Regeringens proposition
1994/95:23

Ett effektivare brottmålsförfarande

Prop.
1994/95:23

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 1 september 1994

Carl Bildt

Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en rad åtgärder som syftar till att effektivisera
brottsbekämpningen. En utgångspunkt för reformen är att resurserna för denna
verksamhet skall kunna användas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.
Åklagarens roll skall renodlas på så sätt att åklagare befrias från de flesta
uppgifter han i dag har som inte har någon anknytning till förfarandet i
brottmål. Det innebär att åklagare inte längre skall ha som uppgift att föra
talan om vissa viten och avgifter samt om handräckning.
Propositionen innehåller flera förslag om avkriminalisering av förfaranden som
kan motverkas på annat sätt än genom att resurserna för brottsbekämpningen tas i
anspråk. Regeringen uttalar i samband med detta att kriminalisering som
sanktionsform bör användas med försiktighet.
Vidare föreslås bl.a. att strafföreläggande skall kunna utfärdas för fler typer
av brott än vad som gäller i dag och att det även skall kunna omfatta enskilda
anspråk. Förfarandet vid brottsutredning föreslås dessutom bli mer flexibelt.
Därutöver behandlas vissa frågor som har att göra med åtalspliktens utformning
samt förundersökningens inledande och ledningen av denna.
Lagändringarna såvitt avser förslagen om renodling av åklagarrollen och
avkriminalisering m.m. föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. De ändrade
reglerna om strafföreläggande föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer. I övrigt föreslås lagändringarna träda i kraft den 1 april 1995.
Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 5

2 Lagtext.................................. 6
2.1 Förslag till lag om ändring i brotts-
balken............................... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i rätte-
gångsbalken.......................... 8
2.3 Förslag till lag om ändring i utsök-
ningsbalken.......................... 14
2.4 Förslag till lag om ändring i check-
lagen (1932:131)..................... 16
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen
(1939:608) om enskilda vägar......... 17
2.6 Förslag till lag om ändring i trafik-
brottslagen (1951:649)............... 18
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m.................. 19
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen
(1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m.................. 21
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för varusmugg-
ling................................. 23
2.10Förslag till lag om ändring i natur-
vårdslagen (1964:822)................ 24
2.11Förslag till lag om ändring i narko-
tikastrafflagen (1968:64)............ 26
2.12Förslag till lag om ändring i lagen
(1972:435) om överlastavgift......... 27
2.13Förslag till lag om ändring i vapen-
lagen (1973:1176).................... 29
2.14Förslag till lag om ändring i lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa
fall vid förverkande m.m............. 30
2.15Förslag till lag om ändring i plan-
och bygglagen (1987:10).............. 33
2.16Förslag till lag om ändring i jakt-
lagen (1987:259)..................... 34
2.17Förslag till lag om ändring i lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m....... 36
2.18Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa dop-
ningsmedel........................... 37
2.19Förslag till lag om ändring i ord-
ningslagen (1993:1617)............... 38

3 Ärendet och dess beredning............... 40

4 Allmänna utgångspunkter.................. 41

5 Renodling av åklagarverksamheten......... 44
5.1 Inledning............................ 44
5.2 Ärenden angående tilläggsavgifter för
olovligt byggande.................... 45
5.3 Ärenden angående handräckning........ 49
5.4 Ärenden angående viten............... 51

6 Frågor om avkriminalisering.............. 52
6.1 Allmänna överväganden................ 52
6.2 Allmänna förutsättningar för avkrimi-
nalisering........................... 55
6.3 Vårdslöshet i trafik................. 57
6.4 Ägar- och föraransvaret vid överlast. 62
6.5 Brott enligt checklagen.............. 65
6.6 Brott mot jaktlagen.................. 66
6.7 Olovliga förfaranden med förhyrd
egendom.............................. 69
6.8 Kontokortsbedrägerier och andra s.k.
övertrasseringsfall.................. 71

7 Förundersökningsförfarandet.............. 72
7.1 Inledning............................ 72
7.2 Förundersökningsplikten.............. 74
7.3 Förundersökningens inledande......... 76
7.4 Förundersökningsledning.............. 79
7.5 Förundersökningsprotokollet.......... 82

8 Åtalspliktens utformning och förundersök-
ningsbegränsning......................... 86
8.1 Åtalsplikten......................... 86
8.2 Åtalsunderlåtelse.................... 90
8.3 Förundersökningsbegränsning.......... 94

9 Strafföreläggande och ordningsbot........ 97
9.1 Inledning............................ 97
9.2 Strafföreläggande.................... 98
9.3 Ordningsbot..........................104
9.4 Sammanslagning av strafföreläggande-
och ordningsbotsinstituten...........108

10 Förverkande och beslag...................109
10.1Rätt för åklagare och polis att
förordna om förverkande..............109
10.2Förlängning av beslag................114

11 Kostnader................................115

12 Ikraftträdande m.m.......................116

13 Författningskommentar....................117
13.1Förslaget till lag om ändring i
brottsbalken.........................117
13.2Förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken.....................118
13.3Förslaget till lag om ändring i
utsökningsbalken.....................121
13.4Förslaget till lag om ändring i
checklagen (1932:131)................121
13.5Förslaget till lag om ändring i
lagen (1939:608) om enskilda vägar...121
13.6Förslaget till lag om ändring i
trafikbrottslagen (1951:649).........122
13.7Förslaget till lag om ändring i
lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m...........122
13.8Förslaget till lag om ändring i
lagen (1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m..................123
13.9Förslaget till lag om ändring i
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling........................123
13.10Förslaget till lag om ändring i
naturvårdslagen (1964:822)..........123
13.11Förslaget till lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64)......123
13.12Förslaget till lag om ändring i
lagen (1972:435) om överlastavgift..124
13.13Förslaget till lag om ändring i
vapenlagen (1973:1176)..............124
13.14Förslaget till lag om ändring i
lagen (1986:1009) om förfarandet
i vissa fall vid förverkande m.m....124
13.15Förslaget till lag om ändring i
plan- och bygglagen (1987:10).......125
13.16Förslaget till lag om ändring i
jaktlagen (1987:259)................126
13.17Förslaget till lag om ändring i
lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.................................126
13.18Förslaget till lag om ändring i
lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel.................126
13.19Förslaget till lag om ändring i
ordningslagen (1993:1617)...........126

Bilagor

1 Sammanfattning av betänkandet Ett refor-
merat åklagarväsende (SOU 1992:61).......127
2 Lagförslagen i betänkandet Ett reformerat
åklagarväsende...........................136
3 Förteckning över de remissinstanser som
har yttrat sig över betänkandet Ett re-
formerat åklagarväsende..................170
4 Förteckning över de remissinstanser som
har yttrat sig över Rapport av Parlamen-
tariska kommissionen med anledning av
mordet på Olof Palme (SOU 1988:18).......172
5 Lagrådsremissens lagförslag..............173
6 Lagrådets yttrande.......................205
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 1 september 1994..........................206
1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i checklagen (1932:131),
5. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
6. lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),
7. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltigadrycker,
8. lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen(1958:205)om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
10. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
11. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
12. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
13. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
14. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m.,
15. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
16. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
17. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
18. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissadopningsmedel,
19. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.
12 §[1]
Vad i 8 kap. 13 § sägs Vad som föreskrivs i 8
om inskränkning i kap. 13 § om inskränkning
åklagares åtalsrätt skall i åklagares åtalsrätt skall
äga motsvarande gälla även de brott som
tillämpning beträffande angetts i detta kapitel,
annat i detta kapitel dock inte grovt
omförmält brott än grovt bedrägeri.
bedrägeri.
Bedrägligt beteende som Bedrägeri eller
avses i 2 § andra bedrägligt beteende, som
stycket må ej åtalas av består i att någon gjort
åklagare, med mindre åtal avtalsstridigt uttag på
finnes påkallat ur allmän eget kredit- eller
synpunkt. tillgångskonto, och
bedrägligt beteende, som
avses i 2 § andra
stycket, får åtalas av
åklagare endast om åtal är
påkallat från allmän
synpunkt.

10 kap.
10 §[2]
Vad i 8 kap. 13 § sägs Vad som föreskrivs i 8
om inskränkning i kap. 13 § om inskränkning
åklagares åtalsrätt skall i åklagares åtalsrätt skall
äga motsvarande gälla även de brott som
tillämpning beträffande angetts i detta kapitel,
annat i detta kapitel dock inte grov
omförmält brott än grov förskingring och sådan
förskingring och sådan trolöshet mot huvudman
trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.
som är att anse som
grov.
Olovligt förfogande över Undandräkt, olovligt
egendom, som kommit i förfogande eller olovligt
gärningsmannens brukande beträffande
besittning genom avtal, egendom, som kommit i
enligt vilket gärningsmannens be-
äganderätten skall övergå sittning genom avtal om
först sedan betalning hyra av egendomen eller
erlagts, eller som avtal enligt vilket
gärningsmannen eljest äganderätten skall övergå
innehar på grund av först sedan betalning er-
kreditköp med förbehåll omlagts, eller som
återtaganderätt, må ej gärningsmannen annars
åtalas av åklagare, med innehar på grund av kre-
mindre åtal av särskilda ditköp med förbehåll om
skäl finnes påkallat ur återtaganderätt, får åtalas
allmän synpunkt. av åklagare endast om åtal
av särskilda skäl är på-
kallat från allmän
synpunkt.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1976:1139.
[2] Senaste lydelse 1978:597.
2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 23 kap. 1, 3, 8 och 22 §§, 27 kap. 7 § och 48 kap. 2, 4, 5, 6, 9 och
10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 kap.
1 §[1]
Förundersökning skall Förundersökning skall
inledas så snart det på inledas så snart det på
grund av angivelse grund av angivelse eller
eller av annat skäl av annat skäl finns
finns anledning att anledning att anta att
anta att ett brott som ett brott som hör under
hör under allmänt åtal har allmänt åtal har förövats.
förövats. Detta gäller, om
inte något annat följer
av 4 a § eller 22 §. Förundersökning behöver
dock inte inledas, om
det är uppenbart att
brottet inte går att
utreda. Att
förundersökning inte
behöver inledas i vissa
andra fall följer av 4 a §
och 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får
förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att
avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om denne
då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned.

3 §[2]
Förundersökningen Beslut att inleda en
inledes av förundersökning skall
polismyndighet eller fattas av polismyndighet
åklagaren. Har den eller åklagaren. Har för-
inletts av undersökningen inletts av
polismyndighet och är polismyndighet och är
saken ej av enkel be- saken inte av enkel
skaffenhet, skall beskaffenhet, skall
ledningen övertagas av ledningen av för-
åklagaren, så snart någon undersökningen avseende
skäligen kan misstänkas brottet övertas av
för brottet. Åklagaren åklagaren, så snart någon
skall ock eljest skäligen kan misstänkas för
övertaga ledningen, när brottet. Åklagaren skall
det finnes påkallat av också i annat fall överta
särskilda skäl. ledningen när det är
påkallat av särskilda skäl.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1982:184.
[2] Senaste lydelse 1969:588.
Åklagaren äge, då
undersökningen ledes av
polismyndighet, meddela
anvisningar rörande
undersökningens bedriv-
ande.
Då förundersökningen När förundersökningen leds
ledes av åklagaren, äge av åklagaren, får han vid
han vid undersökningens undersökningens
verkställande anlita verkställande anlita
biträde av biträde av
polismyndighet så ock polismyndigheten. Han får
uppdraga åt polisman att också uppdra åt polisman
vidtaga särskild till att vidta en viss åtgärd
undersökningen hörande som hör till förundersök-
åtgärd, om dess ningen, om det är lämpligt
beskaffenhet tillåter med hänsyn till åtgärdens
det. beskaffenhet.
Innan förundersökning Innan förundersökning
hunnit inledas, må hunnit inledas, får
polisman hålla förhör och polisman hålla förhör och
vidtaga annan åtgärd i vidta andra
syfte att utreda utredningsåtgärder som är
brottet, om åtgärden icke av betydelse för utred-
kan uppskjutas utan ningen.
olägenhet.

8 §[3]
På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där ett
brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart
därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till
förhöret.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom ett område
i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det för brottet
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller också
vid försök till ett sådant brott.
Bestämmelserna i första
och andra styckena gäller
även innan förundersökning
hunnit inledas.

22 §[4]
Förundersökning enligt Förundersökning enligt
detta kapitel är, om detta kapitel behöver
tillräckliga skäl för åtal inte genomföras, om det
ändock föreligga, ej ändå finns tillräckliga skäl
erforderlig beträffande för åtal och det gäller ett
brott, för vilket icke brott som inte kan antas
svårare påföljd än böter ärföranleda någon annan på-
stadgad, eller följd än böter eller ett
beträffande brott, som sådant brott som avses i
avses i 45 kap. 2 § 45 kap. 2 § första eller
första eller andra andra stycket.
stycket. Ej heller är
förundersökning er-
forderlig i mål om
brott, som avses i 3
kap. 3 § och 7 kap. 4 §
andra stycket, med
mindre anledning före-
kommer till ådömande av
annan påföljd än böter.
Vill åklagaren utvidga Vill åklagaren utvidga
väckt åtal, må det ske, väckt åtal, får det ske,
utan att förundersökning utan att förundersökning
enligt detta kapitel ägt enligt detta kapitel ägt
rum. rum.

27 kap.
7 §[5]
Då rätten förordnar om Då rätten förordnar om
beslag eller fastställer beslag eller fastställer
verkställt beslag, verkställt beslag, skall,
skall, om ej åtal redan om inte åtal redan har
väckts, rätten utsätta den väckts, rätten utsätta den
tid, inom vilken åtal tid, inom vilken åtal
skall väckas. Denna må ej skall väckas. Tiden får
bestämmas längre, än som inte sättas längre, än vad
finnes oundgängligen som är nödvändigt.
erforderligt.
I annat fall än som
avses i första stycket
skall åtal väckas inom en
månad från det att
beslaget verkställdes,
om inte den beslagtagna
egendomens värde under-
stiger en tiondel av
det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om
allmän försäkring som
gällde då beslaget
verkställdes.
Finnes tid, som avses Om den tid som avses i
i första eller andra första stycket är
stycket, otillräcklig, må otillräcklig, får rätten
rätten om framställning medge förlängning av
därom göres före tidens tiden, om framställning
utgång, medgiva om detta görs före tidens
förlängning av tiden. utgång.

48 kap.
2 §[6]
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff, fastställt vid
strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda och vid
föreläggande av ordningsbot efter vad som bestäms enligt 14 §.
Är brott förenat med Är brott förenat med
egendoms förverkande, egendoms förverkande,
annan sådan särskild annan sådan särskild
rättsverkan eller rättsverkan eller särskild
särskild rättsverkan i rättsverkan i form av
form av avgift enligt avgift enligt lagen
lagen (1994:419) om (1994:419) om
brottsofferfond, skall brottsofferfond, skall
också denna föreläggas den också denna föreläggas den
misstänkte till misstänkte till
godkännande. godkännande. Av 5 a §
framgår att ett strafföre-
läggande också får omfatta
ett enskilt anspråk som
avser betalnings-
skyldighet.

4 §[7]
Strafföreläggande får Strafföreläggande får
utfärdas beträffande utfärdas beträffande
brott, för vilket inte brott, för vilket böter
föreskrivs svårare straff ingår i straffskalan,
än böter, dock inte dock inte normerade
normerade böter, och böter.
beträffande brott, för
vilket föreskrivs böter
eller fängelse i högst
sex månader. Om dagsböter
skall användas som påföljd
för brottet, får dock
strafföreläggande utfärdas
endast när brottet
ensamt eller
tillsammans med annat
sådant brott som nu har
nämnts bör föranleda högst
etthundratjugo
dagsböter.
Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har begåtts
av någon som är under arton år.

5 §[8]
Strafföreläggande får inte utfärdas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt
åklagarens vetskap föreligger till bedömning,
om målsägande förklarat, om målsäganden förklarat,
att han ämnar föra talan att han avser att föra
om enskilt anspråk i talan om enskilt anspråk
anledning av brottet, i anledning av brottet
eller begärt, att åtal som avser annat än
skall väckas, betalningsskyldighet
eller
om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

5 a §
Har målsäganden anmält
enskilt anspråk i
anledning av brottet som
avser betalningsskyldig-
het och är
omständigheterna sådana
att åklagaren enligt 22
kap. 2 § första stycket är
skyldig att utföra måls-
ägandens talan, skall
också det enskilda
anspråket föreläggas den
misstänkte till
godkännande.

6 §[9]
Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.
Föreläggandet skall innehålla uppgift om
1. den misstänkte,
2. brottet med 2. brottet med
angivande av tid och angivande av tid och
plats för dess begående plats för dess begående
samt övriga samt övriga omständigheter
omständigheter som som behövs för att
fordras för att känneteckna det,
känneteckna det, 3. den eller de
3. det eller de lagrum bestämmelser som är
som äro tillämpliga, tillämpliga när det gäller
brottet,
4. det straff och den 4. det straff och den
särskilda rättsverkan, särskilda rättsverkan, som
som föreläggas den miss- föreläggs den misstänkte,
tänkte. 5. det enskilda anspråk
som föreläggs den
misstänkte med uppgift om
målsäganden och de
omständigheter som
anspråket grundar sig på.

9 §[10]
Strafföreläggande Strafföreläggande godkänns
godkännes genom att den genom att den misstänkte
misstänkte undertecknar undertecknar och
och tillställer veder- tillställer behörig
börlig mottagare mottagare en förklaring,
förklaring, att han er- att han erkänner gärningen
känner gärningen och och godtar det straff
godtager det straff och och den särskilda
den särskilda rättsverkan rättsverkan samt det
som upptagits i före- enskilda anspråk som
läggandet. Närmare bestäm- upptagits i föreläggandet.
melser om vem som skall Närmare bestämmelser om
mottaga sådan förklaring vem som skall motta sådan
meddelas av regeringen. förklaring meddelas av
regeringen.
Godkännande, som Godkännande, som tecknas
tecknas på annan på annan handling än
handling än föreläggandet, föreläggandet, gäller
är gällande endast om det endast om det klart
klart framgår vilket framgår vilket föreläggande
föreläggande som avses. som avses.

10 §[11]
Skriftligt godkännande Skriftligt godkännande
av straffföreläggande får av straffföreläggande får i
i den misstänktes ställe den misstänktes ställe
lämnas av ombud för lämnas av den som är ombud
honom, om till åklagaren för honom, om det till
inges fullmakt i åklagaren inges fullmakt
huvudskrift vilken, i original. Fullmakten
utöver vad som följer av skall, utöver vad som
12 kap., innehåller följer av 12 kap.,
innehålla
förklaring att ombudet 1. förklaring att
äger godkänna ombudet har rätt att
strafföreläggande på den godkänna strafföreläggande
misstänktes vägnar, på den misstänktes vägnar,
uppgift om det brott 2. uppgift om det brott
som godkännandet får som godkännandet får avse,
avse, varvid skall varvid skall anges
anges brottets art samt brottets art samt tid
tid och plats för dess och plats för dess
begående, begående, samt
uppgift om den högsta 3. uppgift om den högsta
bötespåföljd som den bötespåföljd, den särskilda
misstänkte är villig att rättsverkan och det
godtaga, enskilda anspråk som den
misstänkte är villig att
uppgift om särskild godta.
rättsverkan som är i fråga
och som den misstänkte är
villig att godtaga.
Har sådan fullmakt Har sådan fullmakt getts
ingivits till åklagaren, in till åklagaren, får
får ombudet mottaga ombudet motta handlingar
handlingar i saken på i saken på den misstänktes
den misstänktes vägnar. vägnar.

___________

Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap, 1, 3, 8 och 22 §§ och 27 kap. 7 §
den 1 april 1995, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

**Fotnot**
[3] Senaste lydelse 1991:666.
[4] Senaste lydelse 1975:670.
[5] Senaste lydelse 1989:650.
[6] Senaste lydelse 1994:420.
[7] Senaste lydelse 1993:200.
[8] Senaste lydelse 1986:649.
[9] Senaste lydelse 1968:193.
[10] Senaste lydelse 1976:1137.
[11] Senaste lydelse 1976:1137.
2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 15 §§ utsökningsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
2 §[1]
Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.
Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav verkställighet söks.
Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan
förpliktelse, skall den handlingen inges.
Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten
anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra stycket
andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift.
Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver exekutionstiteln
inte inges, om den är ett utslag i mål om betalningsföreläggande, som har
meddelats tidigast tre år innan verkställighet söks.
Om exekutionstiteln är Sökanden behöver inte ge
en dom som har översänts in exekutionstiteln, om
från en domstol till denna är en dom eller ett
kronofogdemyndigheten på strafföreläggande som på
grund av föreskrift i grund av föreskrift i lag
lag eller annan eller annan författning
författning, behöver har översänts till
sökanden inte ge in den. kronofogdemyndigheten
från en domstol eller en
myndighet.

15 §[2]
När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 9 eller 12
§ eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger svaranden eller tredje
man att fullgöra eller underlåta något, får myndigheten föreskriva vite till
belopp som finnes behövligt.
Fråga om utdömande av Fråga om utdömande av
vite som har förelagts vite som har förelagts
enligt första stycket enligt första stycket
prövas, på talan av allmän prövas, på talan av
åklagare eller kronofogdemyndigheten,
kronofogdemyndigheten, av en tingsrätt i det län
av en tingsrätt i det länd är kronofogdemyndigheten
där kronofogde- finns. Har ändamålet med
myndigheten finns. Har vitet förfallit, får det
ändamålet med vitet ej dömas ut.
förfallit, får det ej
dömas ut.
Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge nytt
vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga kraft.
____________

Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 15 § den 1 januari 1995, och i
övrigt den dag regeringen bestämmer. I fråga om 2 kap. 15 § gäller äldre
bestämmelser om talan väckts före ikraftträdandet.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1994:421.
[2] Senaste lydelse 1988:385.
2.4 Förslag till lag om ändring i checklagen (1932:131)

Härigenom föreskrivs att 74 § checklagen (1932:131)[1] skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1994.

____________

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1991:248.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

106 §[1]
Länsstyrelsen får vid Länsstyrelsen får vid
vite förelägga den som vite förelägga den som
uppfört byggnad eller uppfört byggnad eller
vidtagit annan åtgärd i vidtagit annan åtgärd i
strid mot förbud enligt strid mot förbud enligt
100 § att undanröja eller 100 § att undanröja eller
ändra det utförda. ändra det utförda.
Kronofogdemyndigheten Kronofogdemyndigheten får
får meddela särskild meddela särskild
handräckning till handräckning till rättelse
rättelse i vad olagligen i vad olagligen skett.
skett. Ansökan om Ansökan om handräckning får
handräckning får göras avgöras av en nämnd som
dels allmän åklagare, avses i 39 § första
dels en nämnd som avses stycket samt av en ägare
i 39 § första stycket, eller innehavare av
dels en ägare eller fastighet, som får
innehavare av begagna vägen. I fråga om
fastighet, som får sådan handräckning finns
begagna vägen. I fråga om bestämmelser i lagen
sådan handräckning finns (1990:746) om
bestämmelser i lagen betalningsföreläggande och
(1990:746) om handräckning.
betalningsföreläggande
och handräckning.
Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall på anmodan av
länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att åtgärden vidtages.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1991:1676.
2.6 Förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649)

Härigenom föreskrivs att 1 § trafikbrottslagen (1951:649) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §[1]
Brister vägtrafikant, Brister vägtrafikant,
den som för spårvagn den som för spårvagn eller
eller den som annor- den som någon annanstans
städes än på väg för motor- än på väg för motordrivet
drivet fordon i den om- fordon i väsentlig mån i
sorg och varsamhet, som den omsorg och varsamhet
till förekommande av som till förekommande av
trafikolycka betingas trafikolycka betingas av
av omständigheterna, och omständigheterna, döms för
är ej oaktsamheten vårdslöshet i trafik till
ringa, dömes för dagsböter.
vårdslöshet i trafik till
böter.
Där någon vid förande av Om någon vid förande av
motordrivet fordon motordrivet fordon eller
eller spårvagn ådagalägger spårvagn gör sig skyldig
grov oaktsamhet eller till grov oaktsamhet
visar uppenbar eller visar uppenbar
likgiltighet för andra likgiltighet för andra
människors liv eller människors liv eller
egendom, dömes för grov egendom, döms för grov
vårdslöshet i trafik till vårdslöshet i trafik till
fängelse i högst två år. fängelse i högst två år.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1975:611.
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §[1]
Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är stadgat om
beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa eller
egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall må egendomen
försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen (1977:293) om handel
med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till tillverkare av sådan vara och
annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes
lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom,
tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första punkten
rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld,
skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens
pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om
ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget missnöjd med
beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet
påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt
upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter
framställning av åklagaren.
2. Vad i 27 kap. 7 §
rättegångsbalken är
stadgat om att åtal
skall väckas inom viss
tid skall ej gälla i
annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.
3. Har förverkande av
beslagtagen egendom ej
förelagts och godkänts i
samband med strafföre-
läggande eller
föreläggande av
ordningsbot och väckes
ej åtal, prövar åklagaren,
huruvida egendomen
skall vara förverkad
enligt 1 §. Förordnande
därom meddelas skrift-
ligen. Den, från vilken
beslaget skett, äger hos
åklagaren anmäla missnöje
med förordnandet inom en
månad från det han erhöll
del därav. Anmäles
missnöje, har åklagaren
att, om ej beslaget
finnes böra hävas, väcka
talan om egendomens
förverkande. Sker det ej
inom en månad från det
anmälan gjorts, skall
beslaget gå åter.
4. Om polisman 2. Om polisman
verkställer beslag och verkställer beslag och
förelägger förverkande av förelägger förverkande av
den beslagtagna den beslagtagna
egendomen i föreläggande egendomen i föreläggande
av ordningsbot, skall av ordningsbot, skall
anmälan om beslaget göras anmälan om beslaget göras
hos polismyndigheten. hos polismyndigheten.
5. I fråga om 3. I fråga om
spritdrycker, vin eller spritdrycker, vin eller
starköl, som i strid mot starköl, som i strid mot
gällande bestämmelser gällande bestämmelser
medföres vid offentlig medföres vid offentlig
tillställning, har den tillställning, har den
som tjänstgör som som tjänstgör som
ordningsvakt vid till- ordningsvakt vid till-
ställningen samma rätt ställningen samma rätt att
att taga egendomen i taga egendomen i beslag
beslag som enligt som enligt
rättegångsbalken rättegångsbalken
tillkommer polisen. tillkommer polisen.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polismyndigheten göra
anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1980:582.
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1994:1016) om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos den
som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297)
eller 20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen (1994:1009) skall förklaras förverkade, om
det inte finns särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos den
som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda även
för den som begått gärningen.
Medför någon i strid Spritdrycker, vin
mot gällande eller starköl, som
bestämmelser sprit- påträffas hos den som
drycker, vin eller förtär eller förvarar
starköl vid en sådana drycker i strid
offentlig med villkor enligt 2
tillställning, skall kap. 16 § andra stycket
dessa också förklaras första meningen eller
förverkade, om det inte med 2 kap. 18 § ord-
finns särskilda skäl mot ningslagen (1993:1617)
det. eller med lokal
ordningsföreskrift
skall, oavsett vem
dryckerna tillhör, för-
klaras förverkade, om
inte särskilda skäl
talar mot det. Det-
samma skall gälla
alkohol-drycker som
påträffas hos den som
förtär sådana drycker i
strid med 4 kap. 4 §
ordningslagen eller
med 25 a § järnvägssäker-
hetslagen.
Vad som har sagts i
tredje stycket gäller
också i fråga om sådana
drycker som avses där
och som påträffas hos
någon som vid tillfället
var i sällskap med den
som bröt mot bestäm-
melsen, om det är
sannolikt att
dryckerna var avsedda
även för den senare.
____________

Denna lag träder i Denna lag träder i
kraft den dag kraft den 1 januari
regeringen bestämmer. 1995.
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §
När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott, som föranlett
beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande eller
ock förfara på sätt i 21 § sägs.
Vad i rättegångsbalken
är stadgat om den tid,
inom vilken åtal sist
skall hava väckts,
skall ej äga
tillämpning.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2.10Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 39 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §[1]
Har någon överträtt Har någon överträtt
beslut eller föreskrift beslut eller föreskrift
som avses i 37 § första som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 stycket 1, 2, 4, 6
eller 8 får läns- eller 8 får läns-
styrelsen förelägga styrelsen förelägga
honom att åstadkomma honom att åstadkomma
rättelse. Har i fråga om rättelse. Har i fråga om
en viss fastighet en viss fastighet
eller byggnad, anord- eller byggnad, anord-
ning eller anläggning på ning eller anläggning på
annans mark ägaren till annans mark ägaren till
egendomen begått egendomen begått
överträdelsen och övergår överträdelsen och övergår
egendomen till ny egendomen till ny
ägare, får denne före- ägare, får denne före-
läggas att vidta läggas att vidta
rättelse, om det inte är rättelse, om det inte är
oskäligt. Är fråga om oskäligt. Är fråga om
överträdelse av beslut överträdelse av beslut
eller föreskrift över eller föreskrift över
vars efterlevnad kom- vars efterlevnad kom-
munal nämnd med stöd av munal nämnd med stöd av
överlåtelse enligt 18 b § överlåtelse enligt 18 b §
utövar tillsyn, utövar tillsyn, till-
tillkommer det i kommer det i stället
stället nämnden att nämnden att meddela
meddela sådant sådant föreläggande. I
föreläggande. I beslut beslut om föreläggande
om föreläggande får vite får vite sättas ut.
sättas ut. Vidare får Vidare får kronofogde-
kronofogdemyndigheten myndigheten meddela
meddela särskild hand- särskild handräckning för
räckning för att att åstadkomma rättelse.
åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning
Ansökan om handräckning får göras av Statens
får göras av allmän naturvårdsverk, läns-
åklagare, Statens styrelsen, den
naturvårdsverk, läns- kommunala nämnd som
styrelsen, den kom- handhar naturvårdsfrågor
munala nämnd som eller, i fall där
handhar naturvårdsfrågor kommunal nämnd har att
eller, i fall där kom- meddela föreläggande, av
munal nämnd har att den nämnden. I fråga om
meddela föreläggande, av sådan handräckning finns
den nämnden. I fråga om bestämmelser i lagen
sådan handräckning finns (1990:746) om betal-
bestämmelser i lagen ningsföreläggande och
(1990:746) om betal- handräckning.
ningsföreläggande och
handräckning.
Vid meddelande av föreläggande eller förbud enligt 17 § första stycket, 20 §
eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms ej sådant
föreläggande eller förbud, skall på anmodan av länsstyrelsen
kronofogdemyndigheten föranstalta om att föreläggande eller förbud följs. Har
någon påbörjat utförandet av ett arbetsföretag som omfattas av samrådsplikt
enligt 20 § innan samråd skett, får länsstyrelsen meddela vitesförbud mot
verksamheten till dess att samrådsärendet har avgjorts.
En sådan nämnd som avses i 17 § får utsätta vite vid meddelande av föreläggande
enligt 17 § tredje stycket. Detsamma gäller den nämnd som svarar för frågor
enligt 24 §. Efterkoms inte föreläggandet, får nämnden låta genomföra åtgärden
på den försumliges bekostnad.
I beslut om föreläggande som avses i första, andra eller tredje stycket får
förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga
kraft.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1991:1697.
2.11Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §[1]
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §, gäller
bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.
Bestämmelsen att åtal
skall väckas inom viss
tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt
sådan tid. Bestämmelserna i 2 § 1
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen
och 3 samt 3 § lagen (1958:205) om
(1958:205) om förverk- förverkande av
ande av alkoholhaltiga alkoholhaltiga drycker
drycker m.m. skall m.m. skall tillämpas på
tillämpas på motsvarande motsvarande sätt då
sätt då beslag har skett beslag har skett av
av narkotika eller narkotika eller
egendom som avses i 6 § egendom som avses i 6 §
tredje stycket denna tredje stycket denna
lag. Tiden för att lag. Tiden för att
anmäla missnöje skall anmäla missnöje skall
dock räknas från dagen dock räknas från dagen
för förordnandet. Rege- för förordnandet. Rege-
ringen eller den ringen eller den
myndighet som myndighet som
regeringen bestämmer regeringen bestämmer
meddelar närmare meddelar närmare
föreskrifter om för- föreskrifter om för-
farandet med narkotika farandet med narkotika
som tagits i beslag. som tagits i beslag.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1983:363.
2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1972:435) om överlastavgift skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
2 §[1]
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck överskridits,
avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre,
hela hundratal kilogram. Vidare dras för varje axel av 500 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas överlastavgift för
varje axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.

Del av överlasten Överlastavgift

100-2 000 kg 200 kr. per 100 kg
2 100-4 000 kg 400 kr. per 100 kg
4 100-6 000 kg 600 kr. per 100 kg
6 100-8 000 kg 800 kr. per 100 kg
8 100 kg och däröver 1 000 kr. per 100 kg

Föreslagen lydelse

2 §
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck överskridits,
avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre,
hela hundratal kilogram. Vidare dras för varje axel av 1 000 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) tas överlastavgift ut med
ett grundbelopp om 2 000 kr samt därutöver med ett belopp beräknat för varje
axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.

Del av överlasten Överlastavgift

100-2 000 kg 400 kr per 100 kg
2 100-4 000 kg 600 kr per 100 kg
4 100-6 000 kg 800 kr per 100 kg
6 100 kg och däröver 1 000 kr per 100 kg

3 §[2]
Har högsta tillåtna Har högsta tillåtna
bruttovikt överskridits bruttovikt överskridits
i fråga om ett fordon i fråga om ett fordon
som inte ingår i ett som inte ingår i ett
fordonståg, fördelas fordonståg, fördelas
överlasten lika på överlasten lika på
fordonets axlar. fordonets axlar. Över-
Överlasten för varje lasten för varje axel
axel avrundas därefter avrundas därefter till
till närmast lägre, hela närmast lägre, hela
hundratal kilogram och hundratal kilogram och
minskas sedan med 300 minskas sedan med 500
kilogram. För varje kilogram. För varje
axel beräknas härefter axel beräknas härefter
överlastavgift med överlastavgift med
tillämpning av tabellen tillämpning av tabellen
i 2 § andra stycket. i 2 § andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om fordon,
som ingår i fordonståg, när den för tåget tillåtna bruttovikten ej överskridits.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den avgiftsgrundande färden
ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre betämmelser.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1990:14.
[2] Senaste lydelse 1990:14.
2.13Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 41 § vapenlagen (1973:1176) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §[1]
Angående beslag av Angående beslag av
egendom, som kan antas egendom, som kan antas
vara förverkad enligt vara förverkad enligt
40 §, gäller bestämmel- 40 §, gäller bestämmel-
serna om beslag i serna om beslag i
rättegångsbalken med rättegångsbalken med
följande avvikelser. följande avvikelse.
1. Av länsstyrelsen Av länsstyrelsen
förordnade jakt- förordnade jakt-
tillsynsmän samt tillsynsmän samt
personal vid personal vid
Kustbevakningen och Kustbevakningen och
Tullverket eller Tullverket eller
särskilt förordnade särskilt förordnade
tjänstemän vid tjänstemän vid
länsstyrelsen har samma länsstyrelsen har samma
rätt att ta egendom i rätt att ta egendom i
beslag som tillkommer beslag som tillkommer
en polisman. en polisman.
2. Bestämmelsen att
åtal skall väckas inom
viss tid gäller inte i
annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1992:1088.
2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §
En fråga som avses i 1 § En fråga som avses i 1 §
prövas av tingsrätten prövas, om inte annat
efter särskild talan. följer av 3 §, av
Om inte annat framgår tingsrätten efter sär-
av denna lag, gäller för skild talan. Om inte
sådan talan i tillämp- annat framgår av denna
liga delar reglerna i lag, gäller för sådan
rättegångsbalken om åtal talan i tillämpliga
för brott på vilket inte delar reglerna i rätte-
kan följa svårare straff gångsbalken om åtal för
än böter. brott på vilket inte
kan följa svårare straff
3 § än böter.
Om talan avser
förverkande av (4 § första stycket)
beslagtagen egendom,
får kungörelsedelgivning
av stämningen ske
enligt de förutsätt-
ningar som anges i 15 §
delgivningslagen
(1970:428). Dessa
regler får också (4 § andra stycket)
tillämpas, om den mot
vilken talan förs är
okänd.
Om värdet av den
beslagtagna egendomen Utfärdas stämning,
uppskattas till mindre skall den mot vilken
än tvåtusen kronor, får talan riktas föreläggas
delgivning ske genom att inställa sig till
att stämningen anslås på huvudförhandling vid
rättens kansli. påföljd att egendomen
I stämningen skall den annars kan förklaras
mot vilken talan förverkad. Uteblir han,
riktas föreläggas att skall egendomen förkla-
inställa sig till ras förverkad, om det
huvudförhandling vid inte framgår att talan
påföljd att egendomen är ogrundad.
annars får förklaras
förverkad. Uteblir han,
skall egendomen
förklaras förverkad, om
det inte framgår att
talan är ogrundad.

4 §[1] 3 §
Om värdet av Avser saken
beslagtagen egendom förverkande av
uppskattas till mindre beslagtagen egendom,
än en tiondel av det får frågan om förverkande
basbelopp enligt lagen prövas av åklagaren. Om
(1962:381) om allmän värdet av det som skall
försäkring som gällde då förverkas uppgår till
beslaget verkställdes, betydande belopp eller
får åklagaren pröva frågan om det finns andra sär-
om förverkande. Ett skilda skäl, skall dock
beslut om förverkande frågan om förverkande
skall meddelas prövas av rätten.
skriftligen. Den från Åklagarens beslut i
vilken beslaget har fråga om förverkande
skett får hos åklagaren skall meddelas
anmäla missnöje med för- skriftligen. Den som
verkandebeslutet inom drabbats av beslaget
en månad från det han får hos åklagaren anmäla
fick del av det. I missnöje med
fall som anges i 3 § förverkandebeslutet
första stycket får be- inom en månad från det
slutet delges genom att han fick del av
att det anslås på rättens det.
kansli. Anmäls missnöje, skall
Anmäls missnöje, skall beslutet om förverkande
beslutet om förverkande inte vidare gälla. Om
inte vidare gälla. Om åklagaren inte häver be-
beslaget inte hävs, slaget, skall han väcka
skall åklagaren väcka talan om egendomens
talan om egendomens förverkande. Har talan
förverkande. Har detta inte väckts inom en
inte skett inom en månad från det anmälan
månad från det anmälan kom in, skall beslaget
kom in till åklagaren, gå åter.
skall beslaget gå åter. Uppgår värdet av det
som skall förverkas
till mindre än en tion-
del av det basbelopp
enligt lagen (1962:3-
81) om allmän försäkring
som gällde då beslaget
verkställdes eller
saknar egendomen salu-
värde, får också polisman
besluta om förverkande,
om det är uppenbart att
förutsättningarna för ett
förverkande är
uppfyllda. Därvid gäller
andra och tredje
styckena. Missnöjesanm-
älan skall dock inges
till polismyndigheten.
Finner
polismyndigheten att
talan om förverkande bör
föras, skall ärendet
överlämnas till åklagare.
Närmare föreskrifter
om polismans rätt att
besluta om förverkande
meddelas av Rikspolis-
styrelsen.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1989:653.
4 §
(3 § första stycket) Avser saken
förverkande av
beslagtagen egendom,
får kungörelsedelgivning
av beslutet eller
stämningen ske enligt
de förutsättningar som
anges i 15 §
delgivningslagen
(3 § andra stycket) (1970:428). Dessa
regler får också
tillämpas, om den från
vilken förverkande sker
är okänd.
Om värdet av den
beslagtagna egendomen
uppskattas till mindre
än en tiondel av det
basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän
försäkring som gällde då
beslaget verkställdes
eller om egendomen
saknar saluvärde, får
delgivning ske genom
att beslutet eller
stämningen anslås på rätt-
ens kansli.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2.15Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10) skall ha
följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.
8 §
Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnadsnämnden.
Finner
byggnadsnämnden att
förutsättningar
föreligger att ta ut
tilläggsavgift på grund
av bestämmelserna i 7 §
första och andra
styckena, skall nämnden Frågor om
anmäla förhållandet till tilläggsavgift prövas av
allmän åklagare. allmän förvaltnings-
Frågor om domstol på talan av
tilläggsavgift prövas av byggnadsnämnden.
allmän domstol på talan Prövningstillstånd
av åklagaren. Talan får krävs vid överklagande
väckas endast om till kammarrätten.
byggnadsnämnden har
gjort anmälan enligt
andra stycket. I fråga
om sådan talan tillämpas
bestämmelserna i
rättegångsbalken om åtal
för brott på vilket inte
kan följa svårare straff
än böter och om kvarstad
i brottmål.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har talan väckts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

2.16Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 41, 43, 45, 46 och 48 §§ jaktlagen (1987:259) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §
För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med
syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för den
som jagar
1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift),
2. att betala en 2. att betala en
avgift för vissa slag avgift för vissa slag
av vilt som fälls. av vilt som fälls,
3. att betala en
särskild avgift för vilt
som fällts i strid mot
vad som bestämts i en
för jakt meddelad
licens.
Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond (jaktvårdsfonden)
som efter regeringens bestämmande får användas för angivna ändamål.

43 §
För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst sex månader den som
1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jaktområde
eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens bryter
mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen eller
2. med uppsåt eller 2. med uppsåt eller
av oaktsamhet bryter av grov oaktsamhet
mot 3 §, 31 § första bryter mot 3 §, 31 §
stycket, 32 § eller mot första stycket, 32 §
en föreskrift som har eller mot en föreskrift
meddelats med stöd av som har meddelats med
25 §, 29 § 1 eller 30 § stöd av 25 §, 29 § 1
första stycket. eller 30 § första
stycket.

45 §[1]
Till böter döms den Till böter döms den
som med uppsåt eller av som med uppsåt eller av
oaktsamhet grov oaktsamhet
1. bryter mot 5 § andra stycket, 6 § första stycket eller 13 §,
2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd
av 26 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt brotts-
balken,
4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 § eller vad som åligger honom
enligt 38 § andra stycket,
5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6 § andra stycket,
29 § 4, 30 § tredje stycket eller 31 § tredje stycket eller
6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 36 §,
37 §, 38 § första stycket, 40 § första stycket eller 41 § första stycket.
Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.
Den som i annat fall
än som avses i 43 § 1
med uppsåt eller av
oaktsamhet åsidosätter
vad som bestämts i en
för jakt meddelad
licens döms till pen-
ningböter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.

46 §
Den som obehörigen Den som obehörigen
tar befattning med tar befattning med
vilt som han vet eller vilt som han vet eller
har skälig anledning har skälig anledning
anta har dödats eller anta har dödats eller
åtkommits genom åtkommits genom
jaktbrott eller brott jaktbrott, döms för
som avses i 45 § tredje jakthäleri till böter
stycket, döms för eller fängelse i högst
jakthäleri till böter sex månader.
eller fängelse i högst
sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter
som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.

48 §
Om någon har begått Om någon har begått
jaktbrott, jakthäleri jaktbrott eller
eller brott som avses jakthäleri, skall vilt
i 45 § tredje stycket, som han kommit över
skall vilt som han genom brottet förklaras
kommit över genom förverkat, om det inte
brottet förklaras för- är uppenbart oskäligt. I
verkat, om det inte är stället för viltet kan
uppenbart oskäligt. I dess värde helt eller
stället för viltet kan delvis förklaras
dess värde helt eller förverkat.
delvis förklaras för-
verkat.
Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av
regeringen.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1991:310.
2.17Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
17 §[1]
Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter, får
länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är möjligt. Ett
sådant föreläggande får förenas med vite.
Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning för att avbryta
pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i
annat fall får handräckning beslutas, om det behövs för att bestämmelse i detta
kapitel skall efterlevas.
Ansökan om Ansökan om
handräckning får göras av handräckning får göras av
länsstyrelsen eller länsstyrelsen. I fråga
allmän åklagare. I fråga om sådan handräckning
om sådan handräckning finns bestämmelser i
finns bestämmelser i lagen (1990:746) om
lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
betalningsföreläggande och handräckning.
och handräckning.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1991:872.
2.18Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopnings-
medel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §
Angående beslag av Angående beslag av
egendom som kan antas egendom som kan antas
vara förverkad enligt vara förverkad enligt
5 § gäller bestämmelserna 5 § gäller bestämmelserna
i rättegångsbalken, med i rättegångsbalken.
den avvikelsen att
bestämmelsen om att åtal
skall väckas inom viss
tid inte gäller i annat
fall än då rätten utsatt
sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 Bestämmelserna i 2 § 1
och 3 samt 3 § lagen och 3 § lagen
(1958:205) om förverk- (1958:205) om
ande av alkoholhaltiga förverkande av
drycker m.m. skall alkoholhaltiga drycker
tillämpas på motsvarande m.m. skall tillämpas på
sätt då beslag har skett motsvarande sätt då
av medel som avses i 1 § beslag har skett av
denna lag. Tiden för medel som avses i 1 §
att anmäla missnöje denna lag. Tiden för
skall dock räknas från att anmäla missnöje
dagen för förordnandet. skall dock räknas från
dagen för förordnandet.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

2.19Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ordningslagen
(1993:1617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
31 §
Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning har
gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får vad som har
uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att bevista sam-
mankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan anses
skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än pengar och om den inte
finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat.
Angående beslag av Angående beslag av
egendom som kan antas egendom som kan antas
vara förverkad enligt vara förverkad enligt
första stycket, gäller första stycket, gäller
bestämmelserna i bestämmelserna om
rättegångsbalken om beslag i rättegångs-
beslag med den balken.
avvikelsen att bestäm-
melsen om att åtal
skall väckas inom viss
tid inte gäller i annat
fall än då rätten har
satt ut sådan tid.

3 kap.
25 §
Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan egendom i
strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras förverkad, om det behövs
för att förebygga fortsatt överträdelse och förverkandet inte är oskäligt.
Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och ammu-
nition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som kan
anses skäligt.
Angående beslag av Angående beslag av
egendom som kan antas egendom som kan antas
vara förverkad enligt vara förverkad enligt
första eller andra första eller andra
stycket, gäller be- stycket, gäller be-
stämmelserna om beslag stämmelserna om beslag
i rättegångsbalken med i rättegångsbalken.
den avvikelsen att
bestämmelsen om att åtal
skall väckas inom viss
tid inte gäller i annat
fall än då rätten har
satt ut sådan tid.
I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos den
som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns bestämmelser i
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
3 Ärendet och dess beredning

År 1990 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att
utreda åklagarverksamheten och brottmålsförfarandet. Kommittén antog namnet
Åklagarutredningen -90. I juni 1992 avgav utredningen (Ledamöter: biträdande
riksåklagaren Axel Morath, ledamöterna av riksdagen Sigrid Bolkeus, John Bouvin,
Bertil Fiskesjö, Hans Göran Frank, Jerry Martinger, Liisa Rulander, Lotti
Ryberg, Bengt-Ola Ryttar, Allan Stutzinsky och Lars Sundin samt biträdande
rikspolischefen Bengt Frih) betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU
1992:61).
Förslagen i betänkandet tar sikte på åklagarväsendets organisation, åklagarnas
uppgifter och brottmålsförfarandet. En sammanfattning av betänkandet och
utredningens lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet
(dnr 92-2972).
Vid sin översyn av åklagarväsendets organisation analyserade Åklagarutredningen
flera organisationsmodeller. Utredningen fann härvid att endast två kan komma
ifråga - den nuvarande ordningen eller den s.k. regionmodellen. Mot bakgrund av
de överväganden om organisationen som Åklagarutredningen gjort beträffande den
lokala och regionala nivån inom åklagarväsendet gav regeringen, som gjorde
bedömningen att regionmodellen inte är lämplig som organisatorisk uppbyggnad för
åklagarväsendet, i november 1993 Riksåklagaren i uppdrag att bl.a. se över
indelningen i åklagardistrikt. Den 14 april 1994 gav regeringen Riksåklagaren
tilläggsuppdraget att se över bl.a. frågor rörande arbetsfördelningen mellan
lokala och regionala åklagarmyndigheter. Dessa uppdrag skall redovisas senast
den 3 oktober 1994. Den 14 april 1994 uppdrog regeringen även åt Riksåklagaren
att tillsammans med Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket utarbeta ett förslag
till fördjupat samarbete mellan berörda myndigheter vid bekämpning på central
nivå av ekonomisk brottslighet. Resultatet skall presenteras i en rapport senast
den 1 september 1994.
Åklagarutredningen föreslog vidare att det borde göras en översyn av
Riksåklagarens verksamhet och organisation samt ansvarsförhållandena för
ADB-frågor inom åklagarväsendet. Mot bakgrund härav gav regeringen i juli 1992
Statskontoret i uppdrag att se över åklagarväsendets centrala organisation.
Uppdraget redovisades i februari 1993 i rapporten Riksåklagarens framtida roll
och organisation. Rapporten har remissbehandlats. I regleringsbrevet för
budgetåret 1992/93 uppdrog regeringen åt Riksåklagaren att analysera den
hittillsvarande omfattningen av Riksåklagarens tillsynsverksamhet. Uppdraget
redovisades i mars 1993 i promemorian Tillsynsverksamheten i Riksåklagarens
kansli. Regeringens överväganden i dessa frågor har redovisats i årets
budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 35 ff).
I detta ärende tar regeringen med ett undantag upp betänkandets förslag i fråga
om åklagarens uppgifter och brottmålsförfarandet.
Åklagarutredningen har föreslagit att polisens och åklagarnas befattning med
ärenden angående felparkeringsavgifter skall upphöra och att ett enhetligt
sanktionssystem, som bygger på det nuvarande systemet för uttagande av
kontrollavgift vid s.k. tomtmarksparkering, införs på parkeringsområdet. En
följd av detta skulle bli att kommunerna i stort tar över hela ansvaret för
parkeringsövervakningen. Förslaget syftar främst till att polis- och
åklagarväsendets resurser i än större utsträckning skall kunna användas för
brottsbekämpning. Förslaget har statsfinansiella konsekvenser som inte blivit
belysta under beredningen. Det kräver i den rådande ekonomiska situationen
därför ytterligare överväganden. Regeringen har för avsikt att ta upp denna
fråga i lämpligt sammanhang.
I avsnitt 7.4 behandlas en fråga som, förutom av Åklagarutredningen, har
berörts i Rapport av Parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på
Olof Palme (SOU:1988:18). Även denna rapport har remissbehandlats. En för-
teckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av vad
remissinstanserna anför i den fråga som tas upp nu finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr 88-1545).
Här bör också nämnas att regeringen i propositionen Handläggning av ungdomsmål
(prop. 1994/95:12) tar upp en rad frågor om brottmålsförfarandet i ungdomsmål.
Regeringen har uppmärksammat att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. erhållit en felaktig lydelse genom lagen (1994:1016)
om ändring i nämnda lag vilken ändring dock ännu inte trätt i kraft.
Felaktigheten består i att en tidigare ändring av paragrafen inte beaktats vid
den slutliga formuleringen av ändringsförfattningen. I detta ärende har därför
även tagits in ett förslag till ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker. Regeringen har inte ansett
det erforderligt att inhämta Lagrådets yttrande över denna redaktionella
justering.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6.
Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.

