Prop.
1994/95:34
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 oktober 1994
Ingvar Carlsson
Jan Nygren
(Finansdepartementet)
I propositionen läggs fram förslag till den nationella tullagstiftning som
behövs vid ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU).
I dag regleras den svenska tullagstiftningen i en rad lagar, förordningar
och föreskrifter. De centrala bestämmelserna om tullprocedurerna finns
i tullagen (1987:1065), medan bestämmelserna om svenska tullar finns
i tulltaxelagen (1987:1068) och de centrala bestämmelserna om tullfrihet
i lagen (1987:1069) om tullfrihet.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer den nuvarande svenska
tullagstiftningen att till stora delar ersättas av bestämmelser i form av
gemenskapsförordningar som blir direkt gällande svensk rätt. Främst
bland dessa förordningar är rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den
12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen
(tullkodexen), kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli
1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92
av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen
(tillämpningskodexen), rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli
1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma
tulltaxan samt rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983
om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Nu gällande
svenska bestämmelser som reglerar förhållanden som även regleras i
gemenskapsförordningar måste upphävas vid ett svenskt medlemskap i
EU. Gemenskapsförordningama är dock inte heltäckande. De lämnar
utrymme för vissa nationella bestämmelser. I vissa fall är nationella
bestämmelser inte enbart möjliga utan även nödvändiga.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
Detta gäller framför allt kompletterande straffbestämmelser och även Prop. 1994/95:34
administrativa tillämpningsföreskrifter.
Inom EU finns även bestämmelser på tullagstiftningsområdet i form
av direktiv. Detta gäller främst bestämmelser om skatter. Ett direktiv
medför till skillnad från en gemenskapsförordning i princip inte att en be-
stämmelse blir gällande nationell rätt utan innebär i stället en skyldighet
för medlemsländerna att i nationell rätt genomföra direktivets be-
stämmelser.
I propositionen föreslås
dels att stora delar av den nu gällande tullagstiftningen upphävs, bl.a.
tullagen, tulltaxelagen, lagen om tullfrihet m.m. och lagen (1987:1066)
om frihet från skatt eller avgift vid införsel,
dels att andra delar av tullagstiftningen ändras, bl.a. tullregisterlagen
(1990:137),
dels att ny tullagstiftning införs med kompletterande bestämmelser till
gemenskapsförordningama eller till genomförande av direktiv, bl.a. en
ny tullag, en ny lag om tullfrihet m.m., en lag om frihet från skatt vid
import, m.m. och en lag om vissa tullförfaranden med ekonomisk
verkan, m.m.
Svenska folket skall i en folkomröstning den 13 november 1994 ta
ställning till om Sverige skall inträda som medlem i EU eller inte.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer tullagstiftningen inte att
gälla för varor som förs mellan Sverige och ett annat medlemsland. I
propositionen lämnas dock förslag till övergångsbestämmelser som
innebär att tullmyndigheterna skall behålla sina befogenheter för att vid
den s.k. inre gränsen kunna kontrollera det undantag avseende införsel-
beskattning av alkohol och tobak som Sverige fått i anslutningsfördraget
med EU:s medlemsländer samt illegal införsel bl.a. av narkotika och
vapen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 1994/95:34
Förslag till riksdagsbeslut 5
Lagtext 6
Förslag till tullag 6
Förslag till lag om tullfrihet m.m. 31
Förslag till lag om frihet från skatt vid import, m.m. 34
Förslag till lag om vissa tullförfaranden
med ekonomisk verkan, m.m. 41
Förslag till lag om tullkontroll av varumärkesintrång 43
Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419)
om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker 44
Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff
i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m. 45
Förslag till lag om ändring av lagen (1969:200) om
uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga 46
Förslag till lag om ändring av lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag 72
Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980)
om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. 73
Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137) 74
Förslag till lag om upphävande av vissa tullförfattningar 76
Ärendet och dess beredning m.m. 77
EG:s tullunion 80
Grunderna för tullunionen 80
EG:s gemensamma regler på tullområdet 80
4.2.1 Tullförfarande 80
4.2.2 Den gemensamma tulltaxan och TARIC 81
Institutioner och tullkommittéer inom gemenskapen 82
4.3.1 Allmänt 82
4.3.2 Närmare om kommittéväsendet på tullområdet 83
Införlivande av EG:s regelverk på tullområdet
med svensk rätt 85
EG:s regelverk 85
5.1.1 Allmänt 85
5.1.2 Särskilt om sekundärrätten (förordningar,
direktiv, beslut m.m.) 85
Den svenska anslutningslagen 87
Avtalsfrågor 89
|
6 |
Lagförslag på Finansdepartementets verksamhetsområde |
95 |
|
6.1 |
Tullagen |
95 |
|
6.1.1 Allmänt |
95 | |
|
6.1.2 Tullkredit och förenklade förfaranden |
97 | |
|
6.1.3 Tullombud 6.1.4 Tillfälliga lager, tullager, frizon, |
100 | |
|
frilager och exportbutik |
101 | |
|
6.1.5 Tullverkets kontrollverksamhet |
103 | |
|
6.1.6 Straffbestämmelser och administrativa sanktioner |
105 | |
|
6.1.7 Ränta och ställande av säkerhet |
107 | |
|
6.1.8 Omprövning och överklagande |
109 | |
|
6.1.9 Övergångsbestämmelser |
110 | |
|
6.2 |
Lagen om frihet från skatt vid import, m.m. |
112 |
|
6.3 |
Lagen om tullkontroll av varumärkesintrång |
113 |
|
6.4 |
Övrigt |
115 |
|
7 |
Lagförslag inom Utrikesdepartementets verksamhetsområde |
117 |
|
7.1 |
TUllfrihet |
117 |
|
7.2 |
Vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan |
119 |
|
7.3 |
Straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg |
121 |
|
7.4 |
Upphävande av vissa tullförfattningar |
122 |
|
8 |
Författningskommentar |
123 |
|
8.1 |
Förslaget till tullag |
123 |
|
8.2 |
Förslaget till lag om tullfrihet m.m. |
167 |
|
8.3 |
Förslaget till lag om frihet från skatt vid import, m.m. |
173 |
|
8.4 |
Förslaget till lag om vissa tullförfaranden med ekonomisk |
182 |
|
8.5 |
Förslaget till lag om tullkontroll av varumärkesintrång |
184 |
|
8.6 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud |
186 |
|
8.7 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff |
186 |
|
8.8 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:200) om |
187 |
|
8.9 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om |
187 |
|
8.10 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:980) om |
188 |
|
8.11 |
Förslaget till lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137) |
188 |
|
8.12 |
Förslaget till lag om upphävande av vissa tullförfattningar |
189 |
|
Bilaga 1 Utredningens sammanfattning av betänkandet |
190 | |
|
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna |
192 | |
|
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde |
193 | |
|
Rättsdatablad |
194 | |
Prop. 1994/95:34
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. tullag
2. lag om tullfrihet m.m.
3. lag om frihet från skatt vid import, m.m.
4. lag om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.
5. lag om tullkontroll av varumärkesintrång
6. lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker
7. lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för
oriktig ursprungsdeklaration m.m.
8. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk
tull, annan skatt, avgift eller pålaga
9. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående
brott mot utländsk tullag
10. lag om ändring i lagen (1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
11. lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137)
12. lag om upphävande av vissa tullförfattningar.
Regeringen har följande förslag till lagtext
Prop. 1994/95:34
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller dels tull som tas ut vid import eller export av varor
från eller till tredje land, dels Tullverkets övervakning och kontroll av
import från och export till sådant land. Vad som sägs i denna lag om tull
gäller även andra skatter samt sådana avgifter som skall tas ut för varor
vid import från tredje land, om inte annat uttryckligen anges eller
framgår av sammanhanget.
Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning
(EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex
för gemenskapen och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av
den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG)
nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.
Lagen innehåller även vissa bestämmelser om förfarandet avseende
skatt på varor som förs in i landet från sådan del av EG:s tullområde som
ligger utanför EG:s skatteområde. Genom dessa bestämmelser genomförs
delar av rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om
harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättnings-
skatter. Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund
och rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna
regler för punktskattebelagda varor och om innehav, rörlighet och
övervakning av sådana varor.
Ytterligare kompletterande bestämmelser till förordningarna (EEG) nr
2913/92 och 2454/93 finns i lagen (1994:000) om tullfrihet m.m. och
lagen (1994:000) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.
2 § I denna lag förstås med
det svenska tullområdet: Sveriges landområde och sjöterritorium samt
luftrummet däröver,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordning (EEG)
nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens bestämmel-
ser om en viss skatt är tillämpliga,
tredje land: område som inte omfattas av EG:s tullområde,
tullklarering: en tullmyndighets åtgärder i fråga om en vara som
angetts till en godkänd tullbehandling, Prop. 1994/95:34
förtullning: en tullmyndighets åtgärder i fråga om en vara som deklare-
rats för övergång till fri omsättning.
I övrigt har uttryck som används i denna lag samma innebörd som i
förordning (EEG) nr 2913/92.
Vid tillämpning av tullagstiftningen förstås med tullmyndighet General-
tullstyrelsen och underställda myndigheter. Med tullagstiftningen förstås
såväl EG:s bestämmelser som svenska tullförfattningar.
3 § Bestämmelser om skyldigheter för den som för in varor i EG:s
tullområde finns i förordning (EEG) nr 2913/92. Regeringen får meddela
närmare föreskrifter till utfyllnad av dessa bestämmelser.
4 § Regeringen får meddela föreskrifter om på vilka platser varor får
deklareras för övergång till fri omsättning eller anges till annan godkänd
tullbehandling av varor.
5 § Om inte annat följer av denna lag eller tullagstiftningen i övrigt får
inte någon förfoga över en icke-gemenskapsvara innan den har förtullats.
6 § Oförtullade oljeprodukter får tillföras sådana märkämnen som avses
i 2 kap. 7 § lagen (1994:00) om skatt på energi.
7 § Tullmyndighet får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
bevilja importör eller sådant företag som i sin verksamhet deklarerar
varor för övergång till fri omsättning för importörs räkning (ombud för
importör), tillstånd att ta hand om och i övrigt förfoga över varor innan
tull fastställts. När det förenklade förfarandet används med stöd av ett
ombuds tillstånd, får även importören ta hand om och förfoga över varan.
Om det är nödvändigt för tullmyndigheternas kontroll, får regeringen
föreskriva begränsningar i rätten att ta hand om varor.
Det finns särskilda föreskrifter om andra begränsningar i rätten att ta
hand om varor enligt första stycket och att förfoga över varor som tagits
om hand.
8 § Om en vara deklareras för övergång till fri omsättning med till-
lämpning av ett förenklat förfarande enligt 7 §, skall deklaranten ge in
kompletterande tulldeklaration senast nio dagar efter den dag då varan
frigjordes.
9 § Den som till landet för in eller låter föra in en vara från ett område
som ligger inom EG:s tullområde men utanför EG:s skatteområde, är
skyldig att anmäla införseln till tullmyndigheten. Motsvarande gäller den Prop. 1994/95:34
som för ut eller låter föra ut en vara till ett sådant område.
En gemenskapsvara som förs in i landet från ett sådant område får
förvaras på tillfälligt lager, hänföras till tullförfarandena uppläggning på
tullager, aktiv förädling eller temporär import med fullständig befrielse
från tull samt föras in i en frizon eller i ett frilager. En vara som skall
föras ut ur landet till ett sådant område får hänföras till tullförfarandena
export eller passiv förädling.
Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om anmälningsskyldighet
och tillämpning av förfaranden för godkänd tullbehandling på ifrågava-
rande varor.
10 § Den som är skyldig att betala import- eller exporttull för en vara,
eller skulle ha varit det om varan varit tullbelagd (den tullskyldige), är
skyldig att betala arman skatt eller avgift som skall tas ut för varan vid
import eller export.
Den som lämnar anmälan eller borde lämna anmälan enligt 9 § är
skyldig att betala annan skatt än tull samt avgift som skall tas ut för varan
på grund av införseln eller utförseln.
Skatt och avgift enligt denna paragraf skall fastställas och betalas i den
ordning som gäller för tull, om inte annat föreskrivits.
Om det finns särskilda skäl, kan tullmyndigheten i de fall som avses i
83 § medge nedsättning av eller befrielse från annan skatt än tull samt
avgift.
11 § I verksamheten enligt tullagstiftningen använder tullmyndigheterna
ett system för automatisk databehandling (tulldatasystemet). Bestämmelser
om register som ingår i systemet finns i tullregisterlagen (1990:137).
12 § Tullmyndigheten kan ge tillstånd till att tulldeklarationer och andra
handlingar och uppgifter som skall avges till en tullmyndighet får lämnas
genom ett elektroniskt dokument till tulldatasystemet eller på annat sätt
med hjälp av automatisk databehandling.
Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och
utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Regeringen får meddela föreskrifter om det tekniska förfarandet för
uppgiftslämnandet och om förfarandet i övrigt.
Ett tillstånd enligt första stycket får förenas med särskilda villkor om
det tekniska förfarandet för uppgiftslämnandet och om förfarandet i
övrigt.
En tullmyndighet får genom tulldatasystemet överföra elektroniska
dokument och andra upptagningar till en uppgiftslämnare.
13 § Ett elektroniskt dokument anses ha kommit in till en tullmyndighet
när det blivit tillgängligt för myndigheten för överföring till sådan form
att det kan läsas.
Om uppgifter i ett elektroniskt dokument förmedlas genom annan
myndighet än tullmyndighet eller genom juridisk person efter bemyn-
digande enligt 9 § tullregisterlagen (1990:137) anses dokumentet dock ha Prop. 1994/95:34
kommit in till tullmyndigheten redan när det tagits emot och kan antas ha
avskilts för tullmyndigheten hos förmedlaren.
14 § Om uppgifter lämnats genom överföring av ett elektroniskt
dokument till tulldatasystemet, skall tullmyndigheten handlägga ärendet
i sak först sedan uppgiftslämnaren begärt tullklarering under åberopande
av dokumentets tullidentifikationsnummer (tullid).
15 § Tullmyndighetens beslut i ett ärende som väckts genom ett elektro-
niskt dokument får meddelas genom ett sådant dokument.
16 § Att var och en får anlita ombud i sina mellanhavanden med tullmyn-
digheterna är föreskrivet i förordning (EEG) nr 2913/92. Regeringen får
meddela föreskrifter om villkor och inskränkningar i fråga om an-
vändning av ombud.
17 § Tulldeklaration för en vara får avges genom någon som är anställd
och kan anses ha en förtroendeställning hos deklaranten eller, om
tulldeklaration avges genom ombud, hos ombudet.
18 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som skall
lämnas i en tulldeklaration eller anmälan till annan godkänd tullbe-
handling.
19 § Den som enligt enligt artikel 14 i förordning (EEG) nr 2913/92 är
skyldig att förse en tullmyndighet med handlingar skall bevara dessa i
fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan
vara föreskriven i annan lag eller författning.
20 § Med ledning av tulldeklaration eller motsvarande uppgifter
fastställer en tullmyndighet tull som skall betalas vid import från eller
export till tredje land (tulltaxering).
Omprövning
21 § Den tullmyndighet som fattat beslut om tull som första instans skall
ompröva beslutet i en fråga som kan ha betydele för tulltaxeringen om
den tullskyldige begär det eller om det finns andra skäl. Ytterligare regler
om omprövning av tull finns i förordningarna (EEG) nr 2913/92 och
2454/93.
Bestämmelserna i denna lag och i tullagstiftningen i övrigt om ompröv-
ning av beslut om tull gäller även tulltaxeringsbeslut i övrigt samt beslut
om tulltillägg och förseningsavgift. Att omprövning av sådana beslut skall
ske om de överklagats framgår av 104 och 106 §§.
Prop. 1994/95:34
22 § Om en fråga som avses i 21 § har avgjorts genom beslut som vunnit
laga kraft, får tullmyndigheten inte pröva frågan.
23 § Tulltaxering och sådan omprövning som innefattar bokföring i
efterhand får göras även efter utgången av annars föreskriven tid om den
tullskyldige samtyckt till att sådan tulltaxering sker.
Om den tullskyldige har åtalats för brott enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling, får tulltaxering och omprövning enligt första
stycket göras även efter utgången av nämnda tid för den vara som åtalet
avser. Beslut om det får dock inte meddelas senare än under kalenderåret
efter det då åtalet väcktes. Om den tullskyldige har avlidit, får beslutet
inte meddelas senare än sex månader efter dödsfallet. Ogillas åtalet, skall
tullmyndigheten undanröja beslutet, om domen vinner laga kraft.
Andra stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt en
juridisk person åtalats för brott enligt lagen om straff för varusmuggling,
om brottet avser tull som den juridiska personen haft att betala.
Skönstulltaxering
24 § Om tull inte kan beräknas tillförlitligt vid tulltaxering eller
omprövning, fastställs vad som skall betalas efter skälig grund (skönstull-
taxering).
Betalning
25 § Tull skall betalas till tullmyndigheten inom 10 dagar från den dag
då den tullskyldige underrättades om kravet, om inte betalningsanstånd
medgetts.
26 § Tullmyndigheten får medge betalningsanstånd för den som bedriver
importverksamhet eller annan som importerar varor i större omfattning
(kreditimportör). Kreditimportör betalar tull enligt särskild tullräkning.
Motsvarande gäller den som bedriver exportverksamhet eller annan som
exporterar varor i större omfattning.
Särskild tullräkning får utställas även på den som lämnat tulldeklaration
som ombud för tullskyldig, om ombudet gentemot tullverket åtagit sig att
fullgöra den tullskyldiges betalningsskyldighet.
Särskild tullräkning utfärdas en gång i veckan och omfattar tulltaxe-
ringsbeslut för alla varor som frigjorts under en kalendervecka. Räk-
ningen skall betalas senast på fredagen i fjärde veckan efter nämnda
kalendervecka.
Om ett ombud har tagit emot medel av tullskyldiga för betalning av
10
tullräkningar, skall ombudet hålla dessa medel skilda från andra Prop. 1994/95:34
tillgångar.
27 § Av förordning (EEG) nr 2913/92 framgår att ställande av säkerhet
är ett villkor för betalningsanstånd i fråga om tull. Även i övrigt finns
gemenskapsföreskrifter om att säkerhet skall ställas för tull. Regeringen
får föreskriva att säkerhet skall ställas för andra skatter och avgifter. Om
säkerhet inte har ställts, utgör varan säkerhet för tullen och skatten så
länge den står under tullverkets övervakning och kontroll.
28 § Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs i övrigt till
utfyllnad av reglerna om uppbörd i förordningen (EEG) nr 2913/92.
Återbetalning
29 § Bestämmelser om återbetalning och eftergift av tull finns i för-
ordning (EEG) nr 2913/92. Om en tullskyldig har betalat annan skatt än
tull, tulltillägg eller förseningsavgift eller annan avgift med högre belopp
än han rätteligen skall betala, återbetalas överskjutande belopp. Motsva-
rande gäller när han betalat annan skatt än tull, tulltillägg eller för-
seningsavgift eller annan avgift som rätteligen inte skall betalas. Belopp
som får dras av vid redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen
(1994:200) eller som medför rätt till återbetalning enligt 10 kap. 9-13 §§
samma lag återbetalas dock inte.
Vid återbetalning till den tullskyldige får avdrag göras för tull och
annan skatt samt avgift som förfallit till betalning och som den tullskyl-
dige skall betala till tullverket. I lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter finns också föreskrifter som
begränsar rätten till återbetalning.
Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs i övrigt till
utfyllnad av reglerna i förordningen (EEG) nr 2913/92 om återbetalning
eller eftergift av tull.
30 § Om tull inte betalas inom föreskriven tid, skall dröjsmålsavgift tas
ut enligt 58 § 2 - 5 mom. uppbördslagen (1953:272).
Vad som föreskrivs i tullagstiftningen om tull tillämpas även be-
träffande dröjsmålsavgift enligt första stycket.
31 § I förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93 föreskrivs i vilka
fall ränta skall tas ut på tull som skall betalas. I motsvarande fall skall
ränta tas ut även på andra skatter och avgifter som skall betalas.
Ränta tas ut även på andra skatter än tull samt på avgifter som skall Prop. 1994/95:34
betalas
1. på grund av bokföring i efterhand enligt förordning (EEG) nr 2913/92,
2. enligt beslut av Generaltullstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol,
3. i fall som avses i artiklarna 202-204 i förordning (EEG) nr 2913/92,
när andra skatter eller avgifter undandragits genom förfarandet,
Om utfärdande av särskild tullräkning fördröjs till följd av att den som
tagit hand om en vara med tillämpning av ett förenklat förfarande inte
lämnat kompletterande tulldeklaration inom föreskriven tid, tas ränta ut
på andra skatter än tull samt på avgifter.
Ränta enligt första - tredje styckena tas dock inte ut på belopp som får
dras av vid redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200).
Bestämmelserna i denna lag och tullagstiftningen i övrigt om tull
tillämpas även i fråga om ränta som avses i denna paragraf.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Generaltullstyrelsen
får besluta om befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala ränta
på annan skatt än tull eller på avgift enligt denna paragraf, om det finns
synnerliga skäl.
32 § Ränta som avses i 31 § andra stycket 1 eller 2 skall beräknas från
utgången av den första månaden efter den då varan deklarerades för
övergång till fri omsättning till och med den månad då beloppet skall
betalas. Ränta på skatt eller avgift, som motsvarar tidigare återbetalat
belopp, beräknas dock från utgången av den månad då beloppet återbe-
talades,
Ränta enligt 31 § andra stycket 3 skall beräknas från utgången av den
månad då varan infördes eller det olovliga förfarandet ägde rum till och
med den månad då beloppet skall betalas.
Ränta enligt 31 § tredje stycket tas ut för den tid fördröjningen
omfattar.
33 § På belopp som återbetalas i fall som anges i 29 § utgår ränta. Ränta
utgår även på ränta enligt 31 § och på dröjsmålsavgift som återbetalas.
Ränta utgår från utgången av den månad under vilken beloppet betalats
till och med den månad då beloppet återbetalas.
34 § Om beräkning av ränta i fall som avses i 31 § första stycket finns
bestämmelser i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Ränta i fall som avses i 31 § andra och tredje styckena och 33 §
beräknas för visst kalenderår efter en räntesats som motsvarar 75 procent
av den statslåneränta som gällde vid utgången av november det föregåen-
de året. Räntesatsen bestäms till procenttal med högst en decimal. För
den tid som infaller efter utgången av det år då skatten eller avgiften
slutligt fastställs tillämpas dock den räntesats som gäller för det året.
Räntebelopp som inte uppgår till femtio kronor tas inte ut och återbetalas
inte.
12
35 § Om ett beslut som föranlett ränta enligt 31 § har ändrats på sådant Prop. 1994/95:34
sätt att ränta inte skulle ha betalats eller skulle ha betalats med lägre
belopp, skall ny beräkning av räntan göras. För mycket erlagd ränta
återbetalas.
Ränta utgår inte på räntebelopp som en tullskyldig åläggs betala enligt
31 § utöver tidigare erlagd ränta.
Om ett beslut som föranlett ränta enligt 33 § har ändrats på sådant sätt
att ränta inte skulle ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp, skall
den tullskyldige återbetala vad han uppburit för mycket. Bestämmelserna
i tullagstiftningen om tull gäller därvid i tillämpliga delar.
36 § För betalning enligt bestämmelserna i 25-35 §§ får uppgifter lämnas
mellan Tull verket och annan genom överföring av elektroniska dokument.
Regeringen meddelar föreskrifter om sådan överföring.
37 § Tull som har förfallit till betalning skall lämnas för indrivning.
Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett ringa
belopp. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet
enligt utsökningsbalken ske. Om säkerhet har ställts eller om varan utgör
säkerhet, får tullmyndigheten ta ut beloppet ur säkerheten.
38 § Om någon, i egenskap av företrädare för en tullskyldig som är
juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att
betala in tull i rätt tid och ordning, är han tillsammans med den
tullskyldige betalningsskyldig för tullen. Betalningsskyldigheten får helt
eller delvis efterges, om det finns särskilda skäl.
Talan om åläggande av betalningsskyldighet enligt första stycket skall
föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan den tullskyldiges
betalningsskyldighet för beloppen har fallit bort enligt lagen (1982:188)
om preskription av skattefordringar m.m. Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för
tull enligt 37 §.
Den som fullgjort betalningsskyldighet för tullbelopp enligt första
stycket har rätt att få ut beloppet av den tullskyldige.
Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.
39 § De föreskrifter om ränta, dröjsmålsavgift, indrivning, avräkning,
och preskription som gäller i fråga om fordringar mot en tullskyldig
gäller även när motsvarande fordringar tagits upp i tullräkning, som
utställts på ombud enligt 26 § andra stycket.
13
40 § Om en vara skall säljas av tullmyndigheten enligt bestämmelser i
förordning (EEG) nr 2913/92 eller förordning (EEG) nr 2454/93, får
varan säljas genom tullmyndighetens försorg på offentlig auktion
(tullauktion) eller på annat sätt, om tullmyndigheten finner det vara
lämpligare. Om varan är skadad eller förskämd eller om köpeskillingen
inte kan beräknas täcka minst kostnaden för försäljningen eller om
tullmyndigheten annars finner att det finns särskilda skäl, får varan i
stället förstöras.
Att vissa varor inte får säljas av tullmyndigheten följer av särskilda
bestämmelser.
41 § En tullauktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt.
Innan en vara säljs på tullauktion eller på annat sätt, skall tullmyn-
digheten i god tid skicka särskild underrättelse, om adressen är känd, till
den som är tullskyldig samt till den som kan antas vara ägare och den
som kan antas ha särskild rätt till varan. Vad som sagts nu skall om
möjligt tillämpas även innan en vara förstörs.
42 § Medel från försäljningen enligt 40 § skall användas till att täcka i
första hand Tullverkets kostnader för förvaring och försäljning av varan,
i andra hand tull för varan och i tredje hand andra skatter och avgifter
samt ränta.
Uppkommer överskott, skall beloppet tillställas den tullskyldige eller,
om någon annan visar att han var ägare till varan, denne. Om någon
visar att han hade särskild rätt till varan, skall dock häremot svarande del
av beloppet tillställas honom.
Om beloppet eller del därav inte har kunnat tillställas någon enligt
andra stycket inom ett år från dagen för försäljningen, tillfaller det staten.
43 § Regeringen får meddela föreskrifter till utfyllnad och verkställighet
av regler i förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93 om export och
annan utförsel av varor från gemenskapens tullområde.
44 § Uppgifter som en tullskyldig eller någon annan lämnat om en vara
enligt föreskrifter i förordning (EEG) nr 2454/93 eller föreskrifter som
avses i 18 § denna lag används även för statistiska ändamål.
Regeringen får meddela föreskrifter om att den som för transportmedel
från eller till tredje land skall lämna särskilda uppgifter till tullmyn-
digheten för transportstatistiska ändamål.
14
Prop. 1994/95:34
45 § Bestämmelser om tillfälliga lager, tullager, transitering samt frizoner
och frilager finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 och kommis-
sionens förordning (EEG) nr 2454/93. Regeringen får meddela föreskrif-
ter till utfyllnad och verkställighet av dessa bestämmelser.
För försäljning av oförtullade eller obeskattade varor till flygpas-
sagerare som avreser till utlandet får inrättas butik på flygplats (export-
butik). Om det finns särskilda skäl, får exportbutik inrättas även på någon
annan plats.
46 § Tillstånd att inrätta frizon, frilager eller exportbutik meddelas av
regeringen.
47 § En fraktförare är skyldig att lägga upp en icke-gemenskapsvara som
införs till det svenska tullområdet på tillfälligt lager. Om ingen frakt-
förare åtagit sig att befordra varan, skall den som befordrat varan lägga
upp den på tillfälligt lager. Vad som sagts nu gäller inte, om varan blir
deklarerad till ett tullförfarande eller anmäld till annan godkänd tullbe-
handling och inte heller om varan redan är underkastad ett tullförfarande.
Befordras en vara på ett fordon som kommer till det svenska tullom-
rådet med fartyg är den som svarar för vägtransporten skyldig att lägga
upp varan på tillfälligt lager om fordonets förare medföljer fartyget. I
annat fall har redaren denna skyldighet.
Om en fraktförare eller den som annars befordrat en vara inte fullgör
sin skyldighet enligt första eller andra stycket, läggs varan upp på
tillfälligt lager genom Tullverkets försorg. Den som inte fullgör skyldig-
heten skall ersätta Tullverket dess kostnader för varans uppläggning och
förvaring. Tullmyndigheten kan bestämma att varan inte får tas ut från
upplaget förrän kostnaderna ersatts eller säkerhet ställts för dem.
48 § En tullmyndighet får tillfälligt ta hand om en oförtullad vara om det
behövs för tullkontrollen. Varan får läggas upp på tillfälligt lager eller
tullager. I sådant fall skall 47 § tredje stycket tillämpas.
Innehavaren av ett tillfälligt lager är skyldig att ta emot oförtullade
varor, om det kan ske utan avsevärd olägenhet.
49 § Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga
om varor, inklusive transportmedel, som förs till eller från en frizon eller
ett frilager.
50 § I en frizon och ett frilager får industriell verksamhet, annan
kommersiell verksamhet och serviceverksamhet bedrivas med de
begränsningar och på de villkor regeringen föreskriver.
51 § Innehavare av en exportbutik skall betala den tull som belöper på
sådan oförtullad vara som säljs till en resande med bestämmelseort inom
15
EG:s tullområde. Vad som sägs om tull i denna paragraf gäller inte för Prop. 1994/95:34
andra skatter eller avgifter.
52 § Tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager samt exportbutiker
är underkastade tullmyndigheternas övervakning och kontroll.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga
om varor som förvaras på sådana platser.
53 § Den som i verksamhet vid tillfälligt lager, tullager, frizon eller
frilager tar befattning med tulldeklarationer och andra handlingar som
lämnas för tullbehandling av varor, får inte obehörigen röja eller utnyttja
vad han i verksamheten fått veta om någon enskilds ekonomiska och
personliga förhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).
54 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för transport-
medels förare eller befälhavare att göra anmälan om transportmedlets
ankomst från eller avgång till annat land.
55 § Icke-gemenskapsvaror och varor som hänförts till en godkänd tullbe-
handling som innefattar att varorna förs ut ur EG:s tullområde är
underkastade tullmyndigheternas övervakning och kontroll (står under
tullkontroll). Detta gäller inte oförtullade varor som lämnats ut till fritt
förfogande enligt en deklaration för övergång till fri omsättning, utom i
fall då deklarationen ogiltigförklarats.
56 § Transportmedel står under tullkontroll, om det
1. ombord på transportmedlet finns varor som står under tullkontroll,
2. kommer till det svenska tullområdet utan att medföra varor, till dess
anmälan om transportmedlet enligt 54 § har behandlats av tullmyn-
digheten,
3. skall avgå från det svenska tullområdet direkt till tredje land utan att
medföra varor, sedan anmälan gjorts om detta.
Utöver vad som följer av första stycket 1 och 2 står transportmedel,
som kommer till det svenska tullområdet och skall undersökas enligt
57 §, under tullkontroll till dess undersökningen slutförts.
57 § För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
tullagstiftningen har fullgjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten
undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras,
2. områden för tillfälligt lager, tullager, frizoner, frilager och ex-
portbutiker, flygplatser och bangårdar, där varor som står under
tullkontroll förvaras, och även lokaler inom sådana områden, samt
16
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och Prop. 1994/95:34
liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s
tullområde eller av person som kan anmanas stanna enligt 58 §.
Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 19 §
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
58 § Förare eller befälhavare på transportmedel som står under tull-
kontroll är skyldig att använda anvisad väg eller led, att medföra
passhandling för transportmedlet och dess last och att stanna på en tull-
myndighets anmaning.
Förbud får meddelas föraren eller befälhavaren att göra uppehåll under
resa inom det svenska tullområdet, att utan tullmyndighetens medgivande
ankomma eller avgå med transportmedlet samt att beträda eller lämna och
lossa eller lasta transportmedlet.
Förare och befälhavare på transportmedel som inte står under
tullkontroll och även andra personer är skyldiga att stanna på tullmyndig-
hets anmaning. Sådan anmaning får ges, när det finns anledning att anta
att anmälningsskyldighet föreligger för honom enligt tullagstiftningen.
Anvisning, anmaning och förbud som avses i denna paragraf får
meddelas endast om det behövs för att möjliggöra Tullverkets över-
vakning och kontroll av import eller export och får inte gå utöver vad
som är nödvändigt för detta ändamål.
59 § En tullmyndighet får anbringa lås, förseglingar och igenkännings-
märken på transportmedel, containrar och andra varor som står under
tullkontroll. Tullmyndigheten får också tillfälligt ta hand om registre-
ringsbevis och liknande handlingar, som avser ett sådant transportmedel,
när det behövs för att hindra transportmedlets avgång.
Bestämmelserna om befogenhet för en tullmyndighet att tillfälligt ta
hand om oförtullade varor finns i 48 § första stycket.
60 § Om det behövs för kontrollverksamheten och det inte medför något
väsentligt hinder för trafiken, får en tullmyndighet tillfälligt stänga av
områden där transportmedel lossas eller lastas eller passagerare går
ombord på eller lämnar transportmedel. Detta gäller även annat område
närmast transportmedel, liksom infarter till och utfarter från tillfälliga
lager, frizoner och flygplatser.
61 § En tullmyndighet får preja fartyg inom det svenska tullområdet, om
det behövs för att möjliggöra Tullverkets övervakning och kontroll av
import eller export av varor.
Om ett fartyg under resa mellan orter inom EG:s tullområde lämnar
detta område och därvid avviker från sin rätta kurs utan att nöd eller
annat tvingande skäl föreligger, får tullmyndigheten, om befälhavaren
inte följer en anmaning att återvända till EG:s tullområde, inbringa
fartyget till en plats inom det svenska tullområdet. Om en anmaning inte
kan ges eller om det finns särskild anledning anta att en anmaning skulle
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
förhindra eller avsevärt försvåra ett inbringande av fartyget, får det Prop. 1994/95:34
inbringas utan föregående anmaning.
Inbringande enligt andra stycket får inte ske av ett utländskt fartyg eller
inom annan stats vattenområde, om det inte medges enligt avtal med den
andra staten.
62 § För sådan kontroll som avses i 57 § skall den vars uppgifter skall
kontrolleras eller för vars räkning varan importeras eller exporteras ge
den som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka varan och transport-
medlet. Denne skall också lämnas tillträde till de lokaler och andra
utrymmen som används för den transport, förvaring eller verksamhet som
kontrollen avser.
Den som inte fullgör skyldigheten enligt förordning (EEG) nr 2913/92
att svara för den transport och hantering som är nödvändig för un-
dersökning och provtagning av varor, skall enligt beslut av tullmyndig-
heten ersätta staten dess kostnad för åtgärderna. Vad som sägs i 37 § om
indrivning av tull skall gälla även sådan ersättning. Tullmyndigheten får
medge befrielse helt eller delvis från ersättningsskyldigheten.
63 § Även i annat fall än som avses i 62 § första stycket får en tulltjän-
steman undersöka och ta prov på varor som står under tullkontroll.
64 § Om det finns anledning att anta att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får tullmyndigheten anlita särskild
sakkunnig för att få fram den upplysning som behövs. Om uppgiften
visas vara oriktig, är den som lämnat uppgiften skyldig att stå för
kostnaden för den sakkunnige. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om
den oriktiga uppgiften avser varans tull- eller skattepliktiga värde och det
slutligen fastställda värdet inte överstiger det uppgivna med mer än tio
procent.
En tullmyndighet får, med Generaltullstyrelsens medgivande, anlita
särskild sakkunnig även när en uppmaning att lämna uppgift eller
handling rörande en vara inte har följts. Den som rätteligen skulle ha
lämnat uppgiften eller handlingen skall stå för kostnaden, om styrelsen
inte beslutar annat.
Om Dillverket haft kostnad som enligt första eller andra stycket någon
annan skall stå för, skall denne enligt beslut av tullmyndighet ersätta
staten dess kostnad. Vad som sägs i 37 § om indrivning av tull skall gälla
även sådan ersättning.
65 § Om det behövs för kontrollverksamheten eller för uppgiftsskyl-
digheten enligt 118 §, får regeringen föreskriva att den som deklarerar
en vara till ett tullförfarande eller anmäler en vara till annan godkänd
tullbehandling skall lämna uppgift om sitt organisationsnummer eller
personnummer.
66 § Polisen och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontroll-
verksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 57 - 63 §§ om tullmyn-
dighet och tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också polismyn- Prop. 1994/95:34
dighet och Kustbevakningen samt polisman och tjänsteman vid Kust-
bevakningen.
Även postbefordringsföretag som regeringen bestämmer och järnvägs-
företag är skyldiga att medverka i kontrollverksamheten enligt denna lag
i fråga om varor som befordras med post eller på järnväg. I fråga om
sådan medverkan gäller inte 57 - 63 §§.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om medverkan som avses
i första och andra styckena.
67 § Transportföretag som befordrar resande från tredje land skall utan
kostnad för staten ställa de lokaler och anordningar till Tullverkets
förfogande som enligt vad Generaltullstyrelsen bedömer behövs för
undersökning och tullklarering av resgods och fordon som resande för
med sig, för förhör, kroppsvisitation och kroppsbesiktning av resande
samt för tullpersonal under uppehåll i tjänstgöringen.
68 § Tullmyndigheten får förelägga den som är eller kan antas vara
deklarations- eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen att lämna
uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling som
behövs för kontroll av att deklarations- eller uppgiftsskyldigheten
fullgjorts på ett riktigt och fullständigt sätt.
Vad som sagts i första stycket gäller även den för vars räkning en vara
importerats eller exporterats.
Om ett föreläggande enligt första eller andra stycket avser uppgifter i
räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling skall dessa
därvid efter tullmyndighetens bestämmande tillhandahållas i utskrift eller
på medium för automatisk databehandling.
69 § Tullmyndigheten får förelägga den, som bedriver verksamhet av
sådan beskaffenhet att uppgift av betydelse för kontrollen av annan
persons deklarations- eller uppgiftsskyldighet kan hämtas ur handlingar
som rör verksamheten att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna
över kopia av handling rörande rättshandling mellan den som föreläggs
och den andre personen (kontrolluppgift).
Den som föreläggs kan, om föreläggandet medför att han måste lägga
ned ett betydande arbete för att fullgöra det, i stället ställa nödvändiga
handlingar till tullmyndighetens förfogande för granskning.
70 § Tullmyndigheten får besluta om revision hos den som är eller kan
antas vara deklarations- eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen samt
den som bedriver verksamhet av sådan art att uppgift av betydelse för
kontrollen av annan persons deklarations- eller uppgiftsskyldighet kan
hämtas ur handlingar som rör verksamheten.
Revisionen får avse att kontrollera att deklarations- eller uppgiftsskyl-
digheten enligt tullagstiftningen fullgjorts riktigt och fullständigt.
19
71 § Ett beslut om revision skall överlämnas till den reviderade innan Prop. 1994/95:34
revisionen verkställs. Beslutet skall innehålla uppgift om ändamålet med
revisionen och om möjligheten att undanta handlingar och uppgifter enligt
76 och 77 §§.
I ett beslut om revision skall tullmyndigheten förordna en eller flera
tjänstemän att verkställa revisionen (revisor).
72 § En revision skall bedrivas i samverkan med den reviderade och på
ett sådant sätt att den inte onödigt hindrar verksamheten. För det fall den
reviderade inte samverkar finns bestämmelser om vite i 74 § fjärde
stycket och om andra tvångsåtgärder i lagen (1994:000) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet.
Tullmyndigheten får om det behövs bestämma tid och plats för revi-
sionen. Denna får inte utan särskilda skäl verkställas hos enskild mellan
kl. 19 och kl. 8. Revisionen skall ske hos den reviderade om han begär
det och revisionen kan göras där utan betydande svårighet.
Om revisionen inte verkställs hos den reviderade skall handlingarna på
begäran överlämnas till revisorn mot kvitto.
73 § Vid revision får räkenskapsmaterial och andra handlingar som rör
verksamheten granskas om de inte skall undantas enligt 76 §.
Vid revision får revisorn även ta prov på varor och granska varulager.
Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning
som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt
hjälpmedel.
74 § Vid revision skall den reviderade tillhandahålla revisorn de
handlingar och lämna de upplysningar som behövs för revisionen. Han
skall också lämna tillträde till utrymmen som huvudsakligen används i
verksamheten för sådan åtgärd som avses i 73 § och om möjligt ställa en
ändamålsenlig arbetsplats till förfogande samt i övrigt ge den hjälp som
behövs vid revisionen.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda tekniskt
hjälpmedel för att ta del av upptagning som kan uppfattas endast med
sådant hjälpmedel, om inte den reviderade i stället tillhandahåller en
kopia av upptagningen och denna utan svårighet kan granskas med annat
tillgängligt tekniskt hjälpmedel. Revisorn får kontrollera att kopian
stämmer överens med den upptagning som finns hos den reviderade.
Vid granskning av upptagning som avses i andra stycket får endast de
tekniska hjälpmedel och sökbegrepp användas, som behövs för att
tillgodose ändamålet med revisionen. Granskningen får inte verkställas
via telenät.
Om den reviderade inte fullgör sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket får tullmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra
dem.
75 § En revision får inte pågå längre tid än nödvändigt. Räkenskaps-
material och andra handlingar som överlämnats till revisorn skall så snart
som möjligt och senast när revisionen avslutats återlämnas till den Prop. 1994/95:34
reviderade.
Tullmyndigheten skall snarast lämna meddelande om resultatet av
revisionen till den reviderade i de delar som rör honom.
76 § På den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision
undantas
1. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångs-
balken,
2. annan handling med ett betydande skyddsintresse om handlingens
innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon
annans kännedom.
Handling som avses i första stycket 2 får undantas endast om hand-
lingens skyddsintresse överväger dess betydelse för kontrollen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar
även föreläggande att lämna uppgifter.
77 § En skriftlig begäran om befrielse från föreläggande att lämna
uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling, skall
ges in till länsrätten, tillsammans med föreläggandet och den begärda
handlingen eller uppgiften.
Om den reviderade begär att en handling skall undantas från revision
skall handlingen, om tullmyndigheten anser att den bör granskas,
omedelbart förseglas och överlämnas till länsrätten.
Länsrätten skall utan dröjsmål pröva om handlingen eller uppgiften
skall undantas från kontrollen.
78 § I fråga om upptagning som avses i 73 § tredje stycket bestämmer
länsrätten i vilken form eller på vilket sätt den skall tillhandahållas i
målet.
Länsrätten får i fråga om upptagning som avses i föregående stycke
besluta om sådana begränsningar i tullmyndighetens rätt att själv använda
tekniska hjälpmedel som behövs för att uppgift, som skall undantas från
granskning, inte skall bli tillgänglig för myndigheten.
79 § Om den enskilde begär det, skall länsrätten pröva om beslut kan
fattas utan att rätten granskar handlingen.
Anser den enskilde att en handling eller uppgift inte omfattas av
kontrollen handläggs frågan om undantagande på sätt som anges i 77 och
78 §§ samt i första stycket.
80 § Om en handling eller del av handling undantagits från kontroll, får
dess innehåll inte återges eller åberopas vid redogörelse för granskningen
eller annars inför myndighet. Detta gäller även om en handling, utan
beslut av länsrätten, återlämnats efter det att den begärts undantagen.
Ett beslut i fråga om undantagande av handling eller uppgift gäller
omedelbart om inte annat anges i beslutet.
21
Prop. 1994/95:34
81 § I fråga om varor som inkommer till tullområdet i postförsändelser
skall postbefordringsföretag som regeringen bestämmer anses som
deklarant och tullskyldig, om varorna inte deklareras för övergång till fri
omsättning eller hänförs till arman godkänd tullbehandling av någon
annan.
Har försändelsen kommit adressaten till handa, skall dock denne anses
som deklarant och tullskyldig vid tillämpning av regler om omprövning
och bokföring i efterhand.
82 § Har den som är tullskyldig och skyldig att lämna skriftlig eller med
databehandlingsteknik upprättad deklaration, i en deklaration eller ett
annat dokument som under förfarandet avgetts till ledning för fastställan-
de av tull, lämnat en uppgift som befinns vara oriktig, skall han påföras
en särskild avgift (tulltillägg). Tulltillägget är tjugo procent av den tull
som inte skulle ha påförts, om den oriktiga uppgiften godtagits.
Detsamma gäller, om den tullskyldige skriftligen har lämnat en sådan
uppgift i ett ärende som avser omprövning av tulltaxeringsbeslut eller i
ett överklagat ärende som avser fastställande av tull.
Avgiftsberäkning enligt första stycket sker efter tio procent dels när den
oriktiga uppgiften har rättats eller hade kurmat rättas med ledning av
kontrollmaterial som bifogats deklarationen, dels när det gäller mer-
värdesskatt som får dras av vid redovisning av skatt enligt mervär-
desskattelagen (1994:200).
Om avvikelse från deklaration har skett vid skönstulltaxering skall den
tullskyldige påföras tulltillägg. Tulltillägget är tjugo procent av den tull
som vid taxeringen påförs den tullskyldige utöver vad som annars skulle
ha påförts honom. Till den del taxeringen innefattar rättelse av en oriktig
uppgift från den tullskyldige påförs dock tulltillägg enligt första stycket.
83 § Tulltillägg skall påföras om tullskyldighet uppkommer på grund av
1. olaga införsel,
2. olaga undandragande av varor från tullövervakning, eller
3. förfogande i övrigt över en oförtullad vara, i strid mot för varan
föreskriven inskränkning i förfoganderätten som föreskrivits för varan.
Första stycket gäller endast om den tullskyldige rätteligen skulle ha
lämnat en skriftlig eller med databehandlingsteknik upprättad deklaration
till ledning för fastställande av tull.
84 § Tulltillägget enligt föregående paragraf är tjugo procent av den tull
som påförs. Även den som förfogat över en förtullad vara i strid mot
föreskriven förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller
återbetalning av tull skall påföras tulltillägg. Tulltillägget är tjugo procent
av den tullförmån som den tullskyldige går miste om.
22
Prop. 1994/95:34
85 § Vid tillämpning av 82 § ansvarar den som är tullskyldig för
handlingar och underlåtenhet av hans ombud. Tulldeklaration eller annat
dokument som lämnas för en tullskyldig som är juridisk person skall
anses ha lämnats av den tullskyldige, om det inte var uppenbart att
uppgiftslämnaren saknade behörighet att företräda den tullskyldige.
86 § Tulltillägg påförs inte i samband med rättelse av en felräkning eller
felskrivning, som uppenbart framgår av tulldeklaration eller annat
dokument som lämnats till ledning för tulltaxeringen.
Tulltillägg påförs inte heller i den mån avvikelsen avser bedömning av
ett yrkande, såsom fråga om yrkad förmånsbehandling, anspråk på
tullbefrielse eller tullnedsättning eller fråga om skäligheten av en
uppskattning eller värdering, och avvikelsen inte gäller uppgift i sak.
Om en tullskyldig frivilligt har rättat en oriktig uppgift eller anmält
förhållande som avses i 83 § påförs inte tulltillägg.
87 § Om den som deklarerat en vara för övergång till fri omsättning med
tillämpning av förenklat deklarationsförfarande eller lokalt klareringsför-
farande inte har kommit in med kompletterande tulldeklaration vid den
tidpunkt då denna senast skulle ha lämnats, påförs han en särskild avgift
(förseningsavgift).
Förseningsavgiften är 300 kronor. Avgiften är dock 600 kronor, om
den tullskyldige anmodats att lämna tulldeklarationen, men inte fullgjort
skyldigheten inom den bestämda tiden.
88 § Tulltillägg och förseningsavgift får helt eller delvis efterges, om
felaktigheten eller underlåtenheten kan antas ha ett sådant samband med
den tullskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller därmed
jämförligt förhållande att den kan anses ursäktlig. Detsamma gäller, om
felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till
den oriktiga uppgiftens beskaffenhet eller arman särskild omständighet
eller om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut tillägget eller
avgiften.
Tulltillägg får helt efterges även när det belopp som kunde ha un-
dandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som
ringa.
Förseningsavgift får helt eller delvis efterges också när underlåtenheten
är att anse som ringa.
89 § Tulltillägg eller förseningsavgift får inte påföras sedan den
tullskyldige har avlidit.
90 § Om en oförtullad vara eller dess värde blir föremål för förverkande,
skall annan skatt än tull, avgifter och tulltillägg inte tas ut till den del
varan eller dess värde förverkats. Ett tidigare meddelat beslut om sådan
pålaga skall upphävas eller ändras sedan dom eller beslut som innefattar
förverkande har vunnit laga kraft.
23
Erlagd tull skall beaktas vid förverkande av en varas värde och vid Prop. 1994/95:34
bestämmande av påföljd.
91 § Frågor om tulltillägg och förseningsavgift prövas av tullmyn-
digheten. Allmän förvaltningsdomstol prövar dock, på talan av det
allmänna ombudet som avses i 100 §, frågor om tulltillägg på grund av
oriktiga uppgifter i mål om tull. Sådan talan får föras, om den oriktiga
uppgiften inte har godtagits efter prövning i sak eller inte har prövats i
målet. Talan skall väckas inom ett år från utgången av den månad då
domen eller det slutliga beslutet i målet har vunnit laga kraft.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Den tullskyldiges yrkande i fråga om tulltillägg eller förseningsavgift
skall utan hinder av vad som annars gäller om överklagande prövas, om
beslutet om den tull som tulltillägget eller förseningsavgiften avser inte
har vunnit laga kraft. Detsamma gäller, om det allmänna ombudet
framställt ett sådant yrkande till förmån för den tullskyldige. Om
yrkandet framställs först i domstol, kan domstolen förordna att det skall
tas upp och vidare handläggas av tullmyndigheten.
Innan beslut fattas om påföring av tulltillägg eller förseningsavgift skall
den tullskyldige om möjligt ges tillfälle att yttra sig.
Underrättelse om att tullmyndigheten överväger att påföra tulltillägg
eller förseningsavgift får ske genom överföring av elektroniskt dokument.
92 § Bestämmelserna om eftergift av tulltillägg och förseningsavgift skall
beaktas, även om yrkande om detta inte har framställts, i den mån det
föranleds av vad som har förekommit i ärendet eller målet om tulltillägg
eller förseningsavgift.
Om tull sätts ned, skall också vidtas den ändring i beslutet om
tulltillägg som nedsättningen kan föranleda.
Vid handläggningen i länsrätt eller kammarrätt av mål om tulltillägg
eller förseningsavgift skall muntlig förhandling hållas, om den tullskyldi-
ge begär det. Muntlig förhandling behövs dock inte, om det inte finns
anledning anta att tulltillägg eller förseningsavgift tas ut.
93 § Tulltillägg under femtio kronor påförs inte.
Tulltillägg tillfaller staten.
94 § Om betalningsskyldighet för tull inte längre kan åläggas, får
tullmyndigheten inte påföra tulltillägg på beloppet.
95 § Bestämmelserna i 25 - 27, 30, 36 och 37 §§ tillämpas även i fråga
om tulltillägg och förseningsavgift.
96 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. underlåter att lämna uppgift eller inge handling till tullmyndighet
enligt föreskrift i tullagstiftningen eller beslut som tullmyndighet meddelat
med stöd av denna lagstiftning,
2. underlåter att lägga upp en vara på tillfälligt lager enligt 47 §,
24
3. använder eller förbrukar en icke-gemenskapsvara i strid mot Prop. 1994/95:34
föreskrift i tullagstiftningen eller beslut som tullmyndighet meddelat med
stöd av denna lagstiftning, eller
4. bryter mot föreskrift i förordningen (EEG) nr 2913/92, förordningen
(EEG) nr 2454/93, denna lag eller föreskrifter som utfärdats med stöd av
denna tullagstiftningen eller beslut som tullmyndighet meddelat med stöd
av denna lagstiftning om skyldighet att föra anteckningar och lämna
uppgifter om varor som förvaras på tillfälligt lager eller tullager eller i
frizon eller i frilager eller som är föremål för förenklat förfarande vid
tillämpning av ett tullförfarande
döms för tullförseelse till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
97 § Ansvar för tullförseelse inträder inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
98 § Allmänt åtal för tullförseelse får väckas endast efter medgivande av
tullmyndighet.
99 § När en tullmyndighet med stöd av tullagstiftningen förelägger
tullskyldig eller annan att vidta åtgärd som behövs för förtullning eller
annan tullklarering eller för tullverkets kontrollverksamhet, kan vite
föreläggas.
Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller
inge handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller att fullgöra
skyldighet som föreskrivs i 62 § eller med stöd av 65 §.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller
högre än femtusen kronor.
Frågor om utdömande av vite prövas av Generaltullstyrelsen.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om viten.
I övrigt gäller bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten.
100 § Hos Generaltullstyrelsen skall finnas ett allmänt ombud som för det
allmännas talan i mål och ärenden som avses i 107 § första stycket utom
sådana mål och ärenden som gäller eller har samband med inskränkning
i rätten att förfoga över varor. Det allmänna ombudet får föra talan även
till förmån för den tullskyldige eller annan enskild part. Ombudet har då
samma behörighet som den enskilda parten.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förordnar det
allmänna ombudet och ersättare för denne.
25
Prop. 1994/95:34
101 § Beslut, som någon annan tullmyndighet än Generaltull styrel sen har
meddelat enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen eller enligt tullagstiftningen i övrigt, får överklagas hos
Generaltullstyrelsen.
Tullmyndighets beslut om revision enligt 70 § får inte överklagas.
102 § Om överklagande enligt 101 § gäller beslut vid tulltaxering i en
fråga som kan ha betydelse för fastställelse av tull skall överklagandet ha
kommit in till den myndighet som meddelat beslutet inom tre år från den
dag då tullskyldigheten uppkom. Om tulltaxeringsbeslutet meddelats
senare än två och ett halvt år efter den dag då tullskyldigheten uppkom
får överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom blir längre,
komma in inom två månader från den dag då den tullskyldige fick del av
beslutet.
