Regeringens proposition
1994/95:229

Vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning

Prop.
1994/95:229

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 24 maj 1995

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till vissa ändringar av reglerna i 5 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) om förmåner som skall avräknas när man bestämmer
skadestånd för inkomstförlust med anledning av personskada.
Avräkning skall göras för ersättning för inkomstförlust från vissa person-
försäkringar. Det skall i fortsättningen inte ha någon betydelse om det är en
individuellt tecknad försäkring, en gruppförsäkring eller en
kollektivavtalsgrundad försäkring. Det avgörande skall i stället vara om
försäkringen är en anställningsförmån för den som har tillfogats skadan. Så är
det i de fall där premierna för försäkringen betalas av arbetsgivaren.
Samma regel skall gälla för olycksfalls- och sjukförsäkringar som för
pensionsförsäkringar. Till följd av den ändringen kan avräkningsbestämmelserna
utformas enklare än hittills.
I propositionen behandlas också frågan om avräkning för sjuklön som arbets-
givaren betalar på grund av bestämmelserna i lagen (1991:1047) om sjuklön.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 3

2 Förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207).............. 4

3 Ärendet och dess beredning............... 5

4 Nuvarande ordning........................ 5
4.1 Avräkning enligt 5 kap. 3 §
skadeståndslagen......................... 5
4.2 Något om avräkningsförmånerna........ 8
4.3 Regressrätt.......................... 13
4.4 Lagen (1991:1047) om sjuklön......... 14

5 Avräkning för lagstadgad sjuklön......... 15

6 Avräkning för ersättning från
pensionsförsäkring, sjukförsäkring och
olycksfallsförsäkring.................... 21

7 Ikraftträdande........................... 27

8 Förslagets kostnadseffekter.............. 27

9 Författningskommentar.................... 28

Bilaga 1 Promemorians lagförslag.............. 30
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna... 31
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.......... 32
Bilaga 4 Lagrådets yttrande................... 33

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995 34

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i skadeståndslagen(1972:207).

2 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)[1] skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.3 §[2]
Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll
avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i
form av
1. ersättning, som utgår 1. ersättning som
på grund av obligatorisk betalas på grund av
försäkring enligt lagen obligatorisk försäkring
(1962:381) om allmän för- enligt lagen (1962:381)
säkring eller på grund av om allmän försäkring eller
lagen (1976:380) om på grund av lagen
arbetsskadeförsäkring, (1976:380) om
eller annan likartad arbetsskadeförsäkring
förmån, eller någon annan
likartad förmån,
2. sjuklön eller 2. pension eller annan
pension som utges av periodisk ersättning
arbetsgivare på grund av eller sjuklön, om förmånen
anställningsavtal, betalas av en arbets-
givare eller på grund av
en försäkring som är en
anställningsförmån.
3. pension som utgår på
grund av kollektiv
tjänstepensionsförsäkring,
4. periodisk ersättning
som utgår på grund av
sådan olycksfalls- eller
sjukförsäkring som har
meddelats på grund av
kollektivavtal.

_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

3 Ärendet och dess beredning

I sitt betänkande 1991/92:LU8 anmärkte lagutskottet att det kunde anses oklart
om bestämmelserna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) om avräkning vid
bestämmande av skadestånd för inkomstförlust vid personskada omfattar sjuklön
enligt lagen (1991:1047) om sjuklön. Därmed ansåg utskottet det också osäkert
vad som gäller i fråga om arbetsgivares regressrätt för sådan sjuklön (s. 14).
Uttalandena gjordes med anledning av en motion (1990/91:Sf52) där det hemställts
att riksdagen skulle besluta om regressrätt för arbetsgivare mot skadevållare
för sjuklön som betalats enligt lagen om sjuklön.
Lagutskottet ansåg det angeläget med ett klarläggande av rättsläget
lagstiftningsvägen och hemställde att riksdagen skulle ge regeringen detta till
känna. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1991/92:45).
Enligt gällande rätt avräknas sådan pension som är en ersättning för
inkomstförlust och som betalas ut på grund av kollektiv tjänstepensions-
försäkring. Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag föreslog i en skrivelse till
Justitiedepartementet den 22 oktober 1982, dnr 82-2705, att också pension som
betalas på grund av individuell tjänstepensionsförsäkring i fortsättningen skall
avräknas när skadestånd bestäms.
Justitiedepartementet förordnade f.d. justitierådet Bertil Bengtsson att göra
en översyn av bestämmelserna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen, och han utarbetade
promemorian Vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning (Ds 1994:73). I
promemorian föreslås ändringar i avräkningsreglerna i 5 kap. 3 §
skadeståndslagen. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En
remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 94/2107).
I promemorian framhålls att det kan vara motiverat med en mera omfattande
utredning av de allmänna principerna för samordningen mellan å ena sidan
skadestånd och å andra sidan andra förmåner vid personskada. Flera
remissinstanser anför i sina yttranden att det är angeläget att en sådan
utredning görs. Regeringen kommer senare att ta ställning till den frågan.
Lagrådet har granskat lagförslaget och lämnat det utan erinran. En redaktionell
ändring har gjorts i lagtexten. Lagrådsremissens lagförslag finns i bilaga 3 och
Lagrådets yttrande i bilaga 4.

4 Nuvarande ordning

4.1 Avräkning enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen

Reglerna om bestämmande av skadestånd för personskada finns i 5 kap.
skadeståndslagen (SkL). Dessa regler kom till i huvudsak genom lagändringar år
1975 (prop. 1975:12, bet. 1975:LU16, rskr. 1975:133, bet. 1975:LU23,
rskr. 1975:209, SFS 1977:272).
I 1 § anges vad ersättningen till den som tillfogats personskada skall omfatta
och i 2 § finns motsvarande regler för fall då skadan har lett till döden. I 3 §
föreskrivs avräkning från ersättning för inkomstförlust eller förlust av
underhåll för vissa förmåner som den skadelidande uppbär från annat håll med
anledning av skadefallet.
Bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL innebär att avräkning skall göras när
skadeståndet bestäms, om den skadelidande med anledning av förlusten har rätt
till ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån. Sjuklön eller pension som
betalas av arbetsgivare på grund av anställningsavtal skall också avräknas.
Detsamma gäller pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäk-
ring samt periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller
sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal.
I det följande redovisas de principer som legat till grund för regleringen i
5 kap. 3 § SkL.

Avräkning genom netto- respektive bruttometod

Frågan om vilka förmåner som skall avräknas vid bestämmande av skadestånd
inrymmer vissa tankemässiga komplikationer. Det gäller framför allt förhållandet
mellan avräkningsfrågan och frågan om regressrätt mot skadevållaren för den som
ersätter den skadelidande i annan ordning, t.ex. en försäkringsgivare. Det finns
en koppling mellan avräkning och regressrätt som innebär att avräkningsreglerna
direkt påverkar regressrätten och vice versa. Därför är det viktigt att redan
här klargöra att avräkning kan göras antingen genom en "nettometod" eller genom
en "bruttometod". Svensk skadeståndsrätt bygger i huvudsak på den ena av dessa
metoder och det kan givetvis inte komma i fråga att i det här sammanhanget ändra
regelsystemets grundläggande struktur.
Den metod för avräkning som 5 kap. 3 § SkL är ett uttryck för brukar kallas
nettometoden. Den innebär att slutlig avräkning mellan skadestånd och förmåner
görs redan när skadeståndet fastställs. Skadeståndet bestäms till skillnaden
mellan den totala skadan och de förmåner som den skadelidande har rätt att få.
Förmånerna avräknas med de belopp som är aktuella när skadeståndet bestäms. Det
fastställda skadeståndsbeloppet påverkas därefter inte om förmånernas storlek
skulle ändras. Principen om avräkning enligt nettometoden innebär att skadestånd
enbart kan komma i fråga om den totala skadan överstiger de avräkningsförmåner
som den skadelidande har rätt till. Nettometoden innebär alltså att den
skadeståndsskyldige undgår skadeståndsskyldighet för de förluster som motsvarar
de förmåner som skall avräknas.
En annan metod för avräkning är den s.k. bruttometoden. Skadeståndet bestäms då
till ett belopp som motsvarar hela skadan. När förmåner som är förenade med
regressrätt betalas ut till den skadelidande före skadeståndsersättningen
minskar hans skadeståndsfordring i motsvarande mån. Om den skadelidande blir
ersatt genom skadestånd har han därefter inte rätt att uppbära en förmån för
motsvarande förlust, om förmånen är förenad med regressrätt. Det innebär t.ex.
att försäkringsgivarens ansvar för förlusten vid skadeförsäkring minskar, om
försäkringstagaren väljer att kräva skadestånd i stället för att begära försäk-
ringsersättning och den skadeståndsskyldige betalar ut skadeståndet.
När 1975 års lagändringar gjordes valdes alltså nettometoden som huvudprincip.
Nettometoden ansågs underlätta skaderegleringen väsentligt eftersom den innebär
att parterna redan från början med säkerhet kan beräkna skadeståndets storlek.
Följden av nettoavräkning är ju att regressrätt inte finns för förmånerna och
att en uppräkning av dessa alltså inte påverkar skadeståndet. I förarbetena till
bestämmelserna framhölls att en regressrätt beträffande de förmåner som skall
avräknas oftast har ringa ekonomisk betydelse för den som betalar ut förmånen
(prop. 1975:12 s. 128 f.).
Målsättningen var att på sikt minska skadeståndsrättens betydelse i fråga om
personskada. Ett skäl för denna strävan var att rätten till skadestånd ofta
beror på tillfälliga omständigheter. Det ansågs därför att skadestånd i ökad
utsträckning borde samordnas med andra förmåner som en skadelidande har rätt
till. Man ville sålunda öka betydelsen av sådana förmåner som den skadelidande
får oberoende av om han kan få skadestånd (prop. 1975:12 s. 125). Samordningen
skulle bidra till att ersättningssystemet blev enkelt och kostnaderna för ska-
deregleringen låga.
En följd av den angivna samordningen är att regressrätten är begränsad och att
den skadevållande i regel bara behöver betala en mindre del av skadan. Det är en
effekt som ofta varit föremål för diskussion (se vidare i avsnitt 4.3).