4 Allmänna utgångspunkter

Rättsväsendet har - liksom andra delar av den offentliga sektorn - ställts inför
uppgiften att med begränsade resurser klara av en växande arbetsmängd.
Brottmålen har generellt sett blivit mera komplicerade och svårutredda. Denna
utveckling innebär att ökade krav måste ställas på att rättsväsendets resurser
används på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Rättsväsendet måste vara
organiserat på ett sätt som ger förutsättningar för en optimal användning av
tillgängliga resurser. Vidare skall polis- och åklagarväsendet kunna koncentrera
sig på sina centrala uppgifter. Det regelsystem som styr brottmålsförfarandet
måste vara flexibelt och lämna utrymme för förenklade förfaranden i de fall då
sakens beskaffenhet är sådan att det t.ex. inte krävs att en fullständig
förundersökning genomförs eller att saken förs till rättegång.
Åklagaren har viktiga uppgifter i samhällets kamp mot brottsligheten. En
förundersökning skall ledas av åklagaren så snart någon är skäligen misstänkt
för ett brott och saken inte är av enkel beskaffenhet. Åklagaren har initiativ-
rätt och i allmänhet beslutanderätt i fråga om tvångsmedel som kan bli aktuella
under en förundersökning. Sedan förundersökningen slutförts, beslutar åklagaren
om åtal skall väckas eller inte. Om åtal väcks så utför åklagaren talan vid
domstol. I viss utsträckning kan rättegång ersättas av att åklagaren utfärdar
ett strafföreläggande.
Åklagarens uppgifter förutsätter att åklagarna är välutbildade och
omdömesgilla. Men för att åklagarna skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett
bra sätt krävs också ett ändamålsenligt och till dagens krav anpassat regelverk.
Det finns mot denna bakgrund anledning att undersöka i vilken utsträckning de
regler som styr åklagarens arbete svarar mot de behov som finns i dag och i
framtiden. En sådan genomgång bör dock inte vara så begränsad att den endast
omfattar åklagarens egna uppgifter. Åklagaren har en central roll för ledningen
av polisens brottsutredande verksamhet. Vidare kommer domstolarnas prövning i
brottmål att starkt påverkas av hur åklagarna utför sitt arbete. Det finns på
flera punkter skäl att uppmärksamma åklagarnas uppgifter i ett sådant bredare
perspektiv.
I arbetet med att effektivisera brottmålsförfarandet måste det hela tiden
hållas i minnet att systemet skall uppfylla kraven på rättssäkerhet. Regelverket
skall alltså vara utformat på ett sådant sätt att det uppfyller högt ställda
krav på ett rättssäkert förfarande.
En naturlig utgångspunkt för övervägandena är att åklagare skall kunna
koncentrera sina insatser på brottsbekämpningen. Åklagarna har numera ganska få
uppgifter vid sidan av sin huvudfunktion. Enligt en del författningar har dock
åklagare fortfarande att föra talan om vissa viten och avgifter samt om
handräckning. Det är inte säkert att de skäl som en gång i tiden ledde till att
dessa uppgifter skulle fullgöras av åklagare har bärkraft i dag. Det finns
därför anledning att gå igenom och pröva om sådana sidouppgifter bör behållas
inom åklagarväsendet eller om de kan läggas på andra myndigheter. Utgångspunkten
är därvid att åklagarväsendet skall ha sådana uppgifter endast om starka skäl
talar för detta.
Att belasta åklagare och polis med sådant som har litet eller rentav inget
straffvärde rimmar illa med det nutida synsättet på hur samhällets resurser för
brottsbekämpningen bör användas. Kriminalisering är inte det enda och inte
alltid det mest effektiva medlet som samhället har för att motverka oönskade
beteenden. Frågan om ett beteende bör vara kriminaliserat måste ses utifrån en
avvägning mellan bl.a. straffvärdet och resursinsatserna. Åklagar- och
polisväsendets insatser bör koncentreras på sådana förfaranden som utan tvivel
framstår som straffvärda. Avkriminalisering och alternativ till kriminalisering
har övervägts i skilda sammanhang. Det finns anledning att överväga dessa frågor
ytterligare.
Grundvalen för den brottsutredande verksamheten är förundersökningen. Den utgör
dessutom en viktig grund för åklagarens verksamhet i övrigt. Förundersökningen
utgör t.ex. underlag för åklagarens beslut om åtal skall underlåtas och om ett
beteende kan beivras genom ett strafföreläggande. En förundersökning skall i
regel inledas så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har begåtts. En effektiv förundersökning är av stor betydelse för
åklagarväsendet och självfallet också för polisväsendet. En utgångspunkt för
övervägandena om förundersökningen är att regelsystemet måste vara flexibelt.
Brottsutredningar ställer olika krav på vilka åtgärder som behöver vidtas och
vilken dokumentation av resultatet av åtgärderna som är nödvändig. För att
effektivt ta till vara resurserna bör systemet vara utformat på ett sådant sätt
att åtgärder inte behöver vidtas och dokumentation inte behöva ske endast av
formella skäl. Det finns mot bakgrund av detta anledning att undersöka om det är
nödvändigt att genomföra en fullständig förundersökning i den utsträckning som
gäller i dag. Vidare har utvecklingen inom bl.a. elektronikens område medfört
helt nya möjligheter att dokumentera utredningen. Man bör därför överväga om man
bättre kan utnyttja modern teknik för att förenkla förundersökningsförfarandet
och förbättra förutsättningarna för åtalsbeslut och rättegång. Ett mål för
översynen av förundersökningsreglerna är att skapa ett effektivare förfarande
som leder till snabbare åtalsbeslut och en förkortad tid mellan brott och
straff.
Ett mycket viktigt instrument för prioriteringar vid brottsbekämpningen är
reglerna om åtalsplikten och förundersökningsplikten. I Sverige gäller till
skillnad från många andra länder den principen att åklagaren har en absolut
åtalsplikt. Detta innebär att åklagaren, om inte annat är föreskrivet, är
skyldig att väcka åtal för alla brott som hör under allmänt åtal och där han på
objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom. På motsvarande sätt är
polisen i princip skyldig att utreda alla sådana brott. Principen är dock inte
på något sätt undantagslös. Den inskränks genom regler om s.k.
förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse samt genom de särskilda
åtalsprövningsreglerna i brottsbalken och annan strafflagstiftning. Området för
åtalsunderlåtelse utvidgades senast 1985. Samtidigt infördes anknytande regler
om förundersökningsbegränsning. Syftet med begränsningarna av den absoluta
åtalsplikten är att koncentrera rättsväsendets resurser till de mest angelägna
uppgifterna. Samtidigt har 1985 års lagändringar satts i fråga, bl.a. från
kriminalpolitiska utgångspunkter. Det har hävdats att de innebär ett
principiellt otillfredsställande avsteg från principen om en absolut åtalsplikt.
Den åsikten har också framförts att den absoluta åtalsplikten har så många
undantag att den i sak inte skiljer sig särskilt mycket från ett system med
relativ åtalsplikt. Det nuvarande systemet bör granskas med hänsyn till detta.
Därvid bör ställning tas till om reglerna utgör en lämplig avvägning mellan de
delvis motstående intressen som gör sig gällande på denna punkt. Ett strikt
system med en grundläggande princip om absolut åtalsplikt är ägnat att främja
allas likhet inför lagen och motverkar misstankar om att polis och åklagare tar
obehöriga hänsyn vid brottsutredningar och åtalsprövning. Å andra sidan är det i
praktiken orealistiskt att alla brott skall kunna utredas och beivras på samma
sätt. Regelsystemet måste därför vara utformat på ett sådant sätt att rätts-
väsendets resurser inte tas i anspråk i onödan.
Ett annat viktigt inslag i ett effektivt brottmålsförfarande är möjligheten
till förenklade reaktionsformer för förseelser och mindre allvarliga brott i
form av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. De båda instituten
gör det möjligt att snabbt och med förhållandevis begränsade insatser beivra den
mindre allvarliga brottsligheten. En utvidgning av möjligheterna att använda
dessa reaktionsformer skulle medföra att de befintliga resurserna för brotts-
bekämpningen i större utsträckning kan användas på de områden där de bäst
behövs. Samtidigt måste beaktas att polis och åklagare vid dessa förfaranden
fullgör såväl den brottsutredande som den dömande funktionen. Det finns därför
en gräns för i vilken utsträckning man kan utvidga användningen av dessa
reaktionsformer.
Ett annat område som bör uppmärksammas i detta sammanhang är reglerna om
förverkande och beslag. I fråga om förverkande, som sker utan samband med att
åtal väcks, är huvudregeln att saken skall prövas av domstol. Rör det sig om ett
föremål av mindre värde får dock åklagare själv besluta om förverkande. Om
beslag sker innan åtal har väckts, måste åklagaren hos domstol begära att tiden
för väckande av åtal skall förlängas i de fall åtal inte väcks inom en månad
från det beslaget gjordes. Det kan ifrågasättas om inte förfarandet i dessa
frågor kan förenklas.
Regeringen kommer i det följande att på var och en av de nu nämnda punkterna
överväga vilka regelförändringar som kan göras i syfte att med bibehållen
rättssäkerhet förenkla och effektivisera brottmålsförfarandet. Därutöver tas
vissa frågor om inledande av förundersökning och ledningen av denna upp.

5 Renodling av åklagarverksamheten

5.1 Inledning

En av utgångspunkterna för att åstadkomma ett effektivare brottmålsförfarande
måste vara att åklagarna skall kunna koncentrera sina insatser på sådant som
kräver åklagarkompetens. En strävan bör vara att förenkla hanteringen av mindre
betydelsefulla uppgifter för att frigöra resurser för de från kriminalpolitisk
synpunkt viktigare uppgifterna. Endast om starka skäl talar för det skall
åklagarväsendet handha uppgifter som inte har anknytning till förfarandet i
brottmål.
Åklagarna har numera ganska få uppgifter vid sidan av sin huvudfunktion inom
brottmålsområdet. Det finns dock kvar ett antal sådana uppgifter som fortfarande
sköts av åklagare. Till dessa hör ärenden om tilläggsavgift vid olovligt
byggande och olika ärenden om handräckning.
Antalet handlagda ärenden inom dessa områden är relativt sett få. Några stora
vinster ur resurssynpunkt kan därför i och för sig knappast stå att vinna om
åklagarväsendets befattning med den här typen av ärenden upphör. Detta är dock
inte i sig något skäl till att bevara nuvarande ordning. I tider av resurs-
knapphet är varje förändring som medför att åklagarna kan ägna mer tid åt sin
huvuduppgift inom brottmålsområdet av värde. Om ärenden av en viss typ
förekommer endast någon enstaka gång, kräver deras handläggning ofta dessutom
oproportionerligt stora resurser, eftersom någon erfarenhet av rättsområdet av
naturliga skäl då inte finns. Åklagaren måste ofta i varje enskilt fall skaffa
sig kunskaper om gällande rätt på området. Detta kan inte vara rationellt om det
finns andra myndigheter som får anses kompetenta att utföra en sådan talan. Vid
prövningen av om dessa uppgifter skall förbli en uppgift för åklagarväsendet
måste också ställas det kravet att en alternativ ordning framstår som minst lika
effektiv som den nuvarande utan att kraven på ett rättssäkert förfarande
åsidosätts.

5.2 Ärenden angående tilläggsavgifter för olovligt byggande

Regeringens förslag: Uppgiften att föra talan om
tilläggsavgift för olovligt byggande förs över från
åklagare till byggnadsnämnderna. Talan skall föras
vid länsrätt i stället för vid allmän domstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen har dock
inte behandlat frågan om det skall krävas prövningstillstånd vid överklagande
till kammarrätten.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Plan- och bygglagen (1987:10) innehåller
bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. I 10 kap. plan-
och bygglagen finns det bestämmelser om påföljder och ingripanden vid
överträdelser m.m. av bestämmelserna i plan- och bygglagen. Byggnadsnämnden i en
kommun kan förbjuda fastighetsägaren att vidta vissa åtgärder och förena
förbudet med vite. Byggnadsnämnden får också förelägga denne att utföra vissa
åtgärder. Även ett sådant föreläggande får förenas med vite. Frågan om vitets
utdömande prövas av länsrätten på talan av byggnadsnämnden.
Enligt 10 kap. 4 och 5 §§ plan- och bygglagen kan vissa åtgärder av en
fastighetsägare medföra att denne påförs en byggnadsavgift eller särskild
avgift. Det är byggnadsnämnden som prövar om en sådan avgift skall tas ut.
Enligt 10 kap. 7 § kan i vissa fall en tilläggsavgift tas ut från fastig-
hetsägaren. Detta skall ske om någon utan lov utför en åtgärd som kräver
bygglov, rivningslov eller marklov, om åtgärden innebär att en byggnad uppförs,
en tillbyggnad görs eller om en byggnad helt eller delvis tas i anspråk eller
inreds för ett väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden eller
byggnadsdelen senast har använts, eller för vilket bygglov har lämnats.
Tilläggsavgift skall också tas ut om en sådan åtgärd innebär att en byggnad
rivs.
Tilläggsavgift skall inte tas ut om rättelse sker innan frågan om påföljd eller
ingripande enligt bestämmelserna i 10 kap. plan- och bygglagen tas upp vid sam-
manträde med byggnadsnämnden. Avgift skall inte heller tas ut om åtgärden gäller
rivning av en byggnad och rivningen har skett med stöd av lag eller annan
författning, eller annars varit nödvändig för att avvärja eller begränsa
omfattande skada på annan egendom eller därför att byggnaden till stor del hade
skadats genom eldsvåda, eller någon annan liknande händelse. Om den olovliga
åtgärden gäller ett utrymme som inte är större än 10 kvadratmeter skall inte
heller någon avgift tas ut.
Tilläggsavgift tas ut med ett belopp om 500 kronor för varje kvadratmeter som
åtgärden omfattat med avdrag för 10 kvadratmeter. Avgiften får i vissa fall
bestämmas till ett lägre belopp eller efterges helt.
Frågan om tilläggsavgift skall tas ut prövas enligt 10 kap. 8 § av allmän
domstol på talan av åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden gjort
en anmälan till åklagaren.
Under 1990 inkom vid åklagarmyndigheterna i Sverige 230 ärenden angående
tilläggsavgifter för handläggning.
Då en anmälan från byggnadsnämnden om att nämnden anser att det finns
förutsättningar att ta ut tilläggsavgift kommer in till allmän åklagare bifogas
regelmässigt den utredning och skriftväxling som förekommit i nämnden och mellan
nämnden och den som berörs av frågan. Denna utredning innehåller för det mesta
en grundlig dokumentation av vad som förekommit i sak. Åklagaren kan ofta fatta
beslut och väcka talan redan på grundval av detta material. Ibland behöver
utredningen kompletteras genom att ytterligare material hämtas in från
byggnadsnämnden. I en del fall håller polisen på uppdrag av åklagaren ett förhör
med den person som saken berör. Tingsrättens avgörande av saken sker genom dom.
Denna kan på vanligt sätt överklagas till hovrätt och Högsta domstolen.
Fram till den 1 juli 1985 förde allmän åklagare även talan i allmän domstol om
bl.a. utdömande av viten som byggnadsnämnden förelagt enligt de dåvarande
bestämmelserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m.m. Numera, sedan den nya lagen (1985:206) om viten trätt i kraft,
förs en sådan talan i länsrätt på talan av byggnadsnämnden. I propositionen
1984/85:96 med förslag till lag om viten m.m. fann föredragande
departementschefen att såväl tingsrätt som länsrätt i och för sig var lämpliga
organ för handläggning av de mål som det där gällde. Departementschefen ansåg
att den lösningen borde väljas som innebar att arbetskapaciteten hos de
inblandade myndigheterna togs till vara på bästa sätt. Han anförde vidare (s. 38
ff).

Av stor betydelse för bedömningen blir därvid om man anser att det innebär
övervägande fördelar från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter att allmän
åklagare har att föra talan om vitets utdömande. Den alternativa ordning som
närmast förtjänar övervägas och som också har förespråkats av flera
remissinstanser skulle innebära att talan i stället förs av den myndighet som
har förelagt vitet. Sistnämnda ordning förekommer som framgått redan i dag i en
hel del fall. På ett speciellt område av intresse i det här sammanhanget -
byggnadslagstiftningens, se prop. 1975/76:164 s. 57-58 - har en sådan lösning
diskuterats men av skilda skäl inte ansetts böra genomföras. När det som nu är
fråga om en generellt inriktad lagstiftning bör frågan emellertid bedömas
förutsättningslöst.
Vid en sådan bedömning finner jag det till en början klart att
rättssäkerhetsskäl inte kan åberopas mot en ordning som innebär att den
ansvariga myndigheten i stället för åklagaren får till uppgift att föra en fråga
om utdömande av vite under domstols prövning. Myndigheten har ju i de fall som
diskuteras här tillagts den långt viktigare och för den enskilde mera
betydelsefulla frågan att utforma själva föreläggandet. I realiteten är det f.ö.
redan nu fackmyndigheten som initierar processen genom att anmäla frågan till
åklagaren. Om myndigheten i stället får uppgiften att göra ansökan hos domstol,
synes detta inte vare sig från rättssäkerhets- eller resurssynpunkt i sak
innebära någon avgörande skillnad./ - - - /När det gäller de
effektivitetssynpunkter som här gör sig gällande kan som rättegångsutredningen
har påpekat en fördel med den nuvarande ordningen sägas vara att åklagaren,
enligt vad tillgänglig statistik utvisar, i praktiken sållar bort en del av de
ärenden som de olika förvaltningsmyndigheterna har anmält. I en del fall beror
väl detta på att preskription hinner inträda, men det kan antas att det i viss
utsträckning också gäller ärenden där åklagaren bedömer att en process om vitets
utdömande blir resultatlös. Om man väljer en ordning enligt vilken åklagaren
inte längre skall föra talan, skulle därmed sannolikt domstolarna i en del fall
belastas med vad som kan vara onödiga processer. Mot detta står å andra sidan
att åklagarväsendet f.n. är och under överskådlig tid kommer att vara
synnerligen arbetsbelastat. I praktiken upplevs inte sällan omgången via
åklagare från fackmyndigheters och kommunala nämnders sida som en flaskhals i de
ärenden som det här gäller. Klart är också att ju fler myndigheter som blir
inblandade i ett visst ärende om utdömande av vite desto längre tid tar
förfarandet. Det innebär uppenbarligen en rationalisering, om man kan minska
antalet myndigheter som har att ta befattning med dessa ärenden. I det
sammanhanget bör särskilt beaktas att åklagaren i praktiken får hämta in de
uppgifter som behövs för talans utförande från den myndighet som förelagt vitet.
Jag kan inte se några avgörande olägenheter med att övergå till en ordning
enligt vilken den myndighet som har förelagt vitet i flertalet fall också får
uppgiften att föra talan om vitets utdömande. De vinster som man härigenom
skulle göra i fråga om att tillgodose kraven på snabbhet och därmed effektivitet
i proceduren och att minska åklagarväsendets arbetsbörda är som jag ser det så
stora att jag anser att den lösningen bör väljas.

Justitieutskottet instämde i sitt betänkande i departementschefens bedömning att
rättssäkerhetsskäl inte talade mot en ordning som innebar att den myndighet som
utfärdat föreläggandet fick till uppgift att föra talan inför domstol (bet.
1984/85:JuU22 s. 19 f). Utskottets slutsats blev att man genom att lägga
uppgiften att föra talan på de myndigheter som hade utfärdat föreläggandet
skulle göra sådana vinster i fråga om snabbhet och effektivitet att förslaget
borde genomföras.
Vad som anfördes som skäl för den nya ordningen i fråga om viten kan till
övervägande del också användas som argument för att befria åklagaren från
skyldigheten att föra talan om tilläggsavgift inför domstol och i stället anför-
tro byggnadsnämnden den uppgiften. Ett system som det nuvarande är inte
rationellt. Ytterligare en person - åklagaren - måste avsätta tid till att sätta
sig in i saken. Sedan uppgiften att föra talan om utdömande av viten, förelagda
med stöd av bestämmelserna i plan- och bygglagen, fördes över från åklagaren
till byggnadsnämnden, har nämnden att antingen självständigt handlägga och fatta
beslut i ärenden enligt plan- och bygglagen eller att föra talan i dessa inför
domstol med undantag av frågan om tilläggsavgift. Byggnadsnämnden torde vara den
instans som har den största sakkunskapen inom ämnesområdet. Det finns enligt
regeringens mening inte några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot att
föra över uppgiften att föra talan om uttagande av tilläggsavgifter till
byggnadsnämnden. Genom detta vinner man den fördelen att endast en myndighet är
inblandad i den primära handläggningen av denna typ av ärenden. Detta måste i
sig totalt sett innebära en resursbesparing. Till detta kommer att
åklagarväsendet slipper den belastning som denna uppgift innebär. Sammantaget
anser regeringen därför att skälen för att föra över ärendena angående
tilläggsavgifter från åklagarväsendet till byggnadsnämnden överväger. Enligt
regeringens mening bör som en konsekvens av detta talan i dessa ärenden föras i
allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätten, och inte som nu i allmän domstol.
Genom en lagändring, som träder i kraft den 1 oktober 1994, har regler om
prövningstillstånd i kammarrätt införts (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24,
rskr. 1993/94:319, SFS 1994:436). Reglerna är utformade efter mönster av vad som
gäller för prövningstillstånd i hovrätt. Det innebär att prövningstillstånd får
beviljas om det finns anledning att ändra länsrättens avgörande
(ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att
överprövning görs (prejudikatdispens) eller om det annars finns synnerliga skäl
att pröva talan (extraordinär dispens).
Sedan en tid krävs prövningstillstånd i hovrätten för bl.a. bötesmål. Tilläggs-
avgift enligt plan- och bygglagen har stora likheter med böter. Såvitt avser
frågan om prövningstillstånd finns inte anledning att behandla mål om
tilläggsavgift på annat sätt än bötesmål. Regeringen föreslår därför att en
regel om prövningstillstånd införs i fråga om mål om tilläggsavgift enligt plan-
och bygglagen. Regeringen kommer i annat sammanhang ta upp frågorna om
instansordningen och prövningstillstånd i övriga byggmål.

5.3 Ärenden angående handräckning

Regeringens förslag: Åklagare skall inte längre ha
som uppgift att föra talan om handräckning enligt
lagen (1939:608) om enskilda vägar, naturvårdslagen
(1964:822) och lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. Åklagares uppgift att föra talan om
handräckning enligt den i bilaga B till gräns-
älvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan
Sverige och Finland intagna stadgan för fisket
inom Torne älvs fiskeområde behålls oförändrad.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Allmän åklagare kan enligt ett begränsat antal
författningar göra framställning om handräckning i olika hänseenden.
Lagen (1939:608) om enskilda vägar innehåller bestämmelser som i olika
avseenden reglerar frågor som har samband med enskilda vägar. I femte kapitlet
finns bestämmelser om trafiksäkerheten. Enligt 100 § får länsstyrelsen, där det
är påkallat för att trafiksäkerheten på enskild väg eller del av en sådan skall
tillgodoses, förordna att det inom ett avstånd av högst tolv meter från
vägbanans mitt inte utan tillstånd från länsstyrelsen får uppföras byggnader.
Länsstyrelsen får också förordna att vissa andra åtgärder, som kan inverka
negativt på trafiksäkerheten, inte får vidtas. Enligt 106 § får länsstyrelsen
vid vite förelägga den som gjort något i strid mot ett förbud enligt 100 § att
undanröja eller ändra det utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela
handräckning för rättelse av det som skett olagligt. Ansökan om handräckning får
göras av allmän åklagare, av nämnd som fullgör uppgifter inom plan- och
byggnadsväsendet samt av ägare eller innehavare av fastighet, som får använda
vägen. Lagen innehåller inte några straffbestämmelser.
Enligt 2 § naturvårdslagen (1964:822) skall länsstyrelsen verka för naturvården
i länet. Statens naturvårdsverk har överinseende över naturvården i landet. I
naturvårdslagen finns det bestämmelser om nationalparker, naturreservat,
naturminnen, särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter,
friluftslivet och mot nedskräpning m.m. Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela beslut och föreskrifter i olika avseenden
enligt vad som anges närmare i lagen. Om någon har överträtt ett beslut eller en
föreskrift enligt 39 § får länsstyrelsen förelägga denne att företa rättelse. I
vissa fall får en kommunal nämnd meddela ett sådant föreläggande. Föreläggandet
får förenas med ett vite. Vidare får kronofogdemyndigheten meddela handräckning
för att åstadkomma rättelse. En ansökan om handräckning får göras av allmän
åklagare, Statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, den kommunala nämnd som har
hand om naturvårdsfrågor eller, i de fall kommunal nämnd får meddela
föreläggande, av den nämnden. I propositionen 1994/95:10 Miljöbalk föreslås att
en ansökan om handräckning i de angivna situationerna i stället skall göras av
en särskild tillsynsmyndighet.
I Kungl. Maj:ts kungörelse (1971:1018) om tillämpning av stadgan för fisket
inom Torne älvs fiskeområde anges att den i bilaga B till gräns-
älvsöverenskommelsen av den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland intagna
stadgan för fisket inom Torne älvs fiskeområde skall gälla fr.o.m. den 1 januari
1972 och så länge som gränsälvsöverenskommelsen är i kraft. I 39 § stadgan anges
att om det är uppenbart att fiskeredskap har satts ut eller annan anordning
vidtagits i strid mot vad som gäller enligt vissa angivna artiklar i
gränsälvsöverenskommelsen och rättelse inte sker, får den som lider skada hos
utmätningsmannen på orten ansöka om handräckning. Om ett allmänt fiskeintresse
berörs kan även åklagare, statens fiskeritjänsteman eller fisketillsynsman som
förordnats av en statlig myndighet ansöka om handräckning.
I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. finns det bestämmelser om fornminnen,
byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel av kulturföremål ur
landet. Enligt 1 kap. 2 § har länsstyrelsen tillsyn över kulturminnesvården i
länet. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer har överinseende över
kulturminnesvården i landet. Enligt 3 kap. 17 § får länsstyrelsen, om ett
byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter, förelägga
ägaren att återställa ändringen om det är möjligt. Ett sådant föreläggande får
förenas med vite. Kronofogdemyndigheten får enligt samma lagrum besluta om
handräckning för att avbryta en pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller
för att återställa det. Även i annat fall får handräckning beslutas, om det
behövs för att bestämmelserna skall efterlevas. Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen eller av allmän åklagare.
I samtliga de författningar med vilkas stöd åklagaren kan föra talan om
handräckning kan sålunda talan även föras av någon sakmyndighet och/eller av en
enskild som berörs av förhållandet. I fråga om kulturminneslagen gäller dessutom
att åklagaren vid sidan av länsstyrelsen får föra talan om handräckning enligt 3
kap. 17 § men inte om handräckning enligt 2 kap. 22 §. I detta fall förs talan
av Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelsen.
Enligt regeringens mening finns det inte något sakligt skäl till att uppgiften
att föra talan om handräckning i vissa fall fortfarande skall finnas kvar som en
uppgift för allmän åklagare. Uppgiften kan utan några olägenheter skötas av
respektive sakmyndighet eller av den som berörs av saken. Regeringen föreslår
därför att uppgiften att föra talan i dessa ärenden med ett undantag inte längre
skall åligga allmän åklagare. Den i 31 § i stadgan till
gränsälvsöverenskommelsen föreskrivna ordningen att bl.a. åklagare kan söka
handräckning om ett allmänt fiskeintresse berörs är tillkommen genom en
överenskommelse mellan Sverige och Finland. Det är därför inte möjligt att från
svensk sida ensidigt avskaffa åklagarens möjlighet att föra sådan talan om
handräckning.
Om regeringens förslag till miljöbalk antas av riksdagen kan det bli inaktuellt
att genomföra ändringar i naturvårdslagen.

5.4 Ärenden angående viten

Regeringens förslag: Åklagarnas befattning med
ärenden om generella viten behålls. Åklagare skall
inte längre ha som uppgift att föra talan om ut-
dömande av vite enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1985 trädde lagen (1985:206) om
viten i kraft. Viteslagen gäller enligt 1 § för viten som enligt lag eller annan
författning får föreläggas av myndigheter. I stora delar gäller lagen dock inte
för sådana viten som riktar sig till var och en, s.k. generella viten. Lagen
skall inte heller tillämpas om annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.
Som en följd av att viteslagen tillkom upphörde i stort sett åklagarnas
befattning med viten. Enligt den huvudregel som finns i 6 § skall frågor om
utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av den myndighet som har
utfärdat vitesföreläggandet. I fråga om viten som har förelagts en part eller
annan för att något skall fullgöras i en rättegång eller i ett annat motsvarande
förfarande gäller att frågor om utdömande av vitet prövas utan särskild ansökan
av den myndighet som har utfärdat föreläggandet. Enligt 7 § skall tingsrätt
pröva frågor om utdömande av generella viten. Tingsrätten skall vidare pröva
frågan i de fall vitet avser ett säkerställande av ett enskilt anspråk eller om
i något annat fall tingsrätten själv eller, efter talan mot rättens beslut,
högre rätt har förelagt vitet. Om det i en särskild lag eller författning finns
avvikande bestämmelser gäller i stället dessa.
Enligt 8 § skall, då frågan om utdömande av vite prövas av en tingsrätt, målet
i tillämpliga delar handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken för bötes-
brott. Av viteslagen framgår dock inte att åklagare skall föra talan i några mål
om utdömande av viten. Detta regleras i stället i de respektive författningar
där den aktuella vitesregeln finns. I de fall ett generellt vite är föreskrivet
finns det inte några bestämmelser som säger att åklagaren skall föra talan om
vitets utdömande. Som rättsläget var före viteslagens tillkomst ansågs det att
frågan om vitets utdömande ankom på allmän domstol om inte annat var
föreskrivet. Talan fördes då, om inte annat var föreskrivet, av allmän åklagare.
Viteslagens bestämmelser gäller förutom 7 och 8 §§ inte för generella viten.
Mot bakgrund av detta, och då det generella vitet till sin natur är mycket likt
ett bötesstraff, kan den slutsatsen dras att någon ändring av rättsläget i fråga
om de generella vitena inte har skett genom viteslagens tillkomst och inte
heller har varit avsedd. Det får därför även i dag anses ankomma på allmän
åklagare att föra talan om utdömande av generella viten.
Enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken får kronofogdemyndigheten, när den enligt
vissa bestämmelser i balken förelägger en svarande eller tredje man att fullgöra
eller underlåta något, föreskriva vite. Enligt andra stycket i 15 § skall frågan
om utdömande av ett sådant vite prövas av tingsrätt på talan av allmän åklagare
eller kronofogdemyndigheten.
I 2 kap. 9 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. ges länsstyrelsen rätt att
meddela föreskrifter till skydd för en fast fornlämning. Länsstyrelsen får också
under vissa förutsättningar fridlysa en plats där fornfynd påträffats till dess
platsen har undersökts. Sådana föreskrifter och fridlysningar får förenas med
ett vite. Detta är ett generellt vite, dvs. det riktar sig till var och en.
Ärenden angående generella viten är till sin natur närmast jämförbara med
bötesstraff. Utredning bör i dessa fall rimligen ske på samma sätt som görs i
motsvarande situationer där böter är stadgat. Enligt regeringens mening är det
därför ändamålsenligt att talan om utdömande av generella viten även
fortsättningsvis ankommer på allmän åklagare.
I fråga om vite enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken anser vi att åklagarnas
befattning därmed bör avskaffas. Kronofogdemyndigheten kan självklart på egen
hand ha ansvaret för talan om utdömande av vite. Några ärenden enligt denna
bestämmelse inkom under år 1990 inte till åklagarmyndigheterna för handläggning.
Även detta talar för att åklagarens formella rätt att föra sådan talan upphävs.

6 Frågor om avkriminalisering

6.1 Allmänna överväganden

Regeringens bedömning: Kriminalisering som en
metod för att söka hindra överträdelse av olika
normer i samhället bör användas med försiktighet.
Rättsväsendet bör inte belastas med sådant som har
ringa eller inget straffvärde. Kriminalisering är
heller inte det enda och inte alltid det mest
effektiva medlet för att motverka oönskade
beteenden. Det allmännas resurser för
brottsbekämpning bör koncentreras på sådana
förfaranden som kan föranleda påtaglig skada eller
fara och som inte kan bemötas på annat sätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig över utredningens
bedömning tillstyrker denna eller lämnar den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Brottsligheten har under de senaste
årtiondena ökat på ett sätt som inger oro. Särskilt gäller detta den all-
varligare brottsligheten. Visserligen förefaller det som om trenden i vart fall
tillfälligt har brutits då de två senaste årens statistik uppvisar i stort sett
oförändrade siffror vad gäller det totala antalet anmälda brott. Fortfarande är
dock nivån sådan att den inte kan accepteras. Rättsväsendet har inte kunnat
tillföras resurser som svarar mot utvecklingen av brottsligheten. Tvärtom
framgår av tillgänglig statistik att antalet lagförda brott totalt sett inte
ökat under senare år.
Det kan på goda grunder antas att rättsväsendets resurser i viss utsträckning
tas i anspråk för relativt bagatellartade och föga straffvärda förseelser
samtidigt som allvarliga och av statsmakterna prioriterade brott kan förbli
outredda på grund av att resurser för utredningen saknas. Dessa omständigheter
ger anledning att pröva olika möjligheter att begränsa tillämpningen av olika
straffbestämmelser vad avser den mindre allvarliga brottsligheten.
Lagstiftningens normerande och informerande syfte kan i många fall tillgodoses
även utan kriminalisering.
Kriminalisering innebär att straff föreskrivs för en viss handling. Bakom
kriminaliseringen ligger ett politiskt ställningstagande att gärningen i fråga
är så förkastlig att den bör vara straffsanktionerad. Därutöver innebär krimi-
naliseringen en grund för polis, åklagare och domstolar att inom ramen för sina
respektive roller i rättsväsendet se till att ett straff eller annan påföljd
fastställs för den som gjort sig skyldig till det kriminaliserade förfarandet.
Syftet med kriminaliseringen är naturligtvis ytterst att människor skall av-
hålla sig från det straffsanktionerade beteendet. Straffet är i sig repressivt.
Avsikten är att det skall verka avskräckande. Särskilt vid allvarligare
brottslighet som riktar sig mot enskilda kan straffet också fungera som en form
av upprättelse för brottsoffret. Det kan vidare innebära att den brottslige i
vart fall under en tid förhindras att begå nya brott. Även om givetvis ett
behandlingsinriktat innehåll av verkställighet av straff alltid bör eftersträvas
saknar emellertid straffet till skillnad från vissa andra tvångsingripanden från
det allmännas sida i princip reparativ funktion. Straffet är i denna bemärkelse
ett uttryck för ensidig maktutövning från det allmännas sida. Att belägga ett
förfarande med straff är sålunda en drastisk åtgärd, vilken bör föregås av
ingående överväganden från den normgivande maktens sida.
Emellertid har vad som kan betecknas som en straffrättslig inflation under
många år varit betydande. Straffbestämmelser, särskilt inom specialstraffrätten,
har införts i mängd. Detta har ofta skett utan att det i lagstiftningsärendena
förts någon principiell diskussion om lämpligheten av att kriminalisera olika
typer av beteenden. Tillräcklig uppmärksamhet har vidare sällan ägnats åt frågan
om det allmänna har tillräckliga resurser för att upptäcka och utreda
överträdelser av straffbudet samt att lagföra eventuella gärningsmän.
Beträffande vissa förfaranden, såsom t.ex. misshandel och stöld, har kriminali-
seringen en djup och traditionell folklig förankring, vilken har sin grund i
människors etiska och moraliska värderingar. Sådana gärningar, vilka vanligen är
straffbelagda genom bestämmelser i brottsbalken, utgör kärnan av det område som
bör vara kriminaliserat. Det kan antas att upprätthållandet av straffansvar för
sådana beteenden utgör en viktig grund för att brott i allmänhet anses som en
klandervärd handling. Begreppet brott kopplas sålunda samman med handlingar
vilka det sedan gammalt råder enighet om att de är förkastliga. En föreskrift om
straffansvar blir därigenom en signal som talar om att det straffbelagda för-
farandet inte endast kan föranleda en negativ reaktion från det allmännas sida
utan att det också är socialt oacceptabelt. Detta sociala ogillande har
säkerligen stor betydelse för efterlevnaden av straffsanktionerade bestämmelser,
i vissa fall större än straffhotet som sådant.
Vid en straffrättslig inflation kan emellertid denna funktion av krimi-
naliseringen urvattnas. Utöver det nyss nämnda kärnområdet är det inte en gång
för alla givet vad som skall vara brottsligt. Straffansvar stadgas för olika
gärningar från en tid till en annan, beroende på vilka övriga regler och
värderingar som råder i samhället. Om straff föreskrivs för helt bagatellartade
förseelser finns en risk att straffhotet inte längre får den tyngd som det är
avsett att ha. Människor börjar skapa sig sina egna handlingsregler enligt vilka
det är tillåtet att bryta mot sådana bestämmelser som ur den enskildes per-
spektiv inte framstår som sakligt motiverade. Denna risk förstärks om antalet
straffbestämmelser blir så stort att rättsväsendets resurser inte räcker till
för att beivra ens tillnärmelsevis alla överträdelser. Straffbestämmelserna får
då inget verkligt innehåll, utan framstår endast som tomma hot. Eventuellt
utdömda påföljder kan komma att upplevas som orättfärdiga därför att de drabbar
slumpartat och till synes godtyckligt.
Kriminalisering av ett visst förfarande leder inte automatiskt till att den som
gör sig skyldig till förfarandet i fråga drabbas av straff. Detta är beroende av
flera faktorer. För det första måste överträdelsen komma till myndigheternas
kännedom. Sedan måste det finnas resurser för att utreda brottet och att
identifiera en gärningsman. Vidare skall det vara möjligt att bevisa brottet
inför en domstol. Slutligen måste det när straffet väl dömts ut finnas resurser
för att verkställa det. Om någon länk i denna kedja brister, blir följden att
det förfarande som straffbestämmelsen var avsedd att förhindra i praktiken
förblir osanktionerad. Hela det straffrättsliga reaktionssystemet kan då skadas.
Vid varje ny kriminalisering bör därför övervägas om rättsväsendet verkligen
förmår göra allvar av straffhotet. Därvid måste särskilt beaktas att
rättsväsendet vid brist på resurser bör prioritera bekämpningen av den
allvarligare brottsligheten på bekostnad av sådana förseelser som har ringa
straffvärde. Om överträdelser av en straffbestämmelse på grund härav eller av
annan anledning kan antas komma att lämnas utan åtgärd måste övervägas om
bestämmelsen alls bör gälla.
Kriminaliseringen måste också präglas av legalitet och förutsebarhet. Straff-
bestämmelser måste ges ett sådant innehåll att det blir möjligt för den enskilde
att undvika att göra sig skyldig till straffbara gärningar och att påföljden vid
en överträdelse i någon mån går att förutse. Om straffbestämmelserna blir så
många att den enskilde, trots de bästa föresatser, riskerar att begå brott måste
gränsen för användningen av kriminalisering såsom metod för att styra
medborgarnas beteende ha passerats. Särskild uppmärksamhet bör i detta
sammanhang ägnas det subjektiva rekvisitet. Beträffande brottsbalksbrott gäller
med några enstaka undantag att endast uppsåtliga brott är straffbara. Inom
specialstraffrätten har det varit mycket vanligt att det inte uttryckligen
angetts vilket subjektivt rekvisit som krävs för straffansvar. I sådana fall har
straffbestämmelserna tolkats så att det för ansvar räckt med oaktsamhet. Nyligen
har emellertid beslutats att huvudregeln i brottsbalken, att det alltid skall
krävas uppsåt för ansvar om inte annat angetts, skall utvidgas till att även
omfatta specialstraffrättsliga bestämmelser (prop. 1993/94:130, bet.
1993/94:JuU27, rskr. 1993/94:321, SFS 1994:458).
Inom specialstraffrätten har i vart fall vid lindrigare förseelser ibland
mycket ringa oaktsamhet krävts för att straffansvaret skall slå till. Vid vissa
bagatellartade förseelser, särskilt om händelsen inträffat i näringsverksamhet,
har ansvaret bedömts vara i det närmaste strikt. Det kan enligt regeringens
mening starkt ifrågasättas om en straffsanktion skall användas på detta sätt.
Som ovan framhållits är syftet med en kriminalisering att människor skall
avhålla sig från det straffsanktionerade beteendet. För att straffhotet skall
fylla någon funktion måste det därför vara möjligt att undgå att göra sig
skyldig till det straffbara förfarandet. En kriminalisering där straffansvaret
inträder oberoende av vållande hos gärningsmannen brister med avseende på denna
grundläggande funktion. Det sagda innebär att strikt ansvar i princip inte bör
förekomma inom straffrätten.
Inte heller bör såsom princip hur lindrig oaktsamhet som helst vara straffbar.
Också här gör sig de allmänna principerna om legalitet och förutsebarhet
gällande. För att ett straffanspråk skall uppfattas som befogat bör i princip
krävas att gärningsmannen gjort sig skyldig till medvetet risktagande eller att
vårdslösheten framstår som särskilt klandervärd i något annat avseende. Det
skall alltså ha varit möjligt för gärningsmannen att genom ett positivt och
rationellt handlande sett utifrån hans egen kapacitet undvika den straffbara
händelsen.
Vad nu anförts talar för att kriminalisering som en metod för att söka hindra
överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet. Enligt
Åklagarutredningen bör, för att en kriminalisering skall framstå som befogad,
följande faktorer föreligga

1. ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara

2. alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella eller
skulle kräva oproportionerligt höga kostnader

3. straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar

4. straffsanktion skall utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke
önskvärda beteendet

5. rättsväsendet skall ha resurser att klara av den eventuellt ytterligare
belastning som kriminaliseringen innebär.

Regeringen kan i allt väsentligt ställa sig bakom utredningens sålunda for-
mulerade krav, vilka också godtagits av remissinstanserna.

6.2 Allmänna förutsättningar för avkriminalisering

Utrymmet för avkriminalisering borde med de ovan angivna utgångspunkterna i och
för sig vara betydande. Det går emellertid inte att med ett slag avskaffa stora
mängder straffbestämmelser. Det som måste övervägas är i stället en
avkriminalisering av enskilda straffbelagda beteenden. Det teoretiska utrymmet
för avkriminalisering borde vara störst inom specialstraffrätten. Uppbyggnaden
av de straffrättsliga reglerna på detta område skiljer sig åt i mycket hög grad.
Det som är gemensamt för de flesta specialstraffrättsliga regler är dock att an-
svarsbestämmelserna är avsedda att sanktionera överträdelser av förbud eller
föreskrifter som getts i författning eller med stöd av författning. Det är
alltså de materiella reglerna som ger innehåll åt straffbestämmelsen. Vid
övervägande av om ett förfarande kan avkriminaliseras tvingas man ta ställning
inte bara till straffbestämmelsen som sådan utan även till de materiella
reglerna. Ur principiell synpunkt bör nämligen inte i lag eller annan
författning givna föreskrifter lämnas osanktionerade. Den riktiga åtgärden bör i
sådant fall vara att föreskriften som sådan utmönstras eller ges ett annat
innehåll. För att ta ställning till denna typ av åtgärder krävs i regel ingående
kunskap om det ämnesområde som regleringen avser. Det skulle således krävas en
analys inte bara av straffsanktionen utan också av behovet över huvud taget av
den materiella regleringen på det aktuella fackområdet. Endast i begränsad
utsträckning har sådana analyser varit möjliga att utföra inom ramen för
Åklagarutredningens arbete.
Vad nu anförts innebär att endast ett fåtal konkreta förslag till av-
kriminaliseringar kan läggas fram i detta sammanhang. I det följande presenteras
förslag till begränsning av användningen av strafflagstiftning på olika områden,
dels genom avkriminalisering, dels genom införande av särskild åtalsprövning. I
ett fall föreslås i stället begränsning av möjligheten att ta ut avgift.
Några remissinstanser har ifrågasatt om de av utredningen framlagda förslagen
till avkriminalisering innebär annat en marginell besparing åt det allmänna. Det
är självfallet svårt att finna lämpliga förslag till avkriminalisering som vart
och ett medför stora besparingar. De nu framlagda förslagen skall emellertid ses
som exempel på fall där det är möjligt att begränsa användningen av
strafflagstiftning. Exemplen bör kunna följas av flera i samband med att de
regelsystem som innehåller specialstraffrättsliga bestämmelser efter hand ses
över. En konsekvent strategi hos lagstiftaren att försöka undvika sådan krimi-
nalisering som inte uppfyller de krav som angetts ovan kan på längre sikt antas
frigöra inte obetydliga resurser inom rättsväsendet. Vinsterna med en sådan
strategi skall emellertid inte räknas i enbart ekonomiska termer. Som tidigare
antytts kan en minskad straffrättslig inflation också bidra till att upprätt-
hålla respekten för lagstiftningen på de områden där kriminaliseringen är
befogad.

6.3 Vårdslöshet i trafik

Regeringens förslag: Det straffbara området vid
vårdslöshet i trafik inskränks. Endast den som i
väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet skall
dömas till straff enlig angiven bestämmelse. Lägsta
straff skall vara 30 dagsböter.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga de remissinstanser som yttrar sig över
förslaget ställer sig positiva till att det straffbara området vid vårdslöshet i
trafik inskränks. Endast två instanser, Åklagarmyndigheten i Umeå och Stockholms
kommun, uttrycker tveksamhet och hänvisar därvid till trafiksäkerhetsaspekten.
Flera remissinstanser framför synpunkter angående utformningen av den föreslagna
lagtexten och vad utredningen anfört om dess tillämpning. Svea hovrätt föreslår
att brottsbenämningen byts ut mot "Allvarlig trafikovarsamhet" med motiveringen
att allmänheten lägger in någonting annat i ordet vårdslöshet än som i
normalfallet svarar mot straffbar oaktsamhet. Hovrätten för Västra Sverige
anmärker att straffbarheten enligt utredningens förslag inskränks endast
obetydligt och att ytterligare inskränkning bör eftersträvas i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Åklagarmyndigheten i Härnösand föreslår att all
vårdslöshet som inte är grov avkriminaliseras. Malmö tingsrätt och
Åklagarmyndigheten i Kristianstad menar däremot att förslaget är alltför
långtgående och förordar istället en lösning där straffbarheten inskränks endast
genom en föreskrift om lägsta påföljd.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott skall dömas för vårdslöshet i trafik om vägtrafikant,
spårvagnsförare och vissa andra brister i den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Straffet är böter.
Ansvarsfrihet gäller i de fall oaktsamheten varit ringa.
Enligt andra stycket skall dömas för grov vårdslöshet i trafik till fängelse i
högst två år om någon vid förandet gjort sig skyldig till grov oaktsamhet eller
visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.
Det har i flera sammanhang föreslagits att kriminaliseringen för vårdslöshet i
trafik skall inskränkas. Förslag av denna innebörd har lämnats av bl.a.
Trafikmålskommittén i betänkandet Trafikmål (SOU 1963:27) och av Riksåklagaren i
promemorian Överträdelser i trafiken från mars 1984. Dessa förslag har dock inte
lett till lagstiftning.
Det straffbara området för vårdslöshet i trafik har varit i stort sett oför-
ändrat sedan trafikbrottslagens tillkomst år 1951. Trots att trafikintensiteten,
antalet registrerade motorfordon och antalet trafikolyckor ökat kraftigt har
antalet lagföringar för vårdslöshet i trafik gått ner under senare år. År 1960
var antalet lagföringar cirka 25 000 för detta brott, medan det under senare år
legat kring 10 000-15 000 (år 1993 var antalet cirka 9 000). Med hänsyn till att
det totala antalet domar och strafföreläggande uppgår till drygt 150 000, utgör
emellertid utredningar och lagföringar för vårdslöshet i trafik alltjämt en inte
obetydlig del av domstolarnas, åklagarnas och polisens arbetsbörda.Frågan om en
trafikant gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik bedöms utifrån de krav som
lagstiftaren vid varje tid ställer på trafikanterna. Ansvarsbestämmelsen får
sålunda sitt innehåll främst genom de allmänna och speciella föreskrifter som
finns för trafiken. Även om man inte kan presumera ansvar för vårdslöshet i
trafik när en föreskrift överträtts, är oftast grunden för en dom för ett sådant
brott överträdelse av någon primär handlingsregel. Många av dessa föreskrifter
är straffsanktionerade genom subsidiära bestämmelser i de särskilda
trafikförfattningarna. Vissa allmänna stadganden har dock inte någon
självständig straffsanktion, utan får i stället sin särskilda betydelse såsom
underlag för tolkning av när vårdslöshet i trafik kan anses föreligga. De mest
centrala av dessa föreskrifter är de allmänna aktsamhetsstadgandena i 5 §
vägtrafik-kungörelsen (1972:603) och 38 § första stycket
terrängtrafikkungörelsen (1972:594), vilka direkt korresponderar med ansvars-
bestämmelsen för vårdslöshet i trafik. Även de allmänna reglerna om skyldighet
att iaktta försiktighet i vägkorsning, att anpassa hastigheten, förbud att köra
påverkad eller uttröttad, skyldighet att vara uppmärksam på övrig trafik och ta
särskild hänsyn till oskyddade trafikanter har väsentlig betydelse för
tolkningen av aktsamhetskraven i trafikbrottslagen.
Ansvar skall dock ådömas endast om oaktsamheten uppgår till viss nivå. I
propositionen till trafikbrottslagen anförde den föredragande departementschefen
angående gränsen mot ringa oaktsamhet (prop. 1951:30 s. 268).

En vägtrafikant kan stundom ha del i uppkomsten av en trafikolycka, oaktat han
gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycksfallet. I dylika fall
har med hittillsvarande praxis ej sällan dömts till ansvar för ovarsamhet, även
då situationen varit sådan, att för dess bemästrande skulle ha erfordrats en
alldeles exceptionell kvicktänkthet och kallblodighet. Enligt min mening är det
ej riktigt att åt stadgandet om ansvar för ovarsamhet i vägtrafik giva en så
vidsträckt innebörd. Detta skulle nämligen innebära, att man i trafikmål skärpte
de principiella krav, vilka ställas i andra mål om ansvar för oaktsamhet. Man
lärer icke böra av en vägtrafikant kräva mer, än att han innehar de
kvalifikationer, som rimligen kunna förväntas hos en normalt skicklig trafikant,
inom den grupp, varom fråga är, och att han gör vad i hans förmåga står för att
undvika olycksfall.

