Prop.
1994/95:23
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 1 september 1994
Carl Bildt
Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås en rad åtgärder som syftar till att effektivisera
brottsbekämpningen. En utgångspunkt för reformen är att resurserna för
denna verksamhet skall kunna användas på ett så ändamålsenligt sätt som
möjligt.
Åklagarens roll skall renodlas på så sätt att åklagare befrias från de
flesta uppgifter han i dag har som inte har någon anknytning till för-
farandet i brottmål. Det innebär att åklagare inte längre skall ha som
uppgift att föra talan om vissa viten och avgifter samt om handräckning.
Propositionen innehåller flera förslag om avkriminalisering av för-
faranden som kan motverkas på annat sätt än genom att resurserna for
brottsbekämpningen tas i anspråk. Regeringen uttalar i samband med
detta att kriminalisering som sanktionsform bör användas med
försiktighet.
Vidare föreslås bl.a. att strafföreläggande skall kunna utfärdas för fler
typer av brott än vad som gäller i dag och att det även skall kunna
omfatta enskilda anspråk. Förfarandet vid brottsutredning föreslås
dessutom bli mer flexibelt.
Därutöver behandlas vissa frågor som har att göra med åtalspliktens
utformning samt förundersökningens inledande och ledningen av denna.
Lagändringarna såvitt avser förslagen om renodling av åklagarrollen
och avkriminalisering m.m. föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. De
ändrade reglerna om strafföreläggande föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer. I övrigt föreslås lagändringarna träda i kraft den
1 april 1995.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23
Prop. 1994/95:23
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 5
2 Lagtext ................................. 6
2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken........ 6
2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ..... 8
2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken..... 14
2.4 Förslag till lag om ändring i checklagen
(1932:131)........................... 16
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om
enskilda vägar......................... 17
2.6 Förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen
(1951:649)........................... 18
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m....... 19
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1016) om
ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m.m.................... 21
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling................... 23
2.10 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822)........................... 24
2.11 Förslag Ull lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64)............................ 26
2.12 Förslag Ull lag om ändring i lagen (1972:435) om
överlastavgift.......................... 27
2.13 Förslag Ull lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176).......................... 29
2.14 Förslag ull lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfärandet i vissa fäll vid förverkande m.m.......30
2.15 Förslag Ull lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)............................ 33
2.16 Förslag Ull lag om ändring i jaktlagen (1987:259) ... 34
2.17 Förslag Ull lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m....................... 36
2.18 Förslag Ull lag om ändring i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel.............. 37
2.19 Förslag ull lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617).......................... 38
3 Ärendet och dess beredning .................... 40
4 Allmänna utgångspunkter...................... 41
5 Renodling av åklagarverksamheten ................44
5.1 Inledning............................ 44
5.2 Ärenden angående tilläggsavgifter för olovligt byggande 45 Prop. 1994/95:23
5.3 Ärenden angående handräckning .............49
5.4 Ärenden angående viten...................51
6 Frågor om avkriminalisering....................52
6.1 Allmänna överväganden...................52
6.2 Allmänna förutsättningar för avkriminalisering.....55
6.3 Vårdslöshet i trafik...................... 57
6.4 Ägar- och föraransvaret vid överlast........... 62
6.5 Brott enligt checklagen ...................65
6.6 Brott mot jaktlagen...................... 66
6.7 Olovliga förfaranden med förhyrd egendom ......69
6.8 Kontokortsbedrägerier och andra s.k. övertras-
seringsfall ...........................71
7 Förundersökningsförfarandet....................72
7.1 Inledning............................72
7.2 Förundersökningsplikten ..................74
7.3 Förundersökningens inledande...............76
7.4 Förundersökningsledning.................. 79
7.5 Förundersökningsprotokollet................ 82
8 Åtalspliktens utformning och förundersökningsbegräns-
ning ................................... 86
8.1 Åtalsplikten .......................... 86
8.2 Åtalsunderlåtelse ....................... 90
8.3 Förundersökningsbegränsning ............... 94
9 Strafföreläggande och ordningsbot................. 97
9.1 Inledning............................ 97
9.2 Strafföreläggande....................... 98
9.3 Ordningsbot......................... 104
9.4 Sammanslagning av strafföreläggande- och ordnings-
botsinstituten......................... 108
10 Förverkande och beslag...................... 109
10.1 Rätt för åklagare och polis att förordna om förverk-
ande .............................. 109
10.2 Förlängning av beslag................... 114
11 Kostnader............................... 115
12 Ikraftträdande m.m......................... 116
13 Författningskommentar....................... 117
13.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken...... 117
13.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ... 118
13.3 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken . . . 121
13.4 Förslaget till lag om ändring i checklagen (1932:131) 121 Prop. 1994/95:23
13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om
enskilda vägar........................ 121
13.6 Förslaget Ull lag om ändring i trafikbrottslagen
(1951:649).......................... 122
13.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m...... 122
13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1016) om
ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m.m.................. 123
13.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.................. 123
13.10 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822).......................... 123
13.11 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64)........................... 123
13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om
överlastavgift......................... 124
13.13 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176)......................... 124
13.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m...... 124
13.15 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)........................... 125
13.16 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) . 126
13.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m...................... 126
13.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel ............ 126
13.19 Förslaget till lag om ändring i ordningslagen
(1993:1617)......................... 126
Bilagor
1 Sammanfattning av betänkandet Ett reformerat
åklagarväsende (SOU 1992:61) ................. 127
2 Lagförslagen i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende . 136
3 Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig
över betänkandet Ett reformerat åklagarväsende ....... 170
4 Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig
över Rapport av Parlamentariska kommissionen med
anledning av mordet på Olof Palme (SOU 1988:18)..... 172
5 Lagrådsremissens lagförslag ................... 173
6 Lagrådets yttrande ......................... 205
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 1 september 1994 ........................... 206
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i checklagen (1932:131),
5. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
6. lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),
7. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker,
8. lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
10. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
11. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
12. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
13. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
14. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfärandet i vissa fäll vid
förverkande m.m.,
15. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
16. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
17. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
18. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
19. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).
Prop. 1994/95:23
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1994/95:23
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § brottsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
12 §*
Vad i 8 kap. 13 § sägs om
inskränkning i åklagares åtalsrätt
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande annat i detta kapitel
omförmält brott än grovt be-
drägeri.
Bedrägligt beteende som avses i
2 § andra stycket må ej åtalas av
åklagare, med mindre åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.
Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 §
om inskränkning i åklagares åtals-
rätt skall gälla även de brott som
angetts i detta kapitel, dock inte
grovt bedrägeri.
Bedrägeri eller bedrägligt be-
teende, som består i att någon
gjort avtalsstridigt uttag på eget
kredit- eller till gångskonto, och
bedrägligt beteende, som avses i
2 § andra stycket, får åtalas av
åklagare endast om åtal är påkallat
från allmän synpunkt.
10 kap.
10 §2
Vad i 8 kap. 13 § sägs om in-
skränkning i åklagares åtalsrätt
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande annat i detta kapitel
omförmält brott än grov försking-
ring och sådan trolöshet mot
huvudman som är att anse som
grov.
Olovligt förfogande över egen-
dom, som kommit i gärnings-
mannens besittning genom avtal,
enligt vilket äganderätten skall
övergå först sedan betalning er-
lagts, eller som gärningsmannen
Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 §
om inskränkning i åklagares åtals-
rätt skall gälla även de brott som
angetts i detta kapitel, dock inte
grov förskingring och sådan trolös-
het mot huvudman som är att anse
som grov.
Undandräkt, olovligt förfogande
eller olovligt brukande beträffande
egendom, som kommit i gärnings-
mannens besittning genom avtal om
hyra av egendomen eller avtal
enligt vilket äganderätten skall
1 Senaste lydelse 1976:1139.
2 Senaste lydelse 1978:597.
|
eljest innehar på grund av kredit- |
övergå först sedan betalning er- Prop. 1994/95:23 |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 23 kap. 1,3,8 och 22 §§, 27 kap. 7 § och 48 kap. 2, 4, 5, 6,
9 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1994/95:23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 kap.
1
Förundersökning skall inledas så
snart det på grund av angivelse
eller av annat skäl finns anledning
att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats. Detta
gäller, om inte något annat följer
av 4 a § eller 22 §.
§'
Förundersökning skall inledas så
snart det på grund av angivelse
eller av annat skäl finns anledning
att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats.
Förundersökning behöver dock
inte inledas, om det är uppenbart
att brottet inte går att utreda. Att
förundersökning inte behöver in-
ledas i vissa andra fall följer av
4 a § och 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får
förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att
avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om
denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned.
Förundersökningen inledes av
polismyndighet eller åklagaren.
Har den inletts av polismyndighet
och är saken ej av enkel be-
skaffenhet, skall ledningen över-
tagas av åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet.
Åklagaren skall ock eljest övertaga
ledningen, när det finnes påkallat
av särskilda skäl.
Beslut att inleda en förunder-
sökning skall fattas av polis-
myndighet eller åklagaren. Har för-
undersökningen inletts av polis-
myndighet och är saken inte av
enkel beskaffenhet, skall ledningen
av förundersökningen avseende
brottet övertas av åklagaren, så
snart någon skäligen kan miss-
tänkas för brottet. Åklagaren skall
också i annat fall överta ledningen
när det är påkallat av särskilda
skäl.
1 Senaste lydelse 1982:184.
2 Senaste lydelse 1969:588.
Åklagaren äge, då undersök-
ningen ledes av polismyndighet,
meddela anvisningar rörande
undersökningens bedrivande.
Då förundersökningen ledes av
åklagaren, äge han vid undersök-
ningens verkställande anlita biträde
av polismyndighet så ock uppdraga
åt polisman att vidtaga särskild till
undersökningen hörande åtgärd,
om dess beskaffenhet tillåter det.
Innan förundersökning hunnit
inledas, må polisman hålla förhör
och vidtaga annan åtgärd i syfte att
utreda brottet, om åtgärden icke
kan uppskjutas utan olägenhet.
Prop. 1994/95:23
När förundersökningen leds av
åklagaren, får han vid undersök-
ningens verkställande anlita biträde
av polismyndigheten. Han får
också uppdra åt polisman att vidta
en viss åtgärd som hör till
förundersökningen, om det är
lämpligt med hänsyn till åtgärdens
beskaffenhet.
Innan förundersökning hunnit
inledas, får polisman hålla förhör
och vidta andra utredningsåtgärder
som är av betydelse för utredning-
en.
8 §3
På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där
ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart
därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till
förhöret.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom
ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det
för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta
gäller också vid försök till ett sådant brott.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller även innan
förundersökning hunnit inledas.
22 §4
Förundersökning enligt detta
kapitel är, om tillräckliga skäl för
åtal ändock föreligga, ej erforder-
lig beträffande brott, för vilket icke
svårare påföljd än böter är
stadgad, eller beträffande brott,
som avses i 45 kap. 2 § första eller
andra stycket Ej heller är för-
undersökning erforderlig i mål om
brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7
kap. 4 § andra stycket, med mindre
anledning förekommer till ådöm-
Förundersökning enligt detta
kapitel behöver inte genomföras,
om det ändå finns tillräckliga skäl
för åtal och det gäller ett brott som
inte kan antas föranleda någon
annan påföljd än böter eller ett
sådant brott som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket.
3 Senaste lydelse 1991:666.
4 Senaste lydelse 1975:670.
ande av annan påföljd än böter.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal,
må det ske, utan att förundersök-
ning enligt detta kapitel ägt rum.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal,
får det ske, utan att förundersök-
ning enligt detta kapitel ägt rum.
Prop. 1994/95:23
27 kap.
7 §5
Då rätten förordnar om beslag
eller fastställer verkställt beslag,
skall, om ej åtal redan väckts,
rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej
bestämmas längre, än som finnes
oundgängligen erforderligt.
I annat fall än som avses i första
stycket skall åtal väckas inom en
månad från det att beslaget
verkställdes, om inte den beslag-
tagna egendomens värde under-
stiger en tiondel av det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde då beslaget
verkställdes.
Finnes tid, som avses i första
eller andra stycket, otillräcklig, må
rätten om framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva
förlängning av tiden.
Då rätten förordnar om beslag
eller fastställer verkställt beslag,
skall, om inte åtal redan har
väckts, rätten utsätta den tid, inom
vilken åtal skall väckas. Tiden får
inte sättas längre, än vad som är
nödvändigt.
Om den tid som avses i första
stycket är otillräcklig, får rätten
medge förlängning av tiden, om
framställning om detta görs före
tidens utgång.
48 kap.
2 §s
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till god-
kännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff, fastställt
vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda
och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestäms enligt 14 §.
Ar brott förenat med egendoms
förverkande, annan sådan särskild
rättsverkan eller särskild rätts-
verkan i form av avgift enligt
lagen (1994:419) om brottsoffer-
fond, skall också denna föreläggas
den misstänkte till godkännande.
Ar brott förenat med egendoms
förverkande, annan sådan särskild
rättsverkan eller särskild rätts-
verkan i form av avgift enligt
lagen (1994:419) om brottsoffer-
fond, skall också denna föreläggas
den misstänkte till godkännande.
Av 5 a § framgår att ett strafföre-
3 Senaste lydelse 1989:650.
6 Senaste lydelse 1994:420.
10
läggande också får omfatta ett Prop. 1994/95:23
enskilt anspråk som avser betal-
ningsskyldighet.
4 §7
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket inte
föreskrivs svårare straff än böter,
dock inte normerade böter, och
beträffande brott, för vilket före-
skrivs böter eller fängelse i högst
sex månader. Om dagsböter skall
användas som påföljd för brottet,
får dock strafföreläggande utfördas
endast när brottet ensamt eller
tillsammans med annat sådant brott
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket böter
ingår i straffskalan, dock inte nor-
merade böter.
som nu har nämnts bör föranleda
högst etthundratjugo dagsböter.
Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som
har begåtts av någon som är under arton år.
5
Strafföreläggande får inte utfärdas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt
åklagarens vetskap föreligger till bedömning,
om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt
anspråk i anledning av brottet,
eller begärt, att åtal skall väckas,
om målsäganden förklarat, att
han avser att föra talan om enskilt
anspråk i anledning av brottet som
avser annat än betalningsskyldighet
eller
om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.
5a§
Har målsäganden anmält enskilt
anspråk i anledning av brottet som
avser betalningsskyldighet och är
omständigheterna sådana att
åklagaren enligt 22 kap. 2 § första
stycket är skyldig att utföra måls-
ägandens talan, skall också det
enskilda anspråket föreläggas den
misstänkte till godkännande.
7 Senaste lydelse 1993:200.
8 Senaste lydelse 1986:649.
11
6 §’
Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.
Föreläggandet skall innehålla uppgift om
Prop. 1994/95:23
1. den misstänkte,
2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt
övriga omständigheter som fordras
för att känneteckna det,
3. det eller de lagrum som äro
tillämpliga,
4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.
9
Strafföreläggande godkännes ge-
nom att den misstänkte under-
tecknar och tillställer vederbörlig
mottagare förklaring, att han er-
känner gärningen och godtager det
straff och den särskilda rättsverkan
som upptagits i föreläggandet. När-
mare bestämmelser om vem som
skall mottaga sådan förklaring
meddelas av regeringen.
Godkännande, som tecknas på
annan handling än föreläggandet,
är gällande endast om det klart
framgår vilket föreläggande som
avses.
10
Skriftligt godkännande av straff-
föreläggande får i den misstänktes
ställe lämnas av ombud för honom,
om till åklagaren inges fullmakt i
huvudskrift vilken, utöver vad som
2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt
övriga omständigheter som behövs
för att känneteckna det,
3. den eller de bestämmelser som
är tillämpliga när det gäller
brottet,
4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den
misstänkte,
5. det enskilda anspråk som
föreläggs den misstänkte med
uppgift om målsäganden och de
omständigheter som anspråket
grundar sig pä.
§10
Strafföreläggande godkänns ge-
nom att den misstänkte under-
tecknar och tillställer behörig
mottagare en förklaring, att han er-
känner gärningen och godtar det
straff och den särskilda rättsverkan
samt det enskilda anspråk som
upptagits i föreläggandet. Närmare
bestämmelser om vem som skall
motta sådan förklaring meddelas av
regeringen.
Godkännande, som tecknas på
annan handling än föreläggandet,
gäller endast om det klart framgår
vilket föreläggande som avses.
§“
Skriftligt godkännande av straff-
föreläggande får i den misstänktes
ställe lämnas av den som är ombud
för honom, om det till åklagaren
inges fullmakt i original. Full-
9 Senaste lydelse 1968:193.
10 Senaste lydelse 1976:1137.
11 Senaste lydelse 1976:1137.
12
följer av 12 kap., innehåller
förklaring att ombudet äger
godkänna strafföreläggande på den
misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som god-
kännandet får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och plats
för dess begående,
uppgift om den högsta bötes-
påföljd som den misstänkte är villig
att godtaga,
uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga och som den
misstänkte är villig att godtaga.
Har sådan fullmakt ingivits till
åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken på den miss-
tänktes vägnar.
makten skall, utöver vad som följer
av 12 kap., innehålla
1. förklaring att ombudet har rätt
att godkänna strafföreläggande på
den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som
godkännandet får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och plats
för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötes-
påföljd, den särskilda rättsverkan
och det enskilda anspråk som den
misstänkte är villig att godta.
Prop. 1994/95:23
Har sådan fullmakt getts in till
åklagaren, får ombudet motta
handlingar i saken på den miss-
tänktes vägnar.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap, 1,3,8 och 22 §§ och 27
kap. 7 § den 1 april 1995, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.
13
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 15 §§ utsökningsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 1994/95:23
Föreslagen lydelse
2 kap.
2 §‘
Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.
Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav
verkställighet söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan
handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller
påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.
Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogde-
myndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som
avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan
handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.
Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver
exekutionstiteln inte inges, om den är ett utslag i mål om betalnings-
föreläggande, som har meddelats tidigast tre år innan verkställighet söks.
Om exekutionstiteln är en dom
som har översänts frän en domstol
till kronofogdemyndigheten på
grund av föreskrift i lag eller
annan författning, behöver sökan-
den inte ge in den.
Sökanden behöver inte ge in
exekutionstiteln, om denna är en
dom eller ett strafföreläggande
som på grund av föreskrift i lag
eller annan författning har över-
sänts till kronofogdemyndigheten
från en domstol eller en myndighet.
15 §2
När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap.
9 eller 12 § eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger
svaranden eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får
myndigheten föreskriva vite till belopp som finnes behövligt.
Fråga om utdömande av vite som
har förelagts enligt första stycket
prövas, på talan av allmän åkla-
gare eller kronofogdemyndigheten,
av en tingsrätt i det län där krono-
fogdemyndigheten finns. Har ända-
målet med vitet förfallit, får det ej
dömas ut.
Fråga om utdömande av vite som
har förelagts enligt första stycket
prövas, på talan av kronofogde-
myndigheten, av en tingsrätt i det
län där kronofogdemyndigheten
finns. Har ändamålet med vitet
förfallit, får det ej dömas ut.
Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge
nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga
kraft.
1 Senaste lydelse 1994:421.
2 Senaste lydelse 1988:385.
14
Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 15 § den 1 januari 1995,
och i övrigt den dag regeringen bestämmer. I fråga om 2 kap. 15 § gäller
äldre bestämmelser om talan väckts före ikraftträdandet.
15
Härigenom föreskrivs att 74 § checklagen (1932:131)* skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1994.
1 Senaste lydelse 1991:248.
16
Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar
skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Nuvarande lydelse
106 §
vite
Länsstyrelsen får vid
förelägga den som uppfört byggnad
eller vidtagit annan åtgärd i strid
mot förbud enligt 100 § att
undanröja eller ändra det utförda.
Kronofogdemyndigheten får med-
dela särskild handräckning till
rättelse i vad olagligen skett. An-
sökan om handräckning får göras
av dels
nämnd
stycket,
havare
begagna vägen. I fråga om sådan
handräckning finns bestämmelser i
lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning.
Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall på
anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att
åtgärden vidtages.
allmän åklagare, dels en
som avses i 39 § första
dels en ägare eller inne-
av fastighet, som fär
Föreslagen lydelse
Länsstyrelsen får vid vite
förelägga den som uppfört byggnad
eller vidtagit annan åtgärd i strid
mot förbud enligt 100 § att
undanröja eller ändra det utförda.
Kronofogdemyndigheten får med-
dela särskild handräckning till
rättelse i vad olagligen skett. An-
sökan om handräckning får göras
av en nämnd som avses i 39 §
första stycket samt av en ägare
eller innehavare av fastighet, som
får begagna vägen. I fråga om
sådan handräckning finns bestäm-
melser i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och hand-
räckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
1 Senaste lydelse 1991:1676.
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23
Prop. 1994/95:23
Härigenom föreskrivs att 1 § trafikbrottslagen (1951:649) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1 §
Brister vägtrafikant, den som för
spårvagn eller den som annor-
städes än på väg för motordrivet
fordon i den omsorg och varsam-
het, som till förekommande av tra-
fikolycka betingas av omständig-
heterna, och är ej oaktsamheten
ringa, dömes för vårdslöshet i
trafik till böter.
Där någon vid förande av
motordrivet fordon eller spårvagn
ådagalägger grov oaktsamhet eller
visar uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egen-
dom, dömes för grov vårdslöshet i
trafik till fängelse i högst två år.
Föreslagen lydelse
Brister vägtrafikant, den som för
spårvagn eller den som någon
annanstans än på väg för motor-
drivet fordon i väsentlig mån i den
omsorg och varsamhet som till
förekommande av trafikolycka be-
tingas av omständigheterna, döms
för vårdslöshet i trafik till dags-
böter.
Om någon vid förande av
motordrivet fordon eller spårvagn
gör sig skyldig till grov oaktsamhet
eller visar uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egen-
dom, döms för grov vårdslöshet i
trafik till fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Senaste lydelse 1975:611.
18
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§‘
Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande
avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa
eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall
må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen
(1977:293) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till
tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till
egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid
försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av under-
sökningsledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första
stycket första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även
av polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller
såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar
egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.
Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Ar den som drabbats av
beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från
det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan
härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets
bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av
åklagaren.
2. \dd i 27 kap. 7 § rätte-
gångsbalken är stadgat om att åtal
skall väckas inom viss tid skall ej
gälla i annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.
3. Har förverkande av beslag-
tagen egendom ej förelagts och
godkänts i samband med strafföre-
läggande eller föreläggande av
ordningsbot och väckes ej åtal,
prövar åklagaren, huruvida egen-
domen skall vara förverkad enligt
1 §. Förordnande därom meddelas
skriftligen. Den, från vilken be-
1 Senaste lydelse 1980:582.
19
slaget skett, äger hos åklagaren
anmäla missnöje med förordnandet
inom en månad från det han erhöll
del därav. Anmäles missnöje, har
åklagaren att, om ej beslaget
finnes böra hävas, väcka talan om
egendomens förverkande. Sker det
ej inom en månad från det an-
mälan gjorts, skall beslaget gå
åter.
4. Om polisman verkställer be-
slag och förelägger förverkande av
den beslagtagna egendomen i före-
läggande av ordningsbot, skall
anmälan om beslaget göras hos
polismyndigheten.
5. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot
gällande bestämmelser medföres
vid offentlig tillställning, har den
som tjänstgör som ordningsvakt vid
tillställningen samma rätt att taga
egendomen i beslag som enligt
rättegångsbalken tillkommer polis-
Prop. 1994/95:23
2. Om polisman verkställer be-
slag och förelägger förverkande av
den beslagtagna egendomen i före-
läggande av ordningsbot, skall
anmälan om beslaget göras hos
polismyndigheten.
3. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot
gällande bestämmelser medföres
vid offentlig tillställning, har den
som tjänstgör som ordningsvakt vid
tillställningen samma rätt att taga
egendomen i beslag som enligt
rättegångsbalken tillkommer polis-
en. en.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polis-
myndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna
egendomen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
20
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 §
luftfartslagen (1957:297) eller 20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen (1994:1009)
skall förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel
påträffas hos den som medföljt vid tillfallet, om berusningsmedlen kan
antas ha varit avsedda även för den
Medför någon i strid mot
gällande bestämmelser sprit-
drycker, vin eller starköl vid en
offentlig tillställning, skall dessa
också förklaras förverkade, om
det inte finns särskilda skäl mot
det.
som begått gärningen.
Spritdrycker, vin eller starköl,
som påträffas hos den som förtär
eller förvarar sådana drycker i
strid med villkor enligt 2 kap.
16 § andra stycket första
meningen eller med 2 kap. 18 §
ordningslagen (1993:1617) eller
med lokal ordningsföreskrift
skall, oavsett vem dryckerna
tillhör, förklaras förverkade, om
inte särskilda skäl talar mot det.
Detsamma skall gälla alkohol-
drycker som påträffas hos den
som förtär sådana drycker i strid
med 4 kap. 4 § ordningslagen
eller med 25 a § jämvägssäker-
hetslagen.
\tid som har sagts i tredje
stycket gäller också i fråga om
sådana drycker som avses där
och som påträffas hos någon som
vid tillfället var i sällskap med
den som bröt mot bestämmelsen,
om det är sannolikt att dryckerna
var avsedda även för den senare.
21
Prop. 1994/95:23
Denna lag träder i kraft den
dag regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1995.
22
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag
förverkad, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott,
som föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egen-
domens förverkande eller ock förfara på sätt i 21 § sägs.
kzd i rättegångsbalken är stad-
gat om den tid, inom vilken åtal
sist skall hava väckts, skall ej
äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
23
Härigenom föreskrivs att 39 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
39 §
Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får
länsstyrelsen förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har i fråga
om en viss fastighet eller bygg-
nad, anordning eller anläggning
på annans mark ägaren till egen-
domen begått överträdelsen och
övergår egendomen till ny ägare,
får denne föreläggas att vidta
rättelse, om det inte är oskäligt.
Ar fråga om överträdelse av
beslut eller föreskrift över vars
efterlevnad kommunal nämnd
Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får
länsstyrelsen förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har i fråga
om en viss fastighet eller bygg-
nad, anordning eller anläggning
på annans mark ägaren till
egendomen begått överträdelsen
och övergår egendomen till ny
ägare, får denne föreläggas att
vidta rättelse, om det inte är
oskäligt. Är fråga om över-
trädelse av beslut eller föreskrift
över vars efterlevnad kommunal
med stöd av överlåtelse enligt
18 b § utövar tillsyn, tillkommer
det i stället nämnden att meddela
nämnd med stöd av överlåtelse
enligt 18 b § utövar tillsyn, till-
kommer det i stället nämnden att
sådant föreläggande. I beslut om
föreläggande får vite sättas ut.
Vidare får kronofogdemyndig-
heten meddela särskild handräck-
ning för att åstadkomma rättelse.
Ansökan om handräckning får
göras av allmän åklagare,
Statens naturvårdsverk, läns-
styrelsen, den kommunala nämnd
som handhar naturvårdsfrågor
eller, i fall där kommunal nämnd
har att meddela föreläggande, av
den nämnden. I fråga om sådan
handräckning finns bestämmelser
i lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräck-
ning.
meddela sådant föreläggande. I
beslut om föreläggande får vite
sättas ut. Vidare får kronofogde-
myndigheten meddela särskild
handräckning för att åstadkomma
rättelse. Ansökan om handräck-
ning får göras av Statens natur-
vårdsverk, länsstyrelsen, den
kommunala nämnd som handhar
naturvårdsfrågor eller, i fall där
kommunal nämnd har att
meddela föreläggande, av den
nämnden. I fråga om sådan
handräckning finns bestämmelser
i lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och hand-
räckning.
Vid meddelande av föreläggande eller förbud enligt 17 § första stycket,
20 § eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms ej
Prop. 1994/95:23
1 Senaste lydelse 1991:1697.
24
sådant föreläggande eller förbud, skall på anmodan av länsstyrelsen Prop. 1994/95:23
kronofogdemyndigheten föranstalta om att föreläggande eller förbud följs.
Har någon påbörjat utförandet av ett arbetsföretag som omfattas av
samrådsplikt enligt 20 § innan samråd skett, får länsstyrelsen meddela
vitesförbud mot verksamheten till dess att samrådsärendet har avgjorts.
En sådan nämnd som avses i 17 § får utsätta vite vid meddelande av
föreläggande enligt 17 § tredje stycket. Detsamma gäller den nämnd som
svarar för frågor enligt 24 §. Efterkoms inte föreläggandet, får nämnden
låta genomföra åtgärden på den försumliges bekostnad.
I beslut om föreläggande som avses i första, andra eller tredje stycket
får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit
laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
25
Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §'
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt
6 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
Bestämmelsen att åtal skall
väckas inom viss tid gäller ej i
annat fall än då rätten utsatt
sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3
samt 3 § lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall tillämpas på
motsvarande sätt då beslag har
skett av narkotika eller egendom
som avses i 6 § tredje stycket
denna lag. Tiden för att anmäla
missnöje skall dock räknas från
dagen för förordnandet. Rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om för-
farandet med narkotika som
tagits i beslag.
Bestämmelserna i 2 § 1 och
3 § lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall tillämpas på
motsvarande sätt då beslag har
skett av narkotika eller egendom
som avses i 6 § tredje stycket
denna lag. Tiden för att anmäla
missnöje skall dock räknas från
dagen för förordnandet. Rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om för-
färandet med narkotika som
tagits i beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
Senaste lydelse 1983:363.
26
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1972:435) om överlastavgift
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
2 §’
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck
överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel
till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för varje axel av
500 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas överlastavgift
för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.
Del av överlasten
100-2 000 kg
2 100-4 000 kg
4 100-6 000 kg
6 100-5000 kg
8 100 kg och däröver
Överlastavgift
200 kr. per 100 kg
400 kr. per 100 kg
600 kr. per 100 kg
500 kr. per 100 kg
1 000 kr. per 100 kg
Föreslagen lydelse
2§
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck
överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel
till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel av
1 000 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) tas överlastavgift ut
med ett grundbelopp om 2 000 kr samt därutöver med ett belopp beräknat
för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.
Del av överlasten
Överlastavgift
100-2 000 kg
2 100-4 000 kg
4 100-6 000 kg
6 100 kg och däröver
400 kr per 100 kg
600 kr per 100 kg
500 kr per 100 kg
1 000 kr per 100 kg
1 Senaste lydelse 1990:14.
27
Prop. 1994/95:23
Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om ett fordon
som inte ingår i ett fordonståg,
fördelas överlasten lika på
fordonets axlar. Överlasten for
vaije axel avrundas därefter till
närmast lägre, hela hundratal
kilogram och minskas sedan med
300 kilogram. För vaije axel
beräknas härefter överlastavgift
med tillämpning av tabellen i 2 §
andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket ä
om fordon, som ingår i fordonståg, i
ej överskridits.
Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om ett fordon
som inte ingår i ett fordonståg,
fördelas överlasten lika på
fordonets axlar. Överlasten för
vaije axel avrundas därefter till
närmast lägre, hela hundratal
kilogram och minskas sedan med
500 kilogram. För vaije axel
beräknas härefter överlastavgift
med tillämpning av tabellen i 2 §
andra stycket.
motsvarande tillämpning i fråga
den för tåget tillåtna bruttovikten
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den avgiftsgrundande
färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre betämmelser.
2 Senaste lydelse 1990:14.
28
Härigenom föreskrivs att 41 § vapenlagen (1973:1176) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Angående beslag av egendom,
som kan antas vara förverkad
enligt 40 §, gäller bestämmelser-
na om beslag i rättegångsbalken
med följande avvikelser.
1. Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
Kustbevakningen och Tullverket
eller särskilt förordnade tjänste-
män vid länsstyrelsen har samma
rätt att ta egendom i beslag som
tillkommer en polisman.
2. Bestämmelsen att åtal skall
väckas inom viss tid gäller inte i
annat fall än då rätten utsatt
sådan tid.
Föreslagen lydelse
§*
Angående beslag av egendom,
som kan antas vara förverkad
enligt 40 §, gäller bestämmelser-
na om beslag i rättegångsbalken
med följande avvikelse.
Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
Kustbevakningen och Tullverket
eller särskilt förordnade tjänste-
män vid länsstyrelsen har samma
rätt att ta egendom i beslag som
tillkommer en polisman.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
1 Senaste lydelse 1992:1088.
29
Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i
vissa fall vid förverkande skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
En fråga som avses i 1 § prö-
vas av tingsrätten efter särskild
talan. Om inte annat framgår av
denna lag, gäller för sådan talan
i tillämpliga delar reglerna i
rättegångsbalken om åtal för
brott på vilket inte kan följa
svårare straff än böter.
3 §
Om talan avser förverkande av
beslagtagen egendom, får kun-
görelsedelgivning av stämningen
ske enligt de förutsättningar som
anges i 15 § delgivningslagen
(1970:428). Dessa regler får
också tillämpas, om den mot
vilken talan förs är okänd.
Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än tvåtusen kronor, får delgiv-
ning ske genom att stämningen
anslås på rättens kansli.
I stämningen skall den mot vil-
ken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
vid påföljd att egendomen annars
får förklaras förverkad. Uteblir
han, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår
att talan är ogrundad.
Föreslagen lydelse
En fråga som avses i 1 § prö-
vas, om inte annat följer av 3 §,
av tingsrätten efter särskild
talan. Om inte annat framgår av
denna lag, gäller för sådan talan
i tillämpliga delar reglerna i
rättegångsbalken om åtal för
brott på vilket inte kan följa
svårare straff än böter.
(4 § första stycket)
(4 § andra stycket)
Utfördas stämning, skall den
mot vilken talan riktas föreläggas
att inställa sig till huvudförhand-
ling vid påföljd att egendomen
annars kan förklaras förverkad.
Uteblir han, skall egendomen
förklaras förverkad, om det inte
framgår att talan är ogrundad.
30
4 §*
Om värdet av beslagtagen
egendom uppskattas till mindre
än en tiondel av det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring som gällde då
beslaget verkställdes, får åklaga-
ren pröva frågan om förverkan-
de. Ett beslut om förverkande
skall meddelas skriftligen. Den
från vilken beslaget har skett får
hos åklagaren anmäla missnöje
med förverkandebeslutet inom en
månad från det han fick del av
det. I fall som anges i 3 § första
stycket får beslutet delges genom
att det anslås på rättens kansli.
Anmäls missnöje, skall be-
slutet om förverkande inte vidare
gälla. Om beslaget inte hävs,
skall åklagaren väcka talan om
egendomens förverkande. Har
detta inte skett inom en månad
från det anmälan kom in till
åklagaren, skall beslaget gå åter.
3§
Avser saken förverkande av
beslagtagen egendom, får frågan
om förverkande prövas av åkla-
garen. Om värdet av det som
skall förverkas uppgår till bety-
dande belopp eller om det finns
andra särskilda skäl, skall dock
frågan om förverkande prövas av
rätten.
Åklagarens beslut i fråga om
förverkande skall meddelas
skriftligen. Den som drabbats av
beslaget får hos åklagaren an-
mäla missnöje med förverkande-
beslutet inom en månad från det
att han fick del av det.
Anmäls missnöje, skall be-
slutet om förverkande inte vidare
gälla. Om åklagaren inte häver
beslaget, skall han väcka talan
om egendomens förverkande.
Har talan inte väckts inom en
månad från det anmälan kom in,
skall beslaget gå åter.
Uppgår värdet av det som
skall förverkas till mindre än en
tiondel av det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde då
beslaget verkställdes eller saknar
egendomen saluvärde, får också
polisman besluta om för-
verkande, om det är uppenbart
att förutsättningarna för ett
förverkande är uppfyllda. Därvid
gäller andra och tredje styckena.
Missnöjesanmälan skall dock
inges till polismyndigheten. Fin-
ner polismyndigheten att talan
om förverkande bör föras, skall
ärendet överlämnas till åklagare.
Närmare föreskrifter om polis-
mans rätt att besluta om förverk-
ande meddelas av Rikspolis-
styrelsen.
Prop. 1994/95:23
1 Senaste lydelse 1989:653.
31
(3 § första stycket)
(3 § andra stycket)
4§
Avser saken förverkande av
beslagtagen egendom, får kun-
görelsedelgivning av beslutet
eller stämningen ske enligt de
förutsättningar som anges i 15 §
delgivningslagen (1970:428).
Dessa regler får också tillämpas,
om den från vilken förverkande
sker är okänd.
Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än en tiondel av det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde då
beslaget verkställdes eller om
egendomen saknar saluvärde, får
delgivning ske genom att beslutet
eller stämningen anslås på rätt-
ens kansli.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
32
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10)
skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
8§
Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads-
nämnden.
Finner byggnadsnämnden att
förutsättningar föreligger att ta
ut tilläggsavgift på grund av
bestämmelserna i 7 § första och
andra styckena, skall nämnden
anmäla förhållandet till allmän
åklagare.
Frågor om tilläggsavgift prö-
vas av allmän domstol på talan
av åklagaren. Talan får väckas
endast om byggnadsnämnden har
gjort anmälan enligt andra
stycket. I fråga om sådan talan
tillämpas bestämmelserna i
rättegångsbalken om åtal för
brott på vilket inte kan följa
svårare straff än böter och om
kvarstad i brottmål.
Frågor om tilläggsavgift prö-
vas av allmän förvaltnings-
domstol på talan av byggnads-
nämnden.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har talan väckts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23
Härigenom föreskrivs att 41, 43, 45, 46 och 48 §§ jaktlagen
(1987:259) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §
För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är för-
enliga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om
skyldighet för den som jagar
1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgifit),
2. att betala en avgift för 2. att betala en avgift för
vissa slag av vilt som falls. vissa slag av vilt som falls,
3. ozr betala en särskild avgift
för vilt som fällts i strid mot vad
som bestämis i en för jakt med-
delad licens.
Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond (jaktvårds-
fonden) som efter regeringens bestämmande får användas för angivna
ändamål.
43 §
För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst sex månader den
som
1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jakt-
område eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av
licens bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen eller
2. med uppsåt eller av oakt-
samhet bryter mot 3 §, 31 §
första stycket, 32 § eller mot en
föreskrift som har meddelats
2. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 §
första stycket, 32 § eller mot en
föreskrift som har meddelats
med stöd av 25 §, 29 § 1 eller
30 § första stycket.
med stöd av 25 §, 29 § 1 eller
30 § första stycket.
45 §‘
Till böter döms den som med Till böter döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. bryter mot 5 § andra stycket, 6 § första stycket eller 13 §,
2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits
med stöd av 26 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt
brottsbalken,
4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 § eller vad som åligger
honom enligt 38 § andra stycket,
1 Senaste lydelse 1991:310.
34
5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6 § andra Prop. 1994/95:23
stycket, 29 § 4, 30 § tredje stycket eller 31 § tredje stycket eller
6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd
av 36 §, 37 §, 38 § första stycket, 40 § första stycket eller 41 § första
stycket.
Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.
Den som i annat fall än som
avses i 43 § 1 med uppsåt eller
av oaktsamhet åsidosätter vad
som bestämts i en för jakt
meddelad licens döms till pen-
ningböter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.
Den som obehörigen tar be-
fattning med vilt som han vet
eller har skälig anledning anta
har dödats eller åtkommits
genom jaktbrott eller brott som
avses i 45 § tredje stycket, döms
för jakthäleri till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Om brottet är att anse som grovt,
bedömande av om brottet är grovt ;
digheter som anges i 44 § andra sty
i§
Den som obehörigen tar be-
fattning med vilt som han vet
eller har skälig anledning anta
har dödats eller åtkommits
genom jaktbrott, döms för
jakthäleri till böter eller fängelse
i högst sex månader.
döms till fängelse i högst två år. Vid
;kall särskilt beaktas sådana omstän-
:ket 1 och 2.
Om någon har begått jakt-
brott, jakthäleri eller brott som
avses i 45 § tredje stycket, skall
vilt som han kommit över genom
brottet förklaras förverkat, om
det inte är uppenbart oskäligt. I
stället för viltet kan dess värde
helt eller delvis förklaras för-
verkat.
§
Om någon har begått jaktbrott
eller jakthäleri, skall vilt som
han kommit över genom brottet
förklaras förverkat, om det inte
är uppenbart oskäligt. I stället
for viltet kan dess värde helt
eller delvis förklaras förverkat.
Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fäll som föreskrivs
av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
35
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
17 §*
Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skydds-
föreskrifter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om
det är möjligt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning för att av-
bryta pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa
det. Även i annat fall får handräckning beslutas, om det behövs för att
bestämmelse i detta kapitel skall efterlevas.
Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen eller
allmän åklagare. I fråga om
sådan handräckning finns be-
stämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning.
Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen. I fråga
om sådan handräckning finns
bestämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
1 Senaste lydelse 1991:872.
36
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt 5 § gäller bestämmelserna
i rättegångsbalken, med den av-
vikelsen att bestämmelsen om att
åtal skall väckas inom viss tid
inte gäller i annat fall än då
rätten utsatt sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3
samt 3 § lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall tillämpas på
motsvarande sätt då beslag har
skett av medel som avses i 1 §
denna lag. Tiden för att anmäla
missnöje skall dock räknas från
dagen för förordnandet.
Föreslagen lydelse
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt 5 § gäller bestämmelserna
i rättegångsbalken.
Bestämmelserna i 2 § 1 och
3 § lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall tillämpas på
motsvarande sätt då beslag har
skett av medel som avses i 1 §
denna lag. Tiden för att anmäla
missnöje skall dock räknas från
dagen för förordnandet.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
37
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ordningslagen
(1993:1617) skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
31 §
Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får
vad som har uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att
bevista sammankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad
som kan anses skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än
pengar och om den inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras
förverkat.
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt första stycket, gäller be-
stämmelserna i rättegångsbalken
om beslag med den avvikelsen att
bestämmelsen om att åtal skall
väckas inom viss tid inte gäller i
annat fall än dä rätten har satt
ut sådan tid.
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt första stycket, gäller be-
stämmelserna om beslag i rätte-
gångsbalken.
3 kap.
25 §
Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan
egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras
förverkad, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och
förverkandet inte är oskäligt.
Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och
ammunition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad
som kan anses skäligt.
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt första eller andra stycket,
gäller bestämmelserna om beslag
i rättegångsbalken med den av-
vikelsen att bestämmelsen om att
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt första eller andra stycket,
gäller bestämmelserna om beslag
i rättegångsbalken.
åtal skall väckas inom viss tid
inte gäller i annat fall än då
rätten har satt ut sådan tid.
I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl
hos den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns
bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
38
drycker m.m.
Prop. 1994/95:23
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
39
Är 1990 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppdrag att utreda åklagarverksamheten och brottmålsförfarandet.
Kommittén antog namnet Äklagarutredningen -90. I juni 1992 avgav
utredningen (Ledamöter: biträdande riksåklagaren Axel Morath,
ledamöterna av riksdagen Sigrid Bolkeus, John Bouvin, Bertil Fiskesjö,
Hans Göran Frank, Jerry Martinger, Lusa Rulander, Lotti Ryberg,
Bengt-Ola Ryttar, Allan Stutzinsky och Lars Sundin samt biträdande
rikspolischefen Bengt Frih) betänkandet Ett reformerat åklagarväsende
(SOU 1992:61).
Förslagen i betänkandet tar sikte på åklagarväsendets organisation,
åklagarnas uppgifter och brottmålsförfarandet. En sammanfattning av
betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilaga 1 respektive
bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 92-2972).
Vid sin översyn av åklagarväsendets organisation analyserade Åklagar-
utredningen flera organisationsmodeller. Utredningen fann härvid att
endast två kan komma ifråga - den nuvarande ordningen eller den s.k.
regionmodellen. Mot bakgrund av de överväganden om organisationen
som Äklagarutredningen gjort beträffande den lokala och regionala nivån
inom åklagarväsendet gav regeringen, som gjorde bedömningen att
regionmodellen inte är lämplig som organisatorisk uppbyggnad för
åklagarväsendet, i november 1993 Riksåklagaren i uppdrag att bl.a. se
över indelningen i åklagardistrikt. Den 14 april 1994 gav regeringen
Riksåklagaren tilläggsuppdraget att se över bl.a. frågor rörande arbets-
fördelningen mellan lokala och regionala åklagarmyndigheter. Dessa
uppdrag skall redovisas senast den 3 oktober 1994. Den 14 april 1994
uppdrog regeringen även åt Riksåklagaren att tillsammans med Rikspolis-
styrelsen och Riksskatteverket utarbeta ett förslag till fördjupat samarbete
mellan berörda myndigheter vid bekämpning på central nivå av eko-
nomisk brottslighet. Resultatet skall presenteras i en rapport senast den
1 september 1994.
Äklagarutredningen föreslog vidare att det borde göras en översyn av
Riksåklagarens verksamhet och organisation samt ansvarsförhållandena
för ADB-frågor inom åklagarväsendet. Mot bakgrund härav gav
regeringen i juli 1992 Statskontoret i uppdrag att se över
åklagarväsendets centrala organisation. Uppdraget redovisades i februari
1993 i rapporten Riksåklagarens framtida roll och organisation.
Rapporten har remissbehandlats. I regleringsbrevet för budgetåret
1992/93 uppdrog regeringen åt Riksåklagaren att analysera den
hittillsvarande omfattningen av Riksåklagarens tillsynsverksamhet.
Uppdraget redovisades i mars 1993 i promemorian Tillsynsverksamheten
i Riksåklagarens kansli. Regeringens överväganden i dessa frågor har
redovisats i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 35 fl).
I detta ärende tar regeringen med ett undantag upp betänkandets förslag
i fråga om åklagarens uppgifter och brottmålsförfarandet.
Äklagarutredningen har föreslagit att polisens och åklagarnas befattning
Prop. 1994/95:23
40
med ärenden angående felparkeringsavgifter skall upphöra och att ett Prop. 1994/95:23
enhetligt sanktionssystem, som bygger på det nuvarande systemet för
uttagande av kontrollavgift vid s.k. tomtmarksparkering, införs på
parkeringsområdet. En följd av detta skulle bli att kommunerna i stort tar
över hela ansvaret för parkeringsövervakningen. Förslaget syftar främst
till att polis- och åklagarväsendets resurser i än större utsträckning skall
kunna användas för brottsbekämpning. Förslaget har statsfinansiella
konsekvenser som inte blivit belysta under beredningen. Det kräver i den
rådande ekonomiska situationen därför ytterligare överväganden.
Regeringen har för avsikt att ta upp denna fråga i lämpligt sammanhang.
I avsnitt 7.4 behandlas en fråga som, förutom av Äklagarutredningen,
har berörts i Rapport av Parlamentariska kommissionen med anledning
av mordet på Olof Palme (SOU:1988:18). Även denna rapport har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.
En sammanställning av vad remissinstanserna anför i den fråga som tas
upp nu finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 88-1545).
Här bör också nämnas att regeringen i propositionen Handläggning av
ungdomsmål (prop. 1994/95:12) tar upp en rad frågor om brottmålsför-
farandet i ungdomsmål.
Regeringen har uppmärksammat att 1 § lagen (1958:205) om för-
verkande av alkoholhaltiga drycker m.m. erhållit en felaktig lydelse
genom lagen (1994:1016) om ändring i nämnda lag vilken ändring dock
ännu inte trätt i kraft. Felaktigheten består i att en tidigare ändring av
paragrafen inte beaktats vid den slutliga formuleringen av ändrings-
författningen. I detta ärende har därför även tagits in ett förslag till
ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen (1958:205) om för-
verkande av alkoholhaltiga drycker. Regeringen har inte ansett det
erforderligt att inhämta Lagrådets yttrande över denna redaktionella
justering.
Regeringen beslutade den 26 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 6.
Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.
Rättsväsendet har - liksom andra delar av den offentliga sektorn - ställts
inför uppgiften att med begränsade resurser klara av en växande arbets-
mängd. Brottmålen har generellt sett blivit mera komplicerade och svår-
utredda. Denna utveckling innebär att ökade krav måste ställas på att
rättsväsendets resurser används på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.
Rättsväsendet måste vara organiserat på ett sätt som ger förutsättningar
för en optimal användning av tillgängliga resurser. Vidare skall polis-
och åklagarväsendet kunna koncentrera sig på sina centrala uppgifter. Det
regelsystem som styr brottmålsförfärandet måste vara flexibelt och lämna
utrymme för förenklade förfaranden i de fall då sakens beskaffenhet är
sådan att det t.ex. inte krävs att en fullständig förundersökning genomförs
eller att saken förs till rättegång.
Åklagaren har viktiga uppgifter i samhällets kamp mot brottsligheten.
En förundersökning skall ledas av åklagaren så snart någon är skäligen
misstänkt för ett brott och saken inte är av enkel beskaffenhet. Åklagaren
har initiativrätt och i allmänhet beslutanderätt i fråga om tvångsmedel
som kan bli aktuella under en förundersökning. Sedan förundersökningen
slutförts, beslutar åklagaren om åtal skall väckas eller inte. Om åtal
väcks så utför åklagaren talan vid domstol. I viss utsträckning kan
rättegång ersättas av att åklagaren utfärdar ett strafföreläggande.
Åklagarens uppgifter förutsätter att åklagarna är välutbildade och
omdömesgilla. Men för att åklagarna skall kunna fullgöra sina uppgifter
på ett bra sätt krävs också ett ändamålsenligt och till dagens krav
anpassat regelverk. Det finns mot denna bakgrund anledning att
undersöka i vilken utsträckning de regler som styr åklagarens arbete
svarar mot de behov som finns i dag och i framtiden. En sådan genom-
gång bör dock inte vara så begränsad att den endast omfattar åklagarens
egna uppgifter. Åklagaren har en central roll för ledningen av polisens
brottsutredande verksamhet. Vidare kommer domstolarnas prövning i
brottmål att starkt påverkas av hur åklagarna utför sitt arbete. Det finns
på flera punkter skäl att uppmärksamma åklagarnas uppgifter i ett sådant
bredare perspektiv.
I arbetet med att effektivisera brottmålsförfärandet måste det hela tiden
hållas i minnet att systemet skall uppfylla kraven på rättssäkerhet.
Regelverket skall alltså vara utformat på ett sådant sätt att det uppfyller
högt ställda krav på ett rättssäkert förfarande.
En naturlig utgångspunkt för övervägandena är att åklagare skall kunna
koncentrera sina insatser på brottsbekämpningen. Åklagarna har numera
ganska få uppgifter vid sidan av sin huvudfunktion. Enligt en del
författningar har dock åklagare fortfarande att föra talan om vissa viten
och avgifter samt om handräckning. Det är inte säkert att de skäl som en
gång i tiden ledde till att dessa uppgifter skulle fullgöras av åklagare har
bärkraft i dag. Det finns därför anledning att gå igenom och pröva om
sådana sidouppgifter bör behållas inom åklagarväsendet eller om de kan
läggas på andra myndigheter. Utgångspunkten är därvid att åklagar-
väsendet skall ha sådana uppgifter endast om starka skäl talar för detta.
Att belasta åklagare och polis med sådant som har litet eller rentav
inget straffvärde rimmar illa med det nutida synsättet på hur samhällets
resurser for brottsbekämpningen bör användas. Kriminalisering är inte
det enda och inte alltid det mest effektiva medlet som samhället har för
att motverka oönskade beteenden. Frågan om ett beteende bör vara
kriminaliserat måste ses utifrån en avvägning mellan bl.a. straffvärdet
och resursinsatserna. Åklagar- och polisväsendets insatser bör kon-
centreras på sådana förfaranden som utan tvivel framstår som straffvärda.
Avkriminalisering och alternativ till kriminalisering har övervägts i skilda
Prop. 1994/95:23
42
sammanhang. Det finns anledning att överväga dessa frågor ytterligare. Prop. 1994/95:23
Grundvalen för den brottsutredande verksamheten är förunder-
sökningen. Den utgör dessutom en viktig grund för åklagarens verk-
samhet i övrigt. Förundersökningen utgör t.ex. underlag för åklagarens
beslut om åtal skall underlåtas och om ett beteende kan beivras genom
ett strafföreläggande. En förundersökning skall i regel inledas så snart det
finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har
begåtts. En effektiv förundersökning är av stor betydelse för åklagar-
väsendet och självfallet också för polisväsendet. En utgångspunkt för
övervägandena om förundersökningen är att regelsystemet måste vara
flexibelt. Brottsutredningar ställer olika krav på vilka åtgärder som
behöver vidtas och vilken dokumentation av resultatet av åtgärderna som
är nödvändig. För att effektivt ta till vara resurserna bör systemet vara
utformat på ett sådant sätt att åtgärder inte behöver vidtas och
dokumentation inte behöva ske endast av formella skäl. Det finns mot
bakgrund av detta anledning att undersöka om det är nödvändigt att
genomföra en fullständig förundersökning i den utsträckning som gäller
i dag. Vidare har utvecklingen inom bl.a. elektronikens område medfört
helt nya möjligheter att dokumentera utredningen. Man bör därför
överväga om man bättre kan utnyttja modem teknik för att förenkla för-
undersökningsförfarandet och förbättra förutsättningarna för åtalsbeslut
och rättegång. Ett mål för översynen av förundersökningsreglema är att
skapa ett effektivare förfärande som leder till snabbare åtalsbeslut och en
förkortad tid mellan brott och straff.
