Prop.
1994/95:184Regeringens proposition
1994/95:184
Genomförande av EG:s tredje skade- respektive
livförsäkringsdirektiv

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 mars 1995

Mona Sahlin

Göran Persson
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i lagstiftningen för svenska
och utländska försäkringsföretag. Merparten av ändringarna är betingade av EG:s
regler i det tredje skadeförsäkringsdirektivet och det tredje
livförsäkringsdirektivet. Genom förslagen möjliggörs Sveriges fulla deltagande i
EG:s inre marknad för försäkringstjänster. Förslagen gäller regler bl.a. om
- en enda auktorisation
- hemlandstillsyn
- prövning av ägare och företagsledning vid koncessionsgivning och vid den
löpande tillsynen
- ett försäkringsbolags grunder och avskaffande av stadfästelse av grunder
- placering av tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska skulderna
- överlåtelse av försäkringsbestånd.
Propositionen innehåller även ett förslag som ger understödsföreningar
möjlighet att, efter Finansinspektionens tillstånd, tillämpa de nya place-
ringsregler som föreslås för försäkringsföretag. En ändring föreslås även i
lagstiftningen för försäkringsmäklare. Som alternativ till det utbildningskrav
som gäller för att en fysisk person skall kunna registreras som försäk-
ringsmäklare föreslås en möjlighet att beakta erfarenhet som vunnits som
försäkringsmäklare i annat land.
Den nya lagstiftningen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 juli 1995.
Bestämmelserna om nytt innehåll i försäkringsföretagens grunder föreslås träda i
kraft den dag regeringen bestämmer.
3

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.........9

2 Lagtext..............................10
2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713).....................10
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige60
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige......................78
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om för-
säkringsavtal..................94
2.5 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979).....................95
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om under-
stödsföreningar................96
2.7 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)....................99
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingförsäkring.........101
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare............102
2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om liv-
försäkringar med anknytning till värdepappersfonder103
2.11Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring
i sekretesslagen (1980:100) ..106

3 Ärendet och dess beredning........108

4 Allmänna utgångspunkter...........111
4.1 EG och EU.....................111
4.2 Sverige och EU................112
4.3 EG:s grundläggande regler om försäkringsverksamhet112
4.4 Den tredje generationens direktiv113
4.5 Förhållandet till tredje land.114

5 Harmonisering av grundläggande regler116
5.1 Prövning av större ägare och företagsledning116
5.1.1Lämplighetsprövning vid ansökan om
koncession...............116
5.1.2Lämplighetsprövning i ett koncessionerat
bolag....................120
5.2 Grunder för försäkringsverksamhet124
5.2.1Stadfästelse av grunder och grundernas inne-
håll.....................124
5.2.2Beräkning av försäkringspremier och premie-
reserv i livförsäkringsrörelse130
5.3 Premiesättning m.m. i trafikförsäkringsrörelse132
5.4 Försäkringsklasser............136
5.5 Placeringsregler m.m..........137
5.5.1 Utgångspunkter..........137
5.5.2 Institut som omfattas av placerings-
reglerna................143
5.5.3 Placeringsreglernas tillämpningsområde147
5.5.4 Värdering av tillgångar.153
5.5.5 Matchnings- och diversifierings-
principerna.............159
5.5.6 Tillåtna tillgångsslag..164
5.5.7 Begränsningar för olika tillgångsslag179
5.5.8 Begränsningar för enhandsengagemang185
5.5.9 Valutamatchning.........190
5.5.10Lokalisering av tillgångar, registerföring
och förmånsrätt.........192
5.5.11Garantiförbindelser m.m.201
5.5.12Femprocentsregeln m.m...202
5.5.13Upplåningsregler........206
5.5.14Derivatinstrument.......207
5.6 Soliditetsregler..............209
5.7 Information till försäkringstagarna210

6 En inre marknad för försäkringstjänster214
6.1 En enda auktorisation.........214
6.2 Hemlandstillsyn...............221
6.3 Begreppet det allmänna bästa..231
6.4 Överlåtelse av försäkringsbestånd235
6.5 Försäkringsmäklare............239
6.6 Avtalet mellan Schweiz och EG om skadeförsäkrings-
verksamhet....................242

7 Straff och överklaganden..........244

8 Ekonomiska effekter av förslagen..245

9 Ikraftträdande.......................247

10Författningskommentar.............248
10.1Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713) ...................248
10.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige290
10.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkringsföretag att driva för-
säkringsrörelse i Sverige.....301
10.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal..............308
10.5Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)....................308
10.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om
understödsföreningar .........308
10.7Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)...................309
10.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingförsäkring........309
10.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508)
om försäkringsmäklare.........310
10.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappers-
fonder........................310
10.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2005)
om ändring i sekretesslagen (1980:100)311

Bilaga 1Förteckning över remissinstanser vid beredning av prome-
morian (Ds 1993:57) Placeringsregler för försäkrings-
bolag och Försäkringsutredningens delbetänkande
(SOU 1993:108) Försäkringsrörelse i förändring 2313

Bilaga 2Förteckning över remissinstanser vid beredningen av
Finansdepartementets promemoria om vissa lagändringar
med anledning av EG:s tredje skade- resp. livförsäkrings-
direktiv......................314

Bilaga 3Förteckning över remissinstanser vid beredning av Justitie-
departementets promemoria om ny försäkringsavtalslag
(Ds 1993:39) i den del som behandlar försäkrings-
direktivens informationsregler315

Bilaga 4Förteckning över remissinstanser vid beredningen av
Finansdepartementets promemoria om försäkringsmäklares
utbildning.......................316

Bilaga 5Rådets direktiv 77/92/EEG av den 13 december 1976 om
åtgärder för att underlätta det effektiva utövandet av
etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster
vid verksamhet som försäkringsagent eller försäkrings-
mäklare (ur grupp 630 ISIC) och särskilt om övergångsbe-
stämmelser för sådan verksamhet (Försäkringsmäklar-
direktivet)......................317

Bilaga 6Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om sam-
ordning av lagar och andra författningar som avser annan
direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av
direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet
om annan direkt försäkring än livförsäkring)323

Bilaga 7Rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om
samordning av lagar och andra författningar som avser
direkt livförsäkring samt om ändring av direktiven
79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkrings-
direktivet)......................346

Bilaga 8Remitterade lagförslag......373

Bilaga 9Lagrådets yttrande..........466

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
Rättsdatablad
5

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,
3. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige,
4. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
5. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
6. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,
7. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
8. lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring,
9. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,
10. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder,
11. lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i sekretesslagen (1980:100).
9

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)

Härigenom föreskrivs[1] i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)
dels att 7 kap. 5-7 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 2 kap. 6 § skall betecknas 7 kap. 3 §, 7 kap. 2 § skall
betecknas 7 kap. 4 §, 7 kap. 3 § skall betecknas 7 kap. 5 §, 7 kap. 4 § skall
betecknas 7 kap. 6 §, 7 kap. 9 a § skall betecknas 7 kap. 10 f §, 7 kap. 10 a §
skall betecknas 7 kap. 11 § och 7 kap. 11 § skall betecknas 7 kap. 11 a §,
dels att 1 kap. 2, 5 och 10 §§, 2 kap. 3-5, 8 och 18 §§, 2 a kap. 1 och 2 §§,
3 kap. 2 §, 7 kap. nya 3-6 §§, 8-10 §§, nya 10 f, 11 och 11 a §§, 12, 15, 17 och
19 §§, 8 kap. 7 och 8 §§, 10 kap. 5 §, 11 kap. 7 §, 12 kap. 8 och 13 §§, 14 kap.
26 §, 15 kap. 1 och 3-6 §§, 19 kap. 1-3, 10, 11, 13 och 13 a §§ samt 21 kap. 2 §
skall ha följande lydelse,
dels att rubriken till 2 a kap. skall lyda "Verksamhet i ett annat land inom
EES",
dels att det i lagen skall införas 21 nya paragrafer, 1 kap. 9 a §, 2 a kap.
3-6 §§, 3 kap. 2 a-2 c §§, 7 kap. 2, 8 a, 9 a, 10 a-10 e, 10 g och 17 b §§, 14
kap. 26 a och 26 b §§, 19 kap. 11 a § samt närmast före 2 a kap. 1 och 4 §§ två
nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §[2]
Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra förfat-
tningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten.
Särskilda bestämmelser om utländska försäkringsgivare finns i lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige
och i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela särskilda
föreskrifter om
bedrivande av försäk-
ringsrörelse för att
uppfylla Sveriges
åtaganden till följd
av avtal mellan
Europeiska gemen-
skaperna (EG) och
Schweiz.

5 §[3]
Bestämmelserna om Bestämmelserna om
livförsäkring, med livförsäkring, med
undantag för 1 kap. undantag för 1 kap.
8 a § samt 7 kap. 8 a § samt 7 kap.
22, 23 och 26 §§, 22, 23 och 26 §§, får
- får tillämpas förtillämpas för skade-
skadeförsäkringar somförsäkringar som
avses i 2 kap. 3 a §avses i 2 kap. 3 a §
första stycket första stycket
klasserna 1 och 2 klasserna 1 och 2
samt för avgångs- samt för av-
bidragsförsäkringar,gångsbidragsförsäk-
- behöver inte ringar.
tillämpas för sådana Bestämmelserna om
livförsäkringar som livförsäkring, med
avses i 2 kap. 3 b §undantag för 1 kap.
första stycket klas-8 a § samt 7 kap. 2,
serna 1 b och 4 om 22, 23 och 26 §§,
premien är beräknad behöver inte
och bestämd för längsttillämpas för sådana
fem år. livförsäkringar som
avses i 2 kap. 3 b §
första stycket klas-
serna 1 b och 4 om
premien är beräknad
och bestämd för längst
fem år.
Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera liv-
försäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av för-
säkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäk-
ringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.
För sådan livränta För sådan livränta
eller sjukränta som eller sjukränta som
tillhör annan tillhör annan
försäkring än livför-försäkring än livför-
säkring gäller de säkring gäller de
särskilda bestäm- särskilda bestäm-
melserna om livför- melserna om
säkring i 2 kap. 3 livförsäkring i
och 4 §§, 7 kap. 9, 97 kap. 2 och 11 a §§,
a, 10 a och 11 §§, 8 kap. 18 § samt
8 kap. 18 § samt 14 14 kap. 7, 21 och
kap. 7, 21 och 24-28 §§.
24-28 §§.

9 a §
Med ett
kvalificerat inne-
hav avses enligt
denna lag ett
direkt eller in-
direkt ägande i ett
företag, om inne-
havet representerar
tio procent eller
mer av kapitalet
eller av samtliga
röster eller annars
möjliggör ett
väsentligt
inflytande över led-
ningen av företaget.
För skadeförsäkring
avses enligt denna
lag med land där
risken är belägen
1. när försäkringen
avser byggnad eller
byggnad och dess
innehåll, till den
del byggnaden och
innehållet täcks av
samma försäkring, det
land som egendomen
är belägen i,
2. när försäkringen
avser registre-
ringspliktigt
fordon, det land där
registreringen
skall ske,
3. när försäkringen
har en giltig-
hetstid av fyra
månader eller mindre
och oberoende av
försäkringsklass
täcker rese- eller
semesterrisker, det
land där försäkrings-
tagaren har tecknat
försäkringen,
4. i andra fall än
de som omfattas av
1--3, om försäkrings-
tagaren är en fysisk
person, det land där
försäkringstagaren
har sin vanliga
vistelseort eller,
om försäkringstagaren
är en juridisk per-
son, det land där
det etable-
ringsställe som för-
säkringen gäller är
beläget.
För livförsäkring
avses enligt denna
lag med land där
åtagandet skall
fullgöras, om
försäkringstagaren är
en fysisk person,
det land där
försäkringstagaren
har sin vanliga
vistelseort eller,
om försäkringstagaren
är en juridisk
person, det land där
det
etableringsställe
som försäkringen
gäller är beläget.

10 §[4]
I fråga om I fråga om
livförsäkringar, somlivförsäkringar, som
gäller endast för gäller endast för
dödsfall och medde- dödsfall och med-
las för en tid av delas för en tid av
längst fem år eller längst fem år eller
mot en premie som ärmot en premie som är
beräknad och bestämdberäknad och bestämd
för längst fem år i för längst fem år i
sänder, får undantagsänder, får undantag
medges från bestäm- medges från
melserna om bestämmelserna om
livförsäkring. Från livförsäkring. Från
bestämmelserna om bestämmelserna om
förbud mot fondemis-förbud mot
sion i 4 kap. 1 § fondemission i
och vinstutdelning 4 kap. 1 § och
i 12 kap. 2 § samt vinstutdelning i
bestämmelserna om 12 kap. 2 §, be-
kapitalbas, garan- stämmelserna om
tibelopp och beräkning av premie-
solvensmarginal i 1 reserv i 7 kap. 2 §
kap. 8 a § samt 7 samt bestämmelserna
kap. 22, 23 och 26 §§om kapitalbas,
får dock undantag garantibelopp och
inte medges. solvensmarginal i
1 kap. 8 a § samt 7
kap. 22, 23 och 26 §§
får dock undantag
inte medges.
Undantag från denna Undantag från denna
lag får medges i lag får medges i
fråga om mottagna fråga om mottagna
återförsäkringar, i återförsäkringar, i
den mån det prövas den mån det prövas
skäligt. Undantag förskäligt. Undantag för
ett mottagande ett mottagande
bolag som avses i bolag som avses i
fjärde stycket 3 fjärde stycket 3
skall vara förenligtskall vara förenligt
med Sveriges för- med EG:s rättsakter
pliktelser i fråga i fråga om direkt
om direkt försäkringförsäkring.
enligt avtalet den
2 maj 1992 om
Europeiska
ekonomiska sam-
arbetsområdet.
Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser från
denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rätts-
tillämpning.
I fråga om skadeförsäkringar får undantag från denna lag medges för
1. ömsesidiga försäkringsbolag som driver skadeförsäkringsrörelse under
förutsättning att verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring
eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 3 a § tredje stycket
behandlas som underordnad, att den årliga premieinkomsten från
skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ecu
samt att minst hälften av denna premieinkomst härrör från bolagets delägare,
2. lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast försäkring enligt 2 kap. 3
a § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas
årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ecu,
3. ömsesidiga försäkringsbolag som enligt avtal med ett annat sådant bolag (det
mottagande bolaget) fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om direkt försäkring
eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt försäkringsavtalen.
Medgivanden enligt första-fjärde styckena lämnas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen.

2 kap.
3 §[5]
Stiftarna skall Stiftarna skall
upprätta en bolags- ansöka om koncession
ordning som skall samt upprätta en
underställas rege- bolagsordning som
ringen för skall underställas
stadfästelse. Till regeringen för
ansökan om stadfästelse.
koncession skall Till ansökan skall
fogas en plan för fogas en plan för
den tilltänkta verk-den tilltänkta
samheten. Avser verksamheten. Rege-
bolagets rörelse ringen eller, efter
sådan försäkring förregeringens be-
vilken grunder myndigande,
skall upprättas Finansinspektionen
enligt 6 § eller får meddela
därför att med stöd avföreskrifter om vad
1 kap. 5 § bestäm- verksamhetsplanen
melserna om skall innehålla.
livförsäkring tilläm-
pas skall grunderna
fogas till verk-
samhetsplanen.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela
föreskrifter om vad
verksamhetsplanen
skall innehålla.
Regeringen prövar Regeringen prövar
att bolagsordningen att bolagsordningen
och grunderna överensstämmer med
överensstämmer med denna lag och med
denna lag och med andra författningar
andra författningar samt om och i vad
samt om och i vad mån särskilda
mån särskilda bestämmelser behövs
bestämmelser behövs med hänsyn till
med hänsyn till omfattningen och
omfattningen och arten av bolagets
arten av bolagets verksamhet.
verksamhet.
Regeringen Regeringen
stadfäster bolags- stadfäster bolags-
ordningen och ordningen och
grunderna samt beviljar
beviljar koncession,om den
koncession, om den planerade
planerade verk- verksamheten kan
samheten kan antas antas komma att
komma att uppfylla uppfylla kraven på
kraven på en sund en sund
försäkrings- försäkringsverksamhet
verksamhet. Kon- och den som kommer
cession beviljas att äga ett kvalifi-
tills vidare eller, cerat innehav i
om särskilda om- bolaget kan antas
ständigheter föran- inte motverka en
leder detta, för sund utveckling av
bestämd tid, högst verksamheten i
tio år, och därutöverbolaget. Koncession
till det löpande beviljas tills
räkenskapsårets slut.vidare eller, om
Koncession får inte särskilda
vägras av det skäletomständigheter
att det inte behövs föranleder detta, för
något ytterligare bestämd tid, högst
försäkringsbolag. tio år, och därutöver
till det löpande räk-
enskapsårets slut.
Koncession får inte
vägras av det skälet
att det inte behövs
något ytterligare
försäkringsbolag.
Vid förlängning av Vid förlängning av
en koncession som en koncession som
har beviljats ett har beviljats ett
försäkringsbolag förförsäkringsbolag för
bestämd tid gäller bestämd tid gäller
första-tredje första-fjärde
styckena i styckena i
tillämpliga delar. tillämpliga delar.

4 §[6]
Om bolagsordningen Vid ändring av en
eller grunderna bolagsordning eller
ändras skall även av en beviljad
ändringen stadfästas.koncession gäller 3 §
Regeringen kan i tillämpliga delar.
uppdra åt Regeringen kan
Finansinspektionen bestämma att Finans-
att i regeringens inspektionen skall
ställe meddela meddela beslut om
stadfästelse i sådanastadfästelse av
fall som inte är av ändring av
principiell bolagsordning eller
betydelse eller som om ändring av
i övrigt inte är av koncession i fall
synnerlig vikt. som inte är av prin-
Avser ändringen en cipiell betydelse
utvidgning av eller i övrigt av
bolagets rörelse synnerlig vikt.
eller en väsentlig
omläggning av
rörelsen, gäller i
övrigt 3 §
första-tredje
styckena i
tillämpliga delar.

5 §[7]
Bolagsordningen skall ange
för samtliga försäkringsbolag
1. bolagets firma,
2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,
3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verk-
samheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,
4. området för verk-
samheten, om det
gäller direkt
försäkring i Sverige,
5. i förekommande 4. om bolaget
fall, att bolaget skall driva försäk-
skall driva ringsrörelse utanför
försäkringsrörelse iEuropeiska eko-
utlandet, nomiska
samarbetsområdet
(EES),
6. antalet eller 5. antalet eller
lägsta och högsta an-lägsta och högsta
talet av de antalet av de
styrelseledamöter, styrelseledamöter,
revisorer och revisorer och
eventuella eventuella
styrelsesupp- styrelsesup-
leanter, som får pleanter, som får
utses av bolags- utses av bolags-
stämman, samt tiden stämman, samt tiden
för styrelse- för styrelse-
ledamöternas och ledamöternas och
revisorernas upp- revisorernas upp-
drag, drag,
7. sättet att 6. sättet att
sammankalla bolags- sammankalla bolags-
stämman, stämman,
8. vilka ärenden 7. vilka ärenden
som skall förekomma som skall förekomma
på den ordinarie på den ordinarie
stämman, stämman,
9. de regler 8. de regler
enligt vilka enligt vilka
bolagsstämman får bolagsstämman får
förfoga över bolagetsförfoga över bolagets
vinst, vinst,
10. i vilken 9. i vilken
utsträckning bolagetutsträckning bolaget
är skyldigt att är skyldigt att
teckna återförsäkring,teckna återförsäkring,
om det gäller annan
försäkring än
livförsäkring,
för försäkringsaktiebolag
11. aktiekapitalet 10. aktiekapitalet
eller, om detta eller, om detta
utan ändring av utan ändring av
bolagsordningen bolagsordningen
skall kunna skall kunna
bestämmas till lägrebestämmas till lägre
eller högre belopp, eller högre belopp,
minimikapitalet och minimikapitalet och
maximikapitalet, maximikapitalet,
varvid minimi- varvid minimi-
kapitalet inte får kapitalet inte får
vara mindre än en vara mindre än en
fjärdedel av fjärdedel av
maximikapitalet, maximikapitalet,
12. aktiernas 11. aktiernas
nominella belopp, nominella belopp,
för ömsesidiga försäkringsbolag
13. 12.
garantikapitalet, garantikapitalet,
14. regler för hur 13. regler för hur
rösträtten skall ut-rösträtten skall ut-
övas och hur beslut övas och hur beslut
skall fattas på skall fattas på
bolagsstämman, bolagsstämman,
varvid särskilt varvid särskilt
skall anges om och skall anges om och
i vilken utst- i vilken utst-
räckning delägarnas räckning delägarnas
rösträtt skall utövasrösträtt skall utövas
genom utsedda genom utsedda
delegerade samt i delegerade samt i
vilken utsträckning vilken utsträckning
rösträtt skall rösträtt skall
tillkomma tillkomma
garanterna, garanterna,
15. intill vilket 14. intill vilket
belopp och i vilken belopp och i vilken
ordning delägarna ärordning delägarna är
personligen personligen
ansvariga för ansvariga för
bolagets förplik- bolagets förplik-
telser, om inte telser, om inte
uteslutande bolag- uteslutande bola-
ets tillgångar gets tillgångar
svarar för bolagets svarar för bolagets
förpliktelser, förpliktelser,
16. antal och 15. antal och
sammanlagt belopp sammanlagt belopp
av de försäkringar av de försäkringar
som skall vara som skall vara
tecknade innan tecknade innan
bolaget kan anses bolaget kan anses
bildat, bildat,
17. vilken 16. vilken
begränsning som begränsning som
skall gälla för skall gälla för
mottagen mottagen
återförsäkring i för-återförsäkring i för-
hållande till den hållande till den
direkta försäkringen,direkta försäkringen,
om verksamheten om verksamheten
avser såväl direkt avser såväl direkt
försäkring som mot- försäkring som mot-
tagen återförsäkring,tagen återförsäkring,
18. i vilken 17. i vilken
ordning garanterna ordning garanterna
skall betala in det skall betala in det
tecknade garanti- tecknade garanti-
kapitalet samt kapitalet samt
19. om och i 18. om och i
vilken ordning räntavilken ordning ränta
skall betalas på skall betalas på
garantikapitalet garantikapitalet
och vinst delas ut och vinst delas ut
till garanterna och till garanterna och
i vilken ordning i vilken ordning
garantikapitalet garantikapitalet
skall återbetalas. skall återbetalas.
I fråga om publika försäkringsaktiebolag, vars firma inte innehåller ordet
publikt, skall i bolagsordningen anges beteckningen (publ) efter firman.

8 §[8]
Teckning av aktier Teckning av aktier
eller för ömsesidigaeller för ömsesidiga
försäkringsbolag försäkringsbolag
teckning av försäk- teckning av försäk-
ringar i bolaget ringar i bolaget
skall ske på skall ske på
stiftelseurkunden stiftelseurkunden
eller på tecknings- eller på tecknings-
lista som innehållerlista som innehåller
avskrift av avskrift av
stiftelseurkunden. stiftelseurkunden.
Till stiftelseur- Till stiftelseur-
kunden skall fogas kunden skall fogas
avskrifter av kon- avskrifter av kon-
cessionsbeslutet, cessionsbeslutet
bolagsordningen och och bolagsord-
de grunder som ningen.
anges i 6 §.
Har aktier eller försäkringar tecknats på annat sätt kan teckningen inte göras
gällande av bolaget, om tecknaren anmäler felet hos Finansinspektionen före
bolagets registrering.
Har aktier eller försäkringar tecknats med villkor, är teckningen ogiltig. Har
ogiltigheten inte anmälts hos Finansinspektionen före bolagets registrering, är
dock tecknaren bunden fastän han inte kan åberopa villkoret.
18 §9
Innan försäkringsbolaget har registrerats, kan det inte förvärva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter. Det kan inte heller söka, kära eller svara inför
domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock föra talan i mål rörande
bolagsbildningen och i övrigt vidta åtgärder för att erhålla de tecknade
aktiebeloppen eller de belopp som tecknats som garantikapital.
För en åtgärd som För en åtgärd som
vidtas på bolagets vidtas på bolagets
vägnar före vägnar före
registreringen registreringen
svarar de som har svarar de som har
deltagit i åtgärden deltagit i åtgärden
eller beslutet om eller beslutet om
denna solidariskt. denna solidariskt.
När bolaget har När bolaget har
registrerats, övergårregistrerats, övergår
ansvaret på bolaget,ansvaret på bolaget,
om förpliktelsen om förpliktelsen
följer av stiftelse-följer av stiftelse-
urkunden eller urkunden eller har
grunderna eller ha tillkommit efter
tillkommit efter det att bolaget har
det att bolaget har bildats.
bildats.
Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en medkontrahent som
visste att bolaget inte var registrerat, kan denne, om något annat inte följer
av avtalet, frånträda detta endast
1. om bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som föreskrivs i
13 § eller
2. om Finansinspektionen genom ett lagakraftägande beslut har avskrivit en
sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget.
Visste medkontrahenten inte att bolaget var oregistrerat, kan han frånträda
avtalet innan bolaget har registrerats.

2 a kap. 2 a kap. Verksamhet
Gränsöverskridande i ett annat land
verksamhet10 inom EES

Sekundäretablering

1 §11
Om ett Ett försäkringsbolag
försäkringsbolag som avser att
avser att från upprätta en filial,
Sverige eller från agentur eller annat
en agentur eller liknande driftställe
filial i ett annat (sekun-
land inom däretablering)i ett
Europeiska annat EES-land
ekonomiska skall underrätta
samarbetsområdet Finansinspektionen.
(EES-land) Underrättelsen
marknadsföra för- enligt första
säkringar avseende
risker belägna i ett
tredje land och
detta

9Senaste lydelse 1994:1941.
10Senaste lydelse 1993:1304.
11Senaste lydelse 1993:1304.
skall ske på annat sätt än stycket skall innehålla
genom en där etablerad 1. uppgift om i vilket land
agentur eller filial, skall sekundäretableringen skall
bolaget underrätta upprättas,
Finansinspektionen om sin 2. en plan för den tilltänkta
avsikt med angivande av i verksamheten, med angivande
vilket land marknadsföringen av sekundäretableringens
skall ske och vilket slag av organisation och vilket
risker den skall avse. slags försäkringsverksamhet
Första stycket gäller också närsom skall drivas där,
ett försäkringsbolag avser att 3. uppgift om
ändra eller utvidga sådan sekundäretableringens adress,
verksamhet till att avse ett och
nytt slag av risker eller på 4. uppgift om vem som är
något annat väsentligt sätt. företrädare för sekundäretable-
Finansinspektionen får från ringen. Om
bolaget infordra en plan för ett försäkringsbolag från en
den tilltänkta verksamheten. sekundäretablering skall
Finansinspektionen skall på meddela försäkringar som anges
begäran av bolaget, om för- i 2 kap. 3 a § första styc-
utsättningar därtill före- ket 10 (motorfordonsansvar)
ligger, utfärda ett intyg som och som inte uteslutande
utvisar att bolaget har en avser försäkring av frakt-
tillräcklig kapitalbas enligt förares ansvar, skall
7 kap. 22-27 §§ och att underrättelsen enligt första
bolagets koncession tillåter stycket dessutom innehålla en
det att driva verksamhet försäkran att bolaget är medlem
utanför det land där det fastai motsvarigheten till Tra-
driftställe är beläget från fikförsäkringsföreningen i
vilket marknadsföringen skall sekundäretableringens
ske. Skall marknadsföringen EES-land och i det landets
ske från Sverige skall nationella garantifond.
intyget även utvisa vilka Regeringen eller, efter
försäkringsklasser bolagets regeringens bemyndigande,
koncession omfattar och att Finansinspektionen får med-
inspektionen inte har någon dela föreskrifter om vad den
erinran mot att bolaget i andra stycket 2 angivna
marknadsför försäkringar i ettverksamhetsplanen i övrigt
annat land. Intyg skall skall innehålla.
utfärdas om den planerade
verksamheten kan antas komma
att uppfylla kraven på en
sund försäkringsverksamhet i
det land där marknadsföringen
skall ske och det kan antas
att den inte leder till
skada för verksamheten här i
landet.

2 §[12]
Ett försäkringsbolag som Finansinspektionen
avser att marknadsföra skall, om förut-
försäkringar i Sverige sättningarna enligt andra
från en agentur eller stycket är uppfyllda,
filial i ett annat inom tre månader från det
EES-land avseende att inspektionen har
risker belägna här i tagit emot en sådan
landet skall underrätta underrättelse som avses i
Finansinspektionen om 1 § meddela den behöriga
sin avsikt. myndigheten i det land
Regeringen eller, där sekundäretableringen
efter regeringens skall upprättas om under-
bemyndigande, Finansin- rättelsen. Till
spektionen får meddela Finansinspektionens
föreskrifter om vilka meddelande skall fogas
handlingar som skall ett intyg att försäk-
fogas till ringsbolaget har en
underrättelsen. tillräcklig kapitalbas
enligt 1 kap. 8 a § och
7 kap. 22-27 §§.
Försäkringsbolaget får Ett meddelande enligt
starta verksamheten när första stycket skall
Finansinspektionen har lämnas om det inte finns
fått del av de hand- skäl att ifrågasätta att
lingar som avses i 1. försäkringsbolagets
andra stycket. organisation är ändamåls-
Ett försäkringsbolag fårenlig,
inte ändra de slag av 2. försäkringsbolagets
risker som skall för- finansiella situation är
säkras förrän det anmält detillfredsställande med
ändringar som skall hänsyn till den planerade
företas till verksamhetens art och
Finansinspektionen. Vad omfattning, och
som anges i 3. företrädaren för
första-tredje styckena sekundäretableringen har
skall gälla även när tillräcklig kompetens och
bolaget avser att på erfarenhet och i övrigt är
något väsentligt sätt lämpad att leda verk-
utvidga sin verksamhet. samheten vid sekundär-
etableringen.
Finansinspektionen
skall samtidigt som den
lämnar meddelandet enligt
första stycket underrätta
försäkringsbolaget om att
ett sådant meddelande
lämnas.
Verksamheten vid
sekundäretableringen får
inledas två månader efter
det att Finansinspek-
tionen lämnat det
meddelande som avses i
första stycket.
Om Finansinspektionen
finner att förutsättningar
för att upprätta en
sekundäretablering inte
föreligger, skall
inspektionen meddela
beslut om det inom tre
månader från det att
inspektionen tagit emot
en underrättelse enligt 1
§.

3 §
Om något av de förhållanden
som angivits i
försäkringsbolagets under-
rättelse till
Finansinspektionen en-
ligt 1 § skall ändras
sedan en sekun-
däretablering har
upprättats, skall försäk-
ringsbolaget underrätta
inspektionen och den
utländska behöriga
myndigheten minst en må-
nad innan ändringen
genomförs.
Om Finansinspektionen
finner att ändringen inte
får göras, skall inspek-
tionen meddela beslut om
det inom en månad från det
att underrättelsen kom in
till inspektionen. Den
utländska behöriga myndig-
heten skall genast
underrättas om beslutet.
Gränsöverskridande
verksamhet

4 §
Om ett försäkringsbolag
avser att från Sverige
eller från en sekundär-
etablering i ett annat
land inom EES meddela
försäkringar för risker
belägna i eller för
åtaganden som skall
fullgöras i ett annat
EES-land, och detta
skall ske på annat sätt än
genom en sekundäretable-
ring i det landet
(gränsöverskridande
verksamhet), skall
bolaget underrätta
Finansinspektionen om
det. I underrättelsen
skall det anges vilket
eller vilka slag av
risker eller åtaganden
försäkringarna skall om-
fatta.

5 §
Finansinspektionen skall
inom en månad från det att
en underrättelse enligt
4 § tagits emot meddela
den behöriga myndigheten
i det land där den
gränsöverskridande verk-
samheten skall bedrivas
om underrättelsen. Till
Finansinspektionens med-
delande skall fogas ett
intyg om att försäkrings-
bolaget har en till-
räcklig kapitalbas enligt
1 kap. 8 a § och 7 kap.
22-27 §§ och en upplysning
om vilka försäkrings-
klasser bolagets konces-
sion omfattar.
Finansinspektionen
skall samtidigt som den
lämnar meddelandet enligt
första stycket underrätta
försäkringsbolaget om att
meddelandet lämnats.
Gränsöverskridande
verksamheten enligt 4 §
får inledas när
Finansinspektionen
underrättat bolaget
enligt andra stycket.
Om Finansinspektionen
finner att förutsättningar
för att bedriva gräns-
överskridande verksamhet
inte föreligger, skall
inspektionen vägra att
lämna meddelande enligt
första stycket. Beslut
härom skall fattas inom
en månad från det att en
underrättelse enligt 4 §
togs emot.
6 §
Om något av de förhållanden
som angivits i en under-
rättelse enligt 4 § skall
ändras sedan den gränsöver-
skridande verksamheten
inletts, skall bestäm-
melserna i 4 och 5 §§
tillämpas.

3 kap.
2 §[13]
Aktier kan fritt Aktier kan fritt överlåtas
överlåtas och förvärvas, omoch förvärvas, om något
något annat inte följer annat inte följer av
av 3 § eller i övrigt av bestämmelserna i detta
lag. kapitel eller i övrigt av
lag.
Den som förvärvar aktier Ett direkt eller
skall inom en månad indirekt förvärv av aktier
anmäla förvärvet till i ett försäkringsaktiebo-
finansinspektionen, om lag, som medför att
det medför att förvärvarens sammanlagda
förvärvarens andel av innehav utgör ett kvali-
aktiekapitalet eller ficerat innehav enligt
röstetalet för samtliga 1 kap. 9 a §, får ske bara
aktier i bolaget kommer efter tillstånd av
att överskrida något av Finansinspektionen.
gränsvärdena tio, tjugo, Detsamma gäller förvärv som
fyrtio och femtio pro- innebär att ett kvali-
cent. ficerat innehav ökas så
att det uppgår till eller
överstiger 20, 33 eller
50 procent av aktie-
kapitalet eller
röstetalet för samtliga
aktier eller så att
försäkringsaktiebolaget
blir dotterföretag.
Finansinspektionen
skall ge tillstånd till
förvärv enligt andra
stycket, om det inte kan
antas att förvärvaren
kommer att utöva sitt in-
flytande på ett sätt som
motverkar en sund
utveckling av för-
säkringsbolagets
verksamhet.
Inspektionen får
föreskriva en viss tid
inom vilken ett förvärv
skall genomföras.
Inspektionen skall
meddela beslut i ett
ärende enligt andra
stycket inom tre månader
från det att ansökan om
tillstånd gjordes.

2 a §
Den som avser att
avyttra ett kvalificerat
innehav eller en så stor
del av ett kvalificerat
innehav att det åter-
stående innehavet kommer
att understiga någon av
de i 2 § angivna gränserna
skall underrätta
Finansinspektionen om
detta.

2 b §
Ett försäkringsaktiebolag
skall årligen till
Finansinspektionen anmäla
namnen på de aktieägare
som har ett kvalificerat
innehav av aktier i
bolaget samt storleken på
innehaven.
När ett försäkringsaktie-
bolag får kännedom om att
bolagets aktier blivit
föremål för ett sådant förvärv
som avses i 2 § eller för
en sådan avyttring som
avses i 2 a §, skall bo-
laget snarast anmäla för-
värvet eller avyttringen
till Finansinspektionen.

2 c §
Om ägaren till ett kvali-
ficerat innehav av
aktier utövar eller kan
antas komma att utöva
sitt inflytande på ett
sätt som motverkar en
sund utveckling av
försäkringsbolagets verk-
samhet, får Finans-
inspektionen besluta att
aktierna inte får före-
trädas vid bolagsstämman.
Om ägaren till ett
kvalificerat innehav av
aktier har underlåtit att
ansöka om tillstånd till
ett förvärv som avses i 2 §
eller har förvärvat aktier
i strid med Finans-
inspektionens beslut, får
inspektionen besluta att
aktierna inte får före-
trädas vid bolagsstämman
eller att röster avgivna
för sådana aktier skall
vara ogiltiga.
Finansinspektionen får
också förelägga aktieägare
som sägs i första och
andra styckena att av-
yttra en så stor del av
aktierna att innehavet
därefter inte är kvali-
ficerat.
Aktier som omfattas av
ett beslut av
inspektionen enligt
första, andra eller
tredje stycket skall
inte medräknas när det
fordras samtycke av ägare
till en viss del av
aktierna i bolaget för
att ett beslut skall bli
giltigt eller en
befogenhet skall få ut-
övas.

7 kap.
3 § 2 §
Premiereservgrunderna Premiereserven för en
skall bestämmas så att livförsäkringsrörelse skall
premiereserven alltid beräknas så att den alltid
utgör summan av motsvarar summan av pre-
1. skillnaden mellan miereserverna för varje
det förväntade försäkring ökad med ett för
kapitalvärdet av bolaget gemensamt
bolagets framtida beräknat särskilt tillägg
utgifter för löpande för-som anses behövligt för
säkringar och det att möta förluster på grund
förväntade kapitalvärdet av att försäkringar upphör
av de premier bolaget i förtid. Annan försäk-
ytterligare kan ha att ringsmatematiskt
uppbära för dessa för- vedertagen be-
säkringar och räkningsmetod får användas,
2. det belopp som om premiereserven
anses behövligt för att beräknad enligt sådan
möta förluster genom att metod ger i stort sett
försäkringar upphör i samma resultat som om
förtid. den hade beräknats för
varje försäkring.
Premiereserven för en
försäkring utgör skillnaden
mellan det förväntade
kapitalvärdet av bolagets
framtida utgifter för för-
säkringen och det
förväntade kapitalvärdet av
de premier bolaget
ytterligare kan ha att
uppbära för försäkringen
(prospektiv beräknings-
metod). Annan för-
säkringsmatematiskt
vedertagen
beräkningsmetod får an-
vändas, om premiereserven
beräknad enligt en sådan
metod inte blir lägre än
om en prospektiv beräk-
ningsmetod hade använts
eller om en prospektiv
metod inte är möjlig att
tillämpa för försäkringen.
Beräkningen skall grundas
på sådana antaganden som
sägs i 5 § första och andra
styckena.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen skall
meddela närmare föreskrif-
ter om beräkning av
premiereserv för en
livförsäkringsrörelse. Före-
skrifterna skall ange
maximiräntesats och vilka
försäkringar som, med
hänsyn till sin beskaf-
fenhet, inte skall
omfattas av en sådan före-
skrift.

3 §[14]
För livförsäkringar skall,För livförsäkringar skall
om det inte med hänsyn grunder upprättas för
till försäkringarnas
särskilda natur finns
anledning till
undantag, grunder upp-
rättas för
1. beräkning av försäk- 1. beräkning av försäk-
ringspremier, ringspremier och premie-
2. beräkning av premie- reserv,
reserv, 2. beräkning av tekniska
3. försäkringstagarnas återköpsvärden, samt
rätt till återköp och 3. återbäring till försäk-
fribrev, ringstagarna.
4. belåning av
försäkringsbrev hos
bolaget,
5. verkan av
underlåtenhet att betala
premie,
6. försäkringstagarens
rätt när försäkringen i
andra fall än som avses
i 3 eller 5 upphör i
förtid eller bolaget i
övrigt inte har ansvar
för försäkringsfallet,
7. återbäring till försäk-
ringstagarna,
8. skyldighet att
teckna återförsäkring och
9. förräntning av för-
säkringsbelopp som för-
fallit till betalning.
Om andra Om andra
skadeförsäkringar än sådanaskadeförsäkringar, än sådana
beträffande vilka bestäm-som bestämmelserna om
melserna om livförsäkringlivförsäkring tillämpas för
tillämpas med stöd av 1 med stöd av 1 kap. 5 §,
kap. 5 § skall meddelas meddelas för längre tid än
för längre tid än tio år,tio år, skall grunder
skall grunder upprättas upprättas för beräkning av
för beräkning av premiereserv för
premiereserv för försäk- försäkringarna. Finans-
ringarna liksom för inspektionen får medge
bestämmande av försäk- undantag härifrån, om det
ringstagarnas rätt när med hänsyn till försäk-
försäkringen upphör i ringarnas särskilda be-
förtid eller bolaget i skaffenhet finns
övrigt inte har ansvar anledning till det.
för försäkringsfallet.
För sådan livränta eller För sådan livränta eller
sjukränta, som enligt sjukränta, som enligt
1 kap. 5 § tillhör annan 1 kap. 5 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring,försäkring än livförsäkring,
skall grunder upprättas skall grunder upprättas
för beräkning av premie- för beräkning av premie-
reserv och rätt till reserv och tekniska
återköp. återköpsvärden.
Om grunder för livför-
säkring finns
ytterligare bestämmelser
i 7 kap. 2-8 §§ och
12 kap. 8 § andra
stycket vilka i
tillämpliga delar även
gäller för premiereserv-
grunder enligt tredje
stycket.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finansins-
pektionen får meddela
närmare föreskrifter om
hur grunderna redak-
tionellt skall ställas
upp.

2 § 4 §
De grunder som nämnts i De grunder som anges i 3 §
2 kap. 6 § skall avse skall avse att trygga
att trygga bolagets för- bolagets förmåga att full-
måga att fullgöra sina göra sina förpliktelser
förpliktelser enligt enligt ingångna
ingångna försäkringsavtalförsäkringsavtal och att
och att meddela meddela försäkringar till
försäkringar till en en kostnad som är skälig
kostnad som är skälig medmed hänsyn till för-
hänsyn till försäkringenssäkringens art.
art.
Om grunderna inte Om grunderna inte längre
längre fyller det fyller det avsedda ända-
avsedda ändamålet skall målet skall styrelsen och
styrelsen och verkställande direktören
verkställande direktören genast se till att
genast vidta åtgärder förgrunderna ändras.
att få grunderna ändrade.

3 § 5 §
Grunderna för beräkning Grunderna för beräkning av
av försäkringspremier försäkringspremier
(premiegrunderna) och (premiegrunderna) och
premiereserv premiereserv (premie-
(premiereservgrunderna) reservgrunderna) för
för livförsäkringsrörelsenlivförsäkringsrörelsen
skall innehålla skall innehålla de
antaganden om dödlighet antaganden om dödlighet
och andra riskmått, rän- och andra riskmått,
tefot samt räntesats samt drifts-
driftskostnader. Grun- kostnader som krävs för
derna får också innehållaberäkningen. Grunderna får
föreskrifter om särskildaockså innehålla före-
säkerhetstillägg. skrifter om särskilda
säkerhetstillägg.
Antagandena om Antagandena om dödlighet
dödlighet och andra och andra riskmått,
riskmått, räntefot samt räntesats samt drifts-
driftskostnader skall kostnader skall väljas så
väljas så att de kan an- att de kan anses vart för
ses vart för sig sig betryggande för det
betryggande för det slag slag av försäkringsrörelse
av försäkringsrörelse somsom det är fråga om.
det är fråga om. Avvikelser från kravet
Avvikelser från kravet att varje antagande för
att varje antagande för sig skall vara
sig skall vara betryggande får dock ske
betryggande får dock ske om det i grunderna finns
om det i grunderna föreskrifter om särskilda
finns föreskrifter om säkerhetstillägg som
särskilda säkerhetstilläggföranleder detta.
som föranleder detta.
Premiereservgrunderna Premiereservgrunderna
skall bestämmas så att skall bestämmas i
premiereserven alltid enlighet med 2 §.
utgör summan av
1. skillnaden mellan
det förväntade
kapitalvärdet av
bolagets framtida
utgifter för löpande för-
säkringar och det
förväntade kapitalvärdet
av de premier bolaget
ytterligare kan ha att
uppbära för dessa
försäkringar och
2. det belopp som
anses behövligt för att
möta förluster genom att
försäkringar upphör i
förtid.
Om premiegrunderna
innehåller föreskrifter
om särskilda säkerhets-
tillägg, skall premie-
reservgrunderna ange på
vilket sätt hänsyn skall
tas till dessa säker-
hetstillägg när kapital-
värdet av framtida ut-
gifter beräknas.
Premiereservgrunderna
skall innehålla regler
för beräkning av den del
av premiereserven som
skall anses belöpa på
varje försäkring.
Vid bedömande av frågan Vid bedömningen av om
huruvida ändring av ändring av premie-
premiereservgrunderna reservgrunderna för redan
för redan tecknade försäk-tecknade försäkringar bör
ringar bör ske, skall förske, skall för varje an-
varje antagande hänsyn tagande hänsyn tas till
tas till den säkerhet den säkerhet som finns i
som finns i övriga an- övriga antaganden för
taganden för ifråga- försäkringarna samt till
varande försäkringar samtstorleken av de särskilda
till storleken av de säkerhetstilläggen.
särskilda säkerhets-
tilläggen.
Första-fjärde styckena
gäller även för premie-
reservgrunder enligt 3 §
tredje stycket.

6 §[15]
Om det på grund av Om det på grund av ändrade
ändrade förhållanden krävsförhållanden krävs en
en väsentlig ökning av väsentlig ökning av
premiereserven för redan premiereserven för redan
tecknade livförsäkringar,tecknade livförsäkringar
får särskilda premie- eller för sådan livränta
reservgrunder (övergångs-eller sjukränta som
grunder) stadfästas för enligt 1 kap. 5 § tillhör
en bestämd tid. annan försäkring än
livförsäkring, får särskilda
premiereservgrunder
(övergångsgrunder) upp-
rättas för en bestämd tid.
Har bolaget tillfälligt Har ett bolag
lidit avsevärd förlust tillfälligt lidit avsevärd
till följd av att till- förlust till följd av att
gångarna sjunkit i värde tillgångarna sjunkit i
eller dödligheten värde eller dödligheten
överstigit vad som har överstigit vad som har
antagits i grunderna antagits i grunderna
eller genom andra eller genom andra
liknande omständigheter, liknande omständigheter,
får övergångsgrunder får övergångsgrunder upp-
dessutom stadfästas, om rättas, om det inte finns
det inte finns anledning att anta att
anledning att anta att bolaget skall råka på obe-
bolaget skall råka på stånd och om grunderna
obestånd och om kan anses främja för-
grunderna kan anses säkringstagarnas
främja försäkringstagarnasintresse.
intresse.
I övergångsgrunderna får,I övergångsgrunderna får,
utan hinder av utan hinder av bestämmel-
bestämmelserna i 3 § om serna i 2 §, föreskrivas
premiereservgrunder, att vid beräkning av
föreskrivas att vid premiereserven det
beräkning av premie- förväntade kapitalvärdet av
reserven det förväntade bolagets framtida ut-
kapitalvärdet av bo- gifter skall minskas med
lagets framtida kapitalvärdet av den
utgifter skall minskas vinst som väntas uppkomma
med kapitalvärdet av den i rörelsen under den tid
vinst som väntas övergångsgrunderna gäller.
uppkomma i rörelsen
under den tid övergångs-
grunderna gäller.
Utan synnerliga skäl får övergångsgrunder inte gälla under längre sammanhängan-
de tid än tio år.
För stadfästelse av över-
gångsgrunderna gäller
2 kap. 4 §. Som villkor
för stadfästelsen får bes-
tämmas att bolaget i det
register som anges i
10 a § skall införa även
andra tillgångar än dem
som avses där.

8 §
Grunderna beträffande Grunderna för återbäring
återbäring till till försäkringstagarna
försäkringstagarna skall skall innehålla regler för
innehålla regler för beräkning och fördelning
1. användning av åter- av återbäring samt
bäringsfonden, användning av åter-
2. tilldelning av åter- bäringsfonden.
bäring samt
3. förräntning av återbä-
ringsmedel.
Reglerna för
tilldelning av återbäring
skall ange hur till-
delningen skall ske.
Den tilldelade återbä-
ringen skall utbetalas
omedelbart eller vid en
bestämd senare tidpunkt
eller också till-
godoräknas försäkrings-
tagaren som nedsättning
av premien eller
utvidgning av för-
säkringsförmånerna.
Utfästelse om återbäring får inte göras på annat sätt än som följer av reglerna
om tilldelning av återbäring.

8 a §
Senast när grunder för
livförsäkring enligt 3 §
första stycket, 5, 6
eller 8 § börjar användas,
skall de tillställas
Finansinspektionen.
Till grunderna skall
fogas en redogörelse för
de konsekvenser
grunderna får för
försäkringstagarna och
försäkringsbolaget. Rege-
ringen eller, efter
regeringens be-
myndigande,
Finansinspektionen får
meddela närmare före-
skrifter om vad redo-
görelsen skall innehålla.
Bestämmelserna i första
och andra styckena gäller
också vid ändring av
grunder.

9 §[16]
Ett belopp motsvarande Ett försäkringsbolag som
försäkringstekniska driver direkt försäkrings-
skulder för livförsäk- rörelse skall ha till-
ringar skall alltid gångar till ett belopp
redovisas i följande som motsvarar försäkrings-
slag av tillgångar: tekniska skulder för egen
1. obligationer eller räkning, med tillägg av
andra skuldförbindelser värdet av
som utfärdats eller reservdeposition som en
garanterats av staten, återförsäkringsgivare har
2. obligationer, som ställt hos bolaget,
utfärdats av Sveriges placerade i enlighet med
allmänna hypoteksbank, 9 a-10 e §§ (skuldtäck-
Konungariket Sveriges ning).
stadshypotekskassa, Med försäkringstekniska
Svenska bostadskredit- skulder för egen räkning
kassan, Svenska avses de försäkrings-
skeppshypotekskassan, tekniska skulderna
Skeppsfartens sekundär- inklusive mottagen
lånekassa eller av återförsäkring och med av-
Nordiska investerings- drag för avgiven
banken, eller andra av återförsäkring.
nu angivna Om avgiven återförsäkring
kreditinstitut utfärdade inte bidrar till att
skuldförbindelser, med minska bolagets
undantag av sådana för risktagande, får Finans-
den allmänna rörelsen av-inspektionen för visst
sedda förskrivningar som fall bestämma att avdrag
medför rätt till betal- inte får göras för sådan
ning först efter ut- återförsäkring.
färdarens övriga Ett försäkringsbolag
fordringsägare (för- skall till Finans-
lagsbevis), inspektionen lämna
3. obligationer, uppgift om de försäkrings-
utfärdade eller tekniska skuldernas
garanterade av ett storlek, hur dessa har
svenskt bankaktiebolag, beräknats samt avgiven
en svensk sparbank återförsäkring och dess
eller en central storlek. Regeringen
föreningsbank, eller av eller, efter regeringens
ett sådant bankinstitut bemyndigande, Finans-
eller av Riksbanken inspektionen skall
utfärdade andra ford- meddela närmare
ringsbevis, med undan- föreskrifter om uppgifts-
tag av förlagsbevis, skyldigheten.
4. obligationer eller
andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garan-
terade av en svensk
kommun,
5. av ett svenskt
näringsföretag utfärdade
obligationer som
offentligen utbjudits
av ett svenskt bank-
aktiebolag eller Nor-
diska investe-
ringsbanken,
6. skuldförbindelser för
vilka bolaget äger
säkerhet genom
panträtt i en
jordbruks-, bo-
stads-kontors- eller
affärsfastighet inom
70 procent av fastig- givarnas ansvarighet.
hetens uppskattade värde
eller, om pantvärdet har
fastställts för fastig-
heten enligt gällande
bestämmelser om lån av
statsmedel till
främjande av bostads-
byggandet, inom 75 pro-
cent av pantvärdet,
panträtt i tomträtt,
till vilken hör en
byggnad som är avsedd för
bostads-, kontors-
eller affärsändamål, inom
70 procent av det upp-
skattade värdet av bygg-
naden eller någon annan
egendom som hör till
tomträtten eller, om
pantvärde har fastställts
för egendomen enligt
nämnda bestämmelser, inom
75 procent av pant-
värdet, allt med den
ytterligare begränsning
som Finansinspektionen
föreskriver med hänsyn
till tomträttsavtalets
innehåll eller någon
annan omständighet eller
panträtt i en
fastighet, som helt
eller delvis är inrättad
för industriell
verksamhet, eller i en
tomträtt till vilken hör
byggnad som helt eller
delvis är inrättad för
sådan verksamhet, inom
60 procent av det
uppskattade värdet av
egendomen, såvitt avser
tomträtt med den ytter-
ligare begränsning Fi-
nansinspektionen
föreskriver med hänsyn
till tomträttsavtalets
innehåll eller någon
annan omständighet,
varvid dock en
förutsättning för att
panträtt i fastigheten
eller tomträtten skall
godkännas - utom i fråga
om sådant lån till en
svensk kommun för vilket
Finansinspektionen har
medgett undantag - är
att tillhörande
byggnader skall vara
brandförsäkrade i
försäkringsbolag som
avses i denna lag eller
i utländskt försäkrings-
företag med rätt att
driva försäkringsrörelse
här i landet,
7. inhemska eller
utländska värde-
handlingar, som till
sin art och till den
säkerhet de erbjuder kan
anses jämförliga med några
av de under 1-6 nämnda,
varvid dock värde-
handlingar, som enligt
sin lydelse skall
inlösas i främmande
valuta, får användas för
redovisning endast i
den mån de motsvarar
försäkringstekniska
skulder för egen räkning
för försäkringar i samma
valuta,
8. lån mot säkerhet i
bolagets försäkringsbrev
inom återköpsvärdet,
9. värdet av återförsäk-
ringsgivarnas
ansvarighet på grund av
de livförsäkringar som
har övertagits i form av
återförsäkring, dock en-
dast i den mån an-
svarigheten överstiger
värdet av reservdeposi-
tion som har ställts av
återförsäkringsgivare hos
det avgivande bolaget
och i den omfattning
som regeringen eller,
efter regeringens be-
myndigande, Finans-
inspektionen före-
skriver,
10. försäkringsbolagets
egna fastigheter och
tomträtter,
11. aktier i
dotterbolag, som har
till ändamål att äga
fastigheter eller tomt-
rätter (fastighets-
bolag),
12. medel på konto i
bank.
Om ett försäkringsbolag
har hållit kvar
tillgångar som motsvarar
en avgiven livåterförsäk-
ring, får åter-
försäkringsgivaren använda
sin fordran hos det av-
givande bolaget för
redovisning av försäk-
ringstekniska skulder
för den mottagna
livåterförsäkringen.
Med det uppskattade
värdet avses det värde
som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en
särskild värdering.
Utan hinder av första
stycket får ett belopp
motsvarande högst
20 procent av de
försäkringstekniska
skulderna för egen
räkning redovisas i
andra tillgångar än som
avses i första stycket,
dock inte i aktier.
Med försäkringstekniska
skulder för egen räkning
förstås den del av dessa
skulder som överstiger
värdet av återförsäkrings-

9 a §
Utöver de begränsningar,
som följer av 10-10 e §§,
skall följande gälla för de
tillgångar som används för
skuldtäckning. Tillgån-
garna skall placeras på
ett sådant sätt att lämplig
riskspridning uppnås.
Tillgångarna skall, med
beaktande av bolagets
försäkringsåtaganden och
förändringar i tillgång-
arnas framtida värde och
avkastning, placeras så
att bolagets betalnings-
beredskap är tillfreds-
ställande och den för-
väntade avkastningen
tillräcklig.

10 §[17]
Om ett försäkringsbolag För skuldtäckning som
för längre tid än tio år avses i 9 § får, med de
meddelar andra skadeför- begränsningar som anges i
säkringar än sådana andra-sjätte styckena och
beträffande vilka bestäm-10 a-10 d §§, följande
melserna om livförsäkringtillgångar användas:
tillämpas med stöd av 1. Obligationer eller
1 kap. 5 §, skall i frågaandra skuldförbindelser
om redovisning av som svenska staten, en
premiereserv för sådana svensk kommun eller
försäkringar därmed jämförlig
bestämmelserna i 9 § för-samfällighet svarar för.
sta stycket 1-7 och 2. Obligationer eller
9-12, andra och fjärde andra skuldförbindelser
styckena samt 9 a § som Europeiska gemen-
tillämpas. skaperna eller utländska
För skadeförsäkringar somstater eller
meddelas för kortare tid centralbanker svarar för.
än tio år och beträffande 3. Obligationer eller
vilka inte bestämmel- andra skuldförbindelser
serna om livförsäkring som utländsk kommun eller
tillämpas med stöd av 1 därmed jämförlig utländsk
kap. 5 § skall följande samfällighet med be-
gälla. De medel som mot- fogenhet att kräva in
svarar offentlig uppbörd svarar
försäkringstekniska skul-för.
derna skall placeras 4. Obligationer eller
med hänsyn till det slag andra skuldförbindelser
av försäkringsverksamhet som internationella
som försäkringsbolaget organisationer svarar
bedriver, varvid risken för.
för framtida växlingar i 5. Fordringar på premie
tillgångarnas avkastning eller andra fordringar på
och värde samt risken förförsäkringstagare som har
valutakursförluster samband med försäkrings-
skall beaktas. Dessutom avtal, om rättssubjekt
gäller vad som i 9 a § som anges i 1-4 svarar
första stycket sägs om för fordran. Ett för-
var tillgångar skall säkringsbolag som ingår i
vara lokaliserade. en koncern och vars
Regeringen eller, verksamhet uteslutande
efter regeringens består i att försäkra
bemyndigande, Finansin- risker inom koncernen,
spektionen skall får för skuldtäckning även
föreskriva hur stor del använda fordringar som
av de försäkringstekniskabolag inom koncernen
skulderna som får svarar för. Om en fordran
motsvaras av återför- enligt denna punkt varit
säkringsgivares förfallen till betalning
ansvarighet på grund av längre tid än tre månader,
de försäkringar som över-får den dock inte användas
tagits i form av för skuldtäckning.
återförsäkring samt
meddela närmare
föreskrifter om hur
risken för valutakursför-
luster skall beaktas.
6. Skuldförbindelser med
säkerhet i bolagets liv-
försäkringsbrev, inom åter-
köpsvärdet.
7. Medel på konto i
svensk eller utländsk
bank.
8. Obligationer och
andra skuldförbindelser
som Allmänna pensions-
fonden, ett
kreditinstitut eller ett
värdepappersbolag med
tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5
lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse svarar
för. Med kreditinstitut
avses bank, kredit-
marknadsbolag, Svenska
skeppshypotekskassan,
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och
Sveriges allmänna hypo-
teksbank.
9. Obligationer och
andra skuldförbindelser
som ett utländskt kredit-
institut svarar för.
10. Obligationer och
andra skuldförbindelser
som ett publikt aktie-
bolag eller ett
motsvarande utländskt
bolag svarar för.
11. Aktier och andra
värdepapper som kan
jämställas med aktier, som
har getts ut av ett
publikt aktiebolag, ett
publikt bankaktiebolag,
ett publikt försäkrings-
aktiebolag eller ett
motsvarande utländskt
bolag, med undantag av
bolag som avses i 12.
12. Aktier och andra
värdepapper som kan
jämställas med aktier, som
har getts ut av ett
publikt aktiebolag eller
ett motsvarande utländskt
bolag, under förutsättning
att bolaget har till
uppgift att äga sådana
tillgångar som anges i
13.
13. Fastigheter,
tomträtter och byggnader
samt andelar i sådan
egendom.
14. Skuldförbindelser
som fysiska personer och
andra subjekt än de som
anges i 1-4 och 8-10
svarar för och som
panträtt i fastighet
eller tomträtt lämnats som
säkerhet för. Panträtten
skall ligga inom en viss
andel av fastighetens
eller tomträttens värde.
Regeringen eller, efter
regeringens bemyn-
digande,
Finansinspektionen skall
meddela föreskrifter om
andelens storlek och om
värdering av fastigheter
och tomträtter för tillämp-
ningen av bestämmelserna
i denna punkt.
15. Skuldförbindelser
som fysiska personer och
andra subjekt än de som
anges i 1-4 och 8-10
svarar för och som annan
betryggande säkerhet än
panträtt i fastighet
eller tomträtt lämnats som
säkerhet för.
16. Kassa.
17. Andelar i
värdepappersfonder och
placeringar i utländska
fondföretag som är
underkastade lagstift-
ning eller annan
offentlig reglering som
väsentligen stämmer överens
med den som gäller för
värdepappersfonder här i
landet, om de förvaltade
tillgångarna huvud-
sakligen består av
tillgångar som får användas
för skuldtäckning.
18. Beslutad
överskjutande skatt.
19. Återförsäkringsgivares
fordran hos det
avgivande försäkrings-
bolaget (återför-
säkringstagaren) som
grundas på att återförsäk-
ringstagaren har hållit
kvar tillgångar som mot-
svarar en avgiven åter-
försäkring.
Andra fondpapper än som
avses i 10 a § första
stycket 1, får endast
användas för skuldtäckning
om de är kortfristigt
realiserbara eller är
föremål för handel på en
reglerad marknad som är
öppen för allmänheten.
Aktier och andra värde-
papper som kan jämställas
med aktier, som har
getts ut av ett privat
aktiebolag får användas för
skuldtäckning under
förutsättning att bolaget
är ett dotterbolag som
anges i 10 a § första
stycket 1.
Utländska tillgångar som
avses i första stycket
2-4, 7, 9-12 och 17 får
användas för skuldtäckning
i den mån det följer av
föreskrifter som
regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen meddelat
1. såvitt angår första
stycket 2, om vilka
utländska stater och ut-
ländska centralbanker
som avses,
2. såvitt angår första
stycket 4, om vilka
internationella
organisationer som
avses, samt
3. såvitt angår första
stycket 3, 7, 9-12 och
17, om vilka stater de
rättssubjekt som avses
skall vara belägna eller
ha sitt säte i.
Tillgångar får användas
för skuldtäckning endast
till den del de inte
belastas av panträtt
eller annan säkerhets-
rätt.
För att tillgångar
enligt första stycket 13
skall få användas för
skuldtäckning skall
byggnader som hör till
fastigheter och
tomträtter vara brand-
försäkrade. Detsamma
gäller byggnader som hör
till fastigheter och
tomträtter som utgör
säkerhet för skuldför-
bindelser enligt första
stycket 14.
Förlagsbevis och
förlagsandelsbevis skall
vid tillämpningen av
bestämmelserna i 10 b
och 10 c §§ jämställas med
tillgångar som anges i
första stycket 11 och
12.
Finansinspektionen får,
om det finns särskilda
skäl, medge att även
andra slag av tillgångar
än som anges i första
stycket tillfälligt får
användas för
skuldtäckning.

10 a §
Aktier och andelar i
dotterföretag får användas
för skuldtäckning om
dotterföretaget
1. har till uppgift att
direkt eller indirekt äga
tillgångar som avses i 10 §
första stycket,
2. är ett publikt
försäkringsaktiebolag
eller
3. är ett sådant finan-
siellt företag som avses
i 17 a §, om företaget är
ett publikt aktiebolag.
Vid tillämpningen av
bestämmelserna i 10 b och
10 c §§ skall de tillgångar
som tillhör ett dotter-
företag som anges i första
stycket 1 behandlas som
om tillgångarna ägts
direkt av
försäkringsbolaget.
För att aktier och
andelar i dotterföretag
som har till uppgift att
äga tillgångar som avses i
10 § första stycket 13
eller 14, skall få
användas för skuldtäckning,
skall byggnader som hör
till fastigheter och
tomträtter vara brandför-
säkrade.

10 b §
Av det belopp som skall
skuldtäckas får en andel
om högst
- 75 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 7-10,
varav högst 50 pro-
centenheter får motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 10,
- 25 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 11,
- 25 procent motsvaras
av tillgångar som anges
i 10 § första stycket
12-14,
- 10 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 15 och
- 3 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 16.
Andra fondpapper än som
avses i 10 § första
stycket 17 och 10 a §
första stycket 1, och som
inte omsätts på någon
reglerad marknad som är
öppen för allmänheten, får
uppgå till högst 10
procent av de tillgångar
som används för skuldtäck-
ning.
Vid tillämpningen av
bestämmelserna i första
stycket skall även be-
aktas ett
försäkringsbolags indi-
rekta ägande av tillgångar
genom dess innehav av
andelar i värdepappers-
fonder eller placeringar
i utländska fondföretag
som används för
skuldtäckning.
Finansinpektionen får,
om det finns särskilda
skäl, medge tillfälliga
avvikelser från de
begränsningar som anges i
första och andra
styckena.

10 c §
Värdet av en enskild
placering får motsvara
högst följande andelar av
det belopp som skall
skuldtäckas:
1. Fem procent om
placeringen utgörs av en
fastighet, tomträtt eller
byggnad, eller en grupp
av sådan egendom, om
egendomen eller
egendomarna är belägna på
ett sådant sätt att de ur
risksynpunkt utgör en
investering. Motsvarande
skall gälla för andelar i
sådan egendom.
2. Fem procent om
placeringen utgörs av
aktier och andra värde-
papper som kan jämställas
med aktier eller
obligationer eller
skuldförbindelser från
samma emittent eller
samma låntagare, om inte
annat följer av 3.
3. Tio procent om
placeringen utgörs av
aktier och andra värde-
papper som kan jämställas
med aktier eller
obligationer eller
skuldförbindelser från
samma emittent eller
låntagare, om denne är så-
dant rättsubjekt som
anges i 10 § första
stycket 8 eller 9. Det
sammanlagda innehavet av
sådana tillgångar får uppgå
till högst 40 procent av
det belopp som skall
skuldtäckas. Andelen
aktier eller andra
värdepapper som kan jäm-
ställas med aktier från
samma emittent får dock
inte överstiga fem
procent av det belopp
som skall skuldtäckas.
4. Tio procent om
placeringen utgörs av
andelar i värdepappers-
fonder som förvaltas av
samma fondbolag eller
fondföretag, om inte
annat medges av Finans-
inspektionen.
Begränsningarna i första
stycket 2 och 3 skall
tillämpas på motsvarande
sätt för grupper av emit-
tenter eller låntagare
med inbördes anknytning.
Med en sådan grupp avses
två eller flera fysiska
eller juridiska personer
som utgör en helhet från
risksynpunkt därför att
någon av dem har, direkt
eller indirekt, ägarin-
flytande över en eller
flera av de övriga i
gruppen, eller de utan
att stå i sådant förhållande
har sådan inbördes an-
knytning att någon eller
samtliga av de övriga kan
råka i betalningssvårig-
heter om en av dem
drabbas av finansiella
problem.
Begränsningarna i första
stycket 2 och 3 gäller
inte sådana i 10 § första
stycket 1-5 angivna
tillgångar som får användas
för skuldtäckning.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finansin-
spektionen får inom de
ramar som anges i första
stycket meddela ytter-
ligare föreskrifter om
lämplig riskspridning.
Finansinspektionen får,
om det finns särskilda
skäl, medge tillfälliga
avvikelser från de
begränsningar som anges i
första stycket.