Om beslut som avses i första stycket omprövats får även omprövnings-
beslutet överklagas inom där angiven treårsfrist. Om omprövningsbeslutet
meddelats senare än två och ett halvt år efter den dag då tullskyldigheten
uppkom, får överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom
blir längre, komma in inom två månader från den dag då den tullskyldige
fick del av omprövningsbeslutet.
Den tullskyldige får överklaga ett tulltaxeringsbeslut även om det inte
gått honom emot.
103 § Beslutsmyndighet som avses i 102 § skall pröva om den tullskyl-
diges överklagande har kommit in i rätt tid. Har överklagandet kommit
in för sent, skall myndigheten avvisa det, om inte annat följer av andra
eller tredje stycket.
Överklagandet skall inte avvisas, om förseningen beror på att be-
slutsmyndigheten har lämnat den tullskyldige en felaktig underrättelse om
hur man överklagar.
Överklagandet skall inte heller avvisas, om det inom överklagandetiden
kommit in till en annan tullmyndighet än den som fattat beslutet.
Överklagandet skall då omedelbart översändas till den tullmyndighet som
fattat beslutet med uppgift om den dag då handlingen kom in till
tullmyndigheten.
104 § Om överklagandet inte avvisas enligt 103 §, skall beslutsmyn-
digheten snarast ompröva det överklagade beslutet.
Ett överklagande förfaller, om tullmyndigheten ändrar beslutet så som
den tullskyldige begär.
Om myndigheten ändrar beslutet på annat sätt än den tullskyldige
begär, skall överklagandet anses omfatta det nya beslutet. Finns skäl för
det, får myndigheten lämna den tullskyldige tillfälle att återkalla
överklagandet.
26
105 § Om överklagandet inte avvisas enligt 103 § eller förfaller enligt Prop, 1994/95:34
104 §, skall tullmyndigheten överlämna överklagandet, sitt omprövnings-
beslut och övriga handlingar i ärendet till Generaltullstyrelsen. Om det
finns särskilda skäl får överklagandet överlämnas till Generaltullstyrelsen
utan föregående omprövning.
106 § Vad som sägs i 102 - 105 §§ gäller också överklagande av beslut
om ränta, dröjsmålsavgift, tulltillägg och förseningsavgift.
107 § Generaltullstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt be-
stämmelser som meddelats med stöd av lagen eller enligt tullagstiftningen
i övrigt får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, när det är fråga
om
1. fastställelse av tull och prövningen inte gäller sådant beslut om
befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull som meddelats
med stöd av regeringens bemyndigande,
2. uttag av tull ur en vara enligt gemenskapsregler eller 37 § denna
lag,
3. temporär import,
4. restitution av tull,
5. ursprungsintyg som krävs för erhållande av förmånsbehandling,
6. inskränkning i rätten att förfoga över en vara,
7. bindande klassificeringsbesked,
8. ränta eller dröjsmålsavgift,
9. tulltillägg eller förseningsavgift,
10. ersättning som avses i 62 § andra stycket eller 64 § eller ersättning
för särskilda kostnader för bindande klassificeringsbesked, eller
11. beslut om föreläggande som meddelats enligt tullagstiftningen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I övrigt överklagas Generaltullstyrelsens beslut enligt denna lag eller
enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen eller enligt
tullagstiftningen i övrigt hos regeringen, om inte annat är särskilt
föreskrivet.
108 § Om en part har överklagat ett beslut i sådant mål eller ärende vari
enligt 100 § det allmännas talan skall föras av ett allmänt ombud, får
också motparten överklaga beslutet, även om den för honom föreskrivna
tiden för överklagande har gått ut. Motpartens skrivelse skall ha kommit
in till den myndighet som meddelade beslutet inom två månader, om
överklagande görs enligt 102 eller 106 §, inom en vecka i mål om
bindande klassificeringsbesked och i övrigt inom två veckor från den dag
då han fick del av den först ingivna skrivelsen med överklagande eller,
om han inte fått del av den före utgången av den tid inom vilken den
senast skulle ha kommit in, från utgången av denna tid.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.
27
109 § Bestämmelserna i 6 kap. 13 och 18 - 24 §§ taxeringslagen Prop. 1994/95:34
(1990:324) gäller i tillämpliga delar vid överklagande av beslut som avses
i 102 och 106 §§. Vad som i nämnda bestämmelser sägs om Riks-
skatteverket skall gälla det allmänna ombudet och vad som sägs om
länsrätten Generaltullstyrelsen.
110 § Beslut enligt 20, 21, 23 och 24 §§ samt beslut om tulltillägg och
förseningsavgift skall gälla omedelbart. Detsamma gäller annat beslut av
tullmyndighet, som meddelas enligt denna lag eller enligt föreskrifter som
utfärdats med stöd av lagen och som inte innebär att målet eller ärendet
avgörs.
111 § Belopp som enligt tullagstiftningen skall betalas till eller utbetalas
från en tullmyndighet, skall avrundas till närmast lägre hela krontal.
112 § Av förordningen (EEG) nr 918/83 framgår att tullfrihet skall
medges för försändelser som avsänts från ett tredje land till en mottagare
i gemenskapen och vars sammanlagda värde uppgår till högst 22 ecu,
dock inte till den del sådan försändelse innehåller alkoholhaltiga
produkter, parfym, luktvatten, tobak eller tobaksvaror.
Utöver vad som följer av första stycket skall tull och annan skatt och
avgift inte tas ut för en varuförsändelse när den tull och annan skatt och
avgift som är föreskriven för försändelsen sammanlagt inte uppgår till
etthundra kronor. Detta gäller dock inte om försändelsen innehåller
spritdrycker, vin, starköl eller tobaksvaror, eller utgör ett led i en
postorderförsäljning.
113 § En tullmyndighet kan medge att en icke-gemenskapsvara överlåts
till staten, om överlåtelsen inte medför olägenhet eller kostnad för Tull-
verket.
Tull skall inte tas ut för en vara som överlåts till staten enligt första
stycket. Att varan skall anses ha blivit upplagd på tullager framgår av
artikel 867a i förordning (EEG) nr 2454/93.
114 § Regeringen får, med avvikelse från denna lag, meddela föreskrifter
om hur varor skall hänföras till en godkänd tullbehandling i vissa fall,
när varor importeras till eller exporteras från tullområdet på järnväg, med
post eller med luftfartyg.
115 § På tullplats sker tullförrättning utan kostnad för allmänheten inom
område och på de tider som regeringen föreskriver. Regeringen får
föreskriva att tullförrättning även i andra fall skall ske utan kostnad för
allmänheten.
28
116 § Den som föranleder tullförrättning som inte är avgiftsfri skall Prop. 1994/95:34
betala avgift för förrättningen (förrättningsavgift) enligt taxa som
regeringen föreskriver.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om förrättningsavgift.
117 § Regeringen får föreskriva att avgifter skall betalas för
1. tillstånd till betalningsanstånd,
2. utfärdande av särskild tullräkning, och
3. tillstånd att inneha exportbutik.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om avgifter enligt första
stycket.
118 § Tullmyndigheterna skall på begäran tillhandahålla Sveriges
riksbank, Riksskatteverket, Statens livsmedelsverk, Statens jordbruks-
verk, Kommerskollegium, skattemyndighet och Statistiska centralbyrån
uppgifter som förekommer hos tullmyndigheterna och som rör import
eller export av varor.
I tullregisterlagen (1990:137) finns bestämmelser om utlämnande till
vissa myndigheter av uppgifter ur tullregistret på medium för automatisk
databehandling.
119 § Regeringen får bemyndiga Generaltullstyrelsen att meddela
föreskrifter i de ämnen som anges i 3 §, 4 §, 7 § första och andra
styckena, 9 §, 12 § tredje stycket, 16, 18, 27, 36 och 43 §§, 44 § andra
stycket, 45 § första stycket, 49 §, 50 §, 52 § andra stycket, 54 §, 65 §,
66 § tredje stycket och 114-117 §§.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då tullagen (1987:1065)
skall upphöra att gälla. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet
överklagas enligt äldre bestämmelser.
2. Den upphävda lagen skall dock fortfarande tillämpas i fråga om
varor som anmälts till förtullning eller borde ha anmälts till förtullning
före utgången av år 1994.
3. Föreskrifterna i den upphävda lagen om tullager och frihamn gäller
till utgången av år 1995 i fråga om tullager och frihamnar till vilka
tillstånd getts före utgången av år 1994.
4. Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt den
upphävda lagen, samt 63 §, 64 § till den del den avser skyldighet att
stanna på tullmyndighets anmaning och 65 § samma lag skall förfarande
gälla för varor som skall beskattas enligt lagen (1994:000) om
beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land
som är medlem i Europeiska unionen. Det samma gäller
a. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
b. injektionssprutor och kanyler,
c. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
29
d. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1973:1176),
e. springstiletter, springknivar, knogjäm, kaststjämor, riv- eller
nithandskar och batonger samt karatepinnar, blydaggar, spikklubbor eller
liknande,
f. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
g. produkter som avses i lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av
vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.,
h. kulturföremål som avses i 5 kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.,
i. hundar och katter för annat ändamål än handel,
j. spritdrycker, vin eller starköl,
som förs in i landet från eller förs ut ur landet till ett land som är
medlem i den Europeiska unionen om införseln eller utförseln står i strid
med förbud eller med stöd av tillstånd som föranletts av vilseledande
uppgift.
5. Förekommer det i lag eller i annan författning hänvisning till
tullagen (1987:1065) skall hänvisningen i stället gälla motsvarande
bestämmelser i den nya tullagstiftningen.
Prop. 1994/95:34
30
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1994/95:34
1 § Bestämmelser om frihet från tull i vissa fall finns i rådets förordning
(EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättandet av ett gemen-
skapssystem för tullbefrielse. Bestämmelser om tullförmåner finns även
1 handelsöverenskommelser som Europeiska gemenskaperna (EG) har
ingått. Bestämmelser om ursprung som medför förmånsbehandling för
varor finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992
om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och kommissionens
förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföre-
skrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en
tullkodex för gemenskapen.
Bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import
finns i
- rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd
mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är
medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen, och
- kommissionens beslut nr 2424/88/EKSG av den 29 juli 1988 om
skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är
medlemmar i Europeiska kol- och stålgemenskapen.
Bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller
subventionerad import finns i
- rådets förordning (EG) nr 517/94 av den 7 mars 1994 om gemensam-
ma regler för importen av textila produkter från vissa tredje länder som
inte täcks av bilaterala avtal, protokoll eller andra arrangemang eller av
särskilda gemenskapsregler om import,
- rådets förordning (EG) nr 518/94 av den 7 mars 1994 om gemensam-
ma regler för importen, och
- rådets förordning (EG) nr 519/94 om gemensamma regler för import
från vissa tredje länder.
I denna lag finns kompletterande bestämmelser till de i första, andra
och tredje styckena angivna bestämmelserna.
2 § Bestämmelser om frihet från skatt vid införsel i vissa fall finns i
lagen (1994:000) om frihet från skatt vid import, m.m. och i föreskrifter
som har meddelats med stöd av denna.
3 § Uttryck som används i denna lag har samma innebörd som i tullagen
(1994:000).
31
Prop. 1994/95:34
4 § Tullfrihet gäller för varor som förtullas för en främmande stats
beskickning eller konsulat eller en beskicknings- eller konsulatsmedlem
eller dennes familj enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier
i vissa fall eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den
lagen.
Tullfrihet gäller också för varor som förtullas för en internationell
organisation eller en person som är knuten till en sådan organisation, om
organisationen eller personen är upptagen i lagen om immunitet och
privilegier i vissa fall eller i föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen och är berättigad till tullfrihet enligt stadga eller avtal som gäller
i förhållande till Sverige.
5 § Tullfrihet gäller för markutrustning och undervisningsmateriel som
skall användas vid eller i samband med civil luftfart och som är
specialkonstruerade för att användas som luftfartsutrustning samt delar
och tillbehör till sådan materiel, när varorna förtullas för en flygskola,
ett lufttrafikföretag, en luftfartsmyndighet eller en annan förvaltning för
allmän flygplats.
6 § Tullfrihet i fall som avses i 4 och 5 §§ bortfaller om varorna efter
införseln används i strid med de för tullfriheten gällande reglerna. I
sådana fall skall detta utan dröjsmål anmälas för tullmyndigheten och
tullen för varan betalas.
Detta gäller dock inte om mer än fem år förflutit från den dag då varan
anmäldes till förtullning till den dag varan får annan användning.
Regeringen får föreskriva om kortare tid för vissa varor.
7 § Regeringen får meddela föreskrifter om tullfrihet för
1. förnödenheter och proviant som medförs eller tas ombord på
transportmedel som går i trafik mellan Sverige och tredje land, om
varorna är avsedda för transportmedlet eller för besättning eller passage-
rare, och
2. varor som införs av en person som återvänder hit efter att på grund
av sitt arbete ha vistats i tredje land under en längre tid.
8 § Vid kontroll av uppgift som lämnas i ursprungsintyg ägnat att leda
till förmånsbehandling eller i ansökan om sådant intyg är bestämmelserna
i 57, 62, 64, 68 - 80 och 99 §§ tullagen (1994:000) tillämpas.
9 § Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med
varor är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en handelsor-
ganisation skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
lämna uppgifter som behövs för att uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt
32
EG:s bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import.
Detta gäller även i fråga om uppgiftsskyldighet enligt EG:s bestämmelser
om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad
import.
För kontroll av uppgiftsskyldighet enligt första stycket får, enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen, den som är uppgiftsskyldig
föreläggas att för granskning tillhandahålla räkenskaper, anteckningar och
andra handlingar som rör verksamheten.
Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med
hjälp av automatisk databehandling, skall dessa på begäran tillhandahållas
i utskrift eller på medium för automatisk databehandling.
Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf är även be-
stämmelserna i 71 - 80 §§ tullagen (1994:000) tillämpliga.
10 § Regeringen får meddela föreskrifter
1. till utfyllnad av regler om frihet från tull beslutade av EG:s
institutioner, och
2. till utfyllnad av regler om tullförmåner i handelsöverenskommelser
som EG har ingått.
11 § Regeringen får överlåta åt annan myndighet att meddela föreskrifter
i de ämnen som avses i 10 §.
Prop. 1994/95:34
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då lagen (1987:1069) om
tullfrihet m.m. skall upphöra att gälla.
2. Den upphävda lagen skall dock fortfarande tillämpas i fråga om dels
varor som anmälts eller borde ha anmälts till förtullning före utgången av
år 1994, dels varor för vilka ansökan om temporär tullfrihet lämnats in
eller för vilka medgetts temporär tullfrihet utan ansökan före utgången av
år 1994.
3. Tillstånd till återbetalning av tull (restitution) eller till motsvarande
tullbefrielse som meddelats före utgången av år 1994 gäller fortfarande,
dock längst till utgången av år 1995.
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
33
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser om frihet från och återbetalning av
annan skatt än tull vid import av varor från tredje land i vissa fall. I
lagen finns även kompletterande bestämmelser till de bestämmelser om
tullfrihet för resande som finns i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av
den 28 mars 1983 om upprättande av ett gemenskapssystem för tullbe-
frielse avsnitt XI och bestämmelser om beräkning av tull och skatt i vissa
fall.
2 § Vad som sägs i denna lag om frihet från skatt skall även gälla frihet
från sådana avgifter som tas ut för varor vid import.
3 § Vad som sägs i denna lag om frihet från skatt vid import från tredje
land skall även gälla i fråga om varor som förs in i landet från ett
område som ligger inom EG:s tullområde men utanför EG:s skatteområde
när införseln sker under sådana förhållanden som vid import från tredje
land skulle ha medfört rätt till frihet från skatt enligt denna lag.
Vid tillämpning av första stycket skall vad som sägs om tredje land
gälla område som ligger inom EG:s tullområde men utanför EG:s
skatteområde och vad som sägs om gemenskapen gälla EG:s skatteom-
råde.
4 § Genom denna lag genomförs
- rådets direktiv 69/169/EEG av den 28 maj 1969 om harmonisering av
bestämmelser avseende befrielse från indirekta skatter vid import i
samband med internationella resor,
- rådets direktiv 78/1035/EEG av den 19 december 1978 om frihet från
skatt vid import av små försändelser av varor utan kommersiell karaktär
och
- rådets direktiv 83/181/EEG av den 28 mars 1983 bestämmande
omfattningen av artikel 14.1 d i direktiv 77/388/EEG om frihet från
mervärdesskatt vid slutlig import av vissa varor.
5 § Uttryck som används i denna lag har samma innebörd som i tullagen
(1994:000).
1 § Särskilda bestämmelser om frihet från skatt för varor som medförs
av resande finns i 3 kap.
2 § Frihet från skatt vid import skall, om inte annat följer av 3 eller 4 §§ Prop. 1994/95:34
eller av 3 kap., medges för en vara som övergår till fri omsättning under
sådana omständigheter som för en tullpliktig vara medför tullbefrielse
enligt rådets förordning (EEG) nr 918/83, lagen (1994:000) om tullfrihet
m.m. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen eller
lagen.
Frihet från skatt vid import skall medges även i de fall som anges i
5 - 9 §§.
Frihet från skatt skall medges även när förutsättningar för hel frihet
från tull vid temporär import föreligger.
3 § Rätt till frihet från skatt vid import enligt 2 § föreligger inte om den
importerade varan utgörs av
1. hemutrustning som behövs för sekundärt boende,
2. kapitalvaror och annan utrustning som importeras i samband med att
verksamhet överförs från tredje land till gemenskapen,
3. undervisningsmateriel, vetenskaplig och kulturell materiel, vetenska-
pliga instrument och apparater i andra fall än dem som anges i 7 eller
8 §§,
4. skattemärken eller liknande bevis på betalning av skatt eller avgift
i tredje land,
5. proviant för järnvägståg,
6. alkoholhaltiga produkter eller tobaksvaror i en försändelse från en
privatperson till en annan privatperson, eller
7. försändelser som utgör ett led i en postorderförsäljning.
4 § Bestämmelser om frihet från skatt för varor vilka såsom förnöden-
heter och proviant förs ombord på fartyg eller luftfartyg i internationell
trafik finns i mervärdesskattelagen (1994:200).
5 § Frihet från skatt skall medges för gemenskapsvaror som efter att ha
förts ut från Sverige till tredje land återinförs till landet utan att ha
bearbetats under tiden de varit utförda från Sverige.
Om en tullmyndighet har medgett befrielse från skatt eller återbetalning
av skatt i samband med tidigare utförsel medges frihet från skatt enligt
första stycket endast om den skatt betalas för vilken befrielse eller
återbetalning erhållits.
I mervärdesskattelagen (1994:200) finns särskilda bestämmelser om
underlaget för beräkning av mervärdesskatt vid återinförsel av varor som
bearbetats i tredje land.
6 § Frihet från skatt skall medges för import av egen fångst som medförs
av fiskefartyg som hör hemma inom gemenskapen.
7 § Frihet från skatt skall medges för import av filmer, fotografier,
trycksaker, modeller, grammofonskivor, hologram och liknandeåskådnings-
eller ljudåtergivningsmateriel, som framställts av Förenta nationerna
eller dess fackorgan och har undervisningskaraktär eller vetenskaplig eller Prop. 1994/95:34
kulturell karaktär.
8 § Frihet från skatt skall medges för import av samlarföremål och
konstverk som inte är avsedda att säljas, när den för vars räkning varorna
införs är ett galleri, museum eller annan institution som har godkänts av
Generaltullstyrelsen för skattefri import enligt denna paragraf. Frihet från
skatt skall dock inte medges om varan tillhandahålls mot betalning av en
person som bedriver en verksamhet som skulle ha varit yrkesmässig
enligt mervärdesskattelagen (1994:200) om den hade bedrivits i Sverige.
9 § Frihet från skatt skall medges för import av
1. officiella publikationer utgivna under kontroll av exportlandet eller
av internationell institution, regional eller lokal myndighet eller offent-
ligrättsligt organ etablerat i exportlandet och
2. trycksak utdelad av erkänd politisk organisation med anledning av
val till Europaparlamentet eller i anledning av nationellt val i det land där
trycksakerna har sitt ursprung.
Frihet från skatt enligt första stycket skall medges endast för varor som
beskattats i exportlandet utan att den utländska skatten senare avlyfts eller
återbetalats.
10 § Har förutsättningarna för frihet från skatt enligt detta kapitel upphört
skall den som medgetts skattefriheten utan dröjsmål anmäla det till
tullmyndigheten och betala den skatt som belöper på varan.
11 § Vad som i övrigt sägs om tullfrihet i rådets förordning (EEG) nr
918/83, lagen (1994:000) om tullfrihet m.m. och föreskrifter som har
medelats med stöd av förordningen eller lagen skall gälla även i fråga om
frihet från skatt vid import.
12 § Medges för en vara återbetalning eller eftergift av tull vid
tillämpning av tullförfarandet aktiv förädling enligt restitutionssystemet
eller skulle sådan återbetalning eller eftergift ha medgetts om varan varit
tullpliktig, skall annan skatt som betalats till en tullmyndighet vid
förtullningen betalas tillbaka om skatten inte kan återbäras i annan
ordning.
Detsamma gäller i fråga om en vara för vilken annan återbetalning eller
eftergift av tull medgetts eller skulle ha medgetts om varan varit
tullpliktig, om
1. förutsättningar för hel frihet från tull vid temporär import för varan
uppenbart förelegat,
2. varan inte får säljas på grund av föreskrift som har meddelats av
hänsyn till allmän hälsovård, allmän säkerhet eller liknande intresse,
3. varan inte stämmer överens med vad som får anses avtalat eller
varan inte har överlämnats inom avtalad tid,
4. varan uppenbarligen har beställts av misstag eller hinder av teknisk
art förelåg vid införseln mot att använda varan för avsett ändamål,
36
5. varan uppenbarligen av förbiseende har sänts till mottagaren och Prop. 1994/95:34
förtullats för dennes räkning,
6. avgiften uppenbarligen har betalats av förbiseende, eller
7. annars synnerliga skäl föreligger.
13 § Vad som föreskrivs i detta kapitel gäller inte avgifter inom den
gemensamma jordbruks- eller fiskeripolitiken.
1 § Frihet från skatt vid import skall, utöver vad som följer av be-
stämmelserna i kapitel 2, medges en resande som kommer till landet från
ett tredje land i den omfattning och under de villkor som sägs i detta
kapitel. Skattefrihet gäller endast för varor som medförs i det personliga
bagaget och under förutsättning att importen inte är av kommersiell natur.
Med varor som medförs i det personliga bagaget avses i detta kapitel
alla varor som en resande kan visa upp för tullmyndigheten när han
anländer till landet samt varor i polletterat bagage som registrerats för
den resande hos transportföretaget vid tidpunkten för den resandes
avfärd. Behållare med bränsle utgör inte personligt bagage.
Importen anses inte vara av kommersiell natur om den är av tillfällig
art och varorna är avsedda för den resandes eller hans familjs personliga
behov eller som gåva.
2 § Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges
en resande under vistelsen i landet för sådana personliga tillhörigheter
som är avsedda att återutföras ur landet till ett tredje land. Med
personliga tillhörigheter avses gångkläder samt nya eller begagnade
föremål som behövs under resan.
Bestämmelser om temporär import med hel befrielse från tull i dessa
fall finns i artikel 684 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av
den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG)
nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.
Har förutsättningarna för skattefrihet enligt första stycket upphört skall
den som medgetts skattefriheten utan dröjsmål anmäla det till tullmyndig-
heten och betala den skatt som belöper på varan.
3 § Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges
en resande som återvänder till landet från tredje land för sådana varor
som återinförs efter att ha medförts för att användas på resan och för
vilka befrielse från eller återbetalning av skatt inte medgetts till följd av
utförseln.
Har varan bearbetats under resan kan skatt dock utgå enligt be-
stämmelserna i 7 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200).
Bestämmelser om tullfrihet för varor som återinförs i obearbetat skick
finns i artiklarna 185 och 186 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.
37
4 § Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges Prop. 1994/95:34
en resande för import av
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22
volymprocent eller två liter musserat vin eller alkoholdryck med en
alkoholhalt som överstiger 15 volymprocent men inte 22 volymprocent;
3. två liter vin med en alkoholhalt som inte överstiger 15 volympro-
cent,
4. 50 gram parfym,
5. 0,25 liter luktvatten,
6. 500 gram kaffe eller 200 gram kaffeextrakt eller essens,
7. 100 gram te eller 40 gram teextrakt eller essens, och
8. medicin i den mängd som motsvarar den resandes personliga
behov.
Frihet från skatt skall inte medges en resande under 17 år för varor
som anges i första stycket 1 eller för en resande under 15 år för varor
som anges i första stycket 6. Bestämmelser om hinder för den som inte
fyllt 20 år att föra in spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap
2 § alkohollagen (1994:000).
Bestämmelser om tullfrihet i fall som anges i denna paragraf finns i
artikel 46 i förordning (EEG) nr 918/83.
5 § Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges
en resande för andra varor än sådana som anges i 4 § till ett sammanlagt
värde som inte överstiger tull- och skattefrihetsbeloppet enligt tredje
stycket.
Bestämmelser om tullfrihet i fall som avses i första stycket finns i
artikel 47 i förordning (EEG) nr 918/83.
Beloppet för tull- och skattefrihet enligt första och andra styckena
fastställs för varje år som det belopp i kronor som motsvarar 175 ecu
enligt den växelkurs som gäller första arbetsdagen i oktober året före det
år beloppet skall tillämpas. Beloppet avrundas till närmaste högre
hundratal kronor. Föregående års belopp skall fortsätta att gälla om det
är högre än det belopp som annars skulle gälla eller om ändringen skulle
vara mindre än 5 procent.
Generaltullstyrelsen skall publicera gällande belopp uttryckt i svenska
kronor i Tullverkets författningssamling.
6 § Frihet från skatt enligt 5 § får medges för högst 15 liter starköl.
7 § Frihet från tull och annan skatt får enligt detta kapitel medges
besättningsman som utför arbete på fartyg eller luftfartyg som kommer
från tredje land endast i fall som avses i 2 och 3 §§ samt för 100
cigaretter eller 20 cigarrer eller 20 cigariller eller 100 gram röktobak
eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror.
Begränsningen av rätten till frihet från tull och skatt enligt första
stycket gäller inte om besättningsmannen
38
1. inför varorna i samband med att han slutar sin anställning hos Prop. 1994/95:34
rederiet eller flygföretaget eller hos annan som driver rörelse ombord,
eller
2. gör ett uppehåll i tjänstgöringen ombord för semester eller annan
ledighet och ledigheten avses vara minst 15 dagar, eller
3. är bosatt i Sverige och har vistats utomlands minst 15 dagar.
Begränsningen av rätten till frihet från tull och skatt enligt första
stycket gäller endast personal som utför arbete som sammanhänger med
transportmedlets gång eller med betjäningen ombord. Till betjäning
ombord på transportmedel hänförs förutom sedvanliga tjänster som
servering, uppassning och städning även sådana tjänster som lämnas av
frisörer, butikspersonal, underhållningsartister och andra jämförbara
personalgrupper.
1 § Tull och skatt för varor som medförs av en resande eller som
skickas av en privatperson i en försändelse till en annan privatperson får
tas ut med belopp som anges i 3 § i stället för den tull och skatt som
annars skulle ha utgått.
Om den som skall betala tullen och skatten vid förtullningen begär det
skall denna bestämmelse dock inte tillämpas.
2 § Tull och skatt enligt 1 § får tas ut endast för import av varor som
inte har kommersiell karaktär och inom den beloppsgräns som anges i
rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och
statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, för schablonbe-
räkning av tull i vissa fall.
3 § Tull och skatt enligt 1 § skall utgå med följande belopp:
|
tull |
skatt | |
|
spritdryck |
22 kr/liter |
240 kr/liter |
|
starkvin |
8 kr/liter |
65 kr/liter |
|
vin |
5 kr/liter |
40 kr/liter |
|
starköl |
3 kr/liter |
20 kr/liter |
|
cigaretter |
100 öre/styck |
100 öre/styck |
|
cigarrer |
80 öre/styck |
80 öre/styck |
|
röktobak |
1080 kr/kg |
600 kr/kg |
|
snus |
140 kr/kg |
130 kr/kg |
I denna paragraf förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volympro-
cent,
starkvin: musserat vin och alkoholdryck med en alkoholhalt som
överstiger 15 volymprocent men inte 22 volymprocent, och
vin: annat vin än starkvin.
39
4 § Generaltullstyrelsen skall publicera gällande belopp enligt 2 § uttryckt Prop. 1994/95:34
i svenska kronor i Tullverkets författningssamling.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då lagen
(1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel och förordningen
(1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor tull- och skattefritt
skall upphöra att gälla.
2. De upphävda författningarna skall dock fortfarande tillämpas i fråga
om varor som anmälts eller borde ha anmälts till förtullning före den 1
januari 1995.
40
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex
för gemenskapen och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 om
tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om in-
rättandet av en tullkodex för gemenskapen finns föreskrifter om
- gynnsam taxebehandling,
- varors ursprung,
- tullvärde,
- autonoma undantagsbestämmelser angående nedsättning av eller be-
frielse från importtull för vissa varor,
- tullförfaranden med ekonomisk verkan,
- gynnade förfaranden, och
- återbetalning och eftergift av tull.
I denna lag finns vissa kompletterande bestämmelser till de i första
stycket angivna bestämmelserna.
2 § Uttryck som används i denna lag har samma innebörd som i
förordning (EEG) nr 2913/92 och tullagen (1994:000).
3 § Vid kontroll av uppgift som lämnas i ursprungsintyg ägnat att leda
till förmånsbehandling eller i ansökan om sådant intyg är bestämmelserna
i 57, 62, 64, 68 - 80 och 99 §§ tullagen (1994:000) tillämpliga.
4 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får
meddela föreskrifter om skyldighet för näringsidkare att lämna uppgift
om genomsnittliga priser på importerade varor samt om importkvantiteter
och transportkostnader avseende sådana varor i samband med be-
stämmande av tullvärde på vissa lättfördärvliga varor.
5 § Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter till utfyllnad av gemenskapsrätten på områden enligt 1 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Övergångsbestämmelser rörande varors ursprung, tullförfaranden
med ekonomisk verkan samt återbetalning och eftergift av tull finns i
bilaga VI till fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges,
Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges
anslutning till Europeiska unionen, se lagen (1994:000) med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen och SFS 1994:000.
41
3. Att lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m., i vissa fall fortfarande skall Prop. 1994/95:34
tillämpas efter ikraftträdandet framgår av punkterna 2 och 3 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:000) om tullfrihet m.m.
4. Varor som utförts till annat land för reparation eller bearbetning före
utgången av år 1994 och som återinförs från tredje land får deklareras till
övergång till fri omsättning med anspråk på tullättnad i enlighet med
tullförfarandet passiv förädling, dock längst till utgången av år 1995.
42
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets
förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om fastställande
av åtgärder för att förbjuda övergång till fri omsätting av förfalskade varor, -
nedan kallad EG-förordningen.
2 § Generaltullstyrelsen är behörig myndighet enligt artikel 3 i EG-
förordningen. Generaltullstyrelsen skall, om det behövs, samråda med
andra myndigheter.
3 § Varor som kvarhålls av en tullmyndighet skall förvaras på be-
tryggande sätt. Förvaringen skall ske på sökandens bekostnad. När
lagakraftvunnet beslut om förstöring av eller annan åtgärd med de
berörda varorna föreligger, har sökanden rätt till ersättning för dessa
kostnader från den eller dem som beslutet gått emot. Kan kravet riktas
mot mer än en person har dessa ett solidariskt ansvar.
4 § Frågan om ett rättighetsintrång skett och hur det skall förfaras med
varorna i sådant fall prövas av behörig domstol.
Domstolen får meddela interimistiskt beslut om att kvarhållandet skall
upphöra.
Tullmyndigheten skall verkställa lagakraftvunna beslut från domstolen
om frigörande, ändring eller förstöring av varorna.
Om beslutet innebär att varorna skall ändras, skall ändringen bekostas
av den som har rätten till varorna.
5 § Regeringen får föreskriva att avgift skall tas ut för ansökan enligt
artikel 3 i EG-förordningen.
Generaltullstyrelsen kan kräva att sökanden ställer säkerhet för
förvaringskostnaden enligt 3 §.
6 § Generaltullstyrelsens beslut enligt artikel 3 i EG-förordningen och
enligt 5 § andra stycket denna lag får överklagas till allmän förvalt-
ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
43
Härigenom föreskrivs att 1 § 2 mom. lagen (1960:419) om förbud i vissa
fall mot införsel av spritdrycker skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 mom. Förbud, som i 1 mom.
avses, skall icke utgöra hinder för
införsel till svenskt territorialvatten
av spritdrycker
a) då dryckerna äro att hänföra
till skeppsproviant för det fartyg,
med vilket de forslas, eller tillhöra
med fartyget följande resande eller
ombord å detsamma anställda
personer, allt i den mån dryckerna
prövas icke överstiga behovet
under resan eller dryckerna eljest
enligt gällande stadgande må av
den resande för eget bruk till riket
införas; samt
b) vid genomfart utan onödigt
uppehåll genom Öresund mellan
Falsterbo rev och Kullens fyr från
internationellt eller utländskt om-
råde till annat sådant område,
såvida det av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att dryc-
kerna icke äro avsedda att olov-
ligen införas till riket; dock må
vattenområde inom en halv kilome-
ter från svenska landet icke be-
faras.
2 mom. Förbudet i 1 mom. utgör
inte hinder mot att föra in sprit-
drycker till svenskt territorialvatten
1. om dryckerna utgör skepps-
proviant för det fartyg med vilket
de forslas,
2. om dryckerna tillhör en resan-
de eller en besättningsman som
medföljer fartyget och dryckerna
inte uppgår till mer än tio liter per
person,
3. vid genomfart utan onödigt
uppehåll genom Öresund mellan
Falsterbo rev och Kullens fyr från
internationellt eller utländskt om-
råde till annat sådant område,
såvida det av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att dryc-
kerna inte är avsedda att olovligen
införas till riket; dock får vatten-
området inom en halv kilometer
från svenska landet inte befaras,
eller
4. om det för dryckerna medförs
ett sådant ledsagardokument som
avses i lagen (1994:000) om alko-
holskatt eller bevis på att säkerhet
ställts för betalning av skatt för
dryckerna i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
44
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1962:120) om straff i vissa
fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m. samt 1 § lagen skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Lagen (1962:120) om straff i vissa
fall för oriktig ursprungsdeklara-
tion m.m.
Föreslagen lydelse
Lagen (1962:120) om straff i vissa
fall för oriktigt ursprungsintyg
m.m.
Den som i ursprungsintyg eller
annan handling, som åberopas till
bevis för vinnande av förmåns-
behandling i främmande stat enligt
frihandelsavtal mellan Sverige och
sådan stat eller sammanslutning av
stater, uppsåtligen lämnat oriktig
uppgift ägnad att leda till förmåns-
behandling, döms till böter eller
fängelse i högst ett år. Till samma
straff döms den som i samband
med ansökan om varucertifikat
lämnat oriktig uppgift ägnad att
leda till förmånsbehandling samt
den som tillhandahållit en åberopad
handling med vetskap om att den
innehåller sådan oriktig uppgift. Är
brottet att anse som grovt döms till
fängelse i högst två år.
Den som i ursprungsintyg eller
annan handling, som åberopas till
bevis för vinnande av förmåns-
behandling enligt handelsöverrens-
kommelser som Europeiska gemen-
skaperna (EG) har ingått eller
enligt EG:s rättsakter, uppsåtligen
lämnat oriktig uppgift ägnad att
leda till förmånsbehandling, döms
till böter eller fängelse i högst ett
år. Till samma straff döms den
som i samband med ansökan om
ursprungsintyg lämnat oriktig upp-
gift ägnad att leda till förmåns-
behandling samt den som tillhan-
dahållit en åberopad handling med
vetskap om att den innehåller
sådan oriktig uppgift. Är brottet att
anse som grovt döms till fängelse
i högst två år.
Begår någon av grov oaktsamhet gärning som avses i första stycket,
döms till böter.
Är brott som avses i denna paragraf att anse som ringa, döms ej till
ansvar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande beträffande gärning som begåtts
före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1981:436.
45
Härigenom föreskrivs att lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull,
annan skatt, avgift eller pålaga1 skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
1 § Följande rättsakter skall gälla som 1. Rådets direktiv 76/308/EEG av 2. Kommissionens direktiv Den svenska texten till direktiven |
1 Senaste lydelse
av lagen 1992:1365 (jfr 1993:1646)
av lagens rubrik 1990:315.
46
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:34
2 §
Om åtgärd skall vidtas enligt 1 §
avseende en pålaga som inte upp-
bärs av en tullmyndighet vid eller
i samband med export eller import
av varor skall lagen (1990:314) om
ömsesidig handräckning i skatte-
ärenden tillämpas.
3
(nuvarande lagen)2
I den mån utländsk tull, andra
skatter, avgifter eller pålagor som
en tullmyndighet tar emot vid eller
i samband med export eller import
av varor enligt överenskommelse
mellan Sverige och främmande stat
eller mellan Sverige och mellanfol-
klig organisation får tas ut här i
landet skall bestämmelserna i 1, 3
- 5 §§, 6 § första stycket, 7, 10 -
12 samt 16 §§ lagen (1990:314)
om ömsesidig handräckning i skat-
teärenden gälla.
§
I den mån utländsk tull, andra
skatter, avgifter eller pålagor som
en tullmyndighet tar emot vid eller
i samband med export eller import
av varor enligt överenskommelse
mellan Sverige och främmande stat
eller mellan Sverige och mellanfol-
klig organisation får tas ut här i
landet och vid åtgärd enligt 1 § i
andra fall än som avses i 2 § skall
bestämmelserna i 1, 3 - 5 §§, 6 §
första stycket, 7, 10 - 12 samt
16 §§ lagen (1990:314) om ömse-
sidig handräckning i skatteärenden
gälla.
Härvid skall vad som i dessa bestämmelser sägs om Riksskatteverket
i stället avse Generaltullstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2 Senaste lydelse 1992:1365 (jfr 1993:1646)
47
Bilaga Prop. 1994/95:34
Rättsakt nr 1
RÅDETS DIREKTIV
av den 15 mars 1976
om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till
följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för
Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av
jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdesskatt
och vissa punktskatter
(76/308/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomis-
ka gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april
1970 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken3, senast
ändrad genom förordning (EEG) nr 2788/724, särskilt artikel 8.3 i
denna,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande5,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande6,
och
med beaktande av följande:
Det är för närvarande inte möjligt att i en medlemsstat verkställa
återvinning av en fordran som bygger på ett dokument som har upprättats
av myndigheterna i en annan medlemsstat.
Att nationella bestämmelser beträffande återvinning endast kan till-
ämpas inom nationella territorier är i sig ett hinder för upprättandet av
en väl fungerande gemensam marknad. Det förhindrar att gemenskaps-
regler kan tillämpas till fullo och på ett rättvist sätt, i synnerhet inom den
gemensamma jordbrukspolitikens område, och det underlättar bedrägliga
transaktioner.
Det är därför nödvändigt att anta gemensamma regler för ömsesidigt
bistånd vid återvinning.
Dessa regler måste gälla både för återvinning av fordringar som
uppstått på grand av olika åtgärder som ingår i det system som helt eller
delvis finansierar den europeiska struktur- och garantifonden för
jordbruket, samt för återvinning av jordbruksavgifter och tullar enligt
artikel 2 i beslut 70/243/CECA, EEG, Euratom av den 21 april 1970 om
3EGTnrL 94, 28.4.1970, s. 13.
4 EGT nr L 295, 30.12.1972, s. 1
5 EGT nr C 19, 12.4.1973, s. 38.
6 EGT nr C 69, 28.8.1973, s. 3.
48
ersättning av ekonomiska bidrag från medlemsstaterna genom gemenska- Prop. 1994/95:34
pemas egna resurser7 och enligt artikel 128 i anslutningsakten. De måste
också gälla för återvinning av ränta och bikostnader i samband med dessa
fordringar.
Det ömsesidiga biståndet skall bestå av följande: Den anmodade
myndigheten skall å ena sidan till den sökande myndigheten lämna de
upplysningar som denna myndighet behöver för att återvinna fordringar
som har uppstått i den medlemsstat där den är belägen samt underrätta
gäldenären om alla dokument som gäller dessa fordringar och som har
sitt ursprung i denna medlemsstat, och å andra sidan skall den anmodade
myndigheten på begäran av den sökande myndigheten återvinna de
fordringar som har uppstått i den medlemsstat där den anmodade myndig-
heten är belägen.
Dessa olika former av bistånd skall lämnas av den anmodade myndig-
heten i enlighet med de lagar och andra förordningar som reglerar sådana
frågor i den medlemsstat där den är belägen.
Det är nödvändigt att fastställa de villkor enligt vilka den sökande
myndigheten skall upprätta sin begäran om bistånd, samt att begränsa de
särskilda omständigheter enligt vilka den anmodade myndigheten får
vägra att lämna sitt bistånd i varje givet fall.
När det begärs av den anmodade myndigheten skall handla å den
sökande myndigheternas vägnar för att återvinna en fordran skall den
anmodade myndigheten om det är förenligt med gällande bestämmelser
i den medlemsstat där den är belägen ha möjlighet att i samförstånd med
den sökande myndigheten bevilja gäldenären en betalningsfrist eller
godkänna ett avbetalningsförfarande. Varje form av ränta som debiteras
för sådana betalningsförfaranden skall också överföras till den med-
lemsstat där den sökande myndigheten är belägen.
På en rimlig begäran av den sökande myndigheten skall den anmodade
myndigheten om det är förenligt med gällande bestämmelser i den
medlemsstat där den är belägen, också ha möjlighet att vidta före-
byggande åtgärder för att garantera återvinning av fordringar som uppstår
i den sökande medlemsstaten. Dessa fordringar får emellertid inte ges
någon prioritet i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är
belägen.
Under återvinningsförfarandet i den medlemsstat där den anmodade
myndigheten är belägen är det möjligt att fordringen eller det dokument
som bemyndigar återvinningen och som har upprättats i den medlemsstat
där den sökande myndigheten är belägen, bestrids av den berörda
personen. I sådana fall bör det fastställas att den berörda personen skall
inge sitt bestridande av fordringen till det behöriga organet i den
medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen, och att den
anmodade myndigheten skall uppskjuta alla påbörjade verkställighetsåt-
gärder tills ett beslut har fattats av detta organ.
7 EGT nr L 94, 28.4.1970, s. 19.
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
Det bör fastställas att de dokument och upplysningar som har översänts Prop. 1994/95:34
i samband med ömsesidigt bistånd för återvinning av en fordran inte får
användas för andra ändamål.
Detta direktiv bör inte inskränka ömsesidigt bistånd mellan särskilda
medlemsstater enligt bilaterala eller multilaterala uppgörelser.
Det är nödvändigt att säkerställa att det ömsesidiga biståndet fungerar
smidigt och därför fastställa ett gemenskapsförfarande för att besluta om
de närmare bestämmelserna för tillämpningen av detta bistånd inom en
lämplig tid. Det är nödvändigt att bilda en kommitté för att organisera ett
nära och effektivt samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen
på detta område.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Detta direktiv fastställer de bestämmelser som skall innefattas i med-
lemsstaternas lagar och andra författningar för att i varje medlemsstat
säkerställa återvinningen av fordringar enligt artikel 2 som uppstår i en
annan medlemsstat.
Artikel 2
Detta direktiv skall gälla för alla fordringar som avser
a) återbetalning, medling och andra åtgärder som ingår i systemet för
hel eller delvis finansiering av den europeiska struktur och garantifonden
för jordbruket, inklusive de summor som skall uppbäras i samband med
dessa åtgärder.
b) jordbruksavgifter enligt artikel 2.a i beslut 70/243/CECA, EEG,
Euratom och artikel 128a i anslutningsakten.
c) Tullavgifter enligt artikel 2b i detta beslut och artikel 128b i an-
slutningsakten.
d) Mervärdeskatt.
e) Punktskatter på tobaksvaror, alkohol och mineraloljor.
f) Räntor och kostnader i samband med återvinningen av dessa ford-
ringar.
Artikel 3
I detta direktiv avses med
- sökande myndighet: den behöriga myndigheten i en medlemsstat som
framställer en begäran om bistånd beträffande en fordran enligt artikel 2.
- anmodad myndighet: den behöriga myndigheten i en medlemsstat till
vilken en begäran om bistånd framställs.
50
Prop. 1994/95:34
Artikel 4
1. På begäran av den sökande myndigheten skall den anmodade
myndigheten tillhandahålla alla upplysningar som skulle kunna vara av
värde för den sökande myndigheten vid återvinningen av dess fordran.
För att erhålla dessa upplysningar skall den anmodade myndigheten
utnyttja sina befogenheter enligt de lagar och andra förordningar som
gäller för återvinning av liknande fordringar som uppstår i den med-
lemsstat där denna myndighet är belägen.
2. I en begäran om upplysningar skall namn och adress anges på den
person som de begärda upplysningarna gäller samt fordringens typ och
belopp.
3. Den anmodade myndigheten skall inte vara skyldig att tillhandahålla
upplysningar
a) som den inte skulle kunna erhålla för att återvinna liknande for-
dringar som uppstår i den medlemsstat där den är belägen,
b) som skulle avslöja kommersiella, industriella eller professionella
hemligheter, eller
c) som om de yppas skulle kunna vara till skada för säkerheten eller
strida mot allmän ordning i denna stat.
Den anmodade myndigheten skall upplysa den sökande myndigheten
om orsakerna för att den avvisar en begäran om upplysningar.
Artikel 5
1. Den anmodade myndigheten skall på begäran av den sökande
myndigheten och i enlighet med gällande rättsregler beträffande
överlämnande av liknande dokument eller beslut i den medlemsstat där
den anmodade myndigheten är belägen, delge mottagaren alla dokument
och beslut, inklusive handlingar av juridisk natur, som härstammar från
den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen och som
hänför sig till en fordran och/eller dess återvinnande.
2. En begäran om överlämnande skall ange den berörda mottagarens
namn och adress, art och innehåll i det dokument eller beslut som skall
överlämnas, om så är nödvändigt gäldenärens namn och adress och den
fordran, till vilken dokumentet eller beslutet hänför sig, samt all andra
användbara upplysningar.
3. Den anmodade myndigheten skall omedelbart underrätta den sökande
myndigheten om de åtgärder som har vidtagits med anledning av dess
begäran om överlämnande, och särskilt om vilken dag dokumentet eller
beslutet skickades till mottagaren.
51
Artikel 6
Prop. 1994/95:34
1. På begäran av den sökande myndigheten skall den anmodade
myndigheten i enlighet med de lagar och andra förordningar som gäller
för återvinning av liknande fordringar som uppstår i den medlemsstat där
den anmodade myndigheten är belägen återvinna fordringar som stöds av
en dokument som medger att fordringen återvinns.
2. För detta ändamål skall varje fordran i fråga om vilken en begäran
om återvinning har framställts behandlas som en fordran i den med-
lemsstat där den anmodade myndigheten är belägen, utom när artikel 12
är tillämplig.
Artikel 7
1. En begäran om återvinning av en fordran som den sökande myndig-
heten riktar till den anmodade myndigheten skall åtföljas av en officiell
eller bestyrkt kopia av det dokument som gör det möjligt att verkställa
återvinningen och som har utfärdats i den medlemsstat där den sökande
myndigheten är belägen samt om så är tillämpligt av andra dokument i
original eller bestyrkt kopia som behövs för återvinningen av fordran.
2. Den sökande myndigheten får endast begära återvinning
a) om fordringsanspråken och/eller det dokument som medger ut-
sökning inte bestrids i den medlemsstat där den sökande myndigheten är
belägen,
b) om den sökande myndigheten i den medlemsstat där den är belägen
har tillämpat det återvinningsförfarande som myndigheten har tillgång till
på grundval av det dokument som avses i punkt 1 och om de vidtagna
åtgärderna inte har lett till full betalning av fordringen.
3. En begäran om återvinning skall ange den berörda personens namn
och adress, fordringens art, det belopp som den egentliga fordringen
uppgår till, upplupen ränta och andra kostnader samt alla övriga
tillämpliga upplysningar.
4. En begäran om återvinning skall dessutom innehålla ett uttalande av
den sökande myndigheten som anger från och med vilken dag utsökning
är möjlig enligt gällande lagar i den medlemsstat där den är belägen, och
som bekräftar att villkoren enligt punkt 2 är uppfyllda.
5. Så snart den sökande myndigheten erhåller några tillämpliga upp-
lysningar om det ärende som ligger till grund för begäran om återvinning
skall den vidarebefordra dessa upplysningar till den anmodade myndig-
heten.
Artikel 8
Det dokument som medger utsökning av fordringen skall om så är
tillämpligt och i enlighet med gällande bestämmelser i den medlemsstat
där den anmodade myndigheten är belägen, tas emot, godkännas, Prop. 1994/95:34
kompletteras eller ersättas av ett dokument som möjliggör utsöking inom
denna medlemsstats territorium.
Dokumentet skall tas emot, godkännas, kompletteras eller ersättas så
snart som möjligt efter det att en begäran om återvinning har erhållits.
Dokumentet får inte avvisas, om det möjliggör utsökning i den med-
lemsstat där den sökande myndigheten är belägen samt är korrekt
formulerat.
Om någon av dessa formaliteter skulle förorsaka en undersökning eller
ett bestridande i samband med fordringen och/eller det dokument som
möjliggör utsökning och som har upprättats av den sökande myndigheten
skall artikel 12 tillämpas.
Artikel 9
1. Fordringar skall återvinnas i valutan för den medlemsstat i vilken den
anmodade myndigheten är belägen.
2. Den anmodade myndigheten får, om det är förenligt med gällande
lagar och andra författningar i den medlemsstat där den är belägen och
efter samråd med den sökande myndigheten ge gäldenären tid att betala
eller godkänna ett avbetalningsförfarande. All ränta som påförs av den
anmodade myndigheten för sådan tilläggstid skall betalas till den
medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen.
All annan ränta som i enlighet med lagar och andra förordningar i den
medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen påförs för
dröjsmål med betalningen skall också betalas till den medlemsstat i vilken
den sökande myndigheten är belägen.
Artikel 10
Fordringar som skall återvinnas får inte prioriteras i den medlemsstat där
den anmodade myndigheten är belägen.
Artikel 11
Den anmodade myndigheten skall omedelbart underrätta den sökande
myndigheten om vilka åtgärder som har vidtagits i fråga om en begäran
om återvinning.
Artikel 12
1. Om fordringen och/eller det dokument som möjliggör utsökningen,
och som har upprättats i den medlemsstat där den sökande myndigheten
är belägen, under återvinningsförfarandets gång bestrids av en berörd part Prop. 1994/95:34
skall denna part inge sin framställan till det behöriga organet i den
medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen i enlighet med de
lagar som gäller där. Den sökande myndigheten skall underrätta den
anmodade myndigheten om denna framställan. Den berörda parten får
också underrätta den anmodade myndigheten om denna framställan.
2. Så snart den anmodade myndigheten har erhållit de upplysningar
som avses i punkt 1, antingen från den sökande myndigheten eller från
den berörda parten, skall den uppskjuta utsökningsförfarandet i avvaktan
på det beslut som det behöriga oiganet fattar i detta ärende. Skulle den
anmodade myndigheten bedöma det nödvändigt, och utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 13, får denna myndighet vidta försiktighetsåt-
gärder för att garantera återvinningen, om lagar och andra författningar
i den medlemsstat där den är belägen medger ett sådant förfarande för
liknande fordringar.
3. Om det är de utsökningsåtgärder som vidtas i den medlemsstat där
den anmodade myndigheten är belägen som bestrids, skall frågan
hänskjutas till det behöriga organet i denna medlemsstat i enlighet med
dess lagar och andra författningar.
4. Om det behöriga organ till vilket frågan har hänskjutits i enlighet
med punkt 1 är en civilrättslig domstol eller en förvaltningsdomstol skall
denna domstols beslut, om det är gynnsamt för den sökande myndigheten
och medger återvinning av fordran i den medlemsstat där den sökande
myndigheten är belägen, utgöra det dokument som möjliggör återvinning
i enlighet med artikel 6-8 och återvinningen av fordringen skall
genomföras på grundval av detta beslut.
Artikel 13
På en rimlig begäran från den sökande myndigheten skall den anmodade
myndigheten vidta försiktighetsåtgärder för att säkerställa återvinningen
av en fordran, om det är förenligt med lagar och andra författningar i den
medlemsstat i vilken den är belägen.
Vid genomförandet av bestämmelserna i föregående stycke skall
artiklarna 6, 7.1, 7.3, 7.5, 8, 11, 12 och 14 gälla i tillämpliga delar.
Artikel 14
Den anmodade myndigheten skall inte vara skyldig
a) att garantera de bistånd som föreskrivs i artiklarna 6 - 13, om
återvinningen av fordringen på grund av gäldenärens situation skulle
förorsaka allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter i den med-
lemsstat där denna myndighet är belägen,
54
b) att åta sig återvinningen av en fordran om den sökande myndigheten Prop. 1994/95:34
inte har uttömt alla möjligheter till återvinning inom territoriet för den
medlemsstat där den är belägen.
Den anmodade myndigheten skall underrätta den sökande myndigheten
om sina skäl för att avvisa dess begäran om bistånd. Denna rimliga
vägran skall också meddelas kommissionen.
Artikel 15
1. Frågor om preskriptionstider skall uteslutande regleras av gällande
lagar och andra författningar i den medlemsstat där den sökande
myndigheten är belägen.
2. Åtgärder som vidtas av den anmodade myndigheten vid återvinning
av fordringar för att efterkomma en begäran om bistånd som om de hade
vidtagits av den sökande myndigheten skulle ha lett till att preskriptionsti-
den uppsköts eller avbröts i enlighet med gällande lagar och andra
författningar i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen
skall anses ha vidtagits i den senare medlemsstaten vad gäller denna
verkan.
Artikel 16
Dokument och upplysningar som skickas till den anmodade myndigheten
i enlighet med detta direktiv får av denna myndighet endast översändas
till
a) den person som anges i begäran om bistånd,
b) de personer och myndigheter som är ansvariga för återvinningen av
fordringarna, och endast för detta ändamål,
c) de rättsliga instanser som handlägger ärenden beträffande återvinning
av fordringar.