Överensstämmande ändamål

Förutsättningen för avräkning enligt 5 kap. 3 § SkL är att den skadelidande har
rätt till förmånen med anledning av den förlust skadeståndet skall ersätta.
Enbart förmåner som betalas ut på grund av förluster som har orsakssamband med
den handling eller underlåtenhet som lett till skadeståndsskyldighet kan alltså
avräknas. För att klargöra vissa utgångspunkter för den nuvarande regleringen
finns det anledning att diskutera ändamålet med vissa förmåner samt jämföra med
skadeståndets ändamål.
Förmåner som är resultatet av den skadelidandes sparande omfattas i princip
inte av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL. Det framhölls i förarbetena att man
skulle närma sig ett system med skälighetsprövning av skadeståndet med hänsyn
till den skadelidandes ekonomiska förhållanden, om samordningen skulle omfatta
även försäkringsformer som innefattar ett sparande. Det ansågs att en sådan
samordning skulle föra för långt (prop. 1975:12 s. 124, bet. 1975:LU16 s. 31
f.).
Det nu sagda stämmer med den angivna utgångspunkten, att enbart förmåner som
betalas på grund av den aktuella skadan skall avräknas. I den mån en utbetalning
till den skadelidande är en återbetalning av sparande jämte förräntning av
detta, som exempelvis vid ålderspension från pensionsförsäkring, är det inte
fråga om en förmån som betalas för en ekonomisk förlust som inträffat på grund
av personskada. Ålderspension skall alltså inte
avräknas enligt 5 kap. 3 § SkL. När det gäller pensionsförmåner är det således
pension som betalas ut före den tidpunkt då ålderspension börjar betalas, dvs.
sjukpension (ibland kallad invalidpension), och efterlevandepension som är av
intresse i fråga om avräkning.
Förmåner som är avsedda att delvis ersätta annat än inkomstförlust och förlust
av underhåll, t.ex. omställningskostnader eller ideell skada, avräknas i
princip inte enligt gällande rätt. Även detta beror på att avräkning skall göras
enbart om den skadelidande har rätt till förmånen med anledning av den förlust
som skadeståndet skall täcka. Det skall vid avräkning naturligtvis inte ske en
sammanblandning av olika ersättningsposter. Det är en viktig princip. En
eventuell överkompensation för ideell skada - om en sådan skulle kunna
konstateras - skall därför inte avräknas från skadestånd för inkomstförlust.
För att systemet inte skall bli för komplicerat skall avräkning enligt 5 kap.
3 § SkL göras enbart för periodisk ersättning från olycksfalls- eller
sjukförsäkring. Engångsbelopp ur sådana försäkringar anses nämligen ersätta
såväl ekonomisk som ideell skada. Förfarandet skulle kompliceras avsevärt och
bli i viss mån godtyckligt om avräkning skulle göras för en del av ett sådant
engångsbelopp. Av samma skäl skall avräkning enligt 5 kap. 3 § SkL inte ske för
förmåner i form av kapitalbelopp från livförsäkring även om försäkringen inte
innefattar sparande (SOU 1973:51 s. 209).

Den skadelidandes eget initiativ

Enligt förarbetena till 5 kap. 3 § SkL borde avräkning inte ske i fråga om
försäkringar som den skadelidande själv tecknat. Det ansågs finnas skäl att ta
hänsyn till den skadelidandes eget initiativ eftersom skadevållaren annars kunde
dra fördel av den skadelidandes förtänksamhet. Det ansågs självklart att
avräkningsreglerna inte får medföra att den skadelidande själv bär någon del av
förlusten med anledning av skadan (prop. 1975:12 s. 126 f.).

4.2 Något om avräkningsförmånerna

Övervägandena bakom bestämmelserna om avräkning i 5 kap. 3 § SkL har lett till
att förmåner från socialförsäkring (p. 1) och vissa förmåner som betalas ut på
grund av anställning (p. 2-4) skall avräknas när skadestånd bestäms. Vad gäller
avräkning för anställningsförmåner har avsikten varit att det i princip inte
skall ha någon betydelse om förmånerna betalas av arbetsgivaren direkt eller
genom en försäkring som arbetsgivaren betalar. Däremot faller de flesta typer av
ersättning från privata försäkringar utanför samordningsregeln i 5 kap. 3 § SkL.
Det anfördes i förarbetena att "frivilliga försäkringar" torde karakteriseras av
att de är avsedda att tillgodose den försäkrades speciella situation och hans
behov av trygghet (bet. 1975:LU16 s. 33).
I detta lagstiftningsärende knyts intresset främst till sjuklön enligt lagen
(1991:1047) om sjuklön samt till olika typer av försäkringsersättningar som den
enskilde kan uppbära som kompensation för en inkomstförlust som han drabbas av
till följd av den aktuella skadan. Sjuklön behandlas i avsnitt 4.4. Här skall
redogöras för de försäkringar som är av intresse.

Tjänstepensionsförsäkring

Tjänstepensionsförsäkringar är sådana pensionsförsäkringar som har samband med
ett anställningsförhållande och för vilka arbetsgivaren betalar hela premien.
Dessa försäkringar avser att trygga den anställdes pension.
Tjänstepensionsförsäkringen berättigar först och främst till ålderspension. Om
den anställde blir varaktigt oförmögen att arbeta, betalas vanligtvis
sjukpension enligt försäkringen om rätten till sjuklön har upphört. Vid dödsfall
betalas ofta försäkringsersättning till den anställdes efterlevande
(efterlevandepension). Som tidigare sagts är det de två sistnämnda förmånerna
som är av intresse när det gäller avräkning enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen.
För närvarande föreskrivs avräkning enligt 5 kap. 3 § 3 SkL endast för pension
som utgår från kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Med kollektiv försäkring
avses i detta sammanhang dels försäkringar enligt avtal - gruppavtal - som
gäller för en större eller mindre grupp av personer som anges i avtalet, dels
försäkringar som är grundade på kollektivavtal. Kollektivavtalsgrundad
försäkring är sådan försäkring som tecknas av arbetsgivare för att ge
försäkringsskydd åt anställda och som meddelas enligt villkor som följer ett i
villkoren angivet kollektivavtal (se Personförsäkringslag, SOU 1986:56,
s. 239 f., och Ny försäkringsavtalslag, Ds 1993:39, s. 197).
Individuella tjänstepensionsförsäkringar avser en enskild arbetstagare.
Ersättning från sådana tjänstepensionsförsäkringar avräknas alltså inte i dag
när skadestånd bestäms. Det är inte ovanligt med individuella
tjänstepensionsförsäkringar. De förekommer dels i företag som inte är bundna av
kollektivavtal, dels för arbetstagare som inte är anslutna till en
kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring. Flertalet av de individuellt
försäkrade tillhör den s.k. frikretsen. Dit brukar räknas ägare av företag som
inte är juridisk person, delägare i handelsbolag och sådana aktieägare i
aktiebolag som ensamma eller tillsammans med make, föräldrar eller barn äger
minst en tredjedel av aktierna. Vidare räknas företagares make som är sysselsatt
i företaget till frikretsen samt normalt också verkställande direktör i
aktiebolag och vissa andra befattningshavare i ledande ställning inom större
företag. Också vissa andra anställda brukar sakna skydd genom kollektiv
försäkring, nämligen tjänstemän som arbetar under 16 timmar i veckan, personer
över 65 år samt sådana personer som anställts efter fyllda 62 år och lyfter
pension från anställning hos en annan arbetsgivare eller saknar tidigare
intjänad pensionsrätt.
Av dessa grupper kan delägare i aktiebolag, kommanditdelägare och personer som
är anställda få tjänstepension, medan ägare av enskild firma och andra delägare
i handelsbolag än kommanditdelägare är hänvisade till privat pensionsförsäkring.
I promemorian anförs att den privata pensionsförsäkring som de sistnämnda kan
teckna innehåller i stort sett samma villkor som en individuell
tjänstepensionsförsäkring.
En tjänstepensionsförsäkring brukar vara kombinerad med en s.k.
premiebefrielseförsäkring, som ger rätt till premiebefrielse vid mera långvarig
arbetsoförmåga på grund av sjukdom och olycksfall. Det innebär att den
skadelidande kan vara berättigad att få sjukpension samtidigt som premierna för
hans ålderspension betalas ur premiebefrielseförsäkringen.
Eftersom det är arbetsgivaren som betalar premierna för en tjänste-
pensionsförsäkring verkar en befrielse från skyldigheten att betala dessa i
första hand till arbetsgivarens förmån. Vid fastställande av skadestånd för
inkomstförlust kan det dock beaktas om den skadelidande har förlorat
pensionsförmåner till följd av skadan på så sätt att hans ålderspension har
blivit mindre än annars. En premiebefrielseförsäkring säkerställer i princip att
ålderspensionen blir densamma oavsett att den skadade fått lägre inkomster på
grund av nedsatt arbetsförmåga. På det sättet minskar en
premiebefrielseförsäkring den skadelidandes inkomstförlust.

