, förvaltning av värdepapper etc.
Begränsningen omfattar endast aktier och andelar som redovisningsmäs-
sigt är att anse som finansiella anläggningstillgångar enligt EG:s bank-
redovisningsdirektiv (86/635/EEG). För kreditmarknadsbolag har be-
stämmelser som svarar mot EG:s regel tagits in i 3 kap. 6 § lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Eftersom värdepappersbolag som
beviljas tillstånd att ta emot medel på konto och bevilja krediter blir att
anse som kreditinstitut i EG:s mening krävs att motsvarande bestämmel-
ser införs även i fråga om sådana bolag.

Liksom beträffande bankers innehav av placeringsaktier gäller de i
paragrafen angivna gränserna marknadsvärdet av innehaven. I fråga om
de konsekvenser detta kan medföra hänvisas till vad som anförts i för-
fattningskommentaren till 2 kap. 15 a § bankrörelselagen i prop.
1990/91:154 s. 98.

Begreppet kvalificerat innehav har definierats i 1 kap. 2 § 6.

Första och andra styckena har redaktionellt utformats i enlighet med
det förslag Lagrådet lämnat i sitt yttrande. Paragrafen har i övrigt ut-
formats med beaktande av Lagrådets uppfattning, att skillnad bör göras
mellan det fallet att ett värdepappersbolag förvärvat ett innehav i direkt
strid med begränsningarna i första stycket, och att gränserna efter ett i
och för sig tillåtet förvärv överskrids till följd av värdeförändringar eller
ändringar av kapitalbasens storlek. I tredje stycket föreskrivs således i
enlighet med Lagrådets förslag att aktier eller andelar som förvärvats i
strid med första stycket snarast skall avyttras. Fjärde stycket behandlar
situationen att innehavsgränser efter ett förvärv kommit att överskridas.
Lagrådet har för detta fall föreslagit att överskjutande aktier eller andelar
skall avyttras så snart det kan ske utan förlust och senast inom två år från
den dag då gränsen överskreds. En sådan regel kan emellertid innebära
praktiska problem, eftersom värdefluktuationer och förvärv över tiden
kan medföra att ett flertal avyttringsperioder med olika slutdag kommer
att löpa samtidigt. I stället föreskrivs för detta fall att överskjutande aktier
och andelar skall avyttras så snart det är lämpligt. Bestämmelsen kommer
därmed också att närmare ansluta till motsvarande regel i lagen om kre-
dit marknadsbolag. Genom användningen av uttrycket "överskjutande"
markeras att någon avyttring inte behöver ske om innehavet kommit ned

349

till tillåten nivå på annat sätt, t.ex. till följd av en ökning av bolagets Prop. 1994/95:50
kapitalbas.

3 kap. 2 §

Jfr kommentaren till 1 §.

3 kap. 3 §

Paragrafens hänvisning till bestämmelserna i 4 kap. har, som en följd av
ändringar i de materiella bestämmelserna i det kapitlet, justerats så att
den omfattar endast svenska värdepappersinstitut. Ändringarna i 4 kap.
kommenteras i anslutning till de berörda paragraferna.

3 kap. 4 §

I första stycket har efter förebild av artikel 3.1 i investeringstjänste-
direktivet införts en regel som innebär att det fordras särskilt tillstånd av
Finansinspektionen för att bedriva sådana sidoverksamheter som anges i
paragrafen. Det allmänna verksamhetstillståndet enligt 1 kap. 3 §
kommer alltså inte som tidigare att automatiskt också ge tillstånd till
verksamhet som avses i punkterna 1-3. Värdepappersbolag är enligt defi-
nitionen i 1 kap. 2 § 1 svenska aktiebolag som har fått tillstånd att driva
värdepappersrörelse. Genom användning av detta begrepp i förevarande
paragraf markeras att tillstånd till verksamhet enligt första stycket inte
kan ges separat, utan endast i anslutning till det grundläggande verk-
samhetstillståndet enligt 1 kap. 3 §. Detsamma gäller för sådana ut-
ländska företag från länder utanför EES som med Finansinspektionens
tillstånd enligt 2 kap. 7 § driver värdepappersrörelse från filial i Sverige.
Detta innebär att de företag som före lagändringen bedrivit icke till-
ståndspliktiga sidoverksamheter enligt punkterna 1-3 måste söka tillstånd
för att kunna bedriva sådan verksamhet även efter de nya reglernas ikraft-
trädande.

Bestämmelsen gäller inte värdepappersföretag och kreditinstitut från
EES-området. Vilka verksamheter ett sådant företag får bedriva i Sverige
styrs i stället av auktorisationen i företagets hemland.

Uppräkningen av sidoverksamheter har vidare kompletterats med tre
nya punkter. Mottagande av medel på konto och kreditgivning, vilket
redan tidigare var tillståndspliktiga verksamheter, har flyttats från det
tidigare andra stycket till de nya punkterna 4 och 5. I fråga om kredit-
givning har tillagts att krediten skall avse placeringar i finansiella
instrument. Det tidigare kravet att kontohållning och kreditgivning skulle
underlätta värdepappersrörelsen har kompletterats med en föreskrift att
sådana verksamheter endast får avse värdepappersbolagets kunder. Av-
sikten är att markera att ett värdepappersbolag inte får bedriva en fri-

350

stående inlånings- och kreditgivningsverksamhet. Ändringen är inte av- Prop. 1994/95:50
sedd att innebära några skillnader i förhållande till vad som gäller i dag,
eftersom kravet att värdepappersrörelsen skall underlättas i huvudsak
torde innebära att verksamheten skall avse bolagets värdepapperskunder.

I punkten 6 har som en särskild sidoverksamhet införts valutaväxlings-
transaktioner i anslutning till värdepappersrörelsen. Detta svarar mot
punkten 7 i avdelning C i bilagan till investeringstjänstedirektivet. Lik-
som i fråga om de tidigare icke tillståndspliktiga sidoverksamhetema
måste nya tillstånd sökas för mottagande av medel på konto och kredit-
givning. Detta hänger samman med att kraven för att få bedriva sådan
verksamhet skärps. Ett nytt ansökningsförfarande behövs således för att
Finansinspektionen skall kunna pröva om förutsättningarna för tillstånd
enligt de nya reglerna är uppfyllda.

Som angetts ovan har reglerna om kundkonton och kreditgivning
flyttats till första stycket. I andra stycket har i stället intagits en
bestämmelse som innebär att tillstånd till mottagande av medel på konto
får lämnas endast tillsammans med tillstånd till kreditgivning. Möjlig-
heten för ett värdepappersföretag att ta emot medel på konto, dvs. att ta
emot insättningar från kunder och använda medlen i den egna rörelsen,
förutsätter enligt artikel 10 tredje strecksatsen i investeringstjänste-
direktivet att företaget är att anse som ett kreditinstitut i EG:s mening.
Kreditinstitut definieras i artikel 1 i det första banksamordningsdirektivet
(77/780/EEG) som ett företag vars verksamhet består i att från allmän-
heten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja
kredit för egen räkning. För att ett företag skall vara att anse som ett
kreditinstitut torde således krävas att det bedriver båda dessa verk-
samheter. Tillstånd kan därför inte ges endast för mottagande av medel
på konto. Däremot föreligger inga hinder mot tillstånd enbart till kredit-
givning.

I det tredje stycket har skett en redaktionell ändring med anledning av
att samtliga sidoverksamheter nu samlats i första stycket.

I ett nytt fjärde stycke har tagits in en regel om att tillstånd för ett
utländskt företag som avses i första stycket att bedriva sidoverksamheter
får beviljas endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt
hemland. Skälet till detta är att förhindra att sådana företag i Sverige
driver verksamhet som deras grundläggande verksamhetsregler i hemlan-
det inte är avpassade för. Bestämmelsen har kommenterats i allmänmoti-
veringen (avsnitt 5.5).

3 kap. 5 §

I andra stycket har tagits in en bestämmelse om att ett värdepappersbolag
och ett utländskt företag som enligt 4 § första stycket 4 tar emot medel
på konto skall ha en med hänsyn till rörelsens art och omfattning till-
fredsställande betalningsberedskap. Bestämmelsen, som svarar mot 2 kap.
12 § bankrörelselagen (1987:617), syftar till att skapa garantier för att
berörda värdepappersbolag och utländska företag håller en tillfreds-

351

ställande likviditet i sin verksamhet för att kunna möta variationer i kassa- Prop. 1994/95:50
flödet.

Bestämmelsen om skriftlig överenskommelse med kunden om mot-
tagande av medel på konto har av redaktionella skäl flyttats till ett nytt
tredje stycke.

Bemyndigandet för regeringen eller Finansinspektionen att meddela
föreskrifter om kontohållning har placerats i ett nytt fjärde stycke. Efter
ändringen i andra stycket gäller bemyndigandet utöver allmänna före-
skrifter om kontohållning också föreskrifter om betalningsberedskapen.

4 kap. 1 §

Bestämmelsen har ändrats dels som en följd av den ändrade definitionen
av begreppet värdepappersinstitut i 1 kap 2 § 4, dels av sakliga skäl. Med
värdepappersinstitut avses nu alla företag, svenska och utländska, som
driver värdepappersrörelse i Sverige. Som angetts i kommentaren till

3 kap. 1 § framstår det inte som ändamålsenligt att i svensk lag reglera
vilken egendom ett utländskt företag får förvärva. Bestämmelserna om
förvärv av finansiella instrument har därför inskränkts till att omfatta
endast svenska företag.

4 kap. 2 §

Jfr kommentaren till 1 §.

4 kap. 3 §

Jfr kommentaren till 1 §.

5 kap. 1 §

I paragrafen, som erhållit ny lydelse, tas i första stycket in en erinran om
att reglerna om kapitalkrav och kapitaltäckning finns i en särskild lag,
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.

I andra stycket införs en regel som innebär att kapitalbasen i ett värde-
pappersbolag aldrig får sjunka under det belopp som erfordrades som
startkapital när rörelsen påböljades. Bestämmelsen, som svarar mot arti-
kel 3.8 i kapitalkravsdirektivet, har kommenterats i allmänmotiveringen
(avsnitt 5.5).

352

5 kap. 2 §

Prop. 1994/95:50

Paragrafen motsvarar nuvarande 5 kap. 5 § men har fått ändrad beteck-
ning med hänsyn till att bestämmelserna i 2-4 §§ upphävts samt till att

5 kap. 1 § fått ändrad lydelse. Hänvisningen till utländska värdepappers-
företag har tagits bort som en följd av att definitionen av detta begrepp
utmönstrats ur lagen. I stället föreskrivs i 1 kap. 1 § andra stycket att
lagens bestämmelser i tillämpliga delar gäller även för utländska företag.
För företag från länder utanför EES bör således alltjämt ställas krav på
ansvarsförsäkring. Detta krav kan uppfyllas genom ansvarsförsäkring som
företaget har i sitt hemland, om försäkringen täcker den rörelse som
bedrivs via en filial här i landet. Ifråga om företag hemmahörande inom
EES regleras frågor av detta slag i stället av lagstiftningen i företagets
hemland i enlighet med principerna om hemlandsauktorisation och hem-
landstillsyn.

6 kap. 3 a §

Paragrafen bildar utgångspunkt för prövningen av större aktieägares lämp-
lighet. Bestämmelser om ägarprövning finns i artikel 9 i investerings-
tjänstedirektivet.

Den som avser att antingen förvärva en kvalificerad andel av aktierna
i ett värdepappersbolag, eller öka sitt kvalificerade innehav så att det
sammanlagda innehavet överstiger vissa angivna gränsvärden skall hos
Finansinspektionen ansöka om tillstånd till förvärvet. Det görs inte
skillnad mellan fysiska och juridiska personer eller mellan svenska och
utländska rättssubjekt. Begreppet kvalificerat innehav finns definierat i
1 kap. 2 §.

Reglerna innebär att den som innehar ett kvalificerat innehav av aktier
i ett värdepappersbolag blir föremål för inspektionens prövning beträffän-
de sin lämplighet. Skyldigheten att söka tillstånd för förvärv av en kvali-
ficerad andel av aktierna innebär att det inte är den förvärvade postens
storlek i och för sig som är avgörande. Det avgörande är i stället om
förvärvet ensamt eller tillsammans med de aktier, som förvärvaren redan
har i bolaget, medför att gränsen på 10 % uppnås eller att förvärvaren på
annat sätt får ett bestämmande inflytande över ledningen av bolaget.

Vid förvärv av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt
till nyteckning av aktier krävs inte något tillstånd. Skälet för detta är att
innehavaren av sådana skuldebrev inte kan utöva något inflytande över
bolaget. När skuldebreven byts mot aktier uppkommer däremot ett för-
värv som omfattas av förevarande bestämmelser. Aktier som erhålls vid
nyemission eller fondemission med företrädesrätt i förhållande till tidigare
innehav förändrar inte de tidigare andelsförhållandena. Förvärv av ny-
och fondemitterade aktier medför därför vanligen inte någon separat pröv-
ning. Det bör framhållas att lagtexten inte anvisar något undantag för
aktier som förvärvas som gåva eller genom de familj erättsliga fången
bodelning, arv och testamente. I dessa fall måste skyldigheten att söka
tillstånd fullgöras snarast möjligt efter förvärvet. Undantag från kravet på

353

tillstånd görs inte heller för aktier som inlöses på grund av hembuds- Prop. 1994/95:50
skyldighet eller som förvärvas vid bolagsfusioner.

Med uttrycket "direkt eller indirekt förvärv" avses t.ex. det fallet att
en person dels själv förvärvar fem procent av kapitalet eller rösterna i ett
värdepappersbolag, dels äger ett företag som i sin tur äger sju procent.
Med indirekt ägande kan i vissa fäll även avses det fallet att flera per-
soner inom samma familj innehar aktier i det aktuella bolaget. Att det
kan uppstå tveksamheter huruvida ägarprövningsbestämmelsema skall
tillämpas på ett visst innehav eller inte bör tillmätas betydelse när Finans-
inspektionen överväger ett ingripande enligt 3 e §.

Paragrafen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.9)

6 kap. 3 b §

Bestämmelsen anger grundförutsättningen för lämplighetsbedömningen.
Om aktieförvärvaren kan antas komma att motverka en sund utveckling
av värdepappersrörelsen får inspektionen vägra tillstånd. Kriteriet
anknyter till sundhetsbegreppet i 1 kap. 7 §. En bedömning av lämplig-
heten hos en innehavare av aktier i ett värdepappersbolag måste ha som
utgångspunkt att det är ett sådant bolags speciella funktioner som skall
säkerställas. Den enskilda eller juridiska person som genom sitt agerande
på ett eller annat sätt direkt motverkar en sund utveckling av verksam-
heten i ett värdepappersbolag, skall inte heller kunna äga någon större
aktiepost i bolaget.

När det gäller de omständigheter som kan föranleda att en person eller
ett företag bedöms som "olämplig" i detta sammanhang bör hänsyn tas
till t.ex. jävsförhållanden, allmän vandel och konkurstillstånd.

Som angetts i allmänmotiveringen (avsnitt 5.9) har regler om ägarpröv-
ning redan införts beträffände banker och kreditmarknadsbolag. Den före-
varande paragrafen är en direkt motsvarighet till 7 kap. 11 § bankrörelse-
lagen. I författningskommentaren till detta lagrum (prop. 1992/93:89
s. 195-199) har lämnats en utförlig redovisning av vilka omständigheter
som bör beaktas vid ägarprövningen. Det som har uttalats där om
prövningen enligt bankrörelselagen är i tillämpliga delar gällande även för
prövningen enligt värdepappersrörelselagen.

Beslut i ett tillståndsärende skall meddelas inom tre månader. Inspek-
tionen bör dock inom den angivna tidsgränsen handlägga ärendena med
stor skyndsamhet. I klara fäll bör besked kunna lämnas i det närmaste
omgående.

6 kap. 3 c §

Paragrafen föreskriver en anmälningsskyldighet för den som avyttrar ett
kvalificerat innehav av aktier eller en så stor andel av sitt innehav att det
återstående innehavet understiger något av de gränsvärden som anges i
3 a §.

354

Prop. 1994/95:50

6 kap. 3 d §

I paragrafen finns bestämmelser om skyldighet för ett värdepappersbolag
att lämna uppgifter om aktieägare som har ett kvalificerat innehav.

6 kap. 3 e §

Principen att tillsynsmyndigheterna skall kunna ingripa mot en aktieägare
som visar sig vara olämplig slås fäst i artikel 9.5 i investeringstjänste-
direktivet. När det gäller sanktionerna mot en sådan ägare ges exempel
på åtgärder som medlemsstaterna kan föreskriva. En sådan åtgärd är att
rösträtten kan upphävas för de aktier som innehas av en aktieägare som
har missbrukat sin ställning.

Ett ingripande från Finansinspektionen kan ske dels om en aktieförvär-
vare bryter mot förpliktelsen att ansöka om tillstånd enligt 3 a § eller
förvärvar aktier i strid mot inspektionens beslut enligt 3 b §, dels om en
ägare till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma
att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av
verksamheten i bolaget. Här skall alltså göras samma bedömning som vid
ansökningsförfärandet. Denna bygger som tidigare angetts på sundhets-
kravet i 2 kap. 1 §. Principen är således att samma kvalitativa krav skall
ställas på en aktieägare oavsett i vilket sammanhang frågan om personens
lämplighet att vara aktieägare blir aktuell.

Bestämmelsen bygger på den grundläggande principen att inspektionen
skall kunna ingripa endast i allvarliga fäll. Att en aktieägare blir försatt
i konkurs, åläggs näringsförbud eller döms för allvarligare brottslighet
kan lätt konstateras men kan knappast ensamt anses vara till skada för
bolaget, i vart fall inte om ägandet motsvarar mindre än 50 % av kapi-
talet eller samtliga röster. Därutöver krävs att det finns anledning att anta
att ägaren kommer att utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av
verksamheten är i farozonen. Gränsen för när sanktioner skall tillgripas
bör självfallet vara lägre om det blivit klarlagt att en ägare verkligen
missbrukar sitt inflytande än om det bara finns ett antagande om att så
kan bli fallet.

I paragrafen anvisas två åtgärder som inspektionen kan vidta mot en
aktieägare som motverkar en sund utveckling av verksamheten i ett värde-
pappersbolag. För det första får inspektionen, om det bedöms nödvändigt
för att bryta en ägares inflytande över bolagets verksamhet, besluta att
ägarens aktier inte får företrädas vid bolagsstämman. Bestämmelsen är
utformad så att rösträtten upphör redan i och med att inspektionen har
förordnat om detta. Att beslutet vunnit laga kraft krävs således inte. För
det andra får Finansinspektionen förelägga aktieägaren att sälja den del
av aktieinnehavet som medför att innehavet är kvalificerat. Samma åt-
gärder får vidtas mot en aktieägare som underlåtit att söka tillstånd enligt
3 a § eller som genomfört ett förvärv i strid med inspektionens beslut. I

355

23 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

dessa fell gäller vidare att röster som avgetts för sådana aktier kan Prop. 1994/95:50
förklaras ogiltiga.

Om det uppkommer missförhållanden av så allvarligt slag att man från
inspektionens sida överväger att ingripa, är det lämpligt att inspektionen
i första hand försöker åstadkomma rättelse med andra medel än "frys-
ning" av rösträtten. Det kan t.ex. visa sig vara tillräckligt om för-
hållandena påtalas for de andra ägarna eller bolagets ledning. Om det är
nödvändigt har inspektionen enligt 6 kap. 6 § formell rätt att samman-
kalla stämma och styrelse. Misslyckas förhandlingarna, kanske beroende
på att ifrågavarande aktieägare inte är beredd att acceptera reglerna för
verksamheten, finns inte längre samma skäl att försöka undvika ett beslut
om att aktier inte får företrädas vid bolagsstämma i bolaget.

Att en större aktieägare inte kan utöva rösträtten för sina aktier är
naturligtvis ett allvarligt ingrepp. Åtgärden kan också medföra negativa
verkningar för bolagets skötsel. Om en "frysning" av en aktieägares röst-
rätt gäller under en längre tid kan osäkerhet uppstå i ledningen, andra
aktieägare får ett ökat inflytande osv. Det är därför angeläget att frys-
ningen inte består längre än nödvändigt. I vissa fell kan de omständig-
heter som föranlett beslutet vara av övergående karaktär. Detta kan t. ex
vara fellet om en förvärvare på grund av förbiseende eller annat misstag
inte ansökt om tillstånd till förvärvet, men vid en senare prövning inte
visar sig vara olämplig som ägare. Förbudet att utöva rösträtt för aktierna
kan då upphävas snabbt. Ingripandet har då varit temporärt. I andra fell
kan skälen för beslutet bestå. Detta kan gälla t.ex. en ägare som bedöms
vara personligt olämplig och olämpligheten inte sägas vara av övergående
natur. En aktieägare som fråntagits rösträtten för sina aktier kan mycket
väl finna detta vara anledning att sälja aktierna. I så fell upphör den
osäkerhet för ledningen av bolaget som tidigare nämnts. Det kan emeller-
tid inte förutsättas att en sådan frivillig försäljning alltid kommer att ske.
För att komma till rätta med en sådan situation med en aktieägare som
utövat sitt inflytande på ett sådant sätt att hans lämplighet för överskådlig
framtid kan ifrågasättas men aktierna inte avyttras frivilligt får inspek-
tionen förelägga ägaren att avyttra aktierna. En försäljning på grund av
ett sådant föreläggande får genomföras i sådan takt att onödiga förluster
undviks.

Ett föreläggande om avyttring kan bara avse det antal aktier som med-
för att innehavet är ett kvalificerat sådant. Inspektionen skall ju endast
pröva lämpligheten hos aktieägare som kan utöva ett väsentligt inflytande
över bolagets ledning.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att aktier som omfettas av ett
föreläggande om avyttring eller ett beslut enligt första eller andra stycket,
inte skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att ett beslut
skall bli giltigt.

356

6 kap. 4 §

Prop. 1994/95:50

Ändringen är redaktionell. Att Finansinspektionens tillsyn enligt lagen
skall avse värdepappersinstituten framgår av 1 §.

6 kap. 5 §

Bestämmelsen har ändrats så att den avser endast svenska värdepappers-
institut. Ändringen är en följd av den ändrade definitionen av det sist-
nämnda begreppet.

6 kap. 6 §

Paragrafen har av samma skäl som i fråga om 6 kap. 5 § ändrats så att
den gäller svenska värdepappersinstitut.

6 kap. 6 a §

I paragrafen finns bestämmelser som, beträffände företag hemmahörande
inom EES, skall underlätta för hemlandets behöriga myndigheter att utöva
tillsyn över den verksamhet som bedrivs i värdlandet. Finansinspektionen
skall således lämna tillsynsmyndigheten i företagets hemland all den in-
formation denna myndighet behöver för sin tillsyn över företaget.

6 kap. 6 b §

I paragrafen, som är ny, har tagits in bestämmelser som härrör från arti-
kel 24 i investeringstjänstedirektivet. Som angetts i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 5.8) ligger huvudansvaret för tillsynen över filialer till
utländska företag på tillsynsmyndigheten i företagets hemland. För att
dessa myndigheter skall kunna skaffe sig all den information de behöver
för att uppfylla sitt tillsynsansvar har i första stycket införts en möjlighet
för hemlandsmyndigheten att inspektera filialerna efter anmälan till be-
hörig myndighet i värdlandet.

Enligt andra stycket kan hemlandsmyndigheten i stället begära att
Finansinspektionen skall företa en sådan undersökning. Inspektionen kan
i en sådan situation i stället tillåta att undersökningen görs av revisorer
eller andra experter. Kostnaden för en sådan undersökning med hjälp av
utomstående sakkunniga får bäras av den utländska tillsynsmyndigheten
eller av företaget självt i enlighet med reglerna i företagets hemland.

357

6 kap. 7 §

Prop. 1994/95:50

Paragrafens tillämpningsområde har ändrats till att avse svenska värde-
pappersinstitut. Ingripanden mot utländska företag reglas i 8 b-d §§.

6 kap. 8 §

Möjligheten att förelägga ett foretag att upphöra med handeln på en viss
marknad har inskränkts till att gälla svenska värdepappersinstitut. På
vilka marknader ett utländskt företag lämpligen bör vara verksamt är i
första hand en fråga för tillsynsmyndigheten i företagets hemland.

6 kap. 8 a §

Paragrafen, som gäller svenska värdepappersbolags verksamhet i ett annat
EES-land, är ny.

I artikel 19.3 i investeringstjänstedirektivet anges att om ett värde-
pappersföretag, som driver verksamhet genom filial eller genom direkt
tillhandahållande av tjänster inom ett medlemslands territorium, inte
efterlever de föreskrifter som värdlandet utfärdat med stöd av direktivet,
så skall värdlandets behöriga myndigheter förelägga företaget att vidta
rättelse. Av punkten 4 i samma artikel framgår att om företaget trots
föreläggandet inte upphör att bryta mot föreskrifterna så skall anmälan
ske till hemlandets behöriga myndigheter, vilka har att vidta alla de åt-
gärder mot företaget som erfordras för att åstadkomma rättelse.

Genom förevarande paragraf införs en uttrycklig möjlighet för Finans-
inspektionen att ingripa mot ett svenskt värdepappersbolag som, enligt
uppgift från en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, inte följer
utfärdade förelägganden om rättelse som myndigheten är behörig att med-
dela. Finansinspektionen får för vaije enskilt fäll avgöra vilken av de i
7, 9 och 9 a §§ angivna åtgärderna som kan vara lämpligast för att uppnå
önskat resultat.

Av paragrafens sista led framgår att tillsynsmyndigheten i värdlandet
skall hållas underrättad om de åtgärder som inspektionen vidtar.

Det kan anmärkas att med införandet av denna regel beträffände in-
gripandemöjligheter mot de svenska värdepappersbolagens verksamhet
inom EES avses ingen ändring vad beträffär inspektionens möjligheter till
ingripanden mot motsvarande verksamhet i länder utanför EES.

6 kap. 8 b §

Genom paragrafen införs i lagen de regler i investeringstjänstedirektivet
som rör proceduren för ingripanden mot värdepappersföretag som inte
följer värdlandets bestämmelser för verksamhet i en filial eller för verk-

358

samhet som sker genom direkt tillhandahållande av tjänster inom landets Prop. 1994/95:50
gränser.

Som framgår av bestämmelsens innehåll skall Finansinspektionen i
första hand försöka komma till rätta med regelöverträdelser genom att ut-
färda förelägganden om rättelse. Om det inte hjälper skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i företagets hemland om överträdelsen så
att den myndigheten kan vidta de åtgärder mot företaget som krävs för
att åstadkomma rättelse (jfr den föreslagna bestämmelsen i 8 a §). Efter-
som det är hemlandets myndigheter som har auktoriserat företaget så har
dessa myndigheter också normalt större möjligheter att på ett effektivt
sätt ingripa mot regelstridiga förfaranden. Enligt direktivet skall hem-
landets myndigheter hålla tillsynsmyndigheten i värdlandet underrättad
om vilka åtgärder som vidtas mot företaget. Skulle företaget inte upphöra
med överträdelserna trots de åtgärder som vidtagits av hemlandet eller
beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon an-
ledning inte kan genomföras i det landet, så får inspektionen gå vidare
för att komma till rätta med missförhållandena. Vad som då återstår är
att förbjuda företaget att göra nya åtaganden i Sverige. Innan förbud
meddelas skall tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.

I brådskande fall kan Finansinspektionen meddela förbud utan att först
underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fäll måste
emellertid inspektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig
verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte företaget detta
föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda företaget att göra nya
åtaganden. Underrättelse om att företaget vägrat vidta erforderlig rättelse
och att förbud meddelats skall därefter sändas så snart som möjligt till
hemlandsmyndigheten.

6 kap. 8 c §

Paragrafen grundar sig på en bestämmelse i artikel 19.9 i investerings-
tjänstedirektivet som förskriver en skyldighet att vid återkallelse av aukto-
risation meddela myndigheterna i de länder där företaget som fått sin
auktorisation återkallad driver verksamhet genom filial eller direkt till-
handahållande av tjänster. Värdländernas myndigheter skall då vidta de
åtgärder som krävs för att hindra företaget att ingå nya åtaganden inom
dessa länders gränser.

6 kap. 8 d §

Paragrafen behandlar Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot ut-
ländska företag som med tillstånd enligt 2 kap. 7 § driver värdepappers-
rörelse genom filial här i landet.

I tredje stycket anges inspektionens underrättelseskyldighet när in-
gripande har skett enligt paragrafens bestämmelser. Ansvaret för tillsynen
över ett företag med filial i Sverige är delat mellan de svenska myndig-

359

heterna och myndigheterna i företagets hemland. Det är därför väsentligt Prop. 1994/95:50
att rutiner etableras för samarbete mellan inspektionsmyndigheterna i be-
rörda länder så att tillsynen blir så effektiv som möjligt.

6 kap. 9 §

I paragrafen regleras i vilka fell Finansinspektionen skall återkalla ett
tillstånd som har meddelats ett värdepappersbolag.

Första stycket har disponerats om och efter mönster av bankrörelse-
och kreditmarknadsbolagslagen kompletterats med ytterligare återkallelse-
grunder. Dessa återfinns också i investeringstjänstedirektivet (artikel 3.7).

Paragrafen innehåller för närvarande en regel om att ett värdepappers-
bolags tillstånd att bedriva verksamhet skall återkallas om bolagets egna
kapital understiger 2/3 av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte
täckts inom tre månader efter det att den blev känd för bolaget. Denna
regel ersätts med en liknande föreskrift i andra stycket som innebär att
tillståndet skall återkallas om bolagets kapitalbas understiger det minsta
belopp som föreskrivs i 5 kap. 1 §, dvs. det startkapital som enligt 2 kap.

5 § krävdes när rörelsen påböljades.

Paragrafens tredje, fjärde och femte stycken har av redaktionella skäl
flyttats till en ny paragraf, 9 a §.

6 kap. 9 a §

Första, andra och tredje styckena har flyttats från 9 §. I första stycket
har gjorts en följdjustering till omdispositionen av det stycket. Andra och
tredje styckena är oförändrade.

6 kap. 10 §

Paragrafen har justerats främst med anledning av att vissa banker, kredit-
institut och värdepappersföretag hemmahörande i ett annat land inom EES
far driva värdepappersrörelse i Sverige med stöd av sin hemlandsaukto-
risation, dvs. utan att det krävs något tillstånd här. Bestämmelser om
detta finns i 1 kap. 3 c och d §§. Paragrafen skall även tillämpas i andra
fell då verksamhet som regleras i lagen får bedrivas utan tillstånd, t.ex.
vid sådan förmedling av fondandelar som försäkringsmäklare kan bedriva
enligt 1 kap. 3 b §.

6 kap. 11 §

Paragrafen har ändrats så att skyldigheten att bekosta Finansinspektionens
verksamhet med årliga avgifter kommer att gälla även utländska företag
som driver verksamhet från filial här i landet. Motsvarande regler finns

360

i 7 kap. 22 § bankrörelselagen (1987:617) och 23 § lagen (1992:1610) Prop. 1994/95:50
om kreditmarknadsbolag.

7 kap. 2 §

Paragrafen är ny och grundar sig på bestämmelser i EG:s direktiv om att
underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föremål för prövning
i domstol.

I artikel 26 i investeringstjänstedirektivet finns en allmän bestämmelse
om rätt att överklaga beslut till domstol. Där stadgas bl.a. att möjlighet
skall finnas att klaga till domstol då inget beslut har fattats inom sex
månader från det att en fullständig ansökan om auktorisation har getts in.
I artikel 17.3 finns en särskild bestämmelse med samma innehåll såvitt
gäller underlåtenhet att översända underrättelse om filialetablering inom
EES. Tiden inom vilken beslut måste fattas är emellertid här tre månader
i stället för sex. Bestämmelserna har behandlats ytterligare i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.10).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagen föreslås i sina huvuddelar träda i kraft den 1 januari 1996 i enlig-
het med bestämmelserna i kapitalkravs- och investeringstjänstedirektiven.

I punkten 1 anges dock att lagen såvitt avser vissa paragrafer som inte
grundas på dessa direktiv skall träda i kraft den 1 januari 1995. Detta
gäller bestämmelserna om undantag från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde i 1 kap. 1 §, om försäkringsmäklares förmedling av
fondandelar i 1 kap. 3 b §, värdepappersbolags möjligheter att som pant
ta emot aktier i moderbolag i 3 kap. 6 § samt om värdepappersbolags
förvärv av aktier i moderbolag i 4 kap. 5 §. Detsamma gäller upp-
hävandet av bestämmelserna om enhandsengagemang och kapitaltäckning
i 3 kap. 7 § resp. 5 kap. 2-4 §§. Motsvarande regler tas in i den nya
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag som i dessa delar föreslås träda i kraft den 1 januari
1995.

I 5 kap. 1 § andra stycket anges att ett värdepappersbolags kapitalbas
inte får understiga det belopp för startkapital som föreskrivs enligt de
ändrade bestämmelserna i 2 kap. 5 §. Normalt skall, enligt 6 kap. 9 §
andra stycket, verksamhetstillståndet återkallas i fell när kapitalbasen
under tre månaders tid inte kunnat hållas i nivå med det föreskrivna
startkapitalet. Dessa bestämmelser kan inte tillämpas i fråga om värde-
pappersbolag som beviljats tillstånd och påbörjat sin verksamhet innan
lagändringarna trätt i kraft. I punkt 2 har därför tagits in en komp-
letterande regel, enligt vilken referensnivån för kapitalbasen i stället skall
motsvara startkapitalkravet beräknat efter ecu-kursen per dagen för
ikraftträdandet.

361

De ändringar som föreslås i 3 kap. 4 § innebär att vissa av de sido- Prop. 1994/95:50
verksamheter som ett värdepappersbolag nu kan bedriva med stöd av sin
grundläggande auktorisation kommer att fordra särskilt tillstånd. Vidare
införs som en ny tillståndspliktig sidoverksamhet valutaväxlingstrans-
aktioner. I punkten 3 har tagits in en uttrycklig regel om att frågor om
tillstånd får prövas före lagens ikraftträdande. Där ges också en
kompletterande regel som innebär att en tillståndspliktig verksamhet för
vilken tillstånd sökts vid ikraftträdandet får fortsättas till dess denna
ansökan har prövats slutligt.

13.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.

I paragrafen har gjorts en följdändring så att hänvisningen till lagen om
värdepappersrörelse kommer att omfatta även filialer till utländska företag
hemmahörande inom EES som bedriver verksamhet i Sverige med stöd
av bestämmelsen i den lagens 1 kap. 3 c §.

13.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet

3 kap. 1 §

Bestämmelsen i den nya punkten 3 har tillkommit för att uppfylla investe-
ringstjänstedirektivets regler om tillträde till reglerade marknader. Av
dessa regler (artikel 15) följer att utländska företag som i ett EES-land
erhållit auktorisation att tillhandahålla investeringstjänster i form av
kommissionshandel eller handel för egen räkning med finansiella instru-
ment skall kunna få börsmedlemskap. För att nå överensstämmelse med
vad som gäller för värdepappersinstitut enligt punkten 2 har även tagits
med sådana EES-företag vars hemlandsauktorisation inbegriper förmed-
lingsverksamhet. Såväl värdepappersföretag som banker och andra kredit-
institut med tillstånd i ett EES-land att driva nu angivna former av
värdepappersrörelse kan få börsmedlemskap. En förutsättning är emeller-
tid att företaget i fråga uppfyller de krav som börsen ställt upp för
medlemskap och att företaget vid en prövning av börsen anses vara lämp-
ligt att delta i handeln där.

Av investeringstjänstedirektivets bestämmelser (artikel 15.2) följer att
börsmedlemskap får nekas företag inom EES som inte iakttar de olika
kraven enligt kapitalkravsdirektivet (93/6/EEG) och den hemlandstillsyn
som gäller enligt detta direktiv. Ytterligare krav på kapital får ställas upp
endast i fråga om sådant som inte regleras i kapitalkravsdirektivet. En
sådan sak är tillträdesavgifter.

362

I investeringstjänstedirektivet anges särskilt att tillträdet till en reglerad Prop. 1994/95:50
marknad får vara villkorat av att marknadens administrativa och struktu-
rella regler samt handelsregler efterlevs. Som ytterligare förutsättningar
för tillträdet får enligt direktivet uppställas att yrkesmässiga krav som
gäller för personal som verkar på eller i anslutning till marknaden samt
reglerna och förfarandena för clearing och avveckling iakttas. Andra vill-
kor som en börs således kan ställa upp för medlemskap kan avse bl.a.
krav på viss kompetens hos företagets personal, adekvat utrustning vad
gäller kommunikation samt teknisk kapacitet i övrigt.

I punkten 4, som motsvarar nuvarande punkten 3, har rekvisiten för
börsmedlemskap för utländska företag som inte har sitt hemland inom
EES justerats så att förutsättningarna för börsmedlemskap blir enhetliga
med dem som gäller för värdepappersinstitut och företag från ett EES-
land. I punkten har genom ett tillägg särskilt angetts att företaget i sitt
hemland skall stå under betryggande tillsyn. Detta innebär ett krav på att
de utländska företag som avses i punkten 4 skall stå under en likartad
tillsyn som företagen från ett EES-land. I fråga om krav på kapital gäller
som förutsättning för medlemskap den allmänna bestämmelsen i denna
paragrafs sista stycke, dvs. att företaget skall ha tillräckliga finansiella
resurser. En börs får dock inte såsom förutsättning för medlemskap ställa
strängare krav i fråga om den finansiella styrkan på företag med säte i ett
land utanför EES än på EES-företag.

Enligt 2 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet gäller prin-
cipen om fritt tillträde dvs. att var och en som uppfyller de krav som
ställs i lagen och av börsen skall få bli börsmedlem. Vidare följer av den
i samma paragraf uppställda neutralitetsprincipen att börser i sin verk-
samhet skall behandla samtliga medlemmar lika. Inga medlemmar får så-
ledes särbehandlas, positivt eller negativt, utan alla kontakter som före-
kommer med medlemmarna skall följa uppställda regler för verksamhe-
ten. Av de angivna principerna följer vidare att en börs inte får ställa
strängare krav i fråga om medlemskap och deltagande i handeln på före-
tag som anges i punkten 4 än på företag från ett EES-land.

Stockholms Fondbörs AB föreslår i sitt remissvar att det även görs
ändringar i fjärde stycket. Fondbörsen vill att uttrycket "tillräckliga
finansiella resurser" ersätts med en hänvisning till 2 kap. 5 § lagen om
värdepappersrörelse i vilken paragraf — i den nya lydelse som här före-
slås — anges kraven på bundet eget kapital för värdepappersbolag. Fond-
börsen menar att detta skulle tydliggöra att innebörden av kravet på
finansiella resurser i fortsättningen styrs av de bestämmelser om kapi-
talkrav som finns i kapitalkravsdirektivet. Det finns emellertid vissa
problem med att använda en sådan hänvisning. I den aktuella paragrafen
regleras enbart kravet på startkapital. Direktivet om kapitalkrav ger dock
utrymme att av börsmedlem fordra att även kraven på kapitaltäckning för
kreditrisker och marknadsrisker uppfylls (se artikel 15.2). En hänvisning
till bestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse skulle i onödan in-
skränka denna möjlighet. De i bestämmelsen angivna beloppen ansluter
till de miniminivåer på startkapital som föreskrivs i kapitalkravsdirektivet.
Det kan emellertid inte uteslutas att beloppen i framtiden kan behöva

363

höjas över dessa nivåer. Det innebär dock inte att de eventuella högre Prop. 1994/95:50
kraven kan tillämpas av en börs gentemot institut från annat EES-land så
länge de uppfyller de kapitalnivåer som gäller i hemlandet. En hänvisning
till 2 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse skulle i sådant fell bli
missvisande. Mot bakgrund av bl.a. dessa omständigheter har det ansetts
mindre lämpligt att vidta den av Fondbörsen föreslagna ändringen.

4 kap. 3 §

I paragrafen har gjorts ändringar som är betingade av investeringstjänste-
direktivets detalj bestämmelser om genomlysningen av handeln vid en reg-
lerad marknad (artikel 21). Direktivet anger i vilka särskilda situationer
som informationskravet kan mildras eller efterges. Vidare öppnar direk-
tivet en möjlighet för de behöriga myndigheterna att föreskriva mer
flexibla villkor särskilt vad gäller tidpunkten för offentliggörandet, när
det gäller obligationer och liknande instrument.

Det har överlämnats till regeringen eller, efter regeringens bemyndigan-
de, Finansinspektionen att utforma föreskrifter om tidpunkten och for-
merna för offentliggörandet av kurser och omsättningsuppgifter samt om
villkoren för att i särskilda situationer t. ex. medge viss tidsförskjutning
av offentliggörandet eller helt efterge detta krav. EES-avtalets minimi-
villkor skall därvid utgöra basen för de detalj föreskrifter som skall ut-
arbetas. Föreskrifterna kan givetvis innehålla strängare villkor än minimi-
standarden, men måste då gälla generellt utan diskriminering.

4 kap. 4 §

Paragrafen har tillförts ett undantag från börsmedlems skyldighet att till
börsen rapportera sådana avslut i vid börsen noterade finansiella instru-
ment som gjorts utanför börsen. Undantaget har tillkommit på initiativ av
bl.a. Stockholm Fondbörs AB som i sitt remissvar påtalar att det kan
uppstå situationer i vilka börsmedlemmar tvingas att rapportera samma
affär till flera börser. Börsen menar att detta är särskilt påtagligt i fråga
om utländska börsmedlemmar som har rapporteringskrav även i hem-
landet. Som exempel nämns att ett danskt medlemsföretag som handlar
Volvoaktier på Londonbörsen till kunder i England måste rapportera
samma affär till börserna i London, Stockholm och Köpenhamn.

Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 5.7) regleras i investe-
ringstjänstedirektivet enbart rapportering till hemlandet av transaktioner
i finansiella instrument som ett värdepappersföretag gör genom en filial
i ett annat EES-land eller genom gränsöverskridande verksamhet riktad
till ett sådant land. Från rapporteringskravet får enligt artikel 20.2
undantas sådana transaktioner som utförs på en reglerad marknad i värd-
landet och som är föremål för rapportering där. Den bakomliggande
tanken med detta undantag är uppenbarligen att dubbla rapporteringar
skall kunna undvikas beträffände affärer som sker på en reglerad

364

marknad inom EES. I linje härmed bör därför från rapporteringskravet Prop. 1994/95:50
enligt den förevarande paragrafen undantas sådana transaktioner som
börsmedlemmen rapporterar till annan börs inom EES. Undantaget bör
gälla både inhemska och utländska börsmedlemmar.

Genom en ändring i 1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse vidgas
de svenska värdepappersinstitutens rapporteringsplikt på grund av
reglerna i artikel 20 i direktivet om investeringstjänster. Utvidgningen
gäller i fråga om transaktioner i finansiella instrument som sker genom
filial i ett annat EES-land eller genom gränsöverskridande verksamhet.
Som framgår av författningskommentaren till ändringen kan antas att ett
motsvarande undantag från rapporteringsplikten som här föreslås gälla för
börsmedlemmar kommer att tas in i de föreskrifter som närmare skall
reglera rapporteringsplikten.

7 kap. 2 a §

Bestämmelsen har behandlats närmare i allmänmotiveringen (avsnitt 5.6).

7 kap. 4 §

Såsom behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.7) har inte samma
stränga krav på omedelbart offentliggörande av kurser och omsättnings-
uppgifter som föreskrivs för börs uppställts för auktoriserade marknads-
platser. Syftet med detta har varit att ge större mått av flexibilitet vid
organisationen av handel på en auktoriserad marknadsplats. För en sådan
marknadsplats saknas för närvarande i lagen uppställda krav på vid vilken
tidpunkt information skall lämnas. Investeringstjänstedirektivet (artikel
21) föreskriver emellertid vissa minimivillkor vad gäller genomlysningen
vid en reglerad marknad. En anpassning till direktivet i denna del fordrar
att den allmänt hållna bestämmelsen i denna paragraf kompletteras. Där-
för har i paragrafen införts en bestämmelse som föreskriver skyldighet
att — i den ordning och omfattning som regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande Finansinspektionen föreskriver — offentliggöra in-
formation om kurser och omsättningsuppgifter beträffände varje finan-
siellt instrument som noteras vid marknadsplatsen. Dessa föreskrifter
måste minst uppfylla de minimikrav som direktivet uppställer.

8 kap. 6 §

Paragrafen har tillförts ett nytt andra stycke. Bestämmelsen i det nya
stycket innebär att sådana värdepappersinstitut och utländska företag som
enligt 3 kap. 1 § första stycket 2-4 och 7 kap. 2 a § kan få tillträde till
en börs resp, en auktoriserad marknadsplats även skall ha möjlighet att
bli medlem i eller få tillträde till en clearingorganisation som betjänar en
börs eller en auktoriserad marknadsplats.

365

Villkoret för medlemskap är att värdepappersföretaget uppfyller kraven Prop. 1994/95:50
på kapital och hemlandstillsyn enligt kapitalkravsdirektivet. Ytterligare
krav på kapital kan bara ställas för förhållanden som inte täcks av be-
stämmelserna i kapitalkravsdirektivet, såsom i fråga om exempelvis till-
trädesavgifter. Särskilda krav kan vidare ställas upp av en clearing-
organisation beträffande säkerheter och garantier för åtagandenas säker-
ställande och på teknisk kapacitet, exempelvis på en medlems data- och
kommunikationssystem.

Bestämmelsen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.6).

I fjärde stycket, som motsvarar nuvarande tredje stycket, har en redak-
tionell ändring gjorts till följd av införandet av ett nytt andra stycke.

13.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag

Upphävande av 3 kap. 9 §

Paragrafen är upphävd.

Bestämmelser som reglerar begränsningar av ett kreditmarknadsbolags
stora exponeringar har flyttats till 5 kap. 1 och 3 §§ i den föreslagna
lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.

Upphävande av 4 kap. 2-4 §§

Bestämmelserna har upphävts därför att regler med motsvarande innehåll
forts in i den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar (se
närmare avsnitt 6.6).

2 kap. 1 §

Paragrafen har kompletterats med ytterligare förutsättning för beviljande
av tillstånd. Tillägget innebär att det i lagtexten klart anges att det i
Finansinspektionens prövning av en tillståndsansökan ingår att göra en
lämplighetsprövning av de tilltänkta ägarna med kvalificerade innehav i
bolaget. Ändringen innebär i sak ingen nyhet eftersom det hittills ansetts
att denna prövning ligger i kravet på att den planerade rörelsen skall
kunna antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. Skälen
för tillägget har redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt 9).

Bestämmelser om ägarprövning i vissa andra fäll av förvärv av aktier

i ett kreditmarknadsbolag finns i 5 kap.

366

3 kap. 2 §

Prop. 1994/95:50

1 tredje stycket har gjorts en redaktionell ändring med anledning av att
bestämmelserna i 1 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse flyttats och
delats upp i två nya paragrafer, 1 kap. 3 d och 3 e §§.

4 kap. 1 §

Paragrafens första stycke har fått ny lydelse. Den innehåller en förklaring
om att reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i den
föreslagna lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kredit-
institut och värdepappersbolag. Reglerna om kapitaltäckning för kredit-
risker i 4 kap. 1-4 §§ har ersatts av bestämmelser i den nya lagen. Häri-
genom har samtliga paragrafer i 4 kap. utom 1 § kunnat tas bort ur den
förevarande lagen.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena om att ett kreditmarknads-
bolags kapitalbas inte får understiga den lägsta nivå för startkapital som
krävdes när verksamheten påböljades, har justerats med hänsyn till att
reglerna om kapitaltäckning överförts till en särskild lag. Även om ett
kreditmarknadsbolags kapitalbas är tillräckligt stor för att uppfylla kapi-
taltäckningskraven får den inte understiga startkapitalet. Om så skulle ske
kan bolagets tillstånd återkallas enligt bestämmelserna i 5 kap. 17 §.

13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande

7 kap. 2 §

Justeringen i paragrafen har skett för att beakta den ändrade paragrafin-
delningen i 6 kap. lagen om värdepappersrörelse.

13.13 Förslagen till ändring i lagen (1980:1097) om Svenska
skeppshypotekskassan, sparbankslagen (1987:619),
föreningsbankslagen (1987:620) och lagen (1990:655) om
återföring av obeskattade reserver

Bestämmelserna om kapitaltäckning och kapitalbas i de aktuella lagarna
har upphävts som en följd av att regler av motsvarande innehåll för samt-
liga berörda institut samlats i den föreslagna nya lagen om kapital-
täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

De föreslagna ändringarna i sparbankslagen, föreningsbankslagen och
lagen om återföring av obeskattade reserver är vidare konsekvenser av
att bestämmelserna om kapitaltäckning och kapitalbas har upphävts i

2 kap. 9-11 §§ bankrörelselagen och 5 kap. 1-4 §§ lagen om värdepap-

367

persrörelse samt att bestämmelser av motsvarande innehåll inforts i den Prop. 1994/95:50
föreslagna nya kapitaltäckningslagen och där sammanförts med de nya
kapitaltäckningsreglema avseende marknadsrisker. Ändringarna avser
huvudsakligen hänvisningarna till de ovan nämnda kapitaltäckningsbe-
stämmelsema, vilka nu ersatts med hänvisningar till den nya lagen. Häri-
genom kommer hänvisningarna att omfatta även de nya kapitalkravsreg-
lema avseende marknadsrisker.

13.14 Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272)

10 §

I lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter har intagits
en ny bestämmelse, 3 kap. 32 b §, enligt vilken utländska kreditinstitut
eller värdepappersföretag som är verksamma i Sverige utan filialetable-
ring här skall lämna en skriftlig förbindelse att årligen lämna kontroll-
uppgift enligt 3 kap. 22, 25 a eller 27 § samma lag. Vid utbetalning av
ränta eller utdelning för vilken kontrolluppgift skall lämnas enligt dessa
paragrafer följer skyldighet för den som har att avge kontrolluppgift att
göra skatteavdrag för betalning av preliminär A-skatt. En sådan skyldig-
het att innehålla preliminär skatt bör inte åläggas de nu aktuella utländska
företagen. I 10 § femte stycket uppbördslagen tas därför in en ny punkt
j, enligt vilken preliminär A-skatt inte skall utgå för ränta eller utdelning
för vilken kontrolluppgift skall lämnas enligt sådan förbindelse som avses
i 3 kap. 32 b § lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter.

13.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:806) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

3 kap. 6 §

Paragrafen har ändrats så att det blir möjligt för värdepappersbolag som
är dotterbolag till ett försäkringsbolag att under de förutsättningar som i
övrigt gäller enligt bestämmelsen som pant ta emot aktier i moderbolaget.
Motsvarande ändring i fråga om förvärv av aktier görs i 4 kap. 5 §. Änd-
ringarna har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.11).

4 kap. 5 §

I paragrafen görs för värdepappersbolag och svenska bankinstitut med till-
stånd att bedriva värdepappersrörelse ett begränsat undantag från aktie-
bolagslagens och bankaktiebolagslagens principiella förbud mot förvärv
av egna aktier och aktier i moderbolag. För att uppnå terminologisk
överensstämmelse med övriga paragrafer i kapitlet har bestämmelsens

368

tillämpningsområde ändrats så att det omfattar svenska värdepappersinsti- Prop. 1994/95:50
tut. Andringen innebär ingen materiell skillnad i förhållande till vad som
gäller nu.

Undantagsregeln utvidgas vidare i materiellt avseende till att gälla även
det förbud för försäkringsbolag att förvärva egna aktier och aktier i
moderbolag som finns i 6 kap. 9 § försäkringsrörelselagen (1987:713).
Ändringen innebär att det blir möjligt för ett svenskt värdepappersinstitut
som är dotterbolag till ett försäkringsföretag att under de förutsättningar
och i den omfattning som anges i paragrafen förvärva aktier i moderbo-
laget. Regleringen blir härigenom enhetlig för samtliga värdepappers-
institut oberoende av moderbolagets karaktär. Ändringen har behandlats
i allmänmotiveringen (avsnitt 5.11).

369

Promemorians lagförslag

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

1 Förslag till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-
bolag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Definitioner

1 § I denna lag betyder

1. bank: bankaktiebolag, sparbank och föreningsbank,

2. kreditmarknadsbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att
driva finansieringsverksamhet enligt lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag,

3. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse,

4. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsbolag och Svenska skeppshypo-
tekskassan,

5. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag.

6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är
kreditinstitut eller värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag
men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller an-
delar eller att driva valutahandel eller värdepappersrörelse eller att utföra
en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket
2-11 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,

7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut vars
dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen utgörs av kreditinstitut,
värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag eller finansiella
institut, dock att minst ett av dotterföretagen är kreditinstitut eller
värdepappersbolag,

8. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt
företag som inte är ett holdingföretag med finansiell verksamhet men som
har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag,

9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsak-
liga verksamhet består i att äga eller förvalta fäst egendom, tillhandahålla
datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband
med ett eller flera kreditinstituts eller värdepappersbolags eller motsva-
rande utländskt företags huvudsakliga verksamhet,

10. ägarintresse: ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av
rösterna eller kapitalet i ett kreditinstitut eller värdepappersbolag eller
motsvarande utländskt företag, finansiellt institut eller anknutet företag.

370

2 § Om ett företag

1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar
i en svensk eller utländsk juridisk person,

2. äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal
med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna for
samtliga aktier eller andelar,

3. äger aktier eller andelar i en juridisk person och har rätt att utse
eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva-
rande ledningsorgan, eller

4. i annat fäll än som avses i 3 på grund av avtal med en juridisk per-
son eller föreskrift i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämför-
bara stadgar har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över
denna,

är företaget moderföretag och den juridiska personen dotterföretag.

Om ett dotterföretag, eller ett moderföretag och ett eller flera dotter-
företag tillsammans, eller flera dotterföretag tillsammans

1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar

1 en juridisk person,

2. äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal
med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för
samtliga aktier eller andelar, eller

3. äger aktier eller andelar i en juridisk person och har rätt att utse
eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva-
rande ledningsorgan,

är även en sådan juridisk person dotterföretag till moderföretaget.

Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.

Med koncernföretag avses i denna lag företag inom samma koncern.

2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas

Kapitalkrav

1 § Ett institut skall ha en kapitalbas som täcker summan av kapital-
kraven för kreditrisker enligt 2 § och marknadsrisker enligt 3 §.

En och samma del av kapitalbasen får inte användas för att samtidigt
täcka både kreditrisker och marknadsrisker.

2 § För att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker skall institutet vid vaije
tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 5 och 6 §§, som motsvarar
minst 8 % av värdet av institutets tillgångar och åtaganden beräknat
enligt 3 kap. 1 §.

3 § För att uppfylla kapitalkravet för marknadsrisker skall institutet vid
vaije tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 5-7 §§, som täcker
marknadsrisker beräknade enligt 4 kap. 2-8 §§.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

24 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

371

Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, beräkna kapitalkra-
vet för sådana marknadsrisker som avses i 4 kap. 2-7 §§ i enlighet med
2 § om

1. handelslagrets storlek normalt inte överstiger 5 % av institutets totala
balansomslutning,

2. värdet av positionerna i handelslagret normalt inte överstiger 15 mil-
joner ecu, samt

3. handelslagrets storlek och värdet av positionerna i handelslagret inte
vid något tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balansomslutning
respektive 20 miljoner ecu.

4 § Även om kraven enligt 2 och 3 §§ är uppfyllda får ett värdepappers-
bolags kapitalbas, beräknad enligt 5-7 §§, aldrig understiga ett belopp
som motsvarar 25 % av bolagets fasta omkostnader för det föregående
året eller, om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 % av de
festa omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.

Om omfettningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det
föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen
behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av kapitalkravet
enligt första stycket.

Kapitalbas

5 § Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital
efter avräkning enligt 6 §. Det primära kapitalet skall utgöra minst
hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget
kapital med undantag för kumulativa preferensaktier, i sparbanker
reservfonder, i föreningsbanker eget kapital med undantag för förlags-
insatser samt i Svenska skeppshypotekskassan kassans reservfond.

B. I banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag kapitalandelen
av skatteutjämningsreserv och av periodiseringsfond.

C. I banker och kreditmarknadsbolag kapitalandelen av det belopp som
svarar mot bankens eller bolagets reserver till följd av avskrivning på
egendom som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses värdet av förlagsandelslån, förlagslån
och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år
och med rätt till betalning först efter institutets övriga borgenärer, dock
sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära
kapitalet. Förlagsandelslån, förlagslån och andra skuldförbindelser vilkas
återstående löptid understiger fem år far tas upp till ett belopp som
motsvarar högst 20 % av det nominella värdet för vaije helt år som
återstår till förfallodagen.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

372

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt med-
givande av regeringen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som
sägs i andra och tredje styckena.

6 § Från summan av det primära och det supplementära kapitalet enligt
5 § andra, tredje och fjärde styckena skall räknas av det bokförda värdet
av vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett
företag som driver försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell
verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras
om tillskottet uppgår till högst 5 % av företagets egna kapital eller
motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott
inte överstiger 10 % av eget kapital eller egna fonder. Avräkning skall
inte heller göras för tillskott som belöper på företag som omfattas av
bestämmelserna om konsolidering enligt 6 kap.

7 § För att täcka marknadsrisker som avses i 2 kap. 4 § och 4 kap. 2-

8 §§ får till kapitalbasen räknas även andra poster än dem som anges i
5 §, såsom orealiserade vinster som ingår i institutets handelslager och
förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år.

3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker

1 § Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 § bestäms i förhållande
till ett instituts tillgångar och åtaganden som inte ingår i handelslagret.
Dessa poster delas in i följande grupper:

A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.

2. Placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk
kommun eller en därmed jämförlig samfällighet svarar.

3. Placeringar och fordringar för vilka utländska stater eller central-
banker svarar, om placeringen eller fordran gäller i den nationella valutan
och är refinansierad i samma valuta.

4. Övriga placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de
utländska stater och centralbanker som regeringen föreskriver.

5. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka
säkerheten utgörs av sådana tillgångar som avses i 1 eller sådana
placeringar för vilka en stat svarar enligt 2—4.

B 1. Placeringar och fordringar för vilka Allmänna pensionsfonden
eller ett svenskt företag som bedriver något slag av bankverksamhet
svarar.

2. Placeringar och fordringar för vilka svarar en kommun eller en
därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som
regeringen föreskriver.

3. Placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år
för vilka en utländsk bank svarar.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

373

4. Placeringar och fordringar för vilka svarar en bank i någon av de
utländska stater som regeringen föreskriver.

5. Placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de inter-
nationella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.

6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka
säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar som anges i 5.

C. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka
säkerheten utgörs av panträtt i bostadsfästighet eller tomträtt till sådan
fastighet inom det uppskattade värde som institutet bestämt efter särskild
värdering.

D. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden.

Vid bestämmandet av kapitalkravet skall tillgångarna och åtagandena tas
upp till sammanlagt

- 20 % av summan av de poster som anges i första stycket B,

- 50 % av summan av de poster som anges i första stycket C samt

- 100 % av summan av de poster som anges i första stycket D.

Vid bestämmandet av kapitalkravet enligt första stycket skall undantas
sådana tillskott, placeringar och fordringar som regeringen föreskriver.
Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt andra stycket skall
posterna värderas i enlighet med vad regeringen föreskriver.

4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker

Handelslager

1 § Ett instituts handelslager utgörs av sådana positioner i finansiella
instrument som institutet tagit i avsikt att på kort sikt göra en vinst, att
skydda egna positioner eller att avveckla affärer med kunder.

Handelslagret utgörs vidare av ett instituts resultatförda men inte
reglerade fordringar som är hänförliga till poster i handelslagret såsom
avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.

Positionsrisker

2 § Kapitalkravet för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett
instituts handelslager bestäms på grundval av emittentens kreditvärdighet
och instrumentens löptid. Kapitalkravet skall gälla för den specifika och
generella risken. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet räkna av
långa och korta positioner i samma slag av finansiella instrument mot
varandra.

Vid bestämmandet av kapitalkravet för den specifika risken skall de
ränteanknutna finansiella instrumenten delas in i följande grupper:

A. Placeringar och fordringar som avses i 3 kap. 1 § första stycket A.

B. Placeringar och fordringar som avses i 3 kap. 1 § första stycket B.

C. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden.
Kapitalkravet för den specifika risken skall motsvara

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

374

- 0 % av summan av de poster som anges i andra stycket A,

- 0,25 %, 1,00 % och 1,60 % av summan av de poster som anges i
andra stycket B, beroende på om den återstående löptiden är högst
6 månader, mellan 6 och 24 månader, respektive över 24 månader, samt

- 8 % av summan av de poster som anges i andra stycket C.

Kapitalkravet för den generella risken skall bestämmas enligt antingen
en löptidsbaserad eller en durationsbaserad metod.

3 § Kapitalkravet för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som
ingår i ett instituts handelslager skall motsvara dels 4 % av institutets
bruttoposition i sådana instrument (specifik risk), dels 8 % av institutets
nettoposition i sådana instrument (generell risk). Vid beräkning av
kapitalkravet får institutet räkna av långa och korta positioner i samma
slag av finansiella instrument mot varandra.

Kapitalkravet för den specifika risken får sättas ned till 2 %, om
positionerna i aktier och aktieanknutna finansiella instrument uppfyller
särskilda krav i fråga om säkerhet, likviditet och riskspridning.

4 § Ett institut som garanterar en emission av fondpapper får vid be-
räkning av kapitalkravet för risker som ett sådant åtagande innebär, i
stället för vad sägs i 2 och 3 §§, använda en särskild metod som tar hän-
syn till dels av tredje man genom avtal tecknade eller garanterade delar
av emissionen, dels den tid som förflutit efter det att institutet blivit
bundet av sitt åtagande.

Avvecklingsrisker

5 § För transaktioner som ett institut har gjort i sådana finansiella
instrument som avses i 2 och 3 §§ och där affären inte fullföljts på av-
talad avvecklingsdag skall kapitalkravet bestämmas med hänsyn till den
risk för förlust som institutet utsätts för genom detta.

Kapitaikravet enligt första stycket skall beräknas på grundval av dels
skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella instrumenten och deras
gällande marknadsvärde, dels den tid som förflutit från avtalad avveck-
lingsdag. Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i
stället beräknas med utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som
förflutit från avtalad avvecklingsdag.

Motpartsrisker

6 § Kapitalkravet för motpartsrisker i transaktioner som rör handelslagret
och där ett institut betalat för finansiella instrument innan dessa mottagits
eller levererat finansiella instrument utan att likvid erhållits för dem, skall
motsvara 8 % av värdet av de finansiella instrumenten eller likviden

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

375

multiplicerat med det riskvikttal som enligt 3 kap. 1 § första och andra
styckena gäller för den ifrågavarande motparten. Motsvarande kapitalkrav
gäller om det vid gränsöverskridande handel har förflutit en eller flera
dagar efter det att betalning eller leverans ägt rum.

Andra risker

7 § För resultatförda men inte reglerade fordringar såsom sådana av-
gifter, provisioner, räntor och utdelningar som är hänförliga till poster i
handelslagret skall bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker i
2 kap. 2 § och 3 kap. 1 § tillämpas.

Milutakursrisker

8 § Om ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta för hela
verksamheten överstiger 2 % av kapitalbasen enligt 2 kap. 5-7 §§ skall
kapitalkravet motsvara 8 % av det överskjutande beloppet.

För balanserade positioner i nära korrelerade valutor får tillämpas ett
kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade positionen.

Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod
användas vid beräkning av kapitalkravet enligt denna paragraf.

5 kap. Stora exponeringar

Definitioner

1 § Med exponering avses ett instituts tillgångsposter samt poster utanför
balansräkningen. Vid valutatransaktioner omfattas inte exponeringar som
uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under
två dygn efter betalning. Vid köp eller försäljning av finansiella instru-
ment omfattas inte exponeringar som uppkommer i samband med normal
avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då
antingen betalning har skett eller de finansiella instrumenten har leve-
rerats.

En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en
kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning vars värde uppgår
till eller överstiger 10 % av institutets kapitalbas.

2 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller
flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en
helhet ur risksynpunkt därför att

1. någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller
flera av de övriga i gruppen, eller

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

376

2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes
anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i
betalningssvårigheter om en av dem drabbas av ekonomiska problem.

Begränsningar

3 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av
kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets
kapitalbas.

Om denna kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning är
moderföretag eller dotterföretag till institutet eller ett eller flera dotter-
företag till moderföretaget får värdet av exponeringen inte överstiga 20 %
av institutets kapitalbas.

Om institutet i ett fäll som avses i andra stycket är en bank och moder-
företaget inte är ett institut, ett motsvarande utländskt företag eller för-
säkringsföretag får värdet av exponeringen inte överstiga 10 % av bank-
ens kapitalbas.

4 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte
överstiga 800 % av institutets kapitalbas.

5 § Om ett moderföretag är ett institut skall vid beräkningen av de i 3
och 4 § § angivna gränsvärdena inte medräknas exponeringar som koncern-
företag som är institut har gentemot andra koncernföretag, om företagen
står under tillsyn och omfettas av samma konsolidering som moderföre-
taget.

Regeringen får medge att första stycket får tillämpas även på koncerner
där moderföretaget är ett i Sverige etablerat holdingföretag med finansiell
verksamhet.

Rapportering

6 § Ett institut skall fortlöpande rapportera sina stora exponeringar till
Finansinspektionen.

Om ett instituts exponeringar överstiger något av de i 3 och 4 §§ an-
givna gränsvärdena, skall institutet genast anmäla detta till Finansinspek-
tionen. Inspektionen får bestämma en viss tid inom vilken exponeringarna
skall nedbringas till de tillåtna gränsvärdena.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

377

6 kap. Gruppbaserad tillsyn

Finansiell företagsgrupp

1 § En finansiell företagsgrupp föreligger om

1. ett institut är moderföretag till ett annat institut eller ett finansiellt
institut,

2. ett institut har ägarintresse i ett annat institut eller ett finansiellt
institut och leder detta tillsammans med ett eller flera företag vars ansvar
är begränsat till den andel av kapitalet som företagen innehar, eller

3. ett holdingföretag med finansiell verksamhet är moderföretag till ett
institut.

Om ett institut är moderföretag till eller har sådant ägarintresse som
avses i första stycket 2 i ett anknutet företag eller om ett holdingföretag
med finansiell verksamhet är moderföretag till ett anknutet företag skall
även detta företag ingå i den finansiella företagsgruppen.

En finansiell företagsgrupp skall även omfatta ett utländskt företag som
motsvarar ett institut, om detta är dotterföretag enligt 1 kap. 2 §.

2 § Finansinspektionen får besluta att bestämmelserna i detta kapitel om
finansiella företagsgrupper skall gälla även för

1. andra ägarintressen än som anges i 1 § första stycket 2 eller andra
former av kapitalbindningar,

2. ett institut som utövar ett väsentligt inflytande över ett eller flera
institut eller finansiella institut, eller

3. institut eller finansiella institut som har en gemensam eller i huvud-
sak gemensam ledning.

Kapitalkrav m.m.

3 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § om kapitalkrav för kreditrisker, i
2 kap. 3 § om kapitalkrav för marknadsrisker och i 5 kap. 3 och 4 §§ om
stora exponeringar skall tillämpas även på den samlade ekonomiska ställ-
ningen för en finansiell företagsgrupp.

Första stycket omfattar inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag
till ett försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verk-
samhet.

4 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 15 a § bankrörelselagen (1987:617) om
en banks innehav och åtaganden i företag skall tillämpas även på en
finansiell företagsgrupps samlade innehav och åtaganden, om en bank in-
går i företagsgruppen.

Vad som föreskrivs i 3 kap. 6 § lagen (1992:1610) om kreditmarknads-
bolag om ett kreditmarknadsbolags kvalificerade innehav av aktier eller
andelar i företag som inte driver finansiell verksamhet skall tillämpas

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

378

även på en finansiell företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om
ett kreditinstitut som inte är bank ingår i företagsgruppen.

Konsolidering

5 § För finansiella företagsgrupper skall upprättas gruppbaserad redovis-
ning (konsolidering).

Konsolidering skall göras med tillämpning av de regler som enligt
11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) och 4 kap. 11 § bankrörelsela-
gen (1987:617) gäller för upprättandet av koncembalansräkningar, om
inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med
stöd av denna lag.

Konsolideringen skall omfatta kapitalbasen, kapitalkraven för kreditris-
ker och marknadsrisker, stora exponeringar samt sådana innehav och
åtaganden som avses i 4 §. Även den del som belöper på minoritetsande-
lar i dotterföretag skall ingå. Redovisad goodwill som belöper på företag
som omfattas av konsolideringen skall räknas av från primärt kapital.

Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall bestämmas i en-
lighet med vad som anges i 2 kap. 5-7 §§. Vid beräkning av konsoliderat
kapitalkrav för kreditrisker skall tillgångar och åtaganden tas upp till de
värden som föreskrivs i 3 kap. 1 §. Vid beräkning av konsoliderat kapi-
talkrav för marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 §§ tillämpas.
Exponeringar skall bestämmas på sätt som anges i 5 kap. 3-5 §§. Kont-
roll av att gränserna för åtaganden och innehav av aktier och andelar i
företag inte överskrids skall göras enligt 2 kap. 15 a § bankrörelselagen
(1987:617) eller 3 kap. 6 § lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.

Vid beräkningar och bestämmande enligt fjärde stycket skall även för-
ordningar och föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag tillämpas.

6 § För en koncern där moderföretaget är ett institut eller holdingföretag
med finansiell verksamhet skall fullständig konsolidering ske enligt 5 §.

Ett företag vari ägarintresse föreligger enligt 1 § första stycket 2 skall
konsolideras med den andel som institutet har i det företaget (klyvnings-
metoden).

Tillsynsredovisning

7 § För en finansiell företagsgrupp skall uppgifter lämnas i den omfatt-
ning som följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd
av denna lag i en särskild redovisning som avser gruppens samlade ekono-
miska ställning (konsoliderad kapitalredovisning).

Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna den information
som behövs för tillsynen över de dotterföretag som är institut (samman-
ställd information).

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

379

8 § Ett moderföretag eller ett institut som har sådant ägarintresse som av-
ses i 1 § första stycket 2 eller, om Finansinspektionen fattat beslut enligt
2 §, det företag som inspektionen bestämmer, skall upprätta och ge in
den konsoliderade kapitalredovisningen till inspektionen för de räken-
skapsperioder och vid de tidpunkter som regeringen föreskriver.

Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in den
sammanställda informationen till Finansinspektionen för de räkenskapspe-
rioder och vid de tidpunkter som regeringen föreskriver.

9 § Ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp skall lämna upp-
gifter som krävs enligt denna lag, eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av denna lag, till det företag som enligt 8 § skall upprätta kon-
soliderad kapitalredovisning eller sammanställd information.

Undersökning

10 § Finansinspektionen får företa inspektioner för att kontrollera den
konsoliderade kapitalredovisningen eller sammanställda informationen
som företagen är skyldiga att lämna enligt denna lag eller föreskrifter
som meddelats med stöd av denna lag.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Undantag

11 § Regeringen får medge att ett dotterföretag eller ett företag i vilket
det finns ägarintresse enligt 1 § första stycket 2 undantas vid beräkning
enligt 3-5 §§ och utelämnas från sådan tillsynsredovisning som skall upp-
rättas enligt 7 § om

1. företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hin-
der för överföring av nödvändig information,

2. företaget är av mindre betydelse med hänsyn till syftet med till-
synen, eller

3. en konsolidering av företagets finansiella ställning skulle vara
olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.

Om ett dotterföretag som är institut är undantaget från beräkning eller
utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall
moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspek-
tionen behöver för sin tillsyn över institutet.

Tillsynsansvar

12 § Ar moderföretaget i en finansiell företagsgrupp ett institut hemma-
hörande i Sverige skall tillsynen enligt detta kapitel utövas av Finans-
inspektionen.

380

Är moderföretaget i en finansiell företagsgrupp ett holdingföretag med Prop. 1994/95:50
finansiell verksamhet skall Finansinspektionen utöva tillsynen enligt detta Bilaga 1
kapitel, om

1. samtliga dotterföretag som är institut är hemmahörande i Sverige,
eller

2. samtliga dotterföretag som är institut är hemmahörande inom EES,
varav minst ett i Sverige, under förutsättning att holdingföretaget har
etablerats här i landet.

Om moderföretaget är ett holdingföretag med finansiell verksamhet får
regeringen i andra fåll än som anges i andra stycket träffe överenskom-
melse med behöriga myndigheter i de andra EES-ländema om vilken myn-
dighet som skall utöva tillsynen.

13 § Finansinspektionen skall föra en förteckning över de holdingföretag
med finansiell verksamhet som enligt 12 § omfettas av inspektionens till-
syn.

14 § Finansinspektionen skall, inom ramen för sin befogenhet, efter
begäran från behörig myndighet i ett annat EES-land, lämna eller kont-
rollera information som behövs för att myndigheten skall kunna utöva sin
tillsynsskyldighet eller tillåta att myndigheten själv utför kontrollen.

7 kap. Tillsyn m.m.

Tillämpliga tillsynsregler

1 § Finansinspektionen övervakar efterlevnaden av bestämmelserna i
denna lag. I fråga om tillsynen gäller vad som är föreskrivet i de lagar
som reglerar verksamheten för respektive institut, om inte annat följer av
denna lag.

Övervaknings- och kontrollsystem

2 § Ett institut skall ha betryggande system för övervakning och kontroll
av marknadsrisker i verksamheten samt för beräkning av institutets finan-
siella positioner vid vaije tidpunkt. Ett institut skall vidare ha sådana
förvaltnings- och redovisningsrutiner som säkerställer en effektiv kontroll
av att bestämmelserna om kapitalkrav för marknadsrisker, stora expone-
ringar och gruppbaserad tillsyn i denna lag fortlöpande efterlevs.

381

Ingripande

3 § Om ett instituts kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs
enligt 2 kap. 2-4 §§ får Finansinspektionen förelägga institutet att vidta
lämpliga åtgärder for att rätta till förhållandet.

Sekretess

4 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag med
finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksamhet vil-
ken i den egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i ett företag som
enligt 6 kap. 9 § skall lämna uppgifter, far inte obehörigen röja vad han
fått veta och inte heller utnyttja kunskpen i strid med det uppgiftsläm-
nande företagets intresse.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).

Avgifter m.m.

5 § Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga vid tillsynen
enligt denna lag behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall
kostnaden för detta betalas av det institut som tillsynen avser.

Institut som står under tillsyn enligt denna lag skall med årliga avgifter
bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter
regeringen meddelar.

Vite

6 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag får
inspektionen förelägga vite.

Överklagande

7 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall
gälla omedelbart.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

382

Normgivningsbemyndiganden

8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspek-
tionen skall meddela närmare föreskrifter om

1. storleken av sådana kapitalandelar som avses i 2 kap. 5 § andra
stycket B och C,

2. vilka poster som får räknas till kapitalbasen enligt 2 kap. 7 § och
omfattningen av dessa,

3. vilka poster som skall ingå i handelslagret enligt 4 kap. 1 §,

4. beräkning av kapitalkraven enligt 4 kap. 2-8 §§,

5. vilka poster som utgör exponeringar, hur exponeringar skall värde-
ras och vilka exponeringar som får undantas vid beräkningen av de
gränsvärden som anges i 5 kap. 3 och 4 §§,

6. omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt
5 kap. 6 §,

7. hur konsolidering skall ske i andra fäll än som anges i 6 kap. 6 §,

8. innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning eller
information som skall lämnas enligt 6 kap. 7 §.

9 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansins-
pektionen får meddela de föreskrifter som behövs beträffände beräkning
av kapitalkravet enligt 2 kap. 4 §.

Regeringen får bemyndiga Finansinspektionen att meddela sådana före-
skrifter och lämna sådana medgivanden som enligt denna lag ankommer
på regeringen.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

1. Denna lag träder i kraft i fråga om 1 kap., 2 kap. 1 § i den del
paragrafen avser kreditrisker, 2 kap. 2, 5 och 6 §§, 3 kap., 5 kap.,
6 kap. samt 7 kap. 1 §, 2 § i den del paragrafen avser stora expone-
ringar, 3 § i den del paragrafen avser kreditrisker, 4-7 §§, 8 § 1, 5-8,
samt 9 § andra stycket den 1 januari 1995. Lagen i övrigt träder i kraft
den 1 januari 1996.

Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 1 § och 3 kap. 1 § skall
intill utgången av år 1995 beräknas i ett instituts hela verksamhet.

2. Om värdet av ett instituts exponeringar det datum då den gemensam-
ma EES-kommitténs beslut att införliva direktivet om stora exponeringar
med EES-avtalet publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tid-
ning överstiger de i 5 kap. 3 och 4 §§ angivna gränsvärdena får Finansin-
spektionen bevilja institutet anstånd att nedbringa exponeringarna till
dessa gränsvärden dock senast till den 31 december 2001. Exponeringar
med längre löptid enligt bindande avtalsvillkor får dock bibehållas till
förfällodagen.

383

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om
Svenska skeppshypotekskassan

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:1097) om Svenska
skeppshypotekskassan1

dels att 3 b-3 c §§ skall upphöra att gälla,

dels att 3 a § skall ha följande lydelse.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3
Kassan skall vid varje tidpunkt ha
en kapitalbas, beräknad enligt
3 b §, som motsvarar åtta procent
av värdet av kassans placeringar,
beräknat enligt 3 c § (kapitalkrav).

§2

Bestämmelser om kapitaltäckning
och stora exponeringar finns i
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

'Senaste lydelse av

3 b § 1989:1094

3 c § 1989:1094.

2Senaste lydelse 1989:1094.

384

3 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)1

dels att 2 kap. 9 a-11 och 16 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 9 §, 4 kap. 9 § samt 7 kap. 4 och 11 §§ skall ha
följande lydelse,

dels att nuvarande 2 kap. 12 § skall betecknas 2 kap. 10 §.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

2 kap.

9 §2

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

En bank skall vid varje tidpunkt ha
en kapitalbas, beräknad enligt
9 a §, som motsvarar åtta procent
av värdet av bankens placeringar,
beräknat enligt 10 § (kapitalkrav).
För en central föreningsbank med
anslutna lokala föreningsbanker
bestäms kapitalbasen och kapital-
kravet gemensamt.

Utöver bestämmelsen i första
stycket gäller att en banks kapital-
bas inte får understiga det belopp
som enligt 1 kap. 2 § tredje stycket
bankaktiebolagslagen (1987:618),
2 kap. 2 § andra stycket sparbanks-
lagen (1987:619) eller 1 kap. 4 §
tredje stycket föreningsbankslagen
(1987:620) krävdes när rörelsen
påböijades.

Bestämmelser om kapitaltäckning
och stora exponeringar finns i
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

En banks kapitalbas får inte
understiga det belopp som enligt
1 kap. 2 § tredje stycket bankaktie-
bolagslagen (1987:618), 2 kap. 2 §
andra stycket sparbankslagen
(1987:619) eller 1 kap. 4 § tredje
stycket föreningsbankslagen
(1987:620) krävdes när rörelsen
påböijades.

4 kap.

9 §3

Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god redovis-
ningssed.

I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följande hänseen-
den:

1. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller

1 balansräkningen men som är viktiga för bedömningen av bankens verk-
samhetsresultat och ställning.

'Senaste lydelse av

2 kap. 9 a § 1991:1768

2 kap. 10 § 1991:1768

2 kap. 11 § 1991:1768

2 kap. 12 § 1991:1768

2 kap. 16 § 1991:1768.

2Senaste lydelse 1992:1613.

3Senaste lydelse 1989:1086.

385

2. Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har inträffat under
räkenskapsåret eller efter dettas slut.

3. Medelantalet under räkenskapsåret anställda personer, såväl för
banken i dess helhet som för vaije arbetsställe med mer än tjugo an-
ställda, det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersätt-
ningar dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid
tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt,
dels till övriga anställda och delegater i banken samt, om banken har
anställda i flera länder, löner och ersättningar angivna särskilt för vaije
land jämte uppgift om medelantalet anställda i respektive land. Då medel-
antalet anställda anges skall uppgift även lämnas om fördelningen mellan
män och kvinnor.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner be-

träffände bankens vinst eller förlust.

Ett bankaktiebolag, en sparbank
och en central föreningsbank skall
till förvaltningsberättelsen foga en
kapitaltäckningsanalys. I denna
skall lämnas uppgifter om kapital-
basen och kapitaltäckningen enligt
2 kap. 9-11 §§.

Ett bankaktiebolag, en sparbank
och en central föreningsbank skall
till förvaltningsberättelsen foga en
kapitaltäckningsanalys. I denna
skall lämnas uppgifter om kapital-
basen och kapitaltäckningen enligt
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

En föreningsbank skall därutöver lämna upplysningar i följande hän-
seenden:

1. Väsentliga förändringar i medlemsantalet och summorna av insatsbe-
lopp som skall återbetalas under nästa räkenskapsår enligt bestämmelser-
na i 4 kap. 1 och 3 §§ föreningsbankslagen (1987:620).

2. Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser medför.

3. Summan av de förlagsinsatser som har sagts upp och skall inlösas
under de näst följande två räkenskapsåren.

7 kap.

4 §4

En banks styrelse är skyldig att genast låta upprätta en särskild balans-
räkning, om det finns anledning att anta att

1. ett bankaktiebolags eget kapital understiger nio tiondelar av det
registrerade aktiekapitalet,

2. en sparbank eller en central
föreningsbank med anslutna lokala
föreningsbanker inte kan uppfylla
kravet på kapitaltäckning enligt
2 kap. 9-10 §§.

2. en sparbank eller en central
föreningsbank med anslutna lokala
föreningsbanker inte kan uppfylla
kravet på kapitaltäckning enligt
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

4Senaste lydelse 1992:1613.

386

Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om
bankens ställning bekräftas skall styrelsen genast underrätta Finansin-
spektionen.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

11 §5

Finansinspektionen skall ge till-
stånd till förvärv enligt 10 §, om
det inte kan antas att förvärvaren
kommer att motverka en sund
utveckling av bankens verksamhet.
Ett förvärv, som innebär att ett
icke-finansiellt företag blir moder-
företag till en bank, skall dock
tillåtas bara om det finns synnerli-
ga skäl.

Inspektionen får föreskriva en
viss tid inom vilken ett förvärv
skall genomföras. Ett tillstånd
enligt första stycket andra mening-
en får förenas med villkor om
skyldighet att inom viss tid avyttra
så stor del av aktieinnehavet att
banken upphör att vara dotterföre-

tag.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna para-
graf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.

Finansinspektionen skall ge till-
stånd till förvärv enligt 10 §, om
det inte kan antas att förvärvaren
kommer att motverka en sund
utveckling av bankens verksamhet.
Inspektionen får föreskriva en viss
tid inom vilken ett förvärv skall
genomföras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

5Senaste lydelse 1992:1613.

387

25 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

4 Förslag till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618)
dels att i 6 kap. 4 § ordet "bankinspektionen” skall bytas ut mot
” Finansinspektionen",

dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 4 och 7 §§ samt 4 kap. 23 § skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §*

Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas rege-
ringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den
tilltänkta verksamheten.

Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad
mån särskilda bestämmelser behövs
arten av bolagets verksamhet.

Regeringen skall stadfästa bo-
lagsordningen och bevilja oktroj,
om den planerade rörelsen kan
antas komma att uppfylla kraven på
en sund bankverksamhet.

med hänsyn till omfattningen och

Regeringen skall stadfästa bo-
lagsordningen och bevilja oktroj,
om den planerade rörelsen kan an-
tas komma att uppfylla kraven på
en sund bankverksamhet och om de
som kommer att äga ett sådant
kvalificerat innehav i bolaget som
avses i 1 kap. 3 § 2 bankrörelse-
lagen, kan antas inte komma att ut-
öva sitt inflytande på ett sätt som
motverkar en sund utveckling av
verksamheten i bolaget.

Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytter-
ligare bank.

3 kap.

4 §

Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan
aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier
brevet lyder på har betalts. Vidare fordras

1. att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid
bolagets bildande,

2. att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien till-
kommit på grund av emissionen, eller

3. att registrering har skett enligt 5 kap. 14 §, om aktien har tillkommit
på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.

lenaste lydelse 1992:1611.

388

Aktiebrev skall undertecknas av
styrelsen. Namnteckningarna får
återges genom tryckning eller på
något liknande sätt. Brevet skall
ange bolagets firma, ordningsnum-
mer på den eller de aktier varpå
brevet lyder, aktiens nominella
belopp och dagen för utfärdandet.
\brje aktiebrev skall ange den
inskränkning i rätten att förvärva
aktier som föreskrivs i 3 §. Kan,
när aktiebrevet ges ut, aktier av
olika slag finnas enligt bolagsord-
ningen, skall aktieslaget anges i
brevet. Om bolagsordningen inne-
håller förbehåll enligt 1 § fjärde
stycket, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall
detta tydligt anges i brevet på
sådan aktie som avses med förbe-
hållet. Uppgiften kan ges i för-
kortad form. Förkortningsformema
fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer.

Aktiebrev skall undertecknas av
styrelsen. Namnteckningarna får
åteiges genom tryckning eller på
något liknande sätt. Brevet skall
ange bolagets firma, ordningsnum-
mer på den eller de aktier varpå
brevet lyder, aktiens nominella
belopp och dagen for utfärdandet.
Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier
av olika slag finnas enligt bolags-
ordningen, skall aktieslaget anges i
brevet. Om bolagsordningen inne-
håller förbehåll enligt 1 § fjärde
stycket, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall
detta tydligt anges i brevet på
sådan aktie som avses med förbe-
hållet. Uppgiften kan ges i för-
kortad form. Förkortningsformema
fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess
nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet
förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie
dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt
en påskrift om detta göras på aktiebrevet.

Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i
stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Byts ett aktiebrev
ut mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de

därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.
Emissionsbevis samt skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap.

skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.

7 §2

Över bankaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare skall styrelsen föra
en förteckning (aktiebok). Den skall upprättas omedelbart efter bolagets
bildande. Aktierna skall tas upp i nummerföljd med uppgift om aktieteck-
nama. Aktieägarnas postadress och yrke eller titel skall anges. Finns det
aktier av olika slag, skall det av aktieboken framgå till vilket slag vaije
aktie hör.

Aktieboken kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem.
Den kan också föras med hjälp av automatisk databehandling eller på
annat liknande sätt.

När någon visar upp ett utfärdat
aktiebrev och enligt 6 § eller på
annat sätt styrker sitt förvärv eller
2Senaste lydelse 1989:833.

När någon visar upp ett utfärdat
aktiebrev och enligt 6 § eller på
annat sätt styrker sitt förvärv eller

389

när någon antecknas som aktieäga-
re på aktiekonto enligt aktiekonto-
lagen (1989:827) eller när en aktie-
ägare eller annan behörig person
anmäler annan förändring i de för-
hållanden som har tagits upp i
aktieboken, skall en anteckning om
aktieägaren eller om förändringen
genast föras in. Detta gäller endast
om hinder inte möter enligt 3 §.
Dagen for införandet skall anges,
om dagen inte framgår av annat
tillgängligt material.

Är sista överlåtelsen på ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet
sättas ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktiebrev som visats upp
skall förses med påskrift om införandet och dagen för detta.

när någon antecknas som aktieäga-
re på aktiekonto enligt aktiekonto-
lagen (1989:827) eller när en aktie-
ägare eller annan behörig person
anmäler annan förändring i de
förhållanden som har tagits upp i
aktieboken, skall en anteckning om
aktieägaren eller om förändringen
genast föras in. Dagen för införan-
det skall anges, om dagen inte
framgår av annat tillgängligt mate-
rial.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

4 kap.

23 §3

I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen

1. en kortfattad historik över bankaktiebolaget och dess verksamhet,

2. en redogörelse för bolagets och, om det finns dotterföretag, kon-
cernens verksamhet samt för bolagets del uppgifter som är av betydelse
för bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling,

3. en redogörelse för kapitaltäck-
ningen enligt 2 kap. 9-10 §§ samt,
i förekommande fall, 77 § bankrör-
elselagen (1987:617) och dess
betydelse för bankbolaget,

3. en redogörelse för kapital täck-
ningen enligt lagen (1994:000) om
kapitaltäckning och stora expone-
ringar för kreditinstitut och värde-
pappersbolag och dess betydelse
för bankbolaget,

4. uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer samt anställda och
delegater i ledande ställning, samt

5. en redogörelse för ägar- och rösträttsförhållanden i fråga om
bolagets aktier.

Uppgifterna enligt första stycket, behöver inte lämnas av bankaktiebo-
lag, vars aktier är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

^Senaste lydelse 1992:554.

390

5 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1, 3 och 4 §§ sparbankslagen
(1987:619) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 51

Om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet, får
sparbanksstämman besluta att bilda en garantifond genom bidrag av
huvudmän eller andra.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifonden ske på
en teckningslista. På denna skall anges om ränta skall utgå och i så fell
hur den skall beräknas. Vidare skall avskrifter av sparbankens senaste
balansräkning och revisorernas yttrande över denna fogas till tecknings-

1 i stan.

Garantifonden får återbetalas en-
dast om det kan ske med hänsyn
till bestämmelserna i 2 kap. 9-
10 §§ bankrörelselagen
(1987:617). I övrigt skall beträf-
fande återbetalningen gälla vad
som bestämts vid garanti fondens
bildande.

Garanti fonden får återbetalas en-
dast om det kan ske med hänsyn
till bestämmelserna om kapital-
täckning i lagen (1994:000) om
kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. I övrigt skall
beträffande återbetalningen gälla
vad som bestämts vid garanti fon-
dens bildande.

3 §2
Finns det i reglementet ett förbe-
håll om återbäring av grundfonden
eller del därav, får sådan återbä-
ring inte ske om inte reservfonden
uppgår till belopp som motsvarar
tio gånger grundfonden. Inte heller
får återbäring ske, så länge garanti-
fond, där sådan bildats, inte åter-
betalts eller om sparbanken till
följd av återbäringen inte skulle
kunna uppfylla det i 2 kap. 9-10 §§
bankrörelselagen (1987:617) före-
skrivna kravet på kapitaltäckning.

Finns det i reglementet ett förbe-
håll om återbäring av grundfonden
eller del därav, får sådan återbä-
ring inte ske om inte reservfonden
uppgår till belopp som motsvarar
tio gånger grundfonden. Inte heller
får återbäring ske, så länge garanti-
fond, där sådan bildats, inte åter-
betalts eller om sparbanken till
följd av återbäringen inte skulle
kunna uppfylla kravet på kapital-
täckning enligt lagen (1994:000)
om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.

'Senaste lydelse 1989:1088.
lenaste lydelse 1989:1088.

