Prop.
1994/95:34
Regeringens proposition
1994/95:34

Den svenska tullagstiftningen vid ett
EU-medlemskap

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 oktober 1994

Ingvar Carlsson

Jan Nygren
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till den nationella tullagstiftning som
behövs vid ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU).
I dag regleras den svenska tullagstiftningen i en rad lagar, förordningar och
föreskrifter. De centrala bestämmelserna om tullprocedurerna finns i tullagen
(1987:1065), medan bestämmelserna om svenska tullar finns i tulltaxelagen
(1987:1068) och de centrala bestämmelserna om tullfrihet i lagen (1987:1069) om
tullfrihet.
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer den nuvarande svenska tullagstiftningen
att till stora delar ersättas av bestämmelser i form av gemenskapsförordningar
som blir direkt gällande svensk rätt. Främst bland dessa förordningar är rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en
tullkodex för gemenskapen (tullkodexen), kommissionens förordning (EEG) nr
2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning
(EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen (tillämpningskodexen), rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23
juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan
samt rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättandet av
ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Nu gällande svenska bestämmelser som
reglerar förhållanden som även regleras i gemenskapsförordningar måste upphävas
vid ett svenskt medlemskap i EU. Gemenskapsförordningarna är dock inte
heltäckande. De lämnar utrymme för vissa nationella bestämmelser. I vissa fall
är nationella bestämmelser inte enbart möjliga utan även nödvändiga.
Detta gäller framför allt kompletterande straffbestämmelser och även
administrativa tillämpningsföreskrifter.
Inom EU finns även bestämmelser på tullagstiftningsområdet i form av direktiv.
Detta gäller främst bestämmelser om skatter. Ett direktiv medför till skillnad
från en gemenskapsförordning i princip inte att en bestämmelse blir gällande
nationell rätt utan innebär i stället en skyldighet för medlemsländerna att i
nationell rätt genomföra direktivets bestämmelser.
I propositionen föreslås
dels att stora delar av den nu gällande tullagstiftningen upphävs, bl.a.
tullagen, tulltaxelagen, lagen om tullfrihet m.m. och lagen (1987:1066) om
frihet från skatt eller avgift vid införsel,
dels att andra delar av tullagstiftningen ändras, bl.a. tullregisterlagen
(1990:137),
dels att ny tullagstiftning införs med kompletterande bestämmelser till
gemenskapsförordningarna eller till genomförande av direktiv, bl.a. en ny
tullag, en ny lag om tullfrihet m.m., en lag om frihet från skatt vid import,
m.m. och en lag om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.
Svenska folket skall i en folkomröstning den 13 november 1994 ta ställning till
om Sverige skall inträda som medlem i EU eller inte.Vid ett svenskt medlemskap i
EU kommer tullagstiftningen inte att gälla för varor som förs mellan Sverige och
ett annat medlemsland. I propositionen lämnas dock förslag till övergångsbe-
stämmelser som innebär att tullmyndigheterna skall behålla sina befogenheter för
att vid den s.k. inre gränsen kunna kontrollera det undantag avseende införsel-
beskattning av alkohol och tobak som Sverige fått i anslutningsfördraget med
EU:s medlemsländer samt illegal införsel bl.a. av narkotika och vapen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut........................... 5

2 Lagtext............................................... 6
2.1 Förslag till tullag................................... 6
2.2 Förslag till lag om tullfrihet m.m.................... 31
2.3 Förslag till lag om frihet från skatt vid import, m.m. 34
2.4 Förslag till lag om vissa tullförfaranden med ekono-
misk verkan, m.m...................................... 41
2.5 Förslag till lag om tullkontroll av varumärkesintrång. 43
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker...... 44
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om
straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m.m................................................... 45
2.8 Förslag till lag om ändring av lagen (1969:200) om
uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller
pålaga................................................ 46
2.9 Förslag till lag om ändring av lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag.......... 72
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselregle-
rade varor, m.m....................................... 73
2.11 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137)............................................ 74
2.12 Förslag till lag om upphävande av vissa tullförfatt-
ningar................................................ 76

3 Ärendet och dess beredning m.m........................ 77

4 EG:s tullunion........................................ 80
4.1 Grunderna för tullunionen............................. 80
4.2 EG:s gemensamma regler på tullområdet................. 80
4.2.1 Tullförfarande.................................... 80
4.2.2 Den gemensamma tulltaxan och TARIC................ 81
4.3 Institutioner och tullkommittéer inom gemenskapen..... 82
4.3.1 Allmänt........................................... 82
4.3.2 Närmare om kommittéväsendet på tullområdet........ 83

5 Införlivande av EG:s regelverk på tullområdet med
svensk rätt........................................... 85
5.1 EG:s regelverk........................................ 85
5.1.1 Allmänt........................................... 85
5.1.2 Särskilt om sekundärrätten (förordningar, direk-
tiv, beslut m.m.)................................. 85
5.2 Den svenska anslutningslagen.......................... 87
5.3 Avtalsfrågor.......................................... 89

6 Lagförslag på Finansdepartementets verksamhetsområde.. 95
6.1 Tullagen.............................................. 95
6.1.1 Allmänt........................................... 95
6.1.2 Tullkredit och förenklade förfaranden............. 97
6.1.3 Tullombud.........................................100
6.1.4 Tillfälliga lager, tullager, frizon, frilager och
exportbutik.......................................101
6.1.5 Tullverkets kontrollverksamhet....................103
6.1.6 Straffbestämmelser och administrativa sanktioner..105
6.1.7 Ränta och ställande av säkerhet...................107
6.1.8 Omprövning och överklagande.......................109
6.1.9 Övergångsbestämmelser.............................110
6.2 Lagen om frihet från skatt vid import, m.m............112
6.3 Lagen om tullkontroll av varumärkesintrång............113
6.4 Övrigt................................................115

7 Lagförslag inom Utrikesdepartementets verksamhetsom-
råde..................................................117
7.1 Tullfrihet............................................117
7.2 Vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan............119
7.3 Straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg.......121
7.4 Upphävande av vissa tullförfattningar.................122

8 Författningskommentar.................................123
8.1 Förslaget till tullag.................................123
8.2 Förslaget till lag om tullfrihet m.m..................167
8.3 Förslaget till lag om frihet från skatt vid import,
m.m...................................................173
8.4 Förslaget till lag om vissa tullförfaranden med eko-
nomisk verkan, m.m....................................182
8.5 Förslaget till lag om tullkontroll av varumärkesin-
trång.................................................184
8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker......186
8.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:120) om
straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m.m...................................................186
8.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:200) om
uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller
pålaga................................................187
8.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag..........187
8.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselreg-
lerade varor, m.m.....................................188
8.11 Förslaget till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137)............................................188
8.12 Förslaget till lag om upphävande av vissa tullför-
fattningar............................................189

Bilaga 1 Utredningens sammanfattning av betänkandet......190
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna..............192

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde...............193
Rättsdatablad..............................................194

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. tullag
2. lag om tullfrihet m.m.
3. lag om frihet från skatt vid import, m.m.
4. lag om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.
5. lag om tullkontroll av varumärkesintrång
6. lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av
spritdrycker
7. lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig
ursprungsdeklaration m.m.
8. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt,
avgift eller pålaga
9. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk
tullag
10.lag om ändring i lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
11.lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137)
12.lag om upphävande av vissa tullförfattningar.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext

2.1 Förslag till tullag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller dels tull som tas ut vid import eller export av varor från
eller till tredje land, dels Tullverkets övervakning och kontroll av import från
och export till sådant land. Vad som sägs i denna lag om tull gäller även andra
skatter samt sådana avgifter som skall tas ut för varor vid import från tredje
land, om inte annat uttryckligen anges eller framgår av sammanhanget.
Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EEG) nr
2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen
och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet
av en tullkodex för gemenskapen.
Lagen innehåller även vissa bestämmelser om förfarandet avseende skatt på varor
som förs in i landet från sådan del av EG:s tullområde som ligger utanför EG:s
skatteområde. Genom dessa bestämmelser genomförs delar av rådets sjätte direktiv
77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning
rörande omsättningsskatter. Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig be-
räkningsgrund och rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna
regler för punktskattebelagda varor och om innehav, rörlighet och övervakning av
sådana varor.
Ytterligare kompletterande bestämmelser till förordningarna (EEG) nr 2913/92
och 2454/93 finns i lagen (1994:000) om tullfrihet m.m. och lagen (1994:000) om
vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.

Innebörden av vissa uttryck

2 § I denna lag förstås med
det svenska tullområdet: Sveriges landområde och sjöterritorium samt luftrummet
däröver,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordning (EEG) nr
2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens bestämmelser om en viss
skatt är tillämpliga,
tredje land: område som inte omfattas av EG:s tullområde,
tullklarering: en tullmyndighets åtgärder i fråga om en vara som angetts till
en godkänd tullbehandling,
förtullning: en tullmyndighets åtgärder i fråga om en vara som deklarerats för
övergång till fri omsättning.
I övrigt har uttryck som används i denna lag samma innebörd som i förordning
(EEG) nr 2913/92.
Vid tillämpning av tullagstiftningen förstås med tullmyndighet General-
tullstyrelsen och underställda myndigheter. Med tullagstiftningen förstås såväl
EG:s bestämmelser som svenska tullförfattningar.

Införsel av varor till EG:s tullområde

3 § Bestämmelser om skyldigheter för den som för in varor i EG:s tullområde
finns i förordning (EEG) nr 2913/92. Regeringen får meddela närmare föreskrifter
till utfyllnad av dessa bestämmelser.

Övergång till fri omsättning eller godkänd tullbehandling av varor

4 § Regeringen får meddela föreskrifter om på vilka platser varor får deklareras
för övergång till fri omsättning eller anges till annan godkänd tullbehandling
av varor.

5 § Om inte annat följer av denna lag eller tullagstiftningen i övrigt får inte
någon förfoga över en icke-gemenskapsvara innan den har förtullats.

6 § Oförtullade oljeprodukter får tillföras sådana märkämnen som avses i 2 kap.
7 § lagen (1994:00) om skatt på energi.

7 § Tullmyndighet får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, bevilja
importör eller sådant företag som i sin verksamhet deklarerar varor för övergång
till fri omsättning för importörs räkning (ombud för importör), tillstånd att ta
hand om och i övrigt förfoga över varor innan tull fastställts. När det
förenklade förfarandet används med stöd av ett ombuds tillstånd, får även
importören ta hand om och förfoga över varan.
Om det är nödvändigt för tullmyndigheternas kontroll, får regeringen föreskriva
begränsningar i rätten att ta hand om varor.
Det finns särskilda föreskrifter om andra begränsningar i rätten att ta hand om
varor enligt första stycket och att förfoga över varor som tagits om hand.

8 § Om en vara deklareras för övergång till fri omsättning med tilllämpning av
ett förenklat förfarande enligt 7 §, skall deklaranten ge in kompletterande
tulldeklaration senast nio dagar efter den dag då varan frigjordes.

9 § Den som till landet för in eller låter föra in en vara från ett område som
ligger inom EG:s tullområde men utanför EG:s skatteområde, är skyldig att anmäla
införseln till tullmyndigheten. Motsvarande gäller den som för ut eller låter
föra ut en vara till ett sådant område.
En gemenskapsvara som förs in i landet från ett sådant område får förvaras på
tillfälligt lager, hänföras till tullförfarandena uppläggning på tullager, aktiv
förädling eller temporär import med fullständig befrielse från tull samt föras
in i en frizon eller i ett frilager. En vara som skall föras ut ur landet till
ett sådant område får hänföras till tullförfarandena export eller passiv
förädling.
Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om anmälningsskyldighet och
tillämpning av förfaranden för godkänd tullbehandling på ifrågavarande varor.

10 § Den som är skyldig att betala import- eller exporttull för en vara, eller
skulle ha varit det om varan varit tullbelagd (den tullskyldige), är skyldig att
betala annan skatt eller avgift som skall tas ut för varan vid import eller
export.
Den som lämnar anmälan eller borde lämna anmälan enligt 9 § är skyldig att
betala annan skatt än tull samt avgift som skall tas ut för varan på grund av
införseln eller utförseln.
Skatt och avgift enligt denna paragraf skall fastställas och betalas i den
ordning som gäller för tull, om inte annat föreskrivits.
Om det finns särskilda skäl, kan tullmyndigheten i de fall som avses i 83 §
medge nedsättning av eller befrielse från annan skatt än tull samt avgift.

11 § I verksamheten enligt tullagstiftningen använder tullmyndigheterna ett
system för automatisk databehandling (tulldatasystemet). Bestämmelser om
register som ingår i systemet finns i tullregisterlagen (1990:137).

12 § Tullmyndigheten kan ge tillstånd till att tulldeklarationer och andra
handlingar och uppgifter som skall avges till en tullmyndighet får lämnas genom
ett elektroniskt dokument till tulldatasystemet eller på annat sätt med hjälp av
automatisk databehandling.
Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och utställare
kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.
Regeringen får meddela föreskrifter om det tekniska förfarandet för
uppgiftslämnandet och om förfarandet i övrigt.
Ett tillstånd enligt första stycket får förenas med särskilda villkor om det
tekniska förfarandet för uppgiftslämnandet och om förfarandet i övrigt.
En tullmyndighet får genom tulldatasystemet överföra elektroniska dokument och
andra upptagningar till en uppgiftslämnare.

13 § Ett elektroniskt dokument anses ha kommit in till en tullmyndighet när det
blivit tillgängligt för myndigheten för överföring till sådan form att det kan
läsas.
Om uppgifter i ett elektroniskt dokument förmedlas genom annan myndighet än
tullmyndighet eller genom juridisk person efter bemyndigande enligt 9 §
tullregisterlagen (1990:137) anses dokumentet dock ha kommit in till
tullmyndigheten redan när det tagits emot och kan antas ha avskilts för
tullmyndigheten hos förmedlaren.

14 § Om uppgifter lämnats genom överföring av ett elektroniskt dokument till
tulldatasystemet, skall tullmyndigheten handlägga ärendet i sak först sedan
uppgiftslämnaren begärt tullklarering under åberopande av dokumentets
tullidentifikationsnummer (tullid).

15 § Tullmyndighetens beslut i ett ärende som väckts genom ett elektroniskt
dokument får meddelas genom ett sådant dokument.

16 § Att var och en får anlita ombud i sina mellanhavanden med tullmyndigheterna
är föreskrivet i förordning (EEG) nr 2913/92. Regeringen får meddela
föreskrifter om villkor och inskränkningar i fråga om användning av ombud.

17 § Tulldeklaration för en vara får avges genom någon som är anställd och kan
anses ha en förtroendeställning hos deklaranten eller, om tulldeklaration avges
genom ombud, hos ombudet.

18 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas i
en tulldeklaration eller anmälan till annan godkänd tullbehandling.

19 § Den som enligt enligt artikel 14 i förordning (EEG) nr 2913/92 är skyldig
att förse en tullmyndighet med handlingar skall bevara dessa i fem år eller den
längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i annan
lag eller författning.

Tulltaxering, omprövning och skönstulltaxering

20 § Med ledning av tulldeklaration eller motsvarande uppgifter fastställer en
tullmyndighet tull som skall betalas vid import från eller export till tredje
land (tulltaxering).

Omprövning

21 § Den tullmyndighet som fattat beslut om tull som första instans skall
ompröva beslutet i en fråga som kan ha betydele för tulltaxeringen om den
tullskyldige begär det eller om det finns andra skäl. Ytterligare regler om
omprövning av tull finns i förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93.
Bestämmelserna i denna lag och i tullagstiftningen i övrigt om omprövning av
beslut om tull gäller även tulltaxeringsbeslut i övrigt samt beslut om
tulltillägg och förseningsavgift. Att omprövning av sådana beslut skall ske om
de överklagats framgår av 104 och 106 §§.

22 § Om en fråga som avses i 21 § har avgjorts genom beslut som vunnit laga
kraft, får tullmyndigheten inte pröva frågan.

23 § Tulltaxering och sådan omprövning som innefattar bokföring i efterhand får
göras även efter utgången av annars föreskriven tid om den tullskyldige samtyckt
till att sådan tulltaxering sker.
Om den tullskyldige har åtalats för brott enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, får tulltaxering och omprövning enligt första stycket göras även
efter utgången av nämnda tid för den vara som åtalet avser. Beslut om det får
dock inte meddelas senare än under kalenderåret efter det då åtalet väcktes. Om
den tullskyldige har avlidit, får beslutet inte meddelas senare än sex månader
efter dödsfallet. Ogillas åtalet, skall tullmyndigheten undanröja beslutet, om
domen vinner laga kraft.
Andra stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt en juridisk
person åtalats för brott enligt lagen om straff för varusmuggling, om brottet
avser tull som den juridiska personen haft att betala.

Skönstulltaxering

24 § Om tull inte kan beräknas tillförlitligt vid tulltaxering eller omprövning,
fastställs vad som skall betalas efter skälig grund (skönstulltaxering).

Betalning och återbetalning av tull

Betalning

25 § Tull skall betalas till tullmyndigheten inom 10 dagar från den dag då den
tullskyldige underrättades om kravet, om inte betalningsanstånd medgetts.

26 § Tullmyndigheten får medge betalningsanstånd för den som bedriver
importverksamhet eller annan som importerar varor i större omfattning
(kreditimportör). Kreditimportör betalar tull enligt särskild tullräkning.
Motsvarande gäller den som bedriver exportverksamhet eller annan som exporterar
varor i större omfattning.
Särskild tullräkning får utställas även på den som lämnat tulldeklaration som
ombud för tullskyldig, om ombudet gentemot tullverket åtagit sig att fullgöra
den tullskyldiges betalningsskyldighet.
Särskild tullräkning utfärdas en gång i veckan och omfattar tulltaxeringsbeslut
för alla varor som frigjorts under en kalendervecka. Räkningen skall betalas
senast på fredagen i fjärde veckan efter nämnda kalendervecka.
Om ett ombud har tagit emot medel av tullskyldiga för betalning av
tullräkningar, skall ombudet hålla dessa medel skilda från andra tillgångar.

27 § Av förordning (EEG) nr 2913/92 framgår att ställande av säkerhet är ett
villkor för betalningsanstånd i fråga om tull. Även i övrigt finns
gemenskapsföreskrifter om att säkerhet skall ställas för tull. Regeringen får
föreskriva att säkerhet skall ställas för andra skatter och avgifter. Om
säkerhet inte har ställts, utgör varan säkerhet för tullen och skatten så länge
den står under tullverkets övervakning och kontroll.

28 § Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs i övrigt till utfyllnad
av reglerna om uppbörd i förordningen (EEG) nr 2913/92.

Återbetalning
29 § Bestämmelser om återbetalning och eftergift av tull finns i förordning
(EEG) nr 2913/92. Om en tullskyldig har betalat annan skatt än tull, tulltillägg
eller förseningsavgift eller annan avgift med högre belopp än han rätteligen
skall betala, återbetalas överskjutande belopp. Motsvarande gäller när han
betalat annan skatt än tull, tulltillägg eller förseningsavgift eller annan
avgift som rätteligen inte skall betalas. Belopp som får dras av vid redovisning
av skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) eller som medför rätt till
återbetalning enligt 10 kap. 9-13 §§ samma lag återbetalas dock inte.
Vid återbetalning till den tullskyldige får avdrag göras för tull och annan
skatt samt avgift som förfallit till betalning och som den tullskyldige skall
betala till tullverket. I lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter finns också föreskrifter som begränsar rätten till
återbetalning.
Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs i övrigt till utfyllnad av
reglerna i förordningen (EEG) nr 2913/92 om återbetalning eller eftergift av
tull.

Dröjsmålsavgift

30 § Om tull inte betalas inom föreskriven tid, skall dröjsmålsavgift tas ut
enligt 58 § 2 - 5 mom. uppbördslagen (1953:272).
Vad som föreskrivs i tullagstiftningen om tull tillämpas även beträffande
dröjsmålsavgift enligt första stycket.

Ränta

31 § I förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93 föreskrivs i vilka fall ränta
skall tas ut på tull som skall betalas. I motsvarande fall skall ränta tas ut
även på andra skatter och avgifter som skall betalas.
Ränta tas ut även på andra skatter än tull samt på avgifter som skall betalas
1. på grund av bokföring i efterhand enligt förordning (EEG) nr 2913/92, 2.
enligt beslut av Generaltullstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol,
3. i fall som avses i artiklarna 202-204 i förordning (EEG) nr 2913/92, när
andra skatter eller avgifter undandragits genom förfarandet,
Om utfärdande av särskild tullräkning fördröjs till följd av att den som tagit
hand om en vara med tillämpning av ett förenklat förfarande inte lämnat
kompletterande tulldeklaration inom föreskriven tid, tas ränta ut på andra
skatter än tull samt på avgifter.
Ränta enligt första - tredje styckena tas dock inte ut på belopp som får dras
av vid redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200).
Bestämmelserna i denna lag och tullagstiftningen i övrigt om tull tillämpas
även i fråga om ränta som avses i denna paragraf.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Generaltullstyrelsen får
besluta om befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala ränta på
annan skatt än tull eller på avgift enligt denna paragraf, om det finns
synnerliga skäl.

32 § Ränta som avses i 31 § andra stycket 1 eller 2 skall beräknas från utgången
av den första månaden efter den då varan deklarerades för övergång till fri
omsättning till och med den månad då beloppet skall betalas. Ränta på skatt
eller avgift, som motsvarar tidigare återbetalat belopp, beräknas dock från
utgången av den månad då beloppet återbetalades,
Ränta enligt 31 § andra stycket 3 skall beräknas från utgången av den månad då
varan infördes eller det olovliga förfarandet ägde rum till och med den månad då
beloppet skall betalas.
Ränta enligt 31 § tredje stycket tas ut för den tid fördröjningen omfattar.

33 § På belopp som återbetalas i fall som anges i 29 § utgår ränta. Ränta utgår
även på ränta enligt 31 § och på dröjsmålsavgift som återbetalas. Ränta utgår
från utgången av den månad under vilken beloppet betalats till och med den månad
då beloppet återbetalas.

34 § Om beräkning av ränta i fall som avses i 31 § första stycket finns
bestämmelser i förordningen (EEG) nr 2454/93.
Ränta i fall som avses i 31 § andra och tredje styckena och 33 § beräknas för
visst kalenderår efter en räntesats som motsvarar 75 procent av den
statslåneränta som gällde vid utgången av november det föregående året.
Räntesatsen bestäms till procenttal med högst en decimal. För den tid som
infaller efter utgången av det år då skatten eller avgiften slutligt fastställs
tillämpas dock den räntesats som gäller för det året. Räntebelopp som inte
uppgår till femtio kronor tas inte ut och återbetalas inte.

35 § Om ett beslut som föranlett ränta enligt 31 § har ändrats på sådant sätt
att ränta inte skulle ha betalats eller skulle ha betalats med lägre belopp,
skall ny beräkning av räntan göras. För mycket erlagd ränta återbetalas.
Ränta utgår inte på räntebelopp som en tullskyldig åläggs betala enligt 31 §
utöver tidigare erlagd ränta.
Om ett beslut som föranlett ränta enligt 33 § har ändrats på sådant sätt att
ränta inte skulle ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp, skall den
tullskyldige återbetala vad han uppburit för mycket. Bestämmelserna i
tullagstiftningen om tull gäller därvid i tillämpliga delar.

36 § För betalning enligt bestämmelserna i 25-35 §§ får uppgifter lämnas mellan
Tullverket och annan genom överföring av elektroniska dokument. Regeringen
meddelar föreskrifter om sådan överföring.

Indrivning m.m.

37 § Tull som har förfallit till betalning skall lämnas för indrivning.
Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett ringa
belopp. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av
statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt
utsökningsbalken ske. Om säkerhet har ställts eller om varan utgör säkerhet, får
tullmyndigheten ta ut beloppet ur säkerheten.

38 § Om någon, i egenskap av företrädare för en tullskyldig som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala in tull i
rätt tid och ordning, är han tillsammans med den tullskyldige betalningsskyldig
för tullen. Betalningsskyldigheten får helt eller delvis efterges, om det finns
särskilda skäl.
Talan om åläggande av betalningsskyldighet enligt första stycket skall föras
vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan den tullskyldiges
betalningsskyldighet för beloppen har fallit bort enligt lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar m.m. Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för tull
enligt 37 §.
Den som fullgjort betalningsskyldighet för tullbelopp enligt första stycket har
rätt att få ut beloppet av den tullskyldige.
Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

39 § De föreskrifter om ränta, dröjsmålsavgift, indrivning, avräkning, och
preskription som gäller i fråga om fordringar mot en tullskyldig gäller även när
motsvarande fordringar tagits upp i tullräkning, som utställts på ombud enligt
26 § andra stycket.

Tullauktion m.m.

40 § Om en vara skall säljas av tullmyndigheten enligt bestämmelser i förordning
(EEG) nr 2913/92 eller förordning (EEG) nr 2454/93, får varan säljas genom
tullmyndighetens försorg på offentlig auktion (tullauktion) eller på annat sätt,
om tullmyndigheten finner det vara lämpligare. Om varan är skadad eller förskämd
eller om köpeskillingen inte kan beräknas täcka minst kostnaden för
försäljningen eller om tullmyndigheten annars finner att det finns särskilda
skäl, får varan i stället förstöras.
Att vissa varor inte får säljas av tullmyndigheten följer av särskilda
bestämmelser.

41 § En tullauktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt.
Innan en vara säljs på tullauktion eller på annat sätt, skall tullmyndigheten i
god tid skicka särskild underrättelse, om adressen är känd, till den som är
tullskyldig samt till den som kan antas vara ägare och den som kan antas ha
särskild rätt till varan. Vad som sagts nu skall om möjligt tillämpas även innan
en vara förstörs.

42 § Medel från försäljningen enligt 40 § skall användas till att täcka i första
hand Tullverkets kostnader för förvaring och försäljning av varan, i andra hand
tull för varan och i tredje hand andra skatter och avgifter samt ränta.
Uppkommer överskott, skall beloppet tillställas den tullskyldige eller, om
någon annan visar att han var ägare till varan, denne. Om någon visar att han
hade särskild rätt till varan, skall dock häremot svarande del av beloppet
tillställas honom.
Om beloppet eller del därav inte har kunnat tillställas någon enligt andra
stycket inom ett år från dagen för försäljningen, tillfaller det staten.

Export

43 § Regeringen får meddela föreskrifter till utfyllnad och verkställighet av
regler i förordningarna (EEG) nr 2913/92 och 2454/93 om export och annan
utförsel av varor från gemenskapens tullområde.

Statistik

44 § Uppgifter som en tullskyldig eller någon annan lämnat om en vara enligt
föreskrifter i förordning (EEG) nr 2454/93 eller föreskrifter som avses i 18 §
denna lag används även för statistiska ändamål.
Regeringen får meddela föreskrifter om att den som för transportmedel från
eller till tredje land skall lämna särskilda uppgifter till tullmyndigheten för
transportstatistiska ändamål.

Tillfälliga lager, tullager, transitering, frizoner m.m.

45 § Bestämmelser om tillfälliga lager, tullager, transitering samt frizoner och
frilager finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 och kommissionens
förordning (EEG) nr 2454/93. Regeringen får meddela föreskrifter till utfyllnad
och verkställighet av dessa bestämmelser.
För försäljning av oförtullade eller obeskattade varor till flygpassagerare som
avreser till utlandet får inrättas butik på flygplats (exportbutik). Om det
finns särskilda skäl, får exportbutik inrättas även på någon annan plats.

46 § Tillstånd att inrätta frizon, frilager eller exportbutik meddelas av
regeringen.

47 § En fraktförare är skyldig att lägga upp en icke-gemenskapsvara som införs
till det svenska tullområdet på tillfälligt lager. Om ingen fraktförare åtagit
sig att befordra varan, skall den som befordrat varan lägga upp den på
tillfälligt lager. Vad som sagts nu gäller inte, om varan blir deklarerad till
ett tullförfarande eller anmäld till annan godkänd tullbehandling och inte
heller om varan redan är underkastad ett tullförfarande.Befordras en vara på ett
fordon som kommer till det svenska tullområdet med fartyg är den som svarar för
vägtransporten skyldig att lägga upp varan på tillfälligt lager om fordonets
förare medföljer fartyget. I annat fall har redaren denna skyldighet.
Om en fraktförare eller den som annars befordrat en vara inte fullgör sin
skyldighet enligt första eller andra stycket, läggs varan upp på tillfälligt
lager genom Tullverkets försorg. Den som inte fullgör skyldigheten skall ersätta
Tullverket dess kostnader för varans uppläggning och förvaring. Tullmyndigheten
kan bestämma att varan inte får tas ut från upplaget förrän kostnaderna ersatts
eller säkerhet ställts för dem.

48 § En tullmyndighet får tillfälligt ta hand om en oförtullad vara om det
behövs för tullkontrollen. Varan får läggas upp på tillfälligt lager eller
tullager. I sådant fall skall 47 § tredje stycket tillämpas.
Innehavaren av ett tillfälligt lager är skyldig att ta emot oförtullade varor,
om det kan ske utan avsevärd olägenhet.

49 § Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om
varor, inklusive transportmedel, som förs till eller från en frizon eller ett
frilager.

50 § I en frizon och ett frilager får industriell verksamhet, annan kommersiell
verksamhet och serviceverksamhet bedrivas med de begränsningar och på de villkor
regeringen föreskriver.

51 § Innehavare av en exportbutik skall betala den tull som belöper på sådan
oförtullad vara som säljs till en resande med bestämmelseort inom EG:s
tullområde. Vad som sägs om tull i denna paragraf gäller inte för andra skatter
eller avgifter.

52 § Tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager samt exportbutiker är
underkastade tullmyndigheternas övervakning och kontroll.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga om varor
som förvaras på sådana platser.

53 § Den som i verksamhet vid tillfälligt lager, tullager, frizon eller frilager
tar befattning med tulldeklarationer och andra handlingar som lämnas för
tullbehandling av varor, får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i
verksamheten fått veta om någon enskilds ekonomiska och personliga förhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Tullverkets kontrollverksamhet

54 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för transportmedels
förare eller befälhavare att göra anmälan om transportmedlets ankomst från eller
avgång till annat land.

55 § Icke-gemenskapsvaror och varor som hänförts till en godkänd tullbehandling
som innefattar att varorna förs ut ur EG:s tullområde är underkastade
tullmyndigheternas övervakning och kontroll (står under tullkontroll). Detta
gäller inte oförtullade varor som lämnats ut till fritt förfogande enligt en
deklaration för övergång till fri omsättning, utom i fall då deklarationen
ogiltigförklarats.

56 § Transportmedel står under tullkontroll, om det
1. ombord på transportmedlet finns varor som står under tullkontroll,
2. kommer till det svenska tullområdet utan att medföra varor, till dess
anmälan om transportmedlet enligt 54 § har behandlats av tullmyndigheten,
3. skall avgå från det svenska tullområdet direkt till tredje land utan att
medföra varor, sedan anmälan gjorts om detta.
Utöver vad som följer av första stycket 1 och 2 står transportmedel, som kommer
till det svenska tullområdet och skall undersökas enligt 57 §, under
tullkontroll till dess undersökningen slutförts.

57 § För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
tullagstiftningen har fullgjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten
undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras,
2. områden för tillfälligt lager, tullager, frizoner, frilager och ex-
portbutiker, flygplatser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll
förvaras, och även lokaler inom sådana områden, samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande
som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s tullområde eller
av person som kan anmanas stanna enligt 58 §.
Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 19 § lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.

58 § Förare eller befälhavare på transportmedel som står under tullkontroll är
skyldig att använda anvisad väg eller led, att medföra passhandling för
transportmedlet och dess last och att stanna på en tullmyndighets anmaning.
Förbud får meddelas föraren eller befälhavaren att göra uppehåll under resa
inom det svenska tullområdet, att utan tullmyndighetens medgivande ankomma eller
avgå med transportmedlet samt att beträda eller lämna och lossa eller lasta
transportmedlet.
Förare och befälhavare på transportmedel som inte står under tullkontroll och
även andra personer är skyldiga att stanna på tullmyndighets anmaning. Sådan
anmaning får ges, när det finns anledning att anta att anmälningsskyldighet
föreligger för honom enligt tullagstiftningen.
Anvisning, anmaning och förbud som avses i denna paragraf får meddelas endast
om det behövs för att möjliggöra Tullverkets övervakning och kontroll av import
eller export och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för detta ändamål.

59 § En tullmyndighet får anbringa lås, förseglingar och igenkänningsmärken på
transportmedel, containrar och andra varor som står under tullkontroll.
Tullmyndigheten får också tillfälligt ta hand om registreringsbevis och liknande
handlingar, som avser ett sådant transportmedel, när det behövs för att hindra
transportmedlets avgång.
Bestämmelserna om befogenhet för en tullmyndighet att tillfälligt ta hand om
oförtullade varor finns i 48 § första stycket.

60 § Om det behövs för kontrollverksamheten och det inte medför något väsentligt
hinder för trafiken, får en tullmyndighet tillfälligt stänga av områden där
transportmedel lossas eller lastas eller passagerare går ombord på eller lämnar
transportmedel. Detta gäller även annat område närmast transportmedel, liksom
infarter till och utfarter från tillfälliga lager, frizoner och flygplatser.

61 § En tullmyndighet får preja fartyg inom det svenska tullområdet, om det
behövs för att möjliggöra Tullverkets övervakning och kontroll av import eller
export av varor.
Om ett fartyg under resa mellan orter inom EG:s tullområde lämnar detta område
och därvid avviker från sin rätta kurs utan att nöd eller annat tvingande skäl
föreligger, får tullmyndigheten, om befälhavaren inte följer en anmaning att
återvända till EG:s tullområde, inbringa fartyget till en plats inom det svenska
tullområdet. Om en anmaning inte kan ges eller om det finns särskild anledning
anta att en anmaning skulle förhindra eller avsevärt försvåra ett inbringande av
fartyget, får det inbringas utan föregående anmaning.
Inbringande enligt andra stycket får inte ske av ett utländskt fartyg eller
inom annan stats vattenområde, om det inte medges enligt avtal med den andra
staten.

62 § För sådan kontroll som avses i 57 § skall den vars uppgifter skall
kontrolleras eller för vars räkning varan importeras eller exporteras ge den som
verkställer kontrollen tillfälle att undersöka varan och transportmedlet. Denne
skall också lämnas tillträde till de lokaler och andra utrymmen som används för
den transport, förvaring eller verksamhet som kontrollen avser.
Den som inte fullgör skyldigheten enligt förordning (EEG) nr 2913/92 att svara
för den transport och hantering som är nödvändig för undersökning och
provtagning av varor, skall enligt beslut av tullmyndigheten ersätta staten dess
kostnad för åtgärderna. Vad som sägs i 37 § om indrivning av tull skall gälla
även sådan ersättning. Tullmyndigheten får medge befrielse helt eller delvis
från ersättningsskyldigheten.

63 § Även i annat fall än som avses i 62 § första stycket får en tulltjänsteman
undersöka och ta prov på varor som står under tullkontroll.

64 § Om det finns anledning att anta att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får tullmyndigheten anlita särskild sakkunnig
för att få fram den upplysning som behövs. Om uppgiften visas vara oriktig, är
den som lämnat uppgiften skyldig att stå för kostnaden för den sakkunnige. Sådan
skyldighet föreligger dock inte, om den oriktiga uppgiften avser varans tull-
eller skattepliktiga värde och det slutligen fastställda värdet inte överstiger
det uppgivna med mer än tio procent.
En tullmyndighet får, med Generaltullstyrelsens medgivande, anlita särskild
sakkunnig även när en uppmaning att lämna uppgift eller handling rörande en vara
inte har följts. Den som rätteligen skulle ha lämnat uppgiften eller handlingen
skall stå för kostnaden, om styrelsen inte beslutar annat.
Om Tullverket haft kostnad som enligt första eller andra stycket någon annan
skall stå för, skall denne enligt beslut av tullmyndighet ersätta staten dess
kostnad. Vad som sägs i 37 § om indrivning av tull skall gälla även sådan
ersättning.

65 § Om det behövs för kontrollverksamheten eller för uppgiftsskyldigheten
enligt 118 §, får regeringen föreskriva att den som deklarerar en vara till ett
tullförfarande eller anmäler en vara till annan godkänd tullbehandling skall
lämna uppgift om sitt organisationsnummer eller personnummer.

66 § Polisen och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontrollverksamheten
enligt denna lag. Vad som sägs i 57 - 63 §§ om tullmyndighet och tulltjänsteman
gäller vid sådan medverkan också polismyndighet och Kustbevakningen samt
polisman och tjänsteman vid Kustbevakningen.
Även postbefordringsföretag som regeringen bestämmer och järnvägsföretag är
skyldiga att medverka i kontrollverksamheten enligt denna lag i fråga om varor
som befordras med post eller på järnväg. I fråga om sådan medverkan gäller inte
57 - 63 §§.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om medverkan som avses i första och
andra styckena.

67 § Transportföretag som befordrar resande från tredje land skall utan kostnad
för staten ställa de lokaler och anordningar till Tullverkets förfogande som
enligt vad Generaltullstyrelsen bedömer behövs för undersökning och
tullklarering av resgods och fordon som resande för med sig, för förhör,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning av resande samt för tullpersonal under
uppehåll i tjänstgöringen.

68 § Tullmyndigheten får förelägga den som är eller kan antas vara deklarations-
eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen att lämna uppgift, visa upp
handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll av att
deklarations- eller uppgiftsskyldigheten fullgjorts på ett riktigt och
fullständigt sätt.
Vad som sagts i första stycket gäller även den för vars räkning en vara
importerats eller exporterats.
Om ett föreläggande enligt första eller andra stycket avser uppgifter i
räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling skall dessa därvid
efter tullmyndighetens bestämmande tillhandahållas i utskrift eller på medium
för automatisk databehandling.

69 § Tullmyndigheten får förelägga den, som bedriver verksamhet av sådan
beskaffenhet att uppgift av betydelse för kontrollen av annan persons
deklarations- eller uppgiftsskyldighet kan hämtas ur handlingar som rör
verksamheten att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över kopia av
handling rörande rättshandling mellan den som föreläggs och den andre personen
(kontrolluppgift).
Den som föreläggs kan, om föreläggandet medför att han måste lägga ned ett
betydande arbete för att fullgöra det, i stället ställa nödvändiga handlingar
till tullmyndighetens förfogande för granskning.

70 § Tullmyndigheten får besluta om revision hos den som är eller kan antas vara
deklarations- eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen samt den som
bedriver verksamhet av sådan art att uppgift av betydelse för kontrollen av
annan persons deklarations- eller uppgiftsskyldighet kan hämtas ur handlingar
som rör verksamheten.
Revisionen får avse att kontrollera att deklarations- eller uppgiftsskyl-
digheten enligt tullagstiftningen fullgjorts riktigt och fullständigt.

71 § Ett beslut om revision skall överlämnas till den reviderade innan
revisionen verkställs. Beslutet skall innehålla uppgift om ändamålet med
revisionen och om möjligheten att undanta handlingar och uppgifter enligt 76 och
77 §§.
I ett beslut om revision skall tullmyndigheten förordna en eller flera
tjänstemän att verkställa revisionen (revisor).

72 § En revision skall bedrivas i samverkan med den reviderade och på ett sådant
sätt att den inte onödigt hindrar verksamheten. För det fall den reviderade inte
samverkar finns bestämmelser om vite i 74 § fjärde stycket och om andra
tvångsåtgärder i lagen (1994:000) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsför-
farandet.
Tullmyndigheten får om det behövs bestämma tid och plats för revisionen. Denna
får inte utan särskilda skäl verkställas hos enskild mellan kl. 19 och kl. 8.
Revisionen skall ske hos den reviderade om han begär det och revisionen kan
göras där utan betydande svårighet.
Om revisionen inte verkställs hos den reviderade skall handlingarna på begäran
överlämnas till revisorn mot kvitto.

73 § Vid revision får räkenskapsmaterial och andra handlingar som rör
verksamheten granskas om de inte skall undantas enligt 76 §.
Vid revision får revisorn även ta prov på varor och granska varulager.
Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan
läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

74 § Vid revision skall den reviderade tillhandahålla revisorn de handlingar och
lämna de upplysningar som behövs för revisionen. Han skall också lämna tillträde
till utrymmen som huvudsakligen används i verksamheten för sådan åtgärd som
avses i 73 § och om möjligt ställa en ändamålsenlig arbetsplats till förfogande
samt i övrigt ge den hjälp som behövs vid revisionen.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda tekniskt hjälpmedel
för att ta del av upptagning som kan uppfattas endast med sådant hjälpmedel, om
inte den reviderade i stället tillhandahåller en kopia av upptagningen och denna
utan svårighet kan granskas med annat tillgängligt tekniskt hjälpmedel. Revisorn
får kontrollera att kopian stämmer överens med den upptagning som finns hos den
reviderade.
Vid granskning av upptagning som avses i andra stycket får endast de tekniska
hjälpmedel och sökbegrepp användas, som behövs för att tillgodose ändamålet med
revisionen. Granskningen får inte verkställas via telenät.
Om den reviderade inte fullgör sina skyldigheter enligt första eller andra
stycket får tullmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra dem.

75 § En revision får inte pågå längre tid än nödvändigt. Räkenskapsmaterial och
andra handlingar som överlämnats till revisorn skall så snart som möjligt och
senast när revisionen avslutats återlämnas till den reviderade.
Tullmyndigheten skall snarast lämna meddelande om resultatet av revisionen till
den reviderade i de delar som rör honom.

76 § På den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision undantas
1. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken,
2. annan handling med ett betydande skyddsintresse om handlingens innehåll på
grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon annans kännedom.
Handling som avses i första stycket 2 får undantas endast om handlingens
skyddsintresse överväger dess betydelse för kontrollen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar även
föreläggande att lämna uppgifter.
77 § En skriftlig begäran om befrielse från föreläggande att lämna uppgift, visa
upp handling eller lämna över en kopia av handling, skall ges in till
länsrätten, tillsammans med föreläggandet och den begärda handlingen eller
uppgiften.
Om den reviderade begär att en handling skall undantas från revision skall
handlingen, om tullmyndigheten anser att den bör granskas, omedelbart förseglas
och överlämnas till länsrätten.
Länsrätten skall utan dröjsmål pröva om handlingen eller uppgiften skall
undantas från kontrollen.

78 § I fråga om upptagning som avses i 73 § tredje stycket bestämmer länsrätten
i vilken form eller på vilket sätt den skall tillhandahållas i målet.
Länsrätten får i fråga om upptagning som avses i föregående stycke besluta om
sådana begränsningar i tullmyndighetens rätt att själv använda tekniska
hjälpmedel som behövs för att uppgift, som skall undantas från granskning, inte
skall bli tillgänglig för myndigheten.

79 § Om den enskilde begär det, skall länsrätten pröva om beslut kan fattas utan
att rätten granskar handlingen.
Anser den enskilde att en handling eller uppgift inte omfattas av kontrollen
handläggs frågan om undantagande på sätt som anges i 77 och 78 §§ samt i första
stycket.

80 § Om en handling eller del av handling undantagits från kontroll, får dess
innehåll inte återges eller åberopas vid redogörelse för granskningen eller
annars inför myndighet. Detta gäller även om en handling, utan beslut av
länsrätten, återlämnats efter det att den begärts undantagen.
Ett beslut i fråga om undantagande av handling eller uppgift gäller omedelbart
om inte annat anges i beslutet.

Tullskyldighet för postförsändelser

81 § I fråga om varor som inkommer till tullområdet i postförsändelser skall
postbefordringsföretag som regeringen bestämmer anses som deklarant och
tullskyldig, om varorna inte deklareras för övergång till fri omsättning eller
hänförs till annan godkänd tullbehandling av någon annan.
Har försändelsen kommit adressaten till handa, skall dock denne anses som
deklarant och tullskyldig vid tillämpning av regler om omprövning och bokföring
i efterhand.

Tulltillägg, förseningsavgift, straff och vite

82 § Har den som är tullskyldig och skyldig att lämna skriftlig eller med
databehandlingsteknik upprättad deklaration, i en deklaration eller ett annat
dokument som under förfarandet avgetts till ledning för fastställande av tull,
lämnat en uppgift som befinns vara oriktig, skall han påföras en särskild avgift
(tulltillägg). Tulltillägget är tjugo procent av den tull som inte skulle ha
påförts, om den oriktiga uppgiften godtagits. Detsamma gäller, om den
tullskyldige skriftligen har lämnat en sådan uppgift i ett ärende som avser
omprövning av tulltaxeringsbeslut eller i ett överklagat ärende som avser
fastställande av tull.
Avgiftsberäkning enligt första stycket sker efter tio procent dels när den
oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning av
kontrollmaterial som bifogats deklarationen, dels när det gäller mervärdesskatt
som får dras av vid redovisning av skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200).
Om avvikelse från deklaration har skett vid skönstulltaxering skall den
tullskyldige påföras tulltillägg. Tulltillägget är tjugo procent av den tull som
vid taxeringen påförs den tullskyldige utöver vad som annars skulle ha påförts
honom. Till den del taxeringen innefattar rättelse av en oriktig uppgift från
den tullskyldige påförs dock tulltillägg enligt första stycket.

83 § Tulltillägg skall påföras om tullskyldighet uppkommer på grund av
1. olaga införsel,
2. olaga undandragande av varor från tullövervakning, eller
3. förfogande i övrigt över en oförtullad vara, i strid mot för varan
föreskriven inskränkning i förfoganderätten som föreskrivits för varan.
Första stycket gäller endast om den tullskyldige rätteligen skulle ha lämnat en
skriftlig eller med databehandlingsteknik upprättad deklaration till ledning för
fastställande av tull.

84 § Tulltillägget enligt föregående paragraf är tjugo procent av den tull som
påförs. Även den som förfogat över en förtullad vara i strid mot föreskriven
förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull
skall påföras tulltillägg. Tulltillägget är tjugo procent av den tullförmån som
den tullskyldige går miste om.

85 § Vid tillämpning av 82 § ansvarar den som är tullskyldig för handlingar och
underlåtenhet av hans ombud. Tulldeklaration eller annat dokument som lämnas för
en tullskyldig som är juridisk person skall anses ha lämnats av den
tullskyldige, om det inte var uppenbart att uppgiftslämnaren saknade behörighet
att företräda den tullskyldige.

86 § Tulltillägg påförs inte i samband med rättelse av en felräkning eller
felskrivning, som uppenbart framgår av tulldeklaration eller annat dokument som
lämnats till ledning för tulltaxeringen.
Tulltillägg påförs inte heller i den mån avvikelsen avser bedömning av ett
yrkande, såsom fråga om yrkad förmånsbehandling, anspråk på tullbefrielse eller
tullnedsättning eller fråga om skäligheten av en uppskattning eller värdering,
och avvikelsen inte gäller uppgift i sak.
Om en tullskyldig frivilligt har rättat en oriktig uppgift eller anmält
förhållande som avses i 83 § påförs inte tulltillägg.

87 § Om den som deklarerat en vara för övergång till fri omsättning med
tillämpning av förenklat deklarationsförfarande eller lokalt klareringsför-
farande inte har kommit in med kompletterande tulldeklaration vid den tidpunkt
då denna senast skulle ha lämnats, påförs han en särskild avgift
(förseningsavgift).
Förseningsavgiften är 300 kronor. Avgiften är dock 600 kronor, om den
tullskyldige anmodats att lämna tulldeklarationen, men inte fullgjort
skyldigheten inom den bestämda tiden.

88 § Tulltillägg och förseningsavgift får helt eller delvis efterges, om
felaktigheten eller underlåtenheten kan antas ha ett sådant samband med den
tullskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller därmed jämförligt
förhållande att den kan anses ursäktlig. Detsamma gäller, om felaktigheten eller
underlåtenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till den oriktiga uppgiftens
beskaffenhet eller annan särskild omständighet eller om det framstår som
uppenbart oskäligt att ta ut tillägget eller avgiften.
Tulltillägg får helt efterges även när det belopp som kunde ha undandragits
genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa.
Förseningsavgift får helt eller delvis efterges också när underlåtenheten är
att anse som ringa.

89 § Tulltillägg eller förseningsavgift får inte påföras sedan den tullskyldige
har avlidit.

90 § Om en oförtullad vara eller dess värde blir föremål för förverkande, skall
annan skatt än tull, avgifter och tulltillägg inte tas ut till den del varan
eller dess värde förverkats. Ett tidigare meddelat beslut om sådan pålaga skall
upphävas eller ändras sedan dom eller beslut som innefattar förverkande har
vunnit laga kraft.
Erlagd tull skall beaktas vid förverkande av en varas värde och vid bestämmande
av påföljd.

91 § Frågor om tulltillägg och förseningsavgift prövas av tullmyndigheten.
Allmän förvaltningsdomstol prövar dock, på talan av det allmänna ombudet som
avses i 100 §, frågor om tulltillägg på grund av oriktiga uppgifter i mål om
tull. Sådan talan får föras, om den oriktiga uppgiften inte har godtagits efter
prövning i sak eller inte har prövats i målet. Talan skall väckas inom ett år
från utgången av den månad då domen eller det slutliga beslutet i målet har
vunnit laga kraft.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Den tullskyldiges yrkande i fråga om tulltillägg eller förseningsavgift skall
utan hinder av vad som annars gäller om överklagande prövas, om beslutet om den
tull som tulltillägget eller förseningsavgiften avser inte har vunnit laga
kraft. Detsamma gäller, om det allmänna ombudet framställt ett sådant yrkande
till förmån för den tullskyldige. Om yrkandet framställs först i domstol, kan
domstolen förordna att det skall tas upp och vidare handläggas av tullmyndig-
heten.
Innan beslut fattas om påföring av tulltillägg eller förseningsavgift skall den
tullskyldige om möjligt ges tillfälle att yttra sig.
Underrättelse om att tullmyndigheten överväger att påföra tulltillägg eller
förseningsavgift får ske genom överföring av elektroniskt dokument.
92 § Bestämmelserna om eftergift av tulltillägg och förseningsavgift skall
beaktas, även om yrkande om detta inte har framställts, i den mån det föranleds
av vad som har förekommit i ärendet eller målet om tulltillägg eller
förseningsavgift.
Om tull sätts ned, skall också vidtas den ändring i beslutet om tulltillägg som
nedsättningen kan föranleda.
Vid handläggningen i länsrätt eller kammarrätt av mål om tulltillägg eller för-
seningsavgift skall muntlig förhandling hållas, om den tullskyldige begär det.
Muntlig förhandling behövs dock inte, om det inte finns anledning anta att
tulltillägg eller förseningsavgift tas ut.

93 § Tulltillägg under femtio kronor påförs inte.
Tulltillägg tillfaller staten.

94 § Om betalningsskyldighet för tull inte längre kan åläggas, får
tullmyndigheten inte påföra tulltillägg på beloppet.

95 § Bestämmelserna i 25 - 27, 30, 36 och 37 §§ tillämpas även i fråga om
tulltillägg och förseningsavgift.

96 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. underlåter att lämna uppgift eller inge handling till tullmyndighet enligt
föreskrift i tullagstiftningen eller beslut som tullmyndighet meddelat med stöd
av denna lagstiftning,
2. underlåter att lägga upp en vara på tillfälligt lager enligt 47 §,
3. använder eller förbrukar en icke-gemenskapsvara i strid mot föreskrift i
tullagstiftningen eller beslut som tullmyndighet meddelat med stöd av denna
lagstiftning, eller
4. bryter mot föreskrift i förordningen (EEG) nr 2913/92, förordningen (EEG) nr
2454/93, denna lag eller föreskrifter som utfärdats med stöd av denna
tullagstiftningen eller beslut som tullmyndighet meddelat med stöd av denna
lagstiftning om skyldighet att föra anteckningar och lämna uppgifter om varor
som förvaras på tillfälligt lager eller tullager eller i frizon eller i frilager
eller som är föremål för förenklat förfarande vid tillämpning av ett
tullförfarande
döms för tullförseelse till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

97 § Ansvar för tullförseelse inträder inte, om gärningen är belagd med straff i
brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

98 § Allmänt åtal för tullförseelse får väckas endast efter medgivande av
tullmyndighet.

99 § När en tullmyndighet med stöd av tullagstiftningen förelägger tullskyldig
eller annan att vidta åtgärd som behövs för förtullning eller annan
tullklarering eller för tullverkets kontrollverksamhet, kan vite föreläggas.
Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller inge
handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller att fullgöra skyldighet som
föreskrivs i 62 § eller med stöd av 65 §.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller högre än
femtusen kronor.
Frågor om utdömande av vite prövas av Generaltullstyrelsen.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om viten.
I övrigt gäller bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten.

Allmänt ombud

100 § Hos Generaltullstyrelsen skall finnas ett allmänt ombud som för det
allmännas talan i mål och ärenden som avses i 107 § första stycket utom sådana
mål och ärenden som gäller eller har samband med inskränkning i rätten att
förfoga över varor. Det allmänna ombudet får föra talan även till förmån för den
tullskyldige eller annan enskild part. Ombudet har då samma behörighet som den
enskilda parten.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förordnar det allmänna
ombudet och ersättare för denne.

Överklagande

101 § Beslut, som någon annan tullmyndighet än Generaltullstyrelsen har meddelat
enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen eller
enligt tullagstiftningen i övrigt, får överklagas hos Generaltullstyrelsen.
Tullmyndighets beslut om revision enligt 70 § får inte överklagas.