Ett mycket viktigt instrument för prioriteringar vid brottsbekämpningen
är reglerna om åtalsplikten och förundersökningsplikten. I Sverige gäller
till skillnad från många andra länder den principen att åklagaren har en
absolut åtalsplikt. Detta innebär att åklagaren, om inte annat är före-
skrivet, är skyldig att väcka åtal för alla brott som hör under allmänt åtal
och där han på objektiva grunder kan förvänta sig en fallande dom. På
motsvarande sätt är polisen i princip skyldig att utreda alla sådana brott.
Principen är dock inte på något sätt undantagslös. Den inskränks genom
regler om s.k. förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse samt
genom de särskilda åtalsprövningsreglema i brottsbalken och annan
strafflagstiftning. Området för åtalsunderlåtelse utvidgades senast 1985.
Samtidigt infördes anknytande regler om förundersökningsbegränsning.
Syftet med begränsningarna av den absoluta åtalsplikten är att kon-
centrera rättsväsendets resurser till de mest angelägna uppgifterna.
Samtidigt har 1985 års lagändringar satts i ftåga, bl.a. från kriminal-
politiska utgångspunkter. Det har hävdats att de innebär ett principiellt
otillfredsställande avsteg från principen om en absolut åtalsplikt. Den
åsikten har också framförts att den absoluta åtalsplikten har så många
undantag att den i sak inte skiljer sig särskilt mycket från ett system med
relativ åtalsplikt. Det nuvarande systemet bör granskas med hänsyn till
detta. Därvid bör ställning tas till om reglerna utgör en lämplig av-
vägning mellan de delvis motstående intressen som gör sig gällande på
denna punkt. Ett strikt system med en grundläggande princip om absolut
åtalsplikt är ägnat att främja allas likhet inför lagen och motverkar 43
misstankar om att polis och åklagare tar obehöriga hänsyn vid brotts-
utredningar och åtalsprövning. Å andra sidan är det i praktiken Prop. 1994/95:23
orealistiskt att alla brott skall kunna utredas och beivras på samma sätt.
Regelsystemet måste därför vara utformat på ett sådant sätt att rätts-
väsendets resurser inte tas i anspråk i onödan.
Ett annat viktigt inslag i ett effektivt brottmålsförfarande är möjlig-
heten till förenklade reaktionsformer för förseelser och mindre allvarliga
brott i form av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. De
båda instituten gör det möjligt att snabbt och med förhållandevis be-
gränsade insatser beivra den mindre allvarliga brottsligheten. En ut-
vidgning av möjligheterna att använda dessa reaktionsformer skulle
medföra att de befintliga resurserna för brottsbekämpningen i större
utsträckning kan användas på de områden där de bäst behövs. Samtidigt
måste beaktas att polis och åklagare vid dessa förfaranden fullgör såväl
den brottsutredande som den dömande funktionen. Det finns därför en
gräns för i vilken utsträckning man kan utvidga användningen av dessa
reaktionsformer.
Ett annat område som bör uppmärksammas i detta sammanhang är
reglerna om förverkande och beslag. I fråga om förverkande, som sker
utan samband med att åtal väcks, är huvudregeln att saken skall prövas
av domstol. Rör det sig om ett föremål av mindre värde får dock
åklagare själv besluta om förverkande. Om beslag sker innan åtal har
väckts, måste åklagaren hos domstol begära att tiden för väckande av åtal
skall förlängas i de fall åtal inte väcks inom en månad från det beslaget
gjordes. Det kan ifrågasättas om inte förfarandet i dessa frågor kan för-
enklas.
Regeringen kommer i det följande att på var och en av de nu nämnda
punkterna överväga vilka regelförändringar som kan göras i syfte att med
bibehållen rättssäkerhet förenkla och effektivisera brottmålsförfärandet.
Därutöver tas vissa frågor om inledande av förundersökning och ledning-
en av denna upp.
En av utgångspunkterna för att åstadkomma ett effektivare brott-
målsförfarande måste vara att åklagarna skall kunna koncentrera sina in-
satser på sådant som kräver åklagarkompetens. En strävan bör vara att
förenkla hanteringen av mindre betydelsefulla uppgifter för att frigöra
resurser för de från kriminalpolitisk synpunkt viktigare uppgifterna.
Endast om starka skäl talar för det skall åklagarväsendet handha uppgifter
som inte har anknytning till förfarandet i brottmål.
Åklagarna har numera ganska få uppgifter vid sidan av sin
huvudfunktion inom brottmålsområdet. Det finns dock kvar ett antal
sådana uppgifter som fortfarande sköts av åklagare. Till dessa hör
ärenden om tilläggsavgift vid olovligt byggande och olika ärenden om
handräckning.
Antalet handlagda ärenden inom dessa områden är relativt sett få.
Några stora vinster ur resurssynpunkt kan därför i och for sig knappast
stå att vinna om åklagarväsendets befattning med den här typen av
ärenden upphör. Detta är dock inte i sig något skäl till att bevara
nuvarande ordning. I tider av resursknapphet är vaije förändring som
medför att åklagarna kan ägna mer tid åt sin huvuduppgift inom
brottmålsområdet av värde. Om ärenden av en viss typ förekommer
endast någon enstaka gång, kräver deras handläggning ofta dessutom
oproportionerligt stora resurser, eftersom någon erfarenhet av
rättsområdet av naturliga skäl då inte finns. Åklagaren måste ofta i vaije
enskilt fall skaffa sig kunskaper om gällande rätt på området. Detta kan
inte vara rationellt om det finns andra myndigheter som får anses
kompetenta att utföra en sådan talan. Vid prövningen av om dessa
uppgifter skall förbli en uppgift för åklagarväsendet måste också ställas
det kravet att en alternativ ordning framstår som minst lika effektiv som
den nuvarande utan att kraven på ett rättssäkert förfarande åsidosätts.
Regeringens förslag: Uppgiften att föra talan om tilläggsavgift för
olovligt byggande förs över från åklagare till byggnadsnämnderna.
Talan skall föras vid länsrätt i stället för vid allmän domstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
ningen har dock inte behandlat frågan om det skall krävas prövnings-
tillstånd vid överklagande till kammarrätten.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Plan- och bygglagen (1987:10) inne-
håller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om
byggande. I 10 kap. plan- och bygglagen finns det bestämmelser om
påföljder och ingripanden vid överträdelser m.m. av bestämmelserna i
plan- och bygglagen. Byggnadsnämnden i en kommun kan förbjuda
fastighetsägaren att vidta vissa åtgärder och förena förbudet med vite.
Byggnadsnämnden får också förelägga denne att utföra vissa åtgärder.
Även ett sådant föreläggande får förenas med vite. Frågan om vitets
utdömande prövas av länsrätten på talan av byggnadsnämnden.
Enligt 10 kap. 4 och 5 §§ plan- och bygglagen kan vissa åtgärder av
en fastighetsägare medföra att denne påförs en byggnadsavgift eller
särskild avgift. Det är byggnadsnämnden som prövar om en sådan avgift
skall tas ut.
Enligt 10 kap. 7 § kan i vissa fall en tilläggsavgift tas ut från fastig-
hetsägaren. Detta skall ske om någon utan lov utför en åtgärd som kräver
bygglov, rivningslov eller marklov, om åtgärden innebär att en byggnad
Prop. 1994/95:23
45
uppfors, en tillbyggnad görs eller om en byggnad helt eller delvis tas i Prop. 1994/95:23
anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det for vilket
byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts, eller for vilket
bygglov har lämnats. Tilläggsavgift skall också tas ut om en sådan åtgärd
innebär att en byggnad rivs.
Tilläggsavgift skall inte tas ut om rättelse sker innan frågan om påföljd
eller ingripande enligt bestämmelserna i 10 kap. plan- och bygglagen tas
upp vid sammanträde med byggnadsnämnden. Avgift skall inte heller tas
ut om åtgärden gäller rivning av en byggnad och rivningen har skett med
stöd av lag eller annan författning, eller annars varit nödvändig för att
avvälja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller därför
att byggnaden till stor del hade skadats genom eldsvåda, eller någon
annan liknande händelse. Om den olovliga åtgärden gäller ett utrymme
som inte är större än 10 kvadratmeter skall inte heller någon avgift tas
ut.
Tilläggsavgift tas ut med ett belopp om 500 kronor för vaije
kvadratmeter som åtgärden omfattat med avdrag för 10 kvadratmeter.
Avgiften får i vissa fall bestämmas till ett lägre belopp eller efterges helt.
Frågan om tilläggsavgift skall tas ut prövas enligt 10 kap. 8 § av all-
män domstol på talan av åklagare. Talan får väckas endast om byggnads-
nämnden gjort en anmälan till åklagaren.
Under 1990 inkom vid åklagarmyndigheterna i Sverige 230 ärenden
angående tilläggsavgifter för handläggning.
Då en anmälan från byggnadsnämnden om att nämnden anser att det
finns förutsättningar att ta ut tilläggsavgift kommer in till allmän åklagare
bifogas regelmässigt den utredning och skriftväxling som förekommit i
nämnden och mellan nämnden och den som berörs av frågan. Denna
utredning innehåller för det mesta en grundlig dokumentation av vad som
förekommit i sak. Åklagaren kan ofta fatta beslut och väcka talan redan
på grundval av detta material. Ibland behöver utredningen kompletteras
genom att ytterligare material hämtas in från byggnadsnämnden. I en del
fall håller polisen på uppdrag av åklagaren ett förhör med den person
som saken berör. Tingsrättens avgörande av saken sker genom dom.
Denna kan på vanligt sätt överklagas till hovrätt och Högsta domstolen.
Fram till den 1 juli 1985 förde allmän åklagare även talan i allmän
domstol om bl.a. utdömande av viten som byggnadsnämnden förelagt
enligt de dåvarande bestämmelserna i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m. Numera, sedan den nya lagen
(1985:206) om viten trätt i kraft, förs en sådan talan i länsrätt på talan
av byggnadsnämnden. I propositionen 1984/85:96 med förslag till lag om
viten m.m. fann föredragande departementschefen att såväl tingsrätt som
länsrätt i och för sig var lämpliga organ för handläggning av de mål som
det där gällde. Departementschefen ansåg att den lösningen borde väljas
som innebar att arbetskapaciteten hos de inblandade myndigheterna togs
till vara på bästa sätt. Han anförde vidare (s. 38 ff).
Av stor betydelse for bedömningen blir därvid om man anser att det
innebär övervägande fördelar från rättssäkerhets- och effektivitetssyn-
punkter att allmän åklagare har att föra talan om vitets utdömande. Den
alternativa ordning som närmast förtjänar övervägas och som också har Prop. 1994/95:23
förespråkats av flera remissinstanser skulle innebära att talan i stället förs
av den myndighet som har förelagt vitet. Sistnämnda ordning
förekommer som framgått redan i dag i en hel del fall. På ett speciellt
område av intresse i det här sammanhanget - byggnadslagstiftningens, se
prop. 1975/76:164 s. 57-58 - har en sådan lösning diskuterats men av
skilda skäl inte ansetts böra genomföras. När det som nu är fråga om en
generellt inriktad lagstiftning bör frågan emellertid bedömas
förutsättningslöst.
Vid en sådan bedömning finner jag det till en början klart att
rättssäkerhetsskäl inte kan åberopas mot en ordning som innebär att den
ansvariga myndigheten i stället för åklagaren får till uppgift att föra en
fråga om utdömande av vite under domstols prövning. Myndigheten har
ju i de fall som diskuteras här tillagts den långt viktigare och för den en-
skilde mera betydelsefulla frågan att utforma själva föreläggandet. I
realiteten är det f.ö. redan nu fackmyndigheten som initierar processen
genom att anmäla frågan till åklagaren. Om myndigheten i stället får
uppgiften att göra ansökan hos domstol, synes detta inte vare sig från
rättssäkerhets- eller resurssynpunkt i sak innebära någon avgörande skill-
nad./ ---/När det gäller de effektivitetssynpunkter som här gör sig
gällande kan som rättegångsutredningen har påpekat en fördel med den
nuvarande ordningen sägas vara att åklagaren, enligt vad tillgänglig
statistik utvisar, i praktiken sållar bort en del av de ärenden som de olika
förvaltningsmyndigheterna har anmält. I en del fåll beror väl detta på att
preskription hinner inträda, men det kan antas att det i viss utsträckning
också gäller ärenden där åklagaren bedömer att en process om vitets
utdömande blir resultatlös. Om man väljer en ordning enligt vilken åkla-
garen inte längre skall föra talan, skulle därmed sannolikt domstolarna
i en del fall belastas med vad som kan vara onödiga processer. Mot detta
står å andra sidan att åklagarväsendet f.n. är och under överskådlig tid
kommer att vara synnerligen arbetsbelastat. I praktiken upplevs inte
sällan omgången via åklagare från fackmyndigheters och kommunala
nämnders sida som en flaskhals i de ärenden som det här gäller. Klart är
också att ju fler myndigheter som blir inblandade i ett visst ärende om
utdömande av vite desto längre tid tar förfarandet. Det innebär
uppenbarligen en rationalisering, om man kan minska antalet
myndigheter som har att ta befattning med dessa ärenden. I det
sammanhanget bör särskilt beaktas att åklagaren i praktiken får hämta in
de uppgifter som behövs för talans utförande från den myndighet som
förelagt vitet. Jag kan inte se några avgörande olägenheter med att
övergå till en ordning enligt vilken den myndighet som har förelagt vitet
i flertalet fall också får uppgiften att föra talan om vitets utdömande. De
vinster som man härigenom skulle göra i fråga om att tillgodose kraven
på snabbhet och därmed effektivitet i proceduren och att minska
åklagarväsendets arbetsbörda är som jag ser det så stora att jag anser att
den lösningen bör väljas.
Justitieutskottet instämde i sitt betänkande i departementschefens bedöm-
ning att rättssäkerhetsskäl inte talade mot en ordning som innebar att den
myndighet som utfärdat föreläggandet fick till uppgift att föra talan inför
domstol (bet. 1984/85 :JuU22 s. 19 f). Utskottets slutsats blev att man ge-
nom att lägga uppgiften att föra talan på de myndigheter som hade
utfärdat föreläggandet skulle göra sådana vinster i fråga om snabbhet och
effektivitet att förslaget borde genomföras.
Vad som anfördes som skäl för den nya ordningen i fråga om viten kan
till övervägande del också användas som argument för att befria
47
åklagaren från skyldigheten att fora talan om tilläggsavgift infor domstol Prop. 1994/95:23
och i stället anförtro byggnadsnämnden den uppgiften. Ett system som
det nuvarande är inte rationellt. Ytterligare en person - åklagaren -
måste avsätta tid till att sätta sig in i saken. Sedan uppgiften att föra talan
om utdömande av viten, förelagda med stöd av bestämmelserna i plan-
och bygglagen, fördes över från åklagaren till byggnadsnämnden, har
nämnden att antingen självständigt handlägga och fatta beslut i ärenden
enligt plan- och bygglagen eller att föra talan i dessa inför domstol med
undantag av frågan om tilläggsavgift. Byggnadsnämnden torde vara den
instans som har den största sakkunskapen inom ämnesområdet. Det finns
enligt regeringens mening inte några betänkligheter från rättssäker-
hetssynpunkt mot att föra över uppgiften att fora talan om uttagande av
tilläggsavgifter till byggnadsnämnden. Genom detta vinner man den
fördelen att endast en myndighet är inblandad i den primära hand-
läggningen av denna typ av ärenden. Detta måste i sig totalt sett innebära
en resursbesparing. Till detta kommer att åklagarväsendet slipper den
belastning som denna uppgift innebär. Sammantaget anser regeringen
därför att skälen för att föra över ärendena angående tilläggsavgifter från
åklagarväsendet till byggnadsnämnden överväger. Enligt regeringens
mening bör som en konsekvens av detta talan i dessa ärenden föras i
allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätten, och inte som nu i allmän
domstol.
Genom en lagändring, som träder i kraft den 1 oktober 1994, har
regler om prövningstillstånd i kammarrätt införts (prop. 1993/94:133,
bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319, SFS 1994:436). Reglerna är ut-
formade efter mönster av vad som gäller for prövningstillstånd i hovrätt.
Det innebär att prövningstillstånd får beviljas om det finns anledning att
ändra länsrättens avgörande (ändringsdispens), om det är av vikt för led-
ningen av rättstillämpningen att överprövning görs (prejudikatdispens)
eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär
dispens).
Sedan en tid krävs prövningstillstånd i hovrätten för bl.a. bötesmål.
Tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen har stora likheter med böter.
Såvitt avser frågan om prövningstillstånd finns inte anledning att
behandla mål om tilläggsavgift på annat sätt än bötesmål. Regeringen
föreslår därför att en regel om prövningstillstånd införs i fråga om mål
om tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen. Regeringen kommer i annat
sammanhang ta upp frågorna om instansordningen och prövningstillstånd
i övriga byggmål.
48
Regeringens förslag: Åklagare skall inte längre ha som uppgift att
fora talan om handräckning enligt lagen (1939:608) om enskilda
vägar, naturvårdslagen (1964:822) och lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. Åklagares uppgift att fora talan om
handräckning enligt den i bilaga B till gränsälvsöverenskommelsen
den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland intagna stadgan
för fisket inom Torne älvs fiskeområde behålls oförändrad.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Allmän åklagare kan enligt ett be-
gränsat antal författningar göra framställning om handräckning i olika
hänseenden.
Lagen (1939:608) om enskilda vägar innehåller bestämmelser som i
olika avseenden reglerar frågor som har samband med enskilda vägar. I
femte kapitlet finns bestämmelser om trafiksäkerheten. Enligt 100 § får
länsstyrelsen, där det är påkallat för att trafiksäkerheten på enskild väg
eller del av en sådan skall tillgodoses, förordna att det inom ett avstånd
av högst tolv meter från vägbanans mitt inte utan tillstånd från läns-
styrelsen får uppföras byggnader. Länsstyrelsen får också forordna att
vissa andra åtgärder, som kan inverka negativt på trafiksäkerheten, inte
får vidtas. Enligt 106 § får länsstyrelsen vid vite förelägga den som gjort
något i strid mot ett förbud enligt 100 § att undanröja eller ändra det
utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela handräckning för rättelse
av det som skett olagligt. Ansökan om handräckning får göras av allmän
åklagare, av nämnd som fullgör uppgifter inom plan- och byggnads-
väsendet samt av ägare eller innehavare av fastighet, som får använda
vägen. Lagen innehåller inte några straffbestämmelser.
Enligt 2 § naturvårdslagen (1964:822) skall länsstyrelsen verka för na-
turvården i länet. Statens naturvårdsverk har överinseende över natur-
vården i landet. I naturvårdslagen finns det bestämmelser om national-
parker, naturreservat, naturminnen, särskilda bestämmelser till skydd för
växt- och djurarter, friluftslivet och mot nedskräpning m.m. Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela beslut och före-
skrifter i olika avseenden enligt vad som anges närmare i lagen. Om
någon har överträtt ett beslut eller en föreskrift enligt 39 § får
länsstyrelsen förelägga denne att företa rättelse. I vissa fåll får en
kommunal nämnd meddela ett sådant föreläggande. Föreläggandet får
förenas med ett vite. Vidare får kronofogdemyndigheten meddela hand-
räckning för att åstadkomma rättelse. En ansökan om handräckning får
göras av allmän åklagare, Statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, den
kommunala nämnd som har hand om naturvårdsfrågor eller, i de fall
kommunal nämnd får meddela föreläggande, av den nämnden. I
propositionen 1994/95:10 Miljöbalk föreslås att en ansökan om hand-
räckning i de angivna situationerna i stället skall göras av en särskild
Prop. 1994/95:23
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23
tillsynsmyndighet. Prop. 1994/95:23
I Kungl. Maj:ts kungörelse (1971:1018) om tillämpning av stadgan för
fisket inom Torne älvs fiskeområde anges att den i bilaga B till gräns-
älvsöverenskommelsen av den 16 september 1971 mellan Sverige och
Finland intagna stadgan för fisket inom Törne älvs fiskeområde skall gälla
fr.o.m. den 1 januari 1972 och så länge som gränsälvsöverenskommelsen
är i kraft. I 39 § stadgan anges att om det är uppenbart att fiskeredskap
har satts ut eller annan anordning vidtagits i strid mot vad som gäller
enligt vissa angivna artiklar i gränsälvsöverenskommelsen och rättelse
inte sker, får den som lider skada hos utmätningsmannen på orten ansöka
om handräckning. Om ett allmänt fiskeintresse berörs kan även åklagare,
statens fiskeritjänsteman eller fisketillsynsman som förordnats av en
statlig myndighet ansöka om handräckning.
I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. finns det bestämmelser om
fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om
utförsel av kulturföremål ur landet. Enligt 1 kap. 2 § har länsstyrelsen
tillsyn över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet och
Statens historiska museer har överinseende över kulturminnesvården i
landet. Enligt 3 kap. 17 § får länsstyrelsen, om ett byggnadsminne har
ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter, förelägga ägaren att
återställa ändringen om det är möjligt. Ett sådant föreläggande får
förenas med vite. Kronofogdemyndigheten får enligt samma lagrum
besluta om handräckning for att avbryta en pågående förstörelse av ett
byggnadsminne eller för att återställa det. Även i annat fall får
handräckning beslutas, om det behövs for att bestämmelserna skall
efterlevas. Ansökan om handräckning får göras av länsstyrelsen eller av
allmän åklagare.
I samtliga de författningar med vilkas stöd åklagaren kan fora talan om
handräckning kan sålunda talan även föras av någon sakmyndighet
och/eller av en enskild som berörs av förhållandet. I fråga om kultur-
minneslagen gäller dessutom att åklagaren vid sidan av länsstyrelsen får
föra talan om handräckning enligt 3 kap. 17 § men inte om handräckning
enligt 2 kap. 22 §. I detta fäll förs talan av Riksantikvarieämbetet eller
länsstyrelsen.
Enligt regeringens mening finns det inte något sakligt skäl till att upp-
giften att fora talan om handräckning i vissa fall fortfarande skall finnas
kvar som en uppgift for allmän åklagare. Uppgiften kan utan några
olägenheter skötas av respektive sakmyndighet eller av den som berörs
av saken. Regeringen föreslår därför att uppgiften att föra talan i dessa
ärenden med ett undantag inte längre skall åligga allmän åklagare. Den
i 31 § i stadgan till gränsälvsöverenskommelsen föreskrivna ordningen
att bl.a. åklagare kan söka handräckning om ett allmänt fiskeintresse
berörs är tillkommen genom en överenskommelse mellan Sverige och
Finland. Det är därför inte möjligt att från svensk sida ensidigt avskaffa
åklagarens möjlighet att föra sådan talan om handräckning.
Om regeringens förslag till miljöbalk antas av riksdagen kan det bli
inaktuellt att genomföra ändringar i naturvårdslagen.
50
Regeringens förslag: Åklagarnas befattning med ärenden om
generella viten behålls. Åklagare skall inte längre ha som uppgift
att fora talan om utdömande av vite enligt 2 kap. 15 § utsöknings-
balken.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1985 trädde lagen
(1985:206) om viten i kraft. Viteslagen gäller enligt 1 § för viten som
enligt lag eller annan författning får föreläggas av myndigheter. I stora
delar gäller lagen dock inte för sådana viten som riktar sig till var och
en, s.k. generella viten. Lagen skall inte heller tillämpas om annat följer
av vad som är särskilt föreskrivet.
Som en följd av att viteslagen tillkom upphörde i stort sett åklagarnas
befattning med viten. Enligt den huvudregel som finns i 6 § skall frågor
om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av den myndighet
som har utfärdat vitesföreläggandet. I fråga om viten som har förelagts
en part eller annan för att något skall fullgöras i en rättegång eller i ett
annat motsvarande förfarande gäller att frågor om utdömande av vitet
prövas utan särskild ansökan av den myndighet som har utfärdat före-
läggandet. Enligt 7 § skall tingsrätt pröva frågor om utdömande av gene-
rella viten. Tingsrätten skall vidare pröva frågan i de fall vitet avser ett
säkerställande av ett enskilt anspråk eller om i något annat fall tingsrätten
själv eller, efter talan mot rättens beslut, högre rätt har förelagt vitet. Om
det i en särskild lag eller författning finns avvikande bestämmelser gäller
i stället dessa.
Enligt 8 § skall, då frågan om utdömande av vite prövas av en tings-
rätt, målet i tillämpliga delar handläggas enligt reglerna i rättegångs-
balken för bötesbrott. Av viteslagen framgår dock inte att åklagare skall
föra talan i några mål om utdömande av viten. Detta regleras i stället i
de respektive författningar där den aktuella vitesregeln finns. I de fall ett
generellt vite är föreskrivet finns det inte några bestämmelser som säger
att åklagaren skall föra talan om vitets utdömande. Som rättsläget var
före viteslagens tillkomst ansågs det att frågan om vitets utdömande
ankom på allmän domstol om inte annat var föreskrivet. Talan fördes då,
om inte annat var föreskrivet, av allmän åklagare. Viteslagens bestäm-
melser gäller förutom 7 och 8 §§ inte för generella viten. Mot bakgrund
av detta, och då det generella vitet till sin natur är mycket likt ett
bötesstraff, kan den slutsatsen dras att någon ändring av rättsläget i fråga
om de generella vitena inte har skett genom viteslagens tillkomst och inte
heller har varit avsedd. Det får därför även i dag anses ankomma på
allmän åklagare att föra talan om utdömande av generella viten.
Enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken får kronofogdemyndigheten, när
den enligt vissa bestämmelser i balken förelägger en svarande eller tredje
man att fullgöra eller underlåta något, föreskriva vite. Enligt andra
Prop. 1994/95:23
51
stycket i 15 § skall frågan om utdömande av ett sådant vite prövas av Prop. 1994/95:23
tingsrätt på talan av allmän åklagare eller kronofogdemyndigheten.
I 2 kap. 9 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. ges länsstyrelsen
rätt att meddela föreskrifter till skydd för en fast fomlämning. Läns-
styrelsen får också under vissa förutsättningar fridlysa en plats där forn-
fynd påträffats till dess platsen har undersökts. Sådana föreskrifter och
fridlysningar får förenas med ett vite. Detta är ett generellt vite, dvs. det
riktar sig till var och en.
Ärenden angående generella viten är till sin natur närmast jämförbara
med bötesstraff. Utredning bör i dessa fall rimligen ske på samma sätt
som görs i motsvarande situationer där böter är stadgat. Enligt
regeringens mening är det därför ändamålsenligt att talan om utdömande
av generella viten även fortsättningsvis ankommer på allmän åklagare.
I fråga om vite enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken anser vi att
åklagarnas befattning därmed bör avskaffas. Kronofogdemyndigheten kan
självklart på egen hand ha ansvaret for talan om utdömande av vite. Nå-
gra ärenden enligt denna bestämmelse inkom under år 1990 inte till
åklagarmyndigheterna för handläggning. Även detta talar för att åklag-
arens formella rätt att föra sådan talan upphävs.
Regeringens bedömning: Kriminalisering som en metod for att
söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas
med försiktighet. Rättsväsendet bör inte belastas med sådant som
har ringa eller inget straffvärde. Kriminalisering är heller inte det
enda och inte alltid det mest effektiva medlet för att motverka
oönskade beteenden. Det allmännas resurser för brottsbekämpning
bör koncentreras på sådana förfaranden som kan föranleda påtaglig
skada eller fara och som inte kan bemötas på annat sätt.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig över
utredningens bedömning tillstyrker denna eller lämnar den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Brottsligheten har under de
senaste årtiondena ökat på ett sätt som inger oro. Särskilt gäller detta den
allvarligare brottsligheten. Visserligen förefaller det som om trenden i
vart fall tillfälligt har brutits då de två senaste årens statistik uppvisar i
stort sett oförändrade siffror vad gäller det totala antalet anmälda brott.
Fortfarande är dock nivån sådan att den inte kan accepteras. Rätts-
väsendet har inte kunnat tillföras resurser som svarar mot utvecklingen
av brottsligheten. Tvärtom framgår av tillgänglig statistik att antalet lag-
förda brott totalt sett inte ökat under senare år.
52
Det kan på goda grunder antas att rättsväsendets resurser i viss ut- Prop. 1994/95:23
sträckning tas i anspråk för relativt bagatellartade och föga straffvärda
förseelser samtidigt som allvarliga och av statsmakterna prioriterade brott
kan förbli outredda på grund av att resurser för utredningen saknas.
Dessa omständigheter ger anledning att pröva olika möjligheter att be-
gränsa tillämpningen av olika straffbestämmelser vad avser den mindre
allvarliga brottsligheten. Lagstiftningens normerande och informerande
syfte kan i många fall tillgodoses även utan kriminalisering.
Kriminalisering innebär att straff föreskrivs för en viss handling.
Bakom kriminaliseringen ligger ett politiskt ställningstagande att gärning-
en i fråga är så förkastlig att den bör vara straffsanktionerad. Därutöver
innebär kriminaliseringen en grund för polis, åklagare och domstolar att
inom ramen för sina respektive roller i rättsväsendet se till att ett straff
eller annan påföljd fastställs för den som gjort sig skyldig till det krimi-
naliserade förfarandet.
Syftet med kriminaliseringen är naturligtvis ytterst att människor skall
avhålla sig från det straffsanktionerade beteendet. Straffet är i sig
repressivt. Avsikten är att det skall verka avskräckande. Särskilt vid
allvarligare brottslighet som riktar sig mot enskilda kan straffet också
fungera som en form av upprättelse för brottsoffret. Det kan vidare inne-
bära att den brottslige i vart fall under en tid förhindras att begå nya
brott. Även om givetvis ett behandlingsinriktat innehåll av verkställighet
av straff alltid bör eftersträvas saknar emellertid straffet till skillnad från
vissa andra tvångsingripanden från det allmännas sida i princip reparativ
funktion. Straffet är i denna bemärkelse ett uttryck för ensidig makt-
utövning från det allmännas sida. Att belägga ett förfarande med straff
är sålunda en drastisk åtgärd, vilken bör föregås av ingående över-
väganden från den normgivande maktens sida.
Emellertid har vad som kan betecknas som en straffrättslig inflation un-
der många år varit betydande. Straffbestämmelser, särskilt inom special-
straffrätten, har införts i mängd. Detta har ofta skett utan att det i lag-
stiftningsärendena forts någon principiell diskussion om lämpligheten av
att kriminalisera olika typer av beteenden. Tillräcklig uppmärksamhet har
vidare sällan ägnats åt frågan om det allmänna har tillräckliga resurser
för att upptäcka och utreda överträdelser av straffbudet samt att lagfora
eventuella gärningsmän.
Beträffande vissa förfaranden, såsom t.ex. misshandel och stöld, har
kriminaliseringen en djup och traditionell folklig förankring, vilken har
sin grund i människors etiska och moraliska värderingar. Sådana gär-
ningar, vilka vanligen är straffbelagda genom bestämmelser i brotts-
balken, utgör kärnan av det område som bör vara kriminaliserat. Det kan
antas att upprätthållandet av straffansvar för sådana beteenden utgör en
viktig grund för att brott i allmänhet anses som en klandervärd handling.
Begreppet brott kopplas sålunda samman med handlingar vilka det sedan
gammalt råder enighet om att de är förkastliga. En föreskrift om straff-
ansvar blir därigenom en signal som talar om att det straffbelagda för-
farandet inte endast kan föranleda en negativ reaktion från det allmännas
sida utan att det också är socialt oacceptabelt. Detta sociala ogillande har 53
säkerligen stor betydelse för efterlevnaden av straffsanktionerade be-
stämmelser, i vissa fall större än straffhotet som sådant. Prop. 1994/95:23
Vid en straffrättslig inflation kan emellertid denna funktion av krimi-
naliseringen urvattnas. Utöver det nyss nämnda kärnområdet är det inte
en gång för alla givet vad som skall vara brottsligt. Straffansvar stadgas
för olika gärningar från en tid till en annan, beroende på vilka övriga
regler och värderingar som råder i samhället. Om straff föreskrivs för
helt bagatellartade förseelser finns en risk att straffhotet inte längre får
den tyngd som det är avsett att ha. Människor börjar skapa sig sina egna
handlingsregler enligt vilka det är tillåtet att bryta mot sådana bestäm-
melser som ur den enskildes perspektiv inte framstår som sakligt moti-
verade. Denna risk förstärks om antalet straffbestämmelser blir så stort
att rättsväsendets resurser inte räcker till för att beivra ens tillnärmelsevis
alla överträdelser. Straffbestämmelserna får då inget verkligt innehåll,
utan framstår endast som tomma hot. Eventuellt utdömda påföljder kan
komma att upplevas som orättfärdiga därför att de drabbar slumpartat och
till synes godtyckligt.
Kriminalisering av ett visst förfarande leder inte automatiskt till att den
som gör sig skyldig till förfarandet i fråga drabbas av straff. Detta är be-
roende av flera faktorer. För det första måste överträdelsen komma till
myndigheternas kännedom. Sedan måste det finnas resurser för att utreda
brottet och att identifiera en gärningsman. Vidare skall det vara möjligt
att bevisa brottet inför en domstol. Slutligen måste det när straffet väl
dömts ut finnas resurser för att verkställa det. Om någon länk i denna
kedja brister, blir följden att det förfarande som straffbestämmelsen var
avsedd att förhindra i praktiken förblir osanktionerad. Hela det straff-
rättsliga reaktionssystemet kan då skadas. Vid vaije ny kriminalisering
bör därför övervägas om rättsväsendet verkligen förmår göra allvar av
straffhotet. Därvid måste särskilt beaktas att rättsväsendet vid brist på
resurser bör prioritera bekämpningen av den allvarligare brottsligheten
på bekostnad av sådana förseelser som har ringa straffvärde. Om över-
trädelser av en straffbestämmelse på grund härav eller av annan anled-
ning kan antas komma att lämnas utan åtgärd måste övervägas om
bestämmelsen alls bör gälla.
Kriminaliseringen måste också präglas av legalitet och förutsebarhet.
Straffbestämmelser måste ges ett sådant innehåll att det blir möjligt för
den enskilde att undvika att göra sig skyldig till straffbara gärningar och
att påföljden vid en överträdelse i någon mån går att förutse. Om straff-
bestämmelserna blir så många att den enskilde, trots de bästa föresatser,
riskerar att begå brott måste gränsen för användningen av kriminalisering
såsom metod för att styra medborgarnas beteende ha passerats. Särskild
uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas det subjektiva rekvisitet.
Beträffande brottsbalksbrott gäller med några enstaka undantag att endast
uppsåtliga brott är straffbara. Inom specialstraffrätten har det varit
mycket vanligt att det inte uttryckligen angetts vilket subjektivt rekvisit
som krävs for straffansvar. I sådana fall har straffbestämmelserna tolkats
så att det för ansvar räckt med oaktsamhet. Nyligen har emellertid be-
slutats att huvudregeln i brottsbalken, att det alltid skall krävas uppsåt för
ansvar om inte annat angetts, skall utvidgas till att även omfatta special- 54
straffrättsliga bestämmelser (prop. 1993/94:130, bet. 1993/94:JuU27,
rskr. 1993/94:321, SFS 1994:458). Prop. 1994/95:23
Inom specialstraffrätten har i vart fall vid lindrigare förseelser ibland
mycket ringa oaktsamhet krävts for att straffansvaret skall slå till. Vid
vissa bagatellartade förseelser, särskilt om händelsen inträffat i närings-
verksamhet, har ansvaret bedömts vara i det närmaste strikt. Det kan en-
ligt regeringens mening starkt ifrågasättas om en straffsanktion skall an-
vändas på detta sätt. Som ovan framhållits är syftet med en krimi-
nalisering att människor skall avhålla sig från det straffsanktionerade
beteendet. För att straffhotet skall fylla någon funktion måste det därför
vara möjligt att undgå att göra sig skyldig till det straffbara förfarandet.
En kriminalisering där straffansvaret inträder oberoende av vållande hos
gärningsmannen brister med avseende på denna grundläggande funktion.
Det sagda innebär att strikt ansvar i princip inte bör förekomma inom
straffrätten.
Inte heller bör såsom princip hur lindrig oaktsamhet som helst vara
straffbar. Också här gör sig de allmänna principerna om legalitet och
förutsebarhet gällande. För att ett straffanspråk skall uppfattas som be-
fogat bör i princip krävas att gärningsmannen gjort sig skyldig till med-
vetet risktagande eller att vårdslösheten framstår som särskilt klandervärd
i något annat avseende. Det skall alltså ha varit möjligt för gärnings-
mannen att genom ett positivt och rationellt handlande sett utifrån hans
egen kapacitet undvika den straffbara händelsen.
Vad nu anförts talar för att kriminalisering som en metod för att söka
hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med för-
siktighet. Enligt Äklagarutredningen bör, för att en kriminalisering skall
framstå som befogad, följande faktorer föreligga
1. ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara
2. alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella eller
skulle kräva oproportionerligt höga kostnader
3. straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar
4. straffsanktion skall utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke
önskvärda beteendet
5. rättsväsendet skall ha resurser att klara av den eventuellt ytterligare
belastning som kriminaliseringen innebär.
Regeringen kan i allt väsentligt ställa sig bakom utredningens sålunda
formulerade krav, vilka också godtagits av remissinstanserna.
Utrymmet för avkriminalisering borde med de ovan angivna ut-
gångspunkterna i och för sig vara betydande. Det går emellertid inte att
med ett slag avskaffa stora mängder straffbestämmelser. Det som måste
55
övervägas är i stället en avkriminalisering av enskilda straffbelagda Prop. 1994/95:23
beteenden. Det teoretiska utrymmet for avkriminalisering borde vara
störst inom specialstraffrätten. Uppbyggnaden av de straffrättsliga
reglerna på detta område skiljer sig åt i mycket hög grad. Det som är
gemensamt för de flesta specialstraffrättsliga regler är dock att an-
svarsbestämmelserna är avsedda att sanktionera överträdelser av förbud
eller föreskrifter som getts i författning eller med stöd av författning. Det
är alltså de materiella reglerna som ger innehåll åt straffbestämmelsen.
Vid övervägande av om ett förfarande kan avkriminaliseras tvingas man
ta ställning inte bara till straffbestämmelsen som sådan utan även till de
materiella reglerna. Ur principiell synpunkt bör nämligen inte i lag eller
annan författning givna föreskrifter lämnas osanktionerade. Den riktiga
åtgärden bör i sådant fall vara att föreskriften som sådan utmönstras eller
ges ett annat innehåll. För att ta ställning till denna typ av åtgärder krävs
i regel ingående kunskap om det ämnesområde som regleringen avser.
Det skulle således krävas en analys inte bara av straffsanktionen utan
också av behovet över huvud taget av den materiella regleringen på det
aktuella fackområdet. Endast i begränsad utsträckning har sådana
analyser varit möjliga att utföra inom ramen for Åklagarutredningens
arbete.
Vad nu anförts innebär att endast ett fåtal konkreta förslag till av-
kriminaliseringar kan läggas fram i detta sammanhang. I det följande pre-
senteras förslag till begränsning av användningen av strafflagstiftning på
olika områden, dels genom avkriminalisering, dels genom införande av
särskild åtalsprövning. I ett fall föreslås i stället begränsning av möjlig-
heten att ta ut avgift.
Några remissinstanser har ifrågasatt om de av utredningen framlagda
förslagen till avkriminalisering innebär annat en marginell besparing åt
det allmänna. Det är självfallet svårt att finna lämpliga förslag till avkri-
minalisering som vart och ett medför stora besparingar. De nu framlagda
förslagen skall emellertid ses som exempel på fall där det är möjligt att
begränsa användningen av strafflagstiftning. Exemplen bör kunna följas
av flera i samband med att de regelsystem som innehåller special-
straffrättsliga bestämmelser efter hand ses över. En konsekvent strategi
hos lagstiftaren att försöka undvika sådan kriminalisering som inte
uppfyller de krav som angetts ovan kan på längre sikt antas frigöra inte
obetydliga resurser inom rättsväsendet. Vinstema med en sådan strategi
skall emellertid inte räknas i enbart ekonomiska termer. Som tidigare
antytts kan en minskad straffrättslig inflation också bidra till att upprätt-
hålla respekten för lagstiftningen på de områden där kriminaliseringen är
befogad.
56
Prop. 1994/95:23
Regeringens förslag: Det straffbara området vid vårdslöshet i
trafik inskränks. Endast den som i väsentlig mån brister i omsorg
och varsamhet skall dömas till straff enlig angiven bestämmelse.
Lägsta straff skall vara 30 dagsböter.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga de remissinstanser som yttrar
sig över förslaget ställer sig positiva till att det straffbara området vid
vårdslöshet i trafik inskränks. Endast två instanser, Åklagarmyndigheten
i Umeå och Stockholms kommun, uttrycker tveksamhet och hänvisar
därvid till trafiksäkerhetsaspekten. Flera remissinstanser framfor syn-
punkter angående utformningen av den föreslagna lagtexten och vad
utredningen anfört om dess tillämpning. Svea hovrätt föreslår att brotts-
benämningen byts ut mot ”Allvarlig trafikovarsamhet” med motiveringen
att allmänheten lägger in någonting annat i ordet vårdslöshet än som i
normalfallet svarar mot straffbar oaktsamhet. Hovrätten för Västra
Sverige anmärker att straffbarheten enligt utredningens förslag inskränks
endast obetydligt och att ytterligare inskränkning bör eftersträvas i det
fortsatta lagstiftningsarbetet. Åklagarmyndigheten i Härnösand föreslår
att all vårdslöshet som inte är grov avkriminaliseras. Malmö tingsrätt och
Åklagarmyndigheten i Kristianstad menar däremot att förslaget är alltför
långtgående och förordar istället en lösning där straffbarheten inskränks
endast genom en föreskrift om lägsta påföljd.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott skall dömas för vårdslöshet i trafik om vägtrafikant,
spårvagnsförare och vissa andra brister i den omsorg och varsamhet, som
till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Straffet
är böter. Ansvarsfrihet gäller i de fall oaktsamheten varit ringa.
Enligt andra stycket skall dömas för grov vårdslöshet i trafik till fäng-
else i högst två år om någon vid förandet gjort sig skyldig till grov
oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller
egendom.
Det har i flera sammanhang föreslagits att kriminaliseringen för vårds-
löshet i trafik skall inskränkas. Förslag av denna innebörd har lämnats av
bl.a. Trafikmålskommittén i betänkandet Trafikmål (SOU 1963:27) och
av Riksåklagaren i promemorian Överträdelser i trafiken från mars 1984.
Dessa förslag har dock inte lett till lagstiftning.
Det straffbara området för vårdslöshet i trafik har varit i stort sett oför-
ändrat sedan trafikbrottslagens tillkomst år 1951. Trots att trafikintensi-
teten, antalet registrerade motorfordon och antalet trafikolyckor ökat
kraftigt har antalet lagföringar för vårdslöshet i trafik gått ner under se-
nare år. År 1960 var antalet lagföringar cirka 25 000 för detta brott, me-
dan det under senare år legat kring 10 000-15 000 (år 1993 var antalet
cirka 9 000). Med hänsyn till att det totala antalet domar och strafföre-
läggande uppgår till drygt 150 000, utgör emellertid utredningar och lag-
föringar för vårdslöshet i trafik alltjämt en inte obetydlig del av dom-
57
stolarnas, åklagarnas och polisens arbetsbörda. Frågan om en trafikant Prop. 1994/95:23
gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik bedöms utifrån de krav som
lagstiftaren vid varje tid ställer på trafikanterna. Ansvarsbestämmelsen
får sålunda sitt innehåll främst genom de allmänna och speciella före-
skrifter som finns for trafiken. Även om man inte kan presumera ansvar
for vårdslöshet i trafik när en föreskrift överträtts, är oftast grunden for
en dom för ett sådant brott överträdelse av någon primär handlingsregel.
Många av dessa föreskrifter är straffsanktionerade genom subsidiära be-
stämmelser i de särskilda trafik författningarna. Vissa allmänna stad-
ganden har dock inte någon självständig straffsanktion, utan får i stället
sin särskilda betydelse såsom underlag för tolkning av när vårdslöshet i
trafik kan anses föreligga. De mest centrala av dessa föreskrifter är de
allmänna aktsamhetsstadgandena i 5 § vägtrafik-kungörelsen (1972:603)
och 38 § första stycket terrängtrafikkungörelsen (1972:594), vilka direkt
korresponderar med ansvarsbestämmelsen for vårdslöshet i trafik. Även
de allmänna reglerna om skyldighet att iaktta försiktighet i vägkorsning,
att anpassa hastigheten, förbud att köra påverkad eller uttröttad, skyldig-
het att vara uppmärksam på övrig trafik och ta särskild hänsyn till
oskyddade trafikanter har väsentlig betydelse för tolkningen av aktsam-
hetskraven i trafikbrottslagen.
Ansvar skall dock ådömas endast om oaktsamheten uppgår till viss
nivå. I propositionen till trafikbrottslagen anförde den föredragande
departementschefen angående gränsen mot ringa oaktsamhet (prop.
1951:30 s. 268).
En vägtrafikant kan stundom ha del i uppkomsten av en trafikolycka,
oaktat han gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycksfallet.
I dylika fall har med hittillsvarande praxis ej sällan dömts till ansvar för
ovarsamhet, även då situationen varit sådan, att för dess bemästrande
skulle ha erfordrats en alldeles exceptionell kvicktänkthet och kall-
blodighet. Enligt min mening är det ej riktigt att åt stadgandet om ansvar
för ovarsamhet i vägtrafik giva en så vidsträckt innebörd. Detta skulle
nämligen innebära, att man i trafikmål skärpte de principiella krav, vilka
ställas i andra mål om ansvar för oaktsamhet. Man lärer icke böra av en
vägtrafikant kräva mer, än att han innehar de kvalifikationer, som
rimligen kunna förväntas hos en normalt skicklig trafikant, inom den
grupp, varom fråga är, och att han gör vad i hans förmåga står för att
undvika olycksfall.
Tolkningen av oaktsamhetsbegreppet i 1 § trafikbrottslagen har vållat
problem i rättstillämpningen. Detta kan bl.a. utläsas av det stora antalet
refererade rättsfall som avser detta brott.
Från praxis kan nämnas att det med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet bedömts som straffbar vårdslöshet att somna vid ratten
(NJA 1973 s. 449 I och II), att underlåta att lämna företräde för mötande
fordon i korsning (NJA 1976 s. 161), att underlåta att kontrollera bakom-
varande trafik vid vänstersväng (SvJT 1978 ref. s. 9), att kraftigt över-
skrida tillåten hastighet förbi en skola (NJA 1979 s. 274), att hålla en
med hänsyn till väglaget för hög hastighet (RH 11:80), att föra en
timmerbil med bristfälligt förankrad last (RH 103:93) samt att underlåta jg
att nedbringa hastigheten och med ljus- och ljudsignaler söka
uppmärksamma föraren av ett mötande fordon om risken för samman- Prop. 1994/95:23
stötning när detta närmar sig på fel sida av vägen (NJA 1987 s. 187).
Nämnas kan också rättsfallet NJA 1989 s. 552, i vilket förs en tämligen
utförlig diskussion om oaktsamhetsbegreppet.
Om man ser rättsutvecklingen på lite längre sikt förefaller en viss
vidgning av begreppet ringa oaktsamhet kunna märkas. En bakgrund till
detta kan vara att oaktsamhet i trafiken ter sig relativt sett mindre
straffvärd i ett läge då brottsligheten i övrigt i samhället blivit påtagligt
grövre och allvarligare. Alltjämt ställs dock mycket höga aktsamhetskrav
på trafikanterna. Den också under senare år höga frekvensen över-
rättsavgöranden avseende vårdslöshet i trafik tyder dels på att bestäm-
melsen fortfarande är svårtolkad, dels på att domstolarnas tolkning många
gånger inte accepteras av parterna. Ett skäl härtill kan vara att straff-
bestämmelsen kommit att omfatta förfaranden som enligt vanligt språk-
bruk inte kan betecknas som direkt vårdslösa. Till följd härav kan be-
stämmelsen ha haft svårt att vinna insteg i rättsmedvetandet. Det är ett
välkänt faktum att trafikanter, även om de medger att de gjort en fel-
bedömning som de kan medge varit oaktsam, har svårt att acceptera att
deras framfart betecknas som vårdslös. Också enligt vår bedömning kan
det på goda grunder ifrågasättas om den gräns för straffbar oaktsamhet
som i dag gäller i straffbestämmelsen för vårdslöshet i trafik är
motiverad av trafiksäkerhetsskäl. Särskilt med beaktande av den återhåll-
samhet som bör iakttas vad gäller kriminalisering av oaktsamma för-
faranden, framstår det som motiverat att diskutera straffbarhetsgränsen
för vårdslöshet i trafik. Därvid bör också uppmärksammas möjligheterna
att med mer rationella metoder beivra trafikfarliga överträdelser.
Utredning av misstanke om vårdslöshet i trafik slukar ofta stora
resurser, särskilt eftersom trafikanten ofta bestrider ansvar. Utredning-
arna kan bli förhållandevis vidlyftiga, med skisser, ett flertal förhör och
dylikt. Också lagföringen kan ofta bli förhållandevis kostsam. Åklagare
måste alltid kopplas in, eftersom bestämmelserna om ordningsbot inte är
tillämpliga (jfr 48 kap. 13 § rättegångsbalken). Omkring två tredjedelar
av alla mål om vårdslöshet i trafik beivras genom strafföreläggande. Det
innebär ändå att omkring 3 000 mål av detta slag årligen prövas av
domstol, ofta i flera instanser. Då är ändå inte de mål där åtalet ogillas
eller där misstanken tidigare avskrivits medräknade.
Påföljden för vårdslöshet i trafik är ofta relativt blygsam. År 1993
bestämdes straffet i de allra flesta fallen till penningböter eller till 30
dagsböter. Endast i 11 procent av fallen blev straffet över 30 dagsböter.
Samtidigt förekommer inom trafikrätten, som tidigare nämnts, ett
mycket stort antal särskilt sanktionerade trafikregler och regler för
fordons utrustning m.m. Nämnas kan bestämmelserna om hastighetsö-
verträdelse, köming mot rött ljus och stoppliktsförseelse samt före-
skrifterna om att fordon skall ha väl fungerande bromssystem och
liknande. Straffet för sådana förseelser är praktiskt taget undantagslöst
penningböter och i flertalet fall sker beivrandet genom ordningsbots-
föreläggande av polisman direkt på platsen. Antalet förseelser som
beivras på detta sätt uppgår till flera hundra tusen vaije år. 59
Även om straffstadgandet för vårdslöshet i trafik inte helt kan
undvaras, kan antas att den allmänpreventiva effekten av detta stadgande Prop. 1994/95:23
är relativt liten. Trots att vårdslöshet i trafik belastar rättsapparaten i
relativt stor utsträckning är det uppenbarligen så att det alldeles över-
vägande antalet trafikhändelser där lagföring skulle kunna ifrågakomma
aldrig kommer till polisens kännedom. Med nuvarande skadereglerings-
rutiner och for försäkringsbolagen gemensamma skadereglerings-
blanketter och dylikt finns det sällan anledning att tillkalla polis när en
olycka inträffat och upptäcktsrisken när vårdslösheten inte medfört någon
olycka är liten. Lagföring kommer därför att drabba slumpartat. Riktade
insatser för övervakning av efterlevnaden av för trafiksäkerheten särskilt
viktiga trafikregler såsom hastighetsbegränsning och stopp vid rött ljus
och fore infart på huvudled har då förmodligen större effekt på lag-
lydnaden i trafiken. Genom att dessa och andra föreskrifter är direkt
straffsanktionerade minskar vidare motivet för att bestraffa överträdelser
av föreskrifterna som vårdslöshet i trafik. Det är också vår uppfattning
att partiell avkriminalisering av vårdslöshet i trafik skulle kunna medföra
att resurser frigörs för en intensifierad beteendeövervakning i trafiken.
Härigenom skulle en sådan åtgärd medföra positiva effekter för
trafiksäkerheten.