391

Utfäst ränta på grundfonden eller
garantifonden skall inte betalas ut,
om till följd av detta vinsten på
rörelsen inte skulle räcka till att få
upp grundfonden eller garanti fon-
den till det i 2 § första stycket
angivna beloppet. Räntan på garan-
tifonden skall inte heller betalas ut,
om genom utbetalningen en sådan
förlust skulle uppkomma på rörel-
sen, att sparbanken inte skulle
kunna uppfylla det i 2 kap. 9-10 §§
bankrörelselagen (1987:617) före-
skrivna kravet på kapitaltäckning.
Grundfondsräntan skall inte i något
fall betalas ut om till följd av detta
förlust skulle uppkomma.

3

Utfäst ränta på grundfonden eller
garantifonden skall inte betalas ut,
om till följd av detta vinsten på
rörelsen inte skulle räcka till att få
upp grundfonden eller garanti fon-
den till det i 2 § första stycket
angivna beloppet. Räntan på garan-
tifonden skall inte heller betalas ut,
om genom utbetalningen en sådan
förlust skulle uppkomma på rörel-
sen, att sparbanken inte skulle
kunna uppfylla kravet på kapital-
täckning enligt lagen (1994:000)
om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. Grundfonds-
räntan skall inte i något fäll betalas
ut om till följd av detta förlust
skulle uppkomma.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3Senaste lydelse 1989:1088.

392

6 Förslag till lag om ändring i föreningsbankslagen
(1987:620)

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § och 9 kap. 14 § föreningsbanksla-
gen (1987:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

4 kap.

3 §*

En medlem, som deltar i förenings-
banken med högre insatsbelopp än
han är skyldig att delta med, har
rätt att efter uppsägning få ut över-
skjutande belopp utan att avgå ur
föreningsbanken. Beträffände upp-
sägningen samt medlemmens rätt
att få ut det uppsagda beloppet och
hans skyldighet att betala tillbaka
vad han har fått ut tillämpas 1 och
2 §§ samt 3 kap. 4 § första styck-
et. Sexmånadersfristen enligt 1 §
skall därvid räknas från utgången
av det räkenskapsår som sedan
uppsägningen har gjorts slutar näst
efter en månad eller den längre tid,
högst sex månader, som har be-
stämts i stadgarna. Härutöver
gäller att sådant insatsbelopp får
betalas ut endast om det kan ske
med hänsyn till bestämmelserna om
kapitaltäckning i 2 kap. 9-10 §§
bankrörelselagen (1987:617).

Beträffände uppsägning av överskjutande insatsbelopp vid förenings-
banks ombildning till bankaktiebolag gäller i stället 11 kap. 5 §.

En medlem, som deltar i förenings-
banken med högre insatsbelopp än
han är skyldig att delta med, har
rätt att efter uppsägning få ut över-
skjutande belopp utan att avgå ur
föreningsbanken. Beträffände upp-
sägningen samt medlemmens rätt
att få ut det uppsagda beloppet och
hans skyldighet att betala tillbaka
vad han har fått ut tillämpas 1 och
2 §§ samt 3 kap. 4 § första styck-
et. Sexmånadersfristen enligt 1 §
skall därvid räknas från utgången
av det räkenskapsår som sedan
uppsägningen har gjorts slutar näst
efter en månad eller den längre tid,
högst sex månader, som har be-
stämts i stadgarna. Härutöver
gäller att sådant insatsbelopp får
betalas ut endast om det kan ske
med hänsyn till bestämmelserna om
kapitaltäckning i lagen (1994:000)
om kapitaltäckning och stora ex-
poneringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag.

9 kap.

14 §2

När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda anmälningstiden har
gått ut och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorema skifta
föreningsbankens behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt
eller inte förfället till betalning eller av annan orsak inte kan betalas, skall
så mycket av föreningsbankens medel som kan behövas för denna
betalning behållas och återstoden skiftas.

'Senaste lydelse 1992:1058.

2Senaste lydelse 1989:1089.

393

I en lokal föreningsbank får till
medlemmarna, utöver av dem be-
talda insatser, betalas ut medel
endast i den mån det kan ske med
hänsyn till bestämmelserna i 2 kap.
9-10  §§ bankrörelselagen

(1987:617). De medel som sålunda
inte får betalas ut skall föras till
den centrala föreningsbankens
reservfond.

I en lokal föreningsbank får till
medlemmarna, utöver av dem be-
talda insatser, betalas ut medel
endast i den mån det kan ske med
hänsyn till bestämmelserna om
kapitaltäckning i lagen (1994:000)
om kapitaltäckning och stora expo-
neringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag. De medel som
sålunda inte får betalas ut skall
föras till den centrala förenings-
bankens reservfond.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

De medlemmar eller innehavare av förlagsandelar som vill klandra
skiftet skall väcka talan mot föreningsbanken senast tre månader efter det
att slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman.

Om en medlem eller innehavare av en förlagsandel inte inom fem år
efter det att slutredovisningen lades fram på föreningsbanksstämman har
anmält sig för att lyfta vad han har erhållit vid skiftet, har han förlorat
sin rätt till detta. Om medlen är ringa i förhållande till de skiftade
tillgångarna, kan rätten på anmälan av likvidatorema förordna att medlen
skall tillfälla allmänna arvsfonden. I annat fäll skall 17 § tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

394

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs att 3, 5, 13, 14 och 16 §§ lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

3 §'

Vaije försäkringsmäklare skall vara registrerad hos Finansinspektionen
och stå under dess tillsyn. Registreringen kan avse förmedling av

1. alla slag av försäkring,

2. enbart personförsäkring, eller

3. enbart skadeförsäkring.

Bedriver mäklaren även verk-
samhet som avses i 1 kap. 3 b §
lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse skall också detta regi-
streras.

Benämningen försäkringsmäklare får användas bara av den som är
registrerad enligt denna lag.

5 §2

För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag
eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom
om han åsidosätter sina skyldigheter,

4. har en tillfredställande utbild- 4. har en tillfredställande utbild-
ning, och                          ning för den verksamhet som be-

drivs, och

5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i
första stycket 3 krävs inte om
mäklaren förmedlar försäkringar
uteslutande för en juridisk person
som är registrerad som försäk-
ringsmäklare.

13 §

Försäkringsmäklaren skall utföra
sitt uppdrag omsorgsfullt och med
iakttagande av god försäkrings-
mäklarsed. Han skall, i den ut-
sträckning som omständigheterna

Sådan försäkring som avses i
första stycket 3 krävs inte om
mäklarens verksamhet bedrivs ute-
slutande för en juridisk person som
är registrerad som försäkringsmä-
klare.

Försäkringsmäklaren skall utföra
sitt uppdrag omsorgsfullt och med
iakttagande av god försäkrings-
mäklarsed. Motsvarande krav skall
gälla för verksamhet som avses i

'Senaste lydelse 1993:1308.

2Senaste lydelse 1990:812.

395

kräver det, klarlägga uppdrags- 3 § andra stycket. Försäkrings- Prop. 1994/95:50
givarens behov av försäkring och mäklaren skall, i den utsträckning Bilaga 1
föreslå lämpliga lösningar.           som omständigheterna kräver det,

klarlägga uppdragsgivarens behov

av försäkring och, i förekommande

fall, tjänster i samband med spa-
rande samt föreslå lämpliga lös-
ningar.

14
Om försäkringsmäklaren uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet åsido-
sättter sina skyldigheter enligt
13 §, skall han ersätta den skada
som till följd av detta drabbar upp-
dragsgivaren eller försäkringsgiva-
ren eller någon som härleder sin
rätt från uppdragsgivaren.

16
Om någon utövar sådan verksam-
het som omfattas av denna lag utan
att vara registrerad som försäkrings-
mäklare, skall Finansinspektionen
förelägga honom vid vite att upp-
höra med detta. Detsamma gäller
om en registrerad försäkringsmä-
klare yrkesmässigt förmedlar för-
säkringar av ett slag som han inte
är registrerad för och om någon
använder benämningen försäkrings-
mäklare utan att vara registrerad
som sådan.

Ett föreläggande enligt första
med ett beslut om återkallelse ei

§

Om försäkringsmäklaren uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet åsido-
sättter sina skyldigheter enligt
13 §, skall han ersätta den skada
som till följd av detta drabbar en
uppdragsgivare, en försäkrings-
givare, ett fondföretag eller någon
som härleder sin rätt från upp-
dragsgivaren.

§3

Om någon utövar sådan verksam-
het som avses i 3 § första stycket
1-3 utan att vara registrerad som
försäkringsmäklare, skall Finans-
inspektionen förelägga honom vid
vite att upphöra med detta. Det-
samma gäller om en registrerad för-
säkringsmäklare yrkesmässigt för-
medlar försäkringar av ett slag som
han inte är registrerad för eller
bedriver sådan verksamhet som
avses i 3 § andra stycket utan att
detta registrerats samt om någon
använder benämningen försäkrings-
mäklare utan att vara registrerad
som sådan.

:ket får också meddelas i samband
15 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3Senaste lydelse 1993:1308.

396

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 33 § lagen (1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

3 kap.

33 §'

Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall den som har till-
stånd att driva värdepappersrörelse
lämna kontrolluppgift för namn-
given person. Kontrolluppgiften
skall avse sådana uppgifter om av-
yttring av finansiella instrument
som tas in i avräkningsnota enligt
3 kap. 9 § lagen (1991:981) om
värdepappersrörel se.

Efter föreläggande av riksskatteverket skall kontrolluppgift enligt första
stycket lämnas också i fråga om ej namngivna personer. Sådant före-
läggande får efter riksskatteverkets bestämmande utfärdas av skattemyn-
digheten i det län där den skatteskyldige har sitt säte eller driver

Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall den som får driva
värdepappersrörelse lämna kon-
trolluppgift för namngiven person.
Kontrolluppgiften skall avse sådana
uppgifter om avyttring av finan-
siella instrument som tas in i av-
räkningsnota enligt 3 kap. 9 §
lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse.

verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

'Senaste lydelse 1991:1002.

397

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:655) om
återföring av obeskattade reserver

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1990:655) om återföring av
obeskattade reserver skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6
För bankaktiebolag, sparbanker,
föreningsbanker, finansbolag,
kreditaktiebolag och sådana värde-
pappersbolag som skall uppfylla
kapitalkrav enligt 5 kap. 1 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse
får — i stället för vad som anges i
4 och 5 §§ — bestämmelserna i
andra stycket tillämpas.

S1

För bankaktiebolag, sparbanker,
föreningsbanker, kreditmarknads-
bolag och värdepappersbolag som
skall uppfylla kapitalkrav enligt
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag får — i stället för vad som
anges i 4 och 5 §§ — bestämmel-
serna i andra stycket tillämpas.

Hela uppskovsbeloppet skall tas upp till beskattning vid 1992 års
taxering eller, om företaget på grund av förlängt räkenskapsår inte skall
taxeras detta år, vid 1993 års taxering. Vid tillämpning av uppbördsla-
gens (1953:272) regler om debitering av preliminär och slutlig skatt skall
dock anses som om skatten på uppskovsbeloppet hänför sig med lika de-
lar till de beskattningsår för vilka taxering sker åren 1992-1995. Taxeras
inte företaget år 1992 skall anses som om skatten på uppskovsbeloppet
hänför sig med 50 procent till det beskattningsår för vilket taxering sker
år 1993 och med vardera 25 procent till de beskattningsår för vilka taxe-
ring sker åren 1994 och 1995. Vad nu sagts äger motsvarande tillämp-
ning om taxering inte sker ett senare år under nämnda period.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

'Senaste lydelse 1992:705.

398

10 Förslag till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 2, 7 och 18 §§ insiderlagen (1990:1342) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2

I denna lag förstås med

1. handel på värdepappersmark-
naden: handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats eller
genom någon som driver värde-
pappersrörelse med stöd av 1 kap.
3 eller 3 a § lagen (1991:981) om
värdepappersrörel se,

1. handel på värdepappersmark-
naden: handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats eller
genom någon som yrkesmässigt
bedriver sådan verksamhet som
avses i 1 kap. 3 § 1-5 lagen
(1991:981) om värdepappersrörel-
se,

2. fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter
eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i
värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning
förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

3. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är
noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.

Vad som föreskrivs om aktie skall också tillämpas på emissionsbevis,
interimsbevis, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat
med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och
aktietermin. Utfärdande av köpoption skall likställas med försäljning av
de aktier optionen avser medan utfärdande av säljoption skall likställas
med köp av aktierna.

Med fondpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, in-
dexoption och indextermin.

Om fondpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en
delägare vid tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många
av fondpapperen som svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.

7

Utan hinder av 4 § får

1. befattningshavare hos någon
som driver värdepappersrörelse
med stöd av 1 kap. 3 eller 3 a §
lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse fullgöra köp- eller säljorder
i rörelsen,

§2

Utan hinder av 4 § får

1. befättninghavare hos någon
som driver värdepappersrörelse
med stöd av 1 kap. 3, 3 c eller
3 d § lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse fullgöra köp- eller
säljorder i rörelsen,

'Senaste lydelse 1992:1323.
lenaste lydelse 1992:1628.

399

2. köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda
omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat
än option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,

3. uppgifter fullgöras som åligger någon på grund av vad som föreskri-
vits i lag eller annan författning,

4. köp ske i fäll som avses i 5 § 1 för den juridiska personens räkning
av aktier i aktiebolaget,

5. innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den
underliggande tillgången eller sälja optionen,

6. utfärdare av option i samband med lösen sälja eller köpa den under-
liggande tillgången som optionen avser,

7. köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

18 §3

Om det finns anledning anta att en bestämmelse i 4 § överträtts, har
Finansinspektionen rätt att få de uppgifter som den behöver för sin utred-
ning från

1. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen,

2. ett aktiebolag eller en juridisk person i övrigt vars fondpapper över-
trädelsen gäller,

3. den juridiska person som lämnat det offentliga erbjudandet om aktie-
förvärv,

4. moderföretaget till det aktiebolag eller den juridiska person som
avses i 2 eller 3,

6. någon som driver värdepap-
persrörelse med stöd av 1 kap. 3,
3 c eller 3 d § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

5. myndighet,

6. någon som driver värdepap-
persrörelse med stöd av 1 kap. 3
eller 3 a § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,

7. någon annan som köpt eller sålt fondpapper, om det finns anledning
anta att köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därmed
jämförlig åtgärd som avses i 4 §.

Om det finns anledning anta att någon har överträtt andra bestämmelser
i denna lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i
utredningssyfte också infordra uppgifter av denne.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 §, den 1 januari 1995 och i
övrigt den 1 januari 1996.

3Senaste lydelse 1992:1323.

400

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse

dels att 3 kap. 7 § och 5 kap. 2-4 §§ skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 3 kap. 7 a § och 5 kap. 5 § skall betecknas 3 kap.

7 § respektive 5 kap. 2 §,

dels att 1 kap. 1-3 a, 6-10 §§, 2 kap. 1, 2, 4, 5 och 7 §§, 3 kap. 1-
5 §§, 4 kap. 1-3 och 5 §§, 5 kap. 1 § och nya 5 kap. 2 § och 6 kap. 4-6,
7, 8, 9, 10 och 11 §§ samt rubriken närmast före 2 kap. 7 § skall ha föl-
jande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in nya paragrafer, 1 kap. 3 b-e, 6 a och
b §§, 2 kap. 8 §, 3 kap. 1 a §, 6 kap. 3 a-e, 6 a och b, 8 a-d och 9 a §§
och 7 kap. 2 §, samt närmast före 2 kap. 8 §, 6 kap. 3 a §, 6 a § och

8 b § nya rubriker av följande lydelse.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §
Denna lag gäller värdepappersrörelse.

Lagen gäller inte verksamhet
som drivs av Sveriges riksbank el-
ler sådan förvaltning av finansiella
instrument som är reglerad i annan
lag.

För utländska företags verksam-
het i Sverige gäller bestämmelserna
i denna lag i tillämpliga delar. För
filialer till utländska företag gäller
i övrigt lagen (1992:160) om ut-
ländska filialer m.m.

Lagen gäller inte verksamhet
som drivs av Riksbanken, Riks-
gäldskontoret, Kammarkollegiet
eller av försäkringsbolag med kon-
cession enligt försäkringsrörelse-
lagen (1982:713). Lagen gäller
inte heller sådan förvaltning av
finansiella instrument som är regle-
rad i annan lag.

2 §

I denna lag betyder

1. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt
tillhandahålla sådana tjänster som anges i 3 §,

2.  värdepappersbolag: svenskt
aktiebolag som fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse,

3. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank, central föreningsbank

2.  värdepappersbolag: svenskt
aktiebolag som fått tillstånd enligt
denna lag att driva värdepappers-
rörelse,

3. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank, central föreningsbank

401

och utländskt bankföretag som fått
tillstånd att driva bankrörelse från
filial här i landet,

4. utländskt värdepappersföretag:
utländskt företag som inte är ban-
kinstitut och som fått tillstånd att
driva värdepappersrörelse från
filial här i landet,

5. värdepappersinstitut: företag
som fått tillstånd att driva värde-
pappersrörelse.

och utländskt bankföretag som
driver bankrörelse från filial här i
landet,

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

4.  värdepappersinstitut: värde-
pappersbolag, svenska bankinstitut
som fått tillstånd att driva värde-
pappersrörelse och utländska före-
tag som driver värdepappersrörelse
från filial här i landet,

5. EES: Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet,

6. kvalificerat innehav: ett direkt
eller indirekt ägande i ett företag,
om innehavet representerar 10 %
eller mer av samtliga röster eller
annars möjliggör ett väsentligt in-
flytande över ledningen av före-
taget,

7. filial: ett avdelningskontor
med självständig förvaltning; om
ett utländskt företag etablerar sig i
Sverige enligt 3 c § 1 eller 2 kap.
7 § första stycket, skall etablering-
en anses som enda filial, även om
flera driftställen inrättas.

3

Värdepappersrörelse får drivas
endast efter tillstånd av Finans-
inspektionen. Tillstånd får ges för

§

Värdepappersrörelse får, om inte
annat följer av denna lag, drivas
endast efter tillstånd av Finans-
inspektionen. Tillstånd får ges för

1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,

2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella
instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana

instrument,

3. handel med finansiella instrument för egen räkning,

4. förvaltning av någon annans finansiella instrument,

5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper
eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som
är riktade till en öppen krets.

3 a §'
Tillstånd enligt 3 § krävs inte för

1. ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet med stöd av
1 kap. 5 § bankrörelselagen
'Senaste lydelse 1992:1620 (jfr 1993:1646).

402

(1987:617), om verksamhet som
anges i 3 § omfattas av det i hem-

landet meddelade tillståndet att
driva bankrörelse,

2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av
2 kap. 9 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag, om verksam-
het som anges i 3 § omfattas av det

1 hemlandet meddelade tillståndet
att driva finansieringsverksamhet,

3.  ett utländskt företag som
driver verksamhet med stöd av

2 kap. 10 § lagen om kreditmark-
nadsbolag, om verksamhet som
anges i 3 § är tillåten enligt före-
tagets stadgar eller bolagsordning
och det eller de utländska kreditin-
stitut som äger företaget eller dess
moderföretag skulle ha rätt enligt 1
eller 2 att driva sådan verksamhet.

För utländska företag som avses
i första stycket gäller bestämmel-
serna i denna lag i tillämpliga
delar.

Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte for verksamhet som bedrivs med stöd
av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543)
om börs- och clearingverksamhet.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

26 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

Tillstånd enligt 3 § 2 behövs inte
för verksamhet som bedrivs av den
som är registrerad som försäk-
ringsmäklare enligt 3 § första
stycket 1 och 2 lagen (1989:508)
om försäkringsmäklare, om

1. verksamheten endast avser an-
delar i värdepappersfonder eller
sådana utländska fondföretag som
avses i 7 a och 7 b §§ lagen
(1990:1114) om värdepappersfon-
der,

2. kunders order vidarebefordras
endast direkt till fondbolag och ut-
ländska fondföretag som avses i 1,
och

3. mäklaren i denna verksamhet
inte tar emot kunders medel eller
fondandelar.

403

3c§

Tillstånd enligt 3 § behövs inte för
företag, som har säte i ett annat
land inom EES och som i det lan-
det (hemlandet) har tillstånd att
driva värdepappersrörelse. Ett
sådant företag får

1.   driva värdepappersrörelse
från filial i Sverige med början två
månader efter det att Finansin-
spektionen frän en behörig myndig-
het i företagets hemland mottagit
en underrättelse med sådant in-
nehåll som anges i 6 a § första
stycket,

2. driva värdepappersrörelse ge-
nom att från sitt hemland erbjuda
och tillhandahålla tjänster med
början så snart Finansinspektionen
från en behörig myndighet i företa-
gets hemland mottagit en under-
rättelse med sådant innehåll som
anges i 6 b § första stycket.

3 d §

Tillstånd enligt 3 § behövs inte för

1. ett utländskt banlföretag som
driver verksamhet med stöd av

1 kap. 5 § bankrörelselagen
(1987:617),

2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av

2 kap. 9 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag,

3. ett utländskt företag som dri-
ver verksamhet med stöd av 2 kap.
10 § lagen om kreditmarknadsbo-
lag,

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

§

Ett utländskt företag som driver
värdepappersrörelse med stöd av
3 c § eller 3 d § 1 och 2 får driva
sådan verksamhet som anges i 3 §
endast i den mån verksamheten om-
fattas av företagets verksamhetstill-
stånd i hemlandet.

Ett utländskt företag som driver
värdepappersrörelse med stöd av
3 d § 3 får driva verksamhet som
anges i 3 § endast om verksam-
heten är tilläten enligt företagets
stadgar eller bolagsordning och

404

6
Ett värdepappersbolag får efter
tillstånd av Finansinspektionen
inrätta filial i utlandet.

endast i den mån det eller de ut-
ländska kreditinstitut som äger
företaget eller dess moderföretag
skulle ha rätt enligt första stycket
att driva sådan verksamhet.

§

Ett värdepappersbolag får efter
tillstånd av Finansinspektionen
inrätta filial i utlandet. Om filialen
skall inrättas i ett land inom EES
får tillstånd vägras endast om det
med beaktande av den planerade
verksamheten finns skäl att ifråga-
sätta lämpligheten av bolagets
administrativa struktur eller bola-
gets finansiella styrka.

Ansökan om tillstånd skall in-
nehålla

1. en plan för den tilltänkta filial-
verksamheten, med uppgift om
filialens organisation, och

2. uppgift om filialens adress och
ansvariga ledning.

6 a §

Om ett värdepappersbolag får till-
stånd enligt 6 § riW filialetablering
i ett annat land inom EES, skall
Finansinspektionen genast under-
rätta behörig myndighet i det land
där filialen skall inrättas. Under-
rättelsen skall innehålla

1. vad som anges i 6 § andra
stycket, och

2.  uppgift om investerarskydd
som gäller för kunder hos värde-
pappersbolaget.

Om värdepappersbolaget efter
det att filialen har inrättats avser
att vidta ändring i något förhållan-
de som avses i 6 § andra stycket,
skall bolaget skriftligen anmäla
detta till Finansinspektionen och
behörig myndighet i det land där
filialen finns. Anmälan skall göras
minst en månad innan ändringen
genomförs.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

6b §

Ett värdepappersbolag som önskar
driva verksamhet i ett annat land
inom EES, genom att erbjuda och

405

tillhandahålla tjänster utan att
inrätta filial där, skall innan verk-
samheten inleds underrätta Finans-
inspektionen om sin avsikt. Till
underrättelsen skall fogas en plan
för den planerade verksamheten
med uppgift om vilka tjänster som
skall erbjudas. Inspektionen skall
inom en månad överlämna under-
rättelsen och verksamhetsplanen till
behörig myndighet i det land där
verksamheten skall utövas.

Om värdepappersbolaget avser
att ändra verksamhet som avses i
första stycket, skall bolaget skrift-
ligen anmäla detta till Finansin-
spektionen och behörig myndighet
i det land där verksamheten ut-
övas. Anmälan skall göras innan
ändringen genomförs.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

7 §

Värdepappersrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för
värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte
otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Ett värdepappersinstitut skall

- i sin verksamhet handla på ett
ärligt och rättvist sätt,

- handla med erforderlig skicklig-
het, omsorg och uthållighet,

- inneha och effektivt använda
sådana resurser och rutiner som
behövs för att rörelsen skall kunna
bedrivas på ett riktigt sätt,

-från sina kunder inhämta upp-
gifter om deras ekonomiska situa-
tion, erfarenhet av värdepappers-
marknaden och syftet med de tjän-
ster de efterfrågar,

- vid sina kontakter med kunder
lämna tillräcklig information om
sådana omständigheter som är
väsentliga i sammanhanget,

- försöka att undvika intresse-
konflikter och, om sådana inträf-
far, se till att kunderna behandlas
rättvist, och

- i övrigt följa alla regler som
gäller för verksamheten.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela närmare före-
skrifter om vad värdepappersinsti-

406

7 a
Om ett värdepappersinstitut utanför
en börs har gjort ett avslut för egen
eller någon annans räkning i fond-
papper som är inregistrerade vid
den börsen, skall institutet om-
edelbart anmäla avslutet till börsen.
Någon anmälan behövs dock inte
om avslutet har gjorts vid någon
annan svensk eller utländsk börs.

tut skall iaktta enligt första och
andra styckena.

§2

Om ett värdepappersinstitut utanför
en börs har gjort ett avslut för egen
eller någon annans räkning i fond-
papper som är inregistrerade vid
den börsen, skall institutet om-
edelbart anmäla avslutet till börsen.
Någon anmälan behövs dock inte
om avslutet har gjorts vid någon
annan svensk börs eller vid en
utländsk börs i ett land utanför
EES.

Ett svenskt värdepappersinstitut
skall vidare i den omfattning och
på det sätt regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen föreskriver anmäla av-
slut i finansiella instrument som är
föremål för handel vid en börs,
auktoriserad marknadsplats eller
annan reglerad marknad inom EES
och som görs via en filial i ett land
inom EES eller genom tillhanda-
hållande av tjänster i ett sådant
land utan att institutet har någon
filial där.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

En styrelseledamot eller befatt-
ningshavare hos ett värdepappers-
bolag eller ett utländskt värdepap-
persföretag, vilken i den egenska-
pen får kunskap om en uppdrags-
givares affärsförhållanden eller
personliga förhållanden, får inte
obehörigen röja vad han har fått
veta och inte heller utnyttja kun-
skapen i strid med uppdragsgiva-
rens intresse.

En styrelseledamot eller befatt-
ningshavare hos ett värdepappers-
bolag, vilken i den egenskapen får
kunskap om en uppdragsgivares
affärsförhållanden eller personliga
förhållanden, far inte obehörigen
röja vad han har fått veta och inte
heller utnyttja kunskapen i strid
med uppdragsgivarens intresse.

För ett värdepappersinstitut som
har tillstånd att driva värdepap-
persrörelse enligt 3 § 1 gäller be-
stämmelserna om handel skommis-
sion i lagen (1914:45) om kommis-
sion, om inte annat följer av denna
lag.

2Senaste lydelse 1992:559.

För ett värdepappersinstitut som
driver verksamhet som avses i 3 §
1 gäller bestämmelserna om han-
delskommission i lagen (1914:45)
om kommission, om inte annat
följer av denna lag.

407

10 §

Vad som föreskrivs om självinträde
i 40-45 §§ lagen (1914:45) om
kommission gäller även när ett
värdepappersinstitut som fått till-
stånd att driva värdepappersrörelse
enligt 3 § 1 utfor uppdrag avseende
köp, försäljning eller byte av fi-
nansiella instrument genom avtal
med ett företag som har sådant
samband med värdepappersinstitu-
tet som avses i 6 kap. 3 § andra
stycket.

Vad som föreskrivs om självinträde
i 40-45 §§ lagen (1914:45) om
kommission gäller även när ett
värdepappersinstitut som driver
värdepappersrörelse som avses i
3 § 1 utför uppdrag avseende köp,
försäljning eller byte av finansiella
instrument genom avtal med ett
företag som har sådant samband
med värdepappersinstitutet som
avses i 6 kap. 3 § andra stycket.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Vad som sägs i första stycket skall också tillämpas då avtalet ingås med
någon som äger tio procent eller mer av aktiekapitalet eller andelarna
eller av röstetalet i värdepappersinstitutet eller företag som har sådant
samband med värdepappersinstitutet som avses i 6 kap. 3 § andra stycket.

2 kap.

1 §

Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får med-
delas endast om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författ-
ning,

2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund värdepappersrörelse,

3. den som kommer att äga ett

3. bolaget uppfyller de villkor
som i övrigt anges i denna lag.

kvalificerat innehav i bolaget inte
kan antas utöva sitt inflytande på
ett sätt som motverkar en sund ut-
veckling av verksamheten i bolaget,
och

4. bolaget uppfyller de villkor
som i övrigt anges i denna lag.

2 §

Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats. Har sådan
ansökan gjorts inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande,
räknas den i 2 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) före-
skrivna tiden från tillståndsbeslutet.

Till ansökan skall fogas en plan
för den tilltänkta verksamheten.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter
om vad en sådan plan skall inne-
hålla.

Ett värdepappersbolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Bo-
laget skall ha en verkställande direktör.

408

I ett värdepappersbolag skall
minst en av stämman utsedd revi-
sor vara auktoriserad revisor eller
auktoriserat revisionsbolag.

Ett värdepappersbolag skall ha
sitt huvudkontor i Sverige.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Ett värdepappersbolag skall ha ett
aktiekapital som med. hänsyn till
verksamhetens art och omfattning
är tillräckligt stort. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndi-
gande, finansinspektionen får med-
dela närmare föreskrifter om aktie-
kapitalets storlek.

Ett värdepappersbolag skall när
verksamheten påbörjas ha ett bun-
det eget kapital som vid tidpunkten
för beslut om tillstånd enligt 1 §
motsvarar minst

1. fem miljoner ecu om bolagets
verksamhet skall innefatta motta-
gande av medel på konto enligt
3 kap. 4 § 4,

2. 730 000 ecu om bolaget skall
bedriva verksamhet som avses i
1 kap. 3 § 3 eller 5, och

3. 125 000 ecu om inte högre
belopp krävs enligt 1 eller 2.

Ill kap. 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385)finns bestämmelser om
vad som utgör bundet eget kapital.

Utländska värdepappersföretag

Utländska företag

7 §3
Ett utländskt företag får efter till-
stånd av Finansinspektionen driva
värdepappersrörelse från avdel-
ningskontor med självständig för-
valtning (filial).

Tillstånd till filialetablering skall
lämnas om företaget står under till-
syn av myndighet eller något annat
behörigt organ i hemlandet och den
planerade verksamheten här i lan-
det kan antas komma att uppfylla
kraven på en sund värdepappers-
rörelse.

För verksamheten i filialen gäller
bestämmelserna i lagen (1992:160)
om utländska filialer m.m., om inte
annat följer av denna lag.
^Senaste lydelse 1992:162.

Andra utländska företag än sådana
som avses i 1 kap. 3 c och d §§ får
efter tillstånd av Finansinspektio-
nen driva värdepappersrörelse från
filial.

Tillstånd till filialetablering skall
lämnas om företaget står under
betryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet och den planerade verk-
samheten här i landet kan antas
komma att uppfylla kraven på en
sund värdepappersrörelse.

409

Verksamhetsplan

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Till ansökan om tillstånd enligt 1,
6 eller 7 § skall fogas en plan för
den tilltänkta verksamheten. Rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter
om vad en sådan plan skall inne-
hålla.

3 kap.

1 §

Ett värdepappersbolag och ett
utländskt värdepappersföretag får
endast förvärva sådan egendom
som behövs i rörelsen.

Ett värdepappersbolag eller ut-
ländskt värdepappersföretag får
förvärva aktier eller andelar i
företag bara efter tillstånd av Fi-
nansinspektionen, om förvärvet
ingår som ett led i organisationen
av verksamheten.

Ett värdepappersbolag får endast
förvärva sådan egendom som be-
hövs i rörelsen.

Ett värdepappersbolag får för-
värva aktier eller andelar i företag
bara efter tillstånd av Finansin-
spektionen, om förvärvet ingår
som ett led i organisationen av
verksamheten.

Ett värdepappersbolag som har
tillstånd att bedriva verksamhet
som avses i 3 kap. 4 § 4 och 5 får
ha kvalificerade innehav av aktier
eller andelar i företag som inte
driver finansiell verksamhet eller
försäkringsverksamhet som sam-
manlagt uppgår till högst 60 % av
bolagets kapitalbas. Ett sådant in-
nehav i ett enskilt företag får upp-
gå till högst 15 % av kapitalbasen.

Begränsningarna i första stycket
gäller inte sådana innehav som av-
ses i 1 §.

Om gränserna i denna paragraf
efter ett förvärv överskrids, skall
innehavet avvecklas i motsvarande
mån så snart det är lämpligt.

För att skydda en egen fordran får För att skydda en egen fordran får
ett värdepappersbolag och ett ut- ett värdepappersbolag dels på
4Senaste lydelse 1992:559.

410

ländskt värdepappersföretag dels
på offentlig auktion eller på en
svensk eller utländsk börs, en
auktoriserad marknadsplats eller
någon annan reglerad marknad
eller vid exekutiv försäljning köpa
egendom som är utmätt eller utgör
säkerhet för fordringen, dels överta
egendom som betalning för fordran
även om egendomen inte behövs i
rörelsen, om det finns anledning att
anta att bolaget eller det utländska
företaget annars skulle göra en av-
sevärd förlust.

Sådan egendom skall avyttras så
snart det är lämpligt och senast när
det kan ske utan förlust för värde-
pappersbolaget eller det utländska
värdepappersföretaget. Har egen-
domen inte avyttrats inom tre år
från förvärvet, krävs Finansinspek-
tionens tillstånd för fortsatt inne-
hav.

offentlig auktion eller på en svensk
eller utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon arman
reglerad marknad eller vid exekutiv
försäljning köpa egendom som är
utmätt eller utgör säkerhet för
fordringen, dels överta egendom
som betalning för fordran även om
egendomen inte behövs i rörelsen,
om det finns anledning att anta att
bolaget annars skulle göra en avse-
värd förlust.

Sådan egendom skall avyttras så
snart det är lämpligt och senast när
det kan ske utan förlust för värde-
pappersbolaget. Har egendomen
inte avyttrats inom tre år från för-
värvet, krävs Finansinspektionens
tillstånd för fortsatt innehav.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Ytterligare bestämmelser om vär-
depappersinstituts rätt att förvärva
finansiella instrument finns i 4 kap.

Ytterligare bestämmelser om sven-
ska värdepappersinstituts rätt att
förvärva finansiella instrument
finns i 4 kap.

4 §5

Ett värdepappersbolag och ett ut- Ett värdepappersbolag och ett
ländskt värdepappersföretag får utländskt företag hemmahörande
som ett led i rörelsen                utanför EES som fått tillstånd att

driva värdepappersrörelse får, med
Finansinspektionens tillstånd, som
ett led i rörelsen

1. lämna råd i finansiella frågor,

2. ta emot värdepapper för förvaring,

3. ta emot medel med redovis-
ningsskyldighet.

För att underlätta värdepappers-
rörelsen får ett värdepappersbolag
och ett utländskt värdepappers-

3. ta emot medel med redovis-
ningsskyldighet,

4. ta emot kunders medel på
konto,

5. lämna kunder kredit mot sä-
kerhet för placeringar i finansiella
instrument,

6.   utföra valutaväxlingstrans-
aktioner.

Tillstånd enligt 4 får meddelas
endast tillsammans med tillstånd
enligt 5.

5Senaste lydelse 1993:937.

411

företag, efter tillstånd av Finans-
inspektionen, ta emot medel på
konto och lämna kredit mot säker-
het.

När det finns särskilda skäl får
Finansinspektionen medge att ett
värdepappersbolag och ett utländskt
värdepappersföretag utövar annan
verksamhet än som anges i första
och andra styckena, om den kan
antas komma att underlätta rörel-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

När det finns särskilda skäl får
Finansinspektionen medge att ett
värdepappersbolag utövar annan
verksamhet än som anges i första
stycket, om den kan antas komma
att underlätta rörelsen.

sen.

Ett utländskt företag får beviljas
tillstånd enligt första eller tredje
stycket endast om företaget får be-
driva motsvarande verksamhet i sitt
hemland.

I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmelser
om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.

Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 4 § första stycket

3 skall genast avskiljas och sättas ii
Ett värdepappersbolag och ett
utländskt värdepappersföretag som
enligt 4 § andra stycket tar emot
medel på konto skall träffa skriftlig
överenskommelse om detta med
kunden. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om mottagande av
medel på konto.

på räkning i bankinstitut.

Ett värdepappersbolag och ett
utländskt företag som enligt 4 §
första stycket 4 tar emot medel på
konto skall ha en med hänsyn till
rörelsens art och omfattning till-
räcklig betalningsberedskap.

Vid mottagande av medel på
konto skall skriftlig överenskom-
melse om detta träffas med kunden.

Regeringen eller, ffter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela närmare före-
skrifter om mottagande av medel
på konto.

4 kap.

Ett värdepappersinstitut får för-
värva finansiella instrument som ett
led i en normal likviditetsförvalt-
ning.

Ett svenskt värdepappersinstitut får
förvärva finansiella instrument som
ett led i en normal likviditetsför-
valtning.

2 §

Ett värdepappersinstitut som har Ett svenskt värdepappersinstitut
tillstånd att driva värdepappers- som har tillstånd att driva värde-

412

rörelse enligt 1 kap. 3 § 3 får
förvärva finansiella instrument för
den rörelsen.

pappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 3
får förvärva finansiella instrument
för den rörelsen.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Ett värdepappersinstitut som har
tillstånd att driva värdepappers-
rörelse enligt 1 kap. 3 § 5 får för-
värva finansiella instrument som
institutet medverkar till att avsätta
på marknaden. Dessa skall avyttras
så snart det är lämpligt och senast
inom tre år från förvärvet. Om det
finns synnerliga skäl kan Finans-
inspektionen medge att de finan-
siella instrumenten får innehas
under längre tid.

5
Ett värdepappersbolag och ett
svenskt bankinstitut som har till-
stånd att driva värdepappersrörelse
enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 får, trots
förbuden i 7 kap. 1 § aktiebolags-
lagen (1975:1385) och 6 kap. 9 §
bankaktiebolagslagen (1987:618),
förvärva egna aktier och aktier i
moderbolag för att underlätta rörel-
sen. Detta gäller dock endast aktier
som är noterade vid en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan
reglerad marknad.

Innehavet av sådana aktier som s
fem procent av aktiekapitalet i någo

§

Ett svenskt värdepappersinstitut
som har tillstånd att driva värde-
pappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 5
får förvärva finansiella instrument
som institutet medverkar till att av-
sätta på marknaden. Dessa skall
avyttras så snart det är lämpligt
och senast inom tre år från för-
värvet. Om det finns synnerliga
skäl kan Finansinspektionen medge
att de finansiella instrumenten får
innehas under längre tid.

§6

Ett svenskt värdepappersinstitut
som har tillstånd att driva värde-
pappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 3
eller 5 får, trots förbuden i 7 kap.
1 § aktiebolagslagen (1975:1385),
6 kap. 9 § bankaktiebolagslagen
(1987:618) och 6 kap. 9 § försäk-
ringsrörelselagen (1982:713), för-
värva egna aktier och aktier i
moderbolag för att underlätta rörel-
sen. Detta gäller dock endast aktier
som är noterade vid en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan
reglerad marknad.

igs i första stycket får inte överstiga
t av bolagen.

5 kap.

Ett värdepappersbolag som har till-
stånd att driva värdepappersrörelse
enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 eller
som har Finansinspektionens med-
givande att ta emot medel på konto
enligt 3 kap. 4 § andra stycket
skall vid varje tidpunkt ha en kapi-
talbas, beräknad enligt 2 §, som
motsvarar åtta procent av värdet
av bolagets placeringar, beräknat
enligt 3 § (kapitalkrav).

Bestämmelser om kapitaltäckning
och stora exponeringar finns i
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

6Senaste lydelse 1992:559.

413

Ett värdepappersbolags kapital-
bas får inte understiga det belopp
som enligt 2 kap. 5 § krävdes när
rörelsen påbörjades.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Ett värdepappersbolag och ett ut-
ländskt värdepappersföretag skall
ha en försäkring för skadestånds-
skyldighet som de kan komina att
ådra sig vid utförande av tjänster i
rörelsen. Närmare föreskrifter om
sådan försäkring får meddelas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande,Finansinspektionen.

Ett värdepappersbolag skall ha en
försäkring för skadeståndsskyldig-
het som det kan komma att ådra
sig vid utförande av tjänster i
rörelsen. Närmare föreskrifter om
sådan försäkring får meddelas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande,Finansinspektionen.

6 kap.

Ägarprövning

3 a§

Ett direkt eller indirekt förvärv av
aktier i ett värdepappersbolag, som
medför att förvärvarens samman-
lagda innehav utgör ett kvalificerat
innehav, får ske bara efter tillstånd
av Finansinspektionen. Detsamma
gäller ett förvärv som innebär att
ett kvalificerat innehav ökas sä att
det uppgår till eller överstiger 20,
33 eller 50 % av aktiekapitalet
eller röstetalet för samtliga aktier
eller så att värdepappersbolaget
blir dotterföretag.

Om ett förvärv enligt första
stycket skulle innebära att värde-
pappersbolaget blev dotterföretag
till eller kom under bestämmande
inflytande av ett värdepappersföre-
tag som är auktoriserat i ett annat
land inom EES, moderföretag till
ett sådant företag eller en fysisk
eller juridisk person som annars
har ett bestämmande inflytande
över ett sådant företag, får frågan
om tillstånd avgöras först efter
samråd med de behöriga myndig-
heterna i detta land.

3 b §

Finansinspektionen skall ge till-
stånd tillförvärv enligt 3 a §, om
det inte kan antas att förvärvaren
kommer att motverka en sund ut-
veckling av bolagets verksamhet.

414

Inspektionen får föreskriva en viss
tid inom vilken ett förvärv skall
genomföras.

Finansinspektionen skall meddela
beslut i ett ärende enligt denna
paragraf inom tre månader från
det att ansökan om tillstånd gjor-
des.

3 c §

Den som avser att avyttra ett kvali-
ficerat innehav eller en så stor del
av ett kvalificerat innehav att inne-
havet därigenom kommer att under-
stiga någon av de i 3 a § angivna
gränserna skall underrätta Finans-
inspektionen om detta.

3d§

När ett värdepappersbolag får
kännedom om att aktier i bolaget
blivit föremål för ett sådant förvärv
som avses i 3 a § eller för en
sådan avyttring som avses i 3 c §,
skall bolaget snarast anmäla för-
värvet eller avyttringen till Finans-
inspektionen.

Ett värdepappersbolag skall år-
ligen till Finansinspektionen an-
mäla namnen pä de aktieägare som
har ett kvalificerat innehav av
aktier i bolaget samt storleken på
innehaven.

Om ägaren till ett kvalificerat
innehav av aktier utövar eller kan
tänkas komma att utöva sitt infly-
tande på ett sätt som motverkar en
sund utveckling av verksamheten i
värdepappersbolaget, får Finans-
inspektionen besluta att aktierna
inte får företrädas vid bolagsstäm-
man.

Om ägaren till ett kvalificerat
innehav av aktier har underlåtit att
ansöka om tillstånd till ett förvärv
som avses i 3 a § eller har förvär-
vat aktier i strid med inspektionens
beslut, får inspektionen besluta att
aktierna inte får företrädas vid
bolagsstämman eller att röster av-
givna för sådana aktier skall vara
ogiltiga.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

415

4
Finansinspektionen skall vid sin
tillsyn över värdepappersinstituten
se till att en sund utveckling av
värdepappersmarknaden främjas.

Finansinspektionen får också före-
lägga en aktieägare som sägs i
första och andra styckena att av-
yttra så stor del av aktierna att
innehavet därefter inte är kvali-
ficerat.

Aktier som omfattas av ett beslut
av inspektionen enligt första, andra
eller tredje stycket skall inte med-
räknas när det fordras samtycke av
ägare till en viss del av aktierna i
bolaget för att ett beslut skall bli
giltigt eller en befogenhet skall få
utövas.

§

Finansinspektionen skall vid sin
tillsyn enligt denna lag se till att en
sund utveckling av värdepappers-
marknaden främjas.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Finansinspektionen får förordna en
revisor att med övriga revisorer
delta i revisionen av ett värdepap-
persinstitut. Inspektionen får när
som helst återkalla ett sådant för-
ordnande och utse en ny revisor.

Finansinspektionen får förordna en
revisor att med övriga revisorer
delta i revisionen av ett svenskt
värdepappersbolag. Inspektionen
får när som helst återkalla ett
sådant förordnande och utse en ny
revisor.

Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av värdepappers-
institutet. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Finansinspektionen får, när det
anses nödvändigt, sammankalla
styrelsen i ett värdepappersbolag
och i ett svenskt bankinstitut som
fått tillstånd att driva värdepap-
persrörelse. Har styrelsen inte
rättat sig efter en begäran från
inspektionen om att kalla till en
extra stämma, får inspektionen
utfärda sådan kallelse.

Finansinspektionen får, när det
anses nödvändigt, sammankalla
styrelsen i ett svenskt värdepapper-
sinstitut. Har styrelsen inte rättat
sig efter en begäran från inspektio-
nen om att kalla till en extra stäm-
ma, får inspektionen utfärda sådan
kallelse.

Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid sådant
styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i
överläggningarna.

416

Särskilt om tillsynen över filialer Prop. 1994/95:50
till utländska företag hemmahör- Bilaga 1
ande inom EES

6a §

Finansinspektionen skall, med
avseende pä ett utländskt företag
hemmahörande inom EES, vilket
driver verksamhet här i landet från
filial eller genom direkt tillhanda-
hållande av tjänster, lämna de
uppgifter till den behöriga myndig-
heten i företagets hemland som
denna myndighet behöver för sin
tillsyn över företaget.

6b §

Efter anmälan till Finansinspektio-
nen kan en behörig myndighet i ett
annat land inom EES företa under-
sökning hos en här i landet inrät-
tadfilial tillföretag hemmahörande
i det andra landet.

På begäran av en behörig myn-
dighet i ett annat land inom EES
skall Finansinspektionen själv
företa en sådan undersökning som
avses i första stycket. Finansin-
spektionen kan tillåta att under-
sökningen i stället utförs av reviso-
rer eller andra sakkunniga.

Om ett värdepappersinstitut har
fattat beslut som strider mot denna
lag eller någon annan författning
som reglerar dess verksamhet, mot
föreskrift som meddelats med stöd
av denna lag eller mot bolagsord-
ningen, får Finansinspektionen för-
bjuda verkställighet av beslutet.
Har beslutet redan verkställts får
inspektionen förelägga institutet att
göra rättelse, om det är möjligt.

Om ett svenskt värdepappersinstitut
har fattat beslut som strider mot
denna lag eller någon annan för-
fattning som reglerar dess verk-
samhet, mot föreskrift som med-
delats med stöd av denna lag eller
mot bolagsordningen, får Finansin-
spektionen förbjuda verkställighet
av beslutet. Har beslutet redan
verkställts får inspektionen före-
lägga institutet att göra rättelse, om
det är möjligt.

Finansinspektionen får förelägga
ett värdepappersinstitut att upphöra
med verksamhet som innefattar
handel med finansiella instrument
på en marknad, om det med hän-
syn till reglerna för eller tillsynen
över marknaden framstår som

Finansinspektionen får förelägga
ett svenskt värdepappersinstitut att
upphöra med verksamhet som inne-
fattar handel med finansiella in-
strument på en marknad, om det
med hänsyn till reglerna för eller
tillsynen över marknaden framstår

417

uppenbart olämpligt
bedriver handel där.

att institutet som uppenbart olämpligt att in-
stitutet bedriver handel där.

8 a §

Har Finansinspektionen av en be-
hörig myndighet i ett annat land
inom EES underrättats om att ett
svenskt värdepappersbolag över-
trätt föreskrifter som i det landet
gäller för bolaget, får inspektionen
vidta de i 7, 9 och 9 a §§ angivna
åtgärderna mot bolaget, om någon
omständighet motsvarande vad som
där sägs föreligger. Inspektionen
skall underrätta den behöriga myn-
digheten i det andra landet om
vilka åtgärder som vidtas.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Särskilda bestämmelser om in-
gripanden mot utländska företag

8 b §

Om ett företag, som är hemma-
hörande i ett annat land inom EES,
driver verksamhet här i landet från
filial eller genom direkt tillhanda-
hållande av tjänster och därvid
överträder denna lag eller före-
skrift som meddelats med stöd av
lagen eller på annat sätt visar sig
olämpligt att utöva sådan verksam-
het, får Finansinspektionen före-
lägga företaget att göra rättelse.

Om företaget inte följer före-
läggandet, skall inspektionen un-
derrätta behörig myndighet i före-
tagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får
inspektionen förbjuda företaget att
göra nya åtaganden här i landet.
Innan förbud meddelas skall in-
spektionen underrätta behörig myn-
dighet i företagets hemland. I
brådskande fall får inspektionen
meddela förbud utan föregående
underrättelse till hemlandsmyndig-
heten. Denna skall då underrättas
så snart det kan ske.

8c$

Om ett företag, som är hemma-
hörande i ett annat land inom EES
och driver verksamhet här i landet

418

från filial eller genom direkt till-
handahållande av tjänster, har fått
sitt verksamhetstillstånd återkallat
i hemlandet, skall Finansinspektio-
nen genast förbjuda företaget att
göra nya åtaganden i Sverige.

8d§

Om ett utländskt företag, som är
hemmahörande i ett land utanför
EES, driver värdepappersrörelse
från filial här i landet och därvid
överträder en bestämmelse som av-
ses i 7 § eller pä annat sätt visat
sig olämpligt att driva värdepap-
persrörelse, får Finansinspektionen
återkalla filialtillståndet eller, om
det är tillräckligt, meddela var-
ning.

Om filialtillståndet återkallas
gäller 9 a § andra och tredje styck-
ena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta till-
synsmyndigheten i det land där
företaget har sitt säte om åtgärder
som har vidtagits med stöd av
denna paragraf.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

9 §

Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett värdepappersinstitut skall
återkallas av Finansinspektionen om:

1. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som med-
delats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva
sådan rörelse som tillståndet avser, eller

2. institutet inte bedriver sådan värdepappersrörelse som tillståndet

avser.

Ett värdepappersbolags tillstånd
skall dessutom återkallas om bo-
lagets egna kapital understiger två
tredjedelar av det registrerade
aktiekapitalet och bristen inte har
täckts inom tre månader efter det
att den blev känd för bolaget.

Om det är tillräckligt får inspek-
tionen i de fall som anges i första
stycket 1 i stället för att återkalla
tillståndet meddela varning.

Om tillståndet återkcdlas får
inspektionen besluta om hur av-
vecklingen av rörelsen skall ske.

Ett värdepappersbolags tillstånd
skall dessutom återkallas om bo-
lagets kapitalbas understiger det
minsta belopp som föreskrivs i
5 kap. 1 § andra stycket och bris-
ten inte har täckts inom tre måna-
der efter det att den blev känd för
bolaget.

27 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

419

Ett beslut om återkallelse får
förenas med förbud att fortsätta
verksamheten.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

9 a §

Om det är tillräckligt får inspek-
tionen i de fall som anges i 9 §
första stycket 1 i stället för att
återkalla tillståndet meddela var-
ning.

Om tillståndet återkallas får
inspektionen besluta om hur av-
vecklingen av rörelsen skall ske.
Till dess avvecklingen har genom-
förts gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i detta kapitel.

Ett beslut om återkallelse får
förenas med förbud att fortsätta
verksamheten.

Avser Finansinspektionens beslut
en filial till ett företag hemmahör-
ande i ett land utanför EES skall
inspektionen underrätta tillsyns-
myndigheten i det land där före-
taget har sitt säte om åtgärder som
har vidtagits med stöd av denna
paragraf.

Om någon driver sådan verksamhet
som omfattas av denna lag utan att
ha tillstånd till det, skall Finans-
inspektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten.

10 §

Om någon driver sådan verksamhet
som omfattas av denna lag utan att
ha erforderligt tillstånd till det,
skall Finansinspektionen förelägga
honom att upphöra med verksam-
heten.

Ar det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspek-
tionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar
om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag
får riktas såväl mot det utländska företaget som mot den som här i landet
är verksam för företagets räkning.

Värdepappersbolag och svenska
bankinstitut skall med årliga av-
gifter bekosta Finansinspektionens
verksamhet enligt de närmare
föreskrifter som regeringen med-
delar.

Värdepappersinstitut skall med
årliga avgifter bekosta Finansin-
spektionens verksamhet enligt de
närmare föreskrifter som regering-
en meddelar.

420

7 kap.

2 §

Om Finansinspektionen i ett ärende
om tillstånd enligt 2 kap. 1 § inte
har meddelat beslut inom sex må-
nader frän det att ansökan gavs in,
får sökanden begära förklaring av
kammarrätten att ärendet onödigt
uppehålls. Om Finansinspektionen
inte har meddelat beslut inom sex
månader efter det att en sådan
förklaring avgetts, skall det anses
som att ansökan har avslagits.

Om Finansinspektionen inte har
överlämnat underrättelse som avses
i 1 kap. 6 a § första stycket till
behörig myndighet i utlandet inom
tre månader från det att ansökan
gavs in, får sökanden begära för-
klaring av kammarrätten att ären-
det onödigt uppehålls. Om under-
rättelse inte har överlämnats inom
tre månader efter det att en sådan
förklaring avgetts, skall det anses
som att ansökan har avslagits.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 1 kap. 1 § tredje stycket och
3 b §, 5 kap. 2 §, de ändrade beteckningarna av 3 kap. 7 § a och 5 kap.

5 § samt upphävandet av 3 kap. 7 § och 5 kap. 2-4 §§, den 1 januari
1995 och i övrigt den 1 januari 1996.

2. I fråga om värdepappersbolag som beviljats tillstånd före lagens
ikraftträdande gäller vid tillämpning av 5 kap 1 § andra stycket och

6 kap. 9 § andra stycket att kapitalbasen inte får understiga ett belopp
som vid tidpunkten för ikraftträdandet skulle ha krävts för beviljande av
tillstånd.

3. Frågor om tillstånd enligt denna lag får prövas före ikraftträdandet.
Ett beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från ikraftträdandet.

421

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

3 §'

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2.   för värdepappersföretag 2. för värdepappersföretag

2 kap. 7 § lagen (1991:981) om 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen
värdepappersrörelse,                (1991:981) om värdepappersrörel-

se,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag,

4. för utländska försäkringsgivare lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer
2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet,

6. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepap-
persfonder.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

'Senaste lydelse 1993:1311.

422

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:543) om börs- och clea-
ringverksamhet

dels att 3 kap. 1 §, 4 kap. 3 §, 7 kap. 4 § samt 8 kap. 6 § skall ha
följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 2 a §, samt
närmast före 2 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

3 l

1

En börs får som medlemmar ha
endast

1. Sveriges riksbank,

2. värdepappersinstitut som har
tillstånd att driva värdepappers-
rörelse enligt 1 kap. 3 § 1, 2 eller
3 lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse, och

3. utländska företag som i sitt
hemland har rätt att delta i börs-
handel av liknande slag och som
där står under tillsyn av myndighet
eller annat behörigt organ.

Till börsmedlem får antas endast
resurser och i övrigt är lämplig att <

§

En börs får som medlemmar ha
endast

1. Riksbanken,

2. värdepappersinstitut som har
tillstånd att driva värdepappers-
rörelse enligt 1 kap. 3 § 1, 2 eller
3 lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse,

3. utländska företag som har säte
i ett land inom EES och som i det
landet har tillstånd att driva sådan
verksamhet som avses i 2, och

4. andra utländska företag som i
sitt hemland får driva sådan verk-
samhet som avses i 2 och som där
står under betryggande tillsyn av
myndighet eller annat behörigt
organ.

den som har tillräckliga finansiella
lelta i handeln vid börsen.

Kurser noteras med ledning av de
köpanbud, sälj anbud och betalkur-
ser som förekommer vid eller
rapporteras till börsen. Information
om kurser och omsättningsupp-
gifter skall offentliggöras omedel-
bart, om inte Finansinspektionen
med hänsyn till handelns effektivi-
tet tillåter något annat.

4 kap.

3 §

Kurser noteras med ledning av de
köpanbud, sälj anbud och betalkur-
ser som förekommer vid eller
rapporteras till börsen. Information
om kurser och omsättningsupp-
gifter beträffande varje finansiellt
instrument som noteras vid börsen
skall offentliggöras omedelbart, om
inte Finansinspektionen med hän-
syn till handelns effektivitet tillåter
något annat. Sådan information
skall vidare dagligen sammanstäl-
las och offentliggöras i den ord-
ning och omfattning som regering-
en eller, ffter regeringens bemyn-

423

digande, Finansinspektionen före-
skriver.

7 kap.

Deltagande i handeln

2a §

En auktoriserad marknadsplats är
skyldig att låta sådana institut och
företag som avses i 3 kap. 1 §
första stycket 2-4 delta i handeln
vid marknadsplatsen, om de upp-
fyller av marknadsplatsen uppställ-
da krav.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Kurser noteras med ledning av de
köpanbud, sälj anbud och betalkur-
ser som förekommer vid eller an-
mäls till den auktoriserade mark-
nadsplatsen. Information om kurser
och omsättningsuppgifter skall
offentliggöras.

Kurser noteras med ledning av de
köpanbud, sälj anbud och betalkur-
ser som förekommer vid eller an-
mäls till den auktoriserade mark-
nadsplatsen. Information om kurser
och omsättningsuppgifter skall
beträffande varje finansiellt instru-
ment som noteras vid den auktori-
serade marknadsplatsen dagligen
sammanställas och offentliggöras i
den ordning och omfattning som
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
föreskriver.

8 kap.

6 §

En clearingorganisation får som medlem ha endast den som har en be-
tryggande kapitalstyrka och som i övrigt bedöms vara lämplig att delta
i clearingen hos organisationen.

En clearingorganisation som an-
ordnar clearing av optioner eller
terminer som handlas vid en börs
eller auktoriserad marknadsplats är
skyldig att till clearingmedlem anta
sådana börsmedlemmar som avses
i 3 kap. 1 § första stycket 2-4
respektive sådana institut och före-
tag som avses i 7 kap. 2 a §, om
de uppfyller av clearingorganisa-
tionen uppställda krav.

Om en clearingmedlem inte längre uppfyller de krav som anges i första
stycket, skall clearingorganisationen besluta att medlemskapet skall upp-
höra.

Har ett clearingmedlemskap upp-
hört på grund av beslut enligt
andra stycket, får medlemmen, om

Har ett clearingmedlemskap upp-
hört på grund av beslut enligt
tredje stycket, får medlemmen, om

424

det finns särskilda skäl, ändå vidta
åtgärder i förhållande till clearing-
organisationen för att skydda upp-
dragsgivare mot förlust.

det finns särskilda skäl, ändå vidta
åtgärder i förhållande till clearing-
organisationen för att skydda upp-
dragsgivare mot förlust.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

425

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag

dels att 3 kap. 9 § och 4 kap. 2-4 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 § och 4 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

2 kap.

1 §

Tillstånd att driva finansieringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag får
meddelas endast om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan för-

fattning,

2. den planerade rörelsen kan an-
tas komma att uppfylla kraven på
en sund verksamhet, och

3. bolaget uppfyller de villkor i
övrigt som anges i denna lag.

Tillstånd får inte vägras på den
ytterligare finansieringsföretag.

2. den planerade rörelsen kan an-
tas komma att uppfylla kraven på
en sund verksamhet,

3. den som kommer att äga ett
kvalificerat innehav i bolaget kan
antas inte komma att utföra sitt
inflytande på ett sätt som motver-
kar en sund utveckling av verksam-
heten i bolaget, och

4. bolaget uppfyller de villkor i
övrigt som anges i denna lag.

grunden att det inte behövs något

3 kap.

2 §

Ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 8
eller 9 § får driva sådan verksamhet som anges i 1 § andra stycket i den
mån verksamheten omfattas av institutets verksamhetstill stånd i hem-

landet.

Ett utländskt företag som avses i 2 kap. 10 § får driva verksamhet som
anges i 1 § andra stycket endast om verksamheten är tillåten enligt före-
tagets stadgar eller bolagsordning och endast i den mån det eller de ut-
ländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle
ha rätt enligt första stycket att driva sådan verksamhet.

I 1 kap. 3 a § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse finns be-
stämmelser om att verksamhet som
avses i 1 kap. 3 § samma lag un-
der vissa förutsättningar får be-
drivas av utländska kreditinstitut
som driver verksamhet med stöd
av 2 kap. 9 § och av finansiella in-
stitut och dotterföretag som driver

I 1 kap. 3 d och 3 e §§ lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse
finns bestämmelser om att verk-
samhet som avses i 1 kap. 3 §
samma lag under vissa förutsätt-
ningar får bedrivas av utländska
kreditinstitut som driver verksam-
het med stöd av 2 kap. 9 § och av
finansiella institut och dotterföretag

426

verksamhet med stöd av 2 kap. som driver verksamhet med stöd Prop. 1994/95:50

10 §■                                av 2 kap. 10 §.                     Bilaga 1

4 kap.

1

Ett kreditmarknadsbolag skall vid
varje tidpunkt ha en kapitalbas,
beräknad enligt 2 §, som motsva-
rar åtta procent av värdet av bola-
gets placeringar, beräknat enligt
3 § (kapitalkrav).

Utöver bestämmelsen i första
stycket gäller att ett kreditmark-
nadsbolags kapitalbas inte får
understiga det belopp som enligt
2 kap. 4 § krävdes när verksam-
heten påböijades.

Ett kreditmarknadsbolag som med stöd av 2 kap. 4 § andra stycket fått
Finansinspektionens medgivande att när verksamheten påböijades ha ett
lägre bundet kapital än motsvarande fem miljoner ecu, skall om netto-
värdet av tillgångarna i bolagets verksamhet därefter överstiger etthundra
miljoner kronor ha en kapitalbas som motsvarar minst fem miljoner ecu,
beräknat efter den kurs som gällde vid tidpunkten för beslut om tillstånd
enligt 2 kap. 1 §.

§

Bestämmelser om kapitaltäckning
och stora exponeringar finns i
lagen (1994:000) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappers-
bolag.

Ett kreditmarknadsbolags kapital-
bas får inte understiga det belopp
som enligt 2 kap. 4 § krävdes när
verksamheten påböijades.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 2 kap. 1 § och 4 kap. 1 § den
1 januari 1995. Detta gäller även upphävandet av bestämmelserna i
3 kap. 9 § och 4 kap. 2-4 §§. Lagen i övrigt träder i kraft den 1 januari
1996.

427

15 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande

Prop. 1994/95:50

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

7 kap.

2 §

Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9,
10 och 12 §§ samt i 7 kap. 1 §
lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse skall tillämpas även i fråga
om pensionssparrörelse. Hänvis-
ningarna till lagen om värdepap-
persrörelse skall därvid i stället
gälla denna lag.

Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9-
10 och 12 §§ samt i 7 kap. 1 §
lagen (1991:981)om värdepappers-
rörelse skall tillämpas även i fråga
om pensionssparrörelse. Hänvis-
ningarna till lagen om värdepap-
persrörelse skall därvid i stället
gälla denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

428

Sammanställning av remissyttranden över           ProP- 1994/95:50

Finansdepartementets promemoria (Ds 1994:78) Bllaga 2
Ändringar i lagstiftningen för kreditinstitut och
värdepappersbolag med anledning av nya EG-direk-
tiv, m.m.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden avgetts av Sveriges Riksbank, Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Jönköping, Bankstödsnämnden,
Kommerskollegium, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Riksrevi-
sionsverket, Riksskatteverket, Kammarkollegiet, Allmänna pensions-
fonden, första-tredje fondstyrelserna, Konkurrensverket, Konsumentver-
ket, AB Svensk Exportkredit, Finansbolagens Förening, Fondbolagens
Förening, Fristående Sparbankers Riksförbund, Landsorganisationen i
Sverige (LO), OM Stockholm AB, Penningmarknadsinformation PMI
AB, Redovisningskommittén (Ju 1991:07), Stockholms Fondbörs AB,
Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska
Försäkringsmäklares Förening, Svenska Kommunförbundet, Svenska
skeppshypotekskassan, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Aktiesparares
Riksförbund, Sveriges Bankkunders Riksförbund, Sveriges Försäkrings-
förbund och Värdepapperscentralen VPC AB.

Stadshypotek AB har deltagit i Svenska Bankföreningens behandling av
remissärendet och har anslutit sig till de av Bankföreningen lämnade
synpunkterna. Till dessa har vidare Svenska Fondhandlareföreningen
hänvisat beträffande kapitlet om kapitalkrav.

Datainspektionen, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges all-
männa hypoteksbank, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Västsvenska Handels-
kammaren har förklarat sig avstå från att yttra sig.

1 Allmänna och sammanfattande synpunkter

1.1 Allmänna pensionsfonden, första-tredje fondstyrelserna

Förslagen i promemorian har i allt väsentligt föranletts av den anpassning
av svenska regler till nya EG-direktiv som följer av EES-avtalets
bindande föreskrifter. Beslut i denna riktning har redan tidigare tagits i
syfte att åstadkomma en gemensam inre finansiell marknad byggande på
tre grundprinciper: en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimi-
harmonisering för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk.

Allmänt sett ligger den svenska lagstiftningen och det svenska regel-
verket för värdepappersområdet väl i takt med EUs egen lagstiftning. De
nu föreslagna lagändringarna fullständigar harmoniseringen med EUs

429

regler och inkorporerar även de nya direktiv som EU tagit sedan EES-
avtalet undertecknades i maj 1992.

Genom att införa dessa regler i svensk lagstiftning inlemmas den
svenska värdepappersmarknaden nu i det regelsystem som gäller för EU
och de länder som anslutit sig till EES-avtalet. Detta innebär en viktig
konkurrensneutralitet mellan svenska och övriga länders värdepappers-
företag samt ett de facto-inlemmande av Sverige i denna viktiga interna-
tionella marknad. De nu framlagda förslagen bör därför som föreslås
träda i kraft per den 1 januari 1995.

Allmänna Pensionsfonden berörs inte direkt av de föreslagna ändringar-
na i lagstiftningen. Men ett genomförande av förslagen kommer att inne-
bära en viss skärpning av kraven på kapitaltäckning i de finansiella
institutionerna. Även om denna typ av ökade kapitaltäckningskrav kan
leda till ökade kostnader för företagen så bör detta kunna fördragas med
tanke på de positiva effekter detta kan ha på stabiliteten i det finansiella
systemet.

1.2 Konkurrensverket

Konkurrensverket delar i allt väsentligt utredningens förslag. Vad gäller
lämplighetsprövningen vid oktroj- och tillståndsprövning förordar emeller-
tid verket att denna, av konkurrens- och rättssäkerhetsskäl, bör grundas
på i förväg fastställda kriterier i stället för ett allmänt hållet krav på
sundhet i rörelsen. Av särskild vikt från konkurrenssynpunkt är att från
banker fristående värdepappersbolag tillåts ta emot medel på konto, s.k.
kundkonton. Detsamma gäller ägarbreddningen, som genom att stimulera
till nyetablering bör kunna öka konkurrensen på den svenska kredit-
marknaden. Konkurrensverket anser avslutningsvis att det finns skäl att
understryka vikten av att svenska företag inte påförs komparativa kost-
nadsnackdelar vid införlivandet av direktivens nya bestämmelser, utan att
företagen erhåller de möjligheter direktiven erbjuder till kostnadsredu-
cerande åtgärder såsom netting etc.

1.3 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Landsorganisationen noterar förslagen till hur EG-direktiven 92/30/EEG,
92/121/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG kan och lämpligen bör införlivas
i svensk lagstiftning. Det är väsentliga delar av näringsrätten för banker
och kreditinstitut men framför allt värdepappersföretagen som berörs.
Direktiven, som ingår i det tillägg till EES-avtalet som den Gemensamma
EES-kommittén beslutade om i mars 1994 och som riksdagen godkänt
den 1 juni 1994, kommer enligt LO:s mening att på ett acceptabelt sätt
komplettera svensk rätt på området och göra dessa delar av den finan-
siella sektorn i den gemensamma EES-marknaden funktionsduglig. Sam-
tidigt tillgodoses rimliga skydds- och tillsynsintressen.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

430

1.4 Sveriges Advokatsamfund

Inledningsvis konstateras att förslagen i promemorian i de flesta fall
grundas i en skyldighet för Sverige att, som en följd av EES-avtalet och
tilläggsavtalet, införliva fyra EG-direktiv i den svenska rättsordningen.
Samfundet tillstyrker den pågående harmoniseringen mellan EGs och
Sveriges rättsordningar på det finansiella området.

I några av de framförda förslagen, vilka kommenteras närmare nedan,
används lagstiftningstekniker som dels bryter mönster från annan nyligen
införd lagstiftning på det finansiella området, dels riskerar att vila på
osäker legal grund. Samfundet finner de föreslagna lagstiftningsteknikerna
problematiska och anser det därför angeläget att ytterligare överväganden
görs vid den fortsatta beredningen i regeringskansliet.

1.5 Sveriges Bankkunders Riksförbund

Detta ärende avser huvudsakligen en anpassning av lagstiftningen till nya
EG-direktiv, och är därför i sin huvuddel bundet av avtal. Sveriges Bank-
kunders Riksförbund är i princip positivt till EG-anpassningen dels därför
att lagstiftningen därigenom ökar bankkundemas säkerhet och dels därför
att konkurrensen ökar när det blir enklare för utländska banker att
etablera sig i Sverige.

2 EES-regler om värdepappersrörelse

2.1 Allmänna synpunkter

2.1.1 Finansinspektionen

I utredningens förslag till lydelse av 1 kap. 1 § första stycket lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse sägs att för utländska företags verk-
samhet gäller bestämmelserna i lagen i tillämpliga delar samt att för
filialer till utländska företag gäller i övrigt lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m. Inspektionen vill emellertid påpeka att detta i vissa fall
kommer att leda till tillämpningssvårigheter med hänsyn till att det kan
bli svårt att avgöra när vissa paragrafer skall äga tillämpning på ett
utländskt företags verksamhet då det i vissa stadganden uttrycks att regeln
gäller ett värdepappersbolag (jfr. definitionen i 1 kap. 2 § första stycket
2). Ett exempel på detta är stadgandet i 5 kap. 2 § lagen om värde-
pappersrörelse där det sägs att ett värdepappersbolag skall ha en ansvars-
försäkring för viss skadeståndsskyldighet det kan ådra sig. Enligt special-
motiveringen (s. 360) till nämnda stadgande skall skyldigheten att ha en
ansvarförsäkring alltjämt gälla för företag i länder utanför EES medan
denna skyldighet inte skall gälla i fråga om företag hemmahörande inom
EES. Frågan blir därvid om det på grund av vad som uttrycks i motiven,

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

431

trots att det i 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse sägs att detta
gäller värdepappersbolag, kan krävas att utländska företag från länder
utanför EES för sin filialverksamhet är skyldiga att ha en ansvarsför-
säkring. Tillämpningssvårigheter av nämnt slag kan även uppkomma i det
fall ett utländskt företag inom EES väljer att söka särskilt tillstånd enligt
lagen om värdepappersrörelse för sin filialverksamhet (jfr nedan under
avsnitt 4.4.1). Detta torde innebära att de stadganden som avses gälla
utländska företags verksamhet som bedrivs enligt 2 kap. 7 § lagen om
värdepappersrörelse på motsvarande sätt skall äga tillämpning eftersom
dessa företag inte kan anses driva verksamhet enligt 1 kap. 3 c § 1
nämnda lag, oaktat att dessa företag har säte inom ett annat land inom
EES. Även om begreppet "utländskt värdepappersföretag" utmönstrats ur
lagen kunde det vara till fördel om det i varje enskilt stadgande även
angavs om detta ägde tillämpning på företags verksamhet som bedrevs
enligt 2 kap. 7 § och/eller 1 kap. 3 c § 2 lagen om värdepappersrörelse
i stället för den lösning som nu valts.

2.1.2 Sveriges Bankkunders riksförbund

Förslaget förefaller öka kundens trygghet vid anlitande av värdepappers-
institut, vilket är positivt. Vi har dock inte — med våra knappa resurser
— kunnat sätta oss in i förslagets alla detaljer och är därför osäkra på
vilka garantier som kommer att finnas för kundernas tillgångar hos
respektive institut.

2.2 Undantag från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde m.m

2.2.1 Finansinspektionen

Sammanfattning

Enligt inspektionens uppfattning är förslaget att försäkringsbolag skall
undantas från reglerna i lagen om värdepappersrörelse och att de skall
kunna bedriva värdepappersrörelse som sidoverksamhet till försäkrings-
rörelsen inte acceptabelt. Försäkringsbolagens möjligheter att bedriva
värdepappersrörelse bör istället lösas på det sätt som redan skett i flera
fall nämligen genom att försäkringsbolagen bildar dotterbolag som kan
ansöka om tillstånd att bedriva värdepappersrörelse enligt lagen om
värdepappersrörelse eller, vilket är att föredra, att försäkringsbolagen
behandlas på samma sätt som bankerna vid tillämpning av lagen om
värdepappersrörelse, dvs. att särskilt tillstånd för denna verksamhet
ansöks av försäkringsbolaget enligt nämnda lag. Inspektionen avstyrker
förslaget i dess nuvarande lydelse att försäkringsmäklare, inom ramen för
lagen om försäkringsmäklare, skall få förmedla andelar i värdepappers-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

432

fonder främst av det skälet att förslaget inte framstår som konkurrens-
neutralt.

Försäkringsbolag

I promemorian föreslås att försäkringsbolag skall kunna bedriva värde-
pappersrörelse efter särskilt tillstånd från inspektionen. Sådan rörelse
avses att bedrivas såsom sidoverksamhet till försäkringsrörelsen och
frågan om tillstånd skall bedömas utifrån försäkringsrörelselagens regel-
system. I 1 kap. 3 § första stycket försäkringsrörelselagen uttrycks detta
så att ett försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkrings-
rörelse, om det inte finns särskilda skäl för det.

Nämnda regel fastlägger en av försäkringsrörelselagstiftningens grund-
läggande principer. I praxis har försäkringsbolagen medgivits driva annan
rörelse endast i sådana fall där det kan anses föreligga garantier för att
rörelsen i fråga drivs i försäkringstagarnas intresse. I allmänhet har
krävts att det finns ett naturligt samband mellan den andra rörelsen och
försäkringsverksamheten.

I ISD-direktivet artikel 2 p. 2 a anges bl.a. att direktivet inte är
tillämpligt på försäkringsföretag. Bl.a detta har i promemorian tagits till
intäkt för att i förslaget till 1 kap. 1 § andra stycket lagen om värde-
pappersrörelse ange att nämnda lag inte är tillämplig på försäkringsbolag.
Trots att direktivet inte anger att försäkringsbolag skall ha rätt att bedriva
värdepappersrörelse leder förslaget till att försäkringsbolag utan prövning
enligt lagen om värdepappersrörelse ska kunna bedriva alla de tillstånds-
pliktiga verksamheter som finns angivna i lagen om värdepappersrörelse.
I promemorian diskuteras enbart kring försäkringsbolagens möjligheter
att bedriva förmedlingsverksamhet beträffande andelar i värdepappers-
fonder men någon sådan begränsning återfinns inte i lagförslaget.

För inspektionen framstår det inte som rimligt att, som följer av
förslaget, reglerna för försäkringsbolagens bedrivande av värdepappers-
rörelse skall skilja sig från vad som gäller för banker och värdepappers-
bolag vad gäller frågan om särskilt tillstånd härtill. En bank som önskar
bedriva värdepappersrörelse måste — även om det gäller enbart förmed-
ling av andelar i värdepappersfonder — genomgå ett särskilt auktorisa-
tionsförfarande anpassat till den tillståndspliktiga verksamheten och även
därefter följa de särskilt för denna verksamhet anpassade regelsystem som
finns i lagen om värdepappersrörelse. Ett försäkringsbolag som bedriver
värdepappersrörelse enligt förslaget skulle t.ex. slippa rapportera affärer
till börsen, inte behöva avbryta handeln vid börsstopp, inte behöva upp-
rätta avräkningsnota, inte behöva följa de handelslagerbegränsningar som
gäller för värdepappersbolag och bankinstitut, inte behöva följa kapital-
täckningsreglema eller reglerna om stora exponeringar m.m.

Försäkringsbolagens möjligheter att bedriva värdepappersrörelse skulle
möjligen i stället kunna lösas på det sätt som redan skett i flera fall
nämligen att försäkringsbolagen bildar dotterbolag som ansöker om till-
stånd att bedriva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappers-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

433

rörelse. En annan lösning, som snarare är att föredra, är att försäkrings-
bolagen behandlas på liknande sätt som banker enligt lagen om värdepap-
persrörelse. Detta senare innebär i så fall att särskilt tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse ansöks enligt nämnda lag. Därutöver bör en prövning
givetvis göras om verksamheten är förenlig med den av bolaget bedrivna
försäkringsrörelsen. Det ankommer på Finansinspektionen att i enskilda
fall avgöra vilket slag av värdepappersrörelse som får anses förenlig
därmed. Detta bör normalt anses fallet t.ex. då ett försäkringsbolag, som
i sin koncern har ett fondbolag, önskar förmedla andelar i värdepappers-
fonder som förvaltas av det fondbolaget. Ett ytterligare exempel på detta
är förmedling av andra fondpapper som har samband med individuellt
pensionssparande.

Om avsikten med förslaget endast är att öppna en möjlighet för försäk-
ringsbolag att förmedla andelar i värdepappersfonder, bör reglerna härom
i lagen om värdepappersrörelse ansluta till vad som i promemorian före-
slagits om försäkringsmäklare i 1 kap. 3 b § nämnda lag.

Försäkringsmäklare

Förslaget innebär att försäkringsmäklare skall efter registrering hos
inspektionen kunna förmedla andelar i värdepappersfonder, dvs. bedriva
sådan verksamhet som nu kräver tillstånd enligt lagen om värdepappers-
rörelse. Enligt utredningen framstår det för aktörer inom försäkrings-
branschen som en konkurrensskillnad i förhållande till banker att nämnda
aktörer inte kan bedriva sådan verksamhet. Emellertid, såsom utred-
ningen också anger, krävs det för banker i nu nämnt avseende tillstånd
enligt lagen om värdepappersrörelse varför inspektionen inte kan se detta
i sig som någon konkurrensskillnad. Utredningen anger att det kan te sig
svårförståeligt att en kund som på inrådan av en försäkringsmäklare
genom en unit linked-försäkring placerat en del av sitt kapital i en viss
värdepappersfond inte skall kunna genom samma försäkringsmäklare
placera i samma fond vid sidan av försäkringen. Inspektionen kan ha
förståelse för denna synpunkt men kan inte se att detta skulle vara ett
argument för att särbehandla försäkringsmäklama i förhållande till de
värdepappersbolag som endast bedriver förmedling av värdepappersfonds-
andelar och således lyder under lagen om värdepappersrörelse.

I och för sig anger utredningen att en förutsättning för denna för-
säkringsmäklamas verksamhet är att den kan ske i reglerade och säkra
former under Finansinspektionens tillsyn. I specialmotiveringen till
förslagets 13 § i lagen om försäkringsmäklare anges även att en sådan
verksamhet bör uppfylla de sundhetskrav som skulle ha gällt om verk-
samheten hade bedrivits i form av tillståndspliktig värdepappersrörelse.
I skenet av detta kan man ställa sig frågan varför inte prövningen av om
verksamheten skall få utövas även fortsättningsvis skall ske enligt lagen
om värdepappersrörelse. Givetvis skulle detta i så fall innebära bl.a. att
verksamheten endast skulle få bedrivas i ett för detta ändamål bildat
aktiebolag med krav på ett aktiekapital på omkring en miljon kronor.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

434

Utredningen anser inte att detta är en framkomlig väg av det skälet att
lagen om värdepappersrörelse förutsätter att värdepappersrörelsen skall
vara den huvudsakliga verksamheten. Förutsättningen enligt förslaget är
nämligen att försäkringsmäklares förmedlingsverksamhet skall vara en
sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen samt att det är tveksamt om
försäkringsmäklarrörelse skulle kunna vara en sidoverksamhet till själva
värdepappersrörelsen. Dessa senare argument har enligt inspektionens
uppfattning viss bärighet. Emellertid måste det enligt inspektionens
mening ställas krav på försäkringsmäklamas förmedling av värdepappers-
fondsandelar motsvarande dem som ställs på andra aktörer som utövar
denna verksamhet. Det finns inget rimligt skäl till varför just försäk-
ringsmäklama skall särbehandlas i detta avseende. De krav som nu kan
ställas på denna verksamhet enligt lagen och förordningen om försäk-
ringsmäklare och som följer av nuvarande lagförslag motsvarar inte alls
de krav som ställs enligt lagen om värdepappersrörelse. Det skulle även
öppnas en genväg för dem som vill utöva denna verksamhet genom att
de registrerar sig som försäkringsmäklare i stället för att bilda ett
aktiebolag och ansöka om tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse.
Som förslaget nu är utformat saknas nämligen möjlighet att återkalla
registreringen av den anledningen att förmedlingsverksamheten av värde-
pappersfondsandelar inte är en sidoverksamhet till själva försäkrings-
mäklarrörelsen.

Med anledning av ovanstående avstyrker inspektionen förslaget därför
att inspektionen anser att förslaget kräver ytterligare utredning avseende
ändringar i lagen om försäkringsmäklare och förordningen om försäk-
ringsmäklare. Ställning måste bl.a. tas i följande frågor.

- Vilka närmare förutsättningar skall vara uppfyllda för att registrering
av denna verksamhet skall kunna ske.

- Vad är att anse som tillfredsställande utbildning när det gäller
förmedling av värdepappersfondsandelar (5 § första stycket 4 p.
lagen om försäkringsmäklare)

- Vilka krav skall ställas på ansvarsförsäkring

- Vilka förutsättningar skall föreligga för att återkallelse av registre-
ringen skall kunna ske.

Inspektionen vill således som sin uppfattning framhålla att en framkom-
lig väg för att uppnå syftet och tillgodose de krav på verksamheten som
uppställs i utredningen och för att uppnå konkurrensneutralitet är att
förmedling av värdepappersfondsandelar endast får utövas av ett aktie-
bolag och att det därvid skall ställas samma krav på detta som de som
ställs på ett värdepappersbolag. Detta kräver som nämnts emellertid ytter-
ligare förändringar i lagen om försäkringsmäklare och förordningen om
försäkringsmäklare. Dessa förändringar måste då utformas med lagen om
värdepappersrörelse som förebild.

28 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

435

2.2.2 Kammarkollegiet

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Kammarkollegiet tillstyrker förslaget (avsnitt 4.2) att bl.a. Kammar-
kollegiet skall undantas från värdepappersrörelselagens tillämpnings-
område. Förslaget innebär att den närmare avgränsningen av kollegiets
fondförvaltande verksamhet bör göras i kollegiets instruktion. I instruk-
tionen anges för närvarande (§ 1) att kollegiet tillhandahåller fond- och
förmögenhetsförvaltning på det statliga och kyrkliga området. Vidare sägs
(§ 4) att kollegiet skall förvalta de statliga lån och aktier samt fonder eller
fonderade medel som anförtrotts kollegiet. Kammarkollegiet är berett att
senare lämna förslag till närmare avgränsning om så bedöms nödvändigt.

2.2.3 Fondbolagens Förening

I promemorian diskuteras olika lösningar för att på ett ändamålsenligt sätt
möjliggöra för försäkringsbolag och försäkringsmäklare att förmedla
fondandelar. Föreningen har inte något att invända mot de förslag som
framläggs i promemorian, nämligen att försäkringsbolagen respektive
mäklarföretagen genom undantag från värdepappersrörelselagen i skilda
hänseenden bereds möjlighet härtill.

2.2.4 Svenska Fondhandlareföreningen

Under denna rubrik i promemorian föreslås att verksamhet som bedrivs
av Riksgäldskontoret, Kammarkollegiet och av försäkringsbolag med kon-
cession undantas från värdepappersrörelselagens tillämpningsområde.
Undantag från tillståndskravet enligt lagen föreslås i viss utsträckning för
försäkringsmäklare.

Fondhandlareföreningen har inget att erinra mot att Riksgäldskontoret
undantas på sätt föreslås i promermorian. Ett sådant undantag synes ligga
i linje med kontorets uppgifter vid emissioner i samband med statens upp-
låning.

I fråga om Kammarkollegiet kan föreningen inte finna något skäl för
det föreslagna undantaget. Enligt föreningen är det olämpligt att kollegiet
såsom myndighet befattar sig med verksamhet som har karaktär av värde-
pappersrörelse på så sätt att kollegiet åtar sig uppdrag åt annan. Ett
undantag skulle ge en felaktig markering av att kammarkollegiet bör ta
på sig sådana uppgifter. Föreningen avstyrker således att ett undantag
införs för Kammarkollegiet.

I och med att det i lagen om värdepappersrörelse lagts fast en strikt
reglering för sådan rörelse, är det enligt föreningen angeläget att det
legala systemet inte luckras upp annat än när sakliga skäl med styrka
talar för detta. Konkurrensen måste ske på lika villkor, vilket sker endast
om t ex kapitalkrav och andra förutsättningar för verksamheten är de-
samma. Detta kan endast uppfyllas om de företag som driver samma slag
av rörelse skall uppfylla samma legala krav. I fråga om de föreslagna

436

undantagen för försäkringsbolag och försäkringsmäklare kan föreningen Prop. 1994/95:50
inte finna att några sådana skäl som nyss nämnts föreligger. Att förslaget Bilaga 2
rörande försäkringsmäklare är av begränsat slag är inget sådant skäl.

Inget hindrar försäkringsbolag eller försäkringsmäklare från att söka
tillstånd att driva värdepappersrörelse och därvid uppfylla de legala
kraven. Föreningen avstyrker således förslagen beträffande försäkrings-
bolag och försäkringsmäklare.

2.2.5 Sveriges Försäkringsförbund

Sammanfattning

Försäkringsförbundet anser det självklart med hänsyn till konkurrens-
neutraliteten att likartad verksamhet i bank- och försäkringssektorn får
drivas på lika villkor. Försäkringsbolag bör därför få förmedla värde-
pappersfondsandelar och finansiella instrument för individuellt pensions-
sparande (IPS), eftersom banker får förmedla såväl sådana tjänster som
försäkring.

I 1 kap. 3 § försäkringsrörelselagen bör införas att försäkringsbolag får
vara ombud för andra bolag under Finansinspektionens tillsyn. En sådan
regel finns i t.ex. den danska försäkringsrörelselagen.

Försäkringsmäklare bör, i enlighet med förslaget, som en sidoverksam-

het till mäklarrörelsen, få förmedla fondandelar.

Motsvarande ändring i 4 kap. 5 § värdepappersrörelselagen om förvärv
av aktier i moderbolag bör göras i 3 kap. 6 § andra stycket värdepappers-
rörelselagen angående rätten att ta emot aktier som pant.

Allmänt

I den promemoria som förbundet har att avge yttrande över behandlas ett
flertal mycket viktiga frågeställningar avseende bank- och värdepappers-
marknadema, föranledda av nya EG-direktiv på dessa områden. För-
bundet går inte in på detaljgranskning av förslagen, men vill framhålla
vikten av att de olika resonemangen om bl.a. kapitaltäckning inte ger
genomslag på andra verksamheter än dem som omfattas av direktiven.
Detta får således inte bli fallet för t.ex. försäkringsbolag som ingår i en
grupp tillsammans med banker. De grundläggande skillnaderna i risker
mellan bank- och försäkringsverksamhet måste i sådana fall beaktas.
Förbundet koncentrerar sig i sitt yttrande till de delar som direkt berör
försäkringsbolagen.

437

Försäkringsbolags förmedling av andelar i värdepappersfonder          Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Av promemorian framgår (s. 96) att hinder för försäkringsbolag att
bedriva förmedling av andelar i värdepappersfonder utgör en konkurrens-
skillnad i förhållande till bankerna, som kan förmedla både försäkringar
och värdepappersfondsandelar. Det bör, enligt vad som vidare anförs,
vara möjligt för försäkringsbolag att bedriva förmedlingsverksamhet av
nämnt slag under förutsättning att verksamheten kan ske i reglerade och
säkra former under Finansinspektionens tillsyn.

Förbundet anser en allmän utgångspunkt vara att likartad verksamhet
i bolagsgrupper inom banksektorn och försäkringssektorn skall bedrivas
på lika villkor. Om det är tillåtet för ett bolag inom banksektorn att
använda sin marknadsorganisation för verksamhet som syftar till för-
medling och försäljning av såväl bank- som försäkringsprodukter, måste
motsvarande förutsättningar gälla för bolag inom försäkringssektorn.
Denna princip är självklar från konkurrensneutralitetssynpunkt och det
måste därför tillses att den får direkt genomslag även i det regelsystem
som gäller för försäkringsbolagen.

Enligt promemorian bör en lösning på frågan grundas på undantag från
värdepappersrörelselagens tillståndskrav. Med hänsyn till den stränga
reglering som försäkringsbolagen är underkastade kan frågan om för-
hållandet mellan försäkringsbolagens verksamhet och värdepappers-
rörelselagens regler lösas på ett tekniskt enkelt sätt genom att försäkrings-
bolagens verksamhet generellt undantas från värdepappersrörelselagens
tillämpningsområde. I vad mån ett försäkringsbolag får bedriva någon
form av värdepappersrörelse kommer i och med detta att helt styras av
försäkringsrörelselagens (FRL) regler i 1 kap. 3 §. Ett bolags förmedling
av fondandelar blir därmed en fråga för Finansinspektionen att ta
ställning till vid stadfästelse av eller godkännande av ändringar i
bolagsordningen.

Förbundet delar uppfattningen att försäkringsbolagen skall undantas
från värdepappersrörelselagens tillämpning, men anser att det samtidigt
bör slås fast i 1 kap. 3 § FRL att försäkringsbolag även får vara ombud
för andra bolag som står under Finansinspektionens tillsyn. Därmed upp-
nås en överensstämmelse med vad som torde vara den normala ordningen
i andra EES-länder. Förbundet vill här hänvisa till den lagtekniska
lösning som valts i Danmark. (Utdrag ur Bekendtgörelse af lov om
forsikringsvirksomhed bifogas.) Det är ytterst angeläget att ändringen i
FRL träder ikraft snarast.

Försäkringsbolags förmedling av individuellt pensionssparande

Förbundet anser att samma resonemang om konkurrensneutralitet som an-
förs beträffande förmedling av fondandelar gäller för förmedling av
finansiella instrument avseende individuellt pensionssparande. Om den
ovan berörda danska lösningen med uppräkning i FRL av de verksam-
heter som är tillåtna för försäkringsbolag väljs, löser man på ett praktiskt

438

sätt även frågan om försäkringsbolagens rätt att förmedla sådant Prop. 1994/95:50
sparande.                                                                 Bilaga 2

Försäkringsmäklares förmedling av andelar i värdepappersfonder

Förbundet anser att det finns skäl att även tillåta försäkringsmäklare att,
som en sidoverksamhet till mäklarrörelsen, förmedla fondandelar. En för-
utsättning är därvid att ytterligare krav på mäklarna för att få driva denna
sidoverksamhet införs i försäkringsmäklarlagen på sätt som föreslås i
promemorian.