102 § Om överklagande enligt 101 § gäller beslut vid tulltaxering i en fråga som
kan ha betydelse för fastställelse av tull skall överklagandet ha kommit in till
den myndighet som meddelat beslutet inom tre år från den dag då tullskyldigheten
uppkom. Om tulltaxeringsbeslutet meddelats senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskyldigheten uppkom får överklagandet dock, om tiden för
överklagande därigenom blir längre, komma in inom två månader från den dag då
den tullskyldige fick del av beslutet.
Om beslut som avses i första stycket omprövats får även omprövningsbeslutet
överklagas inom där angiven treårsfrist. Om omprövningsbeslutet meddelats senare
än två och ett halvt år efter den dag då tullskyldigheten uppkom, får
överklagandet dock, om tiden för överklagande därigenom blir längre, komma in
inom två månader från den dag då den tullskyldige fick del av
omprövningsbeslutet.
Den tullskyldige får överklaga ett tulltaxeringsbeslut även om det inte gått
honom emot.

103 § Beslutsmyndighet som avses i 102 § skall pröva om den tullskyldiges
överklagande har kommit in i rätt tid. Har överklagandet kommit in för sent,
skall myndigheten avvisa det, om inte annat följer av andra eller tredje
stycket.
Överklagandet skall inte avvisas, om förseningen beror på att beslutsmyn-
digheten har lämnat den tullskyldige en felaktig underrättelse om hur man
överklagar.
Överklagandet skall inte heller avvisas, om det inom överklagandetiden kommit
in till en annan tullmyndighet än den som fattat beslutet. Överklagandet skall
då omedelbart översändas till den tullmyndighet som fattat beslutet med uppgift
om den dag då handlingen kom in till tullmyndigheten.

104 § Om överklagandet inte avvisas enligt 103 §, skall beslutsmyndigheten
snarast ompröva det överklagade beslutet.
Ett överklagande förfaller, om tullmyndigheten ändrar beslutet så som den
tullskyldige begär.
Om myndigheten ändrar beslutet på annat sätt än den tullskyldige begär, skall
överklagandet anses omfatta det nya beslutet. Finns skäl för det, får
myndigheten lämna den tullskyldige tillfälle att återkalla överklagandet.

105 § Om överklagandet inte avvisas enligt 103 § eller förfaller enligt 104 §,
skall tullmyndigheten överlämna överklagandet, sitt omprövningsbeslut och övriga
handlingar i ärendet till Generaltullstyrelsen. Om det finns särskilda skäl får
överklagandet överlämnas till Generaltullstyrelsen utan föregående omprövning.

106 § Vad som sägs i 102 - 105 §§ gäller också överklagande av beslut om ränta,
dröjsmålsavgift, tulltillägg och förseningsavgift.

107 § Generaltullstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser
som meddelats med stöd av lagen eller enligt tullagstiftningen i övrigt får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, när det är fråga om
1. fastställelse av tull och prövningen inte gäller sådant beslut om befrielse
från eller nedsättning eller återbetalning av tull som meddelats med stöd av
regeringens bemyndigande,
2. uttag av tull ur en vara enligt gemenskapsregler eller 37 § denna lag,
3. temporär import,
4. restitution av tull,
5. ursprungsintyg som krävs för erhållande av förmånsbehandling,
6. inskränkning i rätten att förfoga över en vara,
7. bindande klassificeringsbesked,
8. ränta eller dröjsmålsavgift,
9. tulltillägg eller förseningsavgift,
10. ersättning som avses i 62 § andra stycket eller 64 § eller ersättning för
särskilda kostnader för bindande klassificeringsbesked, eller
11. beslut om föreläggande som meddelats enligt tullagstiftningen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I övrigt överklagas Generaltullstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt
bestämmelser som meddelats med stöd av lagen eller enligt tullagstiftningen i
övrigt hos regeringen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

108 § Om en part har överklagat ett beslut i sådant mål eller ärende vari enligt
100 § det allmännas talan skall föras av ett allmänt ombud, får också motparten
överklaga beslutet, även om den för honom föreskrivna tiden för överklagande har
gått ut. Motpartens skrivelse skall ha kommit in till den myndighet som
meddelade beslutet inom två månader, om överklagande görs enligt 102 eller 106
§, inom en vecka i mål om bindande klassificeringsbesked och i övrigt inom två
veckor från den dag då han fick del av den först ingivna skrivelsen med
överklagande eller, om han inte fått del av den före utgången av den tid inom
vilken den senast skulle ha kommit in, från utgången av denna tid.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även det
senare överklagandet förfallet.

109 § Bestämmelserna i 6 kap. 13 och 18 - 24 §§ taxeringslagen (1990:324) gäller
i tillämpliga delar vid överklagande av beslut som avses i 102 och 106 §§. Vad
som i nämnda bestämmelser sägs om Riksskatteverket skall gälla det allmänna
ombudet och vad som sägs om länsrätten Generaltullstyrelsen.

110 § Beslut enligt 20, 21, 23 och 24 §§ samt beslut om tulltillägg och
förseningsavgift skall gälla omedelbart. Detsamma gäller annat beslut av
tullmyndighet, som meddelas enligt denna lag eller enligt föreskrifter som
utfärdats med stöd av lagen och som inte innebär att målet eller ärendet avgörs.

Särskilda bestämmelser

111 § Belopp som enligt tullagstiftningen skall betalas till eller utbetalas
från en tullmyndighet, skall avrundas till närmast lägre hela krontal.

112 § Av förordningen (EEG) nr 918/83 framgår att tullfrihet skall medges för
försändelser som avsänts från ett tredje land till en mottagare i gemenskapen
och vars sammanlagda värde uppgår till högst 22 ecu, dock inte till den del
sådan försändelse innehåller alkoholhaltiga produkter, parfym, luktvatten, tobak
eller tobaksvaror.
Utöver vad som följer av första stycket skall tull och annan skatt och avgift
inte tas ut för en varuförsändelse när den tull och annan skatt och avgift som
är föreskriven för försändelsen sammanlagt inte uppgår till etthundra kronor.
Detta gäller dock inte om försändelsen innehåller spritdrycker, vin, starköl
eller tobaksvaror, eller utgör ett led i en postorderförsäljning.

113 § En tullmyndighet kan medge att en icke-gemenskapsvara överlåts till
staten, om överlåtelsen inte medför olägenhet eller kostnad för Tullverket.
Tull skall inte tas ut för en vara som överlåts till staten enligt första
stycket. Att varan skall anses ha blivit upplagd på tullager framgår av artikel
867a i förordning (EEG) nr 2454/93.

114 § Regeringen får, med avvikelse från denna lag, meddela föreskrifter om hur
varor skall hänföras till en godkänd tullbehandling i vissa fall, när varor
importeras till eller exporteras från tullområdet på järnväg, med post eller med
luftfartyg.

115 § På tullplats sker tullförrättning utan kostnad för allmänheten inom område
och på de tider som regeringen föreskriver. Regeringen får föreskriva att
tullförrättning även i andra fall skall ske utan kostnad för allmänheten.

116 § Den som föranleder tullförrättning som inte är avgiftsfri skall betala
avgift för förrättningen (förrättningsavgift) enligt taxa som regeringen
föreskriver.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om förrättningsavgift.

117 § Regeringen får föreskriva att avgifter skall betalas för
1. tillstånd till betalningsanstånd,
2. utfärdande av särskild tullräkning, och
3. tillstånd att inneha exportbutik.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om avgifter enligt första stycket.

118 § Tullmyndigheterna skall på begäran tillhandahålla Sveriges riksbank,
Riksskatteverket, Statens livsmedelsverk, Statens jordbruksverk,
Kommerskollegium, skattemyndighet och Statistiska centralbyrån uppgifter som
förekommer hos tullmyndigheterna och som rör import eller export av varor.
I tullregisterlagen (1990:137) finns bestämmelser om utlämnande till vissa
myndigheter av uppgifter ur tullregistret på medium för automatisk
databehandling.

119 § Regeringen får bemyndiga Generaltullstyrelsen att meddela föreskrifter i
de ämnen som anges i 3 §, 4 §, 7 § första och andra styckena, 9 §, 12 § tredje
stycket, 16, 18, 27, 36 och 43 §§, 44 § andra stycket, 45 § första stycket, 49
§, 50 §, 52 § andra stycket, 54 §, 65 §, 66 § tredje stycket och 114 - 117 §§.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då tullagen (1987:1065) skall
upphöra att gälla. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas
enligt äldre bestämmelser.
2. Den upphävda lagen skall dock fortfarande tillämpas i fråga om varor som
anmälts till förtullning eller borde ha anmälts till förtullning före utgången
av år 1994.
3. Föreskrifterna i den upphävda lagen om tullager och frihamn gäller till
utgången av år 1995 i fråga om tullager och frihamnar till vilka tillstånd getts
före utgången av år 1994.
4. Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt den upphävda
lagen, samt 63 §, 64 § till den del den avser skyldighet att stanna på
tullmyndighets anmaning och 65 § samma lag skall forfarande gälla för varor som
skall beskattas enligt lagen (1994:000) om beskattning av privatinförsel av
alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen. Det
samma gäller
a. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
b. injektionssprutor och kanyler,
c. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
d. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1973:1176),
e. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller
nithandskar och batonger samt karatepinnar, blydaggar, spikklubbor eller
liknande,
f. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
g. produkter som avses i lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa
produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.,
h. kulturföremål som avses i 5 kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.,
i. hundar och katter för annat ändamål än handel,
j. spritdrycker, vin eller starköl,
som förs in i landet från eller förs ut ur landet till ett land som är medlem i
den Europeiska unionen om införseln eller utförseln står i strid med förbud
eller med stöd av tillstånd som föranletts av vilseledande uppgift.
5. Förekommer det i lag eller i annan författning hänvisning till tullagen
(1987:1065) skall hänvisningen i stället gälla motsvarande bestämmelser i den
nya tullagstiftningen.

2.2 Förslag till lag om tullfrihet m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelser om frihet från tull i vissa fall finns i rådets förordning
(EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för
tullbefrielse. Bestämmelser om tullförmåner finns även i handelsöverenskommelser
som Europeiska gemenskaperna (EG) har ingått. Bestämmelser om ursprung som
medför förmånsbehandling för varor finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av
den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och
kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet
av en tullkodex för gemenskapen.
Bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import finns i
- rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd mot dumpad
eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska
ekonomiska gemenskapen, och
- kommissionens beslut nr 2424/88/EKSG av den 29 juli 1988 om skydd mot dumpad
eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska kol-
och stålgemenskapen.
Bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad
import finns i
- rådets förordning (EG) nr 517/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för
importen av textila produkter från vissa tredje länder som inte täcks av
bilaterala avtal, protokoll eller andra arrangemang eller av särskilda
gemenskapsregler om import,
- rådets förordning (EG) nr 518/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för
importen, och
- rådets förordning (EG) nr 519/94 om gemensamma regler för import från vissa
tredje länder.
I denna lag finns kompletterande bestämmelser till de i första, andra och
tredje styckena angivna bestämmelserna.

2 § Bestämmelser om frihet från skatt vid införsel i vissa fall finns i lagen
(1994:000) om frihet från skatt vid import, m.m. och i föreskrifter som har
meddelats med stöd av denna.

3 § Uttryck som används i denna lag har samma innebörd som i tullagen
(1994:000).

Tullfrihet i vissa fall

4 § Tullfrihet gäller för varor som förtullas för en främmande stats
beskickning eller konsulat eller en beskicknings- eller konsulatsmedlem eller
dennes familj enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.
Tullfrihet gäller också för varor som förtullas för en internationell
organisation eller en person som är knuten till en sådan organisation, om
organisationen eller personen är upptagen i lagen om immunitet och privilegier i
vissa fall eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och är
berättigad till tullfrihet enligt stadga eller avtal som gäller i förhållande
till Sverige.

5 § Tullfrihet gäller för markutrustning och undervisningsmateriel som skall
användas vid eller i samband med civil luftfart och som är specialkonstruerade
för att användas som luftfartsutrustning samt delar och tillbehör till sådan
materiel, när varorna förtullas för en flygskola, ett lufttrafikföretag, en
luftfartsmyndighet eller en annan förvaltning för allmän flygplats.

6 § Tullfrihet i fall som avses i 4 och 5 §§ bortfaller om varorna efter
införseln används i strid med de för tullfriheten gällande reglerna. I sådana
fall skall detta utan dröjsmål anmälas för tullmyndigheten och tullen för varan
betalas.
Detta gäller dock inte om mer än fem år förflutit från den dag då varan
anmäldes till förtullning till den dag varan får annan användning. Regeringen
får föreskriva om kortare tid för vissa varor.

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om tullfrihet för
1. förnödenheter och proviant som medförs eller tas ombord på transportmedel
som går i trafik mellan Sverige och tredje land, om varorna är avsedda för
transportmedlet eller för besättning eller passagerare, och
2. varor som införs av en person som återvänder hit efter att på grund av sitt
arbete ha vistats i tredje land under en längre tid.

Bestämmelser till utfyllnad av gemenskapsrätten

8 § Vid kontroll av uppgift som lämnas i ursprungsintyg ägnat att leda till
förmånsbehandling eller i ansökan om sådant intyg är bestämmelserna i 57, 62,
64, 68 - 80 och 99 §§ tullagen (1994:000) tillämpas.

9 § Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med varor
är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en handelsorganisation skyldig
att, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, lämna uppgifter som behövs
för att uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt EG:s bestämmelser om skydd mot
dumpad eller subventionerad import. Detta gäller även i fråga om
uppgiftsskyldighet enligt EG:s bestämmelser om annan marknadsstörande import än
dumpad eller subventionerad import.
För kontroll av uppgiftsskyldighet enligt första stycket får, enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen, den som är uppgiftsskyldig föreläggas
att för granskning tillhandahålla räkenskaper, anteckningar och andra handlingar
som rör verksamheten.
Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med hjälp av
automatisk databehandling, skall dessa på begäran tillhandahållas i utskrift
eller på medium för automatisk databehandling.
Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf är även bestämmelserna i 71
- 80 §§ tullagen (1994:000) tillämpliga.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter
1. till utfyllnad av regler om frihet från tull beslutade av EG:s
institutioner, och
2. till utfyllnad av regler om tullförmåner i handelsöverenskommelser som EG
har ingått.

11 § Regeringen får överlåta åt annan myndighet att meddela föreskrifter i de
ämnen som avses i 10 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då lagen (1987:1069) om
tullfrihet m.m. skall upphöra att gälla.
2. Den upphävda lagen skall dock fortfarande tillämpas i fråga om dels varor
som anmälts eller borde ha anmälts till förtullning före utgången av år 1994,
dels varor för vilka ansökan om temporär tullfrihet lämnats in eller för vilka
medgetts temporär tullfrihet utan ansökan före utgången av år 1994.
3. Tillstånd till återbetalning av tull (restitution) eller till motsvarande
tullbefrielse som meddelats före utgången av år 1994 gäller fortfarande, dock
längst till utgången av år 1995.

2.3 Förslag till lag om frihet från skatt vid import, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag finns bestämmelser om frihet från och återbetalning av annan
skatt än tull vid import av varor från tredje land i vissa fall. I lagen finns
även kompletterande bestämmelser till de bestämmelser om tullfrihet för resande
som finns i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättande
av ett gemenskapssystem för tullbefrielse avsnitt XI och bestämmelser om
beräkning av tull och skatt i vissa fall.

2 § Vad som sägs i denna lag om frihet från skatt skall även gälla frihet från
sådana avgifter som tas ut för varor vid import.

3 § Vad som sägs i denna lag om frihet från skatt vid import från tredje land
skall även gälla i fråga om varor som förs in i landet från ett område som
ligger inom EG:s tullområde men utanför EG:s skatteområde när införseln sker
under sådana förhållanden som vid import från tredje land skulle ha medfört rätt
till frihet från skatt enligt denna lag.
Vid tillämpning av första stycket skall vad som sägs om tredje land gälla
område som ligger inom EG:s tullområde men utanför EG:s skatteområde och vad som
sägs om gemenskapen gälla EG:s skatteområde.

4 § Genom denna lag genomförs
- rådets direktiv 69/169/EEG av den 28 maj 1969 om harmonisering av bestämmelser
avseende befrielse från indirekta skatter vid import i samband med
internationella resor,
- rådets direktiv 78/1035/EEG av den 19 december 1978 om frihet från skatt vid
import av små försändelser av varor utan kommersiell karaktär och
- rådets direktiv 83/181/EEG av den 28 mars 1983 bestämmande omfattningen av
artikel 14.1 d i direktiv 77/388/EEG om frihet från mervärdesskatt vid slutlig
import av vissa varor.

5 § Uttryck som används i denna lag har samma innebörd som i tullagen
(1994:000).

2 kap. Frihet från skatt vid import

1 § Särskilda bestämmelser om frihet från skatt för varor som medförs av resande
finns i 3 kap.

2 § Frihet från skatt vid import skall, om inte annat följer av 3 eller 4 §§
eller av 3 kap., medges för en vara som övergår till fri omsättning under sådana
omständigheter som för en tullpliktig vara medför tullbefrielse enligt rådets
förordning (EEG) nr 918/83, lagen (1994:000) om tullfrihet m.m. eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen eller lagen.
Frihet från skatt vid import skall medges även i de fall som anges i
5 - 9 §§.
Frihet från skatt skall medges även när förutsättningar för hel frihet från
tull vid temporär import föreligger.

3 § Rätt till frihet från skatt vid import enligt 2 § föreligger inte om den im-
porterade varan utgörs av
1. hemutrustning som behövs för sekundärt boende,
2. kapitalvaror och annan utrustning som importeras i samband med att
verksamhet överförs från tredje land till gemenskapen,
3. undervisningsmateriel, vetenskaplig och kulturell materiel, vetenskapliga
instrument och apparater i andra fall än dem som anges i 7 eller 8 §§,
4. skattemärken eller liknande bevis på betalning av skatt eller avgift i
tredje land,
5. proviant för järnvägståg,
6. alkoholhaltiga produkter eller tobaksvaror i en försändelse från en
privatperson till en annan privatperson, eller
7. försändelser som utgör ett led i en postorderförsäljning.

4 § Bestämmelser om frihet från skatt för varor vilka såsom förnödenheter och
proviant förs ombord på fartyg eller luftfartyg i internationell trafik finns i
mervärdesskattelagen (1994:200).

5 § Frihet från skatt skall medges för gemenskapsvaror som efter att ha förts ut
från Sverige till tredje land återinförs till landet utan att ha bearbetats
under tiden de varit utförda från Sverige.
Om en tullmyndighet har medgett befrielse från skatt eller återbetalning av
skatt i samband med tidigare utförsel medges frihet från skatt enligt första
stycket endast om den skatt betalas för vilken befrielse eller återbetalning
erhållits.
I mervärdesskattelagen (1994:200) finns särskilda bestämmelser om underlaget
för beräkning av mervärdesskatt vid återinförsel av varor som bearbetats i
tredje land.

6 § Frihet från skatt skall medges för import av egen fångst som medförs av
fiskefartyg som hör hemma inom gemenskapen.

7 § Frihet från skatt skall medges för import av filmer, fotografier,
trycksaker, modeller, grammofonskivor, hologram och liknande åskådnings- eller
ljudåtergivningsmateriel, som framställts av Förenta nationerna eller dess
fackorgan och har undervisningskaraktär eller vetenskaplig eller kulturell
karaktär.

8 § Frihet från skatt skall medges för import av samlarföremål och konstverk som
inte är avsedda att säljas, när den för vars räkning varorna införs är ett
galleri, museum eller annan institution som har godkänts av Generaltullstyrelsen
för skattefri import enligt denna paragraf. Frihet från skatt skall dock inte
medges om varan tillhandahålls mot betalning av en person som bedriver en
verksamhet som skulle ha varit yrkesmässig enligt mervärdesskattelagen
(1994:200) om den hade bedrivits i Sverige.

9 § Frihet från skatt skall medges för import av
1. officiella publikationer utgivna under kontroll av exportlandet eller av
internationell institution, regional eller lokal myndighet eller offent-
ligrättsligt organ etablerat i exportlandet och
2. trycksak utdelad av erkänd politisk organisation med anledning av val till
Europaparlamentet eller i anledning av nationellt val i det land där
trycksakerna har sitt ursprung.
Frihet från skatt enligt första stycket skall medges endast för varor som
beskattats i exportlandet utan att den utländska skatten senare avlyfts eller
återbetalats.

10 § Har förutsättningarna för frihet från skatt enligt detta kapitel upphört
skall den som medgetts skattefriheten utan dröjsmål anmäla det till
tullmyndigheten och betala den skatt som belöper på varan.

11 § Vad som i övrigt sägs om tullfrihet i rådets förordning (EEG) nr 918/83,
lagen (1994:000) om tullfrihet m.m. och föreskrifter som har medelats med stöd
av förordningen eller lagen skall gälla även i fråga om frihet från skatt vid
import.

12 § Medges för en vara återbetalning eller eftergift av tull vid
tillämpning av tullförfarandet aktiv förädling enligt restitutionssystemet eller
skulle sådan återbetalning eller eftergift ha medgetts om varan varit
tullpliktig, skall annan skatt som betalats till en tullmyndighet vid
förtullningen betalas tillbaka om skatten inte kan återbäras i annan ordning.
Detsamma gäller i fråga om en vara för vilken annan återbetalning eller
eftergift av tull medgetts eller skulle ha medgetts om varan varit tullpliktig,
om
1. förutsättningar för hel frihet från tull vid temporär import för varan
uppenbart förelegat,
2. varan inte får säljas på grund av föreskrift som har meddelats av hänsyn
till allmän hälsovård, allmän säkerhet eller liknande intresse,
3. varan inte stämmer överens med vad som får anses avtalat eller varan inte
har överlämnats inom avtalad tid,
4. varan uppenbarligen har beställts av misstag eller hinder av teknisk art
förelåg vid införseln mot att använda varan för avsett ändamål,
5. varan uppenbarligen av förbiseende har sänts till mottagaren och förtullats
för dennes räkning,
6. avgiften uppenbarligen har betalats av förbiseende, eller
7. annars synnerliga skäl föreligger.

13 § Vad som föreskrivs i detta kapitel gäller inte avgifter inom den
gemensamma jordbruks- eller fiskeripolitiken.

Kap. 3 Resandes import

1 § Frihet från skatt vid import skall, utöver vad som följer av bestämmelserna
i kapitel 2, medges en resande som kommer till landet från ett tredje land i den
omfattning och under de villkor som sägs i detta kapitel. Skattefrihet gäller
endast för varor som medförs i det personliga bagaget och under förutsättning
att importen inte är av kommersiell natur.
Med varor som medförs i det personliga bagaget avses i detta kapitel alla varor
som en resande kan visa upp för tullmyndigheten när han anländer till landet
samt varor i polletterat bagage som registrerats för den resande hos
transportföretaget vid tidpunkten för den resandes avfärd. Behållare med bränsle
utgör inte personligt bagage.
Importen anses inte vara av kommersiell natur om den är av tillfällig art och
varorna är avsedda för den resandes eller hans familjs personliga behov eller
som gåva.

2 § Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges en
resande under vistelsen i landet för sådana personliga tillhörigheter som är
avsedda att återutföras ur landet till ett tredje land. Med personliga
tillhörigheter avses gångkläder samt nya eller begagnade föremål som behövs
under resan.
Bestämmelser om temporär import med hel befrielse från tull i dessa fall finns
i artikel 684 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om
tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet
av en tullkodex för gemenskapen.
Har förutsättningarna för skattefrihet enligt första stycket upphört skall den
som medgetts skattefriheten utan dröjsmål anmäla det till tullmyndigheten och
betala den skatt som belöper på varan.

3 § Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges en
resande som återvänder till landet från tredje land för sådana varor som
återinförs efter att ha medförts för att användas på resan och för vilka
befrielse från eller återbetalning av skatt inte medgetts till följd av
utförseln.
Har varan bearbetats under resan kan skatt dock utgå enligt bestämmelserna i 7
kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200).
Bestämmelser om tullfrihet för varor som återinförs i obearbetat skick finns i
artiklarna 185 och 186 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en
tullkodex för gemenskapen.

4 § Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges en
resande för import av
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volymprocent
eller två liter musserat vin eller alkoholdryck med en alkoholhalt som
överstiger 15 volymprocent men inte 22 volymprocent;
3. två liter vin med en alkoholhalt som inte överstiger 15 volymprocent,
4. 50 gram parfym,
5. 0,25 liter luktvatten,
6. 500 gram kaffe eller 200 gram kaffeextrakt eller essens,
7. 100 gram te eller 40 gram teextrakt eller essens, och
8. medicin i den mängd som motsvarar den resandes personliga behov.
Frihet från skatt skall inte medges en resande under 17 år för varor som anges
i första stycket 1 eller för en resande under 15 år för varor som anges i första
stycket 6. Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt 20 år att föra in
spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap 2 § alkohollagen
(1994:000).
Bestämmelser om tullfrihet i fall som anges i denna paragraf finns i artikel 46
i förordning (EEG) nr 918/83.

5 § Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges en
resande för andra varor än sådana som anges i 4 § till ett sammanlagt värde som
inte överstiger tull- och skattefrihetsbeloppet enligt tredje stycket.
Bestämmelser om tullfrihet i fall som avses i första stycket finns i artikel 47
i förordning (EEG) nr 918/83.
Beloppet för tull- och skattefrihet enligt första och andra styckena fastställs
för varje år som det belopp i kronor som motsvarar 175 ecu enligt den växelkurs
som gäller första arbetsdagen i oktober året före det år beloppet skall
tillämpas. Beloppet avrundas till närmaste högre hundratal kronor. Föregående
års belopp skall fortsätta att gälla om det är högre än det belopp som annars
skulle gälla eller om ändringen skulle vara mindre än 5 procent.
Generaltullstyrelsen skall publicera gällande belopp uttryckt i svenska kronor
i Tullverkets författningssamling.

6 § Frihet från skatt enligt 5 § får medges för högst 15 liter starköl.

7 § Frihet från tull och annan skatt får enligt detta kapitel medges
besättningsman som utför arbete på fartyg eller luftfartyg som kommer från
tredje land endast i fall som avses i 2 och 3 §§ samt för 100 cigaretter eller
20 cigarrer eller 20 cigariller eller 100 gram röktobak eller en proportionell
blandning av dessa tobaksvaror.
Begränsningen av rätten till frihet från tull och skatt enligt första stycket
gäller inte om besättningsmannen
1. inför varorna i samband med att han slutar sin anställning hos rederiet
eller flygföretaget eller hos annan som driver rörelse ombord, eller
2. gör ett uppehåll i tjänstgöringen ombord för semester eller annan ledighet
och ledigheten avses vara minst 15 dagar, eller
3. är bosatt i Sverige och har vistats utomlands minst 15 dagar.
Begränsningen av rätten till frihet från tull och skatt enligt första stycket
gäller endast personal som utför arbete som sammanhänger med transportmedlets
gång eller med betjäningen ombord. Till betjäning ombord på transportmedel
hänförs förutom sedvanliga tjänster som servering, uppassning och städning även
sådana tjänster som lämnas av frisörer, butikspersonal, underhållningsartister
och andra jämförbara personalgrupper.

4 kap. Beräkning av tull och skatt i vissa fall

1 § Tull och skatt för varor som medförs av en resande eller som skickas av en
privatperson i en försändelse till en annan privatperson får tas ut med belopp
som anges i 3 § i stället för den tull och skatt som annars skulle ha utgått.
Om den som skall betala tullen och skatten vid förtullningen begär det skall
denna bestämmelse dock inte tillämpas.

2 § Tull och skatt enligt 1 § får tas ut endast för import av varor som inte har
kommersiell karaktär och inom den beloppsgräns som anges i rådets förordning
(EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och
om Gemensamma tulltaxan, för schablonberäkning av tull i vissa fall.

3 § Tull och skatt enligt 1 § skall utgå med följande belopp:

tull skatt
spritdryck 22 kr/liter 240 kr/liter
starkvin 8 kr/liter 65 kr/liter
vin 5 kr/liter 40 kr/liter
starköl 3 kr/liter 20 kr/liter
cigaretter 100 öre/styck 100 öre/styck
cigarrer 80 öre/styck 80 öre/styck
röktobak 1080 kr/kg 600 kr/kg
snus 140 kr/kg 130 kr/kg
I denna paragraf förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volymprocent,
starkvin: musserat vin och alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15
volymprocent men inte 22 volymprocent, och
vin: annat vin än starkvin.

4 § Generaltullstyrelsen skall publicera gällande belopp enligt 2 § uttryckt i
svenska kronor i Tullverkets författningssamling.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då lagen
(1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel och förordningen
(1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor tull- och skattefritt
skall upphöra att gälla.
2. De upphävda författningarna skall dock fortfarande tillämpas i fråga om
varor som anmälts eller borde ha anmälts till förtullning före den 1 januari
1995.

2.4 Förslag till lag om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 om
tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet
av en tullkodex för gemenskapen finns föreskrifter om
- gynnsam taxebehandling,
- varors ursprung,
- tullvärde,
- autonoma undantagsbestämmelser angående nedsättning av eller be-frielse från
importtull för vissa varor,
- tullförfaranden med ekonomisk verkan,
- gynnade förfaranden, och
- återbetalning och eftergift av tull.
I denna lag finns vissa kompletterande bestämmelser till de i första stycket
angivna bestämmelserna.

2 § Uttryck som används i denna lag har samma innebörd som i förordning (EEG) nr
2913/92 och tullagen (1994:000).

3 § Vid kontroll av uppgift som lämnas i ursprungsintyg ägnat att leda till
förmånsbehandling eller i ansökan om sådant intyg är bestämmelserna i 57, 62,
64, 68 - 80 och 99 §§ tullagen (1994:000) tillämpliga.

4 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om skyldighet för näringsidkare att lämna uppgift om genomsnittliga
priser på importerade varor samt om importkvantiteter och transportkostnader
avseende sådana varor i samband med bestämmande av tullvärde på vissa
lättfördärvliga varor.

5 § Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter till utfyllnad av gemenskapsrätten på områden enligt 1 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Övergångsbestämmelser rörande varors ursprung, tullförfaranden med ekonomisk
verkan samt återbetalning och eftergift av tull finns i bilaga VI till fördraget
den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken
Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen, se lagen
(1994:000) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen och SFS
1994:000.
3. Att lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m., i vissa fall fortfarande skall
tillämpas efter ikraftträdandet framgår av punkterna 2 och 3 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:000) om tullfrihet m.m.
4. Varor som utförts till annat land för reparation eller bearbetning före
utgången av år 1994 och som återinförs från tredje land får deklareras till
övergång till fri omsättning med anspråk på tullättnad i enlighet med
tullförfarandet passiv förädling, dock längst till utgången av år 1995.

2.5 Förslag till lag om tullkontroll av varumärkesintrång

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning
(EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om fastställande av åtgärder för att
förbjuda övergång till fri omsätting av förfalskade varor, nedan kallad
EG-förordningen.

2 § Generaltullstyrelsen är behörig myndighet enligt artikel 3 i
EG-förordningen. Generaltullstyrelsen skall, om det behövs, samråda med andra
myndigheter.

3 § Varor som kvarhålls av en tullmyndighet skall förvaras på betryggande sätt.
Förvaringen skall ske på sökandens bekostnad. När lagakraftvunnet beslut om
förstöring av eller annan åtgärd med de berörda varorna föreligger, har sökanden
rätt till ersättning för dessa kostnader från den eller dem som beslutet gått
emot. Kan kravet riktas mot mer än en person har dessa ett solidariskt ansvar.

4 § Frågan om ett rättighetsintrång skett och hur det skall förfaras med
varorna i sådant fall prövas av behörig domstol.
Domstolen får meddela interimistiskt beslut om att kvarhållandet skall upphöra.
Tullmyndigheten skall verkställa lagakraftvunna beslut från domstolen om
frigörande, ändring eller förstöring av varorna.
Om beslutet innebär att varorna skall ändras, skall ändringen bekostas av den
som har rätten till varorna.

5 § Regeringen får föreskriva att avgift skall tas ut för ansökan enligt artikel
3 i EG-förordningen.
Generaltullstyrelsen kan kräva att sökanden ställer säkerhet för
förvaringskostnaden enligt 3 §.

6 § Generaltullstyrelsens beslut enligt artikel 3 i EG-förordningen och enligt 5
§ andra stycket denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker

Härigenom föreskrivs att 1 § 2 mom. lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
2 mom. Förbud, 2 mom. Förbudet
som i 1 mom. i 1 mom. utgör
avses, skall inte hinder mot
icke utgöra att föra in
hinder för spritdrycker
införsel till till svenskt
svenskt territo-
territori- rialvatten
alvatten av
spritdrycker 1. om
a) då dryckerna dryckerna utgör
äro att hänföra skepps-proviant
till för det fartyg
skeppsproviant med vilket de
för det fartyg, forslas,
med vilket de 2. om
forslas, eller dryckerna
tillhöra med tillhör en
fartyget följande resande eller
resande eller en besättnings-
ombord å det- man som
samma anställda medföljer
personer, allt i fartyget och
den mån dryckerna dryckerna inte
prövas icke uppgår till mer
överstiga behovet än tio liter per
under resan person,
eller dryckerna
eljest enligt
gällande
stadgande må av 3. vid
den resande för genomfart utan
eget bruk till onödigt uppehåll
riket införas; genom Öresund
samt mellan
b) vid Falsterbo rev
genomfart utan och Kullens fyr
onödigt uppehåll från
genom Öresund internationellt
mellan Falsterbo eller utländskt
rev och Kullens område till
fyr från annat sådant
internationellt område, såvida
eller utländskt det av
område till annat omständigheterna
sådant område, uppenbarligen
såvida det av framgår, att
omständigheterna dryckerna inte
uppenbarligen är avsedda att
framgår, att olovligen
dryckerna icke införas till
äro avsedda att riket; dock får
olovligen införas vatten-området
till riket; dock inom en halv
må vattenområde kilometer från
inom en halv svenska landet
kilometer från inte befaras,
svenska landet eller
icke befaras. 4. om det för
dryckerna
medförs ett
sådant
ledsagardo-
kument som
avses i lagen
(1994:000) om
alkoholskatt
eller bevis på
att säkerhet
ställts för
betalning av
skatt för
dryckerna i
Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för
oriktig ursprungsdeklaration m.m.

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1962:120) om straff i vissa fall
för oriktig ursprungsdeklaration m.m. samt 1 § lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lagen (1962:120) Lagen
om straff i (1962:120) om
vissa fall för straff i vissa
oriktig ur- fall för
sprungsdeklara- oriktigt ur-
tion m.m. sprungsintyg
m.m.

1 §[1]
Den som i Den som i
ursprungsintyg ursprungsintyg
eller annan eller annan
handling, som handling, som
åberopas till åberopas till
bevis för bevis för
vinnande av för- vinnande av för-
månsbehandling i månsbehandling
främmande stat enligt handels-
enligt överren-
frihandelsavtal s-kommelser som
mellan Sverige Europeiska ge-
och sådan stat menskaperna
eller samman- (EG) har ingått
slutning av eller enligt
stater, EG:s rättsakter,
uppsåtligen lämnat uppsåtligen läm-
oriktig uppgift nat oriktig
ägnad att leda uppgift ägnad
till förmåns- att leda till
behandling, döms förmånsbehand-
till böter eller ling, döms till
fängelse i högst böter eller
ett år. Till fängelse i högst
samma straff döm sett år. Till
den som i samma straff
samband med döms den som i
ansökan om samband med
varucertifikat ansökan om ur-
lämnat oriktig sprungsintyg
uppgift ägnad att lämnat oriktig
leda till för- uppgift ägnad
månsbehandling att leda till
samt den som förmånsbehandling
tillhandahållit samt den som
en åberopad tillhandahållit
handling med en åberopad
vetskap om att handling med
den innehåller vetskap om att
sådan oriktig den innehåller
uppgift. Är sådan oriktig
brottet att anse uppgift. Är
som grovt döms brottet att
till fängelse i anse som grovt
högst två år. döms till fäng-
else i högst två
år.
Begår någon av grov oaktsamhet gärning som avses i första stycket, döms till
böter.
Är brott som avses i denna paragraf att anse som ringa, döms ej till ansvar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande beträffande gärning som begåtts före
ikraftträdandet.

**Fotnot**
1 Senaste lydelse 1981:436.

2.8 Förslag till lag om ändring av lagen (1969:200) om uttagande av utländsk
tull, annan skatt, avgift eller pålaga

Härigenom föreskrivs att lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan
skatt, avgift eller pålaga[1] skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Följande
rättsakter skall
gälla som svensk
lag.
1. Rådets
direktiv
76/308/EEG av
den 15 mars
1976, (ändrat
genom
direktiven
79/1071/EEG och
92/108/EEG) om
ömsesidigt
bistånd för
indrivning av
fordringar
uppkomna till
följd av
verksamhet som
utgör en del av
finans-
ieringssystemet
för Europeiska
utvecklings-
och
garantifonden
för jordbruket
och av
jordbruksavgifter
och tullar samt
med avseende på
mervärdesskatt
och vissa
punktskatter,
samt
2.
Kommissionens
direktiv
77/794/EEG av
den 4 november
1977 (ändrat
genom
direktiven
85/479/EEG och
86/489/EEG) med
detaljerade
bestämmelser för
genomförande av
vissa bestäm-
melser i
direktivet
76/308/EEG av
den 15 mars
1976 om
ömsesidigt
bistånd för
indrivning av
fordringar
uppkomna till
följd av
verksamhet som
utgör en del av
finans-
ieringssystemet
för Europeiska
utvecklings-
och
garantifonden
för jordbruket
och av
jordbruksavgifter
och tullar samt
med avseende på
mervärdesskatt
och vissa
punktskatter.
Den svenska
texten till
direktiven i
dess senaste
lydelse finns
som bilaga till
denna lag.

**Fotnot**
1 Senaste lydelse
av lagen 1992:1365 (jfr 1993:1646)
av lagens rubrik 1990:315.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §
Om åtgärd skall
vidtas enligt 1 §
avseende en
pålaga som inte
upp-bärs av en
tullmyndighet
vid eller i
samband med
export eller
import av varor
skall lagen
(1990:314) om
ömsesidig
handräckning i
skatteärenden
tillämpas.

3 §
(nuvarande lagen)[2]
I den mån utländsk I den mån
tull, andra utländsk tull,
skatter, andra skatter,
avgifter eller avgifter eller
pålagor som en pålagor som en
tullmyndighet tullmyndighet
tar emot vid tar emot vid
eller i samband eller i samband
med export eller med export
import av varor eller import av
enligt överen- varor enligt
skommelse mellan överenskommelse
Sverige och mellan Sverige
främmande stat och främmande
eller mellan stat eller
Sverige och mellan Sverige
mellanfolklig och mellanfol-
organisation får klig organisa-
tas ut här i tion får tas ut
landet skall be- här i landet och
stämmelserna i 1, vid åtgärd enligt
3 - 5 §§, 6 § första 1 § i andra fall
stycket, 7, 10 - än som avses i 2 §
12 samt 16 §§ skall be-
lagen (1990:314) stämmelserna i
om ömsesidig 1, 3 - 5 §§, 6 §
handräckning i första stycket,
skatteärenden 7, 10 - 12 samt
gälla. 16 §§ lagen
(1990:314) om
ömsesidig
handräckning i
skatteärenden
gälla.
Härvid skall vad som i dessa bestämmelser sägs om Riksskatteverket i stället
avse Generaltullstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
2 Senaste lydelse 1992:1365 (jfr 1993:1646)

Bilaga
Rättsakt nr 1

RÅDETS DIREKTIV
av den 15 mars 1976
om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av
verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings-
och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt med
avseende på mervärdesskatt och vissa punktskatter
(76/308/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april 1970 om
finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken[3], senast ändrad genom
förordning (EEG) nr 2788/72[4], särskilt artikel 8.3 i denna,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande[5],
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[6],
och
med beaktande av följande:
Det är för närvarande inte möjligt att i en medlemsstat verkställa återvinning
av en fordran som bygger på ett dokument som har upprättats av myndigheterna i
en annan medlemsstat.
Att nationella bestämmelser beträffande återvinning endast kan tillämpas inom
nationella territorier är i sig ett hinder för upprättandet av en väl fungerande
gemensam marknad. Det förhindrar att gemenskapsregler kan tillämpas till fullo
och på ett rättvist sätt, i synnerhet inom den gemensamma jordbrukspolitikens
område, och det underlättar bedrägliga transaktioner.
Det är därför nödvändigt att anta gemensamma regler för ömsesidigt bistånd vid
återvinning.
Dessa regler måste gälla både för återvinning av fordringar som uppstått på
grund av olika åtgärder som ingår i det system som helt eller delvis finansierar
den europeiska struktur- och garantifonden för jordbruket, samt för återvinning
av jordbruksavgifter och tullar enligt artikel 2 i beslut 70/243/CECA, EEG,
Euratom av den 21 april 1970 om ersättning av ekonomiska bidrag från
medlemsstaterna genom gemenskapernas egna resurser[7] och enligt artikel 128 i
anslutningsakten. De måste också gälla för återvinning av ränta och bikostnader
i samband med dessa fordringar.
Det ömsesidiga biståndet skall bestå av följande: Den anmodade myndigheten
skall å ena sidan till den sökande myndigheten lämna de upplysningar som denna
myndighet behöver för att återvinna fordringar som har uppstått i den
medlemsstat där den är belägen samt underrätta gäldenären om alla dokument som
gäller dessa fordringar och som har sitt ursprung i denna medlemsstat, och å
andra sidan skall den anmodade myndigheten på begäran av den sökande myndigheten
återvinna de fordringar som har uppstått i den medlemsstat där den anmodade
myndigheten är belägen.
Dessa olika former av bistånd skall lämnas av den anmodade myndigheten i
enlighet med de lagar och andra förordningar som reglerar sådana frågor i den
medlemsstat där den är belägen.
Det är nödvändigt att fastställa de villkor enligt vilka den sökande
myndigheten skall upprätta sin begäran om bistånd, samt att begränsa de
särskilda omständigheter enligt vilka den anmodade myndigheten får vägra att
lämna sitt bistånd i varje givet fall.
När det begärs av den anmodade myndigheten skall handla å den sökande
myndigheternas vägnar för att återvinna en fordran skall den anmodade
myndigheten om det är förenligt med gällande bestämmelser i den medlemsstat där
den är belägen ha möjlighet att i samförstånd med den sökande myndigheten
bevilja gäldenären en betalningsfrist eller godkänna ett avbetalningsförfarande.
Varje form av ränta som debiteras för sådana betalningsförfaranden skall också
överföras till den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen.
På en rimlig begäran av den sökande myndigheten skall den anmodade myndigheten
om det är förenligt med gällande bestämmelser i den medlemsstat där den är
belägen, också ha möjlighet att vidta förebyggande åtgärder för att garantera
återvinning av fordringar som uppstår i den sökande medlemsstaten. Dessa
fordringar får emellertid inte ges någon prioritet i den medlemsstat där den
anmodade myndigheten är belägen.
Under återvinningsförfarandet i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är
belägen är det möjligt att fordringen eller det dokument som bemyndigar
återvinningen och som har upprättats i den medlemsstat där den sökande
myndigheten är belägen, bestrids av den berörda personen. I sådana fall bör det
fastställas att den berörda personen skall inge sitt bestridande av fordringen
till det behöriga organet i den medlemsstat där den sökande myndigheten är
belägen, och att den anmodade myndigheten skall uppskjuta alla påbörjade
verkställighetsåtgärder tills ett beslut har fattats av detta organ.
Det bör fastställas att de dokument och upplysningar som har översänts i
samband med ömsesidigt bistånd för återvinning av en fordran inte får användas
för andra ändamål.
Detta direktiv bör inte inskränka ömsesidigt bistånd mellan särskilda
medlemsstater enligt bilaterala eller multilaterala uppgörelser.
Det är nödvändigt att säkerställa att det ömsesidiga biståndet fungerar smidigt
och därför fastställa ett gemenskapsförfarande för att besluta om de närmare
bestämmelserna för tillämpningen av detta bistånd inom en lämplig tid. Det är
nödvändigt att bilda en kommitté för att organisera ett nära och effektivt
samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen på detta område.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Detta direktiv fastställer de bestämmelser som skall innefattas i med-
lemsstaternas lagar och andra författningar för att i varje medlemsstat
säkerställa återvinningen av fordringar enligt artikel 2 som uppstår i en annan
medlemsstat.

Artikel 2

Detta direktiv skall gälla för alla fordringar som avser
a) återbetalning, medling och andra åtgärder som ingår i systemet för hel eller
delvis finansiering av den europeiska struktur och garantifonden för jordbruket,
inklusive de summor som skall uppbäras i samband med dessa åtgärder.
b) jordbruksavgifter enligt artikel 2.a i beslut 70/243/CECA, EEG, Euratom och
artikel 128a i anslutningsakten.
c) Tullavgifter enligt artikel 2b i detta beslut och artikel 128b i an-
slutningsakten.
d) Mervärdeskatt.
e) Punktskatter på tobaksvaror, alkohol och mineraloljor.
f) Räntor och kostnader i samband med återvinningen av dessa ford-ringar.

Artikel 3

I detta direktiv avses med
- sökande myndighet: den behöriga myndigheten i en medlemsstat som framställer
en begäran om bistånd beträffande en fordran enligt artikel 2.
- anmodad myndighet: den behöriga myndigheten i en medlemsstat till vilken en
begäran om bistånd framställs.

Artikel 4

1. På begäran av den sökande myndigheten skall den anmodade myndigheten
tillhandahålla alla upplysningar som skulle kunna vara av värde för den sökande
myndigheten vid återvinningen av dess fordran.
För att erhålla dessa upplysningar skall den anmodade myndigheten utnyttja sina
befogenheter enligt de lagar och andra förordningar som gäller för återvinning
av liknande fordringar som uppstår i den medlemsstat där denna myndighet är
belägen.
2. I en begäran om upplysningar skall namn och adress anges på den person som
de begärda upplysningarna gäller samt fordringens typ och belopp.
3. Den anmodade myndigheten skall inte vara skyldig att tillhandahålla
upplysningar
a) som den inte skulle kunna erhålla för att återvinna liknande fordringar som
uppstår i den medlemsstat där den är belägen,
b) som skulle avslöja kommersiella, industriella eller professionella
hemligheter, eller
c) som om de yppas skulle kunna vara till skada för säkerheten eller strida mot
allmän ordning i denna stat.
Den anmodade myndigheten skall upplysa den sökande myndigheten om orsakerna för
att den avvisar en begäran om upplysningar.

Artikel 5

1. Den anmodade myndigheten skall på begäran av den sökande myndigheten och i
enlighet med gällande rättsregler beträffande överlämnande av liknande dokument
eller beslut i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen, delge
mottagaren alla dokument och beslut, inklusive handlingar av juridisk natur, som
härstammar från den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen och som
hänför sig till en fordran och/eller dess återvinnande.
2. En begäran om överlämnande skall ange den berörda mottagarens namn och
adress, art och innehåll i det dokument eller beslut som skall överlämnas, om så
är nödvändigt gäldenärens namn och adress och den fordran, till vilken
dokumentet eller beslutet hänför sig, samt all andra användbara upplysningar.
3. Den anmodade myndigheten skall omedelbart underrätta den sökande myndigheten
om de åtgärder som har vidtagits med anledning av dess begäran om överlämnande,
och särskilt om vilken dag dokumentet eller beslutet skickades till mottagaren.

**Fotnot**
[3] EGT nr L 94, 28.4.1970, s. 13.
[4] EGT nr L 295, 30.12.1972, s. 1.
[5] EGT nr C 19, 12.4.1973, s. 38.
[6] EGT nr C 69, 28.8.1973, s. 3.
[7] EGT nr L 94, 28.4.1970, s. 19.

Artikel 6

1. På begäran av den sökande myndigheten skall den anmodade myndigheten i
enlighet med de lagar och andra förordningar som gäller för återvinning av
liknande fordringar som uppstår i den medlemsstat där den anmodade myndigheten
är belägen återvinna fordringar som stöds av en dokument som medger att
fordringen återvinns.
2. För detta ändamål skall varje fordran i fråga om vilken en begäran om
återvinning har framställts behandlas som en fordran i den medlemsstat där den
anmodade myndigheten är belägen, utom när artikel 12 är tillämplig.

Artikel 7

1. En begäran om återvinning av en fordran som den sökande myndigheten riktar
till den anmodade myndigheten skall åtföljas av en officiell eller bestyrkt
kopia av det dokument som gör det möjligt att verkställa återvinningen och som
har utfärdats i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen samt om
så är tillämpligt av andra dokument i original eller bestyrkt kopia som behövs
för återvinningen av fordran.
2. Den sökande myndigheten får endast begära återvinning
a) om fordringsanspråken och/eller det dokument som medger utsökning inte
bestrids i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen,
b) om den sökande myndigheten i den medlemsstat där den är belägen har
tillämpat det återvinningsförfarande som myndigheten har tillgång till på
grundval av det dokument som avses i punkt 1 och om de vidtagna åtgärderna inte
har lett till full betalning av fordringen.
3. En begäran om återvinning skall ange den berörda personens namn och adress,
fordringens art, det belopp som den egentliga fordringen uppgår till, upplupen
ränta och andra kostnader samt alla övriga tillämpliga upplysningar.
4. En begäran om återvinning skall dessutom innehålla ett uttalande av den
sökande myndigheten som anger från och med vilken dag utsökning är möjlig enligt
gällande lagar i den medlemsstat där den är belägen, och som bekräftar att
villkoren enligt punkt 2 är uppfyllda.
5. Så snart den sökande myndigheten erhåller några tillämpliga upplysningar om
det ärende som ligger till grund för begäran om återvinning skall den
vidarebefordra dessa upplysningar till den anmodade myndigheten.

Artikel 8

Det dokument som medger utsökning av fordringen skall om så är tillämpligt och i
enlighet med gällande bestämmelser i den medlemsstat där den anmodade
myndigheten är belägen, tas emot, godkännas, kompletteras eller ersättas av ett
dokument som möjliggör utsöking inom denna medlemsstats territorium.
Dokumentet skall tas emot, godkännas, kompletteras eller ersättas så snart som
möjligt efter det att en begäran om återvinning har erhållits. Dokumentet får
inte avvisas, om det möjliggör utsökning i den medlemsstat där den sökande
myndigheten är belägen samt är korrekt formulerat.
Om någon av dessa formaliteter skulle förorsaka en undersökning eller ett
bestridande i samband med fordringen och/eller det dokument som möjliggör
utsökning och som har upprättats av den sökande myndigheten skall artikel 12
tillämpas.

Artikel 9

1. Fordringar skall återvinnas i valutan för den medlemsstat i vilken den
anmodade myndigheten är belägen.
2. Den anmodade myndigheten får, om det är förenligt med gällande lagar och
andra författningar i den medlemsstat där den är belägen och efter samråd med
den sökande myndigheten ge gäldenären tid att betala eller godkänna ett
avbetalningsförfarande. All ränta som påförs av den anmodade myndigheten för
sådan tilläggstid skall betalas till den medlemsstat där den sökande myndigheten
är belägen.
All annan ränta som i enlighet med lagar och andra förordningar i den
medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen påförs för dröjsmål med
betalningen skall också betalas till den medlemsstat i vilken den sökande
myndigheten är belägen.

Artikel 10

Fordringar som skall återvinnas får inte prioriteras i den medlemsstat där den
anmodade myndigheten är belägen.

Artikel 11

Den anmodade myndigheten skall omedelbart underrätta den sökande myndigheten om
vilka åtgärder som har vidtagits i fråga om en begäran om återvinning.

Artikel 12

1. Om fordringen och/eller det dokument som möjliggör utsökningen, och som har
upprättats i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen, under
återvinningsförfarandets gång bestrids av en berörd part skall denna part inge
sin framställan till det behöriga organet i den medlemsstat där den sökande
myndigheten är belägen i enlighet med de lagar som gäller där. Den sökande
myndigheten skall underrätta den anmodade myndigheten om denna framställan. Den
berörda parten får också underrätta den anmodade myndigheten om denna
framställan.
2. Så snart den anmodade myndigheten har erhållit de upplysningar som avses i
punkt 1, antingen från den sökande myndigheten eller från den berörda parten,
skall den uppskjuta utsökningsförfarandet i avvaktan på det beslut som det
behöriga organet fattar i detta ärende. Skulle den anmodade myndigheten bedöma
det nödvändigt, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 13, får denna
myndighet vidta försiktighetsåtgärder för att garantera återvinningen, om lagar
och andra författningar i den medlemsstat där den är belägen medger ett sådant
förfarande för liknande fordringar.
3. Om det är de utsökningsåtgärder som vidtas i den medlemsstat där den
anmodade myndigheten är belägen som bestrids, skall frågan hänskjutas till det
behöriga organet i denna medlemsstat i enlighet med dess lagar och andra
författningar.
4. Om det behöriga organ till vilket frågan har hänskjutits i enlighet med
punkt 1 är en civilrättslig domstol eller en förvaltningsdomstol skall denna
domstols beslut, om det är gynnsamt för den sökande myndigheten och medger
återvinning av fordran i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen,
utgöra det dokument som möjliggör återvinning i enlighet med artikel 6 - 8 och
återvinningen av fordringen skall genomföras på grundval av detta beslut.

Artikel 13

På en rimlig begäran från den sökande myndigheten skall den anmodade myndigheten
vidta försiktighetsåtgärder för att säkerställa återvinningen av en fordran, om
det är förenligt med lagar och andra författningar i den medlemsstat i vilken
den är belägen.
Vid genomförandet av bestämmelserna i föregående stycke skall artiklarna 6,
7.1, 7.3, 7.5, 8, 11, 12 och 14 gälla i tillämpliga delar.

Artikel 14

Den anmodade myndigheten skall inte vara skyldig
a) att garantera de bistånd som föreskrivs i artiklarna 6 - 13, om
återvinningen av fordringen på grund av gäldenärens situation skulle förorsaka
allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter i den medlemsstat där denna
myndighet är belägen,
b) att åta sig återvinningen av en fordran om den sökande myndigheten inte har
uttömt alla möjligheter till återvinning inom territoriet för den medlemsstat
där den är belägen.
Den anmodade myndigheten skall underrätta den sökande myndigheten om sina skäl
för att avvisa dess begäran om bistånd. Denna rimliga vägran skall också
meddelas kommissionen.