10 d §
De tillgångar som används
för skuldtäckning skall, i
fråga om skadeförsäkring,
finnas inom EES om
risken är belägen inom
EES och, i fråga om
livförsäkring, finnas inom
EES om försäkringsbolagets
verksamhet utövas inom
EES. För risker och
verksamhet utanför EES
skall de tillgångar som
används för skuldtäckning
finnas i Sverige.
Finansinspektionen får
medge undantag från första
stycket.

10 e §
De tillgångar som används
för skuldtäckning skall
placeras så att risken för
valutakursförluster be-
gränsas.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finansin-
spektionen skall meddela
föreskrifter om högsta
tillåtna valutakursrisk.

10 f §[18]
Om inte annat medges av Fordringar på annan än
Finansinspektionen försäkringstagare skall
eller följer av 12 § beaktas endast till den
skall de tillgångar som del de överstiger belopp
används för redovisning som gäldenären har att
av försäkringstekniska fordra av bolaget.
skulder för
livförsäkringar finnas i
Sverige. Denna
begränsning gäller dock
inte för
återförsäkringsgivares an-
svarighet på grund av de
försäkringar som
övertagits i form av
återförsäkring.
Vid redovisning enligt De tillgångar som används
9 § skall tillgångarna för skuldtäckning skall
värderas enligt 11 kap. värderas enligt 11 kap.
med de undantag som med de undantag som an-
nämns i tredje och fjärdeges i tredje och fjärde
styckena. styckena. Vid värderingen
skall avdrag göras för
skulder som hänför sig
till förvärvet av
tillgången.
Tillgångar som nämns i 9 §Regeringen eller, efter
första stycket 10 får regeringens
redovisas till högst den bemyndigande, Finansin-
andel av uppskattat spektionen skall meddela
värde eller fastställt föreskrifter om vilket
pantvärde som anges i 9 §värde som tillgångar som
första stycket 6 och en- anges i 10 § första
dast i den utsträckning stycket 13 högst får tas
fastigheterna och upp till.
tomträtterna inte utnyt-
tjats för pantsättning.
För tomträtter får
Finansinspektionen be-
stämma ytterligare
begränsningar enligt vad
som sägs i 9 § första
stycket 6. För fas-
tigheter och tomträtter
som inte omfattas av 9 §
första stycket 6
fastställer Finansin-
spektionen i varje
särskilt fall det värde
som får redovisas.
Aktier enligt 9 § första För sådana aktier i
stycket 11 skall dotterbolag, som med stöd
redovisas till det av 10 a § första stycket 1
lägsta av det upp- används för skuldtäckning,
skattade värdet av får inte högre värde fast-
aktierna och det värde ställas än det värde som
som skulle ha skulle ha fastställts för
fastställts enligt tillgångarna sammanlagt,
tredje stycket om efter avdrag för bolagets
fastigheter och skulder, om de ägts
tomträtter ägts direkt avdirekt av försäkrings-
försäkringsbolaget. Om bolaget. Om försäkringsbo-
försäkringsbolaget inte laget inte äger samtliga
äger samtliga aktier i aktier i dotterbolaget,
fastighetsbolaget, beaktas endast så stor
beaktas endast så stor del av tillgångarnas värde
del av fastigheternas som svarar mot
värde som svarar mot aktieinnehavet.
aktieinnehavet. Om
fastighetsbolaget äger
fastigheter och
tomträtter såväl i Sverige
som i utlandet,
beaktas endast de som är
belägna i Sverige.
Med det uppskattade
värdet avses det värde
som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en
särskild värdering.
Som villkor för att
tillgångar enligt 9 §
första stycket 10 och 11
skall få redovisas till
täckande av för-
säkringstekniska skulder
gäller att till
fastigheter och
tomträtter hörande
byggnader är brandför-
säkrade.

10 g §
Ett försäkringsbolag skall
upprätta riktlinjer för
placering av medel som
används för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och
den som avser att teckna
en livförsäkring i bolaget
skall informeras om det
huvudsakliga innehållet i
riktlinjerna. Regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen skall
meddela föreskrifter om
hur informationen skall
lämnas och om vad den
skall innehålla.

11 §[19]
Ett försäkringsbolag Ett försäkringsbolag skall
skall föra ett register föra ett register som vid
som vid varje tidpunkt varje tidpunkt utvisar
utvisar de tillgångar de tillgångar som används
som motsvarar för- för skuldtäckning och
säkringstekniska skulder tillgångarnas värde.
enligt 9 § och
premiereserv enligt 10 §
första stycket.
Om en tillgång, som Om en tillgång, som
antecknats i registret, antecknats i registret
har upplåtits med sådan har upplåtits med sådan
rätt att dess fulla värderätt att dess fulla värde
inte kan utnyttjas till inte kan utnyttjas för
täckning av försäkrings- skuldtäckning, skall
tekniska skulder enligt detta antecknas i
9 § eller premiereserv registret.
enligt 10 §, skall detta
antecknas i registret.
Styrelsen och
verkställande direktören
skall se till att det
till Finansinspektionen
sänds in dels beräkningar
av försäkringstekniska
skulder respektive
premiereserv, dels
kopior av registret.

11 a §[20]
Försäkringstagarnas för- Försäkringstagarnas
månsrätt enligt 4 a § förmånsrätt enligt 4 a §
förmånsrättslagen förmånsrättslagen
(1970:979) omfattar de (1970:979) följer med
tillgångar som i fordran som grundas på
enlighet med avtal om
föreskrifterna i 9 och 9 1. livförsäkring och
a §§ finns upptagna i detskadeförsäkring för vilken
register som anges i bestämmelserna om
10 a §, när bolaget för- livförsäkring tillämpas med
sätts i konkurs eller stöd av 1 kap. 5 §,
utmätning äger rum. 2. annan skadeförsäkring
Förmånsrätten följer medsom meddelats för längre
fordran som grundas på tid än tio år, eller
avtal om 3. återförsäkring avseende
1. livförsäkring, sådan försäkring som sägs i
2. annan skadeförsäkring1 och 2.
än beträffande vilken Förmånsrätten omfattar de
bestämmelserna om till-gångar som finns
livförsäkring tillämpas upptagna i det register
med stöd av 1 kap. 5 §, som anges i 11 § när bo-
om den meddelas för laget försätts i konkurs
längre tid än tio år, eller utmätning äger rum.
eller
3. återförsäkring
avseende sådan försäkring
som sägs i 1 och 2.
Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt 3.

12 §[21]
Om ett försäkringsbolag Ett försäkringsbolag får
driver verksamhet i ett inte ingå borgen eller
annat EES-land genom ställa annan säkerhet, om
agentur, filial eller inte Finansinspektionen
gränsöverskridande medger det för visst
verksamhet och det krävs fall. Detta gäller inte
tillstånd i det landet åtaganden som gjorts i
för verksamheten, skall sådan direkt skadeför-
för den delen av verk- säkringsrörelse som anges
samheten bestämmelserna i 2 kap. 3 a § första
i det landet gälla för stycket 14 och 15.
1. beräkning av försäk-
ringstekniska skulder,
2. redovisning av
tillgångar motsvarande
de försäkringstekniska
skulderna,
3. var dessa tillgångar
skall vara lokaliserade
och hur de skall skyd-
das mot
valutakursförluster,
samt
4. såvitt avser livför-
säkring, återbäring samt
försäkringars fribrevs-
och återköpsvärde.

15 §
Ett försäkringsbolag Ett försäkringsbolag eller
eller dess ombud får dess ombud får inte till
inte medge en enskild fördel för en enskild för-
försäkringstagare eller säkringstagare eller
en grupp av för- grupper av försäkrings-
säkringstagare direkt tagare medge direkt
eller indirekt eller indirekt
nedsättning av livförsäk-nedsättning av
ringspremier som livförsäkringspremier som
bolaget bestämt enligt bo-laget bestämt enligt
fastställda grunder. upprättade grunder. Ned-
Nedsättning av premier sättning av premier får
får dock ske genom dock ske genom återbäring
återbäring i överensstäm-i överensstämmelse med
melse med fastställda upprättade grunder.
grunder.

17 §[22]
Ett försäkringsbolag får inte utan Finansinspektionens medgivande äga större
andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett
röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör
försäkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla koncernen. Vid
beräkningen av koncernens innehav skall dock, intill ett
innehav motsvarande fem procent av röstetalet i aktiebolaget, bortses från ak-
tier som innehas av bankföretag i koncernen eller av dotterföretag till bank-
företagen.
Första stycket skall Första stycket skall
inte tillämpas på aktier inte tillämpas på aktier
eller andelar i försäk- eller andelar i försäk-
ringsbolag eller i ringsbolag eller i
juridiska personer vars juridiska personer vars
verksamhet uteslutande verksamhet uteslutande
har till föremål att äga har till uppgift att äga
aktier i försäkrings- aktier i försäkringsaktie-
aktiebolag, att bolag, att tillskjuta
tillskjuta garanti- garantikapital i
kapital i ömsesidiga ömsesidiga försäkringsbo-
försäkringsbolag, att lag, att förvalta
förvalta försäkringsbolag-försäkringsbolagens
ens fastigheter eller fastigheter eller att
att biträda försäkrings- biträda försäkringsbolag
bolag vid rörelsens be- vid rörelsens bedrivande.
drivande. Första stycket skall dock
tillämpas på aktier eller
andelar i juridiska
personer med uppgift att
direkt eller indirekt äga
tillgångar som avses i
10 § första stycket om
tillgångarna inte utgörs
av aktier eller andelar
i publika försäkrings-
aktiebolag eller mot-
svarande utländska bolag.
Beträffande försäkringsbolags rätt att äga aktier eller andelar i företag som
driver någon form av finansiell verksamhet gäller 17 a §.

17 b §
Optioner och termins-
kontrakt eller andra
liknande finansiella
instrument får användas för
att sänka den finansiella
risken i ett för-
säkringsbolag. Sådana
instrument får dessutom
användas för att effekti-
visera förvaltningen av
bolagets tillgångar om
detta kan ske utan att
bolagets finansiella
risker överstiger en
risknivå som är förenlig
med kraven på en sund för-
säkringsverksamhet.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela
föreskrifter om
tillämpningen av bestäm-
melserna i första
stycket.

19 §[23]
Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäk-
ringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i
brevet.
Om ett försäkringsbolag Regeringen eller, efter
marknadsför försäkringar regeringens
genom gränsöverskridande bemyndigande, Finans-
verksamhet i ett annat -inspektionen meddelar
EES-land skall försäk- närmare föreskrifter om
ringstagarna underrättas vilken information som
om i vilket land det ett försäkringsbolag skall
fasta driftställe som lämna till försäkrings-
avtalet skall ingås med tagarna och till den som
är beläget. Sådan avser att teckna en
information skall även försäkring i bolaget.
finnas på varje handling
som lämnas till för-
säkringstagarna. Avtalet
och försäkringsansökan, om
den är bindande, skall
innehålla adress till
försäkringsbolagets
huvudkontor och till
den agentur eller
filial som avtalet ingås
med. Om försäkringen
omfattar den försäkrings-
klass som anges i 2
kap. 3 a § första stycket
10, skall avtalet och
en bindande försäkrings-
ansökan även innehålla
namn och adress till
den representant som
företräder försäk-
ringsbolaget vid
skadefall.
Vad som sägs i andra
stycket gäller inte när
marknadsföringen avser
1. de försäkringsklasser
som anges i 2 kap. 3 a §
första stycket 4-7, 11
och 12,
2. de försäkringsklasser
som anges i 2 kap. 3 a §
första stycket 14 och
15, om försäkringstagaren
är näringsidkare och
risken avser
näringsverksamheten,
eller
3. de försäkringsklasser
som anges i 2 kap. 3 a §
första stycket 3, 8-10,
13 och 16, om
försäkringstagaren är
näringsidkare och minst
två av följande
förutsättningar är upp-
fyllda enligt senast
fastställda resultat-
och balansräkning:
a) försäkringstagaren
har en balansomslutning
som uppgår till minst
ett belopp motsvarande
6 200 000 ecu,
b) försäkringstagaren
har en bruttoomsättning
som uppgår till minst
ett belopp motsvarande
12 800 000 ecu,
c) försäkringstagaren
har haft i genomsnitt
minst 250 personer an-
ställda.
Om försäkringstagaren
ingår i en koncern som
avger koncernredovis-
ning skall
förutsättningarna i
tredje stycket gälla
koncernen.
Innan ett avtal om
livförsäkring ingås genom
sådan gränsöverskridande
verksamhet som avses i
2 a kap. 2 § skall
försäkringsbolaget till
försäkringstagaren
överlämna en handling där
försäkringstagaren
uppmärksammas på att
försäkringsbolaget är
underkastat tillsyns-
reglerna i det land där
det försäkrande fasta
driftstället är beläget.
Försäkringstagaren skall
skriva under hand-
lingen. Handlingen
skall överensstämma med
formulär som fastställs
av regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande, Finansin-
spektionen.

8 kap.
7 §
Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av bolagets
angelägenheter. Verkställande direktören skall sköta den löpande förvaltningen
enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Verkställande
direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vidta åtgärder som med
hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är osedvanliga eller
av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig
olägenhet för bolagets verksamhet. I sådant fall skall styrelsen så snart som
möjligt underrättas om åtgärden.
Styrelsen skall se till att organisationen i fråga om bokföringen och medels-
förvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verkställande
direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse
med denna lag och andra författningar och att medelsförvaltningen sköts på ett
betryggande sätt.
Styrelsen skall
fastställa sådana rikt-
linjer som anges i 7
kap. 10 g § och se till
att de följs. Styrelsen
skall fortlöpande pröva om
riktlinjerna behöver
ändras.
Styrelsen ansvarar för
att uppgifter enligt 7
kap. 9 § fjärde stycket
lämnas och att informa-
tionsskyldigheten enligt
7 kap. 10 g § andra
stycket fullgörs.

8 §
Beslut om ändring av Beslut om antagande och
grunderna fattas av ändring av grunder fattas
styrelsen. Ändringen av styrelsen.
skall sedan den
stadfästs genast anmälas
för registrering av
styrelsen eller verk-
ställande direktören.
Ändringsbeslutet får inte
verkställas förrän det har
registrerats.

10 kap.
5 §
Den kan inte vara revisor som
1. är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning i
ledande ställning i försäkringsbolaget eller dess dotterföretag eller biträder
vid bolagets bokföring eller medelsförvaltning eller bolagets kontroll däröver,
2. är anställd hos bolaget eller på något annat sätt intar en underordnad eller
beroende ställning till detta eller till någon som avses under 1 eller är
verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget vid
grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll däröver,
3. är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden med
eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person
som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller
nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller
4. på annat sätt än genom4. på annat sätt än genom
belåning av belåning av livförsäkrings-
livförsäkringsbrev enligtbrev med stöd av försäk-
grunderna står i ringsavtal står i låne-
låneskuld till bolaget skuld till bolaget eller
eller något annat företagnågot annat företag i
i samma koncern eller samma koncern eller har
har förpliktelser för förpliktelser för vilka
vilka ett sådant företag ett sådant företag har
har ställt säkerhet. ställt säkerhet.
I dotterföretag kan den inte vara revisor som enligt första stycket inte är
behörig att vara revisor i moderbolaget.
Revisorerna får vid revisionen inte anlita någon som enligt första eller andra
stycket inte är behörig att vara revisor. Har bolagen i sin tjänst anställda med
uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta den interna revisionen får
revisorerna dock anlita sådana anställda i den utsträckning det är förenligt med
god revisionssed.

11 kap.
7 §
Andra tillgångar än anläggningstillgångar anses som omsättningstillgångar.
Värdehandlingar, som Värdehandlingar som
svarar mot för- används för skuldtäckning
säkringstekniska skulder enligt 7 kap. 10 § första
enligt 7 kap. 9 § första stycket 1-4, 8-10, 14
stycket 1-7 eller mot och 15 får tas upp till
premiereserven enligt ett högre värde än vad som
7 kap. 10 § i den följer av bestämmelserna i
utsträckning denna para- bokföringslagen. De får
graf hänvisar till 7 dock högst tas upp till
kap. 9 § första stycket samma värde som i närmast
1-7, får tas upp till föregående balansräkning
högre värde än vad som eller, om värdehandlingen
följer av bestämmelsernaanskaffats under räken-
i bokföringslagen. De fårskapsåret,
dock högst tas upp till anskaffningsvärdet. Detta
samma värde som i närmastgäller endast om
föregående balansräkning värdehandlingarna kan
eller, om värde- avyttras till ett värde,
handlingen anskaffats som motsvarar detta högre
under räkenskapsåret, värde, vid tidpunkter som
anskaffningsvärdet. får anses tillfreds-
Detta gäller endast om ställande med hänsyn till
värdehandlingarna kan de försäkringsutfästelser
avyttras till ett värde, som värdehandlingarna
som motsvarar detta säkerställer.
högre värde, vid
tidpunkter som får anses
tillfredsställande med
hänsyn till de
försäkringsutfästelser som
värdehandlingarna
säkerställer.
Andra värdehandlingar än de som avses i andra stycket och som utgörs av
reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av försäk-
ringsbolaget först efter längre tid än ett år, får, om det finns särskilda skäl
till det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet.

12 kap.
8 §
Om en förlust på livförsäkringsrörelsen i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag
inte kan täckas på det sätt som anges i 7 §, skall förlusten, i den mån den
överstiger garantikapitalet, utjämnas genom att bolagets ansvarighet för löpande
livförsäkringar och tilldelad återbäring sätts ned.
Nedsättningen skall Nedsättningen skall
verkställas på ett sätt verkställas på ett sätt som
som är skäligt med hänsynär skäligt med hänsyn till
till förlustens orsak förlustens orsak och
och andra om- andra omständigheter. För
ständigheter. För ned- nedsättningen skall
sättningen skall grunder grunder (nedsätt-
(nedsättningsgrunder) ningsgrunder) upprättas.
upprättas. Om stad-
fästelse av nedsättnings-
grunderna gäller bestäm-
melserna i 2 kap. 3 §.

13 §[24]
Bestämmelserna i 12 § Bestämmelserna i 12 §
första stycket utgör inteförsta stycket utgör inte
något hinder för något hinder för
försäkringsbolag att i försäkringsbolag att i
enlighet med reglerna i enlighet med bestämmelser
grunderna lämna lån mot i försäkringsavtalen lämna
säkerhet i lån mot säkerhet i försäk-
försäkringsbrev. ringsbrev.
I fråga om lån eller säkerhet för förvärv av aktier i bolaget eller annat bolag
i samma koncern får Finansinspektionen medge undantag från 12 § om det behövs på
grund av särskilda omständigheter. Ett sådant undantag får dock inte medges vid
förvärv av aktier i det bolag som lämnar lån eller ställer säkerhet.
I andra fall än som avses i första och andra stycket får Finansinspektionen
medge undantag från 12 § om det finns synnerliga skäl.

14 kap.
26 §[25]
När ett När ett livförsäkringsbolag
livförsäkringsbolag har har trätt i likvidation
trätt i likvidation eller försatts i konkurs,
eller försatts i kon- skall beståndet av liv-
kurs, skall beståndet av försäkringar om möjligt
livförsäkringar om möjligtöverlåtas till en eller
överlåtas till ett eller flera andra försäkrings-
flera andra försäkrings- givare som antingen är
bolag. Ett avtal om 1. ett svenskt
överlåtelse skall försäkringsbolag, eller
godkännas av 2. en utländsk
Finansinspektionen för försäkringsgivare som har
att bli giltigt. koncession i Sverige
Om inspektionen anser eller som är auktoriserad
att ett avtal skall i ett land inom EES.
godkännas, skall Ett avtal om överlåtelse
inspektionen Post- och skall godkännas av
Inrikes Tidningar och i Finansinspektionen för
övrigt på ett ändamåls- att bli giltigt.
enligt sätt kungöra av-
talets innehåll. Kun-
görelsen skall innehålla
föreläggande för försäk-
ringstagarna att inom
en bestämd tid, minst en
månad efter kungörelsens
utfärdande, hos inspek-
tionen anmäla om de har
något att invända mot
avtalet. Även den som
inte är försäkringstagare
men som har förvärvat rätt
på grund av en försäkring
skall få möjlighet att
framföra invändningar.
Ett beslut om
godkännande av ett avtal
skall inspektionen
genast registrera. När
registrering sker, över-
går ansvaret för det
överlåtna försäkrings-
beståndet på det över-
tagande bolaget.
Styrelsen och verk-
ställande direktören i
detta bolag skall
underrätta försäkrings-
tagarna och dem som för-
värvat rätt på grund av en
försäkring om överlåtelsen
och de eventuella änd-
ringar i villkoren som
överlåtelsen medför.
Finansinspektionen be-
stämmer på vilket sätt
underrättelsen skall
ske.

26 a §
Om inspektionen anser
att ett avtal skall
godkännas, skall
inspektionen i Post- och
Inrikes Tidningar och i
övrigt på ett ändamålsenligt
sätt kungöra avtalets
innehåll. Kungörelsen
skall innehålla före-
läggande för försäkrings-
tagarna att inom en
bestämd tid, minst en
månad efter kungörelsens
utfärdande, hos
inspektionen anmäla om de
har något att invända mot
avtalet. Även den som
inte är försäkringstagare,
men som har förvärvat rätt
på grund av en försäkring,
skall få möjlighet att
framföra invändningar.
Om i beståndet av livför-
säkringar som skall över-
låtas ingår åtaganden som
skall fullgöras
utomlands, skall
Finansinspektionen innan
godkännande lämnas ge de
behöriga myndigheterna i
det land där åtagandena
skall fullgöras tillfälle
att yttra sig. Om över-
låtelsen avser försäkrings-
avtal som tecknats genom
en sekundäretablering i
ett annat land, skall
även de behöriga myndig-
heterna i det landet ges
tillfälle att yttra sig.
Finansinspektionen får
pröva frågan om godkännande
av avtalet när myndig-
heterna som avses i
andra stycket yttrat sig
eller, om de inte yttrat
sig, tre månader från det
att den utländska
myndigheten mottog
meddelandet som avses i
andra stycket.

26 b §
Finansinspektionen skall
godkänna ett avtal om
överlåtelse om
1. den övertagande försäk-
ringsgivaren har den
kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen
beaktats, varvid hänsyn
tagits till sådan förmån
som kan ha medgivits i
enlighet med 23 a § första
stycket lagen (1950:272)
om rätt för utländska för-
säkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i
Sverige, och
2. behörig myndighet i
det land där åtaganden
skall fullgöras, sam-
tycker till överlåtelsen
eller inte har yttrat
sig.
Saknar den övertagande
försäkringsgivaren konces-
sion att driva för-
säkringsverksamhet i
Sverige, skall
kapitalbasen intygas av
behörig myndighet. Med
behörig myndighet avses,
för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten
i dess hemland och, för
försäkringsgivare hemma-
hörande i ett land utanför
EES, den behöriga
myndigheten i det
EES-land som övervakar
försäkringsgivarens
soliditet.
Ett beslut om
godkännande av ett avtal
skall inspektionen
genast registrera. När
registrering sker, övergår
ansvaret för det överlåtna
försäkringsbeståndet på den
övertagande
försäkringsgivaren. Är den
övertagande för-
säkringgivaren ett för-
säkringsbolag eller en
annan försäkringsgivare
med koncession i
Sverige, skall den
övertagande försäk-
ringsgivaren underrätta
försäkringstagarna och dem
som förvärvat rätt på grund
av en försäkring om över-
låtelsen och de
eventuella ändringar i
villkoren som överlåtelsen
medför. Finans-
inspektionen bestämmer på
vilket sätt underrättelsen
skall lämnas.

15 kap.
1 §[26]
Ett försäkringsbolag (detEtt försäkringsbolag (det
överlåtande bolaget) får överlåtande bolaget) får
med Finansinspektionens med Finansinspektionens
tillstånd helt eller tillstånd helt eller del-
delvis överlåta sitt vis överlåta sitt försäk-
försäkringsbestånd till enringsbestånd till en
annan försäkringsgivare annan försäkringsgivare
som har koncession i (den övertagande försäk-
Sverige (den övertagande ringsgivaren). Överlåtelse
försäkringsgivaren). får ske till
Om försäkringsbeståndet 1. ett svenskt
består av försäkringar somförsäkringsbolag, eller
har meddelats genom 2. en utländsk
gränsöverskridande verk- försäkringsgivare som har
samhet, får överlåtelsen koncession i Sverige
med inspektionens eller som är auktoriserad
tillstånd också ske till i ett land inom EES.
en försäkringsgivare med
fast driftställe i det
land där riskerna är be-
lägna.
Ett avtal om överlåtelse skall för att bli giltigt godkännas av bolagsstämman i
det överlåtande bolaget. Överlåtelse av försäkringsbeståndet kan ske utan hinder
av att det överlåtande bolaget har trätt i likvidation.
Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna respektive de
röstberättigade under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken frågan om
godkännande av överlåtelseavtalet skall behandlas, samt läggas fram på stämman,
1. ett förslag till bolagsstämmans beslut,
2. avtalet om överlåtelse,
3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid
bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och försäkringstagarna,
4. ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3 samt
5. om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handlingar som avses
i 4 kap. 7 § första stycket 1-3.
Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare respektive till de röst-
berättigade som begär det och uppger sin postadress.

3 §[27]
Senast fyra månader Ansökan om tillstånd till
efter det att beslutet överlåtelsen skall göras av
om godkännande av såväl det överlåtande
avtalet om överlåtelse bolaget som den över-
registrerats skall såväl tagande försäkringsgivaren
överlåtande som senast fyra månader efter
övertagande försäkrings- det att bolags-
givare ansöka om Finans- stämmobeslutet i det
inspektionens tillstånd överlåtande bolaget om
att verkställa avtalet. godkännande av överlåt-
Sådant tillstånd får inteelseavtalet
ges om registrerats. Om ansökan
försäkringstagarnas rätt inte har gjorts inom
därigenom försämras. föreskriven tid eller om
ansökan har avslagits,
skall Finansinspektionen
förklara att frågan om
överlåtelse har fallit.
Om den övertagande för- Tillstånd att verkställa
säkringsgivaren har kon- överlåtelseavtalet skall
cession i Sverige och ges om
det försäkringsbestånd som1. försäkringstagarnas
överlåtelsen avser bestårrätt inte försämras,
av försäkringar som har 2. den övertagande
meddelats genom gräns- försäkringsgivaren har den
överskridande verk- kapitalbas som krävs
samhet, får tillstånd gessedan överlåtelsen
endast om behörig beaktats varvid hänsyn
myndighet i det land där tagits till sådan förmån
riskerna är belägna som kan ha medgivits i
samtycker till över- enlighet med 23 a § första
låtelsen och den över- stycket lagen (1950:272)
tagande om rätt för utländska för-
försäkringsgivaren där säkringsföretag att driva
uppfyller kraven för försäkringsrörelse i
gränsöverskridande verk- Sverige, och
samhet med de 3. behörig myndighet i
försäkringar som det land där risker är
överlåtelsen avser. belägna eller där åtaganden
I de fall som avses i skall fullgöras samtycker
1 § andra stycket får till överlåtelsen eller
tillstånd ges endast om inte har yttrat sig.
behörig myndighet i det Saknar den övertagande
land där riskerna är försäkringsgivaren
belägna samtycker till koncession att driva
överlåtelsen. försäkringsverksamhet i
Är den övertagande Sverige, skall
försäkringsgivaren en kapitalbasen intygas av
utländsk försäkringsgivarebehörig myndighet. Med
krävs för tillstånd, utöverbehörig myndighet avses,
vad som anges i för EES-försäkringsgivare,
första-tredje styckena, den behöriga myndigheten
att behörig myndighet i i dess hemland och, för
försäkringsgivarens försäkringsgivare
hemland intygar att hemmahörande i ett land
försäkringsgivaren har utanför EES, den behöriga
erforderlig kapitalbas myndigheten i det
sedan överlåtelsen EES-land som övervakar
beaktats. försäkringsgivarens soli-
ditet.
Finansinspektionen kan förelägga försäkringsgivarna att komma in med den
ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen skall kunna
fastställa att försäkringstagarnas rätt inte försämras.

4 §[28]
Om ansökan om Finans-
inspektionens tillstånd
inte har gjorts inom
föreskriven tid eller om
ansökan har avslagits,
skall Finansinspek-
tionen förklara att
frågan om överlåtelsen har
fallit.
Skall ansökningen inte genast avslås skall Finansinspektionen i Post- och
Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som Finansinspektionen finner
lämpliga kungöra ansökningens innehåll med uppgift om att ett avtal om
överlåtelse av försäkringsbestånd har träffats och var avtalet och annan
utredning hålls tillgänglig. Kungörelsen skall vidare innehålla föreläggande för
de försäkringstagare, vilkas försäkringar är avsedda att överlåtas, att på
bestämd tid - minst en månad efter kungörelsens utfärdande - hos
Finansinspektionen anmäla om de har något att erinra mot ansökningen. Omfattar
avtalet livränta, som utgår till personer som inte är försäkringstagare i det
överlåtande bolaget, skall även dessa personer ges möjlighet att anmäla om de
har något att erinra mot ansökningen.
Finansinspektionen
skall innan tillstånd
lämnas ge den behöriga
myndigheten i det land
där risker är belägna eller
där åtaganden skall
fullgöras tillfälle att
yttra sig. Om överlåtelsen
avser försäkringsavtal som
tecknats genom en sekun-
däretablering i ett annat
land, skall även den
behöriga myndigheten i
det landet ges tillfälle
att yttra sig.
Finansinspektionen får
pröva ansökan om tillstånd
att verkställa över-
låtelseavtalet när myndig-
heterna som avses i
andra stycket yttrat sig
eller, om de inte yttrat
sig, tre månader från det
att den utländska
myndigheten mottog med-
delandet som avses i
andra stycket.

5 §[29]
Sedan tillstånd att Sedan tillstånd att
verkställa avtalet verkställa avtalet
lämnats, skall lämnats, skall
Finansinspektionen Finansinspektionen ge-
genast registrera nast registrera
beslutet. När beslutet. När regi-
registrering skett, strering skett, övergår
övergår ansvaret för det ansvaret för det överlåtna
överlåtna försäkringsbe- försäkringsbeståndet på den
ståndet på det övertagandeövertagande försäkringsgiv-
bolaget. aren.

6 §[30]
Sedan överlåtelsen verk- Sker överlåtelsen till ett
ställts, skall styrelsen försäkringsbolag eller en
och verkställande direk- annan försäkringsgivare
tören i det övertagande med koncession i Sverige
bolaget om överlåtelsen skall, sedan överlåtelsen
underrätta varje försäk- verkställts, den
ringstagare eller övertagande för-
livräntetagare som berörssäkringsgivaren lämna en
av den. Finansinspek- underrättelse om över-
tionen bestämmer på låtelsen till varje
vilket sätt under- försäkringstagare eller
rättelsen skall ske. livräntetagare som berörs
av den. Finansin-
spektionen bestämmer på
vilket sätt underrättelsen
skall lämnas.

19 kap.
1 §[31]
Finansinspektionen Finansinspektionen skall
skall verka för en sund verka för en sund utveck-
utveckling av ling av försäkrings-
försäkringsväsendet. väsendet. Inspektionen
Inspektionen skall i skall i sin tillsyns-
sin tillsynsverksamhet verksamhet samarbeta med
ha ett sådant nära motsvarande utländska
samarbete med övriga tillsynsmyndigheter i
EES-länders tillsyns- den utsträckning som
myndigheter som för- följer av Sveriges
anleds av avtalet om medlemskap i Europeiska
Europeiska ekonomiska unionen.
samarbetsområdet.
Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall, när bo-
laget har börjat sin verksamhet, genast underrätta Finansinspektionen om det.

2 §[32]
Om koncession beviljats Regeringen skall, efter
för ett försäkringsbolag anmälan av Finansinspek-
och bolaget därefter tionen, förklara konces-
inte anmälts för sion som beviljats för
registrering inom före- ett försäkringsbolag
skriven tid, skall förverkad om
regeringen efter anmälan 1. bolaget inte har
av finansinspektionen anmälts för registrering
förklara koncessionen inom den tid som anges i
förverkad. Detsamma 2 kap. 13 §,
gäller om bolaget inte 2. bolaget inte har
har börjat sin verk- börjat sin verksamhet
samhet inom tre månader inom tre månader från det
från det bolaget regist- bolaget registrerades,
rerades eller om 3. anmälningen för
anmälningen för bolagets bolagets registrering
registrering genom genom lagakraftägande
lagakraftägande beslut beslut blivit avskriven
blivit avskriven eller eller av-slagen, eller
avslagen. 4. bolaget under längre
tid än sex månader inte
drivit verksamhet.
Om registrering av beslut, varigenom koncessionen har förverkats, förordnar
regeringen.

3 §[33]
Styrelsen, verkställande Styrelsen, verkställande
direktören och andra be- direktören och andra be-
fattningshavare i an- fattningshavare i an-
svarig ställning i svarig ställning i
försäkringsbolag skall försäkringsbolag skall
lämna Finansinspektionen lämna Finansinspektionen
de upplysningar om de upplysningar om
verksamheten som verksamheten som
inspektionen begär. Om inspektionen begär. Om
bolaget driver bolaget driver
verksamhet i ett annat verksamhet i ett annat
EES-land, skall de lämna land inom EES, skall de,
motsvarande i den utsträckning som
upplysningar till följer av Sveriges
behörig myndighet i det medlemskap i Europeiska
landet i enlighet med unionen, lämna de upp-
där gällande bestämmelser.lysningar till behörig
myndighet i det landet
som den myndigheten
behöver för att fullgöra
sina uppgifter.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsbolag skall lämna till
inspektionen.

10 §
Styrelsen och Skyldigheten enligt 3
verkställande direktören och 9 §§ att lämna
i de aktiebolag vilkas upplysningar och hålla
verksamhet uteslutande tillgångar och handlingar
har till föremål att tillgängliga för
biträda försäkringsbolag ärgranskning gäller även för
skyldiga enligt 3 § och 1. styrelsen och verk-
9 § första stycket att ställande direktören eller
lämna upplysningar och motsvarande organ i
hålla tillgångar och företag vars verksamhet
handlingar tillgängliga uteslutande skall vara
för granskning. Detsamma att biträda
gäller ordföranden och försäkringsbolag eller som
verkställande direktören försäkringsbolag har ett
eller motsvarande bestämmande inflytande i,
befattningshavare i 2. ordförande och verk-
tarifföreningar, ställande direktör eller
skaderegleringsnämnder, motsvarande befattnings-
villkorsnämnder och havare i
andra organ som biträder skaderegleringsnämnd,
försäkringsbolag vid villkorsnämnd eller i
rörelsens bedrivande annat liknande organ,
samt styrelsen och som biträder ett
verkställande direktören försäkringsbolag samt
i annat aktiebolag än nu 3. styrelsen och verk-
sagts, om det med bo- ställande direktör i ett
lagets samtycke före- aktiebolag, om det med
skrivits i villkor för bolagets samtycke före-
medgivande enligt skrivits en sådan skyl-
7 kap. 17 § att inneha dighet som villkor för
aktier i bolaget. medgivande att inneha
aktier i bolaget enligt
7 kap. 17 §.

11 §[34]
Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolagets
verksamhet som inspektionen anser behövliga.
Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse
om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med
stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grunderna, om sådana finns,
2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn
till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
3. försäkringsbolagets
riktlinjer för placering
av tillgångar som används
för skuldtäckning inte är
tillfredsställande med
hänsyn till innehållet i
7 kap. 9 a-10 e §§,
3. de tillgångar, i 4. de tillgångar som
vilka försäkringstekniskaanvänds för skuldtäckning
skulder redovisas, inte inte är tillräckliga eller
är tillräckliga, inte är placerade enligt
7 kap. 9 a-10 e §§,
4. försäkringsbeståndet 5. försäkringsbeståndet
inte är tillräckligt för inte är tillräckligt för
erforderlig risk- erforderlig riskutjämning
utjämning eller eller
5. det i övrigt finns 6. det i övrigt finns
allvarliga anmärkningar allvarliga anmärkningar
mot försäkringsbolagets mot försäkringsbolagets
verksamhet. verksamhet.
Om ett försäkringsbolags kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap.
23 eller 25 §, skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse
att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och
överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om
kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garantibeloppet
enligt 7 kap. 26 eller 27 § eller om kapitalbasen för ett livkapitalbasen
understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garantiförsäkringsbolag inte
har den sammansättning som anges i 7 kap. 26 § tredje stycket, skall
inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta och för
godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen.
Om ett försäkringsbolag Om ett försäkringsbolag
driver gränsöverskridandedriver verksamhet i ett
verksamhet och bolaget annat land inom EES och
inte rättar sig efter bolaget inte rättar sig
Finansinspektionens efter Finans-
eller behörig utländsk inspektionens eller
myndighets anmodan om behörig utländsk
rättelse, skall inspek- myndighets anmodan om
tionen vidta de åtgärder rättelse, skall inspek-
som behövs för att för- tionen vidta de åtgärder
hindra fortsatta över- som behövs för att
trädelser. Inspektionen förhindra fortsatta över-
får förbjuda bolaget att trädelser. Inspektionen
bedriva skall underrätta den be-
gränsöverskridande höriga utländska
verksamhet. myndigheten om vilka
åtgärder som vidtas.
Om ett föreläggande enligt andra-fjärde styckena inte har följts inom bestämd
tid och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har
undanröjts, skall Finansinspektionen anmäla detta till regeringen.
Följer bolaget inte Finansinspektionen får
gällande bestämmelser om begränsa bolagets för-
redovisning och täckning foganderätt eller förbjuda
av försäkringstekniska bolaget att förfoga över
skulder eller uppfyller sina tillgångar i
bolaget inte gällande Sverige, om
krav på garantibelopp, 1. bolaget inte följer
får regeringen efter gällande bestämmelser om
anmälan av skuldtäckning,
Finansinspektionen 2. bolagets kapitalbas
förbjuda bolaget att understiger en tredjedel
förfoga över sina till- av solvensmarginalen
gångar i Sverige eller eller inte uppfyller
begränsa bolagets gällande krav på
förfoganderätt. Om bo- garantibelopp,
laget driver verksamhet 3. bolagets kapitalbas
i ett annat EES-land understiger solvens-
och beslutet grundas på marginalen och det finns
att bolagets kapitalbas särskilda skäl att anta
understiger en att bolagets finansiella
tredjedel av solvens- ställning ytterligare
marginalen eller kommer att försämras,
garantibeloppet, skall eller
inspektionen underrätta 4. det bedöms vara nöd-
den behöriga myndigheten vändigt för att skydda de
i det landet och, om försäkrades intressen vid
det behövs, begära att beslut om förverkande av
denna vidtar bolagets koncession
motsvarande åtgärder. enligt 2 § eller enligt
åttonde stycket.
Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten skall drivas efter
ett sådant beslut som avses i sjätte stycket.
En koncession kan förklaras förverkad av regeringen om bolaget
1. inte längre uppfyller kraven för koncession,
2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har godkänts
enligt tredje stycket, eller
3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.

11 a §
Finansinspektionen skall
anmäla beslut enligt 11 §
sjätte stycket om förbud
eller begränsning i rätten
att förfoga över tillgångar
till de behöriga myndig-
heterna i de EES-länder
där bolaget enligt under-
rättelse bedriver försäk-
ringsverksamhet enligt
2 a kap. 1 eller 4 §.
Sådant beslut skall
dessutom anmälas till
behöriga myndigheter i de
EES-länder där bolaget har
tillgångar.
Finansinspektionen skall
anmäla beslut enligt 2
eller 11 § om förverkande
av koncession till
behöriga myndigheter i
övriga länder inom EES.
Finansinspektionen får i
samband med anmälan
enligt första stycket
begära att den behöriga
utländska myndigheten i
samarbete med inspek-
tionen vidtar mot-
svarande åtgärder. Har
bolagets koncession för-
klarats förverkad får
begäran avse att den ut-
ländska myndigheten även i
övrigt vidtar de åtgärder
som behövs för att skydda
de försäkrades intressen.

13 §[35]
Finansinspektionens Finansinspektionens
beslut om att förbjuda beslut enligt 2 a kap.
gränsöverskridande verk- 2, 3, 5 eller 6 § får över-
samhet enligt 19 kap. klagas hos kammarrätten.
11 § fjärde stycket får Inspektionens beslut om
överklagas hos kammar- att förelägga eller utdöma
rätten. Inspektionens vite enligt 21 kap. 2 §
beslut om att avslå en får överklagas hos läns-
begäran om att utfärda rätten. Prövningstillstånd
intyg enligt 2 a kap. 1 §krävs vid överklagande
fjärde stycket eller om till kammarrätten av läns-
att förelägga eller utdömarättens avgörande.
vite enligt 21 kap. 2 § Inspektionens beslut i
får överklagas hos läns- övrigt enligt denna lag
rätten. Prövningstillståndfår överklagas hos
krävs vid överklagande regeringen.
till kammarrätten av
länsrättens avgörande.
Inspektionens beslut i
övrigt enligt denna lag
får överklagas hos
regeringen.
Inspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande eller om verksamhetens
drivande enligt 11 § sjunde stycket skall gälla omedelbart.
Om överklagande av vissa beslut finns bestämmelser i 20 kap. 7 §.

13 a §[36]
Har regeringen i ett Har regeringen i ett
ärende om koncession ärende om koncession inte
inte fattat beslut sex fattat beslut sex månader
månader efter det att efter det att ansökan
ansökningen gavs in, får gavs in, eller har
sökanden begära förklaringFinansinspektionen i ett
av kammarrätten att ärende enligt 2 a kap. 2 §
ärendet onödigt uppehålls.inte fattat beslut inom
Har regeringen inte tre månader, eller i ett
meddelat beslut sex ärende enligt 2 a kap. 3,
månader efter det att 5 eller 6 §, inom en
kammarrätten avgett en månad, får sökanden begära
sådan förklaring, skall förklaring av kammarrätten
det anses som att att ärendet onödigt
ansökningen har uppehålls.
avslagits.
Efter det att
kammarrätten avgett sådan
förklaring skall ansökan
anses ha avslagits av
regeringen eller
Finansinspektionen om
beslut inte har
meddelats
- inom sex månader i ett
ärende om koncession,
- inom tre månader i ett
ärende enligt 2 a kap. 2
§, eller
- inom en månad i ett
ärende enligt 2 a kap. 3,
5 eller 6 §.

21 kap.
2 §[37]
Finansinspektionen kan Finansinspektionen kan
vid vite förelägga verk- förelägga verkställande
ställande direktören och direktören och styrelse-
styrelseledamöterna att ledamöterna att fullgöra
fullgöra sina sina skyldigheter enligt
skyldigheter enligt denna lag eller andra
denna lag eller andra författningar att
författningar att
1. till Finansinspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar eller
revisionsberättelser,
2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering, eller
3. på bolagets brev, fakturor och orderblanketter lämna sådana uppgifter som
anges i 17 kap. 5 §.
Föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om underlåtenhet att
göra anmälan medför att bolagsstämmans eller styrelsens beslut förfaller eller
bolaget blir skyldigt att träda i likvidation.
Finansinspektionen kan Finansinspektionen kan
förena annat föreläggandeförena föreläggande eller
enligt denna lag än som förbud enligt denna lag
avses i första stycket med vite.
med vite.
Har inspektionen förelagt vite skall den mot vilken föreläggandet riktas genast
skriftligen underrättas om detta.
Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan
Finansinspektionen döma ut vitet.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 2 kap. 18 §, nya 7 kap. 3 §, 10 kap. 5
§ och 12 kap. 13 § den dag regeringen bestämmer och i övrigt
den 1 juli 1995.
2. I fråga om försäkringsbolag som har koncession och som har bildats före den
1 juli 1995 gäller 2 kap. 5 § i dess äldre lydelse till utgången av juni 1996.
3. Bestämmelserna i 7 kap. 12 § om borgensförbindelser m.m. gäller inte sådana
förbindelser som ingåtts före lagens ikrafträdande.
4. För sådana placeringar hos ett livförsäkringsbolag som vid lagens
ikraftträdande överskrider gränserna i 7 kap. 10 c § första stycket 2 och 3
skall följande gälla.
Senast den 31 december 1999 skall placeringarna ha nedbringats till de nivåer
som anges i 7 kap. 10 c § första stycket 2 och 3.
Om en placering överstiger tjugo procent av det belopp som skall skuldtäckas
skall den senast den 30 juni 1996 ha nedbringats under denna nivå.
En placerings andel av det belopp som skall skuldtäckas får inte öka.
Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma
emittent får inte i något fall överstiga fem procent av det belopp som skall
skuldtäckas.
5. För försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet av nya 7 kap. 3 §,
gäller fortfarande bestämmelserna i 7 kap. 5-7 §§ samt 8 § första och andra
styckena i sin äldre lydelse.
För försäkringar som avses i första stycket och som vid ikraftträdandet av nya
7 kap. 3 § fortfarande gäller skall upprättade grunder även därefter ha fortsatt
giltighet om inte till försäkringsvillkoren har överförts bestämmelserna i
grunderna om
1. villkoren för försäkringstagarnas rätt till återköp,
2. försäkringstagarnas rätt till fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev hos bolaget,
4. verkan av underlåtenhet att betala premie,

5. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 1, 2
eller 4 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för
försäkringsfallet,
6. villkoren för tilldelning av återbäring, och
7. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
För sådana försäkringar som avses i första stycket skall 7 kap. 8 a § endast
tillämpas beträffande grunder för
1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,
2. beräkning av tekniska återköpsvärden, samt
3. återbäring till försäkringstagarna.
6. Ett försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande äger aktier eller andelar
i juridiska personer med uppgift att äga tillgångar som avses i 7 kap. 10 §
första stycket behöver inte Finansinspektionens medgivande enligt 7 kap. 17 §
för detta innehav om sådant medgivande inte krävdes före lagens ikraftträdande.

**Fotnot**

[1]jfr rådets direktiv 91/371/EEG (EGT nr L 205, 27.7.1991, s 48,
Celex 391L0371), 91/370/EEG (EGT nr L 205, 27.7.1991, s 2, Celex
391D0370), 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex
392L0049), 92/96/EEG (EGT nr L 360, 9.12.1992, s 1, Celex
392L0096).

[2]Senaste lydelse 1993:1304.

[3]Senaste lydelse 1993:1304.

[4]Senaste lydelse 1993:1304.

[5]Senaste lydelse 1993:1304.

[6]Senaste lydelse 1993:1304. Ändringen innebär bl.a. att andra
stycket upphävs.

[7]Senaste lydelse 1994:1941.

[8]Senaste lydelse 1994:1941.

[12]Senaste lydelse 1993:1304.

[13]Senaste lydelse 1992:1241.

[14]Senaste lydelse av förutvarande 2 kap. 6 § 1993:1304.
Ändringen innebär bl.a. att fjärde stycket upphävs.

[15]Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1989:1081. Ändringen
innebär bl.a. att sista stycket upphävs.

[16]Senaste lydelse 1993:1304.

[17]Senaste lydelse 1993:1304.

[18]Senaste lydelse av förutvarande 7 kap. 9 a § 1993:1304.
Ändringen innebär bl.a. att första, femte och sjätte styckena
upphävs.

[19]Senaste lydelse av förutvarande 7 kap. 10 a § 1993:1304.

[20]Senaste lydelse av förutvarande 11 § 1993:1304.

[21]Senaste lydelse 1993:1304.

[22]Senaste lydelse 1993:1304.

[23]Senaste lydelse 1993:1304.

[24]Senaste lydelse 1994:1941.

[25]Senaste lydelse 1991:1767.

[26]Senaste lydelse 1993:1304.

[27]Senaste lydelse 1993:1304.

[28]Senaste lydelse 1991:1767. Ändringen innebär bl.a. att första
stycket upphävs.

[29]Senaste lydelse 1991:1767.

[30]Senaste lydelse 1991:1767.

[31]Senaste lydelse 1993:1304.

[32]Senaste lydelse 1991:1767.

[33]Senaste lydelse 1993:1304.

[34]Senaste lydelse 1993:1304.

[35]Senaste lydelse 1995:54.

[36]Senaste lydelse 1993:1304.

[37]Senaste lydelse 1994:1941.
10

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs[38] i fråga om lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige
dels att 3 och 4 kap., 5 kap. 1-11 §§, 6 kap. 6-8 §§, 7 kap. 2 § samt 8 kap. 7
och 9 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 2 kap. 1 och 4 §§ samt 6 kap. 1, 2, 7 och 9 §§
skall utgå,
dels att punkterna 2-4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 5 kap. 12 § skall betecknas 2 kap. 6 §, nuvarande 5 kap. 13
§ skall betecknas 2 kap. 7 §, nuvarande 5 kap. 14 § skall betecknas 6 kap. 6 §,
nuvarande 6 kap. 10 § skall betecknas 8 kap. 4 a §, och nuvarande 6 kap. 11 §
skall betecknas 6 kap. 10 §,
dels att 1 kap. 2, 3 och 5 §§, 2 kap. 1-5 §§, den nya 6 §, 6 kap. 1, 3-6 och 9
§§ och den nya 10 §, 7 kap. 1 och 3 §§ samt 8 kap. 1 och 4-6 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att rubriken till 6 kap. skall lyda "Finansinspektionens uppgifter m.m.",
dels att rubriken närmast före 2 kap. 2 § skall sättas närmast före 2 kap. 4 a
§,
dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 2 kap. 4 a § och 6 kap
5 a §, samt närmast före 2 kap. 2 och 6 §§ två nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §[39]
Med skadeförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i 2 kap. 3 a §
försäkringsrörelselagen (1982:713).
Med livförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i 2 kap. 3 b §
försäkringsrörelselagen.
Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring behöver inte tillämpas för sådana
livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna 1 b och 4
försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år. De
får tillämpas för skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första stycket
klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Ersättning, som betalas i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller skadeförsäkring beroende på vilket av dessa slag av
försäkring som har meddelats. Har sådan ränta köpts i ett livförsäkringsföretag,
skall den dock i detta företag höra till livförsäkring.
För sådan livränta
eller sjukränta som
tillhör
skadeförsäkring gäller
de särskilda bestäm-
melserna om
livförsäkring i 3
kap. 2 § andra
stycket, 3 § första
och andra styckena,
5 kap. 2-7 och 9-11 §§
samt 7 kap. 2 § i
tillämpliga delar.

3 §[40]
Med EES-land där
risken är belägen
avses i denna lag
1. när försäkringen
avser byggnad eller
byggnad och dess
innehåll, till den
del byggnaden och
innehållet täcks av
samma försäkring, det
EES-land i vilket
egendomen är belägen,
2. när försäkringen
avser regist-
reringspliktigt
fordon, det
EES-land där
registreringen
skall ske,
3. när försäkringen
har en giltig-
hetstid av fyra
månader eller mindre
och oberoende av
försäkringsklass
täcker rese- eller
semesterrisker, det
EES-land där försäk-
ringstagaren har
tecknat försäkringen,
4. i andra fall än
dem som uttryck-
ligen omfattas av
1-3, om
försäkringstagaren är
en fysisk person,
det EES-land där för-
säkringstagaren har
sin vanliga vis-
telseort eller, om
försäkringstagaren är
en juridisk person,
det EES-land där det
driftställe som
försäkringen gäller är
beläget.
Det land där försäkringsgivaren har sitt säte anses som försäkringsgivarens
hemland. Försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning skall anses ha sitt
hemland i det land där sammanslutningens verkliga
ledning finns.

5 §[41]
Angående trafikförsäkring meddelas vissa särskilda bestämmelser i trafikskade-
lagen (1975:1410).
I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid av längst
fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i
sänder, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
medge undantag från de särskilda bestämmelserna om livförsäkring samt, i mån av
behov, besluta att bestämmelser som särskilt gäller skadeförsäkring skall
tillämpas i stället.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får i fråga om sådan
livförsäkring som
avses i 2 kap. 3 b §
första stycket klass
3 försäk-
ringsrörelselagen
(1982:713) medge
undantag från 5 kap.
5 § och, om det
finns särskilda skäl,
från övriga
bestämmelser om liv-
försäkring. Ett
undantag skall vara
förenligt med
Sveriges
förpliktelser i fråga
om försäkring enligt
avtalet den 2 maj
1992 om Europeiska
ekonomiska sam-
arbetsområdet.

2 kap.
Etablering
1 §
Försäkringsgivare somEn försäkringsgivare
avses i 1 kap. 1 § som i sitt hemland
får driva försäkrings-har tillstånd att
rörelse här i landet,driva försäkrings-
om tillstånd (kon- rörelse får driva
cession) därtill verksamhet här i
lämnats av landet
regeringen. Rörelsen 1. från en
skall drivas sekundäretablering
1. genom en med början två månader
generalagent som efter det att
syssloman, Finansinspektionen
2. genom ett från den behöriga
avdelningskontor myndigheten i försäk-
med självständig för-ringsgivarens
valtning (filial), hemland tagit emot
eller en underrättelse med
3. såvitt avser sådant innehåll som
försäkringsgivare i anges i 4 § första
en försäk- och andra styckena,
ringssammanslutning, 2. genom
genom en gränsöverskridande
generalrepresentation.verksamhet, så snart
Finansinspektionen
från en behörig myn-
dighet i försäk-
ringsgivarens hem-
land mottagit en
underrättelse med
sådant innehåll som
anges i 4 a §.
En generalagent
skall vara bosatt
här i landet. Han får
inte vara underårig,
i konkurs eller
underkastad
näringsförbud eller
ha förvaltare enligt
11 kap. 7 § föräldra-
balken. Som
generalagent får även
svensk juridisk
person anlitas. För
fullgörande av de
skyldigheter som
åligger generala-
genten skall den
juridiska personen
utse ett ombud som
uppfyller kraven i
första och andra me-
ningarna.
Den utländska
försäkringsgivaren
skall utfärda full-
makt för general-
agenten att ingå för
försäkringsgivaren
bindande
rättshandlingar med
tredje man samt ta
emot stämning för den
utländska försäkrings-
givaren och själv
eller genom annan
tala och svara för
denne.
För verksamhet som
drivs genom filial
gäller även
bestämmelserna i
lagen (1992:160) om
utländska filialer
m.m. Verkställande
direktör för en
utländsk
försäkringsgivares
filial skall dock
vara bosatt i
Sverige.
En
generalrepresentation
för försäkringsgivare
i en försäk-
ringssammanslutning
skall förestås av ett
ombud som uppfyller
kraven i andra
stycket. De till
sammanslutningen
hörande försäkrings-
givarna skall
utfärda fullmakt för
ombudet att vid
tvister som rör
ingångna försäkrings-
avtal ingå för
försäkringsgivarna
bindande rättshand-
lingar och att ta
emot stämning för
försäkringsgivarna
och själv eller
genom annan tala
och svara för dem.
Särskilda be-
stämmelser om ombud
för försäkringsgivare
i försäkringssamman-
slutning finns i 4
kap. Med företrädare
avses i denna lag
generalagent,
verkställande
direktör för en
filial samt ombud
för generalagent och
för försäkringsgivare
i en för-
säkringssammanslutning.
Finansinspektionen
skall efter ansökan
lämna förhandsbesked
om huruvida
koncession enligt
första stycket krävs
för en planerad
verksamhet.
Ett sådant
förhandsbesked är
bindande för den
myndighet som har
lämnat beskedet. Om
regeringen har
beslutat i fråga om
förhandsbesked är även
Finansinspektionen
bunden av detta
besked.

Gränsöverskridande Sekundäretablering
verksamhet

2 §
Efter anmälan till Med
Finansinspektionen sekundäretablering
får en försäk- enligt 1 § avses
ringsgivare 1. en generalagent
marknadsföra 2. ett
försäkringar här i avdelningskontor
landet från ett fastmed självständig
driftställe i ett förvaltning (fi-
annat EES-land lial), eller
(gränsöverskridande 3. såvitt avser
verksamhet). försäkringsgivare i
Marknadsföring som en försäkrings-
avser livförsäkringarsammanslutning, en
och som riktas till generalrepresentation.
enskilda person-
ligen skall ske
genom förmedling av
en försäkringsgivare
som har koncession
att genom ett fast
driftställe i
Sverige driva för-
säkringsrörelse här
och som tillhör
samma koncern som
försäkringsgivaren
eller som denne har
samarbetsavtal med.
Efter tillstånd av
Finansinspektionen
(koncession) får
sådan marknadsföring
som avses i första
stycket andra
meningen ske utan
förmedling av en
försäkringsgivare med
koncession i
Sverige.

3 §
Gränsöverskridande En generalagent
verksamhet får inte skall vara bosatt
avse försäkring av här i landet. Han får
följande risker inte vara underårig,
enligt 2 kap. 3 a § i konkurs eller
första stycket underkastad
försäkringsrörelse- näringsförbud eller
lagen (1982:713): ha förvaltare enligt
1. 11 kap. 7 § föräldra-
arbetsolycksfall balken. Som gene-
(klass 1), ralagent får även
2. civilrättsligt svensk juridisk
ansvar för kärnenergiperson anlitas. För
och produktansvar att fullgöra de
för läkemedel (klassskyldigheter som
13), och åligger en general-
3. agent skall den
byggnadsarbeten, om juridiska personen
sådan försäkring är utse ett ombud som
obligatorisk (klass uppfyller dessa
9 och 13). krav.
Den som deltar i Den utländska
koassuransavtal försäkringsgivaren
avseende stora skall utfärda full-
risker på annat sättmakt för general-
än som ledande agenten att ingå för
försäkringsgivare försäkringsgivaren
behöver inte göra bindande
sådan anmälan som rättshandlingar med
avses i 2 §. tredje man samt ta
Bestämmelserna i 2 §emot stämning för den
om livförsäkring utländska försäkrings-
tillämpas även på givaren och själv
verksamhet avseende eller genom annan
tontiner och sådan tala och svara för
kapi- denne.
taliseringsverksamhetFör verksamhet som
som grundas på försäk-drivs genom filial
ringstekniska beräk-gäller även
ningar. bestämmelserna i
lagen (1992:160) om
utländska filialer
m.m. En verk-
ställande direktör för
filialen skall dock
vara bosatt i
Sverige.
En
generalrepresentation
för försäkringsgivare
i en försäkringssam-
manslutning skall
förestås av ett ombud
som uppfyller
kraven i första
stycket. De försäk-
ringsgivare som hör
till samman-
slutningen skall
utfärda fullmakt för
ombudet att vid
tvister som rör
ingångna försäkrings-
avtal ingå för försäk-
ringsgivarna
bindande rättshand-
lingar och att ta
emot stämning för
försäkringsgivarna
och själv eller
genom annan tala
och svara för dem.
Ombudet ansvarar
för den verksamhet
som försäkrings-
givarna i
sammanslutningen
driver enligt denna
lag. Ombudet är
skyldigt att rätta
sig efter svenska
myndigheters beslut
och föreskrifter som
meddelas med stöd av
lag eller annan
författning.
Med företrädare
avses i denna lag
generalagent,
verkställande direk-
tör för en filial
samt ombud för
generalagent och för
försäkringsgivare i
en försäkringssamman-
slutning.

Annan verksamhet än
försäkringsrörelse

4 §
Om det finns En underrättelse
särskilda skäl, får enenligt 1 § 1 om
försäkringsgivare somsekundäretablering
har fått sådan skall innehålla
koncession som 1. uppgifter om
anges i 1 § medges sekundäretable-
att driva annan ringens adress och
rörelse här i landetom vem som skall
än försäkringsrörelse.vara dess
Medgivande lämnas avföreträdare,
regeringen eller, 2. en plan över den
efter regeringens tilltänkta
bemyndigande, av verksamheten med
Finansinspektionen. angivande av
Om det finns skäl, etableringens
får ett medgivande organisation och
enligt första vilket slags
stycket återkallas försäkringsverksamhet
av den som får lämnasom skall drivas
sådant medgivande. där, och
3. intyg utfärdat
av hemlandsmyn-
digheten om för-
säkringsgivarens
kapitalbas.
För verksamhet som
avser försäkringar
angivna i 2 kap.
3 a § första stycket
10 försäkringsrörelse-
lagen (1982:713)
(motorfordons-
ansvar) och som
inte uteslutande
avser försäkring av
fraktförares ansvar,
skall en under-
rättelse dessutom
innehålla en försäkran
att försäk-
ringsgivaren är med-
lem i Trafik-
försäkringsföreningen.
Om
försäkringsgivaren
avser att ändra sin
verksamhet i fråga
om förhållanden som
anges i första
stycket 1 och 2, får
ändringen göras
tidigast en månad
efter det att
försäkringsgivaren
underrättat
Finansinspektionen
om ändringen.

Gränsöverskridande
verksamhet

4 a §
En underrättelse
enligt 1 § 2 om att
en försäkringsgivare
skall meddela för-
säkringar här i
landet från ett fast
driftställe i ett
annat EES-land
(gränsöverskridande
verksamhet) skall
innehålla
1. uppgift om
vilket eller vilka
slag av risker
eller åtaganden för-
säkringarna skall
täcka, och
2. intyg utfärdat
av hemlandsmyn-
digheten om
a)
försäkringsgivarens
kapitalbas, och
b) vilka
försäkringsklasser
försäkringsgivarens
koncession om-
fattar.
För verksamhet som
avser försäkringar
angivna i 2 kap.
3 a § första stycket
10 försäkringsrörelse-
lagen (1982:713)
(motorfordons-
ansvar) och som
inte uteslutande
avser försäkring av
fraktförares ansvar,
skall en under-
rättelse dessutom
innehålla
1. uppgift om vem
som är för-
säkringsgivarens
representant enligt
5 § trafikskadelagen
(1975:1410), och
2. en försäkran att
försäkringsgivaren är
medlem i Trafik-
försäkringsföreningen.
Om
försäkringsgivaren
avser att ändra sin
verksamhet i fråga
om förhållanden som
anges i första och
andra styckena, får
ändringen göras
tidigast en månad
efter det att
Finansinspektionen
underrättats om
ändringen.

Separationsprincipen

5 §[42]
Försäkringsgivare får här i landet bara driva sådan försäkringsrörelse som
försäkringsgivaren driver i sitt hemland.
Rörelse som avses iRörelse som avses i
2 kap. 3 b § 2 kap. 3 b §
försäkringsrörelse- försäkringsrörelse-
lagen (1982:713), lagen (1982:713),
direkt direkt
livförsäkringsrörelse,livförsäkringsrörelse,
får här i landet får här i landet
förenas endast med förenas endast med
direkt skadeförsäk- direkt skadeförsäk-
ringsrörelse som ringsrörelse som
avses i 2 kap. 3 a §avses i 2 kap. 3 a §
första stycket klas-första stycket klas-
serna 1 och 2 försäk-serna 1 och 2 försäk-
ringsrörelselagen ringsrörelselagen
samt med rörelse samt med rörelse
avseende återför- avseende återför-
säkring (indirekt säkring (indirekt
försäkring) av försäkring) av
försäkring enligt försäkring enligt
någon av dessa någon av dessa
klasser och klasser och
livförsäkring om intelivförsäkring om inte
annat följer av annat följer av
fjärde stycket. tredje stycket.
En försäkringsgivare
som i sitt hemland
förenar direkt liv-
försäkringsrörelse med
någon annan skade-
försäkringsrörelse än
sådan som avses i
andra stycket, får
genom agentur eller
filial här i landet
endast driva skade-
försäkringsrörelse om
inte annat följer av
fjärde stycket.
Utöver vad som Utöver vad som
följer av andra och följer av andra
tredje styckena får stycket får direkt
direkt liv- livförsäkringsrörelse
försäkringsrörelse ochoch skadeförsäk-
skadeförsäkrings- ringsrörelse här i
rörelse här i landetlandet bedrivas av
bedrivas av samma samma för-
försäkringsgivare omsäkringsgivare om
sådan verksamhet sådan verksamhet
samtidigt bedrevs samtidigt bedrevs
här vid tidpunkten här vid tidpunkten
för undertecknandet för undertecknandet
av avtalet om Euro- av avtalet om
peiska ekonomiska Europeiska
samarbetsområdet, ekonomiska sam-
den 2 maj 1992. arbetsområdet, den
2 maj 1992.
Direkt Direkt
livförsäkringsrörelselivförsäkringsrörelse
och skadeförsäkrings-och skadeförsäk-
rörelse som här i ringsrörelse som här
landet bedrivs av i landet bedrivs av
samma försäkrings- samma försäk-
givare enligt andra ringsgivare enligt
eller fjärde stycketandra eller tredje
skall hållas åtskildastycket skall hållas
hos försäkrings- åtskilda hos för-
givaren. säkringsgivaren.