Artikel 17
Begäran om bistånd och tillämpliga dokument skall åtföljas av en
översättning till det officiella språket eller till ett av de officiella språken
i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen utan att det
påverkar den senares rätt att avstå från översättningen.
Artikel 18
Medlemsstaterna skall avstå från alla fordringar på varandra för
återbetalning av de kostnader som uppstår vid det ömsesidiga bistånd de
ger varandra i enlighet med detta direktiv.
Den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen skall Prop. 1994/95:34
emellertid förbli betalningsskyldig till den medlemsstat där den anmodade
myndigheten är belägen för de kostnader som uppstår på grund av
åtgärder som bedöms vara ogrundade, antingen vad gäller fordringens
sakinnehåll eller giltigheten av det dokument som utfärdats av den
sökande myndigheten.
Artikel 19
Medlemsstaterna skall förse varandra med en förteckning över behöriga
myndigheter som har befogenhet att framställa eller ta emot en begäran
om bistånd.
Artikel 20
1. Härmed bildas kommitté för återvinning av fordringar (i det följande
kallad kommittén), som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna
med en företrädare för kommissionen som ordförande.
2. Kommittén skall själv fastställa sin arbetsordning.
Artikel 21
Kommittén får undersöka alla ärenden som rör tillämpningen av detta
direktiv, som tas upp av ordföranden antingen på eget initiativ eller på
begäran av företrädaren för en medlemsstat.
Artikel 22
1. Närmare bestämmelser för tillämpningen av artiklarna 4.2 och 4.4, 5.2
och 5.3, 7.1, 7.3 och 7.5, 9, 11 och 12.1 samt av bestämmelserna om
omräkning, överföring av återvunna summor och fastställande av ett
minimibelopp för fordringar, för vilka bistånd får begäras, skall antas
enligt det förfarande som fastställs i punkt 2 och 3.
2. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till
åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som
ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Den
skall fatta sitt beslut med en majoritet av 41 röster, varvid medlemsstater-
nas röster skall vägas enligt fördragets artikel 148.2. Ordföranden får inte
rösta.
3. a) Kommissionen skall själv anta förslaget, om det inte strider mot
kommitténs yttrande.
b) Om förslaget strider mot kommitténs yttrande, eller om inget
yttrande avges, skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka
56
åtgärder som skall vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad Prop. 1994/95:34
majoritet.
c) Om rådet inte har fattat något beslut inom tre månader från det att
förslaget mottagits, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna
åtgärderna vidtas.
Artikel 23
Bestämmelserna i detta direktiv skall inte förhindra ett större mått av
ömsesidigt bistånd som lämnas nu eller i framtiden av särskilda med-
lemsstater i enlighet med överenskommelser eller uppgörelser, inklusive
åtgärder som rör upplysningar om rättsliga eller utomrättsliga handlingar.
Artikel 24
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga
för att följa detta direktiv senast den 1 januari 1978.
Artikel 25
Vaije medlemsstat skall underrätta kommissionen om de åtgärder som
den har vidtagit för att genomföra detta direktiv. Kommissionen skall
vidarebefordra dessa upplysningar till de övriga medlemsstaterna.
Artikel 26
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 15 mars 1976.
På rådets vägnar
R. VOUEL
Ordförande
57
Bilaga Prop. 1994/95:34
Rättsakt nr 2
KOMMISSIONENS DIREKTIV
av den 4 november 1977
om fastställande av närmare bestämmelser för genomförandet av
vissa bestämmelser i direktiv 76/308/EEG om ömsesidigt bistånd för
indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som
utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och
garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar
samt med avseende på mervärdesskatt och vissa punktskatter
(77/794/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomis-
ka gemenskapen,
med beaktande av rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976
om ömsesidigt bistånd vid återvinning av fordringar till följd av
verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska struktur-
och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar
inom jordbrukssektorn1, och särskilt artikel 22.1 i detta, och
med beaktande av följande:
Ovannämnda direktiv införde ett system med ömsesidigt bistånd mellan
de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i syfte att förse den
sökande myndigheten med alla de upplysningar som behövs för att delge
den berörda mottagaren alla dokument och beslut som är tillämpliga för
att vidta förebyggande åtgärder och för att den anmodade myndigheten
skall kunna återvinna fordringar å den sökande myndighetens vägnar.
Närmare bestämmelser för genomförandet av sådant ömsesidigt bistånd
måste fastställas inom vart och ett av dessa områden för att göra biståndet
effektivt.
De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv överensstämmer med
yttrandet från kommittén för återvinning.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Detta direktiv fastställer de närmare bestämmelserna för tillämpning
av artiklarna 4.2 och 4.4, 5.2 och 5.3, 7.1, 7.3 och 7.5, 9 och 12.1 i
direktiv 76/308/EEG, i det följande kallad "basdirektivet".
1 EGT nr L 73, 19.3.1976, s. 18.
58
2. Detta direktiv fastställer också närmare bestämmelser för omräkning Prop. 1994/95:34
och överföring av återvunna summor samt för fastställandet av ett
minimibelopp för fordringar som får föranleda en begäran om bistånd.
AVDELNING I
Artikel 2
1. En begäran om upplysningar enligt artikel 4 i grunddirektivet skall
framställas skriftligen i enlighet med förlagan i bilaga 1. Denna begäran
skall vara försedd med den sökande myndighetens officiella stämpel och
skall vara undertecknad av en tjänsteman hos myndigheten, som är
behörig att framställa en sådan begäran.
2. Den sökande myndigheten skall, om så är tillämpligt, i sin begäran
ange namnet av varje annan myndighet, till vilken en liknande begäran
om upplysningar har sänts.
Artikel 3
Begäran om upplysningar får gälla
a) gäldenären, eller
b) alla personer som är ansvariga för att betala fordringen enligt
gällande lag i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen.
Om den sökande myndigheten känner till att en tredje part har till-
gångar som tillhör en av de personer som avses i föregående stycke kan
myndighetens begäran också avse denna tredje part.
Artikel 4
Den anmodade myndigheten skall skriftligt bekräfta mottagandet av denna
begäran om upplysningar så snart som möjligt och i varje fall inom sju
dagar efter mottagandet (om möjligt via telex).
Artikel 5
1. Den anmodade myndigheten skall, så snart den fått tillgång till de
begärda upplysningarna, vidarebefordra dem till den sökande myndig-
heten.
2. Om alla eller en del av de begärda upplysningarna inte kan erhållas
inom en rimlig tidsfrist skall den anmodade myndigheten med hänsyn till
det särskilda fallet underrätta den sökande myndigheten om detta och
ange skälen därför.
59
I varje fall skall den anmodade myndigheten senast sex månader från Prop. 1994/95:34
den dag då mottagandet av begäran bekräftades underrätta den sökande
myndigheten om resultatet av de undersökningar den har genomfört för
att erhålla de begärda upplysningarna.
På grundval av de upplysningar som har erhållits från den anmodade
myndigheten får den sökande myndigheten begära att undersökningarna
skall fortsätta. Denna begäran skall göras skriftligen (om möjligt per
telex) inom två månader efter den dag då myndigheten har erhållit
underrättelse om resultatet av undersökningarna som genomförts av den
anmodade myndigheten och skall av den anmodade myndigheten
behandlas i enlighet med de föreskrifter som gällde för den ursprungliga
begäran.
Artikel 6
När den anmodade myndigheten beslutar att inte efterkomma den begäran
om upplysningar som ställts till den skall den skriftligen underrätta den
sökande myndigheten om skälen för sin vägran att efterkomma denna
begäran och särskilt ange de särskilda bestämmelser i artikel 4 i
grunddirektivet på vilka den grundar sitt beslut. Denna underrättelse skall
lämnas av den anmodade myndigheten så snart den har fattat sitt beslut
och i varje fall senast sex månader efter den dag då mottagandet av denna
begäran bekräftades.
Artikel 7
Den sökande myndigheten får när som helst dra tillbaka den begäran om
upplysningar som den har skickat till den anmodade myndigheten.
Beslutet om tillbakadragandet skall skriftligen tillställas den anmodade
myndigheten (om möjligt per telex).
AVDELNING 2
Artikel 8
Den begäran om delgivning som avses i artikel 5 i grunddirektivet skall
vara skriftlig och utfärdas i två exemplar i enlighet med förlagan i bilaga
2. Denna begäran skall vara försedd med den sökande myndighetens
officiella stämpel och skall undertecknas av en tjänsteman hos myndig-
heten som är behörig att utfärda en sådan begäran.
Två exemplar av det dokument (eller beslut), för vilket delgivning
begärs, skall bifogas den begäran som avses i föregående stycke.
60
Prop. 1994/95:34
Artikel 9
Begäran om delgivning får avse alla fysiska eller juridiska personer som,
enligt gällande lag i den medlemsstat där den sökande myndigheten är
belägen, skall underrättas om alla dokument eller beslut som berör
honom.
Artikel 10
1. Omedelbart efter erhållande av denna begäran om delgivning skall den
anmodade myndigheten vidta de åtgärder som behövs för att verkställa
denna delgivning i enlighet med gällande lag i den medlemsstat där den
är belägen.
2. Den anmodade myndigheten skall underrätta den sökande myndig-
heten om dagen för delgivningen så snart den har verkställts genom att
återsända ett exemplar av begäran om delgivning, med intyget på
baksidan rätt ifyllt.
AVDELNING III
Artikel 11
1. Begäran om återvinning och/eller om vidtagande av förebyggande
åtgärder enligt artiklarna 6 och 13 i grunddirektivet skall göras skriftligen
i enlighet med förlagan i bilaga 3. Denna begäran, som skall innehålla
tillkännagivande om att villkoren för att påbörja ett ömsesidigt bistånds-
förfarande enligt grunddirektivet i föreliggande fall har uppfyllts, skall
vara försedd med den sökande myndighetens officiella stämpel och skall
vara undertecknad av en tjänsteman hos myndigheten som är behörig att
utfärda en sådan begäran.
2. Det dokument som medger utsökning, som skall bifogas begäran om
återvinning och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder, får avse flera
fordringar om det gäller en och samma person.
I artiklarna 12 - 19 skall alla fordringar, som omfattas av samma
dokument som medger utsökning, anses utgöra en enda fordran.
Artikel 12
Begäran om återvinning och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder
får avse
61
a) gäldenären, eller Prop. 1994/95:34
b) alla som är ansvariga för att fordran betalas enligt lagen i den
medlemsstat där den sökande myndigheten har sitt säte.
2. Den sökande myndigheten skall om så är tillämpligt underrätta den
anmodade myndigheten om alla tillgångar som innehas av de personer
som avses i punkt 1 och som enligt dess kännedom befinner sig i en
tredje parts förvar.
Artikel 13
1. Den sökande myndigheten skall ange beloppet av den fordran som
skall återvinnas, både i valutan för den medlemsstat där den är belägen
och i valutan för den medlemsstat där den anmodade myndigheten är
belägen.
2. Den växelkurs som skall användas i fråga om punkt 1 skall vara den
senaste sälj kursen som har noterats på den mest representativa valutamar-
knaden eller marknaderna i den medlemsstat där den sökande myndig-
heten är belägen den dag då begäran om återvinning undertecknades.
Artikel 14
Den anmodade myndigheten skall skriftligen bekräfta mottagandet av
begäran om återvinning och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder
så snart som möjligt och i varje fall inom sju dagar efter mottagandet (om
möjligt per telex).
Artikel 15
Om hela eller en del av fordran inte kan återvinnas eller förebyggande
åtgärder inte kan vidtas inom en rimlig tid med beaktande av det
särskilda fallet skall den anmodade myndigheten underrätta den sökande
myndigheten om detta och ange skälen därför.
I vaije fall skall den anmodade myndigheten senast ett år efter den dag
då begäran bekräftades underrätta den sökande myndigheten om resultatet
av det förfarande den har genomfört för återvinning av fordran och/eller
för förebyggande åtgärder.
På grundval av de upplysningar som har erhållits av den anmodade
myndigheten får den sökande myndigheten begära att den anmodade
myndigheten skall fortsätta det förfarande den genomfört för återvinning
av fordran och/eller för förebyggande åtgärder. Denna begäran skall
göras skriftligen (om möjligt per telex) inom två månader från den dag
myndigheten har erhållit underrättelse om resultatet av det genomförda
förfarandet för återvinning av fordran och/eller för förebyggande åtgärder
från den anmodade myndigheten, och den skall av den anmodade
62
myndigheten behandlas enligt de föreskrifter som gällde för den Prop. 1994/95:34
ursprungliga begäran.
Artikel 16
Varje åtgärd som bestrider fordringen eller det dokument som medger
utsökningen, och som vidtas i den medlemsstat där den sökande
myndigheten är belägen skall av den sökande myndigheten, så snart den
får kännedom om denna åtgärd, skriftligen anmälas till den anmodade
myndigheten (om möjligt per telex).
Artikel 17
1. Om begäran om återvinning av fordran och/eller vidtagande av
förebyggande åtgärder har blivit verkningslös på grund av att fordringen
har betalats eller avskrivits, eller av någon annan orsak, skall den
sökande myndigheten omedelbart skriftligen underrätta den anmodade
myndigheten (om möjligt per telex), så att den senare kan avbryta alla
åtgärder den har vidtagit.
2. Om beloppet för den fordran som är föremål för begäran om
återvinning och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder av någon
anledning har ändrats, skall den sökande myndigheten omedelbart
skriftligen underrätta den anmodade myndigheten om detta (om möjligt
per telex).
Om ändringen består av en minskning av fordringens belopp skall den
sökande myndigheten så snart som möjligt hos den anmodade myndig-
heten begära att den skall fortsätta med de åtgärder som den har vidtagit
för att återvinna fordran och/eller vidta förebyggande åtgärder, men
åtgärderna skall begränsas till det belopp som fortfarande inte är betalt.
Om vid det tillfälle då den anmodade myndigheten underrättas om
minskningen av fordringsbeloppet det ursprungliga beloppet redan har
återvunnits men att det överföringsförfarande som avses i artikel 18 ännu
inte har ägt rum skall det överskjutande beloppet betalas tillbaka till den
person som är berättigad till detta.
Om ändringen består av en ökning av det ursprungliga beloppet skall
den sökande myndigheten så snart som möjligt sända en tilläggsbegäran
om återvinning och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder till den
anmodade myndigheten. Denna tilläggsbegäran skall så långt det är
möjligt behandlas samtidigt av den anmodade myndigheten som den
ursprungliga begäran från den sökande myndigheten. Om det, beroende
på det skede som det pågående förfarandet befinner sig i, inte är möjligt
att behandla tilläggsbegäran tillsammans med den ursprungliga begäran
skall den anmodade myndigheten endast behöva uppfylla tilläggsbegäran
om den gäller ett belopp som inte är mindre än vad som avses i artikel
20.
63
3. Vid omräkning av det rättade fordringsbeloppet till valutan i den Prop. 1994/95:34
medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen skall den sökande
myndigheten använda den växelkurs som den använde i sin ursprungliga
begäran.
Artikel 18
Alla belopp som återvinns av den anmodade myndigheten, inklusive då
så är lämpligt den ränta som avses i artikel 9.2 i grunddirektivet, skall
överföras till den sökande myndigheten i valutan för den medlemsstat,
där den anmodade myndigheten är belägen. Denna överföring skall äga
rum inom en månad från den dag då återvinningen genomfördes.
Artikel 19
Oavsett eventuella belopp som har tagits in av den anmodade myndig-
heten som ränta enligt artikel 9.2 i grunddirektivet, skall fordringen anses
ha återvunnits i proportion till återvinningen av beloppet i den nationella
valuta för den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen,
på grundval av den växlingskurs som avses i artikel 13.2.
AVDELNING IV
Artikel 20
1. En begäran om bistånd får göras av den sökande myndigheten antingen
beträffande en enskild fordring eller flera fordringar om dessa kan
återvinnas från en och samma person.
2. Ingen begäran om bistånd får göras om beloppet för den eller de
tillämpliga fordringarna är mindre än 750 europeiska beräkningsenheter.
Artikel 21
Upplysningar och andra uppgifter som meddelas den anmodade myndig-
heten av den sökande myndigheten skall vara avfattade på det officiella
språket eller ett av de officiella språken i den medlemsstat där den
anmodade myndigheten är belägen.
64
Artikel 22
Prop. 1994/95:34
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att
följa detta direktiv senast den 1 januari 1978.
Artikel 23
Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om de åtgärder de vidtar
för att genomföra detta direktiv. Kommissionen skall underrätta de andra
medlemsstaterna om detta.
Artikel 24
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 4 november 1977.
På kommissionens vägnar
Étienne DAVIGNON
Ledamot av kommissionen
65
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
BILAGA 1
Prop. 1994/95:34
DIREKTIV 76/308/EEG
(Artikel 4)
Uppgifter om den sökande myndigheten, adress, telefon, telex och
bankkonton etc.
(Ort och avsändningsdatum för begäran)
(Den anmodade myndighetens diarienummer)
Till
(Namn på den myndighet till vilken begäran skickas, box, ort etc.)
(Utrymme reserverat för den myndighet till vilken begäran skickas)
BEGÄRAN OM UPPLYSNINGAR
Undertecknad....................(namn och tjänsteställning) av ovannämnda
myndighet vederbörligen befullmäktigad företrädare, hemställer härmed
om att erhålla följande upplysningar enligt artikel 4 i direktiv 76/308/E-
EG:
Upplysningar som avser den berörda personen (1)
a) Namn och adress känd(*) förmodad(*)
b) Övriga tillämpliga upplysningar om denna person
- huvudgäldenär
- medgäldenär
- tredje part som innehar tillgångar
Upplysningar som avser fordringen (fordringarna)
- belopp (exklusive ränta och kostnader)
- den exakta arten av fordringen (fordringarna)
- övriga upplysningar
66
Övriga anmodade myndigheter
Prop. 1994/95:34
Begärda upplysningar
.....................Underskrift
Myndighetens stämpel
(*) Stryk det ej tillämpliga
(1) Fysisk eller juridisk person
67
BILAGA 2
Prop. 1994/95:34
DIREKTIV 76/308/EEG
(Artikel 5)
Uppgifter om den sökande myndigheten, adress, telefon, telex och
bankkonton etc.
(Ort och avsändningsdatum för begäran)
(Den anmodade myndighetens diarienummer)
Till
(Namn på den myndighet till vilken begäran skickas, box, ort etc.)
(Utrymme reserverat för den myndighet till vilken begäran skickas)
BEGÄRAN OM DELGIVNING
Undertecknad....................(namn och tjänsteställning) av ovannämnda
myndighet vederbörligen befullmäktigad företrädare, hemställer härmed
om delgivning av följande dokument/beslut (*) enligt artikel 5 i direktiv
76/308/EEG:
Upplysningar som avser den berörda personen (1)
a) Namn och adress känd(*) förmodad/*)
b) Namn och adress för huvudgäldenären om annan än mottagaren
c) Övriga upplysningar
Art och innehåll i det dokument (eller det beslut) som är föremål för
delgivning
Upplysningar som avser fordringen (fordringarna)
- Belopp (inklusive ränta och kostnader)
- Den exakta arten av fordringen (fordringarna)
68
- Övriga upplysningar
Prop. 1994/95:34
Övriga upplysningar
.....................Underskrift
Myndighetens stämpel
(*) Stryk det ej tillämpliga
(1) Fysisk eller juridisk person
INTYG
Undertecknad intygar härmed
- att dokumentet/beslutet (*) bifogat till omstående begäran har delgivits
den mottagare som anges i denna begäran, daterad den...................
Delgivningen har utförts på följande sätt (1) (*):
- att dokumentet/beslutet (*) bifogat till omstående begäran inte har
kunnat delges mottagaren som anges i denna begäran av följande
orsakerf*):
(Datum)
(Underskrift)
Myndighetens stämpel
(*) Stryk det ej tillämpliga
(1) Ange exakt om delgivningen skedde till mottagaren personligen eller
genom ett annat förfarande.
69
BILAGA 3
Prop. 1994/95:34
DIREKTIV 76/308/EEG
(Artikel 6-13)
Uppgifter om den sökande myndigheten, adress, telefon, telex och
bankkonton etc.
(Ort och avsändningsdatum för begäran)
(Den anmodade myndighetens diarienummer)
Till
(Namn på den myndighet till vilken begäran skickas, box, ort etc.)
(Utrymme reserverat för den myndighet till vilken begäran skickas)
ANSÖKAN OM INDRIVNING / PROVISORISKA SÄKERHETSÅT-
GÄRDER (*)
Undertecknad....................(namn och tjänsteställning) av ovannämnda
myndighet vederbörligen befullmäktigad företrädare, hemställer härmed
om följande:
- Återvinning av följande fordring(ar) enligt bifogat verkställighets-
dokument enligt artikel 7 i direktiv 76/308/EEG. Villkoren enligt artikel
7.2a och 7.2b är uppfyllda (*).
- Vidtagande av förebyggande åtgärder enligt artikel 13 i direktiv
76/308/EEG beträffande den person som anges nedan vad gäller
hans/hennes fordring(ar) enligt bifogat verkställighetsdokument. Jag
bifogar uppgift om orsakerna till denna hemställan (*).
Upplysningar som avser den berörda personen (1)
a) Namn och adress känd(*) förmodad/*)
b) Övriga tillämpliga upplysningar
- Huvudgäldenär
70
- Medgäldenär
- Tredje part som innehar tillgångar
Prop. 1994/95:34
Upplysningar som avser fordringen/fordringama
Den exakta arten av fordringen/fordringama
Beloppet i valutan för den medlemsstat där den sökande myndigheten är
belägen
Belopp i valutan för den medlemsstat där den anmodade myndigheten är
belägen
Huvudskuldens belopp (2)
Räntan fram till den dag då detta dokument undertecknas (*)
Kostnader fram till den dag då detta dokument undertecknas (*)
Summa
Uppgifter om bifogade dokument:
Använd växelkurs
Övriga upplysningar
Dagen då utsökning blir möjlig
Preskriptionstid
Gäldenärs tillgångar som befinner sig i tredje parts förvar
Underskrift
Myndighetens stämpel
(*) Stryk det ej tillämpliga.
(1) Fysisk eller juridisk person.
(2) Om alla fordringar är upptagna på samma dokument, skall beloppen
för de olika fordringarna anges.
71
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:431) om utredning
angående brott mot utländsk tullag
dels att 1 § skall ha följande lydelse,
dels att i 5 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen".
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
1 §
I den mån det påkallas av överens-
kommelse mellan Sverige och
främmande stat om ömsesidigt
bistånd för att förhindra, utreda
och beivra brott mot tullag, får
Konungen föreskriva att genom
svensk tullmyndighet bistånd skall
lämnas tullmyndighet i den främ-
mande staten med utredning röran-
de brott mot tullag i den staten.
Vid sådan utredning skall 2 - 4 §§
gälla.
I den mån det påkallas av överens-
kommelse mellan Sverige och
främmande stat om ömsesidigt
bistånd för att förhindra, utreda
och beivra brott mot tullag, får
regeringen föreskriva att genom
svensk tullmyndighet bistånd skall
lämnas tullmyndighet i den främ-
mande staten med utredning röran-
de brott mot tullag i den staten.
Vid sådan utredning och vid bis-
tånd enligt förordning (EEG) nr
1468/81 av den 19 maj 1981 om
ömsesidig hjälp mellan med-
lemsstaternas administrativa myn-
digheter samt om samarbete mel-
lan de förra och kommissionen för
att säkerställa en korrekt tillämp-
ning av tull- och jord-
brukslagstiftningen skall 2 - 4 §§
gälla.
Med tullag förstås i denna lag sådana bestämmelser i lag eller annan
författning om införsel, utförsel eller transitering, som avser tullar eller
andra allmänna avgifter eller rör förbud, inskränkningar eller kontroll-
åtgärder beträffande varu- eller valutatrafiken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
72
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäl-
ler, om annat ej föreskrivits, för
vara som enligt särskild författning
ej får införas hit och vara för
vilken särskilt föreskrivet införsel-
villkor ej är uppfyllt.
Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäl-
ler, om inte annat föreskrivits, för
vara som enligt särskild författning
inte får föras in i landet och vara
för vilken särskilt föreskrivet inför-
selvillkor inte är uppfyllt.
Lagen gäller inte för införsel-
restriktion som följer av gemen-
skapsrätten eller för införsel av
gemenskapsvaror från annan med-
lemsstat i den Europeiska unionen.
2 §*
En vara får utan hinder av förbud eller villkor som avses i 1
1. sändas genom tullområdet
eller mellan orter inom detta enligt
de villkor och föreskrifter som
generaltullstyrelsen meddelar,
2. förvaras på tullupplag eller
tullager eller i frihamn,
1. transiteras genom det svenska
tullområdet eller mellan orter inom
detta enligt de föreskrifter och
villkor som gäller för tullförfaran-
det extern transitering,
2. förvaras på tillfälligt lager
eller tullager eller i frizon eller
frilager,
3. förstöras under kontroll av tullmyndighet eller annan som denna
godkänner,
4. återutföras, 4. återutföras.
5. tas om hand med tillämpning
av ett förenklat förfarande enligt
8 § första stycket 2 tullagen
(1987:1065) under villkor att varan
till dess införselvillkoret uppfyllts
förvaras i oförändrat skick av den
som med tillämpning av det för-
enklade förfarandet tagit hand om
varan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Senaste lydelse 1991:158.
73
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ tullregisterlagen (1990:137) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
För de ändamål som anges i 2 § får ett för tullmyndigheterna gemensamt
tullregister föras med hjälp av automatisk databehandling.
Bestämmelserna i denna lag gäller inte det register som TUllverket för
i spaningssyfte med stöd av lagen (1965:94) om polisregister m. m. och
inte heller andra register som regleras i annan lag eller förordning.
Bestämmelser om förfarandet vid
import och export finns i tullagen
(1987:1065).
Bestämmelser om förfarandet vid
import och export finns i rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 av
den 12 oktober 1992 om inrät-
tandet av en tullkodex för gemen-
skapen och i kommissionens för-
ordning (EEG) nr 2454/93 av den
2 juli 1993 om tillämpningsföre-
skrifter för rådets förordning
(EEG) nr 2913/92 om inrättandet
av en tullkodex för gemenskapen
och i tullagen (1994:000).
3 §
I den utsträckning som behövs för att ändamålet med registret skall
tillgodoses får tullregistret innehålla
1. uppgifter som importörer och exportörer enligt lag eller annan
författning är skyldiga att lämna med anledning av import eller export av
varor,
2. andra uppgifter som importör eller exportör lämnar i tullärenden,
3. uppgifterna i tulltaxan enligt
tulltaxelagen (1987:1068) och i
statistisk varuförteckning som
utfärdats av generaltullstyrelsen,
4. uppgifter om kontroll av import
område,
3. uppgifterna i Europeiska
gemenskapernas tulltaxa som avses
i artikel 20 i förordning (EEG) nr
2913/92, och i statistisk varuför-
teckning som utfärdats av General-
tullstyrelsen,
och export inom tullmyndigheternas
5. uppgifter för statistikproduktion,
74
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:34
6. uppgifter för debitering eller avräkning av skatt och avgifter som
inte påförs vid tulltaxering,
7. uppgifter om beslut av tullmyndigheter,
8. uppgifter om andra myndigheters beslut om import- och export-
licenser,
10. uppgifter om registrering hos
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län av en importör som skattskyl-
dig avseende vissa punktskatter,
9. uppgifter om tillstånd som krävs för import eller export av varor,
10. uppgifter om registrering hos
Riksskatteverket av en importör
som skattskyldig avseende vissa
punktskatter,
11. uppgifter om betalning och indrivning av tull, annan skatt och
avgifter,
12. uppgifter rörande fysiska och juridiska personers identitet,
13. uppgifter avseende identitetsbeteckningar för transportmedel och
14. uppgifter för kontroll av, åtkomst till och användning av registret.
Närmare föreskrifter om tullregistrets innehåll meddelas av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
75
Prop. 1994/95:34
Härigenom föreskrivs att följande författningar skall upphöra att gälla när
denna lag träder i kraft, nämligen
1. tulltaxelagen (1987:1068), och
2. förordningen (1968:226) om rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet m.m. för anläggning som uppföres vid rikets gräns.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om vara som anmälts
eller som borde ha anmälts till förtullning innan denna lag trätt i kraft.
3. Förekommer det i en lag eller i en annan författning hänvisning till
lag eller förordning som upphävts genom denna lag skall hänvisningen i
stället gälla EG:s bestämmelser eller svenska tullförfattningar.
76
Sverige har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen, EU. Under
förutsättning att svenska folket ger sitt bifall till medlemskap i folkom-
röstningen kan Sverige bli medlem i EU den 1 januari 1995. EU grundar
sig på en tullunion, som innebär att medlemsländerna skall ha en
gemensam tulltariff gentemot tredje land samt ett förbud mot import- och
export-tullar och avgifter med motsvarande verkan på all handel med
varor mellan medlemsländerna.
I juni 1993 tillkallades en särskild utredare, regeringsrådet Leif Lind-
stam. Utredningen, som antog namnet Tullanpassningsutredningen, skulle
enligt direktiven (dir. 1993:78) lägga fram förslag till de nationella
författningar som vid ett svenskt medlemskap i EU behövs utöver EG:s
tull- och tullfrihetsförordningar för att upprätthålla tullförfarandet vid
införsel från och utförsel till tredje land. Utredningen överlämnade i juni
1994 betänkandet Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89). Utredningens
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 2. En sammanfattning av remissyttrandena finns
tillgänglig på Finansdepartementet (dnr 2262/94).
I utredningsarbetet har deltagit experter från Finansdepartementet,
Utrikesdepartementet, Generaltullstyrelsen och Kommerskollegium.
Arbetets inriktning har varit att föreslå de ändringar som är nödvändiga
vid ett medlemskap. Utredningen har i huvudsak endast föreslagit
ändringar som är nödvändiga för att genomföra ett medlemskap.
Utredningen har således som huvudregel inte övervägt om det finns skäl
att genomföra ändringar som inte är nödvändiga för ett svenskt med-
lemskap. Utredningen har vidare utformat lagförslagen så att den
nuvarande uppdelningen enligt departementsförordningen (1982:1177) av
frågor om tull mellan Finansdepartementet och Utrikesdepartementet skall
kunna behållas. Regeringen delar uppfattningen att de lagändringar som
nu skall genomföras får begränsas till det som är nödvändigt att
genomföra för att Sverige skall kunna bli delaktigt i tullunionen och den
gemensamma handelspolitiken. Nedan i avsnitt 6 redovisas de lagförslag
som faller under Finansdepartementets ansvarsområde medan de
lagförslag som faller under Utrikesdepartementets ansvarsområde
redovisas i avsnitt 7.
Lagrådet
Yttrande från Lagrådet har inte inhämtats med hänsyn till att hörande av
Lagrådet skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt
men skulle uppkomma.
Vid ett svenskt medlemskap i EU måste gemenskapens tullagstiftning
vara helt genomförd och även kunna tillämpas från första dagen. Detta
är en väsentlig del av vad ett medlemskap innebär. Det svenska
Tullverket blir en del i den gemensamma marknadens mot omvärlden vid
den s.k. yttre gränsen samtidigt som klareringsverksamheten och den
Prop. 1994/95:34
77
därmed förbundna kontrollverksamheten vid den s.k. inre gränsen skall Prop. 1994/95:34
upphöra. Tullmyndigheten skall vid den yttre gränsen bl.a. uppbära tull
i enlighet med gemenskapens regelverk. Sådan tull utgör gemenskapens
egna intäkter. Från första dagen av ett medlemskap skall såväl Tullverket
som näringslivet tillämpa nya regler och nya rutiner. Det är väsentligt att
de svenska nationella bestämmelser på området fastställs och blir kända
så tidigt som möjligt, så att nödvändiga omställningar kan göras. Om-
ställningen är inte obetydlig vare sig för näringslivet eller myndigheten.
Ett yttrande över lagförslagen av Lagrådet skulle ha varit värdefullt.
Emellertid skulle ett sådant yttrande kräva en genomgång inte enbart av
ett omfattande förslag till nationell lagstiftning utan även en genomgång
av en ännu mer omfattande samling bestämmelser i EG-förordningar.
Den tid som nu står till förfogande ger emellertid inte utrymme härför.
Övrigt
I propositionen används bl.a. beteckningarna Europeiska unionen
(EU), Europeiska gemenskaperna (EG) och gemenskapen. Mot bakgrund
av anmärkningar från ett par remissinstanser kan det finnas anledning att
i korthet redogöra för begreppen som i propositionen används i enlighet
med Statsrådsberedningens rekommendationer. Den grundläggande
skillnaden är att EG är en juridisk person (art. 210 i Romfördraget). EU
är inte en juridisk person och kan således inte t.ex. ingå internationella
avtal. EU är ett övergripande, politiskt begrepp varmed avses att täcka
de områden som omfattas av Maastrichtfördraget. Unionen har således
som grund inte enbart Europeiska gemenskaperna utan även den politik
och de samarbetsformer som införs genom den nya fördraget En stat
ansöker därför om medlemskap i unionen. Eftersom det endast är EG
som har normgivningsmakt bör regelverket benämnas EG:s regelverk och
rättsakterna EG:s rättsakter. Uttrycket EG bör även användas för
samarbetet i tull- och handelspolitiska frågor. Europeiska gemenskaperna
(EG) används som samlingsbegrepp för de tre gemenskaperna, nämligen
Europeiska gemenskapen (EG) - tidigare Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEG), Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Ibland används enbart
begreppet gemenskapen som en synonym till gemenskaperna.
I remissomgången har främst från näringslivets representanter framförts
kritik för att utredningen i vissa fall föreslår att det infors en ny
terminologi som upplevs som främmande. Utredningen har, som den
även har redovisat, valt att i fråga om terminologi följa översättnings-
arbetet av EG-rättsaktema vad gäller tullområdet. Regeringen delar utred-
ningens uppfattning att terminologin i den nationella lagstiftningen måste
följa terminologin i EG-författningama. Det bör emellertid framhållas att
kommissionen, som har i uppdrag att granska de av Delegationen för
översättning av EG:s regelverk utförda översättningarna på tullområdet
ännu inte har färdiggranskat samtliga rättsakter. Det finns även rättsakter
som ännu inte har översatts av Delegationen for översättning av EG:s
78
regelverk. Detta innebär att översättningar av vissa ord och uttryck kan Prop. 1994/95:34
komma att ändras. Detta gäller såväl rättsaktens titel som dess innehåll.
I den föreslagna lagstiftningen hänvisas till flertalet EG-rättsakter.
Hänvisningen inbegriper givetvis senare ändringar av rättsakten även om
dessa inte uttryckligen omnämns i författningen.
79
Prop. 1994/95:34
EG är enligt artikel 9 i Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) en tullunion. Gemenskapen för
en gemensam handelspolitik som enligt artikel 113.1 grundas på enhetliga
principer, särskilt när det gäller att fastställa tulltariffer, ingå tull- och
handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder och
exportpolitik samt när det gäller att vidta handelspolitiska skyddsåtgärder.
Besluten fattas som regel med kvalificerad majoritet och blir bindande för
medlemsstaterna. Medlemsstaterna har inte kompetens att ingå egna avtal
eller vidta handelspolitiska åtgärder på egen hand på de områden där de
har överlämnat behörigheten till gemenskapen.
Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken är centrala inslag
i EG-samarbetet och förutsättningarna för en fungerande inre marknad.
Genom den nu helt genomförda tullunionen har gemenskapen blivit ett
enda tullområde, i vilket varor kan röra sig fritt på samma sätt som i ett
enskilt land. På denna inre marknad har begreppen import och export
förlorat sin betydelse: någon tullklarering av varor förekommer inte
längre vid passering av de inre gränserna, utan tullverksamheten inriktas
helt på gemenskapens yttre gränser.
Genom att ansluta sig till EG:s tullunion och den gemensamma
handelspolitiken får Sverige tillträde till den gemensamma EG-marknaden
utan gränsformaliteter och ursprungsregler. Sverige övertar samtidigt
såväl sakinnehåll som medel och instrument i gemenskapens regelverk,
vilket kommer att utgöra kärnan i den svenska tullagstiftningen. Sveriges
verksamhet på tull- och handelsområdet kommer inte att upphöra
härigenom, men den kommer att bedrivas inom EU:s ram i syfte att
redovisa och försvara de svenska intressena.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer ett antal gemenskaps-
förordningar att bli kärnan i den tullagstiftning som skall gälla i Sverige.
Gemenskapens regelverk på tullområdet avser endast relationen med
tredje land. Främst bland dessa förordningar är rådets förordning (EEG)
nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (tullkodex-
en), kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföre-
skrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en
tullkodex för gemenskapen (tillämpningskodexen) samt rådets förordning
(EEG) nr 2658/87 (tulltaxan). Frågor om tullfrihet regleras i huvudsak
i rådets förordning (EEG) nr 918/83 om upprättandet av ett gemenskaps-
system för tullbefrielse.
80
Bestämmelserna i dessa förordningar utgör stommen för tullförfarandet
och för beräkning och uttag av tull. EG:s tullkodex består huvudsakligen
av en inledande del som omfattar behandling av varor som ankommer till
gemenskapens tullområde, en definition av detta tullområde samt av
övriga grundbegrepp såsom EG:s tulltaxa, tullvärde och varors ursprung.
En central del täcker alla tullbehandlingsformer och viktiga tullprocedurer
av ekonomisk betydelse, där den första behandlingsformen, övergång till
fri omsättning, motsvarar det svenska begreppet förtullning. Vidare
återfinns bestämmelser om aktiv och passiv förädlingstrafik, om
uppläggning av varor på tullager samt om frizoner och frilager. I den
sista delen samlas alla bestämmelser som behandlar påföring av avgifter,
t.ex. hur tullfordran uppstår samt betalning av avgiftsbelopp. Dessutom
innehåller tullkodexen vissa regler om överklagande samt procedurregler
för kommissionens antagande av tillämpningsbestämmelser.
Prop. 1994/95:34
EG:s gemensamma tulltaxa är baserad på den s.k. HS-nomenklaturen
(Harmonized Commodity Description and Coding System), vilken
tillämpas av flertalet industriländer. Med utgångspunkt från detta
sexställiga varuklassificeringssystem har EG upprättat en s.k. kombinerad
nomenklatur som skall användas både för tarifferingsändamål och för
statistiska ändamål, rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och
statistiknomeklaturen och om Gemensamma tulltaxan. Den kombinerade
nomenklaturen (Combined Nomenclature, CN) omfattar dels HS-nomen-
klaturen och EG:s underuppdelningar (CNsubdivisions), dels komplette-
rande anmärkningar och andra bestämmelser relaterade till EG:s
underuppdelningar. Den gemensamma tulltaxan upprättas på samtliga
medlemsstaters språk och distribueras löpande till medlemsländerna.
Ministerrådet fastställer den kombinerade nomenklaturen med dess
tullnivåer. Ändringar av tullnivåema för enskilda positioner beslutas
också av ministerrådet efter förslag från kommissionen. Nomenklatur-
ändringar beslutas av kommissionen, som under sig har en särskild
nomenklaturkommitté. Beslut om ändringar av enskilda tullar offent-
liggörs genom publicering i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning (EGT).
Kommissionen har också upprättat en integrerad databas benämnd
TARIC som utöver den kombinerade nomenklaturen innehåller de
ytterligare EG-underuppdelningar som erfordras för att identifiera ett
stort antal speciella arrangemang på tullområdet, t.ex. tullsuspensioner,
tullpreferenser, tullkontingenter, antidumpningstullar och importlicenser.
TARIC indikerar vilka olika gemenskapsregler som är tillämpliga för en
specifik vara samt hänvisar till aktuell författning. Ändringar sänds
löpande via datakommunikation till medlemsländerna där informationen
överförs till de nationella tulldatasystemen.
TARIC-systemet spelar en central roll för en korrekt och enhetlig
tillämpning av EG:s rättsakter på tullområdet. Det nuvarande systemet
81
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
har dock vissa tekniska begränsningar som förhindrar utbyggnad och Prop. 1994/95:34
integration med andra system. En ny version TARIC II har därför
utvecklats. Också andra centraliserade databaser finns i EG, med
anknytning till det yttre tullskyddet, såsom t.ex. register över kemiska
produkter (tullklassificering) som för närvarande upptar över 30 000
produkter.
EG:s tulltaxa är en s.k. dubbeltariff, innehållande två kolumner, en för
autonoma och en för konventionella (avtalsbundna) tullsatser. De
konventionella tullarna används mot GATT-länder och andra länder med
vilka EG slutit avtal om mest gynnad nationsbehandling (MGN). Enligt
de i förordningen om tulltariffen intagna allmänna reglerna skall dessa
tullar dock användas mot alla länder, om inte annat framgår av samman-
hanget. De autonoma tullsatsema används när de är lägre än de
konventionella eller när konventionell tullsats saknas.
Institutionernas allmänna uppgifter inom gemenskapen samt deras
sammansättning och verksamhetsformer regleras bl.a. i del 5 i Romför-
draget. Mer detaljerade bestämmelser finns på skilda håll i samma
fördrag.
Gemenskapens främsta institutioner är Europeiska unionens råd, eller
rådet som det även benämns, kommissionen, Europaparlamentet och
domstolen. För en närmare presentation av dessa institutioner hänvisas till
propositionen Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop.
1994/95:19, avsnitt 8.6).
För att behandla tullfrågor har olika kommittéer inrättats — bl.a.
kommittén för tull- och handelsfrågor samt tullkodexkommittén, se nedan
under avsnitt 4.3.2.
Rent allmänt kan sägas att rådet och kommissionen bistås av ett antal
kommittéer. Kommittéväsendet är omfattande och kommittéernas status
varierar. Vissa kommittéer har inrättats i enlighet med stadganden i
grundfördragen, t.ex. kommittén för tull- och handelsfrågor (artikel 113.3
i Romfördraget). Andra kommittéer, ofta tekniska kommittéer, har
inrättats genom beslut i rådet eller kommissionen. Dessa kommittéer har
som sin främsta uppgift att förbereda eller yttra sig över beslut och
åtgärder som planeras av rådet och kommissionen. En särskild typ av
kommittéer inom kommittéväsendet utgörs av de kommittéer som
inrättas, med representanter för medlemsstaterna och kommissionen, för
att bistå kommissionen vad gäller utövandet av från rådet delegerad
kompetens (kommittologin). Rådet har här velat försäkra sig om att till
kommissionen delegerad befogenhet verkställs i nära samråd med
medlemsstaterna (rådets beslut 87/373).
Rådet kan, som nämnts, även inrätta en kommitté som följd av
sekundärrätten i syfte att garantera ett nära samarbete mellan kommissio-
82
nen och medlemsstaterna. Rådet har sålunda i förordning (EEG) nr Prop. 1994/95:34
2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen inrättat en särskild tullkodexkommitté.
113-kommittén
Artikel 113.2 och 3 i Romfördraget anger dels att kommissionen skall
lägga fram förslag för rådet om hur den gemensamma handelspolitiken
skall genomföras, dels att kommissionen, inom ramen för de direktiv som
rådet kan komma att utfärda, skall föra förhandlingar om avtal med tredje
land i samråd med en särskild kommitté utsedd av rådet för att biträda
kommissionen i denna uppgift. Beslut enligt artikel 113 fattas således av
rådet. Besluten förbereds i rådsarbetsgrupper. På det handelspolitiska
området är den viktigaste rådsarbetsgruppen kommittén för tull- och
handelsfrågor, den s.k. 113-kommittén. Kommittén, som är allmänt
rådgivande, har det övergripande samordningsansvaret för handelspolitis-
ka policyfrågor och biträder kommissionen på sätt som anges i artikel
113.3, dvs. i förhandlingsuppgiften. I 113-kommittén diskuteras alla
former av handelspolitik men vissa frågor sakbehandlas i regel i mer
specialiserade arbetsgrupper under rådet, t.ex. stålkommittén och
textilkommittén.
Tullkodexkommittén
Som nämnts ovan har en särskild tullkodexkommitté inrättats med
anledning av artiklarna 247-249 i tullkodexen. Kommittén, som samman-
träder i olika sammansättningar (sektioner) skall behandla frågor som rör
gemenskapens regelverk på tullområdet. Kommittén skall bestå av
representanter för samtliga medlemsstater och en representant för
kommissionen, som skall vara kommitténs ordförande.
En av kommitténs främsta uppgifter är att behandla frågor om nya eller
ändrade tullbestämmelser. Förfarandet är i korthet följande.
Kommissionens representant i kommittén lägger fram förslag till de
åtgärder som skall vidtas. Kommittén skall avge sitt yttrande över
förslaget, i förekommande fall inom den tidsfrist som kom-
missionsrepresentanten utsatt. Yttrandet skall avges med sådan majoritet
som anges i artikel 148.2 i Romfördraget (viss kvalificerad majoritet),
varvid ländernas röster skall vägas på det sätt som anges i nämnda
artikel. Om kommittén instämmer i förslaget, beslutar kommissionen om
de åtgärder som förutses i förslaget. Om kommitténs uppfattning avviker
eller om kommittén inte avger något yttrande, skall kommissionen lämna
ett förslag till rådet om de åtgärder som skall vidtas. Rådet har därefter
tre månader på sig att besluta i ärendet. Om rådet inte beslutar inom tre
månader, beslutar kommissionen i enlighet med sitt förslag.
83
Vissa avvikelser finns från ovan angivna förfarande. När det bl.a. Prop. 1994/95:34
gäller tillämpningsföreskrifter till tullkodexens regler om överklagande
har gemenskapen över huvud taget ingen kompetens. Sådana föreskrifter
skall enligt artikel 245 i tullkodexen utfärdas av medlemsstaterna.
När det gäller vissa bestämmelser i tullkodexen, bl.a. om bindande
klassificeringsbesked och andra upplysningar, hänvisas till andra för-
faranderegler för beslut om tillämpningsföreskrifter.
Ursprungssektionen
Bland tullkodexkommitténs olika sektioner kan särskilt nämnas ursprungs-
sektionen (origin section). I denna sektion diskuteras såväl EG:s allmänna
ursprungsregler som EG:s ursprungsregler om förmånsbehandling.
Ursprungsregler om förmånsbehandling finns i samtliga EG:s avtal och
arrangemang som innebär förmånsbehandling vid import till EU.
Sektionen möts två gånger per månad.
84
Grundvalen för samarbetet inom gemenskapen utgörs främst av de fyra
grundfördragen om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
(Parisfördraget), Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget),
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Fördraget om
Europeiska unionen (Maastrichtfördraget). Dessa fördrag utgör in-
ternationella överenskommelser.
Gemenskapsrätten består, förutom av de grundläggande fördragen, av
en mängd rättsakter av skilda slag och av EG-domstolens i stor ut-
sträckning rättsskapande avgöranden samt av internationella avtal som EG
har ingått.
De grundläggande fördragen upprättar gemenskapernas institutioner och
ger dem deras befogenheter. De rättsakter som institutionerna, främst
rådet, utfärdar med stöd av dessa bemyndiganden betecknas ofta
sekundärrått, till skillnad från primärrätt, varmed regleringen i grund-
fördragen åsyftas.
För att utföra sina uppgifter skall enligt artikel 189 i Romfördraget
rådet och kommissionen, i enlighet med fördragets bestämmelser, besluta
förordningar, utfärda direktiv, fatta beslut, ge rekommendationer och
avge yttranden. Förordningar är gällande inom hela EU och är direkt
tillämpliga i medlemsländerna. Direktiv riktar sig till medlemsländerna
och anger ett visst resultat som skall uppnås inom en bestämd tid, men
överlåter åt medlemsländerna att bestämma form och tillvägagångssätt för
det nationella införlivandet. Beslut är bindande i alla delar för dem som
de är riktade till. Dessa tre typer av rättsakter är bindande rättsakter.
Rekommendationer och yttranden är inte bindande rättsakter. Andra typer
av rättsakter har genom åren utvecklats. En närmare presentation av EG:s
regelverk ges i propositionen Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
(prop. 1994/95:19, avsnitt 35.3).
Gemenskapens centrala tullbestämmelser finns i en förordning -
tullkodexen. Även de tillämpningsföreskrifter som kompletterar tullkodex-
en har beslutats i förordningsform. Detsamma gäller gemenskapens
tulltaxa liksom gemenskapens bestämmelser på tullfrihetsområdet. I fråga
om skatter, mervärdesskatt och punktskatter, har i princip samtliga
rättsakter utfärdats som direktiv. Det kan därför finnas anledning att ge
ytterligare kommentarer vad gäller dessa slag av rättsakter.
85
Enligt artikel 189 i Romfördraget skall en förordning ha allmän Prop. 1994/95:34
giltighet. Den skall till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i
varje medlemsstat. Av detta följer att förordningarna i deras gemenskaps-
rättsliga form omedelbart och ord för ord skall tillämpas av med-
lemsstaternas förvaltningsmyndigheter utan särskild inkorporerings- eller
transformationsakt. Utgångspunkten är t.o.m. att de inte får trans-
formeras till eller inkorporeras i den nationella rätten. I mål 39/72,
Kommissionen mot Italien [1973] ECR s. 101, slog EG-domstolen fast
att förordningar är direkt tillämpliga i alla medlemsstater och träder i
kraft uteslutande genom att de publiceras i EGT. Domstolen anförde
vidare att i konsekvens med detta är alla metoder för implementering
oförenliga med fördraget och skulle innebära ett hinder för förordningar-
nas direkta effekt och en fara för deras samtidiga och enhetliga tillämp-
ning inom hela gemenskapen. Vidare kunde följden bli att medborgarna
och de nationella domarna inte kommer att vara uppmärksamma på att
EG-reglema skall ha företräde framför nationella regler och eventuella
tolkningsfrågor kan eller skall föreläggas EG-domstolen till prejudiciellt
avgörande.
Förordningarna är som nyss angetts direkt tillämpliga i medlemsländer-
na. Icke desto mindre kan det vara nödvändigt att utfärda utfyllande
regler nationellt. Som ett viktigt exempel härpå kan nämnas bestämmelser
om straff för överträdelse av förordningarna. I vissa fall kan det vara
svårt att bestämma hur omfattande denna utfyllnad av förordningarna
skall vara och särskilda problem har uppkommit i mål där en medlemsstat
har velat fastställa regler rörande frågor som förordningen inte ut-
tryckligen har behandlat. Eftersom EG-rätten i stort sett saknar förarbeten
får man, när tolkningsproblem uppstår, utgå från stadgandets språkliga
innebörd, EG-rättens grundläggande syften och EG-domstolens praxis.
Som nämnts ovan anger artikel 189 i Romfördraget att ett direktiv skall
med avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje
medlemsstat till vilken det är riktat men överlåta åt de nationella
myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Medlemsländer-
na är alltså bundna av att ett visst resultat skall uppnås till en given
tidpunkt men kan själva besluta form och metod inom ramen för den
nationella rätten. Om en medlemsstat underlåter att inom den föreskrivna
tiden genomföra ett direktiv helt eller delvis kan kommissionen eller
annan medlemsstat då väcka talan inför EG-domstolen gentemot det land
som brustit i sina förpliktelser att genomföra direktivet. Direktiven syftar
till att skapa samordnade regler i medlemsländerna. Vissa direktiv är
utformade på ett sådant detaljrikt sätt att de knappast lämnar något
manöverutrymme åt de nationella myndigheterna vad gäller frågan om
genomförandet. Ett sådant direktiv kan ofta innehållsmässigt närmast vara
att betrakta som en förordning. EG-domstolen har i ett antal rättsfall valt
att ta fasta på en rättsakts innehåll och bortsett från hur rättsakten har
betecknats (se t.ex. målen 16 och 17/62, Confédération Nationale des
Producteurs de Fruits et Légumes mot rådet [1962] ECR s. 471). Det bör
noteras att det inte enbart är förordningar som kan ha direkt effekt, dvs.
bestämmelser som grundar rättigheter eller skyldigheter för enskilda och
86
som kan åberopas inför domstolar och andra myndigheter i medlemssta- Prop. 1994/95:34
tema. Även direktiv kan ha direkt effekt om bestämmelserna i direktivet
är tillräckligt tydliga och ovillkorliga. Detta grundas på rättsaktens
bindande natur i förhållande till medlemsstaterna. Ett direktiv kan
emellertid endast ha direkt effekt såvitt gäller enskildas rättigheter, och
inte skyldigheter, gentemot det allmänna.
För ytterligare kommentarer om förordningar, direktiv och andra
rättsakter hänvisas till regeringens proposition 1994/95:19 Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen, avsnitt 35.3.4.
I regeringens proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen föreslås att riksdagen bl.a. skall anta regeringens förslag till lag
med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I
propositionens fjärde del behandlas bl.a. frågan om den övergripande
lagstiftning som behövs vid en svensk anslutning till Europeiska unionen.
Som framgår av propositionen (del I, s. 495) beslutade regeringen i
december 1993 att överlämna propositionen 1993/94:114 Grundlagsän-
dringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen till riksdagen.
Riksdagen har den 28 april 1994 tillstyrkt förslagen i grundlagspropositio-
nen.
I grundlagspropositionen föreslås en på medlemskap särskilt inriktad
regel i 10 kap. 5 § regeringsformen om överlåtelse av viss beslutanderätt
till Europeiska gemenskaperna. Enligt förslaget skall riksdagen kunna
överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa
har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regerings-
formen och i den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I en övergångs-
bestämmelse till den föreslagna 10 kap. 5 § regeringsformen regleras den
procedur som föreslås gälla vid inträdet i den europeiska unionen för
anslutningens båda sidor, dvs. såväl övertagandet av redan existerande
EG-rätt som överlåtelsen av beslutsbefogenheter för framtiden.
Förslaget till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen är grundat på de föreslagna ändringarna i regeringsformen. I
lagen regleras införlivandet av EG:s nuvarande regelverk, dvs. fördragen
och den före anslutningen antagna sekundärrätten. Därefter regleras
överlåtelsen av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna. Vidare
anges i en bestämmelse de fördrag och andra instrument som skall gälla
här i landet.