Artikel 15

1. Frågor om preskriptionstider skall uteslutande regleras av gällande lagar
och andra författningar i den medlemsstat där den sökande myndigheten är
belägen.
2. Åtgärder som vidtas av den anmodade myndigheten vid återvinning av
fordringar för att efterkomma en begäran om bistånd som om de hade vidtagits av
den sökande myndigheten skulle ha lett till att preskriptionstiden uppsköts
eller avbröts i enlighet med gällande lagar och andra författningar i den
medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen skall anses ha vidtagits i
den senare medlemsstaten vad gäller denna verkan.

Artikel 16

Dokument och upplysningar som skickas till den anmodade myndigheten i enlighet
med detta direktiv får av denna myndighet endast översändas till
a) den person som anges i begäran om bistånd,
b) de personer och myndigheter som är ansvariga för återvinningen av
fordringarna, och endast för detta ändamål,
c) de rättsliga instanser som handlägger ärenden beträffande återvinning av
fordringar.

Artikel 17

Begäran om bistånd och tillämpliga dokument skall åtföljas av en översättning
till det officiella språket eller till ett av de officiella språken i den
medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen utan att det påverkar den
senares rätt att avstå från översättningen.

Artikel 18

Medlemsstaterna skall avstå från alla fordringar på varandra för återbetalning
av de kostnader som uppstår vid det ömsesidiga bistånd de ger varandra i
enlighet med detta direktiv.
Den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen skall emellertid förbli
betalningsskyldig till den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen
för de kostnader som uppstår på grund av åtgärder som bedöms vara ogrundade,
antingen vad gäller fordringens sakinnehåll eller giltigheten av det dokument
som utfärdats av den sökande myndigheten.

Artikel 19

Medlemsstaterna skall förse varandra med en förteckning över behöriga
myndigheter som har befogenhet att framställa eller ta emot en begäran om
bistånd.

Artikel 20

1. Härmed bildas kommitté för återvinning av fordringar (i det följande kallad
kommittén), som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna med en
företrädare för kommissionen som ordförande.
2. Kommittén skall själv fastställa sin arbetsordning.

Artikel 21

Kommittén får undersöka alla ärenden som rör tillämpningen av detta direktiv,
som tas upp av ordföranden antingen på eget initiativ eller på begäran av
företrädaren för en medlemsstat.

Artikel 22

1. Närmare bestämmelser för tillämpningen av artiklarna 4.2 och 4.4, 5.2 och
5.3, 7.1, 7.3 och 7.5, 9, 11 och 12.1 samt av bestämmelserna om omräkning,
överföring av återvunna summor och fastställande av ett minimibelopp för
fordringar, för vilka bistånd får begäras, skall antas enligt det förfarande
som fastställs i punkt 2 och 3.
2. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till
åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden
bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Den skall fatta sitt beslut
med en majoritet av 41 röster, varvid medlemsstaternas röster skall vägas enligt
fördragets artikel 148.2. Ordföranden får inte rösta.
3.a) Kommissionen skall själv anta förslaget, om det inte strider mot
kommitténs yttrande.
b) Om förslaget strider mot kommitténs yttrande, eller om inget yttrande avges,
skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som skall vidtas.
Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet.
c) Om rådet inte har fattat något beslut inom tre månader från det att
förslaget mottagits, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna
åtgärderna vidtas.

Artikel 23

Bestämmelserna i detta direktiv skall inte förhindra ett större mått av
ömsesidigt bistånd som lämnas nu eller i framtiden av särskilda medlemsstater i
enlighet med överenskommelser eller uppgörelser, inklusive åtgärder som rör
upplysningar om rättsliga eller utomrättsliga handlingar.

Artikel 24

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att
följa detta direktiv senast den 1 januari 1978.

Artikel 25

Varje medlemsstat skall underrätta kommissionen om de åtgärder som den har
vidtagit för att genomföra detta direktiv. Kommissionen skall vidarebefordra
dessa upplysningar till de övriga medlemsstaterna.

Artikel 26

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 15 mars 1976.

På rådets vägnar
R. VOUEL

Ordförande

Bilaga
Rättsakt nr 2

KOMMISSIONENS DIREKTIV
av den 4 november 1977

om fastställande av närmare bestämmelser för genomförandet av vissa bestämmelser
i direktiv 76/308/EEG om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkom-
na till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för
Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av
jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdesskatt och vissa
punktskatter
(77/794/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen,
med beaktande av rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt
bistånd vid återvinning av fordringar till följd av verksamhet som utgör en del
av finansieringssystemet för Europeiska struktur- och garantifonden för
jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar inom jordbrukssektorn[1], och
särskilt artikel 22.1 i detta, och
med beaktande av följande:
Ovannämnda direktiv införde ett system med ömsesidigt bistånd mellan de
behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i syfte att förse den sökande
myndigheten med alla de upplysningar som behövs för att delge den berörda
mottagaren alla dokument och beslut som är tillämpliga för att vidta förebyggan-
de åtgärder och för att den anmodade myndigheten skall kunna återvinna
fordringar å den sökande myndighetens vägnar.
Närmare bestämmelser för genomförandet av sådant ömsesidigt bistånd måste
fastställas inom vart och ett av dessa områden för att göra biståndet effektivt.
De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv överensstämmer med yttrandet från
kommittén för återvinning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Detta direktiv fastställer de närmare bestämmelserna för tillämpning av
artiklarna 4.2 och 4.4, 5.2 och 5.3, 7.1, 7.3 och 7.5, 9 och 12.1 i direktiv
76/308/EEG, i det följande kallad "basdirektivet".
2. Detta direktiv fastställer också närmare bestämmelser för omräkning och
överföring av återvunna summor samt för fastställandet av ett minimibelopp för
fordringar som får föranleda en begäran om bistånd.

AVDELNING I

Begäran om upplysningar

Artikel 2

1. En begäran om upplysningar enligt artikel 4 i grunddirektivet skall
framställas skriftligen i enlighet med förlagan i bilaga 1. Denna begäran skall
vara försedd med den sökande myndighetens officiella stämpel och skall vara
undertecknad av en tjänsteman hos myndigheten, som är behörig att framställa en
sådan begäran.
2. Den sökande myndigheten skall, om så är tillämpligt, i sin begäran ange
namnet av varje annan myndighet, till vilken en liknande begäran om upplysningar
har sänts.

Artikel 3

Begäran om upplysningar får gälla
a) gäldenären, eller
b) alla personer som är ansvariga för att betala fordringen enligt gällande lag
i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen.
Om den sökande myndigheten känner till att en tredje part har tillgångar som
tillhör en av de personer som avses i föregående stycke kan myndighetens begäran
också avse denna tredje part.

Artikel 4

Den anmodade myndigheten skall skriftligt bekräfta mottagandet av denna begäran
om upplysningar så snart som möjligt och i varje fall inom sju dagar efter
mottagandet (om möjligt via telex).

Artikel 5

1. Den anmodade myndigheten skall, så snart den fått tillgång till de begärda
upplysningarna, vidarebefordra dem till den sökande myndigheten.
2. Om alla eller en del av de begärda upplysningarna inte kan erhållas inom en
rimlig tidsfrist skall den anmodade myndigheten med hänsyn till det särskilda
fallet underrätta den sökande myndigheten om detta och ange skälen därför.
I varje fall skall den anmodade myndigheten senast sex månader från den dag då
mottagandet av begäran bekräftades underrätta den sökande myndigheten om
resultatet av de undersökningar den har genomfört för att erhålla de begärda
upplysningarna.
På grundval av de upplysningar som har erhållits från den anmodade myndigheten
får den sökande myndigheten begära att undersökningarna skall fortsätta. Denna
begäran skall göras skriftligen (om möjligt per telex) inom två månader efter
den dag då myndigheten har erhållit underrättelse om resultatet av
undersökningarna som genomförts av den anmodade myndigheten och skall av den
anmodade myndigheten behandlas i enlighet med de föreskrifter som gällde för den
ursprungliga begäran.

Artikel 6

När den anmodade myndigheten beslutar att inte efterkomma den begäran om
upplysningar som ställts till den skall den skriftligen underrätta den sökande
myndigheten om skälen för sin vägran att efterkomma denna begäran och särskilt
ange de särskilda bestämmelser i artikel 4 i grunddirektivet på vilka den
grundar sitt beslut. Denna underrättelse skall lämnas av den anmodade
myndigheten så snart den har fattat sitt beslut och i varje fall senast sex
månader efter den dag då mottagandet av denna begäran bekräftades.

Artikel 7

Den sökande myndigheten får när som helst dra tillbaka den begäran om
upplysningar som den har skickat till den anmodade myndigheten. Beslutet om
tillbakadragandet skall skriftligen tillställas den anmodade myndigheten (om
möjligt per telex).

AVDELNING 2

Begäran om delgivning

Artikel 8

Den begäran om delgivning som avses i artikel 5 i grunddirektivet skall vara
skriftlig och utfärdas i två exemplar i enlighet med förlagan i bilaga 2. Denna
begäran skall vara försedd med den sökande myndighetens officiella stämpel och
skall undertecknas av en tjänsteman hos myndigheten som är behörig att utfärda
en sådan begäran.
Två exemplar av det dokument (eller beslut), för vilket delgivning begärs,
skall bifogas den begäran som avses i föregående stycke.

Artikel 9

Begäran om delgivning får avse alla fysiska eller juridiska personer som, enligt
gällande lag i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen, skall
underrättas om alla dokument eller beslut som berör honom.

Artikel 10

1. Omedelbart efter erhållande av denna begäran om delgivning skall den anmodade
myndigheten vidta de åtgärder som behövs för att verkställa denna delgivning i
enlighet med gällande lag i den medlemsstat där den är belägen.
2. Den anmodade myndigheten skall underrätta den sökande myndigheten om dagen
för delgivningen så snart den har verkställts genom att återsända ett exemplar
av begäran om delgivning, med intyget på baksidan rätt ifyllt.

AVDELNING III

Begäran om återvinning och/eller om vidtagande av förebyggande åtgärder

Artikel 11

1. Begäran om återvinning och/eller om vidtagande av förebyggande åtgärder
enligt artiklarna 6 och 13 i grunddirektivet skall göras skriftligen i enlighet
med förlagan i bilaga 3. Denna begäran, som skall innehålla tillkännagivande om
att villkoren för att påbörja ett ömsesidigt biståndsförfarande enligt
grunddirektivet i föreliggande fall har uppfyllts, skall vara försedd med den
sökande myndighetens officiella stämpel och skall vara undertecknad av en
tjänsteman hos myndigheten som är behörig att utfärda en sådan begäran.
2. Det dokument som medger utsökning, som skall bifogas begäran om återvinning
och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder, får avse flera fordringar om det
gäller en och samma person.
I artiklarna 12 - 19 skall alla fordringar, som omfattas av samma dokument som
medger utsökning, anses utgöra en enda fordran.

Artikel 12

Begäran om återvinning och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder får avse
a) gäldenären, eller
b) alla som är ansvariga för att fordran betalas enligt lagen i den medlemsstat
där den sökande myndigheten har sitt säte.
2. Den sökande myndigheten skall om så är tillämpligt underrätta den anmodade
myndigheten om alla tillgångar som innehas av de personer som avses i punkt 1
och som enligt dess kännedom befinner sig i en tredje parts förvar.

Artikel 13

1. Den sökande myndigheten skall ange beloppet av den fordran som skall
återvinnas, både i valutan för den medlemsstat där den är belägen och i valutan
för den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen.
2. Den växelkurs som skall användas i fråga om punkt 1 skall vara den senaste
säljkursen som har noterats på den mest representativa valutamarknaden eller
marknaderna i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen den dag då
begäran om återvinning undertecknades.

Artikel 14

Den anmodade myndigheten skall skriftligen bekräfta mottagandet av begäran om
återvinning och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder så snart som möjligt
och i varje fall inom sju dagar efter mottagandet (om möjligt per telex).

Artikel 15

Om hela eller en del av fordran inte kan återvinnas eller förebyggande åtgärder
inte kan vidtas inom en rimlig tid med beaktande av det särskilda fallet skall
den anmodade myndigheten underrätta den sökande myndigheten om detta och ange
skälen därför.
I varje fall skall den anmodade myndigheten senast ett år efter den dag då
begäran bekräftades underrätta den sökande myndigheten om resultatet av det
förfarande den har genomfört för återvinning av fordran och/eller för
förebyggande åtgärder.
På grundval av de upplysningar som har erhållits av den anmodade myndigheten
får den sökande myndigheten begära att den anmodade myndigheten skall fortsätta
det förfarande den genomfört för återvinning av fordran och/eller för
förebyggande åtgärder. Denna begäran skall göras skriftligen (om möjligt per
telex) inom två månader från den dag myndigheten har erhållit underrättelse om
resultatet av det genomförda förfarandet för återvinning av fordran och/eller
för förebyggande åtgärder från den anmodade myndigheten, och den skall av den
anmodade myndigheten behandlas enligt de föreskrifter som gällde för den
ursprungliga begäran.

Artikel 16

Varje åtgärd som bestrider fordringen eller det dokument som medger utsökningen,
och som vidtas i den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen skall av
den sökande myndigheten, så snart den får kännedom om denna åtgärd, skriftligen
anmälas till den anmodade myndigheten (om möjligt per telex).

Artikel 17

1. Om begäran om återvinning av fordran och/eller vidtagande av förebyggande
åtgärder har blivit verkningslös på grund av att fordringen har betalats eller
avskrivits, eller av någon annan orsak, skall den sökande myndigheten omedelbart
skriftligen underrätta den anmodade myndigheten (om möjligt per telex), så att
den senare kan avbryta alla åtgärder den har vidtagit.
2. Om beloppet för den fordran som är föremål för begäran om återvinning
och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder av någon anledning har ändrats,
skall den sökande myndigheten omedelbart skriftligen underrätta den anmodade
myndigheten om detta (om möjligt per telex).
Om ändringen består av en minskning av fordringens belopp skall den sökande
myndigheten så snart som möjligt hos den anmodade myndigheten begära att den
skall fortsätta med de åtgärder som den har vidtagit för att återvinna fordran
och/eller vidta förebyggande åtgärder, men åtgärderna skall begränsas till det
belopp som fortfarande inte är betalt. Om vid det tillfälle då den anmodade
myndigheten underrättas om minskningen av fordringsbeloppet det ursprungliga
beloppet redan har återvunnits men att det överföringsförfarande som avses i
artikel 18 ännu inte har ägt rum skall det överskjutande beloppet betalas
tillbaka till den person som är berättigad till detta.
Om ändringen består av en ökning av det ursprungliga beloppet skall den sökande
myndigheten så snart som möjligt sända en tilläggsbegäran om återvinning
och/eller vidtagande av förebyggande åtgärder till den anmodade myndigheten.
Denna tilläggsbegäran skall så långt det är möjligt behandlas samtidigt av den
anmodade myndigheten som den ursprungliga begäran från den sökande myndigheten.
Om det, beroende på det skede som det pågående förfarandet befinner sig i, inte
är möjligt att behandla tilläggsbegäran tillsammans med den ursprungliga begäran
skall den anmodade myndigheten endast behöva uppfylla tilläggsbegäran om den
gäller ett belopp som inte är mindre än vad som avses i artikel 20.
3. Vid omräkning av det rättade fordringsbeloppet till valutan i den
medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen skall den sökande
myndigheten använda den växelkurs som den använde i sin ursprungliga begäran.

Artikel 18

Alla belopp som återvinns av den anmodade myndigheten, inklusive då så är
lämpligt den ränta som avses i artikel 9.2 i grunddirektivet, skall överföras
till den sökande myndigheten i valutan för den medlemsstat, där den anmodade
myndigheten är belägen. Denna överföring skall äga rum inom en månad från den
dag då återvinningen genomfördes.

Artikel 19

Oavsett eventuella belopp som har tagits in av den anmodade myndigheten som
ränta enligt artikel 9.2 i grunddirektivet, skall fordringen anses ha
återvunnits i proportion till återvinningen av beloppet i den nationella valuta
för den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen, på grundval av den
växlingskurs som avses i artikel 13.2.

AVDELNING IV

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 20

1. En begäran om bistånd får göras av den sökande myndigheten antingen
beträffande en enskild fordring eller flera fordringar om dessa kan återvinnas
från en och samma person.
2. Ingen begäran om bistånd får göras om beloppet för den eller de tillämpliga
fordringarna är mindre än 750 europeiska beräkningsenheter.

Artikel 21

Upplysningar och andra uppgifter som meddelas den anmodade myndigheten av den
sökande myndigheten skall vara avfattade på det officiella språket eller ett av
de officiella språken i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen.

**Fotnot**
[1] EGT nr L 73, 19.3.1976, s. 18.

Artikel 22

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa
detta direktiv senast den 1 januari 1978.

Artikel 23

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om de åtgärder de vidtar för att
genomföra detta direktiv. Kommissionen skall underrätta de andra medlemsstaterna
om detta.

Artikel 24

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 4 november 1977.

På kommissionens vägnar

Étienne DAVIGNON
Ledamot av kommissionen

BILAGA 1

DIREKTIV 76/308/EEG

(Artikel 4)

Uppgifter om den sökande myndigheten, adress, telefon, telex och bankkonton etc.

..................................
(Ort och avsändningsdatum för begäran)

..................................
(Den anmodade myndighetens diarienummer)

Till

..................................
(Namn på den myndighet till vilken begäran skickas, box, ort etc.)

(Utrymme reserverat för den myndighet till vilken begäran skickas)

BEGÄRAN OM UPPLYSNINGAR

Undertecknad ....................(namn och tjänsteställning) av ovannämnda
myndighet vederbörligen befullmäktigad företrädare, hemställer härmed om att
erhålla följande upplysningar enligt artikel 4 i direktiv 76/308/EEG:

Upplysningar som avser den berörda personen (1)

a) Namn och adress känd(*) förmodad(*)

b) Övriga tillämpliga upplysningar om denna person

- huvudgäldenär
- medgäldenär
- tredje part som innehar tillgångar

Upplysningar som avser fordringen (fordringarna)

- belopp (exklusive ränta och kostnader)
- den exakta arten av fordringen (fordringarna)
- övriga upplysningar

Övriga anmodade myndigheter

Begärda upplysningar

.....................Underskrift

Myndighetens stämpel

(*) Stryk det ej tillämpliga
(1) Fysisk eller juridisk person

BILAGA 2

DIREKTIV 76/308/EEG

(Artikel 5)

Uppgifter om den sökande myndigheten, adress, telefon, telex och bankkonton etc.

..................................
(Ort och avsändningsdatum för begäran)

..................................
(Den anmodade myndighetens diarienummer)

Till

..................................
(Namn på den myndighet till vilken begäran skickas, box, ort etc.)

(Utrymme reserverat för den myndighet till vilken begäran skickas)

BEGÄRAN OM DELGIVNING

Undertecknad ....................(namn och tjänsteställning) av ovannämnda
myndighet vederbörligen befullmäktigad företrädare, hemställer härmed om
delgivning av följande dokument/beslut (*) enligt artikel 5 i direktiv
76/308/EEG:

Upplysningar som avser den berörda personen (1)

a) Namn och adress känd(*) förmodad(*)
b) Namn och adress för huvudgäldenären om annan än mottagaren
c) Övriga upplysningar

Art och innehåll i det dokument (eller det beslut) som är föremål för delgivning

Upplysningar som avser fordringen (fordringarna)

- Belopp (inklusive ränta och kostnader)
- Den exakta arten av fordringen (fordringarna)
- Övriga upplysningar

Övriga upplysningar

.....................Underskrift

Myndighetens stämpel

(*) Stryk det ej tillämpliga
(1) Fysisk eller juridisk person

INTYG

Undertecknad intygar härmed

- att dokumentet/beslutet (*) bifogat till omstående begäran har delgivits den
mottagare som anges i denna begäran, daterad den ...................
Delgivningen har utförts på följande sätt (1) (*):

- att dokumentet/beslutet (*) bifogat till omstående begäran inte har kunnat
delges mottagaren som anges i denna begäran av följande orsaker(*):

..................
(Datum)

..................
(Underskrift)

Myndighetens stämpel

(*) Stryk det ej tillämpliga
(1) Ange exakt om delgivningen skedde till mottagaren personligen eller genom
ett annat förfarande.

BILAGA 3

DIREKTIV 76/308/EEG

(Artikel 6 - 13)

Uppgifter om den sökande myndigheten, adress, telefon, telex och bankkonton etc.

..................................
(Ort och avsändningsdatum för begäran)

..................................
(Den anmodade myndighetens diarienummer)

Till

..................................
(Namn på den myndighet till vilken begäran skickas, box, ort etc.)

(Utrymme reserverat för den myndighet till vilken begäran skickas)

ANSÖKAN OM INDRIVNING / PROVISORISKA SÄKERHETSÅTGÄRDER (*)

Undertecknad ....................(namn och tjänsteställning) av ovannämnda
myndighet vederbörligen befullmäktigad företrädare, hemställer härmed om
följande:

- Återvinning av följande fordring(ar) enligt bifogat verkställighetsdokument
enligt artikel 7 i direktiv 76/308/EEG. Villkoren enligt artikel 7.2a och 7.2b
är uppfyllda (*).

- Vidtagande av förebyggande åtgärder enligt artikel 13 i direktiv 76/308/EEG
beträffande den person som anges nedan vad gäller hans/hennes fordring(ar)
enligt bifogat verkställighetsdokument. Jag bifogar uppgift om orsakerna till
denna hemställan (*).

Upplysningar som avser den berörda personen (1)
a) Namn och adress känd(*) förmodad(*)

b) Övriga tillämpliga upplysningar
- Huvudgäldenär
- Medgäldenär
- Tredje part som innehar tillgångar

Upplysningar som avser fordringen/fordringarna

Den exakta arten av fordringen/fordringarna

Beloppet i valutan för den medlemsstat där den sökande myndigheten är belägen

Belopp i valutan för den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen

Huvudskuldens belopp (2)

Räntan fram till den dag då detta dokument undertecknas (*)
Kostnader fram till den dag då detta dokument undertecknas (*)

Summa

Uppgifter om bifogade dokument:

Använd växelkurs

Övriga upplysningar

Dagen då utsökning blir möjlig
Preskriptionstid
Gäldenärs tillgångar som befinner sig i tredje parts förvar

Underskrift

Myndighetens stämpel

(*) Stryk det ej tillämpliga.
(1) Fysisk eller juridisk person.
(2) Om alla fordringar är upptagna på samma dokument, skall beloppen för de
olika fordringarna anges.

2.9 Förslag till lag om ändring av lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:431) om utredning angående brott mot
utländsk tullag
dels att 1 § skall ha följande lydelse,
dels att i 5 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen".

Nuvarande lydelse Förslagen lydelse

1 §
I den mån det I den mån det
påkallas av över- påkallas av över-
enskommelse enskommelse
mellan Sverige mellan Sverige
och främmande och främmande
stat om ömse- stat om ömse-
sidigt bistånd försidigt bistånd
att förhindra, för att för-
utreda och hindra, utreda
beivra brott mot och beivra
tullag, får brott mot
Konungen före- tullag, får
skriva att genom regeringen
svensk tull- föreskriva att
myndighet bistånd genom svensk
skall lämnas tullmyndighet
tullmyndighet i bistånd skall
den främmande lämnas tull-
staten med myndighet i den
utredning rörande främmande staten
brott mot tullag med utredning
i den staten. rörande brott
Vid sådan mot tullag i
utredning skall den staten. Vid
2 - 4 §§ gälla. sådan utredning
och vid bistånd
enligt förord-
ning (EEG) nr
1468/81 av den
19 maj 1981 om
ömsesidig hjälp
mellan med-
lemsstaternas
administrativa
myndigheter
samt om sam-
arbete mellan
de förra och
kommissionen
för att säker-
ställa en
korrekt tillämp-
ning av tull-
och jord-
brukslagstiftningen
skall 2 - 4 §§
gälla.
Med tullag förstås i denna lag sådana bestämmelser i lag eller annan
författning om införsel, utförsel eller transitering, som avser tullar eller
andra allmänna avgifter eller rör förbud, inskränkningar eller kontrollåtgärder
beträffande varu- eller valutatrafiken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
2 och 3 §§ gäller ,2 och 3 §§ gäller,
om annat ej om inte annat
föreskrivits, för föreskrivits, för
vara som enligt vara som enligt
särskild författ- särskild författ-
ning ej får ning inte får
införas hit och föras in i
vara för vilken landet och vara
särskilt före- för vilken
skrivet införsel- särskilt före-
villkor ej är skrivet inför-
uppfyllt. selvillkor inte
är uppfyllt.
Lagen gäller
inte för inför-
selrestriktion
som följer av
gemenskapsrätten
eller för
införsel av
gemenskapsvaror
från annan med-
lemsstat i den
Europeiska
unionen.

2 §[1]
En vara får utan hinder av förbud eller villkor som avses i 1 §
1. sändas genom 1. transiteras
tullområdet eller genom det sven-
mellan orter ska tullområdet
inom detta eller mellan
enligt de orter inom
villkor och detta enligt de
föreskrifter som föreskrifter och
generaltullstyrelsen villkor som
meddelar, gäller för
tullförfarandet
extern tran-
sitering,
2. förvaras på 2. förvaras på
tullupplag eller tillfälligt
tullager eller i lager eller
frihamn, tullager eller
i frizon eller
frilager,
3. förstöras under kontroll av tullmyndighet eller annan som denna
godkänner,
4. återutföras, 4. återutföras.
5. tas om hand
med tillämpning
av ett förenklat
förfarande enligt
8 § första stycket
2 tullagen
(1987:1065)
under villkor
att varan till
dess
införselvillkoret
uppfyllts
förvaras i
oförändrat skick
av den som med
tillämpning av
det förenklade
förfarandet tagit
hand om varan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
1 Senaste lydelse 1991:158.

2.11 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137)

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ tullregisterlagen (1990:137) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
För de ändamål som anges i 2 § får ett för tullmyndigheterna gemensamt
tullregister föras med hjälp av automatisk databehandling.
Bestämmelserna i denna lag gäller inte det register som Tullverket för i
spaningssyfte med stöd av lagen (1965:94) om polisregister m. m. och inte heller
andra register som regleras i annan lag eller förordning.
Bestämmelser om Bestämmelser om
förfarandet vid förfarandet vid
import och import och
export finns i export finns i
tullagen rådets förordning
(1987:1065). (EEG) nr
2913/92 av den
12 oktober 1992
om inrättandet
av en tullkodex
för gemenskapen
och i kom-
missionens för-
ordning (EEG)
nr 2454/93 av
den 2 juli 1993
om tillämpnings-
föreskrifter för
rådets förordning
(EEG) nr
2913/92 om in-
rättandet av en
tullkodex för
gemenskapen och
i tullagen
(1994:000).

3 §
I den utsträckning som behövs för att ändamålet med registret skall tillgodoses
får tullregistret innehålla
1. uppgifter som importörer och exportörer enligt lag eller annan författning
är skyldiga att lämna med anledning av import eller export av varor,
2. andra uppgifter som importör eller exportör lämnar i tullärenden,
3. uppgifterna 3. uppgifterna
i tulltaxan i Europeiska
enligt gemenskapernas
tulltaxelagen tulltaxa som
(1987:1068) och avses i artikel
i statistisk 20 i förordning
varuförteckning (EEG) nr
som utfärdats av 2913/92, och i
generaltullsty- statistisk
relsen, varuförteckning
som utfärdats av
Generaltull-
styrelsen,
4. uppgifter om kontroll av import och export inom tullmyndigheternas område,
5. uppgifter för statistikproduktion,

6. uppgifter för debitering eller avräkning av skatt och avgifter som inte
påförs vid tulltaxering,
7. uppgifter om beslut av tullmyndigheter,
8. uppgifter om andra myndigheters beslut om import- och export-licenser,
9. uppgifter om tillstånd som krävs för import eller export av varor,
10. uppgifter 10. uppgifter
om registrering om registrering
hos hos
Riksskatteverket Skattemyndigheten
av en importör i Kopparbergs
som skattskyldig län av en
avseende vissa importör som
punktskatter, skattskyldig
avseende vissa
punktskatter,
11. uppgifter om betalning och indrivning av tull, annan skatt och avgifter,
12. uppgifter rörande fysiska och juridiska personers identitet,
13. uppgifter avseende identitetsbeteckningar för transportmedel och
14. uppgifter för kontroll av, åtkomst till och användning av registret.
Närmare föreskrifter om tullregistrets innehåll meddelas av regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.12 Förslag till lag om upphävande av vissa
tullförfattningar

Härigenom föreskrivs att följande författningar skall upphöra att gälla när
denna lag träder i kraft, nämligen

1. tulltaxelagen (1987:1068), och
2. förordningen (1968:226) om rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet m.m. för anläggning som uppföres vid rikets gräns.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om vara som anmälts eller som
borde ha anmälts till förtullning innan denna lag trätt i kraft.
3. Förekommer det i en lag eller i en annan författning hänvisning till lag
eller förordning som upphävts genom denna lag skall hänvisningen i stället gälla
EG:s bestämmelser eller svenska tullförfattningar.

3 Ärendet och dess beredning m.m.

Sverige har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen, EU. Under förutsättning
att svenska folket ger sitt bifall till medlemskap i folkomröstningen kan
Sverige bli medlem i EU den 1 januari 1995. EU grundar sig på en tullunion, som
innebär att medlemsländerna skall ha en gemensam tulltariff gentemot tredje land
samt ett förbud mot import- och export-tullar och avgifter med motsvarande
verkan på all handel med varor mellan medlemsländerna.
I juni 1993 tillkallades en särskild utredare, regeringsrådet Leif Lind-stam.
Utredningen, som antog namnet Tullanpassningsutredningen, skulle enligt
direktiven (dir. 1993:78) lägga fram förslag till de nationella författningar
som vid ett svenskt medlemskap i EU behövs utöver EG:s tull- och
tullfrihetsförordningar för att upprätthålla tullförfarandet vid införsel från
och utförsel till tredje land. Utredningen överlämnade i juni 1994 betänkandet
Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89). Utredningens sammanfattning av
betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns
i bilaga 2. En sammanfattning av remissyttrandena finns tillgänglig på
Finansdepartementet (dnr 2262/94).
I utredningsarbetet har deltagit experter från Finansdepartementet,
Utrikesdepartementet, Generaltullstyrelsen och Kommerskollegium. Arbetets
inriktning har varit att föreslå de ändringar som är nödvändiga vid ett
medlemskap. Utredningen har i huvudsak endast föreslagit ändringar som är
nödvändiga för att genomföra ett medlemskap. Utredningen har således som
huvudregel inte övervägt om det finns skäl att genomföra ändringar som inte är
nödvändiga för ett svenskt medlemskap. Utredningen har vidare utformat
lagförslagen så att den nuvarande uppdelningen enligt departementsförordningen
(1982:1177) av frågor om tull mellan Finansdepartementet och Utrikes-
departementet skall kunna behållas. Regeringen delar uppfattningen att de
lagändringar som nu skall genomföras får begränsas till det som är nödvändigt
att genomföra för att Sverige skall kunna bli delaktigt i tullunionen och den
gemensamma handelspolitiken. Nedan i avsnitt 6 redovisas de lagförslag som
faller under Finansdepartementets ansvarsområde medan de lagförslag som faller
under Utrikesdepartementets ansvarsområde redovisas i avsnitt 7.

Lagrådet

Yttrande från Lagrådet har inte inhämtats med hänsyn till att hörande av
Lagrådet skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men
skulle uppkomma.
Vid ett svenskt medlemskap i EU måste gemenskapens tullagstiftning vara helt
genomförd och även kunna tillämpas från första dagen. Detta är en väsentlig del
av vad ett medlemskap innebär. Det svenska Tullverket blir en del i den
gemensamma marknadens mot omvärlden vid den s.k. yttre gränsen samtidigt som
klareringsverksamheten och den därmed förbundna kontrollverksamheten vid den
s.k. inre gränsen skall upphöra. Tullmyndigheten skall vid den yttre gränsen
bl.a. uppbära tull i enlighet med gemenskapens regelverk. Sådan tull utgör
gemenskapens egna intäkter. Från första dagen av ett medlemskap skall såväl
Tullverket som näringslivet tillämpa nya regler och nya rutiner. Det är
väsentligt att de svenska nationella bestämmelser på området fastställs och blir
kända så tidigt som möjligt, så att nödvändiga omställningar kan göras. Om-
ställningen är inte obetydlig vare sig för näringslivet eller myndigheten. Ett
yttrande över lagförslagen av Lagrådet skulle ha varit värdefullt. Emellertid
skulle ett sådant yttrande kräva en genomgång inte enbart av ett omfattande
förslag till nationell lagstiftning utan även en genomgång av en ännu mer
omfattande samling bestämmelser i EG-förordningar. Den tid som nu står till
förfogande ger emellertid inte utrymme härför.

Övrigt

I propositionen används bl.a. beteckningarna Europeiska unionen (EU),
Europeiska gemenskaperna (EG) och gemenskapen. Mot bakgrund av anmärkningar från
ett par remissinstanser kan det finnas anledning att i korthet redogöra för
begreppen som i propositionen används i enlighet med Statsrådsberedningens
rekommendationer. Den grundläggande skillnaden är att EG är en juridisk person
(art. 210 i Romfördraget). EU är inte en juridisk person och kan således inte
t.ex. ingå internationella avtal. EU är ett övergripande, politiskt begrepp
varmed avses att täcka de områden som omfattas av Maastrichtfördraget. Unionen
har således som grund inte enbart Europeiska gemenskaperna utan även den politik
och de samarbetsformer som införs genom den nya fördraget En stat ansöker därför
om medlemskap i unionen. Eftersom det endast är EG som har normgivningsmakt bör
regelverket benämnas EG:s regelverk och rättsakterna EG:s rättsakter. Uttrycket
EG bör även användas för samarbetet i tull- och handelspolitiska frågor.
Europeiska gemenskaperna (EG) används som samlingsbegrepp för de tre gemenska-
perna, nämligen Europeiska gemenskapen (EG) - tidigare Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEG), Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och Europeiska
atomenergigemenskapen (Euratom). Ibland används enbart begreppet gemenskapen som
en synonym till gemenskaperna.
I remissomgången har främst från näringslivets representanter framförts kritik
för att utredningen i vissa fall föreslår att det införs en ny terminologi som
upplevs som främmande. Utredningen har, som den även har redovisat, valt att i
fråga om terminologi följa översättningsarbetet av EG-rättsakterna vad gäller
tullområdet. Regeringen delar utredningens uppfattning att terminologin i den
nationella lagstiftningen måste följa terminologin i EG-författningarna. Det bör
emellertid framhållas att kommissionen, som har i uppdrag att granska de av
Delegationen för översättning av EG:s regelverk utförda översättningarna på
tullområdet ännu inte har färdiggranskat samtliga rättsakter. Det finns även
rättsakter som ännu inte har översatts av Delegationen för översättning av EG:s
regelverk. Detta innebär att översättningar av vissa ord och uttryck kan komma
att ändras. Detta gäller såväl rättsaktens titel som dess innehåll.I den
föreslagna lagstiftningen hänvisas till flertalet EG-rättsakter. Hänvisningen
inbegriper givetvis senare ändringar av rättsakten även om dessa inte
uttryckligen omnämns i författningen.

4 EG:s tullunion

4.1 Grunderna för tullunionen

EG är enligt artikel 9 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen (Romfördraget) en tullunion. Gemenskapen för en gemensam
handelspolitik som enligt artikel 113.1 grundas på enhetliga principer, särskilt
när det gäller att fastställa tulltariffer, ingå tull- och handelsavtal, uppnå
enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder och exportpolitik samt när det
gäller att vidta handelspolitiska skyddsåtgärder. Besluten fattas som regel med
kvalificerad majoritet och blir bindande för medlemsstaterna. Medlemsstaterna
har inte kompetens att ingå egna avtal eller vidta handelspolitiska åtgärder på
egen hand på de områden där de har överlämnat behörigheten till gemenskapen.
Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken är centrala inslag i
EG-samarbetet och förutsättningarna för en fungerande inre marknad. Genom den nu
helt genomförda tullunionen har gemenskapen blivit ett enda tullområde, i vilket
varor kan röra sig fritt på samma sätt som i ett enskilt land. På denna inre
marknad har begreppen import och export förlorat sin betydelse: någon
tullklarering av varor förekommer inte längre vid passering av de inre
gränserna, utan tullverksamheten inriktas helt på gemenskapens yttre gränser.
Genom att ansluta sig till EG:s tullunion och den gemensamma handelspolitiken
får Sverige tillträde till den gemensamma EG-marknaden utan gränsformaliteter
och ursprungsregler. Sverige övertar samtidigt såväl sakinnehåll som medel och
instrument i gemenskapens regelverk, vilket kommer att utgöra kärnan i den
svenska tullagstiftningen. Sveriges verksamhet på tull- och handelsområdet
kommer inte att upphöra härigenom, men den kommer att bedrivas inom EU:s ram i
syfte att redovisa och försvara de svenska intressena.

4.2 EG:s gemensamma regler på tullområdet

4.2.1 Tullförfarande

Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer ett antal gemenskapsförordningar att bli
kärnan i den tullagstiftning som skall gälla i Sverige. Gemenskapens regelverk
på tullområdet avser endast relationen med tredje land. Främst bland dessa
förordningar är rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en
tullkodex för gemenskapen (tullkodexen), kommissionens förordning (EEG) nr
2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om
inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (tillämpningskodexen) samt rådets
förordning (EEG) nr 2658/87 (tulltaxan). Frågor om tullfrihet regleras i
huvudsak i rådets förordning (EEG) nr 918/83 om upprättandet av ett gemenskaps-
system för tullbefrielse.
Bestämmelserna i dessa förordningar utgör stommen för tullförfarandet och för
beräkning och uttag av tull. EG:s tullkodex består huvudsakligen av en inledande
del som omfattar behandling av varor som ankommer till gemenskapens tullområde,
en definition av detta tullområde samt av övriga grundbegrepp såsom EG:s
tulltaxa, tullvärde och varors ursprung. En central del täcker alla
tullbehandlingsformer och viktiga tullprocedurer av ekonomisk betydelse, där den
första behandlingsformen, övergång till fri omsättning, motsvarar det svenska
begreppet förtullning. Vidare återfinns bestämmelser om aktiv och passiv
förädlingstrafik, om uppläggning av varor på tullager samt om frizoner och
frilager. I den sista delen samlas alla bestämmelser som behandlar påföring av
avgifter, t.ex. hur tullfordran uppstår samt betalning av avgiftsbelopp.
Dessutom innehåller tullkodexen vissa regler om överklagande samt procedurregler
för kommissionens antagande av tillämpningsbestämmelser.

4.2.2 Den gemensamma tulltaxan och TARIC

EG:s gemensamma tulltaxa är baserad på den s.k. HS-nomenklaturen (Harmonized
Commodity Description and Coding System), vilken tillämpas av flertalet
industriländer. Med utgångspunkt från detta sexställiga
varuklassificeringssystem har EG upprättat en s.k. kombinerad nomenklatur som
skall användas både för tarifferingsändamål och för statistiska ändamål, rådets
förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomeklaturen och om
Gemensamma tulltaxan. Den kombinerade nomenklaturen (Combined Nomenclature, CN)
omfattar dels HS-nomenklaturen och EG:s underuppdelningar (CN subdivisions),
dels kompletterande anmärkningar och andra bestämmelser relaterade till EG:s
underuppdelningar. Den gemensamma tulltaxan upprättas på samtliga medlemsstaters
språk och distribueras löpande till medlemsländerna.
Ministerrådet fastställer den kombinerade nomenklaturen med dess tullnivåer.
Ändringar av tullnivåerna för enskilda positioner beslutas också av
ministerrådet efter förslag från kommissionen. Nomenklaturändringar beslutas av
kommissionen, som under sig har en särskild nomenklaturkommitté. Beslut om
ändringar av enskilda tullar offentliggörs genom publicering i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning (EGT).
Kommissionen har också upprättat en integrerad databas benämnd TARIC som utöver
den kombinerade nomenklaturen innehåller de ytterligare EG-underuppdelningar som
erfordras för att identifiera ett stort antal speciella arrangemang på
tullområdet, t.ex. tullsuspensioner, tullpreferenser, tullkontingenter,
antidumpningstullar och importlicenser. TARIC indikerar vilka olika
gemenskapsregler som är tillämpliga för en specifik vara samt hänvisar till
aktuell författning. Ändringar sänds löpande via datakommunikation till
medlemsländerna där informationen överförs till de nationella tulldatasystemen.
TARIC-systemet spelar en central roll för en korrekt och enhetlig tillämpning
av EG:s rättsakter på tullområdet. Det nuvarande systemet har dock vissa
tekniska begränsningar som förhindrar utbyggnad och integration med andra
system. En ny version TARIC II har därför utvecklats. Också andra centraliserade
databaser finns i EG, med anknytning till det yttre tullskyddet, såsom t.ex.
register över kemiska produkter (tullklassificering) som för närvarande upptar
över 30 000 produkter.
EG:s tulltaxa är en s.k. dubbeltariff, innehållande två kolumner, en för
autonoma och en för konventionella (avtalsbundna) tullsatser. De konventionella
tullarna används mot GATT-länder och andra länder med vilka EG slutit avtal om
mest gynnad nationsbehandling (MGN). Enligt de i förordningen om tulltariffen
intagna allmänna reglerna skall dessa tullar dock användas mot alla länder, om
inte annat framgår av sammanhanget. De autonoma tullsatserna används när de är
lägre än de konventionella eller när konventionell tullsats saknas.

4.3 Institutioner och tullkommittéer inom gemenskapen

4.3.1 Allmänt

Institutionernas allmänna uppgifter inom gemenskapen samt deras sammansättning
och verksamhetsformer regleras bl.a. i del 5 i Romfördraget. Mer detaljerade
bestämmelser finns på skilda håll i samma fördrag.
Gemenskapens främsta institutioner är Europeiska unionens råd, eller rådet som
det även benämns, kommissionen, Europaparlamentet och domstolen. För en närmare
presentation av dessa institutioner hänvisas till propositionen Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19, avsnitt 8.6).
För att behandla tullfrågor har olika kommittéer inrättats - bl.a. kommittén
för tull- och handelsfrågor samt tullkodexkommittén, se nedan under avsnitt
4.3.2.
Rent allmänt kan sägas att rådet och kommissionen bistås av ett antal
kommittéer. Kommittéväsendet är omfattande och kommittéernas status varierar.
Vissa kommittéer har inrättats i enlighet med stadganden i grundfördragen, t.ex.
kommittén för tull- och handelsfrågor (artikel 113.3 i Romfördraget). Andra
kommittéer, ofta tekniska kommittéer, har inrättats genom beslut i rådet eller
kommissionen. Dessa kommittéer har som sin främsta uppgift att förbereda eller
yttra sig över beslut och åtgärder som planeras av rådet och kommissionen. En
särskild typ av kommittéer inom kommittéväsendet utgörs av de kommittéer som
inrättas, med representanter för medlemsstaterna och kommissionen, för att bistå
kommissionen vad gäller utövandet av från rådet delegerad kompetens
(kommittologin). Rådet har här velat försäkra sig om att till kommissionen
delegerad befogenhet verkställs i nära samråd med medlemsstaterna (rådets beslut
87/373).
Rådet kan, som nämnts, även inrätta en kommitté som följd av sekundärrätten i
syfte att garantera ett nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna.
Rådet har sålunda i förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om
inrättandet av en tullkodex för gemenskapen inrättat en särskild
tullkodexkommitté.

4.3.2 Närmare om kommittéväsendet på tullområdet

113-kommittén

Artikel 113.2 och 3 i Romfördraget anger dels att kommissionen skall lägga fram
förslag för rådet om hur den gemensamma handelspolitiken skall genomföras, dels
att kommissionen, inom ramen för de direktiv som rådet kan komma att utfärda,
skall föra förhandlingar om avtal med tredje land i samråd med en särskild
kommitté utsedd av rådet för att biträda kommissionen i denna uppgift. Beslut
enligt artikel 113 fattas således av rådet. Besluten förbereds i
rådsarbetsgrupper. På det handelspolitiska området är den viktigaste
rådsarbetsgruppen kommittén för tull- och handelsfrågor, den s.k. 113-kommittén.
Kommittén, som är allmänt rådgivande, har det övergripande samordningsansvaret
för handelspolitiska policyfrågor och biträder kommissionen på sätt som anges i
artikel 113.3, dvs. i förhandlingsuppgiften. I 113-kommittén diskuteras alla
former av handelspolitik men vissa frågor sakbehandlas i regel i mer
specialiserade arbetsgrupper under rådet, t.ex. stålkommittén och
textilkommittén.

Tullkodexkommittén

Som nämnts ovan har en särskild tullkodexkommitté inrättats med anledning av
artiklarna 247-249 i tullkodexen. Kommittén, som sammanträder i olika
sammansättningar (sektioner) skall behandla frågor som rör gemenskapens
regelverk på tullområdet. Kommittén skall bestå av representanter för samtliga
medlemsstater och en representant för kommissionen, som skall vara kommitténs
ordförande.
En av kommitténs främsta uppgifter är att behandla frågor om nya eller ändrade
tullbestämmelser. Förfarandet är i korthet följande.
Kommissionens representant i kommittén lägger fram förslag till de åtgärder som
skall vidtas. Kommittén skall avge sitt yttrande över förslaget, i förekommande
fall inom den tidsfrist som kommissionsrepresentanten utsatt. Yttrandet skall
avges med sådan majoritet som anges i artikel 148.2 i Romfördraget (viss
kvalificerad majoritet), varvid ländernas röster skall vägas på det sätt som
anges i nämnda artikel. Om kommittén instämmer i förslaget, beslutar
kommissionen om de åtgärder som förutses i förslaget. Om kommitténs uppfattning
avviker eller om kommittén inte avger något yttrande, skall kommissionen lämna
ett förslag till rådet om de åtgärder som skall vidtas. Rådet har därefter tre
månader på sig att besluta i ärendet. Om rådet inte beslutar inom tre månader,
beslutar kommissionen i enlighet med sitt förslag.
Vissa avvikelser finns från ovan angivna förfarande. När det bl.a. gäller
tillämpningsföreskrifter till tullkodexens regler om överklagande har
gemenskapen över huvud taget ingen kompetens. Sådana föreskrifter skall enligt
artikel 245 i tullkodexen utfärdas av medlemsstaterna.
När det gäller vissa bestämmelser i tullkodexen, bl.a. om bindande
klassificeringsbesked och andra upplysningar, hänvisas till andra förfarandereg-
ler för beslut om tillämpningsföreskrifter.

Ursprungssektionen

Bland tullkodexkommitténs olika sektioner kan särskilt nämnas ursprungssektionen
(origin section). I denna sektion diskuteras såväl EG:s allmänna ursprungsregler
som EG:s ursprungsregler om förmånsbehandling. Ursprungsregler om förmånsbehand-
ling finns i samtliga EG:s avtal och arrangemang som innebär förmånsbehandling
vid import till EU. Sektionen möts två gånger per månad.

5 Införlivande av EG:s regelverk på tullområdet
med svensk rätt

5.1 EG:s regelverk

5.1.1 Allmänt

Grundvalen för samarbetet inom gemenskapen utgörs främst av de fyra
grundfördragen om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
(Parisfördraget), Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget), Europeiska
atomenergigemenskapen (Euratom) och Fördraget om Europeiska unionen
(Maastrichtfördraget). Dessa fördrag utgör internationella överenskommelser.
Gemenskapsrätten består, förutom av de grundläggande fördragen, av en mängd
rättsakter av skilda slag och av EG-domstolens i stor utsträckning rättsskapande
avgöranden samt av internationella avtal som EG har ingått.
De grundläggande fördragen upprättar gemenskapernas institutioner och ger dem
deras befogenheter. De rättsakter som institutionerna, främst rådet, utfärdar
med stöd av dessa bemyndiganden betecknas ofta sekundärrätt, till skillnad från
primärrätt, varmed regleringen i grundfördragen åsyftas.
För att utföra sina uppgifter skall enligt artikel 189 i Romfördraget rådet och
kommissionen, i enlighet med fördragets bestämmelser, besluta förordningar,
utfärda direktiv, fatta beslut, ge rekommendationer och avge yttranden.
Förordningar är gällande inom hela EU och är direkt tillämpliga i
medlemsländerna. Direktiv riktar sig till medlemsländerna och anger ett visst
resultat som skall uppnås inom en bestämd tid, men överlåter åt medlemsländerna
att bestämma form och tillvägagångssätt för det nationella införlivandet. Beslut
är bindande i alla delar för dem som de är riktade till. Dessa tre typer av
rättsakter är bindande rättsakter. Rekommendationer och yttranden är inte
bindande rättsakter. Andra typer av rättsakter har genom åren utvecklats. En
närmare presentation av EG:s regelverk ges i propositionen Sveriges medlemskap
i
Europeiska unionen (prop. 1994/95:19, avsnitt 35.3).

5.1.2 Särskilt om sekundärrätten (förordningar, direktiv, beslut m.m.)

Gemenskapens centrala tullbestämmelser finns i en förordning - tullkodexen. Även
de tillämpningsföreskrifter som kompletterar tullkodexen har beslutats i
förordningsform. Detsamma gäller gemenskapens tulltaxa liksom gemenskapens
bestämmelser på tullfrihetsområdet. I fråga om skatter, mervärdesskatt och
punktskatter, har i princip samtliga rättsakter utfärdats som direktiv. Det kan
därför finnas anledning att ge ytterligare kommentarer vad gäller dessa slag av
rättsakter.
Enligt artikel 189 i Romfördraget skall en förordning ha allmän giltighet. Den
skall till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.
Av detta följer att förordningarna i deras gemenskapsrättsliga form omedelbart
och ord för ord skall tillämpas av medlemsstaternas förvaltningsmyndigheter utan
särskild inkorporerings- eller transformationsakt. Utgångspunkten är t.o.m. att
de inte får transformeras till eller inkorporeras i den nationella rätten. I mål
39/72, Kommissionen mot Italien [1973] ECR s. 101, slog EG-domstolen fast att
förordningar är direkt tillämpliga i alla medlemsstater och träder i kraft
uteslutande genom att de publiceras i EGT. Domstolen anförde vidare att i
konsekvens med detta är alla metoder för implementering oförenliga med fördraget
och skulle innebära ett hinder för förordningarnas direkta effekt och en fara
för deras samtidiga och enhetliga tillämpning inom hela gemenskapen. Vidare
kunde följden bli att medborgarna och de nationella domarna inte kommer att vara
uppmärksamma på att EG-reglerna skall ha företräde framför nationella regler och
eventuella tolkningsfrågor kan eller skall föreläggas EG-domstolen till
prejudiciellt avgörande.
Förordningarna är som nyss angetts direkt tillämpliga i medlemsländerna. Icke
desto mindre kan det vara nödvändigt att utfärda utfyllande regler nationellt.
Som ett viktigt exempel härpå kan nämnas bestämmelser om straff för överträdelse
av förordningarna. I vissa fall kan det vara svårt att bestämma hur omfattande
denna utfyllnad av förordningarna skall vara och särskilda problem har uppkommit
i mål där en medlemsstat har velat fastställa regler rörande frågor som förord-
ningen inte uttryckligen har behandlat. Eftersom EG-rätten i stort sett saknar
förarbeten får man, när tolkningsproblem uppstår, utgå från stadgandets
språkliga innebörd, EG-rättens grundläggande syften och EG-domstolens praxis.
Som nämnts ovan anger artikel 189 i Romfördraget att ett direktiv skall med
avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat
till vilken det är riktat men överlåta åt de nationella myndigheterna att
bestämma form och tillvägagångssätt. Medlemsländerna är alltså bundna av att ett
visst resultat skall uppnås till en given tidpunkt men kan själva besluta form
och metod inom ramen för den nationella rätten. Om en medlemsstat underlåter att
inom den föreskrivna tiden genomföra ett direktiv helt eller delvis kan
kommissionen eller annan medlemsstat då väcka talan inför EG-domstolen gentemot
det land som brustit i sina förpliktelser att genomföra direktivet. Direktiven
syftar till att skapa samordnade regler i medlemsländerna. Vissa direktiv är
utformade på ett sådant detaljrikt sätt att de knappast lämnar något
manöverutrymme åt de nationella myndigheterna vad gäller frågan om
genomförandet. Ett sådant direktiv kan ofta innehållsmässigt närmast vara att
betrakta som en förordning. EG-domstolen har i ett antal rättsfall valt att ta
fasta på en rättsakts innehåll och bortsett från hur rättsakten har betecknats
(se t.ex. målen 16 och 17/62, Confédération Nationale des Producteurs de Fruits
et Légumes mot rådet [1962] ECR s. 471). Det bör noteras att det inte enbart är
förordningar som kan ha direkt effekt, dvs. bestämmelser som grundar rättigheter
eller skyldigheter för enskilda och som kan åberopas inför domstolar och andra
myndigheter i medlemsstaterna. Även direktiv kan ha direkt effekt om
bestämmelserna i direktivet är tillräckligt tydliga och ovillkorliga. Detta
grundas på rättsaktens bindande natur i förhållande till medlemsstaterna. Ett
direktiv kan emellertid endast ha direkt effekt såvitt gäller enskildas
rättigheter, och inte skyldigheter, gentemot det allmänna.
För ytterligare kommentarer om förordningar, direktiv och andra rättsakter
hänvisas till regeringens proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen, avsnitt 35.3.4.