2.3 Mottagande av medel på konto och kreditgivning

2.3.1 Finansinspektionen

Inspektionen har ingen erinran mot förslaget.

Förslaget innebär att värdepappersbolag som har eller får tillstånd till
kontohållning och kreditgivning blir att anse som kreditinstitut i den
mening som avses inom EG. Förändringarna medför att bestämmelser in-
förs om högre startkapital och om begränsningar i fråga om förvärv av
placeringsaktier. Vad gäller de nämnda förändringarna så kommenteras
förslaget gällande högre startkapital särskilt under avsnitt 2.5.1 nedan.

2.3.2 Konkurrensverket

Förslaget om att komplettera värdepappersrörelselagen för att värde-
pappersbolag även fortsättningsvis skall få ta emot medel på konto och
lämna krediter är enligt Konkurrensverket av central betydelse för dessa
företags möjligheter att konkurrera med de inhemska fullsortiments-
bankema. En direkt överföring av inlåningsförbudet i enlighet med in-
vesteringstjänstedirektivets artikel 10 utan anpassning av den svenska
lagstiftningen skulle enligt verket sannolikt leda till att bankerna på sikt
konkurrerar ut fristående värdepappersbolag genom de fördelar s.k. kund-
konton har för bedrivandet av värdepappersverksamhet.

2.3.3 Finansbolagens Förening

Värdepappersbolagens rätt att emottaga medel på konto och lämna kredit
behålls enligt förslaget. Finansbolagens Förening vill inte rikta anmärk-
ningar häremot. För att inte de föreslagna reglerna skall strida mot det
aktuella EG-direktivet föreslås att värdepappersbolag enligt svensk rätt
skall uppfylla kraven för att definieras som kreditinstitut enligt EG-rätten.
I promemorian anges att detta inte medför att ett värdepappersbolag

439

automatiskt blir att betrakta som kreditinstitut i alla sammanhang där Prop. 1994/95:50
detta begrepp förekommer i den svenska lagstiftningen.                  Bilaga 2

Finansbolagens Förening vill framhålla att vad som redovisats i prome-
moriorna angående gränsdragningen mot kreditinstitut, dels sådana som
äger emottaga inlåning, dels sådana som äger bevilja krediter till närings-
livet är ofullständigt. Någon gränsdragning mot institut som beviljar
krediter i andra sammanhang än i värdepappersrörelse är över huvud
taget inte diskuterad. Inte heller omnämns i promemorian i vilken mån
ett svensk värdepappersbolag — som således uppfyller förutsättningarna
för att definieras som kreditinstitut enligt EG-rätten — kan komma att
bedriva både in- och utlåningsverksamhet i ett EES-land med stöd av
hemlandsauktorisationen.

Begreppet inlåning bör enligt föreningen övervägas i sammanhanget
mot bakgrund av Betaltjänstutredningens delbetänkande "Finansiella
tjänster i förändring", SOU 1994:66.

Föreningen anser att ytterligare överväganden bör göras i den fortsatta
beredningen av lagstiftningsärendet.

2.3.4 Svenska Bankföreningen

I promemorian föreslås ett bibehållande av möjligheten för värdepappers-
bolag och utländska värdepappersföretag att med särskilt tillstånd från
Finansinspektionen ta emot medel på konto och lämna kredit.

Bankföreningen tillstyrker förslaget med viss tvekan. Föreningen har
övervägt om inte kontohållning bör förbehållas endast banker och att till
följd härav värdepappersbolag som önskar hålla medel på konto för kun-
der måste ha tillstånd att bedriva bankrörelse. Då emellertid avsikten är
att de värdepappersbolag som avser att bedriva sådan verksamhet enligt
förslaget i promemorian skall anses vara kreditinstitut med de krav på
kapitaltäckning och minsta kapital som gäller för sådana institut,
varigenom också överensstämmelse med EG:s regler erhålles, anser Bank-
föreningen det dock inte nödvändigt att kräva att sådana värdepappers-
bolag måste söka tillstånd att vara bank.

I promemorian (förslaget till ny lydelse av 3 kap 4 §, sid 63) sägs
endast att ett värdepappersbolag, med Finansinspektionens tillstånd, får
ta emot kunders medel på konto. Visserligen kvarstår den gamla förut-
sättningen att det skall vara ett led i rörelsen men man har tagit bort den
tidigare gällande ytterligare förutsättningen att kontohållningen skall ske
för att underlätta värdepappersrörelsen. På sid 101 sägs att det inte är
fråga om att utvidga värdepappersbolagens möjligheter att ta emot medel
på konto jämfört med vad som gäller i dag. Därvid anförs att en förut-
sättning för mottagande av medel på konto alltjämt skall vara att det
underlättar värdepappersrörelsen. Detta kommer emellertid inte till ut-
tryck i lagtexten. I specialmotiveringen på sid 357 sägs att kontohållning
endast får avse värdepappersbolagets kunder. Därmed skulle man, enligt
promemorian, ha markerat att ett värdepappersbolag inte får bedriva en
fristående inlåningsverksamhet.

440

Bankföreningen anser att det inte finns anledning — med hänsyn till att  Prop. 1994/95:50

någon förändring i sak inte avses — att ta bort kravet i lagtexten på att  Bilaga 2

kontohållning och kreditgivning endast får ske för att underlätta värde-
pappersrörelsen. Föreningen föreslår således att detta kriterium återin-
föras i lagtexten. Bankföreningen förutsätter att Finansinspektionen i sin
övervakande roll noggrant tillser att värdepappersbolagen inte överskrider
sin befogenhet i dessa avseenden.

2.3.5 Svenska Fondhandlareföreningen

I promemorian föreslås att bl a värdepappersbolagens rätt att ta emot
medel på konto och att ge kredit behålls och att bolagen, om de har till-
stånd till sådan verksamhet, blir att betrakta som kreditinstitut i den
mening som EG-direktiven anger.

Fondhandlareföreningen instämmer i den tolkning av EG-direktiven,
som ligger till grund för förslaget. Med denna möjliggörs att vi i Sverige,
såsom enligt förslaget, bibehåller de konkurrensförutsättningar mellan
bl a banker och värdepappersbolag, som bekräftades så sent som vid till-
komsten av lagen om värdepappersrörelse. Föreningen har inget att erinra
mot att en motsvarighet till bestämmelsen i banklagstiftningen om betal-
ningsberedskap görs tillämplig för de värdepappersbolag som har rätt att
hålla medel på konto.

Fondhandlareföreningen tillstyrker förslagen under denna rubrik. Det
innebär också att föreningen ställer sig bakom kravet på att rätten att ta
emot medel på konto kopplas till rätten att ge kredit. Inga invändningar
riktas mot de justeringar av lagtexten som föreslås i denna del. I anslut-
ning härtill tillstyrks också vad som sägs i avsnitt 4.5 om startkapital för
verksamhet, som innefattar mottagande av medel på konto.

2.3.6 Sveriges Advokatsamfund

Det regelverk som föreslås införas avseende värdepappersbolag skiljer sig
från EG-direktivet om investeringstjänster. Genom införandet av regler
i Sverige om startkapitalets storlek och rätt till förvärv av s.k. place-
ringsaktier, kommer svenska värdepappersbolag att kvalificera sig som
kreditinstitut såsom dessa beskrivs i EG-rätten. Som skäl för avvikelsen
anförs att de svenska värdepappersbolagen av hävd och enligt gällande
rätt äger emottaga medel från allmänheten och använda dem i rörelsen.

Samfundet vill inte rikta invändningar mot att rätten att mottaga
inlåningsmedel behålls. Vad som dock inger betänkligheter är den av-
vikelse från gällande lagstiftningsmönster avseende kreditinstitut som blir
följden. Den lagstiftning som införts i Sverige med anledning av anpass-
ning till EG-rätten bygger på tanken att kreditinstitut endast kan vara av
två huvudslag — banker och kreditmarknadsbolag. Rätten att emottaga
medel från allmänheten skiljer institutgruppema.

Nu liggande förslag att värdepappersbolag skall definieras som kredit-
institut enligt EG-reglema bryter mot denna tanke. I promemorian anförs

441

mycket kort att den ställning ett värdepappersbolag erhåller som kredit-
institut enligt EG's regler inte medför att värdepappersbolaget automa-
tiskt blir att betrakta som kreditinstitut i alla sammanhang där detta
begrepp förekommer i den svenska lagstiftningen (s. 101 f). Någon ana-
lys av den avsedda begränsningen presenteras inte. Av vad som anförs
kan möjligen den slutsatsen dragas att bedömningarna endast gjorts med
utgångspunkten att avgränsning skall göras mot institutgrupper som äger
emottaga inlåning ("Bolag med tillstånd att ta emot medel på konto...”
sid 101).

Gränsdragningen mot institutgrupper som ger krediter i form av
investeringskrediter till industri och handel eller sälj finansiering berörs
över huvud taget inte. Inte heller presenteras någon analys av vilka
möjligheter ett svenskt värdepappersbolag, som med den föreslagna lag-
ändringen blir att betrakta som kreditinstitut enligt EG-rätten, har att
bedriva kreditgivning eller emottaga inlåning i andra EES-länder med
stöd av den svenska lagstiftningen.

Avgränsningen bör enligt samfundet övervägas från dessa utgångs-
punkter. Därtill bör överväganden göras avseende inlåningsbegreppet mot
bakgrund av vad som framförs i Betaltjänstutredningens delbetänkande
"Finansiella tjänster i förändring" SOU 1994:66.

2.4 Hemlandsauktorisation

2.4.1 Finansinspektionen

Sammanfattning

Inspektionen tillstyrker i huvudsak förslagen. Vissa synpunkter bl.a.
angående förslagets närmare utformning ges i det följande.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Särskild auktorisation av filial

Såsom sägs i ISD-direktivet, artikel 14, och kommenteras i motivtexten
skall ett värdland inte längre få förbehålla sig att särskilt auktorisera
filialer till värdepappersföretag som är auktoriserade och underkastade
tillsyn av behöriga myndigheter i något annat medlemsland. Inspektionen
vill emellertid uppmärksamma att det inte synes finnas något hinder mot
att ett utländskt värdepappersföretag inom EES kan söka och få särskilt
tillstånd att bedriva värdepappersrörelse i Sverige genom filial, trots att
det skulle vara tillräckligt att det anmälningsförfarande som anges i
förslagets 1 kap. 3 d § lagen om värdepappersrörelse iakttas. Om sådant
tillstånd meddelas innebär det i så fall att filialen står under tillsyn av
Finansinspektionen.

442

Tidsfrister för beslut och underrättelse

Vad gäller utformningen av förslaget i 3 kap. 6 a § lagen om värde-
pappersrörelse bör påpekas att direktivets artikel 17 p.3 anger att under-
rättelse med de aktuella uppgifterna skall vidarebefordras till behörig
myndighet i värdlandet inom tre månader från det att samtliga uppgifter
inkommit till hemlandsmyndigheten. Inspektionen anser att lagtexten bör
förtydligas så att det framgår att beslut om tillstånd skall fattas och
underrättelse vidarebefordras inom tre månader från det att samtliga
uppgifter inkommit till hemlandsmyndigheten, vilket torde vara in-
nebörden av direktivets artikel 17.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

2.4.2 Riksskatteverket

I promemorian föreslås bl.a. att värdepappersföretag från andra EES-
länder ges rätt att med stöd av auktorisation i hemlandet driva gräns-
överskridande verksamhet i Sverige utan att ha filial här. Förslaget har
tre nackdelar för skatteförvaltningen.

Den första är att sådana företag inte är skyldiga att lämna de kontroll-
uppgifter som krävs för den förenklade deklarationen. Detta medför för-
sämrade kontrollmöjligheter och merarbete för skattemyndigheterna.

För att undvika denna nackdel skulle man behöva ålägga utländska
företag samma kontrolluppgiftsskyldighet som svenska företag beträffande
inkomsträntor, utgiftsräntor, utdelningar samt eventuellt för avyttringar
av andelar i värdepappersfonder (enligt förslag i SOU 1994:50 skall en
sådan skyldighet eventuellt införas för svenska fondbolag fr.o.m. den
1 januari 1995).

Den andra nackdelen är att kontrollen av avyttringar av finansiella
instrument försvåras.

Den föreslagna ändringen av 3 kap 33 § lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter medför i och för sig en möjlighet att förelägga utländska
företag att inkomma med kontrolluppgifter avseende avyttringar av finan-
siella instrument. De praktiska svårigheterna är emellertid stora.

Under våren 1994 har RSV i en s.k. riktad kontroll samlat in uppgifter
om främst aktieförsäljningar. Föreläggandet sändes ut till samtliga värde-
pappersinstitut i Sverige. Antalet utskickade förelägganden uppgick till
94. Möjligheten att göra motsvarande aktion även till utländska företag
synes förknippade med mycket stora administrativa problem.

Vidare saknas, som skattemyndigheterna i Stockholms och Göteborgs
och Bohus län anfört, effektiva sanktioner om ett föreläggande inte följs.
Inte heller kan förelägganden avseende utländska företag följas upp med
revisioner för kontroll av att fullständiga uppgifter lämnats på ett korrekt
sätt.

RSV delar nämnda skattemyndigheters bedömning av kontrollsvårig-
hetema när det gäller företag som väljer att bedriva verksamhet i Sverige
utan att ha filial här.

443

Informationsteknikutvecklingen gör det också efter hand allt enklare
och billigare att bedriva en gränsöverskridande värdepappersrörelse på ett
effektivt sätt. Många svenska placerare kan därför komma att välja att
utnyttja utländska företags speciella kompetens på olika marknader direkt
framför att utnyttja svenska företag. Skattemyndigheternas uppenbara
kontrollsvårigheter blir då ytterligare ett incitament att välja att anlita ett
utländskt företag framför ett inhemskt. För skattekontrollen blir det häri-
genom inte fråga om marginella problem utan om väsentliga svårigheter
att upprätthålla en effektiv kapitalvinstbeskattning.

Uppgiftsskyldigheten i 3 kap. 33 § lagen om självdeklaration och kont-
rolluppgifter räcker alltså inte heller efter den i promemorian föreslagna
ändringen för att ge skatteförvaltningen erforderlig information. Det kan
därför finnas anledning att närmare pröva förslaget från skattemyndig-
heten i Stockholms län att ifrågavarande utländska värdepappersföretag
skriftligen får förbinda sig att lämna kontrolluppgifter över de transak-
tioner som förmedlats för i Sverige bosatt uppdragsgivares räkning i
samband med anmälan till Finansinspektionen. En sådan uppgiftsskyldig-
het skulle lämpligen tas in i 3 kap. 22 a § lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter.

Erfarenheterna av den nuvarande uppgiftsskyldigheten i detta lagrum
är emellertid inte allför uppmuntrande. Det är därför mycket angeläget
för Sverige att verka för ett ökat uppgiftsutbyte mellan staterna som även
omfattar kapitalvinster. Särskilt önskvärt är detta i förhållande till andra
EES/EU-stater. Detta förutsätter emellertid omfattande regeländringar i
ett flertal stater vad avser uppgiftsskyldighet och banksekretess, vilket gör
att sådana förändringar, om de överhuvudtaget alls är möjliga, i vart fall
tar mycket lång tid.

Den tredje nackdelen är att utländska företag inte är skyldiga att dra av
och betala in preliminär skatt. Skatteinbetalningarna på räntor och utdel-
ningar från utländska värdepappersföretag försenas på så sätt. Detta leder
antagligen till att personer som inte vill erlägga preliminär skatt kommer
att söka sig till utländska företag i större utsträckning än de annars hade
gjort. Ytterligare skatteinbetalningar försenas i så fall.

RSV vill också peka på att de ovannämnda skillnaderna mellan svenska
och utländska företag beträffande kontrollmöjligheter och skatteinbetal-
ningar leder till att konkurrensen snedvrids till de utländska företagens
fördel.

2.5 Tillståndskrav, startkapital m.m.

2.5.1 Finansinspektionen

Sammanfattning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Inspektionen har i huvudsak inte någon erinran mot förslagen. In-
spektionen anser dock bl.a. att dispens bör kunna ges från kraven på

444

minsta tillåtna startkapital i visst avseende, att reglerna om förutsätt-  Prop. 1994/95:50

ningama för återkallelse av tillstånd bör förtydligas och att vissa Bilaga 2
övergångsbestämmelser bör införas.

Tillståndskrav

Reglerna om att särskilt tillstånd från Finansinspektionen krävs för samt-
liga sidoverksamheter som ett värdepappersbolag skall ägna sig åt, träder
ikraft den 1 januari 1996. Den övergångsbestämmelse (3 p.) som kommer
att äga tillämpning, i fråga om värdepappersbolag som beviljats tillstånd
före lagens ikraftträdande, innebär att ansökan om tillstånd kan inges och
prövas före den 1 januari 1996, dock att beslutet gäller tidigast från
ikraftträdandet. För att undvika att ett värdepappersbolag bedriver sido-
verksamhet utan att ha tillstånd därtill bör det enligt inspektionens mening
införas en övergångsbestämmelse av innebörd att i det fall ansökan om
tillstånd att bedriva sidoverksamhet ingivits före den 1 januari 1996 så får
sidoverksamheten alltjämt bedrivas till dess ansökan prövats slutligt av
Finansinspektionen.

Startkapital

Förslaget innebär att reglerna om minsta startkapital skärps och preci-
seras i lag. Enligt CAD-direktivets artikel 3 ges det möjlighet för
medlemsstaterna att nedsätta startkapitalet från 125 000 ecu till 50 000
ecu för värdepappersföretag som bedriver verksamhet enligt 1, 2, 4 p.
och del av 5 p. i 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse. Vad gäller
verksamhet enligt del av 5 p. avses i detta sammanhang annan medverkan
än garantigivning vid emissioner. Lagförslaget i dess nuvarande lydelse
innebär att värdepappersbolag som överhuvudtaget bedriver någon
verksamhet enligt 5 p. i 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse skall
ha ett startkapital på 730 000 ecu samt att det saknas möjlighet till
dispensgivning. Enligt inspektionen bör det i lagtexten införas en möjlig-
het för Finansinspektionen att medge dispens till lägst 125 000 ecu i det
fall ett värdepappersbolags verksamhet enligt 5 p. endast består i annan
medverkan vid emissioner än garantigivning. Verksamheten enligt 5 p.
kan t.ex. endast bestå i medverkan vid emissioner på det sättet att anmäl-
ningar till teckning mottages och vidarebefordras. Ett startkapital på
730 000 ecu endast av denna anledning framstår då som orimligt högt.

Förutsättningar för återkallelse av auktorisation

Förutsättningarna för återkallelse av en auktorisation återfinns i artikel 3
p. 7 i ISD-direktivet. Innebörden är bl.a. att återkallelse får ske, i fall då
värdepappersföretaget inte startat sin verksamhet eller annars inte be-
driver någon verksamhet, endast

445

- om värdepappersföretaget inte utnyttjat auktorisationen inom tolv
månader eller uttryckligen avstått från auktorisationen, eller

- om värdepappersföretaget inte bedrivit någon verksamhet under minst
sex månader.

Lagförslaget i denna del ger emellertid enligt sin ordalydelse möjlighet
att återkalla tillståndet även om dessa tidsfrister inte har löpt ut.
Inspektionens mening är att de nämnda återkallelsegrundema formulerats
i ISD-direktivet för att tillämpningen skall bli likformig inom EU. Tids-
fristerna bör alltså framgå av själva lagtexten och det föreslås därför att
lagtexten ändras i enlighet med direktivet i nu nämnt avseende så att
dessa tidsfrister framgår av 6 kap. 9 § 2 p. lagen om värdepappers-
rörelse.

2.5.2 Svenska Fondhandlareföreningen

I anslutning till vad som uttalats om mottagande av medel på konto m.m.
tillstyrks också vad som sägs i avsnitt 4.5 om startkapital för verksamhet,
som innefattar mottagande av medel på konto.

2.6 Börs- och clearingmedlemskap

2.6.1 Riksgäldskontoret

Riksgäldskontoret har särskilt uppmärksammat förslaget till lag om
ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet varigenom
utländska företag med säte i land inom EES får bli medlem i clearing-
organisation som anordnar clearing av optioner och terminer. Det är den
enda clearingverksamhet som för närvarande är lagreglerad i Sverige.
Frågan om utländska företags medlemskap i clearingsorganisation som
clearar och/eller avvecklar avistahandel lämnas till vidare öppen. Denna
fråga, liksom en i sammanhanget aktualiserad komplettering i aktie-
kontolagen, vilar i avvaktan på den vidare behandlingen av Clearing-
utredningens betänkande.

Som Riksgäldskontoret tidigare framhållit i remissvar på Clearingutred-
ningens betänkande ser kontoret det som angeläget att såväl utländska
clearingorganisationer som utländska banker och värdepappersbolag får
möjlighet att bli kontoförande institut hos VPC. Denna fråga remiss-
behandlades med förtur men har därefter inte lett till någon proposition
i ärendet. Riksgäldskontoret vill nu ånyo framhålla att det är synnerligen
angeläget för att bidra till förbättringen av avvecklingen av gräns-
överskridande handel att utländska parter snarast får möjlighet att som
kontoförande institut verka i VPC.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

446

2.6.2 OM Stockholm AB

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

OM önskar i detta sammanhang framhålla att det kan finnas skäl att in-
föra en möjlighet att separera börs- och clearingmedlemskap från
varandra. Det har framkommit önskemål hos vissa typer av medlemmar
att endast vilja uppträda som clearingmedlemmar. Det är då fel att av den
typen av medlemmar kräva börsmedlemskap.

I övrigt har OM inget att erinra mot de förslag som läggs fram i detta
avsnitt.

2.6.3 Stockholms Fondbörs AB

Lagen om börs- och clearingverksamhet

Genom börslagens ikraftträdande den 1 januari 1993 kom ISD i
väsentliga delar att överföras till svensk rätt. Således har redan nu
utländska företag under vissa förutsättningar möjlighet att erhålla
medlemskap i Stockholms Fondbörs och handla via SAX utan att vara
närvarande i Sverige. Med stöd av dessa bestämmelser har två danska
banker och ett norskt värdepappersinstitut antagits som medlemmar av
börsen.

Enligt börslagens bestämmelser får endast den som har tillräckliga
finansiella resurser antas som börsmedlem. Någon förändring av denna
bestämmelse planeras inte. Som nämnts ovan ställer Fondbörsen krav på
att medlemsföretagens aktiekapital skall vara av viss storlek.

Innebörden av uttrycket "tillräckliga finansiella resurser" kommer
emellertid efter den 1 januari 1996 att styras av CAD:s krav beträffande
startkapital. Som konstaterats tidigare kan Fondbörsen inte ställa upp
ytterligare krav. För att tydliggöra detta och förenkla tillämpningen av
denna bestämmelse bör enligt Fondbörsens mening uttrycket "tillräckliga
finansiella resurser" i börslagen ersättas av en hänvisning till 2 kap. 5 §
värdepappersrörelselagen.

1 kap. 7 a § värdepappersrörelselagen innehåller bestämmelser om
rapporteringsplikt. Som nämnts ovan anser Fondbörsen att nuvarande
möjligheter till undantag från rapporteringsplikten bör finnas kvar.

Även i börslagen finns regler om rapporteringsplikt för avslut som görs
utanför börsen. Emellertid saknar börslagen bestämmelser som ger med-
lemsföretagen möjlighet att — på sätt som gäller enligt värdepapperslagen
— avstå från att rapportera de avslut som anmäls till annan marknads-
plats. Detta innebär att Fondbörsens medlemmar kan tvingas rapportera
samma affär till flera olika börser. Särskilt komplicerat blir rapporte-
ringsrutinema för de utländska medlemmarna som kan ha rapporterings-
krav även till börsen i hemlandet. Som exempel kan nämnas att ett danskt
medlemsföretag som handlar Volvoaktier på Londonbörsen till kunder i
England måste rapportera samma affär till börserna i London, Stockholm
och Köpenhamn. Enligt Fondbörsen är detta inte rimligt och Fondbörsen
föreslår därför att det i börslagen införs regler med möjlighet till undan-

447

tag från rapporteringsskyldigheten på samma sätt som föreslagits be-
träffande värdepappersrörelselagen.

Avslutningsvis kan Fondbörsen konstatera att ISD slår fast principen
om hemlandstillsyn. Detta innebär att Fondbörsen — när det gäller med-
lemsföretagens interna ekonomiska förhållanden — inte kan ställa krav på
rapportering härom till börsen. Denna tillsyn skall ske genom respektive
hemlands inspektionsmyndigheter. Fondbörsens formella tillsyn över
medlemmarna omfattar endast medlemmarnas deltagande i handeln samt
kursbildningen vid börsen och att handeln sker i överensstämmelse med
lag och annan författning samt god sed på värdepappersmarknaden (se
4 kap. 2 § börslagen).

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

2.6.4 Svenska Fondhandlareföreningen

Föreningen har inget att erinra mot de förslag som läggs fram i detta
avsnitt. De synes vara en direkt följd av en anpassning till investerings-
tjänstedirektivet.

Direktivet säger bl a att värdepappersinstitut som är verksamt på en
nationell marknad skall få tillträde till marknadens system för clearing
och avveckling. Detta kan, såvitt föreningen uppfattat saken, tillgodoses
på två sätt. Antingen kan institutet få direkt tillgång till ett clearingsystem
genom att i teknisk bemärkelse "kopplas upp" mot detta, eller så kan till-
trädet ske indirekt genom att institutet har en sådan uppkoppling till
utländskt clearinginstitut, vilket i sin tur är uppkopplat till ett svenskt
clearinginstitut. Den senare ordningen kan många gånger visa sig lämplig
och kan vara att föredra från säkerhets- och tillsynssynpunkt. Förslagen
i promemorian synes möjliggöra båda lösningarna. Enligt föreningens
uppfattning är det viktigt att den slutliga lagstiftningen också får en
utformning som gör detta möjligt.

2.6.5 Sveriges Försäkringsförbund

Med anledning av promemorians förslag vill förbundet framhålla att även
försäkringsbolag bör ha möjlighet till medlemskap i börs- och clearing-
verksamhet i de fall de krav som ställs på medlemmar anses vara
uppfyllda.

2.7 Rapporteringsskyldighet och information om handeln

2.7.1 Finansinspektionen

Rapporteringsskyldighet och information om handeln

448

Sammanfattning: Genom bestämmelser i 1 kap. 7 a § lagen om värde-
pappersrörelse andra stycket utvidgas värdepappersinstitutens rapporte-
ringsskyldighet till transaktioner som sker via filial i annat EES-land.
Enligt Finansinspektionens uppfattning bör lagtexten kompletteras så
att det framgår till vem rapporteringen skall ske

att Finansinspektionen ges rätt att meddela föreskrifter om undantag
från rapporteringsskyldigheten, och

att inspektionen medges föreskriftsrätt vad gäller vilka finansiella
instrument som rapporteringsskyldigheten skall omfatta.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Rapporteringsskyldighet

Av ISD-direktivet, artikel 22, framgår att medlemsstaterna skall utse de
behöriga myndigheter som skall utföra de åligganden som bestämts i
direktivet. Av den föreslagna lydelsen i 1 kap. 7 a § andra stycket lagen
om värdepappersrörelse framgår inte till vilken instans som rapporte-
ringsskyldigheten skall uppfyllas.

Av ISD-direktivet, artikel 20 p. 2, anges att hemlandet får efterge krav
på rapportering i en viss situation. I promemorian anges (på s. 127) att
en utgångspunkt vid utformning av föreskrifter bör vara att värdepappers-
instituten inte i onödan belastas med rapporteringskrav. För att så skall
kunna ske krävs att det i lagtexten anges att inspektionen genom före-
skrifter kan medge undantag från rapporteringsskyldigheten.

Av ISD-direktivet, artikel 20 p. 1 b, framgår att rapporteringsskyldig-
heten är begränsad till vissa uppräknade instrument. I förslaget till lagtext
finns ingen sådan begränsning. Inte heller framgår klart varken av lagtext
eller av motiv att föreskriftsrätten skulle omfatta möjligheten att begränsa
rapporteringsskyldigheten till vissa finansiella instrument. Enligt inspek-
tionens uppfattning bör det införas en sådan möjlighet. Skälet härtill är
att det finns transaktioner med vissa finansiella instrument för vilka det
inte framstår som meningsfullt att införa en rapporteringsskyldighet på
daglig basis.

Konsekvenser av förslaget

Av 4 kap. 3 och 4 §§ lagen om börs- och clearingverksamhet framgår att
börsmedlemmar skall rapportera de avslut de gjort i inregistrerade eller
noterade finansiella instrument vare sig avslutet skett på eller utanför
börsen. Bestämmelsen i 1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse inne-
bär att även värdepappersinstitut som inte är börsmedlemmar måste till
börsen anmäla avslut i inregistrerade fondpapper. Innebörden av det
föreslagna nya andra stycket i sistnämnda paragraf är att avslut i finan-
siella instrument som görs av ett värdepappersinstitut från filial i ett land
inom EES skall rapporteras. Sistnämnda regel avser rapportering av av-
slut i finansiella instrument vare sig dessa är inregistrerade eller noterade
på en börs.

449

Av de redovisade bestämmelserna följer t.ex. att ett värdepappers-
institut som inte är börsmedlem och som gör avslut i t.ex. ett O-liste-
noterat bolag inte behöver rapportera detta till börsen. Däremot om ett
avslut i samma aktier görs från institutets filial i något EES-land så skall
avslutet rapporteras.

Bestämmelsen anger endast att det finansiella instrument som avslutet
avser skall vara föremål för handel vid t.ex. en börs. Avslutet behöver
således inte ske vid börsen. Inte heller begränsas bestämmelsen till att
avse den situationen att t.ex. den aktie som avslutet avser skall vara
noterat vid en börs i det land där filialen är belägen. Detta innebär t.ex.
att ett svenskt värdepappersinstituts filial i London måste rapportera
avslut i aktier som är noterade på Parisbörsen. Om värdepappersinstitutet
gör ett avslut i samma aktie i Sverige eller — utan att fråga är om
gränsöverskridande verksamhet i den mening som avses i paragrafen —
i ett annat land inom EES behöver avslutet inte rapporteras.

Syftet med artikel 20 i ISD-direktivet synes vara att skapa förutsätt-
ningar för att avslut i vissa finansiella instrument dokumenteras och
förvaras antingen hos institutet självt eller hos en behörig myndighet.
Därmed tillförsäkras den behöriga myndigheten möjligheter att göra
undersökningar av gjorda affärer. Varför institutet självt skall ha en
förvaringsplikt medan filialen dessutom skall ha en rapporteringsskyl-
dighet framgår inte. Det synes ha varit enklare att föreskriva förva-
ringsplikt även för filialer och att den behöriga myndigheten gavs rätt att
fordra in den förvarade dokumentationen när skäl därtill farms. Oavsett
detta framstår det som om den reglering som föreslås kan komma att till-
godose det ovan angivna syftet.

Från svensk synpunkt framstår det ändock som märkligt att ett svenskt
värdepappersinstituts filial i annat EES-land kommer att vara skyldig att
rapportera avslut i OTC- och O-liste-aktier medan institutet självt — som
ej är börsmedlem — inte är det. Det rimliga vore att bestämmelsen i
1 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse utvidgades till att även avse
noterade finansiella instrument. Överhuvudtaget framstår det som omoti-
verat att filialer skall ha en strängare rapporteringsskyldighet än institutet
självt.

2.7.2 OM Stockholm AB

OM har i princip inget att erinra mot de krav på rapportering och infor-
mation som läggs fram. Den minimistandard som anges i direktivet avses
närmare preciseras av Finansinspektionen. Till undvikande av rapporte-
ring som inte fyller någon funktion, exempelvis dubbelrapporteringar bör
även i börs- och clearinglagen införas motsvarande undantagsbestämmelse
som idag återfinns i 7 a § lagen om värdepappersrörelse.

Det är också viktigt att börser och värdepappersinstitut som berörs av
rapporteringsskyldigheten ges tillfälle att till Finansinspektionen framföra
sina synpunkter på rapporteringen så att den kan utformas på effektivast
möjliga sätt och efter de krav som marknaden ställer. För OMs del är det

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

450

därvidlag angeläget att rapporteringen på OM endast omfattar sådana Prop. 1994/95:50
kontrakt som är börsnoterade på OM och således inte föremål för clea- Bilaga 2
ringnotering på OM samt att rapporteringsskyldighet inte omfattar s k
underliggande instrument.

2.7.3 Penningmarknadsinformation PMI AB

Här kan vi notera att på PMX-börsen sker idag rapportering för gjorda
avslut under affärsdagen efter det att marknaden stängt, dvs kl 1600.
Enligt på PMX börsen uppgjorda handelsregler skall sådan avsluts-
rapportering vara färdig till kl 1900 samma dag.

Informationen i avslutsrapporteringen innehåller det vägda snittpriset,
högsta och lägsta priserna, total volym samt skillnaden i snittpris och
volym från föregående affärsdag. En sådan börslista presenteras i PMI-
systemet kontinuerligt efter marknadens stängning och finns således till-
gängligt för samtliga anslutna kunder.

Investeringstjänstedirektivets artikel 21 punkt 2a, kan således redan
idag sägas vara uppfyllt.

2.7.4 Stockholms Fondbörs AB

När det gäller reglerna i 1 kap. 7 a § värdepappersrörelselagen om
rapportering av gjorda affärer vill Fondbörsen framhålla följande. För
närvarande gäller att ett värdepappersinstitut skall till börsen rapportera
de avslut i inregistrerade fondpapper som institutet gör utanför börsen.
Sådan anmälan behöver dock inte ske om avslutet gjorts vid annan svensk
eller utländsk börs. Undantaget beträffande rapporteringsskyldigheten har
tillkommit för att undvika dubbelrapportering och har kommit att få bety-
delse för framför allt de institut som är verksamma på utländska markna-
der.

Enligt de nu föreslagna bestämmelserna skall undantaget avseende
rapporteringsskyldigheten endast gälla för avslut som görs vid annan
svensk börs eller vid en utländsk börs i ett annat land utanför EES. För
avslut vid en börs i ett annat land inom EES skall således möjligheten att
avstå från rapportering upphöra. Detta innebär att ett svenskt värde-
pappersbolag måste rapportera all den handel som sker i svenska inregis-
trerade papper i t.ex. London till såväl börsen i Stockholm som till
Londonbörsen. Denna handel kommer därmed att dubbelrapporteras.

Enligt direktivet 93/22/EEG (ISD) artikel 20, punkt 2, kan ett land
efterge sina rapporteringskrav i de fall värdepappersföretaget rapporterar
till en annan reglerad marknad. Såvitt Fondbörsen kan förstå ger således
därmed ISD:s regler Sverige rätt att behålla det undantag som för när-
varande gäller enligt värdepappersrörelselagen. Enligt Fondbörsens me-
ning är det väsentligt att denna möjlighet utnyttjas. Fondbörsen föreslår
därför att departementsförslaget ändras för att tillgodose detta behov.

451

29 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

Genom de nya reglerna utvidgas de svenska värdepappersinstitutens
rapporteringsskyldighet väsentligt. Således skall rapporteringen framdeles
omfatta avslut i samtliga finansiella instrument som institutet gör vid en
börs inom EES, dvs. även i andra instrument än sådana fondpapper som
är inregistrerade vid börsen. Det föreslås att Finansinspektionen genom
föreskrifter skall ange rapporteringens omfattning och på vilket sätt den
skall genomföras.

Som framhålls i departementspromemorian bör inte värdepappersinsti-
tuten i onödan belastas med rapporteringskrav. För Fondbörsens del är
det uppenbart att börsen här kan underlätta för instituten genom att ställa
tekniska system till förfogande för rapporteringen. Många av de värde-
pappersbolag som är verksamma på den svenska marknaden är med-
lemmar av Stockholms Fondbörs och har därigenom redan elektroniska
uppkopplingar via SAX-systemet till börsen. Genom SAX-systemet sker
en kontinuerlig rapportering av den handel som äger rum vid Fond-
börsen. Systemet används även för rapportering av de affärer i noterade
papper som görs vid sidan av SAX och således utanför börsen. Systemet
kan utan större svårighet anpassas till att omhänderta även den nu till-
kommande rapporteringsskyldigheten avseende handel utanför börsen.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

2.7.5 Svenska Fondhandlareföreningen

Fondhandlareföreningen har i och för sig inget att erinra mot principerna
bakom de rapporteringskrav som föreslås. Dessa synes också i hög grad
bundna av investeringstjänstedirektivet. Det är emellertid viktigt att
arbetet med rapporteringen såväl hos avlämnare som mottagare kan hållas
på en nivå som motiveras av rapporteringsbehovet. Dubbelrapportering
måste undvikas, när den inte tjänar något syfte. Det kan exempelvis vara
möjligt att rapportering sker till en marknadsplats, vilket i sin tur för
informationen vidare till andra marknadsplatser i stället för att rapporte-
ring sker till alla. Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen, bör kunna ta hänsyn till detta i de föreskrifter, vilka
förutsätts i den föreslagna 1 kap 7 a § andra stycket. Föreskrifterna avser
enligt förslaget omfattning av och sätt för anmälan av avslut. Det bör
göras klart att i rätten att föreskriva om omfattningen också skall ligga
en rätt att i föreskrifter medge undantag från rapporteringsskyldigheten.
Korresponderande förutsättningar bör ges i lagen om börs- och clearing-
verksamhet.

452

2.8 Hemlandstillsyn

2.8.1 Finansinspektionen

Sammanfattning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Inspektionen har i allt väsentligt inget att erinra mot förslagen. Vissa
synpunkter främst angående erforderliga ändringar i sekretesslagen
framförs dock i det följande.

Möjligheter till ingripanden

I promemorian sägs på s. 133 att i den mån ett utomlands stationerat
företag erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex. ovederhäftig reklam
så måste Finansinspektionen kunna ingripa mot verksamheten med biträde
av hemlandsmyndigheten. Inspektionen ställer sig frågande till om det
verkligen är Finansinspektionen som skall ingripa i ett sådant fall. Det
torde vara endast Konsumentombudsmannen som skall agera i en sådan
situation.

Informationsutbyte och sekretess

Enligt artikel 25 i ISD-direktivet skall strikt sekretess gälla för förtrolig
information som erhållits inom ramen för tillsynsmyndighetens verksam-
het (jfr. s. 131). När det gäller information och handlingar som Finans-
inspektionen erhållit från en utländsk myndighet och som där är
sekretessbelagda synes det erforderligt att ändringar görs i 8 kap. 5 §
sekretesslagen i enlighet med innehållet i artikel 25 för att kunna bevara
den sekretess som dessa handlingar är belagda med i det andra landet.
Detta torde vara nödvändigt intill dess avtal med främmande stat ingåtts
och godkänts av riksdagen enligt 8 kap. 5 § fjärde stycket sekretesslagen.
I annat fall torde det strida mot ISD-direktivets artikel 25 i det fall som
ovan beskrivits att Finansinspektionen gör den skadeprövning som stadgas
i 8 kap. 5 § första stycket sekretesslagen.

2.8.2 Riksskatteverket

I promemorian diskuteras bl.a. reglerna för redovisningsskyldigheten för
filialer i värdlandet.

RSV har i denna fråga samma inställning som framfördes beträffande
redovisningskommitténs delbetänkande SOU 1994:17 del I om ny års-
redovisningslag angående förslaget att slopa kravet på särskild års-
redovisning för filialer till EES-företag vilka är att jämställa med svenska
aktiebolag:

453

"De årsredovisningar som skall inges är de som upprättats för hela
företagen, inklusive filialerna, i den mån de har offentliggjorts i före-
tagens hemländer. För filialer till bolag hemmahörande i stat utanför
EES-området gäller dock samma bestämmelser som tidigare. Den
föreslagna lagändringen är mindre lyckad från kontrollsynpunkt. En
svensk filial till ett utländskt bolag är skattskyldig i Sverige för den
inkomst av näringsverksamhet som kan anses hänförlig till fast drift-
ställe i Sverige. Svårigheterna att bedöma vilka inkomster som så-
ledes är skattepliktiga i Sverige ökar om det inte längre kan krävas
att årsredovisning upprättas för filialen som sådan. Endast hela
företagets årsredovisning kommer då normalt att finnas tillgänglig
och då dessutom på främmande språk.”

RSV anser därför att nuvarande regler i lag (1992:160) om utländska
filialer m.m. är bättre ur skattekontrollsynpunkt än de föreslagna.

Om nuvarande lagstiftning inte kan behållas anser RSV det angeläget
att regeringen eller Finansinspektionen utnyttjar möjligheterna i 6 kap.
2 § lagen om värdepappersrörelse för att utfärda sådana föreskrifter för
filialerna att insynen i och bedömningen av dessa ur beskattningssynpunkt
inte försämras i förhållande till vad som gäller idag.

2.8.3 Konsumentverket

Konsumentverket har inga invändningar mot förslagen i promemorian. Vi
vill dock beträffande gränsöverskridande handel med värdepapper påpeka
att utöver ovederhäftig reklam Konsumentverket, och i sista hand KO,
också kan ingripa mot marknadsföring som saknar för konsumenten vik-
tig information. I de fall marknadsföringen av värdepapper är förenad
med en kredit kan ett exempel vara avsaknad av i konsumentkreditlagen
föreskriven information om effektiv ränta och kreditkostnad. 1 sådana fall
måste också god kreditgivningssed i övrigt iakttas, bl.a. genom att en
kreditprövning görs.

Ett internationellt nätverk bildades 1992 av myndigheter som övervakar
marknadsföring. Konsumentverket/KO ingår i nätverket, som hittills om-
fattar ett tjugotal länder. Nätverket torde öka möjligheten att vidta
effektiva åtgärder mot otillbörligheter i gränsöverskridande marknads-
föring.

2.8.4 Svenska Fondhandlareföreningen

Förslaget i promemorian om hemlandstillsyn synes stå i överensstämmel-
se med investeringstjänstedirektivet. Det finns därför inte skäl att erinra
mot detta. Föreningen vill emellertid betona den för värdepappers-
marknaden mycket stora vikten av att motpartsriskema kan begränsas.
Den externa tillsynen har därvid en betydelsefull roll att spela. För att
den skall göra det på ett fullgott sätt med tillämpning av principen om
hemlandstillsyn, måste samarbetet och samordningen mellan tillsynsmyn-
digheterna i de olika berörda länderna fungera väl. Det är mycket viktigt

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

454

att så sker, vilket måste betonas starkt i det fortsatta arbetet på att lägga
den legala grunden för hemlandstillsynen och att genomföra den i prak-
tiken.

2.9 Prövning av större ägares lämplighet

2.9.1 Riksbanken

Fullmäktige stöder att anpassningen till direktiven innebär att det fram-
över kommer att framgå direkt av lagstiftningen att en prövning av
ägarnas lämplighet skall ske inte bara vid förvärv av aktier i existerande
banker utan även inför ett beslut att bevilja bankoktroj eller tillstånd att
driva finansieringsverksamhet eller värdepappersrörelse. Det förefaller
rationellt att såsom föreslås i promemorian som förebild ta den modell
som nu är aktuell när det gäller att införa motsvarande regler i den
svenska försäkringslagstiftningen. Den innebär att en tillståndssökande
redan i ansökningen skall ange vilka tilltänkta aktieägare som kommer att
ha ett kvalificerat innehav, samt storleken på innehavet. Vidare skall
regeringen stadfästa bolagsordningen för det tilltänkta bolaget samt
bevilja koncession för den planerade bankrörelsen om den kan antas
komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet och om de som
kommer att äga ett kvalificerat innehav i bolaget inte kan antas komma
att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av
verksamheten i bolaget.

Med tanke på den liberalisering som nu föreslås är det angeläget att
denna ägarprövning ges ett tydligare innehåll. Enligt fullmäktiges upp-
fattning är det angeläget att söka utveckla och förtydliga de allmänna
principer som är gängse i detta sammanhang.

2.9.2 Finansinspektionen

Sammanfattning

Reglerna om prövning av större ägares lämplighet bör göras tydligare.
Detta gäller definitionen av kvalificerat innehav och vem som i olika
situationer är skyldig att söka förvärvstillstånd respektive anmäla
avyttring. Även hur sanktionerna avses att tillämpas bör tydliggöras för
att skapa en bättre förståelse för sanktionsmedlen och hur dessa ska
tillämpas. Inspektionen föreslår också att relevanta bestämmelser i
sekretesslagen ses över eftersom uppgifter som inspektionen erhåller i här
diskuterade ärenden är av känslig natur. Det bör observeras att det i
förslaget till utformning av bestämmelsen i 1 kap. 2 § 6 p. lagen om
värdepappersrörelse endast talas om del av röstetalet. Enligt ISD-
direktivet och i motiven till förslaget skall dock också del av aktie-
kapitalet tas med i definitionen av kvalificerat innehav.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

455

Kvalificerat innehav

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

I den föreslagna lydelsen av 1 kap. 2 § 6 p. lagen om värdepappers-
rörelse införs begreppet "kvalificerat innehav". Vad som avses med
lokutionema "indirekt innehav" eller med "annars möjliggör ett väsentligt
inflytande över ledningen av företaget" definieras inte i förslaget.
Begreppen kan komma att vålla tolknings- och tillämpningssvårigheter.
Dessa svårigheter kan sammanfattas i tre frågeställningar nämligen, dels
hur beräknas kapitalandelen eller röstetalet om någon äger ett värde-
pappersbolag via andra bolag, dels vad menas med "annars möjliggör ett
väsentligt inflytande över ledningen av företaget", dels vem skall ansöka
om tillstånd enligt 6 kap. 3 a § eller anmäla avyttring enligt samma kapi-
tel 3 c § nämnda lag.

Enligt Finansinspektionens bedömning är det nödvändigt att i motivtext

- definiera vad som avses med ett indirekt innehav

- ange vilka förvärv — förutom när någon av i lag angivna procent-
gränser passeras — som utlöser tillståndsplikt, och

- ange vem som är skyldig att söka tillstånd om indirekt förvärv
respektive anmäla försäljning

Sanktioner

I förslaget till 6 kap. 3 e § lagen om värdepappersrörelse finns vissa
sanktioner angivna som riktar sig mot ägaren av ett kvalificerat innehav.
Antag att i en familj mannen äger 5 procent, hustrun 6 procent och sonen
8 procent av ett värdepappersbolag. Var och en av dessa är ägare till ett
kvalificerat innehav enligt vad som framgår av sid 361 i promemorian.
På nämnda sida sägs att ett sådant ägande inom en familj är ett indirekt
ägande. Det ifrågasätts om detta är ett riktigt synsätt. Det framstår inte
som korrekt att säga att t.ex. mannen indirekt äger hustruns aktier. Om
mannen agerar med sina fem procent på ett sätt som innebär att första
stycket i nämnda paragraf är tillämpligt medan hustrun och sonen inte gör
det uppkommer frågan om det är möjligt för inspektionen att besluta att
enbart mannens aktier inte får företrädas vid bolagsstämman.

De sanktioner som finns i paragrafen är ingripande för de enskilda
individer eller företag som drabbas och det bör därför i det fortsatta
lagstiftningsarbetet föras en diskussion kring dessa frågeställningar för att
skapa en bättre klarhet och förståelse för sanktionsmedlen och hur de
skall tillämpas.

Lämplighetsprövning

I promemorian finns vissa omständigheter angivna som kan påverka
bedömningen av ägares lämplighet. Sådana omständigheter är förutom
tidigare konkurser, näringsförbud och brottslighet.

456

En fråga som kan uppkomma vid lämplighetsprövning är att inspek- Prop. 1994/95:50
tionen får kännedom om att den ägare som skall bedömas är misstänkt Bilaga 2
för brott eller att förundersökning inletts eller att åtal väckts och frågan
är då om redan något av dessa förhållanden skall påverka bedömningen
eller skall kravet vara att det föreligger en lagakraftvunnen dom eller
beslut. Enligt inspektionens mening bör redan misstanke om brott vara
en omständighet som skall kunna påverka lämplighetsbedömningen vid
ansökan om tillstånd till förvärv. Därmed inte sagt att detta alltid skulle
leda till avslag på en tillståndsansökan. Ett sådant beslut påverkas
naturligtvis också av vad misstanken avser och hur stort innehav veder-
börande har.

Enligt inspektionens bedömning bör dessa principer anges i motiv-
texten.

Sekretess

En ansökan om tillstånd att förvärva aktier i ett värdepappersbolag
kommer att innehålla uppgifter av känslig natur. Det kan antas att för-
handlingar om ett större förvärv skulle störas av att de blev offentliga.
Den nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)
torde omfatta förevarande situation.

Däremot är det tveksamt om en underrättelse enligt den föreslagna
bestämmelsen i 6 kap. 3 c § lagen om värdepappersrörelse kan sekretess-
beläggas. Innehållet i en sådan underrättelse kan vara känslig eftersom
underrättelsen skall lämnas innan avyttringen skett.

Inspektionen föreslår att 8 kap. 5 § sekretesslagen ses över och — om
det anses erforderligt — ändras i enlighet med vad som föreslagits ovan.

2.9.3 Svenska Fondhandlareföreningen

Fondhandlareföreningen har inget att erinra mot att ordningen för ägar-
prövning utformas efter mönster i banklagstiftningen. Med hänsyn till
rättssäkerheten är det emellertid viktigt att så objektiva kriterier för
prövningar som möjligt läggs fast. Ansträngningar bör göras i det
fortsatta lagstiftningsarbetet för att åstadkomma förtydliganden i detta
avseende.

2.10 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut

2.10.1 Kammarrätten i Jönköping

I promemorian föreslås att ett "uteblivet" beslut i vissa fall skall kunna
föranleda domstolsprövning (7 kap. 2 §). Denna typ av domstolsprövning
är en relativt ny företeelse i svensk förvaltningsrätt. Förslaget innebär att

457

domstolen har att bedöma myndighetens handläggning av enskilda
ärenden. I Sverige har det sedan lång tid tillbaka ålegat riksdagens om-
budsmän (JO) att göra sådana bedömningar. Det kan mot den angivna
bakgrunden antas att förslaget medför att domstolens och JO:s mandat
kommer att sammanfalla på aktuella områden, eventuellt med konflikter
som följd. Frågan bör utredas närmare. Det bör vidare utredas om för-
slaget kräver ändringar eller förtydliganden i bl.a. förvaltningslagen
(1986:223).

2.11 Förvärv av aktier i moderbolag

2.11.1 Sveriges Försäkringsförbund

I promemorian anges (s. 143 f) att stadgandet i 4 kap. 5 § värdepappers-
rörelselagen bör utvidgas till att omfatta även försäkringsbolag. För-
säkringsförbundet tillstyrker förslaget i denna del.

Vidare anser förbundet att sakliga skäl talar för att en motsvarande
ändring görs i 3 kap. 6 § andra stycket värdepappersrörelselagen enligt
följande.

"Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del
bland dessa även aktier i ett värdepappersbolag som lämnar krediten
eller dess moderbolag, får värdepappersbolaget trots förbuden i
7 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385, och 6 kap. 9 § försäkrings-
rörelselagen (1982:713) som pant ta emot även dessa aktier. Rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får
utfärda närmare förskrifter om vilka begränsningar som skall gälla
i sådana fall."

3 Kapitalkrav m.m. för kreditinstitut och
värdepappersbolag

3.1 Införlivandet av EES-reglerna om kapitaltäckningskrav
för marknadsrisker

3.1.1 Riksbanken

Fullmäktige finner att de nu aktuella förbättringarna i kapitaltäcknings-
reglema representerar ett viktigt steg för att reducera riskerna för insta-
bilitet i det finansiella systemet.

Samtidigt betonas att kapitaltäckningsregler endast kan ses som en länk
i en kedja som i övrigt består av en effektiv tillsyn, adekvata rapporte-
ringsrutiner och framför allt en effektiv riskhantering i kreditinstitut och
värdepappersbolag.

Fullmäktige konstaterar att promemorians förslag till övervägande del
föranletts av den anpassning av det svenska regelsystemet till nya EG-
direktiv som blivit nödvändig sedan dessa införlivats med EES-avtalet och

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

458

därmed binder Sverige. Även om anpassningen är obligatorisk har full-
mäktige funnit det angeläget att inledningsvis framföra några mera all-
männa synpunkter på ändringarna i bestämmelserna om kapitaltäckning
och gruppbaserad tillsyn. I övrigt kommenteras inte sådana ofrånkomliga
anpassningar. Yttrandet koncentreras till de förslag i promemorian som
avser frågor som inte regleras av direktiven och till några av de punkter
som visserligen berörs av direktiven men där dessa lämnar de enskilda
länderna en viss handlingsfrihet. I fråga om denna handlingsfrihet har
fullmäktige det intrycket att den inte utnyttjats extensivt, t.ex. för att den
vägen söka skapa konkurrensfördelar för svenska institut framför ut-
ländska. Inte heller har något påtagligt bruk gjorts av de möjligheter som
berörda direktiv eljest ger att i vissa fall tillämpa mindre stränga regler.
Återhållsamheten härvidlag välkomnas.

Fullmäktige hälsar med tillfredsställelse att det långvariga arbetet med
att åstadkomma bredare kapitaltäckningsregler nu nått dithän att det blivit
aktuellt att införliva nya regler med ländernas nationella lagstiftning.
Riksbanken har tagit aktiv del i den grundläggande del av detta arbete
som bedrivits inom ramen för G-10-ländemas kommitté för banktillsyn.
Särskilt mot bakgrund av den fleråriga uppmärksamhet som riktats på de
faror bank- och annan finansieringsverksamhet möter vid sidan av de
sedan tidigare omfattade kreditriskerna, och i synnerhet vid transaktioner
i derivat och utanför balansräkningen, är de nu aktuella förbättringarna
angelägna. Att kapitaltäckningsregler införs även för de skilda slagen av
marknadsrisker representerar ett viktigt steg för strävandena att reducera
riskerna för instabilitet i det finansiella systemet.

Fullmäktige vill understryka att kapitaltäckningsregler är nödvändiga
men inte tillräckliga för att säkra stabiliteten. De bör ses som en länk i
en kedja som i övrigt består av en effektiv tillsyn, i förekommande fall
på koncembasis, adekvata rapporteringsrutiner och väl utvecklade system
för riskhantering i institutionerna själva. Fullmäktige önskar understryka
betydelsen av vad som i promemorian sägs om behovet av en effektiv
riskhantering i kreditinstitut och värdepappersbolag.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

3.1.2 Konkurrensverket

Utredningens principiella utgångspunkter (s. 170) vid införlivandet av
kapitalkravsdirektivet möter de krav från konkurrenssynpunkt som Kon-
kurrensverket har att bevaka. Det totalt sett ökade kravet på kapital-
täckning för kreditinstitut och värdepappersbolag får emellertid inte leda
till att svenska finansiella företag på grund av ökade kostnader miss-
gynnas jämfört med motsvarande företag inom övriga EES-området. S.k.
nettning (s. 182) och andra kostnadsreducerande möjligheter som de nya
reglerna tillåter bör därför utnyttjas fullt ut för att inte svenska finansiella
företag skall erhålla komparativa kostnadsnackdelar. Detta bör enligt
Konkurrensverket även vara vägledande för detaljutformningen av kraven
på nya rutiner för värdepappersbolagens informationsplikt (kap. 4),

459

rapportering av stora exponeringar (kap. 6) och gruppbaserad tillsyn Prop. 1994/95:50
(kap. 7).                                                                      Bilaga 2

3.1.3 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen vill som allmän princip för implementeringen av EG-
direktiven i svensk lagstiftning betona vikten av konkurrensneutralitet
gentemot utlandet. I promemorian framhålls (sid 170) att en viktig princip
vid införlivandet av kapitalkravsdirektivet i svensk lagstiftning är "att de
svenska instituten inte skall missgynnas gentemot EU-ländemas institut".
Bankföreningen vill starkt understryka vikten av ovannämnda konkurrens-
aspekt. Principen om konkurrensneutralitet i förhållande till utländska
institut måste beaktas även vid utformningen av de detaljerade före-
skrifterna. Bankföreningen anser att härvid följande uttalande i pro-
memorian bör vara vägledande:

"Normalt bör inte högre krav än EG:s minimikrav ställas på de
svenska instituten, under förutsättning att riskerna på den svenska
marknaden inte bedöms avvika alltför mycket från de risker som
har förutsatts vid antagandet av direktivet." (sid 170)

Bankföreningen anser det viktigt att de ovannämnda principerna åter-
finns i den kommande propositionen och blir vägledande för lagförslagen
däri och för utarbetandet av föreskrifterna.

1 promemorian (sid 170-171) diskuteras om införandet av kapitalkrav
för marknadsrisker bör medföra att man slopar den s k limitregeln i
4 kap 4 § lagen om värdepappersrörelse. Det kontateras dock att denna
regel bör fortsättningsvis gälla vid sidan av de nya reglerna om kapi-
talkrav för marknadsrisker. Regeln kan dock komma att omprövas vid ett
senare tillfälle.

Bankföreningen anser att limitregeln för handelslager bör slopas i
samband med att man inför kapitalkrav för marknadsrisker i handels-
lagret.

3.2 Övergripande synpunkter på förslaget om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag

3.2.1 Riksbanken

Fullmäktige tillstyrker förslaget att bestämmelserna om kapitaltäckning
för kredit- och marknadsrisker förs samman i en för kreditinstitut och
värdepappersbolag gemensam ny lag till vilken även bestämmelserna om
stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn föreslås föras.

Fullmäktige finner denna lösning rationell och ägnad att underlätta en
effektiv tillämpning av reglerna.

460

3.2.2 Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten vill inledningsvis framhålla att lagtexten i förslaget till lag om
kapitaltäckning för kreditinstitut och värdepappersbolag är synnerligen
svårgenomträngbar för en icke fackman på området. Den har inte gjorts
lättare genom att förekommande uttryck såsom position och exponering
antingen saknar definition eller har en definition vars reella innebörd är
svår att förstå.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

3.2.3 Kammarrätten i Jönköping

Förslaget innebär att gemensamma regler för skilda företagsformer i stor
utsträckning samlas i en och samma lag. Detta är ändamålsenligt. Det bör
emellertid påpekas att definitioner och begrepp inte är enhetliga över hela
lagstiftningsområdet. Som exempel kan nämnas begreppet "kreditinstitut",
vilket definieras på ett annat sätt i förslaget än i lagen om kreditmark-
nadsbolag som trädde i kraft så sent som den 1 januari 1994. Det bör i
allt lagstiftningsarbete strävas efter att finna enhetliga definitioner på
samma begrepp.

3.2.4 Finansinspektionen

Baselkommitténs regler förutsätter att kapitaltäckning skall ske på konso-
liderad basis. När kapitaltäckningsbestämmelsema infördes för svensk del
kom de att gälla för såväl enskilda kreditinstitut i en bankkoncem som
koncernen som helhet. Syftet med detta vara att kunna kontrollera att inte
något eller några institut inom koncernen underkapitaliseras till men för
konkurrensförutsättningarna och stabiliteten på finansmarknaden. Kapital-
täckningsbestämmelsema fick därmed en omfattande giltighet. De skall
uppfyllas inte bara av en bankkoncem utan även av varje i sådan koncern
ingående kreditinstitut eller värdepappersbolag. Detta har lett till att be-
stämmelserna internationellt sett visat sig inte vara konkurrensneutrala.
Finansinspektionen anser därför att bestämmelserna bör ses över och an-
passas till vad som gäller internationellt så att kapitalkravet kan beräknas
enbart på koncern- eller gruppnivå när det är fråga om gmppbaserad till-
syn. Därmed uppnås också överensstämmelse med vad inspektionen före-
slår i fråga om tillsynen på gruppnivå när det gäller stora exponeringar.
Finansinspektionen anser att frågan bör lösas så skyndsamt som möjligt.

3.2.5 Fristående Sparbankers Riksförbund

FSR har inga principiella invändningar mot utformningen av den
föreslagna implementeringen av EG-direktiven i den svenska lagstift-
ningen. Eftersom regelsystemet genom sin komplexitet får utformningen
av en ramlag är det rimligt att Finansinspektionen ges bemyndigande att

461

utfärda föreskrifter i en rad detaljfrågor. FSR vill framhålla angelägen-
heten i att Finansinspektionen innan föreskrifter sätts i kraft inhämtar
synpunkter från berörda institut. Här förutsätts att också FSR ges
möjlighet att lämna synpunkter.

3.2.6 OM Stockholm AB

OM tillstyrker förslaget att införlivandet av de nya EG-direktiven inom
värdepappersområdena m m med den svenska lagstiftningen vad avser
kapitaltäckning och stora exponeringar m m sker genom införandet av ny
gemensam lag. Härigenom skapas enhetlighet och överblickbarhet av-
seende de nu ifrågavarande reglerna.

En viktig princip vid implementeringen av EG-direktiven i svensk
lagstiftning bör vara att svenska aktörer behandlas konkurrensneutralt i
förhållande till utländska konkurrenter.

Detta utesluter emellertid inte att olikheter mellan exempelvis börser
och clearinghus i vissa fall berättigar till olika behandling. Så är t ex OM
som börs- och clearingorganisation organiserat på ett något annorlunda
sätt än vissa andra börs- och clearinghus i övriga Europa genom att OM
inträder som motpart i varje kontrakt. Det kan finnas anledning till att ta
hänsyn till detta förhållande.

Central clearing behandlas överhuvudtaget inte i promemorian trots att
det är en verksamhet som försiggår i hela Europa och som just är ägnad
att minska risker i värdepappersmarknaden. I Finansinspektionens nu-
varande föreskrifter om rapportering till inspektionen av uppgifter om
beräkning av kapitalbas och kapitalkrav undantas instrument som clearas
från kapitaltäckningskrav. En uttrycklig bestämmelse härom borde åter-
finnas i det av departementet presenterade lagförslaget. Motsvarande
gäller reglerna om rapportering av stora exponeringar.

OM har i sitt remissyttrande 1994-04-27 på Clearingutredningens
betänkande (SOU 1993:114) Konto, clearing och avveckling närmare
utvecklat skillnaderna mellan bl a central och bilateral clearing, särskilt
vad avser den s k systemrisken. Det torde i dagsläget inte råda några
delade meningar om behovet av central clearing.

3.2.7 Svenska Bankföreningen

I promemorian föreslås införandet av en ny gemensam lag om kapital-
täckning, stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn för kreditinstitut
och värdepappersbolag i samband med införlivandet av de nya direktiven
inom bank- och värdepappersmarknadsområdena med den svenska lagstift-
ningen. Lagen har till vissa delar karaktären av ramlagstiftning med rätt
för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen,
att meddela föreskrifter.

Bankföreningen tillstyrker att de nya reglerna införs i en gemensam
lag. Med hänsyn till komplexiteten i EG:s regelsystem och kravet på

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

462

flexibilitet synes det enligt föreningen föreligga skäl för att en sådan lag
får karaktären av en ramlag. Huruvida dessa skäl får anses tillräckliga för
att motivera valet av lagstiftningsmetod torde kunna diskuteras. Före-
ningen vill här särskilt peka på frågan om det i lagen föreslagna normgiv-
ningsbemyndigandet är acceptabelt från konstitutionell synpunkt. I prome-
morian behandlas denna fråga (avsnitt 9, sid 295-298). Den däri redovi-
sade analysen känns enligt föreningen inte helt övertygande. Föreningen
vill därför betona vikten av att lagrådet noggrant prövar frågan. Att lagen
genom ett väl avpassat normgivningsbemyndigande ger utrymme för viss
flexibilitet synes enligt Bankföreningen emellertid vara såväl lämpligt som
praktiskt.

Bankföreningen förutsätter att Finansinspektionen före meddelandet av
föreskrifter m m enligt bemyndigandet — liksom hittills i andra fall — in-
hämtar synpunkter från vederbörliga marknadsintressenter. Detta är
givetvis särskilt angeläget när lagens bestämmelser är mycket generellt
utformade och en stor mängd detaljbestämmelser skall lämnas i före-
skrifter.

3.2.8 Sveriges Bankkunders Riksförbund

Vi är oroade av att bankernas positioner på derivatmarknaden verkar
växa okontrollerat utan att ens aktörerna själva har den kunskap som be-
hövs för att bedöma risknivån. Eftersom bankernas åtaganden utanför
balansräkningen redan ligger i storleksordningen 3 till 5 gånger balans-
omslutningen, anser vi att kraftiga insatser (t.ex. införande av ett tak vid
2 gånger balansomslutningen) snarast borde göras för att få hejd på
utvecklingen — innan nästa finanskris är ett faktum.

Förslaget — som innebär att kapitalbasen skall täcka även positions-
risker — är dock ett steg i rätt riktning. Däremot är vi tveksamma till att
kunskaper finns för att (som sägs i sista stycket på sid. 154) kunna göra
en relativt säker bedömning av riskerna i systemet.

3.3 Kapitalkrav och kapitalbas

3.3.1 Riksbanken

I promemorian konstateras att företagen till följd av de nya bestämmel-
serna kommer att ställas inför ökade kapitalkrav. Dessa kan, förutom
genom tillförsel av externt kapital, mötas genom minskade placeringar
och andra åtaganden, genom en breddning av kapitalbasen eller genom
en kombination härav. I promemorian hänvisas till de möjligheter som
det aktuella direktivet erbjuder att i kapitalbasen räkna in tillgångar som
för närvarande inte medräknas enligt svenska regler. I kapitalbasen skulle
således få inräknas bl.a. orealiserade vinster och förlagslån med en
ursprunglig löptid på minst två år. De lagregler som föreslås i prome-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

463

morian ger också utrymme för en sådan vidgning av kapitalbasen.  Prop. 1994/95:50

Fullmäktige har förståelse för att denna utväg att underlätta för Bilaga 2
företagen att nå upp till de hårdare kapitalkraven kan behöva övervägas.

Det finns också konkurrensaspekter i detta, i den mån andra länders in-
stitut skulle arbeta under mera liberala regler än de svenska. Emellertid
skulle en viktig del av syftet med de skärpta kapitalkraven gå förlorad om
dessa skulle kunna mötas genom en omdefinition av kapitalbasen. Full-
mäktige vill därför tillråda en restriktiv hållning härvidlag. Detta bör
emellertid inte utesluta att institutkategorier som bedriver en finansiell
verksamhet av sådan karaktär att tillgång till kortfristigt kapital är av
väsentlig vikt ges möjlighet att utnyttja en bredare kapitalbas.

3.3.2 Finansinspektionen

Kapitalkrav, 2 kap. 1 §

Inspektionen anser att vad som anges i 2 och 3 §§ i detta kapitel om att
ett institut vid varje tidpunkt skall uppfylla kapitalkravet i stället bör tas
in i 1 § eftersom det i denna paragraf anges det övergripande och sam-
lade kravet på kapitalbas för såväl kreditrisker som marknadsrisker. I
specialmotiveringen (sid 309) görs också kommentarerna till 2 kap. 1 §.
Där anges att ett institut skall hela tiden prestera en kapitalbas som
uppgår till minst summan av de kapitaltäckningskrav som gäller för
kreditrisker och marknadsrisker i institutets verksamhet, d.v.s. kapi-
talbasen skall vid varje tidpunkt motsvara det föreskrivna kapitalkravet.

1 konsekvens med att kommentarerna i specialmotiveringen görs till

2 kap. 1 § bör således nämnda lydelse tas in i denna del i lagförslaget.

Kapitalkrav, 2 kap. 3 §

Sammanfattning: Finansinspektionen anser att undantagsbestämmelserna

i punkterna 1-3 bör ändras och ges följande lydelse.

1. marknadsvärdet av positionerna i handelslagret normalt inte över-
stiger 5 % av summan av institutets totala balansomslutning och totala
åtaganden utanför balansräkningen,

2. marknadsvärdet av positionerna i handelslagret normalt inte över-
stiger ett belopp motsvarande 15 miljoner ecu, samt

3. marknadsvärdet av positionerna i handelslagret inte vid något tillfälle
överstiger, antingen 6 % av summan av institutets totala balansomslutning
och totala åtaganden utanför balansräkningen, eller ett belopp mot-
svarande 20 miljoner ecu.

De föreslagna ändringarna är motiverade av att i lagförslaget använda
begrepp, handelslagrets storlek och värdet av positionerna i handels-
lagret, enligt inspektionens mening är synonyma. Vidare har begreppet
marknadsvärdet använts i den föreslagna ändringen eftersom detta be-

464

grepp bättre anknyter till reglerna om att handelslagret skall marknads-
värderas.

I lagförslaget används benämningar som "handelslagrets storlek”
(punkterna 1 och 3) och "värdet av positionerna i handelslagret"
(punkterna 2 och 3) samt "totala balansomslutning" (punkterna 1 och 3).
I den svenska översättningen av direktiv 93/6/EEG talas i artikel 4.6
punkt i) om att "Omsättningen av verksamhet som hänför sig till handels-
lagret" för sådana institut överstiger normalt inte 5 procent av "den
sammanlagda omsättningen". I samma artikel punkt iii) talas också om
att "Omsättningen av verksamhet som hänför sig till handelslagret" för
sådana institut överstiger aldrig 6 procent av "den sammanlagda omsätt-
ningen" o.s.v.

Inspektionen ifrågasätter om det är riktigt att som i lagförslaget
översätta direktivets begrepp "omsättningen" respektive "den samman-
lagda omsättningen" med "handelslagrets storlek "och "värdet av
positionerna i handelslagret" respektive "totala balansomslutning".

I och för sig kan det vara riktigt vad det gäller banker och värde-
pappersbolag - samt även försäkringsföretag - att tala om "balansom-
slutning". Inspektionen har också i annat sammanhang hävdat att
begreppet "omsättning" inte är relevant när det gäller bank och försäk-
ringsföretag. Detsamma kan också sägas när det gäller värdepappers-
bolag.

Den utformning som lagförslaget har fått i denna del i jämförelse med
den svenska versionen av nämnda direktiv innebär enligt inspektionens
uppfattning att begreppen "handelslagrets storlek" och "värdet av posi-
tionerna i handelslagret" blir synonyma. I direktivet, artikel 4.6 punkt i)
talas som nämnts om "Omsättningen av verksamhet som hänför sig till
handelslagret" o.s.v. vilket i lagförslaget översatts med "handelslagrets
storlek". I punkt ii) i direktivet anges "Det sammanlagda innehav som
förtecknats i handelslagret" o.s.v. vilket i lagförslaget översatts med
"värdet av positionerna i handelslagret". I nämnda punkter i direktivet
talas alltså om två olika saker, nämligen dels om omsättningen i han-
delslagret och dels om det sammanlagda innehav som förtecknats i
handelslagret. Som lagförslaget har utformats kommer alltså begreppen
"handelslagrets storlek "respektive "värdet av positionerna i handelslag-
ret" enligt inspektionens mening att betyda samma sak.

Begreppet marknadsvärdet av positionerna i handelslagret är att föredra
framför begreppet handelslagrets storlek därför att det förstnämnda bättre
överensstämmer med reglerna om att handelslagret skall marknads-
värderas. Totala åtaganden utanför balansräkningen har tillagts eftersom
den jämförelse som skall göras, inte bara bör ske mot den totala balans-
omslutningen utan även mot totala åtaganden utanför balansräkningen.
Annars blir jämförelsen inte konsekvent.

Utöver vad som anförts om utformningen av lagförslaget i nämnda del
får inspektionen anföra följande.

Inspektionen vill fästa uppmärksamheten på vad som anges i allmän-
motiveringen (sid 174) och som har betydelse för Finansinspektionens
tillämpning av undantagsreglerna i 2 kap. 3 § andra stycket lagförslaget.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

465

I nämnda avsnitt anges nämligen att om ett kreditinstitut eller värde-
pappersföretag skulle överskrida någon av eller båda de gränser som
anges i artikel 4.6 (i) och (ii) mer än under en kort period skall det
åläggas att uppfylla kapitalkraven enligt kapitalkravsdirektivet i stället för
de kapitaltäckningskrav för kreditrisker som följer av direktivet 89/647/E-
EG. Av artikel 4.8 i kapitalkravsdirektivet 93/6/EEG framgår emellertid
att ett institut kan åläggas att uppfylla kapitalkravet enligt kapitalkravs-
direktivet även i de fall då överskridande har skett av någon av eller båda
de gränser som gäller enligt punkt 6 (iii). Detta bör också framgå av
propositionstexten.

Beträffande den jämförelse som skall ske av marknadsvärdet av posi-
tionerna i handelslagret med summan av ett instituts totala balans-
omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen får inspektionen
peka på den inkonsistens som uppstår vid en sådan jämförelse då posi-
tionerna i handelslagret skall tas upp till sina marknadsvärden medan
posterna i övrigt i balansräkningen tas upp till sina bokförda värden. Det
värde som i detta sammanhang kan vara lämpligt att använda för de totala
åtagandena utanför balansräkningen är enligt inspektionens uppfattning,
det omräknade beloppet av åtagandena. Finansinspektionen föreslår
således att summan av ett instituts totala balansomslutning och totala
åtaganden utanför balansräkningen skall korrigeras med den effekt som
en marknadsvärdering av positionerna i handelslagret får när det gäller
att avgöra huruvida undantagsreglerna skall få tillämpas eller inte.

Kapitalbas, 2 kap. 5 § andra stycket, A

Sammanfattning: I lagtexten bör klargöras hur uppskrivningsfonder skall
behandlas.

I lagförslaget definieras primärt kapital. Bl.a. avses därmed, i
bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget kapital
med undantag för kumulativa preferensaktier. Beträffande förenings-
banker anges att primärt kapital utgörs av eget kapital med undantag för
förlagsinsatser.

I 4 kap. 7 § fjärde stycket andra meningen bankrörelselagen (1987:617)
anges — beträffande bankaktiebolag — att under bundet eget kapital skall
tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. I sjunde stycket
andra meningen samma lagrum anges — beträffande föreningsbank — att
under bundet eget kapital skall tas upp insatskapital, reservfond och
uppskrivningsfond. I 11 kap. 7 § andra stycket andra meningen aktie-
bolagslagen (1975:1385), som är tillämplig på kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag vad gäller definitionen av eget kapital, anges att under
bundet eget kapital skall upptagas aktiekapital, reservfond och upp-
skrivningsfond. Därmed har definierats begreppet eget kapital, som enligt
lagförslaget får ingå i det primära kapitalet. I detta begrepp ingår alltså
uppskrivningsfond.

I allmänmotiveringen (sid 209) och specialmotiveringen (sid 312) anges
att uppskrivningsfond inte utan särskild prövning av Finansinspektionen

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

466

får räknas till det primära kapitalet. Eftersom uppskrivningsfonder således  Prop. 1994/95:50

automatiskt ingår i begreppet eget kapital enligt den definition som detta Bilaga 2
har i de ovannämnda lagrummen, anser inspektionen att en ändring av
lagförslaget i denna del bör komma till stånd för att bringa detta i
överensstämmelse med vad som anförts i nämnda motiveringar om hur
uppskrivningsfonder skall behandlas i kapitaltäckningssammanhang vid
beräkning av det primära kapitalet. Denna ändring kan lämpligen ske
genom att en mening av följande lydelse tillägges i denna punkt (A).

" Uppskrivningsfonder skall också undantas från eget kapital om inte
Finansinspektionen efter särskild prövning godkänt att sådana fonder
får räknas till det primära kapitalet."

Kapitalbas, 2 kap. 5 § andra stycket, B

I allmänmotiveringen (avsnitt 5.10.3, Skatteutjämningsreserv m.m.) be-
handlas bl.a. periodiseringsfond. Av förslaget framgår att däri angivna
institut får som primärt kapital räkna in kapitalandelen av bl.a. avsättning
till periodiseringsfond. Uttrycket "avsättning till" är närmast att hänföra
till en transaktion i resultaträkningen i bokslutet för ett institut ett visst
år. Därför bör även i allmänmotiveringen helt enkelt talas om att ett insti-
tut får som primärt kapital räkna in kapitalandelen av skatteutjämnings-
reserv och av periodiseringsfond.

Kapitalbas, 2 kap. 5 och 7 §§

Finansinspektionen vill i detta sammanhang ta upp en fråga som visser-
ligen inte är aktuell för närvarande men som blir aktuell när bestämmel-
serna om kapitalkrav för marknadsrisker träder i kraft och när Redovis-
ningskommitténs förslag till lag om årsredovisning i kreditinstitut och
värdepappersbolag införs. Enligt nämnda kommittés förslag kommer
nämligen att under begreppet eget kapital i balansräkningen finnas en
särskild fond för orealiserade vinster vilka är hänförliga till värdering
över anskaffningsvärdet av överlåtbara värdepapper som är omsättnings-
tillgångar. Eftersom större delen av sådana värdepapper torde komma att
ingå i handelslagret uppstår alltså frågan om hur denna fond skall be-
handlas vid beräkning av kapitalbasen. Skall den uteslutande ingå i den
utvidgade kapitalbasen för täckande av marknadsrisker enligt 2 kap. 7 §
eller skall den tillåtas ingå i begreppet eget kapital även i kapital-
täckningssammanhang och därmed få inräknas i det primära kapitalet?
Och skall en fond av denna art som redovisats i ett årsbokslut reduceras
med de eventuella förluster i handelslagret som uppstår efterföljande år
? Finansinspektionen har med detta endast velat peka på några av de
frågor som torde komma att aktualiseras när nämnda förslag till lag om
årsredovisning antagits.

30 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 50

467

Kapitalbas, 2 kap. 6 §

Sammanfattning: Finansinspektionen anser att det i paragrafen bör införas
dels

- bestämmelser om att avräkning från det primära kapitalet skall ske
av övervärde, s.k. inkråmsgoodwill, som redovisas i enskilt institut vid
upprättandet av kapitaltäckningsrapporten för såväl det enskilda institutet
som — i förekommande fall — den finansiella företagsgruppen, dels

- bestämmelser som klarare än nuvarande bestämmelser anger hur reg-
lerna om avräkning skall tillämpas.

Avräkning av inkråmsgoodwill

Förslaget i denna del behandlar vad som vid beräkningen av kapitalbasen
för ett enskilt institut skall avräknas från summan av det primära och det
supplementära kapitalet. Förslaget motsvarar nuvarande bestämmelser i
t.ex. 2 kap. 9 a § femte stycket bankrörelselagen. I Finansinspektionens
föreskrifter om rapportering av uppgifter om beräkning av kapitalbas och
kapitalkrav - nuvarande föreskrifter i författning FFFS 1992:32 - anges
även att avräkning från det primära kapitalet skall ske av övervärde, s.k.
inkråmsgoodwill, som redovisas i ett enskilt institut och som detta erlagt
t.ex. i samband med övertagande av annat instituts rörelse. Inspektionen
anser alltså att bestämmelser av denna innebörd bör tas in i denna del i
lagförslaget. Avräkning skall även göras vid upprättandet av den konsoli-
derade kapitaltäckningsrapporten enligt 6 kap. 5 § i lagförslaget. Be-
stämmelser om avräkning av nämnda post bör därför tas in även i sist-
nämnda del i lagförslaget. Av de föreslagna tilläggsbestämmelserna i
respektive lagrumsförslag skall framgå att avräkningen skall ske från det
primära kapitalet.

Tillämpning av bestämmelser om avräkning av tillskott

Inspektionen konstaterar att gränserna för när avräkning av tillskott av
aktiekapital eller av tillskott i annan form skall ske är desamma i
lagförslaget som i nuvarande bestämmelser, nämligen 5 % av företagets
egna kapital respektive 10 % av eget kapital eller egna fonder. Bibe-
hållandet av nämnda gränser innebär en nationell skärpning i jämförelse
med artikel 2.13 i direktiv 89/299/EEG. I denna anges att avdrag skall
ske för ägarposter i andra kreditinstitut som tillsammans överstiger 10 %
av det egna institutets kapitalbas beräknad före avdrag för posterna 12
och 13 i direktivet. Inspektionen har inget att erinra mot att denna skärpta
bestämmelse bibehålls.

Inspektionen har tillämpat nuvarande bestämmelser om avräkning, som
enligt lagförslaget inte kommer att förändras, så att avräkning av tillskott
skall ske så snart någon av de angivna gränserna har uppnåtts. Detta
innebär att tillskott till ett enskilt företag skall avräknas så snart sådant

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

468

tillskott överstiger 5 % av företagets egna kapital eller motsvarande. Prop. 1994/95:50
Inspektionen anser det motiverat att i lagrummet i fråga ta in en bestäm- Bilaga 2
melse som tydligare än nuvarande bestämmelser anger hur reglerna om
avräkning skall tillämpas. Detta kan åstadkommas genom att i andra me-
ningen byta ut ordet "och" mot "eller".

En annan synpunkt som kan anföras på lagförslaget i denna del är att
uttrycket "10 % av eget kapital eller egna fonder" bör ersättas med
"10 % av institutets eget kapital eller egna fonder" för att bättre klargöra
skillnaden mellan det egna kapitalet i det "företag” till vilket tillskottet
lämnats och det egna kapitalet i det "institut" som lämnat tillskottet.
Beaktas här anförda synpunkter bör ifrågavarande mening i lagförslaget
kunna ges följande lydelse.

"Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet i varje enskilt
fall uppgår till högst 5 % av företagets egna kapital eller mot-
svarande eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott
inte överstiger 10 % av institutets egna kapital eller egna fonder."

Kapitalbas, 2 kap. 7 §

Sammanfattning: Inspektionen anser att

- i lagförslaget använt begrepp orealiserade vinster bör ändras,

- eventuellt "överskott" av tidsbundna förlagslån som uppstår vid beräk-
ning av det supplementära kapitalet kan få "överflyttas" och utnyttjas i
Tier III,

- inspektionen bör få regeringens bemyndigande att avgöra vilken
metod som skall användas vid beräkning av den gemensamma kapital-
täckningsgraden för kredit- och marknadsrisker,

- hänvisningen i lagförslaget i denna del bör ändras.

Begreppet orealiserade vinster

I lagförslaget anges att till kapitalbasen får räknas även andra poster än
dem som anges i 5 §, såsom orealiserade vinster som ingår i institutets
handelslager o.s.v. I allmänmotiveringen (sid 205) och i direktivet, bilaga
5 punkt 2 b) anges att behörig myndighet får tillåta att till den utvidgade
kapitalbasen får räknas den nettovinst som härrör från institutets handels-
lager sedan hänsyn tagits till varje förutsägbar avgift eller utdelning
minskad med nettoförlusten på institutets övriga verksamhet under
förutsättning att inte något av dessa belopp redan inräknats i kapital-
basen. Enligt inspektionens uppfattning föreligger en skillnad i in-
nebörden mellan begreppen orealiserade vinster och den nettovinst som
härrör från institutets handelslager o.s.v.. För att det vid tillämpningen
av denna bestämmelse inte skall råda någon tvekan om vilket av dessa
begrepp som skall användas anser inspektionen att det i allmänmotive-
ringen och i direktivet använda begreppet nettovinst med efterföljande

469

lydelse bör användas även i lagtexten. Denna bör därför i det berörda
avsnittet ges följande lydelse.

".....än dem som anges i 5 §, såsom den nettovinst som härrör från

institutets handelslager minskad med nettoförlusten på institutets
övriga verksamhet under förutsättning att inte något av dessa belopp
redan inräknats i kapitalbasen och förlagslån o.s.v..”

Utvidgad kapitalbas för täckande av marknadsrisker

För att täcka kapitalkravet för marknadsrisker ges institut enligt lag-
förslaget en möjlighet att till kapitalbasen få räkna t.ex. förlagslån med
en ursprunglig löptid på minst två år.

Nuvarande kapitaltäckningsbestämmelser innebär att tidsbundna förlags-
lån, som skall hänföras till supplementärt kapital, s.k. lower Tier II, får
inräknas i kapitalbasen med högst ett belopp som motsvarar hälften av
summa primärt kapital, netto. För en del institut innebär denna begräns-
ningsregel att en viss del av de tidsbundna förlagslånen inte får inräknas
till fullo i det supplementära kapitalet. En fråga som bör klargöras i det
sammanhanget är huruvida tidsbundna förlagslån som inte kan utnyttjas
vid beräkning av det supplementära kapitalet får överflyttas och räknas
till den utvidgade kapitalbas som skall svara för kapitalkravet för
marknadsrisker, alltså till s.k. Tier III-kapital. Om så skulle tillåtas
inställer sig frågan huruvida de reduceringsregler som för närvarande
gäller för tidsbundna förlagslån som får inräknas i det supplementära
kapitalet också skall gälla för samma tidsbundna förlagslån när det
"överflyttas" till Tier III-kapital. Av vad som framgår av lagförslaget i
denna del, 2 kap. 7 §, och av vad som anförs i allmänmotiveringen (sid
205 ff) förstås att det inte är tänkt att någon reducering beroende på
återstående löptid skall ske av de förlagslån som "direkt" får gå in som
Tier III-kapital på det sätt som är fallet med de tidsbundna förlagslån som
får inräknas i det supplementära kapitalet. Inspektionen har inget att
erinra mot att i Tier III kapital får räknas in såväl den eventuella "över-
skjutande" del av tidsbundna förlagslån som inte får ingå i det supple-
mentära kapitalet till följd av begränsningsregeln mellan Tier I och lower
Tier II kapital som den eventuella del som till följd av reduceringsregeln
beroende på återstående löptid ej får ingå i det supplementära kapitalet.

Metod för beräkning av den samlade kapitaltäckningsgraden

En fråga av central betydelse i detta sammanhang är hur den gemensam-
ma och slutliga kapitaltäckningsgraden skall beräknas. Frågan är alltså
om marknadsriskerna först skall kapitaltäckas och därefter kreditriskerna
eller om ett riskvägt belopp först skall beräknas för marknadsriskerna
respektive för kreditriskerna och dessa båda riskvägda belopp sedan
sammanslås till ett gemensamt riskvägt belopp, varefter kapitaltäcknings-
graden beräknas. Metoderna leder nämligen till olika kapitaltäcknings-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

470

grader allt annat lika. Inom Bank for International Settlements (BIS) går Prop. 1994/95:50
de båda metoderna under benämningarna "deduction method" respektive Bilaga 2
"multiplication method". Upplysningsvis kan nämnas att i princip
samtliga medlemmar inom BIS förordar "multiplication method". Denna
metod innebär att ett riskvägt belopp först beräknas för marknadsriskerna
respektive för kreditriskerna varefter de båda riskvägda beloppen
sammanslås till ett totalt riskvägt belopp. Därefter beräknas kapitaltäck-
ningsgraden. Finansinspektionen anser att inspektionen bör få möjlighet
att avgöra vilken metod som får användas vid beräkning av kapitaltäck-
ningsgraden. Därför bör i 2 kap. 1 § tilläggas ett stycke med följande
lydelse.

"Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om hur den
gemensamma och slutliga kapitaltäckningsgraden skall beräknas."

Ändrad hänvisning

1 lagförslaget i denna del hänvisas till 2 kap. 4 § vad gäller marknads-
risker. Denna hänvisning synes vara fel och paragrafen bör därför inled-
ningsvis ha följande lydelse. "För att täcka marknadsrisker som avses i

2 kap. 3 § o.s.v."

3.3.3 Riksskatteverket

RSV utgår ifrån att förslaget vad gäller skatteutjämningsreserven m.m.
kommer att anpassas till eventuella lagändringar på skatteområdet under
hösten 1994.

I promemorian diskuteras den latenta skatteskuldens storlek beträffande
Surv-avsättningar. Förutom 3 § i lagen (1993:1540) om återföring av
skatteutjämningsreserv kan även 5 och 10 §§ i denna lag föranleda att
den latenta skatteskulden blir något annat än 30 %, alternativt 28 %, av
halva återstående avsättningen.

RSV vill också påminna om att de skattemässiga reserveringama inte
ändras successivt under året utan trappstegsvis vid bokslutstillfällena. Hur
stora avsättningar som skall ske, alternativt vara kvar, bestäms dessutom
inte på bokslutsdagen utan under bokslutsarbetet efter själva boksluts-
dagen. Detta kan vålla tillfälliga problem under tiden närmast efter
bokslutsdagen i sådana fall där den latenta skatteskulden inte motsvarar
ett konkret skattebelopp, t.ex. vid förluster eller i ovannämnda fall då 5 §
eller 10 § lagen (1993:1540) omåterföring av skatteutjämningsreserv blir
tillämpliga.

471

3.3.4 Svenska Bankföreningen

2 kap. 5 §

I promemorian föreslås i andra stycket att med primärt kapital avses eget
kapital med undantag av kumulativa preferensaktier. Kumulativa pre-
ferensaktier skall fortsättningsvis och i överensstämmelse med EG:s
direktiv räknas som supplementärt kapital; detta anges i allmänmotive-
ringen, sid 208 men inte i lagtexten.

Bankföreningen vill framhålla följande. Kännetecknande för s k kumu-
lativa preferensaktier på den svenska aktiemarknaden är, såsom även sägs
i promemorian (sid 207), att de medför företräde i förhållande till ägare
av stamaktier vad gäller rätten till utdelning och normalt upp till en viss
procentdel per år. Förutsättningen för utdelning vad gäller båda aktiesla-
gen är att utdelningsbara vinstmedel föreligger. Företrädesrätten i förhål-
lande till stamaktier innebär också att om utdelning inte har lämnats
under ett eller flera år på de kumulativa preferensaktierna, skall — innan
utdelning får ske på stamaktierna — så mycket utdelas på preferensak-
tierna som brustit under tidigare år.

En grundläggande förutsättning för såväl stamaktiers som preferens-
aktiers rätt till utdelning är att bolagsstämman, inom de beloppsmässiga
ramar som anges i 9:2 bankaktiebolagslagen och med iakttagande av
vederbörliga formella regler, beslutar om utdelning. Innehavare av
preferensaktier har således inte något mot bankaktiebolaget riktat anspråk
på att få utdelning. Företrädesrätten innebär inte annat än att preferens-
aktierna i förhållande till stamaktierna, dvs i det inbördes på bolagsord-
ningen grundade förhållandet mellan aktier av olika slag, givits bättre rätt
till utdelning. Det förhållandet att aktieägarna i bolagsordningen överens-
kommit att sinsemellan fördela de medel som enligt lag är tillgängliga för
utdelning på visst sätt — dvs det fria egna kapital som enligt bankrörelse-
lagen klart ingår i ett bankaktiebolags primära kapital — innebär inte att
preferensaktier, med eller utan kumulativ rätt, utgör en större belastning
på bankaktiebolagets tillgångar än stamaktier. Mot denna bakgrund fram-
står det från ändamålssynpunkt såsom felaktigt att inte inkludera
preferensaktier med kumulativ rätt i primärkapitalbasen.

I promemorian saknas en ingående analys om vad som avses med
kumulativa aktier i direktivet. Bankföreningen finner det anmärkningsvärt
att en sådan analys inte redovisas som bakgrund till förslaget, då för-
ändringen får anses ha en icke oväsentlig betydelse för bankerna.