Tolkningen av oaktsamhetsbegreppet i 1 § trafikbrottslagen har vållat problem i
rättstillämpningen. Detta kan bl.a. utläsas av det stora antalet refererade
rättsfall som avser detta brott.
Från praxis kan nämnas att det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet bedömts som straffbar vårdslöshet att somna vid ratten (NJA 1973 s. 449 I
och II), att underlåta att lämna företräde för mötande fordon i korsning (NJA
1976 s. 161), att underlåta att kontrollera bakomvarande trafik vid vänstersväng
(SvJT 1978 ref. s. 9), att kraftigt överskrida tillåten hastighet förbi en skola
(NJA 1979 s. 274), att hålla en med hänsyn till väglaget för hög hastighet (RH
11:80), att föra en timmerbil med bristfälligt förankrad last (RH 103:93) samt
att underlåta att nedbringa hastigheten och med ljus- och ljudsignaler söka
uppmärksamma föraren av ett mötande fordon om risken för sammanstötning när
detta närmar sig på fel sida av vägen (NJA 1987 s. 187). Nämnas kan också
rättsfallet NJA 1989 s. 552, i vilket förs en tämligen utförlig diskussion om
oaktsamhetsbegreppet.
Om man ser rättsutvecklingen på lite längre sikt förefaller en viss vidgning av
begreppet ringa oaktsamhet kunna märkas. En bakgrund till detta kan vara att
oaktsamhet i trafiken ter sig relativt sett mindre straffvärd i ett läge då
brottsligheten i övrigt i samhället blivit påtagligt grövre och allvarligare.
Alltjämt ställs dock mycket höga aktsamhetskrav på trafikanterna. Den också
under senare år höga frekvensen överrättsavgöranden avseende vårdslöshet i
trafik tyder dels på att bestämmelsen fortfarande är svårtolkad, dels på att
domstolarnas tolkning många gånger inte accepteras av parterna. Ett skäl härtill
kan vara att straffbestämmelsen kommit att omfatta förfaranden som enligt
vanligt språkbruk inte kan betecknas som direkt vårdslösa. Till följd härav kan
bestämmelsen ha haft svårt att vinna insteg i rättsmedvetandet. Det är ett väl-
känt faktum att trafikanter, även om de medger att de gjort en felbedömning som
de kan medge varit oaktsam, har svårt att acceptera att deras framfart betecknas
som vårdslös. Också enligt vår bedömning kan det på goda grunder ifrågasättas om
den gräns för straffbar oaktsamhet som i dag gäller i straffbestämmelsen för
vårdslöshet i trafik är motiverad av trafiksäkerhetsskäl. Särskilt med beaktande
av den återhållsamhet som bör iakttas vad gäller kriminalisering av oaktsamma
förfaranden, framstår det som motiverat att diskutera straffbarhetsgränsen för
vårdslöshet i trafik. Därvid bör också uppmärksammas möjligheterna att med mer
rationella metoder beivra trafikfarliga överträdelser.
Utredning av misstanke om vårdslöshet i trafik slukar ofta stora resurser,
särskilt eftersom trafikanten ofta bestrider ansvar. Utredningarna kan bli för-
hållandevis vidlyftiga, med skisser, ett flertal förhör och dylikt. Också lag-
föringen kan ofta bli förhållandevis kostsam. Åklagare måste alltid kopplas in,
eftersom bestämmelserna om ordningsbot inte är tillämpliga (jfr 48 kap. 13 §
rättegångsbalken). Omkring två tredjedelar av alla mål om vårdslöshet i trafik
beivras genom strafföreläggande. Det innebär ändå att omkring 3 000 mål av detta
slag årligen prövas av domstol, ofta i flera instanser. Då är ändå inte de mål
där åtalet ogillas eller där misstanken tidigare avskrivits medräknade.
Påföljden för vårdslöshet i trafik är ofta relativt blygsam. År 1993 bestämdes
straffet i de allra flesta fallen till penningböter eller till 30 dagsböter.
Endast i 11 procent av fallen blev straffet över 30 dagsböter.Samtidigt
förekommer inom trafikrätten, som tidigare nämnts, ett mycket stort antal
särskilt sanktionerade trafikregler och regler för fordons utrustning m.m.
Nämnas kan bestämmelserna om hastighetsöverträdelse, körning mot rött ljus och
stoppliktsförseelse samt föreskrifterna om att fordon skall ha väl fungerande
bromssystem och liknande. Straffet för sådana förseelser är praktiskt taget
undantagslöst penningböter och i flertalet fall sker beivrandet genom ordnings-
botsföreläggande av polisman direkt på platsen. Antalet förseelser som beivras
på detta sätt uppgår till flera hundra tusen varje år.
Även om straffstadgandet för vårdslöshet i trafik inte helt kan undvaras, kan
antas att den allmänpreventiva effekten av detta stadgande är relativt liten.
Trots att vårdslöshet i trafik belastar rättsapparaten i relativt stor ut-
sträckning är det uppenbarligen så att det alldeles övervägande antalet trafik-
händelser där lagföring skulle kunna ifrågakomma aldrig kommer till polisens
kännedom. Med nuvarande skaderegleringsrutiner och för försäkringsbolagen
gemensamma skaderegleringsblanketter och dylikt finns det sällan anledning att
tillkalla polis när en olycka inträffat och upptäcktsrisken när vårdslösheten
inte medfört någon olycka är liten. Lagföring kommer därför att drabba
slumpartat. Riktade insatser för övervakning av efterlevnaden av för
trafiksäkerheten särskilt viktiga trafikregler såsom hastighetsbegränsning och
stopp vid rött ljus och före infart på huvudled har då förmodligen större effekt
på laglydnaden i trafiken. Genom att dessa och andra föreskrifter är direkt
straffsanktionerade minskar vidare motivet för att bestraffa överträdelser av
föreskrifterna som vårdslöshet i trafik. Det är också vår uppfattning att
partiell avkriminalisering av vårdslöshet i trafik skulle kunna medföra att
resurser frigörs för en intensifierad beteendeövervakning i trafiken. Härigenom
skulle en sådan åtgärd medföra positiva effekter för trafiksäkerheten.
Enligt de ändringar av bötessystemet som trädde i kraft den 1 januari 1992 (SFS
1991:240) skall lägsta antalet dagsböter vara 30. Om ett brott för vilket är
föreskrivet böter föranleder lägre straff, skall straffet utmätas i
penningböter. Detta har lett till att omkring 40 procent av fallen av
vårdslöshet i trafik i dag bestraffas med penningböter. Därvid torde skillnaden
i påföljd mot det fall att lagföringen i stället gällt överträdelse av en
särskilt straffbelagd trafikregel vara liten, kanske ingen alls. Detta måste för
allmänheten framstå som svårförklarligt med hänsyn till att vårdslöshet i trafik
åtminstone med avseende på brottsrubriceringen torde betraktas som en
allvarligare lagöverträdelse. Detta talar enligt vår mening för att de mindre
allvarliga fall av vårdslöshet i trafik där oaktsamheten huvudsakligen består i
överträdelse av en särskilt straffbelagd trafikregel enbart skall kunna
bestraffas som en sådan överträdelse.
Många av de fall som i dag föranleder ansvar för vårdslöshet i trafik är sådana
där en trafikolycka inträffat på grund av en felbedömning eller tillfällig
ouppmärksamhet hos en förare av ett motorfordon, ofta kombinerat med besvärliga
väderleks- eller siktförhållanden. Utöver eventuell kroppsskada vållar sådana
olyckor i allmänhet den felande föraren stora besvär och kostnader i form av
verkstadsbesök, självrisk, minskad bonus på försäkringspremien etc. Det kan
starkt ifrågasättas om det i dessa fall finns något allmänt intresse av att
dessutom ålägga ett bötesstraff. Straffhotet torde i nu angivna situationer
knappast ha någon betydelse för trafiksäkerheten. Även detta talar enligt vår
mening för att det straffbara området bör inskränkas till att omfatta fall där
någon gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande eller annan allvarlig
oaktsamhet.
Vid bedömning av ansvar för vårdslöshet i trafik betraktas i regel inte okun-
nighet, oerfarenhet eller andra intellektuella brister hos trafikanten som någon
ursäkt. Detta har medfört att trafikanter som handlat efter bästa förmåga för
att undvika att skapa trafikfarliga situationer, men som på grund av bristande
skicklighet kommit att göra en felhandling, kommit att betraktas som vårdslösa i
lagstiftarens mening. Utredningen förordar att vid en inskränkning av det
straffbara området större hänsyn också skall tas till gärningsmannens egna
förutsättningar. Ett par remissinstanser har ställt sig tveksamma till ett
sådant synsätt. En av dessa anför att utgångspunkten för bedömningen fortfarande
bör vara kvalifikationerna hos den normalt skicklige föraren. Enligt vår mening
måste en oaktsamhetsbedömning alltid ske i flera led. I en fråga om ansvar för
vårdslöshet i trafik ingår som ett av dessa led att bestämma om den aktuella
gärningen som sådan innefattar brister i omsorg och varsamhet och således utgör
ett otillåtet risktagande. Vid denna bedömning kan den normalt skicklige
förarens körsätt vara av betydelse såsom en jämförelse. Om bedömningen i detta
led utmynnar i att oaktsamhet föreligger måste emellertid i ett senare led även
bedömas om gärningsmannen insåg eller bort inse att hans handlande innebar ett
sådant risktagande och huruvida han därigenom borde ha kunnat undvika att den
aktuella trafiksituationen uppkom. Det är i detta senare led som enligt vår
mening en ökad hänsyn bör tas till gärningsmannens egna förutsättningar. En
trafikant bör inte i anses ha brustit i omsorg och varsamhet enbart genom att
han i ett visst fall visat sig vara mindre skicklig än den normale trafikanten,
om hans färdigheter inte sträckte sig längre. En annan sak är att en trafikant
som bort inse att hans skicklighet inte når upp till normal nivå kan anses
oaktsam om han ändå påtar sig en ansvarsfull uppgift i trafiken. Vad utredningen
anfört om hittillsvarande praxis tyder emellertid på att bestämmelsen i vissa
fall tillämpats på ett sätt som närmar sig vad som gäller vid strikt ansvar. Med
den föreslagna inskränkningen av det straffbara området är en sådan tillämpning
inte möjlig. Frågan om oaktsamheten når upp till straffbar nivå måste prövas
noggrant i varje enskilt fall. Regeringen delar utredningens bedömning att
större hänsyn därvid skall tas till gärningsmannens egna förutsättningar i
enlighet med det nu anförda.
Genom den föreslagna lydelsen av stadgandet vill vi således uppnå att ansvar
för vårdslöshet i trafik förbehålls sådana beteenden i trafiken som är att
beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara utan
betydelse om någon trafikolycka inträffat eller ej. Ur trafikdisciplinär syn-
punkt är det snarast mer angeläget att beivra sådan oaktsamhet i trafiken som
visserligen inte medfört någon skada, men där detta bara berott på
tillfälligheter utanför den vårdslöses kontroll. Som ovan anförts måste det
trafikfarliga beteendet emellertid alltid vara täckt i subjektivt hänseende.
Under trafikbrottslagens tillämpningsområde bör främst hänföras sådana fall där
trafikanten gjort sig skyldig till medvetet risktagande.
Det är självfallet liksom nu svårt att mer exakt ange gränsen för det nya
straffbara området. Klart är emellertid att det alltjämt kommer att finnas ett
inte obetydligt utrymme för att döma till ansvar för vårdslöshet i trafik även i
de fall då oaktsamheten inte är så allvarlig att ansvar kan komma i fråga för
grov vårdslöshet enligt andra stycket. Vi återkommer i författningskommentaren
med en del ytterligare uttalanden om gränserna för det straffbara området.
Det kan förutses att det i de flesta fall som omfattas av inskränkningen av det
straffbara området avseende vårdslöshet i trafik i stället kommer att vara
möjligt att döma för någon särskilt straffbelagd trafikregel. Med hänsyn härtill
torde inte möjligheterna till körkortsingripande enligt körkortslagen (1977:477)
komma att påverkas av förslaget.
När det gäller utformningen av 1 § första stycket trafikbrottslagen ansluter vi
oss i huvudsak till utredningens förslag. Således föreslår vi att
straffstadgandet för vårdslöshet i trafik ändras så att det för straffbarhet
skall krävas att trafikanten i väsentlig mån har brustit i omsorg och varsamhet
och att lägsta straff bestäms till 30 dagsböter. Enligt 25 kap. 2 § brottsbalken
(BrB) skall emellertid dagsböter numera alltid dömas ut till ett antal av minst
30. Därav följer att det i lagtexten är tillräckligt att ange att straffet skall
vara dagsböter (se prop. 1990/91: 68 s. 120).
Lydelsen av bestämmelsen kommer således även fortsättningsvis att direkt
anknyta till de allmänna aktsamhetsreglerna i 5 § vägtrafikkungörelsen och 38 §
terrängtrafikkungörelsen. Genom att för straffbarhet kräva att trafikanten i
väsentlig mån har brustit i omsorg och varsamhet höjs gränsen för den straffbara
oaktsamheten avsevärt. Risken att denna höjning skall leda till strafflindring
för de allvarligare fall av vårdslöshet i trafik, vilka även framledes skall
falla under bestämmelsen, undanröjs genom föreskriften om lägsta påföljd.
När det gäller förhållandet mellan vårdslöshet i trafik och andra
straffbestämmelser anför utredningen att det i vart fall i underrättspraxis
förekommer att ett åtal för vårdslöshet i trafik ogillas på grund av att oakt-
samheten inte når upp till straffbar nivå medan ett åtal avseende samma gärning
för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § BrB bifalles. Utredningen
konstaterar att denna situation kan bli vanligare efter en lagändring. Detta
torde vara en oundviklig följd av att det straffbara området inskränks avseende
den förstnämnda bestämmelsen medan den sistnämnda står oförändrad. Enligt vår
mening finns det inte skäl att i detta sammanhang överväga ändringar varken i
bestämmelsen om vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB) eller bestämmelsen om
vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 BrB). Emellertid kan det inte
uteslutas att tillämpningen av dessa bestämmelser i någon mån kan komma att
påverkas av att oaktsamhetsbedömningen i frågan om ansvar för vårdslöshet i
trafik i enlighet med vad ovan anförts blir mer nyanserad.

6.4 Ägar- och föraransvaret vid överlast

Regeringens förslag: Gränsen för när överlastavgift
skall tas ut höjs. Lägsta avgift blir 2 000 kronor.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget ställer
sig Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten i
Göteborg samt Länsstyrelsen i Älvsborgs län positiva till utredningens förslag.
Vägverket avstyrker förslaget och anför att de samhällsekonomiska kostnaderna
för överskridande av tillåtna fordonsvikter vida torde överstiga de vinster som
förslaget skulle medföra. Verket anser dock att frågan om att införa ett
enhetligt sanktionssystem i form av enbart överlastavgifter ytterligare bör
övervägas. Även Stockholms kommun är kritisk till utredningens förslag med
hänsyn till befarade ökningar av kostnaderna för drift och underhåll av
gatunätet. Regionåklagarmyndigheterna i Linköping och i Jönköping samt de elva
åklagarmyndigheter som yttrar sig över förslaget förordar att ett enhetligt
sanktionssystem införs i form av enbart överlastavgifter.
Skälen för regeringens förslag: I vägrafikkungörelsen (1973:603) ges vissa
bestämmelser om högsta tillåtna last av fordon. I 106 §, som är avsedd att
förhindra att väg blir för hårt belastad, regleras frågor om maximal tillåten
fordonsvikt, uttryckt i axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck och bruttovikt,
vid färd på det allmänna vägnätet. I 114 §, som har till syfte att ett fordon
inte skall bli för hårt belastat, anges att tyngre last inte får befordras med
fordonet än som följer av gällande maximilast för det fordonet. Bestämmelserna
är straffsanktionerade i 164 § första stycket 6 respektive 8. Straffsanktionen
är riktad mot ägaren, om han inte visar att förseelsen berott på omständigheter
som han inte kunnat råda över. Straffet är penningböter. Om föraren kände till
hindret mot fordonets brukande döms även han till böter.
För flertalet förseelser av detta slag gäller samtidigt en administrativ sank-
tion enligt lagen (1972:435) om överlastavgift. Däri stadgas att avgift skall
utgå om lastbil, buss, tung terrängvagn eller i vissa fall släpvagn framförs på
väg och ovan angivna bestämmelser om tryck och vikt överskridits med vissa
marginaler. Avgiftens storlek är knuten till tyngden på överlasten och utgår med
200-1000 kronor per 100 kilogram överlast sedan vissa schabloniserade avdrag
gjorts. I det enskilda fallet kan avgiften uppgå till åtskilliga tusen kronor.
Vid återfall inom viss tid utgår förhöjd avgift. Det är ägaren av fordonet som
påförs avgiften efter beslut av länsstyrelsen.
Det har från åtskilliga håll ifrågasatts det motiverade i den dubbla sanktion
som i dag gäller vid överlast.Vad som i första hand därvid har föreslagits är
att förseelser avseende överlast avkriminaliseras och att man nöjer sig med
avgifter som sanktion. Som motiv härför har främst anförts att det vid en
jämförelse av utdömda bötesbelopp med avgiftens storlek kan konstateras att
böterna ofta är tämligen blygsamma. Sysslandet inom rättsväsendet med denna typ
av ärenden har därför av många upplevts som ganska meningslöst.
Att ha två parallella sanktionssystem med skilda förfaranden och olika
beslutsmyndigheter medför extrakostnader för såväl samhället som den enskilde.
För den enskilde framstår det också många gånger som svårförståeligt att han
skall drabbas av dubbla sanktioner för samma sak. Enligt vår mening måste mycket
starka motiv finnas för att en sådan ordning skall bibehållas. Som ett motiv för
överlastavgifterna har anförts att överlast utgör en form av skatteundandragande
och att för tungt lastade fordon är farliga från trafiksäkerhetssynpunkt. Exakt
samma motiv kan anföras för kriminaliseringen.
Enligt vår uppfattning talar starka skäl för upphävande av systemet med dubbla
sanktioner. Samtidigt är det naturligtvis angeläget att ett effektivt
sanktionssystem finns för att motverka överlaster. Valet står då mellan att
avskaffa straffansvaret och att avskaffa överlastavgifterna.
Som ovan redovisats har flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över
utredningens förslag förordat att avkriminalisering sker och att bestämmelserna
sanktioneras genom enbart överlastavgifter. Den lösningen har den obestridliga
fördelen att den avlastar åklagarna befattningen med denna typ av ärenden.
Frågan är dock om det är den från samhällsekonomisk synpunkt mest lyckade
lösningen.
Genom höjningarna av bötesbeloppen i samband med att de nya bötesreglerna
trädde i kraft den 1 januari 1992, har beloppen kommit att närma sig i vart fall
den nedre delen av skalan för överlastavgifter. Från preventiv synpunkt måste
straffansvaret trots allt anses överlägset en administrativ avgift när beloppen
är av samma storlek. I och för sig kan trafikfarliga överlaster under vissa
förhållanden vara att bedöma som vårdslöshet i trafik. Detta gäller även sedan
det straffbara området inskränks i enlighet med vad som sägs i föregående
avsnitt. Vårt förslag i detta avseende bygger å andra sidan på att
föreskrifterna om trafik och fordon i trafiklagstiftningen är förenade med
straffsanktion. Överlastavgifterna fastställs och tas ut genom ett
förhållandevis krångligt och kostsamt administrativt förfarande. Inte minst
genom att flertalet överlastförseelser kan inordnas i ordningsbotssystemet
fastställs å andra sidan bötestraffen på ett enkelt och rationellt sätt.
Härigenom kommer åklagarnas befattning med dessa ärenden att minska. Att märka
är också att även om en avkriminalisering skulle ske, skulle polisens hantering
av dessa ärenden inte upphöra. Det är regelmässigt polisens uppgifter i
primärrapporten som ligger till grund för beräkningen av överlastavgifterna. I
själva verket kan ifrågasättas om en avkriminalisering skulle medföra någon
större lättnad för polisens del. Det skulle knappast vara rationellt att helt
överlåta ansvaret för kontroll av överlast på annan myndighet. Vid en avkrimi-
nalisering hade det därför varit nödvändigt att utfärda särskilda föreskrifter
om rätt för polisen att kontrollera fordon med avseende på överlast och om
skyldighet att rapportera överträdelser till länsstyrelsen.
Även om regeringen i och för sig har förståelse för inställningen hos de
remissinstanser som förordar ett avskaffande av straffansvaret för överlast
delar vi utredningens slutsats att det i stället för avkriminalisering är mer
befogat att undersöka om det finns förutsättningar att avskaffa överlast-
avgifterna. Liksom utredningen anser vi att det alltjämt finns behov av att
kunna ta ut avgifter vid de mer flagranta fallen av överlast, inte minst för att
eliminera de vinster som kan vara förenade med att köra med för tung last, men
att det inte är nödvändigt att ta ut avgifter i den utsträckning som förekommer
i dag. Avgiftssystemets tillämpningsområde bör därför, såsom utredningen
föreslagit, inskränkas genom att en nedre gräns införs som överensstämmer med
det högsta normala bötesstraffet, alltså cirka 2 000 kr. De föreslagna nya
beloppen och gränserna framgår av författningsförslaget och motiveras närmare i
författningskommentaren.
6.5 Brott enligt checklagen

Regeringens förslag: Straffbestämmelsen i
checklagen för den som ställer ut en check utan
täckning eller som förfogar över täckningen innan
checken skall uppvisas upphävs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten i Linköping,
Åklagarmyndigheten i Danderyd samt Åklagarmyndigheten i Kristinehamn tillstyrker
förslaget. Regionåklagarmyndigheten i Göteborg ställer sig tveksam till
förslaget och förordar i stället att bestämmelsen förses med en särskild
åtalsprövningsregel av innebörd att åtal får väckas endast om åtal är påkallat
ur allmän synpunkt. Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget såvitt avser de
uppsåtliga fallen.
Skälen för regeringens förslag: I 74 § checklagen (1932:131) finns en
straffbestämmelse för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet ställer ut check
utan täckning eller som därefter men innan checken skall uppvisas för betalning
antingen förfogar över täckningen eller utan skälig anledning återkallar
checken. Straffet för uppsåtliga brott är dagsböter eller fängelse i högst ett
år och för oaktsamhetsbrott dagsböter. Straffstadgandet är subsidiärt till
bestämmelserna om bedrägeri i brottsbalken. Till straff enligt checklagen skall
således inte dömas om för gärningen är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.
Till motivering av straffbestämmelsen i 74 § checklagen anförde departements-
chefen, att utställande av check utan täckning är ägnat att undergräva det
allmänna förtroendet för checken som betalningsmedel (NJA II 1932 s. 654). I den
dagliga handeln har checken numera i stor utsträckning ersatts av andra
betalningsmedel, främst kontokort, med eller utan kredit. För dessa senare
betalningsmedel saknas sådant utsträckt straffrättsligt skydd som finns för
check.
Fråga är också om checklagens regler träffar några förfaranden som, utöver vad
som faller under brottsbalken, har något mer markerat straffvärde. Har en check
utställts utan täckning med uppsåt att annan härav skall lida förfång torde
gärningen regelmässigt vara att bedöma som bedrägeri (eller bedrägligt
beteende). Om det inte förekommit något vilseledande eller om gärningsmannen
inte haft någon vinning av åtgärden eller om skaderekvisitet inte är uppfyllt,
föreligger visserligen inte bedrägeri men då kan man å andra sidan ifrågasätta
om förfarandet över huvud taget bör vara straffbart. Också beträffande de i
straffbestämmelsen angivna situationerna att någon återkallat en check eller
förfogat över täckningen kan starkt ifrågasättas om förfarandet bör vara
straffbart om inte bedrägeriavsikt föreligger redan vid checkens utställande.
Svenska Bankföreningen har anfört att ett uppsåt att vilseleda bör bedömas lika
klandervärt oavsett när under hanteringen uppsåtet föreligger samt att ett
motsatt synsätt skulle medföra stora svårigheter för åklagaren att bevisa brott.
Enligt vår mening får det emellertid anses väsentligt mer klandervärt att med
bedrägeriavsikt ställa ut en check utan täckning än att vid något enstaka
tillfälle förfoga över täckningen till en redan utställd check. Om det senare
förfarandet däremot sätts i system måste det självfallet anses straffvärt. I ett
sådant fall torde det emellertid inte innebära några svårigheter att styrka
uppsåt till bedrägeri.
Beträffande situationen att någon av oaktsamhet förfarit på angivet sätt är det
enligt vår mening uppenbart att, mot bakgrund av de allmänna utgångspunkter som
vi ovan angett beträffande kriminalisering av oaktsamhetsbrott och med hänsyn
till de kontrollmöjligheter som i dag står till förfogande, det knappast finns
anledning att ingripa med straffsanktion.
Mot bakgrund härav och med beaktande även av de skäl som anförs i avsnitt 6.8
nedan för införande av särskild åtalsprövning vid vissa bedrägeribrott, bör
straffbestämmelsen i 74 § checklagen avskaffas.

6.6 Brott mot jaktlagen

Regeringens förslag: Jaktlagen ändras så att det för
straffbarhet krävs i vart fall grov oaktsamhet
samt att straffbestämmelsen för bl.a. lindrigare
former av s.k. överskjutning utgår. Samtidigt före-
skrivs att länsstyrelserna äger rätt att ta ut en
särskild avgift i motsvarande fall.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår
dock en något annorlunda utformning av de avgifter som länsstyrelsen skall ha
rätt att ta ut.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten i Linköping
samt Regionåklagarmyndigheten i Göteborg tillstyrker utredningens förslag.
Svenska jägareförbundet avstyrker förslaget såvitt avser ändring av det
subjektiva rekvisitet till grov oaktsamhet. I fråga om avkriminalisering av så
kallad överskjutning m.m. ställer sig förbundet bakom utredningens principiella
uppfattningar men förordar en annorlunda lösning.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om jakt finns i jaktlagen
(1987:259), som trädde i kraft den 1 januari 1988, samt i dess följd-
författningar. Vid lagens tillkomst gjordes en fullständig genomgång av
sanktionsreglerna på jaktområdet. Dessa är alltså av relativt färskt datum. Det
finns därför inte anledning att i detta sammanhang göra någon mer genomgripande
revidering av den straffrättsliga regleringen på området. Detta hindrar
emellertid inte att det kan finnas skäl att i vissa avseenden undersöka huruvida
sanktionssystemet på jaktområdet är adekvat utformat. Överträdelser på
jaktområdet har traditionellt bedömts förhållandevis strängt. I och med att
jakten alltmer kommit att övergå från en nödvändig näring till en
fritidssysselsättning kan det finnas skäl att i någon mån ompröva denna
inställning.
Enligt 43 § jaktlagen skall för jaktbrott dömas den som gör sig skyldig till
allvarligare överträdelser av jaktreglerna, såsom att uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet jaga på annans jaktområde eller bryta mot någon väsentlig bestämmelse
i tilldelad jaktlicens. För jaktbrott skall också dömas om någon uppsåtligen
eller av oaktsamhet, som inte behöver vara grov, bryter mot vissa angivna
särskilt väsentliga föreskrifter, som meddelats med stöd av jaktlagen. Straffet
är böter eller fängelse högst sex månader. Är brottet grovt kan enligt 44 §
dömas till fängelse i högst två år.
Denna straffbestämmelse i kombination med bestämmelserna om jakthäleri i 46 §
fångar upp de mest straffvärda överträdelserna på jaktområdet. Därutöver ges
bestämmelser i 45 §. Däri stadgas straff för den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot vissa angivna föreskrifter eller underlåter att fullgöra
enligt lagen given anmälningsskyldighet i visst hänseende och den som med uppsåt
bryter mot förbud att skrämma eller mota vilt. Straffet är böter. Vidare stadgas
i 45 § tredje stycket straff för den som, utöver vad som följer av 43 §,
åsidosätter vad som bestämts i en för jakten meddelad licens. På en sådan
överträdelse kan dock följa endast penningböter. I ringa fall skall inte dömas
till ansvar enligt 45 §.
Såsom framgår av redovisningen gäller olika subjektiva rekvisit för olika
överträdelser i jaktlagen. I 43 § andra punkten och i 45 § första stycket stad-
gas ansvar för uppsåtliga och oaktsamma överträdelser medan det enligt 43 §
första punkten fordras att oaktsamheten skall vara grov för att straffansvar
skall inträda. Vi har tidigare, i det inledande avsnittet, angett att
kriminalisering skall användas med försiktighet och endast avse sådana
överträdelser där straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar.
Särskild återhållsamhet bör iakttas med att straffbelägga oaktsamma förseelser.
Syftet med straffsanktionen torde ofta kunna uppnås även om straffansvaret
inträder först när uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Straffsystemet i
jaktlagen skulle bli mer enhetligt och vinna i klarhet om samma subjektiva
rekvisit gällde för flertalet överträdelser. Fall där det i dag räcker med
oaktsamhet torde inte utgöra något så allvarligt problem att det är motiverat
att bibehålla detta stränga krav i subjektivt hänseende. Svenska jägareförbundet
har anfört att om beviskraven ställs så höga att uppsåt eller grov oaktsamhet
skall kunna styrkas i varje enskilt fall torde ett utomordentligt litet antal
överträdelser av jaktlagstiftningen i framtiden komma att lagföras. Förbundet
anser att detta skulle vara mycket olyckligt med hänsyn till de allmänna
intressen som jaktlagstiftningen är avsedd att skydda. Enligt regeringens mening
skall dessa bevissvårigheter inte överdrivas. Alltjämt kommer ett medvetet
åsidosättande av reglerna för jakt samt de svårare fallen av vårdslösa beteenden
omfattas av straffansvar. Den föreslagna inskränkningen tar snarast sikte på de
fall där den försumlige trots allt visat vilja att följa regelsystemet men i
något avseende misslyckats härmed. Vår bedömning är därför att en förutsättning
för straffansvar enligt 43 § och 45 § första stycket generellt bör vara att i
vart fall grov oaktsamhet föreligger.
Enligt tillgänglig statistik avser drygt häften av alla brott mot jaktlagen
överträdelser av licensbestämmelser. Den helt övervägande delen av dessa torde
bestå i att fler djur fällts än vad som angetts i licens för älgjakt, alltså vad
som brukar betecknas som överskjutning. Anmälan om att djur fällts utöver
tilldelad kvot görs, som undersökningen visar, huvudsakligen av jägarna själva.
Samtidigt är möjligheterna att undgå upptäckt förhållandevis stor. Det innebär
att den ärlige straffas, medan den som försöker dölja vad som förevarit har stor
möjlighet att gå fri. Att särskilt vid älgjakt fälla fler djur än vad som
tilldelats bör, i vart fall om brottet skett av oaktsamhet, ses som en
ordningsfråga.
Utredningen har mot bakgrund härav föreslagit att straffbestämmelsen i 45 §
tredje stycket jaktlagen upphävs och i konsekvens därmed även bestämmelsen i 48
§ om möjlighet att förverka vilt som åtkommits genom brott enligt den angivna
straffbestämmelsen. Såsom alternativ sanktion har utredningen föreslagit att en
rätt införs för länsstyrelsen att vid så kallad överskjutning ta ut en förhöjd
fällavgift enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador
m.m. Avgiften föreslås utgå automatiskt, oberoende av vad som i subjektivt
hänseende ligger jägaren till last, och kunna uppgå till tredubbla summan mot
vad som normalt utgår, enligt vad länsstyrelsen fastställt. Straffansvaret
enligt 43 § första punkten för mer kvalificerade överträdelser av licensbestäm-
melser föreslås dock vara kvar.Mot utredningens förslag har Svenska jägare-
förbundet invänt att även en tredubbel fällavgift ofta skulle understiga det
felaktigt fällda djurets värde och resultatet därvid blev att det lönade sig att
fälla "fel älg" eller flera älgar än vad licensen tillåter. Vidare har förbundet
anfört att den avgift som skall erläggas vid åsidosättande av bestämmelserna i
licensen bör vara densamma i hela landet, vilket inte skulle bli fallet enligt
utredningens förslag, eftersom fällavgiften varierar i de olika länen beroende
på storleken av utbetalade ersättningar för skador på gröda och kostnaderna för
länsstyrelsens jaktliga förvaltning. Förbundet föreslår mot bakgrund härav att
ett jaktlag som fäller fler djur än tillståndet omfattar alternativt vuxet djur
istället för kalv, efter anmälan av det inträffande till länsstyrelsen skall få
behålla djuret mot erläggande av vissa för hela riket bestämda belopp, jämte
normala fällavgifter enligt förordningen om ersättning vid vissa viltskador m.m.
För övriga fall av åsidosättande av bestämmelser i en licens än vad som nu
angetts har förbundet förordat att straffansvaret i 45 § tredje stycket behålls.
Regeringen instämmer i vad Svenska jägareförbundet anfört såvitt avser de
avgifter som skall erläggas vid åsidosättande av bestämmelserna i licens.
Således bör dessa anges direkt i förordningen och erläggas vid sidan av normala
fällavgifter. Till skillnad från förbundet anser dock regeringen att de sålunda
angivna avgifterna, såsom utredningen föreslagit, helt bör kunna ersätta straff-
ansvaret enligt 45 § tredje stycket jaktlagen. Således bör 45 § tredje stycket
jaktlagen upphävas samt de följdändringar i 46 och 48 §§ som utredningen
föreslagit genomföras. Lika med utredningen anser regeringen också att straff-
ansvaret i 43 § första punkten jaktlagen för de mer kvalificerade fallen av
åsidosättande av bestämmelser i en licens bör vara kvar. Det bör ankomma på en
länsstyrelse, som i ett avgiftsärende får kännedom om förhållanden som kan leda
till ansvar enligt denna bestämmelse, att göra polisanmälan. Om 43 § första
punkten jaktlagen tillämpas, skall den ovannämnda avgiften inte utgå. I ett
sådant fall uppkommer i stället fråga om förverkande enligt 48 § jaktlagen.

6.7 Olovliga förfaranden med förhyrd egendom

Regeringens förslag: Särskilda restriktioner
föreskrivs vid åtalsprövningen vid brott som avser
olovliga förfaranden med förhyrd egendom.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Nästan samtliga av de remissinstanser som yttrar sig över
förslaget tillstyrker detta eller lämnar det utan erinran. Endast
Åklagarmyndigheten i Uddevalla, Svenska Bankföreningen och Finansbolagens
förening avstyrker förslaget. Åklagarmyndigheten och Finansbolagens förening
åberopar därvid i huvudsak vikten av att upprätthålla principen om att avtal
skall hållas. Svenska Bankföreningen anför bl.a. att vissa frågor vad gäller den
rättsliga regleringen av leasing bör få sin lösning innan förslaget genomförs.
Skälen för regeringens förslag: Många av de centrala förmögenhetsbrotten har
sitt upphov i att gärningsmannen åsidosatt någon förpliktelse som ålegat honom
enligt avtal. Detta gäller framför allt bedrägeri- och förskingringsbrotten. I
de flesta av dessa fall är naturligtvis straffsanktionen befogad. Det finns
emellertid en risk att man i ekonomiska relationer anpassar sig till och drar
fördel av existerande straffbestämmelser. När ett avtal ingås kan den som är
berättigad enligt avtalet komma att underlåta att i tillräcklig grad kontrollera
att den förpliktade är i stånd att fullgöra avtalet eller att begära
tillräckliga säkerheter i förlitan på att det förhållandet att avtalets
fullgörande vilar på straffhot skall väga tillräckligt tungt. Om avtalet sedan
inte fullgörs kan också den berättigade använda polisens utredning för att
underlätta indrivning av sin fordran.
Detta förhållande har tidigt uppmärksammats av lagstiftaren och är också bak-
grunden till att brottet olovligt förfogande över avbetalningsgods lagts under
särskild åtalsprövning. Åtal för sådant brott förekommer i dag endast
undantagsvis.
En i dag stor och växande marknad utgör uthyrning till konsumenter av olika
produkter såsom videoband, TV-apparater, maskinell utrustning, bilar och dylikt.
Detta har satt sina spår i brottsstatistiken på det sättet att olika straffbara
förfaranden med förhyrd egendom har ökat mycket kraftigt.
Det finns anledning att befara att viss del av denna utveckling haft sin grund
i att uthyraren inte varit tillräckligt noggrann i sin kontroll av hyresmannen
eller inte betingat sig säkerhet för sitt krav på att återfå egendomen.
Hyresformen har också vissa rättsliga likheter med avbetalningsköp. Den innebär
att mottagaren av godset fritt får utnyttja egendomen men inte rättsligt förfoga
över den. Det finns också rena mellanformer mellan hyra och köp. Som exempel kan
nämnas att det vid leasing inte är ovanligt att avsikten redan vid avtalets
ingående är att äganderätten slutligen skall övergå till mottagaren av
egendomen.
Om en person underlåter att återbetala ett lån som han erhållit, är detta i
regel inte straffbart. Endast om gärningen innefattar bedrägeri eller faller
inom ramen för gäldenärsbrotten är förfarandet brottsligt. Vid penninglån
(försträckning) är det således i regel inte möjligt för borgenären att använda
polisen som indrivare av fordran. Det kan ifrågasättas om inte en motsvarande
ordning borde gälla vid hyra av lös egendom. Om polisen har en i vart fall
principiell skyldighet att ställa sina utredningsresurser till förfogande i alla
de fall hyrt gods inte återställts, kan detta utgöra en frestelse att i en
hårdnande marknad beakta detta förhållande i de ekonomiska kalkylerna för
verksamheten. Detta kan i sin tur medverka till bristande kontroll av kunderna
och en underlåtenhet att kräva säkerhet, där sådan i och för sig skulle vara
motiverad. På detta sätt kan möjligheterna till polisanmälan, åtminstone
teoretiskt, verka för att brottsligheten ökar. På samma sätt som blivit fallet i
handeln med avbetalningsgods skulle regler om särskild åtalsprövning i dessa
fall kunna verka i viss mån brottsförebyggande.
Med hänvisning till det nu anfördabör en regel om särskild åtalsprövning vid
brott avseende förhyrd egendom införas. Denna bör utformas i enlighet med
utredningens förslag och tas in i 10 kap. 10 § BrB. Således bör bestämmelsen i
paragrafens andra stycke omfatta förutom olovligt förfogande även undandräkt
eller olovligt brukande samt gälla även hyrd egendom.
För att en regel med detta innehåll skall få någon effekt krävs att gränsen
mellan undandräkt och förskingring inte dras vid alltför låga belopp. Det synes
inte i dag finnas någon i rättspraxis tillämpad fast beloppsgräns. Även om
gärningarna straffrättsligt utgör förskingring är de i de här aktuella
situationerna till sin karaktär närbesläktade med olovligt förfogande,
exempelvis över avbetalningsgods. I handeln förekommer också mellanformer mellan
hyra och avbetalningsköp där upplåtelseformen betecknas hyra men där avsikten är
att äganderätten slutligen skall övergå till hyresmannen. Olovligt förfogande
föranleder i regel inte mer än ett bötesstraff även om värdet av egendomen
uppgår till åtskilliga tusen kronor. Det är svårt att se något motiv för att de
rena hyresfallen straffrättsligt skulle bedömas så påtagligt strängare som
skedde om värdegränsen mot förskingring skulle sättas väsentligt lägre. I dessa
fall är nämligen trolöshetsmomentet ofta starkt uttunnat. Enligt regeringens
uppfattning finns det därför skäl att avvakta utvecklingen av rättspraxis innan
någon reglering av den aktuella gränsen övervägs.
Såsom närmare kommer att behandlas i författningskommentaren har den
straffrättsliga bedömningen vad avser olika förfaranden med förhyrd egendom i
vissa situationer visat sig komplicerad, vilket i någon mån kan påverka
tillämpningen av en åtalsprövningsregel avseende sådana brott. Dessa svårigheter
skall dock inte överdrivas. Det bör finnas förutsättningar att de rättsliga
frågorna får sin lösning i rättspraxis.
Det civilrättsliga förhållandet mellan uthyrare och hyresman påverkas inte av
åtalsprövningsregeln. Hyresmannen är självfallet alltid skyldig att återlämna
egendomen. Om han inte har denna kvar kan han under vissa förutsättningar bli
skyldig att ersätta egendomen.

6.8 Kontokortsbedrägerier och andra s.k. övertrasseringsfall

Regeringens förslag: Särskilda restriktioner
föreskrivs för åtalsprövningen vid brott som avser
övertrasseringar av eget konto.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens utom såvitt avser
tillämpningsområdet där utredningen föreslår en inskränkning till de fall där
kontohavaren är konsument.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrar sig över
förslaget tillstyrker detta eller lämnar det utan erinran. Åklagarmyndigheten i
Kristianstad anför att bestämmelsen inte bör inskränkas till konsumenter utan
bör omfatta samtliga kontohavare. Åklagarmyndigheten i Malmö förordar att den i
specialmotiveringen angivna beloppsgränsen sätts lägre än vad utredningen
föreslagit, t.ex. vid ett halvt eller ett tredjedels basbelopp.
Åklagarmyndigheten i Stockholm uppger däremot att man sedan flera år tillbaka
tvingats acceptera att övertrasseringar understigande 50 000 kr normalt inte
blir föremål för någon utredning på grund av bristande utredningsresurser hos
polisen. Domstolsverket, Åklagarmyndigheten i Uddevalla, Svenska Bankföreningen
och Finansbolagens förening avstyrker utredningens förslag. Remissinstanserna
anför därvid i huvudsak principiella synpunkter samt att en åtalsprövningsregel
kan inverka negativt på betalningsmoralen och tilltron till de aktuella
betalningsmedlen.
Skälen för regeringens förslag: På samma sätt som beträffande uthyrning bör
krav kunna ställas på kreditgivaren eller den som öppnar ett konto för en
konsument att han genom olika åtgärder försöker säkerställa fullgörandet av de
förpliktelser som kan följa med avtalsförhållandet och vidtar åtgärder för att
förebygga missbruk i olika avseenden. Det har under några år varit
förhållandevis lätt att erhålla kredit. Anledning finns att misstänka att
krediter i vissa fall beviljats personer som haft svårt att hantera exempelvis
ett kontokort. Också frestelsen att övertrassera sitt konto eller att ställa ut
en check utan täckning kan nog i vissa fall bli övermäktig i svaga
konsumentgrupper.
Det kan ifrågasättas om angivna avtalsförhållandet bör omfattas av
straffrättsligt skydd i den utsträckning som gäller i dag. En utgångspunkt bör
vara att det i första hand är den berörde näringsidkarens sak att så långt som
möjligt tillse att missbruk förebyggs. Till skillnad mot många andra brottstyper
rör det sig här om målsägande som har stora möjligheter att själva bevaka sina
intressen. Genom formerna för kreditprövning, prövning i samband med öppnande av
konto och olika kontrollåtgärder kan också omfattningen av och förutsättningarna
för brottslighet av detta slag påverkas.
Som framgår av vad Åklagarmyndigheten i Stockholm anfört i sitt remissvar
förekommer bedrägerier i kreditförhållanden med en sådan frekvens att man på
vissa håll sett sig föranlåten att i det närmaste helt sluta med att utreda
brott under vissa belopp. Det är knappast möjligt att råda bot på detta
förhållande utan att ta i anspråk resurser som behövs för bekämpning av den
allvarligare brottsligheten. I stället finns anledning att söka uppnå en
enhetlig reglering av den prioritering som faktiskt sker.
Mot bakgrund härav bör särskilda restriktioner föreskrivas för åtalsprövningen
vid brott som avser övertrasseringar av eget konto. De förfaranden som omfattas
av sådana restriktioner är i huvudsak följande.

- Missbruk av eget konto- eller betalkort genom att överskrida gränsen för
beviljad kredit eller verkställa betalning utan att täckning finns på det till
kortet anknutna kontot.

- Uttag från eget konto i bank eller på post eller postgiro eller annan liknande
institution trots att täckning på kontot saknas.

- Utställande av check utan täckning i de fall då detta är att bedöma som
bedrägeri eller bedrägligt beteende.

Utredningen har anfört att en ytterligare förutsättning bör vara att kontot,
oavsett om detta är förbundet med kredit eller inte, har beviljats av en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet till en konsument för
huvudsakligen enskilt bruk. Regeringen anser emellertid i likhet med
Åklagarmyndigheten i Kristianstad att det inte finns några sakliga skäl att
inskränka tillämpningsområdet i detta avseende. Åtalsprövningregeln bör således
vara tillämplig oavsett vilket förhållande som råder mellan den som beviljat
kontot och kontohavaren. Däremot kan nyssnämnda förhållande ha betydelse för
avgörande om det är påkallat att väcka åtal.
Bestämmelsen bör placeras i 9 kap. 12 § andra stycket BrB. Den påverkar inte
omfattningen av det straffbara området och får anses uppfylla de krav på
precision som bör uppställas på en regel om särskild åtalsprövning.
Det bör slutligen framhållas att åtalsprövningsregeln inte i någon mån
inskränker kontohavarens skyldighet att betala de belopp som påförs kontot genom
det straffbelagda förfarandet. Liksom för närvarande kommer alltså
fordringsägaren ha möjlighet att på sedvanligt sätt skaffa sig en exe-
kutionstitel avseende såväl kapitalfordran som avtalsenliga räntor och avgifter
samt att få denna verkställd genom kronofogdemyndighetens försorg. Med hänsyn
härtill saknas skäl anta att åtalsprövningsregeln kommer att inverka negativt på
betalningsmoralen.

7 Förundersökningsförfarandet

7.1 Inledning

Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) inledas så snart
det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning anta att ett brott,
som hör under allmänt åtal, har begåtts. Detta gäller dock inte om det finns
förutsättningar för s.k. förundersökningsbegränsning (4 a § andra stycket).
Vidare gäller att förundersökning inte behöver göras i fråga om bötesbrott och
brott som begås under rättegång (22 §).
En förundersökning inleds av polismyndighet eller åklagare. Har den inletts av
polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av
förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon kan skäligen misstänkas
för brottet. Åklagaren skall också i andra fall ta över ledningen av
förundersökningen när det är påkallat av särskilda skäl. När förundersökning
leds av åklagare får han anlita biträde av polismyndighet och uppdra åt polisman
att vidta åtgärder som hör till utredningen (3 §).
Enligt 3 § fjärde stycket får polisman, innan förundersökning hunnit inledas,
hålla förhör och vidta andra åtgärder i syfte att utreda brottet, om åtgärden
inte kan skjutas upp utan olägenhet.
En förundersökning kan avslutas på två sätt. Finns det inte längre anledning
att fullfölja förundersökningen skall den läggas ned (4 §). Reglerna om
förundersökningsbegränsning (4 a §) innebär också att förundersökningen läggs
ner. Har en fullständig förundersökning utförts skall beslut i frågan om åtal
skall väckas meddelas (20 §). Beslut om åtal fattas av åklagare.
Av 23 kap. 2 § RB kan utläsas att förundersökningen har två huvudsakliga
syften. Det ena är att fastslå om ett brott har begåtts, vem som i så fall
skäligen kan misstänkas för brottet, samt att ge underlag för bedömning av
frågan om åtal skall väckas. Det andra huvudsyftet är att förbereda målet så att
bevisningen kan presenteras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen. Ett tredje
syfte, som inte är nämnt i 2 § men som är väl så väsentligt, är att ge den
misstänkte inblick i åklagarens bevismaterial och göra det möjligt för honom att
få detta justerat och berikat för att därigenom underlätta för den misstänkte
att förbereda sitt försvar.
Ytterligare ett syfte med förundersökningen är att klargöra om det finns något
enskilt anspråk och vilka omständigheter det i så fall grundas på (22 kap. 2 §
RB). Åklagare är under vissa förutsättningar skyldig att föra målsägandens talan
i brottmål. Underlaget för denna talan skall tas fram under förundersökningen.
Förundersökningsförfarandet är utformat för att motsvara dessa syften. Andelen
ogillade åtal är mycket litet, vilket tyder på att förundersökningarna uppfyller
sina syften och att åklagaren i flertalet fall haft ett gott underlag för sitt
åtalsbeslut. Från denna synvinkel finns det således inget reformbehov. Problemet
är i stället att så många ärenden aldrig blir föremål för någon utredning,
eftersom resurser saknas. En annan påtaglig nackdel med det grundliga
förfarandet är att det kan komma i konflikt med det skyndsamhetskrav som också
finns. Tiden mellan brottet och straffet blir ofta relativt lång.
Förundersökningsförfarandet kräver inte på samma sätt som domstolsprocessen
strikta förfaranderegler. Rättegången måste, för att uppfylla rättssäkerhets-
kraven, präglas av ett stort mått av förutsebarhet och formell ordning.
Förundersökningsförfarandet däremot, som ju huvudsakligen har ett förberedande
syfte, måste för att vara effektivt präglas av flexibilitet. Enligt regeringens
mening bör regelverket vara så utformat och medge så stor flexibilitet i för-
farandet att det inte i något fall av formella skäl skall vara nödvändigt att
lägga ner mer arbete på en utredning än vad som är sakligt motiverat för att
medge en fullgod prövning av målet. Man får dock inte bortse från att
förundersökningen ofta sker utan insyn och att det därför är viktigt att det
finns viss formalia till skydd för den misstänkte och andra som berörs av
utredningen. I praktiken skiljer sig också olika förundersökningar oerhört
mycket från varandra. Det säger sig självt att formerna för utredningen och
kraven på dokumentationen och liknande inte är desamma vid ett spaningsmord som
vid ett mål om grov ekonomisk brottslighet och att omfattningen av utredningen i
sådana fall inte är densamma som vid ett erkänt snatteri. De grundläggande
förfarandereglerna måste emellertid vara desamma och kunna passa alla
utredningar.
Mot bakgrund av det anförda finns det anledning att undersöka om det går att
minska kravet på de insatser som skall göras i varje enskilt ärende på
förundersökningsstadiet och på det sättet skapa möjlighet att beivra fler brott
och förkorta handläggningstiderna. Varje åtgärd som kan leda till att
brottsutredningar sker mer skyndsamt utan att rättssäkerheten eftersätts är
positiv för såväl den enskilda utredningen som för det samlade
resursutnyttjandet.
Regeringen tar i detta sammanhang även upp vissa frågor om inledande av
förundersökning och ledningen av en förundersökning.

7.2 Förundersökningsplikten

Regeringens förslag: Möjligheten att underlåta
förundersökning, i de fall det ändå finns tillräckliga
skäl för åtal, utvidgas till att omfatta alla brott
som inte kan antas leda till annan påföljd än böter.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta instanser som yttrar sig på denna punkt
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Regionåklagarmyndigheten i
Linköping anför att förslaget skulle kunna få konsekvenser som inte är
godtagbara ur rättssäkerhetssynpunkt.
Skälen för regeringens förslag: Det kan ifrågasättas om förundersökning är
nödvändig i alla de fall där den enligt dagens regler måste göras. Utrymmet för
att väcka åtal utan en formell förundersökning är mycket litet. Det inskränker
sig till de allra lindrigaste brotten. Enligt 23 kap. 22 § RB gäller i dag att
förundersökning inte behöver genomföras i fråga om brott för vilket inte är
föreskrivet svårare påföljd än böter, om det ändå finns tillräckliga skäl för
åtal. Undantaget gäller också för förseelse under rättegång och för vissa mål
som tas upp direkt av högre rätt, om det inte finns anledning att döma till
annat än böter.
Skillnaden mellan ett förenklat förfarande utan förundersökning och en formell
förundersökning är i och för sig inte dramatisk. Utredningen måste fortfarande
ge ett tillräckligt underlag för prövningen av skuld- och påföljdsfrågan. Vad
som i praktiken skiljer de fall då förundersökning inte sker från de fall då
sådan genomförs är främst att förundersökningsprotokoll inte behöver upprättas i
de förstnämnda fallen och att den misstänkte formellt inte behöver delges
misstanke och inte heller få del av utredningen enligt bestämmelserna i 23 kap.
18 § RB. I fråga om dokumentationen gäller enligt 24 och 25 §§
förundersökningskungörelsen (1947:948) endast att det av polisrapport eller
annan handling bör framgå om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen
samt att de uppgifter som hörda personer lämnat inte behöver redovisas annat än
som en redogörelse för utsagans väsentliga innehåll. Av kravet på att utred-
ningen skall kunna tjäna som tillräckligt underlag för prövning av om strafföre-
läggande eller föreläggande av ordningsbot skall utfärdas eller om åtal skall
väckas följer dock att det i handlingarna måste tas in sådana uppgifter om den
misstänkte och händelsen att gärningsmannen och gärningen kan identifieras samt
att det även i övrigt finns tillräckliga uppgifter för prövningen av skuld- och
påföljdsfrågan.
Det angivna förenklade förfarandet tillämpas i mycket stor utsträckning. Detta
gäller särskilt i fråga om trafikmål. När föreläggande av ordningsbot utfärdas
direkt på platsen sker normalt endast kortfattade noteringar på
ordningsbotsblanketten. Andra fall där förundersökning underlåts avser i regel
bötesförseelser som redovisas från polismyndigheten till åklagaren endast i form
av en polisrapport. Åtalsprövningen sker därefter på grundval av vad som framgår
av rapporten. Om åklagaren finner underlaget otillräckligt, kan han dock besluta
att förundersökning skall inledas.
Systemet med förenklad utredning har inte visat sig vara förenat med några
olägenheter. Tvärtom framstår det som en praktisk lösning som i hög grad
befrämjar snabbheten i förfarandet. Det finns därför enligt regeringens mening
anledning att överväga om utrymmet för att underlåta förundersökning för
lindrigare brott enligt den angivna bestämmelsen bör utvidgas.
Befrielsen från skyldigheten att göra en förundersökning torde vara särskilt
motiverad i de fall den misstänkte erkänner gärningen och det finns
förutsättningar för att beivra brottet genom strafföreläggande eller ordnings-
bot. Detta är, med nuvarande reglering, inte möjligt i fråga om alla brott som
kan bli föremål för strafföreläggande. En del av effektivitetsvinsterna med en
förenklad reaktionsform går därför förlorad. Detta förhållande skulle bli än mer
påtagligt om regeringens förslag i avsnitt 9.2 att utvidga möjligheterna att
utfärda strafföreläggande genomförs utan att regeln i 23 kap. 22 § RB ändras.
Även i övrigt bör vid bötesbrott förundersökning kunna underlåtas när det rör
sig om saker som inte kräver mer vidlyftig utredning.
Det bör påpekas att den misstänkte genom sin inställning i skuldfrågan eller
genom att påkalla ytterligare utredningsåtgärder i hög grad själv kan påverka om
en fullständig utredning skall göras eller om han kan godta att förundersökning
underlåts. Om målsäganden riktar anspråk mot den misstänkte, kan detta också
medföra att en utredning behöver vidtas. När strafföreläggande utfärdas prövar
dessutom åklagaren självständigt att underlaget är tillräckligt. Det torde
därför inte uppstå några negativa konsekvenser ur rättssäkerhetssynpunkt.
Regeringen föreslår med hänvisning till det anförda att tillämpningsområdet för
23 kap. 22 § RB utvidgas. En lämplig avgränsning är att förundersökning inte
skall behöva göras för brott som kan antas leda till endast böter, om det ändå
finns tillräckliga skäl för åtal.