Efterlevandepension

Skadestånd för förlust av underhåll avser dödsfall och är avsett att försätta
den efterlevande i samma ekonomiska situation som om dödsfallet inte hade
inträffat. Huvudtanken bakom bestämmelserna i 5 kap. 2 § SkL är att den
efterlevande skall kunna leva på i stort sett samma levnadsstandard som
tidigare. Skadeståndet skall sålunda bestämmas så att det motsvarar de
ekonomiska förhållandena om den döde hade fått leva vidare.
Förlust av underhåll täcks numera inte sällan helt eller delvis genom för-
säkringsförmåner. När skadeståndet bestäms skall avräkning göras enligt 5 kap.
3 § SkL för vissa av dessa förmåner. Det gäller efterlevandepension från
kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Avräkning skall därvid göras även om
efterlevandepensionen helt eller delvis motsvarar ett sparande. Här skiljer sig
alltså avräkningsregeln vid förlust av underhåll från vad som gäller vid
inkomstförlust. Ett skäl för det är att skadestånd till efterlevande är ett
avsteg från huvudprincipen att endast den som omedelbart drabbas av en skada har
rätt till skadestånd. Det är oftast inte heller möjligt att med någon exakthet
uppskatta den efterlevandes förlust med anledning av dödsfallet. Det är sålunda
svårt att göra en rimligt säker jämförelse mellan de anhörigas verkliga ekono-
miska situation och den situation som skulle ha varit om dödsfallet inte hade
inträffat.
Skadeståndet till efterlevande skall vidare bestämmas efter en skälig-
hetsprövning enligt 5 kap. 2 § andra stycket SkL. Skälen för detta är
väsentligen desamma som de skäl som nyss redovisats för att sparande kan
avräknas enligt 5 kap. 3 §. Skadeståndet skall bestämmas till vad som är skäligt
med hänsyn till den efterlevandes förmåga att försörja sig, bl.a. genom eget
arbete, egen förmögenhet och sådana försäkringsersättningar som inte avräknas
enligt 5 kap. 3 § (prop. 1975:12 s. 121). Av detta följer att en
efterlevandepension från en privat pensionsförsäkring eller en engångsbetalning
från en livförsäkring kan medföra att skadeståndsskyldigheten begränsas eller
helt faller bort. Det gäller alltså trots att sådana förmåner inte skall
avräknas enligt 5 kap. 3 §.

Sjukförsäkring

En sjukförsäkring omfattar i regel endast periodisk ersättning avsedd att
kompensera en del av den inkomstförlust som följer av arbetsoförmåga.En
sjukförsäkring där ersättningen är periodisk är avsedd att täcka skillnaden
mellan å ena sidan den försäkrades vanliga inkomst och å andra sidan den
sjukersättning som han i förekommande fall får från arbetsgivaren och enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Syftet är alltså uteslutande att ersätta
inkomstförlust.
Försäkringsbolagen försöker så långt som möjligt undvika att den försäkrade
blir berättigad till högre försäkringsersättning än som kompenserar
inkomstbortfallet (överförsäkring). Genom maximiregler för försäkringsbeloppen
söker bolagen se till att den försäkrade inte kompenserar sig för mer än 90-95
procent av sin lön före skatt. I fråga om gruppsjukförsäkring för tjänstemän
förekommer exempelvis maximiregler av innebörd att ett försäkringsbelopp om
1 000 kr förutsätter en månadsinkomst överstigande 14 500 kr. Den försäkrade kan
givetvis välja att inte kompensera sig maximalt utan bestämma ett lägre ersätt-
ningsbelopp.
Arbetsoförmåga enligt sjukförsäkring föreligger då den försäkrade förlorat
arbetsförmågan helt eller fått den nedsatt till minst hälften på grund av
sjukdom eller olycksfall. Ibland kan sjukersättning betalas ut om arbetsförmågan
är nedsatt med minst 25 procent.
Fullständig arbetsoförmåga medför rätt till hela försäkringsbeloppet. Om
arbetsförmågan är nedsatt i sådan grad att ersättning betalas ut men den
försäkrade inte är helt oförmögen till arbete, betalas ersättning med så stor
del som svarar mot nedsättningen. Ersättningen betalas ut under
försäkringstiden, ofta efter en karenstid.
De periodiska ersättningsbeloppen bestäms på förhand i försäkringsavtalet,
vanligtvis enligt schabloner som står i viss relation till årslönen. Oftast
bestäms försäkringsersättningen till beloppet, men det förekommer också att
ersättningen bestäms som en viss procentsats av den försäkrades lön. Det sker
således ingen exakt beräkning av hur stor inkomstförlusten blir i det enskilda
fallet, men anpassningen till den försäkrades inkomster är tydlig. Anpassningen
till lönen beror främst på att överförsäkring skall undvikas. Schablonerna
används företrädesvis av det skälet att de medför lägre administrationskostnader
än om ersättningen är mer individualiserad.
Försäkringsbolagen kräver vid individuella sjukförsäkringar att försäk-
ringstagaren lämnar uppgifter om sina inkomstförhållanden och om andra
försäkringar som han har samt att han meddelar bolaget om inkomstförhållandena
skulle ändras. Försäkringsbolagen tillämpar också ofta det villkoret att om det
vid ett försäkringsfall upptäcks att den försäkrade blir överkompenserad för
inkomstförlusten, försäkringsersättningen inte betalas ut förrän den försäkrade
återgått i arbete. Det anses bidra till att rehabiliteringstiden inte blir
längre på grund av överkompensationen.

Olycksfallsförsäkring

Olycksfallsskador definieras i försäkringsvillkoren som kroppsskador som drabbar
den försäkrade ofrivilligt genom en plötslig yttre händelse. Härmed likställs
skador på grund av förfrysning, värmeslag eller solsting. Däremot anses skador
som uppkommer på grund av smitta genom bakterier, virus eller andra smittämnen
inte som olycksfallsskador. Skador som har framkallats genom att den försäkrade
varit sinnessjuk eller påverkad av droger är vanligen inte att anse som
olycksfallsskador i den mening som avses i försäkringarna.
Det finns ett för försäkringsbranschen gemensamt tabellverk enligt vilket
medicinsk invaliditetsgrad fastställs. I tabellverket anges i procent
invaliditetsgraden för olika typer av skador. Försäkringsbolagen biträds
regelmässigt av medicinsk expertis när invaliditetsgraden fastställs i det
enskilda fallet.
Försäkringsbeloppet - normalt den maximala ersättningen från försäkringen -
bestäms redan när försäkringen tecknas. Beloppet har ingen koppling till en
förväntad faktisk ekonomisk skada. Det sker således inga bedömningar av
försäkringsbeloppet i förhållande till olycksfallets ekonomiska följder för den
försäkrade. Det står den försäkrade fritt att välja hur stort försäk-
ringsbeloppet skall vara, och det finns inga begränsningar av
försäkringsbeloppen med hänvisning till överförsäkringsresonemang. Vanligen
bestäms försäkringsbeloppet i förhållande till det basbelopp som gäller när
ersättningen betalas ut. Genom anknytningen till gällande basbelopp åstadkoms en
värdesäkring av försäkringsersättningen. Försäkringspremien bestäms i förhål-
lande till försäkringsbeloppet. Den ersättning som försäkringsgivaren betalar ut
beräknas oftast genom att försäkringsbeloppet multipliceras med den medicinska
invaliditetsgrad som fastställts.
Om olycksfallet har lett till att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med
minst 50 procent, har den försäkrade möjlighet att åberopa ekonomisk invaliditet
(även kallad förvärvsmässig invaliditet). Detta är alltså ett annat
invaliditetsbegrepp än det medicinska och invaliditetsgraderna för en och samma
skada kan vara olika. Exempelvis kan förlust av ett finger för en konsertpianist
innebära att han eller hon inte längre kan utöva sitt yrke medan samma skada för
en jurist kanske inte alls påverkar förvärvsförmågan. Vanligen beräknas
försäkringsersättningen vid ekonomisk invaliditet med utgångspunkt i dubbla
försäkringsbeloppet, vilket multipliceras med den procentsats som den ekonomiska
invaliditetsgraden fastställts till. Av naturliga skäl används den ekonomiska
invaliditetsberäkningen, om den leder till högre ersättning för den försäkrade.
Numera förekommer i princip inte periodiska ersättningar från olycks-
fallsförsäkring - tidigare förekom s.k. dagersättningar och livräntor.
Försäkringsersättningar enligt de olycksfallsförsäkringar avseende vuxna som
meddelas i dag betalas alltså regelmässigt ut som engångsbelopp. Det betyder att
dagens olycksfallsförsäkringar nästan helt saknar intresse från
avräkningssynpunkt. Ersättningen avräknas i praktiken inte när skadestånd
bestäms.