Genom 2 § förslaget till anslutningslag införlivas anslutningsfördraget
mellan Sverige och övriga kandidatländer å ena och EU:s medlemsländer
å den andra sidan. Vidare införlivas de grundläggande fördragen (dvs.
främst Romfördraget, Kol- och stålfördraget, Euratomfördraget,
Enhetsakten och Maastrichtfördraget). Paragrafen omfattar också
rättsakter, dvs. förordningar, direktiv och beslut samt rekommendationer
och yttranden och vidare vissa andra typer av rättsakter på kol- och
87
stålområdet. Härutöver omfattar paragrafen andra typer av beslut, t.ex. Prop. 1994/95:34
resolutioner och program samt olika typer av avtal.
Bestämmelsen innebär dels att anslutningsfördraget och de grund-
läggande fördragen liksom de olika typerna av rättsakter, avtal och andra
beslut som EG:s institutioner har antagit före Sveriges anslutning till EU
gäller här i landet med den verkan som följer av anslutningsfördraget och
de grundläggande fördragen. Detta medför att inte endast de före
anslutningen antagna EG-reglema som sådana utan också att sådana
rättsliga effekter av reglerna som följer av fördragen och EG-domstolens
praxis blir gällande i Sverige. Med andra ord blir principerna om direkt
tillämplighet, direkt effekt och EG-rättens företräde på detta sätt gällande
i Sverige.
Det nu sagda innebär för den gemensamma tullagstiftningens vid-
kommande att de EG-regler som har antagits av EG:s institutioner före
Sveriges anslutning till Europeiska unionen och som utgörs av för-
ordningar blir genom anslutningslagen direkt gällande i Sverige på det
sätt som föreskrivs i artikel 189 i Romfördraget. Som framgår av
regeringens proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen har EG-domstolen fastslagit att förordningar inte får införlivas
i nationell rätt eftersom detta skulle kunna skapa tvivel om deras
ursprung och rättsliga effekt. Det konstateras emellertid samtidigt i
propositionen att förordningar inte desto mindre kan föranleda att svenska
föreskrifter på olika, konstitutionella nivåer måste meddelas. Det sägs att
en förordning kan innehålla förpliktelser för ett medlemsland att besluta
om utfyllande bestämmelser, att förordningar kan förutsätta att ett
medlemslands myndigheter meddelar sådana föreskrifter och inte minst
att en förordning förutsätter utfärdandet av straffsanktioner för över-
trädelser av förordningen. Detta kan framgå antingen av själva för-
ordningstexten eller av samarbetsförpliktelsen i artikel 5 i Romfördraget.
Vidare kan svenska föreskrifter behöva utfärdas för att utfylla luckor i en
förordning eller för att kompletterande administrativa bestämmelser skall
kunna få verkningar på det nationella planet.
Som har framgått är de flesta av EG:s gemensamma tullregler
utfärdade i förordningsform. Detta innebär att motsvarande svenska
föreskrifter måste upphävas men att det samtidigt måste säkerställas att
det finns svenska sanktionsföreskrifter och tillämpningsföreskrifter i
anslutning till förordningen i fråga.
I fråga om direktiv gäller samma metoder som för införlivandet av en
internationell överenskommelse med svensk rätt. Om det redan finns
bestämmelser som medför att direktivets krav är uppfyllda behövs i
allmänhet ingen ytterligare författningsreglering. I övrigt blir det vanligen
fråga om att omarbeta direktivets bestämmelser till svenska föreskrifter
med användande av den systematik och den form som passar bäst med
hänsyn till den svenska lagstiftningen på området i övrigt. Även på
tullområdet förekommer EG-regler utfärdade i form av direktiv, dock inte
i lika hög grad som förordningar. I den mån direktiv har utfärdats
ankommer det alltså på en medlemsstat att se till att nationell lagstiftning
finns som införlivar direktivets bestämmelser.
88
Beslut kan som också nämns i propositionen vara av mycket olika
karaktär och till skillnad från direktiv rikta sig - förutom till med-
lemsländer - till enskilda rättssubjekt. Ett beslut kan, om det riktas till
Sverige, behöva genomföras genom att svenska föreskrifter utfärdas eller
förvaltningsåtgäider vidtas. På tullområdet synes de flesta beslut utgöras
av rådsbeslut genom vilka EG ingått olika avtal med utomstående länder.
Beträffande avtal, se nedan under avsnitt 5.3.
I övrigt finns vissa icke bindande rättsakter, såsom rekommendationer
och yttranden men också icke bindande rättsakter av annat slag, t.ex.
resolutioner och program m.m. Sådana rättsakter grundar inte några
skyldigheter för enskilda men kan i vissa fall sägas vara bindande för den
institution som har utfärdat dem såtillvida att enskilda bör kunna förlita
sig på att institutionen själv efterlever den, t.ex. i fråga om hur kommis-
sionen ser på olika rättsliga frågor.
Som ovan framhållits blir alltså olika rättsakter, avtal och andra beslut
som har antagits före Sveriges anslutning till Europeiska unionen enligt
anslutningslagen gällande i Sverige med den verkan som följer av
anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen. Detta innebär att
EG-reglema på tullområdet kommer att gälla i Sverige inte bara enligt sin
ordalydelse utan också på det sätt de har tolkats enligt EG-domstolens
praxis. På tullområdet finns en omfattande praxis från EG-domstolen.
Prop. 1994/95:34
En beskrivning av gemenskapens traktatkompetens och vissa allmänna
avtalsfrågor återfinns i propositionen Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen (prop. 1994/95:19, avsnitt 9). Propositionen behandlar även
frågor som rör EG:s handels- och associationsavtal (avsnitt 23.3.1).
Samtliga författningar på tullsamarbetsområdet och ett flertal på
tullfrihetsområdet har som grund en internationell överenskommelse som
Sverige har ingått, i vissa fall efter riksdagens godkännande.
Frihandelsavtalen med EG
Sverige har, liksom övriga länder som tillhör Europeiska frihandelssam-
manslutningen (EFTA), ingått bilaterala frihandelsavtal med Europeiska
ekonomiska gemenskapen (EEG) och med Kol- och stålgemenskapen
(EKSG). Genom dessa frihandelsavtal har tullar och kvantitativa
restriktioner på industrivaror avvecklats mellan EG och EFTA-ländema.
Förhållandet mellan EES-avtalet och frihandelsavtalet med EEG regleras
i EES-avtalets artikel 120, vilken innebär att EES-avtalet har företräde i
den utsträckning samma fråga regleras i detta. I fråga om avtalet med
EKSG finns särskilda bestämmelser i EES-avtalets protokoll 14 anger att
avtalet skall kvarstå om inte annat anges i protokollet.
89
För Sverige innebär ett medlemskap i EU att bestämmelserna i Prop. 1994/95:34
anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen helt och hållet i
såväl materiellt som institutionellt avseende tar över bestämmelserna i de
bilaterala avtal som Sverige har ingått med EG på tull- och handelspoliti-
kens område. Det nu sagda följer emellertid inte av bestämmelserna i
anslutningsfördraget utan av allmänna traktaträttsliga principer. Det har
således inte ansetts nödvändigt att säga upp de bilaterala frihandelsav-
talen. I fråga om Kol- och stålgemenskapen har i propositionen
1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen föreslagits att den
s.k. CECA-lagen skall upphävas. I övrigt får det ankomma på regeringen
att besluta om upphävande av de föreskrifter som meddelats till inför-
livande av Sveriges bilaterala avtal med EG.
SAD- och TRANSIT-konventionema
Sverige är part i konventionen den 20 maj 1987 om förenkling av for-
maliteterna vid handel med varor (SAD-konventionen). Konventionen har
i dag EFTA-statema och gemenskapen som avtalsparter men ett förslag
om ändring i konventionen föreligger som innebär att tredje land kan bli
fördragsslutande part.
Frågan om tillträde för svensk del till SAD-konventionen har be-
handlats av riksdagen (prop. 1986/87:136, bet. 1986/87:SkU47, rskr.
1986/87:205). Regeringen har inkorporerat konventionen genom
förordningen (1987:1126) om en konvention om förenkling av formalite-
terna vid handel med varor.
Kommissionen (DG XXI) har i sin rapport från sekundärrätts-
genomgången med resp, kandidatland särskilt framhållit att vaije
kandidatland måste frånträda konventionen vid ett medlemskap (dok:
XXI/645/93 FINAL). Vid ett medlemskap kommer Sverige att bli bundet
av konventionen som gemenskapspart och inte som EFTA-stat.
Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen får regeringen inte ingå en för riket
bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt
den, om överenskommelsen föranleder lagändring eller anslagsbeslut.
Samma förhållande gäller om överenskommelsen är av större vikt.
Riksdagen har som nämnts godkänt att Sverige tillträder SAD-kon-
ventionen. Den har införlivats med svensk rätt genom förordning. Fråga
uppstår om regeringen enligt regeringsformen är skyldig att underställa
riksdagen frågan om uppsägning. Regeringsformens bestämmelser om
ingående av internationella överenskommelser äger enligt 10 kap. 4 §
motsvarande tillämpning även på uppsägning av överenskommelser. En
uppsägning kräver således riksdagens godkännande om den t.ex. bedöms
vara av större vikt. Det kan vara av intresse att notera grundlagbe-
redningens kommentarer till nämnda bestämmelse (prop. 1973:90 s. 361).
Grundlagberedningen anförde att föreskriften inte innebar att upp-
90
sägningen nödvändigtvis skulle behandlas i riksdagen enbart på grund av
den omständigheten att den överenskommelse som skulle sägas upp hade
ingåtts med riksdagens godkännande. Uppsägningen skulle enligt
beredningen bedömas självständigt.
Vad gäller SAD-konventionen kan konstateras att enligt artikel 16 skall
den part som vill frånträda konventionen lämna skriftlig underrättelse till
depositarien tolv månader i förväg. Parterna måste därför komma överens
om ett arrangemang som tillgodoser tidsaspekten. Det kan vidare
konstateras att en uppsägning av konventionen varken förutsätter
lagändring eller anslagsbeslut. Den fråga som aktualiseras är om
uppsägningen, tagen för sig, är av större vikt. Som nämnts tidigare
kommer Sverige vid ett medlemskap att bli bundet av SAD-konventionen
i sin egenskap av medlemsland i EU. Samma förhållande gäller naturli-
gen övriga kandidatländer i EFTA-kretsen som blir medlemmar. Det är
här således egentligen fråga om att byta partssida i en överenskommelse.
Det kan därför sägas att en uppsägning i föreliggande fall är närmast en
ren formalitet eftersom Sverige så snart uppsägningen trätt i kraft är
bundet av samma förpliktelser i egenskap av gemenskapspart och att
uppsägningen, mot denna bakgrund, knappast kan anses vara av större
vikt.
I anslutningsakten, som finns fogad till anslutningsfördraget, anges de
avtal, förutom de grundläggande fördragen, som blir bindande för
Sverige, eller som Sverige förbinder sig att tillträda, vid ett medlemskap
i EU. Artikel 5 anger t.ex. att ett avtal som gemenskapen har ingått med
tredje land skall vara bindande för den nya medlemsstaten på de villkor
som anges i de grundläggande fördragen och anslutningsakten. Av artikel
228.2 i Romfördraget framgår att internationella avtal som gemenskapen
har ingått skall vara bindande för medlemsstaterna. Eftersom anslutnings-
akten i övrigt inte särskilt reglerar SAD-konventionen innebär nämnda
bestämmelse i anslutningsakten att Sverige vid ett medlemskap om-
edelbart blir bundet av SAD-konventionen.
Genom lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen (jfr prop. 1994/95:19, se ovan under avsnitt 5.2) införlivas
gemenskapernas regler. Genom 2 § jämte 4 § införlivas anslutningsför-
draget med anslutningsakten och avtal som har antagits av EG. SAD-
konventionen skall därför vid ett medlemskap gälla här i landet på de
grunder som nu angetts. Ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter som kan behövas med anledning av konventionen återfinns
i 18 § förslaget till tullag, se nedan under avsnitten 6.1 och 8.1.
Regeringens samlade bedömning är därför att fråga om uppsägning av
och tillträde till SAD-konventionen som gemenskapspart inte behöver
underställas riksdagen särskilt.
Det kan nämnas att Sverige även är part i konventionen den 20 maj
1987 om ett gemensamt transiteringsförfarande (TRANSIT-konventio-
nen). Tillträdet till TRANSIT-konventionen har inte behandlats av
riksdagen. Vid ett medlemskap måste Sverige frånträda konventionen.
Prop. 1994/95:34
91
Sverige kommer emellertid vid ett medlemskap att bli bundet av Prop. 1994/95:34
TRANSIT-konventionen som gemenskapspart genom anslutningslagen.
Också i fråga om de bestämmelser som behövs vid ett medlemskap med
anledning av denna konvention finns bemyndigande i den föreslagna
tullagen.
TIR-konventionen
Sverige har tillträtt tullkonventionen den 14 november 1975 om in-
ternationell transport av gods upptaget i TIR-camet (TIR-konven-
tionen).Tillträdet till konventionen har inte behandlats av riksdagen.
Konventionen är numera införd i svensk rätt genom 53 § tullförordningen
(1987:1114). Även gemenskapen är part i konventionen, liksom
medlemsstaterna. Sverige måste således inte i detta fall frånträda
konventionen som enskild stat.
EFTA-konventionen
Sverige är part i 1960 års konvention angående upprättandet av Europeis-
ka frihandelssammanslutningen (EFTA). Frågan om tillträde för svensk
del till konventionen har behandlats av riksdagen (prop. 1960:25,
bet. 1960:UtrU2, rskr. 1960:140). Tillträdet till konventionen har föranlett
lagstiftning.
I artikel 130 i anslutningsakten stadgas att Sverige med verkan fr.o.m
med den 1 januari 1995 skall frånträda bl.a. EFTA-konventionen. I
samtliga de frihandelsavtal som EFTA-statema har ingått med länder i
Central- och Östeuropa, Turkiet och Israel finns en bestämmelse som
anger att en EFTA-stat som frånträder konventionen om upprättandet av
EFTA samma dag som uppsägningen blir giltig skall upphöra att vara
part i avtalet.
Artikel 42 i EFTA-konventionen anger en uppsägningstid om 12
månader för att en medlemsstat skall kunna frånträda konventionen.
Avtalsparterna har inom ramen för EFTA:s råd emellertid bejakat en
kortare uppsägningstid.
Av 2 § jämte 4 § förslaget till lag med anledning av Sveriges an-
slutning till Europeiska unionen framgår att anslutningsfördraget, av
vilket anslutningsakten utgör en integrerad del, gäller i Sverige med den
verkan som följer av fördraget (jfr prop. 1994/95:19).
Regeringens bedömning är därför att fråga om uppsägning av EFTA-
konventionen inte behöver underställas riksdagen särskilt. En uppsägning
av EFTA-konventionen föranleder en ändring i bilagan till lagen
(1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Regeringen har i en
proposition lämnat förslag till sådana ändringar i denna lag som föranleds
av ett svenskt medlemskap i EU. Det får i övrigt ankomma på regeringen
att besluta om upphävande av de föreskrifter som meddelats med
anledning av tillträdet till EFTA-konventionen.
92
Tullsamarbetsavtal
Prop. 1994/95:34
Med tullsamarbete avses ett samarbete mellan olika länders tullmyndig-
heter. Samarbetet kan t.ex. avse utbyte av information eller bistånd med
delgivning eller indrivning. Sverige är part i ett antal bilaterala tullsam-
arbetsavtal, för närvarande finns tullsamarbetsavtal med de flesta
västeuropeiska länder samt USA och Ryssland, och ett multilateralt
tullsamarbetsavtal med våra nordiska grannländer. Vidare ingår ett
tullsamarbetsavtal inom ramen för EES-avtalet (protokoll 11). Fråga
uppstår om vi på svensk sida vid ett medlemskap i EU kan fortsätta vara
part i dessa avtal.
I artikel 6 i anslutningsakten anges bl.a. att artikel 234 i Romfördraget
skall gälla även för de nya medlemsstaterna i fråga om sådana avtal som
dessa stater ingått före anslutningen. Huvudregeln i sistnämnda artikel är
att sådana internationella avtal som ingåtts med tredje land före ik-
raftträdandet av Romfördraget (resp, anslutningsfördraget) skall fortsätta
att gälla och inte beröras av fördragets bestämmelser (art. 234 första
stycket). För att emellertid ge utrymme för den gemensamma han-
delspolitiken anger andra stycket att i den mån dessa avtal inte är
förenliga med Romfördraget skall den eller de berörda medlemsstaterna
vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det som är oförenligt med
fördraget. Detta torde innebära att sådana traditionella handelspolitiska
avtal som anges i artikel 113 i Romfördraget (t.ex. frihandelsavtal) inte
kan fortsätta att gälla gentemot tredje land. Däremot torde inte de
tullsamarbetsavtal som Sverige är part i anses vara oförenliga med den
gemensamma handelspolitiken. Det kan emellertid inte uteslutas att det
finns element i tullsamarbetsavtalen som inte anses förenliga med
Romfördraget och därför bör omförhandlas. Såvitt gäller EES-avtalet och
protokoll 11 om tullsamarbete innebär medlemskapet att Sverige i stället
för att vara part i avtalet som EFTA-stat blir bundet i egenskap av
medlemsland.
Regeringen har vid ingående av tullsamarbetsavtalen inhämtat
riksdagens godkännande och införlivat avtalen med svensk rätt på
förordningsnivå.
Inom gemenskapen regleras tullsamarbetsfrågor under nationell kompe-
tens av den s.k. Neapelkonventionen (Convention of 7 September 1967
between the Member States of the European Economic Community on
the Provision of Mutual Assistance by their Customs Authorities). Sam-
arbetet på tullområdet när det gäller frågor under gemenskapskompetens
baseras på rådets förordning (EEG) nr 1468/81 av den 19 maj 1981 om
ömsesidig hjälp mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter samt
om samarbete mellan de förra och kommissionen för att säkerställa en
korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen, se nedan under
avsnitt 6.4. Inom ramen för den s.k. Mutual Assistance Group (MAG)
har EG:s tullmyndigheter sedan åtskilliga år behandlat olika samarbets-
93
frågor enligt Neapelkonventionen. Samarbetet i MAG är på väg att Prop. 1994/95:34
byggas ut och en revidering och modernisering av Neapelkonventionen
pågår inom ramen för det nya inrikespolitiska och rättsliga samarbetet
enligt Maastrichtfördraget.
Utredningen har funnit tre rättsakter på detta område som aktualiseras
vid ett svenskt medlemskap i EU. Två av dessa medför behov av
bestämmelser i nationell lag. Dessa behandlas närmare under avsnitt 6.4.
94
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: Den nuvarande tullagen (1987:1065) upp-
hävs. En ny tullag införs med kompletterande bestämmelser till
rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (tullkodexen) och kommissio-
nens förordning (EEG) nr 2454/93 (tillämpningskodexen) på de
områden som faller under Finansdepartementets ansvarsområde.
Den nya tullagen föreslås även innehålla bestämmelser om dekla-
rationsskyldighet, fastställelse och uppbärande av andra skatter
och avgifter vid import och vid införsel från sådant område som
ligger inom EG:s tullområde, men utanför EG:s skatteområde.
Lagen föreslås även innehålla vissa bestämmelser om utförsel av
varor till sådant område.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har i huvudsak inte
haft någon erinran mot förslaget. Grossistförbundet Svensk Handel och
Industriförbundet har ifrågasatt om det är nödvändigt med ett så stort
antal bestämmelser i nationell lagstiftning som föreslagits. Riksåklagaren
har ansett att ett större antal begrepp bör definieras. Kritik har vidare
riktats mot delar av den terminologi som använts. Sådan kritik har
lämnats av Exportrådet, Grossistförbundet Svensk Handel och Industriför-
bundet. Flera remissinstanser har ansett att en uppföljning av utrednings-
arbetet bör genomföras. Philip Morris AB har hemställt att det i den nya
tullagen skall införas en dispensbestämmelse som innebär att importföre-
tag kan medges att, under viss tid efter lagens ikraftträdande, få varor
förtullade enligt nu gällande tulltariffer om det finns särskilda skäl för
detta.
Skälen för regeringens förslag: Förfarandet i tullhänseende vid import
och export regleras för närvarande i huvudsak genom tullagen
(1987:1065) och tullförordningen (1987:1114). Vid ett inträde i EU
kommer förfarandena i första hand att vara reglerade genom tullkodexen
och tillämpningskodexen. Dessa båda rättsakter kommer, med vissa an-
passningar som framgår av anslutningsakten, att bli direkt tillämpliga i
Sverige vid ett medlemskap. Den föreslagna lagen skall endast ses som
ett komplement till de nämnda rättsakterna. Lagen skall gälla endast i
fråga om import och export från tredje land och gäller således inte
handeln mellan medlemsstaterna med gemenskapsvaror. Däremot blir
lagen aktuell om icke-gemenskapsvaror, dvs. varor som införts till
gemenskapens tullområde från tredje land och ännu inte övergått till fri
omsättning, förs mellan Sverige och annan medlemsstat. Tullkodexen och
95
tillämpningskodexen reglerar importtull och exporttull men inte andra Prop. 1994/95:34
skatter eller avgifter. Den nya tullagen skall, liksom den nuvarande
tullagen, även avse annan skatt än tull och avgift som skall tas ut vid
import från tredje land. Dessutom finns behov av bestämmelser om in-
och utförsel av varor från och till områden som ligger inom EG:s
tullområde men utanför EG:s skatteområde. Om Finland blir medlem i
EU samtidigt som Sverige kan Åland bli ett näraliggande sådant område.
Vid införsel från ett sådant område skall tull inte tas ut, men däremot
skall importskatt tas ut. Vid kommersiell utförsel skall förfarandet intern
gemenskapstransitering enligt artikel 311 i tillämpningskodexen tillämpas.
I båda fallen skall förfarandet hanteras av tullverket.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det finns ett behov av en
relativt omfattande nationell lagstiftning vid sidan av tullkodexen och
tillämpningskodexen. Begrepp som definieras i tullkodexen eller
tillämpningskodexen har i utredningens förslag i huvudsak inte även
definierats i den nationella lagstiftningen. Regeringen delar i och för sig
den uppfattning som framförts av vissa remissinstanser om värdet av att
samla definitionerna på ett ställe. Ett sådant arbete finns det dock för
närvarande inte utrymme för. Regeringen delar uppfattningen att den nu
föreslagna lagstiftningen behöver följas upp inom kort. Vid en sådan
uppföljning finns utrymme för att samla definitioner på ett ställe i
nationell författning och att överväga ändringar som inte är nödvändiga
för ett medlemskap men som ändå kan vara önskvärda.
Vad gäller hemställan om dispensbestämmelser i den nya tullagen får
regeringen framhålla att Sverige vid ett EU-medlemskap från första dagen
skall tillämpa EG:s tullnivåer. Övertagandet av EG:s handelspolitik
medför vissa nackdelar i form av högre tull på vissa enskilda produkter
(se propositionen 1994/95:19 Del I Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen, sid 329). Det framhålls i nämnda proposition att det inför
förhandlingarna om medlemskap gjordes den bedömningen att det låg i
Sveriges intresse att fullt ut ansluta sig till EG:s tullunion och handelspo-
litik från första dagen av medlemskapet. Det anslutningsfördrag med
EU:s medlemsländer som Sverige undertecknat medger inte några
undantag från EG:s tulltariffer. Det är därför inte möjligt att införa någon
dispensbestämmelse som skulle göra det möjligt för importföretag att
under viss tid få varor förtullade enligt nu gällande tulltariffer.
96
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: I tullagen regleras möjligheten att ge till-
stånd att använda förenklade förfaranden vid övergång till fri
omsättning motsvarande de nuvarande förenklade förfarandena
hemtagning och förfarande med godkänd mottagare. Tiden för
lämnande av kompletterande uppgifter föreslås bli nio dagar.
Betalning av tullpålagor skall vid medgiven kredit ske senast
fredagen i fjärde veckan efter den vecka då varorna frigjordes av
tullmyndigheten.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinsatanser har inte haft någon
erinran. Grossistförbundet Svensk Handel, Industriförbundet, Köp-
mannaförbundet och Sydsvenska Handelskammaren har dock ansett att
den av utredningen föreslagna tiden för lämnande av kompletterande
uppgifter är för kort och att den nuvarande kredittiden vid hemtagning
om ca 41 dagar bör bibehållas.
Skälen för regeringens förslag: Ett grundförfarande vid import, såväl
enligt nuvarande svenska bestämmelser som enligt EG-bestämmelsema,
är att
1. en importör anmäler införseln till en tullmyndighet och därvid
lämnar all behövlig information och styrkande handlingar,
2. myndigheten undersöker att det inte finns något hinder för införseln
(att det inte finns några införselrestriktioner för varorna och att alla
nödvändiga tillstånd finns),
3. myndigheten fastställer tull, annan skatt och avgift att betala,
4. uppbär betalningen och
5. medger därefter att varan släpps in i landet.
I Sverige i dag sker dock större delen av importen med användning av
ett eller flera förenklade förfaranden som medför avsteg från det
beskrivna grundförfarandet.
En importör kan ha tillstånd att vara en s.k. kreditimportör. Det
innebär att varan släpps fri efter att tullpålagoma fastställts men innan de
har betalats. Pålagorna skall betalas 15 dagar efter att tullräkning
utfärdats. Med handläggningstiden i tullverket inräknat blir kredittiden i
dag i genomsnitt 24 dagar för en kreditimportör.
En kreditimportör kan få tillstånd att vara hemtagare. Ett hemtagnings-
tillstånd kan avse hemtagning för egen räkning eller hemtagning för
annans räkning. I det senare fallet är hemtagaren ombud för importören
men hemtagningen sker med stöd av ett tillstånd som ombudet har. En
hemtagare behöver inte lämna alla uppgifter vid införseltidpunkten. En
hemtagare behöver endast lämna vissa uppgifter i ett första steg för att
få ta hand om och fritt förfoga över varan. De uppgifter som lämnas i det
första steget har i huvudsak betydelse för bedömningen om det finns
något hinder mot införseln. Hemtagaren lämnar senast 15 dagar efter den
97
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
första anmälan (anmälan till förtullning) en tulldeklaration med de
ytterligare uppgifter som behövs för att fastställa tullpålagoma i ett andra
steg, varefter tullmyndigheten fastställer och uppbär pålagorna. Eftersom
hemtagaren även är kreditimportör skall betalningen erläggas 15 dagar
efter att tullräkningen utfärdats. Med tullverkets handläggningstid
inräknat är den genomsnittliga kredittiden för en hemtagare i dag 41
dagar.
Godkänd mottagare innebär att varusändningar kan under transitering
föras ända fram till mottagarens eget lager, där varan kan frigöras efter
att en underrättelse lämnats till tullmyndigheten. Denna underrättelse
innebär att en anmälan till förtullning har skett.
I tullkodexen finns bestämmelser om betalningsanstånd i artikel 224 och
efterföljande artiklar. Detta ses i EG-rätten inte som bestämmelser om
förenklat förfarande. Kredittiden vid betalningsanstånd skall enligt artikel
227 i tullkodexen vara 30 dagar. I artikeln anges ett antal olika sätt att
beräkna tiden beroende av om anstånd med betalningen beviljas separat
för varje tullbelopp eller gemensamt för alla tullbelopp som bokförts
under en viss tidsperiod. De olika beräkningsmetoderna ger en genom-
snittlig kredit om ca 30 dagar från den dag varan frigörs. Utredningen
har föreslagit att en tullräkning skall omfatta en importörs import under
en kalendervecka och att betalning skall erläggas fredagen i fjärde veckan
efter denna kalendervecka. Förslaget följer den beräkningsmetod som
anges i punkt 3 a i artikel 227 i tullkodexen och ger en kredittid om
mellan 28 och 32 dagar beroende på när under kalenderveckan varan
frigörs. Detta innebär att nuvarande förfarande med sammanföring av all
import under en vecka till en gemensam tullräkning kan behållas. En
övergång till en uppsamling av import under en längre tid, upp till en
månad vore möjligt enligt EG:s bestämmelser. Det skulle innebära att en
kredittid skulle kunna tillämpas som för de varuposter som lämnades
tidigt under uppsamlingsperioden skulle kunna uppgå till 46 dagar medan
kredittiden för de varuförsändelser som frigörs i slutet av uppsam-
lingstiden är nere på 16 dagar. Vid ett sådant system skulle den som kan
styra sin import till vissa dagar kunna få en kredittid som överstiger
dagens, medan den som har en jämnt fördelad import i genomsnitt skulle
få en kredittid om ca 30 dagar. Även om en sådan ordning skulle
innebära möjligheter till längre kredittid för vissa varuförsändelser skulle
det innebära väsentligt kortare kredittid för andra. Det är inte självklart
att en sådan ordning sammantaget skulle vara fördelaktigare för
näringslivet än den av utredningen föreslagna. Regeringen anser att det
i vart fall inte för närvarande är möjligt att välja en arman ordning än den
utredningen föreslagit. Följderna av att övergå till en annan period för
utfärdande av tullräkningar kan inte för närvarande till fullo överblickas.
Det torde i vart fall leda till behov av inte obetydliga och kostsamma
omställningar.
EG-förordningama innehåller även bestämmelser om förenklade
förfaranden. Sådana förfaranden kan enligt EG-bestämmelsema före-
komma vid varje tullförfarande och inte endast vid övergång till fri
omsättning. De grundläggande reglerna om förenklade förfaranden finns
Prop. 1994/95:34
98
i artikel 76 i tullkodexen. I tillämpningskodexen identifieras tre typer av Prop. 1994/95:34
förenklade förfaranden
1. ofullständiga deklarationer,
2. förenklat deklarationsförfarande, och
3. lokalt klareringsförfarande.
Det utmärkande för de förenklade förfarandena är att deklaranten inte
behöver lämna alla uppgifter eller handlingar vid klareringstillfället, utan
får lämna de kompletterande uppgifterna eller handlingarna vid ett senare
tillfälle. Förenklingen kan också bestå i att tulldeklarationen får lämnas
på annan handling än enhetsdokumentet.
Något förenklat förfarande motsvarande ofullständiga deklarationer har
vi inte i dag i Sverige. Det motsvaras närmast av att den lokala tullmyn-
digheten i enskilda fall medger att preliminär tulldeklaration lämnas eller
medger uppskov med att lämna vissa uppgifter.
Hemtagning för egen eller för annans räkning motsvaras närmast av
förenklat deklarationsförfarande.
Förfarandet med godkänd mottagare påminner om lokalt klareringsför-
farande men en väsentlig skillnad är att anmälan till förtullning enligt
EG:s bestämmelser i detta fall rättsligt består i att den godkände
mottagaren registrerar en mottagen varuförsändning i sin egen bokföring
och inte av den underrättelse om sändningen som han skall lämna till
tullmyndigheten.
Gemenskapsreglema lämnar förhållandevis stor frihet för tullmyndig-
heterna att utforma villkoren för att tillämpa de förenklade förfarandena.
Det gäller t.ex. vilka uppgifter som skall lämnas vid importtillfället
respektive senare i den kompletterande deklarationen.
När det gäller förenklade förfaranden för övergång till fri omsättning
har utredningen ansett att det behövs reglering i lag. Som skäl har angetts
att detta tullförfarande även avser uttag av annan skatt än tull och att
tillämpningen i dess grunddrag bör vara enhetlig hos alla tullmyndigheter.
Regeringen delar denna bedömning.
Vid den närmare utformningen av förenklat deklarationsförfarande och
lokalt klareringsförfarande måste hänsyn tas till tullkodexens regler om
frist för betalning vid betalningsanstånd. Dessa bestämmelser ger den
yttre ramen för de förenklade förfarandenas utsträckning i tiden.
Regeringen delar utredningens bedömning att hemtagningssystemet bör
behållas i sina grunddrag inom ramen för det förenklade förfarandet och
att tullräkning skall utfärdas för import som anmäls till förtullning under
en kalendervecka. Enligt vad som anförts ovan innebär detta en
genomsnittlig kredittid om 30 dagar inom vilket tidsintervall tre faser
skall fullgöras;
1. importören skall lämna kompletterande uppgifter,
2. tullverket skall på grundval av dessa uppgifter fastställa tull och
annan skatt samt avgifter att betala samt utställa tullräkning, och
3. importören skall betala tullräkningen.
Utredningen har föreslagit att tidsfristen för den första fasen, lämnande
av kompletterande uppgifter, skall bestämmas till 8 dagar. Motsvarande
frist enligt nuvarande bestämmelser är som sagts ovan 15 dagar.
99
Utredningen föreslår att den andra fasen skall avslutas inom sådan tid att Prop. 1994/95:34
importören har 10 dagar på sig att betala pålagorna från dess tull-
räkningen utfärdas (mot 15 dagar enligt dagens bestämmelser). Detta
innebär att tullmyndigheten i snitt har 12 dagar på sig att fastställa
pålagor att betala och utfärda tullräkning.
Enligt artikel 218 i tullkodexen skall den sammanlagda beloppet att
betalas bokföras av myndigheten enligt huvudregeln inom 5 dagar från
den införselperioden beloppet avser. Framställningen av tullräkningen får
ses som en sådan bokföring. Någon tidigare tidpunkt där en sådan
bokföring kan anses ha skett finns inte.
Med stöd av artikel 219 i tullkodexen kan tiden dock utsträcks till längst
14 dagar. Tullmyndigheten kan således i praktiken högst utnyttja tiden
fram t.o.m söndagen andra veckan efter den vecka som tullräkningen
avser för att framställa tullräkningen. Enligt uppgift från Generaltullsty-
relsen kräver det tekniska förfarande med framställning av tullräkning att
de sista uppgifterna som skall ingå i tullräkningen är lämnade före
onsdagen andra veckan efter den vecka tullräkningen avser. Med en
inlämningstid om åtta dagar skall de sista uppgifterna lämnas under
måndagen andra veckan efter den vecka tullräkningen avser. Det ger en
dag i reserv.
Regeringen inser att denna dag vore värdefull för tullmyndigheten att
ha tillgång till för att möta olika förseningar och problem som kan uppstå
under hanteringen, men finner ändå att denna dag i stället bör utnyttjas
till att utsträcka tiden för inlämnande av kompletterande uppgifter i
förhållande till vad utredningen föreslagit.
Regeringens förslag: Kravet på att ombud som lämnar tullde-
klaration för förtullning skall ha godkänts av tullmyndigheten
avskaffas. Vidare ges ett bemyndigande till regeringen att meddela
föreskrifter om villkor och inskränkningar i användningen av
ombud i vissa fall. Bemyndigandet skall kunna delegeras vidare
till Generaltullstyrelsen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen och Sydsvenska Handels-
kammaren anser att kravet på att ombud skall vara godkända bör
behållas. Industriförbundet anser att den av utredningen föreslagna
bestämmelsen innebär att regeringen ges rätt att föreskriva undantag från
gemenskapensrätten och ifrågasätter om detta är tillåtet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 13 § TL måste ett
ombud ha godkänts av Generaltullstyrelsen för att få lämna en tull-
deklaration. I artikel 5 i tullkodexen finns bestämmelser om ställande av
ombud för kontakter med tullmyndigheterna. Enligt dessa bestämmelser
100
kan en medlemstat ställa krav på att ett ombud skall bedriva sin
verksamhet inom landet enligt reglerna för direkt eller indirekt om-
budskap. Enligt artikel 227.1 i tillämpningskodexen får tullmyndighet
föreskriva att muntlig tulldeklaration inte får avges genom ombud och
enligt artikel 794 i tillämpningskodexen får medlemsstaten föreskriva att
exportdeklaration i vissa fall inte får avges genom ombud.
Det är inte helt klart om tullkodexens och tillämpningskodexens
bestämmelser utgör ett hinder för att behålla kravet på godkännande. Det
kan väl hävdas att sådant hinder inte finns. Regeringen delar dock
utredningens bedömning att det inte har framkommit några starka skäl för
att behålla kravet på godkännande. Mot bakgrund av att det saknas i lag
eller eljest angivna kriterier för prövning av ombudets lämplighet är det
oklart vilken betydelse ett godkännande kan ha. Regeringen delar därför
utredningens bedömning att det inte finns tillräckliga skäl att behålla
kravet på godkännande av ombud.
I den mån tullkodexen och tillämpningskodexen ger utrymme för
föreskrifter om villkor och inskränkningar i användningen av ombud finns
skäl att ge ett bemyndigande till regeringen att meddela sådana före-
skrifter på det sätt som utredningen föreslagit. Detta bemyndigande skall
kunna delegeras till Generaltullstyrelsen. Bemyndigandet kan naturligtvis
inte utnyttjas för villkor och begränsningar som går utöver vad som får
göras enligt gemenskapsrätten.
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: I den nya tullagen införs bestämmelser om
exportbutiker som motsvarar bestämmelserna i den nuvarande
tullagen. I sådana exportbutiker skall även viss skattefri försälj-
ning till resande till annat EU-land tillåtas.
Den nya tullagen skall vidare innehålla vissa kompletterande
bestämmelser till tullkodexens och tillämpningskodexens bestäm-
melser om tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager.
En övergångsordning behövs för tullager och frihamnar under
det första året av ett svenskt medlemskap i EU.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft någon
erinran mot förslagen. Industriförbundet har framhållit att det är
väsentligt att de lagerformer som förekommer i EG-rätten tillämpas på ett
så smidigt sätt som möjligt. Förbundet ifrågasätter om det bör finnas en
skyldighet för fraktförare att lägga upp icke-gemenskapsvara på tillfälliga
lager. Förbundet anser att begreppet "tillfälliga lager" inte bör användas
eftersom det inte är lagret som skall vara tillfälligt utan förvaringen där.
Förbundet ifrågasätter om regeringen kan ges rätt att meddela föreskrifter
om industriell verksamhet i frizon. Förbundet efterlyser en precisering av
101
vilken övervakning och kontroll från tullmyndigheterna som de olika Prop. 1994/95:34
lagerformema skall underkastas. Grossistförbundet Svensk Handel anser
att det föreligger betydande oklarheter beträffande regelverket för olika
typer av tullfri lagring. Innan klar information lämnas om detta bör
möjligheter till smidig tillämpning av handelsrestitution kvarstå.
Sydsvenska Handelskammaren anser att det lagrum i vilket det anges
möjlighet att inskränka rätten att bedriva verksamhet i frizon eller frilager
måste få en utformning där det klart framgår att det endast är i undan-
tagsfall som man kan begränsa verksamheten i frizoner. Sveriges Hamn-
och Stuveriförbund önskar att det klarare skall framgå vad som skall ske
med det svenska frihamnsinstitutet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande svenska
tullagstiftningen utgör förvaring på tullupplag eller tullager eller i frihamn
eller exportbutik särskilda klareringsformer. Vid ett svenskt medlemskap
i EU kommer tullkodexens och tillämpningskodexens institut tillfälliga
lager, tullager samt frizon och frilager att ersätta de nuvarande lagrings-
formerna tullupplag, tullager och frihamn.
Tillfälliga lager tjänar i stort sett samma ändamål som nuvarande
tullupplag, dvs. för korttidsförvaring av importerade varor i avvaktan på
att de övergår t.ex. till fri omsättning. Till skillnad från uppläggning på
tullupplag utgör dock förvaring på tillfälligt lager inte ett tullförfarande.
Tullager enligt tullkodexen motsvarar i princip det nuvarande svenska
institutet tullager. Det finns dock många skillnader i enskildheter. En
väsentlig skillnad jämfört med nuvarande svenska bestämmelser är att
förvaringstiden på tullager enligt EG-bestämmelsema är obegränsad.
Tillämpningskodexen definierar sex olika typer av tullager som betecknas
med bokstäverna A-F.
Frizoner och frilager behandlas i tullkodexen som ett enhetligt institut.
Den enda väsentliga skillanden är att frizoner är inhägnade områden
medan frilager utgör enskilda byggnader eller lokaler. Den närmaste
svenska motsvarigheten är frihamnar men skillnaderna är avsevärda.
Enligt övergångsbestämmelserna till anslutningsakten får Sverige bl.a.
behålla frizoner och frilager som inte uppfyller villkoren i gemen-
skapslagstiftningen under högst ett år efter anslutningen till EU. Den
nuvarande tullagens bestämmelser om tullager och frihamnar skall under
denna tid gälla övergångsvis. Detta innebär att frihamnsinstitutet formellt
upphör från medlemskapet, men kan i praktiken bestå under ett år.
Tullkodexen och tillämpningskodexen innehåller inte några regler om
exportbutiker, dvs. butiker avsedda för försäljning av tullfria varor till
flygpassagerare som avreser till annat land. Det finns inte heller i övrigt
några begränsningar i gemenskapsrätten av möjligheterna till sådan
försäljning till resande till tredje land. Vid ett medlemskap i EU kan vi
således behålla nuvarande bestämmelser om försäljning av tull- och
skattefria varor i exportbutik till resande till tredje land.
För försäljning till resande till annat EU-land gäller som huvudregel att
försäljningen skall beskattas av det land som enligt beskattningsordningen
har beskattningsrätten. Som en övergångsregel gäller dock att viss
skattefri försäljning får tillåtas även till sådana resande. Sådan försäljning
102
på flygplats bör från praktisk synpunkt ske i exportbutik. Eftersom den
skattefria försäljningen till resande inom EU inte medför rätt till frihet
från tull behövs dock särskilda bestämmelser för att försäkra att tull utgår
när det rör sig om försäljning av importerade varor. Det faktiska
monopol som SAS och Luftfartsverket har enligt 45 § nuvarande
tullförordningen har i olika sammanhang ifrågasatts. Regeringen avser
dock inte att i detta sammanhang behandla den frågan.
I tullagen föreslås förutom bestämmelserna om exportbutiker vissa
utfyllande bestämmelser om tillfälliga lager, tullupplag samt frizoner och
frilager. Bestämmelserna gäller meddelande av tillstånd, skyldighet att
lägga upp varor på tillfälligt lager i vissa fall, anmälningskyldighet i fråga
om varor som förs till eller från frizon eller frilager, möjlighet till
begränsningar och villkor för verksamhet i frizon, övervakning och
kontroll av tillfälliga lager, tullager, frizon och frilager samt vissa
bestämmelser om tystnadsplikt. Regeringen finner att de av utredningen
föreslagna bestämmelserna är väl avvägda och att de inte på något sätt
står i strid mot gemenskapsrätten.
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: I den föreslagna nya tullagen införs be-
stämmelser om tullverkets kontrollverksamhet som i huvudsak
överensstämmer med motsvarande bestämmelser i den nuvarande
tullagen. Tullkodexen och tillämpningskodexen innehåller prak-
tiskt taget inte några bestämmelser om kontrollverksamheten.
Frågorna om tullmyndigheternas kontrollverksamhet hör därför i
huvudsak till den nationella kompetensen. Ett undantag är artikel
14 i tullkodexen som har ett innehåll som motsvarar bestämmel-
serna i 65 § nuvarande tullagen om skyldighet för transportförare
att förete de handlingar som behövs för tullkontroll. Någon be-
stämmelse motsvarande 65 § nuvarande tullagen föreslås därför
inte i den nya tullagen. Tullverkets kontrollverksamhet enligt den
nya tullagen kommer vid ett medlemskap att i huvudsak endast
avse varurörelser över s.k. yttre gräns. En möjlighet att föreskriva
anmälningsskyldighet för transportmedel som ankommer till eller
avgår från Sverige även från annat EU-land bör dock behållas.
Regeringen föreslås få bemyndiga Generaltullstyrelsen att meddela
sådana föreskrifter.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Kustbevakningen anser att en hänvisning i den nya
tullagen bör göras till artikel 14 i tullkodexen i förtydligande syfte.
Sjöfartsverket anser att fartyg som ankommer till eller avgår från det
svenska tullområdet — oberoende av om det kommer från eller avgår till
tredje land eller annat medlemsland — skall lämna anmälan och uppgifter
103
om fartyget och om varor som medförs på detta i enlighet med vad Prop. 1994/95:34
Generaltullstyrelsen föreskriver. Generaltullstyrelsen anför att fartygs och
luftfartygs ankomst och avgång som huvudregel bör anmälas för
tullverket oavsett varifrån de kommer eller vart de är destinerade. Från
denna huvudregel bör undantag kunna föreskrivas av Generaltullstyrelsen
i fråga om viss trafik, t. ex. för färjor som går i regelbunden trafik
mellan enbart medlemsländer och för viss flygtrafik mellan EU-länder.
Industriförbundet anser att förslagen om tullverkets kontrollverksamhet
innebär en skärpning av EG:s bestämmelser och att de ger intryck av att
svenska företag som sysslar med utrikeshandel är synnerligen opålitliga.
Företagens Uppgiftslämnardelegation (FUD) avstyrker utredningens
förslag beträffande anmälningsskyldighet till den del den avser trafik
mellan EU-länder, då detta förslag anses strida mot strävandena att
eliminera kostnadskrävande gränsformaliteter på den inre marknaden.
Skälen för regeringens förslag: Tullmyndigheternas kontrollverk-
samhet och myndigheternas befogenheter i anslutning därtill regleras för
närvarande i huvudsak i 61-79 §§ TL. Begreppet "stå under tullkontroll"
innebär att tullmyndighet och tulltjänstemän automatiskt får befogenhet
att utöva kontroll över varor och transportmedel som förs till eller från
tullområdet. Enligt 63 § TL får tullmyndighet, i syfte att kontrollera att
föreskriven anmälnings- och uppgiftsskyldighet fullgjorts riktigt och
fullständigt, undersöka bland annat utrymmen där varor kan förvaras vid
införsel och utförsel såsom transportmedel, lådor, handresgods och
handväskor. Den befogenhet som föreskrivs i 63 § TL innebär att
kontroll får utföras utan att någon misstanke behöver föreligga i det
enskilda fallet.
I samma syfte som gäller för åtgärd enligt 63 § TL får tullmyndighet
enligt 75 § TL förelägga bland annat den som är uppgiftsskyldig att för
granskning tillhandahålla räkenskaper och andra handlingar som rör hans
verksamhet. Den befogenhet som avses i 75 § TL utgör stödet för
tullmyndigheternas efterkontroll. Några motsvarande bestämmelser finns
i stort sett inte alls i tullkodexen. Kontrollverksamheten behandlas där på
ett sätt som leder till bedömningen att dessa frågor tills vidare avses bli
reglerade väsentligen i medlemsstaternas nationella lagstiftning. De
artiklar i tullkodexen som kan bli aktuella är 13, 37, 38, 78 och 183.
Enligt artikel 13 får tullmyndigheterna, i enlighet med de villkor som
anges i gällande bestämmelser, utföra alla de kontroller som de bedömer
som nödvändiga för att säkerställa att tullagstiftningen tillämpas korrekt.
Med gällande bestämmelser avses enligt artikel 4 punkt 23 både
gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser. I artikel 37 sägs
att varor som förs in i gemenskapens tullområde skall underkastas
tullövervakning från och med införseln och att de får utsättas för kontroll
av tullmyndigheterna enligt gällande bestämmelser. Övervakning av
myndigheterna innebär vaije allmän åtgärd som vidtas av tullmyndig-
heterna i syfte att säkerställa att tullagstiftningen och andra bestämmelser
som rör varor som är underkastade tullövervakning iakttas. Varorna skall
enligt artikel 37 kvarstå under denna övervakning under den tid som
krävs för att fastställa deras tullstatus och i fråga om icke-gemenskapsva-
104
ror till dess att deras tullstatus förändras, de förs in i en frizon eller ett
frilager eller återexporteras eller förstörs. Kontroll av tullmyndigheterna
exemplifieras i tullkodexen genom uppräkning av särskilda åtgärder som
undersökning av varor, kontroll av att dokument finns och är äkta,
granskning av företags räkenskaper och andra handlingar, undersökning
av transportmedel, undersökning av bagage och andra varor som personer
bär eller har på sig samt genomförande av förhör. Då tullkodexen inte
ger tullmyndigheterna kontrollbefogenheter krävs kompletterande
bestämmelser på nationell nivå. De nuvarande bestämmelserna i tullagen
om tullverkets kontrollverksamhet bör därför, med undantag för
stadgandet i 65 § TL om skyldighet för transportförare att förete de
handlingar som behövs för tullkontroll som blir överflödigt på grund av
bestämmelserna i artikel 14 i tullkodexen, föras över med i stort sett
oförändrat innehåll till den nya tullagen. Hänvisningar i nationella
bestämmelser på lagnivå till enskilda artiklar i EG-rättsakter bör undvikas
eftersom ändringar i artikelnumreringen i en rättsakt annars leder till
behov av lagändring.
Utförselkontrollen regleras i artikel 183 där det sägs att varor som förs
ut ur genenskapens tullområde skall underkastas tullövervakning och att
de får underkastas kontroller av tullmyndigheterna enligt gällande
bestämmelser.
Enligt nuvarande tullagstiftning skall införsel och utförsel av transport-
medel anmälas till tullmyndighet. En sådan regel bör behållas och
regeringen bör bemyndigas att ge Generaltullstyrelsen rätt att utföra
föreskrifter om sådan anmälan. Därvid kan finnas skäl att begränsa eller
helt upphäva anmälningsskyldigheten avseende transportmedel som
ankommer från annat EU-land.
I avsnitt 6.1.9 redogörs för en övergångsbestämmelse som skall göra
det möljigt för tullmyndigheterna att fortsätta att utföra kontroller vid inre
gräns för vissa typer av in- och utförsel enligt dagens bestämmelser.
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: De bestämmelser om straff- och admini-
strativa sanktioner som finns i den nuvarande tullagen överförs till
den nya tullagen med de justeringar som är nödvändiga för att be-
stämmelserna skall passa in i EG:s regelsystem. Vidare föreslås
att tulltillägg skall återinföras avseende belopp som motsvarar
avdragsgill mervärdesskatt. Sådant tulltillägg skall tas ut med tio
procent. Nuvarande bestämmelser om vite skall behållas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna:De flesta remissinstanser har inte haft något att
erinra mot förslaget. Grossistförbundet Svensk Handel framför syn-
punkten att det nu vore lämpligt att kritiskt studera regelverket för
105
tulltillägg, förseningsavgift, straff och vite med syftet att minska antalet Prop. 1994/95:34
nationella bestämmelserna. Generaltullstyrelsen anför bland annat
följande. Uttagsprocenten för tulltillägg bör vara tio procent inte bara
när den oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning
av kontrollmaterial som bifogats deklarationen utan även när det gäller
mervärdesskatt som, om den hade påförts, skulle ha varit avdragsgill. Det
kan vidare övervägas om inte förseningsavgift bör kunna komma i fråga
som sanktion mot den som tillämpar tillstånd till förenklat förfarande vid
export och som lämnar kompletterande deklaration för sent. Beträffande
vite föreligger inte någon anledning att ompröva den ordning som för
närvarande gäller och som innebär att frågor om utdömande av vite
prövas av General tullstyrelsen.
Skälen för regeringens förslag: Frågor om sanktioner mot över-
trädelser av tullagstiftningen hör till den nationella kompetensen. Den
nuvarande tullagen innehåller bestämmelser om administrativa sanktioner
i form av tulltillägg och förseningsavgift samt straff- och vitesbe-
stämmelser. De nuvarande bestämmelserna bör med vissa justeringar
kunna behållas.
De centrala straffbestämmelserna för överträdelser av föreskrifter om
in- eller utförsel av varor finns huvudsakligen i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling (VSL). Lagen är i princip tillämplig på alla brott
vid införsel och utförsel av varor som innebär att staten undandras
pålagor eller att varor införs eller utförs i strid mot förbud. Straffbe-
stämmelser finns emellertid också i den nuvarande tullagen. Sålunda kan
enligt 94 § TL den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
lämna uppgifter eller handlingar till ledning för förtullning bestraffas med
böter i likhet med den som underlåter att lägga upp en vara på tullupplag.
Åtal för förseelser enligt tullagen, s.k. tullförseelser, får väckas endast
efter medgivande av tullmyndighet och ansvar skall inte ådömas om
underlåtenheten är straffbelagd enligt varusmugglingslagen. Straffbe-
stämmelserna i förslaget till ny tullag motsvarar sakligt sett de nuvarande
bestämmelserna i 94 § TL. De har dock redigerats om främst med
hänsyn till gemenskapens regler.
Vitesinstitutet torde höra till den nationella kompetensen. Enligt den
nuvarande tullagen skall frågor om utdömande av vite prövas av
Generaltullstyrelsen. Detta är ett avsteg från huvudregeln i 6 § lagen
(1985:206) om viten där det stadgas att vite utdöms av länsrätten.
Utredningen har föreslagit att frågor om utdömande av vite skall följa
huvudregeln. Till skillnad från utredningen anser regeringen dock att det
i detta sammanhang inte finns tillräckliga skäl för att ändra den nuva-
rande ordningen härvidlag.
Tullmyndighets beslut om vitesföreläggande bör, till skillnad från vad
som gäller enligt den nuvarande tullagen, kunna överklagas. Detta är
nödvändigt för att uppfylla de krav som ställs i artikel 243.1 i
tullkodexen.
Tulltillägg kan enligt nuvarande regler komma i fråga endast för den
som är skyldig att lämna tulldeklaration och endast i samband med
tullklareringsformen förtullning. Enligt EG:s bestämmelser skall
106
tulldeklaration lämnas inte bara vid överföring av en vara till fri
omsättning (förtullning) utan vid varje tullförfarande. De tullförfaranden
som tullkodexen tillhandahåller är emellertid inte lika renodlade som våra
nuvarande tullklareringsformer. Tullförfarandena aktiv förädling
(restitutionssystemet), passiv förädling och bearbetning under tullkontroll
innesluter i sig att varor övergår till fri omsättning, dvs. förtullas.
Skyldighet att betala tull kan uppkomma även vid andra tullförfaranden
såsom vid temporär import med partiell tullfrihet och export, det senare
dock mycket sällsynt förekommande. Det förefaller naturligt att tulltillägg
skall kunna komma i fråga vid oriktigt uppgiftslämnande i varje
sammanhang där tullskyldighet förekommer utan avseende på vad
tullförfarandet kallas i EG-bestämmelsema. De nuvarande bestämmelser-
na om tulltillägg bör sålunda kunna behållas, dock med den ändringen att
tulltillägg på mervärdesskatt, som får dras av vid redovisning av skatt
enligt mervärdesskattelagen (1994:200) återinförs. Den 1 januari 1994
beslutade riksdagen att avskaffa tulltillägg när det gäller avdragsgill
mervärdesskatt. Även om den tullskyldige i ett sådant fall inte gör någon
definitiv skattevinst, till följd av att den mervärdesskatt som tas ut vid
importtillfället vanligen får lyftas av i den följande mervärdesskattedekla-
rationen, kan han uppnå vissa fördelar i ränte- och likviditetshänseende.