5.2 Den svenska anslutningslagen

I regeringens proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
föreslås att riksdagen bl.a. skall anta regeringens förslag till lag med
anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I propositionens
fjärde del behandlas bl.a. frågan om den övergripande lagstiftning som behövs
vid en svensk anslutning till Europeiska unionen.Som framgår av propositionen
(del I, s. 495) beslutade regeringen i december 1993 att överlämna propositionen
1993/94:114 Grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen
till riksdagen. Riksdagen har den 28 april 1994 tillstyrkt förslagen i
grundlagspropositionen.
I grundlagspropositionen föreslås en på medlemskap särskilt inriktad regel i 10
kap. 5 § regeringsformen om överlåtelse av viss beslutanderätt till Europeiska
gemenskaperna. Enligt förslaget skall riksdagen kunna överlåta beslutanderätt
till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och
rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och i den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. I en övergångsbestämmelse till den föreslagna 10 kap. 5 §
regeringsformen regleras den procedur som föreslås gälla vid inträdet i den
europeiska unionen för anslutningens båda sidor, dvs. såväl övertagandet av
redan existerande EG-rätt som överlåtelsen av beslutsbefogenheter för framtiden.
Förslaget till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
är grundat på de föreslagna ändringarna i regeringsformen. I lagen regleras
införlivandet av EG:s nuvarande regelverk, dvs. fördragen och den före
anslutningen antagna sekundärrätten. Därefter regleras överlåtelsen av
beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna. Vidare anges i en bestämmelse de
fördrag och andra instrument som skall gälla här i landet.
Genom 2 § förslaget till anslutningslag införlivas anslutningsfördraget mellan
Sverige och övriga kandidatländer å ena och EU:s medlemsländer å den andra
sidan. Vidare införlivas de grundläggande fördragen (dvs. främst Romfördraget,
Kol- och stålfördraget, Euratomfördraget, Enhetsakten och Maastrichtfördraget).
Paragrafen omfattar också rättsakter, dvs. förordningar, direktiv och beslut
samt rekommendationer och yttranden och vidare vissa andra typer av rättsakter
på kol- och stålområdet. Härutöver omfattar paragrafen andra typer av beslut,
t.ex. resolutioner och program samt olika typer av avtal.
Bestämmelsen innebär dels att anslutningsfördraget och de grundläggande
fördragen liksom de olika typerna av rättsakter, avtal och andra beslut som EG:s
institutioner har antagit före Sveriges anslutning till EU gäller här i landet
med den verkan som följer av anslutningsfördraget och de grundläggande
fördragen. Detta medför att inte endast de före anslutningen antagna EG-reglerna
som sådana utan också att sådana rättsliga effekter av reglerna som följer av
fördragen och EG-domstolens praxis blir gällande i Sverige. Med andra ord blir
principerna om direkt tillämplighet, direkt effekt och EG-rättens företräde på
detta sätt gällande i Sverige.
Det nu sagda innebär för den gemensamma tullagstiftningens vidkommande att de
EG-regler som har antagits av EG:s institutioner före Sveriges anslutning till
Europeiska unionen och som utgörs av förordningar blir genom anslutningslagen
direkt gällande i Sverige på det sätt som föreskrivs i artikel 189 i
Romfördraget. Som framgår av regeringens proposition 1994/95:19 Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen har EG-domstolen fastslagit att förordningar
inte får införlivas i nationell rätt eftersom detta skulle kunna skapa tvivel om
deras ursprung och rättsliga effekt. Det konstateras emellertid samtidigt i
propositionen att förordningar inte desto mindre kan föranleda att svenska
föreskrifter på olika, konstitutionella nivåer måste meddelas. Det sägs att en
förordning kan innehålla förpliktelser för ett medlemsland att besluta om
utfyllande bestämmelser, att förordningar kan förutsätta att ett medlemslands
myndigheter meddelar sådana föreskrifter och inte minst att en förordning
förutsätter utfärdandet av straffsanktioner för överträdelser av förordningen.
Detta kan framgå antingen av själva förordningstexten eller av
samarbetsförpliktelsen i artikel 5 i Romfördraget. Vidare kan svenska
föreskrifter behöva utfärdas för att utfylla luckor i en förordning eller för
att kompletterande administrativa bestämmelser skall kunna få verkningar på det
nationella planet.
Som har framgått är de flesta av EG:s gemensamma tullregler utfärdade i
förordningsform. Detta innebär att motsvarande svenska föreskrifter måste
upphävas men att det samtidigt måste säkerställas att det finns svenska
sanktionsföreskrifter och tillämpningsföreskrifter i anslutning till
förordningen i fråga.
I fråga om direktiv gäller samma metoder som för införlivandet av en
internationell överenskommelse med svensk rätt. Om det redan finns bestämmelser
som medför att direktivets krav är uppfyllda behövs i allmänhet ingen
ytterligare författningsreglering. I övrigt blir det vanligen fråga om att
omarbeta direktivets bestämmelser till svenska föreskrifter med användande av
den systematik och den form som passar bäst med hänsyn till den svenska
lagstiftningen på området i övrigt. Även på tullområdet förekommer EG-regler
utfärdade i form av direktiv, dock inte i lika hög grad som förordningar. I den
mån direktiv har utfärdats ankommer det alltså på en medlemsstat att se till att
nationell lagstiftning finns som införlivar direktivets bestämmelser.
Beslut kan som också nämns i propositionen vara av mycket olika karaktär och
till skillnad från direktiv rikta sig - förutom till medlemsländer - till
enskilda rättssubjekt. Ett beslut kan, om det riktas till Sverige, behöva
genomföras genom att svenska föreskrifter utfärdas eller förvaltningsåtgärder
vidtas. På tullområdet synes de flesta beslut utgöras av rådsbeslut genom vilka
EG ingått olika avtal med utomstående länder. Beträffande avtal, se nedan under
avsnitt 5.3.
I övrigt finns vissa icke bindande rättsakter, såsom rekommendationer och
yttranden men också icke bindande rättsakter av annat slag, t.ex. resolutioner
och program m.m. Sådana rättsakter grundar inte några skyldigheter för enskilda
men kan i vissa fall sägas vara bindande för den institution som har utfärdat
dem såtillvida att enskilda bör kunna förlita sig på att institutionen själv
efterlever den, t.ex. i fråga om hur kommissionen ser på olika rättsliga frågor.
Som ovan framhållits blir alltså olika rättsakter, avtal och andra beslut som
har antagits före Sveriges anslutning till Europeiska unionen enligt
anslutningslagen gällande i Sverige med den verkan som följer av
anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen. Detta innebär att
EG-reglerna på tullområdet kommer att gälla i Sverige inte bara enligt sin
ordalydelse utan också på det sätt de har tolkats enligt EG-domstolens praxis.
På tullområdet finns en omfattande praxis från EG-domstolen.

5.3 Avtalsfrågor

En beskrivning av gemenskapens traktatkompetens och vissa allmänna avtalsfrågor
återfinns i propositionen Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop.
1994/95:19, avsnitt 9). Propositionen behandlar även frågor som rör EG:s
handels- och associationsavtal (avsnitt 23.3.1).
Samtliga författningar på tullsamarbetsområdet och ett flertal på
tullfrihetsområdet har som grund en internationell överenskommelse som Sverige
har ingått, i vissa fall efter riksdagens godkännande.

Frihandelsavtalen med EG

Sverige har, liksom övriga länder som tillhör Europeiska frihandelssam-
manslutningen (EFTA), ingått bilaterala frihandelsavtal med Europeiska
ekonomiska gemenskapen (EEG) och med Kol- och stålgemenskapen (EKSG). Genom
dessa frihandelsavtal har tullar och kvantitativa restriktioner på industrivaror
avvecklats mellan EG och EFTA-länderna. Förhållandet mellan EES-avtalet och
frihandelsavtalet med EEG regleras i EES-avtalets artikel 120, vilken innebär
att EES-avtalet har företräde i den utsträckning samma fråga regleras i detta. I
fråga om avtalet med EKSG finns särskilda bestämmelser i EES-avtalets protokoll
14 anger att avtalet skall kvarstå om inte annat anges i protokollet.

För Sverige innebär ett medlemskap i EU att bestämmelserna i
anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen helt och hållet i såväl
materiellt som institutionellt avseende tar över bestämmelserna i de bilaterala
avtal som Sverige har ingått med EG på tull- och handelspolitikens område. Det
nu sagda följer emellertid inte av bestämmelserna i anslutningsfördraget utan av
allmänna traktaträttsliga principer. Det har således inte ansetts nödvändigt att
säga upp de bilaterala frihandelsavtalen. I fråga om Kol- och stålgemenskapen
har i propositionen 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
föreslagits att den s.k. CECA-lagen skall upphävas. I övrigt får det ankomma på
regeringen att besluta om upphävande av de föreskrifter som meddelats till
införlivande av Sveriges bilaterala avtal med EG.

SAD- och TRANSIT-konventionerna

Sverige är part i konventionen den 20 maj 1987 om förenkling av formaliteterna
vid handel med varor (SAD-konventionen). Konventionen har i dag EFTA-staterna
och gemenskapen som avtalsparter men ett förslag om ändring i konventionen
föreligger som innebär att tredje land kan bli fördragsslutande part.
Frågan om tillträde för svensk del till SAD-konventionen har behandlats av
riksdagen (prop. 1986/87:136, bet. 1986/87:SkU47, rskr. 1986/87:205). Regeringen
har inkorporerat konventionen genom förordningen (1987:1126) om en konvention om
förenkling av formaliteterna vid handel med varor.
Kommissionen (DG XXI) har i sin rapport från sekundärrättsgenomgången med resp.
kandidatland särskilt framhållit att varje kandidatland måste frånträda
konventionen vid ett medlemskap (dok: XXI/645/93 FINAL). Vid ett medlemskap
kommer Sverige att bli bundet av konventionen som gemenskapspart och inte som
EFTA-stat.
Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen får regeringen inte ingå en för riket
bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt den, om
överenskommelsen föranleder lagändring eller anslagsbeslut. Samma förhållande
gäller om överenskommelsen är av större vikt. Riksdagen har som nämnts godkänt
att Sverige tillträder SAD-konventionen. Den har införlivats med svensk rätt
genom förordning. Fråga uppstår om regeringen enligt regeringsformen är skyldig
att underställa riksdagen frågan om uppsägning. Regeringsformens bestämmelser om
ingående av internationella överenskommelser äger enligt 10 kap. 4 § motsvarande
tillämpning även på uppsägning av överenskommelser. En uppsägning kräver således
riksdagens godkännande om den t.ex. bedöms vara av större vikt. Det kan vara av
intresse att notera grundlagberedningens kommentarer till nämnda bestämmelse
(prop. 1973:90 s. 361). Grundlagberedningen anförde att föreskriften inte
innebar att uppsägningen nödvändigtvis skulle behandlas i riksdagen enbart på
grund av den omständigheten att den överenskommelse som skulle sägas upp hade
ingåtts med riksdagens godkännande. Uppsägningen skulle enligt beredningen
bedömas självständigt.
Vad gäller SAD-konventionen kan konstateras att enligt artikel 16 skall den
part som vill frånträda konventionen lämna skriftlig underrättelse till
depositarien tolv månader i förväg. Parterna måste därför komma överens om ett
arrangemang som tillgodoser tidsaspekten. Det kan vidare konstateras att en
uppsägning av konventionen varken förutsätter lagändring eller anslagsbeslut.
Den fråga som aktualiseras är om uppsägningen, tagen för sig, är av större vikt.
Som nämnts tidigare kommer Sverige vid ett medlemskap att bli bundet av
SAD-konventionen i sin egenskap av medlemsland i EU. Samma förhållande gäller
naturligen övriga kandidatländer i EFTA-kretsen som blir medlemmar. Det är här
således egentligen fråga om att byta partssida i en överenskommelse. Det kan
därför sägas att en uppsägning i föreliggande fall är närmast en ren formalitet
eftersom Sverige så snart uppsägningen trätt i kraft är bundet av samma
förpliktelser i egenskap av gemenskapspart och att uppsägningen, mot denna
bakgrund, knappast kan anses vara av större vikt.
I anslutningsakten, som finns fogad till anslutningsfördraget, anges de avtal,
förutom de grundläggande fördragen, som blir bindande för Sverige, eller som
Sverige förbinder sig att tillträda, vid ett medlemskap i EU. Artikel 5 anger
t.ex. att ett avtal som gemenskapen har ingått med tredje land skall vara
bindande för den nya medlemsstaten på de villkor som anges i de grundläggande
fördragen och anslutningsakten. Av artikel 228.2 i Romfördraget framgår att
internationella avtal som gemenskapen har ingått skall vara bindande för
medlemsstaterna. Eftersom anslutningsakten i övrigt inte särskilt reglerar
SAD-konventionen innebär nämnda bestämmelse i anslutningsakten att Sverige vid
ett medlemskap omedelbart blir bundet av SAD-konventionen.
Genom lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen (jfr
prop. 1994/95:19, se ovan under avsnitt 5.2) införlivas gemenskapernas regler.
Genom 2 § jämte 4 § införlivas anslutningsfördraget med anslutningsakten och
avtal som har antagits av EG. SAD-konventionen skall därför vid ett medlemskap
gälla här i landet på de grunder som nu angetts. Ett bemyndigande för regeringen
att meddela föreskrifter som kan behövas med anledning av konventionen återfinns
i 18 § förslaget till tullag, se nedan under avsnitten 6.1 och 8.1.
Regeringens samlade bedömning är därför att fråga om uppsägning av och
tillträde till SAD-konventionen som gemenskapspart inte behöver underställas
riksdagen särskilt.
Det kan nämnas att Sverige även är part i konventionen den 20 maj 1987 om ett
gemensamt transiteringsförfarande (TRANSIT-konventionen). Tillträdet till
TRANSIT-konventionen har inte behandlats av riksdagen. Vid ett medlemskap måste
Sverige frånträda konventionen.

Sverige kommer emellertid vid ett medlemskap att bli bundet av
TRANSIT-konventionen som gemenskapspart genom anslutningslagen. Också i fråga om
de bestämmelser som behövs vid ett medlemskap med anledning av denna konvention
finns bemyndigande i den föreslagna tullagen.

TIR-konventionen

Sverige har tillträtt tullkonventionen den 14 november 1975 om internationell
transport av gods upptaget i TIR-carnet (TIR-konventionen).Tillträdet till
konventionen har inte behandlats av riksdagen. Konventionen är numera införd i
svensk rätt genom 53 § tullförordningen (1987:1114). Även gemenskapen är part i
konventionen, liksom medlemsstaterna. Sverige måste således inte i detta fall
frånträda konventionen som enskild stat.

EFTA-konventionen

Sverige är part i 1960 års konvention angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen (EFTA). Frågan om tillträde för svensk del till
konventionen har behandlats av riksdagen (prop. 1960:25, bet.1960:UtrU2, rskr.
1960:140). Tillträdet till konventionen har föranlett lagstiftning.
I artikel 130 i anslutningsakten stadgas att Sverige med verkan fr.o.m med den
1 januari 1995 skall frånträda bl.a. EFTA-konventionen. I samtliga de
frihandelsavtal som EFTA-staterna har ingått med länder i Central- och
Östeuropa, Turkiet och Israel finns en bestämmelse som anger att en EFTA-stat
som frånträder konventionen om upprättandet av EFTA samma dag som uppsägningen
blir giltig skall upphöra att vara part i avtalet.
Artikel 42 i EFTA-konventionen anger en uppsägningstid om 12 månader för att en
medlemsstat skall kunna frånträda konventionen. Avtalsparterna har inom ramen
för EFTA:s råd emellertid bejakat en kortare uppsägningstid.
Av 2 § jämte 4 § förslaget till lag med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen framgår att anslutningsfördraget, av vilket anslutningsakten
utgör en integrerad del, gäller i Sverige med den verkan som följer av fördraget
(jfr prop. 1994/95:19).
Regeringens bedömning är därför att fråga om uppsägning av EFTA-konventionen
inte behöver underställas riksdagen särskilt. En uppsägning av EFTA-konventionen
föranleder en ändring i bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall. Regeringen har i en proposition lämnat förslag till
sådana ändringar i denna lag som föranleds av ett svenskt medlemskap i EU. Det
får i övrigt ankomma på regeringen att besluta om upphävande av de föreskrifter
som meddelats med anledning av tillträdet till EFTA-konventionen.

Tullsamarbetsavtal

Med tullsamarbete avses ett samarbete mellan olika länders tullmyndigheter.
Samarbetet kan t.ex. avse utbyte av information eller bistånd med delgivning
eller indrivning. Sverige är part i ett antal bilaterala tullsamarbetsavtal, för
närvarande finns tullsamarbetsavtal med de flesta västeuropeiska länder samt USA
och Ryssland, och ett multilateralt tullsamarbetsavtal med våra nordiska
grannländer. Vidare ingår ett tullsamarbetsavtal inom ramen för EES-avtalet
(protokoll 11). Fråga uppstår om vi på svensk sida vid ett medlemskap i EU kan
fortsätta vara part i dessa avtal.
I artikel 6 i anslutningsakten anges bl.a. att artikel 234 i Romfördraget skall
gälla även för de nya medlemsstaterna i fråga om sådana avtal som dessa stater
ingått före anslutningen. Huvudregeln i sistnämnda artikel är att sådana
internationella avtal som ingåtts med tredje land före ikraftträdandet av
Romfördraget (resp. anslutningsfördraget) skall fortsätta att gälla och inte
beröras av fördragets bestämmelser (art. 234 första stycket). För att emellertid
ge utrymme för den gemensamma handelspolitiken anger andra stycket att i den mån
dessa avtal inte är förenliga med Romfördraget skall den eller de berörda
medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det som är
oförenligt med fördraget. Detta torde innebära att sådana traditionella
handelspolitiska avtal som anges i artikel 113 i Romfördraget (t.ex.
frihandelsavtal) inte kan fortsätta att gälla gentemot tredje land. Däremot
torde inte de tullsamarbetsavtal som Sverige är part i anses vara oförenliga
med den gemensamma handelspolitiken. Det kan emellertid inte uteslutas att det
finns element i tullsamarbetsavtalen som inte anses förenliga med Romfördraget
och därför bör omförhandlas. Såvitt gäller EES-avtalet och protokoll 11 om
tullsamarbete innebär medlemskapet att Sverige i stället för att vara part i
avtalet som EFTA-stat blir bundet i egenskap av medlemsland.
Regeringen har vid ingående av tullsamarbetsavtalen inhämtat riksdagens
godkännande och införlivat avtalen med svensk rätt på förordningsnivå.
Inom gemenskapen regleras tullsamarbetsfrågor under nationell kompetens av den
s.k. Neapelkonventionen (Convention of 7 September 1967 between the Member
States of the European Economic Community on the Provision of Mutual Assistance
by their Customs Authorities). Samarbetet på tullområdet när det gäller frågor
under gemenskapskompetens baseras på rådets förordning (EEG) nr 1468/81 av den
19 maj 1981 om ömsesidig hjälp mellan medlemsstaternas administrativa myndig-
heter samt om samarbete mellan de förra och kommissionen för att säkerställa en
korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen, se nedan under avsnitt
6.4. Inom ramen för den s.k. Mutual Assistance Group (MAG) har EG:s tullmyn-
digheter sedan åtskilliga år behandlat olika samarbetsfrågor enligt Neapelkon-
ventionen. Samarbetet i MAG är på väg att byggas ut och en revidering och
modernisering av Neapelkonventionen pågår inom ramen för det nya inrikespoli-
tiska och rättsliga samarbetet enligt Maastrichtfördraget.
Utredningen har funnit tre rättsakter på detta område som aktualiseras vid ett
svenskt medlemskap i EU. Två av dessa medför behov av bestämmelser i nationell
lag. Dessa behandlas närmare under avsnitt 6.4.

6 Lagförslag på Finansdepartementets verksamhetsområde

6.1 Tullagen

6.1.1 Allmänt

Regeringens förslag: Den nuvarande tullagen (1987:1065) upphävs. En ny tullag
införs med kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EEG) nr 2913/92
(tullkodexen) och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93
(tillämpningskodexen) på de områden som faller under Finansdepartementets
ansvarsområde. Den nya tullagen föreslås även innehålla bestämmelser om dekla-
rationsskyldighet, fastställelse och uppbärande av andra skatter och avgifter
vid import och vid införsel från sådant område som ligger inom EG:s tullområde,
men utanför EG:s skatteområde. Lagen föreslås även innehålla vissa bestämmelser
om utförsel av varor till sådant område.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har i huvudsak inte haft någon
erinran mot förslaget. Grossistförbundet Svensk Handel och Industriförbundet har
ifrågasatt om det är nödvändigt med ett så stort antal bestämmelser i nationell
lagstiftning som föreslagits. Riksåklagaren har ansett att ett större antal
begrepp bör definieras. Kritik har vidare riktats mot delar av den terminologi
som använts. Sådan kritik har lämnats av Exportrådet, Grossistförbundet Svensk
Handel och Industriförbundet. Flera remissinstanser har ansett att en
uppföljning av utredningsarbetet bör genomföras. Philip Morris AB har hemställt
att det i den nya tullagen skall införas en dispensbestämmelse som innebär att
importföretag kan medges att, under viss tid efter lagens ikraftträdande, få
varor förtullade enligt nu gällande tulltariffer om det finns särskilda skäl för
detta.
Skälen för regeringens förslag: Förfarandet i tullhänseende vid import och
export regleras för närvarande i huvudsak genom tullagen (1987:1065) och
tullförordningen (1987:1114). Vid ett inträde i EU kommer förfarandena i första
hand att vara reglerade genom tullkodexen och tillämpningskodexen. Dessa båda
rättsakter kommer, med vissa anpassningar som framgår av anslutningsakten, att
bli direkt tillämpliga i Sverige vid ett medlemskap. Den föreslagna lagen skall
endast ses som ett komplement till de nämnda rättsakterna. Lagen skall gälla
endast i fråga om import och export från tredje land och gäller således inte
handeln mellan medlemsstaterna med gemenskapsvaror. Däremot blir lagen aktuell
om icke-gemenskapsvaror, dvs. varor som införts till gemenskapens tullområde
från tredje land och ännu inte övergått till fri omsättning, förs mellan Sverige
och annan medlemsstat. Tullkodexen och tillämpningskodexen reglerar importtull
och exporttull men inte andra skatter eller avgifter. Den nya tullagen skall,
liksom den nuvarande tullagen, även avse annan skatt än tull och avgift som
skall tas ut vid import från tredje land. Dessutom finns behov av bestämmelser
om in- och utförsel av varor från och till områden som ligger inom EG:s
tullområde men utanför EG:s skatteområde. Om Finland blir medlem i EU samtidigt
som Sverige kan Åland bli ett näraliggande sådant område. Vid införsel från ett
sådant område skall tull inte tas ut, men däremot skall importskatt tas ut. Vid
kommersiell utförsel skall förfarandet intern gemenskapstransitering enligt
artikel 311 i tillämpningskodexen tillämpas. I båda fallen skall förfarandet
hanteras av tullverket.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det finns ett behov av en
relativt omfattande nationell lagstiftning vid sidan av tullkodexen och
tillämpningskodexen. Begrepp som definieras i tullkodexen eller
tillämpningskodexen har i utredningens förslag i huvudsak inte även definierats
i den nationella lagstiftningen. Regeringen delar i och för sig den uppfattning
som framförts av vissa remissinstanser om värdet av att samla definitionerna på
ett ställe. Ett sådant arbete finns det dock för närvarande inte utrymme för.
Regeringen delar uppfattningen att den nu föreslagna lagstiftningen behöver
följas upp inom kort. Vid en sådan uppföljning finns utrymme för att samla
definitioner på ett ställe i nationell författning och att överväga ändringar
som inte är nödvändiga för ett medlemskap men som ändå kan vara önskvärda.
Vad gäller hemställan om dispensbestämmelser i den nya tullagen får regeringen
framhålla att Sverige vid ett EU-medlemskap från första dagen skall tillämpa
EG:s tullnivåer. Övertagandet av EG:s handelspolitik medför vissa nackdelar i
form av högre tull på vissa enskilda produkter (se propositionen 1994/95:19 Del
I Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, sid 329). Det framhålls i nämnda
proposition att det inför förhandlingarna om medlemskap gjordes den bedömningen
att det låg i Sveriges intresse att fullt ut ansluta sig till EG:s tullunion och
handelspolitik från första dagen av medlemskapet. Det anslutningsfördrag med
EU:s medlemsländer som Sverige undertecknat medger inte några undantag från EG:s
tulltariffer. Det är därför inte möjligt att införa någon dispensbestämmelse som
skulle göra det möjligt för importföretag att under viss tid få varor förtullade
enligt nu gällande tulltariffer.

6.1.2 Tullkredit och förenklade förfaranden

Regeringens förslag: I tullagen regleras möjligheten att ge tillstånd att
använda förenklade förfaranden vid övergång till fri omsättning motsvarande de
nuvarande förenklade förfarandena hemtagning och förfarande med godkänd
mottagare. Tiden för lämnande av kompletterande uppgifter föreslås bli nio
dagar. Betalning av tullpålagor skall vid medgiven kredit ske senast fredagen i
fjärde veckan efter den vecka då varorna frigjordes av tullmyndigheten.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinsatanser har inte haft någon erinran.
Grossistförbundet Svensk Handel, Industriförbundet, Köpmannaförbundet och
Sydsvenska Handelskammaren har dock ansett att den av utredningen föreslagna
tiden för lämnande av kompletterande uppgifter är för kort och att den nuvarande
kredittiden vid hemtagning om ca 41 dagar bör bibehållas.
Skälen för regeringens förslag: Ett grundförfarande vid import, såväl enligt
nuvarande svenska bestämmelser som enligt EG-bestämmelserna, är att
1. en importör anmäler införseln till en tullmyndighet och därvid lämnar all
behövlig information och styrkande handlingar,
2. myndigheten undersöker att det inte finns något hinder för införseln (att
det inte finns några införselrestriktioner för varorna och att alla nödvändiga
tillstånd finns),
3. myndigheten fastställer tull, annan skatt och avgift att betala,
4. uppbär betalningen och
5. medger därefter att varan släpps in i landet.
I Sverige i dag sker dock större delen av importen med användning av ett eller
flera förenklade förfaranden som medför avsteg från det beskrivna
grundförfarandet.
En importör kan ha tillstånd att vara en s.k. kreditimportör. Det innebär att
varan släpps fri efter att tullpålagorna fastställts men innan de har betalats.
Pålagorna skall betalas 15 dagar efter att tullräkning utfärdats. Med
handläggningstiden i tullverket inräknat blir kredittiden i dag i genomsnitt 24
dagar för en kreditimportör.
En kreditimportör kan få tillstånd att vara hemtagare. Ett hemtagningstillstånd
kan avse hemtagning för egen räkning eller hemtagning för annans räkning. I det
senare fallet är hemtagaren ombud för importören men hemtagningen sker med stöd
av ett tillstånd som ombudet har. En hemtagare behöver inte lämna alla uppgifter
vid införseltidpunkten. En hemtagare behöver endast lämna vissa uppgifter i ett
första steg för att få ta hand om och fritt förfoga över varan. De uppgifter som
lämnas i det första steget har i huvudsak betydelse för bedömningen om det finns
något hinder mot införseln. Hemtagaren lämnar senast 15 dagar efter den första
anmälan (anmälan till förtullning) en tulldeklaration med de ytterligare
uppgifter som behövs för att fastställa tullpålagorna i ett andra steg, varefter
tullmyndigheten fastställer och uppbär pålagorna. Eftersom hemtagaren även är
kreditimportör skall betalningen erläggas 15 dagar efter att tullräkningen
utfärdats. Med tullverkets handläggningstid inräknat är den genomsnittliga
kredittiden för en hemtagare i dag 41 dagar.
Godkänd mottagare innebär att varusändningar kan under transitering föras ända
fram till mottagarens eget lager, där varan kan frigöras efter att en
underrättelse lämnats till tullmyndigheten. Denna underrättelse innebär att en
anmälan till förtullning har skett.
I tullkodexen finns bestämmelser om betalningsanstånd i artikel 224 och
efterföljande artiklar. Detta ses i EG-rätten inte som bestämmelser om förenklat
förfarande. Kredittiden vid betalningsanstånd skall enligt artikel 227 i
tullkodexen vara 30 dagar. I artikeln anges ett antal olika sätt att beräkna
tiden beroende av om anstånd med betalningen beviljas separat för varje
tullbelopp eller gemensamt för alla tullbelopp som bokförts under en viss
tidsperiod. De olika beräkningsmetoderna ger en genomsnittlig kredit om ca 30
dagar från den dag varan frigörs. Utredningen har föreslagit att en tullräkning
skall omfatta en importörs import under en kalendervecka och att betalning skall
erläggas fredagen i fjärde veckan efter denna kalendervecka. Förslaget följer
den beräkningsmetod som anges i punkt 3 a i artikel 227 i tullkodexen och ger en
kredittid om mellan 28 och 32 dagar beroende på när under kalenderveckan varan
frigörs. Detta innebär att nuvarande förfarande med sammanföring av all import
under en vecka till en gemensam tullräkning kan behållas. En övergång till en
uppsamling av import under en längre tid, upp till en månad vore möjligt enligt
EG:s bestämmelser. Det skulle innebära att en kredittid skulle kunna tillämpas
som för de varuposter som lämnades tidigt under uppsamlingsperioden skulle kunna
uppgå till 46 dagar medan kredittiden för de varuförsändelser som frigörs i
slutet av uppsamlingstiden är nere på 16 dagar. Vid ett sådant system skulle den
som kan styra sin import till vissa dagar kunna få en kredittid som överstiger
dagens, medan den som har en jämnt fördelad import i genomsnitt skulle få en
kredittid om ca 30 dagar. Även om en sådan ordning skulle innebära möjligheter
till längre kredittid för vissa varuförsändelser skulle det innebära väsentligt
kortare kredittid för andra. Det är inte självklart att en sådan ordning
sammantaget skulle vara fördelaktigare för näringslivet än den av utredningen
föreslagna. Regeringen anser att det i vart fall inte för närvarande är möjligt
att välja en annan ordning än den utredningen föreslagit. Följderna av att
övergå till en annan period för utfärdande av tullräkningar kan inte för
närvarande till fullo överblickas. Det torde i vart fall leda till behov av inte
obetydliga och kostsamma omställningar.
EG-förordningarna innehåller även bestämmelser om förenklade förfaranden.
Sådana förfaranden kan enligt EG-bestämmelserna förekomma vid varje
tullförfarande och inte endast vid övergång till fri omsättning. De
grundläggande reglerna om förenklade förfaranden finns i artikel 76 i
tullkodexen. I tillämpningskodexen identifieras tre typer av förenklade
förfaranden
1. ofullständiga deklarationer,
2. förenklat deklarationsförfarande, och
3. lokalt klareringsförfarande.
Det utmärkande för de förenklade förfarandena är att deklaranten inte behöver
lämna alla uppgifter eller handlingar vid klareringstillfället, utan får lämna
de kompletterande uppgifterna eller handlingarna vid ett senare tillfälle.
Förenklingen kan också bestå i att tulldeklarationen får lämnas på annan
handling än enhetsdokumentet.
Något förenklat förfarande motsvarande ofullständiga deklarationer har vi inte
i dag i Sverige. Det motsvaras närmast av att den lokala tullmyndigheten i
enskilda fall medger att preliminär tulldeklaration lämnas eller medger uppskov
med att lämna vissa uppgifter.
Hemtagning för egen eller för annans räkning motsvaras närmast av förenklat
deklarationsförfarande.
Förfarandet med godkänd mottagare påminner om lokalt klareringsförfarande men
en väsentlig skillnad är att anmälan till förtullning enligt EG:s bestämmelser i
detta fall rättsligt består i att den godkände mottagaren registrerar en
mottagen varuförsändning i sin egen bokföring och inte av den underrättelse om
sändningen som han skall lämna till tullmyndigheten.
Gemenskapsreglerna lämnar förhållandevis stor frihet för tullmyndigheterna att
utforma villkoren för att tillämpa de förenklade förfarandena. Det gäller t.ex.
vilka uppgifter som skall lämnas vid importtillfället respektive senare i den
kompletterande deklarationen.
När det gäller förenklade förfaranden för övergång till fri omsättning har
utredningen ansett att det behövs reglering i lag. Som skäl har angetts att
detta tullförfarande även avser uttag av annan skatt än tull och att
tillämpningen i dess grunddrag bör vara enhetlig hos alla tullmyndigheter.
Regeringen delar denna bedömning.
Vid den närmare utformningen av förenklat deklarationsförfarande och lokalt
klareringsförfarande måste hänsyn tas till tullkodexens regler om frist för
betalning vid betalningsanstånd. Dessa bestämmelser ger den yttre ramen för de
förenklade förfarandenas utsträckning i tiden. Regeringen delar utredningens
bedömning att hemtagningssystemet bör behållas i sina grunddrag inom ramen för
det förenklade förfarandet och att tullräkning skall utfärdas för import som
anmäls till förtullning under en kalendervecka. Enligt vad som anförts ovan
innebär detta en genomsnittlig kredittid om 30 dagar inom vilket tidsintervall
tre faser skall fullgöras;
1. importören skall lämna kompletterande uppgifter,
2. tullverket skall på grundval av dessa uppgifter fastställa tull och annan
skatt samt avgifter att betala samt utställa tullräkning, och
3. importören skall betala tullräkningen.
Utredningen har föreslagit att tidsfristen för den första fasen, lämnande av
kompletterande uppgifter, skall bestämmas till 8 dagar. Motsvarande frist enligt
nuvarande bestämmelser är som sagts ovan 15 dagar. Utredningen föreslår att den
andra fasen skall avslutas inom sådan tid att importören har 10 dagar på sig att
betala pålagorna från dess tullräkningen utfärdas (mot 15 dagar enligt dagens
bestämmelser). Detta innebär att tullmyndigheten i snitt har 12 dagar på sig att
fastställa pålagor att betala och utfärda tullräkning.
Enligt artikel 218 i tullkodexen skall den sammanlagda beloppet att betalas
bokföras av myndigheten enligt huvudregeln inom 5 dagar från den
införselperioden beloppet avser. Framställningen av tullräkningen får ses som en
sådan bokföring. Någon tidigare tidpunkt där en sådan bokföring kan anses ha
skett finns inte.
Med stöd av artikel 219 i tullkodexen kan tiden dock utsträcks till längst 14
dagar. Tullmyndigheten kan således i praktiken högst utnyttja tiden fram t.o.m
söndagen andra veckan efter den vecka som tullräkningen avser för att framställa
tullräkningen. Enligt uppgift från Generaltullstyrelsen kräver det tekniska
förfarande med framställning av tullräkning att de sista uppgifterna som skall
ingå i tullräkningen är lämnade före onsdagen andra veckan efter den vecka
tullräkningen avser. Med en inlämningstid om åtta dagar skall de sista
uppgifterna lämnas under måndagen andra veckan efter den vecka tullräkningen
avser. Det ger en dag i reserv.
Regeringen inser att denna dag vore värdefull för tullmyndigheten att ha
tillgång till för att möta olika förseningar och problem som kan uppstå under
hanteringen, men finner ändå att denna dag i stället bör utnyttjas till att
utsträcka tiden för inlämnande av kompletterande uppgifter i förhållande till
vad utredningen föreslagit.

6.1.3 Tullombud

Regeringens förslag: Kravet på att ombud som lämnar tulldeklaration för
förtullning skall ha godkänts av tullmyndigheten avskaffas. Vidare ges ett
bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om villkor och
inskränkningar i användningen av ombud i vissa fall. Bemyndigandet skall kunna
delegeras vidare till Generaltullstyrelsen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen och Sydsvenska Handels-kammaren anser
att kravet på att ombud skall vara godkända bör behållas. Industriförbundet
anser att den av utredningen föreslagna bestämmelsen innebär att regeringen ges
rätt att föreskriva undantag från gemenskapensrätten och ifrågasätter om detta
är tillåtet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 13 § TL måste ett ombud ha
godkänts av Generaltullstyrelsen för att få lämna en tull-deklaration. I artikel
5 i tullkodexen finns bestämmelser om ställande av ombud för kontakter med
tullmyndigheterna. Enligt dessa bestämmelser kan en medlemstat ställa krav på
att ett ombud skall bedriva sin verksamhet inom landet enligt reglerna för
direkt eller indirekt ombudskap. Enligt artikel 227.1 i tillämpningskodexen får
tullmyndighet föreskriva att muntlig tulldeklaration inte får avges genom ombud
och enligt artikel 794 i tillämpningskodexen får medlemsstaten föreskriva att
exportdeklaration i vissa fall inte får avges genom ombud.Det är inte helt klart
om tullkodexens och tillämpningskodexens bestämmelser utgör ett hinder för att
behålla kravet på godkännande. Det kan väl hävdas att sådant hinder inte finns.
Regeringen delar dock utredningens bedömning att det inte har framkommit några
starka skäl för att behålla kravet på godkännande. Mot bakgrund av att det
saknas i lag eller eljest angivna kriterier för prövning av ombudets lämplighet
är det oklart vilken betydelse ett godkännande kan ha. Regeringen delar därför
utredningens bedömning att det inte finns tillräckliga skäl att behålla kravet
på godkännande av ombud.
I den mån tullkodexen och tillämpningskodexen ger utrymme för föreskrifter om
villkor och inskränkningar i användningen av ombud finns skäl att ge ett
bemyndigande till regeringen att meddela sådana föreskrifter på det sätt som
utredningen föreslagit. Detta bemyndigande skall kunna delegeras till
Generaltullstyrelsen. Bemyndigandet kan naturligtvis inte utnyttjas för villkor
och begränsningar som går utöver vad som får göras enligt gemenskapsrätten.

6.1.4 Tillfälliga lager, tullager, frizon, frilager och exportbutik
Regeringens förslag: I den nya tullagen införs bestämmelser om exportbutiker som
motsvarar bestämmelserna i den nuvarande tullagen. I sådana exportbutiker skall
även viss skattefri försäljning till resande till annat EU-land tillåtas.
Den nya tullagen skall vidare innehålla vissa kompletterande bestämmelser till
tullkodexens och tillämpningskodexens bestämmelser om tillfälliga lager,
tullager, frizoner och frilager.
En övergångsordning behövs för tullager och frihamnar under det första året av
ett svenskt medlemskap i EU.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft någon erinran mot
förslagen. Industriförbundet har framhållit att det är väsentligt att de
lagerformer som förekommer i EG-rätten tillämpas på ett så smidigt sätt som
möjligt. Förbundet ifrågasätter om det bör finnas en skyldighet för fraktförare
att lägga upp icke-gemenskapsvara på tillfälliga lager. Förbundet anser att
begreppet "tillfälliga lager" inte bör användas eftersom det inte är lagret som
skall vara tillfälligt utan förvaringen där. Förbundet ifrågasätter om
regeringen kan ges rätt att meddela föreskrifter om industriell verksamhet i
frizon. Förbundet efterlyser en precisering av vilken övervakning och kontroll
från tullmyndigheterna som de olika lagerformerna skall underkastas.
Grossistförbundet Svensk Handel anser att det föreligger betydande oklarheter
beträffande regelverket för olika typer av tullfri lagring. Innan klar
information lämnas om detta bör möjligheter till smidig tillämpning av
handelsrestitution kvarstå. Sydsvenska Handelskammaren anser att det lagrum i
vilket det anges möjlighet att inskränka rätten att bedriva verksamhet i frizon
eller frilager måste få en utformning där det klart framgår att det endast är i
undantagsfall som man kan begränsa verksamheten i frizoner. Sveriges Hamn- och
Stuveriförbund önskar att det klarare skall framgå vad som skall ske med det
svenska frihamnsinstitutet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande svenska tullagstiftningen
utgör förvaring på tullupplag eller tullager eller i frihamn eller exportbutik
särskilda klareringsformer. Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer tullkodexens
och tillämpningskodexens institut tillfälliga lager, tullager samt frizon och
frilager att ersätta de nuvarande lagringsformerna tullupplag, tullager och
frihamn.
Tillfälliga lager tjänar i stort sett samma ändamål som nuvarande tullupplag,
dvs. för korttidsförvaring av importerade varor i avvaktan på att de övergår
t.ex. till fri omsättning. Till skillnad från uppläggning på tullupplag utgör
dock förvaring på tillfälligt lager inte ett tullförfarande.
Tullager enligt tullkodexen motsvarar i princip det nuvarande svenska
institutet tullager. Det finns dock många skillnader i enskildheter. En
väsentlig skillnad jämfört med nuvarande svenska bestämmelser är att
förvaringstiden på tullager enligt EG-bestämmelserna är obegränsad.
Tillämpningskodexen definierar sex olika typer av tullager som betecknas med
bokstäverna A-F.
Frizoner och frilager behandlas i tullkodexen som ett enhetligt institut. Den
enda väsentliga skillanden är att frizoner är inhägnade områden medan frilager
utgör enskilda byggnader eller lokaler. Den närmaste svenska motsvarigheten är
frihamnar men skillnaderna är avsevärda.
Enligt övergångsbestämmelserna till anslutningsakten får Sverige bl.a. behålla
frizoner och frilager som inte uppfyller villkoren i gemenskapslagstiftningen
under högst ett år efter anslutningen till EU. Den nuvarande tullagens
bestämmelser om tullager och frihamnar skall under denna tid gälla övergångsvis.
Detta innebär att frihamnsinstitutet formellt upphör från medlemskapet, men kan
i praktiken bestå under ett år.
Tullkodexen och tillämpningskodexen innehåller inte några regler om
exportbutiker, dvs. butiker avsedda för försäljning av tullfria varor till
flygpassagerare som avreser till annat land. Det finns inte heller i övrigt
några begränsningar i gemenskapsrätten av möjligheterna till sådan försäljning
till resande till tredje land. Vid ett medlemskap i EU kan vi således behålla
nuvarande bestämmelser om försäljning av tull- och skattefria varor i
exportbutik till resande till tredje land.
För försäljning till resande till annat EU-land gäller som huvudregel att
försäljningen skall beskattas av det land som enligt beskattningsordningen har
beskattningsrätten. Som en övergångsregel gäller dock att viss skattefri
försäljning får tillåtas även till sådana resande. Sådan försäljning på
flygplats bör från praktisk synpunkt ske i exportbutik. Eftersom den skattefria
försäljningen till resande inom EU inte medför rätt till frihet från tull behövs
dock särskilda bestämmelser för att försäkra att tull utgår när det rör sig om
försäljning av importerade varor. Det faktiska monopol som SAS och
Luftfartsverket har enligt 45 § nuvarande tullförordningen har i olika
sammanhang ifrågasatts. Regeringen avser dock inte att i detta sammanhang
behandla den frågan.
I tullagen föreslås förutom bestämmelserna om exportbutiker vissa utfyllande
bestämmelser om tillfälliga lager, tullupplag samt frizoner och frilager.
Bestämmelserna gäller meddelande av tillstånd, skyldighet att lägga upp varor på
tillfälligt lager i vissa fall, anmälningskyldighet i fråga om varor som förs
till eller från frizon eller frilager, möjlighet till begränsningar och villkor
för verksamhet i frizon, övervakning och kontroll av tillfälliga lager,
tullager, frizon och frilager samt vissa bestämmelser om tystnadsplikt.
Regeringen finner att de av utredningen föreslagna bestämmelserna är väl avvägda
och att de inte på något sätt står i strid mot gemenskapsrätten.

6.1.5 Tullverkets kontrollverksamhet

Regeringens förslag: I den föreslagna nya tullagen införs bestämmelser om
tullverkets kontrollverksamhet som i huvudsak överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i den nuvarande tullagen. Tullkodexen och tillämpningskodexen
innehåller praktiskt taget inte några bestämmelser om kontrollverksamheten.
Frågorna om tullmyndigheternas kontrollverksamhet hör därför i huvudsak till den
nationella kompetensen. Ett undantag är artikel 14 i tullkodexen som har ett
innehåll som motsvarar bestämmelserna i 65 § nuvarande tullagen om skyldighet
för transportförare att förete de handlingar som behövs för tullkontroll. Någon
bestämmelse motsvarande 65 § nuvarande tullagen föreslås därför inte i den nya
tullagen. Tullverkets kontrollverksamhet enligt den nya tullagen kommer vid ett
medlemskap att i huvudsak endast avse varurörelser över s.k. yttre gräns. En
möjlighet att föreskriva anmälningsskyldighet för transportmedel som ankommer
till eller avgår från Sverige även från annat EU-land bör dock behållas.
Regeringen föreslås få bemyndiga Generaltullstyrelsen att meddela sådana
föreskrifter.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Kustbevakningen anser att en hänvisning i den nya tullagen
bör göras till artikel 14 i tullkodexen i förtydligande syfte. Sjöfartsverket
anser att fartyg som ankommer till eller avgår från det svenska tullområdet -
oberoende av om det kommer från eller avgår till tredje land eller annat
medlemsland - skall lämna anmälan och uppgifter om fartyget och om varor som
medförs på detta i enlighet med vad Generaltullstyrelsen föreskriver.
Generaltullstyrelsen anför att fartygs och luftfartygs ankomst och avgång som
huvudregel bör anmälas för tullverket oavsett varifrån de kommer eller vart de
är destinerade. Från denna huvudregel bör undantag kunna föreskrivas av
Generaltullstyrelsen i fråga om viss trafik, t. ex. för färjor som går i
regelbunden trafik mellan enbart medlemsländer och för viss flygtrafik mellan
EU-länder. Industriförbundet anser att förslagen om tullverkets
kontrollverksamhet innebär en skärpning av EG:s bestämmelser och att de ger
intryck av att svenska företag som sysslar med utrikeshandel är synnerligen
opålitliga. Företagens Uppgiftslämnardelegation (FUD) avstyrker utredningens
förslag beträffande anmälningsskyldighet till den del den avser trafik mellan
EU-länder, då detta förslag anses strida mot strävandena att eliminera
kostnadskrävande gränsformaliteter på den inre marknaden.
Skälen för regeringens förslag: Tullmyndigheternas kontrollverksamhet och
myndigheternas befogenheter i anslutning därtill regleras för närvarande i
huvudsak i 61-79 §§ TL. Begreppet "stå under tullkontroll" innebär att
tullmyndighet och tulltjänstemän automatiskt får befogenhet att utöva kontroll
över varor och transportmedel som förs till eller från tullområdet. Enligt 63 §
TL får tullmyndighet, i syfte att kontrollera att föreskriven anmälnings- och
uppgiftsskyldighet fullgjorts riktigt och fullständigt, undersöka bland annat
utrymmen där varor kan förvaras vid införsel och utförsel såsom transportmedel,
lådor, handresgods och handväskor. Den befogenhet som föreskrivs i 63 § TL
innebär att kontroll får utföras utan att någon misstanke behöver föreligga i
det enskilda fallet.
I samma syfte som gäller för åtgärd enligt 63 § TL får tullmyndighet enligt 75
§ TL förelägga bland annat den som är uppgiftsskyldig att för granskning
tillhandahålla räkenskaper och andra handlingar som rör hans verksamhet. Den
befogenhet som avses i 75 § TL utgör stödet för tullmyndigheternas
efterkontroll. Några motsvarande bestämmelser finns i stort sett inte alls i
tullkodexen. Kontrollverksamheten behandlas där på ett sätt som leder till
bedömningen att dessa frågor tills vidare avses bli reglerade väsentligen i
medlemsstaternas nationella lagstiftning. De artiklar i tullkodexen som kan bli
aktuella är 13, 37, 38, 78 och 183. Enligt artikel 13 får tullmyndigheterna, i
enlighet med de villkor som anges i gällande bestämmelser, utföra alla de
kontroller som de bedömer som nödvändiga för att säkerställa att
tullagstiftningen tillämpas korrekt. Med gällande bestämmelser avses enligt
artikel 4 punkt 23 både gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser. I
artikel 37 sägs att varor som förs in i gemenskapens tullområde skall
underkastas tullövervakning från och med införseln och att de får utsättas för
kontroll av tullmyndigheterna enligt gällande bestämmelser. Övervakning av
myndigheterna innebär varje allmän åtgärd som vidtas av tullmyndigheterna i
syfte att säkerställa att tullagstiftningen och andra bestämmelser som rör varor
som är underkastade tullövervakning iakttas. Varorna skall enligt artikel 37
kvarstå under denna övervakning under den tid som krävs för att fastställa deras
tullstatus och i fråga om icke-gemenskapsvaror till dess att deras tullstatus
förändras, de förs in i en frizon eller ett frilager eller återexporteras eller
förstörs. Kontroll av tullmyndigheterna exemplifieras i tullkodexen genom
uppräkning av särskilda åtgärder som undersökning av varor, kontroll av att
dokument finns och är äkta, granskning av företags räkenskaper och andra
handlingar, undersökning av transportmedel, undersökning av bagage och andra
varor som personer bär eller har på sig samt genomförande av förhör. Då
tullkodexen inte ger tullmyndigheterna kontrollbefogenheter krävs kompletterande
bestämmelser på nationell nivå. De nuvarande bestämmelserna i tullagen om
tullverkets kontrollverksamhet bör därför, med undantag för stadgandet i 65 § TL
om skyldighet för transportförare att förete de handlingar som behövs för
tullkontroll som blir överflödigt på grund av bestämmelserna i artikel 14 i
tullkodexen, föras över med i stort sett oförändrat innehåll till den nya
tullagen. Hänvisningar i nationella bestämmelser på lagnivå till enskilda
artiklar i EG-rättsakter bör undvikas eftersom ändringar i artikelnumreringen i
en rättsakt annars leder till behov av lagändring.
Utförselkontrollen regleras i artikel 183 där det sägs att varor som förs ut ur
genenskapens tullområde skall underkastas tullövervakning och att de får
underkastas kontroller av tullmyndigheterna enligt gällande bestämmelser.
Enligt nuvarande tullagstiftning skall införsel och utförsel av transportmedel
anmälas till tullmyndighet. En sådan regel bör behållas och regeringen bör
bemyndigas att ge Generaltullstyrelsen rätt att utföra föreskrifter om sådan
anmälan. Därvid kan finnas skäl att begränsa eller helt upphäva
anmälningsskyldigheten avseende transportmedel som ankommer från annat EU-land.
I avsnitt 6.1.9 redogörs för en övergångsbestämmelse som skall göra det möljigt
för tullmyndigheterna att fortsätta att utföra kontroller vid inre gräns för
vissa typer av in- och utförsel enligt dagens bestämmelser.

6.1.6 Straffbestämmelser och administrativa sanktioner

Regeringens förslag: De bestämmelser om straff- och administrativa sanktioner
som finns i den nuvarande tullagen överförs till den nya tullagen med de
justeringar som är nödvändiga för att bestämmelserna skall passa in i EG:s
regelsystem. Vidare föreslås att tulltillägg skall återinföras avseende belopp
som motsvarar avdragsgill mervärdesskatt. Sådant tulltillägg skall tas ut med
tio procent. Nuvarande bestämmelser om vite skall behållas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna:De flesta remissinstanser har inte haft något att erinra mot
förslaget. Grossistförbundet Svensk Handel framför synpunkten att det nu vore
lämpligt att kritiskt studera regelverket för tulltillägg, förseningsavgift,
straff och vite med syftet att minska antalet nationella bestämmelserna.
Generaltullstyrelsen anför bland annat följande. Uttagsprocenten för
tulltillägg bör vara tio procent inte bara när den oriktiga uppgiften har
rättats eller hade kunnat rättas med ledning av kontrollmaterial som bifogats
deklarationen utan även när det gäller mervärdesskatt som, om den hade påförts,
skulle ha varit avdragsgill. Det kan vidare övervägas om inte förseningsavgift
bör kunna komma i fråga som sanktion mot den som tillämpar tillstånd till
förenklat förfarande vid export och som lämnar kompletterande deklaration för
sent. Beträffande vite föreligger inte någon anledning att ompröva den ordning
som för närvarande gäller och som innebär att frågor om utdömande av vite prövas
av Generaltullstyrelsen.
Skälen för regeringens förslag: Frågor om sanktioner mot överträdelser av
tullagstiftningen hör till den nationella kompetensen. Den nuvarande tullagen
innehåller bestämmelser om administrativa sanktioner i form av tulltillägg och
förseningsavgift samt straff- och vitesbestämmelser. De nuvarande bestämmelserna
bör med vissa justeringar kunna behållas.
De centrala straffbestämmelserna för överträdelser av föreskrifter om in-
eller utförsel av varor finns huvudsakligen i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling (VSL). Lagen är i princip tillämplig på alla brott vid införsel
och utförsel av varor som innebär att staten undandras pålagor eller att varor
införs eller utförs i strid mot förbud. Straffbestämmelser finns emellertid
också i den nuvarande tullagen. Sålunda kan enligt 94 § TL den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter att lämna uppgifter eller handlingar till ledning
för förtullning bestraffas med böter i likhet med den som underlåter att lägga
upp en vara på tullupplag. Åtal för förseelser enligt tullagen, s.k.
tullförseelser, får väckas endast efter medgivande av tullmyndighet och ansvar
skall inte ådömas om underlåtenheten är straffbelagd enligt varusmugglingslagen.
Straffbestämmelserna i förslaget till ny tullag motsvarar sakligt sett de
nuvarande bestämmelserna i 94 § TL. De har dock redigerats om främst med hänsyn
till gemenskapens regler.
Vitesinstitutet torde höra till den nationella kompetensen. Enligt den
nuvarande tullagen skall frågor om utdömande av vite prövas av
Generaltullstyrelsen. Detta är ett avsteg från huvudregeln i 6 § lagen
(1985:206) om viten där det stadgas att vite utdöms av länsrätten. Utredningen
har föreslagit att frågor om utdömande av vite skall följa huvudregeln. Till
skillnad från utredningen anser regeringen dock att det i detta sammanhang inte
finns tillräckliga skäl för att ändra den nuvarande ordningen härvidlag.
Tullmyndighets beslut om vitesföreläggande bör, till skillnad från vad som
gäller enligt den nuvarande tullagen, kunna överklagas. Detta är nödvändigt för
att uppfylla de krav som ställs i artikel 243.1 i tullkodexen.
Tulltillägg kan enligt nuvarande regler komma i fråga endast för den som är
skyldig att lämna tulldeklaration och endast i samband med tullklareringsformen
förtullning. Enligt EG:s bestämmelser skall tulldeklaration lämnas inte bara vid
överföring av en vara till fri omsättning (förtullning) utan vid varje
tullförfarande. De tullförfaranden som tullkodexen tillhandahåller är emellertid
inte lika renodlade som våra nuvarande tullklareringsformer. Tullförfarandena
aktiv förädling (restitutionssystemet), passiv förädling och bearbetning under
tullkontroll innesluter i sig att varor övergår till fri omsättning, dvs.
förtullas. Skyldighet att betala tull kan uppkomma även vid andra
tullförfaranden såsom vid temporär import med partiell tullfrihet och export,
det senare dock mycket sällsynt förekommande. Det förefaller naturligt att
tulltillägg skall kunna komma i fråga vid oriktigt uppgiftslämnande i varje
sammanhang där tullskyldighet förekommer utan avseende på vad tullförfarandet
kallas i EG-bestämmelserna. De nuvarande bestämmelserna om tulltillägg bör
sålunda kunna behållas, dock med den ändringen att tulltillägg på
mervärdesskatt, som får dras av vid redovisning av skatt enligt
mervärdesskattelagen (1994:200) återinförs. Den 1 januari 1994 beslutade
riksdagen att avskaffa tulltillägg när det gäller avdragsgill mervärdesskatt.
Även om den tullskyldige i ett sådant fall inte gör någon definitiv skattevinst,
till följd av att den mervärdesskatt som tas ut vid importtillfället vanligen
får lyftas av i den följande mervärdesskattedeklarationen, kan han uppnå vissa
fördelar i ränte- och likviditetshänseende. Detta medför att den som i
tulldeklarationen redovisar korrekta uppgifter hamnar i ett sämre läge än den
som uppsåtligen eller genom slarv deklarerar för låga belopp. Ett sådant
resultat är inte godtagbart ur rättvisesynpunkt. Tulltillägg bör därför påföras
även i dessa fall.
Även systemet med förseningsavgift kan behållas med hänsyn till att frågorna
hör till nationell kompetens. Enligt de nuvarande bestämmelserna tas
förseningsavgift ut om den som tagit hand om en vara med tillämpning av ett
förenklat förfarande efter anmälan till förtullning inte har kommit in med
tulldeklaration inom föreskriven tid. Enligt förslaget skall förseningsavgift
kunna tas ut när en vara övergått till fri omsättning med tillämpning av det
förenklade deklarationsförfarandet eller det lokala klareringsförfarandet och
deklaranten inte kommit in med kompletterande tulldeklaration inom föreskriven
tid.