Övriga bestämmelser

5 kap. 12 § 6 §
En försäkringsgivareEn försäkringsgivare
eller företrädare fåreller företrädare får
inte till fördel förinte till fördel för
enskilda en enskild försäk-
försäkringstagare ringstagare eller
eller grupper av grupp av
försäkringstagare, påförsäkringstagare, på
annat sätt än genom annat sätt än genom
återbäring, medge återbäring, medge
direkt eller direkt eller
indirekt nedsättningindirekt nedsättning
av de livförsäkrings-av de livförsäkrings-
premier som premier som
försäkringsgivaren försäkringsgivaren
enligt fastställda enligt grunder
grunder bestämt för eller andra
sin rörelse här i tekniska beräkningar
landet. tillämpar för sin
rörelse här i landet.

6 kap. Om tillsyn 6 kap. Finans-
över inspektionens
försäkringsverksamhetenuppgifter m.m.

Tillsynens
inriktning

1 §
Verksamhet som Finansinspektionen
bedrivs enligt skall följa den
denna lag skall stå verksamhet som
under tillsyn av drivs enligt denna
Finansinspektionen lag i den
i den utsträckning utsträckning som
som följer av lagen.behövs för
Inspektionen skall tillämpningen av
verka för en sund lagen. Inspektionen
utveckling av skall, i samarbete
verksamheten. med den behöriga
myndigheten i försäk-
ringsgivarens
hemland, verka för
Inspektionen skall en sund utveckling
lämna de uppgifter av verksamheten.
till behöriga Finansinspektionen
myndigheter i skall lämna uppgift
försäkringsgivarnas till behöriga myn-
hemländer som dessa digheter i en försäk-
myndigheter behöver ringsgivares
för kontroll av hemland, om dessa
försäkringsgivarnas myndigheter behöver
soliditet samt i uppgiften för sin
övrigt ha ett sådanttillsyn över en för-
nära samarbete med säkringsgivares
övriga EES-länders verksamhet, samt i
behöriga myndigheterövrigt ha ett nära
som föranleds av samarbete med
avtalet om behöriga myn-
Europeiska ekono- digheter.
miska samarbets-
området.
Efter anmälan till
Finansinspektionen
kan en behörig
myndighet i en
försäkringsgivares
hemland företa
undersökning hos en
sekundäretablering
här i landet.

3 §
Företrädaren skall En försäkringsgivare
lämna Finans- som driver för-
inspektionen de säkringsverksamhet
upplysningar som här i landet enligt
inspektionen begär 2 kap. skall lämna
om försäkringsgivarenFinansinspektionen
och den verksamhet de uppgifter som
som denne driver härbehövs för fullgörande
i landet genom av gransk-
etablering. ningsuppgifter
Företrädaren skall enligt denna lag.
hålla tillgångar samtFörsäkringsgivaren
räkenskaper och skall även hålla
andra handlingar tillgångar,
tillgängliga för räkenskaper och
granskning av andra handlingar
Finansinspektionen. tillgängliga för
granskning.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en försäkringsgivare skall lämna
till inspektionen.

4 §
Skyldighet enligt 3 §Skyldigheten enligt
att lämna 3 § att lämna
upplysningar och upplysningar och
hålla tillgångar ochhålla tillgångar och
handlingar handlingar
tillgängliga för tillgängliga för
granskning åligger granskning gäller
även även för
1. styrelsen och 1. styrelsen och
verkställande verkställande
direktören i aktie- direktören eller
bolag som driver motsvarande organ i
verksamhet här i företag vars verk-
landet med föremål samhet uteslutande
uteslutande att bi- skall vara att
träda utländsk biträda utländsk
försäkringsgivare somförsäkringsgivare
driver rörelse här ieller som sådan för-
landet, säkringsgivare har
ett bestämmande
inflytande i,
2. ordförande och 2. ordförande och
verkställande verkställande
direktör eller direktör eller
motsvarande be- motsvarande befatt-
fattningshavare i ningshavare i
tarifförening, skadereglerings-
skaderegleringsnämnd,nämnd, villkorsnämnd
villkorsnämnd eller eller annat
annat liknande liknande organ, som
organ, som här i här i landet biträder
landet biträder sådanutländsk
försäkringsgivare vidförsäkringsgivare i
rörelsens dess rörelse.
bedrivande, och
3. personer som är
införda i en
förteckning som
anges i 4 kap. 2 §.

5 §
Finansinspektionen Om en
får meddela de försäkringsgivare
erinringar i fråga överträder denna lag
om försäkringsgivareseller en föreskrift
verksamhet här i som har meddelats
landet som med stöd av denna
inspektionen anser lag eller på annat
behövliga. sätt visar sig
Finansinspektionen olämplig att driva
skall förelägga försäkringsverksamhet
försäkringsgivaren här, får Finans-
att vidta rättelse, inspektionen före-
om inspektionen lägga försäkrings-
finner att givaren att vidta
1. avvikelse skett rättelse. Om försäk-
från denna lag ellerringsgivaren inte
föreskrifter som harföljer föreläggandet
meddelats med stöd skall inspektionen
av denna lag eller underrätta behörig
grunderna, om sådanamyndighet i försäk-
finns, ringsgivarens
2. grunderna inte hemland.
längre är till-
fredsställande med
hänsyn till om-
fattningen och
beskaffenheten av
försäkringsgivarens
rörelse,
3. de tillgångar
som motsvarar värdet
av de för-
säkringstekniska
skulderna inte
längre är tillräck-
liga, eller
4. det i övrigt
finns allvarliga
anmärkningar mot
försäkringsgivarens
verksamhet.
Om ett föreläggande Om rättelse ändå inte
enligt första sker, får
stycket inte har inspektionen för-
följts inom den be- bjuda försäkrings-
stämda tiden och detgivaren att
anmärkta förhållandetfortsätta sin
inte heller på någotmarknadsföring och
annat sätt undan- att ingå nya försäk-
röjts, skall ringsavtal om
Finansinspektionen risker som är belägna
anmäla detta till här i landet eller,
regeringen. när det gäller livför-
Följer en säkring, om
försäkringsgivare försäkringsåtaganden
inte gällande som skall fullgöras
bestämmelser om här i landet. Innan
redovisning och ett förbud meddelas
täckning av försäk- skall inspektionen
ringstekniska underrätta behörig
skulder får myndighet i
regeringen, efter försäkringsgivarens
att ha underrättat hemland.
behörig myndighet i I brådskande fall
försäkringsgivarens får Finansinspek-
hemland, förbjuda tionen, utan att
försäkringsgivaren den behöriga myndig-
att fritt förfoga heten
över sina tillgångarunderrättats,vidta
i Sverige. de åtgärder som anges
i andra stycket för
att hindra att
ytterligare över-
trädelser sker.
Finansinspektionen
får i brådskande fall
och utan att den
utländska behöriga
myndigheten under-
rättats även förordna
ett ombud att på för-
säkringsgivarens
vägnar ta emot
stämning och i övrigt
företräda denne med
avseende på redan
meddelade försäk-
ringar. Till dess
att kungörelse skett
av sådant förordnande
får försäkringstagare,
om försäkringsgivaren
inte är en
försäkringssamman-
slutning, sätta in
förfallen
försäkringspremie hos
Finansinspektionen
med samma verkan
som om den blivit
betald till försäk-
ringsgivaren.

5 § 5 a §
Om behörig myndighetOm en behörig
i en försäk- myndighet i en för-
ringsgivares säkringsgivares
hemland inskränker hemland inskränker
försäkringsgivarens försäkringsgivarens
rätt att förfoga överrätt att förfoga över
sina tillgångar, sina tillgångar,
skall Finans- skall Finansinspek-
inspektionen på tionen på begäran av
begäran av myndig- myndigheten vidta
heten vidta samma samma åtgärder i fråga
åtgärder beträffandeom försäkrings-
försäkringsgivarens givarens tillgångar
tillgångar i i Sverige.
Sverige.
Finansinspektionen Finansinspektionen
får besluta hur skall biträda den
skadeförsäkrings- behöriga myndigheten
verksamhet skall i försäkringsgivarens
drivas efter ett hemland vid verk-
sådant beslut som ställighet av ett
avses i fjärde och beslut om hur
femte styckena. För försäkringsverksam-
livförsäkringsverksamhetheten skall drivas
skall bestämmelsernaefter det att den
i 7 kap. 2 § myndigheten
tillämpas. beslutat
- att
försäkringsgivaren
inte får fortsätta
sin marknadsföring
eller ingå nya försäk-
ringsavtal, eller
- att inskränka för-
säkringsgivarens rätt
att förfoga över sina
tillgångar.

5 kap. 14 § 6 §
Om företrädaren inteOm en företrädare
kan utöva sitt avsäger sig sitt
uppdrag, om han uppdrag, om
avsäger sig det fullmakten
eller om fullmakten återkallas eller om
återkallas, skall företrädaren av annan
Finansinspektionen anledning inte kan
för tiden till dess utöva sitt uppdrag,
hindret upphört skall åtgärder som
eller en ny anges i 5 §
företrädare blivit första-tredje
befullmäktigad och stycket vidtas. Om
godkänd förordna ettdet med hänsyn till
ombud att på skyddet av försäk-
försäkringsgivarens ringstagarnas
vägnar ta emot intressen är nödvän-
stämning och i övrigtdigt, får inspek-
företräda denne med tionen, för tiden
avseende på redan till dess hindret
meddelade upphört eller en ny
försäkringar. Ett företrädare blivit
sådant förordnande befullmäktigad, för-
skall inspektionen ordna ett ombud i
genast kungöra i enlighet med 5 §
Post- och Inrikes fjärde stycket.
Tidningar. Till
dess att en sådan
kungörelse skett får,
beträffande andra
försäkringsgivare än
försäkringsgivare i
försäkrings-
sammanslutning,
försäkringstagare hos
inspektionen sätta
in förfallen
försäkringspremie med
samma verkan som om
den blivit betald
till försäkrings-
givaren.

9 §[43]
Om det kan antas att någon driver sådan verksamhet att denna lag är tillämplig,
får Finansinspektionen förelägga denne att lämna de upplysningar om verksamheten
som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.
Om Om
Finansinspektionen Finansinspektionen
finner att någon finner att någon
utan koncession driver
driver tillstånds- försäkringsverksamhet
pliktig verksamhet, utan att
skall inspektionen förutsättningarna en-
förelägga denne att ligt 2 kap. är
inom viss tid ansökauppfyllda, skall
om koncession eller inspektionen före-
vidta de ändringar ilägga denne att
verksamheten som upphöra med
inspektionen anger verksamheten.
eller också upphöra Inspektionen skall
med verksamheten. genast underrätta
Bestämmelsen i behörig myndighet i
andra stycket skall försäkringsgivarens
i tillämpliga delar hemland om
gälla om Finansin- föreläggandet.
spektionen finner
att någon driver
gränsöverskridande
verksamhet utan att
anmälan skett.
Ett föreläggande enligt denna paragraf får riktas mot såväl försäkringsgivaren
som den som här i landet, i syfte att förmå någon att teckna försäkring hos
försäkringsgivaren, är verksam för försäkringsgivarens räkning.

11 § 10 §
Försäkringsgivare somRegeringen får
omfattas av denna föreskriva att en
lag skall med årligaförsäkringsgivare som
avgifter bekosta enligt denna lag
Finansinspektionens driver verksamhet
verksamhet enligt från en sekun-
de närmare före- däretablering här i
skrifter som landet, skall
regeringen betala årliga av-
meddelar. gifter till
Finansinspektionen.
Regeringen skall i
så fall meddela
närmare föreskrifter
om hur avgiften
skall beräknas.

7 kap.
1 §
Om en Om en
försäkringsgivare försäkringsgivare
upphör att driva till följd av ett
försäkringsrörelse härbeslut av behörig
i landet, åligger myndighet i
det försäkrings- hemlandet inte
givaren att med längre får driva
bifogande av giltig försäkringsrörelse här
fullmakt hos i landet, skall
Finansinspektionen Finansinspektionen
uppge ombud, som vidta de åtgärder som
godkänns av behövs för att hindra
inspektionen, att påatt försäkrings-
försäkringsgivarens givaren fortsätter
vägnar företräda denneverksamheten eller
med avseende på inleder ny verk-
redan meddelade samhet.
försäkringar. För Inspektionen skall,
tiden intill dess på begäran av och i
sådan anmälan har samarbete med be-
skett får hörig myndighet i
Finansinspektionen försäkringsgivarens
förordna ett ombud hemland,
med nämnda - förbjuda
befogenhet. Inspek- försäkringsgivaren
tionen skall genast att förfoga över sina
införa kungörelse i tillgångar i Sverige
Post- och Inrikes eller begränsa
Tidningar om försäkringsgivarens
godkännandet eller förfoganderätt, eller
förordnandet. Intill - förbjuda
dess sådant försäkringsgivaren
kungörande har att fortsätta sin
skett, får försäk- marknadsföring eller
ringstagare hos att ingå nya
Finansinspektionen försäkringsavtal.
sätta in förfallen Finansinspektionen
försäkringspremie medskall i övrigt vidta
samma verkan som om de åtgärder som behövs
den blivit inbetald till skydd för de
till försäkrings- försäkrades
givaren. intressen.
Inspektionen skall
också biträda
hemlandets
myndighet i ange-
lägenheter som rör
avvecklingen av för-
säkringsgivarens
verksamhet här i
landet. Inspek-
tionen får därvid
vidta sådana åtgärder
som inspektionen
kan besluta i fråga
om ett svenskt
försäkringsbolag.

3 §
En försäkringsgivareNär
som har koncession Finansinspektionen
enligt 2 kap. 1 § fårav en behörig
med Finans- myndighet i ett
inspektionens annat EES-land ges
tillstånd helt ellertillfälle att yttra
delvis överlåta sittsig över en fråga om
försäkringsbestånd tillstånd till en
till en annan för- överlåtelse av ett
säkringsgivare som ibestånd av försäk-
Sverige har fått ringar som
koncession att meddelats under
driva sådan verksamhet som dri-
försäkringsrörelse. vits med stöd av
denna lag, skall
inspektionen lämna
sitt samtycke om
1.
försäkringstagarnas
rätt inte försämras,
och
2. den övertagande
försäkringsgivaren
har den kapitalbas
som krävs sedan över-
låtelsen beaktats.
Om det Finansinspektionen
försäkringsbestånd somskall yttra sig
överlåtelsen avser inom tre månader.
består av försäkringar
som meddelats genom
gränsöverskridande
verksamhet, får
tillstånd ges endast
om behörig myndighet
i det land där
riskerna är belägna
samtycker till över-
låtelsen och den
övertagande för-
säkringsgivaren där
uppfyller kraven för
gränsöverskridande
verksamhet med de
försäkringar som över-
låtelsen avser.
Är den övertagande Finansinspektionen
försäkringsgivaren enskall innan den
utländsk yttrar sig ge
EES-försäkringsgivareberörda försäk-
krävs för tillstånd,ringstagare och
utöver vad som angeslivräntetagare till-
i andra stycket, fälle att anmäla om
att behörig myn- de har något att
dighet i invända mot
försäkringsgivarens överlåtelsen. Därvid
hemland intygar att skall vad som
försäkringsgivaren föreskrivs i 15 kap.
har erforderlig 4 § första stycket
kapitalbas sedan försäkrings-
överlåtelsen rörelselagen
beaktats. (1982:713) gälla i
tillämpliga delar.
En försäkringsgivare
som har fått
koncession enligt 2
kap. 1 § får med
Finansinspektionens
tillstånd helt eller
delvis överlåta sitt
försäkringsbestånd som
består av försäkringar
som meddelats genom
gränsöverskridande
verksamhet till en
EES-försäkringsgivare
med fast driftställe
i det land där
riskerna är belägna.
Tillstånd får medges
endast om behörig
myndighet i över-
tagande försäkrings-
givares hemland
intygar att försäk-
ringsgivaren har
erforderlig
kapitalbas sedan
överlåtelsen beaktats
och behörig
myndighet i det
land där riskerna är
belägna samtycker
till överlåtelsen.
Ansökan om tillstånd
skall göras av såväl
överlåtare som över-
tagare. Vid ansök-
ningen skall fogas
det avtal, som
träffats angående
överlåtelsen. Med
avseende på ansök-
ningen gäller vidare
vad i 15 kap. 3 §
andra stycket och 4 §
andra stycket
försäkringsrörelse-
lagen (1982:713)
föreskrivs i tillämp-
liga delar.
Om ansökningen
bifalls, skall över-
låtaren anses
fritagen från sina
förpliktelser på
grund av det över-
låtna försäkringsbe-
ståndet, vilka
förpliktelser i
stället skall åvila
övertagaren. Angående
underrättelse om
verkställd överlåtelse
skall bestämmelsen i
15 kap. 6 § försäk-
ringsrörelselagen
tillämpas.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela närmare
föreskrifter om de
handlingar som
skall bifogas en
ansökan om tillstånd.

8 kap.
1 §
Finansinspektionen Finansinspektionen
skall i Post- och skall i Post- och
Inrikes Tidningar Inrikes Tidningar
kungöra kungöra
1. beviljande av 1. förordnande av
koncession eller ett ombud enligt 6
utvidgning av kap. 5 eller 6 §,
koncession, 2. beslut om att
2. godkännande av förbjuda eller
företrädare eller begränsa försäkrings-
ändring av givarens rätt att
grunderna, förfoga över sina
3. ändring i tillgångar här i
bolagsordning eller landet, och
liknande handling 3. beslut om att
som innefattar lämna sitt samtycke
ändring av till överlåtelse av
försäkringsgivarens försäkringsbestånd.
firma,
4. förverkande av
koncession, och
5. tillstånd till
överlåtelse av
försäkringsbestånd.

4 §
Ett ombud, som Ett ombud, som
enligt 5 kap. 14 § enligt 6 kap. 5
eller 7 kap. 1 § eller 6 § förordnats
förordnats av av Finans-
Finansinspektionen, inspektionen, har
har rätt att få rätt att få ersättning
ersättning av försäk-av försäkringsgivaren
ringsgivaren med med det belopp som
det belopp som bestäms av inspek-
bestäms av inspek- tionen.
tionen.

5 §[44]
En försäkringsgivare som driver försäkringsrörelse här i landet skall i alla
meddelanden till allmänheten nämna sin företagsform och sitt hemland.
Försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäkrings-
villkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.
I meddelanden till
allmänheten om
företagets fonder
skall särskilt anges
beloppet av ännu
inte inbetalade
förbindelser av
delägare eller
garanter om dessa
belopp inräknats i
fonderna.
Om en Regeringen eller,
försäkringsgivare efter regeringens
marknadsför bemyndigande,
försäkringar avseendeFinansinspektionen
andra risker än skall meddela när-
stora risker genom mare föreskrifter om
gränsöverskridande den information som
verksamhet i ett en försäkringsgivare
annat EES-land, skall lämna till
skall för- försäkringstagarna
säkringstagarna och till den som
underrättas om i avser att teckna en
vilket land det försäkring hos
fasta driftställe försäkringsgivaren.
som avtalet skall
ingås med är beläget.
Sådan information
skall även finnas på
varje handling som
lämnas till
försäkringstagarna.
Avtalet och
försäkringsansökan, om
den är bindande,
skall innehålla
adress till för-
säkringsgivarens
huvudkontor och
till den agentur
eller filial som
avtalet ingås med.
Om försäkringen
omfattar den försäk-
ringsklass som
anges i 2 kap. 3 a §
första stycket 10
försäkringsrörelse-
lagen (1982:713)
skall avtalet och
en bindande försäk-
ringsansökan även
innehålla namn och
adress till den som
företräder försäk-
ringsgivaren vid
skadefall.
Innan ett avtal om
livförsäkring ingås
genom gräns-
överskridande verk-
samhet i andra fall
än som avses i
2 kap. 2 § andra
stycket skall
försäkringsgivaren
till försäkrings-
tagaren överlämna en
handling där
försäkringstagaren
uppmärksammas på att
försäkringsgivaren är
underkastad
tillsynsreglerna i
det land där det för-
säkrande fasta
driftstället är
beläget. Försäkrings-
tagaren skall
skriva under hand-
lingen. Handlingen
skall överensstämma
med formulär som
fastställs av
regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen.

6 §[45]
Finansinspektionens Följande beslut av
beslut om Finansinspektionen,
1. att avslå en får överklagas hos
ansökan om kammarrätten,
koncession enligt 3 nämligen beslut
kap. 3 eller 4 §, 1. att förbjuda en
2. att förbjuda en försäkringsgivare att
försäkringsgivare attfortsätta med sin
förfoga över sina marknadsföring eller
tillgångar enligt 6 ingå nya försäk-
kap. 5 § femte ringsavtal,
stycket eller 2. att inskränka en
3. att återkalla försäkringsgivares
koncession för rätt att förfoga över
gränsöverskridande sina tillgångar
verksamhet eller enligt 6 kap.
förbjuda sådan 5 eller 5 a § eller
verksamhet enligt 7 kap. 1 §, eller
6 kap. 8 § tredje 3. att inte lämna
eller fjärde stycketsitt samtycke till
får överklagas hos en överlåtelse av ett
kammarrätten. försäkringsbestånd
Finansinspektionensenligt 7 kap. 3 §.
beslut om att avslå Finansinspektionens
en ansökan om att beslut om att förena
utfärda intyg enligtett föreläggande med
3 kap. 6 § tredje vite får överklagas
stycket eller om hos länsrätten. Pröv-
att förelägga vite fårningstillstånd krävs
överklagas hos läns-vid överklagande
rätten. Prövnings- till kammarrätten av
tillstånd krävs vid länsrättens avgörande.
överklagande till
kammarrätten av läns-
rättens avgörande.
Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.
Finansinspektionen får bestämma att beslut enligt första stycket skall gälla
omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. En försäkringsgivare med säte i ett land inom EES, som med koncession driver
försäkringsrörelse i Sverige vid ikraftträdandet, skall anses ha uppfyllt
villkoren i 2 kap. 1-4 §§ för att få driva försäkringsrörelse från en
sekundäretablering här i landet.
3. Försäkringsgivare, som avses i punkt 2 och som har deponerat värdehandlingar
i bankinstitut enligt 6, 10 och 15 a §§ lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall återfå de
deponerade tillgångarna.
4. Om Finansinspektionen när denna lag träder i kraft, förvaltar ett sådant
administrationsbo som avses i 7 kap. 2 § i dess äldre lydelse, skall den
bestämmelsen tillämpas för förvaltningen av administrationsboet.

**Fotnot**

[38]jfr rådets direktiv 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1,
Celex 392L0049), 92/96/EEG (EGT nr L 360, 9.12.1992, s 1, Celex
392L0096).

[39]Ändringen innebär att femte stycket upphävs.

[40]Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs.

[41]Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.

[42]Ändringen består bl.a. i att tredje stycket upphävs

[43]Ändringen består bl.a. i att tredje stycket upphävs.

[44]Ändringen innebär bl.a. att tredje och femte stycket upphävs.

[45]Senaste lydelse 1995:102.
60

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs[46] i fråga om lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige[47]
dels att 13 a, 36 och 38 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 38 § skall utgå,
dels att 1-2 a, 6, 7, 9, 10-13, 14-16, 19, 21, 24 a, 25 och 29 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 12 a § och 29 a-29 c §§
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §[48]
Denna lag innehållerDenna lag innehåller
bestämmelser om rättbestämmelser om rätt
för utländska för utländska
försäkringsföretag attförsäkringsföretag att
driva för- driva för-
säkringsrörelse i säkringsrörelse i
Sverige. Lagen Sverige. Lagen
gäller inte för sådanagäller inte för sådana
försäkringsgivare somförsäkringsgivare som
omfattas av lagen omfattas av lagen
(1993:1302) om (1993:1302) om
EES-försäk- EES-för-
ringsgivares säkringsgivares
verksamhet i verksamhet i
Sverige. Sverige. Regeringen
eller, efter rege-
ringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela särskilda
föreskrifter om
bedrivande av försäk-
ringsrörelse för att
uppfylla Sveriges
åtaganden till följd
av avtal mellan
Europeiska gemen-
skaperna (EG) och
Schweiz.
Utländskt försäkringsföretag får driva försäkringsrörelse genom generalagent
som syssloman här i landet, om det har fått tillstånd av regeringen (koncession)
till detta.
Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida
koncession enligt andra stycket krävs för en planerad verksamhet.
Ett förhandsbesked enligt tredje stycket är bindande för den myndighet som har
lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även
Finansinspektionen bunden av detta besked.
Om det finns särskilda skäl och företagets reglemente tillåter det, får ett
utländskt försäkringsföretag som har erhållit koncession medges att genom
generalagenten driva annan rörelse här i landet än försäkringsrörelse.
Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen.
Om det finns skäl, får ett medgivande enligt femte stycket återkallas av den
som får lämna sådant medgivande.
Det land där företaget har sitt säte anses som dess hemland.

2 §[49]
Ett utländskt försäkringsföretag får här i landet bara driva sådan för-
säkringsrörelse som det driver i sitt hemland.
Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 3
a § försäkringsrörelselagen (1982:713). Med livförsäkring avses sådana
försäkringar som anges i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.
Direkt livförsäkringsrörelse får här i landet förenas endast med rörelse av-
seende återförsäkring av livförsäkring.
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
denna lag om liv- denna lag om livför-
försäkring, med säkring, med
undantag för 16 a §,undantag för 16 a §,
- får tillämpas ocksåfår tillämpas också för
för sjuk- och sjuk- och
olycksfallsför- olycksfallsför-
säkringar som säkringar som avses
avses i 2 kap. 3 i 2 kap. 3 a § första
a § första stycketstycket klasserna 1
klasserna 1 och och 2 försäkrings-
2 försäkringsrörel-rörelselagen samt för
selagen samt för avgångsbidragsförsäk-
avgångsbidrags- ringar.
försäkringar, Bestämmelserna i
- behöver inte denna lag om liv-
tillämpas för såda-försäkring, med
na livförsäkringarundantag för 10 §
som avses i fjärde stycket och
2 kap. 3 b § 16 a §, behöver inte
första stycket tillämpas för sådana
klasserna 1 b livförsäkringar som
och 4 om premien avses i 2 kap. 3 b §
är beräknad och första stycket
bestämd för längstklasserna 1 b och 4
fem år. försäkringsrörelselagen
om premien är
beräknad och bestämd
för längst fem år.
Ersättning, som Ersättning, som
utges i form av utges i form av
livränta eller livränta eller
sjukränta, tillhör sjukränta, tillhör
endera livförsäkringendera livförsäkring
eller annan för- eller annan för-
säkring beroende på säkring beroende på
vilket av dessa vilket av dessa
slag av försäkringarslag av försäkringar
som har meddelats. som har meddelats.
Har en sådan ränta Har en sådan ränta
inköpts i ett livför-inköpts i ett
säkringsbolag, skalllivförsäkringsföretag,
den dock i detta skall den dock i
bolag höra till liv-detta företag höra
försäkring. till livförsäkring.
För sådan livränta För sådan livränta
eller sjukränta som eller sjukränta som
tillhör annan tillhör annan
försäkring än livför-försäkring än livför-
säkring gäller de säkring gäller de
särskilda bestäm- särskilda bestäm-
melserna om melserna om
livförsäkring i 6 § livförsäkring i 10 §,
sjunde stycket, 7 § 15 § tredje och
tredje stycket, 9 § fjärde styckena samt
första stycket, 17 och 28 §§ i
10-13 samt 14, 15, tillämpliga delar.
17 och 28 §§ i
tillämpliga delar.

2 a §5
Denna lag gäller
inte återförsäkring.
Särskilda
bestämmelser om tra-
fikförsäkring finns i
trafikskadelagen
(1975:1410).
I fråga om
livförsäkring, som
gäller endast för
dödsfall och med-
delas för en tid av
längst fem år eller
mot en premie som är
beräknad och bestämd
för längst fem år, får
regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
medge undantag från
de särskilda
bestämmelserna om
livförsäkring samt
besluta att bestäm-
melser som särskilt
gäller skadeförsäkring
skall tillämpas i
stället. Undantag får
dock inte medges
från bestämmelserna
om beräkning av
premiereserv i 10 §
fjärde stycket.
Regeringen eller, Regeringen eller,
efter regeringens efter regeringens
bemyndigande, bemyndigande,
Finansinspektionen Finansinspektionen
får i fråga om sådanfår i fråga om sådan
livförsäkring som livförsäkring som
avses i 2 kap. 3 b §avses i 2 kap. 3 b §
första stycket klassförsta stycket klass
3 försäk- 3 försäk-
ringsrörelselagen ringsrörelselagen
(1982:713) medge (1982:713) medge
undantag från 13 § undantag från 13 §
och, om det finns och, om det finns
särskilda skäl, frånsärskilda skäl, från
övriga bestämmelser övriga bestämmelser
om livförsäkring. Ettom livförsäkring. Ett
undantag skall vara undantag skall vara
förenligt med förenligt med
Sveriges Europeiska
förpliktelser i frågagemenskapernas
om försäkring enligträttsakter i fråga om
avtalet den 2 maj försäkring.
1992 om Europeiska
ekonomiska sam-
arbetsområdet.

6 §6
Ansökan om koncession görs hos regeringen. Ansökan skall lämnas in till Finans-
inspektionen som skall överlämna den till regeringen med eget yttrande.
Till ansökan skall fogas dels en plan för den tilltänkta verksamheten,
dels bevis att företaget på det sätt och under de villkor, som Finansin-
5Senaste lydelse 1993:1305.
6Senaste lydelse 1993:1305.
spektionen godkänner, i bankinstitut har deponerat värdehandlingar till ett
värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde då ansökningen lämnades in.
Deponering enligt andra stycket skall ske särskilt för livförsäkring och sär-
skilt för skadeförsäkring.
Deponeringen skall ske i värdehandlingar, som Finansinspektionen godtagit.
Inspektionen får bestämma att deponeringen får ske med det lägre belopp som
inspektionen med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet anser
skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkalla om det finns skäl till det.
Bestämmelser om att Finansinspektionen får medge företag undantag från
skyldigheten att göra deponering i vissa fall finns i 23 a §.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela närmare föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla och vilka
ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.
Om rörelsen skall avse
livförsäkring, skall
enligt 11 § upprättas sär-
skilda grunder för
verksamheten.
Grunderna, som skall
bifogas ansökningen om
koncession, skall
underställas regeringen
för stadfästelse.

7 §[7]
Regeringen beviljar koncession om ansökan har skett enligt 6 § och den planerade
verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund för-
säkringsverksamhet. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.
Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare
försäkringsgivare.
Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter,
för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets
slut.
I samband med
beviljandet av konces-
sionen stadfäster
regeringen enligt 11 §
upprättade grunder för
verksamheten om dessa
överensstämmer med denna
lag och andra författ-
ningar.
Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 3 a
och 3 b §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).
Avser ansökan endast ändring av beviljad koncession får Finansinspektionen
besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.
9 §[8]
Å ändring av stadfästa
grunder skall ock sökas
regeringens stad-
fästelse. I regeringens
ställe äger Finans-
inspektionen besluta i
sådant ärende, om det
icke är av principiell
betydelse eller eljest
av synnerlig vikt.
Ansökningen skall in-
lämnas till Finans-
inspektionen.
Ansökan om förlängning avAnsökan om förlängning av
koncession, som koncession, som
beviljats för bestämd beviljats för bestämd tid,
tid, skall prövas av den skall prövas av den
myndighet som beviljat myndighet som beviljat
koncessionen. Ansök- koncessionen. Ansökningen
ningen skall inlämnas skall inlämnas till
till Finansinspektionen Finansinspektionen
sist sex månader före ut-senast sex månader före
gången av den löpande utgången av den löpande
koncessionen. koncessionen.
Utses ny generalagent, skall företaget hos Finansinspektionen söka dess god-
kännande av generalagenten.
Har ändring av grunder Har förlängning av
stadfästs eller har för- koncession beviljats
längning av koncession eller ny generalagent
beviljats eller ny blivit godkänd, skall
generalagent blivit Finansinspektionen låta
godkänd, skall Finans- införa kungörelse därom i
inspektionen låta införa Post- och Inrikes
kungörelse därom i Post- Tidningar.
och Inrikes Tidningar.

10 §[9]
Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår enligt formulär, som
fastställs av Finansinspektionen, upprätta redogörelse för företagets verksamhet
inom landet.
För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligt första stycket innehålla
bevis om att värdet av den av företaget gjorda depositionen enligt 6 § andra
stycket motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. För den ytterligare
deposition, utöver vad som föreskrivs i 6 § andra stycket, som denna bestämmelse
kan ge upphov till gäller bestämmelserna i 6 § fjärde stycket.
I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder, som skuld
tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagets ansvarighet på
grund av
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),
3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlings-
reserv),
4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har för-
fallit till betalning och
5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkrings-
rörelse som inte har förfallit till betalning.
Vid beräkning av
premiereserv för livförsäk-
ringsrörelsen gäller
7 kap. 2 §
försäkringsrörelselagen
(1982:713).

11 §[10]
För livförsäkring skola, För livförsäkringar skall
om icke med hänsyn till grunder upprättas för
försäkringens särskilda beräkning av försäkrings-
natur anledning till premier och premiereserv
undantag föreligger, samt beräkning av
grunder upprättas be- tekniska återköpsvärden.
träffande
1. beräkning av
försäkringspremier och
premiereserv;
2. försäkringstagares
rätt till återköp och
fribrev;
3. belåning av
försäkringsbrev hos
företaget;
4. verkan av underlåten
premiebetalning;
5. försäkringstagares
rätt när, annorledes än av
anledning som avses
under 2 eller 4,
försäkringen upphör i
förtid eller företaget
eljest är fritt från
ansvarighet för försäk-
ringsfall;
6. förräntning av försäk-
ringsbelopp som
förfallit till
betalning.
För sådan livränta eller
sjukränta som enligt 2 §
tillhör annan försäkring än
livförsäkring skall grun-
der upprättas för beräkning
av premiereserv och
tekniska återköpsvärden.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela
närmare föreskrifter om
hur grunderna redak-
tionellt skall ställas
upp.

12 §[11]
Med avseende på de i 11 §För de i 11 § första styc-
under 1-4 angivna ket angivna grunderna för
grunderna skall vad i beräkning av försäkrings-
7 kap. 3 §, 4 § premier och premiereserv
första-fjärde styckena samt för de i 11 § andra
samt 5-7 §§ försäkrings- stycket angivna
rörelselagen (1982:713) grunderna för beräkning av
stadgas äga motsvarande premiereserv gäller
tillämpning. Beträffande 7 kap. 5 och 6 §§
övergångsgrunder enligt 7försäkringsrörelselagen
kap. 4 § första-fjärde (1982:713) i tillämpliga
styckena nämnda lag delar.
gäller vad i 9 § här ovan
är i fråga om ändring av
grunder stadgat om
stadfästelse och
kungörande därav. Som
villkor för stadfästelse
av övergångsgrunder får
bestämmas, att företaget
skall införa tillgångar
utöver vad som motsvarar
de försäkringstekniska
skulderna i det
register som avses i
15 §.

12 a §
Senast när grunder som
har angetts i 11 § första
stycket börjar användas,
skall de tillställas
Finansinspektionen.
Till grunderna skall
fogas en redogörelse för
de konsekvenser grun-
derna får för försäkrings-
tagarna och för-
säkringsföretaget. Rege-
ringen eller, efter
regeringens be-
myndigande, Finans-
inspektionen får meddela
närmare föreskrifter om
vad redogörelsen skall
innehålla.
Bestämmelserna i första
och andra styckena gäller
också vid ändring av
grunder.

13 §[12]
Tillgångar motsvarande Om ett försäkringsföretag
värdet av de försäkrings-driver direkt försäkrings-
tekniska skulderna för rörelse, skall vad som
livförsäkring skall vid sägs om skuldtäckning i 7
varje tidpunkt kap. 9 § första-tredje
redovisas i sådana till- styckena, 9 a-10 c §§, 10
gångar som anges i e § samt 10 f § försäkrings-
7 kap. 9 § första stycketrörelselagen (1982:713)
1-8 och 10-12 försäk- eller föreskrifter som
ringsrörelselagen meddelats med stöd av
(1982:713) eller, i den någon av dessa bestäm-
mån Finansinspektionen melser gälla för företaget.
medger det, värdet av
återförsäkringsgivarnas
ansvarighet på grund av
livförsäkringar, som har
övertagits i åter-
försäkring.
I de tillgångar som I de tillgångar som
skall motsvara värdet av skall användas för
de försäkringstekniska skuldtäckning får räknas in
skulderna får räknas in 90 procent av
90 procent av deponeringen enligt 6
deponeringen enligt 6 och 10 §§ under
och 10 §§ under förutsättning att
förutsättning att deponeringen till den
deponeringen till den delen består av värdehand-
delen består av värde- lingar som får användas för
handlingar som avses i skuldtäckning med tillämp-
första stycket och inte ning av bestämmelserna i
beaktas enligt 16 a § första stycket och som
första stycket tredje inte beaktas enligt 16 a §
meningen. första stycket tredje me-
Utan hinder av första ningen.
stycket får ett belopp,
motsvarande högst tjugo
procent av de
försäkringstekniska
skulderna för egen räk-
ning, redovisas i andra
tillgångar än sådana som
nämns i första stycket,
dock inte i aktier.
Med de
försäkringstekniska skul-
derna för egen räkning
förstås den del av de för-
säkringstekniska skul-
derna, som icke
motsvarar värdet av
återförsäkringsgivarnas
ansvarighet.
De tillgångar som De tillgångar som används
motsvarar värdet av de för skuldtäckning skall
försäkringstekniska finnas i Sverige.
skulderna skall finnas
i Sverige, dock med
undantag för återförsäk-
ringsgivares
ansvarighet på grund av
livförsäkringar som
övertagits i form av
återförsäkring. I övrigt
gäller vid tillämpningen
av denna paragraf
bestämmelserna i 7 kap.
9 a § andra-sjätte
styckena försäk-
ringsrörelselagen.
Generalagenten skall se
till att det till
Finansinspektionen lämnas
uppgift om de försäkrings-
tekniska skuldernas
storlek, hur dessa har
beräknats samt om avgiven
återförsäkring och dess
storlek. Regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen skall
meddela närmare före-
skrifter om
uppgiftsskyldigheten.

14 §[13]
Värdehandlingar får vid Generalagenten skall se
redovisning enligt 13 § till att sådana
ej upptagas till högre riktlinjer som anges i
värde än som följer av be-7 kap. 10 g §
stämmelserna i försäkringsrörelselagen
bokföringslagen (1982:713) upprättas och
(1976:125) om värdering att riktlinjerna följs.
av omsättningstillgångar.Generalagenten skall
De får dock tas upp till vidare fortlöpande pröva
samma värde som beräk- om riktlinjernas behöver
nats närmast föregående ändras.
räkenskapsår eller, om Generalagenten skall se
värdehandlingen till att
anskaffats under räken- försäkringstagarna och den
skapsåret, anskaffnings- som avser att teckna en
värdet. Detta gäller livförsäkring i företaget
endast om värde- informeras om det huvud-
handlingarna kan sakliga innehållet i
avyttras till ett värde, riktlinjerna. Regeringen
som motsvarar detta eller, efter regeringens
högre värde vid tidpunk- bemyndigande, Finans-
ter som får anses inspektionen får meddela
tillfredsställande med föreskrifter om hur
hänsyn till de informationen skall
försäkringsutfästelser somlämnas och vad den skall
värdehandlingarna säker- innehålla.
ställer.

15 §[14]
Generalagenten skall Generalagenten skall föra
föra ett register som ett register som vid
vid varje tidpunkt varje tidpunkt utvisar
utvisar de tillgångar de tillgångar som används
som motsvarar de för- för skuldtäckning och
säkringstekniska tillgångarnas värde.
skulderna enligt 13 §. Om en tillgång, som
Om en tillgång, som antecknats i registret,
antecknats i registret, har upplåtits med sådan
har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde
rätt att dess fulla värdeinte kan utnyttjas för
inte kan utnyttjas till skuldtäckning, skall
täckning av försäk- detta antecknas i
ringstekniska skulder registret.
enligt 13 §, skall detta
antecknas i registret.
Försäkringstagarnas för- Försäkringstagarnas för-
månsrätt enligt 4 a § för-månsrätt enligt 4 a §
månsrättslagen (1970:979)förmånsrättslagen
omfattar de tillgångar (1970:979) följer med
som i enlighet med före- fordran som grundas på
skrifterna i 13 § finns avtal om
upptagna i registret, 1. livförsäkring, eller
när företaget försätts i 2. återförsäkring avseende
konkurs eller utmätning livförsäkring.
äger rum eller särskild Förmånsrätten omfattar de
administration träder tillgångar som finns
in. Förmånsrätten följer upptagna i det register
med fordran som grundas som anges i första
på avtal om livförsäkringstycket, när företaget
eller på avtal om återför-försätts i konkurs eller
säkring avseende utmätning äger rum eller
livförsäkring. En fordransärskild administration
på grund av ett avtal om träder in.
livförsäkring har företrädeFordran enligt 1 har
framför återför- företräde framför fordran
säkringstagares fordran. enligt 2.
Generalagenten skall
se till att det till
försäkringsinspektionen
sänds in dels beräkningar
av de försäkringstekniska
skulderna, dels kopior
av registret.

16 §[15]
Tillgångar som ett ut- Tillgångar som ett ut-
ländskt försäkringsföretagländskt försäkringsföretag
enligt 6, 10 och 15 a §§ enligt 6, 10 och 15 a §§
deponerat i deponerat i bankinstitut
bankinstitut och som och som inte beaktats
inte beaktats enligt enligt 16 a § första
16 a § första stycket stycket tredje meningen
tredje meningen eller eller använts för
avsatts till täckande av skuldtäckning, får användas
försäkringstekniska endast till betalning av
skulder enligt 13 § får 1. fordringar på grund
användas endast till av försäkringsavtal, som
betalning dels av ford- tillhör företagets rörelse
ringar på grund av försäk-här i landet,
ringsavtal, som tillhör 2. böter, viten,
företagets rörelse här i avgifter och ersättningar
landet, dels av böter, som med anledning av
viten, avgifter och er- denna rörelse kan åläggas
sättningar som i an- företaget, generalagenten
ledning av denna rörelse eller ombud som utsetts
kan åläggas företaget, av företaget enligt 4 §
generalagenten eller av andra stycket eller 27 §
företaget utsett ombud och
som avses i 4 § andra 3. ett
stycket eller 27 §, administrationsbos ford-
dels, i händelse av sär- ringar hos företaget i
skild administration av händelse av särskild
ett företags livförsäk- administration av före-
ringsrörelse här i tagets livförsäkrings-
landet, av rörelse här i landet.
administrationsboets
fordran hos företaget.

19 §[16]
Å de Ett försäkringsföretag
livförsäkringspremier, eller dess företrädare får
som utländskt försäkrings-inte till fördel för en
företag jämlikt enskild försäkringstagare
fastställda grunder eller grupper av försäk-
bestämt för sin rörelse härringstagare, på annat sätt
i riket, må till fördel än genom återbäring, medge
för enskild för- direkt eller indirekt
säkringstagare eller nedsättning av de livför-
grupp av säkringspremier som
försäkringstagare varken företaget enligt upp-
direkt eller indirekt rättade grunder bestämt för
nedsättning medgivas sin rörelse här i landet.
vare sig av företaget
eller dess ombud
annorledes än genom
återbäring.

21 §[17]
Utländskt försäkringsföretag, som driver försäkringsrörelse här i landet, skall
i alla meddelanden till allmänheten nämna sin företagsform och sitt hemland. I
meddelandena får inte lämnas uppgift av innebörd att företaget genom att
fullgöra i denna lag föreskriven skyldighet att nedsätta värdehandlingar ställt
fullgod säkerhet för sina svenska försäkringstagare eller att det beträffande
hela sin verksamhet är kontrollerat av svenska staten.
Försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäk-
ringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring, som avses i
brevet.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen meddelar
närmare föreskrifter om
den information som ett
försäkringsföretag skall
lämna till försäkrings-
tagarna och till den som
avser att teckna en
försäkring i företaget.
I meddelanden till allmänheten om företagets fonder skall särskilt anges
beloppet av ännu inte inbetalda förbindelser av delägare eller garanter om dessa
belopp inräknats i fonderna.

24 a §[18]
Skyldighet enligt 24 § Skyldigheten enligt 24 §
första stycket att lämna att lämna upplysningar
upplysningar och hålla och hålla tillgångar och
tillgångar och handlingar tillgängliga
handlingar tillgängliga för granskning gäller även
för granskning åligger för
även styrelsen och 1. styrelsen och
verkställande direktören verkställande direktören
i aktiebolag som driver eller motsvarande organ
verksamhet här i riket i företag vars verksamhet
med föremål uteslutande här i landet uteslutande
att biträda utländskt skall vara att biträda
försäkringsföretag som utländskt försäkringsföretag
driver rörelse här i eller som sådant
riket, så ock ordförande försäkringsföretag har ett
och verkställande bestämmande inflytande i,
direktör eller mot- samt
svarande befattnings- 2. ordförande och verk-
havare i tarifförening, ställande direktör eller
skaderegleringsnämnd, motsvarande företrädare i
villkorsnämnd eller skaderegleringsnämnd,
annat liknande organ, villkorsnämnd eller annat
som här i riket biträder liknande organ, som här i
sådant företag vid landet biträder sådant
rörelsens bedrivande. företag i dess rörelse.

25 §[19]
Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om utländska försäkrings-
företags verksamhet här i landet som inspektionen anser behövliga.
Finansinspektionen skall förelägga företaget att vidta rättelse om inspektionen
finner att
1. avvikelse skett från 1. avvikelse skett från
denna lag eller före- denna lag,
skrifter som har medde- trafikskadelagen
lats med stöd av denna (1975:1410), lagen
lag eller grunderna, om (1976:357) om motor-
sådana finns, tävlingsförsäkring eller
föreskrifter som har
meddelats med stöd av
någon av dessa lagar
eller grunderna, om
sådana finns,
2. grunderna inte 2. grunderna inte längre
längre är till- är tillfredsställande med
fredsställande med hänsynhänsyn till omfattningen
till omfattningen och och beskaffenheten av
beskaffenheten av företagets rörelse,
bolagets rörelse,
3. i bankinstitut enligt 6, 10 eller 15 a § deponerat belopp minskats genom att
värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning,
4. försäkringsföretagets
riktlinjer för placering
av tillgångar som används
för skuldtäckning inte är
tillfredsställande med
hänsyn till innehållet i
13 § samt 7 kap. 9 a-10 c §§
och 10 e § försäkrings-
rörelselagen (1982:713),
4. de tillgångar som 5. de tillgångar som an-
motsvarar värdet av de vänds för skuldtäckning
försäkringstekniska inte är tillräckliga eller
skulderna inte är inte är placerade enligt
tillräckliga eller 13 § samt 7 kap. 9
a-10 c §§ och 10 e §
försäkringsrörelselagen,
5. det i övrigt finns eller
allvarliga anmärkningar 6. det i övrigt finns
mot försäkringsföretagetsallvarliga anmärkningar
verksamhet. mot försäkringsföretagets
verksamhet.
Om ett utländskt försäkringsföretags kapitalbas understiger solvensmarginalen
enligt 7 kap. 23 eller 25 § försäkringsrörelselagen (1982:713), skall
Finansinspektionen förelägga företaget att upprätta en plan för att återställa
en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för
godkännande. Om kapitalbasen understiger de nivåer som anges i 16 a §, eller om
garantibeloppet för livförsäkringsrörelse inte har en sådan sammansättning som
anges i 16 a § tredje stycket, skall inspektionen förelägga företaget att
upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av
kapitalbasen.
Vad som sägs i tredje stycket skall inte gälla i de fall företaget medgetts
förmåner enligt 23 a § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har
tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar företagets
soliditet förbjuder det att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar
skall, på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder
beträffande företagets tillgångar i Sverige.
Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts inom den
bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har
undanröjts, skall Finansinspektionen anmäla detta till regeringen.
Följer företaget inte Finansinspektionen får
gällande bestämmelser om begränsa ett försäkrings-
redovisning och täckning företags förfoganderätt
av försäkringstekniska eller förbjuda företaget
skulder eller uppfyller att förfoga över sina
företaget inte gällande tillgångar i Sverige, om
krav på garantibelopp, 1. företaget inte följer
får regeringen efter gällande bestämmelser om
anmälan av skuldtäckning,
Finansinspektionen 2. företagets kapitalbas
förbjuda företaget att understiger en tredjedel
helt eller delvis av solvensmarginalen
förfoga över sina eller inte uppfyller
tillgångar. Om företaget gällande krav på
medgetts förmåner enligt garantibelopp,
23 a § och någon annan 3. företagets kapitalbas
myndighet än Finans- understiger
inspektionen har solvensmarginalen och
tillsyn över soliditeten det finns särskilda skäl
skall regeringen, innan att anta att bolagets
åtgärd vidtas, underrättafinansiella ställning
den behöriga myndighet ytterligare kommer att
som kontrollerar försämras, eller
företagets soliditet. 4. det bedöms vara
nödvändigt för att skydda
de försäkrades intressen
vid beslut om förverkande
av företagets koncession.
Om företaget medgetts
förmåner enligt 23 a § och
någon annan myndighet än
Finansinspektionen har
tillsyn över soliditeten,
skall inspektionen
underrätta den behöriga
myndighet som kontrolle-
rar företagets soliditet
innan åtgärd vidtas.
Om företaget driver
verksamhet eller har
tillgångar placerade i
ett annat EES-land,
skall Finansinspektionen
underrätta den behöriga
myndigheten i det landet
om beslut som fattats i
enlighet med sjätte
stycket och, om det
behövs, begära att den
behöriga myndigheten i
samarbete med
inspektionen vidtar mot-
svarande åtgärder.
Finansinspektionen
skall anmäla beslut om
förverkande av koncession
till de behöriga
myndigheterna i de
EES-länder där företaget
bedriver försäkringsverk-
samhet. Inspektionen får
i samband härmed begära
att sådan myndighet i
samarbete med
inspektionen vidtar de
åtgärder som behövs för att
skydda de försäkrades
intressen.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall drivas efter ett sådant
beslut som avses i fjärde och sjätte styckena.
Regeringen kan förklara En koncession kan
koncessionen förverkad förklaras förverkad av
om så svåra miss- regeringen om företaget
förhållanden föreligger 1. inte längre uppfyller
att försäk- kraven för koncession,
ringsverksamheten bör 2. inte inom angiven
upphöra. tid har vidtagit
åtgärderna i en plan som
har godkänts enligt
tredje stycket, eller
3. i annat fall
allvarligt åsidosätter
gällande bestämmelser för
verksamheten.
Om företaget medgetts förmåner enligt 23 a § och dess auktorisation förklarats
förverkad av en utländsk myndighet som kontrollerar företagets soliditet, skall
Finansinspektionen vidta erforderliga åtgärder. Om skälet till att
auktorisationen förklarats förverkad är att företagets soliditet är
otillräcklig, skall regeringen genast förklara företagets koncession i Sverige
förverkad.
Beslut, varigenom koncessionen förklaras förverkad, skall av Finansinspektionen
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

29 §[20]
Ett utländskt försäkrings-Ett utländskt försäkrings-
företag får med Finans- företag (det överlåtande
inspektionens tillstånd företaget) får med Finans-
överlåta hela sitt till inspektionens tillstånd
verksamheten här i helt eller delvis överlåta
landet hörande sitt försäkringsbestånd
försäkringsbestånd eller till en annan försäkrings-
del därav till svenskt givare (den övertagande
försäkringsbolag eller försäkringsgivaren).
utländskt Överlåtelse får ske till
försäkringsföretag, som 1. ett svenskt
har koncession för det försäkringsbolag, eller
slag av försäkringsrörelse2. en utländsk
det är frågan om. Har denförsäkringsgivare som har
övertagande koncession i Sverige
försäkringsgivaren säte ieller som är auktoriserad
ett EES-land får Finans- i ett land inom EES.
inspektionen medge
tillstånd bara om behörig
myndighet i försäkrings-
givarens hemland
intygar att för-
säkringsgivaren har
erforderlig kapitalbas
sedan överlåtelsen be-
aktats.

29 § 29 a §
Ansökan om tillstånd Ansökan om tillstånd till
skall göras av såväl överlåtelsen skall göras av
överlåtare som övertagare.såväl det överlåtande
Det avtal, som träffats företaget som den över-
angående överlåtelsen, tagande försäkrings-
skall fogas till givaren. Det avtal som
ansökningen. För ansök- träffats angående över-
ningen gäller 15 kap. 3 §låtelsen skall fogas till
femte stycket och 4 § ansökningen. För ansök-
andra stycket ningen gäller 15 kap. 3 §
försäkringsrörelselagen fjärde stycket och 4 §
(1982:713). första stycket försäkrings-
rörelselagen (1982:713).
Tillstånd att verkställa
överlåtelseavtalet skall
ges om
1. försäkringstagarnas
rätt inte försämras,
2. den övertagande försäk-
ringsgivaren har den
kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen
beaktats, varvid hänsyn
tagits till sådan förmån
som kan ha medgivits i
enlighet med 23 a § första
stycket, och
3. behörig myndighet i
det land där risker är be-
lägna eller där åtaganden
skall fullgöras, sam-
tycker till överlåtelsen
eller inte har yttrat
sig.
Saknar den övertagande
försäkringsgivaren
koncession att driva
försäkringsverksamhet i
Sverige, skall
kapitalbasen intygas av
behörig myndighet. Med
behörig myndighet avses,
för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten
i dess hemland och, för
försäkringsgivare
hemmahörande i ett land
utanför EES, den behöriga
myndigheten i det
EES-land som övervakar
försäkringsgivarens
soliditet.

29 b §
Finansinspektionen skall
innan tillstånd lämnas ge
den behöriga myndigheten
i det land risker finns
eller där åtaganden skall
fullgöras tillfälle att
yttra sig. Finans-
inspektionen får pröva
ansökningen om tillstånd
att verkställa över-
låtelseavtalet när myndig-
heterna yttrat sig
eller, om de inte yttrat
sig, tre månader från det
att den utländska
myndigheten mottog med-
delandet.

29 § 29 c §
När ansökan bifallits, Sedan Finansinspektionen
övergår ansvaret för det bifallit ansökningen,
överlåtna försäkringsbe- övergår ansvaret för det
ståndet på den övertagandeöverlåtna
försäkringsgivaren. Försäk-försäkringsbeståndet på den
ringstagare och övertagande försäkringsgiv-
livräntetagare som berörsaren. Försäkringstagare
av överlåtelsen skall och livräntetagare som
underrättas om den berörs av överlåtelsen
enligt vad som anges i skall underrättas om den
15 kap. 6 § försäkrings- enligt vad som anges i
rörelselagen. 15 kap. 6 § försäkrings-
rörelselagen (1982:713).

1. Denna lag träder ikraft såvitt avser 11 § den dag regeringen bestämmer och i
övrigt den 1 juli 1995.
2. För livförsäkringar som har meddelats före ikraftträdandet av 11 §, gäller
fortfarande bestämmelserna i 11 § och 7 kap. 5-7 §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713) i sin äldre lydelse.
För försäkringar som avses i första stycket och som vid ikraftträdandet av 11 §
fortfarande gäller skall upprättade grunder även därefter ha fortsatt giltighet
om inte till försäkringsvillkoren har överförts bestämmelserna i grunderna om
1. villkoren för försäkringstagares rätt till återköp,
2. försäkringstagares rätt till fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev hos företaget,
4. verkan av underlåtenhet att betala premie,
5. försäkringstagares rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 1, 2
eller 4 upphör i förtid eller företaget i övrigt inte har ansvar för
försäkringsfallet, och
6. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
För sådan livränta eller sjukränta som enligt 2 § tillhör annan försäkring än
livförsäkring gäller, i stället för 11 § andra stycket, vad som sagts i första
stycket i tillämpliga delar, om försäkringen har meddelats före ikraftträdandet
av 11 §.
För sådana försäkringar som avses i första stycket skall 12 a § endast
tillämpas beträffande grunder för
1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv, och
2. beräkning av tekniska återköpsvärden.

**Fotnot**

[46]jfr rådets direktiv 91/371/EEG (EGT nr L 205, 27.7.1991, s
48, Celex 391L0371), 91/370/EEG (EGT nr L 205, 27.7.1991, s 2,
Celex 391D0370), 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex
392L0049), 92/96/EEG (EGT nr L 360, 9.12.1992, s 1, Celex
392L0096).

[47]Lagen omtryckt 1989:1082.
Senaste lydelse av
lagens rubrik 1982:1083
13 a § 1993:1305
36 § 1991:270
38 § 1993:1305

[48]Senaste lydelse 1993:1305.

[49]Senaste lydelse 1993:1305.

[7]Senaste lydelse 1993:1305. Ändringen innebär att tredje
stycket upphävs.

[8]Senaste lydelse 1993:1305. Ändringen innebär bl.a. att första
stycket upphävs.

[9]Senaste lydelse 1993:1305.

[10]Senaste lydelse 1982:1083.

[11]Senaste lydelse 1989:1082.

[12]Senaste lydelse 1993:1305. Ändringen innebär bl.a. att tredje
och fjärde styckena upphävs.

[13]Senaste lydelse 1982:1083.

[14]Senaste lydelse 1993:1305.

[15]Senaste lydelse 1993:1305.

[16]Senaste lydelse 1982:1083.

[17]Senaste lydelse 1993:1305.

[18]Senaste lydelse 1982:1083.

[19]Senaste lydelse 1993:1305.

[20]Senaste lydelse 1993:1305.
78

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §
Vad i 13 § stadgas Bestämmelserna i 13 §
äge ej tillämpning ågäller inte
försäkringsavtal, förförsäkringar för vilka
vilka enligt lag försäkringsgivarens
regler om påföljd grunder innehåller
därav, att premie ejbestämmelser om
erlägges, skola verkan av
finnas i särskilda underlåtenhet att
för för- betala premie.
säkringsgivarens Bestämmelserna i 16 §
verksamhet stadfästagäller inte
grunder. försäkringar för vilka
Ej heller skall försäkringsgivarens
vad i 16 § är stadgatgrunder innehåller
äga tillämpning, då ibestämmelser om
sådana grunder skolaförsäkringstagarens
meddelas bestäm- rätt när försäkringen
melser om den rätt, upphör i förtid.
som må tillkomma för-
säkringstagaren,
därest försäkring
upphör i förtid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
94

2.5 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979)1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §2
Förmånsrätt följer medFörmånsrätt följer med
försäkringstagares försäkringstagares
fordran hos fordran hos
försäkringsföretag iförsäkringsföretag i
den egendom och i den egendom och i
den omfattning som den omfattning som
anges i 7 kap. 11 § anges i 7 kap.
försäkringsrörelse- 11 a § försäkrings-
lagen (1982:713), rörelselagen
15 § tredje stycket (1982:713) och 15 §
lagen (1950:272) om tredje-femte
rätt för utländska styckena lagen
försäkringsföretag att(1950:272) om rätt
driva försäk- för utländska
ringsrörelse i försäkringsföretag att
Sverige och 5 kap. driva försäkrings-
9 § tredje stycket rörelse i Sverige.
lagen (1993:1302)
om EES-försäkrings-
givares verksamhet
i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

1Lagen omtryckt 1975:1248.
2Senaste lydelse 1993:1310.
95

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om
understödsföreningar

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1972:272) om understödsföreningar
dels att 24 och 25 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 24 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §2
Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som täcker summan av dels försäkrings-
fonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond än försäkringsfond
ej medräknad, vara redovisat i följande slag av tillgångar, nämligen
1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats
av staten,
2. obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges Stadshypotekskassa, Svenska Bostadskreditkassan, Svenska
skeppshypotekskassan, Skeppsfartens sekundärlånekassa eller av Nordiska
investeringsbanken, eller andra skuldförbindelser som utfärdats av sådan
kreditinrättning, dock ej sådana för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis),
3. obligationer som utfärdats eller garanterats av bankaktiebolag, sparbank
eller central föreningsbank eller andra fordringsbevis som utfärdats av sådant
bankinstitut eller Riksbanken, dock ej förlagsbevis,
4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av
kommun,
5. obligationer som utfärdats av svenskt näringsföretag och som offentligen
utbjudits av bankaktiebolag, sparbank, föreningsbank, eller Nordiska
investeringsbanken,
6. skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i form av panträtt på
grundval av
inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom fyra
femtedelar eller i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, eller
inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bostads-,
kontors-, eller affärsändamål, inom fyra femtedelar eller i annan tomträtt inom
två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, med den ytterligare
begränsning som Finansinspektionen kan komma att föreskriva med hänsyn till
tomträttsavtalets innehåll eller annan omständighet,

1jfr rådets direktiv 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049),
92/96/EEG nr L 360, 9.12.1992, s 1, Celex 392L0096).
2Senaste lydelse 1992:1624.
dock att, utom i fråga om sådant lån till kommun för vilket inspektionen
medgett undantag, byggnad skall, för att säkerheten skall få godtas, vara
brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländskt försäkringsföretag
som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,
7. andra svenska eller utländska värdehandlingar utom sådana som skall infrias
i främmande valuta, om de till art och säkerhet kan anses jämförliga med
värdehandlingar som avses i någon av punkterna 1-6,
8. lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inom återköpsvärdet,
9. föreningen tillhörig fastighet eller tomträtt intill de gränser och med de
brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beträffande inteckning, eller
10. värdet av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på grund av försäkringar,
som övertagits i återförsäkring.
Förening, som enligt sina stadgar huvudsakligen är avsedd för anställda i visst
eller vissa företag, får även fullgöra i första stycket förskriven redovisning i
sådana av ett eller flera av företagen utfärdade skuldförbindelser, för vilka
föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses i samma stycke 1-5 och 7.
Vid tillämpning av första stycket 6 ersätts, om Finansinspektionen har medgett
det
fyra femtedelar av taxeringsvärdet med sjuttio procent av det uppskattade
värdet av fastigheten respektive av byggnad eller annan egendom som hör till
tomträtten eller, om pantvärde fastställts för egendomen enligt gällande
bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, med
sjuttiofem procent av pantvärdet, samt
två tredjedelar av taxeringsvärdet med sextio procent av egendomens uppskattade
värde.
Med uppskattat värde avses det värde som understödsföreningen har bestämt på
grundval av särskild värdering. Har medgivande enligt tredje stycket lämnats får
belopp som dittills har redovisats enligt första stycket 6 dock redovisas på
samma sätt även i fortsättningen.
Utan hinder av första Utan hinder av första
och andra styckena får och andra styckena får
ett belopp, som svarar ett belopp, som svarar
mot högst en femtedel av mot högst en femtedel av
föreningens försäkrings- föreningens försäkrings-
fonder, redovisas i fonder, redovisas i
andra värdehandlingar än andra värdehandlingar än
som förut sagts, dock ej som förut sagts, dock ej
i aktier eller andelar i aktier eller i andelar
i aktiefond, och i i värdepappersfond, och i
tillgångar som nämns i tillgångar som nämns i
första stycket 9 utöver första stycket 9 utöver där
där angiven gräns. angiven gräns.

24 a §
Finansinspektionen kan
efter ansökan av en
understödsförening besluta
att föreningen i stället
för 24 §, skall tillämpa
7 kap. 9 a-10 g §§
försäkringsrörelselagen
(1982:713) och
föreskrifter som
meddelats med stöd av de
bestämmelserna samt punkt
4 i övergångsbestämmelserna
till lagen (1995:000) om
ändring i försäkrings-
rörelselagen (1982:713).

25 §3
Understödsförening får Understödsförening får inte
icke utan utan Finansinspektionens
Finansinspektionens medgivande äga mer än en
medgivande äga mer än en tjugondel av aktierna i
tjugondel av aktierna i svenskt eller utländskt
svenskt eller utländskt aktiebolag eller, om
aktiebolag eller, om rösterna har olika röst-
aktierna har olika röst- värde, större antal än att
värde, större antal än attröstetalet för aktierna
röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel
utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga
av röstetalet för samt- aktier.
liga aktier.
Understödsförening får
icke utan
Finansinspektionens
medgivande äga andel i
aktiefond.

Denna lag träder i kraft 1 juli 1995.