Detta medför att den som i tulldeklarationen redovisar korrekta uppgifter
hamnar i ett sämre läge än den som uppsåtligen eller genom slarv
deklarerar för låga belopp. Ett sådant resultat är inte godtagbart ur
rättvisesynpunkt. Tulltillägg bör därför påföras även i dessa fall.
Även systemet med förseningsavgift kan behållas med hänsyn till att
frågorna hör till nationell kompetens. Enligt de nuvarande bestämmelser-
na tas förseningsavgift ut om den som tagit hand om en vara med
tillämpning av ett förenklat förfarande efter anmälan till förtullning inte
har kommit in med tulldeklaration inom föreskriven tid. Enligt förslaget
skall förseningsavgift kunna tas ut när en vara övergått till fri omsättning
med tillämpning av det förenklade deklarationsförfarandet eller det lokala
klareringsförfarandet och deklaranten inte kommit in med kompletterande
tulldeklaration inom föreskriven tid.
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: I den nya tullagen införs bestämmelser om
ränta på annan skatt än tull samt avgifter som kompletterar tullko-
dexens och tillämpningskodexens regler om ränta på tull. Vidare
föreslås en bestämmelse om möjlighet till nedsättning av eller
befrielse från ränta på skatter och avgifter. Nuvarande bestämmel-
ser om ställande av säkerhet skall behållas i sak för annan skatt än
tull samt för avgifter.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
107
Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen anser att ränta skall utgå även Prop. 1994/95:34
på avdragsgill mervärdesskatt som betalats senare än normalt till följd av
att kompletterande tulldeklaration inte har lämnats i rätt tid. Sydsvenska
Handelskammaren anser att den längsta tid för debitering av ränta om två
år som finns i den nuvarande tullagen bör behållas. Industriförbundet
ifrågasätter om det är försvarligt att ägna så mycket text åt räntefrågan.
Grossistförbundet Svensk Handel anför beträffande ställande av säkerhet
för betalningsanstånd ifråga om tull bland annat följande. Detta tillämpas
inte i Sverige i nuvarande tullagstiftning utan företagen kontrolleras
beträffande kreditvärdighet. Krav på säkerhet, som helt uppenbart
kommer att medföra kostnadsökningar för de enskilda företagen, bör om
möjligt undvikas.
Skälen för regeringens förslag: 1 den nuvarande tullagen finns
bestämmelser om respitränta på tull och annan skatt. I tullkodexen och
tillämpningskodexen finns regler om respitränta på tull. Tullkodexen
innehåller däremot inte bestämmelser om ränta på annan skatt än tull
samt på avgifter. Detta tillhör den nationella kompetensen. Liksom
utredningen anser regeringen det befogat att ränta tas ut på skatt och
avgifter i den omfattning som sker i dag.
Liksom i dag bör ränta inte beräknas på mervärdesskatt som får dras
av vid redovisning av sådan skatt. Enligt dagens utformning av räntebe-
stämmelserna gäller detta inte för fall där utfärdande av tullräkning har
fördröjts. Detta har blivit följden av att lagstiftningen fått en utformning
som lagstiftaren inte synes ha avsett och som kan ge effekter som inte är
önskvärda. Därför föreslås att även i detta fall ränta inte skall beräknas
på sådan avdragsgill mervärdesskatt.
Enligt nuvarande tullag gäller en tvåårsgräns för beräkning av
respitränta. Denna begränsningsregel har tagits bort på uppbördsområdet
i övrigt. Det finns inte något skäl att behålla denna särregel i den nya
tullagen.
Vidare bör i likhet med vad som gäller bl.a. avseende punktskatter och
mervärdesskatt införas en möjlighet att kunna befria den tullskyldige helt
eller delvis från skyldigheten att betala ränta om det finns synnerliga skäl.
Denna reglering i den nya tullagen kan naturligtvis endast gälla ränta på
skatt och avgift men inte ränta på tull.
När det gäller återbetalningsränta är huvudregeln enligt tullkodexen att
sådan inte utgår vid återbetalning av tull etc. Ränta kan dock utgå bland
annat om nationella bestämmelser föreskriver detta. Eftersom återbe-
talningsränta för närvarande utgår vid återbetalning av tull, annan skatt
m.m. bör en sådan bestämmelse tas in även i den nya tullagen.
Enligt de nuvarande reglerna får regeringen föreskriva att säkerhet skall
ställas för tull och annan skatt. Enligt EG:s bestämmelser skall krävas att
säkerhet för tull ställs i vissa fall. I sådana fall kan den svenska tullen vid
ett svensk medlemskap i EU inte avstå från att kräva säkerhet. Såvitt
avser annan skatt än tull samt avgifter hör det till den nationella
kompetensen att avgöra om säkerhet skall ställas. Nuvarande bestämmelse
i tullagen kan således behållas i sak oförändrad såvitt avser annan skatt
än tull samt avgifter.
108
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: Ett omprövningsförfarande motsvarande det
som gäller på taxeringsområdet och på den indirekta beskattning-
ens område införs.
Den första domstolsprövningen av tullmål skall göras i länsrätt i
stället för i kammarrätt.
Prövningstillstånd skall gälla för tullmål i ledet länsrätt - kammar-
rätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock inte föreslagit en ny instansordning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte något att erinra
mot förslaget. Industriförbundet framhåller det som väsentligt att det ges
möjligheter att överklaga i fall då en tullmyndighet inte inom rimlig tid
fattar ett beslut. Kammarrätten i Stockholm anser att det bör övervägas
om tullmålen i framtiden skall prövas av länsrätt och först efter pröv-
ningstillstånd i kammarrätten.
Skälen för regeringens förslag: Nyligen har det genomförts regler för
omprövning och överklagande på hela området för inrikes beskattning (se
proposition 1989/90:74 Ny taxeringslag m.m.). Bl.a. rättssystematiska
skäl talar för att en liknande ordning genomförs beträffande tulltaxe-
ringsbeslut i samband med att tullkodexens omprövningsregler blir
gällande för tull. Omprövnings- och överklagandeförfarandet bör ändras
så att det så långt möjligt liknar det som gäller vid den inrikes be-
skattningen. Som förebild har använts lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter eftersom den reglerar ett förfarande med ett
allmänt ombud. Allmänt ombud bör finnas kvar på tullområdet med
hänsyn till Generaltullstyrelsens roll som besvärsinstans.
När det gäller instansordningen pågår ett omfattande arbete med att
genomföra Domstolsutredningens (SOU 1991:106) förslag i dessa delar,
dvs. att den första domstolsprövningen av ett förvaltningsärende alltid bör
ske i länsrätt. En första etapp i genomförandet av Domstolsutredningens
förslag om nedflyttning av mål i instanskedjan beslutades av riksdagen
under våren 1994 (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU 24, rskr.
1993/94:319). I samma lagstiftningsärende behandlades också frågan om
prövningstillstånd i kammarrätt på grundval av förslag i en inom
Justitiedepartementet upprättad promemoria. Lagändringarna innebär bl. a.
att länsrätt ges allmän behörighet att pröva mål som första domstolsin-
stans, att generella regler om prövingstillstånd i kammarrätt införs i
förvaltningsprocesslagen (1971:291) samt att ett par måltyper flyttas ned
från kammarrätt till länsrätt och att det skall krävas prövningstillstånd i
kammarrätt för dessa mål. I en andra etapp, Fortsatt reformering av
instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna (prop.
1994/95:27), vilken nyligen överlämnats till riksdagen, föreslås bl.a. att
109
ytterligare cirka 90 måltyper flyttas ned från kammarrätt till länsrätt och
att det skall krävas prövningstillstånd i kammarrätt.
Mot bakgrund härav anser regeringen att även tullmålen bör prövas av
länsrätt som första domstolsinstans och att det bör krävas prövningstill-
stånd i kammarrätten.
En konsekvens av att överklagningsförfarandet anpassas till det som
gäller på den inrikes beskattningens område är att institutet "överklagande
i särskild ordning" försvinner. Några bestämmelser motsvarande 103 och
104 §§ i den nuvarande tullagen föreslås därför inte i den nya lagen.
Enligt nuvarande bestämmelser kan ett tulltaxeringsbeslut överklagas av
den tullskyldige och det allmänna ombudet. Även för några ytterligare
fall anges vem som är besvärsberättigad, medan i övrigt den allmänna
bestämmelsen i 22 § förvaltningslagen (1986:223) gäller om att ett beslut
får överklagas av den som beslutet angår om det har gått honom emot
och beslutet kan överklagas. I tullkodexen (artikel 243) anges att varje
person har rätt att överklaga ett beslut av tullmyndigheterna om det berör
denne "direkt och personligen". Mot denna bakgrund kan det inte anses
finnas utrymme för någon nationell bestämmelse som närmare anger vem
som skall ha rätt att överklaga vissa typer av beslut.
Liksom utredningen finner regeringen det inte lämpligt eller nödvändigt
att nu särskilt för tullområdet införa rättsfiguren "överklagande av
myndighets underlåtelse att fatta beslut”.
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: Tullens befogenheter behålls tills vidare vid
inre gräns när det gäller att utföra "stickprovskontroll" för att
hindra olaga införsel av narkotika, vapen m.m.
Utredningens förslag: Innebär att tullens befogenhet att utföra
"stickprovskontroll" upphör vid inre gräns.
Remissinstanserna: TCO föreslår att tull- och kustbevaknings-
tjänstemän skall kunna ingripa och företa kontroll vid den inre gränsen
för eftersökande av allmänfarliga och högbeskattade varor med stöd av
tillämpliga delar av den nuvarande tullagen och varusmugglinfgslagen
mm.
Skälen för regeringens förslag: Tullens befogenheter vid gränskontroll
regleras huvvudsakligen i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
(VSL) och i tullagen. VSL innehåller regler om ingripanden som grundas
på misstanke om brott, exempelvis beslag, husrannsakan och kroppsvisi-
tation. Tullagen innehåller (63 §) föreskrifter om kontroll som företas
utan att misstanke om brott behöver åberopas ("stickprovskontroll”).
Det finns olika former av "stickprovskontroll". I snäv mening avses
med "stickprovskontroll" att kontrollobjekten väljs ut helt slumpvis.
Sådan kontroll är inte särskilt effektiv och används inte längre av den
110
svenska tullen. En förfinad och betydligt effektivare metod är s.k. Prop. 1994/95:34
selektiva kontroller, som innebär att objektet väljs ut med utgångspunkt
från riskprofiler, tulltjänstemännens yrkeserfarenhet etc. I många fall är
därvid omständigheterna sådana att det föreligger en brottsmistanke av
sådan styrka att ingripande kan göras med stöd av regler i VSL. I andra
fall grundas den selektiva kontrollen på föreskrifterna i 63 § tullagen.
Också sådan kontroll benämns i många fall "stickprovskontroll".
Den fria rörligheten inom EU bygger bl.a. på principen att det inte
skall förekomma någon varukontroll vid inre gränser. Denna princip är
dock inte undantagslös och innebär inte utan vidare att all kontroll vid
inre gränser försvinner. Sålunda finns i Romfördraget, artikel 36, regler
som innebär att EU-länder mellan sig kan upprätthålla in- och utförsel-
restriktioner som motiveras bl.a. av hänsyn till skyddet för allmän
ordning och säkerhet, liv och hälsa, nationella konstskatter m.m. Därav
följer att förbudens efterlevnad också får kontrolleras, låt vara att det inte
klart framgår av fördragstexten vilka slag av kontroller som därvid kan
anses godtagbara.
Ett förslag till ny lagstiftning om kontroll vid den inre gränsen har
redovisats i EU-gränskontrollutredningens betänkande (SOU 1994:131)
Skyddet vid den inre gränsen. Förslaget bygger bl.a. på att VSL inte
skall gälla såvitt gäller varor som införs från eller utförs till ett annat EU-
land. En ny lag föreslås om straff för olovlig införsel eller utförsel över
EU-gräns. De varor som där upptas är bl.a. narkotika, injektionssprutor
och kanyler, dopningsmedel, vapen och ammunition, springstiletter och
andra s.k. gatustridsvapen, krigsmateriel, vissa kulturföremål samt
hundar och katter. Lagen innehåller, förutom straffbestämmelser, regler
om olika slag av ingripanden på grundval av brottsmisstanke. Det
föreslås också liknande regler när det gäller införsel av spritdrycker, vin
och starköl samt tobaksvaror för privat bruk. Däremot innehåller den
föreslagna lagen ingen motsvarighet till reglerna om "stickprovskontroll"
i 63 § tullagen. Det nya kontrollsystemet bygger också på att tullen får
tillgång till vissa uppgifter ur transportföretagens bokningsregister och att
nya arbetsmetoder utvecklas för kontroll vid den inre gränsen.
Betänkandet är föremål för remissbehandling. Ett nytt kontrollsystem
vid inre gräns kan inte vara på plats till den 1 januari 1995. I avvaktan
på ett nytt kontrollsystem bör givetvis tillses att nuvarande kontrollmöjlig-
heter inte försämras. Tullens nuvarande kontrollbefogenheter bör därför
behållas i den utsträckning de inte strider mot EU:s regelverk.
1 det anförda ligger bl.a. att VSL tills vidare bör fortsätta att gälla
också i fråga om den inre gränsen. Den kan därmed tillämpas i fråga om
narkotika, vapen och andra varor beträffande vilka Sverige bör behålla
in- eller utförselrestriktioner också som EU-medlem.
Också reglerna i den nuvarande tullagen om kontroll utan åberopande
av brottsmisstanke, dvs. "stickprovskontroll", bör behållas tills vidare.
De bör visserligen inte tillämpas så att objekten uttas slumpmässigt, något
som inte torde vara tillåtet mellan EU-länder. Däremot ger reglerna i
tullagen stöd för sådan selektiv kontroll som inte grundar sig på
111
brottsmisstanke. Det bör vara en uppgift för Generaltullstyrelsen att se Prop. 1994/95:34
till att kontrollen utövas på ett sätt som inte står i strid med EU-reglema.
Reglerna om "stickprovskontroll" vid inre gräns bör tas in som
övergångsbestämmelser till den nya tullagen.
Den nu föreslagna ordningen innebär att tullen behåller alla de
befogenheter att ingripa mot bl.a. illegal införsel av narkotika och vapen
som de i dag tillämpar.
Regeringens förslag: Lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller
avgift vid införsel och förordningen (1987:1072) om rätt för
resande m.fl. att införa varor tull- och skattefritt skall upphävas
och en ny lag införas genom vilken EG:s bestämmelser om skatte-
frihet vid import genomförs. I den föreslagna lagen finns även
vissa bestämmelser om tullfrihet för resande och om beräkning av
tull och skatt vid resandeinförsel och för gåvoförsändelser i vissa
fall.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Har i huvudsak inte haft någon erinran mot
förslaget. Socialstyrelsen anser att det bör prövas om den skattefria
införselkvantiteten för starköl kan behållas på nuvarande nivå om 2 liter,
om åldersgränsen för införsel av alkohol fortfarande kan vara 20 år och
om 24-timmarsregeln kan vara kvar. Generaltullstyrelsen har framhållit
att bl.a. alkoholpolitiska synpunkter talar för ett bibehållande av en strikt
20-årsgräns. Sveriges redareförening har hemställt att bl.a. 24-timmars-
regeln liberaliseras och anpassas till vad som gäller bland EU-ländema.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EG:s skattebestämmelser skall
mervärdesskatt, alkoholskatt, mineraloljeskatt och tobaksskatt tas ut vid
import. Med import avses därvid att en vara förs in till det område inom
vilket EG:s rättsakt i fråga är tillämpligt (skatteområdet). Sådan skatt
skall uppbäras av tullmyndigheten.
EG:s direktiv på mervärdesskatte- och punktskatteområdet innehåller
vissa bestämmelser om skattefrihet vid import. Sådana bestämmelser
finns i
1. direktivet 77/388/EEG (sjätte mervärdesskattedirektivet),
2. direktivet 92/12/EEG om hanteringsordningen för punktskatter,
3. direktivet 83/181/EEG som utgör ett förtydligande av punkten 1 d
i sjätte mervärdesskattedirektivets artikel 14 och avser frihet från mervär-
desskatt vid import i vissa fall,
4. direktivet 78/1035/EEG som behandlar frihet från indirekta skatter
avseende gåvoförsändelser och
5. direktivet 69/169/EEG som gäller frihet från indirekta skatter för
resandes varor.
112
De bestämmelser som behövs för att genomföra direktivens bestämmel- Prop. 1994/95:34
ser om skattefrihet vid import i vissa fall föreslås införas i en ny lag. Där
så är möjligt föreslås att detta görs genom en hänvisning till vad som
gäller för frihet från tull i motsvarande fall.
Friheten från skatt skall även gälla i fråga om varor som förs in i
landet från ett område som ligger inom gemenskapens tullområde men
utanför dess skatteområde. Med gemenskapens skatteområde avses det
område inom vilket gemenskapens bestämmelser avseende den berörda
skatten är tillämplig.
Förutom frågor om skattefrihet behandlas i den föreslagna lagen frihet
från tull avseende resande. Detta utgör ett avsteg från systematiken i
övrigt. Grunden för detta är att frågan om tullfrihet för resande i dag
handläggs vid Finansdepartementet till skillnad från andra tullfrihetsgrun-
der som handläggs vid Utrikesdepartementets handelsavdelning.
Den föreslagna lagen kommer vidare att innehålla bestämmelser om
schablonberäkning av tull och skatt i vissa fall avseende resande och
gåvopaket.
Regeringen avser att föreslå att i en ny alkohollag införs en restriktion
för privatinförsel av spritdrycker, vin och starköl som innebär att sådana
drycker inte får föras in i landet av den som inte fyllt 20 år.
EG:s bestämmelser ger inte utrymme för att behålla 24-timmarsregeln
såsom den är utformad i dag vid införsel från tredje land. Möjligheter
finns till särskilda restriktioner för personer som bor nära en gräns eller
arbetar nära en gräns. Utredningen har inte funnit att de möjligheter som
bestämmelserna ger kan utnyttjas för att i Sverige införa några praktiskt
hanterbara regler som kan ersätta 24-timmarsregeln. Regeringen avser
däremot att i fråga om beskattning av privatinförsel av alkohol och tobak
från annat EU-land införa en bestämmelse med samma verkan som 24-
timmars-regeln för sådan införsel. Det är förenligt med det undantag som
förhandlats fram på det området. Det förslaget behandlas närmare i annat
sammanhang.
Det undantag som Sverige förhandlat sig till avseende beskattning av
införsel av starköl innebär även en skyldighet och rättighet att införa
motsvarande begränsning vid den yttre gränsen. Något uttrymme för att
vid yttre gränsen begränsa möjligheten till tull- och skattefri införsel
ytterligare finns dock inte.
Regeringens förslag: I en ny lag införs kompletterande regler till
rådets förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om
fastställande av åtgärd för att förbjuda övergång till fri omsättning
av förfalaskade varor.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
113
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
ringens. Prop. 1994/95:34
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak inte haft någon
erinran mot utredningens förslag. Generalltullstyrelsen har föreslagit att
det införs en bestämmelse som innebär att om det uppstår kostnader för
en tullmyndighet att ändra en vara enligt beslut av domstol skall denna
kostnad betalas av den som har rätten till varan.
Skälen för regeringens förslag: I rådets förordning (EEG) nr 3842/86
av den 1 december 1986 med bestämmelser för att förhindra att
förfalskade märkesvaror övergår till fri omsättning, ges bestämmelser om
att varor som kan misstänkas utgöra varumärkesförfalskningar i vissa fall
skall kvarhållas av en tullmyndighet för att en prövning i sak skall kunna
genomföras. Förordningen blir vid ett svenskt medlemskap i EU gällande
rätt i Sverige. Till förordningen behövs dock vissa utfyllande bestämmel-
ser. Vissa sådana bestämmelser bör ges i form av lag, vissa andra kan
ges i form av nationell förordning.
Regeringen delar Generaltullstyrelsens uppfattning att den som har
rätten till varan skall bekosta en sådan ändring av en vara som kan
beslutas av domstol enligt den föreslagna lagen.
Förordningen (EEG) nr 3842/86 kan komma att ersättas med en ny
förordning med ett något vidare tillämpningsområde. När och om detta
inträffar behöver den föreslagna lagen ändras som en följd av detta.
Lagförslaget har utformats för att göra en sådan ändring så enkel som
möjligt.
114
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: Lagen (1960:419) om förbud i vissa fall
mot införsel av spritdrycker ändras så att kommersiell införsel och
privatinförsel inom den s.k. indikativa gränsen medges av sprit-
drycker till svenskt territorium även med fartyg av mindre brutto-
dräktighet än 850.
Bestämmelser föreslås för genomförande av rådets direktiv
76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för
indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som
utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings-
och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och
tullar samt med avseende på mervärdesskatt och vissa punktskat-
ter.
Lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk
tullag görs tillämplig även på bistånd enligt rådets förordning
(EEG) nr 1468/81 om ömsesidig hjälp mellan medlemsstaternas
administrativa myndigheter samt om samarbete mellan de förra
och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av
tull- och jordbrukslagstiftningen. Lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. görs
tillämplig endast på nationella införselrestriktioner vid införsel
från tredje land. I tullregisterlagen (1990:137) föreslås en ändring
som följer av att Riksskatteverkets beskattningsavdelning överförts
till skattemyndigheten i Kopparbergs län samt några hänvisningar
till EG-bestämmelser.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Har i huvudsak inte haft någon erinran mot
förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande lydelsen av
lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker får
spritdrycker inte införas från internationellt eller utländskt område till det
svenska territorialhavet med fartyg av mindre bruttodräktighet än 850.
Från förbudet medges vissa undantag. För införsel från tredje land kan
bestämmelsen behållas i oförändrat skick. För införsel från annat EU-land
torde däremot bestämmelsen inte kunna behållas avseende legal införsel
för kommersiellt eller privat bruk. Om en privatperson för med sig
alkoholdrycker är presumtionen att införseln utgör legal privatinförsel så
länge införseln avser en kvantitet som inte överstiger den s.k. indikativa
gränsen. För spritdrycker är denna kvantitet tio liter. Om en person för
med sig mer än tio liter spritdrycker är presumtionen att införseln är för
kommersiellt bruk och att det därför skall finnas ett ledsagardokument
som medföljer varorna. Saknas sådant dokument är presumtionen således
att det rör sig om kommersiell införsel i strid med gällande bestämmel-
ser. Mot denna bakgrund får det anses befogat att låta lagen gälla även
115
vid inre gräns för sådan införsel som överstiger tio liter spritdrycker när Prop. 1994/95:34
ledsagardokument saknas. Denna ändring innebär att tio-litersgränsen i
detta avseende även blir tillämplig i förhållande till tredje land.
Direktivet 76/308/EEG avser indrivning. Ursprungligen omfattade
direktivet endast tull och vissa jordbruksavgifter. I denna del synes
direktivet endast avse pålagor som tas ut vid import eller export.
Emellertid har direktivets tillämpningsområde utvidgats först med
mervärdesskatt och senare med vissa punktskatter. I dessa fall synes
direktivet omfatta såväl importfall som inrikesbeskattning. Direktivets
bestämmelser föreslås genomföras i lagen (1969:200) om uttagande av
utländsk tull, annan skatt, avgifter eller pålaga på sådant sätt att lagens
bestämmelser blir tillämpliga avseende fall som rör pålagor som uppbärs
av en tullmyndighet vid eller i samband med export eller import och att
lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden blir
tillämplig i övriga fall. Även kommissionens direktiv 77/794/EEG, som
innehåller närmare bestämmelser om indrivningen föreslås genomfört i
den nämnda lagen.
Förordningen (EEG) nr 1468/81 blir vid ett medlemskap i EU direkt
gällande rätt i Sverige. Det behövs dock utfyllande bestämmelser
avseende vilken eller vilka svenska myndigheter som skall vara behörig
myndighet som ansökande respektive anmodad myndighet vid tillämpning
av förordningen. Enligt förslaget görs bestämmelserna i lagen (1973:431)
om utredning angående brott mot utländsk tullag tillämpliga på ömsesidigt
samarbete enligt EG-förordningen. Lagen ger i dag den legala grunden
för tullmyndigheterna att fullgöra det samarbete med andra länders
tullmyndigheter som Sverige åtagit sig i våra tullsamarbetsavtal.
Lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införsel-
reglerade varor, m.m. innehåller bestämmelser om hur det skall förfaras
med införselreglerade varor till landet. Vid ett medlemskap i EU finns
inte utrymme för sådana nationella bestämmelser avseende införsel-
restriktioner som följer av EG-bestämmelser. Bestämmelserna kan dock
behållas för sådana nationella restriktioner som vi själva kan önska
behålla eller införa inom de ramar som EG-bestämmelsema tillåter. En
möjlighet som i dag finns är att hemtagning med förfogandeförbud tillåts
av en införselreglerad vara. Den som brukar en sådan hemtagen vara i
strid med förfogandeförbudet gör sig skyldig till varusmuggling. Vid en
medlemskapssituation skulle den nationella införselrestriktionen inte
utgöra hinder för att sätta varan i fri omsättning enligt tullagstiftningen.
De föreslagna ändringarna i tullregisterlagen har närmast karaktär av
följdändringar.
116
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: Lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. skall
upphävas och en ny lag införas med kompletterande bestämmelser
till i första hand rådets förordning (EEG) nr 918/83, rådets för-
ordning (EEG) nr 2423/88, kommissionens beslut nr
2424/88/EKSG och handelsöverenskommelser om tullförmåner
som EG har ingått. En preskriptionsregel bör införas vad gäller
skyldigheten att anmäla att en vara efter införseln används i strid
med de för tullfriheten gällande reglerna. Vidare bör i lagen
införas en bestämmelse om skyldighet för enskilda att i samband
med import lämna vissa uppgifter till Kommerskollegium. I lagen
tas inte in någon bestämmelse om s.k. särskild tull.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft någon invändning i
stort till lagförslaget. Exportrådet och Industriförbundet framför
uppfattningen att bestämmelser om skydd mot dumpad och subventione-
rad import inte hör hemma i tullfrihetslagen. Exportrådet anser att dessa
bestämmelser förslagsvis borde kunna tas in i lagen om vissa tullförfaran-
den med ekonomisk verkan, m.m. Generaltullstyrelsen påpekar behovet
av en preskriptionsregel för skyldigheten att anmäla att en vara används
i strid med de för tullfriheten gällande reglerna. Kommerskollegium
föreslår att bestämmelser införs så att kollegiet får tillgång till im-
porthandlingar vid bl.a. dumpningsundersökningar.
Skälen för regeringens förslag: Gällande svenska bestämmelser om
frihet från tull vid införsel finns i lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m.
och tullfrihetsförordningen (1987:1289). Bestämmelser om tullfrihet för
resande finns i förordningen (1987:1072) om rätt för resande m.fl. att
införa varor mil- och skattefritt (se avsnitt 6.2). I tullfrihetsförfatt-
ningama finns även regler om frihet från tull vid temporär införsel. I
många av de fall där tullfrihet medges skall även medges frihet från skatt
och avgifter. Villkoren i EG:s rättsakter för tull- resp, skattefrihet är i de
flesta fall identiska. Vissa smärre skillnader kan dock föreligga materiellt
sett eller vad gäller den systematiska utformningen av reglerna.
De regler om befrielse från import- och exporttullar som gäller inom
gemenskapen finns i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars
1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för milbefrielse. Dessa
bestämmelser blir vid ett svenskt medlemskap i EU direkt gällande rätt
i Sverige. Förordningen medger emellertid vissa nationella särregler och
utfyllande bestämmelser. En närmare beskrivning av förordningens
innehåll finns i utredningens betänkande SOU 1994:89 Tullagstiftningen
och EG, s.175 ff.
117
Tullfrihetsförordningen i dess nuvarande lydelse innehåller bestämmel-
ser om anmälningsskyldighet till tullmyndighet i det fall en vara
medgivits definitiv tullfrihet men inte använts på det sätt eller för det
ändamål som angetts som förutsättning för tullbefrielsen. Anmälnings-
skyldigheten gäller dock inte om mer än fem år förflutit från den dag då
varan anmäldes till förtullning till den dag då varan fick annan an-
vändning. Artikel 133 i rådets förordning (EEG) nr 918/83 utgör inget
hinder för att en sådan preskriptionsregel bibehålies. En preskriptions-
regel bör därför införas vad gäller skyldigheten att anmäla att en vara
efter införseln används i strid med de för tullfriheten gällande reglerna.
Preskriptionstiden bör behållas vid fem år men bestämmelsen tas in i
tullfrihetslagen.
Bestämmelser om skydd mot dumpad och subventionerad import
återfinns i den nu gällande lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m.
Regeringen hyser förståelse för den uppfattning som Exportrådet gett
uttryck för, nämligen att dessa bestämmelser skulle kunna tas in i lagen
om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. Regeringen finner
emellertid inte nu tillräckliga skäl att frångå utredningens förslag.
Bestämmelser om skydd mot dumpad och subventionerad import bör
därför tas in i den lag som handlar om tullfrihet.
Kommerskollegium har hemställt att bestämmelser införs som gör det
möjligt för kollegiet att i sin utredande verksamhet få tillgång till fakturor
och andra importhandlingar (s.k. styrkande handlingar) inte bara i
samband med dumpnings- och subventionsundersökningar utan också i
samband med andra marknadsstömingsundersökningar.
Kollegiet har i olika sammanhang påtalat den förändring som har skett
och som kommer att ske vad gäller arkiveringen — och därmed till-
gängligheten — av styrkande handlingar i och med att elektroniskt
uppgiftslämnande successivt genomförs inom ramen för tulldatasystemet
(TDS). Det elektroniska uppgiftslämnandet kommer att medföra att det
inte längre blir möjligt för kollegiet att med stöd av tullagen (se 118 §
förslaget till tullag) från tullmyndigheterna få del av fakturor och andra
importhandlingar utgörande underlag till tulldeklarationer (styrkande
handlingar), eftersom sådana handlingar då normalt inte längre kommer
att finnas tillgängliga hos tullmyndigheterna. Kollegiet har inte heller i
annan ordning lagligt stöd för att kunna få del av sådana handlingar.
Regeringen anser för sin del att det är angeläget att den i Sverige
ansvariga myndigheten för dumpnings- och subventionsundersökningar
har tillgång till s.k. styrkande handlingar inte bara i och för sådana
undersökningar utan också för undersökningar som avser marknadsstör-
ningar av annat slag. Vid ett medlemskap i EU är det viktigt att
kommissionen vid behov kan få en snabb och effektiv medverkan från
berörd nationell myndighet. Vid ett medlemskap i EU utförs dumpnings-
och subventionsundersökningar av kommissionen. Kollegiets behov av
tillgång till styrkande handlingar torde härmed minska såvitt gäller sådana
undersökningar. Det kan dock inte uteslutas att kommissionen i vissa fall
kan komma att begära medverkan från kollegiet. Ett behov av sådana
handlingar torde också komma att finnas för andra marknadsstömingsut-
Prop. 1994/95:34
118
redningar. I dessa senare sammanhang förutses i enlighet med EG:s Prop. 1994/95:34
bestämmelser om import (se nedan under avsnitt 8.2) medverkan från
nationell myndighet och importhandlingar utgör i dessa sammanhang en
väsentlig del av utredningsmaterialet. En bestämmelse om kollegiets rätt
att i sin utredande verksamhet få tillgång till fakturor och andra
importhandlingar bör därför införas. Regeringen anser att det är lämpligt
att en sådan bestämmelse tas in i den nya tullfrihetslagen.
I 3 § nuvarande tullfrihetslag finns en bestämmelse som ger regeringen
rätt att "om det föreligger särskilda förhållanden" föreskriva att särskild
tull skall tas ut för varor som förtullas. Regeringens föreskrifter skall i
efterhand underställas riksdagen för prövning inom vissa tidsfrister som
anges i den aktuella paragrafen. Detta bemyndigande, vartill motsvarighet
har funnits i den svenska tullagstiftningen sedan början av 1930-talet, har
som utredningen påpekar använts mycket sparsamt. Senast skedde det år
1958 då minimitull infördes för bl.a. gummidäck och vissa textilvaror.
Med stöd av bemyndigandet har regeringen kunnat förordna om särskild
tull när en tullhöjning har ansetts nödvändig av handelspolitiska skäl eller
från skyddssynpunkt. I propositionen 1986/87:166 Ny tullagstiftning
framhölls att bemyndigandet fortfarande kunde motiveras av t.ex.
beredskapsskäl. 'nillanpassningsutredningen anser att något utrymme för
att använda det aktuella bemyndigandet av handelspolitiska skäl knappast
längre finns om Sverige blir medlem i EU, eftersom den nationella
kompetensen här övergår till gemenskapen. Regeringen delar denna
uppfattning. Visserligen förutses, som utredningen framhåller i artikel
224 i Romfördraget att ett nationellt agerande på olika sätt kan före-
komma i händelse av krig eller allvarlig spänning som innebär krigsfara.
Utredningen anser emellertid att utformningen av ett eventuellt be-
myndigande för försöijningsberedskapssituationer torde böra utformas på
ett annat sätt än hittills och att frågan bör övervägas i annat sammanhang.
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på utredningens förslag
i denna del. Regeringen, som anser det viktigt att Sverige vid kriser kan
upprätthålla en viss nationell civil beredskap, delar utredningens
bedömning att frågan bör övervägas i annat sammanhang. Förslaget till
ny tullfrihetslag innehåller därför inte någon bestämmelse om särskild
tull.
Regeringens förslag: I en ny lag om vissa tullförfaranden med
ekonomisk verkan införs vissa kompletterande bestämmelser till
rådets förordning (EEG) nr 2913/92 och kommissionens förord-
ning (EEG) nr 2454/93. En tullmyndighet bör ges befogenhet att i
vissa fall förelägga vite.
119
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Prop. 1994/95:34
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft någon invändning i
stort till lagförslaget. Generaltullstyrelsen och Sydsvenska Handelskam-
maren anser att lagen bör innehålla en bestämmelse som ger en tullmyn-
dighet befogenhet att förelägga vite i vissa fall. Generaltullstyrelsen
framför vidare synpunkten att även ett ursprungsintyg på blankett EUR.2,
dvs. en exportörsdeklaration, som utfärdas i en medlemsstat kan behöva
kontrolleras, varför nämnda lag behöver kompletteras även på denna
punkt. Industriförbundet framför synpunkten att det är oklart vad som i
lagen avses med inhemska priser och att eventuella tillämpningsföre-
skrifter till lagen bör tillkomma i samråd med exportindustrins organisa-
tioner.
Skälen för regeringens förslag: I tullkodexen och tillämpningskodexen
finns bestämmelser om varors ursprung, tullvärde, tullnedsättning eller
tullfrihet för vissa varor, tullförfaranden med ekonomisk verkan, vissa
s.k. gynnade förfaranden samt återbetalning och eftergift av tull. En
närmare beskrivning av dessa bestämmelser finns i utredningens
betänkande SOU 1994:89 Tullagstiftningen och EG, s. 156 ff. Vissa
nationella bestämmelser behövs för att komplettera tullkodexen och
tillämpningskodexen i nu nämnda hänseenden. I lagen bör tas in
bestämmelser om kontroll av ursprungsintyg. Sådant ursprungsintyg som
Generaltullstyrelsen avser bör givetvis också omfattas av kontrollen . Det
kan emellertid påpekas att begreppet exportörsdeklaration inte återfinns
i EG-rätten.
I 99 § i den föreslagna tullagen återfinns bestämmelser om att när en
tullmyndighet med stöd av tullagstiftningen förelägger tullskyldig eller
annan att vidta åtgärd som behövs för förtullning eller annan tullklarering
eller för tullverkets kontrollverksamhet, kan vite föreläggas. Vite kan
även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller inge
handling enligt föreskrift i tullagstiftningen. Regeringen delar vissa
remissinstansers uppfattning att vitesmöjlighet även bör finnas i samband
med kontroll av ursprungsintyg. I lagen bör därför i samband med den
nyssnämnda bestämmelsen om kontroll av ursprungsintyg tas in en
hänvisning till 99 § tullagen.
För vissa varor kan enligt bestämmelser i tillämpningskodexen tullvärde
beräknas enligt ett av kommissionen fastställt enhetsvärde som beräknas
på uppgifter som lämnas av medlemsländerna. För att sådan upp-
giftsskyldighet skall kunna fullgöras bör det i lagen som utredningen har
föreslagit tas in en föreskrift om att regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om skyldighet för företag
att lämna sådana uppgifter Bestämmelsen bör emellertid anpassas till den
terminologi som används i tullkodexen och tillämpningskodexen. Med
anledning av Industriförbundets synpunkter har föreskrifterna ändrats till
att avse genomsnittliga enhetspriser, se nedan under avsnitt 8.4.
Beträffande de föreskrifter som kommer att utfärdas av regeringen
kommer givetvis samråd att äga rum på sedvanligt sätt.
120
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: Lagen (1962:120) om straff i vissa fall för
oriktig ursprungsdeklaration m.m. skall ändras så att det i lagen
anges att det är fråga om förmånsbehandling enligt
handelsavtal som gemenskaperna har slutit enligt EG:s
rättsakter. I övrigt har texten ändrats på så sätt att den anpassats
till EG:s terminologi vad gäller ursprungsintyg.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft någon invändning i
stort till förslaget om ändring i 1962 års lag. Hovrätten för Övre
Norrland anser att det bör framgå av lagtexten att den även skall omfatta
förmånsbehandling som grundas på vad EG ensidigt bestämt eller på s.k.
blandade avtal. Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm
framför behovet av en längre preskriptionstid i de fall där den för
närvarande är två år.
Skälen för regeringens förslag: Vid ett medlemskap blir EG:s ur-
sprungsregler gällande för Sverige. EG:s regler om ursprung för varor
finns dels i avtal om förmånsbehandling som EG slutit med vissa länder
eller sammanslutning av länder, dels i tullkodexen (art. 27) och i
tillämpningskodexen (art. 66 - 140).
EG:s bestämmelser innehåller också regler om upprättande och
utfärdande av ursprungsintyg. Detta skall vara utfärdat av en myndighet
eller annat i exportlandet bemyndigat tillförlitligt organ.
Lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m.m. utfärdades ursprungligen i anledning av Sveriges tillträde till
EFTA-konventionen med de bestämmelser om ursprungsintyg som finns
där. Lagen har sedermera anpassats så att den också gäller intyg eller
annan handling som åberopas som bevis för förmånsbehandling enligt
frihandelsavtalen mellan Sverige och EG och enligt EES-avtalet. Även i
ett medlemskap krävs straffsanktioner för att komma till rätta med
oriktiga uppgifter i ursprungsintyg. Lagen bör därför ändras så att den tar
sikte på förmånsbehandling enligt handelsavtal som gemenskaperna har
slutit enligt EG:s rättsakter. Med avtal åsyftas inte enbart avtal som EG
har ingått med andra länder än EU:s medlemsländer utan även avtal som
EG ingått tillsammans med medlemsländerna som parter på ena sidan,
s.k. blandade avtal (se tullkodexen avd. II, kap. 1 artikel 20.3 d och e).
Straffet är böter eller fängelse i högst ett år eller högst två år, om
brottet är grovt. Vid grov oaktsamhet är straffet böter.
Överåklagaren i Stockholm har anfört behov av en längre preskrip-
tionstid. Som har framgått inledningsvis läggs i denna proposition fram
främst förslag som är nödvändiga för att Sverige skall kunna ingå i EG:s
tullunion och den gemensamma handelspolitiken. Regeringen tar därför
inte i detta sammanhang upp frågan.
121
Prop. 1994/95:34
Regeringens förslag: Tulltaxelagen (1987:1068) och förordningen
(1968:226) om rätt för Konungen att medge tull- och skattefrihet
m.m. för anläggning som uppföres vid rikets gräns skall upp-
hävas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland påpekar beträffande
begreppet tullagstiftning att antingen lagtexten bör kompletteras med en
definition av begreppet eller ett annat ordval användas som bättre klaigör
att även EG:s regler på området avses att täckas in.
Skälen för regeringens förslag: Inom EU tillämpas som framgått (se
avsnitt 4.2.2) en gemensam tulltaxa. Tulltaxan återfinns i rådets
förordning (EEG) nr 2658/87. Sverige har i anslutningsfördraget åtagit
sig att tillämpa EG:s gemensamma tulltaxa från och med dagen för
tillträdet utan särskilda ändringar eller öveigångsordningar. Vid ett
medlemskap blir således nämnda rådsförordning direkt tillämplig här i
landet. Tulltaxelagen bör därför upphöra att gälla.
Frågor som rör tullfrihet ligger under EG:s exklusiva kompetens.
Gemenskapsrätten medger endast på vissa punkter nationella bestämmel-
ser. Då det inte finns någon rättslig grund för 1968 års förordning om
rätt för Konungen att medge tull- och skattefrihet m.m. i vissa fall bör
den upphävas. Regeringen delar utredningens uppfattning att riksdagen
bör besluta om förordningens upphävande (jfr prop. 1968:86, bet.
1968:BeU39, rskr. 1968:200).
I fråga om varor som anmälts till förtullning eller borde ha anmälts till
förtullning innan lagen trätt i kraft bör, som utredningen föreslår, äldre
bestämmelser fortfarande gälla.
Som utredningen funnit finns hänvisningar till den tullagstiftning som
bör upphävas i ett stort antal andra författningar. Motsvarande be-
stämmelser kommer dock att återfinnas i de nya tullförfattningama i de
allra flesta fall. De nya reglerna kommer i vissa fall att återfinnas i direkt
tillämpliga EG-förordningar och i vissa andra fall i nationella för-
fattningar. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att en
övergångsbestämmelse behövs i vilken föreskrivs att hänvisningar till
upphävd tullagstiftning i stället skall gälla motsvarande bestämmelser i
EG:s bestämmelser och svenska tullförfattningar. Med anledning av
Hovrättens för Övre Norrland påpekande beträffande begreppet tullag-
stiftning bör övergångsbestämmelsen ändras i enlighet med definitionen
av begreppet tullagstiftning i 2 § förslaget till tullag så att hänvisning
görs till de nya reglerna.
122
1 §
Lagen skall gälla i fråga om import från och export till tredje land.
Varuhandeln med tredje land regleras i första hand genom gemenskapens
rättsakter. De centrala tullbestämmelsema, särskilt sådana som rör
förfarandet, har samlats i en gemenskapstullkodex, som är en förordning
utfärdad av ministerrådet, och en förordning av kommissionen med
föreskrifter för verkställigheten av tullkodexen. Den föreslagna lagen
skall ses endast som ett komplement till dessa EG-förordningar.
Lagen gäller således inte handeln mellan medlemsstaterna med
gemenskapsvaror. Däremot blir lagen aktuell om icke-gemenskapsvaror,
dvs. varor som införts till gemenskapens tullområde från tredje land och
ännu inte övergått till fri omsättning, förs till Sverige från en annan
medlemsstat.
Tullkodexen reglerar endast importtull och exporttull. Dessa begrepp
definieras i tullkodexen. Den nya tullagen, liksom den nu gällande, skall
även avse annan skatt och avgift som skall tas ut vid import från tredje
land och detta skall anges i en generell bestämmelse i paragrafens första
stycke. Däremot skall tullagen som huvudregel inte reglera uttag av skatt
1 varuhandeln mellan medlemsstater. Tullagen skall dock innehålla regler
om uttag av skatt vid införsel från områden som hör till medlemsstaterna,
men på vilka gemenskapens skattedirektiv inte är tillämpliga. Se 9 och
10 §§ lagförslaget och kommentarerna därtill.
I första stycket kompletteras det nuvarande ordet "övervakning" med
"kontroll" för att terminologin redan i inledningsparagrafen skall
harmoniera med tullkodexen. Ordet "övervakning" definieras i
tullkodexen som tullmyndigheternas åtgärder i allmänhet för att
säkerställa att tullbestämmelsema iakttas, medan "kontroll" definieras
som genomförandet av olika särskilda kontrollåtgärder.
2 §
Gemenskapens tullområde definieras i artikel 3 i tullkodexen genom en
uppräkning av medlemsstaternas territorier. För vissa länder görs
undantag för delar av deras territorier, t.ex Ceuta och Melilla som hör
till Spanien. Det finns också områden som inte hör till någon medlemsstat
men som ändå ingår i tullområdet på grand av deras speciella band till
en medlemsstat (t.ex. Monaco och San Marino). Tillhörande territorial-
vatten, inre farvatten samt luftrum hör också till tullområdet. En
redogörelse för alla områden, med anknytning till en medlemsstat, som
har speciell status i tull- och/eller skattehänseende finns i EG:s
revisionsrätts specialrapport 2/93, EGT nr C 347, 27.12.93. En förkortad
Prop. 1994/95:34
123
benämning på gemenskapens tullområde: "EG:s tullområde" bör
användas i tullagen.
"EG:s skatteområde" bör användas som beteckning på det område inom
vilket EG:s skattebestämmelser är tillämpliga. Detta område över-
ensstämmer till största delen med tullområdet, men vissa avvikelser finns.
Avvikelserna kan även variera något mellan olika skatter. I fråga om
mervärdesskatt framgår tillämpningsområdet för det sjätte mervär-
desskattedirektivet (77/388/EEG) i dess artikel 3. Bland de områden som
ingår i tullområdet, men inte i skatteområdet avseende mervärdesskatt,
märks Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen.
Nämnda områden är uteslutna även ur tillämpningsområdet för punktskat-
tedirektivet (92/12/EEG), som avser skatter på mineraloljeprodukter,
alkohol och alkoholprodukter samt tobaksvaror, såvida inte respektive
medlemsstat avgett förklaring om att skattebestämmelsema, helt eller
delvis, skall tillämpas även på nämnda områden, se artikel 2 i direktivet.
Av betydelse för svensk del är den ställning som Åland kommer att ha
i skattehänseende. Finland har förhandlat sig till ett undantag för Åland
i fråga om EG:s skattelagstiftning. Den exakta omfattningen och
konsekvenserna av detta undantag torde det vara för tidigt att ange.
"Det svenska tullområdet" definieras i paragrafen eftersom det i många
sammanhang behövs en praktisk benämning på den svenska delen av
EG:s tullområde.
När det gäller begreppet "tullmyndigheter" definieras detta i artikel 4.3
i tullkodexen som "myndigheter som bl.a. har ansvar för tillämpningen
av tullagstiftningen". Begreppet "tullagstiftningen" definieras i artikel 1
i tullkodexen som tullkodexen och de föreskrifter som antas på gemen-
skapsnivå eller nationellt för dess genomförande. För svensk del bör i
författning anges vilka tullmyndigheterna är i Sverige. En bestämmelse
därom har tagits in i paragrafens sista stycke.
I nuvarande definition av "tullmyndighet" i 4 § TL hänvisas till
"fastställd distriktsoiganisation för tullverket". Eftersom det numera är
till största delen överlåtet till Generaltullstyrelsen att bestämma om
distriktsindelningen av tullverket, jfr 7 och 8 §§ förordningen
(1991:1524) med instruktion för tullverket, bör de citerade orden tas bort
från definitionen.
Begreppet "tullklarering" behålls, med sakligt sett samma innebörd som
för närvarande. Definitionen har dock anpassats till tullkodexens
terminologi, där "godkänd tullbehandling" (customs-approved treatment
or use) är det överordnade begreppet som omfattar dels alla tullförfaran-
den, dels övriga klareringsformer som inte betecknas som "tullförfaran-
den" (customs procedures). I "tullklarering" ingår som sista moment
"frigörande av varorna" så som detta uttryck definierats i artikel 4.20 i
tullkodexen.
Även ordet "förtullning" (och "förtulla", "förtullad" etc.) kan behållas
i nationella författningar. Man kan då göra en distinktion mellan tullförfa-
randet "övergång till fri omsättning" och tullmyndigheternas åtgärder
med en vara som deklarerats till detta tullförfarande (förtullning), jfr
Prop.1994/95:34
124
nuvarande distinktion mellan begreppen "tullklareringsform" och Prop. 1994/95:34
"tullklarering".
3 §
Bemyndigandet avser sådana frågor som behandlas i avdelning III kapitel
1-3 i tullkodexen, dvs. införsel av varor i gemenskapens tullområde,
uppvisande av varor för tullen samt summarisk deklaration och lossning
av varor som uppvisats för tullen. Bemyndigandet bör kunna delegeras
vidare till Generaltullstyrelsen (se 119 §).
4 §
Regeln anknyter till artikel 60 i tullkodexen som ålägger vaije med-
lemsstat att bestämma vilken behörighet som de olika tullkontoren på dess
territorium skall ha.
5 §
Innehållet i paragrafen får anses följa av hela EG-regelverket, men någon
uttrycklig regel av det innehållet finns inte i tullkodexen. Det är önskvärt
att ha en sådan regel i tullagen.
6 §
En uttrycklig bestämmelse bör behållas i svensk författning om att det är
tillåtet att tillföra märkämnen till oförtullade oljeprodukter. När det
gäller varor som förvaras på tullager eller i frizon eller frilager kan
denna möjlighet inrymmas under begreppet "vanliga hanteringsformer",
som är tillåtna enligt artikel 109.1 och artikel 173 b i tullkodexen, och
som bl.a. innefattar åtgärder för att förbereda varorna för distribution och
återförsäljning. Några uttryckliga gemenskapsbestämmelser om att någon
behandling av varor är tillåten medan de befinner sig under tillfällig
förvaring synes inte finnas, utöver att varuundersökning och provtagning
kan medges enligt artikel 42 i tullkodexen. Det bör vara tillåtet att tillföra
märkämnen även under tillfällig förvaring och därför föreslås en generell
lagbestämmelse därom.
7 §
Grunden för de förenklade förfarandena i samband med att en vara
deklareras till ett tullförfarande finns i artikel 76 i tullkodexen. De
125
förenklade förfarandena anges närmare i artikel 253 i tillämpnings-
kodexen.
De förenklade förfaranden för öveigång till fri omsättning, som det
avses att närmare föreskrifter skall utfärdas om enligt 7 §, är det
förenklade deklarationsförfarandet (simplified declaration procedure) och
det lokala klareringsförfarandet (local clearance procedure). Både
importör och företag som uppträder som ombud skall kunna få tillstånd
av det förstnämnda slaget. Däremot föreligger inte skäl för att ombud
skall kunna få tillstånd till lokalt klareringsförfarande, såvitt gäller
tullförfarandet öveigång till fri omsättning. Speditörer och liknande
företag bör kunna få tillstånd att tillämpa den typen av förenklat
förfarande i samband med andra tullförfaranden, såsom transitering och
uppläggning på tullager.
8 §
Bestämmelsen motsvarar 12 § andra stycket TL. Fristen för att lämna in
kompletterande tulldeklaration blir kortare i enlighet med vad som sagts
ovan i avsnitt 6.1.2. Härvid märks att fristen skall räknas från den dag
då en vara frigjordes (lämnades ut) och inte såsom i nu gällande
bestämmelse från dagen för anmälan. Den ändrade utgångspunkten är
förestavad av reglerna om betalningsanstånd i artikel 227 i tullkodexen.
Förslaget skall ses i samband med förslaget i 26 § om utfärdande av
och betalning av tullräkningar.
9 §
Gemenskapens tullområde och dess skatteområde har inte samma
geografiska utsträckning. Det finns områden inom tullområdet som ligger
utanför skatteområdet. För varor som förs in till landet från ett sådant
område skall som huvudregel importskatt tas ut. Denna skatt skall om
inte annat föreskrivits tas ut av tullmyndigheten trots att varan kommer
från en plats inom gemenskapens tullområde och trots att varan är en
gemenskapsvara och därmed i fri omsättning tullrättsligt sett.
Genom paragrafen införs en skyldighet att anmäla varor som förs in i
landet från ett sådant område. Anmälan skall göras till tullmyndigheten.
Denna skyldighet motsvarar den anmälningsskyldighet som enligt
tullkodexen föreligger för varor som förs in från en plats utanför EG:s
tullområde. Det framstår som naturligt att anmälningsskyldigheten enligt
denna paragraf i tullagen skall fullgöras på i princip samma sätt som
anmälningsskyldigheten enligt tullkodexen. Detta bör dock inte hindra
bruket av sådana avvikelser därifrån som framstår som motiverade. I
artikel 33a. 1 i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) finns
bestämmelser som innebär att även för varor som förs in i landet från ett
område som är tredje land enligt skattebestämmelsema, men inte enligt
tullbestämmelsema, skall tillämpas förfaranden som i ett antal uppräknade
Prop. 1994/95:34
126
fall motsvarar vad som gäller enligt tullbestämmelsema vid import.
Bestämmelser med denna innebörd finns i andra stycket av paragrafen.
Paragrafen innehåller även bestämmelser om anmälningsskyldighet
m.m. vid utförsel till sådant område. Behov av reglering av en sådan
anmälningsskyldighet finns för de fall där förfarandet för intem gemen-
skapstransitering enligt artikel 311 i tillämpningskodexen skall tillämpas.
De närmare föreskrifterna bör utformas av Generaltullstyrelsen efter
bemyndigande av regeringen. Detta anges i tredje stycket jämfört med
119 §.
10 §
I tullkodexen föreskrivs vem som under olika omständigheter är
"gäldenär" (eng. debtor). Reglerna därom är, på ett sätt, mycket lika de
nuvarande svenska reglerna i tullagen om vem som är tullskyldig.
Sålunda är, vid import under normala omständigheter, den som lämnar
en tulldeklaration för övergång till fri omsättning avseende tullpliktiga
varor gäldenär, jfr artikel 201 i tullkodexen. Detta motsvarar regeln i
10 § första stycket TL. I artiklarna 202-205 anges vem som är gäldenär
i fall av "olaga införsel" eller andra fall av icke-föreskriftsmässig
hantering av tullpliktiga varor eller i vissa fall hantering av förtullade
varor i strid mot de villkor som gällde för förtullningen. Dessa regler
överensstämmer, delvis mycket nära, med reglerna i 81 och 82 §§ TL
om tullskyldighet i särskilda fall. I fråga om tullskyldighet för varor som
inkommer med post (nuvarande 80 § TL) hänvisas till kommentarerna till
81 § i lagförslaget. Eftersom tull kan förekomma även vid export från
EG innehåller tullkodexen även regler om vem som är gäldenär vid
export under olika omständigheter (artiklarna 209-211).