Enligt de ändringar av bötessystemet som trädde i kraft den 1 januari
1992 (SFS 1991:240) skall lägsta antalet dagsböter vara 30. Om ett brott
för vilket är föreskrivet böter föranleder lägre straff, skall straffet
utmätas i penningböter. Detta har lett till att omkring 40 procent av fallen
av vårdslöshet i trafik i dag bestraffas med penningböter. Därvid torde
skillnaden i påföljd mot det fall att lagföringen i stället gällt överträdelse
av en särskilt straffbelagd trafikregel vara liten, kanske ingen alls. Detta
måste för allmänheten framstå som svårförklarligt med hänsyn till att
vårdslöshet i trafik åtminstone med avseende på brottsrubriceringen torde
betraktas som en allvarligare lagöverträdelse. Detta talar enligt vår
mening för att de mindre allvarliga fall av vårdslöshet i trafik där
oaktsamheten huvudsakligen består i överträdelse av en särskilt straff-
belagd trafikregel enbart skall kunna bestraffas som en sådan över-
trädelse.
Många av de fall som i dag föranleder ansvar för vårdslöshet i trafik
är sådana där en trafikolycka inträffat på grund av en felbedömning eller
tillfällig ouppmärksamhet hos en förare av ett motorfordon, ofta kom-
binerat med besvärliga väderleks- eller siktförhållanden. Utöver eventuell
kroppsskada vållar sådana olyckor i allmänhet den felande föraren stora
besvär och kostnader i form av verkstadsbesök, självrisk, minskad bonus
på försäkringspremien etc. Det kan starkt ifrågasättas om det i dessa fall
finns något allmänt intresse av att dessutom ålägga ett bötesstraff. Straff-
hotet torde i nu angivna situationer knappast ha någon betydelse för
trafiksäkerheten. Även detta talar enligt vår mening för att det straffbara
området bör inskränkas till att omfatta fall där någon gjort sig skyldig till
ett medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet.
Vid bedömning av ansvar för vårdslöshet i trafik betraktas i regel inte
okunnighet, oerfarenhet eller andra intellektuella brister hos trafikanten
som någon ursäkt. Detta har medfört att trafikanter som handlat efter 60
bästa förmåga för att undvika att skapa trafikfarliga situationer, men som
på grund av bristande skicklighet kommit att göra en felhandling, kommit Prop. 1994/95:23
att betraktas som vårdslösa i lagstiftarens mening. Utredningen förordar
att vid en inskränkning av det straffbara området större hänsyn också
skall tas till gärningsmannens egna förutsättningar. Ett par remiss-
instanser har ställt sig tveksamma till ett sådant synsätt. En av dessa
anför att utgångspunkten för bedömningen fortfarande bör vara kvalifika-
tionerna hos den normalt skicklige föraren. Enligt vår mening måste en
oaktsamhetsbedömning alltid ske i flera led. I en fråga om ansvar för
vårdslöshet i trafik ingår som ett av dessa led att bestämma om den
aktuella gärningen som sådan innefattar brister i omsorg och varsamhet
och således utgör ett otillåtet risktagande. Vid denna bedömning kan den
normalt skicklige förarens körsätt vara av betydelse såsom en jämförelse.
Om bedömningen i detta led utmynnar i att oaktsamhet föreligger måste
emellertid i ett senare led även bedömas om gärningsmannen insåg eller
bort inse att hans handlande innebar ett sådant risktagande och huruvida
han därigenom borde ha kunnat undvika att den aktuella trafiksituationen
uppkom. Det är i detta senare led som enligt vår mening en ökad hänsyn
bör tas till gärningsmannens egna förutsättningar. En trafikant bör inte
i anses ha brustit i omsorg och varsamhet enbart genom att han i ett visst
fall visat sig vara mindre skicklig än den normale trafikanten, om hans
färdigheter inte sträckte sig längre. En annan sak är att en trafikant som
bort inse att hans skicklighet inte når upp till normal nivå kan anses
oaktsam om han ändå påtar sig en ansvarsfull uppgift i trafiken. Vad
utredningen anfört om hittillsvarande praxis tyder emellertid på att
bestämmelsen i vissa fall tillämpats på ett sätt som närmar sig vad som
gäller vid strikt ansvar. Med den föreslagna inskränkningen av det
straffbara området är en sådan tillämpning inte möjlig. Frågan om
oaktsamheten når upp till straffbar nivå måste prövas noggrant i vaije
enskilt fall. Regeringen delar utredningens bedömning att större hänsyn
därvid skall tas till gärningsmannens egna förutsättningar i enlighet med
det nu anförda.
Genom den föreslagna lydelsen av stadgandet vill vi således uppnå att
ansvar för vårdslöshet i trafik förbehålls sådana beteenden i trafiken som
är att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara
utan betydelse om någon trafikolycka inträffat eller ej. Ur trafik-
disciplinär synpunkt är det snarast mer angeläget att beivra sådan oakt-
samhet i trafiken som visserligen inte medfört någon skada, men där
detta bara berott på tillfälligheter utanför den vårdslöses kontroll. Som
ovan anförts måste det trafikfarliga beteendet emellertid alltid vara täckt
i subjektivt hänseende. Under trafikbrottslagens tillämpningsområde bör
främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till medvetet
risktagande.
Det är självfallet liksom nu svårt att mer exakt ange gränsen for det
nya straffbara området. Klart är emellertid att det alltjämt kommer att
finnas ett inte obetydligt utrymme for att döma till ansvar för vårdslöshet
i trafik även i de fall då oaktsamheten inte är så allvarlig att ansvar kan
komma i fråga för grov vårdslöshet enligt andra stycket. Vi återkommer
i författningskommentaren med en del ytterligare uttalanden om gränser- 61
na för det straffbara området.
Det kan förutses att det i de flesta fall som omfattas av inskränkningen Prop. 1994/95:23
av det straffbara området avseende vårdslöshet i trafik i stället kommer
att vara möjligt att döma för någon särskilt straffbelagd trafikregel. Med
hänsyn härtill torde inte möjligheterna till körkortsingripande enligt
körkortslagen (1977:477) komma att påverkas av förslaget.
När det gäller utformningen av 1 § första stycket trafikbrottslagen
ansluter vi oss i huvudsak till utredningens förslag. Således föreslår vi att
straffstadgandet för vårdslöshet i trafik ändras så att det för straffbarhet
skall krävas att trafikanten i väsentlig mån har brustit i omsorg och
varsamhet och att lägsta straff bestäms till 30 dagsböter. Enligt 25 kap.
2 § brottsbalken (BrB) skall emellertid dagsböter numera alltid dömas ut
till ett antal av minst 30. Därav följer att det i lagtexten är tillräckligt att
ange att straffet skall vara dagsböter (se prop. 1990/91: 68 s. 120).
Lydelsen av bestämmelsen kommer således även fortsättningsvis att
direkt anknyta till de allmänna aktsamhetsreglema i 5 § vägtrafik-
kungörelsen och 38 § terrängtrafikkungörelsen. Genom att för straff-
barhet kräva att trafikanten i väsentlig mån har brustit i omsorg och
varsamhet höjs gränsen för den straffbara oaktsamheten avsevärt. Risken
att denna höjning skall leda till strafflindring för de allvarligare fall av
vårdslöshet i trafik, vilka även framledes skall falla under bestämmelsen,
undanröjs genom föreskriften om lägsta påföljd.
När det gäller förhållandet mellan vårdslöshet i trafik och andra
straffbestämmelser anför utredningen att det i vart fall i underrättspraxis
förekommer att ett åtal för vårdslöshet i trafik ogillas på grund av att
oaktsamheten inte når upp till straffbar nivå medan ett åtal avseende sam-
ma gärning för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § BrB bifelles.
Utredningen konstaterar att denna situation kan bli vanligare efter en lag-
ändring. Detta torde vara en oundviklig följd av att det straffbara
området inskränks avseende den förstnämnda bestämmelsen medan den
sistnämnda står oförändrad. Enligt vår mening finns det inte skäl att i
detta sammanhang överväga ändringar varken i bestämmelsen om
vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB) eller bestämmelsen om vållande
till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 BrB). Emellertid kan det inte
uteslutas att tillämpningen av dessa bestämmelser i någon mån kan
komma att påverkas av att oaktsamhetsbedömningen i frågan om ansvar
för vårdslöshet i trafik i enlighet med vad ovan anförts blir mer
nyanserad.
Regeringens förslag: Gränsen för när överlastavgift skall tas ut
höjs. Lägsta avgift blir 2 000 kronor.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget
ställer sig Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Regionåklagar-
myndigheten i Göteborg samt Länsstyrelsen i Alvsborgs län positiva till
62
utredningens förslag. Vägverket avstyrker förslaget och anför att de sam- Prop. 1994/95:23
hällsekonomiska kostnaderna för överskridande av tillåtna fordonsvikter
vida torde överstiga de vinster som förslaget skulle medföra. Verket
anser dock att frågan om att införa ett enhetligt sanktionssystem i form
av enbart överlastavgifter ytterligare bör övervägas. Även Stockholms
kommun är kritisk till utredningens förslag med hänsyn till befarade
ökningar av kostnaderna for drift och underhåll av gatunätet. Region-
åklagarmyndigheterna i Linköping och i Jönköping samt de elva åklagar-
myndigheter som yttrar sig över förslaget förordar att ett enhetligt
sanktionssystem införs i form av enbart överlastavgifter.
Skälen för regeringens förslag: I vägrafikkungörelsen (1973:603) ges
vissa bestämmelser om högsta tillåtna last av fordon. I 106 §, som är
avsedd att förhindra att väg blir för hårt belastad, regleras frågor om
maximal tillåten fordonsvikt, uttryckt i axeltryck, boggitryck,
trippelaxeltryck och bruttovikt, vid färd på det allmänna vägnätet. I
114 §, som har till syfte att ett fordon inte skall bli för hårt belastat,
anges att tyngre last inte får befordras med fordonet än som följer av
gällande maximilast för det fordonet. Bestämmelserna är straff-
sanktionerade i 164 § första stycket 6 respektive 8. Straffsanktionen är
riktad mot ägaren, om han inte visar att förseelsen berott på omständig-
heter som han inte kunnat råda över. Straffet är penningböter. Om förar-
en kände till hindret mot fordonets brukande döms även han till böter.
För flertalet förseelser av detta slag gäller samtidigt en administrativ
sanktion enligt lagen (1972:435) om överlastavgift. Däri stadgas att avgift
skall utgå om lastbil, buss, tung terräng vagn eller i vissa fäll släpvagn
framförs på väg och ovan angivna bestämmelser om tryck och vikt över-
skridits med vissa marginaler. Avgiftens storlek är knuten till tyngden på
överlasten och utgår med 200-1000 kronor per 100 kilogram överlast
sedan vissa schabloniserade avdrag gjorts. I det enskilda fallet kan av-
giften uppgå till åtskilliga tusen kronor. Vid återfall inom viss tid utgår
förhöjd avgift. Det är ägaren av fordonet som påförs avgiften efter beslut
av länsstyrelsen.
Det har från åtskilliga håll ifrågasatts det motiverade i den dubbla
sanktion som i dag gäller vid överlast.Vad som i första hand därvid har
föreslagits är att förseelser avseende överlast avkriminaliseras och att
man nöjer sig med avgifter som sanktion. Som motiv härför har främst
anförts att det vid en jämförelse av utdömda bötesbelopp med avgiftens
storlek kan konstateras att böterna ofta är tämligen blygsamma. Syss-
landet inom rättsväsendet med denna typ av ärenden har därför av många
upplevts som ganska meningslöst.
Att ha två parallella sanktionssystem med skilda förfaranden och olika
beslutsmyndigheter medför extrakostnader för såväl samhället som den
enskilde. För den enskilde framstår det också många gånger som svår-
förståeligt att han skall drabbas av dubbla sanktioner for samma sak.
Enligt vår mening måste mycket starka motiv finnas för att en sådan
ordning skall bibehållas. Som ett motiv för överlastavgiftema har anförts
att överlast utgör en form av skatteundandragande och att for tungt
lastade fordon är farliga från trafiksäkerhetssynpunkt. Exakt samma 63
motiv kan anföras för kriminaliseringen.
Enligt vår uppfattning talar starka skäl för upphävande av systemet med Prop. 1994/95:23
dubbla sanktioner. Samtidigt är det naturligtvis angeläget att ett effektivt
sanktionssystem finns för att motverka överlaster. Valet står då mellan
att avskaffa straffansvaret och att avskaffa överlastavgiftema.
Som ovan redovisats har flertalet av de remissinstanser som har yttrat
sig över utredningens förslag förordat att avkriminalisering sker och att
bestämmelserna sanktioneras genom enbart överlastavgifter. Den lösning-
en har den obestridliga fördelen att den avlastar åklagarna befattningen
med denna typ av ärenden. Frågan är dock om det är den från samhälls-
ekonomisk synpunkt mest lyckade lösningen.
Genom höjningarna av bötesbeloppen i samband med att de nya bötes-
reglema trädde i kraft den 1 januari 1992, har beloppen kommit att
närma sig i vart fall den nedre delen av skalan för överlastavgifter. Från
preventiv synpunkt måste straffansvaret trots allt anses överlägset en
administrativ avgift när beloppen är av samma storlek. I och för sig kan
trafikfarliga överlaster under vissa förhållanden vara att bedöma som
vårdslöshet i trafik. Detta gäller även sedan det straffbara området in-
skränks i enlighet med vad som sägs i föregående avsnitt. Vårt förslag
i detta avseende bygger å andra sidan på att föreskrifterna om trafik och
fordon i trafiklagstiftningen är förenade med straffsanktion. Överlast-
avgiftema festställs och tas ut genom ett förhållandevis krångligt och
kostsamt administrativt förfarande. Inte minst genom att flertalet över-
lastförseelser kan inordnas i ordningsbotssystemet festställs å andra sidan
bötestraffen på ett enkelt och rationellt sätt. Härigenom kommer åklag-
arnas befettning med dessa ärenden att minska. Att märka är också att
även om en avkriminalisering skulle ske, skulle polisens hantering av
dessa ärenden inte upphöra. Det är regelmässigt polisens uppgifter i
primärrapporten som ligger till grund för beräkningen av överlastavgift-
ema. I själva verket kan ifrågasättas om en avkriminalisering skulle med-
föra någon större lättnad för polisens del. Det skulle knappast vara
rationellt att helt överlåta ansvaret för kontroll av överlast på annan
myndighet. Vid en avkriminalisering hade det därför varit nödvändigt att
utfärda särskilda föreskrifter om rätt för polisen att kontrollera fordon
med avseende på överlast och om skyldighet att rapportera överträdelser
till länsstyrelsen.
Även om regeringen i och för sig har förståelse för inställningen hos
de remissinstanser som förordar ett avskaffande av straffansvaret för
överlast delar vi utredningens slutsats att det i stället för avkrimi-
nalisering är mer befogat att undersöka om det finns förutsättningar att
avskaffa överlastavgiftema. Liksom utredningen anser vi att det alltjämt
finns behov av att kunna ta ut avgifter vid de mer flagranta fellen av
överlast, inte minst för att eliminera de vinster som kan vara förenade
med att köra med för tung last, men att det inte är nödvändigt att ta ut
avgifter i den utsträckning som förekommer i dag. Avgiftssystemets
tillämpningsområde bör därför, såsom utredningen föreslagit, inskränkas
genom att en nedre gräns införs som överensstämmer med det högsta
normala bötesstraffet, alltså cirka 2 000 kr. De föreslagna nya beloppen
och gränserna framgår av förfettningsförslaget och motiveras närmare i 64
författningskommentaren.
Regeringens förslag: Straffbestämmelsen i checklagen for den som
ställer ut en check utan täckning eller som förfogar över täckningen
innan checken skall uppvisas upphävs.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten
i Linköping, Åklagarmyndigheten i Danderyd samt Åklagarmyndigheten
i Kristinehamn tillstyrker förslaget. Regionåklagarmyndigheten i Göte-
borg ställer sig tveksam till förslaget och förordar i stället att bestäm-
melsen förses med en särskild åtalsprövningsregel av innebörd att åtal får
väckas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Svenska Bankför-
eningen avstyrker förslaget såvitt avser de uppsåtliga fallen.
Skälen för regeringens forslag: 174 § checklagen (1932:131) finns en
straffbestämmelse för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet ställer ut
check utan täckning eller som därefter men innan checken skall uppvisas
för betalning antingen förfogar över täckningen eller utan skälig
anledning återkallar checken. Straffet för uppsåtliga brott är dagsböter
eller fängelse i högst ett år och for oaktsamhetsbrott dagsböter.
Straffstadgandet är subsidiärt till bestämmelserna om bedrägeri i
brottsbalken. Till straff enligt checklagen skall således inte dömas om för
gärningen är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.
Till motivering av straffbestämmelsen i 74 § checklagen anförde de-
partementschefen, att utställande av check utan täckning är ägnat att
undergräva det allmänna förtroendet för checken som betalningsmedel
(NJA II 1932 s. 654). I den dagliga handeln har checken numera i stor
utsträckning ersatts av andra betalningsmedel, främst kontokort, med
eller utan kredit. För dessa senare betalningsmedel saknas sådant
utsträckt straffrättsligt skydd som finns for check.
Fråga är också om checklagens regler träffar några förfaranden som,
utöver vad som faller under brottsbalken, har något mer markerat straff-
värde. Har en check utställts utan täckning med uppsåt att annan härav
skall lida förfång torde gärningen regelmässigt vara att bedöma som
bedrägeri (eller bedrägligt beteende). Om det inte förekommit något
vilseledande eller om gärningsmannen inte haft någon vinning av
åtgärden eller om skaderekvisitet inte är uppfyllt, föreligger visserligen
inte bedrägeri men då kan man å andra sidan ifrågasätta om förfarandet
över huvud taget bör vara straffbart. Också beträffande de i straff-
bestämmelsen angivna situationerna att någon återkallat en check eller
förfogat över täckningen kan starkt ifrågasättas om förferandet bör vara
straffbart om inte bedrägeriavsikt föreligger redan vid checkens utstäl-
lande. Svenska Bankföreningen har anfört att ett uppsåt att vilseleda bör
bedömas lika klandervärt oavsett när under hanteringen uppsåtet
föreligger samt att ett motsatt synsätt skulle medföra stora svårigheter för
åklagaren att bevisa brott. Enligt vår mening får det emellertid anses
väsentligt mer klandervärt att med bedrägeriavsikt ställa ut en check utan
täckning än att vid något enstaka tillfälle förfoga över täckningen till en
Prop. 1994/95:23
65
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23
redan utställd check. Om det senare förfarandet däremot sätts i system Prop. 1994/95:23
måste det självfallet anses straffvärt. I ett sådant fall torde det emellertid
inte innebära några svårigheter att styrka uppsåt till bedrägeri.
Beträffande situationen att någon av oaktsamhet förfarit på angivet sätt
är det enligt vår mening uppenbart att, mot bakgrund av de allmänna
utgångspunkter som vi ovan angett beträffande kriminalisering av
oaktsamhetsbrott och med hänsyn till de kontrollmöjligheter som i dag
står till förfogande, det knappast finns anledning att ingripa med
straffsanktion.
Mot bakgrund härav och med beaktande även av de skäl som anförs i
avsnitt 6.8 nedan för införande av särskild åtalsprövning vid vissa be-
drägeribrott, bör straffbestämmelsen i 74 § checklagen avskaffas.
Regeringens förslag: Jaktlagen ändras så att det för straffbarhet
krävs i vart fall grov oaktsamhet samt att straffbestämmelsen för
bl.a. lindrigare former av s.k. överskjutning utgår. Samtidigt före-
skrivs att länsstyrelserna äger rätt att ta ut en särskild avgift i mot-
svarande fall.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
ningen föreslår dock en något annorlunda utformning av de avgifter som
länsstyrelsen skall ha rätt att ta ut.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten
i Linköping samt Regionåklagarmyndigheten i Göteborg tillstyrker utred-
ningens förslag. Svenska jägareförbundet avstyrker förslaget såvitt avser
ändring av det subjektiva rekvisitet till grov oaktsamhet. I fråga om av-
kriminalisering av så kallad överskjutning m.m. ställer sig förbundet
bakom utredningens principiella uppfattningar men förordar en annor-
lunda lösning.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om jakt finns i
jaktlagen (1987:259), som trädde i kraft den 1 januari 1988, samt i dess
följdförfattningar. Vid lagens tillkomst gjordes en fullständig genomgång
av sanktionsreglema på jaktområdet. Dessa är alltså av relativt färskt
datum. Det finns därför inte anledning att i detta sammanhang göra
någon mer genomgripande revidering av den straffrättsliga regleringen
på området. Detta hindrar emellertid inte att det kan finnas skäl att i
vissa avseenden undersöka huruvida sanktionssystemet på jaktområdet är
adekvat utformat. Överträdelser på jaktområdet har traditionellt bedömts
förhållandevis strängt. I och med att jakten alltmer kommit att övergå
från en nödvändig näring till en fritidssysselsättning kan det finnas skäl
att i någon mån ompröva denna inställning.
Enligt 43 § jaktlagen skall för jaktbrott dömas den som gör sig skyldig
till allvarligare överträdelser av jaktreglema, såsom att uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet jaga på annans jaktområde eller bryta mot någon
väsentlig bestämmelse i tilldelad jaktlicens. För jaktbrott skall också
66
dömas om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte behöver vara Prop. 1994/95:23
grov, bryter mot vissa angivna särskilt väsentliga föreskrifter, som
meddelats med stöd av jaktlagen. Straffet är böter eller fängelse högst sex
månader. Är brottet grovt kan enligt 44 § dömas till fängelse i högst två
år.
Denna straffbestämmelse i kombination med bestämmelserna om jakt-
häleri i 46 § fångar upp de mest straffvärda överträdelserna på jaktom-
rådet. Därutöver ges bestämmelser i 45 §. Däri stadgas straff för den
som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot vissa angivna föreskrifter
eller underlåter att fullgöra enligt lagen given anmälningsskyldighet i
visst hänseende och den som med uppsåt bryter mot förbud att skrämma
eller mota vilt. Straffet är böter. Vidare stadgas i 45 § tredje stycket
straff för den som, utöver vad som följer av 43 §, åsidosätter vad som
bestämts i en för jakten meddelad licens. På en sådan överträdelse kan
dock följa endast penningböter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar
enligt 45 §.
Såsom framgår av redovisningen gäller olika subjektiva rekvisit för
olika överträdelser i jaktlagen. I 43 § andra punkten och i 45 § första
stycket stadgas ansvar för uppsåtliga och oaktsamma överträdelser medan
det enligt 43 § första punkten fordras att oaktsamheten skall vara grov
för att straffansvar skall inträda. Vi har tidigare, i det inledande avsnittet,
angett att kriminalisering skall användas med försiktighet och endast avse
sådana överträdelser där straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens
allvar. Särskild återhållsamhet bör iakttas med att straffbelägga oakt-
samma förseelser. Syftet med straffsanktionen torde ofta kunna uppnås
även om straffansvaret inträder först när uppsåt eller grov oaktsamhet
föreligger. Straffsystemet i jaktlagen skulle bli mer enhetligt och vinna
i klarhet om samma subjektiva rekvisit gällde for flertalet överträdelser.
Fall där det i dag räcker med oaktsamhet torde inte utgöra något så all-
varligt problem att det är motiverat att bibehålla detta stränga krav i
subjektivt hänseende. Svenska jägareförbundet har anfört att om bevis-
kraven ställs så höga att uppsåt eller grov oaktsamhet skall kunna styrkas
i vaije enskilt fall torde ett utomordentligt litet antal överträdelser av
jaktlagstiftningen i framtiden komma att lagforas. Förbundet anser att
detta skulle vara mycket olyckligt med hänsyn till de allmänna intressen
som jaktlagstiftningen är avsedd att skydda. Enligt regeringens mening
skall dessa bevissvårigheter inte överdrivas. Alltjämt kommer ett med-
vetet åsidosättande av reglerna för jakt samt de svårare fallen av vårds-
lösa beteenden omfattas av straffansvar. Den föreslagna inskränkningen
tar snarast sikte på de fall där den försumlige trots allt visat vilja att följa
regelsystemet men i något avseende misslyckats härmed. Vår bedömning
är därför att en förutsättning for straffansvar enligt 43 § och 45 § första
stycket generellt bör vara att i vart fall grov oaktsamhet föreligger.
Enligt tillgänglig statistik avser drygt häften av alla brott mot jaktlagen
överträdelser av licensbestämmelser. Den helt övervägande delen av
dessa torde bestå i att fler djur fällts än vad som angetts i licens för älg-
jakt, alltså vad som brukar betecknas som överskjutning. Anmälan om att
djur fällts utöver tilldelad kvot görs, som undersökningen visar, huvud- 67
sakligen av jägarna själva. Samtidigt är möjligheterna att undgå upptäckt
förhållandevis stor. Det innebär att den ärlige straffas, medan den som Prop. 1994/95:23
försöker dölja vad som förevarit har stor möjlighet att gå fri. Att särskilt
vid älgjakt fälla fler djur än vad som tilldelats bör, i vart fall om brottet
skett av oaktsamhet, ses som en ordningsfråga.
Utredningen har mot bakgrund härav föreslagit att straffbestämmelsen
i 45 § tredje stycket jakdagen upphävs och i konsekvens därmed även be-
stämmelsen i 48 § om möjlighet att förverka vilt som åtkommits genom
brott enligt den angivna straffbestämmelsen. Såsom alternativ sanktion
har utredningen föreslagit att en rätt införs för länsstyrelsen att vid så
kallad överskjutning ta ut en förhöjd fallavgift enligt förordningen
(1980:400) om ersättning vid vissa viltskador m.m. Avgiften föreslås ut-
gå automatiskt, oberoende av vad som i subjektivt hänseende ligger jäg-
aren till last, och kunna uppgå till tredubbla summan mot vad som nor-
malt utgår, enligt vad länsstyrelsen fastställt. Straffansvaret enligt 43 §
första punkten för mer kvalificerade överträdelser av licensbestämmelser
föreslås dock vara kvar. Mot utredningens förslag har Svenska jägare-
förbundet invänt att även en tredubbel fallavgift ofta skulle understiga det
felaktigt fällda djurets värde och resultatet därvid blev att det lönade sig
att falla ”fel älg” eller flera älgar än vad licensen tillåter. Vidare har
förbundet anfört att den avgift som skall erläggas vid åsidosättande av
bestämmelserna i licensen bör vara densamma i hela landet, vilket inte
skulle bli fallet enligt utredningens förslag, eftersom fallavgiften varierar
i de olika länen beroende på storleken av utbetalade ersättningar for
skador på gröda och kostnaderna for länsstyrelsens jaktliga förvaltning.
Förbundet föreslår mot bakgrund härav att ett jaktlag som fäller fler djur
än tillståndet omfattar alternativt vuxet djur istället för kalv, efter an-
mälan av det inträffande till länsstyrelsen skall få behålla djuret mot
erläggande av vissa för hela riket bestämda belopp, jämte normala
fallavgifter enligt förordningen om ersättning vid vissa viltskador m.m.
För övriga fall av åsidosättande av bestämmelser i en licens än vad som
nu angetts har förbundet förordat att straffansvaret i 45 § tredje stycket
behålls. Regeringen instämmer i vad Svenska jägareförbundet anfört
såvitt avser de avgifter som skall erläggas vid åsidosättande av
bestämmelserna i licens. Således bör dessa anges direkt i förordningen
och erläggas vid sidan av normala fällavgifter. Till skillnad från för-
bundet anser dock regeringen att de sålunda angivna avgifterna, såsom
utredningen föreslagit, helt bör kunna ersätta straffansvaret enligt 45 §
tredje stycket jaktlagen. Således bör 45 § tredje stycket jaktlagen upp-
hävas samt de följdändringar i 46 och 48 §§ som utredningen föreslagit
genomföras. Lika med utredningen anser regeringen också att straff-
ansvaret i 43 § första punkten jaktlagen för de mer kvalificerade fallen
av åsidosättande av bestämmelser i en licens bör vara kvar. Det bör
ankomma på en länsstyrelse, som i ett avgiftsärende får kännedom om
förhållanden som kan leda till ansvar enligt denna bestämmelse, att göra
polisanmälan. Om 43 § första punkten jaktlagen tillämpas, skall den
ovannämnda avgiften inte utgå. I ett sådant fall uppkommer i stället fråga
om förverkande enligt 48 § jaktlagen.
68
Regeringens förslag: Särskilda restriktioner föreskrivs vid
åtalsprövningen vid brott som avser olovliga förfaranden med
förhyrd egendom.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Nästan samtliga av de remissinstanser som yttrar
sig över förslaget tillstyrker detta eller lämnar det utan erinran. Endast
Åklagarmyndigheten i Uddevalla, Svenska Bankföreningen och Finans-
bolagens förening avstyrker förslaget. Åklagarmyndigheten och Finans-
bolagens förening åberopar därvid i huvudsak vikten av att upprätthålla
principen om att avtal skall hållas. Svenska Bankföreningen anför bl.a.
att vissa frågor vad gäller den rättsliga regleringen av leasing bör få sin
lösning innan förslaget genomförs.
Skälen för regeringens förslag: Många av de centrala förmögen-
hetsbrotten har sitt upphov i att gärningsmannen åsidosatt någon för-
pliktelse som ålegat honom enligt avtal. Detta gäller framför allt
bedrägeri- och forskingringsbrotten. I de flesta av dessa fåll är naturligt-
vis straffsanktionen befogad. Det finns emellertid en risk att man i eko-
nomiska relationer anpassar sig till och drar fördel av existerande straff-
bestämmelser. När ett avtal ingås kan den som är berättigad enligt avtalet
komma att underlåta att i tillräcklig grad kontrollera att den förpliktade
är i stånd att fullgöra avtalet eller att begära tillräckliga säkerheter i för-
litan på att det förhållandet att avtalets fullgörande vilar på straffhot skall
väga tillräckligt tungt. Om avtalet sedan inte fullgörs kan också den be-
rättigade använda polisens utredning for att underlätta indrivning av sin
fordran.
Detta förhållande har tidigt uppmärksammats av lagstiftaren och är
också bakgrunden till att brottet olovligt förfogande över avbetalnings-
gods lagts under särskild åtalsprövning. Åtal för sådant brott förekommer
i dag endast undantagsvis.
En i dag stor och växande marknad utgör uthyrning till konsumenter
av olika produkter såsom videoband, TV-apparater, maskinell utrustning,
bilar och dylikt. Detta har satt sina spår i brottsstatistiken på det sättet att
olika straffbara förfaranden med förhyrd egendom har ökat mycket
kraftigt.
Det finns anledning att befara att viss del av denna utveckling haft sin
grund i att uthyraren inte varit tillräckligt noggrann i sin kontroll av
hyresmannen eller inte betingat sig säkerhet för sitt krav på att återfå
egendomen. Hyresformen har också vissa rättsliga likheter med avbe-
talningsköp. Den innebär att mottagaren av godset fritt får utnyttja egen-
domen men inte rättsligt förfoga över den. Det finns också rena
mellanformer mellan hyra och köp. Som exempel kan nämnas att det vid
leasing inte är ovanligt att avsikten redan vid avtalets ingående är att
äganderätten slutligen skall övergå till mottagaren av egendomen.
Om en person underlåter att återbetala ett lån som han erhållit, är detta
i regel inte straffbart. Endast om gärningen innefattar bedrägeri eller
Prop. 1994/95:23
69
faller inom ramen for gäldenärsbrotten är förfärandet brottsligt. Vid Prop. 1994/95:23
penninglån (forsträckning) är det således i regel inte möjligt för borge-
nären att använda polisen som indrivare av fordran. Det kan ifrågasättas
om inte en motsvarande ordning borde gälla vid hyra av lös egendom.
Om polisen har en i vart fall principiell skyldighet att ställa sina utred-
ningsresurser till förfogande i alla de fall hyrt gods inte återställts, kan
detta utgöra en frestelse att i en hårdnande marknad beakta detta för-
hållande i de ekonomiska kalkylerna för verksamheten. Detta kan i sin
tur medverka till bristande kontroll av kunderna och en underlåtenhet att
kräva säkerhet, där sådan i och för sig skulle vara motiverad. På detta
sätt kan möjligheterna till polisanmälan, åtminstone teoretiskt, verka för
att brottsligheten ökar. På samma sätt som blivit fallet i handeln med
avbetalningsgods skulle regler om särskild åtalsprövning i dessa fall
kunna verka i viss mån brottsförebyggande.
Med hänvisning till det nu anförda bör en regel om särskild åtals-
prövning vid brott avseende förhyrd egendom införas. Denna bör
utformas i enlighet med utredningens förslag och tas in i 10 kap. 10 §
BrB. Således bör bestämmelsen i paragrafens andra stycke omfatta
förutom olovligt förfogande även undandräkt eller olovligt brukande samt
gälla även hyrd egendom.
För att en regel med detta innehåll skall få någon effekt krävs att
gränsen mellan undandräkt och förskingring inte dras vid alltför låga be-
lopp. Det synes inte i dag finnas någon i rättspraxis tillämpad fäst
beloppsgräns. Även om gärningarna straffrättsligt utgör förskingring är
de i de här aktuella situationerna till sin karaktär närbesläktade med
olovligt förfogande, exempelvis över avbetalningsgods. I handeln före-
kommer också mellanformer mellan hyra och avbetalningsköp där
upplåtelseformen betecknas hyra men där avsikten är att äganderätten
slutligen skall övergå till hyresmannen. Olovligt förfogande föranleder
i regel inte mer än ett bötesstraff även om värdet av egendomen uppgår
till åtskilliga tusen kronor. Det är svårt att se något motiv för att de rena
hyresfallen straffrättsligt skulle bedömas så påtagligt strängare som
skedde om värdegränsen mot förskingring skulle sättas väsentligt lägre.
I dessa fall är nämligen trolöshetsmomentet ofta starkt uttunnat. Enligt
regeringens uppfattning finns det därför skäl att avvakta utvecklingen av
rättspraxis innan någon reglering av den aktuella gränsen övervägs.
Såsom närmare kommer att behandlas i författningskommentaren har
den straffrättsliga bedömningen vad avser olika förfaranden med förhyrd
egendom i vissa situationer visat sig komplicerad, vilket i någon mån kan
påverka tillämpningen av en åtalsprövningsregel avseende sådana brott.
Dessa svårigheter skall dock inte överdrivas. Det bör finnas förut-
sättningar att de rättsliga frågorna får sin lösning i rättspraxis.
Det civilrättsliga förhållandet mellan uthyrare och hyresman påverkas
inte av åtalsprövningsregeln. Hyresmannen är självfallet alltid skyldig att
återlämna egendomen. Om han inte har denna kvar kan han under vissa
förutsättningar bli skyldig att ersätta egendomen.
70
Regeringens förslag: Särskilda restriktioner föreskrivs för åtals-
prövningen vid brott som avser övertrasseringar av eget konto.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens utom
såvitt avser tillämpningsområdet där utredningen föreslår en inskränkning
till de fåll där kontohavaren är konsument.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrar sig över
förslaget tillstyrker detta eller lämnar det utan erinran. Åklagarmyndig-
heten i Kristianstad anför att bestämmelsen inte bör inskränkas till
konsumenter utan bör omfatta samtliga kontohavare. Åklagarmyndigheten
i Malmö förordar att den i specialmotiveringen angivna beloppsgränsen
sätts lägre än vad utredningen föreslagit, t.ex. vid ett halvt eller ett
tredjedels basbelopp. Åklagarmyndigheten i Stockholm uppger däremot
att man sedan flera år tillbaka tvingats acceptera att övertrasseringar
understigande 50 000 kr normalt inte blir föremål för någon utredning på
grund av bristande utredningsresurser hos polisen. Domstolsverket,
Åklagarmyndigheten i Uddevalla, Svenska Bankföreningen och Finans-
bolagens förening avstyrker utredningens förslag. Remissinstanserna
anför därvid i huvudsak principiella synpunkter samt att en åtals-
prövningsregel kan inverka negativt på betalningsmoralen och tilltron till
de aktuella betalningsmedlen.
Skälen för regeringens förslag: På samma sätt som beträffande
uthyrning bör krav kunna ställas på kreditgivaren eller den som öppnar
ett konto för en konsument att han genom olika åtgärder försöker säker-
ställa fullgörandet av de förpliktelser som kan följa med avtalsför-
hållandet och vidtar åtgärder för att förebygga missbruk i olika av-
seenden. Det har under några år varit förhållandevis lätt att erhålla
kredit. Anledning finns att misstänka att krediter i vissa fall beviljats
personer som haft svårt att hantera exempelvis ett kontokort. Också
frestelsen att övertrassera sitt konto eller att ställa ut en check utan
täckning kan nog i vissa fåll bli övermäktig i svaga konsumentgrupper.
Det kan ifrågasättas om angivna avtalsförhållandet bör omfåttas av
straffrättsligt skydd i den utsträckning som gäller i dag. En utgångspunkt
bör vara att det i första hand är den berörde näringsidkarens sak att så
långt som möjligt tillse att missbruk förebyggs. Till skillnad mot många
andra brottstyper rör det sig här om målsägande som har stora möjlig-
heter att själva bevaka sina intressen. Genom formerna för kredit-
prövning, prövning i samband med öppnande av konto och olika
kontrollåtgärder kan också omfåttningen av och förutsättningarna för
brottslighet av detta slag påverkas.
Som framgår av vad Åklagarmyndigheten i Stockholm anfört i sitt
remissvar förekommer bedrägerier i kreditförhållanden med en sådan
frekvens att man på vissa håll sett sig föranlåten att i det närmaste helt
sluta med att utreda brott under vissa belopp. Det är knappast möjligt att
Prop. 1994/95:23
71
råda bot på detta förhållande utan att ta i anspråk resurser som behövs Prop. 1994/95:23
för bekämpning av den allvarligare brottsligheten. I stället finns anled-
ning att söka uppnå en enhetlig reglering av den prioritering som faktiskt
sker.
Mot bakgrund härav bör särskilda restriktioner föreskrivas för
åtalsprövningen vid brott som avser övertrasseringar av eget konto. De
förfaranden som omfattas av sådana restriktioner är i huvudsak följande.
- Missbruk av eget konto- eller betalkort genom att överskrida gränsen
för beviljad kredit eller verkställa betalning utan att täckning finns på det
till kortet anknutna kontot.
- Uttag från eget konto i bank eller på post eller postgiro eller annan
liknande institution trots att täckning på kontot saknas.
- Utställande av check utan täckning i de fall då detta är att bedöma som
bedrägeri eller bedrägligt beteende.
Utredningen har anfört att en ytterligare förutsättning bör vara att kontot,
oavsett om detta är förbundet med kredit eller inte, har beviljats av en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet till en konsument för
huvudsakligen enskilt bruk. Regeringen anser emellertid i likhet med
Åklagarmyndigheten i Kristianstad att det inte finns några sakliga skäl att
inskränka tillämpningsområdet i detta avseende. Åtalsprövningregeln bör
således vara tillämplig oavsett vilket förhållande som råder mellan den
som beviljat kontot och kontohavaren. Däremot kan nyssnämnda för-
hållande ha betydelse för avgörande om det är påkallat att väcka åtal.
Bestämmelsen bör placeras i 9 kap. 12 § andra stycket BrB. Den på-
verkar inte omfattningen av det straffbara området och får anses uppfylla
de krav på precision som bör uppställas på en regel om särskild åtals-
prövning.
Det bör slutligen framhållas att åtalsprövningsregeln inte i någon mån
inskränker kontohavarens skyldighet att betala de belopp som påförs
kontot genom det straffbelagda förfärandet. Liksom för närvarande
kommer alltså fordringsägaren ha möjlighet att på sedvanligt sätt skaffa
sig en exekutionstitel avseende såväl kapitalfordran som avtalsenliga
räntor och avgifter samt att få denna verkställd genom kronofogde-
myndighetens försorg. Med hänsyn härtill saknas skäl anta att åtalspröv-
ningsregeln kommer att inverka negativt på betalningsmoralen.
Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) inledas
så snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning anta
att ett brott, som hör under allmänt åtal, har begåtts. Detta gäller dock
72
inte om det finns förutsättningar för s.k. förundersökningsbegränsning Prop. 1994/95:23
(4 a § andra stycket). Vidare gäller att förundersökning inte behöver
göras i fråga om bötesbrott och brott som begås under rättegång (22 §).
En förundersökning inleds av polismyndighet eller åklagare. Har den
inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall
ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon kan
skäligen misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i andra fall ta över
ledningen av förundersökningen när det är påkallat av särskilda skäl. När
förundersökning leds av åklagare får han anlita biträde av polismyndighet
och uppdra åt polisman att vidta åtgärder som hör till utredningen (3 §).
Enligt 3 § fjärde stycket får polisman, innan förundersökning hunnit in-
ledas, hålla förhör och vidta andra åtgärder i syfte att utreda brottet, om
åtgärden inte kan skjutas upp utan olägenhet.
En förundersökning kan avslutas på två sätt. Finns det inte längre an-
ledning att fullfölja förundersökningen skall den läggas ned (4 §).
Reglerna om förundersökningsbegränsning (4 a §) innebär också att
förundersökningen läggs ner. Har en fullständig förundersökning utförts
skall beslut i frågan om åtal skall väckas meddelas (20 §). Beslut om åtal
fattas av åklagare.
Av 23 kap. 2 § RB kan utläsas att förundersökningen har två huvudsak-
liga syften. Det ena är att fastslå om ett brott har begåtts, vem som i så
fall skäligen kan misstänkas för brottet, samt att ge underlag för bedöm-
ning av frågan om åtal skall väckas. Det andra huvudsyftet är att för-
bereda målet så att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang vid
huvudförhandlingen. Ett tredje syfte, som inte är nämnt i 2 § men som
är väl så väsentligt, är att ge den misstänkte inblick i åklagarens bevis-
material och göra det möjligt för honom att få detta justerat och berikat
för att därigenom underlätta för den misstänkte att förbereda sitt försvar.
Ytterligare ett syfte med förundersökningen är att klargöra om det finns
något enskilt anspråk och vilka omständigheter det i så fall grundas på
(22 kap. 2 § RB). Åklagare är under vissa förutsättningar skyldig att föra
målsägandens talan i brottmål. Underlaget för denna talan skall tas fram
under förundersökningen.
Förundersökningsförfarandet är utformat för att motsvara dessa syften.
Andelen ogillade åtal är mycket litet, vilket tyder på att förunder-
sökningarna uppfyller sina syften och att åklagaren i flertalet fall haft ett
gott underlag för sitt åtalsbeslut. Från denna synvinkel finns det således
inget reformbehov. Problemet är i stället att så många ärenden aldrig blir
föremål för någon utredning, eftersom resurser saknas. En annan påtaglig
nackdel med det grundliga förfarandet är att det kan komma i konflikt
med det skyndsamhetskrav som också finns. Tiden mellan brottet och
straffet blir ofta relativt lång.
Förundersökningsförfarandet kräver inte på samma sätt som domstols-
processen strikta förfaranderegler. Rättegången måste, för att uppfylla
rättssäkerhetskraven, präglas av ett stort mått av förutsebarhet och
formell ordning. Förundersökningsförfarandet däremot, som ju huvud-
sakligen har ett förberedande syfte, måste för att vara effektivt präglas
av flexibilitet. Enligt regeringens mening bör regelverket vara så utfor-
mat och medge så stor flexibilitet i förfarandet att det inte i något fall av
73
formella skäl skall vara nödvändigt att lägga ner mer arbete på en utred- Prop. 1994/95:23
ning än vad som är sakligt motiverat för att medge en fullgod prövning
av målet. Man får dock inte bortse från att förundersökningen ofta sker
utan insyn och att det därför är viktigt att det finns viss formalia till
skydd för den misstänkte och andra som berörs av utredningen. I
praktiken skiljer sig också olika förundersökningar oerhört mycket från
varandra. Det säger sig självt att formerna för utredningen och kraven på
dokumentationen och liknande inte är desamma vid ett spaningsmord som
vid ett mål om grov ekonomisk brottslighet och att omfattningen av
utredningen i sådana fall inte är densamma som vid ett erkänt snatteri.
De grundläggande förfarandereglema måste emellertid vara desamma och
kunna passa alla utredningar.
Mot bakgrund av det anförda finns det anledning att undersöka om det
går att minska kravet på de insatser som skall göras i varje enskilt ärende
på förundersökningsstadiet och på det sättet skapa möjlighet att beivra
fler brott och förkorta handläggningstidema. Varje åtgärd som kan leda
till att brottsutredningar sker mer skyndsamt utan att rättssäkerheten
eftersätts är positiv för såväl den enskilda utredningen som för det
samlade resursutnyttjandet.
Regeringen tar i detta sammanhang även upp vissa frågor om inledande
av förundersökning och ledningen av en förundersökning.
Regeringens förslag: Möjligheten att underlåta förundersökning,
i de fall det ändå finns tillräckliga skäl för åtal, utvidgas till att
omfatta alla brott som inte kan antas leda till annan påföljd än
böter.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta instanser som yttrar sig på denna punkt
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Regionåklagar-
myndigheten i Linköping anför att förslaget skulle kunna få konsekvenser
som inte är godtagbara ur rättssäkerhetssynpunkt.
Skälen för regeringens förslag: Det kan ifrågasättas om för-
undersökning är nödvändig i alla de fall där den enligt dagens regler
måste göras. Utrymmet för att väcka åtal utan en formell förunder-
sökning är mycket litet. Det inskränker sig till de allra lindrigaste
brotten. Enligt 23 kap. 22 § RB gäller i dag att förundersökning inte
behöver genomföras i fråga om brott för vilket inte är föreskrivet svårare
påföljd än böter, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal. Undantaget
gäller också för förseelse under rättegång och för vissa mål som tas upp
direkt av högre rätt, om det inte finns anledning att döma till annat än
böter.
Skillnaden mellan ett förenklat förfarande utan förundersökning och en
formell förundersökning är i och för sig inte dramatisk. Utredningen
måste fortfarande ge ett tillräckligt underlag för prövningen av skuld- och
74
påföljdsfrågan. Vad som i praktiken skiljer de fåll då förundersökning Prop. 1994/95:23
inte sker från de fall då sådan genomförs är främst att förundersöknings-
protokoll inte behöver upprättas i de förstnämnda fallen och att den miss-
tänkte formellt inte behöver delges misstanke och inte heller få del av
utredningen enligt bestämmelserna i 23 kap. 18 § RB. I fråga om doku-
mentationen gäller enligt 24 och 25 §§ förundersökningskungörelsen
(1947:948) endast att det av polisrapport eller annan handling bör framgå
om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen samt att de
uppgifter som hörda personer lämnat inte behöver redovisas annat än som
en redogörelse för utsagans väsentliga innehåll. Av kravet på att utred-
ningen skall kunna tjäna som tillräckligt underlag för prövning av om
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot skall utfärdas eller
om åtal skall väckas följer dock att det i handlingarna måste tas in sådana
uppgifter om den misstänkte och händelsen att gärningsmannen och
gärningen kan identifieras samt att det även i övrigt finns tillräckliga upp-
gifter för prövningen av skuld- och påföljdsfrågan.
Det angivna förenklade förfarandet tillämpas i mycket stor utsträck-
ning. Detta gäller särskilt i fråga om trafikmål. När föreläggande av
ordningsbot utfärdas direkt på platsen sker normalt endast kortfattade
noteringar på ordningsbotsblanketten. Andra fall där förundersökning
underlåts avser i regel bötesförseelser som redovisas från polismyndig-
heten till åklagaren endast i form av en polisrapport. Åtalsprövningen
sker därefter på grundval av vad som framgår av rapporten. Om åklag-
aren finner underlaget otillräckligt, kan han dock besluta att förunder-
sökning skall inledas.
Systemet med förenklad utredning har inte visat sig vara förenat med
några olägenheter. Tvärtom framstår det som en praktisk lösning som i
hög grad befrämjar snabbheten i förfarandet. Det finns därför enligt re-
geringens mening anledning att överväga om utrymmet för att underlåta
förundersökning för lindrigare brott enligt den angivna bestämmelsen bör
utvidgas.
Befrielsen från skyldigheten att göra en förundersökning torde vara sär-
skilt motiverad i de fall den misstänkte erkänner gärningen och det finns
förutsättningar för att beivra brottet genom strafföreläggande eller ord-
ningsbot. Detta är, med nuvarande reglering, inte möjligt i fråga om alla
brott som kan bli föremål för strafföreläggande. En del av effektivitets-
vinsterna med en förenklad reaktionsform går därför förlorad. Detta för-
hållande skulle bli än mer påtagligt om regeringens förslag i avsnitt 9.2
att utvidga möjligheterna att utfärda strafföreläggande genomförs utan att
regeln i 23 kap. 22 § RB ändras.
Även i övrigt bör vid bötesbrott förundersökning kunna underlåtas när
det rör sig om saker som inte kräver mer vidlyftig utredning.
Det bör påpekas att den misstänkte genom sin inställning i skuldfrågan
eller genom att påkalla ytterligare utredningsåtgärder i hög grad själv kan
påverka om en fullständig utredning skall göras eller om han kan godta
att förundersökning underlåts. Om målsäganden riktar anspråk mot den
misstänkte, kan detta också medföra att en utredning behöver vidtas. När
strafföreläggande utfärdas prövar dessutom åklagaren självständigt att 75
underlaget är tillräckligt. Det torde därför inte uppstå några negativa kon-
sekvenser ur rättssäkerhetssynpunkt. Prop.
Regeringen föreslår med hänvisning till det anförda att tillämp-
ningsområdet för 23 kap. 22 § RB utvidgas. En lämplig avgränsning är
att förundersökning inte skall behöva göras för brott som kan antas leda
till endast böter, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal.
Regeringens förslag: En förundersökning skall inledas genom ett
formligt beslut. Polismans rätt och skyldighet att innan en
förundersökning hunnit inledas vidta utredningsåtgärder utvidgas.
Bestämmelsen om skyldighet att på polismans tillsägelse följa med
till förhör förtydligas så att det framgår att den gäller även om
förundersökning inte inletts.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Utredningen har dock inte behandlat frågan om ett förtydligande av
bestämmelsen om skyldighet att på polismans tillsägelse följa med till
förhör.
Remissinstanserna: De flesta instanserna lämnar förslagen utan
erinran. Förslaget att förundersökning skall inledas genom ett formligt
beslut avstyrks av flera åklagarmyndigheter med motivering att det
skapar onödigt merarbete. Rikspolisstyrelsen föreslår att en polisman
skall få inleda förundersökning i de fall då utredningen kan slutföras i ett
sammanhang.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 23 kap. 1 § RB skall förunder-
sökning inledas när det finns anledning anta att ett brott som hör under
allmänt åtal förövats. Gränsen för när förundersökning skall inledas har
satts lågt. Kravet på att det skall finnas anledning anta att ett brott
förövats innebär i och för sig att det måste finnas en i någon mån
preciserad brottsmisstanke. Misstanken kan dock vara vag och gärnings-
mannen kan vara okänd.
En förundersökning kan enligt gällande ordning inledas på olika sätt.
Ofta sker det formlöst genom att utredningsarbetet helt enkelt sätts igång.
I andra fall fattas ett särskilt beslut. Det rör sig då oftast om mer
vidlyftiga mål, där åklagaren har anledning att begränsa utredningen på
något sätt och också ger direktiv för utredningsarbetet. I ett stort antal
mål fattas dock inte något formellt beslut om att förundersökning skall
inledas.
Det följer en rad rättsverkningar av att förundersökning inleds.
Förfarandereglema i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen blir
fullt ut tillämpliga. Förundersökningsledare skall utses, protokoll skall
föras, vittnesförhör får påkallas vid domstol, målsägandebiträde kan
förordnas m.m.
Det finns skäl att tydligare än vad som ofta sker i dag markera att en
förundersökning faktiskt inleds. Med hänsyn till de konsekvenser som
följer av att förundersökning inleds är det inte acceptabelt att, som ibland
1994/95:23
76
förekommer, oklarhet råder om en förundersökning faktiskt har inletts Prop. 1994/95:23
eller om utredningen alltjämt befinner sig på ett förberedande stadium (jfr
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1991/92 s. 86).
Det finns enligt regeringens uppfattning inte någon anledning att ändra
den grundläggande bestämmelsen om förutsättningarna för att förunder-
sökning skall inledas. För att det aldrig skall behöva råda oklarhet i
frågan om förundersökning inletts eller inte föreslår vi emellertid att 23
kap. 3 § RB förtydligas så att det framgår att förundersökning skall in-
ledas genom ett formligt beslut av någon som är behörig att inleda den
aktuella förundersökningen.
Vi är medvetna om att ett system av detta slag kan, som en del remiss-
instanser påpekat, medföra ett visst merarbete. Fördelarna uppväger
emellertid enligt vår mening mer än väl eventuella svårigheter. Ansvars-
frågan blir klarlagd på det sättet att det görs klart vem som är undersök-
ningsledare och i den egenskapen ansvarar för ärendets handläggning.
Rutiner bör kunna skapas som medför att beslut i frågan om förunder-
sökning skall inledas fattas direkt i samband med att ärendet
anhängiggörs på myndigheten eller vid den senare tidpunkt när det finns
underlag for sådant beslut.
Enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket RB får polisman under vissa förutsätt-
ningar hålla förhör och vidta andra åtgärder i syfte att utreda brott innan
förundersökning hunnit inledas om åtgärden inte kan uppskjutas utan
olägenhet. Bestämmelsen infördes 1969. I propositionen anförde den
föredragande departementschefen att polisman redan enligt gällande rätt
torde ha befogenhet att vidta vissa utredningsåtgärder innan behörig
undersökningsledare fått tillfälle att ta befattning med saken men att
oklarhet rådde om omfattningen av denna befogenhet. Han anförde vidare
att det är av stort praktiskt värde om polisman på eget ansvar får göra en
del av utredningen och då särskilt åtgärder som inte lämpligen bör skjutas
upp. De utredningsåtgärder som främst kunde komma i fråga var enligt
departementschefen platsundersökning och sådana förhör med parter och
vittnen, som kan ske i nära anslutning till att brottet har begåtts.
Departementschefen uttalade vidare att den misstänkte självfallet inte
skulle ha sämre ställning än vid förundersökning, varför de allmänna be-
stämmelserna om förundersökning bör iakttas i tillämpliga delar. Han
tilläde att dessa, på samma sätt som är fallet vid utredning enligt 23 kap.
22 § RB, bör anses analogt tillämpliga (prop. 1969:114 s 33 ff).
Av uttalandena torde framgå att syftet med bestämmelsen är att
sanktionera att polisman får vidta brottsutredande åtgärder på eget ansvar
utan att förundersökning har inletts. Bestämmelsen som sådan utgör inte
grund for att polisman får vidta åtgärder som innebär någon form av
tvång. Det handlar i stället om att polisman har lagstöd för att inleda ut-
redningen på brottsplatsen.
Bestämmelsen är, såsom framgår av lydelsen, att se som en undan-
tagsregel. Det finns enligt rättegångsbalkens regler i princip inte någon
skyldighet att vidta utredningsåtgärder i detta skede. Bestämmelsen har
nog hittills ansetts ge uttryck för en möjlighet snarare än för ett ålig-
gande. Inte heller polislagen innehåller någon skyldighet för polisman att 77
vidta utredningsåtgärder innan en förundersökning hunnit inledas. I 9 §
polislagen (1984:387) sägs endast att polisman, när han får kännedom om Prop. 1994/95:23
brott som hör under allmänt åtal, skall lämna rapport om det till sin
forman så snart det kan ske.
Det kan ifrågasättas om inte polisman i större utsträckning än hittills
borde göra den utredning som lämpligen kan ske i anslutning till att
brottet har begåtts. Såväl från utredningssynpunkt som för att påskynda
förfarandet står mycket att vinna på att möjliga utredningsåtgärder
genomförs i nära anslutning till brottet. Särskilt beträffande vardags-
brottslighet, såsom butiksstölder, biltillgrepp, rattfylleri, grov olovlig
köming, enklare fall av misshandel och liknande är förhållandena ofta
sådana att det är möjligt att praktiskt taget slutföra utredningen direkt på
plats. Det bör enligt regeringens uppfattning ses som ett naturligt
åliggande för all polispersonal att vidta möjliga åtgärder för utredning av
brott. De uppenbarligen stora rationaliseringsvinster som ligger i att
utredning sker direkt på plats bör givetvis tas tillvara.
Regeringen föreslår därför att bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB om
polismans rätt att vidta utredningsåtgärder i berörd situation ändras så att
den omfattar samtliga åtgärder som är av betydelse för utredningen och
som får göras utan att förundersökning inletts. Kompletterande före-
skrifter kan ges i förordningsform.
Det förtjänar att påpekas att bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB inte ger
polisman rätt att använda tvångsmedel. Förutsättningarna för tvångs-
medelsanvändningen är inte reglerade i 23 kap. RB utan i 24, 26, 27
respektive 28 kap. RB. Vidare bör framhållas att polismans rätt att vidta
utredningsåtgärder på eget ansvar endast gäller för det absoluta
inledningsskedet av en utredning. Detta framgår av att denna rätt endast
finns i det skede då förundersökning inte hunnit inledas, dvs. innan
behörig person har informerats. Av 3 a § förundersökningskungörelsen
(1947:948) framgår dessutom att polisman så snart det kan ske skall
anmäla vidtagna åtgärder för någon som får leda förundersökning rörande
brottet. Denna ordning utgör en garanti för att polismyndigheten och
åklagare har kontroll över utredningen. Beslut skall fattas om förunder-
sökning skall inledas eller inte och ställning tas till om det skall göras
ytterligare utredningsåtgärder. Det saknas mot bakgrund av denna
ordning skäl for att polisman, som Rikspolisstyrelsen föreslår i sitt
remissyttrande, skall ha rätt att inleda förundersökning i de fall då
utredningen kan slutföras i ett sammanhang.
Utöver de åtgärder som redan nämnts kan det, i samband med att
utredningsarbete påbörjas i nära anslutning till att ett brott har begåtts,
bli aktuellt att ta med personer från brottsplatsen för förhör. Det måste
vara möjligt för polisen att kunna genomdriva en sådan åtgärd med tvång
innan förundersökning inletts. Denna typ av åtgärd regleras i 23 kap. 8 §
RB. Där sägs att person som befinner sig på en brottsplats är skyldig att
på tillsägelse av polisman medfölja till förhör. Vägrar personen utan
giltig orsak att göra detta, får polismannen ta med honom till förhöret.
Vid mycket allvarlig brottslighet gäller denna skyldighet även för per-
soner som befinner sig inom ett område i anslutning till brottsplatsen.
Bestämmelsen tillämpas t.ex. då den som misstänkts för brottet skall tas 78
med för förhör och det inte finns förutsättningar för att gripa denne, eller
då vittnen bör höras omedelbart och detta inte kan genomföras på Prop. 1994/95:23
brottsplatsen.
Bestämmelsen fanns, med undantag för den kompletterande regeln vid
grov brottslighet, redan i rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse;
alltså innan bestämmelsen om polismans rätt att vidta brottsutredande
åtgärder innan förundersökning hunnit inledas tillkom. Dess placering i
förundersökningskapitlet antyder att dess tillämpning förutsätter att för-
undersökning har inletts. Dessa omständigheter talar för att åtgärden får
vidtas endast inom ramen för en förundersökning. Paragrafens orda-
lydelse innefattar å andra sidan inte något krav på att en förundersökning
skall ha hunnit inledas. Som anfördes i 1969 års lagstiftningsärende är de
allmänna bestämmelserna om förundersökning analogt tillämpliga då åt-
gärder vidtas enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket RB. Detta, sammantaget
med att 23 kap. 8 § RB uttryckligen anger att polisman disponerar över
frågan om en person skall följa med till ett förhör och att polisman får
besluta att ta med personen till förhöret, om denne vägrar utan giltig
orsak, talar med styrka för att bestämmelsen är tillämplig även i de fall
förundersökning inte hunnit inledas. För att det inte skall råda någon
oklarhet på denna punkt och då möjligheten att använda visst tvång inte
bör regleras genom en analogisk tillämpning av ett lagrum föreslår
regeringen att bestämmelsen i 23 kap 8 § RB förtydligas så att det
uttryckligen framgår att polis får vidta denna åtgärd i brottsutredande
syfte redan innan en förundersökning hunnit inledas.
Regeringens förslag: Regeln om åklagares övertagande av
ledningen av förundersökningen förtydligas så att det framgår att
åklagaren i dessa fall har ansvaret för hela utredningen. Åklagares
rätt att meddela anvisningar för förundersökningens bedrivande i
sådana fåll då polismyndigheten är förundersökningsledare tas bort.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta instanser som yttrar sig på denna punkt
tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.3 har betonats att det är av
stor vikt att det inte råder någon oklarhet om vem som har ansvaret för
förundersökningen. En med detta sammanhängande fråga är huruvida det
är möjligt eller lämpligt att ansvaret för en förundersökning kan vara
delat mellan polismyndigheten och åklagaren. En annan fråga som
aktualiseras i detta sammanhang är om det är lämpligt att åklagare har
rätt att meddela anvisningar för utredningens bedrivande i fråga om
förundersökningar som han inte har ansvaret för.
Som tidigare nämnts skall åklagare enligt 23 kap. 3 § RB överta led-
ningen av en redan inledd förundersökning så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet och saken inte är av enkel beskaffenhet. Åklagaren
skall också i andra fall ta över ledningen av förundersökningen när det
79
är påkallat av särskilda skäl. I olika sammanhang har det diskuterats om Prop. 1994/95:23
förundersökningsledningen kan delas upp i en och samma förunder-
sökning så att åklagare vid förundersökning avseende ett brott är
undersökningsledare beträffande en eller flera misstänkta, medan
förundersökningen i övrigt leds av polismyndigheten.
Av lydelsen av 23 kap. 3 § RB synes man kunna dra slutsatsen att
ledningen av en utredning ses som en enhet; ansvaret ligger antingen på
polisen eller på åklagaren. Situationen har dock inte berörts i förarbetena
och några föreskrifter som direkt hindrar en delning av förundersöknings-
ledningen finns inte.
Frågan om delat forundersökningsledarskap behandlades av Justitie-
kanslem i ett beslut den 4 april 1986 (JK-beslut 1986 s. 144 ff) med an-
ledning av de konflikter som uppstått mellan polis och åklagare i utred-
ningen av mordet på Olof Palme. Frågan togs också upp av den
juristkommission respektive den parlamentariska kommission som den
dåvarande regeringen tillsatte (SOU 1987:72 respektive 1988:18).
Justitiekanslem anförde att det inte är ovanligt att en delning av
förundersökningsledningen av berört slag görs vid större brottsutred-
ningar och att en uppdelning i allmänhet inte visat sig vara förenad med
några större olägenheter. Justitiekanslem pekade dock på vissa risker
med en uppdelning. Den mest påtagliga risken för att konfliktsituationer
skall uppstå vid ett delat ansvar for förundersökningen torde enligt
honom ligga i det förhållandet att det kommer fram omständigheter vid
den av polismyndigheten ledda delen av undersökningen som har be-
tydelse också för den åklagarledda delen. Det är naturligt att polis-
myndigheten tidigare än åklagaren får fram uppgifter eftersom polis-
myndighetens utredning bedrivs i form av ett bredare spanings- och
efterforskningsarbete. Justitiekanslem betonade att det därför är viktigt
att åklagaren hålls informerad även om de delar av förundersökningen
som han inte har det omedelbara ledningsansvaret for.
Justitiekanslems bedömning var att en delning av ansvaret i vissa fall
måste anses tillåtet. Han anförde följande (JK-Beslut 1986 s. 161).
Under förutsättning att klara ansvarsgränser dras upp och erforderlig in-
formation utbyts, synes den nuvarande ordningen, som får anses tillåta
en delning av ansvaret för förundersökningen, väl gagna en effektiv och
rättssäker brottsutredning. Rättegångsbalkens och förundersökningskun-
görelsens syften att förundersökningen snabbt och betryggande skall ge
erforderligt material för åtalsfrågans bedömande och att förbereda rätte-
gången med hänsyn till kraven på koncentration och omedelbarhet torde
således kunna uppfyllas (jfr 23 kap. 2 § rättegångsbalken). Ett delat
ledarskap utgör såvitt jag har kunnat finna inte något generellt problem.
Juristkommissionen intog en mer restriktiv hållning till frågan om det är
tillåtet och lämpligt med ett delat forundersökningsledarskap
(SOU 1987:72 s. 100 ff). Enligt kommissionen är det obestridligt att
möjligheten att dela förundersökningsledningen inte direkt förutsetts av
lagstiftaren och att det vidare är tydligt att ett sådant förfarande för med
sig allvarliga risker. Kommissionen anmärkte också att rättsfrågan synes
avsevärt mer kontroversiell ute på fältet än vad Justitiekanslems beslut
80
gav intryck av. Prop. 1994/95:23
Det är enligt Juristkommissionen inte enbart risken för mer eller
mindre öppna konflikter mellan polis och åklagare som talar emot en
delning av förundersökningsledningen. Den mest väsentliga invändningen
är att man kan förledas att begränsa utredningen i den del som avskiljs
från förundersökningen i övrigt för att ställas under åklagarens ledning.
För att rätt kunna bedöma grunden för misstankarna mot en viss person
måste åklagaren ha överblick över utredningen i dess helhet och därmed
underlag för att avgöra vilka andra möjligheter som finns än att det är
den misstänkte som är skyldig.
Juristkommissionen framhöll också att, om det över huvud taget är
möjligt att dela förundersökningsledningen, det helt måste ligga i åkla-
garens hand att avgöra om han vill ta över hela utredningen eller låta
någon del av ledningsansvaret stanna hos polisen.
I rapporten av den parlamentariska kommissionen anfördes att lagen
inte ger något entydigt svar på frågan om tillåtligheten av en delning av
förundersökningsledarskapet av det slag som då var av intresse. Det
skulle således vara en fråga om lämplighet. Enligt den parlamentariska
kommissionen talar de skäl som Juristkommissionen anfört med styrka
mot lämpligheten av en delning. Till dessa skäl, anfördes i rapporten,
kan läggas att det förefaller föga rationellt att på angivet sätt dela
ledningen av en och samma organisation. Den parlamentariska kom-
missionen anför att för det fall Riksåklagaren inte med stöd av åklagar-
instruktionen meddelar anvisningar till åklagarna av innebörd att delning
av förundersökningsledarskapet inte får förekomma det bör övervägas att
göra erforderliga förtydliganden i rättegångsbalken (SOU 1988:18 s. 84
ff).
I Åklagarutredningens betänkande anförs att kommittén i allt väsentligt
instämmer i den bedömning av rättsläget och de synpunkter angående
lämpligheten av delning av förundersökningsledarskapet som Jurist-
kommissionen och den parlamentariska kommissionen anfört.
De skäl mot en delning som anförts i kommissionernas rapporter väger
också tungt. Regeringen vill särskilt peka på risken att åklagaren kan
komma att sakna en helhetsbild av utredningsläget och att han därigenom
inte rätt kan bedöma styrkan av bevisningen mot en misstänkt. Detta
inger farhågor eftersom den misstänkte ofta kan vara frihetsberövad.
Även i övrigt kan en delning motverka att utredningen drivs rationellt,
effektivt och rättssäkert. De olika delarna av utredningen går regel-
mässigt in i varandra och det bör inte finnas någon osäkerhet om vem
som i vaije läge har ledningsansvaret för de förundersökningsåtgärder
som skall eller bör vidtas. Övervägande skäl talar därför for att det inte
skall vara möjligt att dela det formella ansvaret som förundersöknings-
ledare på det sätt som förut beskrivits.
Såsom tidigare anförts har rättsläget avseende tillåtligheten av delning
av förundersökning varit något oklart. Denna oklarhet bör undanröjas.
Ett skäl till oklarheten kan vara att det inte stått klart att en förunder-
sökning alltid avser ett brott och inte en misstänkt. Även om man säger
att förundersökning inletts mot en viss person finns det skäl att 81
understryka att förundersökningen enligt rättegångsbalken avgränsas av
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23
det brott beträffande vilket misstanke föreligger. Enligt vår mening bör Prop. 1994/95:23
reglerna i rättegångsbalken förtydligas så att det klart framgår vad som
gäller i berörda avseenden. I 23 kap. 3 § första stycket RB bör framgå
att åklagaren övertar förundersökningsledningen avseende brottet.
Härigenom markeras dels att åklagaren ansvarar för förundersökningen
i sin helhet och således inte bara beträffande den misstänkte, dels att en
förundersökning avgränsas genom det brott den avser och inte genom
vilka personer som berörs.
Det anförda behöver dock inte i och for sig leda till att en viss upp-
delning av den dagliga ledningen av utredningsarbetet inte skulle kunna
ske. Reglerna om förundersökningen ger generellt polis- och åklagarmyn-
digheter stora möjligheter att utforma förfarandet efter vad som kan be-
dömas lämpligt i det enskilda fallet. Detta torde gälla även frågor om hur
ledningsansvaret skall utövas i praktiken. Även om åklagaren formellt är
undersökningsledare bör således detta inte hindra att den konkreta inrikt-
ningen av utredningsarbetet i större eller mindre mån kan överlåtas på
polisen. Det bör emellertid betonas att det alltid är åklagaren som i den
angivna situationen har det yttersta ansvaret för förundersökningen, även
om polisen i praktiken skall stå för de resurser som behöver tas i
anspråk.
Åklagares rätt att med stöd av 23 kap. 3 § andra stycket RB meddela
anvisningar rörande en förundersöknings bedrivande, i sådana fall då
polismyndigheten är förundersökningsledare, tillämpas i mycket liten ut-
sträckning. Om en åklagare anser sig behöva meddela formella anvis-
ningar beträffande en förundersökning, så är den naturliga åtgärden att
han utnyttjar sin rätt att överta ledningen av förundersökningen. På det
sättet tvingas han också att ta ansvaret for de anvisningar han utfärdat.
Enligt regeringens mening finns därför inte något behov av att ha kvar
denna rätt. De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga gör samma
bedömning. Vi föreslår därför att anvisningsrätten enligt 23 kap. 3 §
andra stycket RB upphävs. Det innebär självfallet inte att åklagare inte
skall ge råd och synpunkter, när sådana efterfrågas, i de fall polis-
myndigheten är förundersökningsledare. Tvärtom är en sådan dialog ofta
angelägen.
Regeringens bedömning: Dokumentationen av vad som fram-
kommit under en förundersökning bör inte göras mer omfattande
än vad som behövs i det enskilda fallet för att syftet med förunder-
sökningen skall uppfyllas. Inga lagstiftningsåtgärder krävs.
Utredningens förslag: Utredningen har gjort samma bedömning som
regeringen men föreslagit en ändring av 23 kap. 21 § RB av innebörd att
det av lagtexten tydligare skall framgå vad som är syftet med
förundersökningsprotokollet. Utredningen föreslår dessutom vissa
ändringar i förundersökningskungörelsen som tar sikte på dokumenta-
82
tionen av vad som framkommit under förundersökningen. Prop. 1994/95:23
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan
erinran av flertalet instanser som yttrar sig pä denna punkt. En del
remissinstanser har synpunkter på hur förundersökningsprotokollet skall
utformas. Bland annat Riksåklagaren, Stockholms tingsrätt och Malmö
tingsrätt ifrågasätter om de författningsändringar som Äklagarutredningen
föreslagit totalt sett leder till några rationaliseringsvinster. Från flera håll
anförs att förslagen kan utgöra grund för fortsatta överväganden eller
användas vid en försöksverksamhet.
Skälen för regeringens bedömning: Den grundläggande bestämmelsen
om vad ett förundersökningsprotokoll skall innehålla finns i 23 kap. 21 §
RB. I första stycket stadgas att vid förundersökningen skall protokoll
foras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen. I
förundersökningskungörelsen finns en rad detaljerade bestämmelser om
vad som skall tas med i protokollet.
Förundersökningsprotokollet har till huvudsaklig uppgift att ge
åklagaren underlag för bedömningen av åtalsfrågan och att förbereda
målet inför huvudförhandlingen i domstolen. Av detta följer att
protokollet skall ge en rättvisande bild av vad som framkommit i
samband med de olika utredningsåtgärdema. Såväl sådant som är till
fördel som sådant som är till nackdel för den misstänkte skall redovisas.
Men protokollet har betydelse inte bara för att dokumentera utred-
ningsresultatet. Det är också av stor vikt från kontrollsynpunkt. Proto-
kollet skall ge en trogen bild av vad som förekommit under för-
undersökningen av betydelse för målet (22 § förundersöknings-
kungörelsen). Detta är en förutsättning för att det skall gå att på ett
riktigt sätt kontrollera att allt gått rätt till under utredningen. Såväl den
enskilde som utsatts för olika åtgärder som utredningspersonalen kan ha
ett påtagligt behov av att i efterhand kunna kontrollera t.ex. när och på
vilken grund en tvångsåtgärd vidtagits.
Möjligheten att kunna kontrollera polis och åklagares arbete under för-
undersökningen är enligt regeringens mening av väsentlig betydelse for
tilltron till rättsväsendet. Förundersökning innebär, oavsett om några
tvångsmedel kommit till användning, praktiskt taget alltid någon form av
ingripande mot enskilda. Det är av stor vikt att polisens och åklagarens
åtgärder verkligen dokumenteras och att det är möjligt att granska deras
förehavanden. En central uppgift för protokollet måste därför även i fort-
sättningen vara att rättvist spegla förundersökningens förlopp, vilka åt-
gärder som vidtagits, vem som fattat olika beslut och grunderna för be-
sluten.
Uppmärksamheten bör i stället främst inriktas på att undersöka om det
finns möjlighet att minska redovisningen av vad som framkommit vid ut-
redningsåtgärdema, alltså redovisningen av själva utredningsresultatet.
Man måste här skilja på sådan bevisning som tas in i protokollet och
som presenteras vid huvudförhandlingen i det skick den getts under för-
undersökningen och sådan bevisning som skall tas upp direkt vid huvud-
förhandlingen. Skriftlig bevisning, t.ex. läkarintyg, bokföringsmaterial,
sakkunnigutlåtanden och protokoll över konfrontationer, måste natur- 83
ligtvis i sin helhet tas in i protokollet i exakt det skick i vilken den är
avsedd att presenteras vid huvudförhandlingen. Avsikten är ju normalt Prop. 1994/95:23
inte att denna bevisning skall förändras på något sätt i samband med
huvudförhandlingen och den misstänkte har ett berättigat intresse av att
i förväg få granska vad som åberopas mot honom.
Det förhåller sig i viss mån annorlunda med förhör som hållits under
förundersökningen. Enligt principerna om muntlighet och omedelbarhet
vid huvudförhandling skall förhör normalt tas upp vid förhandlingen.
Skriftliga vittnesberättelser är endast undantagsvis tillåtna. Huvud-
principen är sålunda att det är förhöret vid förhandlingen i domstol som
är avgörande för vilket bevisvärde som skall tillerkännas den hördes
uppgifter. Om förhöret tas upp vid förhandlingen, får protokollen över
förhören under förundersökningen åberopas endast om den hörde avviker
från vad han uppgivit under polisförhören eller vägrar lämna uppgifter
under förhandlingen.
Enligt 23 kap. 21 § RB andra stycket skall, sedan förhöret med den
misstänkte eller annan upptecknats och innan förhöret avslutas, den hörde
ges tillfälle att granska uppteckningen och tillfrågas om han har någon
erinran mot innehållet. Närmare föreskrifter om redovisning av förhör
ges i förundersökningskungörelsen. I dess 22 § föreskrivs att utsaga skall
i de delar den bör tas in i protokollet återges i så nära överensstämmelse
som möjligt med det talade ordet. Ordagrann återgivning behöver dock
inte ske annat än då det är särskilt viktigt att de exakta ordalagen framgår
av protokollet. Om flera personer hörs om samma sak får hänvisning
göras till tidigare uppteckning, men skiljaktigheter i utsagorna skall
noggrant antecknas.
I dag sker i regel en förhållandevis utförlig redovisning av hållna
förhör i protokollen. Detta är den främsta orsaken till att protokollen ofta
blir tämligen omfattande. Inte minst i de fall utskrift sker av förhöret i
sin helhet tar utskriften ofta omfattande utrymme och arbete i anspråk.
Detta är å andra sidan det enda sättet att exakt redogöra för en utsaga.
När vad den hörde sagt skall omformuleras av förhörsledaren till en
sammanhängande berättelse finns alltid en risk att nyanser i utsagan går
förlorade eller får ett annat innehåll. Till bilden hör också att förhör
under förundersökningen i allt högre utsträckning kommit att åberopas
vid huvudförhandlingen på grund av att där hörda personer lämnar andra
uppgifter än de gjort under förundersökningen.
Enligt regeringens mening bör synen på dokumentationen av utsagor
under förundersökningen i viss mån kunna förändras. Den grundläggande
principen är och har varit att protokollet skall tjäna som underlag för
åklagarens åtalsprövning och för att förbereda målet i domstol.
Redovisningen av hållna förhör bör inte göras mer vidlyftig än vad som
behövs för att fylla dessa syften och för att ge den misstänkte möjlighet
att förbereda sitt försvar. Med den ökande allvarliga och närmast
yrkesinriktade brottsligheten går det emellertid inte att undvika att det
även i framtiden kommer att finnas ett behov av att åberopa vad som
sagts under brottsutredningen. I dessa fall måste dokumentationen ske i
så rättvisande former som möjligt och utformas så att förhöret blir
tjänligt som bevisning.
Regeringen vill med det sagda framhålla att det inte går att lägga någon
84
mall över förfarandet, som skall passa i samtliga utredningar. Prop. 1994/95:23
Möjligheterna att begränsa dokumentationen, för att på det sättet
påskynda förfarandet, bör uppmärksammas i samtliga ärenden. Det finns
anledning att anta att förutsättningarna för detta är störst vid hand-
läggningen av relativt okomplicerade ärenden rörande vardagsbrotts-
lighet, t.ex. mindre allvarlig misshandel, stölder, trafiknykterhetsbrott,
försäkringskassebedrägerier och liknande. Eftersom det är denna typ av
ärenden som trots allt dominerar bör också sådana åtgärder ge störst
effekt från rationaliseringssynpunkt. I de fall där den misstänkte erkänner
brottet eller skuldfrågan på annat sätt är uppenbar bör förunder-
sökningsprotokollet ofta kunna göras kort. I mer komplicerade fäll torde
möjligheterna att begränsa redovisningen av vad som framkommit under
utredningen vara mindre. Åklagaren måste alltid ha tillgång till det
material som är väsentligt för åtalsprövningen och den misstänkte får inte
undanhållas uppgifter som kan ha betydelse för försvaret. Förnekar den
misstänkte brottet och är utredningen komplicerad kan det ofta vara svårt
att under utredningens gång bedöma vilka uppgifter som är väsentliga.
Det finns i dessa fäll mindre utrymme för att minska på redovisningen av
vad som framkommit under förundersökningen.
Regeringen gör sammanfattningsvis den bedömningen att vissa
rationaliseringsvinster kan uppstå om man i framtiden i större utsträck-
ning beaktar möjligheten att begränsa dokumentationen i förundersök-
ningsprotokollen. Detta kan, som Äklagarutredningen påpekat, i stor
utsträckning ske inom ramen för den nuvarande lagstiftningen. Frågan
lämpar sig enligt vad Riksåklagaren anför i sitt remissvar väl för
metodutveckling i fråga om användning av modem teknik och den
allmänna uppläggningen av förundersökningsprotokollen. Regeringen
delar denna uppfattning.
Rikspolisstyrelsen driver i sitt utvecklingsarbete ett huvudprogram
avseende utredningverksamhet. Inom programmet fäller åtgärder for att
förenkla förundersökningarna och att utveckla metoder och teknik inom
utredningsarbetet. Det är av grundläggande betydelse for hur effektivt
kriminalpolisverksamheten kan bedrivas att det finns ett väl fungerande
samarbete mellan polisen och åklagarna. Äklagarutredningen har be-
handlat denna fråga och angivit att formerna för samverkan i löpande
prioriteringsfrågor, i metodfrågor m.m. behöver utvecklas på alla nivåer.
Detta gäller även rutiner och förenklade handläggningsformer. Regering-
en har i 1994 års budgetproposition anfört att det ankommer på Riks-
åklagaren att i samråd med Rikspolisstyrelsen ange riktlinjer och vidta de
åtgärder som bedöms nödvändiga för att tillse att detta arbete kommer till
stånd (prop. 1993/94:100 bilaga 3 s. 91). Det får ankomma på Rik-
såklagaren att inom ramen för det givna uppdraget behandla frågan om
en mer flexibel utformning av förundersökningsprotokollen. Arbetet kan
aktualisera att det görs ändringar i förundersökningskungörelsens
bestämmelser om förundersökningsprotokoll. Riksåklagaren bör i sådant
fäll lämna förslag till sådana ändringar.
85
Regeringens bedömning: Principen om absolut åtalsplikt bör
behållas.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga instanser som yttrar sig i
denna del delar utredningen uppfattning. Några instanser anför dock att
man bör närma sig en relativ åtalsplikt.
Skälen för regeringens bedömning: En grundläggande princip inom
straffrättens område är att, om ett förfarande är kriminaliserat, den som
gör sig skyldig till en sådan gärning skall få ett straff. Kraven på likhet
infor lagen, förutsebarhet i straffrättskipningen och legalitet talar för att
alla som gör sig skyldiga till straffbara förfaranden bestraffas. Denna
princip kommer bl.a. till uttryck i fråga om åtalsplikten. Enligt 20 kap.
6 § RB är åklagaren, om inte annat är föreskrivet, skyldig att väcka åtal
för brott som hör under allmänt åtal. Åklagaren har således i princip en
absolut åtalsplikt. På motsvarande vis är polisen i princip skyldig att
utreda alla sådana brott.
En processordning som innebär att åtal alltid väcks då det i och för sig
finns förutsättningar för detta skulle emellertid i många fall uppfattas som
alltför rigid och rentav stötande. Strafflagstiftningen saknar den precision
som behövs för att endast klart straffvärda förfaranden skall fålla under
det straffbara området. Det torde dessutom vara på det sättet att inte
något modernt samhälle har kunnat ställa upp resurser för att kunna
beivra alla i och för sig straffbelagda beteenden som medborgarna gör sig
skyldiga till. En viss prioritering är i praktiken därför nödvändig.
Motsättningen mellan intresset av att straffbelagda gärningar lagfors och
intresset av att lagstiftningen inte skall leda till stötande resultat och att
resurserna används på en ändamålsenligt sätt kan lösas på olika sätt.
1 flera länder gäller inte principen om en absolut åtalsplikt. Åklagaren
ges en rätt att, utifrån förhållandena i det enskilda fallet, pröva om ett
åtal är påkallat. Han kan alltså göra en diskretionär prövning. Åklagaren
har vad som brukar kallas en relativ åtalsplikt. Denna är vanligen förenad
med en relativ förundersökningsplikt.
Frågan om åtalspliktens utformning har under senare år varit föremål
för omfattande intresse i många länder. Den har också tagits upp i inter-
nationella sammanhang. Av särskild betydelse är den rekommendation
om förenklat brottmålsförfarande som Europarådet antog 1987,
recommendation No R (87) 18. Efter att ha erinrat om att Europarådets
mål är att nå en större enhetlighet mellan länderna konstateras i
rekommendationen att den ökande belastningen på domstolarna av
framför allt mål om mindre brott medför problem. Handläggningstidema
förlängs och rättsväsendet råkar i vanrykte. Denna utveckling kan, sägs
Prop. 1994/95:23
86
det, inte åtgärdas enbart genom fördelning av resurser. Det krävs också Prop. 1994/95:23
klarare prioriteringsregler för straffrätten, såväl vad gäller form som
innehåll. I rekommendationen ingår att medlemsstaternas process-
lagstiftning bör vila på principen om relativ (discretionary) åtalsplikt. Om
detta, av konstitutionella, historiska eller andra skäl, inte anses möjligt,
bör andra lagstiftningsåtgärder vidtas för att samma effekt skall uppnås.
I början av detta sekel gällde i Sverige principen om absolut åtalsplikt
i stort sett utan undantag. Frågan om att införa en relativ åtalsplikt har
dock fortlöpande diskuterats. Fördelarna med att behålla den absoluta
åtalsplikten har hittills ansetts väga över. Den absoluta åtalsplikten har
i stället försetts med alltmer betydande undantag. Reglerna om undantag
från åtalsplikten är av två slag, särskild åtalsprövning och åtalsunder-
låtelse.
För vissa brott har lagstiftaren valt särskild åtalsprövning och har då
uttryckligen angett att presumtionen är mot åtal. Åtalet har i dessa fall
gjorts fakultativt. Dessa särskilda åtalsprövningsregler är intagna under
respektive straffstadgande. Reglerna har olika innehåll och markerar en
varierande grad av presumtion mot åtal. I vissa fall får åtal väckas bara
om målsäganden angett brottet till åtal och åtal är påkallat av särskilda
skäl. I andra fall gäller att åtal får väckas endast om det av särskilda skäl
är påkallat ur allmän synpunkt. Även andra exempel på typfall finns, så-
som att krav finns på antingen en angivelse från målsäganden eller att
åtal är påkallat ur allmän synpunkt. I 2 kap. BrB finns dessutom mer
generella regler om åtalsprövning i fråga om brott som begåtts i Sverige
på utländskt fartyg eller flygplan eller utom riket.
Bestämmelser av det här slaget är relativt vanliga i brottsbalken och de
förekommer också inom specialstraffrätten. De brottstyper för vilka sär-
skild åtalsprövning är föreskriven är i regel sådana där brottet har ut-
präglat civilrättsliga inslag, rör förhållanden inom familjen eller annars
vad som brukar anses tillhöra privatlivet eller där andra sanktionsformer
gäller vid sidan av det straffrättsliga regelsystemet. I avsnitten 6.7
respektive 6.8 föreslås att det införs regler om särskild åtalsprövning vid
brott som avser olovliga förfoganden med förhyrd egendom respektive
övertrasseringar av eget konto.
Den andra huvudtypen av inskränkning i åtalsplikten utgörs av be-
stämmelserna om åtalsunderlåtelse. I dessa fall kvarstår i princip presum-
tionen för åtal, men åklagaren ges en rätt att under vissa givna förut-
sättningar underlåta att åtala. Reglerna om åtalsunderlåtelse är, till
skillnad från flertalet av de regler som föreskriver särskild åtalsprövning,
av generell karaktär. De gäller allmänt för vissa i lagstiftningen angivna
typfall, som kan hänföras till brottets art, gärningsmannens person eller
andra speciella omständigheter.
Genom senare års lagstiftningsarbete har inskränkningarna i åtalsplikten
fått en sådan omfattning att det med fog kan påstås att denna har kommit
att närma sig ett system med relativ åtalsplikt. Det torde också höra till
undantagen i modem straffprocesslagstiftning att åtalsplikten är absolut,
alltså i det närmaste fri från undantag. Å andra sidan förekommer det
heller knappast att åtalsplikten är fullständigt relativ och att åtal kan 87
underlåtas på helt diskretionära grunder. En jämförelse i praktiken av
olika näraliggande länders åtalssystem ger en påfallande enhetlighet i Prop. 1994/95:23
fråga om vilka mål som fors till åtal, närmast oberoende av vilken
grundläggande reglering beträffande åtalsplikten som ligger i botten. I
vart fall gäller detta vid en jämförelse med länder som har en med
Sverige likartad rättstradition. Vid en jämförelse med Danmark och
Norge, vilka anses ha en i princip relativ åtalsplikt, visar det sig att
åtalsreglema tillämpas på i stort sett samma sätt och med samma resultat
i de enskilda fållen som i Sverige. Fråga är om en faktisk övergång till
en relativ åtalsplikt, mot denna bakgrund, bättre skulle tillvarata
rättsväsendets resurser än det nuvarande systemet med en i grunden
absolut åtalsplikt, som är försedd med i lag angivna undantag.
Utvecklingen inom straffprocessrätten internationellt går mot en större
användning av principen om relativ åtalsplikt. Även om någon om-
fettande harmonisering av olika europeiska länders processlagstiftning
inte kan förväntas inom överblickbar tid talar framför allt den tidigare
nämnda rekommendationen från Europarådet om införande av diskre-
tionär åtalsrätt med viss styrka för att en anpassning bör eftersträvas.
För en relativ åtalsplikt talar vidare att det inte går att undvika att
strafflagstiftningen med allmänt utformade straffbestämmelser i undan-
tagssituationer kommer att omfetta vissa förfaranden, som det i det en-
skilda fellet skulle te sig uppenbart stötande för rättsmedvetandet att
straffbelägga. Det kan också vara fråga om brott där omständigheterna
kring brottet eller gärningsmannens person är sådan, att en lagföring
framstår som meningslös eller uppenbart obehövlig eller rent av skulle
motverka sitt syfte. En regel om diskretionär åtalsprövning torde i större
utsträckning än den nuvarande lagstiftningen leda till att åtal kan
undvikas i berörda fell.
En regel om relativ åtalsplikt torde vidare ha den fördelen att det blir
en överensstämmelse mellan åtalsplikten och förundersökningsplikten.
Med nuvarande regler kan den situationen uppstå att en förundersökning
genomförs varvid det visar sig att denna inte skulle ha inletts om man
haft kännedom om alla omständigheter, men det finns inte förutsättningar
för åtalsunderlåtelse.
Enligt regeringens mening talar emellertid en rad starka skäl mot en
övergång till relativ åtalsplikt.
De grundläggande kraven på förutsebarhet, legalitet och enhetlighet i
rättstillämpningen blir bättre tillgodosedda med en principiellt absolut
åtalsplikt.
Den ökande brottsligheten och knappheten på resurser medför i och för
sig att alla brott inte kan utredas. En prioritering måste ske. Starka skäl
talar dock för att regler om en sådan prioritering ses som undantag från
en i övrigt gällande absolut åtalsplikt. Arbetsbelastningen på olika polis-
och åklagarmyndigheter är ofta ojämn. Det är t.ex. väl känt att balans-
situationerna i storstäderna generellt är mer besvärande än på mindre
orter. Ett system som grundar sig på en mer eller mindre diskretionär
prövning skulle kunna leda till att en måltyp, som generellt beivras på ett
håll, kan komma att i stor utsträckning avskrivas på ett annat, eftersom
man på den senare myndigheten av resursskäl måste prioritera andra 88
måltyper. Även om vissa olikheter i praktiken alltid uppstår, måste enligt
regeringens mening ambitionsnivån beträffande brottsbekämpningen vara Prop. 1994/95:23
lika över hela landet. Åtalsreglema får inte heller användas för att i
praktiken avkriminalisera vissa brottstyper.
Ett system med en absolut åtalsplikt främjar legaliteten och forut-
sebarheten i strafflagstiftningen. Principen om allas likhet inför lagen är
lättare att uppfylla, om det i botten finns en presumtion för åtal i de fall
det finns förutsättningar för en fällande dom. Genom en sådan
presumtion, kombinerat med i lag definierade undantag från åtalsplikten,
bör det finnas rimliga möjligheter för allmänheten att uppfatta och förstå
grunderna för åklagarens avgöranden. Om allmänheten får uppfattningen
att åklagarna fattar sina beslut på i stort sett skönsmässiga grunder, finns
det en uppenbar risk att tilltron till åklagarna och till rättsväsendet i stort
minskar. Också det allmänpreventiva värdet av straffrätten skulle däri-
genom minskas. Det är dessutom lättare att föreskriva undantag från en
regel om absolut åtalsplikt än att komplettera en relativ åtalsplikt med
regler om när åtal skall väckas. Man undviker också det motsats-
förhållande som kan sägas finnas mellan en relativ åtalsplikt och det för-
hållandet att kriminaliseringen av en gärning är generell.
Det är vidare omvittnat att åklagarna i viss utsträckning uppfattar den
absoluta åtalsplikten som ett stöd i verksamheten. Ett beslut att inte
underlåta åtal kan motiveras med att den grundläggande presumtionen är
för åtal vid utsikter till en fällande dom. Åklagaren kan därför stå emot
påtryckningar av olika slag. Principen kan i viss utsträckning sägas med-
verka till åklagarnas oberoende och underlätta upprätthållandet av
skyldigheten att inte ta obehöriga hänsyn i sitt beslutsfettande.
Redan den omständigheten att svensk rätt sedan lång tid innehåller en
princip om absolut åtalsplikt talar i själva verket mot den relativa åtals-
plikten. Ett förslag om en övergång till denna princip skulle av allmän-
heten kunna uppfattas som att lagstiftaren lägger mindre vikt vid de
värden som den absoluta åtalsplikten vilar på. Det kan således inte
uteslutas att ett sådant förslag av allmänheten uppfattas som att
legalitetshänsyn och enhetlighet i rättstillämpningen är värden som inte
längre gör sig lika starkt gällande.
Samhällsutvecklingen och den ökande brottsligheten har inneburit att
det diskretionära inslaget i åtalsplikten har ökat. Detta är en internationell
företeelse, oavsett vilken grundläggande regel om åtalsplikten som olika
länder bekänt sig till. Samtidigt kan en harmonisering av de materiella
förutsättningarna för åtal förväntas öka, inte minst genom det alltmer
utbredda internationella samarbetet i straffrättsliga frågor. Den grund-
läggande begreppsmässiga skillnaden mellan absolut och relativ åtalsplikt
blir alltmer uttunnad. Den utveckling som skett i Sverige mot ett alltmer
vidsträckt utrymme för åklagare att på diskretionära grunder låta bli att
åtala, har kunnat äga rum inom ramen för en bibehållen princip om pre-
sumtion for åtal när det finns anledning till fällande dom. Även möjlig-
heten att inte inleda förundersökning eller att lägga ner en sådan har kun-
nat införas utan att man behövt överge den grundläggande principen an-
gående åtalsplikten.
Enligt regeringens mening svarar det svenska systemet med en princi- 89
piell absolut åtalsplikt förenad med en förhållandevis vidsträckt möjlighet
till diskretionär bedömning i det enskilda fallet väl mot den lösning som Prop. 1994/95:23
förespråkas i den tidigare nämnda europarådsrekommendationen.
Enligt vår mening bör därför åklagarens principiella skyldighet att
väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal behållas.
Regeringens bedömning: De nuvarande reglerna i rättegångs-
balken om åtalsunderlåtelse bör inte ändras.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: Den övervägande delen av instanserna delar ut-
redningens bedömning. Någon instans ifrågasätter om inte åtals-
underlåtelse borde kunna komma i fråga i större utsträckning än i dag.
Skälen för regeringens bedömning: I 20 kap. 7 § RB ges allmänna
regler om åtalsunderlåtelse. Enligt nu gällande regler får en åklagare med
stöd av första stycket besluta att underlåta åtal för brott under förut-
sättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts
- om det kan antas att brottet inte skulle leda till annan påföljd än böter,
- om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns
särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
- om den misstänkte begår ett annat brott och det, utöver påföljden för
det brottet, inte krävs påföljd för det aktuella brottet, eller
- om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller vårdhem for vuxna
enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.
Åtal får vidare enligt andra stycket underlåtas i andra fall, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till om-
ständigheterna inte heller av andra skäl krävs att åtal väcks.
Ett beslut om åtalsunderlåtelse består bl.a. av ett konstaterande från
åklagarens sida att den misstänkte gjort sig skyldig till ett visst brott, för
vilket emellertid åtal inte skall väckas. I princip förutsätts därför för ett
beslut om åtalsunderlåtelse att utredningen är fullständig och att det är
klarlagt att den misstänkte begått brottet. I praktiken fordras normalt att
den misstänkte erkänt gärningen.
Möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse har successivt utvidgats genom
åren. Enligt den ursprungliga lydelsen av 20 kap. 7 § RB kunde åtal
underlåtas i två typfall. Den ena gällde situationen då på brottet inte
kunde följa svårare straff än böter och det var uppenbart att den
misstänktes lagföring inte var påkallad från allmän synpunkt. Det andra
gällde vissa situationer då flera brott hade begåtts och var föranledd
främst av processekonomiska skäl. I samband med införandet av brotts-
balken gjordes det vissa ändringar i fråga om bötesfallen. Vidare infördes
en uttrycklig bestämmelse om åtalsunderlåtelse i de fäll brottet begåtts
under inflytande av själslig abnormitet. Riksåklagaren gavs dessutom rätt Prop. 1994/95:23
att ge åtalsunderlåtelse när extraordinära omständigheter förelåg. I fråga
om ungdomar som inte fyllt 18 år ges särskilda regler om åtalsunder-
låtelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver-
trädare. Där ges mycket vidsträckta möjligheter till åtalsunderlåtelse.
Reglerna i rättegångsbalken fick sin nuvarande utformning 1985 (prop.
1984/85:3, bet. 1984/85:JuU10, rskr. 1984/85:72, SFS 1985:13). För-
ändringarna innebar att utrymmet för att medge åtalsunderlåtelse och för-
undersökningsbegränsning utvidgades väsentligt. I de fall brottet inte
kunde antas ge annat än ett bötestraff gällde tidigare som förutsättning
för åtalsunderlåtelse att åtal inte skulle krävas ur allmän synpunkt.
Genom reformen infördes en ny regel av innebörd att åtalsunderlåtelse
får ske om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.
Detta nya grundrekvisit föreskrevs att gälla generellt för samtliga
åtalsunderlåtelsegrunder i 20 kap. 7 § RB utom for de extraordinära
fallen.
I fråga om de fåll då den misstänkte gjort sig skyldig till flera brott
gavs åklagaren en möjlighet att göra en friare bedömning än vad som
dittills gällt i fråga om vilken betydelse i påföljdshänseende det aktuella
brottet skulle ges i jämförelse med övrig brottslighet. Tidigare gällde att
åtal fick underlåtas om brottet hade begåtts innan den misstänkte dömts
för något annat brott som han begått eller helt avtjänat straff eller annan
påföljd för sådant brott, och det var uppenbart att brottet i jämförelse
med det andra brottet var utan nämnvärd betydelse för påföljden. Numera
gäller som förutsättning endast att den misstänkte begått annat brott och
att det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning
av det aktuella brottet.
I de fåll den misstänkte lider av en psykisk störning krävs inte längre
för åtalsunderlåtelse att sluten psykiatrisk vård kommer till stånd. Även
öppen psykiatrisk vård kan medföra åtalsunderlåtelse.
Möjligheten att ge åtalsunderlåtelse när påföljden i händelse av
lagföring kan antas bli villkorlig dom var en nyhet som infördes genom
1985 års lagstiftning. För åtalsunderlåtelse i dessa fåll krävs, utöver att
grundrekvisitet är uppfyllt, att det finns särskilda skäl för ett sådant
beslut.
Ett system med absolut åtalsplikt kombinerat med förhållandevis stora
möjligheter att underlåta åtal i det enskilda fållet tillgodoser behovet av
flexibilitet och möjligheterna att ta hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fållet vid åtalsprövningen. Detta krav på flexibilitet måste sedan
vägas mot den grundläggande principen att på brott skall följa straff, för
att inte trovärdigheten i straffsystemet skall sättas i fåra.
Efter 1985 års ändringar av reglerna om åtalsunderlåtelse har motioner
väckts i riksdagen med yrkande om återgång till de äldre reglerna om
åtalsunderlåtelse. Man har menat att de nya reglerna satte principerna om
likhet inför lagen och förutsebarheten i rättskipningen i fåra och att
tilltron till rättsväsendet genom detta kunde komma att allvarligt skadas.
Justitieutskottet har i flera fåll avstyrkt bifåll till motionerna med huvud-
saklig motivering att de nya reglerna får anses utgöra en rimlig avväg-
ning mellan de intressen av skilda slag som gör sig gällande inom brotts-
91
bekämpningen (bet. 1985/86:JuU22,1986/87:JuUl9, 1987/88 :JuU28 och
36 samt 1989:90:JuU14, 16 och 23). I anledning av förnyade motioner
i saken anförde utskottets majoritet att Åklagarutredningen bl.a. skulle se
över om de gällande bestämmelserna om åtalsunderlåtelse är ändamåls-
enliga och avstyrkte bifall till motionerna (bet. 1990/91 :JuU10 s. 99).
Mot bakgrund av det anförda bör ställning tas till om de nuvarande
reglerna om åtalsunderlåtelse utgör en rimlig avvägning mellan de mot-
stående intressen som finns.
Åklagarutredningen har gjort en utvärdering av tillämpningen av
reglerna för åtalsunderlåtelse (betänkandet s. 168-175). Som underlag för
utvärderingen har utredningen haft tillgång till statistiskt material från
Statistiska centralbyrån och från Riksåklagarens anslagsframställning för
budgetperioden 1991/92-1993/94. Utredningen anför att det statistiska
materialet måste bedömas med viss försiktighet men anför att tendenserna
i det är så förhållandevis klara att det ger tillräckligt underlag för ett
ställningstagande.
Utredningen konstaterar att den förväntade eller befarade ökningen av
användningen av åtalsunderlåtelse i stort sett uteblivit. Tvärtom har såväl
antalet åtalsunderlåtelser totalt sett som andelen av samtliga åklagarbeslut
som avser åtalsunderlåtelse gått ner något efter reformen. Det gäller sär-
skilt åtalsunderlåtelse vid bötesbrott. Införandet av rätten att ge åtals-
underlåtelse i fall av villkorlig dom har använts i mycket liten ut-
sträckning och tenderar dessutom att minska. Den enda grund för
åtalsunderlåtelse som inte minskat, är den då flera brott har begåtts och
vid återfall. Det är samtidigt den grund för vilken de kriminalpolitiska
effekterna av en åtalsunderlåtelse är minst uttalade. Åtalsunderlåtelse i
Prop. 1994/95:23
dessa fall förutsätter nämligen att den misstänkte får en adekvat påföljd
för den samlade brottsligheten som han gjort sig skyldig till.
Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning har här huvudsakligen
processekonomisk betydelse.
Utredningen anför att det är svårt att bedöma vad som är skälen till att
antalet åtalsunderlåtelser minskar. En omständighet kan vara att de mål
som handläggs av åklagare avser allt allvarligare brottslighet, dels på
grund av brottsutvecklingen, dels då lindrigare brott kan bli liggande i
balans hos polisen. Utrymmet för åtalsunderlåtelse kan därför ha blivit
mindre.
Enligt utredningen är det uppenbart att åklagarna i allmänhet inte fullt
ut utnyttjat det utrymme för åtalsunderlåtelse och förundersökningsbe-
gränsning som lagstiftningen i och för sig medger.
Regeringen gör för sin del följande bedömning. Reglerna om
åtalsunderlåtelse har framför allt två syften. Det ena är av process-
ekonomiskt slag. Genom åtalsunderlåtelsereglema, i kombination med
rätten att inte inleda eller att lägga ner en förundersökning, ges åklagare
möjlighet att prioritera mellan olika ärenden och att begränsa utredningen
i enskilda fall. Det andra syftet är att undvika åtal i sådana fåll där
straffvärdet av ett förfarande är begränsat eller omständigheterna i övrigt
talar mot ett åtal eller där en process i domstol framstår som tämligen
onödig eller meningslös. 92
Den grund för åtalsunderlåtelse som har särskild processekonomisk be-
tydelse, nämligen den vid brottskonkurrens och återfall, torde inte ha Prop. 1994/95:23
inneburit några kriminalpolitiska nackdelar. Påföljdspraxis i domstolarna
är sådan att det oftast är närmast utan betydelse för påföljden om vissa
brott i en omfattande brottslighet som en tilltalad gjort sig skyldig till
undantas från lagföring. En ändring av åtalsunderlåtelsereglema i denna
del skulle förutsätta en nyordning beträffande reglerna om påföljd vid
sammanträffande av brott. Det har heller inte framkommit omständig-
heter som tyder på att exempelvis målsägandens intresse av åtal inte
tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Skulle detta varit fallet borde det ha
märkts i framför allt överåklagarnas och Riksåklagarens överprövnings-
verksamhet och i sista hand genom enskilda åtal. Trots ökad arbets-
belastning för åklagarna har åtalsunderlåtelse på denna grund inte ökat
under senare år. Detta förhållande tyder på att åklagarna inte fullt ut
använder möjligheterna till åtalsunderlåtelse, utan att omständigheterna
som talar för åtal i många fall får väga över. Genom kopplingen till
reglerna om förundersökningsbegränsning ger dagens regler goda
möjligheter att vid brottskonkurrens och återfall undvika att resurser tas
i anspråk för utredningar som inte är processekonomiskt försvarbara.
Regeringen ser därför inget behov av att utvidga eller inskränka möjlig-
heterna till åtalsunderlåtelse på denna grund.
Det formella utrymmet för åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet, vid
förväntad villkorlig dom och vid psykisk störning måste sägas vara stort.
Vid genomförandet av 1985 års lagstiftning fördes också farhågor fram
beträffande reglernas inverkan på intresset av likformighet i rättstillämp-
ningen. I Riksåklagarens cirkulär angående åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsning finns det en noggrann genomgång av
regelsystemet och dess tillämpning. Riksåklagaren genomförde också i
det sammanhanget en omfattande utbildning av åklagarna. Vid
Riksåklagarens tillsynsbesök ägnas vidare frågor om åtalsunderlåtelse en
betydande uppmärksamhet. Det statistiska underlag som legat till grund
for Åklagarutredningens utvärdering av reglerna om åtalsunderlåtelse ger
inte underlag för en bedömning av om det finns olikheter i tillämpningen
mellan olika distrikt eller regioner. Enligt utredningen tyder emellertid
vissa tecken på att så är fallet. Riksåklagarens tillsynsbesök ger enligt
utredningen belägg för att vissa olikheter kan förekomma, dock sällan så
att åtal underlåts i större utsträckning än vad som förutsätts i cirkuläret.