3Senaste lydelse 1992:1624. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs
96

2.7 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)

Härigenom föreskrivs1 att 5 § trafikskadelagen (1975:1410)2 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §3
Trafikförsäkring Trafikförsäkring får
meddelas av för- meddelas av
säkringsanstalt som 1. en
har fått tillstånd försäkringsgivare som
därtill av har fått tillstånd
regeringen. till det av
Försäkringsanstalt regeringen, samt
som har fått sådant 2. en
tillstånd är skyldigförsäkringsgivare som
att på begäran är verksam här i
meddela trafikförsäk-landet enligt lagen
ring. (1993:1302) om
I tillstånd som EES-försäkrings-
avses i första givares verksamhet
stycket kan skyl- i Sverige.
digheten att med- En försäkringsgivare
dela trafikförsäkringsom får meddela
begränsas till att trafikförsäkring är
gälla försäkring åt skyldig att på
personer som tillhörbegäran meddela
viss yrkesgrupp trafikförsäkring. I
eller intressegrupp ett tillstånd enligt
eller som är bosattaförsta stycket 1 kan
inom visst område. dock skyldigheten
Utöver vad som begränsas till att
följer av första gälla försäkring åt
stycket får trafik- personer som tillhör
försäkring meddelas en viss yrkesgrupp
av en utländsk eller intressegrupp
EES-försäkringsgivareeller som är bosatta
som för sådan för- inom ett visst
säkring har gjort område. Finans-
anmälan enligt 2 inspektionen kan
kap. 2 § första efter ansökan medge
stycket lagen motsvarande be-
(1993:1302) om gränsning för
EES-försäkrings- försäkringsgivare som
givares verksamhet driver verksamhet
i Sverige och som här som avses i
har utsett en första stycket 2.
representant för sig En försäkringsgivare
här i landet. En som avser att
försäkringsgivare sommeddela trafik-
har gjort sådan an- försäkring genom
mälan är skyldig attgränsöverskridande
på begäran meddela verksamhet med stöd
trafikförsäkring. av 2 kap. 1 § lagen
Finansinspektionen om
kan på ansökan be- EES-försäkringsgivares
gränsa denna verksamhet i
skyldighet till att Sverige men som
avse personer som inte har fast
tillhör viss yrkes- driftställe i
grupp eller Sverige skall ha en
intressegrupp eller representant här i
som är bosatta inom landet. Repre-
visst område. sentanten skall
En representant vara bosatt i
som avses i tredje Sverige eller vara
stycket skall vara en svensk juridisk
bosatt i Sverige person. Försäkrings-
eller vara en givaren skall
svensk juridisk utfärda en fullmakt
person. för representanten
Försäkringsgivaren att gentemot
skall utfärda en skadelidande
fullmakt för företräda försäkrings-
representanten att givaren och att
gentemot skade- själv eller genom
lidande företräda annan tala och
försäkringsgivaren svara för denne
och att själv eller angående försäk-
genom ringsfall.
Representanten
skall även

1jfr rådets direktiv 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049)
2Lagen omtryckt 1977:949.
3Senaste lydelse 1993:1307.
annan tala och svara för ha behörighet att företräda
denne angående försäkringsgivaren vid
försäkringsfall. kontroll av om det finns
Representanten skall giltig trafikförsäkring.
även ha behörighet att Försäkringsgivaren skall
företräda informera
försäkringsgivaren vid försäkringstagarna om vem
kontroll av om giltig som är försäkringsgivarens
trafikförsäkring före- representant och om
ligger. Ytterligare dennes adress.
föreskrifter om villkor Ytterligare föreskrifter
beträffande om villkor beträffande
representanten får representanter får
meddelas av regeringen meddelas av regeringen
eller, efter eller, efter regeringens
regeringens bemyndigande,
bemyndigande, Finans- Finansinspektionen.
inspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
97

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring

Härigenom föreskrivs1 att 2 § lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §
MotortävlingsförsäkringMotortävlingsförsäkring
meddelas av får bara meddelas av
försäkringsanstalt en försäkringsgivare
som har fått som har fått
tillstånd därtill avtillstånd till det
regeringen. av regeringen samt
Försäkringsanstalt av en försäkrings-
som har fått sådant givare som är
tillstånd är skyldigverksam här i landet
att på begäran enligt lagen
meddela motor- (1993:1302) om
tävlingsförsäkring ochEES-försäkringsgivares
att utfärda bevis verksamhet i
därom enligt formulärSverige.
som försäkrings- En försäkringsgivare
inspektionen som får meddela
fastställer. motortävlings-
försäkring är skyldig
att på begäran
meddela motortäv-
lingsförsäkring och
att utfärda bevis
därom enligt formulär
som Finansinspek-
tionen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

1jfr rådets direktiv 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049).
98

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs1 att 5 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §2
För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att
han
1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har för-
valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,
2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag eller på
annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,
3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han
åsidosätter sina skyldigheter,
4. har en 4. har en
tillfredsställande tillfredsställande
utbildning för den utbildning för den
verksamhet som verksamhet som
skall bedrivas, och skall bedrivas
eller, om han varit
verksam som mäklare
i annat land, har
förvärvat kunskap på
annat sätt, och
5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.
Sådan försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklarens verk-
samhet bedrivs uteslutande för en juridisk person som är registrerad som
försäkringsmäklare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

1jfr rådets direktiv 77/92/EEG (EGT nr L 26, 31.1.1977, s 14, Celex 377L0092).
2Senaste lydelse 1994:2011.
99

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs1 att 1, 4-6, 8 och 10-11 §§ lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder2 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §3
Denna lag gäller Denna lag gäller
livförsäkringar där livförsäkringar där
premierna enligt premierna enligt
försäkringsavtalet försäkringsavtalet
skall placeras i en skall placeras i en
eller flera eller flera
värdepappersfonder. värdepappersfonder
eller i utländska
fondföretag.
Premierna får
placeras i utländska
fondföretag, om
företagen är under-
kastade
lagstiftning eller
annan offentlig
reglering som
väsentligen stämmer
överens med den som
gäller för värde-
pappersfonder här i
landet. Regeringen
eller, efter
regeringens bemyn-
digande,
Finansinspektionen
skall meddela
föreskrifter om
vilka utländska
stater de utländska
fondföretagen skall
vara belägna eller
ha sitt säte i.

4 §4
Försäkringsbolaget Försäkringsbolaget
skall placera in- skall placera in-
betalda premier för betalda premier för
försäkringen i den försäkringen i den
eller de eller de
värdepappersfonder värdepappersfonder
som eller utländska
försäkringstagaren fondföretag som för-
från tid till annan säkringstagaren från
bestämmer. tid till annan
bestämmer.
Försäkringsbolaget Försäkringsbolaget
har dock rätt att i har dock rätt att i
sina villkor sina villkor
begränsa antalet begränsa antalet
fonder i vilka fonder eller
inbetalda premier fondföretag i vilka
får placeras. inbetalda premier
får placeras.

5 §5
Utdelning från en Utdelning från en
värdepappersfond på värdepappersfond
andelar som eller ett utländskt
förvärvats enligt 4 §fondföretag på
får användas endast andelar som
för förvärvats enligt

1jfr rådets direktiv 92/96/EEG (EGT nr L 360, 9.12.1992, s 1, Celex 392L0096).
2Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:1117.
3Senaste lydelse 1993:936.
4Senaste lydelse 1993:936.
5Senaste lydelse 1993:936.
förvärv av nya 4 § får användas endast för
fondandelar, utbetal- förvärv av nya fondandelar
ning enligt försäk- eller placeringar i
ringsavtalet eller utländska fondföretag samt
täckning av försäkrings- för utbetalning enligt
tagarens kostnader för försäkringsavtalet eller
försäkringen. täckning av försäkrings-
tagarens kostnader för
försäkringen.

6 §
Inlösen av fondandelar Inlösen av fondandelar
får, utöver vad som följereller andelar i utländska
av 4 §, ske endast för fondföretag får, utöver vad
utbetalning enligt som följer av 4 §, ske en-
försäkringsavtalet eller dast för utbetalning
täckning av försäkrings- enligt försäkringsavtalet
tagarens kostnader för eller täckning av försäk-
försäkringen. ringstagarens kostnader
för försäkringen.

7 §6
Om det finns särskilda Om det finns särskilda
skäl får regeringen skäl får regeringen eller,
eller, efter efter regeringens
regeringens bemyndigande,
bemyndigande, Finansinspektionen medge
Finansinspektionen undantag från bestäm-
medge undantag från melserna i
bestämmelserna i försäkringsrörelselagen
försäkringsrörelselagen (1982:713) utöver vad som
(1982:713) utöver vad föreskrivs i 1 kap. 10 §
som föreskrivs i 1 kap. den lagen. Ett undantag
10 § den lagen. Ett skall vara förenligt med
undantag skall vara Europeiska
förenligt med Sveriges gemenskapernas rättsakter
förpliktelser i fråga om i fråga om direkt
försäkring enligt avtaletförsäkring.
den 2 maj 1992 om
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.

8 §
Ett försäkringsbolag som Ett försäkringsbolag som
driver rörelse enligt driver rörelse enligt
denna lag får redovisa denna lag får använda
belopp motsvarande för- andelar i värdepappers-
säkringstekniska skulder fonder och placeringar i
i andra slag av utländska fondföretag för
tillgångar än som anges iskuldtäckning utan de
7 kap. 9 § försäkrings- begränsningar som anges i
rörelselagen (1982:713). 7 kap. 10 b och 10 c §§
försäkringsrörelselagen
(1982:713) i den ut-
sträckning
försäkringsbolaget inte
står den finansiella
risken.

10 §
För ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag gäller inte vad som
föreskrivs för livförsäkringsbolag i försäkringsrörelselagen (1982:713) i fråga
om

6Senaste lydelse 1993:1306.
1. förbud enligt 4 kap. 1 § mot fondemission,
2. förbud enligt 12 2. förbud enligt 12 kap.
kap. 2 § mot vinst- 2 § mot vinstutdelning,
utdelning och
3. skyldighet enligt 3. skyldighet enligt 12
12 kap. 5 § att avsätta kap. 5 § att avsätta
årsvinst till en åter- årsvinst till en åter-
bäringsfond. bäringsfond och
4. placering av
tillgångar enligt 7 kap.
10 e §.
Försäkringsbolagets egna kapital skall delas upp i bundet eget kapital och
fritt eget kapital eller ansamlad förlust på det sätt som föreskrivs i 11 kap.
10 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen.
Försäkringsbolaget får dela ut vinst till aktieägare enligt vad som föreskrivs
för skadeförsäkringsbolag i 12 kap. 2 § försäkringsrörelselagen.

11 §7
Om inte årsvinsten sätts Om inte årsvinsten sätts
av till en av till en
återbäringsfond, skall återbäringsfond, skall
försäkringsbolaget inrättaförsäkringsbolaget inrätta
en reservfond för av- en reservfond för
sättningar enligt vad avsättningar enligt vad
som föreskrivs för som föreskrivs för
skadeför- säkringsbolag iskadeförsäkringsbolag i 12
12 kap. 9 § försäkrings- kap. 9 §
rörelselagen (1982:713). försäkringsrörelselagen
Regeringen eller, efter (1982:713). Regeringen
regeringens bemynd- eller, efter regeringens
igande, Finansinspek- bemyndigande, Finans-
tionen får i samband med inspektionen får i
stadfästelse av grunder samband med att grunder
för bolagets verksamhet för bolagets verksamhet
meddela närmare villkor tillställs Finans-
i fråga om avsättning inspektionen enligt
till reservfonden. 7 kap. 8 a § försäkrings-
rörelselagen meddela
närmare bestämmelser i
fråga om avsättning till
reservfonden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

7Senaste lydelse 1993:1306.
100

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2005) om
ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)1
dels att 8 kap. 5 § i paragrafens lydelse enligt lagen (1994:2005) om ändring i
nämnda lag skall ha följande lydelse,
dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1994:2005) om ändring i nämnda
lag skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS Föreslagen lydelse
1994:2005

8 kap.
5 §
Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillståndsgivning
eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden,
eller försäkringsväsendet, för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser,
om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet
avser.
I ärende hos I ärende hos
statlig myndighet statlig myndighet
om innehav av om innehav av
aktier i bankaktie- aktier i bankaktie-
bolag, bolag,
kreditmarknadsbolag kreditmarknadsbolag,
och värde- värdepappersbolag
pappersbolag gäller och i försäkrings-
sekretess för aktiebolag gäller
uppgift om enskilds sekretess för upp-
personliga eller gift om enskilds
ekonomiska personliga eller
förhållanden om det ekonomiska
kan antas att den förhållanden om det
enskilde lider kan antas att den
skada eller men om enskilde lider
uppgiften röjs. skada eller men om
Sekretess gäller uppgiften röjs.
inte för beslut av Sekretess gäller
myndigheten och inte för beslut av
inte heller för upp-myndigheten och
gift som erhållits inte heller för upp-
från annan myndighetgift som erhållits
om uppgiften inte ärfrån annan myndighet
sekretessbelagd där.om uppgiften inte är
sekretessbelagd där.
Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i över-
vakning enligt insiderlagen (1990:1342), för sådan uppgift om enskilds
ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon
som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten. Rör uppgiften den
uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om
denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte mot-
verkar syftet med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande
stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verk-samhet som avses i
första - tredje styckena för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden
och ekonomiska eller personliga förhållanden som

1Lagen omtryckt 1992:1474.

Lydelse enligt SFS 1994:2005Föreslagen lydelse

myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finans-
inspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från
motsvarande utländsk myndighet erhållit uppgifter enligt annat avtal. Före-
skrifterna i 14 kap. 1-3 §§ får inte i fråga om denna sekretess tillämpas i
strid med avtalet.
Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt
första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i Denna lag träder i kraft
kraft den 1 januari den 1 juli 1995.
1996.
101

3 Ärendet och dess beredning

I detta ärende tas upp förslag till ändringar i lagstiftningen för svenska och
utländska försäkringsgivare som följer av genomförandet av EG:s tredje
skadeförsäkringsdirektiv (92/49/EEG) och tredje livförsäkringsdirektiv
(92/96/EEG) och Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU).
Hösten 1990 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté,
Försäkringsutredningen (Fi 1990:11) för att utreda vissa frågor på
försäkringsområdet och föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen.
Syftet med utredningen är att skapa mer rationella rörelseregler för
försäkringsbolagen och att åstadkomma ett regelsystem som är förenligt med det
inom EG. Frågor som berördes av den västeuropeiska integrationen skulle
behandlas med förtur.
Försäkringsutredningen presenterade hösten 1991 ett första delbetänkande,
Försäkringsrörelse i förändring 1 (SOU 1991:89). Betänkandet innehöll bl.a.
förslag till nya soliditets- och placeringsregler för försäkringsbolag.
Förslaget om soliditetsregler, som grundades på EG:s första skade-
försäkringsdirektiv och första livförsäkringsdirektiv, togs upp i prop.
1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av
EES-avtalet. Propositionen antogs av riksdagen (bet. 1993/94:NU5, rskr.
1993/94:39) och lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1994 (SFS
1993:1302-1311).
Den del av Försäkringsutredningens förslag som avsåg placeringsregler
behandlades inte i den nämnda propositionen. Utgångspunkten för utredningens
förslag var EG-kommissionens förslag till tredje skadeförsäkringsdirektiv och
tredje livförsäkringsdirektiv. I de sedermera antagna direktiven har
direktivförslagens placeringsregler reviderats i en inte obetydlig omfattning.
Regeringen fann i beslut den 17 december 1992 att Försäkringsutredningens
förslag till placeringsregler borde bearbetas ytterligare och att det arbetet
borde utföras i särskild ordning. Regeringen uppdrog åt docenten Lars Nyberg att
föreslå nya placeringsregler för försäkringsbolag. Nyberg presenterade i
september 1993 departementspromemorian Placeringsregler för försäkringsbolag (Ds
1993:57).
Försäkringsutredningen lämnade i december 1993 sitt andra delbetänkande
Försäkringsrörelse i förändring 2 (SOU 1993:108). Betänkandet innehåller framför
allt förslag som föranleds av de bestämmelser i det tredje
skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet som rör
produktfrihet och beräkning av försäkringstekniska reserver.
Förslagen i departementspromemorian och Försäkringsutredningens delbetänkande
har sådant samband att de har remissbehandlats gemensamt.
Av remissinstanserna har åtta understödsföreningar tagit upp frågan om
konkurrensneutralitet mellan försäkringsbolag och understödsföreningar när det
gäller placeringsregler (se avsnitt 5.5.2). Ett utkast till allmänmotivering,
lagförslag och författningskommentar som behandlar ämnet har utarbetats inom
Finansdepartementet. Utkastet överensstämmer med förslaget i denna proposition.
De nämnda understödsföreningarna och Arkitekternas Pensionskassa har fått
tillfälle att avge yttrande över utkastet.
Inom Finansdepartementet upprättades i mars 1994 en promemoria om vissa
lagändringar med anledning av EG:s tredje skade- resp. livförsäkringsdirektiv.
Promemorian behandlar sådana ämnen i det tredje skadeförsäkringsdirektivet och
tredje livförsäkringsdirektivet som inte tas upp i Lars Nybergs promemoria om
placeringsregler för försäkringsbolag och Försäkringsutredningens andra
delbetänkande. Finansdepartementets promemoria har remissbehandlats.
Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria Ny försäkringsavtalslag
(Ds 1993:39). Promemorian bygger på Försäkringsrättskommitténs betänkanden
Personförsäkringslag (SOU 1986:56) och Skadeförsäkringslag (SOU 1989:88). I
promemorian har föreslagits informationsregler som följer av det tredje
skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet. Den delen av
promemorians förslag tas upp i förevarande lagstiftningsärende. Promemorian har
remissbehandlats.
I förevarande lagstiftningsärende behandlas även en fråga om försäkrings-
mäklares utbildning. Inom Finansdepartementet har utarbetats en promemoria med
förslag till allmänmotivering, lagförslag och författningskommentar i frågan.
Promemorian har remissbehandlats.
I bilagorna 1-4 finns förteckningar över de remissinstanser som yttrat sig över
promemorian om placeringsregler för försäkringsbolag, Försäkringsutredningens
andra delbetänkande, Finansdepartementets promemoria och den del av promemorian
om ny försäkringsavtalslag som behandlar försäkringsdirektivens
informationsregler samt promemorian om försäkringsmäklare. Remissyttrandena
finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr Fi93/3858, Fi94/171, Fi94/849 och
Fi95/39) och i Justitiedepartementet (dnr Ju93/2420).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 februari 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 8.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 9.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har i allt
väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter. Lagrådet har förutsatt att en
särskild fråga som föranleds av en bestämmelse i 7 kap. 10 § FRL närmare utreds
i detta lagstiftningsärende. Frågan har behandlats i författningskommentaren
till den bestämmelsen och föranlett en ändring i 7 kap. 9 § första stycket FRL.
Efter Lagrådets granskning har vissa ändringar gjorts i lagförslagen.
Bestämmelserna om normgivningsdelegation i 1 kap. 2 § försäkringsrörelselagen
(FRL) och 1 § lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF) har inskränkts från att omfatta avtal
mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och ett land utanför Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet till att endast avse avtal mellan EG och Schweiz. Punkt 2 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige (LEF) har förtydligats så att det av lagtexten framgår dels
att verksamhet skall drivas före ikraftträdandet, dels att det skall anses som
om lagens krav för sekundäretablering uppfyllts. Punkt 2 i övergångsbe-
stämmelserna till LUF har ändrats med anledning av att de försäkringsföretag som
omfattas av lagen inte behöver upprätta grunder för återbäring. I 2 a kap. 1 §
FRL och 2 kap. 4 § LEF har en bestämmelse om representant för vissa sekundär-
etableringar tagits bort så som oförenlig med EG:s direktiv. Vissa ändringar har
också gjorts i 7 kap. 10 § första stycket 16 och 10 c § första stycket 4 FRL
samt i 13 § andra stycket LUF. I 25 § andra stycket 1 LUF har införts en
möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot här koncessionerade utländska
försäkringsföretag när avvikelse skett från lagen (1976:357) om motortäv-
lingsförsäkring.
På grund av ändringarnas beskaffenhet anser regeringen att Lagrådets hörande i
denna del skulle sakna betydelse.
I förtydligande syfte har även ändringar gjorts i 2 a kap. 5 §, 14 kap. 26 a §
och 15 kap. 4 § FRL samt 29 b § LUF.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagförslagen.
108

4 Allmänna utgångspunkter

4.1 EG och EU

Europeiska Gemenskaperna, EG, är en sammanslutning mellan europeiska stater,
vars övergripande mål är att skapa tillväxt, stabilitet och ökat välstånd i
medlemsstaterna. Formellt består EG av tre självständiga gemenskaper, Europeiska
kol- och stålgemenskapen, Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atom-
energigemenskapen. Samarbetet inom EG har successivt byggts ut, bl.a. genom det
s.k. fusionsfördraget (1965), den s.k. enhetsakten (1986) och unionsfördraget
(Maastrichtfördraget 1992). Den övergripande helhet som omfattas av
unionsfördraget betecknas Europeiska unionen (EU).
EU har sedan den 1 januari 1995, då Sverige, Finland och Österrike blev
medlemmar, femton medlemsländer; förutom de nyss nämnda Tyskland, Frankrike,
Italien, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Storbritannien, Irland, Danmark,
Grekland, Spanien och Portugal.
I lagrådsremissen används beteckningen EU för Europeiska unionen när
medlemsstaternas samarbete i hela dess vidd diskuteras. För den del av sam-
arbetet som har överstatliga inslag och som traditionellt förknippas med de
Europeiska gemenskaperna används den alltjämt riktiga beteckningen EG. EG:s
regler för försäkringsverksamhet ryms helt inom ramen för det senare samarbetet.
Inom gemenskapen har utvecklats ett särskilt regelverk, den s.k. EG-rätten. Den
primära EG-rätten består av de fördrag som ligger till grund för de tre
gemenskaperna samt fusionsfördraget och enhetsakten. Det grundläggande är det
s.k. Romfördraget, som bl.a. innehåller det viktiga förbudet mot diskriminering
på grund av nationalitet och principbestämmelsen om bildandet av en gemensam
marknad. Den gemensamma marknaden omfattar de fyra friheterna, dvs. den fria
rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital. Den fria rörligheten för
personer omfattar den s.k. etableringsfriheten som, tillsammans med
tjänstefriheten, är grundläggande i förevarande lagstiftningsärende. Den
sekundära EG-rätten utgörs av rättsakter som har utfärdats av EG:s
institutioner. Sådana rättsakter syftar bl.a. till att åstadkomma en
harmonisering av de olika ländernas lagstiftning för att därigenom förverkliga
gemenskapernas mål. Direktiven, som beslutas av EG:s råd, riktar sig till
medlemsstaterna och anger ett visst resultat som skall uppnås inom en bestämd
tid. Medlemsstaterna får själva bestämma form och tillvägagångssätt för införan-
det av reglerna i den nationella rätten. Direktiven är alltså inte direkt
tillämpliga i medlemsstaterna och har inte heller s.k. direkt verkan (effekt) i
förhållandet mellan enskilda, dvs. direktivens bestämmelser grundar inte några
rättigheter eller skyldigheter och kan normalt inte åberopas inför domstolar och
myndigheter. Ett direktiv kan emellertid i vissa fall, enligt uttalande från
EG-domstolen, anses ha direkt effekt i de delar som avser rättigheter för
enskild om medlemsstaten underlåtit att införliva direktivet i den nationella
rättsordningen inom utsatt tid. Ett uteblivet införlivande av ett direktiv kan
även berättiga till skadestånd för enskild.
Inom EU fordras inte endast att direktiven skall införlivas med de nationella
rättsordningarna utan också att direktiven och annan EG-rätt tolkas enhetligt i
alla EU-länder. Tolkningen skall i sista hand göras av EG-domstolen. Svenska
domstolar och andra rättstillämpande myndigheter är därför skyldiga att beakta
EG-domstolens avgöranden.

4.2 Sverige och EU

Sverige och andra dåvarande EFTA-länder (Finland, Island, Norge och Österrike)
träffade i februari 1992 avtal med EG och EG:s medlemsstater om ett Europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde, EES. EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari
1994, syftar till en integrering av de aktuella EFTA-ländernas marknader med
EU:s inre marknad med dess fria rörlighet för varor, tjänster, personer och
kapital (de fyra friheterna). Det ursprungliga EES-avtalet omfattade
EG-rättsakter som antagits fram till och med den 31 juli 1991. Enligt avtalet
kan direktiv som därefter antas av EG fogas till EES-avtalet genom beslut i den
Gemensamma EES-kommittén. Ett sådant tillägg till avtalet beslutades i mars
1994.
Sverige har den 1 januari 1995 inträtt som medlem i EU. Sveriges förpliktelse
att införliva EG-rätten i den svenska rättsordningen grundas härefter enbart på
medlemskapet. Sverige kommer dock i egenskap av medlem i EU att omfattas av
EES-avtalet och vara skyldigt att tillämpa de direktiv som ingår i avtalet i
förhållande till de EFTA-länder som är avtalsparter, för närvarande Norge och
Island. Föreliggande lagförslag har utformats med beaktande av detta. Det område
som omfattas av den gemensamma marknaden betecknas således, liksom i redan
gällande lagstiftning, EES.

4.3 EG:s grundläggande regler om försäkringsverksamhet

EG antog 1961 ett program om genomförande av etablerings- och tjänstefrihet på
försäkringsområdet. Redan 1964 kom ett direktiv om avskaffande av alla hinder
avseende etablering och tjänstehandel rörande återförsäkring och retrocession
(64/225/EEG). När det gäller direkt försäkring gick utvecklingen betydligt
långsammare. Det första skadeförsäkringsdirektivet (73/239/EEG) antogs 1973.
Direktivet syftar till etableringsfrihet inom skadeförsäkringsverksamhet.
Motsvarande direktiv för livförsäkring, det första livförsäkringsdirektivet
(79/267/EEG), antogs först 1979. Dessa första direktiv brukar kallas
etableringsdirektiven eller första generationens direktiv. De innebär en
minimiharmonisering av regler för auktorisation och övriga krav som skall gälla
för etablering i medlemsstaterna. I juni 1988 antogs det andra
skadeförsäkringsdirektivet (88/357/EEG). Det innehåller främst regler om
möjligheten att sälja försäkringar över nationsgränserna utan etablering i
mottagarlandet (gränsöverskridande verksamhet). Motsvarande direktiv för
livförsäkring, det andra livförsäkringsdirektivet (90/619/EEG), antogs i
november 1990. Dessa båda direktiv utgör andra generationens direktiv. Såväl
första som andra generationens direktiv har kompletterats och ändrats i flera
omgångar. Det har skett bl.a. genom direktiv (84/641/EEG) om ändring av första
skadeförsäkringsdirektivet speciellt avseende reserisker, direktiv (87/343/EEG)
om ändring av första skadeförsäkringsdirektivet såvitt avser kreditförsäkring
och borgensförsäkring och direktiv (90/618/EEG) om ändring av första och andra
skadeförsäkringsdirektivet vad avser ansvarsförsäkring för motorfordon.
Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att bl.a. införa regler om etableringsfrihet
och om rätt att tillhandahålla tjänster genom gränsöverskridande verksamhet.
Sverige har också införlivat de rättsakter som ingår i det ursprungliga
EES-avtalet och som rör försäkringsverksamhet i den nationella lagstiftningen
genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1994 (SFS 1993:1302-1311,
prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU15, rskr. 1993/94:39).
EG har bedrivit ett fortsatt harmoniseringsarbete genom att anta ytterligare
direktiv på försäkringsområdet. Avsikten har varit att fullständigt genomföra
den inre marknaden även på försäkringsområdet genom bl.a. etablerings- och
tjänstefrihet. De direktiv genom vilka detta uppnås är det s.k. tredje
skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) och det s.k. tredje livför-
säkringsdirektivet (92/96/EEG), den tredje generationens direktiv, antagna den
18 juni 1992 resp. den 10 november 1992. Direktiven skall till följd av Sveriges
medlemskap i EU införlivas med den svenska rättsordningen. Dessa två direktiv
ingår även i tilläggsavtalet till EES-avtalet och gäller därför för de
EFTA-länder som omfattas av EES-avtalet.

4.4 Den tredje generationens direktiv

Tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet är i långa
stycken likalydande. Direktiven syftar till att genomföra principerna om en enda
auktorisation och om hemlandstillsyn.
Principen om en enda auktorisation innebär att en försäkringsgivare skall ha
möjlighet att med stöd av auktorisationen i sitt hemland driva
försäkringsverksamhet inom hela EU. Verksamheten skall kunna drivas såväl från
ett fast driftställe etablerat i ett annat medlemsland än hemlandet som genom
gränsöverskridande handel från ett fast driftställe beläget inom EU.
Tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland får inte hindra etablering
utomlands eller gränsöverskridande verksamhet bara på grund av att verksamheten
inte enbart är inhemsk. Myndigheten kan emellertid hindra verksamhet i ett annat
medlemsland (värdlandet) om försäkringsgivaren inte driver verksamheten på ett
sunt sätt. Prövningen görs av hemlandsmyndigheten. Värdlandet kan inte hindra en
försäkringsgivare som har auktorisation i sitt hemland att driva verksamhet i
värdlandet, och får heller inte bestämma om verksamheten skall drivas från ett
fast driftställe eller genom gränsöverskridande handel.
Verksamheten skall, var den än bedrivs inom EU, i princip stå under
hemlandstillsyn. Detta innebär att hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret
för övervakningen även av filialer etablerade inom andra EU-länder och av
verksamhet som drivs i andra EU-länder genom gränsöverskridande verksamhet.
En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter att varje
medlemsstat erkänner övriga medlemsstaters regler för finansiell rörelse och
offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose värdlandets anspråk på
sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fast miniminivåer för
harmonisering av grundläggande regler för verksamheten (minimiharmonisering),
som t.ex regler för prövning av större ägare, regler om soliditet och beräkning
av tekniska reserver samt placeringsregler.
Denna proposition har disponerats på så sätt att ämnen som kan hänföras till
minimiharmonisering behandlas i avsnitt 5 samt till enda auktorisation och
hemlandstillsyn i avsnitt 6.
Värdlandets tillsynsmyndighet får dock i viss utsträckning kontrollera den
verksamhet som drivs i landet. För att en försäkringsgivare skall få starta
verksamhet - från ett etablerat driftställe eller genom gränsöverskridande
verksamhet - skall en anmälan göras till värdlandets tillsynsmyndighet av dess
motsvarighet i hemlandet. Värdlandsmyndigheten har i det skedet en möjlighet att
meddela vilka allmänna förutsättningar som verksamheten skall uppfylla med
hänsyn till det allmänna bästa.
I princip är det hemlandsmyndigheten som skall följa försäkringsgivarens
verksamhet och ingripa om den inte uppfyller de krav som ställs för rörelsens
bedrivande. Värdlandets tillsynsmyndighet har emellertid möjlighet att anmoda
försäkringsgivaren att rätta sig om verksamheten inte överensstämmer med de
regler som gäller. I undantagsfall - när försäkringsgivaren inte rättat sig
efter ett påpekande från den behöriga myndigheten i hemlandet eller när fara i
dröjsmål föreligger - kan även tillsynsmyndigheten i värdlandet ingripa, om det
behövs till och med genom att förbjuda försäkringsgivaren att meddela nya
försäkringar.

4.5 Förhållandet till tredje land

Förutom de förpliktelser som följer med EES-avtalet och ett medlemskap i EU har
Sverige också förpliktelser gentemot medlemsstaterna i OECD. De åtaganden som
OECD:s medlemsstater har gjort inom försäkringsområdet ingår i stadgan för
liberalisering av löpande osynliga betalningar (Code of liberalisation of
Current Invisible Operations) och i kapitalliberaliseringsstadgan (Code of
Liberalisation of Capital Movements). Sverige har i fråga om
försäkringsverksamhet inte gjort några reservationer som är av betydelse i detta
sammanhang mot liberaliseringsförpliktelserna i liberaliseringsstadgorna.
Förpliktelserna innebär att länderna i stor utsträckning skall likabehandla
inhemska företag och företag från andra OECD-länder. I avsnitt 6.6 behandlas
åtaganden gentemot Schweiz som följer av Sveriges inträde i Europeiska unionen.
111

5 Harmonisering av grundläggande regler

5.1 Prövning av större ägare och företagsledning

5.1.1 Lämplighetsprövning vid ansökan om koncession

Regeringens förslag: Som en del i koncessionsförfarandet skall ingå prövning av
lämpligheten hos tilltänkta ägare av s.k. kvalificerade innehav, som motsvarar
10 procent eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars
möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Koncession
skall inte beviljas om sådana ägare kan antas komma att utöva sitt inflytande på
ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i bolaget.
Försäkringsdirektivens regler om prövning av företagets faktiska ledning
föranleder inga lagändringar.
Internpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund anför att försäkringsrörelselagens
allmänna sundhetskrav bl.a. innefattar att företagets verkställande ledning och
större ägare skall uppfylla sådana krav på kunskaper och omdöme som behövs för
att på ett långsiktigt och stabilt sätt driva en sund försäkringsverksamhet, och
att detta således inte behöver anges särskilt i lagtexten. Samfundet anser
vidare att det i det föreslagna kravet på en sund utveckling kan intolkas att
utvecklingen i bolaget skall vara sund även ur en allmän marknadsekonomisk
synvinkel, medan någon motsvarande tolkningsmöjlighet däremot inte föreligger
när det gäller direktivens bestämmelser. Samfundet föreslår därför att den före-
slagna regeln ändras så att den kommer i bättre överenstämmelse med direktiven.
Försäkringsförbundet förutsätter att en prövning av ägare med kvalificerade
innehav inte inskränker arbetsmarknadsparternas fria förhandlingsrätt
beträffande avtalsförsäkring, samt att någon ny materiell prövning inte skall
ske om ett bolag till följd av de ändrade försäkringsklasser som föreslås måste
omkoncessioneras t.ex. från livförsäkringsbolag till skadeförsäkringsbolag.
Finansinspektionen anser att det bör klargöras vilken personkrets som skall
anses ingå i ett försäkringsbolags verkställande ledning. Enligt inspektionen är
det vidare oklart om lämplighetsprövningen skall omfatta hela företagsledningen
eller endast den verkställande ledningen. Inspektionen pekar slutligen på de
problem som uppstår till följd av att ledningen vid tidpunkten för lämplighets-
prövningen ännu inte är formellt utsedd.
EG:s regler: Enligt artikel 7 i tredje livförsäkringsdirektivet och artikel 8 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet får auktorisation för ett försäkringföretag
inte beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka ägare,
fysiska eller juridiska personer, som har kvalificerade innehav i företaget.
Också storleken av sådana innehav skall uppges. Myndigheten skall vägra
auktorisation om den, med hänsyn till behovet att säkerställa en sund och
ansvarsfull ledning av företaget, bedömer att lämpligheten av sådan ägare inte
är tillfredsställande.
Med ett kvalificerat innehav avses, enligt artikel 1 i både tredje livför-
säkringsdirektivet och tredje skadeförsäkringsdirektivet, ett direkt eller
indirekt ägande i ett företag, som representerar 10 procent eller mer av kapi-
talet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt
inflytande över ledningen av företaget.
Förutom vad som krävs i fråga om större ägares lämplighet föreskriver dire-
ktiven även att försäkringsföretag som ansöker om auktorisation faktiskt skall
ledas av personer med gott anseende och lämpliga yrkesmässiga kvalifikationer
eller erfarenheter, artikel 8.1 i första skade- resp. livförsäkringsdirektivet i
artiklarnas lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet. Reglerna om ledningens lämplighet
är en utökning av de krav som gäller för auktorisation enligt den första
generationens direktiv.
Skälen för regeringens förslag: Några uttryckliga regler om prövning av större
ägares lämplighet i samband med koncession finns för närvarande inte. En sådan
prövning förutsätts dock ske inom ramen för bedömningen av om lagens allmänna
sundhetskrav är uppfyllt. Detta följer av förarbetena till de nuvarande reglerna
i 2 kap. 3 § försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL (prop. 1992/93:257 s. 187).
Där uttalas att principen om sund försäkringsverksamhet är avsedd att uttrycka
samma krav som innefattas i begreppet sund bankverksamhet, som i detta avseende
innebär att bolagets verkställande ledning och större ägare skall bedömas
uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt handlande som
erfordras för att de på ett långsiktigt och stabilt sätt skall kunna driva en
sund verksamhet. Som Advokatsamfundet påtalat skall således redan i dag en
prövning av ledningens och större ägares lämplighet göras vid koncessions-
förfarandet. I internpromemorian angavs som skäl för att trots detta i lagtexten
ta in uttryckliga regler om ägarprövning att prövningen kan leda till att
enskilda personers eller företags rätt att äga viss egendom - aktier i
försäkringsbolag - inskränks. Det ansågs därför lämpligt att dessa regler följde
direkt av lag. Regeringen delar detta synsätt. Sådana regler har också nyligen
tagits in i bankaktiebolagslagen (1987:618), lagen (1992:1610) om kredit-
marknadsbolag och lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (prop. 1994/95:50,
bet. 1994/95:NU12, rskr. 1994/95:164, SFS 1994:2007, 2018 och 2015). Motsvarande
bestämmelser bör därför införas även i fråga om koncession av försäkringsbolag.
I enlighet med de överväganden som gjorts i samband med nyssnämnda lagändringar
kan det emellertid inte anses erforderligt, såsom föreslogs i internpromemo-
rian, att i lag ta in en regel om att det till Finansinspektionen alltid skall
lämnas uppgift om tilltänkta kvalificerade innehav. En sådan bestämmelse kan i
stället fogas till exempelvis föreskrifter om vad en koncessionsansökan skall
innehålla. Regler om lämplighetsprövning av större ägare i redan koncessionerade
bolag kommer att tas upp i avsnitt 5.1.2. Där behandlas också prövningens
materiella innehåll.
Advokatsamfundet har föreslagit att regeln om ägarprövning skall ges en annan
utformning som närmare ansluter till lydelsen av bestämmelserna i direktiven.
Bakom förslaget ligger farhågor om att regeln skulle kunna tolkas så att den gav
stöd för en behovsprövning av det slag som tidigare avskaffats. Regeringen vill
med anledning av detta slå fast att någon sådan tillämpning inte är avsedd. I
sammanhanget bör även påpekas att den särskilda bestämmelsen om att koncession
inte får vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare
försäkringsbolag alltjämt gäller. Denna regel avser givetvis inte enbart behovet
av ett försäkringsbolag som sådant. Bestämmelsens centrala innehåll är i stället
att koncession inte får vägras därför att det saknas behov av sådana
försäkringar som bolaget avser att erbjuda, oavsett om detta beror på att sådana
försäkringar redan erbjuds av andra bolag eller att försäkringar av detta slag
inte bedöms vara efterfrågade. Att någon behovsprövning inte skall ske följer
också av de regler om produktfrihet och förbud mot förhandsgranskning av grunder
som nu föreslås (avsnitt 6.3 resp. 5.2.1).
I fråga om de synpunkter som Försäkringsförbundet framfört kan inledningsvis
konstateras att någon inskränkning av parternas fria förhandlingsrätt i fråga om
avtalsförsäkring givetvis inte är avsedd. Några sådana effekter torde heller
knappast uppstå i praktiken. Det måste ju förutsättas att avtalsförsäkrings-
lösningar redan i dag ges en sådan utformning att de inte skulle komma i
konflikt med en regel om att större ägare skall anses lämpliga. Förhållandet är
likartat vad gäller prövning av omkoncessionering från ett slag av
försäkringsrörelse till ett annat. Utgångspunkten måste ju även här vara att
större ägare skall vara lämpliga. Om så inte är fallet torde det oavsett en
eventuell omkoncessionering finnas skäl för Finansinspektionen att ingripa
enligt de regler om löpande ägarprövning som behandlas i avsnitt 5.1.2. Det
finns därför inte skäl att göra några särskilda undantag från ägarprövnings-
reglerna vad gäller omkoncessionering. En annan sak är att prövningen i ett fall
där bolagets ägare sedan tidigare är kända och "godkända" naturligen kan göras
mycket summarisk i förhållande till den som behövs beträffande ett helt nytt
bolag med ägare som inte tidigare varit föremål för bedömning eller granskning.
Av direktiven följer att en prövning skall ske inte bara av större ägare, utan
också av de personer som leder bolaget. Finansinspektionen har i sitt remissvar
väckt frågan om vilken krets av personer som skall anses tillhöra denna grupp.
Som tidigare har angetts ingår prövning av ledningens lämplighet som en del i
bedömningen av om den planerade verksamheten som helhet kan antas uppfylla
kraven på en sund försäkringsverksamhet. I de ovan redovisade uttalandena i för-
arbetena till motsvarande bestämmelser för banker, som enligt prop. 92/93:257 s.
187 är giltiga även i fråga om försäkringsbolag, anges att bedömningen skall
avse bolagets verkställande ledning. Enligt inspektionen har emellertid
prövningen av ansökningar om bankoktroj i praktiken kommit att innefatta en
kvalitativ bedömning av den framtida bankens ledning i ordets vidare bemärkelse.
Vid en bedömning av om EG-reglerna om ledningsprövning kräver lagändringar
måste beaktas dels den nuvarande svenska ordningen, dels de närmare krav som
följer av den tredje generationens försäkringsdirektiv. I de relevanta
bestämmelserna i försäkringsdirektiven, som är likalydande med dem för kredit-
institut och värdepappersföretag, anges i den engelska språkversionen att
företaget "shall be effectively run by persons of good repute with appropriate
qualifications or experience". Den motsvarande svenska översättningen lyder
"faktiskt ledas av personer med gott anseende och med lämliga yrkesmässiga
kvalifikationer eller lämplig yrkesmässig erfarenhet". I Danmark har direktiven
tolkats så att prövningen där omfattar "medlem af forsikringsselskabets
direktion eller bestyrelse". Enligt den tolkning som har gjorts i Storbritannien
anges som föremål för prövningen bolagets "board of directors".
Enligt regeringens uppfattning kan direktivens krav i fråga om lämpligheten hos
bolagets faktiska ledning tillgodoses inom ramen för gällande regler. Några
lagändringar behövs därför inte. Med denna bedömning ankommer det inte på
regeringen att uttala sig om tolkningen eller tillämpningen av sedan tidigare
beslutade lagregler. Detta är i stället en uppgift för Finansinspektionen som
ansvarig myndighet.
Finansinspektionen har även pekat på ett för ägar- och ledningsprövning
gemensamt problem, nämligen att beslut om koncession enligt nu gällande ordning
fattas innan det aktuella bolaget är bildat och således också innan ägar- och
ledningsfrågorna är formellt avgjorda. Skälet för detta är att koncessions-
förfarandet enligt dagens regler sker på ett mycket tidigt stadium av ett
försäkringsbolags bildande. Motsvarande regler gäller också vid prövning av
tillstånd att driva bankverksamhet (oktroj). Som inspektionen anfört kan den
nuvarande ordningen medföra problem av praktisk natur. Dessa kan dock inte
undvikas utan en förändring av gången för bildande och koncessionering av ett
försäkringsbolag. Med hänsyn till reglernas nära överensstämmelse borde i så
fall också övervägas motsvarande ändringar av reglerna för bankoktroj. En sådan
översyn ligger utanför ramen för detta lagstiftningsärende.
Prövningen av blivande ägare och ledning kommer således att ske i anslutning
till det nuvarande koncessionsförfarandet. Någon risk för att ett bolag av detta
skäl skulle komma att ledas eller ägas av olämpliga personer torde emellertid
inte föreligga. Såvitt gäller ledningen uppstår svårigheter endast om en eller
flera befattningshavare inte kunnat namnges i koncessionsansökan eller om
personer som namngetts i ansökan ersätts med andra. Skulle i ett sådant fall en
olämplig person utses efter det att koncession beviljats kan ingripande mot
detta ske i efterhand, i sista hand genom beslut om förverkande av koncessionen.
Förverkande kan enligt 19 kap. 11 § sista stycket FRL ske bl.a. om bolaget inte
längre uppfyller kraven för koncession. Så är fallet om den verkställande led-
ningen är att anse som olämplig. Beträffande större ägare föreslås nu uttryck-
liga lagregler om sanktioner mot en olämplig ägare eller förvärvare av ett
kvalificerat innehav i ett koncessionerat bolag. Reglerna behandlas i följande
avsnitt.

5.1.2 Lämplighetsprövning i ett koncessionerat bolag

Regeringens förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för förvärv av
kvalificerade innehav av aktier i ett försäkringsbolag. Tillstånd krävs även för
förvärv som innebär att den som redan har ett kvalificerat innehav ökar detta så
att det uppgår till eller överskrider 20, 33 eller 50 procent av kapitalet eller
rösterna eller som medför att försäkringsföretaget får ställning av
dotterföretag.
Inspektionen skall bevilja tillstånd till ett förvärv om lämpligheten hos
förvärvaren inte kan antas motverka en sund utveckling av verksamheten i
bolaget. På samma grund kan inspektionen ingripa mot den som redan har ett
kvalificerat innehav i ett försäkringsbolag, bl.a. genom förbud att utöva
rösträtt och, i sista hand, föreläggande att avyttra aktierna. Inspektionen
skall meddela beslut om tillstånd till förvärv inom tre månader från det att
ansökan om tillstånd gjordes.
Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar som medför att ett
innehav upphör att vara kvalificerat eller som innebär att innehavet går ned
under någon av de ovan angivna nivåerna.
I ärenden om ägarprövning skall sekretess gälla hos Finansinspektionen för
uppgifter om enskildas ekonomiska eller personliga förhållanden om det kan antas
att den enskilde lider skada eller men om uppgifterna blir offentliga.
Internpromemorians förslag innehöll ingen särskild sekretessregel. Intern-
promemorian överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund anser att följande bör föreskrivas i
författning. Aktier som förvärvats i strid med tillståndsplikten eller
inspektionens beslut får inte företrädas vid bolagsstämma och avgivna röster
skall därför vara ogiltiga, om inte inspektionen i efterhand gett tillstånd till
förvärvet. Finansinspektionen påpekar att internpromemorian inte berör frågan om
en eventuell löpande prövning av ledningen. Inspektionen anser det vidare
värdefullt att riktlinjer ges för inspektionens befogenheter vad gäller
prövningen av ägares och lednings lämplighet.EG:s regler: Enligt artikel 14.1 i
det tredje livförsäkringsdirektivet och artikel 15.1 i det tredje skade-
försäkringsdirektivet skall det föreskrivas en skyldighet för varje fysisk eller
juridisk person, som avser att förvärva ett kvalificerat innehav i ett för-
säkringsföretag, att underrätta behöriga myndigheter om storleken av det till-
tänkta innehavet. Innebörden av begreppet kvalificerat innehav har behandlats i
avsnitt 5.1.1. En underrättelse skall lämnas även av den som avser att öka ett
kvalificerat innehav så att hans andel av kapitalet eller rösterna kommer att nå
upp till eller överskrida 20, 33 eller 50 procent, eller så att
försäkringsföretaget får ställning av dotterföretag.
När en myndighet fått en anmälan om ett tilltänkt förvärv, skall den enligt
samma artiklar ha möjlighet att inom en tid av tre månader motsätta sig
förvärvet. Detta skall ske om förvärvaren bedöms vara olämplig. Om myndigheten
beslutar att inte motsätta sig förvärvet får den föreskriva en viss tid inom
vilken förvärvet skall ha genomförts.
Enligt artikel 14.2 i livförsäkringsdirektivet och artikel 15.2 i skadeförsäk-
ringsdirektivet skall anmälan göras även av fysiska och juridiska personer som
avser att avyttra - direkt eller indirekt - ett kvalificerat innehav. Också i
det fall en avyttring innebär att ett kvalificerat innehav upphör att var
kvalificerat eller att innehavet minskas så att andelen av kapitalet eller
rösterna går ned under 20, 33 eller 50 procent eller så att försäkringsföretaget
förlorar sin ställning av dotterföretag, skall anmälan ske.
En skyldighet att underrätta behöriga myndigheter åligger enligt artikel 14.3 i
livförsäkringsdirektivet och artikel 15.3 i skadeförsäkringsdirektivet
försäkringsföretag som, i samband med bolagsstämma eller på annat sätt, får
kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagts. Ett försäkringsföretag skall
också löpande, minst en gång om året, underrätta myndigheterna om vilka personer
som har kvalificerade innehav i företaget och om storleken av sådana innehav.
Enligt artikel 14.4 i livförsäkringsdirektivet och artikel 15.4 i skadeförsäk-
ringsdirektivet åligger det behöriga myndigheter att ingripa mot ägare med
kvalificerade innehav, när de utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat
att motverka en sund och ansvarsfull ledning av försäkringsföretaget. Sådana
ingripanden skall kunna ske exempelvis i form av förelägganden, sanktioner gent-
emot styrelsen och den verkställande ledningen samt genom upphävande av rösträtt
som följer med innehavet. Åtgärder av samma slag skall kunna vidtas gentemot den
som underlåter att lämna föreskrivna underrättelser om förvärv. Om ett förvärv
genomförs i strid med myndighetens beslut skall - oavsett vilka ingripanden som
sker i övrigt - förordnas att rösträtterna som är knutna till innehavet inte får
utövas eller att avgivna röster skall vara eller får förklaras ogiltiga.Skälen
för regeringens förslag: Regler om prövning av lämpligheten av större ägare i
redan auktoriserade finansiella institut infördes inom EG först i fråga om
banker och andra kreditinstitut. Dessa regler finns i direktivet 89/646/EEG av
den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten
att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv
77/780/EEG (andra banksamordningsdirektivet). Bestämmelser om ägarprövning i
enlighet med vad som föreskrivs i direktivet har införts först i ifråga om
banker och därefter också för kreditmarknadsbolag. Bestämmelserna finns nu i
bankrörelselagen resp. lagen om kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89, bet.
1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och 1610). Inom EG har vidare
genom direktivet 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom
värdepappersområdet motsvarande ägarprövningsregler införts även beträffande
värdepappersföretag. Direktivets bestämmelser i detta avseende överensstämmer
med bestämmelserna i det andra banksamordningsdirektivet. Ägarprövningsregler
för värdepappersbolag som är likalydande med dem för banker och
kreditmarknadsbolag har nyligen tagits in i lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse (prop. 1994/95:50, bet. 1994/95:NU12, rskr. 1994/95:164, SFS 1994:2015).
Det finns i dag inga uttryckliga regler om prövning av ägare i försäk-
ringsbolag. I försäkringsrörelselagen föreskrivs endast att den som förvärvar
aktier, inom en månad skall anmäla förvärvet till Finansinspektionen om det
medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet eller rösterna kommer att
överstiga vissa gänsvärden. Syftet bakom bestämmelsen är att sådan information
kan utgöra ett värdefullt komplement till de upplysningar om bolagets verksamhet
som inspektionen tar del av i övrigt och underlätta tillsynen (prop.
1989/90:116, s.49). Detta är inte tillräckligt för att uppfylla EG:s regler. Av
tredje generationens försäkringsdirektiv följer att bestämmelser om
ägarprövning, innefattande bl.a. tillståndsplikt för förvärvare av aktier, skall
införas beträffande försäkringsbolag. Försäkringsdirektivens regler är utformade
på samma sätt som EG-reglerna för kreditinstitut och värdepappersföretag. Som
redovisats ovan är också de svenska reglerna för de två sistnämnda slagen av
företag överensstämmande. Internpromemorians förslag bygger på att även reglerna
för prövningen av ägare i försäkringsbolag bör ha samma innehåll som reglerna
för prövningen av ägare i andra finansiella företag.
Sveriges Advokatsamfund har i ett avseende föreslagit en annan utformning av
ägarprövningsreglerna. Samfundet förordar att följden av att ett förvärv sker
utan Finansinspektionens tillstånd - förbud mot att aktierna företräds vid
bolagsstämma eller ogiltighet av avgivna röster - skall följa direkt av lagen i
stället för att kräva ett särskilt beslut av Finansinspektionen. Som skäl för
detta har anförts dels att de rättsliga följderna av ett förvärv i strid med
tillståndsplikten eller Finansinspektionens beslut blir mer förutsägbara, dels
att en aktieägare kan vända sig direkt till domstol för att få ett bolagsstämmo-
beslut upphävt om beslutet möjliggjorts genom att någon som gjort ett otillåtet
förvärv röstat på stämman. Samfundet anser det vidare lämpligare från rätts-
säkerhetssynpunkt att frågan om aktier får företrädas på bolagsstämma prövas av
domstol och inte av Finansinspektionen. Enligt regeringens uppfattning är dock
skillnaderna mellan internpromemorians och samfundets förslag i praktiken små. I
fall där Finansinspektionen avslagit en ansökan om tillstånd torde, om förvärvet
ändå genomförs, både förvärvaren och andra berörda även med den ordning som
föreslås i internpromemorian normalt kunna utgå från att aktierna inte kommer
att få företrädas på bolagsstämman. Om ett förvärv sker innan inspektionen
meddelat beslut i tillståndsfrågan kommer även med den utformning av regeln som
samfundet föreslår en osäkerhet om avgivna röster är giltiga eller inte att råda
till dess frågan om tillstånd prövats. Det kan vidare vara en fördel att röster
som avgivits av en ägare som sedermera bedöms som olämplig inte automatiskt blir
ogiltiga. Syftet med ägarprövningsreglerna är att förhindra att en olämplig
ägare påverkar bolagets verksamhet i osund riktning. Beslut som en i och för sig
olämplig ägare medverkat till vid en enstaka bolagsstämma behöver inte nöd-
vändigtvis ha en sådan verkan. En automatisk ogiltighetsverkan kan i sådana fall
komma att medföra att sakligt sett helt legitima beslut rivs upp. Inte heller
bör fördelarna ur rättssäkerhetssynpunkt av att ogiltighet beslutas av domstol
överdrivas. Domstolens prövning kommer enligt samfundets förslag endast att avse
frågan om Finansinspektionen beviljat tillstånd till förvärvet eller inte. Den
mer krävande uppgiften att avgöra huruvida en förvärvare är lämplig och således
skall beviljas tillstånd skulle alltjämt komma att ligga hos inspektionen.
Mot bakgrund av de överväganden som redovisats ovan finner regeringen inte skäl
att frångå internpromemorians förslag. Ägarprövningsreglerna för för-
säkringsbolag bör således ges samma lydelse som de regler som redan införts i
fråga om banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag. Enhetliga regler i
detta avseende kommer härigenom att gälla inom hela det finansiella området.
Ägarprövningsreglernas närmare tillämpning behandlas i författningskommentaren
till de aktuella bestämmelserna. Ett flertal frågor av mer principiell karaktär
har också kommenterats i förarbetena till motsvarande regler på
värdepappersområdet (prop. 1994/95:50 s. 138-141). Vad som uttalats där är i
tillämpliga delar giltigt också i fråga om prövningen enligt FRL.
Finansinspektionen har tagit upp frågan om löpande prövning också av bolagets
ledning. Som redovisats i närmast föregående avsnitt (5.1.1) ingår prövning av
ledningen som en del i koncessionsförfarandet. Koncession skall inte beviljas om
inte den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet. Givetvis måste samma krav på ledningen gälla även sedan
koncession beviljats. Koncessionsprövningen skulle annars förlora sin verkan.
Kontrollen av att verksamheten leds av lämpliga och kompetenta personer ingår
således som en del av Finansinspektionens löpande tillsyn.
För ägarprövning enligt bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag finns
i 8 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) regler om sekretess i vissa
fall för uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.
Reglerna gäller både för prövning som sker vid ansökan om oktroj resp.
auktorisation och för prövning som sker inom ramen för den löpande tillsynen.
Motsvarande regler har nyligen beslutats för prövning enligt bestämmelserna i
värdepappersrörelselagen. Samma sekretesskydd bör gälla även vid ägarprövning
som sker enligt FRL. Sekretessfrågor i övrigt behandlas i samband med reglerna
om hemlandstillsyn (avsnitt 6.2).

5.2 Grunder för försäkringsverksamhet

5.2.1 Stadfästelse av grunder och grundernas innehåll

Regeringens förslag: Kravet på stadfästelse av grunder slopas. Grunder för
livförsäkring skall tillställas Finansinspektionen senast samtidigt med att de
börjar användas. Till grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser
grunderna får för försäkringstagarna och försäkringsbolaget. Motsvarande skall
gälla vid ändring av grunder. Skyldigheten att teckna återförsäkring för
livförsäkring skall inte längre anges i grunderna utan, i likhet med
skadeförsäkring, framgå av bolagsordningen. Om en långvarig skadeförsäkrings
särskilda beskaffenhet föranleder det får undantag medges från kravet på grun-
der. De bestämmelser i grunderna som har villkorskaraktär skall framgå av
försäkringsvillkoren och inte anges i grunderna. Bestämmelser om beräkning av
försäkringspremier, premiereserv och tekniska återköpsvärden samt om återbäring
till försäkringstagarna skall även fortsättningsvis anges i grunderna.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag om slopande av kravet på stadfästelse
har tillstyrkts av remissinstanserna. Svenska Aktuarieföreningen har framhållit
att det finns risk för betydande ekonomiska förluster för försäkringsbolaget om
grunderna underkänns i efterhand. Föreningen anser att frågan om möjlighet för
Finansinspektionen att ge bindande förhandsbesked avseende grundernas innehåll
bör diskuteras. Försäkringsförbundet har anfört att uppgifter i grunderna
rörande regler för beräkning av premier och tekniskt återköpsvärde måste kunna
sekretessbeläggas. Förbundet har vidare ifrågasatt att detaljerade regler för
tilldelning av återbäring skall överföras till försäkringsvillkoren.
Finansinspektionen anser att det bör klarläggas om ett ingripande i fråga om
grunderna från inspektionens sida skall få retroaktiv verkan på innehållet i
avtal som tecknats före ingripandet. Konkurrensverket har avstyrkt förslaget att
Finansinspektionen skall ges möjlighet att meddela närmare föreskrifter om
utformningen av grunderna. Verket har vidare funnit det uteslutet att det skall
krävas anmälningsskyldighet för samtliga uppgifter i grunderna.
EG:s regler: Artikel 8.3 i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse
enligt artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet förbjuder medlemsstaterna att
anta bestämmelser som gör etableringstillstånd beroende av förhandsgodkännande
eller av löpande anmälan av allmänna och särskilda försäkringsvillkor,
premietariffer, tekniska grunder som särskilt används för beräkning av
premietariffer eller tekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta
handlingar som företaget avser att använda i sina mellanhavanden med
försäkringstagarna. Beträffande allmänna och särskilda försäkringsvillkor,
premietariffer eller andra tryckta handlingar gäller detsamma för
skadeförsäkring enligt artikel 8.3 i första skadeförsäkringsdirektivet i dess
lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet. För
skadeförsäkring får inte heller, dock med visst undantag, krävas förhandsanmälan
eller godkännande av premiehöjningar.
För livförsäkring får hemlandet kräva regelbunden underrättelse om de tekniska
grunder som använts vid beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar.
För både liv- och skadeförsäkring får hemlandet kräva att stiftelseurkund och
bolagsordning samt alla andra handlingar som krävs för normal tillsyn ges in
till behörig myndighet.
De redovisade bestämmelserna kompletteras i artikel 29 i både tredje liv- och
skadeförsäkringsdirektiven av en bestämmelse som innebär att detsamma gäller
även under verksamhetens bedrivande, dvs. efter det att auktorisation beviljats.
Gällande regler: För livförsäkring och i vissa fall för skadeförsäkring skall
grunder upprättas. Grunderna består till stor del av försäkringsmatematiska
formler och modeller för beräkning. Grunderna innebär en komplettering till
försäkringsbolagets bolagsordning men även till det enskilda försäkringsavtalets
villkor.
Av 2 kap. 6 § första stycket FRL framgår att grunder för livförsäkring skall
upprättas för beräkning av försäkringspremier och av premiereserv, för
försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev, för belåning av försäk-
ringsbrev hos bolaget, för verkan av underlåtenhet att betala premie, för
försäkringstagarens rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt
inte har ansvar för försäkringsfallet, för återbäring till försäkringstagarna,
för skyldighet att teckna återförsäkring och för förräntning av
försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
Med stöd av 1 kap. 5 § första stycket FRL får lagens livförsäkringsbestäm-
melser, inklusive bestämmelserna om grunder, tillämpas också för sjuk- och
olycksfallsförsäkring.
För skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år skall grunder
upprättas för beräkning av premiereserv och för försäkringstagarnas rätt när
försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för
försäkringsfallet. Om liv- eller sjukränta tillhör annan försäkring än liv-
försäkring skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till
återköp.
Närmare reglering av vad grunderna skall innehålla finns i 7 kap. 2-8 §§
och 12 kap. 8 § FRL där det även finns bestämmelser om s.k. övergångsgrunder.
Grundernas överensstämmelse med lag prövas av regeringen i samband med
koncessionsprövningen. Om den planerade verksamheten enligt bolagsordning,
grunder och verksamhetsplan kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet skall regeringen enligt 2 kap. 3 § tredje stycket FRL
stadfästa grunderna tillsammans med bolagsordningen och bevilja bolaget
koncession. Även en ändring av grunderna skall stadfästas av regeringen eller, i
vissa fall, av Finansinspektionen.
För filialer och agenturer till utländska försäkringsgivare hemmahörande inom
EES gäller för livförsäkring i huvudsak motsvarande regler som för svenska
försäkringsbolag (3 kap. 2 § och 5 kap. 3-4 §§ lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige, LEF). För den verksamhet som drivs
här i landet av en sådan försäkringsgivare genom gränsöverskridande verksamhet
skall, om verksamheten är koncessionspliktig, bestämmelser upprättas och ges in
till Finansinspektionen om hur premiereserv skall beräknas, om
försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev, om återbäring till
försäkringstagarna samt, om inte undantag medges av Finansinspektionen, om hur
försäkringspremier skall beräknas (3 kap. 4 § LEF).
Vad gäller försäkringsföretag hemmahörande i ett land utanför EES gäller för
livförsäkring och sådan liv- och sjukränta som tillhör annan försäkring än
livförsäkring i huvudsak samma regler som för svenska bolag. Däremot finns inga
regler om grunder för skadeförsäkring.

Skälen för regeringens förslag:

Stadfästelse av grunder

För att de svenska reglerna inte skall stå i strid med EG:s regler får det inte
krävas förhandsgodkännande eller löpande anmälning av allmänna eller särskilda
försäkringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt används för
beräkning av premietariffer eller tekniska avsättningar, eller formulär och
andra tryckta handlingar som företaget avser att använda i sina mellanhavanden
med försäkringstagarna. I den mån grunderna innehåller något av detta får kravet
på stadfästelse av dem inte behållas.
Försäkringsutredningen har funnit att för livförsäkring faller samtliga grun-
der, utom grunderna för skyldighet att teckna återförsäkring, inom det enligt
direktivet förbjudna området (se utredningen s. 78 f). För skadeförsäkring är
utredningens ståndpunkt att kravet på grunder i sin helhet faller inom det
förbjudna området. Regeringen instämmer i den bedömning Försäkringsutredningen
gjort i denna del. Att behålla kravet på stadfästelse endast såvitt avser
grunder för skyldighet att teckna återförsäkring är inte befogat. Kravet på
stadfästelse av grunder skall därför slopas.
Motsvarande regler som vid antagande av nya grunder bör gälla vid ändring av
dem.
Svenska Aktuarieföreningen har ansett att en möjlighet för Finansinspektionen
att ge bindande förhandsbesked avseende grundernas innehåll bör diskuteras.
Detta för att minska risken att grunderna i efterhand underkänns med betydande
ekonomiska förluster för försäkringsbolaget.
En grundläggande tanke bakom förbudet mot förhandsgodkännande är emellertid att
skapa konkurrensfrihet och möjlighet till fri produktutveckling. Att införa
möjlighet till bindande förhandsgranskning skulle enligt regeringens mening
motverka dessa syften. Det finns dessutom en risk att denna möjlighet skulle
utnyttjas i en sådan omfattning att Finansinspektionens prioritering av
tillsynens inriktning kan bli lidande. Risken för ekonomiska förluster kan
minimeras genom att Finansinspektionen i ett tidigt skede får tillgång till
grunderna. Vi återkommer till denna fråga i det följande.

Grundernas betydelse som avtalsinnehåll

Som nämnts är grunderna i vissa delar närmast att anse som försäkringsvillkor.
Villkoren hänvisar ofta till grunderna. I ett förslag till ny försäk-
ringsavtalslag (Ds 1993:39) har lagregler föreslagits i fråga om sådana villkor
som det enligt 2 kap. 6 § FRL skall upprättas grunder för, t.ex. om
försäkringstagarens rätt till fribrev och återköp. I vissa fall har det
föreslagits att bestämmelser skall finnas i försäkringsvillkoren. Det är för
närvarande osäkert när den nya försäkringsavtalslagen kan träda i kraft. Under
inga förhållanden kommer detta att ske under år 1995. Mot bakgrund av dessa
förslag och att de villkor som skall gälla i avtalet mellan försäkringstagaren
och bolaget i möjligaste mån bör framgå av försäkringsvillkoren och inte av
grunderna har Försäkringsutredningen föreslagit att skyldigheten att upprätta
grunder i huvudsak skall begränsas till tekniskt beräkningsunderlag (se
utredningen s.81 ff).
En sådan ordning som Försäkringsutredningen föreslagit är enligt regeringens
mening tilltalande. Det är en fördel om försäkringstagarna direkt av avtalet kan
se vilka villkor som gäller för en försäkring. Med nu existerande ordning är de
villkor som återfinns i grunderna svåråtkomliga och svåra att förstå. I de fall
en fråga regleras direkt i försäkringsavtalslagen eller enligt
försäkringsavtalslagen skall tas upp i avtalsvillkoren finns det enligt
regeringens uppfattning inte anledning att behålla kravet att grunder skall
upprättas. Regeringen förutsätter att försäkringsbolagen utformar villkoren så
att försäkringstagarna kan förstå dem och att de inte blir onödigt omfattande.
Försäkringsförbundet har ifrågasatt att detaljerade regler för tilldelning av
återbäring skall överföras till försäkringsvillkoren. Enligt förbundets mening
skulle det bli tungrott och leda till svårigheter att anpassa till-
delningsmetodiken till förbättrad teknik. Det kan visserligen komplicera för
bolagen att tilldelningsreglerna anges i villkoren i stället för i grunderna.
Vinsten av att föra dessa bestämmelser till villkoren är emellertid enligt
regeringens mening stor. Återbäringen är en väsentlig del av avtalen och det är
därför naturligt att bestämmelserna återfinns där. Det kan dessutom påpekas att
bestämmelser om antaganden och metoder för beräkning av återbäring även
fortsättningsvis skall anges i grunderna.
Enligt 2 kap. 5 § 10 FRL skall bolagsordningen, för annan försäkring än
livförsäkring, ange i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna åter-
försäkring. Det vore lämpligt att samma regler gäller både för livförsäkring och
för skadeförsäkring trots att det därigenom blir bolagsstämman och inte
styrelsen som beslutar om ändring i bestämmelserna om återförsäkring. Regeringen
föreslår därför att bolagsordningen även för livförsäkring skall ange i vilken
utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring.
De ämnen som blir kvar att upprätta grunder för är beräkning av försäk-
ringspremier och premiereserv samt återbäring till försäkringstagarna. Det blir
också nödvändigt att upprätta grunder för beräkning av tekniska återköpsvärden.