4.3 Regressrätt

Bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL innebär att det inte finns rätt till skadestånd
för förluster som täcks av de uppräknade förmånerna ("nettometoden" se avsnitt
4.1). Det betyder i sin tur att den som betalar ut en sådan ersättning till den
skadelidande inte har regressrätt (återkravsrätt) mot skadevållaren. Det följer
av att regressrätten inte är en självständig rätt till skadestånd för den som
betalat ut viss ersättning utan en rätt att ta över den rätt till skadestånd som
den skadelidande kan ha.
I fråga om förmåner som inte omfattas av uppräkningen i 5 kap. 3 § SkL kan det
däremot finnas en regressrätt för den som betalar ut ersättning. Men regressrätt
finns inte alltid. När regressrätt finns för en viss ersättning som betalas ut
skall avräkning göras enligt bruttometoden. När regressrätt inte finns får den
skadelidande vid personskada i regel uppbära både skadeståndet och ersättningen
(kumulation), även om det leder till överkompensation för en ekonomisk förlust.
För försäkringsavtal regleras frågan om regressrätt i 25 § lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (FAL). Huvudregeln för personförsäkringar är att det inte finns
någon regressrätt (25 § andra stycket). Vid olycksfallsförsäkring och
sjukförsäkring finns emellertid en regressrätt i vissa fall. Om
försäkringsgivaren utfäst sig att betala ersättning med verkliga beloppet av
utgifter eller förluster, får det utbetalda beloppet återkrävas från den som
framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller från
den som är strikt skadeståndsansvarig. Bestämmelserna i FAL är dispositiva.
Försäkringsgivaren kan alltså förbehålla sig en längre gående regressrätt.
Det anförda innebär bl.a. att det enligt FAL inte finns någon regressrätt för
vad som har betalats ut på grund av en s.k. summaförsäkring. Ersättningen från
en summaförsäkring har inte ansetts i egentlig mening ha som syfte att utjämna
en ekonomisk förändring som inträffat genom försäkringsfallet och anses därför
inte stå i ett sådant förhållande till skadeståndsskyldigheten att en konkret
skada blir dubbelt ersatt. Den försäkrade har av den anledningen rätt att
kumulera ersättningen från en summaförsäkring med ett eventuellt skadestånd.
Enligt uppgifter från försäkringsbranschen har det inte på mycket lång tid
förekommit att svenska försäkringsbolag erbjuder sjukförsäkring eller
olycksfallsförsäkring där försäkringsersättning avseende inkomstförlust bestäms
med verkliga beloppet av förlusten. Det innebär att regressregeln i 25 § FAL i
stort sett saknar intresse för personförsäkringar.
Ersättning från sådana personförsäkringar som inte nämns i 5 kap. 3 § SkL får
alltså kumuleras med skadestånd, om inte annat följer av försäkringsavtalet. Och
det förekommer inte i någon utsträckning att försäkringsbolagen vid
personförsäkring förbehåller sig en längre gående regressrätt än i FAL. Sättet
att fastställa försäkringsbeloppet och försäkringsersättningen vid sjuk-
försäkring innebär som framgått att anpassningen till den konkreta
inkomstförlusten oftast är stor. Det betyder att kumulationen ger upphov till
överkompensation.
För trafikförsäkring finns särskilda regler om regressrätt i 20 § trafik-
skadelagen (1975:1410; TSL). För vad försäkringsbolaget har betalat från
försäkringen har det regressrätt mot den skadevållande, om skadan vållats
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller vårdslöst av en förare som gjort
sig skyldig till rattfylleribrott. En särregel om regressrätt vid produktskador
saknar betydelse här.
När det skall bedömas vilka förmåner som skall avräknas vid bestämmande av
skadestånd har man sålunda anledning att beakta att avräkning enligt
nettometoden utesluter regressrätt. Anses det i fråga om en viss förmån finnas
särskilda skäl för att den som betalar ut ersättning skall kunna återkräva
ersättningen från t.ex. skadevållaren, bör en sådan förmån inte avräknas enligt
avräkningsbestämmelserna i SkL. Det är också viktigt att beakta att en rätt för
den skadelidande att kumulera en förmån med skadestånd för samma förlust - som
uppkommer när ingen avräkning sker och ingen regressrätt finns - ger upphov till
överkompensation.

4.4 Lagen (1991:1047) om sjuklön

Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön har en arbetstagare rätt att vid sjukdom
behålla lön och andra anställningsförmåner enligt i lagen angivna
förutsättningar. Reglerna innebär i huvudsak att en arbetstagare har rätt att
under sjuklöneperioden - de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall - behålla en
viss andel av den lön och de andra anställningsförmåner som han annars skulle ha
gått miste om till följd av sjukdomen (6 och 7 §§).
Rätten till sjuklön gäller från och med den första dagen av anställningstiden,
och rätten gäller endast för anställda (3 §). Det måste alltså finnas ett
anställningsavtal. Bedömningen av om det finns ett anställningsavtal sker med
utgångspunkt i avtalet mellan parterna och genom en helhetsbedömning av hur
förhållandena rent faktiskt varit mellan dem.
Ett avtal som upphäver eller inskränker arbetstagarens rättigheter enligt lagen
om sjuklön är ogiltigt i den delen. Avvikelser från vissa regler får dock göras
genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av en
central arbetstagarorganisation (2 §).
Vid tillämpning av reglerna om sjuklönens storlek skall ersättning som utges
till arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring anses som
sjuklön från arbetsgivaren, om försäkringen åtnjuts enligt grunder som
fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer
(6 § andra stycket). Sådan försäkringsersättning är en avräkningsförmån enligt
5 kap. 3 § 4 SkL.
Vidare innehåller lagen en regel om att en arbetsgivare vars sammanlagda
lönekostnad inte beräknas överstiga 90 gånger det för året gällande basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring kan försäkra sig hos den allmänna
försäkringskassan för kostnader för sjuklön (17 §).
Mål mellan arbetstagare och arbetsgivare om tillämpning av lagen om sjuklön
handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, som enligt 1 §
äger tillämpning på rättegången i tvister "rörande förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare". En tvist om sjuklön kan gälla just frågan om ett
anställningsförhållande finns.

5 Avräkning för lagstadgad sjuklön

Regeringens bedömning: Bestämmelsen i 5 kap. 3 § 2
skadeståndslagen om avräkning för viss sjuklön eller
pension får anses omfatta sjuklön enligt lagen om
sjuklön. Det bör gälla även fortsättningsvis.
Arbetsgivaren bör sålunda inte ha regressrätt mot
skadevållaren.

Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens
(se promemorian s. 15 f.).
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser lämnar promemorians bedömning
utan invändning. Svenska Arbetsgivareföreningen anser att det finns skäl för att
införa en regressrätt för arbetsgivarna.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt bestämmelsen i 5 kap. 3 § 2
skadeståndslagen (SkL) skall avräkning göras för sjuklön som utges av
arbetsgivare "på grund av anställningsavtal". I sitt tidigare nämnda betänkande
(1991/92:LU8) ansåg lagutskottet att det med utgångspunkt i lagtexten var oklart
om sjuklön enligt lagen om sjuklön skall avräknas från skadestånd på samma sätt
som avtalsreglerad sjuklön och hemställde därför om ett klarläggande
lagstiftningsvägen. Utskottet anförde att ett arbetsrättsligt synsätt på
tolkningsfrågan kunde föranleda att de båda sjuklöneformerna jämställs (s. 13).

Skall sjuklön enligt lagen om sjuklön avräknas enligt gällande rätt?

Den fråga som lagutskottet har ansett obesvarad kan formuleras på följande sätt.
Avses med uttrycket "på grund av anställningsavtal" i 5 kap. 3 § 2 SkL enbart
det personliga avtalet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, dvs. det som är
särskilt avtalat mellan dem, eller avses alla rättsregler som reglerar villkoren
för anställningen och som ger anställningsavtalet dess innehåll?
Med begreppet anställningsavtalet menar man vanligtvis rättsförhållandet mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren. Anställningsavtalet får sitt innehåll inte
enbart genom vad parterna själva avtalat utan också genom regler från annat
håll, t.ex. lagregler, kollektivavtal och tjänstereglemente (jfr Folke Schmidt,
Löntagarrätt, reviderad uppl. 1988, s. 11 f.). Termen "avtalsinnehållet"
inkluderar med detta synsätt allt som ger avtalet dess slutliga rättsverkningar,
dvs. också utfyllande rättsregler (jfr dock Adlercreutz, Avtalsrätt II, 3 uppl.
1991, s. 42 f.).
Lagregler för anställningsavtal är i de flesta fall tvingande till arbets-
tagarens förmån och tillämpas alltså även om parterna skulle ha avtalat
annorlunda. Ett exempel är lagen om sjuklön där det i 2 § anges att ett avtal
som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt lagen upphävs eller inskränks
är ogiltigt i den delen. Parterna kan alltså avvika från lagen endast genom att
avtala om bättre sjuklöneförmåner för arbetstagaren.
Av Skadeståndskommitténs delbetänkande Skadestånd V, Skadestånd vid personskada
(SOU 1973:51), framgår att sjuklön vid den tiden företrädesvis reglerades i
kollektivavtal och således inte i det personliga avtalet (s. 94 f.). Kommittén
angav att den med uttrycket "sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på
grund av anställningsavtal" åsyftade förmåner som utges direkt av arbetsgivaren
till den anställde eller hans efterlevande och att det skulle vara fråga om
förmåner som tillförsäkrats den anställde eller hans efterlevande "på grund av
anställningsavtal eller motsvarande" (s. 302). Kommittén torde alltså inte ha
avsett enbart sådan sjuklön som regleras i det personliga avtalet om
anställning.
I de fortsatta förarbetena till bestämmelsen i 5 kap. 3 § 2 SkL finns ingenting
som antyder att lagstiftaren sett anledning att skilja mellan fall där
arbetsgivaren betalar sjuklön enligt det personliga avtalet och fall där
sjuklönen regleras i bestämmelser som fyller ut det personliga avtalet, t.ex.
villkor i kollektivavtal. I förarbetena görs det skillnad enbart mellan sådana
förmåner som betalas direkt av arbetsgivaren och sådana som betalas från en
försäkring som arbetsgivaren tecknat (prop. 1975:12 s. 123 f.). Som framhålls i
promemorian var Lagrådets uppfattning när bestämmelsen i 5 kap. 3 § 2 SkL kom
till, att den avsåg "alla sådana sjuklöne- och pensionsförmåner som utges på
annat sätt än genom försäkring". Dåvarande departementschefen instämde i detta
(prop. 1975:12 s. 214 och s. 225).
Det är knappast motiverat att göra skillnad mellan olika anställningsförmåner
enligt samma anställningsavtal utifrån det sätt på vilket anställningsförmånen
kommit att ingå i anställningsavtalet. I promemorian anförs att det inte är
tänkbart att lagstiftaren har avsett att ge arbetstagaren dubbel kompensation
genom att berättiga honom att kumulera skadestånd för inkomstförlust och
lagstadgad sjuklön. Vidare anförs i promemorian att den lagstadgade sjuklönen är
en anställningsförmån och kan antas påverka övriga villkor för anställningen på
ett liknande sätt som om rätten till sjuklön skulle regleras i det personliga
avtalet.
Som påpekas i promemorian bör det också beaktas att ersättning till
arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring, som åtnjuts enligt
grunder som anges i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer,
enligt 6 § andra stycket lagen om sjuklön likställs med sjuklön. Att sådan
periodisk sjukförsäkringsersättning skall avräknas är givet (5 kap. 3 § 4 SkL).
Även det talar för att lagstadgad sjuklön skall avräknas.
Försäkringsjuridiska föreningen påpekar i sitt remissvar att ett an-
ställningsavtal mera sällan reglerar alla de rättigheter och skyldigheter som
parterna i avtalet har mot varandra. Föreningen framhåller också att
anställningsavtalet till stora delar hämtar sitt innehåll från andra
regelsystem. Enligt föreningens mening kan det inte råda någon tvekan om att
sjuklön enligt 1991 års lag om sjuklön är en anställningsförmån som - på samma
sätt som t.ex. lagstadgad semesterlön - utges av arbetsgivaren på grund av
anställningsavtal.
Den omständigheten att vissa arbetsgivare kan försäkra sig för kostnader för
sjuklön innebär inte att sjuklöneförmånen bör ses som en försäkringsförmån (se
17 § lagen om sjuklön).
I promemorian anförs angående innebörden av nuvarande bestämmelse
sammanfattningsvis (s. 14) att inte bara lagtexten utan också de tankegångar som
ligger bakom reglerna och hänsyn till reglernas systematik ger stöd för slut-
satsen att sjuklön enligt lagen om sjuklön skall avräknas från skadeståndet
redan vid fastställande av ersättningsbeloppet.
Remissinstanserna håller med om slutsatsen i promemorian. Regeringen har samma
uppfattning. Denna slutsats innebär, som framgått tidigare, att arbetsgivaren
inte har regressrätt för sjuklön enligt lagen om sjuklön.