Snarare är det så att praxis i fråga om att underlåta åtal är strängare på
vissa håll och beträffande vissa brottstyper. Vad som klart kan
konstateras av statistiken är att åtalsunderlåtelse för bötesbrott och vid
förväntad villkorlig dom är i minskande. Hela den minskningen torde inte
kunna förklaras av ändringar i lagstiftningen eller i brottslighetens
karaktär. I någon mån måste åklagarna iaktta större restriktivitet vid
prövningen av om åtalsunderlåtelse bör meddelas. Det anfönda visar om
inte annat att åklagarna tillämpar ett regelsystem som innebär möjligheter
att av diskretionära skäl efterge åtal med försiktighet och med iakttagande
av omständigheterna i det enskilda fallet. Lika lite som vid åtals-
underlåtelse vid flerfoldig brottslighet finns det underlag för att påstå att
åklagarna reglerar sin arbetsbörda genom att använda sig av reglerna om 93
åtalsunderlåtelse.
Av det anförda följer enligt regeringens mening att det inte finns något Prop. 1994/95:23
behov av att utvidga möjligheterna till åtalsunderlåtelse på de grunder
som nu berörts. De formella möjligheter som lagstiftningen i dag ger
används inte fullt ut. Det finns inte heller skäl för att inskränka
möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Alla tecken tyder på att åklagarna
använder reglerna med en återhållsamhet. Om möjligheterna till åtals-
underlåtelse på dessa grunder inskränks kan det befaras att en minskad
flexibilitet skulle leda till att åklagarna måste åtala förfaranden där
straffvärdet är begränsat eller omständigheterna i övrigt starkt talar mot
åtal. En sådan ändring av reglerna skulle också stå i strid med
Europarådets rekommendation om åtalsplikten.
Regeringen finner sammanfattningsvis att reglerna i rättegångsbalken
om åtalsunderlåtelse har en lämplig utformning som tillåter en
sammanvägning av de motstående intressen som gör sig gällande. I
propositionen Handläggning av ungdomsmål (prop. 1994/95:12) föreslår
regeringen att det i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare görs en markering av att det vid bedömningen av om
åtalsunderlåtelse skall meddelas särskilt skall beaktas om den unge
tidigare har gjort sig skyldig till brott.
Regeringens förslag: Förundersökning skall inte behöva inledas
om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Möjligheterna
till förundersökningsbegränsning i s.k. disproportionsfall utvidgas
inte.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår en utvidgning av möjlig-
heterna till förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen. I övrigt
överensstämmer utredningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet instanser tillstyrker eller lämnar utred-
ningens förslag utan erinran. Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för
Västra Sverige och ytterligare några instanser avstyrker en utvidgning av
möjligheterna till förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen.
Skälen för regeringens förslag: Den absoluta åtalsplikten är, som
nämnts tidigare, förenad med en absolut förundersökningsplikt. I likhet
med vad som gäller i fråga om åtalsplikten är även forundersöknings-
plikten förenad med en rad undantag.
Om åklagaren kan förutse att, om en fullständig utredning genomfors,
åtal skulle komma att underlåtas till följd av någon regel om åtalsunder-
låtelse eller inte väckas på grund av att särskild åtalsprövning är före-
skriven, får han enligt 23 kap. 4 a § andra stycket RB besluta att inte in-
leda förundersökning. Har en förundersökning inletts får åklagaren enligt
paragrafens första stycke under samma förutsättningar lägga ner under-
sökningen. En sådan s.k. förundersökningsbegränsning får ske bara om
något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom detta.
Beslut om att inte inleda eller att lägga ner en förundersökning får
också fattas enligt en s.k. disproportionsregel i samma paragrafs första Prop. 1994/95:23
punkt. Om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt
förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet
inte skulle leda till allvarligare påföljd än böter, behöver utredning inte
inledas och en inledd utredning får läggas ner.
Till skillnad från vad som gäller vid åtalsunderlåtelse behöver, av
naturliga skäl, skuldfrågan inte vara klarlagd för att en förundersöknings-
begränsning skall få beslutas.
Reglerna om förundersökningsbegränsning har mycket stor praktisk
betydelse. Detta gäller särskilt möjligheterna till begränsning av ut-
redningen vid en förväntad åtalsunderlåtelse och i fråga om brott där sär-
skild åtalsprövning är föreskriven. Från resurssynpunkt är det givetvis
effektivare att på ett tidigt stadium lägga ner en utredning som ändå inte
kan förväntas leda till åtal i stället för att besluta om att åtal inte skall
väckas efter det att en fullständig utredning har gjorts.
Under 1990 blev cirka 1,2 miljoner brott registrerade hos polisen. I
denna siffra ingår inte de brott som faller utanför polisens särskilda
anmälningsrutin, huvudsakligen brott med endast böter i straffskalan. An-
talet sådana brott uppgår till flera hundratusen årligen. Flertalet beivras
genom ett föreläggande av ordningsbot.
Av de registrerade brotten blev drygt 200 000 föremål för åtal. I
35 000 fall utfärdades strafföreläggande och i fråga om 28 000 brott
meddelades åtalsunderlåtelse. I ytterligare cirka 60 000 fall blev brotts-
misstankarna fullständigt utredda, men målet skrevs av utan fullständig
förundersökning med motivering exempelvis att gärningen inte var brott
eller att den misstänkte var underårig. Därutöver företogs förunder-
sökning i fråga om cirka 86 000 brott utan att brottet klarades upp. Den
vanligaste avskrivningsgrunden i dessa fall var att brott inte var styrkt.
Sammanlagt har således förundersökning inletts eller ärendet avskrivits
genom ett s.k. brottsuppklarande beslut i fråga om drygt 400 000 brott.
Statistiken ger inte något besked om vad som hänt beträffande övriga
registrerade brott. En mycket stor del av dessa, förmodligen de flesta, ut-
görs av brott som anmäls men där det redan från bötjan står klart att det
knappast finns utsikter att klara upp brottet. Ofta är en anmälan en förut-
sättning för att ett försäkringsbolag skall medge att reglera den skada som
vållats genom brottet. I dessa fall skrivs ärendet av direkt på anmälan
med motivering att spaningsuppslag saknas eller liknande. Ett typexempel
på sådan brottslighet är cykelstölder. Av anmälda cykelstölder klaras
endast cirka två procent upp. Ett inte oväsentligt antal torde vidare
utgöras av ärenden där en utredningsåtgärd gjorts, men därefter har
utredningen lagts ner utan att någon kunnat misstänkas för brottet med
motivering att spaningsuppslag saknas. Till denna kategori kan många
fall av inbrottsstölder hänföras. Också för dessa brott är uppklamings-
procenten låg. Även om denna alltför låga uppklamingsprocent kan ökas
i framtiden, är det orealistiskt att tro att situationen skall förändras helt
radikalt för dessa brottstyper. Det finns även andra situationer där det i
praktiken saknas möjligheter att utreda och lagföra brottet, trots att ett
brott utan tvekan har begåtts och brottet formellt omfattas av den 95
absoluta förundersökningsplikten. Som exempel kan nämnas sådana fall
då den misstänkte avvikit och inte kan förväntas bli anträffad. Andra fall Prop. 1994/95:23
är då gärningsmannen lämnat landet och inte kan förväntas återkomma
och det inte finns förutsättningar för utlämning eller då brottet begåtts
utomlands och bevisning inte finns tillgänglig här.
Det kan ifrågasättas om lagstiftningen medger att polis och åklagare
underlåter att inleda en förundersökning av endast det skälet att ett
fullföljande av utredningen inte är praktisk möjlig. Det är enligt rege-
ringens mening inte rimligt att ha en reglering som inte medger detta.
Även om inget fåll i teorin är omöjligt att utreda är det närmast självklart
att verkligheten sätter en gräns för vilka insatser som kan göras för att
utreda ett brott. I praxis har det också godtagits att det inte finns någon
förundersökningsplikt i dessa fall och att ärendet kan skrivas av med
motiveringen att spaningsuppslag saknas.
Denna bristande överensstämmelse mellan lagens bokstav och dess
praktiska tillämpning är inte tillfredsställande. Det kan säkert av de
tillämpande myndigheterna i många fall upplevas så att man tänjer på
regelsystemet om man beslutar att inte inleda förundersökning på denna
grund. Detta kan medföra att utredningsåtgärder vidtas för att uppfylla
en, som man uppfattar det, formell förundersökningsplikt, trots att det re-
dan från böijan står klart att utredningen aldrig kommer att leda till att
brottet blir uppklarat och bestraffat.
Principen om en absolut förundersökningsplikt bör tolkas på det sättet
att den innebär en skyldighet att inleda utredning endast då det ligger
inom det rimligas gräns att anta att en utredning kan leda till att saken
blir uppklarad och någon kan lagforas för brottet. För att undanröja den
osäkerhet som kan råda på denna punkt bör lagstiftningen förtydligas. Ett
sådant förtydligande torde också främja en enhetlig och rättssäker
rättstillämpning. Lagtekniskt kan detta lösas på så sätt att det i 23 kap.
1 § RB uttryckligen anges att förundersökning inte behöver inledas, om
det är uppenbart att brottet inte går att utreda.
Åklagarutredningen har föreslagit att möjligheterna till förundersök-
ningsbegränsning utvidgas i fråga om fall då insatserna för att utreda
brottet inte står i rimligt förhållande till brottets straffvärde eller
resultatet i övrigt av en lagföring. Som exempel anförs grannfejder eller
anmälningar i trakasseringssyfte och saker som berör förhållanden av
mycket komplicerad civilrättslig eller teknisk natur. Den bestämmelse
som i gällande lagstiftning tar sikte på sådana ärenden får inte tillämpas
om svårare straff än böter kan förväntas och beslut skall fattas av
överåklagare eller statsåklagare. Utredningen föreslår att förundersökning
skall få underlåtas även i fall då det inte kan förväntas svårare straff än
villkorlig dom eller skyddstillsyn och att beslut skall få fattas av åklagare
med normal behörighet, dvs. lägst en assistentåklagare som tjänstgjort i
sådan egenskap i minst två år.
En utvidgning av möjligheten till förundersökningsbegränsning i
angivna fåll skulle onekligen kunna leda till att vissa resurser frigörs så
att dessa kan användas till utredningar som framstår som mer angelägna.
Det finns emellertid andra hänsyn att beakta. Den föreslagna regeln är
långtgående. Den skulle omfatta brott med ett inte obetydligt straffvärde, 96
eftersom villkorlig dom och skyddstillsyn utgör alternativ till ett
fängelsestraff. Regeln skulle vidare medföra bl.a. att åklagare skulle Prop. 1994/95:23
behöva tillämpa påföljds- och straffmätningsreglema i 29 och 30 kap.
brottsbalken, och detta i ett läge då någon utredning om brottet eller den
misstänktes person inte har inhämtats. Flera remissinstanser har avstyrkt
förslaget på nu anförda grunder. Regeringen är av den uppfattningen att
fördelarna med förslaget inte uppväger de nackdelar som finns. Förslaget
bör därför inte genomföras.
Effektiv användning av resurserna for brottsbekämpningen förutsätter
bl.a. att handläggningsformema i olika avseenden förenklas. Ett viktigt
inslag i reformarbetet har varit att i fråga om mindre brott minska
belastningen på domstolarna och även åklagarna. Införandet och den
successiva utvidgningen av strafföreläggande- och ordningsbotsinstituten
har haft stor effekt i detta avseende. Det stora flertalet mindre brott
beivras i dag utan domstols och, vad avser ordningsbot, utan åklagares
medverkan. En målsättning med reformarbetet har varit att
domstolsprövningen skall förbehållas sådana mål där parterna inte är ense
eller som avser allvarligare eller komplicerade brott.
Erfarenheterna av det tidigare reformarbetet på detta område är
positiva. Strafföreläggande och ordningsbot medger en snabb och effektiv
form för att fastställa straff i de fall den misstänkte erkänner gärningen,
brottet inte är alltför allvarligt och det inte råder någon tvekan om
påföljden. Systemet har, förutom att det innebär en effektivare
användning av resurserna, obestridliga fördelar även för den misstänkte.
Avgörandet kommer snabbt och den misstänkte kan ta ställning till det
förelagda straffet och själv bedöma om det står i rimlig proportion till
gärningen. Han får direkt kännedom om den samlade straffrättsliga
reaktionen på brottet. Genom att ansvarspåståendet enligt båda
processformema föreläggs enligt mall och då straffets storlek i fråga om
ordningsbot följer av ordningsbotsbeslutet och beträffande strafföre-
läggande normalt bedöms i enlighet med rekommendationer från
Riksåklagaren och respektive överåklagare blir straffnivån förutsebar,
vilket är en fördel ur legalitetssynpunkt. Den misstänkte slipper vidare,
om han godkänner föreläggandet, en ibland tidskrävande och kostsam
inställelse vid domstol.
Det kan naturligtvis inte bestridas att det innebär vissa risker från rätts-
säkerhetssynpunkt att inte pröva målen i domstol. Förelägganden
innefattar inslag som skulle kunna uppfattas som pressande från den
misstänktes sida. Den förelagde vet att, oavsett om han är skyldig eller
inte, ett bestridande innebär att han kan komma att behöva inställa sig vid
domstol. Systemet med föreläggande innebär dessutom att ansvarsfrågan
prövas av de myndigheter som svarat for utredningen av brottet. Detta
förhållande uppvägs dock i viss mån av den omständigheten att såväl
97
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23
polis som åklagare är skyldiga att iaktta objektivitet i sin prövning och
alltså skall se även till sådana omständigheter som talar till den
misstänktes förmån.
Tillgänglig statistik visar att förelägganden godkänns i mycket hög
utsträckning. Av utfärdade strafförelägganden år 1990 godkändes cirka
85 procent. Utfärdade ordningsförelägganden godkänns i än högre ut-
sträckning. Är 1990 utfärdades drygt 200 000 förelägganden, varav drygt
10 000 i tullmål. Av dessa godkändes över 194 000 eller cirka 96,5
procent direkt vid utfärdandet. Ytterligare närmare 2 procent godkände
föreläggandet skriftligen i efterhand. Andelen bestridda ordningsbotsföre-
lägganden är alltså endast cirka 1,5 procent. Dessa siffror har varit
tämligen konstanta genom åren.
Antalet straff- och ordningsbotsförelägganden som upphävs med hjälp
av extraordinära rättsmedel är också relativt få.
För den lindrigare brottsligheten ligger sålunda tyngdpunkten i rätt-
skipningen utanför domstolen. De summariska formerna för lagföring har
genom detta kommit att spela en allt viktigare roll. Mot bakgrund av
detta bör det övervägas om tillämpningsområdet för dessa enkla och
förhållandevis billiga processformer kan utvidgas ytterligare.
Regeringens förslag: Åklagare skall få utfärda strafföreläggande
för alla typer av brott där böter ingår i straffskalan. Ett före-
läggande skall också få omfatta medgivna enskilda anspråk som
avser betalningsskyldighet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag utom
så till vida att utredningen föreslår att strafföreläggande skall få utfärdas
även med tillämpning av straffnedsättningsreglema i brottsbalken och få
omfatta även enskilda anspråk som avser annat än betalningsskyldighet.
Dessutom föreslår utredningen att strafföreläggande skall få utfärdas i de
fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran men flera instanser är kritiska till
eller avstyrker olika delar av förslaget. Riksdagens ombudsmän, Svea
hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige m.fl. avstyrker förslaget att
åklagare skall få förelägga villkorlig dom. Som skäl anges bl.a. att
förslaget inte kan godtas ur rättssäkerhetssynpunkt och att det kan få
negativa verkningar på den enskildes syn på allvaret i olika lagstridiga
handlingssätt. Bland annat Domstolsverket och Hovrätten för Västra
Sverige menar att åklagare inte skall ges rätt att förelägga böter med
tillämpning av straffnedsättningsreglema i brottsbalken eftersom dessa
fall bör avgöras av domstol. Riksdagens ombudsmän avstyrker förslaget
att medgivna enskilda anspråk skall kunna tas upp i ett strafföreläggande.
Hovrätten för Västra Sverige förespråkar, i vart fall under en över-
gångstid, en beloppsbegränsning av de enskilda anspråk som tas upp i
Prop. 1994/95:23
98
samband med strafföreläggande. Prop.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande bestämmelser får
strafföreläggande utfärdas beträffande brott, för vilket är stadgat enbart
böter, dock ej normerade böter, eller böter eller fängelse i högst sex
månader. Föreläggandet får avse endast påföljden böter och därutöver
förverkande och annan sådan särskild rättsverkan av brottet samt
kostnader för bl.a. blodprov. Högsta tillåtna straff är 120 dagsböter.
Denna gräns tillkom 1 januari 1992. Tidigare straffgräns var 100
dagsböter, vilken tillkom år 1982. Dessförinnan var gränsen 60
dagsböter. Ändringen år 1982 medförde att framför allt ett stort antal fall
av rattonykterhet kunde beivras genom strafföreläggande.
Brott för vilka böter ingår i straffskalan
Strafföreläggande kan sålunda inte utfärdas för alla brott för vilka böter
ingår i straffskalan. Såväl i brottsbalken som inom specialstraffrätten
finns straffstadganden för vilka böter ingår i straffskalan, men där
formella förutsättningar att beivra brottet genom strafföreläggande
saknas, eftersom straffmaximum överstiger fängelse i sex månader.
I fråga om många av dessa brott bestäms påföljden emellertid regel-
mässigt till böter. Som exempel kan nämnas lindrigare fall av olaga hot,
olovligt förfogande, vårdslös skatteuppgift och brott mot miljöskydds-
lagen och arbetsmiljölagen.
I de fall böter ingår i straffskalan utgör straffskalans utformning i
övrigt enligt regeringens mening inte någon naturlig avgränsning av
tillämpningsområdet för strafföreläggande. För många av de brott som
i dag kan beivras genom strafföreläggande gäller att brotten är
gradindelade. De ringa formerna eller normalgraden av brottet kan
beivras genom strafföreläggande, medan straffet för det grövre brottet
ligger på en högre nivå. Det framstår ofta som ganska slumpartat om ett
brott på detta sätt kommit att bli uppdelat på olika grader. Det kan antas
att lagstiftaren i många fall inte särskilt beaktat straffskalans effekt på
vilken processform som är möjlig att använda. För flertalet av de brott
där straffskalan innebär en spännvidd från böter till fängelse i två år
skulle säkert en uppdelning i olika grader av brottet i och för sig kunna
försvaras. Den omständigheten att ett brott har ett straffmaximum på två
års fängelse medför inte att ett brott som ligger på bötesnivån har ett
annat straffvärde än andra brott som föranleder motsvarande straff.
Det avgörande för om strafföreläggande skall kunna utfärdas bör därför
enligt regeringens mening vara om brottet i det enskilda fallet skall leda
till ett bötesstraff. Därutöver måste påföljdspraxis för brottet ha en sådan
stadga att det är möjligt för en åklagare att bedöma vad som är rätt på-
följd. Brottet skall även i övrigt vara lämpligt att beivra genom strafföre-
läggande. Exempel på brott som då skulle kunna bli föremål för
strafföreläggande är mindre allvarliga former av olaga hot, vissa former
av sexuellt ofredande (särskilt blottning och andra anstötliga beteenden),
olovlig kraftavledning, olovligt förfogande, överträdelse av myndighets
bud, vårdslös skatteuppgift, varusmuggling, olovlig försäljning av
1994/95:23
99
alkoholdrycker och vissa överträdelser av ordningskaraktär mot Prop. 1994/95:23
miljöskyddslagstiftningen och arbetsmiljölagen.
Mot denna bakgrund bör det öppnas en generell möjlighet att utfärda
strafföreläggande i de fall böter ingår i straffskalan. Liksom nu bör dock
normerade böter undantas från tillämpningsområdet.
Tillämpning av straffnedsättningsregler
En särskild fråga är om strafföreläggande också skall kunna användas i
de fall böter kan följa på brottet till följd av straffnedsättningsreglema i
29 kap. 5 § och 7 § brottsbalken. I lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare finns en sådan regel beträffande
ungdomar under arton år. Möjlighet i sig att döma till lindrigare straff än
vad som är stadgat för brottet finns, förutom för denna kategori, för den
som begått brott innan han har fyllt tjugoett år (29 kap. 7 § brottsbalken)
och i de fall det finns sådana till den misstänktes person hänförliga
omständigheter, som särskilt skall beaktas vid straffmätningen enligt 29
kap. 5 § första stycket brottsbalken. Frågan om att på det sättet gå under
straffminimum för brottet torde normalt vara av sådan karaktär att
bedömningen bör göras av domstol. Som nyss påpekats måste
påföljdspraxis ha en viss stadga for att det skall vara möjligt för åklagare
att i det enskilda fallet utfärda ett strafföreläggande. Med undantag for
ungdomar under arton år torde det endast i mycket liten utsträckning
finnas underlag för att mer generellt tillämpa straffnedsättningsreglema
i fråga om vissa brott. Dessutom gör sig vissa speciella hänsyn gällande
i fråga om ungdomar under arton år som motiverar att åklagaren i de
fallen kan utfärda strafföreläggande. Det är beträffande dem av särskild
vikt att det blir en snabb reaktion på brottet. Vidare framstår det som en
fördel att regeln i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare gör det möjligt att den unge i ett ytterligare antal fall kan
besparas den påfrestning och den offentlighet som en domstolsbehandling
kan innebära. Dessa hänsyn gör sig inte lika starkt gällande för övriga
lagöverträdare.
En ändring av reglerna om strafföreläggande bör därför inte innefatta
att åklagare i större utsträckning än vad som gäller i dag får förelägga
böter som kan ådömas med tillämpning av reglerna om straffnedsättning.
Brott som föranleder villkorlig dom
Åklagarutredningen har föreslagit att strafföreläggande skall få utfärdas
även i de fall där det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till
villkorlig dom. Utredningen anför att det i domstolarnas praxis före-
kommer en rad fall, främst förmögenhetsbrott, där påföljden bestäms till
villkorlig dom, normalt i kombination med ett bötesstraff. Skuldfrågan
är i regel okomplicerad och påfoljdsvalet ofta helt förutsebart. Mål av
denna karaktär kan i domstol ofta tas till huvudförhandling utan att den
tilltalade är närvarande. Man pekar också på att åklagare har möjlighet jqq
att under vissa förutsättningar meddela åtalsunderlåtelse i sådana fall där
det kan antas att påföljden i händelse av åtal och fällande dom skulle bli Prop. 1994/95:23
villkorlig dom. Utredningen anför vidare att målsättningen måste vara att
för vaije måltyp finna den handläggningsform som objektivt sett är så
effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt uppfyller
nödvändiga rättssäkerhetskrav.
Utredningens förslag innebär otvivelaktigt att vissa mål skulle kunna
handläggas mer rationellt. Enligt regeringens mening måste dock en rad
andra omständigheter vägas in i bedömningen. Villkorlig dom är en
påföljd på fängelsenivå. En grundtanke bakom de nuvarande reglerna för
påföljdsval är att fängelse skall ådömas endast när någon annan påföljd
inte kan komma i fråga. Det finns sålunda en presumtion för icke
frihetsberövande påföljd även vid relativt allvarliga brott. En möjlighet
att förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande innebär mot denna
bakgrund en principiellt betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i
rättskipningen från domstolarna till åklagare. Detta är inte önskvärt.
Villkorlig dom kommer i första hand i fråga för förstagångsforbrytare.
Ur kriminalpolitisk synvinkel finns det ett värde i att påföljden i dessa
fall döms ut av domstol. Det skulle säkert uppfattas som en mindre
allvarlig reaktion om påföljden bestäms genom ett strafföreläggande.
Detta kan ”smitta av sig” på villkorlig dom som åläggs av domstol. Över
huvud taget torde det vara en allmän uppfattning att strafföreläggande
används bara i fråga om inte alltför allvarliga lagöverträdelser. Den
föreslagna utvidgningen skulle i så fall kunna få negativa verkningar i
fråga om den enskildes syn på allvaret i olika lagstridiga handlingssätt
och därmed för moralbildningen i samhället. Som åtskilliga remiss-
instanser anför talar dessa skäl med styrka för att åklagare inte skall få
förelägga villkorlig dom som påföljd. Regeringen avvisar därför en sådan
utvidgning av institutet.
Enskilda anspråk m.m.
Det är i dag inte möjligt att utfärda strafföreläggande i de fäll måls-
äganden förklarat att han vill föra talan om enskilt anspråk i anledning
av brottet. Denna regel skall ses mot bakgrund av åklagarens skyldighet
enligt 22 kap. 2 § RB att föra målsägandens talan om enskilt anspråk i
samband med åtalet.
Det finns en rad brottstyper som i och för sig kan beivras genom
strafföreläggande men där enskilda anspråk ofta framställs. Som exempel
kan nämnas skadegörelser, ringa misshandel och bedrägliga beteenden.
Anspråken är ofta ostridiga, som t.ex. när de avser läkarkostnader eller
självrisk på en försäkring. Ett annat exempel, där anspråket i regel är
ostridigt men samtidigt utgör hinder mot strafföreläggande, utgör de
tilläggsavgifter som tas ut enligt lagen (1977:67) om tilläggsavgift i
kollektiv persontrafik i samband med bedrägliga beteenden avseende färd
utan giltig biljett. Det kan här påpekas att återbetalningsskyldighet for
statens kostnader for blodprov som tagits på grund av misstanke om brott
kan tas upp i ett strafföreläggande, se lagen (1946:864) om återgäldande
av kostnad för blodundersökning i brottmål. Enligt en undersökning som
Åklagarutredningen gjort skulle ett inte obetydligt antal mål kunna Prop. 1994/95:23
handläggas genom föreläggande av åklagaren i stället for att föras till
domstol om det öppnas en möjlighet att ta upp enskilda anspråk i ett
strafföreläggande (se betänkandet s. 210 ff).
Starka praktiska och processekonomiska skäl talar för att ansvars- och
ersättningsfrågorna även fortsättningsvis handläggs i ett sammanhang.
Detta ligger väl i linje med den förstärkning av målsägandens ställning
som regering och riksdag uttalat sig för vid flera tillfallen under senare
tid. Det är också angeläget att effektiva och rationella handläggnings-
former inte förhindras av omotiverade formella regler.
Enskilda anspråk är praktiskt sett alltid av dispositiv karaktär. Till
skillnad mot straffet och särskild rättsverkan av brott kan anspråket bli
föremål för förhandlingar mellan parterna. Det är för den enskilde i regel
inte svårare att ta ställning till ett civilrättsligt anspråk än att bedöma om
skuld- och påföljdsfrågan är riktigt avvägd. De anspråk som kan bli
aktuella vid de brott som strafföreläggande kan utfärdas för är normalt
begränsade och uppgår sällan till mer än något eller några tusental
kronor. Strafföreläggande skall utfärdas endast om det kan förväntas att
den misstänkte kommer att godkänna föreläggandet i dess helhet och
strafforeläggandet vinner rättskraft endast om så också sker. I fråga om
enskilda anspråk innebär detta, till skillnad mot vad som gäller vid den
summariska processen i civilrättsliga mål, att det krävs ett aktivt
handlande från den som föreläggandet avser för att betalningsansvar skall
kunna utkrävas. Mot denna bakgrund kan det enligt regeringens mening
inte anföras några invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt mot att
kombinera ett strafföreläggande avseende ansvar och särskild rättsverkan
med ett enskilt anspråk. Regeringen föreslår därför att strafföreläggande
skall få omfätta även enskilda anspråk.
Ett enskilt anspråk kan avse inte bara skadestånd eller betalning av en
tilläggsavgift, utan även andra former av fullgörelse, exempelvis att viss
egendom skall lämnas ut. Även en ren fästställelsetalan, såsom talan om
bättre rätt, kan komma ifråga. Sådana enskilda anspråk är ofta av mer
komplicerad natur än ett anspråk som avser betalningsskyldighet. De
lämpar sig därför inte särskilt väl för den förenklade handläggning som
strafföreläggandesystemet innebär. Det torde dessutom i praktiken bli
relativt ovanligt att ett sådant enskilt anspråk framställs vid brott som kan
bli föremål för strafföreläggande. Med hänsyn till detta bör möjligheten
att ta upp ett enskilt anspråk i ett strafföreläggande endast gälla för
sådana anspråk som avser betalningsskyldighet
I dag kan strafföreläggande inte utfärdas i de fall målsäganden förklarat
att han tänker föra talan om enskilt anspråk. Detta bör gälla även i
fortsättningen i fråga om enskilda anspråk som avser annat än
betalningsskyldighet. I de fäll anspråket kan tas upp i föreläggandet
förfäller givetvis motivet för denna regel. I sådana fäll då det enskilda
anspråket är stridigt kommer detta att utgöra hinder mot att över huvud
taget utfärda strafföreläggande på grund av brottet. När omständigheterna
är sådana att förutsättningar över huvud taget inte föreligger för
åklagaren att föra målsägandens talan, nämligen då detta inte kan ske 102
utan väsentlig olägenhet eller då anspråket är uppenbart ogrundat, bör
dock anspråket inte få hindra att strafföreläggande utfärdas i fråga om Prop. 1994/95:23
ansvar och andra straffrättsliga frågor. Intresset av att handlägga
brottmålet i den mest processekonomiska ordningen måste i dessa fall få
väga över målsägandens intresse av att åtal väcks i domstol.
I dag gäller vidare att strafföreläggande inte får utfärdas om målsägan-
den begär att åtal skall väckas. Det framstår enligt regeringens mening
som tveksamt om målsäganden på detta sätt, oberoende av om han för
talan eller inte, skall ha rätt att disponera över processformen. Måls-
ägandens rätt i detta avseende tycks vidare i praktiken ha mycket liten
betydelse. Rätten for målsägande att utverka åtal även i de fall då det i
och för sig finns förutsättningar för strafföreläggande bör därför
upphävas.
I fråga om verkställighet av ett strafföreläggande som innehåller ett
enskilt anspråk bör gälla att bötesstraffet liksom tidigare handläggs enligt
bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189) och att i fråga om
det enskilda anspråket gäller samma ordning som för ett av domstol
utdömt skadestånd. Av 3 kap. 1 § och 14 § utsökningsbalken framgår att
ett godkänt strafföreläggande utgör en exekutionstitel och att det
verkställs såsom lagakraftägande dom.
Sedan den 1 juli 1994 gäller enligt 2 kap. 2 § utsökningsbalken att en
målsägande, som är fysisk person, inte själv skall behöva ta initiativ till
indrivning av det skadestånd han eller hon tillerkänts av domstol. Denna
skall automatiskt sända domen till kronofogdemyndigheten varefter måls-
äganden skall tillfrågas om domen skall verkställas genom kronofogde-
myndighetens försorg (prop. 1993/94:143, bet. 1993/94:JuU25, rskr
1993/94:320, SFS 1994:421)..
Samma ordning bör gälla i fråga om ett strafföreläggande som godkänts
av den misstänkte. Förslaget föranleder, utöver förordningsändringar, en
ändring i 2 kap. 2 § utsökningsbalken.
Frågor om rättskraft m.m.
Ett godkänt strafföreläggande gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB
som en lagakraftvunnen dom. Den forelagde kan efter godkännandet inte
angripa föreläggandet på annat sätt än genom s.k. extraordinära
rättsmedel. Ställning måste tas till om den nu föreslagna utvidgningen av
strafföreläggandesystemet gör att det finns skäl att mjuka upp denna
regel.
När det gäller frågan om ansvar för brott innebär förslagen inte någon
dramatisk förändring. Även om åklagare ges rätt att utfärda strafföre-
läggande för alla brott som föranleder ett bötesstraff oberoende av straff-
skalans utformning, kommer prövningen ändå att vara beroende av om
brottet i det enskilda fallet ligger på bötesnivån. Brottets straffvärde skall
alltså inte skilja sig från straffvärdet för de brott som i dag omfattas av
strafföreläggandesystemet. Dagens regler om rättskraft har inte visat sig
innebära några problem ur rättssäkerhetssynpunkt eller i övrigt medfört
några olägenheter för den enskilde. En uppluckring av denna regel skulle
kunna innebära en inte oväsentligt ökad arbetsbelastning på åklagare och
domstolar. Förslaget att strafföreläggande skall få utfärdas for alla brott Prop. 1994/95:23
som leder till ett bötestraff utgör inte skäl för att ändra på rätts-
kraftsregeln.
Inte heller förslaget om att strafföreläggande skall omfatta även
enskilda anspråk innebär att regeln behöver mjukas upp. Det enskilda
anspråket utgör praktiskt sett en med brottmålet förenad dispositiv
tvistemålstalan. Parterna disponerar sålunda över tvisteföremålet. En
misstänkts godkännande kan jämställas med ett medgivande i ett
tvistemål. Ett sådant medgivande kan fritt återkallas i samma instans där
det är givet men är i princip bindande för parten i högre rätt. Ett
återkallande i högre rätt kan beaktas endast om det föranletts av alldeles
speciella omständigheter (se NJA 1981 s. 780). Efter det att en dom
meddelats är sålunda parten i stort sett bunden av sitt ställningstagande.
Enligt vår mening bör samma princip kunna tillämpas när det gäller
förhållandet mellan ett godkänt strafföreläggande och rättegång.
Rättegångsbalkens regler om resning och om extraordinära besvär över
strafföreläggande torde därför utan ändring kunna göras tillämpliga även
på ett föreläggande som tar upp skadestånd eller andra former av
enskilda anspråk.
När ett enskilt anspråk handläggs enligt 22 kap. RB inom ramen för en
brottmålsrättegång är åtskilliga av reglerna i 11-18 kap. RB tillämpliga
i fråga om det enskilda anspråket i stället för motsvarande
brottmålsregler i 20-31 kap. Någon uttrycklig regel om detta finns
emellertid inte i rättegångsbalken. På motsvarande sätt bör man kunna
avstå från uttryckliga regler när det gäller enskilda anspråk i ett
strafföreläggande. Det behövs alltså inga särskilda regler om t.ex.
tillåtligheten av talan eller om rättskraft.
Det är Riksåklagaren som har till uppgift att utfärda föreskrifter och
allmänna råd för tillämpningen av de utökade möjligheterna till
strafföreläggande. Det är vidare nödvändigt att anpassa handläggnings-
rutiner och blanketter och dylikt till de nya reglerna. Detta torde få ske
i samråd mellan Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.
Regeringens bedömning: Tillämpningsområdet för föreläggande
av ordningsbot utvidgas inte. Inga ändringar föreslås när det gäller
beslutsordningen.
Utredningens förslag: Ordningsbot skall få utfärdas för brott på vilka
dagsböter kan följa men som föranleder endast penningböter. Vidare
föreslår utredningen att regeringen skall ges rätt att förordna tjänsteman
vid annan myndighet än polis och tull att utfärda föreläggande om
ordningsbot.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran men flera instanser är kritiska till
eller avstyrker förslaget. Bland annat Riksdagens ombudsmän avstyrker
104
förslaget att ordningsbot skall få utfärdas for brott på vilka dagsböter kan Prop. 1994/95:23
följa eftersom dessa brott är juridiskt betydligt mer komplicerade än de
brott som omfattas i dag. Även Riksåklagaren ställer sig på den grunden
tveksam till förslaget samt anför att även praktiska skäl kan tala mot att
förslaget genomförs.
Skälen för regeringens bedömning: Institutet ordningsbot infördes år
1966 i syfte bl.a. att ge möjlighet till ett snabbt beivrande av trafik-
förseelser och därmed medverka till en förbättrad trafikdisciplin och ökad
trafiksäkerhet. Reglema fanns till en början i en särskild lag men inar-
betades år 1968 i rättegångsbalken, varvid möjligheterna till ordnings-
botsforelägganden också byggdes ut.
Föreläggande av ordningsbot utfärdas i första hand av polisman. Där-
utöver kan föreläggande ges även av åklagare, vilket dock är ovanligt.
För varusmugglingsbrott har vissa tulltjänstemän också getts rätt att
utfärda ordningsbotsförelägganden.
Ordningsbot får ges endast för sådana brott för vilka inte är föreskrivet
annat straff än penningböter. Den yttre ramen för vilka brott som kan
beivras genom ordningsbot inskränks vidare genom att det föreskrivs (48
kap. 14 § andra stycket RB) att Riksåklagaren i samråd med Rikspolis-
styrelsen skall göra ett urval av de brott som skall omfattas av denna
möjlighet. Med stöd av denna bestämmelse har Riksåklagaren meddelat
beslut (1991:2047) om ordningsbot för vissa brott. För vaije typ av brott
anges i beslutet en ordningsbot. Straffet bestäms sålunda efter en i
förhand fastställd taxa. Rikspolisstyrelsen har vidare utfärdat föreskrifter
och allmänna råd för tillämpningen inom polisväsendet av ordningsbots-
institutet.
Föreläggande får inte utfärdas om den misstänkte förnekar gärningen.
Vidare utgör misstanke om andra brott för vilket ordningsbot inte kan ut-
färdas hinder mot föreläggandet. Det måste också vara fråga om ett nor-
malfall. Innefattar gärningen några särskiljande omständigheter i för-
hållande till vad som förutsatts i ordningsbotsbeslutet skall ärendet över-
lämnas till åklagare. Avsteg från de i ordningsbotsbeslutet upptagna
beloppen får inte ske. Så kan exempelvis inte återfall beaktas i
straffskärpande riktning.
Föreläggandet utfärdas normalt direkt i samband med händelsen i den
misstänktes närvaro. Föreläggandet ges på en blankett vars utformning
fastställts i samråd mellan Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.
Formerna för extraordinära besvär över godkänt föreläggande av
ordningsbot är desamma som gäller för strafföreläggande.
Detta att det för ordningsbotsforeläggande gäller den begränsningen att
endast penningböter får vara stadgat för brottet innebär att ordningsbot
inte kan komma i fråga bl.a. beträffande snatteri. Frågan om att införa
en möjlighet att beivra snatterier genom ordningsbot har behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen under senare år. Riksdagen har hittills uttalat
tveksamhet till införandet av en sådan möjlighet. Även till 1990/91 års
riksmöte lades flera motioner med förslag i denna riktning. Motionerna
har behandlats i justitieutskottet. Utskottet har i betänkandet
(1990/91 :JuU10) hänvisat till Åklagarutredningens arbete. I betänkandet 105
uttalas dock att utskottet utgår från att Äklagarutredningen prövar frågan
om ordningsbot for snatteri i positiv anda. Prop. 1994/95:23
I ordningsbotsinstitutets natur ligger att tillämpningen måste kunna
göras i hög grad schabloniserad. Systemet måste kunna tillämpas av
polisen ute på fältet och får inte kräva omfattande utredning eller några
mer ingående juridiska analyser. Genom att tillämpningsområdet är
inskränkt till penningböter kan taxor festställas för de brott som skall
beivras genom ordningsbot. I praktiken torde detta vara nödvändigt för
att rättssäkerhetskraven och kraven på likhet inför lagen skall kunna bi-
behållas. Det bör därför, som Åklagarutredningen anför, inte komma i
fråga att utvidga möjligheten till föreläggande av ordningsbot på det sättet
att andra påfoljdsformer, närmast dagsböter, förs in i systemet.
Genom ändringar i brottsbalken om bötesstraffets utformning och
tillämpningsområde är det numera möjligt att döma till penningböter även
i fråga om vissa brott for vilka dagsböter ingår i straffskalan (prop.
1990/91:68, bet. 1990/91 :JuU10, rskr. 1990/91:155, SFS 1991:240).
Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1992. Enligt 25 kap. 1 §
brottsbalken skall, om en viss bötesform inte är angiven i straff-
stadgandet, böter dömas i form av dagsböter eller, om brottet har ett
lägre straffvärde än 30 dagsböter, i penningböter. I propositionen anförs
att brott som före lagändringen ledde till 20 dagsböter i fortsättningen bör
föranleda 30 dagsböter (s. 111). Emellertid anfördes vidare när det gäller
snatteri att det finns vissa typer av butikstillgrepp, som visserligen avser
högre värden än de 50 kronor som enligt Riksåklagarens allmänna råd
(RÅC 1:105) i allmänhet iakttas som värdegräns för åtalsunderlåtelse när
tillgreppet är av engångsnatur, men som med hänsyn till det tillgripnas
värde eller andra speciella omständigheter ändå kan bedömas som mindre
allvarliga. Det bör enligt propositionen i dessa fell vara möjligt att döma
till penningböter även i många fell som i dag normalt bestraffas med 20
dagsböter (s. 112).
Åklagarutredningen har mot bakgrund av bötesreformen föreslagit att
det införs en möjlighet att förelägga ordningsbot även för brott som har
dagsböter i straffskalan om brottet inte föranleder svårare påföljd än
penningböter. Det huvudsakliga syftet med förslaget är att det därigenom
blir möjligt att förelägga ordningsbot för vissa fell av snatteri. Utred-
ningen menar att starka praktiska skäl talar för att denna möjlighet införs
och att detta blivit möjligt genom den ovan nämnda bötesreformen.
Utredningen anför vidare att de ferhågor som tidigare framförts är
överdrivna. Det gäller invändningar om att polis saknar tillräcklig
utbildning för att klara av att göra en uppsåtsbedömning och att denna
bedömning över huvud taget är vansklig att göra i samband med
ordningsbotsförelägganden samt att snatteri är ett så allvarligt brott att de
kriminalpolitiska effekter som ligger i själva förfarandet vid strafföre-
läggande och förhandling i domstol bör tas tillvara. Utredningen tar upp
en del praktiska svårigheter i samband med ett genomförande av förslaget
men anför att dessa inte bör utgöra något hinder mot att denna möjlighet
införs.
Även om det är en förutsättning för att förslaget skall genomföras att
endast helt okomplicerade fell blir föremål för ett föreläggande kvarstår 106
enligt regeringens mening en viss tveksamhet om det lämpliga i att polis
anförtros denna uppgift. Riksåklagaren anför i sitt remissvar att snatteri- Prop. 1994/95:23
brottet enligt hans mening ofta är juridiskt svårbedömt och att det därför
inte är någon slump att många förundersökningar slutar med ett beslut att
inte väcka åtal och att åtal inte sällan leder till en frikännande dom. För-
utom uppsåtsfrågan skall det beaktas om brottet är fullbordat och om gär-
ningen är sådan att det är tillräckligt med penningböter som påföljd. Det
är inte endast värdet av det tillgripna som är avgörande för den senare
frågan. Som Riksdagens ombudsmän påpekar torde det ofta krävas goda
kunskaper i straffrätt för att avgöra om situationen är problematisk ur
rättslig synvinkel eller inte. Enligt regeringens mening kan det därför ur
rättssäkerhetssynpunkt ifrågasättas om utredningens förslag skall genom-
föras.
För att det över huvud taget skall vara aktuellt att genomföra förslaget
måste det stå klart att detta leder till en effektivare användning av de be-
fintliga resurserna för brottsbekämpningen. Utredningen tar upp en del
praktiska svårigheter i sammanhanget. Den mest påtagliga invändningen
mot förslaget är enligt regeringens mening att det, särskilt i de större
städerna, är relativt sällan som polis kommer till platsen sedan ett snatteri
upptäckts. Det sker i allmänhet endast då gärningsmannen inte kan identi-
fieras, dvs. då han inte är känd sedan tidigare och inte har legitimation
med sig. Utredningen görs i stället på det sättet att en butikskontrollant
eller motsvarande får vissa uppgifter av den misstänkte på platsen eller
genom att polis kontaktas per telefon varefter ett telefonförhör hålls med
den misstänkte. Utredningen anför att förslaget kan få genomslag endast
om polis tillkallas i större utsträckning än i dag. Man måste här väga in
att ordningsbot endast kan komma i fråga i vissa fall. Då detta inte är
möjligt, t.ex. för att det tillgripnas värde är för högt, innebär utryck-
ningen endast ett merarbete jämfört med de rutiner som tillämpas i dag.
Riksåklagaren anför i sitt remissvar att det, mot bakgrund av den
resursbrist som råder inom polisen, inte är realistiskt att tänka sig några
radikala förändringar i detta avseende. Riksåklagaren anför vidare att
åklagarna, i samband med att åklagarväsendet genomförde särskilda
insatser för att komma till rätta med butikstillgreppen, framhöll att dessa
brott inte bereder några problem. Arbetsbelastningen är liten eftersom
ärendena kan handläggas snabbt och enkelt av den som är van.
Utredningens förslag tycks mot bakgrund av detta inte medföra några
effektivitetsvinster. Som anförts tidigare är det vidare av rättssäker-
hetsskäl tveksamt om förslaget bör genomföras. Regeringen lägger därför
inte fram något förslag om att polis skall kunna förelägga ordningsbot för
brott som har dagsböter i straffskalan.
Ett annat sätt att då utvidga tillämpningsområdet för ordningsbot, som
också berörts av utredningen, är att ändra straffskalan för vissa brott från
dagsböter till penningböter. Så har under senare tid skett exempelvis be-
träffande vägtrafikkungörelsen och andra trafikförfattningar. Utredningen
har lämnat några konkreta förslag på ytterligare sådana ändringar i
gällande författningar. Det rör sig om förordningsändringar. Regeringen
avser att överväga denna fråga i annat sammanhang
Utredningen föreslår att det skall öppnas en möjlighet för regeringen 107
att förordna tjänsteman vid annan myndighet än polis och tull att utfärda
föreläggande om ordningsbot. Utredningen anför att detta skulle öppna
en möjlighet att i framtiden ge andra yrkesgrupper rätt att utfärda före-
läggande där så kan anses lämpligt. Som exempel på områden där detta
skulle kunna övervägas nämns yrkesinspektionens tillsyn över arbets-
miljöffågor, trafikinspektörers besiktningsverksamhet och kustbevakning-
ens övervakning av fritidsbåtstrafiken.
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall föreskrifter om domstolarnas
rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om
rättegången föreskrivas i lag. Reglerna om strafföreläggande och
ordningsbot utgör en begränsning av domstolarnas rättskipningsuppgifter
som enligt denna bestämmelse kräver lagform. Det torde därför inte utan
vidare vara möjligt att bemyndiga regeringen att ge tjänstemän vid en
myndighet behörighet att utfärda föreläggande om ordningsbot. Med
hänsyn till detta, och då utredningens betänkande inte ger underlag för
regeringen att nu föreslå att en sådan behörighet skall ges till tjänstemän
vid andra myndigheter än polis och tull, lägger regeringen inte nu fram
något förslag på denna punkt.
Regeringens bedömning: Strafföreläggande och föreläggande av
ordningsbot behålls oförändrat som två separata institut.
Utredningens förslag: Strafföreläggande och ordningsbot slås samman
till ett institut - föreläggande av påföljd.
Remissinstanserna: De flesta instanserna lämnar förslaget utan
erinran. En del instanser riktar dock kritik mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Åklagarutredningen har föreslagit
att strafföreläggande och ordningsbot slås samman till ett nytt gemensamt
institut, föreläggande av påföljd. Som skäl anförs främst att de båda
instituten i många hänseenden är likartade och att detta förstärks om ut-
redningens förslag om utvidgning av ordningsbotssystemet genomförs.
Förslaget innebär att föreläggande av polisman kan ges för överträdelser
som är mer att hänföra till kategorin brott än till förseelser. Ordningsbot
framstår då enligt utredningen inte som en adekvat benämning på insti-
tutet.
Förslaget kritiseras av en del remissinstanser. Domstolsverket påpekar
att det är av värde att redan av beteckningen kunna avgöra om det är
polis eller åklagare som meddelat föreläggandet. Riksdagens ombudsmän
anför att det har ett pedagogiskt värde att reglerna om ordningsbot är
skilda från reglerna om strafföreläggande eftersom det för den enskilde
polismannen torde vara enklare att tillämpa ett samlat regelsystem avsett
just för hans verksamhet än att behöva läsa ut sina befogenheter ur en
reglering som också avser annat. Riksåklagaren anför att förslaget
innebär en påtaglig nackdel eftersom en polismans befogenheter att
Prop. 1994/95:23
108
utfärda ett föreläggande i vissa avseenden måste omges med större Prop. 1994/95:23
begränsningar än åklagarens.
Eftersom regeringen inte föreslår någon utvidgning av ordnings-
botsinstitutet kommer utredningens förslag i ett annorlunda läge. Re-
geringen delar också uppfattningen att det finns ett värde i att reglerna
för de två instituten hålls isär och att de har olika beteckning. Med
hänsyn till detta bör utredningens förslag inte genomföras.
Regeringens förslag: Åklagare ges en generell rätt att besluta om
förverkande utan samband med talan om ansvar för brott, om inte
egendomen har betydande värde eller det finns särskilda skäl att
saken prövas av rätten. Vidare införs en rätt för polisman att
besluta om förverkande, när någon ansvarstalan inte skall föras.
Som förutsättning härför skall gälla att saken är uppenbar och att
egendomen saknar saluvärde eller kan antas vara värd mindre än
en tiondel av basbeloppet. Den som drabbas av förverkande skall
dock alltid ha rätt att påkalla domstolsprövning.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga av de remissinstanser som
yttrar sig över utredningens förslag i denna del tillstyrker detta eller
lämnar det utan erinran. Endast Riksdagens ombudsmän avstyrker
förslaget i dess helhet och anför därvid att huvudregeln bör vara att
beslut om en för den enskilde så ingripande åtgärd som förverkande skall
beslutas av domstol. I frågan om införande av rätt för polisman att
besluta om förverkande åberopar Riksdagens ombudsmän att det inte
sällan rör sig om rättsligt komplicerade frågor. Justitiekanslem och
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att framför allt förslaget
att utvidga polisens befogenhet till att gälla beslut om förverkande inger
betänkligheter. Justitiekanslem anser att en sådan befogenhet först bör
införas i form av en försöksverksamhet. Riksåklagaren anför på samma
skäl som åberopats av Riksdagens ombudsmän att rätten för polisman att
besluta om förverkande bör inskränkas till att gälla beslagtagen alkohol
och narkotika. Vidare anmärker Riksåklagaren att uttrycket ”betydande
belopp” är mindre lämpligt att använda som avgränsning av åklagares be-
hörighet eftersom detta förekommer i flera lagar och tolkas olika. Umeå
tingsrätt anför att istället för rekvisitet ”betydande belopp” en tydlig
värdegräns bör införas för åklagarens behörighet. Därutöver framför
remissinstanserna synpunkter på frågor av lagtekniskt karaktär.
Bakgrunden till regeringens förslag: De grundläggande
bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. BrB. I 1 och 2 §§ ges
109
bestämmelser om att förverkande under vissa förutsättningar skall eller Prop. 1994/95:23
kan ske på grund av brott som avses i brottsbalken. I 3 § stadgas att
förverkande får ske beträffande vapen och annan egendom som kan
komma till användning vid brott. Bestämmelsen i 4 § slutligen stadgar
rätt till förverkande av ekonomiska fördelar som uppkommit vid brott i
näringsverksamhet. Medan 1 och 2 §§ för sin tillämpning förutsätter brott
enligt brottsbalken, gäller 3 och 4 §§ generellt. Inom specialstraffrätten
finns vidare en rad bestämmelser om förverkande, vilka anknyter till
regelsystemet i 36 kap. BrB.
Det vanligaste är att frågan om förverkande beslutas i samband med
prövningen av ansvar för brottet. Det förekommer emellertid en rad
situationer där förverkandet angår någon som inte kan eller bör lagföras
för brott. Förverkande enligt 36 kap. 3 § BrB förutsätter inte att brott har
begåtts. Har brottsverktyg, vapen eller annat som kan komma till brotts-
lig användning beslagtagits får egendomen förverkas även om brott inte
föreligger. Även i sådana fell då brott är begånget kan förhållandena vara
sådana att åtal inte kan eller bör väckas, exempelvis på grund av att
gärningsmannen är underårig eller när särskild åtalsprövning är före-
skrivet för brottet. Ett annat exempel där förverkandetalan inte kan föras
mot gärningsmannen är då egendomen inte tillhör denne. I sådant fell
måste talan riktas mot ägaren.
Huvudregeln är att talan om förverkande som sker utan samband med
åtal skall väckas vid rätten. I viss utsträckning har emellertid åklagare
rätt att själv besluta om förverkande. Enligt 4 § lagen (1986:1009)
förferandet i vissa fell vid förverkande m.m. får åklagare besluta om
förverkande såvitt avser beslagtagen egendom vars värde kan uppskattas
till mindre än en tiondel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde då beslaget verkställdes. Med egendomens
värde avses dess saluvärde. Om det i samma ärende är fråga om flera
föremål avses det sammanlagda värdet. Avser förverkandet egendom som
saknar saluvärde, exempelvis räkenskapshandlingar, identitetskort och
liknande gäller huvudregeln att talan skall prövas av rätten.
Beslut av åklagare om förverkande av egendom enligt bestämmelserna
i 4 § förverkandelagen skall meddelas skriftligt. Den från vilket beslaget
skett får hos åklagaren anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom
en månad från det han fick del av det. Om en anmälan om missnöje görs
hos åklagaren, medför detta att åklagarens beslut om förverkande inte
längre gäller. Åklagaren måste i sådant fell väcka särskild talan hos dom-
stolen om förverkande för att ett sådant skall kunna ske. I förarbetena
uttalas att åklagaren naturligtvis bör beakta ägarens inställning till ett
förverkande innan han fettar ett beslut härom. Om ägaren motsätter sig
ett förverkande som åklagaren anser kan ske, bör åklagaren väcka talan
vid domstolen utan att själv dessförinnan besluta om förverkande. Det-
samma bör gälla i tveksamma fell.