Undantag från skyldigheten att upprätta grunder

Försäkringsutredningen har föreslagit att dispens skall kunna ges från skyldig-
heten att upprätta grunder såvitt avser lång skadeförsäkring. Som exempel på
försäkringar där grunder inte skulle behövas har angetts långa skadeförsäkringar
som avser mindre belopp. Ett annat exempel är en typ av försäkringar som har
uppträtt på senare tid, särskilt inom kreditförsäkring i samband med längre
byggnadsprojekt, där försäkringskonstruktionen har sådana särdrag att det kan
komma att återbetalas premier vid få skador eller att utkrävas nya premier vid
ogynnsamt skadeutfall. Den sist nämnda försäkringstypen reglerar dessa
förhållanden på ett sätt som liknar det som används i grunder. Ett krav på
grunder bör naturligtvis inte gälla om det inte uppfyller den avsedda
funktionen. Regeringen delar därför utredningens bedömning att en möjlighet för
dispens bör införas om det är motiverat med hänsyn till försäkringens särskilda
beskaffenhet.

Tillsynen över grunderna

Försäkringsutredningen har föreslagit att Finansinspektionen skall få möjlighet
att meddela föreskrifter om grundernas närmare utformning med motiveringen att
det skulle underlätta inspektionens tillsyn. Utredningen har vidare föreslagit
att grunderna, tillsammans med en analys av deras konsekvenser för
försäkringstagarna och bolaget, skall ges in till inspektionen senast samtidigt
som de börjar tillämpas. Enligt utredningen kan det ifrågasättas om EG:s ordning
medger krav på anmälan av samtliga bestämmelser som grunderna för livförsäkring
enligt utredningens förslag skall innehålla. Utredningens bedömning är att det
otvivelaktigt är tillåtet beträffande regler för beräkning av premier och
premiereserv, medan viss tvekan kan gälla för övriga bestämmelser (regler för
beräkning av återköpsvärden samt bestämmelser för beräkning och fördelning av
återbäring). Eftersom även de sistnämnda bestämmelserna kan få betydelse för
storleken av ett bolags försäkringstekniska skulder bör de dock enligt utred-
ningen kunna omfattas av en bestämmelse om anmälningsskyldighet.Konkurrensverket
har avstyrkt utredningens förslag i denna del. Verket anser att det mot bakgrund
av kraven i tredje livförsäkringsdirektivet är uteslutet att behålla krav på
förhandsanmälan för samtliga bestämmelser i grunderna. Beträffande den av
utredningen föreslagna möjligheten för Finansinspektionen att meddela
föreskrifter om grundernas utformning anser verket att det förhållandet att
grunderna numera varierar visar på att det inträtt ett visst mått av sådan
flexibilitet som utredningen enligt sina direktiv skall söka främja.
En anmälningsskyldighet för samtliga grunder skulle i hög utsträckning under-
lätta Finansinspektionens tillsynsarbete. Enligt regeringens mening är en sådan
skyldighet inte oförenlig med EG:s regler. Regeringen anser därför att en
anmälningsskyldighet för samtliga grunder bör införas.
Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det skulle underlätta Finans-
inspektionens tillsyn om inspektionen får meddela förskrifter om grundernas
utformning. En sådan föreskriftsrätt bör därför genomföras. Det bör dock
framhållas att föreskrifterna skall avse grundernas redaktionella utformning.
Att låta föreskrifterna omfatta grundernas materiella innehåll skulle kunna
hämma produktutveckling och konkurrens.
Försäkringsförbundet har anfört att uppgifter i grunderna rörande regler för
beräkning av premier och tekniskt återköpsvärde bör kunna anses vara sådana
uppgifter som sekretess bör gälla för.
Enligt 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess i statlig myn-
dighets verksamhet som består i tillsyn med avseende på försäkringsväsendet för
uppgifter om affärs- och driftsförhållanden hos den som myndighetens verksamhet
avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs. Frågan om de
uppgifter Försäkringsförbundet angett kan vara sådana som kan omfattas av
sekretess får avgöras från fall till fall. Regeringen anser därför att någon
lagändring i detta hänseende inte är nödvändig.
Finansinspektionen har ansett att det krävs ett klargörande i frågan om ett
ingripande mot grunderna skall få retroaktiv verkan på innehållet i avtal som
tecknats före ingripandet.
Utredningen har i viss mån tangerat frågan (s. 88 f.). Enligt utredningen kan
ändringar i grunderna enligt gällande rätt få verkan för redan ingångna
försäkringsavtal. Det förhållandet att ändringar i grunderna skall stadfästas
har ansetts utgöra en garanti för att sådana ändringar inte kränker
försäkringstagarnas rätt. När nu kravet på stadfästelse slopas kan det
visserligen enligt utredningen diskuteras om ändringar även i fortsättningen
skall få verkan för redan ingångna avtal. Mot bakgrund av bl.a. att de nya
grunderna tillsammans med en redogörelse för ändringens konsekvenser för
försäkringstagarna och bolaget skall ges in till Finansinspektionen och att
inspektionen därigenom får en möjlighet att ingripa i ett tidigt skede anser
utredningen att grundändringar även i framtiden kan få verkningar på ett redan
ingånget avtal. Regeringen delar utredningens uppfattning. I linje med detta kan
även ändringar av grunderna som initierats av Finansinspektionen få effekt på
redan ingångna avtal.

Utländska försäkringsföretag utanför EES

EG:s regler på detta område gäller endast för EES-länder. Det betyder att
Sverige i förhållande till sina åtaganden gentemot EG och EES har frihet att för
tredje lands försäkringsföretag utforma regleringen. Däremot har Sverige
internationella åtaganden gentemot OECD som innebär att inhemska företag och
företag hemmahörande inom OECD bör behandlas lika. Regeringen har tidigare gett
uttryck åt sin mening att det är angeläget att genomföra motsvarande
förändringar för tredje lands företag som för företag hemmahörande inom EES
under förutsättning att EG:s regler tillåter det och att grundläggande
skyddsintressen och tillsynskrav är tillgodosedda (prop. 1992/93:257 s. 100).
Mot denna bakgrund bör krav på stadfästelse av grunder inte längre förekomma för
tredje lands företag.

5.2.2 Beräkning av försäkringspremier och premiereserv i
livförsäkringsrörelse

Regeringens förslag: Premiereserven i livförsäkringsrörelse skall som huvudregel
beräknas individuellt. En kollektiv beräkningsmetod medges om en sådan metod ger
ett resultat som motsvarar det som erhålls vid en individuell beräkning.
Bestämmelserna om beräkning av premiereserv skall gälla alla livförsäkringar.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall
meddela föreskrifter om högsta tillåtna ränteantagande.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt utredningens
förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har anfört att ett
försäkringsbolag som beräknat sin premiereserv efter en räntefot som är högre än
den räntefot som inspektionen senare kan komma att fastställa måste genomföra en
premiereservförstärkning i samband med att räntenivån sänks. Enligt inspektionen
kan detta medföra allvarliga ekonomiska problem för bolaget.
EG:s regler: EG:s regler om beräkning av premier och premiereserv återfinns i
artikel 19 i tredje livförsäkringsdirektivet resp. artikel 17 i första
livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäk-
ringsdirektivet.
Premierna för nya försäkringar skall utifrån rimliga försäkringsmatematiska
antaganden vara tillräckliga för att försäkringsföretaget skall kunna uppfylla
alla sina åtaganden och i synnerhet för att kunna skapa tillräckliga
försäkringstekniska avsättningar. Vid den bedömningen får hänsyn tas till alla
delar av ett försäkringsföretags ekonomiska situation. Dock får andra medel än
premier och därav härrörande avkastning inte systematiskt och permanent
utnyttjas på sådant sätt att det på lång sikt kan äventyra företagets soliditet.
Hemlandet skall föreskriva regler, så att varje försäkringsföretag skapar
tillräckliga försäkringstekniska avsättningar, inklusive premiereserver, i
förhållande till företagets hela verksamhet. Regler för storleken på dessa
reserver är inte närmare preciserade utan skall fastställas av varje land efter
vissa principer som är angivna i direktivtexten. Storleken på avsättningarna
skall bestämmas efter en tillräckligt försiktig prospektiv försäkringsmatematisk
metod med beaktande av alla åtaganden för framtiden och med hänsyn till framtida
premieintäkter. En retrospektiv metod är i vissa fall tillåten. Beräkningen
skall innehålla en tillräcklig marginal för ogynnsamma avvikelser från de
relevanta faktorerna. Hänsyn skall även tas till den metod som används vid
värdering av de tillgångar som svarar mot avsättningarna. Avsättningarna skall
beräknas separat för varje avtal men en kollektiv beräkning är tillåten om det
är troligt att den ger ungefär samma resultat som en individuell. Enligt
direktivet skall hemlandet dessutom fastställa ett maximalt ränteantagande efter
vissa principer som är närmare angivna. För unit linked-försäkringar,
engångsbetalda försäkringar för en tid av högst åtta år, försäkringar utan rätt
till återbäring och livränteförsäkringar utan återköpsvärde behöver maximalt
ränteantagande inte fastställas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regler i 2 kap. 6 § FRL skall
grunder upprättas för beräkning av premier och av premiereserv. I 7 kap. 2 § FRL
anges att grunderna skall avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina
förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till
en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art. I 7 kap. 3 § FRL
fastställs närmare vad premiegrunderna och premiereservgrunderna skall
innehålla, nämligen antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt
driftskostnader. De får även innehålla föreskrifter om särskilda säker-
hetstillägg. Antagandena skall, som huvudregel, väljas så att de var för sig kan
anses betryggande för det slag av försäkringsrörelse det är fråga om. Det
föreskrivs vidare en prospektiv beräkning av premiereserven, dvs. en beräkning
som grundar sig på skillnaden mellan kapitalvärdet av framtida utgifter och
inkomster. Det skall vara en kollektiv beräkning.
I huvudsak bygger den svenska regleringen i försäkringsrörelselagen på de
principer som EG:s regler upptar. På ett par punkter förekommer dock skillnader.
Premiereserven uppfattas enligt FRL som ett kollektivt begrepp. I individuell
försäkring beräknar bolagen dock numera premiereserven individuellt för alla
försäkringar. EG:s regler anger också som nämnts att premiereserven skall
beräknas individuellt. Regeringen anser därför att de svenska bestämmelserna
skall ändras på så sätt att som huvudregel en individuell beräkningsmetod skall
tillämpas. I överensstämmelse med EG:s regler föreslås en möjlighet att tillämpa
en kollektiv beräkning om det ger ett resultat som motsvarar det som erhålls vid
en individuell beräkning.
EG:s regler medger undantag från den prospektiva beräkningen och tillåter en
retrospektiv beräkning om det kan visas att de försäkringstekniska skulderna
inte blir lägre med en sådan beräkning. Detsamma gäller om en prospektiv
beräkning inte kan tillämpas för de aktuella försäkringarna. Regeringen anser
att användning av en retrospektiv metod bör medges i de fall som anges i
direktiven.
Det finns inte några svenska lagregler om högsta tillåtna ränteantaganden. EG:s
regler innebär att sådan ränta skall fastställas. Det är enligt regeringens
mening lämpligt att räntan fastställs av regeringen eller av Finansinspektionen.
Vissa typer av försäkringar som till sin natur är sådana att det inte är
nödvändigt att fastställa ett högsta tillåtet ränteantagande, behöver, i
enlighet med direktivets bestämmelser, inte omfattas av föreskrifterna om högsta
tillåtna ränta.
Finansinspektionen har pekat på att det kan uppstå ekonomiska problem om ett
bolag måste genomföra en premiereservförstärkning till följd av att det har
beräknat sin premiereserv efter en räntefot som är högre än den som inspektionen
senare kan komma att fastställa. Om ett försäkringsbolag inte klarar av att
förstärka premiereserven i tid får inspektionen, enligt regeringens uppfattning,
överväga om det föreligger sådana missförhållanden som bör föranleda
inspektionen att ingripa med de sanktionsmöjligheter som lagen erbjuder.
Bestämmelserna om beräkning av premiereserv skall enligt gällande regler upptas
i grunderna. Det innebär att de inte gäller för de livförsäkringar som meddelas
utan grunder. Detta är inte förenligt med EG:s regler som gäller för samtliga
livförsäkringar. De svenska reglerna bör därför ändras så att bestämmelserna om
beräkning av premiereserv omfattar även icke grundbunden livförsäkring.
Bestämmelserna om premieberäkning ingår även de i grunderna och gäller därför
inte icke grundbundna livförsäkringar. EG:s bestämmelser är emellertid på denna
punkt mycket allmänna och innebär i princip endast att premiesättningen skall
tillgodose att ett bolags soliditet inte hotas. Mot denna bakgrund, och då
soliditetsprincipen är en genomgående ledstjärna i den svenska lagstiftningen
även gäller för icke grundburen livförsäkring utan att det explicit anges anser
regeringen att någon lagändring inte är nödvändig.
Enligt både svenska regler och EG:s regler skall de olika antagandena vid
beräkning av försäkringstekniska skulder bestämmas så att de var för sig är
tillräckliga. Enligt 7 kap. 3 § andra stycket FRL finns det dock en möjlighet
till undantag från detta krav om det i grunderna finns föreskrifter om särskilda
säkerhetstillägg som föranleder undantag. Genom sådana uttryckliga
säkerhetstillägg kan bolagen ge efter på säkerheten i varje enskilt antagande
(som innehåller underförstådda säkerhetstillägg) och använda tilläggen för att
förstärka den punkt i systemet där de behövs. Tekniken innebär därför inte att
säkerhetskraven sänks. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att
bestämmelserna i 7 kap. 3 § FRL i detta avseende inte behöver ändras.

5.3 Premiesättning m.m. i trafikförsäkringsrörelse

Trafikförsäkring är enligt 2 § trafikskadelagen (1975:1410) obligatorisk för
motordrivna fordon som är registrerade i bilregistret och ej avställda samt för
annat motordrivet fordon som brukas i trafik här i landet. Försäkringen är en
ansvarsförsäkring för skada som tillfogas tredje man till följd av trafik med
motorfordon. Försäkringen innehåller även ett olycksfallsförsäkringsmoment för
skada på fordonets förare. Försäkringsgivare som enligt 5 § trafikskadelagen
fått regeringens tillstånd att meddela trafikförsäkring är enligt samma lagrum
skyldiga att på begäran meddela sådan försäkring (kontraheringsplikt).
Trafikförsäkring kan meddelas också av utländska försäkringsgivare som förmedlar
försäkring här i landet genom sekundäretablering och försäkringsgivare hem-
mahörande inom EES som meddelar försäkring genom gränsöverskridande verksamhet.
Kontraheringsplikten omfattar även sådana försäkringsgivare. En motorfor-
donsägare som försummar trafikförsäkringsplikten debiteras en särskild tra-
fikförsäkringsavgift, se 31 § trafikskadelagen. Avgiften, som är avsevärt högre
än motsvarande trafikförsäkringspremie, gör det oekonomiskt att köra utan
trafikförsäkring.

Riskklassindelning, premieberäkning och principen om produktfrihet.

Enligt 1 § tredje stycket trafikförsäkringsförordningen (1976:359) bemyndigas
Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om indelning i riskklasser.
Premie för trafikförsäkring får enligt 2 § första stycket trafikförsäkrings-
förordningen inte bestämmas till högre belopp än som med erforderlig säkerhet
kan anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka med tillägg för
nödvändiga omkostnader. Enligt 2 § andra stycket bemyndigas Finansinspektionen
att meddela närmare föreskrifter om beräkningen av nödvändiga omkostnader.
Med stöd av bemyndigandena i trafikförsäkringsförordningen har tillsyns-
myndigheten meddelat föreskrifter om indelning i riskklasser (BFFS 1988:6).
Föreskrifterna anger också vilken premiedifferentiering som skall tillämpas
mellan olika bonusklasser. Bestämmelser om riskklassindelning och bonus har
funnits i många år. De har under årens lopp utvidgats och allt mer förfinats. År
1970 fick de den utformning som i huvudsak gäller fortfarande.
Varje trafikförsäkringsgivare är skyldig att tillämpa samma tariffsystem för
beräkning av trafikförsäkringspremie. Riskklassindelning innebär till en början
indelning i vissa fordonsklasser; privat personbil, buss, traktor etc. Inom
ramen för de angivna fordonsklasserna får indelning i undergrupper göras så
långt det kan anses motiverat med hänsyn till riskskillnader inom klassen. Bl.a.
upptas ofta brandbil och husbil i särskilda undergrupper. För varje fordonsklass
beaktas därefter i viss mån skilda förhållanden som riskpremien är beroende av.
För personbil avsedd för privat bruk är riskpremien beroende av fyra
förhållanden, nämligen geografisk zon, årlig körsträcka, bilmärke (där
bilmärken, biltyper och årsmodeller inplaceras efter den risk de bedöms
representera i trafikförsäkringshänseende) och bonus till följd av att
försäkringen varit skadefri under viss tid. Bonusklassningen innebär att
samtliga bolag skall tillämpa en enhetlig bonusskala. Om försäkringsskyddet
flyttas över till ett annat bolag placeras försäkringen i den bonusklass som
skulle gällt i det tidigare bolaget. Sådan överföring av bonusrätten får dock
endast ske vid försäkringens årsförfallodag eller, om en försäkring varit
vilande, tidigast en månad efter det att försäkringen blev vilande eller,
oberoende av årsförfallodag, efter det att skada inträffat. Överföring av
bonusrätten i samband med byte av fordon får enligt gällande ordning däremot
inte ske. Avvikelse från den föreskrivna riskklassindelningen får efter inspek-
tionens medgivande göras endast om det föreligger särskilda skäl. Tillsyns-
myndigheten har också meddelat föreskrifter om beräkning av premier för direkt
trafikförsäkring (BFFS 1988:39), där en formel för beräkning av
genomsnittspremien inom olika fordonsklasser ges samt fastslås hur hög denna
premie får vara i termer av riskpremie (förväntat skadebelopp per
årsförsäkring).
Inspektionens föreskrifter om riskklassindelning och premieberäkning anses vara
en detaljerad avvägning mellan den försäkringsmässiga utjämning som behövs och
den enskilde försäkringstagarens krav på en skälig premie.
Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv gäller en princip om pro-
duktfrihet (se avsnitt 6.3). Den principen innebär bl.a. att det är i för-
säkringstagarnas intresse att ha tillgång till största möjliga utbud av för-
säkringsprodukter och att försäkringsgivarna i sin utveckling av försäkrings-
avtal inte skall hindras av detaljerade föreskrifter i den nationella reg-
leringen. Försäkringsutredningen har utförligt diskuterat om funktionen och
syftena bakom den svenska regleringen av trafikförsäkringspremier är sådana att
regleringen kan behållas med stöd av principen om det allmänna bästa (se
Försäkringsrörelse i förändring 2, SOU 1993:108 s. 112-118). Innebörden av
begreppet det allmänna bästa behandlas i avsnitt 6.3. Inom ramen för sin analys
av om den nuvarande regleringen kan behållas med stöd av det allmänna bästa tar
utredningen upp de gällande reglernas betydelse för kundens möjlighet att
jämföra olika försäkringsvillkor, Finansinspektionens kontrollmöjligheter,
grunderna för beräkning av trafikförsäkringsavgiften, bilfabrikanternas
säkerhetstänkande samt bonussystemet. Utredningen diskuterar även frågan om ett
upphävande av den nuvarande regleringen kan leda till att högriskkunder får
svårt att teckna försäkring till en premie som de finner överkomliga och att
antalet oförsäkrade fordon därför kan komma att öka. Utredningens analys leder
fram till slutsatsen att föreskrifterna om riskklassindelning och premiebe-
räkning knappast kan motiveras av principen om det allmänna bästa och att de
därför bör slopas. Enligt utredningen bör även bemyndigandena för
Finansinspektionen i 1 § tredje stycket och 2 § andra stycket trafikför-
säkringsförordningen att meddela sådana föreskrifter tas bort.
Vid remissbehandlingen av Försäkringsutredningens delbetänkande har bl.a.
följande synpunkter framförts. TCO och Sveriges Motorcyklisters Central-
organisation anser att det finns risk för att högriskkunder kan komma att
drabbas av högre premienivåer vid en friare premiesättning som kan leda till ett
större antal oförsäkrade fordon i trafiken. Motorförarnas Helnykterhetsförbund
har framhållit det nuvarande systemets positiva effekt på biltillverkarnas
säkerhetstänkande. Länsförsäkringsbolagens förening har samma uppfattning och
framhåller att riksdagen prioriterat trafiksäkerheten mycket högt. Flera
remissinstanser har påtalat den skadeförebyggande effekt som bonusklassningen
innebär. Motorbranschens Riksförbund anser att det är angeläget att reglerna om
bonusöverföring ändras så att sådan får ske i samband med bilbyte då det också
är naturligt att ompröva valet av försäkringsbolag. Länsförsäkringsbolagens
förening har här pekat på det faktum att möjligheten att byta försäkringsbolag i
samband med bilbyte ger en över tiden kvarstående kostnadsökning för kon-
sumenten. Försäkringsförbundet har framfört den uppfattningen att EG:s krav på
produktfrihet innebär att man måste tillåta byte av försäkringsbolag under
pågående premieperiod vid bilbyte, även med beaktande av den effekt en sådan
rätt kan få på kostnaderna för försäkringen.
Beräkningen av trafikförsäkringsavgiften bygger på den nuvarande risk-
klassindelningen. Finansinspektionen anser därför att mer ingripande ändringar i
riskklassindelningen inte kan göras förrän bestämmelserna om trafik-
försäkringsavgiftens beräkning har ändrats.
De remissinstanser som anser att det nuvarande systemet för riskklassindelning
och premieberäkning bör behållas har som stöd för sina ståndpunkter anfört
omständigheter som Försäkringsutredningen behandlat i sitt betänkande.
Utredningen har i betänkandet funnit att dessa omständigheter inte är sådana att
de kan motivera att den nuvarande regleringen av trafikförsäkringspremier
behålls med stöd av principen om det allmänna bästa.

Förhandsanmälan av premiesatser

Innan en försäkringsgivare börjar driva trafikförsäkringsrörelse skall enligt 1
§ första stycket trafikförsäkringsförordningen (1976:359) uppgifter lämnas till
Finansinspektionen om de premiesatser som skall tillämpas för trafikförsäkring.
Om försäkringsgivaren ändrar de premiesatser som angetts i uppgiften till
Finansinspektionen, skall försäkringsgivaren enligt 1 § andra stycket genast
anmäla detta till inspektionen och ange anledning till ändringen. En sådan
förhandskontroll av premier i trafikförsäkringsrörelse har gällt sedan
trafikförsäkringen blev obligatorisk. På grund av försäkringsplikten har det
ansetts särskilt viktigt att premierna kontrolleras ur skälighetssynpunkt innan
de börjar tillämpas.
Enligt artikel 8.3 i första skadeförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt
artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet) och artikel 29 i tredje skade-
försäkringsdirektivet gäller ett förbud mot föreskrifter om förhandsgodkännande
eller löpande anmälningsskyldighet av allmänna eller särskilda
försäkringsvillkor, premietariffer m.m. För obligatorisk försäkring får man
emellertid enligt artikel 30.2 i tredje skadeförsäkringsdirektivet kräva att
allmänna och särskilda försäkringsvillkor ges in till tillsynsmyndigheten innan
de börjar tillämpas. Efter inlämnandet skall bolaget dock kunna meddela
försäkringar utan att behöva invänta myndigheternas granskning.
Den sistnämnda direktivbestämmelsen innebär enligt Försäkringsutredningen att
det i och för sig skulle vara förenligt med EG:s ordning att behålla kravet på
förhandsanmälan av premiesatser. Utredningen konstaterar emellertid att motiven
för en särbehandling av trafikförsäkringen allmänt sett minskat i betydelse, och
att detta även gäller tillsynen över premiesättningen (se s. 121). Kravet på
förhandskontroll bör utan att försäkringstagarintresset eftersätts kunna
ersättas med kontroll i efterhand och därmed närma sig den kontroll som görs av
annan skadeförsäkring. Mot den bakgrunden har utredningen inte funnit skäl att
behålla kravet på förhandsanmälan av trafikförsäkringspremier. Utredningen har
därför föreslagit att bestämmelserna om detta i 1 § första och andra styckena i
trafikförsäkringsförordningen bör upphävas.

Regeringens bedömning

Regeringen har förståelse för de farhågor som vissa remissinstanser gett uttryck
för med anledning av Försäkringsutredningens reformförslag. Farhågorna bör dock
inte överdrivas. Regeringen anser att det är av värde om en ökad produktfrihet
på trafikförsäkringsområdet kommer till stånd. Regeringen delar även i övrigt
Försäkringsutredningens bedömning. De nuvarande bestämmelserna om
riskklassindelning, premieberäkning och förhandsanmälan av premiesatser bör
därför upphävas. För att åstadkomma detta krävs ändringar i trafikförsäkrings-
förordningen. Däremot behöver inga lagändringar göras. Regeringen avser att
genomföra ändringarna i trafikförsäkringsförordningen i samband med att
förevarande lagstiftningsärende slutförs.

5.4 Försäkringsklasser

Det första livförsäkringsdirektivet innebär att vissa speciella verksamhets-
former inte behöver införlivas i det svenska koncessionssystemet (klasserna V-IX
i bilaga till direktivet). Så har heller inte skett. I proposition 1992/93:257
om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet
(s. 106 och 107) uttalades att den rättsliga karaktären samt den civilrättsliga
och skatterättsliga behandlingen av verksamhetsformerna enligt klasserna V och
VI (tontiner och capital redemption) borde bli föremål för ytterligare
utredning. Det föredragande statsrådet avsåg att senare återkomma i frågan. Även
de verksamhetsformer som avses i klasserna VII-IX borde enligt propositionen
tills vidare hållas utanför det svenska koncessionssystemet.
Finansinspektionen har i sitt remissvar över internpromemorian aktualiserat
frågan om inte vissa av dessa verksamhetsformer enligt det första liv-
försäkringsdirektivet nu bör föras in i det svenska koncessionssystemet.
Av verksamhetsformerna enligt klasserna V-IX enligt bilagan till första
livförsäkringsdirektivet får, enligt det andra livförsäkringsdirektivet (artikel
10), tontiner och capital redemption tillhandahållas genom gränsöverskridande
verksamhet om försäkringsgivaren har auktorisation för sådan verksamhet i sitt
hemland. En försäkringsgivare från ett EES-land kan därför redan i dag
marknadsföra dessa produkter i Sverige genom gränsöverskridande verksamhet (se
nuvarande 2 kap. 3 § tredje stycket LEF). Införlivandet av det tredje
livförsäkringsdirektivet innebär att en försäkringsgivare från ett EES-land,
genom sekundäretablering och gränsöverskridande verksamhet, utan svenskt
tillstånd här kan tillhandahålla alla produkter som hemlandsauktorisationen
omfattar.
För att undvika diskriminering av svenska försäkringsbolag anser Finans-
inspektionen att det bör övervägas om inte de aktuella verksamhetsformerna skall
införlivas helt eller till viss del i det svenska systemet. I varje fall bör,
enligt inspektionen, svenska bolag få möjlighet att bedriva verksamheterna i de
länder där det är tillåtet enligt den nationella lagstiftningen.
Den utredning angående tontiner och capital redemption som regeringen aviserade
i proposition 1992/93:257 har emellertid ännu inte genomförts. Ytterligare
överväganden krävs också i fråga om de verksamhetsformer som avses i klasserna
VII-IX.
Det skulle inte vara förenligt med den tredje generationens direktiv att, som
Finansinspektionen i sista hand föreslagit, låta svenska försäkringsbolag
bedriva verksamheterna endast i de EES-länder där försäkringsklasserna är
tillåtna. En auktorisation skall gälla inom hela EES och ge ett företag rätt att
bedriva verksamhet där med stöd av etableringsfriheten eller friheten att
tillhandahålla tjänster (se artikel 7.1 i första livförsäkringsdirektivet i dess
lydelse enligt artikel 4 i tredje livförsäkringsdirektivet).
Det sagda innebär att regeringen inte är beredd att i detta sammanhang genom-
föra den reformering som Finansinspektionen förordat. Regeringen avser
emellertid att återkomma till frågan.

5.5 Placeringsregler m.m.

5.5.1 Utgångspunkter

Gällande placeringsregler m.m.

Gällande placeringsregler för försäkringsbolag omfattar livförsäkringar. Skade-
försäkringsverksamhet är endast i mindre utsträckning underkastad place-
ringsregler.
Livförsäkringsbolagens placeringsregler är ett uttryck för soliditetsprincipen,
dvs. att försäkringsgivaren alltid skall kunna fullgöra sina förpliktelser
gentemot försäkringstagare enligt ingångna avtal. Livförsäkringsbolagens
placeringar regleras i 7 kap. 9 och 9 a §§ FRL. Ett belopp motsvarande
försäkringstekniska skulder för livförsäkringar skall alltid, dvs. vid varje
tidpunkt, redovisas i vissa angivna slag av tillgångar. De försäkringstekniska
skulderna kan sägas vara summan av bolagets bindande åtaganden. Vad som skall
tas upp som försäkringstekniska skulder anges i 7 kap. 1 § FRL, se vidare
avsnitt 5.5.3 nedan. Huvuddelen (80 procent) av de medel som svarar mot
försäkringstekniska skulder skall placeras i tillgångar som ansetts särskilt
säkra (bl.a. statsobligationer, obligationer emitterade av kreditinstitut och
fast egendom). Resterande 20 procent får bolagen placera i vilket tillgångsslag
de vill med undantag för aktier. Denna resterande del kallas den fria sektorn.
Motsvarande regler gäller (med något undantag) även i fråga om premiereserven
för långa skadeförsäkringar, dvs. sådana som meddelats för längre tid än tio år.
Premiereserven är bolagets ansvar för löpande försäkringar.
För övrig skadeförsäkring infördes den 1 januari 1994 en allmänt formulerad
placeringsregel, som ett led i harmoniseringen till det första skade-
försäkringsdirektivet. Regeln innebär att medel som motsvarar de försäk-
ringstekniska skulderna skall placeras med hänsyn till det slag av för-
säkringsverksamhet som försäkringsbolaget bedriver, varvid risken för framtida
växlingar i tillgångarnas avkastning och värde samt risken för valuta-
kursförluster skall beaktas.
Värderingen av tillgångar för täckande av de försäkringstekniska skulderna
(eller premiereserven) skall, med vissa undantag, göras med tilllämpning av
samma värderingsregler som vid årsredovisning m.m. för försäkringsbolag.
Undantagen avser fastigheter och aktier i fastighetsbolag.
Tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna skall som huvudregel
finnas i Sverige.
Livförsäkringstagare (och försäkringstagare i lång skadeförsäkring) har en
särskild förmånsrätt i de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska
skulderna. Förmånsrätten grundas på ett register som försäkringsbolagen skall
föra över dessa tillgångar.
För alla försäkringsbolag gäller dessutom en regel som innebär att ett för-
säkringsbolag inte får äga större andel av aktierna i ett enskilt bolag än som
motsvarar fem procent av det totala röstvärdet, den s.k. femprocentsregeln (7
kap 17 § FRL). Finansinspektionen kan medge dispens från regeln. Förvärv av
aktier i finansiella företag har undantagits från femprocentsregelns
begränsning. Större engagemang i sådana företag är tillåtna inom vissa ramar om
de är av organisatorisk karaktär (7 kap. 17 a § FRL). Femprocentsregeln och
undantagsregeln för finansiella förvärv gäller hela försäkringsbolagets
verksamhet och avser alltså inte bara tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder.
I fråga om livförsäkringar gäller en valutamatchningsregel som i princip
innebär att försäkringstekniska skulder i en viss valuta skall motsvaras av
tillgångar i samma valuta. Valutamatchningsregeln omfattar inte den fria
sektorn. För långa skadeförsäkringar gäller motsvarande valutamatchningsregler
beträffande premiereserven. Beträffande övriga skadeförsäkringar infördes den 1
januari 1994 en valutamatchningsbestämmelse i samband med införlivandet av
första och andra generationens försäkringsdirektiv.
För utländska försäkringsföretag som bedriver verksamhet här i landet gäller i
stor utsträckning motsvarande regler som för svenska försäkringsbolag.
Gällande lagstiftning innehåller inget generellt förbud för försäkringsbolagen
att ta upp lån. Bolagens upplåningsmöjligheter är ändå begränsade till följd av
den tolkning som gjorts av förbudet mot annan rörelse i 1 kap. 3 § FRL. Dessutom
får inte försäkringsbolag ge ut konvertibla skuldebrev och, beträffande
livförsäkringsbolag, vinstandelsbevis.

EG:s regler

EG:s regler avseende försäkringsbolagens placeringar finns framför allt i tredje
generationens försäkringsdirektiv. Placeringsregler gäller både skade-
försäkrings- och livförsäkringsverksamhet. Regelsystemen är i stort sett
identiska. Placeringsreglerna gäller endast för de medel som motsvarar de
försäkringstekniska skulderna (enligt den svenska översättningen "tekniska
avsättningar").
Direktiven innehåller till att börja med en allmän regel som innebär att vid
valet av de tillgångar som svarar mot de tekniska avsättningarna skall hänsyn
tas till den typ av försäkringsrörelse som företaget bedriver. Tillgångarnas
risk, avkastning och likviditet skall beaktas. Vidare skall försäkringsföretaget
se till att tillgångsportföljen är väldiversifierad, dvs. att riskerna är
spridda på ett lämpligt sätt.
Denna övergripande regel kompletteras med relativt omfattande bestämmelser av
detalj- och riktlinjekaraktär. Direktiven innehåller en lista över sådana slag
av tillgångar som kan accepteras för täckande av tekniska avsättningar. Vidare
betonas i direktiven vikten av att medlemsländerna inte passivt anpassar den
nationella lagstiftningen till EG:s minimikrav. Länderna skall fastställa mer
detaljerade regler för valet av acceptabla tillgångar. Medlemsländerna kan
uppställa strängare krav på de tillgångar som skall täcka tekniska avsättningar,
varför listan över tillåtna tillgångsslag inte behöver accepteras i sin helhet.
Direktiven anger vidare en rad principer som skall gälla i fråga om bl.a.
värdering av tillgångar, säkerhetskrav, behandling av derivatinstrument,
likviditetskrav och koncerngenomlysning.
Direktiven innehåller även begränsningsregler för enskilda investeringar
(enhandsengagemang) och vissa typer av tillgångar. Bl.a. får värdepapper från
samma emittent som huvudregel motsvara högst fem procent av de tekniska
avsättningarna. Begränsningsreglerna är relaterade till de tekniska
avsättningarna brutto, dvs. utan hänsyn tagen till eventuell avgiven åter-
försäkring. Medlemsländerna skall fastställa ytterligare begränsningsregler,
utöver dem som anges i direktiven. För det ändamålet anges olika riktlinjer, som
t.ex. att tillgångsportföljen skall vara väldiversifierad, riskfyllda tillgångar
bör behandlas med återhållsamhet och att illikvida tillgångar bör hanteras med
försiktighet. Vidare anges att medlemsländerna under vissa förhållanden skall
behandla tillgångar mer restriktivt än annars. Detta gäller bl.a. lån utan
säkerhet och värdepapper som inte omsätts på någon reglerad marknad.
Enligt en särskild undantagsregel får 40 procent av tillgångarna som täcker de
tekniska avsättningarna placeras i värdepapper från samma emittent under vissa
förutsättningar. Det emitterande institutet måste stå under särskild tillsyn för
skydd av obligationsinnehavarna. Dessa skall också ha en särskild förmånsrätt i
händelse av institutets fallissemang.
Tillgångarna skall som huvudregel vara lokaliserade inom gemenskapen om,
beträffande skadeförsäkring, risken är belägen inom gemenskapen eller, i fråga
om livförsäkring, verksamheten utövas där. Medlemsstaterna får inte kräva att
försäkringsföretagen har tillgångarna lokaliserade i en viss medlemsstat.
Andra skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet innehåller
regler om valutamatchning som bl.a. innebär att tillgångar som svarar mot
tekniska avsättningar till högst 20 procent får redovisas i annan valuta än den
vari förpliktelsen skall fullgöras.
De redovisade direktivbestämmelserna gäller försäkringsgivare med huvudkontor
inom gemenskapen. Hemlandets placeringsregler skall gälla för
försäkringsgivarens verksamhet inom hela gemenskapen.
I första generationens direktiv finns vissa placeringsregler för inom gemen-
skapen etablerade filialer eller agenturer till försäkringsgivare med huvud-
kontor utanför gemenskapen (tredjelandsföretag). Dessa regler innebär i korthet
att filialen eller agenturen skall lyda under de nationella placeringsreglerna i
den medlemsstat där filialen eller agenturen är etablerade. Agenturens eller
filialens tillgångar (som motsvarar tekniska avsättningar) skall vara
lokaliserade inom medlemsstatens territorium.

Placeringspromemorian

Lars Nyberg har på regeringens uppdrag utarbetat en promemoria med förslag till
nya placeringsregler för försäkringsbolag (placeringspromemorian). I promemorian
förs mot bakgrund av finansiell teoribildning en principdiskussion om hur olika
risker i försäkringsrörelsen ger upphov till olika placeringsstrategier.
Diskussionen utmynnar i vissa slutsatser i fråga om försäkringsbolagens
kapitalförvaltning. Med utgångspunkt i att en placeringsstrategi skall vara
riskminimerande bör karaktären på tillgångar och skulder vara likformig. Valet
av tillgångar bör således styras av arten av de försäkringstekniska skulderna,
dvs. av vilka slags försäkringar som bolaget meddelat. I det hänseendet skiljer
sig livförsäkringsbolag från skadeförsäkringsbolag på så sätt att livbolagens
åtaganden ofta är mer långfristiga än skadebolagens. Enligt promemorian bör
därför placeringshorisonten i ett livbolag normalt överstiga den i ett
skadebolag. I promemorian ges exempel på hur denna skillnad bör påverka valet av
tillgångsslag. Vidare framhålls vikten av att tillgångsportföljer skall vara
väldiversifierade, såväl inom som mellan olika tillgångsslag. Genom diversi-
fiering minskas risken för att förluster på enskilda placeringar får alltför
stort genomslag på ett försäkringsbolags finansiella stabilitet.
Dessa slutsatser är grunden för huvudprinciperna i de fortsatta övervägandena
och förslagen i promemorian. De principer som avses är de så kallade matchnings-
och diversifieringsprinciperna som kommer att beskrivas i det följande (avsnitt
5.5.5).
Förslagen i promemorian bygger på att placeringsreglerna tillämpas på de
försäkringstekniska skulderna enligt en vidare definition än den gällande och
vidare att tillgångarna tas upp till marknadsvärdet och inte som nu till bokfört
värde. Enligt promemorian är marknadsvärdet den bästa utgångspunkten då man
uppställer riskspridningsregler.
Promemorians förslag innehåller, i linje med tredje generationens direktiv, en
inledande allmän placeringsregel som syftar till att ge uttryck för de
grundläggande matchnings- och diversifieringsprinciperna.
Med utgångspunkt i direktivens regler görs därefter en kategorisering av
tillgångarna som i huvudsak bygger på generella uppskattningar om hur riskfyllda
tillgångarna är. Riskantagandena återspeglas i begränsningsregler som föreslås
för de olika tillgångskategorierna. Begränsningsregler för enhandsengagemang
föreslås komma till uttryck genom en allmän övergripande regel, medan
detaljregleringen, enligt promemorian, bör ske i myndighetsföreskrifter.
Försäkringsbolagen skall upprätta riktlinjer för sina placeringsstrategier. I
fråga om lokalisering av tillgångar och valutamatchning föreslås regler som
syftar till att införliva EG:s bestämmelser. Promemorian innehåller även förslag
till ändringar som inte är föranledda av EG-harmonisering, nämligen förbud mot
utfärdande av garantiförbindelser. Vidare föreslås femprocentsregeln och
undantagsregeln om förvärv av finansiella företag bli upphävd.

Regeringens överväganden

Regeringen ansluter sig till den principiella syn på försäkringsbolagens
medelsförvaltning som kommer till uttryck i placeringspromemorian och till
huvudinriktningen i flertalet av de förslag som läggs fram i promemorian.
Grundtanken med placeringsreglerna bör vara, som framhålls i placerings-
promemorian, att tillgångarna skall placeras med beaktande av försäk-
ringsrörelsens art. En matchning av tillgångar och skulder skall eftersträvas.
Detta innebär exempelvis att realtillgångar, såsom aktier och fastigheter, och
även fastförräntande långfristiga obligationer i normalfallet är mer lämpade att
täcka långfristiga åtganden än kortfristiga åtaganden. För att täcka
kortfristiga åtaganden torde det normalt vara lämpligt att använda kortfristiga
räntebärande tillgångar i stor utsträckning. Kapitalförvaltningen bör dessutom
präglas av ett "portföljtänkande". Det är helheten i tillgångsmassan som är av
avgörande betydelse vid bedömning av risknivån och förväntad avkastning på
tillgångarna. Genom att sprida investeringarna över ett stort antal tillgångar
kan bolagen minimera den risk som är förknippad med att investera i en enskild
tillgång.
Regeringens förslag avviker från placeringspromemorians i några hänseenden.
Detta gäller bl. a. placeringsreglernas tillämpningsområde. De nuvarande
placeringsreglerna för livförsäkringsbolag tillämpas på tillgångar som motsvarar
de försäkringstekniska skulderna. Återbäring som inte tilldelats
försäkringstagarna ingår inte i de försäkringstekniska skulderna.
Placeringspromemorian utgår från att de föreslagna placeringsreglerna skall
tillämpas på en utvidgad definition av försäkringstekniska skulder, som
innefattar även återbäring som i någon mening förespeglats försäkringstagarna.
Som kommer att framgå av avsnitt 5.5.3 är regeringen inte beredd att i detta
sammanhang ändra definitionen av de försäkringstekniska skulderna eller på annat
sätt utvidga placeringsreglernas tillämpningsområde.
Regeringens förslag om begränsningar för olika tillgångsslag skiljer sig på
vissa punkter från placeringspromemorian. Den något snävare gränsdragning som
regeringen gjort i fråga om placeringar i tillgångsslagen aktier och fastigheter
hänger samman med att placeringsreglernas tillämpningsområde inte fått sådan
omfattning som förutsatts i placeringspromemorian. De fria medlen som inte
omfattas av placeringsrestriktioner är alltså större enligt regeringens förslag
än enligt promemorians utgångspunkter. Dessa förhållanden kan komma att ändras
när Försäkringsutredningens slutbetänkande blir föremål för
lagstiftningsåtgärder. I det sammanhanget kan även frågan om en höjning av
gränserna för tillåtet innehav av aktier och fastigheter komma att övervägas.
Regeringen föreslår inte, till skillnad från placeringspromemorian, att
marknadsvärdering skall gälla för täckande av de försäkringstekniska skulderna
eller vid tillämpning av de olika begränsningsregler som är relaterade till
storleken på de försäkringstekniska skulderna. De närmare motiven till detta
ställningstagande utvecklas i avsnitt 5.5.4 nedan.
Till skillnad mot promemorians förslag har regeringen valt att behålla fem-
procentsregeln och undantagsregeln för förvärv av finansiella företag. Rege-
ringen anser att dessa regler inte bör avskaffas utan att frågan om alternativa
begränsningar av försäkringsbolags innehav av majoritetsposter i andra företag
utretts närmare.
Lagtexten har i regeringens förslag utformats på ett något avvikande sätt, i
förhållande till promemorians förslag, i syfte att göra den ganska komplicerade
regleringen mer strukturerad och lättare att överblicka.
I enlighet med placeringspromemorians förslag införs begreppet "skuldtäckning",
som en motsvarighet till det nuvarande uttryckssättet att ett "belopp
motsvarande försäkringstekniska skulder" alltid skall redovisas i vissa slag av
tillgångar. Det nya begreppet är språkligt lätt att hantera och beskriver enligt
sin lydelse i sig tydligt det grundläggande syftet bakom bestämmelserna.

5.5.2 Institut som omfattas av placeringsreglerna

Regeringens förslag: De nya placeringsreglerna skall gälla för svenska
skadeförsäkrings- och livförsäkringsbolag som bedriver direkt försäkrings-
rörelse. Placeringsreglerna skall däremot inte gälla för försäkringsbolag som
endast bedriver återförsäkringsrörelse. Utländska försäkringsföretag med säte
utanför EES skall omfattas av de nya placeringsreglerna i fråga om verksamheten
i Sverige. Gällande placeringsregler för utländska försäkringsgivare med säte
inom EES upphävs.
Placeringsreglerna skall, med visst undantag, även gälla för försäkringsbolag
som meddelar livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder (unit
linked-försäkringar).
Understödsföreningar får möjlighet att, efter medgivande av Finansinspektionen,
tillämpa de nya placeringsreglerna för försäkringsbolag.
Placeringspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Promemorian
innehåller dock inget förslag rörande understödsföreningar.
Internpromemorians förslag omfattar försäkringsgivare med säte inom EES och
överensstämmer i den delen med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Finansinspektionen har dock anfört att understödsföreningarna på
vissa områden inte kan konkurrera på lika villkor som försäkringsbolag.
Inspektionen anser därför att en ändring bör komma till stånd för föreningarnas
del. Flera understödsföreningar, Pressens Pensionskassa, Försäkringsföreningen
för det Statliga Området (FSO), Försäkringsbranschens Pensionskassa,
Försäkringsföreningen för försäkringskasseområdet (FFO), Pensionskassan för
Svenska Tobaks AB:s Förvaltningspersonal Försäkringsförening, Sparinstitutens
Pensionskassa Försäkringsförening, Konsumentkooperationens Pensionskassa, för-
säkringsförening, Arkitekternas Pensionskassa och Sveriges Köpmannaförbunds
Pensionskassa, har gemensamt framhållit att lagen om understödsföreningar
skyndsamt bör revideras, i vart fall beträffande placeringsreglerna, och att en
ändring bör träda i kraft samtidigt som nya placeringsregler för
försäkringsbolag börjar gälla. Understödsföreningarna har dessutom anfört att de
bör ges samma möjligheter till medelsplacering som försäkringsbolagen och att
ett bibehållande av nuvarande regler kommer att medföra minskat intresse för
nyetablering av understödsföreningar. Detta förhållande är, enligt föreningarna,
inte önskvärt eftersom dessa i övrigt bedriver en framgångsrik och
kostnadseffektiv verksamhet.
EG:s regler: Både första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäk-
ringsdirektivet rör rätten att starta och driva direkt försäkringsverksamhet, se
artikel 1 i båda direktiven (se även artikel 2 i tredje generationens direktiv).
I första generationens försäkringsdirektiv anges vilka associationsformer ett
försäkringsföretag får ha i de olika medlemsländerna (se artikel 8 i första
generationens försäkringsdirektiv i dess lydelse enligt artikel 6 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet). Av
anslutningsfördraget till EG följer att försäkringsdirektiven för svensk del är
tillämpliga på försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och
understödsföreningar. Första generationens försäkringsdirektiv innehåller regler
för inom gemenskapen etablerade agenturer eller filialer till företag med
huvudkontor utanför gemenskapen (artikel 24 i första skadeförsäkringsdirektivet
och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet). Dessa regler har inte ändrats
genom den andra eller tredje generationens direktiv. Reglerna innebär bl.a. att
en medlemsstat skall se till att agenturen eller filialen har tillgångar som
motsvarar de tekniska avsättningarna och att den lag som gäller i respektive
medlemsstat skall tillämpas vad gäller vilka tillgångsslag som får användas för
skuldtäckning.
Gällande rätt: Livförsäkringsbolagens placeringsregler återfinns i 7 kap. 9 och
9 a §§ FRL. Enligt 9 § skall ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder
alltid redovisas i vissa slag av tillgångar (se avsnitt 5.5.3). För s.k. långa
skadeförsäkringar skall motsvarande placeringsregler tillämpas i fråga om
redovisning av premiereserven (bolagets ansvarighet för löpande försäkringar).
Den 1 januari 1994 infördes en allmän placeringsregel av provisorisk natur även
för övriga skadeförsäkringars del (7 kap. 10 § andra stycket FRL).
De nuvarande placeringsreglerna för svenska försäkringsbolag gäller både direkt
försäkringsverksamhet och återförsäkringsverksamhet. I 1 kap. 10 § FRL finns
dock en dispensmöjlighet i fråga om återförsäkringsverksamhet som är så allmänt
utformad att det är teoretiskt möjligt att ge dispens från samtliga bestämmelser
i FRL.
Den svenska regleringen av utländska försäkringsbolags verksamhet här i landet
omfattar endast direkt försäkring (38 § lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, LUF och 1 kap 1 §
LEF).
Enligt 8 § lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värde-
pappersfonder undantas s.k. fondförsäkringsbolag från placeringsreglerna i FRL
på så sätt att bolagen får placera i andra slag av tillgångar än de som anges i
7 kap. 9 § FRL, t.ex. aktier. Bestämmelsen tillkom mot bakgrund av att de
finansiella riskerna är förhållandevis små i fondförsäkringsbolag eftersom
riskerna i huvudsak bärs av försäkringstagarna (se prop. 1989/90:34 s.90).
För understödsföreningarna gäller placeringsbestämmelserna i 24 § lagen
(1972:262) om understödsföreningar. Reglerna är i allt väsentligt likalydande
med de som gäller för livförsäkringsbolag.
Skälen för regeringens förslag: Tredje generationens försäkringsdirektiv
innebär att direktivens placeringsregler måste införlivas i den svenska
lagstiftningen i fråga om svenska skadeförsäkringsbolag och livförsäkringsbolag
som driver direkt försäkringsverksamhet.
För skadeförsäkringsbolag innebär de nya reglerna väsentligt ändrade förut-
sättningar för placering av bolagens tillgångar, eftersom nuvarande regelverk i
mycket liten omfattning styr placeringsverksamheten för annan skadeförsäkring än
s.k. lång skadeförsäkring. De nya reglerna innebär begränsningar både vad gäller
val av tillgångar och möjligheten att ha stora enhandsengagemang. Det är av
väsentlig betydelse att riskbegränsande regler för placeringsverksamheten kommer
att gälla för skadeförsäkringsbolagens totala verksamhet.
Direktiven är, som nämnts, inte tillämpliga på återförsäkringsverksamhet.
Frågan är om och i så fall i vilken utsträckning de nya EG-harmoniserade
placeringsreglerna ändå bör omfatta svenska försäkringsbolags åter-
försäkringsrörelse.
Enligt placeringspromemorians förslag skall försäkringsbolag som enbart
meddelar återförsäkring inte omfattas av de nya placeringsreglerna. I
promemorian anförs att försäkringstagarna på återförsäkringsmarknaden är
försäkringsföretag som måste anses ha tillräcklig kapacitet och kunskap för att
själva skaffa sig den information som är nödvändig för att ingå för-
säkringsavtal. Enligt promemorian saknas därför motiv för en reglering av rena
återförsäkringsbolag.
Det kan få allvarliga konsekvenser för ett (direkt) försäkringsbolag och dess
kunder om ett återförsäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden enligt
återförsäkringsavtal med det förstnämnda bolaget. Det kan därför, enligt
regeringens mening, finnas fog för att införa placeringregler även för
försäkringsbolag som enbart bedriver återförsäkringsverksamhet. Det är
emellertid inte självklart att sådana placeringsregler skall utformas på samma
sätt som de regler som i detta lagstiftningsärende föreslås för direkt-
försäkringsbolag. Till saken hör att rena återförsäkringsbolag i flera länder
inte alls omfattas av tillsyn och placeringsregler. Ett förslag om
placeringsregler för svenska rena återförsäkringsbolag skulle kräva överväganden
och beredning som faller utanför ramen för förevarande lagstiftningsärende.
Regeringen är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå placeringsregler
för försäkringsbolag som uteslutande driver återförsäkringsverksamhet.
I fråga om försäkringsbolag som bedriver både direkt försäkringsrörelse och
återförsäkringsverksamhet (blandad verksamhet) gör regeringen följande
bedömning. En riskfylld hantering av de medel som härrör från åter-
försäkringsrörelsen skulle kunna leda till förluster som drabbar försäk-
ringstagare inom den direkta försäkringsrörelsen. Regeringen anser därför att,
för bolag med blandad verksamhet, även återförsäkringsrörelsen skall omfattas av
de nya placeringsreglerna.
För utländska försäkringsföretag med säte utanför EES gäller enligt LUF i dag i
stort sett samma placeringsregler som för svenska försäkringsbolag. Detta
överensstämmer med alltjämt gällande bestämmelser i första generationens
direktiv (se ovan). I enlighet med dessa bestämmelser bör, enligt regeringens
mening, reformeringen av placeringsreglerna även omfatta sådan utländska
försäkringsföretag i fråga om deras verksamhet här i landet. Däremot bör, som
hittills, de utländska försäkringsföretagens återförsäkringsrörelse inte
omfattas av någon reglering.
Beträffande försäkringsgivare med säte inom EES innebär den tredje
generationens försäkringsdirektiv att hemlandets EG-harmoniserade place-
ringsregler gäller för försäkringsgivarens verksamhet inom hela EES. Verk-
samheten kommer även att stå under tillsyn av behörig myndighet i hemlandet.
Svenska placeringsregler skall alltså inte tillämpas på dessa försäkringsgivare.
De nu gällande placeringsreglerna för sådana försäkringsgivare bör upphävas.

Fondförsäkringsbolag

En särskild fråga är hur fondförsäkringsbolag skall behandlas i place-
ringshänseende i fråga om medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna.
Enligt 8 § lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder (fondförsäkringslagen) undantas fondförsäkringsbolagen från
placeringsreglerna i försäkringsrörelselagen på så sätt att bolagen får placera
belopp motsvarande försäkringstekniska skulder även i andra slag av tillgångar
än dem som anges i nuvarande 7 kap. 9 § FRL, t.ex. aktier. Denna
undantagsbestämmelse tillkom mot bakgrund av att bolagens finansiella risker är
förhållandevis små i fondanknuten livförsäkringsrörelse, då risken i huvudsak
bärs av försäkringstagarna, som genom aktiva val styr försäkringssparandet. De
nya placeringsregler som föreslås i detta lagstiftningsärende innebär emellertid
att alla svenska livförsäkringsbolag får möjligheter att placera i andra till-
gångsslag än vad som hittills varit möjligt. Regeringen anser därför att det
inte längre är motiverat att generellt undanta fondförsäkringsbolag från de nya
placeringsreglerna. Fondförsäkringsbolag bör dock undantas från de begränsningar
som i det följande kommer att föreslås i fråga om fondandelar (se
författningskommentaren till 8 § fondförsäkringslagen).

Understödsföreningar

Understödsföreningarnas verksamhet regleras av lagen (1972:262) om under-
stödsföreningar. Den lagstiftningen behöver harmoniseras med EG:s regler. I
proposition 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med
anledning av EES-avtalet konstaterade föredragande statsrådet att en sådan
reform avseende understödsföreningarna inte var möjlig att genomföra i det
lagstiftningsärendet. Arbetet borde i stället, enligt föredraganden, utföras i
särskild ordning. Något sådant arbete har emellertid ännu inte kommit till
stånd. Det är därför inte heller i detta sammanhang möjligt att lägga fram något
förslag som innebär en EG-harmonisering av understödsföreningarnas
verksamhetsregler. Som Finansinspektionen och flera understödsföreningar
framhållit vore det olyckligt om understödsföreningarna till följd härav måste
verka under sämre konkurrensförutsättningar än försäkringsbolag. Regeringen
anser därför att understödsföreningarna bör ges möjlighet att tillämpa de
placeringsregler som föreslås för försäkringsbolagens del. Den lämpligaste
lösningen för att åstadkomma detta är, enligt regeringens mening, att
Finansinspektionen, efter ansökan, får besluta att försäkringsrörelselagens
placeringsregler skall tillämpas av en understödsförening. Det bör framhållas
att detta är en provisorisk lösning i avvaktan på en reformering av lagstift-
ningen för understödsföreningarna.

5.5.3 Placeringsreglernas tillämpningsområde

Regeringens förslag: De nya placeringsreglerna skall tillämpas på för-
säkringstekniska skulder för egen räkning, dvs. den del av dessa skulder som
överstiger återförsäkringsgivarnas ansvarighet. Finansinspektionen får i
enskilda fall besluta att avdrag för avgiven återförsäkring inte får göras.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. För
livförsäkring har utredningen emellertid föreslagit en särskild regel om lämplig
riskspridning också för återbäringsmedel som inte ingår i de försäkringstekniska
skulderna.
Placeringspromemorians förslag har som utgångspunkt att de försäkringstekniska
skulderna i fråga om livförsäkring skall ges en vidare definition än vad som
gäller i dag. I övrigt överensstämmer promemorians förslag i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Sveriges Riksbank föreslår en provisorisk lösning för det
fall genomförandet av Försäkringsutredningens kommande förslag om
placeringsreglernas tillämpningsområde skulle ta lång tid. Riksbankens förslag
innebär att återbäringsfonden inte får överstiga en viss nivå. En viss del av
fonden skulle därmed komma att omfattas av placeringsreglerna. Lösningen kan
enligt Riksbanken anstå om Försäkringsutredningens kommande förslag kommer att
genomföras inom kort. Finansinspektionen ifrågasätter om inte utredningens
lösning strider mot vissa bestämmelser i tredje generationens
försäkringsdirektiv som förbjuder medlemsstaterna att föreskriva regler som
begränsar användningen av bolagens fria medel. Riksgäldskontoret anser att åter-
bäringsfonden bör skyddas genom att placeringsreglerna blir tillämpliga utan att
fonden betraktas som en försäkringsteknisk skuld. Konsumentverket anför att pen-
sionsförsäkringarnas återbäringsräntor skall betraktas som en försäkringsteknisk
skuld och omfattas av placeringsreglerna. Försäkringsförbundet anför, med
instämmande av Sveriges Livförsäkringsföreningars Riksförbund och Svenska
Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, att de föreslagna placeringsreglerna i sig
inte skapar behov av utvidgat tillämpningsområde och att fastställandet av
området bör kunna anstå i avvaktan på Försäkringsutredningen slutbetänkande.
Industriförbundet anför att starka skäl talar för att samordna införandet av
placeringsreglerna med en ordning som innebär att återbäringsfonden omfattas av
reglerna.
EG:s regler: Placeringsreglerna i tredje generationens försäkringsdirektiv
gäller endast tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna (artiklarna
20-22 i tredje generationens försäkringsdirektiv). Medlemsstaterna får inte
fastställa några regler för valet av tillgångar som inte används för
skuldtäckning av de tekniska avsättningarna (artikel 18.1 i första
skadeförsäkringsdirektivet enligt lydelse i artikel artikel 26 i tredje skade-
försäkringsdirektivet och artikel 21.1 i första livförsäkringsdirektivet enligt
lydelse i artikel 27 i tredje livförsäkringsdirektivet). Enligt artikel 17 i
första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje
livförsäkringsdirektivet) skall storleken på de tekniska avsättningarna för liv-
försäkring fastställas efter en tillräckligt betryggande prospektiv aktuariell
metod. Avsättningarna skall omfatta bl.a. alla garanterade återköpsvärden,
återbäring som försäkringstagarna har rätt till, oavsett hur formerna för
återbäring benämns.
I fråga om skadeförsäkringar skall enligt artikel 15 i första skadeförsäk-
ringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 17 i tredje skadeförsäkrings-
direktivet) storleken av de tekniska avsättningarna bestämmas enligt reglerna i
rådets direktiv 91/647/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för
försäkringsföretag (artiklarna 56-58 och 60 i redovisningsdirektivet).
Enligt placeringsreglerna i tredje generationens direktiv får återför-
säkringsgivares ansvarighet användas för att täcka de tekniska avsättningarna.
Direktiven innebär emellertid inte att ett medlemsland skulle vara förhindrat
att i stället välja att räkna av avgiven återförsäkring från de för-
säkringstekniska skulderna, dvs. att tillämpa placeringsreglerna på försäk-
ringstekniska skulder för egen räkning.
Gällande rätt: De nu gällande placeringsreglerna för livförsäkringar tillämpas
på ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska skulderna (7 kap. 9 § FRL). I
de försäkringstekniska skulderna ingår sådana åtaganden som utgör bindande
utfästelser till enskilda försäkringstagare. Dessa skulder utgörs av värdet på
balansdagen av bolagets ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),
3. utgifter för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlings-
reserv),
4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har för-
fallit till betalning,
5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livför-
säkringsrörelse som inte har förfallit till betalning, och
6. avsättningar till utjämningsreserv för kreditförsäkring upp till det belopp
för reservens storlek som anges i 12 kap. 9 a § första meningen FRL.
De två sistnämnda posterna avser skadeförsäkringsrörelse.
De försäkringstekniska skulderna omfattar omkring två tredjedelar av liv-
försäkringsbolagens balansomslutningar enligt de officiella boksluten.
På skuldsidan i det officiella bokslutet ingår - utöver försäkringstekni- ska
skulder - bl.a. en post som benämns återbäringsfonden. Den fonden kan betraktas
som en restpost för att värdet av skuldsidans poster skall överensstämma med det
bokförda värdet av tillgångarna.
Ett livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörelsen
till återbäringsfonden. Återbäringsfonden är den enda överskottsfonden inom
livförsäkringsrörelsen i ett livförsäkringsbolag. Återbäringsfonden får endast
användas för återbäring till försäkringstagarna och för förlusttäckning, om inte
Finansinspektionen medger annat. Sådan återbäring som försäkringstagarna har
förväntningar på till följd av lämnade uppgifter om återbäringsräntor eller
andra besked, och som ännu inte tilldelats, ingår inte i de försäkringstekniska
skulderna. Denna s.k. allokerade återbäring motsvaras dels av återbäringsfonden
och dels av värden utanför balansräkningen då tillgångarnas marknadsvärden
överstiger de bokförda värdena. Den allokerade återbäringen (utöver återbärings-
fonden) framgår inte av det officiella bokslutet utan av det tekniska bokslutet.
Det senare används för preliminär fördelning av återbäring mellan försäkringsta-
garna och för att underlätta uppföljningen av bolagets resultat. En väsentlig
skillnad mellan de båda boksluten är att det tekniska bokslutet baseras på
tillgångarnas marknadsvärde medan det officiella bokslutet bygger på bokförda
värden.
Beträffande s.k. lång skadeförsäkring skall motsvarande placeringsregler som
för livförsäkringar tillämpas på medel som motsvarar premiereserven (se 7 kap.
10 § FRL).
För skadeförsäkringsbolag som meddelar försäkringar för kortare tid än tio år
infördes den 1 januari 1994 en allmän placeringsregel av provisorisk natur (7
kap. 10 andra stycket FRL). Regeln, som bl.a innebär att hänsyn skall tas till
det slag av försäkringsverksamhet som bedrivs, skall tillämpas på medel som
motsvarar de försäkringstekniska skulderna.
Livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag får använda återförsäk-
ringsgivares ansvarighet (fordran på återförsäkringsgivare) på grund av avgiven
återförsäkring för att täcka de försäkringstekniska skulderna (7 kap. 9 § första
stycket 9 och 10 § FRL). Finansinspektionen har i enlighet med den första
generationens försäkringsdirektiv, meddelat föreskrifter om hur stor del av de
försäkringstekniska skulderna som får motsvaras av återförsäkringsgivares
ansvarighet (se artikel 17.3 i första livförsäkringsdirektivet och artikel 15.3
i första skadeförsäkringsdirektivet samt Finansinspektionens författningssamling
FFFS 1994:20).
Skälen för regeringens förslag: EG:s regler innebär att placeringsregler
(regler för valet av tillgångar) endast får gälla medel som motsvarar
försäkringstekniska skulder. För svensk del kompliceras frågan om de nya
placeringsreglernas tillämpningsområde för livförsäkringar av att åter-
bäringsfonden kan anses tillhöra försäkringstagarna gemensamt, samtidigt som den
får användas för förlusttäckning. I det följande behandlas därför liv-
försäkringar och skadeförsäkringar i skilda avsnitt. En särskild fråga om
hanteringen av fordran mot återförsäkringsgivare i detta sammanhang tas upp i
ett avslutande avsnitt.