7.3 Förundersökningens inledande

Regeringens förslag: En förundersökning skall
inledas genom ett formligt beslut. Polismans rätt
och skyldighet att innan en förundersökning hunnit
inledas vidta utredningsåtgärder utvidgas. Be-
stämmelsen om skyldighet att på polismans
tillsägelse följa med till förhör förtydligas så att
det framgår att den gäller även om förundersökning
inte inletts.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Utredningen
har dock inte behandlat frågan om ett förtydligande av bestämmelsen om
skyldighet att på polismans tillsägelse följa med till förhör.
Remissinstanserna: De flesta instanserna lämnar förslagen utan erinran.
Förslaget att förundersökning skall inledas genom ett formligt beslut avstyrks
av flera åklagarmyndigheter med motivering att det skapar onödigt merarbete.
Rikspolisstyrelsen föreslår att en polisman skall få inleda förundersökning i de
fall då utredningen kan slutföras i ett sammanhang.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 23 kap. 1 § RB skall förundersökning
inledas när det finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal
förövats. Gränsen för när förundersökning skall inledas har satts lågt. Kravet
på att det skall finnas anledning anta att ett brott förövats innebär i och för
sig att det måste finnas en i någon mån preciserad brottsmisstanke. Misstanken
kan dock vara vag och gärningsmannen kan vara okänd.
En förundersökning kan enligt gällande ordning inledas på olika sätt. Ofta sker
det formlöst genom att utredningsarbetet helt enkelt sätts igång. I andra fall
fattas ett särskilt beslut. Det rör sig då oftast om mer vidlyftiga mål, där
åklagaren har anledning att begränsa utredningen på något sätt och också ger
direktiv för utredningsarbetet. I ett stort antal mål fattas dock inte något
formellt beslut om att förundersökning skall inledas.
Det följer en rad rättsverkningar av att förundersökning inleds.
Förfarandereglerna i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen blir fullt ut
tillämpliga. Förundersökningsledare skall utses, protokoll skall föras,
vittnesförhör får påkallas vid domstol, målsägandebiträde kan förordnas m.m.
Det finns skäl att tydligare än vad som ofta sker i dag markera att en
förundersökning faktiskt inleds. Med hänsyn till de konsekvenser som följer av
att förundersökning inleds är det inte acceptabelt att, som ibland förekommer,
oklarhet råder om en förundersökning faktiskt har inletts eller om utredningen
alltjämt befinner sig på ett förberedande stadium (jfr Justitieombudsmännens
ämbetsberättelse 1991/92 s. 86).
Det finns enligt regeringens uppfattning inte någon anledning att ändra den
grundläggande bestämmelsen om förutsättningarna för att förundersökning skall
inledas. För att det aldrig skall behöva råda oklarhet i frågan om
förundersökning inletts eller inte föreslår vi emellertid att 23 kap. 3 § RB
förtydligas så att det framgår att förundersökning skall inledas genom ett
formligt beslut av någon som är behörig att inleda den aktuella
förundersökningen.
Vi är medvetna om att ett system av detta slag kan, som en del remissinstanser
påpekat, medföra ett visst merarbete. Fördelarna uppväger emellertid enligt vår
mening mer än väl eventuella svårigheter. Ansvarsfrågan blir klarlagd på det
sättet att det görs klart vem som är undersökningsledare och i den egenskapen
ansvarar för ärendets handläggning. Rutiner bör kunna skapas som medför att
beslut i frågan om förundersökning skall inledas fattas direkt i samband med att
ärendet anhängiggörs på myndigheten eller vid den senare tidpunkt när det finns
underlag för sådant beslut.
Enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket RB får polisman under vissa förutsättningar
hålla förhör och vidta andra åtgärder i syfte att utreda brott innan
förundersökning hunnit inledas om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.
Bestämmelsen infördes 1969. I propositionen anförde den föredragande departe-
mentschefen att polisman redan enligt gällande rätt torde ha befogenhet att
vidta vissa utredningsåtgärder innan behörig undersökningsledare fått tillfälle
att ta befattning med saken men att oklarhet rådde om omfattningen av denna
befogenhet. Han anförde vidare att det är av stort praktiskt värde om polisman
på eget ansvar får göra en del av utredningen och då särskilt åtgärder som inte
lämpligen bör skjutas upp. De utredningsåtgärder som främst kunde komma i fråga
var enligt departementschefen platsundersökning och sådana förhör med parter och
vittnen, som kan ske i nära anslutning till att brottet har begåtts.
Departementschefen uttalade vidare att den misstänkte självfallet inte skulle ha
sämre ställning än vid förundersökning, varför de allmänna bestämmelserna om
förundersökning bör iakttas i tillämpliga delar. Han tillade att dessa, på samma
sätt som är fallet vid utredning enligt 23 kap. 22 § RB, bör anses analogt
tillämpliga (prop. 1969:114 s 33 ff).
Av uttalandena torde framgå att syftet med bestämmelsen är att sanktionera att
polisman får vidta brottsutredande åtgärder på eget ansvar utan att
förundersökning har inletts. Bestämmelsen som sådan utgör inte grund för att
polisman får vidta åtgärder som innebär någon form av tvång. Det handlar i
stället om att polisman har lagstöd för att inleda utredningen på brottsplatsen.
Bestämmelsen är, såsom framgår av lydelsen, att se som en undantagsregel. Det
finns enligt rättegångsbalkens regler i princip inte någon skyldighet att vidta
utredningsåtgärder i detta skede. Bestämmelsen har nog hittills ansetts ge
uttryck för en möjlighet snarare än för ett åliggande. Inte heller polislagen
innehåller någon skyldighet för polisman att vidta utredningsåtgärder innan en
förundersökning hunnit inledas. I 9 § polislagen (1984:387) sägs endast att
polisman, när han får kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skall lämna
rapport om det till sin förman så snart det kan ske.
Det kan ifrågasättas om inte polisman i större utsträckning än hittills borde
göra den utredning som lämpligen kan ske i anslutning till att brottet har
begåtts. Såväl från utredningssynpunkt som för att påskynda förfarandet står
mycket att vinna på att möjliga utredningsåtgärder genomförs i nära anslutning
till brottet. Särskilt beträffande vardagsbrottslighet, såsom butiksstölder,
biltillgrepp, rattfylleri, grov olovlig körning, enklare fall av misshandel och
liknande är förhållandena ofta sådana att det är möjligt att praktiskt taget
slutföra utredningen direkt på plats. Det bör enligt regeringens uppfattning ses
som ett naturligt åliggande för all polispersonal att vidta möjliga åtgärder för
utredning av brott. De uppenbarligen stora rationaliseringsvinster som ligger i
att utredning sker direkt på plats bör givetvis tas tillvara.
Regeringen föreslår därför att bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB om polismans rätt
att vidta utredningsåtgärder i berörd situation ändras så att den omfattar
samtliga åtgärder som är av betydelse för utredningen och som får göras utan att
förundersökning inletts. Kompletterande föreskrifter kan ges i förordningsform.
Det förtjänar att påpekas att bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB inte ger polisman
rätt att använda tvångsmedel. Förutsättningarna för tvångsmedelsanvändningen är
inte reglerade i 23 kap. RB utan i 24, 26, 27 respektive 28 kap. RB. Vidare bör
framhållas att polismans rätt att vidta utredningsåtgärder på eget ansvar endast
gäller för det absoluta inledningsskedet av en utredning. Detta framgår av att
denna rätt endast finns i det skede då förundersökning inte hunnit inledas, dvs.
innan behörig person har informerats. Av 3 a § förundersökningskungörelsen
(1947:948) framgår dessutom att polisman så snart det kan ske skall anmäla
vidtagna åtgärder för någon som får leda förundersökning rörande brottet. Denna
ordning utgör en garanti för att polismyndigheten och åklagare har kontroll över
utredningen. Beslut skall fattas om förundersökning skall inledas eller inte och
ställning tas till om det skall göras ytterligare utredningsåtgärder. Det saknas
mot bakgrund av denna ordning skäl för att polisman, som Rikspolisstyrelsen
föreslår i sitt remissyttrande, skall ha rätt att inleda förundersökning i de
fall då utredningen kan slutföras i ett sammanhang.
Utöver de åtgärder som redan nämnts kan det, i samband med att utredningsarbete
påbörjas i nära anslutning till att ett brott har begåtts, bli aktuellt att ta
med personer från brottsplatsen för förhör. Det måste vara möjligt för polisen
att kunna genomdriva en sådan åtgärd med tvång innan förundersökning inletts.
Denna typ av åtgärd regleras i 23 kap. 8 § RB. Där sägs att person som befinner
sig på en brottsplats är skyldig att på tillsägelse av polisman medfölja till
förhör. Vägrar personen utan giltig orsak att göra detta, får polismannen ta med
honom till förhöret. Vid mycket allvarlig brottslighet gäller denna skyldighet
även för personer som befinner sig inom ett område i anslutning till
brottsplatsen. Bestämmelsen tillämpas t.ex. då den som misstänkts för brottet
skall tas med för förhör och det inte finns förutsättningar för att gripa denne,
eller då vittnen bör höras omedelbart och detta inte kan genomföras på
brottsplatsen.
Bestämmelsen fanns, med undantag för den kompletterande regeln vid grov
brottslighet, redan i rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse; alltså innan
bestämmelsen om polismans rätt att vidta brottsutredande åtgärder innan
förundersökning hunnit inledas tillkom. Dess placering i förundersök-
ningskapitlet antyder att dess tillämpning förutsätter att förundersökning har
inletts. Dessa omständigheter talar för att åtgärden får vidtas endast inom
ramen för en förundersökning. Paragrafens ordalydelse innefattar å andra sidan
inte något krav på att en förundersökning skall ha hunnit inledas. Som anfördes
i 1969 års lagstiftningsärende är de allmänna bestämmelserna om förundersökning
analogt tillämpliga då åtgärder vidtas enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket RB.
Detta, sammantaget med att 23 kap. 8 § RB uttryckligen anger att polisman
disponerar över frågan om en person skall följa med till ett förhör och att
polisman får besluta att ta med personen till förhöret, om denne vägrar utan
giltig orsak, talar med styrka för att bestämmelsen är tillämplig även i de fall
förundersökning inte hunnit inledas. För att det inte skall råda någon oklarhet
på denna punkt och då möjligheten att använda visst tvång inte bör regleras
genom en analogisk tillämpning av ett lagrum föreslår regeringen att
bestämmelsen i 23 kap 8 § RB förtydligas så att det uttryckligen framgår att
polis får vidta denna åtgärd i brottsutredande syfte redan innan en
förundersökning hunnit inledas.

7.4 Förundersökningsledning

Regeringens förslag: Regeln om åklagares övertagande
av ledningen av förundersökningen förtydligas så att
det framgår att åklagaren i dessa fall har ansvaret
för hela utredningen. Åklagares rätt att meddela
anvisningar för förundersökningens bedrivande i
sådana fall då polismyndigheten är
förundersökningsledare tas bort.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta instanser som yttrar sig på denna punkt
tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.3 har betonats att det är av stor
vikt att det inte råder någon oklarhet om vem som har ansvaret för
förundersökningen. En med detta sammanhängande fråga är huruvida det är möjligt
eller lämpligt att ansvaret för en förundersökning kan vara delat mellan
polismyndigheten och åklagaren. En annan fråga som aktualiseras i detta
sammanhang är om det är lämpligt att åklagare har rätt att meddela anvisningar
för utredningens bedrivande i fråga om förundersökningar som han inte har
ansvaret för.
Som tidigare nämnts skall åklagare enligt 23 kap. 3 § RB överta ledningen av en
redan inledd förundersökning så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet
och saken inte är av enkel beskaffenhet. Åklagaren skall också i andra fall ta
över ledningen av förundersökningen när det är påkallat av särskilda skäl. I
olika sammanhang har det diskuterats om förundersökningsledningen kan delas upp
i en och samma förundersökning så att åklagare vid förundersökning avseende ett
brott är undersökningsledare beträffande en eller flera misstänkta, medan
förundersökningen i övrigt leds av polismyndigheten.
Av lydelsen av 23 kap. 3 § RB synes man kunna dra slutsatsen att ledningen av
en utredning ses som en enhet; ansvaret ligger antingen på polisen eller på
åklagaren. Situationen har dock inte berörts i förarbetena och några
föreskrifter som direkt hindrar en delning av förundersökningsledningen finns
inte.
Frågan om delat förundersökningsledarskap behandlades av Justitiekanslern i ett
beslut den 4 april 1986 (JK-beslut 1986 s. 144 ff) med anledning av de
konflikter som uppstått mellan polis och åklagare i utredningen av mordet på
Olof Palme. Frågan togs också upp av den juristkommission respektive den
parlamentariska kommission som den dåvarande regeringen tillsatte (SOU 1987:72
respektive 1988:18). Justitiekanslern anförde att det inte är ovanligt att en
delning av förundersökningsledningen av berört slag görs vid större brottsutred-
ningar och att en uppdelning i allmänhet inte visat sig vara förenad med några
större olägenheter. Justitiekanslern pekade dock på vissa risker med en upp-
delning. Den mest påtagliga risken för att konfliktsituationer skall uppstå vid
ett delat ansvar för förundersökningen torde enligt honom ligga i det
förhållandet att det kommer fram omständigheter vid den av polismyndigheten
ledda delen av undersökningen som har betydelse också för den åklagarledda
delen. Det är naturligt att polismyndigheten tidigare än åklagaren får fram
uppgifter eftersom polismyndighetens utredning bedrivs i form av ett bredare
spanings- och efterforskningsarbete. Justitiekanslern betonade att det därför är
viktigt att åklagaren hålls informerad även om de delar av förundersökningen som
han inte har det omedelbara ledningsansvaret för.
Justitiekanslerns bedömning var att en delning av ansvaret i vissa fall måste
anses tillåtet. Han anförde följande (JK-Beslut 1986 s. 161).

Under förutsättning att klara ansvarsgränser dras upp och erforderlig infor-
mation utbyts, synes den nuvarande ordningen, som får anses tillåta en delning
av ansvaret för förundersökningen, väl gagna en effektiv och rättssäker
brottsutredning. Rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens syften att
förundersökningen snabbt och betryggande skall ge erforderligt material för
åtalsfrågans bedömande och att förbereda rättegången med hänsyn till kraven på
koncentration och omedelbarhet torde således kunna uppfyllas (jfr 23 kap. 2 §
rättegångsbalken). Ett delat ledarskap utgör såvitt jag har kunnat finna inte
något generellt problem.

Juristkommissionen intog en mer restriktiv hållning till frågan om det är
tillåtet och lämpligt med ett delat förundersökningsledarskap (SOU 1987:72 s.
100 ff). Enligt kommissionen är det obestridligt att möjligheten att dela
förundersökningsledningen inte direkt förutsetts av lagstiftaren och att det
vidare är tydligt att ett sådant förfarande för med sig allvarliga risker.
Kommissionen anmärkte också att rättsfrågan synes avsevärt mer kontroversiell
ute på fältet än vad Justitiekanslerns beslut gav intryck av.
Det är enligt Juristkommissionen inte enbart risken för mer eller mindre öppna
konflikter mellan polis och åklagare som talar emot en delning av
förundersökningsledningen. Den mest väsentliga invändningen är att man kan
förledas att begränsa utredningen i den del som avskiljs från förundersökningen
i övrigt för att ställas under åklagarens ledning. För att rätt kunna bedöma
grunden för misstankarna mot en viss person måste åklagaren ha överblick över
utredningen i dess helhet och därmed underlag för att avgöra vilka andra
möjligheter som finns än att det är den misstänkte som är skyldig.
Juristkommissionen framhöll också att, om det över huvud taget är möjligt att
dela förundersökningsledningen, det helt måste ligga i åklagarens hand att
avgöra om han vill ta över hela utredningen eller låta någon del av
ledningsansvaret stanna hos polisen.
I rapporten av den parlamentariska kommissionen anfördes att lagen inte ger
något entydigt svar på frågan om tillåtligheten av en delning av förunder-
sökningsledarskapet av det slag som då var av intresse. Det skulle således vara
en fråga om lämplighet. Enligt den parlamentariska kommissionen talar de skäl
som Juristkommissionen anfört med styrka mot lämpligheten av en delning. Till
dessa skäl, anfördes i rapporten, kan läggas att det förefaller föga rationellt
att på angivet sätt dela ledningen av en och samma organisation. Den
parlamentariska kommissionen anför att för det fall Riksåklagaren inte med stöd
av åklagarinstruktionen meddelar anvisningar till åklagarna av innebörd att
delning av förundersökningsledarskapet inte får förekomma det bör övervägas att
göra erforderliga förtydliganden i rättegångsbalken (SOU 1988:18 s. 84 ff).
I Åklagarutredningens betänkande anförs att kommittén i allt väsentligt in-
stämmer i den bedömning av rättsläget och de synpunkter angående lämpligheten av
delning av förundersökningsledarskapet som Juristkommissionen och den parla-
mentariska kommissionen anfört.
De skäl mot en delning som anförts i kommissionernas rapporter väger också
tungt. Regeringen vill särskilt peka på risken att åklagaren kan komma att sakna
en helhetsbild av utredningsläget och att han därigenom inte rätt kan bedöma
styrkan av bevisningen mot en misstänkt. Detta inger farhågor eftersom den
misstänkte ofta kan vara frihetsberövad. Även i övrigt kan en delning motverka
att utredningen drivs rationellt, effektivt och rättssäkert. De olika delarna av
utredningen går regelmässigt in i varandra och det bör inte finnas någon
osäkerhet om vem som i varje läge har ledningsansvaret för de förundersöknings-
åtgärder som skall eller bör vidtas. Övervägande skäl talar därför för att det
inte skall vara möjligt att dela det formella ansvaret som förundersöknings-
ledare på det sätt som förut beskrivits.
Såsom tidigare anförts har rättsläget avseende tillåtligheten av delning av
förundersökning varit något oklart. Denna oklarhet bör undanröjas. Ett skäl till
oklarheten kan vara att det inte stått klart att en förundersökning alltid avser
ett brott och inte en misstänkt. Även om man säger att förundersökning inletts
mot en viss person finns det skäl att understryka att förundersökningen enligt
rättegångsbalken avgränsas av det brott beträffande vilket misstanke föreligger.
Enligt vår mening bör reglerna i rättegångsbalken förtydligas så att det klart
framgår vad som gäller i berörda avseenden. I 23 kap. 3 § första stycket RB bör
framgå att åklagaren övertar förundersökningsledningen avseende brottet.
Härigenom markeras dels att åklagaren ansvarar för förundersökningen i sin
helhet och således inte bara beträffande den misstänkte, dels att en
förundersökning avgränsas genom det brott den avser och inte genom vilka
personer som berörs.
Det anförda behöver dock inte i och för sig leda till att en viss uppdelning av
den dagliga ledningen av utredningsarbetet inte skulle kunna ske. Reglerna om
förundersökningen ger generellt polis- och åklagarmyndigheter stora möjligheter
att utforma förfarandet efter vad som kan bedömas lämpligt i det enskilda
fallet. Detta torde gälla även frågor om hur ledningsansvaret skall utövas i
praktiken. Även om åklagaren formellt är undersökningsledare bör således detta
inte hindra att den konkreta inriktningen av utredningsarbetet i större eller
mindre mån kan överlåtas på polisen. Det bör emellertid betonas att det alltid
är åklagaren som i den angivna situationen har det yttersta ansvaret för
förundersökningen, även om polisen i praktiken skall stå för de resurser som
behöver tas i anspråk.
Åklagares rätt att med stöd av 23 kap. 3 § andra stycket RB meddela anvisningar
rörande en förundersöknings bedrivande, i sådana fall då polismyndigheten är
förundersökningsledare, tillämpas i mycket liten utsträckning. Om en åklagare
anser sig behöva meddela formella anvisningar beträffande en förundersökning, så
är den naturliga åtgärden att han utnyttjar sin rätt att överta ledningen av
förundersökningen. På det sättet tvingas han också att ta ansvaret för de
anvisningar han utfärdat. Enligt regeringens mening finns därför inte något
behov av att ha kvar denna rätt. De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga
gör samma bedömning. Vi föreslår därför att anvisningsrätten enligt 23 kap. 3 §
andra stycket RB upphävs. Det innebär självfallet inte att åklagare inte skall
ge råd och synpunkter, när sådana efterfrågas, i de fall polismyndigheten är
förundersökningsledare. Tvärtom är en sådan dialog ofta angelägen.

7.5 Förundersökningsprotokollet

Regeringens bedömning: Dokumentationen av vad som
framkommit under en förundersökning bör inte göras
mer omfattande än vad som behövs i det enskilda
fallet för att syftet med förundersökningen skall
uppfyllas. Inga lagstiftningsåtgärder krävs.

Utredningens förslag: Utredningen har gjort samma bedömning som regeringen men
föreslagit en ändring av 23 kap. 21 § RB av innebörd att det av lagtexten
tydligare skall framgå vad som är syftet med förundersökningsprotokollet.
Utredningen föreslår dessutom vissa ändringar i förundersökningskungörelsen som
tar sikte på dokumentationen av vad som framkommit under förundersökningen.
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet instanser som yttrar sig på denna punkt. En del remissinstanser har
synpunkter på hur förundersökningsprotokollet skall utformas. Bland annat
Riksåklagaren, Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt ifrågasätter om de
författningsändringar som Åklagarutredningen föreslagit totalt sett leder till
några rationaliseringsvinster. Från flera håll anförs att förslagen kan utgöra
grund för fortsatta överväganden eller användas vid en försöksverksamhet.
Skälen för regeringens bedömning: Den grundläggande bestämmelsen om vad ett
förundersökningsprotokoll skall innehålla finns i 23 kap. 21 § RB. I första
stycket stadgas att vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid
förekommit av betydelse för utredningen. I förundersökningskungörelsen finns en
rad detaljerade bestämmelser om vad som skall tas med i protokollet.
Förundersökningsprotokollet har till huvudsaklig uppgift att ge åklagaren
underlag för bedömningen av åtalsfrågan och att förbereda målet inför huvud-
förhandlingen i domstolen. Av detta följer att protokollet skall ge en
rättvisande bild av vad som framkommit i samband med de olika utred-
ningsåtgärderna. Såväl sådant som är till fördel som sådant som är till nackdel
för den misstänkte skall redovisas. Men protokollet har betydelse inte bara för
att dokumentera utredningsresultatet. Det är också av stor vikt från
kontrollsynpunkt. Protokollet skall ge en trogen bild av vad som förekommit
under förundersökningen av betydelse för målet (22 § förundersöknings-
kungörelsen). Detta är en förutsättning för att det skall gå att på ett riktigt
sätt kontrollera att allt gått rätt till under utredningen. Såväl den enskilde
som utsatts för olika åtgärder som utredningspersonalen kan ha ett påtagligt
behov av att i efterhand kunna kontrollera t.ex. när och på vilken grund en
tvångsåtgärd vidtagits.
Möjligheten att kunna kontrollera polis och åklagares arbete under för-
undersökningen är enligt regeringens mening av väsentlig betydelse för tilltron
till rättsväsendet. Förundersökning innebär, oavsett om några tvångsmedel kommit
till användning, praktiskt taget alltid någon form av ingripande mot enskilda.
Det är av stor vikt att polisens och åklagarens åtgärder verkligen dokumenteras
och att det är möjligt att granska deras förehavanden. En central uppgift för
protokollet måste därför även i fortsättningen vara att rättvist spegla
förundersökningens förlopp, vilka åtgärder som vidtagits, vem som fattat olika
beslut och grunderna för besluten.
Uppmärksamheten bör i stället främst inriktas på att undersöka om det finns
möjlighet att minska redovisningen av vad som framkommit vid utred-
ningsåtgärderna, alltså redovisningen av själva utredningsresultatet.
Man måste här skilja på sådan bevisning som tas in i protokollet och som
presenteras vid huvudförhandlingen i det skick den getts under förundersökningen
och sådan bevisning som skall tas upp direkt vid huvudförhandlingen. Skriftlig
bevisning, t.ex. läkarintyg, bokföringsmaterial, sakkunnigutlåtanden och
protokoll över konfrontationer, måste naturligtvis i sin helhet tas in i
protokollet i exakt det skick i vilken den är avsedd att presenteras vid
huvudförhandlingen. Avsikten är ju normalt inte att denna bevisning skall
förändras på något sätt i samband med huvudförhandlingen och den misstänkte har
ett berättigat intresse av att i förväg få granska vad som åberopas mot honom.
Det förhåller sig i viss mån annorlunda med förhör som hållits under för-
undersökningen. Enligt principerna om muntlighet och omedelbarhet vid
huvudförhandling skall förhör normalt tas upp vid förhandlingen. Skriftliga
vittnesberättelser är endast undantagsvis tillåtna. Huvudprincipen är sålunda
att det är förhöret vid förhandlingen i domstol som är avgörande för vilket
bevisvärde som skall tillerkännas den hördes uppgifter. Om förhöret tas upp vid
förhandlingen, får protokollen över förhören under förundersökningen åberopas
endast om den hörde avviker från vad han uppgivit under polisförhören eller
vägrar lämna uppgifter under förhandlingen.
Enligt 23 kap. 21 § RB andra stycket skall, sedan förhöret med den misstänkte
eller annan upptecknats och innan förhöret avslutas, den hörde ges tillfälle att
granska uppteckningen och tillfrågas om han har någon erinran mot innehållet.
Närmare föreskrifter om redovisning av förhör ges i förundersökningskungörelsen.
I dess 22 § föreskrivs att utsaga skall i de delar den bör tas in i protokollet
återges i så nära överensstämmelse som möjligt med det talade ordet. Ordagrann
återgivning behöver dock inte ske annat än då det är särskilt viktigt att de
exakta ordalagen framgår av protokollet. Om flera personer hörs om samma sak får
hänvisning göras till tidigare uppteckning, men skiljaktigheter i utsagorna
skall noggrant antecknas.
I dag sker i regel en förhållandevis utförlig redovisning av hållna förhör i
protokollen. Detta är den främsta orsaken till att protokollen ofta blir täm-
ligen omfattande. Inte minst i de fall utskrift sker av förhöret i sin helhet
tar utskriften ofta omfattande utrymme och arbete i anspråk. Detta är å andra
sidan det enda sättet att exakt redogöra för en utsaga. När vad den hörde sagt
skall omformuleras av förhörsledaren till en sammanhängande berättelse finns
alltid en risk att nyanser i utsagan går förlorade eller får ett annat innehåll.
Till bilden hör också att förhör under förundersökningen i allt högre
utsträckning kommit att åberopas vid huvudförhandlingen på grund av att där
hörda personer lämnar andra uppgifter än de gjort under förundersökningen.
Enligt regeringens mening bör synen på dokumentationen av utsagor under
förundersökningen i viss mån kunna förändras. Den grundläggande principen är och
har varit att protokollet skall tjäna som underlag för åklagarens åtalsprövning
och för att förbereda målet i domstol. Redovisningen av hållna förhör bör inte
göras mer vidlyftig än vad som behövs för att fylla dessa syften och för att ge
den misstänkte möjlighet att förbereda sitt försvar. Med den ökande allvarliga
och närmast yrkesinriktade brottsligheten går det emellertid inte att undvika
att det även i framtiden kommer att finnas ett behov av att åberopa vad som
sagts under brottsutredningen. I dessa fall måste dokumentationen ske i så
rättvisande former som möjligt och utformas så att förhöret blir tjänligt som
bevisning.
Regeringen vill med det sagda framhålla att det inte går att lägga någon mall
över förfarandet, som skall passa i samtliga utredningar. Möjligheterna att
begränsa dokumentationen, för att på det sättet påskynda förfarandet, bör
uppmärksammas i samtliga ärenden. Det finns anledning att anta att förutsätt-
ningarna för detta är störst vid handläggningen av relativt okomplicerade
ärenden rörande vardagsbrottslighet, t.ex. mindre allvarlig misshandel, stölder,
trafiknykterhetsbrott, försäkringskassebedrägerier och liknande. Eftersom det är
denna typ av ärenden som trots allt dominerar bör också sådana åtgärder ge
störst effekt från rationaliseringssynpunkt. I de fall där den misstänkte
erkänner brottet eller skuldfrågan på annat sätt är uppenbar bör förunder-
sökningsprotokollet ofta kunna göras kort. I mer komplicerade fall torde
möjligheterna att begränsa redovisningen av vad som framkommit under utredningen
vara mindre. Åklagaren måste alltid ha tillgång till det material som är
väsentligt för åtalsprövningen och den misstänkte får inte undanhållas uppgifter
som kan ha betydelse för försvaret. Förnekar den misstänkte brottet och är
utredningen komplicerad kan det ofta vara svårt att under utredningens gång
bedöma vilka uppgifter som är väsentliga. Det finns i dessa fall mindre utrymme
för att minska på redovisningen av vad som framkommit under förundersökningen.
Regeringen gör sammanfattningsvis den bedömningen att vissa
rationaliseringsvinster kan uppstå om man i framtiden i större utsträckning
beaktar möjligheten att begränsa dokumentationen i förundersökningsprotokollen.
Detta kan, som Åklagarutredningen påpekat, i stor utsträckning ske inom ramen
för den nuvarande lagstiftningen. Frågan lämpar sig enligt vad Riksåklagaren
anför i sitt remissvar väl för metodutveckling i fråga om användning av modern
teknik och den allmänna uppläggningen av förundersökningsprotokollen. Regeringen
delar denna uppfattning.
Rikspolisstyrelsen driver i sitt utvecklingsarbete ett huvudprogram avseende
utredningverksamhet. Inom programmet faller åtgärder för att förenkla
förundersökningarna och att utveckla metoder och teknik inom utredningsarbetet.
Det är av grundläggande betydelse för hur effektivt kriminalpolisverksamheten
kan bedrivas att det finns ett väl fungerande samarbete mellan polisen och
åklagarna. Åklagarutredningen har behandlat denna fråga och angivit att formerna
för samverkan i löpande prioriteringsfrågor, i metodfrågor m.m. behöver
utvecklas på alla nivåer. Detta gäller även rutiner och förenklade
handläggningsformer. Regeringen har i 1994 års budgetproposition anfört att det
ankommer på Riksåklagaren att i samråd med Rikspolisstyrelsen ange riktlinjer
och vidta de åtgärder som bedöms nödvändiga för att tillse att detta arbete
kommer till stånd (prop. 1993/94:100 bilaga 3 s. 91). Det får ankomma på Rik-
såklagaren att inom ramen för det givna uppdraget behandla frågan om en mer
flexibel utformning av förundersökningsprotokollen. Arbetet kan aktualisera att
det görs ändringar i förundersökningskungörelsens bestämmelser om
förundersökningsprotokoll. Riksåklagaren bör i sådant fall lämna förslag till
sådana ändringar.

8 Åtalspliktens utformning och förundersökningsbegränsning

8.1 Åtalsplikten

Regeringens bedömning: Principen om absolut
åtalsplikt bör behållas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga instanser som yttrar sig i denna del
delar utredningen uppfattning. Några instanser anför dock att man bör närma sig
en relativ åtalsplikt.
Skälen för regeringens bedömning: En grundläggande princip inom straffrättens
område är att, om ett förfarande är kriminaliserat, den som gör sig skyldig till
en sådan gärning skall få ett straff. Kraven på likhet inför lagen,
förutsebarhet i straffrättskipningen och legalitet talar för att alla som gör
sig skyldiga till straffbara förfaranden bestraffas. Denna princip kommer bl.a.
till uttryck i fråga om åtalsplikten. Enligt 20 kap. 6 § RB är åklagaren, om
inte annat är föreskrivet, skyldig att väcka åtal för brott som hör under
allmänt åtal. Åklagaren har således i princip en absolut åtalsplikt. På
motsvarande vis är polisen i princip skyldig att utreda alla sådana brott.
En processordning som innebär att åtal alltid väcks då det i och för sig finns
förutsättningar för detta skulle emellertid i många fall uppfattas som alltför
rigid och rentav stötande. Strafflagstiftningen saknar den precision som behövs
för att endast klart straffvärda förfaranden skall falla under det straffbara
området. Det torde dessutom vara på det sättet att inte något modernt samhälle
har kunnat ställa upp resurser för att kunna beivra alla i och för sig
straffbelagda beteenden som medborgarna gör sig skyldiga till. En viss
prioritering är i praktiken därför nödvändig. Motsättningen mellan intresset av
att straffbelagda gärningar lagförs och intresset av att lagstiftningen inte
skall leda till stötande resultat och att resurserna används på en
ändamålsenligt sätt kan lösas på olika sätt.
I flera länder gäller inte principen om en absolut åtalsplikt. Åklagaren ges en
rätt att, utifrån förhållandena i det enskilda fallet, pröva om ett åtal är
påkallat. Han kan alltså göra en diskretionär prövning. Åklagaren har vad som
brukar kallas en relativ åtalsplikt. Denna är vanligen förenad med en relativ
förundersökningsplikt.
Frågan om åtalspliktens utformning har under senare år varit föremål för
omfattande intresse i många länder. Den har också tagits upp i internationella
sammanhang. Av särskild betydelse är den rekommendation om förenklat
brottmålsförfarande som Europarådet antog 1987, recommendation No R (87) 18.
Efter att ha erinrat om att Europarådets mål är att nå en större enhetlighet
mellan länderna konstateras i rekommendationen att den ökande belastningen på
domstolarna av framför allt mål om mindre brott medför problem.
Handläggningstiderna förlängs och rättsväsendet råkar i vanrykte. Denna
utveckling kan, sägs det, inte åtgärdas enbart genom fördelning av resurser. Det
krävs också klarare prioriteringsregler för straffrätten, såväl vad gäller form
som innehåll. I rekommendationen ingår att medlemsstaternas processlagstiftning
bör vila på principen om relativ (discretionary) åtalsplikt. Om detta, av
konstitutionella, historiska eller andra skäl, inte anses möjligt, bör andra
lagstiftningsåtgärder vidtas för att samma effekt skall uppnås.
I början av detta sekel gällde i Sverige principen om absolut åtalsplikt i
stort sett utan undantag. Frågan om att införa en relativ åtalsplikt har dock
fortlöpande diskuterats. Fördelarna med att behålla den absoluta åtalsplikten
har hittills ansetts väga över. Den absoluta åtalsplikten har i stället försetts
med alltmer betydande undantag. Reglerna om undantag från åtalsplikten är av två
slag, särskild åtalsprövning och åtalsunderlåtelse.
För vissa brott har lagstiftaren valt särskild åtalsprövning och har då
uttryckligen angett att presumtionen är mot åtal. Åtalet har i dessa fall gjorts
fakultativt. Dessa särskilda åtalsprövningsregler är intagna under respektive
straffstadgande. Reglerna har olika innehåll och markerar en varierande grad av
presumtion mot åtal. I vissa fall får åtal väckas bara om målsäganden angett
brottet till åtal och åtal är påkallat av särskilda skäl. I andra fall gäller
att åtal får väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat ur allmän
synpunkt. Även andra exempel på typfall finns, såsom att krav finns på antingen
en angivelse från målsäganden eller att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. I 2
kap. BrB finns dessutom mer generella regler om åtalsprövning i fråga om brott
som begåtts i Sverige på utländskt fartyg eller flygplan eller utom riket.
Bestämmelser av det här slaget är relativt vanliga i brottsbalken och de före-
kommer också inom specialstraffrätten. De brottstyper för vilka särskild
åtalsprövning är föreskriven är i regel sådana där brottet har utpräglat
civilrättsliga inslag, rör förhållanden inom familjen eller annars vad som
brukar anses tillhöra privatlivet eller där andra sanktionsformer gäller vid
sidan av det straffrättsliga regelsystemet. I avsnitten 6.7 respektive 6.8
föreslås att det införs regler om särskild åtalsprövning vid brott som avser
olovliga förfoganden med förhyrd egendom respektive övertrasseringar av eget
konto.
Den andra huvudtypen av inskränkning i åtalsplikten utgörs av bestämmelserna om
åtalsunderlåtelse. I dessa fall kvarstår i princip presumtionen för åtal, men
åklagaren ges en rätt att under vissa givna förutsättningar underlåta att åtala.
Reglerna om åtalsunderlåtelse är, till skillnad från flertalet av de regler som
föreskriver särskild åtalsprövning, av generell karaktär. De gäller allmänt för
vissa i lagstiftningen angivna typfall, som kan hänföras till brottets art,
gärningsmannens person eller andra speciella omständigheter.
Genom senare års lagstiftningsarbete har inskränkningarna i åtalsplikten fått
en sådan omfattning att det med fog kan påstås att denna har kommit att närma
sig ett system med relativ åtalsplikt. Det torde också höra till undantagen i
modern straffprocesslagstiftning att åtalsplikten är absolut, alltså i det
närmaste fri från undantag. Å andra sidan förekommer det heller knappast att
åtalsplikten är fullständigt relativ och att åtal kan underlåtas på helt
diskretionära grunder. En jämförelse i praktiken av olika näraliggande länders
åtalssystem ger en påfallande enhetlighet i fråga om vilka mål som förs till
åtal, närmast oberoende av vilken grundläggande reglering beträffande
åtalsplikten som ligger i botten. I vart fall gäller detta vid en jämförelse med
länder som har en med Sverige likartad rättstradition. Vid en jämförelse med
Danmark och Norge, vilka anses ha en i princip relativ åtalsplikt, visar det sig
att åtalsreglerna tillämpas på i stort sett samma sätt och med samma resultat i
de enskilda fallen som i Sverige.Fråga är om en faktisk övergång till en relativ
åtalsplikt, mot denna bakgrund, bättre skulle tillvarata rättsväsendets resurser
än det nuvarande systemet med en i grunden absolut åtalsplikt, som är försedd
med i lag angivna undantag.
Utvecklingen inom straffprocessrätten internationellt går mot en större
användning av principen om relativ åtalsplikt. Även om någon omfattande
harmonisering av olika europeiska länders processlagstiftning inte kan förväntas
inom överblickbar tid talar framför allt den tidigare nämnda rekommendationen
från Europarådet om införande av diskretionär åtalsrätt med viss styrka för att
en anpassning bör eftersträvas.
För en relativ åtalsplikt talar vidare att det inte går att undvika att
strafflagstiftningen med allmänt utformade straffbestämmelser i undan-
tagssituationer kommer att omfatta vissa förfaranden, som det i det enskilda
fallet skulle te sig uppenbart stötande för rättsmedvetandet att straffbelägga.
Det kan också vara fråga om brott där omständigheterna kring brottet eller
gärningsmannens person är sådan, att en lagföring framstår som meningslös eller
uppenbart obehövlig eller rent av skulle motverka sitt syfte. En regel om
diskretionär åtalsprövning torde i större utsträckning än den nuvarande
lagstiftningen leda till att åtal kan undvikas i berörda fall.
En regel om relativ åtalsplikt torde vidare ha den fördelen att det blir en
överensstämmelse mellan åtalsplikten och förundersökningsplikten. Med nuvarande
regler kan den situationen uppstå att en förundersökning genomförs varvid det
visar sig att denna inte skulle ha inletts om man haft kännedom om alla
omständigheter, men det finns inte förutsättningar för åtalsunderlåtelse.
Enligt regeringens mening talar emellertid en rad starka skäl mot en övergång
till relativ åtalsplikt.
De grundläggande kraven på förutsebarhet, legalitet och enhetlighet i
rättstillämpningen blir bättre tillgodosedda med en principiellt absolut
åtalsplikt.
Den ökande brottsligheten och knappheten på resurser medför i och för sig att
alla brott inte kan utredas. En prioritering måste ske. Starka skäl talar dock
för att regler om en sådan prioritering ses som undantag från en i övrigt
gällande absolut åtalsplikt. Arbetsbelastningen på olika polis- och
åklagarmyndigheter är ofta ojämn. Det är t.ex. väl känt att balanssituationerna
i storstäderna generellt är mer besvärande än på mindre orter. Ett system som
grundar sig på en mer eller mindre diskretionär prövning skulle kunna leda till
att en måltyp, som generellt beivras på ett håll, kan komma att i stor
utsträckning avskrivas på ett annat, eftersom man på den senare myndigheten av
resursskäl måste prioritera andra måltyper. Även om vissa olikheter i praktiken
alltid uppstår, måste enligt regeringens mening ambitionsnivån beträffande
brottsbekämpningen vara lika över hela landet. Åtalsreglerna får inte heller
användas för att i praktiken avkriminalisera vissa brottstyper.
Ett system med en absolut åtalsplikt främjar legaliteten och förutsebarheten i
strafflagstiftningen. Principen om allas likhet inför lagen är lättare att
uppfylla, om det i botten finns en presumtion för åtal i de fall det finns
förutsättningar för en fällande dom. Genom en sådan presumtion, kombinerat med i
lag definierade undantag från åtalsplikten, bör det finnas rimliga möjligheter
för allmänheten att uppfatta och förstå grunderna för åklagarens avgöranden. Om
allmänheten får uppfattningen att åklagarna fattar sina beslut på i stort sett
skönsmässiga grunder, finns det en uppenbar risk att tilltron till åklagarna och
till rättsväsendet i stort minskar. Också det allmänpreventiva värdet av
straffrätten skulle därigenom minskas. Det är dessutom lättare att föreskriva
undantag från en regel om absolut åtalsplikt än att komplettera en relativ
åtalsplikt med regler om när åtal skall väckas. Man undviker också det motsats-
förhållande som kan sägas finnas mellan en relativ åtalsplikt och det för-
hållandet att kriminaliseringen av en gärning är generell.
Det är vidare omvittnat att åklagarna i viss utsträckning uppfattar den
absoluta åtalsplikten som ett stöd i verksamheten. Ett beslut att inte underlåta
åtal kan motiveras med att den grundläggande presumtionen är för åtal vid
utsikter till en fällande dom. Åklagaren kan därför stå emot påtryckningar av
olika slag. Principen kan i viss utsträckning sägas medverka till åklagarnas
oberoende och underlätta upprätthållandet av skyldigheten att inte ta obehöriga
hänsyn i sitt beslutsfattande.
Redan den omständigheten att svensk rätt sedan lång tid innehåller en princip
om absolut åtalsplikt talar i själva verket mot den relativa åtalsplikten. Ett
förslag om en övergång till denna princip skulle av allmänheten kunna uppfattas
som att lagstiftaren lägger mindre vikt vid de värden som den absoluta
åtalsplikten vilar på. Det kan således inte uteslutas att ett sådant förslag av
allmänheten uppfattas som att legalitetshänsyn och enhetlighet i
rättstillämpningen är värden som inte längre gör sig lika starkt gällande.
Samhällsutvecklingen och den ökande brottsligheten har inneburit att det
diskretionära inslaget i åtalsplikten har ökat. Detta är en internationell
företeelse, oavsett vilken grundläggande regel om åtalsplikten som olika länder
bekänt sig till. Samtidigt kan en harmonisering av de materiella
förutsättningarna för åtal förväntas öka, inte minst genom det alltmer utbredda
internationella samarbetet i straffrättsliga frågor. Den grundläggande
begreppsmässiga skillnaden mellan absolut och relativ åtalsplikt blir alltmer
uttunnad. Den utveckling som skett i Sverige mot ett alltmer vidsträckt utrymme
för åklagare att på diskretionära grunder låta bli att åtala, har kunnat äga rum
inom ramen för en bibehållen princip om presumtion för åtal när det finns
anledning till fällande dom. Även möjligheten att inte inleda förundersökning
eller att lägga ner en sådan har kunnat införas utan att man behövt överge den
grundläggande principen angående åtalsplikten.
Enligt regeringens mening svarar det svenska systemet med en principiell
absolut åtalsplikt förenad med en förhållandevis vidsträckt möjlighet till
diskretionär bedömning i det enskilda fallet väl mot den lösning som förespråkas
i den tidigare nämnda europarådsrekommendationen.
Enligt vår mening bör därför åklagarens principiella skyldighet att väcka åtal
för brott som hör under allmänt åtal behållas.

8.2 Åtalsunderlåtelse

Regeringens bedömning: De nuvarande reglerna i
rättegångsbalken om åtalsunderlåtelse bör inte ändras.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Den övervägande delen av instanserna delar utredningens
bedömning. Någon instans ifrågasätter om inte åtalsunderlåtelse borde kunna
komma i fråga i större utsträckning än i dag.
Skälen för regeringens bedömning: I 20 kap. 7 § RB ges allmänna regler om
åtalsunderlåtelse. Enligt nu gällande regler får en åklagare med stöd av första
stycket besluta att underlåta åtal för brott under förutsättning att något
väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts
- om det kan antas att brottet inte skulle leda till annan påföljd än böter,
- om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns sär-
skilda skäl för åtalsunderlåtelse,
- om den misstänkte begår ett annat brott och det, utöver påföljden för det
brottet, inte krävs påföljd för det aktuella brottet, eller
- om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller vårdhem för vuxna enligt
35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade kommer till stånd.
Åtal får vidare enligt andra stycket underlåtas i andra fall, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den
misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna
inte heller av andra skäl krävs att åtal väcks.
Ett beslut om åtalsunderlåtelse består bl.a. av ett konstaterande från
åklagarens sida att den misstänkte gjort sig skyldig till ett visst brott, för
vilket emellertid åtal inte skall väckas. I princip förutsätts därför för ett
beslut om åtalsunderlåtelse att utredningen är fullständig och att det är klar-
lagt att den misstänkte begått brottet. I praktiken fordras normalt att den
misstänkte erkänt gärningen.
Möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse har successivt utvidgats genom åren.
Enligt den ursprungliga lydelsen av 20 kap. 7 § RB kunde åtal underlåtas i två
typfall. Den ena gällde situationen då på brottet inte kunde följa svårare
straff än böter och det var uppenbart att den misstänktes lagföring inte var
påkallad från allmän synpunkt. Det andra gällde vissa situationer då flera brott
hade begåtts och var föranledd främst av processekonomiska skäl. I samband med
införandet av brottsbalken gjordes det vissa ändringar i fråga om bötesfallen.
Vidare infördes en uttrycklig bestämmelse om åtalsunderlåtelse i de fall brottet
begåtts under inflytande av själslig abnormitet. Riksåklagaren gavs dessutom
rätt att ge åtalsunderlåtelse när extraordinära omständigheter förelåg. I fråga
om ungdomar som inte fyllt 18 år ges särskilda regler om åtalsunderlåtelse i
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Där ges
mycket vidsträckta möjligheter till åtalsunderlåtelse.
Reglerna i rättegångsbalken fick sin nuvarande utformning 1985 (prop.
1984/85:3, bet. 1984/85:JuU10, rskr. 1984/85:72, SFS 1985:13). Förändringarna
innebar att utrymmet för att medge åtalsunderlåtelse och förunder-
sökningsbegränsning utvidgades väsentligt. I de fall brottet inte kunde antas ge
annat än ett bötestraff gällde tidigare som förutsättning för åtalsunderlåtelse
att åtal inte skulle krävas ur allmän synpunkt. Genom reformen infördes en ny
regel av innebörd att åtalsunderlåtelse får ske om något väsentligt allmänt
eller enskilt intresse inte åsidosätts. Detta nya grundrekvisit föreskrevs att
gälla generellt för samtliga åtalsunderlåtelsegrunder i 20 kap. 7 § RB utom för
de extraordinära fallen.
I fråga om de fall då den misstänkte gjort sig skyldig till flera brott gavs
åklagaren en möjlighet att göra en friare bedömning än vad som dittills gällt i
fråga om vilken betydelse i påföljdshänseende det aktuella brottet skulle ges i
jämförelse med övrig brottslighet. Tidigare gällde att åtal fick underlåtas om
brottet hade begåtts innan den misstänkte dömts för något annat brott som han
begått eller helt avtjänat straff eller annan påföljd för sådant brott, och det
var uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet var utan nämnvärd
betydelse för påföljden. Numera gäller som förutsättning endast att den
misstänkte begått annat brott och att det utöver påföljden för detta brott inte
krävs påföljd med anledning av det aktuella brottet.
I de fall den misstänkte lider av en psykisk störning krävs inte längre för
åtalsunderlåtelse att sluten psykiatrisk vård kommer till stånd. Även öppen
psykiatrisk vård kan medföra åtalsunderlåtelse.
Möjligheten att ge åtalsunderlåtelse när påföljden i händelse av lagföring kan
antas bli villkorlig dom var en nyhet som infördes genom 1985 års lagstiftning.
För åtalsunderlåtelse i dessa fall krävs, utöver att grundrekvisitet är
uppfyllt, att det finns särskilda skäl för ett sådant beslut.
Ett system med absolut åtalsplikt kombinerat med förhållandevis stora
möjligheter att underlåta åtal i det enskilda fallet tillgodoser behovet av
flexibilitet och möjligheterna att ta hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet vid åtalsprövningen. Detta krav på flexibilitet måste sedan
vägas mot den grundläggande principen att på brott skall följa straff, för att
inte trovärdigheten i straffsystemet skall sättas i fara.
Efter 1985 års ändringar av reglerna om åtalsunderlåtelse har motioner väckts i
riksdagen med yrkande om återgång till de äldre reglerna om åtalsunderlåtelse.
Man har menat att de nya reglerna satte principerna om likhet inför lagen och
förutsebarheten i rättskipningen i fara och att tilltron till rättsväsendet
genom detta kunde komma att allvarligt skadas. Justitieutskottet har i flera
fall avstyrkt bifall till motionerna med huvudsaklig motivering att de nya
reglerna får anses utgöra en rimlig avvägning mellan de intressen av skilda slag
som gör sig gällande inom brottsbekämpningen (bet. 1985/86:JuU22, 1986/87:JuU19,
1987/88:JuU28 och 36 samt 1989:90:JuU14, 16 och 23). I anledning av förnyade
motioner i saken anförde utskottets majoritet att Åklagarutredningen bl.a.
skulle se över om de gällande bestämmelserna om åtalsunderlåtelse är ändamåls-
enliga och avstyrkte bifall till motionerna (bet. 1990/91:JuU10 s. 99).
Mot bakgrund av det anförda bör ställning tas till om de nuvarande reglerna om
åtalsunderlåtelse utgör en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som
finns.
Åklagarutredningen har gjort en utvärdering av tillämpningen av reglerna för
åtalsunderlåtelse (betänkandet s. 168-175). Som underlag för utvärderingen har
utredningen haft tillgång till statistiskt material från Statistiska
centralbyrån och från Riksåklagarens anslagsframställning för budgetperioden
1991/92-1993/94. Utredningen anför att det statistiska materialet måste bedömas
med viss försiktighet men anför att tendenserna i det är så förhållandevis klara
att det ger tillräckligt underlag för ett ställningstagande.
Utredningen konstaterar att den förväntade eller befarade ökningen av
användningen av åtalsunderlåtelse i stort sett uteblivit. Tvärtom har såväl an-
talet åtalsunderlåtelser totalt sett som andelen av samtliga åklagarbeslut som
avser åtalsunderlåtelse gått ner något efter reformen. Det gäller särskilt
åtalsunderlåtelse vid bötesbrott. Införandet av rätten att ge åtalsunderlåtelse
i fall av villkorlig dom har använts i mycket liten utsträckning och tenderar
dessutom att minska. Den enda grund för åtalsunderlåtelse som inte minskat, är
den då flera brott har begåtts och vid återfall. Det är samtidigt den grund för
vilken de kriminalpolitiska effekterna av en åtalsunderlåtelse är minst
uttalade. Åtalsunderlåtelse i dessa fall förutsätter nämligen att den misstänkte
får en adekvat påföljd för den samlade brottsligheten som han gjort sig skyldig
till. Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning har här huvudsakligen
processekonomisk betydelse.
Utredningen anför att det är svårt att bedöma vad som är skälen till att
antalet åtalsunderlåtelser minskar. En omständighet kan vara att de mål som
handläggs av åklagare avser allt allvarligare brottslighet, dels på grund av
brottsutvecklingen, dels då lindrigare brott kan bli liggande i balans hos
polisen. Utrymmet för åtalsunderlåtelse kan därför ha blivit mindre.
Enligt utredningen är det uppenbart att åklagarna i allmänhet inte fullt ut
utnyttjat det utrymme för åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning som
lagstiftningen i och för sig medger.
Regeringen gör för sin del följande bedömning. Reglerna om åtalsunderlåtelse
har framför allt två syften. Det ena är av processekonomiskt slag. Genom åtals-
underlåtelsereglerna, i kombination med rätten att inte inleda eller att lägga
ner en förundersökning, ges åklagare möjlighet att prioritera mellan olika
ärenden och att begränsa utredningen i enskilda fall. Det andra syftet är att
undvika åtal i sådana fall där straffvärdet av ett förfarande är begränsat eller
omständigheterna i övrigt talar mot ett åtal eller där en process i domstol
framstår som tämligen onödig eller meningslös.
Den grund för åtalsunderlåtelse som har särskild processekonomisk betydelse,
nämligen den vid brottskonkurrens och återfall, torde inte ha inneburit några
kriminalpolitiska nackdelar. Påföljdspraxis i domstolarna är sådan att det
oftast är närmast utan betydelse för påföljden om vissa brott i en omfattande
brottslighet som en tilltalad gjort sig skyldig till undantas från lagföring. En
ändring av åtalsunderlåtelsereglerna i denna del skulle förutsätta en nyordning
beträffande reglerna om påföljd vid sammanträffande av brott. Det har heller
inte framkommit omständigheter som tyder på att exempelvis målsägandens intresse
av åtal inte tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Skulle detta varit fallet
borde det ha märkts i framför allt överåklagarnas och Riksåklagarens
överprövningsverksamhet och i sista hand genom enskilda åtal. Trots ökad arbets-
belastning för åklagarna har åtalsunderlåtelse på denna grund inte ökat under
senare år. Detta förhållande tyder på att åklagarna inte fullt ut använder
möjligheterna till åtalsunderlåtelse, utan att omständigheterna som talar för
åtal i många fall får väga över. Genom kopplingen till reglerna om
förundersökningsbegränsning ger dagens regler goda möjligheter att vid
brottskonkurrens och återfall undvika att resurser tas i anspråk för utredningar
som inte är processekonomiskt försvarbara. Regeringen ser därför inget behov av
att utvidga eller inskränka möjligheterna till åtalsunderlåtelse på denna grund.
Det formella utrymmet för åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet, vid för-
väntad villkorlig dom och vid psykisk störning måste sägas vara stort. Vid
genomförandet av 1985 års lagstiftning fördes också farhågor fram beträffande
reglernas inverkan på intresset av likformighet i rättstillämpningen. I
Riksåklagarens cirkulär angående åtalsunderlåtelse och förundersökningsbe-
gränsning finns det en noggrann genomgång av regelsystemet och dess tillämpning.
Riksåklagaren genomförde också i det sammanhanget en omfattande utbildning av
åklagarna. Vid Riksåklagarens tillsynsbesök ägnas vidare frågor om
åtalsunderlåtelse en betydande uppmärksamhet. Det statistiska underlag som legat
till grund för Åklagarutredningens utvärdering av reglerna om åtalsunderlåtelse
ger inte underlag för en bedömning av om det finns olikheter i tillämpningen
mellan olika distrikt eller regioner. Enligt utredningen tyder emellertid vissa
tecken på att så är fallet. Riksåklagarens tillsynsbesök ger enligt utredningen
belägg för att vissa olikheter kan förekomma, dock sällan så att åtal underlåts
i större utsträckning än vad som förutsätts i cirkuläret. Snarare är det så att
praxis i fråga om att underlåta åtal är strängare på vissa håll och beträffande
vissa brottstyper. Vad som klart kan konstateras av statistiken är att
åtalsunderlåtelse för bötesbrott och vid förväntad villkorlig dom är i
minskande. Hela den minskningen torde inte kunna förklaras av ändringar i
lagstiftningen eller i brottslighetens karaktär. I någon mån måste åklagarna
iaktta större restriktivitet vid prövningen av om åtalsunderlåtelse bör
meddelas. Det anförda visar om inte annat att åklagarna tillämpar ett
regelsystem som innebär möjligheter att av diskretionära skäl efterge åtal med
försiktighet och med iakttagande av omständigheterna i det enskilda fallet. Lika
lite som vid åtalsunderlåtelse vid flerfaldig brottslighet finns det underlag
för att påstå att åklagarna reglerar sin arbetsbörda genom att använda sig av
reglerna om åtalsunderlåtelse.
Av det anförda följer enligt regeringens mening att det inte finns något behov
av att utvidga möjligheterna till åtalsunderlåtelse på de grunder som nu
berörts. De formella möjligheter som lagstiftningen i dag ger används inte fullt
ut. Det finns inte heller skäl för att inskränka möjligheterna till åtals-
underlåtelse. Alla tecken tyder på att åklagarna använder reglerna med en
återhållsamhet. Om möjligheterna till åtalsunderlåtelse på dessa grunder
inskränks kan det befaras att en minskad flexibilitet skulle leda till att
åklagarna måste åtala förfaranden där straffvärdet är begränsat eller
omständigheterna i övrigt starkt talar mot åtal. En sådan ändring av reglerna
skulle också stå i strid med Europarådets rekommendation om åtalsplikten.
Regeringen finner sammanfattningsvis att reglerna i rättegångsbalken om
åtalsunderlåtelse har en lämplig utformning som tillåter en sammanvägning av de
motstående intressen som gör sig gällande. I propositionen Handläggning av
ungdomsmål (prop. 1994/95:12) föreslår regeringen att det i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare görs en markering av att det vid
bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas särskilt skall beaktas om den
unge tidigare har gjort sig skyldig till brott.