I EG:s direktiv (89/299/EEC) om kapitalbasen synes inte vara angivet
vad som avses med kumulativa preferensaktier. I Basel-reglema kan dock
viss ledning hämtas. Enligt dessa skall i det primära kapitalet inräknas
"permanent shareholders equity (issued and fully paid ordinary shares/-
common stock and perpetual noncumulative preference shares) and
disclosed reserves”. "Cumulative preference shares" utgör inte primärt
kapital. Av definitionerna framgår att kännetecknande för kumulativa
preferensaktier är att skyldigheten att betala "interest" inte kan "perma-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

472

nently be reduced or waived (unlike dividends on ordinary shareholders'
equity)".

Definitionerna av de olika kapitalelementen i den engelska lydelsen av
reglerna synes inte vara så klara och detaljerade att det är möjligt att på
grundval därav fastställa om, i strikt juridisk mening, begreppet "cumula-
tiva preference shares" omfattar den typ av preferensaktier med kumula-
tiv rätt som förekommer i Sverige. Om så är fallet torde inte med
säkerhet kunna fastställas utan noggrann kontroll av syftet med bestäm-
melserna och deras motiv, bl a med beaktande av hur villkoren för prefe-
rensaktier i berörda utländska jurisdiktioner vanligen är beskaffade.

På grundval av de uppgifter Bankföreningen har tillgång till kan det
dock finnas skäl att anta att villkoren för preferensaktier utgivna av
svenska aktiebolag skiljer sig från villkoren för utländska preferensaktier
i viktiga hänseenden. De senare kan t.ex. vara så utformade att beslut om
utdelning fattas av styrelsen och inte av bolagsstämman. I vissa fall kan
det eventuellt även vara så att utgivande bolag är förpliktat att verkställa
utdelning till preferensaktieägama så snart bolaget redovisar vinst eller
eljest har medel tillgängliga för utdelning. En följd av att villkoren
utformas på detta sätt är att aktieägarnas anspråk på vinstutdelning riktas
direkt mot bolaget. I det senare fallet förhåller det sig även så att fordran
på utdelning uppkommer utan föregående beslut av ett bolagsorgan. De
förklarande noterna till Baselreglema antyder att de "cumulativa
preference shares ” som avses däri innefattar en fordran på utgivande
bolag, vilken fordran dock kan "be deferred ... where the profitability of
the bank would not support payment". Skulle det vara preferensaktier av
detta slag som avses med undantagen i Baselreglema, så borde inte
svenska preferensaktier med kumulativ rätt träffas därav.

Det bör i detta sammanhang påpekas att i motiven till 2:9a bankrörelse-
lagen görs i anslutning till behandlingen av eget kapital i bankaktiebolag
inget undantag för preferensaktier med kumulativ rätt under hänvisning
till Baselreglema. Tvärtemot anför departementschefen i proposition
1989/91:43 (sid 67), efter en genomgång av förutsättningarna för inklude-
ring av uppskrivningsfonder i det primära kapitalet, att i övrigt "uppfyller
allt som enligt bankrörelselagen inryms under begreppet eget kapital
respektive egna fonder - med undantag för garantifonder enligt nu
gällande regler - de av Baselkommittén uppställda kraven på eget kapi-
tal".

Sammanfattningsvis torde följande slutsatser kunna dras av det anförda.

Preferensaktier med kumulativ rätt utgivna av svenska bankaktiebolag
utgör primärt kapital enligt bankrörelselselagens bestämmelser.

Baselreglemas diskvalifikation av "cumulative preference shares" som
primärt kapital omfattar inte preferensaktier vilka, likt svenska prefer-
ensaktier med kumulativ rätt, endast ger viss företrädesrätt till vinstut-
delning mot övriga aktieägare och inte grundar något anspråk direkt mot
bolaget. Även vid tillämpning av Baselreglema skall således preferensak-
tier med kumulativ rätt av svensk modell inräknas i det primära kapitalet.

Med beaktande av ändamålet bakom bestämmelserna rörande vilka kapi-
talelement som kan inräknas i det primära kapitalet i banker och andra

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

473

kreditinstitut synes det inte finnas skäl att utesluta preferensaktier med Prop. 1994/95:50
kumulativ rätt enligt svensk modell. Dessa aktier grundar inget anspråk Bilaga 2
på utdelning direkt mot utgivande bank, och de innebär därför inte en
större belastning på bankens kapital än stamaktier. Förslaget till lagtext
i 5 § måste därför modifieras. För det fall kumulativa preferensaktier inte
skall ingå i primärt kapital, trots vad Bankföreningen ovan anfört, måste
det klart framgå av lagtexten att de skall räknas som supplementärt kapi-
tal.

2 kap. 6 §

Bankföreningen vill påpeka att bestämmelsen att aktieinnehav m m i
försäkringsföretag skall avräknas från kapitalbasen innebär 100 % kapi-
talkrav för dessa placeringar - liksom nuvarande, motsvarande be-
stämmelse i 2 kap 9a § BRL. Enligt direktivet (89/647/EEC) krävs endast
8 % kapitalkrav för sådana placeringar. Bankföreningen anser att, av
konkurrensneutralitetsskäl, de svenska instituten inte bör drabbas av
högre kapitalkrav än vad många andra länder tilllämpar, dvs direktivets
krav på 8 %. Bestämmelsen bör därför ändras.

2 kap. 7§

I promemorian anges i lagtexten att för att täcka marknadsrisker "får till
kapitalbasen räknas även andra poster än dem som anges i 5 §, såsom
orealiserade vinster som ingår i institutets handelslager och förlagslån
med en ursprunglig löptid på minst två år". I allmänmotiveringen,
sid 207, anges under "Skälen för förslaget" att "i kapitalbasen kan ...
även inräknas bl a orealiserade vinster och förlagslån med en ursprunglig
löptid på minst två år".

Bankföreningen vill framhålla att det är av synnerligen stor betydelse
för instituten att de får reella möjligheter till en utvidgad kapitalbas för
att möta de ökade kapitalkraven. För institutens långsiktiga planering av
sin kapitaltäckningssituation är det viktigt att reglema anges i lagtexten,
så att de inte snabbt kan ändras. Mot bakgrund av de ovan citerade for-
muleringarna i promemorians lagtext och allmänmotivering utgår före-
ningen från att de däri uttryckligen angivna posterna "orealiserade vinster
som ingår i institutets handelslager" respektive "förlagslån med en ur-
sprunglig löptid på minst två år" kommer att ingå i den utvidgade kapital-
basen. Att så är fallet bör klart anges i propositionen.

Bankföreningen anser det även vara mycket angeläget att det i pro-
positionen klart anges att de svenska instituten skall få använda sig av
samma möjligheter till utökad kapitalbas — och till samma omfattning —
som utländska institut får göra. Härvid bör den viktiga principen om kon-
kurrensneutralitet vara vägledande.

474

7 kap. 8 §

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

I promemorian (punkt 1) föreslås att regeringen eller Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter om "storleken av sådana kapital-
andelar som avses i 2 kap 5 § andra stycket B och C". Härmed avses den
kapitalandel av bl a surv och periodiseringsfond som skall inräknas i
primärt kapital.

Bankföreningen anser att den ovan citerade formuleringen är vilse-
ledande och onödig. I lagtexten i 2 kap 5 § andra stycket B och C anges
klart att det är "kapitalandelen" av surv, periodiseringsfond m m som
skall inräknas i primärt kapital - dvs hela kapitalandelen och inte endast
en viss del därav. Med kapitalandel avses det kapitalbelopp som skulle
återstå om surv etc upplöses och beskattas. Detta är en logisk tanke,
eftersom det bör vara neutralt i kapitalbasavseende antingen institutet har
kvar surven etc obeskattad eller den upplöses och beskattas.

Varje institut kan i samråd med sina revisorer beräkna hur stort kapi-
talbelopp som skulle kvarstå om surv etc upplöses. Det är hela detta
kvarstående belopp som utgör den kapitalandel som anges i 2 kap 5 §
andra stycket B och C.

Bestämmelsen i 7 kap 8 § att regeringen eller Finansinspektionen skall
föreskriva "storleken av sådana kapitalandelar" är således vilseledande
och onödig. En sådan föreskrift kan dessutom visa sig vara alltför in-
flexibel. Bestämmelsen bör därför utgå.

3.4 Kapitalkrav för kreditrisker

3.4.1 Finansinspektionen

Sammanfattning: Finansinspektionen anser att översyn bör ske i ett par
avsnitt i de föreslagna bestämmelserna även om dessa i stort överens-
stämmer med nuvarande bestämmelser.

I 1 § första stycket A 5 anges att till denna punkt får föras placeringar,
garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av
sådana tillgångar som avses i 1 eller sådana placeringar för vilka "en
stat" svarar enligt 2-4. Inspektionen ifrågasätter varför hänvisningen i
punkt A 5 är begränsad till sådana placeringar för vilka "en stat" svarar
enligt 2-4 när till dessa punkter får föras placeringar och fordringar för
vilka en svensk kommun eller en därmed jämförlig samfällighet svarar
(A 2) samt utländska centralbanker svarar (A 3 och A 4). I motsvarande
punkt (A 5) i nuvarande bestämmelser anges att till denna punkt får föras
fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden,
för vilka säkerheten utgörs av "sådana statliga värdehandlingar" som
avses i 2-4. Även denna lydelse väcker samma frågor. Borde inte i punkt
A 5 även tas med åtminstone uttrycket "eller en centralbank"? I det nu-
varande lagförslaget skulle slutet av denna punkt i så fall kunna lyda

475

".....eller sådana placeringar för vilka svarar en stat enligt 2-4 eller en

centralbank enligt 3-4".

En fråga av samma slag som den som tagits upp i föregående stycke
kan även ställas beträffande punkt B 6 i samma paragraf. I denna anges
att till punkten får föras placeringar, garantiförbindelser och andra
åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar som
anges i 5. I motsvarande punkt i nuvarande bestämmelser anges att till
denna punkt får föras fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden
på kapitalmarknaden, för vilka säkerheten utgörs av värdehandlingar eller
fordringar som anges i 5. Borde inte i punkt B 6 hänvisning kunna göras
till punkterna 1-5 ? Det nuvarande lagförslaget skulle därmed i denna del
kunna ges följande avslutande lydelse ".....eller fordringar som anges i

1-5".

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

3.4.2 Svenska Bankföreningen

3 kap. 1 §

I promemorian anges i paragrafens tredje stycke följande:

"Vid bestämmande av kapitalkravet enligt första stycket skall
undantas sådana tillskott, placeringar och fordringar som regeringen
föreskriver. Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt
andra stycket skall posterna värderas i enlighet med vad regeringen
föreskriver."

Bankföreningen vill framhålla att förslaget är en väsentlig förändring
jämfört med nuvarande, motsvarande bestämmelse i bl a 2 kap
10 § BRL. I denna paragrafs andra och fjärde stycke finns noga angivet
dels vilka poster som skall undantas från kapitalkravet, dels hur posterna
skall värderas. Bankföreningen anser det otillfredsställande att dessa
bestämmelser inte medtas i den nya lagen utan överlämnas till rege-
ringens eller Finansinspektionens föreskriftsrätt.

Bankföreningen anser det vidare viktigt att det i denna paragraf eller
på annat lämpligt ställe i lagtexten — och/eller i specialmotiveringen -
klart anges att kapitalkravet för kreditrisker kan reduceras genom olika
former av nettingförfarande, efter medgivande av Finansinspektionen. En-
ligt vad föreningen kan finna, omnämns netting av kreditrisker endast i
promemorians allmänmotivering — och då i avsnittet 5.4 som redogör för
Baselkommitténs förslag 1993 men däremot inte i promemorians egna
förslagsavsnitt.

I promemorian påpekas (sid 163): "Baselkommittén föreslår nu att
bilateral netting i större utsträckning skall tillåtas i kapitaltäcknings-
sammanhang och således att banker skall få ökade möjligheter till
bilateral netting av kreditrisker."

Bankföreningen vill påpeka att, efter framläggandet av Finansdeparte-
mentets nu remitterade promemoria, Baselkommittén har fattat definitivt
beslut om ändringar i de nettingregler som fanns med redan i Basel-

476

överenskommelsen 1988. De nya, utökade möjligheterna till netting anges Prop. 1994/95:50
i Baselkommitténs dokument "The Capital adequacy treatment of the Bilaga 2
credit risk associated with certain off-balance-sheet items" (July 1994)
samt dess Annex 1. Däri uttalas: "The amendment to the Capital Accord,
attached as Annex 1, will be implemented by members of the Committee
in accordance with their own rules and procedures".

Såvitt Bankföreningen förstår kommer implementeringen i Sverige av
Baselkommitténs nya nettingregler att ske genom föreskrifter från Finans-
inspektionen. Det är därför viktigt att Finansinspektionens möjligheter att
medge netting av kreditrisker klart anges i lagtexten och/eller special-
motiveringen.

Vidare vill Bankföreningen understryka vad som i promemorians ovan-
nämnda avsnitt 5.4 ytterligare uttalas beträffande nettingmöjlighetema
enligt Baselförslaget 1993: "För att ett nettingavtal skall godkännas ur
kapitaltäckningssynpunkt krävs att avtalet är juridiskt hållbart" (sid 163-
164). Det är således synnerligen viktigt att Sverige snarast genomför de
lagändringar — bl a diskuterade i Clearingutredningens betänkande (SOU
1993:114) — som kan behövas för att nettingavtal skall anses vara juri-
diskt bindande på motsvarande sätt som i andra länder. Annars kommer
svenska institut att, på grund av bristande nettingmöjligheter, utsättas för
hårdare kapitalkrav än institut utomlands. Det är dessutom viktigt att
Sverige arbetar för en internationell samordning av juridiskt hållbara
nettingregler.

3.4.3 Svenska Kommunförbundet

Det är viktigt att kommuner och bolag med kommunal borgen även fort-
sättningsvis tillhör gruppen med 0 % i kapitaltäckningskrav. Det är där-
för tillfredsställande att kommuner enligt 3 kap. 1 § föreslås tillhöra
grupp A2, som ej är vidhäftat något kapitaltäckningskrav.

3.5 Kapitalkrav för marknadsrisker

3.5.1 Riksbanken

När det gäller konkurrensaspekterna önskar fullmäktige visa på ett fält
där den föreslagna nya lagen utformats på ett sätt som kan skapa nack-
delar för svenska företag jämfört med utländska. EG-direktivet om
kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut anger lägre krav
ifråga om sådana räntebärande instrument som definieras som kvali-
ficerade än för övriga.

Utöver huvudkategorierna av kvalificerade instrument ges, såsom också
redovisas i promemorian, möjlighet att på vissa villkor betrakta även
andra typer av räntebärande finansiella instrument som kvalificerade
instrument. Dessa villkor avser notering och likviditet för instrumentet

477

och solvens för utgivaren. Vidare skall det sätt på vilket ifrågavarande
institut värderat instrumentet granskas av ansvarig myndighet, för svenskt
vidkommande alltså Finansinspektionen. Innebörden är att det för svenska
kreditinstituts och värdepappersföretags innehav av likvida instrument
utgivna av välkonsoliderade svenska företag skulle kunna godkännas en
riskvägning på 20 i stället för 100 procent. Om detta skulle medges
skulle det innebära en mera balanserad konkurrenssituation för såväl
instituten som emittentema i Sverige i de fall där den lägre riskvägningen
skulle tillämpas i andra EES-länder. För att ge möjlighet till detta
rekommenderar därför fullmäktige att den föreslagna nya lagen komplet-
teras på denna punkt (3 kap 1§ B), eftersom det knappast låter sig göras
att via en föreskrift gå utöver det utrymme lagen ger i förevarande
hänseende.

Vägledande härvidlag är principen om lika konkurrensvillkor över
nationsgränserna. Det är mot den bakgrunden viktigt att vid en tillämp-
ning i praktiken tillse att ifrågavarande möjlighet inte tas i anspråk i
Sverige i högre utsträckning än i utlandet och utifrån vad som är
försvarbart med hänsyn till det grundläggande syftet med kapitaltäck-
ningsreglema. Finansinspektionens granskning blir mot den bakgrunden
särskilt viktig.

3.5.2 Finansinspektionen

4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker

Handelslager, 4 kap. 1 §

Sammanfattning: Finansinspektionen anser att

- det bör framgå av lagtexten att det till handelslagret även skall räknas
åtaganden utanför balansräkningen som har anknytning till handelslagret,

- klarläggande bör ske om hur kapitalkravet skall beräknas i de fall
marginalsäkerhet ställts vid börsomsatta derivatinstrument för att undvika
att dubbelräkning sker av detta, och

- begreppet leasingnetto bör utgå ur exemplifieringen av vilka resultat-
förda men inte reglerade fordringar som är hänförliga till poster i
handelslagret.

Kapitalkrav vid marginalsäkerhet

I allmänmotiveringen (sid 179) och specialmotiveringen (sid 314) anges
att i ett instituts handelslager även skall räknas in marginalsäkerhet vid
börsomsatta derivatinstrument. Med marginalsäkerhet avses sådan säker-
het som parter i en värdepappersaffär kan vara skyldiga att ställa för sina
åtaganden i handeln under tiden mellan avslut och avveckling och vars
storlek kan bero på en marknadsvärdering av partens position eller
åtagande. Vad inspektionen här vill peka på är de fall då marginal-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

478

säkerhet kan ha ställts med andra tillgångar än de som enligt definitionen
av handelslager skall räknas in i detta. För att undvika dubbelräkning av
kapitalkravet bör alltså en tillgång, som eljest inte räknas in i handels-
lagret men genom att den ställts som marginalsäkerhet kommer att ingå
i detta, undantas vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisker. Även när
det är fråga om en tillgång som normalt ingår i handelslagret och som av
den anledningen kräver kapital beroende på det slag av marknadsrisk som
tillgången representerar, bör det inte vara så att det skall beräknas ett
ytterligare kapitalkrav på samma tillgång därför att den ställts som
marginalsäkerhet. Detta bör klarläggas i regeringens proposition.

Resultatförda men ej reglerade fordringar hänförliga till handelslagret

I paragrafens andra stycket anges att handelslagret vidare utgörs av ett
instituts resultatförda men inte reglerade fordringar som är hänförliga till
poster i handelslagret såsom avgifter, provisioner, räntor och utdelningar.
Samma definition av dessa fordringar ges i allmänmotiveringen (sid 179).
I specialmotiveringen (sid 315) däremot anges att andra rörelseintäkter
som är direkt relaterade till poster i handelslagret och som bör räknas in
i begreppet handelslager är leasingnetto, courtage, avgifter, agio samt
realiserade vinster på aktierelaterade och räntebärande finansiella
instrument. Inspektionen anser att vad gäller leasingnettot är detta ett
resultat av bedriven leasingverksamhet. Rörelseintäkten i fråga är således
direkt hänförlig till posten "Leasingobjekt" i balansräkningen. Detta
tillgångsslag utgör i sin tur inte en post i handelslagret. Följaktligen kan
inte sägas att leasingnettot är en rörelseintäkt som är direkt relaterad till
en post i handelslagret. Därför skall intäkten ifråga inte heller räknas in
i handelslagret.

Positionsrisker, 4 kap. 2 §

Sammanfattning: En samordning bör eftersträvas mellan reglerna om nett-
ning i ett civilrättsligt sammanhang och i kapitaltäckningssammanhang.
Lagtexten bör ge större frihet åt Finansinspektionen att godkänna metoder
för beräkning av kapitalkravet för positionsrisker.

Vad gäller beräkning av kapitalkravet för ränterisker har inspektionen
ingenting att erinra mot de två modeller som anges i lagförslaget. Inspek-
tionen anser dock, med hänsyn till det arbete som pågår i Baselkommittén
i detta avseende, att lagtexten bör ge utrymme för användning även av
andra modeller än de föreslagna och att Finansinspektionen kan få medge
tillämpning av sådana modeller.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

479

Nettning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

I allmänmotiveringen (sid 179) anges att kapitalkravsdirektivet tillåter s.k.
nettning vid beräkning av positioner och att med nettning menas i direk-
tivet nettouträkning av institutets egna positioner. Vidare anges att denna
form av nettning skiljer sig från s.k. bilateral och multilateral nettning,
där institutet utjämnar sina förpliktelser (positioner) mot en annan eller
flera parters förpliktelser (positioner) och där ett sådant förfarande oftast
är baserat på ett kontrakt eller avtal. På sid 182 i allmänmotiveringen
anges vidare att genom införlivandet av bestämmelserna om kapitaltäck-
ning för marknadsrisker kommer kapitalkravet att öka och att kapital-
kravet för postionsrisker kommer att medföra ökade kostnader för de
svenska företagen. Att tillåta att positionerna får tas upp till sitt netto-
belopp kommer att ge möjligheter till sänkta kapitalkrav för företagen.

Finansinspektionen anser att nettning i kapitaltäckningssammanhang bör
tillåtas i samma utsträckning som nettning godtas i en konkurssituation.
I Clearingutredningens betänkande Konto, clearing och avveckling, SOU
1993:114 (sid 174) anförs att det för att förhindra osäkerhet om kon-
sekvenserna av en konkurs, tillsynsmyndigheterna för godtagande av nett-
ning i kapitaltäckningssammanhang ansett att avtalet om bilateral nettning
skall vila på en välgrundad legal bas och att det inte skall råda osäkerhet
om vilka transaktioner som kan genomföras. Finansinspektionen anser så-
ledes att frågorna om nettning i det civilrättsliga sammanhanget och nett-
ning i kapitaltäckningssammanhang måste samordnas. Inspektionen bör
få föreskriftsrätt även i detta avseende för att, när rättsläget angående
nettning civilrättsligt klarlagts, kunna bestämma i vilken form som
nettning i kapitaltäckningssammanhang får ske. För erhållande av före-
skriftsrätt i detta avseende bör 7 kap. 8 § 4 ges följande lydelse.

"4. beräkning av kapitalkraven enligt 4 kap. 2-8 §§ och i vilken form
som nettning får ske,"

Inspektionen anser att denna fråga bör lösas skyndsamt.

I konsekvens med vad inspektionen här anfört om den närmare utred-
ning om nettningsförfarandet som bör ske anser inspektionen att be-
stämmelsen i 4 kap. 2 § första stycket tredje meningen bör modifieras.

Modeller för beräkning av kapitalkravet för ränterisker

Av lagförslaget i denna del framgår att kapitalkravet för den generella
risken avseende ränterelaterade finansiella instrument skall beräknas
enligt antingen en löptidsbaserad eller en durationsbaserad modell. I
allmänmotiveringen (sid 187-188) lämnas en redogörelse för för- och
nackdelar med respektive modell. Den löptidsbaserade modellen beskrivs
som enklare och mindre kostsam att införa, medan den durationsbaserade
metoden uppges vara mer exakt och ge ett mer rättvisande mått. Något
alternativ till dessa två modeller medges inte i lagförslaget.

480

Inspektionen har inget att erinra mot de två modeller som anges i
lagförslaget för beräkning av kapitalkravet i denna del. Inspektionen tror
dock att det kan finnas andra modeller än de föreslagna som bättre
avspeglar ifrågavarande risker. Eftersom direktivet inte synes medge att
instituten utarbetar egna modeller för beräkning av kapitalkravet i denna
del vill dock inspektionen inte nu föreslå någon ändring av lagtexten i
denna del. Inspektionen ser dock fram emot resultatet av det arbete som
pågår i Baselkommittén med utarbetandet av beräkningsmodeller för den
generella risken avseende ränterelaterade finansiella instrument. Om detta
arbete utmynnar i att även andra modeller än de som nu angivits i det
remitterade lagförslaget kan användas och detta inte står i strid med de
EG-regler Sverige måste följa, bör lagtexten ge utrymme för det. Sam-
tidigt bör inspektionen ges möjlighet att godkänna vilken annan metod än
de föreslagna som får användas för beräkning av kapitalkravet i denna
del. Inspektionen föreslår därför att 4 kap. 2 § sista stycket får följande
lydelse.

"Kapitalkravet för den generella risken skall bestämmas enligt den
metod som godkänts av Finansinspektionen."

Inspektionen har noterat att det i den svenska versionen av direktiv
93/6/EEG saknas formel i bilaga 1 (sid 430) för den durationsbaserade
metod som kan användas som alternativ till den löptidsbaserade metoden
för bestämmandet av kapitalkravet för den generella risken.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Avvecklingsrisker, 4 kap. 5 §

Sammanfattning: Inspektionen föreslår antingen en avkortning av de tids-
spann som angivits i allmänmotiveringen i promemorian (sid 194) eller
en skärpning av de faktorer som föreslagits skall användas för beräkning
av kapitalkravet för ifrågavarande risker.

I allmänmotiveringen (sid 193 ff) redovisas de villkor som skall gälla
vid tillämpning av den ena av de två metoder som är tänkbara för beräk-
ning av kapitalkravet för avvecklingsrisker. Enligt den ena metoden skall
kapitalkravet beräknas med hjälp av en faktor som varierar i förhållande
till den tid som förflutit efter bestämd avvecklingsdag för transaktionen
ifråga. Det tidsspann som anges vid tillämpning av denna metod är 5-15,
16-30, 31-45 och 46 dagar eller fler. Enligt förslaget skall ett 100 %-igt
kapitalkrav ställas först efter den 46:e dagen.

Finansinspektionen delar den i promemorian redovisade bedömningen
av de risker, inte minst spridningsrisker som förekommer i avvecklings-
verksamheten, samt vad som anförts i fråga om vikten av att värde-
pappersmarknadens clearing och avveckling fungerar väl. Inspektionen
vill emellertid fästa uppmärksamheten på riskerna med att acceptera
förhållandevis låga kapitalkrav vid stora förseningar i leveranser. I detta
sammanhang kan det vara på sin plats att nämna något om skillnaden
mellan det svenska clearing- och avvecklingssystemet i jämförelse med
motsvarande system i flera länder inom EU. Det svenska clearing- och

481

avvecklingssystemet fungerar på så sätt att leverans av värdepapper görs
brutto medan leverans av likvider görs netto genom clearing i Riks-
banken. I flera länder inom EU sker ingen sådan nettning utan leverans
av både värdepapper och likvider sker brutto och affär för affär. Denna
skillnad är av avgörande betydelse och innebär att riskerna för en
kedjeeffekt med störningar på hela systemet är betydligt större i Sverige
eftersom hela likvidschemat måste läggas ned om en aktör fallerar. En
aktör som inte kan prestera leverans på angiven dag kan alltså komma att
orsaka störningar i likvidschemat. Detta skulle kunna få allvarliga kon-
sekvenser för andra aktörer.

Mot bakgrund av vad här anförts anser inspektionen att de föreslagna
kapitakraven för avvecklingsrisker enligt ifrågavarande metod inte är i
nivå med vad ett svenskt värdepappersmarknadssystem kräver och att
kapitalkraven därmed till viss del blir missvisande i förhållande till de
krav som bör ställas på en aktör som överträder likvidtiden. När det
gäller den aktuella metoden bör det alltså övervägas om inte de tidsspann
som angivits i allmänmotiveringen i promemorian bör avkortas. Alter-
nativt bör en skärpning ske av de faktorer som enligt metoden skall an-
vändas för beräkning av kapitalkravet för ifrågavarande risker.

Motpartsrisker, 4 kap. 6 §

I första meningen i denna paragraf anges att kapitalkravet skall motsvara
8 % av värdet av de finansiella instrumenten eller likviden multiplicerat
med det riskvikttal som enligt 3 kap. 1 § första och andra styckena gäller
för den ifrågavarande motparten. Styckeindelningen framgår inte tydligt
i denna del av det remitterade lagförslaget varför vad som avses med
andra stycket är oklart.

Milutakursrisker, 4 kap. 8 §

I tredje stycket i lagförslaget i denna del anges att Finansinspektionen
skall medge att en simuleringsmetod får användas vid beräkning av kapi-
talkravet enligt denna paragraf. Inspektionen har föreslagit ändring i
utformningen av 4 kap. 2 § sista stycket innebärande att inspektionen ges
möjlighet att godkänna även andra metoder än de i lagförslaget angivna.
En liknande ändring bör komma till stånd även i detta avseende. Andra
metoder än den i lagförslaget i denna del angivna kan bli aktuella att
tillämpa. Därför bör lagtexten också här ge utrymme för det. En sådan
metod bör få användas med Finansinspektionens medgivande. Inspek-
tionen föreslår därför att 4 kap. 8 § sista stycket formuleras på följande
sätt.

"Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod
eller annan metod som inspektionen godkänt användas vid beräkning
av kapitalkravet enligt denna paragraf."

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

482

3.5.3 OM Stockholm AB

Bestämmelserna om handelslagret utgör exempel på regler som är gene-
rellt och vagt utformade. Det förutsätts härvid att det närmare innehållet
preciseras i förordning eller föreskrifter.

En definition av begreppet "kort sikt" saknas. Skall det vara 14 dagar,
6 mån, 1 år eller 2 år. Det får stor betydelse eftersom kapitalkraven är
annorlunda utformade för handelslagret jämfört med den s k investment-
portföljen.

På sid 196 i promemorian anges att särskilda beräkningsmetoder skall
gälla för OTC-derivat som ingår i handelslagret. OTC-derivat brukar vara
en samlande beteckning på derivatkontrakt som inte är föremål för central
clearing. (Se ovan ang OM:s remissvar avseende SOU 1993:114). Princi-
pen om att clearade contra icke-clearade instrument skall behandlas olika
är viktig. Den bör därför lyftas fram i lagtexten så att det klart framgår
att lagstiftaren står bakom central clearing och ger den sitt stöd.

3.5.4 Svenska Bankföreningen

1 §

I promemorian anges att ett instituts handelslager utgörs av sådana posi-
tioner i finansiella instrument som institutet tagit i avsikt att "... skydda
egna positioner...".

Bankföreningen anser att lagtexten bör kompletteras enligt följande: "...
skydda egna positioner i handelslagret...". Denna förtydligande formule-
ring används dels i förslagsrutan på sid 176, dels i texten på sid 178,
tredje stycket. Positioner som tagits i avsikt att skydda egna långsiktiga
positioner skall givetvis inte inräknas i handelslagret.

I promemorian föreslås att kapitalkravet skall gälla för den specifika och
generella risken. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet räkna av
långa och korta positioner i samma slag av finansiella instrument mot
varandra.

Bankföreningen anser att de ovan markerade begreppen bör definieras
i ett särskilt stycke i 2 §. Definitionerna bör vara så precisa som möjligt.
Föreningen finner förklaringarna till begreppen långa och korta positioner
i promemorian (sid 180) något svårförståeliga och de bör därför förtyd-
ligas. Även förklaringen i direktivet, Artikel 2 punkt 22 är svårförståelig.

I promemorian anges i paragrafens andra och tredje stycke hur den
specifika risken skall bestämmas. I båda dessa stycken behandlas i
punkten B de placeringar m m för vilka kapitalkravet för den specifika
risken skall vara 0,25 %, 1,00 % eller 1,60 % beroende på den åter-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

483

31 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

stående löptidens längd. Denna grupp omfattar s k kvalificerade
instrument (sid 186).

Bankföreningen vill påpeka att förslaget till lagtext är formulerat på
sådant sätt att till kvalificerade instrument endast får räknas de placering-
ar m m "som avses i 3 kap 1 § första stycket B", dvs placeringar hos
eller fordringar på svenska kreditinstitut, utländska kommuner, in-
ternationella utvecklingsbanker, utländska banker i OECD-länder m m.
I lagtexten 4 kap 2 § har inte medtagits den möjlighet att såsom "kvalifi-
cerade instrument" — med kapitalkrav lägre än 8 % för den specifika
risken — betrakta även andra typer av räntebärande finansiella instrument
vilken återfinns i allmänmotiveringen under "Skälen för förslaget",
sid 186 sista stycket och sid 187 första stycket. Bankföreningen anser det
synnerligen viktigt att även denna möjlighet medtas i lagtexten, så att
svenska institut inte får högre kapitalkrav än institut i andra länder.

Klassificeringen av ett företags räntebärande värdepapper såsom
"kvalificerade instrument" har även betydelse för kapitalkrav avseende
innehav av detta företags aktier, eftersom ett av villkoren för att kapi-
talkrav för den specifika risken avseende aktier skall få reduceras från
4 % till 2 % (4 kap 3 § andra stycket) är att företaget "inte har emitterat
räntebärande värdepapper för vilka gäller ett kapitalkrav på 8 % för ränte-
risker" (sid 190).

3 §

I promemorian anges — i paragrafens andra stycke - att "kapitalkravet för
den specifika risken får sättas ned till 2 %, om positionerna i aktier och
aktieanknutna finansiella instrument uppfyller särskilda krav i fråga om
säkerhet, likviditet och riskspridning". I allmänmotiveringen, sid 190,
påpekas att "vid bedömningen av frågan om ett lägre krav för den speci-
fika risken skall få tillämpas" bör man beakta att effekten kan "medföra
snedvridningar på aktiemarknaden" därför att "ett lägre kapitalkrav vid
innehav av aktier med hög likviditet kan leda till koncentration av sådana
aktier i företagets portfölj på bekostnad av andra typer av aktier".

Bankföreningen anser att promemorieförfattarens påpekande om "sned-
vridningar" till följd av lägre kapitalkrav är svårförståeligt. Hela systemet
med kapitaltäckningskrav är ju uppbyggt på principen att placeringar med
låga risker skall ha låga kapitalkrav - och tvärtom.

Bankföreningen anser vidare att i denna paragraf klart bör anges att
aktieindexterminer inte skall vara föremål för kapitalkrav för den speci-
fika risken om terminen omsätts på börs och bedöms representera ett
brett diversifierat index. Att så är fallet framgår av allmänmotiveringen,
sid 191 sista stycket.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

484

Bankföreningen vill påpeka att i denna paragraf, som behandlar "mot-
partsrisker", används begreppet "finansiella instrument", dvs samma
begrepp som i kapitlets övriga paragrafer. I direktivets motsvarande text
om motpartsrisker (Bilaga 2, punkt 3.1-4.2) används dock begreppet
"värdepapper" ("securities"), till skillnad från finansiella "instrument" på
andra platser i direktivet. Bankföreningen anser därför att man i 6 § inte
bör använda begreppet "finansiella instrument" utan i stället begreppet
"fondpapper" (som, till skillnad från "värdepapper", är den lagreglerade
definitionen).

Vidare anser Bankföreningen att paragrafens sista mening bör omfor-
muleras för att bli tydligare - se direktivets Bilaga 2, punkt 3.1.

I promemorian framhålls (sid 175) att "Kapitaltäckningsregler för
positioner på värdepappers- och valutamarknaderna medför ökade kost-
nader för företagen. För beräkning av positionerna kommer de att vara
tvungna att installera nya system".

Bankföreningen vill starkt understryka ovannämnda kostnadsaspekter
för de svenska instituten. Även när det gäller konkurrensen med ut-
ländska institut är kostnadsaspekterna av stor betydelse. Det är positivt
att man även i promemorian betonar detta, vilket framgår av följande
citat:

"Det är viktigt att de svenska företagen inte blir föremål för hårdare
krav än de som gäller för övriga EES-länders finansiella institut och
att de därmed inte belastas med relativt sett högre kostnader. Detta
är av väsentlig betydelse för att de svenska företagen skall kunna
hävda sig på den internationella värdepappersmarknaden." (sid 175)

Bankföreningen anser det viktigt att dessa synpunkter återfinns i den
kommande propositionen, inte minst såsom vägledning vid utformningen
av de mer detaljerade föreskrifterna om kapitalkrav m m. Det bör av
propositionen framgå att Finansinspektionen skall tillåta ett institut att
använda redan existerande riskhanteringssystem om institutet kan visa att
systemet uppfyller rimliga krav på riskhantering.

Netting

Bankföreningen vill understryka vikten av att de möjligheter till netting
av marknadsrisker som anges i kapitalkravsdirektivet (93/6/EEC) blir
tillgängliga även för svenska institut. Det är därför viktigt att legal grund
finns för Finansinspektionen att medge alla de former av nettingmöjlig-
heter som följer av detta direktiv - och även av överenskommelser i
Basel. Föreningen utgår ifrån att promemorians förslag till lagtext (4 kap
2 § första stycket, 4 kap 3 § första stycket och 7 kap 8 § p. 4) samt för-
slaget till specialmotivering (beträffande 4 kap 2 §) utgör tillräcklig legal
grund härför. Denna fråga bör ytterligare övervägas i den fortsatta bered-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

485

ningen av ärendet. - Den viktiga frågan om juridiskt hållbara netting- Prop. 1994/95:50
regler har Bankföreningen behandlat i avsnitt 2.1 (3 kap 1 §) ovan.      Bilaga 2

\hlu takurs risker

I promemorian (sid 203) föreslås beträffande kapitalkravet för valutakurs-
risker att efter medgivande av Finansinspektionen får en simulerings-
metod användas vid beräkningen av kravet.

Bankföreningen vill understryka uttalandet i promemorian att instituten
bör "uppmuntras att använda simuleringsmodellen eftersom den är mark-
nadsbaserad och därmed har större träffsäkerhet vad gäller riskbedöm-
ning". Det är viktigt att de institut, som har utarbetat — eller kommer att
utarbeta — sofistikerade riskbedömningsmetoder, tillåts använda dessa.

I promemorian diskuteras på sid 203 lagförslaget i 4 kap 8 § andra
stycket att för "balanserade positioner i nära korrelerade valutor får
tillämpas ett kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade
positionen" - i stället för 8 % enligt huvudregeln. Där uttalas att för
Sveriges del "kan alternativet inte tillämpas", eftersom ingen överens-
kommelse existerar mellan Sverige och andra länder om att begränsa
växelkursförändringar mellan ländernas valutor.

Bankföreningen anser att även för svenska institut kan detta alternativ
vara aktuellt, eftersom även ett svenskt institut kan ha balanserade posi-
tioner mellan valutor inom EMU, även om Sverige inte självt ingår i
EMU. Vidare har svenska institut filialer i EMU-länder; för dessa
filialers verksamhet är en EMU-valuta den normala transaktionsvalutan.
Dessa omständigheter bör framhållas i propositionen.

3.5.5 Svenska Fondhandlareföreningen

Handelslagret

Avsnittet ingår i kapitlet om kapitalkrav, i fråga om vilket fondhandlare-
föreningen med instämmande i Svenska Bankföreningens yttrande hän-
visar till detta. Här skall dock göras ett påpekande.

På den finansiella marknaden är ett viktigt led i begränsningen av
risker att utnyttja olika clearingsfunktioner. Härigenom erbjuds bl.a.
möjligheten att utnyttja netting. Vid netting kan en aktör nedbringa det
marginalsäkerhetskrav, som ställs från clearinghusets sida på aktörens
positioner. För ingångna kontrakt på derivatmarknaden skall enligt
förslaget i promemorian marginalsäkerheten utgöra basen för kapitaltäck-
ningskravet avseende marknadsrisken på derivatpositioner. Av hänsyn till
detta är det viktigt att sådan clearing och netting stöds av lagstiftningen.
Såväl i detta lagstiftningsärende rörande bestämmelserna om kapitaltäck-
ning för marknadsrisker som i det, vilket avser clearingutredningens
förslag, bör därför klart markeras att clearing och därmed samman-
hängande netting har lagstiftningens stöd.

486

Kostnadsrisker

Förslaget om en kapitalbas motsvarande minst 25 % av föregående års
fasta omkostnader är enligt fondhandlareföreningens uppfattning tveksamt
med tanke på svårigheten att avgöra vad som är fasta kostnader. För-
slaget bör därför — om anpassningen till direktivet medger detta omarbet-
as i förtydligande syfte.

3.6 Övervaknings- och tillsynssystem m.m.

3.6.1 Finansinspektionen

Övervakning- och kontrollsystem (2 §)

I första meningen i denna del av lagförslaget anges att ett institut skall ha
betryggande system för övervakning och kontroll av marknadsrisker i
verksamheten. Inspektionen anser att det är angeläget att ett institut har
sådana system även för kreditrisker och stora exponeringar.

Bestämmelsen ålägger endast ett institut att ha system för övervakning
och kontroll samt förvaltnings- och redovisningsrutiner, som möjliggör
tillsyn på institutsnivå. För att bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn
skall uppfylla sitt syfte är det väsentligt att alla företag i en finansiell
företagsgrupp har sådana system som möjliggör tillsyn på konsoliderad
nivå.

Bestämmelsen bör kompletteras i dessa avseenden.

Ingripanden (3 §j

Enligt paragrafen får Finansinspektionen förelägga ett institut vars
kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs enligt 2 kap. 2-4 §§
att vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet.

Finansinspektionen har ingen erinran i och för sig mot denna be-
stämmelse. Införandet av bestämmelsen medför dock att frågan väcks om
inspektionens möjligheter att gå till rätta med ett institut som bryter mot
någon annan regel i en författning eller bolagsordningen. Inspektionen
menar att en generell möjlighet redan finns för inspektionen att förelägga
ett institut att efterleva sådana bestämmelser. Bestämmelsen i 7 kap. 3 §
i lagförslaget kan därför synas överflödig.

Avgifter m.m. (5 §)

Det är rimligt att moderföretaget i en finansiell företagsgrupp, oavsett om
det är ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet, skall
betala de kostnader som uppkommer för inspektionen i dess tillsyn av en

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

487

finansiell företagsgrupp. Bestämmelsen bör därför kompletteras så att
även ett holdingföretag med finansiell verksamhet skall betala kostnader
i nämnda avseende.

Överklagande (7 §)

Enligt paragrafen får Finansinspektionens beslut överklagas hos kammar-
rätten. Inspektionen har inget att anföra häremot. Överprövning till
kammarrätten bör också gälla enligt bankrörelselagen i de avseenden så
inte redan är fallet. (7 kap. 24 § andra stycket andra meningen.)

Övergångsbestämmelserna

I konsekvens med vad som föreslagits ovan under Övervaknings- och
kontrollsystem att ett institut skall ha betryggande sådana system även för
bl.a. kreditrisker, anser inspektionen att punkt 1 första meningen i
övergångsbestämmelserna bör kompletteras. Mellan orden "samt 7 kap.
1 §, 2 § i den del paragrafen avser" och "stora exponeringar," bör in-
skjutas orden kreditrisker och.

3.6.2 Riksrevisionsverket

Förslagen innebär sammantaget ett utökat tillsynsansvar för Finansinspek-
tionen. RRV har i revisionsrapporten Statens tillsyn av den finansiella
sektorn (RRV 1994:15) föreslagit att inspektionens uppgifter renodlas mot
tillsyn, som syftar till att upprätthålla säkerhet och stabilitet i den
finansiella sektorn. De nya kraven på verksamheten torde därmed ligga
i linje med den förändring av Finansinspektionens verksamhet som RRV
skisserat i sin granskning.

4 Övervakning och kontroll av stora exponeringar

4.1 Begränsningar av stora exponeringar

4.1.1 Riksbanken

Det är väsentligt att förebygga att en bank exponerar sig mycket gente-
mot ett moderföretag som inte tillhör finanssektom. Förslaget att sätta en
gräns på 10 procent av kapitalbasen (mot normalt 20 procent inom en
rent finansiell koncern) har fullmäktiges stöd.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

488

4.1.2 Finansinspektionen

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Finansinspektionen tillstyrker förslaget om övervakning och kontroll av
stora exponeringar. Inspektionen anser dock att den svenska lagstiftningen
bör anpassas till direktivet om övervakning och kontroll av kreditinstituts
stora exponeringar så att begränsningarna kommer att gälla på enskilt
instituts nivå när institutet inte är vare sig moder- eller dotterföretag i en
finansiell företagsgrupp som står under tillsyn av Finansinspektionen, och
på gruppbaserad nivå i övriga fall.

4.1.3 OM Stockholm AB

Under denna punkt kommer frågan om central clearing upp. Värde-
pappersinstitut med specialinriktning på options- och terminshandel och
som valt att centralt cleara dessa produkter hos en clearingorganisation
kan komma att drabbas av regelsystemet om stora exponeringar och så-
ledes begränsas i möjligheterna att välja en clearingorganisation som
motpart för de affärer institutet specialiserat sig på att utföra. Av hänsyn
till den riskminimering som central clearing innebär är det viktigt att
hinder mot sådan clearing inte läggs. Med den föreslagna utformningen
av lagen är så inte fallet. Av lagtexten bör därför exponeringar på en
clearingorganisation undantas från bestämmelserna om stora expone-
ringar.

4.1.4 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen kan inte finna att direktivet (92/121/EEC) har någon mot-
svarande bestämmelse om att gränsen 20 %, när institutet har ett annat
institut som ägare, skall sänkas till 10 % när institutet har en icke-
finansiell ägare. De skäl som på sid 289 i promemorian anförs för
10-procentgränsen är inte av större tyngd i Sverige än i andra länder.
Föreningen anser att svenska institut inte bör belastas med hårdare regler
än institut i utlandet.

I promemorian (sid 233-234) behandlas "Exponeringar i instituts
handelslager" och de regler härför som återfinns i kapitalkravsdirektivet
(93/6/EEC), Bilaga 6. I promemorian konstateras följande:

"De exponeringar som kan uppkomma i handelslagret torde i
svenska institut vara av relativt begränsad omfattning. Det har i nu-
läget inte framkommit tillräckligt starka skäl för att ge Finans-
inspektionen den rätt att bevilja undantag som direktivet öppnar
och att införa de förhållandevis komplicerade kapitaltäckningsregler
som undantagsmöjligheten förutsätter." (sid 234)

Bankföreningen anser att Finansinspektionen bör ha rätt att bevilja
svenska institut de undantag och möjligheter som direktivet medger. I
promemorian har inte visats att detta skulle vara oviktigt för de svenska
instituten.

489

4.1.5 Svenska Fondhandlareföreningen

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

I fråga om förslagen rörande stora exponeringar har Fondhandlareföre-
ningen samarbetat med Svenska Bankföreningen och får hänvisa till
Bankföreningens yttrande, i vilket Fondhandlareföreningen instämmer,
dock att följande tillägg görs till vad Bankföreningen yttrat.

I vissa former av clearing uppkommer exponeringar från en clearing-
medlems sida gentemot ett clearinginstitut. Sådana exponeringar kan avse
stora värden. Av hänsyn till riskerna i marknaden är det viktigt att det
inte läggs hinder mot sådan clearing. Några sådana hinder torde i och för
sig inte följa med det förslag som nu framläggs, förutsatt att Finans-
inspektionen genom föreskrifter eller på annat sätt inte föranleder det.
Till ledning för tillämpningen av kommande bestämmelser om stora
exponeringar bör i det fortsatta lagstiftningsarbetet därför tydligt göras
klart att exponeringar mot clearinginstitut undantas från bestämmelserna
om stora exponeringar. Eventuellt bör ett sådant klargörande ytterligare
understrykas, när slutlig ställning tas till clearingutredningens förslag.

I förslaget diskuteras möjligheten att låta Finansinspektionen medge
överskridande av de begränsningar som uppställs för stora exponeringar.
Därvid sägs att, eftersom sådana exponeringar kan antas vara av relativt
begränsad omfattning, inspektionen för närvarande inte bör ges den möj-
ligheten. Föreningen kan emellertid förutse ett sådant behov i samband
med garantigivning vid emissioner. Eftersom det är viktigt att några
hinder för emissionsverksamheten inte onödigtvis skapas, bör således
inspektionen redan nu ges rätt att medge överskridanden i fråga om
position gentemot en och samma kund på det sätt direktivet förutsätter.

4.1.6 Svenska skeppshypotekskassan

Förslagen innebär bl.a. att summan av stora exponeringar (varje engage-
mang som uppgår till 10 % eller mer av institutets kapitalbas) inte får
överstiga 800 % av kapitalbasen samt att exponeringen gentemot en
enskild kund eller grupp av kunder inte får överstiga 25 % av kapi-
talbasen.

För att visa vilka konsekvenser sådana exponeringsregler skulle få för
Kassan kan det vara lämpligt att pröva reglerna på Kassans låneportfölj
per den 30 juni 1994. Kapitalbasen uppgick då till 569 milj kr. Antalet
grupper av kunder uppgick till drygt ett tjugotal. Den övre gränsen för
ett engagemang skulle alltså vara 142,25 milj kr. Denna gräns överskreds
av Kassans elva största låntagargrupper.

Ett mycket stort antal av Kassans fordringar utgörs av stora expone-
ringar (56,9 milj. kr eller mer), sammanlagt 3.777.000.000 kr av en total
utlåning på 3.845.000.000 kr. Uträknat enligt Finansinspektionens be-
stämmelser uppgår de stora exponeringarna till 767 % av kapitalbasen.
Den 30 juni 1993 uppgick motsvarande procenttal till 980.

De fartyg som belånas i Kassan är i storlek från 3.500 dw till 285.000
dw. Det kan nämnas att priset på en nyproducerad kusttanker på 17 000

490

dw för närvarande är cirka 250 milj. kr. Kassan skulle alltså, med de
föreslagna reglerna om begränsningar av enhandsengagemang, inte ens
kunna ge lån till sådana enheter.

Dessa begränsningar av verksamheten skulle inträda trots att Kassan
har en mycket hög kapitaltäckning, 16,27 % per den 30 juni 1994.
Soliditeten utgör 11,9 %. Det kan också i detta sammanhang vara värt
att notera att Kassan sedan 1929 endast haft en kreditförlust på

2,8 miljoner kr och aldrig någon rörelseförlust.

Särskilt mot bakgrund av händelserna på kreditmarknadema under de
senaste åren är det i och för sig lätt att instämma i de allmänna över-
väganden som ligger till grund för de nu presenterade förslagen.
Samtidigt visar genomgången ovan att Kassan, med den struktur som den
svenska rederinäringen idag har, inte har någon möjlighet att anpassa sin
verksamhet till de föreslagna reglerna om enhandskrediter. Kassans
verksamhet är och skall enligt gällande lagstiftning vara inriktad på
enbart fartygsfinansiering. Kompetensen är också begränsad till detta
område. Någon utvidgning av verksamhetsområdet är inte avsedd. Kassan
är alltså hänvisad att verka under de förutsättningar som den svenska
rederinäringens struktur ger. Utvecklingen inom näringen har de senaste
åren inneburit att antalet aktörer blivit färre samt att tonnaget blivit större
eller mer specialiserat, vilket lett till högre kostnader per enhet. För
Kassan har detta inneburit färre låntagare och större lån till varje enskilt
fartyg. Några mer genomgripande förändringar av strukturen kan inte
skönjas nu.

Mot bakgrund av det anförda är det enligt Kassans styrelses mening
nödvändigt att göra undantag från de föreslagna reglerna om stora
exponeringar för Svenska skeppshypotekskassans del. I annat fall måste
verksamheten avvecklas. Med de undantag som gjorts för Kassan i för-
handlingarna med EU bör det finnas möjlighet för Sverige att inte
tillämpa direktivet i den delen på Kassan.

Styrelsen hemställer därför att den allmänna lagstiftningen om kapi-
taltäckning och stora exponeringar inte görs tillämplig på Kassan.

4.1.7 Sveriges Bankkunders Riksförbund

Vi instämmer med det lagda förslaget, som innebär kontroll av expone-
ringar mot viss företagsgrupp. Mot bakgrund av erfarenheterna i senaste
finanskrisen anser vi dock att förslaget bör kompletteras med en kontroll
av kreditinstitutens exponering även mot viss bransch (t.ex. fastigheter).

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

491

4.2 Normgivningsbemyndiganden

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

4.2.1 Riksbanken

Art 4 i direktivet om stora exponeringar ger omfattande möjligheter till
lägre viktning av vissa fordringskategorier med låg risk. Inget sägs om
detta i lagtexten, men Regeringen/FI ges rätt att precisera tillämpningen.
För tydlighetens skull bör lagtexten innehålla något generellt om att
"möjligheter till lägre viktning av vissa slag av exponeringar kan komma
att ges".

4.2.2 AB Svensk Exportkredit

De förslag i promemorian som rör stora exponeringar kan för SEKs vid-
kommande få dramatiska effekter — i realiteten innebärande att merparten
av den av SEK traditionellt bedrivna, exportfrämjande verksamheten
skulle fördyras till men för svensk exportnärings konkurrenskraft — om
inte de tillämpningsföreskrifter som enligt förslagen skall utfärdas av
tillsynsmyndigheten kommer att medge att de i det underliggande direk-
tivet angivna undantagsbestämmelserna (Direktiv 92/121, artikel 4,
punkterna 7-11) tillåts tillämpas fullt ut. De undantagsbestämmelser som
vi främst åsyftar är (1) de som tillåter att exponeringar mot kreditinstitut,
vi avser här i första hand svenska banker, får viktas på motsvarande sätt
som medges vid beräkning av kapitalkravet för sådana fordringar enligt
gällande kapitaltäckningsbestämmelser, och (2) de som tillåter att säker-
heter/garantier får beaktas.

För det fall att tillämpningsföreskrifterna inte skulle medge fullt ut-
nyttjande av nämnda undantagsbestämmelser, riskerar SEK att inte i
samma utsträckning som hittills kunna göra nya affärer som risktäcks av
de tre svenska storbankerna. Därigenom skulle kostnaderna för expor-
törerna öka.

En sådan konsekvens — som endast uppkommer om svenska myndig-
heter ej tillåter tillämpning fullt ut av de bestämmelser som underliggande
EG-direktiv innehåller — vore säkerligen till skada för svensk export-
näring och således ej önskvärd. Den vore ej heller, enligt SEKs upp-
fattning, på något vis motiverad. SEKs höga kreditvärdighet styrker
denna uppfattning. Kreditvärdigheten kommer till uttryck bland annat i
Standard & Poor's och Moody's rating av SEK. Ratingen är densamma
som för Konungariket Sverige. Ratinginstituten har full insyn i SEKs
motpartsexponeringar.

Viktning av fordringar mot kreditinstitut, på samma sätt som medges
i gällande kapitaltäckningsbestämmelser, är således en för SEK nödvändig
förutsättning. Samma logik som motiverar viktning i kapitaltäckningsbe-
stämmelsema är direkt överförbar för att motivera viktning av expone-
ringar.

492

4.2.3 Finansbolagens Förening

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar är av övergripande
slag. Reglernas närmare innehåll skall enligt förslaget preciseras av
Finansinspektionen.

Finansbolagens Förening anser att det är olämpligt att Finansinspek-
tionen får en tydlig dubbelroll, både som normgivande och övervakande
myndighet. Normgivningskompetensen bör i möjligaste mån ej delegeras
till tillsynsmyndigheten.

Den föreslagna regleringen blir svåröverskådlig. De institut som har att
följa bestämmelserna saknar i stora delar möjlighet att förutse hur
reglerna kan komma att utformas. Ett exempel härpå är att i det aktuella
EG-direktivet återfinns föreskrifter om undantag från reglerna i artikel 4
om begränsningar av exponeringar. I promemorian föreslås inte att
undantagen skall införas i svensk lag, utan hänvisas endast till att
Finansinspektionen genom föreskrifter kan reglera undantagen. Kredit-
instituten saknar därigenom möjlighet att förutse ens om i EG gällande
undantagsregler kommer att tillämpas i Sverige. Förhållandet är otill-
fredsställande.

4.2.4 Fristående Sparbankers Riksförbund

I direktiv 92/121/EEG artikel 4 anges begränsningar av stora expone-
ringar. I artikeln framgår att medlemsstat får helt eller delvis undanta
vissa exponeringar från tillämpningen av punkterna 1-3.1 punkt 8 berörs
fordringar på regionala och lokala myndigheter. Här sägs att 20 procents
vikt får tillämpas, men medlemsstat får dock reducera detta vikttal till
0 procent enligt de villkor som fastställs i artikel 7 i direktivet
89/647/EEG. Med hänvisning till att kapitalkravet för placeringar av-
seende fordringar på och garantier av svensk kommun är 0 procent, anser
FSR att ett vikttal för stora exponeringar på kommuner i konsekvens
härmed också bör sättas till 0 procent. En sådan regel bör sättas till
0 procent. En sådan regel bör införas i den svenska lagtexten. Om så inte
anses möjligt bör det åtminstone framgå av propositionen att vikttalet bör
vara 0 procent.

Enligt artikel 4 punkt 7 1) i direktivet får medlemsstat från stora
exponeringar helt eller delvis undanta sådana räntebärande värdepapper
som avses i artikel 22.4 i direktiv 85/611/EEG. Härmed avses obliga-
tioner utgivna av kreditinstitut som enligt lag är underkastat särskild
offentlig tillsyn avsedd att skydda obligationsinnehavama. Kapital som
härrör från utgivningen av sådana obligationer måste enligt lag placeras
i tillgångar, som under obligationernas giltighetstid täcker de med obliga-
tionerna förenade fordringarna och som i händelse av utgivarens
oförmåga att fullgöra sina ekonomiska åtaganden, med prioritet skall
användas för återbetalning av kapital och ränta. Obligationer utgivna av
Spintab uppfyller inte formellt med väl reellt dessa kriterier. Spintab har
i sin bolagsordning, vilken inte utan tillsynsmyndighetens tillstånd kan

493

ändras, mycket strikta regler för vilka placeringar som bolaget får göra.
Några säkerheter ställs inte för någon. Med hänsyn till att bolagets
förpliktelser vid sidan av den till obligationsinnehavama är förhållandevis
begränsad — i princip för förvaltningsåtaganden — får obligationsinneha-
vama i en eventuell konkurs dela på bolagets hela tillgångsmassa.
Motsvarande förutsätts gälla för övriga bostadsinstitut. Reellt är således
de i det nämnda direktivet uppställa kriterierna uppfyllda.

Om bostadsobligationema inte helt undantas från stora exponeringar
utan ges vikttalet 20 procent enligt punkt 10 i direktivet kommer många
sparbanker i utgångsläget att redovisa en exponering på Sparbanken
Sverige Koncernen som kraftigt överstiger 25 procent på grund av inne-
havet av Spintabobligationer. Fortsättningsvis skulle många sparbanker
inte kunna placera sin likviditet i Spintab — till och med en nettominsk-
ning krävs — utan måste välja andra institut, t.ex. i de med sparbankerna
konkurrerande bostadsinsituten. FSR anser att detta vore orimligt från
konkurrensneutral synpunkt. Detta skulle dessutom medföra uppenbara
risker för störningar i bostadsfinansieringen liksom risk för förhöjda
räntor.

Mot bakgrund av ovanstående vill FSR understryka vikten av att det i
lagtext eller i propositionen på annat sätt klargörs att bostadsobligationer
avses reellt uppfylla kraven för att helt undantas.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

4.2.5 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen konstaterar att i detta kapitel, som anger maximala gräns-
värden för ett instituts stora exponeringar, saknas bestämmelse om att
regeringen eller Finansinspektionen skall i föreskrifter meddela hur
exponeringarna skall värderas och vilka exponeringar som får undantas
vid beräkningen av gränsvärdena. Bestämmelse om dessa "normgivnings-
bemyndiganden" har endast intagits i 7 kap 8 §.

Bankföreningen vill påpeka att möjligheten att värdera vissa expone-
ringar till lägre vikt än 100 % och att helt undanta vissa exponeringar —
i enlighet med direktivet (92/121/EEC) — är av synnerligen stor betydelse
för instituten. Detta gäller inte minst konkurrensläget gentemot institut i
andra länder. Bankföreningen anser därför att man i kapitel 5 om stora
exponeringar bör återfinna en bestämmelse om möjlighet till dels undan-
tag av vissa poster, dels viktning lägre än 100 %.

Bankföreningen anser vidare att man direkt i lagen bör ange de vik-
tigaste viktnings- och undantagsreglerna. Exempelvis bör man i lagen
ange viktnings- och undantagsregler för sådana poster för vilka det direkt
i lagen — 3 kap 1 § — finns angivet reduceringsregler beträffande kapital-
kravet för kreditrisker. Här kan nämnas bl.a. fordringar på svenska
staten, svensk kommun och vissa utländska stater — kapitalkrav 0 % —
samt fordringar med säkerhet i form av panträtt i bostadsfastighet -
kapitalkravet reduceras med 50 %. Motsvarande undantag och reduce-
ringar vid beräkning av stora exponeringar bör anges i lagen.

494

Om det i den fortsatta beredningen bedöms att det, trots Bankföre-
ningens synpunkter, inte är lämpligt att direkt i lagen inta vissa undan-
tags- och reduceringsregler, bör i propositionen åtminstone återfinnas
vägledning för Finansinspektionens vidsträckta föreskriftsbemyndigande
på detta område. Bl.a. bör i propositionen anges att Finansinspektionen
skall tillse att det upprätthålls en parallellitet mellan reduceringsregler för
kapitalkrav för kreditrisker respektive stora exponeringar, i enlighet med
Bankföreningens ovan redovisade uppfattning.

Vidare bör i propositionen såsom ytterligare vägledning betonas att, vid
utfärdande av föreskrifter om viktnings- och undantagsregler, principen
om konkurrensneutralitet gentemot institut i andra länder bör gälla.

Bankföreningen vill här dessutom fästa uppmärksamheten på en fråga
som rör beräkningen av en exponering. I direktivet (92/121/EEC) anges
i preambeln — se promemorian sid 380, första stycket — att det är lämp-
ligt "att vid beräkning av en exponering som en huvudregel utgå från det
nominella beloppet utan hänsyn till vikttal eller risknivåer”.

Bankföreningen vill påpeka att från ovannämnda huvudregel givetvis
måste kunna göras vissa undantag. Ett nödvändigt sådant gäller ränte- och
valutakursrelaterade kontrakt. För dessa har Finansinspektionen tidigare
(FFFS 1992:20) angett att en omräkning skall ske enligt en marknads-
värderingsmetod. Enligt gällande regler från myndigheterna i andra
länder — t ex Storbritannien och Luxemburg — skall ”replacement cost"
beräknas och användas för dessa poster. Detta är logiskt när det gäller att
för dem beakta den maximala förlustrisken. Att i detta fall använda nomi-
nella belopp vore orimligt. Detta bör anges i propositionen. Vidare bör
av propositionen framgå att vid marknadsvärderingsmetod, eller mot-
svarande, skall belopp räknas efter nettning i tillämpliga fall.

4.2.6 Svenska Kommunförbundet

Under Normgivningsbemyndiganden, 8 § punkt 5, finns dock bestämmel-
ser att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspek-
tionen skall kunna meddela närmare föreskrifter om vilka poster som
utgör exponeringar, hur exponeringar skall värderas och vilka expone-
ringar som får undantas vid beräkningen av de gränsvärden som anges
i 5 kap. 3 och 4 §§. Detta är emellertid ej tillfyllest. I lagtexten bör
därför tilläggas att de som tillhör grupp A2 skall undantas från regeln om
stora exponeringar. Motsvarande undantag återfinns i Europeiska gemen-
skapernas Råds direktiv 92/121/EEG, Artikel 4, punkt nr 8.

4.2.7 Sveriges Advokatsamfund

Från allmänna utgångspunkter är det enligt samfundet olämpligt att
Finansinspektionen får en utpräglad dubbelroll som såväl normgivande
som övervakande myndighet. Det vore en fördel om tillsynsrollen kunde

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

495

behållas vid Finansinspektionen och att normgivningskompetensen kunde  Prop. 1994/95:50

fullgöras genom lagstiftning.                                              Bilaga 2

Därtill leder den föreslagna lagstiftningstekniken till stora svårigheter
att överblicka och förstå regelverket. De finansiella institut som har att
följa regelverket saknar med den föreslagna utformningen möjlighet att
förutse hur reglerna kan komma att utformas och tillämpas, vilket är otill-
fredsställande.

4.3 Rapportering av stora exponeringar

4.3.1 Finansinspektionen

Vad avser frågan om brutto- eller nettoredovisning vid rapportering av
stora exponeringar skall ett institut enligt 5 kap. 6 § första stycket i
lagförslaget fortlöpande rapportera sina stora exponeringar till Finans-
inspektionen. Enligt 7 kap. 8 § 6 lagförslaget skall regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddela föreskrifter om
omfattningen och fullgörandet av rapporteringsskyldigheten enligt 5 kap.
6 §. I direktivet artikel 3.3 anges att vissa undantag från den i artikel 3.2
föreskrivna rapporteringsskyldigheten kan medges. Denna möjlighet till
undantag från rapporteringsskyldigheten är välbetänkt och bör därför sär-
skilt omnämnas i specialmotiveringen.

Finansinspektionen anser det lämpligt att samtliga bestämmelser om
rapportering och tillsyn samlas i 7 kap. i den föreslagna lagen. Inspek-
tionen föreslår därför att 5 kap. 6 § första stycket utgår. Rapporte-
ringsskyldigheten skall i stället framgå av en gemensam bestämmelse om
rapportering i 7 kap., se avsnittet om gruppbaserad tillsyn. Som en följd
av detta bör 7 kap. 8 § anpassas till den nya föreslagna paragrafen om
rapportering i 7 kap.

4.3.2 AB Svensk Exportkredit

SEK finner det angeläget att peka på betydelsen av den konsoliderings-
metod som kommer att föreskrivas i de tillämpningsföreskrifter som
enligt förslagen skall utfärdas av tillsynsmyndigheten. Konsoliderings-
metoden måste väljas så att inte ett kreditinstitut som äger aktier i annat
kreditinstitut — och som självt har 100 % kapitaltäckningskrav för
aktieinnehavet, vilket leder till att gränsen för stora exponeringar blir
lägre än vad den eljest skulle ha varit — missgynnas vad beträffar stora
exponeringar. Enligt SEKs uppfattning är det vidare inte rimligt att en
och samma exponering skall inräknas i upp till sex olika instituts
rapportering.

496

4.3.3 OM Stockholm AB

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Central clearing behandlas överhuvudtaget inte i promemorian trots att
det är en verksamhet som försiggår i hela Europa och som just är ägnad
att minska risker i värdepappersmarknaden. I Finansinspektionens nu-
varande föreskrifter om rapportering till inspektionen av uppgifter om
beräkning av kapitalbas och kapitalkrav undantas instrument som clearas
från kapitaltäckningskrav. En uttrycklig bestämmelse härom borde åter-
finnas i det av departementet presenterade lagförslaget. Motsvarande
gäller reglerna om rapportering av stora exponeringar.

4.3.4 Svenska Bankföreningen

Metoden att löpande rapportera alla ökningar som uppgår till minst 20 %
i förhållande till den senaste rapporten skulle för många institut medföra
en så gott som daglig rapportering, vilket vore orimligt betungande för
både instituten och Finansinspektionen. Många företag gör ofta stora men
täta förändringar i utnyttjandet av en kreditram. Denna metod bör därför
inte vara obligatorisk.

I föreskrifterna bör helst lämnas frihet åt varje institut att välja en
metod, som man därefter håller fast vid.

De svenska instituten bör få använda sig av direktivets övergångs-
bestämmelse i artikel 6.8, vari anges att till och med utgången av år 2001
kan rapporteringsfrekvensen begränsas till två gånger per år — i stället
för fyra gånger per år enligt huvudregeln i artikel 3.2. Rapportering två
gånger per år under denna övergångstid är tillräcklig, eftersom det är
samma rapporteringsfrekvens som Finansinspektionen hittills har begärt.

4.4 Övergångsbestämmelser

4.4.1 Riksbanken

Direktivet om stora exponeringar gör det möjligt för kreditinstitut och
värdepappersbolag att gradvis under perioden t.o.m. slutet av år 2001 dra
ned de exponeringar som överstiger de fastlagda gränsvärdena. I prome-
morian anges att Finansinspektionen bör få möjlighet att bestämma hur
nedtrappningen skall ske för berörda institut. Fullmäktige instämmer häri
men menar att Finansinspektionen därvid bör ges en riktlinje att anpass-
ningen hela tiden bör gå i nedåtgående riktning och således inte avbrytas
av temporära ökningar av de för stora exponeringarna. Den möjlighet
direktivet ger att temporärt höja gränsvärdena bör således inte utnyttjas,
vilket även är promemorieförfattarens åsikt.

497

4.4.2 Finansinspektionen

Finansinspektionen instämmer i att det saknas skäl att under en över-
gångsperiod tillåta höjda gränsvärden (direktivet artikel 6.5). Den
möjlighet som inspektionen enligt övergångsbestämmelserna får att för
institut som överskridit de föreskrivna gränsvärdena bevilja anstånd att
nedbringa exponeringarna till dessa gränsvärden senast till utgången av
år 2001 synes vara tillräcklig.

Inspektionen instämmer även i att skäl saknas att införa den möjlighet
till förlängning av tidsfristerna med ytterligare fem år som under artikel

6.6 medges för mindre instituts exponeringar. Även om de regler som nu
genom lag kommer att gälla varit väl kända och en förlängd tidsfrist med
fem år skulle medges kan det förutses att vissa institut drabbas av reg-
lerna på ett sådant sätt att en nedtrappning inte är möjlig utan att
verksamheten förändras på ett avgörande sätt.

4.4.3 Fristående Sparbankers Riksförbund

Enligt lagförslaget skall institut som har exponeringar överstigande
stipulerade gränser nedbringa dessa till gränsvärdena senast till den
31 december 2001 i enlighet med direktivet. Detta direktiv medger även
möjligheten att förordna om att räntesatsen 25 procent temporärt kan
höjas till 40 procent till och med den 31 december 1998. Enligt före-
liggande lagförslag utnyttjas inte denna möjlighet med motiveringen att
den tidsfrist inom vilken nedtrappningen av för stora exponeringar skall
ske synes vara tillräcklig. FSR anser att regler om förhöjda gränsvärden
till och med utgången av 1998 enligt direktivet bör införas i syfte att
undvika onödiga störningar och praktiska svårigheter under den inledande
övergångsperioden. Skulle lagstiftaren, mot FSR:s uppfattning, inte helt
undanta bostadsobligationer från stora exponeringar enligt ovan, anser
FSR det än angelägnare att tillåta ett temporärt förhöjt gränsvärde.

4.4.4 Svenska Bankföreningen

I promemorian (sid 27-28) anges att Finansinspektionen "får ... bevilja
institutet anstånd att nedbringa exponeringarna till dessa gränsvärden
dock senast till den 31 december 2001". Man har dock inte ansett det
motiverat att utnyttja direktivets möjligheter (artikel 6.5) till förhöjda
gränsvärden t.o.m utgången av 1998. I promemorian uttalas (sid 242):
"För närvarande saknas därför skäl att införa bestämmelser om förhöjda
gränsvärden under en övergångsperiod".

Bankföreningen vill påpeka att denna snäva utformning kan leda till
onödiga svårigheter under övergångsperioden. Genom kravet att en ex-
ponering, som i utgångsläget ligger över gränsvärdet, inte får öka, kan
i realiteten ett omedelbart kreditstopp komma att framtvingas för vissa
storkunder i svenska institut. Denna olägenhet är ett starkt skäl för att

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

498

svenska institut skall få möjlighet att utnyttja även denna övergångsbe-
stämmelse i direktivet. Bankföreningen anser därför att det i lagtexten bör
anges att instituten skall ha rätt att utnyttja den möjlighet till temporär
höjning av gränsvärdet till 40 % (i stället för 25 %) respektive 30 % (i
stället för 20 %) som föreligger enligt direktivet.

5 Gruppbaserad tillsyn

5.1 Definitioner

5.1.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge

I 6 kap. 2 § ges Finansinspektionen möjlighet att besluta att reglerna för
finansiella företagsgrupper skall gälla även i andra fall än dem som om-
fattas av lagens bestämmelser. Det måste här anses röra sig om ett norm-
beslut. Emellertid får delegation från riksdagen till förvaltningsmyndig-
het, med vissa här icke aktuella undantag, endast ske genom förmedling
av regeringen enligt 8 kap. 11 § RF. Hovrätten förordar därför att den
föreslagna paragrafen ändras. Följdändring får därmed göras i 6 kap. 8 §.

5.1.2 Finansinspektionen

1 kap. Definitioner

Sammanfattning: Inspektionen anser att begreppen finansiellt institut och
holdingföretag med finansiell verksamhet bör klargöras. Enligt lagför-
slaget uppstår ett motsatsförhållande i det avseendet att ett finansiellt
institut bl.a. definieras som ett företag som inte är ett värdepappersbolag
men vars huvudsakliga verksamhet kan vara att driva värdepappers-
rörelse. Ett bolag som driver sådan rörelse blir emellertid värdepappers-
bolag enligt definitionen i punkt 3. Ett annat motsatsförhållande före-
ligger däri att ett finansiellt instituts huvudsakliga verksamhet kan vara
att driva en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra
stycket 2-11 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Ett bolag som
utför någon av dessa verksamheter, t.ex. enligt punkterna 2 och 3 —
lämnande av krediter och bedrivande av leasingverksamhet — bedriver
finansieringsverksamhet såsom denna definieras i lagen om kredit-
marknadsbolag. Sådan verksamhet kräver tillstånd av Finansinspektionen
och bolag som fått sådant tillstånd blir kreditmarknadsbolag och därmed
automatiskt också kreditinstitut. Enligt inspektionen kan motsatsför-
hållandet lösas genom att ändra begreppet finansieringsverksamhet i
kreditmarknadsbolagslagen så att definitionen i denna lag överensstämmer
med definitionen av den verksamhet som bedrivs av företag som enligt
artikel 1, första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG är att anse som
kreditinstitut.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

499

32 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

Ägarintresse är en opraktisk term eftersom den avser ett innehav och Prop. 1994/95:50
inte ett företag. Detta visar sig särskilt i inspektionens förslag till Bilaga 2
utformning av lagtext i 6 kap. 5 § (yttrandets avsnitt 4). Vidare anser
Finansinspektionen att definitionen bör exkludera de företag som är dotter-
företag enligt definitionen i 1 kap. 2 §. Ej heller bör definitionen
begränsas till företag med en viss verksamhet utan på samma sätt som
gjorts i fråga om dotterföretag enligt 1 kap. 2 §, endast behandla
företagets relation till ägandebolaget.

Vad i övrigt gäller lagförslagets definitioner anser inspektionen att
termerna institut och finansiellt institut är motsägande på så sätt att ett
finansiellt institut inte är en viss typ av institut. Vidare är inte ett
holdingföretag med blandad verksamhet alltid ett holdingföretag utan kan
vara ett industriföretag.

I 1 § första stycket 6 definieras "finansiellt institut" som ett svenskt
eller utländskt företag som inte är kreditinstitut eller värdepappersbolag
eller motsvarande utländskt företag men vars huvudsakliga verksamhet
består i att bl.a. driva värdepappersrörelse eller utföra en eller flera av
de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket 2-11 lagen om kre-
ditmarknadsbolag.

Enligt 1 kap. 2 § 1 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse definieras
värdepappersrörelse som "verksamhet som består i att yrkesmässigt
tillhandahålla sådana tjänster som anges i 3 §". Enligt 1 kap. 2 § 2 i
samma lag definieras värdepappersbolag som "svenskt aktiebolag som fått
tillstånd att driva värdepappersrörelse". Det nämnda innebär att värdepap-
persrörelse endast kan bedrivas i ett av inspektionen auktoriserat
värdepappersbolag. Inspektionen vill med vad här anförts peka på mot-
sättningen i lagförslaget i den del där ett finansiellt institut bl.a.
definieras som ett företag som inte är ett värdepappersbolag men vars
huvudsakliga verksamhet kan vara att driva värdepappersrörelse.

Verksamhet som utförs enligt t.ex. punkterna 2 och 3 i 3 kap. 1 §
lagen om kreditmarknadsbolag innebär att institutet i fråga lämnar och
förmedlar krediter (punkt 2) samt bedriver leasingverksamhet (punkt 3).
Sådana verksamheter ingår i definitionen av finansieringsverksamhet
enligt 1 kap. 1 § punkt 1 sistnämnda lag. I begreppet finansieringsverk-
samhet enligt kreditmarknadsbolagslagen ingår däremot inte som i direk-
tivet, upplåning från allmänheten som en förutsättning för tillståndsplikt.
Inspektionens tillämpning av finansieringsverksamhetsdefinitionen i
kreditmarknadsbolagslagen är att ett företag som utför bl.a. de verk-
samheter som anges i ovannämnda punkter bedriver tillståndspliktig
finansieringsverksamhet även om ingen upplåning sker från allmänheten
för finansiering av verksamheten ifråga utan detta görs — åtminstone i ett
inledningsskede — enbart med eget kapital. Ett företag som med denna
tillämpning klassas som kreditmarknadsbolag blir därmed också automa-
tiskt kreditinstitut. De företag som skall vara kreditmarknadsbolag enligt
lagen om kreditmarknadsbolag blir alltså fler än enligt direktivet
92/30/EEG artikel 1 i vilken hänvisning görs till bilagan till direktiv
89/646/EEG.

500

I 1 § lagen om kreditmarknadsbolag definieras "finansiellt institut" på
samma sätt som i det nu aktuella lagförslaget. Inspektionen anser därför
att det är angeläget att definitionen av begreppet finansiellt institut
klargörs. Detta berör även definitionen i punkt 7 i lagförslaget vad gäller
begreppet holdingföretag med finansiell verksamhet. En ändring i detta
avseende måste i så fall ske även i den nu gällande lagen om kredit-
marknadsbolag. Enligt inspektionen kan det motsatsförhållande som nu
föreligger enligt lagförslaget vad gäller definitionerna av finansiellt
institut respektive finansieringsverksamhet lösas genom att ändra defi-
nitionen av sistnämnda begrepp i kreditmarknadsbolagslagen så att defini-
tion av begreppet finansieringsverksamhet överensstämmer med defini-
tionen av den verksamhet som bedrivs av ett företag som enligt artikel 1,
första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG är att anse som kreditinstitut.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

6 kap. Gruppbaserad tillsyn

Definition av finansiell företagsgrupp (1 §)

Lagförslagets bestämning av vilka företag som ingår i en finansiell
företagsgrupp synes inte helt lättförstådd. Förslaget synes inte fullt ut
beakta direktivets bestämmelser. Inspektionen har noterat följande fall.

a. Instituts innehav av ägarintressen i utländska institut. Lagförslagets
definition av ägarintressen omfattar även utländska institut (1 kap. 1 §
10). Begreppet institut omfattar endast svenska kreditinstitut och värde-
pappersbolag (1 kap. 1 § 2, 3 och 5). Av denna anledning kan bestäm-
ningen "ägarintressen i ett annat institut" (6 kap. 1 § första stycket 2)
uppfattas som motsägelsefull, d.v.s. riskerar att inte komma att omfatta
utländska institut. Direktivets artikel 3.1 anger att institut och dess
ägarintressen i institut och i finansiella institut skall stå under grupp-
baserad tillsyn. Något undantag görs inte för utländska ägarintressen.

b. Ett institut har endast utländska dotterföretag motsvarande institut.
En finansiell företagsgrupp föreligger om något av villkoren i 6 kap. 1 §
första stycket är uppfyllt. Ordet även i paragrafens sista stycke tillför ett
villkor som innebär att ett utländskt dotterföretag motsvarande institut
inte självständigt medför att en finansiell företagsgrupp uppstår.

c. Holdingföretag med finansiell verksamhet innehar ägarintresse i
anknutna företag. Anknutna företag ingår enligt förslaget inte i en finan-
siell företagsgrupp om de utgör ägarintressen till holdingföretag med
finansiell verksamhet. Enligt direktivets artikel 5.5 skall — när grupp-
baserad tillsyn skall utövas enligt artikel 3.1 och 3.2 — även anknutna
företag ingå.

d. Begränsningen av ägarintressen. Enligt förslaget ingår företag i
vilka ägarintressen innehas i en finansiell företagsgrupp endast under
vissa förutsättningar, nämligen om ledningen av företaget delas med
andra delägare och delägarnas ansvar är begränsat. Denna situation torde
vara mindre vanlig. Någon begränsning till detta slag av ägarintressen
görs inte i direktivet. Enligt artikel 3.1 gäller bl. a. att ett kreditinstitut

501

som har ett ägarintresse i ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut skall
stå under tillsyn på grundval av sammanställning av institutens finansiella
ställning. Lagförslaget bör ändras så att även övriga fall av ägarintressen
omfattas. Se även kommentar till 6 kap. 6 §.

I övrigt noterar inspektionen att lagförslaget medför skillnader avseende
den finansiella gruppens innehåll beroende på om ägaren är ett institut
eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet. Vissa företag som in-
går i en finansiell företagsgrupp om de ägs av ett institut, ingår inte i en
sådan grupp om de ägs av ett holdingföretag med finansiell verksamhet.
Ägs ett institut av ett holdingföretag med finansiell verksamhet kan
ägandet i t.ex. ett finansiellt institut, genom att läggas i ett holding-
företag, undgå den gruppbaserade tillsynen.Det är osäkert om lagförslaget
i denna del uppfyller direktivets bestämmelser. Det kan nämligen hävdas
att direktivet — genom sin hänvisning i artikel 3.2 till artikel 5 — jäm-
ställer holdingföretag med institut i nyssnämnda avseende. Skillnaderna
bör noteras i beredningen av lagförslaget. En utökning av den föreslagna
definitionen kan i den praktiska tillämpningen komma att visa sig på-
kallad. Denna fråga bör — om inte förr — närmare prövas när erfaren-
heter vunnits av lagförslagets definition av finansiell företagsgrupp och
regelverket i övrigt.

Ytterligare ett fall som kan behöva uppmärksammas är att innehav av
anknutna företag som ägarintresse eller som dotterföretag inte själv-
ständigt medför att en finansiell företagsgrupp föreligger. Anknutna före-
tag omfattas av gruppbaserad tillsyn endast om moderföretaget ingår i en
finansiell företagsgrupp. Lagförslaget synes dock förenligt med direktivet.

Från lagteknisk synpunkt bör noteras att definitionen av en finansiell
företagsgrupp bör ange vad en sådan grupp är istället för att definiera när
en finansiell företagsgrupp föreligger. Jämför med definitionen av kon-
cern i 1 kap. 2 § tredje stycket.

Finansiell företagsgrupp i andra fall (2 §j

Direktivets definition av ägarintresse omfattar även dotterföretag. Lag-
förslagets definition av ägarintresse överensstämmer med direktivets i
detta avseende. Eftersom Finansinspektionen föreslagit att dotterföretag
skall exkluderas från definitionen, bör de i konsekvens härmed särskilt
anges i 2 § p. 1. Även tydlighetsskäl talar för denna lösning.

Direktivets stadganden i artikel 5.4 om grupptillhörighet p g a "väsent-
ligt inflytande" respektive "gemensam ledning" har intagits i lagförslagets
6 kap. 2 § 2. och 3. Av direktivets artikel 5.5 följer emellertid att dessa
regler skall kunna tillämpas även på anknutna företag. Lagförslaget anger
tillämpning endast på institut och finansiellt institut.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

502

5.1.3 Svensk Exportkredit

Bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn innebär krav på konsoliderad
redovisning rörande bland annat kapitalbasen, kapitalkraven för kredit-
risker och marknadsrisker samt stora exponeringar. Uttryckligen anges
i förslaget att även den del som belöper på minoritetsintresse skall ingå.

SEK finner det angeläget att uttrycka sin uppfattning om att enbart det
faktum att ett kreditinstitut äger aktier motsvarande minst 20 % av röste-
talet eller antalet aktier i ett annat kreditinstitut inte automatiskt bör leda
till att en finansiell företagsgrupp skall anses föreligga och att konso-
lidering skall ske. För att konsolidering skall vara motiverad erfordras,
enligt SEKs uppfattning, att det ägande bolaget har ett dominerande in-
flytande över det ägda bolaget. Så kan vara fallet om t.ex. en tjugopro-
centsägare finns och resterande aktier är utspridda bland många små-
ägare. Om det däremot finns två tjugoprocentsägare saknas, definitions-
mässigt, oavsett om resterande aktier är spridda bland låt säga en
femtioprocentsägare och två femprocentsägare eller en mängd småägare,
anledning att utgå från att var och en av dessa tjugoprocentsägare utövar
dominerande inflytande över det ägda kreditinstitutet.

5.1.4 Finansbolagens förening

Finansiell företagsgrupp

Kapitel 6 i den föreslagna lagen om kapitaltäckning reglerar gruppbaserad
tillsyn. Det nya begreppet finansiell företagsgrupp som föreslås infört är
vidare än det koncernbegrepp som införs i lagen i övrigt. Finansinspek-
tionen skall kunna besluta om tillsyn över finansiella företagsgrupper och
över andra företagsgrupper även om inte kapitalbindningar föreligger.

Finansbolagens Förening konstaterar att det i promemorian uttalas tvek-
samhet avseende om det aktuella EG-direktivet verkligen tvingar Sverige
att införa lagregler om konsolidering mm i företag som utövar ägar-
intresse över finansiella institut. En regel om konsolidering, vars närmare
tillämpning överlåts till Finansinspektionen är enligt föreningen otill-
fredsställande. Konsolideringskrav och tillsynsregler avseende företag
som inte har kapitalbindningar till det aktuella finansiella institutet, kan
enligt föreningen lätt leda till reglering av företag i näringslivet som inte
är nödvändig och som hämmar effektiviteten i näringslivet.

5.1.5 Fondbolagens Förening

Föreningen har utgått från att fondbolagsverksamhet inte inryms i den
definition av "finansiellt institut", som upptas i 1 kap. 1 § förslaget till
lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag, bl.a. därför att de "förvärv av aktier" etc. som där
anges inte sker för egen räkning.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

503

5.1.6 Svenska Bankföreningen

I promemorian föreslås att lagen inleds med ett kapitel med definitioner.
Bankföreningen tillstyrker att i lagens 1 kap sammanförs definitioner.

Föreningen noterar att definitionsmässigt är ett "finansiellt institut" i 1§
punkt 6 inte ett "institut" enligt punkt 5. Terminologin är här något olo-
gisk och kan vara förvillande. Föreningen vill understryka betydelsen av
att begreppsnomenklauturen i den finansiella lagstiftningen är tydlig och
enhetlig. Det kan även finnas anledning att genomföra en översyn härav.

För övrigt anser Bankföreningen att, för läsbarhetens skull, de begrepp
som definierats i 1 kap bör utskrivas med spärrad stil i den löpande lag-
texten.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

6 kap. Gruppbaserad tillsyn

1 §

I promemorian föreslås införande av begreppet "finansiell företagsgrupp"
tillsammans med reglerna om gruppbaserad tillsyn. Av allmänmotive-
ringen framgår bl a följande:

- "Finansiell företagsgrupp blir ett vidare begrepp än koncern."
(sid 245)

- "Finansinspektionen föreslås få besluta att bestämmelserna om finan-
siella företagsgrupper skall gälla i vissa fall trots att det inte finns
några kapitalbindningar mellan företagen." (sid 245)

- "I direktivet om gruppbaserad tillsyn har ägarintresse definierats som
ett innehav av andelar eller aktier i ett företag som representerar
antingen 20 % av rösterna eller 20 % av kapitalet. Definitionen är
alltså inte densamma som Redovisningskommittén föreslagit ... Det
är olyckligt att definitionen inte är enhetlig i de angivna lagarna.
Detta bör beaktas i det fortsatta beredningsarbetet av Redovisnings-
kommitténs förslag" (sid 249)

Bankföreningen anser att de ovan refererade exemplen från prome-
morian tydligt visar att man inte har löst definitionsfrågorna på ett
tillfredsställande sätt. Det är opraktiskt, arbetsbetungande och förvirrande
om instituten skall redovisa och rapportera efter olika "koncernbegrepp"
i olika sammanhang. En ökad samordning är nödvändig.

5.1.7 Sveriges Advokatsamfund

Begreppet finansiell företagsgrupp

För tillsynsändamål föreslås begreppet finansiell företagsgrupp införas i
lag. För finansiella företagsgrupper skall, om Finansinspektionen så be-
slutar, tämligen långtgående regler om kapitalkrav och aktieinnehav gälla.

504

Uttalanden i promemorian (s 251) anger att det kan ifrågasättas om EG-
direktivet tvingar Sverige att införa en regel som den föreslagna.

Samfundet, som inser att lagändringar utöver vad som förskrivs av
åtaganden i EES-avtalet kan vara nödvändiga, ställer sig tveksamt till
behovet av den föreslagna lagregeln. Lagregeln kan komma att leda till
omfattande kontroll och reglering av svensk industri till men för effektivi-
teten i handelslivet. Enligt samfundet bör frågan lösas från en pragmatisk
utgångspunkt, och således bör en regel införas först när det visats att
behov av kapitaltäckningskrav m.m. för sådana företagsgrupper verkligen
föreligger.

5.2 Området för gruppbaserad tillsyn

5.2.1 Riksbanken

En specifik tillsynsfråga som torde fordra uppmärksamhet är vilket
samarbete som behöver komma till för att övervakningen av de i utlandet
etablerade företag som marknadsför tjänster i Sverige på ett gränsöver-
skridande sätt skall bli tillfredsställande.

Det följer av direktivet om gruppbaserad tillsyn att en konsolidering
bör ske i Sverige för sådana underkoncemer som har moderföretag
hemmahörande här i landet. Direktivet ger dock Finansinspektionen möj-
lighet att träffa avtal med de behöriga myndigheter som auktoriserat
huvudkoncemmodem om att huvudansvaret för tillsynen delegeras till
dem. Enligt promemorian föreligger det inte skäl för att Finansin-
spektionen skall överlåta sitt tillsynsansvar för de i Sverige hemma-
hörande kreditinstituten eller värdepappersbolagen. Vikten framhålls av
att detta tillsynsansvar utövas av hemlandsmyndigheten varför möjlighet
att avtala om delegering till moderföretagets tillsynsmyndighet inte bör
medges. Fullmäktige delar denna bedömning.

5.2.2 Finansinspektionen

Kapitalkrav m.m. för finansiell företagsgrupp (3 §)

Enligt förslaget skall bestämmelserna om kapitaltäckning och stora
exponeringar m.m. "tillämpas även på den samlade ekonomiska ställ-
ningen för en finansiell företagsgrupp". Lagrummet får ett enklare och
tydligare innehåll om det istället anges att de olika reglerna skall
tillämpas även på en finansiell företagsgrupp. Genom ett särskilt
angivande av sambandet mellan denna bestämmelse och den grupp-
baserade redovisningen, se ändringsförslag avseende 6 kap. 5 §, säker-
ställs och förklaras sambandet.

Till följd av använda definitioner ingår normalt inte försäkringsföretag
i en finansiell företagsgrupp. Anledning saknas därför att behålla regeln

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

505

i 3 § andra stycket att försäkringsföretag och vissa dotterföretag till
försäkringsföretag inte omfattas av reglerna i 3 § första stycket.

Av ytterligare en anledning bör stycket utgå. Det har nämligen blivit
vanligare att även banker etablerar s.k. captivebolag, dvs. försäkrings-
företag vars huvudsakliga verksamhet är att försäkra den egna koncernen
mot risker avseende exempelvis kreditförluster, förmögenhetsbrott och
egendomsskador.