Enligt 3 § andra stycket förverkandelagen får, om värdet av det den
beslagtagna egendomen uppgår till mindre än tvåtusen kronor, delgivning
av en stämning ske genom att denna anslås på rättens kansli. Samma sak
gäller enligt 4 § beträffande en åklagares beslut om förverkande. Lagen 110
är inte tillämplig i tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmål.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ordningen där Prop. 1994/95:23
åklagare har rätt att besluta om förverkande upp till ett visst belopp har
såvitt känt inte inneburit några problem. Vad som emellertid kan ifråga-
sättas är om inte hanteringen av förverkandefrågorna kan göras ännu mer
effektiv och rationell utan att rättssäkerheten i förfarandet behöver sättas
i fara.
Åklagare har i dag rätt att förelägga förverkande i samband med
utfärdande av strafföreläggande. Denna rätt gäller oavsett egendomens
värde. Om den som föreläggandet avser därvid godkänner föreläggandet,
är även egendomen förverkad i enlighet med vad åklagaren angivit i före-
läggandet. Det bör dock i sammanhanget nämnas att Riksåklagaren i sina
allmänna råd angående strafföreläggande angivit att åklagare inte bör
uppta förverkande i strafföreläggande i sådana fall då egendomens värde
är sådant att den inte kunnat förverkas av åklagare enligt förverkande-
lagen. Den i förverkandelagen angivna värdegränsen gäller inte heller vid
förverkande av rusdrycker enligt bestämmelserna i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Åklagare ges däri rätt att på
vissa i lagen angivna grunder förordna om förverkande oberoende av
egendomens värde även om åtal inte väcks för brott. Dessa bestämmelser
är tillämpliga även vid förverkande av beslagtagen narkotika och viss
annan i narkotikastrafflagen (1968:64) angiven egendom.
Det kan tyckas märkligt att åklagare har en principiellt obegränsad rätt
att förelägga förverkande i samband med strafföreläggande, medan rätten
att besluta om förverkande utan att lagföring for brottet sker är så kraftigt
beskuren, utom såvitt avser rusdrycker och narkotika. Handläggningen
av ansvarsfrågan måste normalt anses vara en mer maktpåliggande
uppgift än att pröva frågan om förverkande. Att en viss skillnad
upprätthålls kan i och for sig motiveras genom att det för att ett
strafföreläggande skall bli gällande som dom krävs ett positivt god-
kännande, medan det beträffande förverkandebeslut enligt förverkande-
lagen räcker med passivitet från den berörde för att beslutet skall bli
gällande mot honom. Enligt vår uppfattning bör dock åklagares befogen-
heter att förverka egendom utan risker från rättssäkerhetssynpunkt kunna
avse väsentligt högre värden än för närvarande. Av stort praktiskt värde
är vidare att åklagare ges rätt att besluta om förverkande av sådan egen-
dom som saknar saluvärde, exempelvis förfalskade handlingar och dylikt.
Den inskränkning som i dag gäller beträffande sådan egendom framstår
som omotiverad. Lagtekniskt bör saken kunna lösas så att man i lagtexten
tar bort den fasta värdegränsen och i stället begränsar området för åklag-
arens beslutanderätt genom andra kriterier.
Vi föreslår med hänvisning till det anförda att åklagare skall ges
generell rätt att besluta om förverkande av beslagtagen egendom utan
samband med åtal, om inte egendomen har ett betydande värde eller det
finns särskilda skäl att saken prövas av rätten. Ett sådant skäl kan vara
att förverkandet innebär avsevärda olägenheter för den enskilde trots att
värdet är begränsat. Åklagarens ställningstagande huruvida saken bör
prövas av rätten kommer självfallet alltid att innehålla ett mått av skälig-
hetsbedömning, dels eftersom den i beslag tagna egendomen måste m
värderas, dels genom att åklagaren måste pröva om särskilda skäl före-
ligger. Därvid bör åklagaren i tveksamma fell välja att låta frågan om Prop. 1994/95:23
förverkande prövas av rätten. Vi anser mot bakgrund härav att begreppet
betydande belopp som utredningen föreslagit utgör en tillräckligt tydlig
avgränsning. Beträffande tolkningen av detta begrepp hänvisas till författ-
ningskommentaren, avsnitt 13.14.
Stora rationaliseringsvinster torde också kunna erhållas genom att man
ger polisen befogenhet att besluta om förverkande utan samband med åtal
i vissa situationer. Som exempel på föremål som lämpar sig för en sådan
befogenhet kan nämnas påträffade ferliga föremål, föremål som kan kom-
ma till brottslig användning, mindre narkotikapartier, alkoholdrycker och
förfelskade passhandlingar som påträffas vid asylutredningar utan att
handlingen kunnat härledas till viss person. I dessa fell torde förverk-
andefrågan ofta vara helt uppenbar. I många fell finns den från vilken
förverkandet skall ske på plats och kan omedelbart delges. Genom att
polisman i dag saknar rätt att besluta om förverkande måste saken gå till
åklagare som i sin tur i vissa fell måste väcka talan vid rätten. De
personer det här är fråga om är inte sällan svåra att delge, vilket kan
medföra såväl tidsutdräkt som oproportionerligt höga kostnader för för-
farandet.
Vi anser att en befogenhet av nu angivet slag bör införas. Genom att
kräva att saken skall vara uppenbar bör några risker från rättssäker-
hetssynpunkt inte uppstå. Det kan i sammanhanget påpekas att polisman
redan i dag har rätt att förelägga om förverkande i samband med före-
läggande av ordningsbot, låt vara att denna rätt är kraftigt inskränkt
genom bestämmelsen i 5 § ordningsbotskungörelsen (1968:199).
Enligt det senaste ordningsbotsbeslutet (SFS 1991:2047) har det högsta
bötesbelopp som polisman har rätt att förelägga i form av ordningsbot
festställts till 2 500 kronor, vilket kan bli aktuellt vid gemensamt straff
för flera brott. Frågan om förverkande avser visserligen en rättslig be-
dömning som inte kan schabloniseras på samma sätt som bötesstraffet vid
ett ordningsbotsföreläggande. Å andra sidan måste ett förverkande i regel
bedömas som mindre ingripande än åläggande av ansvar och påföljd.
Med hänsyn härtill bör värdet av den egendom som polisman har rätt att
förverka kunna sättas något högre än det sålunda angivna högsta bötes-
straffets storlek. En lämplig avgränsning för polismans beslutanderätt är
enligt vår mening att egendomen inte får vara värd mer än en tiondel av
basbeloppet, alltså enligt dagens basbelopp cirka 3 500 kronor. En sådan
värdegräns bör vara tillräcklig för att i praktiken täcka de fell där ett
behov av snabbt beslut av polisman är motiverat. Den föreslagna bestäm-
melsen ger rätt för polisman att förordna om förverkande inte bara mot
kända ägare utan även om ägaren är okänd. Förverkandet behöver heller
inte ske direkt på plats, utan kan beslutas också efter viss tid och där viss
utredning, exempelvis beträffande äganderätten, kan erfordras.
Förferandereglema för beslut av polisman skall vara desamma som
gäller för åklagares beslut om förverkande. Anmälan om missnöje skall
dock inges till polismyndigheten. Om polismyndigheten finner att talan
om förverkande bör föras, skall saken överlämnas till åklagare för pröv-
ning. I annat fell bör beslaget hävas. Har inte talan väckts inom en 112
månad från det att missnöjesanmälan inkom till polismyndigheten skall,
på samma sätt som gäller när åklagare fettat beslutet, beslaget auto- Prop. 1994/95:23
matiskt gå åter.
Vi föreslår sålunda att också polisman ges rätt att besluta om för-
verkande av beslagtagen egendom utan samband med lagföring för brott,
om egendomen saknar saluvärde eller dess värde understiger en tiondel
av basbeloppet och det är uppenbart att förverkande skall ske. Förslaget
kommer att kräva noggranna behörighetsregler, utarbetande av en rad
besluts- och kontrollrutiner samt framtagande av blanketter m.m. Frågor
av denna karaktär får lösas genom Rikspolisstyrelsens försorg. Rikspolis-
styrelsen bör bemyndigas att utfärda de övriga råd och föreskrifter be-
träffande tillämpningen som kan komma att krävas.
Om de föreslagna reglerna införs, finns inte något behov av de sär-
skilda förferanderegler som gäller beträffande förverkande av narkotika
och alkoholhaltiga drycker utan samband med åtal. De bör därför upp-
hävas. Härigenom uppnås också en större enhetlighet i systemet.
Förslagen innebär också att lagen om förfarandet i vissa fell vid för-
verkande m.m. disponeras om. Därvid bör även, vilket påpekats av Riks-
dagens ombudsmän och av Riksåklagaren, den ändringen av lagtexten
göras att orden ”Den från vilken beslaget har skett” i nuvarande 4 § byts
ut mot ”Den som drabbats av beslaget” när bestämmelsen förs över till
3 §. Den senare formuleringen har hämtats från 27 kap. RB och ut-
trycker på ett klarare sätt omfettningen av den krets som är berättigad att
anmäla missnöje.
Utredningen har slutligen föreslagit att beloppsgränsen för när del-
givning får ske genom anslag på rättens kansli höjs till 4 000 kr. I
utredningens förslag har bestämmelsen om sådan delgivning placerats i
4 § andra stycket. Vi delar utredningens bedömning att beloppsgränsen
bör höjas. Emellertid finner vi det lämpligare att anknyta denna till
basbeloppet än att ange ett belopp i siffror. Därmed kommer gränsen att
följa med inflationen. Beloppsgränsen för delgivning genom anslag kan
lämpligen sättas i överenstämmelse med den som föreslås gälla för polis-
mans behörighet att besluta om förverkande och således bestämmas till
en tiondel av basbeloppet.
Förverkande i samband med åtalsunderlåtelse och rapporteftergift
Det kan inte sällan inträffa att omständigheterna är sådana att ett för-
verkande bör ske samtidigt som förutsättningar i och för sig föreligger
att medge åtalsunderlåtelse eller besluta om förundersökningsbegränsning.
I förarbetena till gällande åtalsunderlåtelseregler har departementschefen
uttalat att ett skäl för åtal kan vara att förverkande av egendom av icke
obetydligt värde kan komma ifråga (prop. 1984/85:3 s. 22). I många fell
kan visserligen förutsättningar saknas för att besluta om förverkande utan
att det samtidigt sker en bedömning av ansvarsfrågan. Detta skall emel-
lertid enligt vår mening inte uppfattas så att det finns några hinder mot
att underlåta åtal eller besluta om förundersökningsbegränsning trots att
ett förverkande bör ske, om förhållandena är sådana att åtal bör
underlåtas och tillräckligt underlag ändå finns för prövningen av för-
8 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23
verkandefrågan. Tvärtom bör enligt vår mening betonas att de rationa- Prop. 1994/95:23
liseringsvinster som ligger i möjligheten att besluta om förverkande utan
medverkan av rätten skall tas till vara.
På samma grund bör inte heller några principiella invändningar kunna
resas mot att polisman beslutar om förverkande samtidigt som rapport-
eftergift ges för brottet. Liksom för åtalsunderlåtelse fordras för rapport-
eftergift att skuldfrågan är klarlagd. Detta kombinerat med förut-
sättningen för polismans beslut om förverkande att saken skall vara
uppenbar medför enligt vår mening en tillräcklig restriktivitet från rätts-
säkerhetssynpunkt. Det praktiska utrymmet för ett förverkandebeslut
samtidigt som förutsättningar för rapporteftergift föreligger lär dock vara
tämligen litet. Det måste också framhållas att tillämpningen i detta
avseende bör omgärdas av noggranna föreskrifter från Rikspolisstyrelsens
sida.
Regeringens förslag: Åklagarens skyldighet att i vissa fall hos
domstol begära en förlängning av åtalstiden när beslag skett upp-
hävs.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svea hovrätt avstyrker förslaget men anför att
tiden för väckande av åtal i dessa fall kan förlängas från en månad till
sex månader.
Skälen för regeringens förslag: I 27 kap. RB ges bestämmelser om
beslag i brottmål. Beslut om beslag fettas av undersökningsledaren eller
åklagaren. I samband med ingripande mot brott och i vissa andra situa-
tioner får beslut om beslag fettas också av bl.a. polisman. Beslutet skall
då underställas undersökningsledaren eller åklagaren för prövning. Rätten
får också besluta om beslag på föremål som företes vid rätten eller
annars finns tillgängligt för beslag. Rätten kan också på yrkande av
undersökningsledaren eller åklagaren eller, efter det att åtal väckts, av
målsäganden ta upp frågan om beslag.
I 27 kap. 7 § första stycket anges att rätten i de fell den prövar ett be-
slag eller festställer ett verkställt beslag skall, om åtal inte redan har
väckts, bestämma den tid inom vilken åtal skall väckas. I 7 § andra
stycket anges att i de fell då rätten inte prövat beslaget skall åtal väckas
inom en månad från det att ett beslag verkställts, om inte värdet av den
i beslag tagna egendomen är mindre än en tiondel av det basbelopp enligt
1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då beslaget
verkställdes. Om denna tid är otillräcklig kan enligt 7 § tredje stycket
rätten, om det begärs, förlänga tiden. I samband med att en värdegräns
infördes i andra stycket anförde departementschefen att i de fell då
egendom, som har tagits i beslag, inte har något direkt ekonomiskt värde
är åklagaren skyldig att väcka åtal inom en månad efter det beslaget
114
verkställdes eller att ansöka hos rätten om att tiden förlängs (prop. Prop. 1994/95:23
1974:124 s. 58).
Bestämmelsen att åtal skall väckas inom en månad från det ett beslag
verkställdes kan ofta inte infrias av åklagaren. Särskilt i mål om eko-
nomisk brottslighet är beslagen ofta mycket omfattande. Det är ett tids-
ödande arbete att gå igenom och analysera materialet. Samma för-
hållanden förekommer även i andra typer av brottmål, t.ex. miljömål och
mål om arbetsmiljöbrott. Åklagaren är ofta tvungen att hos rätten begära
förlängning av tiden för åtals väckande och detta oberoende av om den
som drabbats av beslaget har någon invändning mot beslaget eller inte.
Bevakningen av åtalsfristema och framställningarna om förlängning av
åtalsfristen torde ta en hel del tid och resurser i anspråk. Ett flertal
åklagarmyndigheter har i sina remissvar också anfört att denna ordning
innebär ett onödigt merarbete för åklagarna.
Enligt 27 kap. 6 § RB har den som drabbas av ett beslag en ovillkorlig
rätt att få beslaget prövat av rätten. Prövningen skall ske skyndsamt och
rätten skall, om beslaget fastställs, bestämma den tid inom vilken åtal
skall vara väckt. Denna möjlighet att få rättens prövning av beslaget är
enligt regeringens mening fullt tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt. Att
vid sidan av denna ordning dessutom ha en obligatorisk prövning av
frågan om förlängning av tiden för åtals väckande då beslag skett medför
onödigt merarbete. Bestämmelsen strider dessutom mot principen för i
vilka situationer domstolsmedverkan bör ske. Det finns i de flesta av
dessa fall ingen tvist.
Bestämmelsen om obligatorisk prövning av frågan om förlängning av
tiden för åtals väckande bör därför upphävas. Det innebär att rätten
endast kommer att pröva de beslag där den drabbade särskilt begär detta
och att frister för åtals väckande endast bestäms i dessa fall.
Då bestämmelsen i 27 kap. 7 § RB ändras på detta sätt finns det inte
längre skäl att i fråga om tiden för åtals väckande i andra författningar
föreskriva en avvikelse från rättegångsbalkens regler. Följdändringar bör
därför göras i 2 § 2 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m., 16 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, 7 §
narkotikastrafflagen (1968:64), 41 § 2 vapenlagen (1973:1176), 6 § lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel och 2 kap. 31 § samt
3 kap. 25 § ordningslagen (1993:1617).
Den samlade effekten av regeringens förslag bör bli att resurserna,
främst polis- och åklagarväsendets, för den brottsbekämpande verk-
samheten kan användas på ett mer rationellt och effektivt sätt.
Sammantaget bör förslagen kunna ge relativt stora vinster för verk-
samheten. Flera av förslagen inverkar även på andra myndigheters
verksamhet. De föreslagna reformerna är till stor del av sådant slag att
det inte är möjligt att mer i detalj beräkna effekterna av dem.
För polisväsendets del innebär förslagen att polisen befrias från utred-
ning av mellan 1 000 och 2 000 fell som blir föremål för avkrimi- Prop. 1994/95:23
nalisering och några tusen fell som omfettas av de föreslagna åtalspröv-
ningsreglema. Förslagen i avsnittet om förundersökningsförfarandet leder
inte till någon minskad arbetsbelastning för polisen. Däremot kommer
arbetet att kunna bedrivas mer rationellt med följd att polisväsendet kan
hantera fler ärenden inom givna resursramar.
För åklagarväsendets del minskar belastningen med åtminstone 15 000
mål per år. Vidare kommer ett ökat antal brott att kunna beivras genom
strafföreläggande vilket innebär att åklagarna i de fellen inte behöver
väcka åtal och infinna sig till huvudförhandling vid domstolen. Förslagen
i avsnitten om åtalspliktens utformning och förundersökningsbegränsning
och om förundersökningsförfarandet torde endast i mindre utsträckning
påverka arbetsbelastningen på åklagarna. Sammantaget innebär förslagen
för åklagarväsendets del att arbetet i större utsträckning kan inriktas på
att beivra allvarligare brottslighet och att handläggningstidema kan för-
kortas.
Förslagen till avkriminalisering, särskild åtalsprövning och utvidgade
möjligheter till strafföreläggande innebär för de allmänna domstolarnas
del att ett betydande antal brottmål försvinner från hanteringen. För-
slagen i avsnitt 10 om förverkande och beslag torde medföra vissa ratio-
naliseringsvinster inom rättsväsendet som också kommer domstolarna till
del. Det är dock inte möjligt att närmare festslå hur stor effekt förslaget
kommer att få.
Förslaget till inskränkningar i uttaget av överlastavgifter (avsnitt 6.4)
bör medföra att antalet handlagda sådana ärenden hos länsstyrelsen
minskar med cirka 2 000 per år.
Enligt regeringens bedömning är de föreslagna ändringarna inte för-
enade med några ökade kostnader för staten.
De lagändringar som syftar till att renodla åklagarrollen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1995. I fråga om ändringarna i 23 och 27 kap. RB
och lagen om förfarandet i vissa fell vid förverkande m.m. krävs det viss
tid att utarbeta nya rutiner m.m. I denna del föreslås att lagändringarna
och följdändringarna i annan lagstiftning skall träda i kraft den 1 april
1995.
De nya reglerna om strafföreläggande bör inte träda i kraft förrän den
av Riksåklagaren framtagna ADB-baserade strafförelägganderutinen
anpassats till dem. Lagändringarna i denna del föreslås träda i kraft den
dag regeringen bestämmer.
Förslagen i avsnitt 5 innebär att vissa uppgifter tas ifrån åklagare och
i vissa fell att ärenden skall handläggas av en annan myndighet än
tidigare. Har en ansökan gjorts före ikraftträdandet bör därför äldre
bestämmelser tillämpas. Detta bör framgå av en särskild över-
gångsbestämmelse för respektive lag.
Av 5 § lag (1964:163) om införande av brottsbalken följer att ny lag
skall tillämpas om den leder till frihet från straff även då gärningen be- Prop. 1994/95:23
gicks före ikraftträdandet. I fråga om förslagen till avkriminalisering
krävs det därför inte några övergångsbestämmelser. De föreslagna
ändringarna av rättegångsbalken bör kunna tillämpas genast även i
ärenden som redan är anhängiga. Det finns därför inte heller i fråga om
dessa ändringar något behov av övergångsbestämmelser.
9 kap. 12 §
I första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.
Motiven för ändringarna i andra stycket behandlas i avsnitt 6.8.
Begreppen kredit- och tillgångskonto anknyter till vedertagen terminologi
i konsumentlagstiftningen. Den nya regeln är avsedd att tillämpas vid
missbruk av eget konto, oavsett om detta är förbundet med kredit eller
inte och oavsett de tekniska formerna för disposition över kontot. Med
eget konto avses här ett konto som gärningsmannen har rätt att disponera.
Vid åtalsprövningen enligt denna regel bör särskilt beaktas storleken av
det belopp som överträdelsen avser. Ju större belopp, desto starkare är
skälen för åtal. Som en allmän utgångspunkt bör kunna anföras att om ut-
tag skett av en summa motsvarande ett basbelopp (för närvarande cirka
35 000 kr) eller mer bör allmänt åtal normalt väckas. Andra omständig-
heter som bör beaktas och som kan föranleda att åtal väcks vid
bedrägerier avseende lägre belopp är om gärningsmannen visat för-
slagenhet eller satt verksamheten i system. Det bör också särskilt beaktas
om målsägandens slutliga förlust omfattats av gärningsmannens uppsåt.
Om gärningsmannens avsikt varit att endast tillfälligt bevilja sig en kredit
bör det angivna beloppet kunna sättas högre. Någon ändring beträffande
åtalsprövningen vid bedrägligt beteende som avses i 2 § 2 stycket är inte
avsedd.
10 kap. 10 §
I första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.
Motiven för ändringarna i andra stycket behandlas i avsnitt 6.7. Genom
ändringarna görs åtalsprövningsregeln tillämplig även på olovliga
förfaranden med förhyrd egendom. Det bör påpekas att den rättsliga
bedömningen av sådana förfaranden visat sig komplicerad. Om gärnings-
mannens avsikt redan vid avtalsslutet varit att inte återställa godset
föreligger helt naturligt bedrägeri. Detta är emellertid ofta svårt att
styrka. Om godset sålts av hyresmannen eller han på annat sätt har
tillägnat sig det bör gärningen normalt kunna bedömas som ett for-
skingringsbrott. Även ansvar för olovligt förfogande kan emellertid under
vissa omständigheter förekomma, exempelvis om någon annan än hyres-
mannen förfogar över egendomen och gärningen inte innefattar ett
häleribrott. När det gäller olovligt brukande framgår av rättsfallet NJA
1987 s. 388 att endast det förhållandet att förhyrd egendom inte åter- Prop. 1994/95:23
lämnats i rätt tid inte kan grunda ansvar för detta brott. Det fordras
därutöver att det hyrda brukas på något sätt som kan medföra risk för
skada eller annan olägenhet för uthyraren.
Anmälningar avseende att uthyrare inte återfått egendom innehåller ofta
inte andra uppgifter än att hyresmannen har kvar egendomen i sin
besittning. Det kan i dessa fall ifrågasättas om en sådan anmälan över
huvud taget innehåller påstående om brott, varför anmälan i dessa fell
ofta bör kunna avskrivas med motiveringen att gärningen ej är brott.
Finns, trots detta, anledning till antagande att ett brott begåtts torde inte
sällan förundersökning ändå kunna underlåtas med hänvisning till den
föreslagna åtalsprövningsregeln.
För att åtalsprövningsregeln skall vara tillämplig vid förskingringsbrott
krävs emellertid att brottet bedöms som undandräkt. Beträffande gräns-
dragningen mellan detta brott och förskingringsbrottet hänvisas till avsnitt
6.7.
23 kap. 1 §
Paragrafen tillförs ett nytt andra stycke som innebär att förundersökning
inte behöver inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda.
Även i fortsättningen gäller en principiell skyldighet att inleda för-
undersökning om det finns anledning anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats. Genom det nya stycket markeras att förunder-
sökning får underlåtas om det inte finns praktiska förutsättningar för att
brottet kommer att kunna utredas. Vid bedömningen skall hänsyn endast
tas till sådana omständigheter som kan hänföras till det enskilda fellet.
Sådana omständigheter att arbetsbelastningen på myndigheten är an-
strängd och att det finns utredningsbalanser medför inte att förunder-
sökningsplikten bortfaller.
23 kap. 3 §
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse, som
innebär att åklagaren har rätt att ge anvisningar för undersökningens be-
drivande då förundersökningen leds av polismyndigheten, har upphävts.
Skälen för detta har redovisats i avsnitt 7.4.
Bestämmelsen i första stycket om vem som får inleda förundersökning
har formulerats om. Den nya lydelsen innebär att förundersökning skall
inledas genom ett formligt beslut. I avsnitt 7.3 har närmare redogjorts för
skälen till denna ändring.
Även bestämmelsen om åklagares övertagande av förundersöknmgsled-
ningen har ändrats. Av den nya lydelsen framgår uttryckligen att åklag-
aren övertar ledningen av förundersökningen avseende brottet. Genom
detta klargörs att åklagaren alltid övertar ansvaret för hela förundersök-
ningen. Det är inte möjligt att dela en förundersökning på det sättet att
åklagaren har ledningen av utredningen mot viss person, medan led-
ningen av utredningen i övrigt ligger kvar hos polisen. Skälen för denna
ändring har redovisats i avsnitt 7.4. Prop. 1994/95:23
I andra stycket har endast några redaktionella ändringar gjorts.
I tredje stycket ges regler om polismans rätt att vidta utredningsåtgärder
innan förundersökning hunnit inledas. Enligt nuvarande ordning får
åtgärder vidtas endast om de inte kan uppskjutas utan olägenhet. Den nya
lydelsen innebär att de utredningsåtgärder, som det finns förutsättningar
för att vidta, bör göras redan i detta skede av utredningen. Som påpekats
i avsnitt 7.3 ger bestämmelsen i sig inte polisman rätt att vidta åtgärder
som innehåller någon form av tvång. Liksom tidigare måste beaktas om
det är lämpligt att åtgärden vidtas. Förhör bör naturligtvis inte hållas med
någon som är chockad eller påverkad av alkohol eller annat. Den
utvidgade möjligheten att vidta utredningsåtgärder kommer i praktiken att
innebära att utredningen i fler fall än tidigare kan slutföras genom att
behörig person beslutar att förundersökning skall inledas samt att
polismannens utredningsåtgärder och resultatet av dessa dokumenteras i
akten.
23 kap. 8 §
Bestämmelsen har förtydligats så att det uttryckligen anges att den gäller
även då polisman vidtar åtgärder med stöd av 23 kap. 3 § RB. Skälen för
detta har redovisats i avsnitt 7.3. Reglema i 23 kap. 9 § RB om hur
länge den som skall höras är skyldig att stanna kvar för förhör är
tillämplig oavsett i vilket läge av utredningen som en åtgärd enligt 8 §
vidtas.
23 kap. 22 §
Möjligheten att underlåta formell förundersökning, i de fall det ändå
finns tillräckliga skäl för åtal, har utvidgats till alla brott som inte kan
antas föranleda annat än ett bötesstraff. Som närmare utvecklas i avsnitt
7.2 innebär regeln inte att det kan ställas mindre krav på det materiella
underlaget för prövningen av ansvarsfrågan. Den tar endast sikte på hur
dokumentationen sker. I förundersökningskungörelsen ges vissa regler
om vad som skall framgå av handlingarna i de fall förundersökning inte
behöver göras.
27 kap. 7 §
Skyldigheten för åklagaren att begära förlängning av åtalstiden i de fall
beslag skett och åtal inte väckts inom en månad har tagits bort. Skälen
för detta har redovisats i avsnitt 10.2. I övrigt har några redaktionella
ändringar gjorts.
48 kap. 2 §
Av paragrafen framgår vad som kan tas upp i ett föreläggande enligt 48
kap. Den har kompletterats med en upplysning om att även enskilt
anspråk som avser betalningsskyldighet kan tas upp i ett strafföre-
läggande.
119
48 kap. 4 § Prop. 1994/95:23
Av paragrafen framgår att det, med undantag för de sällsynta fall då
normerade böter utgör påföljd, är möjligt att utfärda strafföreläggande för
alla brott som har böter i straffskalan. Att strafföreläggande bara får
utfärdas för brott som föranleder böter framgår av 48 kap. 2 § RB. I
avsnitt 9.2 redogörs för de överväganden som ligger bakom utvidgningen
av möjligheten att utfärda strafföreläggande.
48 kap. 5 §
I paragrafen ges bestämmelser om vilka omständigheter som utgör hinder
mot att strafföreläggande utfärdas. Det förhållandet att målsäganden för-
klarat att han skall föra talan om enskilt anspråk som avser
betalningsskyldighet eller begär att åtal skall väckas, skall inte längre i
sig kunna utgöra hinder mot att strafföreläggande utfärdas. Om
målsäganden förklarat att han tänker fora talan om något annat slag av
enskilt anspråk, t.ex. en talan om bättre rätt, utgör detta hinder mot att
strafföreläggande utfärdas. Ändringarna har behandlats i avsnitt 9.2.
48 kap. 5 a §
Bestämmelsen innebär att strafföreläggande får omfatta även enskilda
anspråk som avser betalningsskyldighet. Skälen för detta har redovisats
i avsnitt 9.2.
I de fall åklagare i dag enligt 22 kap. 2 § första stycket
rättegångsbalken är skyldig att föra målsägandens talan - alltså då an-
språket är grundat på brottet, talan av åklagaren kan ske utan väsentlig
olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat - skall han pröva om
anspråket kan tas med i föreläggandet. Om så inte är fallet skall, såsom
gäller då brottet är förenat med en fråga om särskild rättsverkan,
strafföreläggande över huvud taget inte utfärdas. Åklagaren är i dessa fell
hänvisad till att väcka åtal vid domstol. Om det enskilda anspråket är
sådant att det inte omfettas av åklagarens skyldighet enligt 22 kap. 2 §
RB, utgör anspråket dock inte hinder mot att föreläggande utfärdas. Detta
framgår av att föreläggande skall omfetta det enskilda anspråket endast
då denna skyldighet finns.
Vid prövningen av om det enskilda anspråket kan föreläggas för god-
kännande måste en rad omständigheter beaktas. Det skall finnas an-
ledning anta att den misstänkte kommer att godkänna anspråket. Detta
skall vara klart formulerat och det skall tydligt framgå på vilka om-
ständigheter anspråket grundas. Det får inte finnas skäl för jämkning av
anspråket. Tillgänglig dokumentation, t.ex. fektura på en reparations-
kostnad, bör ha getts in. Inget hindrar att det fordrade beloppet är förenat
med ränta.
48 kap. 6 §
Paragrafen har kompletterats med en bestämmelse om vilka uppgifter
föreläggandet skall innehålla då ett enskilt anspråk föreläggs för god-
kännande (jfr 48 kap. 5 a §). I övrigt har några redaktionella ändringar
gjorts.
120
48 kap. 9 § Prop. 1994/95:23
I paragrafen ges bestämmelser om hur ett strafföreläggande godkänns.
Det tillägget har gjorts att ett godkännande i förekommande fall även
skall omfatta det enskilda anspråk som tagits upp i strafföreläggandet.
48 kap. 10 §
1 paragrafen, som innehåller bestämmelser om fullmakt att godkänna ett
strafföreläggande, har tillagts en bestämmelse om att fullmakten även
skall innehålla uppgift om det enskilda anspråk som den misstänkte är
villig att godkänna. I övrigt har några ändringar av redaktionell natur
gjorts.
2 kap. 2 §
Paragrafen, som innehåller vissa bestämmelser om ansökan i utsök-
ningsmål, har kompletterats med en bestämmelse som innebär att en
sökande inte behöver ge in exekutionstiteln om denna är ett strafföre-
läggande som på grund av föreskrift i lag eller annan författning över-
sänds till kronofogdemyndigheten av en myndighet. Ändringen tar sikte
på de fåll då ett enskilt anspråk har tagits upp i ett strafföreläggande.
Syftet är att målsäganden inte själv skall behöva ta initiativ till indrivning
av det enskilda anspråket. Skälen för denna ändring redovisas i avsnitt
9.2. Bestämmelsen förutsätter vissa förordningsändringar.
2 kap. 15 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om föreläggande av vite. Rätten för
åklagare att föra talan om utdömande av vite har tagits bort. Ändringen
kommenteras i avsnitt 5.4.
Förslaget, som innebär en avkriminalisering av brott enligt 74 § check-
lagen, har kommenterats i avsnitt 6.5.
I 106 § ges vissa regler om vite och handräckning i fråga om åtgärder
som vidtagits i strid med förordnanden som länsstyrelsen meddelat enligt
100 §. Åklagares rätt att ansöka om handräckning har tagits bort.
Ändringen kommenteras i avsnitt 5.3.
121
1 §
Ändringen i första stycket, som kommenteras relativt utförligt i avsnitt
6.3 ovan, innebär att gränsen för straffbar oaktsamhet enligt straff-
stadgandet för vårdslöshet i trafik höjs och att ett minimistraff om trettio
dagsböter införs.
I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.3 bör från det straffbara
området för vårdslöshet i trafik i regel undantas sådana förfaranden där
trafikanten, på grund av tillfällig ouppmärksamhet eller bristande för-
måga, gjort en felbedömning av trafiksituationen. Likaså bör rena
manövreringsmisstag normalt inte leda till ansvar enligt aktuell bestäm-
melse.
Avsikten med den föreslagna lydelsen av stadgandet är att ansvar för
vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden i trafiken som är
att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara
utan betydelse om en trafikolycka inträffat eller ej. Detta innebär ett
kraftigare understrykande av att det trafikfarliga beteendet verkligen skall
vara täckt i subjektivt hänseende. Under trafikbrottslagens tillämpnings-
område skall sålunda främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig
skyldig till medvetet risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall
vid bedömningen hänsyn tas till regelns större eller mindre betydelse ur
trafiksäkerhetssynpunkt. Till sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden
som bör kunna föranleda ansvar för vårdslöshet i trafik hör exempelvis
förande av bil i uttröttat tillstånd, allvarliga brott mot regler till skydd för
oskyddade trafikanter, trafikfarliga omkörningar, brott mot stopplikt eller
köming mot rött ljus som medfört eller kunnat medföra en trafikfarlig
situation, allvarligare hastighetsöverträdelser i trafikfarliga miljöer och
förande av trafikfarliga fordon. Beaktas bör också om föraren påtagit sig
en särskilt ansvarsfull trafikuppgift, t.ex. förande av en skolbuss. Vid
bedömningen bör således mer ses till skyldigheten att inte skapa trafik-
farliga situationer än till av den enskilde trafikanten visad större eller
mindre skicklighet att klara uppkomna problem i trafiken.
Ifråga om förhållandet mellan vårdslöshet i trafik och andra straff-
stadganden blir liksom för närvarande vanliga konkurrensregler
tillämpliga.
I andra stycket har endast gjorts språkliga ändringar.
Undantaget i 2 § 2 från rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas
inom viss tid när beslag förekommer har upphävts i konsekvens med att
bestämmelsen om detta i 27 kap. 7 § RB har upphävts. Vidare har de
särskilda reglerna i 2 § 3 om formerna för förverkande av alkoholhaltiga
drycker utan samband med talan om ansvar upphävts och ersatts med de
föreslagna generella reglerna i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa
Prop. 1994/95:23
122
fell vid förverkande m.m. om rätt för polis och åklagare att själva besluta Prop. 1994/95:23
om förverkande i denna situation.
13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1016) om
ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.
Ändringsförfettningen utgör en foljdförfettning till sjölagen (1994:1009)
som enligt beslut av regeringen träder i kraft den 1 oktober 1994.
Avsikten var endast att i paragrafens första stycke byta ut hänvisningen
till vissa bestämmelser i den tidigare sjölagen mot en hänvisning till
relevanta bestämmelser i den nya sjölagen. Emellertid kom ändrings-
förfettningen att formuleras utan beaktande av de ändringar av paragrafen
som följer av lagen (1993:1622) om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., vilka trädde i kraft den 1
april 1994. Således återges paragrafens tredje stycke i sin tidigare lydelse
och har det fjärde stycket utelämnats. Regeringen har med anledning
härav avstått från att besluta om ikraftträdande av den nu aktuella
ändringsförfettningen.
Förslaget innebär att ändringsförfettningen såvitt avser paragrafens
tredje och fjärde stycke anpassas till den nu gällande lydelsen av
grundförfettningen. Vidare ändras ikraftträdandebestämmelsen så att
ändringen träder i kraft utan att regeringen behöver fetta något särskilt
beslut därom.
13.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling
I 16 § ges regler om beslag i varusmugglingsmål. Undantaget i bestäm-
melsen från rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss
tid när beslag förekommer har upphävts i konsekvens med att bestäm-
melsen om detta i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.
13.10 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822)
I 39 § ges de grundläggande bestämmelserna om vite och handräckning
enligt naturvårdslagen. Åklagares rätt att ansöka om handräckning har
tagits bort. Ändringen kommenteras i avsnitt 5.3.
13.11 Förslaget till lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64)
I 7 § ges bestämmelser om beslag av egendom som kan antas vara
förverkad enligt 6 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från rätte-
gångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss tid när beslag
123
förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om detta Prop. 1994/95:23
i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.
2 och 3 §§
Beloppen och viktavdragen for uttagande av överlastavgift har ändrats for
att åstadkomma en ordning där endast de allvarligare fallen av överlast
blir föremål for avgiftsbeläggning. För att åstadkomma detta har de
avdrag som sker vid beräkning av överlastavgiftema höjts. Samtidigt har
en höjning skett av avgiften i de fall avgift skall utgå.
Systemet har utformats så att ett grundbelopp på 2 000 kr skall utgå när
gränsen för avgiftspliktig överlast överskridits och att avgiften därutöver
ökas progressivt i förhållande till överlastens storlek. Viktavdragen före-
slås höjda till 1 000 kg för vaije axel vid för högt axeltryck och till 500
kg för vaije axel vid för hög bruttovikt. På detta sätt bör avgifterna vid
fall av kraftig överlast kunna bli ungefär av samma storleksordning som
de som idag utgår, samtidigt som länsstyrelsen befrias från hanteringen
av avgifter i de lägre intervallen.
I 41 § regleras frågor om beslag i fråga om egendom som kan antas vara
förverkad enligt 40 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från
rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss tid när beslag
förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om detta
i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.
2§
Paragrafens första stycke är i sak oförändrat.
Av systematiska skäl har regleringen av förfarandet när stämning
utfärdas överflyttats från 3 § tredje stycket till förevarande paragraf.
3 §
Paragrafens första stycke motsvarar 4 § första stycket första meningen i
lagens nuvarande lydelse. Gränsen för när åklagaren får besluta om för-
verkande har höjts och skall enligt förslaget gå vid betydande värde.
Tolkningen av detta rekvisit bör kunna hämtas från bestämmelserna om
grov stöld och grovt bedrägeri. Det innebär i praktiken att gränsen för
åklagares beslutanderätt skall ligga kring 100 000 kronor. Regleringen
innebär också att åklagaren får besluta om förverkande av sådan egendom
som saknar saluvärde, exempelvis förfalskade handlingar, under förut-
124
sättning att särskilda skäl inte talar för att saken prövas av rätten. Sådana Prop. 1994/95:23
skäl kan vara att det är tveksamt om vikten av att egendomen förverkas
står i proportion till de olägenheter för den enskilde som åtgärden med-
för. Det senare rekvisitet skall gälla för samtliga fall där åklagare har
beslutanderätt.
I andra och tredje styckena har intagits förferanderegler när åklagare
beslutar om förverkande. Reglerna är i sak oförändrade. Andra stycket
andra meningen har dock formulerats något annorlunda i förhållande till
den nuvarande lydelsen. Ändringen har kommenterats i avsnitt 10.1.
I fjärde stycket har intagits en rätt för polisman att besluta om
förverkande i uppenbara fall beträffande egendom som saknar saluvärde
eller där värdet understiger en dondel av basbeloppet. Formerna för
sådana beslut skall i princip vara desamma som för åklagarbeslut. Miss-
nöjesanmälan skall inges till polismyndigheten, som därefter får över-
lämna ärendet till åklagare om anledning finns att vidhålla att egendomen
skall förverkas.
I femte stycket har intagits ett bemyndigande för Rikspolisstyrelsen att
meddela föreskrifter om tillämpningen. Med hänsyn till att rätten att
besluta om förverkande för att bli praktiskt användbar bör få användas
av polisman i det dagliga arbetet, bör förhållandevis noggranna tillämp-
ningsföreskrifter utarbetas.
4 §
Paragrafen, som motsvarar 3 § första och andra stycket i lagens
nuvarande lydelse, upptar bestämmelser om kungörelsedelgivning.
Reglerna blir gemensamma för såväl beslut av domstol som beslut av
åklagare eller polisman. Beloppsgränsen för när delgivning får ske genom
anslag på rättens kansli har anknutits till basbeloppet och bestämts till en
tiondel av detta belopp. Detta innebär en omedelbar höjning av
beloppsgränsen till för närvarande cirka 3 500 kronor.
I 10 kap. 8 § ges regler om i vilken ordning olika avgifter, som kan tas
ut enligt 10 kap. 4-7 §§, skall prövas. Enligt nuvarande ordning skall
frågan om tilläggsavgift skall tas ut prövas av allmän domstol på talan av
åklagare. Ändringen innebär att det anförtros byggnadsnämnden att själv-
ständigt pröva om talan om tilläggsavgift skall föras och att också utföra
denna talan. Talan skall i fortsättningen prövas av allmän förvaltnings-
domstol, dvs. länsrätt. Vid överklagande till kammarrätt krävs det pröv-
ningstillstånd. Skälen för ändringarna har redovisats i avsnitt 5.2.
125
41 §
I paragrafen har tagits in ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en särskild avgift
för vilt som falls i strid mot gällande licens. Regeringen avser att ta in
regler om särskild avgift i förordningen (1980:400) om ersättning vid
vissa viltskador m.m.
43 och 45 §§
Det subjektiva rekvisitet oaktsamhet i 43 § andra stycket och 45 § första
stycket har ändrats till grov oaktsamhet.
Straffbestämmelsen i 45 § tredje stycket för åsidosättande av vad som
föreskrivits i en för jakten meddelad licens har upphävts. Straff for brott
mot licensbestämmelser kommer härigenom endast att regleras i 43 § 1.
Ändringarna kommenteras närmare i avsnitt 6.6.
46 och 48 §§
Ändringarna är en konsekvens av att straffansvaret i 45 § tredje stycket
föreslås upphävt.
I 3 kap. 17 § ges vissa regler om vite och handräckning. Möjligheten för
åklagare att ansöka om handräckning har upphävts. Ändringen kom-
menteras närmare i avsnitt 5.3.
I 6 § ges bestämmelser om beslag av egendom som kan antas vara
förverkad enligt 5 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från rätte-
gångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss tid när beslag
förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om detta
i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.
I 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ges vissa bestämmelser om beslag.
Undantaget i bestämmelserna från rättegångsbalkens regler om att åtal
skall väckas inom viss tid när beslag förekommer har upphävts i kon-
sekvens med att bestämmelsen om detta i 27 kap. 7 § andra stycket RB
har upphävts.
Prop. 1994/95:23
126
Inledning
Åklagarväsendet, liksom rättsväsendet i övrigt, har under en läng följd
av år utsatts för påfrestningar bl.a. i form av ökade arbetsmängder.
Resurser har inte kunnat tillföras för att fullt ut kompensera denna
utveckling. Det har medfört att arbetssituationen inom åklagarväsendet
blivit alltmer pressad. Medan regelverket för förfärandet i domstol
genomgått stora förändringar har reglerna om förundersökning varit i
stort sett oförändrade sedan rättegångsbalken trädde i kraft år 1948.
Någon samlad översyn av åklagarverksamheten har inte heller i övrigt
företagits.
Mot denna bakgrund har utredningen getts i uppdrag att se över regel-
verk, rutiner och organisation inom åklagarverksamheten i syfte att
undersöka om dessa svarar mot dagens krav och de krav som kommer
att ställas i framtiden.
Utgångspunkten och målsättningen för våra överväganden har varit att
åklagarverksamheten skall präglas av effektivitet och rättssäkerhet, att
åklagarna inte skall syssla med annat än sådant som kräver åklagar-
kompetens och att en slagkraftig åklagarorganisation skall skapas som
kan möta framtidens krav på bl.a. decentraliserat beslutsfattande och
flexibilitet i verksamheten.
Betänkandet kan indelas i fyra huvudavsnitt. I det första behandlas
avkriminalisering m.m., i det andra frågor om åtalspliktens utformning,
åtalsunderlåtelse och annat som avser åklagarens prövning av åtals-
frågan, i det tredje reglerna om förundersökning och i det fjärde
åklagarväsendets organisation.
Avkriminalisering m.m.
Tillväxten av antalet straffbestämmelser har under många år varit be-
tydande. Det totala antalet straffbestämmelser är numera mycket stort,
särskilt inom specialstraffrätten. Samtidigt är det utredningens uppfatt-
ning att kriminalisering som sanktionsform bör användas med försiktig-
het. Andra sanktionsformer kan vara väl så effektiva och inte sällan
enklare att hantera. Mot denna bakgrund gör vi bedömningen att ut-
rymmet för avkriminalisering i och för sig borde vara betydande. Med
hänsyn till de svårigheter som är förknippade härmed har vi emellertid
begränsat oss till att gå in på vissa områden där begränsning av straff-
ansvaret framstår som särskilt motiverat. Vi föreslår att regeringen
därutöver skall ge generella direktiv till departement och kommittéer att
iaktta restriktivitet med nykriminalisering.
Vi föreslår en inskränkning av det straffbara området vid vårdslöshet
i trafik. Endast den som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet
skall dömas till straff enligt angiven bestämmelse. Lägsta straff skall
vara 30 dagsböter. Merparten av de trafikhändelser som härigenom
Prop. 1994/95:23
Bilaga 1
127
faller utanför tillämpningen av straffstadgandet för vårdslöshet i trafik
utgör överträdelser av någon särskilt straffbelagd regel i trafiklagstift-
ningen. De kommer härigenom att kunna beivras genom föreläggande
av bötesstraff av polisman direkt på plats i samband med ingripandet
utan någon tidsödande utredning.
Vi föreslår att gränsen för när överlastavgift skall tas ut höjs. Samti-
digt föreslås att avgifterna skall höjas i de fall denna gräns överskrids.
Lägsta avgift föreslås bli 2 000 kronor.
Straffbestämmelsen i checklagen för den som ställer ut en check utan
täckning eller som förfogar över täckningen innan checken skall upp-
visas föreslås upphävd. Straffbestämmelsen för bedrägeri bör fånga upp
de fell som enligt vårt uppfattning är straffvärda.
Vi föreslår avkriminalisering av brott enligt utlänningslagen som
består i att utlänning haft anställning utan arbetstillstånd.
Vi föreslår att jaktlagen skall ändras så att det för straffbarhet skall
krävas att i vart fell grov oaktsamhet föreligger och att straff-
bestämmelsen för bl.a. lindrigare former av s.k. överskjutning upphävs.
Samtidigt föreslås en rätt för länsstyrelsen att i sådana fell ta ut en
förhöjd fällavgift.
Frågan om förbud mot politiska uniformer har av regeringen överläm-
nats till utredningen. Enligt vår mening talar i och för sig starka skäl
för att förbudet i dess nuvarande form bör inskränkas i vart fell till mer
samhällsferlig uniformering. Med hänsyn till det lagstiftningsarbete som
pågår angående förbud mot rasistiska organisationer och straffbestäm-
melser som har samband därmed avstår vi dock från att lämna något
konkret förslag i denna del.
Vi föreslår att straffansvaret i värnpliktslagstiftnin gen för underlåten-
het av värnpliktig att tillse att han nås av postförsändelse och att kvittera
ut postförsändelse avskaffas. Samtidigt föreslås att vämpliktsmyndig-
hetema får vissa möjligheter att vid vite anmoda värnpliktig att lämna
upplysningar om personliga förhållanden av betydelse för hans tjänst-
göring.
Skyldigheten att betala hundskatt föreslås avskaffad. Vi föreslår att
lagen om hundskatt upphävs.
Vi behandlar frågor om enklare utrustningsbestämmelser för fordon,
men föreslår ingen förändring.
Vi föreslår att det skall stadgas särskilda restriktioner vid åtalspröv-
ningen vid vissa brott som har sin grund i ett avtalsförhållande mellan
en näringsidkare och en konsument och där förhållandena är sådana att
näringsidkaren enligt vår bedömning har goda förutsättningar att betinga
sig säkerhet eller på annat sätt motverka överträdelser. De brott som
avses är olovliga förfaranden med förhyrd egendom och övertrasseringar
av eget konto.
Åtalsplikten
De svenska åtalsreglema bygger på principen om absolut åtalsplikt. En
åklagare är i princip skyldig att väcka åtal när förutsättningar för detta
Prop. 1994/95:23
Bilaga 1
128
föreligger. Principen är dock urholkad genom förhållandevis omfettande
undantagsregler. Vi for mot bakgrund av arbetsläget och annat en
diskussion om det finns anledning att ta steget över till en relativ åtals-
plikt, alltså att grundprincipen skall vara att åklagare på skönsmässiga
grunder får pröva om åtal skall väckas. Vi föreslår dock att den
grundläggande regeln om absolut åtalsplikt skall bibehållas.
Möjligheterna till åtalsunderlåtelse utvidgades år 1985. Inom ramen
for övervägandena om åtalspliktens utformning har vi gjort en
utvärdering av hur reglerna har tillämpats och övervägt om de bör
förändras. Vi konstaterar att det totala antalet åtalsunderlåtelser enligt
rättegångsbalken varit förhållandevis konstant under senare år och
fektiskt sjunkit något efter reformen år 1985. Det är särskilt åtals-
underlåtelse vid bötesbrott som minskat. Mot bakgrund bl.a. av utfellet
av utvärderingen finner vi inte anledning att föreslå någon ändring av
åtalsunderlåtelse reglema.
Av stor processekonomisk betydelse är reglema om förundersök-
ningsbegränsning. Med hänsyn inte minst till brottsutvecklingen måste i
det sammanhanget beaktas möjligheterna till prioritering på för-
undersökningsstadiet. Vi har övervägt förutsättningarna för att för-
fattningsreglera prioriteringsfrågoma. Vi konstaterar dock att priori-
tering, utöver vad som redan gäller enligt dagens lagstiftning, mer är en
fråga resurser och hur de används. Erfarenheterna av den betydande
frihet vad avser resurshanteringen som givits den lokala polis-
organisationen kan eventuellt komma att aktualisera någon form av
föreskrifter angående prioriteringen av resurser i framtiden. Den frågan
får emellertid övervägas i ett annat sammanhang.
Vi har härutöver funnit att förundersökningsplikten, såsom den
kommer till uttryck i rättegångsbalken, bör förtydligas. Vi föreslår att
det uttryckligen skall anges att det inte föreligger skyldighet att inleda
förundersökning, om det är uppenbart att en utredning inte kan komma
att leda till att brottet blir uppklarat.
I ett avseende föreslår vi en direkt utvidgning av möjligheterna till
förundersökningsbegränsning. Rätten att underlåta att inleda eller att
nedlägga en förundersökning i s.k. disproportionsfell, alltså då kost-
naden för att utreda och lagfora brottet inte står i rimlig proportion till
sakens betydelse, föreslås sålunda utvidgad.
Möjligheterna till strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot
har enligt vår mening haft stor betydelse för att snabbt och effektivt
beivra lindrigare brott. Vi föreslår att möjligheterna härtill utvidgas. Vi
föreslår också att strafföreläggande och ordningsbot slås samman till ett
institut - föreläggande av påföljd. Enligt det nya institutet, som
beträffande förfarandet helt ansluter till dagens regler, skall åklagare få
förelägga påföljd när brottet förskyller böter, oavsett vilket högsta straff
som är stadgat för brottet, och när det är uppenbart att påföljden skall
bestämmas till villkorlig dom. Föreläggande skall också få uppta
medgivna enskilda anspråk. Polisman skall få utfärda bötesföreläggande
i de fell brottet förskyller penningböter och upptagits i vad som
motsvarar dagens ordningsbotskatalog. Det innebär att möjligheter
öppnas att ge sådant föreläggande exempelvis för lindrigare snatteribrott
Prop. 1994/95:23
Bilaga I
129
9 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23
och andra enklare brott med dagsböter i straffskalan. Vi föreslår också
att det infors en möjlighet att ge andra myndigheter än, såsom idag,
polis och tull rätt att utfärda bötesföreläggande. Bland de myndigheter
som bör kunna komma ifråga kan nämnas kustbevakningen och
yrkesinspektionen.
För att ytterligare utvidga möjligheterna till bötesföreläggande och
bättre anpassa straffskalan till förseelsernas straffvärde föreslår vi att
påföljden ändras från dagsböter till penningböter för överträdelser av
reglema om arbetstid vid vägtransport samt för brott mot sjötrafikför-
ordningen och lagen om register för fritidsbåtar. Vi avvisar möjlig-
heterna att ta upp körkortsfrågor i föreläggande av påföljd.