6.1.7 Ränta och ställande av säkerhet

Regeringens förslag: I den nya tullagen införs bestämmelser om ränta på annan
skatt än tull samt avgifter som kompletterar tullkodexens och
tillämpningskodexens regler om ränta på tull. Vidare föreslås en bestämmelse om
möjlighet till nedsättning av eller befrielse från ränta på skatter och
avgifter. Nuvarande bestämmelser om ställande av säkerhet skall behållas i sak
för annan skatt än tull samt för avgifter.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen anser att ränta skall utgå även på
avdragsgill mervärdesskatt som betalats senare än normalt till följd av att
kompletterande tulldeklaration inte har lämnats i rätt tid. Sydsvenska
Handelskammaren anser att den längsta tid för debitering av ränta om två år som
finns i den nuvarande tullagen bör behållas. Industriförbundet ifrågasätter om
det är försvarligt att ägna så mycket text åt räntefrågan.
Grossistförbundet Svensk Handel anför beträffande ställande av säkerhet för
betalningsanstånd ifråga om tull bland annat följande. Detta tillämpas inte i
Sverige i nuvarande tullagstiftning utan företagen kontrolleras beträffande
kreditvärdighet. Krav på säkerhet, som helt uppenbart kommer att medföra
kostnadsökningar för de enskilda företagen, bör om möjligt undvikas.
Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande tullagen finns bestämmelser om
respitränta på tull och annan skatt. I tullkodexen och tillämpningskodexen finns
regler om respitränta på tull. Tullkodexen innehåller däremot inte bestämmelser
om ränta på annan skatt än tull samt på avgifter. Detta tillhör den nationella
kompetensen. Liksom utredningen anser regeringen det befogat att ränta tas ut på
skatt och avgifter i den omfattning som sker i dag.
Liksom i dag bör ränta inte beräknas på mervärdesskatt som får dras av vid
redovisning av sådan skatt. Enligt dagens utformning av räntebe-stämmelserna
gäller detta inte för fall där utfärdande av tullräkning har fördröjts. Detta
har blivit följden av att lagstiftningen fått en utformning som lagstiftaren
inte synes ha avsett och som kan ge effekter som inte är önskvärda. Därför
föreslås att även i detta fall ränta inte skall beräknas på sådan avdragsgill
mervärdesskatt.
Enligt nuvarande tullag gäller en tvåårsgräns för beräkning av respitränta.
Denna begränsningsregel har tagits bort på uppbördsområdet i övrigt. Det finns
inte något skäl att behålla denna särregel i den nya tullagen.
Vidare bör i likhet med vad som gäller bl.a. avseende punktskatter och
mervärdesskatt införas en möjlighet att kunna befria den tullskyldige helt eller
delvis från skyldigheten att betala ränta om det finns synnerliga skäl. Denna
reglering i den nya tullagen kan naturligtvis endast gälla ränta på skatt och
avgift men inte ränta på tull.
När det gäller återbetalningsränta är huvudregeln enligt tullkodexen att sådan
inte utgår vid återbetalning av tull etc. Ränta kan dock utgå bland annat om
nationella bestämmelser föreskriver detta. Eftersom återbetalningsränta för
närvarande utgår vid återbetalning av tull, annan skatt m.m. bör en sådan
bestämmelse tas in även i den nya tullagen.
Enligt de nuvarande reglerna får regeringen föreskriva att säkerhet skall
ställas för tull och annan skatt. Enligt EG:s bestämmelser skall krävas att
säkerhet för tull ställs i vissa fall. I sådana fall kan den svenska tullen vid
ett svensk medlemskap i EU inte avstå från att kräva säkerhet. Såvitt avser
annan skatt än tull samt avgifter hör det till den nationella kompetensen att
avgöra om säkerhet skall ställas. Nuvarande bestämmelse i tullagen kan således
behållas i sak oförändrad såvitt avser annan skatt än tull samt avgifter.

6.1.8 Omprövning och överklagande

Regeringens förslag: Ett omprövningsförfarande motsvarande det som gäller på
taxeringsområdet och på den indirekta beskattningens område införs.
Den första domstolsprövningen av tullmål skall göras i länsrätt i stället för i
kammarrätt.
Prövningstillstånd skall gälla för tullmål i ledet länsrätt - kammarrätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen
har dock inte föreslagit en ny instansordning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte något att erinra mot
förslaget. Industriförbundet framhåller det som väsentligt att det ges möjlig-
heter att överklaga i fall då en tullmyndighet inte inom rimlig tid fattar ett
beslut. Kammarrätten i Stockholm anser att det bör övervägas om tullmålen i
framtiden skall prövas av länsrätt och först efter prövningstillstånd i
kammarrätten.
Skälen för regeringens förslag: Nyligen har det genomförts regler för
omprövning och överklagande på hela området för inrikes beskattning (se
proposition 1989/90:74 Ny taxeringslag m.m.). Bl.a. rättssystematiska skäl talar
för att en liknande ordning genomförs beträffande tulltaxeringsbeslut i samband
med att tullkodexens omprövningsregler blir gällande för tull. Omprövnings- och
överklagandeförfarandet bör ändras så att det så långt möjligt liknar det som
gäller vid den inrikes beskattningen. Som förebild har använts lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter eftersom den reglerar ett förfarande
med ett allmänt ombud. Allmänt ombud bör finnas kvar på tullområdet med hänsyn
till Generaltullstyrelsens roll som besvärsinstans.När det gäller
instansordningen pågår ett omfattande arbete med att genomföra
Domstolsutredningens (SOU 1991:106) förslag i dessa delar, dvs. att den första
domstolsprövningen av ett förvaltningsärende alltid bör ske i länsrätt. En
första etapp i genomförandet av Domstolsutredningens förslag om nedflyttning av
mål i instanskedjan beslutades av riksdagen under våren 1994 (prop. 1993/94:133,
bet. 1993/94:JuU 24, rskr. 1993/94:319). I samma lagstiftningsärende behandlades
också frågan om prövningstillstånd i kammarrätt på grundval av förslag i en inom
Justitiedepartementet upprättad promemoria. Lagändringarna innebär bl.a. att
länsrätt ges allmän behörighet att pröva mål som första domstolsinstans, att
generella regler om prövingstillstånd i kammarrätt införs i
förvaltningsprocesslagen (1971:291) samt att ett par måltyper flyttas ned från
kammarrätt till länsrätt och att det skall krävas prövningstillstånd i
kammarrätt för dessa mål. I en andra etapp, Fortsatt reformering av
instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna (prop. 1994/95:27),
vilken nyligen överlämnats till riksdagen, föreslås bl.a. att ytterligare cirka
90 måltyper flyttas ned från kammarrätt till länsrätt och att det skall krävas
prövningstillstånd i kammarrätt.
Mot bakgrund härav anser regeringen att även tullmålen bör prövas av länsrätt
som första domstolsinstans och att det bör krävas prövningstillstånd i
kammarrätten.
En konsekvens av att överklagningsförfarandet anpassas till det som gäller på
den inrikes beskattningens område är att institutet "överklagande i särskild
ordning" försvinner. Några bestämmelser motsvarande 103 och 104 §§ i den
nuvarande tullagen föreslås därför inte i den nya lagen.
Enligt nuvarande bestämmelser kan ett tulltaxeringsbeslut överklagas av den
tullskyldige och det allmänna ombudet. Även för några ytterligare fall anges vem
som är besvärsberättigad, medan i övrigt den allmänna bestämmelsen i 22 §
förvaltningslagen (1986:223) gäller om att ett beslut får överklagas av den som
beslutet angår om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. I
tullkodexen (artikel 243) anges att varje person har rätt att överklaga ett
beslut av tullmyndigheterna om det berör denne "direkt och personligen". Mot
denna bakgrund kan det inte anses finnas utrymme för någon nationell bestämmelse
som närmare anger vem som skall ha rätt att överklaga vissa typer av beslut.
Liksom utredningen finner regeringen det inte lämpligt eller nödvändigt att nu
särskilt för tullområdet införa rättsfiguren "överklagande av myndighets
underlåtelse att fatta beslut".

6.1.9 Övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Tullens befogenheter behålls tills vidare vid inre gräns
när det gäller att utföra "stickprovskontroll" för att hindra olaga införsel av
narkotika, vapen m.m.
Utredningens förslag: Innebär att tullens befogenhet att utföra
"stickprovskontroll" upphör vid inre gräns.
Remissinstanserna: TCO föreslår att tull- och kustbevakningstjänstemän skall
kunna ingripa och företa kontroll vid den inre gränsen för eftersökande av
allmänfarliga och högbeskattade varor med stöd av tillämpliga delar av den
nuvarande tullagen och varusmugglinfgslagen mm.
Skälen för regeringens förslag: Tullens befogenheter vid gränskontroll regleras
huvvudsakligen i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (VSL) och i
tullagen. VSL innehåller regler om ingripanden som grundas på misstanke om
brott, exempelvis beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. Tullagen innehåller
(63 §) föreskrifter om kontroll som företas utan att misstanke om brott behöver
åberopas ("stickprovskontroll").
Det finns olika former av "stickprovskontroll". I snäv mening avses med
"stickprovskontroll" att kontrollobjekten väljs ut helt slumpvis. Sådan kontroll
är inte särskilt effektiv och används inte längre av den svenska tullen. En
förfinad och betydligt effektivare metod är s.k. selektiva kontroller, som
innebär att objektet väljs ut med utgångspunkt från riskprofiler,
tulltjänstemännens yrkeserfarenhet etc. I många fall är därvid omständigheterna
sådana att det föreligger en brottsmistanke av sådan styrka att ingripande kan
göras med stöd av regler i VSL. I andra fall grundas den selektiva kontrollen på
föreskrifterna i 63 § tullagen. Också sådan kontroll benämns i många fall
"stickprovskontroll".
Den fria rörligheten inom EU bygger bl.a. på principen att det inte skall
förekomma någon varukontroll vid inre gränser. Denna princip är dock inte
undantagslös och innebär inte utan vidare att all kontroll vid inre gränser
försvinner. Sålunda finns i Romfördraget, artikel 36, regler som innebär att
EU-länder mellan sig kan upprätthålla in- och utförselrestriktioner som
motiveras bl.a. av hänsyn till skyddet för allmän ordning och säkerhet, liv och
hälsa, nationella konstskatter m.m. Därav följer att förbudens efterlevnad också
får kontrolleras, låt vara att det inte klart framgår av fördragstexten vilka
slag av kontroller som därvid kan anses godtagbara.
Ett förslag till ny lagstiftning om kontroll vid den inre gränsen har
redovisats i EU-gränskontrollutredningens betänkande (SOU 1994:131) Skyddet vid
den inre gränsen. Förslaget bygger bl.a. på att VSL inte skall gälla såvitt
gäller varor som införs från eller utförs till ett annat EU-land. En ny lag
föreslås om straff för olovlig införsel eller utförsel över EU-gräns. De varor
som där upptas är bl.a. narkotika, injektionssprutor och kanyler, dopningsmedel,
vapen och ammunition, springstiletter och andra s.k. gatustridsvapen,
krigsmateriel, vissa kulturföremål samt hundar och katter. Lagen innehåller,
förutom straffbestämmelser, regler om olika slag av ingripanden på grundval av
brottsmisstanke. Det föreslås också liknande regler när det gäller införsel av
spritdrycker, vin och starköl samt tobaksvaror för privat bruk. Däremot
innehåller den föreslagna lagen ingen motsvarighet till reglerna om
"stickprovskontroll" i 63 § tullagen. Det nya kontrollsystemet bygger också på
att tullen får tillgång till vissa uppgifter ur transportföretagens
bokningsregister och att nya arbetsmetoder utvecklas för kontroll vid den inre
gränsen.
Betänkandet är föremål för remissbehandling. Ett nytt kontrollsystem vid inre
gräns kan inte vara på plats till den 1 januari 1995. I avvaktan på ett nytt
kontrollsystem bör givetvis tillses att nuvarande kontrollmöjligheter inte
försämras. Tullens nuvarande kontrollbefogenheter bör därför behållas i den
utsträckning de inte strider mot EU:s regelverk.
I det anförda ligger bl.a. att VSL tills vidare bör fortsätta att gälla också i
fråga om den inre gränsen. Den kan därmed tillämpas i fråga om narkotika, vapen
och andra varor beträffande vilka Sverige bör behålla in- eller
utförselrestriktioner också som EU-medlem.
Också reglerna i den nuvarande tullagen om kontroll utan åberopande av
brottsmisstanke, dvs. "stickprovskontroll", bör behållas tills vidare. De bör
visserligen inte tillämpas så att objekten uttas slumpmässigt, något som inte
torde vara tillåtet mellan EU-länder. Däremot ger reglerna i tullagen stöd för
sådan selektiv kontroll som inte grundar sig på brottsmisstanke. Det bör vara en
uppgift för Generaltullstyrelsen att se till att kontrollen utövas på ett sätt
som inte står i strid med EU-reglerna.
Reglerna om "stickprovskontroll" vid inre gräns bör tas in som
övergångsbestämmelser till den nya tullagen.
Den nu föreslagna ordningen innebär att tullen behåller alla de befogenheter
att ingripa mot bl.a. illegal införsel av narkotika och vapen som de i dag
tillämpar.

6.2 Lagen om frihet från skatt vid import, m.m.

Regeringens förslag: Lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid
införsel och förordningen (1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor
tull- och skattefritt skall upphävas och en ny lag införas genom vilken EG:s
bestämmelser om skattefrihet vid import genomförs. I den föreslagna lagen finns
även vissa bestämmelser om tullfrihet för resande och om beräkning av tull och
skatt vid resandeinförsel och för gåvoförsändelser i vissa fall.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Har i huvudsak inte haft någon erinran mot förslaget.
Socialstyrelsen anser att det bör prövas om den skattefria införselkvantiteten
för starköl kan behållas på nuvarande nivå om 2 liter, om åldersgränsen för
införsel av alkohol fortfarande kan vara 20 år och om 24-timmarsregeln kan vara
kvar. Generaltullstyrelsen har framhållit att bl.a. alkoholpolitiska synpunkter
talar för ett bibehållande av en strikt 20-årsgräns. Sveriges redareförening har
hemställt att bl.a. 24-timmarsregeln liberaliseras och anpassas till vad som
gäller bland EU-länderna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EG:s skattebestämmelser skall
mervärdesskatt, alkoholskatt, mineraloljeskatt och tobaksskatt tas ut vid
import. Med import avses därvid att en vara förs in till det område inom vilket
EG:s rättsakt i fråga är tillämpligt (skatteområdet). Sådan skatt skall
uppbäras av tullmyndigheten.
EG:s direktiv på mervärdesskatte- och punktskatteområdet innehåller vissa
bestämmelser om skattefrihet vid import. Sådana bestämmelser finns i
1. direktivet 77/388/EEG (sjätte mervärdesskattedirektivet),
2. direktivet 92/12/EEG om hanteringsordningen för punktskatter,
3. direktivet 83/181/EEG som utgör ett förtydligande av punkten 1 d i sjätte
mervärdesskattedirektivets artikel 14 och avser frihet från mervärdesskatt vid
import i vissa fall,
4. direktivet 78/1035/EEG som behandlar frihet från indirekta skatter avseende
gåvoförsändelser och
5. direktivet 69/169/EEG som gäller frihet från indirekta skatter för resandes
varor.
De bestämmelser som behövs för att genomföra direktivens bestämmelser om
skattefrihet vid import i vissa fall föreslås införas i en ny lag. Där så är
möjligt föreslås att detta görs genom en hänvisning till vad som gäller för
frihet från tull i motsvarande fall.
Friheten från skatt skall även gälla i fråga om varor som förs in i landet från
ett område som ligger inom gemenskapens tullområde men utanför dess
skatteområde. Med gemenskapens skatteområde avses det område inom vilket
gemenskapens bestämmelser avseende den berörda skatten är tillämplig.
Förutom frågor om skattefrihet behandlas i den föreslagna lagen frihet från
tull avseende resande. Detta utgör ett avsteg från systematiken i övrigt.
Grunden för detta är att frågan om tullfrihet för resande i dag handläggs vid
Finansdepartementet till skillnad från andra tullfrihetsgrunder som handläggs
vid Utrikesdepartementets handelsavdelning.
Den föreslagna lagen kommer vidare att innehålla bestämmelser om
schablonberäkning av tull och skatt i vissa fall avseende resande och gåvopaket.
Regeringen avser att föreslå att i en ny alkohollag införs en restriktion för
privatinförsel av spritdrycker, vin och starköl som innebär att sådana drycker
inte får föras in i landet av den som inte fyllt 20 år.
EG:s bestämmelser ger inte utrymme för att behålla 24-timmarsregeln såsom den
är utformad i dag vid införsel från tredje land. Möjligheter finns till
särskilda restriktioner för personer som bor nära en gräns eller arbetar nära en
gräns. Utredningen har inte funnit att de möjligheter som bestämmelserna ger kan
utnyttjas för att i Sverige införa några praktiskt hanterbara regler som kan
ersätta 24-timmarsregeln. Regeringen avser däremot att i fråga om beskattning av
privatinförsel av alkohol och tobak från annat EU-land införa en bestämmelse med
samma verkan som 24-timmars-regeln för sådan införsel. Det är förenligt med det
undantag som förhandlats fram på det området. Det förslaget behandlas närmare i
annat sammanhang.
Det undantag som Sverige förhandlat sig till avseende beskattning av införsel
av starköl innebär även en skyldighet och rättighet att införa motsvarande be-
gränsning vid den yttre gränsen. Något uttrymme för att vid yttre gränsen
begränsa möjligheten till tull- och skattefri införsel ytterligare finns dock
inte.

6.3 Lagen om tullkontroll av varumärkesintrång

Regeringens förslag: I en ny lag införs kompletterande regler till rådets
förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om fastställande av åtgärd
för att förbjuda övergång till fri omsättning av förfalaskade varor.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak inte haft någon erinran mot
utredningens förslag. Generalltullstyrelsen har föreslagit att det införs en
bestämmelse som innebär att om det uppstår kostnader för en tullmyndighet att
ändra en vara enligt beslut av domstol skall denna kostnad betalas av den som
har rätten till varan.
Skälen för regeringens förslag: I rådets förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1
december 1986 med bestämmelser för att förhindra att förfalskade märkesvaror
övergår till fri omsättning, ges bestämmelser om att varor som kan misstänkas
utgöra varumärkesförfalskningar i vissa fall skall kvarhållas av en
tullmyndighet för att en prövning i sak skall kunna genomföras. Förordningen
blir vid ett svenskt medlemskap i EU gällande rätt i Sverige. Till förordningen
behövs dock vissa utfyllande bestämmelser. Vissa sådana bestämmelser bör ges i
form av lag, vissa andra kan ges i form av nationell förordning.
Regeringen delar Generaltullstyrelsens uppfattning att den som har rätten till
varan skall bekosta en sådan ändring av en vara som kan beslutas av domstol
enligt den föreslagna lagen.
Förordningen (EEG) nr 3842/86 kan komma att ersättas med en ny förordning med
ett något vidare tillämpningsområde. När och om detta inträffar behöver den
föreslagna lagen ändras som en följd av detta. Lagförslaget har utformats för
att göra en sådan ändring så enkel som möjligt.

6.4 Övrigt

Regeringens förslag: Lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av
spritdrycker ändras så att kommersiell införsel och privatinförsel inom den s.k.
indikativa gränsen medges av spritdrycker till svenskt territorium även med
fartyg av mindre bruttodräktighet än 850.
Bestämmelser föreslås för genomförande av rådets direktiv 76/308/EEG av den 15
mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd
av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utveck-
lings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt
med avseende på mervärdesskatt och vissa punktskatter.
Lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag görs till-
ämplig även på bistånd enligt rådets förordning (EEG) nr 1468/81 om ömsesidig
hjälp mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter samt om samarbete
mellan de förra och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av
tull- och jordbrukslagstiftningen. Lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. görs tillämplig endast på nationella
införselrestriktioner vid införsel från tredje land. I tullregisterlagen
(1990:137) föreslås en ändring som följer av att Riksskatteverkets beskatt-
ningsavdelning överförts till skattemyndigheten i Kopparbergs län samt några
hänvisningar till EG-bestämmelser.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Har i huvudsak inte haft någon erinran mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande lydelsen av lagen
(1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker får spritdrycker
inte införas från internationellt eller utländskt område till det svenska
territorialhavet med fartyg av mindre bruttodräktighet än 850. Från förbudet
medges vissa undantag. För införsel från tredje land kan bestämmelsen behållas i
oförändrat skick. För införsel från annat EU-land torde däremot bestämmelsen
inte kunna behållas avseende legal införsel för kommersiellt eller privat bruk.
Om en privatperson för med sig alkoholdrycker är presumtionen att införseln
utgör legal privatinförsel så länge införseln avser en kvantitet som inte
överstiger den s.k. indikativa gränsen. För spritdrycker är denna kvantitet tio
liter. Om en person för med sig mer än tio liter spritdrycker är presumtionen
att införseln är för kommersiellt bruk och att det därför skall finnas ett
ledsagardokument som medföljer varorna. Saknas sådant dokument är presumtionen
således att det rör sig om kommersiell införsel i strid med gällande bestämmel-
ser. Mot denna bakgrund får det anses befogat att låta lagen gälla även vid inre
gräns för sådan införsel som överstiger tio liter spritdrycker när
ledsagardokument saknas. Denna ändring innebär att tio-litersgränsen i detta
avseende även blir tillämplig i förhållande till tredje land.
Direktivet 76/308/EEG avser indrivning. Ursprungligen omfattade direktivet
endast tull och vissa jordbruksavgifter. I denna del synes direktivet endast
avse pålagor som tas ut vid import eller export. Emellertid har direktivets
tillämpningsområde utvidgats först med mervärdesskatt och senare med vissa
punktskatter. I dessa fall synes direktivet omfatta såväl importfall som
inrikesbeskattning. Direktivets bestämmelser föreslås genomföras i lagen
(1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgifter eller pålaga på
sådant sätt att lagens bestämmelser blir tillämpliga avseende fall som rör
pålagor som uppbärs av en tullmyndighet vid eller i samband med export eller
import och att lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden blir
tillämplig i övriga fall. Även kommissionens direktiv 77/794/EEG, som
innehåller närmare bestämmelser om indrivningen föreslås genomfört i den nämnda
lagen.
Förordningen (EEG) nr 1468/81 blir vid ett medlemskap i EU direkt gällande rätt
i Sverige. Det behövs dock utfyllande bestämmelser avseende vilken eller vilka
svenska myndigheter som skall vara behörig myndighet som ansökande respektive
anmodad myndighet vid tillämpning av förordningen. Enligt förslaget görs
bestämmelserna i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk
tullag tillämpliga på ömsesidigt samarbete enligt EG-förordningen. Lagen ger i
dag den legala grunden för tullmyndigheterna att fullgöra det samarbete med
andra länders tullmyndigheter som Sverige åtagit sig i våra tullsamarbetsavtal.
Lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. innehåller bestämmelser om hur det skall förfaras med
införselreglerade varor till landet. Vid ett medlemskap i EU finns inte utrymme
för sådana nationella bestämmelser avseende införselrestriktioner som följer av
EG-bestämmelser. Bestämmelserna kan dock behållas för sådana nationella
restriktioner som vi själva kan önska behålla eller införa inom de ramar som
EG-bestämmelserna tillåter. En möjlighet som i dag finns är att hemtagning med
förfogandeförbud tillåts av en införselreglerad vara. Den som brukar en sådan
hemtagen vara i strid med förfogandeförbudet gör sig skyldig till varusmuggling.
Vid en medlemskapssituation skulle den nationella införselrestriktionen inte
utgöra hinder för att sätta varan i fri omsättning enligt tullagstiftningen.
De föreslagna ändringarna i tullregisterlagen har närmast karaktär av
följdändringar.

7 Lagförslag inom Utrikesdepartementets
verksamhetsområde

7.1 Tullfrihet

Regeringens förslag: Lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. skall upphävas och en
ny lag införas med kompletterande bestämmelser till i första hand rådets
förordning (EEG) nr 918/83, rådets förordning (EEG) nr 2423/88, kommissionens
beslut nr 2424/88/EKSG och handelsöverenskommelser om tullförmåner som EG har
ingått. En preskriptionsregel bör införas vad gäller skyldigheten att anmäla att
en vara efter införseln används i strid med de för tullfriheten gällande
reglerna. Vidare bör i lagen införas en bestämmelse om skyldighet för enskilda
att i samband med import lämna vissa uppgifter till Kommerskollegium. I lagen
tas inte in någon bestämmelse om s.k. särskild tull.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft någon invändning i stort till
lagförslaget. Exportrådet och Industriförbundet framför uppfattningen att
bestämmelser om skydd mot dumpad och subventionerad import inte hör hemma i
tullfrihetslagen. Exportrådet anser att dessa bestämmelser förslagsvis borde
kunna tas in i lagen om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m.
Generaltullstyrelsen påpekar behovet av en preskriptionsregel för skyldigheten
att anmäla att en vara används i strid med de för tullfriheten gällande
reglerna. Kommerskollegium föreslår att bestämmelser införs så att kollegiet får
tillgång till importhandlingar vid bl.a. dumpningsundersökningar.
Skälen för regeringens förslag: Gällande svenska bestämmelser om frihet från
tull vid införsel finns i lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. och
tullfrihetsförordningen (1987:1289). Bestämmelser om tullfrihet för resande
finns i förordningen (1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor
tull- och skattefritt (se avsnitt 6.2). I tullfrihetsförfattningarna finns även
regler om frihet från tull vid temporär införsel. I många av de fall där
tullfrihet medges skall även medges frihet från skatt och avgifter. Villkoren i
EG:s rättsakter för tull- resp. skattefrihet är i de flesta fall identiska.
Vissa smärre skillnader kan dock föreligga materiellt sett eller vad gäller den
systematiska utformningen av reglerna.
De regler om befrielse från import- och exporttullar som gäller inom gemen-
skapen finns i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om
upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Dessa bestämmelser blir
vid ett svenskt medlemskap i EU direkt gällande rätt i Sverige. Förordningen
medger emellertid vissa nationella särregler och utfyllande bestämmelser. En
närmare beskrivning av förordningens innehåll finns i utredningens betänkande
SOU 1994:89 Tullagstiftningen och EG, s.175 ff.
Tullfrihetsförordningen i dess nuvarande lydelse innehåller bestämmelser om
anmälningsskyldighet till tullmyndighet i det fall en vara medgivits definitiv
tullfrihet men inte använts på det sätt eller för det ändamål som angetts som
förutsättning för tullbefrielsen. Anmälningsskyldigheten gäller dock inte om mer
än fem år förflutit från den dag då varan anmäldes till förtullning till den dag
då varan fick annan användning. Artikel 133 i rådets förordning (EEG) nr 918/83
utgör inget hinder för att en sådan preskriptionsregel bibehålles. En
preskriptionsregel bör därför införas vad gäller skyldigheten att anmäla att en
vara efter införseln används i strid med de för tullfriheten gällande reglerna.
Preskriptionstiden bör behållas vid fem år men bestämmelsen tas in i
tullfrihetslagen.
Bestämmelser om skydd mot dumpad och subventionerad import återfinns i den nu
gällande lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. Regeringen hyser förståelse för
den uppfattning som Exportrådet gett uttryck för, nämligen att dessa bestämmel-
ser skulle kunna tas in i lagen om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan,
m.m. Regeringen finner emellertid inte nu tillräckliga skäl att frångå
utredningens förslag. Bestämmelser om skydd mot dumpad och subventionerad import
bör därför tas in i den lag som handlar om tullfrihet.
Kommerskollegium har hemställt att bestämmelser införs som gör det möjligt för
kollegiet att i sin utredande verksamhet få tillgång till fakturor och andra
importhandlingar (s.k. styrkande handlingar) inte bara i samband med dumpnings-
och subventionsundersökningar utan också i samband med andra
marknadsstörningsundersökningar.
Kollegiet har i olika sammanhang påtalat den förändring som har skett och som
kommer att ske vad gäller arkiveringen - och därmed tillgängligheten - av
styrkande handlingar i och med att elektroniskt uppgiftslämnande successivt
genomförs inom ramen för tulldatasystemet (TDS). Det elektroniska
uppgiftslämnandet kommer att medföra att det inte längre blir möjligt för
kollegiet att med stöd av tullagen (se 118 § förslaget till tullag) från
tullmyndigheterna få del av fakturor och andra importhandlingar utgörande
underlag till tulldeklarationer (styrkande handlingar), eftersom sådana
handlingar då normalt inte längre kommer att finnas tillgängliga hos
tullmyndigheterna. Kollegiet har inte heller i annan ordning lagligt stöd för
att kunna få del av sådana handlingar.
Regeringen anser för sin del att det är angeläget att den i Sverige ansvariga
myndigheten för dumpnings- och subventionsundersökningar har tillgång till s.k.
styrkande handlingar inte bara i och för sådana undersökningar utan också för
undersökningar som avser marknadsstörningar av annat slag. Vid ett medlemskap i
EU är det viktigt att kommissionen vid behov kan få en snabb och effektiv
medverkan från berörd nationell myndighet. Vid ett medlemskap i EU utförs
dumpningsoch subventionsundersökningar av kommissionen. Kollegiets behov av
tillgång till styrkande handlingar torde härmed minska såvitt gäller sådana
undersökningar. Det kan dock inte uteslutas att kommissionen i vissa fall kan
komma att begära medverkan från kollegiet. Ett behov av sådana handlingar torde
också komma att finnas för andra marknadsstörningsutredningar. I dessa senare
sammanhang förutses i enlighet med EG:s bestämmelser om import (se nedan under
avsnitt 8.2) medverkan från nationell myndighet och importhandlingar utgör i
dessa sammanhang en väsentlig del av utredningsmaterialet. En bestämmelse om
kollegiets rätt att i sin utredande verksamhet få tillgång till fakturor och
andra importhandlingar bör därför införas. Regeringen anser att det är lämpligt
att en sådan bestämmelse tas in i den nya tullfrihetslagen.
I 3 § nuvarande tullfrihetslag finns en bestämmelse som ger regeringen rätt att
"om det föreligger särskilda förhållanden" föreskriva att särskild tull skall
tas ut för varor som förtullas. Regeringens föreskrifter skall i efterhand
underställas riksdagen för prövning inom vissa tidsfrister som anges i den
aktuella paragrafen. Detta bemyndigande, vartill motsvarighet har funnits i den
svenska tullagstiftningen sedan början av 1930-talet, har som utredningen
påpekar använts mycket sparsamt. Senast skedde det år 1958 då minimitull
infördes för bl.a. gummidäck och vissa textilvaror. Med stöd av bemyndigandet
har regeringen kunnat förordna om särskild tull när en tullhöjning har ansetts
nödvändig av handelspolitiska skäl eller från skyddssynpunkt. I propositionen
1986/87:166 Ny tullagstiftning framhölls att bemyndigandet fortfarande kunde
motiveras av t.ex. beredskapsskäl. Tullanpassningsutredningen anser att något
utrymme för att använda det aktuella bemyndigandet av handelspolitiska skäl
knappast längre finns om Sverige blir medlem i EU, eftersom den nationella
kompetensen här övergår till gemenskapen. Regeringen delar denna uppfattning.
Visserligen förutses, som utredningen framhåller i artikel 224 i Romfördraget
att ett nationellt agerande på olika sätt kan förekomma i händelse av krig eller
allvarlig spänning som innebär krigsfara. Utredningen anser emellertid att
utformningen av ett eventuellt bemyndigande för
försörjningsberedskapssituationer torde böra utformas på ett annat sätt än
hittills och att frågan bör övervägas i annat sammanhang.
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på utredningens förslag i denna
del. Regeringen, som anser det viktigt att Sverige vid kriser kan upprätthålla
en viss nationell civil beredskap, delar utredningens bedömning att frågan bör
övervägas i annat sammanhang. Förslaget till ny tullfrihetslag innehåller därför
inte någon bestämmelse om särskild tull.

7.2 Vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan

Regeringens förslag: I en ny lag om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan
införs vissa kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EEG) nr
2913/92 och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93. En tullmyndighet bör ges
befogenhet att i vissa fall förelägga vite.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft någon invändning i stort till
lagförslaget. Generaltullstyrelsen och Sydsvenska Handelskammaren anser att
lagen bör innehålla en bestämmelse som ger en tullmyndighet befogenhet att
förelägga vite i vissa fall. Generaltullstyrelsen framför vidare synpunkten att
även ett ursprungsintyg på blankett EUR.2, dvs. en exportörsdeklaration, som
utfärdas i en medlemsstat kan behöva kontrolleras, varför nämnda lag behöver
kompletteras även på denna punkt. Industriförbundet framför synpunkten att det
är oklart vad som i lagen avses med inhemska priser och att eventuella
tillämpningsföreskrifter till lagen bör tillkomma i samråd med exportindustrins
organisationer.
Skälen för regeringens förslag: I tullkodexen och tillämpningskodexen finns
bestämmelser om varors ursprung, tullvärde, tullnedsättning eller tullfrihet för
vissa varor, tullförfaranden med ekonomisk verkan, vissa s.k. gynnade
förfaranden samt återbetalning och eftergift av tull. En närmare beskrivning av
dessa bestämmelser finns i utredningens betänkande SOU 1994:89 Tullagstiftningen
och EG, s. 156 ff. Vissa nationella bestämmelser behövs för att komplettera
tullkodexen och tillämpningskodexen i nu nämnda hänseenden. I lagen bör tas in
bestämmelser om kontroll av ursprungsintyg. Sådant ursprungsintyg som General-
tullstyrelsen avser bör givetvis också omfattas av kontrollen . Det kan
emellertid påpekas att begreppet exportörsdeklaration inte återfinns i
EG-rätten.
I 99 § i den föreslagna tullagen återfinns bestämmelser om att när en
tullmyndighet med stöd av tullagstiftningen förelägger tullskyldig eller annan
att vidta åtgärd som behövs för förtullning eller annan tullklarering eller för
tullverkets kontrollverksamhet, kan vite föreläggas. Vite kan även föreläggas,
om någon underlåtit att lämna uppgift eller inge handling enligt föreskrift i
tullagstiftningen. Regeringen delar vissa remissinstansers uppfattning att
vitesmöjlighet även bör finnas i samband med kontroll av ursprungsintyg. I lagen
bör därför i samband med den nyssnämnda bestämmelsen om kontroll av
ursprungsintyg tas in en hänvisning till 99 § tullagen.
För vissa varor kan enligt bestämmelser i tillämpningskodexen tullvärde
beräknas enligt ett av kommissionen fastställt enhetsvärde som beräknas på
uppgifter som lämnas av medlemsländerna. För att sådan uppgiftsskyldighet skall
kunna fullgöras bör det i lagen som utredningen har föreslagit tas in en
föreskrift om att regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får
meddela föreskrifter om skyldighet för företag att lämna sådana uppgifter
Bestämmelsen bör emellertid anpassas till den terminologi som används i
tullkodexen och tillämpningskodexen. Med anledning av Industriförbundets
synpunkter har föreskrifterna ändrats till att avse genomsnittliga enhetspriser,
se nedan under avsnitt 8.4. Beträffande de föreskrifter som kommer att utfärdas
av regeringen kommer givetvis samråd att äga rum på sedvanligt sätt.

7.3 Straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg

Regeringens förslag: Lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig
ursprungsdeklaration m.m. skall ändras så att det i lagen anges att det är fråga
om förmånsbehandling enligt
handelsavtal som gemenskaperna har slutit enligt EG:s
rättsakter. I övrigt har texten ändrats på så sätt att den anpassats till EG:s
terminologi vad gäller ursprungsintyg. Utredningens förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft någon invändning i stort till
förslaget om ändring i 1962 års lag. Hovrätten för Övre Norrland anser att det
bör framgå av lagtexten att den även skall omfatta förmånsbehandling som grundas
på vad EG ensidigt bestämt eller på s.k. blandade avtal. Överåklagaren vid
Åklagarmyndigheten i Stockholm framför behovet av en längre preskriptionstid i
de fall där den för närvarande är två år.
Skälen för regeringens förslag: Vid ett medlemskap blir EG:s ursprungsregler
gällande för Sverige. EG:s regler om ursprung för varor finns dels i avtal om
förmånsbehandling som EG slutit med vissa länder eller sammanslutning av länder,
dels i tullkodexen (art. 27) och i tillämpningskodexen (art. 66 - 140).
EG:s bestämmelser innehåller också regler om upprättande och utfärdande av
ursprungsintyg. Detta skall vara utfärdat av en myndighet eller annat i
exportlandet bemyndigat tillförlitligt organ.
Lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m.
utfärdades ursprungligen i anledning av Sveriges tillträde till
EFTA-konventionen med de bestämmelser om ursprungsintyg som finns där. Lagen har
sedermera anpassats så att den också gäller intyg eller annan handling som
åberopas som bevis för förmånsbehandling enligt frihandelsavtalen mellan Sverige
och EG och enligt EES-avtalet. Även i ett medlemskap krävs straffsanktioner för
att komma till rätta med oriktiga uppgifter i ursprungsintyg. Lagen bör därför
ändras så att den tar sikte på förmånsbehandling enligt handelsavtal som gemen-
skaperna har slutit enligt EG:s rättsakter. Med avtal åsyftas inte enbart avtal
som EG har ingått med andra länder än EU:s medlemsländer utan även avtal som EG
ingått tillsammans med medlemsländerna som parter på ena sidan, s.k. blandade
avtal (se tullkodexen avd. II, kap. 1 artikel 20.3 d och e).
Straffet är böter eller fängelse i högst ett år eller högst två år, om brottet
är grovt. Vid grov oaktsamhet är straffet böter.
Överåklagaren i Stockholm har anfört behov av en längre preskrip-
tionstid. Som har framgått inledningsvis läggs i denna proposition fram främst
förslag som är nödvändiga för att Sverige skall kunna ingå i EG:s tullunion och
den gemensamma handelspolitiken. Regeringen tar därför inte i detta sammanhang
upp frågan.

7.4 Upphävande av vissa tullförfattningar

Regeringens förslag: Tulltaxelagen (1987:1068) och förordningen (1968:226) om
rätt för Konungen att medge tull- och skattefrihet m.m. för anläggning som
uppföres vid rikets gräns skall upphävas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland påpekar beträffande begreppet
tullagstiftning att antingen lagtexten bör kompletteras med en definition av
begreppet eller ett annat ordval användas som bättre klargör att även EG:s
regler på området avses att täckas in.
Skälen för regeringens förslag: Inom EU tillämpas som framgått (se avsnitt
4.2.2) en gemensam tulltaxa. Tulltaxan återfinns i rådets förordning (EEG) nr
2658/87. Sverige har i anslutningsfördraget åtagit sig att tillämpa EG:s
gemensamma tulltaxa från och med dagen för tillträdet utan särskilda ändringar
eller övergångsordningar. Vid ett medlemskap blir således nämnda rådsförordning
direkt tillämplig här i landet. Tulltaxelagen bör därför upphöra att gälla.
Frågor som rör tullfrihet ligger under EG:s exklusiva kompetens.
Gemenskapsrätten medger endast på vissa punkter nationella bestämmelser. Då det
inte finns någon rättslig grund för 1968 års förordning om rätt för Konungen att
medge tull- och skattefrihet m.m. i vissa fall bör den upphävas. Regeringen
delar utredningens uppfattning att riksdagen bör besluta om förordningens
upphävande (jfr prop. 1968:86, bet. 1968:BeU39, rskr. 1968:200).
I fråga om varor som anmälts till förtullning eller borde ha anmälts till
förtullning innan lagen trätt i kraft bör, som utredningen föreslår, äldre
bestämmelser fortfarande gälla.
Som utredningen funnit finns hänvisningar till den tullagstiftning som bör
upphävas i ett stort antal andra författningar. Motsvarande bestämmelser kommer
dock att återfinnas i de nya tullförfattningarna i de allra flesta fall. De nya
reglerna kommer i vissa fall att återfinnas i direkt tillämpliga EG-förordningar
och i vissa andra fall i nationella författningar. Regeringen delar därför
utredningens uppfattning att en övergångsbestämmelse behövs i vilken föreskrivs
att hänvisningar till upphävd tullagstiftning i stället skall gälla motsvarande
bestämmelser i EG:s bestämmelser och svenska tullförfattningar. Med anledning av
Hovrättens för Övre Norrland påpekande beträffande begreppet tullagstiftning bör
övergångsbestämmelsen ändras i enlighet med definitionen av begreppet
tullagstiftning i 2 § förslaget till tullag så att hänvisning görs till de nya
reglerna.

8 Författningskommentar

8.1 Förslaget till tullag

1 §

Lagen skall gälla i fråga om import från och export till tredje land.
Varuhandeln med tredje land regleras i första hand genom gemenskapens
rättsakter. De centrala tullbestämmelserna, särskilt sådana som rör förfarandet,
har samlats i en gemenskapstullkodex, som är en förordning utfärdad av
ministerrådet, och en förordning av kommissionen med föreskrifter för
verkställigheten av tullkodexen. Den föreslagna lagen skall ses endast som ett
komplement till dessa EG-förordningar.
Lagen gäller således inte handeln mellan medlemsstaterna med gemenskapsvaror.
Däremot blir lagen aktuell om icke-gemenskapsvaror, dvs. varor som införts till
gemenskapens tullområde från tredje land och ännu inte övergått till fri
omsättning, förs till Sverige från en annan medlemsstat.
Tullkodexen reglerar endast importtull och exporttull. Dessa begrepp
definieras i tullkodexen. Den nya tullagen, liksom den nu gällande, skall även
avse annan skatt och avgift som skall tas ut vid import från tredje land och
detta skall anges i en generell bestämmelse i paragrafens första stycke. Däremot
skall tullagen som huvudregel inte reglera uttag av skatt i varuhandeln mellan
medlemsstater. Tullagen skall dock innehålla regler om uttag av skatt vid
införsel från områden som hör till medlemsstaterna, men på vilka gemenskapens
skattedirektiv inte är tillämpliga. Se 9 och 10 §§ lagförslaget och
kommentarerna därtill.
I första stycket kompletteras det nuvarande ordet "övervakning" med "kontroll"
för att terminologin redan i inledningsparagrafen skall harmoniera med
tullkodexen. Ordet "övervakning" definieras i tullkodexen som tullmyndigheternas
åtgärder i allmänhet för att säkerställa att tullbestämmelserna iakttas, medan
"kontroll" definieras som genomförandet av olika särskilda kontrollåtgärder.

2 §

Gemenskapens tullområde definieras i artikel 3 i tullkodexen genom en uppräkning
av medlemsstaternas territorier. För vissa länder görs undantag för delar av
deras territorier, t.ex Ceuta och Melilla som hör till Spanien. Det finns också
områden som inte hör till någon medlemsstat men som ändå ingår i tullområdet på
grund av deras speciella band till en medlemsstat (t.ex. Monaco och San Marino).
Tillhörande territorialvatten, inre farvatten samt luftrum hör också till
tullområdet. En redogörelse för alla områden, med anknytning till en
medlemsstat, som har speciell status i tull- och/eller skattehänseende finns i
EG:s revisionsrätts specialrapport 2/93, EGT nr C 347, 27.12.93. En förkortad
benämning på gemenskapens tullområde: "EG:s tullområde" bör användas i tullagen.
"EG:s skatteområde" bör användas som beteckning på det område inom vilket EG:s
skattebestämmelser är tillämpliga. Detta område överensstämmer till största
delen med tullområdet, men vissa avvikelser finns. Avvikelserna kan även variera
något mellan olika skatter. I fråga om mervärdesskatt framgår till-
ämpningsområdet för det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) i dess
artikel 3. Bland de områden som ingår i tullområdet, men inte i skatteområdet
avseende mervärdesskatt, märks Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska
departementen. Nämnda områden är uteslutna även ur tillämpningsområdet för
punktskattedirektivet (92/12/EEG), som avser skatter på mineraloljeprodukter,
alkohol och alkoholprodukter samt tobaksvaror, såvida inte respektive
medlemsstat avgett förklaring om att skattebestämmelserna, helt eller delvis,
skall tillämpas även på nämnda områden, se artikel 2 i direktivet. Av betydelse
för svensk del är den ställning som Åland kommer att ha i skattehänseende.
Finland har förhandlat sig till ett undantag för Åland i fråga om EG:s
skattelagstiftning. Den exakta omfattningen och konsekvenserna av detta undantag
torde det vara för tidigt att ange.
"Det svenska tullområdet" definieras i paragrafen eftersom det i många
sammanhang behövs en praktisk benämning på den svenska delen av EG:s tullområde.
När det gäller begreppet "tullmyndigheter" definieras detta i artikel 4.3 i
tullkodexen som "myndigheter som bl.a. har ansvar för tillämpningen av
tullagstiftningen". Begreppet "tullagstiftningen" definieras i artikel 1 i
tullkodexen som tullkodexen och de föreskrifter som antas på gemenskapsnivå
eller nationellt för dess genomförande. För svensk del bör i författning anges
vilka tullmyndigheterna är i Sverige. En bestämmelse därom har tagits in i
paragrafens sista stycke.
I nuvarande definition av "tullmyndighet" i 4 § TL hänvisas till "fastställd
distriktsorganisation för tullverket". Eftersom det numera är till största delen
överlåtet till Generaltullstyrelsen att bestämma om distriktsindelningen av
tullverket, jfr 7 och 8 §§ förordningen (1991:1524) med instruktion för
tullverket, bör de citerade orden tas bort från definitionen.
Begreppet "tullklarering" behålls, med sakligt sett samma innebörd som för
närvarande. Definitionen har dock anpassats till tullkodexens terminologi, där
"godkänd tullbehandling" (customs-approved treatment or use) är det överordnade
begreppet som omfattar dels alla tullförfaranden, dels övriga klareringsformer
som inte betecknas som "tullförfaranden" (customs procedures). I "tullklarering"
ingår som sista moment "frigörande av varorna" så som detta uttryck definierats
i artikel 4.20 i tullkodexen.
Även ordet "förtullning" (och "förtulla", "förtullad" etc.) kan behållas i
nationella författningar. Man kan då göra en distinktion mellan tullförfarandet
"övergång till fri omsättning" och tullmyndigheternas åtgärder med en vara som
deklarerats till detta tullförfarande (förtullning), jfr nuvarande distinktion
mellan begreppen "tullklareringsform" och "tullklarering".

3 §

Bemyndigandet avser sådana frågor som behandlas i avdelning III kapitel 1-3 i
tullkodexen, dvs. införsel av varor i gemenskapens tullområde, uppvisande av
varor för tullen samt summarisk deklaration och lossning av varor som uppvisats
för tullen. Bemyndigandet bör kunna delegeras vidare till Generaltullstyrelsen
(se 119 §).

4 §

Regeln anknyter till artikel 60 i tullkodexen som ålägger varje medlemsstat att
bestämma vilken behörighet som de olika tullkontoren på dess territorium skall
ha.

5 §

Innehållet i paragrafen får anses följa av hela EG-regelverket, men någon
uttrycklig regel av det innehållet finns inte i tullkodexen. Det är önskvärt att
ha en sådan regel i tullagen.

6 §

En uttrycklig bestämmelse bör behållas i svensk författning om att det är
tillåtet att tillföra märkämnen till oförtullade oljeprodukter. När det gäller
varor som förvaras på tullager eller i frizon eller frilager kan denna möjlighet
inrymmas under begreppet "vanliga hanteringsformer", som är tillåtna enligt
artikel 109.1 och artikel 173 b i tullkodexen, och som bl.a. innefattar åtgärder
för att förbereda varorna för distribution och återförsäljning. Några
uttryckliga gemenskapsbestämmelser om att någon behandling av varor är tillåten
medan de befinner sig under tillfällig förvaring synes inte finnas, utöver att
varuundersökning och provtagning kan medges enligt artikel 42 i tullkodexen. Det
bör vara tillåtet att tillföra märkämnen även under tillfällig förvaring och
därför föreslås en generell lagbestämmelse därom.

7 §

Grunden för de förenklade förfarandena i samband med att en vara deklareras till
ett tullförfarande finns i artikel 76 i tullkodexen. De förenklade förfarandena
anges närmare i artikel 253 i tillämpningskodexen.
De förenklade förfaranden för övergång till fri omsättning, som det avses att
närmare föreskrifter skall utfärdas om enligt 7 §, är det förenklade
deklarationsförfarandet (simplified declaration procedure) och det lokala
klareringsförfarandet (local clearance procedure). Både importör och företag som
uppträder som ombud skall kunna få tillstånd av det förstnämnda slaget. Däremot
föreligger inte skäl för att ombud skall kunna få tillstånd till lokalt
klareringsförfarande, såvitt gäller tullförfarandet övergång till fri
omsättning. Speditörer och liknande företag bör kunna få tillstånd att tillämpa
den typen av förenklat förfarande i samband med andra tullförfaranden, såsom
transitering och uppläggning på tullager.

8 §

Bestämmelsen motsvarar 12 § andra stycket TL. Fristen för att lämna in
kompletterande tulldeklaration blir kortare i enlighet med vad som sagts ovan i
avsnitt 6.1.2. Härvid märks att fristen skall räknas från den dag då en vara
frigjordes (lämnades ut) och inte såsom i nu gällande bestämmelse från dagen för
anmälan. Den ändrade utgångspunkten är förestavad av reglerna om betalnings-
anstånd i artikel 227 i tullkodexen.
Förslaget skall ses i samband med förslaget i 26 § om utfärdande av och
betalning av tullräkningar.

9 §

Gemenskapens tullområde och dess skatteområde har inte samma geografiska
utsträckning. Det finns områden inom tullområdet som ligger utanför
skatteområdet. För varor som förs in till landet från ett sådant område skall
som huvudregel importskatt tas ut. Denna skatt skall om inte annat föreskrivits
tas ut av tullmyndigheten trots att varan kommer från en plats inom gemenskapens
tullområde och trots att varan är en gemenskapsvara och därmed i fri omsättning
tullrättsligt sett.
Genom paragrafen införs en skyldighet att anmäla varor som förs in i landet
från ett sådant område. Anmälan skall göras till tullmyndigheten. Denna
skyldighet motsvarar den anmälningsskyldighet som enligt tullkodexen föreligger
för varor som förs in från en plats utanför EG:s tullområde. Det framstår som
naturligt att anmälningsskyldigheten enligt denna paragraf i tullagen skall
fullgöras på i princip samma sätt som anmälningsskyldigheten enligt tullkodexen.
Detta bör dock inte hindra bruket av sådana avvikelser därifrån som framstår som
motiverade. I artikel 33a.1 i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG)
finns bestämmelser som innebär att även för varor som förs in i landet från ett
område som är tredje land enligt skattebestämmelserna, men inte enligt
tullbestämmelserna, skall tillämpas förfaranden som i ett antal uppräknade fall
motsvarar vad som gäller enligt tullbestämmelserna vid import. Bestämmelser med
denna innebörd finns i andra stycket av paragrafen.
Paragrafen innehåller även bestämmelser om anmälningsskyldighet m.m. vid
utförsel till sådant område. Behov av reglering av en sådan anmälningsskyldighet
finns för de fall där förfarandet för intern gemenskapstransitering enligt
artikel 311 i tillämpningskodexen skall tillämpas.
De närmare föreskrifterna bör utformas av Generaltullstyrelsen efter
bemyndigande av regeringen. Detta anges i tredje stycket jämfört med 119 §.