Livförsäkringar

Direktivens bestämmelser bygger på att försäkringstekniska skulder och kapi-
talbasen (solvensmarginalen, enligt direktivens terminologi) är skilda begrepp.
Kapitalbasen kan betraktas som en kapitalbuffert utöver de försäkringstekniska
skulderna.
Försäkringsutredningen har utförligt undersökt om återbäringsfonden skall anses
utgöra en försäkringsteknisk skuld i tredje livförsäkringsdirektivets mening,
och därmed omfattas av placeringsreglerna, eller om den bör räknas in i
kapitalbasen.
Utredningens analys visar att återbäringsfonden kan anses uppfylla kriterierna
för försäkringsteknisk skuld enligt direktivet.
Genom att återbäringsfonden kan tas i anspråk för förlusttäckning synes den
emellertid samtidigt kunna räknas in som en post i kapitalbasen och skulle
därmed falla utanför de försäkringstekniska skulderna. Enligt artikel 18.2 i
första livförsäkringsdirektivet får nämligen vinstreserv räknas in i
kapitalbasen om den kan användas för förlusttäckning och om den inte är
tillgänglig för utdelning till försäkringstagarna. Återbäringsfonden uppfyller
båda rekvisiten i den direktivbestämmelsen.
Sammanfattningsvis kan - som Försäkringsutredningen funnit - konstateras att
EG:s regler inte ger någon klar vägledning om huruvida återbäringsfonden skall
anses som en försäkringsteknisk skuld, som en del av kapitalbasen eller om den
kan hänföras till båda kategorierna samtidigt. Svårigheterna att hitta en
lämplig klassificering av återbäringsfonden hänger framför allt samman med att
den svenska lagstiftningen i centrala delar skiljer sig från de regelsystem som
gäller inom EG.
Utredningen anser att det mot bakgrund av konsumentintresset är väsentligt att
inte bara tilldelad återbäring utan även återbäringsfonden skyddas av särskilda
placeringsregler precis som de försäkringstekniska skulderna. Ett sätt att
åstadkomma detta skulle, enligt utredningen, kunna vara att ändra definitionen
av de försäkringstekniska skulderna så att även återbäringsfonden kommer att
ingå i dessa.
Med hänsyn till att utredningen i sitt fortsatta arbete skall behandla bl.a.
frågan om principerna för försäkringstekniska reserveringar har utredningen
emellertid valt att inte lägga fram ett sådant förslag. Det skulle, enligt
utredningen, vara olyckligt om det nu slogs fast principer som kanske måste
ändras inom kort.
Ett annat alternativ skulle kunna vara att de särskilda placeringsreglerna görs
tillämpliga också på återbäringsfonden, utan att den klassificeras som en
försäkringsteknisk skuld. En regel med denna innebörd skulle emellertid, enligt
utredningen, kunna sättas ifråga mot bakgrund av att EG:s regler innebär att
särskilda placeringsregler bara får gälla försäkringstekniska skulder.
Mot denna bakgrund har utredningen kommit fram till att de särskilda place-
ringsreglerna tills vidare får gälla de försäkringstekniska skulderna så som de
för närvarande definieras. En förutsättning för att detta skall anses vara
acceptabelt ur konsumentskyddssynpunkt är, enligt utredningen, att
försäkringsbolagen betraktar alla återbäringsmedel som bundna medel, även om
formella placeringsbegränsningar saknas. Enligt utredningen är det särskilt
väsentligt att dessa medel placeras med god riskspridning.
Försäkringsutredningen anser att det under alla förhållanden framstår som
nödvändigt att Finansinspektionen har möjlighet att ingripa om försäkringsbolag
vid placering av återbäringsmedel åsidosätter rimliga krav på diversifiering.
Utredningen har därför föreslagit en allmänt hållen regel om riskspridning också
vid placering av återbäringsmedel. En sådan allmänt hållen regel kan enligt
utredningen inte anses strida mot EG:s direktiv. Om Finansinspektionen finner
att regeln överträds kan inspektionen vidta åtgärder enligt 19 kap. 11 § FRL.
Regeringen gör följande bedömning.
Försäkringsutredningen kommer i sitt slutbetänkande att ta upp frågor om
återbäringsfondens ställning och om placeringsreglernas tillämpningsområde.
Frågan är om det i avvaktan på utredningens slutbetänkande bör införas ett
provisoriskt arrangemang som innebär att hela eller delar av återbäringsfonden
räknas som en försäkringsteknisk skuld. Enligt regeringens mening finns det en
risk att ett sådant arrangemang inskränker utredningens möjligheter att välja
lämpliga handlingsalternativ i sitt slutbetänkande. Som utredningen anfört
skulle det dessutom vara olyckligt om det nu slogs fast principer som kanske
måste ändras inom kort. Regeringen är därför inte beredd att nu ändra
definitionen av de försäkringstekniska skulderna så att återbäringsfonden, helt
eller delvis, inräknas i dessa.
En alternativ lösning som gör de särskilda placeringsreglerna tillämpliga på
återbäringsfonden utan att den klassificeras som försäkringsteknisk skuld
skulle, som Försäkringsutredningen konstaterat, kanske inte vara förenlig med
EG:s regler. Det finns inte skäl att nu, när beredningen av För-
säkringsutredningens slutbetänkande är förhållandevis nära förestående, närmare
överväga regler av den karaktären.
Slutligen har Försäkringsutredningen föreslagit en allmänt hållen regel om
riskspridning även vid placering av återbäringsmedel. En sådan regel skulle
emellertid endast bli ett provisoriskt arrangemang i avvaktan på genomförandet
av Försäkringsutredningens slutbetänkande.
Det bör i sammanhanget framhållas att en kapitalförvaltning som innebär att
riskkoncentrationen i de fria medlen är så stor att ett försäkringsbolags
soliditet äventyras och därmed också dess förmåga att fullgöra sina
förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal riskeras inte kan anses förenlig
med en sund försäkringsverksamhet. Finansinspektionen bör därför redan enligt
gällande regler ha vissa möjligheter att ingripa mot placeringen av de fria
medlen, låt vara att dessa möjligheter inte tar direkt sikte på spridningen av
motsvarande tillgångar.
Mot denna bakgrund är regeringen inte beredd att införa en allmän risk-
spridningsregel av det slag som Försäkringsutredningen förordat.
Det sagda innebär att regeringen anser att de placeringsregler som föreslås i
detta ärende skall tillämpas för tillgångar som motsvarar den nu gällande
definitionen av försäkringstekniska skulder.

Skadeförsäkring

EG:s regler innebär att även skadeförsäkringsbolag skall tillämpa de nya
placeringsreglerna på medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna.
Detta innebär en väsentlig skillnad jämfört med dagens situation, eftersom
placeringsregler tillämpas endast för en liten del av skadeförsäk-
ringsverksamheten för närvarande (se avsnitt 5.5.2).
Även för s.k. lång skadeförsäkring sker en ändring vad gäller placerings-
reglernas tillämpningsområde såtillvida att de nuvarande placeringsreglerna för
sådana försäkringar inte omfattar samtliga försäkringstekniska skulder utan
endast premiereserven. Denna förändring torde dock inte ha någon större
betydelse eftersom premiereserven är den helt dominerande posten i de
försäkringstekniska skulderna för lång skadeförsäkring. Det kan för övrigt
tilläggas att med långa skadeförsäkringar avses i praktiken brandförsäkringar
som meddelas för längre tid än tio år.
Bestämmelserna om återbäringsfond är inte tillämpliga för skadeförsäkringsbolag
eftersom vinstutdelning till aktieägare eller garanter är tillåten i dessa
bolag. Det tidigare förda resonemanget om hanteringen av återbäringsmedel gäller
därför inte skadeförsäkringsbolag.

Behandling av fordran mot återförsäkringsgivare

Som nämnts får enligt gällande regler livförsäkringsbolag och skadeförsäk-
ringsbolag använda återförsäkringsgivares ansvarighet (fordran på åter-
försäkringsgivare) på grund av avgiven återförsäkring för täckning av de
försäkringstekniska skulderna (respektive premiereserven för lång skade-
försäkring). Något avdrag för avgiven återförsäkring görs alltså inte från det
belopp som skall skuldtäckas.
Placeringspromemorians förslag innebär, till skillnad från den nuvarande
ordningen, att det belopp som skall skuldtäckas minskas med avgiven
återförsäkring om Finansinspektionen godtar det. Skuldtäckningsbeloppet är
alltså enligt promemorians förslag ett nettobelopp eller, med andra ord,
försäkringstekniska skulder för egen räkning. (Dock skall justering göras för
ev. förekommande reservdeposition - se författningskommentaren till 7 kap. 10 §
första stycket 19 FRL). Med en sådan metod uppnås en bättre riskspridning i
fråga om de försäkringstekniska skulderna för egen räkning jämfört med om
fordran på återförsäkringsgivare får användas för täckning av de
försäkringstekniska skulderna brutto. Regeringen ansluter sig därför till
promemorians förslag i denna del.
I linje med vad som föreslagits i placeringspromemorian bör en regel införas
enligt vilken Finansinspektionen i enskilda fall får besluta att avdrag inte får
göras för avgiven återförsäkring, om återförsäkringen inte i tillräcklig
utsträckning bidrar till att minska bolagets risktagande. Bestämmelsen behandlas
närmare i författningskommentaren.
Placeringspromemorian innehåller dessutom ett förslag som syftar till att
begränsa ett försäkringsbolags exponering mot en enskild återförsäkringsgivare.
Enligt promemorians förslag skall regeringen eller Finansinspektionen meddela
närmare föreskrifter i frågan. Regeringen är inte främmande för att det kan
finnas behov av en sådan reglering som föreslagits i promemorian. Det kan å
andra sidan vara helt i sin ordning med förhållandevis stora exponeringar mot
solida och välrenommerade återförsäkringsgivare, som dessutom i sin tur
återförsäkrar sig på den internationella återförsäkringsmarknaden. Enligt
regeringens mening har det i ärendet inte framkommit tillräckliga motiv för en
reglering i enlighet med promemorians förslag. Den nyss nämnda möjligheten för
Finansinspektionen att i enskilda fall besluta att avdrag inte får göras för
avgiven återförsäkring vid bestämning av vilket belopp som skall skuldtäckas får
anses ge tillräckliga möjligheter att motverka att återförsäkring används på ett
sätt som innebär att försäkringsbolagets stabilitet sätts i fara.
Finansinspektionen kan i sin tillsynsverksamhet särskilt uppmärksamma fall då
ett försäkringsbolag avgivit återförsäkring i stor omfattning till ett och samma
återförsäkringsbolag. Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna de uppgifter i
saken som inspektionen begär.

5.5.4 Värdering av tillgångar

Regeringens förslag: Vid tillämpning av de nya placeringsreglerna skall de
tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder som huvudregel värderas
enligt de nuvarande redovisningsreglerna för försäkringsbolag.
Vid värdering av en tillgång skall avdrag göras för skulder som härrör ur
förvärvet av tillgången. Vid värderingen av en fordran på annan än för-
säkringstagare skall avdrag göras för eventuell motfordran som gäldenären har
mot försäkringsbolaget.
Gällande regler om värdering av tillgångar för utländska försäkringsgivare med
säte inom EES upphävs.
Placeringspromemorians förslag: Avviker från regeringens på så sätt att de
tillgångar som används för skuldtäckning skall värderas med utgångspunkt i
marknadsvärdet.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem
utan erinran. Försäkringsförbundet har påpekat att enligt det förslag till
årsredovisningsregler för försäkringsbolag som lagts fram av
Redovisningskommittén (SOU 1994:17) kan bolagen i årsredovisningen välja mellan
anskaffningsvärde och marknadsvärde. Värderingen av tillgångar kan därför,
åtminstone till en början, bli olika i årsredovisningen och i redovisningen för
skuldtäckning.
EG:s regler: Artikel 21.1 i tredje generationens försäkringsdirektiv innehåller
bestämmelser dels om vilka slag av tillgångar som får användas för att täcka de
tekniska avsättningarna, dels principer för värderingen av sådana tillgångar.
Enligt artikeln skall hemlandet fastställa mer detaljerade regler med villkor
för användningen av godtagbara tillgångar. Beträffande värdering av tillgångar
anges att bl.a. följande principer skall iakttas (artikel 21.1 fjärde stycket).
Alla tillgångar skall värderas på ett betryggande sätt med hänsyn till risken
för att de inte kan realiseras. Tillgångarna skall värderas exklusive varje
skuld som härrör ur förvärvet. Derivatinstrument måste värderas försiktigt och
får beaktas vid värderingen av de underliggande tillgångarna. Lån till och ford-
ringar hos tredje part får endast godkännas efter avdrag för samtliga eventuella
skulder till denna. Värdet av lån och fordringar måste beräknas med försiktighet
med vederbörlig hänsyn till risken för att de inte kan realiseras. Om bland
tillgångarna ingår någon investering i ett dotterföretag som helt eller delvis
förvaltar försäkringsföretagets investeringar för dess räkning, skall hemlandet
vid tillämpningen av de regler och principer som fastställs enligt artikel 21
beakta de underliggande tillgångar som innehas av dotterföretaget. Hemlandet kan
behandla andra dotterföretags tillgångar på samma sätt.
För inom gemenskapen etablerade agenturer eller filialer till företag med
huvudkontor utanför gemenskapen gäller att det är lagen i respektive medlemsstat
som skall tillämpas vid värderingen av tillgångar som motsvarar tekniska avsätt-
ningar inom medlemslandet (artikel 24 i första skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet).

Gällande rätt:

Livförsäkring

För täckande av försäkringstekniska skulder för livförsäkringar skall till-
gångarna som huvudregel värderas enligt de allmänna redovisningsreglerna, dvs.
enligt bestämmelserna för årsredovisning och årsbokslut, för försäkringsbolag
(se 7 kap. 9 a § andra-fjärde styckena FRL).
Bokföringslagen innebär att omsättningstillgångar skall tas upp till det lägsta
av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet (lägsta värdets princip).
Redovisningsreglerna för försäkringsbolag innebär att värdehandlingar som svarar
mot försäkringstekniska skulder, under vissa förutsättningar, får tas upp till
högre värde än vad som följer av lägsta värdets princip (11 kap. 7 FRL).
Värdehandlingarna får tas upp endera till högst samma värde som i närmast
föregående balansräkning eller, om värdehandlingen anskaffats under räkenskaps-
året, till anskaffningsvärdet. Detta gäller under förutsättning att
värdehandlingen inte behöver realiseras vid en kanske ogynnsam tidpunkt utan kan
ligga kvar i portföljen till förfallo- eller konverteringsdagen. Det kan också
uttryckas så att värdehandlingen förfaller till betalning innan den motsvarande
försäkringsförpliktelsen aktualiseras. Denna allmänna redovisningsregel för
försäkringsbolag gäller även vid den värdering som skall tillämpas för täckande
av de försäkringstekniska skulderna.
Vid värdering av fastigheter och fastighetsrelaterade tillgångar för täckande
av de försäkringstekniska skulderna gäller vissa undantag från de allmänna
redovisningsreglerna. Undantagen innebär bl.a. att försäkringsbolagens egna
fastigheter och tomträtter får tas upp till vissa angivna procentandelar av det
uppskattade värdet eller pantvärdet, i den utsträckning egendomen inte
utnyttjats för pantsättning.
För vissa fastigheter som det typiskt sett inte finns någon alternativ
användning för eller som saknar marknadsvärde i egentlig mening, bl.a.
idrottsanläggningar och bensinstationer, fastställer Finansinspektionen i varje
särskilt fall det värde som får redovisas. Denna värdering sker av naturliga
skäl med stor försiktighet (prop. 1990/91:7 s. 5 f).
Aktier i dotterbolag, som är fastighetsbolag, skall tas upp till det lägsta av
det uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fastställts för
fastighetsbolagets fastigheter eller tomträtter om dessa hade ägts direkt av
försäkringsbolaget (se prop. 1989/90:34 s. 79-80).
För utländska försäkringsgivare som driver koncessionspliktig verksamhet här i
landet gäller motsvarande värderingsregler som för svenska försäkringsbolag (13
och 14 §§ LUF och 5 kap. 5-7 §§ LEF).

Skadeförsäkring

För skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år (långa skade-
försäkringar) tillämpas beträffande premiereserven samma värderingsregler som
för livförsäkringar (7 kap. 10 § första stycket FRL).
För det stora flertalet skadeförsäkringar (sådana som meddelas för kortare tid
än tio år) finns för närvarande inga bestämmelser om att försäkringstekniska
skulder (eller premiereserv) skall motsvaras av vissa typer av tillgångar. Det
finns inte heller i FRL några särskilda värderingsregler för täckande av
försäkringstekniska skulder. Motsvarande gäller i fråga om utländska
försäkringsgivares skadeförsäkringsverksamhet här i landet.
Skälen för regeringens förslag: Av redogörelsen för gällande rätt framgår att
värderingen av tillgångar för täckande av försäkringstekniska skulder
(skuldtäckningsvärdering) i stor utsträckning bygger på de värderingsregler som
gäller för årsredovisning och årsbokslut. Det bör för tydlighetens skull
framhållas att det - bortsett från vissa följdändringar - endast är regler för
skuldtäckningsvärdering som är föremål för överväganden i detta
lagstiftningsärende.

Placeringspromemorian

Enligt placeringspromemorian bör tillgångar som används för skuldtäckning tas
upp till marknadsvärden. Värderingsregler som sätts med en viss
säkerhetsmarginal kan synas vara i försäkringstagarnas intresse, eftersom en
försiktigt värderad balansräkning, där tillgångarna åtminstone delvis tas upp
till lägre värden än marknadsvärden, innebär att bolaget har dolda reserver.
Detta leder emellertid enligt promemorian till att balansräkningen blir sämre
genomlyst, vilket är otillfredsställande för alla intressenter som vill granska
och analysera försäkringsbolag. Om man önskar ytterligare säkerhetsmarginaler är
det, enligt promemorian, sannolikt bättre att direkt ställa upp snävare gränser
för försäkringsbolagens placeringsmöjligheter än att bygga in säkerhetsmar-
ginaler på så många ställen att det är svårt att få en korrekt bild av bolagets
ställning.
I placeringspromemorian framhålls att marknadsvärden sannolikt är den bästa
utgångspunkten när man ställer upp riskspridningsregler. Att basera reglerna på
historiska anskaffningsvärden skulle leda till att äldre tillgångar med låga an-
skaffningsvärden inte behandlas likvärdigt med motsvarande nyanskaffade
tillgångar i riskhänseende. Ett system som grundas på marknadsvärden skulle
däremot, enligt promemorian, få en inbyggd dynamik. Om en tillgång stiger i
värde i den utsträckningen att den blir alltför dominerande i portföljen måste
då en viss utförsäljning ske. På så sätt garanteras att portföljen vid varje
tidpunkt uppfyller diversifieringsprincipen.
Om marknadsvärden ger en uppenbart missvisande bild av en tillgångs för-
utsättningar att möta framtida utbetalningar, bör emellertid, enligt pro-
memorian, Finansinspektionen kunna tillåta alternativa värderingsmetoder. I
promemorian anförs som exempel att ett försäkringsbolag under en bestämd
tidsperiod garanterat en avkastning på vissa inbetalade medel och matchat detta
med tillgångar som ger säker avkastning under samma tidsperiod.

Regeringens överväganden

Vid bedömningen av vilka värderingsprinciper som bör gälla för skuldtäck-
ningsändamål kan det vara av intresse att jämföra syftet med de bestämmelser som
reglerar skuldtäckningen å den ena sidan och de allmänna redovisningsreglerna å
den andra.
Ett viktigt syfte med de allmänna redovisningsreglerna bör vara att ge en så
rättvisande bild av bolagets ställning och resultat som möjligt. Det kan därför,
som i placeringspromemorian, hävdas att ett system som bygger på marknadsvärde-
ring bör tillämpas i den allmänna redovisningen.Syftet med de bestämmelser som
reglerar skuldtäckningen är ytterst att försäkringsbolagen skall kunna fullgöra
sina förpliktelser mot försäkringstagarna. För det ändamålet bör den till-
gångsmassa som skall motsvara de försäkringstekniska skulderna ha en betryggande
storlek och sammansättning. Placeringsreglernas tillämpningsområde föreslås
inte, till skillnad mot vad som förutsätts i placeringspromemorian, utökas i
detta lagstiftningsärende (se avsnitt 5.5.3.). Om marknadsvärdering, snarare än
dagens värderingsregler, skulle användas vid bestämning av den tillgångsmassa
som skall motsvara försäkringstekniska skulder, skulle vid förekomsten av över-
värden andelen fria medel som inte omfattas av placeringsregler bli än större.
Mot denna bakgrund är det mindre lämpligt att nu föreslå att värdering av
tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder skall ta sin utgångspunkt i
tillgångarnas marknadsvärden.
Bilden kompliceras av att EG:s placeringsregler bygger på att riskerna skall
spridas på ett lämpligt sätt. Som framhållits i placeringspromemorian är från
rent principiella utgångspunkter en marknadsvärdering att föredra vid
tillämpning av riskspridningsreglerna. Man skulle, i varje fall teoretiskt,
kunna tänka sig att en marknadsvärdering vore utgångspunkt för
riskspridningsreglerna, medan en försiktigare värderingsmetod tillämpas i fråga
om kravet att de försäkringstekniska skulderna skall motsvaras av en tillräcklig
tillgångsmassa.
EG:s regler för skuldtäckning ger uttryck för en försiktig värderingsmetod.
Tillgångarna skall värderas på ett betryggande sätt bl.a. med hänsyn till risken
för att de inte kan realiseras. Det är i och för sig tänkbart att en sådan
försiktig värdering kan ske inom ramen för en marknadsvärdering. Därvid skulle
dock knappast en strikt marknadsvärdering kunna upprätthållas i alla lägen. Som
antytts i placeringspromemorian bör alternativa värderingsmetoder tillåtas då
marknadsvärden ger en uppenbart missvisande bild av en tillgångs förutsättningar
att möta framtida utbetalningar.
Det bör dessutom framhållas att de nuvarande reglerna för skuldtäcknings-
värdering tillåter avvikelser från lägsta värdets princip i fråga om
värdehandlingar som kan antas förfalla till betalning innan den motsvarande
försäkringsförpliktelsen aktualiseras. Värdering av fastigheter i skuld-
täckningssammanhang knyter an till ett uppskattat värde som bygger på en
marknadsvärdering. Skillnaderna mellan de nuvarande värderingsmetoderna och en
metod som bygger på en, i vissa fall modifierad, marknadsvärdering behöver
därför inte bli så stor. Under sådana förhållanden överväger inte fördelarna
från principiella utgångspunkter de praktiska olägenheterna som två
värderingsmetoder inom ramen för skuldtäckningsvärderingen skulle medföra. En
och samma värderingsprincip bör därför tillämpas både när det gäller kravet att
tillgångsmassan har en betryggande storlek och intresset av att upprätthålla god
riskspridning.
Enligt regeringens mening bör därvid den värderingsmetod väljas som med stöd i
ett etablerat regelsystem har de bästa förutsättningarna att tillämpas på ett
enhetligt sätt.
På grund av det anförda anser regeringen att skuldtäckningsvärderingen, som
hittills, åtminstone tills vidare skall ske med utgångspunkt i de allmänna
redovisningsreglerna för försäkringsbolag. Dessa värderingsregler blir således
tillämpliga även i fråga om att kontrollera att riskspridningsreglerna uppfylls.
Redovisningskommittén har i delbetänkandet Års- och koncernredovisning enligt
EG-direktiv föreslagit en anpassning till bl.a. EG:s direktiv om årsbokslut och
sammanställd redovisning för försäkringsföretag (91/674/EEG). Förslaget innebär
bl.a. att det lägsta värdets princip slopas för placeringstillgångar. I stället
får ett försäkringsbolag välja mellan anskaffningsvärdet och det verkliga värdet
som utgångspunkt för värderingen (det verkliga värdet skall som huvudregel mot-
svara försäljningsvärdet efter avdrag för beräknad försäljningskostnad).
Kommittén framhåller dock (s. 389 i del II av betänkandet) att det inte har
varit möjligt att ur ett redovisningsperspektiv behandla frågor som sammanhänger
med de särskilda placeringsreglerna för försäkringstekniska skulder och att
redovisningsreglerna och placeringsreglerna bör anpassas och samordnas med
varandra. Redovisningskommitténs delbetänkande bereds för närvarande inom Justi-
tiedepartementet och Finansdepartementet och proposition kan förväntas under
1995. Lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1996.
Som Redovisningskommittén framhållit kan de nu föreslagna värderingsreglerna
för skuldtäckningsändamål behöva modifieras med hänsyn till den kommande
redovisningslagstiftningen.
Som tidigare nämnts gäller ett undantag från den bokföringsmässiga värderingen
beträffande ett livförsäkringsbolags fastigheter och tomträtter. Dessa får tas
upp till högst vissa andelar av ett uppskattat värde (70 eller 60 procent) eller
pantvärde (75 procent), i den utsträckning som fastigheterna eller tomträtterna
inte utnyttjas för pantsättning (7 kap. 9 a § tredje stycket FRL). De nuvarande
värderingsreglerna är detaljerade och omfattande. För att inte onödigt tynga den
nya lagtexten bör regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilket värde
fastigheter och tomträtter högst får tas upp till. Det är inte avsett att
föreskriftsrätten nu skall föranleda några större sakliga ändringar i
förhållande till de nuvarande reglerna.
Aktier i dotterbolag som är fastighetsbolag skall tas upp till det lägsta av
det uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fastställts för
fastighetsbolagets fastigheter eller tomträtter om dessa hade ägts direkt av
försäkringsbolaget (7 kap. 9 a § fjärde stycket FRL). Den sistnämnda bestämmel-
sen ligger väl i linje med direktivens bestämmelse att de underliggande
tillgångarna i ett dotterföretag skall beaktas vid tilllämpning av de regler och
principer som fastställts i artikel 21 (genomlysning).
Till följd av införlivandet av EG:s placeringsregler får försäkringsbolag täcka
de försäkringstekniska skulderna med aktier i dotterföretag vars verk-
samhetsföremål är att äga tillgångar som försäkringsbolaget skulle ha kunnat
använda för skuldtäckning enligt de nya placeringsreglerna. Detta innebär en
utvidgad möjlighet för livförsäkringsbolag att inneha aktier i dotterbolag. För
skadeförsäkringsbolagen är regeln en restriktion i förhållande till dagens
ordning. Den redovisade genomlysningsprincipen för värdering av aktier i
dotterbolag som är fastighetsbolag bör i fortsättningen gälla även för andra
förvaltningsbolag än fastighetsbolag som är dotterföretag till försäkringsbolag.
Enligt EG:s placeringsregler skall tillgångar som motsvarar försäkringstekniska
skulder värderas exklusive varje skuld som härrör ur förvärvet (artikel 21.1
fjärde stycket i tredje generationens direktiv). En motsvarande bestämmelse bör
införas i FRL. Direktivbestämmelsen torde främst ta sikte på olika former av
krediter som lämnas i samband med förvärv av tillgångar. Vid värderingen av
aktier i dotterbolag skall, på motsvarande sätt som vid värdering av de
tillgångar försäkringsbolaget äger direkt, avdrag för dotterbolagets skulder
göras vid bestämning av det värde som dotterbolagets tillgångar hade kunnat
åsättas om tillgångarna hade varit direktägda av försäkringsbolaget.
Det bör dessutom införas en regel som motsvarar direktivens bestämmelse att lån
och fordringar hos tredje part endast får godkännas för skuldtäckning efter
avdrag för motfordringar som parten har mot försäkringsbolaget (jämför artikel
21.1 fjärde stycket vi).
Av EG:s regler följer att motsvarande värderingsregler som för svenska
försäkringsbolag skall gälla för den verksamhet som utländska försäkringsgivare
med säte utanför EES bedriver här i landet (jämför artikel 24 i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet).
Utländska försäkringsgivare med säte inom EES lyder, enligt tredje gene-
rationens direktiv, under hemlandets placeringsregler och skall alltså inte
omfattas av de svenska värderingsreglerna. De nuvarande värderingsreglerna för
sådana försäkringsgivares verksamhet här i landet bör därför upphävas.

5.5.5 Matchnings- och diversifieringsprinciperna

Regeringens förslag: En övergripande placeringsregel införs som innebär att ett
försäkringsbolag vid placering av medel i tillgångar som används för
skuldtäckning skall välja tillgångar med beaktande av bolagets försäkrings-
åtaganden (matchning) och sprida riskerna på lämpligt sätt (diversifiering). Ett
försäkringsbolag skall åläggas att upprätta riktlinjer för placering av medel
som används för skuldtäckning.
Placeringspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran.
EG:s regler: Artiklarna 20 i tredje generationens försäkringsdirektiv
innehåller en allmän matchnings- och riskspridningsregel. Regeln lyder: "De
tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna skall vara uppbyggda med
hänsyn till arten av den verksamhet som företaget bedriver så att dess in-
vesteringar, vilka skall vara diversifierade och ha lämplig spridning, tryggar
säkerhet, avkastning och likviditet."
Gällande rätt: För livförsäkring och lång skadeförsäkring finns inga ut-
tryckliga krav på riskspridning av försäkringsbolagens placeringstillgångar.
Inte heller krävs att försäkringsrörelsens art skall beaktas vid medelspla-
ceringen. För korta skadeförsäkringar infördes, som ett led i anpassningen till
första och andra generationens försäkringsdirektiv, den 1 januari 1994 en allmän
riskspridningsregel som bl.a. innebär att medel som motsvarar de
försäkringstekniska skulderna skall placeras med hänsyn till det slag av
försäkringsverksamhet försäkringsbolaget bedriver. En viss styrning av bolagens
placeringar sker också genom femprocentsregeln som gäller alla försäkringsbolag
(se avsnitt 5.5.12).
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om de medel som placeras för
skuldtäckning utgör, tillsammans med regler om minsta tillåtna soliditet,
centrala delar av det regelverk som skall bidra till skyddet av
försäkringstagarnas intressen. Särskilda krav bör ställas på de tillgångar som
används för skuldtäckning, eftersom dessa tillgångar motsvarar åtaganden som
försäkringsbolag har bundit sig vid. De i detta och de närmast följande
avsnitten presenterade förslagen avser endast tillgångar som används för
skuldtäckning. Tillgångar som används för fria medel omfattas inte av motsva-
rande regler. (I avsnitt 5.5.3 konstaterades dock att Finansinspektionen med
stöd av kravet på sund försäkringsverksamhet kan ingripa mot ett bolag som vid
placeringen av fria medel tar så stora risker att bolagets soliditet hotas.)
Placeringspromemorian innehåller en utförlig diskussion och motivering av de
matchnings- och diversifieringsprinciper som behandlas i detta avsnitt.
Vid utformningen av ett försäkringsbolags placeringsstrategi är det av största
betydelse att tillgångar som används för skuldtäckning väljs med beaktande av
försäkringsbeståndets karaktär. Denna princip, kallad matchningsprincipen,
innebär att valet av tillgångar görs i syfte att tillgångarnas avkastningsprofil
skall vara anpassad till den utbetalningsprofil som försäkringsbolagets bindande
åtaganden kan förväntas generera. Bolag med olika slags åtaganden kan därför
förväntas ha olika sammansättning på de tillgångar som används för skuld-
täckning. Exempelvis torde ett livförsäkringsbolag som åtar sig att lämna en hög
nominell avkastning på medelfristiga livförsäkringar behöva ha en högre andel
fastförräntande obligationer för skuldtäckning än ett bolag som inte gjort ett
sådant åtagande. Ett livbolag med mycket långfristiga försäkringskontrakt torde
kunna ha en väsentlig andel av medel för skuldtäckning placerade i
realtillgångar såsom aktier och fastigheter, eftersom dessa tillgångsslag visat
sig ge en genomsnittligt hög avkastning över långa perioder, även om värdet av
dessa slags tillgångar kan variera kraftigt på kort sikt. För ett
skadeförsäkringsbolag med kortfristiga försäkringsåtaganden passar å andra sidan
aktier och fastigheter inte så bra som tillgångar för skuldtäckning, eftersom
sådana tillgångar ofta varierar kraftigt i värde på kort sikt. För ett bolag med
kortfristiga åtaganden leder detta till en risk för att tillgångarnas värde inte
förslår till att täcka utbetalningar av försäkringsersättningar när dessa
förfaller till betalning. Denna egenskap har även långfristiga fastförräntande
obligationer vad gäller att täcka kortfristiga försäkringsåtaganden, eftersom
sådana obligationer på kort sikt kan variera kraftigt i värde om marknads-
räntorna förändras snabbt.
En annan aspekt av matchningsprincipen är att tillgångar som används för
skuldtäckning skall ha tillräcklig likviditet. Fastigheter och vissa slag av
aktier har ofta en begränsad likviditet, såtillvida att det kan vara svårt att
snabbt finna en köpare av sådana tillgångar till samma värde som kan erhållas om
försäljningen tillåts ta längre tid och fler försäljningskanaler hinner prövas.
Tillgångar med låg likviditet bör därför inte användas för att täcka mycket
kortfristiga försäkringsåtaganden. Å andra sidan har låg likviditet föga bety-
delse vad gäller tillgångar som används för att täcka mycket långfristiga
försäkringsåtaganden - det finns då gott om tid att, om tillgångarna behöver
säljas, finna ett lämpligt försäljningstillfälle innan åtagandena skall infrias.
Försäkringsbolagens placeringar av tillgångar för skuldtäckning bör vidare
följa diversifieringsprincipen. En utgångspunkt härvidlag är att det är önskvärt
att reducera risken för att en enskild tillgång får en avgörande påverkan på den
totala avkastningen i portföljen. En sådan riskreduktion kan ofta åstadkommas
utan att den förväntade avkastningen av tillgångarna minskas genom att sprida de
investerade medlen på olika placeringar. Exempelvis kan risken för stor värdeva-
riation i en aktieportfölj normalt reduceras genom att sprida investeringarna på
flera olika aktieposter. Därmed reduceras betydelsen av ett enskilt företags
motgångar (och framgångar) och därav följande effekter på värdet av företagets
aktie. Motsvarande resonemang är tillämpligt på tillgångsportföljer som består
av obligationer och andra fordringar.
Det är, enkelt uttryckt, lämpligt att försäkringsbolag i sin placerings-
verksamhet undviker att lägga alla ägg i samma korg.
Diversifieringsprincipen är tillämplig inte bara vad gäller investeringar inom
ett och samma tillgångsslag, utan även vad gäller investeringar i portföljer av
tillgångar ur skilda tillgångsslag. Genom att tillföra aktier till en portfölj
av tillgångar som tidigare innehållit enbart obligationer kan ofta en förbättrad
relation mellan avkastning och risk erhållas, åtminstone om tillgångarna
investeras på lång sikt. Detta beror på att aktier historiskt har gett en
genomsnittligt hög avkastning under förutsättning att det rört sig om
långfristiga investeringar. På motsvarande sätt kan positiva effekter uppnås ge-
nom att tillföra fastigheter till en investeringsportfölj. Förutsättningen är
att investeringar i fastigheter inte samvarierar vad gäller avkastning och risk
med obligationer och aktier. Detta är åtminstone till en del fallet. Det är
tillräckligt att avkastningen inte har exakt samma variation för att en diver-
sifieringseffekt skall uppnås.
Diversifieringsprincipen innebär inte att ett försäkringsbolag alltid skall
följa en riskminimerande strategi. Syftet med principen är att undvika "onödigt"
risktagande, dvs. sådant risktagande som härrör ur att placeringarna genomförs
på ett sådant sätt att samma förväntade avkastning hade kunnat uppnås med ett
lägre risktagande.
Matchnings- och diversifieringsprinciperna ger en allmän utgångspunkt för
regler om försäkringsbolags placeringar. I avsnitten 5.5.6-5.5.8 om tillåtna
tillgångsslag och begränsningar av investeringar i enskilda tillgångsslag resp.
i tillgångar utgivna av en enskild emittent föreslås konkreta regler om vilka
slag av tillgångar som får användas för skuldtäckning och kvantitativa
begränsningar för investeringar i vissa tillgångsslag resp. från vissa
kategorier emittenter. Dessa regler kan ses som en konkretisering av matchnings-
principen och, framförallt, av diversifieringsprincipen. Reglerna ger absoluta
gränser för vad som godtas för bolagens placeringar (dock föreslås
Finansinspektionen kunna medge tidsbegränsade undantag från reglerna).
Reglerna om vilka tillgångsslag som får användas för skuldtäckning kan anses ha
en viss koppling till matchningsprincipen, såtillvida att enbart tillgångar av
en viss kvalitet i fråga om värdebeständighet eller likviditet skall kunna
användas för skuldtäckning. Matchningsprincipen tar ju sikte på att tillgångarna
skall placeras så att bolagets åtaganden kan infrias. I princip kunde
matchningsprincipen dock vidmakthållas även utan begränsande regler om att
enbart vissa tillgångsslag är tillåtna för skuldtäckning, genom att sätta
stränga gränser för placeringar i tillgångsslag med låg värdebeständighet och
dålig likviditet. En sådan lösning skulle dock ha begränsad praktisk betydelse
och den är inte förenlig med EG-direktivets bestämmelser. Reglerna om tillåtna
tillgångsslag behandlas i avsnitt 5.5.6.
Regler om begränsningar av investeringar i ett och samma tillgångsslag,
tillgångsslagslimiter, behandlas i avsnitt 5.5.7. Regler om tillgångsslags-
limiter skall ses i ljuset av diversifieringsprincipen. Sådana regler förhindrar
att en alltför stor andel av tillgångarna för skuldtäckning placeras i ett och
samma tillgångsslag. En stor koncentration av placeringarna till samma
tillgångsslag kan leda till att ett försäkringsbolags soliditet äventyras
eftersom priserna på tillgångar inom samma tillgångsslag ofta uppvisar stor grad
av samvariation.
De föreslagna reglerna om tillgångsslagslimiter är anpassade till de slag av
åtaganden som svenska försäkringsbolag traditionellt har gjort. Räntebärande
placeringar tillåts i större utsträckning än placeringar i realtillgångar som
aktier och fastigheter. De föreslagna reglerna innebär dock att möjligheten att
använda realtillgångar för skuldtäckning utökas avsevärt vad gäller
livförsäkringsföretagen. Under förutsättning att tillgångarna placeras med beak-
tande av försäkringsbeståndets karaktär behöver inte placeringar i tillgångar
med större benägenhet till kortsiktiga variationer i värde innebära ett totalt
sett större risktagande för försäkringstagarna. Givet att tillgångarna
diversifieras i tillräcklig utsträckning bör möjligheten att utnyttja även
aktier för skuldtäckning innebära fördelar som kommer särskilt innehavare av
långfristiga försäkringskontrakt till del.
Förslagen om tillgångsslagslimiter är inte anpassade till matchningsprincipen.
Som nyss nämnts innebär matchningsprincipen att placeringar av medel för
skuldtäckning bör anpassas till försäkringsbeståndets egenskaper. Placeringar i
aktier, fastigheter och långfristiga fastförräntande obligationer passar bättre
för täckning av långfristiga åtaganden än för kortfristiga åtaganden. Det skulle
dock riskera leda till en lagstiftning av alltför stor komplexitet om reglerna
om tillgångsslagslimiter differentierades med hänsyn till vilket slag av
försäkringskontrakt ett bolag har meddelat. Därför har gemensamma regler för all
försäkringsverksamhet valts. Det får vara det enskilda försäkringsbolagets
ansvar att följa matchningsprincipen och därvid anpassa fördelningen av pla-
cering av medel för skuldtäckning på tillgångsslag, inom de givna limiterna,
till den sorts försäkringsbestånd bolaget har.
Reglerna om enhandslimiter (se avsnitt 5.5.8) är ett direkt utflöde ur
diversifieringsprincipen. Reglerna begränsar de risker som ett försäkringsbolags
placeringar i en enskild emittents fordringsbevis och aktier kan medföra.
Därigenom motverkas risken att ett försäkringsbolags stabilitet hotas av att
dess placeringar koncentreras till ett enskilt företag.
Att ett försäkringsbolag uppfyller de specifika reglerna om tillåtna till-
gångsslag, tillgångsslagslimiter och enhandsengagemang innebär inte med
automatik att matchnings- och diversifieringsprincipen är uppfylld. Dessa regler
ger ett ramverk som bolagen måste hålla sig inom. Det är bolagen själva som
måste säkerställa att matchning och diversifiering upprätthålls i det enskilda
fallet. Det är varken möjligt eller lämpligt att i lag reglera
placeringsverksamheten så i detalj att de specifika reglerna säkerställer
matchning och diversifiering för varje tänkbar uppsättning försäkringsbestånd.
Mot bakgrund av det nu anförda anser regeringen att en allmänt hållen
matchnings- och diversifieringsregel bör införas. Den principiella betydelsen av
matchnings- och diversifieringsprinciperna talar med styrka för att en sådan
regel lagfästs. Dessutom finns det en uttrycklig artikel i EG-direktiven av
denna karaktär. Regeln bör innebära att ett försäkringsbolag vid placering av
medel i tillgångar som används för skuldtäckning skall välja tillgångar med be-
aktande av bolagets försäkringsåtaganden (matchning) och sprida riskerna på
lämpligt sätt (diversifiering). Genom denna regel markeras det enskilda bolagets
ansvar för att dessa principer följs i placeringar av medel för skuldtäckning.
Det är förvisso en bedömningsfråga om en regel av så kvalitativ natur som den
nu föreslagna i ett konkret fall är uppfylld eller inte. Detta talar för en viss
försiktighet vid tillämpningen av denna regel inom ramen för Finansinspektionens
tillsynsverksamhet. Det är dock inte svårt att konstruera situationer när regeln
inte kan anses vara uppfylld, även om de specifika reglerna om limiter är
uppfyllda. Ett sådant exempel vore om ett försäkringsbolag med kortfristiga åta-
ganden placerat en mycket stor del av medel för skuldtäckning i tillgångar som
kan variera kraftigt i värde på kort sikt, såsom aktier, fastigheter och
långfristiga obligationer. Finansinspektionen bör med stöd av bestämmelsen kunna
ingripa mot ett bolag som på så sätt bryter mot matchnings- och diversifierings-
principen (se författningskommentaren till 19 kap. 11 § FRL). Vid fall där
ingripande med stöd av den allmänna regeln övervägs bör vidare bolagets soli-
ditet kunna tillmätas betydelse. Om soliditeten endast i liten utsträckning
överstiger den minsta tillåtna är en god matchning och diversifiering av
särskilt stor betydelse.
Det är av stor vikt att försäkringsbolagen tar ansvar för att tillämpa
matchnings- och diversifieringsprincipen. Försäkringsbolagen bör därför åläggas
att upprätta riktlinjer för placering av medel som används för skuldtäckning.
Riktlinjerna skall beakta matchnings- och diversifieringsprinciperna och de mer
specifika reglerna om placeringar av tillgångar för skuldtäckning.
Finansinspektionen kommer i sin tillsynsverksamhet kunna begära att få ta del av
ett bolags riktlinjer för placeringsverksamheten. Ett bolags riktlinjer kan
därmed också tjäna som ett stöd för inspektionens tillsyn av bolaget. Angående
ansvaret för upprättandet av riktlinjer, se författningskommentaren till 8 kap.
7 § FRL.
Försäkringstagare skall ha tillgång till information av skilda slag både då ett
försäkringskontrakt tecknas och fortlöpande därefter. Försäkringstagarna bör
bl.a. ha rätt till information om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna för
placeringsverksamheten. För detta ändamål bör införas en särskild lagbestämmelse
om informationsskyldighet i detta hänseende. Regeringen eller Finansinspektionen
bör bemyndigas att i föreskrifter ange hur informationen skall lämnas och vad
den skall innehålla. Denna information bör så långt som möjligt samordnas med
den information som avses i avsnitt 5.7.

5.5.6 Tillåtna tillgångsslag

Regeringens förslag: För skuldtäckning får användas
- obligationer eller andra skuldförbindelser som vissa angivna rättsubjekt
svarar för, t.ex. stater, kommuner, internationella organisationer, kreditinsti-
tut och publika aktiebolag,
- skuldförbindelser med betryggande säkerhet, som t.ex fastighetspant,
- aktier och andra jämförbara värdepapper,
- andelar i värdepappersfonder,
- fastigheter och tomträtter,
- reservdeposition hos återförsäkringstagare,
- premiefordringar som vissa rättssubjekt svarar för,
- livlån,
- fordran på överskjutande skatt, samt
- bankmedel och kassa.
Fondpapper måste som huvudregel vara likvida för att få användas för
skuldtäckning. Aktier i dotterföretag får användas för skuldtäckning endast om
det företaget är ett försäkringsaktiebolag, ett finansiellt företag eller ett
förvaltningsbolag med uppgift att äga tillgångar som får användas för
skuldtäckning. Den s.k. femprocentsregeln görs tillämplig på ett försäk-
ringsbolags innehav av aktier i ett förvaltningsbolag med sådan uppgift som nyss
nämnts.
Finansinspektionen får medge att även andra tillgångsslag tillfälligt får
användas för skuldtäckning.
Placeringspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Enligt promemorian får dock skuldförbindelser utan säkerhet, råvaror och
derivatinstrument användas för skuldtäckning. De enda dotterbolagsaktier som får
användas för skuldtäckning är aktier i förvaltningsbolag som handhar
försäkringsbolagets finansförvaltning. Promemorians systematisering av
tillgångsslag som får användas för skuldtäckning bygger främst på en kategorise-
ring i riskhänseende medan regeringens indelning i större utsträckning knyter an
till direktivens lista på tillåtna tillgångsslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen har anfört att råvaror inte bör tillåtas
för skuldtäckning eftersom det tillgångsslaget inte finns upptaget i direktivens
lista över tillåtna tillgångsslag och avsikten heller inte är att råvarorna
skall levereras till försäkringsbolaget. Försäkringsförbundet har ifrågasatt
varför aktier i dotterbolag skall få användas för skuldtäckning endast om det är
fråga om dotterbolag som handhar bolagets kapitalförvaltning.
EG:s regler: Artikel 21.1 i tredje generationens försäkringsdirektiv innebär
att hemlandet inte får godkänna att försäkringsföretag täcker sina tekniska
avsättningar med andra slag av tillgångar än de som räknas upp i artikeln.
Reglerna är i stort sett identiska för skadeförsäkring och livförsäkring.
Artikel 21.1 första stycket innehåller en lista över tillåtna tillgångsslag.
Under rubriken "A. Investeringar" upptas bl.a. skuldförbindelser, obligationer
och andra penning- och kapitalmarknadsinstrument, utlåning, aktier, andelar i
värdepappersfonder samt fastigheter.
Under rubriken "B. Fordringar" återfinns bl.a. fordringar på återförsäkrare,
depositioner och andra fordringar på försäkringsföretag som avgivit
återförsäkring, fordringar på försäkringstagare, livförsäkringslån (avser endast
livförsäkringar) samt fordringar på skatteåterbäring.
Under rubriken "C. Övrigt" anges t.ex. andra materiella anläggningstillgångar
än mark och byggnader, kassa och banktillgodohavanden, förutbetalda
anskaffningskostnader samt upplupna inkomster och förskottsbetalningar.
Det faktum att en tillgångspost eller ett tillgångsslag tagits med på listan
innebär inte att alla sådana tillgångar automatiskt godkänns som täckning för
tekniska avsättningar. Medlemsländerna skall fastställa mer detaljerade regler
med villkor för användningen av godtagbara tillgångar (artikel 21.1 tredje
stycket).
Artikeln anger vissa principer som länderna skall iaktta när de fastställer och
tillämpar detaljregler för vilka tillgångsslag som skall tillåtas (artikel 21.1
fjärde stycket). Direktivbestämmelserna är i dessa delar utformade på ett sådant
sätt att gränsen i viss mån är flytande mellan värderingsregler och regler om
godtagbara tillgångar för skuldtäckning. I det följande redogörs i korthet för
vissa direktivbestämmelser som kan anses tillhöra den sistnämnda kategorin.
- Lån får endast godkännas för skuldtäckning om det finns tillräckliga
garantier för deras säkerhet, oavsett om garantierna är grundade på låntagarens
betalningsförmåga, pantförskrivning, bankgarantier, garantier som lämnats av
försäkringsbolag eller andra former av säkerhet.
- Överlåtbara värdepapper som inte omsätts på någon reglerad marknad får
användas för skuldtäckning endast om de är kortfristigt realiserbara eller - i
fråga om livförsäkring - utgörs av ägarandelar i kreditinstitut, försäkrings-
företag eller investeringsföretag etablerade i en medlemsstat.
- Lån till försäkringstagare och förmedlare i samband med direkta försäk-
ringstransaktioner och återförsäkringstransaktioner får godkännas endast om de
inte har varit förfallna till betalning längre tid än tre månader.
116

- Om det bland tillgångarna ingår någon investering i ett dotterföretag som
helt eller delvis förvaltar försäkringsföretagets tillgångar för dess räkning,
skall hemlandet vid tillämpningen av de regler och principer som fastställs i
artikel 21 beakta de underliggande tillgångarna som innehas av dotterföretaget
(genomlysning). Hemlandet kan behandla andra dotterföretags tillgångar på samma
sätt.
Enligt en avslutande bestämmelse i artikel 21.2 får ett medlemsland i
undantagsfall genom ett motiverat beslut tillfälligt acceptera andra kategorier
av tillgångar för skuldtäckning än som anges i artikeln. Ett sådant undantag kan
endast medges på begäran av ett försäkringsbolag. Den allmänna matchnings- och
riskspridningsregeln i artikel 20 skall beaktas vid ett sådant beslut.
Gällande rätt: De nu gällande placeringsreglerna för livförsäkringsbolag (och
vissa skadeförsäkringsbolag, se 7 kap. 10 § FRL) finns i 7 kap. 9 och 9 a §§
FRL. Enligt 9 § skall ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för
livförsäkringar (se avsnitt 5.5.3) alltid, dvs. vid varje tidpunkt, redovisas i
vissa angivna slag av tillgångar. Reglerna innebär i korthet följande.
Huvuddelen (80 procent) av de medel som svarar mot de försäkringstekniska
skulderna skall placeras i tillgångar som ansetts särskilt säkra, t.ex.
obligationer utfärdade av olika emittenter såsom staten, kommuner, banker, och
bostadskreditinstitut eller skuldförbindelser som är förenade med panträtt i
fastigheter. Vidare tillåts aktier i dotterbolag som har till ändamål att äga
fastigheter eller tomträtter (fastighetsbolag) och lån mot säkerhet i bolagets
försäkringsbrev.
Ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstekniska skulderna för
egen räkning, dvs. efter avgiven återförsäkring, får redovisas i andra
tillgångar än de nämnda (den fria sektorn), dock inte i aktier (se 7 kap. 9 §
fjärde stycket FRL).
Motsvarande placeringsregler gäller även för s.k. lång skadeförsäkring beträf-
fande premiereserven. Med lång skadeförsäkring avses skadeförsäkring som
meddelats för mer än tio år, vilket i praktiken endast förekommer i fråga om
brandförsäkringar.
För övriga skadeförsäkringar, dvs. de allra flesta, infördes den 1 januari 1994
en allmän placeringsregel med krav på valutamatchning och tillgångslokalisering
(7 kap. 10 § FRL). Regeln innehåller i övrigt inga restriktioner i fråga om god-
tagbara tillgångar för skuldtäckning.
Skälen för regeringens förslag: Bortsett från att Sverige måste harmonisera
försäkringsbolagens placeringsregler med EG:s bestämmelser kan det vara av visst
intresse att diskutera om det i författning behöver anges vilka slag av
tillgångar som får användas för skuldtäckning. Sådana regler finns i dag inte
för de allra flesta skadeförsäkringsbolag.
De nuvarande reglerna bygger på att livförsäkringsrörelse betraktats som mer
skyddsvärd än skadeförsäkringsrörelse. För att livförsäkringsbolagen skall kunna
uppfylla sina garanterade åtaganden har det ansetts nödvändigt att huvuddelen av
tillgångarna som används för skuldtäckning placeras i räntebärande värdepapper
med låg kreditrisk.
Om ett regelsystem i stället helt och hållet bygger på matchnings- och
diversieringsprinciperna, som beskrivits i föregående avsnitt (5.5.5), blir
behovet att räkna upp godtagbara tillgångsslag inte lika framträdande. För
tillämpning av diversifieringsprincipen skulle ett sådant system kunna innehålla
mer eller mindre utförliga riktlinjer och anvisningar om att placeringar i
tillgångar med stor risk skall motsvaras av en långtgående diversifiering.
Matchningsprincipen skulle kunna komma till uttryck genom regler som syftar till
att ett försäkringsbolag väljer sådana tillgångar som bäst motsvarar bolagets
åtaganden. Som nämnts i avsnitt 5.5.5 är det svårt att utforma detaljerade
regler i det hänseendet.
Det finns emellertid en risk att ett sådant renodlat och flexibelt system i
enstaka fall inte tillämpas på ett riktigt sätt. Systemet kan också vara svårt
att hantera från tillsynssynpunkt.
Regeringen anser därför att placeringsregler för försäkringsbolag, utöver krav
på matchning och diversifiering, bör bygga på att endast tillgångar som
uppfyller en viss kvalitet i fråga om åtminstone kreditvärdighet,
värdebeständighet eller likviditet godtas för skuldtäckning. För det ändamålet
bör det i lagstiftningen uttryckligen anges vilka tillgångslag som är tillåtna
för skuldtäckning. Motsvarande synsätt får anses komma till uttryck i tredje
generationens försäkringsdirektiv.
Merparten av de tillgångsslag som får användas för skuldtäckning enligt tredje
generationens försäkringsdirektiv kan accepteras även i den svenska
rättsordningen. Några tillgångsslag som godtas enligt EG:s regler är emellertid
inte relevanta för svenska försäkringsbolag eller bör enligt regeringens mening
över huvudtaget inte komma i fråga för täckande av försäkringstekniska skulder.
Fordringar på återförsäkrare kan för svensk del inte komma i fråga för skuld-
täckning eftersom sådana fordringar som huvudregel skall räknas av från det
belopp som skall skuldtäckas. Placeringsreglerna skall med andra ord omfatta de
försäkringstekniska skulderna för egen räkning (se avsnitt 5.5.3).
Fordringar som härrör från räddning och subrogation (gäller endast skade-
försäkring) bör heller inte komma ifråga för skuldtäckning med hänsyn till att
det kan vara tveksamt om sådana fordringar uppfyller de allmänna kvalitetskrav
som nämnts ovan.
Tillgångsslaget "andra materiella tillgångar än mark och byggnader" omfattar
sådana tillgångar som är nödvändiga för att bedriva försäkringsrörelse
(dataanläggningar, kontorsinventarier, m.m.). Sådana tillgångar kan endast i
begränsad utsträckning omvandlas till likvida medel för att möta för-
säkringsåtaganden. Tillgångar av detta slag bör finansieras med för-
säkringsbolagets eget kapital.
Tillgångsslagen "förutbetalda anskaffningskostnader" och "upplupna räntor och
hyror samt andra upplupna inkomster och förskottsbetalningar" är närmast
periodiseringsposter i försäkringsbolagens balans- och resultaträkningar och har
därför i regel inte ett sådant substansiellt förmögenhetsvärde att de bör komma
ifråga för skuldtäckningsändamål. Upplupna räntor bör dock i allmänhet godtas
för skuldtäckning, se författningskommentaren till 7 kap. 10 f § FRL.
"Fordringar på garantifonder" och "återgångsrättigheter vid upplåtelse av fast
egendom (reversionary interests)" är tillgångsslag som inte är relevanta för
svenska förhållanden. Det kan inte anses föreligga något behov av att tillåta
dessa tillgångsslag.
Regeringens förslag på vilka tillgångar som skall få användas för skuldtäckning
anknyter till direktivens kategorisering. På några punkter används en annan
terminologi än i direktiven för att bättre knyta an till svenska begrepp och
legaldefinitioner. I enlighet med direktivens bestämmelser har det angivits
kvalifikationskrav i fråga om säkerhet för att vissa tillgångar skall få
användas för skuldtäckning. Några tillgångsslag, främst obligationer och andra
skuldförbindelser, har dessutom grupperats i olika riskkategorier. För
obligationer och andra skuldförbindelser har riskgrupperingen skett efter en
generell uppskattning av emittenternas eller garanternas kreditvärdighet.
Riskgrupperingen ligger till grund för de krav på riskspridning som behandlas i
de två följande avsnitten, Begränsningar för olika tillgångsslag (avsnitt 5.5.7)
och Begränsningar för enhandsengagemang (avsnitt 5.5.8). För några tillgångsslag
uppställs inga kvalifikationskrav i fråga om säkerhet. Å andra sidan har det
införts kvantitativa restriktioner genom krav på riskspridning (t.ex. för
fastigheter).
I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för vilka slag av tillgångar
och vilka kvalifikationskrav som uppställts för att tillgångar överhuvud taget
skall få användas för skuldtäckning. Redogörelsen disponeras således inte med
utgångspunkt i den riskgruppering som ligger till grund för de föreslagna
begränsningsreglerna. En sådan redogörelse återfinns i stället i författnings-
kommentaren till 7 kap. 10 och 10 b §§ FRL.