8.3 Förundersökningsbegränsning

Regeringens förslag: Förundersökning skall inte
behöva inledas om det är uppenbart att brottet inte
går att utreda. Möjligheterna till förundersöknings-
begränsning i s.k. disproportionsfall utvidgas
inte.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en utvidgning av möjligheterna till
förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen. I övrigt överensstämmer
utredningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet instanser tillstyrker eller lämnar utredningens
förslag utan erinran. Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för Västra Sverige och
ytterligare några instanser avstyrker en utvidgning av möjligheterna till
förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen.
Skälen för regeringens förslag: Den absoluta åtalsplikten är, som nämnts
tidigare, förenad med en absolut förundersökningsplikt. I likhet med vad som
gäller i fråga om åtalsplikten är även förundersökningsplikten förenad med en
rad undantag.
Om åklagaren kan förutse att, om en fullständig utredning genomförs, åtal
skulle komma att underlåtas till följd av någon regel om åtalsunderlåtelse eller
inte väckas på grund av att särskild åtalsprövning är föreskriven, får han
enligt 23 kap. 4 a § andra stycket RB besluta att inte inleda förundersökning.
Har en förundersökning inletts får åklagaren enligt paragrafens första stycke
under samma förutsättningar lägga ner undersökningen. En sådan s.k.
förundersökningsbegränsning får ske bara om något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts genom detta.
Beslut om att inte inleda eller att lägga ner en förundersökning får också
fattas enligt en s.k. disproportionsregel i samma paragrafs första punkt. Om en
utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens
betydelse och det dessutom kan antas att brottet inte skulle leda till
allvarligare påföljd än böter, behöver utredning inte inledas och en inledd
utredning får läggas ner.
Till skillnad från vad som gäller vid åtalsunderlåtelse behöver, av naturliga
skäl, skuldfrågan inte vara klarlagd för att en förundersökningsbegränsning
skall få beslutas.
Reglerna om förundersökningsbegränsning har mycket stor praktisk betydelse.
Detta gäller särskilt möjligheterna till begränsning av utredningen vid en
förväntad åtalsunderlåtelse och i fråga om brott där särskild åtalsprövning är
föreskriven. Från resurssynpunkt är det givetvis effektivare att på ett tidigt
stadium lägga ner en utredning som ändå inte kan förväntas leda till åtal i
stället för att besluta om att åtal inte skall väckas efter det att en
fullständig utredning har gjorts.
Under 1990 blev cirka 1,2 miljoner brott registrerade hos polisen. I denna
siffra ingår inte de brott som faller utanför polisens särskilda
anmälningsrutin, huvudsakligen brott med endast böter i straffskalan. Antalet
sådana brott uppgår till flera hundratusen årligen. Flertalet beivras genom ett
föreläggande av ordningsbot.
Av de registrerade brotten blev drygt 200 000 föremål för åtal. I 35 000 fall
utfärdades strafföreläggande och i fråga om 28 000 brott meddelades åtals-
underlåtelse. I ytterligare cirka 60 000 fall blev brottsmisstankarna full-
ständigt utredda, men målet skrevs av utan fullständig förundersökning med
motivering exempelvis att gärningen inte var brott eller att den misstänkte var
underårig. Därutöver företogs förundersökning i fråga om cirka 86 000 brott utan
att brottet klarades upp. Den vanligaste avskrivningsgrunden i dessa fall var
att brott inte var styrkt.
Sammanlagt har således förundersökning inletts eller ärendet avskrivits genom
ett s.k. brottsuppklarande beslut i fråga om drygt 400 000 brott. Statistiken
ger inte något besked om vad som hänt beträffande övriga registrerade brott. En
mycket stor del av dessa, förmodligen de flesta, utgörs av brott som anmäls men
där det redan från början står klart att det knappast finns utsikter att klara
upp brottet. Ofta är en anmälan en förutsättning för att ett försäkringsbolag
skall medge att reglera den skada som vållats genom brottet. I dessa fall skrivs
ärendet av direkt på anmälan med motivering att spaningsuppslag saknas eller
liknande. Ett typexempel på sådan brottslighet är cykelstölder. Av anmälda
cykelstölder klaras endast cirka två procent upp. Ett inte oväsentligt antal
torde vidare utgöras av ärenden där en utredningsåtgärd gjorts, men därefter har
utredningen lagts ner utan att någon kunnat misstänkas för brottet med
motivering att spaningsuppslag saknas. Till denna kategori kan många fall av
inbrottsstölder hänföras. Också för dessa brott är uppklarningsprocenten låg.
Även om denna alltför låga uppklarningsprocent kan ökas i framtiden, är det
orealistiskt att tro att situationen skall förändras helt radikalt för dessa
brottstyper. Det finns även andra situationer där det i praktiken saknas
möjligheter att utreda och lagföra brottet, trots att ett brott utan tvekan har
begåtts och brottet formellt omfattas av den absoluta förundersökningsplikten.
Som exempel kan nämnas sådana fall då den misstänkte avvikit och inte kan
förväntas bli anträffad. Andra fall är då gärningsmannen lämnat landet och inte
kan förväntas återkomma och det inte finns förutsättningar för utlämning eller
då brottet begåtts utomlands och bevisning inte finns tillgänglig här.
Det kan ifrågasättas om lagstiftningen medger att polis och åklagare underlåter
att inleda en förundersökning av endast det skälet att ett fullföljande av
utredningen inte är praktisk möjlig. Det är enligt regeringens mening inte
rimligt att ha en reglering som inte medger detta. Även om inget fall i teorin
är omöjligt att utreda är det närmast självklart att verkligheten sätter en
gräns för vilka insatser som kan göras för att utreda ett brott. I praxis har
det också godtagits att det inte finns någon förundersökningsplikt i dessa fall
och att ärendet kan skrivas av med motiveringen att spaningsuppslag saknas.
Denna bristande överensstämmelse mellan lagens bokstav och dess praktiska
tillämpning är inte tillfredsställande. Det kan säkert av de tillämpande
myndigheterna i många fall upplevas så att man tänjer på regelsystemet om man
beslutar att inte inleda förundersökning på denna grund. Detta kan medföra att
utredningsåtgärder vidtas för att uppfylla en, som man uppfattar det, formell
förundersökningsplikt, trots att det redan från början står klart att
utredningen aldrig kommer att leda till att brottet blir uppklarat och
bestraffat.
Principen om en absolut förundersökningsplikt bör tolkas på det sättet att den
innebär en skyldighet att inleda utredning endast då det ligger inom det
rimligas gräns att anta att en utredning kan leda till att saken blir uppklarad
och någon kan lagföras för brottet. För att undanröja den osäkerhet som kan råda
på denna punkt bör lagstiftningen förtydligas. Ett sådant förtydligande torde
också främja en enhetlig och rättssäker rättstillämpning. Lagtekniskt kan detta
lösas på så sätt att det i 23 kap. 1 § RB uttryckligen anges att förundersökning
inte behöver inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda.
Åklagarutredningen har föreslagit att möjligheterna till förundersöknings-
begränsning utvidgas i fråga om fall då insatserna för att utreda brottet inte
står i rimligt förhållande till brottets straffvärde eller resultatet i övrigt
av en lagföring. Som exempel anförs grannfejder eller anmälningar i
trakasseringssyfte och saker som berör förhållanden av mycket komplicerad
civilrättslig eller teknisk natur. Den bestämmelse som i gällande lagstiftning
tar sikte på sådana ärenden får inte tillämpas om svårare straff än böter kan
förväntas och beslut skall fattas av överåklagare eller statsåklagare.
Utredningen föreslår att förundersökning skall få underlåtas även i fall då det
inte kan förväntas svårare straff än villkorlig dom eller skyddstillsyn och att
beslut skall få fattas av åklagare med normal behörighet, dvs. lägst en
assistentåklagare som tjänstgjort i sådan egenskap i minst två år.
En utvidgning av möjligheten till förundersökningsbegränsning i angivna fall
skulle onekligen kunna leda till att vissa resurser frigörs så att dessa kan
användas till utredningar som framstår som mer angelägna. Det finns emellertid
andra hänsyn att beakta. Den föreslagna regeln är långtgående. Den skulle
omfatta brott med ett inte obetydligt straffvärde, eftersom villkorlig dom och
skyddstillsyn utgör alternativ till ett fängelsestraff. Regeln skulle vidare
medföra bl.a. att åklagare skulle behöva tillämpa påföljds- och
straffmätningsreglerna i 29 och 30 kap. brottsbalken, och detta i ett läge då
någon utredning om brottet eller den misstänktes person inte har inhämtats.
Flera remissinstanser har avstyrkt förslaget på nu anförda grunder. Regeringen
är av den uppfattningen att fördelarna med förslaget inte uppväger de nackdelar
som finns. Förslaget bör därför inte genomföras.

9 Strafföreläggande och ordningsbot

9.1 Inledning

Effektiv användning av resurserna för brottsbekämpningen förutsätter bl.a. att
handläggningsformerna i olika avseenden förenklas. Ett viktigt inslag i
reformarbetet har varit att i fråga om mindre brott minska belastningen på
domstolarna och även åklagarna. Införandet och den successiva utvidgningen av
strafföreläggande- och ordningsbotsinstituten har haft stor effekt i detta
avseende. Det stora flertalet mindre brott beivras i dag utan domstols och, vad
avser ordningsbot, utan åklagares medverkan. En målsättning med reformarbetet
har varit att domstolsprövningen skall förbehållas sådana mål där parterna inte
är ense eller som avser allvarligare eller komplicerade brott.
Erfarenheterna av det tidigare reformarbetet på detta område är positiva.
Strafföreläggande och ordningsbot medger en snabb och effektiv form för att
fastställa straff i de fall den misstänkte erkänner gärningen, brottet inte är
alltför allvarligt och det inte råder någon tvekan om påföljden. Systemet har,
förutom att det innebär en effektivare användning av resurserna, obestridliga
fördelar även för den misstänkte. Avgörandet kommer snabbt och den misstänkte
kan ta ställning till det förelagda straffet och själv bedöma om det står i
rimlig proportion till gärningen. Han får direkt kännedom om den samlade
straffrättsliga reaktionen på brottet. Genom att ansvarspåståendet enligt båda
processformerna föreläggs enligt mall och då straffets storlek i fråga om
ordningsbot följer av ordningsbotsbeslutet och beträffande strafföreläggande
normalt bedöms i enlighet med rekommendationer från Riksåklagaren och respektive
överåklagare blir straffnivån förutsebar, vilket är en fördel ur
legalitetssynpunkt. Den misstänkte slipper vidare, om han godkänner
föreläggandet, en ibland tidskrävande och kostsam inställelse vid domstol.
Det kan naturligtvis inte bestridas att det innebär vissa risker från rätts-
säkerhetssynpunkt att inte pröva målen i domstol. Förelägganden innefattar
inslag som skulle kunna uppfattas som pressande från den misstänktes sida. Den
förelagde vet att, oavsett om han är skyldig eller inte, ett bestridande innebär
att han kan komma att behöva inställa sig vid domstol. Systemet med föreläggande
innebär dessutom att ansvarsfrågan prövas av de myndigheter som svarat för
utredningen av brottet. Detta förhållande uppvägs dock i viss mån av den
omständigheten att såväl polis som åklagare är skyldiga att iaktta objektivitet
i sin prövning och alltså skall se även till sådana omständigheter som talar
till den misstänktes förmån.
Tillgänglig statistik visar att förelägganden godkänns i mycket hög
utsträckning. Av utfärdade strafförelägganden år 1990 godkändes cirka 85
procent. Utfärdade ordningsförelägganden godkänns i än högre utsträckning. År
1990 utfärdades drygt 200 000 förelägganden, varav drygt 10 000 i tullmål. Av
dessa godkändes över 194 000 eller cirka 96,5 procent direkt vid utfärdandet.
Ytterligare närmare 2 procent godkände föreläggandet skriftligen i efterhand.
Andelen bestridda ordningsbotsförelägganden är alltså endast cirka 1,5 procent.
Dessa siffror har varit tämligen konstanta genom åren.
Antalet straff- och ordningsbotsförelägganden som upphävs med hjälp av extraor-
dinära rättsmedel är också relativt få.
För den lindrigare brottsligheten ligger sålunda tyngdpunkten i rättskipningen
utanför domstolen. De summariska formerna för lagföring har genom detta kommit
att spela en allt viktigare roll. Mot bakgrund av detta bör det övervägas om
tillämpningsområdet för dessa enkla och förhållandevis billiga processformer kan
utvidgas ytterligare.

9.2 Strafföreläggande

Regeringens förslag: Åklagare skall få utfärda
strafföreläggande för alla typer av brott där böter
ingår i straffskalan. Ett föreläggande skall också få
omfatta medgivna enskilda anspråk som avser
betalningsskyldighet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag utom så till vida
att utredningen föreslår att strafföreläggande skall få utfärdas även med
tillämpning av straffnedsättningsreglerna i brottsbalken och få omfatta även
enskilda anspråk som avser annat än betalningsskyldighet. Dessutom föreslår
utredningen att strafföreläggande skall få utfärdas i de fall det är uppenbart
att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag
eller lämnar det utan erinran men flera instanser är kritiska till eller
avstyrker olika delar av förslaget. Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,
Hovrätten för Västra Sverige m.fl. avstyrker förslaget att åklagare skall få
förelägga villkorlig dom. Som skäl anges bl.a. att förslaget inte kan godtas ur
rättssäkerhetssynpunkt och att det kan få negativa verkningar på den enskildes
syn på allvaret i olika lagstridiga handlingssätt. Bland annat Domstolsverket
och Hovrätten för Västra Sverige menar att åklagare inte skall ges rätt att
förelägga böter med tillämpning av straffnedsättningsreglerna i brottsbalken
eftersom dessa fall bör avgöras av domstol. Riksdagens ombudsmän avstyrker
förslaget att medgivna enskilda anspråk skall kunna tas upp i ett
strafföreläggande. Hovrätten för Västra Sverige förespråkar, i vart fall under
en övergångstid, en beloppsbegränsning av de enskilda anspråk som tas upp i
samband med strafföreläggande.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande bestämmelser får
strafföreläggande utfärdas beträffande brott, för vilket är stadgat enbart
böter, dock ej normerade böter, eller böter eller fängelse i högst sex månader.
Föreläggandet får avse endast påföljden böter och därutöver förverkande och
annan sådan särskild rättsverkan av brottet samt kostnader för bl.a. blodprov.
Högsta tillåtna straff är 120 dagsböter. Denna gräns tillkom 1 januari 1992.
Tidigare straffgräns var 100 dagsböter, vilken tillkom år 1982. Dessförinnan var
gränsen 60 dagsböter. Ändringen år 1982 medförde att framför allt ett stort
antal fall av rattonykterhet kunde beivras genom strafföreläggande.

Brott för vilka böter ingår i straffskalan

Strafföreläggande kan sålunda inte utfärdas för alla brott för vilka böter ingår
i straffskalan. Såväl i brottsbalken som inom specialstraffrätten finns
straffstadganden för vilka böter ingår i straffskalan, men där formella för-
utsättningar att beivra brottet genom strafföreläggande saknas, eftersom
straffmaximum överstiger fängelse i sex månader.
I fråga om många av dessa brott bestäms påföljden emellertid regelmässigt till
böter. Som exempel kan nämnas lindrigare fall av olaga hot, olovligt förfogande,
vårdslös skatteuppgift och brott mot miljöskyddslagen och arbetsmiljölagen.
I de fall böter ingår i straffskalan utgör straffskalans utformning i övrigt
enligt regeringens mening inte någon naturlig avgränsning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande. För många av de brott som i dag kan beivras genom
strafföreläggande gäller att brotten är gradindelade. De ringa formerna eller
normalgraden av brottet kan beivras genom strafföreläggande, medan straffet för
det grövre brottet ligger på en högre nivå. Det framstår ofta som ganska
slumpartat om ett brott på detta sätt kommit att bli uppdelat på olika grader.
Det kan antas att lagstiftaren i många fall inte särskilt beaktat straffskalans
effekt på vilken processform som är möjlig att använda. För flertalet av de
brott där straffskalan innebär en spännvidd från böter till fängelse i två år
skulle säkert en uppdelning i olika grader av brottet i och för sig kunna
försvaras. Den omständigheten att ett brott har ett straffmaximum på två års
fängelse medför inte att ett brott som ligger på bötesnivån har ett annat
straffvärde än andra brott som föranleder motsvarande straff.
Det avgörande för om strafföreläggande skall kunna utfärdas bör därför enligt
regeringens mening vara om brottet i det enskilda fallet skall leda till ett
bötesstraff. Därutöver måste påföljdspraxis för brottet ha en sådan stadga att
det är möjligt för en åklagare att bedöma vad som är rätt påföljd. Brottet skall
även i övrigt vara lämpligt att beivra genom strafföreläggande. Exempel på brott
som då skulle kunna bli föremål för strafföreläggande är mindre allvarliga
former av olaga hot, vissa former av sexuellt ofredande (särskilt blottning och
andra anstötliga beteenden), olovlig kraftavledning, olovligt förfogande,
överträdelse av myndighets bud, vårdslös skatteuppgift, varusmuggling, olovlig
försäljning av alkoholdrycker och vissa överträdelser av ordningskaraktär mot
miljöskyddslagstiftningen och arbetsmiljölagen.
Mot denna bakgrund bör det öppnas en generell möjlighet att utfärda
strafföreläggande i de fall böter ingår i straffskalan. Liksom nu bör dock
normerade böter undantas från tillämpningsområdet.

Tillämpning av straffnedsättningsregler

En särskild fråga är om strafföreläggande också skall kunna användas i de fall
böter kan följa på brottet till följd av straffnedsättningsreglerna i 29 kap. 5
§ och 7 § brottsbalken. I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare finns en sådan regel beträffande ungdomar under arton år.
Möjlighet i sig att döma till lindrigare straff än vad som är stadgat för
brottet finns, förutom för denna kategori, för den som begått brott innan han
har fyllt tjugoett år (29 kap. 7 § brottsbalken) och i de fall det finns sådana
till den misstänktes person hänförliga omständigheter, som särskilt skall
beaktas vid straffmätningen enligt 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken.
Frågan om att på det sättet gå under straffminimum för brottet torde normalt
vara av sådan karaktär att bedömningen bör göras av domstol. Som nyss påpekats
måste påföljdspraxis ha en viss stadga för att det skall vara möjligt för
åklagare att i det enskilda fallet utfärda ett strafföreläggande. Med undantag
för ungdomar under arton år torde det endast i mycket liten utsträckning finnas
underlag för att mer generellt tillämpa straffnedsättningsreglerna i fråga om
vissa brott. Dessutom gör sig vissa speciella hänsyn gällande i fråga om
ungdomar under arton år som motiverar att åklagaren i de fallen kan utfärda
strafföreläggande. Det är beträffande dem av särskild vikt att det blir en snabb
reaktion på brottet. Vidare framstår det som en fördel att regeln i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare gör det möjligt att den unge i ett
ytterligare antal fall kan besparas den påfrestning och den offentlighet som en
domstolsbehandling kan innebära. Dessa hänsyn gör sig inte lika starkt gällande
för övriga lagöverträdare.
En ändring av reglerna om strafföreläggande bör därför inte innefatta att
åklagare i större utsträckning än vad som gäller i dag får förelägga böter som
kan ådömas med tillämpning av reglerna om straffnedsättning.

Brott som föranleder villkorlig dom

Åklagarutredningen har föreslagit att strafföreläggande skall få utfärdas även i
de fall där det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom.
Utredningen anför att det i domstolarnas praxis förekommer en rad fall, främst
förmögenhetsbrott, där påföljden bestäms till villkorlig dom, normalt i
kombination med ett bötesstraff. Skuldfrågan är i regel okomplicerad och
påföljdsvalet ofta helt förutsebart. Mål av denna karaktär kan i domstol ofta
tas till huvudförhandling utan att den tilltalade är närvarande. Man pekar också
på att åklagare har möjlighet att under vissa förutsättningar meddela
åtalsunderlåtelse i sådana fall där det kan antas att påföljden i händelse av
åtal och fällande dom skulle bli villkorlig dom. Utredningen anför vidare att
målsättningen måste vara att för varje måltyp finna den handläggningsform som
objektivt sett är så effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt
uppfyller nödvändiga rättssäkerhetskrav.
Utredningens förslag innebär otvivelaktigt att vissa mål skulle kunna
handläggas mer rationellt. Enligt regeringens mening måste dock en rad andra
omständigheter vägas in i bedömningen. Villkorlig dom är en påföljd på
fängelsenivå. En grundtanke bakom de nuvarande reglerna för påföljdsval är att
fängelse skall ådömas endast när någon annan påföljd inte kan komma i fråga. Det
finns sålunda en presumtion för icke frihetsberövande påföljd även vid relativt
allvarliga brott. En möjlighet att förelägga villkorlig dom genom
strafföreläggande innebär mot denna bakgrund en principiellt betydelsefull
förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen från domstolarna till åklagare.
Detta är inte önskvärt. Villkorlig dom kommer i första hand i fråga för
förstagångsförbrytare. Ur kriminalpolitisk synvinkel finns det ett värde i att
påföljden i dessa fall döms ut av domstol. Det skulle säkert uppfattas som en
mindre allvarlig reaktion om påföljden bestäms genom ett strafföreläggande.
Detta kan "smitta av sig" på villkorlig dom som åläggs av domstol. Över huvud
taget torde det vara en allmän uppfattning att strafföreläggande används bara i
fråga om inte alltför allvarliga lagöverträdelser. Den föreslagna utvidgningen
skulle i så fall kunna få negativa verkningar i fråga om den enskildes syn på
allvaret i olika lagstridiga handlingssätt och därmed för moralbildningen i
samhället. Som åtskilliga remissinstanser anför talar dessa skäl med styrka för
att åklagare inte skall få förelägga villkorlig dom som påföljd. Regeringen
avvisar därför en sådan utvidgning av institutet.

Enskilda anspråk m.m.

Det är i dag inte möjligt att utfärda strafföreläggande i de fall målsäganden
förklarat att han vill föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet.
Denna regel skall ses mot bakgrund av åklagarens skyldighet enligt 22 kap. 2 §
RB att föra målsägandens talan om enskilt anspråk i samband med åtalet.
Det finns en rad brottstyper som i och för sig kan beivras genom
strafföreläggande men där enskilda anspråk ofta framställs. Som exempel kan
nämnas skadegörelser, ringa misshandel och bedrägliga beteenden. Anspråken är
ofta ostridiga, som t.ex. när de avser läkarkostnader eller självrisk på en
försäkring. Ett annat exempel, där anspråket i regel är ostridigt men samtidigt
utgör hinder mot strafföreläggande, utgör de tilläggsavgifter som tas ut enligt
lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik i samband med
bedrägliga beteenden avseende färd utan giltig biljett. Det kan här påpekas att
återbetalningsskyldighet för statens kostnader för blodprov som tagits på grund
av misstanke om brott kan tas upp i ett strafföreläggande, se lagen (1946:864)
om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål. Enligt en
undersökning som Åklagarutredningen gjort skulle ett inte obetydligt antal mål
kunna handläggas genom föreläggande av åklagaren i stället för att föras till
domstol om det öppnas en möjlighet att ta upp enskilda anspråk i ett
strafföreläggande (se betänkandet s. 210 ff).
Starka praktiska och processekonomiska skäl talar för att ansvars- och
ersättningsfrågorna även fortsättningsvis handläggs i ett sammanhang. Detta
ligger väl i linje med den förstärkning av målsägandens ställning som regering
och riksdag uttalat sig för vid flera tillfällen under senare tid. Det är också
angeläget att effektiva och rationella handläggningsformer inte förhindras av
omotiverade formella regler.
Enskilda anspråk är praktiskt sett alltid av dispositiv karaktär. Till skillnad
mot straffet och särskild rättsverkan av brott kan anspråket bli föremål för
förhandlingar mellan parterna. Det är för den enskilde i regel inte svårare att
ta ställning till ett civilrättsligt anspråk än att bedöma om skuld- och
påföljdsfrågan är riktigt avvägd. De anspråk som kan bli aktuella vid de brott
som strafföreläggande kan utfärdas för är normalt begränsade och uppgår sällan
till mer än något eller några tusental kronor. Strafföreläggande skall utfärdas
endast om det kan förväntas att den misstänkte kommer att godkänna föreläggandet
i dess helhet och strafföreläggandet vinner rättskraft endast om så också sker.
I fråga om enskilda anspråk innebär detta, till skillnad mot vad som gäller vid
den summariska processen i civilrättsliga mål, att det krävs ett aktivt
handlande från den som föreläggandet avser för att betalningsansvar skall kunna
utkrävas. Mot denna bakgrund kan det enligt regeringens mening inte anföras
några invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt mot att kombinera ett
strafföreläggande avseende ansvar och särskild rättsverkan med ett enskilt
anspråk. Regeringen föreslår därför att strafföreläggande skall få omfatta även
enskilda anspråk.
Ett enskilt anspråk kan avse inte bara skadestånd eller betalning av en
tilläggsavgift, utan även andra former av fullgörelse, exempelvis att viss
egendom skall lämnas ut. Även en ren fastställelsetalan, såsom talan om bättre
rätt, kan komma ifråga. Sådana enskilda anspråk är ofta av mer komplicerad natur
än ett anspråk som avser betalningsskyldighet. De lämpar sig därför inte
särskilt väl för den förenklade handläggning som strafföreläggandesystemet
innebär. Det torde dessutom i praktiken bli relativt ovanligt att ett sådant
enskilt anspråk framställs vid brott som kan bli föremål för strafföreläggande.
Med hänsyn till detta bör möjligheten att ta upp ett enskilt anspråk i ett
strafföreläggande endast gälla för sådana anspråk som avser betalningsskyldighet
I dag kan strafföreläggande inte utfärdas i de fall målsäganden förklarat att
han tänker föra talan om enskilt anspråk. Detta bör gälla även i fortsättningen
i fråga om enskilda anspråk som avser annat än betalningsskyldighet. I de fall
anspråket kan tas upp i föreläggandet förfaller givetvis motivet för denna
regel. I sådana fall då det enskilda anspråket är stridigt kommer detta att
utgöra hinder mot att över huvud taget utfärda strafföreläggande på grund av
brottet. När omständigheterna är sådana att förutsättningar över huvud taget
inte föreligger för åklagaren att föra målsägandens talan, nämligen då detta
inte kan ske utan väsentlig olägenhet eller då anspråket är uppenbart ogrundat,
bör dock anspråket inte få hindra att strafföreläggande utfärdas i fråga om
ansvar och andra straffrättsliga frågor. Intresset av att handlägga brottmålet i
den mest processekonomiska ordningen måste i dessa fall få väga över
målsägandens intresse av att åtal väcks i domstol.
I dag gäller vidare att strafföreläggande inte får utfärdas om målsäganden
begär att åtal skall väckas. Det framstår enligt regeringens mening som tveksamt
om målsäganden på detta sätt, oberoende av om han för talan eller inte, skall ha
rätt att disponera över processformen. Målsägandens rätt i detta avseende tycks
vidare i praktiken ha mycket liten betydelse. Rätten för målsägande att utverka
åtal även i de fall då det i och för sig finns förutsättningar för
strafföreläggande bör därför upphävas.
I fråga om verkställighet av ett strafföreläggande som innehåller ett enskilt
anspråk bör gälla att bötesstraffet liksom tidigare handläggs enligt
bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189) och att i fråga om det
enskilda anspråket gäller samma ordning som för ett av domstol utdömt
skadestånd. Av 3 kap. 1 § och 14 § utsökningsbalken framgår att ett godkänt
strafföreläggande utgör en exekutionstitel och att det verkställs såsom
lagakraftägande dom.
Sedan den 1 juli 1994 gäller enligt 2 kap. 2 § utsökningsbalken att en
målsägande, som är fysisk person, inte själv skall behöva ta initiativ till
indrivning av det skadestånd han eller hon tillerkänts av domstol. Denna skall
automatiskt sända domen till kronofogdemyndigheten varefter målsäganden skall
tillfrågas om domen skall verkställas genom kronofogdemyndighetens försorg
(prop. 1993/94:143, bet. 1993/94:JuU25, rskr 1993/94:320, SFS 1994:421)..
Samma ordning bör gälla i fråga om ett strafföreläggande som godkänts av den
misstänkte. Förslaget föranleder, utöver förordningsändringar, en ändring i 2
kap. 2 § utsökningsbalken.

Frågor om rättskraft m.m.

Ett godkänt strafföreläggande gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB som en
lagakraftvunnen dom. Den förelagde kan efter godkännandet inte angripa
föreläggandet på annat sätt än genom s.k. extraordinära rättsmedel. Ställning
måste tas till om den nu föreslagna utvidgningen av strafföreläggandesystemet
gör att det finns skäl att mjuka upp denna regel.
När det gäller frågan om ansvar för brott innebär förslagen inte någon
dramatisk förändring. Även om åklagare ges rätt att utfärda strafföreläggande
för alla brott som föranleder ett bötesstraff oberoende av straffskalans
utformning, kommer prövningen ändå att vara beroende av om brottet i det
enskilda fallet ligger på bötesnivån. Brottets straffvärde skall alltså inte
skilja sig från straffvärdet för de brott som i dag omfattas av
strafföreläggandesystemet. Dagens regler om rättskraft har inte visat sig
innebära några problem ur rättssäkerhetssynpunkt eller i övrigt medfört några
olägenheter för den enskilde. En uppluckring av denna regel skulle kunna
innebära en inte oväsentligt ökad arbetsbelastning på åklagare och domstolar.
Förslaget att strafföreläggande skall få utfärdas för alla brott som leder till
ett bötestraff utgör inte skäl för att ändra på rättskraftsregeln.
Inte heller förslaget om att strafföreläggande skall omfatta även enskilda
anspråk innebär att regeln behöver mjukas upp. Det enskilda anspråket utgör
praktiskt sett en med brottmålet förenad dispositiv tvistemålstalan. Parterna
disponerar sålunda över tvisteföremålet. En misstänkts godkännande kan
jämställas med ett medgivande i ett tvistemål. Ett sådant medgivande kan fritt
återkallas i samma instans där det är givet men är i princip bindande för parten
i högre rätt. Ett återkallande i högre rätt kan beaktas endast om det föranletts
av alldeles speciella omständigheter (se NJA 1981 s. 780). Efter det att en dom
meddelats är sålunda parten i stort sett bunden av sitt ställningstagande.
Enligt vår mening bör samma princip kunna tillämpas när det gäller förhållandet
mellan ett godkänt strafföreläggande och rättegång. Rättegångsbalkens regler om
resning och om extraordinära besvär över strafföreläggande torde därför utan
ändring kunna göras tillämpliga även på ett föreläggande som tar upp skadestånd
eller andra former av enskilda anspråk.
När ett enskilt anspråk handläggs enligt 22 kap. RB inom ramen för en
brottmålsrättegång är åtskilliga av reglerna i 11-18 kap. RB tillämpliga i fråga
om det enskilda anspråket i stället för motsvarande brottmålsregler i 20-31 kap.
Någon uttrycklig regel om detta finns emellertid inte i rättegångsbalken. På
motsvarande sätt bör man kunna avstå från uttryckliga regler när det gäller
enskilda anspråk i ett strafföreläggande. Det behövs alltså inga särskilda
regler om t.ex. tillåtligheten av talan eller om rättskraft.
Det är Riksåklagaren som har till uppgift att utfärda föreskrifter och allmänna
råd för tillämpningen av de utökade möjligheterna till strafföreläggande. Det är
vidare nödvändigt att anpassa handläggningsrutiner och blanketter och dylikt
till de nya reglerna. Detta torde få ske i samråd mellan Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen.

9.3 Ordningsbot

Regeringens bedömning: Tillämpningsområdet för
föreläggande av ordningsbot utvidgas inte. Inga
ändringar föreslås när det gäller beslutsordningen.

Utredningens förslag: Ordningsbot skall få utfärdas för brott på vilka dags-
böter kan följa men som föranleder endast penningböter. Vidare föreslår
utredningen att regeringen skall ges rätt att förordna tjänsteman vid annan
myndighet än polis och tull att utfärda föreläggande om ordningsbot.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag
eller lämnar det utan erinran men flera instanser är kritiska till eller
avstyrker förslaget. Bland annat Riksdagens ombudsmän avstyrker förslaget att
ordningsbot skall få utfärdas för brott på vilka dagsböter kan följa eftersom
dessa brott är juridiskt betydligt mer komplicerade än de brott som omfattas i
dag. Även Riksåklagaren ställer sig på den grunden tveksam till förslaget samt
anför att även praktiska skäl kan tala mot att förslaget genomförs.
Skälen för regeringens bedömning: Institutet ordningsbot infördes år 1966 i
syfte bl.a. att ge möjlighet till ett snabbt beivrande av trafikförseelser och
därmed medverka till en förbättrad trafikdisciplin och ökad trafiksäkerhet.
Reglerna fanns till en början i en särskild lag men inarbetades år 1968 i
rättegångsbalken, varvid möjligheterna till ordningsbotsförelägganden också
byggdes ut.
Föreläggande av ordningsbot utfärdas i första hand av polisman. Därutöver kan
föreläggande ges även av åklagare, vilket dock är ovanligt. För
varusmugglingsbrott har vissa tulltjänstemän också getts rätt att utfärda
ordningsbotsförelägganden.
Ordningsbot får ges endast för sådana brott för vilka inte är föreskrivet annat
straff än penningböter. Den yttre ramen för vilka brott som kan beivras genom
ordningsbot inskränks vidare genom att det föreskrivs (48 kap. 14 § andra
stycket RB) att Riksåklagaren i samråd med Rikspolisstyrelsen skall göra ett
urval av de brott som skall omfattas av denna möjlighet. Med stöd av denna
bestämmelse har Riksåklagaren meddelat beslut (1991:2047) om ordningsbot för
vissa brott. För varje typ av brott anges i beslutet en ordningsbot. Straffet
bestäms sålunda efter en i förhand fastställd taxa. Rikspolisstyrelsen har
vidare utfärdat föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen inom
polisväsendet av ordningsbotsinstitutet.
Föreläggande får inte utfärdas om den misstänkte förnekar gärningen. Vidare
utgör misstanke om andra brott för vilket ordningsbot inte kan utfärdas hinder
mot föreläggandet. Det måste också vara fråga om ett normalfall. Innefattar
gärningen några särskiljande omständigheter i förhållande till vad som
förutsatts i ordningsbotsbeslutet skall ärendet överlämnas till åklagare. Avsteg
från de i ordningsbotsbeslutet upptagna beloppen får inte ske. Så kan exempelvis
inte återfall beaktas i straffskärpande riktning.
Föreläggandet utfärdas normalt direkt i samband med händelsen i den misstänktes
närvaro. Föreläggandet ges på en blankett vars utformning fastställts i samråd
mellan Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.
Formerna för extraordinära besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot är
desamma som gäller för strafföreläggande.
Detta att det för ordningsbotsföreläggande gäller den begränsningen att endast
penningböter får vara stadgat för brottet innebär att ordningsbot inte kan komma
i fråga bl.a. beträffande snatteri.Frågan om att införa en möjlighet att beivra
snatterier genom ordningsbot har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen
under senare år. Riksdagen har hittills uttalat tveksamhet till införandet av en
sådan möjlighet. Även till 1990/91 års riksmöte lades flera motioner med förslag
i denna riktning. Motionerna har behandlats i justitieutskottet. Utskottet har i
betänkandet (1990/91:JuU10) hänvisat till Åklagarutredningens arbete. I
betänkandet uttalas dock att utskottet utgår från att Åklagarutredningen prövar
frågan om ordningsbot för snatteri i positiv anda.
I ordningsbotsinstitutets natur ligger att tillämpningen måste kunna göras i
hög grad schabloniserad. Systemet måste kunna tillämpas av polisen ute på fältet
och får inte kräva omfattande utredning eller några mer ingående juridiska
analyser. Genom att tillämpningsområdet är inskränkt till penningböter kan taxor
fastställas för de brott som skall beivras genom ordningsbot. I praktiken torde
detta vara nödvändigt för att rättssäkerhetskraven och kraven på likhet inför
lagen skall kunna bibehållas. Det bör därför, som Åklagarutredningen anför, inte
komma i fråga att utvidga möjligheten till föreläggande av ordningsbot på det
sättet att andra påföljdsformer, närmast dagsböter, förs in i systemet.
Genom ändringar i brottsbalken om bötesstraffets utformning och tillämpnings-
område är det numera möjligt att döma till penningböter även i fråga om vissa
brott för vilka dagsböter ingår i straffskalan (prop. 1990/91:68, bet.
1990/91:JuU10, rskr. 1990/91:155, SFS 1991:240). Lagändringarna trädde i kraft
den 1 januari 1992. Enligt 25 kap. 1 § brottsbalken skall, om en viss bötesform
inte är angiven i straffstadgandet, böter dömas i form av dagsböter eller, om
brottet har ett lägre straffvärde än 30 dagsböter, i penningböter. I
propositionen anförs att brott som före lagändringen ledde till 20 dagsböter i
fortsättningen bör föranleda 30 dagsböter (s. 111). Emellertid anfördes vidare
när det gäller snatteri att det finns vissa typer av butikstillgrepp, som
visserligen avser högre värden än de 50 kronor som enligt Riksåklagarens
allmänna råd (RÅC I:105) i allmänhet iakttas som värdegräns för
åtalsunderlåtelse när tillgreppet är av engångsnatur, men som med hänsyn till
det tillgripnas värde eller andra speciella omständigheter ändå kan bedömas som
mindre allvarliga. Det bör enligt propositionen i dessa fall vara möjligt att
döma till penningböter även i många fall som i dag normalt bestraffas med 20
dagsböter (s. 112).
Åklagarutredningen har mot bakgrund av bötesreformen föreslagit att det införs
en möjlighet att förelägga ordningsbot även för brott som har dagsböter i
straffskalan om brottet inte föranleder svårare påföljd än penningböter. Det
huvudsakliga syftet med förslaget är att det därigenom blir möjligt att
förelägga ordningsbot för vissa fall av snatteri. Utredningen menar att starka
praktiska skäl talar för att denna möjlighet införs och att detta blivit möjligt
genom den ovan nämnda bötesreformen. Utredningen anför vidare att de farhågor
som tidigare framförts är överdrivna. Det gäller invändningar om att polis
saknar tillräcklig utbildning för att klara av att göra en uppsåtsbedömning och
att denna bedömning över huvud taget är vansklig att göra i samband med
ordningsbotsförelägganden samt att snatteri är ett så allvarligt brott att de
kriminalpolitiska effekter som ligger i själva förfarandet vid strafföreläggande
och förhandling i domstol bör tas tillvara. Utredningen tar upp en del praktiska
svårigheter i samband med ett genomförande av förslaget men anför att dessa inte
bör utgöra något hinder mot att denna möjlighet införs.
Även om det är en förutsättning för att förslaget skall genomföras att endast
helt okomplicerade fall blir föremål för ett föreläggande kvarstår enligt
regeringens mening en viss tveksamhet om det lämpliga i att polis anförtros
denna uppgift. Riksåklagaren anför i sitt remissvar att snatteribrottet enligt
hans mening ofta är juridiskt svårbedömt och att det därför inte är någon slump
att många förundersökningar slutar med ett beslut att inte väcka åtal och att
åtal inte sällan leder till en frikännande dom. Förutom uppsåtsfrågan skall det
beaktas om brottet är fullbordat och om gärningen är sådan att det är
tillräckligt med penningböter som påföljd. Det är inte endast värdet av det
tillgripna som är avgörande för den senare frågan. Som Riksdagens ombudsmän
påpekar torde det ofta krävas goda kunskaper i straffrätt för att avgöra om
situationen är problematisk ur rättslig synvinkel eller inte. Enligt regeringens
mening kan det därför ur rättssäkerhetssynpunkt ifrågasättas om utredningens
förslag skall genomföras.
För att det över huvud taget skall vara aktuellt att genomföra förslaget måste
det stå klart att detta leder till en effektivare användning av de befintliga
resurserna för brottsbekämpningen. Utredningen tar upp en del praktiska
svårigheter i sammanhanget. Den mest påtagliga invändningen mot förslaget är
enligt regeringens mening att det, särskilt i de större städerna, är relativt
sällan som polis kommer till platsen sedan ett snatteri upptäckts. Det sker i
allmänhet endast då gärningsmannen inte kan identifieras, dvs. då han inte är
känd sedan tidigare och inte har legitimation med sig. Utredningen görs i
stället på det sättet att en butikskontrollant eller motsvarande får vissa
uppgifter av den misstänkte på platsen eller genom att polis kontaktas per
telefon varefter ett telefonförhör hålls med den misstänkte. Utredningen anför
att förslaget kan få genomslag endast om polis tillkallas i större utsträckning
än i dag. Man måste här väga in att ordningsbot endast kan komma i fråga i vissa
fall. Då detta inte är möjligt, t.ex. för att det tillgripnas värde är för högt,
innebär utryckningen endast ett merarbete jämfört med de rutiner som tillämpas i
dag. Riksåklagaren anför i sitt remissvar att det, mot bakgrund av den
resursbrist som råder inom polisen, inte är realistiskt att tänka sig några
radikala förändringar i detta avseende. Riksåklagaren anför vidare att åkla-
garna, i samband med att åklagarväsendet genomförde särskilda insatser för att
komma till rätta med butikstillgreppen, framhöll att dessa brott inte bereder
några problem. Arbetsbelastningen är liten eftersom ärendena kan handläggas
snabbt och enkelt av den som är van.
Utredningens förslag tycks mot bakgrund av detta inte medföra några
effektivitetsvinster. Som anförts tidigare är det vidare av rättssäkerhetsskäl
tveksamt om förslaget bör genomföras. Regeringen lägger därför inte fram något
förslag om att polis skall kunna förelägga ordningsbot för brott som har
dagsböter i straffskalan.
Ett annat sätt att då utvidga tillämpningsområdet för ordningsbot, som också
berörts av utredningen, är att ändra straffskalan för vissa brott från dagsböter
till penningböter. Så har under senare tid skett exempelvis beträffande
vägtrafikkungörelsen och andra trafikförfattningar. Utredningen har lämnat några
konkreta förslag på ytterligare sådana ändringar i gällande författningar. Det
rör sig om förordningsändringar. Regeringen avser att överväga denna fråga i
annat sammanhang
Utredningen föreslår att det skall öppnas en möjlighet för regeringen att
förordna tjänsteman vid annan myndighet än polis och tull att utfärda före-
läggande om ordningsbot. Utredningen anför att detta skulle öppna en möjlighet
att i framtiden ge andra yrkesgrupper rätt att utfärda föreläggande där så kan
anses lämpligt. Som exempel på områden där detta skulle kunna övervägas nämns
yrkesinspektionens tillsyn över arbetsmiljöfrågor, trafikinspektörers
besiktningsverksamhet och kustbevakningens övervakning av fritidsbåtstrafiken.
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall föreskrifter om domstolarnas
rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om rättegången
föreskrivas i lag. Reglerna om strafföreläggande och ordningsbot utgör en
begränsning av domstolarnas rättskipningsuppgifter som enligt denna bestämmelse
kräver lagform. Det torde därför inte utan vidare vara möjligt att bemyndiga
regeringen att ge tjänstemän vid en myndighet behörighet att utfärda
föreläggande om ordningsbot. Med hänsyn till detta, och då utredningens
betänkande inte ger underlag för regeringen att nu föreslå att en sådan
behörighet skall ges till tjänstemän vid andra myndigheter än polis och tull,
lägger regeringen inte nu fram något förslag på denna punkt.

9.4 Sammanslagning av strafföreläggande- och ordningsbotsinstituten

Regeringens bedömning: Strafföreläggande och
föreläggande av ordningsbot behålls oförändrat som två
separata institut.

Utredningens förslag: Strafföreläggande och ordningsbot slås samman till ett
institut - föreläggande av påföljd.
Remissinstanserna: De flesta instanserna lämnar förslaget utan erinran. En del
instanser riktar dock kritik mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Åklagarutredningen har föreslagit att
strafföreläggande och ordningsbot slås samman till ett nytt gemensamt institut,
föreläggande av påföljd. Som skäl anförs främst att de båda instituten i många
hänseenden är likartade och att detta förstärks om utredningens förslag om
utvidgning av ordningsbotssystemet genomförs. Förslaget innebär att föreläggande
av polisman kan ges för överträdelser som är mer att hänföra till kategorin
brott än till förseelser. Ordningsbot framstår då enligt utredningen inte som en
adekvat benämning på institutet.
Förslaget kritiseras av en del remissinstanser. Domstolsverket påpekar att det
är av värde att redan av beteckningen kunna avgöra om det är polis eller
åklagare som meddelat föreläggandet. Riksdagens ombudsmän anför att det har ett
pedagogiskt värde att reglerna om ordningsbot är skilda från reglerna om
strafföreläggande eftersom det för den enskilde polismannen torde vara enklare
att tillämpa ett samlat regelsystem avsett just för hans verksamhet än att
behöva läsa ut sina befogenheter ur en reglering som också avser annat.
Riksåklagaren anför att förslaget innebär en påtaglig nackdel eftersom en
polismans befogenheter att utfärda ett föreläggande i vissa avseenden måste
omges med större begränsningar än åklagarens.
Eftersom regeringen inte föreslår någon utvidgning av ordningsbotsinstitutet
kommer utredningens förslag i ett annorlunda läge. Regeringen delar också
uppfattningen att det finns ett värde i att reglerna för de två instituten hålls
isär och att de har olika beteckning. Med hänsyn till detta bör utredningens
förslag inte genomföras.