Rätten for åklagare att själv besluta om förverkande utan samband
med talan om ansvar för brott föreslås utvidgad. Idag gäller att saken
måste prövas av rätten om värdet av egendomen överstiger en tiondel
av basbeloppet eller om egendomen saknar saluvärde. Vi föreslår att
åklagare skall ges generell rätt att besluta om förverkande i denna
situation om inte egendomen har ett betydande värde eller det finns
särskilda skäl att saken prövas av rätten. Den som drabbas av
förverkandet skall dock alltid ha rätt att påkalla domstolsprövning.
Vi föreslår vidare att det införs en rätt för polisman att exempelvis i
samband med ingripande besluta om förverkande, när ansvarstalan inte
skall föras. Som förutsättning härför föreslås gälla att saken är uppenbar
och att egendomen saknar saluvärde eller är värd mindre än en tiondel
av basbeloppet.
I konsekvens med våra förslag om förverkande utan samband med
åtal föreslår vi att polis och åklagares rätt att förelägga förverkande i
samband med föreläggande av påföljd utvidgas i motsvarande mån.
En grundläggande tanke i direktiven är renodling av åklagarrollen,
alltså att åklagare bara skall syssla med sådant som kräver straffrättslig
kompetens. Mot bakgrund härav har vi gjort en genomgång av de
uppgifter som åvilar åklagare utanför brottmålsområdet och funnit att de
allra flesta av dessa uppgifter bör foras över till någon annan
myndighet.
Uppgiften att föra talan om påförande av tilläggsavgifter för olovligt
byggande bör föras över till byggnadsnämnderna. Uppgiften att fora det
allmännas talan vid överklagade beslut angående disciplinansvar för
krigsmän bör anförtros den beslutande militära myndigheten. Uppgiften
att föra talan om uttagande av felparkeringsavgifter bör läggas på
kommunen och samordnas med det gällande systemet för uttagande av
kontrollavgifter vid s.k. tomtmarksparkering. Uppgiften att föra talan
om handräckning bör avlastas allmän åklagare utom i ett särskilt angivet
fell. Åklagarnas befettning med ärenden angående viten bör helt
upphöra förutom såvitt avser de s.k. generella vitena.
I detta avsnitt behandlar vi slutligen frågan om de legering av
åklagaruppgifter till administrativ personal. De formella delegations-
möjlighetema är enligt vår mening tillfredsställande. Vi framhåller
samtidigt det angelägna i att vaije personalkategoris förutsättningar och
kompetens tas till vara.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 1
130
Förundersökning
Målsättningen for översynen av reglema om förundersökningsledning
och av förundersökningsförfarandet är att skapa ett förfärande som är
snabbt och effektivt och leder till förkortad tid mellan brott och straff,
samtidigt som rättssäkerhetsintressena tas tillvara.
Förundersökning i brottmål leds av antingen polis eller åklagare. I
mål av enkel beskaffenhet och när utredningen är på spaningsstadiet
leds utredningen normalt av polis. När utredningen kommit så långt att
någon kan skäligen misstänkas för brottet och saken inte är av enkel
beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagare. Vi har efter en
genomgång av reglema funnit detta vara en i stort sett tillfredsställande
ordning och föreslår ingen ändring härav. Ett förslag har väckts i
utredningen att det bör undersökas om polis och åklagare på lokal nivå
skall slås samman till en organisation. Utredningen finner dock att
dagens ordning med polis och åklagare i skilda organisationer bör
bibehållas. De fördelar som eventuellt kan vinnas genom en samman-
slagning uppväger inte nackdelarna från bl.a. tillsyns- och kontroll-
synpunkt av att åklagarna inte längre skulle vara fristående från polisen.
Vi uttalar oss dock för ett utvidgat samarbete mellan polis och
åklagare, särskilt på det lokala planet. Företrädare för åklagarmyndig-
heten föreslås ges rätt och skyldighet att närvara i polisstyrelsen när
frågor av betydelse för åklagarverksamheten behandlas.
Vi föreslår också att regeringen skall ge riksåklagaren och rikspolis-
styrelsen i uppdrag att driva ett projekt för att utveckla samarbetet
mellan polis- och åklagarorganisationen på olika nivåer.
Vad avser förundersökningsförfarandet har vi med utgångspunkt i
förundersökningens syfte undersökt om det är möjligt att slopa kravet
på förundersökning i vissa fäll. Vi föreslår att kravet på formell
förundersökning slopas generellt för bötesbrott, om tillräckliga skäl för
åtal ändå föreligger. Förslaget innebär i princip ingen skillnad i det
materiella underlaget för åtalsbeslutet, utan avser i huvudsak en lättnad
i dokumentationskravet. För allvarligare brott anser vi att kravet på
förundersökning skall vara kvar i sin nuvarande form. Det innebär inte
att förfärandet som sådant inte skulle kunna ändras. Tvärtom är det vår
uppfättning att redan dagens regler medger stor frihet att anpassa
förfärandet efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet.
I direktiven tas upp frågan om behov av reglering av förutsättningarna
och formerna för förutredning och förspaning. Vi finner för vår del att
behov av förfättningsreglering inte föreligger, men att vissa råd och
föreskrifter vad avser dokumentation och liknande bör utfärdas av
riksåklagaren och rikspolisstyrelsen.
Det föreligger inte sällan problem med att avgöra när en förutredning
formellt övergår i en förundersökning och omfättningen av en pågående
förundersökning. Vi framhåller betydelsen, inte minst från kontroll-
synpunkt, av att kunna avgöra en utrednings formella status och
omfättning. Mot bakgrund härav föreslår vi att beslut om att inleda eller
utvidga en förundersökning alltid skall dokumenteras.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 1
131
En möjlighet att påskynda och effektivisera förundersökningsför-
fårandet är att ta tillvara de möjligheter som finns att hålla förhör och
vidta andra utredningsåtgärder direkt på platsen för ett brott eller i
samband med anmälansupptagning. Idag ses denna möjlighet närmast
som en undantagssituation. Vi föreslår med anledning härav att polis-
mans rätt och skyldighet att vidta utredningsåtgärder i berörda
situationer innan en förundersökning hunnit inledas skall utvidgas.
Vid behandlingen av förundersökningsförfarandet tar vi också upp
vissa metodfrägor såsom kallelse och hämtning till förhör, kommuni-
kation mellan polis och åklagare i förundersökningens inledningsskede
och behovet av s.k. feed-back. Några regelförändringar i detta avseende
föreslås dock inte. Vi understryker vikten av centralt metodut-
vecklingsarbete, såväl internt inom åklagarväsendet som i samarbete
mellan riksåklagaren och rikspolisstyrelsen.
Vår uppmärksamhet har också riktats mot formerna för dokumenta-
tion av olika förundersökningsåtgärder, särskilt förhör. Det är vårt
allmänna intryck att det här finns ett förhållandevis stort utrymme för
effektivisering av förfarandet. Vi föreslår att reglema om förunder-
sökningsprotokollets utformning skall ändras så att det klart framgår att
i protokollet, utöver vad som krävs från kontrollsynpunkt, inte skall
upptas mer än vad som behövs för prövning av åtalsfrågan och målets
beredande till huvudförhandling. I den mån ett förhör under förunder-
sökning kan förväntas komma att behöva åberopas vid kommande
huvudförhandling föreslår vi att bandinspelning av förhöret i ökad
utsträckning skall användas härför. Vi är medvetna om att de
förändringar i dokumentationsmetodema som vi föreslår kan kräva ett
betydande metodutvecklingsarbete och måhända särskilda utbild-
ningsinsatser. Vi föreslår att regeringen ger riksåklagaren och rikspolis-
styrelsen i uppdrag att genomföra en försöksverksamhet för att
undersöka vilka möjligheter till effektivisering som vårt förslag kan
innebära.
Stora svårigheter föreligger inte sällan idag att genomföra s.k.
slutdelgivning, alltså att delge den misstänkte underrättelse om rätten att
ta del av förundersökningsmaterialet innan åtal väcks. Vi föreslår att
sådan underrättelse skall få göras genom förenklad delgivning enligt
delgivningslagen. I samband därmed föreslås att det i förundersök-
ningskungörelsen också skall anges vilka övriga delgivningsformer som
får användas vid sådan underrättelse.
Åklagarväsendets organisation
Vårt övergripande mål vid översynen av åklagarväsendets organisation
- vid vilken vi biträtts av statskontoret - är att få till stånd ett mera
slagkraftigt och effektivt åklagarväsende. Det finns flera alternativ till
en framtida struktur av åklagarväsendets organisation. Ett alternativ är
givetvis den nuvarande organisationsstrukturen, kanske med vissa
smärre förändringar. De andra alternativ som vi bedömt vara realistiska
är dels en sammanslagning av åklagardistrikt till större distrikt, dels den
Prop. 1994/95:23
Bilaga 1
132
s.k. länspolismästarmodellen och dels den s.k. läns/regionmodellen. Vi
belyser och tar ställning till samtliga dessa alternativ. Sammanfatt-
ningsvis anser vi att metoden att koncentrera resurserna inom
åklagarväsendet till färre verksamhetsorter liksom den s.k. länspolis-
mästarmodellen inte tillgodoser de krav som bör ställas på en framtida
åklagarorganisation. De egentliga alternativ som finns är därför enligt
vår uppfattning den nuvarande organisationen och den s.k. region-
modellen. Den nuvarande organisationen bör och kan förbättras i vissa
avseenden. En avvägning mellan en sådan förbättrad organisation och
en regionmodell utfaller dock - i enlighet med vad även statskontoret
funnit - till regionmodellens fordel. Vår uppfattning är att det genom en
övergång till en regionmodell inom åklagarväsendet skapas bättre
förutsättningar för att i framtiden kunna bedriva åklagarverksamheten
mer flexibelt och effektivt.
Regionmodellen innebär att samtliga åklagarmyndigheter inom en
region läggs samman till en enda myndighet. Åklagarverksamheten skall
dock bedrivas på samma orter som i dag. Chefen för åklagar-
myndigheten, överåklagaren, har både det övergripande och det direkta
ansvaret för att verksamheten inom hela regionen bedrivs på ett
effektivt sätt. Överåklagaren har frihet att disponera och använda
resurser i form av personal och medel på det sätt han anser vara mest
effektivt för verksamheten. Förslagen i denna del innebär enligt vår
mening ett konsekvent fullföljande av den decentralisering av det
ekonomiska ansvaret som sker den 1 juli 1992. Administrationen skall i
princip vara samlad hos överåklagaren. Därmed kommer åklagar-
distrikten i huvudsak att vara avlastade allt administrativt arbete och helt
kunna inrikta sig på det operativa arbetet. Chefsåklagaren skall liksom
i dag ha det direkta ansvaret för det operativa arbetet inom sitt distrikt.
Vi föreslår att dagens indelning i regioner behålls med två undantag.
Vi föreslår dels att Stockholmsregionen delas i två regioner och dels att
Vänersborgsregionen förs samman med Göteborgsregionen. Vi föreslår
också att de nuvarande regionåklagarmyndighetema i Stockholm,
Göteborg och Malmö omlokaliseras till Solna, Huddinge, Borås
respektive Lund.
Vårt förslag till ny åklagarorganisation innebär inte några föränd-
ringar av indelningen i åklagard i strikt. Förändringar av distriktsindel-
ningen bör enligt vår mening i första hand initieras inom respektive
region. Det är verksamhetens behov jämte de ekonomiska ramarna för
myndighetens verksamhet som bör bilda underlag för en bedömning
härvidlag. En sådan bedömning bör göras av överåklagaren som på
lämpligt sätt bör ta initiativ till ifrågavarande förändringar. Det bör
dock ankomma på regeringen att besluta om på vilka orter åklagar-
verksamhet skall bedrivas.
Vi föreslår att det vid vaije åklagarmyndighet, förutom vid
statsåklagarmyndigheten för speciella mål, inrättas en ledningsgrupp. I
ledningsgruppen bör ingå myndighetschefen, statsåklagare, samtliga
chefsåklagare inom myndigheten samt den administrative chefen.
Ledningsgruppen skall ha till uppgift att inför myndighetschefens beslut
behandla viktiga för verksamheten övergripande frågor. Vi framhåller
Prop. 1994/95:23
Bilaga 1
133
vikten av att den nya åklagarorganisationen inte får innebära att
åklagarverksamheten förlorar sin lokala tyngdpunkt. Överåklagarens
uppgifter som myndighetschef inom regionen bör också i fortsättningen
vara av huvudsakligen övergripande karaktär. Det skall dock vara
chefsåklagaren som inom sitt distrikt svarar för att åklagarverksamheten
bedrivs på avsett sätt. För att överåklagaren skall kunna leda
verksamheten på ett effektivt sätt bör han enligt vår uppfattning kunna
delegera ansvar och befogenheter till åklagardistrikten. Det bör
ankomma på riksåklagaren att utforma riktlinjer för delegationen. Vi
diskuterar även behovet av medborgerligt inflytande inom åklagar-
väsendet men avstår med hänsyn till annat pågående utredningsarbete
från att lämna förslag i denna del.
Enligt vår uppfattning bör det i första hand ankomma på överåkla-
garen att ansvara för hur respektive myndighet organiseras. Vi påpekar
dock att det kan vara rimligt att vid utformningen av myndigheternas
organisation utgå från dagens ordning.
Det ingår inte i vårt uppdrag att göra en översyn av riksåklagarens
uppgifter och organisation. Riksåklagarens framtida roll är dock av stor
betydelse vid utformningen av den framtida åklagarorganisationen. Vi
föreslår därför att det görs en översyn av riksåklagarens verksamhet och
organisation. Översynen bör även omfatta riksåklagarens administration
samt ansvarsförhållandena för ADB-frågoma inom åklagarväsendet. Vi
redogör dock något kortfattat för vår syn på riksåklagarens framtida
roll. Vi redovisar också ett förslag till en framtida administrativ
ansvars- och arbetsfördelning mellan riksåklagaren, åklagarmyndig-
heterna och åklagardistrikten.
Vi föreslår att en ordning med tidsbegränsade förordnanden för
överåklagarna bör övervägas i särskild ordning. Med hänsyn till det
väsentligt ändrade arbetsinnehållet i arbetsuppgifterna för en överåkla-
gare bör också övervägas om tjänsterna som överåklagare skall
kungöras lediga då den nya organisationen genomförs. En annan fråga
som enligt vår uppfattning bör beaktas, exempelvis inom ramen för
översynen av riksåklagarens framtida roll, är om även riksåklagarens
och biträdande riksåklagarens tjänster bör tidsbegränsas.
Enligt vår uppfattning är det av stor vikt att vaije åklagare har en
bred kunskap och en allmän överblick över olika typer av juridiska
frågor. Vi anser dock att det på områden som kräver särskild utbildning
och erfarenhet kan finnas skäl för en ökad specialisering. De brottstyper
vi anser närmast kan komma ifråga för en ökad specialisering är sexual-
brott mot barn, ungdomsmål, miljömål, eko-mål och narkotikamål. Vi
vill dock inte utesluta en ökad specialisering på ytterligare områden.
Det är dock den operativa verksamhetens behov som skall styra
inriktningen av specialiseringen. Specialiseringens nackdelar bör mot-
verkas genom en ökad cirkulation. Vi anser därför att riksåklagaren bör
ta under övervägande frågan om specialtjänstema som eko-åklagare och
narkotikaåklagare skall tidsbegränsas. Vi föreslår att riksåklagaren skall
ange de riktlinjer som behövs för att nå en ändamålsenlig specialisering
inom åklagarväsendet. Det bör sedan ankomma på överåklagaren att
Prop. 1994/95:23
Bilaga 1
134
bedriva verksamheten med utgångspunkt i de riktlinjer som riks-
åklagaren lagt fast.
Vi föreslår att åklagarnas lokala behörighet regleras i åklagar-
förordningen. Att därutöver införa formella forumregler för åklagarna,
på det sätt som gäller för domstol, anser vi inte vara motiverat.
Slutligen föreslår vi att statsåklagarmyndigheten för speciella mål
behålls i sin nuvarande form men att myndigheten ges administrativt
stöd av någon av de större åklagarmyndigheterna i Stockholm. Vi
föreslår vidare att myndigheten skall fungera som central informa-
tionsbank, bl.a. när det gäller frågor av internationell karaktär. Vi
betonar också vikten av ett väl fungerande samarbete med polisen och
då framförallt med rikskriminalens eko-rotel.
Konsekvenser och genomförande
Vi redovisar vilka konsekvenser som kan uppkomma om våra förslag
genomförs. Sammanfattningsvis anser vi att förslagen som rör av-
kriminalisering m.m., åtalsplikten och förundersökning bör frigöra viss
kapacitet hos polis, åklagare och domstol. Med hänsyn till brotts-
utvecklingen och arbetsläget inom rättsväsendet är det enligt vår mening
uppenbart att dessa resurser måste stanna inom rättsväsendet och
användas för i första hand beivrande av allvarligare brottslighet och för
att få ned handläggningstidema. För åklagarnas del bör frigjord
kapacitet främst användas för en mer aktiv förundersökningsledning.
Härigenom bör förslagen kunna leda till att rättsväsendet förmår hantera
fler ärenden inom givna resursramar. De organisatoriska förslagen bör
skapa förutsättningar för att i framtiden kunna bedriva åklagar-
verksamheten mer effektivt. Att närmare uppskatta de framtida
effekterna av organisationsförändringarna är dock förenat med stora
svårigheter. Sammantaget bör dock förslagen medföra vissa bespa-
ringseffekter och en ökad effektivitet inom hela åklagarväsendet. I
anslutning till våra konsekvensanalyser belyser vi frågan om våra
förslag allmänt ligger i linje med Sveriges internationella åtaganden
eller om det av andra skäl finns anledning att beakta internationella
förhållanden. Vår bedömning är att vi för vår del inte finner att något
av det vi föreslagit skulle kunna komma i konflikt med vad Sverige i
internationella sammanhang förbundit sig.
Våra förslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 1
135
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 9 kap. 12 § och
10 kap. 10 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
12 §
Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält
brott än grovt bedrägeri.
Bedrägeri eller bedrägligt be-
teende som består i att en kon-
sument gjort avtalsstridigt uttag på
eget kredit- eller till gångskonto får
åtalas av åklagare endast om åtal
är påkallat från allmän synpunkt.
Bedrägligt beteende som avses i 2 § andra stycket må ej åtalas av
åklagare, med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
10 kap.
10 §
Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält
brott än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att
anse som grov.
Olovligt förfogande över egen-
dom, som kommit i gärningsman-
nens besittning genom avtal, enligt
vilket äganderätten skall övergå
först sedan betalning erlagts, eller
som gärningsmannen eljest inne-
har på grund av kreditköp med
förbehåll om återtaganderätt, må
ej åtalas av åklagare, mindre
åtal finnes påkallat ur allmän syn-
punkt.
Undandräkt, olovligt förfogande
eller olovligt brukande beträffande
egendom, som kommit i gärnings-
mannens besittning genom avtal
som avser hyra av egendomen
eller enligt vilket äganderätten
skall övergå först sedan betalning
erlagts, eller som gärningsmannen
eljest innehar på grund av kredit-
köp med förbehåll om åter-
taganderätt, får åtalas av åklagare
endast om åtal är påkallat från
allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
136
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att i 22 kap. skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse
dels att 23 kap. 1, 3, 4 a, 21 och 22 §§, 27 kap. 7 §, 48 kap. och
59 kap. 9 § skall ha nedan angivna lydelse
dels att i 59 kap. 5-8 §§ ordet ”strafföreläggande” skall bytas ut mot
”föreläggande”.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 kap.
9 §
\hd som sägs i 1 och 2 §§ om
åtal för brott skall i tillämpliga
delar gälla även utfärdande av
föreläggande om påföljd.
23 kap.
1
Förundersökning skall inledas så
snart det på grund av angivelse
eller av annat skäl finns anledning
att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats. Detta
gäller, om inte något annat följer
av 4 a § eller 22 §.
§
Förundersökning skall inledas så
snart det på grund av angivelse
eller av annat skäl finns anledning
att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats. För-
undersökning behöver dock inte
inledas, om det är uppenbart att
brottet inte kommer att kunna ut-
redas. Att förundersökning inte be-
höver inledas i vissa andra fall
följer av 4 a § eller 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal,
får förundersökningen trots det inledas utan angivelse, om det innebär
fara att avvakta en angivelse. I så fall skall målsägande underrättas
snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersök-
ningen läggas ned.
Förundersökningen inledes av
polismyndigheten eller åklagaren.
Har den inletts av polismyndighet
och är saken ej av enkel beskaf-
fenhet, skall ledningen övertagas
av åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för
brottet. Åklagaren skall ock eljest
överta ledningen, när det finnes
påkallat av särskilda skäl.
Beslut att inleda förundersökning
fattas av polismyndighet eller
åklagare. Har förundersökningen
inletts av polismyndighet och är
saken inte av enkel beskaffenhet,
skall ledningen av förundersök-
ningen avseende brottet övertas av
åklagare, så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet. Åkla-
garen skall också i annat fall
137
Åklagaren äge, då undersök-
ningen ledes av polismyndighet,
meddela anvisningar rörande
undersökningens bedrivande.
Då undersökningen ledes av
åklagaren, äge han vid under-
sökningens verkställande anlita bi-
träde av polismyndighet så ock
uppdraga åt polisman att vidtaga
särskild till undersökningen hör-
ande åtgärd, om dess beskaffenhet
tillåter det.
Innan förundersökning hunnit in-
ledas, må polisman hålla förhör
och vidtaga annan åtgärd i syfte
att utreda brottet, om åtgärden
icke kan uppskjutas utan olägen-
het.
överta ledningen, när det är Prop. 1994/95:23
påkallat av särskilda skäl. Bilaga 2
När förundersökningen leds av
åklagaren, får han vid undersök-
ningens verkställande anlita biträ-
de av polismyndigheten. Han får
också uppdra åt en polisman att
vidta en viss åtgärd som hör till
förundersökningen, om det är
lämpligt med hänsyn till åtgärdens
beskaffenhet.
Innan förundersökning hunnit in-
ledas, får polisman hålla förhör
och vidta annan utredningsåtgärd
som är av betydelse för utred-
ningen.
4 a
Förundersökning får vidare
läggas ned
1. om fortsatt utredning skulle
kräva kostnader som inte står i
rimligt förhållande till sakens be-
tydelse och det dessutom kan antas
att brottet i händelse av lagföring
inte skulle leda till svårare påföljd
än böter
2. om det kan antas att åtal för
brottet inte skulle komma att ske
till följd av bestämmelser om
åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller
om särskild åtalsprövning samt
något väsentligt allmänt eller en-
skilt intresse ej åsidosätts genom
att förundersökningen läggs ned.
§
Förundersökningen får, under
förutsättning att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse däri-
genom inte åsidosätts, vidare
läggas ned
1. om det, med hänsyn till
brottets straffvärde eller andra så-
dana omständigheter, krävs in-
satser för att utreda och lagföra
brottet som inte står i rimligt
förhållande till sakens betydelse
och det dessutom kan antas att
brottet i händelse av lagföring inte
skulle leda till svårare påföljd än
villkorlig dom eller skyddstillsyn
eller
2. om det kan antas att åtal för
brottet inte skulle komma att ske
till följd av bestämmelser om
åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller
om särskild åtalsprövning.
Om förutsättningar att lägga ned en förundersökning enligt första
stycket föreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att
förundersökning inte skall inledas.
Beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare.
21 §
Vid förundersökningen skall Vid förundersökningen skall
protokoll föras över vad därvid föras protokoll.
138
förekommit av betydelse för utred-
ningen.
Sedan utsaga av misstänkt eller
annan upptecknats, skall, innan
förhöret avslutas, utsagan upp-
läsas eller tillfälle på annat sätt
lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, om han
har något att erinra mot inne-
hållet. Erinran, som ej föranleder
ändring, skall antecknas. Därefter
må uppteckningen ej ändras. Har
utsagan först efter granskningen
antecknats i protokollet, skall upp-
teckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål må i stället för
protokoll föras kortfattade anteck-
ningar över det väsentliga, som
förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, har den
misstänkte eller hans försvarare
rätt att på begäran få en avskrift
av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen. Har
offentlig försvarare förordnats för
den misstänkte, skall en avskrift
utan särskild begäran lämnas eller
sändas till försvararen.
I protokollet skall redovisas
1. vidtagna åtgärder och vad i
övrigt förekommit av betydelse för
att följa utredningens huvudsakliga
gång
2. vad som framkommit under
utredningen, i den utsträckning det
är erforderligt för prövning av
åtalsfrågan och målets beredande
till huvudförhandling.
Den som förhörts under förun-
dersökningen skall innan denna
avslutas ges tillfälle att granska
vad som upptagits av förhöret i
protokollet. En sådan invändning
mot protokollet som inte föranle-
der ändring skall antecknas i
protokollet.
Så snart åtal beslutats, har den
misstänkte eller hans försvarare
rätt att på begäran få en kopia av
protokoll från förundersökningen.
Har offentlig försvarare forordnats
för den misstänkte, skall ett
exemplar utan särskild begäran
lämnas eller sändas till för-
svararen.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
22 §
Förundersökning enligt detta
kapitel är, om tillräckliga skäl för
åtal ändå föreligga, ej erforderlig
beträffande brott, for vilket icke
svårare straff än böter är stadgad,
eller beträffande brott, som avses
i 45 kap. 2 § första eller andra
stycket. Ej heller är förundersök-
ning erforderlig i mål om brott,
som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap.
4 § andra stycket, med mindre
anledning förekommer till ådöm-
ande av annan påföljd än böter.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal,
må det ske, utan att förun-
dersökning enligt detta kapitel ägt
Förundersökning enligt detta
kapitel behöver inte företas, om
det ändå finns tillräckliga skäl för
åtal och det gäller ett brott som
inte kan antagas föranleda annan
påföljd än böter, eller ett sådant
brott som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal,
får det ske, utan att förun-
dersökning enligt detta kapitel ägt
rum.
rum.
139
27 kap.
7§
Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall,
om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall
väckas. Denna må ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
erforderlig.
I annat fall än som avses i första
stycket skall åtal väckas inom en
månad från det att beslaget verk-
ställdes, om inte den beslagtagna
egendomens värde understiger en
tiondel av det basbelopp enligt
lagen (1962: 381) om allmän för-
säkring som gällde då beslaget
verkställdes.
Finnes tid, som avses i första
eller andra stycket, otillräcklig,
må rätten om framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva
förlängning av tiden.
Finnes tid, som avses i första
stycket, otillräcklig, må rätten om
framställning därom göres före
tidens utgång, medgiva för-
längning av tiden.
48 Kap. Om strafföreläggande
och föreläggande av ordningsbot
Allmänna bestämmelser
1
Fråga om ansvar för brott, som
hör under allmänt åtal, får under
de villkor som föreskrivas i detta
kapitel upptagas av åklagare och
av polisman genom föreläggande
av ordningsbot. Föreläggande som
nu nämnts träder i stället för åtal i
den utsträckning som framgår av
J§.
Närmare föreskrifter angående
tillämpningen av detta kapitel
meddelas av regeringen eller av
myndighet som regeringen be-
stämmer.
48 Kap. Om föreläggande av
påföljd m.m.
§
Frågan om ansvar för ett brott,
som hör under allmänt åtal, får
under de villkor som föreskrivs i
detta kapitel tas upp av åklagare
och polis genom föreläggande av
påföljd. Ett sådant föreläggande
ersätter åtal i den utsträckning
som framgår av 3 §.
Närmare föreskrifter angående
tillämpningen av detta kapitel
meddelas av regeringen eller av
myndighet som regeringen be-
stämmer.
Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till god-
kännande omedelbart eller inom
viss tid förelägges ett bötesstraff,
fastställt vid strafföreläggande
efter vad åklagaren anser brottet
Föreläggande av påföljd får
utfärdas beträffande brott som
förskyller böter (bötesföreläggan-
de). Föreläggande får också utför-
das i fall då det är uppenbart att
påföljden ska bestämmas till vill-
140
förskylla och vid föreläggande av korlig dom eller sådan påföljd i Prop. 1994/95:23
ordningsbot efter vad som bestäms förening med böter (föreläggande Bilaga 2
enligt 14 §. av villkorlig dom).
Är brott förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan
särskild rättsverkan, skall också
denna föreläggas den misstänkte
till godkännande.
Har föreläggande enligt detta
kapitel utfärdats till godkännande
inom viss tid, får fråga om ansvar
för brottet ej upptagas på nytt
förrän denna tid utgått.
Har föreläggande godkänts,
gäller det som dom vilken har
vunnit laga kraft.
Bötesföreläggande och före-
läggande av villkorlig dom inne-
bär att den misstänkte för god-
kännande antingen omedelbart
eller inom viss tid föreläggs frågan
om ansvar och påföljd för brottet.
Är brottet förenat med förver-
kande av egendom eller någon
annan sådan särskild rättsverkan,
skall också denna föreläggas den
misstänkte för godkännande.
Har målsäganden förklarat att
han ämnar föra talan om enskilt
anspråk och är omständigheterna
sådana att det åligger åklagaren
att enligt 22 kap 2 § första stycket
utföra målsägandens talan, skall
också det enskilda anspråket före-
läggas den misstänkte för godkän-
nande.
Strafföreläggande får utfördas
beträffande brott, för vilket ej
stadgas svårare straff än böter,
dock ej normerade böter, och be-
träffande brott, för vilket stadgas
dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. Om dagsböter skall
användas som påföljd för brottet,
få dock strafföreläggande utfärdas
endast när brottet ensamt eller till-
sammans med annat sådant brott
som nu har nämnts förskyller
högst etthundra dagsböter.
Det finns särskilda bestämmelser
om strafföreläggande för brott som
begåtts av någon som är under
arton år.
Har föreläggandet utfärdats för
godkännande inom viss tid, får en
fråga som omfattas av före-
läggandet inte tas upp på nytt
förrän den tiden gått ut.
Har föreläggandet godkänts,
gäller det som en lagakrajtvunnen
dom.
141
5
Strafföreläggande får inte utfär-
das
om förutsättningar för allmänt
åtal inte föreligger
om i föreläggandet inte tas upp
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap före-
ligger till bedömning
om målsäganden förklarat, att
han ämnar föra talan om enskilt
anspråk i anledning av brottet,
eller begärt, att åtal skall väckas
om talan om företagsbot skall
föras i anledning av brottet.
6
Strafföreläggande a ffatt as skrift-
ligen och undertecknas av åkla-
garen.
Föreläggandet skall innehålla
uppgift om
1. den misstänkte
2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt
övriga omständigheter som behövs
för att känneteckna det
3. det eller de lagrum som äro
tillämpliga,
4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.
§
Föreläggande får utfärdas av
åklagare.
Bötesföreläggande för brott som
förskyller penningböter och för
vilka bötesbeloppet bestämis på
sätt som anges i 6 § får utfärdas
också av polisman. Beträffande
sådana brott får regeringen för-
ordna att föreläggande får utfär-
das också av tjänsteman vid en
annan myndighet.
Har målsäganden framställt en-
skilt anspråk på grund av brottet,
får föreläggande utfärdas endast
av åklagare. Även i annat fall
skall, när omständigheterna är så-
dana att beslut i saken bör ankom-
ma på åklagare, frågan om utfär-
dande av föreläggande överlämnas
till åklagaren för prövning.
§
Riksåklagaren väljer i samråd
med rikspolisstyrelsen ut de brott,
för vilka polisman eller annan
tjänsteman skall få utförda bötes-
föreläggande enligt 5 § andra
stycket.
Riksåklagaren bestämmer för de
olika brotten de belopp som skall
anges i föreläggandet. Därvid
anges även grunderna för beräk-
ning av gemensamt straff för flera
brott. Om särskilda skäl före-
ligger, får riksåklagaren uppdra åi
en statsåklagare att bestämma
bötesbeloppets storlek i fråga om
vissa brott.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Utfärdas strafföreläggande till
godkännande inom viss tid, skall
den misstänkte genom anteckning i
föreläggandet eller på annat sätt
givas
upplysning om sättet för god-
kännande och om den tid som
fastställts härför,
Föreläggande får inte utfärdas,
1. om det inte finns förutsätt-
ningar för allmänt åtal,
2. om i föreläggandet inte tas
upp alla brott av den misstänkte,
som enligt utfärdarens vetskap
föreligger till bedömning eller
142
upplysning att, om godkännande
ej sker, åtal kan äga rum efter
utgången av den fastställda tiden.
8
Strafföreläggande lämnas eller
sändes till den misstänkte.
Regeringen äger förordna att i
stället för föreläggandet får läm-
nas eller sändas skriftligt besked,
som upptager föreläggandets inne-
håll och sådana upplysningar som
anges i 7 §.
9
Strafföreläggande godkännes ge-
nom att den misstänkte underteck-
nar och tillställer vederbörlig mot-
tagare förklaring, att han erkänner
gärningen och godtager det straff
och den särskilda rättsverkan som
upptagits i föreläggandet. När-
mare bestämmelser om vem som
skall mottaga sådan förklaring
meddelas av regeringen.
Godkännande, som tecknas på
annan handling än föreläggandet,
är gällande endast om det klart
framgår vilket föreläggande som
avses.
3. om talan om företagsbot skall
föras i anledning av brottet.
§
Föreläggandet avfattas skriftligen
och undertecknas av den tjänste-
man som utfärdar det.
Föreläggandet skall innehålla
uppgift om
1. den misstänkte,
2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt
övriga omständigheter som fordras
för att känneteckna det samt
3. den påföljd och särskilda
rättsverkan som föreläggs den
misstänkte.
Upptas ett enskilt anspråk i
föreläggandet skall också lämnas
uppgift om målsäganden och an-
språket samt de omständigheter,
som detta grundas på.
§
Föreläggande lämnas eller sänds
till den misstänkte.
Bötesföreläggande enligt 5 §
första stycket andra meningen bör
utfärdas i den misstänktes när-
varo, varvid den misstänkte skall
få tillfälle att omedelbart god-
känna föreläggandet.
Föreläggande av villkorlig dom
skall delges den misstänkte munt-
ligen av åklagaren, varvid upp-
lysning skall lämnas om inne-
börden av den förelagda påföljden
och de skyldigheter som är för-
knippade med denna.
Utfärdas föreläggande för att
godkännas inom viss tid, skall den
misstänkte genom anteckning i
föreläggandet eller på annat sätt
ges upplysning om sättet för
godkännande och den tid som
fastställts för detta. Han skall
också upplysas om att åtal kan
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
143
äga rum efter den angivna tiden Prop. 1994/95:23
om godkännande inte sker. Bilaga 2
10 §
Skriftligt godkännande av
strafföreläggande får i den miss-
tänktes ställe lämnas av ombud för
honom, om till åklagaren inges
fullmakt i huvudskrift vilken, ut-
över vad som följer av 12 kap.,
innehåller
förklaring att ombudet äger
godkänna strafföreläggande på
den misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som god-
kännandet får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och
plats för dess begående,
uppgift om den högsta bötes-
påföljd som den misstänkte är
villig att godtaga,
uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga som den misstänkte
är villig att godtaga.
Har sådan fullmakt ingivits till
åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken pä den miss-
tänktes vägnar.
Föreläggandet godkänns genom
att den misstänkte undertecknar
och tillställer behörig mottagare
en förklaring att han erkänner
gärningen och godtar den påföljd
och särskilda rättsverkan samt det
enskilda anspråk som upptagits i
föreläggandet. Närmare bestäm-
melser om vem som skall motta
sådan förklaring meddelas av
regeringen.
Har föreläggandet godkänts i
endast viss del är godkännandet
ogiltigt.
Ett godkännande, som skrivs på
någon annan handling än före-
läggandet, är giltigt endast om det
klart framgår vilket föreläggande
som avses.
Avser strafföreläggande ej annat
än böter och betalas böterna till
myndighet, som regeringen be-
stämmer, utan att skriftligt god-
kännande skett, anses betalningen
som godkännande, om det icke
framgår att den misstänkte ej har
avsett att godkänna föreläggandet.
Skriftligt godkännande av bötes-
föreläggande får i den misstänktes
ställe lämnas av den som är
ombud för honom, om det till den
utfördande myndigheten inges full-
makt i original. Fullmakten skall,
utöver vad som följer av 12 kap.,
innehålla
1. förklaring att ombudet har
rätt att godkänna bötesföreläg-
gande pä den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som god-
kännandet får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och
plats för dess begående samt
3. uppgift om den högsta bötes-
påföljd, den särskilda rättsverkan
och det enskilda anspråk som den
misstänkte är villig att godta.
144
Har sådan fullmakt ingivits till
myndigheten, får ombudet motta
handlingar i saken på den miss-
tänktes vägnar.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
12 §
Godkännande, som sker sedan
åklagaren utfärdat stämning eller
stämningsansökan, är utan verkan.
Avser föreläggandet inget annat
än böter och betalas böterna till
den myndighet, som regeringen
bestämmer, utan att skriftligt
godkännande skett, anses betal-
ningen som godkännande, om det
inte framgår att den misstänkte
inte har avsett att godkänna före-
läggandet.
12 a §
Om åklagaren finner att ett
strafföreläggande, som har god-
känts, innehåller en uppenbar
oriktighet till följd av åklagarens
eller någon annans skrivfel, räkne-
fel eller liknande förbiseende,
skall han, sedan den som har god-
känt föreläggandet getts tillfälle
att yttra sig, besluta om rättelse av
föreläggandet.
Rättelse får inte göras, om den
som har godkänt föreläggandet
motsätter sig det.
En rättelse får inte innebära att
straffet höjs.
Om föreläggande av ordningsbot
13 §
Föreläggande av ordningsbot får
utfärdas beträffande brott, för
vilket ej stadgas annat straff än
böter omedelbart i penningar och
ej heller normerade böter och för
vilket ordningsbot bestämis på sätt
som föreskrivs i 14 §.
Bestämmelserna om före-
läggande av ordningsbot äro icke
tillämpliga, om särskilt villkor är
stadgat för allmänt åtal.
Om godkännande sker sedan
stämning eller stämningsansökan
utfärdats, är det ogiltigt.
145
10 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23
14
Regeringen äger meddela före-
skrifter om det högsta belopp, till
vilket ordningsbot får bestämmas,
och om andra begränsningar för
användningen av föreläggande av
ordningsbot.
Riksåklagaren företager i samråd
med rikspolisstyrelsen urval av de
brott, for vilka ordningsbot skall
bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för
olika brott de belopp som skola
upptagas såsom ordningsbot. Där-
vid anges även grunder jör beräk-
ning av gemensam ordningsbot för
flera brott. Om särskilda skäl före-
ligga, äger riksåklagaren upp-
draga ät statsåklagare att i fråga
om vissa brott bestämma beloppet
för ordningsbot.
15 §
Föreläggande av ordningsbot får
icke utfärdas,
om den misstänkte förnekar gär-
ningen,
om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt polismannens vetskap före-
ligga till bedömning, eller
om det föreligger anledning att
antaga att talan om enskilt an-
språk kommer att föras.
Föreläggande bör ej utfärdas,
om det i annat fall kan antagas
vara påkallat att åklagare prövar
fråga om strafföreläggande eller
åtal för brottet.
§
Om utfärdaren finner att ett
föreläggande, som har godkänts,
innehåller en uppenbar o riktighet
till följd av utfärdarens eller
någon annans skrivfel, räknefel
eller liknande förbiseende, skall
han, sedan den som godkänt före-
läggandet beretts tillfälle att yttra
sig, besluta om rättelse av före-
läggandet.
Rättelse får inte göras, om den
som har godkänt föreläggandet
motsätter sig det.
En rättelse får inte innebära att
straffet höjs.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Finner den som utfärdat sådant
bötesföreläggande som avses i 5 §
första stycket andra meningen i
omedelbart samband med att före-
läggandet utfärdats och godkänts
att föreläggandet innehåller en
uppenbar oriktighet, och avser
denna annat än att bötesbeloppet
är för lågt, får den utfärdande
tjänstemannen, om det kan ske
genast, utan hinder av 4 § andra
stycket bereda den misstänkte till-
fälle att stryka över godkännandet.
Sker detta, skall föreläggandet
återkallas. Ett nytt föreläggande
får därefter utfärdas.
16 1
Föreläggande av ordningsbot av-
fattas skriftligen och undertecknas
av polismannen.
Föreläggande bör utfärdas i den
misstänktes närvaro, varvid den
misstänkte skall erhålla tillfälle att
omedelbart godkänna föreläg-
gandet.
146
Om föreläggande utfördas i den
misstänktes frånvaro eller om
misstänkt, som är närvarande när
föreläggande utfördas, behöver
rådrum, får polismannen tillställa
honom föreläggandet för senare
ställningstagande till frågan om
godkännande.
17 §
Bestämmelserna i 6 § andra
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11
och 12 a §§ gäller även i fråga
om föreläggande av ordningsbot.
\tid som sägs om åklagare i
12 a § skall därvid i stället avse
polisman.
18 §
Finner polisman i omedelbart
samband med att föreläggande av
ordningsbot utfärdats och god-
känts, att föreläggandet innehåller
uppenbart oriktighet, och avser
denna annat än att ordnings-
botsbeloppet är för lågt, får polis-
mannen, om det kan ske genast,
utan hinder av 3 § andra stycket
bereda den misstänkte tillfälle att
stryka över godkännandet. Sker
detta, skall föreläggandet åter-
kallas. Nytt föreläggande får där-
efter utfärdas.
19 §
Godkännes föreläggande av ord-
ningsbot sedan åklagaren utfärdat
stämning eller stämningsansökan,
är godkännadet utan verkan. Sker
godkännandet sedan strafföre-
läggande utfärdats, är godkännan-
det också utan verkan, om icke
den åklagare som utfärdat straff-
föreläggandet förklarar, att god-
kännandet skall gälla, och åter-
kallar strafföreläggandet.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
147
20 §
Regeringen äger förordna, att
föreläggande av ordningsbot får
utfördas även av åklagare och
tulltjänsteman. De bestämmelser i
detta kapitel som gälla polisman
äga motsvarande tillämpning be-
träffande den som avses med så-
dant förordnande.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
59 kap.
9 §.
Bestämmelserna i 5-8 §§ äga
motsvarande tillämpning i fråga
om besvär över godkänt före-
läggande av ordningsbot. I mål
om besvär över sådant föreläg-
gande är allmän åklagare motpart
till den misstänkte.
I mål om besvär över föreläg-
gande av påföljd är allmän
åklagare motpart till den miss-
tänkte.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har föreläggande utfärdats
före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
148
Härigenom föreskrivs att 2 kap.
följande lydelse.
15 § utsökningsbalken skall ha
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
15 §
När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap.
9 eller 12 § eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger
svaranden eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får
myndigheten föreskriva vite till belopp som finnes behövligt.
Fråga om utdömande av vite
som har förelagts enligt första
stycket prövas, på talan av allmän
åklagare eller kronofogdemyndig-
heten, av en tingsrätt i det län där
kronofogdemyndigheten finns. Har
ändamålet med vitet förfallit, får
Fråga om utdömande av vite
som har förelagts enligt första
stycket prövas, på talan av krono-
fogdemyndigheten, av en tingsrätt
i det län där kronofogdemyndig-
heten finns. Har ändamålet med
vitet förfallit, får det ej dömas ut.
det ej dömas ut.
Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge
nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga
kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har talan väckts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
149
|
4 Förslag till lag om ändring i checklagen |
Prop. 1994/95:23 Bilaga 2 |
Härigenom föreskrivs i fråga om checklagen (1932:131) att 74 § skall
upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
150
Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar
skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
106 §
Länsstyrelsen får vid vite före-
lägga den som uppfört byggnad
eller vidtagit annan åtgärd i strid
mot förbud enligt 100 § att undan-
röja eller ändra det utförda.
Tingsrätten får meddela hand-
räckning till rättelse i vad olag-
ligen skett. Ansökan om hand-
räckning får göras av allmän
åklagare, byggnadsnämnd samt
ägare eller innehavare av fas-
tighet, som får begagna vägen.
Beträffande sådan handräckning
finns bestämmelser i 17 § hand-
räckningslagen (1981:847).
Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall
på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att
åtgärden vidtages.
Länsstyrelsen får vid vite före-
lägga den som uppfört byggnad
eller vidtagit annan åtgärd i strid
mot förbud enligt 100 § att
undanröja eller ändra det utförda.
Tingsrätten får meddela hand-
räckning till rättelse i vad olag-
ligen skett. Ansökan om handräck-
ning får göras av byggnadsnämnd
samt ägare eller innehavare av
fastighet, som får begagna vägen.
Beträffande sådan handräckning
finns bestämmelser i 17 § hand-
räckningslagen (1981: 847).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
151
Härigenom föreskrivs att 39 § lagen (1950:596) om rätt till fiske skall
ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 §
Ar det uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i
strid med vad som gäller om fiskådra och sker inte rättelse genast efter
tillsägelse, får tingsrätten på ansökan av den som lider skada meddela
handräckning. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 §
handräckningslagen (1981:847).
Detsamma skall gälla, om någon
märke för redskap eller notvarp på
avhålla annan från att fiska.
Om ett allmänt fiskeintresse be-
rörs får ansökan om handräckning
även göras av allmän åklagare, av
fiskeristyrelsen eller av fisketill-
synsman som särskilt förordnats
för detta.
begagnar av länsstyrelsen fastställt
sätt som är ägnat att obehörigen
Om ett allmänt fiskeintresse be-
rörs får ansökan om handräckning
även göras av fiskeristyrelsen eller
av fisketillsynsman som särskilt
förordnats för detta.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
152
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om trafikbrottslagen (1951:649) att 1 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Brister vägtrafikant, den som för
spårvagn eller den som annor-
städes än på väg för motordrivet
fordon i den omsorg och varsam-
het, som till förekommande av
trafikolycka betingas av omstän-
digheterna, och är ej oaktsam-
heten ringa, dömes för vårdslöshet
i trafik till böter.
§
Brister vägtrafikant, den som för
spårvagn eller den som annor-
städes än på väg för motordrivet
fordon i väsentlig mån i den om-
sorg och varsamhet, som till före-
kommande av trafikolycka beting-
as av omständigheterna, dömes
for vårdslöshet i trafik till böter,
dock lägst trettio dagsböter.
Där någon vid förande av motordrivet fordon ådagalägger grov
oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv
eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse i högst
två år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
153
Härigenom föreskrivs 2 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande
avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är
ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I
annat fäll må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det
i lagen (1977:293) om handel med drycker omnämnda partihandels-
bolaget, öl till tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som
med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som
erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersöknings-
ledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket
första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av
polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd
eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som
motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest
finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Ar den som
drabbats av beslaget missnöjd med beslut om ersättning,
äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet påkalla
rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt
upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrel-
sen efter framställning av åklagaren.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
154
2. \bd i 27 kap. 7 § rättegångs-
balken är stadgat om att åtal skall
väckas inom viss tid skall ej gälla
i annat fall än då rätten utsatt
sådan tid.
3. Har förverkande av beslag-
tagen egendom ej förelagts och
godkänts i samband med strafföre-
läggande eller föreläggande av
ordningsbot och väckes ej åtal,
prövar åklagaren, huruvida egen-
domen skall vara förverkad enligt
1 §. Förordnande därom meddelas
skriftligen. Den, från vilken be-
slaget skett, äger hos åklagaren
anmäla missnöje med förordnandet
inom en månad från det han erhöll
del därav. Anmäles missnöje, har
åklagaren att, om ej beslaget
finnes böra hävas, väcka talan om
egendomens förverkande. Sker det
ej inom en månad från det an-
mälan gjorts, skall beslaget gä
åter.
4. Om polisman verkställer be-
slag och förelägger förverkande av
den beslagtagna egendomen i före-
läggande av ordningsbot, skall an-
mälan om beslaget göras hos polis-
myndigheten.
5. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot
gällande bestämmelser medföres
vid offentlig tillställning, har den
som tjänstgör som ordningsvakt
vid tillställningen samma rätt att
taga egendomen i beslag som
enligt rättegångsbalken tillkommer
polisman.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
2. Om polisman verkställer be-
slag och förelägger förverkande av
den beslagtagna egendomen i före-
läggande av ordningsbot, skall
anmälan om beslaget göras hos
polismyndigheten.
3. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot
gällande bestämmelser medföres
vid offentlig tillställning, har den
som tjänstgör som ordningsvakt
vid tillställningen samma rätt att
taga egendomen i beslag som
enligt rättegångsbalken tillkommer
polisman.
155
Ordningsvakt som verkställt be-
slag skall skyndsamt till polismyn-
digheten göra anmälan härom och
överlämna den beslagtagna egen-
domen.
Ordningsvakt som verkställt be-
slag skall skyndsamt till polismyn-
digheten göra anmälan härom och
överlämna den beslagtagna egen-
domen.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
156
Härigenom föreskrivs att 39 § första stycket naturvårdslagen
(1964:822) skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får
länsstyrelsen förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har i fråga
om en viss fastighet eller bygg-
nad, anordning eller anläggning på
annans mark ägaren till egen-
domen begått överträdelsen och
övergår egendomen till ny ägare,
får denne föreläggas att vidta
rättelse, om det inte är oskäligt.
Är fråga om överträdelse av beslut
eller föreskrift över vars efter-
levnad kommunal nämnd med stöd
av överlåtelse enligt 18b § utövar
tillsyn, tillkommer det i stället
nämnden att meddela sådant före-
läggande. I beslut om föreläg-
gande får vite sättas ut. Vidare får
tingsrätten meddela handräckning
för att åstadkomma rättelse. An-
sökan om handräckning får göras
av allmän åklagare, statens natur-
vårdsverk, länsstyrelsen, den kom-
munala nämnd som handhar natur-
vårdsfrågor eller, i fall där kom-
munal nämnd har att meddela
föreläggande, av den nämnden.
Beträffande sådan handräckning
Föreslagen lydelse
39 §
Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får
länsstyrelsen förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har i fråga
om en viss fastighet eller bygg-
nad, anordning eller anläggning på
annans mark ägaren till egen-
domen begått överträdelsen och
övergår egendomen till ny ägare,
får denne föreläggas att vidta
rättelse, om det inte är oskäligt.
Är fråga om överträdelse av beslut
eller föreskrift över vars efter-
levnad kommunal nämnd med stöd
av överlåtelse enligt 18b § utövar
tillsyn, tillkommer det i stället
nämnden att meddela sådant före-
läggande. I beslut om föreläg-
gande får vite sättas ut. Vidare får
tingsrätten meddela handräckning
för att åstadkomma rättelse.
Ansökan om handräckning får
göras av statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen, den kommunala
nämnd som handhar natur-
vårdsfrågor eller, i fell där kom-
munal nämnd har att meddela
föreläggande, av den nämnden.
Beträffande sådan handräckning
157
finns bestämmelser i 17 § hand- finns bestämmelser i 17 § hand- Prop. 1994/95:23
räckningslagen (1981: 847). räckningslagen (1981:847). Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
158
Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt
6 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
Bestämmelsen att åtal skall väc-
kas inom viss tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3
samt 3 § lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall tillämpas på
motsvarande sätt då beslag har
skett av narkotika eller egendom
som avses i 6 § tredje stycket
denna lag. Tiden för att anmäla
missnöje skall dock räknas från
dagen för förordnandet. Rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om förfaran-
det med narkotika som tagits i
beslag.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 §
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m.
skall tillämpas på motsvarande sätt
då beslag har skett av narkotika
eller egendom som avses i 6 §
tredje stycket denna lag. Tiden för
att anmäla missnöje skall dock
räknas från dagen för förord-
nandet. Regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om
förfarandet med narkotika som
tagits i beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
159
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift
att 2 och 3 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
2§
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck
överskridits, avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel
till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel
av 500 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas överlast-
avgift för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.
Del av överlasten
Överlastavgift
|
100-2 000 kg |
200 kr. per 100 kg |
|
2 100-4 000 kg |
400 kr. per 100 kg |
|
4 100-6 000 kg |
600 kr. per 100 kg |
|
6 100-S 000 kg |
800 kr. per 100 kg |
|
8 100 kg och däröver |
1 000 kr. per 100 kg |
Föreslagen lydelse
2§
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck
överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel
till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel
av 1 000 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) utgår överlastavgift
med ett grundbelopp om 2 OOO kr. samt därutöver ett belopp beräknat
för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.
160
Del av överlasten
100-2 000 kg
2 100-4 000 kg
4 100-6 000 kg
6 100 kg och däröver
Överlastavgift
400 kr. per 100 kg
600 kr. per 100 kg
800 kr. per 100 kg
1 000 kr. per 100 kg
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om ett fordon
som inte ingår i ett fordonståg,
fördelas överlasten lika på for-
donets axlar. Överlasten för varje
axel avrundas därefter till närmast
lägre, hela hundratal kilogram och
minskas sedan med 300 kilogram.
För vaije axel beräknas härefter
överlastavgift med tillämpning av
tabellen i 2 § andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga
om fordon, som ingår i fordonståg, när den för tåget tillåtna brutto-
vikten ej överskridits.
Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om ett fordon
som inte ingår i ett fordonståg,
fördelas överlasten lika på for-
donets axlar. Överlasten för vaije
axel avrundas därefter till närmast
lägre, hela hundratal kilogram och
minskas sedan med 500 kilogram.
För vaije axel beräknas härefter
överlastavgift med tillämpning av
tabellen i 2 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har den avgiftsgrundande
färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
161
11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23
Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i
vissa fall vid förverkande skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
2
En fråga som avses i 1 § prövas
av tingsrätten efter särskild talan.
Om inte annat framgår av denna
lag, gäller för sådan talan i
tillämpliga delar reglema i rätte-
gångsbalken om åtal för brott på
vilket inte kan följa svårare straff
än böter.
3
Om talan avser förverkande av
beslagtagen egendom, för kun-
görelsedelgivning av stämningen
ske enligt de förutsättningar som
anges i 15 § delgivningslagen
(1970:428). Dessa regler för också
tillämpas, om den mot vilken talan
förs är okänd.
Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än tvåtusen kronor, för delgivning
Föreslagen lydelse
§
En fråga som avses i 1 § prövas,
om inte annat följer av 3 §, av
tingsrätten efter särskild talan. Om
inte annat framgår av denna lag,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglema i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter.
Utfördas stämning, skall den mot
vilken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
vid påföljd att egendomen annars
kan förklaras förverkad. Uteblir
han, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår att
talan är ogrundad.
§
Avser saken förverkande av
beslagtagen egendom, för frågan
om förverkande prövas av åkla-
garen. Om värdet av det som skall
förverkas uppgår till betydande
belopp eller annars särskilda skäl
föreligger, skall dock frågan om
förverkande prövas av rätten.
Åklagarens beslut i fråga om för-
verkande skall meddelas skrift-
ligen. Den från vilken beslaget har
skett får hos åklagaren anmäla
162
ske genom att stämningen anslås
på rättens kansli.
I stämningen skall den mot vil-
ken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
vid påföljd att egendomen annars
får förklaras förverkad. Uteblir
han, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår att
talan är ogrundad.
missnöje med förverkandebeslutet
inom en månad frän det att han
fick del av det.
Anmäls missnöje, skall beslutet
om förverkande inte vidare gälla.
Om åklagaren inte häver beslaget,
skall han väcka talan om egen-
domens förverkande. Gör han inte
det inom en månad frän det
anmälan kom in, skall beslaget gå
åter.
Uppgår värdet av det som skall
förverkas till mindre än en tiondel
av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde dä beslaget verkställ-
des eller saknar egendomen saluv-
ärde får, om saken är uppenbar,
förverkande beslutas också av
polisman. Därvid gäller andra och
tredje styckena. Missnöjesanmälan
skall dock inges till polismyn-
digheten. Finner polismyndigheten
att talan om förverkande bör föras
skall ärendet överlämnas till
åklagare.
Närmare föreskrifter om polis-
mans rätt att besluta om förverk-
ande meddelas av rikspolisstyrel-
sen.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Om värdet av beslagtagen egen-
dom uppskattas till mindre än en
tiondel av det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde då beslaget
verkställdes, får åklagaren pröva
frågan om förverkande. Ett beslut
om förverkande skall meddelas
Avser saken förverkande av
beslagtagen egendom, får kun-
görelsedelgivning av beslutet eller
stämningen ske enligt de förut-
sättningar som anges i 15 § del-
givningslagen (1970:428). Dessa
regler får också tillämpas, om den
163
skriftligen. Den från vilken be-
slaget har skett får hos åklagaren
anmäla missnöje med förverkan-
debeslutet inom en månad från det
han fick del av det. I fall som
anges i 3 § första stycket får be-
slutet delges genom att det anslås
på rättens kansli.
Anmäls missnöje, skall beslutet
om förverkande inte vidare gälla.
Om beslaget inte hävs, skall
åklagaren väcka talan om egen-
domens förverkande. Har detta
inte skett inom en månad från det
anmälan kom in till åklagaren,
skall beslaget gä äter.
från vilken förverkande sker är
okänd.
Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än fyratusen kronor eller om
egendomen saknar saluvärde, får
delgivning ske genom att beslutet
eller stämningen anslås pä rättens
kansli.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
164
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
8 §
Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av bygg-
nadsnämnden.
Finner byggnadsnämnden att Frågor om tilläggsavgift prövas
förutsättningar föreligger att ta ut av länsrätten på talan av bygg-
tilläggsavgift på grund av be- nadsnämnden.
stämmelsema i 7 § första och
andra styckena, skall nämnden
anmäla förhållandet till allmän
åklagare.
Frågor om tilläggsavgift prövas
av allmän domstol på talan av
åklagaren. Talan får väckas
endast om byggnadsnämnden har
gjort anmälan enligt andra
stycket. I fråga om sådan talan
tillämpas bestämmelserna i rätte-
gångsbalken om åtal för brott på
vilket inte kan följa svårare straff
än böter och om kvarstad i brott-
mål.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har talan väckts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
165
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259) att 41, 43, 45,
46 och 48 §§ jaktlagen skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
41
För att främja viltvården eller
andra liknande ändamål som är
förenliga med syftet med denna
lag får regeringen meddela före-
skrifter om skyldighet för den som
jagar
1. att betala en årlig avgift
(jaktvårdsavgift),
2. att betala en avgift för vissa
slag av vilt som fälls.
Avgifter som avses i första
stycket 1 skall bilda en fond (jakt-
vårdsfonden) som efter rege-
ringens bestämmande får användas
för angivna ändamål.
43
För jaktbrott döms till böter eller
fängelse i högst sex månader den
som
1. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet olovligen jagar på
annans jaktområde eller där till-
ägnar sig vilt eller vid jakt som
Föreslagen lydelse
§
För att främja viltvården eller
andra liknande ändamål som är
förenliga med syftet med denna
lag får regeringen meddela före-
skrifter om skyldighet för den som
jagar
1. att betala en årlig avgift
(jaktvårdsavgift),
2. att betala en avgift för vissa
slag av vilt som fälls.
Avgifter som avses i första
stycket 1 skall bilda en fond (jakt-
vårdsfonden) som efter rege-
ringens bestämmande får användas
för angivna ändamål.
Har vilt fällts i strid mot gällan-
de licens eller annan inskränkning
som gäller för jakten får, enligt
grunder som regeringen före-
skriver, avgift som avses i första
stycket 2 uttas med förhöjt belopp.
§
För jaktbrott döms till böter eller
fängelse i högst sex månader den
som
1. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet olovligen jagar på
annans jaktområde eller där till-
ägnar sig vilt eller vid jakt som
166
sker med stöd av licens bryter mot
en för jakten väsentlig bestäm-
melse i licensen
eller
2. med uppsåt eller av oakt-
samhet bryter mot 3 §,31 § första
stycket, 32 § eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 25 §, 29 § 1 eller 30 §
första stycket.
45
Till böter döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet
1. bryter mot 5 § andra stycket,
6 § första stycket eller 13 §,
2. underlåter att fullgöra an-
mälningsskyldighet som har före-
skrivits med stöd av 26 §, om
ansvar för gärningen inte kan
ådömas enligt lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om ansvar
för gärningen inte kan ådömas
enligt brottsbalken,
4. underlåter att fullgöra skyl-
dighet enligt 28 § eller vad som
åligger honom enligt 38 § andra
stycket,
5. bryter mot en föreskrift som
har meddelats med stöd av 6 §
andra stycket, 29 § 4, 30 § tredje
stycket eller 31 § tredje stycket
eller
6. bryter mot 35 § eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 36 §, 37 §, 38 § första
stycket, 40 § första stycket eller
41 § första stycket.
Den som med uppsåt bryter mot
sker med stöd av licens bryter mot
en for jakten väsentlig bestäm-
melse i licensen
eller
2. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 §
första stycket, 32 § eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 25 §, 29 § 1 eller 30 §
första stycket.
§
Till böter döms den som med
uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. bryter mot 5 § andra stycket,
6 § första stycket eller 13 §,
2. underlåter att fullgöra anmäl-
ningsskyldighet som har före-
skrivits med stöd av 26 §, om
ansvar for gärningen inte kan
ådömas enligt lagen (1951:649)
om straff for vissa trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om ansvar
för gärningen inte kan ådömas
enligt brottsbalken,
4. underlåter att fullgöra skyl-
dighet enligt 28 § eller vad som
åligger honom enligt 38 § andra
stycket,
5. bryter mot en föreskrift som
har meddelats med stöd av 6 §
andra stycket, 29 § 4, 30 § tredje
stycket eller 31 § tredje stycket
eller
6. bryter mot 35 § eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 36 §, 37 §, 38 § första
stycket, 40 § första stycket eller
41 § första stycket.
I § döms till böter.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
167
Den som i annat fall än som
avses i 43 § 1 med uppsåt eller av
oaktsamhet åsidosätter vad som
bestämts i en för jakten meddelad
licens döms till böter, högst
ettusen kronor.
I ringa fåll skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
Den som obehörigen tar befatt-
ning med vilt som han vet eller
har skälig anledning anta har
dödats eller åtkommits genom
jaktbrott eller brott som avses i
45 § tredje stycket, döms för
jakthäleri till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Om brottet är att anse som grov
Vid bedömandet av om brottet sl
Den som obehörigen tar befatt-
ning med vilt som han vet eller
har skälig anledning anta har
dödats eller åtkommits genom
jaktbrott, döms for jakthäleri till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
döms till fängelse i högst två år.
ill särskilt beaktas sådana omstän-
digheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.
48 §
Om någon har begått jaktbrott,
jakthäleri eller brott som avses i
45 § tredje stycket, skall vilt som
han kommit över genom brottet
förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt. I stället för
viltet kan dess värde helt eller
delvis förklaras förverkat.
Om någon har begått jaktbrott
eller jakthäleri, skall vilt som han
kommit över genom brottet för-
klaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt. I stället för
viltet kan dess värde helt eller
delvis förklaras förverkat.
Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs
av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
168
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:23
Bilaga 2
3 kap.
17 §
Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföre-
skrifter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om
det är möjligt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Tingsrätten får besluta om handräckning för att avbryta pågående
förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i
annat fall får handräckning beslutas,
i detta kapitel skall efterlevas.
Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen eller allmän
åklagare. I fråga om sådan hand-
räckning finns bestämmelser i
handräckningslagen (1981: 847).
om det behövs för att bestämmelse
Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen. I fråga om
sådan handräckning finns bestäm-
melser i handräckningslagen
(1981:847).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
169
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens om-
budsmän, Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolis-
styrelsen, Överbefälhavaren, Försvarets civilförvaltning, Kustbevak-
ningen, Vägverket, Trafiksäkerhetsverket, Sjöfartsverket, Statskontoret,
Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens
invandrarverk, Konsumentverket, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra
Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten
i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Statsåklagarmyndigheten för
speciella mål, Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Regionåklagar-
myndigheten i Linköping, Regionåklagarmyndigheten i Jönköping,
Regionåklagarmyndigheten i Kalmar, Regionåklagarmyndigheten i
Malmö, Regionåklagarmyndigheten i Göteborg, Regionåklagarmyndig-
heten i Vänersborg, Regionåklagarmyndigheten i Karlstad, Region-
åklagarmyndigheten i Västerås, Regionåklagarmyndigheten i Gävle,
Regionåklagarmyndigheten i Härnösand, Regionåklagarmyndigheten i
Umeå, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i
Alingsås, Åklagarmyndigheten i Arvika, Åklagarmyndigheten i Avesta,
Åklagarmyndigheten i Boden, Åklagarmyndigheten i Bollnäs, Åklagar-
myndigheten i Borlänge, Åklagarmyndigheten i Borås, Åklagarmyndig-
heten i Danderyd, Åklagarmyndigheten i Eksjö, Åklagarmyndigheten i
Enköping, Åklagarmyndigheten i Eskilstuna, Åklagarmyndigheten i
Eslöv, Åklagarmyndigheten i Falun, Åklagarmyndigheten i Gällivare,
Åklagarmyndigheten i Gävle, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagar-
myndigheten i Hallsberg, Åklagarmyndigheten i Halmstad, Åklagar-
myndigheten i Handen, Åklagarmyndigheten i Haparanda, Åklagar-
myndigheten i Helsingborg, Åklagarmyndigheten i Huddinge, Åklagar-
myndigheten i Hudiksvall, Åklagarmyndigheten i Härnösand, Åklagar-
myndigheten i Hässleholm, Åklagarmyndigheten i Jönköping, Åklagar-
myndigheten i Kalmar, Åklagarmyndigheten i Karlshamn, Åklagar-
myndigheten i Karlskoga, Åklagarmyndigheten i Karlskrona, Åklagar-
myndigheten i Karlstad, Åklagarmyndigheten i Katrineholm, Åklagar-
myndigheten i Kiruna, Åklagarmyndigheten i Kristianstad, Åklagar-
myndigheten i Kristinehamn, Åklagarmyndigheten i Kungälv, Åklagar-
myndigheten i Köping, Åklagarmyndigheten i Landskrona, Åklagar-
myndigheten i Lidköping, Åklagarmyndigheten i Lindesberg, Åklagar-
myndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Ludvika, Åklagar-
myndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i Lund, Åklagarmyndigheten
i Lycksele, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i
Mariestad, Åklagarmyndigheten i Mora, Åklagarmyndigheten i Motala,
Åklagarmyndigheten i Mölndal, Åklagarmyndigheten i Nacka, Åklagar-
myndigheten i Norrköping, Åklagarmyndigheten i Norrtälje, Åklagar-
myndigheten i Nyköping, Åklagarmyndigheten i Oskarshamn, Åklagar-
myndigheten i Piteå, Åklagarmyndigheten i Sala, Åklagarmyndigheten i
170
Sandviken, Åklagarmyndigheten i Simrishamn, Åklagarmyndigheten i
Skellefteå, Åklagarmyndigheten i Skövde, Åklagarmyndigheten i
Sollefteå, Åklagarmyndigheten i Sollentuna, Åklagarmyndigheten i
Solna, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i
Sundsvall, Åklagarmyndigheten i Sunne, Åklagarmyndigheten i
Södertälje, Åklagarmyndigheten i Tierp, Åklagarmyndigheten i
Trelleborg, Åklagarmyndigheten i Trollhättan, Åklagarmyndigheten i
Uddevalla, Åklagarmyndigheten i Umeå, Åklagarmyndigheten i
Uppsala, Åklagarmyndigheten i Varberg, Åklagarmyndigheten i Visby,
Åklagarmyndigheten i Vänersborg, Åklagarmyndigheten i Värnamo,
Åklagarmyndigheten i Västervik, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åkla-
garmyndigheten i Växjö, Åklagarmyndigheten i Ystad, Åklagarmyndig-
heten i Ängelholm, Åklagarmyndigheten i Örebro, Åklagarmyndigheten
i Örnsköldsvik, Åklagarmyndigheten i Östersund, Länsstyrelsen i
Stockholms län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Uppsala län
(länspolismästaren), Länsstyrelsen i Älvsborgs län (länspolismästaren),
Länsstyrelsen i Värmlands län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i
Västerbottens län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Västemorrlands
län (länspolismästaren), Polismyndigheten i Nyköping, Polismyndig-
heten i Helsingborg, Polismyndigheten i Ystad, Polismyndigheten i
Kalmar, Polismyndigheten i Gävle, Polismyndigheten i Haparanda,
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges polischefer, Stockholms kommun, Malmö kommun, Göteborgs
kommun, Svenska Kommunförbundet, Småkom, Tjänstemännens
Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Statstjänsteman-
naförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Bankföreningen,
Sparbanksgruppen AB, Finansbolagens förening, Nämndemännens
riksförbund, Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag, Sveriges
privata parkeringsövervakningsföretag, Svenska Kennelklubben och
Svenska jägareförbundet.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 3
171
Förteckning över de remissinstanser som har yttrat
sig över Rapport av Parlamentariska kommissionen
med anledning av mordet på Olof Palme (SOU
1988:18)
Efter remiss har yttrande över avsnitt 3.3.6 Delning av for-
undersökningsledning i rapporten avgetts av Justitiekanslem, Riks-
åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering, Svea hovrätt, Hovrätten for Västra Sverige,
Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten i
Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i
Huddinge, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Göte-
borg, Åklagarmyndigheten i Örebro, Åklagarmyndigheten i Härnösand,
Åklagarmyndigheten i Skellefteå, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Läns-
styrelsen i Västerbottens län, Polismyndigheten i Stockholm, Polis-
myndigheten i Jönköping, Polismyndigheten i Kalmar, Polismyndig-
heten i Malmö, Polismyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i
Skövde, Polismyndigheten i Örebro, Polismyndigheten i Härnösand,
Polismyndigheten i Kiruna, Centralorganisationen SACO/SR (JUSEK),
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen
Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges åklagare.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 4
172
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § brottsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
12 §‘
Vad i 8 kap. 13 § sägs om
inskränkning i åklagares åtalsrätt
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande annat i detta kapitel
omförmält brott än grovt be-
drägeri.
Bedrägligt beteende som avses i
2 § andra stycket må ej åtalas av
åklagare, med mindre åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.
Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 §
om inskränkning i åklagares åtals-
rätt skall gälla även de brott som
angetts i detta kapitel, dock inte
grovt bedrägeri.
Bedrägeri eller bedrägligt be-
teende som består i att någon gjort
avtalsstridigt uttag på eget kredit-
eller till gångskonto, och bedrägligt
beteende som avses i 2 § andra
stycket, får åtalas av åklagare
endast om åtal är påkallat från all-
män synpunkt.
10 kap.
10 §2
Vad i 8 kap. 13 § sägs om in-
skränkning i åklagares åtalsrätt
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande annat i detta kapitel
omförmält brott än grov försking-
ring och sådan trolöshet mot
huvudman som är att anse som
grov.
Olovligt förfogande över egen-
dom, som kommit i gärnings-
mannens besittning genom avtal,
enligt vilket äganderätten skall
övergå först sedan betalning er-
lagts, eller som gärningsmannen
eljest innehar på grund av kredit-
köp med förbehåll om återtagan-
Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 §
om inskränkning i åklagares åtals-
rätt skall gälla även de brott som
angetts i detta kapitel, dock inte
grov förskingring och sådan tro-
löshet mot huvudman som är att
anse som grov.
Undandräkt, olovligt förfogande
eller olovligt brukande beträffande
egendom, som kommit i gärnings-
mannens besittning genom avtal
om hyra av egendomen eller avtal
enligt vilket äganderätten skall
övergå först sedan betalning er-
lagts, eller som gärningsmannen
1 Senaste lydelse 1976:1139.
2 Senaste lydelse 1977:984 och 1978:597.
173
derätt, må ej åtalas av åklagare,
med mindre åtal av särskilda skäl
finnes påkallat ur allmän syn-
punkt.
annars innehar på grund av kre-
ditköp med förbehåll om åter-
taganderätt, får åtalas av åklagare
endast om åtal av särskilda skäl är
påkallat från allmän synpunkt.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
174
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 23 kap. 1,3,8 och 22 §§, 27 kap. 7 § och 48 kap. 2, 4, 5, 6,
9 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 kap.
1
Förundersökning skall inledas så
snart det på grund av angivelse
eller av annat skäl finns anledning
att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats. Detta
gäller, om inte något annat följer
av 4 a § eller 22 §.
§'
Förundersökning skall inledas så
snart det på grund av angivelse
eller av annat skäl finns anledning
att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats.
Förundersökning behöver dock
inte inledas, om det är uppenbart
att brottet inte går att utreda. Att
förundersökning inte behöver in-
ledas i vissa andra fall följer av
4 a § och 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal,
får förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara
att avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast.
Om denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas
ned.
3 §2
Förundersökningen inledes av
polismyndighet eller åklagaren.
Har den inletts av polismyndighet
och är saken ej av enkel
beskaffenhet, skall ledningen
övertagas av åklagaren, så snart
någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Åklagaren skall ock eljest
övertaga ledningen, när det finnes
påkallat av särskilda skäl.
Beslut att inleda en förunder-
sökning skall fattas av polis-
myndighet eller åklagare. Har för-
undersökningen inletts av polis-
myndighet och är saken inte av
enkel beskaffenhet, skall ledningen
av förundersökningen avseende
brottet övertas av åklagare, så
snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagaren
skall också i annat fall överta
^Senaste lydelse 1982:184.
2 Senaste lydelse 1969:588.
175
Åklagaren äge, dä undersök-
ningen ledes av polismyndighet,
meddela anvisningar rörande
undersökningens bedrivande.
Dä förundersökningen ledes av
åklagaren, äge han vid undersök-
ningens verkställande anlita
biträde av polismyndighet sä ock
uppdraga åt polisman att vidtaga
särskild till undersökningen
hörande ätgärd, om dess
beskaffenhet tillåter det.
Innan förundersökning hunnit
inledas, må polisman hålla förhör
och vidtaga annan ätgärd i syfte
att utreda brottet, om åtgärden
icke kan uppskjutas utan
olägenhet.
ledningen när det är påkallat av
särskilda skäl.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
När förundersökningen leds av
åklagaren, får han vid undersök-
ningens verkställande anlita
biträde av polismyndigheten. Han
får också uppdra åt polisman att
vidta en viss ätgärd som hör till
förundersökningen, om det är
lämpligt med hänsyn till åtgärdens
beskaffenhet.
Innan förundersökning hunnit
inledas, får polisman hålla förhör
och vidta andra
utredningsåtgärder som är av
betydelse för utredningen.
8 §3
På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där
ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls
omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta
med honom till förhöret.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom
ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om
det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år.
Detta gäller också vid försök till ett sådant brott.
Bestämmelserna i första och
andra stycket gäller även innan
förundersökning hunnit inledas.
22 §4
Förundersökning enligt detta
kapitel är, om tillräckliga skäl för
åtal ändock föreligga, ej
erforderlig beträffande brott, för
vilket icke svårare påföljd än böter
är stadgad, eller beträffande brott,
som avses i 45 kap. 2 § första
eller andra stycket Ej heller är
Förundersökning enligt detta
kapitel behöver inte genomföras,
om det ändå finns tillräckliga skäl
för åtal och det gäller ett brott
som inte kan antas föranleda
någon annan påföljd än böter eller
ett sådant brott som avses i 45
kap. 2 § första eller andra stycket.
3
Senaste lydelse 1991:666.
4 Senaste lydelse 1975:670.
176
förundersökning erforderlig i mål
om brott, som avses i 3 kap. 3 §
och 7 kap. 4 § andra stycket, med
mindre anledning förekommer till
ådömande av annan påföljd än
böter.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal,
må det ske, utan att förundersök-
ning enligt detta kapitel ägt rum.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Vill åklagaren utvidga väckt åtal,
får det ske, utan att förundersök-
ning enligt detta kapitel ägt rum.
27 kap.
7 §5
Då rätten förordnar om beslag
eller fastställer verkställt beslag,
skall, om ej åtal redan väckts,
rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej
bestämmas längre, än som finnes
oundgängligen erforderligt.
I annat fall än som avses i första
stycket skall åtal väckas inom en
månad från det att beslaget
verkställdes, om inte den beslag-
tagna egendomens värde under-
stiger en tiondel av det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde då beslaget
verkställdes.
Finnes tid, som avses i första
eller andra stycket, otillräcklig,
må rätten om framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva
förlängning av tiden.
Då rätten förordnar om beslag
eller fastställer verkställt beslag,
skall, om inte åtal redan har
väckts, rätten utsätta den tid, inom
vilken åtal skall väckas. Tiden får
inte sättas längre, än vad som är
nödvändigt.
Om den tid som avses i första
stycket är otillräcklig, får rätten
medge förlängning av tiden, om
framställning om detta görs före
tidens utgång.
48 kap.
2 §6
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff,
fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör
föranleda och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestäms
enligt 14 §.
Senaste lydelse 1989:650.
6 Senaste lydelse 1994:000.
177
12 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23
Är brott förenat med egendoms
förverkande, annan sådan särskild
rättsverkan eller särskild rätts-
verkan i form av avgift enligt
lagen (1994:000) om brottsoffer-
fond, skall också denna föreläggas
den misstänkte till godkännande.
4
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket inte
föreskrivs svårare straff än böter,
dock inte normerade böter, och
beträffande brott, för vilket före-
skrivs böter eller fängelse i högst
sex månader. Om dagsböter skall
användas som påföljd för brottet,
får dock strafföreläggande
utfördas endast när brottet ensamt
eller tillsammans med annat
sådant brott som nu har nämnts
bör föranleda högst etthundratjugo
dagsböter.
Det finns särskilda bestämmelser
har begåtts av någon som är under ;
Är brott förenat med egendoms
förverkande, annan sådan särskild
rättsverkan eller särskild rätts-
verkan i form av avgift enligt
lagen (1994:000) om brottsoffer-
fond, skall också denna föreläggas
den misstänkte till godkännande.
Av 5 a § framgår att ett strafföre-
läggande också får omfatta ett
enskilt anspråk som avser betal-
ningsskyldighet.
§7
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket böter
ingår i straffskalan, dock inte nor-
merade böter.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
om strafföreläggande för brott som
rton år.
5 §8
Strafföreläggande får inte utfärdas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning,
om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt
om målsäganden förklarat, att
han avser att föra talan om enskilt
anspråk i anledning av brottet,
eller begärt, att åtal skall väckas,
anspråk i anledning av brottet som
avser annat än betalnings-
skyldighet eller
om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.
7 Senaste lydelse 1993:200.
8 Senaste lydelse 1986:649.
178
5a§
Har målsäganden anmält enskilt
anspråk i anledning av brottet som
avser betalningsskyldighet och är
omständigheterna sådana att
åklagaren enligt 22 kap. 2 § första
stycket skall utföra målsägandens
talan, skall också det enskilda
anspråket föreläggas den
misstänkte för godkännande.
6 §’
Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.
Föreläggandet skall innehålla uppgift om
1. den misstänkte
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
2. brottet med angivande av tid
och plats for dess begående samt
övriga omständigheter som fordras
för att känneteckna det,
3. det eller de lagrum som äro
tillämpliga,
4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.
9
Strafföreläggande godkännes ge-
nom att den misstänkte under-
tecknar och tillställer vederbörlig
mottagare förklaring, att han er-
känner gärningen och godtager det
straff och den särskilda
rättsverkan som upptagits i före-
läggandet. Närmare bestämmelser
om vem som skall mottaga sådan
förklaring meddelas av
regeringen.
2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt
övriga omständigheter som behövs
for att känneteckna det,
3. den eller de bestämmelser
som är tillämpliga när det gäller
brottet,
4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggs den
misstänkte.
5. det enskilda anspråk som
föreläggs den misstänkte med
uppgift om målsägande och de
omständigheter som anspråket
grundar sig pä.
§10
Strafföreläggande godkänns ge-
nom att den misstänkte under-
tecknar och tillställer behörig
mottagare en förklaring, att han
erkänner gärningen och godtar det
straff och den särskilda
rättsverkan samt det enskilda
anspråk som upptagits i
föreläggandet. Närmare
bestämmelser om vem som skall
mottaga sådan förklaring meddelas
av regeringen.
9Senaste lydelse 1968:193.
10 Senaste lydelse 1976:1137.
179
Godkännande, som tecknas på
annan handling än föreläggande,
är gällande endast om det klart
framgår vilket föreläggande som
avses.
10
Skriftligt godkännande av
strafföreläggande får i den miss-
tänktes ställe lämnas av ombud för
honom, om till åklagaren inges
fullmakt i huvudskrift vilken,
utöver vad som följer av 12 kap.,
innehåller
förklaring att ombudet äger
godkänna strafföreläggande på den
misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som god-
kännandet får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och
plats för dess begående,
uppgift om den högsta bötes-
påföljd som den misstänkte är
villig att godtaga,
uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga och som den
misstänkte är villig att godtaga.
Har sådan fullmakt ingivits till
åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken på den
misstänktes vägnar.
Godkännande, som tecknas på
annan handling än föreläggande,
gäller endast om det klart framgår
vilket föreläggande som avses.
§H
Skriftligt godkännande av
strafföreläggande får i den miss-
tänktes ställe lämnas av den som
är ombud för honom, om det till
åklagaren inges fullmakt i
original. Fullmakten skall, utöver
vad som följer av 12 kap.,
innehålla
1. förklaring att ombudet har
rätt att godkänna strafföreläggande
på den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som
godkännandet får avse, varvid
skall anges brottets art samt tid
och plats för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötes-
påföljd, den särskilda rättsverkan
och det enskilda anspråk som den
misstänkte är villig att godtaga.
Har sådan fullmakt getts in till
åklagaren, får ombudet motta
handlingar i saken på den
misstänktes vägnar.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap, 1, 3, 8 och 22 §§ och 27
kap. 7 § den 1 april 1995, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.
11
Senaste lydelse 1976:1137.
180
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 15 §§ utsökningsbalken skall ha
följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
2 §‘
Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.
Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav
verkställighet söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller
annan handling, vars företeende utgör villkor for rätt att kräva betalning
eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen
inges.
Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogde-
myndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som
avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan
handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.
Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver
exekutionstiteln inte inges, om den är ett utslag i mål om betalnings-
föreläggande, som har meddelats tidigast tre år innan verkställighet
söks.
Om exekutionstiteln är en dom
som har översänts från en domstol
till kronofogdemyndigheten på
grund av föreskrift i lag eller
annan författning, behöver sökan-
den inte ge in den.
Sökanden behöver inte inge
exekutionstiteln, om denna är en
dom eller ett strafföreläggande
som på grund av föreskrift i lag
eller annan författning har
översänts till kronofogdemyndig-
heten från en domstol eller en
myndighet.
15 §2
När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap.
9 eller 12 § eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger
svaranden eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får
myndigheten föreskriva vite till belopp som finnes behövligt.
Fråga om utdömande av vite
som har förelagts enligt första
stycket prövas, på talan av allmän
åklagare eller kronofogdemyndig-
heten, av en tingsrätt i det län där
kronofogdemyndigheten finns. Har
Fråga om utdömande av vite
som har förelagts enligt första
stycket prövas, på talan av
kronofogdemyndigheten, av en
tingsrätt i det län där kronofogde-
myndigheten finns. Har ändamålet
Senaste lydelse 1994:000.
2 Senaste lydelse 1988:385.
181
ändamålet med vitet förfallit, får med vitet förfallit, får det ej
det ej dömas ut. dömas ut.
Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge
nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga
kraft.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 15 § den 1 januari 1995,
och i övrigt den dag regeringen bestämmer. I fråga om 2 kap. 15 §
gäller äldre bestämmelser om talan väckts före ikraftträdandet.
182
|
4 Förslag till lag om ändring i checklagen |
Prop. 1994/95:23 Bilaga 5 |
Härigenom föreskrivs att 74 § checklagen (1932:131)' skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1994.
Senaste lydelse 1991:248.
183
Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Länsstyrelsen får
förelägga den
byggnad eller vidtagit annan
åtgärd i strid mot förbud enligt
100 § att undanröja eller ändra det
utförda. Kronofogdemyndigheten
får meddela särskild handräckning
till rättelse i vad olagligen skett.
Ansökan om handräckning får
göras av dels allmän åklagare,
dels en nämnd som avses i 39 §
första stycket, dels en ägare eller
innehavare av fastighet, som får
begagna vägen. I fråga om sådan
handräckning finns bestämmelser i
lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning.
Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall
på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att
åtgärden vidtages.
som
vid
vite
uppfört
vite
som uppfört
106 §‘
Länsstyrelsen får vid
förelägga den
byggnad eller vidtagit annan
åtgärd i strid mot förbud enligt
100 § att undanröja eller ändra det
utförda. Kronofogdemyndigheten
får meddela särskild handräckning
till rättelse i vad olagligen skett.
Ansökan om handräckning får
göras av en nämnd som avses i 39
§ första stycket samt av en ägare
eller innehavare av fastighet, som
får begagna vägen. I fråga om
sådan handräckning finns
bestämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
'senaste lydelse 1991:1676.
184
Härigenom föreskrivs ifråga om trafikbrottslagen (1951:649) att 1 §
skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Brister vägtrafikant, den som för
spårvagn eller den som
annorstädes än på väg för motor-
drivet fordon i den omsorg och
varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas av om-
ständigheterna, och är ej oakisam-
heten ringa, dömes för vårdslöshet
i trafik till böter.
Där någon vid förande av
motordrivet fordon eller spårvagn
ådagalägger grov oaktsamhet eller
visar uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller
egendom, dömes för grov
vårdslöshet i trafik till fängelse i
högst två år.
Brister vägtrafikant, den som för
spårvagn eller den som någon
annanstans än på väg för motor-
drivet fordon i väsentlig mån i den
omsorg och varsamhet som till
förekommande av trafikolycka be-
tingas av omständigheterna, döms
för vårdslöshet i trafik till dags-
böter.
Om någon vid förande av
motordrivet fordon eller spårvagn
gör sig skyldig till grov oakt-
samhet eller visar uppenbar
likgiltighet för andra människors
liv eller egendom, döms för grov
vårdslöshet i trafik till fängelse i
högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
lenaste lydelse 1975:611.
185
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§>
Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande
avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är
ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I
annat fall må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det
i lagen (1977:293) om handel med drycker omnämnda
partihandelsbolaget, öl till tillverkare av sådan vara och annan egendom
på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes lämpligt.
Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller
kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av under-
sökningsledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första
stycket första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även
av polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd
eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som
motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest
finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som
drabbats av beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom
en månad från det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning
därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga
om beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter
framställning av åklagaren.
2. \bd i 27 kap. 7 § rätte-
gångsbalken är stadgat om att åtal
skall väckas inom viss tid skall ej
gälla i annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.
3. Har förverkande av beslag-
tagen egendom ej förelagts och
godkänts i samband med strafföre-
läggande eller föreläggande av
ordningsbot och väckes ej åtal,
prövar åklagaren, huruvida
egendomen skall vara förverkad
^Senaste lydelse 1980:582.
186
enligt 1 §. Förordnande därom
meddelas skriftligen. Den, frän
vilken beslaget skett, äger hos
åklagaren anmäla missnöje med
förordnandet inom en månad frän
det han erhöll del därav. Anmäles
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
missnöje, har åklagaren att, om ej
beslaget finnes böra hävas, väcka
talan om egendomens förverkande.
Sker det ej inom en månad från
det anmälan gjorts, skall beslaget
gå åter.
4. Om polisman verkställer be-
slag och förelägger förverkande av
den beslagtagna egendomen i före-
läggande av ordningsbot, skall
anmälan om beslaget göras hos
polismyndigheten.
5. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot
2. Om polisman verkställer be-
slag och förelägger förverkande av
den beslagtagna egendomen i före-
läggande av ordningsbot, skall
anmälan om beslaget göras hos
polismyndigheten.
3. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot
gällande bestämmelser medföres
vid offentlig tillställning, har den
som tjänstgör som ordningsvakt
vid tillställningen samma rätt att
taga egendomen i beslag som
enligt rättegångsbalken tillkommer
polisen.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polis-
myndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna
egendomen.
gällande bestämmelser medföres
vid offentlig tillställning, har den
som tjänstgör som ordningsvakt
vid tillställningen samma rätt att
taga egendomen i beslag som
enligt rättegångsbalken tillkommer
polisen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
187
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag
förverkad, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott,
som föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egen-
domens förverkande eller ock förfara på sätt i 21 § sägs.
Mid i rättegångsbalken är stad-
gat om den tid, inom vilken åtal
sist skall hava väckts, skall ej äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
188
Härigenom föreskrivs att 39 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
39 §
Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får läns-
styrelsen förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har i fråga
om en viss fastighet eller
byggnad, anordning eller an-
läggning på annans mark ägaren
till egendomen begått överträdel-
sen och övergår egendomen till ny
ägare, får denne föreläggas att
vidta rättelse, om det inte är
oskäligt. Är fråga om överträdelse
av beslut eller föreskrift över vars
efterlevnad kommunal nämnd med
Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får läns-
styrelsen förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har i fråga
om en viss fastighet eller
byggnad, anordning eller an-
läggning på annans mark ägaren
till egendomen begått överträdel-
sen och övergår egendomen till ny
ägare, får denne föreläggas att
vidta rättelse, om det inte är
oskäligt. Är fråga om överträdelse
av beslut eller föreskrift över vars
efterlevnad kommunal nämnd med
stöd av överlåtelse enligt 18 b §
utövar tillsyn, tillkommer det i
stället nämnden att meddela sådant
föreläggande. I beslut om före-
läggande får vite sättas ut. Vidare
får kronofogdemyndigheten med-
dela särskild handräckning för att
åstadkomma rättelse. Ansökan om
stöd av överlåtelse enligt 18 b §
utövar tillsyn, tillkommer det i
stället nämnden att meddela sådant
föreläggande. I beslut om före-
läggande får vite sättas ut. Vidare
får kronofogdemyndigheten med-
dela särskild handräckning för att
åstadkomma rättelse. Ansökan om
handräckning får göras av allmän
åklagare, Statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen, den kommunala
nämnd som handhar natur-
vårdsfrågor eller, i fall där kom-
munal nämnd har att meddela
föreläggande, av den nämnden. I
fråga om sådan handräckning
finns bestämmelser i lagen
(1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning.
Vid meddelande av föreläggande
stycket, 20 § eller 22 § andra sty
handräckning får göras av Statens
naturvårdsverk, länsstyrelsen, den
kommunala nämnd som handhar
naturvårdsfrågor eller, i fall där
kommunal nämnd har att meddela
föreläggande, av den nämnden. I
fråga om sådan handräckning
finns bestämmelser i lagen
(1990:746) om betalningsföreläg-
gande och handräckning.
eller förbud enligt 17 § första
eket får länsstyrelsen utsätta vite.
'Senaste lydelse 1991:1697.
189
Efterkoms ej sådant föreläggande eller förbud, skall på anmodan av
länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att föreläggande
eller förbud följs. Har någon påböljat utförandet av ett arbetsföretag
som omlättas av samrådsplikt enligt 20 § innan samråd skett, får
länsstyrelsen meddela vitesförbud mot verksamheten till dess att
samrådsärendet har avgjorts.
En sådan nämnd som avses i 17 § får utsätta vite vid meddelande av
föreläggande enligt 17 § tredje stycket. Detsamma gäller den nämnd
som svarar för frågor enligt 24 §. Efterkoms inte föreläggandet, får
nämnden låta genomföra åtgärden på den försumliges bekostnad.
I beslut om föreläggande som avses i första, andra eller tredje stycket
får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har
vunnit laga kraft.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
190
Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
7 §'
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt
6 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
Bestämmelsen att åtal skall
väckas inom viss tid gäller ej i
annat fall än då rätten utsatt
sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3
samt 3 § lagen (1958:205) om för-
verkande av alkoholhaltiga dryck-
er m.m. skall tillämpas på mot-
svarande sätt då beslag har skett
av narkotika eller egendom som
avses i 6 § tredje stycket denna
lag. Tiden för att anmäla missnöje
skall dock räknas från dagen för
förordnandet. Regeringen eller
den myndighet som regeringen be-
stämmer meddelar närmare före-
skrifter om förfarandet med nar-
kotika som tagits i beslag.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 §
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m.
skall tillämpas på motsvarande sätt
då beslag har skett av narkotika
eller egendom som avses i 6 §
tredje stycket denna lag. Tiden för
att anmäla missnöje skall dock
räknas från dagen för förordnan-
det. Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om
förfarandet med narkotika som
tagits i beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
lSenaste lydelse 1983:363.
191
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift
att 2 och 3 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
2 §'
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck
överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel
till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel
av 500 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas över-
lastavgift för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.
Del av överlasten
100-2 000 kg
2 100-4 000 kg
4 100-6 000 kg
6 100-5000^
8 100 kg och däröver
Överlastavgift
200 kr. per 100 kg
400 kr. per 100 kg
600 kr. per 100 kg
800 kr. per 100 kg
1 000 kr. per 100 kg
Föreslagen lydelse
2§
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck
överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel
till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel
av 1 000 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) tas överlastavgift ut
med ett grundbelopp om 2 000 kr samt därutöver med ett belopp
beräknat för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.
Del av överlasten
100-2 000 kg
2 100-4 000 kg
4 100-6 000 kg
6 100 kg och däröver
Överlastavgift
400 kr per 100 kg
600 kr per 100 kg
800 kr per 100 kg
1 000 kr per 100 kg
1 Senaste lydelse 1990:14.
192
Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om ett fordon
som inte ingår i ett fordonståg,
fördelas överlasten lika på
fordonets axlar. Överlasten för
3 §2 Prop. 1994/95:23
Har högsta tillåtna bruttovikt Bilaga 5
överskridits i fråga om ett fordon
som inte ingår i ett fordonståg,
fördelas överlasten lika på
fordonets axlar. Överlasten för
vaije axel avrundas därefter till
närmast lägre, hela hundratal
kilogram och minskas sedan med
300 kilogram. För vaije axel
beräknas härefter överlastavgift
med tillämpning av tabellen i 2 §
andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga
om fordon, som ingår i fordonståg, när den for tåget tillåtna brutto-
vikten ej överskridits.
vaije axel avrundas därefter till
närmast lägre, hela hundratal
kilogram och minskas sedan med
500 kilogram. För varje axel
beräknas härefter överlastavgift
med tillämpning av tabellen i 2 §
andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den avgiftsgrundande
färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre betämmelser.
Senaste lydelse 1990:14.
193
13 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 41
följande lydelse.
§ vapenlagen (1973:1176) skall ha
Nuvarande lydelse
41 §'
Angående beslag av egendom,
som kan antas vara förverkad
enligt 40 §, gäller bestämmelserna
om beslag i rättegångsbalken med
följande avvikelser.
1. Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
Kustbevakningen och Tullverket
eller särskilt förordnade tjänste-
män vid länsstyrelsen har samma
rätt att ta egendom i beslag som
tillkommer en polisman.
2. Bestämmelsen att åtal skall
väckas inom viss tid gäller inte i
annat fall än då rätten utsatt
sådan tid.
Föreslagen lydelse
Angående beslag av egendom,
som kan antas vara förverkad
enligt 40 §, gäller bestämmelserna
om beslag i rättegångsbalken med
följande avvikelse.
Av länsstyrelsen förordnade jakt-
tillsynsmän samt personal vid
Kustbevakningen och Tullverket
eller särskilt förordnade tjänste-
män vid länsstyrelsen har samma
rätt att ta egendom i beslag som
tillkommer en polisman.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
lenaste lydelse 1992:1088.
194
Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i
vissa fell vid förverkande skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
2
En fråga som avses i 1 § prövas
av tingsrätten efter särskild talan.
Om inte annat framgår av denna
lag, gäller för sådan talan i
tillämpliga delar reglema i rätte-
gångsbalken om åtal för brott på
vilket inte kan följa svårare straff
än böter.
3 §
Om talan avser förverkande av
beslagtagen egendom, får kun-
görelsedelgivning av stämningen
ske enligt de förutsättningar som
anges i 15 § delgivningslagen
(1970:428). Dessa regler får också
tillämpas, om den mot vilken talan
förs är okänd.
Om värdet av den beslagtagna
egendomen uppskattas till mindre
än tvåtusen kronor, får delgivning
ske genom att stämningen anslås
på rättens kansli.
I stämningen skall den mot vil-
ken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
vid påföljd att egendomen annars
får förklaras förverkad. Uteblir
han, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår att
talan är ogrundad.
Föreslagen lydelse
§
En fråga som avses i 1 § prövas,
om inte annat följer av 3 §, av
tingsrätten efter särskild talan. Om
inte annat framgår av denna lag,
gäller för sådan talan i tillämpliga
delar reglema i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter.
(4 § första stycket)
(4 § fjärde stycket)
Ufördas stämning, skall den mot
vilken talan riktas föreläggas att
inställa sig till huvudförhandling
vid påföljd att egendomen annars
kan förklaras förverkad. Uteblir
han, skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte framgår att
talan är ogrundad.
4§*
Om värdet av beslagtagen egen-
dom uppskattas till mindre än en
3§
Avser saken förverkande av
beslagtagen egendom, får frågan
Senaste lydelse 1989:653.
195
tiondel av det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde dä beslaget
verkställdes, får åklagaren pröva
frågan om förverkande. Ett beslut
om förverkande skall meddelas
skriftligen. Den från vilken be-
slaget har skett får hos åklagaren
anmäla missnöje med förver-
kandebeslutet inom en månad från
det han fick del av det. / fall som
anges i 3 § första stycket får be-
slutet delges genom att det anslås
pä rättens kansli.
Anmäls missnöje, skall beslutet
om förverkande inte vidare gälla.
Om beslaget inte hävs, skall
åklagaren väcka talan om egen-
domens förverkande. Har detta
inte skett inom en månad från det
anmälan kom in till åklagaren,
skall beslaget gå åter.
(3 § första stycket)
om förverkande prövas av åkla-
garen. Om värdet av det som skall
förverkas uppgår till betydande
belopp eller om det finns andra
särskilda skäl, skall dock frågan
om förverkande prövas av rätten.
Åklagarens beslut i fråga om
förverkande skall meddelas skrift-
ligen. Den som drabbats av be-
slaget får hos åklagaren anmäla
missnöje med förverkandebeslutet
inom en månad från det att han
fick del av det.
Anmäls missnöje, skall beslutet
om förverkande inte vidare gälla.
Om åklagaren inte häver beslaget,
skall han väcka talan om egen-
domens förverkande. Har talan
inte väckts inom en månad från
det anmälan kom in, skall beslaget
gå åter.
Uppgår värdet av det som skall
förverkas till mindre än en tiondel
av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde då beslaget verkställ-
des eller saknar egendomen salu-
värde får också polisman besluta
om förverkande, om det är
uppenbart att förutsättningarna för
ett förverkande är uppfyllda.
Därvid gäller andra och tredje
styckena. Missnöjesanmälan skall
dock inges till polismyndigheten.
Finner polismyndigheten att talan
om förverkande bör föras, skall
ärendet överlämnas till åklagare.
Närmare föreskrifter om polis-
mans rätt att besluta om förverk-
ande meddelas av Rikspolisstyrel-
sen.
4 §
Avser saken förverkande av
beslagtagen egendom, får kun-
görelsedelgivning av beslutet eller
stämningen ske enligt de förut-
sättningar som anges i 15 §
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
196
|
delgivningslagen (1970:428). Des- Prop. 1994/95:23 | |
|
(3 § andra stycket) |
Om värdet av den beslagtagna |
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
197
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10)
skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
8 §
Frågor om byggnad savgift och särskild avgift prövas av byggnads-
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
nämnden.
Finner byggnadsnämnden att
förutsättningar föreligger att ta ut
tilläggsavgift pä grund av bestäm-
melserna i 7 § första och andra
styckena, skall nämnden anmäla
förhållandet till allmän åklagare.
Frågor om tilläggsavgift prövas
av allmän domstol på talan av
åklagaren. Talan får väckas endast
om byggnadsnämnden har gjort
anmälan enligt andra stycket. I
fråga om sådan talan tillämpas be-
stämmelserna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter och
om kvarstad i brottmål.
Frågor om tilläggsavgift prövas
av allmän förvaltningsdomstol på
talan av byggnadsnämnden.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har talan väckts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
198
Härigenom föreskrivs att 41, 43, 45, 46 och 48 §§ jaktlagen
(1987:259) skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §
För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är för-
enliga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om
skyldighet för den som jagar
1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift),
2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som fälls.
3. att betala en särskild avgift
för vilt som föllts i strid mot vad
som bestämts i en för jakt
meddelad licens.
Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond (jaktvårds-
fonden) som efter regeringens bestämmande får användas för angivna
ändamål.
43 §
För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst sex månader den
som
1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans
jaktområde eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd
av licens bryter mot en for jakten väsentlig bestämmelse i licensen eller
2. med uppsåt eller av oakt-
samhet bryter mot 3 §,31 § första
stycket, 32 § eller mot en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 25 §, 29 § 1 eller 30 § första
stycket.
2. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 §
första stycket, 32 § eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 25 §, 29 § 1 eller 30 §
första stycket.
45 §‘
Till böter döms den som med Till böter döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet uppsåt eller av grov oaktsamhet
1. bryter mot 5 § andra stycket, 6 § första stycket eller 13 §,
2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits
med stöd av 26 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt
brottsbalken,
Senaste lydelse 1991:310.
199
4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 § eller vad som åligger
honom enligt 38 § andra stycket,
5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6 § andra
stycket, 29 § 4, 30 § tredje stycket eller 31 § tredje stycket eller
6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift som har meddelats med
stöd av 36 §, 37 §, 38 § första stycket, 40 § första stycket eller 41 §
första stycket.
Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.
Den som i annat fall än som
avses i 43 § 1 med uppsåt eller av
oaktsamhet åsidosätter vad som
bestämts i en för jakten meddelad
licens döms till penningböter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
46 §
Den som obehörigen tar befatt-
ning med vilt som han vet eller
har skälig anledning anta har
dödats eller åtkommits genom
jaktbrott eller brott som avses i 45
§ tredje stycket, döms för
jakthäleri till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Den som obehörigen tar befatt-
ning med vilt som han vet eller
har skälig anledning anta har
dödats eller åtkommits genom
jaktbrott, döms för jakthäleri till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana
omständigheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.
48 §
Om någon har begått jaktbrott,
jakthäleri eller brott som avses i
45 § tredje stycket, skall vilt som
han kommit över genom brottet
förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt. I stället for
viltet kan dess värde helt eller
delvis förklaras förverkat.
Om någon har begått jaktbrott
eller jakthäleri, skall vilt som han
kommit över genom brottet
förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt. I stället för
viltet kan dess värde helt eller
delvis förklaras förverkat.
Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fåll som föreskrivs
av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
200
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
17 §*
Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skydds-
föreskrifter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen
om det är möjligt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning för att
avbryta pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att
återställa det. Även i annat fall får handräckning beslutas, om det
behövs för att bestämmelse i detta kapitel skall efterlevas.
Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen eller allmän
åklagare. I fråga om sådan hand-
räckning finns bestämmelser i
lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning.
Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen. I fråga om
sådan handräckning finns bestäm-
melser i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och hand-
räckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
lenaste lydelse 1991:872.
201
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
6§
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt 5 § gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken, med den avvikel-
sen att bestämmelsen om att åtal
skall väckas inom viss tid inte
gäller i annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3
samt 3 § lagen (1958:205) om för-
verkande av alkoholhaltiga dryck-
er m.m. skall tillämpas på mot-
svarande sätt då beslag har skett
av medel som avses i 1 § denna
lag. Tiden för att anmäla missnöje
skall dock räknas från dagen för
förordnandet.
Föreslagen lydelse
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt 5 § gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 §
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m.
skall tillämpas på motsvarande sätt
då beslag har skett av medel som
avses i 1 § denna lag. Tiden för
att anmäla missnöje skall dock
räknas från dagen för för-
ordnandet.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
202
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ordningslagen
(1993:1617) skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
31 §
Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §,
får vad som har uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för
att bevista sammankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter
vad som kan anses skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än
pengar och om den inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras
förverkat.
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt första stycket, gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken
om beslag med den avvikelsen att
bestämmelsen om att åtal skall
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt första stycket, gäller
bestämmelserna i rättegångs-
balken.
väckas inom viss tid inte gäller i
annat fall än då rätten har satt ut
sådan tid.
3 kap.
25 §
Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan
egendom i strid med bestämmelserna il §, får egendomen förklaras
förverkad, om det behövs for att förebygga fortsatt överträdelse och
förverkandet inte är oskäligt.
Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och
ammunition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter
vad som kan anses skäligt.
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad
enligt första eller andra stycket,
gäller bestämmelserna om beslag i
rättegångsbalken med den avvikel-
sen att bestämmelsen om att åtal
skall väckas inom viss tid inte
gäller i annat fall än då rätten har
satt ut sådan tid.
enligt första eller andra stycket,
gäller bestämmelserna om beslag i
rättegångsbalken.
I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl
hos den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns
203
bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
204
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-16
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Ä. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 26 maj 1994 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i checklagen (1932:131),
5. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
6. lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),
7. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker,
8. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
9. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
10. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
11. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
12. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
13. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m.,
14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
15. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
16. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
17. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
18. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Lars-Johan Eklund.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1994/95:23
Bilaga 6
205
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 september 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Laurén,
Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Lundgren, P. Westerberg.
Föredragande: Gun Hellsvik
Regeringen beslutar proposition 1994/95:23 Ett effektivare
brottmålsförforande.
206
gotab 47030, Stockholm 1994