En konsekvens av EG-bestämmelsema är att det inte behöver finnas
några nationella bestämmelser om vem som är skyldig att betala tull.
Från en annan synpunkt skiljer sig de nämnda begreppen åt. Ttill-
skyldig är enligt nuvarande svenska bestämmelse i normalfallet den som
anmält en vara till förtullning, oavsett om i det enstaka fallet någon tull
skall utgå eller inte. I tullkodexen förekommer begreppet gäldenär endast
i samband med att det föreligger en tullskuld (customs debt).
I nuvarande tullag finns åtskilliga bestämmelser som gäller för den som
är tullskyldig, oavsett om det i det enstaka fallet verkligen skall betalas
någon tull eller annan skatt eller avgift eller om det inte skall utgå någon
pålaga. Även i fortsättningen kan det vara ändamålsenligt att kunna
beteckna en person som tullskyldig i ordets nuvarande mening. Termen
"den tullskyldige" bör därför behållas i tullagen. Begreppet används i
många bestämmelser som bör tillämpas på samma sätt oavsett om det
gäller import eller export. Därför har begreppet definierats på sådant sätt
att det gäller i båda dessa fall.
I övrigt överförs från 10 § TL bestämmelsen att den tullskyldige även
skall betala annan skatt och avgift som skall utgå för varan vid importen.
I detta avseende har paragrafen begränsats till import, eftersom det
Prop.1994/95:34
127
förutses att det inte kommer att förekomma några nationella skatter eller
avgifter på export. Avgifter på export torde enbart vara avgifter enligt
den gemensamma jordbrukspolitiken. Dessa går in under begreppet
exporttull (export duties), och skyldigheten att betala dessa regleras
uttömmande i tullkodexen.
I andra stycket regleras vem som är skattskyldig för införsel av
gemenskapsvara från ett område inom EG:s tullområde men utanför dess
skatteområde. För sådan införsel finns ju inte någon tullskyldig.
Skattskyldigheten har kopplats till bestämmelserna om anmälnings-
skyldighet för sådan införsel i 9 §. Anmälningsskyldigheten föreligger för
den som för in eller låter föra in varan.
I tredje stycket anges att skatt och avgift skall fastställas och betalas i
den ordning som gäller för tull. Därigenom blir berörda tullbestämmel-
ser, oavsett om de finns i EG-rättsakter eller i nationella bestämmelser,
tillämpliga även på uttag av skatt. Detta gäller för skatt som skall betalas
såväl vid import från tredje land som vid införsel från en plats inom EG:s
tullområde men utanför dess skatteområde. Stycket innehåller dock den
begränsningen att det som sägs inte gäller om annat föreskrivits. Därmed
avses de fall, rörande vissa punktskatter, där importskatten inte skall
erläggas till tullmyndighet utan till den inrikes skattemyndigheten, om
importören är registrerad på visst sätt.
I fiärde stycket föreslås en bestämmelse enligt vilken en tullmyndighet
i vissa fall kan medge nedsättning av eller befrielse från annan skatt än
tull samt avgift. Detta är en kompletterande bestämmelse till bestämmel-
serna i tullkodexen om nedsättning av eller befrielse från tull. Den
föreslagna bestämmelsen motsvarar fjärde stycket 82 § i nuvarande TL
till den del stycket handlar om annan skatt än tull samt avgift.
11 §
Bestämmelsen motsvarar nuvarande 3 a § TL. Bestämmelsen har dock
placerats i anslutning till övriga bestämmelser som rör tulldatasystemet
(TDS). Den verksamhet som bedrivs med hjälp av TDS måste i huvudsak
anses som verksamhet enligt EG:s tullkodex och utgör endast till liten del
"verksamhet enligt denna lag". Därför föreslås att sistnämnda uttryck
byts ut mot "verksamheten enligt tullagstiftningen". Så som "tullagstift-
ningen" definieras i artikel 1 i tullkodexen och i 2 § i den nya tullagen
omfattar uttrycket både tullkodexen, tillämpningskodexen, denna lag och
de lagar som anges i 1 § samt de förordningar och myndighetsföreskrifter
som kommer att meddelas i anslutning därtill.
12 §
Paragrafen motsvarar 11 a § i nuvarande tullag. I första stycket tas inte
med någon hänvisning motsvarande den nuvarande "enligt denna lag eller
enligt lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m.” Även om en liknande
Prop. 1994/95:34
128
hänvisning skulle göras till tullkodexen och den nya tullagen riskerar man
att den blir för snäv. I detta sammanhang kan antecknas att artikel 4 a i
tillämpningskodexen ger uttryck för att i princip varje "tullformalitet"
skall kunna utföras med ADB-teknik. I stället införs i paragrafen begräns-
ningen att det skall vara fråga om uppgifter som lämnas till tullmyndig-
het. Genom tillståndsgivningen kan ändå preciseras vilken typ av
uppgifter som avses, t.ex. deklarationer för övergång till fri omsättning
enligt tullkodexen.
Ordet "tulldeklaration" används i den betydelse ordet har enligt
tullkodexen, dvs. den åtgärd genom vilken en person i föreskriven form
och på föreskrivet sätt anger ett önskemål om att anmäla varor till ett
visst tullförfarande, och är alltså inte som i nuvarande tullag begränsat
till att vara ett element i tullförfarandet förtullning.
13-15 §§
Bestämmelserna motsvarar 11 b-11 d §§ i nuvarande tullag och föreslås
överförda med oförändrad lydelse till den nya lagen. Bestämmelsen i
13 § om när ett elektroniskt dokument skall anses ha kommit in till en
tullmyndighet bör ses som en komplettering av bestämmelsen i artikel
222.2 i tillämpningskodexen, som säger att en "tulldeklaration som gjorts
med EDI skall anses ha avlämnats när EDI-meddelandet har mottagits av
tullmyndigheterna".
16 §
Se avsnitt 6.1.3 ovan.
17 §
Bestämmelsen motsvarar närmast nuvarande 13 § andra stycket TL.
Frågan om vem som på deklarantens vägnar skall vara behörig att skriva
under en tulldeklaration för övergång till fri omsättning är en annan fråga
än frågan om att ha kvar kravet på att ombud skall vara godkänt av
tullmyndigheten. Bestämmelsen bör finnas kvar av formella skäl,
eftersom tullmyndigheterna annars måste kräva att varje tulldeklaration
skrivs under av behörig firmatecknare eller den som fått särskild fullmakt
av behörig firmatecknare hos deklaranten. Bestämmelsen bör inte vara
begränsad till att gälla vid övergång till fri omsättning, utan bör gälla
deklaration till vaije tullförfarande.
Prop. 1994/95:34
129
9 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
18 §
När en vara deklareras till ett tullförfarande skall enhetsdokumentet
användas, om inte de bestämmelser som gäller för ett visst tullförfarande
tillåter något annat (artikel 205 i tillämpningskodexen). I bilagorna 37 och
38 till tillämpningskodexen anges vilka uppgifter som skall lämnas i
enhetsdokumentet för varje tullförfarande. Dock lämnas i fråga om vissa
uppgifter valfrihet för medlemsstaterna att bestämma om uppgifterna skall
krävas eller inte krävas. EG-reglema om uppgiftslämnandet måste därför
kompletteras med nationella föreskrifter. När det gäller anmälan till en
annan tullbehandlingsform (godkänd tullbehandling) än ett tullförfarande,
dvs. återutförsel i vissa fall, uppläggning i frizon, överlåtelse till
statskassan eller förstöring, finns ett påtagligt behov av nationella
föreskrifter om form och innehåll i sådan anmälan, eftersom EG-reglema
därom är mycket knapphändiga.
Regeringen bör därför bemyndigas att meddela sådana föreskrifter. Be-
stämmelsen motsvarar bl.a. delar av nuvarande 14, 42 och 52 §§ TL.
19 §
Prop.1994/95:34
Om skyldighet att bevara s.k. styrkande handlingar föreskrivs i artikel 16
jämfört med artikel 14 i tullkodexen. Bestämmelserna motsvarar
nuvarande 16 a § TL, men skiljer sig från den bestämmelsen på några
väsentliga punkter. I artikel 14 föreskrivs bl.a. att var och en som är
direkt eller indirekt inblandad i verksamhet som berör handeln med varor
skall, för tillämpningen av tullagstiftningen, förse tullmyndigheterna med
alla nödvändiga dokument och upplysningar, oavsett vilket medium som
används. I första hand avses sådana handlingar som enligt uttryckliga
föreskrifter skall avlämnas eller företes i samband med tullbehandling av
varor, t.ex. fakturor, ursprungsbevis, frakthandlingar, intyg etc.
I den mån sådana handlingar inte behålls av tullmyndigheten föreligger
skyldighet för den berörde att bevara handlingarna enligt artikel 16 för
att tullmyndigheterna skall kunna kontrollera dem. I fråga om den tid
under vilken handlingarna skall bevaras hänvisas till "gällande be-
stämmelser", vilket i avsaknad av gemenskapsregler innebär att varje
medlemsstat bestämmer den tiden. Tiden skall dock vara minst tre år. I
övrigt anges vad som i olika fall skall vara utgångspunkt för bevarings-
tiden. I fråga om varor som förtullats eller exporterats räknas tiden från
utgången av det år då deklarationen för övergång till fri omsättning
respektive export togs emot.
Bestämmelsen är således inte, såsom 16 a § TL, begränsad till
underlaget för förtullning av varor utan gäller alla tullförfaranden och alla
"tullärenden" i övrigt.
Den nuvarande bevarandetiden om fem år bör behållas. Ett skäl för
detta är att det gäller fem års tid för åtalspreskription av varusmugglings-
brott av normal svårhetsgrad.
130
20 §
Bestämmelsen motsvarar 17 § första stycket TL.. Begreppet "tulltaxe-
ring" behålls med samma betydelse som i dag. Genom bestämmelsen i
1 § första stycket omfattar begreppet tulltaxering även fastställande av
annan skatt och avgift.
21 §
Regler som innebär att tulltaxeringsbeslut omprövas finns dels i artikel
220, dels i artiklarna 235-242 i tullkodexen. Den först nämnda artikeln
behandlar det fall att tull inte har bokförts i sådant samband med
frigörandet av varorna som föreskrivs i artiklarna 218 och 219 eller har
bokförts med lägre belopp än som rätteligen skall utgå. Bokföring som
sker med anledning därav kallas bokföring i efterhand ("subsequent entry
in the accounts", i tillämpningskodexen även kallat "post-clearance
recovery"). I de senare nämnda artiklarna behandlas olika fall av
återbetalning av tull, t.ex. när tull tagits ut med högre belopp än som
rätteligen skall utgå. Dessa regler motsvarar i grova drag våra nuvarande
regler om omtulltaxering och eftertulltaxering. Gemenskapsreglema om
återbetalning av tull omfattar även vissa fall som f.n. regleras genom
bestämmelser om särskild restitution.
De faktorer som ligger till grund för skatterna och avgifterna är t.ex.
klassificering av varorna enligt gemenskapernas tulltaxa och fastställande
av avgiftssats eller annan debiteringsgrund beträffande tull, jordbruks-
avgifter och andra importavgifter, tillämpning av bestämmelser som
föreskriver en nedsättning av eller befrielse från importtull för vissa varor
eller frihet från avgifter under vissa förutsättningar, tillämpning av
bestämmelserna om förmånsbehandling på grund av varornas ursprung,
fastställande av tullvärdet, och åtgärder i övrigt som anges i tullag-
stiftningen. Vaije sådan faktor kan bli föremål för omprövning. Om-
prövningen kan avse vaije fråga som kan ha betydelse för tulltaxeringen.
Bestämmelserna om omprövning gäller även beslut om tulltillägg och
förseningsavgift.
Att omprövning av tulltaxeringsbeslut, beslut om tulltillägg och
förseningsavgift skall ske om de har överklagats framgår av 104 och
106 §§.
22 §
Om en fråga som avses i 21 § har avgjorts genom beslut av GTS som
vunnit laga kraft, får tullmyndigheten inte pröva frågan. Omprövning kan
naturligtvis inte heller företas om frågan har avgjorts av en domstol eller
om tiden för omprövning har gått ut.
Prop. 1994/95:34
131
23 §
Tidsfristen för bokföring i efterhand enligt artikel 220 i tullkodexen är tre
år. Det följer av bestämmelsen i artikel 221.3 om att meddelande till den
tullskyldige om det bokförda beloppet inte får ske efter utgången av en
frist på tre år från dagen då tullskulden uppkom. I samma punkt ges
emellertid möjlighet att överskrida tidsfristen i fall som har visst samband
med straffrättsliga förfaranden, som medför att tullmyndigheten inte exakt
kan bestämma den tull som skall utgå. Bestämmelsen är ganska oklart
formulerad. Denna oklarhet är dock inte av avgörande betydelse eftersom
bestämmelsen endast gäller "i den mån gällande bestämmelser (provisions
in force) medger det". Detta innebär, i avsaknad av andra gemenskapsbe-
stämmelser i frågan, en hänvisning till nationella bestämmelser.
Bokföring i efterhand skall efter utgången av treårsfristen, kunna ske
på samma villkor som f.n. gäller för eftertulltaxering efter utgången av
femårsfristen enligt 23 § TL. Dessa bestämmelser har därför tagits in i
andra och tredje styckena i förevarande paragraf.
Bestämmelsen i paragrafens första stycke är hämtad ur nuvarande 21 §
TL. En regel av detta innehåll bör kunna behållas eftersom den inte är
till förfång för något intresse, i synnerhet inte gemenskapens fiskala
intresse. Genom bestämmelsen kan i vissa foll den som gjort sig skyldig
till varusmugglingsbrott utverka ansvarsfrihet enligt 8 a § VSL, jfr prop.
1986/87:166 s. 76-77 och 125-126.
Prop.1994/95:34
24 §
Bestämmelsen motsvarar 24 § i nuvarande TL. Tullkodexen innehåller
inte någon motsvarande bestämmelse. Däremot är det uppenbart att det
även vid tillämpningen av gemenskapsregler kan uppkomma situationer
som motsvarar dem då skönstulltaxering f.n. får tillgripas. Något skäl att
inte ha en bestämmelse om skönstulltaxering även i den nya tullagen kan
därmed inte anses föreligga. Bestämmelsen avser även annan skatt och
avgift.
25 §
Bestämmelsen anger huvudregeln vid betalning av tull och annan skatt
och avgift, i fall då inga betalningslättnader medges, dvs. kontant
betalning. Den motsvarar nuvarande 25 § TL. Av artikel 222.1 a i
tullkodexen framgår att det måste nationellt bestämmas en tidsfrist för
kontant betalning av tull. Fristen får vara högst 10 dagar. Det föreslås
därför att fristen skall vara 10 dagar. Det noteras att i övrigt tillämpas
artikel 221 fullt ut, vilket t.ex. medför att den sålunda bestämda fristen
förlängs på villkor som sägs i art. 222.1 a tredje och fjärde styckena. I
detta sammanhang bör även anmärkas att en vara inte får lämnas ut
förrän tullen har betalts eller säkerhet ställts för tullen.
132
Prop. 1994/95:34
26 §
Första stycket motsvarar närmast 26 § i nuvarande TL.
Genom sista meningen i första stycket görs bestämmelserna i paragra-
fen tillämpliga även vid export.
Det andra stycket i paragrafen skall komplettera artikel 231 i tull-
kodexen som föreskriver att vaije tullbelopp får betalas av en tredje
person i gäldenärens ställe.
I tredje stycket anges kredittidens längd. Övervägandena i denna del
redovisas ovan i avsnitt 6.1.2.
Bestämmelsen i sista stycket har överförts oförändrad från sista stycket
nuvarande 26 § TL. Frågan om redovisningsskyldighet enligt den
bestämmelsen hör till den nationella kompetensen.
27 §
Enligt artikel 225 första stycket är det obligatoriskt att ställa säkerhet för
tull för att betalningsanstånd skall beviljas. I fråga om annan skatt än tull
samt avgifter synes det som huvudregel höra till den nationella kompe-
tensen att avgöra om säkerhet skall krävas som villkor för kredit.
Bemyndigandet i nuvarande 27 § TL bör behållas i sak oförändrad, såvitt
gäller annan skatt än tull samt avgifter.
28 §
Det föreslagna bemyndigandet för regeringen avser föreskrifter i bl.a.
följande hänseenden. Artikelhänvisningama avser tullkodexen:
- de praktiska förfarandena för bokföring av tull i räkenskaperna
(artikel 271.2)
- fördröjning av bokföring i räkenskaperna (artikel 219)
- utfärdande av tullräkning, jfr artiklarna 226 och 227, i den
utsträckning detta inte regleras redan i denna lag,
- vilka betalningssätt som skall godtas, jfr artikel 223, t.ex. kontant,
med check, över postgiro och bankgiro,
- vilka slag av säkerhet för tull som kan godtas, utöver dem som anges
i artikel 193 (jfr artikel 857 i tillämpningskodexen),
- om skyldighet för GTS att lämna sådana uppgifter till regeringen att
Sverige kan uppfylla sin informationsskyldighet mot kommissionen enligt
artiklarna 870 och 871 i tillämpningskodexen, alternativt föreskrift att
GTS skall på medlemsstatens vägnar fullgöra denna informations-
skyldighet.
133
29 §
Prop. 1994/95:34
Paragrafen motsvarar 28 § i nuvarande TL. Att tull skall återbetalas, om
en tullskyldig betalat tull med högre belopp än som rätteligen skall
betalas, eller betalat tull som inte rätteligen borde ha bokförts, är
föreskrivet i tullkodexen. I paragrafens första stycke regleras därför
frågan om återbetalning av skatt och avgift i motsvarande fall.
Tullkodexen innehåller ett stort antal bestämmelser om återbetalning av
tull, vilka är av olika karaktär. Den i förra stycket nämnda bestämmelsen
finns i artikel 236. I artikel 237 föreskrivs att tull skall återbetalas om en
tulldeklaration ogiltigförklaras (se artikel 66) och tullen har betalats.
Dessa båda fall kan karakteriseras som fall då tulltaxering blivit felaktig
på grund av något misstag från deklarantens och/eller tullmyndighetens
sida, och tull återbetalas för att korrigera felaktigheten. Det är dessa fall
som skall omfattas av 29 § första stycket såvitt avser återbetalning av
annan skatt eller avgift.
Enligt artikel 238 skall tull återbetalas, under vissa förutsättningar, för
varor som är defekta eller inte uppfyller villkoren i det avtal som låg till
grund för importen. Vidare kan tull återbetalas i fall som avses i artikel
239, och som anges närmare i tillämpningskodexen, artiklarna 900, 901,
903 och 905 (sistnämnda artikel avser fall som skall underställas
kommissionen). Dessa fall synes mer likna materiella tullfrihetsgrunder,
där återbetalning inte kommer i fråga på grund av något fel vid tulltaxe-
ringen utan det i stället uppkommer eller framkommer ett förhållande
efter tulltaxeringen, som motiverar att betald tull återbetalas (eller att
påförd men ännu inte betald tull efterges). Vissa av dessa fall är av
sådant slag att f.n. särskild restitution av tull kan medges enligt 60 §
tullfrihetsförordningen (1987:1289), medan skatt kan återbetalas enligt 4
§ lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel, under
vissa angivna förutsättningar. Återbetalning av annan skatt och avgift i
motsvarande fall föreslås bli reglerade i lagen om frihet från skatt vid
import m.m., se 2 kap. 12 § i förslaget.
Bestämmelserna om kvittning och avräkning i andra stycket bör
behållas utan ändring i sak men kan formuleras på ett enklare sätt. Första
meningen i stycket omfattar sålunda dels återbetalning av tull enligt
gemenskapsreglema (även när den materiella tullfrihetsgrunden finns i
den föreslagna lagen om tullfrihet m.m.), dels återbetalning av annan
skatt samt avgift enligt denna paragraf eller enligt lagen om frihet från
skatt vid import, m.m. eller annan återbetalning av skatt genom
tullmyndigheterna. Uttrycket "återbetalning av tull" omfattar även sådan
återbetalning som sker vid aktiv förädling enligt restitutionssystemet, jfr
artikel 114.1 b i tullkodexen. Detta fall motsvaras närmast av andra
stycket andra meningen i nuvarande 28 § TL.
Regeringen bemyndigas i sista stycket att meddela ytterligare före-
skrifter om återbetalning eller eftergift av tull. Här avses bl.a. före-
skrifter om ordningen för underställning till kommissionen av fall som
avses i artikel 905 i tillämpningskodexen.
134
Prop.1994/95:34
30 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 29 § TL. Förslaget innebär att nu-
varande regler om dröjsmålsavgift vid försenad betalning av tull, annan
skatt och avgift till tullverket i stort sett behålls.
Enligt artikel 232.1 b i tullkodexen skall det tas ut "dröjsmålsränta"
(interest on arrears) om tull inte betalas inom föreskriven tid. Räntesatsen
skall vara minst lika hög som räntesatsen för den "kreditränta" som i
vissa fall skall tas ut enligt artikel 229. Några ytterligare regler om
räntesatsen eller om tidpunkter som skall beaktas vid ränteberäkningen
finns inte i gemenskapsreglema. Det krävs uppenbart nationell lag-
stiftning som kompletterar EG-bestämmelsema på detta område.
Dröjsmålsavgiften enligt nuvarande tullag beräknas på sätt som närmare
anges i uppbördslagen. De nuvarande reglerna om dröjsmålsavgift
uppfyller de krav som ställs i artikel 232 på en "dröjsmålsränta" och bör
därför behållas.
Bestämmelsen i första stycket är tillämplig även på annan skatt än tull
och avgift som skall betalas till tullverket.
I förslaget finns inte med någon bestämmelse om att tullmyndigheten
får medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala dröjs-
målsavgift om det finns särskilda skäl. Möjligheterna till och villkoren
för befrielse från "dröjsmålsränta" anges i punkt 2 av artikel 232 och
synes inte ge utrymme för några "särskilda skäl" utöver dem som anges
i nämnda punkt 2.
31 §
Regler om s.k. respitränta på tull och annan skatt finns f.n. i 30 § TL.
I fråga om tull finns närmast motsvarande bestämmelse i artikel 214.3 i
tullkodexen. Enligt den bestämmelsen skall en "kompensationsränta"
(compensation interest) påföras, i de fall och enligt de villkor som
fastställts enligt kommittéförfarandet, för att förhindra att ekonomisk
fördel oriktigt erhålls genom framflyttning av den dag då tullskulden
uppkom eller bokfördes.
I artikel 589 i tillämpningskodexen föreskrivs att kompensationsränta
skall tas ut. Det ena fallet gäller när det vid tillämpning av tullförfarandet
aktiv förädling enligt suspensionssystemet uppkommer en tullskuld på
förädlingsvaroma eller på varor i oförändrat skick. Bestämmelsen
motsvarar i sak nuvarande 30 § första stycket 4 TL jämfört med 24 §
TFL. Räntesatsen bestäms av kommissionen och utförliga regler därom
och om ränteberäkningen i övrigt finns i nämnda artikel. När varor som
varit föremål för temporär import övergår till fri omsättning skall
kompensationsränta tas ut enligt artikel 709. Första stycket i den
föreslagna bestämmelsen avser dessa fall. Om ränta i sådant fall tas ut på
tull bör ränta tas ut på samma grunder även på annan skatt eller avgift
som belöper på varan.
135
I övrigt synes inte finnas utrymme för nationella föreskrifter om ränta
på tull i fall motsvarande nuvarande 30 § första, andra och tredje
styckena TL. Det får dock anses befogat att ta ut ränta på annan skatt än
tull samt på avgift i vissa fall. Bestämmelser därom har därför tagits in
i andra och tredje styckena i paragrafen. Andra stycket motsvarar i stort
sett nuvarande 30 § första stycket 1 - 3 TL och tredje stycket motsvarar
30 § fjärde stycket.
Liksom gäller f.n. bör ränta inte beräknas på mervärdesskatt som får
dras av vid redovisning av sådan skatt. Bestämmelsen därom bör placeras
som ett fjärde stycke i paragrafen för att bestämmelsen skall bli tillämplig
även i det fallet att utfärdandet av särskild tullräkning har fördröjts.
I lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter och
mervärdesskattelagen (1994:200) finns möjlighet till nedsättning av eller
befrielse från skatt om synnerliga skäl föreligger. Om nedsättning eller
befrielse medges får beslutet även omfatta ränta på skatt. Nedsättning
eller befrielse kan i dessa fall även ges för skatt som tas ut i anledning
av import. I 16 kap. 14 § mervärdesskattelagen finns vidare en möjlighet
att medge befrielse från viss ränta oavsett om nedsättning eller befrielse
ges för själva skatten. Denna bestämmelse omfattar dock inte ränta enligt
TL. Det får anses befogat med en motsvarande bestämmelse om
nedsättning eller befrielse från ränta på importskatt samt avgift och
föreslår att en sådan bestämmelse införs som sista stycke i förevarande
paragraf. I fråga om ränta på tull kan befrielse medges endast i de fall
som föreskrivs i gemenskapsrätten. Sådana bestämmelser finns i artikel
589.2 och 3 i tillämpningskodexen.
32 §
Hur ränteberäkningen skall ske i fall som anges i 31 § första stycket är
uttömmande föreskrivet i tillämpningskodexen. Dessa bestämmelser skall
tillämpas även för beräkning av ränta på skatt och avgift i motsvarande
fall. I denna paragraf, som närmast motsvarar 31 § TL, anges hur ränta
på skatt och avgift skall beräknas i fall som anges i 31 § andra och tredje
styckena. Bestämmelserna motsvarar nuvarande 31 § första, andra och
fjärde styckena TL. Enligt första stycket skall ränta beräknas redan från
utgången av första månaden (f.n. andra månaden) efter den då varan
deklarerades för öveigång till fri omsättning. Därmed beaktas den
avsevärda förkortning av kredittiden, räknat från frigörandet av varorna,
som tullkodexens regler innebär för den som tillämpar förenklade
förfaranden jämfört med dagens svenska regler, jfr kommentarerna till 7,
8 och 26 §§. Jfr även övervägandena bakom nu gällande regler om
ränteberäkning i prop. 1974:180.
Den nuvarande tvåårsgränsen för beräkning av ränta enligt 31 § tredje
stycket bör inte tas med i den nya lagen, eftersom den begränsningen
slopats inom uppbördsområdet i övrigt, se prop. 1989/90:74 s. 350 f.
Prop. 1994/95:34
136
33 §
Bestämmelser om återbetalningsränta finns i artikel 241 i tullkodexen.
Huvudregeln är att återbetalningsränta inte utgår vid återbetalning av tull,
kreditränta eller dröjsmålsränta. Dock skall återbetalningsränta utgå dels
om ett beslut om återbetalning av tull etc. inte har verkställts inom tre
månader från den dag då beslutet fattades, dels i övrigt om nationella
bestämmelser så föreskriver. Eftersom återbetalningsränta f.n. utgår
enligt 32 § TL vid återbetalning av tull, annan skatt m.m. bör en sådan
bestämmelse tas in även i den nya tullagen.
Genom uttrycket "fall som anges i 29 §" i inledningen av den
föreslagna bestämmelsen, omfattar denna både återbetalning av tull enligt
tullkodexen och återbetalning av annan skatt och avgift enligt 29 §.
Liksom f.n. skall återbetalningsränta beräknas även på ränta och
dröjsmålsavgift som återbetalas.
Räntebeloppet skall enligt tullkodexen "beräknas på ett sådant sätt att
det motsvarar det belopp som skulle debiteras för detta ändamål på den
nationella penning- eller finansmarknaden", se vidare kommentarerna till
34 §.
34 §
Så som 31 och 33 §§ utformats, hör det till allra största delen till
nationell kompetens att föreskriva vilka räntesatser som skall tillämpas
eller ange regler för hur räntesatsen skall bestämmas. Nuvarande regler
därom i 33 § TL bör kunna behållas och tas in som andra stycket i denna
paragraf. En räntesats som bestämts på angivet sätt får anses uppfylla
kravet enligt artikel 241 andra stycket i tullkodexen att vara en ränta som
"motsvarar det belopp som skulle debiteras för detta ändamål på den
nationella penning- eller finansmarknaden". Även kreditränta enligt
artikel 229 andra stycket b, som skall tas ut om tullmyndigheterna
beviljar andra betalningslättnader än normalt betalningsanstånd, synes
kunna tas ut enligt en räntesats som bestämts på sätt anges i denna
paragraf.
Av praktiska skäl bör 50-kronorsgränsen för återbetalningsränta gälla
även i det fall då betalning av återbetalningsränta är föreskriven i
tullkodexen, jfr ovan kommentarerna till 33 §.
35 §
Bestämmelserna har överförts utan ändring i sak från nuvarande 34 § TL.
36 §
Bestämmelsen har överförts utan ändring från nuvarande 34 a § TL.
Prop.1994/95:34
137
Prop. 1994/95:34
37 §
I fråga om åtgärder när betalning inte har skett i rätt tid hänvisar
tullkodexen i praktiken till nationell lagstiftning genom bestämmelsen i
artikel 232.1 a. Enligt denna skall tullmyndigheterna "använda alla till
buds stående medel enligt gällande bestämmelser inklusive indrivning"
för att säkerställa betalning av beloppet". Det finns inte skäl att ändra på
de nuvarande reglerna om indrivning och 35 § TL bör sålunda föras över
till den nya tullagen utan ändring i sak.
38 §
Bestämmelserna gäller s.k. ställföreträdaransvar, dvs. att en företrädare
för en tullskyldig som är juridisk person görs solidariskt betal-
ningsansvarig med den tullskyldige under vissa omständigheter. Frågan
om sådant ansvar bör kunna hänföras till den nationella kompetensen och
nuvarande 36 § TL bör därför föras över till den nya tullagen.
39 §
Bestämmelsen motsvarar den nuvarande 37 § TL och synes kunna
behållas även vid tillämpning av EG:s tullbestämmelser. Dock har ordet
"avskrivning" tagits bort eftersom avskrivningsinstitutet vid skatte-
indrivningen har avskaffats.
40 och 41 §§
Bestämmelserna motsvarar 38 och 39 §§ TL. Det behövs inte några
nationella bestämmelser om i vilka fall tullmyndigheterna får sälja varor
som befinner sig i en speciell situation under tullproceduren. Däremot
behövs nationella bestämmelser om själva förfarandet vid försäljning. Det
finns inte skäl att ändra nu gällande bestämmelser.
Att vissa varor inte får säljas av tullmyndigheten följer av gällande
bestämmelser för varorna, t.ex. bestämmelserna i lagen (1977:293) om
handel med drycker. Försäljning av en oförtullad vara som innebär att
varan övergår till fri omsättning får i övrigt inte ske, om inte föreskrivna
införselvillkor är uppfyllda, jfr 3 § lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
42 §
Bestämmelsen motsvarar nuvarande 40 § TL. De medel som inflyter vid
försäljningen skall i första hand användas till att täcka Tullverkets
138
kostnader för förvaringen och försäljningen och först i andra hand för att
tillgodose gemenskapens krav på tull. Detta krav bör dock placeras före
statens krav på annan skatt och avgift.
I detta sammanhang måste beaktas artikel 867 a i tillämpningskodexen
som gäller hantering av icke-gemenskapsvaror som tagits i beslag eller
förverkats eller som överlåtits till statskassan. Vid försäljning av sådana
varor måste tullmyndigheten ta ut tull på något av de sätt som anges i
artikeln. Om det inte är möjligt synes endast återstå att förstöra varan,
såvida inte köparen omedelbart anger varorna till någon godkänd
tullbehandling. Se vidare kommentarerna till 90 och 113 §§ i lagför-
slaget.
Export
43 §
Tullförfarandet export är i allt väsentligt reglerat i tullkodexen och
tillämpningskodexen, såvitt gäller allmänna förfaranderegler. Några
nationella bestämmelser på lagnivå behövs inte. Ytterligare föreskrifter
kan behövas i vissa detaljfrågor som avses t.ex. i artiklarna 207, 288,
793.3 och 794.1 i tillämpningskodexen.
Med "annan utförsel av varor" avses här i första hand återutförsel av
icke-gemenskapsvaror, som ligger utanför begreppet "export" enligt
tullkodexen.
Statistik
44 §
Paragrafen motsvarar närmast 45 § TL men har delvis annat innehåll.
De uppgifter som lämnas i enhetsdokumentet vid olika tullförfaranden
används för flera ändamål, i första hand som underlag för beräkning av
tull och annan skatt och avgift vid import, men även för handelsstatistiska
ändamål. Vid export är rentav de statistiska intressena de övervägande
för uppgiftslämnandet. Ett flertal uppgifter tjänar många ändamål
samtidigt, och det synes i det närmaste ogörligt att försöka urskilja de
uppgifter som lämnas enbart av statistiska skäl. Uppgiftskraven i samband
med varutrafiken med tredje land är redan i stor utsträckning föreskrivna
på gemenskapsnivå (bilagorna 37 och 38 till tillämpningskodexen). Dessa
föreskrifter måste kompletteras med nationella föreskrifter på de punkter
där EG-rätten överlåter till medlemsstaterna att bestämma om upp-
giftskraven, jfr 18 § i lagförslaget.
Några särskilda föreskrifter om uppgifter som skall lämnas för
statistiskt ändamål rörande varor bör, mot ovannämnda bakgrund inte
ges. Däremot bör det finnas en bestämmelse av mer informativ natur som
klargör att de uppgifter som lämnas i tulldeklarationer och andra
Prop.1994/95:34
139
handlingar för tullbehandling av varor används även för statistiska
ändamål. En bestämmelse av den innebörden har tagits in i första stycket.
Den nuvarande 45 § TL omfattar även uppgifter för statistiska
ändamål, som lämnas i anmälningshandlingar för transportmedel i
samband med ankomst till eller avgång från tullområdet ("inkommande
fartygsanmälan", "inkommande lufifartygsanmälan" etc). Tullkodexen
och tillämpningskodexen innehåller inga regler om anmälningsskyldighet
för transportmedel som sådana, varken för tullkontrolländamål eller för
statistiska ändamål. Frågan om anmälningsskyldighet för transportmedel
för tullkontrolländamål behandlas i författningskommentaren till 54 §.
I fråga om uppgiftsplikt för statistiska ändamål rörande transportmedel
gäller följande. I den mån viss underrättelseskyldighet för befälhavaren
på ett fartyg föreligger, enligt EG-reglema (se art. 313 i tillämpnings-
kodexen) eller i övrigt anmälningsskyldighet för transportmedel föreskrivs
i nationella bestämmelser, när det gäller transportmedel i intrakommuni-
tär trafik, så skall dessa uppgifter uteslutande tjäna som hjälp för
tullmyndigheterna i bestämmelselandet att bedöma den tullmässiga
statusen på varor som därvid medförs. I viss utsträckning skall sådana
fartyg befrias från underrättelseskyldighet mot tullen, se punkt 3 c i
nämnda artikel. Därför bör dessa uppgifter inte tas till grund för statistik
över transporter mellan medlemsstaterna. Någon särskild uppgiftsskyldig-
het gentemot tullmyndigheterna, för statistiska ändamål, bör inte
föreskrivas i tullagstiftningen i fråga om transportmedel som går i
intrakommunitär trafik. Detta med hänsyn till att tullmyndigheternas
huvuduppgift i princip skall avse trafiken och varuhandeln mellan
gemenskapen och tredje land. Primärmaterialet till statistiken över
transporter mellan medlemsländerna bör därför inhämtas på annat sätt än
via tullmyndigheterna.
Mot denna bakgrund har bestämmelsen begränsats till sådana fall då
transportmedel ankommer från eller avgår till tredje land. Bestämmelsen
avses vara tillämplig oavsett om ett transportmedel ankommer eller avgår
direkt från eller till tredje land eller om resan sker via annat med-
lemsland, dvs. om transportmedlet har med sig last eller passagerare som
tagits ombord eller skall avlämnas i tredje land.
45 §
Bestämmelsen motsvarar 7 § första stycket 1 och 2 samt 46 § TL i det
att den upplyser om under vilka olika former icke-gemenskapsvaror kan
försändas eller förvaras inom gemenskapens tullområde. Reglerna därom
finns till största delen i tullkodexen och tillämpningskodexen. Det behövs
dock ytterligare bestämmelser i åtskilliga hänseenden. Det gäller t.ex.
tillståndsgivningen till att inrätta tillfälliga lager eller tullager, krav på
säkerhet avseende tull för varor som förvaras där, tillämpning av
förenklade förfaranden vid transitering och uppläggning på tullager och
frågor om lagerbokföring på dessa lager och i frizoner och frilager.
Regeringen bör därför ges ett bemyndigande att meddela närmare
Prop.1994/95:34
140
föreskrifter till utfyllnad och verkställighet av gemenskapsreglema på
dessa områden.
Exportbutikema bör tills vidare behandlas som ett särskilt institut, trots
att de torde utgöra tullager i tullrättslig mening, såvitt gäller icke-
gemenskapsvaror som förvaras där. Bestämmelsen i 46 § andra stycket
TL kan överföras med oförändrad lydelse till den nya lagen. Det gäller
även uttrycket "avreser till utlandet", där "utlandet" antingen är ett annat
medlemsland i EU eller ett tredje land.
46 §
Bestämmelsen motsvarar närmast 47 § tredje stycket TL. Frågan om rätt
att inrätta frizon bör även i fortsättningen prövas av regeringen.
Detsamma bör tills vidare gälla även frilager, som enligt tullkodexen är
ett med frizon närmast identiskt institut.
I fråga om exportbutiker kan det inte heller anses föreligga skäl att
föreslå ändring i att det är regeringen som prövar frågan.
När det gäller tillfälliga lager och tullager föreskrivs i tullkodexen att
det är tullmyndigheterna som prövar frågan om tillstånd. Någon
ytterligare föreskrift därom behövs därför inte i lag. Däremot bör i
förordning anges vilka tullmyndigheter som skall pröva frågan eller ges
bemyndigande för GTS att föreskriva därom.
47 §
Bestämmelserna motsvarar nuvarande 50 § TL och skall ses som en
komplettering och precisering av bestämmelserna i artikel 38 i tull-
kodexen. Hillkodexen kräver inte att medlemsstaterna inför ett särskilt
institut för korttidsförvaring av införda varor utan skulle även acceptera
t.ex. att de lokala tullmyndigheterna från fall till fall anvisar en plats för
förvaringen, jfr punkt 1 a i nämnda artikel. Oavsett formerna för
förvaringen har varorna status av "varor under tillfällig förvaring" till
dess de har hänförts till en godkänd tullbehandling, artikel 50 i tullkodex-
en.
Den nuvarande ordningen skall bevaras i så måtto att skyldigheten att
lägga upp införda varor på tullupplag ersätts av skyldighet att lägga upp
varorna på "tillfälliga lager" som avses i artikel 185 i tillämpnings-
kodexen, dvs. platser som godkänts av tullmyndigheterna på permanent
basis för tillfällig förvaring.
Uppläggningsskyldigheten gäller för varor som ankommer till landet
direkt från tredje land. Den gäller även för varor som medförts av fartyg
eller luftfartyg från tredje land via annat EG-land, utan att varorna lossats
där, jfr artiklarna 189, 443 och 446 i tillämpningskodexen. Om icke-
gemenskapsvaror destinerade till Sverige däremot lossats eller omlastats
i annat medlemsland, skall de under den fortsatta transporten hit vara
föremål för en transitering. I sådant fall skall inte följa någon upp-
Prop.1994/95:34
141
läggningsskyldighet på grund av ankomsten till det svenska tullområdet. Prop. 1994/95:34
Detta följer av slutet av första stycket i paragrafen.
48 §
Bestämmelsen motsvarar 48 § TL och anger i första stycket att tull-
myndighet tillfälligt får ta hand om en oförtullad vara om det behövs för
tullkontrollen. Det är fråga om ett omhändertagande i administrativ
ordning som möjliggör för tullmyndighet att ta en vara i sin besittning.
Bestämmelsen bör behållas eftersom den varit ett praktiskt värdefullt
inslag i tullagstiftningen för att hantera "oregelmässiga" situationer, t.ex.
i fall då det inte finns förutsättningar att ta en vara i beslag, men ett
omhändertagande av varan är påkallat för att säkerställa de fiskala
intressena. En liknande bestämmelse finns i artikel 53.2 i tullkodexen
men den sträcker sig inte lika långt. Den synes gälla endast varor som
ännu inte hänförts till någon godkänd tullbehandling, medan den nu
föreslagna bestämmelsen gäller vaije vara som inte har övergått till fri
omsättning. Vid formuleringen har det nuvarande uttrycket "för tillfällig
förvaring" undvikits för att det inte skall ske en förväxling med
tullkodexens begrepp "tillfällig förvaring". Vidare bör, mot bakgrund av
att institutet tullupplag försvinner och i praktiken ersätts av tillfälligt lager
och skillnaderna mellan dessa institut, tullmyndigheten kunna lägga upp
den omhändertagna varan även på tullager, på bekostnad av varuägaren
eller någon annan som åsidosatt sina skyldigheter mot Tullverket.
Enligt andra stycket i 48 § TL är innehavaren av ett tullupplag eller en
frihamn skyldig att ta emot oförtullade varor, om det kan ske utan
avsevärd olägenhet. I fråga om innehavare av frihamn torde denna
skyldighet ha tillkommit mot bakgrund av att frihamnarna i praktiken i
stor utsträckning fullgjort samma funktion som tullupplag, nämligen
korttidsförvaring av importgods. Det framstår inte som naturligt att
ålägga innehavare av en frizon eller ett frilager en sådan skyldighet mot
bakgrund av hur dessa institut utformats enligt gemenskapsrätten. I
paragrafens andra stycke föreslås därför att endast innehavare av
tillfälliga lager skall ha sådan skyldighet. Vid den praktiska tillämpningen
bör beaktas om innehavaren är t.ex. ett speditionsföretag som har ett
tillfälligt lager som normalt är avsett för vem som helst som importerar
varor eller om han är en enskild importör som kan ha fått tillstånd att ha
tillfälligt lager i sina egna lokaler eller utrymmen.
49 §
Skyldigheten att göra anmälan till tullen och lämna uppgifter om varor
som förs till eller från en frizon eller ett frilager, antingen det sker
från/till annan del av tullområdet eller från/till tredje land regleras delvis
i gemenskapsreglema, se t.ex. artiklarna 168.4, 170 och 177 i tullkodex-
en och artiklarna 811, 813 och 821 i tillämpningskodexen. I viss mån är
142
tullmyndigheternas kontroll över varurörelser till och från en frizon eller
ett frilager baserad på kontroll av noteringar i de berörda företagens
lagerbokföring. Dessa regler innehåller en del oklarheter om hur reglerna
bör tillämpas i vissa fall. Det behövs vissa utfyllande nationella regler
och regeringen bör bemyndigas att meddela de föreskrifter som behövs.
50 §
Enligt nuvarande 51 § andra stycket TL får regeringen föreskriva om i
vilken utsträckning industriell verksamhet och detaljhandel får bedrivas
i frihamn.
Enligt tullkodexen skall vaije slags industriell, annan kommersiell
verksamhet och serviceverksamhet tillåtas ("be authorized") i en frizon
eller ett frilager. Bestämmelsen bör tolkas så att det råder etablerings-
frihet men att bedrivandet av sådan verksamhet får göras till föremål för
viss tillståndsprövning. Vidare får tullmyndigheterna, enligt tullkodexen,
utfärda särskilda förbud eller begränsningar för nämnda verksamheter,
mot bakgrund av de berörda varornas egenskaper eller behovet av
tullövervakning. Mot den bakgrunden får det anses befogat med ett
bemyndigande för regeringen att föreskriva om begränsningar och villkor
för nämnda verksamheter i frizon.
Prop.1994/95:34
51 §
I paragrafen föreslås en särskild regel om vem som är skyldig att betala
tull för icke-gemenskapsvaror som förvaras i exportbutik och som säljs
till en resande med bestämmelseort inom EG:s tullområde. Grunden för
bestämmelsen är att göra det möjligt att tillåta sådan skattefri försäljning
till resande inom EU som enligt EG:s skattebestämmelser på den
indirekta beskattningens område är tillåten fram till mitten av 1999. Detta
är den enda nationella särbestämmelsen i förhållande till tullkodexens
regler om vem som är gäldenär (skyldig att betala en tullskuld).
Bestämmelsen kan motiveras med att institutet exportbutik överhuvudtaget
inte är tullrättsligt reglerat på gemenskapsnivå. Om den aktuella
försäljningen skall beskrivas i EG-tullrättsliga termer, synes den närmast
utgöra en öveigång till fri omsättning, med tillämpning av det förenklade
förfarandet lokalt klareringsförfarande, av en vara som förvaras på
tullager.
52 §
Bestämmelsen motsvarar 52 § TL. Att tillfälliga lager, tullager, frizoner
och frilager samt exportbutiker skall vara underkastade tullmyndig-
heternas övervakning och kontroll följer av ett stort antal gemenskaps-
regler (se t.ex. artikel 106 i tullkodexen), men någon uttrycklig regel
143
föreligger uppenbarligen inte. En sådan regel bör därför i klarhetens
intresse tas in i den nya tullagen. Det nuvarande ordet "tillsyn" i 52 §
bör därvid bytas ut mot "övervakning och kontroll" som är de termer
som används i tullkodexen.
Det andra stycket har begränsats till att avse redovisningsskyldighet för
varor som förvaras på inrättningar som avses i första stycket. Anmäl-
ningsskyldigheten för sådana varor regleras i tullkodexen och tillämp-
ningskodexen. I den mån det behövs ytterligare nationella bestämmelser
kan sådana meddelas med stöd av 18 § i detta lagförslag.
53 §
Bestämmelsen om tystnadsplikt i 53 § TL bör föras över till den nya
tullagen med vederbörlig anpassning.
I fråga om sekretessen hos tullmyndigheterna finns en bestämmelse i
artikel 15 i tullkodexen. Upplysningar som är av konfidentiell natur eller
som lämnats på konfidentiell grund skall inte yppas av tullmyndigheterna
utan uttryckligt tillstånd av den person eller den myndighet som lämnat
dem. Det skall dock vara tillåtet att lämna ut upplysningar om tull-
myndigheterna är tvungna eller bemyndigade att göra detta enligt gällande
bestämmelser, "särskilt beträffande dataskydd eller i samband med
rättsliga förfaranden". Hänvisningen till "gällande bestämmelser", som
innefattar både gemenskapsrätt och nationella bestämmelser, får anses
medföra att sekretesslagen (1980:100) kan tillämpas fullt ut. I den mån
inte sekretesslagen ger samma resultat som artikel 15 i tullkodexen, så
sätts artikeln ur spel genom sekretesslagen. Även den sista meningen i
53 § TL kan därmed överföras till den nya tullagen.
TUllverkets kontrollverksamhet
54 §
Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 3 § TL. Deklarationsskyldigheten
för varor eller annan informationsskyldighet mot tullmyndigheterna i
samband med import och export av varor är i allt väsentligt reglerad i
tullkodexen och dess tillämpningsföreskrifter. I den mån det krävs
ytterligare nationella föreskrifter därom, kan sådana utfärdas med stöd av
det bemyndigande som föreslås i 18 §. Bestämmelsen i nuvarande 3 § bör
behållas avseende transportmedel. Med hänsyn till dessa reglers nära
anslutning till reglerna om kontrollverksamheten bör bestämmelsen flyttas
till detta avsnitt av tullagen.
Det finns skäl att i viss utsträckning föreskriva anmälningsskyldighet
även för transportmedel i trafik mellan medlemsstater. Hur den exakta
avgränsningen av denna anmälningsskyldighet bör göras är inte helt klart.
Den behöver dock föreskrivas på lagnivå och reglerna bör därför (liksom
hittills) delegeras till regeringen. Mot detta finns inget konstitutionellt
Prop. 1994/95:34
144
hinder, jfr 8 kap. 7 § första stycket 3 och 5 samt 9 § RF. Med "annat Prop. 1994/95:34
land" i förslaget avses både annat medlemsland i EU och tredje land.
55 §
I denna paragraf anges i vilka fall varor står under tullkontroll. Be-
stämmelserna har överförts från nuvarande 61 § TL med i grova drag
samma innehåll, men åtskilliga anpassningar har måst göras med hänsyn
till EG-reglema.
Att icke-gemenskapsvaror står under tullkontroll betyder samma sak
som när det i nuvarande lag står att oförtullade varor står under
tullkontroll. När varor, som skall utföras ur gemenskapen, skall stå under
tullkontroll kan inte uttryckas lika enkelt som i nuvarande lag. I första
hand avses varor som deklarerats till tullförfarandet export. Utförsel från
gemenskapen kan emellertid även ske i samband med tullförfarandet
intem transitering. Äterutförsel från gemenskapen anses som huvudregel
inte som ett tullförfarande, utan går in under det vidare begreppet
"godkänd tullbehandling" som definieras i artikel 4.15 i tullkodexen.
Av artikel 37 i tullkodexen framgår att varor som införts till gemen-
skapens tullområde skall kvarstå under tullövervakning till dess att de -
i förekommande fall - förs in i en frizon eller ett frilager. Enligt artikel
168.4 får tullmyndigheterna kontrollera varor som förs in i, förs ut ur
eller befinner sig i en frizon eller ett frilager. Med anledning därav bör
icke-gemenskapsvaror som befinner sig i det svenska tullområdet stå
under tullkontroll även om de befinner sig i sådan del av tullområdet som
kan komma att utgöra frizon eller frilager. I detta sammanhang noteras
att det förhållandet att en vara "står under tullkontroll" inte i sig säger
något om vilka befogenheter tullmyndigheterna har. Befogenheterna
regleras i de bestämmelser där uttrycket används.
Från huvudregeln att oförtullade varor står under tullkontroll görs i
nuvarande tullag undantag för varor som tagits om hand med tillämpning
av något av de förenklade förfarandena hemtagning för egen räkning,
hemtagning för annans räkning eller förfarandet för godkänd mottagare
(jfr 8 § första stycket 2 TL och 4 § TF). Vidare görs undantag för varor
som vid normalförfarandet (direktförtullning) har lämnats ut till fritt
förfogande till den som har kredit för tull och annan skatt (jfr 8 § första
stycket 1 och 26 § TL). Dessa undantag kan i stort sett behållas i sak.
Undantagen sammanfattas i förslaget med orden "oförtullade varor som
lämnats ut till fritt förfogande enligt en deklaration till övergång till fri
omsättning". När det gäller normalförfarandet framgår av artiklarna 73
och 74 i tullkodexen att, under vissa angivna villkor, varorna skall
frigöras av tullmyndigheten så snart den har kontrollerat uppgifterna i
deklarationen eller godtagit dem utan kontroll samt eventuellt tullbelopp
har betalats eller säkerställts. Om betalningsanstånd för tull har medgetts,
vilket obligatoriskt kräver att säkerhet har ställts, måste anses att
tullskulden har "säkerställts".
145
10 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
Uttrycket "oförtullade varor" väljs här (i stället för "icke-gemen-
skapsvaror") för att markera att det är fråga om varor som är föremål för
det tullförfarande som medför att varornas tullstatus skall ändras från
icke-gemenskapsvara till gemenskapsvara, men att de åtgärder som detta
innefattar inte har fullbordats. Jfr förslaget till definition av ordet
"förtullning" i 2 §.
I fråga om varor som lämnats ut till en hemtagare/godkänd mottagare
görs i nuvarande 61 § tre "undantag från undantaget". De gäller varor
som på olika grunder är underkastade förfogandeförbud samt varor som
skall byta tullklareringsform. Sådana varor står f.n. under tullkontroll.
När det gäller förfogandeförbud synes några bestämmelser, mot-
svarande 61 § första stycket 1 och 3 TL, inte komma i fråga. Såvitt
kunnat utrönas medger inte tullkodexen att varor som deklarerats för
öveigång till fri omsättning, frigörs (lämnas ut) av tullmyndigheterna om
inte alla eventuella införselvillkor är uppfyllda. Det gäller även vid
användning av förenklat förfarande. Å andra sidan synes inte finnas
möjlighet för tullmyndighet att i enstaka fall besluta att en frigjord vara
skall förvaras i oförändrat skick, om alla införselvillkor är uppfyllda (jfr
nuvarande 7 § TF).
Möjligheterna att "byta tullklareringsform" efter det att en vara frigjorts
enligt ett förenklat förfarande för övergång till fri omsättning är mycket
restriktiva. Dessa möjligheter framgår av regler om "ogiltigförklaring"
(ungefär samma som återkallelse) av tulldeklarationer i artikel 66 i
tullkodexen och artikel 251 i tillämpningskodexen. I fråga om varor som
deklarerats till öveigång till fri omsättning får deklarationen ogiltigför-
klaras endast om den lämnats av misstag och, om varan redan frigjorts,
under villkor bl.a. att varan omedelbart deklareras till det ursprungligen
avsedda tullförfarandet. Mot denna bakgrund finns det ingen anledning
att i tullagen uppta en bestämmelse motsvarande 61 § första stycket 2
TL. I stället bör för här beskrivet fall föreskrivas att varan återförs under
tullkontroll om deklarationen ogiltigförklaras.
56 §
I denna paragraf anges i vilka fall transportmedel står under tullkontroll.
Bestämmelserna har med vissa anpassningar överförts från nuvarande
62 § TL.
Punkt 1 innebär en utvidgning jämfört med nu gällande bestämmelse.
Syftet därmed är att inte bara transportmedel som kommer till Sverige
från tredje land med varor skall stå under tullkontroll, utan även
transportmedel som påbörjar sin resa inom landet eller i annat EU-land
och transporterar icke-gemenskapsvaror (dvs. utför en extern gemenskap-
stransitering) bör stå under tullkontroll. De befogenheter tullen har i
fråga om transportmedlet bör bestämmas enbart av att på detta medförs
varor som står under tullkontroll och inte dessutom av var transporten
börjat. Denna ordning gäller även i t.ex. Danmark.