10 Förverkande och beslag

10.1Rätt för åklagare och polis att förordna om förverkande

Regeringens förslag: Åklagare ges en generell rätt
att besluta om förverkande utan samband med talan
om ansvar för brott, om inte egendomen har
betydande värde eller det finns särskilda skäl att
saken prövas av rätten. Vidare införs en rätt för
polisman att besluta om förverkande, när någon
ansvarstalan inte skall föras. Som förutsättning
härför skall gälla att saken är uppenbar och att
egendomen saknar saluvärde eller kan antas vara
värd mindre än en tiondel av basbeloppet. Den som
drabbas av förverkande skall dock alltid ha rätt
att påkalla domstolsprövning.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga av de remissinstanser som yttrar sig
över utredningens förslag i denna del tillstyrker detta eller lämnar det utan
erinran. Endast Riksdagens ombudsmän avstyrker förslaget i dess helhet och anför
därvid att huvudregeln bör vara att beslut om en för den enskilde så ingripande
åtgärd som förverkande skall beslutas av domstol. I frågan om införande av rätt
för polisman att besluta om förverkande åberopar Riksdagens ombudsmän att det
inte sällan rör sig om rättsligt komplicerade frågor. Justitiekanslern och
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att framför allt förslaget
att utvidga polisens befogenhet till att gälla beslut om förverkande inger be-
tänkligheter. Justitiekanslern anser att en sådan befogenhet först bör införas i
form av en försöksverksamhet. Riksåklagaren anför på samma skäl som åberopats av
Riksdagens ombudsmän att rätten för polisman att besluta om förverkande bör
inskränkas till att gälla beslagtagen alkohol och narkotika. Vidare anmärker
Riksåklagaren att uttrycket "betydande belopp" är mindre lämpligt att använda
som avgränsning av åklagares behörighet eftersom detta förekommer i flera lagar
och tolkas olika. Umeå tingsrätt anför att istället för rekvisitet "betydande
belopp" en tydlig värdegräns bör införas för åklagarens behörighet. Därutöver
framför remissinstanserna synpunkter på frågor av lagtekniskt karaktär.
Bakgrunden till regeringens förslag: De grundläggande bestämmelserna om
förverkande finns i 36 kap. BrB. I 1 och 2 §§ ges bestämmelser om att
förverkande under vissa förutsättningar skall eller kan ske på grund av brott
som avses i brottsbalken. I 3 § stadgas att förverkande får ske beträffande
vapen och annan egendom som kan komma till användning vid brott. Bestämmelsen i
4 § slutligen stadgar rätt till förverkande av ekonomiska fördelar som uppkommit
vid brott i näringsverksamhet. Medan 1 och 2 §§ för sin tillämpning förutsätter
brott enligt brottsbalken, gäller 3 och 4 §§ generellt. Inom specialstraffrätten
finns vidare en rad bestämmelser om förverkande, vilka anknyter till
regelsystemet i 36 kap. BrB.
Det vanligaste är att frågan om förverkande beslutas i samband med prövningen
av ansvar för brottet. Det förekommer emellertid en rad situationer där
förverkandet angår någon som inte kan eller bör lagföras för brott. Förverkande
enligt 36 kap. 3 § BrB förutsätter inte att brott har begåtts. Har
brottsverktyg, vapen eller annat som kan komma till brottslig användning
beslagtagits får egendomen förverkas även om brott inte föreligger. Även i
sådana fall då brott är begånget kan förhållandena vara sådana att åtal inte kan
eller bör väckas, exempelvis på grund av att gärningsmannen är underårig eller
när särskild åtalsprövning är föreskrivet för brottet. Ett annat exempel där
förverkandetalan inte kan föras mot gärningsmannen är då egendomen inte tillhör
denne. I sådant fall måste talan riktas mot ägaren.
Huvudregeln är att talan om förverkande som sker utan samband med åtal skall
väckas vid rätten. I viss utsträckning har emellertid åklagare rätt att själv
besluta om förverkande. Enligt 4 § lagen (1986:1009) förfarandet i vissa fall
vid förverkande m.m. får åklagare besluta om förverkande såvitt avser
beslagtagen egendom vars värde kan uppskattas till mindre än en tiondel av det
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då beslaget
verkställdes. Med egendomens värde avses dess saluvärde. Om det i samma ärende
är fråga om flera föremål avses det sammanlagda värdet. Avser förverkandet
egendom som saknar saluvärde, exempelvis räkenskapshandlingar, identitetskort
och liknande gäller huvudregeln att talan skall prövas av rätten.
Beslut av åklagare om förverkande av egendom enligt bestämmelserna i 4 §
förverkandelagen skall meddelas skriftligt. Den från vilket beslaget skett får
hos åklagaren anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom en månad från det han
fick del av det. Om en anmälan om missnöje görs hos åklagaren, medför detta att
åklagarens beslut om förverkande inte längre gäller. Åklagaren måste i sådant
fall väcka särskild talan hos domstolen om förverkande för att ett sådant skall
kunna ske. I förarbetena uttalas att åklagaren naturligtvis bör beakta ägarens
inställning till ett förverkande innan han fattar ett beslut härom. Om ägaren
motsätter sig ett förverkande som åklagaren anser kan ske, bör åklagaren väcka
talan vid domstolen utan att själv dessförinnan besluta om förverkande. Detsamma
bör gälla i tveksamma fall.
Enligt 3 § andra stycket förverkandelagen får, om värdet av det den beslagtagna
egendomen uppgår till mindre än tvåtusen kronor, delgivning av en stämning ske
genom att denna anslås på rättens kansli. Samma sak gäller enligt 4 §
beträffande en åklagares beslut om förverkande. Lagen är inte tillämplig i
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmål.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ordningen där åklagare har rätt
att besluta om förverkande upp till ett visst belopp har såvitt känt inte
inneburit några problem. Vad som emellertid kan ifrågasättas är om inte
hanteringen av förverkandefrågorna kan göras ännu mer effektiv och rationell
utan att rättssäkerheten i förfarandet behöver sättas i fara.
Åklagare har i dag rätt att förelägga förverkande i samband med utfärdande av
strafföreläggande. Denna rätt gäller oavsett egendomens värde. Om den som
föreläggandet avser därvid godkänner föreläggandet, är även egendomen förverkad
i enlighet med vad åklagaren angivit i föreläggandet. Det bör dock i
sammanhanget nämnas att Riksåklagaren i sina allmänna råd angående
strafföreläggande angivit att åklagare inte bör uppta förverkande i
strafföreläggande i sådana fall då egendomens värde är sådant att den inte
kunnat förverkas av åklagare enligt förverkandelagen. Den i förverkandelagen
angivna värdegränsen gäller inte heller vid förverkande av rusdrycker enligt
bestämmelserna i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
Åklagare ges däri rätt att på vissa i lagen angivna grunder förordna om
förverkande oberoende av egendomens värde även om åtal inte väcks för brott.
Dessa bestämmelser är tillämpliga även vid förverkande av beslagtagen narkotika
och viss annan i narkotikastrafflagen (1968:64) angiven egendom.
Det kan tyckas märkligt att åklagare har en principiellt obegränsad rätt att
förelägga förverkande i samband med strafföreläggande, medan rätten att besluta
om förverkande utan att lagföring för brottet sker är så kraftigt beskuren, utom
såvitt avser rusdrycker och narkotika. Handläggningen av ansvarsfrågan måste
normalt anses vara en mer maktpåliggande uppgift än att pröva frågan om
förverkande. Att en viss skillnad upprätthålls kan i och för sig motiveras genom
att det för att ett strafföreläggande skall bli gällande som dom krävs ett
positivt godkännande, medan det beträffande förverkandebeslut enligt
förverkandelagen räcker med passivitet från den berörde för att beslutet skall
bli gällande mot honom. Enligt vår uppfattning bör dock åklagares befogenheter
att förverka egendom utan risker från rättssäkerhetssynpunkt kunna avse
väsentligt högre värden än för närvarande. Av stort praktiskt värde är vidare
att åklagare ges rätt att besluta om förverkande av sådan egendom som saknar
saluvärde, exempelvis förfalskade handlingar och dylikt. Den inskränkning som i
dag gäller beträffande sådan egendom framstår som omotiverad. Lagtekniskt bör
saken kunna lösas så att man i lagtexten tar bort den fasta värdegränsen och i
stället begränsar området för åklagarens beslutanderätt genom andra kriterier.
Vi föreslår med hänvisning till det anförda att åklagare skall ges generell
rätt att besluta om förverkande av beslagtagen egendom utan samband med åtal, om
inte egendomen har ett betydande värde eller det finns särskilda skäl att saken
prövas av rätten. Ett sådant skäl kan vara att förverkandet innebär avsevärda
olägenheter för den enskilde trots att värdet är begränsat. Åklagarens
ställningstagande huruvida saken bör prövas av rätten kommer självfallet alltid
att innehålla ett mått av skälighetsbedömning, dels eftersom den i beslag tagna
egendomen måste värderas, dels genom att åklagaren måste pröva om särskilda skäl
föreligger. Därvid bör åklagaren i tveksamma fall välja att låta frågan om för-
verkande prövas av rätten. Vi anser mot bakgrund härav att begreppet betydande
belopp som utredningen föreslagit utgör en tillräckligt tydlig avgränsning.
Beträffande tolkningen av detta begrepp hänvisas till författningskommentaren,
avsnitt 13.14.
Stora rationaliseringsvinster torde också kunna erhållas genom att man ger
polisen befogenhet att besluta om förverkande utan samband med åtal i vissa
situationer. Som exempel på föremål som lämpar sig för en sådan befogenhet kan
nämnas påträffade farliga föremål, föremål som kan komma till brottslig
användning, mindre narkotikapartier, alkoholdrycker och förfalskade
passhandlingar som påträffas vid asylutredningar utan att handlingen kunnat
härledas till viss person. I dessa fall torde förverkandefrågan ofta vara helt
uppenbar. I många fall finns den från vilken förverkandet skall ske på plats och
kan omedelbart delges. Genom att polisman i dag saknar rätt att besluta om
förverkande måste saken gå till åklagare som i sin tur i vissa fall måste väcka
talan vid rätten. De personer det här är fråga om är inte sällan svåra att
delge, vilket kan medföra såväl tidsutdräkt som oproportionerligt höga kostnader
för förfarandet.
Vi anser att en befogenhet av nu angivet slag bör införas. Genom att kräva att
saken skall vara uppenbar bör några risker från rättssäkerhetssynpunkt inte
uppstå. Det kan i sammanhanget påpekas att polisman redan i dag har rätt att
förelägga om förverkande i samband med föreläggande av ordningsbot, låt vara att
denna rätt är kraftigt inskränkt genom bestämmelsen i 5 §
ordningsbotskungörelsen (1968:199).
Enligt det senaste ordningsbotsbeslutet (SFS 1991:2047) har det högsta
bötesbelopp som polisman har rätt att förelägga i form av ordningsbot
fastställts till 2 500 kronor, vilket kan bli aktuellt vid gemensamt straff för
flera brott. Frågan om förverkande avser visserligen en rättslig bedömning som
inte kan schabloniseras på samma sätt som bötesstraffet vid ett
ordningsbotsföreläggande. Å andra sidan måste ett förverkande i regel bedömas
som mindre ingripande än åläggande av ansvar och påföljd. Med hänsyn härtill bör
värdet av den egendom som polisman har rätt att förverka kunna sättas något
högre än det sålunda angivna högsta bötesstraffets storlek. En lämplig avgräns-
ning för polismans beslutanderätt är enligt vår mening att egendomen inte får
vara värd mer än en tiondel av basbeloppet, alltså enligt dagens basbelopp cirka
3 500 kronor. En sådan värdegräns bör vara tillräcklig för att i praktiken täcka
de fall där ett behov av snabbt beslut av polisman är motiverat. Den föreslagna
bestämmelsen ger rätt för polisman att förordna om förverkande inte bara mot
kända ägare utan även om ägaren är okänd. Förverkandet behöver heller inte ske
direkt på plats, utan kan beslutas också efter viss tid och där viss utredning,
exempelvis beträffande äganderätten, kan erfordras.
Förfarandereglerna för beslut av polisman skall vara desamma som gäller för
åklagares beslut om förverkande. Anmälan om missnöje skall dock inges till
polismyndigheten. Om polismyndigheten finner att talan om förverkande bör föras,
skall saken överlämnas till åklagare för prövning. I annat fall bör beslaget
hävas. Har inte talan väckts inom en månad från det att missnöjesanmälan inkom
till polismyndigheten skall, på samma sätt som gäller när åklagare fattat
beslutet, beslaget automatiskt gå åter.
Vi föreslår sålunda att också polisman ges rätt att besluta om förverkande av
beslagtagen egendom utan samband med lagföring för brott, om egendomen saknar
saluvärde eller dess värde understiger en tiondel av basbeloppet och det är
uppenbart att förverkande skall ske. Förslaget kommer att kräva noggranna
behörighetsregler, utarbetande av en rad besluts- och kontrollrutiner samt
framtagande av blanketter m.m. Frågor av denna karaktär får lösas genom
Rikspolisstyrelsens försorg. Rikspolisstyrelsen bör bemyndigas att utfärda de
övriga råd och föreskrifter beträffande tillämpningen som kan komma att krävas.
Om de föreslagna reglerna införs, finns inte något behov av de särskilda
förfaranderegler som gäller beträffande förverkande av narkotika och
alkoholhaltiga drycker utan samband med åtal. De bör därför upphävas. Härigenom
uppnås också en större enhetlighet i systemet.
Förslagen innebär också att lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande
m.m. disponeras om. Därvid bör även, vilket påpekats av Riksdagens ombudsmän och
av Riksåklagaren, den ändringen av lagtexten göras att orden "Den från vilken
beslaget har skett" i nuvarande 4 § byts ut mot "Den som drabbats av beslaget"
när bestämmelsen förs över till 3 §. Den senare formuleringen har hämtats från
27 kap. RB och uttrycker på ett klarare sätt omfattningen av den krets som är
berättigad att anmäla missnöje.
Utredningen har slutligen föreslagit att beloppsgränsen för när delgivning får
ske genom anslag på rättens kansli höjs till 4 000 kr. I utredningens förslag
har bestämmelsen om sådan delgivning placerats i 4 § andra stycket. Vi delar
utredningens bedömning att beloppsgränsen bör höjas. Emellertid finner vi det
lämpligare att anknyta denna till basbeloppet än att ange ett belopp i siffror.
Därmed kommer gränsen att följa med inflationen. Beloppsgränsen för delgivning
genom anslag kan lämpligen sättas i överenstämmelse med den som föreslås gälla
för polismans behörighet att besluta om förverkande och således bestämmas till
en tiondel av basbeloppet.

Förverkande i samband med åtalsunderlåtelse och rapporteftergift

Det kan inte sällan inträffa att omständigheterna är sådana att ett förverkande
bör ske samtidigt som förutsättningar i och för sig föreligger att medge
åtalsunderlåtelse eller besluta om förundersökningsbegränsning. I förarbetena
till gällande åtalsunderlåtelseregler har departementschefen uttalat att ett
skäl för åtal kan vara att förverkande av egendom av icke obetydligt värde kan
komma ifråga (prop. 1984/85:3 s. 22). I många fall kan visserligen
förutsättningar saknas för att besluta om förverkande utan att det samtidigt
sker en bedömning av ansvarsfrågan. Detta skall emellertid enligt vår mening
inte uppfattas så att det finns några hinder mot att underlåta åtal eller
besluta om förundersökningsbegränsning trots att ett förverkande bör ske, om
förhållandena är sådana att åtal bör underlåtas och tillräckligt underlag ändå
finns för prövningen av förverkandefrågan. Tvärtom bör enligt vår mening betonas
att de rationaliseringsvinster som ligger i möjligheten att besluta om
förverkande utan medverkan av rätten skall tas till vara.
På samma grund bör inte heller några principiella invändningar kunna resas mot
att polisman beslutar om förverkande samtidigt som rapporteftergift ges för
brottet. Liksom för åtalsunderlåtelse fordras för rapporteftergift att
skuldfrågan är klarlagd. Detta kombinerat med förutsättningen för polismans
beslut om förverkande att saken skall vara uppenbar medför enligt vår mening en
tillräcklig restriktivitet från rättssäkerhetssynpunkt. Det praktiska utrymmet
för ett förverkandebeslut samtidigt som förutsättningar för rapporteftergift
föreligger lär dock vara tämligen litet. Det måste också framhållas att
tillämpningen i detta avseende bör omgärdas av noggranna föreskrifter från
Rikspolisstyrelsens sida.

10.2Förlängning av beslag

Regeringens förslag: Åklagarens skyldighet att i
vissa fall hos domstol begära en förlängning av
åtalstiden när beslag skett upphävs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det
utan erinran. Svea hovrätt avstyrker förslaget men anför att tiden för väckande
av åtal i dessa fall kan förlängas från en månad till sex månader.
Skälen för regeringens förslag: I 27 kap. RB ges bestämmelser om beslag i
brottmål. Beslut om beslag fattas av undersökningsledaren eller åklagaren. I
samband med ingripande mot brott och i vissa andra situationer får beslut om
beslag fattas också av bl.a. polisman. Beslutet skall då underställas
undersökningsledaren eller åklagaren för prövning. Rätten får också besluta om
beslag på föremål som företes vid rätten eller annars finns tillgängligt för
beslag. Rätten kan också på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren
eller, efter det att åtal väckts, av målsäganden ta upp frågan om beslag.
I 27 kap. 7 § första stycket anges att rätten i de fall den prövar ett beslag
eller fastställer ett verkställt beslag skall, om åtal inte redan har väckts,
bestämma den tid inom vilken åtal skall väckas. I 7 § andra stycket anges att i
de fall då rätten inte prövat beslaget skall åtal väckas inom en månad från det
att ett beslag verkställts, om inte värdet av den i beslag tagna egendomen är
mindre än en tiondel av det basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde då beslaget verkställdes. Om denna tid är
otillräcklig kan enligt 7 § tredje stycket rätten, om det begärs, förlänga
tiden. I samband med att en värdegräns infördes i andra stycket anförde
departementschefen att i de fall då egendom, som har tagits i beslag, inte har
något direkt ekonomiskt värde är åklagaren skyldig att väcka åtal inom en månad
efter det beslaget verkställdes eller att ansöka hos rätten om att tiden
förlängs (prop. 1974:124 s. 58).
Bestämmelsen att åtal skall väckas inom en månad från det ett beslag
verkställdes kan ofta inte infrias av åklagaren. Särskilt i mål om ekonomisk
brottslighet är beslagen ofta mycket omfattande. Det är ett tidsödande arbete
att gå igenom och analysera materialet. Samma förhållanden förekommer även i
andra typer av brottmål, t.ex. miljömål och mål om arbetsmiljöbrott. Åklagaren
är ofta tvungen att hos rätten begära förlängning av tiden för åtals väckande
och detta oberoende av om den som drabbats av beslaget har någon invändning mot
beslaget eller inte.Bevakningen av åtalsfristerna och framställningarna om
förlängning av åtalsfristen torde ta en hel del tid och resurser i anspråk. Ett
flertal åklagarmyndigheter har i sina remissvar också anfört att denna ordning
innebär ett onödigt merarbete för åklagarna.
Enligt 27 kap. 6 § RB har den som drabbas av ett beslag en ovillkorlig rätt att
få beslaget prövat av rätten. Prövningen skall ske skyndsamt och rätten skall,
om beslaget fastställs, bestämma den tid inom vilken åtal skall vara väckt.
Denna möjlighet att få rättens prövning av beslaget är enligt regeringens mening
fullt tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt. Att vid sidan av denna ordning
dessutom ha en obligatorisk prövning av frågan om förlängning av tiden för åtals
väckande då beslag skett medför onödigt merarbete. Bestämmelsen strider dessutom
mot principen för i vilka situationer domstolsmedverkan bör ske. Det finns i de
flesta av dessa fall ingen tvist.
Bestämmelsen om obligatorisk prövning av frågan om förlängning av tiden för
åtals väckande bör därför upphävas. Det innebär att rätten endast kommer att
pröva de beslag där den drabbade särskilt begär detta och att frister för åtals
väckande endast bestäms i dessa fall.
Då bestämmelsen i 27 kap. 7 § RB ändras på detta sätt finns det inte längre
skäl att i fråga om tiden för åtals väckande i andra författningar föreskriva en
avvikelse från rättegångsbalkens regler. Följdändringar bör därför göras i 2 § 2
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., 16 § lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling, 7 § narkotikastrafflagen (1968:64),
41 § 2 vapenlagen (1973:1176), 6 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel och 2 kap. 31 § samt 3 kap. 25 § ordningslagen (1993:1617).

11 Kostnader

Den samlade effekten av regeringens förslag bör bli att resurserna, främst
polis- och åklagarväsendets, för den brottsbekämpande verksamheten kan användas
på ett mer rationellt och effektivt sätt. Sammantaget bör förslagen kunna ge
relativt stora vinster för verksamheten. Flera av förslagen inverkar även på
andra myndigheters verksamhet. De föreslagna reformerna är till stor del av
sådant slag att det inte är möjligt att mer i detalj beräkna effekterna av dem.
För polisväsendets del innebär förslagen att polisen befrias från utredning av
mellan 1 000 och 2 000 fall som blir föremål för avkriminalisering och några
tusen fall som omfattas av de föreslagna åtalsprövningsreglerna. Förslagen i
avsnittet om förundersökningsförfarandet leder inte till någon minskad
arbetsbelastning för polisen. Däremot kommer arbetet att kunna bedrivas mer
rationellt med följd att polisväsendet kan hantera fler ärenden inom givna
resursramar.
För åklagarväsendets del minskar belastningen med åtminstone 15 000 mål per år.
Vidare kommer ett ökat antal brott att kunna beivras genom strafföreläggande
vilket innebär att åklagarna i de fallen inte behöver väcka åtal och infinna sig
till huvudförhandling vid domstolen. Förslagen i avsnitten om åtalspliktens
utformning och förundersökningsbegränsning och om förundersökningsförfarandet
torde endast i mindre utsträckning påverka arbetsbelastningen på åklagarna.
Sammantaget innebär förslagen för åklagarväsendets del att arbetet i större
utsträckning kan inriktas på att beivra allvarligare brottslighet och att hand-
läggningstiderna kan förkortas.
Förslagen till avkriminalisering, särskild åtalsprövning och utvidgade
möjligheter till strafföreläggande innebär för de allmänna domstolarnas del att
ett betydande antal brottmål försvinner från hanteringen. Förslagen i avsnitt 10
om förverkande och beslag torde medföra vissa rationaliseringsvinster inom
rättsväsendet som också kommer domstolarna till del. Det är dock inte möjligt
att närmare fastslå hur stor effekt förslaget kommer att få.
Förslaget till inskränkningar i uttaget av överlastavgifter (avsnitt 6.4) bör
medföra att antalet handlagda sådana ärenden hos länsstyrelsen minskar med cirka
2 000 per år.
Enligt regeringens bedömning är de föreslagna ändringarna inte förenade med
några ökade kostnader för staten.

12 Ikraftträdande m.m.

De lagändringar som syftar till att renodla åklagarrollen föreslås träda i kraft
den 1 januari 1995. I fråga om ändringarna i 23 och 27 kap. RB och lagen om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. krävs det viss tid att utarbeta
nya rutiner m.m. I denna del föreslås att lagändringarna och följdändringarna i
annan lagstiftning skall träda i kraft den 1 april 1995.
De nya reglerna om strafföreläggande bör inte träda i kraft förrän den av
Riksåklagaren framtagna ADB-baserade strafförelägganderutinen anpassats till
dem. Lagändringarna i denna del föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.
Förslagen i avsnitt 5 innebär att vissa uppgifter tas ifrån åklagare och i
vissa fall att ärenden skall handläggas av en annan myndighet än tidigare. Har
en ansökan gjorts före ikraftträdandet bör därför äldre bestämmelser tillämpas.
Detta bör framgå av en särskild övergångsbestämmelse för respektive lag.
Av 5 § lag (1964:163) om införande av brottsbalken följer att ny lag skall
tillämpas om den leder till frihet från straff även då gärningen begicks före
ikraftträdandet. I fråga om förslagen till avkriminalisering krävs det därför
inte några övergångsbestämmelser. De föreslagna ändringarna av rättegångsbalken
bör kunna tillämpas genast även i ärenden som redan är anhängiga. Det finns
därför inte heller i fråga om dessa ändringar något behov av
övergångsbestämmelser.

13 Författningskommentar

13.1Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

9 kap. 12 §
I första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.
Motiven för ändringarna i andra stycket behandlas i avsnitt 6.8. Begreppen
kredit- och tillgångskonto anknyter till vedertagen terminologi i
konsumentlagstiftningen. Den nya regeln är avsedd att tillämpas vid missbruk av
eget konto, oavsett om detta är förbundet med kredit eller inte och oavsett de
tekniska formerna för disposition över kontot. Med eget konto avses här ett
konto som gärningsmannen har rätt att disponera.
Vid åtalsprövningen enligt denna regel bör särskilt beaktas storleken av det
belopp som överträdelsen avser. Ju större belopp, desto starkare är skälen för
åtal. Som en allmän utgångspunkt bör kunna anföras att om uttag skett av en
summa motsvarande ett basbelopp (för närvarande cirka 35 000 kr) eller mer bör
allmänt åtal normalt väckas. Andra omständigheter som bör beaktas och som kan
föranleda att åtal väcks vid bedrägerier avseende lägre belopp är om
gärningsmannen visat förslagenhet eller satt verksamheten i system. Det bör
också särskilt beaktas om målsägandens slutliga förlust omfattats av
gärningsmannens uppsåt. Om gärningsmannens avsikt varit att endast tillfälligt
bevilja sig en kredit bör det angivna beloppet kunna sättas högre. Någon ändring
beträffande åtalsprövningen vid bedrägligt beteende som avses i 2 § 2 stycket är
inte avsedd.

10 kap. 10 §
I första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.
Motiven för ändringarna i andra stycket behandlas i avsnitt 6.7. Genom
ändringarna görs åtalsprövningsregeln tillämplig även på olovliga förfaranden
med förhyrd egendom. Det bör påpekas att den rättsliga bedömningen av sådana
förfaranden visat sig komplicerad. Om gärningsmannens avsikt redan vid
avtalsslutet varit att inte återställa godset föreligger helt naturligt be-
drägeri. Detta är emellertid ofta svårt att styrka. Om godset sålts av hyres-
mannen eller han på annat sätt har tillägnat sig det bör gärningen normalt kunna
bedömas som ett förskingringsbrott. Även ansvar för olovligt förfogande kan
emellertid under vissa omständigheter förekomma, exempelvis om någon annan än
hyresmannen förfogar över egendomen och gärningen inte innefattar ett
häleribrott. När det gäller olovligt brukande framgår av rättsfallet NJA 1987 s.
388 att endast det förhållandet att förhyrd egendom inte återlämnats i rätt tid
inte kan grunda ansvar för detta brott. Det fordras därutöver att det hyrda
brukas på något sätt som kan medföra risk för skada eller annan olägenhet för
uthyraren.
Anmälningar avseende att uthyrare inte återfått egendom innehåller ofta inte
andra uppgifter än att hyresmannen har kvar egendomen i sin besittning. Det kan
i dessa fall ifrågasättas om en sådan anmälan över huvud taget innehåller
påstående om brott, varför anmälan i dessa fall ofta bör kunna avskrivas med
motiveringen att gärningen ej är brott. Finns, trots detta, anledning till
antagande att ett brott begåtts torde inte sällan förundersökning ändå kunna
underlåtas med hänvisning till den föreslagna åtalsprövningsregeln.
För att åtalsprövningsregeln skall vara tillämplig vid förskingringsbrott krävs
emellertid att brottet bedöms som undandräkt. Beträffande gränsdragningen mellan
detta brott och förskingringsbrottet hänvisas till avsnitt 6.7.

13.2Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap. 1 §
Paragrafen tillförs ett nytt andra stycke som innebär att förundersökning inte
behöver inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Även i
fortsättningen gäller en principiell skyldighet att inleda förundersökning om
det finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.
Genom det nya stycket markeras att förundersökning får underlåtas om det inte
finns praktiska förutsättningar för att brottet kommer att kunna utredas. Vid
bedömningen skall hänsyn endast tas till sådana omständigheter som kan hänföras
till det enskilda fallet. Sådana omständigheter att arbetsbelastningen på
myndigheten är ansträngd och att det finns utredningsbalanser medför inte att
förundersökningsplikten bortfaller.

23 kap. 3 §
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse, som innebär
att åklagaren har rätt att ge anvisningar för undersökningens bedrivande då
förundersökningen leds av polismyndigheten, har upphävts. Skälen för detta har
redovisats i avsnitt 7.4.
Bestämmelsen i första stycket om vem som får inleda förundersökning har
formulerats om. Den nya lydelsen innebär att förundersökning skall inledas genom
ett formligt beslut. I avsnitt 7.3 har närmare redogjorts för skälen till denna
ändring.
Även bestämmelsen om åklagares övertagande av förundersökningsledningen har
ändrats. Av den nya lydelsen framgår uttryckligen att åklagaren övertar
ledningen av förundersökningen avseende brottet. Genom detta klargörs att
åklagaren alltid övertar ansvaret för hela förundersökningen. Det är inte
möjligt att dela en förundersökning på det sättet att åklagaren har ledningen av
utredningen mot viss person, medan ledningen av utredningen i övrigt ligger kvar
hos polisen. Skälen för denna ändring har redovisats i avsnitt 7.4.
I andra stycket har endast några redaktionella ändringar gjorts.
I tredje stycket ges regler om polismans rätt att vidta utredningsåtgärder
innan förundersökning hunnit inledas. Enligt nuvarande ordning får åtgärder
vidtas endast om de inte kan uppskjutas utan olägenhet. Den nya lydelsen innebär
att de utredningsåtgärder, som det finns förutsättningar för att vidta, bör
göras redan i detta skede av utredningen. Som påpekats i avsnitt 7.3 ger
bestämmelsen i sig inte polisman rätt att vidta åtgärder som innehåller någon
form av tvång. Liksom tidigare måste beaktas om det är lämpligt att åtgärden
vidtas. Förhör bör naturligtvis inte hållas med någon som är chockad eller
påverkad av alkohol eller annat. Den utvidgade möjligheten att vidta
utredningsåtgärder kommer i praktiken att innebära att utredningen i fler fall
än tidigare kan slutföras genom att behörig person beslutar att förundersökning
skall inledas samt att polismannens utredningsåtgärder och resultatet av dessa
dokumenteras i akten.

23 kap. 8 §
Bestämmelsen har förtydligats så att det uttryckligen anges att den gäller även
då polisman vidtar åtgärder med stöd av 23 kap. 3 § RB. Skälen för detta har
redovisats i avsnitt 7.3. Reglerna i 23 kap. 9 § RB om hur länge den som skall
höras är skyldig att stanna kvar för förhör är tillämplig oavsett i vilket läge
av utredningen som en åtgärd enligt 8 § vidtas.

23 kap. 22 §
Möjligheten att underlåta formell förundersökning, i de fall det ändå finns
tillräckliga skäl för åtal, har utvidgats till alla brott som inte kan antas
föranleda annat än ett bötesstraff. Som närmare utvecklas i avsnitt 7.2 innebär
regeln inte att det kan ställas mindre krav på det materiella underlaget för
prövningen av ansvarsfrågan. Den tar endast sikte på hur dokumentationen sker. I
förundersökningskungörelsen ges vissa regler om vad som skall framgå av
handlingarna i de fall förundersökning inte behöver göras.

27 kap. 7 §
Skyldigheten för åklagaren att begära förlängning av åtalstiden i de fall beslag
skett och åtal inte väckts inom en månad har tagits bort. Skälen för detta har
redovisats i avsnitt 10.2. I övrigt har några redaktionella ändringar gjorts.

48 kap. 2 §
Av paragrafen framgår vad som kan tas upp i ett föreläggande enligt 48 kap. Den
har kompletterats med en upplysning om att även enskilt anspråk som avser
betalningsskyldighet kan tas upp i ett strafföreläggande.

48 kap. 4 §
Av paragrafen framgår att det, med undantag för de sällsynta fall då normerade
böter utgör påföljd, är möjligt att utfärda strafföreläggande för alla brott som
har böter i straffskalan. Att strafföreläggande bara får utfärdas för brott som
föranleder böter framgår av 48 kap. 2 § RB. I avsnitt 9.2 redogörs för de
överväganden som ligger bakom utvidgningen av möjligheten att utfärda
strafföreläggande.

48 kap. 5 §
I paragrafen ges bestämmelser om vilka omständigheter som utgör hinder mot att
strafföreläggande utfärdas. Det förhållandet att målsäganden förklarat att han
skall föra talan om enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet eller begär
att åtal skall väckas, skall inte längre i sig kunna utgöra hinder mot att
strafföreläggande utfärdas. Om målsäganden förklarat att han tänker föra talan
om något annat slag av enskilt anspråk, t.ex. en talan om bättre rätt, utgör
detta hinder mot att strafföreläggande utfärdas. Ändringarna har behandlats i
avsnitt 9.2.

48 kap. 5 a §
Bestämmelsen innebär att strafföreläggande får omfatta även enskilda anspråk som
avser betalningsskyldighet. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 9.2.
I de fall åklagare i dag enligt 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken är
skyldig att föra målsägandens talan - alltså då anspråket är grundat på brottet,
talan av åklagaren kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppen-
bart ogrundat - skall han pröva om anspråket kan tas med i föreläggandet. Om så
inte är fallet skall, såsom gäller då brottet är förenat med en fråga om
särskild rättsverkan, strafföreläggande över huvud taget inte utfärdas.
Åklagaren är i dessa fall hänvisad till att väcka åtal vid domstol. Om det
enskilda anspråket är sådant att det inte omfattas av åklagarens skyldighet
enligt 22 kap. 2 § RB, utgör anspråket dock inte hinder mot att föreläggande
utfärdas. Detta framgår av att föreläggande skall omfatta det enskilda anspråket
endast då denna skyldighet finns.
Vid prövningen av om det enskilda anspråket kan föreläggas för godkännande
måste en rad omständigheter beaktas. Det skall finnas anledning anta att den
misstänkte kommer att godkänna anspråket. Detta skall vara klart formulerat och
det skall tydligt framgå på vilka omständigheter anspråket grundas. Det får inte
finnas skäl för jämkning av anspråket. Tillgänglig dokumentation, t.ex. faktura
på en reparationskostnad, bör ha getts in. Inget hindrar att det fordrade
beloppet är förenat med ränta.

48 kap. 6 §
Paragrafen har kompletterats med en bestämmelse om vilka uppgifter föreläggandet
skall innehålla då ett enskilt anspråk föreläggs för godkännande (jfr 48 kap. 5
a §). I övrigt har några redaktionella ändringar gjorts.

48 kap. 9 §
I paragrafen ges bestämmelser om hur ett strafföreläggande godkänns. Det
tillägget har gjorts att ett godkännande i förekommande fall även skall omfatta
det enskilda anspråk som tagits upp i strafföreläggandet.

48 kap. 10 §
I paragrafen, som innehåller bestämmelser om fullmakt att godkänna ett
strafföreläggande, har tillagts en bestämmelse om att fullmakten även skall
innehålla uppgift om det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att
godkänna. I övrigt har några ändringar av redaktionell natur gjorts.

13.3Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

2 kap. 2 §
Paragrafen, som innehåller vissa bestämmelser om ansökan i utsökningsmål, har
kompletterats med en bestämmelse som innebär att en sökande inte behöver ge in
exekutionstiteln om denna är ett strafföreläggande som på grund av föreskrift i
lag eller annan författning översänds till kronofogdemyndigheten av en
myndighet. Ändringen tar sikte på de fall då ett enskilt anspråk har tagits upp
i ett strafföreläggande. Syftet är att målsäganden inte själv skall behöva ta
initiativ till indrivning av det enskilda anspråket. Skälen för denna ändring
redovisas i avsnitt 9.2. Bestämmelsen förutsätter vissa förordningsändringar.

2 kap. 15 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om föreläggande av vite. Rätten för åklagare
att föra talan om utdömande av vite har tagits bort. Ändringen kommenteras i
avsnitt 5.4.

13.4Förslaget till lag om ändring i checklagen (1932:131)

Förslaget, som innebär en avkriminalisering av brott enligt 74 § checklagen, har
kommenterats i avsnitt 6.5.

13.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

I 106 § ges vissa regler om vite och handräckning i fråga om åtgärder som
vidtagits i strid med förordnanden som länsstyrelsen meddelat enligt 100 §.
Åklagares rätt att ansöka om handräckning har tagits bort. Ändringen kommenteras
i avsnitt 5.3.

13.6Förslaget till lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649)

1 §
Ändringen i första stycket, som kommenteras relativt utförligt i avsnitt 6.3
ovan, innebär att gränsen för straffbar oaktsamhet enligt straffstadgandet för
vårdslöshet i trafik höjs och att ett minimistraff om trettio dagsböter införs.
I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.3 bör från det straffbara området
för vårdslöshet i trafik i regel undantas sådana förfaranden där trafikanten, på
grund av tillfällig ouppmärksamhet eller bristande förmåga, gjort en
felbedömning av trafiksituationen. Likaså bör rena manövreringsmisstag normalt
inte leda till ansvar enligt aktuell bestämmelse.
Avsikten med den föreslagna lydelsen av stadgandet är att ansvar för
vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden i trafiken som är att
beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara utan be-
tydelse om en trafikolycka inträffat eller ej. Detta innebär ett kraftigare
understrykande av att det trafikfarliga beteendet verkligen skall vara täckt i
subjektivt hänseende. Under trafikbrottslagens tillämpningsområde skall sålunda
främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till medvetet
risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn tas
till regelns större eller mindre betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Till
sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden som bör kunna föranleda ansvar för
vårdslöshet i trafik hör exempelvis förande av bil i uttröttat tillstånd,
allvarliga brott mot regler till skydd för oskyddade trafikanter, trafikfarliga
omkörningar, brott mot stopplikt eller körning mot rött ljus som medfört eller
kunnat medföra en trafikfarlig situation, allvarligare hastighetsöverträdelser i
trafikfarliga miljöer och förande av trafikfarliga fordon. Beaktas bör också om
föraren påtagit sig en särskilt ansvarsfull trafikuppgift, t.ex. förande av en
skolbuss. Vid bedömningen bör således mer ses till skyldigheten att inte skapa
trafikfarliga situationer än till av den enskilde trafikanten visad större eller
mindre skicklighet att klara uppkomna problem i trafiken.
Ifråga om förhållandet mellan vårdslöshet i trafik och andra straffstadganden
blir liksom för närvarande vanliga konkurrensregler tillämpliga.
I andra stycket har endast gjorts språkliga ändringar.

13.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.

Undantaget i 2 § 2 från rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom
viss tid när beslag förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om
detta i 27 kap. 7 § RB har upphävts. Vidare har de särskilda reglerna i 2 § 3 om
formerna för förverkande av alkoholhaltiga drycker utan samband med talan om
ansvar upphävts och ersatts med de föreslagna generella reglerna i lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. om rätt för polis
och åklagare att själva besluta om förverkande i denna situation.

13.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Ändringsförfattningen utgör en följdförfattning till sjölagen (1994:1009) som
enligt beslut av regeringen träder i kraft den 1 oktober 1994. Avsikten var
endast att i paragrafens första stycke byta ut hänvisningen till vissa
bestämmelser i den tidigare sjölagen mot en hänvisning till relevanta
bestämmelser i den nya sjölagen. Emellertid kom ändringsförfattningen att
formuleras utan beaktande av de ändringar av paragrafen som följer av lagen
(1993:1622) om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m., vilka trädde i kraft den 1 april 1994. Således återges paragrafens
tredje stycke i sin tidigare lydelse och har det fjärde stycket utelämnats.
Regeringen har med anledning härav avstått från att besluta om ikraftträdande av
den nu aktuella ändringsförfattningen.
Förslaget innebär att ändringsförfattningen såvitt avser paragrafens tredje och
fjärde stycke anpassas till den nu gällande lydelsen av grundförfattningen.
Vidare ändras ikraftträdandebestämmelsen så att ändringen träder i kraft utan
att regeringen behöver fatta något särskilt beslut därom.

13.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

I 16 § ges regler om beslag i varusmugglingsmål. Undantaget i bestämmelsen från
rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss tid när beslag
förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om detta i 27 kap. 7 §
andra stycket RB har upphävts.

13.10 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

I 39 § ges de grundläggande bestämmelserna om vite och handräckning enligt
naturvårdslagen. Åklagares rätt att ansöka om handräckning har tagits bort.
Ändringen kommenteras i avsnitt 5.3.

13.11 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

I 7 § ges bestämmelser om beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt
6 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från rättegångsbalkens regler om att
åtal skall väckas inom viss tid när beslag förekommer har upphävts i konsekvens
med att bestämmelsen om detta i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.

13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

2 och 3 §§
Beloppen och viktavdragen för uttagande av överlastavgift har ändrats för att
åstadkomma en ordning där endast de allvarligare fallen av överlast blir föremål
för avgiftsbeläggning. För att åstadkomma detta har de avdrag som sker vid
beräkning av överlastavgifterna höjts. Samtidigt har en höjning skett av
avgiften i de fall avgift skall utgå.
Systemet har utformats så att ett grundbelopp på 2 000 kr skall utgå när
gränsen för avgiftspliktig överlast överskridits och att avgiften därutöver ökas
progressivt i förhållande till överlastens storlek. Viktavdragen föreslås höjda
till 1 000 kg för varje axel vid för högt axeltryck och till 500 kg för varje
axel vid för hög bruttovikt. På detta sätt bör avgifterna vid fall av kraftig
överlast kunna bli ungefär av samma storleksordning som de som idag utgår,
samtidigt som länsstyrelsen befrias från hanteringen av avgifter i de lägre
intervallen.

13.13 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

I 41 § regleras frågor om beslag i fråga om egendom som kan antas vara förverkad
enligt 40 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från rättegångsbalkens regler
om att åtal skall väckas inom viss tid när beslag förekommer har upphävts i
konsekvens med att bestämmelsen om detta i 27 kap. 7 § andra stycket RB har
upphävts.

13.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa
fall vid förverkande m.m.

2 §
Paragrafens första stycke är i sak oförändrat.
Av systematiska skäl har regleringen av förfarandet när stämning utfärdas
överflyttats från 3 § tredje stycket till förevarande paragraf.

3 §
Paragrafens första stycke motsvarar 4 § första stycket första meningen i lagens
nuvarande lydelse. Gränsen för när åklagaren får besluta om förverkande har
höjts och skall enligt förslaget gå vid betydande värde. Tolkningen av detta
rekvisit bör kunna hämtas från bestämmelserna om grov stöld och grovt bedrägeri.
Det innebär i praktiken att gränsen för åklagares beslutanderätt skall ligga
kring 100 000 kronor. Regleringen innebär också att åklagaren får besluta om
förverkande av sådan egendom som saknar saluvärde, exempelvis förfalskade
handlingar, under förutsättning att särskilda skäl inte talar för att saken
prövas av rätten. Sådana skäl kan vara att det är tveksamt om vikten av att
egendomen förverkas står i proportion till de olägenheter för den enskilde som
åtgärden medför. Det senare rekvisitet skall gälla för samtliga fall där
åklagare har beslutanderätt.
I andra och tredje styckena har intagits förfaranderegler när åklagare beslutar
om förverkande. Reglerna är i sak oförändrade. Andra stycket andra meningen har
dock formulerats något annorlunda i förhållande till den nuvarande lydelsen.
Ändringen har kommenterats i avsnitt 10.1.
I fjärde stycket har intagits en rätt för polisman att besluta om förverkande
i uppenbara fall beträffande egendom som saknar saluvärde eller där värdet
understiger en tiondel av basbeloppet. Formerna för sådana beslut skall i
princip vara desamma som för åklagarbeslut. Missnöjesanmälan skall inges till
polismyndigheten, som därefter får överlämna ärendet till åklagare om anledning
finns att vidhålla att egendomen skall förverkas.
I femte stycket har intagits ett bemyndigande för Rikspolisstyrelsen att
meddela föreskrifter om tillämpningen. Med hänsyn till att rätten att besluta om
förverkande för att bli praktiskt användbar bör få användas av polisman i det
dagliga arbetet, bör förhållandevis noggranna tillämpningsföreskrifter
utarbetas.

4 §
Paragrafen, som motsvarar 3 § första och andra stycket i lagens nuvarande
lydelse, upptar bestämmelser om kungörelsedelgivning. Reglerna blir gemensamma
för såväl beslut av domstol som beslut av åklagare eller polisman.
Beloppsgränsen för när delgivning får ske genom anslag på rättens kansli har
anknutits till basbeloppet och bestämts till en tiondel av detta belopp. Detta
innebär en omedelbar höjning av beloppsgränsen till för närvarande cirka 3 500
kronor.

13.15 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

I 10 kap. 8 § ges regler om i vilken ordning olika avgifter, som kan tas ut
enligt 10 kap. 4-7 §§, skall prövas. Enligt nuvarande ordning skall frågan om
tilläggsavgift skall tas ut prövas av allmän domstol på talan av åklagare.
Ändringen innebär att det anförtros byggnadsnämnden att självständigt pröva om
talan om tilläggsavgift skall föras och att också utföra denna talan. Talan
skall i fortsättningen prövas av allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt. Vid
överklagande till kammarrätt krävs det prövningstillstånd. Skälen för
ändringarna har redovisats i avsnitt 5.2.

13.16 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

41 §
I paragrafen har tagits in ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en särskild avgift för
vilt som fälls i strid mot gällande licens. Regeringen avser att ta in regler om
särskild avgift i förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador
m.m.

43 och 45 §§
Det subjektiva rekvisitet oaktsamhet i 43 § andra stycket och 45 § första
stycket har ändrats till grov oaktsamhet.
Straffbestämmelsen i 45 § tredje stycket för åsidosättande av vad som
föreskrivits i en för jakten meddelad licens har upphävts. Straff för brott mot
licensbestämmelser kommer härigenom endast att regleras i 43 § 1.
Ändringarna kommenteras närmare i avsnitt 6.6.

46 och 48 §§
Ändringarna är en konsekvens av att straffansvaret i 45 § tredje stycket
föreslås upphävt.

13.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

I 3 kap. 17 § ges vissa regler om vite och handräckning. Möjligheten för
åklagare att ansöka om handräckning har upphävts. Ändringen kommenteras närmare
i avsnitt 5.3.

13.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel

I 6 § ges bestämmelser om beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt
5 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från rättegångsbalkens regler om att
åtal skall väckas inom viss tid när beslag förekommer har upphävts i konsekvens
med att bestämmelsen om detta i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.

13.19 Förslaget till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

I 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ges vissa bestämmelser om beslag. Undantaget i
bestämmelserna från rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss
tid när beslag förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om
detta i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.
Sammanfattning av betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU1992:61)

Inledning

Åklagarväsendet, liksom rättsväsendet i övrigt, har under en lång följd av år
utsatts för påfrestningar bl.a. i form av ökade arbetsmängder. Resurser har inte
kunnat tillföras för att fullt ut kompensera denna utveckling. Det har medfört
att arbetssituationen inom åklagarväsendet blivit alltmer pressad. Medan
regelverket för förfarandet i domstol genomgått stora förändringar har reglerna
om förundersökning varit i stort sett oförändrade sedan rättegångsbalken trädde
i kraft år 1948. Någon samlad översyn av åklagarverksamheten har inte heller i
övrigt företagits.
Mot denna bakgrund har utredningen getts i uppdrag att se över regelverk,
rutiner och organisation inom åklagarverksamheten i syfte att undersöka om dessa
svarar mot dagens krav och de krav som kommer att ställas i framtiden.
Utgångspunkten och målsättningen för våra överväganden har varit att
åklagarverksamheten skall präglas av effektivitet och rättssäkerhet, att
åklagarna inte skall syssla med annat än sådant som kräver åklagarkompetens och
att en slagkraftig åklagarorganisation skall skapas som kan möta framtidens krav
på bl.a. decentraliserat beslutsfattande och flexibilitet i verksamheten.
Betänkandet kan indelas i fyra huvudavsnitt. I det första behandlas
avkriminalisering m.m., i det andra frågor om åtalspliktens utformning,
åtalsunderlåtelse och annat som avser åklagarens prövning av åtalsfrågan, i det
tredje reglerna om förundersökning och i det fjärde åklagarväsendets
organisation.

Avkriminalisering m.m.

Tillväxten av antalet straffbestämmelser har under många år varit betydande. Det
totala antalet straffbestämmelser är numera mycket stort, särskilt inom
specialstraffrätten. Samtidigt är det utredningens uppfattning att kriminali-
sering som sanktionsform bör användas med försiktighet. Andra sanktionsformer
kan vara väl så effektiva och inte sällan enklare att hantera. Mot denna
bakgrund gör vi bedömningen att utrymmet för avkriminalisering i och för sig
borde vara betydande. Med hänsyn till de svårigheter som är förknippade härmed
har vi emellertid begränsat oss till att gå in på vissa områden där begränsning
av straffansvaret framstår som särskilt motiverat. Vi föreslår att regeringen
därutöver skall ge generella direktiv till departement och kommittéer att iaktta
restriktivitet med nykriminalisering.
Vi föreslår en inskränkning av det straffbara området vid vårdslöshet i trafik.
Endast den som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet skall dömas till
straff enligt angiven bestämmelse. Lägsta straff skall vara 30 dagsböter.
Merparten av de trafikhändelser som härigenom faller utanför tillämpningen av
straffstadgandet för vårdslöshet i trafik utgör överträdelser av någon särskilt
straffbelagd regel i trafiklagstiftningen. De kommer härigenom att kunna beivras
genom föreläggande av bötesstraff av polisman direkt på plats i samband med
ingripandet utan någon tidsödande utredning.
Vi föreslår att gränsen för när överlastavgift skall tas ut höjs. Samtidigt
föreslås att avgifterna skall höjas i de fall denna gräns överskrids. Lägsta
avgift föreslås bli 2 000 kronor.
Straffbestämmelsen i checklagen för den som ställer ut en check utan täckning
eller som förfogar över täckningen innan checken skall uppvisas föreslås
upphävd. Straffbestämmelsen för bedrägeri bör fånga upp de fall som enligt vårt
uppfattning är straffvärda.
Vi föreslår avkriminalisering av brott enligt utlänningslagen som består i att
utlänning haft anställning utan arbetstillstånd.
Vi föreslår att jaktlagen skall ändras så att det för straffbarhet skall krävas
att i vart fall grov oaktsamhet föreligger och att straffbestämmelsen för bl.a.
lindrigare former av s.k. överskjutning upphävs. Samtidigt föreslås en rätt för
länsstyrelsen att i sådana fall ta ut en förhöjd fällavgift.
Frågan om förbud mot politiska uniformer har av regeringen överlämnats till
utredningen. Enligt vår mening talar i och för sig starka skäl för att förbudet
i dess nuvarande form bör inskränkas i vart fall till mer samhällsfarlig
uniformering. Med hänsyn till det lagstiftningsarbete som pågår angående förbud
mot rasistiska organisationer och straffbestämmelser som har samband därmed
avstår vi dock från att lämna något konkret förslag i denna del.
Vi föreslår att straffansvaret i värnpliktslagstiftningen för underlåtenhet av
värnpliktig att tillse att han nås av postförsändelse och att kvittera ut
postförsändelse avskaffas. Samtidigt föreslås att värnpliktsmyndigheterna får
vissa möjligheter att vid vite anmoda värnpliktig att lämna upplysningar om
personliga förhållanden av betydelse för hans tjänstgöring.
Skyldigheten att betala hundskatt föreslås avskaffad. Vi föreslår att lagen om
hundskatt upphävs.
Vi behandlar frågor om enklare utrustningsbestämmelser för fordon, men föreslår
ingen förändring.
Vi föreslår att det skall stadgas särskilda restriktioner vid åtalsprövningen
vid vissa brott som har sin grund i ett avtalsförhållande mellan en
näringsidkare och en konsument och där förhållandena är sådana att
näringsidkaren enligt vår bedömning har goda förutsättningar att betinga sig
säkerhet eller på annat sätt motverka överträdelser. De brott som avses är
olovliga förfaranden med förhyrd egendom och övertrasseringar av eget konto.

Åtalsplikten

De svenska åtalsreglerna bygger på principen om absolut åtalsplikt. En åklagare
är i princip skyldig att väcka åtal när förutsättningar för detta föreligger.
Principen är dock urholkad genom förhållandevis omfattande undantagsregler. Vi
för mot bakgrund av arbetsläget och annat en diskussion om det finns anledning
att ta steget över till en relativ åtalsplikt, alltså att grundprincipen skall
vara att åklagare på skönsmässiga grunder får pröva om åtal skall väckas. Vi
föreslår dock att den grundläggande regeln om absolut åtalsplikt skall
bibehållas.
Möjligheterna till åtalsunderlåtelse utvidgades år 1985. Inom ramen för
övervägandena om åtalspliktens utformning har vi gjort en utvärdering av hur
reglerna har tillämpats och övervägt om de bör förändras. Vi konstaterar att det
totala antalet åtalsunderlåtelser enligt rättegångsbalken varit förhållandevis
konstant under senare år och faktiskt sjunkit något efter reformen år 1985. Det
är särskilt åtalsunderlåtelse vid bötesbrott som minskat. Mot bakgrund bl.a. av
utfallet av utvärderingen finner vi inte anledning att föreslå någon ändring av
åtalsunderlåtelsereglerna.
Av stor processekonomisk betydelse är reglerna om förundersökningsbegränsning.
Med hänsyn inte minst till brottsutvecklingen måste i det sammanhanget beaktas
möjligheterna till prioritering på förundersökningsstadiet. Vi har övervägt
förutsättningarna för att författningsreglera prioriteringsfrågorna. Vi
konstaterar dock att prioritering, utöver vad som redan gäller enligt dagens
lagstiftning, mer är en fråga resurser och hur de används. Erfarenheterna av den
betydande frihet vad avser resurshanteringen som givits den lokala polis-
organisationen kan eventuellt komma att aktualisera någon form av föreskrifter
angående prioriteringen av resurser i framtiden. Den frågan får emellertid
övervägas i ett annat sammanhang.
Vi har härutöver funnit att förundersökningsplikten, såsom den kommer till
uttryck i rättegångsbalken, bör förtydligas. Vi föreslår att det uttryckligen
skall anges att det inte föreligger skyldighet att inleda förundersökning, om
det är uppenbart att en utredning inte kan komma att leda till att brottet blir
uppklarat.
I ett avseende föreslår vi en direkt utvidgning av möjligheterna till
förundersökningsbegränsning. Rätten att underlåta att inleda eller att nedlägga
en förundersökning i s.k. disproportionsfall, alltså då kostnaden för att utreda
och lagföra brottet inte står i rimlig proportion till sakens betydelse,
föreslås sålunda utvidgad.
Möjligheterna till strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot har enligt
vår mening haft stor betydelse för att snabbt och effektivt beivra lindrigare
brott. Vi föreslår att möjligheterna härtill utvidgas. Vi föreslår också att
strafföreläggande och ordningsbot slås samman till ett institut - föreläggande
av påföljd. Enligt det nya institutet, som beträffande förfarandet helt ansluter
till dagens regler, skall åklagare få förelägga påföljd när brottet förskyller
böter, oavsett vilket högsta straff som är stadgat för brottet, och när det är
uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom. Föreläggande skall
också få uppta medgivna enskilda anspråk. Polisman skall få utfärda bötesföre-
läggande i de fall brottet förskyller penningböter och upptagits i vad som
motsvarar dagens ordningsbotskatalog. Det innebär att möjligheter öppnas att ge
sådant föreläggande exempelvis för lindrigare snatteribrott och andra enklare
brott med dagsböter i straffskalan. Vi föreslår också att det införs en
möjlighet att ge andra myndigheter än, såsom idag, polis och tull rätt att
utfärda bötesföreläggande. Bland de myndigheter som bör kunna komma ifråga kan
nämnas kustbevakningen och yrkesinspektionen.
För att ytterligare utvidga möjligheterna till bötesföreläggande och bättre
anpassa straffskalan till förseelsernas straffvärde föreslår vi att påföljden
ändras från dagsböter till penningböter för överträdelser av reglerna om
arbetstid vid vägtransport samt för brott mot sjötrafikförordningen och lagen om
register för fritidsbåtar. Vi avvisar möjligheterna att ta upp körkortsfrågor i
föreläggande av påföljd.
Rätten för åklagare att själv besluta om förverkande utan samband med talan om
ansvar för brott föreslås utvidgad. Idag gäller att saken måste prövas av rätten
om värdet av egendomen överstiger en tiondel av basbeloppet eller om egendomen
saknar saluvärde. Vi föreslår att åklagare skall ges generell rätt att besluta
om förverkande i denna situation om inte egendomen har ett betydande värde eller
det finns särskilda skäl att saken prövas av rätten. Den som drabbas av
förverkandet skall dock alltid ha rätt att påkalla domstolsprövning.
Vi föreslår vidare att det införs en rätt för polisman att exempelvis i samband
med ingripande besluta om förverkande, när ansvarstalan inte skall föras. Som
förutsättning härför föreslås gälla att saken är uppenbar och att egendomen
saknar saluvärde eller är värd mindre än en tiondel av basbeloppet.
I konsekvens med våra förslag om förverkande utan samband med åtal föreslår vi
att polis och åklagares rätt att förelägga förverkande i samband med
föreläggande av påföljd utvidgas i motsvarande mån.
En grundläggande tanke i direktiven är renodling av åklagarrollen, alltså att
åklagare bara skall syssla med sådant som kräver straffrättslig kompetens. Mot
bakgrund härav har vi gjort en genomgång av de uppgifter som åvilar åklagare
utanför brottmålsområdet och funnit att de allra flesta av dessa uppgifter bör
föras över till någon annan myndighet.
Uppgiften att föra talan om påförande av tilläggsavgifter för olovligt byggande
bör föras över till byggnadsnämnderna. Uppgiften att föra det allmännas talan
vid överklagade beslut angående disciplinansvar för krigsmän bör anförtros den
beslutande militära myndigheten. Uppgiften att föra talan om uttagande av
felparkeringsavgifter bör läggas på kommunen och samordnas med det gällande
systemet för uttagande av kontrollavgifter vid s.k. tomtmarksparkering.
Uppgiften att föra talan om handräckning bör avlastas allmän åklagare utom i ett
särskilt angivet fall. Åklagarnas befattning med ärenden angående viten bör helt
upphöra förutom såvitt avser de s.k. generella vitena.
I detta avsnitt behandlar vi slutligen frågan om delegering av åklagaruppgifter
till administrativ personal. De formella delegationsmöjligheterna är enligt vår
mening tillfredsställande. Vi framhåller samtidigt det angelägna i att varje
personalkategoris förutsättningar och kompetens tas till vara.