10 §

I tullkodexen föreskrivs vem som under olika omständigheter är "gäldenär" (eng.
debtor). Reglerna därom är, på ett sätt, mycket lika de nuvarande svenska
reglerna i tullagen om vem som är tullskyldig. Sålunda är, vid import under
normala omständigheter, den som lämnar en tulldeklaration för övergång till fri
omsättning avseende tullpliktiga varor gäldenär, jfr artikel 201 i tullkodexen.
Detta motsvarar regeln i 10 § första stycket TL. I artiklarna 202-205 anges vem
som är gäldenär i fall av "olaga införsel" eller andra fall av icke-föreskrifts-
mässig hantering av tullpliktiga varor eller i vissa fall hantering av
förtullade varor i strid mot de villkor som gällde för förtullningen. Dessa
regler överensstämmer, delvis mycket nära, med reglerna i 81 och 82 §§ TL om
tullskyldighet i särskilda fall. I fråga om tullskyldighet för varor som
inkommer med post (nuvarande 80 § TL) hänvisas till kommentarerna till 81 § i
lagförslaget. Eftersom tull kan förekomma även vid export från EG innehåller
tullkodexen även regler om vem som är gäldenär vid export under olika
omständigheter (artiklarna 209-211).
En konsekvens av EG-bestämmelserna är att det inte behöver finnas några
nationella bestämmelser om vem som är skyldig att betala tull.
Från en annan synpunkt skiljer sig de nämnda begreppen åt. Tullskyldig är
enligt nuvarande svenska bestämmelse i normalfallet den som anmält en vara till
förtullning, oavsett om i det enstaka fallet någon tull skall utgå eller inte. I
tullkodexen förekommer begreppet gäldenär endast i samband med att det
föreligger en tullskuld (customs debt).
I nuvarande tullag finns åtskilliga bestämmelser som gäller för den som är
tullskyldig, oavsett om det i det enstaka fallet verkligen skall betalas någon
tull eller annan skatt eller avgift eller om det inte skall utgå någon pålaga.
Även i fortsättningen kan det vara ändamålsenligt att kunna beteckna en person
som tullskyldig i ordets nuvarande mening. Termen "den tullskyldige" bör därför
behållas i tullagen. Begreppet används i många bestämmelser som bör tillämpas på
samma sätt oavsett om det gäller import eller export. Därför har begreppet
definierats på sådant sätt att det gäller i båda dessa fall.
I övrigt överförs från 10 § TL bestämmelsen att den tullskyldige även skall
betala annan skatt och avgift som skall utgå för varan vid importen. I detta
avseende har paragrafen begränsats till import, eftersom det förutses att det
inte kommer att förekomma några nationella skatter eller avgifter på export.
Avgifter på export torde enbart vara avgifter enligt den gemensamma
jordbrukspolitiken. Dessa går in under begreppet exporttull (export duties), och
skyldigheten att betala dessa regleras uttömmande i tullkodexen.
I andra stycket regleras vem som är skattskyldig för införsel av gemenskapsvara
från ett område inom EG:s tullområde men utanför dess skatteområde. För sådan
införsel finns ju inte någon tullskyldig. Skattskyldigheten har kopplats till
bestämmelserna om anmälningsskyldighet för sådan införsel i 9 §.
Anmälningsskyldigheten föreligger för den som för in eller låter föra in varan.
I tredje stycket anges att skatt och avgift skall fastställas och betalas i den
ordning som gäller för tull. Därigenom blir berörda tullbestämmelser, oavsett om
de finns i EG-rättsakter eller i nationella bestämmelser, tillämpliga även på
uttag av skatt. Detta gäller för skatt som skall betalas såväl vid import från
tredje land som vid införsel från en plats inom EG:s tullområde men utanför dess
skatteområde. Stycket innehåller dock den begränsningen att det som sägs inte
gäller om annat föreskrivits. Därmed avses de fall, rörande vissa punktskatter,
där importskatten inte skall erläggas till tullmyndighet utan till den inrikes
skattemyndigheten, om importören är registrerad på visst sätt.
I fjärde stycket föreslås en bestämmelse enligt vilken en tullmyndighet i vissa
fall kan medge nedsättning av eller befrielse från annan skatt än tull samt
avgift. Detta är en kompletterande bestämmelse till bestämmelserna i tullkodexen
om nedsättning av eller befrielse från tull. Den föreslagna bestämmelsen
motsvarar fjärde stycket 82 § i nuvarande TL till den del stycket handlar om
annan skatt än tull samt avgift.

11 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 3 a § TL. Bestämmelsen har dock placerats i
anslutning till övriga bestämmelser som rör tulldatasystemet (TDS). Den
verksamhet som bedrivs med hjälp av TDS måste i huvudsak anses som verksamhet
enligt EG:s tullkodex och utgör endast till liten del "verksamhet enligt denna
lag". Därför föreslås att sistnämnda uttryck byts ut mot "verksamheten enligt
tullagstiftningen". Så som "tullagstiftningen" definieras i artikel 1 i
tullkodexen och i 2 § i den nya tullagen omfattar uttrycket både tullkodexen,
tillämpningskodexen, denna lag och de lagar som anges i 1 § samt de förordningar
och myndighetsföreskrifter som kommer att meddelas i anslutning därtill.

12 §

Paragrafen motsvarar 11 a § i nuvarande tullag. I första stycket tas inte med
någon hänvisning motsvarande den nuvarande "enligt denna lag eller enligt lagen
(1987:1069) om tullfrihet m.m." Även om en liknande hänvisning skulle göras till
tullkodexen och den nya tullagen riskerar man att den blir för snäv. I detta
sammanhang kan antecknas att artikel 4 a i tillämpningskodexen ger uttryck för
att i princip varje "tullformalitet" skall kunna utföras med ADB-teknik. I
stället införs i paragrafen begränsningen att det skall vara fråga om uppgifter
som lämnas till tullmyndighet. Genom tillståndsgivningen kan ändå preciseras
vilken typ av uppgifter som avses, t.ex. deklarationer för övergång till fri
omsättning enligt tullkodexen.
Ordet "tulldeklaration" används i den betydelse ordet har enligt tullkodexen,
dvs. den åtgärd genom vilken en person i föreskriven form och på föreskrivet
sätt anger ett önskemål om att anmäla varor till ett visst tullförfarande, och
är alltså inte som i nuvarande tullag begränsat till att vara ett element i
tullförfarandet förtullning.

13-15 §§

Bestämmelserna motsvarar 11 b-11 d §§ i nuvarande tullag och föreslås överförda
med oförändrad lydelse till den nya lagen. Bestämmelsen i 13 § om när ett
elektroniskt dokument skall anses ha kommit in till en tullmyndighet bör ses som
en komplettering av bestämmelsen i artikel 222.2 i tillämpningskodexen, som
säger att en "tulldeklaration som gjorts med EDI skall anses ha avlämnats när
EDI-meddelandet har mottagits av tullmyndigheterna".

16 §

Se avsnitt 6.1.3 ovan.

17 §

Bestämmelsen motsvarar närmast nuvarande 13 § andra stycket TL. Frågan om vem
som på deklarantens vägnar skall vara behörig att skriva under en tulldeklara-
tion för övergång till fri omsättning är en annan fråga än frågan om att ha kvar
kravet på att ombud skall vara godkänt av tullmyndigheten. Bestämmelsen bör
finnas kvar av formella skäl, eftersom tullmyndigheterna annars måste kräva att
varje tulldeklaration skrivs under av behörig firmatecknare eller den som fått
särskild fullmakt av behörig firmatecknare hos deklaranten. Bestämmelsen bör
inte vara begränsad till att gälla vid övergång till fri omsättning, utan bör
gälla deklaration till varje tullförfarande.

18 §

När en vara deklareras till ett tullförfarande skall enhetsdokumentet användas,
om inte de bestämmelser som gäller för ett visst tullförfarande tillåter något
annat (artikel 205 i tillämpningskodexen). I bilagorna 37 och 38 till
tillämpningskodexen anges vilka uppgifter som skall lämnas i enhetsdokumentet
för varje tullförfarande. Dock lämnas i fråga om vissa uppgifter valfrihet för
medlemsstaterna att bestämma om uppgifterna skall krävas eller inte krävas.
EG-reglerna om uppgiftslämnandet måste därför kompletteras med nationella
föreskrifter. När det gäller anmälan till en annan tullbehandlingsform (godkänd
tullbehandling) än ett tullförfarande, dvs. återutförsel i vissa fall, up-
pläggning i frizon, överlåtelse till statskassan eller förstöring, finns ett
påtagligt behov av nationella föreskrifter om form och innehåll i sådan anmälan,
eftersom EG-reglerna därom är mycket knapphändiga.
Regeringen bör därför bemyndigas att meddela sådana föreskrifter. Bestämmelsen
motsvarar bl.a. delar av nuvarande 14, 42 och 52 §§ TL.

19 §

Om skyldighet att bevara s.k. styrkande handlingar föreskrivs i artikel 16
jämfört med artikel 14 i tullkodexen. Bestämmelserna motsvarar nuvarande 16 a §
TL, men skiljer sig från den bestämmelsen på några väsentliga punkter. I artikel
14 föreskrivs bl.a. att var och en som är direkt eller indirekt inblandad i
verksamhet som berör handeln med varor skall, för tillämpningen av
tullagstiftningen, förse tullmyndigheterna med alla nödvändiga dokument och
upplysningar, oavsett vilket medium som används. I första hand avses sådana
handlingar som enligt uttryckliga föreskrifter skall avlämnas eller företes i
samband med tullbehandling av varor, t.ex. fakturor, ursprungsbevis,
frakthandlingar, intyg etc.
I den mån sådana handlingar inte behålls av tullmyndigheten föreligger
skyldighet för den berörde att bevara handlingarna enligt artikel 16 för att
tullmyndigheterna skall kunna kontrollera dem. I fråga om den tid under vilken
handlingarna skall bevaras hänvisas till "gällande bestämmelser", vilket i
avsaknad av gemenskapsregler innebär att varje medlemsstat bestämmer den tiden.
Tiden skall dock vara minst tre år. I övrigt anges vad som i olika fall skall
vara utgångspunkt för bevaringstiden. I fråga om varor som förtullats eller
exporterats räknas tiden från utgången av det år då deklarationen för övergång
till fri omsättning respektive export togs emot.
Bestämmelsen är således inte, såsom 16 a § TL, begränsad till underlaget för
förtullning av varor utan gäller alla tullförfaranden och alla "tullärenden" i
övrigt.
Den nuvarande bevarandetiden om fem år bör behållas. Ett skäl för detta är att
det gäller fem års tid för åtalspreskription av varusmugglingsbrott av normal
svårhetsgrad.

20 §

Bestämmelsen motsvarar 17 § första stycket TL.. Begreppet "tulltaxering" behålls
med samma betydelse som i dag. Genom bestämmelsen i 1 § första stycket omfattar
begreppet tulltaxering även fastställande av annan skatt och avgift.

21 §

Regler som innebär att tulltaxeringsbeslut omprövas finns dels i artikel 220,
dels i artiklarna 235-242 i tullkodexen. Den först nämnda artikeln behandlar det
fall att tull inte har bokförts i sådant samband med frigörandet av varorna som
föreskrivs i artiklarna 218 och 219 eller har bokförts med lägre belopp än som
rätteligen skall utgå. Bokföring som sker med anledning därav kallas bokföring
i efterhand ("subsequent entry in the accounts", i tillämpningskodexen även
kallat "post-clearance recovery"). I de senare nämnda artiklarna behandlas olika
fall av återbetalning av tull, t.ex. när tull tagits ut med högre belopp än som
rätteligen skall utgå. Dessa regler motsvarar i grova drag våra nuvarande regler
om omtulltaxering och eftertulltaxering. Gemenskapsreglerna om återbetalning av
tull omfattar även vissa fall som f.n. regleras genom bestämmelser om särskild
restitution.
De faktorer som ligger till grund för skatterna och avgifterna är t.ex.
klassificering av varorna enligt gemenskapernas tulltaxa och fastställande av
avgiftssats eller annan debiteringsgrund beträffande tull, jordbruksavgifter och
andra importavgifter, tillämpning av bestämmelser som föreskriver en nedsättning
av eller befrielse från importtull för vissa varor eller frihet från avgifter
under vissa förutsättningar, tillämpning av bestämmelserna om förmånsbehandling
på grund av varornas ursprung, fastställande av tullvärdet, och åtgärder i
övrigt som anges i tullagstiftningen. Varje sådan faktor kan bli föremål för om-
prövning. Omprövningen kan avse varje fråga som kan ha betydelse för tull-
taxeringen.
Bestämmelserna om omprövning gäller även beslut om tulltillägg och
förseningsavgift.
Att omprövning av tulltaxeringsbeslut, beslut om tulltillägg och
förseningsavgift skall ske om de har överklagats framgår av 104 och 106 §§.

22 §

Om en fråga som avses i 21 § har avgjorts genom beslut av GTS som vunnit laga
kraft, får tullmyndigheten inte pröva frågan. Omprövning kan naturligtvis inte
heller företas om frågan har avgjorts av en domstol eller om tiden för
omprövning har gått ut.

23 §

Tidsfristen för bokföring i efterhand enligt artikel 220 i tullkodexen är tre
år. Det följer av bestämmelsen i artikel 221.3 om att meddelande till den
tullskyldige om det bokförda beloppet inte får ske efter utgången av en frist på
tre år från dagen då tullskulden uppkom. I samma punkt ges emellertid möjlighet
att överskrida tidsfristen i fall som har visst samband med straffrättsliga
förfaranden, som medför att tullmyndigheten inte exakt kan bestämma den tull som
skall utgå. Bestämmelsen är ganska oklart formulerad. Denna oklarhet är dock
inte av avgörande betydelse eftersom bestämmelsen endast gäller "i den mån
gällande bestämmelser (provisions in force) medger det". Detta innebär, i
avsaknad av andra gemenskapsbestämmelser i frågan, en hänvisning till nationella
bestämmelser.
Bokföring i efterhand skall efter utgången av treårsfristen, kunna ske på samma
villkor som f.n. gäller för eftertulltaxering efter utgången av femårsfristen
enligt 23 § TL. Dessa bestämmelser har därför tagits in i andra och tredje
styckena i förevarande paragraf.
Bestämmelsen i paragrafens första stycke är hämtad ur nuvarande 21 § TL. En
regel av detta innehåll bör kunna behållas eftersom den inte är till förfång för
något intresse, i synnerhet inte gemenskapens fiskala intresse. Genom
bestämmelsen kan i vissa fall den som gjort sig skyldig till varusmugglingsbrott
utverka ansvarsfrihet enligt 8 a § VSL, jfr prop. 1986/87:166 s. 76-77 och
125-126.

24 §

Bestämmelsen motsvarar 24 § i nuvarande TL. Tullkodexen innehåller inte någon
motsvarande bestämmelse. Däremot är det uppenbart att det även vid tillämpningen
av gemenskapsregler kan uppkomma situationer som motsvarar dem då skönstulltaxe-
ring f.n. får tillgripas. Något skäl att inte ha en bestämmelse om
skönstulltaxering även i den nya tullagen kan därmed inte anses föreligga.
Bestämmelsen avser även annan skatt och avgift.

25 §

Bestämmelsen anger huvudregeln vid betalning av tull och annan skatt och avgift,
i fall då inga betalningslättnader medges, dvs. kontant betalning. Den motsvarar
nuvarande 25 § TL. Av artikel 222.1 a i tullkodexen framgår att det måste
nationellt bestämmas en tidsfrist för kontant betalning av tull. Fristen får
vara högst 10 dagar. Det föreslås därför att fristen skall vara 10 dagar. Det
noteras att i övrigt tillämpas artikel 221 fullt ut, vilket t.ex. medför att den
sålunda bestämda fristen förlängs på villkor som sägs i art. 222.1 a tredje och
fjärde styckena. I detta sammanhang bör även anmärkas att en vara inte får
lämnas ut förrän tullen har betalts eller säkerhet ställts för tullen.

26 §

Första stycket motsvarar närmast 26 § i nuvarande TL.
Genom sista meningen i första stycket görs bestämmelserna i paragrafen
tillämpliga även vid export.
Det andra stycket i paragrafen skall komplettera artikel 231 i tullkodexen som
föreskriver att varje tullbelopp får betalas av en tredje person i gäldenärens
ställe.
I tredje stycket anges kredittidens längd. Övervägandena i denna del redovisas
ovan i avsnitt 6.1.2.
Bestämmelsen i sista stycket har överförts oförändrad från sista stycket
nuvarande 26 § TL. Frågan om redovisningsskyldighet enligt den bestämmelsen hör
till den nationella kompetensen.

27 §

Enligt artikel 225 första stycket är det obligatoriskt att ställa säkerhet för
tull för att betalningsanstånd skall beviljas. I fråga om annan skatt än tull
samt avgifter synes det som huvudregel höra till den nationella kompetensen att
avgöra om säkerhet skall krävas som villkor för kredit. Bemyndigandet i
nuvarande 27 § TL bör behållas i sak oförändrad, såvitt gäller annan skatt än
tull samt avgifter.

28 §

Det föreslagna bemyndigandet för regeringen avser föreskrifter i bl.a. följande
hänseenden. Artikelhänvisningarna avser tullkodexen:
- de praktiska förfarandena för bokföring av tull i räkenskaperna (artikel
271.2)
- fördröjning av bokföring i räkenskaperna (artikel 219)
- utfärdande av tullräkning, jfr artiklarna 226 och 227, i den
utsträckning detta inte regleras redan i denna lag,
- vilka betalningssätt som skall godtas, jfr artikel 223, t.ex. kontant, med
check, över postgiro och bankgiro,
- vilka slag av säkerhet för tull som kan godtas, utöver dem som anges i
artikel 193 (jfr artikel 857 i tillämpningskodexen),
- om skyldighet för GTS att lämna sådana uppgifter till regeringen att Sverige
kan uppfylla sin informationsskyldighet mot kommissionen enligt artiklarna 870
och 871 i tillämpningskodexen, alternativt föreskrift att GTS skall på
medlemsstatens vägnar fullgöra denna informationsskyldighet.

124

29 §

Paragrafen motsvarar 28 § i nuvarande TL. Att tull skall återbetalas, om en
tullskyldig betalat tull med högre belopp än som rätteligen skall betalas, eller
betalat tull som inte rätteligen borde ha bokförts, är föreskrivet i
tullkodexen. I paragrafens första stycke regleras därför frågan om återbetalning
av skatt och avgift i motsvarande fall.
Tullkodexen innehåller ett stort antal bestämmelser om återbetalning av tull,
vilka är av olika karaktär. Den i förra stycket nämnda bestämmelsen finns i
artikel 236. I artikel 237 föreskrivs att tull skall återbetalas om en
tulldeklaration ogiltigförklaras (se artikel 66) och tullen har betalats. Dessa
båda fall kan karakteriseras som fall då tulltaxering blivit felaktig på grund
av något misstag från deklarantens och/eller tullmyndighetens sida, och tull
återbetalas för att korrigera felaktigheten. Det är dessa fall som skall
omfattas av 29 § första stycket såvitt avser återbetalning av annan skatt eller
avgift.
Enligt artikel 238 skall tull återbetalas, under vissa förutsättningar, för
varor som är defekta eller inte uppfyller villkoren i det avtal som låg till
grund för importen. Vidare kan tull återbetalas i fall som avses i artikel 239,
och som anges närmare i tillämpningskodexen, artiklarna 900, 901, 903 och 905
(sistnämnda artikel avser fall som skall underställas kommissionen). Dessa fall
synes mer likna materiella tullfrihetsgrunder, där återbetalning inte kommer i
fråga på grund av något fel vid tulltaxeringen utan det i stället uppkommer
eller framkommer ett förhållande efter tulltaxeringen, som motiverar att betald
tull återbetalas (eller att påförd men ännu inte betald tull efterges). Vissa av
dessa fall är av sådant slag att f.n. särskild restitution av tull kan medges
enligt 60 § tullfrihetsförordningen (1987:1289), medan skatt kan återbetalas
enligt 4 § lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel,
under vissa angivna förutsättningar. Återbetalning av annan skatt och avgift i
motsvarande fall föreslås bli reglerade i lagen om frihet från skatt vid import
m.m., se 2 kap. 12 § i förslaget.
Bestämmelserna om kvittning och avräkning i andra stycket bör behållas utan
ändring i sak men kan formuleras på ett enklare sätt. Första meningen i stycket
omfattar sålunda dels återbetalning av tull enligt gemenskapsreglerna (även när
den materiella tullfrihetsgrunden finns i den föreslagna lagen om tullfrihet
m.m.), dels återbetalning av annan skatt samt avgift enligt denna paragraf eller
enligt lagen om frihet från skatt vid import, m.m. eller annan återbetalning av
skatt genom tullmyndigheterna. Uttrycket "återbetalning av tull" omfattar även
sådan återbetalning som sker vid aktiv förädling enligt restitutionssystemet,
jfr artikel 114.1 b i tullkodexen. Detta fall motsvaras närmast av andra stycket
andra meningen i nuvarande 28 § TL.
Regeringen bemyndigas i sista stycket att meddela ytterligare föreskrifter om
återbetalning eller eftergift av tull. Här avses bl.a. föreskrifter om ordningen
för underställning till kommissionen av fall som avses i artikel 905 i
tillämpningskodexen.

30 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 29 § TL. Förslaget innebär att nuvarande regler
om dröjsmålsavgift vid försenad betalning av tull, annan skatt och avgift till
tullverket i stort sett behålls.
Enligt artikel 232.1 b i tullkodexen skall det tas ut "dröjsmålsränta"
(interest on arrears) om tull inte betalas inom föreskriven tid. Räntesatsen
skall vara minst lika hög som räntesatsen för den "kreditränta" som i vissa fall
skall tas ut enligt artikel 229. Några ytterligare regler om räntesatsen eller
om tidpunkter som skall beaktas vid ränteberäkningen finns inte i
gemenskapsreglerna. Det krävs uppenbart nationell lagstiftning som kompletterar
EG-bestämmelserna på detta område.
Dröjsmålsavgiften enligt nuvarande tullag beräknas på sätt som närmare anges i
uppbördslagen. De nuvarande reglerna om dröjsmålsavgift uppfyller de krav som
ställs i artikel 232 på en "dröjsmålsränta" och bör därför behållas.
Bestämmelsen i första stycket är tillämplig även på annan skatt än tull och
avgift som skall betalas till tullverket.
I förslaget finns inte med någon bestämmelse om att tullmyndigheten får medge
befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift om det
finns särskilda skäl. Möjligheterna till och villkoren för befrielse från
"dröjsmålsränta" anges i punkt 2 av artikel 232 och synes inte ge utrymme för
några "särskilda skäl" utöver dem som anges i nämnda punkt 2.

31 §

Regler om s.k. respitränta på tull och annan skatt finns f.n. i 30 § TL. I fråga
om tull finns närmast motsvarande bestämmelse i artikel 214.3 i tullkodexen.
Enligt den bestämmelsen skall en "kompensationsränta" (compensation interest)
påföras, i de fall och enligt de villkor som fastställts enligt
kommittéförfarandet, för att förhindra att ekonomisk fördel oriktigt erhålls
genom framflyttning av den dag då tullskulden uppkom eller bokfördes.
I artikel 589 i tillämpningskodexen föreskrivs att kompensationsränta skall tas
ut. Det ena fallet gäller när det vid tillämpning av tullförfarandet aktiv
förädling enligt suspensionssystemet uppkommer en tullskuld på förädlingsvarorna
eller på varor i oförändrat skick. Bestämmelsen motsvarar i sak nuvarande 30 §
första stycket 4 TL jämfört med 24 § TFL. Räntesatsen bestäms av kommissionen
och utförliga regler därom och om ränteberäkningen i övrigt finns i nämnda
artikel. När varor som varit föremål för temporär import övergår till fri om-
sättning skall kompensationsränta tas ut enligt artikel 709. Första stycket i
den föreslagna bestämmelsen avser dessa fall. Om ränta i sådant fall tas ut på
tull bör ränta tas ut på samma grunder även på annan skatt eller avgift som
belöper på varan.
I övrigt synes inte finnas utrymme för nationella föreskrifter om ränta på tull
i fall motsvarande nuvarande 30 § första, andra och tredje styckena TL. Det får
dock anses befogat att ta ut ränta på annan skatt än tull samt på avgift i vissa
fall. Bestämmelser därom har därför tagits in i andra och tredje styckena i
paragrafen. Andra stycket motsvarar i stort sett nuvarande 30 § första stycket 1
- 3 TL och tredje stycket motsvarar 30 § fjärde stycket.
Liksom gäller f.n. bör ränta inte beräknas på mervärdesskatt som får dras av
vid redovisning av sådan skatt. Bestämmelsen därom bör placeras som ett fjärde
stycke i paragrafen för att bestämmelsen skall bli tillämplig även i det fallet
att utfärdandet av särskild tullräkning har fördröjts.
I lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter och mervärdess-
kattelagen (1994:200) finns möjlighet till nedsättning av eller befrielse från
skatt om synnerliga skäl föreligger. Om nedsättning eller befrielse medges får
beslutet även omfatta ränta på skatt. Nedsättning eller befrielse kan i dessa
fall även ges för skatt som tas ut i anledning av import. I 16 kap. 14 § mervär-
desskattelagen finns vidare en möjlighet att medge befrielse från viss ränta
oavsett om nedsättning eller befrielse ges för själva skatten. Denna bestämmelse
omfattar dock inte ränta enligt TL. Det får anses befogat med en motsvarande be-
stämmelse om nedsättning eller befrielse från ränta på importskatt samt avgift
och föreslår att en sådan bestämmelse införs som sista stycke i förevarande
paragraf. I fråga om ränta på tull kan befrielse medges endast i de fall som
föreskrivs i gemenskapsrätten. Sådana bestämmelser finns i artikel 589.2 och 3 i
tillämpningskodexen.

32 §

Hur ränteberäkningen skall ske i fall som anges i 31 § första stycket är
uttömmande föreskrivet i tillämpningskodexen. Dessa bestämmelser skall tillämpas
även för beräkning av ränta på skatt och avgift i motsvarande fall. I denna
paragraf, som närmast motsvarar 31 § TL, anges hur ränta på skatt och avgift
skall beräknas i fall som anges i 31 § andra och tredje styckena. Bestämmelserna
motsvarar nuvarande 31 § första, andra och fjärde styckena TL. Enligt första
stycket skall ränta beräknas redan från utgången av första månaden (f.n. andra
månaden) efter den då varan deklarerades för övergång till fri omsättning.
Därmed beaktas den avsevärda förkortning av kredittiden, räknat från frigörandet
av varorna, som tullkodexens regler innebär för den som tillämpar förenklade
förfaranden jämfört med dagens svenska regler, jfr kommentarerna till 7, 8 och
26 §§. Jfr även övervägandena bakom nu gällande regler om ränteberäkning i prop.
1974:180.
Den nuvarande tvåårsgränsen för beräkning av ränta enligt 31 § tredje stycket
bör inte tas med i den nya lagen, eftersom den begränsningen slopats inom
uppbördsområdet i övrigt, se prop. 1989/90:74 s. 350 f.

33 §

Bestämmelser om återbetalningsränta finns i artikel 241 i tullkodexen.
Huvudregeln är att återbetalningsränta inte utgår vid återbetalning av tull,
kreditränta eller dröjsmålsränta. Dock skall återbetalningsränta utgå dels om
ett beslut om återbetalning av tull etc. inte har verkställts inom tre månader
från den dag då beslutet fattades, dels i övrigt om nationella bestämmelser så
föreskriver. Eftersom återbetalningsränta f.n. utgår enligt 32 § TL vid
återbetalning av tull, annan skatt m.m. bör en sådan bestämmelse tas in även i
den nya tullagen.
Genom uttrycket "fall som anges i 29 §" i inledningen av den föreslagna
bestämmelsen, omfattar denna både återbetalning av tull enligt tullkodexen och
återbetalning av annan skatt och avgift enligt 29 §. Liksom f.n. skall
återbetalningsränta beräknas även på ränta och dröjsmålsavgift som återbetalas.
Räntebeloppet skall enligt tullkodexen "beräknas på ett sådant sätt att det
motsvarar det belopp som skulle debiteras för detta ändamål på den nationella
penning- eller finansmarknaden", se vidare kommentarerna till 34 §.

34 §

Så som 31 och 33 §§ utformats, hör det till allra största delen till nationell
kompetens att föreskriva vilka räntesatser som skall tillämpas eller ange regler
för hur räntesatsen skall bestämmas. Nuvarande regler därom i 33 § TL bör kunna
behållas och tas in som andra stycket i denna paragraf. En räntesats som
bestämts på angivet sätt får anses uppfylla kravet enligt artikel 241 andra
stycket i tullkodexen att vara en ränta som "motsvarar det belopp som skulle
debiteras för detta ändamål på den nationella penning- eller finansmarknaden".
Även kreditränta enligt artikel 229 andra stycket b, som skall tas ut om
tullmyndigheterna beviljar andra betalningslättnader än normalt be-
talningsanstånd, synes kunna tas ut enligt en räntesats som bestämts på sätt
anges i denna paragraf.
Av praktiska skäl bör 50-kronorsgränsen för återbetalningsränta gälla även i
det fall då betalning av återbetalningsränta är föreskriven i tullkodexen, jfr
ovan kommentarerna till 33 §.

35 §

Bestämmelserna har överförts utan ändring i sak från nuvarande 34 § TL.

36 §

Bestämmelsen har överförts utan ändring från nuvarande 34 a § TL.

37 §

I fråga om åtgärder när betalning inte har skett i rätt tid hänvisar tullkodexen
i praktiken till nationell lagstiftning genom bestämmelsen i artikel 232.1 a.
Enligt denna skall tullmyndigheterna "använda alla till buds stående medel
enligt gällande bestämmelser inklusive indrivning" för att säkerställa betalning
av beloppet". Det finns inte skäl att ändra på de nuvarande reglerna om
indrivning och 35 § TL bör sålunda föras över till den nya tullagen utan ändring
i sak.

38 §

Bestämmelserna gäller s.k. ställföreträdaransvar, dvs. att en företrädare för en
tullskyldig som är juridisk person görs solidariskt betalningsansvarig med den
tullskyldige under vissa omständigheter. Frågan om sådant ansvar bör kunna
hänföras till den nationella kompetensen och nuvarande 36 § TL bör därför föras
över till den nya tullagen.

39 §

Bestämmelsen motsvarar den nuvarande 37 § TL och synes kunna behållas även vid
tillämpning av EG:s tullbestämmelser. Dock har ordet "avskrivning" tagits bort
eftersom avskrivningsinstitutet vid skatteindrivningen har avskaffats.

40 och 41 §§

Bestämmelserna motsvarar 38 och 39 §§ TL. Det behövs inte några nationella
bestämmelser om i vilka fall tullmyndigheterna får sälja varor som befinner sig
i en speciell situation under tullproceduren. Däremot behövs nationella
bestämmelser om själva förfarandet vid försäljning. Det finns inte skäl att
ändra nu gällande bestämmelser.
Att vissa varor inte får säljas av tullmyndigheten följer av gällande
bestämmelser för varorna, t.ex. bestämmelserna i lagen (1977:293) om handel med
drycker. Försäljning av en oförtullad vara som innebär att varan övergår till
fri omsättning får i övrigt inte ske, om inte föreskrivna införselvillkor är
uppfyllda, jfr 3 § lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.

42 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 40 § TL. De medel som inflyter vid
försäljningen skall i första hand användas till att täcka Tullverkets kostnader
för förvaringen och försäljningen och först i andra hand för att tillgodose
gemenskapens krav på tull. Detta krav bör dock placeras före statens krav på
annan skatt och avgift.
I detta sammanhang måste beaktas artikel 867 a i tillämpningskodexen som gäller
hantering av icke-gemenskapsvaror som tagits i beslag eller förverkats eller som
överlåtits till statskassan. Vid försäljning av sådana varor måste
tullmyndigheten ta ut tull på något av de sätt som anges i artikeln. Om det inte
är möjligt synes endast återstå att förstöra varan, såvida inte köparen
omedelbart anger varorna till någon godkänd tullbehandling. Se vidare
kommentarerna till 90 och 113 §§ i lagförslaget.

Export

43 §

Tullförfarandet export är i allt väsentligt reglerat i tullkodexen och
tillämpningskodexen, såvitt gäller allmänna förfaranderegler. Några nationella
bestämmelser på lagnivå behövs inte. Ytterligare föreskrifter kan behövas i
vissa detaljfrågor som avses t.ex. i artiklarna 207, 288, 793.3 och 794.1 i
tillämpningskodexen.
Med "annan utförsel av varor" avses här i första hand återutförsel av
icke-gemenskapsvaror, som ligger utanför begreppet "export" enligt tullkodexen.

Statistik

44 §

Paragrafen motsvarar närmast 45 § TL men har delvis annat innehåll.
De uppgifter som lämnas i enhetsdokumentet vid olika tullförfaranden används
för flera ändamål, i första hand som underlag för beräkning av tull och annan
skatt och avgift vid import, men även för handelsstatistiska ändamål. Vid export
är rentav de statistiska intressena de övervägande för uppgiftslämnandet. Ett
flertal uppgifter tjänar många ändamål samtidigt, och det synes i det närmaste
ogörligt att försöka urskilja de uppgifter som lämnas enbart av statistiska
skäl. Uppgiftskraven i samband med varutrafiken med tredje land är redan i stor
utsträckning föreskrivna på gemenskapsnivå (bilagorna 37 och 38 till
tillämpningskodexen). Dessa föreskrifter måste kompletteras med nationella före-
skrifter på de punkter där EG-rätten överlåter till medlemsstaterna att bestämma
om uppgiftskraven, jfr 18 § i lagförslaget.
Några särskilda föreskrifter om uppgifter som skall lämnas för statistiskt
ändamål rörande varor bör, mot ovannämnda bakgrund inte ges. Däremot bör det
finnas en bestämmelse av mer informativ natur som klargör att de uppgifter som
lämnas i tulldeklarationer och andra handlingar för tullbehandling av varor
används även för statistiska ändamål. En bestämmelse av den innebörden har
tagits in i första stycket.
Den nuvarande 45 § TL omfattar även uppgifter för statistiska ändamål, som
lämnas i anmälningshandlingar för transportmedel i samband med ankomst till
eller avgång från tullområdet ("inkommande fartygsanmälan", "inkommande
luftfartygsanmälan" etc). Tullkodexen och tillämpningskodexen innehåller inga
regler om anmälningsskyldighet för transportmedel som sådana, varken för
tullkontrolländamål eller för statistiska ändamål. Frågan om
anmälningsskyldighet för transportmedel för tullkontrolländamål behandlas i
författningskommentaren till 54 §.
I fråga om uppgiftsplikt för statistiska ändamål rörande transportmedel gäller
följande. I den mån viss underrättelseskyldighet för befälhavaren på ett fartyg
föreligger, enligt EG-reglerna (se art. 313 i tillämpningskodexen) eller i
övrigt anmälningsskyldighet för transportmedel föreskrivs i nationella
bestämmelser, när det gäller transportmedel i intrakommunitär trafik, så skall
dessa uppgifter uteslutande tjäna som hjälp för tullmyndigheterna i
bestämmelselandet att bedöma den tullmässiga statusen på varor som därvid
medförs. I viss utsträckning skall sådana fartyg befrias från
underrättelseskyldighet mot tullen, se punkt 3 c i nämnda artikel. Därför bör
dessa uppgifter inte tas till grund för statistik över transporter mellan
medlemsstaterna. Någon särskild uppgiftsskyldighet gentemot tullmyndigheterna,
för statistiska ändamål, bör inte föreskrivas i tullagstiftningen i fråga om
transportmedel som går i intrakommunitär trafik. Detta med hänsyn till att
tullmyndigheternas huvuduppgift i princip skall avse trafiken och varuhandeln
mellan gemenskapen och tredje land. Primärmaterialet till statistiken över
transporter mellan medlemsländerna bör därför inhämtas på annat sätt än via
tullmyndigheterna.
Mot denna bakgrund har bestämmelsen begränsats till sådana fall då
transportmedel ankommer från eller avgår till tredje land. Bestämmelsen avses
vara tillämplig oavsett om ett transportmedel ankommer eller avgår direkt från
eller till tredje land eller om resan sker via annat medlemsland, dvs. om
transportmedlet har med sig last eller passagerare som tagits ombord eller skall
avlämnas i tredje land.

45 §

Bestämmelsen motsvarar 7 § första stycket 1 och 2 samt 46 § TL i det att den
upplyser om under vilka olika former icke-gemenskapsvaror kan försändas eller
förvaras inom gemenskapens tullområde. Reglerna därom finns till största delen i
tullkodexen och tillämpningskodexen. Det behövs dock ytterligare bestämmelser i
åtskilliga hänseenden. Det gäller t.ex. tillståndsgivningen till att inrätta
tillfälliga lager eller tullager, krav på säkerhet avseende tull för varor som
förvaras där, tillämpning av förenklade förfaranden vid transitering och
uppläggning på tullager och frågor om lagerbokföring på dessa lager och i
frizoner och frilager. Regeringen bör därför ges ett bemyndigande att meddela
närmare föreskrifter till utfyllnad och verkställighet av gemenskapsreglerna på
dessa områden.
Exportbutikerna bör tills vidare behandlas som ett särskilt institut, trots att
de torde utgöra tullager i tullrättslig mening, såvitt gäller icke-gemenskaps-
varor som förvaras där. Bestämmelsen i 46 § andra stycket TL kan överföras med
oförändrad lydelse till den nya lagen. Det gäller även uttrycket "avreser till
utlandet", där "utlandet" antingen är ett annat medlemsland i EU eller ett
tredje land.

46 §

Bestämmelsen motsvarar närmast 47 § tredje stycket TL. Frågan om rätt att
inrätta frizon bör även i fortsättningen prövas av regeringen. Detsamma bör
tills vidare gälla även frilager, som enligt tullkodexen är ett med frizon
närmast identiskt institut.
I fråga om exportbutiker kan det inte heller anses föreligga skäl att föreslå
ändring i att det är regeringen som prövar frågan.
När det gäller tillfälliga lager och tullager föreskrivs i tullkodexen att det
är tullmyndigheterna som prövar frågan om tillstånd. Någon ytterligare
föreskrift därom behövs därför inte i lag. Däremot bör i förordning anges vilka
tullmyndigheter som skall pröva frågan eller ges bemyndigande för GTS att
föreskriva därom.

47 §

Bestämmelserna motsvarar nuvarande 50 § TL och skall ses som en komplettering
och precisering av bestämmelserna i artikel 38 i tullkodexen. Tullkodexen kräver
inte att medlemsstaterna inför ett särskilt institut för korttidsförvaring av
införda varor utan skulle även acceptera t.ex. att de lokala tullmyndigheterna
från fall till fall anvisar en plats för förvaringen, jfr punkt 1 a i nämnda
artikel. Oavsett formerna för förvaringen har varorna status av "varor under
tillfällig förvaring" till dess de har hänförts till en godkänd tullbehandling,
artikel 50 i tullkodexen.
Den nuvarande ordningen skall bevaras i så måtto att skyldigheten att lägga upp
införda varor på tullupplag ersätts av skyldighet att lägga upp varorna på
"tillfälliga lager" som avses i artikel 185 i tillämpningskodexen, dvs. platser
som godkänts av tullmyndigheterna på permanent basis för tillfällig förvaring.
Uppläggningsskyldigheten gäller för varor som ankommer till landet direkt från
tredje land. Den gäller även för varor som medförts av fartyg eller luftfartyg
från tredje land via annat EG-land, utan att varorna lossats där, jfr artiklarna
189, 443 och 446 i tillämpningskodexen. Om icke-gemenskapsvaror destinerade till
Sverige däremot lossats eller omlastats i annat medlemsland, skall de under den
fortsatta transporten hit vara föremål för en transitering. I sådant fall skall
inte följa någon upp-läggningsskyldighet på grund av ankomsten till det svenska
tullområdet. Detta följer av slutet av första stycket i paragrafen.

48 §

Bestämmelsen motsvarar 48 § TL och anger i första stycket att tullmyndighet
tillfälligt får ta hand om en oförtullad vara om det behövs för tullkontrollen.
Det är fråga om ett omhändertagande i administrativ ordning som möjliggör för
tullmyndighet att ta en vara i sin besittning. Bestämmelsen bör behållas
eftersom den varit ett praktiskt värdefullt inslag i tullagstiftningen för att
hantera "oregelmässiga" situationer, t.ex. i fall då det inte finns
förutsättningar att ta en vara i beslag, men ett omhändertagande av varan är
påkallat för att säkerställa de fiskala intressena. En liknande bestämmelse
finns i artikel 53.2 i tullkodexen men den sträcker sig inte lika långt. Den
synes gälla endast varor som ännu inte hänförts till någon godkänd
tullbehandling, medan den nu föreslagna bestämmelsen gäller varje vara som inte
har övergått till fri omsättning. Vid formuleringen har det nuvarande uttrycket
"för tillfällig förvaring" undvikits för att det inte skall ske en förväxling
med tullkodexens begrepp "tillfällig förvaring". Vidare bör, mot bakgrund av att
institutet tullupplag försvinner och i praktiken ersätts av tillfälligt lager
och skillnaderna mellan dessa institut, tullmyndigheten kunna lägga upp den
omhändertagna varan även på tullager, på bekostnad av varuägaren eller någon
annan som åsidosatt sina skyldigheter mot Tullverket.
Enligt andra stycket i 48 § TL är innehavaren av ett tullupplag eller en
frihamn skyldig att ta emot oförtullade varor, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet. I fråga om innehavare av frihamn torde denna skyldighet ha tillkommit
mot bakgrund av att frihamnarna i praktiken i stor utsträckning fullgjort samma
funktion som tullupplag, nämligen korttidsförvaring av importgods. Det framstår
inte som naturligt att ålägga innehavare av en frizon eller ett frilager en
sådan skyldighet mot bakgrund av hur dessa institut utformats enligt
gemenskapsrätten. I paragrafens andra stycke föreslås därför att endast
innehavare av tillfälliga lager skall ha sådan skyldighet. Vid den praktiska
tillämpningen bör beaktas om innehavaren är t.ex. ett speditionsföretag som har
ett tillfälligt lager som normalt är avsett för vem som helst som importerar
varor eller om han är en enskild importör som kan ha fått tillstånd att ha
tillfälligt lager i sina egna lokaler eller utrymmen.

49 §

Skyldigheten att göra anmälan till tullen och lämna uppgifter om varor som förs
till eller från en frizon eller ett frilager, antingen det sker från/till annan
del av tullområdet eller från/till tredje land regleras delvis i gemenskaps-
reglerna, se t.ex. artiklarna 168.4, 170 och 177 i tullkodexen och artiklarna
811, 813 och 821 i tillämpningskodexen. I viss mån är tullmyndigheternas
kontroll över varurörelser till och från en frizon eller ett frilager baserad på
kontroll av noteringar i de berörda företagens lagerbokföring. Dessa regler
innehåller en del oklarheter om hur reglerna bör tillämpas i vissa fall. Det
behövs vissa utfyllande nationella regler och regeringen bör bemyndigas att
meddela de föreskrifter som behövs.

50 §

Enligt nuvarande 51 § andra stycket TL får regeringen föreskriva om i vilken
utsträckning industriell verksamhet och detaljhandel får bedrivas i frihamn.
Enligt tullkodexen skall varje slags industriell, annan kommersiell verksamhet
och serviceverksamhet tillåtas ("be authorized") i en frizon eller ett frilager.
Bestämmelsen bör tolkas så att det råder etableringsfrihet men att bedrivandet
av sådan verksamhet får göras till föremål för viss tillståndsprövning. Vidare
får tullmyndigheterna, enligt tullkodexen, utfärda särskilda förbud eller
begränsningar för nämnda verksamheter, mot bakgrund av de berörda varornas
egenskaper eller behovet av tullövervakning. Mot den bakgrunden får det anses
befogat med ett bemyndigande för regeringen att föreskriva om begränsningar och
villkor för nämnda verksamheter i frizon.

51 §

I paragrafen föreslås en särskild regel om vem som är skyldig att betala tull
för icke-gemenskapsvaror som förvaras i exportbutik och som säljs till en
resande med bestämmelseort inom EG:s tullområde. Grunden för bestämmelsen är att
göra det möjligt att tillåta sådan skattefri försäljning till resande inom EU
som enligt EG:s skattebestämmelser på den indirekta beskattningens område är
tillåten fram till mitten av 1999. Detta är den enda nationella särbestämmelsen
i förhållande till tullkodexens regler om vem som är gäldenär (skyldig att
betala en tullskuld). Bestämmelsen kan motiveras med att institutet exportbutik
överhuvudtaget inte är tullrättsligt reglerat på gemenskapsnivå. Om den aktuella
försäljningen skall beskrivas i EG-tullrättsliga termer, synes den närmast
utgöra en övergång till fri omsättning, med tillämpning av det förenklade för-
farandet lokalt klareringsförfarande, av en vara som förvaras på tullager.

52 §

Bestämmelsen motsvarar 52 § TL. Att tillfälliga lager, tullager, frizoner och
frilager samt exportbutiker skall vara underkastade tullmyndigheternas över-
vakning och kontroll följer av ett stort antal gemenskapsregler (se t.ex.
artikel 106 i tullkodexen), men någon uttrycklig regel föreligger uppenbarligen
inte. En sådan regel bör därför i klarhetens intresse tas in i den nya tullagen.
Det nuvarande ordet "tillsyn" i 52 § bör därvid bytas ut mot "övervakning och
kontroll" som är de termer som används i tullkodexen.
Det andra stycket har begränsats till att avse redovisningsskyldighet för varor
som förvaras på inrättningar som avses i första stycket. Anmälningsskyldigheten
för sådana varor regleras i tullkodexen och tillämpningskodexen. I den mån det
behövs ytterligare nationella bestämmelser kan sådana meddelas med stöd av 18 §
i detta lagförslag.

53 §

Bestämmelsen om tystnadsplikt i 53 § TL bör föras över till den nya tullagen med
vederbörlig anpassning.
I fråga om sekretessen hos tullmyndigheterna finns en bestämmelse i artikel 15
i tullkodexen. Upplysningar som är av konfidentiell natur eller som lämnats på
konfidentiell grund skall inte yppas av tullmyndigheterna utan uttryckligt
tillstånd av den person eller den myndighet som lämnat dem. Det skall dock vara
tillåtet att lämna ut upplysningar om tullmyndigheterna är tvungna eller
bemyndigade att göra detta enligt gällande bestämmelser, "särskilt beträffande
dataskydd eller i samband med rättsliga förfaranden". Hänvisningen till
"gällande bestämmelser", som innefattar både gemenskapsrätt och nationella
bestämmelser, får anses medföra att sekretesslagen (1980:100) kan tillämpas
fullt ut. I den mån inte sekretesslagen ger samma resultat som artikel 15 i
tullkodexen, så sätts artikeln ur spel genom sekretesslagen. Även den sista
meningen i 53 § TL kan därmed överföras till den nya tullagen.

Tullverkets kontrollverksamhet

54 §

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 3 § TL. Deklarationsskyldigheten för varor
eller annan informationsskyldighet mot tullmyndigheterna i samband med import
och export av varor är i allt väsentligt reglerad i tullkodexen och dess
tillämpningsföreskrifter. I den mån det krävs ytterligare nationella
föreskrifter därom, kan sådana utfärdas med stöd av det bemyndigande som
föreslås i 18 §. Bestämmelsen i nuvarande 3 § bör behållas avseende
transportmedel. Med hänsyn till dessa reglers nära anslutning till reglerna om
kontrollverksamheten bör bestämmelsen flyttas till detta avsnitt av tullagen.
Det finns skäl att i viss utsträckning föreskriva anmälningsskyldighet även för
transportmedel i trafik mellan medlemsstater. Hur den exakta avgränsningen av
denna anmälningsskyldighet bör göras är inte helt klart. Den behöver dock
föreskrivas på lagnivå och reglerna bör därför (liksom hittills) delegeras till
regeringen. Mot detta finns inget konstitutionellt hinder, jfr 8 kap. 7 § första
stycket 3 och 5 samt 9 § RF. Med "annat land" i förslaget avses både annat
medlemsland i EU och tredje land.

55 §

I denna paragraf anges i vilka fall varor står under tullkontroll. Be-
stämmelserna har överförts från nuvarande 61 § TL med i grova drag samma
innehåll, men åtskilliga anpassningar har måst göras med hänsyn till
EG-reglerna.
Att icke-gemenskapsvaror står under tullkontroll betyder samma sak som när det
i nuvarande lag står att oförtullade varor står under tullkontroll. När varor,
som skall utföras ur gemenskapen, skall stå under tullkontroll kan inte
uttryckas lika enkelt som i nuvarande lag. I första hand avses varor som
deklarerats till tullförfarandet export. Utförsel från gemenskapen kan
emellertid även ske i samband med tullförfarandet intern transitering.
Återutförsel från gemenskapen anses som huvudregel inte som ett tullförfarande,
utan går in under det vidare begreppet "godkänd tullbehandling" som definieras i
artikel 4.15 i tullkodexen.
Av artikel 37 i tullkodexen framgår att varor som införts till gemenskapens
tullområde skall kvarstå under tullövervakning till dess att de - i förekommande
fall - förs in i en frizon eller ett frilager. Enligt artikel 168.4 får
tullmyndigheterna kontrollera varor som förs in i, förs ut ur eller befinner sig
i en frizon eller ett frilager. Med anledning därav bör icke-gemenskapsvaror som
befinner sig i det svenska tullområdet stå under tullkontroll även om de
befinner sig i sådan del av tullområdet som kan komma att utgöra frizon eller
frilager. I detta sammanhang noteras att det förhållandet att en vara "står
under tullkontroll" inte i sig säger något om vilka befogenheter
tullmyndigheterna har. Befogenheterna regleras i de bestämmelser där uttrycket
används.
Från huvudregeln att oförtullade varor står under tullkontroll görs i nuvarande
tullag undantag för varor som tagits om hand med tillämpning av något av de
förenklade förfarandena hemtagning för egen räkning, hemtagning för annans
räkning eller förfarandet för godkänd mottagare (jfr 8 § första stycket 2 TL och
4 § TF). Vidare görs undantag för varor som vid normalförfarandet
(direktförtullning) har lämnats ut till fritt förfogande till den som har kredit
för tull och annan skatt (jfr 8 § första stycket 1 och 26 § TL). Dessa undantag
kan i stort sett behållas i sak. Undantagen sammanfattas i förslaget med orden
"oförtullade varor som lämnats ut till fritt förfogande enligt en deklaration
till övergång till fri omsättning". När det gäller normalförfarandet framgår av
artiklarna 73 och 74 i tullkodexen att, under vissa angivna villkor, varorna
skall frigöras av tullmyndigheten så snart den har kontrollerat uppgifterna i
deklarationen eller godtagit dem utan kontroll samt eventuellt tullbelopp har
betalats eller säkerställts. Om betalningsanstånd för tull har medgetts, vilket
obligatoriskt kräver att säkerhet har ställts, måste anses att tullskulden har
"säkerställts".
Uttrycket "oförtullade varor" väljs här (i stället för "icke-gemenskapsvaror")
för att markera att det är fråga om varor som är föremål för det tullförfarande
som medför att varornas tullstatus skall ändras från icke-gemenskapsvara till
gemenskapsvara, men att de åtgärder som detta innefattar inte har fullbordats.
Jfr förslaget till definition av ordet "förtullning" i 2 §.
I fråga om varor som lämnats ut till en hemtagare/godkänd mottagare görs i
nuvarande 61 § tre "undantag från undantaget". De gäller varor som på olika
grunder är underkastade förfogandeförbud samt varor som skall byta
tullklareringsform. Sådana varor står f.n. under tullkontroll.
När det gäller förfogandeförbud synes några bestämmelser, motsvarande 61 §
första stycket 1 och 3 TL, inte komma i fråga. Såvitt kunnat utrönas medger inte
tullkodexen att varor som deklarerats för övergång till fri omsättning, frigörs
(lämnas ut) av tullmyndigheterna om inte alla eventuella införselvillkor är
uppfyllda. Det gäller även vid användning av förenklat förfarande. Å andra sidan
synes inte finnas möjlighet för tullmyndighet att i enstaka fall besluta att en
frigjord vara skall förvaras i oförändrat skick, om alla införselvillkor är
uppfyllda (jfr nuvarande 7 § TF).
Möjligheterna att "byta tullklareringsform" efter det att en vara frigjorts
enligt ett förenklat förfarande för övergång till fri omsättning är mycket
restriktiva. Dessa möjligheter framgår av regler om "ogiltigförklaring" (ungefär
samma som återkallelse) av tulldeklarationer i artikel 66 i tullkodexen och
artikel 251 i tillämpningskodexen. I fråga om varor som deklarerats till
övergång till fri omsättning får deklarationen ogiltigförklaras endast om den
lämnats av misstag och, om varan redan frigjorts, under villkor bl.a. att varan
omedelbart deklareras till det ursprungligen avsedda tullförfarandet. Mot denna
bakgrund finns det ingen anledning att i tullagen uppta en bestämmelse motsva-
rande 61 § första stycket 2 TL. I stället bör för här beskrivet fall föreskrivas
att varan återförs under tullkontroll om deklarationen ogiltigförklaras.