Prop.1994/95:34
146
Däremot innebär punkt 1 ingen ändring i det avseendet att tullkontrol-
len på ett ankommande transportmedel upphör, om alla varor som finns
ombord frigörs på grund av deklarationer för övergång till fri omsättning.
Även om varorna finns kvar t.ex. på en lastbil för fortsatt transport till
varornas egentliga bestämmelseort, står varorna inte längre under
tullkontroll till följd av 55 § och därmed står inte heller lastbilen under
tullkontroll, utom i fall som avses i paragrafens andra stycke, se nedan.
Punkten två motsvarar samma punkt i nuvarande 62 § TL. Bestämmel-
sen gäller även transportmedel som kommer till det svenska tullområdet
från annat EU-land om anmälningsskyldighet enligt 54 § skall fullgöras.
Genom den ändrade omfattningen av punkt 1 kan punkt 3 begränsas till
transportmedel som avgår utan last direkt till tredje land. Om transport-
medlet medför varor till tredje land eller icke-gemenskapsvaror till annat
EG-land står det under tullkontroll enligt punkt 1. Om transportmedlet
medför endast gemenskapsvaror till annat medlemsland skall det inte stå
under tullkontroll.
Bestämmelsen i andra stycket går tillbaka på 51 § andra stycket och
61 § första stycket i 1973 års tullstadga (1973:671). Dessa bestämmelser
avsåg i huvudsak att transportmedel (främst lastbilar) med importvaror
skulle stå under tullkontroll, även om lasten frigjorts från tullsynpunkt,
utan att lossas, genom förtullning eller hemtagning på gränsorten - varvid
varorna inte längre stod under tullkontroll - om utlämningstullanstalten
bestämt att det skulle ske en kontroll av fordonet efter lossningen av
lasten på dess egentliga bestämmelseort. Därigenom kunde vissa
befogenheter utövas mot fordonet under transporten och på be-
stämmelseorten. I den nuvarande tullagen anges inte uttryckligen att
kontroll i sådant fall kan ske på bestämmelseorten trots att lasten
frigjorts. Någon ändring i sak var emellertid inte avsedd i lagen, se prop.
1986/87:166 s. 92.
57 §
Bestämmelserna motsvarar nuvarande 63 § TL. Befogenheterna enligt
paragrafen skall endast avse varuförsel till eller från gemenskapen eller
i övrigt trafiken med icke-gemenskapsvaror. Detta framgår genom
hänvisningen till "tullagstiftningen", så som detta begrepp definierats i
artikel 1 i tullkodexen och i punkt 3 där "tullområdet" byts ut mot
"gemenskapens tullområde".
I punkt 1 föreslås att den nuvarande bestämningen "vid införsel till
eller utförsel från tullområdet" slopas. Någon ändring i sak avses inte
därmed, bortsett från det självklara att bestämmelsen skall ta sikte på
import till eller export från gemenskapens tullområde. Den väsentliga
begränsningen ligger i uttrycket "deklarations- och uppgiftsskyldighet
enligt tullagstiftningen". I detta sammanhang kan antecknas att befogen-
heten enligt denna punkt inte kräver att transportmedel står under
tullkontroll i den mening som angetts i 55 och 56 §§. Det måste dock
finnas rimlig anledning anta att ett transportmedel använts eller används,
eller inom kort skall användas, för transport av icke-gemenskapsvaror
Prop.1994/95:34
147
eller andra varor som står under tullkontroll för att tullmyndigheten skall
få undersöka det. Denna begränsning framgår också av inledningen av
paragrafen som förutsätter att det finns anledning anta att det förelegat
någon deklarations- eller uppgiftsskyldighet att kontrollera.
När det gäller hänvisningen i sista stycket till 19 § lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling erinras om förslaget till ändring i den lagen
som innebär att lagen blir tillämplig endast på "oregelmässig" varuförsel
till eller från tredje land.
58 §
Bestämmelsen har överförts från nuvarande 64 § TL med i stort sett
oförändrat innehåll.
När det gäller skyldighet att använda anvisad väg eller led, finns vissa
bestämmelser i tullkodexen, artikel 38.1 gällande inresa och artikel 183
angående utresa. Det bör likväl finnas bestämmelser därom i svensk lag
som grund för mer detaljerade verkställighetsföreskrifter på förordnings-
nivå och myndighetsnivå. Sådana föreskrifter kan dels gälla generellt för
vissa typer av fall, dels ge lokal tullmyndighet befogenhet att i ett särskilt
fall förelägga en förare eller befälhavare att hålla sig till viss väg eller
led.
I andra stycket bör "tullområdet" bytas ut mot "det svenska tull-
området" eftersom de svenska tullmyndigheterna inte kan meddela sådana
förbud som avses i stycket med verkan utanför svenskt territorium.
I det tredje stycket föreslås i förhållande till 64 § tredje stycket TL att
hänvisning görs endast till "tullagstiftningen",jfr artikel 1 i tullkodexen.
Det gärde stycket bör behållas. Dock föreslås att ordet "övervakning"
ersätts med "övervakning och kontroll", jfr kommentarerna till 1 §.
59 §
Bestämmelserna motsvarar 66 § TL. Artikel 72 i tullkodexen säger att
tullmyndigheterna skall "vidta de åtgärder som behövs för att identifiera
varorna" om identifiering behövs för att säkerställa att de villkor följs
som gäller för det aktuella tullförfarandet. En sådan bestämmelse måste
kompletteras med en nationell bestämmelse som explicit anger vilka
åtgärder tullmyndigheterna får vidta i det angivna syftet. Första
meningen bör därför stå kvar i lagen. Den andra meningen i första
stycket synes sakna motsvarighet i EG-bestämmelsema och bör också
behållas.
I första meningen läggs till "containrar".
Prop.1994/95:34
148
60 §
Prop. 1994/95:34
Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i EG:s regelverk.
Bestämmelsen bör finnas kvar. I praktiken har bestämmelsen sin främsta
betydelse vid passagerarfartygs ankomst. Det synes mindre lämpligt att
tala om att "transportmedel lossas" med avseende på passagerare. Jämfört
med nuvarande lydelse har därför lagts till "eller passagerare går ombord
på eller lämnar transportmedel".
61 §
Bestämmelsen motsvarar 68 § i nuvarande tullag. Bestämmelserna i andra
och tredje styckena går tillbaka på 23 § i 1927 års tullstadga. Där
framgår att bestämmelserna tar sikte på fartyg som går i inrikestrafik.
Förutsättning för inbringande är att fartyget "färdas utanför tullområdet,
avvikande från sin rätta kurs". Dvs. om den rätta kursen under en
inrikesresa går utanför tullområdet, så är detta i sig ingen grund för
inbringande.
Bestämmelsen i andra stycket kan f.n. tillämpas endast på svenska
fartyg som befinner sig på internationellt vatten, eftersom det inte finns
något avtal som medger att utländskt fartyg inbringas från internationellt
eller utländskt territorialvatten eller att svenskt fartyg inbringas från
utländskt territorialvatten. Denna uppfattning hade beredningsgruppen för
tullagstiftningsfrågor i Ds UD 1985:4 s. 151. De avtal som närmast
skulle komma i fråga är de med Finland och Danmark ang. gemensam
bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror, SÖ
1934:1 respektive SÖ 1936:2. Där ges ena statens bevakningspersonal
vissa befogenheter på respektive avtalsparts territorium, men så långt som
till inbringande därifrån till det egna territoriet sträcker de sig inte, se
vidare kungörelserna SFS 1934:65 och 1936:13.
I den utsträckning bestämmelserna är tillämpliga är det numera
huvudsakligen Kustbevakningen som i praktiken har resurser för att utöva
befogenheterna enligt andra stycket (jfr 73 § i gällande TL).
Det är inte självklart hur bestämmelsen bör utformas. Ett alternativ är
att enbart avvikelser under inrikes resor skall kunna föranleda inbrin-
gande, varvid får övervägas om en förutsättning härför skall vara, att
avvikelsen sker utanför svenskt tullområde eller att den sker utanför
gemenskapens tullområde. Ett annat alternativ är att även en avvikelse
som sker i resa mellan medlemsstater skall kunna föranleda inbringande.
I så fall bör naturligen ett ingripande komma i fråga endast mot avvikelse
som sker utanför gemenskapens tullområde. Oavsett vilka rekvisit som
i dessa avseenden sätts upp i bestämmelsen, måste begränsningarna som
finns i det nuvarande tredje stycket behållas.
I perspektivet av den "gränslösa inre marknaden" borde ingripanden
kunna ske, under omständigheter som motsvarar de nuvarande, mot
fartyg i "intra-EG-trafik", om de utanför gemenskapens tullområde
avviker från den rätta kursen, t.ex. om man kan befara illegal trafik till
149
tredje land. I den mån tullmyndigheterna - och Kustbevakningen - skall
ha befogenheter att ingripa mot avvikelser som sker helt inom gränserna
för gemenskapens tullområdet, dvs. om tredje land inte alls berörs, så
bör detta systematiskt inte regleras i förevarande lagstiftning.
Ingripande av svenska myndigheter enligt andra stycket kan av
naturliga skäl bara komma i fråga mot avvikelser som sker inom områden
som ligger i närheten av den svenska delen av gemenskapens tullområde
(det svenska tullområdet), där den svenska Kustbevakningen naturligen
opererar. Denna begränsning behöver inte komma till uttryck i paragraf-
texten eller närmare anges.
62 §
Bestämmelserna i nuvarande 69 § TL motsvaras delvis av artikel 69 i
tullkodexen. En skillnad är att nämnda artikel bara gäller varor som har
deklarerats till ett tullförfarande medan den svenska bestämmelsen gäller
kontroll av all anmälnings- och uppgiftsskyldighet för både varor och
transportmedel. I de fall ett transportmedel i sig självt såsom en vara är
föremål för ett tullförfarande, t.ex. temporär import, blir dock artikel 69
tillämplig.
I artikel 68 i tullkodexen ges tullmyndigheterna rätt att bl.a. undersöka
varorna för att kontrollera riktigheten i mottagna tulldeklarationer. Själva
skyldigheten för trafikanten att bereda tulltjänsteman tillfälle att un-
dersöka vara och transportmedel synes dock inte vara direkt föreskriven
i tullkodexen, ej heller skyldigheten att lämna tillträde till de lokaler där
verksamheten bedrivs, utom när det gäller efterkontroll enligt artikel 78.
Första stycket i nuvarande 69 § TL synes, med hänsyn till det ovan
anförda, böra behållas. Dock behöver inte föreskrivas skyldighet att
kostnadsfritt tillhandahålla varuprov. Av artikel 69 i tullkodexen följer att
tullen har rätt att kostnadsfritt ta ut varuprov och att tullen kan anmoda
deklaranten att själv eller genom ombud vara närvarande för att ge
biträde vid provtagningen.
I artikel 69 föreskrivs att transport av varorna till den plats där de skall
undersökas och prover skall tas, och all hantering som behövs för
undersökningen eller provtagningen, skall utföras av deklaranten eller på
hans ansvar. Angående kostnaderna för transporten och hanteringen sägs
endast att de kostnader som uppstår "skall bäras av deklaranten". Denna
bestämmelse bör kompletteras med en uttrycklig föreskrift om att
deklaranten, om han åsidosätter sina skyldigheter, skall ersätta staten för
kostnader som därigenom åsamkas staten. Sista delen av det andra stycket
i nuvarande 69 § TL, inklusive möjligheten till indrivning enligt 35 §
samt befogenhet för GTS att helt eller delvis befria från ersättnings-
skyldigheten, bör därför behållas.
Angående provtagning förutses i art. 242.1 i tullkodexen att det kan
finnas nationella bestämmelser om metoder för provtagning. Några
sådana bestämmelser finns f.n. inte. För den händelse behov skulle
Prop.1994/95:34
150
uppstå bör sådana bestämmelser kunna meddelas som verkställighets- Prop. 1994/95:34
föreskrifter till förevarande paragraf.
63 §
Någon direkt motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i EG:s
regelverk. Bestämmelsen bör därför behållas. Angående dess till-
lämpningsområde, se prop. 1986/87:166 s. 98.
64 §
Någon direkt motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i EG:s
regelverk. I artikel 241.2 i tillämpningskodexen talas om möjligheten att,
"i enlighet med gällande bestämmelser", tillkalla en expert eller annan
person i det fall att en deklarant har vägrat både att själv närvara och att
utse någon som kan företräda honom vid en varuundersökning. Be-
stämmelserna i nuvarande 71 § TL bör behållas, med viss redaktionell
ändring i första stycket. Någon nationell föreskrift för det ovannämnda
fallet enligt artikel 241.2 kan inte anses behövas.
65 §
Den nuvarande bestämmelsen i 72 § TL innebär att uppgift om organisa-
tions- eller personnummer skall få krävas endast i samband med två av
de förekommande tullklareringsformema. Bilaga 37 till tillämpnings-
kodexen anger att medlemsstaterna i fråga om samtliga tullförfaranden
som förekommer vid import och export kan kräva att uppgift om
mottagare respektive avsändare/exportör anges med, förutom namn och
adress, ett "identifieringsnummer som tilldelats berörd person eller berört
företag av de behöriga myndigheterna för skatteändamål eller statistiska
eller andra ändamål".
Den nationella valfrihet som sålunda ges bör tillvaratas. Det är särskilt
angeläget med hänsyn till mildatasystemets (TDS) funktion att milverkets
trafikanter kan identifieras med ett lämpligt nummer. För svensk del bör
detta nummer vara juridiska personers organisationsnummer och enskilda
näringsidkares och andra fysiska personers personnummer (o/p-nummer).
Uppgift om o/p-nummer bör få krävas även i anmälan till annan godkänd
tullbehandling än sådan som utgör "tullförfarande" i tullkodexens mening.
Krav på uppgift om o/p-nummer i tullhandlingar förutsätts f.ö. i 5 §
tullregisterlagen (1990:137). Nämnas bör att av det totala antalet personer
som är registrerade i TDS är en mycket liten andel fysiska personer.
151
66 §
Frågan om skyldighet för andra myndigheter eller andra organ än tullen
att medverka i tullkontrollen hör till den nationella kompetensen. Som
jämförelse kan nämnas 67 § danska toldloven som förutser medverkan
från polisen och 19 § 1 tyska Zollverwaltungsgesetz som förutser att
myndighetsuppgifter skall kunna överlåtas på de tyska järnvägsbolagen.
När det gäller Polisens och Kustbevakningens medverkan i kontroll-
verksamheten ger vad som angetts i Yttre gränskontrollutredningens be-
tänkande "Varu- och personkontroll vid EU:s yttre gräns" (SOU
1994:124) inte skäl att införa en annan ordning än den som för närvaran-
de gäller. Betänkandet är f.n. föremål för beredning i regeringskansliet..
Gemenskapsrätten innebär inte något hinder mot att en postförvaltning
medverkar i kontrollarbetet på det sätt som f.n. sker i Sverige. EG:s
regelverk synes visserligen utgå från att postförvaltningen är jämförbar
med vilken transportör som helst, men posten kan nationellt utses att
även vara deklarant och tullskyldig (artikel 237.2 i tillämpningskodexen).
Något hinder mot att ett privaträttsligt oigan får utföra vissa kontrollupp-
gifter synes inte föreligga. När det t.ex. gäller transport av varor på
järnväg innebär EG:s regelverk att vaije medlemsstats "järnvägsbolag"
(railway company) utför uppgifter som eljest ankommer på tullmyndig-
heter, se t.ex. artiklarna 412 - 442 i tillämpningskodexen, som innehåller
förenkling av transiteringsformalitetema för varor som befordras på
järnväg. Dessa bestämmelser synes vara tillämpliga oavsett vilken
företagsform respektive lands järnvägar drivs under.
Det bör också beaktas vad det i verkligheten är fråga om vid postens
"medverkan i tullkontrollen". I första hand kommer den s.k. "pang-
ningen" i åtanke, dvs. att posten utsorterar en stor mängd inkomna
försändelser, så att de aldrig förs fram till tullen för tullbehandling. Det
rör sig om brev, vykort, försändelser som uppenbart inte innehåller några
varor, eller varor som det inte skall tas ut någon tull eller annan skatt
eller avgift på och som inte är underkastade importrestriktioner och inte
är av intresse för handelsstatistiken samt försändelser som enbart skall
passera genom landet. Bestämmelser av den innebörden finns i t.ex.
Danmark och Tyskland och är uppenbart tillåtna enligt tullkodexen, se
artikel 38.4. Liknande bestämmelser bör finnas i Sverige. De kommer att
vara av sådan detaljeringsgrad att de lämpligen bör utfärdas av GTS med
stöd av bemyndigande.
Den nuvarande föreskriften i 73 § TL bör behållas även såvitt gäller
postföretags medverkan i tullkontrollen. Med anledning av Postens
nuvarande oiganisation som en koncern som inrymmer ett flertal
aktiebolag bör det inte anges i lag vilket eller vilka av dessa bolag som
skall medverka i kontrollverksamheten. Posten AB bör därför i denna
paragraf bytas ut mot "postbefordringsföretag som regeringen be-
stämmer" .
Prop. 1994/95:34
152
67 §
Prop. 1994/95:34
Frågan om kostnadsansvaret för infrastrukturanläggningar som behövs för
tullverksamheten behandlas inte i EG:s regelverk. Frågan torde höra till
nationell kompetens. Det föreslås att den nuvarande bestämmelsen i 74 §
TL, som tar sikte på kontroll av resande och av dem medfört resgods och
deras fordon, behålls med den ändringen att utlandet bytts ut mot tredje
land. Vidare har ordet "tulltaxering" bytts ut mot "tullklarering" med
hänsyn till att varor som medförs av resande mycket väl kan bli föremål
för annan godkänd tullbehandling än övergång till fri omsättning, t.ex.
temporär import, transitering eller överlåtelse till statskassan.
68 §
Bestämmelsen har utan ändring i sak överförts från 75 §. Dock föreslås
vissa redaktionella ändringar på grund av ändrad terminologi.
69 §
Även denna bestämmelse har överförts utan ändring i sak från 75 a §.
Bestämmelsen korresponderar mot artikel 78.2 i tullkodexen, såvitt den
artikeln avser att krav på att få granska handlingar kan riktas även mot
annan person än deklaranten som affärsmässigt är "direkt eller indirekt
inblandad i nämnda förfaranden eller någon annan person som innehar
nämnda dokument och data i affarssyfte".
70 §
Bestämmelsen motsvarar 75 b § men ges ett ändrat innehåll. Revision får
enligt 75 b § göras endast hos vissa juridiska personer. Enligt artikel 78.2
i tullkodexen får däremot granskning ske i lokaler som tillhör deklaran-
ten. Deklarant är den person som lämnat en tulldeklaration eller i vars
namn en tulldeklaration lämnats. Med person avses här fysisk person,
juridisk person samt en sammanslutning av personer som tillerkänns
rättskapacitet utan att vara juridiska personer, om detta är möjligt enligt
gällande lagstiftning. Begränsningen till juridiska personer i nuvarande
tullag torde strida mot tullkodexen. Första stycket i paragrafen har
därför anpassats till tullkodexen.
71 §
Ingen ändring föreslås i denna paragraf jämfört med 76 § i gällande
tullag.
153
72 §
I andra stycket av 77 § i nuvarande tullag sägs att revisionen får verkstäl-
las hos den reviderade om denne medger det. Artikel 78.2 i tullkodexen,
liksom f.n. gällande svenska tullag, gör dock inget förbehåll för att
granskning i deklarantens eller andra personers lokaler skall få företas
endast om de medger detta. I andra stycket i förevarande paragraf bör
därför finnas en bestämmelse om att tullmyndigheten, om det behövs, får
bestämma tid och plats för revisionen. Därvid bör finnas en bestämmelse
om att granskning inte utan särskilda skäl får ske hos enskild mellan kl.
19 och kl. 8. Detta innebär en återgång till en ordning som gällde före
den 1 juli 1994.
73 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 77 a §. Även en revisor har behov av
att kunna undersöka varor och ta varuprov i samband med revision.
Därför föreslås här att ett nytt andra stycke läggs till, som delvis skall
kompensera bortfallet av 79 § i den lydelse som gällde före den 1 juli
1994. Motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 11 § andra stycket
taxeringslagen och 3 kap. 11 § andra stycket lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter.
74 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 77 b §. Av samma skäl som i fråga om
73 § bör i första stycket andra meningen göras ett tillägg om skyldighet
för den reviderade att lämna tillträde till utrymmen som huvudsakligen
används i verksamheten. En motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 12
§ första stycket LPP. Lokutionen "den hjälp som behövs" och hän-
visningen till 73 § synes ge stöd för att kräva det som följde av 79 § i
dess tidigare lydelse, nämligen att den reviderade skall svara för
uppackning och återinpackning och tillhandahålla arbetsbiträde vid
provtagning och vägning, i den mån dessa moment förekommer i
revisionen.
Prop.1994/95:34
75-80 §§
Dessa paragrafer har överförts med oförändrad lydelse från 77 c-79 c §§
i den nuvarande tullagen.
154
Tullskyldighet för postförsändelser
81 §
Som huvudregel skall adressaten anses som deklarant och i förekom-
mande fall som tullskyldig för varor som importeras med post. Vid
export skall på motsvarande sätt avsändaren anses som deklarant och i
förekommande fall tullskyldig. Detta föreskrivs i artikel 237.2 i
tillämpningskodexen. Emellertid föreskrivs i samma punkt att "tull-
myndigheterna kan föreskriva” att postförvaltningen skall anses som
deklarant och i förekommande fall som tullskyldig. Vad nu sagts gäller
sådana försändelser som åtföljs av en Cl- och/eller C2/CP3-deklaration.
Cl-deklarationen är den s.k. gröna etiketten, som innebär ett medgivande
av avsändaren att vederbörande myndigheter får öppna försändelsen och
C2/CP3-deklarationen är den postala tulldeklarationen. I fråga om
försändelser som inte åtföljs av någon sådan deklaration, och som inte
befriats från att föras fram till tullen (jfr kommentarerna till 66 §), skall
tullmyndigheterna enligt artikel 237.4 "bestämma formerna för hur
tulldeklarationen skall göras".
Mot bakgrund av dessa bestämmelser kan nuvarande ordning, så som
den är reglerad i 80 § TL, i sak behållas. Som huvudregel skall alltså
gälla att sådant postbefordringsföretag som regeringen bestämmer skall
anses som deklarant och tullskyldig. Det postbefordringsföretag som
avses, Posten Distribution AB, måste anses som "postförvaltning" vid
tillämpning av nämnda artikel.
Andra stycket är i sak oförändrat. Det innebär att det är adressaten som
är berättigad att begära omprövning och i förekommande fall få
återbetalning av tull och att det är adressaten som påförs ytterligare tull
vid bokföring i efterhand.
Någon särskild regel om vem som skall anses som deklarant och
tullskyldig vid export av varor med post föreslås inte. Något behov därav
föreligger knappast med hänsyn till den sällsynta förekomsten av tullar
eller avgifter på export. I detta avseende gäller därför huvudregeln enligt
artikel 237.2 i tillämpningskodexen, att avsändaren skall anses som
deklarant och i förekommande fall som tullskyldig. För den händelse det
skulle uppkomma ett praktiskt behov av att generellt eller i vissa typer av
fall ange postförvaltningen som deklarant och tullskyldig synes före-
skrifter därom kunna lämnas med ledning av ordalydelsen i nämnda
artikel.
TUllltillägg, förseningsavgift, straff och vite
82-84 §§
Paragraferna motsvarar med vissa ändringar nuvarande 83 § TL. I 82 §
första stycket görs i huvudsak endast redaktionella justeringar vad gäller
terminologin.
Prop.1994/95:34
155
I andra stycket görs den väsentliga ändringen att tulltillägg återinförs
är det gäller mervärdesskatt som får dras av vid redovisning av skatt
enligt mervärdesskattelaglen (1994:200).
Tredje stycket är oförändrat jämfört med dagens bestämmelser.
De nuvarande bestämmelserna i 81 och 82 §§ TL om tullskyldighet i
särskilda fall bortfaller, eftersom motsvarande regler finns i tullkodexen
(artiklarna 202 - 205 i samband med införsel och 210 och 211 i samband
med utförsel). Hänvisningen i den nuvarande paragrafens fjärde stycke
till 82 § TL kan därför inte behållas. För att undvika att området för
tulltillägg omfattar fler förfaranden än de som avses i nuvarande 82 § har
de fall som bör träffas av sådana sanktioner - vilka syftar till avkriminali-
sering av vissa varusmugglingsbrott - beskrivits i 83 §. Uttrycken "olaga
införsel" och "olaga undandragande från tullövervakning" används i
artikel 202 respektive 203 i tullkodexen. I övrigt innebär 83 § ingen
ändring i förhållande till nuvarande bestämmelser.
Tulltillägg beräknas även på annan skatt och avgift än tull, vilket följer
av den generella regeln i 1 § första stycket i förslaget.
I 84 § anges uttagsprocenten för tulltillägg som påförs enligt
83 §.
85 §
Bestämmelsen har överförts med oförändrad lydelse från nuvarande 84 §
TL.
86 §
Bestämmelsen har utan ändring i sak överförts från nuvarande 85 § TL.
I sista stycket hänvisas dock till 83 §. Skälet till det framgår av kommen-
tarerna till det lagrummet.
87 §
Bestämmelsen motsvarar 86 § TL. När det gäller förseningsavgift
uppkommer fråga om uttrycket "förenklat förfarande" kan användas, med
den innebörd som detta har enligt tullkodexen och tillämpningskodexen.
Med förenklat förfarande avses där, förutom uppskov med att lämna
ytterligare uppgifter, även uppskov med att lämna styrkande handlingar
(jfr artikel 76.1 a i tullkodexen).
I artikel 253 i tillämpningskodexen definieras tre typer av förenklade
förfaranden som kan förekomma i vaije tullförfarande. De kan kallas
"förfarande med ofullständiga deklarationer", "förenklat dek-
larationsförfarande" och "lokalt klareringsförfarande". I artiklarna 254 -
267 beskrivs dessa förenklade förfaranden närmare vad avser tullförfaran-
det öveigång till fri omsättning. Därvid framgår att de två senare
Prop.1994/95:34
156
förenklade förfarandena företer vissa likheter med de förenklade Prop. 1994/95:34
förfaranden som f.n. kan förekomma hos oss med stöd av 8 § första
stycket 2 TL (hemtagning för egen räkning, hemtagning för annans
räkning respektive förfarande med godkänd mottagare). Likheterna består
bl.a. i att det krävs ett i förväg utfärdat tillstånd för att få använda
förfarandet. Det första av de tre förenklade förfaranden som anges i EG-
bestämmelsema, förfarandet med ofullständig deklaration, påminner
däremot närmare om att deklaranten i ett enstaka fall lämnar en
preliminär deklaration eller att den lokala tullmyndigheten i visst fall
medger uppskov med att lämna vissa uppgifter eller att förete vissa
styrkande handlingar.
Om tillämpningsområdet för förseningsavgift så långt det är möjligt
skall bevaras oförändrat sakligt sätt, bör förseningsavgift tas ut endast vid
för sent avlämnande av sådan kompletterande tulldeklaration som förutses
i "det förenklade deklarationsförfarandet" och i "det lokala klareringsför-
farandet". Därför anges dessa förfaranden i förslaget till 87 §.
Bestämmelserna i paragrafen bör anses vara tillämpliga även i det fall
att övergången till fri omsättning, med tillämpning av något av de två
angivna förenklade förfarandena, sker inom ramen för andra tullför-
faranden, t.ex. aktiv förädling med tillämpning av restitutionssystemet (jfr
artikel 114.1 b och 2 b i tullkodexen) eller passiv förädling (artikel
145.1). Någon uttrycklig föreskrift om det kan inte anses nödvändig.
88 och 89 §§
Bestämmelserna motsvarar nuvarande 87 TL. De föreslås uppdelade på
två paragrafer.
90 §
Första stycket motsvarar innehållet i nuvarande 88 § TL. Bestämmelsen
avser dock inte längre frihet från tull. Sverige kommer att ha en
förpliktelse att ta ut tull och leverera denna till gemenskapen. Denna
förpliktelse kan inte inskränkas genom nationella bestämmelser. I andra
stycket finns dock en bestämmelse som skall motverka att tullbeloppet på
ett orättvist sätt belastar den från vilken en vara förverkats, utan att
gemenskapens rätt till tullbeloppen påverkas.
91 och 92 §§
191 § har de ändringarna gjorts att allmän förvaltningsdomstol (länsrätt)
i stället för kammarrätt skall vara första domstolsinstans samt att det skall
krävas prövningstillstånd i kammarrätt. Se även avsnitt 6.1.8. I 92 § har
en följdändring till den nya instansordningen gjorts. I övrigt har, jämfört
157
med nu gällande 89 och 90 §§, endast den ändringen gjorts att uttrycket Prop. 1994/95:34
"tull och annan skatt" bytts ut mot "tull", jfr 1 §.
93 §
Bestämmelsen har överförts från 91 § TL. Att överskjutande öretal skall
bortfalla vid beräkning av tulltillägg behöver dock inte föreskrivas med
den generella avrundningsregel som föreslås i 111 §.
94 §
Paragrafen motsvarar 92 § och har ändrats på samma sätt som 91 och
92 §§.
95 §
Genom denna paragraf, som motsvarar 93 § i nuvarande tullag, görs
bestämmelserna om betalning, dröjsmålsavgift och indrivning tillämpliga
på tulltillägg och förseningsavgift.
Straff
96 §
Straffbestämmelserna i denna paragraf motsvarar sakligt sett de nu-
varande bestämmelserna i 94 § TL. De har dock redigerats om.
Punkt 1 avser bl.a. underlåtelse att lämna summarisk deklaration enligt
artikel 43 i tullkodexen, underlåtelse att lämna tulldeklaration enligt
artikel 59 och underlåtelse att ge in s.k. styrkande handlingar enligt
artikel 62.2. Vidare avser punkt 1 överträdelser av föreskrifter som
meddelats med stöd av 18 och 56 §§ i detta lagförslag. Punkten avser att
täcka nuvarande straffbestämmelser i 94 § första stycket punkt 1 TL och
71 § första stycket punkterna 5 och 12 TF.
Punkt 2 är i sak oförändrad.
Punkt 3 avser bl.a. överträdelser mot föreskrifter i artiklarna 52 och
109.1 i tullkodexen om vilka former av hantering som är tillåtna för
varor som är under tillfällig förvaring respektive förvaring på tullager
och överträdelse av förbudet i artikel 175 i tullkodexen att förbruka eller
använda icke-gemenskapsvaror i frizon eller frilager i annat fall än som
avses i artiklarna 173 och 174. Motsvarande föreskrifter finns f.n. i 71
§ första stycket punkterna 1-3 TF.
Punkt 4 avser bl.a. överträdelser mot föreskrifter i artiklarna 76.1 c,
105 och 176 i tullkodexen samt 182.2 b i tillämpningskodexen. Över-
trädelser som här avses kan också gälla fall när någon bryter mot villkor
158
i en tullmyndighets tillstånd avseende förande av anteckningar. Mot-
svarande föreskrifter finns f.n. i 71 § första stycket 4 TF.
Liksom f.n. bör brottet betecknas "tullförseelse" och, enligt andra
stycket, inte föranleda ansvar i ringa fall.
97 och 98 §§
Dessa bestämmelser har förts över med i stort sett oförändrat innehåll
från nuvarande 95 och 96 §§ TL.
99 §
Då vitesinstitutet torde höra till den nationella kompetensen kan
bestämmelserna i nuvarande 97 § TL behållas med nödvändiga justering-
ar.
Tullmyndighets beslut om vitesföreläggande bör, till skillnad från vad
som gäller enligt den nuvarande tullagen, kunna överklagas. Detta är
nödvändigt för att uppfylla det krav som ställs i artikel 243.1 i tullkodex-
en.
Allmänt ombud
100 §
Allmänt ombud bör behållas på tullområdet. Den nuvarande bestämmel-
sen i 98 § TL bör föras över med oförändrad lydelse till den nya lagen.
Överklagande
101 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak den nuvarande 99 § TL och innebär att
lokala tullmyndigheters beslut enligt tullagstiftningen överklagas hos
GTS. Det nuvarande andra stycket i 99 §, som gäller tulltaxeringsbeslut
m.m. utgår dock och ersätts av 102 § och följande paragrafer.
För närvarande är beslut om "granskning enligt 75 §" inte överklag-
bara. Beslut om förelägganden enligt 68 eller 69 §§ bör, vilket utvecklas
närmare nedan, vara överklagbara till följd av artikel 243 i tullkodexen
och något undantag för sådana beslut görs därför inte i förevarande
paragraf.
När det gäller beslut om revision enligt 75 b § bör den nuvarande
bestämmelsen i tullagen behållas. Till en böljan kan diskuteras om sådana
beslut skall anses som beslut rörande tillämpningen av "tullagstiftningen"
i den mening som avses i artiklarna 1 och 243 i tullkodexen. En rätt att
Prop. 1994/95:34
159
överklaga sådana beslut skulle inte ha någon praktisk betydelse. Besluten
är enligt artikel 7 i tullkodexen omedelbart verkställbara och ett
överklagande skall enligt artikel 244 första stycket i tullkodexen inte
medföra att verkställigheten av det ifrågasatta beslutet uppskjuts. Den
instans som prövar överklagandet kan dock medge inhibition under de
förutsättningar som anges i andra stycket i artikel 244 i tullkodexen. I
andra stycket föreslås en bestämmelse om att tullmyndighets beslut om
revision enligt 70 § inte får överklagas.
l\illmyndighets beslut om vitesföreläggande kan f.n. inte överklagas
(medan beslut angående utdömande av vite självklart är överklagbara, se
nuvarande 100 § 11 TL). Denna ordning skulle i och för sig kunna
behållas med motiveringen att sådana beslut inte kan anses fattade enligt
"tullagstiftningen" i den mening som avses i artikel 1 i tullkodexen, och
således inte heller omfattade av den till synes undantagslösa rätten att
överklaga beslut enligt tullagstiftningen (artikel 243 i tullkodexen). Det
skulle dock vara en något egendomlig ordning att förelägganden, t.ex.
enligt 68 eller 69 §§ i förslaget, som är överklagbara om de inte förenats
med vite, inte skulle vara överklagbara om de förenats med vite.
Förslaget till 101 § innebär därför att förelägganden skall vara över-
klagbara oavsett om de förenats med vite eller ej. Inte heller i detta fall
har dock överklagbarheten någon praktisk betydelse, med hänsyn till
artiklarna 7 och 244 i tullkodexen.
Någon bestämmelse motsvarande sista stycket i nuvarande 99 § TL har
inte tagits med. Ett beslut om inskränkning i rätten att förfoga över en
vara, som deklarerats till ett tullförfarande, har inte ett sådant tydligt
samband med ett eventuellt kommande tulltaxeringsbeslut, att det behövs
en särskild regel för att det förstnämnda beslutet skall vara överklagbart
för sig.
102 §
Angående uttrycket "fråga som kan ha betydelse för fastställelse av tull",
se kommentarerna till 21 §.
I första stycket anges samma treårsfrist för att överklaga tulltaxerings-
beslut, i en fråga som kan ha betydelse för fastställelse av tull, skatt och
avgift, som gäller för omprövning av tull enligt artiklarna 221.3 och
236.2 i tullkodexen. Om tiden för överklagande därigenom blir längre får
överklagandet dock komma in två månader efter den dag då den
tullskyldige fick del av beslutet. I vissa fall, t.ex. fall då en tullskuld
enligt artiklarna 202-205 i tullkodexen eller skyldighet att betala annan
skatt eller avgift enligt 10 § uppkommer, kan tulltaxeringsbeslutet
nämligen komma att meddelas långt efter det att skyldigheten att betala
skatten och avgiften uppkom. Tulltaxeringsbeslut som meddelas senare
än två och ett halvt år efter den dag då tullskyldigheten uppkom bör
därför delges den tullskyldige.
Andra stycket anger att ett beslut som omprövats får överklagas inom
tre år från den dag då tullskyldigheten uppkom. Om tiden därigenom blir
Prop.1994/95:34
160
längre får överklagandet dock komma in två månader efter den dag då
den tullskyldige fick del av omprövningsbeslutet, om omprövningsbeslutet
meddelats senare än två och ett halvt år efter den dag då tullskyldigheten
uppkom. Beslut om omprövning av tulltaxeringsbeslut som meddelas
senare än två och ett halvt år efter den dag då tullskyldigheten uppkom
bör därför delges den tullskyldige.
Andra stycket omfattar även omprövning efter treårsfristens utgång i
de fall sådan är tillåten, jfr förslaget till 23 §.
Enligt tredje stycket gäller att den tullskyldige får överklaga ett beslut
även om det inte har gått honom emot.
Paragrafen motsvarar 8 kap. 2 § LPP.
103 §
Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § LPP.
104 §
Paragrafen motsvarar 8 kap. 4 § LPP.
105 §
Paragrafen motsvaras av 8 kap. 5 § LPP. Enligt sista meningen i
paragrafen får tullmyndigheten överlämna ett överklagande till GTS utan
föregående omprövning om det finns särskilda skäl. Ett fall då ärendet
bör överlämnas utan omprövning är då det föreligger skäl till att avvisa
överklagandet på annan grund än att det har kommit in för sent enligt
103 §.
106 §
De beslut som kan omprövas enligt 21 § skall också kunna överklagas
enligt en gemensam ordning, på motsvarande sätt som gäller vid inrikes
beskattning.
F.n. gäller ett års besvärsfrist, förutom beträffande tulltaxeringsbeslut
och beslut om ränta, dröjsmålsavgift, tulltillägg och förseningsavgift,
även beträffande beslut om ersättning enligt 69 § andra stycket (kostnader
för transport, arbetsbiträde etc. som åsamkats tullverket) och beslut om
ersättning enligt 71 § (kostnad för sakkunnig), se 99 § andra stycket TL.
Detta är specifika typer av beslut, som förekommer förhållandevis sällan
och som, när de förekommer, kan antas bli ordentligt delgivna med den
ersättningsskyldige. Det finns därför inte någon anledning att ha någon
annan besvärsfrist än den gängse treveckorsfristen enligt förvaltnings-
Prop. 1994/95:34
161
11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
lagen i dessa ärenden. Förslaget innehåller följaktligen inte någon särskild
regel angående sådana beslut.
Även i övrigt kommer förvaltningslagens förfaranderegler om
omprövning och överklagande att bli tillämpliga på andra beslut som
fattas av tullmyndigheterna än sådana som omfattas av 102 och 106 §§,
jfr 3 § förvaltningslagen.
107 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 100 § TL med den ändringen att allmän
förvaltningsdomstol (länsrätt) är första domstolsinstans i stället för
kammarrätt samt att det införs ett nytt andra stycke där det framgår att
det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten, jfr även
avsnitt 6.1.8. I första stycket räknas sådana beslut upp som skall kunna
överklagas till länsrätten, medan övriga typer av beslut enligt andra
stycket skall överklagas till regeringen, med viss reservation som
kommenteras nedan.
De nuvarande punkterna 1-10 kan behållas, vid behov med viss an-
passning till tullkodexens regler och terminologi.
I punkt 11 föreslås att beslut om föreläggande enligt tullagstiftningen
vara överklagbara. Detta skall gälla oavsett om ett föreläggande förenats
med vite eller ej, se kommentarerna till
101 §.
Beslut angående utdömande av vite skall naturligtvis även i fort-
sättningen vara överklagbara men någon bestämmelse härom skall, mot
bakgrund av förslaget till 99 §, inte finnas i tullagen. Detta regleras i
stället i 33 och 34 §§ förvaltningsprocesslagen.
I tredje stycket föreslås att övriga beslut skall överklagas hos regering-
en, såvida inte annat är särskilt föreskrivet. Med hänsyn till den vida
omfattningen av begreppet "tullagstiftningen", se artikel 1 i tullkodexen,
kan det inte uteslutas att det kan föreligga eller uppkomma typer av
beslut som bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol, utöver dem
som räknats upp i första stycket. Detta måste då föreskrivas särskilt.
108 §
I paragrafen anges de tidsfrister som gäller i fråga om att anföra s.k.
anslutningsbesvär. Bestämmelserna har överförts utan ändring i sak från
nuvarande 102 § TL.
En motsvarande bestämmelse fanns i 8 kap. 6 § LPP fram till 1991.
Bestämmelsen togs då bort och ersattes med en hänvisning i 8 kap. 9 §
till 6 kap. 14 § taxeringslagen. Med hänsyn till de särskilda förhållandena
på tullområdet bör den särskilda bestämmelsen behållas i tullagen. Någon
motsvarighet till den nya 8 kap. 6 § LPP synes inte behövas i tullagen.
Prop.1994/95:34
162
109 §
Prop. 1994/95:34
Denna paragraf motsvaras av 8 kap. 9 § LPP och innebär att ett antal
paragrafer i taxeringslagen skall ha motsvarande tillämpning i ompröv-
nings- och överklagningsärenden på tullområdet. Någon hänvisning till
14 § i 6 kap. taxeringslagen görs dock inte eftersom tidsfristerna för s.k.
anslutningsbesvär föreslås reglerade genom 108 § TL. Inte heller
hänvisas till 17 § i 6 kap. taxeringslagen som föreskriver rätt för RSV att
föra talan till förmån för skattskyldig. Motsvarande rätt för allmänna
ombudet i tullmål föreskrivs i 100 § i förslaget.
110 §
I artikel 7 i tullkodexen föreskrivs att beslut enligt tullkodexen skall
omedelbart kunna verkställas av tullmyndigheterna, om inte inhibition
medges enligt artikel 244 andra stycket. I artikel 244 anges vidare att ett
överklagande inte medför att verkställigheten av det ifrågasatta beslutet
skjuts upp. Nuvarande bestämmelser i 105 § TL bör behållas i den del
de avser skatt, ränta, dröjsmålsavgift, tulltillägg och förseningsavgift.
Detsamma gäller annat beslut av tullmyndighet som meddelas enligt den
föreslagna lagen eller enligt föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen
och som inte innebär att målet eller ärendet avgörs.
Särskilda bestämmelser
111 §
I vissa sammanhang föreskrivs att medlemsstaterna får avrunda belopp
uppåt och/eller nedåt. Någon generell EG-regel synes dock inte finnas.
Av praktiska skäl kan det inte komma i fråga att debitera ören, även om
kanske vissa medlemsländer debiterar hundradelar av sin myntsort. Den
nuvarande avrundningsregeln i 107 § tullagen bör därför överföras till
den nya tullagen.
Regeln bör dock utformas annorlunda eftersom bestämmelserna om
uttag av tull, införselskatt, m.m. inte längre kommer att vara reglerade
enbart i den nationella tullagen. Den nuvarande regeln anger att
avrundning skall tillämpas avseende tull, annan skatt (vilket inkluderar
avgifter) och ränta. Däremot sägs inget om dröjsmålsavgift eller
tulltillägg. I fråga om tulltillägg finns en uttrycklig regel i 91 § TL,
medan i fråga om dröjsmålsavgift regeln i 107 § TL möjligen blir
tillämplig genom bestämmelsen i 29 § tredje stycket TL. Bestämmelsen
bör i klarhetens intresse utformas så att den är generellt tillämplig på
betalningar till och utbetalningar från en tullmyndighet som sker enligt
tullagstiftningen.
163
Prop.1994/95:34
112 §
Bestämmelsen har med vissa modifieringar förts över från nuvarande
108 § TL.
EG:s regelverk innehåller flera bestämmelser som syftar till att
debitering av småbelopp skall undvikas. I vissa fall ges medlemsstaterna
valfrihet i fråga om att utnyttja bestämmelserna.
En bestämmelse som delvis liknar nuvarande 108 § finns i artikel 868
i tillämpningskodexen. En medlemsstat får avstå från att ta ut tull som
uppgår till mindre än 10 ecu (f.n. ca 90 kronor). Beloppet är i samma
storleksordning som den nuvarande svenska gränsen på 100 kronor men
motsvarar ett betydligt större varuvärde eftersom den svenska 100-
kronorsgränsen avser summan av tull och annan skatt och avgift.
Bestämmelsen i tillämpningskodexen är inte tvingande utan ger endast
ett utrymme för en nationell bestämmelse.
I artikel 27 i förordning (EEG) nr 918/83 föreskrivs om tullfrihet för
försändelser som har ett värde av högst 22 ecu (f.n. ca 200 kronor),
utom till den del en sådan försändelse innehåller alkoholvaror, parfym,
luktvatten eller tobaksvaror. Detta gäller även postorderförsändelser.
Bestämmelsen är direkt tillämplig och ger inte möjlighet till nationella
undantag. I fråga om postorderförsändelser innebär alltså EG:s regler en
liberalisering jämfört med nuvarande svenska bestämmelse.
När det gäller skatt finns motsvarande bestämmelse i artikel 22 i
direktiv 83/181/EEG. Medlemsstaterna är förpliktade att medge
skattefrihet för försändelser vars värde uppgår till högst 10 ecu och kan
medge skattefrihet för försändelser upp till ett värde av 22 ecu. Skatte-
frihet skall dock inte medges för alkoholvaror, parfym, luktvatten eller
tobaksvaror. Medlemsstaterna kan välja att undanta postorderförsändelser
från skattefriheten. Gränsen för skattefrihet skall vara densamma som för
tullfrihet, dvs. 22 ecu. Detta framgår av 2 kap. 2 § i förslaget till lag om
frihet från skatt vid iimport m.m. Vidare bör möjligheten att utesluta
postorderförsändelser från skattefrihet utnyttjas. En bestämmelse härom
finns i 2 kap. 3 § 7 i förslaget till lag om frihet från skatt vid import,
m.m.
Starka praktiska skäl talar för att behålla en bestämmelse som anger det
sammanlagda beloppet av tull, annan skatt och avgifter, som befrielse
skall medges från. Den nuvarande bestämmelsen kan behållas och den
håller sig inom ramarna för vad EG-bestämmelsema kräver respektive
tillåter. Dock skall som framgått ovan tullfrihet, men inte skattefrihet,
medges även för postorderförsändelser med ett värde av högst 22 ecu till
den del de inte innehåller alkohol, parfym, luktvatten eller tobaksvaror.
113 §
För att en vara skall kunna överlåtas till - egentligen "avstås till förmån
för" - staten, krävs en bestämmelse i nationell lagstiftning. Det framgår
av artikel 182.1 tredje strecksatsen i tullkodexen.
164
Den nuvarande bestämmelsen i 109 § bör därför behållas såvitt avser
överlåtelse. Av framställningsmässiga skäl behålls rekvisitet "inte medför
olägenhet eller kostnad", trots att det föreskrivs redan i tullkodexen
(artikel 182.4) att överlåtelsen inte får medföra någon utgift för stats-
kassan.
Att tull inte skall tas ut i samband med överlåtelsen är uppenbart av
EG:s regelverk. Saken framgår närmast genom frånvaron av bestämmelse
om att tullskuld uppkommer i detta fall och framgår även motsatsvis av
nedannämnda artikel 867a i tillämpningskodexen. I klarhetens intresse bör
emellertid en uttrycklig bestämmelse tas in i lagen om att tull inte skall
tas ut på grund av överlåtelsen som sådan. En motsvarande bestämmelse
finns t.ex. i danska toldloven.
Av artikel 867a i tillämpningskodexen framgår att överlåtelse skall
anses innebära att varan har överförts till tullförfarandet lagring i
tullager. Därifrån kan varan anmälas till en ny form av godkänd
tullbehandling, t.ex. övergång till fri omsättning, varvid tull tas ut, för
att tillgodose gemenskapens fiskala intresse. Alternativt kan varan säljas
till ett belopp som inkluderar tull, varefter tullbeloppet redovisas till EG-
kassan. Försäljningen skall då "anses jämställd med övergång till fri
omsättning".
Om staten vill behålla en överlåten vara för eget bruk, måste staten
låta förtulla varan för egen räkning och redovisa tullbeloppet till EG-
kassan. Någon särskild bestämmelse om detta torde inte behövas.
114 §
En bestämmelse motsvarande 110 § TL behålls. Utrymmet för särskilda
bestämmelser i fråga om tullbehandling av försändelser som införs eller
utförs på järnväg, med post eller med luftfartyg, utöver de särbestämmel-
ser som kan finnas i gemenskapsreglema, är mycket litet. Några
avvikelser från vad som föreskrivs i gemenskapsrätten får självfallet inte
förekomma. Det bör dock finnas möjligheter att inom ramarna för
gemenskapsreglema föreskriva om sådana avvikelser från denna lag som
det kan visa sig finnas praktiska behov av.
115 §
Bestämmelsen bör behållas, både såvitt avser förrättning på "annan tid"
och förrättning på "annan plats". I förstnämnda hänseende finns stöd i
artikel 202 i tillämpningskodexen. I fråga om förrättning på annan plats
än tullplats måste frågan anses falla inom nationell kompetens. Enligt vad
som inhämtats finns bestämmelser som möjliggör att kostnaden för
sådana förrättningar kan tas ut av den som begärt eller föranlett förrätt-
ningen både i l\skland (Artikel 178 i Abgabenordnung) och Storbritanni-
en.
Prop.1994/95:34
165
116 §
Prop.1994/95:34
Bestämmelsen har överförts från 112 § TL med oförändrad lydelse.
117 §
I samband med beviljandet av betalningsanstånd medger tullkodexen
(artikel 225) att tullmyndigheten tar ut avgifter av kredithavaren för
"uppläggning av handlingar eller för tjänster". Denna bestämmelse ger
stöd för att behålla nationella bestämmelser både om s.k. kreditavgift och
bestämmelser om s.k. tullräkningsavgift. Det nuvarande bemyndigandet
i 113 § TL kvarstår såvitt avser punkterna 1 och 2.
118 §
Bestämmelsen har överförts från 114 § TL.
Genom bestämmelsen bryts eljest gällande sekretess enligt
14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Tullkodexen tillåter nationella
bestämmelser om utlämning av konfidentiella uppgifter, jfr artikel 15.
119 §
Bestämmelsen motsvarar 115 § TL och innebär ett medgivande att
regeringen på vissa områden delegerar föreskriftsrätten vidare till GTS.
Övergångsbestämmelser
Den nya tullagen skall träda i kraft den 1 januari 1995 då den nuvarande
tullagen (1987:1065) skall upphöra att gälla.
Den nuvarande tullagen skall dock fortsätta att tillämpas för varor som
har anmälts till förtullning eller som borde ha anmälts till förtullning
innan ett svenskt medlemskap i EU trätt i kraft även om förfarandet
avslutas efter att Sverige blivit medlem i EU. Tull som betalas i
anledning av sådan import utgör nationell intäkt, inte EU:s intäkt.
Tullager och frihamnar får fortsätta sin verksamhet med stöd av
tidigare medgivna tillstånd enligt den nuvarande tullagen under år 1995.
För tid därefter kommer att krävas nytt tillstånd att bedriva tullager,
frizon eller frilager enligt EG-bestämmelsema. "Frihamn" kommer
därmed att försvinna som juridiskt begrepp. En frihamn som övergår till
att bli frizon kan däremot naturligtvis behålla "frihamn" i sitt namn om
så önskas.
Övergångsbestämmelserna innebär vidare att tullen behåller befogen-
heten vid inre gräns att utföra kontroller utan åberopande av misstanke,
s.k. "stickprovskontroll" (se 6.1.9). Befogenheten gäller i fråga om
166
kontroll av de in- och utförselförbud som anges i bestämmelsen, vilka
motsvarar de förbud som föreslås i EU-gränskontrollutredningens
betänkande (SOU 1994:131) Skyddet vid den inre gränsen. För dessa
varor behålls också anmälnings- och uppgiftsskyldigheten enligt TL (5
och 41 §§). Det innebär att VSL, vars tillämpning förutsätter att en vara
förs in eller ut utan att tillkännages för vederbörlig myndighet (1 §), blir
tillämplig såvitt avser dessa varor vid olaga införsel från eller utförsel till
ett annat EU-land.
Hänvisningar till den tullag som skall upphävas finns i ett stort antal
andra författningar. Motsvarande bestämmelser kommer dock att
återfinnas i den nya tullagstiftningen i de allra flesta fall. De nya reglerna
kommer i vissa fall att finnas i EG-förordningar och i andra fall i
nationella författningar. Det låter sig inte nu göra att reda ut samtliga de
fall där ändringar av detta slag behövs och hur den nya utformningen bör
se ut.
Prop.1994/95:34
Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen upplyser om gemenskapsrätt rörande tullfrihet i vissa fall,
gemenskapsrätt i form av internationella avtal om bl.a. tullförmåner som
EG slutit med andra länder än EU:s medlemsländer samt gemenskapsrätt
rörande skydd mot dumpad eller subventionerad import.
I det följande ges exempel på länder och grupper av länder med vilka
gemenskaperna ingått internationella avtal
- EES - Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
- ULT - Utomeuropeiska länder och territorier
- AVS - Länder i Afrika, Karibien och Stillahavsregionen (grupp av
utvecklingsländer som är associerade till gemenskapen genom Lomé-
konventionen)
- Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Turkiet,
Cypern, Malta, Marocko, Algeriet, "hmisien, Egypten, Jordanien,
Libanon, Syrien och Israel.
Regler om ensidigt medgivna tullförmåner gentemot vissa länder, bl.a.
utvecklingsländer, finns i artiklarna 66 - 140 i tillämpningskodexen.
I förslaget till ny lag om tullfrihet m.m. samlas bestämmelser om
tullfrihet där gemenskapsrätt inte hindrar att tullfrihet i vissa fall regleras
av nationella bestämmelser. Lagen innehåller även vissa bemyndiganden
för regeringen att utfärda föreskrifter till utfyllnad av gemenskapsrätten.
Lagen innehåller inte några regler om frihet från tull, hel eller partiell,
då införda varor skall återutföras efter viss tid (temporär import). Detta
regleras, förutom i gemenskapsbestämmelser (tullkodexen och tillämp-
ningskodexen) genom den föreslagna lagen om vissa tullförfaranden med
167
ekonomisk verkan, m.m. Den temporära skattefriheten i motsvarande fall Prop. 1994/95:34
regleras genom förslaget till lag om frihet från skatt vid import, m.m.