Förundersökning

Målsättningen för översynen av reglerna om förundersökningsledning och av
förundersökningsförfarandet är att skapa ett förfarande som är snabbt och
effektivt och leder till förkortad tid mellan brott och straff, samtidigt som
rättssäkerhetsintressena tas tillvara.
Förundersökning i brottmål leds av antingen polis eller åklagare. I mål av
enkel beskaffenhet och när utredningen är på spaningsstadiet leds utredningen
normalt av polis. När utredningen kommit så långt att någon kan skäligen
misstänkas för brottet och saken inte är av enkel beskaffenhet skall ledningen
övertas av åklagare. Vi har efter en genomgång av reglerna funnit detta vara en
i stort sett tillfredsställande ordning och föreslår ingen ändring härav. Ett
förslag har väckts i utredningen att det bör undersökas om polis och åklagare på
lokal nivå skall slås samman till en organisation. Utredningen finner dock att
dagens ordning med polis och åklagare i skilda organisationer bör bibehållas. De
fördelar som eventuellt kan vinnas genom en sammanslagning uppväger inte
nackdelarna från bl.a. tillsyns- och kontrollsynpunkt av att åklagarna inte
längre skulle vara fristående från polisen. Vi uttalar oss dock för ett utvidgat
samarbete mellan polis och åklagare, särskilt på det lokala planet. Företrädare
för åklagarmyndigheten föreslås ges rätt och skyldighet att närvara i
polisstyrelsen när frågor av betydelse för åklagarverksamheten behandlas.
Vi föreslår också att regeringen skall ge riksåklagaren och rikspolisstyrelsen
i uppdrag att driva ett projekt för att utveckla samarbetet mellan polis- och
åklagarorganisationen på olika nivåer.
Vad avser förundersökningsförfarandet har vi med utgångspunkt i
förundersökningens syfte undersökt om det är möjligt att slopa kravet på
förundersökning i vissa fall. Vi föreslår att kravet på formell förundersökning
slopas generellt för bötesbrott, om tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger.
Förslaget innebär i princip ingen skillnad i det materiella underlaget för
åtalsbeslutet, utan avser i huvudsak en lättnad i dokumentationskravet. För
allvarligare brott anser vi att kravet på förundersökning skall vara kvar i sin
nuvarande form. Det innebär inte att förfarandet som sådant inte skulle kunna
ändras. Tvärtom är det vår uppfattning att redan dagens regler medger stor
frihet att anpassa förfarandet efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet.
I direktiven tas upp frågan om behov av reglering av förutsättningarna och
formerna för förutredning och förspaning. Vi finner för vår del att behov av
författningsreglering inte föreligger, men att vissa råd och föreskrifter vad
avser dokumentation och liknande bör utfärdas av riksåklagaren och
rikspolisstyrelsen.
Det föreligger inte sällan problem med att avgöra när en förutredning formellt
övergår i en förundersökning och omfattningen av en pågående förundersökning. Vi
framhåller betydelsen, inte minst från kontrollsynpunkt, av att kunna avgöra en
utrednings formella status och omfattning. Mot bakgrund härav föreslår vi att
beslut om att inleda eller utvidga en förundersökning alltid skall dokumenteras.
En möjlighet att påskynda och effektivisera förundersökningsförfarandet är att
ta tillvara de möjligheter som finns att hålla förhör och vidta andra
utredningsåtgärder direkt på platsen för ett brott eller i samband med
anmälansupptagning. Idag ses denna möjlighet närmast som en undantagssituation.
Vi föreslår med anledning härav att polismans rätt och skyldighet att vidta
utredningsåtgärder i berörda situationer innan en förundersökning hunnit inledas
skall utvidgas.
Vid behandlingen av förundersökningsförfarandet tar vi också upp vissa
metodfrågor såsom kallelse och hämtning till förhör, kommunikation mellan polis
och åklagare i förundersökningens inledningsskede och behovet av s.k. feed-back.
Några regelförändringar i detta avseende föreslås dock inte. Vi understryker
vikten av centralt metodutvecklingsarbete, såväl internt inom åklagarväsendet
som i samarbete mellan riksåklagaren och rikspolisstyrelsen.
Vår uppmärksamhet har också riktats mot formerna för dokumentation av olika
förundersökningsåtgärder, särskilt förhör. Det är vårt allmänna intryck att det
här finns ett förhållandevis stort utrymme för effektivisering av förfarandet.
Vi föreslår att reglerna om förundersökningsprotokollets utformning skall ändras
så att det klart framgår att i protokollet, utöver vad som krävs från
kontrollsynpunkt, inte skall upptas mer än vad som behövs för prövning av
åtalsfrågan och målets beredande till huvudförhandling. I den mån ett förhör
under förundersökning kan förväntas komma att behöva åberopas vid kommande
huvudförhandling föreslår vi att bandinspelning av förhöret i ökad utsträckning
skall användas härför. Vi är medvetna om att de förändringar i
dokumentationsmetoderna som vi föreslår kan kräva ett betydande
metodutvecklingsarbete och måhända särskilda utbildningsinsatser. Vi föreslår
att regeringen ger riksåklagaren och rikspolisstyrelsen i uppdrag att genomföra
en försöksverksamhet för att undersöka vilka möjligheter till effektivisering
som vårt förslag kan innebära.
Stora svårigheter föreligger inte sällan idag att genomföra s.k.
slutdelgivning, alltså att delge den misstänkte underrättelse om rätten att ta
del av förundersökningsmaterialet innan åtal väcks. Vi föreslår att sådan
underrättelse skall få göras genom förenklad delgivning enligt delgivningslagen.
I samband därmed föreslås att det i förundersökningskungörelsen också skall
anges vilka övriga delgivningsformer som får användas vid sådan underrättelse.

Åklagarväsendets organisation

Vårt övergripande mål vid översynen av åklagarväsendets organisation - vid
vilken vi biträtts av statskontoret - är att få till stånd ett mera slagkraftigt
och effektivt åklagarväsende. Det finns flera alternativ till en framtida
struktur av åklagarväsendets organisation. Ett alternativ är givetvis den nuvar-
ande organisationsstrukturen, kanske med vissa smärre förändringar. De andra
alternativ som vi bedömt vara realistiska är dels en sammanslagning av
åklagardistrikt till större distrikt, dels den s.k. länspolismästarmodellen och
dels den s.k. läns/regionmodellen. Vi belyser och tar ställning till samtliga
dessa alternativ. Sammanfattningsvis anser vi att metoden att koncentrera
resurserna inom åklagarväsendet till färre verksamhetsorter liksom den s.k.
länspolismästarmodellen inte tillgodoser de krav som bör ställas på en framtida
åklagarorganisation. De egentliga alternativ som finns är därför enligt vår
uppfattning den nuvarande organisationen och den s.k. regionmodellen. Den
nuvarande organisationen bör och kan förbättras i vissa avseenden. En avvägning
mellan en sådan förbättrad organisation och en regionmodell utfaller dock - i
enlighet med vad även statskontoret funnit - till regionmodellens fördel. Vår
uppfattning är att det genom en övergång till en regionmodell inom
åklagarväsendet skapas bättre förutsättningar för att i framtiden kunna bedriva
åklagarverksamheten mer flexibelt och effektivt.
Regionmodellen innebär att samtliga åklagarmyndigheter inom en region läggs
samman till en enda myndighet. Åklagarverksamheten skall dock bedrivas på samma
orter som i dag. Chefen för åklagarmyndigheten, överåklagaren, har både det
övergripande och det direkta ansvaret för att verksamheten inom hela regionen
bedrivs på ett effektivt sätt. Överåklagaren har frihet att disponera och
använda resurser i form av personal och medel på det sätt han anser vara mest
effektivt för verksamheten. Förslagen i denna del innebär enligt vår mening ett
konsekvent fullföljande av den decentralisering av det ekonomiska ansvaret som
sker den 1 juli 1992. Administrationen skall i princip vara samlad hos
överåklagaren. Därmed kommer åklagardistrikten i huvudsak att vara avlastade
allt administrativt arbete och helt kunna inrikta sig på det operativa arbetet.
Chefsåklagaren skall liksom i dag ha det direkta ansvaret för det operativa
arbetet inom sitt distrikt.
Vi föreslår att dagens indelning i regioner behålls med två undantag. Vi
föreslår dels att Stockholmsregionen delas i två regioner och dels att
Vänersborgsregionen förs samman med Göteborgsregionen. Vi föreslår också att de
nuvarande regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
omlokaliseras till Solna, Huddinge, Borås respektive Lund.
Vårt förslag till ny åklagarorganisation innebär inte några förändringar av
indelningen i åklagardistrikt. Förändringar av distriktsindelningen bör enligt
vår mening i första hand initieras inom respektive region. Det är verksamhetens
behov jämte de ekonomiska ramarna för myndighetens verksamhet som bör bilda
underlag för en bedömning härvidlag. En sådan bedömning bör göras av
överåklagaren som på lämpligt sätt bör ta initiativ till ifrågavarande
förändringar. Det bör dock ankomma på regeringen att besluta om på vilka orter
åklagarverksamhet skall bedrivas.
Vi föreslår att det vid varje åklagarmyndighet, förutom vid
statsåklagarmyndigheten för speciella mål, inrättas en ledningsgrupp. I
ledningsgruppen bör ingå myndighetschefen, statsåklagare, samtliga chefsåklagare
inom myndigheten samt den administrative chefen. Ledningsgruppen skall ha till
uppgift att inför myndighetschefens beslut behandla viktiga för verksamheten
övergripande frågor. Vi framhåller vikten av att den nya åklagarorganisationen
inte får innebära att åklagarverksamheten förlorar sin lokala tyngdpunkt.
Överåklagarens uppgifter som myndighetschef inom regionen bör också i
fortsättningen vara av huvudsakligen övergripande karaktär. Det skall dock vara
chefsåklagaren som inom sitt distrikt svarar för att åklagarverksamheten bedrivs
på avsett sätt. För att överåklagaren skall kunna leda verksamheten på ett
effektivt sätt bör han enligt vår uppfattning kunna delegera ansvar och
befogenheter till åklagardistrikten. Det bör ankomma på riksåklagaren att
utforma riktlinjer för delegationen. Vi diskuterar även behovet av medborgerligt
inflytande inom åklagarväsendet men avstår med hänsyn till annat pågående
utredningsarbete från att lämna förslag i denna del.
Enligt vår uppfattning bör det i första hand ankomma på överåklagaren att
ansvara för hur respektive myndighet organiseras. Vi påpekar dock att det kan
vara rimligt att vid utformningen av myndigheternas organisation utgå från
dagens ordning.
Det ingår inte i vårt uppdrag att göra en översyn av riksåklagarens uppgifter
och organisation. Riksåklagarens framtida roll är dock av stor betydelse vid
utformningen av den framtida åklagarorganisationen. Vi föreslår därför att det
görs en översyn av riksåklagarens verksamhet och organisation. Översynen bör
även omfatta riksåklagarens administration samt ansvarsförhållandena för
ADB-frågorna inom åklagarväsendet. Vi redogör dock något kortfattat för vår syn
på riksåklagarens framtida roll. Vi redovisar också ett förslag till en framtida
administrativ ansvars- och arbetsfördelning mellan riksåklagaren, åklagarmyndig-
heterna och åklagardistrikten.
Vi föreslår att en ordning med tidsbegränsade förordnanden för överåklagarna
bör övervägas i särskild ordning. Med hänsyn till det väsentligt ändrade
arbetsinnehållet i arbetsuppgifterna för en överåklagare bör också övervägas om
tjänsterna som överåklagare skall kungöras lediga då den nya organisationen
genomförs. En annan fråga som enligt vår uppfattning bör beaktas, exempelvis
inom ramen för översynen av riksåklagarens framtida roll, är om även
riksåklagarens och biträdande riksåklagarens tjänster bör tidsbegränsas.
Enligt vår uppfattning är det av stor vikt att varje åklagare har en bred
kunskap och en allmän överblick över olika typer av juridiska frågor. Vi anser
dock att det på områden som kräver särskild utbildning och erfarenhet kan finnas
skäl för en ökad specialisering. De brottstyper vi anser närmast kan komma
ifråga för en ökad specialisering är sexualbrott mot barn, ungdomsmål, miljömål,
eko-mål och narkotikamål. Vi vill dock inte utesluta en ökad specialisering på
ytterligare områden. Det är dock den operativa verksamhetens behov som skall
styra inriktningen av specialiseringen. Specialiseringens nackdelar bör mot-
verkas genom en ökad cirkulation. Vi anser därför att riksåklagaren bör ta under
övervägande frågan om specialtjänsterna som eko-åklagare och narkotikaåklagare
skall tidsbegränsas. Vi föreslår att riksåklagaren skall ange de riktlinjer som
behövs för att nå en ändamålsenlig specialisering inom åklagarväsendet. Det bör
sedan ankomma på överåklagaren att bedriva verksamheten med utgångspunkt i de
riktlinjer som riksåklagaren lagt fast.
Vi föreslår att åklagarnas lokala behörighet regleras i åklagarförordningen.
Att därutöver införa formella forumregler för åklagarna, på det sätt som gäller
för domstol, anser vi inte vara motiverat.
Slutligen föreslår vi att statsåklagarmyndigheten för speciella mål behålls i
sin nuvarande form men att myndigheten ges administrativt stöd av någon av de
större åklagarmyndigheterna i Stockholm. Vi föreslår vidare att myndigheten
skall fungera som central informationsbank, bl.a. när det gäller frågor av
internationell karaktär. Vi betonar också vikten av ett väl fungerande samarbete
med polisen och då framförallt med rikskriminalens eko-rotel.

Konsekvenser och genomförande

Vi redovisar vilka konsekvenser som kan uppkomma om våra förslag genomförs.
Sammanfattningsvis anser vi att förslagen som rör avkriminalisering m.m.,
åtalsplikten och förundersökning bör frigöra viss kapacitet hos polis, åklagare
och domstol. Med hänsyn till brottsutvecklingen och arbetsläget inom
rättsväsendet är det enligt vår mening uppenbart att dessa resurser måste stanna
inom rättsväsendet och användas för i första hand beivrande av allvarligare
brottslighet och för att få ned handläggningstiderna. För åklagarnas del bör
frigjord kapacitet främst användas för en mer aktiv förundersökningsledning.
Härigenom bör förslagen kunna leda till att rättsväsendet förmår hantera fler
ärenden inom givna resursramar. De organisatoriska förslagen bör skapa
förutsättningar för att i framtiden kunna bedriva åklagarverksamheten mer
effektivt. Att närmare uppskatta de framtida effekterna av
organisationsförändringarna är dock förenat med stora svårigheter. Sammantaget
bör dock förslagen medföra vissa besparingseffekter och en ökad effektivitet
inom hela åklagarväsendet. I anslutning till våra konsekvensanalyser belyser
vi frågan om våra förslag allmänt ligger i linje med Sveriges internationella
åtaganden eller om det av andra skäl finns anledning att beakta internationella
förhållanden. Vår bedömning är att vi för vår del inte finner att något av det
vi föreslagit skulle kunna komma i konflikt med vad Sverige i internationella
sammanhang förbundit sig.
Våra förslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.

Lagförslagen i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende

1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 §
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.
12 §
Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än
grovt bedrägeri.
Bedrägeri eller
bedrägligt beteende som
består i att en konsument
gjort avtalsstridigt
uttag på eget kredit-
eller tillgångskonto får
åtalas av åklagare endast
om åtal är påkallat från
allmän synpunkt.
Bedrägligt beteende som avses i 2 § andra stycket må ej åtalas av åklagare, med
mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

10 kap.
10 §
Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än
grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.
Olovligt förfogande över Undandräkt, olovligt
egendom, som kommit i förfogande eller olovligt
gärningsmannens besitt- brukande beträffande
ning genom avtal, egendom, som kommit i
enligt vilket ägande- gärningsmannens besitt-
rätten skall övergå först ning genom avtal som
sedan betalning avser hyra av egendomen
erlagts, eller som eller enligt vilket
gärningsmannen eljest äganderätten skall övergå
innehar på grund av först sedan betalning er-
kreditköp med förbehåll omlagts, eller som
återtaganderätt, må ej gärningsmannen eljest
åtalas av åklagare, med innehar på grund av
mindre åtal finnes på- kreditköp med förbehåll om
kallat ur allmän syn- återtaganderätt, får åtalas
punkt. av åklagare endast om åtal
är påkallat från allmän
synpunkt.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att i 22 kap. skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse
dels att 23 kap. 1, 3, 4 a, 21 och 22 §§, 27 kap. 7 §, 48 kap. och 59 kap. 9 §
skall ha nedan angivna lydelse
dels att i 59 kap. 5-8 §§ ordet "strafföreläggande" skall bytas ut mot
"föreläggande".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 kap.
9 §
Vad som sägs i 1 och 2 §§
om åtal för brott skall i
tillämpliga delar gälla
även utfärdande av före-
läggande om påföljd.

23 kap.
1 §
Förundersökning skall Förundersökning skall
inledas så snart det på inledas så snart det på
grund av angivelse grund av angivelse eller
eller av annat skäl av annat skäl finns
finns anledning att anledning att anta att
anta att ett brott som ett brott som hör under
hör under allmänt åtal har allmänt åtal har förövats.
förövats. Detta gäller, om Förundersökning behöver
inte något annat följer dock inte inledas, om
av 4 a § eller 22 §. det är uppenbart att
brottet inte kommer att
kunna utredas. Att
förundersökning inte be-
höver inledas i vissa
andra fall följer av 4 a §
eller 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får
förundersökningen trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att
avvakta en angivelse. I så fall skall målsägande underrättas snarast. Om denne
då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned.

3 §
Förundersökningen Beslut att inleda för-
inledes av polis- undersökning fattas av
myndigheten eller polismyndighet eller
åklagaren. Har den in- åklagare. Har förundersök-
letts av polismyndighet ningen inletts av polis-
och är saken ej av enkel myndighet och är saken
beskaffenhet, skall inte av enkel be-
ledningen övertagas av skaffenhet, skall
åklagaren, så snart någon ledningen av förundersök-
skäligen kan misstänkas ningen avseende brottet
för brottet. Åklagaren övertas av åklagare, så
skall ock eljest överta snart någon skäligen kan
ledningen, när det misstänkas för brottet.
finnes påkallat av Åklagaren skall också i
särskilda skäl. annat fall överta
Åklagaren äge, då under- ledningen, när det är
sökningen ledes av påkallat av särskilda skäl.
polismyndighet, meddela När förundersökningen leds
anvisningar rörande av åklagaren, får han vid
undersökningens be- undersökningens verk-
drivande. ställande anlita biträde
Då undersökningen ledes av polismyndigheten. Han
av åklagaren, äge han vid får också uppdra åt en
undersökningens verkstäl- polisman att vidta en
lande anlita biträde av viss åtgärd som hör till
polismyndighet så ock förundersökningen, om det
uppdraga åt polisman att är lämpligt med hänsyn till
vidtaga särskild till åtgärdens beskaffenhet.
undersökningen hörande Innan förundersökning
åtgärd, om dess beskaf- hunnit inledas, får
fenhet tillåter det. polisman hålla förhör och
Innan förundersökning vidta annan utrednings-
hunnit inledas, må åtgärd som är av betydelse
polisman hålla förhör och för utredningen.
vidtaga annan åtgärd i
syfte att utreda
brottet, om åtgärden icke
kan uppskjutas utan
olägenhet.

4 a §
Förundersökning får Förundersökningen får,
vidare läggas ned under förutsättning att
1. om fortsatt något väsentligt allmänt
utredning skulle kräva eller enskilt intresse
kostnader som inte står därigenom inte åsidosätts,
i rimligt förhållande vidare läggas ned
till sakens betydelse 1. om det, med hänsyn
och det dessutom kan till brottets straffvärde
antas att brottet i eller andra sådana omstän-
händelse av lagföring digheter, krävs insatser
inte skulle leda till för att utreda och lagföra
svårare påföljd än böter brottet som inte står i
2. om det kan antas rimligt förhållande till
att åtal för brottet inte sakens betydelse och det
skulle komma att ske dessutom kan antas att
till följd av bestäm- brottet i händelse av
melser om åtals- lagföring inte skulle
underlåtelse i 20 kap. leda till svårare påföljd än
eller om särskild åtals- villkorlig dom eller
prövning samt något skyddstillsyn eller
väsentligt allmänt eller 2. om det kan antas att
enskilt intresse ej åtal för brottet inte
åsidosätts genom att skulle komma att ske
förundersökningen läggs till följd av bestämmelser
ned. om åtalsunderlåtelse i
20 kap. eller om särskild
åtalsprövning.
Om förutsättningar att lägga ned en förundersökning enligt första stycket
föreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att
förundersökning inte skall inledas.
Beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare.

21 §
Vid förundersökningen Vid förundersökningen
skall protokoll föras skall föras protokoll.
över vad därvid förekommit I protokollet skall
av betydelse för utred- redovisas
ningen. 1. vidtagna åtgärder och
Sedan utsaga av vad i övrigt förekommit av
misstänkt eller annan betydelse för att följa
upptecknats, skall, utredningens huvud-
innan förhöret avslutas, sakliga gång
utsagan uppläsas eller 2. vad som framkommit
tillfälle på annat sätt under utredningen, i den
lämnas att granska utsträckning det är erfor-
uppteckningen samt den derligt för prövning av
hörde tillfrågas, om han åtalsfrågan och målets
har något att erinra mot beredande till
innehållet. Erinran, som huvudförhandling.
ej föranleder ändring, Den som förhörts under
skall antecknas. Där- förundersökningen skall
efter må uppteckningen innan denna avslutas ges
ej ändras. Har utsagan tillfälle att granska vad
först efter granskningen som upptagits av förhöret
antecknats i pro- i protokollet. En sådan
tokollet, skall upp- invändning mot
teckningen biläggas protokollet som inte
handlingarna. föranleder ändring skall
I mindre mål må i stället antecknas i protokollet.
för protokoll föras Så snart åtal beslutats,
kortfattade anteck- har den misstänkte eller
ningar över det hans försvarare rätt att på
väsentliga, som begäran få en kopia av
förekommit vid förunder- protokoll från förundersök-
sökningen. ningen. Har offentlig
Så snart åtal beslutats, försvarare förordnats för
har den misstänkte eller den misstänkte, skall ett
hans försvarare rätt att exemplar utan särskild
på begäran få en avskrift begäran lämnas eller sändas
av protokoll eller an- till försvararen.
teckningar från
förundersökningen. Har
offentlig försvarare
förordnats för den
misstänkte, skall en av-
skrift utan särskild
begäran lämnas eller
sändas till försvararen.

22 §
Förundersökning enligt Förundersökning enligt
detta kapitel är, om detta kapitel behöver
tillräckliga skäl för åtal inte företas, om det ändå
ändå föreligga, ej erfor- finns tillräckliga skäl för
derlig beträffande åtal och det gäller ett
brott, för vilket icke brott som inte kan an-
svårare straff än böter är tagas föranleda annan
stadgad, eller beträf- påföljd än böter, eller ett
fande brott, som avses sådant brott som avses i
i 45 kap. 2 § första 45 kap. 2 § första eller
eller andra stycket. Ej andra stycket.
heller är förundersökning Vill åklagaren utvidga
erforderlig i mål om väckt åtal, får det ske,
brott, som avses i 3 utan att förundersökning
kap. 3 § och 7 kap. 4 § enligt detta kapitel ägt
andra stycket, med rum.
mindre anledning
förekommer till ådömande
av annan påföljd än böter.
Vill åklagaren utvidga
väckt åtal, må det ske,
utan att förundersökning
enligt detta kapitel ägt
rum.
27 kap.
7 §
Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om ej
åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna
må ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen erforderlig.
I annat fall än som
avses i första stycket
skall åtal väckas inom en
månad från det att be-
slaget verkställdes, om
inte den beslagtagna
egendomens värde under-
stiger en tiondel av
det basbelopp enligt
lagen (1962: 381) om
allmän försäkring som
gällde då beslaget verk-
ställdes.
Finnes tid, som avses Finnes tid, som avses i
i första eller andra första stycket,
stycket, otillräcklig, må otillräcklig, må rätten om
rätten om framställning framställning därom göres
därom göres före tidens före tidens utgång,
utgång, medgiva medgiva förlängning av
förlängning av tiden. tiden.

48 Kap. Om 48 Kap. Om föreläggande av
strafföreläggande och påföljd m.m.
föreläggande av ordnings-
bot

Allmänna bestämmelser

1 §
Fråga om ansvar för Frågan om ansvar för ett
brott, som hör under brott, som hör under
allmänt åtal, får under deallmänt åtal, får under de
villkor som föreskrivas villkor som föreskrivs i
i detta kapitel detta kapitel tas upp av
upptagas av åklagare och åklagare och polis genom
av polisman genom föreläggande av påföljd. Ett
föreläggande av ord- sådant föreläggande ersätter
ningsbot. Föreläggande åtal i den utsträckning
som nu nämnts träder i som framgår av 3 §.
stället för åtal i den Närmare föreskrifter
utsträckning som framgår angående tillämpningen av
av 3 §. detta kapitel meddelas
Närmare föreskrifter av regeringen eller av
angående tillämpningen av myndighet som regeringen
detta kapitel meddelas bestämmer.
av regeringen eller av
myndighet som rege-
ringen bestämmer.

2 §
Föreläggande enligt Föreläggande av påföljd får
detta kapitel innebär utfärdas beträffande brott
att den misstänkte till som förskyller böter
godkännande omedelbart (bötesföreläggande).
eller inom viss tid Föreläggande får också utfär-
förelägges ett bötes- das i fall då det är
straff, fastställt vid uppenbart att påföljden
strafföreläggande efter ska bestämmas till vill-
vad åklagaren anser korlig dom eller sådan
brottet förskylla och påföljd i förening med böter
vid föreläggande av ord- (föreläggande av
ningsbot efter vad som villkorlig dom).
bestäms enligt 14 §.
Är brott förenat med
egendoms förverkande
eller annan sådan
särskild rättsverkan,
skall också denna
föreläggas den misstänkte
till godkännande.

3 §
Har föreläggande enligt Bötesföreläggande och före-
detta kapitel utfärdats läggande av villkorlig
till godkännande inom dom innebär att den
viss tid, får fråga om misstänkte för godkännande
ansvar för brottet ej antingen omedelbart
upptagas på nytt förrän eller inom viss tid före-
denna tid utgått. läggs frågan om ansvar och
Har föreläggande påföljd för brottet.
godkänts, gäller det som Är brottet förenat med
dom vilken har vunnit förverkande av egendom
laga kraft. eller någon annan sådan
särskild rättsverkan,
skall också denna föreläg-
gas den misstänkte för
godkännande.
Har målsäganden förklarat
att han ämnar föra talan
om enskilt anspråk och är
omständigheterna sådana
att det åligger åklagaren
att enligt 22 kap 2 §
första stycket utföra
målsägandens talan, skall
också det enskilda
anspråket föreläggas den
misstänkte för godkännande.

4 §
Strafföreläggande får Har föreläggandet
utfärdas beträffande utfärdats för godkännande
brott, för vilket ej inom viss tid, får en
stadgas svårare straff än fråga som omfattas av
böter, dock ej normerade föreläggandet inte tas upp
böter, och beträffande på nytt förrän den tiden
brott, för vilket stad- gått ut.
gas dagsböter eller Har föreläggandet
fängelse i högst sex godkänts, gäller det som
månader. Om dagsböter en lagakraftvunnen dom.
skall användas som påföljd
för brottet, få dock
strafföreläggande utfärdas
endast när brottet
ensamt eller tillsam-
mans med annat sådant
brott som nu har nämnts
förskyller högst ett-
hundra dagsböter.
Det finns särskilda be-
stämmelser om
strafföreläggande för
brott som begåtts av
någon som är under arton
år.
5 §
Strafföreläggande får Föreläggande får utfärdas
inte utfärdas av åklagare.
om förutsättningar för Bötesföreläggande för brott
allmänt åtal inte som förskyller
föreligger penningböter och för vilka
om i föreläggandet inte bötesbeloppet bestämts på
tas upp alla brott av sätt som anges i 6 § får
den misstänkte, vilka utfärdas också av
enligt åklagarens vet- polisman. Beträffande
skap föreligger till sådana brott får
bedömning regeringen förordna att
om målsäganden förklarat, föreläggande får utfärdas
att han ämnar föra talan också av tjänsteman vid en
om enskilt anspråk i annan myndighet.
anledning av brottet, Har målsäganden framställt
eller begärt, att åtal enskilt anspråk på grund
skall väckas av brottet, får före-
om talan om företagsbot läggande utfärdas endast
skall föras i anledning av åklagare. Även i annat
av brottet. fall skall, när omständig-
heterna är sådana att
beslut i saken bör ankom-
ma på åklagare, frågan om
utfärdande av föreläggande
överlämnas till åklagaren
för prövning.

6 §
Strafföreläggande Riksåklagaren väljer i
avfattas skriftligen samråd med riks-
och undertecknas av polisstyrelsen ut de
åklagaren. brott, för vilka polisman
Föreläggandet skall eller annan tjänsteman
innehålla uppgift om skall få utfärda bötes-
1. den misstänkte föreläggande enligt 5 §
2. brottet med andra stycket.
angivande av tid och Riksåklagaren bestämmer
plats för dess begående för de olika brotten de
samt övriga om- belopp som skall anges i
ständigheter som behövs föreläggandet. Därvid anges
för att känneteckna det även grunderna för beräk-
3. det eller de lagrum ning av gemensamt straff
som äro tillämpliga, för flera brott. Om sär-
4. det straff och den skilda skäl föreligger, får
särskilda rättsverkan, riksåklagaren uppdra åt en
som föreläggas den statsåklagare att bestämma
misstänkte. bötesbeloppets storlek i
fråga om vissa brott.

7 §
Utfärdas Föreläggande får inte
strafföreläggande till utfärdas,
godkännande inom viss 1. om det inte finns
tid, skall den förutsättningar för allmänt
misstänkte genom åtal,
anteckning i 2. om i föreläggandet
föreläggandet eller på inte tas upp alla brott
annat sätt givas av den misstänkte, som
upplysning om sättet för enligt utfärdarens
godkännande och om den vetskap föreligger till
tid som fastställts bedömning eller
härför, 3. om talan om
upplysning att, om företagsbot skall föras i
godkännande ej sker, åtal anledning av brottet.
kan äga rum efter
utgången av den
fastställda tiden.

8 §
Strafföreläggande lämnas Föreläggandet avfattas
eller sändes till den skriftligen och
misstänkte. undertecknas av den
Regeringen äger förordna tjänsteman som utfärdar
att i stället för det.
föreläggandet får lämnas Föreläggandet skall
eller sändas skriftligt innehålla uppgift om
besked, som upptager 1. den misstänkte,
föreläggandets innehåll 2. brottet med
och sådana upplysningar angivande av tid och
som anges i 7 §. plats för dess begående
samt övriga omständigheter
som fordras för att känne-
teckna det samt
3. den påföljd och
särskilda rättsverkan som
föreläggs den misstänkte.
Upptas ett enskilt
anspråk i föreläggandet
skall också lämnas uppgift
om målsäganden och an-
språket samt de omständig-
heter, som detta grundas
på.

9 §
Strafföreläggande godkän- Föreläggande lämnas eller
nes genom att den sänds till den misstänkte.
misstänkte undertecknar Bötesföreläggande enligt 5 §
och tillställer ved- första stycket andra
erbörlig mottagare meningen bör utfärdas i
förklaring, att han den misstänktes närvaro,
erkänner gärningen och varvid den misstänkte
godtager det straff och skall få tillfälle att
den särskilda rättsverkan omedelbart godkänna
som upptagits i föreläg- föreläggandet.
gandet. Närmare be- Föreläggande av
stämmelser om vem som villkorlig dom skall
skall mottaga sådan delges den misstänkte
förklaring meddelas av muntligen av åklagaren,
regeringen. varvid upplysning skall
Godkännande, som lämnas om innebörden av
tecknas på annan den förelagda påföljden och
handling än föreläggandet ,de skyldigheter som är
är gällande endast om det förknippade med denna.
klart framgår vilket Utfärdas föreläggande för
föreläggande som avses. att godkännas inom viss
tid, skall den misstänkte
genom anteckning i
föreläggandet eller på
annat sätt ges upplysning
om sättet för godkännande
och den tid som
fastställts för detta. Han
skall också upplysas om
att åtal kan äga rum efter
den angivna tiden om
godkännande inte sker.

10 §
Skriftligt godkännande Föreläggandet godkänns
av strafföreläggande får igenom att den misstänkte
den misstänktes ställe undertecknar och
lämnas av ombud för tillställer behörig
honom, om till åklagaren mottagare en förklaring
inges fullmakt i att han erkänner gärningen
huvudskrift vilken, ut- och godtar den påföljd och
över vad som följer av 12 särskilda rättsverkan samt
kap., innehåller det enskilda anspråk som
förklaring att ombudet upptagits i föreläggandet.
äger godkänna Närmare bestämmelser om
strafföreläggande på den vem som skall motta sådan
misstänktes vägnar, förklaring meddelas av
uppgift om det brott regeringen.
som godkännandet får Har föreläggandet godkänts
avse, varvid skall i endast viss del är
anges brottets art samt godkännandet ogiltigt.
tid och plats för dess Ett godkännande, som
begående, skrivs på någon annan
uppgift om den högsta handling än föreläggandet,
bötespåföljd som den är giltigt endast om det
misstänkte är villig att klart framgår vilket
godtaga, föreläggande som avses.
uppgift om särskild
rättsverkan som är i fråga
som den misstänkte är
villig att godtaga.
Har sådan fullmakt
ingivits till åklagaren,
får ombudet mottaga
handlingar i saken på
den misstänktes vägnar.

11 §
Avser strafföreläggande Skriftligt godkännande
ej annat än böter och av bötesföreläggande får i
betalas böterna till den misstänktes ställe
myndighet, som rege- lämnas av den som är ombud
ringen bestämmer, utan för honom, om det till
att skriftligt god- den utfärdande myndig-
kännande skett, anses heten inges fullmakt i
betalningen som godkän- original. Fullmakten
nande, om det icke skall, utöver vad som
framgår att den följer av 12 kap.,
misstänkte ej har avsett innehålla
att godkänna 1. förklaring att
föreläggandet. ombudet har rätt att
godkänna bötesföreläggande på
den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott
som godkännandet får avse,
varvid skall anges
brottets art samt tid
och plats för dess
begående samt
3. uppgift om den högsta
bötespåföljd, den särskilda
rättsverkan och det en-
skilda anspråk som den
misstänkte är villig att
godta.
Har sådan fullmakt
ingivits till myndig-
heten, får ombudet motta
handlingar i saken på den
misstänktes vägnar.

12 §
Godkännande, som sker Avser föreläggandet inget
sedan åklagaren utfärdat annat än böter och betalas
stämning eller stämnings- böterna till den myndig-
ansökan, är utan verkan. het, som regeringen
bestämmer, utan att
skriftligt godkännande
skett, anses betalningen
som godkännande, om det
inte framgår att den
misstänkte inte har
avsett att godkänna före-
läggandet.

12 a §
Om åklagaren finner att
ett strafföreläggande,
som har godkänts,
innehåller en uppenbar
oriktighet till följd av
åklagarens eller någon
annans skrivfel, räkne-
fel eller liknande för-
biseende, skall han,
sedan den som har god-
känt föreläggandet getts
tillfälle att yttra sig,
besluta om rättelse av
föreläggandet.
Rättelse får inte göras,
om den som har godkänt
föreläggandet motsätter
sig det.
En rättelse får inte
innebära att straffet
höjs.

Om föreläggande av ordningsbot

13 §
Föreläggande av Om godkännande sker
ordningsbot får utfärdas sedan stämning eller
beträffande brott, för stämningsansökan utfärdats,
vilket ej stadgas annat är det ogiltigt.
straff än böter
omedelbart i penningar
och ej heller normerade
böter och för vilket
ordningsbot bestämts på
sätt som föreskrivs i
14 §.
Bestämmelserna om före-
läggande av ordningsbot
äro icke tillämpliga, om
särskilt villkor är
stadgat för allmänt åtal.
14 §
Regeringen äger meddela Om utfärdaren finner att
föreskrifter om det ett föreläggande, som har
högsta belopp, till godkänts, innehåller en
vilket ordningsbot får uppenbar oriktighet till
bestämmas, och om andra följd av utfärdarens eller
begränsningar för någon annans skrivfel,
användningen av före- räknefel eller liknande
läggande av ordningsbot. förbiseende, skall han,
Riksåklagaren företager sedan den som godkänt
i samråd med föreläggandet beretts
rikspolisstyrelsen tillfälle att yttra sig,
urval av de brott, för besluta om rättelse av
vilka ordningsbot skall föreläggandet.
bestämmas. Rättelse får inte göras,
Riksåklagaren bestämmer om den som har godkänt
för olika brott de föreläggandet motsätter sig
belopp som skola det.
upptagas såsom En rättelse får inte
ordningsbot. Därvid innebära att straffet
anges även grunder för höjs.
beräkning av gemensam
ordningsbot för flera
brott. Om särskilda skäl
föreligga, äger riks-
åklagaren uppdraga åt
statsåklagare att i fråga
om vissa brott bestämma
beloppet för ordnings-
bot.

15 §
Föreläggande av Finner den som utfärdat
ordningsbot får icke sådant bötesföreläggande som
utfärdas, avses i 5 § första stycket
om den misstänkte andra meningen i
förnekar gärningen, omedelbart samband med
om i föreläggandet ej att föreläggandet utfärdats
upptagas alla brott av och godkänts att
den misstänkte, vilka föreläggandet innehåller en
enligt polismannens uppenbar oriktighet, och
vetskap föreligga till avser denna annat än att
bedömning, eller bötesbeloppet är för lågt,
om det föreligger får den utfärdande
anledning att antaga tjänstemannen, om det kan
att talan om enskilt ske genast, utan hinder
anspråk kommer att föras. av 4 § andra stycket
Föreläggande bör ej bereda den misstänkte
utfärdas, om det i annat tillfälle att stryka över
fall kan antagas vara godkännandet. Sker detta,
påkallat att åklagare skall föreläggandet åter-
prövar fråga om kallas. Ett nytt
strafföreläggande eller föreläggande får därefter
åtal för brottet. utfärdas.

16 §
Föreläggande av
ordningsbot avfattas
skriftligen och under-
tecknas av polismannen.
Föreläggande bör utfärdas
i den misstänktes
närvaro, varvid den
misstänkte skall erhålla
tillfälle att omedelbart
godkänna föreläggandet.
Om föreläggande utfärdas
i den misstänktes
frånvaro eller om
misstänkt, som är
närvarande när föreläggande
utfärdas, behöver rådrum,
får polismannen
tillställa honom
föreläggandet för senare
ställningstagande till
frågan om godkännande.

17 §
Bestämmelserna i 6 §
andra stycket 1, 2 och
4 samt i 7, 9, 11 och
12 a §§ gäller även i fråga
om föreläggande av ord-
ningsbot. Vad som sägs
om åklagare i 12 a §
skall därvid i stället
avse polisman.

18 §
Finner polisman i
omedelbart samband med
att föreläggande av
ordningsbot utfärdats
och godkänts, att föreläg-
gandet innehåller
uppenbart oriktighet,
och avser denna annat än
att ordningsbotsbe-
loppet är för lågt, får
polismannen, om det kan
ske genast, utan hinder
av 3 § andra stycket
bereda den misstänkte
tillfälle att stryka över
godkännandet. Sker
detta, skall före-
läggandet återkallas.
Nytt föreläggande får där-
efter utfärdas.

19 §
Godkännes föreläggande av
ordningsbot sedan
åklagaren utfärdat
stämning eller stäm-
ningsansökan, är
godkännadet utan verkan.
Sker godkännandet sedan
strafföreläggande utfär-
dats, är godkännandet
också utan verkan, om
icke den åklagare som
utfärdat straffföreläg-
gandet förklarar, att
godkännandet skall gälla,
och återkallar strafföre-
läggandet.

20 §
Regeringen äger
förordna, att föreläggande
av ordningsbot får
utfärdas även av åklagare
och tulltjänsteman. De
bestämmelser i detta
kapitel som gälla polis-
man äga motsvarande
tillämpning beträffande
den som avses med sådant
förordnande.

59 kap.
9 §.
Bestämmelserna i 5-8 §§ I mål om besvär över före-
äga motsvarande läggande av påföljd är allmän
tillämpning i fråga om åklagare motpart till den
besvär över godkänt före- misstänkte.
läggande av ordningsbot.
I mål om besvär över sådant
föreläggande är allmän
åklagare motpart till
den misstänkte.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har föreläggande utfärdats före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 15 § utsökningsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

2 kap.
15 §
När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 9 eller 12
§ eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger svaranden eller tredje
man att fullgöra eller underlåta något, får myndigheten föreskriva vite till
belopp som finnes behövligt.
Fråga om utdömande av Fråga om utdömande av
vite som har förelagts vite som har förelagts
enligt första stycket enligt första stycket
prövas, på talan av allmän prövas, på talan av krono-
åklagare eller fogdemyndigheten, av en
kronofogdemyndigheten, tingsrätt i det län där
av en tingsrätt i det län kronofogdemyndigheten
där kronofogdemyndig- finns. Har ändamålet med
heten finns. Har vitet förfallit, får det
ändamålet med vitet ej dömas ut.
förfallit, får det ej
dömas ut.
Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge nytt
vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga kraft.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har talan väckts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
4 Förslag till lag om ändring i checklagen (1932:131)

Härigenom föreskrivs i fråga om checklagen (1932:131) att 74 § skall upphöra
att gälla.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

106 §
Länsstyrelsen får vid Länsstyrelsen får vid
vite förelägga den som vite förelägga den som
uppfört byggnad eller uppfört byggnad eller
vidtagit annan åtgärd i vidtagit annan åtgärd i
strid mot förbud enligt strid mot förbud enligt
100 § att undanröja eller 100 § att undanröja eller
ändra det utförda. ändra det utförda.
Tingsrätten får meddela Tingsrätten får meddela
handräckning till handräckning till rättelse
rättelse i vad olagligen i vad olagligen skett.
skett. Ansökan om hand- Ansökan om handräckning får
räckning får göras av all- göras av byggnadsnämnd
män åklagare, samt ägare eller inne-
byggnadsnämnd samt ägare havare av fastighet, som
eller innehavare av får begagna vägen.
fastighet, som får be- Beträffande sådan
gagna vägen. Beträffande handräckning finns bestäm-
sådan handräckning finns melser i 17 § handräck-
bestämmelser i 17 § hand- ningslagen (1981: 847).
räckningslagen
(1981:847).
Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall på anmodan av
länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att åtgärden vidtages.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom föreskrivs att 39 § lagen (1950:596) om rätt till fiske skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §
Är det uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid med
vad som gäller om fiskådra och sker inte rättelse genast efter tillsägelse, får
tingsrätten på ansökan av den som lider skada meddela handräckning. I fråga om
sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).
Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt märke för
redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen avhålla annan från att
fiska.
Om ett allmänt Om ett allmänt
fiskeintresse berörs får fiskeintresse berörs får
ansökan om handräckning ansökan om handräckning
även göras av allmän åkla- även göras av fiskeri-
gare, av styrelsen eller av
fiskeristyrelsen eller fisketillsynsman som
av fisketillsynsman som särskilt förordnats för
särskilt förordnats för detta.
detta.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
7 Förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649)

Härigenom föreskrivs i fråga om trafikbrottslagen (1951:649) att 1 § skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Brister vägtrafikant, Brister vägtrafikant,
den som för spårvagn den som för spårvagn eller
eller den som annor- den som annorstädes än på
städes än på väg för motor- väg för motordrivet fordon
drivet fordon i den i väsentlig mån i den om-
omsorg och varsamhet, sorg och varsamhet, som
som till förekommande av till förekommande av
trafikolycka betingas trafikolycka betingas av
av omständigheterna, och omständigheterna, dömes
är ej oaktsamheten för vårdslöshet i trafik
ringa, dömes för vårdslös- till böter, dock lägst
het i trafik till böter. trettio dagsböter.
Där någon vid förande av motordrivet fordon ådagalägger grov oaktsamhet eller
visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes för
grov vårdslöshet i trafik till fängelse i högst två år.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §
Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är stadgat om
beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa eller
egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall må egendomen
försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen (l977:293) om handel
med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till tillverkare av sådan vara och
annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes
lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom,
tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första punkten
rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld,
skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens
pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om
ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget missnöjd med
beslut om ersättning,
äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet påkalla rättens
prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om
beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av
åklagaren.
2. Vad i 27 kap. 7 §
rättegångs-
balken är stadgat om att
åtal skall väckas inom
viss tid skall ej gälla
i annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.
3. Har förverkande av
beslagtagen egendom ej
förelagts och godkänts i
samband med straffföre-
läggande eller föreläg-
gande av ordningsbot
och väckes ej åtal, prövar
åklagaren, huruvida
egendomen skall vara
förverkad enligt 1 §. För-
ordnande därom meddelas
skriftligen. Den, från
vilken beslaget skett,
äger hos åklagaren anmäla
missnöje med förordnandet
inom en månad från det
han erhöll del därav.
Anmäles missnöje, har
åklagaren att, om ej
beslaget finnes böra
hävas, väcka talan om
egendomens förverkande.
Sker det ej inom en
månad från det anmälan
gjorts, skall beslaget
gå åter.
4. Om polisman 2. Om polisman
verkställer beslag och verkställer beslag och
förelägger förverkande av förelägger förverkande av
den beslagtagna egendo- den beslagtagna egen-
men i föreläggande av domen i föreläggande av
ordningsbot, skall an- ordningsbot, skall
mälan om beslaget göras anmälan om beslaget göras
hos polismyndigheten. hos polismyndigheten.
5. I fråga om 3. I fråga om
spritdrycker, vin eller spritdrycker, vin eller
starköl, som i strid mot starköl, som i strid mot
gällande bestämmelser gällande bestämmelser
medföres vid offentlig medföres vid offentlig
tillställning, har den tillställning, har den
som tjänstgör som som tjänstgör som
ordningsvakt vid ordningsvakt vid
tillställningen samma tillställningen samma rätt
rätt att taga egendomen att taga egendomen i
i beslag som enligt beslag som enligt
rättegångsbalken tillkom- rättegångsbalken tillkom-
mer polisman. mer polisman.
Ordningsvakt som Ordningsvakt som
verkställt beslag skall verkställt beslag skall
skyndsamt till polis- skyndsamt till polismyn-
myndigheten göra anmälan digheten göra anmälan härom
härom och överlämna den och överlämna den beslag-
beslagtagna egendomen. tagna egendomen.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
9 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 39 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §
Har någon överträtt Har någon överträtt beslut
beslut eller föreskrift eller föreskrift som
som avses i 37 § första avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 stycket 1, 2, 4, 6 eller
eller 8 får länsstyrelsen 8 får länsstyrelsen
förelägga honom att förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har åstadkomma rättelse. Har i
i fråga om en viss fråga om en viss
fastighet eller bygg- fastighet eller byggnad,
nad, anordning eller anordning eller
anläggning på annans mark anläggning på annans mark
ägaren till egendomen ägaren till egendomen
begått överträdelsen och begått överträdelsen och
övergår egendomen till ny övergår egendomen till ny
ägare, får denne förelägga sägare, får denne föreläggas
att vidta rättelse, om att vidta rättelse, om
det inte är oskäligt. Är det inte är oskäligt. Är
fråga om överträdelse av fråga om överträdelse av
beslut eller föreskrift beslut eller föreskrift
över vars efterlevnad över vars efterlevnad
kommunal nämnd med stöd kommunal nämnd med stöd av
av överlåtelse enligt 18b §överlåtelse enligt 18b §
utövar tillsyn, utövar tillsyn,
tillkommer det i stället tillkommer det i stället
nämnden att meddela nämnden att meddela sådant
sådant föreläggande. I föreläggande. I beslut om
beslut om föreläggande får föreläggande får vite sättas
vite sättas ut. Vidare ut. Vidare får tingsrätten
får tingsrätten meddela meddela handräckning för
handräckning för att att åstadkomma rättelse.
åstadkomma rättelse. An- Ansökan om handräckning får
sökan om handräckning får göras av statens natur-
göras av allmän åklagare, vårdsverk, länsstyrelsen,
statens naturvårdsverk, den kommunala nämnd som
länsstyrelsen, den kom- handhar naturvårdsfrågor
munala nämnd som handhar eller, i fall där kom-
naturvårdsfrågor eller, i munal nämnd har att med-
fall där kommunal nämnd dela föreläggande, av den
har att meddela nämnden. Beträffande sådan
föreläggande, av den handräckning finns
nämnden. Beträffande sådan bestämmelser i 17 § hand-
handräckning finns räckningslagen
bestämmelser i 17 § hand- (1981:847).
räckningslagen (1981:
847).

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

10 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §, gäller
bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.
Bestämmelsen att åtal
skall väckas inom viss
tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt
sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 Bestämmelserna i 2 § 1
och 3 samt 3 § lagen och 3 § lagen (1958:205)
(1958:205) om om förverkande av
förverkande av alkoholhaltiga drycker
alkoholhaltiga drycker m.m. skall tillämpas på
m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt då beslag
motsvarande sätt då har skett av narkotika
beslag har skett av eller egendom som avses
narkotika eller egendom i 6 § tredje stycket
som avses i 6 § tredje denna lag. Tiden för att
stycket denna lag. anmäla missnöje skall dock
Tiden för att anmäla räknas från dagen för
missnöje skall dock förordnandet. Regeringen
räknas från dagen för eller den myndighet som
förordnandet. Regeringen regeringen bestämmer
eller den myndighet som meddelar närmare före-
regeringen bestämmer skrifter om förfarandet
meddelar närmare med narkotika som tagits
föreskrifter om förfaran- i beslag.
det med narkotika som
tagits i beslag.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift att 2 och 3
§§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2 §
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck överskridits,
avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre,
hela hundratal kilogram. Vidare dras för varje axel av 500 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas överlastavgift för
varje axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.

Del av överlasten Överlastavgift

100-2 000 kg 200 kr. per 100 kg
2 100-4 000 kg 400 kr. per 100 kg
4 100-6 000 kg 600 kr. per 100 kg
6 100-8 000 kg 800 kr. per 100 kg
8 100 kg och däröver 1 000 kr. per 100 kg

Föreslagen lydelse

2 §
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck överskridits,
avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre,
hela hundratal kilogram. Vidare dras för varje axel av 1 000 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) utgår överlastavgift med ett
grundbelopp om 2 000 kr. samt därutöver ett belopp beräknat för varje axel,
boggi eller trippelaxel på följande sätt.
Del av överlasten Överlastavgift

100-2 000 kg 400 kr. per 100 kg
2 100-4 000 kg 600 kr. per 100 kg
4 100-6 000 kg 800 kr. per 100 kg
6 100 kg och däröver 1 000 kr. per 100 kg

3 §
Har högsta tillåtna Har högsta tillåtna
bruttovikt överskridits bruttovikt överskridits i
i fråga om ett fordon fråga om ett fordon som
som inte ingår i ett inte ingår i ett
fordonståg, fördelas fordonståg, fördelas
överlasten lika på for- överlasten lika på for-
donets axlar. Överlasten donets axlar. Överlasten
för varje axel avrundas för varje axel avrundas
därefter till närmast därefter till närmast
lägre, hela hundratal lägre, hela hundratal
kilogram och minskas kilogram och minskas
sedan med 300 kilogram. sedan med 500 kilogram.
För varje axel beräknas För varje axel beräknas
härefter överlastavgift härefter överlastavgift
med tillämpning av med tillämpning av
tabellen i 2 § andra tabellen i 2 § andra
stycket. stycket.
Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om fordon,
som ingår i fordonståg, när den för tåget tillåtna bruttovikten ej överskridits.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har den avgiftsgrundande färden ägt
rum före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
12 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §
En fråga som avses i 1 § En fråga som avses i 1 §
prövas av tingsrätten prövas, om inte annat
efter särskild talan. Om följer av 3 §, av
inte annat framgår av tingsrätten efter särskild
denna lag, gäller för talan. Om inte annat
sådan talan i tillämpliga framgår av denna lag,
delar reglerna i rätte- gäller för sådan talan i
gångsbalken om åtal för tillämpliga delar
brott på vilket inte kan reglerna i rättegångs-
följa svårare straff än balken om åtal för brott på
böter. vilket inte kan följa
svårare straff än böter.
Utfärdas stämning, skall
den mot vilken talan
riktas föreläggas att in-
ställa sig till
huvudförhandling vid
påföljd att egendomen
annars kan förklaras för-
verkad. Uteblir han,
skall egendomen förklaras
förverkad, om det inte
framgår att talan är
ogrundad.

3 §
Om talan avser Avser saken förverkande
förverkande av beslag- av beslagtagen egendom,
tagen egendom, får kun- får frågan om förverkande
görelsedelgivning av prövas av åklagaren. Om
stämningen ske enligt de värdet av det som skall
förutsättningar som anges förverkas uppgår till
i 15 § delgivningslagen betydande belopp eller
(1970:428). Dessa annars särskilda skäl
regler får också föreligger, skall dock
tillämpas, om den mot frågan om förverkande
vilken talan förs är prövas av rätten.
okänd. Åklagarens beslut i fråga
Om värdet av den om förverkande skall
beslagtagna egendomen meddelas skriftligen.
uppskattas till mindre Den från vilken beslaget
än tvåtusen kronor, får har skett får hos åklaga-
delgivning ske genom ren anmäla missnöje med
att stämningen anslås på förverkandebeslutet inom
rättens kansli. en månad från det att han
I stämningen skall den fick del av det.
mot vilken talan riktas Anmäls missnöje, skall
föreläggas att inställa beslutet om förverkande
sig till huvud- inte vidare gälla. Om
förhandling vid påföljd åklagaren inte häver be-
att egendomen annars får slaget, skall han väcka
förklaras förverkad. talan om egendomens
Uteblir han, skall förverkande. Gör han inte
egendomen förklaras det inom en månad från det
förverkad, om det inte anmälan kom in, skall be-
framgår att talan är slaget gå åter.
ogrundad. Uppgår värdet av det som
skall förverkas till
mindre än en tiondel av
det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om all-
män försäkring som gällde då
beslaget verkställdes
eller saknar egendomen
saluvärde får, om saken är
uppenbar, förverkande be-
slutas också av polisman.
Därvid gäller andra och
tredje styckena. Missnö-
jesanmälan skall dock
inges till polismyn-
digheten. Finner polis-
myndigheten att talan om
förverkande bör föras skall
ärendet överlämnas till
åklagare.
Närmare föreskrifter om
polismans rätt att
besluta om förverkande
meddelas av
rikspolisstyrelsen.