56 §

I denna paragraf anges i vilka fall transportmedel står under tullkontroll.
Bestämmelserna har med vissa anpassningar överförts från nuvarande 62 § TL.
Punkt 1 innebär en utvidgning jämfört med nu gällande bestämmelse. Syftet
därmed är att inte bara transportmedel som kommer till Sverige från tredje land
med varor skall stå under tullkontroll, utan även transportmedel som påbörjar
sin resa inom landet eller i annat EU-land och transporterar icke-gemenskapsva-
ror (dvs. utför en extern gemenskapstransitering) bör stå under tullkontroll. De
befogenheter tullen har i fråga om transportmedlet bör bestämmas enbart av att
på detta medförs varor som står under tullkontroll och inte dessutom av var
transporten börjat. Denna ordning gäller även i t.ex. Danmark.
Däremot innebär punkt 1 ingen ändring i det avseendet att tullkontrollen på ett
ankommande transportmedel upphör, om alla varor som finns ombord frigörs på
grund av deklarationer för övergång till fri omsättning. Även om varorna finns
kvar t.ex. på en lastbil för fortsatt transport till varornas egentliga
bestämmelseort, står varorna inte längre under tullkontroll till följd av 55 §
och därmed står inte heller lastbilen under tullkontroll, utom i fall som avses
i paragrafens andra stycke, se nedan.
Punkten två motsvarar samma punkt i nuvarande 62 § TL. Bestämmelsen gäller även
transportmedel som kommer till det svenska tullområdet från annat EU-land om
anmälningsskyldighet enligt 54 § skall fullgöras.
Genom den ändrade omfattningen av punkt 1 kan punkt 3 begränsas till
transportmedel som avgår utan last direkt till tredje land. Om transportmedlet
medför varor till tredje land eller icke-gemenskapsvaror till annat EG-land står
det under tullkontroll enligt punkt 1. Om transportmedlet medför endast
gemenskapsvaror till annat medlemsland skall det inte stå under tullkontroll.
Bestämmelsen i andra stycket går tillbaka på 51 § andra stycket och 61 § första
stycket i 1973 års tullstadga (1973:671). Dessa bestämmelser avsåg i huvudsak
att transportmedel (främst lastbilar) med importvaror skulle stå under
tullkontroll, även om lasten frigjorts från tullsynpunkt, utan att lossas, genom
förtullning eller hemtagning på gränsorten - varvid varorna inte längre stod
under tullkontroll - om utlämningstullanstalten bestämt att det skulle ske en
kontroll av fordonet efter lossningen av lasten på dess egentliga
bestämmelseort. Därigenom kunde vissa befogenheter utövas mot fordonet under
transporten och på bestämmelseorten. I den nuvarande tullagen anges inte
uttryckligen att kontroll i sådant fall kan ske på bestämmelseorten trots att
lasten frigjorts. Någon ändring i sak var emellertid inte avsedd i lagen, se
prop. 1986/87:166 s. 92.

57 §

Bestämmelserna motsvarar nuvarande 63 § TL. Befogenheterna enligt paragrafen
skall endast avse varuförsel till eller från gemenskapen eller i övrigt trafiken
med icke-gemenskapsvaror. Detta framgår genom hänvisningen till
"tullagstiftningen", så som detta begrepp definierats i artikel 1 i tullkodexen
och i punkt 3 där "tullområdet" byts ut mot "gemenskapens tullområde".
I punkt 1 föreslås att den nuvarande bestämningen "vid införsel till eller
utförsel från tullområdet" slopas. Någon ändring i sak avses inte därmed,
bortsett från det självklara att bestämmelsen skall ta sikte på import till
eller export från gemenskapens tullområde. Den väsentliga begränsningen ligger i
uttrycket "deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt tullagstiftningen". I
detta sammanhang kan antecknas att befogenheten enligt denna punkt inte kräver
att transportmedel står under tullkontroll i den mening som angetts i 55 och 56
§§. Det måste dock finnas rimlig anledning anta att ett transportmedel använts
eller används, eller inom kort skall användas, för transport av
icke-gemenskapsvaror eller andra varor som står under tullkontroll för att
tullmyndigheten skall få undersöka det. Denna begränsning framgår också av
inledningen av paragrafen som förutsätter att det finns anledning anta att det
förelegat någon deklarations- eller uppgiftsskyldighet att kontrollera.
När det gäller hänvisningen i sista stycket till 19 § lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling erinras om förslaget till ändring i den lagen som
innebär att lagen blir tillämplig endast på "oregelmässig" varuförsel till eller
från tredje land.

58 §

Bestämmelsen har överförts från nuvarande 64 § TL med i stort sett oförändrat
innehåll.
När det gäller skyldighet att använda anvisad väg eller led, finns vissa
bestämmelser i tullkodexen, artikel 38.1 gällande inresa och artikel 183
angående utresa. Det bör likväl finnas bestämmelser därom i svensk lag som grund
för mer detaljerade verkställighetsföreskrifter på förordningsnivå och
myndighetsnivå. Sådana föreskrifter kan dels gälla generellt för vissa typer av
fall, dels ge lokal tullmyndighet befogenhet att i ett särskilt fall förelägga
en förare eller befälhavare att hålla sig till viss väg eller led.
I andra stycket bör "tullområdet" bytas ut mot "det svenska tull-området"
eftersom de svenska tullmyndigheterna inte kan meddela sådana förbud som avses i
stycket med verkan utanför svenskt territorium.
I det tredje stycket föreslås i förhållande till 64 § tredje stycket TL att
hänvisning görs endast till "tullagstiftningen",jfr artikel 1 i tullkodexen.
Det fjärde stycket bör behållas. Dock föreslås att ordet "övervakning" ersätts
med "övervakning och kontroll", jfr kommentarerna till 1 §.

59 §

Bestämmelserna motsvarar 66 § TL. Artikel 72 i tullkodexen säger att
tullmyndigheterna skall "vidta de åtgärder som behövs för att identifiera
varorna" om identifiering behövs för att säkerställa att de villkor följs som
gäller för det aktuella tullförfarandet. En sådan bestämmelse måste kompletteras
med en nationell bestämmelse som explicit anger vilka åtgärder tullmyndigheterna
får vidta i det angivna syftet. Första meningen bör därför stå kvar i lagen.
Den andra meningen i första stycket synes sakna motsvarighet i EG-bestämmelserna
och bör också behållas.
I första meningen läggs till "containrar".

125

60 §

Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i EG:s regelverk.
Bestämmelsen bör finnas kvar. I praktiken har bestämmelsen sin främsta betydelse
vid passagerarfartygs ankomst. Det synes mindre lämpligt att tala om att
"transportmedel lossas" med avseende på passagerare. Jämfört med nuvarande
lydelse har därför lagts till "eller passagerare går ombord på eller lämnar
transportmedel".

61 §

Bestämmelsen motsvarar 68 § i nuvarande tullag. Bestämmelserna i andra och
tredje styckena går tillbaka på 23 § i 1927 års tullstadga. Där framgår att
bestämmelserna tar sikte på fartyg som går i inrikestrafik. Förutsättning för
inbringande är att fartyget "färdas utanför tullområdet, avvikande från sin
rätta kurs". Dvs. om den rätta kursen under en inrikesresa går utanför
tullområdet, så är detta i sig ingen grund för inbringande.
Bestämmelsen i andra stycket kan f.n. tillämpas endast på svenska fartyg som
befinner sig på internationellt vatten, eftersom det inte finns något avtal som
medger att utländskt fartyg inbringas från internationellt eller utländskt
territorialvatten eller att svenskt fartyg inbringas från utländskt
territorialvatten. Denna uppfattning hade beredningsgruppen för
tullagstiftningsfrågor i Ds UD 1985:4 s. 151. De avtal som närmast skulle komma
i fråga är de med Finland och Danmark ang. gemensam bevakning för bekämpande av
olovlig införsel av alkoholvaror, SÖ 1934:1 respektive SÖ 1936:2. Där ges ena
statens bevakningspersonal vissa befogenheter på respektive avtalsparts
territorium, men så långt som till inbringande därifrån till det egna
territoriet sträcker de sig inte, se vidare kungörelserna SFS 1934:65 och
1936:13.
I den utsträckning bestämmelserna är tillämpliga är det numera huvudsakligen
Kustbevakningen som i praktiken har resurser för att utöva befogenheterna enligt
andra stycket (jfr 73 § i gällande TL).
Det är inte självklart hur bestämmelsen bör utformas. Ett alternativ är att
enbart avvikelser under inrikes resor skall kunna föranleda inbringande, varvid
får övervägas om en förutsättning härför skall vara, att avvikelsen sker utanför
svenskt tullområde eller att den sker utanför gemenskapens tullområde. Ett annat
alternativ är att även en avvikelse som sker i resa mellan medlemsstater skall
kunna föranleda inbringande. I så fall bör naturligen ett ingripande komma i
fråga endast mot avvikelse som sker utanför gemenskapens tullområde. Oavsett
vilka rekvisit som i dessa avseenden sätts upp i bestämmelsen, måste begräns-
ningarna som finns i det nuvarande tredje stycket behållas.
I perspektivet av den "gränslösa inre marknaden" borde ingripanden kunna ske,
under omständigheter som motsvarar de nuvarande, mot fartyg i "intra-EG-trafik",
om de utanför gemenskapens tullområde avviker från den rätta kursen, t.ex. om
man kan befara illegal trafik till tredje land. I den mån tullmyndigheterna -
och Kustbevakningen - skall ha befogenheter att ingripa mot avvikelser som sker
helt inom gränserna för gemenskapens tullområdet, dvs. om tredje land inte alls
berörs, så bör detta systematiskt inte regleras i förevarande lagstiftning.
Ingripande av svenska myndigheter enligt andra stycket kan av naturliga skäl
bara komma i fråga mot avvikelser som sker inom områden som ligger i närheten av
den svenska delen av gemenskapens tullområde (det svenska tullområdet), där den
svenska Kustbevakningen naturligen opererar. Denna begränsning behöver inte
komma till uttryck i paragraftexten eller närmare anges.

62 §

Bestämmelserna i nuvarande 69 § TL motsvaras delvis av artikel 69 i tullkodexen.
En skillnad är att nämnda artikel bara gäller varor som har deklarerats till ett
tullförfarande medan den svenska bestämmelsen gäller kontroll av all anmälnings-
och uppgiftsskyldighet för både varor och transportmedel. I de fall ett
transportmedel i sig självt såsom en vara är föremål för ett tullförfarande,
t.ex. temporär import, blir dock artikel 69 tillämplig.
I artikel 68 i tullkodexen ges tullmyndigheterna rätt att bl.a. undersöka
varorna för att kontrollera riktigheten i mottagna tulldeklarationer. Själva
skyldigheten för trafikanten att bereda tulltjänsteman tillfälle att undersöka
vara och transportmedel synes dock inte vara direkt föreskriven i tullkodexen,
ej heller skyldigheten att lämna tillträde till de lokaler där verksamheten
bedrivs, utom när det gäller efterkontroll enligt artikel 78.
Första stycket i nuvarande 69 § TL synes, med hänsyn till det ovan anförda,
böra behållas. Dock behöver inte föreskrivas skyldighet att kostnadsfritt
tillhandahålla varuprov. Av artikel 69 i tullkodexen följer att tullen har rätt
att kostnadsfritt ta ut varuprov och att tullen kan anmoda deklaranten att själv
eller genom ombud vara närvarande för att ge biträde vid provtagningen.
I artikel 69 föreskrivs att transport av varorna till den plats där de skall
undersökas och prover skall tas, och all hantering som behövs för undersökningen
eller provtagningen, skall utföras av deklaranten eller på hans ansvar. Angående
kostnaderna för transporten och hanteringen sägs endast att de kostnader som
uppstår "skall bäras av deklaranten". Denna bestämmelse bör kompletteras med en
uttrycklig föreskrift om att deklaranten, om han åsidosätter sina skyldigheter,
skall ersätta staten för kostnader som därigenom åsamkas staten. Sista delen av
det andra stycket i nuvarande 69 § TL, inklusive möjligheten till indrivning
enligt 35 § samt befogenhet för GTS att helt eller delvis befria från
ersättningsskyldigheten, bör därför behållas.
Angående provtagning förutses i art. 242.1 i tullkodexen att det kan finnas
nationella bestämmelser om metoder för provtagning. Några sådana bestämmelser
finns f.n. inte. För den händelse behov skulle uppstå bör sådana bestämmelser
kunna meddelas som verkställighetsföreskrifter till förevarande paragraf.

63 §

Någon direkt motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i EG:s regelverk.
Bestämmelsen bör därför behållas. Angående dess tilllämpningsområde, se prop.
1986/87:166 s. 98.

64 §

Någon direkt motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i EG:s regelverk. I
artikel 241.2 i tillämpningskodexen talas om möjligheten att, "i enlighet med
gällande bestämmelser", tillkalla en expert eller annan person i det fall att en
deklarant har vägrat både att själv närvara och att utse någon som kan företräda
honom vid en varuundersökning. Bestämmelserna i nuvarande 71 § TL bör behållas,
med viss redaktionell ändring i första stycket. Någon nationell föreskrift för
det ovannämnda fallet enligt artikel 241.2 kan inte anses behövas.

65 §

Den nuvarande bestämmelsen i 72 § TL innebär att uppgift om organisations- eller
personnummer skall få krävas endast i samband med två av de förekommande
tullklareringsformerna. Bilaga 37 till tillämpningskodexen anger att
medlemsstaterna i fråga om samtliga tullförfaranden som förekommer vid import
och export kan kräva att uppgift om mottagare respektive avsändare/exportör
anges med, förutom namn och adress, ett "identifieringsnummer som tilldelats
berörd person eller berört företag av de behöriga myndigheterna för
skatteändamål eller statistiska eller andra ändamål".
Den nationella valfrihet som sålunda ges bör tillvaratas. Det är särskilt
angeläget med hänsyn till tulldatasystemets (TDS) funktion att tullverkets
trafikanter kan identifieras med ett lämpligt nummer. För svensk del bör detta
nummer vara juridiska personers organisationsnummer och enskilda näringsidkares
och andra fysiska personers personnummer (o/p-nummer). Uppgift om o/p-nummer bör
få krävas även i anmälan till annan godkänd tullbehandling än sådan som utgör
"tullförfarande" i tullkodexens mening. Krav på uppgift om o/p-nummer i tull-
handlingar förutsätts f.ö. i 5 § tullregisterlagen (1990:137). Nämnas bör att av
det totala antalet personer som är registrerade i TDS är en mycket liten andel
fysiska personer.

126

66 §

Frågan om skyldighet för andra myndigheter eller andra organ än tullen att
medverka i tullkontrollen hör till den nationella kompetensen. Som jämförelse
kan nämnas 67 § danska toldloven som förutser medverkan från polisen och 19 § 1
tyska Zollverwaltungsgesetz som förutser att myndighetsuppgifter skall kunna
överlåtas på de tyska järnvägsbolagen.
När det gäller Polisens och Kustbevakningens medverkan i kontrollverksamheten
ger vad som angetts i Yttre gränskontrollutredningens betänkande "Varu- och
personkontroll vid EU:s yttre gräns" (SOU 1994:124) inte skäl att införa en
annan ordning än den som för närvarande gäller. Betänkandet är f.n. föremål för
beredning i regeringskansliet..Gemenskapsrätten innebär inte något hinder mot
att en postförvaltning medverkar i kontrollarbetet på det sätt som f.n. sker i
Sverige. EG:s regelverk synes visserligen utgå från att postförvaltningen är
jämförbar med vilken transportör som helst, men posten kan nationellt utses att
även vara deklarant och tullskyldig (artikel 237.2 i tillämpningskodexen). Något
hinder mot att ett privaträttsligt organ får utföra vissa kontrolluppgifter
synes inte föreligga. När det t.ex. gäller transport av varor på järnväg innebär
EG:s regelverk att varje medlemsstats "järnvägsbolag" (railway company) utför
uppgifter som eljest ankommer på tullmyndigheter, se t.ex. artiklarna 412 - 442
i tillämpningskodexen, som innehåller förenkling av transiteringsformaliteterna
för varor som befordras på järnväg. Dessa bestämmelser synes vara tillämpliga
oavsett vilken företagsform respektive lands järnvägar drivs under.
Det bör också beaktas vad det i verkligheten är fråga om vid postens "medverkan
i tullkontrollen". I första hand kommer den s.k. "pangningen" i åtanke, dvs. att
posten utsorterar en stor mängd inkomna försändelser, så att de aldrig förs fram
till tullen för tullbehandling. Det rör sig om brev, vykort, försändelser som
uppenbart inte innehåller några varor, eller varor som det inte skall tas ut
någon tull eller annan skatt eller avgift på och som inte är underkastade
importrestriktioner och inte är av intresse för handelsstatistiken samt
försändelser som enbart skall passera genom landet. Bestämmelser av den
innebörden finns i t.ex. Danmark och Tyskland och är uppenbart tillåtna enligt
tullkodexen, se artikel 38.4. Liknande bestämmelser bör finnas i Sverige. De
kommer att vara av sådan detaljeringsgrad att de lämpligen bör utfärdas av GTS
med stöd av bemyndigande.
Den nuvarande föreskriften i 73 § TL bör behållas även såvitt gäller
postföretags medverkan i tullkontrollen. Med anledning av Postens nuvarande
organisation som en koncern som inrymmer ett flertal aktiebolag bör det inte
anges i lag vilket eller vilka av dessa bolag som skall medverka i
kontrollverksamheten. Posten AB bör därför i denna paragraf bytas ut mot
"postbefordringsföretag som regeringen bestämmer".

127

67 §

Frågan om kostnadsansvaret för infrastrukturanläggningar som behövs för
tullverksamheten behandlas inte i EG:s regelverk. Frågan torde höra till
nationell kompetens. Det föreslås att den nuvarande bestämmelsen i 74 § TL, som
tar sikte på kontroll av resande och av dem medfört resgods och deras fordon,
behålls med den ändringen att utlandet bytts ut mot tredje land. Vidare har
ordet "tulltaxering" bytts ut mot "tullklarering" med hänsyn till att varor som
medförs av resande mycket väl kan bli föremål för annan godkänd tullbehandling
än övergång till fri omsättning, t.ex. temporär import, transitering eller
överlåtelse till statskassan.

68 §

Bestämmelsen har utan ändring i sak överförts från 75 §. Dock föreslås vissa
redaktionella ändringar på grund av ändrad terminologi.

69 §

Även denna bestämmelse har överförts utan ändring i sak från 75 a §.
Bestämmelsen korresponderar mot artikel 78.2 i tullkodexen, såvitt den artikeln
avser att krav på att få granska handlingar kan riktas även mot annan person än
deklaranten som affärsmässigt är "direkt eller indirekt inblandad i nämnda
förfaranden eller någon annan person som innehar nämnda dokument och data i
affärssyfte".

70 §

Bestämmelsen motsvarar 75 b § men ges ett ändrat innehåll. Revision får enligt
75 b § göras endast hos vissa juridiska personer. Enligt artikel 78.2 i
tullkodexen får däremot granskning ske i lokaler som tillhör deklaranten.
Deklarant är den person som lämnat en tulldeklaration eller i vars namn en
tulldeklaration lämnats. Med person avses här fysisk person, juridisk person
samt en sammanslutning av personer som tillerkänns rättskapacitet utan att vara
juridiska personer, om detta är möjligt enligt gällande lagstiftning.
Begränsningen till juridiska personer i nuvarande tullag torde strida mot
tullkodexen. Första stycket i paragrafen har därför anpassats till tullkodexen.

71 §

Ingen ändring föreslås i denna paragraf jämfört med 76 § i gällande tullag.

72 §

I andra stycket av 77 § i nuvarande tullag sägs att revisionen får verkställas
hos den reviderade om denne medger det. Artikel 78.2 i tullkodexen, liksom f.n.
gällande svenska tullag, gör dock inget förbehåll för att granskning i
deklarantens eller andra personers lokaler skall få företas endast om de medger
detta. I andra stycket i förevarande paragraf bör därför finnas en bestämmelse
om att tullmyndigheten, om det behövs, får bestämma tid och plats för
revisionen. Därvid bör finnas en bestämmelse om att granskning inte utan
särskilda skäl får ske hos enskild mellan kl. 19 och kl. 8. Detta innebär en
återgång till en ordning som gällde före den 1 juli 1994.

73 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 77 a §. Även en revisor har behov av att kunna
undersöka varor och ta varuprov i samband med revision. Därför föreslås här att
ett nytt andra stycke läggs till, som delvis skall kompensera bortfallet av 79 §
i den lydelse som gällde före den 1 juli 1994. Motsvarande bestämmelse finns i 3
kap. 11 § andra stycket taxeringslagen och 3 kap. 11 § andra stycket lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

74 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 77 b §. Av samma skäl som i fråga om 73 § bör i
första stycket andra meningen göras ett tillägg om skyldighet för den reviderade
att lämna tillträde till utrymmen som huvudsakligen används i verksamheten. En
motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 12 § första stycket LPP. Lokutionen "den
hjälp som behövs" och hänvisningen till 73 § synes ge stöd för att kräva det som
följde av 79 § i dess tidigare lydelse, nämligen att den reviderade skall svara
för uppackning och återinpackning och tillhandahålla arbetsbiträde vid provtag-
ning och vägning, i den mån dessa moment förekommer i revisionen.

75-80 §§

Dessa paragrafer har överförts med oförändrad lydelse från 77 c-79 c §§ i den
nuvarande tullagen.

128

Tullskyldighet för postförsändelser

81 §

Som huvudregel skall adressaten anses som deklarant och i förekommande fall som
tullskyldig för varor som importeras med post. Vid export skall på motsvarande
sätt avsändaren anses som deklarant och i förekommande fall tullskyldig. Detta
föreskrivs i artikel 237.2 i tillämpningskodexen. Emellertid föreskrivs i samma
punkt att "tullmyndigheterna kan föreskriva" att postförvaltningen skall anses
som deklarant och i förekommande fall som tullskyldig. Vad nu sagts gäller
sådana försändelser som åtföljs av en C1- och/eller C2/CP3-deklaration.
C1-deklarationen är den s.k. gröna etiketten, som innebär ett medgivande av
avsändaren att vederbörande myndigheter får öppna försändelsen och
C2/CP3-deklarationen är den postala tulldeklarationen. I fråga om försändelser
som inte åtföljs av någon sådan deklaration, och som inte befriats från att
föras fram till tullen (jfr kommentarerna till 66 §), skall tullmyndigheterna
enligt artikel 237.4 "bestämma formerna för hur tulldeklarationen skall göras".
Mot bakgrund av dessa bestämmelser kan nuvarande ordning, så som den är
reglerad i 80 § TL, i sak behållas. Som huvudregel skall alltså gälla att sådant
postbefordringsföretag som regeringen bestämmer skall anses som deklarant och
tullskyldig. Det postbefordringsföretag som avses, Posten Distribution AB, måste
anses som "postförvaltning" vid tillämpning av nämnda artikel.
Andra stycket är i sak oförändrat. Det innebär att det är adressaten som är
berättigad att begära omprövning och i förekommande fall få återbetalning av
tull och att det är adressaten som påförs ytterligare tull vid bokföring i
efterhand.
Någon särskild regel om vem som skall anses som deklarant och tullskyldig vid
export av varor med post föreslås inte. Något behov därav föreligger knappast
med hänsyn till den sällsynta förekomsten av tullar eller avgifter på export. I
detta avseende gäller därför huvudregeln enligt artikel 237.2 i tillämpnings-
kodexen, att avsändaren skall anses som deklarant och i förekommande fall som
tullskyldig. För den händelse det skulle uppkomma ett praktiskt behov av att
generellt eller i vissa typer av fall ange postförvaltningen som deklarant och
tullskyldig synes föreskrifter därom kunna lämnas med ledning av ordalydelsen i
nämnda artikel.

Tullltillägg, förseningsavgift, straff och vite

82-84 §§

Paragraferna motsvarar med vissa ändringar nuvarande 83 § TL. I 82 § första
stycket görs i huvudsak endast redaktionella justeringar vad gäller
terminologin.
I andra stycket görs den väsentliga ändringen att tulltillägg återinförs är det
gäller mervärdesskatt som får dras av vid redovisning av skatt enligt
mervärdesskattelaglen (1994:200).
Tredje stycket är oförändrat jämfört med dagens bestämmelser.
De nuvarande bestämmelserna i 81 och 82 §§ TL om tullskyldighet i särskilda
fall bortfaller, eftersom motsvarande regler finns i tullkodexen (artiklarna 202
- 205 i samband med införsel och 210 och 211 i samband med utförsel).
Hänvisningen i den nuvarande paragrafens fjärde stycke till 82 § TL kan därför
inte behållas. För att undvika att området för tulltillägg omfattar fler
förfaranden än de som avses i nuvarande 82 § har de fall som bör träffas av
sådana sanktioner - vilka syftar till avkriminalisering av vissa
varusmugglingsbrott - beskrivits i 83 §. Uttrycken "olaga införsel" och "olaga
undandragande från tullövervakning" används i artikel 202 respektive 203 i
tullkodexen. I övrigt innebär 83 § ingen ändring i förhållande till nuvarande
bestämmelser.
Tulltillägg beräknas även på annan skatt och avgift än tull, vilket följer av
den generella regeln i 1 § första stycket i förslaget.
I 84 § anges uttagsprocenten för tulltillägg som påförs enligt
83 §.

85 §

Bestämmelsen har överförts med oförändrad lydelse från nuvarande 84 § TL.

86 §

Bestämmelsen har utan ändring i sak överförts från nuvarande 85 § TL. I sista
stycket hänvisas dock till 83 §. Skälet till det framgår av kommentarerna till
det lagrummet.

87 §

Bestämmelsen motsvarar 86 § TL. När det gäller förseningsavgift uppkommer fråga
om uttrycket "förenklat förfarande" kan användas, med den innebörd som detta har
enligt tullkodexen och tillämpningskodexen. Med förenklat förfarande avses där,
förutom uppskov med att lämna ytterligare uppgifter, även uppskov med att lämna
styrkande handlingar (jfr artikel 76.1 a i tullkodexen).
I artikel 253 i tillämpningskodexen definieras tre typer av förenklade
förfaranden som kan förekomma i varje tullförfarande. De kan kallas "förfarande
med ofullständiga deklarationer", "förenklat deklarationsförfarande" och "lokalt
klareringsförfarande". I artiklarna 254 - 267 beskrivs dessa förenklade
förfaranden närmare vad avser tullförfarandet övergång till fri omsättning.
Därvid framgår att de två senare förenklade förfarandena företer vissa likheter
med de förenklade förfaranden som f.n. kan förekomma hos oss med stöd av 8 §
första stycket 2 TL (hemtagning för egen räkning, hemtagning för annans räkning
respektive förfarande med godkänd mottagare). Likheterna består bl.a. i att det
krävs ett i förväg utfärdat tillstånd för att få använda förfarandet. Det första
av de tre förenklade förfaranden som anges i EG-bestämmelserna, förfarandet med
ofullständig deklaration, påminner däremot närmare om att deklaranten i ett
enstaka fall lämnar en preliminär deklaration eller att den lokala
tullmyndigheten i visst fall medger uppskov med att lämna vissa uppgifter eller
att förete vissa styrkande handlingar.
Om tillämpningsområdet för förseningsavgift så långt det är möjligt skall
bevaras oförändrat sakligt sätt, bör förseningsavgift tas ut endast vid för sent
avlämnande av sådan kompletterande tulldeklaration som förutses i "det
förenklade deklarationsförfarandet" och i "det lokala klareringsförfarandet".
Därför anges dessa förfaranden i förslaget till 87 §.
Bestämmelserna i paragrafen bör anses vara tillämpliga även i det fall att
övergången till fri omsättning, med tillämpning av något av de två angivna
förenklade förfarandena, sker inom ramen för andra tullförfaranden, t.ex. aktiv
förädling med tillämpning av restitutionssystemet (jfr artikel 114.1 b och 2 b i
tullkodexen) eller passiv förädling (artikel 145.1). Någon uttrycklig föreskrift
om det kan inte anses nödvändig.

88 och 89 §§

Bestämmelserna motsvarar nuvarande 87 TL. De föreslås uppdelade på två
paragrafer.

90 §

Första stycket motsvarar innehållet i nuvarande 88 § TL. Bestämmelsen avser dock
inte längre frihet från tull. Sverige kommer att ha en förpliktelse att ta ut
tull och leverera denna till gemenskapen. Denna förpliktelse kan inte inskränkas
genom nationella bestämmelser. I andra stycket finns dock en bestämmelse som
skall motverka att tullbeloppet på ett orättvist sätt belastar den från vilken
en vara förverkats, utan att gemenskapens rätt till tullbeloppen påverkas.

91 och 92 §§

I 91 § har de ändringarna gjorts att allmän förvaltningsdomstol (länsrätt) i
stället för kammarrätt skall vara första domstolsinstans samt att det skall
krävas prövningstillstånd i kammarrätt. Se även avsnitt 6.1.8. I 92 § har en
följdändring till den nya instansordningen gjorts. I övrigt har, jämfört med nu
gällande 89 och 90 §§, endast den ändringen gjorts att uttrycket "tull och annan
skatt" bytts ut mot "tull", jfr 1 §.

93 §

Bestämmelsen har överförts från 91 § TL. Att överskjutande öretal skall
bortfalla vid beräkning av tulltillägg behöver dock inte föreskrivas med den
generella avrundningsregel som föreslås i 111 §.

94 §

Paragrafen motsvarar 92 § och har ändrats på samma sätt som 91 och 92 §§.

95 §

Genom denna paragraf, som motsvarar 93 § i nuvarande tullag, görs bestämmelserna
om betalning, dröjsmålsavgift och indrivning tillämpliga på tulltillägg och
förseningsavgift.

Straff

96 §

Straffbestämmelserna i denna paragraf motsvarar sakligt sett de nuvarande
bestämmelserna i 94 § TL. De har dock redigerats om.
Punkt 1 avser bl.a. underlåtelse att lämna summarisk deklaration enligt artikel
43 i tullkodexen, underlåtelse att lämna tulldeklaration enligt artikel 59 och
underlåtelse att ge in s.k. styrkande handlingar enligt artikel 62.2. Vidare
avser punkt 1 överträdelser av föreskrifter som meddelats med stöd av 18 och
56 §§ i detta lagförslag. Punkten avser att täcka nuvarande straffbestämmelser i
94 § första stycket punkt 1 TL och 71 § första stycket punkterna 5 och 12 TF.
Punkt 2 är i sak oförändrad.
Punkt 3 avser bl.a. överträdelser mot föreskrifter i artiklarna 52 och 109.1 i
tullkodexen om vilka former av hantering som är tillåtna för varor som är under
tillfällig förvaring respektive förvaring på tullager och överträdelse av
förbudet i artikel 175 i tullkodexen att förbruka eller använda
icke-gemenskapsvaror i frizon eller frilager i annat fall än som avses i
artiklarna 173 och 174. Motsvarande föreskrifter finns f.n. i 71 § första
stycket punkterna 1-3 TF.
Punkt 4 avser bl.a. överträdelser mot föreskrifter i artiklarna 76.1 c, 105 och
176 i tullkodexen samt 182.2 b i tillämpningskodexen. Överträdelser som här
avses kan också gälla fall när någon bryter mot villkor i en tullmyndighets
tillstånd avseende förande av anteckningar. Motsvarande föreskrifter finns f.n.
i 71 § första stycket 4 TF.
Liksom f.n. bör brottet betecknas "tullförseelse" och, enligt andra stycket,
inte föranleda ansvar i ringa fall.

97 och 98 §§

Dessa bestämmelser har förts över med i stort sett oförändrat innehåll från
nuvarande 95 och 96 §§ TL.

99 §

Då vitesinstitutet torde höra till den nationella kompetensen kan bestämmelserna
i nuvarande 97 § TL behållas med nödvändiga justeringar.
Tullmyndighets beslut om vitesföreläggande bör, till skillnad från vad som
gäller enligt den nuvarande tullagen, kunna överklagas. Detta är nödvändigt för
att uppfylla det krav som ställs i artikel 243.1 i tullkodexen.

Allmänt ombud

100 §

Allmänt ombud bör behållas på tullområdet. Den nuvarande bestämmelsen i 98 § TL
bör föras över med oförändrad lydelse till den nya lagen.

Överklagande

101 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak den nuvarande 99 § TL och innebär att lokala
tullmyndigheters beslut enligt tullagstiftningen överklagas hos GTS. Det
nuvarande andra stycket i 99 §, som gäller tulltaxeringsbeslut m.m. utgår dock
och ersätts av 102 § och följande paragrafer.
För närvarande är beslut om "granskning enligt 75 §" inte överklagbara. Beslut
om förelägganden enligt 68 eller 69 §§ bör, vilket utvecklas närmare nedan, vara
överklagbara till följd av artikel 243 i tullkodexen och något undantag för
sådana beslut görs därför inte i förevarande paragraf.
När det gäller beslut om revision enligt 75 b § bör den nuvarande bestämmelsen
i tullagen behållas. Till en början kan diskuteras om sådana beslut skall anses
som beslut rörande tillämpningen av "tullagstiftningen" i den mening som avses i
artiklarna 1 och 243 i tullkodexen. En rätt att överklaga sådana beslut skulle
inte ha någon praktisk betydelse. Besluten är enligt artikel 7 i tullkodexen
omedelbart verkställbara och ett överklagande skall enligt artikel 244 första
stycket i tullkodexen inte medföra att verkställigheten av det ifrågasatta
beslutet uppskjuts. Den instans som prövar överklagandet kan dock medge
inhibition under de förutsättningar som anges i andra stycket i artikel 244 i
tullkodexen. I andra stycket föreslås en bestämmelse om att tullmyndighets
beslut om revision enligt 70 § inte får överklagas.
Tullmyndighets beslut om vitesföreläggande kan f.n. inte överklagas (medan
beslut angående utdömande av vite självklart är överklagbara, se nuvarande 100 §
11 TL). Denna ordning skulle i och för sig kunna behållas med motiveringen att
sådana beslut inte kan anses fattade enligt "tullagstiftningen" i den mening som
avses i artikel 1 i tullkodexen, och således inte heller omfattade av den till
synes undantagslösa rätten att överklaga beslut enligt tullagstiftningen
(artikel 243 i tullkodexen). Det skulle dock vara en något egendomlig ordning
att förelägganden, t.ex. enligt 68 eller 69 §§ i förslaget, som är överklagbara
om de inte förenats med vite, inte skulle vara överklagbara om de förenats med
vite. Förslaget till 101 § innebär därför att förelägganden skall vara över-
klagbara oavsett om de förenats med vite eller ej. Inte heller i detta fall har
dock överklagbarheten någon praktisk betydelse, med hänsyn till artiklarna 7 och
244 i tullkodexen.
Någon bestämmelse motsvarande sista stycket i nuvarande 99 § TL har inte tagits
med. Ett beslut om inskränkning i rätten att förfoga över en vara, som
deklarerats till ett tullförfarande, har inte ett sådant tydligt samband med ett
eventuellt kommande tulltaxeringsbeslut, att det behövs en särskild regel för
att det förstnämnda beslutet skall vara överklagbart för sig.

102 §

Angående uttrycket "fråga som kan ha betydelse för fastställelse av tull", se
kommentarerna till 21 §.
I första stycket anges samma treårsfrist för att överklaga tulltaxeringsbeslut,
i en fråga som kan ha betydelse för fastställelse av tull, skatt och avgift, som
gäller för omprövning av tull enligt artiklarna 221.3 och 236.2 i tullkodexen.
Om tiden för överklagande därigenom blir längre får överklagandet dock komma in
två månader efter den dag då den tullskyldige fick del av beslutet. I vissa
fall, t.ex. fall då en tullskuld enligt artiklarna 202-205 i tullkodexen eller
skyldighet att betala annan skatt eller avgift enligt 10 § uppkommer, kan
tulltaxeringsbeslutet nämligen komma att meddelas långt efter det att
skyldigheten att betala skatten och avgiften uppkom. Tulltaxeringsbeslut som
meddelas senare än två och ett halvt år efter den dag då tullskyldigheten uppkom
bör därför delges den tullskyldige.
Andra stycket anger att ett beslut som omprövats får överklagas inom tre år
från den dag då tullskyldigheten uppkom. Om tiden därigenom blir längre får
överklagandet dock komma in två månader efter den dag då den tullskyldige fick
del av omprövningsbeslutet, om omprövningsbeslutet meddelats senare än två och
ett halvt år efter den dag då tullskyldigheten uppkom. Beslut om omprövning av
tulltaxeringsbeslut som meddelas senare än två och ett halvt år efter den dag då
tullskyldigheten uppkom bör därför delges den tullskyldige.
Andra stycket omfattar även omprövning efter treårsfristens utgång i de fall
sådan är tillåten, jfr förslaget till 23 §.
Enligt tredje stycket gäller att den tullskyldige får överklaga ett beslut även
om det inte har gått honom emot.
Paragrafen motsvarar 8 kap. 2 § LPP.

103 §

Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § LPP.

104 §

Paragrafen motsvarar 8 kap. 4 § LPP.

105 §
Paragrafen motsvaras av 8 kap. 5 § LPP. Enligt sista meningen i paragrafen får
tullmyndigheten överlämna ett överklagande till GTS utan föregående omprövning
om det finns särskilda skäl. Ett fall då ärendet bör överlämnas utan omprövning
är då det föreligger skäl till att avvisa överklagandet på annan grund än att
det har kommit in för sent enligt
103 §.

106 §

De beslut som kan omprövas enligt 21 § skall också kunna överklagas enligt en
gemensam ordning, på motsvarande sätt som gäller vid inrikes beskattning.
F.n. gäller ett års besvärsfrist, förutom beträffande tulltaxeringsbeslut och
beslut om ränta, dröjsmålsavgift, tulltillägg och förseningsavgift, även
beträffande beslut om ersättning enligt 69 § andra stycket (kostnader för
transport, arbetsbiträde etc. som åsamkats tullverket) och beslut om ersättning
enligt 71 § (kostnad för sakkunnig), se 99 § andra stycket TL. Detta är
specifika typer av beslut, som förekommer förhållandevis sällan och som, när de
förekommer, kan antas bli ordentligt delgivna med den ersättningsskyldige. Det
finns därför inte någon anledning att ha någon annan besvärsfrist än den gängse
treveckorsfristen enligt förvaltningslagen i dessa ärenden. Förslaget innehåller
följaktligen inte någon särskild regel angående sådana beslut.
Även i övrigt kommer förvaltningslagens förfaranderegler om omprövning och
överklagande att bli tillämpliga på andra beslut som fattas av tullmyndigheterna
än sådana som omfattas av 102 och 106 §§, jfr 3 § förvaltningslagen.

107 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 100 § TL med den ändringen att allmän
förvaltningsdomstol (länsrätt) är första domstolsinstans i stället för
kammarrätt samt att det införs ett nytt andra stycke där det framgår att det
krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten, jfr även avsnitt
6.1.8. I första stycket räknas sådana beslut upp som skall kunna överklagas till
länsrätten, medan övriga typer av beslut enligt andra stycket skall överklagas
till regeringen, med viss reservation som kommenteras nedan.
De nuvarande punkterna 1 - 10 kan behållas, vid behov med viss anpassning till
tullkodexens regler och terminologi.
I punkt 11 föreslås att beslut om föreläggande enligt tullagstiftningen vara
överklagbara. Detta skall gälla oavsett om ett föreläggande förenats med vite
eller ej, se kommentarerna till
101 §.
Beslut angående utdömande av vite skall naturligtvis även i fortsättningen vara
överklagbara men någon bestämmelse härom skall, mot bakgrund av förslaget till
99 §, inte finnas i tullagen. Detta regleras i stället i 33 och 34 §§
förvaltningsprocesslagen.
I tredje stycket föreslås att övriga beslut skall överklagas hos regeringen,
såvida inte annat är särskilt föreskrivet. Med hänsyn till den vida omfattningen
av begreppet "tullagstiftningen", se artikel 1 i tullkodexen, kan det inte
uteslutas att det kan föreligga eller uppkomma typer av beslut som bör
överklagas till allmän förvaltningsdomstol, utöver dem som räknats upp i första
stycket. Detta måste då föreskrivas särskilt.

108 §

I paragrafen anges de tidsfrister som gäller i fråga om att anföra s.k.
anslutningsbesvär. Bestämmelserna har överförts utan ändring i sak från
nuvarande 102 § TL.
En motsvarande bestämmelse fanns i 8 kap. 6 § LPP fram till 1991. Bestämmelsen
togs då bort och ersattes med en hänvisning i 8 kap. 9 § till 6 kap. 14 §
taxeringslagen. Med hänsyn till de särskilda förhållandena på tullområdet bör
den särskilda bestämmelsen behållas i tullagen. Någon motsvarighet till den nya
8 kap. 6 § LPP synes inte behövas i tullagen.

109 §

Denna paragraf motsvaras av 8 kap. 9 § LPP och innebär att ett antal paragrafer
i taxeringslagen skall ha motsvarande tillämpning i omprövnings- och
överklagningsärenden på tullområdet. Någon hänvisning till 14 § i 6 kap.
taxeringslagen görs dock inte eftersom tidsfristerna för s.k. anslutningsbesvär
föreslås reglerade genom 108 § TL. Inte heller hänvisas till 17 § i 6 kap.
taxeringslagen som föreskriver rätt för RSV att föra talan till förmån för
skattskyldig. Motsvarande rätt för allmänna ombudet i tullmål föreskrivs i 100 §
i förslaget.

110 §

I artikel 7 i tullkodexen föreskrivs att beslut enligt tullkodexen skall
omedelbart kunna verkställas av tullmyndigheterna, om inte inhibition medges
enligt artikel 244 andra stycket. I artikel 244 anges vidare att ett
överklagande inte medför att verkställigheten av det ifrågasatta beslutet skjuts
upp. Nuvarande bestämmelser i 105 § TL bör behållas i den del de avser skatt,
ränta, dröjsmålsavgift, tulltillägg och förseningsavgift. Detsamma gäller annat
beslut av tullmyndighet som meddelas enligt den föreslagna lagen eller enligt
föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen och som inte innebär att målet
eller ärendet avgörs.

Särskilda bestämmelser

111 §

I vissa sammanhang föreskrivs att medlemsstaterna får avrunda belopp uppåt
och/eller nedåt. Någon generell EG-regel synes dock inte finnas. Av praktiska
skäl kan det inte komma i fråga att debitera ören, även om kanske vissa
medlemsländer debiterar hundradelar av sin myntsort. Den nuvarande
avrundningsregeln i 107 § tullagen bör därför överföras till den nya tullagen.
Regeln bör dock utformas annorlunda eftersom bestämmelserna om uttag av tull,
införselskatt, m.m. inte längre kommer att vara reglerade enbart i den
nationella tullagen. Den nuvarande regeln anger att avrundning skall tillämpas
avseende tull, annan skatt (vilket inkluderar avgifter) och ränta. Däremot sägs
inget om dröjsmålsavgift eller tulltillägg. I fråga om tulltillägg finns en
uttrycklig regel i 91 § TL, medan i fråga om dröjsmålsavgift regeln i 107 § TL
möjligen blir tillämplig genom bestämmelsen i 29 § tredje stycket TL.
Bestämmelsen bör i klarhetens intresse utformas så att den är generellt
tillämplig på betalningar till och utbetalningar från en tullmyndighet som sker
enligt tullagstiftningen.

112 §

Bestämmelsen har med vissa modifieringar förts över från nuvarande
108 § TL.
EG:s regelverk innehåller flera bestämmelser som syftar till att debitering av
småbelopp skall undvikas. I vissa fall ges medlemsstaterna valfrihet i fråga om
att utnyttja bestämmelserna.
En bestämmelse som delvis liknar nuvarande 108 § finns i artikel 868 i
tillämpningskodexen. En medlemsstat får avstå från att ta ut tull som uppgår
till mindre än 10 ecu (f.n. ca 90 kronor). Beloppet är i samma storleksordning
som den nuvarande svenska gränsen på 100 kronor men motsvarar ett betydligt
större varuvärde eftersom den svenska 100-kronorsgränsen avser summan av tull
och annan skatt och avgift.
Bestämmelsen i tillämpningskodexen är inte tvingande utan ger endast ett
utrymme för en nationell bestämmelse.
I artikel 27 i förordning (EEG) nr 918/83 föreskrivs om tullfrihet för
försändelser som har ett värde av högst 22 ecu (f.n. ca 200 kronor), utom till
den del en sådan försändelse innehåller alkoholvaror, parfym, luktvatten eller
tobaksvaror. Detta gäller även postorderförsändelser. Bestämmelsen är direkt
tillämplig och ger inte möjlighet till nationella undantag. I fråga om
postorderförsändelser innebär alltså EG:s regler en liberalisering jämfört med
nuvarande svenska bestämmelse.
När det gäller skatt finns motsvarande bestämmelse i artikel 22 i direktiv
83/181/EEG. Medlemsstaterna är förpliktade att medge skattefrihet för
försändelser vars värde uppgår till högst 10 ecu och kan medge skattefrihet för
försändelser upp till ett värde av 22 ecu. Skatte-frihet skall dock inte medges
för alkoholvaror, parfym, luktvatten eller tobaksvaror. Medlemsstaterna kan
välja att undanta postorderförsändelser från skattefriheten. Gränsen för
skattefrihet skall vara densamma som för tullfrihet, dvs. 22 ecu. Detta framgår
av 2 kap. 2 § i förslaget till lag om frihet från skatt vid iimport m.m. Vidare
bör möjligheten att utesluta postorderförsändelser från skattefrihet utnyttjas.
En bestämmelse härom finns i 2 kap. 3 § 7 i förslaget till lag om frihet från
skatt vid import, m.m.
Starka praktiska skäl talar för att behålla en bestämmelse som anger det
sammanlagda beloppet av tull, annan skatt och avgifter, som befrielse skall
medges från. Den nuvarande bestämmelsen kan behållas och den håller sig inom
ramarna för vad EG-bestämmelserna kräver respektive tillåter. Dock skall som
framgått ovan tullfrihet, men inte skattefrihet, medges även för
postorderförsändelser med ett värde av högst 22 ecu till den del de inte
innehåller alkohol, parfym, luktvatten eller tobaksvaror.

113 §

För att en vara skall kunna överlåtas till - egentligen "avstås till förmån för"
- staten, krävs en bestämmelse i nationell lagstiftning. Det framgår av artikel
182.1 tredje strecksatsen i tullkodexen.
Den nuvarande bestämmelsen i 109 § bör därför behållas såvitt avser
överlåtelse. Av framställningsmässiga skäl behålls rekvisitet "inte medför
olägenhet eller kostnad", trots att det föreskrivs redan i tullkodexen (artikel
182.4) att överlåtelsen inte får medföra någon utgift för statskassan.
Att tull inte skall tas ut i samband med överlåtelsen är uppenbart av EG:s
regelverk. Saken framgår närmast genom frånvaron av bestämmelse om att tullskuld
uppkommer i detta fall och framgår även motsatsvis av nedannämnda artikel 867a i
tillämpningskodexen. I klarhetens intresse bör emellertid en uttrycklig
bestämmelse tas in i lagen om att tull inte skall tas ut på grund av
överlåtelsen som sådan. En motsvarande bestämmelse finns t.ex. i danska
toldloven.
Av artikel 867a i tillämpningskodexen framgår att överlåtelse skall anses
innebära att varan har överförts till tullförfarandet lagring i tullager.
Därifrån kan varan anmälas till en ny form av godkänd tullbehandling, t.ex.
övergång till fri omsättning, varvid tull tas ut, för att tillgodose
gemenskapens fiskala intresse. Alternativt kan varan säljas till ett belopp som
inkluderar tull, varefter tullbeloppet redovisas till EG-kassan. Försäljningen
skall då "anses jämställd med övergång till fri omsättning".
Om staten vill behålla en överlåten vara för eget bruk, måste staten låta
förtulla varan för egen räkning och redovisa tullbeloppet till EG-kassan. Någon
särskild bestämmelse om detta torde inte behövas.

114 §

En bestämmelse motsvarande 110 § TL behålls. Utrymmet för särskilda bestämmelser
i fråga om tullbehandling av försändelser som införs eller utförs på järnväg,
med post eller med luftfartyg, utöver de särbestämmelser som kan finnas i
gemenskapsreglerna, är mycket litet. Några avvikelser från vad som föreskrivs i
gemenskapsrätten får självfallet inte förekomma. Det bör dock finnas möjligheter
att inom ramarna för gemenskapsreglerna föreskriva om sådana avvikelser från
denna lag som det kan visa sig finnas praktiska behov av.

115 §

Bestämmelsen bör behållas, både såvitt avser förrättning på "annan tid" och
förrättning på "annan plats". I förstnämnda hänseende finns stöd i artikel 202 i
tillämpningskodexen. I fråga om förrättning på annan plats än tullplats måste
frågan anses falla inom nationell kompetens. Enligt vad som inhämtats finns
bestämmelser som möjliggör att kostnaden för sådana förrättningar kan tas ut av
den som begärt eller föranlett förrättningen både i Tyskland (Artikel 178 i
Abgabenordnung) och Storbritannien.

116 §

Bestämmelsen har överförts från 112 § TL med oförändrad lydelse.

117 §

I samband med beviljandet av betalningsanstånd medger tullkodexen (artikel 225)
att tullmyndigheten tar ut avgifter av kredithavaren för "uppläggning av
handlingar eller för tjänster". Denna bestämmelse ger stöd för att behålla
nationella bestämmelser både om s.k. kreditavgift och bestämmelser om s.k.
tullräkningsavgift. Det nuvarande bemyndigandet i 113 § TL kvarstår såvitt avser
punkterna 1 och 2.

118 §

Bestämmelsen har överförts från 114 § TL.
Genom bestämmelsen bryts eljest gällande sekretess enligt
14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Tullkodexen tillåter nationella
bestämmelser om utlämning av konfidentiella uppgifter, jfr artikel 15.

119 §

Bestämmelsen motsvarar 115 § TL och innebär ett medgivande att regeringen på
vissa områden delegerar föreskriftsrätten vidare till GTS.

Övergångsbestämmelser

Den nya tullagen skall träda i kraft den 1 januari 1995 då den nuvarande
tullagen (1987:1065) skall upphöra att gälla.
Den nuvarande tullagen skall dock fortsätta att tillämpas för varor som har
anmälts till förtullning eller som borde ha anmälts till förtullning innan ett
svenskt medlemskap i EU trätt i kraft även om förfarandet avslutas efter att
Sverige blivit medlem i EU. Tull som betalas i anledning av sådan import utgör
nationell intäkt, inte EU:s intäkt.
Tullager och frihamnar får fortsätta sin verksamhet med stöd av tidigare
medgivna tillstånd enligt den nuvarande tullagen under år 1995. För tid därefter
kommer att krävas nytt tillstånd att bedriva tullager, frizon eller frilager
enligt EG-bestämmelserna. "Frihamn" kommer därmed att försvinna som juridiskt
begrepp. En frihamn som övergår till att bli frizon kan däremot naturligtvis
behålla "frihamn" i sitt namn om så önskas.
Övergångsbestämmelserna innebär vidare att tullen behåller befogenheten vid
inre gräns att utföra kontroller utan åberopande av misstanke, s.k.
"stickprovskontroll" (se 6.1.9). Befogenheten gäller i fråga om kontroll av de
in- och utförselförbud som anges i bestämmelsen, vilka motsvarar de förbud som
föreslås i EU-gränskontrollutredningens betänkande (SOU 1994:131) Skyddet vid
den inre gränsen. För dessa varor behålls också anmälnings- och
uppgiftsskyldigheten enligt TL (5 och 41 §§). Det innebär att VSL, vars
tillämpning förutsätter att en vara förs in eller ut utan att tillkännages för
vederbörlig myndighet (1 §), blir tillämplig såvitt avser dessa varor vid olaga
införsel från eller utförsel till ett annat EU-land.
Hänvisningar till den tullag som skall upphävas finns i ett stort antal andra
författningar. Motsvarande bestämmelser kommer dock att återfinnas i den nya
tullagstiftningen i de allra flesta fall. De nya reglerna kommer i vissa fall
att finnas i EG-förordningar och i andra fall i nationella författningar. Det
låter sig inte nu göra att reda ut samtliga de fall där ändringar av detta slag
behövs och hur den nya utformningen bör se ut.

8.2Förslaget till lag om tullfrihet m.m.

Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen upplyser om gemenskapsrätt rörande tullfrihet i vissa fall,
gemenskapsrätt i form av internationella avtal om bl.a. tullförmåner som EG
slutit med andra länder än EU:s medlemsländer samt gemenskapsrätt rörande skydd
mot dumpad eller subventionerad import.
I det följande ges exempel på länder och grupper av länder med vilka
gemenskaperna ingått internationella avtal
- EES - Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
- ULT - Utomeuropeiska länder och territorier
- AVS - Länder i Afrika, Karibien och Stillahavsregionen (grupp av
utvecklingsländer som är associerade till gemenskapen genom Lomékonventionen)
- Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Cypern,
Malta, Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Jordanien, Libanon, Syrien och
Israel.
Regler om ensidigt medgivna tullförmåner gentemot vissa länder, bl.a.
utvecklingsländer, finns i artiklarna 66 - 140 i tillämpningskodexen.
I förslaget till ny lag om tullfrihet m.m. samlas bestämmelser om tullfrihet
där gemenskapsrätt inte hindrar att tullfrihet i vissa fall regleras av
nationella bestämmelser. Lagen innehåller även vissa bemyndiganden för
regeringen att utfärda föreskrifter till utfyllnad av gemenskapsrätten.Lagen
innehåller inte några regler om frihet från tull, hel eller partiell, då införda
varor skall återutföras efter viss tid (temporär import). Detta regleras,
förutom i gemenskapsbestämmelser (tullkodexen och tillämpningskodexen) genom den
föreslagna lagen om vissa tullförfaranden med
ekonomisk verkan, m.m. Den temporära skattefriheten i motsvarande fall regleras
genom förslaget till lag om frihet från skatt vid import, m.m.

Tullfrihet i vissa fall

Bestämmelserna i lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. (TFL) bortfaller i princip
på grund av att EG har exklusiv kompetens i fråga om bestämmande av tull. I
vissa delar tillåter gemenskapsrätten att nationell reglering bibehålls. Exempel
på detta i fråga om tullfrihet finns i artiklarna 133, 135, 136 och 139 i
förordning (EEG) nr 918/83.