Skall sjuklön avräknas från skadestånd i framtiden?

Skadestånd med anledning av personskada är en del av ett ersättningssystem där
bl.a. också socialförsäkringar, kollektiva försäkringar och privata försäkringar
ingår. Det främsta syftet med ersättningssystemet är att säkerställa att den
skadelidande får full gottgörelse för alla följder av skadan.
När en skadelidande har rätt till skadestånd samtidigt som han har rätt till
andra förmåner med anledning av skadan är en grundläggande fråga om den
skadelidande skall få lägga samman förmånerna med skadeståndet eller om
förmånerna skall avräknas från skadeståndet. Avräkning kan göras enligt
bruttometoden eller enligt nettometoden.
När det gäller försäkringsersättning för sakskador och rena förmögenhetsskador
är utgångspunkten att den skadelidande inte har rätt att begära ersättning från
två håll för samma skada. I Sverige har principen att samma konkret beräknade
skada inte skall ersättas mer än fullt ut ansetts vara en konsekvens av allmänna
skadeståndsrättsliga principer, och den har gällt även utan uttryckligt stöd i
lag. Motivet för principen är att en rätt att kumulera olika ersättningar leder
till överkompensation. En rätt till överkompensation för sakskada anses leda
till fler och mer omfattande skador. Dessutom har det ansetts allmänt sett inte
önskvärt att en skadelidande får högre ersättning än som motsvarar skadan.
I fråga om personskador är situationen delvis en annan. Där är risken för ökade
skador på grund av överkompensation inte stor, särskilt inte när det gäller
ersättning till efterlevande vid dödsfall. Men ett skäl mot kumulation är att
resurserna inom samhällets ersättningssystem då utnyttjas ineffektivt.
Överkompensation vid personskador anses också ha nackdelar för den skadelidande
ur medicinsk och psykologisk synvinkel, bl.a. eftersom det kan leda till en
längre rehabiliteringstid än annars. En rätt för en skadelidande att lägga
samman skadestånd och förmåner kan också många gånger framstå som omotiverad
eller rent av stötande.
Principen om att samma ekonomiska skada inte skall ersättas från flera håll bör
även fortsättningsvis vara grundläggande i fråga om såväl sakskador som
personskador. En förmån som i allt väsentligt skall ersätta en ekonomisk förlust
med anledning av en personskada bör därför som huvudregel avräknas från skades-
tånd för samma förlust.
När det gäller sjuklön är anknytningen till inkomstförlusten i det enskilda
fallet alldeles klar. Sjuklönen är tveklöst avsedd att ersätta den
inkomstförlust nedsättningen i arbetsförmåga leder till. Visserligen betalas
sjuklön oftast ut med i förväg bestämda belopp (se 6 § lagen om sjuklön) men det
finns inte anledning att av den orsaken anse att sjuklönen inte i egentlig
mening ersätter inkomstförlusten. Om den skadelidande skulle få även skadestånd
för samma förlust, skulle det alltså bli fråga om kumulation på det sätt som
sagts tidigare och som alltså inte bör förekomma.
Sammanfattningsvis finns inte någon anledning att den som får sjuklön också
skall få skadestånd för den inkomstförlust som motsvaras av sjuklönen, dvs. ha
rätt till dubbelkompensation. Det gäller oavsett om det är fråga om
inkomstförlust för förfluten tid eller förlust för framtiden och oberoende av om
rätten till sjuklön regleras i avtal eller i lag.
Avräkningen för sjuklön kan göras antingen genom att nuvarande ordning får
bestå (nettometoden) eller genom att arbetsgivaren får rätt att återkräva belopp
som motsvarar den sjuklön han har betalat (bruttometoden).

Rätt till regress för sjuklön?

Om arbetsgivaren skulle ges regressrätt för lagstadgad sjuklön, borde rätten
till återkrav också gälla annan sjuklön som arbetsgivaren betalar. Regeringen
delar uppfattningen i promemorian att en skillnad mellan lagstadgad och annan
sjuklön i detta hänseende inte bör komma i fråga.
Som skäl för att arbetsgivaren skall ha regressrätt för sjuklön kan anföras att
det kan anses orättvist att arbetsgivaren skall ersätta en förlust som orsakats
av någon annan. När skadan vållats genom uppsåtligt brott - den situation som
närmast berördes i den tidigare nämnda motionen (1990/91:Sf52) - kan det kännas
direkt stötande att arbetsgivaren skall bära kostnaden för sjuklönen utan rätt
till återkrav mot skadevållaren. Att låta detta skäl ensamt avgöra frågan om
regressrätt för sjuklön skulle emellertid vara en återgång till en äldre
uppfattning att skadeståndsskyldighet är en rättvis reaktion på skuld och att
detta i sig utgör en tillräcklig grund för skadeståndsansvar. Enligt regeringens
uppfattning bör synen på skadeståndsrätten som en del av samhällets
ersättningssystem även i framtiden vara mer nyanserad än så.
Ett mer vägande skäl för att arbetsgivaren skall ha regressrätt skulle kunna
vara att överflyttningen av betalningsansvaret till den skadeståndsskyldige
medför att antalet skadefall minskar. Den avhållande effekten vid culpaansvar
uppnås under förutsättning att flertalet personer - eller i vart fall den grupp
personer man vill påverka - undviker handlande eller underlåtenhet som kan
medföra att de får betala skadestånd och att det är risken för
skadeståndsskyldighet som förmår dem att bete sig så att skador inte uppstår.
För att argumentet skall ha bärkraft måste det således finnas ett sådant samband
mellan risken att bli skadeståndsskyldig och beteendet.
I vissa fall har rätten till återkrav motiverats i huvudsak just med att en
viss placering av det slutliga kostnadsansvaret för skador kan medföra att färre
skador inträffar. Det gäller bl.a. en trafikförsäkringsanstalts rätt, enligt
20 § andra stycket trafikskadelagen (1975:1410), att träda i den skadelidandes
ställe mot den som är skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen (1992:18).
Skälet för försäkringsanstaltens regressrätt i det fallet är huvudsakligen
önskemålet att principen om tillverkarens produktansvar skall slå igenom även
inom trafikskadelagens tillämpningsområde. Produktansvarslagens regler är
utformade så att skadeståndsskyldighet kan drabba dem som kan påverka produkter-
nas säkerhet och skadeståndsansvaret förutsätts leda till ett mer intensivt
skadeförebyggande arbete (prop. 1992/93:8 s. 25 f.). Regressrätten enligt
trafikskadelagen har förutsatts stimulera ett sådant arbete och därmed minska
antalet skadefall.
Bestämmelsen i 20 § andra stycket trafikskadelagen är alltså ett exempel på att
lagstiftaren fäst vikt vid argumentet att en regressrätt kan minska antalet
skador. Men regeln avser en speciell situation och utgör ett undantag från
huvudprincipen. Den kan inte ses som ett avgörande steg i riktning mot att utöka
försäkringsgivares regressrätt vid personskadeersättning.
Det kan också anföras vägande skäl mot en regressrätt för sjuklön. Ett sådant
skäl är att samhällets och arbetsgivarens kostnader för att utöva rätten till
återkrav för sjuklön mot enskilda skadevållare ofta skulle bli högre än de
belopp som verkligen flyttas över till den skadeståndsskyldige. Som anförs i
promemorian blir regressrättens värde för den arbetsgivare som betalat sjuklön
därför begränsat från ekonomisk synpunkt. Det är åtminstone fallet om inte
regressrätten kan göras gällande mot ett försäkringssystem eller mot någon som
har ansvarsförsäkring.
Vidare finns det när det gäller personskador inte anledning att anta att
antalet skador verkligen skulle minska, om arbetsgivaren fick regressrätt för
sjuklön. De som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar personskada har i de
flesta fall ett straffrättsligt ansvar som i sig kan ha en avhållande verkan;
dessutom kan de naturligtvis bli skyldiga att ersätta andra skadeposter än den
inkomstförlust som motsvaras av sjuklönen. De flesta människor känner också så
stort obehag av att orsaka en annan människa skada att de söker undgå det även
om de inte riskerar någon sanktion från samhällets sida.
Ett avgörande skäl mot att nu införa regressrätt för sjuklön är slutligen att
frågan om en sådan regressrätt bör bedömas mot bakgrund av hela det
ersättningssystem som skall skydda den skadelidande vid personskada. I detta
hänseende ser regeringen saken på samma sätt som ges uttryck för i promemorian.
Alltjämt kvarstår de väsentliga dragen i 1975 års ersättningssystem. Det kommer
inte i fråga att nu ändra de grundläggande principerna för ersättningssystemet.
Inte heller bör det komma i fråga att särbehandla sjuklön. Det skulle, som
anförs i promemorian, vara ett främmande inslag i det nuvarande systemet för
samordning mellan skadestånd och andra förmåner att i fråga om sjuklön frångå
nettometoden när skadeståndet bestäms. De flesta remissinstanserna delar den
uppfattningen.
Det bör alltså inte införas någon regressrätt för sjuklön. Med hänsyn bl.a.
till de skäl som kan anföras för en utvidgad regressrätt i vissa sammanhang kan
det dock, som anförs i promemorian, finnas anledning att så småningom göra en
mera allmän översyn av reglerna om samordning mellan å ena sidan skadestånd för
personskada och å andra sidan försäkring och andra förmåner med anledning av
skadan.
I den nuvarande bestämmelsen anges att avräkning skall göras för sjuklön som
"utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal". Det är självklart att den
arbetsgivare som avses är den hos vilken den person som tillfogats personskadan
är anställd. Det är därför inte nödvändigt att ange att arbetsgivaren skall
betala sjuklönen till arbetstagaren på grund av anställningsavtalet. Eftersom
hänvisningen till anställningsavtalet dessutom lett till tolkningssvårigheter
bör den utgå.