Riskerna ligger således kvar i den finansiella företagsgruppen i den
mån ett captivebolag inte återförsäkrar sig. Dessutom kan captivebolagets
placeringar och åtaganden vara av betydelse för gruppen. Syftet med
gruppbaserad tillsyn kan alltså komma att urholkas om sådana bolag
undantas från bestämmelserna. Enligt Finansinspektionens uppfattning bör
ett captivebolag normalt anses vara ett anknutet företag och därmed ingå

1 den finansiella företagsgruppen. Även vid en bedömning enligt de sär-
skilda utvidgningsmöjligheterna som ges i 2 § kan detta bli resultatet.
Trots detta kommer regeln i 3 § andra stycket att undanta captivebolag
från tillämpningen av reglerna. Även av denna anledning bör således 3 §
andra stycket utgå.

6 kap. 3 § föreslås istället få följande lydelse

3 § Vid som föreskrivs i 2 kap. 2 § om kapitalkrav för kreditrisker, i

2 kap. 3 § om kapitalkrav för marknadsrisker och i 5 kap. 3 och 4 §§ om
stora exponeringar skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.

5.2.3 Svenska Bankföreningen

I promemorian anges i första och andra styckena "finansiell företags-
grupps samlade ...".

Bankföreningen anser att ordet "motsvarande" bör skjutas in före ordet
"samlade" i båda styckena.

Området för gruppbaserad tillsyn

I promemorian (sid 255) behandlas nuvarande bestämmelse i 2 kap 15a §
BRL avseende banks rätt att förvärva aktier och att bevilja vissa speciella
krediter. Det påpekas att den svenska lagstiftningen föreskriver hårdare
krav än enligt andra banksamordningsdirektivet men att "det finns för
närvarande inte skäl att utvidga denna ram för placeringsaktier som i dag
gäller för bankerna".

Bankföreningen anser att de nuvarande bestämmelserna i 2 kap 15a §
beträffande en banks rätt att förvärva aktier etc är onödigt restriktiva
jämfört med "andra banksamordningsdirektivet" (89/646/EEC) och andra
länders implementering därav. För svensk bank har maximigränsen för
aktieinnehav, krediter med efterställd betalningsrätt, krediter med rätt till
andel i vinst m m satts till 30 % av kapitalbasen totalt och 1,5 % av

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

506

kapitalbasen för innehav i ett enskilt företag. Enligt direktivet, artikel 12,
punkt 1 och 2 gäller gränserna 60 % av kapitalbasen för totalt innehav
av kvalificerade innehav (dvs 10 % eller mer av aktiekapital eller rösträtt
i ett visst företag) och 15 % av kapitalbasen för kvalificerat innehav i ett
enskilt företag. För övriga aktieinnehav, dvs icke-kvalificerade, finns i
direktivet inga begränsningar alls.

Uppenbarligen råder på detta område en mycket betydande diskrepans
mellan Sveriges och EG's regler. I vissa speciella fall kan detta medföra
konkurrensnackdelar för de svenska bankerna.

Även om de svenska bankerna, av försiktighetsskäl, i princip inte är
intresserade av stora aktieinnehav i icke-finansiella företag, ter sig de
svenska bestämmelserna onödigt begränsande i jämförelse med de som
gäller för utländska konkurrenter. Bankföreningen anser därför, av främst
principiella konkurrensskäl, att de svenska bestämmelserna bör göras mer
EG-konforma. Vidare bör övervägas en bestämmelse som medger inne-
hav över vissa angivna gränser efter tillstånd av Finansinspektionen.

5.3 Undantag från den gruppbaserade tillsynen

5.3.1 Riksbanken

I promemorian noteras vidare att om ett kreditinstitut eller värdepappers-
bolag är underkastat gruppbaserad tillsyn medger direktiven att Sverige
infor bestämmelser som medför att tillsynen endast sker gruppbaserat och
inte på individuell nivå. Bedömningen görs att även om dylika bestäm-
melser skulle innebära lättnader för företagen saknas för närvarande till-
räckliga skäl för att införa dem i Sverige. Försiktighetsmotivet gör att
fullmäktige även på denna punkt delar den bedömning som redovisas i
promemorian.

5.3.2 Finansinspektionen

Baselkommitténs regler förutsätter att kapitaltäckning skall ske på konso-
liderad basis. När kapitaltäckningsbestämmelsema infördes för svensk del
kom de att gälla för såväl enskilda kreditinstitut i en bankkoncem som
koncernen som helhet. Syftet med detta var att kunna kontrollera att inte
något eller några institut inom koncernen underkapitaliseras till men för
konkurrensförutsättningarna och stabiliteten på finansmarknaden. Kapital-
täckningsbestämmelsema fick därmed en omfattande giltighet. De skall
uppfyllas inte bara av en bankkoncem utan även av varje i sådan koncern
ingående kreditinstitut eller värdepappersbolag. Detta har lett till att be-
stämmelserna internationellt sett visat sig inte vara konkurrensneutrala.
Finansinspektionen anser därför att bestämmelserna bör ses över och an-
passas till vad som gäller internationellt så att kapitalkravet kan beräknas
enbart på koncern- eller gruppnivå när det är fråga om gruppbaserad till-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

507

syn. Därmed uppnås också överensstämmelse med vad inspektionen före-
slår i fråga om tillsynen på gruppnivå när det gäller stora exponeringar.
Finansinspektionen anser att frågan bör lösas så skyndsamt som möjligt.

5.4 Fördelningen av tillsynsansvaret

5.4.1 Riksbanken

Promemorian uppehåller sig en hel del vid den viktiga frågan om interna-
tionellt samarbete till främjande av effektivast möjliga tillsyn. Det är vik-
tigt att det fastläggs en grundläggande arbetsfördelning mellan hem-
ländernas och värdländernas tillsynsmyndigheter. Detta är nödvändigt för
att förebygga risken att något företag som skulle ha omfattats i praktiken
lämnas utan tillsyn. Fullmäktige önskar emellertid framför allt lägga vikt
vid att samordningen mellan ländernas tillsynsmyndigheter verkligen för-
stärks och bedrivs effektivt.

5.4.2 Finansinspektionen

Tillsynsansvar (12 §)

I det fall en finansiell företagsgrupp är en svensk underkoncem till en
utländsk finansiell företagsgrupp, som står under utländsk tillsyn, bör
undantag i vissa fall kunna medges från bestämmelserna i 6 och 7 kap.
såvitt avser underkoncemen. Bestämmelserna om tillsynsansvar bör i
övrigt kunna förenklas utan att de kommer att stå i strid med bestämmel-
serna i direktivet. Vidare bör möjligheten att träffa överenskommelse med
annan behörig tillsynsmyndighet kunna delegeras till Finansinspektionen.
En bestämmelse härom bör tas in i 7 kap. 9 §.

Paragrafen bör tas in i 7 kap. och få följande lydelse.

(12) § En finansiell företagsgrupp står under tillsyn av Finansinspek-
tionen.

Regeringen får träffa överenskommelse med behöriga myndigheter i
annat land om vilken myndighet som skall utöva tillsyn av en finansiell
företagsgrupp, om moderföretaget i gruppen är ett utländskt holding-
företag med finansiell verksamhet.

Om en finansiell företagsgrupp står under utländsk tillsyn eller andra
särskilda skäl föreligger, får regeringen medge att bestämmelserna i 6
och 7 kap. ej skall tillämpas.

Möjligheterna i 7 kap. 9 § för regeringen att delegera vissa uppgifter
till Finansinspektionen bör utsträckas till att även omfatta möjligheten att
träffa överenskommelse med annan tillsynsmyndighet om vilken myndig-
het som skall utöva tillsynen över en finansiell företagsgrupp i ett konkret
fall.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

508

5.5 Särskilt om gruppbaserad tillsyn avseende stora
exponeringar och kapitalkrav för marknadsrisker

5.5.1 Riksbanken

Likaså delas uppfattningen att nettoinnehav i skilda bolag inom en kon-
cern inte bör få avräknas mot varandra, trots att detta enligt direktivet
skulle vara medgivet om man avstår från att enbart tillämpa gruppbaserad
tillsyn.

5.5.2 Finansinspektionen

I direktivet om stora exponeringar 92/121/EEG anges att tillsyn över
kreditinstitut som inte är vare sig moder- eller dotterföretag skall utövas
på institutsnivå medan tillsynen över övriga institut skall ske på grupp-
nivå enligt direktivet om gruppbaserad tillsyn 92/30/EEG.

I Finansdepartementets förslag till ny lagstiftning om bl.a. stora
exponeringar föreslås däremot en strängare tillämpning på de svenska
instituten genom att reglerna om stora exponeringar skall gälla på såväl
enskilt instituts nivå som på gruppnivå.

Finansinspektionen har i sitt tidigare allmänna råd om kreditinstitutens
stora exponeringar tillämpat den princip som Finansdepartementet nu
föreslår. Erfarenheterna av denna tillämpning är dock blandade.

Från tillsynssynpunkt har det under senare år blivit allt mer angeläget
att övervaka tillsynsobjekten på koncemnivå. Skälet till detta är att en
stor del av de finansiella instituten ingår i koncerner vars verksamheter
dessutom ofta är blandade. Ett koncemförhållande kräver en annan styr-
ning och tillsyn än vad som krävs för ett enskilt institut. Detta innebär att
tillsynsmyndighetens uppgift alltmer inriktas på att tillse att instituten har
goda kontroll- och styrsystem som förmår att skapa en överblick över en
koncerns eller en finansiell företagsgrupps totala verksamhet. För att
kunna bedöma en sådan grupps utveckling vad gäller risker och resultat
är det därför av vikt att det inom gruppen finns limiter som begränsar
gruppens stora exponeringar och en löpande uppföljning som säkerställer
att föreskrivna kapitalkrav uppfylls. Det är därför viktigt att begräns-
ningar avseende stora exponeringar gäller på gruppnivå när ett institut
ingår i en finansiell företagsgrupp. Från tillsynssynpunkt är detta också
tillfyllest. Inspektionen förutsätter att behoven av information från
enskilda institut inom en finansiell företagsgrupp kommer att tillgodoses
genom de krav på redovisningsrutiner som bl.a. tagits in i förslaget till
den nya lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag.

Med anledning av det som föreslagits ovan bör en ny 7 § införas i
5 kap. med följande lydelse.

Begränsningarna i 3 och 4 §§ skall gälla för ett institut som inte är
vare sig moder- eller dotterföretag i en finansiell företagsgrupp som står

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

509

under tillsyn av Finansinspektionen. För en finansiell företagsgrupps Prop. 1994/95:50
stora exponeringar skall gälla vad som föreskrivs i 6 kap. 3 §.           Bilaga 2

Vidare bör specialmotiveringen till 5 kap. 5 § första stycket avseende
undantag från exponeringar mellan koncernbolag ändras till den del krav
ställs på individuell tillsyn av varje företag i en koncern. Lämpligen kan
den näst sista meningen på sid 321 i promemorian utgå. I samma avsnitt
i specialmotiveringen framgår att undantaget är tillämpligt endast när det
är fråga om ett moderföretag hemmahörande i Sverige. Detta bör även
framgå av paragrafen.

Kapitalkrav för marknadsrisker m.m. i finansiell företagsgrupp

I promemorians avsnitt 7.6 (s 262 och 267) anges att vid beräkningen av
kapitalkrav för marknadsrisker m.m. skall ej nettning få göras mellan
skilda bolag. Regeln har dock inte intagits i lagförslaget. Ståndpunkten
motiveras med att det inte kan "anses vara acceptabelt att det bolag som
gjort förluster skall vara beroende av att vinsten överförs från ett annat
bolag i koncernen." Utgångspunkten i gruppbaserad tillsyn torde vara att
gruppen skall bedömas som en ekonomisk enhet, men naturligtvis med
nyanseringar i olika avseenden. Med hänsyn härtill förefaller ett strikt
förbud mot nettning vid beräkning av marknadsrisker m.m. omotiverat
strängt. Motivtexten bör anpassas i enlighet härmed. I så fall kan Finans-
inspektionen i föreskrifter ange under vilka förutsättningar avräkning
skall få ske. Jämför 7 kap. 8 § 4 p.

5.5.3 Svenska Bankföreningen

I promemorian föreslås att, om moderföretag är ett institut, skall vid
beräkningen av gränsvärdena för stora exponeringar inte medräknas
exponeringar som koncernföretag, som är institut, har gentemot andra
koncernföretag "om företagen står under tillsyn och omfattas av samma
konsolidering som moderföretaget".

Bankföreningen anser att denna lagtext bör omformuleras i enlighet
med motsvarande bestämmelse i direktivet (92/121/EEC), artikel 4.6.
Där är formuleringen följande (i svensk översättning): " .... under
förutsättning att dessa företag omfattas av sådan gruppbaserad tillsyn som
kreditinstitutet självt är underkastat enligt direktiv 92/30/EEG ..."
Promemorians formulering kan göra det tveksamt huruvida ett institut
slipper medräkna kredit till ett inom koncernen befintligt fastighetsbolag.
Om så inte blir fallet, skulle stora problem uppstå. För tydlighets skull
bör i propositionens allmänmotivering klart anges att ett institut såsom
stor exponering inte behöver räkna krediter till närstående företag vars
verksamhet huvudsakligen består i att förvalta panter som övertagits för
att skydda institutets fordringar.

510

5.5.4 Konkurrensverket

S.k. nettning och andra kostnadsreducerande möjligheter som de nya
reglerna tillåter bör utnyttjas fullt ut för att inte svenska finansiella
företag skall erhålla komparativa kostnadsnackdelar. Detta bör enligt
konkurrensverket även vara vägledande för detaljutformningen av kraven
på nya rutiner för värdepappersbolagens informationsplikt, rapportering
av stora exponeringar och gruppbaserad tillsyn.

5.6 Sammanställningens form och omfattning

5.6.1 Finansinspektionen

Upprättande av gruppbaserad redovisning (5 §)

I paragrafen bör inledningsvis anges att den gruppbaserade redovisningen
skall upprättas för tillämpning av bestämmelserna i 3 och 4 §§.

I lagförslaget används den relativt osvenska termen "konsolidering"
dels som en kompletterande benämning på den gruppbaserade redovis-
ningen, dels som samlingsterm på olika principer för själva upprättandet
(fullständig konsolidering — konsolidering med klyvningsmetoden). Med
hänsyn till att i Sverige termen "konsolidera" i allmänhet används för att
på ett mer allmänt sätt ange att ett företag bygger upp reserver bör
termen undvikas i detta sammanhang. Den bör i vart fall inte användas
som en kompletterande eller alternativ benämning för gruppbaserad redo-
visning.

Lagförslaget anger att den gruppbaserade redovisningen skall upprättas
enligt de regler som ges i aktiebolagslagen (ABL) och bankrörelselagen
(BRL) om koncembalansräkning. I vissa fall måste emellertid anpassning
av reglerna göras när gruppbaserad redovisning skall upprättas. Främst
gäller detta när klyvningsmetoden ("kvotkonsolidering") skall användas.
Det bör därför i lagtexten anges att den gruppbaserade redovisningen
skall upprättas med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i ABL
och BRL.

Genom den begränsning till balansräkning som görs i 5 § andra stycket
exkluderas upprättande av resultaträkning för den finansiella före-
tagsgruppen. Även en resultaträkning bör upprättas för att bestämma det
egna kapitalet, möjliggöra avstämning och säkerställa eliminering av
intemvinster och den särbehandling av olika resultatkomponenter som kan
erfordras.

Den bestämning av vad den gruppbaserade redovisningen skall omfatta
som görs i 5 § tredje stycket första meningen ("konsolideringen skall
omfatta kapitalbasen, kapitalkraven ....") harmonierar inte med hänvis-
ningen till ABL:s och BRL:s koncemredovisningsregler, eftersom dessa
innebär bl.a. att en komplett balansräkning skall upprättas. Att härutöver
omfattande detalj specifikationer erfordras följer av lagens bestämmelser

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

511

om kapitalkrav etc. men torde inte behöva anges i lag. Bestämningen bör Prop. 1994/95:50
därför utgå.                                                               Bilaga 2

I lagförslaget finns reglerna om upprättandet av den gruppbaserade
redovisningen såväl i 5 § som i 6 §. Inspektionen föreslår att de samman-
förs i 5 §, men att reglerna om kapitalbas i 5 § överförs till en ny 6 §.
I förslaget till ny lydelse av 5 § nedan har detta gjorts, medan kommen-
tarerna lämnas enligt lagförslagets paragrafdisposition.

Beträffande regeln i 5 § tredje stycket andra meningen om behand-
lingen i kapitalbasen av minoritetsandelar bör uppmärksammas att även
minoritetsintresse avseende ägarintressen i vissa fall kan medräknas,
nämligen när ägarintressen ingår genom fullständig konsolidering. Regeln
- liksom regeln om goodwill - bör föras samman med reglerna om
kapitalbasen som ges i det följande fjärde stycket. De kan lämpligen föras
in som en särskild 6 §.

Med beaktande av vad ovan anförts föreslås att 5 och 6 §§ i lagför-
slaget istället får följande lydelse. Beträffande termen ägarintresse, se
kommentar om definitioner i avsnitt 2.

Gruppbaserad redovisning

5 § För tillämpningen av bestämmelserna i 3 och 4 §§ skall för finansiell
företagsgrupp upprättas gruppbaserad redovisning.

Gruppbaserad redovisning skall upprättas med motsvarande tillämpning
av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) och
4 kap. 11 § bankrörelselagen (1987:617) gäller för upprättande av kon-
cernbalansräkning och koncernresultaträkning, om inte annat följer av
denna lag eller av föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

Vid upprättande av gruppbaserad redovisning skall i den finansiella
företagsgruppen ingående dotterföretag och företag vari ägarintressen
innehas intagas enligt vad som i fjärde - sjätte styckena sägs.

Dotterföretag skall intagas fullständigt. Även företag vari ägarintressen
innehas skall intagas fullständigt, om inte annat följer av femte eller
sjätte stycket.

Företag, vari ägarintressen innehas, vilket leds tillsammans med ett
eller flera företag som inte ingår i den finansiella företagsgruppen, skall,
när ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som de inne-
har, intagas med den andel som företaget ägs.

Regeringen får ange när, i andra fall än som sägs i femte stycket,
företag vari ägarintresse innehas, får intagas med den andel till vilken
företaget ägs, eller när sådant företag får redovisas enligt kapital-
andelsmetoden eller till annat värde som är förenligt med bokföringslagen
(1976:125).

512

(6 §)

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

Eftersom sammansättningen av en finansiell företagsgrupp kan avvika
från en koncern, bör i 6 § termen koncern inte användas.

Lagförslaget anger att för ägarintressen av i 6 kap. 1 § första stycket
2. angivet slag skall klyvningsmetoden användas. Som framgått ovan an-
ser Finansinspektionen att även övriga slag av ägarintressen i princip
skall ingå i den finansiella företagsgruppen. Att därvid fullständigt
intagande i den gruppbaserade redovisningen som huvudregel skall före-
tas bör anges i lagen. Skälen är följande.

Med kapitalandelsmetoden kommer inte ägarintressets tillgångar etc. att
intagas i gruppens balansräkning. Endast ett fullständigt intagande eller
klyvningsmetoden möjliggör detta. Kapitalandelsmetoden innebär näm-
ligen att endast gruppens bokförda värde av aktierna i ägarintresset
påverkar gruppens kapitalkrav och begränsningen av dess stora expone-
ringar.

I Bank of Englands föreskrifter anges att fullständigt intagande skall
göras för alla majoritetsinnehav och normalt för ägarintressen. Pro rata
(klyvningsmetoden) medges för ägarintressen endast i exceptionella fall,
där det är säkerställt att det finns andra betydande aktieägare som har
förmåga och vilja att tillhandahålla lika stort ägarstöd (parental support)
som aktieägaren som ingår i den gruppbaserade redovisningen.

I Danmark gäller att ägarintressen som inte är dotterföretag och som
drivs gemensamt med andra verksamheter skall intagas pro rata. Är ägar-
företagets ansvar inte begränsat till ägandet eller röstandelen skall bolaget
intagas fullständigt. Av förarbetet framgår att om ägaren — trots att aktie-
innehavet är begränsat — må anses för att vara ansvarig för hela före-
taget, i synnerhet för dess skulder — skall det göras ett fullständigt
intagande.

Mot bakgrund av vad här anförts bör 6 § erhålla nedanstående lydelse,
vilken motsvarar 6 kap. 5 § fjärde stycket i lagförslaget.

6 § Kapitalbasen för en finansiell företagsgrupp skall bestämmas i
enlighet med vad som anges i 2 kap. 5-7 §§. Även del belöpande på
minoritetsandelar skall ingå. Goodwill belöpande på företag som intagits
fullständigt eller med klyvningsmetoden skall räknas av från primärt
kapital. Vid beräkning av kapitalkrav för kreditrisker skall tillgångar och
åtaganden tas upp till de värden som föreskrivs i 3 kap. 1 §. Vid beräk-
ning av kapitalkrav för marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 §§
tillämpas. Exponeringar skall bestämmas pä sätt som anges i 5 kap. 3-5
§§. Kontroll av att gränserna för åtaganden och innehav av aktier och
andelar i företag inte överskrids skall göras enligt 2 kap. 15 a § bank-
rörelselagen (1987:617) eller 3 kap. 6 § lagen (1992:1610) om kre-
ditmarknadsbolag.

Vid beräkningar och bestämmande enligt första stycket skall även
förordningar och föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag
tillämpas.

I 7 kap. 8 § saknas bemyndigande avseende föreskrifter enligt 6 kap.
5 § andra stycket rörande upprättandet av den gruppbaserade redovis-

513

ningen. Ett sådant bör införas mellan nuvarande 6 och 7 punkten med
följande lydelse.

7. upprättande av gruppbaserad redovisning enligt 6 kap 5 §.

5.6.2 Svenska Bankföreningen

I promemorian punkt 7 föreslås att regeringen eller Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter om "hur konsolidering skall ske i
andra fall än som anges i 6 kap 6 §”. I specialmotiveringen härtill
(sid 327) anges att i vissa fall "får inspektionen tillåta eller kräva att
kapitalandelsmetoden används".

Bankföreningen anser att kapitalandelsmetoden bör användas i alla de
fall då inte direktivet uttryckligen föreskriver någon annan metod. Skälet
härtill är att kapitalandelsmetoden är den konsolideringsmetod som skall
användas i redovisningssammanhang. Föreningen föreslår att ovannämnda
uppfattning intas i propositionen.

5.6.3 Svensk Exportkredit

SEK finner det också angeläget att peka på betydelsen av den konsolide-
ringsmetod som kommer att föreskrivas i de tillämpningsföreskrifter som
enligt förslagen skall utfärdas av tillsynsmyndigheten. Konsoliderings-
metoden måste väljas så att inte ett kreditinstitut som äger aktier i annat
kreditinstitut — och som självt har 100 % kapitaltäckningskrav för
aktieinnehavet, vilket leder till att gränsen för stora exponeringar blir
lägre än vad den eljest skulle har varit — missgynnas vad beträffar stora
exponeringar. Enligt SEKs uppfattning är det vidare inte rimligt att en
och samma exponering skall inräknas i upp till sex olika instituts
rapportering.

SEK har en ägarbild, som innebär att en fusion mellan två ägare eller
smärre omfördelningar av innehaven mellan ägarna skulle kunna medföra
att tjugoprocentsgränsen överskreds. En eller flera tjugoprocentsägare,
tillika banker, skulle således för SEKs vidkommande kunna vara en
realitet i framtiden. Det är oerhört väsentligt för SEK att de regler som
fastställs om konsolidering tar de hänsyn som SEK aigumenterat för ovan
och inte i något avseende missgynnar vare sig det ägda eller ägande
institutet.

Om reglerna inte är neutrala i dessa avseenden skulle intressekonflikter
riskeras mellan SEK (SEKs suveräna styrelse) och ägarbanken/ema ifråga
beträffande vilken av de två/tre parterna som skall få utnyttja ägarens/nas
på konsoliderad basis beräknade utrymme för exponeringar m.m., allt till
exportnäringens men.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

514

5.7 Åtgärder för att underlätta tillämpningen av den
gruppbaserade tillsynen

5.7.1 Finansinspektionen

Undersökning (10 §)

Finansinspektionen anser att ordet "inspektioner" i 10 § bör bytas ut mot
"undersökningar", vilket är det uttryck som används i motsvarande syfte
i både bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen och som också
används i rubriken till paragrafen. Paragrafen bör flyttas till 7 kap.

13 och 14 §§

Paragraferna bör flyttas till 7 kap.

Bestämmelsen i 7 kap. 2 § ålägger endast ett institut att ha system för
övervakning och kontroll samt förvaltnings- och redovisningsrutiner, som
möjliggör tillsyn på institutsnivå. För att bestämmelserna om grupp-
baserad tillsyn skall uppfylla sitt syfte är det väsentligt att alla företag i
en finansiell företagsgrupp har sådana system som möjliggör tillsyn på
konsoliderad nivå.

Bestämmelsen bör kompletteras i dessa avseenden.

5.8 Redovisningsregler vid gruppbaserad tillsyn

5.8.1 Finansinspektionen

rillsynsredovisning (7-9 §§)

Inspektionen förordar att samtliga bestämmelser rörande rapporte-
ringskrav av tydlighetsskäl sammanförs i en paragraf med rubriken
Rapporteringskrav. En sådan paragraf bör tas in i ett utökat sjunde
kapitel "Rapportering och tillsyn".

Rapporteringsskyldigheten måste läggas på såväl enskilda institut som,
avseende finansiell företagsgrupp, moderföretag och institut som innehar
ägarintresse.

Bestämmelsen i 6 kap. 7 § föreslås alltså överföras till 7 kap. som en
tredje paragraf. I paragrafen bör endast anges att i rapporter till
Finansinspektionen skall uppgifter lämnas i den omfattning som följ er av
denna lag eller av föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

Termen konsoliderad kapitalredovisning i 7 § bör undvikas av den an-
ledningen att rapporteringen kommer att innehålla uppgifter i betydande
omfattning avseende olika tillgångsposter.

Någon särskild term ("sammanställd information") avseende uppgifts-
lämnandet för holdingföretag med blandad verksamhet torde inte

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

515

33 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 50

erfordras. Termen "sammanställd" är vidare olämplig eftersom termen
sammanställd redovisning i EG:s sjunde bolagsrättsliga direktiv används
avseende koncernredovisning.

Innehållet i 8 § bör anpassas till följd av vad som ovan anförts under
7 § och överföras till den föreslagna paragrafen om rapportering.

9 § bör kompletteras med en skyldighet att lämna uppgifter även för
företag som ingår i en utländsk finansiell företagsgrupp. Även denna
paragraf bör flyttas till 7 kap.

6 Ägarprövning vid oktroj- och tillståndsprövning
samt koncernbidrag i bankkoncerner

6.1 Riksbanken

Fullmäktige stöder att anpassningen till direktiven innebär att det fram-
över kommer att framgå direkt av lagstiftningen att en prövning av
ägarnas lämplighet skall ske inte bara vid förvärv av aktier i existerande
banker utan även inför ett beslut att bevilja bankoktroj eller tillstånd att
driva finansieringsverksamhet eller värdepappersrörelse. Det förefaller
rationellt att såsom föreslås i promemorian som förebild ta den modell
som nu är aktuell när det gäller att införa motsvarande regler i den
svenska försäkringslagstiftningen. Den innebär att en tillståndssökande
redan i ansökningen skall ange vilka tilltänkta aktieägare som kommer att
ha ett kvalificerat innehav, samt storleken på innehavet. Vidare skall
regeringen stadfästa bolagsordningen för det tilltänkta bolaget samt be-
vilja koncession för den planerade bankrörelsen om den kan antas komma
att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet och om de som kommer
att äga ett kvalificerat innehav i bolaget inte kan antas komma att utöva
sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verk-
samheten i bolaget.

Med tanke på den liberalisering som nu föreslås är det angeläget att
denna ägarprövning ges ett tydligare innehåll. Enligt fullmäktiges upp-
fattning är det angeläget att söka utveckla och förtydliga de allmänna
principer som är gängse i detta sammanhang.

6.2 Konkurrensverket

Konkurrensverket har inget att erinra mot den del av förslaget som rör
ägarprövning av större ägares lämplighet vid förvärv av viss andel av
aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag eller värdepappersbolag.
Till skillnad från utredningen förordar dock verket att i lag fastställda
auktorisationskriterier ersätter det mer allmänt hållna kravet om sundhet
i rörelsen vid prövningen av ansökan om oktroj för bankaktiebolag etc.
Tillämpningen av sundhetskriteriet kan innebära att hänsyn tas till en rad
olika aspekter, även sådana med onödigt konkurrenshämmande inslag.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

516

Konkurrensverket upprepar därmed den kritik över det vaga sundhets-
kriteriet som verket tidigare framfört i yttrande (dnr 151/92) över Prome-
moria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om
banker och kreditmarknadsbolag m.m.

Rättssäkerhetsskäl talar för i lagtext preciserade auktorisationskriterier.
I förväg fastlagda kriterier torde även ha en vägledande funktion för
marknadens aktörer, vilket kan bidra till att öka effektiviteten i till-
ståndsgivningen.

Enligt Konkurrensverket kan de regler som enligt utredningen framförts
i prop. 1992/93 (s. 106 f) och som refereras på s. 291 i betänkandet vara
en lämplig utgångspunkt som ett alternativ till det gällande sundhets-
kriteriet.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

6.3 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen har ingen erinran mot förslaget att i bankaktiebolagslagen
m fl lagar införa uttryckliga bestämmelser om att lämplighetsprövning av
större ägare skall utgöra en del av prövningen av en ansökan om oktroj
för bankaktiebolag, om tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt
lagen om kreditmarknadsbolag och om tillstånd att driva värdepappers-
rörelse.

Bankföreningen vill även beröra "banksmittoparagrafens" fjärde stycke,
vari sägs att koncernbidrag får ges i koncern, i vilken bank ingår, endast
efter medgivande av Finansinspektionen. Bestämmelsen gäller oavsett om
bank är moderbolag i koncernen eller ej.

Begreppet koncernbidrag har egentligen ett skatterättsligt ursprung och
omfattar ett antal olika former av överföringar av medel mellan företag
i en koncern. Civilrättsligt saknar begreppet någon klar definition. Vad
gäller betydelsen av begreppet i banksmittoparagrafen får man — med ut-
gångspunkt från motiven för Lex Gota — utgå från att med koncernbidrag
avses överföringar från dotterbolag till moderbolag.

Koncernbidrag i denna form är att jämställa med vinstutdelning, för
vilken gäller att bidraget inte får ges större omfattning än att det bundna
kapitalet alltjämt har full täckning. Härtill kommer att den allmänna för-
siktighetsregeln gäller.

Vad gäller formen för fattande av beslut om koncernbidrag i form av
vinstutdelning godtas allmänt den praxis som innebär att bolagsstämman
fastställer en balansräkning som redovisar bidraget såsom en bok-
slutsdisposition.

Det saknas enligt Bankföreningens uppfattning anledning att särbe-
handla koncernbidrag i förhållande till ordinär utdelning. Ett krav på
medgivande från Finansinspektionen för sådan utdelning är otänkbart. Det
förefaller också egendomligt att en form av vinstutdelning, som skatterätt-
sligt kan vara förmånlig, erfordrar medgivande av Finansinspektionen
medan en annan skatterättsligt mindre attraktiv form inte kräver sådant
medgivande.

517

Mot denna bakgrund föreslår Bankföreningen att bestämmelsen om
Finansinspektionens medgivande till koncernbidrag utmönstras ur lagstift-
ningen. Banklagstiftningen i sig uppställer tillräckliga skyddsregler för att
tillgodose kraven på den sunda bankverksamhet som Finansinspektionen
har att bevaka. Om en sådan förändring inte anses kunna genomföras,
föreslår Bankföreningen att i varje fall koncernbidrag i koncern, i vilken
bank är moderbolag, skall undantas från bestämmelsen.

7 Lagtekniska frågor

7.1 Hovrätten över Skåne och Blekinge

När det gäller de konstitutionella frågorna har denna hovrätt, den 25 maj
1994, i yttrande över betänkandet (SOU 1994:17) Års- och koncernredo-
visning enligt EG-direktiv angett sin uppfattning om bl.a. hur distink-
tionen mellan privaträttsliga och offentligrättsliga föreskrifter bör göras.
Utifrån detta resonemang ansluter hovrätten sig till den i nu aktuell
promemoria redovisade slutsatsen om möjligheten till delegation.

I hovrättens ovan nämnda yttrande har följande anförts.

Konstitutionella frågor

1 kap. 5 § lagen om årsredovisnng i kreditinstitut och värdepappersbolag
(ÅRKL) samt 1 kap. 5 § lagen om årsredovisning i försäkringsföretag
(ÅRFL)

Kommittén har uppehållit sig vid frågan om redovisningsregler är att
hänföra till privaträttsliga eller offentligrättsliga föreskrifter och om dessa
därför faller inom det obligatoriska eller det fakultativa lagområdet. Det
är hovrättens uppfattning att distinktionen däremellan inte kan — som an-
tytts i betänkandet — byggas på rättsreglernas syften. Distinktionen torde
i stället få göras efter i huvudsak formella grunder. En regel som kan
åberopas av en enskild gentemot en annan enskild är då privaträttslig,
medan en regel som kan åberopas endast av eller mot en representant för
det allmänna är offentligrättslig.

Även med ett sådant betraktelsesätt kan det vara svårt att inordna
redovisningsregler i den ena eller andra kategorin av rättsregler. Redo-
visningsregler kan förvisso åberopas av det allmänna gentemot en
enskild. Det kan vara fråga om ådömande av straffansvar för exempelvis
bokföringsbrott eller skattebrott. Underlåtenhet att till patent- och
registreringsverket sända in redovisningshandlingar kan föranleda vites-
förelägganden och ytterst försättande i likvidation. Underlåtenhet att
iaktta i författning fastställda redovisningsregler kan emellertid också
åberopas i tvist om skadestånd mellan enskilda (t.ex. enligt 15 kap.
aktiebolagslagen). Det är således mycket som talar för att redovis-
ningsreglerna — åtminstone i stora delar — även bör betraktas som privat-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

518

rättsliga föreskrifter och därför hänföras till det obligatoriska lagområdet. Prop. 1994/95:50
Försiktigheten vid tillämpningen av regeringsformens regler om norm- Bilaga 2
givning och respekten för riksdagen som det lagstiftande organet bjuder
därför att lagformen i princip väljs för regler om redovisning. För detta
talar även den omständigheten att redovisningsreglerna har stor betydelse
för skatteuttaget.

Vad som nu sagts utesluter inte att regeringen eller förvaltnings-
myndighet utfärdar verkställighetsföreskrifter. Även om utrymmet för
sådana föreskrifter är mindre inom det obligatoriska lagområdet torde det
ändå kunna godtas att lagreglerna i viss utsträckning fylls ut även i
materiellt hänseende. Hovrätten har därför inget att invända mot av-
fattningen av första stycket i 1 kap. 5 § ÅRKL och första meningen i
1 kap. 5 § ÅRFL; någon egentlig delegering blir det med hovrättens
synsätt här inte fråga om. Det bör däremot inte komma i fråga att
regeringen eller förvaltningsmyndighet bemyndigas att meddela före-
skrifter som avviker från vad som armars är stadgat i lag. Det är enligt
hovrättens uppfattning inte ett godtagbart skäl att det sålunda föreslagna
bemyndigandet endast innebär att redan existerande bemyndiganden i sak
får kvarstå oförändrade. Hovrätten förordar därför att andra stycket i
1 kap. 5 § ÅRKL samt andra meningen i 1 kap. 5 § ÅRFL stryks.

1 kap. 4 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappers-
bolag samt 1 kap. 4 § lagen om årsredovisning i försäkringsföretag

Inom det obligatoriska lagområdet kan en precisering av en lags
tillämpningsområde ibland tillåtas ske genom verkställighetsföreskrifter,
förutsatt att lagen själv anger principen för avgränsningen och att det inte
är fråga om en avgränsning i ett mera väsentligt avseende. Finans-
inspektionen kan med stöd av de föreslagna paragraferna tvinga företag
att upprätta koncernredovisning, trots att någon sådan skyldighet inte
föreligger enligt lagens bestämmelser. Vad det är fråga om är således att
lagen ger Finansinspektionen möjlighet att utvidga lagens tillämpnings-
område i det angivna, icke oväsentliga, hänseendet. Enligt hovrättens
uppfattning kan sådana föreskrifter inte inordnas under begreppet verk-
ställighetsföreskrifter. Hovrätten förordar därför att de rubricerade
paragraferna utgår ur förslaget.

Till det nu sagda kan tilläggas att delegation från riksdagen till
förvaltningsmyndighet, med vissa här icke aktuella undantag, endast får
ske genom förmedling av regeringen.

7.2 Finansbolagens Förening

Lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar är av övergripande
slag. Reglernas närmare innehåll skall enligt förslaget preciseras av
Finansinspektionen.

Finansbolagens Förening anser att det är olämpligt att Finansinspek-
tionen får en tydlig dubbelroll, både som normgivande och övervakande
myndighet. Normgivningskompetensen bör i möjligaste mån ej delegeras
till tillsynsmyndigheten.

519

Den föreslagna regleringen blir svåröverskådlig. De institut som har att Prop. 1994/95:50
följa bestämmelserna saknar i stora delar möjlighet att förutse hur Bilaga 2
reglerna kan komma att utformas. Ett exempel härpå är att i det aktuella
EG-direktivet återfinns föreskrifter om undantag från reglerna i artikel 4
om begränsningar av exponeringar. I promemorian föreslås inte att
undantagen skall införas i svensk lag, utan hänvisas endast till att
Finansinspektionen genom föreskrifter kan reglera undantagen. Kredit-
instituten saknar därigenom möjlighet att förutse ens om i EG gällande
undantagsregler kommer att tillämpas i Sverige. Förhållandet är otill-
fredsställande.

Slutligen bör i sammanhanget uppmärksammas att den delegation av
normgivningsmakt till Finansinspektionen som föreslås kan anses vila på
svag konstitutionell grund. I promemorian åberopas en utredning i
ärendet vilken utförts på begäran av Finansdepartementet. Slutsatserna i
den åberopade utredningen ligger till grund för den föreslagna delega-
tionen av normgivningsmakt. Den åberopade utredningen omnämns
endast kort och det framgår inte om slutsatserna är allmänt omfattade av
grundlagsexpertis, eller om slutsatserna ens diskuterats i en remiss-
omgång. Finansbolagens Förening anser att frågan om normgivningsmakt
bör övervägas ytterligare i det fortsatta beredningsarbetet.

7.3 OM Stockholm AB

Lagen är utformad som en ramlagstiftning med rätt för regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, att meddela före-
skrifter. Detta innebär i sig dock ett problem eftersom bestämmelserna
i direktiven och i än större omfattning i lagen är så generella och vaga
att inspektionens föreskrifter kommer att bli helt avgörande för hur
centrala avsnitt om exempelvis kapitaltäckning skall utformas. Ur ett
rättssäkerhetsperspektiv är det tveksamt att lagstiftaren genom normgiv-
ningsbemyndigande avhänder sig "beslutanderätten" till en myndighet i
så väsentliga frågor. I stället borde lagen utformas på ett mer precist sätt.
Det går att göra trots att det i vissa fall rör sig om komplicerade tekniska
bestämmelser.

OM finner det därför särskilt angeläget att Finansinspektionen före
meddelandet av föreskrifter m m enligt bemyndigandet ger ifrågavarande
marknadsaktörerna — inbegripet OM — tillfälle att anlägga synpunkter på
föreskrifternas utformning. Så har varit praxis tidigare i andra fall och
OM utgår från att en grundlig remissomgång föregår utgivandet av de nu
aktuella föreskrifterna.

7.4 Redovisningskommittén (Ju 1991:07)

Redovisningskommittén ifrågasätter grundlagsenligheten beträffande be-
stämmelsen i 7 kap. 8 § förslaget till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den

520

föreslagna bestämmelsen får regeringen eller, efter dess bemyndigande, Prop. 1994/95:50
Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter avseende kapitaltäck- Bilaga 2
ningskrav och därmed sammanhängande förhållanden (promemorian s.

295 ff).

Som påpekas i promemorian (s. 295 ff) är frågan huruvida en delega-
tion av normgivningsmakt är förenlig med regeringsformen (RF)
beroende av om ämnet, inom vilket delegation avses ske är att hänföra
till det privaträttsliga, 8 kap. 2 § RF, eller offentligrättsliga området
(näringsverksamhet), 8 kap. 3 och 7 §§ RF. I promemorian dras den
slutsatsen att sådana föreskrifter om kapitaltäckning som regeringen och
Finansinspektionen enligt nuvarande lagstiftning beslutar (t.ex. bank-
rörelselagen) är att hänföra till det offentligrättsliga området eftersom de
är sanktionerade genom åtgärder som endast inspektionen och regeringen
har rätt att initiera och besluta. Kommittén vill emellertid i detta
hänseende hänvisa till de diskussioner som fördes i bl.a. Näringsutskottet
och Lagrådet i samband med tillkomsten av lagen (1980:2) om finans-
bolag och fondkommissionslagen (1979:59), se prop. 1978/79:170 s. 118-
127 samt 145 f och NU 1978/79:50 s. 4 samt 10-17. Med hänvisning till
vad som anfördes i nämnda lagstiftningsärenden anser kommittén att det
med fog kan sättas i fråga om en föreskrift vars åsidosättande kan leda
till att den juridiska personen måste upplösas, vilket är fallet om en bank
förlorar sin oktroj, är att hänföra till det offentligrättsliga området.

I promemorian dras vidare den slutsatsen att föreskrifter som Finans-
inspektionen utfärdar med stöd av t.ex. bankrörelselagen inte kan
åberopas i en skadeståndsprocess mellan t.ex. en enskild aktieägare och
ett bankaktiebolag eftersom skadeståndsbestämmelsen i 5 kap. 1 § andra
meningen bankrörelselagen inte hänvisar till sådana föreskrifter. Enligt
kommitténs mening måste även denna slutsats ifrågasättas eftersom en
sådan ordning — innebärande att en viss rättsregels karaktär av privat-
rättslig respektive offentligrättslig görs beroende av om riksdagen faktiskt
lagstiftat i ämnet eller delegerat normgivningsmakt — skulle medföra att
riksdagen gavs möjlighet att förfoga över RF genom att delegera norm-
givningsmakt samtidigt som de föreskrifter som utfärdades med stöd av
delegationen undantogs från det skadeståndssanktionerade området. En
sådan ordning kan knappast ha varit avsedd vid tillkomsten av RF. Att
lagstiftaren i en viss författning angett, eller underlåtit att ange, ett visst
slag av sanktion för den som överträder en rättsregel är sålunda inte
ensamt avgörande för om rättsregeln skall klassificeras som privaträttslig
eller offentligrättslig. Även andra faktorer såsom syftet med en viss
reglering måste vägas in i bedömningen (jfr Lagrådets yttrande över för-
slaget till lag om börs- och clearingverksamhet i prop. 1991/92:113 s.
469 f).

7.5 Sveriges Advokatsamfund

Den föreslagna lagstiftningen om kapitaltäckning och stora exponeringar
för de finansiella instituten är av övergripande slag. Reglernas närmare

521

innehåll skall preciseras genom föreskrifter av Finansinspektionen. Sam-
fundet anser att invändningar kan resas mot den föreslagna lagstiftnings-
tekniken från flera utgångspunkter.

Från allmänna utgångspunkter är det enligt samfundet olämpligt att
Finansinspektionen får en utpräglad dubbelroll som såväl normgivande
som övervakande myndighet. Det vore en fördel om tillsynsrollen kunde
behållas vid Finansinspektionen och att normgivningskompetensen kunde
fullgöras genom lagstiftning.

Därtill leder den föreslagna lagstiftningstekniken till stora svårigheter
att överblicka och förstå regelverket. De finansiella institut som har att
följa regelverket saknar med den föreslagna utformningen möjlighet att
förutse hur reglerna kan komma att utformas och tillämpas, vilket är otill-
fredsställande.

Med utgångspunkt i svensk grundlag förs för närvarande en diskussion
om möjligheten att delegera normgivningsmakt till myndighet. Lagrådet
har yttrat sig i frågan såvitt avser föreskrifter om redovisning. I nu
föreliggande promemoria åberopas till stöd för delegation av riksdagens
normgivningsmakt en promemoria vilken utarbetats på uppdrag av finans-
departementet. Samfundet, som inte sätter i fråga de slutsatser som
dragés i den åberopade promemorian, vill framhålla att det, med tanke
på frågans konstitutionella vikt, och de i övrigt påvisade nackdelarna,
med lagstiftningstekniken, förefaller lämpligt att ytterligare och mer
noggrant analysera frågan innan lagförslaget antages. Det framgår t.ex.
inte om de slutsatser som dragés i den åberopade promemorian gällande
grundlagstolkning har remissbehandlats och vad resultatet i så fall blivit.

8 Ekonomiska effekter

8.1 Svenska Bankföreningen

Ekonomiska effekter av förslagen

I promemorian (sid 300) framhålls att de nya kapitaltäckningsreglema för
marknadsrisker kommer att innebära betydande kostnader i instituten för
anpassning av existerande riskhanteringssystem eller införskaffande av
nya system för mätning, kontroll och rapportering av risker.

Bankföreningen har i avsnitt 5.7 ovan framhållit att det, av konkurrens-
skäl, är viktigt att de nya reglerna inte medför högre kostnader för
svenska institut än för utländska institut.

8.2 Sveriges Aktiesparares Riksförbund

Förslaget baseras på att Finansinspektionen ger tillstånd, kontrollerar och
övervakar samtliga kreditinstitut och värdepappersbolags löpande verk-
samhet. Finansinspektionen får genom förslaget utökad möjlighet att på

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

522

ett tidigt stadium ingripa. Detta medför att kraven på aktiv materiell
kontroll ökar. Förbundet anser att det är av största vikt att Finans-
inspektionen ges tillräckliga resurser för att på ett tillfredsställande sätt
kunna genomföra den enligt förslaget uppställda kontrollen.

9 Ikraftträdande

9.1 Svenska Fondhandlareföreningen

Övergångsfrågor

Övergångsbestämmelser måste utarbetas, som mer än enligt det framlagda
förslaget medger en smidig infasning i den nya ordningen. Beträffande
de nya tillstånd som kommer att krävas enligt förslaget till ändringar i
lagen om värdepappersrörelse måste således anges att Finansinspektionen
får pröva tillståndsansökningar innan lagen träder i kraft och att de
institut, vilka redan tidigare driver rörelse och omfattas av de nya till-
ståndskraven, får försätta rörelsen till dess inspektionen tagit slutlig
ställning i tillståndsärendena. I fråga om ägare med större aktieinnehav
i värdepappersbolag måste övergångsproblemet klaras ut. Enligt före-
ningens uppfattning är det därvid från rättssäkerhetssynpunkt rimligt att
tidigare ägare får bibehållas vid sitt ägande.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 2

523

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-24

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitie-
rådet Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt en lagrådsremiss den 6 oktober 1994 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepap-
persbolag, m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av finansrådet Claes Thimrén,
departementsråden Göran Haag och Per Håkansson, kanslirådet Hans Ny-
man, hovrättsassessorn Charlotte Wedbeig och kammarrättsassessorerna
Christina Westerling och Anders Cedhagen.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag

De remitterade lagförslagen föranleds av fyra EG-direktiv. Direktiven är
skrivna på ett sätt som gör dem svårtillgängliga för alla som inte är
specialister på värdepappers- och kapitalmarknadsfrågor. Den svenske
lagstiftaren har ställts inför en svår uppgift när han nu skall fullgöra sin
skyldighet att implementera direktiven till svensk rätt. Uppgiften har lösts
på det sättet att de grundläggande principerna har angivits direkt i lag-
texten medan frågor av mera underordnad betydelse överlämnats åt rege-
ringen eller efter regeringens bemyndigande Finansinspektionen att be-
sluta om. Lagrådet anser att denna ordning får godtas. Det är emellertid
viktigt att i lagen i förekommande fäll markeras när en angiven huvud-
regel har undantag vilkas innehåll skall bestämmas av regeringen eller
Finansinspektionen. Det kan som Lagrådet föreslår beträffande bland
annat 4 kap. 2 och 5 §§ ske genom genom en uppgift om att huvudregeln
inte gäller över hela fältet; att regeringen eller Finansinspektionen kan
meddela kompletterande bestämmelser får anses följa av 7 kap. 17 §
samma lag.

Lagrådets granskning har givit anledning till synpunkter och omredige-
ringar framför allt i fråga om 2-6 kap. Lagtexten enligt Lagrådets förslag
i dessa delar framgår av bilaga till detta protokoll.

De nu angivna förslagen och övriga av Lagrådet föreslagna justeringar
kommenteras i den omfattning som framgår av det följande.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

524

2 och 3 kap.

Enligt Lagrådets uppfattning skulle föreskrifterna om kapitalkrav för
marknadsrisker bli mera överskådliga om huvudregeln i remissförslagets

3 § första stycke får bilda en egen paragraf, 3 §, och supplementärregeln
för fall av låg omsättning i handelslagret i 3 § andra stycket får utgöra

4 §•

Lagrådets förslag föranleder omnumrering av remissförslagets 2 kap.
4-7 §§ och ett beaktande härav i paragraftexterna. I lagrådsförslagets

2 kap. 8 § torde de kapitalkrav som avses vara de som följer av 2 kap.

3 och 5 §§.

Rubriken till 3 kap. bör lyda "Kapitalkrav för kreditrisker och för
marknadsrisker enligt 2 kap. 4 §" samt i 3 kap. inforas en 2 § av innehåll
att kapitalkravet för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § bestäms enligt 1 §
med det tillägget att även tillgångar och åtaganden som ingår i handels-
lagret beaktas.

4 kap.

I konsekvens med vad som föreslagits i fråga om rubriken till 3 kap. bör
rubriken till 4 kap. lyda "Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap.
3 §."

I 2 § behandlas positionsrisker. I paragrafen föreslås att vid beräkning av
kapitalkravet institutet får "räkna av långa och korta positioner i samma
finansiella instrument mot varandra". Uttrycken långa och korta posi-
tioner är visserligen hämtade från direktivet och går tillbaka på en orda-
grann översättning från engelska språket. Uttrycken är emellertid miss-
visande för en svensk läsare på så sätt att de inte har någonting att göra
med om positionerna i de finansiella instrumenten innebär åtaganden för
lång eller kort tid. Lagrådet föreslår därför att uttrycken definieras i lag-
texten.

Godtas Lagrådets förslag beträffände 2 § bör en följdändring företas i
3 § första stycket andra meningen.

3 §

I andra stycket av paragrafen öppnas möjlighet till nedsättning av kapital-
kravet för den specifika risken. Som framgår av författningskommenta-
ren skall enligt punkten 38 i bilaga I till direktivet 93/6/ EEG en aktie-
indextermin under vissa angivna förutsättningar inte vara föremål för
kapitalkrav för den specifika risken. Detta bör komma till uttryck i lag-
texten.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

525

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

1 paragrafen behandlas garantigivning vid emissioner. Den ger möjlighet
att beräkna kapitalkravet på grund av positionsrisker enligt en alternativ
beräkningsmetod. Den alternativa metoden medger reduktion för sådana
positioner som tecknats eller garanterats av tredje man genom uttryckligt
avtal och tar hänsyn till den tid som förflutit från emissionen. Detta bör
komma till tydligare uttryck i lagtexten.

5 §

Paragrafen behandlar kapitalkravet på grund av avvecklingsrisker. Som
framgår av författningskommentaren görs i punkt 1 i bilaga II till direk-
tivet undantag från kravet på kapitaltäckning för avvecklingsrisker beträf-
fande transaktioner i repor och omvända repor samt utlåning och lån av
värdepapper. Vid föredragningen har upplysts att avsikten är att Finans-
inspektionen skall meddela bestämmelser härom. Lagrådet menar att
undantaget bör komma till uttryck i författningstexten. Samtidigt bör
vissa redaktionella ändringar företas.

Paragrafen behandlar kapitalkravet på grund av motpartsrisker. Som
framgår av författningskommentaren föreskrivs i punkten 4 i bilaga II till
direktivet särskilda beräkningsmetoder för repor och omvända repor och
utlåning och lån av värdepapper. I punkten 5 av samma bilaga föreskrivs
dessutom särskilda beräkningsmetoder för OTC-derivat. Enligt författ-
ningskommentaren är avsikten att dessa beräkningsmetoder skall beskri-
vas i föreskrifter meddelade av regeringen eller Finansinspektionen och
en hänvisning görs till 7 kap 17 § 5 i förslaget. Lagrådet menar att
undantaget från huvudregeln om hur motpartsriskema skall beräknas bör
komma till uttryck i författningstexten. Dessutom bör vissa redaktionella
ändringar företas.

Denna paragraf behandlar kapitalkravet på grund av andra risker än som
avses i 2-6 §§. Enligt vad som upplysts vid föredragningen bör hänsyn
dessutom tas till vad som har avräknats från kapitalbasen med stöd av

2 kap 8 §. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

526

5 kap.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

Kapitlet innehåller regler som begränsar institutens möjligheter till "ex-
ponering" gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes an-
knytning. Kundbegreppet används i detta sammanhang i vid bemärkelse
och skall omlätta också t.ex. ett aktiebolag som institutet förvärvar aktier

i. Begränsningarna skall alltså i princip gälla alla slags ekonomiska
engagemang i förhållande till en och samma fysiska eller juridiska per-
son. Denna vidsträckta betydelse av begreppet kund framgår emellertid
inte av lagtexten. Enligt Lagrådet behövs en uttrycklig bestämmelse i
ämnet. Det bör sålunda föreskrivas att med kund avses i fråga om place-
ringar i finansiella instrument emittenten eller om instrumenten har andra
finansiella instrument som underliggande tillgång, emittenten av denna
tillgång och fråga om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för
fordringen eller åtagandet.

Om begreppet kund klargörs på detta sätt finns det enligt Lagrådets me-
ning inte något behov av att, som föreslagits i remissen, definiera be-
greppet exponering. 1 § första stycket kan därför utgå.

Däremot behövs det ett förtydligande av hur kapitalbasen skall beräknas
med avseende på exponeringar enligt 5 kap. Enligt det direktiv som
ligger till grund för kapitlet (92/121/EEG) är det meningen att kapital-
basen skall beräknas i enlighet med vad som anges i 2 kap. 6-8 §§. En
föreskrift härom bör tas in i kapitlet.

Med hänsyn till bl.a. de ändringar som Lagrådet sålunda förordar bör
kapitlet disponeras om. Den inledande paragrafen bör — med några
redaktionella ändringar — innehålla de centrala bestämmelserna om be-
gränsningar som i remissen bildar 3 §. Definitionen av "grupp av kunder
med inbördes anknytning" bör i likhet med remissen tas in i 2 §. Därvid
bör i punkt 2 orden "ekonomiska problem" bytas ut mot "finansiella
problem" för att uppnå överensstämmelse med ordalagen i EG-direktivet.
Paragrafen bör vidare utökas med ett andra stycke, där det av Lagrådet
föreslagna förtydligandet av kundbegreppet tas in.

I 3 § bör reglerna i remissförslagets 4 § om s.k. stora exponeringar tas
in som ett första stycke. Andra stycket bör innehålla den definition av
stora exponeringar som återfinns i 1 § andra stycket i remissförslaget. 4 §
i Lagrådets förslag motsvarar — med en redaktionell ändring — 6 § i
remissförslaget och i 5 § har tagits in den tidigare berörda regeln om hur
kapitalbasen skall bestämmas vid tillämpning av kapitlet. Slutligen har i
6 § angetts att kapitlet inte tillämpas på Svenska skeppshypotekskassan
(jämför 5 § remissförslaget).

6 kap.

I denna paragraf föreskrivs fullständig konsolidering i fråga om företag
som ingår i en finansiell företagsgrupp. För att i någon mån klargöra

527

innebörden av ordet konsolidering föreslår Lagrådet att i paragrafen upp- Prop. 1994/95:50
tas en hänvisning till den gruppbaserade redovisning som föreskrivs i 5 §. Bilaga 3

I paragrafen behandlas konsolidering med utnyttjande av en kapitalandels-
metod. För att tydligare beskriva vad metoden innebär föreslår Lagrådet
att paragrafen får den lydelse som upptagits i bilaga till detta protokoll.

7 kap.

12 §

I punkten 3 av denna paragraf behandlas underlåtenhet att nedbringa ex-
poneringar till de nivåer som föreskrivs i bl a punkten 3 av övergångs-
bestämmelserna. Regleringen av en sådan underlåtenhet bör överföras
från förevarande paragraf till övergångsbestämmelserna.

17 §

I punkten 6 av förevarande paragraf bemyndigas regeringen eller efter
regeringens bemyndigande Finansinspektionen att meddela närmare före-
skrifter om vilka poster som utgör exponeringar. Lagrådet föreslår att
den bestämmelsen utgår med hänsyn till den föreslagna utformningen av
5 kap.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörel se

3 kap. 1 a §

Paragrafen föreskriver begränsningar för vissa värdepappersbolag att för-
värva placeringsaktier. Största tillåtna innehav bestäms med hänsyn till
innehavens marknadsvärde jämfört med bolagets kapitalbas. Det innebär
att ett från böljan tillåtet kvalificerat innehav kan bli otillåtet, om
nämligen värdet på aktierna eller andelarna ökar i förhållande till kapi-
talbasen. Mot denna bakgrund föreskrivs i tredje stycket att om gränserna
efter ett förvärv överskrids, innehavet skall avvecklas i motsvarande mån
så snart det är lämpligt.

Det föreslagna tredje stycket har en närmast identisk motsvarighet i
bl a 2 kap 15 a § tredje stycket bankrörelselagen (1987:617). Bestämmel-
sen måste ändå anses svår att förstå. Ordalagen utesluter inte att be-
stämmelsen tillämpas också på den situationen att ett värdepappersbolag

528

efter ett första förvärv förvärvar placeringsaktier i strid med begräns-
ningarna i första stycket.

För att undanröja missförstånd föreslår Lagrådet en uttrycklig bestäm-
melse om att aktier som förvärvas i strid med första stycket snarast skall
avyttras.

Dessutom föreslår Lagrådet en särskild bestämmelse som behandlar den
situationen att aktier eller andelar förvärvats inom ramen för de gränser
som anges i första stycket men att gränserna därefter ändrats till följd av
förändringar i innehavens marknadsvärde eller värdepappersbolagets kapi-
talbas vilket fått till följd att aktierna eller andelarna inte längre ryms
inom de ifrågavarande gränserna. Lagrådet menar att i denna situation
bolaget bör vara skyldigt, så snart det kan ske utan förlust och senast
inom viss tid, förslagsvis två år, från den dag gränsen överskreds, att
avyttra överskjutande aktier eller andelar. Avyttring behöver dock ej ske
om förhållandet mellan det eller de kvalificerade innehaven och kapital-
basen vid utgången av tvåårsfristen åter är förenligt med första stycket.
Det är således förhållandena vid utgången av tvåårsfristen som är av-
görande för avyttringsplikten. Att bolaget under denna frist haft perioder
då de kvalificerade innehaven hållit sig inom de föreskrivna gränserna
befriar inte från skyldigheten att avyttra det överskott som finns på två-
årsdagen av det avyttringsgrundande överskottet.

Dessutom föreslår lagrådet att vissa redaktionella ändringar företas i
paragrafen.

På grund av det anförda föreslår lagrådet att paragrafen får följande
lydelse:

Ett värdepappersbolag, som har tillstånd att bedriva verksamhet som
avses i 4 § 4 och 5, får ha kvalificerade innehav av aktier eller andelar
i företag med annan verksamhet än finansiell verksamhet eller försäk-
ringsverksamhet endast i den mån

1. summan av de kvalificerade innehaven motsvarar högst 60 % av bo-
lagets kapitalbas och

2. det kvalificerade innehavet i vaije enskilt företag motsvarar högst
15 % av bolagets kapitalbas.

Begränsningarna i första stycket gäller inte sådana innehav som avses
i 1 § andra stycket.

Aktie eller andel som förvärvats i strid med första stycket skall snarast
avyttras.

Har aktier eller andelar förvärvats inom ramen för de gränser som an-
ges i första stycket och förändras därefter förhållandet mellan det eller de
kvalificerade innehaven och kapitalbasen så att gränserna överskrids,
skall bolaget så snart det kan ske utan förlust och senast två år från den
dag gränsen överskreds avyttra överskjutande aktier eller andelar. Avytt-
ring behöver dock ej ske om förhållandet mellan det eller de kvali-
ficerade innehaven och kapitalbasen vid utgången av den angivna tvåårs-
fristen åter är förenligt med första stycket.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

529

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

530

Bilaga till Lagrådets protokoll 1994-10-24

Förslag till lag om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag

2 kap. Kapitalkrav och kapitalbas

Kapitalkrav

1 § Ett institut skall vid vaije tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar
summan av kapitalbaserna för kreditrisker enligt 2 § och för marknads-
risker enligt 3 och 4 §§.

En och samma mängd av kapitalbasen får inte användas för att samti-
digt täcka både kreditrisker och marknadsrisker.

2 § För att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker skall institutet ha en
kapitalbas, beräknad enligt 6 och 7 §§, som motsvarar minst 8 % av vär-
det av institutets tillgångar och åtaganden beräknat enligt 3 kap.

3 § För att uppfylla kapitalkravet för marknadsrisker skall institutet ha en
kapitalbas, beräknad enligt 6-8 § §, som täcker marknadsrisker beräknade
enligt 4 kap. 2-8 §§.

4 § Ett institut får, efter medgivande av Finansinspektionen, för sådana
marknadsrisker som avses i 4 kap. 2-7 §§ och för valutakursrisker enligt

4 kap. 8 § som hänför sig till det handelslager som avses i 4 kap. 1 §
beräkna kapitalkravet enligt 2 §, om summan av marknadsvärdet av posi-
tionerna i handelslagret och oreglerade fordringar hänförliga till dessa

1. normalt inte överstiger 5 % av summan av institutets totala balans-
omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen,

2. normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner ecu,
samt

3. inte vid något tillfälle överstiger 6 % av institutets totala balans-
omslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller
överstiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner ecu.

5 § Även om kraven enligt 2-4 §§ är uppfyllda får ett värdepappersbolags
kapitalbas, beräknad enligt 6-8 §§, aldrig understiga ett belopp som mot-
svarar 25 % av bolagets fästa omkostnader för det föregående året eller,
om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 % av de fästa om-
kostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

34 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

531

Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det
föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen
behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av kapitalkravet
enligt första stycket.

Kapitalbas

6 § Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital
efter avräkning enligt 7 §. Det primära kapitalet skall utgöra minst hälf-
ten av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. I bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag eget
kapital med undantag för kumulativa preferensaktier, i sparbanker reserv-
fonder, i föreningsbanker eget kapital med undantag för förlagsinsatser
samt i Svenska skeppshypotekskassan kassans reservfond. Från eget kapi-
tal skall undantas uppskrivningsfonder, om inte Finansinspektionen efter
särskild prövning godkänt att sådana fonder får räknas till det primära
kapitalet.

B. I banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag kapitalandelen
av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.

C. I banker och kreditmarknadsbolag kapitalandelen av det belopp som
svarar mot bankens eller bolagets reserver till följd av avskrivning på
egendom som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses värdet av förlagsandelslån, förlagslån
och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år
och med rätt till betalning först efter institutets övriga borgenärer, dock
sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära
kapitalet. Förlagsandelslån, förlagslån och andra skuldförbindelser vilkas
återstående löptid understiger fem år får tas upp till ett belopp som mot-
svarar högst 20 % av det nominella värdet för vaije helt år som återstår
till förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter medgivande
av Finansinspektionen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som
sägs i andra och tredje styckena.

7 § Från det primära kapitalet skall institutet räkna av övervärden vid
förvärv av rörelse (inkråmsgoodwill), som redovisas i institutet. Från
summan av det primära och det supplementära kapitalet enligt 6 § andra-
fjärde styckena skall institutet räkna av det bokförda värdet av vad som
har skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett företag som
driver försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet
som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet
uppgår till högst 5 % av företagets eget kapital eller motsvarande och det
sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger 10 % av
institutets eget kapital eller egna fonder. Avräkning skall inte heller göras
för tillskott som belöper på företag som omfattas av gruppbaserad redo-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

532

visning enligt 6 kap. genom fullständig konsolidering eller genom en
klyvningsmetod.

8 § För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 3 och 5 §§ får institutet
till kapitalbasen räkna även andra poster än dem som anges i 6 §, såsom
nettovinster hänförliga till institutets handelslager och förlagslån med en
ursprunglig löptid på minst två år. Från kapitalbasen skall institutet räkna
av icke likvida tillgångar.

3 kap. Kapitalkrav för kreditrisker och för marknadsrisker enligt

2 kap. 4 §

1 § Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2 kap. 2 § bestäms i förhållande
till ett instituts tillgångar och åtaganden som inte ingår i handelslagret.
Tillgångar och åtaganden delas in i följande grupper:

A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremi ssväxlar.

2. Placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kom-
mun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

3. Placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank
eller Europeiska gemenskaperna svarar, om placeringen eller fordran
gäller i den utländska statens eller gemenskapens valuta och är refinan-
sierad i samma valuta.

4. Övriga placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de ut-
ländska stater eller centralbanker som regeringen föreskriver.

5. Placeringar och fordringar för vilka svarar en sådan utländsk kom-
mun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in
offentlig uppbörd, som regeringen föreskriver.

6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säker-
heten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5.

B 1. Placeringar och fordringar för vilka Allmänna pensionsfonden, ett
kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar.

2. Placeringar och fordringar för vilka svarar en kommun eller därmed
jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen före-
skriver.

3. Placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år
för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar.

4. Placeringar och fordringar för vilka svarar ett utländskt kreditinstitut
i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.

5. Placeringar och fordringar för vilka svarar någon av de internatio-
nella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.

6. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka
säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1-5.

C. Placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säker-
heten utgörs av panträtt i bostadsfästighet eller tomträtt till sådan fastighet

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

533

inom det uppskattade värde som institutet bestämt efter särskild värde-
ring.

D. Övriga placeringar, garantiförbindelser och andra åtaganden.

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

- sådana tillskott som enligt 2 kap. 7 § första och andra meningarna
skall räknas av från kapitalbasen,

- sådana tillskott som avses i 2 kap. 7 § sista meningen,

- sådana icke likvida tillgångar som räknats av från kapitalbasen enligt

2 kap. 8 §

- fordringar mot företag som ingår i samma finansiella företagsgrupp
som institutet och om omfattas av bestämmelser om fullständig konsolide-
ring,

- fordringar som har garanterats av ett företag som ingår i samma
finansiella företagsgrupp som institutet och som omfattas av bestämmelser
om fullständig konsolidering.

Vid bestämmandet av kapitalkravet skall tillgångarna och åtagandena
tas upp till sammanlagt

- 0 % av summan av de poster som anges i första stycket A,

- 20 % av summan av de poster som anges i första stycket B,

- 50 % av summan av de poster som anges i första stycket C, samt

- 100 % av summan av de poster som anges i första stycket D.

2 § Kapitalkravet för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § bestäms enligt 1 §
med det tillägget att även tillgångar och åtaganden som ingår i handels-
lagret beaktas.

4 kap. Kapitalkrav för marknadsrisker enligt 2 kap. 3 §

Positionsrisker

2 § Kapitalkravet för ränteanknutna finansiella instrument som ingår i ett
instituts handelslager bestäms på grundval av emittentens kreditvärdighet
och instrumentens löptid. Kapitalkravet omfattar specifik och generell risk
i positionerna. Vid beräkning av kapitalkravet får institutet mot varandra
räkna av positioner vilkas värde ökar vid ökning av instrumentets eller
underliggande instruments värde (långa positioner) och övriga positioner
(korta positioner) i finansiella instrument, om instrumenten är av samma
slag och utgivna av samma emittent eller, i fråga om finansiella instru-
ment med andra finansiella instrument som underliggande tillgång, om
den underliggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa
villkor.

Vid bestämmandet av kapitalkravet avseende den specifika risken skall
de ränteanknutna finansiella instrumenten delas in i följande grupper:

A. Placeringar och fordringar

1. där emittenten är svenska staten, en svensk kommun eller därmed
jämförlig samfällighet,

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

534

2. där emittenten är någon utländsk stat eller centralbank som rege-
ringen föreskriver,

3. där emittenten är en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som rege-
ringen föreskriver,

4. för vilka säkerheten utgörs av placeringar eller fordringar som anges
i 1-3.

B. Placeringar och fordringar

1. där emittenten är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,

2. där emittenten är en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i
någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,

3. där emittenten är ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag
i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver,

4. där emittenten är någon av de internationella utvecklingsbanker som
regeringen föreskriver,

5. för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar
som avses i 1-4,

6. som uppfyller särskilda krav i fråga om marknadsnotering, likviditet
och kreditvärdighet hos emittenten.

C. Övriga placeringar och åtaganden.

Kapitalkravet för den specifika risken skall i vaije enskild valuta
motsvara

- 0 % av summan av de poster som anges i andra stycket A,

- 0,25 %, 1,00 % och 1,60 % av summan av de poster som anges i
andra stycket B, beroende på om den återstående löptiden är högst
6 månader, mellan 6 och 24 månader respektive över 24 månader, samt

- 8 % av summan av de poster som anges i andra stycket C.

Kapitalkravet för den generella risken skall i vaije enskild valuta be-
stämmas enligt antingen en löptidsbaserad eller en durationsbaserad me-
tod.

3 § Kapitalkravet för aktier och aktieanknutna finansiella instrument som
ingår i ett instituts handelslager skall motsvara dels 4 % av institutets
bruttoposition i sådana instrument (specifik risk), dels 8 % av institutets
nettoposition i sådana instrument (generell risk). Vid beräkning av kapi-
talkravet får institutet räkna av långa och korta positioner i samma finan-
siella instrument mot varandra, om instrumenten är av samma slag och
utgivna av samma emittent eller, i fråga om finansiella instrument med
andra finansiella instrument som underliggande tillgång, om den under-
liggande tillgången utgörs av instrument som uppfyller dessa villkor.

Kapitalkravet för den specifika risken får sättas ned till 2 %, om posi-
tionerna i aktier och aktieanknutna finansiella instrument uppfyller sär-
skilda krav i fråga om säkerhet, likviditet och riskspridning. Beträffande
aktieindexterminer får kapitalkravet för den specifika risken efterges, om
indexterminen omsätts på börs och uppfyller särskilda krav i fråga om
riskspridning.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

535

4 § Ett institut som garanterar en emission av fondpapper får, efter med-
givande av Finansinspektionen, vid beräkning av kapitalkravet for risker
som ett sådant åtagande innebär, i stället för vad som sägs i 2 och 3 §§,
använda en särskild metod enligt vilken institutet vid beräkning av sina
nettopositioner får göra avdrag med sådana delar av emission som teck-
nats eller genom avtal garanterats av tredje man. Vid beräkning enligt
denna metod skall dessutom beaktas den tid som förflutit efter det att ins-
titutet blivit bundet av sitt åtagande.

Avvecklingsrisker

5 § Om ett institut har gjort en transaktion i finansiella instrument som
ingår i handelslagret och transaktionen inte har fullföljts på avtalad av-
vecklingsdag, skall kapitalkravet för instrument som omfattas av transak-
tionen bestämmas med hänsyn till den risk för förlust som institutet ut-
sätts för på grund härav.

Kapitalkravet enligt första stycket skall beräknas på grundval av dels
skillnaden mellan avtalat pris för de finansiella instrumenten och deras
gällande marknadsvärde, dels den tid som förflutit från avtalad avveck-
lingsdag. Efter medgivande av Finansinspektionen får kapitalkravet i
stället beräknas med utgångspunkt i det avtalade priset och den tid som
förflutit från avtalad avvecklingsdag.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal
(repor och omvända repor) eller värdepapperslån.

Motpartsrisker

6 § Om ett institut har betalat för finansiella instrument som ingår i
handelslagret innan dessa har mottagits eller levererat instrumenten utan
att likvid erhållits för dem skall kapitalkravet bestämmas till 8 % av
värdet av de finansiella instrumenten eller likviden sedan värdet multi-
plicerats med det riskvikttal som enligt andra stycket gäller för motparten
i transaktionen. Om transaktionen gjorts över en stats gräns gäller vad nu
sagts endast om en eller flera dagar har förflutit efter det att betalningen
eller leveransen ägt rum.

Det i första stycket avsedda riskvikttalet utgör

A. 0 % för

1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällig-
het,

2. utländska stater eller centralbanker som regeringen föreskriver,

3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med
befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som regeringen föreskriver.

B. 20 % för

1. Allmänna pensionsfonden,

2. ett kreditinstitut eller värdepappersbolag,

3. en svensk börs eller clearingorganisation,

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

536

4. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de ut-
ländska stater som regeringen föreskriver,

5. ett utländskt kreditinstitut eller värdepappersföretag i någon av de ut-
ländska stater som regeringen föreskriver,

6. en börs eller clearingorganisation i någon av de utländska stater som
regeringen föreskriver,

7. någon av de internationella utvecklingsbanker som regeringen
föreskriver.

C. 100 % för övriga motparter.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte återköpsavtal
(repor och omvända repor), värdepapperslån och OTC-derivat.

Andra risker

7 § För resultatförda men oreglerade fordringar såsom avgifter, provi-
sioner, räntor och utdelningar som är hänförliga till poster i handelslagret
skall kapitalkravet bestämmas till 8 % av fordran sedan denna multiplice-
rats med det riskvikttal som enligt 6 § gäller för motparten.

Första stycket tillämpas inte om kapitalkrav enligt 2-6 §§ gäller för
posterna eller dessa har räknats av från kapitalbasen enligt 2 kap. 8 §.

\blutakursrisker

8 § Om ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta för hela verk-
samheten överstiger 2 % av kapitalbasen enligt 2 kap. 6-8 §§ skall kapi-
talkravet motsvara 8 % av det överskjutande beloppet.

Med ett instituts totala nettoposition i utländsk valuta avses den högsta
summan av ett instituts korta nettopositioner eller långa nettopositioner
i olika valutor.

För balanserade positioner i nära korrelerade valutor får tillämpas ett
kapitalkrav motsvarande 4 % av värdet av den balanserade positionen.
Vidare får ett lägre kapitalkrav tillämpas för valutor som omfettas av
mellanstatliga bindande överenskommelser om valutakurssamarbete.

Efter medgivande av Finansinspektionen får en simuleringsmetod an-
vändas vid beräkning av kapitalkravet enligt denna paragraf.

5 kap. Stora exponeringar

1 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av
kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets
kapitalbas.

Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är mo-
derföretag eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till
moderföretaget, får värdet av exponeringen inte överstiga 20 % av insti-
tutets kapitalbas.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

537

Om institutet i ett fell som avses i andra stycket är en bank och moder-
företaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande ut-
ländskt företag, får värdet av exponeringen inte överstiga 10 % av bank-
ens kapitalbas.

2 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller
flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en
helhet från risksynpunkt därför att

1. någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller
flera av de övriga i gruppen, eller

2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes
anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan beferas råka i betal-
ningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.

Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emitten-
ten eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som under-
liggande tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra ford-
ringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.

3 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte
överstiga 800 % av institutets kapitalbas.

En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en
kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet av ex-
poneringen är 10 % eller mer av institutets kapitalbas.

4 § Vid bestämmandet av ett instituts exponering enligt 1 och 3 §§ skall
inte räknas in de poster som avses i 3 kap. 1 § första stycket A 2-6.

Vid valutatransaktioner omfettas inte exponeringar som uppkommer i
samband med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter
betalning. Vid köp eller försäljning av finansiella instrument omfettas inte
exponeringar som uppkommer i samband med normal avveckling av en
transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning
har skett eller de finansiella instrumenten har levererats.

Regeringen får föreskriva att även andra poster än de som anges i
första stycket inte skall räknas in vid bestämmandet av ett instituts
exponeringar enligt detta kapitel, om kreditrisken är låg.

5 § Vid tillämpning av 1 och 3 §§ skall kapitalbasen bestämmas enligt
2 kap. 6-8 §§.

6 § Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

538

6 kap. Finansiella företagsgrupper

Gruppbaserad redovisning

5 § För tillämpningen av 3 och 4 §§ skall för en finansiell företagsgrupp
upprättas gruppbaserad redovisning.

Gruppbaserad redovisning skall upprättas med tillämpning av de regler
som gäller för upprättandet av koncembalansräkning och koncemresultat-
räkning enligt 4 kap. 11 § bankrörelselagen (1987:617), om en bank in-
går i företagsgruppen, och enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen
(1975:1385) i övriga fäll. Vad nu sagts gäller inte om annat följer av
denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag.

Konsolidering

6 § Vid upprättande av den redovisning som avses i 5 § skall de företag
som ingår i den finansiella företagsgruppen konsolideras fullständigt om
inte annat följer av 7 och 8 §§.

7 § Ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 § första stycket 2
skall konsolideras enligt en metod med utgångspunkt i den andel som ins-
titutet eller holdingföretaget med finansiell verksamhet äger i det företag
i vilket ägarintresset finns (klyvningsmetod).

8 § I de fäll som avses i 2 § får Finansinspektionen medge antingen att
konsolideringen sker på det sätt som anges i 7 § eller att redovisningen
sker till det bokförda värdet med hänsyn till innehavs- och resultatandelen
i det företag som det finns ägarintresse i eller kapitalbindningar till (kapi-
talandelsmetod).

Beräkning av kapitalbas m.m.

9 § Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall bestämmas i
enlighet med vad som anges i 2 kap. 6-8 §§. Även den del av kapital-
basen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Goodwill som belöper
på företag som omfättas av gruppbaserad redovisning skall räknas av från
primärt kapital.

Vid beräkning av kapitalkrav för kreditrisker skall tillgångar och
åtaganden tas upp till de värden som föreskrivs i 3 kap. 1 §. Vid beräk-
ning av kapitalkrav för marknadsrisker skall reglerna i 4 kap. 2-8 §§
tillämpas. Exponeringar skall bestämmas på sätt som anges i 5 kap.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

539

Stora exponeringar

10 § Om ett moderföretag är ett institut skall vid beräkningen av de i
5 kap. angivna gränsvärdena inte medräknas exponeringar som koncern-
företag som är institut har gentemot andra koncernföretag som står under
tillsyn av Finansinspektionen och omfattas av samma gruppbaserade redo-
visning som moderföretaget.

Finansinspektionen får medge att första stycket skall tillämpas även på
en koncern i vilken moderföretaget är ett i Sverige etablerat holdingföre-
tag med finansiell verksamhet.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 3

540

5.2.93

392L0121/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 4

Nr L 29/1

RÅDETS DIREKTIV 92/121/EEG

av den 21 december 1992

om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och
tredje meningarna i detta,

med beaktande av kommissionens förslag1

1 samarbete med Europaparlamentet2,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande3 och

med beaktande av följande:

Detta direktiv ligger i linje med de mål som ställs upp i
kommissionens vitbok om genomförandet av den inre
marknaden.

De väsentliga reglerna för övervakning av kreditinstituts stora
exponeringar bör harmoniseras. Medlemsstaterna bör ha
möjlighet att införa strängare regler än dem som följer av
detta direktiv.

Detta direktiv har varit föremål för samråd med Rådgivande
bankrörelsekommittén som i enlighet med artikel 6.4 i rådets
direktiv 77/780/EEG av den 12 december 1977 om rätten att
starta och driva verksamhet i kreditinstitut4 har att lämna
förslag till kommissionen i syfte att samordna de koefficienter
som används i medlemsstaterna.

' EGT nr C 123, 9.5.1991, s. 18 och
EGT nr C 175, 11.7.1992, s. 4.

2 EGT nr C 150, 15.6.1992, s. 74 och

EGT nr C 337, 21.12.1992.

3 EGT nr C 339, 31.12.1991, s. 35.

4 EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30. Direktivet är senast ändrat
genom direktiv 89/646/EEG (EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1).

Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts exponeringar
ingår som en integrerad del av tillsynen över institutet. En
alltför stor koncentration av exponeringar gentemot en enskild
kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning kan
medföra oacceptabelt hög förlustrisk. Ett sådant förhållande
kan äventyra ett kreditinstituts soliditet.

Gemensamma riktlinjer för övervakning och kontroll av
kreditinstituts stora exponeringar infördes ursprungligen
genom kommissionens rekommendation 87/62/EEG3. Detta
instrument valdes eftersom det medgav en gradvis anpassning
av gällande regler och införande av nya regler utan att
gemenskapens banksystem stördes. När nu denna första fas är
förbi bör ett bindande direktiv antas som är tillämpligt på alla
kreditinstitut i gemenskapen.

På en integrerad bankmarknad konkurrerar kreditinstitut direkt
med varandra, och kraven på övervakning bör därför vara
likvärdiga i hela gemenskapen. För att detta skall uppnås kan
det inte helt lämnas åt medlemsstaterna att självständigt
fastställa kriterierna för att bestämma riskkoncentrationen,
utan dessa måste underkastas juridiskt bindande regler på
gemenskapsnivå. Gemenskapens intresse tjänas därför bäst
genom att enhetliga regler antas, eftersom detta förebygger
skillnader i konkurrensvillkoren samtidigt som gemenskapens
banksystem stärks.

Vad gäller den särskilda redovisningsteknik som skall
tillämpas vid beräkning av exponeringar hänvisas till rådets
direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut
och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella
institut6.

5 EGT nr L 33. 4.2.1987, s. 10.

6 EGT nr L 372, 31.12.1986, s. 1.

541

392L0121/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 4

Nr L 29/2

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

5.2.93

Rådets direktiv 89/647/EEG av den 18 december 1989 om
kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut1 innehåller en
förteckning över kreditrisker som kreditinstitut kan ådra sig.
Denna förteckning bör därför användas för att definiera
exponering vid tillämpning av detta direktiv. Det är dock inte
lämpligt att som princip hänvisa till de vikttal och risknivåer
som fastställs i det direktivet. Syftet med dem var att skapa ett
generellt kapitaltäckningskrav för att täcka kreditrisker i
kreditinstitut. Syftet med regleringen av stora exponeringar är
att begränsa den maximala förlust som ett kreditinstitut kan
ådra sig genom en enskild kund eller grupp av kunder med
inbördes anknytning. Det är därför lämpligt att inta en
försiktig hållning vid tillämpningen och att vid beräkning av
en exponering som en huvudregel utgå från det nominella
beloppet utan hänsyn till vikttal eller risknivåer.

När ett kreditinstitut exponerar sig gentemot sitt moderföretag
eller gentemot andra dotterföretag till moderföretaget, är
särskild försiktighet påkallad. Kreditinstituts exponeringar
måste handhas på ett helt självständigt sätt i enlighet med
principerna om sund bankledning utan hänsyn till andra
omständigheter än dessa principer. Rådets andra direktiv
89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av
lagar och andra författningar om rätten att starta och driva
verksamhet i kreditinstitut2 föreskriver för det fall att personer
som har ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut utövar sitt
inflytande direkt eller indirekt på ett sätt som är ägnat att vara
till förfång för en sund och ansvarsfull ledning av institutet, att
de behöriga myndigheterna skall vidta lämpliga åtgärder för
att detta förhållande skall upphöra. När det gäller stora
exponeringar bör särskilda normer fastställas för dem som ett
kreditinstitut gör gentemot sin egen företagsgrupp, och i
sådana fall är det motiverat med strängare regler än för andra
exponeringar. Strängare regler bör dock inte tillämpas om
moderföretaget är finansiellt holdingföretag eller kreditinstitut
eller om övriga dotterföretag är antingen kreditinstitut eller
finansinstitut eller företag som tillhandahåller bankanknutna
tjänster under förutsättning att samtliga företag i gruppen
omfattas av tillsynen över kreditinstitutet på grundval av
sammanställning. I sådana fall möjliggör den gruppbaserade
övervakningen av företagen i gruppen tillräckligt effektiv
tillsyn utan att hårdare begränsningar av exponeringarna
behöver införas. Med detta tillvägagångssätt uppmuntras också
bankgrupper att organisera sig så att gruppbaserad
övervakning blir möjlig, vilket är önskvärt eftersom det
möjliggör en mer övergripande övervakning.

' EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 14.

2 EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1. Direktivet är ändrat genom
direktiv 92/30/EEG (EGT nr L 110, 28.4.1992, s. 52).

För att säkerställa harmoniserad tillämpning av detta direktiv
skall medlemsstaterna ges möjlighet att införa de nya
gränserna i två steg. För mindre kreditinstitut kan en längre
övergångstid vara motiverad eftersom en alltför snabb
tillämpning av 25-procentsregeln skulle kunna leda till att
deras utlåningsverksamhet minskar alltför snabbt.

Genom direktiv 89/646/EEG tillerkändes kommissionen
genomförandebefogenheter av samma slag som de rådet
förbehöll sig i direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i
kreditinstitut3.

Med hänsyn till banksektorns speciella karaktär är det lämpligt
att ge den kommitté som har inrättats genom artikel 22 i
direktiv 89/646/EEG i uppdrag att biträda kommissionen vid
utövandet av de befogenheter som tillerkänts den i enlighet
med det förfarande som föreskrivs i artikel 2 (förfarande 3,
variant b) i rådets beslut 87/373/EEG av den 13 juli 1987,
genom vilket villkoren för kommissionens utövande av
genomförandebefogenhetema fastställdes4.

Vad gäller övervakning av stora exponeringar i verksamhet
som huvudsakligen är utsatt för marknadsrisker kan nödvändig
samordning av övervakningsmetoderna säkerställas genom en
gemenskapsrättsakt om kapitalkrav för värdepappersföretag
och kreditinstitut. Detta innebär till dess att
gemenskapslagstiftning om ovan nämnda stora exponeringar
antas att övervakningen av stora exponeringar som avser
verksamhet som huvudsakligen är utsatt för marknadsrisker,
såsom handelslager, garantiåtaganden vid emissioner av
värdepapper och fordringar i samband med avveckling av
värdepapperstransaktioner får överlämnas till de behöriga
myndigheterna i varje medlemsstat.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel l

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de
betydelser som här anges:

a) kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt definitionen i
artikel 1 första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG,
inklusive ett sådant kreditinstituts filialer i tredjeland,
samt alla privata eller offentliga företag, inklusive deras
filialer, som motsvarar definitionen i artikel 1 första
strecksatsen i direktiv 77/780/EEG och som är
auktoriserade i tredjeland.

EGT nr L 124, 5.5.1989, s. 16

EGT nr L 197, 18.7.1987, s. 33.

542

392L0121/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 4

5.2.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 29/3

b)   behöriga myndigheter: behöriga myndigheter enligt
definitionen i artikel 1 nionde strecksatsen i rådets
direktiv 92/30/EEG av den 6 april 1992 om
gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut*.

c)    moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i
artikel 1 sjunde strecksatsen i direktiv 92/30/EEG.

d)    dotterföretag: ett dotterföretag enligt definitionen i
artikel 1 åttonde strecksatsen i direktiv 92/30/EEG.

e)    finansiellt holdingföretag: ett finansiellt holdingföretag
enligt definitionen i artikel 1 tredje strecksatsen i
direktiv 92/30/EEG.

f)    finansinstitut: ett finansinstitut enligt definitionen i
artikel 1 andra strecksatsen i direktiv 92/30/EEG.

g)   företag som tillhandahåller bankanknutna tjänster: ett
företag enligt definitionen i artikel 1 femte strecksatsen
i direktiv 92/30/EEG.

h)    exponeringar: de tillgångsposter och poster utanför
balansräkningen som avses i artikel 6 i direktiv
89/647/EEG och i bilaga 1 och 3 till det direktivet utan
tillämpning av de vikttal eller risknivåer som anges där.
Sådana risker som avses i ovan nämnda bilaga 3
beräknas enligt en av de metoder som anges i bilaga 2
till direktivet utan tillämpning av viktning for
motpartsrisk. Alla poster som i sin helhet täcks av eget
kapital får med de behöriga myndigheternas medgivande
undantas från definitionen av exponeringar under
förutsättning att detta egna kapital inte ingår i
beräkningen av kapitaltäckningsgraden eller andra
beräkningskvoter för övervakning som fastställts i
gemenskapslagstiftning. Exponeringar omfattar inte
följande poster:

— Vid valutatransaktioner: exponeringar som
uppkommer i samband med normal avveckling av
en transaktion under två dygn efter betalning,

— Vid köp eller försäljning av värdepapper:
exponeringar som uppkommer i samband med
normal avveckling av en transaktion under fem
vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning
har skett eller värdepapperen har levererats.

i)    zon A: den zon som avses  i artikel 2.1  andra

strecksatsen i direktiv 89/647/EEG.

j)    zon B: den zon som avses  i artikel 2.1  tredje

strecksatsen i direktiv 89/647/EEG.

EGT nr L 110, 28.4.1992, s. 52.

k)    kapitalbas: ett kreditinstituts kapitalbas enligt
definitionen i direktiv 89/299/EEG.

l)    ägarinflytande: förhållandet mellan ett moderföretag och
ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 1 i direktiv
83/349/EEG eller ett förhållande av samma slag mellan
en fysisk eller juridisk person och ett företag,

m)   grupp av kunder med inbördes anknytning: två eller
flera fysiska eller juridiska personer som om inte annat
visas utgör en helhet ur risksynpunkt därför att

—  någon av dem har direkt eller indirekt
ägarinflytande över den eller de andra, eller

—  de utan att stå i sådant förhållande som avses i
första strecksatsen har sådan inbördes anknytning
att någon eller samtliga av de övriga kan befaras
råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas
av ekonomiska problem.

Artikel 2

Räckvidd

Detta direktiv gäller för kreditinstitut med sådan auktorisation
som avses i artikel 3 i direktiv 77/780/EEG.

Medlemsstaterna behöver dock inte tillämpa detta direktiv på

a)    de institut som anges i artikel 2.2 i direktiv
77/780/EEG, eller

b)    de institut i samma medlemsstat som enligt definitionen
i artikel 2.4 a i direktiv 77/780/EEG är underställda en
i den medlemsstaten etablerad central företagsenhet
under förutsättning att helheten, bestående av den
centrala företagsenheten och underställda institut, är
underkastad samlad övervakning. Vad som nu sagts
påverkar inte tillämpningen av detta direktiv på den
centrala företagsenheten.

Artikel 3

Rapportering av stora exponeringar

1. Ett kreditinstituts exponering gentemot en kund eller en
grupp av kunder med inbördes anknytning skall anses
som en större exponering när värdet uppgår till eller
överstiger 10 procent av kreditinstitutets kapitalbas.

543

392L0121/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 4

Nr L 29/4

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

5.2.93

2.    Ett kreditinstitut skall rapportera alla sådana stora
exponeringar som avses i punkt 1 till de behöriga
myndigheterna. Medlemsstaterna skall föreskriva att
rapporteringen skall ske enligt en av följande metoder. De får
bestämma vilken av metoderna som skall tillämpas.

—   Rapportering av alla stora exponeringar minst en gång
om året samt rapportering under året av alla nya stora
exponeringar och alla ökningar av befintliga
exponeringar som uppgår till minst 20 procent i
förhållande till den senaste rapporten.

—   Rapportering av alla stora exponeringar minst fyra
gånger om året.

3.    Exponeringar som har undantagits enligt artikel 4.7 a-d
och f-h behöver dock inte rapporteras på det sätt som
föreskrivs i punkt 2. För sådana exponeringar som avses i
artikel 4.7 e och i-s samt i artikel 4.8-10 får rapporteringen
inskränkas till två gånger om året.

4.    De behöriga myndigheterna skall kräva att varje
kreditinstitut har sunda förvaltnings- och redovisningsmetoder
samt lämpliga interna kontrollrutiner för att kunna identifiera
och registrera alla stora exponeringar och senare ändringar av
dessa i enlighet med definitionerna och kraven i detta direktiv
och för an kunna övervaka dessa exponeringar mot bakgrund
av kreditinstitutets egen strategi vad gäller exponeringar.

När ett kreditinstitut åberopar punkt 3, skall institutet bevara
uppgifter om de skäl som åberopats i minst ett år efter det att
det förhållande som föranledde undantaget inträffade, så att de
behöriga myndigheterna kan fastställa om undantaget alltjämt
är motiverat.

Artikel 4

Begränsningar av stora exponeringar

1.    Ett kreditinstitut får inte exponera sig gentemot en kund
eller grupp av kunder med inbördes anknytning om värdet
överstiger 25 procent av institutets kapitalbas.

2.   När en kund eller grupp av kunder med inbördes
anknytning är moderföretag eller dotterföretag till
kreditinstitutet eller ett eller flera dotterföretag till
moderföretaget, skall den procentsats som anges i punkt 1
minskas till 20 procent. Medlemsstaterna får dock undanta
exponeringar gentemot sådana kunder från 20-procentsgränsen
om de föreskriver särskild övervakning av sådana
exponeringar genom andra åtgärder eller förfaranden. De skall
i så fall underrätta kommissionen och Rådgivande
bankrörelsekommittén om de åtgärderna eller förfarandena.

3.    Ett kreditinstitut får inte göra stora exponeringar som
sammanlagt överstiger 800 procent av institutets kapitalbas.

4.   Medlemsstaterna får sätta lägre gränser än dem som
anges i punkt 1-3.

5.    Ett kreditinstitut skall vid varje tidpunkt iaktta de i
punkt 1-3 föreskrivna gränserna för sina exponeringar. Om
exponeringarna i undantagsfall överstiger dessa gränser skall
detta förhållande utan dröjsmål anmälas till de behöriga
myndigheterna som, när omständigheterna föranleder det, får
medge kreditinstitutet en viss tidsfrist inom vilken det skall se
till att gränsvärdena iakttas.

6.    Medlemsstaterna får från tillämpningen av punkt 1-3
helt eller delvis undanta exponeringar gentemot
kreditinstitutets moderföretag, gentemot andra dotterföretag till
moderföretaget eller gentemot egna dotterföretag under
förutsättning att dessa företag omfattas av sådan gruppbaserad
tillsyn som kreditinstitutet självt är underkastat enligt direktiv
92/30/EEG eller av motsvarande regler i tredje land.

7.    Medlemsstaterna får helt eller delvis undanta följande
exponeringar från tillämpningen av punkt 1-3.

a)    Tillgångsposter som utgörs av fordringar på
centralregeringar och centralbanker i zon A.

b)   Tillgångsposter som utgörs av fordringar på Europeiska
gemenskaperna.

c)    Tillgångsposter som utgörs av fordringar för vilka
centralregeringar eller centralbanker i zon A eller
Europeiska gemenskaperna har lämnat uttryckliga
garantier.

d)    Andra exponeringar gentemot centralregeringar eller
centralbanker i zon A eller gentemot Europeiska
gemenskaperna, eller exponeringar garanterade av
dessa.

e)    Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra
exponeringar gentemot centralregeringar eller
centralbanker i zon B om de är angivna i, och i
förekommande fall finansierade i, låntagarnas nationella
valuta.

f)    Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det
enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns
betryggande säkerhet i form av värdepapper utgivna av
centralregeringar eller centralbanker i zon A eller av
Europeiska gemenskaperna eller av en medlemsstats
regionala eller lokala myndigheter för vilka 0 procents
vikt gäller beträffande soliditet enligt artikel 7 i direktiv
89/647/EEG

g)    Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det
enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns
betryggande säkerhet i form av kontanta medel insatta
hos det långivande institutet eller hos ett kreditinstitut
som är moderföretag eller dotterföretag till det
långivande institutet.

544

392L0121/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 4

5.2.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 29/5

h)    Tillgångsposter och andra exponeringar for vilka det
enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns
betryggande säkerhet i form av depositionsbevis,
utgivna av det långivande institutet eller av ett
kreditinstitut som är moderföretag eller dotterföretag till
detta och förvarade hos något av dem.

i)    Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra
exponeringar gentemot kreditinstitut med en löptid av
högst ett år och som inte ingår i institutens kapitalbas
enligt definitionen i direktiv 89/299/EEG.

j)    Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra
exponeringar gentemot institut som inte är kreditinstitut
men som uppfyller villkoren i artikel 8.2 i direktiv
89/647/EEG och som har en löptid av högst ett år och
för vilka det finns säkerhet enligt samma punkt.

k)   Växlar och andra liknande skuldebrev med en löptid av
högst ett år och med underskrift av andra kreditinstitut.

l)    Sådana räntebärande värdepapper som avses i artikel
22.4 i direktiv 85/611/EEG1.

m)   I avvaktan på en senare samordning, innehav i sådana
försäkringsbolag som avses i artikel 12.3 i direktiv
89/646/EEG upp till 40 procent av kapitalbasen i det
kreditinstitut som förvärvar innehavet.

n)    Tillgångsposter som utgörs av fordringar på regionala
eller centrala kreditinstitut till vilka det långivande
institutet är knutet genom en sammanslutning enligt
bestämmelser i lag, bolagsordning eller motsvarande
och som enligt dessa bestämmelser är ansvariga för
likviditetsutjämningar inom sammanslutningen.

o)    Exponeringar för vilka det enligt de behöriga
myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet
i form av andra värdepapper än sådana som avses i f,
under förutsättning att dessa värdepapper inte är utgivna
av kreditinstitutet självt, dess moderföretag eller något
av dessas dotterföretag eller av den kund eller grupp av
kunder exponeringarna avser. De värdepapper som
används som säkerhet skall värderas till marknadspris,
ha ett värde som överstiger de exponeringar för vilka de
utgör säkerhet och vara föremål för börshandel eller för
omsättning och regelbunden notering på en marknad
som upprätthålls genom erkänt yrkesmässiga aktörer.
Vidare skall det enligt de behöriga myndigheternas
bedömning, i den medlemsstat som utgör
kreditinstitutets hemland vara möjligt att fastställa ett
objektivt pris så att värdepapperens övervärde vid varje
tidpunkt kan fastställas. Det övervärde som erfordras
skall utgöra 100 procent. Det skall dock utgöra 150
procent i fråga om aktier och 50 procent i fråga om
räntebärande värdepapper utgivna av kreditinstitut, av
regionala eller

' EGT nr L 375, 31.12.1985, s. 3. Direktivet är ändrat genom
direktiv 88/220/EEG (EGT nr L 100, 19.4.1988, s. 31).

lokala myndigheter hos medlemsstaterna med undantag
för dem som avses i artikel 7 i direktiv 89/647/EEG,
och i fråga om räntebärande värdepapper av Europeiska
investeringsbanken och multilaterala utvecklingsbanker
enligt definitionen i artikel 2 i direktiv 89/647/EEG.
Värdepapper som används som säkerhet får inte ingå i
kreditinstituts kapitalbas enligt definitionen i direktiv
89/299/EEG.

p) Lån som enligt de behöriga myndigheternas bedömning
är betryggande säkrade genom panträtt i bostadsfastighet
och leasingavtal där uthyraren behåller full äganderätt
till den upplåtna bostadsfastigheten så länge
hyresmannen inte har utnyttjat sin rätt att köpa
egendomen, i båda fallen upp till 50 procent av värdet
av bostadsfastigheten i fråga. Värdet av egendomen
skall beräknas på ett sätt som kan godtas av de behöriga
myndigheterna på grundval av stränga värderingsnormer
som fastställts i lagar eller andra författningar.
Värdering skall genomföras minst en gång om året. Vid
tillämpningen av denna punkt skall med bostadsfastighet
avses en fastighet som är eller kommer att bli bebodd
eller uthyrd av låntagaren.

q) 50 procent av de medel- och lågriskposter utanför
balansräkningen som avses i bilaga 1 till direktiv
89/647/EEG.

r) Efter godkännande av de behöriga myndigheterna, andra
garantier än kreditgarantier som grundas på
bestämmelser i lag eller föreskrifter och som av
ömsesidiga garantifonder med ställning som
kreditinstitut i enlighet med definitionen i artikel 1 a
ställs ut till medlemmar, varvid 20 procents vikt skall
tillämpas på beloppet.

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om
denna möjlighet tas i anspråk för att säkerställa att den
inte leder till snedvridning av konkurrensen.

Inom fem år efter det att detta direktiv har antagits skall
kommissionen till råderframlägga en rapport åtföljd om
så behövs av lämpliga förslag.

s) De lågriskposter utanför balansräkningen som avses i
bilaga 1 till direktiv 89/647/EEG, om avtal har träffats

545

392L0121/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 4

Nr L 29/6

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

5.2.93

med kunden eller kundgruppen i fråga om att
exponeringar kan göras endast om det har konstaterats
att det inte medför att de gränsvärden som är tillämpliga
enligt punkt 1-3 överskrids.

den behandling av interbankexponeringar som har föreskrivits
i punkt 7 i och punkterna 9 och 10. Rådet skall på förslag från
kommissionen besluta om eventuella ändringar.

8.    Vid tillämpning av punkt 1-3 får medlemsstaterna
tillämpa 20 procents vikt beträffande tillgångsposter som
utgörs av fordringar på medlemsstats regionala och lokala
myndigheter och beträffande andra exponeringar gentemot
eller garanterade av sådana myndigheter. Medlemsstaterna får
dock reducera detta vikttal till 0 procent enligt de villkor som
fastställs i artikel 7 i direktiv 89/647/EEG.

9.   Vid tillämpning av punkt 1-3 får medlemsstaterna
tillämpa 20 procents vikt beträffande tillgångsposter som
utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot med
kreditinstitut om de har en löptid av mer än ett men högst tre
år och 50 procents vikt beträffande tillgångsposter som utgörs
av fordringar på kreditinstitut om de har en löptid av mer än
tre år, under förutsättning att obligationer har utgivits av ett
kreditinstitut för de sist nämnda tillgångsposterna och att dessa
obligationer enligt de behöriga myndigheternas bedömning är
föremål för omsättning på en marknad bestående av
yrkesmässiga aktörer och dagligen noteras på denna marknad
eller att de behöriga myndigheterna i det kreditinstituts
hemland som har utgivit obligationerna har lämnat tillstånd till
utgivandet. Dessa poster får inte under några omständigheter
utgöra kapitalbas i den mening som avses i direktiv
89/299/EEG.

10.  Med avvikelse från punkt 7 i och 9 får medlemsstaterna
tillämpa 20 procents vikt på tillgångsposter som utgörs av
fordringar på och andra exponeringar gentemot kreditinstitut,
oavsett löptid.

11.  När en exponering gentemot en kund garanterats av en
tredje part eller genom säkerhet i form av värdepapper utgivna
av en tredje part på de villkor som har fastställts i punkt 7 o
får medlemsstaterna behandla exponeringen som om den hade
ingåtts med denna tredje part i stället för med kunden

—   om denna tredje part enligt de behöriga myndigheternas
bedömning lämnat betryggande direkta och ovillkorliga
garantier,

—   om det för exponeringar som definierats i punkt 7 o
finns säkerhet på villkor som där anges.

12.   Inom fem år från den dag som anges i artikel 8.1 skall
rådet på grundval av en rapport från kommissionen ganska

Artikel 5

Tillsyn på gruppnivå eller företagsnivå

1. Om ett kreditinstitut varken är moder- eller dotterföretag
skall övervakningen av att de förpliktelser som följer av
artikel 3 och 4 eller av någon annan gemenskapsbestämmeise
inom detta område efterlevs utövas på företagsnvå.

2.    I övriga fall skall denna övervakning utövas på
gruppnivå i enlighet med direktiv 92/30/EEG.

3.    Medlemsstaterna får avstå från att övervaka, individuellt
eller på grundval av delsammanställning, att de förpliktelser
som följer av artikel 3 och 4 eller av någon annan
gemenskapsbestämmeise som är tillämplig inom detta område
efterlevs av ett kreditinstitut som i egenskap av moderföretag
är underkastat övervakning på grundval av sammanställning
och av varje dotterföretag till ett sådant kreditinstitut som är
föremål för deras tillståndsgivning och tillsyn och ingår i
övervakning på grundval av sammanställning.

Medlemsstaterna får även avstå från sådan övervakning om
moderföretaget är ett finansiellt holdingföretag som är
etablerat i samma medlemsstat som kreditinstitutet, under
förutsättning att detta företag är underkastat samma
övervakning som gäller för kreditinstitut.

I de fall som avses första och andra stycket skall åtgärder
vidtas för att säkerställa en lämplig riskfördelning inom
gruppen.

4.    När ett kreditinstitut vars moderföretag är kreditinstitut
har auktoriserats i och har sitt säte i en annan medlemsstat,
skall de behöriga myndigheter som beviljade auktorisationen
kräva att de förpliktelser som följer av artikel 3 och 4 eller av
någon annan gemenskapsbestämmeise inom denna område
efterlevs, individuellt eller när så är lämpligt på grundval av
delsammanställning.

5.    Trots vad som sägs i punkt 4 får de behöriga
myndigheter som är ansvariga för auktorisering av ett
dotterföretag till ett moderföretag som är kreditinstitut och
som har auktoriserats i och har sitt säte i en annan
medlemsstat genom bilaterala avtal till de behöriga

546

Prop. 1994/95:50

Bilaga 4

392L0121/S

5.2.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 29/7

myndigheter som har auktoriserat och övervakar
moderföretaget överföra ansvaret för övervakningen av att de
förpliktelser som följer av artikel 3 och 4 eller av någon annan
gemenskapsbestämmeise som är tillämplig inom detta område
efterlevs. Kommissionen och Rådgivande bankrörelse-
kommittén skall hållas underrättade om förekomsten av sådana
avtal och om deras innehåll.

konkurrensen och underrätta kommissionen och Rådgivande
bankrörelsekommittén om detta.

7. I de fall som avses i punkt 5 och 6 får ett engagemang
anses som större exponering om dess värde_uppgår till eller
överstiger 15 procent av kapitalbasen.

Artikel 6

Övergångsbestämmelser för exponeringar över
gränsvärdena

1.    Har ett kreditinstitut när detta direktiv offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning redan gjort en
eller flera exponeringar som antingen överstiger gränsvärdena
för stora exponeringar eller för de sammanlagda stora
exponeringar som fastställs i detta direktiv, skall de behöriga
myndigheterna kräva att kreditinstitutet vidtar åtgärder för att
nedbringa exponeringarna så att de ryms inom de gränser som
fastställs i detta direktiv.

2.    Det förfarande varigenom exponeringen eller
exponeringarna på så sätt nedbringas skall utformas, antas,
tillämpas och slutföras inom en tidsfrist som de behöriga
myndigheterna finner vara förenlig med principen om sund
förvaltning och rättvis konkurrens. De behöriga
myndigheterna skall underrätta kommissionen och Rådgivande
bankrörelsekommittén om den tidsplan som bestämts för det
allmänna förfarandet.

3.    Ett kreditinstitut får inte vidta några åtgärder som skulle
medföra att de exponeringar som avses i punkt 1 överskrider
den nivå de hade vid den tidpunkt då detta direktiv
offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.

4.    Den tidsfrist som är tillämplig enligt punkt 2 skall löpa
ut senast den 31 december 2001. Exponeringar med längre
löptid och för kreditinstitutet bindande avtalsvillkor får
bibehållas till förfallodagen.

5.   Till och med utgången av år 1998 får medlemsstaterna
höja den gräns som fastställts i artikel 4.1 till 40 procent och
den som fastställts i artikel 4.2 till 30 procent. I sådana skall
med förbehåll för vad som föreskrivs i punkt 1-4 tidsfristen
löpa ut den 31 december 2001.

6.    I fråga om kreditinstitut vars kapitalbas enligt
definitionen i artikel 2.1 i direktiv 89/299/EEG inte överstiger
7 miljoner ecu, och endast i fråga om dessa, får
medlemsstaterna förlänga de tidsfrister som har fastställts i
punkt 5 med fem år. Medlemsstater som utnyttjar denna
möjlighet skall vidta åtgärder för att förhindra snedvridning av

8.   Till och med utgången av år 2001 får medlemsstaterna
i stället för den rapportering som föreskrivs i artikel 3.2 andra
strecksatsen föreskriva rapportering minst två gånger om året.

9.    Medlemsstaterna får helt eller delvis avstå från att
tillämpa artikel 4.1, 4.2 och 4.3 på exponeringar som utgörs
av sådana lån säkrade genom panträtt som avses i artikel 11.4
i direktiv 89/647/EEG och som har lämnats inom åtta år från
den dag som anges i artikel 8.1 i detta direktiv samt på sådana
avtal om leasing av fast egendom som avses i artikel 11.5 i
direktiv 89/647/EEG och som har ingåtts inom åtta år från den
dag som anges i artikel 8.1 i detta direktiv, i båda fallen upp
till 50 procent av värdet av egendomen i fråga.

10.   Utan att det påverkar vad som sägs i punkt 4 får
Portugal till och med utgången av år 1998 helt eller delvis
avstå från att tillämpa artikel 4.1 och 4.3 på ett kreditinstituts
exponeringar gentemot Electricidade de Portugal (EDP) och
Petrogal.

Artikel 7

Följdändringar

1.    Tekniska ändringar i följande avseenden skall antas i
den ordning som föreskrivs i punkt 2:

—   Förtydligande av definitionerna i syfte att beakta
utvecklingen på de finansiella marknaderna

—   Förtydligande av definitionerna i syfte att åstadkomma
enhetlig tillämpning av detta direktiv

—   Anpassning av terminologin och definitionerna till
senare rättsakter angående kreditinstitut och därmed
sammanhängande frågor

—   Förtydligande av de undantag som föreskrivs i artikel
4.5-10

2.   Kommissionen skall biträdas av den kommitté som avses

i artikel 22.2 första stycket i direktiv 89/646/EEG.

547

35 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

392C0121/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 4

Nr L 29/8

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

5.2.93

Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett
förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget
inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur
brådskande frågan är. Kommittén skall fatta sitt beslut med
den majoritet som enligt artikel 148.2 i fördraget skall
tillämpas vid beslut som rådet skall fatta på förslag av
kommissionen, varvid medlemsstaternas röster skall vägas
enligt fördragets artikel 148.2. Ordföranden får inte rösta.

Kommissionen skall själv anta förslaget om det är förenligt
med kommitténs yttrande.

Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller
om inget yttrande avges, skall kommissionen utan dröjsmål
föreslå rådet vilka åtgärder som skall vidtas. Rådet skall fatta
sitt beslut med kvalificerad majoritet.

Om rådet inte fattat något beslut inom tre månader från det att
förslaget mottagits, skall kommissionen själv besluta att de
föreslagna åtgärderna skall vidtas, såvida inte rådet genom
enkel majoritet har avvisat förslaget.

Artikel 8

Slutbestämmelser

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv

senast den 1 januari 1994. De skall genast underrätta
kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en
sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter
för hur en sådan hänvisning skall göras skall varje
medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning
som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

3.    I avvaktan på gemenskapslagstiftning om övervakning
på företags- eller gruppnivå av stora exponeringar som avser
verksamhet som huvudsakligen är utsatt för marknadsrisker
skall medlemsstaterna behandla sådana exponeringar i enlighet
med de metoder de bestämmer med hänsyn till dessa riskers
särskilda beskaffenhet.

Artikel 9

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 21 december 1992.

På rådets vägnar

D. HURD

Ordförande

548

392LOO3O/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 5

Nr L 110/52

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

28.4.92

RÅDETS DIREKTIV 92/30/EEG

av den 6 april 1992

om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och
tredje meningarna i detta,

med beaktande av kommissionens förslag

i samarbete med Europaparlamentet1,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande2, och

med beaktande av följande:

Genom rådets direktiv 83/350/EEG av den 13 juni 1983 om
gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut3 inrättades det
grundläggande regelsystemet för gruppbaserad tillsyn över
kreditinstitut. Genom att direktivet överförts till nationell lag
i medlemsstaterna har nu principen om gruppbaserad tillsyn
över kreditinstitut genomförts i hela gemenskapen.

För att vara verksam måste tillsynen tillämpas på alla
bankgrupper, även sådana där moderföretaget inte är ett
kreditinstitut. De behöriga myndigheterna skall ges de
befogenheter som är nödvändiga för att de skall kunna utöva
tillsynen.

I företagsgrupper med blandad verksamhet där moderföretaget
kontrollerar minst ett dotterkreditinstitut måste de behöriga
myndigheterna ges möjlighet att bedöma den ekonomiska
ställningen för kreditinstitutet. I avvaktan på en senare
samordning får medlemsstaterna fastställa de metoder för
sammanställd redovisning som är lämpliga för att syftet med

detta direktiv skall uppnås. De behöriga myndigheterna måste
åtminstone ha möjlighet att från alla företag inom en grupp
inhämta den information som behövs för att tillsynen skall
kunna utövas. Samarbete mellan myndigheter med ansvar för
tillsyn över olika finansiella sektorer skall etableras för
övervakning av företagsgrupper som utövar olika typer av
finansiell verksamhet.

Det är särskilt viktigt med regler om begränsning av de
engagemang ett kreditinstitut som ingår i en företagsgrupp
med blandad verksamhet, har hos moderföretaget liksom hos
andra dotterföretag i samma företagsgrupp. Denna fråga bör
dock lösas på ett mer systematiskt sätt inom ramen för ett
framtida direktiv om begränsning av stora exponeringar.

Medlemsstaterna kan vidare vägra att lämna tillstånd att driva
bankrörelse eller återkalla ett tillstånd om strukturen i
företagsgruppen kan anses olämplig för bedrivande av
bankrörelse, särskilt om tillsynen av företagsgruppen inte kan
utövas på ett effektivt sätt. För att säkra en sund ledning av
kreditinstitut har de behöriga myndigheterna de befogenheter
som anges i artikel 8.1 c i rådets första direktiv, 77/780/EEG,
av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra
författningar om rätten att starta och driva verksamhet i
kreditinstitut4 och i artikel 5 och 11 i rådets andra direktiv,
89/646/EEG, av den 15 december 1989 om samordning av
lagar och andra författningar om rätten att starta och driva
verksamhet i kreditinstitut5.

1 EGT nr C 326, 16.12.1991, s. 106 och EGT nr C 94, 13.4.1992.

2 EGT nr C 102, 18.4.1992, s. 19.

2 EGT nr 193, 18.7.1983, s. 18.

4 EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30. Direktivet är senast ändrat
genom direktiv 89/646/EEG (EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1).

5 EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1

549

392LOO3O/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 5

28.4.92

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 110/53

Medlemsländerna kan även tillämpa lämpliga metoder för
tillsyn över företagsgrupper som har en struktur som inte
omfattas av detta direktiv. Om sådana företagsgrupper blir
vanliga bör bestämmelserna i detta direktiv utvidgas till att
omfatta även dessa företagsgrupper.

Gruppbaserad tillsyn skall omfatta all verksamhet som
definieras i bilagan till direktiv 89/646/EEG. Alla företag som
huvudsakligen ägnar sig åt sådan verksamhet skall därför
omfattas av den gruppbaserade tillsynen. Definitionen av
begreppet finansiellt institut i direktiv 83/350/EEG måste
därför utvidgas till att omfatta sådan verksamhet.

Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut skall särskilt inriktas
på att skydda insättarnas intressen och att säkerställa stabilitet
i det finansiella systemet.

Det är önskvärt att avtal på grundval av reciprocitet träffas
mellan gemenskapen och tredje länder så att den
gruppbaserade tillsynen kan utövas över ett såstort geografiskt
område som möjligt.

Tilläggen till direktiv 83/350/EEG är så omfattande att
direktivet i sin helhet bör ersättas av detta direktiv.

Vad gäller finansiella institut vilkas verksamhet huvudsakligen
är utsatt för marknadsrisker och för vilka särskilda
tillsynsregler gäller, är en samordning av metoderna för
gruppbaserad tillsyn av marknadsrisker möjlig inom ramen för
gemenskapens harmonisering av kapitalkraven för
investeringsföretag och kreditinstitut. Kommissionen har lagt
fram förslag till ett sådant direktiv. En sådan harmonisering
omfattar bl. a. de villkor som skall gälla vid kvittning av
motpositioner inom gruppen och de fall där det finns särskilda
tillsynsregler för övervakning av dessa finansiella instituts
soliditet. Detta innebär att de behöriga myndigheterna, till
dess att det kommande direktivet om kapitalkrav för att täcka
marknadsrisker träder i kraft, skall låta den gruppbaserade
tillsynen omfatta finansiella institut som huvudsakligen är
utsatta för marknadsrisker, i enlighet med de metoder de med
hänsyn till dessa riskers särskilda beskaffenhet bestämmer.

Genom rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986
om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och
andra finansiella institut' tillsammans med rådets sjunde
direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 om sammanställd
redovisning för banker och andra finansiella institut2 infördes
regler för den sammanställda redovisning som skall
offentliggöras av kreditinstitut. Därför är det nu möjligt att
noggrannare ange de metoder som skall användas i samband
med gruppbaserad tillsyn.

Detta direktiv står helt i överensstämmelse med de mål som
anges i enhetsakten. Det kommer särskilt att tillgodose kravet
på enhetlig tillämpning i hela gemenskapen av de regler om
säkerhet och sundhet som införts genom annan
gemenskapslagstiftning och som måste beaktas vid grupp-
baserad tillsyn. Detta direktiv är främst nödvändigt för att
möjliggöra en riktig tillämpning av rådets direktiv
89/299/EEG av den 17 april 1989 om kapitalbasen i
kreditinstitut3.

' EGT nr L 372, 31.12.1986, s. 1.

2 EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet är senast ändrat genom
direktiv 90/605/EEG (EGT nr L 317, 16.11.1990. s.60).

’ EGT nr L 124, 5.5.1989, s. 16.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel l

Definitioner

I detta direktiv avses med

—    kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt definitionen i
artikel 1 första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG samt
privata eller offentliga företag som omfattas av
definitionen i artikel 1 första strecksatsen i direktiv
77/780/EEG och är auktoriserade i ett tredje land,

—   finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut
men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva
aktier eller andelar eller att driva en eller flera av de
verksamheter som är upptagna i punkterna 2-12 i listan
i bilagan till direktiv 89/646/EEG,

—   finansiellt holdingföretag: ett finansiellt institut vars
dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är
kreditinstitut eller finansiella institut; minst ett av
dotterföretagen skall vara ett kreditinstitut,

—   holdingföretag med blandad verksamhet: ett
moderföretag som inte är ett finansiellt holdingföretag
eller ett kreditinstitut, men som har minst ett
kreditinstitut bland sina dotterföretag,

—   företag som tillhandahåller tjänster anknutna till
bankverksamhet: ett företag vars huvudsakliga
verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom,
tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande
verksamhet som har samband med ett eller flera
kreditinstituts huvudsakliga verksamhet,

—   ägarintresse: direkt eller indirekt innehav av 20 % eller
mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

550

392L0030/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 5

Nr L 110/54

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

28.4.92

moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i
artikel 1.1 i direktiv 83/349/EEG samt alla företag som
enligt de behöriga myndigheternas bedömning utövar ett
bestämmande inflytande över ett annat företag,

dotterföretag: ett dotterföretag enligt definitionen i
artikel 1.1 i direktiv 83/349/EEG samt alla företag över
vilka enligt de behöriga myndigheternas bedömning ett
moderföretag utövar ett bestämmande inflytande; ett
dotterföretag till ett dotterföretag skall också anses som
ett dotterföretag till moderföretag som är överordnat
dessa företag,

behöriga myndigheter: de nationella myndigheter som
enligt lag eller annan författning har behörighet au
utöva tillsyn över kreditinstitut.

Artikel 2

Räckvidd

Deua direktiv skall gälla för alla kreditinstitut som beviljat
sådan auktorisation som avses i artikel 3 i direktiv
77/780/EEG samt för finansiella holdingföretag och
holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i
gemenskapen.

De institut som permanent undantagits genom artikel 2 i
direktiv 77/780/EEG, dock inte medlemsstaternas central-
banker, skall behandlas som finansiella institut vid tillämpning
av detta direktiv.

Artikel 3

Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut

1.    Ett kreditinstitut som är moderföretag till ett kredit-
institut eller ett finansiellt institut eller som har ett ägarintresse
i ett sådant institut skali, i den omfattning och på det sätt som
föreskrivs i artikel 5, stå under tillsyn utövad på grundval av
sammanställning av institutens finansiella ställning. Tillsynen
skall minst omfatta de områden som anges i punkt 5 och 6.

2.    Ett kreditinstitut vars moderföretag är ett finansiellt
holdingföretag skall, i den omfattning och på det sätt som
föreskrivs i artikel 5, stå under tillsyn på grundval av
sammanställning av institutets finansiella ställning med den
som gäller för det finansiella holdingföretaget. Tillsynen skall
minst omfatta de områden som anges i punkt 5 och 6.
Sammanställningen skall inte på något sätt anses innebära att
de behöriga myndigheterna utövar någon tillsynsfunktion i
förhållande till det enskilda finansiella holdingföretaget.

3.   Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheter som
enligt artikel 4 har till uppgift att utöva den gruppbaserade
tillsynen får besluta att undanta ett kreditinstitut, ett finansiellt
institut eller ett företag som tillhandahåller tjänster knutna till
bankverksamhet från reglerna om gruppbaserad tillsyn när
institutet eller företaget är ett dotterföretag eller ett företag i
vilket ägarintresse innehas

—   om företaget är beläget i ett tredje land där rättsliga
hinder föreligger för överföring av nödvändig
information,

—   om företaget enligt de behöriga myndigheternas
bedömning endast är av mindre betydelse med hänsyn
till syftet med övervakningen av kreditinstitut och i
samtliga fall om företagets totala balansomslutning
uppgår till mindre än det lägsta av följande belopp: 10
miljoner ecu eller 1 % av den totala balansomslutningen
i moderföretaget eller i det företag som innehar
ägarintresse; även om flera företag var för sig uppfyller
dessa kriterier skall de omfattas av bestämmelserna om
sammanställd redovisning om de tillsammans är av icke
oväsentlig betydelse med hänsyn till det ovan nämnda
syftet,

—   om de behöriga myndigheter som har ansvar för den
gruppbaserade tillsynen bedömer att sammanställning av
den finansiella ställningen i företaget skulle vara
olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med
den gruppbaserade tillsynen.

4.   När en medlemsstats behöriga myndigheter beslutat
undanta ett dotterkreditinstitut från reglerna om gruppbaserad
tillsyn i något av de fall som avses i punkt 3 andra och tredje
strecksatsen, får de behöriga myndigheterna i det medlemsland
där dotterkreditinstitutet är beläget begära information från
moderföretaget som kan underlätta tillsynen över detta
kreditinstitut.

5.    Tillsyn vad gäller soliditet och uppfyllande av
kapitaltäckningskrav för marknadsrisker samt kontroll av stora
exponeringar som omfattas av gällande gemenskapsrättsakter
skall utövas på grundval av sammanställning i enlighet med
detta direktiv. Medlemsstaterna skall när det är lämpligt
besluta om de åtgärder som behövs för att finansiella
holdingföretag skall omfattas av bestämmelserna om
gruppbaserad tillsyn i enlighet med punkt 2.

Kontrollen av att de gränser som anges i artikel 12.1 och 12.2
i direktiv 89/646/EEG inte överskrids skall utövas genom
tillsyn och övervakning på grundval av sammanställning eller
kvotsammanställning av kreditinstitutets finansiella ställning.

6.    De behöriga myndigheterna skall se till att det i alla
företag som omfattas av sådan gruppbaserad tillsyn som utövas
över ett kreditinstitut med tillämpning av punkt 1 och 2 finns

551

392L0030/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 5

28.4.92

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 110/55

tillfredsställande interna kontrollrutiner för aa ta fram den
information som kan vara av betydelse för att uppnå syftet
med gruppbaserad tillsyn.

7.    Utan att detta påverkar tillämpningen av speciella
bestämmelser i andra direktiv får medlemsstaterna avstå från
att tillämpa reglerna i punkt 5, genom kvotsammanställning
eller individuellt, på ett kreditinstitut som i egenskap av
moderföretag är underkastat gruppbaserad tillsyn och på varje
dotterföretag till ett sådant kreditinstitut, under förutsättning
att dotterföretaget är föremål för deras auktorisation och står
under deras tillsyn samt ingår i den gruppbaserade tillsynen
över moderföretaget. Samma möjlighet till undantag gäller när
moderföretaget är ett finansiellt holdingföretag som har
huvudkontor i samma medlemsstat som kreditinstitutet, under
förutsättning att det är underkastat samma tillsyn som den som
gäller för kreditinstitutet, i synnerhet såvitt avser reglerna i
punkt 5.

I både de nämnda fallen måste åtgärder vidtas för att
säkerställa en lämplig fördelning av kapitalet inom
bankgruppen.

Om de behöriga myndigheterna tillämpar dessa regler
individuellt på ett sådant kreditinstitut får de tillämpa
bestämmelsen i artikel 2.1 sista stycket i direktiv 89/299/EEG
vid beräkning av kapitalbasen.

8.    Om ett kreditinstitut vars moderföretag är ett
kreditinstitut är beläget i en annan medlemsstat och har
beviljats auktorisation där skall de behöriga myndigheter som
har beviljat auktorisationen tillämpa relgema i punkt 5
individuellt på kreditinstitutet eller i förekommande fall på
grundval av delsammanställning.

9.    Trots vad som föreskrivs i punkt 8 får de behöriga
myndigheter som auktoriserat ett dotterföretag vars
moderföretag är ett kreditinstitut, genom bilaterala avtal
delegera ansvaret för tillsynen till de behöriga myndigheter
som beviljat moderföretaget auktorisation och utövar tillsyn
över detta. Kommissionen skall hållas underrättad om
förekomsten av sådana avtal och om deras innehåll. Den skall
vidarebefordra sådan information till de behöriga
myndigheterna i övriga medlemsstater och till Rådgivande
bankrörelsekommittén.

10.   Medlemsstaterna skall se till att de behöriga
myndigheter som har ansvaret för den gruppbaserade tillsynen
kan inhämta sådan information som avses i artikel 6 från
dotterföretag till ett kreditinstitut eller ett finansiellt
holdingföretag som inte omfattas av bestämmelserna om
gruppbaserad tillsyn. I sådana fall skall reglerna i samma
artikel om överföring och kontroll av information gälla.

Artikel 4

Behöriga myndigheter med ansvar för gruppbaserad
tillsyn

1.    Om moderföretaget är ett kreditinstitut skall den
gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter
som beviljat moderföretaget auktorisation enligt artikel 3 i
direktiv 77/780/EEG.

2.    Om ett kreditinstituts moderföretag äl ett finansiellt
holdingföretag skall den gruppbaserade tillsynen utövas av de
behöriga myndigheter som beviljat kreditinstitutet auktorisation
enligt artikel 3 i direktiv 77/780/EEG.

När kreditinstitut som beviljats auktorisation i två eller flera
medlemsstater har samma finansiella holdingföretag som
moderföretag skall dock den gruppbaserade tillsynen utövas av
de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där det
finansiella holdingföretaget etablerades.

Om det finansiella holdingföretaget inte har något
dotterkreditinstitut som beviljats auktorisation i den
medlemsstat där holdingföretaget etablerades, skall de
behöriga myndigheterna i berörda medlemsstater (inklusive de
behöriga myndigheterna i den medlemsstat där det finansiella
holdingföretaget etablerades) söka träffa överenskommelse om
vilken av dessa myndigheter som skall utöva den
gruppbaserade tillsynen. I avsaknad av sådan
överenskommelse skall den gruppbaserade tillsynen utövas av
de behöriga myndigheter som beviljat det kreditinstitut som
har den största balansomslutningen auktorisation. Om flera
kreditinstitut har lika stor balansomslutning skall den
gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter
som först beviljade sådan auktorisation som avses i artikel 3
i direktiv 77/780/EEG.

3.    De behöriga myndigheter som berörs får efter
gemensam överenskommelse avstå från att tillämpa reglerna
i punkt 2 första och andra styckena.

4.   De överenskommelser som avses i punkt 2 tredje stycket
och punkt 3 skall innehålla bestämmelser om samarbete och
överföring av sådan information som behövs för att syftet med
detta direktiv skall kunna uppnås.

5.   Om en medlemsstat har mer än en behörig myndighet
som har befogenhet att utöva tillsyn över kreditinstitut och
finansiella institut, skall medlemsstaten vidta nödvändiga
åtgärder för att en samordning mellan dessa myndigheter skall
etableras.

Artikel 5

Sammanställningens form och omfattning

1. De behöriga myndigheter som är ansvariga för den
gruppbaserade tillsynen skall för att utöva tillsynen kräva
fullständig sammanställning av alla kreditinstitut och
finansiella institut som är dotterföretag.

552

392L0030/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 5

Nr L 110/56

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

28.4.92

Dock får sammanställning på proportionell grund föreskrivas
i de fall där, enligt de behöriga myndigheternas bedömning,
moderföretagets ansvar är begränsat till moderföretagets andel
av kapitalet i dotterföretaget med hänsyn till det ansvar som
åvilar andra aktieägare, andelsägare eller medlemmar med
tillfredsställande soliditet. Övriga aktieägares, andelsägares
och medlemmars ansvar skall klart fastställas, om så erfordras
genom formella, undertecknade förbindelser.

2.    De behöriga myndigheter som är ansvariga for
utövandet av den gruppbaserade tillsynen skall för detta
ändamål kräva sammanställning på proportionell grund av
ägarintressen i kreditinstitut och finansiella institut, som leds
av ett företag som omfattas av sammanställningen jämte ett
eller flera företag som inte omfattas av sammanställningen när
dessa företags ansvar är begränsat till den andel av kapitalet
som de innehar.

3.    Om det finns andra ägarintressen eller andra former av
kapitalbindningar än dem som anges i punkt 1 och 2, skall de
behöriga myndigheterna bestämma om och hur samman-
ställning skall ske. De får tillåta eller kräva att kapitalandels-
metoden används. Tillämpning av denna metod skall dock inte
innebära att företagen i fråga omfattas av den gruppbaserade
tillsynen.

4.    Utan att detta påverkar tillämpningen av punkterna 1, 2
och 3, skall de behöriga myndigheterna bestämma om och hur
sammanställning skall ske i följande fall:

—   De behöriga myndigheterna bedömer att ett
kreditinstitut, utan att institutet innehar ett ägarintresse
eller andra kapitalbindningar, utövar ett väsentligt
inflytande över ett eller flera kreditinstitut eller
finansiella institut.

—    Två eller flera kreditinstitut eller finansiella institut har
samma ledning utan att detta följer av avtal eller
bestämmelser i stiftelseurkund, bolagsordning eller
motsvarande.

—    Två eller flera kreditinstitut eller finansiella institut har
en förvaltnings- lednings- eller tillsynsorganisation som
till övervägande del består av samma personer.

De behöriga myndigheterna får tillåta eller kräva att den
metod som föreskrivs i artikel 12 i direktiv 83/349/EEG skall
användas. Tillämpning av denna metod skall dock inte
innebära att företagen i fråga omfattas av gruppbaserad tillsyn.

5. När gruppbaserad tillsyn skall utövas enligt artikel 3.1
och 3.2 skall företag som tillhandahåller tjänster anknutna till
bankverksamhet tas med i sammanställningen i de fall och i
enlighet med de metoder som anges i punkt 1-4 i denna
artikel.

Artikel 6

Information som skall tillhandahållas av holdingföretag
med blandad verksamhet och deras dotterföretag

1.   I avvaktan på vidare samordning av__metodema för
sammanställd redovisning skall medlemsstaterna föreskriva att
de behöriga myndigheter som har ansvar för auktorisation och
tillsyn över ett eller flera kreditinstitut vars moderföretag är
ett holdingföretag med blandad verksamhet skall kräva att
moderföretaget och dotterföretagen lämnar sådan information
som kan vara av betydelse for tillsynen över
dotterkreditinstituten. De behöriga myndigheterna kan inhämta
informationen antingen direkt från moderföretaget och
dotterföretagen eller via dotterkreditinstituten.

2.    Medlemsstaterna skall föreskriva att deras behöriga
myndigheter antingen själva eller genom externa granskare
kan företa inspektion på platsen for att kontrollera de uppgifter
som lämnats av holdingföretag med blandad verksamhet och
dessas dotterföretag. Om ett holdingföretag med blandad
verksamhet eller ett av dess dotterföretag är ett
försäkringsföretag får också det förfarande som avses i artikel
7.4 användas. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet
eller ett av dess dotterföretag är beläget i en annan
medlemsstat än dotterkreditinstitutet, skall kontroll av
uppgifter företas på platsen i enlighet med det förfarande som
avses i artikel 7.7.

Artikel 7

Åtgärder för att underlätta tillämpningen av detta
direktiv

1.    Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att se till att det inte finns några rättsliga
hinder for företag som omfattas av den gruppbaserade
tillsynen, holdingsföretag med blandad verksamhet och deras
dotterföretag samt dotterföretag som avses i artikel 3.10 att
sinsemellan utbyta information som är av betydelse for tillsyn
i enlighet med detta direktiv.

2.   När ett moderföretag och något av dess
dotterkreditinstitut är belägna i olika medlemsstater skall de
behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna utbyta
information som är av betydelse for att möjliggöra eller
underlätta gruppbaserad tillsyn.

Om de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där
moderföretaget är beläget inte själva utövar gruppbaserad
tillsyn enligt artikel 4, kan de anmodas av de behöriga
myndigheter som har ansvar för sådan tillsyn att från
moderföretaget begära information som är av betydelse för
den gruppbaserade tillsynen och att öveföra informationen till
myndigheterna i fråga.

553

392L0030/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 5

28.4.92

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 110/57

3.    Medlemsstaterna skall tillåta sina behöriga myndigheter
att utbyta sådan information som anges i punkt 2, varvid skall
gälla aa inhämtande av eller förfogande över information
avseende finansiella holdingföretag, finansiella institut eller
företag som tillhandahåller tjänster anknutna till
bankverksamhet inte på något sätt skall anses innebära an de
behöriga myndigheterna har någon skyldighet an ha en
tillsynsfunktion i förhållande till dessa enskilda institut eller
företag.

På liknande sätt skall medlemsstaterna tillåta sina behöriga
myndigheter att utbyta sådan information som anges i artikel
6, varvid skall gälla att inhämtande av eller förfogande över
information inte på något sätt skall anses innebära att de
behöriga myndigheterna har någon tillsynsfunktion i
förhållande till holdingsföretag med blandad verksamhet och
deras dotterföretag som inte är kreditinstitut eller till sådana
dotterföretag som avses i artikel 3.10.

4.    Om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller
ett holdingföretag med blandad verksamhet kontrollerar ett
eller flera dotterföretag som är försäkringsföretag eller andra
företag som tillhandahåller investeringstjänster som fordrar
auktorisation, skall de behöriga myndigheterna och de
myndigheter som bemyndigats att utöva den offentliga
tillsynen över försäkringsföretag eller över andra företag som
tillhandahåller investeringstjänster ha ett nära samarbete. Uun
att detta påverkar respektive myndighets ansvar skall dessa
myndigheter förse varandra med all information som är ägnad
att underlätta deras uppgift och tillåta tillsyn över
verksamheten och den finansiella ställningen i de föreug över
vilka de utövar tillsyn.

5.    Beträffande information som erhålls med stöd av detta
direktiv och i synnerhet beträffande sådant utbyte av
information mellan behöriga myndigheter som föreskrivs i
detta direktiv skall tystnadsplikt gälla i enlighet med
bestämmelserna i artikel 12 i direktiv 77/780/EEG.

6.   De behöriga myndigheter som har ansvar för
gruppbaserad tillsyn skall upprätta förteckningar över sådana
finansiella holdingföreug som anges i artikel 3.2. Dessa
förteckningar skall överlämnas till de behöriga myndigheterna
i andra medlemssuter och till kommissionen.

7.   Om de behöriga myndigheterna i en medlemssut vid
tillämpning av detta direktiv i ett särskilt fall önskar
kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut, ett finansiellt
holdingföreug, ett finansiellt institut, ett föreug som
tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksamhet, ett
holdingföreug med blandad verksamhet, ett dotterföreug som
avses i artikel 6 eller ett dotterföreug som avses i artikel 3.10
och institutet eller föreuget är beläget i en annan medlemssut
skall de hos de behöriga myndigheterna i den andra
medlemssuten begära att sådan kontroll föreus. De
myndigheter som erhållit en sådan framställning skall inom

ramen för sina befogenheter efterkomma denna, antingen
genom att själva utföra kontrollen eller genom att tillåta att de
myndigheter som begärt kontrollen utför den, eller genom att
tillåu en revisor eller expert att utföra den.

8. Uun att detu påverkar tillämpningen av medlems-
sutemas straffrättsliga bestämmelser skall medlemssutema se
till att sanktioner eller andra åtgärder, som syftar till att
stoppa konsuterade överträdelser eller avlägsna orsakerna till
sådana överträdelser, kan vidus mot finansiella holdingföreug
och holdingföreug med blandad verksamhet eller mot deras
ansvariga ledning för överträdelser av lagar eller andra
författningar som anugits för genomförandet av detta direktiv.
I vissa fall kan sådana åtgärder kräva domstolsprövning. De
behöriga myndigheterna skall ha ett nära samarbete för att
säkerställa att åtgärderna leder till önskat resulut, särskilt när
den centrala förvaltningen eller den centrala ledningen i ett
finansiellt holdingföreug eller ett holdingföreug med blandad
verksamhet inte är placerad vid föreugets huvudkontor.

Artikel 8

Tredje länder

1.   Kommissionen kan på begäran av en medlemssut eller
på eget initiativ lägga fram förslag till rådet om att inleda
förhandlingar med ett eller flera tredje länder om
möjligheterna att utöva gruppbaserad tillsyn över

—   kreditinstitut vars moderföreug har huvudkontor i ett
tredje land och

—   kreditinstitut som är belägna i tredje land och vars
moderföreug, antingen detu är ett kreditinstitut eller ett
finansiellt holdingföreug, har huvudkontor inom
gemenskapen.

2.   Överenskommelser som avses i punkt 1 skall särskilt
säkerställa

—   dels att medlemssutemas behöriga myndigheter kan
inhämu information som behövs för gruppbaserad
tillsyn över kreditinstitut eller finansiella holdingföreug
som är belägna inom gemenskapen och som har
dotterföreug som är kreditinstitut eller finansiella
institut uunför gemenskapen eller som innehar
ägarintressen i sådana institut,

—   dels att de behöriga myndigheterna i tredje land kan
inhämu information som behövs för tillsyn över
moderföreug med huvudkontor inom deras territorium
och med dotterföreug som är kreditinstitut eller
finansiella institut i ett eller flera medlemsländer eller
med ägarintressen i sådana institut.

3.   Kommissionen och den rådgivande kommitté som
inrättats genom artikel 11 i direktiv 77/780/EEG skall granska
resulutet av de i punkt 1 nämnda förhandlingarna och de

554

392L0030/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 5

Nr L 110/58

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

28.4.92

förhållanden som uppkommer till följd därav.

Artikel 9

Avslutande bestämmelser

1.    Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före
den 1 januari 1993. De skall genast underrätta kommissionen
om detta.

När en medlemsstat antar ovannämnda bestämmelser skall
dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas
av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare
föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje
medlemsstat själv utfärda.

2.    Utan hinder av bestämmelserna i artikel 3.5 och till dess
att det kommande direktivet om kapitalkrav för att täcka
marknadsrisker träder i kraft, skall de behöriga myndigheterna
låta den gruppbaserade tillsynen omfatta finansiella institut
som huvudsakligen är utsatta för marknadsrisker i enlighet
med de metoder dessa myndigheter bestämmer med hänsyn till
dessa riskers särskilda beskaffenhet.

3.    Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning
som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 10

1. Direktiv 83/350/EEG skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1992.

2.    I följande bestämmelser skall orden "direktiv
83/350/EEG" ersättas av "direktiv 92/30/EEG":

—    artikel 5 i direktiv 89/299/EEG,

—    artikel 12.5, 13.3, 15.2 och artikel 18.2 första stycket
femte strecksatsen i direktiv 89/646/EEG,

—   artikel 3.3 i direktiv 89/647/EEG.

3.    I artikel 1 punkt 5 i direktiv 89/646/EEG och artikel 2.1
första strecksatsen i direktiv 89/647/EEG skall definitionen av
behöriga myndigheter ersättas av följande definition:

"de nationella myndigheter som enligt lag eller annan
författning har behörighet att utöva tillsyn över
kreditinstitut".

Artikel 11

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 6 april 1992.

På rådets vägnar

Joåo PINHEIRO

Ordförande

555

11.6.93

393L0022/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/27

RÅDETS DIREKTIV 93/22/EEG

av den 10 maj 1993

om investeringstjänster inom värdepappersområdet

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 i detta,

med beaktande av förslaget från kommissionen1,

i samarbete med Europaparlamentet2,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande3, och

med beaktande av följande:

Detta direktiv utgör ett väsentligt instrument för att förverkliga
den inre marknaden, en riktning som bestämts av Europeiska
enhetsakten och anges i tidtabellsform i kommissionens vitbok,
i beaktande av både rätten till etablering och friheten an
tillhandahålla finansiella tjänster inom området för
värdepappersföretag.

Företag som tillhandahåller investeringstjänster som omfattas
av detta direktiv måste ha auktorisation av de medlemsstater
där företaget har sitt säte för att skydda investerarna och det
ekonomiska systemets stabilitet.

Den ståndpunkt som har intagits är att man bör genomföra
endast den väsentliga harmonisering som är nödvändig och
tillräcklig för att säkerställa ett ömsesidigt erkännande av
auktorisation och tillsynssystem som är baserade på
försiktighetsprincipen och att därmed göra det möjligt att
lämna ett enda, för hela gemenskapen gällande
verksamhetstillstånd samt tillämpning av principen om
hemlandstillsyn. Tack vare ett ömsesidigt erkännande får
värdepappersföretag med auktorisation i hemlandet
tillhandahålla i hela gemenskapen alla eller en del av de
tjänster som omfattas av detta direktiv och för vilka företagen
har erhållit auktorisation, genom att etablera filialer eller
enligt friheten att tillhandahålla tjänster.

Principerna om ömsesidigt erkännande och om hemlandstillsyn
kräver att medlemsstaternas behöriga myndigheter inte
meddelar respektive återkallar auktorisation i sådana fall där

EGT nr C 43, 22.2.1989, s. 7, och EGT nr C 42, 22.2.1990, s. 7.

EGT nr C 304, 4.12.1989, s. 39, och EGT nr C 115. 26.4.1993.

EGT nr C 298, 27.11.1989. s. 6.

verksamhetsplanen, den geografiska fördelningen eller faktisk
bedriven verksamhet klart visar att ett värdepappersföretag har
valt en viss medlemsstats jurisdiktion i syfte att undgå de
strängare normer som gäller i en annan medlemsstat inom vars
territorium det avser att bedriva eller redan bedriver sin
huvudsakliga verksamhet. Vid tillämpning av detta direktiv
skall ett värdepappersföretag som är juridisk person vara
auktoriserat i den medlemsstat där det har sitt säte. Ett
värdepappersföretag som inte är en juridisk person skall vara
auktoriserat i den medlemsstat där den har sitt huvudkontor.
Dessutom skall medlemsstaterna kräva att ett värdepappers-
företags huvudkontor alltid skall vara beläget i hemlandet och
att det verkligen driver verksamhet där.

För att skydda investerarna är det nödvändigt att garantera
internkontroll i varje företag, antingen genom att det finns två
personer i ledningen, eller där detta inte krävs enligt detta
direktiv, genom andra anordningar som säkerställer ett
likvärdigt resultat.

För att garantera sund konkurrens måste det tillses att
värdepappersföretag som inte är kreditinstitut har samma frihet
att öppna filialer och tillhandahålla tjänster över gränserna
som den som bestämts i rådets andra direktiv 89/646/EEG den
15 december 1989 om samordning av lagar och andra
författningar om rätten att starta och driva verksamhet i
kreditinstitut4.

Ett värdepappersföretag bör inte kunna åberopa detta direktiv
för att bedriva avista-affärer eller terminsaffärer i valuta annat
än som en tjänst i anslutning till tillhandahållandet av
investeringstjänster. Användningen av en filial endast för
sådana valutatransaktioner skulle därför utgöra ett missbruk av
de mekanismer som anges i detta direktiv.

Ett värdepappersföretag med auktorisation i hemlandet får
bedriva verksamhet i hela gemenskapen på det sätt företaget
finner lämpligt. I detta syfte får företaget om det finner det
nödvändigt ha fasta ombud för att ta emot och vidarebefordra
uppdrag för dess räkning med fullt och ovillkorligt ansvar för
företaget. I sådana fall skall den verksamhet sådana ombud
bedriver anses vara företagets verksamhet. Dessutom hindrar
inte detta direktiv att hemlandet gör sådana ombuds ställning

EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 92/30/EEG (EGT nr L 110, 28.4.1992. s. 52).

556

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/28

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.6.93

till föremål för särskilda krav. Bedriver ett värdepappers-
företag verksamhet över gränserna skall värdlandet behandla
sådana ombud som om de vore själva företaget. Dessutom bör
inte hemförsäljning av överlåtbara värdepapper omfattas av
detta direktiv utan även i fortsättningen regleras genom
nationella bestämmelser.

Med "överlåtbara värdepapper" förstås sådana värdepapper
som normalt omsätts på kapitalmarknaden, såsom värdepapper
utgivna av en stat, aktier, omsättningsbara värdepapper som
ger rätt att förvärva aktier genom teckning eller utbyte,
depåbevis, obligationer som ingår i en serie, indexoptioner
och värdepapper som ger rätt att förvärva sådana obligationer
genom nyteckning.

Med "penningmarknadsinstrument" förstås sådana instrument
som normalt omsätts på penningmarknaden, såsom stats-
skuldväxlar, insättningsbevis och företagscertifikat.

Dessa definitioner som ger uttrycken överlåtbara värdepapper
och penningmarknadsinstrument en mycket vidsträckt innebörd
gäller endast för detta direktiv och påverkar följaktligen inte
på något sätt de olika definitioner av finansiella instrument
som används i nationell lagstiftning för andra ändamål såsom
beskattning. Dessutom täcker definitionen av överlåtbara
värdepapper endast sådana instrument som kan omsättas.
Aktier och andra värdepapper som motsvarar aktier och som
utgetts av sådana organ som hypoteksinstitut och industri- och
utvecklingsfonder, där äganderätten i praktiken inte kan
överföras utom genom att den utfärdande organisationen
återköper den, omfattas följaktligen inte av denna definition.

Med "instrument som motsvarar ett terminskontrakt" avses ett
kontrakt som fullgörs genom en kontantbetalning som
beräknas med beaktande av variationer av räntesatser eller
växelkurser, värdet av något av de instrument som förtecknats
i avsnitt B i bilagan eller ett index över några sådana
instrument.

Vid tillämpningen av detta direktiv skall verksamhet avseende
mottagande och vidarebefordran av order även omfatta
sammanförandet av två eller flera investerare så att en affär
mellan dessa investerare åstadkoms.

Ingen bestämmelse i detta direktiv påverkar de
gemenskapsbestämmelser eller, om sådana saknas, de
nationella bestämmelser som reglerar offentliga erbjudanden
av sådana instrument som omfattas av detta direktiv. Samma
sak gäller för marknadsföring och spridning av sådana
instrument.

Medlemsstaterna behåller det fulla ansvaret för att genomföra
sina egna penningpolitiska åtgärder utan att därigenom de
åtgärder påverkas som behövs för att stärka Europeiska
monetära systemet.

Det är nödvändigt att göra undantag för försäkringsföretag,
vilkas verksamhet redan är underkastad tillfredsställande
tillsyn genom de behöriga myndigheterna för tillsyn av
sundhet och som är samordnade på gemenskapsnivå, samt för
företag som tar emot och avger återförsäkring.

Företag som inte tillhandahåller tjänster till tredje man utan
vars verksamhet består av att tillhandahålla investeringstjänster
endast till sina moderföretag, sina dotterföretag eller till andra
dotterföretag till sina moderföretag bör inte omfattas av detta
direktiv.

Syftet med detta direktiv är att omfatta företag till vilkas
normala verksamhet hör att yrkesmässigt till tredje man
tillhandahålla investeringstjänster. Direktivets räckvidd bör
därför inte omfatta personer med annan yrkesverksamhet (t.ex.
en advokat eller annat juridiskt ombud) som tillhandahåller
investeringstjänster endast tillfälligt inom ramen för sin övriga
yrkesverksamhet, under förutsättning att den verksamheten är
reglerad och de berörda reglerna inte förbjuder att
investeringstjänster tillfälligt tillhandahålls. Av samma skäl är
det också nödvändigt att från detta direktivs räckvidd undanta
personer som tillhandahåller investeringstjänster endast till
tillverkare eller användare av råvaror i den utsträckning som
behövs för att bedriva affärer med sådana varor när dessa
affärer utgör huvudverksamheten.

Företag som tillhandahåller investeringstjänster som
uteslutande består av förvaltning av personalstiftelser och som
därför inte tillhandahåller investeringstjänster till tredje man
bör inte omfattas av detta direktiv.

Det är nödvändigt att från detta direktivs räckvidd undanta
centralbanker och andra organ som har likartade funktioner
liksom offentliga organ som förvaltar eller medverkar i
förvaltningen av statsskulden, vilket begrepp även omfattar
investering av denna. Detta undantag omfattar inte organ som
helt eller delvis är ägda av staten och vilkas roll är
affarsdrivande eller kopplad till förvärv av delägarskap.

Det är nödvändigt att från detta direktivs räckvidd undanta
sådana företag eller personer vilkas verksamhet endast består
av att ta emot och vidarebefordra order till vissa motparter
och som inte innehar penningmedel eller värdepapper som
tillhör uppdragsgivarna. Av detta skäl har de inte rätt till
etablering och frihet att tillhandahålla tjänster enligt de villkor
som fastställts i detta direktiv, eftersom de om de önskar driva
verksamhet i en annan medlemsstat är underkastade de
tillämpliga bestämmelser som antagits av den staten.

Det är nödvändigt att från detta direktivs räckvidd undanta
företag för kollektiva investeringar oavsett om de är sam-

557

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/29

ordnade på gemenskapsnivå eller inte samt de företag som är
förvarings- eller förvaltningsinstitut för sådana företag
eftersom de är underkastade särskilda regler som är direkt
anpassade för den verksamheten.

Om sammanslutningar som har skapats av pensionsfonderna
i en medlemsstat för förvaltningen av de gemensamma
tillgångarna begränsar sig till sådan förvaltning och inte
tillhandahåller investeringstjänster för tredje man och om
pensionsfonderna själva är underkastade tillsyn av de
myndigheter som har uppdraget att övervaka försäkrings-
företag, förefaller det inte nödvändigt att underkasta sådana
sammanslutningar de villkor för att bedriva verksamhet som
uppställs i detta direktiv.

Detta direktiv bör inte gälla för "agenti di cambio", såsom
dessa är definierade i italiensk lag, eftersom de tillhör en
grupp vars auktorisationer inte kommer att förnyas, deras
verksamheter är begränsade till nationellt territorium och de
inte skapar någon risk för störningar av konkurrensen.

De rättigheter som ges till värdepappersföretag genom detta
direktiv skall inte påverka den rätt som medlemsstaterna,
centralbankerna och andra nationella organ med likartade
uppgifter har att välja sina motparter på objektiva grunder
utan särbehandling.

Ansvaret för övervakning av värdepappersföretags finansiella
sundhet kommer till följd av rådets direktiv 93/6/EEG av den
15 mars 1993 om kapitalkrav för värdepappersföretag och
kreditinstitut1, som samordnar de regler som gäller för
marknadsrisker, att ligga hos de behöriga myndigheterna i
företagets hemland.

Ett hemland får som regel införa strängare regler än dem som
har fastställts i detta direktiv, särskilt vad avser villkor för
auktorisation, sundhetskrav och regler om rapportering och
insyn.

Verksamheter som inte omfattas av detta direktiv regleras av
fördragets allmänna bestämmelser om etableringsrätt och frihet
att tillhandahålla tjänster.

För att skydda investerare bör en investerares äganderätt och
liknande rättigheter i fråga om värdepapper och hans
rättigheter i fråga om penningmedel som anförtrotts till ett
företag hållas avskilda från företagets egna. Denna princip
hindrar dock inte ett företag från att driva verksamhet i eget
namn men för investerarens räkning där transaktionens
beskaffenhet så kräver och investeraren samtycker, t.ex. vid
aktielån.

1 EGT nr L 141, 11.6.1993, s. 1.

Det förfarande som gäller för auktorisation av filialer till
värdepappersföretag med auktorisation i tredje land kommer
att fortsätta att gälla för sådana företag. Sådana filialer åtnjuter
inte friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 59 andra
stycket i fördraget eller rätten till etablering i andra medlems-
stater än de där de är etablerade. Ansökningar från företag
som lyder under lagarna i tredje land om auktorisation av
dotterföretag eller om förvärv av delägarskap, är underkastade
ett förfarande som är avsett att tillse att gemenskapens
värdepappersföretag får en ömsesidigt likartad behandling i
dessa länder.

Den auktorisation värdepappersföretag får av de behöriga
nationella myndigheterna enligt detta direktiv skall ha
gemenskapstäckande och inte längre enbart nationell
tillämpning, och gällande bestämmelser om ömsesidigt likartad
behandling har hädanefter inte längre giltighet. Ett flexibelt
förfarande är därför nödvändigt för att göra det möjligt att
bedöma den ömsesidiga likformigheten på gemenskapsnivå.
Målet med detta förfarande är inte att göra gemenskapens
finansmarknader slutna utan i stället, eftersom gemenskapen
avser att hålla sina finansmarknader öppna för resten av
världen, att förstärka liberaliseringen av de världs-
omspännande finansmarknaderna utanför gemenskapen. För att
nå detta mål innehåller detta direktiv bestämmelser om
förfaranden för förhandling med tredje land och om möjlighet
att som sista utväg vidta sådana åtgärder som att tillfälligt
vilandeförklara nya ansökningar om auktorisation eller att
begränsa utfärdandet av nya auktorisationer.

Ett av ändamålen med detta direktiv är att skydda investerare.
Det är därför lämpligt att ta hänsyn till de olika skyddskrav
som olika investerarkategorier har och deras olika nivåer av
yrkeskunnande.

Medlemsstaterna måste se till att det inte finns några hinder
för verksamhet som har ömsesidigt erkännande att bedrivas på
samma sätt som i företagets hemland så länge verksamheten
inte strider mot gällande lagar och andra författningar till
skydd för det allmänna bästa i värdlandet.

En medlemsstat får inte begränsa rätten för investerare som
vanligen bor eller är etablerade i ifrågavarande medlemsstat
att utnyttja investeringstjänster som tillhandahålls av ett
värdepappersföretag som omfattas av detta direktiv och som
är beläget utanför ifrågavarande medlemsstat och som gör sina
affärer utanför den medlemsstaten.

I vissa medlemsstater kan clearing- och avvecklingsfunktioner
utföras av organ som är åtskilda från de marknadsplatser där
affärerna genomförs. Följaktligen skall varje hänvisning i detta
direktiv till tillträde och medlemsskap i reglerade marknader
anses innebära hänvisning till tillträde och medlemsskap i
organ som utför clearing- och avvecklingsfunktioner för
reglerade marknader.

558

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/30

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.6.93

Varje medlemsstat måste se till att behandlingen inom dess
territorium av alla värdepappersföretag som har auktorisation
i någon medlemsstat och likaså alla värdepapper som är
noterade på reglerade marknader i medlemsstaten är icke-
diskriminerande. Alla värdepappersföretag måste ha samma
möjligheter att ansluta sig till eller ha tillträde till reglerade
marknader. Oavsett hur affärerna för närvarande bedrivs i
medlemsstaterna är det viktigt att på de villkor som uppställs
i detta direktiv avskaffa de tekniska och juridiska
begränsningarna för tillgången till de reglerade marknaderna
inom det område som omfattas av detta direktiv.

Några medlemsstater godkänner inte att kreditinstitut blir
medlemmar av deras reglerade marknader annat än indirekt
genom att inrätta särskilda dotterbolag. Den möjlighet detta
direktiv ger kreditinstitut att bli medlemmar av reglerade
marknader direkt utan att behöva grunda särskilda dotterbolag
utgör en väsentlig reform i dessa medlemsstater och alla
konsekvenser därav bör utvärderas mot bakgrund av
utvecklingen på finansmarknaderna. Med hänsyn till dessa
omständigheter måste den rapport som kommissionen skall
framlägga till rådet i denna fråga senast den 31 december
1998 ta hänsyn till alla de förhållanden som rådet behöver ha
kännedom om för att kunna bedöma konsekvenserna för dessa
medlemsstater och särskilt faran för intressekonflikter och den
skyddsnivå som erbjuds investerarna.

Det är av största vikt att harmoniseringen av ersättnings-
systemen sätts i kraft samma dag som detta direktiv. Dessutom
kommer värdländerna fram till den dag då ett direktiv som
harmoniserar ersättningssystemen sätts i kraft att kunna
tillämpa sina egna ersättningssystem på värdepappersföretag
inklusive kreditinstitut som är godkända av andra
medlemsstater, om hemlandet inte har några ersättningssystem
eller har ett system som inte ger likvärdig skyddsnivå.

De reglerade marknadernas struktur måste även i
fortsättningen bestämmas av nationell lagstiftning, dock utan
att denna får utgöra ett hinder för liberaliseringen av tillträde
till reglerade marknader i värdländerna för värdepappers-
företag med auktorisation att erbjuda berörda tjänster i
hemlandet. Enligt denna princip reglerar lagarna i Tyskland
och lagarna i Nederländerna verksamheten som Kursmakler
respektive hoekmannen så att denna verksamhet inte utövas
samtidigt med en annan verksamhet. Det bör observeras att en
Kursmakler eller en hoekmannen inte får tillhandahålla tjänster
i övriga medlemsstater. Ingen får, oavsett sitt hemland, begära
att få verka som Kursmakler eller hoekmannen utan att vara
underkastad de regler som följer av ställning som Kursmakler
respektive hoekmannen.

Det bör observeras att detta direktiv inte kan påverka de
åtgärder som vidtagits till följd av rådets direktiv 79/279/EEG

av den 5 mars 1979 om samordning av villkoren för upp-
tagande av värdepapper till officiell notering vid fondbörs1.

Stabilitet och god funktion hos det finansiella systemet och
skyddet för investerare förutsätter att ett värdland har rätt och
ansvar att både hindra och bestraffa varje åtgärd inom dess
territorium av värdepappersföretag i strid med uppförande-
reglerna och övriga bestämmelser i lag eller annan författning
som den har infört för det allmänna bästa och att i nödfall
vidta åtgärder. Dessutom måste de behöriga myndigheterna i
värdlandet när de utför sina åligganden kunna räkna på ett
mycket nära samarbete med de behöriga myndigheterna i
hemlandet särskilt i fråga om verksamhet som bedrivs enligt
friheten att tillhandahålla tjänster. De behöriga myndigheterna
i hemlandet, har rätt att bli underrättade av de behöriga
myndigheterna i värdlandet om alla åtgärder som innebär
bestraffning av ett värdepappersföretag eller inskränkning av
dess verksamhet som de senare myndigheterna har vidtagit
gentemot de värdepappersföretag som de förstnämnda
myndigheterna har auktoriserat, så att de effektivt kan utöva
tillsyn av sundheten. För att uppnå detta måste samarbete
mellan de behöriga myndigheterna i hemlandet och i
värdlandet säkerställas.

I det dubbla syftet att skydda investerare och att säkerställa att
marknaderna för överlåtbara värdepapper fungerar smidigt är
det nödvändigt att se till att insyn i affärerna åstadkoms och
att de regler som fastställs för det ändamålet i detta direktiv
för reglerade marknader är tillämpliga både på värde-
pappersföretag och på kreditinstitut när de är verksamma på
marknaden.

För att undersöka de problem som uppkommer på de områden
som omfattas av rådets olika direktiv om investeringstjänster
och värdepapper, med avseende både på tillämpningen av
befintliga regler och på möjligheten av en samordning i
framtiden, krävs samarbete mellan nationella myndigheter och
kommissionen i en kommitté. Inrättandet av en sådan
kommitté utesluter inte andra samarbetsformer mellan tillsyns-
myndigheterna inom detta område.

Tekniska tillägg och förändringar av de närmare regler som
fastställs i detta direktiv kan bli nödvändiga från tid till annan
för att beakta nya tendenser inom investeringstjänsteområdet.
Kommissionen kommer att göra de tillägg och förändringar
som behövs efter det att frågan har underställts den kommitté
som skall inrättas på värdepappersmarknadsområdet.

EGT nr L 66, 16.3.1979, s. 21. Direktivet senast ändrat genom
anslutningsakten för Spanien och Portugal.

559

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/31

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

Definitioner och räckvidd

Artikel l

I detta direktiv används följande beteckningar med de
betydelser som här anges:

1.    investeringstjänst: någon av de tjänster som anges i
avsnitt A i bilagan i fråga om de instrument som anges
i avsnitt B i bilagan och som tillhandahålls tredje man.

2.    värdepappersföretag-, juridiskperson vars regelmässiga
verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt till-
handahålla investeringstjänster till tredje man.

Vid tillämpningen av detta direktiv får medlemsstaterna
som värdepappersföretag även avse företag som inte är
juridiska personer om

—  deras rättsliga ställning säkerställer en skyddsnivå
for tredjemans intresset som är likvärdig med den
som juridiska personer ger, och

—  de är underkastade sådan tillsyn av sundheten som
är lämplig med hänsyn till deras juridiska form.

Om de fysiska personerna tillhandahåller tjänster som
inbegriper innehav av penningmedel eller överlåtbara
värdepapper for tredje mans räkning, får de dock vid
tillämpning av detta direktiv inte betraktas som värde-
pappersföretag annat än om de utan inskränkningar av
de övriga krav som har uppställts i detta direktiv och i
direktiv 93/6/EEG uppfyller följande villkor:

— Tredje mans äganderätt till instrument och
penningmedel som tillhör honom måste skyddas,
särskilt i fall av företagets eller dess ägares
insolvens eller då utmätning, kvittning eller andra
anspråk görs gällande av företagets eller dess
ägares borgenärer.

— Värdepappersföretaget måste vara underkastat
regler som syftar att övervaka företagets och dess
ägares sol vens.

— Värdepappersföretagets årsbokslut måste granskas
av en eller flera personer som enligt nationell
lagstiftning har behörighet att utföra revision av
räkenskaper.

— Om företaget har endast en ägare måste denne vidta
åtgärder till investerarnas skydd för det fall att
företagets verksamhet upphör till följd av hans död,
arbetsoförmåga eller annan liknande omständighet.

Senast den 31 december 1997 skall kommissionen lämna
en rapport om tillämpningen av andra och tredje
styckena i denna punkt och om så är lämpligt föreslå att
de ändras eller utgår.

Om en person tillhandahåller någon av de tjänster som
avses i avsnitt A. 1 a i bilagan och om denna verksamhet
bedrivs endast för ett värdepappersföretags räkning och
helt och ovillkorligen på företagets ansvar, skall
verksamheten inte betraktas som den förstnämnda
personens verksamhet utan som värdepappersföretagets
egen.

3.    kreditinstitut: ett kreditinstitut såsom detta definieras i
artikel 1 första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG1 med
undantag för de institut som avses i artikel 2.2 däri.

4.    överlåtbara värdepapper:

—  aktier och andra värdepapper som motsvarar aktier,

—  obligationer eller andra skuldförbindelser

som kan omsättas på kapitalmarknaden,

—  värdepapper av annat slag vilka normalt omsätts
och som ger rätt att förvärva sådana överlåtbara
värdepapper genom teckning eller utbyte eller som
föranleder kontantutbetalning.

Betalningsmedel skall dock inte räknas som överlåtbara
värdepapper.

5.   penningmarknadsinstrument: ett instrumentav någonav
de kategorier som normalt omsätts på penning-
marknaden.

6.   hemland:

a)  om värdepappersföretaget är fysisk person, den
medlemsstat där denne har sitt huvudkontor,

b)  om värdepappersföretaget är juridisk person, den
medlemsstat där företagets stadgeenliga säte är
beläget eller, om det enligt nationell lagstiftning
inte har något stadgeenligt säte, den medlemsstat
där dess huvudkontor är beläget,

c)  i fråga om en marknad, den medlemsstat där det
organ som tillhandahåller möjligheten till handel
har sitt stadgeenliga säte eller, om det enligt
nationell lagstiftning inte har något stadgeenligt
säte, den medlemsstat där organets huvudkontor är
beläget.

EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 89/646/EEG (EGT nr L 386. 30.12.1989, s. 1)

560

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/32

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.6.93

7.    värdland: den medlemsstat där ett värdepappersföretag
har en filial eller tillhandahåller tjänster.

8.    filial: ett driftsställe som är en rättsligt osjälvständig
del av ett värdepappersföretag och som tillhandahåller
investeringstjänster som värdepappersföretaget har
auktorisation att tillhandahålla. Alla driftsställen som
har inrättats i samma medlemsstat av ett
värdepappersföretag med huvudkontor i en annan
medlemsstat skall betraktas som en enda filial.

9.    behöriga myndigheter: de myndigheter som varje
medlemsstat utser enligt artikel 22.

10.   kvalificerat innehav: varje direkt eller indirekt ägar-
andel i ett värdepappersföretag som motsvarar 10
procent eller mer av kapitalet eller av rösträtten eller
som eljest gör det möjligt att utöva ett väsentligt
inflytande över ledningen i värdepappersföretaget.

Vid tillämpning av denna definition i samband med
artiklarna 4 och 9 och vid bestämning av de andra
innehavsnivåer som avses i artikel 9 skall sådana röst-
rätter som avses i direktiv 88/627/EEG1 beaktas.

11.   moderföretag: en moderföretag såsom det definierats i
artiklarna 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG2.

12.   dotterföretag: ett dotterföretag såsom det definieras i
artiklarna 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG. Ett dotter-
företag till ett dotterföretag skall också betraktas som ett
dotterföretag till det moderföretag som är det yttersta
moderföretaget till dessa företag.

13.  reglerad marknad: en marknad för sådana instrument
som anges i avsnitt B i bilagan och som

— förekommer i den förteckning som avses i artikel
16 och som har upprättats av den medlemssut som
är hemland enligt definitionen i artikel 1.6 c,

—  verkar regelbundet,

—  kännetecknas av att regler som har utfärdats av
eller godkänts av de behöriga myndigheterna
bestämmer marknadens arbetssätt, villkoren för
tillträde till marknaden och, då direktiv
79/279/EEG är tillämpligt, villkoren för
upptagande till notering såsom föreskrivs i det
direktivet och, då det direktivet inte är tillämpligt.

1  EGT nr L 348, 17.12.1988, s. 62.

2 EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 90/605/EEG (EGT nr L 317, 16.11.1990, s. 60).

de villkor som ett finansiellt instrument måste
uppfylla innan det i praktiken kan omsättas på
marknaden,

— kräver efterlevnad av alla regler om rapporter och
insyn som har fastställts till följd_av artiklarna 20
och 21.

14. ägarkontroll: ägarkontroll såsom denna definieras i
artikel 1 i direktiv 83/349/EEG.

Artikel 2

1.    Detu direktiv är tillämpligt på alla värdepappersföreug.
Dock skall endast punkt 4 i denna artikel och artiklarna 8.2,
10, 11, 12 försu stycket, 14.3 och 14.4, 15, 19 och 20
tillämpas på kreditinstitut vilkas auktorisation enligt direktiv
77/780/EEG och 89/646/EEG omfattar en eller fler av de
investeringstjänster som anges i avsnitt A i bilagan till detu
direktiv.

2.    Detta direktiv är inte tillämpligt på följande:

a)    Försäkringsföreug som de definieras i artikel 1 i
direktiv 73/239/EEG3 eller artikel 1 i direktiv
79/267/EEG4 eller föreug som bedriver sådan verk-
samhet med avgivande och mottagande av återförsäkring
som avses i direktiv 64/225/EEG5.

b)    Föreug som tillhandahåller investeringstjänster ute-
sluunde till sina moderföreug, sina dotterföreug eller
till andra dotterföreug till samma moderföreug.

c)    Personer som tillhandahåller investeringstjänster i de fall
då tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan
yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser
i lag eller annan författning eller av etiska regler som
avser yrkesverksamheten i fråga och som inte utesluter
att tjänsten tillhandahålls.

d)    Föreug som tillhandahåller investeringstjänster som
utesluunde består av förvaltning av program som syftar
till delägarskap i föreuget för de anställda.

e)    Föreug som tillhandahåller investeringstjänster som
består både av tjänster som avses i b och av tjänster
som avses i d.

f)    Medlemssutemas centralbanker och andra nationella
organ som fyller likartade funktioner och andra
offentliga organ som har som uppdrag att hantera eller
delu i hanteringen av sutsskulden.

3 EGT nr L 228, 16.8 1973, s. 3. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 90/619/EEG (EGT nr L 330, 29.11.1990, s. 50).

4 EGT nr L 63, 13.3.1979, s. 1. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 90/618/EEG (EGT nr L 330, 29.11.1990, s. 44).

’ EGT nr 56, 4.4.1964, s. 878/64.

561

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/33

g)    Företag

—  som inte får inneha penningmedel eller värdepapper
för uppdragsgivares räkning och som därför inte
vid något tillfälle får sätta sig i skuld till sina
uppdragsgivare,

—  som inte får tillhandahålla andra investerings-
tjänster än mottagande och vidarebefordran av
order avseende överlåtbara värdepapper och
andelar i företag för kollektiva investeringar,

—  som vid tillhandahållandet av denna tjänst får
vidarebefordra order endast till

i)   värdepappersföretag som har auktoriserats i
enlighet med detta direktiv,

ii)  kreditinstitut som auktoriserats i enlighet med
direktiv 77/780/EEG och 89/646/EEG,

iii)  filialer till värdepappersföretag eller till
kreditinstitut som har auktorisation i ett tredje
land och som är underkastade och uppfyller
tillsynssregler som av de behöriga
myndigheterna anses vara minst lika stränga
som de som har fastställts i detta direktiv, i
direktiv 89/646/EEG eller i direktiv
93/6/EEG,

iv)  företag för kollektiva investeringar med
auktorisation enligt en medlemsstats
lagstiftning för försäljning av andelar till
allmänheten, samt till förvaltarna av sådana
företag,

v)  investeringsbolag med fast kapital såsom
definierade i artikel 15.4 i direktiv
77/91/EEG1 vars värdepapper är noterade på
eller omsätts på en reglerad marknad i en
medlemsstat, och

—  vars verksamhet på nationell nivå styrs av lagregler
eller av etiska regler.

h)    Företag för kollektiva investeringar oavsett om de är
samordnade på gemenskapsnivå eller inte samt
förvarings- eller förvaltningsinstitut för sådana företag.

i)    Personer vilkas huvudsakliga verksamhet består av
handel med råvaror med varandra eller med tillverkare
eller yrkesmässiga brukare av sådana produkter och som
tillhandahåller investeringstjänster endast för sådana
tillverkare eller yrkesmässiga brukare i den utsträckning
detta behövs för den huvudsakliga verksamheten.

j)    Företag som tillhandahåller investeringstjänster som
uteslutande består av handel för egen räkning på
marknader för finansiella terminer eller optioner eller
som handlar på uppdrag av andra medlemmar på dessa
marknader och ställer priser för dem och dessa företag
garanteras av clearingmedlemmar på dessa marknader.
Ansvaret för verkställigheten av avtal som ingås av
dessa företag måste tas av clearingmedlemmar på dessa
marknader.

1 EGT nr L 26. 30.1.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom
anslutningsakten för Spanien och Portugal.

k)   Sammanslutningar som har inrättats av danska
pensionsfonder med det enda syftet att förvalta
tillgångarna i pensionsfonder som är medlemmar i
samma sammanslutningar.

l)    "Agenti di cambio" vars verksamhet och funktion styrs
av det italienska kungliga dekretet nr 222 av den 7 mars
1925 och efterföljande ändringar därav och som är
auktoriserade att bedriva sin verksamhet enligt artikel
19 i Italiens lag nr 1 av den 2 januari 1991.

3.   Senast den 31 december 1998 och därefter regelbundet
skall kommissionen avge en rapport om tillämpningen av
punkt 2 i samband med avsnitt A i bilagan och mot bakgrund
av hur detta direktiv fungerar, där så är lämpligt föreslå
ändringar av definitionerna av undantag och de tjänster som
omfattas.

4.    De rättigheter som detta direktiv ger skall inte omfatta
tillhandahållande av tjänster som motpart till staten,
centralbanken eller andra nationella organ med liknande
funktioner i en medlemsstat när de verkar för medlemsstatens
penningpolitik, valutapolitik, finanspolitik eller valutareservs-
förvaltning.

AVDELNING II

Villkor för att starta verksamhet

Artikel 3

1.    Varje medlemsstat skali som en förutsättning för
bedrivande av värdepappersrörelse kräva auktorisation av de
värdepappersföretag som det är hemland för. Auktorisation
skall lämnas av de behöriga myndigheter som har utsetts i
enlighet med artikel 22. Auktorisationen skall ange de
investeringstjänster i avsnitt A i bilagan som företaget är
auktoriserat att tillhandahålla. Auktorisationen får också
omfatta en eller fler av de sidotjänster som avses i avsnitt C
i bilagan. Auktorisation av det slag som avses i detta direktiv
får aldrig ges enbart för tjänster som omfattas av avsnitt C i
bilagan.

2.    Varje medlemsstat skall kräva att

—   varje värdepappersföretag som är en juridisk person och
som enligt sin nationella lagstiftning har ett stadgeenligt
säte skall ha sitt huvudkontor i samma medlemsstat som
sitt stadgeenliga säte,

—    varje annat värdepappersföretag skall ha sitt
huvudkontor i den medlemsstat som har auktoriserat
företaget och i vilken den faktiskt bedriver verksamhet.

562

393UM22IS

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/34

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.6.93

3.    Utan att det påverkar tillämpligheten av andra
allmängiltiga villkor som har fastställts i nationell lagstiftning
får de behöriga myndigheterna bevilja auktorisation endast om

—    värdepappersföretagets startkapital i enlighet med de
regler som fastställts i direktiv 93/6/EEG är tillräckligt
med beaktande av arten av investeringstjänsten i fråga,
och

—   de personer som i praktiken leder verksamheten i
värdepappersföretaget har gott anseende och tillräcklig
erfarenhet.

Företagets verksamhetsinriktning måste avgöras av minst två
personer som uppfyller ovanstående villkor. När lämpligt
ordnade förhållanden säkerställer att samma resultat uppnås,
särskilt i de fall som avses i artikel 1.2 tredje stycket sista
strecksatsen, får de behöriga myndigheterna dock bevilja
sådana värdepappersföretag auktorisation som är fysiska
personer eller, med beaktande av arten och omfånget av
verksamheten, sådana värdepappersföretag som är juridiska
personer om de leds av en enda fysisk person i enlighet med
företagens statuter och nationell lagstiftning.

4.   Medlemsstaterna skall även kräva att varje ansökan om
auktorisation åtföljs av en verksamhetsplan som bland annat
anger vilka slags verksamheter som förutses och
organisationsstrukturen för det berörda värdepappersföretaget.

5.   En sökande skall inom sex månader efter det att en
fullständig ansökan har inlämnats underrättas om auktorisation
har beviljats eller inte. Om auktorisation vägras skall skälen
härför anges.

6.    Ett värdepappersföretag får inleda sin verksamhet så
snart som auktorisation har beviljats.

7.    De behöriga myndigheterna får återkalla auktorisation
som har beviljats ett värdepappersföretag i enlighet med detta
direktiv om värdepappersföretaget

a)    inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader,
uttryckligen avstår från auktorisationen eller sedan mer
än sex månader har upphört att tillhandahålla
investeringstjänster om inte den berörda medlemsstaten
har bestämmelser om att auktorisationen förfaller i
sådana fall,

b)    har erhållit auktorisationen genom att lämna falska
uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

c)    inte längre uppfyller de villkor på vilka auktorisationen
har lämnats,

d)    inte längre uppfyller kraven i direktiv 93/6/EEG,

e)    allvarligt och systematiskt har brutit mot de
bestämmelser som har införts i enlighet med artikel 10
eller 11, eller

f)    omfattas av någon i nationell lagstiftning given
föreskrift som möjliggör återkallelse.

Artikel 4

De behöriga myndigheterna får inte bevilja auktorisation att
starta verksamhet som värdepappersföretag förrän de har fått
upplysning om vilka aktieägare eller andra delägare, oavsett
om de är fysiska eller juridiska personer, som direkt eller
indirekt har kvalificerat innehav, och om storleken av sådana
innehav.

De behöriga myndigheterna skall vägra auktorisation om de,
med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull ledning av
ett värdepappersföretag, bedömer att lämpligheten hos
aktieägare eller andra delägare som avses i första stycket inte
är tillfredsställande.

Artikel 5

I fråga om filialer till värdepappersföretag som har
stadgeenligt säte utanför gemenskapen och som påbörjar eller
bedriver verksamhet får medlemsstaterna inte tillämpa
bestämmelser som ger en mer förmånlig behandling än den
som tillämpas för filialer till värdepappersföretag som har
stadgeenligt säte i en medlemsstat.

Artikel 6

De behöriga myndigheterna i den andra berörda
medlemsstaten skall i förväg tillfrågas om auktorisation av ett
värdepappersföretag som

—   är dotterföretag till ett värdepappersföretag eller
kreditinstitut med auktorisation i en annan medlemsstat,

—    är dotterföretag till ett moderföretag till ett
värdepappersföretag eller ett kreditinstitut som är
auktoriserat i en annan medlemsstat, eller

—   står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska
personer som har ägarkontroll över ett värdepappers-
företag eller ett kreditinstitut som är auktoriserat i en
annan medlemsstat.

AVDELNING ID

Förhållandet till tredje land

Artikel 7

1. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall
underrätta kommissionen

a) om varje auktorisation av ett företag som direkt eller
indirekt är dotterföretag till ett moderföretag som lyder
under lagstiftning i tredje land, eller

36 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

563

11.6.93

393L0022/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/35

b) när ett sådant moderföretag förvärvar sådan ägarandel
i ett värdepappersföretag i gemenskapen att det senare
blir dess dotterföretag.

I båda fallen skall kommissionen underrätta rådet till dess att
en kommitté för överlåtbara värdepapper har inrättats av rådet
på förslag från kommissionen.

Om auktorisation beviljas ett företag som direkt eller indirekt
är dotterföretag till ett moderföretag som lyder under tredje
lands lagstiftning, skall de behöriga myndigheterna i den
underrättelse de tillställer kommissionen beskriva gruppens
struktur.

2.   Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla
svårigheter av allmän natur som deras värdepappersföretag
möter vid etablering eller tillhandahållande av tjänster i tredje
land.

3.   Kommissionen skall första gången senast sex månader
efter det att detta direktiv har trätt i kraft och därefter
regelbundet lägga fram en rapport som analyserar den
behandling gemenskapens värdepappersföretag röner i tredje
land i de avseenden som avses i punkt 4 och 5 i fråga om
etablering, bedrivande av investeringstjänsteverksamhet och
förvärv av ägarandel i värdepappersföretag i tredje land.
Kommissionen skall tillställa rådet dessa rapporter tillsammans
med lämpliga förslag.

4.    Närhelst det kommer till kommissionens kännedom
antingen genom de rapporter som avses i punkt 3 eller genom
annan information, att ett tredje land inte erbjuder
värdepappersföretag hemmahörande i gemenskapen effektivt
marknadstillträde jämförbart med det som gemenskapen
erbjuder värdepappersföretag från det landet, får
kommissionen lämna förslag till rådet om lämpligt mandat för
underhandlingar med ändamål att uppnå jämförbara
konkurrensmöjligheterförvärdepappersföretaghemmahörande
i gemenskapen. Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet.

5.   Närhelst det kommer till kommissionens kännedom,
antingen genom de rapporter som avses i punkt 3 eller genom
annan information, att värdepappersföretag hemmahörande i
gemenskapen inte får nationell behandling i ett tredje land,
innebärande samma konkurrensmöjligheter som erbjuds
inhemska värdepappersföretag, och att kravet på effektivt
marknadstillträde inte är uppfyllt, får kommissionen ta initiativ
till underhandlingar med ändamål att åstadkomma rättelse.

I fall som avses i föregående stycke får, utöver initiativ till
underhandlingar, när som helst beslutas i enlighet med det
förfarande som fastställs i det direktiv genom vilket rådet
kommer att tillsätta den kommitté som anges i punkt 1, att
medlemsstaternas behöriga myndigheter skall begränsa eller
uppskjuta prövningen av inneliggande eller framtida
ansökningar om auktorisation och förvärv av ägarandelar, då
ansökningar gjorts av direkta eller indirekta moderföretag

underställda ett tredje lands lagar. Sådana åtgärder får inte
gälla för längre tid än tre månader.

Före utgången av tremånadsperioden får rådet, med beaktande
av resultaten av underhandlingarna, med kvalificerad majoritet
besluta efter förslag av kommissionen huruvida åtgärderna
skall bestå.

Sådana begränsningar eller uppskov får inte tillämpas då
dotterföretag bildas av inom gemenskapen i behörig ordning
auktoriserade värdepappersföretag eller av deras dotterföretag
eller då sådana värdepappersföretag eller dotterföretag
förvärvar ägarandelar i värdepappersföretag inom
gemenskapen.

6.   Närhelst det kommer till kommissionens kännedom att
något av de fall som avses i punkterna 4 och 5 uppkommer,
skall medlemsstaterna på kommissionens begäran underrätta
denna

a)    om varje ansökan om auktorisation av ett direkt eller
indirekt ägt dotterföretag till ett eller flera moderföretag
som är underkastade vederbörande tredje lands lagar,

b)    närhelst de får underrättelse enligt artikel 9 om att ett
sådant moderföretag avser att förvärva en ägarandel i ett
värdepappersföretag hemmahörande i gemenskapen, så
att det senare företaget blir det förras dotterföretag.

Denna skyldighet att lämna information skall upphöra så snart
en överenskommelse har träffats med ett tredje land enligt
punkt 4 eller 5, eller när de åtgärder som avses i punkt 5
andra och tredje styckena upphör att gälla.

7.    Åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel skall stå
i överensstämmelse med gemenskapens förpliktelser enligt
internationella överenskommelser, bilaterala eller multi-
laterala, om rätt för värdepappersföretag att starta och driva
verksamhet.

AVDELNING IV

Villkor för verksamheten

Artikel 8

1.    Hemlandets behöriga myndigheter skall kräva att ett
värdepappersföretag som de har auktoriserat hela tiden
uppfyller villkoren i artikel 3.3.

2.    Hemlandets behöriga myndigheter skall kräva att ett
värdepappersföretag som de har auktoriserat följer de regler
som fastställs i direktiv 93/6/EEG.

564

393L0022/S

Nr L 141/36

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

3. Tillsynen av ett värdepappersföretag åligger de behöriga
myndigheterna i hemlandet oavsett om värdepappersföretaget
etablerar en filial eller tillhandahåller tjänster i en annan
medlemsstat; denna regel skall inte påverka tillämpningen av
de bestämmelser i detta direktiv som ålägger de behöriga
myndigheterna i värdlandet ett ansvar.

Artikel 9

1.    Medlemsstaterna skall kräva att var och en, som avser
att förvärva, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett
värdepappersföretag, underrättar behöriga myndigheter om
storleken av det tilltänkta innehavet. Underrättelse skall
lämnas även av den som avser att öka sitt kvalificerade
innehav i sådan mån att hans andel av röstetalet eller kapitalet
kommer att uppgå till eller överstiga 20, 33 eller 50 procent
eller så att värdepappersföretaget kommer att bli hans dotter-
företag.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt
2 skall de behöriga myndigheterna ha rätt att, inom en tid av
högst tre månader från det att underrättelse enligt föregående
stycke gjorts, motsätta sig förvärvet, om de, med hänsyn till
behovet av sund och ansvarsfull ledning av
värdepappersföretag, bedömer att lämpligheten inte är till-
fredsställande hos de personer som avses i föregående stycke.
Om myndigheterna inte motsätter sig förvärvet, får de
föreskriva en viss tid inom vilket förvärvet skall vara
genomfört.

2.    Om förvärvaren av innehav enligt punkt 1, är ett
värdepappersföretag auktoriserat i en annan medlemsstat eller
moderföretag till ett värdepappersföretag auktoriserat i en
annan medlemsstat, eller person som har ägarkontroll över ett
värdepappersföretag auktoriserat i en annan medlemsstat och
om det företag i vilket förvärvet avses ske till följd därav
skulle få ställning av dotterföretag eller komma under för-
värvarens ägarkontroll, skall prövning av förvärvet föregås av
samråd enligt artikel 6.

3.   Medlemsstaterna skall kräva att var och en, som avser
att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett
värdepappersföretag, underrättar behöriga myndigheter om
storleken av innehavet. Underrättelse skall lämnas även av den
som avser att minska sitt kvalificerade innehav i sådan mån att
hans andel av röstetalet eller kapitalet skulle understiga 20 ,
33 eller 50 procent eller så att värdepappersföretagets ställning
som hans dotterföretag skulle upphöra.

4.    Ett värdepappersföretag skall, då det får kännedom
därom, underrätta behöriga myndigheter om sådana förvärv
eller avyttringar av kapitalinnehav i företaget som får till följd
att innehaven överstiger eller understiger något av de gränstal
som anges i punkterna 1 och 3.

Varje värdepappersföretag skall också, minst en gång om året,
underrätta behöriga myndigheter om namnen på aktieägare och
andra delägare med kvalificerade innehav samt om storleken
på sådana innehav, såsom framgår t.ex. av uppgifter som
lämnats vid bolagsstämma om aktieägare och andra delägare
eller av uppgifter som redovisats i enlighet med föreskrifter
som gäller för börs registrerade bolag.

5. Medlemsstaterna skall, i fall då de personer som avses
i punkt 1, utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att
vara till skada för en sund och ansvarsfull ledning av ett
värdepappersföretag, föreskriva skyldighet för behöriga
myndigheter att vidta åtgärder. Sådana åtgärder får bl.a. bestå
i förelägganden, sanktioner mot medlemmarna av
företagsledningen samt i upphävande av rösträtt som är knuten
till de ifrågavarande aktieägarnas eller delägarnas aktier eller
andelar.

Motsvarande åtgärder skall vidtas i fråga om personer som
underlåter att lämna sådana underrättelser som avses i punkt

1. Om ett innehav har förvärvats trots att behöriga
myndigheter har motsatt sig förvärvet, skall medlemsstaterna,
oavsett de åtgärder som i övrigt vidtas, föreskriva antingen att
rösträtterna för sådana innehav inte får utövas eller att avgivna
röster skall vara ogiltiga eller att de får förklaras ogiltiga.

Artikel 10

Varje hemland skall upprätta sundhetsregler vilka
värdepappersföretagen vid varje tidpunkt har att följa. Sådana
regler skall särskilt kräva att ett värdepappersföretag

—   har sunda förvaltnings- och redovisningsförfaranden,
kontroll- och säkerhetsarrangemang för elektronisk
databehandling och lämpliga interna kontrollanordningar
omfattande särskilt regler om anställdas egna affärer,

—   vidtar lämpliga åtgärder i fråga om instrument som
tillhör investerare för att skydda dessas äganderätt,
särskilt i fall av företagets insolvens, och för att
förebygga att värdepappersföretaget använder
investerares medel för egen räkning utom med
investerarnas uttryckliga samtycke,

—   vidtar lämpliga åtgärder i fråga om penningmedel som
tillhör investerare för att skydda dessas rättigheter, och
för att, utom i fråga om värdepappersföretag, hindra att
värdepappersföretaget använder investerares kontanta
medel för egen räkning,

—   ombesörjer att gjorda affärer registreras på ett sätt som
är tillräckligt åtminstone för att myndigheterna i
hemlandet skall kunna övervaka efterlevnaden av de
sundhetsregler vilkas tillämpning de har ansvar för;
sådana registreringar skall bevaras under så lång tid som
de behöriga myndigheterna fastställer,

565

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/37

—   har sådan uppbyggnad och organisation att risken
minimeras för att kundens intresse åsidosätts på grund
av intressekonflikter mellan företaget och dess kunder
eller mellan olika kunder. Om en filial inrättas får dock
inte dess organisation strida mot de uppföranderegler
som värdlandet ställt upp i fråga om intressekonflikter.

Artikel 11

1.    Medlemsstaterna skall uppställa uppföranderegler som
värdepappersföretagen vid varje tidpunkt skall efterleva.
Reglerna måste innebära att åtminstone de principer hävdas
som anges i följande strecksatser och måste tillämpas på ett
sådant sätt att de beaktar yrkesmässigheten hos den åt vilken
tjänsten tillhandahålls. Medlemsstaterna skall också där så är
lämpligt tillämpa dessa regler på de sidotjänster som anges i
avsnitt C i bilagan. Principerna skall säkerställa att ett värde-
pappersföretag

—   bedriver sin verksamhet på ett hederligt och rättvist sätt
med beaktande av kundernas bästa och marknadens
integritet,

—   handlar med vederbörlig skicklighet, omsorg och
skyndsamhet med beaktande av kundernas bästa och
marknadens integritet,

—   innehar och effektivt använder sådana resurser som
behövs för att rörelsen skall kunna bedrivas på ett
tillfredsställande sätt,

—   från sina kunder inhämtar uppgifter om deras
ekonomiska situation, erfarenhet av värdepappers-
marknaden och målsättningen med de tjänster de
efterfrågar,

—   vid sina kontakter med kunder lämnar tillräcklig
information om sådana omständigheter som är väsentliga
i sammanhanget,

—   försöker undvika intressekonflikter och när sådana inte
kan undvikas ser till att kunderna behandlas rättvist, och

—   uppfyller alla krav i tillämpliga bestämmelser i ffåga om
hur verksamheten skall bedrivas för att främja
kundernas intresse och marknadens integritet.

2.   Utan att beslut som kan komma att fattas i samband med
harmoniseringen av uppförandereglerna påverkas, skall
ansvaret för införandet och tillsynen av efterlevnaden av dessa
regler ligga kvar hos den medlemsstat där en tjänst
tillhandahålls.

3.    När ett värdepappersföretag verkställer en order skall
vid tillämpning av de regler som avses i punkt 1 bedömningen
av investerarens yrkesmässighet avse den investerare från
vilken ordern härrör, oavsett om ordern har lämnats direkt av

denne själv eller indirekt genom ett värdepappersföretag som
tillhandahåller en sådan tjänst som avses i avsnitt A.l a i
bilagan.

Artikel 12

Innan ett företag gör affärer med investerare skall den
underrätta dessa om vilken ersättningsfond eller motsvarande
skydd som gäller i fråga om de avsedda affärerna, vilken
ersättning det eller de tillämpliga systemen ger respektive
informera om att det inte finns någon sådan fond eller
ersättningsmöjlighet.

Rådet konstaterar att kommissionen har gjort ett uttalande med
innebörden att den kommer att framställa förslag om
harmonisering av ersättningssystem som täcker värdepappers-
företags affärer senast den 31 juli 1993. Rådet kommer att
fatta beslut på grundval av dessa förslag så snart som möjligt
i syfte att sätta de föreslagna systemen i kraft vid samma
tidpunkt som detta direktiv.

Artikel 13

Detta direktiv hindrar inte värdepappersföretag med
auktorisation i någon annan medlemsstat från att med varje
tillgängligt kommunikationsmedel marknadsföra sina tjänster
i värdlandet, i enlighet med de regler rörande form och
innehåll i sådan marknadsföring som kan ha antagits för det
allmänna bästa.

AVDELNING V

Rätten till etablering och friheten att tillhandahålla tjänster

Artikel 14

1. Medlemsstaterna skall se till att investeringstjänster och
övriga tjänster som anges i avsnitt C i bilagan får
tillhandahållas inom deras territorier i enlighet med artiklarna
17, 18 och 19 av alla värdepappersföretag som auktoriserats
och står under tillsyn av de behöriga myndigheterna i en
annan medlemsstat i enlighet med detta direktiv, antingen
genom etablering av en filial eller enligt friheten att
tillhandahålla tjänster, under förutsättning att tjänsterna
omfattas av auktorisationen.

Detta direktiv skall inte inverka på värdländernas befogenheter
i fråga om andelar i företag för kollektiva investeringar på
vilka direktiv 85/611/EEG1 inte är tillämpligt.

EGT nr L 375, 31.12.1985, s. 3. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 88/220/EEG (EGT nr L 100, 19.4.1988. s. 31).

566

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/38

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.6.93

2.    Medlemsstaterna får inte som villkor för etablering av
en filial eller tillhandahållandet av de tjänster som avses i
punkt 1 kräva auktorisation, tillhandahållande av
kapitaltillskott eller andra åtgärder med motsvarande verkan.

3.    En medlemsstat får kräva att affärer som avser sådana
tjänster som avses i punkt 1 skall utföras på en reglerad
marknad om de uppfyller samtliga nedanstående villkor:

—    Investeraren skall ha hemvist eller vara etablerad i
medlemsstaten.

—   Värdepappersföretaget skall utföra affärerna genom ett
huvudkontor eller en filial belägen i medlemsstaten eller
enligt friheten att tillhandahålla tjänster i medlemsstaten.

—   Affären berör ett instrument som är föremål för handel
på en reglerad marknad i medlemsstaten.

4.   Om en medlemsstat tillämpar punkt 3 skall den ge
investerare som har hemvist eller är etablerade i
medlemsstaten rätt att inte följa den förpliktelse som uppställts
i punkt 3 utan låta affärerna som avses i punkt 3 utföras
utanför en reglerad marknad. Medlemsstaterna får göra
utövandet av denna rätt beroende av ett uttryckligt
godkännande, varvid hänsyn skall tas till olika investerares
olika skyddsbehov och särskilt yrkesmässiga och institutionella
investerares förmåga att tillvarata sina egna intressen. Sådant
godkännande måste i samtliga fall kunna ges på ett sådant sätt
att det inte äventyrar ett snabbt verkställande av investerarens
order.

5.   Kommissionen skall lämna en rapport om tillämpningen
av punkterna 3 och 4 senast den 31 december 1998 och, om
så är lämpligt, föreslå förändringar av dem.

Artikel 15

1. Utan att påverka utövningen av den rätt till etablering
eller den frihet att tillhandahålla tjänster som avses i artikel 14
skall värdländerna se till att sådana värdepappersföretag som
är auktoriserade av de behöriga myndigheterna i sina
hemländer att tillhandahålla de tjänster som avses i avsnitt A. 1
b och A.2 i bilagan, direkt eller indirekt kan bli medlemmar
i eller få tillträde till de reglerade marknader i värdländerna
där likartade tjänster tillhandahålls och att de även kan bli
medlemmar i eller få tillträde till de system för clearing och
avveckling som tillhandahålls medlemmarna på sådana
reglerade marknader.

Medlemsstaterna skall avskaffa alla nationella rättsregler eller
marknadsregler som begränsar antalet personer som far
tillgång till reglerade marknader. Om tillträdet till en reglerad

marknad är begränsad på grund av den juridiska strukturen
eller den tekniska kapaciteten, skall den berörda
medlemsstaten se till att den reglerade marknadens struktur
och kapacitet regelbundet anpassas.

2. Medlemsskap i eller tillträde till en reglerad marknad
skall vara villkorat av värdepappersföretagets efterlevnad av
kapitalkraven och hemlandets tillsyn av denna efterlevnad i
enlighet med direktiv 93/6/EEG.

Värdländerna får uppställa ytterligare kapitalkrav endast i
sådana avseenden som inte omfattas av det direktivet.

Tillträde till en reglerad marknad, upptagande som medlem
däri och fortsatt tillträde eller medlemsskap skall vara villkorat
av efterlevnaden av den reglerade marknadens regler avseende
marknadens uppbyggnad och förvaltning och reglerna för
affärer på marknaden, av de yrkesmässiga krav som gäller för
personal som verkar på eller i anslutning till marknaden, och
av reglerna och förfarandena för clearing och avveckling. De
närmare åtgärderna för genomförande av dessa regler och
förfaranden får anpassas på lämpligt sätt, bl.a för att
säkerställa fullgörande av åtföljande förpliktelser, dock under
förutsättning att artikel 28 efterlevs.

3. För att uppfylla den förpliktelse som uppställs i punkt 1
skall värdländerna erbjuda de värdepappersföretag som avses
i den punkten valet att bli medlemmar i eller att ha tillgång till
medlemsstatens reglerade marknader antingen

—   direkt, genom att etablera filialer i värdländerna, eller

—   indirekt, genom att grunda dotterbolag i värdländerna
eller genom att förvärva företag i värdländerna som
redan är medlemmar i medlemsstatens reglerade
marknader eller redan har tillträde till dem.

Dock får de medlemsstater som när detta direktiv antas
tillämpar en lagstiftning som inte tillåter kreditinstitut att bli
medlemmar i eller ha tillgång till reglerade marknader om de
inte har särskilda dotterbolag, fortsätta fram till den 31
december 1996 att tillämpa denna regel på ett icke-
diskriminerande sätt på kreditinstitut från övriga
medlemsstater då det gäller tillträde till dessa reglerade
marknader.

Spanien, Grekland och Portugal får utsträcka denna period
fram till den 31 december 1999. Ett år dessförinnan skall
kommissionen upprätta en rapport med beaktande av de
erfarenheter som har gjorts vid tillämpningen av denna artikel
och om så är lämpligt framlägga ett förslag. Rådet får på
grundval av förslaget besluta med kvalificerad majoritet att se
över denna ordning.

567

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/39

4.   Om värdlandets reglerade marknad fungerar så, att det
inte finns något krav på fysisk närvaro, får de
värdepappersföretag som avses i punkt 1 på de villkor som
anges i punkt 1-3 bli medlemmar i eller få tillträde till denna
reglerade marknad på samma grunder utan att behöva vara
etablerade i värdlandet. För att göra det möjligt för sina
värdepappersföretag att bli medlemmar i eller få tillgång till
värdländers reglerade marknader i enlighet med denna punkt,
skall hemländerna tillåta dessa värdländers reglerade
marknader att tillhandahålla lämpliga anordningar på
hemländernas territorium.

5.    Denna artikel påverkar inte medlemsstaternas rätt att
godkänna eller förbjuda inrättandet av nya marknader inom
sina territorier.

6.    Denna artikel har ingen verkan

—   i Tyskland i fråga om reglering av verksamhet som
Kursmakler, eller

—   i Nederländerna i fråga om reglering av verksamhet
som hoekmannen.

Artikel 16

För ömsesidigt erkännande och tillämpning av detta direktiv
åvilar det varje medlemsstat att upprätta en förteckning över
de reglerade marknader för vilka det är hemland och vilka
uppfyller medlemsstatens bestämmelser, och att översända
denna förteckning tillsammans med reglerna för dessa
reglerade marknaders organisation och verksamhet till övriga
medlemsstater och till kommissionen. Motsvarande skall göras
vid varje ändring av nämnda förteckning eller regler.
Kommissionen skall offentliggöra förteckningarna över
reglerade marknader och ändringar i dessa i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning åtminstone en gång om året.

Kommissionen skall senast den 31 december 1996 avge en
rapport om den information som sålunda mottagits och i de
fall det är lämpligt, föreslå ändringar av den definition av
reglerade marknader som gäller vid tillämpning av detta
direktiv.

Artikel 17

1.    Utöver att uppfylla de villkor som uppställs i artikel 3
skall varje värdepappersföretag som önskar etablera en filial
inom en annan medlemsstats territorium underrätta de
behöriga myndigheterna i hemlandet.

2.    Medlemsstaterna skall kräva att varje värdepappers-
företag som önskar etablera en filial inom en annan
medlemsstats territorium vid underrättelse enligt punkt 1 skall
lämna uppgift om följande:

a) Den medlemsstat inom vars territorium företaget avser
att etablera en filial.

b)    En verksamhetsplan som anger bland annat de tilltänkta
affärsverksamheterna och filialens organisationsstruktur.

c)    Den adress i värdlandet där handlingar kan erhållas.

d)   Namnen på dem som leder filialens verksamhet.

3.    Om inte de behöriga myndigheterna i företagets hemland
har anledning att ifrågasätta värdepappersföretagets
administrativa struktur eller finansiella situation med
beaktande av den avsedda verksamheten skall de inom tre
månader efter att ha erhållit alla uppgifter som avses i punkt 2
vidarebefordra dessa till de behöriga myndigheterna i värd-
landet och underrätta värdepappersföretaget härom.

De skall också översända upplysningar om alla
ersättningssystem med syfte att skydda filialens investerare.

I fall då hemlandets behöriga myndigheter vägrar att över-
sända de uppgifter som anges i punkt 2 till värdlandets
behöriga myndigheter, skall skälen härför lämnas till det
berörda värdepappersföretaget inom tre månader från det att
alla uppgifter kommit in. En sådan vägran liksom
underlåtenhet att lämna besked skall kunna prövas av domstol
i hemlandet.

4.    Innan en filial till ett värdepappersföretag inleder sin
verksamhet skall värdlandets behöriga myndigheter inom två
månader från det att de fått in de uppgifter som avses i punkt
3 förbereda tillsyn av värdepappersföretaget i enlighet med
artikel 19 och, om så erfordras, ange under vilka villkor
- inklusive uppföranderegler - motiverade av hänsyn till det
allmännas bästa, verksamheterna får bedrivas i värdlandet.

5.    Efter underrättelse från värdlandets behöriga myndig-
heter eller sedan den i punkt 4 angivna fristen löpt ut utan att
någon underrättelse erhållits från myndigheterna, får filialen
etableras och inleda sin verksamhet.

6.   Om förändring sker i något avseende som uppgivits i en
underrättelse enligt punkt 2 b, c eller d skall
värdepappersföretaget skriftligen underrätta behöriga myndig-
heter i hemlandet och värdlandet om förändringen;
underrättelse skall lämnas minst en månad innan förändringen
genomförs, så att det blir möjligt för hemlandets behöriga
myndigheter att fatta beslut enligt punkt 3 och för värdlandets
behöriga myndigheter att i anledning av förändringen fatta
beslut enligt punkt 4.

7.   Vid förändring av de förhållanden varom upplysningar
har lämnats i enlighet med punkt 3 andra stycket skall
myndigheterna i företagets hemland underrätta myndigheterna
i värdlandet om detta.

Artikel 18

568

Nr L 141/40

393L0022/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

1.    Ett värdepappersföretag som for första gången önskar
driva verksamhet inom en annan medlemsstats territorium
enligt friheten att tillhandahålla tjänster skall lämna följande
uppgifter till de behöriga myndigheterna i företagets hemland:

—   Den medlemsstat där företaget avser att bedriva
verksamhet.

—   En verksamhetsplan med uppgift särskilt om vilken eller
vilka investeringstjänster företaget avser att
tillhandahålla.

2.    De behöriga myndigheterna i företagets hemland skall
inom en månad efter det att de har erhållit de upplysningar
som avses i punkt 1 vidarebefordra upplysningarna till de
behöriga myndigheterna i värdlandet. Värdepappersföretaget
får därefter börja tillhandahålla investeringstjänsten eller
investeringstjänstema i fråga i värdlandet.

I de fall det behövs skall de behöriga myndigheterna i
värdlandet, vid mottagande av upplysningar enligt punkt 1, för
värdepappersföretaget ange de villkor, däribland uppförande-
reglerna, som de som tillhandahåller investeringstjänstema för
det allmännas bästa måste följa i värdlandet.

3.    Vid ändringar av de förhållanden som meddelats enligt
punkt 1 andra strecksatsen, skall värdepappersföretaget skrift-
ligen underrätta de behöriga myndigheterna i hemlandet och
värdlandet om ändringarna innan dessa genomförs, så att de
behöriga myndigheterna i värdlandet om så är nödvändigt kan
underrätta företaget om de förändringar eller tillägg som skall
göras i de upplysningar som har lämnats enligt punkt 2.

Artikel 19

1.    Värdländerna får för statistiska ändamål föreskriva
skyldighet för alla värdepappersföretag som har filialer på
deras territorium att till värdländernas behöriga myndigheter
lämna periodiska rapporter om verksamheten i dessa länder.

Vid fullgörandet av sina penningpolitiska uppgifter får
värdländerna, utan att det påverkar de åtgärder som krävs för
genomförande av Europeiska monetära systemet, kräva att alla
filialer till värdepappersföretag från andra medlemsstater skall
lämna samma information som för detta ändamål krävs av
inhemska värdepappersföretag.

2.    Vid fullgörandet av sina uppgifter enligt detta direktiv
får värdländerna kräva att filialer till värdepappersföretag skall
lämna samma uppgifter som för detta ändamål krävs av
inhemska företag.

Värdländerna får kräva att värdepappersföretag som bedriver
verksamhet inom deras territorium enligt friheten att
tillhandahålla tjänster skall tillhandahålla de upplysningar som
behövs för att övervaka att de efterlever de för dem
tillämpliga normer som ställts upp av värdlandet, dock att
dessa krav inte får vara strängare än de som samma
medlemsstat tillämpar på etablerade företag för övervakning
av dessas efterlevnad av samma normer.

3. Om ett värdlands behöriga myndigheter finner att ett
värdepappersföretag som har en filial eller som tillhandahåller
tjänster inom värdlandets territorium inte efterlever de
föreskrifter som utfärdats i anledning av bestämmelserna i
detta direktiv om befogenheter för värdlandets behöriga
myndigheter, skall dessa myndigheter förelägga
värdepappersföretaget att vidta rättelse.

4. Om det berörda värdepappersföretaget underlåter att
vidta erforderliga åtgärder för rättelse, skall värdlandets
behöriga myndigheter underrätta hemlandets behöriga
myndigheter. Hemlandets behöriga myndigheter skall snarast
vidta alla erforderliga åtgärder för att värdepappersföretaget
skall åstadkomma rättelse. De behöriga myndigheterna i
värdlandet skall underrättas om vilka åtgärder som vidtas.

5. Om värdepappersföretaget, trots de åtgärder som
vidtagits av hemlandet eller beroende på att sådana åtgärder
visar sig otillräckliga eller inte kan genomföras i den
ifrågavarande medlemsstaten, fortsätter att överträda de i
värdlandet gällande föreskrifter som avses i punkt 3, får
värdlandet, efter att ha underrättat hemlandets behöriga
myndigheter, vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller
bestraffa vidare överträdelser och, i den mån det är
nödvändigt, hindra värdepappersföretaget att göra nya
transaktioner inom värdlandets territorium. Medlemsstaterna
skall tillse att delgivning med värdepappersföretagen kan ske
inom deras territorier av sådana handlingar som är nödvändiga
för dessa åtgärder.

6. Ovanstående regler skall inte påverka möjligheterna för
ett värdland att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller
beivra överträdelser inom sitt territorium av uppföranderegler
som införts enligt artikel 11 och av andra bestämmelser i lagar
eller andra författningar som utfärdats i det allmännas intresse.
Sådana åtgärder skall kunna innefatta hinder för
värdepappersföretag som överträder reglerna att göra nya
transaktioner inom värdlandets territorium.

7. Varje åtgärd enligt punkterna 4-6 som omfattar
sanktioner mot ett värdepappersföretags verksamhet eller
inskränkningar i denna verksamhet skall på vederbörligt sätt

569

11.6.93

393L0022/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/41

motiveras och delges det berörda värdepappersföretaget. Varje
sådan åtgärd skall kunna prövas av domstol i den medlemsstat
vars myndigheter beslutat om åtgärden.

8.    Innan åtgärder vidtas i den ordning som föreskrivs i
punkterna 3-5, får värdlandets behöriga myndigheter i bråds-
kande fall interimistiskt vidta de säkerhetsåtgärder som är
nödvändiga för att skydda investerare och andra för vilka
tjänster utförs. Kommissionen och de andra medlemsstaternas
behöriga myndigheter skall underrättas om sådana åtgärder så
snart det kan ske.

Kommissionen får, efter att ha hört de behöriga
myndigheterna i berörda medlemsstater, besluta att värdlandet
skall ändra eller återkalla åtgärderna.

9.    Om en auktorisation återkallas skall värdlandet
underrättas om detta och vidta erforderliga åtgärder för att
hindra värdepappersföretaget att utföra nya transaktioner inom
värdlandets territorium och för att skydda investerarnas
intressen. Kommissionen skall vartannat år framlägga en
rapport om sådana fall för den kommitté som senare skall
inrättas på värdepappersområdet.

10.  Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om
antalet och arten av de fall där vägran har förekommit enligt
artikel 17 eller där åtgärder har vidtagits med stöd av punkt 5
ovan. Kommissionen skall vartannat år framlägga en rapport
om sådana fall för den kommitté som senare skall inrättas på
värdepappersområdet.

Artikel 20

1. För att se till att de myndigheter som har ansvar för
marknaderna och för tillsyn har tillgång till den information
de behöver för att utföra sina uppgifter skall värdländerna
ställa åtminstone följande krav:

a)    Värdepappersföretag skall, utan att det påverkar
åtgärder som vidtagits för genomförande av artikel 10,
under minst fem år hålla tillgängliga för myndigheterna
alla relevanta uppgifter om affärer som avser sådana
tjänster som anges i artikel 14.1 som de har utfört
beträffande instrument som är föremål för handel på en
reglerad marknad, oavsett om affärerna har utförts på
en sådan reglerad marknad eller inte.

b)    Värdepappersföretagen skall till de behöriga
myndigheterna i hemlandet rapportera alla affärer som
avses i a om affärerna omfattar

—  aktier eller andra instrument som ger tillgång till
kapitalandelar,

—  obligationer eller andra likvärdiga skuld-
förbindelser.

—  standardiserade terminskontrakt avseende aktier,
eller

—  standariserade aktieoptioner.

Rapporterna skall göras tillgängliga för den berörda
myndigheten så snart som möjligt. Den tid inom vilken
rapportering skall ske skall fastställas av myndigheten. Tiden
får utsträckas till slutet av den närmast följande arbetsdagen
i de fall detta betingas av organisatoriska eller praktiska skäl
men inte under några omständigheter längre.

Rapporterna skall särskilt innehålla beteckning och nummer på
de instrument som köpts eller sålts, datum och tid för affären,
priset samt de uppgifter som behövs för att identifiera de
berörda värdepappersföretagen.

Hemlandet får föreskriva att den skyldighet som uppställts i b
i fråga om obligationer och andra likvärdiga skuldförbindelser
skall tillämpas endast på de samlade affärerna i samma
instrument.

2.    Om ett värdepappersföretag gör en affär på en reglerad
marknad i värdlandet, får hemlandet efterge sina egna krav på
rapportering i de fall då värdepappersföretaget är underkastat
likvärdiga krav att rapportera affären till de myndigheter som
svarar för den reglerade marknaden.

3.   Medlemsstaterna skall bestämma an den rapport som
avses i punkt 1 b skall göras antingen av värdepappers-
företaget självt eller av ett handelssystem eller genom de
myndigheter som är ansvariga för börser eller andra reglerade
marknader.

4.    Medlemsstaterna skall se till att den information som
blir tillgänglig i enlighet med denna artikel också blir
tillgänglig för en riktig tillämpning av artikel 23.

5.    Varje medlemsstat får, på ett icke-diskriminerande sätt,
införa eller bibehålla bestämmelser som är strängare inom det
område som regleras av denna artikel i fråga om innehåll och
form med avseende på bevarande och rapportering av
uppgifter om affärer

—   som genomförs på en reglerad marknad för vilken staten
är hemland, eller

—   som genomförs av värdepappersföretag för vilka staten
är hemland.

Artikel 21

1. För att göra det möjligt för investerare att vid varje
tidpunkt bedöma villkoren för en affär som de överväger och
efteråt kontrollera under vilka omständigheter den har utförts
skall varje behörig myndighet, för varje reglerad marknad som
myndigheten har angett i den förteckning som avses i
artikel 16, vidta åtgärder för att tillhandahålla investerarna de

570

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/42

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.6.93

upplysningar som avses i punkt 2. I enlighet med de krav som
uppställs i punkt 2 skall de behöriga myndigheterna avgöra i
vilken form och inom vilken bestämd tid dessa upplysningar
skall tillhandahållas och på vilket sätt upplysningarna skall
göras tillgängliga, med beaktande av den reglerade
marknadens beskaffenhet, storlek och behov och av vilka
investerare som verkar där.

2. De behöriga myndigheterna skall för varje instrument
ställa åtminstone följande krav:

a)    Offentliggörande vid början av varje handelsdag av det
vägda genomsnittspriset, de högsta och lägsta priserna
och omsättningen på den reglerade marknaden för hela
föregående dags handel.

b)    För kontinuerliga orderbaserade och prisbaserade
marknader dessutom offentliggörande

—  vid slutet av varje handeistimme av det vägda
genomsnittspriset och omsättningen på den
reglerade marknaden under den sextimmarsperiod
som slutar så, att det återstår två timmars handel
innan offentliggörandet sker, och

—  var tjugonde minut av det vägda genomsnittspriset
och det högsta och lägsta priset på den reglerade
marknaden under en tvåtimmarsperiod som slutar
så, att det återstår en timmes handel före
offentliggörandet.

Om investerarna i förväg har tillgång till upplysningar om
priser och volymer till vilka affärer kan göras

i)    skall denna information ständigt vara tillgänglig under
den tid handeln på marknaden pågår,

ii)    skall de villkor som anges för ett visst pris och en viss
volym vara villkor på vilka det är möjligt för en
investerare att genomföra en sådan affär.

De behöriga myndigheterna får senarelägga eller tillfälligt
uppskjuta offentliggörandet om det finns skäl till detta på
grund av en särskild situation på marknaden eller i fråga om
små marknader, för att skydda anonymiteten för företag och
investerare. De behöriga myndigheterna får tillämpa särskilda
bestämmelser i fråga om särskilda affärer som är mycket stora
jämfört med genomsnittliga affärer i värdepapperet i fråga på
den marknaden och i fråga om värdepapper med mycket låg
likviditet bedömt på objektiva grunder och offentliggjort. De
behöriga myndigheterna får även tillämpa mer flexibla
bestämmelser, särskilt i fråga om tidsfrister för
offentliggörande, för affärer avseende obligationer och andra
likvärdiga skuldförbindelser.

3.    Inom denna artikels tillämpningsområde får varje
medlemsstat införa eller bibehålla strängare eller ytterligare
bestämmelser i fråga om innehåll och form vad gäller den
information som måste göras tillgänglig för investerarna om
affärer som genomförs på reglerade marknader för vilka staten
är hemland, under förutsättning att dessa bestämmelser är
tillämpliga oavsett i vilken medlemsstat” utfärdaren av
värdepapperet hör hemma och i vilken medlemsstat
instrumentet första gången noterades på den reglerade
marknaden.

4.   Kommissionen skall rapportera om tillämpningen av
denna artikel senast den 31 december 1997. Rådet får, på
förslag av kommissionen, med kvalificerad majoritet fatta
beslut om ändring av denna artikel.

AVDELNING VI

Myndigheter med ansvar för auktorisation och tillsyn

Artikel 22

1.   Medlemsstaterna skall utse de behöriga myndigheter
som skall utföra de åligganden som bestämts i detta direktiv.
De skall underrätta kommissionen om detta med uppgift om
eventuell ansvarsuppdelning.

2.   De myndigheter som avses i punkt 1 skall antingen vara
offentliga myndigheter, organ som erkänts i nationell
lagstiftning eller organ som är erkända av offentliga
myndigheter som genom nationell lagstiftning har erhållit
uttrycklig behörighet härtill.

3.   Dessa myndigheter måste ha alla de befogenheter som
behövs för att genomföra sina uppgifter.

Artikel 23

1.    Om det finns två eller flera behöriga myndigheter i
samma medlemsstat skall de samarbeta nära vid tillsynen av
värdepappersföretag med verksamhet i medlemsstaten.

2.    Medlemsstaterna skall se till att dessa behöriga
myndigheter har ett nära samarbete med de myndigheter som
har ansvar för övervakningen av finansmarknader, kredit- och
andra finansinstitut och försäkringsföretag, såvitt gäller de
företag som dessa myndigheter har tillsyn över.

3.    Om ett värdepappersföretag genom att tillhandahålla
tjänster eller genom att grunda en filial har verksamhet i en
eller flera medlemsstater förutom hemlandet skall de behöriga
myndigheterna i alla berörda medlemsstater nära samarbeta för
att på ett mer effektivt sätt utföra sina olika åligganden inom
detta direktivs tillämpningsområde.

571

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/43

De skall på begäran förse varandra med alla de upplysningar
rörande ledning och ägande i sådana värdepappersföretag som
kan förväntas underlätta tillsynen och alla upplysningar som
kan förväntas underlätta övervakningen av sådana företag. I
synnerhet skall myndigheterna i hemlandet samarbeta för att
se till att myndigheterna i värdlandet inhämtar de uppgifter
som avses i artikel 19.2.

I den utsträckning som det är nödvändigt för att utöva
tillsynen skall de behöriga myndigheterna i hemlandet
underrättas av de behöriga myndigheterna i värdlandet om alla
åtgärder som värdlandet vidtar i enlighet med artikel 19.6 och
som omfattar sanktioner gentemot ett värdepappersföretag
eller inskränkningar i dess verksamhet.

Artikel 24

1.    Varje värdland skall, om ett värdepappersföretag med
auktorisation i en annan medlemsstat bedriver verksamhet
inom dess territorium genom en filial, se till att de behöriga
myndigheterna i hemlandet efter att ha underrättat de behöriga
myndigheterna i värdlandet själva eller genom personer som
de anlitat för detta ändamål får utföra kontroll på platsen av
de upplysningar som avses i artikel 23.3.

2.   De behöriga myndigheterna i hemlandet får också
begära att de behöriga myndigheterna i värdlandet låter
genomföra sådan kontroll. Myndigheter som tar emot en sådan
begäran måste, inom ramen för sina befogenheter, tillmötesgå
denna genom att själva genomföra kontrollen, genom att tillåta
de myndigheter som begärt den att utföra den eller genom att
låta revisorer eller experter göra detta.

3.    Denna artikel påverkar inte den rätt de behöriga
myndigheterna i värdlandet har att vid fullgörandet av sina
åliggande enligt detta direktiv utföra kontroller på plats av
filialer som är etablerade inom dess territorium.

Dock får, i fall då ett värdepappersföretag har försatts i kon-
kurs eller underkastats tvångslikvidation, konfidentiell
information som inte berör tredje part, engagerad i försök att
rädda företaget, yppas vid tvistemålsförfaranden.

2.    Vad som sägs i punkt 1 skall inte hindra medlemsstater-
nas behöriga myndigheter att utbyta information i enlighet
med detta eller andra direktiv som gäller för
värdepappersföretag. För sådan information skall tystnadsplikt
gälla enligt punkt 1.

3.    Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal för utbyte av
information med behöriga myndigheter i tredje land, endast
om den information som överlämnas är föremål för sekretess
i mottagarlandet minst likvärdig den som föreskrivs i denna
artikel.

4.    Behöriga myndigheter, som erhåller konfidentiell
information enligt punkterna 1 eller 2, får använda den endast
i tjänsten och där endast

—    för att kontrollera att villkoren för att värdepappers-
företag skall få starta verksamhet är uppfyllda och för
att underlätta gruppbaserad eller icke gruppbaserad
tillsyn över sådan verksamhet, särskilt med avseende på
de kapitalkrav som ställs i direktiv 93/6/EEG, rutiner
för administration och redovisning samt intern kontroll,

—    för att förelägga sanktioner,

—   vid överklagande i administrativ ordning av beslut som
fattats av den behöriga myndigheten,

—   vid domstolsförfaranden som har inletts enligt
artikel 26.

5.    Vad som sägs i punkterna 1 och 4 skall inte utgöra
hinder för utbyte av information

a) inom en medlemsstat, om det finns två eller flera
behöriga myndigheter, eller

Artikel 25

1. Medlemsstaterna skall föreskriva att alla personer som
arbetar eller som har arbetat för behöriga myndigheter samt
revisorer och experter som är verksamma för behöriga
myndigheters räkning skall vara bundna av tystnadsplikt.
Tystnadsplikten skall innebära att ingen konfidentiell infor-
mation som erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller
myndighet utom i sammandrag eller i sammanställning som
omöjliggör identifikation av enskilda värdepappersföretag,
dock med förbehåll för fall som omfattas av straffrättslig lag-
stiftning.

b) inom en medlemsstat eller mellan medlemsstater, mellan

de behöriga myndigheterna och

—  myndigheter med ansvar för tillsyn över
kreditinstitut, andra finansinstitut och försäkrings-
företag samt myndigheter med ansvar för tillsyn
över finansiella marknader,

—  organ som har ansvar för värdepappersföretags
konkurs eller likvidation eller liknande förfaranden,

—  personer ansvariga för obligatorisk revision av
värdepappersföretags och andra finansiella instituts
räkenskaper,

572

393LOO22/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/44

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.6.93

vid deras fullgörande av tillsy nsuppgifter samt för
utlämnande till organ som förvaltar ersättningssystem av
sådan information som dessa organ behöver för sin
verksamhet. Dessa upplysningar skall vara underkastade
tystnadsplikt enligt punkt l.

om finansmarknaderna, får medlemsstaten fortsätta att tillåta
vidarebefordran av sådana upplysningar i avvaktan på
samordning av alla bestämmelser som styr utbyte av
information mellan myndigheter i hela finanssektom, dock
längst fram till den 1 juli 1996.

6.    Inte heller skall bestämmelserna i denna artikel utgöra
hinder för en behörig myndighet att till sådana centralbanker
som inte utövar tillsyn över kreditinstitut eller
värdepappersföretag individuellt lämna ut information som
dessa centralbanker kan behöva i egenskap av monetära
myndigheter. Den information som erhållits skall vara
underkastad tystnadsplikt enligt punkt 1.

7.    Denna artikel skall inte hindra de behöriga
myndigheterna från att vidarebefordra de upplysningar som
avses i punkt 1-4 till en clearingorganisation eller annat
liknande organ som är erkänt i nationell lagstiftning för att
tillhandahålla clearing- och avvecklingstjänster åt någon av
marknaderna i medlemsstaten, om de anser att detta är
nödvändigt för att säkerställa att dessa organ fungerar vid
försummelser eller möjliga försummelser från en
marknadsaktörs sida. De upplysningar som erhålls skall vara
underkastade den tystnadsplikt som anges i punkt 1.
Medlemsstaterna skall också se till att de upplysningar som
erhålls enligt punkt 2 inte far yppas under de omständigheter
som avses i den här punkten utan uttryckligt medgivande av
de behöriga myndigheter som har överlämnat upplysningarna.

8.   Oavsett sådana bestämmelser som avses i punkterna 1
och 4 får medlemsstaterna med stöd av bestämmelser i lag
tillåta att viss information lämnas ut såväl till andra
avdelningar inom deras centralförvaltningar med ansvar för
lagstiftning om tillsyn över kreditinstitut, finansiella institut,
värdepappersföretag och försäkringsföretag som till personer
med uppdrag från sådana avdelningar.

Sådant utlämnande får dock ske endast då det är nödvändigt
för utövande av tillsyn.

Vidare skall medlemsstaterna föreskriva att sådan information
som erhållits med stöd av punkterna 2 och 5 och sådan som
erhållits vid inspektion på platsen i enlighet med artikel 24
aldrig får röjas i de fall som avses i den här punkten uun
uttryckligt samtycke av de behöriga myndigheter som lämnat
ut informationen eller av behöriga myndigheter i den med-
lemssut i vilken inspektionen verkställts.

Medlemssutema skall dock se till att upplysningar som
kommer från en annan medlemssut inte får avslöjas i de fall
som avses i försu stycket uUn uttryckligt medgivande från de
behöriga myndigheter som har yppat den, och att de endast får
användas i de syften för vilka dessa myndigheter lämnat sitt
medgivande.

Rådet skall genomföra den samordning som avses i försu
stycket på grundval av ett förslag från kommissionen. Rådet
konsuterar att kommissionen har gjort ett uttalande med
innebörden att den kommer att framlägga förslag senast den
31 juli 1993. Rådet kommer att behandla dessa förslag så snart
som möjligt i avsikt att sätta där föreslagna regler i kraft vid
samma tidpunkt som detta direktiv.

Artikel 26

Medlemssutema skall se till, att beslut som fattas i fråga om
ett värdepappersföreug enligt lagar och andra författningar
som har införts i enlighet med detu direktiv kan prövas av
domstol. Samma regel skall gälla om beslut om auktorisation
inte har fattats inom sex månader efter det att en ansökan som
innehåller alla de uppgifter som krävs enligt gällande
bestämmelser har ingivits.

Artikel 27

Uun att det påverkar tillämpningen av förfaranden för
återkallelse av auktorisation eller tillämpningen av
straffrättsliga bestämmelser, skall medlemssutema föreskriva
att deras behöriga myndigheter får - gentemot
värdepappersföreug som bryter mot lagar eller andra
författningar om deras tillsyn eller verksamhet respektive
gentemot dem som har faktisk kontroll över verksamheten i
dessa föreug - vidu åtgärder eller förelägga sanktioner som
uttryckligen syftar till att få överträdelserna eller dessas
orsaker att upphöra.

9. Om en medlemssut vid anugandet av detu direktiv har
bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter för
att kontrollera efterlevnaden av lagar om tillsyn, organisation,
drift och affärsbruk i näringsdrivande föreug samt föreskrifter

Artikel 28

Medlemssutema skall säkersulla att tillämpningen av detu
direktiv sker på ett icke-diskriminerande sätt.

573

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

11.6.93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/45

AVDELNING VH

Slutbestämmelser

Artikel 29

I avvaktan på att ett ytterligare direktiv antas med
bestämmelser om anpassningen av detta direktiv till den
tekniska utvecklingen på nedan angivna områden skall rådet i
enlighet med beslut 87/373/EEG1 på förslag från
kommissionen med kvalificerad majoritet fatta beslut om de
anpassningar som kan behövas enligt följande:

—    Utökning av förteckningen i avsnitt C i bilagan.

—    Anpassning av terminologin i förteckningarna i bilagan
för att ta hänsyn till utvecklingen på finansmarknaderna.

—   De områden inom vilka de behöriga myndigheterna
skall utbyta information enligt artikel 23.

—    Förtydligande av definitionerna för att säkerställa en
likformig tillämpning av detta direktiv inom
gemenskapen.

—    Förtydligande av definitionerna för att vid tillämpningen
av detta direktiv kunna beakta utvecklingen på
finansmarknaderna.

—   Terminologisk och språklig anpassning av
begreppsbestämningar till senare rättsregler om
värdepappersföretag och därmed sammanhängande
områden.

—    Övriga uppgifter enligt artikel 7.5.

Artikel 30

1.    Värdepappersföretag som redan före den 31 december
1995 har auktorisation att i hemlandet tillhandahålla
investeringstjänster skall anses ha auktorisation enligt detta
direktiv om lagstiftningen i hemlandet föreskriver att de för att
inleda sådan verksamhet måste uppfylla villkor som motsvarar
villkoren i artiklarna 3.3 och 4.

2.    Värdepappersföretag som redan den 31 december 1995
bedriver verksamhet och som inte ingår bland dem som avses
i punkt 1 får fortsätta sin verksamhet under förutsättning att de
senast den 31 december 1996 och i enlighet med hemlandets
bestämmelser erhåller auktorisation att fortsätta sin verksamhet
i enlighet med bestämmelserna om genomförandet av detta
direktiv.

Det är först när de beviljats sådan auktorisation som rätten till
etablering och friheten att tillhandahålla tjänster enligt
bestämmelserna i detta direktiv gäller för dessa företag.

3.    Om värdepappersföretag före den dag då detta direktiv
antas har påbörjat verksamhet i andra medlemsstater antingen
genom filialer eller enligt friheten att tillhandahålla tjänster
skall myndigheterna i varje hemland mellan den 1 juli och den
31 december 1995 för tillämpningen av artiklarna 17.1, 17.2
och 18 tillställa myndigheterna i var och en av de övriga
berörda medlemsstaterna en förteckning över de företag som
uppfyller kraven i detta direktiv och bedriver verksamhet i
dessa stater tillsammans med uppgift om vilken verksamhet
som bedrivs.

4.    Fysiska personer som den dag då detta direktiv antas har
auktorisation i en medlemsstat att erbjuda investeringstjänster
skall anses ha auktorisation enligt detta direktiv under
förutsättning att de uppfyller de krav som har uppställts i
artikel 1.2 andra stycket andra strecksatsen och tredje stycket
samtliga fyra strecksatser.

Artikel 31

Medlemsstaterna skall senast den 1 juli 1995 anta de lagar och
andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direk-
tiv.

Dessa bestämmelser skall träda i kraft senast den 31 december
1995. Medlemsstaterna skall genast underrätta kommissionen
om detta.

När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i första
stycket skall dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv
eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs.
Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 32

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 10 maj 1993.

På rådets vägnar

N. HELVEG PETERSEN

Ordförande

EGT nr L 197, 18.7.1987, s. 33.

574

393L0022/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 6

Nr L 141/46

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.6.93

BILAGA

AVSNITT A

Tjänster

1.    a) Mottagande och förmedling för investerares räkning av order avseende ett eller flera

av de instrument som anges i avsnitt B.

b) Verkställande av sådana order för annans räkning.

2.    Handel för egen räkning med något av de instrument som anges i avsnitt B.

3.    Portföljförvaltning av värdepapper på skönsmässig grund enligt särskilt uppdrag från
enskilda investerare om bland värdepapperen ingår ett eller flera av de instrument som anges
i avsnitt B.

4.    Placeringsgaranti (underwriting) vid emission av ett eller flera av de instrument som har
förtecknats i avsnitt B eller placering av sådana emissioner.

AVSNITT B

Instrument

1.    a) Överlåtbara värdepapper.

b) Andelar i företag för kollektiva investeringar.

2.    Penningmarknadsinstrument.

3.    Finansiella terminskontrakt (futures) och motsvarande instrument med kontantavräkning.

4.    Ränteterminskontrakt (Forward interest-rate agreements, FRA).

5.    Ränte- och valutaswaps samt swaps på aktier och aktieindex.

6.    Köp- och säljoptioner avseende alla instrument som hör till detta avsnitt av bilagan, däri
inbegripet motsvarande instrument med kontantavräkning. Denna grupp inbegriper särskilt
valuta- och ränteoptioner.

AVSNITT C

Sidotjänster

1.    Förvaring och förvaltning av ett eller flera av de instrument som anges i avsnitt B.

2.    Kassavalvstjänster.

3.    Lämnande av kredit eller lån till en investerare för att denne skall kunna genomföra en
affar avseende ett eller fler av de instrument som förtecknats i avsnitt B om företaget
som ger krediten eller lånet medverkar i affären.

4.    Rådgivning till företag i fråga om kapitalstruktur, industriell strategi och närliggande
frågor samt råd och tjänster avseende fusioner och företagsförvärv.

5.    Tjänster i samband med placeringsgaranti (underwriting).

6.    Investeringsrådgivning rörande ett eller flera av de instrument som anges i avsnitt B.

7.    Valutatransaktioner om dessa har samband med investeringstjänster.

575

11. 6. 93

393L0006/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/1

RÅDETS DIREKTIV

av den 15 mars 1993

om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut

(93/6 /EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och
tredje meningen i detta,

med beaktande av kommissionens förslag1,

i samarbete med Europaparlamentet2,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande’, och

med beaktande av följande:

Huvudsyftet med direktiv 93/22/EEG den 10 maj 1993 om
investeringstjänster på värdepappersområdet4 är att göra det
möjligt för värdepappersföretag som är auktoriserade av de
behöriga myndigheterna i hemlandet och övervakade av dessa
myndigheter, att grunda filialer och fritt tillhandahålla tjänster
i andra medlemsstater. Det direktivet ger sålunda
bestämmelser om samordning av de regler som styr
auktorisation av och verksamhet i värdepappersföretag.

Det angivna direktivet sätter dock inga gemensamma normer
för kapitalbasen i värdepappersföretag och fastställer inte
heller storleken av startkapitalet i sådana företag. Det
fastställer ingen gemensam ram för övervakning av de risker
sådana företag utsätter sig för. Direktivet hänvisar i flera av

'EGT nr C 152, 21. 6. 1990, s. 6; och
EGT nr C 50, 25. 2. 1992, s. 5.

2EGT nr C 326, 16. 12. 1991, s. 89; och
EGT nr C 337, 21. 12. 1992, s. 114

3EGT nr C 69, 18. 3. 1991, s. 1.

4EGT nr L 141, 11.6. 93, s. 27.

bestämmelserna till andra gemenskapsinitiativ vilkas syfte
skulle vara att vidta samordnade åtgärder inom dessa
områden.

Den hållning som har intagits är att genomföra endast den
harmonisering som är väsentlig, nödvändig och tillräcklig för
att säkerställa ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och
av systemen för övervakning av försiktigheten (prudential
supervision systems). Antagandet av regler om samordning för
att definiera kapitalbasen i värdepappersföretag, fastställande
av dettas och startkapitalets belopp och fastställande av en
gemensam ram för övervakning av de risker
värdepappersföretag utsätter sig för är väsentliga drag i den
harmonisering som är nödvändig för att uppnå ett ömsesidigt
erkännande inom ramen för en inre finansmarknad.

Det är lämpligt att fastställa olika belopp för grundkapitalet
beroende på omfattningen av den verksamhet ett
värdepappersföretag har godkännande för.

De värdepappersföretag som redan finns bör på vissa villkor
tillåtas att fortsätta sin verksamhet även om de inte uppfyller
de minimikrav för startkapital som fastställts för nya företag.

Medlemsstaterna kan också fastställa strängare regler än vad
detta direktiv anger.

Detta direktiv utgör en del av en större internationell
ansträngning för att åstadkomma en tillnärmning av gällande
regler avseende övervakning av värdepappersföretag och
kreditinstitut (här nedan sammanfattande benämnda "institut".

De gemensamma grundnormerna för institutens kapitalbas är
ett av huvuddragen i den inre marknaden i
investeringstjänstesektorn eftersom kapitalbasen tjänar syftet

576

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/2

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

att säkerställa institutens fortlevnad och att skydda
investerarna.

På en gemensam finansmarknad konkurrerar instituten,
antingen de är värdepappersföretag eller kreditinstitut, direkt
med varandra.

Det är därför önskvärt att göra behandlingen av kreditinstitut
och värdepappersföretag likvärdig.

1 fråga om kreditinstitut har redan gemensamma normer
upprättats för övervakning och tillsyn av kreditrisker genom
rådets direktiv 89/647/EEG den 18 december 1989 om
kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut1.

Det är nödvändigt att utveckla gemensamma normer för de
marknadsrisker som ett kreditinstitut utsätter sig för och att ge
en kompletterande ram för övervakningen av dessa risker,
särskilt marknadsrisker såsom positionsrisker, motparts/
avvecklingsrisker och valutakursrisker.

Det är nödvändigt att införa en modell med "handelslager"
som anger innehaven av värdepapper och andra finansiella
instrument som innehas för omsättningsändamål och som är
utsatta huvudsakligen för marknadsrisker och risker hänförliga
till vissa finansiella tjänster som erbjuds kunderna.

Det är önskvärt att institut med en i såväl absoluta som
relativa tal obetydlig egen handel skall kunna tillämpa direktiv
89/647/EEG snarare än de krav som uppställs i bilaga 1 och

2 till detta direktiv.

Det är viktigt att övervakning av avvecklings- och
leveransrisker beaktar tillgängligheten av system som erbjuder
lämpligt skydd för att minska dessa risker.

Under alla omständigheter måste instituten följa detta direktiv
vad gäller täckning av valutakursrisker i sin samlade
verksamhet. Lägre kapitalkrav bör uppställas för innehav av
valutor med ett nära inbördes samband som antingen
bekräftats statistiskt eller som härrör från överenskommelser
mellan regeringar, med beaktande särskilt av tillskapandet av
den europeiska valutaunionen.

Tillgängligheten i alla institut till system för intern
övervakning och styrning av räntenivårisker avseende hela
verksamheten är särskilt viktig för att minimera sådana risker.
De behöriga myndigheterna bör följaktligen ha överblick över
sådana system.

'EGT nr L 386, 30. 12. 1989, s. 14. Direktivet ändrat genom direktiv
92/30/EEG (EGT nr L 110, 28. 4. 1992, s. 52).

Rådets direktiv 92/121/EEG av den 21 december 1992 om
övervakning och kontroll av kreditinstituts större engagemang2
syftar inte till att fastställa gemensamma regler för
övervakning av större engagemang för verksamhet som
huvudsakligen är föremål för marknadsrisker. I det direktivet
hänvisas till annat i gemenskapen pågående arbete där avsikten
är att införa samordnade regler inom detta område.

Det är nödvändigt att anta gemensamma regler för
övervakning och styrning av stora exponeringar som
värdepappersföretag utsätter sig för.

Kreditinstitutens kapitalbas har redan definierats i rådets
direktiv 89/299/EEG av den 17 april 1989 om kapitalbasen i
kreditinstitut3.

Nyss nämnda definition bör utgöra grunden för definitionen av
institutens kapitalbas.

Det finns dock anledning att låta definitionen av institutens
kapitalbas enligt detta direktiv skilja sig från definitionen i
nyss nämnda direktiv så att särdragen i verksamheten beaktas
hos de institut som huvudsakligen är utsatta för
marknadsrisker.

Rådets direktiv 92/30/EEG av den 6 april om gruppbaserad
tillsyn av kreditinstitut4 uppställer konsolideringsprincipen. I
direktivet fastställs inte några gemensamma regler för
sammanställd redovisning i finansiella institut som
huvudsakligen sysslar med verksamhet utsatt för
marknadsrisker. I det direktivet hänvisas till annat i
gemenskapen pågående arbete där avsikten är att införa
samordnade regler inom detta område.

Direktiv 92/30/EEG är inte tillämpligt på koncerner som
omfattar en eller flera värdepappersföretag men som inte
omfattar några kreditinstitut. Det framstod dock som önskvärt
att tillhandahålla en gemensam modell för hur gruppbaserad
tillsyn av värdepappersföretag skall införas.

Tekniska anpassningar av de närmare regler som fastställs i
detta direktiv kan från tid till annan behövas för att beakta ny
utveckling inom området för investeringstjänster.
Kommissionen kommer sålunda att föreslå de ändringar som
är nödvändiga.

Rådet bör vid ett senare tillfälle besluta om anpassning av
detta direktiv till den tekniska utvecklingen i enlighet med

2EGT nr L 29, 5. 2, 1993, s. 1.

3EGT nr L 124, 5. 5. 1989, s. 16. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 92/30//EEG (EGT nr L 110, 24 . 9. 1992, s. 52).

*EGT nr L 110, 28. 4. 1992. s. 52.

577

11. 6. 93

393LOOO6/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/3

rådets direktiv 87/373 av den 13 juli 1987 med fastställande
av förfaranden för utövandet av de befogenheter det tillagt
kommissionen’. Under mellantiden bör rådet på förslag från
kommissionen själv genomföra sådan anpassning.

Det bör bestämmas att detta direktiv inom tre år från den dag
då det börjar tillämpas skall ses över i belysning av
erfarenheter, utvecklingen på finansmarknaden och arbetet i
internationella fora för tillsynsmyndigheter. En sådan översyn
bör också omfatta en eventuell översyn av den förteckning
över områden som kan göras till föremål för teknisk
anpassning.

Detta direktiv och direktiv 93/22/EEG om investeringstjänster
på värdepappersområdet är så nära besläktade att det kunde
leda till snedvridning av konkurrensen om de träder i kraft på
olika dagar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Medlemsstaterna skall tillämpa kraven i detta direktiv på
värdepappersföretag och kreditinstitut enligt definitionen i
artikel 2.

2. En medlemsstat får ålägga värdepappersföretag och
kreditinstitut som den har auktoriserat ytterligare eller
strängare krav.

DEFINITIONER

Artikel 2

I detta direktiv används följande beteckningar med de
betydelser som här anges:

1. kreditinstitut: institut som motsvarar definitionen i rådets
första direktiv (77/780/EEG) av den 12 december 1977 om
samordning av lagar och andra författningar om rätten att
starta och driva verksamhet i kreditinstitut, artikel 1, första
strecksatsen2 och som är underkastat de krav som åläggs
genom direktiv 89/647/EEG.

2. värdepappersföretag: institut som motsvarar definitionen
i direktiv 93/22/EEG, artikel 1 punkt 2 och som är
underkastade de krav som åläggs genom nyss nämnda
direktiv, utom

—  kreditinstitut,

—  lokala företag såsom de definierats under punkt 20,
och

'EGT nr L 197, 18. 7. 1987. s. 33.

2EGT nr L 322, 17. 12. 1977, s. 30. Direktivet ändrat genom direktiv
89/646/EEG (EGT nr L 386, 30. 12. 1989, s. 1).

— företag som endast mottar och vidarebefordrar
kundorder utan att inneha kontanter eller värdepapper
som tillhör företagets klienter och som därför aldrig
står i skuld gentemot sina klienter,

3. institut: kreditinstitut och värdepappersföretag,

4. erkänt värdepappersföretag i tredje land: företag som om
det vore upprättat inom gemenskapen skulle omfattas av
definitionen av värdepappersföretag i punkt 2 och som är
auktoriserat i ett tredje land samt är underkastat och
uppfyller försiktighetsregler som enligt de behöriga
myndigheternas uppfattning är minst lika stränga som de
som fastställts i detta direktiv,

5. finansiella instrument: instrument som förtecknats i avsnitt
B i bilagan till direktiv 93/22/EEG.

6. handelslagret i ett kreditinstitut skall bestå av:

a)  Det egna innehavet av finansiella instrument som
innehas för försäljning eller har anskaffats av institutet
i avsikt att på kon sikt dra nytta av faktiska eller
förväntade skillnader mellan inköps- och
försäljningspriserna eller andra förändringar av priser
eller räntesatser samt innehav av finansiella instrument
som härrör från förmedling av avstämda
huvudfordringar eller innehav som har anskaffats för
att skydda andra delar av innehållet i handelslagret,

b)  Exponeringar till följd av ej avslutade affärer, ej
fullgjorda leveranser och derivatinstrument som
handlas på OTC-marknad som avses i punkt 1 - 3 och
5 i bilaga 2, exponeringar till följd av repor och andra
värdepapperslån som baseras på värdepapper vilka
ingår i handelslagret som definierats under a och som
avses i bilaga 2, punkt 4, sådana exponeringar som
avser omvända repor och värdepapperslån som
beskrivs i samma punkt, under förutsättning att de
behöriga myndigheterna godkänner detta, om
exponeringarna svarar antingen mot villkoren i, ii, iii
och v nedan eller mot villkoren iv och v nedan:

i)  Exponeringarna marknadsvärderas dagligen i
enlighet med de förfaranden som fastställs i bilaga

2.

ii)  Lånesäkerheten justeras för att beakta väsentliga
förändringar i värdet av berörda värdepapper som
ingår i ifrågavarande avtal eller affär i enlighet
med en regel som kan godtas av de behöriga
myndigheterna.

578

393LOOO6/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/4

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

iii) Avtalet eller affären omfattar att institutets
anspråk automatiskt och omedelbart skall
avräknas mot motpartens anspråk, om denne inte
fullgör sina förpliktelser.

iv) Ifrågavarande avtal eller affär sker mellan
personer som yrkesmässigt bedriver handel med
värdepapper.

v) Avtalen och affärerna har endast sitt gängse och
godtagbara innehåll och artificiella transaktioner,
särskilt sådana som inte är av kortfristig
beskaffenhet, utesluts.

c) Sådana åtaganden i form av avgifter, provisioner,
räntor, utdelningar och marginalsäkerhet avseende i
börshandel omsatta derivatinstrument som är direkt
relaterade till de poster som ingår i handelslagret och
som avses i bilaga 2 punkt 6,

Enskilda poster skall föras in i eller utgå ur handelslagret
i enlighet med objektiva förfaranden som där så är
lämpligt skall omfatta redovisningsnormema i det berörda
institutet. De behöriga myndigheterna skall ha överblick
över sådana förfaranden och deras likformiga tillämpning.

7.  moderföretag, dotterföretag och finansiella institut
definieras i enlighet med direktiv 92/30/EEG artikel 1.

8.  finansiellt holdingbolag: finansiella institut vars
dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är
kreditinstitut, värdepappersföretag eller andra finansiella
institut av vilka minst ett är kreditinstitut eller
värdepappersföretag.

9.  riskviktning-. storleken av den kreditrisk som gäller för
berörda motparter enligt direktiv 89/647/EEG. Dock skall
tillgångar som utgörs av fordringar mot och andra
exponeringar i förhållande till värdepappersföretag eller
erkända värdepappersföretag i tredje land och
exponeringar gentemot erkända finansiella institut eller
börser ges samma vikt som den som ges när berörd
motpart är ett kreditinstitut.

10. derivatinstrument som handlas på OTC-marknad: sådana
ränte- och valutakontrakt som avses i bilaga 2 till direktiv
89/647/EEG och kontrakt utanför balansräkningen
grundade på aktier under förutsättning att inga sådana
kontrakt omsätts på erkända reglerade marknader där de
dagligen prövas mot marginalsäkerhetskrav och i fråga
om valutakontrakt under förutsättning att varje sådant
kontrakt har en ursprunglig löptid på mer än 14
kalenderdagar.

11. reglerad marknad: marknad som motsvarar den definition
som givits i direktiv 93/22/EEG artikel 1.13,

12. kvalificerade poster: långa eller korta positioner i sådana
tillgångar som avses i artikel 6.1 b i direktiv 89/647/EEG
och av skuldinstrument som är utfärdade av
värdepappersföretag eller av erkända värdepappersföretag
i tredje land och dessutom långa eller korta innehav av
andra räntebärande instrument under förutsättning för det
första att sådana räntebärande instrument noterats på
åtminstone en reglerad marknad i någon medlemsstat eller
vid en börs i ett tredje land som är erkänd av de behöriga
myndigheterna i den berörda medlemsstaten, och för det
andra att instrumenten dels av det berörda institutet
betraktas som tillräckligt likvida och som med hänsyn till
utfärdarens solvens, är förknippade med en grad av risk
för bristande fullgörelse som motsvarar eller understiger
den som gäller för sådana tillgångar som avses i artikel
6.1 bi direktiv 89/647/EEG. Det sätt på vilket
instrumenten värderas skall granskas av de behöriga
myndigheterna vilka skall undanröja institutets bedömning
om de anser att instrumenten har en alltför hög risk för
bristande fullgörelse för att utgöra kvalificerade poster.

Utan hinder av vad som sägs i föregående stycke och i
avvaktan på ytterligare samordning skall de behöriga
myndigheterna enligt egen bedömning kunna som
kvalificerade poster godkänna instrument som är
tillräckligt likvida och som med hänsyn till utfärdarens
solvens är förknippade med en grad av risk för bristande
fullgörelse som motsvarar eller understiger den som
gäller för sådana tillgångar som avses i artikel 6.1 b i
direktiv 89/647/EEG. Den normalrisk som beräknas för
sådana måste vara värderad till en sådan nivå av
åtminstone två kreditbedömningsinstitut som är erkända
av de behöriga myndigheterna eller av endast ett sådant
kreditbedömningsinstitut om den inte värderas under
denna nivå av något annat kreditbedömningsinstitut som
är erkänt av de behöriga myndigheterna.

De behöriga myndigheterna får emellertid avstå från
villkoret i föregående stycke om de bedömer det vara
olämpligt i belysning av exempelvis marknadens särdrag,
utfärdaren, det utställda beloppet eller någon kombination
av dessa omständigheter.

Dessutom skall de behöriga myndigheterna kräva att
instituten tillämpar den maximala viktning som framgår
av tabell 1 i punkt 14 i bilaga 1 på sådana instrument som
utgör en särskild risk på grund av utfärdarens otillräckliga
solvens eller likviditet.

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall
regelbundet tillställa rådet och kommissionen upplys-
ningar om vilka metoder som används för att värdera

37 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

579

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

11. 6. 93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/5

kvalificerade poster, särskilt de metoder som används för
värdering av dokumentens likviditetsgrad och utfärdarens
solvens.

13. fordringar på centralregeringar: långa eller korta innehav
av sådana tillgångar som avses i artikel 6.1 a i direktiv
89/647/EEG och sådana som åsätts nollvikt i artikel 7 i
det direktivet.

14. konvertibel: värdepapper som enligt innehavarens va! kan
utbytas mot ett annat värdepapper, vanligen en aktie i det
bolag som har utfärdat det första värdepapperet.

15. köpoption: instrument som ger innehavaren rätt att intill
en angiven tidpunkt köpa ett antal aktier eller obligationer
till fastställt pris. Åtagandet kan infrias genom
överlämnade av värdepapperen eller av motsvarande
kontantbelopp.

16. täckt köpoption: instrument som är utfärdat av någon
annan än den som utfärdat det bakomliggande
instrumentet och som ger innehavaren rätt att köpa ett
antal aktier eller obligationer till ett fastställt pris eller
rätt att säkra en vinst eller undvika en förlust definierad
genom hänvisning till variationer i ett index avseende
några av de finansiella instrument som förtecknats i
avdelning B i bilagan till direktiv 93/22/EEG, till dess att
köpoptionen upphör att gälla.

17. Repa och omvänd repa: avtal enligt vilket ett institut eller
dess motpart överfor värdepapper eller garanterade
rättigheter avseende äganderätt till värdepapper om
garantin har utfärdats av en erkänd börs som innehar
rätten till värdepapperen och avtalet inte ger institutet
möjlighet att överfora eller pantsätta ett enskilt
värdepapper till mer än en motpart vid varje tidpunkt,
och som har förpliktat sig att återköpa dem (eller
värdepapper av motsvarande slag) till ett fastställt pris
och vid en tidpunkt i framtiden som är fastställd eller
skall fastställas av den som överför instrumentet; avtalet
är en repa för det institut som säljer värdepapperen och
en omvänd repa för det institut som köper dem.

En omvänd repa skall anses vara en affär mellan personer
som yrkesmässigt bedriver handel med värdepapper om
motparten är föremål för samordnade sundhetsåtgärder på
gemenskapsnivå eller är ett kreditinstitut i zon A sådant
det definierats i direktiv 89/647/EEG eller är ett erkänt
värdepappersföretag i tredje land eller om avtalet har
slutits med en erkänd clearingorganisation eller en erkänd
börs.

18. värdepapperslån: affär där ett institut eller dess motpart
överför värdepapper mot lämplig säkerhet under
förutsättning att låntagaren åtar sig att återlämna
likvärdiga värdepapper vid någon framtida tidpunkt eller
vid anfordran från den som gör överföringen. Affären är
utlåning av värdepapper för det institut som överför
värdepapperen och inlåning av värdepapper för det
institut till vilka de överförs.

Inlåning av värdepapper skall anses vara en affär mellan
personer som yrkesmässigt handlar med värdepapper om
motparten är föremål för samordnad övervakning av
sundheten på gemenskapsnivå eller är ett kreditinstitut i
zon A såsom det definierats i direktiv 89/647/EEG eller
är ett erkänt värdepappersföretag i tredje land eller om
avtalet har slutits med en erkänd clearingorganisation
eller en erkänd börs.

19. clearingmedlem: medlem vid den börs eller den
clearingorganisation som står i direkt kontraktsförhållande
med den centrala motparten (marknadsgaranten). Icke
clearingmedlemmar måste avveckla sina affärer genom en
clearingmedlem.

20. lokali företag: företag som handlar endast för egen
räkning på en börs för finansiella terminer eller optioner
eller handlar för eller ställer priser för andra medlemmar
på samma börs och garanterade av en clearingmedlem på
samma börs. Ansvaret för att säkerställa efterlevnaden av
avtal som ingås av ett sådant företag måste bäras av en
clearingmedlem på samma börs, och sådana avtal måste
beaktas vid beräkning av det totala kapitalkravet för
clearingmedlemmen så länge det lokala företagets innehav
hålls helt åtskilda från clearingmedlemmens.

21. delta: den väntade förändringen i priset för en option i
förhållande till en liten förändring i priset för det
underliggande instrumentet.

22. Vid tillämpning av punkt 4 i bilaga 1 avser lång position
ett innehav för vilket ett institut har fastställt den räntesats
det skall erhålla vid någon tidpunkt i framtiden och kort
position ett innehav för vilket det har fastställt den
räntesats det skall betala vid någon tidpunkt i framtiden.

23. kapitalbas: kapitalbas såsom denna har definierats i
direktiv 89/299/EEG. Denna definition kan emellertid
utvidgas under sådana förhållanden som beskrivs i
bilaga 5.

24. startkapital: posterna 1 och 2 enligt artikel 2.1 i direktiv
89/299/EEG .

580

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/6

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

25. ursprunglig kapitalbas: summan av posterna 1, 2 och 4
minus summan av posterna 9, 10 och 11 i artikel 2.1 i
direktiv 89/299/EEG .

26. kapital: kapitalbas.

27. justerad löptid beräknas med användande av den formel
som anges i punkt 26 i bilaga 1.

3. Alla övriga värdepappersföretag skall ha ett startkapital på
730 000 ecu.

4. De företag som avses i artikel 2.2 andra och tredje
strecksatserna skal! ha ett startkapital på 50 000 ecu om de
utnyttjar etableringsfriheten eller tillhandahåller tjänster enligt
artikel 14 eller 15 i direktiv 92/93/22/EEG.

STARTKAPITAL

Artikel 3

1.  Värdepappersföretag som innehar kontanter eller
värdepapper för kunders räkning och som tillhandahåller
någon av följande tjänster skall ha ett startkapital på 125 000
ecu:

—  Mottagande och vidarebefordran av kundorder som avser
finansiella instrument.

—  Fullgörande av kundorder som avser finansiella
instrument.

—  Individuell portföljförvaltning bestående av finansiella
instrument.

Denna regel gäller under förutsättning att de inte handlar med
finansiella instrument för egen räkning eller garanterar
emissioner av finansiella instrument.

Innehav av poster av finansiella instrument utanför
handelslagret i syfte att investera kapitalbasen betraktas inte
som sådan handel som avses i första stycket eller i punkt 2.

De behöriga myndigheterna får emellertid tillåta att ett
värdepappersföretag som utför investerarens order av
finansiella instrument innehar sådana instrument för egen
räkning om

—  sådana innehav endast är en följd av att företaget inte
lyckas anpassa sina inköp exakt till investerarens order,

—  det samlade marknadsvärdet av alla sådana poster har ett
tak på 15 procent av företagets startkapital,

—  företaget motsvarar de krav som åläggs i artikel 4 och 5,
och

—  sådana innehav är av tillfällig och provisorisk
beskaffenhet och begränsas till den tid som åtgår för att
genomföra ifrågavarande affär.

2. Medlemsstaterna får nedsätta det belopp som avses i punkt
1 till 50 000 ecu om ett företag inte har godkännande för att
inneha kontanter eller värdepapper för uppdragsgivarens
räkning eller att handla för egen räkning eller att lämna
emissionsgarantier.

5. Utan hinder av innehållet i punkt 1 - 4 får medlemsstaterna
förlänga auktorisationen för värdepappersföretag och företag
som omfattas av punkt 4 och som har grundats innan detta
direktiv börjar gälla och vilkas kapitalbas är mindre än det
startkapital som anges för dem i punkt 1-4. Sådana företags
kapitalbas får inte sjunka under den högsta referensnivå som
beräknas efter dagen för anmälan av detta direktiv. Denna
referensnivå utgörs av det dagliga genomsnittet av nivån på
kapitalbasen beräknad under den sexmånadersperiod som
föregår beräkningsdagen. Den skall beräknas var sjätte månad
för närmast föregående period.

6. Om ägandet till ett företag som omfattas av punkt 5 övertas
av annan fysisk eller juridisk person än den som tidigare
kontrollerade företaget, skall kapitalbasen i företaget uppgå
minst till den nivå som har fastställts för det i punkt 1 - 4
utom i följande fall:

i) Vid ett första övertagande genom arv efter det att detta
direktiv börjat tillämpas under förutsättning av de
behöriga myndigheternas godkännande. Den lägre gränsen
för kapitalbasen får gälla under högst tio år efter detta
övertagande.

ii) Vid förändring i sammansättningen av delägarkretsen så
länge minst en av delägarna vid den tidpunkt detta
direktiv börjar tillämpats finns kvar i kretsen under högst
tio år efter det att detta direktiv har börjat tillämpas.

7. Under vissa särskilda omständigheter och med de behöriga
myndigheternas samtycke behöver dock vid fusion mellan två
eller flera värdepappersföretag eller sådana företag som
omfattas av punkt 4 kapitalbasen för det företag som uppstår
genom fusionen inte uppgå till den nivå som fastställts i punkt
1 - 4. Dock får vid sådan tidpunkt då de nivåer som där anges
inte har uppnåtts kapitalbasen inte sjunka under de fusionerade
företagens sammanlagda kapitalbas vid tidpunkten för
fusionen.

8.  Kapitalbasen i värdepappersföretag och företag som
omfattas av punkt 4 får inte sjunka under den nivå som anges
i punkt 1 - 5 och 7. Om kapitalet sjunker under dessa nivåer
får de behöriga myndigheterna dock när omständigheterna ger
anledning till det medge sådana företag en begränsad tid inom
vilken kapitalet skall återställas eller verksamheten upphöra.

581

11. 6. 93

393LOOO6/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/7

AVSÄTTNINGAR FÖR RISKER

Artikel 4

1. De behöriga myndigheterna skall kräva att institut har en
kapitalbas som alltid uppgår till eller överstiger summan av
följande poster:

i)  För verksamhet som hänför sig till handelslagret, de
kapitalkrav som beräknas i enlighet med bilaga 1, 2
och 6.

ii) För all övrig verksamhet, de kapitalkrav som beräknas
i enlighet med bilaga 3.

iii) För ali verksamhet utom verksamhet som hänför sig till
handelslagret och utom icke-likvida tillgångar om de har
dragits från kapitalbasen enligt punkt 2 d i bilaga 5, de
kapitalkrav som uppställts i direktiv 89/647/EEG.

iv) De kapitalkrav som uppställts i punkt 2.

Oavsett storleken av de kapitalkrav som avses i 1 - 4 får
kravet på kapitalbas för värdepappersföretag aldrig vara lägre
än det belopp som föreskrivs i bilaga 4.

2. De behöriga myndigheterna skall kräva att instituten med
tillräcklig kapitalbas täcker sådana risker som uppkommer i
samband med verksamhet som ligger utanför räckvidden för
detta direktiv och direktiv 89/647/EEG men som kan anses
vara likartade med de risker som omfattas av dessa direktiv.

3. Om den kapitalbas som ett institut innehar sjunker under
det belopp för kapitalbas som krävs i punkt 1 skall de
behöriga myndigheterna se till att institutet vidtar lämpliga
åtgärder för att rätta till förhållandena så snart som möjligt.

4. De behöriga myndigheterna skall kräva att instituten inrättar
övervaknings- och tillsynssystem för ränterisken för hela sin
verksamhet, och de behöriga myndigheterna skall ha överblick
över sådana system.

5.  Det skall krävas att instituten inför de behöriga
myndigheterna visar att de använder system som vid varje
tidpunkt kan beräkna de ekonomiska tillgångarna med rimlig
noggrannhet.

6. Utan hinder av innehållet i punkt 1 får de behöriga
myndigheterna medge att institut beräknar kapitalkraven för
sådan verksamhet som hänför sig till handelslagret i enlighet
med direktiv 89/647/EEG i stället för att göra det enligt bilaga
1 och 2 till det här direktivet under följande förutsättningar:

i)  Omsättningen av verksamhet som hänför sig till
handelslagret för sådana institut överstiger normalt inte
5 procent av den sammanlagda omsättningen.

ii) Det sammanlagda innehav som förtecknats i
handelslagret överstiger normalt inte 15 miljoner ecu,
och

iii) Omsättningen av verksamhet som hänför sig till
handelslagret för sådana institut överstiger aldrig
6 procent av den sammanlagda omsättningen och det
sammanlagda innehavet som förtecknats i handelslagret
överstiger aldrig 20 miljoner ecu.

7. För att beräkna andelen av verksamhet som hänför sig till
handelslagret i förhållande till hela verksamheten såsom
angivits i punkt 6 i och iii får de behöriga myndigheterna
beakta antingen verksamhetens sammanlagda omfattning inom
och utanför balansräkningen, resultaträkningen eller
kapitalbasen i berörda institut eller en kombination av dessa
mått. När storleken av verksamheten inom och utom
balansräkningen bedöms, värderas skuldinstrument till sitt
marknadspris eller till värdet av huvudfordran, aktier till sitt
marknadspris och derivatinstrument till nominella värdet eller
marknadsvärdet för underliggande instrument. Långa
positioner och korta positioner adderas oavsett om värdena är
positiva eller negativa.

8. Om ett institut skulle överskrida någon eller båda av de
gränser som gäller enligt punkt 6 i och ii mera än under en
kort tid eller någon eller båda av de gränser som gäller enligt
punkt 6.iii skall det krävas att det i fråga om verksamhet som
hänför sig till handelslagret uppfyller de krav som åläggs det
enligt artikel 4.1 i stället för dem som följer av direktiv
89/647/EEG och att institutet underrättar den behöriga
myndigheten.

ÖVERVAKNING OCH KONTROLL AV STORA
EXPONERINGAR

Artikel 5

1.  Instituten skall övervaka och kontrollera sina stora
exponeringar i enlighet med direktiv 92/121/EEG.

2. Utan hinder av innehållet i punkt 1 skall de institut som
beräknar kapitalkraven för den verksamhet som hänför sig till
handelslagret i enlighet med bilaga 1 och 2 övervaka och
kontrollera sina stora exponeringar i enlighet med direktiv
92/121/EEG med de förändringar som har fastställts i bilaga
6 till det här direktivet.

VÄRDERING AV POSITIONER FÖR
RAPPORTERING

Artikel 6

1. Instituten skall dagligen marknadsvärdera innehållet i
handelslagret på marknaden om inte artikel 4.6 gäller för dem.

2. Om det inte finns omedelbar tillgång till marknadspriser,
t.ex. vid handel med nyutgivna värdepapper på
primärmarknaderna, får de behöriga myndigheterna efterge det
krav som uppställts i punkt 1 och kräva att instituten använder
alternativa värderingsmetoder under förutsättning att sådana
metoder är tillräckligt försiktiga och har godkänts av de
behöriga myndigheterna.

582

393LOOO6/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/8

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

TILLSYN PÅ GRUPPNIVÅ

Artikel 7

Allmänna principer

1. De kapitalkrav som uppställs i artikel 4 och 5 för institut
som varken är moderbolag eller dotterbolag till sådana bolag
skall tillämpas på institutet ensamt.

2. De krav som i artiklarna 4 och 5 uppställs för

—   ett institut som såsom dotterföretag har ett kreditinstitut
i den mening som avses i direktiv 92/30/EEG, ett
värdepappersföretag eller annat finansiellt institut eller
som har en ägarandel i ett sådant institut, och

—   ett institut vars moderföretag är ett finansiellt
holdingbolag,

skall tillämpas på gruppnivå enligt de metoder som har
fastställts i ovannämnda direktiv och i punkterna 7 - 14 i
denna artikel.

3. Om en företagsgrupp som omfattas av punkt 2 inte
innehåller något kreditinstitut, skall direktiv 92/30/EEG
tillämpas med följande anpassningar:

—   finansiells holdingbolag avser ett finansiellt institut vars
dotterföretag antingen uteslutande eller huvudsakligen är
värdepappersföretag eller andra finansiella institut av
vilka åtminstone ett är ett värdepappersföretag.

—  holdingbolag med blandad verksamhet avser ett
moderbolag, som inte är ett finansiellt holdingbolag eller
ett värdepappersföretag, vars dotterbolag omfattar
åtminstone ett värdepappersföretag.

—  de behöriga myndigheterna avser de nationella
myndigheter som enligt lag eller förordning erhållit
befogenhet att övervaka värdepappersföretag.

—   Alla hänvisningar till kreditinstitut ersätts med
hänvisningar till värdepappersföretag.

—   Artikel 3.5 andra stycket i direktiv 92/30/EEG skall inte
gälla.

—   I artikel 4.1, 4.2 och 7.5 i direktiv 92/30/EEG ersätts
alla hänvisningar till direktiv 77/780/EEG med
hänvisningar till direktiv 93/22/EEG.

—   Vid tillämpning av artikel 3.9 och 8.3 i direktiv
92/30/EEG ersätts hänvisningar till Rådgivande
bankrörelsekommittén med hänvisningar till rådet och
kommissionen.

—   Första meningen i artikel 7.4 i direktiv 92/30/EEG skall
ersättas med följande:

"Om ett värdepappersföretag, ett finansiellt holdingbolag
eller ett holdingbolag med blandad verksamhet äger ett

eller flera dotterbolag som är försäkringsbolag, skall de
behöriga myndigheterna och de myndigheter som har
anförtrotts uppdraget att utöva den offentliga tillsynen av
försäkringsföretag nära samarbeta".

4.  De behöriga myndigheter som har ålagts eller fått
befogenhet att utöva gruppbaserad tilk&yn av sådana
företagsgrupper som omfattas i punkt 3 får i avvaktan på
närmare samordning av övervakningen av sådana
företagsgrupper på gruppnivå och när omständigheterna ger
anledning därtill efterge denna skyldighet under förutsättning
att varje värdepappersföretag i företagsgruppen

i)  använder den definition av kapitalbas som anges i punkt
9 i bilaga 5,

ii)  individuellt motsvarar de krav som uppställs i artikel 4
och 5, och

iii) inrättar system för att övervaka och kontrollera
kapitalkällorna för alla övriga finansiella institut inom
gruppen.

5.   De behöriga myndigheterna skall kräva att
värdepappersföretag i en företagsgrupp som har beviljats ett
sådant undantag som bestämts i punkt 4 skall underrätta dem
om sådana risker som skulle kunna undergräva deras
ekonomiska ställning, däribland sådana som sammanhänger
med sammansättningen av och källorna till kapitalet. Om de
behöriga myndigheterna då finner att tillgångarna inte är
skyddade på lämpligt sätt, skall de kräva att
värdepappersföretagen vidtar åtgärder inbegripande om så är
nödvändigt begränsning av kapitalöverföringar till andra
enheter inom gruppen.

6. Om de behöriga myndigheterna efterger den skyldighet att
utöva gruppbaserad tillsyn som bestäms i punkt 4, skall de
vidta andra lämpliga åtgärder för att övervaka riskerna, i
synnerhet stora exponeringar för gruppen som helhet,
inklusive företag som inte är belägna i en medlemsstat.

7. Medlemsstaterna får underlåta att tillämpa de krav som har
uppställts i artikel 4 och 5 på individuell eller delgruppsnivå
gentemot ett institut som såsom moderföretag är underkastat
gruppbaserad tillsyn och gentemot dotterföretag till ett sådant
institut som är underkastat myndigheternas skyldighet att utöva
gruppbaserad tillsyn och som ingår i tillsynen på gruppnivå av
moderföretaget.

Samma möjlighet till underlåtelse skall finnas när
moderföretaget är ett finansiellt holdingbolag som har
huvudkontor i samma medlemsstat som institutet under
förutsättning att det är underkastat samma tillsyn som den som
utövas över kreditinstitut eller värdepappersföretag och
uppfyller de krav som har uppställts i artikel 4 och 5.

I båda fallen måste, om möjligheten till underlåtelse utnyttjas,
en lämplig fördelning av kapitalbasen inom gruppen
säkerställas.

8. Om ett institut har ett moderföretag som är auktoriserat och
beläget i en annan medlemsstat skall de behöriga myndigheter

583

11. 6. 93

393L0006/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/9

som har beviljat auktorisationen tillämpa de regler som har
fastställts i artikel 4 och 5 på institutet på individuell nivå eller
där så är lämpligt på delgruppsnivå.

9. Utan hinder av innehållet i punkt 8 får de behöriga
myndigheter som har ansvar för auktorisation av
dotterföretaget till ett moderföretag som är ett institut genom
bilateral överenskommelse delegera sitt ansvar för tillsyn av
dotterföretagets kapitaltäckning och stora exponeringar till de
behöriga myndigheter som har auktoriserat och utövar tillsyn
över moderföretaget. Kommissionen skall hållas underrättad
om sådana överenskommelser och deras innehåll. Den skall
vidarebefordra sådan information till de behöriga
myndigheterna i övriga medlemsstater och till Rådgivande
bankrörelsekommittén samt till rådet utom i fråga om
företagsgrupper som omfattas av punkt 3.

Beräkning av sammanställd kapitalbas

10. Om de möjligheter till avstående som har angivits i punkt
7 och 9 inte tas i anspråk, får de behöriga myndigheterna vid
beräkning av de kapitalkrav som anges i bilaga 1 och de risker
gentemot kunder som anges i bilaga 6 på sammanställd nivå
medge att nettoinnehav i handelslagret för ett institut avräknas
mot innehav i handelslagret för ett annat institut i enlighet med
de regler som anges i bilaga 1 respektive 4.

Dessutom får de medge att valutapositioner som faller under
bilaga 3 i ett institut avräknas mot valutapositioner som faller
under bilaga 3 i ett annat institut i enlighet med de regler som
anges i bilaga 3.

11. De behöriga myndigheterna får också medge avräkning i
handelslagret och valutapositionerna i företag belägna i tredje
land under förutsättning att följande villkor samtidigt är
uppfyllda:

i)  Företagen har auktoriserats i ett tredje land och uppfyller
antingen den definition av kreditinstitut som anges i
artikel 1 första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG, eller
är erkända värdepappersföretag i tredje land.

ii) Företagen uppfyller var för sig kapitaltäckningskrav som
motsvarar dem som har fastställts i detta direktiv.

iii) I de berörda länderna saknas lagregler som väsentligen
påverkar kapitalöverföringen inom företagsgruppen.

12. De behöriga myndigheterna får också medge sådan
avräkning som angivits i punkt 10 mellan institut inom en
företagsgrupp som har auktorisation i ifrågavarande
medlemsstat under förutsättning att

i) det finns en tillfredsställande kapitalfördelning inom
företagsgruppen,

ii) de ramar för institutens verksamhet som bestäms av
regleringar, lag eller avtal är sådana att ömsesidigt
ekonomiskt stöd inom gruppen säkerställs.

13. Dessutom får de behöriga myndigheterna medge sådan
avräkning som har angivits i punkt 10 mdlan institut som
uppfyller de villkor som har uppställts i punkt 12 och ett
institut som ingår i samma företagsgrupp och har auktoriserats
i en annan medlemsstat under förutsättning att institutet är
skyldigt att individuellt uppfylla de kapitalkrav som har
uppställts i artikel 4 och 5.

Definition av sammanställd kapitalbas

14.  Vid beräkning av sammanställd kapitalbas är artikel 5 i
direktiv 89/299/EEG tillämplig.

15. De behöriga myndigheter som har ansvar för att utöva
gruppbaserad tillsyn får erkänna giltigheten av de särskilda
definitioner av kapitalbas som vid beräkningen av institutens
sammanställd kapitalbas kan vara tillämpliga enligt bilaga 5.

RAPPORTERINGSKRAV

Artikel 8

1. Medlemsstaterna skall kräva att värdepappersföretag och
kreditinstitut till de behöriga myndigheterna i hemlandet
tillhandahåller alla uppgifter som behövs för att bedöma hur
de uppfyller de regler som har införts i enlighet med detta
direktiv. Medlemsstaterna skall även se till att institutens
interna styrmedel och förvaltnings- och
redovisningsförfaranden möjliggör kontroll av att de vid varje
tidpunkt uppfyller dessa regler.

2. Värdepappersföretag är skyldiga att rapportera till de
behöriga myndigheterna på det sätt dessa myndigheter anger
åtminstone månatligen i fråga om sådana företag som omfattas
av artikel 3.3, åtminstone var tredje månad i fråga om företag
som avses i artikel 3.1 och åtminstone var sjätte månad i fråga
om företag som omfattas av artikel 3.2.

3. Utan hinder av innehållet i punkt 2 skall krävas att
värdepappersföretag som omfattas av artikel 3.1 och 3.3 inte
behöver lämna uppgifter på sammanställd eller
delsammanställd nivå mer än var sjätte månad.

4. Kreditinstituten är skyldiga att lämna rapport på det sätt
som anges av de behöriga myndigheterna så ofta som de är
skyldiga att lämna rapport enligt direktiv 89/647/EEG.

5. De behöriga myndigheterna skall förplikta instituten att
omedelbart rapportera varje gång en motpart vid repor och
omvända repor eller affärer som rör lån av värdepapper inte

584

393LOOO6/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/10

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

uppfyller sina förpliktelser. Kommissionen skall till rådet göra
anmälan om sådana fall och deras inverkan på sådana avtal
och transaktioner enligt detta direktiv inom tre år efter den
dag som avses i artikel 12. Sådana anmälningar skali också
beskriva på vilket sätt instituten uppfyller de av kraven i
artikel 2.6 b i) - v) som är tillämpliga på dem, särskilt vad
avser villkoret i v). Dessutom skall kommissionen lämna
närmare upplysningar om förändringar i den relativa volymen
av institutens traditionella utlåning och deras utlåning genom
omvända repor och affärer med värdepapperslån. Om
kommissionen på grundval av denna anmälan och övriga
upplysningar finner att ytterligare säkerhetsåtgärder behövs för
att förhindra missbruk så skall den lägga fram lämpliga
forslag.

BEHÖRIGA MYNDIGHETER

Artikel 9

1. Medlemsstaterna skall utse de myndigheter som skall utföra
de åligganden som har bestämts i detta direktiv. De skall
underrätta kommissionen om detta och i förekommande fall
om hur ansvaret fördelats.

2. De myndigheter som avses i punkt 1 skall vara offentliga
myndigheter eller organ som offentligt har erkänts i nationell
lagstiftning eller av offentliga myndigheter såsom en del av
det fungerande tillsynssystemet i den berörda medlemsstaten.

3. De berörda myndigheterna skall erhålla alla befogenheter
som behövs för att utföra sina uppgifter och särskilt för att ha
överinseende över sammansättningen av handelslagret.

4. De behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna
skall nära samarbeta vid utförande av de åligganden som har
angivits i detta direktiv, särskilt när investeringstjänster
tillhandahålls genom fritt tillhandahållande av tjänster, eller
genom etablering av filial i en eller flera medlemsstater.
Myndigheterna skall på begäran förse varandra med alla
upplysningar som kan underlätta tillsynen av kapitaltäckningen
i värdepappersföretag och kreditinstitut och särskilt kontrollen
av att de regler som fastställts i detta direktiv efterlevs. Alla
upplysningar som utväxlas mellan behöriga myndigheter enligt
detta direktiv är i fråga om värdepappersföretag underkastade
den tystnadsplikt som åläggs i artikel 25 i direktiv 93/22/EEG
och i fråga om kreditinstitut den förpliktelse som åläggs i
direktiv 77/780/EEG med ändring i direktiv 89/646/EEG.

Artikel 10

I avvaktan på att ett ytterligare direktiv antas med
bestämmelser som anpassar detta direktiv till den tekniska

utvecklingen på nedan angivna områden skall rådet på förslag
av kommissionen i enlighet med beslut 87/373/EEG med
kvalificerad majoritet fatta beslut om de anpassningar som kan
behövas enligt följande:

—   Förtydligande av definitioner i artikel 2 för att
säkerställa likformig tillämpning av detta direktiv inom
hela gemenskapen.

—   Förtydligande av definitionerna i artikel 2 för att ta
hänsyn till utvecklingen på finansmarknaderna.

—   Ändring av de belopp för startkapital som föreskrivs i
artikel 3 och det belopp som avses i artikel 4.6 för att ta
hänsyn till utvecklingen på det ekonomiska och monetära
området.

—   Sammanjämkning av terminologin och formuleringen av
definitioner i enlighet med kommande rättsakter om
instituten och dithörande frågor.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Artikel 11

1. Medlemsstaterna får auktorisera värdepappersföretag för
vilka artikel 30.1 i direktiv 93/22/EEG gäller även om deras
kapitalbas den dag detta direktiv börjar tillämpas ligger under
de nivåer som anges i artikel 3.1 - 3.3 i det här direktivet.
Därefter skall dock kapitalbasen i sådana värdepappersföretag
uppfylla de villkor som har fastställts i artikel 3.5 - 3.8 i detta
direktiv.

2. Utan hinder av vad som sägs i punkt 14 i bilaga 1 får
medlemsstaterna fastställa ett krav avseende specifik risk för
sådana obligationer som åsatts en vikt om 10 % enligt artikel
11.2 i direktiv 89/647/EEG som motsvarar hälften av det krav
avseende specifik risk för en kvalificerad post med samma
återstående löptid som en sådan obligation.

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 12

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv
inom den tid som fastställts i direktiv 93/22/EEG artikel 31
andra stycket. De skall genast underrätta kommissionen om
detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall dessa
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en
sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter
om hur sådana hänvisningar skall göras skall varje
medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna
till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar
inom det område som omfattas av detta direktiv.

585

393LOOO6/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

11. 6. 93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/11

Artikel 13

Kommissionen skall så snart som möjligt tillställa rådet förslag
till kapitalkrav i fråga om handel med råvaror, råvaruderivat
och andelar i företag för kollektiva investeringar.

Rådet skall fatta beslut på grundval av kommissionens förslag
senast sex månader innan detta direktiv börjar tillämpas.

ÖVERS YNSREGEL

Artikel 14

Inom tre år från den dag som avses i artikel 12 skall rådet på
förslag av kommissionen granska och om så behövs se över
detta direktiv i ljuset av de erfarenheter som har vunnits vid

dess tillämpning och med beaktande av nyheter på marknaden
och särskilt utvecklingen på internationella fora för
tillsynsmyndigheter.

Artikel 15

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 15 mars 1993.

På rådets vägnar

M JELVED

Ordförande

586

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/12                          Europeiska gemenskapernas officiella tidning

BILAGA 1

rosmoNSRiSK

INLEDNING

Nettning

1.  Överskottet av ett instituts långa (korta) positioner i förhållande till dess korta (långa ) positioner i samma
aktie, skuldinstrument och konvertibla värdepapper och identiska finansiella terminer, optioner,
köpoptioner och täckta köpoptioner skall utgöra dess nettopositioner i vart och ett av de olika
instrumenten. Vid beräkning av nettopositionen skall de behöriga myndigheterna medge au positioner i
derivatinstrument behandlas som positioner i det underliggande (eller uppgivna) värdepapperet eller
värdepapperen i enlighet med vad som fastställts i punkt 4 och 7. Ett instituts innehav av egna
skuldinstrument beaktas inte vid beräkning av den specifika risken i enlighet med punkt 14.

2.  Nettning skall inte tillåtas mellan en konvertibel och en motstående position i det underliggande
instrumentet om mte de behöriga myndigheterna använder en sådan metod att sannolikheten för att en viss
konvertibel växlas in beaktas eller ställer kapitalkrav som motsvarar den förlust inväxlingen kan medföra.

3.  Alla nettopositioner, oavsett om de är positiva eller negativa, måste dagligen räknas om till institutets
rapportvaluta till rådande dagskurs innan de sammanräknas.

Särskilda instrument

4.  Ränteterminer, FRAs och andra terminsåtaganden att köpa eller sälja räntebärande instrument skall
behandlas som kombinerade långa och korta positioner. Positioner i långa ränteterminer behandlas sålunda
som en kombination av ett lån med förfallodag den dag terminen skall fullgöras och ett innehav av en
tillgång med en förfallodag som motsvarar den som gäller för det instrument eller det innehav som svarar
mot ifrågavarande termin. På motsvarande sätt behandlas ett åtagande i fråga om framtida räntesatser (såld
FRA) som en lång position med förfallodag som motsvarar avvecklingsdagen plus kontraktets löptid och
en kort position med en förfallodag som motsvarar avvecklingsdagen. Både lånet och innehavet av
tillgången skall tas upp i kolumnen för innehav av värdepapper utfärdade av centralregeringar i tabell 1
i punkt 14 for att kapitalkravet skall kunna beräknas mot bakgrund av den specifika risken för
ränteterminer och FRAs. Ett terminsåtagande att köpa ett räntebärande instrument behandlas som en
kombination av ett lån med förfallodag på fullgörandedagen och en lång (spot) position i det räntebärande
instrumentet som sådant. Lånet förs i kolumnen för innehav av värdepapper utfärdade av centralregeringar
i tabell 1 i fråga om specifika risker och det räntebärande instrumentet under den kolumn i tabellen som
är tillämplig för det. De behöriga myndigheterna får medge att kapitalkravet for en termin som omsätts
på börsen sätts lika med den marginalsäkerhet som börsen kräver om de är helt övertygade om att denna
marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med terminen och att den metod som
används för att beräkna marginalsäkerheten är likvärdig med den metod för beräkning som anges nedan
i denna bilaga.

5.  Optioner på räntesatser, räntebärande instrument, aktier, aktieindex, finansiella terminer, svappar och
utländska valutor behandlas som om de vore positioner som till värdet motsvarade värdet av det
underliggande instrument till vilken optionen hänvisar multiplicerat med optionens delta på det sätt som
anges i denna bilaga. Nyssnämnda position får nettas mot motstående positioner i samma slag av
underliggande värdepapper eller derivatinstrument. Det delta som används skall vara det som gäller för
berörd börs, det som beräknats av de behöriga myndigheterna eller där sådant inte finns att tillgå eller vid
optioner i OTC-handel det som beräknats av institutet självt under förutsättning att de behöriga
myndigheterna är övertygade om att den beräkningsmetod institutet använder är rimlig.

Emellertid får de behöriga myndigheterna även föreskriva att instituten beräknar sina delta med
användande av metoder som anges av de behöriga myndigheterna.

De behöriga myndigheterna skall kräva att skyddsåtgärder vidtas mot övriga risker, förutom de risker som
ingår i handeln, som sammanhänger med optioner. De behöriga myndigheterna får medge att kravet på
säkerhet för en tecknad, på börsen omsatt option sätts lika med den marginalsäkerhet som börsen kräver
om de är helt övertygade att denna marginalsäkerhet ger ett riktigt mått på den risk som är förenad med
optionen och att den metod som används för att beräkna marginalsäkerheten är likvärdig med den metod

11. 6. 93

587

Prop. 1994/95:50

393L0006/S

Bilaga 7

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/13

för beräkning som anges nedan i denna bilaga för sådana optioner. Dessutom får de medge att kravet för
en köpt option som handlas på en börs eller som omsätts på OTC-handel är detsamma som det som gäller
för det underliggande instnimentet dock med den begränsningen att därav härrörande krav inte överstiger
optionens marknadsvärde. Kravet avseende en utfärdad OTC-option skall bestämmas i förhållande till det
underliggande instrumentet.

6.  Köpoptioner och täckta köpoptioner skall behandlas på samma sätt som optioner enligt punkt 5.      —

7.  Svappar behandlas vid beaktande av ränterisken på samma sätt som instrument i balansräkningen. En
räntesvapp enligt vilken ett institut erhåller en rörlig ränta och betalar en fast ränta behandlas som likvärdig
med en lång position i ett instrument med rörlig ränta med en löptid som motsvarar tiden till nästa gång
räntan fastställs och en kort position i ett instrument med fast räntesats med samma löptid som den som
gäller för svappen.

8.  Dock får institut som marknadsvärderar och beräknar ränterisken for sådana derivatinstrument som
behandlas i punkterna 4 - 7 på grundval av nutidsvärdet på framtida betalningar använda
känslighetsmodellen för att beräkna de positioner som avses här ovan och får använda dem för
obligationer, som amorteras under den återstående löptiden och inte genom en slutlig återbetalning av
huvudfordran. Både modellen och institutets användning av den måste godkännas av de behöriga
myndigheterna. Dessa modeller bör leda till positioner som har samma känslighet mot förändringar i
räntenivån som det underliggande kassaflödet. Denna känslighet måste bedömas med beaktande av
oberoende rörelser i de utvalda räntorna utmed avkastningskurvan med åtminstone en känslighetspunkt för
var och en av de löptidsband som anges i tabell 2 i punkt 18. Positionerna ingår vid beräkning av
kapitalkraven i enlighet med de bestämmelser som fastställts i punkterna 15-30.

9.  Institut som inte använder modeller enligt punkt 8 får i stället med de behöriga myndigheternas
godkännande behandla såsom fullt avräkningsbara sådana positioner i derivatinstrument som omfattas av
punkterna 4-7 och som åtminstone uppfyller följande villkor:

(i)  Positionerna har samma värde och är angivna i samma valuta.

(ii)  Referensräntan (för positioner med rörlig ränta) respektive kupongen (för positioner med fast ränta)
svarar väl mot varandra.

(iii) Nästa tidpunkt för fastställande av ränta eller - vid positioner med fast räntekupong - återstående
löptid överensstämmer enligt följande:

—  mindre än en månad framåt: samma dag,

—   mellan en månad och ett år framåt: skillnaden är högst sju dagar,

—   mer än ett år framåt: skillnaden är högst 30 dagar.

10. Den som överför värdepapper eller garanterade rättigheter avseende äganderätt till värdepapper i en repa
och den som lånar ut värdepapper i ett värdepapperslån skall ta med dessa värdepapper vid beräkningen
av sitt kapitalkrav enligt denna bilaga under förutsättning att sådana värdepapper uppfyller de villkor som
fastställts i artikel 2.6.a.

11. Positioner i andelar i företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) är
underkastade kapitalkraven i direktiv 89/647/EEG i stället för kraven för positionsrisker enligt denna
bilaga.

Specifika och allmänna risker

12. Positionsrisken avseende ett omsatt räntebärande instrument eller aktie (eller ränte- eller aktiederivat) skall
delas upp i två komponenter vid beräkningen av kapitälkravet. Den första komponenten är den specifika
riskdelen, som utgörs av risken för en prisförändring för instnimentet som beror på omständigheter
hänförliga till den som utfärdat instrumentet eller, i fråga om ett derivatinstrument, den som utfärdat det
underliggande instrumentet. Den andra komponenten skall täcka den allmänna risken, som utgörs av risken
för en prisförändring som när det gäller ett omsatt räntebärande instrument eller räntederivat, beror på
ändrad räntenivå, eller när det gäller en aktie eller ett aktiederivat, beror på en allmän rörelse på
aktiemarknaden som inte är kopplad till någon särskild egenskap hos ett enskilt värdepapper.

588

393LOOO6/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/14

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

OMSATTA RÄNTEBÄRANDE INSTRUMENT

13. Institutet skall klassificera sina nettopositioner efter vilken valuta de är tecknade i och för varje valuta
separat beräkna kapitalkravet mot allmänna och specifika risker.

Specifik risk

14. Institutet skall föra in sina nettopositioner beräknade i enlighet med punkt 1 i respektive kategori i tabell
1 på grundval av deras återstående löptid och därefter multiplicera beloppen med angivna vikttal. Det skall
addera de vägda positionerna (oavsett om de är långa eller korta) för att beräkna kapitalkravet mot
specifika risker.

Tabell 1

Värdepapper
utfärdade av
centralregeringar

Kvalificerade poster

Övriga poster

Upp till 6
månader

Mer än 6 upp till

24 månader

Över 24 månader

0.00 %

0,25 %

1,00 %

1,60 %

8,00 %

Allmän risk

a. Löptidsgrundad

15. Förfarandet vid beräkning av det kapital som krävs för att täcka allmänna risker omfattar två
grundläggande steg. Först viktas alla positioner med hänsyn till deras löptid på det sätt som förklaras i
punkt 16 for att beräkna det kapital som krävs för att täcka riskerna. Därefter får detta belopp minskas
med viktade positionen i motstående position om en sådan finns jämsides inom samma löptidsband. En
nedsättning av kapitalkravet är också tillåten om de motstående viktade positionerna faller inom olika
löptidsband varvid nedsättningens storlek skall bero dels på om de två positionerna hör till samma zon eller
inte och dels på vilka zoner de hör till. Det finns sammanlagt tre zoner ( grupper av löptidsband).

16. Institutet skall hänföra sina nettopositioner till respektive löptidsband i kolumn två respektive tre i tabell
2, som anges i punkt 18. Det skall göra detta på grundval av återstående löptid i fråga om instrument med
fast räntesats och på grundval av den tid som återstår till dess att räntesatsen nästa gång skall fastställas
i fråga om de instrument för vilka räntesatsen kan ändras före den slutliga förfallodagen. Det skall även
göra åtskillnad mellan skuld instrument med en räntekupong på 3 procent eller mer och sådana med en
räntekupong på mindre än 3 procent och hänföra dem till kolumn två respektive kolumn tre i tabell 2. Det
skall därefter multiplicera var och en av dem med det vikttal som for löptidsbandet i fråga anges i kolumn
fyra i tabell 2.

17. Institutet skall därefter beräkna summan av de viktade långa positionerna och summan av de viktade korta
positionerna i varje löptidsgrupp. Summan av viktade långa positioner som motsvaras av viktade korta
positioner i en viss löptidsgrupp utgör den avstämda viktade positionen i den gruppen medan återstående
långa eller korta positioner utgör den icke avstämda viktade positionen i samma grupp. Summan av
avstämda viktade positioner i alla grupper beräknas sedan.

18. Institutet skall beräkna summan av icke avstämda viktade långa positioner för de grupper som ingår i var
och en av zonema i tabell 2 för att erhålla den icke avstämda viktade långa positionen för varje zon. På
motsvarande sätt beräknas den icke avstämda viktade korta positionen i den zonen som summan av de icke
avstämda viktade korta positionerna för varje grupp i zonen . Den del av den icke avstämda viktade långa
positionen för en viss zon som motsvaras av de icke avstämda viktade korta positionerna i samma zon
utgör den avstämda viktade positionen i den zonen. Den del av den icke avstämda viktade långa eller icke
avstämda viktade korta positionen för en zon som inte på angivet sätt kan avstämmas helt utgör den icke
avstämda viktade positionen i den zonen.

589

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

11. 6. 93

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 141/15

Tabell 2

Zon

löptidsband

Vikttal

(i %)

Antagen
ränte-
förändring
(i %)

kupong med 3 %
eller mer ränta

kupong med mindre
än 3 % ränta

1

2

3

4

5

0 £ 1 månad

0   1 månad

0,00 :

Ett

>1^3 månader

>1^3 månader

0,20

1,00

>3^6 månader

> 3 < 6 månader

0,40

1,00

>6 < 12 månader

>6 £ 12 månader

0,70

1,00

>1   2 år

>1.0 £ 1,9 år

1.25

0,90

Två

>2 <, 3 år

>1.9

1.75

0,80

>3 £ 4 år

>2,8 £ 3,6 år

2.25

0.75

>4 jS 5 år

>3.6 £ 4,3 år

2.75

0.75

>5 £ 7 år

>4,3 £ 5,7 år

3,25

0,70

>7 <, 10 år

>5.7 £ 7,3 år

3.75

0,65

Tre

>10 £ 15 år

>7.3 £ 9,3 år

4,50

0,60

>15   20 år

>9,3 £ 10,6 år

5,25

0,60

>20 år

>10,6 i 12,0 år

6,00

0,60

>12,0 *; 20,0 år

8,00

0,60

>20

12,50

0,60

19.      Beloppet av den icke avstämda viktade långa respektive korta positionen i zon 1 som motsvaras av
den icke avstämda viktade korta respektive långa positionen i zon 2 beräknas därefter. Detta belopp
benämns i punkt 23 den avstämda viktade positionen mellan zon 1 och 2. Motsvarande beräkning
görs därefter med avseende på den del av den icke avstämda viktade positionen i zon 2 som återstår
och den icke avstämda viktade positionen i zon 3 för att beräkna den avstämda viktade positionen
mellan zon 2 och 3.

20.      Institutet får om det så önskar vända på beräkningsordningen i punkt 19 så att det beräknar den
avstämda viktade positionen mellan zon 2 och zon 3 innan det beräknar motsvarande position mellan
zon 1 och zon 2.

21.      Återstoden av den icke avstämda viktade positionen i zon 1 avstäms därefter mot det som återstår av
sådan i zon 3 sedan denna avstämts mot zon 2 för att erhålla den avstämda viktade positionen mellan
zon 1 och 3.

22.      Återstående positioner efter de tre avstämningsberäkningar som anges i punkt 19-21 läggs därefter
samman.

23.      Institutets kapitalkrav beräknas som summan av följande belopp:

a.      10 % av de avstämda viktade positionerna i alla löptidsgrupper

b.     40 % av den avstämda viktade positionen i zon 1.

c.     30 % av den avstämda viktade positionen i zon 2.

d.     30 % av den avstämda viktade positionen i zon 3.

e.     40 % av den avstämda viktade positionen mellan zon 1 och 2 och mellan zon 2 och 3 (se

punkt 19).

f.      150 % av den avstämda viktade positionen mellan zon 1 och 3.

g.     100 % av återstående icke avstämda viktade positioner.

b.      Durationsgrundad

24.      De behöriga myndigheterna i en medlemsstat får medge att ett institut i allmänhet eller ett visst
institut använder ett system för beräkning av kapitalkravet mot allmän risk avseende omsatta
skuldinstrument som återspeglar instrumentets löptid i stället för det system som anges i punkt
15-23 under förutsättning att institutet gör detta konsekvent.

590

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

393L0006/S

Nr L 141/16

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

25.      I en sådant system skall institutet utgå från marknadsvärdet för varje instrument med fast räntesats
och därefter beräkna dess avkastning fram till förfallodagen vilket ger den underförstådda
diskonteringsräntan för instrumentet i fråga. I fråga om instrument med rörtig räntesats skall institutet
utgå från marknadsvärdet för varje instrument och därefter beräkna dess avkastning under antagande
att huvudfordran förfaller vid den tidpunkt då räntesatsen nästa gång kan ändras.

26.      Institutet skall därefter beräkna den modifierade löptiden för varje skuldinstrument på grundval av—
följande formel

[formler]

{formeln skrivs vid slutlig formatering}

27. Institutet skall därefter föra varje skuldinstrument till respektive zon i tabell 3 med ledning av den
modifierade löptiden för varje instrument.

Tabell 3

Zon

Modifierad löptid (år)

Antagen ränteförändring
(%)

1

2

3

En

>0 £1,0

1.0

Två

>1,0 £3,6

0,85

Tre

>3.6

0,7

28.      Institutet skall därefter beräkna den löptidsviktade positionen för varje instrument genom att
multiplicera dess marknadspris med dess modifierade löptid och den antagna förändringen av
räntesatsen för instrument med just den modifierade löptiden (se kolumn tre i tabell 3).

29.       Institutet skall beräkna sina löptidsviktade långa och sina löptidsviktade korta positioner inom varje
zon. Summan av de förra avstämda mot de senare inom varje zon utgör den avstämda löptidsviktade
positionen i den zonen.

Institutet skall därefter beräkna den icke avstämda löptidsviktade positionen för varje zon. Det skall
därefter tillämpa det förfarande som har fastställts för icke avstämd viktad position i punkt 19 - 22.

30.      Institutets kapitalkrav beräknas därefter som summan av följande belopp:

a.     2 % av den avstämda löptidsviktade positionen i varje zon.

b.     40 % av den avstämda löptidsviktade positionen mellan zon 1 och zon 2 och mellan zon 2
och zon 3.

c.      150 % av den avstämda löptidsviktade positionen mellan zon 1 och 3.

d.      100 % av återstående icke avstämda löptidsviktade positioner.

591

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

11. 6. 93                                Europeiska gemenskapernas officiella tidning                            Nr L 141/17

AKTIER

31.  Institutet skall beräkna summan av alla sina långa nettopositioner och av alla sina korta nettopositioner
enligt punkt 1. Summan av dessa två belopp utgör institutets totala bruttoposition. Skillnaden mellan dem
utgör dess totala nettoposition.

Specifik risk

32.  Institutet skall multiplicera sin totala bruttoposition med 4 % för att beräkna sitt kapitalkrav till täckande
av specifika risker.

33.  Utan hinder av innehållet i punkt 32 får de behöriga myndigheterna medge att kapitalkravet till täckande
av specifika risker är 2 % i stället för 4 % för aktieportföljer som uppfyller följande villkor:

i)    Aktierna får inte ha utgivits av en emittent som utgivit omsatta skuldinstniment som for tillfallet är
föremål för 8-procentskravet i tabell 1 i punkt 14.

ii)   Aktierna måste ha bedömts såsom mycket likvida av de behöriga myndigheterna enligt objektiva
bedömningsgrunder.

iii)  Ingen enskild position får utgöra mer än 5 % av värdet av institutets hela aktieportfölj. Dock får de
behöriga myndigheterna godkänna enskilda positioner upp till 10 % under förutsättning att summan
av sådana positioner inte överstiger 50 % av portföljen.

Allmän risk

34.  Kapitalkravet för ett institut till täckande av allmän risk utgörs av dess totala nettoposition multiplicerat
med 8 %.

Aktieindexterminer

35.  Aktieindexterminer, deltaviktade motsvarigheter ull optioner och aktieindex benämns här nedan
sammanfattningsvis aktie indexte rminer. Dessa kan fördelas på positioner i vart och ett av däri ingående
aktier. Dessa positioner får behandlas som underliggande positioner av aktierna i fråga. De får sålunda
under förutsättning av de behöriga myndigheternas godkännande nettas mot motstående positioner i de
underliggande instrumenten som sådana.

36.  De behöriga myndigheterna skall se till att alla institut som nettat sina positioner i ett eller flera av de
aktieslag som utgör en aktieindextermin mot en eller flera positioner i aktieindexterminen som sådan har
tillräckligt kapital för att täcka den förlustrisk som beror på att terminens värde inte varierar på precis
samma sätt som värdena på däri ingående aktier. De skall göra detta även om ett institut har motstående
positioner i aktieindexterminer som inte är identiska med avseende på förfailotidpunkt eller
sammansättning eller bäggedera.

37.  Utan hinder av innehållet i punkterna 35 och 36 skall aktie index te rminer som omsätts på börsen och -
enligt de behöriga myndigheternas uppfattning - utgör brett diversifierade index, åläggas ett kapitalkrav
mot allmän risk på 8 % men inget kapitalkrav mot specifik risk. Sådana aktie index te rminer ingår i
beräkningen av den totala nettopositionen enligt punkt 31 men beaktas inte vid beräkningen av den totala
nettopositionen enligt samma punkt.

38.  Om en aktieindextermin inte fördelas på underliggande positioner behandlas den som om den vore en
enskild aktie. Dock kan den specifika risken för en sådan aktie lämnas utan avseende om aktieterminen
i fråga omsätts på en börs och enligt de behöriga myndigheternas uppfattning utgör ett brett diversifierat
index.

GARANTIGIVNING VID EMISSIONER

39.  I fail av garantigivning vid emissioner av aktier och räntebärande instrument får de behöriga
myndigheterna medge ett institut rätt att använda följande förfarande vid beräkning av kapitaikravet. För
det första skall det beräkna sina nettopositioner genom att göra avdrag med de positioner som tecknats

592

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/18

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

eller garanterats av tredje man på grund av uttryckligt avtal. För det andra skall det reducera sina
nettopositioner med följande reduktionsfaktorer

— arbetsdag 0:

100 %

— arbetsdag 1:

90 %

— arbetsdag 2 till 3:

IS %

— arbetsdag 4:

50 %

— arbetsdag 5:

25 %

— efter arbetsdag 5:

0 %

Arbetsdag 0 är den arbetsdag då institutet blir ovillkorligen bundet att motta en viss kvantitet av
värdepapper till ett överenskommet pris.

För det tredje skall det beräkna sitt kapitalkrav med ledning av de sålunda reducerade, garanterade
positionerna. De behöriga myndigheterna skall se till att institutet har tillräckligt kapital för täckande av
den förlustrisk som föreligger mellan tidpunkten för ursprungligt åtagande och arbetsdag 1.

593

11. 6. 93

393LOOO6/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/19

BILAGA 2

AVVECKLINGS- OCH MOTPARTSRISK

AVVECKLING/LEVERANSRISK

1. Vid transaktioner i vilka räntebärande instrument och aktier (utom repor och omvända repor och utlåning
och lån av värdepapper) inte är avvecklade efter den överenskomna leveransdagen måste ett institut
beräkna den prisskillnad det riskerar. Denna utgör skillnaden mellan överenskommet pris för det
räntebärande instrumentet eller aktien i fråga och dess aktuella marknadsvärde om skillnaden skulle kunna
medföra en förlust för institutet. Prisskillnaden skall multipliceras med tillämplig faktor i kolumn A i
tabellen i punkt 2 för att beräkna kapitalkravet.

2. Utan hinder av innehållet i punkt 1 får ett institut efter de behöriga myndigheternas prövning beräkna sitt
kapitalkrav genom att multiplicera det överenskomna priset för varje affär som inte är avvecklad mellan
fem och fyrtiofem arbetsdagar efter förfallodagen med respektive faktor i kolumn B i tabellen nedan. Från
och med 46:e arbetsdagen efter förfallodagen skall kapitalkravet sättas till 100 % av den prisskillnad
institutet riskerar au drabbas av i enlighet med kolumn A.

Antal arbetsdagar efter avtalad
avvecklingsdag

Kolumn A (%)

Kolumn B (%)

5-15

8

0.5

16 - 30

50

4.0

31 - 45

75

9.0

46 eller fler -

100

se punkt 2

MOTPARTS RISK

Ofullständiga transaktioner (Free deliveries)

3.1  Ett institut skall vara skyldigt att reservera kapital för motpartsrisker

(i)  om det har erlagt betalning för värdepapper innan det har erhållit dem eller det har levererat
värdepapper innan det har erhållit betalning för dem, och

(ii)  om vid gränsöverskridande handel en dag eller fler har förflutit efter det att betalningen eller
leveransen ägde rum.

3.2 Kapitalkravet utgör 8 % av värdet av de värdepapper eller kontanta medel institutet har att fordra
multiplicerat med det riskvikttal som är tillämpligt för ifrågavarande motpart.

Repor och omvända repor och utlåning och lån av värdepapper

4.1 Vad gäller repor och utlåning av värdepapper som grundas på sådana värdepapper som ingår i
handelslagret skall institutet beräkna skillnaden mellan marknadsvärdet för värdepapperen och det belopp
institutet har lånat respektive marknadsvärdet för den erhållna säkerheten om denna skillnad är positiv.
Vad gäller omvända repor och iån av värdepapper skall institutet beräkna skillnaden mellan det belopp
som institutet lånat ut eller säkerhetens marknadsvärde och marknadsvärdet av de värdepapper det har
mottagit, om denna skillnad är positiv.

De behöriga myndigheterna skall vidta åtgärder för att se till att överskjutande säkerhet är godtagbar.

Dessutom får de behöriga myndigheterna medge att instituten inte låter summan av överskjutande säkerhet
ingå i de beräkningar som beskrivs i de första två meningarna i denna punkt om värdet av den
överskjutande säkerheten garanteras på en sådant sätt an den som gör överföringen alltid kan vara säker
på an den överskjutande säkerheten kommer att återställas till denne om hans motpart inte kan fullgöra
sina förpliktelser.

594

Prop. 1994/95:50

393L0006/S                           Bilaga 7

Nr L 141/20                           Europeiska gemenskapernas officiella tidning                             11. 6. 93

Upplupen ränta ingår i beräkningen av marknadsvärdet av belopp som har lånats ut eller lånats och av
säkerheten.

4.2 Kapitalkravet är 8 % av det belopp som har framräknats i enlighet med punkt 4.1 multiplicerat med det
riskvikttal som är tillämpligt för ifrågavarande motpart.

OTC-derivat

5.   För att beräkna kapitalkravet för sina OTC-derivat skall institutet tillämpa bilaga 2 i direktiv 89/647/EEG
i fråga om ränte- och valutaderivat. Köpta OTC-aktieoptioner och täckta köpoptioner skall behandlas på
samma sätt som valutaderivat enligt bilaga 2 i direktiv 89/647/EEG.

De riskvikttal som skall gälla för de berörda motparterna bestäms i enlighet med artikel 2.9 i det här
direktivet.

ÖVRIGT

6.   Kapitalkraven i direktiv 89/647/EEG skall gälla för sådana risker i form av avgifter, provision, ränta,
utdelning och marginalsäkerhet på börsomsatta terminer eller optioner som varken omfattas i denna bilaga
eller i bilaga 1 eller dras från kapitalbasen enligt punkt 2 d i bilaga 5 och som är direkt hänförliga till de
poster som ingår i handelslagret.

De riskvikttal som skall tillämpas för de berörda motparterna bestäms i enlighet med artikel 2.9 i det här
direktivet.

595

38 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 50

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

11. 6. 93                                Europeiska gemenskapernas officiella tidning                            Nr L 141/21

BILAGA 3

VALUTAKURSRISK

1.   Om den totala nettopositionen i valuta hos ett institut beräknad i enlighet med det förfarande som anges

här nedan överstiger 2 % av dess sammanlagda kapitalbas skall överskottet multipliceras med 8 % för
att beräkna kapitalkravet mot valutakursrisk.                                                        __

2.   En tvåstegsmetod skall tillämpas.

3.1  För det första beräknas institutets öppna nettoposition i varje valutaslag (inklusive rapportvalutan). Denna
position består av summan av följande (positiva eller negativa) poster:

— Nettopositionen avista (dvs. alla tillgångsposter minus alla skuldposter inklusive upplupen ränta i
ifrågavarande valuta).

— Nettoterminspositionen (dvs. alla tillgodohavanden minus alla belopp som skall betalas på grundval
av terminsaffärer med valuta inklusive valutaterminer och kapitalbeloppet i valutasvappar som inte
inberäknas i avistapositionen,

— Oåterkalleliga garantier (och jämförbara instrument) som med visshet kommer att behöva infrias.

— Framtida nettointäkter och nettoutgifter som ännu inte har uppstått men som är helt säkrade (enligt
det rapporterande institutets bedömning och med förhandsgodkännande av de behöriga
myndigheterna; nettointäkter och nettoutgifter som ännu inte bokförts men som redan är helt säkrade
genom terminsaffärer i utländsk valuta får inräknas här). Bedömningen måste göras konsekvent.

— Motsvarigheten till nettodeltat (eller deltabaserat) för det samlade innehavet av optioner i utländsk
valuta.

— Marknadsvärdet av övriga optioner (dvs. som inte avser utländsk valuta).

— Positioner som ett institut avsiktligt har skaffat för att säkra sig mot kursförändringars negativa
påverkan på kapitalbasen får undantas från beräkningen av öppna nettopositioner i valuta. Sådana
positioner bör vara av en art som inte är avsedd att omsättas eller av strukturell beskaffenhet och
uteslutandet av dem och vaije förändring av villkoren för att utesluta dem kräver de behöriga
myndigheternas medgivande. Samma behandling får på samma villkor som ovan tillämpas på ett
instituts positioner som är hänförliga till poster som redan har dragits av vid beräkningen av
kapitalbasen.

3.2 De behöriga myndigheterna har frihet att medge ett institut rätt att använda nettodagsvärdet vid beräkning
av den öppna nettopositionen i varje valuta.

4.   För det andra omräknas korta och långa nettopositioner i vaije valuta förutom rapportvalutan till
rapportvalutan efter avistakursen. De adderas därefter var för sig för att ge summan av korta positioner
respektive summan av långa nettopositioner. Den högre av dessa två belopp utgör institutets totala
nettoposition i utländsk valuta.

5.   Utan hinder av punkterna 1-4 och i avvaktan på ytterligare samordning får de behöriga myndigheterna
föreskriva eller tillåta att instituten i stället använder andra förfaranden vid tillämpningen av denna bilaga.

6.   För det första får de behöriga myndigheterna medge instituten lägre kapitalkrav till täckande av positioner
i nära sammanhängande valutor än de krav som skulle bli följden av tillämpning av punkterna 1-4. De
behöriga myndigheterna får därvid behandla två valutor som nära sammanhängande endast om
sannolikheten för att en förlust - beräknad på basis av dagliga växelkursuppgifter för de föregående tre
eller fem åren - kommer att uppstå på lika stora motstående positioner i de båda valutorna under de
närmast följande tio arbetsdagarna och som är 4 % eller mindre av värdet av den avstämda positionen
i fråga (värderad i rapportvalutan) är åtminstone 99 % om en observationsperiod på 3 år används eller
95 % om en observationsperiod på 5 år används. Kapitalbaskravet för den avstämda positionen i två nära
sammanhängande valutor är 4 % multiplicerat med värdet av den avstämda positionen. Kapitalkravet för
ej avstämda positioner i nära sammanhängande valutor och alla positioner i övriga valutor är 8 % multi-

596

393LOOO6/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141722

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

plicerat med det högre beloppet av antingen nettosumman av korta eller nettosumman av långa positioner
i dessa valutor efter det att den avstämda positionen i nära sammanhängande valutor undantagits.

7.   För det andra får de behöriga myndigheterna medge att instituten tillämpar en annan metod i stället för
den som beskrivits i punkterna 1 - 6 vid tillämpningen av denna bilaga. Det kapitalkrav som följer av
den valda metoden måste vara tillräckligt för att

(i)   överstiga de eventuella förluster som skulle ha inträffat i åtminstone 95 % av de rullande perioder
om tio arbetsdagar under de föregående fem åren eller alternativt i åtminstone 99 % av de rullande
perioder om tio arbetsdagar under de föregående tre åren om institutet gått in i varje sådan period
med sina nuvarande positioner,

(ii)  på grundval av en analys av växelkursförändringar under alla rullande perioder om tio arbetsdagar
under de föregående fem åren, överstiga den sannolika förlusten under den följande
innehavsperioden på tio arbetsdagar vid 95 % eller fler av perioderna eller alternativt överstiga den
sannolika förlusten 99 % eller fler av perioderna om analysen av växelkursförändringarna täcker
endast de föregående tre åren, eller

(iii) oavsett storleken av i eller ii, överstiga 2 % av den öppna nettopositionen mätt på det sätt som
framgår av punkt 4.

8.   För det tredje får de behöriga myndigheterna medge att instituten undantar positioner i valutor som är
föremål för juridiskt bindande överenskommelser mellan regeringar för begränsning av förändringar i
förhållande till andra valutor som omfattas av samma överenskommelse från tillämpningen av de metoder
som beskrivs i punkterna 1 - 7. Instituten skall beräkna sin avstämda position i sådana valutor och
underkasta dem ett kapitalkrav som inte är lägre än hälften av den högsta tillåtna kursvariation som
fastställts i ifrågavarande avtal mellan regeringar i fråga om de berörda valutorna. Icke avstämda
positioner i sådana valutor behandlas på samma sätt som andra valutor.

Utan hinder av innehållet i första stycket får de behöriga myndigheterna tillåta att kapitalkravet för
avstämda positioner i sådana medlemsstaters valutor som deltar i andra etappen i den europeiska monetära
unionen sätts till 1,6 % av värdet av sådana avstämda positioner.

9.   De behöriga myndigheterna skall underrätta rådet och kommissionen om de metoder de eventuellt
föreskriver eller tillåter i fråga om punkterna 6-8.

10.  Kommissionen skall till rådet lämna en rapport om de metoder som avses i punkt 9 och där så behövs
med beaktande av den internationella utvecklingen föreslå en mer harmoniserad behandling av
valutakursrisken.

11.  Nettopositioner för sammansatta valutor får fördelas på däri ingående valutor efter gällande kvoter.

BILAGA 4

ÖVRIGA RISKER

Det skall krävas att värdepappersföretag har en kapitalbas som motsvarar en fjärdedel av de fasta
omkostnaderna under föregående år. De behöriga myndigheterna får justera detta krav för den händelse det
har inträffat en väsentlig förändring i verksamheten hos ett företag sedan det föregående året. Om ett företag
inte har avslutat ett års verksamhet, inräknat den dag då verksamheten inleddes, är kapitalkravet en fjärdedel
av det belopp för fasta omkostnader som anges i verksamhetsplanen såvida inte myndigheterna kräver att
planen justeras.

597

11. 6. 93

393L0006/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/23

BILAGA 5

KAPITALBAS

1.   Värdepappersföretags och kreditinstituts kapitalbas skall definieras i enlighet med direktiv 89/299/EEG.

Vid tillämpning av detta direktiv skall dock värdepappersföreug som inte har någon av de juridiska
former som avses i artikel 1.1 i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel
54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag1 ändå anses falla inom räckvidden för rådets
direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker
och andra finansiella institut2.

2.   Uun hinder av punkt 1 får de behöriga myndigheterna tillåta sådana institut som är skyldiga att uppfylla
de krav på kapiulbas som uppställts i bilaga 1-4 och 6 att använda en annan definition när endast de
kraven skall uppfyllas. Ingen del av den kapiulbas som sålunda bestäms får samtidigt användas för att
svara mot andra krav på kapiulbas. Denna alternativa definition omfattar följande poster a, b och c minus
post d, varvid det lämnas till de behöriga myndigheternas avgörande om posten skall avdragas:

(a)  Kapiulbas såsom denna definierats i direktiv 89/299/EEG med undanug för posterna 12 och 13 i
artikel 2.1 i det direktivet för sådana värdepappersföreug som är skyldiga att dra av post d i denna
punkt från summan av posterna a, b och c.

(b)  Nettovinsten i institutets handelslager efter varje förutsägbar avgift eller utdelning minskad med
netto förlusten på institutets övriga verksamhet under förutsättning att inget av dessa belopp redan
har inkluderats i post a i denna punkt enligt post 2 eller 11 i artikel 2.1 i direktiv 89/299/EEG.

(c)  Förlagslån eller sådana poster som avses i punkt 5 under de förutsättningar som anges i punkterna
3-7.

(d)  Icke-likvida tillgångar enligt definitionen i punkt 8.

3.   De förlagslån som avses i punkt 2 c skall ha en ursprunglig löptid på minst två år. De skall vara till fullo
inbeulade och låneavulet får inte innehålla någon bestämmelse om att lånet under några andra
omständigheter än institutets upplösning kan återbeulas före den överenskomna återbeulningsdagen annat
än om de behöriga myndigheterna godkänner återbetalningen. Varken huvudfordran eller ränun på sådana
förlagslån får återbeulas om återbeulningen skulle medföra att ifrågavarande instituts kapiulbas därefter
inte skulle uppgå till mindre än 100 % av institutets sammanlagda kapitalkrav.

Dessutom skall institutet underrätta de behöriga myndigheterna om alla återbeulningar av sådana
förlagslån så snart dess kapiulbas sjunker under 120 % av den ursprungliga kapitalbasen.

4.   De förlagslån som avses i punkt 2 c får inte överstiga 150 % av den ursprungliga kapitalbas som återstår
för att täcka de krav som fastställs i bilagorna 1 - 4 och 6 och får uppgå till detu högsu belopp endast
under särskilda omständigheter som kan godus av de behöriga myndigheterna.

5.   De behöriga myndigheterna får medge att institut ersätter de förlagslån som avses i punkterna 3 och 4
med posterna 3 och 5-8 i artikel 2.1 i direktiv 89/299/EEG.

6.   De behöriga myndigheterna får tillåta att värdepappersföreug överskrider det uk för förlagslån som
föreskrivs i punkt 4 om de efter prövning finner detta lämpligt mot bakgrund av sundhetsprincipen och
under förutsättning att summan av sådana förlagslån och de poster som avses i punkt 5 inte överstiger 200
% av den ursprungliga kapiulbas som återstår till Uckande av de krav som åläggs i bilagorna 1-4 och
6 eller 250 % av det beloppet, om värdepappersföreugen vid beräkning av kapitalbasen drar av den post
2 d som avses i punkt 2.

1  EGT nr L 222, 14 8. 1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom direktiv 90/605/EEG (EGT nr L 317, 16. 11. 1990,
s. 60).

2  EGT nr L 372, 31. 12. 1986, s. 1

598

393LOOO6/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/24

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

7.   De behöriga myndigheterna får tillåta att det tak för förlagslån som föreskrivs i punkt 4 överskrids av ett
kreditinstitut om de efter prövning bedömer detta lämpligt mot bakgrund av sundhetsprincipen och under
förutsättning att summan av sådana förlagslån och de poster som avses i punkt 5 inte överstiger 250 %
av den ursprungliga kapitalbas som återstår till täckande av de krav som uppställs i bilagorna 1-4.

8.   Icke-likvida tillgångar omfattar:

—   Materiella anläggningstillgångar (utom i den utsträckning som mark och byggnader får användas vid
avräkning mot de lån för vilka de är säkerhet).

—   Innehav inklusive förlagslån i kredit- eller finansiella institut som får räknas av i dessas kapitalbas
om de inte har dragits av under posterna 12 och 13 enligt artikel 2.1 i direktiv 89/299/EEG eller
under punkt 9.4 i denna bilaga.

Om aktier i kredit- eller finansiella institut innehas tillfälligt i syfte att ge ekonomiskt stöd avsett för
rekonstruktion och räddning av det institutet, får de behöriga myndigheterna efterge denna
bestämmelse. De får också efterge den i fråga om sådana aktier som ingår i värdepappersföretagets
handelslager.

—   Innehav och andra investeringar, i andra företag än kreditinstitut och andra finansiella institut, som
inte är lätta att avyttra.

—   Underskott i dotterföretag.

—   Insättningar, med undantag för sådana som är tillgängliga för återbetalning inom 90 dagar och för
betalningar i samband med terminer och optioner för vilka krävs marginalsäkerhet.

—   Lånefordringar och andra fordringar utom sådana som skall betalas inom 90 dagar.

—   Varulager utom om de är underkastade de kapitalkrav som uppställs i artikel 4.2 och under
förutsättning att dessa krav inte är mindre stränga än de som uppställts i artikel 4.1 iii.

9.   Värdepappersföretag som ingår i en företagsgrupp skall om sådant avstående som anges i artikel 7.4 har

gjorts beräkna sin kapitalbas i enlighet med punkterna 1-8 med följande ändringar:

i)    De icke-likvida tillgångar som avses i punkt 2 d skall dras av.

ii)   Det undantag som avses i punkt 2 a omfattar inte de beståndsdelar i posterna 12 och 13 i artikel 2.1

i direktiv 89/299/EEG som ett värdepappersföretag har gentemot de företag som omfattas av en
sådan företagsgrupp som har definierats i artikel 7.2 i det här direktivet.

iii)  De begränsningar som avses i artiklarna 6.1 a och 6.1 b i direktiv 89/299/EEG beräknas med
avseende på den ursprungliga kapitalbasen med de i posterna 12 och 13 i artikel 2.1 i direktiv
89/299/EEG ingående innehav som anges under ii ovan och som ingår i de ifrågavarande foretagens
ursprungliga kapitalbas.

iv)  De i posterna 12 och 13 i artikel 2.1 i direktiv 89/299/EEG ingående innehav som avses i iii ovan
dras från den ursprungliga kapitalbasen i stället för från summan av alla poster som föreskrivs i
artikel 6.1 c i det direktivet i synnerhet vid tillämpning av punkterna 4-7 i denna bilaga.

599

39 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 50

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

11. 6. 93                                Europeiska gemenskapernas officiella tidning                             Nr L 141/25

BILAGA 6

STÖRRE EXPONERINGAR

1.   De institut som avses i artikel 5.2 skall övervaka och kontrollera sina exponeringar i förhållande till
enskilda kunder och grupper av förbundna kunder såsom dessa definieras i direktiv 92/121/EEG med
följande ändringar.

2.   De exponeringar i förhållande till enskilda kunder som uppkommer i handelslagret skall beräknas genom
sammanräkning av posterna i, ii och iii nedan:

i)    Överskottet - om det är positivt - av ett instituts långa positioner över dess korta positioner i alla
de finansiella instrument som har utgivits av ifrågavarande kund (nettopositionen i varje instrument
beräknas enligt de metoder som fastställts i bilaga 1).

ii)   I fall av garantigivning vid emissioner av ränte- eller aktieinstrument skall institutets exponering
vara dess nettoexponering (som beräknas genom avdrag av sådana positioner på grund av
emissionsgarantier som är tecknade eller garanterade av tredje man på grundval av ett uttryckligt
avtal) minskat med de faktorer som anges i punkt 39 i bilaga 1.

I avvaktan på närmare samordning skall de behöriga myndigheterna kräva att instituten inrättar
system för övervakning och kontroll av sina exponeringar på grund av emissionsgarantier för tiden
mellan tidpunkten för ursprungligt åtagande och arbetsdag 1 i ljuset av arten av de risker som
uppstår på ifrågavarande marknader.

iii)  Exponeringar till följd av sådana transaktioner, överenskommelser och avtal som avses i bilaga 2
med ifrågavarande kund varvid exponeringarna beräknas på det sätt som har fastställts i den bilagan
utan viktning för motpartsrisk.

3.   Därefter beräknas exponeringarna som hänför sig till handelslagret med grupper av förbundna kunder
genom sammanläggning av exponeringarna med enskilda kunder inom en grupp beräknat enligt punkt 2.

4.   De sammanlagda exponeringarna gentemot enskilda kunder eller grupper av förbundna kunder skall
beräknas genom sammanläggning av de exponeringar som uppkommer i handelslagret och de
exponeringar som uppkommer utanför handelslagret med beaktande av artiklarna 4.6-4.12 i direktiv
92/121/EEG. För att beräkna exponeringar utanför handelslagret skall instituten sätta till 0 de
exponeringar som härrör från tillgångar som har dragits från kapitalbasen till följd av punkt 2 d i bilaga

5.

5.   Institutens sammanlagda exponeringar gentemot enskilda kunder och grupper av förbundna kunder
beräknade enligt punkt 4 skall anmälas i enlighet med artikel 3 i direktiv 92/121/EEG.

6.  Denna summa av sammanhängande exponeringar gentemot en enskild kund eller en grupp av förbundna
kunder skall begränsas i enlighet med artikel 4 i direktiv 92/121/EEG med förbehåll för de
övergångsbestämmelser som anges i artikel 6 i det direktivet.

7.   Utan hinder av punkt 6 får de behöriga myndigheterna medge att tillgångar som utgörs av krav mot och
andra exponeringar gentemot värdepappersföretag, mot erkända värdepappersföretag i tredje land och
erkända clearingorganisationer och börser som handlar med finansiella instrument underkastas samma
behandling som gäller för exponeringar mot kreditinstitut enligt artiklarna 4.7 i, 4.9 och 4.10 i direktiv
92/121/EEG.

8.   De behöriga myndigheterna får godkänna att de gränser som har fastställts i artikel 4 i direktiv
92/121/EEG överskrids under förutsättning att följande villkor är uppfyllda samtidigt.

1.   Exponeringar utanför handelslagret gentemot kunden eller gruppen av kunder i fråga får inte
överskrida de gränser som har fastställts i direktiv 92/121/EEG beräknade med avseende på
kapitalbasen såsom denna har definierats i direktiv 89/299/EEG så att överskottet till sm helhet
härrör från handelslagret.

2.   Företaget uppfyller ett ytterligare kapitalkrav för överskottet i förhållande till begränsningar som
fastställts i artiklarna 4.1 och 4.2 i direktiv 92/121/EEG. Detta beräknas genom val av de
beståndsdelar i den samlade exponeringen på grund av transaktioner med kunden eller gruppen av
kunder i fråga som har det högsta kapitalkravet mot specifik risk enligt bilaga 1 och/eller krav enligt
bilaga 2 varvid summan är lika med det överskjutande belopp som avses i 1. ovan. Om överskottet
inte har funnits i mer än tio dagar skall det ytterligare kapitalkravet vara 200 % av de krav som
avses i föregående mening för däri ingående beståndsdelar.

600

393L0006/S

Prop. 1994/95:50

Bilaga 7

Nr L 141/26

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11. 6. 93

Från och med tionde dagen efter det att överskottet har uppkommit hänförs beståndsdelarna i
överskottet utvalda i enlighet med ovanstående kriterier till respektive rad i kolumn 1 i tabellen
nedan i den ordning kraven mot specifik risk enligt bilaga 1 och/eller kraven enligt bilaga 2 stiger.
Institutet skall därefter uppfylla ett ytterligare kapitalkrav som motsvarar beloppet av kravet mot
specifik risk i bilaga 1 och /eller kraven i bilaga 2 för dessa beståndsdelar multiplicerade med
respektive faktor i kolumn 2.

Tabell

Överskott utöver gränsvärdena (grundat på
procentandelen av kapitalbasen)

Faktor

1

2

upp till 40 %

200 %

från 40 % till 60 %

300 %

från 60 % till 80 %

400 %

från 80 % till 100 %

500 %

från 100 % till 250 %

600 %

över 250 %

900 %

3.   Om tio eller färre dagar har förflutit efter det att överskottet uppkom, får inte de exponeringar som
härrör från handelslagret för kunden eller gruppen av förbundna kunder i fråga överstiga 500 % av
institutets kapitalbas.

4.   Överskott som har förelegat i mer än tio dagar får inte sammanlagt överstiga 600 % av institutets
kapitalbas.

5.   Institutet måste till de behöriga myndigheterna var tredje månad anmäla alla fall där de gränser som
fastställts i artiklarna 4.1 och 4.2 i direktiv 92/121/EEG har överskridits under de föregående tre
månaderna. I varje fall där gränserna har överskridits skall storleken av överskridandet och namnet
på berörd kund anmälas.

9.   De behöriga myndigheterna skall upprätta rutiner och underrätta rådet och kommissionen därom för att
förhindra att instituten avsiktligt undviker de ytterligare kapitalkrav de annars skulle ådra sig för sådana
exponeringar som överskrider de gränser som har fastställts i artiklarna 4.1 och 4.2 i direktiv
92/121/EEG så snart sådana exponeringar har förelegat i mer än tio dagar genom att tillfälligt överföra
exponeringarna i fråga till ett annat bolag inom eller utom samma företagsgrupp och /eller genom att
företa skentransaktioner för att dölja exponeringen under tiodagarsperioden och skapa en ny exponering
i stället. Instituten skall ha system som säkerställer att varje överföring som har denna verkan omedelbart
anmäls till de behöriga myndigheterna.

10.  De behöriga myndigheterna får medge sådana institut som har tillstånd att använda den alternativa
definition av kapitalbas som anges i punkt 2 i bilaga 5 att använda den definitionen vid tillämpning av
punkterna 5, 6 och 8 i den här bilagan under förutsättning att de berörda instituten samtidigt åläggs att
uppfylla alla de förpliktelser som anges i artiklarna 3 och 4 i direktiv 92/121/EEG i fråga om de
exponeringar som uppkommer utanför handelslagret genom att använda den definition av kapitalbas som
anges i direktiv 89/299/EEG.

601

Normgivningsbemyndiganden på
finansmarknadsområdet

1 Promemorians bakgrund och syfte

Lagarna på det finansiella tjänsteområdet innehåller åtskilliga norm-
givningsbemyndiganden enligt vilka regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar eller
modifierar lagregleringen på området. En lista med exempel på sådana
bemyndiganden finns i bilaga 1.

Frågan i vilken utsträckning regeringsformen (RF) medger att normgiv-
ning på detta sätt delegeras från riksdagen till regeringen och Finans-
inspektionen har på senare tid diskuterats i olika sammanhang, bl.a. i
Lagrådets yttrande över regeringens förslag till ny börslagstiftning (prop.
1991/92:113 s. 466). Lagrådet uttalade sig då för att statsmakterna i ett
senare sammanhang skulle göra en förutsättninglös prövning av utrymmet
för och lämpligheten av att delegera normgivning på redovisningsområdet
och närliggande områden.

Redovisningskommittén har i uppdrag att göra en allmän översyn av
redovisningslagstiftningen och skall då givetvis uppmärksamma också
konstitutionella aspekter på reglerna. Kommittén skall bl.a. överväga om
det är motiverat att även i framtiden ha redovisningsregler för finansiella
företag som avviker från vad som gäller för företag i allmänhet.

Inom ramen för en allmän översyn av aktiebolagslagen överväger
Aktiebolagskommittén om aktiebolagslagens regler om prospekt kan tas
bort och ersättas med de regler om prospekt som finns i börslagstift-
ningen och lagstiftningen om handel med finansiella instrument. I det
sammanhanget diskuterar man inom kommittén i vilken utsträckning det
är möjligt enligt RF att låta regeringen eller en myndighet under
regeringen besluta föreskrifter i ämnet.

Inom Finansdepartementet och Redovisningskommittén övervägs frågan
om hur man med svensk rätt skall införliva nya EG-direktiv om bl.a.
kapitalkrav, placeringsregler och redovisningsregler för finansiella
företag. Direktiven finns förtecknade i bilaga 2. Också i det samman-
hanget behöver möjligheterna till delegation av normgivningsmakt klar-
läggas.

Denna promemoria tar sikte på att klarlägga hur man på det finansiella
tjänsteområdet skall dra en gräns mellan sådana civilrättsliga föreskrifter
som avses i RF 8:2 och s.k. betungande offentligrättsliga (näringsrätts-
liga) föreskrifter enligt RF 8:3. Gränsdragningen är avgörande för
möjligheterna att delegera normgivningsmakt på området.

2 Regeringsformens regler om normgivningsmakten bygger
på en distinktion mellan civilrätt och offentlig rätt

Föreskrifter om "enskildas personliga ställning samt om deras personliga

Prop. 1994/95:50

Bilaga 8

602

och ekonomiska förhållanden inbördes" kräver lagform (RF 8:2). Som
exempel på sådana föreskrifter anger RF föreskrifter om rätt till fast och
lös egendom, om avtal och om bolag, föreningar, samfälligheter och stift-
elser. Riksdagen kan inte överlåta till regeringen eller någon annan att
besluta föreskrifter av detta slag.

Också föreskrifter om "förhållandet mellan enskilda och det allmänna"
skall meddelas genom lag, om föreskrifterna gäller åligganden för en-
skilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden (RF 8:3). Men här har riksdagen möjlighet att delegera före-
skriftsmakt inom vissa ämnesområden (RF 8:7). Ett vidsträckt sådant
område är "näringsverksamhet".

Dessa grundlagsregler om normgivningsmakten bygger på en gräns-
dragning mellan civilrätt och offentlig rätt. Enligt förarbetena (prop.
1973:90 s. 207 och 311, SOU 1972:15 s. 161) är gränsdragningen
åtminstone delvis konventionellt betingad. Samma politiska mål kan ofta
uppnås såväl genom civilrättslig som offentligrättslig normgivning, heter
det vidare. En ledande synpunkt vid tillkomsten av RF har varit att man
velat göra delegation möjlig inom områden som tidigare ansågs höra till
kungens ekonomiska lagstiftingsmakt eller som omfattades av tidigare
bemyndiganden i lag (jfr Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974
års regeringsform, 1989, s. 103). Hur gränsen närmare bestämt skall dras
mellan civirättslig och offentligrättsliga föreskrifter enligt RF 8:2 och 8:3
framgår inte av RF eller dess förarbeten.

3 Det har blivit allt svårare att hålla gränsen klar mellan
civilrätt och offentlig rätt

I vårt land liksom i andra länder i vår kulturkrets har det länge pågått en
utveckling mot att offentligrättsliga eller offentligrättsligt färgade
regleringar blir vanligare och får ökad betydelse samtidigt som utrymmet
för traditionell civilrätt i motsvarande mån reduceras.

Som framhållits av bl.a. Ragnemalm (Förvaltningsprocessrätten
grunder, 1992, s. 11) är det emellertid inte alltid frågan om att ersätta
civilrättsliga med offentligrättsliga föreskrifter. I betydande mån har
utvecklingen i stället lett till en sammansmältning av de båda traditionella
rättsområdena. Lagstiftningen inom den finansiella sektorn är ett
exempel.

Mot denna bakgrund är det knappast förvånande att det har uppstått
svårigheter att genom grundlagstolkning entydigt fastställa var gränsen
går mellan privaträttsliga föreskrifter och betungande offentligrättsliga
föreskrifter enligt RF 8:2 och 8:3. Svårigheterna har lett till tvekan om
det är tillåtet att riksdagen delegerar lagstiftningsmakt i sådana frågor
som krav på kapitaltäckning, aktiekapitalets storlek, bokföring och redo-
visning för finansiella företag.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 8

603

4 Strömbergs metod: Gränsen dras med ledning av när
reglerna kan åberopas

Enligt Strömberg (s. 183) har grundlagstiftaren valt ett formellt kriterium
för gränsdragningen. Regler om enskildas förhållanden inbördes faller
under 8:2, medan regler om förhållandet mellan enskilda och det all-
männa faller under 8:3. Detta måste betyda, anser Strömberg, att en
regel som kan åberopas av en enskild mot en annan enskild är civilrätts-
lig, medan en regel som kan åberopas endast av eller mot en representant
för det allmänna är offentligrättslig.

Vid gränsdragningen med denna metod, dvs. med ledning av när reg-
lerna kan åberopas, kommer den rättsföljd eller sanktion som är knuten
till en regel att ha betydelse (jfr Norberg, Reglering och beskattning av
banker, 1991, s. 126). Om rättsföljden av en överträdelse är att ett avtal
blir ogiltigt (t.ex. ett avtal om bolagsbildning), är det tydligt att regeln
kan åberopas av en enskild mot en annan enskild. Regeln är då norme-
rande för förhållandet mellan enskilda och kräver lagform enligt RF 8:2.
Detsamma bör rimligen gälla, om en överträdelse är sanktionerad med
skadeståndsskyldighet för en enskild gentemot en annan enskild.

Om sanktionen däremot endast utgörs av straff eller av att en tillsyns-
myndighet kan ingripa med förbud, förelägganden, återkallelse av till-
stånd eller liknande åtgärder, blir regeln, med den metod för gränsdrag-
ningen som Strömberg anvisar, att betrakta som offentligrättslig enligt RF
8:3 och delegation möjlig inom de ämnesområden (bl.a. näringsverksam-
het) som anges i 8:7. Frågan är om det skall gälla oavsett vilka rättsliga
eller faktiska verkningar som kan vara förenade med straffdomen eller
tillsynsmyndighetens beslut. Att t.ex. ett företag som är juridisk person
har en lagstadgad skyldighet att träda i likvidation sedan ett tillstånd
återkallats eller att återkallelsen i praktiken ändå gör det så gott som
omöjligt för företaget att fortsätta sin verksamhet hindrar i så fall inte att
den regel som sanktioneras genom återkallelsen anses falla inom det dele-
geringsbara lagområdet.

En gränsdragning, som bygger på vem som kan åberopa reglerna och
som bortser från sådana följdverkningar som har nämnts nu, leder till ett
utrymme för delegation som ligger i linje med vad som förutsattes vid
RF:s tillkomst, nämligen att delegation skulle vara möjlig inom områden
som tidigare ansågs höra till kungens ekonomiska lagstiftningsmakt eller
som omfattades av tidigare bemyndiganden i lag. Som exempel på ett
sådant tidigare bemyndigande kan nämnas det som fanns i 151 § lagen
(1955:183) om bankrörelse och som gav Bankinspektionen rätt att
meddela föreskrifter om bokföring och redovisning för bankföretag.

En gränsdragning med ledning av när en rättsregel kan åberopas har
använts vid tillämpningen av andra grundlagsbestämmelser som bygger
på distinktionen mellan enskilt och allmänt. Det gäller bl.a. bestämmelsen
om skydd för föreningsfriheten (RF 2:1 punkt 5). Eftersom skyddet för
föreningsfriheten gäller endast "gentemot det allmänna" har grundlagen
inte ansetts hindra att det kan införas en lagstiftning som förbjuder
kollektivanslutning till politiskt parti genom att föreskriva att en

Prop. 1994/95:50

Bilaga 8

604

anslutning i den formen är ogiltig (se t.ex. Lagrådets uttalanden i KU
1984/85:30 s. 27).

Den angivna metoden är vidare förhållandevis lätt att använda och
kontrollera. En viktig gräns för delegationen av riksdagens lagstiftnings-
makt kan därmed hållas klar. Intresset av konsekvens, förutsebarhet och
stabilitet i grundlagstillämpningen främjas. Metoden leder också till att
sådana bemyndiganden som anges i bilaga 1 kan behållas och att nya,
liknande bemyndiganden kan införas i fall då det behövs för att man på
ett smidigt sätt skall kunna införliva nya EG-direktiv med svensk rätt.

Goda skäl talat alltså för att gränsen mellan civilrättsliga och offent-
ligrättsliga föreskrifter enligt RF 8:2 och 8:3 skall dras på det sätt som
här har angetts.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 8

5 Finns det skäl att använda en annan metod?

Mot den angivna gränsdragningen kan knappast invändas att den framstår
som alltför formell och ägnad att urholka RF:s lagkrav. Uttalandet i
grundlagspropositionen, att samma politiska mål ofta kan nås såväl
genom civilrättslig som offentligrättslig normgivning, leder närmast
tanken till formella kriterier vid gränsdragningen och talar mot att
gränsen i stället skall dras med ledning av de åsyftade verkningarna av
reglerna eller med andra ord reglernas ändamål.

En gränsdragning med ledning av ändamålet är för övrigt svår eller
omöjlig att göra när det privaträttsliga regelsystemet har genomsyrats av
olika sociala hänsyn (Strömberg s. 183). Detta kan illustreras med de
redovisningsregler som gäller för banker enligt bokföringslagen
(1976:125), bankrörelselagen (1987:617) och Finansinspektionen före-
skrifter i ämnet. Visssa av dessa regler tar närmast sikte på att skydda
fordringsägare, medan andra i första hand synes ha tillkommit för att
underlätta skattekontroll eller Finansinspektionens tillsyn. En stor del av
reglerna torde ha blandade syften. Om något syfte har dominerat vid
utformningen av dem är ovisst. Se vidare framställningen hos Norberg,
Reglering och beskattning av banker, 1991, s. 135 ff med hänvisningar.

Om man försöker bygga gränsdragningen mellan RF 8:2 och 8:3 på
reglernas ändamål riskerar man att mer eller mindre osäkra tolkningar av
eller antaganden om bakomliggande motiv blir utslagsgivande vid norm-
prövning enligt RF 11:14 och därmed avgörande för om reglerna får
genomslag eller inte. Motivuttalanden skulle också sannolikt få ökad
betydelse som rättskälla, något som skulle stå i viss konflikt med hur man
inom Europeiska unionen ser på användningen av sådana uttalanden.

Flera skäl talar alltså mot att överväganden om rättsreglernas ändamål
skall ligga till grund för gränsdragningen mellan civilrättsliga och
offentligrättsliga föreskrifter enligt RF 8:2 och 8:3. Ett mer användbart
sätt är att dra gränsen med ledning av när reglerna kan åberopas och att
därvid fästa avgörande vikt vid hur reglerna är sanktionerade och vem
som har rätt att initiera sanktionerna.

605

6 Närmare om hur Strömbergs metod kan användas

I det följande skall några av bemyndigandena i bilaga 1 kommenteras.
Detta för att ytterligare belysa hur man med ledning av den metod som
har skisserats i det föregående kan pröva om befintliga och föreslagna
bemyndiganden bygger på en godtagbar gränsdragning mellan civilrätts-
liga och betungande offentligrättsliga föreskrifter enligt RF 8:2 och 8:3.

Föreskrifter om kapitaltäckningskrav

I 10 § bankrörelselagen (1987:617) bemyndigas regeringen eller, efter
vidaredelegation, Finansinspektionen att meddela föreskrifter om kapital-
täckningskrav för banker.

Redan vid tillkomsten av lagen (1980:2) om finansbolag och fond-
kommissionslagen (1979:748) diskuterades möjligheten att införa ett
sådant bemyndigande i lagstiftningen. Den dåvarande folkpartiregeringen
hävdade att det var möjligt att enligt RF 8:3 och 8:7. Meningarna var
delade inom Lagrådet och konstitutionsutskottet. Av andra skäl stannade
man den gången för att inte införa ett bemyndigande av detta slag (se
vidare prop. 1978/79:170 s. 118, 145, NU 1978/79:50 s 4, 10).

Ett nytt förslag av i princip samma slag lades fram av en socialdemo-
kratisk regering i prop. 1987/88:45 om utvidgade kapitaltäckningskrav
för banker, fondkommissionsbolag och finansbolag. Förslaget motivera-
des bl.a. med att de föreskrifter som kunde utfärdas med stöd av
bemyndigandena inte var hänförliga till RF 8:2. De rörde i stället sådana
förhållanden som avses i 8:3. Och eftersom det var frågan om närings-
verksamhet var delegation möjlig enigt 8:7, hävdade regeringen (s. 18).
Förslaget godtogs av Lagrådet och av riksdagen.

Liknande bemyndigande togs senare in inte bara i bankrörelselagen
utan också i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Ytterligare
bemyndiganden i ämnet är nu aktuella för att man på så sätt med svensk
rätt skall införliva EG-direktiv om kapitalkrav och större engagemang för
kreditinstitut och om placeringsregler för försäkringsföretag. Det finns då
anledning att på nytt överväga hur gränserna skall dras mellan civilrätts-
liga coh offentligrättsliga föreskrifter.

De föreskrifter om kapitaltäckning som regeringen och Finansinspek-
tionen beslutar med stöd av bemyndigandena i bankrörelselagen är
sanktionerade genom att inspektionen kan ingripa med förelägganden
m.m. för den som inte följer föreskrifterna. I sista hand kan regeringen
efter anmälan av inspektionen dra in det tillstånd som krävs för bank-
verksamheten. Om tillståndet dras in skall tingsrätten enligt en be-
stämmelse i bankaktiebolagslagen (1987:618) på anmälan av inspektionen
eller på ansökan styrelsen eller den som är styrelseledamot eller aktie-
ägare i banken förordna att banken skall träda i likvidation, dvs.
upplösas.

Regeringens eller Finansinspektionens föreskrifter är alltså sanktione-
rade genom åtgärder som endast inspektionen och regeringen har rätt att

Prop. 1994/95:50

Bilaga 8

606

initiera och besluta. Föreskrifterna kan med andra ord åberopas endast
av dessa båda företrädare för det allmänna och inte av någon enskild mot
en annan enskild. Att åtgärderna kan leda till att banken måste träda i
likvidation och att enskilda intressenter på det stadiet har en viss initiativ-
rätt är en annan sak.

Till bilden hör att den rätt till skadestånd som t.ex. aktieägare kan göra
gällande mot styrelseledamöter enligt 5 kap. 1 § andra meningen bank-
rörelselagen förutsätter att skadan har vållats genom en överträdelse av
den lagen, vissa andra lagar eller bankens stadgar. Denna skadestånds-
sanktion omfattar däremot inte överträdelser av regeringens eller Finans-
inspektionens föreskrifter och kan alltså inte tas till intäkt för att dessa
föreskrifter skall anses vara civilrättsliga och därmed grundlagsstridiga.

Slutsatsen blir i stället att föreskrifterna är offentligrättsliga enligt RF
8:3. Eftersom de avser näringsverksamhet är delegation möjlig enligt 8:7
och bemyndigandena följaktligen godtagbara.

Föreskrifter om aktiekapitalets storlek

Enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingsverksamhet får regeringen
eller, efter vidaredelegation, Finansinspektionen meddela föreskrifter om
storleken av aktiekapitalet för börser, auktoriserade marknadsplatser och
clearingsorganisationer.

Vid lagens tillkomst ifrågasatte Lagrådet om dessa bemyndiganden var
förenliga med kravet på lagform för civilrättsliga föreskrifter enligt RF
8:2. Lagrådet hänvisade till aktiekapitalets fundamentala betydelse för
bolagets rättskapacitet och ansåg det inte uteslutet att domstolar och andra
myndigheter vid normprövning enligt RF 11:14 skulle anse sig förhind-
rade att tillämpa de föreskrifter som beslutas med stöd av bemyndigan-
dena. Bemyndiganden av samma slag hade emellertid tidigare godtagits
av riksdagen och fanns i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder och
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Man borde sträva efter
enhetliga regler för delegation av normgivningsmakt på det finansiella
området. Lagrådet utgick från att statsmakterna i ett senare sammanhang
skulle göra en förutsättningslös prövning av utrymmet för och lämplig-
heten av sådan delegation. I väntan på detta ville Lagrådet inte motsätta
sig att de föreslagna bemyndigandena togs in i lagen om börs- och
clearingverksamhet.

Det är nu aktuellt med nya bemyndiganden i ämnet för att man på så
sätt skall kunna införliva nya EG-direktiv med svensk rätt. Det gäller i
första hand direktiv 93/6/EEG.

Föreskrifter om bolagsbildning och aktiekapital brukar traditionellt
räknas till den centrala civilrätten. De föreskrifter som regeringen eller
Finansinspektionen beslutar med stöd av bemyndiganden i lagen om börs-
och clearingverksamhet är emellertid sanktionerade enbart genom
åtgärder som inspektionen har ensamrätt att initiera och besluta enligt 11
kap. 6 och 7 §§ i lagen. Föreskrifterna kan med andra ord åberopas
endast av en företrädare för det allmänna och inte av någon enskild mot

Prop. 1994/95:50

Bilaga 8

607

40 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 50

en annan enskild. Med det kriterium för gränsdragningen mellan civil-
rättsliga och offentligrättsliga föreskrifter som Strömberg anvisar, dvs.
en gränsdragning med ledning av när reglerna kan åberopas, blir slut-
satsen därför att regleringen är offentligrättslig, delegation möjlig och be-
myndigandena alltså godtagbara.

Föreskrifter om redovisning

Ill kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet finns vidare ett
bemyndigande för regeringen eller, efter subdelegation, Finansinspek-
tionen att meddela föreskrifter om företagens löpande bokföring, årsbok-
slut och årsredovisning samt förvaring och inventering av värdehand-
lingar.

Grundläggande regler om bokföringsskyldighet finns i bokföringslagen
(1976:125). För aktiebolag finns kompletterande regler i 11 kap. aktie-
bolagslagen (1975:1385). Bemyndigandet i lagen om börs- och clearing-
verksamhet tar bl.a. sikte på att regeringen eller Finansinspektionen skall
kunna föreskriva avvikelser från bokföringslagen och aktiebolagslagen för
börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer.

Som framgått av det föregående har en ledande synpunkt vid tillkom-
sten av RF:s regler om normgivningsmakten varit att man velat göra
delegation möjlig inom områden som omfattades av tidigare bemyndigan-
den i lag. Ett sådant bemyndigande fanns i 151 § lagen (1955:183) om
bankrörelse och gav Bankinspektionen rätt att meddela föreskrifter om
bokföring och redovisning för bankföretag. När bokföringslagen kom till
förutsatte lagstiftaren att inspektionen också i fortsättningen skulle kunna
meddela föreskrifter av detta slag och att dessa föreskrifter skulle kunna
ta över bestämmelserna i bokföringslagen (prop. 1975:104 s. 154). I
konsekvens med denna ståndpunkt gäller enligt 3 § bokföringslagen att
bestämmelser som meddelas med stöd av någon annan lag och som
avviker från bokföringslagen skall ha företräde.

I sitt yttrande över förslaget till lag om börs- och clearingverksamhet
ifrågasatte emellertid Lagrådet om bemyndigandet där var förenligt med
kravet på lagform enligt RF 8:2. Lagrådets synpunkter i denna del gick
ut på följande. Åtminstone vissa föreskrifter på redovisningsområdet
avser enskildas inbördes ekonomiska förhållanden. Vad som främst
kommer i blickpunkten är bestämmelserna om årsbokslut i 11-12 §§
bokföringslagen och reglerna i aktiebolagslagen om årsredovisning och
koncernredovisning. Det övergripande syftet med dessa bestämmelser är
att förstärka borgenärernas ställning gentemot näringsidkaren. Under-
låtenhet från exempelvis ett aktiebolags sida att följa bokföringslagens
regler om värdering av tillgångar och skulder kan föranleda skadestånds-
skyldighet för bl.a. bolagets styrelse och verkställande direktör.

Lagrådet tilläde: Uttaget av inkomstskatt för ett aktiebolag är kopplat
till bolagets offentliga redovisning. Som en allmän regel gäller nämligen
enligt kommunalskattelagen att inkomsten beräknas på grundval av den
skattskyldiges bokföring. Bokföringslagens värderings- och periodice-

Prop. 1994/95:50

Bilaga 8

608

ringsregler får av denna anledning omedelbar betydelse för skatte- Prop. 1994/95:50
belastningen. Detsamma kommer att gälla - förutsatt att de befinns  Bilaga 8

grundlagsenliga - de föreskrifter som utfärdas med stöd av det nya
bemyndigandet i lagen om börs- och clearingverksamhet. Bindande regler
av betydelse för skatteuttaget skulle på så sätt indirekt kunna utfärdas i
form av föreskrifter med lägre konstitutionell status än lag. En sådan
ordning måste betecknas som olämplig.

Vidare noterade Lagrådet att bemyndiganden av samma slag tidigare
hade godtagits av riksdagen. Man borde sträva efter enhetliga regler för
delegation av normgivningsmakt på det finansiella området. Lagrådet
utgick från att statsmakterna i samband med Redovisningskommitténs
arbete skulle göra en förutsättningslös prövning av utrymmet för och
lämpligheten av att delegera normgivningsmakt på redovisningsområdet
och också ta ställning till lagligheten av bemyndiganden på närliggande
områden, exempelvis i fråga om aktiekapitalets storlek. I väntan på en
sådan översyn ville Lagrådet inte motsätta sig att det föreslagna
bemyndigandet togs in i lagen om börs- och clearingverksamhet.

Liknande bemyndiganden finns i bankrörelselagen (1987:617), lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag, försäkringsrörelselagen (1982:713)
och lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Frågan om nya bemyn-
diganden av detta slag är nu aktuell i samband med att ett EG-direktiv
om redovisningsregler för försäkringsföretag skall införlivas med svensk
rätt (direktiv 91/674/EEG). Den frågan övervägs av Redovisnings-
kommittén.

Som Lagrådet har varit inne på är de redovisningsregler som finns i
bokföringslagen och aktiebolagslagen förenade med skadeståndssanktioner
som kan göras gällande i förhållanden mellan enskilda (jfr 2 kap. 4 §
skadeståndslagen om ren förmögenhetsskada genom brott, 11 kap. 5 §
brottsbalken om bokföringsbrott och 15 kap. 1 § aktiebolagslagen om
skadestånd vid överträdelser av den lagen).

Vid överträdelser av regeringens och Finansinspektionens föreskrifter
i ämnet är situationen annorlunda. Dessa föreskrifter är inte sanktione-
rade med skadeståndsskyldighet och kan inte heller i något annat
sammanhang åberopas av en enskild mot en annan enskild så att de kan
anses vara normerande för enskildas förhållanden inbördes.

Bemyndigandet bygger alltså på en godtagbar gränsdragning mellan
civilrättsliga och offentligrättsliga föreskrifter enligt den metod som
rekommenderas i denna promemoria. Därmed är inte sagt att bemyndig-
andet också i övrigt är ändamålsenligt och lämpligt utformat. Lagrådets
synpunkter på kopplingen till beskattningen kan motivera att man
omprövar bemyndigandet eller de föreskrifter som detta har gett upphov
till.

Föreskrifter om prospekt

I 5 kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet bemyndigas
regeringen eller, efter vidaredelegation, Finansinspektionen att meddela

609

föreskrifter om undantag från skyldigheten enligt lagen att upprätta börs-
prospekt.

Lagrådet konstaterade vid sin granskning att detta bemyndigande föll
inom det näringsrättsliga området (prop. 1991/92:113 s. 467).

Den slutsatsen står sig vid en prövning med hjälp av Strömbergs
metod. De föreskrifter som bemyndigandet avser är inte sanktionerade
med skadeståndsskyldighet och kan inte heller i något annat sammanhang
åberopas av en enskild mot en arman enskild så att de kan anses vara
normerade för enskildas förhållanden inbördes. (Detsamma gäller för
övrigt de föreskrifter om innehållet i prospekt och om hur prospekt skall
offentliggöras som Finansinspektionen beslutar med stöd av bemyndigan-
den från regeringen. Här saknar det emellertid praktisk betydelse om
föreskrifterna betraktas som civilrättsliga eller offentligrättsliga eftersom
det i vart fall står klart att de har karaktär av sådana verkställighets-
föreskrifter som enligt RF 8:13 inte kräver något bemyndigande i lag.)

En annan sak är att en överträdelse av regeringens eller Finansinspek-
tionens föreskrifter kan ha betydelse och åberopas som bevis i rättsför-
hållanden mellan enskilda, t.ex. för att i en tvistig aktieaffär styrka att
sådana uppgifter i ett prospekt som är vilseledande och oförenliga med
föreskrifterna har lämnats av oaktsamhet.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 8

610

Ordlista

Prop. 1994/95:50

Bilaga 9

I denna bilaga lämnas förklaringar till vissa i propositionen förekomman-
de ord och begrepp. Förklaringarna skall inte ses som exakta definitioner
utan som ett hjälpmedel vid läsningen av propositionen.

Vad gäller begreppen bank, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag,
kreditinstitut, institut, finansiellt institut, holdingföretag med finansiell
verksamhet, holdingföretag med blandad verksamhet, anknutet företag
och ägarintresse hänvisas till de definitioner som finns i 1 kap. 1 § i för-
slaget till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag.

Agio

Kursvinst på valutor eller på värdepapper.

Avistainstrument och avistamarknad

Instrument och marknader där avveckling sker i princip i direkt
anslutning till avslutet i motsats till derivatmarknadema. Även på avista-
marknadema sker dock avvecklingen i regel viss tid efter avslutsdagen
(två-fem dagar).

Avslut

Beteckningen på att en överenskommelse om köp eller försäljning av
finansiella instrument har kommit till stånd. Avsluten kan exempelvis ske
på ett börsgolv, per telefon eller genom ett automatiskt handelssystem.

Avveckling

Fullgörande av parternas förpliktelser att betala eller att leverera finan-
siella instmment till varandra genom överförandet av likvider eller finan-
siella instmment. På avvecklingsdagen skall likviden överföras till
säljaren och de finansiella instrumenten till köparen.

Delta

Förändringen i ett derivatinstruments pris i relation till förändring i priset
på det underliggande instrumentet.

Derivatinstrument

Ett finansiellt avtal vars värde beror på en eller flera underliggande till-
gångar eller index på sådana tillgångar. De i Sverige vanligaste instru-
menten är terminer, optioner och svappar. Vanliga underliggande till-
gångar är valuta, räntebärande papper, råvaror och aktier.

611

Derivatmarknad

Marknad för köp och försäljning av derivatinstrument.

Diversifiera

Risksprida genom att placera i olika kategorier av investeringar såsom
aktier, obligationer eller värdepappersfonder eller att sprida placeringarna
på flera utgivare av finansiella instrument.

Duration

Priskänsligheten hos ett finansiellt instrument för ränteförändringar över
tiden. Ett mått på den vägda genomsnittliga återstående löptiden hos ett
derivatinstrument.

Durationsbaserad metod

Metod för beräkning av den generella ränterisken (risken för ränteföränd-
ringar på marknaden) för ränteanknutna finansiella instrument.

Emittent

Utgivare av finansiella instrument (företrädesvis fondpapper). För aktier
är emittenten det bolag i vilket aktierna utgör delägarrätter och för
obligationer och andra skuldförbindelser är emittenten den som är lån-
tagare.

Exponering

Ett instituts engagemang och placeringar samt åtaganden utanför balans-
räkningen.

Finansiellt instrument

Fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på
värdepappersmarknaden. Termen används som en samlingsbeteckning för
alla instrument som förekommer på värdepappersmarknaden. Begreppet
finansiella instrument omfattar även utländska finansiella instrument och
fondpapper.

Fondpapper

Aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter
som är utgivna för allmän omsättning.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 9

612

Förlagslån

Prop. 1994/95:50

Bilaga 9

Skuldförbindelse med efterställd betalningsrätt. Lånen ges ofta ut med en
bestämd löptid, exempelvis fem år, varefter de får återbetalas. Det lånade
kapitalet får i händelse av kreditinstitutets konkurs eller likvidation åter-
betalas först efter det att övriga utestående skulder reglerats.

Indextermin

Ett finansiellt avtal om att betalning mellan parterna i framtiden skall ske
på grundval av ändringar i ett kursindex eller liknande. Ett terminsavtal
innebär i princip en skyldighet för både köpare och säljare att fullgöra
sina åtaganden enligt avtalet vid en överenskommen framtida tidpunkt.

Inkråmsgoodwill

Övervärde som redovisas i ett institut i form av erlagda övervärden som

t.ex. vid förvärv av kredit- och/eller leasingstockar eller banks förvärv
av annan banks kontorsrörelse, hänför sig till vid förvärvet samtidigt
övertagen personal, kundregister, varumärken o.d.

Investmentportfölj

Långsiktigt innehav av fondpapper och andra finansiella instrument.

Konsolidering

Olika metoder vid sammanställningen av den samlade ekonomiska
ställningen för en finansiell företagsgrupp, t.ex. fullständig eller
proportionell konsolidering.

Kreditvärdering

Bedömning av kreditvärdigheten hos en låntagare, dvs. förmåga att i tid
möta aktuella betalningsförpliktelser (rating).

Kumulativa preferensaktier

Aktier som medför en företrädesrätt till utdelning av ett bolags utdel-
ningsbara vinst. Om utdelning inte har kunnat lämnas under ett eller flera
år delas av följande års utdelningsbara vinst ut så mycket på de kumulati-
va preferensaktierna som brustit under tidigare år, innan någon utdelning
sker på bolagets övriga aktier.

Kvalificerat innehav (av aktier)

Ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar
tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller armars

613

möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

Limitsystem, limitregel

Risknivåer som begränsar ett instituts förvärv eller innehav av finansiella
instrument.

Löptidsbaserad metod

Metod för beräkning av den generella ränterisken (risken för ränteför-
ändringar på marknaden) för ränteanknutna finansiella instrument.

Matchade positioner

De positioner som blir resultatet av ett instituts nettningsförfarande.

Nettning

Nettouträkning av ett instituts egna positioner, som innebär att motståen-
de positioner i samma finansiella instrument tar ut varandra — lång
position mot kort position och tvärtom.

Option

En rätt för optionsinnehavaren att till ett bestämt pris i framtiden få köpa
eller sälja tillgångar eller en rätt att vid en framtida tidpunkt få ett belopp
som räknas ut på grundval av ändringar i en underliggande tillgång.
Optionsinnehavaren har rätt men inte skyldighet att begära att avtalet
fullföljs. För optionsutfärdaren innebär optionen en förpliktelse att på
anfordran köpa eller sälja den tillgång optionen avser eller att erlägga
betalning. Den underliggande tillgången kan utgöras av fondpapper eller
andra finansiella instrument, valutor, råvaror och andra tillgångar eller
olika typer av index.

OTC-derivat

Derivatinstrument som handlas på OTC-marknaden.

OTC-marknad

Sådana marknader som kännetecknas av att affärerna görs upp direkt
mellan två aktörer, vanligen per telefon. De vanligaste instrumenten på
OTC-marknaden är olika slag av derivatinstrument.

Prop. 1994/95:50

Bilaga 9

614

Pbsition

Prop. 1994/95:50

Bilaga 9

Innehav, exponering. Med lång position avses vad gäller fondpapper ett
innehav av tillgången i fråga. Vad gäller derivatinstrument avses med
lång position en position sådan att värdet av positionen ökar då priset på
den underliggande tillgången ökar. Det motsatta gäller för korta
positioner.

Primärt kapital

Den del av ett företags kapitalbas som består av eget kapital, dvs.
bolagets riskkapital, samt vissa reserver och kapitaltillskott.

Repa

Avtal om försäljning av ett värdepapper där säljaren samtidigt förbinder
sig att återköpa papperet inom en viss tid till ett överenskommet pris
(återköpsavtal). Det som är en repa för den ena parten är en omvänd repa
för motparten, dvs. ett avtal om köp i kombination med framtida
försäljning.

Retrocession

Återförsäkring av ett försäkringsbolags återförsäkring, dvs. ett sätt att
sprida försäkringsrisken på ytterligare försäkringsbolag.

Riskvikttal

Gradering av tillgångsposter med utgångspunkt i storleken av den kredit-
risk som gäller för motparten, exempelvis en låntagare. Placeringarna
grupperas utifrån en stigande skala från ingen till hög kreditrisk.

Räntetermin

Terminsåtagande att köpa eller sälja räntebärande instrument.

Samriskföretag (joint venture)

En av flera intressenter gjord gemensam satsning i regel med avsikt att
sprida riskerna (en verksamhet som drivs av flera ägare utan att någon
av dem har ett ensamt bestämmande inflytande).

Standardiserade aktieterminer och aktieoptioner

En option eller termin, med aktie som underliggande tillgång, för vilken
standardiserade villkor gäller för löptid, volym och villkor för clearing
och avveckling.

615

Supplementärt kapital

Prop. 1994/95:50

Bilaga 9

Den del av ett företags kapitalbas som består av förlagslån och andra
skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt och med en ursprunglig
löptid på minst fem år samt vissa kapitaltillskott och reserver.

Svapp

Ett finansiellt avtal mellan parter om att byta betalningsflöden med
varandra under viss tid, exempelvis ett byte av rörlig ränta mot fast ränta
eller ränta i viss valuta mot ränta i en annan valuta. En svapp kan också
innebära ett köp av valuta avista med samtidig försäljning av samma
valuta på termin eller omvänt.

Teckningsoption

Optioner som ges ut i samband med optionslån och som innebär rätt att
delta i en framtida nyemission av aktier i det låntagande bolaget.

Termin

Ett avtal om skyldighet att köpa eller sälja tillgångar som mot ett i avtalet
bestämt pris skall levereras vid en framtida tidpunkt eller ett avtal om att
betalning mellan parterna i framtiden skall ske på grundval av ändringar
i en underliggande tillgång. Ett terminsavtal innehåller i princip en
skyldighet för både köpare och säljare att fullgöra sina åtaganden enligt
avtalet vid en överenskommen framtida tidpunkt. Den underliggande till-
gången för en termin kan utgöras av fondpapper eller andra finansiella
instrument, valutor, råvaror och andra tillgångar eller av olika typer av
index.

Tradingportfölj

Kortfristiga innehav i räntebärande värdepapper och andra finansiella
instrument.

Täckt teckningsoption

Instrument som är utfärdat av någon annan än den som utfärdat det
underliggande intrumentet och som ger innehavaren rätt att köpa ett antal
aktier eller obligationer till ett fastställt pris eller rätt att säkra en vinst
eller undvika en förlust.

Volatilitet

Ett mått på hur priset på en tillgång varierar, dvs. benägenhet till för-
ändring av kursen eller priset på ett finansiellt instrument vid olika
händelser. Ett instrument som visar stor benägenhet till kurs- eller pris-

616

förändringar har en hög volatilitet. Volatiliteten kan också mätas på en Prop. 1994/95:50
hel marknad. Det är vanligt att referera till prisförändringarnas standard- Bilaga 9
avvikelse som tillgångens prisvolatilitet.

Värdepapperslån

Ett avtal där ett institut eller dess motpart överför värdepapper mot
lämplig säkerhet under förutsättning att låntagaren åtar sig att återlämna
likvärdiga värdepapper vid någon framtida tidpunkt eller vid anfordran
från den som gör överföringen. Affären är utlåning av värdepapper för
det institut som överför värdepapperen och inlåning av värdepapper för
det institut till vilka de överförs.

617

Finansdepartementet

Prop. 1994/95:50

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1994

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström,
Persson, Tham, Schori, Blombeig, Heckscher, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Johansson

Föredragande: statsrådet Persson

Regeringen beslutar proposition 1994/95:50 Nya kapitaltäckningsregler
m.m.

Rättsdatablad

Prop. 1994/95:50

Författningsrubrik

Bestämmelser som
inför, ändrar,
upphäver eller upp-
repar ett normgiv-
ningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande
EG-regler

Lag om kapitaltäck-
ning och stora ex-
poneringar för
kreditinstitut och
värdepappersbolag

7 kap. 17 och

18 §§

392L0030, 392L0121

393L0006

Lag om ändring i
lagen (1991:981)
om värdepappers-
rörelse

1 kap. 7 och

7 a §§, 2 kap.

8 §, 3 kap. 5
och 6 §§, 5 kap.

393L0022

Lag om ändring i
lagen (1992:543) om
börs- och clearing-
verksamhet

4 kap. 3 §,

7 kap. 4 §

393L0022