TUllfrihet i vissa fall
Bestämmelserna i lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. (TFL) bortfaller
i princip på grund av att EG har exklusiv kompetens i fråga om
bestämmande av tull. I vissa delar tillåter gemenskapsrätten att nationell
reglering bibehålls. Exempel på detta i fråga om tullfrihet finns i
artiklarna 133, 135, 136 och 139 i förordning (EEG) nr 918/83.
4§
Nationella bestämmelser om tullfrihet för varor avsedda för främmande
staters representanter, internationella organisationer och personer knutna
till sådana organisationer finns i nuvarande lagstiftning i 6 § TFL. De tas
utan ändring i sak in i paragrafen med hänvisning till artikel 133.1 a-e i
förordning (EEG) nr 918/83. Reglerna rör områden där Sverige tillträtt
internationella konventioner om immunitet och privilegier i samband med
diplomatiska förbindelser samt immunitet och privilegier som följer av
internationella avtal.
Bestämmelserna om tullfrihet för markutrustning och under-
visningsmateriel som skall användas vid eller i samband med civil luftfart
i nuvarande 7 § första stycket 7 TFL tas oförändrade in i den nya lagen
i 5 §. Nationella bestämmelser kan behållas med hänvisning till artikel
133.1 g i förordning (EEG) nr 918/83, punkten införd genom förordning
(EEG) nr 1315/88. Enligt den bestämmelsen får en medlemsstat medge
tullfrihet, i anledning av avtal som ingåtts med stat som anslutit sig till
konventionen om internationellt civilflyg (Chicago 1944), i enlighet med
de rekommendationer som ges i punkterna 4.42 och 4.44 i bilaga 9 till
konventionen (8 uppl. av bilaga 9, juli 1980). Nuvarande 7 § första
stycket 8 TFL innehåller bestämmelser om tullfrihet för varor för
provning av flygsäkerhetsmateriel, när de förtullas för en luftfartsmyndig-
het. Dessa varor bör inte anses omfattas av Chicagokonventionens bilaga
9 och bestämmelsen i punkt 8 bortfaller således.
168
Prop.1994/95:34
6§
\ första stycket föreskrivs om skyldighet för den som erhållit tullfrihet vid
import enligt 4 eller 5 §§, att utan dröjsmål anmäla för tullmyndighet om
det i efterhand visar sig att gällande förutsättningar för tullfrihet inte var
eller inte längre är uppfyllda. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 11 §
TFL.
I andra stycket återfinns en preskriptionsregel på fem år vad gäller
skyldigheten att anmäla att en vara efter införseln används i strid med de
för tullfrihet gällande reglerna. I dag innehåller 71 § första stycket
tullfrihetsförordningen (1987:1289) en preskriptionstid på fem år. Rådets
förordning (EEG) nr 918/83 (art. 133) uppställer inte något hinder för en
preskriptionsregel. En möjlighet ges för regeringen att föreskriva om en
kortare preskriptionstid för vissa varor.
7 §
Enligt nuvarande bestämmelser i 13 § TFL bemyndigas regeringen
meddelat föreskrifter om tullfrihet för varor som importeras under vissa
omständigheter. Bemyndigandena enligt paragrafens första stycke 1 och
3 (i vad avser varor som införs av en person som haft kvar sin bosättning
i Sverige och som återvänder hit efter längre tids yrkesutövning i
utlandet) kan i huvudsak behållas med hänvisning till artikel 139 b och
136.2 i förordning (EEG) nr 918/83, ändrad genom förordning (EEG) nr
1315/88.
Enligt 13 § första stycket 1 TFL får regeringen föreskriva om tullfrihet
för förnödenheter och proviant som medförs eller tas ombord på
transportmedel i utrikes trafik om varorna är avsedda för transportmedlet
eller för besättning eller passagerare. Tullfrihet för förnödenheter och
proviant bör gälla då transportmedlet går i trafik mellan Sverige och
tredje land. Någon tullfrihet för förnödenheter och proviant skall således
inte medges då transportmedlet går i trafik inom gemenskapen. Frågan
om frihet från skatt regleras i förslaget till lag om frihet från skatt vid
import, m.m. Den föreslagna regeln tas i förslaget in i punkten 1.
Enligt bestämmelserna i 13 § första stycket 3 TFL bemyndigas
regeringen föreskriva om tullfrihet för varor som införs av en person,
vilken flyttar in till Sverige eller återvänder hit efter längre tids vistelse
i utlandet, om varorna inte införs i handelssyfte. Bestämmelsen i vad den
avser inflyttning bortfaller och ersätts av gemenskapens flyttgodsbe-
stämmelser i artiklarna 1 - 10 i förordning (EEG) nr 918/83. Enligt
artikel 136.2 får dock medlemsstaterna behålla nationella bestämmelser
om tullfrihet för - enligt den engelska texten - "workers" som återvänder
till hemlandet efter att ha arbetat i tredje land i minst sex månader. I den
svenska texten till artikeln torde ordet arbetstagare komma att användas.
Innebörden av gemenskapsrättens begrepp "workers" är dock vidare än
innebörden av ordet arbetstagare enligt svenskt språkbruk. Det gemen-
169
skapsrättsliga begreppet synes omfatta t..ex. såväl arbetstagare som
egenföretagare. Uttolkningen av ordet arbetstagare i detta sammanhang
bör knytas till innebörden enligt gemenskapsrätten. Således bör be-
träffande personer bosatta i Sverige, som på grund av sitt arbete vistats
i tredje land en längre tid och därefter återvänder hit, nuvarande
tullfrihetsbestämmelse kunna behållas. Regeringen bör därför bemyndigas
att utfärda föreskrifter om tullfrihet för varor som införs av en person
som är bosatt i Sverige och som återvänder hit efter att ha arbetat i tredje
land under en längre tid. Bestämmelsen tas in i punkten 2.
Bestämmelser till utfyllnad av gemenskapsrätten
8§
Enligt EG:s handelsöverenskommelser med andra länder än EU:s
medlemsländer skall ursprungsintyg på fastställda formulär utfärdas av
tullmyndighet om det behövs som underlag för att tillämpa ett avtal.
Ursprungsintygen utfärdas på ansökan av exportör eller, i fråga om s.k.
ersättningscertifikat, på ansökan av importör. En annan form av
ursprungsintyg är sådana deklarationer som utfärdas av exportören. Finns
anledning företa kontroll av riktigheten av uppgifterna i en ansökan om
ursprungsintyg utförs denna av den tullmyndighet som utfärdat intyget.
Även kontroll av riktigheten av intyg som utfärdas av exportören utförs
av tullmyndighet. För att kunna genomföra kontrollen behöver tullmyn-
digheten de befogenheter som framgår av 57, 62, 64, 68 - 80 och 99 §§
förslaget till ny tullag. Nuvarande befogenheter i detta sammanhang finns
i 7 § förordningen (1993:1648) om frihandel i varuutbytet enligt avtalet
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).
9§
Paragrafen anknyter till gemenskapens regler om skydd mot dumpad eller
subventionerad import och annan marknadsstörande import.
Gemenskapsbestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad
import och annan marknadsstörande import
Företrädare för industri inom gemenskapen, som anser att viss industri
är skadad eller hotar att skadas av dumpad eller subventionerad import,
får enligt artikel 5.1 i rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli
1988 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som
inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen, lämna in
skriftligt klagomål till kommissionen eller till en medlemsstat. I det
senare fallet skall medlemsstaten vidarebefordra klagomålet till kommis-
sionen. En medlemsstat skall, i fall där något skriftligt klagomål inte
Prop. 1994/95:34
170
givits in, på eget initiativ till kommissionen vidarebefordra uppgifter, som
utgör tillfredsställande bevisning om dumpning eller otillåten sub-
ventionering samt skada (art. 5.6).
Av artikel 7 framgår att kommissionen, om den anser att det finns
tillräckliga bevis på skadlig dumpning eller subventionering, skall
inhämta all information som den anser nödvändig. Kommissionen kan
begära att en medlemsstat bl.a. skall tillhandahålla information samt
utföra alla nödvändiga kontroller och undersökningar, särskilt bland
importörer, näringsidkare och tillverkare inom gemenskapen. En
medlemsstat skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att efterkomma
kommissionens framställningar. Tjänstemän i kommissionen skall ha rätt
att, om kommissionen eller en medlemsstat så begär, biträda med-
lemsstatens tjänstemän när de utför sina uppgifter i här berört samman-
hang.
I kommissionens beslut nr 2424/88/EKSG av den 29 juli 1988 om
skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är
medlemmar i Europeiska kol- och stålgemenskapen finns bestämmelser
likalydande dem som här redovisats med avseende på förordning (EEG)
nr 2423/88.
Bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller
subventionerad import finns i rådets förordning (EG) nr 517/94 av den
7 mars 1994, rådets förordning (EG) nr 518/94 av den 7 mars 1994 och
rådets förordning nr 519/94 av den 7 mars 1994. Den första rättsakten
innehåller regler om import av textila produkter. Den andra rättsakten
innehåller allmänna bestämmelser om import från tredje länder. Den
tredje rättsakten gäller vissa tredje länder, nämligen import från
statshandelsländer, inklusive Kina. Enligt bestämmelserna i förord-
ningarna skall en medlemsstat meddela kommissionen om importutveck-
lingen synes motivera vidtagande av övervaknings- eller skyddsåtgärder.
Medlemsstaten skall därvid lämna information som styrker nämnda för-
hållande och som bl.a. skall innehålla uppgifter om importpriser och
importvolymer.
Svenska bestämmelser
Nuvarande svenska bestämmelser om skydd mot dumpad eller subven-
tionerad import finns i 4 § TFL och i förordningen (1985:738) om
dumpnings- och subventionsundersökningar. Bestämmelserna ersätts av
ovannämnda förordning (EEG) nr 2423/88 och kommissionens beslut nr
2424/88/EKSG samt av bestämmelserna i den nu föreslagna lagen och
med stöd därav utfärdade författningar.
För att skyldigheterna enligt ovannämnda gemenskapsbestämmelser
skall kunna uppfyllas behöver skyldigheten för näringsidkare m.fl. att
lämna de upplysningar som erfordras i samband med undersökningar som
rör dumpad eller subventionerad import regleras i svensk författning.
Inom gemenskapen utförs dumpnings- och subventionsundersökningar av
kommissionen. Det kan emellertid inte uteslutas att kommissionen i vissa
fall kan komma att begära medverkan av den i Sverige ansvariga
Prop.1994/95:34
171
myndigheten, dvs. Kommerskollegium, i sådana undersökningar. Vidare
finns det anledning räkna med att kommissionen kan komma att begära
medverkan av nationell myndighet, dvs. även i detta fall Kommerskolle-
gium, också vid andra marknadsstömingsutredningar. Det bör därför
finnas en bestämmelse som möjliggör för Kommerskollegium att i sin
utredande verksamhet få tillgång till fakturor och andra importhandlingar
i såväl dumpnings- och subventionsundersökningar som andra marknads-
stömingsutredningar.
Första stycket innehåller en bestämmelse som möjliggör för Kommer-
skollegium att få tillgång till sådana handlingar som nyss nämnts. Andra
och tredje styckena innehåller bestämmelser om kontrollen av upp-
giftsskyldigheten enligt första stycket.
10 §
Regeringen bemyndigas i paragrafen att meddela föreskrifter i anslutning
till regler om tullfrihet som har beslutats av EG:s institutioner och om
tullförmåner i handelsöverenskommelser som EG har ingått.
H §
Paragrafen innehåller bemyndigande för regeringen att överlåta åt
förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter i de ämnen som avses i
och 10 §.
Övergångsbestämmelser
Den nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 1995 då lagen
(1987:1069) om tullfrihet m.m. skall upphöra att gälla.
Anslutningsfördraget innehåller, i bilaga VI till anslutningsakten, över-
gångsbestämmelser som rör bl.a. tullförfaranden med ekonomisk verkan,
se förslaget till lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeis-
ka unionen (prop. 1994/95:19). De fördrag och andra instrument som
anges i 4 § nämnda förslag till lag kommer att kungöras i Svensk
författningssamling (SFS). Övergångsreglerna i bilaga VI bör komplette-
ras med ytterligare övergångsbestämmelser om behandlingen av varor
som anmälts till förtullning eller borde ha anmälts till förtullning före an-
slutningen till EU och varor för vilka ansökan om temporär tullfrihet
lämnats in eller vilka medgetts temporär tullfrihet utan ansökan före
anslutningen samt om fortsatt giltighet av svenska restitutionstillstånd.
Enligt övergångsreglerna i bilaga VI punkt 4 i anslutningsakten får
tillstånd att använda tullförfarandet aktiv förädling fortsätta att gälla på
oförändrade villkor till dess att giltighetstiden går ut, dock längst under
ett år efter anslutningen till EU. I de svenska bestämmelserna motsvaras
tillstånd att använda tullförfarandet aktiv förädling närmast av tillstånd till
Prop.1994/95:34
172
industri- och flygrestitution. Övergångsreglerna bör anses innebära att
medlemsstaten får bestämma att företag efter anslutningsdagen får
deklarera varor, för vilka svenska restitutionstillstånd gäller, till aktiv
förädlingstrafik utan att de har tillstånd till detta enligt tullkodexen.
Av övergångsreglerna framgår vidare att förfarandet skall avslutas
enligt gemenskapslagstiftningen vilket får anses avse de varor som efter
anslutningen deklarerats till något av tullkodexens tullförfaranden t.ex.
aktiv förädling eller temporär import. De varor som anmälts till
förtullning med anspråk på industri- eller flygrestitution eller motsvarande
tullbefrielse före anslutningen kan dock inte anses hänförda till aktiv för-
ädling. Dessa är slutgiltigt klarerade i Sverige varför de skall behandlas
enligt äldre bestämmelser. Likaså bör varor för vilka ansökan om
temporär tullfrihet lämnats in eller tullfrihet medgetts före anslutningen
behandlas enligt äldre bestämmelser.
1 §
1 paragrafen anges lagens huvudsakliga tillämpningsområde, frihet från
skatt i vissa fall vid import från tredje land. I paragrafen anges vidare att
lagen innehåller vissa bestämmelser om tullfrihet för resande (3 kap.) och
om beräkning av tull och skatt i vissa fall (4 kap.).
2 §
Genom denna paragraf utvidgas lagens tillämpningsområde till att avse
även frihet från avgifter.
3 §
Genom denna paragraf utvidgas lagens tillämpningsområde till att avse
även införsel av varor från ett sådant område inom tullområdet som
ligger utanför det s.k. skatteområdet, dvs. det område på vilket EG:s
olika direktiv om indirekta skatter är tillämpliga. Kanarieöarna är ett
exempel på ett sådant område. Åland kan, såvitt kan utläsas av anslut-
ningsfördraget avseende Finland, bli ett mer näraliggande exempel.
Vid införsel från sådant område skall skatt tas ut på införseln men inte
tull. Bestämmelserna om skattefrihet i denna lag bör därför tillämpas
även på sådan införselbeskattning.
Prop.1994/95:34
173
4 §
1 paragrafen lämnas upplysning om EG-direktiv som genomförs genom
lagen. Det kan därvid observeras att huvuddelen av bestämmelserna i
2 kap. tar sikte på bestämmelser i rådets direktiv 83/181/EEG som endast
avser frihet från mervärdesskatt. Bestämmelserna i denna lag om frihet
från skatt gäller dock både punktskatter och mervärdesskatt.
5 §
Genom paragraf klargörs att bl.a. begreppen EG:s tullområde, EG:s
skatteområde och tredje land har samma betydelse i denna lag som i
tullagen.
2 kap
1 §
I paragrafen anges endast att det finns särskilda bestämmelser i 3 kap.
om frihet från skatt för varor som medförs av resande. Skälet till att
dessa bestämmelser skiljs åt är att lagen i fråga om resande innehåller
förutom skattefrihetsbestämmelser även vissa tullfrihetsbestämmelser. Det
är därför lämpligt att inte placera dessa bestämmelser i samma kapitel
som de rena skattefrihetsbestämmelsema.
Det kan inte uteslutas att en resande medför varor, för vilka frihet från
skatt inte kan medges enligt bestämmelserna i 3 kap, men väl enligt
bestämmelserna i 2 kap. Det möter i så fall inte något hinder att åberopa
de senare bestämmelserna.
2§
I de flesta fall där skattefrihet skall medges är förutsättningarna sådana
att även tullfrihet skall medges enligt rådets förordning (EEG) nr 918/83
eller förslaget till lag om tullfrihet m.m. eller föreskrift som meddelats
med stöd därav. Dessa fall av skattefrihet regleras i denna paragraf
genom en hänvisning till den berörda tullfrihetslagstiftningen. I 3 och
4 §§ inskränks dock i vissa fall den skattefrihet som annars skulle följa
av denna paragraf. I 5 - 9 §§ regleras några ytterligare fall av skattefri
import. I paragrafens tredje stycke regleras frågan om skattefrihet i
samband med temporär import.
Prop. 1994/95:34
174
3 § 1
Bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 4 i förordningen (EEG) nr 918/83 om
sekundärt boende saknar motsvarighet i rådets direktiv 83/181/EEG.
3 §2
Bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 7 i förordningen (EEG) nr 918/83 om
företagsflyttgods motsvaras av bestämmelserna i avdelning 4 i rådets
direktiv 83/181/EEG. Bestämmelserna i skattedirektivet är dock, till
skillnad från bestämmelserna i tullförordningen, inte tvingande för det
enskilda medlemslandet. Då Sverige för närvarande saknar en motsvaran-
de skattefrihet, bör en sådan inte införas nu.
3 §3
Bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 12 i förordningen (EEG) nr 918/83 om
utbildningsmateriel, vetenskapligt och kulturellt materiel, vetenskapliga
instrument och apparater samt bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 14 a i
samma förordning om instrument och apparater för medicinsk forskning
m.m., saknar med två undantag direkt motsvarighet i rådets direktiv
83/181/EEG. Dessa två undantag återges i 7 och 8 §§. I artikel 91 i
direktivet ges dessutom möjlighet att behålla skattefrihet som medgetts i
enlighet med kulturellt, vetenskapligt eller tekniskt samarbetavtal med
tredje land. Någon sådan skattefrihet synes inte föreligga.
3 §4
Bestämmelsen i artikel 109 (q) om skattemärken m.m. i förordningen
(EEG) nr 918/83 saknar motsvarighet i rådets direktiv 83/181/EEG.
3 §5
Bestämmelserna om proviantering av fartyg, luftfartyg och tåg i 9 §
tullfrihetsförordningen (1987:1289) har överförts i huvudsak oförändrade
till 4 § i förslaget till förordning om tullfrihet m.m. Det kan ske med
stöd av artikel 139 b i förordningen (EEG) nr 918/83. Motsvarande
skattebestämmelse medger dock endast att bestämmelser om proviantering
av fartyg och luftfartyg behålls (se artikel 23 i direktiv 92/12/EEG).
Nuvarande bestämmelser om skattefrihet för proviantering av tåg kan
således inte behållas.
Prop. 1994/95:34
175
Prop. 1994/95:34
Bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 7 i förordningen (EEG) nr 918/83 om
tullfrihet för småförsändelser motsvaras på skatteområdet av be-
stämmelserna i direktiv 78/1035/EEG. I skattedirektivet ges dock till
skillnad från tullförordningen möjlighet att sätta ned eller slopa en eller
flera av de i bestämmelserna angivna kvoterna för vissa varor. Denna
möjlighet föreslås utnyttjas så vitt avser alkoholhaltiga produkter och
tobaksvaror.
3 §7
Se författningskommentaren till 112 § i förslaget till ny tullag.
4 §
I paragrafen anges att bestämmelser om skattefrihet vid proviantering av
utgående fartyg och luftfartyg finns i mervärdesskattelagen vilket innebär
att skattefrihet i motsvarande fall inte regleras enligt denna lag. Detta
innebär att denna lag avseende proviant främst reglerar skattefrihet vid
import avseende medförd proviant.
5 §
Första och andra styckena handlar om varor som återinförs i oförändrat
skick och motsvarar i huvudsak innehållet i 2 § i lagen (1987:1066) om
frihet från skatt eller avgift vid införsel. Den skillnaden föreligger dock
att vad som nu gäller svensk vara som återförs från utlandet skall i
fortsättningen gälla för gemenskapsvara som återinförs från tredje land.
Med gemenskapsvara avses i denna paragraf en vara som har ursprung
inom gemenskapen eller som har satts i fri omsättning inom gemen-
skapen, trots att varan genom den tidigare utförseln förlorat sin status
som gemenskapsvara.
Bestämmelsen om skattefrihet vid återinförsel har stöd i artikel 14.1 (e)
i sjätte mervärdesskattedirektivet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i
rådets förordning (EEG) nr 918/83 om ett gemenskapssystem för
tullfrihet. Bestämmelser om tullfrihet i motsvarande fall finns dock i
artiklarna 185 och 186 i tullkodexen samt i artiklarna 844 - 856 i
tillämpningskodexen.
Tredje stycket innehåller en hänvisning till de regler som finns och som
även fortsättningsvis kommer att finnas om beräkning av underlaget för
mervärdesskatt i vissa fall när en vara återinförs efter viss bearbetning.
176
6§
Prop. 1994/95:34
Enligt sjätte mervärdesskattedirektivet artikel 14.1 (h) skall skattefrihet
medges för egen fångst i havsfiskeverksamhet, när fångsten inte
bearbetats eller endast undergått konservering inför försäljning, men ännu
inte sålts. Enligt punkt 2 i samma artikel får medlemsländerna behålla
nuvarande bestämmelser på området till dess gemenskapsregler på
området antagits. I tullordningen (Generaltullstyrelsens föreskrifter) finns
i dag i 3 kap. 1 § en bestämmelse som innebär att egen fångst som
medförs av svenska fiskefartyg inte behöver anmälas till förtullning.
Därmed utgår inte importskatt på fångsten. En bestämmelse med
motsvarande verkan avseende importskatt föreslås här, men har utvidgats
till att avse även andra fiskefartyg som hör hemma inom gemenskapen.
Enligt artikel 188 i tullkodexen medges frihet från importtull för fångst
som hämtats i tredje lands territorialvatten av fartyg som är registrerat
eller registeranmält i en medlemsstat och som för denna stats flagga.
Tullfriheten medges även för produkter som framställts ombord av sådan
fångst. Bestämmelser om havsfångst finns även i artikel 23 i tullkodexen
och i artikel 325 ff i tillämpningskodexen.
7 §
Innehållet i denna punkt motsvarar innehållet i artikel 79 (q) i rådets
direktiv 83/181/EEG. Bestämmelsen motsvarar artikel 50 i rådets
förordning (EEG) nr 918/83 om tullfrihet till den del artikeln avser
punkten B i bilaga I till förordningen. Detta utgör ett av två undantag
från huvudregeln att skattefrihet inte medges för undervisningsmateriel,
vetenskapligt eller kulturellt materiel trots att förutsättningar att medge
tullfrihet föreligger. Huvudregeln finns i 3 § 3 och det andra undantaget
i 8 §.
8 §
Innehållet i denna paragraf motsvarar innehållet i artikel 79 (r) i rådets
direktiv 83/181/EEG. Bestämmelsen motsvarar artikel 51 i rådets
förordning (EEG) nr 918/83 om tullfrihet till den del artikeln avser
punkten B i bilaga II till förordningen. I direktivet uppställs dock ett
ytterligare krav för skattefrihet, nämligen att om ersättning utgår för
förvärvet så får tillhandahållaren inte vara en beskattningsbar person
enligt sjätte mervärdesskattedirektivet. Uttrycket "beskattningsbar person"
användas inte i den svenska mervärdesskattelagstiftningen. Det får antas
motsvara en person som bedriver yrkesmässig verksamhet, vilket är en
nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för skattskyldighet till
mervärdesskatt.
Denna bestämmelse utgör ett av två undantag från huvudregeln att
skattefrihet inte medges för undervisningsmateriel, vetenskapligt eller
177
12 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
kulturellt materiel trots att förutsättningar att medge tullfrihet föreligger. Prop. 1994/95:34
Huvudregeln finns i 3 § 3 och det andra undantaget i 7 §.
9§
Innehållet i denna paragraf motsvarar innehållet i artikel 79 (s) i rådets
direktiv 83/181/EEG. Bestämmelsen saknar motsvarighet i rådets
förordning (EEG) nr 918/83 om tullfrihet.
10 §
Paragrafen motsvarar innehållet i 6 § den föreslagna lagen om tullfrihet
m.m. och i 11 § i den föreslagna förordningen om tullfrihet m.m.
11 §
Genom denna paragraf görs förfarande- och behörighetsbestämmelser
från tullfrihetsområdet tillämpliga även på skattefrihetsområdet. Exempel
på sådana bestämmelser på tullfrihetsområdet är förfarande-
bestämmelserna i 3 § i den föreslagna förordningen om tullfrihet m.m.,
behörighet för Generaltullstyrelsen enligt 8 § andra stycket samma
förordning att medge viss tullfrihet samt bestämmelserna i 13 - 17 §§
samma förordning.
12 §
Innehållet i denna paragraf motsvarar innehållet i 4 § i lagen (1987:1066)
om frihet från skatt eller avgift vid införsel. De fall som avses motsvarar
de fall som anges i punkterna a-n i artikel 900.1 i tillämpningskodexen.
13 §
I paragrafen inskränks tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet
så att vissa skatter och avgifter inte omfattas av lagen. Bestämmelsen
motsvarar 5 § i lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid
införsel.
178
3 Kap.
Prop.1994/95:34
1 §
1 första stycket anges grundförutsättningarna för skattefrihet enligt detta
kapitel, nämligen att det gäller varor som en resande medför i sitt bagage
och att importen inte är kommersiell. För att rätt till skattefrihet skall
föreligga krävs dessutom att förutsättningarna i någon av de efterföljande
paragraferna är uppfyllda.
I andra stycket anges vad som utgör personligt bagage. Där undantas
behållare med bränsle från området för skattefrihet enligt denna lag. Rätt
till skattefrihet för införsel av bränsle i fordonstank eller i reservdunk kan
dock följa av bestämmelserna i 2 kap.
I tredje stycket regleras vad som avses med kommersiell import.
2 §
I paragrafen regleras skattefrihet för import av personliga tillhörigheter
som den resande skall använda under resa i landet och därefter återutföra.
Bestämmelsen tar främst sikte på utländska besökande från tredje land.
Innehållet i paragrafen motsvarar en del av det som enligt nuvarande
bestämmelser får föras in tull- och skattefritt som reseutrustnig. I 3 §
finns bestämmelser som motsvarar en annan del av de nuvarande
bestämmelserna om reseutrustning.
I andra stycket finns en upplysning om var motsvarande bestämmelser
om tullfrihet finns. Dessa bestämmelser är dock inte utformade som ett
slutligt undantag, utan som en temporär tullfrihet. Denna temporära
tullfrihet kräver dock inte något deklarationsförfarande (utom den
deklaration som anses ligga i att "gå mot grönt") eller uttryckligt beslut
vid import eller någon anmälan vid återutförseln. Genom att det i tredje
stycket dessutom finns en skyldighet att betala importskatten om varan
inte återutförs, föreligger inte egentligen någon skillnad mellan den
slutliga skattefriheten och den temporära tullfriheten.
Sättet att här reglera skattefriheten har valts för att ge en klarare bild
över resandes rätt till skattefrihet.
3 §
I paragrafen regleras skattefrihet för varor som en resande återför till
landet. Bestämmelserna i denna paragraf tillsammans med
bestämmelserna i 2 § motsvarar dagens bestämmelser om skattefrihet för
reseutrustning. Den stora skillnaden mellan bestämmelserna i detta
lagförslag och de nuvarande bestämmelserna är att de nuvarande
reseutrustningsbestämmelsema tillåter tull- och skattefri import av
reseutrustning som inköpts under resa i utlandet och som förs in i Sverige
179
för att stanna här, medan de nu föreslagna bestämmelserna i likhet med
EG-bestämmelsema inte tillåter sådan skattefri import.
Den tull- och skattefria import av varor som har köpts i tredje land och
som skall föras in i landet permanent är således begränsad till vad som
får föras in inom de särskilda kvoterna (se 4 §) och inom beloppsgränsen
(se 5 §). Reseutrustningsbestämmelsema i 2 och 3 §§ kan inte användas
för sådan import.
Skattefriheten enligt denna paragraf förutsätter i motsats till 2 kap. 5 §
att varan medförs i den resandes bagage, vilket bl.a. innebär att några
särskilda formaliteter inte behöver iakttas för att skattefrihet skall uppnås.
När det gäller varor som bearbetats i tredje land hänvisas i andra
stycket till mervärdesskattelagens bestämmelser om beräkning av
underlaget för mervärdesskatt för sådana varor. Bearbetade varor kan
således inte återföras skattefritt med stöd av 3 §. Om sådana varor ryms
inom beloppsgränsen enligt 5 § kan de dock införas tull- och skattefritt
om förutsättningarna för sådan import i övrigt är uppfyllda.
Denna paragraf avser endast frågan om skattefrihet. I tredje stycket
finns en upplysning om var tullfrihetsbestämmelsema finns. Det finns ett
särskilt behov av denna upplysning då bestämmelserna inte finns i
förordningen (EEG) nr 918/83, utan i tullkodexen.
4 §
I paragrafen anges de särskilda kvoter inom vilka skattefri import får ske
enligt EG:s bestämmelser. Motsvarande kvoter för tullfri import regleras
i förordningen (EEG) nr 918/83/EEG. Bestämmelsen innebär i motsats
till nuvarande svenska bestämmelser i fråga om sprit, vin och starköl,
inte en begränsning av rätten att föra in varorna, utan en begränsning av
den skattefria importen.
Andra stycket innehåller bestämmelser om särskilda åldersgränser i
vissa fall. Liksom när det gäller kvoterna är det dock endast skat-
tefriheten som regleras, inte införselrätten som sådan. I stycket anges inte
någon åldersgräns avseende införsel av spritdrycker och vin trots att
direktivet innehåller en 17 års gräns för skattefrihet för sådana varor.
Regeringen kommer dock att i en annan proposition föreslå riksdagen att
i en ny alkohollag införa ett införselförbud för spritdrycker för den som
inte fyllt 20 år. Eftersom den som är under 20 år i så fall inte överhuvud-
taget får föra in sådana varor i landet blir det naturligtvis inte fråga om
att beskatta någon sådan införsel, än mindre att medge skattefrihet för
införseln. Det saknas därför behov av en bestämmelse som begränsar
rätten till skattefrihet för den som är under 17 år.
Tredje stycket innehåller en upplysning om var bestämmelserna om
tullfrihet kan återfinnas.
Prop.1994/95:34
180
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om skattefri import inom en
beloppsgräns. Bestämmelsen är ett genomförande av artikel 1 i direktivet
69/169/EEG. Därvid har möjligheten att på visst sätt begränsa rätten till
skattefri införsel för yngre resande inte utnyttjats. I andra stycket finns
en upplysning om motsvarande bestämmelse om tullfrihet.
I tredje stycket finns regler för beräkning av tull- och skattefrihets-
beloppet i enlighet med artikel 7 i direktivet och artikel 132 jämfört med
artikel 47 i förordningen (EEG) 918/83. I fjärde stycket anges att
Generaltullstyrelsen skall publicera beloppet i svenska kronor.
6§
Paragrafen innehåller en reglering av den särskilda begränsning som
Sverige genom anslutningsakten fått rätt att använda avseende beskattning
av införsel från tredje land av öl. I fråga om begränsnigar i rätten till
införsel för den som är under 20 år hänvisas till vad som sägs ovan i
motiveringen till 4 § andra stycket.
7 §
Paragrafen innehåller särskilda begränsningar av rätten till tull- och
skattefri införsel för besättningsmedlemmar på transportmedel. Sådana
nationella begränsningar tillåts enligt artikel 49 i förordningen (EEG) nr
918/83 och artikel 5 i direktivet 69/169/EEG. Bestämmelsens innehåll
motsvarar vad som i dag gäller enligt 2 § andra och tredje stycket i
förordningen (1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor tull-
och skattefritt.
4 kap.
1 §
Kapitlet handlar om schablonberäkning av tull och skatt i vissa fall. I
första paragrafen anges de två grupper av import för vilka
bestämmelserna kan tillämpas. Det är dels resandes införsel av varor,
dels gåvoförsändelser mellan privatpersoner.
2§
Paragrafen innehåller begränsningar av första paragrafens tillämpning
dels i form av en beloppsgräns, dels genom att begränsa tillämpningen
till icke-kommersiell import. Begränsningarna anknyter till de begräns-
Prop.1994/95:34
181
13 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 34
ningar som finns avseende schablonberäkning av tull i vissa fall i Prop. 1994/95:34
förordningen (EEG) nr 2658/87.
3 §
Paragrafen innehåller en tabell över de varor för vilka bestämmelserna
i kapitlet är tillämpliga och den schablonttullsats respektive schablon-
skattesats som skall gälla för vaije varutyp. Schablonskattesatsen avser
även eventuella avgifter.
Metoden att ange ett belopp för tull och ett för annan skatt har valts
därför att ett särskilt belopp som inte inkluderar tull ändå måste finnas
för resande och försändelser som kommer från ett område som ligger
utanför skatteområdet men inom tullområdet. I fråga om schablonbeloppet
för tull får det anses att ett schablonvärde för varorna bestäms och att tull
på detta värde tas ut i enlighet med förordningen (EEG) nr 2658/87.
Följande tullsatser har använts: för cigaretter 90 procent, för cigarrer 43
procent, för röktobak 117 procent, för snus 65 procent och för andra
varor än tobaksvaror 10 procent.
4 §
Generaltullstyrelsen publicerar den beloppsgräns som avses i 2 § uttryckt
i svenska kronor. Den avser den beloppsgräns inom vilken tull med
10 procent schablonmässigt kan tas ut enligt förordningen (EEG) nr
2658/87.
Övergångsbestämmelser
Lagen ersätter lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid
införsel och förordningen (1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa
varor tull- och skattefritt. Dessa författningarna skall upphävas men
fortfarande gälla avseende tiden före upphävandet.
1 §
Paragrafen upplyser om att bestämmelser om gynnsam taxebehandling,
varors ursprung, tullvärde, autonoma undantagsbestämmelser angående
nedsättning av eller befrielse från importtull för vissa varor, tullför-
faranden med ekonomisk verkan, gynnade förfaranden för t.ex. varor
som återinförs utan att ha bearbetats i tredje land samt återbetalning och
182
eftergift av tull finns i tullkodexen och tillämpningskodexen. I lagen finns Prop. 1994/95:34
vissa kompletterande bestämmelser till nämnda bestämmelser.
2 §
Uttryck som används i lagen har samma innebörd som i tullkodexen och
förslaget till tullag.
3 §
Regler om ursprung på grund av ensidiga förmånsmedgivanden från EG:s
sida (förmånsberättigat ursprung) finns i artiklarna 66-140 i tillämpnings-
kodexen. Ensidiga tullförmåner ges till utvecklingsländer, Västbanken
och Gaza, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Slovenien och Makedonien.
Framställs anspråk på tullförmåner på grund av förmånsberättigat
ursprung skall ursprunget styrkas med ursprungsintyg utfärdat i ex-
portlandet. Ett eller flera ursprungsintyg som utfärdats i något av de
förmånsberättigade länderna skall i gemenskapen kunna ersättas av ett
eller flera ursprungsintyg under förutsättning att dessa utfärdas av
tullmyndighet i den medlemsstat som har tillsyn över varorna (art. 83).
Utfärdade ursprungsintyg skall kontrolleras stickprovsvis eller då
tullmyndighet i importlandet finner anledning företa kontroll av intyget.
För att kunna genomföra kontrollen behöver tullmyndigheten de
befogenheter som framgår av 57, 62 , 64, 68 - 80 och 99 §§ ) förslaget
till ny tullag.
4 §
I artiklarna 173-177 i tillämpningskodexen ges möjlighet att tillämpa ett
förenklat förfarande för fastställande av tullvärde på vissa lättfördärvliga
varor. Det innebär i korthet att tullvärde för vissa lättfördärvliga varor
som förtecknas i bilaga 26 till förordningen beräknas efter ett av EG-
kommissionen fastställt enhetsvärde. Beräkningen av enhetsvärdet baseras
på uppgifter som lämnas av medlemsstaterna om dels genomsnittspriser
på oförtullade varor fritt gränsen, dels vilken kvantitet av respektive
varuslag som förtullats under ett kalenderår och för vilket tull betalats.
Genomsnittspris som medlemsstaten lämnar uppgift om beräknas med
hjälp av priser på oskadade varor i vissa av medlemsstaterna anmälda
marknadscentra. Därvid får vissa kostnader avräknas från priserna i
marknadscentra, t.ex. kostnader för transport och försäkring inom
tullområdet, importtullar och andra avgifter vilka inte skall räknas in
tullvärdet samt vissa schablonavdrag. Medlemsstaten får fastställa
standardbelopp för avdrag beträffande transport- och försäkringskostnader
(art. 173.3). De av kommissionen fastställda enhetsvärdena publiceras i
EGT. Det förenklade förfarandet för fastställande av tullvärde för vissa
183
lättfördärvliga varor får användas av importör i en medlemsstat även om
medlemsstaten inte anmält marknadscentra på vars priser enhetsvärdena
baseras.
För att uppgiftsskyldigheten skall kunna fullgöras för det fall att
Sverige anmäler ovannämnda marknadscentra skall behövliga uppgifter
få infordras från näringsidkare enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen. Med begreppet näringsidkare avses såväl fysiska som
juridiska personer, vilka driver rörelse.
5 §
Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter till utfyllnad av gemenskapsrätten på de områden som anges
i 1 §•
Övergångsbestämmelser
Anslutningsfördraget innehåller i bilaga VI till anslutningsakten över-
gångsbestämmelser som rör varors ursprung, tullförfaranden med ekono-
misk verkan samt återbetalning och eftergift av tull (se förslaget till lag
med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen).
Nämnda regler kompletteras med svenska övergångsbestämmelser till
den föreslagna lagen om tullfrihet m.m. Dessa rör fortsatt giltighet av
svenska restitutionstillstånd, behandlingen av varor som anmälts till
förtullning eller borde ha anmälts till förtullning före anslutningen till EU
och varor för vilka ansökan om temporär tullfrihet lämnats in eller för
vilka temporär tullfrihet medgetts utan ansökan före anslutningen. I dessa
delar hänvisas till författningskommentaren till den föreslagna lagen om
tullfrihet m.m.
Enligt övergångsreglerna till tullförfarandet passiv förädling i anslut-
ningsfördraget får medlemsstaterna låta sådana tillstånd till passiv
förädling som har utfärdats före anslutningen fortsätta att gälla på
oförändrade villkor till dess att giltighetstiden går ut, dock längst under
ett år efter anslutningen. I svenska bestämmelser motsvaras passiv
förädling av bestämmelserna i 22 § fjärde och femte styckena och 23 §
tullfrihetsförordningen (1987:1289). Lagen bör innehålla en övergångsbe-
stämmelse som tillåter att reparerade varor och varor vilka tillverkats av
svenskt eller i Sverige förtullat material, som utförts till annat land före
anslutningen, anmäls till övergång till fri omsättning med anspråk på den
tullättnad som passiv förädling inrymmer vid återinförsel från tredje land.
Prop.1994/95:34
184
1 §
Anger lagens tillämpningsområde.
2§
I paragrafen utses behörig myndighet enligt artikel 3 i förordningen
(EEG) nr 3842/86. Förordningen lämnar utrymmet fritt för medlemslän-
derna att själva välja vilken myndighet som skall vara behörig. I ett
föreliggande förslag till ny förordning (COM(94) 43 final) anges däremot
att sådan behörig myndighet skall finnas inom tullverket. För att
förhindra att det blir nödvändigt att byta behörig myndighet bör en
behörig myndighet utses inom tullverket. Denna myndighet bör vara
Generaltullstyrelsen eftersom ett beslut om kvarhållande av varor kan
avse varor där flera alternativa införselplatser kan misstänkas och det är
angeläget med en enhetlig tillämpning.
Det är möjligt även enligt förslaget till ny förordning att ha ytterligare
behöriga myndigheter utanför tullverket. Något behov av sådana
ytterligare myndigheter synes inte finnas.
GTS skall samråda med andra myndigheter när det behövs. Det kan
t.ex. tänkas att ett sådant behov kan uppkomma vid bedömning av
immaterialrättsliga frågor.
3 §
Varor som kvarhålls skall omhändertas av tullmyndigheten. Tullmyndig-
heten kan dock t.ex. låta varorna ligga på ett tillfälligt lager. Varorna
ligger då upplagda under tullverkets tillsyn. I förhållande till lagerhavaren
är tullmyndigheten uppdragsgivaren. Sökanden bör dock ha ansvaret för
kostnaden för förvaringen med en regressrätt i förhållande till sin motpart
om sökandens talan leder fram till att varorna skall förstöras, ändras eller
bli föremål för annan åtgärd som avses i artikel 7 i förordningen (EEG)
nr 3842/86.
4 §
I första stycket erinras om att det är behörig domstol som skall pröva om
varumärkesintrång skett och om varorna i så fall skall förstöras, ändras
eller bli föremål för annan åtgärd. Detta prövas således inte av tull-
myndigheterna.
I andra stycket ges domstolen rätt att genom interimistiskt beslut
upphäva kvarhållandet.
185
I tredje stycket regleras tullmyndighetens skyldighet att verkställa
domstolens beslut.
I fjärde stycket regleras ansvaret för kostnaderna i det fall tullmyndig-
heten skall verkställa ett beslut om ändring av varor. Den som har rätten
till varorna skall bekosta ändringen.
5 §
Sökanden bör betala kostnaderna för tullverkets handläggning av ärendet
och i förekommande fall andra åtgärder. Därför föreslås att regeringen
får föreskriva att en ansökningsavgift skall tas ut.
I andra stycket anges att säkerhet kan krävas av sökanden för
förvaringskostnadema.
6§
Beslut om kvarhållande enligt artikel 3 i förordningen (EEG)
nr 3842/86 och om ställande av säkerhet enligt 5 § andra stycket i lagen
skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (länsrätt). Mot
länsrättens beslut förs enligt 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
talan hos kammarrätten.
I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd vid överklagalnde
till kammarrätten ( se även avsnitt 6.1.8).
1 § 2 mom.
I momentet har gjorts ändringar som har sin grund i att införselmonopolet
försvinner. Det finns därmed inte längre några gränser för vem som får
föra in spritdrycker eller hur mycket som får föras in oavsett om
införseln sker från tredje land eller annat EG-land. Det som återstår är
frågan om beskattning och i fråga om kommersiell införsel från annat
EG-land att viss dokumentation medförs.
Prop. 1994/95:34
1 §
I bestämmelsen anges att den som uppsåtligen lämnat oriktig uppgift
ägnad att leda till förmånsbehandling enligt avtal som gemenskaperna har
186
slutit och som föreskriver att förmånsbehandling i tullhänseende skall
medges döms till böter eller fängelse.
Bestämmelsen anger uttryckligen förmånsbehandling enligt Europeiska
gemenskapernas rättsakter, dvs. sådan förmånsbehandling som antagits
ensidigt av gemenskaperna med hänsyn till vissa länder, grupper av
länder och territorier, och som nämnts, enligt handelsavtal som gemen-
skaperna har ingått. (Se tullkodexen avd. II, kap. 1, art. 20.3 d och e.)
Bestämmelsen avses täcka sådana handelsavtal som inte enbart har ingåtts
av gemenskaperna med andra länder än EU:s medlemsländer utan av
gemenskaperna jämte medlemsstaterna som parter på ena sidan, s.k.
blandade avtal. Exempel på ett blandat avtal är EES-avtalet. Texten
anpassas i övrigt till EG:s terminologi vad gäller ursprungsintyg.
Författningens rubrik och 1 § anpassas i övrigt till EG:s terminologi
vad gäller ursprungsintyg.
Enligt övergångsbestämmelserna gäller äldre föreskrifter beträffande
gärning som begåtts före ikraftträdandet.
1 §
Genom paragrafen genomförs direktiven 76/308/EEG och 77/794/EEG.
Direktiven är utformade så att de, i likhet med tullsamarbetsavtal och
avtal om ömsesidigt bistånd med indrivning, är möjliga att tillämpa direkt
med stöd av de bestämmelser om bl.a. behörig myndighet som finns i
lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden och lagen om uttagande
av annan utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga. Därför föreslås
i detta fall inte att direktivens innehåll skrivs om i nationell författnings-
text. I stället återges den svenska lydelsen av direktiven i en bilaga till
lagen.
2§
Direktiven innehåller bestämmelser om indrivning dels av tull- och
tullrelaterade fordringar, dels av rent interna skattefordringar. I
paragrafen avskiljs de senare frågorna och lagen om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden görs tillämplig på hanteringen av ärenden som rör
sådana frågor.
3 §
Paragrafen motsvarar den nuvarande lagen. Därutöver görs
bestämmelserna tillämpliga även på indrivning och andra åtgärder enligt
1 § med undantag för de fall som avses i 2 §.
Prop.1994/95:34
187
Bilaga
Prop. 1994/95:34
I en bilaga till lagen återges direktiven i sin svenska lydelse med
beaktande av de ändringar som gjorts sedan direktiven ursprungligen
utfärdades.
1 §
Bestämmelserna ger den legala grunden för tullmyndigheterna att fullgöra
det samarbete med andra länders tullmyndigheter som Sverige åttagit sig
i sina tullsamarbetsavtal. I förordningen (EEG) nr 1468/81 av den 19 maj
1981 om ömsesidigt samarbete mellan medlemsländernas administrativa
myndigheter och samarbete mellan dessa och kommissionen i tull- och
jordbruksfrågor reglerars ett likartat samarbete som tullsamarbetsavtalen.
Ändringen i paragrafen innebär att lagens hanteringsordning blir
tillämplig även på bistånd enligt EG-förordningen.
5 §
Ordet "Konungen" ändras till "regeringen".
1 §
Genom ändringarna begränsas lagens tillämpningsområde till nationella
införselrestriktioner och till införsel från tredje land. Med införsel från
tredje land avses införsel av icke-gemenskapsvaror, antingen införseln
sker direkt från tredje land eller via annan medlemsstat. I det senare
fallet skall varan vara placerad under ett tullförfarande.
2§
Eftersom lagen skall vara tillämplig endast på nationella införselrestriktio-
ner kan bestämmelser om transitering i punkten 1 bara avse transitering
genom eller inom det egna svenska tullområdet. Ändringen i punkten 2
är en följdändring. Att lämna ut varan för hemtagning med förfogande-
inskränkning blir inte praktiskt hanterbart, eftersom det saknas en ordning
188
för att hantera fall då införselvillkoren inte uppfylls. Punkten 5 utgår
därför.
Prop.1994/95:34
(1990:137)
1 och 3 §§
Ändringarna har närmast karaktär av följdändringar.
Inom EU tillämpas en gemensam tulltaxa. Sverige har i anslutningsakten
åtagit sig att tillämpa den gemensamma tulltaxan utan särskilda över-
gångsordningar vid ett medlemskap. Eftersom rådets förordning (EEG)
nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen
och om Gemensamma tulltaxan vid ett medlemskap blir direkt tillämplig
i Sverige bör tulltaxelagen upphöra att gälla. Frågor som rör tullfrihet
ligger under EG:s exklusiva kompetens. Då det inte finns någon rättslig
grund för 1968 års förordning om rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet m.m. för anläggning som uppförs vid rikets gräns (jfr. prop.
1968:86, bet. 1968:BeU39, rskr. 1968:200) bör denna upphävas.
Hänvisningar till den tullagstiftning som skall upphävas finns i ett stort
antal andra författningar. Motsvarande bestämmelser kommer dock att
återfinnas i den nya tullagstiftningen i de allra flesta fall. De nya reglerna
kommer i vissa fall att finnas i EG-förordningar och i andra fall i
nationella författningar.
Det bör noteras att lagen om upphävande av vissa tullförfattningar inte
innehåller en fullständig förteckning över all lagstiftning på tullområdet
som bör upphöra att gälla vid ett medlemskap i EU. Vissa lagar upphävs
i annan ordning, se ovan under avsnitten 6 och 7.
189
Tullanpassningsutredningen har haft till uppdrag (dir. 1993:78) att lämna
förslag till den nationella lagstiftning som vid ett svenskt medlemskap i
EU behövs för att komplettera EG:s tull- och tullfrihetsförordningar. Ett
inträde i EU kommer att innebära att de grundläggande EG-fördragen,
den s.k primärrätten (Romfördraget, Fusionsfördraget, Enhetsakten och
Unionsfördraget) och rättsakterna inom den s.k sekundärrätten (förord-
ningar, direktiv, beslut, rekommendationer och uttalanden) blir en del av
svensk rätt. Till stor del kommer den nuvarande svenska tullagstiftningen
att falla bort, men i vissa delar kommer även i fortsättningen att krävas
nationella svenska bestämmelser. Förfarandet i tullhänseende vid import
och export kommer i stor utsträckning att regleras genom tullkodexen och
tillämpningskodexen i stället för som nu genom nationella författningar.
EG:s rättsakter tillåter dock, och förutsätter i vissa delar, kompletterande
nationell lagstiftning. Vi föreslår i betänkandet att tullkodexen och
tillämpningskodexen kompletteras med sådana bestämmelser i nya
författningar: tullag, tullförordning och lag respektive förordning om
vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan. I tullagen och tullförord-
ningen regleras därvid frågor som i huvudsak faller under Finans-
departementets ansvarsområde och i lagen respektive förordningen om
vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan frågor som i huvudsak faller
under Utrikesdepartementets handelsavdelnings ansvarsområde.
Frågor om tullfrihet anses utgöra väsentliga angelägenheter för EG och
regleras därför genom EG-rätten, i huvudsak genom rådsförordningen
918/83. EG:s bestämmelser om tullfrihet blir direkt gällande rätt i
Sverige vid ett medlemskap. Rådsförordningen medger dock vissa
nationella särregler och utfyllande bestämmelser. Utredningen har samlat
dessa i förslag till lag respektive förordning om tullfrihet m.m. samt i
fråga om resandebestämmelser i förslaget till lag om frihet från skatt vid
import, m.m.
Inom EU har införts en beskattningsordning som gör det möjligt att
avskaffa gränskontrollerna för skatteändamål inom EU-området. Vid
införsel från tredje land skall däremot indirekta skatter (mervärdesskatt
och punktskatter) tas ut av tullmyndigheterna i allt väsentligt på samma
sätt som i dag. Inom gemenskapen finns bestämmelser i direktivform om
frihet från importskatt i vissa fall, t. ex. avseende varor som medförs av
resande, gåvoförsändelser och flyttgods. Dessa bestämmelser skall vid ett
svenskt medlemskap i EU genomföras genom nationella bestämmelser.
Vi har föreslagit sådana bestämmelser i en ny lag om frihet från skatt vid
import m.m. I gemenskapen finns geografiska områden som ligger inom
tullområdet men inte inom det s.k skatte-området. Om en vara förs från
ett sådant område till en plats inom gemenskapens skatteområde skall
importskatt utgå trots att det inte ur tullsynpunkt är fråga om import. Vi
har lämnat förslag till bestämmelser som innebär att tullmyndigheterna
Prop. 1994/95:34
Bilaga 1
190
skall hantera även sådan beskattning.
Den svenska tulltaxan bortfaller och ersätts med rådsförordningen
2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma
tulltaxan. Förordningen blir direkt tillämplig i Sverige.
Prop.1994/95:34
Bilaga 1
191
Prop. 1994/95:34
Bilaga 2
Efter remiss har yttranden över Tullanpassningsutredningens betänkande
Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89) avgetts av Riksdagens
ombudsmän (JO), Justitiekanslem (JK), Riksåklagaren (RÅ), Rikspolis-
styrelsen, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Datainspektionen, Kom-
merskollegium, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Posten AB, Vägverket,
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Generaltullstyrelsen,
Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Riksskat-
teverket (RSV), Statens Jordbruksverk, Fiskeriverket, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Hovrätten för Övre
Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Exportrådet, Sydsvenska Han-
delskammaren, Västsvenska Handelskammaren, Svenska Kom-
munförbundet, Sveriges Hamn- och Stuveriförbund, Landstingsförbundet,
Sveriges advokatsamfund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, Industriförbundet, Föreningen Auktoriserade
Revisorer (FAR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralor-
ganisationen SACO, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbets-
givareföreningen (SAF), Sveriges redareförening, Företagens Upp-
giftslämnardelegation (FUD), Scandinavian Airlines System (SAS),
Göteborgs Hamn AB, Företagarnas Riksorganisation, Svenska åkeriför-
bundet, Sveriges Bokförings- och Revisionsbyråers förbund, Sveriges
Skeppshandlareförbund, EU-Gränskontrollutredningen (JU 1994:01),
Yttre gränskontrollutredningen (Ju 1994:02). Yttrande har dessutom
avgetts av Philip Morris AB.
Riksåklagaren har till sitt eget yttrande fogat yttranden från Överåkla-
garen i Stockholms stad och Regionåklagarmyndigheten i Malmö.
192
Prop. 1994/95:34
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1994.
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström,
Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh och Johansson.
Föredragande: statsråden Jan Nygren och Mats Hellström
Regeringen beslutar proposition 1994/95:34 Den svenska tullagstiftningen
vid ett EU-medlemskap.
193
Prop. 1994/95:34
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar upp-
häver eller
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande
EG-regler
|
Tullagen |
3, 4, 7, 9, 12,16, 18, 27 - 29, 31, 43 - 45, 49 - 50, 52, 56, 100, 114 - 115, 117, 119 §§ |
377L038 392L0012 |
|
Lag om tullfrihet m.m. |
7, 10- 11 §§ | |
|
Lag om vissa |
4, 5 §§ | |
|
Lag om frihet från |
L0169 377L0138 383LO181 392L0012 |
5 §
Lag om
tullkontroll av
varumärkesintrång
Lag om ändring i
lagen (1969:200)
om uttagande av
utländsk tull,
annan skatt, avgift
eller pålaga
376L0308
194
Prop. 1994/95:34
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar upp- bakomliggande häver eller EG-regler upprepar ett |
|
Lag om ändring i |
1 § |
195