6 Avräkning för ersättning från pensionsförsäkring, sjukförsäkring och
olycksfallsförsäkring

Regeringens förslag: Periodisk ersättning för
inkomstförlust från försäkring skall avräknas från
skadestånd för förlusten, om ersättningen betalas från
en försäkring som är att anse som en anställningsför-
mån. Samma regel skall gälla för olycksfalls- och
sjukförsäkringar som för pensionsförsäkringar.
Efterlevandepension skall också avräknas, om den
betalas från en försäkring som är en anställningsförmån.

Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer vad gäller
tjänstepensionsförsäkringar med regeringens (se promemorian s. 21 f.).
Promemorian innehåller inget förslag om lagändring beträffande andra
försäkringar.
Remissinstanserna: Alla remissinstanserna utom en stödjer promemorians förslag.
Finansinspektionen anför att frågan om avräkning för individuell
tjänstepensionsförsäkring bör behandlas i samband med en allmän översyn av
principerna för samordning mellan skadestånd och försäkring vid personskada.
Sveriges Försäkringsförbund och Försäkringsjuridiska föreningen anser att
justeringen av samordningsreglerna bör gå längre än promemorians förslag och
omfatta också 5 kap. 3 § 4 SkL, dvs. periodisk ersättning från olycksfalls-
eller sjukförsäkring.

Skälen för regeringens förslag:

Bakgrund och utgångspunkter

I den framställning som nämnts i avsnitt 3 anförde Försäkringsbranschens
Serviceaktiebolag att skillnaden mellan de kollektiva och de individuella
tjänstepensionsförsäkringarna huvudsakligen är av teknisk natur, eftersom en
individuell tjänstepensionsförsäkring tryggar pensionsförmåner för en anställd
på samma sätt som en kollektiv försäkring av samma slag. Bolaget framhöll att
avräkningsreglerna kan leda till orättvisa och pekade på ett exempel där det
ekonomiska utfallet för två personer som förlorar arbetsinkomster till följd av
en trafikolycka skiljer sig markant av den enda anledningen att den ena personen
har en tjänstepensionsförsäkring som är individuell medan den andra personens
motsvarande försäkring är kollektiv. Bolaget föreslog därför att 5 kap. 3 § 3
SkL utvidgas till att omfatta också pension som betalas på grund av individuell
tjänstepensionsförsäkring.
I linje med framställningen föreslås i promemorian att pension som betalas på
grund av tjänstepensionsförsäkring skall avräknas enligt 5 kap. 3 § SkL, oavsett
om försäkringen tecknats individuellt eller kollektivt.
Sveriges Försäkringsförbund och Försäkringsjuridiska föreningen anser att den
nu aktuella översynen av samordningsreglerna bör omfatta även periodisk
ersättning från olycksfalls- eller sjukförsäkring. Bägge dessa remissinstanser
anför att det i fråga om avräkning kan finnas anledning att genomgående skilja
mellan försäkringar som är anställningsförmåner och försäkringar som är privata
och inte har samband med anställningen. Däremot finns det enligt deras mening
inte anledning att i fråga om avräkning för periodisk ersättning skilja mellan
olika försäkringar som har det gemensamt att de är anställningsförmåner. I
propositionen tar regeringen upp även denna fråga.
En förutsättning för diskussionen om vilka förmåner som skall avräknas vid
bestämmande av skadestånd bör vara att omotiverad överkompensation till den
skadelidande skall undvikas. I den frågan kan i allt väsentligt hänvisas till
vad som anförts beträffande sjuklön (se avsnitt 5 under rubriken Skall sjuklön
avräknas från skadestånd i framtiden?). Vidare bör utgångspunkten vara att den
s.k. nettometoden används för avräkning (se avsnitt 4.1). Det finns sålunda inte
anledning att nu göra några stora ingrepp i ersättningssystemets grundstruktur.
Som regeringen tidigare påpekat kan det dock finnas anledning att så småningom
överväga frågorna om samordning mellan försäkringsersättning och skadestånd i
ett vidare perspektiv.

Bör avräkning göras för individuell tjänstepensionsförsäkring?

Bestämmelsen i 5 kap. 3 § 3 SkL innebär, som framgått, att pension som betalas
på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring skall avräknas när skadestånd
för inkomstförlust och förlust av underhåll bestäms. Andra pensionsförmåner från
försäkringar får kumuleras med skadestånd. I fråga om skadestånd för förlust av
underhåll kan ersättningar till efterlevande från en individuell försäkring
emellertid beaktas enligt 5 kap. 2 § andra stycket SkL (jfr prop. 1975:12
s. 166).
Skadeståndskommittén anförde beträffande individuell tjänstepensionsförsäkring
att sådan försäkring enligt kommitténs förslag uteslöts från samordning "i den
mån den var eller skulle komma att bli möjlig" (SOU 1973:51 s. 303). Det visar
- som Trafikskadenämnden är inne på i sitt remissvar - att individuella tjänste-
pensionsförsäkringar inte förekom i någon större utsträckning då reglerna om
avräkning kom till och att kommittén inte riktade särskild uppmärksamhet åt
sådana försäkringar. I de fortsatta förarbetena berördes inte närmare vilket
skäl som fanns att skilja mellan kollektiv och individuell
tjänstepensionsförsäkring (prop. 1975:12 s. 123 f.). I fråga om pension godtogs
kommitténs sätt att bestämma vilka försäkringsförmåner som skulle samordnas med
skadestånd.
I promemorian redovisas (s. 18) att olika försäkringsbolag uppgivit att det
numera är vanligt att en arbetsgivare åtar sig att betala premier för en
pensionsförsäkring för sådana arbetstagare som inte är anslutna till en
kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring. Enligt promemorian förekommer
icke kollektivavtalsgrundade pensionsplaner som ändå har kollektiv prägel, men
även individuella tjänstepensionsförsäkringar är ganska vanliga. Det är svårt
att förutse hur försäkringsmarknaden kommer att utvecklas men det är inte
osannolikt att individuella pensionslösningar inom ramen för anställ-
ningsförhållanden blir ännu vanligare än i dag. Den utveckling som skett innebär
under alla förhållanden att frågan om avräkning för individuella tjänste-
pensionsförsäkringar har stor betydelse.
Det är, som anförs i promemorian, svårt att göra en rättvisande jämförelse
mellan individuell och kollektiv tjänstepensionsförsäkring när det gäller
förmånernas innehåll. Förmåner enligt kollektiva försäkringar är helt naturligt
mera standardiserade än förmåner som förekommer vid individuella försäkringar.
Enligt bedömningen i promemorian står det emellertid klart att de individuella
tjänstepensionsförsäkringarna till innehållet inte avviker nämnvärt från de
kollektiva försäkringarna, och det anförs att de skillnader som finns torde ha
liten betydelse för frågan om pensionförmånen bör avräknas från skadestånd eller
inte. Remissinstanserna har inte någon invändning mot vad som anförs i prome-
morian på den här punkten och regeringen instämmer i bedömningen.
Orsaken till att en individuell tjänstepension tecknas är i allmänhet att
företaget inte är bundet av kollektivavtal eller att arbetstagaren på grund av
sin ställning inte omfattas av den kollektiva försäkringslösning som gäller för
övriga anställda i företaget (se avsnitt 4.2). En individuell tjänste-
pensionsförsäkring grundas inte på ett gruppavtal eller på ett kollektivavtal.
Som anförs i promemorian har inte heller dessa omständigheter någon sådan
betydelse från den skadelidandes eller den skadeståndsskyldiges synpunkt att de
bör inverka på skadeståndets bestämmande.
Viss tvekan om behandlingen av de individuella tjänstepensionsförsäkringarna
skulle kunna uppstå med hänsyn till den inverkan de kan ha på den anställdes
löneförmåner i övrigt. En viktig synpunkt bakom avräkningsreglerna är att
försäkringar som har ett inslag av sparande eller annars beror på den enskilde
försäkringstagarens förtänksamhet inte skall medföra någon minskning av det
skadestånd som tillkommer honom. I promemorian anförs att man kan tänka sig
argumentet, att ett avtal med arbetsgivaren om en individuell
tjänstepensionsförsäkring i högre grad än en kollektiv försäkring inverkar på
den enskildes lön. Detta kan tala för att en individuell
tjänstepensionsförsäkring jämställs med en privat pensionsförsäkring i
avräkningshänseende.
Det är emellertid svårt att avgöra i vad mån individuella tjänste-
pensionsförsäkringar påverkar lönen mer än kollektiva försäkringar. Det är inte
troligt att andra anställda än de med bestämmande inflytande över företaget kan
påverka fördelningen mellan pension och lön i någon nämnvärd utsträckning. Som
anförs i promemorian torde det i många anställningsförhållanden framstå som
naturligt att arbetsgivaren ordnar pensionsfrågan på det ena eller andra sättet
och att typen av tjänstepensionsförsäkring inte spelar någon nämnvärd roll för
arbetstagaren. Också det talar för att individuella och kollektiva försäkringar
behandlas på samma sätt i fråga om avräkning.
Slutsatsen i promemorian är att de individuella tjänstepensionsförsäkringarna
bör behandlas på samma sätt som de kollektiva försäkringarna i fråga om
avräkning. Gränsen mellan olika försäkringar bör enligt förslaget i promemorian
dras genom att man tar fasta på det lätt konstaterbara förhållandet att premien
för försäkringen betalas från arbetsgivarsidan. Enligt promemorian skulle det
medföra betydande komplikationer vid skaderegleringen att göra skillnad mellan
olika individuella avtal eller mellan olika typer av anställningsavtal.
Enligt lagförslaget i promemorian skall avräkning göras för "pension som
betalas på grund av tjänstepensionsförsäkring". En sådan reglering får i sak
brett stöd hos remissinstanserna, varvid dock synpunkter anförs beträffande den
lagtekniska utformningen.
Även enligt regeringens mening är den föreslagna lösningen i sak den
lämpligaste. Den innebär att man inte behöver undersöka anställningsförhållandet
i övrigt, samtidigt som man väljer en tydlig gräns för avräkningsmöjligheten
vilken därtill stämmer väl med tankegångarna bakom den nuvarande ordningen.
Bestämmelsen bör dock utformas något annorlunda än i promemorieförslaget. Som
Försäkringsjuridiska föreningen föreslår är det lämpligt att i bestämmelsen göra
frågan om avräkning beroende av om försäkringen utgör en anställningsförmån
eller inte.

Olycksfalls- och sjukförsäkringar

Enligt 5 kap. 3 § 4 SkL skall periodisk ersättning från sådan olycksfalls- och
sjukförsäkring som meddelats på grund av kollektivavtal avräknas när skadestånd
för inkomstförlust bestäms. Enbart den omständigheten att en försäkring är av
kollektiv natur - dvs. inte individuellt tecknad - medför inte att bestämmelsen
blir tillämplig (se prop. 1975:12 s.166). Avräkning skall alltså inte göras för
periodisk ersättning från sådana kollektiva försäkringar (t.ex. gruppsjukförsäk-
ringar) som arbetsgivaren visserligen betalar men som inte har meddelats på
grund av kollektivavtal.
Numera förekommer nästan inte alls periodisk ersättning från olycks-
fallsförsäkring (se avsnitt 4.2). Olycksfallsförsäkringar är därför för när-
varande inte intressanta i fråga om avräkning. Det finns dock skäl att behandla
dem tillsammans med sjukförsäkringar. Periodisk ersättning från sådana
försäkringar är vanlig. En skadelidande som åtnjuter ett sjukförsäkringsskydd
som inte grundas på kollektivavtal har rätt att kumulera ersättning för
inkomstförlust från försäkringen med skadestånd för samma förlust. Det leder
till överkompensation.
Innebörden av att försäkringen skall ha "meddelats på grund av kollektivavtal"
torde vara att avräkning skall göras enbart för periodisk ersättning från
kollektivavtalsgrundad försäkring, dvs. sådan försäkring som tecknas av
arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda och som meddelas enligt
villkor som följer ett i villkoren angivet kollektivavtal (se avsnitt 4.2).
I promemorian anförs att det kan diskuteras om inte avräkning enligt samma
principer som föreslås för tjänstepensionsförsäkring är motiverad även vid annan
periodisk försäkringsersättning som betalas till en anställd. I promemorian för-
ordas emellertid att en sådan ändring inte görs före en allmän översyn av
samordningsreglerna.
Sveriges Försäkringsförbund och Försäkringsjuridiska föreningen anser däremot
att den nu aktuella översynen av samordningsreglerna bör omfatta även periodisk
ersättning från olycksfalls- och sjukförsäkring. Försäkringsförbundet anför att
starka skäl talar för att bestämmelserna nu justeras så att försäkringar som
finansieras av arbetsgivaren likställs i fråga om avräkning och påpekar att de
försäkringsbelopp som det här är fråga om inte sällan är betydande. Vidare anför
förbundet att en eventuell anknytning mellan en försäkring och ett
kollektivavtal inte bör tillmätas betydelse i fråga om avräkning.
Försäkringsjuridiska föreningen anför att avsikten när avräkningsbestämmelserna
kom till inte var att hålla periodisk ersättning från vissa olycksfalls- och
sjukförsäkringar som tecknats av arbetsgivaren utanför samordningen. Enligt
föreningen var avsikten enbart att avräkning inte skulle göras för periodisk
ersättning från sådana försäkringar som den skadelidande själv tecknat.
Föreningen menar sålunda att bestämmelsen fått en utformning som inte motsvarar
syftet och att det alltså rör sig om ett lagtekniskt misstag som bör rättas
till.
Såväl förbundet som föreningen påpekar också att det är oklart vad som i 5 kap.
3 § 4 SkL avses med att en försäkring "har meddelats på grund av ett
kollektivavtal". De framhåller att en kollektivavtalsgrundad försäkring kan
tecknas även av en arbetsgivare som inte är bunden av kollektivavtal. De anför
att det är oklart om bestämmelsen omfattar även detta fall.
När bestämmelsen tillkom var det mycket diskussion om hur den skulle utformas.
Skadeståndskommittén föreslog att periodisk ersättning från olycksfalls- eller
sjukförsäkring skulle avräknas fullt ut (SOU 1973:51). I propositionen föreslogs
emellertid att enbart ersättning från sådan försäkring som meddelats på grund av
kollektivavtal alltid skulle avräknas fullt, medan avräkning skulle göras "i
skälig omfattning" för individuella försäkringar (prop. 1975:12). Departements-
chefen gick ifrån kommitténs förslag eftersom han ansåg att det i fråga om
individuell försäkring kunde uppstå fall då det kändes stötande med avräkning.
Enligt kommitténs förslag skulle nämligen skadevållaren alltid komma att dra
fördel av den skadelidandes förtänksamhet. En avräkning efter skälighet för
periodisk ersättning från individuella olycksfalls- och sjukförsäkringar skulle
däremot medge att man i erforderlig mån kunde premiera den skadelidandes
förtänksamhet genom att helt eller delvis underlåta avräkning men samtidigt ge
möjlighet att undvika en alltför stor överkompensation (prop. 1975:12 s. 127).
Lagutskottet befarade dock att den regel som föreslogs i propositionen skulle ge
upphov till tolkningssvårigheter (bet. 1975:LU16 s. 33). Vidare anförde
utskottet att det torde vara karakteristiskt för frivilliga försäkringar att de
är anpassade efter den försäkrades speciella situation och tillgodoser hans
subjektiva krav på trygghet samt att en avräkning efter skälighet för
individuella försäkringar inte var helt förenlig med det för den skadelidande
gynnsamma synsätt som annars gjorde sig gällande i de föreslagna reglerna.
Resultatet blev alltså att avräkning enbart skall göras för periodisk ersättning
från olycksfalls- och sjukförsäkring som meddelats på grund av kollektivavtal.
Som påpekas i promemorian och av Sveriges Försäkringsförbund och
Försäkringsjuridiska föreningen finns det anledning att sätta i fråga om skälen
för den nuvarande avgränsningen är bärande. Här liksom i fråga om
tjänstepensionsförsäkringar bör det beaktas att det har skett en långtgående
utveckling på försäkringsmarknaden och att det nu erbjuds en rad olika för-
säkringar som tecknas inom ramen för ett anställningsavtal.
Det är följdriktigt att periodisk ersättning från olycksfalls- och sjuk-
försäkring som meddelas på grund av kollektivavtal avräknas eftersom motsvarande
förmåner (i första hand sjuklön) avräknas, om arbetsgivaren själv betalar ut
ersättningarna. Men som framhålls av remissinstanserna är det inte motiverat att
låta avräkningsfrågan bero på försäkringens koppling till ett kollektivavtal.
Däremot framstår det som naturligt, på samma sätt som för ersättningar från
pensionsförsäkring, att periodiska försäkringsersättningar behandlas lika i
fråga om avräkning om de betalas från en försäkring som arbetsgivaren betalar
premierna för. Försäkringen är då en anställningsförmån, och anställningsför-
måner bör behandlas lika om inte starka skäl talar för motsatsen.
En sådan förändring som nu sagts har starka skäl för sig. Den synes kunna
genomföras redan nu, utan att en större utredning avvaktas.
Periodisk ersättning från sjuk- eller olycksfallsförsäkring ersätter
inkomstförlust och bör i enlighet med det anförda avräknas från skadestånd för
samma förlust, om förmånen betalas från en försäkring som är en
anställningsförmån. Vid bedömningen av om en försäkring är en anställningsförmån
bör man därvid i princip ta fasta på det lätt konstaterbara förhållandet att
premien för försäkringen betalas av den skadelidandes arbetsgivare.

Avräkning för försäkringar som inte är att anse som anställningsförmåner?

I det föregående har regeringen intagit ståndpunkten att avräkning bör göras för
försäkringsersättning när försäkringen är en anställningsförmån för den
skadelidande. Det finns i och för sig skäl att överväga om avräkning inte borde
göras även för helt privata försäkringar. I promemorian berörs den frågan.
Regeringen delar uppfattningen i promemorian att det kan diskuteras om
kumulation över huvud taget bör kunna ske av ersättningar som avser samma ekono-
miska förlust. Den frågan hänger emellertid som framgått direkt samman med bl.a.
frågor om regressrätt och s.k. kanalisering av skadeståndsansvar. Det är
grundläggande frågor inom ersättningsrätten. Som sägs i promemorian och
understryks av flera remissinstanser finns det skäl att så småningom behandla
dessa problem i samband med den övergripande frågan om samordningen mellan
försäkring och skadestånd resp. mellan olika försäkringssystem. Det kan som
tidigare sagts inte komma i fråga att ompröva grundtankarna bakom det nuvarande
systemet på grundval av den beredning som skett i detta ärende.

Premiebefrielseförsäkring

I promemorian föreslås att avräkning skall göras för pension som betalas på
grund av premiebefrielseförsäkring. Som tidigare nämnts innebär en sådan
försäkring befrielse från skyldigheten att betala försäkringspremier för en
pensionsförsäkring. Premiebefrielseförsäkringen träder in vid mera långvarig
arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall och innebär att den
skadelidandes pension blir densamma som om skadan inte hade inträffat.
De remissinstanser som särskilt tar upp frågan anser att premie-
befrielseförsäkringen inte behöver nämnas i avräkningsbestämmelserna. Regeringen
delar den uppfattningen.

Sammanfattning

Bestämmelserna om avräkning bör ändras på det sättet att alla försäkringar som
är att anse som anställningsförmåner i fortsättningen behandlas på samma sätt.
Det gäller pensionsförsäkringar och andra försäkringar där ersättningen betalas
ut periodiskt (i dag sjukförsäkringar). En sådan ändring gör reglerna enklare
och mer konsekventa. Vid bedömningen av om en försäkring är en
anställningsförmån bör man i princip ta fasta på det lätt konstaterbara
förhållandet att premien för en försäkring betalas av arbetsgivaren.Ändringen
innebär att regleringen kan förenklas väsentligt och - som Försäkringsjuridiska
föreningen föreslår i sitt remissvar - de nuvarande punkterna 2-4 i 5 kap. 3 §
SkL sammanföras till en enda punkt.

7 Ikraftträdande

Ändringarna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen bör kunna träda i kraft den 1 januari
1996. De nya bestämmelserna bör i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser (jfr prop. 1972:5 s. 593) tillämpas på skador som inträffar efter
ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestämmelse behövs inte.

8 Förslagets kostnadseffekter

De föreslagna ändringarna innebär inte några stora avsteg från vad som redan
gäller. Det kan inte antas att förslaget kommer att medföra någon ökad
måltillströmning i domstolar eller andra kostnader för det allmänna. För
försäkringsbolagen kan förenklingen medföra vissa besparingar genom en smidigare
skadereglering. Bolagen emellan sker en viss medelsöverföring från personsför-
säkringsgivarna till skadeförsäkringsgivarna. Det beror på att
ansvarsförsäkringarna, som tecknas hos de senare, kommer att få anlitas något
mindre till följd av de utvidgade avräkningsreglerna.

9 Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

5 kap.
3 §
Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll
avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i
form av
1. ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring eller någon annan likartad förmån,2. pension eller annan
periodisk ersättning eller sjuklön, om förmånen betalas av en arbetsgivare eller
på grund av en försäkring som är en anställningsförmån.

Andra punkten är ny. Den ersätter punkterna 2-4 i de tidigare gällande
bestämmelserna.
Med sjuklön avses ersättning som betalas av en arbetsgivare till en
arbetstagare för utebliven inkomst i anställningen under en sjukdomstid. Sjuklön
skall avräknas. Det har ingen betydelse om arbetsgivaren betalar sjuklönen
enligt en bestämmelse i lag eller enligt avtal eller på någon annan grund. Det
avgörande är att sjuklönen betalas till den skadelidande inom ramen för anställ-
ningsförhållandet. Sjuklön skall avräknas även om den betalas ut som ett
engångsbelopp.
Pension och annan periodisk ersättning som den skadelidande har rätt till med
anledning av inkomstförlust eller förlust av underhåll skall också avräknas när
skadestånd för sådan förlust bestäms. Det skall ske om ersättningen betalas av
arbetsgivaren eller från en försäkring som är en anställningsförmån.
Engångsbelopp skall inte avräknas.
Hur en försäkring benämns saknar betydelse för frågan om avräkning skall göras.
Av den anledningen nämns inte längre begreppen tjänstepensionsförsäkring,
olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring i bestämmelserna.
För frågan om försäkringen är en anställningsförmån eller inte bör det
avgörande i princip vara om försäkringspremierna har betalats av arbetsgivaren.
Vem som äger försäkringen eller har förfoganderätten över den bör sålunda inte
vara avgörande. Om arbetstagaren har tagit över betalningsansvaret för premierna
bör försäkringen därefter inte betraktas som en anställningsförmån när det
gäller en försäkring utan sparmoment. Det betyder t.ex. att en sjukpension som
betalas ut från en pensionsförsäkring där arbetstagaren har betalningsansvaret
för premierna gentemot försäkringsbolaget inte skall avräknas även om arbets-
givaren tidigare har betalat premierna. Sjukpensionen är nämligen hänförlig till
riskdelen i en pensionsförsäkring.
Sparmomentet i en försäkring kan tas i anspråk vid avräkning enbart i fråga om
efterlevandepension. Sådan ersättning till en efterlevande som är utbetalning av
sparande bör anses vara en anställningsförmån till den del sparandet är
hänförligt till premier som arbetsgivaren har betalat.
I fråga om försäkringsersättning innebär bestämmelserna den ändringen i
förhållande till gällande rätt att det i fortsättningen inte har någon betydelse
om försäkringen är av kollektiv natur eller inte. Det gäller såväl pensions-
försäkring som sjuk- och olycksfallsförsäkring.
De ändringar som i övrigt gjorts i paragrafen är endast redaktionella.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

De nya bestämmelserna skall tillämpas i fråga om skadefall som inträffar efter
ikraftträdandet. Det överensstämmer med skadeståndsrättsliga grundsatser att
äldre bestämmelser skall tillämpas på sådana skador som skett innan de nya
reglerna trätt i kraft. Det gäller även om skaderegleringen sker efter
ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestämmelse har inte ansetts nödvändig.
Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.
3 §Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll
avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i
form av
1. ersättning, som 1. ersättning, som
utgår på grund av betalas på grund av
obligatorisk försäkring obligatorisk försäkring
enligt lagen enligt lagen
(1962:381) om allmän (1962:381) om allmän
försäkring eller på grund försäkring eller på grund
av lagen (1976:380) om av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, arbetsskadeförsäkring,
eller annan likartad eller annan likartad
förmån, förmån,
2. sjuklön eller 2. sjuklön som betalas
pension som utges av av arbetsgivare enligt
arbetsgivare på grund lagen (1991:1047) om
av anställningsavtal, sjuklön eller på grund
av anställningsavtal,
eller pension som
utges av arbetsgivare
på grund av anställ-
ningsavtal,
3. pension som utgår på 3. pension som
grund av kollektiv betalas på grund av
tjänstepensionsför- tjänstepensionsförsäkring
säkring, eller därmed förenad
premiebefrielse-
försäkring, eller
4. periodisk 4. periodisk
ersättning som utgår på ersättning som betalas
grund av sådan olycks- på grund av sådan
falls- eller sjukförsäk- olycksfalls- eller
ring som har meddelats sjukförsäkring som har
på grund av kollek- meddelats på grund av
tivavtal. kollektivavtal.

___________
Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Justitiekanslern,
Hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Finansinspektionen,
Riksskatteverket, Riksförsäkringsverket, Brottsoffermyndigheten, Statens Löne-
och Pensionsverk, Statens Arbetsgivarverk, Beredningen (S 1993:07) för en ny
ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna, Trafikskadenämnden, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Domareförbund, Sveriges
Advokatsamfund, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Cen-
tralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
Försäkringsförbund, Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd, Försäkringsjuridiska
föreningen, Kommunernas försäkringsaktiebolag och Försäkringskasseförbundet.
Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden av Försäkringskassan Stockholms
län, Norrbottens allmänna försäkringskassa och Västmanlands läns allmänna
försäkringskassa.
Utländska Försäkringsbolags Förening och Kooperativa Förbundet har beretts
tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.
Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)[1] skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.3 §
Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll
avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i
form av
1. ersättning, som utgår 1. ersättning som
på grund av obligatorisk betalas på grund av
försäkring enligt lagen obligatorisk försäkring
(1962:381) om allmän för- enligt lagen (1962:381)
säkring eller på grund av om allmän försäkring eller
lagen (1976:380) om på grund av lagen
arbetsskadeförsäkring, (1976:380) om
eller annan likartad arbetsskadeförsäkring,
förmån, eller någon annan
likartad förmån,
2. sjuklön eller 2. sjuklön eller pension
pension som utges av eller annan periodisk
arbetsgivare på grund av ersättning, om förmånen be-
anställningsavtal, talas av en arbetsgivare
eller från en försäkring
som är en anställnings-
förmån.
3. pension som utgår på
grund av kollektiv
tjänstepensionsförsäkring,
4. periodisk ersättning
som utgår på grund av
sådan olycksfalls- eller
sjukförsäkring som har
meddelats på grund av
kollektivavtal.

_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-05-12

Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 4 maj 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders Weihe.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995

Närvarande: statsrådet Mona Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Thalén, Freivalds, Tham, Schori, Heckscher, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Sundström, Johansson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1994/95:229 Vissa avräkningsfrågor vid
personskadeersättning.