4 §

Nationella bestämmelser om tullfrihet för varor avsedda för främmande staters
representanter, internationella organisationer och personer knutna till sådana
organisationer finns i nuvarande lagstiftning i 6 § TFL. De tas utan ändring i
sak in i paragrafen med hänvisning till artikel 133.1 a-e i förordning (EEG) nr
918/83. Reglerna rör områden där Sverige tillträtt internationella konventioner
om immunitet och privilegier i samband med diplomatiska förbindelser samt
immunitet och privilegier som följer av internationella avtal.

5 §

Bestämmelserna om tullfrihet för markutrustning och undervisningsmateriel som
skall användas vid eller i samband med civil luftfart i nuvarande 7 § första
stycket 7 TFL tas oförändrade in i den nya lagen i 5 §. Nationella bestämmelser
kan behållas med hänvisning till artikel 133.1 g i förordning (EEG) nr 918/83,
punkten införd genom förordning (EEG) nr 1315/88. Enligt den bestämmelsen får en
medlemsstat medge tullfrihet, i anledning av avtal som ingåtts med stat som
anslutit sig till konventionen om internationellt civilflyg (Chicago 1944), i
enlighet med de rekommendationer som ges i punkterna 4.42 och 4.44 i bilaga 9
till konventionen (8 uppl. av bilaga 9, juli 1980). Nuvarande 7 § första stycket
8 TFL innehåller bestämmelser om tullfrihet för varor för provning av
flygsäkerhetsmateriel, när de förtullas för en luftfartsmyndighet. Dessa varor
bör inte anses omfattas av Chicagokonventionens bilaga 9 och bestämmelsen i
punkt 8 bortfaller således.

129

6 §

I första stycket föreskrivs om skyldighet för den som erhållit tullfrihet vid
import enligt 4 eller 5 §§, att utan dröjsmål anmäla för tullmyndighet om det i
efterhand visar sig att gällande förutsättningar för tullfrihet inte var eller
inte längre är uppfyllda. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 11 § TFL.
I andra stycket återfinns en preskriptionsregel på fem år vad gäller
skyldigheten att anmäla att en vara efter införseln används i strid med de för
tullfrihet gällande reglerna. I dag innehåller 71 § första stycket
tullfrihetsförordningen (1987:1289) en preskriptionstid på fem år. Rådets
förordning (EEG) nr 918/83 (art. 133) uppställer inte något hinder för en
preskriptionsregel. En möjlighet ges för regeringen att föreskriva om en kortare
preskriptionstid för vissa varor.

7 §

Enligt nuvarande bestämmelser i 13 § TFL bemyndigas regeringen meddelat
föreskrifter om tullfrihet för varor som importeras under vissa omständigheter.
Bemyndigandena enligt paragrafens första stycke 1 och 3 (i vad avser varor som
införs av en person som haft kvar sin bosättning i Sverige och som återvänder
hit efter längre tids yrkesutövning i utlandet) kan i huvudsak behållas med
hänvisning till artikel 139 b och 136.2 i förordning (EEG) nr 918/83, ändrad
genom förordning (EEG) nr 1315/88.
Enligt 13 § första stycket 1 TFL får regeringen föreskriva om tullfrihet för
förnödenheter och proviant som medförs eller tas ombord på transportmedel i
utrikes trafik om varorna är avsedda för transportmedlet eller för besättning
eller passagerare. Tullfrihet för förnödenheter och proviant bör gälla då
transportmedlet går i trafik mellan Sverige och tredje land. Någon tullfrihet
för förnödenheter och proviant skall således inte medges då transportmedlet går
i trafik inom gemenskapen. Frågan om frihet från skatt regleras i förslaget till
lag om frihet från skatt vid import, m.m. Den föreslagna regeln tas i förslaget
in i punkten 1.
Enligt bestämmelserna i 13 § första stycket 3 TFL bemyndigas regeringen
föreskriva om tullfrihet för varor som införs av en person, vilken flyttar in
till Sverige eller återvänder hit efter längre tids vistelse i utlandet, om
varorna inte införs i handelssyfte. Bestämmelsen i vad den avser inflyttning
bortfaller och ersätts av gemenskapens flyttgodsbestämmelser i artiklarna 1 - 10
i förordning (EEG) nr 918/83. Enligt artikel 136.2 får dock medlemsstaterna
behålla nationella bestämmelser om tullfrihet för - enligt den engelska texten -
"workers" som återvänder till hemlandet efter att ha arbetat i tredje land i
minst sex månader. I den svenska texten till artikeln torde ordet arbetstagare
komma att användas. Innebörden av gemenskapsrättens begrepp "workers" är dock
vidare än innebörden av ordet arbetstagare enligt svenskt språkbruk. Det gemen-
skapsrättsliga begreppet synes omfatta t..ex. såväl arbetstagare som egenföreta-
gare. Uttolkningen av ordet arbetstagare i detta sammanhang bör knytas till
innebörden enligt gemenskapsrätten. Således bör beträffande personer bosatta i
Sverige, som på grund av sitt arbete vistats i tredje land en längre tid och
därefter återvänder hit, nuvarande tullfrihetsbestämmelse kunna behållas.
Regeringen bör därför bemyndigas att utfärda föreskrifter om tullfrihet för
varor som införs av en person som är bosatt i Sverige och som återvänder hit
efter att ha arbetat i tredje land under en längre tid. Bestämmelsen tas in i
punkten 2.

Bestämmelser till utfyllnad av gemenskapsrätten

8 §

Enligt EG:s handelsöverenskommelser med andra länder än EU:s medlemsländer skall
ursprungsintyg på fastställda formulär utfärdas av tullmyndighet om det behövs
som underlag för att tillämpa ett avtal. Ursprungsintygen utfärdas på ansökan av
exportör eller, i fråga om s.k. ersättningscertifikat, på ansökan av importör.
En annan form av ursprungsintyg är sådana deklarationer som utfärdas av ex-
portören. Finns anledning företa kontroll av riktigheten av uppgifterna i en
ansökan om ursprungsintyg utförs denna av den tullmyndighet som utfärdat
intyget. Även kontroll av riktigheten av intyg som utfärdas av exportören utförs
av tullmyndighet. För att kunna genomföra kontrollen behöver tullmyndigheten de
befogenheter som framgår av 57, 62, 64, 68 - 80 och 99 §§ förslaget till ny
tullag. Nuvarande befogenheter i detta sammanhang finns i 7 § förordningen
(1993:1648) om frihandel i varuutbytet enligt avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet).

9 §

Paragrafen anknyter till gemenskapens regler om skydd mot dumpad eller
subventionerad import och annan marknadsstörande import.

Gemenskapsbestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import och annan
marknadsstörande import

Företrädare för industri inom gemenskapen, som anser att viss industri är skadad
eller hotar att skadas av dumpad eller subventionerad import, får enligt artikel
5.1 i rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd mot dumpad
eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska
ekonomiska gemenskapen, lämna in skriftligt klagomål till kommissionen eller
till en medlemsstat. I det senare fallet skall medlemsstaten vidarebefordra
klagomålet till kommissionen. En medlemsstat skall, i fall där något skriftligt
klagomål inte givits in, på eget initiativ till kommissionen vidarebefordra
uppgifter, som utgör tillfredsställande bevisning om dumpning eller otillåten
subventionering samt skada (art. 5.6).
Av artikel 7 framgår att kommissionen, om den anser att det finns tillräckliga
bevis på skadlig dumpning eller subventionering, skall inhämta all information
som den anser nödvändig. Kommissionen kan begära att en medlemsstat bl.a. skall
tillhandahålla information samt utföra alla nödvändiga kontroller och under-
sökningar, särskilt bland importörer, näringsidkare och tillverkare inom
gemenskapen. En medlemsstat skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att efter-
komma kommissionens framställningar. Tjänstemän i kommissionen skall ha rätt
att, om kommissionen eller en medlemsstat så begär, biträda medlemsstatens
tjänstemän när de utför sina uppgifter i här berört sammanhang.
I kommissionens beslut nr 2424/88/EKSG av den 29 juli 1988 om skydd mot dumpad
eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska kol-
och stålgemenskapen finns bestämmelser likalydande dem som här redovisats med
avseende på förordning (EEG) nr 2423/88.
Bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad
import finns i rådets förordning (EG) nr 517/94 av den 7 mars 1994, rådets
förordning (EG) nr 518/94 av den 7 mars 1994 och rådets förordning nr 519/94 av
den 7 mars 1994. Den första rättsakten innehåller regler om import av textila
produkter. Den andra rättsakten innehåller allmänna bestämmelser om import från
tredje länder. Den tredje rättsakten gäller vissa tredje länder, nämligen import
från statshandelsländer, inklusive Kina. Enligt bestämmelserna i förordningarna
skall en medlemsstat meddela kommissionen om importutvecklingen synes motivera
vidtagande av övervaknings- eller skyddsåtgärder. Medlemsstaten skall därvid
lämna information som styrker nämnda förhållande och som bl.a. skall innehålla
uppgifter om importpriser och importvolymer.

Svenska bestämmelser

Nuvarande svenska bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import
finns i 4 § TFL och i förordningen (1985:738) om dumpnings- och
subventionsundersökningar. Bestämmelserna ersätts av ovannämnda förordning (EEG)
nr 2423/88 och kommissionens beslut nr 2424/88/EKSG samt av bestämmelserna i den
nu föreslagna lagen och med stöd därav utfärdade författningar.
För att skyldigheterna enligt ovannämnda gemenskapsbestämmelser skall kunna
uppfyllas behöver skyldigheten för näringsidkare m.fl. att lämna de upplysningar
som erfordras i samband med undersökningar som rör dumpad eller subventionerad
import regleras i svensk författning. Inom gemenskapen utförs dumpnings- och
subventionsundersökningar av kommissionen. Det kan emellertid inte uteslutas att
kommissionen i vissa fall kan komma att begära medverkan av den i Sverige an-
svariga myndigheten, dvs. Kommerskollegium, i sådana undersökningar. Vidare
finns det anledning räkna med att kommissionen kan komma att begära medverkan av
nationell myndighet, dvs. även i detta fall Kommerskollegium, också vid andra
marknadsstörningsutredningar. Det bör därför finnas en bestämmelse som möjlig-
gör för Kommerskollegium att i sin utredande verksamhet få tillgång till
fakturor och andra importhandlingar i såväl dumpnings- och
subventionsundersökningar som andra marknadsstörningsutredningar.
Första stycket innehåller en bestämmelse som möjliggör för Kommerskollegium att
få tillgång till sådana handlingar som nyss nämnts. Andra och tredje styckena
innehåller bestämmelser om kontrollen av uppgiftsskyldigheten enligt första
stycket.

10 §

Regeringen bemyndigas i paragrafen att meddela föreskrifter i anslutning till
regler om tullfrihet som har beslutats av EG:s institutioner och om tullförmåner
i handelsöverenskommelser som EG har ingått.

11 §

Paragrafen innehåller bemyndigande för regeringen att överlåta åt
förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter i de ämnen som avses i och 10 §.

Övergångsbestämmelser

Den nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 1995 då lagen
(1987:1069) om tullfrihet m.m. skall upphöra att gälla.
Anslutningsfördraget innehåller, i bilaga VI till anslutningsakten, övergångs-
bestämmelser som rör bl.a. tullförfaranden med ekonomisk verkan, se förslaget
till lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen (prop.
1994/95:19). De fördrag och andra instrument som anges i 4 § nämnda förslag till
lag kommer att kungöras i Svensk författningssamling (SFS). Övergångsreglerna i
bilaga VI bör kompletteras med ytterligare övergångsbestämmelser om behandlingen
av varor som anmälts till förtullning eller borde ha anmälts till förtullning
före anslutningen till EU och varor för vilka ansökan om temporär tullfrihet
lämnats in eller vilka medgetts temporär tullfrihet utan ansökan före
anslutningen samt om fortsatt giltighet av svenska restitutionstillstånd.
Enligt övergångsreglerna i bilaga VI punkt 4 i anslutningsakten får tillstånd
att använda tullförfarandet aktiv förädling fortsätta att gälla på oförändrade
villkor till dess att giltighetstiden går ut, dock längst under ett år efter
anslutningen till EU. I de svenska bestämmelserna motsvaras tillstånd att
använda tullförfarandet aktiv förädling närmast av tillstånd till industri- och
flygrestitution. Övergångsreglerna bör anses innebära att medlemsstaten får
bestämma att företag efter anslutningsdagen får deklarera varor, för vilka
svenska restitutionstillstånd gäller, till aktiv förädlingstrafik utan att de
har tillstånd till detta enligt tullkodexen.
Av övergångsreglerna framgår vidare att förfarandet skall avslutas enligt
gemenskapslagstiftningen vilket får anses avse de varor som efter anslutningen
deklarerats till något av tullkodexens tullförfaranden t.ex. aktiv förädling
eller temporär import. De varor som anmälts till förtullning med anspråk på
industri- eller flygrestitution eller motsvarande tullbefrielse före an-
slutningen kan dock inte anses hänförda till aktiv förädling. Dessa är
slutgiltigt klarerade i Sverige varför de skall behandlas enligt äldre
bestämmelser. Likaså bör varor för vilka ansökan om temporär tullfrihet lämnats
in eller tullfrihet medgetts före anslutningen behandlas enligt äldre
bestämmelser.

8.3Förslaget till lag om frihet från skatt vid import, m.m.

1 §

I paragrafen anges lagens huvudsakliga tillämpningsområde, frihet från skatt i
vissa fall vid import från tredje land. I paragrafen anges vidare att lagen
innehåller vissa bestämmelser om tullfrihet för resande (3 kap.) och om
beräkning av tull och skatt i vissa fall (4 kap.).

2 §
Genom denna paragraf utvidgas lagens tillämpningsområde till att avse även
frihet från avgifter.

3 §

Genom denna paragraf utvidgas lagens tillämpningsområde till att avse även
införsel av varor från ett sådant område inom tullområdet som ligger utanför det
s.k. skatteområdet, dvs. det område på vilket EG:s olika direktiv om indirekta
skatter är tillämpliga. Kanarieöarna är ett exempel på ett sådant område. Åland
kan, såvitt kan utläsas av anslutningsfördraget avseende Finland, bli ett mer
näraliggande exempel.
Vid införsel från sådant område skall skatt tas ut på införseln men inte tull.
Bestämmelserna om skattefrihet i denna lag bör därför tillämpas även på sådan
införselbeskattning.

130

4 §

I paragrafen lämnas upplysning om EG-direktiv som genomförs genom lagen. Det kan
därvid observeras att huvuddelen av bestämmelserna i 2 kap. tar sikte på
bestämmelser i rådets direktiv 83/181/EEG som endast avser frihet från
mervärdesskatt. Bestämmelserna i denna lag om frihet från skatt gäller dock både
punktskatter och mervärdesskatt.

5 §

Genom paragraf klargörs att bl.a. begreppen EG:s tullområde, EG:s skatteområde
och tredje land har samma betydelse i denna lag som i tullagen.

2 kap

1 §

I paragrafen anges endast att det finns särskilda bestämmelser i 3 kap. om
frihet från skatt för varor som medförs av resande. Skälet till att dessa
bestämmelser skiljs åt är att lagen i fråga om resande innehåller förutom
skattefrihetsbestämmelser även vissa tullfrihetsbestämmelser. Det är därför
lämpligt att inte placera dessa bestämmelser i samma kapitel som de rena
skattefrihetsbestämmelserna.
Det kan inte uteslutas att en resande medför varor, för vilka frihet från skatt
inte kan medges enligt bestämmelserna i 3 kap, men väl enligt bestämmelserna i 2
kap. Det möter i så fall inte något hinder att åberopa de senare bestämmelserna.

2 §

I de flesta fall där skattefrihet skall medges är förutsättningarna sådana att
även tullfrihet skall medges enligt rådets förordning (EEG) nr 918/83 eller
förslaget till lag om tullfrihet m.m. eller föreskrift som meddelats med stöd
därav. Dessa fall av skattefrihet regleras i denna paragraf genom en hänvisning
till den berörda tullfrihetslagstiftningen. I 3 och 4 §§ inskränks dock i vissa
fall den skattefrihet som annars skulle följa av denna paragraf. I 5 - 9 §§
regleras några ytterligare fall av skattefri import. I paragrafens tredje stycke
regleras frågan om skattefrihet i samband med temporär import.

131

3 § 1

Bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 4 i förordningen (EEG) nr 918/83 om sekundärt
boende saknar motsvarighet i rådets direktiv 83/181/EEG.

3 § 2

Bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 7 i förordningen (EEG) nr 918/83 om
företagsflyttgods motsvaras av bestämmelserna i avdelning 4 i rådets direktiv
83/181/EEG. Bestämmelserna i skattedirektivet är dock, till skillnad från
bestämmelserna i tullförordningen, inte tvingande för det enskilda
medlemslandet. Då Sverige för närvarande saknar en motsvarande skattefrihet, bör
en sådan inte införas nu.

3 § 3

Bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 12 i förordningen (EEG) nr 918/83 om
utbildningsmateriel, vetenskapligt och kulturellt materiel, vetenskapliga
instrument och apparater samt bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 14 a i samma
förordning om instrument och apparater för medicinsk forskning m.m., saknar med
två undantag direkt motsvarighet i rådets direktiv 83/181/EEG. Dessa två
undantag återges i 7 och 8 §§. I artikel 91 i direktivet ges dessutom möjlighet
att behålla skattefrihet som medgetts i enlighet med kulturellt, vetenskapligt
eller tekniskt samarbetavtal med tredje land. Någon sådan skattefrihet synes
inte föreligga.

3 § 4

Bestämmelsen i artikel 109 (q) om skattemärken m.m. i förordningen (EEG) nr
918/83 saknar motsvarighet i rådets direktiv 83/181/EEG.

3 § 5

Bestämmelserna om proviantering av fartyg, luftfartyg och tåg i 9 §
tullfrihetsförordningen (1987:1289) har överförts i huvudsak oförändrade till 4
§ i förslaget till förordning om tullfrihet m.m. Det kan ske med stöd av artikel
139 b i förordningen (EEG) nr 918/83. Motsvarande skattebestämmelse medger dock
endast att bestämmelser om proviantering av fartyg och luftfartyg behålls (se
artikel 23 i direktiv 92/12/EEG). Nuvarande bestämmelser om skattefrihet för
proviantering av tåg kan således inte behållas.

132

3 § 6

Bestämmelserna i kapitel 1 avsnitt 7 i förordningen (EEG) nr 918/83 om
tullfrihet för småförsändelser motsvaras på skatteområdet av bestämmelserna i
direktiv 78/1035/EEG. I skattedirektivet ges dock till skillnad från
tullförordningen möjlighet att sätta ned eller slopa en eller flera av de i
bestämmelserna angivna kvoterna för vissa varor. Denna möjlighet föreslås
utnyttjas så vitt avser alkoholhaltiga produkter och tobaksvaror.

3 § 7

Se författningskommentaren till 112 § i förslaget till ny tullag.

4 §

I paragrafen anges att bestämmelser om skattefrihet vid proviantering av
utgående fartyg och luftfartyg finns i mervärdesskattelagen vilket innebär att
skattefrihet i motsvarande fall inte regleras enligt denna lag. Detta innebär
att denna lag avseende proviant främst reglerar skattefrihet vid import avseende
medförd proviant.

5 §

Första och andra styckena handlar om varor som återinförs i oförändrat skick och
motsvarar i huvudsak innehållet i 2 § i lagen (1987:1066) om frihet från skatt
eller avgift vid införsel. Den skillnaden föreligger dock att vad som nu gäller
svensk vara som återförs från utlandet skall i fortsättningen gälla för
gemenskapsvara som återinförs från tredje land. Med gemenskapsvara avses i denna
paragraf en vara som har ursprung inom gemenskapen eller som har satts i fri
omsättning inom gemenskapen, trots att varan genom den tidigare utförseln
förlorat sin status som gemenskapsvara.
Bestämmelsen om skattefrihet vid återinförsel har stöd i artikel 14.1 (e) i
sjätte mervärdesskattedirektivet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i rådets
förordning (EEG) nr 918/83 om ett gemenskapssystem för tullfrihet. Bestämmelser
om tullfrihet i motsvarande fall finns dock i artiklarna 185 och 186 i
tullkodexen samt i artiklarna 844 - 856 i tillämpningskodexen.
Tredje stycket innehåller en hänvisning till de regler som finns och som även
fortsättningsvis kommer att finnas om beräkning av underlaget för mervärdesskatt
i vissa fall när en vara återinförs efter viss bearbetning.

133

6 §

Enligt sjätte mervärdesskattedirektivet artikel 14.1 (h) skall skattefrihet
medges för egen fångst i havsfiskeverksamhet, när fångsten inte bearbetats eller
endast undergått konservering inför försäljning, men ännu inte sålts. Enligt
punkt 2 i samma artikel får medlemsländerna behålla nuvarande bestämmelser på
området till dess gemenskapsregler på området antagits. I tullordningen
(Generaltullstyrelsens föreskrifter) finns i dag i 3 kap. 1 § en bestämmelse som
innebär att egen fångst som medförs av svenska fiskefartyg inte behöver anmälas
till förtullning. Därmed utgår inte importskatt på fångsten. En bestämmelse med
motsvarande verkan avseende importskatt föreslås här, men har utvidgats till att
avse även andra fiskefartyg som hör hemma inom gemenskapen.
Enligt artikel 188 i tullkodexen medges frihet från importtull för fångst som
hämtats i tredje lands territorialvatten av fartyg som är registrerat eller
registeranmält i en medlemsstat och som för denna stats flagga. Tullfriheten
medges även för produkter som framställts ombord av sådan fångst. Bestämmelser
om havsfångst finns även i artikel 23 i tullkodexen och i artikel 325 ff i
tillämpningskodexen.

7 §

Innehållet i denna punkt motsvarar innehållet i artikel 79 (q) i rådets direktiv
83/181/EEG. Bestämmelsen motsvarar artikel 50 i rådets förordning (EEG) nr
918/83 om tullfrihet till den del artikeln avser punkten B i bilaga I till
förordningen. Detta utgör ett av två undantag från huvudregeln att skattefrihet
inte medges för undervisningsmateriel, vetenskapligt eller kulturellt materiel
trots att förutsättningar att medge tullfrihet föreligger. Huvudregeln finns i 3
§ 3 och det andra undantaget i 8 §.

8 §

Innehållet i denna paragraf motsvarar innehållet i artikel 79 (r) i rådets
direktiv 83/181/EEG. Bestämmelsen motsvarar artikel 51 i rådets förordning
(EEG) nr 918/83 om tullfrihet till den del artikeln avser punkten B i bilaga II
till förordningen. I direktivet uppställs dock ett ytterligare krav för
skattefrihet, nämligen att om ersättning utgår för förvärvet så får
tillhandahållaren inte vara en beskattningsbar person enligt sjätte
mervärdesskattedirektivet. Uttrycket "beskattningsbar person" användas inte i
den svenska mervärdesskattelagstiftningen. Det får antas motsvara en person som
bedriver yrkesmässig verksamhet, vilket är en nödvändig men inte tillräcklig
förutsättning för skattskyldighet till mervärdesskatt.
Denna bestämmelse utgör ett av två undantag från huvudregeln att skattefrihet
inte medges för undervisningsmateriel, vetenskapligt eller kulturellt materiel
trots att förutsättningar att medge tullfrihet föreligger. Huvudregeln finns i 3
§ 3 och det andra undantaget i 7 §.

9 §

Innehållet i denna paragraf motsvarar innehållet i artikel 79 (s) i rådets
direktiv 83/181/EEG. Bestämmelsen saknar motsvarighet i rådets förordning (EEG)
nr 918/83 om tullfrihet.

10 §

Paragrafen motsvarar innehållet i 6 § den föreslagna lagen om tullfrihet m.m.
och i 11 § i den föreslagna förordningen om tullfrihet m.m.

11 §

Genom denna paragraf görs förfarande- och behörighetsbestämmelser från
tullfrihetsområdet tillämpliga även på skattefrihetsområdet. Exempel på sådana
bestämmelser på tullfrihetsområdet är förfarandebestämmelserna i 3 § i den
föreslagna förordningen om tullfrihet m.m., behörighet för Generaltullstyrelsen
enligt 8 § andra stycket samma förordning att medge viss tullfrihet samt
bestämmelserna i 13 - 17 §§ samma förordning.

12 §

Innehållet i denna paragraf motsvarar innehållet i 4 § i lagen (1987:1066) om
frihet från skatt eller avgift vid införsel. De fall som avses motsvarar de fall
som anges i punkterna a-n i artikel 900.1 i tillämpningskodexen.

13 §

I paragrafen inskränks tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet så att
vissa skatter och avgifter inte omfattas av lagen. Bestämmelsen motsvarar 5 § i
lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel.

134

3 Kap.

1 §

I första stycket anges grundförutsättningarna för skattefrihet enligt detta
kapitel, nämligen att det gäller varor som en resande medför i sitt bagage och
att importen inte är kommersiell. För att rätt till skattefrihet skall föreligga
krävs dessutom att förutsättningarna i någon av de efterföljande paragraferna är
uppfyllda.
I andra stycket anges vad som utgör personligt bagage. Där undantas behållare
med bränsle från området för skattefrihet enligt denna lag. Rätt till
skattefrihet för införsel av bränsle i fordonstank eller i reservdunk kan dock
följa av bestämmelserna i 2 kap.
I tredje stycket regleras vad som avses med kommersiell import.

2 §

I paragrafen regleras skattefrihet för import av personliga tillhörigheter som
den resande skall använda under resa i landet och därefter återutföra.
Bestämmelsen tar främst sikte på utländska besökande från tredje land.
Innehållet i paragrafen motsvarar en del av det som enligt nuvarande
bestämmelser får föras in tull- och skattefritt som reseutrustnig. I 3 § finns
bestämmelser som motsvarar en annan del av de nuvarande bestämmelserna om
reseutrustning.
I andra stycket finns en upplysning om var motsvarande bestämmelser om
tullfrihet finns. Dessa bestämmelser är dock inte utformade som ett slutligt
undantag, utan som en temporär tullfrihet. Denna temporära tullfrihet kräver
dock inte något deklarationsförfarande (utom den deklaration som anses ligga i
att "gå mot grönt") eller uttryckligt beslut vid import eller någon anmälan vid
återutförseln. Genom att det i tredje stycket dessutom finns en skyldighet att
betala importskatten om varan inte återutförs, föreligger inte egentligen någon
skillnad mellan den slutliga skattefriheten och den temporära tullfriheten.
Sättet att här reglera skattefriheten har valts för att ge en klarare bild över
resandes rätt till skattefrihet.

3 §

I paragrafen regleras skattefrihet för varor som en resande återför till landet.
Bestämmelserna i denna paragraf tillsammans med
bestämmelserna i 2 § motsvarar dagens bestämmelser om skattefrihet för
reseutrustning. Den stora skillnaden mellan bestämmelserna i detta lagförslag
och de nuvarande bestämmelserna är att de nuvarande
reseutrustningsbestämmelserna tillåter tull- och skattefri import av
reseutrustning som inköpts under resa i utlandet och som förs in i Sverige för
att stanna här, medan de nu föreslagna bestämmelserna i likhet med
EG-bestämmelserna inte tillåter sådan skattefri import.
Den tull- och skattefria import av varor som har köpts i tredje land och som
skall föras in i landet permanent är således begränsad till vad som får föras in
inom de särskilda kvoterna (se 4 §) och inom beloppsgränsen (se 5 §).
Reseutrustningsbestämmelserna i 2 och 3 §§ kan inte användas för sådan import.
Skattefriheten enligt denna paragraf förutsätter i motsats till 2 kap. 5 § att
varan medförs i den resandes bagage, vilket bl.a. innebär att några särskilda
formaliteter inte behöver iakttas för att skattefrihet skall uppnås.När det
gäller varor som bearbetats i tredje land hänvisas i andra stycket till
mervärdesskattelagens bestämmelser om beräkning av underlaget för mervärdesskatt
för sådana varor. Bearbetade varor kan således inte återföras skattefritt med
stöd av 3 §. Om sådana varor ryms inom beloppsgränsen enligt 5 § kan de dock
införas tull- och skattefritt om förutsättningarna för sådan import i övrigt är
uppfyllda.
Denna paragraf avser endast frågan om skattefrihet. I tredje stycket finns en
upplysning om var tullfrihetsbestämmelserna finns. Det finns ett särskilt behov
av denna upplysning då bestämmelserna inte finns i förordningen (EEG) nr 918/83,
utan i tullkodexen.

4 §

I paragrafen anges de särskilda kvoter inom vilka skattefri import får ske
enligt EG:s bestämmelser. Motsvarande kvoter för tullfri import regleras i
förordningen (EEG) nr 918/83/EEG. Bestämmelsen innebär i motsats till nuvarande
svenska bestämmelser i fråga om sprit, vin och starköl, inte en begränsning av
rätten att föra in varorna, utan en begränsning av den skattefria importen.
Andra stycket innehåller bestämmelser om särskilda åldersgränser i vissa fall.
Liksom när det gäller kvoterna är det dock endast skattefriheten som regleras,
inte införselrätten som sådan. I stycket anges inte någon åldersgräns avseende
införsel av spritdrycker och vin trots att direktivet innehåller en 17 års gräns
för skattefrihet för sådana varor. Regeringen kommer dock att i en annan
proposition föreslå riksdagen att i en ny alkohollag införa ett införselförbud
för spritdrycker för den som inte fyllt 20 år. Eftersom den som är under 20 år i
så fall inte överhuvudtaget får föra in sådana varor i landet blir det
naturligtvis inte fråga om att beskatta någon sådan införsel, än mindre att
medge skattefrihet för införseln. Det saknas därför behov av en bestämmelse som
begränsar rätten till skattefrihet för den som är under 17 år.
Tredje stycket innehåller en upplysning om var bestämmelserna om tullfrihet kan
återfinnas.

135

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om skattefri import inom en beloppsgräns.
Bestämmelsen är ett genomförande av artikel 1 i direktivet 69/169/EEG. Därvid
har möjligheten att på visst sätt begränsa rätten till skattefri införsel för
yngre resande inte utnyttjats. I andra stycket finns en upplysning om
motsvarande bestämmelse om tullfrihet.
I tredje stycket finns regler för beräkning av tull- och skattefrihetsbeloppet
i enlighet med artikel 7 i direktivet och artikel 132 jämfört med artikel 47 i
förordningen (EEG) 918/83. I fjärde stycket anges att Generaltullstyrelsen skall
publicera beloppet i svenska kronor.

6 §

Paragrafen innehåller en reglering av den särskilda begränsning som Sverige
genom anslutningsakten fått rätt att använda avseende beskattning av införsel
från tredje land av öl. I fråga om begränsnigar i rätten till införsel för den
som är under 20 år hänvisas till vad som sägs ovan i motiveringen till 4 § andra
stycket.

7 §

Paragrafen innehåller särskilda begränsningar av rätten till tull- och skattefri
införsel för besättningsmedlemmar på transportmedel. Sådana nationella
begränsningar tillåts enligt artikel 49 i förordningen (EEG) nr 918/83 och
artikel 5 i direktivet 69/169/EEG. Bestämmelsens innehåll motsvarar vad som i
dag gäller enligt 2 § andra och tredje stycket i förordningen (1987:1072) om
rätt för resande m.fl. att införa varor tull- och skattefritt.

4 kap.

1 §

Kapitlet handlar om schablonberäkning av tull och skatt i vissa fall. I första
paragrafen anges de två grupper av import för vilka bestämmelserna kan
tillämpas. Det är dels resandes införsel av varor, dels gåvoförsändelser mellan
privatpersoner.

2 §

Paragrafen innehåller begränsningar av första paragrafens tillämpning dels i
form av en beloppsgräns, dels genom att begränsa tillämpningen till
icke-kommersiell import. Begränsningarna anknyter till de begränsningar som
finns avseende schablonberäkning av tull i vissa fall i förordningen (EEG) nr
2658/87.

3 §

Paragrafen innehåller en tabell över de varor för vilka bestämmelserna i
kapitlet är tillämpliga och den schablonttullsats respektive schablonskattesats
som skall gälla för varje varutyp. Schablonskattesatsen avser även eventuella
avgifter.
Metoden att ange ett belopp för tull och ett för annan skatt har valts därför
att ett särskilt belopp som inte inkluderar tull ändå måste finnas för resande
och försändelser som kommer från ett område som ligger utanför skatteområdet men
inom tullområdet. I fråga om schablonbeloppet för tull får det anses att ett
schablonvärde för varorna bestäms och att tull på detta värde tas ut i enlighet
med förordningen (EEG) nr 2658/87. Följande tullsatser har använts: för
cigaretter 90 procent, för cigarrer 43 procent, för röktobak 117 procent, för
snus 65 procent och för andra varor än tobaksvaror 10 procent.

4 §

Generaltullstyrelsen publicerar den beloppsgräns som avses i 2 § uttryckt i
svenska kronor. Den avser den beloppsgräns inom vilken tull med
10 procent schablonmässigt kan tas ut enligt förordningen (EEG) nr 2658/87.

Övergångsbestämmelser

Lagen ersätter lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel
och förordningen (1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor tull-
och skattefritt. Dessa författningarna skall upphävas men fortfarande gälla
avseende tiden före upphävandet.

8.4Förslaget till lag om vissa tullförfaranden med
ekonomisk verkan, m.m.

1 §

Paragrafen upplyser om att bestämmelser om gynnsam taxebehandling, varors
ursprung, tullvärde, autonoma undantagsbestämmelser angående nedsättning av
eller befrielse från importtull för vissa varor, tullförfaranden med ekonomisk
verkan, gynnade förfaranden för t.ex. varor som återinförs utan att ha
bearbetats i tredje land samt återbetalning och eftergift av tull finns i
tullkodexen och tillämpningskodexen. I lagen finns vissa kompletterande
bestämmelser till nämnda bestämmelser.

2 §

Uttryck som används i lagen har samma innebörd som i tullkodexen och förslaget
till tullag.

3 §

Regler om ursprung på grund av ensidiga förmånsmedgivanden från EG:s sida
(förmånsberättigat ursprung) finns i artiklarna 66-140 i tillämpningskodexen.
Ensidiga tullförmåner ges till utvecklingsländer, Västbanken och Gaza,
Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Slovenien och Makedonien.
Framställs anspråk på tullförmåner på grund av förmånsberättigat ursprung skall
ursprunget styrkas med ursprungsintyg utfärdat i exportlandet. Ett eller flera
ursprungsintyg som utfärdats i något av de förmånsberättigade länderna skall i
gemenskapen kunna ersättas av ett eller flera ursprungsintyg under förutsättning
att dessa utfärdas av tullmyndighet i den medlemsstat som har tillsyn över
varorna (art. 83). Utfärdade ursprungsintyg skall kontrolleras stickprovsvis
eller då tullmyndighet i importlandet finner anledning företa kontroll av
intyget. För att kunna genomföra kontrollen behöver tullmyndigheten de
befogenheter som framgår av 57, 62, 64, 68 - 80 och 99 §§ ) förslaget till ny
tullag.

4 §

I artiklarna 173-177 i tillämpningskodexen ges möjlighet att tillämpa ett
förenklat förfarande för fastställande av tullvärde på vissa lättfördärvliga
varor. Det innebär i korthet att tullvärde för vissa lättfördärvliga varor som
förtecknas i bilaga 26 till förordningen beräknas efter ett av EG-kommissionen
fastställt enhetsvärde. Beräkningen av enhetsvärdet baseras på uppgifter som
lämnas av medlemsstaterna om dels genomsnittspriser på oförtullade varor fritt
gränsen, dels vilken kvantitet av respektive varuslag som förtullats under ett
kalenderår och för vilket tull betalats.
Genomsnittspris som medlemsstaten lämnar uppgift om beräknas med hjälp av
priser på oskadade varor i vissa av medlemsstaterna anmälda marknadscentra.
Därvid får vissa kostnader avräknas från priserna i marknadscentra, t.ex. kost-
nader för transport och försäkring inom tullområdet, importtullar och andra
avgifter vilka inte skall räknas in tullvärdet samt vissa schablonavdrag.
Medlemsstaten får fastställa standardbelopp för avdrag beträffande transport-
och försäkringskostnader (art. 173.3). De av kommissionen fastställda
enhetsvärdena publiceras i EGT. Det förenklade förfarandet för fastställande av
tullvärde för vissa lättfördärvliga varor får användas av importör i en med-
lemsstat även om medlemsstaten inte anmält marknadscentra på vars priser
enhetsvärdena baseras.
För att uppgiftsskyldigheten skall kunna fullgöras för det fall att Sverige
anmäler ovannämnda marknadscentra skall behövliga uppgifter få infordras från
näringsidkare enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Med begreppet
näringsidkare avses såväl fysiska som juridiska personer, vilka driver rörelse.

5 §

Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter
till utfyllnad av gemenskapsrätten på de områden som anges i 1 §.

Övergångsbestämmelser

Anslutningsfördraget innehåller i bilaga VI till anslutningsakten övergångs-
bestämmelser som rör varors ursprung, tullförfaranden med ekonomisk verkan samt
återbetalning och eftergift av tull (se förslaget till lag med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen).
Nämnda regler kompletteras med svenska övergångsbestämmelser till den
föreslagna lagen om tullfrihet m.m. Dessa rör fortsatt giltighet av svenska
restitutionstillstånd, behandlingen av varor som anmälts till förtullning eller
borde ha anmälts till förtullning före anslutningen till EU och varor för vilka
ansökan om temporär tullfrihet lämnats in eller för vilka temporär tullfrihet
medgetts utan ansökan före anslutningen. I dessa delar hänvisas till
författningskommentaren till den föreslagna lagen om tullfrihet m.m.
Enligt övergångsreglerna till tullförfarandet passiv förädling i anslut-
ningsfördraget får medlemsstaterna låta sådana tillstånd till passiv förädling
som har utfärdats före anslutningen fortsätta att gälla på oförändrade villkor
till dess att giltighetstiden går ut, dock längst under ett år efter
anslutningen. I svenska bestämmelser motsvaras passiv förädling av
bestämmelserna i 22 § fjärde och femte styckena och 23 § tullfrihetsförordningen
(1987:1289). Lagen bör innehålla en övergångsbestämmelse som tillåter att
reparerade varor och varor vilka tillverkats av svenskt eller i Sverige
förtullat material, som utförts till annat land före anslutningen, anmäls till
övergång till fri omsättning med anspråk på den tullättnad som passiv förädling
inrymmer vid återinförsel från tredje land.

136

8.5Förslaget till lag om tullkontroll av varumärkesintrång

1 §

Anger lagens tillämpningsområde.

2 §

I paragrafen utses behörig myndighet enligt artikel 3 i förordningen (EEG) nr
3842/86. Förordningen lämnar utrymmet fritt för medlemsländerna att själva välja
vilken myndighet som skall vara behörig. I ett föreliggande förslag till ny
förordning (COM(94) 43 final) anges däremot att sådan behörig myndighet skall
finnas inom tullverket. För att förhindra att det blir nödvändigt att byta
behörig myndighet bör en behörig myndighet utses inom tullverket. Denna
myndighet bör vara Generaltullstyrelsen eftersom ett beslut om kvarhållande av
varor kan avse varor där flera alternativa införselplatser kan misstänkas och
det är angeläget med en enhetlig tillämpning.
Det är möjligt även enligt förslaget till ny förordning att ha ytterligare
behöriga myndigheter utanför tullverket. Något behov av sådana ytterligare
myndigheter synes inte finnas.
GTS skall samråda med andra myndigheter när det behövs. Det kan t.ex. tänkas
att ett sådant behov kan uppkomma vid bedömning av immaterialrättsliga frågor.

3 §

Varor som kvarhålls skall omhändertas av tullmyndigheten. Tullmyndigheten kan
dock t.ex. låta varorna ligga på ett tillfälligt lager. Varorna ligger då
upplagda under tullverkets tillsyn. I förhållande till lagerhavaren är
tullmyndigheten uppdragsgivaren. Sökanden bör dock ha ansvaret för kostnaden för
förvaringen med en regressrätt i förhållande till sin motpart om sökandens talan
leder fram till att varorna skall förstöras, ändras eller bli föremål för annan
åtgärd som avses i artikel 7 i förordningen (EEG) nr 3842/86.

4 §

I första stycket erinras om att det är behörig domstol som skall pröva om
varumärkesintrång skett och om varorna i så fall skall förstöras, ändras eller
bli föremål för annan åtgärd. Detta prövas således inte av tullmyndigheterna.
I andra stycket ges domstolen rätt att genom interimistiskt beslut upphäva
kvarhållandet.
I tredje stycket regleras tullmyndighetens skyldighet att verkställa domstolens
beslut.
I fjärde stycket regleras ansvaret för kostnaderna i det fall tullmyndigheten
skall verkställa ett beslut om ändring av varor. Den som har rätten till varorna
skall bekosta ändringen.

5 §

Sökanden bör betala kostnaderna för tullverkets handläggning av ärendet och i
förekommande fall andra åtgärder. Därför föreslås att regeringen får föreskriva
att en ansökningsavgift skall tas ut.
I andra stycket anges att säkerhet kan krävas av sökanden för
förvaringskostnaderna.

6 §

Beslut om kvarhållande enligt artikel 3 i förordningen (EEG)
nr 3842/86 och om ställande av säkerhet enligt 5 § andra stycket i lagen skall
kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (länsrätt). Mot länsrättens
beslut förs enligt 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) talan hos kammar-
rätten.
I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd vid överklagalnde till
kammarrätten ( se även avsnitt 6.1.8).

8.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker

1 § 2 mom.

I momentet har gjorts ändringar som har sin grund i att införselmonopolet
försvinner. Det finns därmed inte längre några gränser för vem som får föra in
spritdrycker eller hur mycket som får föras in oavsett om införseln sker från
tredje land eller annat EG-land. Det som återstår är frågan om beskattning och i
fråga om kommersiell införsel från annat EG-land att viss dokumentation medförs.

8.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för
oriktig ursprungsdeklaration m.m.

1 §

I bestämmelsen anges att den som uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att
leda till förmånsbehandling enligt avtal som gemenskaperna har slutit och som
föreskriver att förmånsbehandling i tullhänseende skall medges döms till böter
eller fängelse.
Bestämmelsen anger uttryckligen förmånsbehandling enligt Europeiska
gemenskapernas rättsakter, dvs. sådan förmånsbehandling som antagits ensidigt av
gemenskaperna med hänsyn till vissa länder, grupper av länder och territorier,
och som nämnts, enligt handelsavtal som gemenskaperna har ingått. (Se
tullkodexen avd. II, kap. 1, art. 20.3 d och e.) Bestämmelsen avses täcka sådana
handelsavtal som inte enbart har ingåtts av gemenskaperna med andra länder än
EU:s medlemsländer utan av gemenskaperna jämte medlemsstaterna som parter på ena
sidan, s.k. blandade avtal. Exempel på ett blandat avtal är EES-avtalet. Texten
anpassas i övrigt till EG:s terminologi vad gäller ursprungsintyg.
Författningens rubrik och 1 § anpassas i övrigt till EG:s terminologi vad
gäller ursprungsintyg.
Enligt övergångsbestämmelserna gäller äldre föreskrifter beträffande gärning
som begåtts före ikraftträdandet.

8.8Förslaget till lag om ändring av lagen (1969:200) om uttagande av utländsk
tull, annan skatt, avgift eller pålaga

1 §

Genom paragrafen genomförs direktiven 76/308/EEG och 77/794/EEG. Direktiven är
utformade så att de, i likhet med tullsamarbetsavtal och avtal om ömsesidigt
bistånd med indrivning, är möjliga att tillämpa direkt med stöd av de bestämmel-
ser om bl.a. behörig myndighet som finns i lagen om ömsesidig handräckning i
skatteärenden och lagen om uttagande av annan utländsk tull, annan skatt, avgift
eller pålaga. Därför föreslås i detta fall inte att direktivens innehåll skrivs
om i nationell författningstext. I stället återges den svenska lydelsen av
direktiven i en bilaga till lagen.

2 §

Direktiven innehåller bestämmelser om indrivning dels av tull- och
tullrelaterade fordringar, dels av rent interna skattefordringar. I
paragrafen avskiljs de senare frågorna och lagen om ömsesidig handräckning i
skatteärenden görs tillämplig på hanteringen av ärenden som rör sådana frågor.

3 §

Paragrafen motsvarar den nuvarande lagen. Därutöver görs
bestämmelserna tillämpliga även på indrivning och andra åtgärder enligt 1 § med
undantag för de fall som avses i 2 §.

Bilaga

I en bilaga till lagen återges direktiven i sin svenska lydelse med beaktande av
de ändringar som gjorts sedan direktiven ursprungligen utfärdades.

8.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag;

1 §

Bestämmelserna ger den legala grunden för tullmyndigheterna att fullgöra det
samarbete med andra länders tullmyndigheter som Sverige åttagit sig i sina
tullsamarbetsavtal. I förordningen (EEG) nr 1468/81 av den 19 maj 1981 om
ömsesidigt samarbete mellan medlemsländernas administrativa myndigheter och
samarbete mellan dessa och kommissionen i tull- och jordbruksfrågor reglerars
ett likartat samarbete som tullsamarbetsavtalen. Ändringen i paragrafen innebär
att lagens hanteringsordning blir tillämplig även på bistånd enligt
EG-förordningen.

5 §

Ordet "Konungen" ändras till "regeringen".

8.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade varor, m.m.

1 §

Genom ändringarna begränsas lagens tillämpningsområde till nationella
införselrestriktioner och till införsel från tredje land. Med införsel från
tredje land avses införsel av icke-gemenskapsvaror, antingen införseln sker
direkt från tredje land eller via annan medlemsstat. I det senare fallet skall
varan vara placerad under ett tullförfarande.

2 §

Eftersom lagen skall vara tillämplig endast på nationella införselrestriktioner
kan bestämmelser om transitering i punkten 1 bara avse transitering genom eller
inom det egna svenska tullområdet. Ändringen i punkten 2 är en följdändring. Att
lämna ut varan för hemtagning med förfogandeinskränkning blir inte praktiskt
hanterbart, eftersom det saknas en ordning för att hantera fall då
införselvillkoren inte uppfylls. Punkten 5 utgår därför.

8.11 Förslaget till lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137)

1 och 3 §§

Ändringarna har närmast karaktär av följdändringar.

8.12 Förslaget till lag om upphävande av vissa tullförfattningar

Inom EU tillämpas en gemensam tulltaxa. Sverige har i anslutningsakten åtagit
sig att tillämpa den gemensamma tulltaxan utan särskilda övergångsordningar vid
ett medlemskap. Eftersom rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987
om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan vid ett
medlemskap blir direkt tillämplig i Sverige bör tulltaxelagen upphöra att gälla.
Frågor som rör tullfrihet ligger under EG:s exklusiva kompetens. Då det inte
finns någon rättslig grund för 1968 års förordning om rätt för Konungen att
medge tull- och skattefrihet m.m. för anläggning som uppförs vid rikets gräns
(jfr. prop. 1968:86, bet. 1968:BeU39, rskr. 1968:200) bör denna upphävas.
Hänvisningar till den tullagstiftning som skall upphävas finns i ett stort
antal andra författningar. Motsvarande bestämmelser kommer dock att återfinnas i
den nya tullagstiftningen i de allra flesta fall. De nya reglerna kommer i vissa
fall att finnas i EG-förordningar och i andra fall i nationella författningar.
Det bör noteras att lagen om upphävande av vissa tullförfattningar inte
innehåller en fullständig förteckning över all lagstiftning på tullområdet som
bör upphöra att gälla vid ett medlemskap i EU. Vissa lagar upphävs i annan
ordning, se ovan under avsnitten 6 och 7.
137

Sammanfattning av Tullanpassningsutredningens
betänkande Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89)

Tullanpassningsutredningen har haft till uppdrag (dir. 1993:78) att lämna
förslag till den nationella lagstiftning som vid ett svenskt medlemskap i EU
behövs för att komplettera EG:s tull- och tullfrihetsförordningar. Ett inträde i
EU kommer att innebära att de grundläggande EG-fördragen, den s.k primärrätten
(Romfördraget, Fusionsfördraget, Enhetsakten och Unionsfördraget) och
rättsakterna inom den s.k sekundärrätten (förordningar, direktiv, beslut,
rekommendationer och uttalanden) blir en del av svensk rätt. Till stor del
kommer den nuvarande svenska tullagstiftningen att falla bort, men i vissa delar
kommer även i fortsättningen att krävas nationella svenska bestämmelser.
Förfarandet i tullhänseende vid import och export kommer i stor utsträckning att
regleras genom tullkodexen och tillämpningskodexen i stället för som nu genom
nationella författningar. EG:s rättsakter tillåter dock, och förutsätter i vissa
delar, kompletterande nationell lagstiftning. Vi föreslår i betänkandet att
tullkodexen och tillämpningskodexen kompletteras med sådana bestämmelser i nya
författningar: tullag, tullförordning och lag respektive förordning om vissa
tullförfaranden med ekonomisk verkan. I tullagen och tullförordningen regleras
därvid frågor som i huvudsak faller under Finansdepartementets ansvarsområde och
i lagen respektive förordningen om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan
frågor som i huvudsak faller under Utrikesdepartementets handelsavdelnings
ansvarsområde.
Frågor om tullfrihet anses utgöra väsentliga angelägenheter för EG och
regleras därför genom EG-rätten, i huvudsak genom rådsförordningen 918/83. EG:s
bestämmelser om tullfrihet blir direkt gällande rätt i Sverige vid ett
medlemskap. Rådsförordningen medger dock vissa nationella särregler och
utfyllande bestämmelser. Utredningen har samlat dessa i förslag till lag
respektive förordning om tullfrihet m.m. samt i fråga om resandebestämmelser i
förslaget till lag om frihet från skatt vid import, m.m.
Inom EU har införts en beskattningsordning som gör det möjligt att avskaffa
gränskontrollerna för skatteändamål inom EU-området. Vid införsel från tredje
land skall däremot indirekta skatter (mervärdesskatt och punktskatter) tas ut av
tullmyndigheterna i allt väsentligt på samma sätt som i dag. Inom gemenskapen
finns bestämmelser i direktivform om frihet från importskatt i vissa fall, t.
ex. avseende varor som medförs av resande, gåvoförsändelser och flyttgods. Dessa
bestämmelser skall vid ett svenskt medlemskap i EU genomföras genom nationella
bestämmelser. Vi har föreslagit sådana bestämmelser i en ny lag om frihet från
skatt vid import m.m. I gemenskapen finns geografiska områden som ligger inom
tullområdet men inte inom det s.k skatte-området. Om en vara förs från ett
sådant område till en plats inom gemenskapens skatteområde skall importskatt
utgå trots att det inte ur tullsynpunkt är fråga om import. Vi har lämnat
förslag till bestämmelser som innebär att tullmyndigheterna skall hantera även
sådan beskattning.
Den svenska tulltaxan bortfaller och ersätts med rådsförordningen 2658/87 om
tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan. Förordningen
blir direkt tillämplig i Sverige.
190

Remissinstanser, Tullanpassningsutredningens
betänkande

Efter remiss har yttranden över Tullanpassningsutredningens betänkande
Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89) avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO),
Justitiekanslern (JK), Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen,
Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Datainspektionen, Kommerskollegium,
Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Posten AB, Vägverket, Sjöfartsverket, Luft-
fartsverket, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Statistiska centralbyrån
(SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Riksskatteverket (RSV), Statens Jordbruksverk,
Fiskeriverket, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket,
Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Exportrådet, Sydsvenska
Handelskammaren, Västsvenska Handelskammaren, Svenska Kommunförbundet, Sveriges
Hamn- och Stuveriförbund, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Industriförbundet,
Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges redareförening, Företagens Uppgiftsläm-
nardelegation (FUD), Scandinavian Airlines System (SAS), Göteborgs Hamn AB,
Företagarnas Riksorganisation, Svenska åkeriförbundet, Sveriges Bokförings- och
Revisionsbyråers förbund, Sveriges Skeppshandlareförbund, EU-Gränskontrollutred-
ningen (JU 1994:01), Yttre gränskontrollutredningen (Ju 1994:02). Yttrande har
dessutom avgetts av Philip Morris AB.
Riksåklagaren har till sitt eget yttrande fogat yttranden från Överåklagaren i
Stockholms stad och Regionåklagarmyndigheten i Malmö.

192

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1994.

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh och Johansson.

Föredragande: statsråden Jan Nygren och Mats Hellström

Regeringen beslutar proposition 1994/95:34 Den svenska tullagstiftningen vid ett
EU-medlemskap.

193

Rättsdatablad

Författnings- Bestämmelser Celex-
rubrik som inför, nummer för
ändrar upp- bakom-
häver eller liggande
upprepar EG-regler
ett norm-
givnings-
bemyndigande

Tullagen 3, 4, 7, 377L038
9, 12,16, 392L0012
18, 27 -
29, 31, 43
- 45, 49 -
50, 52,
56, 100,
114 -115,
117, 119 §§

Lag om 7, 10 - 11 §§
tullfrihet
m.m.

Lag om 4, 5 §§
vissa
tullförfaranden
med
ekonomisk
verkan,
m.m.

Lag om L0169
frihet från 377L0138
skatt vid 383L0181
import, 392L0012
m.m.

Lag om 5 §
tullkontroll
av
varumärkesintrång

Lag om 376L0308
ändring i
lagen
(1969:200)
om
uttagande
av utländsk
tull,
annan
skatt,
avgift
eller
pålaga
194

FörfattningsrubrikBestämmelser Celex-
som inför, nummer för
ändrar upp- bakom-
häver eller liggande
upprepar EG-regler
ett norm-
givnings-
bemyndigande

Lag om ändring i 1 §
lagen (1973:431)
om utredning
angående brott mot
utländska tullag

195