4 §
Om värdet av Avser saken förverkande
beslagtagen egendom av beslagtagen egendom,
uppskattas till mindre får kungörelsedelgivning
än en tiondel av det av beslutet eller
basbelopp enligt lagen stämningen ske enligt de
(1962:381) om allmän förutsättningar som anges
försäkring som gällde då i 15 § delgivningslagen
beslaget verkställdes, (1970:428). Dessa regler
får åklagaren pröva frågan får också tillämpas, om den
om förverkande. Ett från vilken förverkande
beslut om förverkande sker är okänd.
skall meddelas skrift- Om värdet av den
ligen. Den från vilken beslagtagna egendomen
beslaget har skett får uppskattas till mindre än
hos åklagaren anmäla fyratusen kronor eller
missnöje med förverkan- om egendomen saknar
debeslutet inom en månad saluvärde, får delgivning
från det han fick del av ske genom att beslutet
det. I fall som anges i eller stämningen anslås på
3 § första stycket får be- rättens kansli.
slutet delges genom att
det anslås på rättens
kansli.
Anmäls missnöje, skall
beslutet om förverkande
inte vidare gälla. Om
beslaget inte hävs,
skall åklagaren väcka
talan om egendomens
förverkande. Har detta
inte skett inom en månad
från det anmälan kom in
till åklagaren, skall
beslaget gå åter.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
13 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.
8 §
Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnadsnämnden.
Finner byggnadsnämnden Frågor om tilläggsavgift
att förutsättningar prövas av länsrätten på
föreligger att ta ut talan av byggnadsnämnden.
tilläggsavgift på grund
av bestämmelserna i 7 §
första och andra
styckena, skall nämnden
anmäla förhållandet till
allmän åklagare.
Frågor om tilläggsavgift
prövas av allmän domstol
på talan av åklagaren.
Talan får väckas endast
om byggnadsnämnden har
gjort anmälan enligt
andra stycket. I fråga
om sådan talan tillämpas
bestämmelserna i rätte-
gångsbalken om åtal för
brott på vilket inte kan
följa svårare straff än
böter och om kvarstad i
brottmål.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har talan väckts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
14 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259) att 41, 43, 45, 46 och 48
§§ jaktlagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §
För att främja viltvården För att främja viltvården
eller andra liknande eller andra liknande
ändamål som är förenliga ändamål som är förenliga med
med syftet med denna syftet med denna lag får
lag får regeringen regeringen meddela före-
meddela föreskrifter om skrifter om skyldighet
skyldighet för den som för den som jagar
jagar 1. att betala en årlig
1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift),
avgift 2. att betala en avgift
(jaktvårdsavgift), för vissa slag av vilt
2. att betala en som fälls.
avgift för vissa slag av Avgifter som avses i
vilt som fälls. första stycket 1 skall
Avgifter som avses i bilda en fond (jakt-
första stycket 1 skall vårdsfonden) som efter
bilda en fond (jakt- regeringens bestämmande
vårdsfonden) som efter får användas för angivna
regeringens bestämmande ändamål.
får användas för angivna Har vilt fällts i strid
ändamål. mot gällande licens eller
annan inskränkning som
gäller för jakten får,
enligt grunder som
regeringen föreskriver,
avgift som avses i första
stycket 2 uttas med
förhöjt belopp.

43 §
För jaktbrott döms till För jaktbrott döms till
böter eller fängelse i böter eller fängelse i
högst sex månader den som högst sex månader den som
1. med uppsåt eller av 1. med uppsåt eller av
grov oaktsamhet grov oaktsamhet
olovligen jagar på olovligen jagar på annans
annans jaktområde eller jaktområde eller där till-
där tillägnar sig vilt ägnar sig vilt eller vid
eller vid jakt som sker jakt som sker med stöd av
med stöd av licens licens bryter mot en för
bryter mot en för jakten jakten väsentlig bestäm-
väsentlig bestämmelse i melse i licensen
licensen eller
eller 2. med uppsåt eller av
2. med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter
oaktsamhet bryter mot 3 mot 3 §, 31 § första
§, 31 § första stycket, 32 §stycket, 32 § eller mot
eller mot en föreskrift en föreskrift som har
som har meddelats med meddelats med stöd av 25
stöd av 25 §, 29 § 1 eller §, 29 § 1 eller 30 § första
30 § första stycket. stycket.

45 §
Till böter döms den som Till böter döms den som
med uppsåt eller av med uppsåt eller av grov
oaktsamhet oaktsamhet
1. bryter mot 5 § andra 1. bryter mot 5 § andra
stycket, 6 § första stycket, 6 § första
stycket eller 13 §, stycket eller 13 §,
2. underlåter att 2. underlåter att
fullgöra anmälnings- fullgöra anmälnings-
skyldighet som har före- skyldighet som har före-
skrivits med stöd av 26 skrivits med stöd av 26 §,
§, om ansvar för gärningen om ansvar för gärningen
inte kan ådömas enligt inte kan ådömas enligt
lagen (1951:649) om lagen (1951:649) om
straff för vissa straff för vissa
trafikbrott, trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om 3. bryter mot 27 §, om
ansvar för gärningen inte ansvar för gärningen inte
kan ådömas enligt brotts- kan ådömas enligt brotts-
balken, balken,
4. underlåter att 4. underlåter att
fullgöra skyldighet fullgöra skyldighet
enligt 28 § eller vad enligt 28 § eller vad som
som åligger honom enligt åligger honom enligt 38 §
38 § andra stycket, andra stycket,
5. bryter mot en 5. bryter mot en
föreskrift som har föreskrift som har
meddelats med stöd av 6 § meddelats med stöd av 6 §
andra stycket, 29 § 4, andra stycket, 29 § 4, 30 §
30 § tredje stycket tredje stycket eller 31 §
eller 31 § tredje tredje stycket eller
stycket eller 6. bryter mot 35 § eller
6. bryter mot 35 § mot en föreskrift som har
eller mot en föreskrift meddelats med stöd av 36
som har meddelats med §, 37 §, 38 § första
stöd av 36 §, 37 §, 38 § stycket, 40 § första
första stycket, 40 § stycket eller 41 § första
första stycket eller 41 § stycket.
första stycket.
Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.
Den som i annat fall än
som avses i 43 § 1 med
uppsåt eller av
oaktsamhet åsidosätter
vad som bestämts i en för
jakten meddelad licens
döms till böter, högst
ettusen kronor.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.

46 §
Den som obehörigen tar Den som obehörigen tar
befattning med vilt som befattning med vilt som
han vet eller har skälig han vet eller har skälig
anledning anta har anledning anta har dödats
dödats eller åtkommits eller åtkommits genom
genom jaktbrott eller jaktbrott, döms för
brott som avses i 45 § jakthäleri till böter
tredje stycket, döms för eller fängelse i högst sex
jakthäleri till böter månader.
eller fängelse i högst
sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömandet av om brottet skall särskilt beaktas sådana omständigheter som anges
i 44 § andra stycket 1 och 2.

48 §
Om någon har begått Om någon har begått
jaktbrott, jakthäleri jaktbrott eller
eller brott som avses i jakthäleri, skall vilt
45 § tredje stycket, som han kommit över genom
skall vilt som han brottet förklaras
kommit över genom förverkat, om det inte är
brottet förklaras uppenbart oskäligt. I
förverkat, om det inte är stället för viltet kan
uppenbart oskäligt. I dess värde helt eller
stället för viltet kan delvis förklaras
dess värde helt eller förverkat.
delvis förklaras
förverkat.
Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av
regeringen.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
15 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
17 §
Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter, får
länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är möjligt. Ett
sådant föreläggande får förenas med vite.
Tingsrätten får besluta om handräckning för att avbryta pågående förstörelse av
ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i annat fall får
handräckning beslutas, om det behövs för att bestämmelse i detta kapitel skall
efterlevas.
Ansökan om handräckning Ansökan om handräckning
får göras av länsstyrelsen får göras av länsstyrelsen.
eller allmän åklagare. I I fråga om sådan hand-
fråga om sådan hand- räckning finns bestäm-
räckning finns melser i handräcknings-
bestämmelser i hand- lagen (1981:847).
räckningslagen (1981:
847).

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet Ett
reformerat åklagarväsende (1992:61)

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Överbefälhavaren, Försvarets civilförvaltning, Kustbevakningen, Vägverket,
Trafiksäkerhetsverket, Sjöfartsverket, Statskontoret, Generaltullstyrelsen,
Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens invandrarverk, Konsumentverket,
Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå
tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Stats-
åklagarmyndigheten för speciella mål, Regionåklagarmyndigheten i Stockholm,
Regionåklagarmyndigheten i Linköping, Regionåklagarmyndigheten i Jönköping,
Regionåklagarmyndigheten i Kalmar, Regionåklagarmyndigheten i Malmö,
Regionåklagarmyndigheten i Göteborg, Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg,
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad, Regionåklagarmyndigheten i Västerås,
Regionåklagarmyndigheten i Gävle, Regionåklagarmyndigheten i Härnösand, Region-
åklagarmyndigheten i Umeå, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten
i Alingsås, Åklagarmyndigheten i Arvika, Åklagarmyndigheten i Avesta,
Åklagarmyndigheten i Boden, Åklagarmyndigheten i Bollnäs, Åklagarmyndigheten i
Borlänge, Åklagarmyndigheten i Borås, Åklagarmyndigheten i Danderyd, Åklagar-
myndigheten i Eksjö, Åklagarmyndigheten i Enköping, Åklagarmyndigheten i
Eskilstuna, Åklagarmyndigheten i Eslöv, Åklagarmyndigheten i Falun, Åkla-
garmyndigheten i Gällivare, Åklagarmyndigheten i Gävle, Åklagarmyndigheten i
Göteborg, Åklagarmyndigheten i Hallsberg, Åklagarmyndigheten i Halmstad,
Åklagarmyndigheten i Handen, Åklagarmyndigheten i Haparanda, Åklagarmyndigheten
i Helsingborg, Åklagarmyndigheten i Huddinge, Åklagarmyndigheten i Hudiksvall,
Åklagarmyndigheten i Härnösand, Åklagarmyndigheten i Hässleholm, Åklagar-
myndigheten i Jönköping, Åklagarmyndigheten i Kalmar, Åklagarmyndigheten i
Karlshamn, Åklagarmyndigheten i Karlskoga, Åklagarmyndigheten i Karlskrona,
Åklagarmyndigheten i Karlstad, Åklagarmyndigheten i Katrineholm, Åklagar-
myndigheten i Kiruna, Åklagarmyndigheten i Kristianstad, Åklagarmyndigheten i
Kristinehamn, Åklagarmyndigheten i Kungälv, Åklagarmyndigheten i Köping, Åkla-
garmyndigheten i Landskrona, Åklagarmyndigheten i Lidköping, Åklagarmyndigheten
i Lindesberg, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Ludvika,
Åklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i Lund, Åklagarmyndigheten i
Lycksele, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Mariestad,
Åklagarmyndigheten i Mora, Åklagarmyndigheten i Motala, Åklagarmyndigheten i
Mölndal, Åklagarmyndigheten i Nacka, Åklagarmyndigheten i Norrköping, Åklagar-
myndigheten i Norrtälje, Åklagarmyndigheten i Nyköping, Åklagarmyndigheten i
Oskarshamn, Åklagarmyndigheten i Piteå, Åklagarmyndigheten i Sala,
Åklagarmyndigheten i Sandviken, Åklagarmyndigheten i Simrishamn,
Åklagarmyndigheten i Skellefteå, Åklagarmyndigheten i Skövde, Åklagarmyndigheten
i Sollefteå, Åklagarmyndigheten i Sollentuna, Åklagarmyndigheten i Solna,
Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Sundsvall,
Åklagarmyndigheten i Sunne, Åklagarmyndigheten i Södertälje, Åklagarmyndigheten
i Tierp, Åklagarmyndigheten i Trelleborg, Åklagarmyndigheten i Trollhättan,
Åklagarmyndigheten i Uddevalla, Åklagarmyndigheten i Umeå, Åklagarmyndigheten i
Uppsala, Åklagarmyndigheten i Varberg, Åklagarmyndigheten i Visby, Åklagar-
myndigheten i Vänersborg, Åklagarmyndigheten i Värnamo, Åklagarmyndigheten i
Västervik, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åklagarmyndigheten i Växjö,
Åklagarmyndigheten i Ystad, Åklagarmyndigheten i Ängelholm, Åklagarmyndigheten i
Örebro, Åklagarmyndigheten i Örnsköldsvik, Åklagarmyndigheten i Östersund,
Länsstyrelsen i Stockholms län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Uppsala län
(länspolismästaren), Länsstyrelsen i Älvsborgs län (länspolismästaren),
Länsstyrelsen i Värmlands län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Västerbottens
län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Västernorrlands län
(länspolismästaren), Polismyndigheten i Nyköping, Polismyndigheten i
Helsingborg, Polismyndigheten i Ystad, Polismyndigheten i Kalmar, Polis-
myndigheten i Gävle, Polismyndigheten i Haparanda, Juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen
Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Stockholms kommun, Malmö
kommun, Göteborgs kommun, Svenska Kommunförbundet, Småkom, Tjänstemännens
Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Statstjänstemannaförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB,
Finansbolagens förening, Nämndemännens riksförbund, Föreningen Sveriges
kommunala parkeringsbolag, Sveriges privata parkeringsövervakningsföretag,
Svenska Kennelklubben och Svenska jägareförbundet.

Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över Rapport av Parlamen-
tariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme (SOU 1988:18)

Efter remiss har yttrande över avsnitt 3.3.6 Delning av förundersökningsledning
i rapporten avgetts av Justitiekanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Kriminalvårdsstyrelsen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Svea hovrätt,
Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Luleå,
Åklagarmyndigheten i Huddinge, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i
Göteborg, Åklagarmyndigheten i Örebro, Åklagarmyndigheten i Härnösand,
Åklagarmyndigheten i Skellefteå, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen
i Västerbottens län, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Jönköping,
Polismyndigheten i Kalmar, Polismyndigheten i Malmö, Polismyndigheten i
Göteborg, Polismyndigheten i Skövde, Polismyndigheten i Örebro, Polismyndigheten
i Härnösand, Polismyndigheten i Kiruna, Centralorganisationen SACO/SR (JUSEK),
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges polischefer
och Föreningen Sveriges åklagare.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.
12 §[2]
Vad i 8 kap. 13 § sägs Vad som föreskrivs i 8
om inskränkning i kap. 13 § om inskränkning
åklagares åtalsrätt skall i åklagares åtalsrätt skall
äga motsvarande gälla även de brott som
tillämpning beträffande angetts i detta kapitel,
annat i detta kapitel dock inte grovt
omförmält brott än grovt bedrägeri.
bedrägeri.
Bedrägligt beteende som Bedrägeri eller
avses i 2 § andra bedrägligt beteende som
stycket må ej åtalas av består i att någon gjort
åklagare, med mindre åtal avtalsstridigt uttag på
finnes påkallat ur allmän eget kredit- eller
synpunkt. tillgångskonto, och
bedrägligt beteende som
avses i 2 § andra
stycket, får åtalas av
åklagare endast om åtal är
påkallat från allmän
synpunkt.

10 kap.
10 §[2]
Vad i 8 kap. 13 § sägs Vad som föreskrivs i 8
om inskränkning i kap. 13 § om inskränkning
åklagares åtalsrätt skall i åklagares åtalsrätt skall
äga motsvarande gälla även de brott som
tillämpning beträffande angetts i detta kapitel,
annat i detta kapitel dock inte grov
omförmält brott än grov förskingring och sådan
förskingring och sådan trolöshet mot huvudman
trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.
som är att anse som
grov.
Olovligt förfogande över Undandräkt, olovligt
egendom, som kommit i förfogande eller olovligt
gärningsmannens brukande beträffande
besittning genom avtal, egendom, som kommit i
enligt vilket gärningsmannens be-
äganderätten skall övergå sittning genom avtal om
först sedan betalning hyra av egendomen eller
erlagts, eller som avtal enligt vilket
gärningsmannen eljest äganderätten skall övergå
innehar på grund av först sedan betalning er-
kreditköp med förbehåll omlagts, eller som
återtaganderätt, må ej gärningsmannen annars
åtalas av åklagare, med innehar på grund av kre-
mindre åtal av särskilda ditköp med förbehåll om
skäl finnes påkallat ur återtaganderätt, får åtalas
allmän synpunkt. av åklagare endast om åtal
av särskilda skäl är på-
kallat från allmän
synpunkt.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[2] Senaste lydelse 1976:1139.
[2] Senaste lydelse 1977:984 och 1978:597.
2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 23 kap. 1, 3, 8 och 22 §§, 27 kap. 7 § och 48 kap. 2, 4, 5, 6, 9 och
10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 kap.
1 §[1]
Förundersökning skall Förundersökning skall
inledas så snart det på inledas så snart det på
grund av angivelse grund av angivelse eller
eller av annat skäl av annat skäl finns
finns anledning att anledning att anta att
anta att ett brott som ett brott som hör under
hör under allmänt åtal har allmänt åtal har förövats.
förövats. Detta gäller, om
inte något annat följer
av 4 a § eller 22 §. Förundersökning behöver
dock inte inledas, om
det är uppenbart att
brottet inte går att
utreda. Att
förundersökning inte
behöver inledas i vissa
andra fall följer av 4 a §
och 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får
förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att
avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om denne
då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned.

3 §[2]
Förundersökningen Beslut att inleda en
inledes av förundersökning skall
polismyndighet eller fattas av polismyndighet
åklagaren. Har den eller åklagare. Har för-
inletts av undersökningen inletts av
polismyndighet och är polismyndighet och är
saken ej av enkel saken inte av enkel
beskaffenhet, skall beskaffenhet, skall
ledningen övertagas av ledningen av för-
åklagaren, så snart någon undersökningen avseende
skäligen kan misstänkas brottet övertas av
för brottet. Åklagaren åklagare, så snart någon
skall ock eljest skäligen kan misstänkas för
övertaga ledningen, när brottet. Åklagaren skall
det finnes påkallat av också i annat fall överta
särskilda skäl. ledningen när det är
påkallat av särskilda skäl.
Åklagaren äge, då
undersökningen ledes av
polismyndighet, meddela
anvisningar rörande
undersökningens bedriv-
ande.
Då förundersökningen När förundersökningen leds
ledes av åklagaren, äge av åklagaren, får han vid
han vid undersökningens undersökningens
verkställande anlita verkställande anlita
biträde av biträde av
polismyndighet så ock polismyndigheten. Han får
uppdraga åt polisman att också uppdra åt polisman
vidtaga särskild till att vidta en viss åtgärd
undersökningen hörande som hör till förundersök-
åtgärd, om dess ningen, om det är lämpligt
beskaffenhet tillåter med hänsyn till åtgärdens
det. beskaffenhet.
Innan förundersökning Innan förundersökning
hunnit inledas, må hunnit inledas, får
polisman hålla förhör och polisman hålla förhör och
vidtaga annan åtgärd i vidta andra
syfte att utreda utredningsåtgärder som är
brottet, om åtgärden icke av betydelse för utred-
kan uppskjutas utan ningen.
olägenhet.

8 §[3]
På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där ett
brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart
därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till
förhöret.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom ett område
i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det för brottet
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller också
vid försök till ett sådant brott.
Bestämmelserna i första
och andra stycket gäller
även innan förundersökning
hunnit inledas.

22 §[4]
Förundersökning enligt Förundersökning enligt
detta kapitel är, om detta kapitel behöver
tillräckliga skäl för åtal inte genomföras, om det
ändock föreligga, ej ändå finns tillräckliga skäl
erforderlig beträffande för åtal och det gäller ett
brott, för vilket icke brott som inte kan antas
svårare påföljd än böter ärföranleda någon annan på-
stadgad, eller följd än böter eller ett
beträffande brott, som sådant brott som avses i
avses i 45 kap. 2 § 45 kap. 2 § första eller
första eller andra andra stycket.
stycket. Ej heller är
förundersökning er-
forderlig i mål om
brott, som avses i 3
kap. 3 § och 7 kap. 4 §
andra stycket, med
mindre anledning före-
kommer till ådömande av
annan påföljd än böter.
Vill åklagaren utvidga Vill åklagaren utvidga
väckt åtal, må det ske, väckt åtal, får det ske,
utan att förundersökning utan att förundersökning
enligt detta kapitel ägt enligt detta kapitel ägt
rum. rum.

27 kap.
7 §[5]
Då rätten förordnar om Då rätten förordnar om
beslag eller fastställer beslag eller fastställer
verkställt beslag, verkställt beslag, skall,
skall, om ej åtal redan om inte åtal redan har
väckts, rätten utsätta den väckts, rätten utsätta den
tid, inom vilken åtal tid, inom vilken åtal
skall väckas. Denna må ej skall väckas. Tiden får
bestämmas längre, än som inte sättas längre, än vad
finnes oundgängligen som är nödvändigt.
erforderligt.
I annat fall än som
avses i första stycket
skall åtal väckas inom en
månad från det att
beslaget verkställdes,
om inte den beslagtagna
egendomens värde under-
stiger en tiondel av
det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om
allmän försäkring som
gällde då beslaget
verkställdes.
Finnes tid, som avses Om den tid som avses i
i första eller andra första stycket är
stycket, otillräcklig, må otillräcklig, får rätten
rätten om framställning medge förlängning av
därom göres före tidens tiden, om framställning
utgång, medgiva om detta görs före tidens
förlängning av tiden. utgång.

48 kap.
2 §[6]
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff, fastställt vid
strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda och vid
föreläggande av ordningsbot efter vad som bestäms enligt 14 §.
Är brott förenat med Är brott förenat med
egendoms förverkande, egendoms förverkande,
annan sådan särskild annan sådan särskild
rättsverkan eller rättsverkan eller särskild
särskild rättsverkan i rättsverkan i form av
form av avgift enligt avgift enligt lagen
lagen (1994:000) om (1994:000) om
brottsofferfond, skall brottsofferfond, skall
också denna föreläggas den också denna föreläggas den
misstänkte till misstänkte till
godkännande. godkännande. Av 5 a §
framgår att ett strafföre-
läggande också får omfatta
ett enskilt anspråk som
avser betalnings-
skyldighet.

4 §[7]
Strafföreläggande får Strafföreläggande får
utfärdas beträffande utfärdas beträffande
brott, för vilket inte brott, för vilket böter
föreskrivs svårare straff ingår i straffskalan,
än böter, dock inte dock inte normerade
normerade böter, och böter.
beträffande brott, för
vilket föreskrivs böter
eller fängelse i högst
sex månader. Om dagsböter
skall användas som påföljd
för brottet, får dock
strafföreläggande utfärdas
endast när brottet
ensamt eller
tillsammans med annat
sådant brott som nu har
nämnts bör föranleda högst
etthundratjugo
dagsböter.
Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har begåtts
av någon som är under arton år.

5 §[8]
Strafföreläggande får inte utfärdas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt
åklagarens vetskap föreligger till bedömning,
om målsägande förklarat, om målsäganden förklarat,
att han ämnar föra talan att han avser att föra
om enskilt anspråk i talan om enskilt anspråk
anledning av brottet, i anledning av brottet
eller begärt, att åtal som avser annat än
skall väckas, betalningsskyldighet
eller
om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1982:184.
[2] Senaste lydelse 1969:588.
[3] Senaste lydelse 1991:666.
[4] Senaste lydelse 1975:670.
[5] Senaste lydelse 1989:650.
[6] Senaste lydelse 1994:000.
[7] Senaste lydelse 1993:200.
[8] Senaste lydelse 1986:649.
5 a §
Har målsäganden anmält
enskilt anspråk i
anledning av brottet som
avser betalningsskyldig-
het och är
omständigheterna sådana
att åklagaren enligt 22
kap. 2 § första stycket
skall utföra målsägandens
talan, skall också det
enskilda anspråket
föreläggas den misstänkte
för godkännande.

6 §[9]
Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.
Föreläggandet skall innehålla uppgift om
1. den misstänkte
2. brottet med 2. brottet med
angivande av tid och angivande av tid och
plats för dess begående plats för dess begående
samt övriga samt övriga omständigheter
omständigheter som som behövs för att
fordras för att känneteckna det,
känneteckna det, 3. den eller de
3. det eller de lagrum bestämmelser som är
som äro tillämpliga, tillämpliga när det gäller
4. det straff och den brottet,
särskilda rättsverkan, 4. det straff och den
som föreläggas den miss- särskilda rättsverkan, som
tänkte. föreläggs den misstänkte.
5. det enskilda anspråk
som föreläggs den
misstänkte med uppgift om
målsägande och de
omständigheter som
anspråket grundar sig på.

9 §[10]
Strafföreläggande Strafföreläggande godkänns
godkännes genom att den genom att den misstänkte
misstänkte undertecknar undertecknar och
och tillställer veder- tillställer behörig
börlig mottagare mottagare en förklaring,
förklaring, att han er- att han erkänner gärningen
känner gärningen och och godtar det straff
godtager det straff och och den särskilda
den särskilda rättsverkan rättsverkan samt det
som upptagits i före- enskilda anspråk som
läggandet. Närmare bestäm- upptagits i föreläggandet.
melser om vem som skall Närmare bestämmelser om
mottaga sådan förklaring vem som skall mottaga
meddelas av regeringen. sådan förklaring meddelas
av regeringen.
Godkännande, som Godkännande, som tecknas
tecknas på annan på annan handling än
handling än föreläggande, föreläggande, gäller endast
är gällande endast om det om det klart framgår
klart framgår vilket vilket föreläggande som
föreläggande som avses. avses.

10 §[11]
Skriftligt godkännande Skriftligt godkännande
av strafföreläggande får iav strafföreläggande får i
den misstänktes ställe den misstänktes ställe
lämnas av ombud för lämnas av den som är ombud
honom, om till åklagaren för honom, om det till
inges fullmakt i åklagaren inges fullmakt
huvudskrift vilken, i original. Fullmakten
utöver vad som följer av skall, utöver vad som
12 kap., innehåller följer av 12 kap.,
förklaring att ombudet innehålla
äger godkänna 1. förklaring att
strafföreläggande på den ombudet har rätt att
misstänktes vägnar, godkänna strafföreläggande
uppgift om det brott på den misstänktes vägnar,
som godkännandet får 2. uppgift om det brott
avse, varvid skall som godkännandet får avse,
anges brottets art samt varvid skall anges
tid och plats för dess brottets art samt tid
begående, och plats för dess
uppgift om den högsta begående, samt
bötespåföljd som den 3. uppgift om den högsta
misstänkte är villig att bötespåföljd, den särskilda
godtaga, rättsverkan och det
uppgift om särskild enskilda anspråk som den
rättsverkan som är i fråga misstänkte är villig att
och som den misstänkte är godtaga.
villig att godtaga.
Har sådan fullmakt
ingivits till åklagaren, Har sådan fullmakt getts
får ombudet mottaga in till åklagaren, får
handlingar i saken på ombudet motta handlingar
den misstänktes vägnar. i saken på den misstänktes
vägnar.

___________

Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap, 1, 3, 8 och 22 §§ och 27 kap. 7 §
den 1 april 1995, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

**Fotnot**
[9]Senaste lydelse 1968:193.
[10] Senaste lydelse 1976:1137.
[11] Senaste lydelse 1976:1137.
3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 15 §§ utsökningsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
2 §[1]
Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.
Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav verkställighet söks.
Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan
förpliktelse, skall den handlingen inges.
Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten
anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra stycket
andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift.
Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver exekutionstiteln
inte inges, om den är ett utslag i mål om betalningsföreläggande, som har
meddelats tidigast tre år innan verkställighet söks.
Om exekutionstiteln är Sökanden behöver inte
en dom som har översänts inge exekutionstiteln,
från en domstol till om denna är en dom eller
kronofogdemyndigheten på ett strafföreläggande som
grund av föreskrift i på grund av föreskrift i
lag eller annan lag eller annan
författning, behöver författning har översänts
sökanden inte ge in den. till kronofogdemyndig-
heten från en domstol
eller en myndighet.

15 §[2]
När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 9 eller 12
§ eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger svaranden eller tredje
man att fullgöra eller underlåta något, får myndigheten föreskriva vite till
belopp som finnes behövligt.
Fråga om utdömande av Fråga om utdömande av
vite som har förelagts vite som har förelagts
enligt första stycket enligt första stycket
prövas, på talan av allmän prövas, på talan av
åklagare eller kronofogdemyndigheten,
kronofogdemyndigheten, av en tingsrätt i det län
av en tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten
där kronofogde- finns. Har ändamålet med
myndigheten finns. Har vitet förfallit, får det
ändamålet med vitet ej dömas ut.
förfallit, får det ej
dömas ut.
Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge nytt
vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga kraft.

__________

Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 15 § den 1 januari 1995, och i
övrigt den dag regeringen bestämmer. I fråga om 2 kap. 15 § gäller äldre
bestämmelser om talan väckts före ikraftträdandet.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1994:000.
[2] Senaste lydelse 1988:385.
4 Förslag till lag om ändring i checklagen (1932:131)

Härigenom föreskrivs att 74 § checklagen (1932:131)[1] skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1994.

___________

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1991:248.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

106 §[1]
Länsstyrelsen får vid Länsstyrelsen får vid
vite förelägga den som vite förelägga den som
uppfört byggnad eller uppfört byggnad eller
vidtagit annan åtgärd i vidtagit annan åtgärd i
strid mot förbud enligt strid mot förbud enligt
100 § att undanröja eller 100 § att undanröja eller
ändra det utförda. ändra det utförda.
Kronofogdemyndigheten Kronofogdemyndigheten får
får meddela särskild meddela särskild
handräckning till handräckning till rättelse
rättelse i vad olagligen i vad olagligen skett.
skett. Ansökan om Ansökan om handräckning får
handräckning får göras av göras av en nämnd som
dels allmän åklagare, avses i 39 § första
dels en nämnd som avses stycket samt av en ägare
i 39 § första stycket, eller innehavare av
dels en ägare eller fastighet, som får
innehavare av begagna vägen. I fråga om
fastighet, som får sådan handräckning finns
begagna vägen. I fråga om bestämmelser i lagen
sådan handräckning finns (1990:746) om
bestämmelser i lagen betalningsföreläggande och
(1990:746) om handräckning.
betalningsföreläggande
och handräckning.
Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall på anmodan av
länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att åtgärden vidtages.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1991:1676.
6 Förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649)

Härigenom föreskrivs ifråga om trafikbrottslagen (1951:649) att 1 § skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §[1]
Brister vägtrafikant, Brister vägtrafikant,
den som för spårvagn den som för spårvagn eller
eller den som den som någon annanstans
annorstädes än på väg för än på väg för motordrivet
motordrivet fordon i fordon i väsentlig mån i
den omsorg och den omsorg och varsamhet
varsamhet, som till som till förekommande av
förekommande av trafikolycka betingas av
trafikolycka betingas omständigheterna, döms för
av omständigheterna, och vårdslöshet i trafik till
är ej oaktsamheten dagsböter.
ringa, dömes för
vårdslöshet i trafik till
böter.
Där någon vid förande av Om någon vid förande av
motordrivet fordon motordrivet fordon eller
eller spårvagn ådagalägger spårvagn gör sig skyldig
grov oaktsamhet eller till grov oaktsamhet
visar uppenbar eller visar uppenbar
likgiltighet för andra likgiltighet för andra
människors liv eller människors liv eller
egendom, dömes för grov egendom, döms för grov
vårdslöshet i trafik till vårdslöshet i trafik till
fängelse i högst två år. fängelse i högst två år.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1975:611.
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §[1]
Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är stadgat om
beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa eller
egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall må egendomen
försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen (1977:293) om handel
med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till tillverkare av sådan vara och
annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes
lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom,
tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första punkten
rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld,
skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens
pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om
ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget missnöjd med
beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet
påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt
upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter
framställning av åklagaren.
2. Vad i 27 kap. 7 §
rättegångsbalken är
stadgat om att åtal
skall väckas inom viss
tid skall ej gälla i
annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.
3. Har förverkande av
beslagtagen egendom ej
förelagts och godkänts i
samband med strafföre-
läggande eller
föreläggande av
ordningsbot och väckes
ej åtal, prövar åklagaren,
huruvida egendomen
skall vara förverkad
enligt 1 §. Förordnande
därom meddelas skrift-
ligen. Den, från vilken
beslaget skett, äger hos
åklagaren anmäla missnöje
med förordnandet inom en
månad från det han erhöll
del därav. Anmäles
missnöje, har åklagaren
att, om ej beslaget
finnes böra hävas, väcka
talan om egendomens
förverkande. Sker det ej
inom en månad från det
anmälan gjorts, skall
beslaget gå åter.
4. Om polisman 2. Om polisman
verkställer beslag och verkställer beslag och
förelägger förverkande av förelägger förverkande av
den beslagtagna den beslagtagna
egendomen i föreläggande egendomen i föreläggande
av ordningsbot, skall av ordningsbot, skall
anmälan om beslaget göras anmälan om beslaget göras
hos polismyndigheten. hos polismyndigheten.
5. I fråga om 3. I fråga om
spritdrycker, vin eller spritdrycker, vin eller
starköl, som i strid mot starköl, som i strid mot
gällande bestämmelser gällande bestämmelser
medföres vid offentlig medföres vid offentlig
tillställning, har den tillställning, har den
som tjänstgör som som tjänstgör som
ordningsvakt vid till- ordningsvakt vid till-
ställningen samma rätt ställningen samma rätt att
att taga egendomen i taga egendomen i beslag
beslag som enligt som enligt
rättegångsbalken rättegångsbalken
tillkommer polisen. tillkommer polisen.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polismyndigheten göra
anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1980:582.
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §
När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott, som föranlett
beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande eller
ock förfara på sätt i 21 § sägs.
Vad i rättegångsbalken är
stadgat om den tid,
inom vilken åtal sist
skall hava väckts, skall
ej äga tillämpning.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
9 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 39 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §[1]
Har någon överträtt Har någon överträtt beslut
beslut eller föreskrift eller föreskrift som
som avses i 37 § första avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 stycket 1, 2, 4, 6 eller
eller 8 får länsstyrelsen 8 får länsstyrelsen
förelägga honom att åsta- förelägga honom att åstad-
dkomma rättelse. Har i komma rättelse. Har i
fråga om en viss fråga om en viss
fastighet eller fastighet eller byggnad,
byggnad, anordning anordning eller an-
eller anläggning på läggning på annans mark
annans mark ägaren till ägaren till egendomen
egendomen begått över- begått överträdelsen och
trädelsen och övergår övergår egendomen till ny
egendomen till ny ägare, ägare, får denne föreläggas
får denne föreläggas att att vidta rättelse, om
vidta rättelse, om det det inte är oskäligt. Är
inte är oskäligt. Är fråga fråga om överträdelse av
om överträdelse av beslut beslut eller föreskrift
eller föreskrift över över vars efterlevnad
vars efterlevnad kom- kommunal nämnd med stöd av
munal nämnd med stöd av överlåtelse enligt 18 b §
överlåtelse enligt 18 b §utövar tillsyn, tillkom-
utövar tillsyn, tillkom- mer det i stället nämnden
mer det i stället nämnden att meddela sådant
att meddela sådant föreläggande. I beslut om
föreläggande. I beslut om föreläggande får vite sättas
föreläggande får vite ut. Vidare får
sättas ut. Vidare får kronofogdemyndigheten
kronofogdemyndigheten meddela särskild handräck-
meddela särskild hand- ning för att åstadkomma
räckning för att rättelse. Ansökan om
åstadkomma rättelse. handräckning får göras av
Ansökan om handräckning Statens naturvårdsverk,
får göras av allmän länsstyrelsen, den
åklagare, Statens natur- kommunala nämnd som
vårdsverk, länsstyrelsen, handhar naturvårdsfrågor
den kommunala nämnd som eller, i fall där
handhar naturvårdsfrågor kommunal nämnd har att
eller, i fall där kom- meddela föreläggande, av
munal nämnd har att den nämnden. I fråga om
meddela föreläggande, av sådan handräckning finns
den nämnden. I fråga om bestämmelser i lagen
sådan handräckning finns (1990:746) om
bestämmelser i lagen betalningsföreläggande och
(1990:746) om handräckning.
betalningsföreläggande
och handräckning.
Vid meddelande av föreläggande eller förbud enligt 17 § första stycket, 20 §
eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms ej sådant
föreläggande eller förbud, skall på anmodan av länsstyrelsen
kronofogdemyndigheten föranstalta om att föreläggande eller förbud följs. Har
någon påbörjat utförandet av ett arbetsföretag som omfattas av samrådsplikt
enligt 20 § innan samråd skett, får länsstyrelsen meddela vitesförbud mot
verksamheten till dess att samrådsärendet har avgjorts.
En sådan nämnd som avses i 17 § får utsätta vite vid meddelande av föreläggande
enligt 17 § tredje stycket. Detsamma gäller den nämnd som svarar för frågor
enligt 24 §. Efterkoms inte föreläggandet, får nämnden låta genomföra åtgärden
på den försumliges bekostnad.
I beslut om föreläggande som avses i första, andra eller tredje stycket får
förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga
kraft.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1991:1697.
10 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §[1]
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §, gäller
bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.
Bestämmelsen att åtal
skall väckas inom viss
tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt
sådan tid. Bestämmelserna i 2 § 1
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205)
och 3 samt 3 § lagen om förverkande av
(1958:205) om förverk- alkoholhaltiga drycker
ande av alkoholhaltiga m.m. skall tillämpas på
drycker m.m. skall motsvarande sätt då beslag
tillämpas på motsvarande har skett av narkotika
sätt då beslag har skett eller egendom som avses
av narkotika eller i 6 § tredje stycket
egendom som avses i 6 § denna lag. Tiden för att
tredje stycket denna anmäla missnöje skall dock
lag. Tiden för att anmäla räknas från dagen för
missnöje skall dock förordnandet. Regeringen
räknas från dagen för eller den myndighet som
förordnandet. Regeringen regeringen bestämmer med-
eller den myndighet som delar närmare föreskrifter
regeringen bestämmer om förfarandet med
meddelar närmare före- narkotika som tagits i
skrifter om förfarandet beslag.
med narkotika som
tagits i beslag.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1983:363.
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift att 2 och 3
§§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2 §[1]
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck överskridits,
avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre,
hela hundratal kilogram. Vidare dras för varje axel av 500 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas överlastavgift för
varje axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.

Del av överlasten Överlastavgift

100-2 000 kg 200 kr. per 100 kg
2 100-4 000 kg 400 kr. per 100 kg
4 100-6 000 kg 600 kr. per 100 kg
6 100-8 000 kg 800 kr. per 100 kg
8 100 kg och däröver 1 000 kr. per 100 kg

Föreslagen lydelse

2 §
Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck överskridits,
avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre,
hela hundratal kilogram. Vidare dras för varje axel av 1 000 kilogram.
För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) tas överlastavgift ut med
ett grundbelopp om 2 000 kr samt därutöver med ett belopp beräknat för varje
axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.

Del av överlasten Överlastavgift

100-2 000 kg 400 kr per 100 kg
2 100-4 000 kg 600 kr per 100 kg
4 100-6 000 kg 800 kr per 100 kg
6 100 kg och däröver 1 000 kr per 100 kg

3 §[2]
Har högsta tillåtna Har högsta tillåtna
bruttovikt överskridits bruttovikt överskridits i
i fråga om ett fordon fråga om ett fordon som
som inte ingår i ett inte ingår i ett fordons-
fordonståg, fördelas tåg, fördelas överlasten
överlasten lika på lika på fordonets axlar.
fordonets axlar. Överlasten för varje axel
Överlasten för varje axel avrundas därefter till
avrundas därefter till närmast lägre, hela
närmast lägre, hela hundratal kilogram och
hundratal kilogram och minskas sedan med 500
minskas sedan med 300 kilogram. För varje axel
kilogram. För varje axel beräknas härefter över-
beräknas härefter över- lastavgift med
lastavgift med tillämpning av tabellen i
tillämpning av tabellen 2 § andra stycket.
i 2 § andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om fordon,
som ingår i fordonståg, när den för tåget tillåtna bruttovikten ej överskridits.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den avgiftsgrundande färden
ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre betämmelser.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1990:14.
[2] Senaste lydelse 1990:14.
12 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 41 § vapenlagen (1973:1176) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §[1]
Angående beslag av Angående beslag av
egendom, som kan antas egendom, som kan antas
vara förverkad enligt vara förverkad enligt
40 §, gäller 40 §, gäller bestämmelserna
bestämmelserna om beslag om beslag i
i rättegångsbalken med rättegångsbalken med
följande avvikelser. följande avvikelse.
1. Av länsstyrelsen Av länsstyrelsen
förordnade jakt- förordnade jakttillsynsmän
tillsynsmän samt samt personal vid
personal vid Kustbevakningen och
Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt
Tullverket eller förordnade tjänstemän vid
särskilt förordnade länsstyrelsen har samma
tjänstemän vid rätt att ta egendom i
länsstyrelsen har samma beslag som tillkommer en
rätt att ta egendom i polisman.
beslag som tillkommer
en polisman.
2. Bestämmelsen att åtal
skall väckas inom viss
tid gäller inte i annat
fall än då rätten utsatt
sådan tid.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1992:1088.
13 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen
lydelse

2 §
En fråga som avses i 1 § En fråga som avses i 1 §
prövas av tingsrätten prövas, om inte annat
efter särskild talan. Om följer av 3 §, av
inte annat framgår av tingsrätten efter särskild
denna lag, gäller för talan. Om inte annat
sådan talan i tillämpliga framgår av denna lag,
delar reglerna i rätte- gäller för sådan talan i
gångsbalken om åtal för tillämpliga delar
brott på vilket inte kan reglerna i rätte-
följa svårare straff än gångsbalken om åtal för
böter. brott på vilket inte kan
följa svårare straff än
3 § böter.
Om talan avser
förverkande av
beslagtagen egendom, får (4 § första stycket)
kungörelsedelgivning av
stämningen ske enligt de
förutsättningar som anges
i 15 § delgivningslagen
(1970:428). Dessa
regler får också
tillämpas, om den mot
vilken talan förs är (4 § fjärde stycket)
okänd.
Om värdet av den
beslagtagna egendomen
uppskattas till mindre
än tvåtusen kronor, får Utfärdas stämning, skall
delgivning ske genom den mot vilken talan
att stämningen anslås på riktas föreläggas att in-
rättens kansli. ställa sig till
I stämningen skall den huvudförhandling vid
mot vilken talan riktas påföljd att egendomen
föreläggas att inställa annars kan förklaras
sig till förverkad. Uteblir han,
huvudförhandling vid skall egendomen förklaras
påföljd att egendomen förverkad, om det inte
annars får förklaras framgår att talan är
förverkad. Uteblir han, ogrundad.
skall egendomen
förklaras förverkad, om
det inte framgår att
talan är ogrundad.

4 §[1] 3 §
Om värdet av Avser saken förverkande
beslagtagen egendom av beslagtagen egendom,
uppskattas till mindre får frågan om förverkande
än en tiondel av det prövas av åklagaren. Om
basbelopp enligt lagen värdet av det som skall
(1962:381) om allmän förverkas uppgår till
försäkring som gällde då betydande belopp eller
beslaget verkställdes, om det finns andra sär-
får åklagaren pröva frågan skilda skäl, skall dock
om förverkande. Ett frågan om förverkande
beslut om förverkande prövas av rätten.
skall meddelas Åklagarens beslut i
skriftligen. Den från fråga om förverkande skall
vilken beslaget har meddelas skriftligen.
skett får hos åklagaren Den som drabbats av be-
anmäla missnöje med för- slaget får hos åklagaren
verkandebeslutet inom anmäla missnöje med
en månad från det han förverkandebeslutet inom
fick del av det. I fall en månad från det att han
som anges i 3 § första fick del av det.
stycket får beslutet
delges genom att det Anmäls missnöje, skall
anslås på rättens kansli. beslutet om förverkande
Anmäls missnöje, skall inte vidare gälla. Om
beslutet om förverkande åklagaren inte häver be-
inte vidare gälla. Om slaget, skall han väcka
beslaget inte hävs, talan om egendomens
skall åklagaren väcka förverkande. Har talan
talan om egendomens inte väckts inom en månad
förverkande. Har detta från det anmälan kom in,
inte skett inom en månad skall beslaget gå åter.
från det anmälan kom in Uppgår värdet av det som
till åklagaren, skall skall förverkas till
beslaget gå åter. mindre än en tiondel av
det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om all-
män försäkring som gällde då
beslaget verkställdes
eller saknar egendomen
saluvärde får också
polisman besluta om
förverkande, om det är
uppenbart att
förutsättningarna för ett
förverkande är uppfyllda.
Därvid gäller andra och
tredje styckena. Missnö-
jesanmälan skall dock
inges till polismyndig-
heten. Finner polismyn-
digheten att talan om
förverkande bör föras,
skall ärendet överlämnas
till åklagare.
Närmare föreskrifter om
polismans rätt att
besluta om förverkande
meddelas av
Rikspolisstyrelsen.

4 §
(3 § första stycket) Avser saken förverkande
av beslagtagen egendom,
får kungörelsedelgivning
av beslutet eller
stämningen ske enligt de
förutsättningar som anges
i 15 § delgivningslagen
(1970:428). Dessa regler
får också tillämpas, om den
(3 § andra stycket) från vilken förverkande
sker är okänd.
Om värdet av den
beslagtagna egendomen
uppskattas till mindre än
en tiondel av det
basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän
försäkring som gällde då
beslaget verkställdes
eller om egendomen
saknar saluvärde, får
delgivning ske genom att
beslutet eller stämningen
anslås på rättens kansli.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1989:653.
14 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10) skall ha
följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.
8 §
Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnadsnämnden.
Finner byggnadsnämnden
att förutsättningar
föreligger att ta ut
tilläggsavgift på grund
av bestämmelserna i 7 §
första och andra
styckena, skall nämnden Frågor om tilläggsavgift
anmäla förhållandet till prövas av allmän
allmän åklagare. förvaltningsdomstol på
Frågor om talan av byggnadsnämnden.
tilläggsavgift prövas av Prövningstillstånd krävs
allmän domstol på talan vid överklagande till
av åklagaren. Talan får kammarrätten.
väckas endast om
byggnadsnämnden har
gjort anmälan enligt
andra stycket. I fråga
om sådan talan tillämpas
bestämmelserna i
rättegångsbalken om åtal
för brott på vilket inte
kan följa svårare straff
än böter och om kvarstad
i brottmål.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har talan väckts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

15 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 41, 43, 45, 46 och 48 §§ jaktlagen (1987:259) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §
För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med
syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för den
som jagar
1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift),
2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som fälls.
3. att betala en
särskild avgift för vilt
som fällts i strid mot
vad som bestämts i en för
jakt meddelad licens.
Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond (jaktvårdsfonden)
som efter regeringens bestämmande får användas för angivna ändamål.

43 §
För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst sex månader den som
1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jaktområde
eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens bryter
mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen eller
2. med uppsåt eller av 2. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 3 grov oaktsamhet bryter
§, 31 § första stycket, 32 § mot 3 §, 31 § första
eller mot en föreskrift stycket, 32 § eller mot
som har meddelats med en föreskrift som har
stöd av 25 §, 29 § 1 eller meddelats med stöd av
30 § första stycket. 25 §, 29 § 1 eller 30 §
första stycket.

45 §[1]
Till böter döms den som Till böter döms den som
med uppsåt eller av med uppsåt eller av grov
oaktsamhet oaktsamhet
1. bryter mot 5 § andra stycket, 6 § första stycket eller 13 §,
2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd
av 26 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt brotts-
balken,
4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 § eller vad som åligger honom
enligt 38 § andra stycket,
5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6 § andra stycket,
29 § 4, 30 § tredje stycket eller 31 § tredje stycket eller
6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 36 §,
37 §, 38 § första stycket, 40 § första stycket eller 41 § första stycket.
Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.
Den som i annat fall
än som avses i 43 § 1 med
uppsåt eller av
oaktsamhet åsidosätter
vad som bestämts i en för
jakten meddelad licens
döms till penningböter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.

46 §
Den som obehörigen tar Den som obehörigen tar
befattning med vilt som befattning med vilt som
han vet eller har skälig han vet eller har skälig
anledning anta har anledning anta har dödats
dödats eller åtkommits eller åtkommits genom
genom jaktbrott eller jaktbrott, döms för
brott som avses i 45 § jakthäleri till böter
tredje stycket, döms för eller fängelse i högst sex
jakthäleri till böter månader.
eller fängelse i högst
sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter
som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.

48 §
Om någon har begått Om någon har begått
jaktbrott, jakthäleri jaktbrott eller
eller brott som avses i jakthäleri, skall vilt
45 § tredje stycket, som han kommit över genom
skall vilt som han brottet förklaras
kommit över genom förverkat, om det inte är
brottet förklaras för- uppenbart oskäligt. I
verkat, om det inte är stället för viltet kan
uppenbart oskäligt. I dess värde helt eller
stället för viltet kan delvis förklaras
dess värde helt eller förverkat.
delvis förklaras
förverkat.
Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av
regeringen.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1991:310.
16 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
17 §[1]
Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter, får
länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är möjligt. Ett
sådant föreläggande får förenas med vite.
Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning för att avbryta
pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i
annat fall får handräckning beslutas, om det behövs för att bestämmelse i detta
kapitel skall efterlevas.
Ansökan om handräckning Ansökan om handräckning
får göras av länsstyrelsen får göras av länsstyrelsen.
eller allmän åklagare. I I fråga om sådan
fråga om sådan hand- handräckning finns bestäm-
räckning finns melser i lagen
bestämmelser i lagen (1990:746) om betal-
(1990:746) om ningsföreläggande och
betalningsföreläggande handräckning.
och handräckning.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1991:872.
17 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopnings-
medel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §
Angående beslag av Angående beslag av
egendom som kan antas egendom som kan antas
vara förverkad enligt 5 § vara förverkad enligt 5 §
gäller bestämmelserna i gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken, med den rättegångsbalken.
avvikelsen att
bestämmelsen om att åtal
skall väckas inom viss
tid inte gäller i annat
fall än då rätten utsatt
sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 Bestämmelserna i 2 § 1
och 3 samt 3 § lagen och 3 § lagen (1958:205)
(1958:205) om förverk- om förverkande av
ande av alkoholhaltiga alkoholhaltiga drycker
drycker m.m. skall m.m. skall tillämpas på
tillämpas på motsvarande motsvarande sätt då beslag
sätt då beslag har skett har skett av medel som
av medel som avses i 1 § avses i 1 § denna lag.
denna lag. Tiden för att Tiden för att anmäla
anmäla missnöje skall missnöje skall dock räknas
dock räknas från dagen för från dagen för för-
förordnandet. ordnandet.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

18 Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ordningslagen
(1993:1617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
31 §
Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning har
gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får vad som har
uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att bevista sam-
mankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan anses
skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än pengar och om den inte
finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat.
Angående beslag av Angående beslag av
egendom som kan antas egendom som kan antas
vara förverkad enligt vara förverkad enligt
första stycket, gäller första stycket, gäller
bestämmelserna i bestämmelserna i
rättegångsbalken om rättegångsbalken.
beslag med den
avvikelsen att bestäm-
melsen om att åtal skall
väckas inom viss tid
inte gäller i annat fall
än då rätten har satt ut
sådan tid.

3 kap.
25 §
Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan egendom i
strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras förverkad, om det behövs
för att förebygga fortsatt överträdelse och förverkandet inte är oskäligt.
Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och ammu-
nition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som kan
anses skäligt.
Angående beslag av Angående beslag av
egendom som kan antas egendom som kan antas
vara förverkad enligt vara förverkad enligt
första eller andra första eller andra
stycket, gäller be- stycket, gäller be-
stämmelserna om beslag i stämmelserna om beslag i
rättegångsbalken med den rättegångsbalken.
avvikelsen att
bestämmelsen om att åtal
skall väckas inom viss
tid inte gäller i annat
fall än då rätten har satt
ut sådan tid.
I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos den
som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns bestämmelser i
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-16

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 26 maj 1994 (Justitiedepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i checklagen (1932:131),
5. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
6. lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),
7. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande avalkoholhaltiga drycker,
8. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
9. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
10. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
11. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
12. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
13. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m.,
14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
15. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
16. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
17. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissadopningsmedel,
18. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Lars-Johan Eklund.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 september 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Lundgren, P. Westerberg,

Föredragande: Gun Hellsvik

Regeringen beslutar proposition 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande.