Regeringens  proposition 
1994/95:224 
 
Barns rätt att komma  till tals 
 
Prop. 
1994/95:224 
 
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. 
 
Stockholm den 4 maj 1995  
Ingvar Carlsson 
 
                   Laila Freivalds 
                   (Justitiedepartementet)  
Propositionens huvudsakliga innehåll 
 
Syftet med propositionen är att skapa garantier för att barn får komma till tals 
i mål och ärenden i domstolar. Enligt Konventionen om barnets rättigheter från 
år 1989 skall barn ha rätt att uttrycka sin åsikt och få den respekterad. 
 I propositionen föreslås uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till 
tals i mål och ärenden om vårdnad, i mål om umgänge, i adoptionsärenden och i 
namnärenden. När en domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa skall 
domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och 
mognad. 
 Vidare föreslås att den som verkställer utredning i sådana mål och ärenden 
skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa 
den för rätten. 
 I propositionen föreslås också en regel om särskild ställföreträdare för barnet 
i mål och ärenden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 
För barn som inte har fyllt 15 år skall den som är offentligt biträde enligt 
rättshjälpslagen också vara barnets särskilda ställföreträdare i det mål eller 
ärende som förordnandet avser. Det offentliga biträdet kan därigenom föra 
barnets talan och t.ex. överklaga ett beslut om vård. 
 De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. 
Innehållsförteckning  
1    Beslut...................................  4 
 
2    Lagtext..................................  5 
     2.1 Förslag till lag om ändring i 
         föräldrabalken.......................  5 
     2.2 Förslag till lag om ändring i namn- 
         lagen (1982:670).....................  8 
     2.3 Förslag till lag om ändring i lagen 
         (1990:52) med särskilda bestämmelser 
         om vård av unga .....................  9 
     2.4 Förslag till lag om ändring i lagen 
         (1994:1117) om registrerat partner- 
         skap................................. 10 
 
3    Bakgrund................................. 11 
 
4    Ärendet och dess beredning............... 12 
 
5    Gällande rätt............................ 14 
     5.1 Barns talerätt och processbehörighet 
         samt rätten att i övrigt komma till 
         tals................................. 14 
         5.1.1 Begreppen...................... 14 
         5.1.2 Mål om vårdnad och umgänge..... 15 
         5.1.3 Mål om verkställighet av avgö- 
               randen om vårdnad eller 
               umgänge........................ 18 
         5.1.4 Andra familjerättsliga mål och 
               ärenden........................ 20 
         5.1.5 Sociala mål.................... 22 
     5.2 Offentligt biträde m.m............... 24 
     5.3 Barnombudsmannen..................... 24 
 
6    Förslagen från Utredningen om barnens 
     rätt..................................... 25 
 
7    Överväganden............................. 27 
     7.1 Allmänna utgångspunkter för en 
         reform............................... 27 
     7.2 Mål och ärenden om vårdnad och 
         umgänge.............................. 28 
         7.2.1 Talerätt och processbehörighet. 28 
         7.2.2 Barnets rätt att komma till 
               tals........................... 32 
     7.3 Mål om verkställighet av avgöranden 
         om vårdnad eller umgänge............. 37 
     7.4 Andra familjerättsliga mål och 
         ärenden.............................. 38 
         7.4.1 Adoptions- och namnärenden..... 38 
         7.4.2 Mål och ärenden om faderskap, 
               underhåll och förmynderskap 
               m.m............................ 42 
     7.5 Sociala mål.......................... 44 
         7.5.1 Talerätt och processbehörighet. 44 
         7.5.2 Särskild ställföreträdare för 
               icke processbehöriga barn...... 44 
         7.5.3 Barnets rätt att komma till 
               tals........................... 47 
         7.5.4 Gemensamt offentligt biträde för 
               barnet och vårdnadshavarna?.... 47 
         7.5.5 Vem skall utses till offentligt 
               biträde?....................... 48 
 
8    Ikraftträdande m.m....................... 49 
 
9    Kostnader................................ 49 
 
10   Författningskommentar.................... 50 
     10.1 Förslaget till lag om ändring i 
          föräldrabalken...................... 50 
     10.2 Förslaget till lag om ändring i namn- 
          lagen (1982:670).................... 55 
     10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen 
          (1990:52) med särskilda bestämmelser 
          om vård av unga..................... 57 
     10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen 
          (1994:1117) om registrerat partner- 
          skap................................ 58 
 
Bilaga 1 Nu aktuella lagförslag i betänkandet 
         Barnets rätt 3  Om barn i vårdnads- 
         tvister - talerätt för barn m.m. 
         (SOU 1987:7) ........................ 59 
Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet Barnets 
         rätt 3  Om barn i vårdnadstvister - 
         talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) i 
         nu aktuella delar ................... 69 
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser till 
         betänkandet SOU 1987:7 .............. 73 
Bilaga 4 Sammanfattning av departementsprome- 
         morian  Barns rätt att komma till 
         tals (Ds 1994:85) ................... 74 
Bilaga 5 Promemorians lagförslag ............. 75 
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna 
         till departementspromemorian Ds 
         1994:85 ............................. 80 
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ......... 81 
Bilaga 8 Lagrådets yttrande .................. 87 
 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 
den 4 maj 1995 ............................... 89 
 
1  Beslut 
 
Regeringen föreslår att riksdagen 
 antar regeringens förslag till 
 1. lag om ändring i föräldrabalken, 
 2. lag om ändring i namnlagen (1982:670), 
 3. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård 
av unga, 
 4. lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap. 
 
2  Lagtext 
 
Regeringen har följande förslag till lagtext.  
2.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
 
 Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken[1] 
 dels att 4 kap. 6 och 10 §§ samt 6 kap. 15 och 19 §§ skall ha följande lydelse, 
 dels att det i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 10 d §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse         Föreslagen lydelse 
 
4 kap. 
6 §[2] 
 Rätten skall pröva om      Rätten skall pröva om 
det är lämpligt att       det är lämpligt att 
adoptionen äger rum.      adoptionen äger rum. 
Tillstånd får ges endast  Tillstånd får ges endast 
om adoptionen är till     om adoptionen är till 
fördel för barnet samt    fördel för barnet samt 
sökanden har uppfostrat   sökanden har uppfostrat 
barnet eller vill         barnet eller vill 
uppfostra det eller       uppfostra det eller det 
det annars med hänsyn     annars med hänsyn till 
till det personliga       det personliga 
förhållandet mellan sö-   förhållandet mellan sökan- 
kanden och barnet         den och barnet finns 
finns särskild an-        särskild anledning till 
ledning till adoptio-     adoptionen. Vid 
nen.                      bedömningen av om det är 
                          lämpligt att adoptionen 
                          äger rum skall rätten, 
                          även när barnets samtycke 
                          inte behövs, ta hänsyn 
                          till barnets vilja med 
                          beaktande av barnets 
                          ålder och mognad. 
 Ansökningen får inte       Ansökningen får inte 
bifallas, om det från     bifallas, om det från 
någon sida har getts      någon sida har getts 
eller utlovats ersätt-    eller utlovats ersätt- 
ning eller om det har     ning eller om det har 
avtalats om bidrag        avtalats om bidrag till 
till barnets underhåll.   barnets underhåll. 
Underhållsbidrag i form   Underhållsbidrag i form 
av engångsbelopp är dock  av engångsbelopp är dock 
inte hinder för           inte hinder för tillstånd 
tillstånd till adoptio-   till adoptionen, om 
nen, om beloppet har      beloppet har inbetalts 
inbetalts till            till socialnämnden i den 
socialnämnden i den för-  kommun där adoptanten är 
samling där adoptanten    folkbokförd eller om det 
är folkbokförd eller om   till nämnden har 
det till nämnden har      utfärdats en förbindelse 
utfärdats en förbindelse  på beloppet, vilken har 
på beloppet, vilken har   godkänts av sökanden och 
godkänts av sökanden och  nämnden. För det belopp 
nämnden. För det belopp   som har inbetalts till 
som har inbetalts till    nämnden skall genom dess 
nämnden skall genom       försorg hos en för- 
dess försorg hos ett      säkringsgivare inköpas en 
svenskt försäkringsbolag  efter underhållsskyldig- 
inköpas en efter under-   heten anpassad livränta 
hållsskyldigheten an-     åt barnet, om inte 
passad livränta åt        avtalet hindrar det 
barnet, om inte           eller nämnden finner att 
avtalet hindrar det       beloppet kan användas på 
eller nämnden finner      något annat lämpligt sätt 
att beloppet kan använ-   för barnets underhåll. 
das på något annat 
lämpligt sätt för barnets 
underhåll. 
  Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen 
avslogs om rätten hade känt till avtalet, är utan verkan även om ansökningen 
bifalls. 
 
10 §[3] 
 I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden 
samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller 
utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas från social- 
nämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i den 
kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd. 
                            Socialnämnden i den 
                          kommun där sökanden är 
                          folkbokförd skall, om 
                          det inte är olämpligt, 
                          söka klarlägga barnets 
                          inställning och redovisa 
                          den för rätten. 
 Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras, 
om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla 
adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av 
makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han 
eller hon höras. 
 
6 kap. 
10 d § 
                            Vid bedömningen av 
                          frågor om vårdnad skall 
                          rätten ta hänsyn till 
                          barnets vilja med 
                          beaktande av barnets 
                          ålder och mognad.  
                     15 §[4] 
 Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en 
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet 
särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall, om inte 
särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan 
främja umgänget. 
 Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som 
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om 
umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
 Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än 
en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter 
vad som är bäst för barnet. 
 Vid beslut enligt          Vid bedömningen av 
andra och tredje          frågor om umgänge skall 
styckena skall rätten     rätten ta hänsyn till 
beakta risken för att     barnets vilja med 
barnet i samband med      beaktande av barnets 
utövande av umgänge ut-   ålder och mognad. Rätten 
sätts för övergrepp,      skall vidare beakta 
olovligen bortförs        risken för att barnet i 
eller kvarhålls eller     samband med utövande av 
annars far illa.          umgänge utsätts för över- 
                          grepp, olovligen 
                          bortförs eller kvarhålls 
                          eller annars far illa. 
 
19 §[5] 
 Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt 
utredda. 
 Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall 
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till 
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig 
att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning får 
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk- 
ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får rätten 
förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt. 
                            Den som verkställer 
                          utredning skall, om det 
                          inte är olämpligt, söka 
                          klarlägga barnets in- 
                          ställning och redovisa 
                          den för rätten. 
 Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
__________ 
 
 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
[4] Senaste lydelse 1993:213. 
[5] Senaste lydelse 1990:1526. 
 
2.2 Förslag till lag om ändring i namnlagen (1982:670) 
 
 Härigenom föreskrivs att 45 och 48 §§ namnlagen (1982:670)[1] skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse         Föreslagen lydelse 
 
                     45 §[2] 
 En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt 
med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om 
barnet. 
 I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars 
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även in- 
hämta yttrande från socialnämnden. 
                            Socialnämnden skall, 
                          om det inte är olämpligt, 
                          söka klarlägga barnets 
                          inställning och redovisa 
                          den för rätten. 
 I ärenden enligt första stycket får domstolen förordna att vardera parten skall 
bära sin rättegångskostnad. 
 
                     48 §[3] 
 För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller ärenden 
enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får sådan an- 
mälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt 
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av 
något annat liknande förhållande. 
                            Vid bedömningen av om 
                          ett namnbyte enligt 6, 
                          8 eller 11 § är förenligt 
                          med barnets bästa skall 
                          rätten, även när barnets 
                          samtycke inte behövs, ta 
                          hänsyn till barnets 
                          vilja med beaktande av 
                          barnets ålder och mog- 
                          nad. 
___________ 
 
 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
        [1] Lagen omtryckt 1982:1134. 
        [2] Senaste lydelse 1988:261. 
        [3] Senaste lydelse 1991:1556. 
 
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga 
 
 Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse         Föreslagen lydelse 
 
                       36 § 
 Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och 
ärenden enligt denna lag. 
                            Den som är förordnad 
                          enligt rättshjälpslagen 
                          (1972:429) som of- 
                          fentligt biträde för någon 
                          som är under 15 år, utan 
                          att samtidigt vara 
                          biträde för vårdnadshava- 
                          ren, är utan särskilt för- 
                          ordnande den unges 
                          ställföreträdare i det mål 
                          eller ärende som för- 
                          ordnandet avser. 
 Barn som är yngre bör      Barn som är yngre än 15 
höras, om det kan vara    år bör höras, om det kan 
till  nytta för           vara till nytta för 
utredningen och det       utredningen och det kan 
kan antas att barnet      antas att barnet inte 
inte tar skada av att     tar skada av att höras. 
höras. 
 
_____________ 
 
 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap 
 
 Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (1994:1117) om registrerat 
partnerskap skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse         Föreslagen lydelse 
 
3 kap. 
2 § 
 Registrerade partner       Registrerade partner 
får varken gemensamt      får varken gemensamt 
eller var för sig anta    eller var för sig anta 
adoptivbarn enligt 4      adoptivbarn enligt 4 
kap. föräldrabalken.      kap. föräldrabalken. Inte 
Inte heller får regi-     heller får registrerade 
strerade partner          partner enligt 6 kap. 
enligt 13 kap. 8 §        10 a § föräldrabalken 
föräldrabalken utses att  utses att gemensamt 
i egenskap av särskilt    utöva vårdnaden om en 
förordnade förmyndare     underårig. 
gemensamt utöva 
vårdnaden om en 
underårig. 
 Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför 
kroppen gäller inte för registrerade partner. 
_______________ 
 
 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
3  Bakgrund 
 
Synen på barn har förändrats starkt under 1900-talet och barnens rättsställning 
har successivt förbättrats. Landets första barnavårdslag  tillkom år 1902. Den 
avsåg främst att skydda de särskilt utsatta barnen. En utveckling skedde genom 
1924 års barnavårdslag, som i sin tur ersattes av en ny barnavårdslag år 1960. 
Bestämmelserna moderniserades ytterligare genom tillkomsten av socialtjänstlagen 
(1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga 
(LVU). LVU ersattes år 1990 av en ny lag med samma namn (1990:52). 
 De första reglerna om vårdnad om barn gavs år 1917 i en lag om barn utom 
äktenskap och år 1920 i en lag om barn i äktenskap. Dessa lagar ersattes år 1950 
av föräldrabalken, som har undergått kontinuerlig modernisering sedan dess. Be- 
stämmelserna om vårdnad och umgänge ändrades i viktiga hänseenden senast år 
1991, varvid bestämmelser  infördes om bl.a. samarbetssamtal. 
 Numera är det självklart att barnets bästa står i centrum i de lagregler som 
nära berör barn. Det gäller både de familjerättsliga och de socialrättsliga 
regelsystemen. Samma grundsyn kommer till uttryck i Konventionen om barnets 
rättigheter från år 1989 (barnkonventionen). Där sägs i artikel 3 att barnets 
bästa skall komma i första rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen 
gäller både åtgärder som vidtas av offentliga organ och privata organisationers 
handlande. 
 För att barnets bästa verkligen skall kunna uppnås i mål och ärenden som berör 
barnet är det viktigt att barnet ges möjlighet att komma till tals. I detta 
avseende har reglerna kritiserats, bl.a. vad gäller barnets ställning i 
processer om vårdnad och umgänge. Frågorna har fått ökad vikt genom 
förändringarna under senare år i fråga om upplösning av familjegemenskaper. 
Omkring 350 000 barn i Sverige lever skilda från någon av sina föräldrar 
(Projektrapport från Socialstyrelsen, Oenighet om barnen - vad gör 
socialtjänsten? 1992). 
 Enligt artikel 12 i barnkonventionen skall barn ha rätt att uttrycka sin mening 
i alla frågor som berör det. Barnets åsikter skall tillmätas betydelse i 
förhållande till barnets ålder och mognad. 
 Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 2 september 1990. I samband 
med att konventionen antogs uttalade den dåvarande socialministern: "I vilken 
utsträckning barnets åsikter skall tillmätas betydelse i frågor som rör barnet 
är närmare reglerat i den lagstiftning som berörs. Förekommande regler av detta 
slag är väl förenliga med de principer som artikeln ger uttryck för." Uttalandet 
föranledde ingen invändning från riksdagens socialutskott när utskottet 
behandlade propositionen (prop. 1989/90:107 s. 42, bet. 1989/90:SoU28). År 1992 
lämnade Sverige en första rapport till FN om hur Sverige följer konventionen. 
Rapporten har granskats av FN:s kommitté för barnets rättigheter. Enligt kommit- 
tén återspeglar ifrågavarande lagstiftning allmänt såväl konventionens 
bestämmelser som de generella principer som tjänar som vägledning för dess till- 
ämpning. 
 Svensk rätt uppfyller alltså de krav som ställs i barnkonventionen. Den kritik 
som förekommit i olika sammanhang visar ändå att det finns utrymme för förbätt- 
ringar. 
 Frågor rörande barnets rätt att komma till tals har tidigare behandlats av Ut- 
redningen om barnens rätt, som presenterade sina förslag i ämnet i betänkandet 
Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7). 
Frågorna har även flera gånger under senare år uppmärksammats i riksdagen. I det 
följande avsnittet redogörs översiktligt för den tidigare behandlingen av 
frågorna.  
4  Ärendet och dess beredning 
 
Utredningen om barnens rätt tillsattes år 1977. I betänkandet Barnets rätt 2 Om 
föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63) lade utredningen bl.a. fram ett förslag om 
talerätt och särskilda ställföreträdare (barnombud) i mål om vårdnad m.m. Genom 
tilläggsdirektiv år 1982 fick utredningen i uppdrag att fullfölja arbetet i 
dessa delar och att dessutom överväga hur barns rättsliga ställning kunde 
stärkas i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och 1980 års LVU. Genom 
ytterligare tilläggsdirektiv år 1984 blev utredningens uppdrag i talerättsfrågan 
preciserat. 
 I delbetänkandet Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn 
m.m. (SOU 1987:7) behandlade utredningen frågor om barns talerätt i mål om 
vårdnad och umgänge, barns processbehörighet och rätt till biträde i sådana mål, 
sekretesskydd för barn i förhållande till vårdnadshavaren i vissa särskilda fall 
samt barns möjlighet att få socialt bistånd även om vårdnadshavaren inte 
samtycker till det. Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns 
tillgängliga i Justitiedepartementet (ärende Ju 87/1180). 
 Utredningens förslag om den underåriges sekretesskydd i förhållande till vård- 
nadshavaren har genomförts genom en ändring i 14 kap. 4 § andra stycket 
sekretesslagen (prop. 1988/89:67, bet. 1988/89:KU34, rskr. 1988/89:286, SFS 
1989:385). 
 Förslaget om kontaktperson för underåriga har föranlett en ändring i 10 § soci- 
altjänstlagen (prop. 1992/93:129, bet. 1992/93:SoU12, rskr. 1992/93:132, SFS 
1993:47). Barn som fyllt 15 år har numera rätt att även mot vårdnadshavarens 
vilja få en kontaktperson utsedd av socialnämnden. 
 Frågan om rätt till socialt bistånd för eget boende mot vårdnadshavarens vilja 
övervägs inom Socialdepartementet. 
 Riksdagen beslutade hösten 1990 om ändringar i föräldrabalkens regler om 
vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. 1990/91:LU13, rskr. 1990/91:53, SFS 
1990:1526). De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 mars 1991. Syftet med 
reformen var bl.a. att underlätta möjligheterna till samförståndslösningar 
mellan föräldrarna. Ett viktigt inslag i reformen är en satsning på 
samarbetssamtal, vilket innebär att föräldrarna kan erbjudas samtal under 
sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge. 
 I departementspromemorian Vårdnad och Umgänge (Ds 1989:52) som låg till grund 
för propositionen uttalades bl.a. att, med den inriktning på samför- 
ståndslösningar som promemorian hade, frågan om talerätt för barn fick mindre 
aktualitet. Något förslag om talerätt för barn lades därför inte fram i 
promemorian och frågan berördes inte i propositionen. 
 Vid riksdagsbehandlingen av propositionen tillkännagav lagutskottet att frågan 
om talerätt för barn borde övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang (bet. 
1990/91:LU13). Frågan har därefter tagits upp i flera motioner i riksdagen. 
Lagutskottet har då hänvisat till att frågan om talerätt övervägs inom Justiti- 
edepartementet (bet. 1992/93:LU22 och 1993/94:LU19). 
 En särskild utredare tillkallades hösten 1993 för att utvärdera 1991 års reform 
angående samförståndslösningar (Ju 1993:13, dir. 1993:120). Utredningen, som 
antagit namnet Vårdnadstvistutredningen, skall särskilt undersöka hur satsningen 
på samarbetssamtal har inverkat på handläggningen av vårdnads- och umgänges- 
frågor. 
 Om utredaren kommer fram till att de nuvarande reglerna om handläggningen av 
frågor om vårdnad och umgänge har brister som inte kan avhjälpas genom nya 
regler om samarbetssamtal eller smärre justeringar i de nuvarande reglerna, 
skall utredaren överväga mer genomgripande regeländringar. Utredaren skall 
orientera sig om gällande rätt och pågående lagstiftningsarbete i Norden och 
övriga Europa, främst EU-länderna, avseende familjetvister samt vårdnads- och 
umgängesfrågor. Den s.k. finländska modellen, som bl.a. innebär att föräldrarna 
i stor utsträckning kan lösa vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal som fast- 
ställs av socialnämnden, skall undersökas särskilt. Utredaren skall emellertid 
också pröva andra möjligheter att förbättra reglerna om handläggningen av frågor 
om vårdnad och umgänge. Utgångspunkten för eventuella förslag skall vara att 
föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i 
vårdnads- och umgängesfrågorna och att vad som är bäst för barnet skall till- 
godoses. Om utvärderingen av 1991 års reform ger anledning till det, skall ut- 
redaren föreslå lagändringar även i andra avseenden. 
 Utredningsuppdraget skall redovisas före utgången av juni 1995. 
 För att undersöka om gällande regler på bästa sätt värnar om barnets rätt att 
komma till tals utarbetades inom Justitiedepartementet promemorian Barns rätt 
att komma till tals, Regler för familjerättsliga och sociala mål och ärenden (Ds 
1994:85). I promemorian analyseras barnets ställning i sådana mål och ärenden i 
domstolarna som rör barn. Syftet med promemorian anges vara att undanröja sådana 
brister i lagen som kan innebära att barnets uppfattningar och önskningar inte 
blir beaktade i önskvärd utsträckning eller på rätt sätt. 
 Promemorian har remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i 
lagstiftningsärendet (Ju 87/1180). 
 De nu aktuella lagförslagen från Utredningen om barnens rätt (SOU 1987:7) finns 
i bilaga 1. En sammanfattning av betänkandet i nu aktuella delar finns i bilaga 
2. En förteckning över remissinstanserna till betänkandet finns i bilaga 3. En 
sammanfattning av promemorian Barns rätt att komma till tals (Ds 1994:85) finns 
i bilaga 4 och promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över 
remissinstanserna till promemorian finns i bilaga 6.  
Lagrådet 
 
Regeringen beslutade den 20 april att inhämta Lagrådets yttrande över de 
lagförslag som finns i bilaga 7. 
 Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. 
 Lagrådet har godtagit förslagen men förordat att avfattningen av några 
bestämmelser jämkas. Regeringen återkommer till Lagrådets förslag i avsnitt 
7.2.2 och 7.4.1 samt i författningskommentaren till 4 kap. 10 § föräldrabalken. 
I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har dessutom vissa rent språkliga 
och redaktionella ändringar gjorts.  
5  Gällande rätt 
 
5.1 Barns talerätt och processbehörighet samt rätten att i övrigt komma till 
tals  
5.1.1 Begreppen 
 
Med partsbehörighet avses egenskapen att över huvud taget kunna vara part i en 
rättegång. Alla fysiska personer, även barn, är partsbehöriga. Att ha talerätt 
är ett snävare begrepp. Det innebär att någon kan vara part i en viss rättegång. 
Den som har talerätt i en rättegång måste nämligen ofta ha en viss anknytning 
till det som rättegången handlar om. Talerätten innefattar normalt framför allt 
en rätt att starta en process (initiativrätt), rätt att framföra synpunkter i en 
process (argumentationsrätt) och rätt att överklaga ett avgörande (klagorätt). 
 Ett annat begrepp av betydelse i sammanhanget är processbehörighet. Den som är 
processbehörig kan för egen räkning väcka talan och vidta andra 
processhandlingar. Inte alla som har talerätt, dvs. kan vara part i en viss 
rättegång, är processbehöriga. Om någon saknar processbehörighet, t.ex. på grund 
av att han är underårig, förs partens talan av en ställföreträdare. 
 Även en person som själv inte är part i ett mål eller ärende kan ha ett in- 
tresse av utgången i målet eller ärendet. Ibland finns det regler som syftar 
till att en sådan persons uppfattning skall bli beaktad. Sådana regler kan, med 
den terminologi som används i promemorian, benämnas regler om en rätt att komma 
till tals.  
5.1.2 Mål om vårdnad och umgänge 
 
Talerätt och processbehörighet 
 
Reglerna om talerätt i mål om vårdnad och umgänge bygger på uppfattningen att 
vårdnaden är en rättighet och en skyldighet för föräldrarna. Därför är det 
normalt bara föräldrarna som är parter och har talerätt i dessa mål. Detta kom- 
mer direkt till uttryck i flera av bestämmelserna om vårdnad och umgänge i 6 
kap. föräldrabalken. En ändring i fråga om vårdnaden kan sålunda i allmänhet 
komma till stånd bara på talan av en av föräldrarna eller båda (6 kap. 4 - 6 §§ 
föräldrabalken). 
 I vissa mål om vårdnad har socialnämnden talerätt. Det gäller vid brister i 
föräldrarnas omsorg (6 kap. 7 §), när barnet stadigvarande har vårdats och 
fostrats i ett annat hem än föräldrahemmet (8 §) samt när barnet står under 
vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare och föräldrarna eller 
en av dem vill ha vårdnaden (10 §). I mål enligt 10 § har även föräldrarna tale- 
rätt. Rätten kan dessutom i vissa fall utan att någon part har framställt yrkan- 
de om det ta upp en vårdnadsfråga (5 § andra stycket och 7 § fjärde stycket). 
 I 15 § finns regler om talerätt i mål om umgängesrätt. Om barnets 
vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder som inte är 
vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om umgänge 
efter vad som är bäst för barnet (15 § andra stycket). Om vårdnadshavaren 
motsätter sig det umgänge som begärs av någon som inte är förälder (t.ex. en 
far- eller morförälder) har social-nämnden talerätt (15 § tredje stycket). 
 Barnet har i regel inte någon egen talerätt. I ärenden enligt 6 kap. 9 § andra 
stycket föräldrabalken, som reglerar de fall där den enda vårdnadshavaren dör, 
har barnet emellertid i praxis ansetts ha rätt att genom behörig ställföreträ- 
dare föra talan som part (NJA 1983 s. 170). Dessa ärenden skiljer sig från de 
tidigare nämnda målen om vårdnad och umgänge bl.a. genom att det inte finns två 
föräldrar som kan ha motstridiga intressen. Dessutom skulle det inte finnas 
någon motpart som kunde överklaga avgörandet, om inte barnet tillerkändes tale- 
rätt. 
 I samband med att rätten meddelar dom eller beslut angående vårdnad eller 
umgänge kan rätten på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna 
ifrån sig barnet (21 §). 
 Eftersom barnet i regel saknar talerätt i mål och ärenden om vårdnad och 
umgänge finns det inte några bestämmelser om barns processbehörighet i 6 kap. 
föräldrabalken. I ett ärende enligt 6 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken, där 
barn i praxis alltså ansetts ha talerätt, har Högsta domstolen funnit att ett 16 
år gammalt barn inte var processbehörigt (NJA 1975 s. 543). Barnet kunde alltså 
inte självt föra sin talan inför domstolen.  
Barnets rätt att komma till tals 
 
Även om barn alltså själva saknar talerätt i de flesta mål om vårdnad och um- 
gänge, är reglerna sådana att barnet i regel kommer till tals i sådana mål. 
 I 6 kap. 5 § föräldrabalken regleras bl.a. frågan om vem av föräldrarna som 
skall få vårdnaden om ett barn när någon av dem vill att den gemensamma vårdna- 
den inte längre skall bestå. Rätten skall då besluta efter vad som är bäst för 
barnet. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1981/82:168 s. 66) är det 
ytterst domstolens uppgift att utreda om barnet har några egna synpunkter på 
vårdnadsfrågan. Om barnet har en bestämd uppfattning och har nått en sådan mog- 
nad att dess önskemål bör respekteras, bör domstolen i allmänhet följa barnets 
önskan. Frågan om när barnet nått en sådan mognad kan emellertid, enligt 
propositionen, inte besvaras generellt och det kan vara svårt att utreda barnets 
innersta önskan. Därför torde domstolen i allmänhet vara hänvisad till att väga 
in barnets egna uppgifter i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som 
bör göras i målet. Enligt propositionen skall barnet inte under några 
omständigheter behöva ta direkt ställning i en vårdnadskonflikt mellan 
föräldrarna eller i övrigt i ett vårdnadsmål (prop. s. 78). 
 Om barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder 
som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken i 
frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Enligt förarbetena till 
bestämmelsen skall barnets egen inställning därvid tillmätas stor betydelse 
(prop. 1981/82:168 s. 75). 
 Tanken är att barnets inställning skall komma fram i den utredning som skall 
införskaffas innan frågor om vårdnad eller umgänge avgörs. Rätten skall enligt 6 
kap. 19 § första stycket föräldrabalken se till att frågor om vårdnad och 
umgänge blir tillbörligt utredda. Innan ett mål eller ärende avgörs skall 
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar och nämnden är också skyldig 
att lämna upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning. Om det 
behövs ytterligare utredning, kan rätten uppdra åt socialnämnden eller annat 
organ att utse någon att utföra sådan utredning (vårdnads- eller 
umgängesutredning), varvid rätten kan fastställa riktlinjer och tider för 
utredningens bedrivande. 
 Högsta domstolen har i ett mål, NJA 1988 s. 448, som gällde bl.a. vårdnaden om 
en snart 13-årig pojke med en utveckling motsvarande åldern, slagit fast att 
pojkens egna synpunkter borde tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan. Domstolen 
kom emellertid fram till att pojken inte kunde anses ha uttryckt en sådan be- 
stämd uppfattning att den kunde tilläggas avgörande betydelse i målet. 
 Barnet får höras inför rätten, om det finns särskilda skäl och det är uppenbart 
att barnet inte kan ta skada av att höras (6 kap. 19 § tredje stycket 
föräldrabalken). 
 I förarbetena anfördes bl.a. följande (prop. 1981/82:168 s. 78). 
 
Om barnet självt begär att få höras, bör domstolen före förhandlingen på 
lämpligt sätt förvissa sig om att detta motsvarar barnets verkliga vilja. Detta 
är givetvis särskilt betydelsefullt, om domstolen skulle misstänka att barnet 
har påverkats att begära företräde inför domstolen. 
 Som exempel på sådana särskilda skäl som kan tala för att barnet hörs, trots 
att barnet inte självt har begärt det, har i den allmänna motiveringen  ... 
anförts att barnet under vårdnadsutredningen har gett uttryck för en bestämd 
uppfattning i vårdnadsfrågan utan att för den skull ha framställt någon direkt 
begäran att höras inför domstolen. Även i dessa situationer krävs att det 
framstår som uppenbart att barnet inte kan ta skada av ett förhör. 
 Som utvecklas i den allmänna motiveringen ankommer det på domstolen att i det 
enskilda fallet ta ställning till om det är lämpligt att barnet hörs. En 
förutsättning är under alla förhållanden att barnet går med på att framträda 
inför domstolen. Vidare måste barnets ålder och mognad vägas in i bedömningen. 
Barn som är yngre än 12 år torde endast sällan vara så mogna att de bör medverka 
i rättegången. 
 
Lagrådet underströk att domstolen bör tillämpa regeln med stor återhållsamhet 
även om det står klart att ett förhör inte är ägnat att bli direkt skadligt för 
barnet (prop. s. 88). Inte ens då bör enligt Lagrådet en uppgift från ena för- 
äldern eller dennes ombud, att barnet självt vill uttala sin mening vid 
huvudförhandling i målet, utan vidare föranleda att barnet hörs. Vad barnet 
under mer avspända förhållanden uppgett t.ex. inför vårdnadsutredaren kan enligt 
Lagrådet ge en tillräckligt god bild av barnets inställning, och det är då 
lämpligt att domstolen inskränker sig till att höra utredaren om de närmare om- 
ständigheterna när uppgifterna lämnades. 
 Departementschefen anslöt sig till Lagrådets yttrande i denna del och tillade 
att det inte heller behöver bli aktuellt för domstolen att höra 
vårdnadsutredaren om vilken inställning barnet kan ha, om vårdnadsutredningen 
som sådan ger en tillräckligt god bild av barnets inställning (prop.  s. 91). 
 Även lagutskottet underströk att bestämmelsen skall tillämpas med återhållsam- 
het. Enligt lagutskottet bör barnets ålder och mognad tillmätas stor betydelse 
och barnets inställning vara vägledande. Barnets önskemål om att höras bör dock 
enligt utskottet inte ha någon avgörande betydelse eftersom det i vissa fall kan 
vara svårt att utröna om barnets begäran bygger på en verklig vilja hos barnet 
att höras eller på påtryckningar från andra håll. Barnets önskemål och åsikter 
bör i stället i första hand inhämtas under socialnämndens utredning (bet. 
1982/83:LU17 s. 28 f.). 
 Bestämmelsen används också mycket sällan och då i första hand om en tonåring 
själv begär att få höras inför rätten (se Ewerlöf och Sverne, Barnets bästa, 3 
uppl. s. 70). 
 De synpunkter barnet kan vilja få framförda i de tvistiga vårdnads- och 
umgängesmålen skall alltså normalt komma fram i den vårdnads- eller umgängesut- 
redning som inhämtas från socialnämnden. Någon rättslig reglering av hur social- 
nämnderna bör bedriva utredningar i tvister om vårdnad eller umgänge finns inte. 
Socialstyrelsen ger i skriften Vårdnad och umgänge, Samarbetssamtal och vård- 
nadsutredningar  (Allmänna råd från Socialstyrelsen 1985:2) viss handledning, 
bl.a. om hur utredaren bör träffa barnet och samtala med det. I en projektrap- 
port från Socialstyrelsen, Oenighet om barnen - vad gör socialtjänsten? (febru- 
ari 1992), beskrivs en undersökning av fem kommuners arbete inom området vårdnad 
och umgänge. Projektgruppen undersökte bl.a. hur kommunerna gör vårdnadsutred- 
ningar. Enligt rapporten är vårdnadsutredningarna ofta välgjorda men säger lite 
om föräldrarnas omsorgsförmåga och beskriver barnet och dess behov knapphändigt. 
Utredarna har enligt rapporten ofta träffat barnet bara vid något enstaka 
tillfälle eller inte alls. 
 I sitt remissyttrande över promemorian i detta lagstiftningsärende anför 
Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna att barnets inställning 
"sällan eller aldrig" redovisas i utredningarna. 
 En markering av att barnets vilja skall beaktas även av vårdnadshavaren finns i 
6 kap. 11 § föräldrabalken. Enligt den bestämmelsen är vårdnadshavaren skyldig 
att i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till 
barnets synpunkter och önskemål. 
 Sammanfattningsvis har man sökt tillförsäkra barnen en rätt att komma till tals 
i vårdnads- och umgängesmålen dels genom motivuttalanden om att barnens önskemål 
skall beaktas, dels genom en särskild lagbestämmelse om att barnet i vissa fall 
kan höras inför rätten och dels genom bestämmelser om vårdnads- och 
umgängesutredning genom socialnämndens försorg. I praktiken hörs barn mycket 
sällan inför rätten, vilket står i överensstämmelse med förarbetsuttalanden. Det 
är förutsatt att den som gör en vårdnads- eller umgängesutredning skall inhämta 
synpunkter från barnet, men det saknas lagbestämmelser härom.  
5.1.3 Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge 
 
Talerätt och processbehörighet 
 
Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad, 
umgänge eller överlämnande av barn, dvs. åläggande för någon att överlämna 
barnet till vårdnadshavaren, regleras i 21 kap. föräldrabalken. Där regleras 
även vissa verkställighetssituationer som inte grundas på domar eller beslut (21 
kap. 7 och 8 §§). Verkställighet söks hos länsrätten. 
 Enligt ett förslag i Domstolsutredningens slutbetänkande Domstolarna inför 
2000-talet (SOU 1991:106) skall dessa mål fortsättningsvis handläggas vid de 
allmänna domstolarna. Förslaget har remissbehandlats, men det har ännu inte lett 
till lagstiftning. 
 Det finns inte några uttryckliga regler om vilka som är parter, dvs. har 
talerätt, i sådana mål. Det står dock klart att barn som är föremål för verk- 
ställighetsåtgärder saknar talerätt. Innan nuvarande bestämmelser infördes år 
1967 ansågs i praxis vissa regler i utsökningslagen vara tillämpliga när det 
förelåg en dom eller ett interimistiskt beslut som reglerade frågan om barns 
överlämnande. Vårdnadshavaren eller någon som var umgängesberättigad kunde bl.a. 
i sådana fall vända sig till överexekutor, som förordnade om verkställighet och 
föreskrev hur den skulle genomföras (prop. 1967:138 s. 11). När nya regler 
infördes angående verkställighet byggde dessa på tidigare praxis. Att barnet 
skulle erhålla partsställning i processen diskuterades över huvud taget inte i 
förarbetena (prop. s. 38 f.). 
 Barn som har fyllt tolv år eller nått motsvarande mognad har emellertid en 
relativt stark ställning i målet. Verkställighet får normalt inte ske mot ett 
sådant barns vilja (se nedan). 
 När det gäller internationella förhållanden har Sverige genom lagen (1989:14) 
om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om 
överflyttning av barn införlivat två konventioner med svensk rätt. Det är dels 
Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av 
avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn, dels 
Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella 
bortföranden av barn. 
 Genom att Sverige har anslutit sig till Europarådskonventionen skall avgöranden 
som har meddelats i en konventionsstat angående vårdnad, umgänge och rätten att 
ta vård om barn normalt erkännas och verkställas i Sverige. På motsvarande sätt 
kan avgöranden av detta slag som har meddelats här i landet få verkan i de andra 
konventionsstaterna. 
 Anslutningen till Haagkonventionen innebär, konventionsstaterna emellan, att 
ett barn som olovligen har förts bort från den stat där barnet hade sitt hemvist 
vid bortförandet eller som olovligen hålls kvar i en annan stat normalt skall 
återföras till den stat där barnet hör hemma. 
 Lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och 
om överflyttning av barn gäller inte barn som har fyllt 16 år (2 §). Barn har 
inte heller enligt denna lag talerätt men kan ha viss vetorätt och även komma 
till tals på annat sätt (se nedan).  
Barnets rätt att komma till tals 
 
I 21 kap. föräldrabalken finns vissa bestämmelser om barns rätt att komma till 
tals i mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad, umgänge och överlämnande 
av barn. Sådan verkställighet får inte ske mot barnets vilja, om barnet har 
fyllt tolv år eller nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på 
motsvarande sätt (21 kap. 5 §). Barnet har alltså en vetorätt i dessa fall. Av 
bestämmelsen följer att domstolen ofta är skyldig att ta reda på barnets vilja 
och i vissa fall rätta sig efter den. 
 Undantag från barnets vetorätt gäller för de fall då länsrätten finner att 
verkställigheten är nödvändig av hänsyn till barnets bästa. 
 I mål om verkställighet skall länsrätten som huvudregel hålla muntlig 
förhandling (21 kap. 12 §). På samma sätt som gäller i vårdnads- och umgängesmål 
får barnet höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (21 kap. 12 § andra 
stycket). 
 Länsrätten kan uppdra åt en lämplig person att verka för att den som har hand 
om barnet frivilligt fullgör vad som åligger honom eller henne (21 kap. 2 §). 
Den personen skall enligt vad som framgår av 4 § förordningen (1967:715) om 
tillämpning av 21 kap. föräldrabalken försöka klarlägga barnets inställning, om 
det är möjligt och lämpligt. 
 Enligt 12 § 3 lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsav- 
göranden m.m. och om överflyttning av barn får inte överflyttning enligt 
Haagkonventionen ske till ett annat land, om barnet självt motsätter sig 
överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör 
beaktas. Enligt samma lag skall rätten innan den avgör ett mål om verkställighet 
eller ett mål om överflyttning av barn inhämta barnets mening, om det inte är 
omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad (17 §).  
5.1.4 Andra familjerättsliga mål och ärenden 
 
Frågor om barns talerätt och rätt för barnet att i övrigt komma till tals upp- 
kommer också i andra familjerättsliga mål och ärenden. Här skall beskrivas vad 
som gäller i adoptionsärenden, namnärenden, mål och ärenden om faderskap, mål om 
underhållsbidrag och förmynderskapsärenden. 
 Arvs- och testamentsärenden lämnas utanför genomgången.  
Adoption 
 
I ärenden enligt 4 kap. föräldrabalken angående adoption har barnet inte 
talerätt. Den som har fyllt tolv år får emellertid inte adopteras utan eget sam- 
tycke (4 kap. 5 §). Barnet har alltså på liknande sätt som i verkställighets- 
målen en vetorätt i dessa ärenden och domstolen måste därför ta reda på barnets 
uppfattning. Vetorätten är emellertid inte absolut. Undantag görs för fall då 
barnet är under 16 år och skulle skadas av att tillfrågas och för fall då barnet 
är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller 
något annat liknande förhållande. 
 Rätt att överklaga beslut i adoptionsärenden har sökanden och den som skall 
höras i ärendet (4 kap. 11 §). Det torde innebära att även den som skall 
adopteras, om han eller hon fyllt tolv år, har en sådan rätt att överklaga (Wa- 
lin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 4 uppl. 1986, s. 149). 
 Någon lagstadgad rätt i övrigt för barnet att komma till tals i adoptions- 
ärenden finns inte. 
 Om barnet inte har fyllt 18 år, skall domstolen i ärende om antagande av 
adoptivbarn inhämta yttrande från socialnämnden (4 kap. 10 §).  
Namn 
 
Regler om förvärv och byte av namn finns i namnlagen (1982:670). I sådana mål 
och ärenden kan ett barn vara part. Anmälan eller ansökan i mål eller ärende 
enligt lagen skall dock för den som är under 18 år göras av vårdnadshavaren. 
Barnet saknar således processbehörighet. Om barnet fyllt tolv år, får dock anmä- 
lan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt för- 
hindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av 
något annat liknande förhållande (48 § namnlagen). Barnet har alltså här, som i 
verkställighetsmålen och adoptionsärendena, en vetorätt. 
 Någon rätt i övrigt för barnet att komma till tals finns inte föreskriven i 
namnlagen.  
Faderskap 
 
I faderskapsmål har barnet ställning som part. Talan om fastställande av 
faderskap väcks av barnet (3 kap. 5 § första stycket föräldrabalken). Skall inte 
en viss man anses som far enligt presumtionen i 1 kap. 1 § föräldrabalken, är 
socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till 
att faderskapet fastställs (2 kap. 1 § föräldrabalken). Barnets talan får i 
dessa mål föras av socialnämnden, av modern, om hon är vårdnadshavare, eller av 
en särskilt förordnad vårdnadshavare (3 kap. 5 § andra stycket i dess nya lydel- 
se, se prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3 och SFS 1994:1433). 
 I mål om hävande av faderskapspresumtionen får ett underårigt barns talan föras 
av förmyndaren eller i vissa fall av en god man (3 kap. 4 § föräldrabalken). Det 
är emellertid inte avsett att utesluta en underårig från att själv föra sin 
talan (se Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 4 uppl. 1986, 
s. 101). Den underårige torde enligt Walin ha sådan behörighet, om han har fyllt 
15 år och har tillräckligt omdöme. 
 Ett barn som är myndigt skall godkänna en bekräftelse av faderskap. Detsamma 
gäller enligt 1 kap. 4 § föräldrabalken i dess lydelse från och med den 1 juli 
1995 barn som inte är myndiga men som inte står under någons vårdnad (prop. 
1993/94:251, bet. 1994/95:LU3 och SFS 1994:1433). 
 Av intresse i förevarande sammanhang är de bestämmelser som ger barn rätt att 
utan hinder av sekretess få del av uppgifter angående sitt ursprung. 
 Enligt 4 § lagen (1984:1140) om insemination har ett barn som har avlats genom 
insemination rätt att, om det har uppnått tillräcklig mognad, få del av de upp- 
gifter om spermagivaren som har antecknats i sjukhusets särskilda journal. 
 Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen i lydelse från och med den 1 juli 1994 (se 
prop. 1993/94:165) har en enskild möjlighet att ta del av annars hemliga upp- 
gifter beträffande andras personliga förhållanden, om uppgifterna är av bety- 
delse för att den enskilde skall få vetskap om vilka hans biologiska föräldrar- 
är. Den enskilde skall ha uppnått myndig ålder för att ha rätt att ta del av 
uppgifterna.  
Underhållsbidrag 
 
I mål om underhållsbidrag enligt 7 kap. föräldrabalken är barnet part men saknar 
processbehörighet. Vårdnadshavaren, förmyndare eller socialnämnden får företräda 
barnet (7 kap. 2 § tredje stycket och 14 § första stycket föräldrabalken). 
 I praxis har föräldrar som tvistar om vårdnaden om barnet enligt 6 kap. 
föräldrabalken ansetts kunna som parter föra talan i vårdnadsmålet om under- 
hållsbidrag till barnet (NJA 1982 s. 376). I dessa mål har barnet alltså inte 
ställning som part och inte heller någon lagstadgad rätt att komma till tals.  
Förmynderskap m.m. 
 
I ärenden angående förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap saknar barn under 
16 år talerätt. Barn som fyllt 16 år har däremot viss talerätt, vilket framgår 
av 10 kap. 18 § samt 11 kap. 15 och 21 §§ föräldrabalken. Talerätten innefattar 
en rätt för barn som fyllt 16 år att ansöka om förordnande eller entledigande av 
en förmyndare, god man eller förvaltare. Ett barn som fyllt 16 år skall dessutom 
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, om det kan ske. Rättens beslut får 
överklagas av var och en som har rätt att göra ansökan, således även av en 
underårig som har fyllt 16 år. 
 Bestämmelserna om förmynderskap förändras i stor utsträckning från och med den 
1 juli 1995. De nu berörda bestämmelserna ändras emellertid inte  (prop. 
1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29, SFS 1994:1433). Däremot upphävs 
bestämmelser om en motsvarande talerätt i vissa andra ärenden, vilket sam- 
manhänger med att ärendena från och med den 1 juli 1995 handläggs av överför- 
myndaren i stället för av tingsrätten (se prop. 1993/94:251 s. 291 f.). 
 När det gäller barnets rätt att komma till tals föreskrivs i 12 kap. 7 § 
föräldrabalken i dess lydelse från och med den 1 juli 1995 att förmyndaren 
skall, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige i angelägenheter av vikt. 
Regeln gäller dock endast om den omyndige fyllt 16 år. Motsvarande skyldighet 
åvilar enligt 13 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken god man och förvaltare. 
Även om det inte föreskrivs i 12 kap. 7 § föräldrabalken, är det enligt pro- 
positionen naturligt att förmyndaren hör även ett barn som är under 16 år, om 
barnet har nått tillräcklig mognad och det är fråga om åtgärder som är av vikt 
för barnet personligen (se prop. 1993/94:251 s. 215).  
5.1.5 Sociala mål 
 
Med sociala mål avses i detta sammanhang mål om vård av barn enligt 
socialtjänstlagen (1980:620) och mål enligt lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga (LVU). Exempel är mål om socialnämnds medgivande 
att en underårig tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem 
som inte tillhör någon av barnets föräldrar eller någon annan som har vårdnaden 
om den underårige (25 § socialtjänstlagen), mål om förbud för en person att utan 
nämndens medgivande ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet 
som inte är tillfällig (27 § socialtjänstlagen) och mål om vård enligt 2 - 4 §§ 
LVU. 
 
Talerätt och processbehörighet 
 
Barnet betraktas som part - dvs. har talerätt - i de mål och ärenden enligt 
socialtjänstlagen och LVU som rör barnet. Det framgår indirekt av 56 § socialt- 
jänstlagen och 36 § LVU. Enligt dessa bestämmelser får vidare en underårig som 
fyllt 15 år själv föra sin talan i processen, men det är oklart hur långt tale- 
rätten sträcker sig och hur den skall utövas när barnet saknar processbehö- 
righet. 
 Talerätten innebär inte att barnet alltid har initiativrätt. I  bl.a. mål om 
vård enligt LVU saknar barnet en sådan rätt. Barnet kan alltså inte väcka talan 
om att bli ställd under vård. 
 Barn som har fyllt 15 år är alltså processbehöriga i denna typ av mål. När det 
gäller barn som är yngre än 15 år måste barnets talan utföras av en ställför- 
eträdare. Hittills har man i allmänhet ansett att den uppgiften kan fullgöras av 
barnets legala ställföreträdare (vårdnadshavaren).Den som är förordnad som 
offentligt biträde enligt rättshjälpslagen är enligt gällande rätt inte 
ställföreträdare för barnet. Det innebär bl.a. att yngre barn inte kan överklaga 
ett domstolsavgörande utan vårdnadshavarens medverkan. 
 Vilka av socialnämndens beslut som får överklagas framgår av 73 § 
socialtjänstlagen och 41 § LVU. Det framgår inte direkt av dessa bestämmelser 
vem som har rätt att överklaga besluten. Av 22 § förvaltningslagen framgår 
emellertid att ett beslut av en förvaltningsmyndighet eller en förvaltningsdoms- 
tol får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och 
beslutet kan överklagas. Barns talerätt i mål eller ärenden enligt 
socialtjänstlagen och LVU innefattar därför även en rätt att överklaga social- 
nämndens beslut.  
Barnets rätt att komma till tals 
 
I mål enligt socialtjänstlagen och LVU är barnet alltså part. Om barnet fyllt 15 
år, är det processbehörigt och kan själv föra sin talan i processen. De yngre 
barnen har inte en sådan behörighet. Enligt lagen bör de dock höras, om det kan 
vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av 
att höras (56 § andra stycket socialtjänstlagen och 36 § andra stycket LVU). 
 När socialnämnden gör en utredning om tvångsomhändertagande för vård skall 
nämnden före ställningstagandet ge den unge, om han fyllt 15 år, tillfälle att 
yttra sig över vad som kommit fram under utredningen. Detta framgår indirekt av 
54 § socialtjänstlagen, som stadgar att socialnämnden skall tillämpa 17 § för- 
valtningslagen i ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild. Den som 
skall ges tillfälle att yttra sig har också rätt att få företräde inför nämnden, 
om inte särskilda skäl föranleder annat (55 §). Socialnämnden skall vidare 
enligt 54 § socialtjänstlagen tillämpa bestämmelsen i 14 § första stycket 
förvaltningslagen om parts rätt att lämna muntliga uppgifter i ett ärende. 
 I vissa mål och ärenden enligt LVU kan barnet få rättshjälp genom offentligt 
biträde. Reglerna härom finns i rättshjälpslagen (1972:429). Det offentliga 
biträdet är kostnadsfritt för barnet. Däremot får inte barnet till följd av 
biträdesförordnandet ersättning för egna kostnader, t.ex. för inställelse till 
förhandling. För detta fordras att barnet beviljas allmän rättshjälp. 
 Det offentliga biträdet stärker barnets ställning genom att vara ett språkrör 
för barnet i processen. Biträdet kan även ta initiativ till en utredning för 
tillvaratagande av barnets rätt, om en sådan inte kan fås genom den myndighet 
som handlägger målet eller ärendet (45 § rättshjälpslagen). Biträdets roll 
begränsas emellertid av att han eller hon, som tidigare sagts, inte är ställ- 
företrädare för barnet. Biträdet kan därför inte överklaga ett beslut och inte 
heller företa andra processhandlingar utan fullmakt. Fullmakten lämnas av barnet 
om det är processbehörigt och i annat fall av den legala ställföreträdaren. 
 Regeringsrätten har i ett avgörande, R 1983 2:19, ansett att en god man haft 
rätt att för ett barns räkning överklaga ett beslut angående vård enligt LVU. 
 Av 44 § rättshjälpslagen framgår att den som utses till offentligt biträde 
skall vara lämplig för uppdraget. Det finns inte någon föreskrift om att 
biträdet skall vara jurist eller ha någon annan särskild utbildning. I den 
praktiska tillämpningen har det enligt Utredningen om barnens rätt  ändå blivit 
så, att domstolarna till offentligt biträde i allmänhet förordnar en jurist, 
ofta en advokat eller en biträdande jurist vid en advokatbyrå.  
5.2 Offentligt biträde m.m. 
 
I avsnitt 5.1.5 har beskrivits vad som gäller i fråga om offentligt biträde för 
barn i mål enligt LVU. I övriga mål och ärenden som behandlas i denna 
lagrådsremiss har barnet inte någon rätt till offentligt biträde. Däremot kan 
barnet i allmänhet få allmän rättshjälp med biträdesförordnande, om barnet är 
part i ett mål enligt föräldrabalken.  
5.3 Barnombudsmannen 
 
Den 1 juli 1993 trädde lagen (1993:335) om Barnombudsman i kraft. Barnombuds- 
mannen har till uppgift att bevaka frågor som angår barns och ungdomars 
rättigheter och intressen och skall särskilt uppmärksamma att lagar och andra 
författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden 
enligt FN-konventionen om barnets rättigheter (1 §). 
 Enligt förarbetena till lagen skall Barnombudsmannen arbeta på ett generellt 
plan och med utgångspunkt från enskilda frågor lyfta fram principer som kan 
läggas till grund för ombudsmannens ställningstaganden (prop. 1992/93:173 s. 
10). Barnombudsmannen skall inom sitt verksamhetsområde göra principiella 
uttalanden om hur en svensk författning förhåller sig till konventionen, men 
inte göra uttalanden om huruvida en myndighets eller befattningshavares åtgärd i 
visst fall är olaglig eller är ett tjänstefel. Ombudsmannen skall kunna ge barn 
och ungdomar vägledning om vart de kan vända sig i vissa frågor men inte ägna 
sig åt enskilda fall (prop. s. 11). 
 Genom en regel som trädde i kraft den 1 april 1994 har Barnombudsmannen ålagts 
en skyldighet att genast till socialnämnden anmäla om ombudsmannen i sin verk- 
samhet får kännedom om att någon som är under 18 år misshandlas i hemmet eller 
om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till en 
underårigs skydd. Om det finns särskilda skäl, får anmälan till socialnämnden 
göras även i andra fall (3 § lagen om Barnombudsman).  
6  Förslagen från Utredningen om barnens rätt 
 
Förslagen från Utredningen om barnens rätt i betänkandet Barnets rätt 3 Om barn 
i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) går genomgående ut på 
att barnet skall ha ställning som part - ha talerätt - i mål om vårdnad och um- 
gänge enligt föräldrabalken samt i mål om verkställighet av domar och beslut i 
sådana mål. Detta harmonierar, menar utredningen, med den allmänna principen i 
vår rättsordning att var och en som har ett av rättsordningen skyddat intresse 
också har talerätt rörande det intresset. Mål om vårdnad och umgänge skall av- 
göras i enlighet med barnets bästa, och en talerätt för barnet i dessa mål är 
därför en naturlig ordning. 
 Utredningen ansåg att barnets talerätt skall vara i princip obegränsad. Dock 
skall barnet inte kunna väcka talan om ändring i fråga om vårdnaden eller 
umgänget. Barnet skall alltså inte kunna ta initiativ till en process mot för- 
äldrarna om att vårdnaden skall tas ifrån föräldrarna eller endera av dem. Om 
det finns ett uttalat behov av en ändring i fråga om vårdnaden eller umgänget 
med hänsyn till barnet, men ingen av föräldrarna är beredd att väcka talan om 
det, föreslår utredningen att socialnämnden skall ha rätt att väcka talan. 
 Genom förslaget att införa talerätt för barnet i vårdnads- och umgängesmålen 
kommer barnet, enligt utredningen, att inta i det stora hela samma ställning i 
dessa mål som i de sociala målen, dvs. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620) 
och lagen (1990:52), tidigare (1980:621), med särskilda bestämmelser om vård av 
unga (LVU). 
 Talerätten för barnet innebär enligt utredningen inte på något sätt att barnet 
skall tvingas eller pressas till att ta parti för endera föräldern. 
 Utredningen påpekade att frågan om hur talerätten skall utövas får en helt 
annan betydelse än hittills, om man ger barnet en generell talerätt i personliga 
angelägenheter. Det är enligt utredningen otänkbart att de mindre barnen själva 
skall kunna agera som parter i en rättegång. Också för de större barnen kan det 
enligt utredningen vara svårt att stå ensam som part i en process. 
 Utredningen föreslår att större barn skall ha rätt att själva föra sin talan - 
vara processbehöriga - i alla mål som rör deras personliga angelägenheter, dvs. 
inte bara i sociala mål där barn redan idag är processbehöriga från det de fyllt 
15 år, utan även i mål om vårdnad, umgänge och verkställighet. 
 Utredningen föreslår vidare att åldersgränsen för barns processbehörighet 
bestäms till tolv år i alla mål. 
 Nästa fråga är vem som skall företräda de icke processbehöriga barnen. För 
vanliga vårdnadsmål - dvs. sådana mål som gäller att avgöra vårdnads- och 
umgängesfrågan när föräldrarna skiljer sig eller det i annat fall blir aktuellt 
att ändra på vårdnadsansvaret föräldrarna emellan - anser utredningen att i 
normalfallet föräldrarna skall kunna företräda barnet så länge de är ense. 
Enligt utredningens mening är det nämligen ett överordnat intresse att 
föräldrarna efter en skilsmässa eller i en liknande situation kan samarbeta om 
sitt barn. Att i detta läge förse barnet med en särskild ställföreträdare med 
uppgift att bevaka barnets speciella intressen kan, enligt utredningen, äventyra 
samförståndet och samarbetsförutsättningarna mellan föräldrarna. 
 Utredningen föreslår därför att det mindre barnet skall företrädas av en 
särskild ställföreträdare bara när föräldrarna inte kan komma överens i 
vårdnadsfrågan eller det finns särskild anledning att anta att föräldrarnas 
överenskommelse inte överensstämmer med barnets intressen. 
 I andra än de "vanliga" vårdnadsmålen liksom i mål om umgänge eller 
verkställighet samt i de sociala målen måste man, enligt utredningen, utgå från 
att föräldrarna och barnet kan ha skilda intressen. Utredningen föreslår därför 
att det alltid skall finnas en särskild ställföreträdare för det icke pro- 
cessbehöriga barnet i sådana mål. Uppgiften att vara barnets särskilda 
ställföreträdare skall ankomma på ett offentligt biträde enligt 
rättshjälpslagen. I mål enligt LVU, där barnet redan idag är part, har de icke 
processbehöriga barnen i de flesta fall ett eget offentligt biträde. 
 Enligt utredningens förslag får emellertid det offentliga biträdet, när det 
gäller icke processbehöriga barn, en annan ställning i målet än den som i dag 
tillkommer barnets offentliga biträde i de sociala målen. Det offentliga 
biträdet får behörighet att till alla delar företräda barnet i målet och skall 
t.ex. kunna överklaga en dom eller ett beslut som har gått barnet emot. 
Utredningen framhåller att det påtalats som en brist i gällande lagstiftning att 
detta inte har kunnat ske i LVU-mål, t.ex. mål om omhändertagande av barn. 
 I fråga om innehållet i barnets talerätt i de sociala målen föreslår 
utredningen inga förändringar. Liksom i dag skall alltså bara socialnämnden 
kunna ta initiativ t.ex. till att ett barn bereds vård enligt LVU.Även de 
större, processbehöriga barnen skall kunna få ett offentligt biträde. 
Utredningen anser att den möjligheten skall finnas i alla mål som avser barnets 
personliga angelägenheter, alltså inte bara som i dag i mål enligt LVU utan 
också i vårdnads-, umgänges- och verkställighetsmål samt i mål om flyttningsför- 
bud. När det gäller de vanliga vårdnadsmålen räknar utredningen med att det 
normalt inte skall behöva utses ett offentligt biträde för ett processbehörigt 
barn så länge föräldrarna är ense i fråga om vårdnaden. 
 Det offentliga biträdets roll blir enligt utredningen något annorlunda när det 
är fråga om ett processbehörigt barn än när det gäller ett mindre barn. 
Uppgiften för det offentliga biträdet blir att biträda, inte att företräda 
barnet i målet. För att biträdet skall kunna företräda barnet krävs att barnet 
lämnar ett formligt uppdrag (fullmakt) till biträdet att vara hans eller hennes 
ombud i målet. 
 Utredningen föreslår vidare att den särskilda regel som medger att det 
förordnas ett gemensamt offentligt biträde för barnet och vårdnadshavaren i mål 
enligt LVU utmönstras ur lagen. 
 Offentligt biträde skall enligt utredningen vara kostnadsfritt för barnet. Att 
barnet görs till part i vårdnads-, umgänges- och verkställighetsmålen skall inte 
heller i något annat hänseende få leda till att barnet belastas med kostnader 
för rättegången.  
7  Överväganden 
 
7.1 Allmänna utgångspunkter för en reform 
 
Barnets bästa är det centrala i vårdnadstvister och i andra mål och ärenden som 
rör relationen mellan barn och föräldrar eller på något annat sätt angår barnets 
person. Handläggningen av sådana mål och ärenden bör därför vara inriktad på att 
utröna hur barnets behov bäst blir tillgodosedda. Utgångspunkt för bedömningen 
bör därvid - liksom hittills - vara att det som föräldrarna är överens om 
angående barnet som regel är till barnets bästa. 
 För att domstolen skall få en uppfattning om vad som är bäst för barnet är det 
viktigt att barnets egen uppfattning och egna önskemål kommer fram och blir 
beaktade i processen. En allmän utgångspunkt bör vara att hänsyn skall tas till 
barnets vilja alltefter vilken ålder och mognad som barnet uppnått. 
 Vad som är barnets verkliga vilja kan dock vara svårt att veta. Barnet kan på 
olika sätt påverkas till att ha en viss inställning och barnets inställning kan 
förändras från dag till dag. Det är därför viktigt att det som barnet ger 
uttryck för bedöms med sakkunskap och med hänsyn tagen till omständigheterna i 
det enskilda fallet. 
 En viktig fråga i detta sammanhang är om barn bör ha talerätt i de mål och 
ärenden som berör dem. Frågan bör diskuteras för varje särskild mål- eller 
ärendetyp. Några allmänna reflektioner kan dock göras inledningsvis. 
 En vårdnads- eller umgängestvist innebär en stark känslomässig påfrestning för 
de inblandade. Även andra mål och ärenden som berör ett barn kan vara känsliga. 
Det har i många sammanhang framhållits att ett barn aldrig får pressas till att 
uttrycka en åsikt eller till att ta ställning för någon av föräldrarna mot den 
andra. Regeringen instämmer helt i detta. 
 Det är också viktigt att beakta att det i handläggningen av vårdnads- och 
umgängesmål och i andra mål och ärenden som angår ett barns person måste finnas 
utrymme för flexibilitet. Det är inte säkert att en formell talerätt för barn är 
det bästa sättet att tillgodose barnets intressen eller det bästa sättet att se 
till att barnets vilja verkligen kommer fram och blir beaktad. Det är inte ens 
säkert att en formell talerätt är önskvärd. Egen talerätt är inget självändamål. 
Det väsentliga är att barnets vilja verkligen blir beaktad och att den blir 
beaktad på rätt sätt. Frågan om barns talerätt i olika mål och ärenden bör 
bedömas från den utgångspunkten.  
7.2 Mål och ärenden om vårdnad och umgänge 
 
7.2.1 Talerätt och processbehörighet  
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon 
talerätt för barn i mål och ärenden om vårdnad och 
umgänge.  
 Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 35 
f.). 
 Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar promemorians bedömning. 
Några remissinstanser anser dock att barn bör ha talerätt huvudsakligen i 
enlighet med vad som föreslogs av Utredningen om barnens rätt. Till dem hör 
Föreningen BRIS och Rädda Barnen. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds 
universitet har inga invändningar mot promemorians förslag i och för sig men 
menar att de skäl som anförs mot att ge barn talerätt inte är övertygande. 
 Skälen för regeringens bedömning: Frågan om barn bör ha talerätt eller inte 
rymmer flera olika delfrågor, vilka måste analyseras var för sig.  
Principiella skäl för och emot en talerätt 
 
Det är en självklarhet att frågor om vårdnad och umgänge och andra frågor som 
rör ett barns person angår barnets rätt. Det framhålls också av Utredningen om 
barnens rätt och i promemorian. 
 Utredningen menar att det därför finns starka skäl för att barn skall 
tillerkännas en generell rätt att föra talan i sådana mål och ärenden och 
därigenom formellt bli likställda med sina föräldrar i processen. Detta 
harmonierar, enligt utredningen, med den allmänna principen i vår rättsordning 
att var och en som har ett av rättsordningen skyddat intresse också skall ha 
talerätt rörande det intresset. 
 Till detta kommer enligt utredningen att barn redan i dag har partsställning i 
mål enligt socialtjänstlagen och LVU. Den ordningen synes fungera väl, vilket 
ses som ytterligare ett skäl att tillerkänna barn talerätt även i mål och 
ärenden om vårdnad och umgänge. 
 En majoritet av de remissinstanser som yttrade sig över utredningens förslag 
instämde i bedömningen och tillstyrkte förslaget om en generell talerätt för 
barn. Flertalet remissinstanser ansåg dock att den av utredningen föreslagna 
åldersgränsen för processbehörighet borde vara 15 i stället för 12 år. 
 Som nämnts ovan (avsnitt 5.1.1) innebär en talerätt normalt att man har rätt 
att starta en process (initiativrätt), att framföra sina synpunkter i en process 
(argumentationsrätt) och att överklaga ett avgörande (klagorätt). 
 Enligt utredningens förslag skall talerätten för barn vara inskränkt på det 
sättet att den inte skall innefatta en initiativrätt för barnet. Barnets tale- 
rätt skulle alltså inte få det innehåll som vanligen läggs in i begreppet tale- 
rätt. 
 Regeringen kan instämma i att det inte är självklart att en talerätt måste in- 
nefatta alla tre momenten; initiativrätt, argumentationsrätt och klagorätt. När 
det t.ex. gäller mål om beredande av vård enligt LVU, där barn redan har 
talerätt, är denna begränsad genom att barnet saknar initiativrätt. Något 
principiellt hinder mot en på det sättet begränsad talerätt finns alltså inte. 
 Det finns emellertid andra omständigheter som visar att den av Utredningen om 
barnens rätt föreslagna talerätten inte kan jämföras med vad som vanligen menas 
med talerätt. 
 Föräldrarna är eller blir i de allra flesta fall överens om hur vårdnads- och 
umgängesfrågorna skall lösas vid en separation. Även i dessa mål skall barnet, 
enligt utredningens förslag, vara part i målet. Men då skall normalt inte någon 
särskild ställföreträdare utses för det icke processbehöriga barnet. Barnet 
skall enligt utredningen då företrädas av sina föräldrar i egenskap av barnets 
legala ställföreträdare. Föräldrarna blir alltså både ställföreträdare och mot- 
parter till barnet i dessa mål. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt. 
 Enligt utredningens förslag skall barnet inte behöva ta parti för någon av 
föräldrarna i processen. Många som yttrade sig över utredningens förslag 
instämde i detta och regeringen har samma uppfattning (jfr vad som anförts i av- 
snitt 7.1). Det är emellertid principiellt främmande att en part på det sättet 
inte skall behöva ta ställning till själva tvistefrågan i målet, vilket också 
framhölls i yttranden över utredningens förslag. 
 Till detta kommer att det är viktigt att beakta vilket ändamål som skall till- 
godoses med regler om barns representation i mål och ärenden om vårdnad och 
umgänge. Det väsentliga är att barnets vilja verkligen kommer fram och blir be- 
aktad i tillbörlig utsträckning. Reglerna bör därför utformas så att detta ända- 
mål förverkligas i möjligaste mån. 
 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet menar att de skäl som här 
anförts mot en talerätt för barnen i själva verket är ett uttryck för en ovilja 
eller oförmåga att särhålla barnets intresse från det allmännas och ett okri- 
tiskt förhållningssätt till officialprövning som det enda och bästa sättet att 
utreda och presentera barnets vilja. Fakultetsstyrelsen framhåller att de skäl 
som bär upp idéerna om ett kontradiktoriskt förfarande talar för att de reella 
intressemotsättningar som gör sig gällande i en konflikt också avspeglas i 
partsställningen. 
 Enligt regeringens mening överbetonar fakultetsstyrelsen den formella 
partsställningens betydelse i vårdnads- och umgängesmålen, särskilt som det i 
många fall inte finns någon reell intressemotsättning. Som uttalas i promemorian 
framstår en regel om talerätt för barn i vårdnads- och umgängestvister mer som 
en regel med principiella bevekelsegrunder än som en regel ägnad att i praktisk 
tillämpning tillgodose ändamålet att barnets vilja skall komma fram och bli 
beaktad på rätt sätt. 
 Vid sidan av de nu anförda principiella skälen finns argument som är av mer 
praktisk art och som enligt regeringens mening väger tyngre.  
De små barnen 
 
Små barn kan inte bilda sig någon egen uppfattning utan måste, om de har 
talerätt, ha en vuxen som ställföreträdare i processen. En ställföreträdare för 
ett litet barn kan inte, vilket också framhålls i promemorian, få några upp- 
gifter direkt från barnet utan är hänvisad till information från andra. Närmast 
i fråga för att lämna sådan information som ställföreträdaren kan behöva är för- 
äldrarna och socialnämnden. Sådan information har rätten redan i dag tillgång 
till eller kan få tillgång till med mindre långtgående reformer. 
 Socialnämndens uppgift är att lämna upplysningar till domstolen eller att utse 
någon att verkställa utredning. Hur en talerätt för barnet i dessa fall skall 
kunna påverka rättens ställningstagande och leda till en utgång mer i barnets 
intresse är därför svårt att se. 
 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att en talerätt för 
barnet - representerat av ett rättshjälpsbiträde - regelmässigt skulle vara av 
betydelse för utredningen, förutsatt att biträdet verkligen ges möjlighet att 
själv initiera utredning som styrs av barnets behov eller önskemål. Detta är en 
synpunkt som har mindre med frågan om barnets talerätt att göra och mer med 
frågan om barnet bör ha ett eget biträde i vårdnads- och umgängesmålen. Även 
andra remissinstanser menar att barnet bör ha ett eget biträde i dessa mål. 
Utredningen om barnens rätt har emellertid för sin del inte särskilt framhållit 
denna aspekt och i ärendet finns inte heller i övrigt något underlag till stöd 
för att barnen skulle ha ett tydligt behov av ett eget biträde. Både domstolen 
och socialnämnden har ett ansvar för att den utredning som skall göras styrs av 
barnets behov.  
De äldre barnen 
 
De äldre barnens situation är en annan. De kan ofta själva bilda sig en upp- 
fattning om tvisten och även ta ställning i den. Redan i dag förekommer det i 
vårdnads- och umgängesprocesser där det råder starka motsättningar mellan 
föräldrarna att dessa på olika sätt försöker påverka barnet. Det kan ske genom 
att den ena föräldern försvårar för den andra föräldern att träffa barnet. 
Barnet riskerar därigenom att få en sämre kontakt med någon av föräldrarna eller 
båda. Om barnet på så sätt dras in i konflikten mellan föräldrarna, kan det vara 
omöjligt för barnet att få ett naturligt förhållande till båda föräldrarna efter 
det att målet är slutligt avgjort. 
 En formell talerätt för barnet kan innebära att föräldrar i större utsträckning 
försöker påverka barnet att ta ställning på ett visst sätt. Därmed kan en 
talerätt få betydande negativa konsekvenser för barnet och för dess förhållande 
till föräldrarna. 
 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet menar att skälen i 
promemorian inte är övertygande. Det finns enligt fakultetsstyrelsen inget skäl 
presenterat i promemorian som tyder på att risken för försämrade relationer mel- 
lan barn och föräldrar och för påverkan på barnen skulle vara större med en 
talerättsregel. Riskerna sammanhänger enligt fakultetsstyrelsen i själva verket 
med att barnet ges reellt inflytande på målens utgång. 
 Risken för försämrade relationer och obehörig påverkan bör enligt regeringens 
mening inte undervärderas. Många remissinstanser betonar också denna risk. Till 
dem hör Barnombudsmannen och Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri. En 
formell talerätt kan i många fall medföra att barnet konfronteras med tvisten på 
ett onödigt närgånget sätt och pressas att välja sida. 
 Till det anförda kommer att de lagändringar som genomförts på senare år har 
inriktats på att underlätta samförståndslösningar. Från den utgångspunkten 
framstår det närmast som ett steg i fel riktning att nu införa en talerätt för 
barn.  
Kostnader 
 
Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter att det förordnas biträde 
enligt rättshjälpslagen för barn i ett stort antal mål. Biträdeshjälpen skulle 
enligt förslaget vara helt kostnadsfri för barnet. Det allmännas 
rättshjälpskostnader skulle därmed öka väsentligt. Kostnadsökningen har av ut- 
redningen beräknats till ca fem miljoner kronor per år (1987), vilket 
Domstolsverket i sitt yttrande ansåg vara en för låg beräkning. 
 Ett allvarligt problem med de tvistiga vårdnads- och umgängesmålen är att de 
ofta drar ut på tiden, vilket utöver känslomässiga påfrestningar leder till 
kostnader både för enskilda och för det allmänna. Om barnet får talerätt kan 
handläggningen av målen komma att kompliceras ytterligare redan av det skälet 
att fler personer skall delta i processen. 
 Utredningen räknar med att införandet av talerätt för barn i ett längre per- 
spektiv kan komma att leda till en minskad processbenägenhet hos föräldrarna och 
därigenom till en minskning av antalet tvistiga mål. Liksom flera 
remissinstanser betvivlar regeringen att det är riktigt. Det kan inte heller 
antas att kostnader som nu läggs ned i form av utredningsarbete hos socialnämn- 
der och andra kommer att minska om barnet får ett rättshjälpsbiträde. 
 Sammantaget kan det alltså enligt regeringens bedömning antas att ett 
genomförande av utredningens förslag leder till betydande kostnadsåtaganden för 
det allmänna.  
Slutsats 
 
Med hänsyn till vad som anförts bör inte någon talerätt för barn införas i mål 
om vårdnad och umgänge.  
7.2.2 Barnets rätt att komma till tals 
 
Regeringens förslag: I föräldrabalken förs in en 
erinran om att rätten är skyldig att i mål och ären- 
den om vårdnad och umgänge ta hänsyn till barnets 
vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. 
Den som verkställer en vårdnads- eller umgängesut- 
redning åläggs en skyldighet att, om det inte är 
olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och 
redovisa den för rätten.  
  Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens (se prome- 
morian s. 38 f.) men avviker på så sätt att "särskilt avseende" skall fästas vid 
barnets vilja. 
  Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till 
promemorians förslag eller lämnar det utan invändning. Några remissinstanser 
pekar emellertid på risker för att den som verkställer utredning inte kan rätt 
utröna barnets vilja. Ett par remissinstanser anför att den föreslagna regeln 
kan medföra att barnets vilja ställs alltför mycket i fokus. En remissinstans 
föreslår att uttrycket "barnets vilja" byts ut mot "barnets inställning", en 
annan att uttrycket "barnets åsikter" används. Andra remissinstanser har 
synpunkter på den tekniska utformningen av bestämmelserna. 
  Skälen för regeringens förslag: Någon formell talerätt för barn bör inte 
införas i mål och ärenden angående vårdnad och umgänge (se avsnitt 7.2.1). 
  När en domstol beslutar i sådana mål och ärenden skall bedömningen alltid 
göras utifrån vad som är bäst för barnet. Vilka faktorer som skall beaktas vid 
den bedömningen framgår inte direkt av lagen, förutom att rätten enligt 6 kap. 
6 a § föräldrabalken skall fästa särskilt avseende vid barnets behov av en 
nära och god kontakt med båda sina föräldrar. 
  Enligt förarbetena till 6 kap. 5 § föräldrabalken är det ytterst domstolens 
uppgift att utröna om barnet har några egna synpunkter på vårdnadsfrågan. Om 
barnet har en bestämd uppfattning och har nått en sådan mognad att dess önskemål 
bör respekteras, bör domstolen i allmänhet följa barnets önskan. Det påpekas 
emellertid i förarbetena att det inte kan besvaras generellt när barnet nått en 
sådan mognad och att det kan vara svårt att utreda barnets innersta önskan. 
Barnets egna uppgifter skall därför vägas in i den helhetsbedömning av samtliga 
omständigheter som skall göras i målet (prop. 1981/82:168 s. 66). 
  Domstolen bör alltså redan enligt gällande rätt utröna barnets vilja och be- 
akta den när vårdnads- och umgängesfrågor skall avgöras. Högsta domstolen har 
som tidigare nämnts också i ett rättsfall slagit fast att i vart fall ett något 
äldre barns synpunkter (13 år) bör tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan (NJA 
1988 s. 448). I vilken utsträckning domstolarna verkligen tar hänsyn till bar- 
nets vilja är dock svårt att veta. En projektrapport från Socialstyrelsen visar 
att det åtminstone i vissa kommuner finns brister när det gäller att i vårdnad- 
sutredningar beskriva barnet och dess behov (se avsnitt 5.1.2). Det förekommer 
enligt rapporten att utredaren har träffat barnet bara vid något enstaka 
tillfälle eller inte alls.I promemorian görs den bedömningen att sådana 
vårdnadsutredningar inte är fullständiga, om rätten skall kunna utröna barnets 
vilja och beakta den. Regeringen delar den uppfattningen. Är det fråga om mycket 
små barn saknas visserligen anledning för domstolarna att närmare efterforska 
deras vilja. Men en vårdnadsutredning där utredaren aldrig har träffat ett barn 
som är stort nog att uttrycka en egen vilja kan inte anses vara ett fullgott 
underlag för en domstol i en vårdnadstvist. Detta understryks av flera 
remissinstanser. 
  Det anförda betyder inte att utredaren måste söka utröna barnets uppfattning i 
den aktuella tvisten, dvs. få barnet att ta ställning till hur domstolen skall 
döma i målet eller ärendet. Det kan tvärtom ofta vara olämpligt. Men utredaren 
måste försöka få en sådan kontakt med barnet att det är möjligt att dra 
slutsatser om huruvida barnet har en viljeinriktning som bör tillmätas betydelse 
för prövningen. Socialstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande att det finns 
goda erfarenheter från kommuner där utredarna i alla vårdnads- och 
umgängesutredningar träffar barnen och ställer "rätt" sorts frågor. 
  Enligt 6 kap. 19 § tredje stycket föräldrabalken får barn höras inför rätten, 
om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta 
skada av att höras. Som framgår av avsnitt 5.1.2 är bestämmelsen avsedd att 
tillämpas med återhållsamhet och möjligheten att höra barnet används också myck- 
et sällan. De uttalanden som gjordes i förarbetena till bestämmelsen äger 
alltjämt full giltighet. 
  I promemorian uttalas att det inte finns skäl att åstadkomma en utveckling mot 
att barn hörs oftare i domstolen. Promemorians uttalande är välgrundat. Att 
rätten ges ett tillräckligt underlag för att fästa avseende vid barns vilja bör 
säkerställas på annat sätt. 
  Promemorieförslaget innebär att den grundläggande principen om barns rätt att 
komma till tals i frågor som rör deras person skall framgå direkt av lagen och 
att det där skall anges uttryckligen att hänsyn skall tas till barnets ålder och 
mognad. I lagen bör sålunda enligt förslaget i promemorian anges att rätten i 
mål och ärenden om vårdnad och umgänge vid bedömningen av vad som är bäst för 
barnet skall fästa särskilt avseende vid barnets vilja, med hänsyn tagen till 
barnets ålder och mognad. 
  Många remissinstanser framhåller det angelägna i att barnens rätt att komma 
till tals garanteras. Flera - bl.a. Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, 
Stockholms kommun, Föreningen BRIS, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening, 
Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna och Sveriges Psykologförbund 
- understryker behovet av lagändringar i den riktning som föreslås i 
promemorian. 
  Luleå tingsrätt anför att en regel som den angivna kan innebära att barnets 
vilja - sådan den tolkas och redovisas av en annan person - kommer att tillmätas 
alltför stor betydelse med risk för att barnets föräldrar påfordrar omfattande 
utredningar eller utsätter barnet för påtryckningar. Tingsrätten menar att det 
är tillräckligt att regeln anger att domstolen skall fästa avseende vid barnets 
vilja; ordet "särskilt" bör utgå ur lagtexten. Liknande synpunkter anförs även 
av andra remissinstanser. Sölvesborgs tingsrätt anför t.ex. att det är svårt att 
bortse från att benägenheten från en förälders sida att otillbörligt söka 
påverka barnet kan bli större, om domstolarna skall fästa större avseende vid 
barnets vilja än hittills och att stora krav därför ställs på den som skall 
genomföra utredningen så att barnets verkliga vilja kommer fram. Sundsvalls 
kommun anför att uttrycket "barnets vilja" är ett för starkt och kategoriskt 
uttryck som kan misstolkas och Trelleborgs kommun framhåller att det kan vara 
svårt att utreda vad som är barnets innersta önskan och att det därför är 
viktigt att det som barnet säger bedöms med sakkunskap och med hänsyn till 
omständigheterna i det enskilda fallet. 
  Remissinstanserna sätter fingret på ett problem. Som regeringen även tidigare 
framhållit är det viktigt att reglerna inte verkar så att barnen utsätts för 
obehörig påverkan eller så att de pressas att ta ställning. Regeringen kan hålla 
med om att den formulering som föreslås i promemorian i vissa fall kan medföra 
sådana oönskade problem. 
  Som anförs i promemorian behövs dock en regel om att domstolen alltid skall ta 
hänsyn till barnets vilja. För att de nämnda problemen skall undgås bör en sådan 
regel formuleras mer öppet än i promemorieförslaget. I förslagets "fästas 
särskilt avseende vid barnets vilja" bör sålunda ordet "särskilt" utgå. Som 
föreslås i promemorian bör det anges uttryckligen att hänsyn skall tas till 
barnets ålder och mognad. Med en sådan utformning styrs domstolen inte på ett 
oönskat sätt av vad som redovisas i utredningen om barnets vilja. Därmed minskar 
också riskerna för obehörig påverkan på barnet i samband med utredningen. 
  I jämförelse med lagrådsremissens förslag - "skall rätten beakta barnets vilja 
med hänsyn tagen till barnets ålder och mognad" - har Lagrådet föreslagit en 
något annorlunda utformning av bestämmelsen: "skall rätten ta hänsyn till 
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad". Enligt Lagrådet kommer 
avsikten med lagändringen därmed till tydligare uttryck. Enligt regeringens 
mening är det knappast någon saklig skillnad mellan de båda lydelserna. Rege- 
ringen har dock inget att invända mot Lagrådets förslag. 
  Det bör understrykas - som görs i promemorian och av flera remissinstanser - 
att det ställs stora krav på den som skall efterhöra barnets inställning och att 
barnet aldrig får pressas till ett ställningstagande. Här har utredande 
tjänstemän ett viktigt ansvar men givetvis också föräldrarna själva och deras 
ombud. Ett par remissinstanser menar i det sammanhanget att ordet "vilja" är 
mindre bra och förespråkar "inställning" resp. "åsikter". Enligt regeringens 
mening är uttrycket "barnets vilja" väl valt och de flesta remissinstanserna 
tillstyrker det eller har inte någon invändning. Det väsentliga är emellertid 
att barnet får möjlighet att i rätt sammanhang och på rätt sätt framföra det som 
barnet verkligen känner och vill ha sagt. 
  För att rätten skall få kännedom om barnets vilja måste det finnas någon form 
av utredning. Det är inte obligatoriskt att göra en särskild vårdnads- eller 
umgängesutredning i alla mål och ärenden om vårdnad och umgänge. I de fall 
frågan är tvistig torde emellertid domstolen i allmänhet se till att en sådan 
utredning görs. Domstolen kan därvid styra utredningen genom riktlinjer och 
genom att särskilt ange att utredningen skall syfta till att klargöra barnets 
inställning. 
  För att säkerställa att domstolen i vårdnads- och umgängesutredningar får 
upplysningar om barnets inställning bör ett tillägg göras i lagen. Det bör, som 
föreslås i promemorian, ske genom en föreskrift om att den som verkställer 
utredning i målet skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets 
inställning och redovisa den för rätten. 
  En fråga som diskuteras i ett par remissvar är hur barnets ålder bör inverka 
på utredningen. Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att ange bestämt 
hur gammalt ett barn bör vara för att det skall vara meningsfullt att ta reda på 
dess inställning. Det bör ankomma på utredaren att i varje enskilt fall göra en 
bedömning av barnets mognad i det hänseendet. Frågan berörs ytterligare något i 
författningskommentaren. 
  Några remissinstanser uttrycker farhågor för att barn oftare kommer att höras 
inför rätten, om rätten skall fästa särskilt avseende vid barnets vilja. Som 
regeringen berört ovan bör möjligheten att höra barnet inför rätten kvarstå men 
liksom nu användas med stor försiktighet. Avsikten med de nya reglerna är att 
barnets vilja skall redovisas på annat sätt än genom förhör inför rätten. På så 
sätt bör också den risk kunna undvikas som ett par remissinstanser pekar på, 
nämligen att barnet försätts i svåra valsituationer. 
  Det tidigare sagda tar i allt väsentligt sikte på de fall där vårdnads- eller 
umgängesfrågan är tvistig. Men vad bör gälla när föräldrarna är eniga? I 
förarbetena till 1991 års ändringar av bestämmelserna om vårdnad uttalas att i 
de mål och ärenden där föräldrarna är överens om hur vårdnadsfrågan skall lösas, 
den lösning som de har valt i allmänhet torde kunna antas vara bäst för barnet 
(se prop. 1990/91:8 s. 59). Det 
finns ingen anledning att nu göra någon annan bedömning. Föräldrarnas vilja bör 
alltså i dessa fall, liksom i dag, vara avgörande. Att inhämta någon särskild 
utredning blir då i regel inte nödvändigt. 
  Det finns alltså sällan anledning att ta reda på barnets inställning när 
föräldrarna är ense, men trots det bör även i dessa fall den grundprincipen 
gälla att rätten skall ta hänsyn till barnets vilja. Skulle det undantagsvis 
komma fram att barnet bestämt motsätter sig den lösning som föräldrarna kommit 
överens om, är det ett skäl att närmare undersöka om överenskommelsen verkligen 
är till barnets bästa. 
  Som tidigare sagts skall enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken socialnämnden be- 
redas tillfälle att yttra sig innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad 
eller umgänge. Om nämnden har tillgång till upplysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning, är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upp- 
lysningar. Det gäller även när föräldrarna är ense. Socialnämndens möjlighet att 
lämna upplysningar till domstolen fungerar som ett skydd för barnet för det fall 
en överenskommelse om gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa. Motsva- 
rande gäller om en upplösning av gemensam vårdnad eller överflyttande av vårdnad 
inte kan antas vara till barnets bästa. 
  Det finns inte anledning att föreskriva att barnets uppfattning alltid skall 
redovisas för rätten, således även i mål och ärenden där föräldrarna är överens. 
En regel om att man skall söka klarlägga barnets inställning bör gälla bara för 
de fall där saken är sådan att domstolen finner att en utredning behövs. 
  Avgöranden rörande särskilt förordnade vårdnadshavare kan ha stor betydelse 
för barnet. Från och med den 1 juli 1995 gäller i viktiga hänseenden nya 
bestämmelser om förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap (se prop. 
1993/94:251 och avsnitt 5.1.4). Vårdnads- och förmynderskapsbegreppen renodlas 
efter denna tidpunkt. Om inte någon av ett barns föräldrar kan vara vård- 
nadshavare, skall vårdnaden enligt 6 kap. 10 a § föräldrabalken anförtros åt en 
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare i stället för, som i dag, åt sär- 
skilt förordnade förmyndare. De särskilt förordnade vårdnadshavarna skall också 
vara förmyndare för barnet, om inte särskilda skäl talar emot det. 
  De nya bestämmelserna om utseende av särskilt förordnade vårdnadshavare bör 
följa samma regler som andra bestämmelser om vårdnad när det gäller barns rätt 
att komma till tals. Bestämmelserna om domstolens skyldighet att ta hänsyn till 
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad och om skyldighet för 
den som verkställer utredning att söka utröna barnets inställning bör alltså 
göras tillämpliga även för sådana mål och ärenden. 
  En annan fråga är om skyldigheten att ta hänsyn till barnets vilja bör gälla 
även interimistiska beslut enligt 6 kap. 20 § föräldrabalken. Sådana beslut 
skall - som i 6 kap. föräldrabalken i övrigt - ske utifrån vad som är bäst för 
barnet. Redan av det skälet bör interimistiska beslut omfattas av skyldigheten 
att ta hänsyn till barnets vilja. Liksom i dag bör domstolens interimistiska 
avgörande i princip träffas utifrån samma bedömningsgrunder som vid den slutliga 
prövningen. De föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 10 d och 15 §§ bör därför ges 
ett något vidare tillämpningsområde än i promemorieförslaget. 
  Frågan är då om barnet kan komma till tals i erforderlig utsträckning inför 
ett interimistiskt beslut 
  Domstolen är enligt gällande rätt inte skyldig att inhämta upplysningar innan 
den beslutar interimistiskt i en fråga om vårdnad eller umgänge. Om föräldrarna 
inte är överens inhämtar dock rätten i allmänhet upplysningar från socialnämnden 
inför beslutet. Barnets vilja kan emellertid av praktiska skäl inte utredas och 
redovisas lika utförligt som i en fullständig vårdnads- eller umgängesutredning. 
  Det anförda innebär att det inte finns någon garanti för att barnet kommer 
till tals fullt ut inför ett interimistiskt beslut. Det skulle emellertid leda 
för långt att försöka åstadkomma en sådan garanti. Ett interimistiskt beslut 
måste med nödvändighet fattas utan att en fullständig utredning kan göras. Det 
bör därför inte ställas något uttryckligt krav i lagen på att man skall söka 
klarlägga barnets inställning. Självfallet bör dock socialnämnden så långt det 
är praktiskt möjligt vara lyhörd för att barnet kan vilja komma till tals samt i 
ett yttrande redovisa vad som kan komma fram om barnets inställning. 
  Frågan är slutligen om den som anordnar samarbetssamtal enligt 6 kap. 18 § 
föräldrabalken också skall utreda barnets vilja och redovisa den för rätten. 
  I förarbetena till bestämmelserna om samarbetssamtal uttalades att samtalen i 
första hand är att uppfatta som ett instrument för föräldrarna att gemensamt och 
i samråd själva besluta om vårdnad och umgänge. Det behov som barnet kan ha av 
att tala med någon utomstående får enligt propositionen primärt tillgodoses på 
annat sätt än genom samarbetssamtal (se prop. 1990/91:8 s. 27 f.). 
  Samarbetssamtalen syftar till att föräldrarna skall bli överens i frågor om 
vårdnad och umgänge. Det kan mot den bakgrunden vara mindre lämpligt att den som 
anordnar samarbetssamtal också skall ha en uttrycklig skyldighet att utreda 
barnets inställning. En annan sak är att samarbetssamtal naturligtvis ändå till 
stor del handlar om hur frågor om vårdnad och umgänge bäst skall anordnas i 
framtiden. 
  Vårdnadstvistutredningens arbete (se avsnitt 4) kan ge underlag för en annan 
bedömning i de frågor som här har behandlats. Regeringen kommer i så fall att ta 
upp dem på nytt. Vårdnadstvistutredningen torde också komma att behandla vissa 
frågor som remissinstanserna tar upp men som inte berörts här.  
7.3 Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge 
 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon 
talerätt för barn i mål om verkställighet av 
avgöranden om vårdnad eller umgänge. Det behövs inte 
heller några andra lagändringar för att tillförsäkra 
barn en rätt att komma till tals i verkställighets- 
målen.  
  Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 41 
f.). 
  Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer överlag i promemorians 
bedömning eller lämnar den utan erinran. Några remissinstanser anser dock att 
barn skall ha talerätt och processbehörighet i huvudsak i enlighet med vad 
Utredningen om barnens rätt föreslog. En remissinstans menar att det behövs 
regler om barnens rätt att komma till tals. 
  Skälen för regeringens bedömning: Mål om verkställighet av vad allmän domstol 
bestämt i dom eller beslut om vårdnad, umgänge eller överlämnande av barn är 
alltid tvistiga. De lojalitetskonflikter som barnet kan drabbas av i sådana mål, 
om det får ställning som part, kan på samma sätt som i mål och ärenden om 
vårdnad och umgänge störa barnets framtida förhållande till föräldrarna eller 
någon av dem. Även de övriga synpunkter som anförts i avsnitt 7.2.1 gör sig 
gällande i verkställighetsmålen. 
  I promemorian görs vidare den bedömningen att det inte kommit fram något behov 
av talerätt. Inte heller i remissbehandlingen kan det sägas ha kommit fram något 
sådant behov. Regeringen gör därför samma bedömning som i promemorian, nämligen 
att det inte bör införas någon talerätt för barn i verkställighetsmålen.. 
  Frågan är då om några andra förändringar bör genomföras när det gäller barns 
rätt att komma till tals i verkställighetsmålen. 
  Målen har som regel föregåtts av en process i allmän domstol och kan därför 
sägas vara en fortsättning på den processen. Om barnet får komma till tals innan 
vårdnads- eller umgängesfrågan avgörs (se avsnitt 7.2.2), bör någon föreskrift 
om utredning av barnets vilja även i verkställighetsmålen inte vara nödvändig. 
Som Kammarrätten i Jönköping påpekar kan det dock ibland förflyta lång tid 
mellan avgörandena i de olika domstolarna, varför barnets inställning kan ha 
ändrats. Domstolen i verkställighetsmålet bör vara särskilt uppmärksam på den 
möjligheten. 
  Av särskild betydelse för verkställighetsmålen är att det för de lite äldre 
barnen finns en uttrycklig skyldighet för domstolen att ta reda på barnets 
vilja. Enligt bestämmelsen i 21 kap. 5 § föräldrabalken har barnet om det fyllt 
tolv år en vetorätt när det gäller verkställigheten av vad allmän domstol har 
bestämt. Verkställighet får visserligen ske mot barnets vilja, men endast om 
länsrätten finner det "nödvändigt av hänsyn till barnets bästa". Detsamma gäller 
beträffande barn som inte fyllt tolv år men "nått en sådan mognad att dess vilja 
bör beaktas på motsvarande sätt". 
  Till detta kommer, vilket berörs av ett par remissinstanser, att barnet kan 
komma till tals i sådana fall där länsrätten enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken 
uppdragit åt någon att verka för att den som har barnet frivilligt skall 
fullgöra vad som åligger honom eller henne. 
  Enligt regeringens mening, som överensstämmer med promemorians förslag och 
flertalet remissinstansers uppfattning, är några ändringar inte erforderliga.  
7.4 Andra familjerättsliga mål och ärenden 
 
7.4.1 Adoptions- och namnärenden  
Regeringens förslag: I föräldrabalken och namnlagen 
förs in erinringar om att rätten vid bedömning av om 
det är lämpligt att en adoption äger rum resp. om 
ett namnbyte är förenligt med barnets bästa skall ta 
hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets 
ålder och mognad. Socialnämnden åläggs en skyldighet 
att söka klarlägga barnets inställning och redovisa 
den för rätten.  
  Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens (se pro- 
memorian s. 42 f.). 
  Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till promemorians 
förslag. Ett par remissinstanser anser - i enlighet med sin övergripande 
uppfattning - att barn bör ha talerätt även i mål och ärenden om adoption och 
namn. Barnombudsmannen, Statens nämnd för Internationella Adoptionsfrågor (NIA) 
och Adoptionscentrum tillstyrker förslagen beträffande adoption, men menar att 
bestämmelsen i 4 kap. 5 § föräldrabalken om att barnets samtycke till adoption i 
vissa fall inte behövs bör upphävas. NIA och Adoptionscentrum anför dessutom att 
socialnämnden bör vara skyldig att inhämta ytterligare utredning vid 
internationella adoptioner. 
  Länsrätten i Kalmar län ifrågasätter om inte s.k. särskild ansökan enligt 16 § 
namnlagen bör omfattas av de föreslagna bestämmelserna. 
  Skälen för regeringens förslag: Adoptions- och namnärenden har väsentliga 
likheter med vårdnads- och umgängesärenden. Barn bör i enlighet med bedömningen 
i avsnitt 7.2.1 inte ges talerätt. Däremot bör bestämmelserna utformas så att 
barnet ges möjlighet att komma till tals i sådana ärenden.  
Adoption 
 
Barn har alltså inte talerätt i adoptionsärenden. Förutom den vetorätt mot 
adoption som den som fyllt tolv år har enligt 4 kap. 5 § föräldrabalken (se av- 
snitt 5.1.4) saknas uttryckliga bestämmelser om att barnets vilja skall beaktas 
när adoptionsärenden avgörs. Domstolarna torde inte heller ha som regel att ta 
reda på de yngre barnens inställning till en adoption. 
  En adoption är i allmänhet en ingripande händelse i ett barns liv. Det kan 
förekomma situationer där barnet känslomässigt är motståndare till en adoption. 
Det är alltså viktigt att klargöra barnets inställning och det bör skapas 
garantier för att barnens synpunkter och vilja kommer fram och beaktas i adop- 
tionsärenden. 
  För att säkerställa att barnen får komma till tals i adoptionsärenden bör 
sålunda ett tillägg göras till 4 kap. 6 § föräldrabalken. Regeringen gjorde 
beträffande mål och ärenden om vårdnad och umgänge den bedömningen att reglerna 
om rätt för barn att komma till tals bör utformas något annorlunda än i promemo- 
rian (se avsnitt 7.2.2). En regel om rätt för barn att komma till tals i 
adoptionsärenden bör - även om förhållandena inte är helt likartade - utformas 
på samma sätt som för mål och ärenden om vårdnad och umgänge. 
  Regeln bör i enlighet med vad Lagrådet förordat ges en något annorlunda 
utformning än i lagrådsremissens förslag, se avsnitt 7.2.2. Tillägget bör alltså 
gå ut på att domstolen vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger 
rum skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mog- 
nad. Detta stämmer också väl överens med reglerna i 1993 års Haagkonvention om 
skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Haagkonventionen 
föreskriver bl.a. att en adoption får genomföras endast om det - under hän- 
synstagande till barnets ålder och mognad - säkerställts att hänsyn tagits till 
barnets önskemål och mening (artikel 4). Sverige har ännu inte ratificerat kon- 
ventionen. Frågan om en ratifikation bereds för närvarande. 
  När det gäller barn som har fyllt tolv år krävs, som tidigare sagts, barnets 
samtycke till adoptionen. Föreskriften om samtycke kan ses som en precisering 
och skärpning av den föreslagna allmänna regeln om att hänsyn skall tas till 
barnets vilja. Denna allmänna regel bör gälla även i de fall som omfattas av 
kravet på samtycke. Samtycket får således inte betraktas som en formsak. Det 
skall lämnas av barnet efter noggrant övervägande och det bör vara en uppgift 
för domstolen att förvissa sig om att ett lämnat samtycke verkligen ger uttryck 
för barnets vilja. 
  I 4 kap. 5 § andra stycket 1 föräldrabalken föreskrivs att samtycke till 
adoption inte behövs från ett barn som fyllt 12 men inte 16 år, om barnet skulle 
skadas av att bli tillfrågat. Bestämmelsen tillkom år 1959 i samband med de 
genomgripande förändringarna av adoptionsinstitutet, då bl.a. skillnaden mellan 
starka och svaga adoptioner upphävdes. Bestämmelsen tar i första hand sikte på 
fosterbarn som i puberteten skulle kunna ta allvarlig skada av att få kännedom 
om att fosterföräldrarna inte är biologiska föräldrar. Bestämmelsen är av 
undantagskaraktär och det har i förarbetena uttalats att den är avsedd att till- 
ämpas endast i klara fall. Barnombudsmannen, NIA och Adoptionscentrum anser att 
förhållandena nu har förändrats mot en ökad öppenhet och att bestämmelsen därför 
bör utgå. 
  Regeringen kan hålla med om att förhållandena nu är annorlunda och att det i 
allmänhet är lämpligt att så tidigt som möjligt klargöra för ett fosterbarn att 
det inte lever tillsammans med sina biologiska föräldrar. Det kan emellertid 
inte bortses från att det kan finnas adoptionsärenden då ett barn som fyllt tolv 
år kan ta allvarlig skada om ett samtycke skall inhämtas. Som bestämmelsen är 
utformad strider den inte heller mot Barnkonventionen. Mot bakgrund av det sagda 
bör bestämmelsen inte upphävas utan ett underlag som visar att den inte längre 
behövs. Det får förutsättas att bestämmelsen tillämpas mot bakgrund av dagens 
kunskaper om barn och syn på barn. 
  För att domstolen skall få vetskap om barnets inställning måste denna utredas 
och framföras till rätten. Enligt 4 kap. 10 § föräldrabalken skall yttrande in- 
hämtas från socialnämnden, om barnet inte fyllt 18 år. I bestämmelsen bör ett 
tillägg göras enligt vilket socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka 
klarlägga barnets inställning i frågan och redovisa den för rätten. 
  NIA menar med hänvisning till ett förslag i Förmynderskapsutredningens 
slutbetänkande Adoptionsfrågor (SOU 1989:100) att skyldigheten att klargöra bar- 
nets inställning bör innebära att utredning alltid skall inhämtas från barnets 
ursprungsland vid internationella adoptioner och anser att en föreskrift bör 
införas därom. Förmynderskapsutredningens förslag bereds inom regeringskansliet. 
Frågor om adoption behandlades dessutom av Adoptionslagstiftningsutredningen i 
sitt nyligen avlämnade betänkande Internationella adoptionsfrågor (SOU 
1994:137). Utredningen hade till uppgift att göra en översyn av verksamheten med 
internationella adoptioner. Betänkandet bereds för närvarande. 
  Mot bakgrund av det anförda bör frågan om utredning från barnets hemland över- 
vägas i samband med andra frågor om internationella adoptioner. Det är därför 
inte lämpligt att nu ta ställning till den frågan.  En annan sak är att om det i 
ett adoptionsärende finns utredning från barnets hemland, den utredningen natur- 
ligtvis bör beaktas när barnets inställning skall klarläggas.  
Namn 
 
I namnärenden har barn ställning som part. När anmälan eller ansökan om namnbyte 
skall göras, företräds barnet emellertid enligt 48 § namnlagen av vårdnadshava- 
ren. Ett barn som fyllt tolv år har vetorätt mot en sådan anmälan eller ansökan. 
Men i övrigt saknas uttryckliga regler om att barnets vilja skall beaktas när 
namnärenden avgörs. 
  Ett namnärende har i allmänhet inte samma ingripande betydelse för ett barn 
som t.ex. ett vårdnads- eller umgängesärende eller en adoption. Namnet har emel- 
lertid stor personlig betydelse och barnet kan fästa stor vikt vid utgången i 
ärendet. Av den anledningen är det angeläget att barnet även i dessa ärenden ges 
en möjlighet att få sina synpunkter och sin vilja framförda och beaktade. 
  Enligt förarbetena till namnlagen bör domstolen i takt med barnets stigande 
ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets egna synpunkter och 
önskemål (prop. 1981/82:156 s. 54). Av rättspraxis framgår också att domstolarna 
tar hänsyn till i vart fall de större barnens vilja (t.ex. NJA 1987 s. 81 och 
NJA 1990 s. 89). Någon sådan praxis finns inte beträffande yngre barn. 
  För att säkerställa barns rätt att komma till tals föreslås i promemorian att 
ett tillägg görs i 48 § namnlagen enligt vilket rätten vid avgörande av om ett 
namnbyte är förenligt med barnets bästa skall fästa särskilt avseende vid bar- 
nets vilja med hänsyn tagen till barnets ålder och mognad. Regeringen instämmer 
i promemorians bedömning. På samma skäl som nyss anförts beträffande adoption- 
särenden bör tillägget emellertid utformas något annorlunda än i promemorian. 
  Regeln bör i enlighet med vad Lagrådet förordat ges en något annorlunda 
utformning än i lagrådsremissens förslag, se avsnitt 7.2.2. Tillägget bör alltså 
gå ut på att rätten skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets 
ålder och mognad. Tillägget bör dessutom förtydligas något i förhållande till 
promemorieförslaget så att det klart framgår att det tar sikte på ärenden som 
handläggs i domstol enligt 6, 8 eller 11 §. 
  När det gäller barn som fyllt tolv år krävs enligt 48 § namnlagen, som 
tidigare sagts, barnets samtycke till en ansökan eller anmälan om namnbyte. 
Liksom i fråga om adoptionsärenden kan den regeln ses som en precisering och 
skärpning av den regel som nu föreslås om skyldighet att beakta barnets vilja. 
Även i fråga om namnärenden är det viktigt att rätten förvissar sig om att ett 
samtycke faktiskt överensstämmer med barnets vilja. 
  En remissinstans anför att bestämmelserna om barns rätt att komma till tals 
bör omfatta även förlust av efternamn enligt 16 § första stycket namnlagen, dvs. 
sådana fall då det fastställs att en viss man inte är far till ett barn som 
förvärvat efternamn på grund av faderskapet. Om det finns synnerliga skäl, kan 
domstolen enligt 16 § andra stycket i sådana fall tillåta att barnet behåller 
sitt efternamn. Bestämmelsen är överförd från 1963 års namnlag och den tillkom 
särskilt med tanke på fall då bördsprocessen kommer till stånd först sedan 
barnet nått vuxen ålder och fall då mannen förklarar sig inte ha något intresse 
av att barnet förlorar hans namn. Skälen för tillstånd måste emellertid vara 
starka. Undantag kan ske t.ex. när barnet har hunnit skaffa sig ett yrke och 
skulle kunna bli lidande av namnförlusten eller när barnet har bildat familj och 
fått egna barn som också förvärvat namnet (se Höglund, Namnlagen, 1985, s. 134 
f.). 
  Bestämmelsen tar alltså främst sikte på fall där barnet nått vuxen ålder och 
därför inte har behov av det skydd som bl.a. FN:s barnkonvention vill 
tillgodose. För att barnet skall få behålla sitt namn krävs det vidare 
synnerliga skäl. Bedömningen skall alltså inte ske enbart utifrån barnets bästa 
som i 6, 8 och 11 §§, utan det rör sig om ett annat slags bedömning. Det finns 
därför inte tillräcklig anledning att ta in en särskild regel i lagen om att ta 
hänsyn till barnets vilja. En annan sak är att det vid prövningen naturligtvis 
skall tas hänsyn till vad som är till barnets bästa och att därvid barnets vilja 
har betydelse. 
  I ärenden om förklaring att namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § namnlagen är 
förenligt med barnets bästa skall domstolen enligt 45 § namnlagen inhämta ytt- 
rande från socialnämnden. För att se till att socialnämndens yttrande redovisar 
barnets inställning bör det göras ett tillägg i bestämmelsen. Tillägget bör 
utformas på samma sätt som beträffande vårdnad och umgänge (se avsnitt 7.2.2). 
Socialnämnden skall alltså, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets 
inställning och redovisa den för rätten.  
7.4.2 Mål och ärenden om faderskap, underhåll och förmynderskap m.m.  
Regeringens bedömning: Några nya bestämmelser om rätt 
för barn att komma till tals är inte nödvändiga för mål 
och ärenden om faderskap, underhåll eller 
förmynderskap.  
  Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 42 
f.). 
  Remissinstanserna: Remissinstanserna gör överlag samma bedömning som görs i 
promemorian. 
  Skälen för regeringens bedömning: I mål om faderskap har barnet ställning som 
part och har därigenom talerätt (se avsnitt 5.1.4). Socialnämnden är skyldig att 
försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet 
fastställs. Genom socialnämndens medverkan blir barnets intressen bevakade i 
dessa mål. 
  I promemorian görs den bedömningen att det med hänsyn till reglernas nuvarande 
utformning och ärendenas karaktär inte är aktuellt att införa någon särskild 
regel om att barnets synpunkter och önskemål skall komma fram och beaktas. 
Remissinstanserna har inte någon invändning mot promemorians uppfattning. 
Regeringen är av samma mening. 
  Även i mål om underhållsbidrag är barnet part och har talerätt. Undantagna är 
de mål där föräldrarna tvistar om vårdnaden och i praxis har ansetts kunna föra 
talan som parter om underhållsbidrag till barn (se avsnitt 5.1.4). 
  Några lagändringar om barns rätt att komma till tals är inte erforderliga be- 
träffande mål och ärenden om underhåll till barn. 
  Som framgår av avsnitt 5.1.4 har en underårig som fyllt 16 år både talerätt 
och rätt att yttra sig i frågor angående förmynderskap, godmanskap och 
förvaltarskap. Talerätten har samband med andra befogenheter som 16-åringar har. 
Den som fyllt 16 år har t.ex. rätt att säga upp ett avtal om anställning utan 
vårdnadshavarens samtycke och rätt att utan nytt samtycke avtala om arbete av 
liknande art (6 kap. 12 § föräldrabalken). En 16-åring kan även råda över vad 
han genom eget arbete har förvärvat (9 kap. 3 § föräldrabalken) och han eller 
hon kan med föräldrarnas tillstånd driva rörelse (13 kap. 13 § föräldrabalken). 
  I promemorian uttalas att det i ärenden angående godmanskap och förvaltarskap 
får anses vara tillräckligt med regeln om talerätt för barn som fyllt 16 år för 
att tillvarata barnens rätt (se promemorian s. 45). Remissinstanserna har med 
något undantag lämnat promemorians bedömning utan invändning. Kammarrätten i 
Jönköping menar dock att de föreslagna bestämmelserna om barns rätt att komma 
till tals bör omfatta även vissa ärenden angående godmanskap. 
  De situationer där det framför allt kommer i fråga att förordna god man för 
barn är sådana där barnet har ett ekonomiskt intresse som skiljer sig från 
föräldrarnas (se 11 kap. 2 § föräldrabalken). Beträffande dessa ärenden är det, 
som även kammarrätten anför, tillräckligt att barnen kommer till tals genom den 
nämnda regeln om talerätt. De ärenden för vilka man kan diskutera en särskild 
regel om barns rätt att komma till tals avser i stället sådana situationer där 
en god man får ett ansvar även för angelägenheter som rör barnets person. Det 
gäller framför allt de fall då en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon 
annan orsak inte kan utöva förmynderskapet (11 kap. 1 § föräldrabalken). I 
sådana fall är godmanskapet tänkt som en tillfällig lösning i en krissituation 
och det kan inte anses nödvändigt med en särskild föreskrift om att barnets 
vilja skall beaktas. Självfallet bör överförmyndaren resp. rätten ta hänsyn till 
vad barnet kan ha uttryckt i ärendet angående val av god man. 
  Regeringen är mot bakgrund av det anförda inte beredd att föreslå några nya 
bestämmelser för dessa ärenden. 
  Som en följd av förmynderskapsreformen bör en hänvisning i lagen (1994:1117) 
om registrerat partnerskap ändras till att avse de nya bestämmelserna i 6 kap. 
föräldrabalken.  
7.5 Sociala mål 
 
7.5.1 Talerätt och processbehörighet  
Regeringens bedömning: Åldersgränsen för 
processbehörighet i de sociala målen bör inte sänkas.  
  Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 46). 
  Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser instämmer i 
promemorians bedömning. Några remissinstanser anser dock att åldersgränsen för 
processbehörighet bör sänkas till tolv år. 
  Skälen för regeringens bedömning: I sociala mål och ärenden har barn talerätt 
(se avsnitt 5.1.5). Det sammanhänger med att barnet är motpart till det 
allmänna. Det är därför andra hänsyn som skall tas i dessa fall än i mål och 
ärenden enligt föräldrabalken och namnlagen. 
  Barn som har fyllt 15 år är dessutom processbehöriga i sociala mål, dvs. de 
har rätt att själva föra sin talan i processen. Enligt förslaget från 
Utredningen om barnens rätt skall åldersgränsen för processbehörighet sänkas 
till tolv år. 
  Majoriteten av de remissinstanser som yttrade sig över utredningens förslag 
ansåg att åldersgränsen för processbehörighet borde ligga kvar vid 15 år. Som 
skäl anfördes att barn som är yngre än 15 år inte är mogna att föra talan på 
egen hand. 
  Även i promemorian görs den bedömningen att åldersgränsen för pro- 
cessbehörighet inte bör sänkas. Remissinstanserna har ingen annan uppfattning 
nu. Även regeringen instämmer i promemorians bedömning. Åldersgränsen för 
processbehörighet i de sociala målen bör alltså inte sänkas. De yngre barnen får 
även fortsättningsvis företrädas av en ställföreträdare. 
  Men de yngre barnen har ibland behov av en särskild ställföreträdare för att 
kunna utnyttja sin talerätt. Den frågan behandlar regeringen i avsnitt 7.5.2.  
7.5.2 Särskild ställföreträdare för icke processbehöriga barn  
Regeringens förslag: Den som är offentligt biträde 
enligt rättshjälpslagen i ett mål eller ärende enligt 
LVU för ett barn som inte har fyllt 15 år skall 
utan särskilt förordnande samtidigt vara barnets 
ställföreträdare i det mål eller ärende som för- 
ordnandet avser.  
  Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se 
promemorian s. 46 f.). 
  Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag 
eller lämnar det utan erinran. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län och 
Länsstyrelsen i samma län menar att något behov av att barnets biträde också 
skall vara ställföreträdare inte visats. Även Stockholms kommun är tveksam till 
förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att icke processbehöriga barn 
alltid bör ha särskild ställföreträdare. 
  Skälen för regeringens förslag: Regeringen gjorde i föregående avsnitt den 
bedömningen att barn under 15 år inte heller i fortsättningen bör vara 
processbehöriga. Det betyder att dessa barn måste ha hjälp av en 
ställföreträdare för att kunna föra talan i mål och ärenden och för att kunna 
överklaga ett avgörande som har gått dem emot. För närvarande är vårdnadshavaren 
ställföreträdare. Denna ordning är emellertid, som Utredningen om barnens rätt 
framhåller, inte alltid lämplig. I mål och ärenden enligt socialtjänstlagen har 
det visserligen inte kommit fram något behov av en särskild ställföreträdare för 
barnet. Men annorlunda förhåller det sig i mål och ärenden enligt LVU. 
  Ofta är det brister i barnets hemförhållanden som är orsak till att det blir 
aktuellt med vård enligt LVU. Grunden för en ansökan om vård är då att 
föräldrarna påtagligt har åsidosatt sina skyldigheter mot barnet och att 
föräldrarna inte samtycker till att barnet får vård. Även när barnets eget 
beteende åberopas som grund för vård enligt LVU hänger beteendet, när det gäller 
de mindre barnen, inte sällan samman med hemförhållandena. Barnets rätt till 
goda uppväxtförhållanden ställs då ofta mot föräldrarnas intresse av att ha sitt 
barn hos sig. Det ligger således i dessa måls karaktär att motstridiga intressen 
kan finnas mellan barn och föräldrar. 
  De yngre barnen kan därför ha ett behov av en särskild ställföreträdare. Ett 
offentligt biträde enligt rättshjälpslagen (se avsnitt 5.1.5) är inte ställ- 
företrädare för barnet och kan därför inte utan fullmakt från vårdnadshavaren 
t.ex. överklaga ett beslut. 
  Frågan behandlades av Utredningen om barnens rätt, som till grund för sina 
överväganden lade ett uttalande av socialutskottet med anledning av pro- 
positionen om socialtjänstlag (prop. 1979/80:1, bet. 1979/80:SoU44). Utskottet 
yttrade med hänvisning till en motion (mot. 1979/80:SoU55), i vilken det före- 
slogs att barn skulle få rätt att överklaga beslut enligt LVU, att det gällande 
systemet var otillfredsställande från barnets synpunkt och att det på sikt måste 
övervägas att införa en ordning som ger barnet en starkare ställning i mål 
enligt LVU. Frågan har därefter varit föremål för ytterligare motioner i riks- 
dagen. 
  Utredningen om barnens rätt föreslog att en särskild ställföreträdare alltid 
skall förordnas för icke processbehöriga barn i mål om vård enligt LVU liksom 
när det gäller socialnämndens beslut enligt samma lag. Enligt utredningen borde 
ett offentligt biträde enligt rättshjälpslagen samtidigt vara barnets särskilda 
ställföreträdare. 
  Många av de remissinstanser som yttrade sig över utredningens förslag 
tillstyrkte att det offentliga biträdet för icke processbehöriga barn samtidigt 
skall vara barnets särskilda ställföreträdare. 
  En utgångspunkt för övervägandena nu är att barnet även fortsättningsvis skall 
vara part i mål och ärenden enligt LVU. För att det underåriga barnets talerätt 
skall fungera i praktiken bör barnet enligt promemorians bedömning ha möjlighet 
att överklaga ett beslut och vidta andra processhandlingar även mot vård- 
nadshavarens vilja. Regeringen gör samma bedömning. 
  Frågan är då om barnet skall kunna agera oberoende av socialnämnden. Social- 
nämndernas uppgift i mål och ärenden enligt LVU är att tillvarata barnets 
intressen och verka på olika sätt för att barnets bästa skall tillgodoses. Dessa 
uppgifter bör självfallet inte förändras. Socialnämnderna bör alltså även i 
fortsättningen svara t.ex. för att nödvändiga utredningar angående barnet 
inhämtas och för att länsrättens beslut överklagas i de fall socialnämnden anser 
att beslutet inte tillgodoser barnets bästa. Det kan emellertid finnas 
tillfällen när socialnämndens uppfattning om vad som är till barnets bästa inte 
stämmer överens med barnets egen vilja. I sådana fall är det rimligt att barnet 
har en möjlighet att agera oberoende av både vårdnadshavaren och socialnämnden. 
Förslaget att de icke processbehöriga barnen skall få en särskild ställ- 
företrädare i sådana mål och ärenden bör därför genomföras. 
  Ett alternativ kunde vara att god man förordnas för barnet i de fall mot- 
stridiga intressen finns mellan vårdnadshavaren och barnet. I de flesta mål 
enligt LVU förordnas emellertid redan i dag ett offentligt biträde för de icke 
processbehöriga barnen. I promemorian görs den bedömningen att utredningens 
förslag om att låta biträdet också vara ställföreträdare för barnet är en enkla- 
re och mer naturlig lösning än att förordna god man för barnet. 
Remissinstanserna har nu ingen invändning mot den bedömningen. Även regeringen 
anser att det offentliga biträdet bör vara ställföreträdare utan särskilt 
förordnande. 
  Det offentliga biträdets huvudsakliga uppgift är att ge råd och stöd till 
barnet. Som ställföreträdare för barnet skall det offentliga biträdet företräda 
barnet i processen och därvid framföra barnets åsikter. Enligt regeringens 
uppfattning bör det knappast innebära någon rollkonflikt för de personer som 
kommer i fråga för uppgiften att förena dessa funktioner. 
  Enligt 42 § rättshjälpslagen skall offentligt biträde inte förordnas, om 
förhållandena är sådana att det måste antas att det saknas behov av ett 
offentligt biträde. I sådana fall bör vårdnadshavaren vara ställföreträdare. 
Detsamma bör gälla i mål och ärenden där barnet och vårdnadshavaren undantagsvis 
har ett gemensamt offentligt biträde (se avsnitt 7.5.4). 
  Det ankommer på socialnämnden att anmäla till länsrätten när det finns behov 
av ett offentligt biträde för barnet.  
7.5.3 Barnets rätt att komma till tals  
Regeringens bedömning: Barnets rätt att komma till 
tals i de sociala målen behöver inte förstärkas 
ytterligare.  
  Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens 
(se promemorian s. 49). 
  Remissinstanserna: Remissinstanserna delar överlag promemorians uppfattning. 
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser emellertid att det är motiverat med en 
bestämmelse i socialtjänstlagen om att socialnämnden skall söka klargöra barnets 
inställning och redovisa den för rätten. 
  Skälen för regeringens bedömning: I de sociala målen har barnen talerätt och 
barn som har fyllt 15 år är dessutom processbehöriga och kan själva vidta de 
processhandlingar som de önskar. Genom förslaget i föregående avsnitt om 
särskild ställföreträdare för barn under 15 år förbättras de yngre barnens 
möjligheter att komma till tals i rättegången. 
  Som framgått i avsnitt 5.1.5 skall de äldre barnen ges tillfälle att yttra sig 
över socialnämndens utredningar. Barn som är yngre bör höras i sociala mål, om 
det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av 
det. 
  Promemorians bedömning är att det inte har kommit fram något som tyder på att 
barnets rätt att komma till tals i de sociala målen behöver förstärkas ytterli- 
gare. Regeringen instämmer i den bedömningen.  
7.5.4Gemensamt offentligt biträde för barnet och vårdnadshavarna?  
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i 44 § 
rättshjälpslagen om gemensamt offentligt biträde för 
barnet och vårdnadshavarna bör inte ändras.  
  Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens 
(se promemorian s. 50 f.). 
  Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer överlag i promemorians 
bedömning. 
  Skälen för regeringens bedömning: Enligt 44 § första stycket rättshjälpslagen 
skall gemensamt offentligt biträde förordnas för barnet och vårdnadshavaren i 
mål enligt LVU, om det inte finns motstridiga intressen mellan barnet och 
vårdnadshavaren. Utredningen om barnens rätt föreslog att bestämmelsen, som 
enligt utredningen tillämpas mycket sparsamt, skulle upphävas eftersom man 
regelmässigt måste utgå från att barnet och dess vårdnadshavare har motstridiga 
intressen i sådana mål. 
  I promemorian görs den bedömningen att det i vissa typer av mål är lämpligt 
att barnet och föräldrarna har ett gemensamt biträde. Remissinstanserna gör sam- 
ma bedömning nu. Även regeringen instämmer i den bedömningen. 
  Ett exempel på att det kan vara lämpligt att barn och vårdnadshavare har 
gemensamt offentligt biträde kan vara att vårdbehovet uppstått på grund av den 
unges eget beteende utan att brister i hemmiljön kan sägas ha inverkat på något 
beaktansvärt sätt. Eftersom det endast sällan kan sägas att barnet och föräld- 
rarna inte har motstridiga intressen, torde dock bestämmelsen även i fortsätt- 
ningen komma att tillämpas sparsamt. Det ankommer på domstolen att avgöra när 
gemensamt offentligt biträde kan förordnas.  
7.5.5Vem skall utses till offentligt biträde?  
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om vem som 
skall kunna utses till offentligt biträde bör inte 
ändras.  
  Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 50 
f.). 
  Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar överlag promemo-rians bedömning 
utan invändning. 
  Skälen för regeringens bedömning: I rättshjälpslagen ställs inte upp några 
andra krav på den som skall vara offentligt biträde än att han eller hon skall 
vara lämplig för uppdraget (se avsnitt 5.1.5). I praktiken förordnar dock 
domstolarna så gott som alltid jurister till offentliga biträden i mål enligt 
LVU. Utredningen om barnens rätt anser att man ofta inte behöver ha en jurist 
som offentligt biträde. En annan allmänkunnig person med gott omdöme och med 
kunskaper om barn bör enligt utredningen i många fall lika väl som en jurist 
kunna fylla rollen som offentligt biträde för barnet. Om ett mål under handlägg- 
ningen visar sig vara mer komplicerat än man från början förutsatt och biträdet 
inte har tillräckliga kvalifikationer för att genomföra sitt uppdrag, bör det 
enligt utredningens förslag vara möjligt att byta biträde. I de fall då det be- 
hövs en jurist till offentligt biträde bör man enligt utredningen i första hand 
välja någon som redan har förvärvat fördjupade kunskaper om barn genom verksam- 
het bl.a. som offentligt biträde i mål och ärenden enligt LVU. 
  Remissutfallet över utredningens förslag i denna del var blandat. 
  Regeringen föreslår nu att det offentliga biträdet samtidigt skall vara 
barnets ställföreträdare (se avsnitt 7.5.2). Det ställer krav på kunskaper om 
processens gång o.d. Det innebär emellertid inte att biträdet nödvändigtvis 
måste vara jurist. Andra personer kan tillägna sig de nödvändiga kunskaperna. 
  Någon föreskrift om att barnets offentliga biträde i mål och ärenden enligt 
LVU skall vara jurist bör därför inte införas. Även i fortsättningen torde det 
dock som regel bli advokater och vissa andra jurister som förordnas. Remissin- 
stanserna instämmer nu överlag i den bedömningen. Den särskilda sakkunskap om 
barn som i regel är nödvändig får biträdet inhämta, i den mån han eller hon inte 
själv besitter den genom erfarenhet eller särskilda kunskaper, genom utred- 
ningar, experthjälp e.d. Sådant underlag inhämtas i de aktuella målen och 
ärendena genom socialnämndens försorg. Biträdet har dessutom enligt 45 § rätt- 
shjälpslagen en möjlighet att själv föranstalta om viss utredning. Någon 
särskild bestämmelse om att ett offentligt biträde skall ha kunskaper om barn 
och barns behov är enligt regeringens mening inte nödvändig.  
8  Ikraftträdande m.m.  
Regeringens förslag: De nya bestämmelserna skall 
träda i kraft den 1 januari 1996. Några särskilda 
övergångsbestämmelser skall inte meddelas.  
  Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med 
den enda skillnaden att bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995 
(se promemorian s. 52). 
  Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Hovrätten för Nedre Norrland 
tillstyrker eller lämnar promemorians förslag utan invändning. 
  Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås inte några särskilda 
övergångsbestämmelser. Det innebär att bestämmelserna skall tillämpas även i 
pågående mål och ärenden. Hovrätten för Nedre Norrland anser att bestämmelserna 
inte bör tillämpas i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet, eftersom det 
innebär att utredningar t.ex. i överklagade mål kan behöva kompletteras i 
efterhand. 
  Enligt vad regeringen berört tidigare (se avsnitt 7.2.2) finns det brister i 
en del kommuner när det gäller att i vårdnadsutredningar beskriva barnet och 
dess behov och det kan förekomma att den som skall utföra en vårdnads- eller 
umgängesutredning inte har träffat ett barn alls eller bara vid något enstaka 
tillfälle. Om domstolarna skall kunna utröna barnets vilja och ta hänsyn till 
den, är sådana utredningar inte fullständiga. Om det i pågående mål finns 
utredningsmaterial som är behäftat med sådana brister som nu berörts, är det 
ingen tillräckligt tungt vägande  nackdel att komplettering måste ske - även i 
högre rätt. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att några 
särskilda övergångsbestämmelser inte bör meddelas utan bestämmelserna tillämpas 
fullt ut även i pågående mål och ärenden.  
9  Kostnader 
 
De föreslagna ändringarna i föräldrabalken och namnlagen är avsedda att 
säkerställa att barns rätt att komma till tals i mål som rör deras person 
tillgodoses. Domstolarna får i vissa fall en i lag föreskriven  skyldighet att 
beakta barnens vilja. Socialnämnderna får en motsvarande skyldighet att söka 
utröna barnens inställning. Några ökade kostnader för utredningar bör inte 
uppstå genom ändringarna. Inte heller i övrigt bör det bli några ökade kostnader 
i de ifrågavarande målen eller ärendena. 
  Den ändring som föreslås i LVU innebär att det offentliga biträde som i vissa 
fall skall förordnas för barn under 15 år i mål och ärenden enligt denna lag 
också skall vara barnets särskilda ställföreträdare. Inte heller den ändringen 
medför några beaktansvärda ökade kostnader för det allmänna. 
  Ansvaret för att information angående de föreslagna lagändringarna når ut till 
de enskilda och socialnämnderna bör vila på Socialstyrelsen inom befintliga 
budgetramar.  
10 Författningskommentar 
 
10.1Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 
 
I föräldrabalken föreslås ändringar i 4 kap. om adoption och i 6 kap. om vårdnad 
och umgänge.  
4 kap. 6 § 
 
Rätten skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Tillstånd får ges 
endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat 
barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga 
förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptio- 
nen. Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall rätten, 
även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med 
beaktande av barnets ålder och mognad. 
 Ansökningen får inte bifallas, om det från någon sida har getts eller utlovats 
ersättning eller om det har avtalats om bidrag till barnets underhåll. 
Underhållsbidrag i form av engångsbelopp är dock inte hinder för tillstånd till 
adoptionen, om beloppet har inbetalts till socialnämnden i den kommun där 
adoptanten är folkbokförd eller om det till nämnden har utfärdats en förbindelse 
på beloppet, vilken har godkänts av sökanden och nämnden. För det belopp som har 
inbetalts till nämnden skall genom dess försorg hos en försäkringsgivare inköpas 
en efter underhållsskyldigheten anpassad livränta åt barnet, om inte avtalet 
hindrar det eller nämnden finner att beloppet kan användas på något annat 
lämpligt sätt för barnets underhåll. 
  Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen 
avslogs om rätten hade känt till avtalet, är utan verkan även om ansökningen 
bifalls. 
 
Genom den nya bestämmelsen i tredje meningen i första stycket får domstolen en 
skyldighet att ta hänsyn till barnets vilja vid bedömningen av om adoptionen bör 
äga rum. Därvid skall domstolen beakta barnets ålder och mognad. Bestämmelsen 
har behandlats i avsnitt 7.4.1. 
 Regeln är avsedd att stärka barnens rätt genom att det skapas en garanti för 
att adoptioner inte äger rum utan att hänsyn tas till viljan hos de barn som har 
en egen inställning till adoptionen. Att domstolen skall beakta barnets ålder 
och mognad medför att hänsyn skall tas i högre grad till de större barnens 
inställning än till de mindre barnens. De minsta barnen kan inte ha någon 
inställning till adoptionen över huvud taget. Regeln innebär för de fallen att 
domstolen inte alls behöver ta hänsyn till barnets vilja. 
 Att domstolen enligt bestämmelsen skall ta hänsyn till barnets vilja innebär 
att en adoption normalt inte bör äga rum, om ett barn som har en grundad egen 
inställning i saken är motståndare - uttalat eller inte - till adoptionen. 
 I de flesta adoptionsärenden är dock förhållandena sådana att det inte råder 
någon tvekan om det lämpliga i att adoptionen äger rum. Sålunda föregås 
internationella adoptioner normalt av en utredning som tydligt klargör detta. 
Merparten av sådana adoptionsärenden gäller dessutom små barn som antingen inte 
kan uttrycka någon egen vilja över huvud taget eller som är för små för att 
själva kunna ta ställning till adoptionsfrågan. Att rätten skall beakta barnets 
ålder och mognad betyder att barnets inställning inte behöver utrönas i sådana 
fall. I de flesta adoptionsärenden innebär därför den nya regeln i praktiken 
inte någon förändring. 
 När det gäller barn som har fyllt tolv år är domstolen på grund av kravet på 
samtycke i 5 § första stycket skyldig att kontrollera att det finns ett 
uttryckligt godkännande till adoptionen från barnet. På grund av den nya 
bestämmelsen bör domstolen dessutom se till att barnet har haft en möjlighet att 
närmare redovisa sin inställning. Men även barn under tolv år är ofta så mogna 
att deras inställning i adoptionsfrågan måste efterhöras och hänsyn tas till 
deras inställning. 
 Undantagsbestämmelsen i 5 § andra stycket har inte ändrats. Det innebär att 
barnets samtycke inte behövs, om barnet skulle ta skada av att tillfrågas eller 
om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk 
störning eller på grund av något annat liknande förhållande. 
   Enligt ett tillägg i 10 § skall socialnämnden söka klarlägga barnets 
inställning, om det inte är olämpligt. Frågan om i vilka fall utredningen bör 
innehålla något om barnets inställning behandlas i kommentaren till 10 §. 
 I andra stycket har två ändringar gjorts. Genom den första har ordet 
"församling" bytts ut mot "kommun" för att socialnämnderna organisatoriskt hör 
till kommunerna. Den andra innebär att kravet på att försäkringsgivaren skall 
vara svensk har tagits bort. En sådan begränsning kan numera inte anses förenlig 
med Sveriges internationella åtaganden.  
4 kap. 10 § 
 
I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden 
samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller 
utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas från 
socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i 
den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd. 
 Socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd skall, om det inte är 
olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. 
 Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras, 
om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla 
adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av 
makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han 
eller hon höras. 
 
I ett nytt andra stycke ges en föreskrift om socialnämndens yttrande till 
domstolen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4.1. Det lämpligaste sättet 
för domstolen att få kännedom om barnets inställning är att yttrandet innehåller 
upplysningar härom. Yttrandena innehåller redan i dag ofta sådana upplysningar. 
Genom den föreslagna nya föreskriften säkerställs att domstolen får den 
nödvändiga informationen. 
 I den nya bestämmelsen anges att barnets inställning skall klarlägga "om det 
inte är olämpligt". Det är självfallet inte lämpligt att försöka klargöra en 
inställning hos ett barn som inte är gammalt eller moget nog att ha en egen 
uppfattning i saken. Det går inte att säga någon bestämd ålder för när ett barn 
bör tillfrågas. Utredaren får bedöma detta från fall till fall. Även i andra 
situationer än då barnet är mycket ungt kan det vara olämpligt att forska i 
barnets inställning. Det kan vara fallet om barnet är känsligt och labilt och om 
dess inställning har klarlagts genom annan utredning. Socialnämnden måste också 
beakta bestämmelserna i 5 § om att samtycke inte behövs om barnet skulle ta 
skada av att tillfrågas. 
 För att socialnämnden skall kunna lämna upplysningar i de fall detta bör ske 
måste utredaren sammanträffa med barnet och ställa frågor som kan ge kunskap om 
barnets inställning. Utredaren måste därvid uppträda med varsamhet och bör inte 
försöka pressa barnet på synpunkter. Om möjligt bör det dock klarläggas om 
barnet känner tvekan inför adoptionen. 
 Av yttrandet bör det framgå om barnet har några synpunkter på adoptionen. Ofta 
kan det räcka att det anges att barnets inställning efterforskats och att det 
därvid inte framkommit något som ger anledning att anta att barnet är tveksamt 
inför en adoption. Har det enligt utredarens bedömning inte varit lämpligt att 
tillfråga barnet, bör detta och skälen därtill anges. 
 Barnet torde i de stora flertalet adoptionsärenden vistas hos sökanden. I 
enlighet med ett påpekande från Lagrådet har bestämmelsen därför utformats som 
en skyldighet för socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd att 
klarlägga barnets inställning till adoptionen. Om i det enskilda fallet barnet 
vistas i någon annan kommun, kan socialnämnden begära biträde av socialnämnden i 
den kommunen med inhämtande av erforderlig utredning.  
6 kap. 10 d § 
 
Vid bedömningen av frågor om vårdnad skall rätten ta hänsyn till barnets vilja 
med beaktande av barnets ålder och mognad. 
 
Paragrafen är ny. Den gäller mål och ärenden angående vårdnad enligt 6 kap. Den 
är avsedd att säkerställa att hänsyn tas till barnets vilja i sådana mål. 
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.2.2. 
 Enligt den föreslagna bestämmelsen skall domstolen ta hänsyn till barnets 
vilja. Därvid skall barnets ålder och mognad beaktas. Att domstolen skall beakta 
barnets ålder och mognad betyder att det normalt skall fästas mer avseende vid 
de större barnens inställning än vid de mindres. De minsta barnen kan inte ha 
någon uttalad uppfattning över huvud taget. Regeln innebär för de fallen att 
domstolen inte alls behöver ta hänsyn till barnets vilja. 
 Att det anges särskilt i lagen att domstolen skall ta hänsyn till barnets vilja 
är avsett att markera att barnets vilja är en viktig omständighet vid den 
prövning som skall göras i mål och ärenden om vårdnad. 
 Hänsyn skall tas till barnets vilja vid alla frågor om vårdnad enligt 6 kap. 
Det innebär att bestämmelsen skall tillämpas även vid interimistiska beslut 
enligt 20 §. Den frågan behandlas närmare i avsnitt 7.2.2 och i kommentaren till 
19 §. 
 Den nya bestämmelsen innebär att domstolen måste se till att barnet har haft en 
möjlighet att närmare redovisa sin inställning. Finns inte underlag för att ta 
hänsyn till barnets vilja bör därför - om barnet nått en sådan mognad att viljan 
har betydelse - utredningen kompletteras. 
 Enligt ett föreslaget nytt stycke i 19 § skall den som verkställer en 
vårdnadsutredning söka klarlägga barnets inställning, om det inte är olämpligt. 
Frågan om i vilka fall utredningen bör innehålla något om barnets inställning 
behandlas i kommentaren till 19 §. 
 Genom ändringar i förmynderskapslagstiftningen införs från och med den 1 juli 
1995 tre nya paragrafer, 10 a - c §§, i 6 kap. föräldrabalken (se avsnitt 
5.1.4). Den nu aktuella bestämmelsen har placerats efter dessa paragrafer och 
betecknas därför 10 d §.  
6 kap. 15 § 
 
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en 
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet 
särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall, om inte 
särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan 
främja umgänget. 
  Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som 
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om 
umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
  Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än 
en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter 
vad som är bäst för barnet. 
  Vid bedömningen av frågor om umgänge skall rätten ta hänsyn till barnets vilja 
med beaktande av barnets ålder och mognad. Rätten skall vidare beakta risken för 
att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen 
bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. 
 
I ett tillägg till fjärde stycket föreskrivs att domstolen i mål om umgänge med 
barn enligt 6 kap. skall ta hänsyn till barnets vilja. Det skall ske med 
beaktande av barnets ålder och mognad. 
 Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.2.2. Den har sin motsvarighet i 
bestämmelserna om vårdnad i 10 d §. Här kan i övrigt hänvisas till vad som 
anförts i kommentaren till den paragrafen.  
6 kap. 19 § 
 
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda. 
 Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall 
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till 
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig 
att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning får 
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk- 
ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs får rätten 
förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt. 
 Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga 
barnets inställning och redovisa den för rätten. 
 Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
 
I ett nytt tredje stycke föreslås en regel om skyldighet för utredaren att, om 
det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning. Regeln skall gälla 
för både vårdnads- och umgängesmål och är avsedd att säkerställa att domstolen 
får det underlag som är nödvändigt för att domstolen skall kunna ta hänsyn till 
barnets vilja. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.2.2. 
 Barnets inställning skall klarläggas "om det inte är olämpligt". Det är 
givetvis inte lämpligt att försöka få fram en inställning hos ett barn som inte 
är gammalt eller moget nog att ha en egen uppfattning i saken. Det går inte att 
säga någon bestämd ålder för när ett barn bör tillfrågas. Utredaren får bedöma 
detta från fall till fall. Även i andra situationer än då barnet är mycket ungt 
kan det vara olämpligt att forska i barnets inställning. Det kan vara fallet om 
barnet är särskilt känsligt och dess huvudsakliga inställning är känd genom 
annan utredning. Med anledning av vad Barnombudsmannen anfört finns det 
anledning att betona att bestämmelsen tar sikte på vad som kan vara olämpligt 
för barnet. 
 För att socialnämnden skall kunna lämna upplysningar i de fall detta bör ske 
måste utredaren sammanträffa med barnet och ställa frågor som kan ge kunskap om 
barnets inställning. Det är utredarens uppgift att på ett sätt som är lämpligt 
med hänsyn till barnets ålder och mognad bedöma om barnet bör tillfrågas om sina 
synpunkter. Utredaren måste uppträda med varsamhet och med respekt för den 
lojalitetskonflikt som barnet befinner sig i. Barnet får inte pressas på syn- 
punkter. 
 Av yttrandet bör framgå sådana observationer som utredaren kunnat göra och som 
kan ge en bild av barnets inställning. Eventuella uttalade ståndpunkter från 
barnets sida bör noteras, varvid utredaren bör ange vilken betydelse som enligt 
hans eller hennes mening bör tillmätas sådana uttalanden. 
 Har det enligt utredarens bedömning inte varit lämpligt att tillfråga barnet, 
bör detta och skälen därtill anges. 
 Skyldigheten för domstolen att ta hänsyn till barnets vilja gäller även interi- 
mistiska beslut enligt 20 §. Inför sådana beslut kan ingen egentlig utredning 
göras. Om föräldrarna inte är överens om vårdnad och umgänge när frågan skall 
avgöras interimistiskt, torde rätten dock i allmänhet inhämta upplysningar från 
socialnämnden inför beslutet. I sådana upplysningar bör barnets inställning 
anges, om det är möjligt och lämpligt. Barnets vilja kan emellertid självfallet 
inte utredas och redovisas lika utförligt som i en fullständig vårdnads- eller 
umgängesutredning.  
Ikraftträdande 
 
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1996. Några särskilda 
övergångsbestämmelser har inte meddelats. Det innebär att de nya bestämmelserna 
tillämpas även i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet (se avsnitt 8). Det 
kan i något fall innebära att utredningen får kompletteras i efterhand.  
10.2 Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1982:670) 
 
I namnlagen föreslås ändringar i 45 och 48 §§.  
45 § 
 
En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt 
med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om 
barnet. 
 I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars 
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även in- 
hämta yttrande från socialnämnden. 
 Socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets in- 
ställning och redovisa den för rätten. 
 I ärenden enligt första stycket får domstolen förordna att vardera parten skall 
bära sin rättegångskostnad. 
 
Genom ett nytt tredje stycke åläggs socialnämnden en skyldighet att, om det inte 
är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning när det gäller namnändringen. 
 Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4.1. Den överensstämmer i sak med en 
motsvarande regel i 4 kap. 10 § föräldrabalken angående adoption. Här kan 
hänvisas till vad som anförts i författningskommentaren till den bestämmelsen.  
48 § 
 
För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller ärenden enligt 
denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får sådan anmälan 
eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt förhin- 
drat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något 
annat liknande förhållande. 
 Vid bedömningen av om ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt med bar- 
nets bästa skall rätten, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till 
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. 
 
I ett nytt andra stycke åläggs domstolen att ta hänsyn till barnets vilja i 
ärenden om namnbyte enligt 6, 8 eller 11 §. Det skall ske med beaktande av den 
ålder och mognad som barnet nått. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4.1. 
 Regeln är avsedd att stärka barnens rätt genom att det skapas en garanti för 
att namnbyten inte äger rum utan att hänsyn tas till viljan hos de barn som har 
en egen inställning till namnfrågan. Att domstolen skall beakta barnets ålder 
och mognad betyder att mer avseende skall fästas vid de större barnens in- 
ställning än vid de mindre barnens. De allra minsta barnen kan naturligtvis inte 
ha någon inställning till namnbytet över huvud taget. 
 Barnets vilja är en viktig omständighet. I de fall där barnets samtycke inte är 
en absolut förutsättning för namnbyte är dock barnets inställning inte avgöran- 
de; andra omständigheter kan tillsammans väga tyngre. 
 På grund av den nya bestämmelsen bör domstolen se till att de barn som kan 
antas ha uppnått tillräcklig mognad har haft en möjlighet att närmare redovisa 
sin inställning. 
 Enligt ett tillägg i 45 § skall socialnämnden söka klarlägga barnets 
inställning, om det inte är olämpligt.  
Ikraftträdande 
 
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1996. Några särskilda 
övergångsbestämmelser har inte meddelats. Det innebär att de nya bestämmelserna 
tillämpas även i ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet (se avsnitt 8). 
Det kan i något fall innebära att utredningen får kompletteras i efterhand. 
 
10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser 
om vård av unga 
 
I lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) föreslås ett tillägg 
till 36 §. Tillägget rör frågan om vem som skall vara ställföreträdare för barn 
under 15 år. Den nya bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5.2.  
36 § 
 
Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och 
ärenden enligt denna lag. 
 Den som är förordnad enligt rättshjälpslagen (1972:429) som offentligt biträde 
för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshava- 
ren, är utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller 
ärende som förordnandet avser. 
 Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för 
utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras. 
 
I mål och ärenden enligt LVU har barn ställning som part. Barn som har fyllt 15 
år är själva processbehöriga, medan yngre barn måste företrädas av en 
ställföreträdare. Utan att det sägs i paragrafen är den eller de som är 
vårdnadshavare legala ställföreträdare för barnet. Det gäller oavsett om barnet 
fyllt 15 år eller inte. 
 I ett nytt andra stycke införs nya regler om att barnet ibland kan få 
ytterligare en ställföreträdare. Bakgrunden till den bestämmelsen är att det med 
hänsyn till att barn och vårdnadshavare kan ha motstridiga intressen i vissa mål 
och ärenden är mindre lämpligt att barn är beroende av föräldrarnas vilja när 
det t.ex. gäller att överklaga ett beslut. 
  Den nya regeln innebär att för det fall ett offentligt biträde förordnats för 
den unge enligt rättshjälpslagen, biträdet automatiskt också är den unges 
särskilda ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. 
 Genom lagändringen får barnet en självständig ställning gentemot vårdnadsha- 
varen i vissa mål och ärenden enligt LVU. Sålunda kan barnet genom sin 
ställföreträdare överklaga domstolens avgöranden och vidta andra 
processhandlingar. 
 Ställföreträdaren skall tillvarata barnets intresse. Han bör alltså framföra de 
synpunkter och de önskemål som barnet har. Skulle ställföreträdaren ha en annan 
uppfattning än barnet, bör han med beaktande av barnets önskemål hävda den 
uppfattning som han anser bäst tjänar barnets intresse. Om barnet så önskar, 
skall han t.ex. se till att beslut och domar blir överklagade. 
 Ställföreträdaren är samtidigt barnets offentliga biträde och skall i den 
egenskapen ta till vara barnets bästa i olika hänseenden. Han skall  bl.a. 
fungera som barnets rådgivare. Vidare skall han bevaka att nödvändig utredning 
angående barnets person, t.ex. utlåtanden från barnpsykologer eller annan 
expertis, inhämtas. 
 I tredje stycket har gjorts en redaktionell förändring. 
 
Ikraftträdande 
 
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
Den nya bestämmelsen träder i kraft den 1 januari 1996. Några särskilda 
övergångsbestämmelser har inte meddelats. Det innebär att den nya bestämmelsen 
tillämpas även i mål och ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet (se 
avsnitt 8).  
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat 
partnerskap  
3 kap. 2 § 
 
Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig anta adoptivbarn 
enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får registrerade partner enligt 6 kap. 
10 a § föräldrabalken utses att gemensamt utöva vårdnaden om en underårig. 
 Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför 
kroppen gäller inte för registrerade partner. 
 
Paragrafen har ändrats på så sätt att hänvisningen nu avser de nya 
bestämmelserna om särskild vårdnadshavare i 6 kap. 10 a § föräldrabalken i 
stället för som tidigare bestämmelserna om särskilt förordnade förmyndare i 13 
kap. 8 §. Ändringen är en följdändring till de nya förmynderskapsbestämmelserna 
(se avsnitt 5.1.4 och 7.4.2). 
Nu aktuella lagförslag i betänkandet Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - 
talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) 
 
Betänkandet innehåller vissa lagförslag som saknar betydelse i detta ärende. Här 
anges endast nu aktuella förslag tillsammans med lagrummens eller relevanta 
delar av lagrummens nuvarande lydelse. Övriga förslag i betänkandet samt där i 
övrigt återgivna lagrum eller del av lagrum markeras här med ... (tre punkter). 
Ingresserna till lagförslagen anges här på samma sätt som i betänkandet.  
1  Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
 
 Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken 
 dels att 6 kap. 5-6, 9, 14-15, 17-20 och 22 §§, 11 kap. 17 § samt 21 kap. 6 och 
13 §§ skall ha nedan angivna lydelse, 
 dels att i balken skall införas fyra nya paragrafer, 6 kap. 17 a §, 23 och 
24 §§ samt 21 kap. 17 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse 
 
6 kap. Om vårdnad och umgänge 
 
1 - 16 §§ 
... 
 
                             17 § 
Frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där 
vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hemvist. Sådana frågor 
kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig 
domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt. 
 Frågor om vårdnad som            Frågor om vårdnad som 
avses i 4-8 och 10 §§ samt      avses i 4-10 §§ samt frågor 
frågor om umgänge som           om umgänge som avses i 
avses i 15 § handläggs i        15 § handläggs i den 
den ordning som är              ordning som är föreskriven 
föreskriven för tvistemål.      för tvistemål. Står barnet 
Står barnet under vårdnad       under vårdnad av båda för- 
av båda föräldrarna eller       äldrarna eller en av dem 
en av dem och är               och är parterna överens i 
föräldrarna överens i          saken, kan de dock an- 
saken, kan de dock             hängiggöra saken genom 
anhängiggöra saken genom       ansökan. 
ansökan. 
 I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning. 
 Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling, om 
parterna är överens i saken. 
                      17 a § 
                          I mål enligt 4 - 10 och 
                         15 §§ är även barnet part. 
                         Barnet får dock inte väcka 
                         talan om ändring i vårdna- 
                         den eller om umgänget. 
                          Har barnet fyllt tolv 
                         år, får det självt föra sin 
                         talan. 
                          Är barnet yngre än tolv 
                         år, förs dess talan av den 
                         eller dem som är vårdnads- 
                         havare  för barnet. Finns 
                         det anledning att anta 
                         att barnet och vårdnads- 
                         havaren har motstridiga 
                         intressen i saken eller 
                         är fråga om tillämpning av 
                         7, 8, 9, 10 eller 15 §, 
                         förs dock barnets talan 
                         av en särskild ställföre- 
                         trädare. Den som är för- 
                         ordnad enligt rätts- 
                         hjälpslagen att vara of- 
                         fentligt biträde för 
                         barnet är utan särskilt 
                         förordnande också dess sär- 
                         skilde ställföreträdare. 
                          Barnet får åläggas skyl- 
                         dighet att inställa sig 
                         personligen inför rätten, 
                         endast om särskilda skäl 
                         talar för det och det är 
                         uppenbart att barnet 
                         inte kan ta skada av att 
                         inställa sig.Barnet får höras, 
                         om det kan ske utan risk 
                         för att barnet tar skada. 
 
18 - 21 §§ 
... 
 
                        22 § 
 I mål eller ärenden om        I mål om vårdnad eller 
vårdnad eller umgänge          umgänge gäller i fråga om 
gäller i fråga om              rättegångskostnader andra 
rättegångskostnader andra      och tredje styckena i 
och tredje styckena i          stället för 18 kap. 1 - 7 §§ 
stället för 18 kap. 1 - 7 §§   rättegångsbalken. 
rättegångsbalken. 
 Vardera parten skall          Vardera parten skall 
bära sin                       bära sin rättegångskostnad. 
rättegångskostnad. En          En part kan dock 
part kan dock förpliktas       förpliktas att helt eller 
att helt eller delvis          delvis ersätta motparten 
ersätta motparten dennes       dennes rättegångskostnad, 
rättegångskostnad, om han      om han eller hon har 
eller hon har förfarit på      förfarit på ett sådant sätt 
ett sådant sätt som avses      som avses i 18 kap. 3 
i 18 kap. 3 eller 6 §          eller 6 § rättegångsbalken 
rättegångsbalken eller om      eller om det annars 
det annars finns               finns särskilda skäl. 
särskilda skäl.                Skyldighet att ersätta 
                               rättegångskostnad får dock 
                               inte åläggas den som inte 
                               har fyllt aderton år. 
Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens 
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit 
på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken och 
därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon förpliktas att 
tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta om detta även om 
någon part inte yrkar det. 
Denna paragraf tillämpas   Denna paragraf tillämpas 
också när målet eller      också när målet handläggs i 
ärendet handläggs i högre  högre rätt. 
rätt. 
 
23 - 24 §§... 
 
10 kap. Om förmyndare       11 kap. Om förmyndare 
         18 §                        17 § 
 Ansökan om förordnande      Ansökan om förordnande 
eller  entledigande av      eller entledigande av en 
en förmyndare får göras,    förmyndare får göras, 
förutom av överförmyndaren  förutom av överförmyndaren 
och förmyndare, av den      och förmyndare, av den 
underårige själv, om        omyndige själv, av hans 
denne har fyllt sexton      eller hennes make och 
år, samt av hans eller      närmaste släktingar samt, 
hennes make och närmaste    när fråga är om underårig, 
släktingar. En förmyndare   även av socialnämnden. 
som inte längre är lämplig   Frågor som avses i denna 
att utöva vårdnaden får     paragraf skall rätten 
entledigas även på ansökan  också ta upp självmant, när 
av socialnämnden. Frågor    anledning förekommer till 
som avses i denna           det. 
paragraf skall rätten 
också ta upp självmant, 
när anledning förekommer 
till det. 
 I ärende som avses i        I ärende som avses i 
första stycket skall        första stycket skall 
rätten, när det rör en      rätten bereda den 
underårig som fyllt         omyndige tillfälle att 
sexton år, bereda denne     yttra sig, om det kan 
tillfälle att yttra sig,    ske. 
om det kan ske. 
 Rättens beslut i ärende     Mot rättens beslut i 
som avses i första          ärende som avses i första 
stycket får överklagas,     stycket får talan föras, 
förutom av den som          förutom av den omyndige 
beslutet särskilt rör, av   och annan som beslutet 
var och en som har rätt     särskilt rör, av var och 
att göra ansökan.           en som har rätt att göra 
                            ansökan. 
                             I ärende som avses i 
                            första stycket får den 
                            omyndige själv föra sin 
                            talan om han eller hon 
                            har fyllt tolv år. 
                             Är den omyndige yngre än 
                            tolv år, förs hans eller 
                            hennes talan i ärende som 
                            avses i första stycket av 
                            en särskild 
                            ställföreträdare. Den som är 
                            förordnad enligt rätts- 
                            hjälpslagen att vara 
                            offentligt biträde för den 
                            omyndige är utan särskilt 
                            förordnade också dennes 
                            särskilde ställföreträdare. 
 
21 kap. Om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad eller umgänge m.m. 
 
                        6 § 
 Länsrätten kan vägra         Länsrätten kan vägra verk- 
verkställighet, om det är    ställighet, om det är 
uppenbart att                uppenbart att förhållan- 
förhållandena har ändrats    dena har ändrats sedan 
sedan den allmänna           den allmänna domstolens 
domstolens dom eller         dom eller beslut med- 
beslut meddelades och        delades och det av hänsyn 
det av hänsyn till           till barnets bästa är 
barnets bästa är påkallat    påkallat att frågan om 
att frågan om vårdnad och    vårdnad eller umgänge 
umgänge prövas på nytt.      prövas på nytt. Sådan fråga 
Sådan fråga tas upp av       tas upp av allmän domstol 
allmän domstol på ansökan    på talan av den som varit 
av den som har varit         part i målet hos länsrätten 
part i målet hos             eller på talan av 
länsrätten eller på ansökan  socialnämnden. Barnet får 
av socialnämnden.            dock inte väcka sådan 
                             talan. 
 Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk som 
inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas. 
 
                              13 § 
Länsrätten får, enligt vad som är skäligt, förordna att den ena parten skall 
ersätta motpartens kostnader i ett mål enligt detta kapitel. 
 Kostnader för utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket andra meningen, 
för hämtning av en part till förhandling, för hämtning eller omhändertagande av 
barn och för läkarundersökning betalas av allmänna medel. Rätten får efter vad 
som är skäligt besluta att en part som har föranlett kostnad för hämtning skall 
helt eller delvis betala kostnaden till statsverket. 
                          Skyldighet att ersätta 
                         kostnad får inte åläggas 
                         den som inte har fyllt 
                         aderton år. 
 Den som har hand om barnet får tillerkännas ersättning och förskott med 
anledning av kostnader för resa och uppehälle i samband med inställelse vid 
läkarundersökning enligt 11 §. Härvid gäller 15 § förvaltningsprocesslagen 
(1971:291). 
 Frågor om ersättning      Frågor om ersättning 
enligt andra och tredje   enligt andra och fjärde 
styckena prövas av läns-  styckena prövas av 
rätten.                   länsrätten. 
 
                       17 § 
                          I mål enligt detta 
                         kapitel är även barnet 
                         part. Barnet får dock 
                         inte ansöka om verkstäl- 
                         lighet. 
                          Har barnet fyllt tolv 
                         år, får det självt föra sin 
                         talan. 
                          Är barnet yngre än tolv 
                         år, förs dess talan av en 
                         särskild ställföreträdare. 
                         Den som är förordnad 
                         enligt rättshjälpslagen 
                         att vara offentligt 
                         biträde för barnet är utan 
                         särskilt förordnande också 
                         dess särskilde ställföre- 
                         trädare. 
2  Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 
 
 Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429) att 41-45 §§ skall 
ha nedan angivna lydelse  
Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse 
 
Rättshjälp genom offentligt biträde 
 
41 § 
 Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende 
                          1. hos allmän domstol när 
                         barnet för talan enligt 6 
                         kap. föräldrabalken och 
                         talan inte utförs av 
                         barnets vårdnadshavare 
                         eller när underårig för 
                         talan enligt 11 kap. 17 § 
                         föräldrabalken, 
                          2. hos förvaltningsdom- 
                         stol när ett barn för 
                         talan i mål enligt 21 
                         kap. föräldrabalken. 
 
1 - 14                   3 - 17 
...                      ... 
 
42 § 
 Rättshjälp genom offent-   Rättshjälp genom offent- 
ligt biträde skall         ligt biträde skall 
beviljas den som åtgärden  beviljas den som åtgärden 
avser och i mål eller      avser och i mål eller 
ärende som avses i 41 § 3  ärende som avses i 41 § 5 
även vårdnadshavare, om    även vårdnadshavare, om 
det ej måste antagas att   det ej måste antagas att 
behov av biträde saknas.   behov av biträde saknas. 
                            Sådan rättshjälp får dock 
                           inte beviljas vårdnads- 
                           havare i mål enligt 20 § 
                           första stycket 4 lagen 
                           (1980:621) med särskilda 
                           bestämmelser om vård av 
                           unga. 
                            I mål eller ärende som 
                           avses i 41 § 1, 2, 5 och 
                           6 skall rättshjälp genom 
                           offentligt biträde alltid 
                           beviljas barnet, om det 
                           inte har fyllt tolv år. 
 
44 § 
 Har den som beviljats       Har den som beviljats 
rättshjälp enligt 41 §      rättshjälp enligt 41 § till 
till offentligt biträde     offentligt biträde själv 
själv föreslagit någon som  föreslagit någon som är 
är lämplig, skall denne     lämplig, skall denne för- 
förordnas, om ej hans       ordnas, om ej hans an- 
anlitande skulle medföra    litande skulle medföra 
avsevärt ökade kostnader    avsevärt ökade kostnader 
eller i övrigt särskilda    eller i övrigt särskilda 
skäl föranleder annat.      skäl föranleder annat. 
Har både den unge och 
vårdnadshavaren 
beviljats rättshjälp i mål 
eller ärende som avses i 
41 § 3, förordnas gemen- 
samt biträde, om det ej 
finns motstridiga 
intressen mellan dem. 
 I fråga om offentligt       I fråga om offentligt 
biträde äger bestämmel-     biträde äger bestämmelserna 
serna i 19 § första         i 21 § första stycket 
stycket, 21 § första        sista meningen, andra 
stycket sista meningen,     och tredje styckena, 22 § 
andra och tredje            första - tredje, femte 
styckena, 22 § första -     och sjätte styckena samt 
tredje, femte och sjätte    23 § motsvarande tillämp- 
styckena samt 23 § mot-     ning. Byte av offentligt 
svarande tillämpning.       biträde får i mål eller 
                            ärende som avses i 41 §1, 
                            2, 5 och 6 också ske, om 
                            det behövs med hänsyn till 
                            målets svårighetsgrad och 
                            biträdets erfarenhet. 
 I fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 § andra och 
tredje styckena motsvarande tillämpning. 
 Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel. 
 
                                 45 § 
 I mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt biträde föranstalta om sådan 
utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som 
beviljats rättshjälpen och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger 
målet eller ärendet. 
 Har offentligt biträde ej utsetts, får rättshjälpsmyndigheten på ansökan av den 
som beviljats rättshjälpen besluta om utredning. 
 Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsmyndighet medverkat 
vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar. I fråga om fastställande av ersättning äger 43 § andra och 
tredje styckena motsvarande tillämpning. 
                          Har ett barn som är part 
                         i mål som anges i 41 § 1 
                         beviljats rättshjälp, 
                         skall kostnad för vittne, 
                         sakkunnig eller annan 
                         bevisning, som har 
                         åberopats av barnet, 
                         ersättas av allmänna 
                         medel. 
3  Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) 
 
 Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) att 10, 12, 48 och 
56 §§ skall ha nedan angivna lydelse.  
Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse 
 
                   10, 12 och 48 §§ 
... 
                          56 § 
 Barn  som har fyllt 15       Barn som har fyllt 12 år 
år har rätt att själva föra  har rätt att själva föra 
sin  talan  i  mål  och      sin talan i mål och 
ärenden   enligt  denna      ärenden enligt denna lag. 
lag.                          Är barnet yngre än 12 år, 
                             förs dess talan av den 
                             eller dem som är 
                             vårdnadshavare för barnet. 
                              I mål vid domstol om 
                             flyttningsförbud enligt 
                             28 § förs dock barnets 
                             talan av en särskild 
                             ställföreträdare. Den som är 
                             förordnad enligt rätts- 
                             hjälpslagen att vara 
                             offentligt biträde för 
                             barnet är utan särskilt 
                             förordnande också dess 
                             särskilde ställföreträdare 
 Barn som är yngre bör       Barn som är yngre än 12 år 
höras, om det kan vara       bör höras, om det kan vara 
till nytta för               till nytta för utred- 
utredningen och barnet       ningen och barnet inte 
inte kan antas ta skada      kan antas ta skada av 
av det.                      det. 
                             ... 
4  Förslag till lag om ändring i lagen (1980:621) [numera (1990:52)] med 
särskilda bestämmelser om vård av unga 
 
 Härigenom föreskrivs i fråga om lagen  (1980:621) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga att 1, 8 a och 19 §§ [numera lagen (1990:52) 1, 22 och 36 §§] skall 
ha nedan angivna lydelse.  
Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse 
 
1 § 
 Insatser inom social- 
tjänsten för barn och 
ungdom skall göras i 
samförstånd med den unge 
och hans vårdnadshavare 
enligt bestämmelserna i 
socialtjänstlagen         Den som är under 18 år 
(1980:620).              skall beredas vård med 
 Den som är under 18 år  stöd av denna lag om det 
skall dock beredas vård  kan antas att behövlig 
enligt denna lag, om     vård inte kan ges den 
någon av de situationer  unge med samtycke av den 
som anges i 2 eller 3 §  eller dem som har vård- 
föreligger och det kan   naden om honom och, när 
antas att behövlig vård  den unge har fyllt 12 år, 
inte kan ges den unge    av honom själv. 
med samtycke av den      ... 
eller dem som har vård- 
naden om honom och, när 
den unge har fyllt 15 
år, av honom själv. 
... 
 
         22 §                    8 a § 
Om det kan antas att        Kan det antas att den 
den  som är under 20 år    som  är under 20 år till 
till   följd   av   ett    följd  av ett sådant be- 
beteende som avses i 3 §   teende  som  avses i 1 § 
kommer    att    behöva    andra  stycket  2 kommer 
beredas   vård   enligt    att  behöva beredas vård 
denna  lag om beteendet    enligt   denna   lag  om 
fortsätter och det stöd    beteendet fortsätter och 
eller   den  behandling    kan  det  stöd eller den 
som  den  unge  behöver    behandling   som  behövs 
inte  kan  ges med sam-    inte  ges  den  unge med 
tycke av honom själv, om   samtycke  av  honom,  om 
han har fyllt 15 år, och   han har fyllt 12 år och, 
av hans vårdnadshavare,    om han står under någons 
får socialnämnden besluta  vårdnad, av vårdnadshava- 
                           ren,  får  socialnämnden 
                           besluta 
 1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd 
kontaktperson, eller 
 2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten 
 När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas. ... 
 
           36 §                   19 § 
Om den unge har fyllt        Har den unge fyllt 12 
15 år, har han rätt att     år, har han rätt att själv 
själv föra sin talan i mål  föra sin talan i mål och 
och ärenden enligt denna    ärenden enligt denna lag. 
lag.                         Är den unge under 12 år, 
                            förs hans talan av den 
                            eller dem som  är  vård- 
                            nadshavare för honom.  I 
                            mål vid domstol förs dock 
                            den  unges  talan alltid 
                            av en särskild ställföre- 
                            trädare. Den som är förord- 
                            nad               enligt 
                            rättshjälpslagen att vara 
                            offentligt biträde för den 
                            unge  är  utan  särskilt 
                            förordnande  också  hans 
                            särskilde ställföreträdare. 
 Barn som är yngre bör       Barn som är yngre än 12 år 
höras, om det kan vara      bör höras, om det kan vara 
till nytta för              till nytta för utred- 
utredningen och det kan     ningen och barnet inte 
antas att barnet inte       kan antas ta skada av 
tar skada av att höras.     det. 
 
Sammanfattning av betänkandet Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - 
talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) i nu aktuella delar 
 
Talerätt för barnet (Avd. I) 
 
Enligt våra direktiv skall vi överväga i vilken omfattning barn bör ha talerätt 
i mål om vårdnad och umgänge samt hur barnets rättsliga ställning enligt den 
sociala lagstiftningen kan förbättras. 
 I dag anses barnet inte vara part - ha talerätt - i mål om vårdnad eller 
umgänge enligt föräldrabalken (FB) annat än i vissa undantagssituationer. 
Talerätten tillkommer i princip bara föräldrarna och i vissa fall socialnämnden. 
I den sociala lagstiftningen - socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda 
bestämmelser om vård av unga (LVU) - har däremot barnet ställning som part. 
 Vi föreslår att barnet genomgående skall ha ställning som part - ha talerätt - 
i mål om vårdnad och umgänge enligt FB samt i mål om verkställighet av domar och 
beslut i sådana mål. Detta harmonierar med den allmänna principen i vår 
rättsordning som säger att var och en som har ett av rättsordningen skyddat 
intresse också har talerätt rörande det intresset. Mål om vårdnad och umgänge 
skall ju avgöras i enlighet med barnets bästa, och en talerätt för barnet i 
dessa mål är därför enligt vår mening en naturlig ordning.  
Innehållet i barnets talerätt 
 
Vi anser att barnets talerätt skall vara i princip obegränsad. Dock skall barnet 
inte kunna väcka talan om ändring i fråga om vårdnaden eller umgänget. Barnet 
skall alltså inte kunna ta initiativ till en process mot föräldrarna om att 
vårdnaden skall tas ifrån föräldrarna eller endera av dem. För de fall då det 
finns ett uttalat behov av en ändring i fråga om vårdnaden eller umgänget med 
hänsyn till barnet och ingen av föräldrarna är beredd att väcka talan om det, 
föreslår vi att socialnämnden skall ha rätt att väcka en sådan talan. 
 I fråga om innehållet i barnets talerätt i de sociala målen föreslår vi inga 
förändringar. Liksom i dag skall alltså bara socialnämnden kunna ta initiativ 
t.ex. till att ett barn bereds vård enligt LVU. 
 Genom förslaget att införa talerätt för barnet i vårdnads- och umgängesmålen 
kommer barnet att inta i det stora hela samma ställning i dessa mål som i de 
sociala målen. 
 Talerätten för barnet innebär inte på något sätt att barnet tvingas eller 
pressas till att parti för endera föräldern.  
Utövandet av barnets talerätt 
 
I sociala mål, där ju barnet redan i dag är part, har de större barnen (de som 
fyllt 15 år) rätt att själva föra sin talan. Det tekniska uttrycket för detta är 
att barnet fr.o.m. 15 års ålder är processbehörigt i sådana mål. När det gäller 
mindre, icke processbehöriga barn måste enligt gällande ordning barnets talan 
utföras av en ställföreträdare. Hittills har man i allmänhet ansett att den 
uppgiften kan fullgöras av vårdnadshavaren (föräldrarna). 
 I och med att man ger barnet en generell talerätt i personliga angelägenheter 
får frågan om hur talerätten skall utövas en helt annan betydelse än hittills. 
Det är otänkbart att de mindre barnen själva skall kunna agera som part i en 
rättegång. Också för de större barnen kan det vara svårt att stå ensam som part 
i en process. 
 Vi föreslår att större barn skall ha rätt att själva föra sin talan - vara 
processbehöriga - i alla mål som rör deras personliga angelägenheter, dvs. inte 
bara i sociala mål utan även i mål om vårdnad, umgänge och verkställighet. 
 Vi föreslår vidare att åldersgränsen för barns processbehörighet sänks från 15 
till 12 år. 
 När man ger barn partsställning i mål om deras personliga angelägenheter blir 
det en viktig fråga vem som skall företräda de icke processbehöriga barnen i 
vanliga vårdnadsmål. Med vanliga vårdnadsmål menar vi sådana mål som gäller att 
avgöra vårdnads- och umgängesfrågan när föräldrarna skiljer sig eller det i 
annat fall blir aktuellt att ändra på vårdnadsansvaret föräldrarna emellan. Vi 
anser att i normalfallet föräldrarna skall kunna företräda barnet i dessa mål så 
lnge de är ense. Enligt vår mening är det nämligen ett överordnat intresse att 
föräldrarna efter en skilsmässa eller i en liknande situation kan samarbeta om 
sitt barn. Att i detta läge förse barnet med en särskild ställföreträdare med 
uppgift att bevaka barnets speciella intressen kan äventyra samförståndet och 
samarbetsförutsättningarna mellan ett par "skilsmässoföräldrar". 
 Vi föreslår alltså att i vanliga vårdnadsmål det mindre barnet skall företrädas 
av en särskild ställföreträdare bara när föräldrarna inte kan komma överens i 
vårdnadsfrågan eller det finns särskild anledning att anta att föräldrarnas 
överenskommelse inte överensstämmer med barnets intressen. 
 I andra vårdnadsmål liksom i mål om umgänge eller verkställighet samt i de 
sociala målen måste man utgå från att föräldrarna och barnet kan ha skilda 
intressen. Vi föreslår därför den förändringen i förhållande till gällande ord- 
ning att det alltid skall finnas en särskild ställföreträdare för det icke 
processbehöriga barnet i sådana mål. Uppgiften att vara barnets särskilda 
ställföreträdare skall ankomma på ett offentligt biträde enligt rätt- 
shjälpslagen. Ett sådant biträde skall alltid förordnas för barnet i dessa fall. 
 Enligt våra förslag får alltså det offentliga biträdet, när det gäller icke 
processbehöriga barn, en annan ställning i målet än den som i dag tillkommer 
barnets offentliga biträde i en LVU-process. Det offentliga biträdet får 
behörighet att till alla delar företräda barnet i målet och skall t.ex. kunna 
överklaga en dom eller ett beslut som har gått barnet emot. Att så inte har 
kunnat ske i LVU-mål har påtalats som en brist i gällande lagstiftning. 
 Även de större, processbehöriga barnen skall kunna få ett offentligt biträde. 
Vi anser att den möjligheten skall finnas i alla mål som avser barnets 
personliga angelägenheter, alltså inte bara som i dag i mål enligt LVU utan 
också i vårdnads- umgänges- och verkställighetsmål samt i mål om 
flyttningsförbud. När det gäller de vanliga vårdnadsmålen räknar vi med att det 
normalt inte skall behöva utses ett offentligt biträde för ett processbehörigt 
barn så länge föräldrarna är ense i fråga om vårdnaden. 
 Det offentliga biträdets roll blir något annorlunda när det är fråga om ett 
processbehörigt barn än när det gäller ett mindre barn. Uppgiften för biträdet 
blir är att biträda, inte att företräda den unge i målet. För att biträdet skall 
kunna företräda den unge krävs att denne lämnar ett formligt uppdrag (fullmakt) 
till biträdet att vara hans ombud i målet. 
 Vi föreslår vidare att den särskilda regel som medger att det förordnas ett 
gemensamt offentligt biträde för barnet och vårdnadshavaren i mål enligt LVU 
utmönstras ur lagstiftningen. 
 Ordningen med offentligt biträde är helt kostnadsfri för barnet. Att barnet 
görs till part i vårdnads-, umgänges- och verkställighetsmålen skall enligt våra 
förslag inte heller i något annat hänseende få leda till att barnet belastas med 
kostnader för rättegången. 
 Vi räknar inte med att vårdnadsprocesserna blir mer omfattande eller mer 
komplicerade genom våra förslag. Tvärtom är ett av syftena med att göra barnet 
till part att föräldrarna skall bli mer benägna till samförståndslösningar i 
vårdnadsfrågan och att det förhållandet att också barnet skall vara part i pro- 
cessen skall kunna verka dämpande på motsättningarna mellan föräldrarna. 
 Våra förslag kan beräknas innebära en viss ökning av antalet förordnanden av 
offentligt biträde. Vi förordar å andra sidan att man i större utsträckning än i 
dag skall anlita andra än jurister som offentligt biträde. Kostnadsökningen för 
våra förslag bör bli måttlig. Vi håller inte för uteslutet att den ordning som 
vi föreslår leder till kostnadsbesparingar i ett längre perspektiv genom att 
benägenheten att driva vårdnadsprocesser dämpas.  
Socialt bistånd till ungdomar 
 
Vi har haft anledning att särskilt ta upp två frågor om möjligheterna att ge 
socialt bistånd till barn mot vårdnadshavarens vilja. Den ena gäller om det 
skall vara möjligt för en socialnämnd att lämna sådant bistånd till ungdomar för 
att de skall kunna bo utom föräldrahemmet. Den andra frågan avser om socialnämn- 
den skall kunna utse en kontaktperson för barnet mot vårdnadshavarens vilja. 
 Hittills har det inte ansetts möjligt att ge ett barn socialt bistånd till ett 
boende utanför föräldrahemmet mot vårdnadshavarens vilja, eftersom det skulle 
strida mot de grundläggande bestämmelserna i FB om vårdnaden. Dessa har ansetts 
ge vårdnadshavaren en rätt att bestämma om barnets vistelseort. 
 I linje med vår allmänna inställning att barn så långt det är möjligt skall 
behandlas som självständiga individer föreslår vi att socialt bistånd skall 
kunna utgå till ett barn, som har fyllt tolv år, även mot vårdnadshavarens 
(föräldrarnas) vilja. Härför skall dock krävas särskilda skäl med hänsyn till 
barnets behov av ett mer självständigt liv. Avsikten är att härmed öppna 
möjlighet för socialt bistånd till ungdomar i de övre tonåren för ett eget 
boende, när det inte går att finna någon annan rimlig lösning på en konflikt 
mellan den unge och hans föräldrar. Vidare klargörs att det skall vara möjligt 
att förordna en särskild kontaktperson för ett äldre barn, även när föräldrarna 
inte är med på det.  
Sekretesskydd för barnet gentemot vårdnadshavaren 
 
Barn åtnjuter i dag i princip samma sekretesskydd som vuxna. Skyddet gäller 
emellertid normalt inte i förhållande till den enskilde själv. Den enskilde kan 
därför samtycka till att en sekretesskyddad uppgift lämnas ut. 
 När det är fråga om barn leder dessa regler till att barnets vårdnadshavare har 
rätt att ta del av sekretesskyddade uppgifter angående barnet, eftersom 
vårdnadshavaren i egenskap av barnets ställföreträdare i personliga angelägen- 
heter normalt utövar dess befogenheter. Detta är i de flesta fall en naturlig 
och rimlig ordning. För att vårdnadshavaren skall kunna fullgöra sin skyldighet 
att ge barnet god områrdnad och fostran måste han eller hon kunna få ta del av 
allehanda uppgifter rörande barnet vilka är skyddade av sekretess. 
 I speciella situationer bör det emellertid finnas möjlighet för en myndighet 
att vägra att lämna ut sekretesskyddade uppgifter om ett barn även till 
vårdnadshavaren. Vi föreslår därför att sekretess skall gälla gentemo 
vårdnadshavaren, om det finns särskild anledning att anta att barnet skulle ta 
skada (lida men) om uppgiften lämnas ut till denne. Sekretessen skall här gälla 
oavsett barnets ålder. Sekretess bör gälla gentemot vårdnadshavaren också i de 
fall då en ung människa har vänt sig i förtroende till en myndighet för att få 
råd och hjälp. Vi föreslår därför att uppgifter om den som har fyllt tolv år 
inte får lämnas ut till vårdnadshavaren utan den unges medgivande, om uppgiften 
har lämnats i förtroende eller inhämtats i samband med att den unge hänvänt sig 
till myndigheten i förtroende.  
Informationsfrågor 
 
I ett särskilt kapitel betonar vi vikten av att information om barns rättigheter 
når ut till barnen själva och till deras föräldrar liksom till myndigheter och 
andra som har med barn att göra. Vi tar upp olika informationskanaler och nämer 
särskilt skolans och socialnämndens roll. Framför allt understryker vi hur 
viktigt det är att varje kommun ordnar det så att barnen får veta vart de kan 
vända sig för att få hjälp med sina problem och information om sina rättigheter. 
Förteckning över remissinstanser till betänkandet SOU 1987:7 
 
Följande har anmodats eller beretts tillfälle att yttra sig: 
 
1.  Hovrätten över Skåne och Blekinge 
2.  Hovrätten för Nedre Norrland 
3.  Stockholms tingsrätt 
4.  Göteborgs tingsrätt 
5.  Kammarrätten i Jönköping 
6.  Länsrätten i Stockholms län 
7.  Domstolsverket 
8.  Socialstyrelsen 
9.  Lunds universitet, juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd 
10. Riksdagens ombudsmän 
11. Socialnämnden i Malmö 
12. Sveriges advokatsamfund 
13. Sveriges domareförbund 
14. Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna 
15. Sveriges psykologförbund 
16. Sveriges skolkuratorers förening 
17. Sveriges socionomers riksförbund 
18. Svenska föreningen för barnpsykiatriska kuratorer 
19. Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivare (KLFR) 
20. Delegationen för familjerådgivning 
21. Fosterhemmens Riksförbund (FR) (ej yttrat sig) 
22. Föreningen BRIS - Barnens Rätt I Samhället 
23. Riksförbundet Hem och Skola (RHS) 
24. Rädda Barnens riksförbund 
25. Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR)  
Övriga som yttrat sig: 
 
26. Riksförbundet Kristen Fostran (RKF) 
27. Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri 
28. Barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten vid Östersundssjukhus 
 
Sammanfattning av departementspromemorian Barns rätt att komma till tals (Ds 
1994:85) 
 
I promemorian görs en genomgång av sådana mål och ärenden i domstolarna som rör 
barn. Utgångspunkten för genomgången är att reglerna skall tillförsäkra barnen 
en rätt att komma till tals. Barnets vilja bör tillmätas betydelse i förhållande 
till barnets ålder och mognad. Syftet med promemorian är att undersöka om dessa 
principer är tillgodosedda i svensk rätt och att lämna förslag på 
kompletteringar. 
 Genomgången sker mot bakgrund av de krav som ställs i FN:s konvention 1989 om 
barnets rättigheter. Enligt artikel 12 i konventionen skall barn ha rätt att 
uttrycka sin åsikt och få den respekterad. Till grund för frågornas behandling i 
promemorian ligger också förslag från utredningen om barnens rätt om bl.a. 
talerätt för barn i vissa familjerättsliga mål och ärenden. 
 I promemorian föreslås uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till 
tals i mål och ärenden om vårdnad och umgänge, adoptionsärenden och namnärenden. 
Vid avgörande av vad som är till barnets bästa skall domstolen beakta barnets 
vilja i den utsträckning det är motiverat med hänsyn till barnets ålder och 
mognad. 
 Vidare föreslås att den som verkställer utredning skall, om det inte är 
olämpligt, söka klargöra barnets inställning i frågan och redovisa den för 
rätten. 
 I promemorian föreslås också en regel om särskild ställföreträdare för barnet i 
mål och ärenden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 
För barn som inte har fyllt 15 år skall det offentliga biträde som kan förordnas 
enligt rättshjälpslagen vara barnets särskilda ställföreträdare i det mål eller 
ärende som förordnandet avser. Det offentliga biträdet kan därigenom föra 
barnets talan och t.ex. överklaga ett beslut om vård. 
 De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995. 
 
Promemorians lagförslag 
 
1  Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
 
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken 
 dels att 4 kap. 6 och 10 §§ samt 6 kap. 15 och 19 §§ skall ha följande lydelse, 
 dels att det i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 10 d §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse 
 
4 kap. 
6 § 
 Rätten skall pröva om      Rätten skall pröva om det 
det är lämpligt att        är lämpligt att adoptionen 
adoptionen äger rum.       äger rum. Tillstånd får ges 
Tillstånd får ges endast   endast om adoptionen är 
om adoptionen är till      till fördel för barnet 
fördel för barnet samt     samt sökanden har 
sökanden har uppfostrat    uppfostrat barnet eller 
barnet eller vill          vill uppfostra det eller 
uppfostra det eller det    det annars med hänsyn 
annars med hänsyn till     till det personliga 
det personliga förhål-     förhållandet mellan sökan- 
landet mellan sökanden     den och barnet finns sär- 
och barnet finns sär-      skild anledning till 
skild anledning till       adoptionen. Vid 
adoptionen.                bedömningen av om det är 
                           lämpligt att adoptionen 
                           äger rum skall rätten, även 
                           när barnets samtycke inte 
                           behövs, fästa särskilt av- 
                           seende vid barnets vilja 
                           med hänsyn tagen till den 
                           ålder och mognad barnet 
                           nått. 
 Ansökningen får inte       Ansökningen får inte 
bifallas, om det från      bifallas, om det från 
någon sida har getts       någon sida har getts 
eller utlovats ersätt-     eller utlovats ersättning 
ning eller om det har      eller om det har 
avtalats om bidrag till    avtalats om bidrag till 
barnets underhåll.         barnets underhåll. 
Underhållsbidrag i form    Underhållsbidrag i form 
av engångsbelopp är dock   av engångsbelopp är dock 
inte hinder för tillstånd  inte hinder för tillstånd 
till adoptionen, om        till adoptionen, om 
beloppet har inbetalts     beloppet har inbetalts 
till socialnämnden i den   till socialnämnden i den 
församling där adoptanten  kommun där adoptanten är 
är folkbokförd  eller om   folkbokförd  eller om det 
det till nämnden har       till nämnden har utfärdats 
utfärdats en förbindelse   en förbindelse på 
på beloppet, vilken har    beloppet, vilken har 
godkänts av sökanden och   godkänts av sökanden och 
nämnden. För det belopp    nämnden. För det belopp 
som har inbetalts till     som har inbetalts till 
nämnden skall genom dess   nämnden skall genom dess 
försorg hos ett svenskt    försorg hos ett svenskt 
försäkringsbolag inköpas   försäkringsbolag inköpas en 
en efter underhållsskyl-   efter underhållsskyldig- 
digheten anpassad          heten anpassad livränta åt 
livränta åt barnet, om     barnet, om inte avtalet 
inte avtalet hindrar       hindrar det eller nämnden 
det eller nämnden finner   finner att beloppet kan 
att beloppet kan använ-    användas på något annat 
das på något annat         lämpligt sätt för barnets 
lämpligt sätt för barnets  underhåll. 
underhåll. 
 Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen 
avslogs om rätten hade känt till avtalet, är utan verkan även om ansökningen 
bifalls. 
 
Lydelse enl prop.        Föreslagen lydelse 
1993/94:251 
                              10 § 
I ärenden om adoption  skall rätten inhämta upplysningar om barnet och 
sökanden samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har läm- 
nats eller utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas 
från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från social- 
nämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd. 
                          Socialnämnden skall, om 
                         det inte är olämpligt, söka 
                         klargöra barnets 
                         inställning och redovisa 
                         inställningen för rätten. 
 Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen  inte krävs, skall ändå höras, 
om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla 
adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av 
makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han 
eller hon höras. 
 
6 kap.               10 d § 
                          Vid bedömningen av frågor 
                         om vårdnad enligt 4-6 och 
                         7-10 c §§ skall rätten fästa 
                         särskilt avseende vid 
                         barnets vilja med hänsyn 
                         tagen till den ålder och 
                         mognad barnet nått. 
 
                      15 § 
 Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en 
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet 
särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall, om inte 
särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan 
främja umgänget. 
 Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som 
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om 
umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
  Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än 
en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter 
vad som är bäst för barnet. 
 Vid beslut enligt         Vid beslut enligt andra 
andra och tredje          och tredje styckena 
styckena skall rätten     skall rätten fästa särskilt 
beakta risken för att     avseende vid barnets 
barnet i samband med      vilja med hänsyn tagen 
utövande av umgänge       till den ålder och mognad 
utsätts för övergrepp,    barnet nått. Rätten skall 
olovligen bortförs eller  även beakta risken för att 
kvarhålls eller annars    barnet i samband med ut- 
far illa.                 övande av umgänge utsätts 
                          för övergrepp, olovligen 
                          bortförs eller kvarhålls 
                          eller annars far illa. 
 
                           19 § 
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt 
utredda. 
  Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall 
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till 
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig 
att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning får 
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk- 
ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs får rätten 
förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt. 
                          Den som verkställer ut- 
                         redning skall, om det 
                         inte är olämpligt, söka 
                         klargöra barnets inställ- 
                         ning och redovisa in- 
                         ställningen för rätten. 
  Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
 
__________ 
 
 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. 
 
2  Förslag till lag om ändring i namnlagen (1982:670) 
 
 Härigenom föreskrivs att 45 och 48 §§ namnlagen (1982:670) skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse 
 
                      45 § 
 En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt 
med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om 
barnet. 
  I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars 
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även 
inhämta yttrande från socialnämnden. 
                          Socialnämnden skall, om 
                         det inte är olämpligt, söka 
                         klargöra barnets 
                         inställning och redovisa 
                         inställningen för rätten. 
 I ärenden enligt första stycket får domstolen förordna att vardera parten skall 
bära sin rättegångskostnad. 
 
                      48 § 
 För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller ärenden 
enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får sådan an- 
mälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt 
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av 
något annat liknande förhållande. 
                          Vid avgörande om ett 
                         namnbyte är förenligt med 
                         barnets bästa skall 
                         rätten, även om barnets 
                         samtycke inte behövs, 
                         fästa särskilt avseende 
                         vid barnets vilja med 
                         hänsyn tagen till den 
                         ålder och mognad barnet 
                         nått. 
___________ 
 
 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. 
3  Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga 
 
 Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse 
 
                      36 § 
 Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och 
ärenden enligt denna lag. 
                          Är den unge under 15 år, 
                         förs hans talan av den 
                         eller dem som är 
                         vårdnadshavare för honom. 
                         Den som är förordnad 
                         enligt rättshjälpslagen 
                         (1972:429) att vara of- 
                         fentligt biträde för den 
                         unge utan att samtidigt 
                         vara biträde för vårdnads- 
                         havaren är dock utan sär- 
                         skilt förordnande den 
                         unges ställföreträdare i 
                         det mål eller ärende som 
                         förordnandet avser. 
 Barn som är yngre bör    Barn som är yngre än 15 år 
höras, om det kan vara   bör höras, om det kan vara 
till  nytta för utred-   till nytta för 
ningen och det kan       utredningen och det kan 
antas att barnet inte    antas att barnet inte 
tar skada av att höras.  tar skada av att höras. 
 
__________ 
 
 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. 
Förteckning över remissinstanserna till departementspromemorian Ds 1994:85 
 
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksdagens ombudsmän 
(Justitieombudsmannen), Hovrätten för Nedre Norrland, Luleå tingsrätt, 
Sölvesborgs tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Göteborgs och 
Bohus län, Länsrätten i Kalmar län, Domstolsverket, Socialstyrelsen, 
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, 
Länsstyrelsen i Örebro län, Juridiska Fakultetsstyrelsen vid Lunds Universitet, 
Barnombudsmannen, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA), 
Borlänge kommun, Stockholms kommun, Sundsvalls kommun, Trelleborgs kommun, 
Uppsala kommun, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen 
Jurister vid de allmänna advokatbyråerna, Sveriges Psykologförbund, 
Akademikerförbundet (Sveriges Socionomers Riksförbund), Föreningen Barnpsykia- 
triska kuratorer, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri, Föreningen 
BRIS - Barnens Rätt I Samhället, Rädda Barnens riksförbund, Umgängesrätts 
Föräldrarnas Riksförening (UFR) och  Adoptionscentrum. 
Lagrådsremissens lagförslag 
 
1   Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
 
 Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken[1] 
 dels att 4 kap. 6 och 10 §§ samt 6 kap. 15 och 19 §§ skall ha följande lydelse, 
 dels att det i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 10 d §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse         Föreslagen lydelse 
 
4 kap. 
6 §[2] 
  Rätten skall pröva om     Rätten skall pröva om 
det är lämpligt att       det är lämpligt att 
adoptionen äger rum.      adoptionen äger rum. 
Tillstånd får ges endast  Tillstånd får ges endast 
om adoptionen är till     om adoptionen är till 
fördel för barnet samt    fördel för barnet samt 
sökanden har uppfostrat   sökanden har uppfostrat 
barnet eller vill         barnet eller vill 
uppfostra det eller       uppfostra det eller det 
det annars med hänsyn     annars med hänsyn till 
till det personliga       det personliga 
förhållandet mellan sö-   förhållandet mellan sökan- 
kanden och barnet         den och barnet finns 
finns särskild an-        särskild anledning till 
ledning till adoptio-     adoptionen. Vid 
nen.                      bedömningen av om det är 
                          lämpligt att adoptionen 
                          äger rum skall rätten, 
                          även när barnets samtycke 
                          inte behövs, beakta 
                          barnets vilja med hänsyn 
                          tagen till barnets ålder 
                          och mognad. 
  Ansökningen får inte      Ansökningen får inte 
bifallas, om det från     bifallas, om det från 
någon sida har getts      någon sida har getts 
eller utlovats ersätt-    eller utlovats ersätt- 
ning eller om det har     ning eller om det har 
avtalats om bidrag        avtalats om bidrag till 
till barnets underhåll.   barnets underhåll. 
Underhållsbidrag i form   Underhållsbidrag i form 
av engångsbelopp är dock  av engångsbelopp är dock 
inte hinder för           inte hinder för tillstånd 
tillstånd till adoptio-   till adoptionen, om 
nen, om beloppet har      beloppet har inbetalts 
inbetalts till            till socialnämnden i den 
socialnämnden i den för-  kommun där adoptanten är 
samling där adoptanten    folkbokförd eller om det 
är folkbokförd eller om   till nämnden har 
det till nämnden har      utfärdats en förbindelse 
utfärdats en förbindelse  på beloppet, vilken har 
på beloppet, vilken har   godkänts av sökanden och 
godkänts av sökanden och  nämnden. För det belopp 
nämnden. För det belopp   som har inbetalts till 
som har inbetalts till    nämnden skall genom dess 
nämnden skall genom       försorg hos en för- 
dess försorg hos ett      säkringsgivare inköpas en 
svenskt försäkringsbolag  efter underhållsskyldig- 
inköpas en efter under-   heten anpassad livränta 
hållsskyldigheten an-     åt barnet, om inte 
passad livränta åt        avtalet hindrar det 
barnet, om inte           eller nämnden finner att 
avtalet hindrar det       beloppet kan användas på 
eller nämnden finner      något annat lämpligt sätt 
att beloppet kan använ-   för barnets underhåll. 
das på något annat 
lämpligt sätt för barnets 
underhåll. 
  Ett avtal om ersättning eller underhåll, som borde ha medfört att ansökningen 
avslogs om rätten hade känt till avtalet, är utan verkan även om ansökningen 
bifalls. 
 
                           10 §[3] 
  I ärenden om adoption skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden 
samt huruvida ersättning eller bidrag till barnets underhåll har lämnats eller 
utlovats. Har barnet inte fyllt arton år, skall yttrande inhämtas från social- 
nämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd och från socialnämnden i den 
kommun där den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd. 
                            Socialnämnden skall, 
                          om det inte är olämpligt, 
                          söka klargöra barnets 
                          inställning och redovisa 
                          den för rätten. 
  Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen inte krävs, skall ändå höras, 
om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla 
adoptanten eller, om en make adopterat den andra makens barn, var och en av 
makarna. Finns en särskild förmyndare vars samtycke inte krävs, skall även han 
eller hon höras. 
 
                                  6 kap. 
                                  10 d § 
                            Vid bedömningen av 
                          frågor om vårdnad enligt 
                          detta kapitel skall 
                          rätten beakta barnets 
                          vilja med hänsyn tagen 
                          till barnets ålder och 
                          mognad. 
 
                     15 §[4] 
  Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en 
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet 
särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall, om inte 
särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan 
främja umgänget. 
  Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som 
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om 
umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
  Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än 
en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter 
vad som är bäst för barnet. 
  Vid beslut enligt         Vid bedömningen av 
andra och tredje          frågor om umgänge enligt 
styckena skall rätten     detta kapitel skall 
beakta risken för att     rätten beakta barnets 
barnet i samband med      vilja med hänsyn tagen 
utövande av umgänge ut-   till barnets ålder och 
sätts för övergrepp,      mognad. Rätten skall även 
olovligen bortförs        beakta risken för att 
eller kvarhålls eller     barnet i samband med 
annars far illa.          utövande av umgänge ut- 
                          sätts för övergrepp, 
                          olovligen bortförs eller 
                          kvarhålls eller annars 
                          far illa. 
 
                             19 §[5] 
  Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt 
utredda. 
  Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall 
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till 
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden skyldig 
att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning får 
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk- 
ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får rätten 
förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt. 
                            Den som verkställer 
                          utredning skall, om det 
                          inte är olämpligt, söka 
                          klargöra barnets inställ- 
                          ning och redovisa den 
                          för rätten. 
  Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
__________ 
 
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
  [5] Senaste lydelse 1990:1526  
2   Förslag till lag om ändring i namnlagen (1982:670) 
 
  Härigenom föreskrivs att 45 och 48 §§ namnlagen (1982:670)[1] skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse         Föreslagen lydelse 
 
                     45 §[2] 
  En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är förenligt 
med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om 
barnet. 
  I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars 
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även in- 
hämta yttrande från socialnämnden. 
                            Socialnämnden skall, 
                          om det inte är olämpligt, 
                          söka klargöra barnets in- 
                          ställning och redovisa 
                          den för rätten. 
  I ärenden enligt första stycket får domstolen förordna att vardera parten 
skall bära sin rättegångskostnad. 
 
                     48 §[3] 
   För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller ärenden 
enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får sådan an- 
mälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt 
förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av 
något annat liknande förhållande. 
                            Vid bedömningen av om 
                          ett namnbyte enligt 6, 
                          8 eller 11 § är förenligt 
                          med barnets bästa skall 
                          rätten, även om barnets 
                          samtycke inte behövs, 
                          beakta barnets vilja 
                          med hänsyn tagen till 
                          barnets ålder och mog- 
                          nad. 
___________ 
 
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
        [1]Lagen omtryckt 1982:1134. 
        [2]Senaste lydelse 1988:261. 
        [3]Senaste lydelse 1991:1556.  
3   Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga 
 
  Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse         Föreslagen lydelse 
 
                       36 § 
  Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och 
ärenden enligt denna lag. 
                            Är den unge under 15 
                          år, är den som är förordnad 
                          enligt rättshjälpslagen 
                          (1972:429) att vara of- 
                          fentligt biträde för den 
                          unge utan att samtidigt 
                          vara biträde för vårdnads- 
                          havaren utan särskilt 
                          förordnande den unges 
                          ställföreträdare i det mål 
                          eller ärende som 
                          förordnandet avser. 
  Barn som är yngre bör     Barn som är yngre än 15 
höras, om det kan vara    år bör höras, om det kan 
till  nytta för           vara till nytta för 
utredningen och det       utredningen och det kan 
kan antas att barnet      antas att barnet inte 
inte tar skada av att     tar skada av att höras. 
höras. 
 
_____________ 
 
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
4   Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap 
 
  Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (1994:1117) om registrerat 
partnerskap skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse         Föreslagen lydelse 
 
3 kap. 
2 § 
  Registrerade partner      Registrerade partner 
får varken gemensamt      får varken gemensamt 
eller var för sig anta    eller var för sig anta 
adoptivbarn enligt 4      adoptivbarn enligt 4 
kap. föräldrabalken.      kap. föräldrabalken. Inte 
Inte heller får regi-     heller får registrerade 
strerade partner          partner enligt 6 kap. 
enligt 13 kap. 8 §        10 a § föräldrabalken 
föräldrabalken utses att  utses att gemensamt 
i egenskap av särskilt    utöva vårdnaden om en 
förordnade förmyndare     underårig. 
gemensamt utöva 
vårdnaden om en 
underårig. 
  Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför 
kroppen gäller inte för registrerade partner. 
_______________ 
 
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
Lagrådets yttrande 
 
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-04-27 
 
Närvarande: Justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å Beckman, 
regeringsrådet Sigvard Holstad. 
 
Enligt en lagrådsremiss den 20 april 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen 
beslutat inhämta Lagådets yttrande över förslag till 
 
1. lag om ändring i föräldrabalken, 
2. lag om ändring i namnlagen (1982:670), 
3. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om         vård 
av unga, 
4. lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap. 
 
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingemar Persson. 
 
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:  
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 
 
4 kap. 
6 § 
 
Enligt paragrafens första stycke i dess gällande lydelse gäller bl.a. att rätten 
skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. I lagrådsremissen 
föreslås att första stycket kompletteras med en föreskrift om att rätten vid 
bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall, även när 
barnets samtycke inte behövs, "beakta barnets vilja med hänsyn tagen till 
barnets ålder och mognad". 
 
Avsikten torde vara att hänsyn verkligen skall tas till barnets vilja i den 
utsträckning det är motiverat av barnets ålder och mognad. För att detta skall 
komma till tydligare uttryck förordar Lagrådet att avfattningen jämkas något. 
Lagrådet föreslår att bestämmelsen ges följande lydelse: 
 
"Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall rätten, 
även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med 
beaktande av barnets ålder och mognad." 
 
I remissen föreslås föreskrifter om beaktande av barnets vilja även i 6 kap. 10 
d och 15 §§ föräldrabalken samt 48 § namnlagen. Lagrådet förordar att 
avfattningen av dessa föreskrifter jämkas i överensstämmelse med vad Lagrådet 
föreslagit i fråga om förevarande paragraf.  
10 § 
 
Enligt första stycket skall rätten i ärenden om adoption bl.a. inhämta 
upplysningar om barnet och sökanden. Har barnet inte fyllt arton år, skall 
yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd 
och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är 
folkbokförd. 
 
I lagrådsremissen föreslås att paragrafen kompletteras med ett nytt andra stycke 
vari föreskrivs att socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka klargöra 
barnets inställning och redovisa den för rätten. 
 
Såsom bestämmelsen utformats får den anses innefatta en skyldighet för båda de i 
första stycket angivna socialnämnderna att efterforska barnets inställning. Det 
finns dock inget behov av att mer än en socialnämnd gör detta. Eftersom barnet i 
det stora flertalet adoptionsärenden torde vistas hos sökanden, synes det 
rimligt att utredningsskyldigheten läggs på socialnämnden i sökandens hemkommun. 
Om i det enskilda fallet barnet vistas i någon annan kommun, kan socialnämnden 
begära biträde av socialnämnden i den kommunen med inhämtande av erforderlig 
utredning. 
 
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att andra stycket i paragrafen ges 
- efter också en viss redaktionell jämkning - följande lydelse: 
 
"Socialnämnden i den kommun där sökanden är folkbokförd skall, om det inte är 
olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten." 
 
6 kap. 
10 d och 15 §§ 
 
I fråga om avfattningen av de föreslagna bestämmelserna hänvisar Lagrådet till 
vad Lagrådet anfört i anslutning till 4 kap. 6 §.  
Förslaget till lag om ändring i namnlagen 
 
48 § 
 
Även när det gäller avfattningen av detta förslag hänvisar Lagrådet till vad som 
anförts i anslutning till 4 kap. 6 § föräldrabalken.  
Övriga lagförslag 
 
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. 
 
Justitiedepartementet 
 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 maj 1995 
 
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, 
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Tahlén, Freivalds, Wallström, Persson, 
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusman, Nygren, Ulvskog, 
Lindh, Johansson 
 
Föredragande: statsrådet Freivalds 
 
_____________ 
 
Regeringen beslutar proposition Barns rätt att komma till tals.