Finansiella instrument

Med finansiellt instrument avses fondpapper och annan rättighet eller förplik-
telse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Fondpapper är aktie och
obligation samt andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för
allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den
som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis), se 1
kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.
Obligationer eller andra skuldförbindelser bör på motsvarande sätt som nu
gäller i fråga om livförsäkringar godtas för skuldtäckning om emittenten eller
det rättssubjekt som annars svarar för förbindelsen generellt sett har god
kreditvärdighet.
Lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag innehåller bestämmelser om riskviktning för kreditrisker i
kreditinstitut och värdepappersbolag (3 kap. 1 §). De överväganden som ligger
till grund för de bestämmelserna bör vara vägledande i förevarande sammanhang
(se prop. 1994/95:50 s. 302-304). Mot den bakgrunden bör för skuldtäckning
godtas obligationer eller andra skuldförbindelser för vilka svarar stater, kom-
muner (eller därmed jämförliga samfälligheter), Europeiska gemenskaperna, vissa
andra internationella organisationer, Allmänna pensionsfonden, kreditinstitut
och värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto och lämna kredit.
Även obligationer eller andra skuldförbindelser som aktiebolag svarar för bör
godtas om bolaget generellt kan anses tillräckligt kreditvärdigt. Genom
ändringar i aktiebolagslagen som i huvudsak trädde i kraft den 1 januari 1995
(SFS 1994:802) delas aktiebolagen i två kategorier, publika aktiebolag och
privata aktiebolag. De publika aktiebolagen skall, till skillnad från de privata
aktiebolagen, kunna vända sig till allmänheten för att skaffa kapital.
Fondpapper som givits ut av privata aktiebolag skall inte kunna bli föremål för
handel på börs eller annan organiserad marknadsplats. Aktiekapitalet i ett
publikt aktiebolag skall uppgå till minst 500 000 kr och i ett privat aktiebolag
till 100 000 kr. Mot den bakgrunden anser regeringen att publika aktiebolag
generellt får presumeras ha sådan kreditvärdighet att obligationer eller andra
skuldförbindelser för vilka ett sådant bolag svarar kan godtas för
skuldtäckning.
När det gäller användande av aktier för skuldtäckning gör regeringen följande
överväganden. En grundläggande princip för de bestämmelser för skuldtäckning som
föreslås i förevarande lagstiftningsärende är att risker relaterade till
placeringar i enskilda företag eller tillgångar begränsas genom krav på
diversifiering av försäkringsbolagets placeringar. Tiden är därför nu mogen att
tillåta aktier för skuldtäckning även i fråga om livförsäkring. Frågan är om det
skall uppställas något kvalifikationskrav för aktier som får användas för skuld-
täckning. Som tidigare anförts skulle man kunna tänka sig ett system utan
kvalifikationskrav där en hög risknivå motsvaras av långtgående krav på
diversifiering. De riskspridningsregler som föreslås i detta ärende är
emellertid inte så sofistikerade som förutsätts för en sådan ordning. Regeringen
anser därför att det bör krävas att aktier som används för skuldtäckning skall
ha god likviditet och kunna bli föremål för handel på en börs eller en annan
organiserad marknadsplats, med de informationskrav som gäller för bolag som del-
tar i en sådan handel. Det sagda innebär att som huvudregel aktier i publika
aktiebolag, men inte aktier i privata aktiebolag, bör få användas för skuld-
täckning.
Särskilda överväganden krävs vad gäller möjligheten för försäkringsbolag att
använda aktier i dotterbolag för skuldtäckning.
I placeringspromemorian behandlas frågan om skuldtäckning med aktier i
dotterbolag översiktligt i samband med promemorians förslag om upphävande av den
s.k. femprocentsregeln (se avsnitt 5.5.12). I placeringspromemorian framhålls
att även om den regeln och den särskilda regeln om förvärv av finansiella
företag upphävs bör försäkringsbolagen uppträda i en portföljförvaltarroll,
snarare än som dominerande ägare. Om ett försäkringsbolag ändå uppträder som
dominerande ägare, trots att det kan ifrågasättas, bör enligt placeringspromemo-
rian detta endast ske inom ramen för bolagets fria medel. I placeringspro-
memorian framhålls dock att det i vissa fall kan vara motiverat att delar av
finansförvaltningen läggs över i ett bolag där försäkringsbolaget är dominerande
eller enda ägare. En sådan investering innebär, enligt placeringspromemorian,
endast att portföljförvaltarrollen överförs till ett annat bolag. Därför
föreslås i promemorian att ett försäkringsbolag skall för skuldtäckning få
använda aktier i dotterföretag som uteslutande har till uppgift att förvalta
sådana tillgångar som försäkringsbolaget skulle ha kunnat använda för skuld-
täckning. Placeringspromemorians förslag innebär att inga andra dotter-
bolagsaktier godtas för skuldtäckning.
Regeringen delar i stor utsträckning den ansats som presenteras i place-
ringspromemorian vad gäller försäkringsbolagens ägarroll i allmänhet.
Vad gäller aktier i dotterbolag som har till uppgift att äga och förvalta
sådana tillgångar som försäkringsbolaget skulle kunna använda för skuldtäckning,
får sådana aktier enligt nu gällande regler användas för skuldtäckning i
livförsäkringsbolag endast om dotterbolaget enbart förvaltar fast egendom. För
skadeförsäkringsbolag finns inga begränsningar enligt nu gällande regler. Enligt
regeringens mening bör ett försäkringsbolag ha möjlighet att ordna sin
tillgångsförvaltning så att vissa tillgångar, som får användas för
skuldtäckning, ägs och förvaltas av ett dotterbolag. För bedömning av att reg-
lerna om matchning och diversifiering är uppfyllda skall då en
genomlysningsprincip gälla. Det innebär att dotterbolagets tillgångar skall
behandlas som om de vore direktägda av försäkringsbolaget vid kontroll av om
begränsningsregler för tillgångsslag och enhandsengagemang och andra regler om
matchning och diversifiering är uppfyllda samt när det gäller tillämpningen av
femprocentsregeln i 7 kap. 17 § FRL. Samma genomlysningsprincip bör gälla även
om tillgångarna ägs indirekt genom flera led av bolag av holdingbolagskaraktär.
Det kan dock vara förenat med vissa risker om ett försäkringsbolag i för stor
utsträckning avhänder sig bestämmanderätten över tillgångsförvaltningen till
dotterbolag. Regeringen anser därför att ägande av sådana dotterbolag bör kräva
Finansinpektionens tillstånd.
Den s.k. femprocentsregeln i 7 kap. 17 § första stycket FRL (se avsnitt 5.5.12)
innebär att försäkringsbolag inte utan Finansinspektionens tillstånd får äga
större andel av aktierna i ett enskilt företag än som motsvarar fem procent av
det totala röstvärdet. Av 7 kap. 17 § andra stycket FRL följer emellertid att
femprocentsregeln inte skall tillämpas på aktier eller andelar i juridiska
personer som uteslutande har till föremål att förvalta ett försäkringsbolags
fastigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande (s.k.
biträdesbolag). Förvärv av dotterbolag som bedriver fastighetsförvaltning åt
försäkringsbolaget kräver alltså inte tillstånd. Bolag som sköter ett
försäkringsbolags värdepappersförvaltning har i praxis ansett utgöra
biträdesbolag. Även aktieförvärv i sådana bolag har därför kunnat ske
tillståndsfritt. Enligt regeringens mening bör bestämmelserna i 7 kap. 17 § FRL
utformas på ett sådant sätt att femprocentsregelns tillståndskrav blir
tillämpligt i fråga om aktier i bolag som har till uppgift att äga tillgångar
som får användas för skuldtäckning.
För denna typ av dotterbolag bör göras ett undantag från kravet att endast
aktier i publika aktiebolag får användas för skuldtäckning, eftersom aktierna
inte är avsedda för omsättning på marknaden och något behov av att rikta sig
till allmänheten för att skaffa kapital inte föreligger i denna typ av bolag.
När det gäller försäkringsbolags möjligheter att för skuldtäckning använda
aktier i andra dotterbolag än sådana förvaltningsföretag som nyss beskrivits gör
regeringen följande bedömning.
För försäkringsbolags möjligheter att för skuldtäckning använda aktier i ett
dotterbolag som är försäkringsföretag gäller i dag inga begränsningar för
skadeförsäkringsbolagen, medan skuldtäckning inte alls får ske med sådana aktier
i livförsäkringsbolag med sådana aktier. Samma förhållande gäller för bolag som
försäkringsföretag äger med stöd av 7 kap. 17 a § FRL, dvs. företag som bedriver
annan finansiell verksamhet, såsom exempelvis banker och värdepappersbolag.
Med tanke på att skadeförsäkringsbolag normalt har betydligt kortfristigare
åtaganden än livförsäkringsbolag borde egentligen förhållandet vara det motsatta
eftersom likviditeten är förhållandevis låg i organisatoriska innehav, jämför
avsnitt 5.5.5 om matchnings- och diversifieringsprinciperna. EG:s regler kan
också sägas ge uttryck för att så borde vara förhållandet. Enligt tredje
generationens försäkringsdirektiv får överlåtbara värdepapper som inte omsätts
på någon reglerad marknad användas för skuldtäckning endast om de är kortfris-
tigt realiserbara. I tredje livförsäkringsdirektivet gäller emellertid inte det
likviditetskravet för aktier i andra försäkringsbolag och finansiella företag.
Tredje skadeförsäkringsdirektivet innehåller däremot ingen sådant undantag från
likviditetskravet för aktier i försäkringsbolag och finansiella företag. Jämför
artikel 21.1 fjärde stycket v i båda direktiven.
Principiella skäl talar således för att vara mer restriktiv med skadeför-
säkringsbolag än med livförsäkringsbolag när det gäller att för skuldtäckning
godta aktier i dotterbolag som är försäkringsbolag eller finansiella företag.
Med hänsyn till att man av historiska skäl godtagit att skadeförsäkringsbolag
men inte livförsäkringsbolag använder sådana tillgångar för skuldtäckning anser
regeringen emellertid att båda bolagstyperna skall åtminstone tills vidare
behandlas lika i detta hänseende.
Försäkringsbolag kan i dag med stöd av bestämmelserna i 7 kap. 17 a § FRL bli
dominerande ägande i finansiella företag, som t.ex. banker och värdepappers-
bolag. Det innebär att s.k. branschglidning accepteras (se prop. 1990/91:154).
Samordningsfördelar mellan ett försäkringsbolags och, exempelvis, en banks
verksamhet kan tas tillvara. För tillstånd för sådana förvärv krävs ett
organisatoriskt syfte. Genom att regler om enhandsengagemang blir tillämpliga
för sådana innehav bör de enligt regeringens mening kunna tillåtas för skuld-
täckning även om sådana tillgångar är förhållandevis illikvida. För
skadeförsäkringsbolagen innebär detta en inskränkning jämfört med nuvarande
regler, medan det för livförsäkringsbolagen medför en lättnad. Det bör dock
noteras att, vid bedömning av om matchningsprincipen är uppfylld, denna typ av
tillgångar inte kan anses lämpliga för skuldtäckning annat än för mer
långfristiga försäkringsåtaganden.
Liknande argument som för innehav av aktier i finansiella företag gör sig
gällande vid en bedömning av om ett försäkringsföretag för skuldtäckning bör få
använda aktier i ett dotterbolag som är försäkringsbolag. Här kan ytterligare en
invändning göras mot att så skall vara fallet, eftersom det kan antas finnas en
betydande samvariation mellan skilda försäkringsbolags finansiella situation.
Det finns således en risk för att värdet av dotterbolagsaktierna faller just i
sådana tider som försäkringsbolaget har en mindre gynnsam ekonomisk ställning.
Med hänsyn främst till de begränsningar för enhandsengagemang som kommer att
föreslås, anser regeringen dock att övervägande skäl talar för att även
ifrågavarande dotterbolagsaktier bör få användas för skuldtäckning.
Det finns skäl att i detta sammanhang påpeka att nu behandlade regler om att
försäkringsbolag för skuldtäckning får använda aktier i dotterbolag som bedriver
försäkringsverksamhet eller annan finansiell verksamhet kan komma att skärpas.
Inom EU pågår ett arbete med att analysera vilka soliditetsregler som bör gälla
för försäkringskoncerner. För EU:s medlemsstater kan gemensamma regler komma att
införas som innebär att ett försäkringsbolag inte i samma utsträckning som nu
föreslås för skuldtäckning får använda aktier i dotterbolag som bedriver
försäkringsverksamhet. Diskussioner pågår även om regler av motsvarande innebörd
för viss samordning av solvensregler för finansiella konglomerat i vilka både
försäkringsbolag och kreditinstitut ingår. För koncerner bestående av kredit-
institut och värdepappersbolag finns redan sådana regler, nämligen regler om
kapitalkrav för en s.k. finansiell företagsgrupp (se prop. 1994/95:50).
Vi går nu över till att diskutera finansiella instrument som är nära besläktade
med aktier.
Även värdepapper som har sådana egenskaper att de kan jämställas med aktier i
publika aktiebolag bör få användas för skuldtäckning. I tredje generationens
försäkringsdirektiv används benämningen "aktier och andelar med rörlig avkast-
ning" (artikel 21.1 första stycket A.c).
Reglerna om begränsningar för olika tillgångsslag och begränsningar för
enhandsengagemang, som behandlas i de två följande avsnitten (5.5.7 och 5.5.8),
innebär bl.a. att en obligation eller annan skuldförbindelse å ena sidan och ett
värdepapper som kan jämställas med en aktie å den andra inte behandlas lika i
riskhänseende. För tillämpningen av dessa begränsningsregler kan det vara av
intresse att något behandla gränsdragningen mellan de båda
tillgångskategorierna.
Interimsbevis och emissionsbevis (teckningsrättsbevis och delbevis) bör jäm-
ställas med aktier. Ett interimsbevis är ett bevis om rätt till en eller flera
aktier som ett bolag kan utge innan aktiebrev utfärdas. Teckningsrätter och
delbevis ger en aktieägare rätt att delta vid nyemission respektive fondemis-
sion. Även depåbevis bör jämställas med aktier. Som tidigare nämnts är ett
depåbevis en aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar
aktiebrev i ett utländskt bolag.
När det gäller kombinationer av delägarbevis och fordringsrätter uttalades
följande i proposition 1990/91:142 om handel och tjänster på värdepappersmar-
knaden, m.m. Konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt till nyteckning
samt vinstandelsbevis och konvertibla vinstandelsbevis kan sägas utgöra
mellanformer mellan delägarrätt och fordringsrätt. Beroende på hur den utnyttjas
är den alltså antingen att betrakta som delägarrätt eller som fordringsrätt
utgiven av en emittent.
Mot den bakgrunden går det inte att generellt säga till vilken kategori sådana
kombinationer av delägarbevis och fordringsrätter skall hänföras. Det får i
stället avgöras beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Om det vid
tidpunkten för bedömningen är mest antagligt att konverteringsrätten eller
optionen kommer att utnyttjas bör instrumentet jämställas med aktier och vice
versa.
En aktieindexobligation kännetecknas av att det belopp som skall betalas på
förfallodagen är knutet till något av de aktieindex som obligationsköparen valt.
På återbetalningsdagen utbetalas obligationens nominella värde plus ett belopp
vars storlek är relaterat till aktieindexets uppgång under löptiden. Om
aktieindexet utvecklats negativt under löptiden återbetalas på förfallodagen
minst obligationens nominella värde. En sådan obligation bör inte jämställas med
aktier, utan hänföras till kategorin obligationer eller andra skuldförbindelser,
under förutsättning att åtminstone ett givet nominellt belopp skall utbetalas på
förfallodagen.
Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skiljer sig från en obligation främst genom
att den medför rätt till betalning först efter låntagarens övriga borgenärer. På
grund av den efterställda betalningsrätten har sådana skuldebrev i regel en
något högre räntesats än en obligation. I kapitaltäckningshänseende får det
emitterande kreditinstitutet eller värdepappersbolaget under vissa
förutsättningar räkna in värdet av förlagslånet eller förlagsandelslånet i
kapitalbasen. Det upplånade beloppet kan alltså betraktas som ett slags kapital
som står nära riskkapital. Förlagsbevisen och förlagsandelsbevis riskviktas i
kapitaltäckningshänseende till 100 procent och kräver alltså full
kapitaltäckning. Livförsäkringsbolag får i dag inte använda sådana skuldebrev
för skuldtäckning annat än inom ramen för den fria sektorn. Eftersom aktier nu
får användas för skuldtäckning finns det enligt regeringens mening ingen grund
för att inte tillåta förlagsbevis och förlagsandelsbevis för skuldtäckning. I
riskhänseende ligger sådana skuldebrev mellan ej efterställda obligationer och
aktier. Vid tilllämpningen av begränsningsreglerna för tillgångsslag och en-
handsengagemang bör förlagsbevis och förlagsandelsbevis likställas med aktier.
Andelar i värdepappersfonder ingår i listan över godtagbara tillgångsslag i
tredje generationens försäkringsdirektiv (artikel 21.1 första stycket A.d).
Fondandelar får i dag inte användas av livförsäkringsbolag för skuldtäckning
annat än inom ramen för den fria sektorn. Enligt placeringspromemorians förslag
bör försäkringsbolag få använda fondandelar för skuldtäckning. En förutsättning,
enligt promemorian, är emellertid att fonden enbart placerar i sådana tillgångar
som försäkringsbolaget kunnat använda för skuldtäckning om bolaget haft
tillgångarna i egen portfölj. Regeringen ansluter sig till den
genomlysningsprincip som promemorian ger uttryck för. Enligt regeringens mening
skulle emellertid ett krav på hundraprocentig genomlysning möta praktiska
problem. Regeringen anser därför att det är tillräckligt om de förvaltade
tillgångarna i en fond huvudsakligen består av tillgångar som skulle få användas
för skuldtäckning. De fondbestämmelser som skall upprättas av fondbolaget kan ge
en god uppfattning om det kravet kan antas bli uppfyllt.
Tredje generationens försäkringsdirektiv innehåller, som nämnts, en bestämmelse
enligt vilken överlåtbara värdepapper som inte omsätts på någon reglerad marknad
får tillåtas för skuldtäckning endast om de är kortfristigt realiserbara. I
tredje livförsäkringsdirektivet undantas aktier i försäkringsföretag och
finansiella företag från det likviditetskravet. Motsvarande undantag görs dock
inte i tredje skadeförsäkringsdirektivet. Jämför artikel 21.1 fjärde stycket v i
båda direktiven. Ett motsvarande likviditetskrav som direktivbestämmelsen ger
uttryck för bör införas i FRL. Regeringen är därvid för närvarande inte beredd
att utnyttja möjlighet att undanta livförsäkringsbolags innehav av aktier i
andra försäkringsbolag och finansiella företag från likviditetskravet. (Jämför
regeringens tidigare överväganden angånde hanteringen av aktier i dotterbolag
som är försäkringsbolag eller finansiella företag i skuldtäckningshänseende.)
Däremot bör aktier eller andelar i dotterbolag med uppgift att äga tillgångar
som får användas för skuldtäckning (förvaltningsbolag) undantas från lik-
viditetskravet. I sådana fall skall i stället de underliggande tillgångarna i
förvaltningsbolagets behandlas som om de ägdes direkt av försäkringsbolaget (se
artikel 21.1 fjärde stycket viii i tredje generationens försäkringsdirektiv). I
placeringspromemorian har föreslagits att derivatinstrument eller kombinationer
av instrument skall få användas för skuldtäckning om den ekonomiska innebörden
av instrumenten motsvarar den hos en tillgång som får användas för skuldtäck-
ning. Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att använda ett så
sofistikerat system inom ramen för de försäkringstekniska skulderna. Ett misstag
vid hanteringen av ett sådant system kan få allvarliga konsekvenser för
försäkringsbolaget och försäkringstagarna. Det förefaller dessutom som om det
inte är förenligt med tredje generationens försäkringsdirektiv att använda
derivatinstrument som sådana för skuldtäckning. Direktivens utformning tyder mer
på att derivatinstrument får användas som hjälpmedel för att minska investe-
ringsriskerna och underlätta en effektiv portföljförvaltning (se artikel 21.1
fjärde stycket iv).
Det sagda innebär att regeringen inte är beredd att tillåta derivatinstrument
för skuldtäckning. Som framgår av avsnitt 5.5.14 föreslås i detta lag-
stiftningsärende en allmän regel om användande av derivatinstrument i
kapitalförvaltningen. Bestämmelsen är inte begränsad till medel motsvarande de
försäkringstekniska skulder, utan omfattar ett försäkringsbolags hela
balansomslutning.

Skuldförbindelser som inte är finansiella instrument

Vad som avses med ovanstående rubrik är främst skuldförbindelser med anledning
av direktutlåning. I tredje generationens försäkringsdirektiv motsvaras det
närmast av tillgångsslaget "utlåning", att skilja från tillgångsslaget Skuldför-
bindelser (debt securities), obligationer och andra penning- och
kapitalmarknadsinstrument (se artikel 21.1 första stycket A.a och b).
Direktutlåning som sker till sådana kreditvärdiga rättsubjekt som angivits under
rubriken Finansiella instrument kan utan ytterligare säkerheter godtas för
skuldtäckning.
I fråga om direktutlåning till andra rättsubjekt, dvs. främst fysiska personer
och andra företag än publika aktiebolag, bör det för att en skuldförbindelse
skall godtas för skuldtäckningsändamål krävas panträtt i fastighet eller
tomträtt eller annan betryggande säkerhet. I denna del skiljer sig regeringens
förslag från promemorians på så sätt att i promemorian godtas fordringar på
fysiska personer och andra företag än publika aktiebolag som saknar formell
säkerhet i viss begränsad utsträckning. Regeringens ställningstagande ligger i
linje med det principiella synsätt i fråga om kvaliteten på tillgångar som
används för skuldtäckning som redovisats i början av detta avsnitt. Det kan
dessutom tilläggas att direktiven ger intryck av att det krävs någon säkerhet,
antingen i form av gäldenärens betalningsförmåga eller genom formella säker-
heter, för att ett lån skall godtas för skuldtäckning (jämför artikel 21.1
fjärde stycket iii i tredje generationens direktiv).

Fastigheter m.m.

Fastigheter och tomträtter bör, i likhet med vad som gäller idag ifråga om
livförsäkring, godtas för skuldtäckning.

Depositioner hos försäkringsföretag som avgivit återförsäkring

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv får depositioner och andra
fordringar på försäkringsföretag som avgivit återförsäkring godtas för skuld-
täckning (artikel 21.1 första stycket B.g)
Med depå inom återförsäkring menas ett belopp som tillhör ett försäkringsbolag
som meddelat återförsäkring (återförsäkraren), som cedenten
(återförsäkringstagaren) under kontraktets löptid innehåller som säkerhet för
återförsäkrarens åtaganden. Det innehållna beloppet skall i princip motsvara
återförsäkrarens andel i premie- och/eller skadereserven.
En sådan deposition får enligt nuvarande regler användas för att täcka en
livåterförsäkrares försäkringstekniska skulder (7 kap. 9 § andra stycket FRL).
Bestämmelsen infördes i FRL till följd av en framställan från Försäk-
ringsaktiebolaget Skandia. I framställningen framhöll Skandia att FRL inte möj-
liggjorde redovisning av mottagen livåterförsäkring på det internationellt
vedertagna sättet, eftersom fordran på försäkringsbolag inte (enligt FRL:s
ursprungliga lydelse) fick användas för redovisning av försäkringstekniska
skulder avseende livförsäkring. Skandia fann en anpassning till internationell
praxis önskvärd och föreslog att sådan fordran hos försäkringsbolag som
motsvarade försäkringstekniska skulder för livförsäkring skulle godkännas för
skuldtäckning, om värdehandlingarna hölls kvar hos det avgivande bolaget.
Remissinstanserna instämde i Skandias förslag och även departementschefen
biträdde det (prop. 1982/83:24 s. 32).
I takt med att försäkringsbolagens finansförvaltning och att betalningssystemet
effektiviserats torde betydelsen av sådana depositioner ha minskat. Regeringen
anser att depositioner av detta slag även fortsättningsvis bör godtas för
skuldtäckning. Det bör för tydlighetens skull framhållas att de bestämmelser som
reglerar skuldtäckningen inte är tilllämpliga på försäkringsbolag som
uteslutande meddelar återförsäkring (se avsnitt 5.5.2). Den föreslagna
bestämmelsen blir således tillämplig för bolag som samtidigt bedriver direkt
försäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse.

Fordringar på försäkringstagare

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv får för skuldtäckning användas
"fordringar på försäkringstagare och förmedlare som härrör från verksamhet med
direkt försäkring och återförsäkring" (artikel 21.1 första stycket B.h).
Direktivbestämmelsen torde avse fordran på premier eller andra fordringar som
har samband med försäkringsavtal. Enligt regeringens mening bör sådana
fordringar mot förmedlare inte godtas för skuldtäckning. Fordran på försäk-
ringstagare bör normalt godtas endast om försäkringstagaren eller den som annars
svarar för fordringen uppfyller högt ställda krav på kreditvärdighet, såsom
stater, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt vissa internationella
organisationer.
När det gäller s.k. captivebolag ställer sig kravet på kreditvärdighet något
annorlunda. Med captivebolag avser man vanligen ett sådant dotterbolag inom en
koncern som har bildats för att försäkra risker inom koncernen. Försäkring kan
ske direkt i captivebolaget (direktförsäkringscaptive). Vanligare är dock att
koncernens bolag försäkrar hos annan försäkringsgivare och att denne i sin tur,
i enlighet med ett särskilt avtal mellan koncernbolaget och försäkringsbolaget,
återförsäkrar i koncernens captivebolag (återförsäkringscaptive), se vidare
prop. 1984/85:77 s. 33 f. För närvarande står cirka femton captivebolag under
Finansinspektionens tillsyn. En del av dessa bolag är rena återförsäkringsbolag.
För dessa bolag gäller inte de nya placeringsreglerna, se avsnitt 5.5.2 ovan.
Captivebolagens tillgångar består till stor del av fordringar på företag inom
koncernen. I prop. 1984/85:33 (s. 37) redogjordes för vissa fördelar med
captivesystemet, såsom vissa likviditetsfördelar, lägre driftskostnader och
försäkringsservice anpassad till koncernens behov. Det konstaterades vidare att
verksamheten inte var oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet
och att koncession borde kunna ges under samma förutsättningar som för
försäkringsbolag i allmänhet. Så har också skett. Enligt regeringens mening är
det önskvärt att captivebolagen även fortsättningsvis skall ha möjlighet att
driva verksamhet på sätt som hittills skett. Därför bör sådana bolag även få
använda fordringar på företag inom koncernen för skuldtäckning. På grund av kon-
cerngemenskapen har captivebolaget i regel full kontroll över fordringen och kan
agera därefter. Ett eventuellt ekonomiskt fallissemang från någondera parts sida
kommer endast att drabba företag inom koncernen. Till följd härav anser rege-
ringen att det inte i lag behöver uppställas några särskilda säkerhetskrav eller
riskspridningskrav för captivebolagens fordringar mot de övriga koncernbolagen.
Denna lättnad i placeringshänseende bör förbehållas captivebolag som ute-
slutande försäkrar koncernrisker. Om bolaget dessutom försäkrar risker utanför
koncernen bör samma säkerhetskrav gälla som för övriga försäkringsbolag. Dessu-
tom skulle en särbehandling av captivebolagen i det sistnämnda fallet innebära
en konkurrensfördel i förhållande till andra försäkringsbolag.
I enlighet med den tredje generationens försäkringsdirektiv bör här aktuella
fordringar inte få användas för skuldtäckning om de varit förfallna till
betalning längre tid än tre månader (se artikel 21.1 fjärde stycket vii).

Livlån

Enligt tredje livförsäkringsdirektivet får livförsäkringlån användas för
skuldtäckning (artikel 21.1.B i).
Livförsäkringslån eller livlån är lån som livförsäkringsbolag lämnar till
försäkringstagare mot säkerhet av vissa slag av livförsäkringar. Ett livför-
säkringsbolags grunder skall enligt nu gällande regler innehålla bestämmelser om
villkoren för belåning av försäkringsbrev (se 2 kap. 6 § och 7 kap. 6 § FRL).
Livförsäkringslån får i dag användas för täckande av de försäkringstekniska
skulderna (7 kap. 9 § första stycket 8 FRL). Enligt regeringens mening bör detta
gälla även fortsättningsvis. Skuldtäckning bör få ske inom beloppet av livför-
säkringens återköpsvärde.

Skatteåterbäring

Enligt den tredje generationens direktiv får utestående skatteåterbäringar
användas för skuldtäckning (artikel 21.1 första stycket B.j).
Fordran på överskjutande skatt bör enligt regeringens mening godtas för
täckande av försäkringstekniska skulder. En förutsättning bör vara att ford-
ringen grundas på beslut av skattemyndigheten.

Banktillgodohavanden m.m.

Kassa och bank samt tillgodohavanden i kreditinstitut och andra organ med
tillstånd att motta insättningar får enligt tredje generationens direktiv godtas
för skuldtäckning (artikel 21.1 första stycket C.m). Direktivbestämmelsen bör
införas i den svenska rättsordningen på så sätt att för skuldtäckning får an-
vändas kassa och medel på konto i bank.

Övrigt

I placeringspromemorian har föreslagits att råvaror skall få användas för
skuldtäckning. Enligt promemorian är tanken inte att försäkringsbolag skall
investera i råvaror som fysiskt levereras. Avsikten är i stället att använda
derivatinstrument som är baserade på råvaror. Som Finansinspektionen framhållit
ingår tillgångsslaget inte bland dem som direktiven tillåter. Regeringen anser
därför att användande av råvaror för skuldtäckning inte bör komma i fråga.

Dispens

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv får hemlandet, om ett för-
säkringsföretag begär det, genom ett vederbörligen motiverat beslut tillfälligt
acceptera andra kategorier av tillgångar för skuldtäckning än de som anges i
direktiven (artikel 21.2). Enligt regeringens mening är det lämpligt att införa
en sådan dispensregel i lagstiftningen. Finansinspektionen bör bemyndigas att
fatta sådana beslut.

5.5.7 Begränsningar för olika tillgångsslag

Regeringens förslag: Av det belopp som skall skuldtäckas får en andel om högst
- 75 procent motsvaras av bankmedel, obligationer och andra skuldförbindelser
som AP-fonden, kreditinstitut, värdepappersbolag eller publika aktiebolag svarar
för, varav 50 procent får motsvaras av obligationer m.m. som publika aktiebolag
svarar för,
- 25 procent motsvaras av aktier i publika aktiebolag (med undantag av
fastighetsbolag),
- 25 procent motsvaras av fastighetsrelaterade tillgångar (aktier i
fastighetsbolag, fastigheter och lån mot säkerhet i fastighet),
- 10 procent motsvaras av skuldförbindelser för vilka t.ex. fysiska personer
och privata aktiebolag svarar (dvs. andra rättssubjekt än stater, kommuner,
publika aktiebolag m.fl.), med annan betryggande säkerhet än fast egendom,
- 3 procent får motsvaras av kassa och
- 10 procent får motsvaras av fondpapper som inte omsätts på någon reglerad
marknad.
För det sammanlagda innehavet av tillgångar hänförliga till resp. övriga
tillåtna tillgångsslag gäller inga begränsningar.
Vid tillämpningen av begränsningsreglerna skall andelar i värdepappersfonder
behandlas som om de tillgångar fonderna förvaltar ägdes direkt av försäkrings-
bolaget (genomlysning). Samma princip skall gälla om ett försäkringsbolag för
skuldtäckning använder aktier eller andelar i ett dotterföretag som har till
uppgift att äga tillgångar som får användas för skuldtäckning. Dotterföretagets
tillgångar skall med andra ord behandlas som om tillgångarna ägts direkt av
försäkringsbolaget. Detta skall gälla också om tillgången ägs via ett eller
flera holdingbolag.
Finansinspektionen får medge att ett försäkringsbolag tillfälligt avviker från
begränsningsreglerna.
Placeringspromemorians förslag: Avviker från regeringens i följande avseenden.
Obligationer och skuldförbindelser som en kommun eller ett publikt aktiebolag
svarar för får uppgå till högst 50 procent av skuldtäckningsbeloppet. Aktier och
andelar i andra företag än fastighetsbolag får likaledes uppgå till högst
50 procent av skuldtäckningsbeloppet. Tillgångsslaget "tillgodohavanden som inte
är tillgängliga utan uppsägningstid i banker och andra kreditinstitut" tillåts i
obegränsad utsträckning, medan motsvarande tillgodohavanden tillgängliga utan
uppsägningstid får motsvara 3 procent av skuldtäckningsbeloppet. Fastighets-
relaterade tillgångar får motsvara 30 procent av skuldtäckningsbeloppet.
Remissinstanserna: Stadshypotek har anfört att det är svårt att förstå be-
gränsningen på 50 procent för andra obligationer än statsobligationer och varför
gränsen för obligationer sätts på samma nivå som gränsen för aktieplaceringar.
Enligt Stadshypotek är kreditrisken vid en placering i en obligation alltid
mindre än vid placering i samma företags aktier. Svenska Kommunförbundet har,
med instämmande av Kommuninvest i Sverige AB och Landstingsförbundet anfört att
fordringar för vilka en kommun eller annan samfällighet svarar för bör
jämställas med statspapper, och därmed tillåtas för skuldtäckning i obegränsad
utsträckning. Enligt Finansinspektionen finns det ingen anledning att ha olika
begränsningar för olika typer av banktillgodohavanden, vilket även Försäkrings-
förbundet ifrågasatt. Riksgäldskontoret har anfört att maximibegränsningen bör
sättas till 40 procent av de försäkringstekniska skulderna för vardera av
tillgångsslagen företagsobligationer, aktier och fastigheter. Sveriges Riksbank
har ifrågasatt varför skillnad har gjorts mellan å ena sidan fastig-
hetsrelaterade aktier och motsvarande direkta förvärv (30 procent) och å andra
sidan engagemang som knyter an till andra verksamheter (50 procent). Det kan,
enligt Riksbanken, finnas skäl att ha 50 procent för bägge grupperna.
Försäkringsförbundet har vidare anfört att kategorierna fordringar med annan
säkerhet än fast egendom eller utan säkerhet (samt råvaror) fått en för snäv
begränsning. Företagarnas Riksorganisation har anfört att gränsen för
obligationer m.m. som inte är föremål för regelbunden handel bör höjas. Finans-
inspektionen har beträffande andelar och aktier i dotterföretag anfört att
genomlysningen vid tillämpningen av begränsningsreglerna även bör gälla så länge
det endast är rena holdingbolag i mellanleden.
EG:s regler: Tredje generationens försäkringsdirektiv innehåller endast på
några punkter begränsningar för hur stor placering som får göras i ett visst
tillgångsslag. Begränsningarna framgår av artikel 22. Högst fem procent av de
tekniska bruttoavsättningarna får investeras i lån utan säkerhet, högst tre
procent i kassa (angående termen "kassa", se författningskommentaren till 7 kap.
10 b § FRL) och högst tio procent får investeras i aktier, med aktier jämställda
värdepapper och skuldförbindelser som inte omsätts på någon reglerad marknad.
Enligt artikeln skall hemlandet fastställa närmare bestämmelser med villkor för
användningen av godtagbara tillgångar.
Om det bland tillgångarna ingår någon investering i ett dotterföretag som helt
eller delvis förvaltar försäkringsföretagets tillgångar för dess räkning, skall
hemlandet vid tillämpningen av de regler och principer som framgår av artikel 22
beakta de underliggande tillgångar som innehas av dotterföretaget. Hemlandet får
behandla andra dotterföretags tillgångar på samma sätt (artikel 22.2 iv).
Ett hemland får i undantagsfall, om ett försäkringsföretag begär det, och med
vederbörligt beaktande av den allmänna matchnings- och riskspridningsregeln i
artikel 20, genom ett vederbörligen motiverat beslut acceptera tillfälliga
undantag från begränsningsreglerna.
Gällande rätt: I de placeringsregler som för närvarande gäller för livför-
säkringsbolag finns inga begränsningar för hur stor placering som får göras i
varje tillgångsslag. Den enda begränsning som finns, och som för övrigt gäller
för alla försäkringsbolag, är femprocentsregeln och den särskilda regeln om
förvärv av finansiella företag, 7 kap. 17 och 17 a §§ FRL (se avsnitt 5.5.12).
Skälen för regeringens förslag: Försäkringsbolagen måste vid sin kapitalplace-
ring ta hänsyn till en mängd aspekter och därvid beakta bl.a. matchnings- och
diversifieringsprinciperna (se avsnitt 5.5.5). De begränsningsregler som
regeringen föreslår i detta sammanhang skall ses som ett komplement till
diversifieringsprincipen. Generella begränsningar bör gälla för tillgångsslagen.
Detta är, enligt regeringens mening, nödvändigt eftersom reglerna skall
tillämpas på samtliga försäkringsgrenar som omfattas av placeringsregler.
Alltför detaljerade regler skulle dessutom kunna medföra gränsdragningsproblem.
Det är för övrigt försäkringsbolagen själva som har det yttersta ansvaret för
att placeringarna, inom de ramar som anges i lag, sker med iakttagande av match-
nings- och diversifieringsprinciperna.
Vid bedömningen av vilka gränser som bör gälla för placering i olika tillgångs-
slag, måste hänsyn tas till hur riskfyllt det aktuella tillgångsslaget är och
till diversifieringsmöjligheterna inom tillgångsslaget. Det bör understrykas att
det är omöjligt att på ett objektivt sätt rangordna de olika slagen av
tillgångar efter hur riskfyllda de är som placeringsobjekt. En viss vägledning
kan erhållas i EG:s försäkringsdirektiv (t.ex. artikel 22.3 i tredje
generationens försäkringsdirektiv) och från motsvarande bestämmelser på
närliggande områden, exempelvis beträffande kaptaltäckningskrav på bankområdet.
Genom att studera bl.a. historiska data och strukturen på olika marknader och
värdepapper kan en grov bild erhållas av hur vissa tillgångar förhåller sig till
andra i riskhänseende. Det är önskvärt att identifiera olika grupper av
tillgångsslag där likheterna inom gruppen är stora samtidigt som skillnaden
mellan grupperna är tydliga. Ett visst mått av subjektivitet är under alla
förhållanden ofrånkomligt. Regeringens förslag till gränsdragningar skiljer sig
på några punkter från placeringspromemorians förslag, vilket framgår nedan.
Motiven till skillnaderna i fråga om aktier och fastighetsrelaterade tillgångar
har redogjorts för i avsnitten 5.5.1 och 5.5.5.
Regeringens lagförslag med begränsningar för olika tillgångsslag kan sägas
innehålla sex huvudgrupper (kassa undantagen) med varierande riskegenskaper och
därmed olika placeringsrestriktioner. I huvuddrag innebär reglerna följande.
Den första huvudgruppen kännetecknas av att den i princip är riskfri med
avseende på kreditrisk och därför inte bör omfattas av några placerings-
restriktioner. Till denna kategori hör obligationer eller andra skuld-
förbindelser samt fordringar som har samband med försäkringsavtal för vilka
stater, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter, Europeiska gemenskaperna
eller internationella organisationer svarar (jämför avsnitt 5.5.6 ovan). Vad
gäller värdehandlingar som kommuner och därmed jämförliga samfälligheter (t.ex.
landsting) svarar för har vissa remissinstanser invänt mot promemorians förslag
att sådana värdehandlingar inte jämställs med statspapper och därmed inte
tillåts för skuldtäckning utan begränsning. Nämnas kan även att kommunpapper ur
kreditvärdighetssynpunkt jämställs med statspapper på närliggande områden (se
exempelvis 3 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag). Mot bakgrund av detta
anser regeringen att nämnda handlingar bör jämställas även i detta sammanhang
och således tillåtas för skuldtäckning i obegränsad utsträckning. Vidare
inkluderas i den första huvudgruppen livförsäkringslån och, beträffande
captivebolag, fordringar på ett bolag inom koncernen. I dessa fall torde
försäkringsbolaget ha kontroll över värdet av den säkerhet som svarar mot
fordran. För tillgångsslaget "beslutad överskjutande skatt" har heller inte
satts någon begränsning. Enligt regeringens mening bör även reservdeposition hos
återförsäkringstagare få användas för skuldtäckning utan någon begränsning.
I den andra huvudgruppen, som totalt får uppgå till 75 procent av skuld-
täckningsbeloppet, ingår obligationer, skuldförbindelser och garantier för vilka
AP-fonden, kreditinstitut och vissa värdepappersbolag svarar. I gruppen ingår
även bankmedel, främst av den anledningen att nyssnämnda värdehandlingar för
vilka banker svarar, ingår i samma grupp. Till denna huvudgrupp hänförs en stor
del av de tillgångar som historiskt sett har varit representerade i
försäkringsbolagens portföljer. De av regeringen föreslagna begränsningarna inom
huvudgruppen skiljer sig från placeringspromemorian på ett par punkter. I vissa
fall är gränserna generösare och i andra fall snävare. I placeringspromemorian
tillåts exempelvis aktier och obligationer i lika stor utsträckning, 50 procent
vardera. Enligt regeringens mening är, med de försäkringskontrakt svenska bolag
i allmänhet tillämpar, aktier ett mer riskfyllt tillgångsslag i skuldtäcknings-
hänseende än obligationer, varför en snävare gräns bör gälla för aktier.
Regeringen delar den uppfattning som framförts i placeringspromemorian att
fordringar på banker och andra kreditinstitut inte bör betraktas som helt
riskfria med avseende på kreditrisk (härvid bortses från det av riksdagen år
1992 beslutade åtagandet att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna
fullgöra sina förpliktelser i rätt tid, eftersom det åtagandet är temporärt). En
viss begränsning bör gälla för sådana fordringar. I likhet med vad flera
remissinstanser påpekat finns det, enligt regeringens mening, inte anledning att
göra åtskillnad mellan olika typer av banktillgodohavanden. Enligt uppgift är
det i vart fall för svenska förhållanden så, att alla bankmedel, så gott som
undantagslöst, är tillgängliga utan att någon uppsägningstid behöver iakttas.
Den relativt generösa gränsen totalt för gruppen beror på att
diversifieringsmöjligheterna inom tillgångsslagen är goda.
Publika aktiebolag som inte är finansiella företag omfattas inte av
kapitaltäckningskrav och står inte under offentlig tillsyn. Obligationer m.m.
för vilka sådana bolag svarar bör därför få motsvara högst 50 procent av
skuldtäckningsbeloppet.
I den tredje huvudgruppen, som får uppgå till 25 procent av skuldtäckningsbe-
loppet, ingår aktier (och därmed jämställda värdehandlingar) som har getts ut av
publika aktiebolag och motsvarande utländska bolag. Gränsen är satt med hänsyn
till att aktier rent allmänt kan betraktas som mer riskfyllda än obligationer
för skuldtäckning, enligt vad som nyss nämnts.
Den fjärde huvudgruppen har fast egendom som gemensam nämnare. Tillgångarna i
gruppen får tillsammans motsvara högst 25 procent av skuldtäckningsbeloppet.
Detta sammanhänger med att diversifieringsmöjligheterna inom gruppen är mindre
god än för ovannämnda grupper. Gruppen inkluderar sådan egendom som
livförsäkringsbolagen redan idag får placera i samt aktier i fastighetsbolag.
Den femte huvudgruppen innehåller skuldförbindelser avseende utlåning till
fysiska personer och andra än dem som avses i grupperna ett-fyra ovan (med
betryggande säkerhet). Begränsningen är satt till 10 procent av
skuldtäckningsbeloppet.
Den sjätte huvudgruppen, som får motsvara 10 procent av skuldtäckningsbeloppet,
är fondpapper som inte omsätts på någon reglerad marknad. Andelar i
värdepappersfonder och aktier i dotterbolag med uppgift att förvalta tillgångar
som får användas för skuldtäckning bör inte omfattas av begränsningsregeln (se
författningskommentaren till 7 kap. 10 b § andra stycket FRL). Bestämmelsen
motsvaras av artikel 22.1 e i tredje generationens försäkringsdirektiv.
Begränsningen för kassa, 3 procent, är satt i enlighet med artikel 22.1 d i
tredje generationens försäkringsdirektiv.

Värdepappersfonder

I avsnitt 5.5.6 har regeringen funnit att andelar i värdepappersfonder bör få
användas för skuldtäckning om de tillgångar som ingår i fonderna huvudsakligen
är sådana som skulle få användas för skuldtäckning. Denna genomlysningsprincip
bör även komma till uttryck vid tillämpningen av de begränsningsregler som
behandlas i detta avsnitt. Om det är fråga om en renodlad fond, som exempelvis
endast placerar i statsobligationer, torde det inte vara några större
svårigheter att tillämpa genomlysningsprincipen. Om det istället är fråga om en
fond som placerar i olika typer av tillgångar kan genomlysningen bli mer
komplicerad. En proportionering får då göras. Ett försäkringsbolag bör vara
restriktivt när det gäller placeringar i blandade fonder vars placerings-
strategier kan innebära snabba förändringar t.ex. mellan innehav i aktier och i
obligationer. Följden kan annars bli oacceptabla avvikelser från begränsnings-
reglerna för tillgångsslag. Försäkringsbolaget måste kunna ta ansvar för att
begränsningarna vad gäller placeringar i skilda tillgångsslag i allt väsentligt
är uppfyllda även med hänsyn till de underliggande tillgångarna i
värdepappersfonder som bolaget äger andelar i.

Aktier och andelar i dotterföretag som förvaltar försäkringsbolagets
tillgångar

Som anförs i avsnitt 5.5.6 får aktier i vissa dotterbolag som förvaltar
försäkringsbolagets tillgångar användas för skuldtäckning. Vid tillämpningen av
begränsningsreglerna bör, på motsvarande sätt som redogjorts för ovan
beträffande andelar i värdepappersfonder, en genomlysning göras så att
dotterföretagets tillgångar inräknas i respektive tillgångskategori. Detta
innebär t.ex. att aktier i ett dotterbolag som äger försäkringsbolagets
fastigheter inte inräknas i tillgångsslaget "aktier och andelar i företag som
har till ändamål att äga fastigheter m.m." utan i tillgångsslaget "fastigheter
m.m.". Placeringsreglerna bör med andra ord medföra samma restriktioner om vissa
tillgångar läggs i dotterbolag som om de ägs direkt av försäkringsbolaget.
Enligt regeringens mening bör en genomlysning ske vid tillämpningen av
begränsningsreglerna även då en tillgång ägs via ett eller flera rena
holdingbolag.

Dispens

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv (artikel 22.6) får hemlandet, om
ett försäkringsföretag begär det, acceptera tillfälliga avvikelser från
begränsningsreglerna. Enligt regeringens mening är det lämpligt att införa en
sådan dispensregel i lagstiftningen. Finansinspektionen bör bemyndigas att fatta
sådana beslut.

5.5.8 Begränsningar för enhandsengagemang

Regeringens förslag: Värdet av en enskild placering (enhandsengagemang) får
motsvara högst följande andelar av det belopp som skall skuldtäckas:
- Fem procent får motsvaras av en fastighet, tomträtt eller byggnad.
- Fem procent får motsvaras av i huvudsak aktier, obligationer och skuld-
förbindelser från samma emittent eller lån till samma låntagare (gäller dock
inte särskilt kreditvärdiga subjekt, som t.ex. en stat eller kommun). Till-
gångarna får dock motsvara upp till tio procent av det belopp som skall
skuldtäckas om det sammanlagda innehavet placeringar på 5-10 procent inte
överstiger 40 procent av skuldtäckningsbeloppet. Andelen aktier från samma
emittent får dock aldrig överstiga 5 procent.
- Tio procent får motsvaras av andelar i värdepappersfonder som förvaltas av
samma fondbolag, om inte annat medges av Finansinspektionen.
Regeringen eller Finansinspektionen får inom nämnda ramar meddela ytterligare
föreskrifter om lämplig riskspridning.
Finansinspektionen får medge tillfälliga avvikelser från begränsningsreglerna.
Om ett livförsäkringsbolags enhandsengagemang i obligationer och skuldför-
bindelser överskrider de föreskrivna nivåerna skall bolaget senast den 31
december 1999 nedbringat sådana engagemang till de föreskrivna nivåerna.
Placeringspromemorians förslag: Avviker från regeringens på så sätt att i lag
införs endast en allmänt formulerad regel om enhandsengagemang, medan
detaljbestämmelser meddelas av Finansinspektionen genom föreskrifter.
Remissinstanserna: Sveriges Riksbank har anfört att anpassningen av regelverket
till den rådande strukturen på marknaden underlättas av att de mer detaljerade
placeringsreglerna finns i föreskrifter. Även Svenska Fondhandlareföreningen har
framfört denna uppfattning. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
anser däremot att bestämmelserna om enhandsengagemang skall läggas fast i lag.
Svenska Bankföreningen och Stadshypotek AB har föreslagit att enhands-
engagemangen i bostadsobligationer bör få uppgå till 40 procent av de för-
säkringstekniska skulderna och att EG:s lättnadsregel som tillåter detta bör
utnyttjas. Svenska Fondhandlareföreningen har anfört att det är svårt för
bolagen att vid tidpunkt för beslut om placering i en värdepappersfond veta hur
stort engagemang fonden har i ett visst börsnoterat företag eller i andra
instrument.
Flera remissinstanser har anfört att den rätt till övergångstid till år 2000
för avveckling av försäkringsbolagens enhandsengagemang i bostadsobligationer,
som uppnåtts vid medlemsskapförhandlingarna, bör utnyttjas. Finansinspektionen
har anfört att det krävs en övergångstid beträffande avveckling av
fastighetsinnehav och koncerninterna engagemang (captivebolag) och att även
skadeförsäkringsbolag bör omfattas av övergångsregler.
EG:s regler: Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv skall hemlandet
föreskriva i korthet följande enhandsbegränsningar (i förhållande till tekniska
avsättningar):
- Högst 10 procent får investeras i en enskild tomt eller byggnad, eller i
grupper av tomter eller byggnader som är belägna så nära varandra att de
faktiskt bör betraktas som en investering (artikel 22.1 a).
- Högst 5 procent får investeras i aktier och därmed jämställda värdepapper
samt obligationer, skuldförbindelser och andra penning- och kapital-
marknadsinstrument från samma företag eller i lån till samma låntagare (med
undantag av lån till en statlig, regional eller lokal myndighet). Gränsen kan
dock höjas till 10 procent om högst 40 procent av avsättningarna investeras i
lån eller värdepapper, varvid mer än 5 procent av tillgångarna investeras hos
var och en av utgivarna och låntagarna (artikel 22.1 b).
- Högst 5 procent får utgöras av lån utan säkerhet, varav ett enskilt lån får
utgöra högst en procent, med undantag av lån till kreditinstitut, försäk-
ringsföretag och investeringsföretag (artikel 22.1 c).
Att någon gräns enligt ovan inte angivits skall enligt direktiven inte innebära
att övriga tillgångar skulle kunna godkännas i obegränsad utsträckning.
Hemlandet skall fastställa närmare bestämmelser med villkor för användningen av
godtagbara tillgångar. Ett antal olika principer skall iakttas vid
fastställandet av bestämmelserna (jämför artikel 22.2). Dessa innebär bl.a.
följande.
- Tillgångarna skall vara diversifierade så att alltför stort beroende av någon
särskild investering undviks.
- Investeringar som på grund av tillgångens art och utställarens soliditet
innebär en hög risknivå skall begränsas till en betryggande nivå.
- Andelen icke likvida investeringar skall hållas på en betryggande (låg) nivå.
Artikel 22.4 tillåter under vissa förutsättningar avvikelser från gränsen för
enhandsengagemang på fem eller tio procent för värdepapper enligt artikel 22.1
b. Medlemstaterna får höja gränsen till 40 procent i fråga om vissa skuldför-
bindelser som utfärdats av ett kreditinstitut med huvudkontor inom gemenskapen
som enligt lag står under särskild offentlig tillsyn i syfte att skydda
innehavarna av sådana skuldförbindelser. Särskilt skall de belopp, som härrör
från de utfärdade skuldförbindelserna, enligt lag investeras i tillgångar som,
under hela giltighetstiden för skuldförbindelsena, kan täcka fordringar som har
samband med dessa och som, i händelse av utställarens betalningsoförmåga,
prioriteras för återbetalning av kapital och upplupen ränta.
Hemlandet får i undantagsfall, om ett försäkringsföretag begär det, genom ett
vederbörligen motiverat beslut tillfälligt acceptera undantag från
begränsningarna i bl.a. artikel 22.1 a-c. Den allmänna riskspridningsregeln i
artikel 20 skall beaktas i samband med att sådana lättnader medges.
Skälen för regeringens förslag: De enda bestämmelser angående enskilda
investeringars storlek som finns i gällande lagstiftning är femprocentsregeln
och den särskilda regeln om förvärv av finansiella företag (se avsnitt 5.5.12).
Regler som begränsar enhandsengagemang är ett direkt utflöde ur diversi-
fieringsprincipen som beskrivits i avsnitt 5.5.5. Sådana regler begränsar de
risker som ett försäkringsbolags placeringar i en enskild emittents
fordringsbevis och aktier kan medföra. Därigenom motverkas risken att ett för-
säkringsbolags stabilitet hotas av att dess placeringar koncentreras till ett
enskilt företag. Av EG:s bestämmelser följer att sådana begränsningsregler skall
införas i den svenska rättsordningen.
Regeringen anser, till skillnad från förslaget i placeringspromemorian, att
vissa grundläggande kvantitativa begränsningsregler bör komma till uttryck i
lag. De gränser som uppställts i tredje generationens försäkringsdirektiv bör
läggas till grund för sådana lagregler.
I enlighet med det sagda föreslår regeringen att en enskild placering i
fastighet, tomträtt eller byggnad begränsas. Enligt regeringens uppfattning är
direktivens gräns på tio procent alltför generös. En yttersta gräns på fem
procent får anses lämpligare. Femprocentgränsen skall också gälla en grupp av
sådan egendom som är belägna på ett sådant sätt i förhållande till varandra att
de bör betraktas som en investering. EG:s direktiv ger inte utrymme för någon
övergångstid, som Finansinspektionen föreslagit, för avveckling av alltför stora
fastighetsinnehav. Någon överenskommelse om en sådan övergångstid har heller
inte avtalats inom ramen för förhandlingarna om EG-medlemsskap.
Vidare bör i enlighet med artikel 22.1 b i tredje generationens direktiv
införas en begränsning för aktier och jämförbara värdepapper, obligationer eller
skuldförbindelser från samma emittent eller i lån till samma låntagare. Detta
gäller dock inte beträffande obligationer, skuldförbindelser eller garantier
utfärdade av stater, kommuner m.fl. rättssubjekt som får anses vara fria från
kreditrisk. Begränsningarna skall tillämpas för grupper av emittenter eller
låntagare med en viss inbördes anknytning på samma sätt som för enskilda emit-
tenter eller låntagare. Se vidare författningskommentaren till 7 kap. 10 c §.
Enligt regeringens mening bör dessutom högst tio procent av skuldtäckningbe-
loppet få motsvaras av andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma
fondbolag eller fondföretag. Begränsningen, som inte har någon direkt motsvarig-
het i EG:s direktiv, syftar till att begränsa de förluster ett försäkringsbolag
kan åsamkas om ett fondbolag missköter fondförvaltningen. En möjlighet bör emel-
lertid finnas för Finansinspektionen att medge dispens från denna begräns-
ningsregel. Angående förutsättningen för dispens, se författningskommentaren
till 7 kap. 10 § FRL.
Regeringen eller Finansinspektionen bör bemyndigas att inom ramen för de
enhandsrestriktioner som lagts fast i lag meddela ytterligare föreskrifter om
lämplig riskspridning. Därmed ges myndigheterna möjlighet att utforma en mer
förfinad gruppering efter tillgångarnas riskegenskaper än den ganska grova
indelning som gjorts i lagen och att fastställa lägre procentgränser än de som
angivits i lag.
I artikel 22.6 i tredje generationens försäkringsdirektiv finns en möjlighet
för hemlandet att acceptera tillfälliga undantag från förevarande begräns-
ningsregler. Enligt regeringens mening är det lämpligt att införa en sådan
dispensregel i lagstiftningen. Enligt den direktivbestämmelsen får hemlandet i
undantagsfall, på begäran av ett försäkringsföretag, tillfälligt acceptera
undantag från de kvantitativa riskspridningsreglerna i direktivet.

Övergångsregler för enhandsengagemang i bostadsobligationer

Som tidigare nämnts innebär artikel 22.1 b i tredje generationens försäkrings-
direktiv att högst fem procent av de tekniska avsättningarna får investeras i
värdepapper från samma emittent. Under vissa förutsättningar får gränsen höjas
till tio procent.
De svenska livförsäkringsbolagens placeringar i obligationer och certifikat som
emitterats av de större bostadsinstituten har i många fall överstigit de nivåer
som föreskrivs i artikel 22.1 b. Vid förhandlingarna om svenskt medlemskap i EU
begärde och fick därför Sverige anstånd med att införliva direktivbestämmelsen i
fråga om livförsäkringsbolagen.
Övergångsarrangemanget innebär bl.a. följande. Sverige skall senast den 1
januari 2000 ha införlivat bestämmelsen. De svenska myndigheterna skall se till
att berörda livförsäkringsbolag omedelbart vidtar åtgärder för att successivt
reducera sina enhandsengagemang till fem respektive tio procent. Bolagen får
under övergångsperioden inte öka de exponeringar som överskrider fem eller
tio-procentsgränserna. Enhandsengagemang som överskrider 20 procent av de för-
säkringstekniska skulderna skall senast den den 1 juli 1996 eller, om möjligt,
före den 31 december 1995 nedbringas till 20 procent eller lägre. Engagemang som
redan ligger inom fem- eller tio-procentsgränserna får inte öka på ett sådant
sätt att gränserna överskrids.
Enligt vad regeringen erfarit har en viss anpassning till EG:s placeringsregler
redan ägt rum. Livförsäkringsbolag har, åtminstone genomsnittligt, minskat
sådana engagemang som inte skulle rymmas inom de gränser som gäller enligt arti-
kel 22.1 b. Detta kunde i och för sig tala för att övergångstiden enligt
anslutningsfördraget inte utnyttjas fullt ut. Försäkringsutredningen kan i sitt
kommande slutbetänkande förväntas lägga fram ett förslag som leder till en ny,
och eventuellt utvidgad, definition av de försäkringstekniska skulderna (se
avsnitt 5.5.3). För att undvika eventuella övergångsproblem i samband med en
sådan reform bör, enligt regeringens mening, den övergångstid som framförhand-
lats med EG nu utnyttjas. Det kan i samband med beredningen av Försäkringsutred-
ningens slutbetänkande övervägas om övergångstiden kan kortas ned.
Någon övergångstid för skadeförsäkringar är inte avtalad. Finansinspektionens
remissynpunkt i det hänseendet kan därför inte tillmötesgås.

Särskilt reglerade kreditinstitut och försäkringsbolags placeringar i dessas
obligationer

Som tidigare nämnts finns det i EG:s tredje försäkringsdirektiv (artikel 22.4)
en möjlighet att under vissa förutsättningar medge enhandsengagemang motsvarande
40 procent av de tekniska avsättningarna (undantagsregeln). Liknande regler om
lättnader i begränsningsregler återfinns inom EG-rätten bl.a. vad gäller bankers
och andra kreditinstituts stora exponeringar och vad gäller värdepappersfonders
placeringar.
Bakgrunden till reglerna anses vara de förhållanden som råder på bl.a. den
danska bostadsfinansieringsmarknaden. Några få danska s.k. realkreditinstitut
har sedan länge svarat för en stor del av den danska bostadsfinansieringen. För
dessa institut gäller sådana regler om tillsyn och särskild förmånsrätt som
avses i den aktuella direktivbestämmelsen. Den nu diskuterade regeln har således
särskild betydelse för Danmark, och dess ursprung kan förklaras av de danska
förhållandena.
Förhållandena på den svenska bostadsobligationsmarknaden liknar i viss
utsträckning dem som gäller i Danmark, även om koncentrationen till finansiering
i ett fåtal institut har varit mindre i Sverige än i Danmark.
Svenska Bankföreningen har, med instämmande av Stadshypotek AB, förordat att
Sverige bör utnyttja undantagsregeln i fråga om värdepapper som emitterats av
bostadsinstitut.
Regeringen anser att Sverige inte har regler för kreditinstitut som uppfyller
undantagsregelns kvalifikationskrav om särskild tillsyn eller om säkra
placeringar kombinerade med en särskild förmånsrätt. Redan av formella skäl går
det alltså inte att införliva undantagsregeln i den svenska rättsordningen.
Frågan om lagändringar i fråga om tillsyn och förmånsrätt framdeles skall
genomföras hänger dessutom samman med den mer övergripande frågan om det skall
inrättas en särskild kategori institut som är underkastade strängare regler än
annars i fråga om krav på säkerheter och placeringar. Bankföreningen och andra
företrädare för bostadsinsituten har framställt önskemål om sådana särreglerade
institut.
Bankföreningen och andra bedömare anser att det är av särskilt värde för ett
institut om det genom lag, snarare än genom sin bolagsordning, är underkastat
strängare krav än annars i fråga om säkerhet och placeringar.
Genom lagen om kreditmarknadsbolag, som trädde i kraft den 1 januari 1994,
infördes en enhetlig reglering för finansbolag och kreditaktiebolag. Båda
bolagsformerna sammanfördes till en gemensam institutskategori, kreditmarknads-
bolag.
En grundtanke bakom lagstiftningen var att enskilda kreditmarknadsbolag skulle
profilera sig i sina bolagsordningar, snarare än behöva stöd av särlagstiftning
som gör det legala regelverket mer komplext. Frågan om särlagstiftning kunde
dock enligt lagens förarbeten omprövas i senare sammanhang (prop. 1992/93:89 s.
150).
Från principiell synpunkt finns det inget hinder mot att tillåta större
exponeringar mot ett enskilt institut än vad som normalt gäller inom EG om
investeringen håller tillräckligt låg risk. Utvecklingen inom EG synes vara
sådan att särskilda regler för här aktuella institut återkommer i olika sam-
manhang. Som nämnts förefaller också marknadsaktörerna fästa stor vikt vid en
kategorisering av instituten som grundas på lagstiftning.
Mot denna bakgrund avser regeringen att få till stånd en utredning om en ny
kategori kreditinstitut som skall vara underkastade särskilda krav i fråga om
säkerhet, tillsyn och särskild förmånsrätt. Frågan om en sådan kategori skall
införas får i så fall bedömas med utgångspunkt i utredningens förslag och
slutsatser.

5.5.9 Valutamatchning

Regeringens förslag: En allmän valutamatchningsregel införs, liknande den som
enligt gällande rätt gäller för s.k. korta skadeförsäkringar. Tillgångarna som
används för skuldtäckning skall vara placerade så att risken för valuta-
kursförluster begränsas. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om valutamatchningen.
Reglerna skall tillämpas av, förutom alla svenska försäkringsbolag utom sådana
som meddelar livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder, generala-
genter för utländska försäkringsföretag med säte utanför EES.
Placeringspromemorians förslag: I lag införs en valutamatchningsregel som
bygger på tredje generationens försäkringsdirektiv och som innebär att högst 20
procent av de tillgångar som används för skuldtäckning och som inte skyddas mot
risken för förändringar av valutakurserna får vara uttryckta i en annan valuta
än den vari motsvarande försäkringsåtagande skall fullgöras. Finansinspektionen
får medge undantag i enskilda fall om värdet av de tillgångar som uttrycks i en
viss valuta är mindre än sju procent av värdet av de totala tillgångar som
används för skuldtäckning.
Remissinstanserna: Har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Försäkringsförbundet har anfört att det vore önskvärt att en större
valutaexponering kunde tillåtas för att öka möjligheterna till diversifiering av
placeringarna. Man är dock medveten om direktivens begränsningar.
EG:s regler: I försäkringsdirektiven finns bestämmelser om skyldigheten att
täcka tekniska avsättningar med valutamatchande tillgångar (artikel 15.2 i
första skadeförsäkringsdirektivet i dess lydelse i artikel 17 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet respektive artikel 17. 3 i första livförsäkrings-
direktivet enligt dess lydelse i artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet).
För skadeförsäkringar gäller de valutamatchningsbestämmelser som föreskrivs i
bilaga 1 till andra skadeförsäkringsdirektivet (artikel 6 i andra
skadeförsäkringsdirektivet samt artikel 23 i tredje skadeförsäkringsdirektivet).
Reglerna innebär i korthet följande. Huvudregeln är att när försäkringssumman
enligt avtalet är uttryckt i en viss valuta, skall försäkringsgivarens
förpliktelser anses betalbara i samma valuta. Tillgångar som svarar mot tekniska
avsättningar får dock till högst 20 procent redovisas i annan valuta än den vari
förpliktelsen skall fullgöras. Av nämnda tillgångar skall alltså 80 procent
valutamatchas. Medlemsstaterna får befria försäkringsföretagen från skyldigheten
att täcka tekniska avsättningar med valutamatchande tillgångar om värdet av de
tillgångar som erfordras för skuldtäckning av risker i en viss valuta
understiger sju procent av det belopp som totalt skall skuldtäckas. Därutöver
finns en rad mer detaljerade regler.
För livförsäkringar införs genom det tredje livförsäkringsdirektivet
valutamatchningsbestämmelser som i allt väsentligt är lika dem som gäller för
skadeförsäkringar (artikel 24 och bilaga 1 i tredje livförsäkringsdirektivet),
dock inte lika detaljerade. Reglerna skall inte tillämpas i fall där förmånerna
enligt ett försäkringsavtal är knutna till bl.a. värdet av andelar i ett
fondföretag eller aktieindex (se artikel 23 i tredje livförsäkringsdirektivet).
För inom gemenskapen etablerade agenturer eller filialer med huvudkontor
utanför gemenskapen får medlemsstaten föreskriva att agenturerna eller
filialerna skall ha valutamatchande tillgångar som svarar mot tekniska
avsättningar. Samma matchningsregler skall i så fall gälla som för inhemska
försäkringsföretag.
Gällande rätt: För korta skadeförsäkringar fanns fram till den 1 januari 1994
inga regler om valutamatchning. Den 1 januari 1994 infördes emellertid en allmän
sådan regel som innebär att risken för valutakursförluster skall beaktas vid
placeringen av tillgångar motsvarande de försäkringstekniska skulderna.
Finansinspektionen bemyndigades att meddela närmare föreskrifter i ämnet, vilket
inspektionen också har gjort (FFFS 1994:20).
Livförsäkringsbolag är i gällande rätt begränsade att använda utländska
tillgångar för skuldtäckning. Försäkringsrörelselagen stadgar i fråga om liv-
försäkring att tillgångar svarande mot försäkringstekniska skulder får redovisas
i inhemska eller utländska värdehandlingar, varvid handlingar som enligt sin
lydelse skall inlösas i främmande valuta, endast får användas för redovisning i
den mån de motsvarar försäkringstekniska skulder i samma valuta (7 kap. 9 §
första stycket 7 FRL). Motsvarande gäller i fråga om premiereserven för bolag
som meddelar lång skadeförsäkring.
För utländska försäkringsföretag som bedriver verksamhet här i landet med stöd
av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige (LUF) eller lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF) gäller samma valutamatchnings-
regler som för svenska försäkringsbolag (13 § första stycket och 13 a § LUF
respektive 5 kap. 5 § första stycket och 8 § LEF).
Skälen för regeringens förslag: Såsom anförts i placeringspromemorian (avsnitt
2) kan en del positiva effekter uppnås med internationell diversifiering. Detta
gäller särskilt för ett litet land som Sverige som dessutom har ett förhål-
landevis koncentrerat näringsliv. En svensk placerare kan genom internationell
diversifiering sänka risken i sin portfölj utan att göra avkall på den
förväntade avkastningen. En utländsk investering innebär dock att placeraren
utsätter sig för en växelkursrisk. Ett krav på valutamatchning är därför en vik-
tig del i ett regelsystem som skall tillgodose försäkringstagarskyddet. Det är
m.a.o. av stor betydelse att tillgångarna placeras med beaktande av växelkurs-
risker.
EG:s regler för valutamatchning ställer matchningsprincipen i centrum. EG
uppställer krav på att tillgångar som svarar mot försäkringstekniska skulder
till högst 20 procent får redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen
skall fullgöras.
Enligt regeringens mening bör, till skillnad mot vad som föreslagits i
placeringspromemorian och i enlighet med vad som redan idag gäller för korta
skadeförsäkringar, i lag införas en allmän valutamatchningsregel innebärande att
de tillgångar som används för skuldtäckning skall placeras så att risken för
valutakursförluster skall begränsas. EG:s detaljregler om valutamatchning för
livförsäkring bör, på motsvarande sätt som dagens ordning för korta
skadeförsäkringar, införlivas i den svenska rättsordningen genom föreskrifter
som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen. Om en tillgångs värde och den försäkringsrisk tillgången
skuldtäcker gjorts oberoende av valutakursförändringar, exempelvis genom en
valutaterminstransaktion, bör detta minska det belopp som skall hållas i en
valuta som svarar mot den vari försäkringsbolagets åtagande skall fullgöras.
Unit linked-försäkringar skall, på grund av bestämmelserna i tredje livför-
säkringsdirektivet, undantas från valutamatchningsbestämmelserna.
Försäkringsgivare med säte inom EES omfattas inte av de svenska valutamatch-
ningsreglerna utan av hemlandets motsvarande regler.
5.5.10 Lokalisering av tillgångar, registerföring och förmånsrätt

Regeringens förslag: Ett svenskt försäkringsbolag skall ha de tillgångar som
motsvarar de försäkringstekniska skulderna lokaliserade inom EES, om riskerna
(skadeförsäkring) är belägna eller verksamheten (livförsäkring) utövas inom EES.
Beträffande risker eller verksamhet utanför EES skall tillgångarna finnas i
Sverige. Finansinspektionen får i enskilda fall medge undantag från lokali-
seringskraven. Gällande regler om lokalisering
av tillgångar som tillhör utländska EES-försäkringsgivare upphävs. Dessutom av-
skaffas skyldigheten för sådana försäkringsgivare att föra register över de
tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna för livförsäkrings-
verksamhet i Sverige. Därmed upphör också den särskilda förmånsrätt för livför-
säkringstagare som är förenad med registerföringen.
Svenska skadeförsäkringsbolag och generalagenter för utländska skade-
försäkringsföretag med säte utanför EES skall föra register över de tillgångar
som motsvarar de försäkringstekniska skulderna.
Placeringspromemorians förslag: Omfattar svenska försäkringsbolag och utländska
försäkringsföretag med säte utanför EES. Promemorians förslag avviker från
regeringens på så sätt att 80 procent av de tillgångar som motsvarar de
försäkringstekniska skulderna skall vara lokaliserade inom EES, med möjlighet
för regeringen eller Finansinspektionen att i föreskrifter liberalisera
lokaliseringskravet. Något lokaliseringskrav uppställs inte för risker eller
verksamhet utanför EES.
Internpromemorians förslag, som omfattar försäkringsgivare med säte inom EES,
överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt placeringspromemorians
förslag eller lämnat det utan erinran. Internpromemorians förslag har av de
flesta remissinstanserna lämnats utan erinran. TCO framhåller att det är viktigt
att försäkringstagarna har tillgång till respektive hemlands säkerhetssystem vid
en försäkringsgivares konkurs och att tillfredsställande säkerhet garanteras.
Advokatsamfundet anser att det är olyckligt att försäkringstagarna inte längre
kommer att ha någon förmånsrätt i EES-försäkringsgivarens egendom i Sverige.
EG:s regler: Försäkringsdirektiven innehåller bestämmelser om lokalisering av
de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna.

Lokaliseringskrav för försäkringsgivare med säte inom EG

Det första skadeförsäkringsdirektivet och det första livförsäkringsdirektivet
(första generationens försäkringsdirektiv) i deras ursprungliga lydelse innebar
att både skadeförsäkrings- och livförsäkringsföretag med huvudkontor inom gemen-
skapen skulle ha de tillgångar som motsvarar tekniska reserver lokaliserade i
det land verksamhet bedrivs genom etablering (dvs. huvudkontor, agentur eller
filial). Medlemsstaterna kunde emellertid medge lättnader beträffande till-
gångarnas lokalisering (artikel 15.2 i första skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 17.2 i första livförsäkringsdirektivet). Fordringar på återförsäkrare
(ansvarighet som en återförsäkringsgivare övertagit från en
direktförsäkringsgivare) var dock undantagna från lokaliseringskraven. En
medlemsstat fick inte kräva att sådana fordringar skulle vara lokaliserade inom
dess område (artikel 15.3 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 17.3 i
första livförsäkringsdirektivet). Genom det andra skadeförsäkringsdirektivet och
andra livförsäkringsdirektivet (andra generationens försäkringsdirektiv)
infördes regler om frihet att tillhandahålla försäkringstjänster i ett annat
medlemsland än där företaget har en etablering (jämför det svenska begreppet
gränsöverskridande verksamhet, prop. 1992/93:257 s. 118-126). Om det krävdes
tillstånd för verksamheten i det land där tjänsterna utfördes (värdlandet)
skulle värdlandets regler i fråga om bl.a. tillsyn och lokalisering av
tillgångar tillämpas (artikel 23.1 i andra skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 24.1 i andra livförsäkringsdirektivet i deras ursprungliga lydelse).
Det tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet
(tredje generationens försäkringsdirektiv) innebär att en försäkringsgivare med
stöd av en enda auktorisation i princip fritt kan etablera sig eller
tillhandahålla tjänster inom gemenskapen. Dessutom genomförs principen om hem-
landstillsyn fullt ut. För att underlätta ett ömsesidigt erkännande av
medlemsstaternas regler har bl.a. lokaliseringsreglerna i den första och andra
generationens försäkringsdirektiv ändrats. Det krävs endast att tillgångarna -
med undantag för fordringar på återförsäkrare - skall vara lokaliserade inom
gemenskapen om, beträffande skadeförsäkring, risken är belägen inom gemenskapen
eller, i fråga om livförsäkring, verksamheten utövas där. Medlemsstaterna får
inte kräva att försäkringsföretagen har tillgångarna lokaliserade i en viss
medlemsstat. Hemlandet får medge lättnader beträffande tillgångarnas
lokalisering (artikel 15.2 i första skadeförsäkringsdirektivet i dess lydelse
enligt artikel 17 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 17.3 i första
livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje
livförsäkringsdirektivet). När det gäller fordringar på återförsäkrare får något
lokaliseringskrav inte anges (artikel 15.3 i första skadeförsäkringsdirektivet
och artikel 17.4 i första livförsäkringsdirektivet i direktivens nya lydelse).
Direktiven innehåller inget lokaliseringskrav beträffande risker eller verk-
samhet utanför gemenskapen.

Lokaliseringskrav för försäkringsgivare med säte utanför EG

Första generationens försäkringsdirektiv innehåller regler för inom gemenskapen
etablerade agenturer eller filialer till företag med huvudkontor utanför
gemenskapen. Reglerna innebär bl.a. att en medlemsstat skall se till att
agenturen och filialen har tillgångar som motsvarar de tekniska reserverna och
att dessa tillgångar - med undantag för fordringar på återförsäkrare - skall
vara lokaliserade till medlemsstatens territorium (artikel 24 i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet).
Dessa regler har inte ändrats genom andra och tredje generationens direktiv.
Till skillnad från motsvarande bestämmelser för försäkringsgivare med säte inom
EG finns det ingen föreskrift om att medlemsstaterna kan medge lättnader i fråga
om tillgångarnas lokalisering.

Konkursregler m.m.

Tredje generationens försäkringsdirektiv innebär som nyss beskrivits att en
försäkringsgivare med säte inom gemenskapen inte längre behöver lokalisera sina
tillgångar i hemlandet. Denna liberalisering av lokaliseringskraven motsvaras
inte av någon samordning av de internationella konkursreglerna.
Inom EG pågår sedan några år ett arbete med ett direktivförslag om samordning
av regler rörande tvångslikvidation av försäkringsföretag som driver direkt
försäkringsrörelse (COM(86)768, reviderat COM(89)394). Det är osäkert när direk-
tivet kommer att antas. En konkurskonvention är också under utarbetande inom EG.
Det är för närvarande oklart om konventionen kommer att omfatta
försäkringsområdet.
Det är tänkbart att avsaknaden av samordning av konkursreglerna inom EG i
enskilda fall kan leda till att försäkringstagarnas ersättningsanspråk får sämre
skydd vid en obeståndssituation till följd av att tillgångarna inte finns i för-
säkringsgivarens hemland. Försäkringsdirektiven innehåller emellertid vissa
bestämmelser som i viss mån kompenserar avsaknaden av samordnade konkursregler.
Om en försäkringsgivare inte uppfyller kraven på kapitalbas och solvensmarginal
får hemlandsmyndigheten, under vissa förutsättningar, inskränka
försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar samt begära att
myndigheterna i övriga medlemsstater där försäkringsgivaren driver verksamhet
vidtar samma åtgärd, se artikel 20 i första skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 24 i första livförsäkringsdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 13
i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 12 i tredje
livförsäkringsdirektivet). Direktivbestämmelserna berörs också i avsnitt 6.2 om
hemlandstillsyn och i författningskommentaren till 19 kap. 11 och 11 a §§ FRL.
Gällande rätt: De svenska reglerna om lokalisering av tillgångar som motsvarar
de försäkringstekniska skulderna överensstämmer med första och andra
generationens försäkringsdirektiv i deras ursprungliga lydelse.

Svenska försäkringsbolag

Svenska försäkringsbolag skall enligt FRL ha de tillgångar som motsvarar de
försäkringstekniska skulderna lokaliserade i Sverige, om inte Finansinspektionen
medger annat (7 kap. 9 a § första stycket och 10 § andra stycket FRL). I fråga
om skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år (långa skadeförsäk-
ringar) gäller lokaliseringskravet dock endast de tillgångar som motsvarar
premiereserven (7 kap. 10 § första stycket FRL). Fordringar på återförsäkrare
omfattas inte av något lokaliseringskrav.
Beträffande livförsäkringar och långa skadeförsäkringar grundas kravet att
tillgångarna skall vara lokaliserade i Sverige väsentligen på att reglerna på
det internationellt konkursrättsliga området inte ansetts tillräckligt
samordnade, se prop. 1989/90:34 s. 76. Försäkringstagarna har en särskild
förmånsrätt i tillgångarna om försäkringsbolaget försätts i konkurs eller
utmätning äger rum. Förmånsrätten grundas på ett särskilt register som ett
försäkringsbolag skall föra över de tillgångar som motsvarar de försäk-
ringstekniska skulderna för livförsäkring respektive premiereserven för lång
skadeförsäkring, 7 kap. 10 a och 11 §§ FRL och 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979).
Det stora flertalet skadeförsäkringar (sådana som meddelas för kortare tid än
tio år) omfattas inte av den nämnda registerföringsskyldigheten och särskilda
förmånsrätten. I stället har försäkringstagarna en oprioriterad fordran vid en
obeståndssituation. Lokaliseringskravet för sådana skadeförsäkringar infördes
den 1 januari 1994 som ett led i harmoniseringen till det första
skadeförsäkringsdirektivet, se prop. 1992/93:257 s. 194.
Det skall slutligen framhållas att de svenska reglerna om bl.a. lokalisering av
tillgångar inte är tillämpliga i fråga om verksamhet som svenska
försäkringsbolag driver i ett annat EES-land (värdlandet) genom agentur, filial
eller gränsöverskridande verksamhet, om det krävs tillstånd i värdlandet för
verksamheten. I stället gäller värdlandets regler (7 kap. 12 § FRL); jämför
redogörelsen för bestämmelserna i första och andra generationens direktiv.

Utländska försäkringsgivare

De redovisade bestämmelserna om lokalisering m.m. för svenska försäkringsbolag
gäller, med undantag för långa skadeförsäkringar, också för utländska för-
säkringsgivare som bedriver koncessionspliktig försäkringsverksamhet här i lan-
det. Det kan därför vara belysande att i korthet beskriva de svenska
koncessionskraven för utländska försäkringsgivares verksamhet här.
En utländsk försäkringsgivare med säte inom EES måste ha svensk koncession för
att driva verksamhet genom en etablering (dvs. generalagent, filial eller, i
fråga om försäkringssammanslutningar, generalrepresentation). Koncession krävs
också om en EES-försäkringsgivare avser att marknadsföra livförsäkringar här i
landet från ett fast driftställe i ett annat EES-land (gränsöverskridande
verksamhet) och om detta sker utan förmedling av ett i Sverige koncessionerat
bolag, 2 kap. 2 § lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige (LEF). Vid gränsöverskridande verksamhet med skadeförsäkringar krävs
inte någon koncession.
En utländsk försäkringsgivare med säte utanför EES måste ha svensk koncession
för att driva försäkringsrörelse här. Verksamheten får endast drivas genom
generalagent, 1 § lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF).
Om en utländsk försäkringsgivare bedriver verksamhet i Sverige som, enligt det
ovan sagda, är koncessionspliktig skall de tillgångar som motsvarar de för-
säkringstekniska skulderna som avser verksamheten i Sverige vara lokaliserade
här i landet (5 kap. 1 § andra stycket och 6 § LEF samt 13 och 13 a §§ LUF). I
enlighet med EG:s försäkringsdirektiv kan Finansinspektionen medge undantag från
lokaliseringskravet beträffande EES-försäkringsgivare, men inte i fråga om för-
säkringsgivare med säte utanför EES. Om verksamheten avser livförsäkring gäller
dessutom motsvarande bestämmelser som för svenska försäkringsbolag i fråga om
registerföring och förmånsrätt (5 kap 1 § andra stycket och 9 § LEF samt 15 §
LUF).
När det gäller verksamhet av utländska försäkringsgivare som inte kräver
koncession, dvs. EES-försäkringsgivare som bedriver gränsöverskridande
verksamhet med skadeförsäkringar och med livförsäkringar i vissa fall, gäller
inte svenska regler för tillgångarnas lokalisering. I stället skall, i enlighet
med den andra generationens försäkringsdirektiv, hemlandets bestämmelser gälla.

Skälen för regeringens förslag:

Svenska försäkringsbolag

Svenska försäkringsbolag skall, som nämnts, enligt nuvarande regler ha de
tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna (eller premiereserven
i fråga om långa skadeförsäkringar) lokaliserade i Sverige, om inte Finansin-
spektionen medger annat. I fråga om verksamhet som svenska försäkringsbolag
driver i ett annat EES-land (värdlandet) genom agentur, filial eller gräns-
överskridande verksamhet, gäller värdlandets regler om bl.a. lokalisering, om
verksamheten är tillståndspliktig i värdlandet.
Den tredje generationens försäkringsdirektiv innebär att lokaliseringskraven i
den första och andra generationens direktiv har ändrats. Det krävs endast att
tillgångarna - med undantag för fordringar på återförsäkrare - skall vara loka-
liserade inom gemenskapen om, beträffande skadeförsäkring, riskerna är belägna
inom gemenskapen eller, i fråga om livförsäkring, verksamheten utövas där.
Medlemsstaterna får inte kräva att försäkringsföretagen har tillgångarna
lokaliserade i en viss medlemsstat. Hemlandet får medge lättnader beträffande
tillgångarnas lokalisering. När det gäller fordringar på återförsäkrare får
något lokaliseringskrav inte anges. Direktiven innehåller inget
lokaliseringskrav beträffande risker eller verksamhet utanför gemenskapen.
För livförsäkring och lång skadeförsäkring grundas, som nämnts, det nuvarande
kravet att tillgångarna skall vara lokaliserade i Sverige främst på att reglerna
på det internationellt konkursrättsliga området inte ansetts tillräckligt
samordnade. Någon samordning av EG:s konkursregler har ännu inte kommit till
stånd (se ovanstående redogörelse för EG:s direktiv). Detta förhållande har
emellertid inte hindrat att EG:s lokaliseringsregler reformerats på det sätt som
nyss beskrivits. Det synsätt som ligger till grund för de nuvarande svenska
lokaliseringskraven kan därför inte längre upprätthållas i
gemenskapssammanhanget.
De nuvarande reglerna i FRL om lokalisering av svenska försäkringsbolags
tillgångar bör utformas så att de överensstämmer med lokaliseringskraven enligt
den tredje generationens försäkringsdirektiv. Den nu gällande huvudregeln att
tillgångarna skall vara lokaliserade i Sverige måste därför ersättas med en
regel som innebär att tillgångarna skall finnas inom EES, om riskerna är belägna
inom EES (skadeförsäkring) eller verksamheten utövas där (livförsäkring).
I placeringspromemorian har föreslagits att 80 procent av de tillgångar som
motsvarar de försäkringstekniska skulderna skall vara lokaliserade inom EES och
att återstoden, 20 procent, inte skall omfattas av något lokaliseringskrav. Ut-
gångspunkten för promemorians förslag är att de försäkringstekniska skulderna
ges en vidare definition än för närvarande. Enligt promemorian skulle det kunna
leda till praktiska problem om ett krav på lokalisering av samtliga tillgångar
inom EES skulle tillämpas på en vidgad definition av de försäkringstekniska
skulderna. Som framgår av avsnitt 5.5.2 anser regeringen emellertid att en
ändrad definition av de försäkringstekniska skulderna bör övervägas först sedan
Försäkringsutredningens slutbetänkande presenterats. Mot denna bakgrund anser
regeringen att kravet på lokalisering till EES bör omfatta samtliga tillgångar
som motsvarar de försäkringstekniska skulderna avseende risker eller verksam-
heter inom EES. Det kan emellertid finnas anledning att återkomma till denna
fråga i samband med behandlingen av Försäkringsutredningens slutbetänkande.
De redovisade övervägandena är av mindre betydelse beträffande skadeförsäkring
eftersom frågan om ändrad definition främst avser förhållandena på livför-
säkringsområdet. Regeringen anser emellertid att EG:s lokaliseringsregler för
livförsäkringsverksamhet och skadeförsäkringsverksamhet bör införlivas på ett
enhetligt sätt.
Som nämnts innehåller direktivbestämmelserna en regel enligt vilken hemlandet
får medge lättnader i fråga om tillgångarnas lokalisering. I
placeringspromemorian kommer den lättnadsregeln till uttryck inte bara genom att
20 procent av tillgångarna undantas från lokaliseringskrav. Enligt promemorians
förslag har dessutom regeringen eller Finansinspektionen bemyndigats att meddela
föreskrifter om ytterligare lättnader i lokaliseringskravet. Regeringen anser
emellertid att det är lämpligare att Finansinspektionen, på motsvarande sätt som
i dag, i enskilda fall får medge dispens från kravet på lokalisering inom EES.
Den tredje generationens försäkringsdirektiv och EES-avtalet reglerar inte
lokaliseringen av svenska försäkringsbolags tillgångar avseende risker eller
försäkringverksamhet utanför EES. Regeringen anser att det nuvarande
lokaliseringskravet bör behållas för sådana fall. De tillgångar som används för
skuldtäckning avseende risker eller verksamhet som utövas utanför EES skall
således finnas i Sverige, om inte Finansinspektionen medger annat. Finansin-
spektionen bör i normala fall medge dispens om lokaliseringskraven i ett land
utanför EES där ett svenskt bolag utövar verksamhet inte är förenliga med det
svenska lokaliseringskravet. Dispensregeln kan naturligtvis även tillämpas i
andra fall.

Försäkringsgivare med säte i ett annat EES-land

Enligt LEF skall en försäkringsgivare från ett annat EES-land som driver
verksamhet i Sverige genom en etablering (dvs. generalagent, filial eller, i
fråga om försäkringssammanslutningar, generalrepresentation) ha tillgångarna
lokaliserade här, om inte annat medges av Finansinspektionen. Samma lokalise-
ringskrav gäller också vid gränsöverskridande verksamhet med livförsäkringar om
detta sker utan förmedling av ett i Sverige koncessionerat bolag.
Den tredje generationens försäkringsdirektiv innebär att de EG-harmoniserade
placeringsreglerna i försäkringsgivarens hemland skall gälla för dennes verksam-
het inom hela EES. Lokaliseringskravet i LEF och övriga placeringsregler avse-
ende försäkringsgivare från ett annat EES-land måste därför upphävas.
I internpromemorian har föreslagits att även den registerföringsskyldighet som
ligger till grund för livförsäkringstagarnas förmånsrätt skall avskaffas i fråga
om försäkringsgivare från ett annat EES-land. Advokatsamfundet har framhållit
att försäkringstagarna under sådana förhållanden inte längre kommer att ha någon
förmånsrätt vid en konkurs i Sverige som avser den utländska försäkringsgivarens
tillgångar här i landet (särkonkurs). Försäkringstagarnas ställning kan, enligt
samfundet, i ett sådant fall komma i en sämre ställning än om försäkringen
tecknats hos försäkringsgivare som driver verksamhet här med stöd av koncession,
dvs. svenska försäkringsbolag eller generalagenturer för försäkringsgivare från
ett land utanför EES.
Regeringen har förståelse för Advokatsamfundets synpunkter. En registerförings-
skyldighet för utländska EES-försäkringsgivare avseende deras verksamhet här i
landet skulle i och för sig säkra försäkringstagarnas förmånsrätt i de till-
gångar som EES-försäkringsgivaren väljer att placera i Sverige. En
registerföringsskyldighet skulle dock innebära en inskränkning av friheten att
tillhandahålla tjänster som måste kunna motiveras av hänsyn till det allmänna
bästa, se avsnitt 6.3. Vidare kan enligt regeringens mening ett krav på regis-
terföring leda till att EES-försäkringsgivare i större utsträckning än annars
väljer att lokalisera tillgångarna utanför Sverige. En registerföringsskyldighet
skulle alltså kunna motverka sitt syfte. Det skall också framhållas att av
artikel 42 i tredje generationens försäkringsdirektiv följer att försäk-
ringstagare som tecknat en försäkring med en försäkringsgivare från ett annat
EES-land skall ha samma förmåner som försäkringstagare i försäkringsgivarens
hemland i händelse av försäkringsgivarens likvidation. Under sådana förhållanden
kan en skyldighet att föra register knappast motiveras av det allmänna bästa. På
grund av det anförda anser regeringen att något krav på registerföring inte bör
gälla för försäkringsgivare som hör hemma i ett annat EES-land.

Försäkringsgivare med säte utanför EES

Verksamhet som utövas i Sverige av försäkringsgivare med säte utanför EES
regleras i LUF. Verksamheten här i landet skall, som nämnts, drivas genom
generalagent. De gällande lokaliseringskraven i LUF innebär att tillgångarna -
med undantag för fordringar på återförsäkrare - skall finnas i Sverige. Till
skillnad från vad som gäller för svenska försäkringsbolag och försäkringsgivare
med säte inom EES finns det inte någon möjlighet att dispensera från lokalise-
ringskraven. Bestämmelserna i LUF har utformats i enlighet med reglerna i den
första generationens försäkringsdirektiv som rör agenturer eller filialer till
företag med huvudkontor utanför gemenskapen (artikel 24 i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet).
Dessa direktivbestämmelser har inte ändrats genom den tredje generationens
direktiv.
De nuvarande lokaliseringskraven i LUF överensstämmer alltså med EG:s direktiv.
Någon ändring av lokaliseringskraven kan därför inte komma i fråga.

Registerföringsskyldighet även för skadeförsäkringsverksamhet

De placeringsregler som föreslås i detta lagstiftningsärende innebär bl.a. att
även skadeförsäkringsverksamhet, som i dag i stort sett inte omfattas av några
placeringsregler, kommer att omfattas av likartade placeringsrestriktioner som
föreslås för livförsäkringsverksamhet. De nya placeringsreglerna kommer att
gälla för svenska försäkringsbolag och utländska försäkringsföretag med säte
utanför EES som driver försäkringsrörelse här genom generalagent. Utländska för-
säkringsgivare med säte inom EES omfattas, som nämnts, inte av de svenska
placeringsreglerna utan av hemlandets EG-harmoniserade placeringsregler.
Finansinspektionen skall övervaka att placeringsreglerna efterlevs.
Inspektionen behöver därför kontinuerligt ha tillgång till information om
försäkringsbolagens placeringar.
För svenska livförsäkringsbolag (och försäkringsbolag som meddelar lång
skadeförsäkring) finns redan enligt gällande lag indirekt en skyldighet att
förse Finansinspektionen med sådan information genom den register-
föringsskyldighet som ligger till grund för försäkringstagarnas förmånsrätt (se
redogörelsen för gällande rätt). Motsvarande registerföringsskyldighet gäller
också för utländska försäkringsgivare som driver koncessionspliktig
livförsäkringsverksamhet här i landet. Av det tidigare anförda framgår att
registerföringsskyldigheten för utländska EES-försäkringsgivare nu föreslås av-
skaffad. Däremot kommer den att behållas i fråga om livförsäkringsverksamhet som
här utövas av försäkringsföretag med säte utanför EES, dvs. genom generalagent
enligt LUF. För att underlätta tillsynen bör en registerföringsskyldighet
motsvarande den som gäller för livförsäkringsverksamhet införas även för
skadeförsäkringsverksamhet som utövas av svenska försäkringsbolag och av
försäkringsföretag med säte utanför EES, även om försäkringstagarna i dessa fall
inte har förmånsrätt i de tillgångar som upptas i registret. Ett sådant register
kan då också utgöra utgångspunkten för beräkningar av om riskspridningskraven är
uppfyllda. En registerföringsskyldighet även för skadeförsäkringsverksamhet bör
i allmänhet inte föranleda några större praktiska problem eftersom
försäkringsbolagen redan i dag för egna förteckningar över sina placeringar,
även om någon åtskillnad inte görs mellan tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder och övriga tillgångar.
Registret kommer alltså att få dubbla funktioner. Det kommer dels att, som
hittills, ligga till grund för förmånsrätt som följer livförsäkringar och långa
skadeförsäkringar, dels att vara ett medel för Finansinspektionens kontroll av
placeringsreglernas efterlevnad.

5.5.11 Garantiförbindelser m.m.

Regeringens förslag: Ett försäkringsbolag får inte, utan Finansinspektionens
medgivande, ställa ut garantier och liknande förbindelser utanför ramen för
kreditförsäkringsrörelse.
Placeringspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Försäkringsförbundet har motsatt sig förslaget och anfört
att garantiförbindelser i vissa situationer kan vara nödvändiga och att det är
olämpligt att inspektionen involveras i affärsavtal. Övriga remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har
anfört att man vid en kartläggning av förekomsten av garanti- och
borgensförbindelser funnit att de flesta var av legitim art och att de olämpliga
förbindelserna avvecklats. Inspektionen har vidare anfört att befintliga för-
bindelser bör få löpa ut eller förlängas i den mån de ingår som ett naturligt
led i försäkringsrörelsen.
Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsbolag kan inom ramen för en
koncession meddela olika typer av kreditförsäkring. Som ett led i EG-harmonise-
ringen infördes den 1 januari 1994 bl.a. skadeförsäkringsklasserna kredit och
borgen (2 kap. 3 a § första stycket klasserna 14 och 15). Om en koncession avser
båda klasserna skall beteckningen "Kredit- och borgensförsäkring" användas, 2 §
g Finansinspektionens föreskrifter om försäkringsklasser (FFFS 1994:1). I den
fortsatta framställningen används för enkelhetens skull enbart benämningen
kreditförsäkring.
Det har förekommit att försäkringsbolag lämnat olika former av garantier utan
att ha koncession för kreditförsäkring. Att ställa ut en garanti till förmån för
annan kan jämställas med att meddela kreditförsäkring. Om garantigivningen blir
tillräckligt omfattande och regelbunden kan den anses utgöra koncessionspliktig
kreditförsäkringsrörelse.
Ibland har garantier lämnats till närstående bolag utan att det garantigivande
försäkringsbolaget fått ersättning för detta. Att lämna garantier innebär ett
ökat risktagande för försäkringsbolaget. Det är inte förenligt med
försäkringstagarnas intresse att göra detta utan ersättning för den ökade
riskexponeringen.
På grund av de redovisade förhållandena anser regeringen att ett försäk-
ringsbolag som inte har koncession för kreditförsäkring inte bör få lämna
garantier, om inte Finansinspektionen medger det. En regel av sådan innebörd bör
därför införas i FRL.
Finansinspektionen bör vid tillståndsprövningen se till att garantigivningen
sker mot skälig ersättning och även i övrigt är förenlig med försäkringstagarnas
intresse. Ett riktmärke bör vara att garantibeloppet skall rymmas inom ramen för
tillåtna enhandsengagemang. Exempelvis bör en lämnad garanti för uppförandet av
en enskild fastighet begränsas till att det totala garantibeloppet inte får
motsvara större andel av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning än en
direktinvestering i en enskild fastighet. Bestämmelserna bör inte gälla
förbindelser som ingåtts före lagens ikraftträdande. Redan ingångna förbindelser
behöver därför inte avvecklas, om de inte strider mot andra bestämmelser i FRL.

5.5.12 Femprocentsregeln m.m.

Regeringens förslag: Gällande begränsningar för försäkringsbolag att äga större
andel av ett aktiebolag än motsvarande fem procent av röstetalet (femprocents-
regeln) ändras endast på så sätt att regelns tilllämpningsområde sträcks ut till
aktier i vissa förvaltningsbolag (se avsnitt 5.5.6).
Placeringspromemorians förslag: Femprocentsregeln och särregeln för förvärv av
finansiella företag föreslås upphävd.
Remissinstanserna: Sveriges Riksbank anser att femprocentsregeln kan avskaffas,
dock endast om den ersätts med ett tillståndskrav för kvalificerade innehav i
enskilda företag. Företagarnas Riksorganisation menar att en begränsningsregel
motsvarande femprocentsregeln bör behållas men att procentgränsen bör höjas till
tio procent. Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran.
Gällande rätt: Ett svenskt försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än
försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det (1 kap. 3 § FRL).
Denna bestämmelse kompletteras av bestämmelser i 7 kap 17 § första stycket FRL.
Ett försäkringsbolag får inte äga större andel av aktierna i ett enskilt bolag
än som motsvarar fem procent av det totala röstvärdet i bolaget. Finansin-
spektionen kan medge dispens från denna regel. För dispens krävs i allmänhet att
rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen.
Bankverksamhet och annan finansiell verksamhet betraktas som försäkrings-
främmande verksamheter. Försäkringsbolagen kunde därför tidigare endast förvärva
aktier i banker samt motsvarigheterna till dagens kreditmarknadsbolag och värde-
pappersbolag inom ramen för femprocentsgränsen som ett led i
finansförvaltningen.
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 augusti 1991 utvidgades möjlig-
heterna för banker och andra finansiella företag å ena sidan samt
försäkringsbolag å den andra att äga aktier i varandra och att ingå i samma
koncern, s.k. branschglidning (se prop. 1990/91:154). För att försäkringsbolagen
skulle få möjlighet att förvärva organisationsaktier i finansiella företag
undantogs sådana förvärv från femprocentsregelns tillämpning. Bestämmelser om
sådana förvärv togs in i en ny paragraf i FRL, 7 kap. 17 a §. Ett
försäkringsbolag kan enligt den bestämmelsen göra organisatoriska förvärv av
aktier i finansiella företag. Det sammanlagda innehavet av sådana aktier får
inte överstiga en viss ram som motsvarar bl.a. eget kapital samt fyra procent av
försäkringstekniska skulder, av återbäringsmedel (livförsäkring), av säkerhets-
reserv (skadeförsäkring) och av femtio procent av övervärden i tillgångar.
Tidigare behandling av frågan: Femprocentsregeln har sin grund i det förbud för
försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse som infördes
redan i 1903 års lag om försäkringsrörelse. Femprocentsregeln infördes i samband
med att lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse utfärdades. Det motiv som
då anfördes var att försäkringsbolagen inte skulle skaffa sig ett alltför stort
inflytande i företag utanför försäkringssektorn. Femprocentsregeln och förbudet
mot annan rörelse har därefter behandlats av ett stort antal utredningar.
Försäkringsutredningen fann i sitt första delbetänkande Försäkringsrörelse i
förändring 1 (SOU 1991:89) att femprocentsregeln stred mot EG:s bestämmelser, i
varje fall i fråga om försäkringsbolagens fria medel, dvs. medel utöver dem som
motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Ett avskaffande av regeln skulle,
enligt utredningen, emellertid medföra att försäkringsbolagen fick så stor
frihet att förfoga över återbäringsmedlen att det inte ens övergångsvis var
acceptabelt. Utredningen föreslog därför, som en provisorisk lösning, att större
delen av återbäringsfonden skulle redovisas som en försäkringsteknisk skuld, med
en motsvarande minskning av det "fria" placeringsutrymmet som följd. Med oför-
ändrade placeringsregler skulle en sådan minskning av det fria placeringsut-
rymmet emellertid tvinga försäkringsbolagen att avveckla stora innehav av främst
aktier. För att undvika sådana konsekvenser lade utredningen fram förslag till
nya placeringsregler. Den tredje generationens försäkringdirektiv var då inte
antagna och utredningens förslag grundades därför på EG-kommissionens förslag
till sådana direktiv.
Försäkringsutredningen ansåg vidare att det inte var motiverat att behålla
femprocentsregeln i fråga om medel som motsvarar de försäkringstekniska
skulderna. Enligt utredningen kunde således femprocentsregeln upphävas i sin
helhet och ersättas av rena riskspridningsregler grundade på kommissionens
direktivförslag. Utredningen konstaterade att därvid kunde även särregeln för
förvärv av finansiella företag i 7 kap. 17 a § FRL avskaffas.
Försäkringsutredningen fann inte heller att det var lämpligt att ersätta
femprocentsregeln med en begränsningsregel som är inriktad på att försäk-
ringsbolagen inte får ha ett bestämmande inflytande i enskilda företag.
Som angetts grundades utredningens förslag på EG-kommissionens förslag till
direktiv. De slutligt antagna direktivens placeringsbestämmelser avvek i en inte
obetydlig omfattning från förslagens. Av den anledningen uppdrog regeringen åt
docenten Lars Nyberg att föreslå nya placeringsbestämmelser för försäkrings-
bolag.
Försäkringsutredningens förslag behandlades i propostion 1992/93:257 om ändrad
lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet. Lars
Nybergs promemoria om placeringsregler för försäkringsbolagen var då ännu inte
färdigställd. Något lagförslag om EG-harmoniserade placeringsregler lades därför
inte fram i propositionen. Till följd härav fann föredragande statsrådet att
utredningens förslag om utvidgning av de försäkringstekniska skulderna också
borde övervägas senare.
I fråga om femprocentsregeln gjorde föredragande statsrådet följande över-
väganden. Eftersom livförsäkringsbolagens relativt stora placeringsutrymme
skulle vara oförändrat tills vidare var det önskvärt att behålla fem-
procentsregeln. Det kunde inte med säkerhet hävdas att femprocentsregeln är
oförenlig med EG:s regler. Femprocentsregeln kunde därför behållas tills vidare.
Frågan om regelns avskaffande fick övervägas i samband med att
placeringsbestämmelserna i tredje generationens försäkringsdirektiv införlivas i
svensk rätt (a. prop. s. 112 och 113).
Skälen för regeringens bedömning: I placeringspromemorian konstateras att
femprocentsregeln är den enda bestämmelsen i nuvarande regelverk som till viss
del haft riskspridande effekt. Bakgrunden till regeln är emellertid inte i
första hand att åstadkomma riskspridning. Placeringspromemorian innehåller en
redogörelse för behandlingen av femprocentsregeln i utredningssammanhang och för
de motiv som därvid har anförts för regeln och för förbudet mot annan rörelse,
särskilt de motiv som formulerats av Försäkringsverksamhetskommittén i
betänkandet Försäkringsväsendet i framtiden (SOU 1987:58). Dessa motiv är i
korthet följande.
Grunden för förbudet att driva annan rörelse, när det tillkom vid seklets
början, var att försäkringsbolagen skulle ha en betryggande soliditet.
Försäkringsbolagen skulle förhindras att placera de förvaltade tillgångarna i
riskfyllda och äventyrliga projekt. Detta motiv har benämnts trygghetsmotivet.
Genom att kapitalförvaltningen fick ökad omfattning ansågs det inte lämpligt
att ledningens och styrelsens intresse inriktades på annan verksamhet än
försäkringsrörelse. Utgångspunkten för detta synsätt är att försäkringsbolagen
har en mycket speciell uppgift i samhället, vilket förutsätter stor integritet
och självständighet. Det ansågs därför vara viktigt att tydlig rågång mellan
försäkringsrörelse och annan verksamhet upprätthölls. Detta motiv har betecknats
som segregationsmotivet.
Kapitalförvaltningens ökade omfattning ledde så småningom till att ytterligare
ett motiv angavs för femprocentsregeln. Det motivet tog fasta på det olämpliga i
att försäkringsbolag skaffade ett stort inflytande i det allmänna näringslivet.
Det motivet har kallats det näringspolitiska motivet.
I placeringspromemorian har motivens aktualitet och relevans analyserats.
Femprocentsregeln hindrar inte att ett litet försäkringsbolag investerar
samtliga fria medel i ett enskilt företag förutsatt att detta företag är till-
räckligt stort. Femprocentsregeln relaterar alltså inte storleken på en inves-
tering till försäkringsbolagets storlek, utan till investeringsobjektets
storlek. Enligt promemorian kan regeln därför inte anses vara en riskspridnings-
regel och därmed inte heller försvaras med trygghetsmotivet.När det gäller
segregationsmotivet och det näringspolitiska motivet är, enligt
placeringspromemorian, försäkringsbolagens verksamhet inte så speciell jämfört
med andra företag att det finns någon grund för dessa motiv.
Enligt promemorian är femprocentsregeln även konkurrenssnedvridande i
förhållande till utländska försäkringsbolag.
Analysen i placeringspromemorian leder till slutsatsen att femprocentsregeln
bör upphävas och att därmed särregeln i 7 kap. 17 a § FRL om förvärv av
finansiella företag förlorar sin betydelse.
I placeringspromemorian framhålls emellertid samtidigt att förslaget att
upphäva femprocentsregeln inte innebär att försäkringsbolag skulle vara särskilt
lämpade att ikläda sig en roll som dominerande ägare. Det kan, enligt
promemorian, starkt ifrågasättas om ett försäkringsbolag bör investera i ett
annat företag med ambitionen att deltaga i företagets skötsel, eftersom detta
knappast kan vara i försäkringstagarnas intresse. Försäkringsbolagen bör i
stället uppträda i en portföljförvaltarroll. Vidare sägs i promemorian att ett
försäkringsbolag som, trots allt, uppträder i en roll som dominerande ägare, bör
göra detta endast inom ramen för bolagets fria medel, dvs. sådana medel som inte
omfattas av placeringsrestriktioner.
Regeringen gör följande bedömning.
I placeringspromemorian framförs ett antal omständigheter som i och för sig
talar för att femprocentsregeln bör avskaffas. Samtidigt ställer man sig i
promemorian negativ till att försäkringsbolag skall vara majoritetsägare i andra
företag. Majoritetsägande i andra företag bör enligt promemorian inte få
förekomma inom ramen för de försäkringstekniska skulderna, dvs. sådana medel som
omfattas av riskspridningsregler som föreslås i detta lagstiftningsärende.
Enligt regeringens uppfattning är försäkringsbolag som majoritetsägare i andra
företag mer en fråga om vilken verksamhet ett försäkringsbolag skall få bedriva
än en fråga om riskspridning.
Femprocentsregeln grundas på förbudet för försäkringsbolag att driva annan
rörelse än försäkringsrörelse och hänger därmed också samman med frågan om
vilken verksamhet ett försäkringsbolag bör få bedriva. Regeringen anser därför
att femprocentsregeln inte bör tas bort utan att samtidigt ersättas med regler
som närmare preciserar vilken verksamhet ett försäkringbolag får bedriva i det
nu aktuella hänseendet. Utformningen av en sådan regel kräver emellertid över-
väganden och beredning som inte kan genomföras inom ramen för detta
lagstiftningsärende. Det kan dessutom tilläggas att
genomförandet av Försäkringsutredningens slutbetänkande kan komma att leda till
en väsentlig utvidgning av de försäkringstekniska skulderna. Därmed skulle
riskspridningsreglerna träffa en större mängd tillgångar än vad som nu gäller.
Om femprocentsregeln avskaffades nu skulle det därför kunna leda till att det
under en period var möjligt för försäkringsbolagen att förvärva aktieposter som
inte kan behållas om definitionen av de försäkringstekniska skulderna ändras.
Det skulle kunna medföra omställningsproblem för försäkringsbolagen och även
begränsa lagstiftarens möjligheter att genomföra önskvärda reformeringar av
regler om de försäkringstekniska skulderna.
På grund av det anförda är regeringen inte beredd att avskaffa fem-
procentsregeln i detta sammanhang. Även särregeln avseende förvärv av aktier i
finansiella företag i 7 kap. 17 a § FRL måste därför behållas tills vidare.
Det bör slutligen framhållas att det i avsnitt 5.5.6 föreslås att fempro-
centsregelns tillståndskrav blir tillämpligt i fråga om aktier i bolag med
uppgift att äga tillgångar som får användas för skuldtäckning.

5.5.13 Upplåningsregler

Regeringens bedömning: Någon lagändring föreslås inte i detta sammanhang.
Placeringspromemorian innehåller inte något förslag till lagändringar avseende
försäkringsbolagens möjlighet att ta upp lån. Dock uttalas att det, mot bakgrund
av att det i vissa länder finns skatteregler som innebär att placeringar i
fastigheter inte blir praktiskt möjliga utan ett visst låneinslag, sannolikt är
olämpligt att helt förbjuda upptagande av lån vid fastighetsinvesteringar.
Tillståndsgivningen bör emellertid ske med mycket stor restriktivitet. Det
uttalas vidare att den extensiva tolkningen av förbudet mot annan rörelse bör
frångås så att - med en snävare tolkning av förbudet - upptagande av lån
möjliggörs i situationer då detta sänker risken i försäkringsbolagens
portföljer. Se vidare promemorian s. 106-109.
Remissinstanserna: Försäkringsförbundet har anfört att det bör vara tillåtet
att belåna fastigheter enligt hittillsvarande praxis. Finansinspektionen anser
att motivuttalandena i promemorian bör komma till uttryck i lagstiftning. Övriga
remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Försäkringsrörelselagstiftningen innehåller
inte några allmänna bestämmelser om försäkringsbolagens möjligheter att ta upp
lån. Att upplåningsmöjligheterna ändå är begränsade följer av den tolkning som
gjorts av förbudet mot annan rörelse i 1 kap. 3 § första stycket FRL. I 5 kap.
FRL finns bestämmelser om förbud mot vissa låneformer, som t.ex. konvertibla
skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.
Finansinspektionen har i allmänna råd (cirkulär 1987:4) uttalat att upptagande
av lån normalt inte kommer ifråga. Det uttalades vidare att utgångspunkten vid
bedömningen av försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter skall vara att något
ianspråktagande av lånemarknaden från försäkringsbolagens sida normalt inte
kommer i fråga. Upptagande av kortfristiga lån inom ramen för den egna
långsiktiga placeringsverksamheten eller för att möta tillfälliga
likviditetsbehov i verksamheten kan dock accepteras. Uppförande av byggnader på
placeringsfastigheter liksom förvärv av redan bebyggda sådana fastigheter med
finansiering genom upplåning faller utanför den tillåtna ramen, om inte
särskilda skäl kan anses föreligga. Enligt de allmänna råden finns det dock
tills vidare inga invändningar mot att ett försäkringsbolag behåller lån i en
fastighet som redan är belånad då fastigheten övertas eller att
försäkringsbolagen utnyttjar särskilda lån som staten ställt till förfogande för
reparationer, ombyggnader eller liknande ändamål.
Försäkringsutredningen kommer i sitt fortsatta arbete att behandla frågan om
utvidgade finansieringsmöjligheter för försäkringsbolagen. I avvaktan på
resultatet av utredningens överväganden är regeringen inte nu beredd att lägga
fram något förslag angående upplåningsregler för försäkringsbolag. Den praxis
som utvecklats vid Finansinspektionens tillståndsgivning, grundad på ovan
angivna allmänna råd, kan tills vidare gälla. Det bör vidare anmärkas att en
förutsättning för att ett försäkringsföretag skall använda ett dotterbolag för
ägande och förvaltning av försäkringsbolagets tillgångar (jämför avsnitt 5.5.6)
är att samma praxis vad gäller upplåning tillämpas av dotterbolaget i fråga.

5.5.14 Derivatinstrument

Regeringens förslag: Försäkringsbolagen får en generell möjlighet att, under
vissa förutsättningar, i sin kapitalförvaltning använda derivatinstrument, såsom
optioner och terminer.
Placeringspromemorians förslag: Avviker från regeringens på så sätt att
derivatinstrument, eller kombinationer av sådana instrument och tillgångar som
är tillåtna för skuldtäckning, föreslås få användas för skuldtäckning om instru-
mentens ekonomiska innebörd motsvarar den hos någon tillgång som får användas
för skuldtäckning eller att innehavet på annat sätt medverkar till att bolagets
försäkringsåtaganden kan infrias. I den mån den ekonomiska innebörden av ett
derivatinstrument motsvarar den hos en tillgång som är underkastad
begränsningsregler för enhandsengagemang, skall gränsen för sådant engagemang
även gälla för derivatinstrument.
Remissinstanserna: Försäkringsförbundet har anfört att det är oklart hur
derivatinstrument (och poster utanför balansräkningen) skall behandlas vid
fastställande av enhandsengagemang. Övriga remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
EG:s regler: I artikel 21.1 första stycket i tredje generationens försäk-
ringsdirektiv anges vilka slag av tillgångar som får användas för täckande av
tekniska avsättningar. I artikel 21.1 tredje stycket sägs att hemlandet skall
fastställa mer detaljerade regler med villkor för användningen av godtagbara
tillgångar. I artikel 21.1 fjärde stycket anges en rad principer som skall
iakttas vid fastställandet av dessa regler. En av dessa principer är, enligt
artikel 21.1 fjärde stycket iv, att "derivatinstrument, såsom optioner,
standardiserade terminsavtal (futures) och svappar med anknytning till
tillgångar som motsvarar tekniska avsättningar får användas i den utsträckning
som de bidrar till att minska investeringsriskerna eller underlättar en effektiv
portföljförvaltning. De måste värderas försiktigt och får beaktas vid
värderingen av de underliggande tillgångarna".
Gällande rätt: Den svenska försäkringsrörelselagstiftningen innehåller inga
regler om derivatinstrument. Enligt uppgift används derivatinstrument i viss
utsträckning av en del försäkringsbolag.
Skälen för regeringens förslag: Derivatinstrument, förenklat beskrivet såsom
finansiella avtal vars värde beror på en eller flera underliggande tillgångar
eller index på sådana tillgångar, har förekommit inom finansförvaltning under en
tid. Exempelvis får värdepappersfonder under vissa förutsättningar handla med
optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument, se
25 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Enligt regeringens mening bör, såsom föreslagits i promemorian, derivatinstru-
ment få användas av försäkringsbolagen vid deras kapitalförvaltning. Detta bör
komma till uttryck i lag. Derivatinstrument kan användas för att sänka den
finansiella risken i ett försäkringsbolag, men även för att effektivisera för-
valtningen av bolagets tillgångar. Enligt regeringens mening bör, av trygg-
hetsskäl, användandet av derivatinstrument begränsas till nämnda situationer.
I begreppet "effektivisera förvaltningen" (jämför artikel 21.1 fjärde stycket
iv i tredje generationens försäkringsdirektiv) bör inte endast inrymmas den
situationen att ett befintligt innehav garderas. Även en åtgärd som syftar till
att öka avkastningen på försäkringsbolagets tillgångar bör omfattas härav. En
förutsättning för att instrumenten skall få användas för att effektivisera
förvaltningen är att bolagets finansiella risk därigenom inte överstiger en
risknivå som är förenlig med kraven på en sund försäkringsverksamhet. Därvid
måste särskilt optionsinstrumentens riskkaraktär beaktas, och hänsyn tas till
att dessa instruments risknivå varierar när kursen på den underliggande
tillgången varierar. Inget bör dock hindra att ett försäkringsbolag uppnår en i
sig acceptabel riskexponering genom att använda derivatinstrument.
Enligt regeringens mening bör, till skillnad mot vad som föreslagits i pro-
memorian, regler om användningen av derivatinstrument inte kopplas endast till
de försäkringstekniska skulderna. Reglerna bör i stället avse försäkringsbolags
användning av derivatinstrument i allmänhet. Av lagtekniska skäl har därför den
paragraf som behandlar derivatinstrument placerats bland de allmänna reglerna,
som inte enbart hänför sig till de försäkringstekniska skulderna.
Att i lagtext försöka avgränsa hur optioner och terminer skall få användas och
i vilken omfattning är inte meningsfullt. I stället bör Finansinspektionen få
ett bemyndigande att meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna.

5.6 Soliditetsregler

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av lagändringar.
Internpromemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Försäkringsförbundet anser att det är viktigt att det faktum
att medlemskonton och förlagslån först efter Finansinspektionens medgivande får
ingå i kapitalbasen inte kommer att innebära någon inskränkning av direktivens
regler för svenska bolag. Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot
bedömningen.
EG:s regler: Genom den tredje generationens försäkringsdirektiv (artikel 24 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 25 i tredje livförsäk-
ringsdirektivet) utvidgas katalogen över poster som får ingå i kapitalbasen.
De ytterligare poster som enligt direktivens regler får räknas in i
kapitalbasen är medlemskonton i ömsesidiga försäkringsbolag, förlagslån,
kumulativt preferensaktiekapital och andra säkerheter med ospecificerad
förfallodag samt vissa andra finansiella instrument.
Skälen för regeringens bedömning: De soliditetsregler för försäkringsgivare som
återfinns i första generationens direktiv har införlivats med svensk rätt genom
lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1994, se prop. 1992/93:257
(s. 114-118). Enligt 7 kap 22 och 24 §§ FRL får kapitalbasen omfatta vissa
angivna poster (t.ex. inbetalt aktiekapital och övrigt eget kapital).
Finansinspektionen får medge att också andra poster än de som anges i lagen får
ingå i kapitalbasen.
Direktivens bestämmelser om ytterligare poster som får ingå i kapitalbasen är
inte obligatoriska. EG-länderna kan därför själva bestämma om de nya posterna
skall tas med i den nationella lagstiftningen. Medlemskonton har enligt uppgift
betydelse bara i något enstaka EES-land. Medlemskonton förekommer inte hos
svenska ömsesidiga bolag. De svenska reglerna om garantikapital får anses fylla
samma funktion och uppfylla samma syfte som medlemskonton. De övriga poster som
tillkommit enligt direktiven torde inte spela någon framträdande roll här i
landet. I fråga om förlagslån ligger en behandling av frågan om dessa inom ramen
för Försäkringsutredningens fortsatta arbete. Mot den bakgrunden och med hänsyn
till Finansinspektionens möjlighet att i enskilda fall godta andra poster än de
som anges i FRL är någon lagändring inte nödvändig.
Försäkringsförbundet har föreslagit att det gällande förbudet för andra för-
säkringsbolag än skadeförsäkringsaktiebolag att ge ut vinstandelsbevis skall
avskaffas. Även denna fråga ligger inom ramen för Försäkringsutredningens
fortsatta arbete. Regeringen är därför inte beredd att nu lägga fram något
förslag i den frågan.

5.7 Information till försäkringstagarna

Regeringens förslag: Reglerna i FRL och LEF om vilken information som en
försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagare vid gränsöverskridande
verksamhet i andra EES-länder upphävs. I stället tas i FRL, LUF och LEF in
bemyndiganden för regeringen eller, efter delegation, Finansinspektionen att
utfärda föreskrifter som uppfyller försäkringsdirektivens krav på vilken
information en försäkringsgivare skall lämna till den som avser att teckna en
försäkring och till en försäkringstagare under avtalets löptid.
Internpromemorians förslag innebär att informationsbestämmelserna i den tredje
generationens försäkringsdirektiv skall införlivas i samband med införandet av
en ny försäkringsavtalslag som är under utarbetande.
Promemorian med förslag till ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39): I prome-
morian föreslås att direktivens informationsregler i sin helhet tas in i den nya
försäkringsavtalslagen.
Remissinstanserna: I sina remissyttranden över internpromemorian och för-
säkringsavtalslagspromemorian efterlyser Konsumentverket regler om att en
försäkringstagare skall kunna kommunicera med försäkringsbolaget på det språk
som talas där han har sitt hemvist. Konsumentverket framhåller även vikten av
att föräldrar vid tecknande av barnförsäkring uppmärksammas på s.k. symtom-
klausuler, dvs. begränsningar för sådana sjukdomar som barnet kan ha vid försäk-
ringens tecknande utan att några symtom visat sig. Av remissyttrandena över
promemorian med förslag till ny försäkringsavtalslag har dessutom följande
framkommit. Finansinspektionen och Riksskatteverket har framfört att det bör
framgå av reglerna att försäkringstagaren skall få upplysning om metoden för
fördelning av återbäring. Riksskatteverket påpekar också vikten av att en
försäkringstagare vid tecknande av pensionsförsäkringar upplyses om att detta
innebär ett avhändande av dispositionsrätten till inbetalda belopp. Försäkrings-
utredningen har framfört att de föreslagna informationsbestämmelserna, vilka
väsentligen är av näringsrättsligt slag, snarare bör tas in i försäkrings-
rörelselagstiftningen än i civilrättslig lag, men att regler om civilrättsligt
ansvar vid bristfällig information dock naturligen hör hemma i civilrättslig
lagstiftning. Försäkringsförbundet är av samma uppfattning som försäkrings-
utredningen och anser samtidigt att många och detaljerade informationsregler
innebär en betydande risk för "informationsöverskott" utan motsvarande nytta för
konsumenten. Det bör enligt Försäkringsförbundet i stället vara tillräckligt att
lagstiftningen sätter en yttre ram för bolagen att hålla sig inom. Förbundet har
vidare framhållit att företagsförsäkring inte skall omfattas av informations-
regler, eftersom företagsförsäkring oftast inte är en standardiserad lösning som
kunden har att acceptera utan resultatet av förhandlingar mellan kunden och
försäkringsgivaren. Förbundet har slutligen anfört att de förutsättningar som är
specifika för kollektivavtalsgrundad försäkring bör beaktas vid utformandet av
informationsbestämmelserna.
EG:s regler: Artikel 31 och artikel 43 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 31 och bilaga 2 i tredje livförsäkringsdirektivet innehåller
bestämmelser om vilken information en försäkringsgivare skall lämna till för-
säkringstagarna före avtalsslutet och löpande under försäkringstiden. Jämfört
med de informationsregler som gäller enligt andra generationens direktiv innebär
tredje generationens direktiv flera förändringar. Informationskraven skall
regleras av lagstiftningen i den medlemsstat där riskerna finns
(skadeförsäkring) resp. åtagandena skall fullgöras (livförsäkring).
Informationsreglerna tillhör således inte det område som principiellt omfattas
av hemlandstillsynen. Direktivens bestämmelser på detta område får i stället
anses som en del av minimiharmoniseringen av medlemsstaternas regelverk.
Försäkringsgivaren har alltså att rätta sig efter de regler om information som
gäller i varje enskilt land där försäkringsgivaren driver verksamhet.
Direktivens regler om information gäller oberoende av om verksamheten sker i
hemlandet eller genom sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet.
Undantag från detta gäller dock vid skadeförsäkring, för vissa uppgifter om
lokalisering och adress till försäkringsgivarens huvudkontor eller den
sekundäretablering som förmedlar försäkringen. Enligt artikel 43 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet är medlemsstaterna inte förpliktigade att kräva sådan
information av inhemska försäkringsgivare för verksamhet i hemlandet. Är för-
säkringstagaren en fysisk person skall denne innan försäkringsavtalets ingås
alltid informeras om vilket lands lag som är tillämplig på avtalet samt om det
sätt på vilket klagomål skall handläggas. För livförsäkringsavtal ställs
därutöver ytterligare krav på vilken information som innan ett försäkringsavtal
ingås skall lämnas till den presumtive försäkringstagaren. Dessa anges i bilaga
2 till tredje livförsäkringsdirektivet. Förteckningen i bilagan är i princip
uttömmande. Krav på ytterligare information får ställas endast när det är nöd-
vändigt för att försäkringstagaren skall förstå de väsentliga delarna av
åtagandet. Detta innebär givetvis inte att försäkringsgivaren är förhindrad att
frivilligt lämna sina kunder information som går utöver vad som krävs i
direktivet. Livförsäkringsdirektivets regler är inte begränsade till krav på
information innan ett avtal ingås. Försäkringstagaren skall också löpande hållas
informerad om ändringar i fråga om flertalet av de uppgifter som anges i
bilagan.
Den information som anges i bilaga 2 till livförsäkringsdirektivet skall vara
skriftlig, klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i
den medlemsstat där åtagandet skall fullgöras. Informationen får dock lämnas på
ett annat språk om försäkringstagaren begär det och medlemsstatens lagstiftning
tillåter det eller om försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag för
försäkringsavtalet. Motsvarande språkregler saknas i skadeförsäkringsdirektivet.
Skälen för regeringens förslag: FRL innehåller idag regler om information till
försäkringstagare vid svenska försäkringsbolags gränsöverskridande verksamhet i
andra EES-länder. Som framgått av redovisningen ovan kommer inom EES-området
kraven på information fortsättningsvis att regleras av lagstiftningen i det land
där riskerna finns respektive åtagandena skall fullgöras. Några svenska regler
om vilken information en försäkringstagare i ett annat EES-land skall erhålla
behövs därför inte. Sådana regler skulle tvärtom kunna komma i konflikt med
reglerna i försäkringstagarens hemland. De aktuella bestämmelserna i FRL bör
därför upphävas. Detsamma gäller de regler i LEF som behandlar de informations-
krav som här etablerade EES-försäkringsgivare skall iaktta vid gräns-
överskridande verksamhet i andra EES-länder.
Av direktiven följer att det i den svenska lagstiftningen skall införas krav på
information från såväl svenska som utländska försäkringsgivare i fråga om
försäkringar där riskerna finns (skadeförsäkring) resp. åtagandena skall
fullgöras (livförsäkring) i Sverige. I internpromemorian förutsattes att de
delar av direktiven som avser informationen till försäkringstagarna skulle
införlivas i svensk rätt i samband med införandet av den nya
försäkringsavtalslag som är under utarbetande. Det är för närvarande oklart när
den nya försäkringsavtalslagen kan träda i kraft. Under inga förhållanden kommer
detta att ske under 1995. Med hänsyn till intresset att inte ytterligare försena
EG-harmoniseringen på försäkringsområdet bör frågan om informationskraven i
stället behandlas i detta lagstiftningsärende.
Informationsreglerna i direktiven, särskilt beträffande livförsäkring, är av
detaljkaraktär. Enligt regeringens uppfattning bör regler av detta slag normalt
inte tas in i lag, om inte detta krävs av konstitutionella skäl. Eftersom
informationskraven, som också Försäkringsutredningen anfört, sedda för sig får
anses som näringsrättsliga torde hinder inte möta mot att de i stället för att
tas in i lag regleras i förordning eller föreskrifter (se även prop. 1994/95:50
s. 283 ff.) Denna bedömning bygger på att överträdelser av informationsreglerna
sanktioneras endast av offentligrättsliga åtgärder som bara Finansinspektionen
och regeringen kan tillgripa. Om det vid det fortsatta arbetet med utarbetandet
av den nya försäkringsavtalslagen skulle anses lämpligt att till sådana över-
trädelser knyta civilrättsliga påföljder som skadestånd eller avtalsogiltighet
får frågan om informationskravens författningsreglering emellertid övervägas på
nytt.
Nya regler om information som svarar mot bestämmelserna i direktiven bör
således enligt regeringens bedömning i stället för att tas in i FRL, LUF och LEF
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansin-
spektionen. Avsikten är att delegationsmöjligheten skall utnyttjas och att det
skall anförtros åt Finansinspektionen att genom myndighetsföreskrifter införliva
de aktuella informationsbestämmelserna. Dessa föreskrifter kan även innehålla
bestämmelser om sådan information som anges i avsnitt 5.5.5.
Beaktande av de synpunkter som framkommit vid remissförfarandet blir således i
första hand en fråga för Finansinspektionen. Det finns dock trots detta skäl att
här kommentera vissa av de frågor som remissinstanserna tagit upp. Den infor-
mation Finansinspektionen och Riksskatteverket ansett vara behövlig torde inte
fordra några ytterligare regler utöver de som följer av bestämmelserna i bilaga
2 till det tredje livförsäkringsdirektivet. Fördelning av återbäring behandlas
där i punkten a) 8. I punkten a) 14 föreskrivs att information skall lämnas om
de skatteregler som gäller för den aktuella försäkringstypen. Häri torde
innefattas de särskilda skatterättsligt grundade reglerna för
pensionsförsäkringar som bl.a. innebär att försäkringstagarens dispositionsrätt
till inbetalda belopp är inskränkt.
Försäkringsförbundet har vidare i ett brev ställt till Justitiedepartementet,
vilket även getts in till Finansdepartementet (dnr 4484/94) tagit upp bl.a.
vissa frågor rörande införlivandet av försäkringsdirektivens informationsregler.
Det gäller främst avgränsningen av informationsskyldigheten vid försäkringar i
anställningsförhållanden, där arbetsgivaren tecknar försäkringar för sina
anställda och där försäkringstagaren och den försäkrade således inte är samma
person. Förbundet pekar på att den information det är fråga om främst torde vara
av intresse för den anställde i egenskap av försäkrad och inte för arbetsgivaren
såsom försäkringstagare. Förbundet anser därför att informationsbestämmelserna
såvitt gäller mottagaren av informationen bör ges en neutral utformning, så att
försäkringsbolaget har möjlighet att informera antingen arbetsgivaren i egenskap
av försäkringstagare eller den anställde i egenskap av försäkrad. Som redovisats
ovan skall enligt direktivet informationen lämnas till försäkringstagaren (the
policy-holder). Eftersom direktivet i dessa delar avser att skapa en för
samtliga medlemsländer gemensam lägsta standard bör direktivtexterna tolkas
försiktigt. Det måste då anses tveksamt om formuleringarna i direktiven medger
valfrihet i fråga om till vem informationen skall lämnas. Förbundets påpekande,
att informationen ofta är av störst intresse för den anställde, är emellertid
befogat. Problemet torde dock kunna lösas utan att valfrihet i fråga om
mottagaren anges i lagtexten. Några hinder mot att ändå ge de anställda
information, antingen direkt eller genom arbetsgivarens försorg, finns givetvis
inte. De svenska bestämmelserna bör därför utformas efter förebild av
direktivens regler.
166

6 En inre marknad för försäkringstjänster

6.1 En enda auktorisation

Regeringens förslag: Svenska försäkringsbolag får efter ett under-
rättelseförfarande etablera filial eller agentur (sekundäretablering) eller
bedriva gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES-land. På motsvarande sätt
får försäkringsgivare från ett annat EES-land etablera sig eller driva
gränsöverskridande verksamhet i Sverige utan särskilt tillstånd. Kravet på att
bolagsordningen skall ange det geografiska området för ett försäkringsbolags
verksamhet avskaffas för verksamhet som bedrivs inom EES.
Internpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
förslaget.
EG:s regler: Principen om en enda auktorisation är en av de grundläggande
förutsättningarna för en fungerande inre marknad för finansiella tjänster.
Principen har genomförts för fondföretag i det s.k. UCITS-direktivet
(85/611/EEG), för banker och andra kreditinstitut i det andra
banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) samt för värdepappersföretag i direktivet
(93/22/EEG) om investeringstjänster inom värdepappersområdet. Reglerna har
införlivats i den svenska lagstiftningen för fondföretag genom (prop.
1992/93:90, bet 1992/93:NU10, rskr. 1992/93:110, SFS 1992:1320), för banker och
andra kreditinstitut genom (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93:NU9, rskr.
1992/93:109, SFS 1992:1613 och 1992:1610) och för andra företag än
kreditinstitut som tillhandahåller värdepapperstjänster (värdepappersföretag)
genom (prop. 1994/95:50, bet. 1994/95:NU 12, rskr. 1994/95:164, SFS 1994:2004).
Principen om en enda auktorisation innebär att hemlandets auktorisation skall
vara gällande inom hela EES-området, artikel 7 i både första skade-
försäkringsdirektivet och livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt
artikel 5 i tredje skadeförsäkringsdirektivetoch artikel 4 i tredje livför-
säkringsdirektivet). Auktorisationen skall ge en försäkringsgivare rätt att
bedriva verksamhet i ett annat EES-land med stöd av etableringsfriheten och
friheten att tillhandahålla tjänster. Direktiven behandlar verksamhet såväl
genom sekundäretablering i ett värdland som genom gränsöverskridande verksamhet.
Även tillsynsmyndigheternas roll behandlas i direktiven.

Sekundäretablering

Artikel 10 i både första skadeförsäkringsdirektivet och livförsäkringsdirektivet
(i dess lydelse enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och
tredje livförsäkringsdirektivet) behandlar vad som åligger en försäkringsgivare
som önskar etablera en filial i ett annat medlemsland. I direktiven omfattar
begreppet filial även agentur, se artikel 1.b i både tredje
skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet.
Direktivbestämmelsen innebär också att likartade etableringsformer som anges i
artikel 3 i både andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäk-
ringsdirektivet omfattas av filialbegreppet. I den fortsatta framställningen
används benämningen sekundäretablering som sammanfattande beteckning för filial,
agentur och liknande etableringsformer.
En försäkringsgivare som önskar göra sekundäretablering inom en annan
medlemsstats territorium skall underrätta hemlandets behöriga myndigheter.
Underrättelsen skall innehålla uppgifter om var (i vilket land och på vilken
adress) sekundäretableringen skall inrättas och namnet på företrädaren för
sekundäretableringen. Dessutom skall underrättelsen innehålla en verksamhetsplan
som anger vad för verksamhet som skall bedrivas från sekundäretableringen samt
dess organisation. Om försäkringsgivaren skall meddela trafikförsäkring
(försäkring av motorfordonsansvar med undantag av fraktförares ansvar), skall
försäkringsgivaren också bifoga en försäkran om medlemskap i värdlandets
nationella försäkringsbyrå och nationell garantifond. Om en försäkringsgivare
som redan driver verksamhet i ett annat EES-land från en sekundäretablering
ämnar ändra verksamhetsplanen, byta adress eller utnämna ny företrädare för
sekundäretableringen, skall hemlandets tillsynsmyndighet underrättas om det
minst en månad i förväg.
När en försäkringsgivare underrättat hemlandsmyndigheten om avsikten att
inrätta en sekundäretablering, skall hemlandsmyndigheten inom tre månader från
mottagandet av underrättelsen vidarebefordra den till värdlandets behöriga
myndighet och underrätta den berörda försäkringsgivaren om detta.
Hemlandsmyndigheten skall även till värdlandsmyndigheten intyga att
försäkringsgivarens kapitalbas inte understiger solvensmarginalen.
Hemlandsmyndigheten skall inte vidarebefordra underrättelsen om den har
anledning att ifrågasätta försäkringsgivarens anseende, administrativa struktur
eller finansiella situation eller hyser tvivel om företagsledarnas eller det
befullmäktigade ombudets personliga lämplighet och yrkesmässiga kvalifikationer
och erfarenheter i samband med den planerade verksamheten.
Om hemlandsmyndigheten finner att förutsättningarna inte är uppfyllda och
därför inte vidarebefordrar försäkringsgivarens anmälan till värdlands-
myndigheten skall hemlandsmyndigheten inom tre månader underrätta
försäkringsgivaren om sitt ställningstagande och ange skälen härför. En
försäkringsgivare skall ha rätt till domstolsprövning vid tillsynsmyndighetens
vägran eller underlåtenhet att vidarebefordra anmälningen. Detsamma gäller när
försäkringsgivaren redan driver en sekundäretablering i ett annat EES-land och
hemlandsmyndigheten inte godtar en ändring av verksamhetsplan, adress eller
företrädare.
Enligt principen om en enda auktorisation saknar värdlandet och dess myn-
digheter möjlighet att hindra att en försäkringsgivare etablerar sig inom dess
territorium. I stället skall värdlandsmyndigheten underrätta hem-
landsmyndigheten om vilka villkor som, med hänsyn till det allmänna bästa,
enligt värdlandets regler gäller för verksamheten, se artikel 10.4 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse
enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet). En sådan underrättelse skall göras inom två månader
från det att värdlandsmyndigheten tog emot hemlandsmyndighetens underrättelse.
Försäkringsgivaren får genomföra etableringen och påbörja sin verksamhet när
tidsfristen löpt ut eller, om värdlandsmyndigheten dessförinnan underrättat
hemlandsmyndigheten, vid den tidpunkten. Se vidare om begreppet det allmänna
bästa i avsnitt 6.3.

Gränsöverskridande verksamhet

Artiklarna 14, 16 och 17 i andra skadeförsäkringsdirektivet och artiklarna 11,
14 och 17 i andra livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artiklarna 34,
35 och 36 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje liv-
försäkringsdirektivet innehåller bestämmelser om gränsöverskridande verksamhet
som är snarlika dem som gäller för etablering. Bestämmelserna innebär att
gränsöverskridande verksamhet kan drivas med stöd av auktorisation i hemlandet.
En försäkringsgivare som ämnar driva gränsöverskridande verksamhet i ett annat
medlemsland skall göra en anmälan till hemlandets behöriga myndighet och ange
vilket eller vilka slag av risker man kommer att försäkra (tredje
skadeförsäkringsdirektivet) resp. vilka åtaganden man kommer att göra (tredje
livförsäkringsdirektivet).
Hemlandsmyndigheten skall inom en månad efter anmälan från försäkringsgivaren
överlämna ett intyg till värdlandsmyndigheten om att försäkringsföretagets
kapitalbas inte understiger solvensmarginalen, vilka försäkringsklasser
försäkringsföretaget har auktorisation att erbjuda samt vilka risker eller
åtaganden som försäkringsgivaren avser att försäkra. Om hemlandsmyndigheten
finner att informationen inte skall vidarebefordras till värdlandsmyndigheten
skall försäkringsgivaren underrrättas om det inom en månad varvid
hemlandsmyndigheten skall ange skälen för sitt ställningstagande. Ett
avslagsbeslut eller underlåtenhet att fatta beslut skall kunna överprövas av
domstol. Hemlandsmyndigheten skall samtidigt som den översänder anmälan till
värdlandsmyndigheten underrätta försäkringsgivaren. Försäkringsgivaren får
påbörja den gränsöverskridande verksamheten samma dag som underrättelsen mottas.
Värdlandet har ingen möjlighet att motsätta sig en gränsöverskridande verksamhet
om hemlandsmyndigheten översänt informationen till värdlandsmyndigheten. En
försäkringsgivare som redan bedriver gränsöverskridande verksamhet skall, om
något förhållande som angetts i den ursprungliga anmälan till hem-
landsmyndigheten ändras, meddela myndigheten i förväg.
Skälen för regeringens förslag:

Koncession för svenska försäkringsbolag

Den ursprungliga lydelsen av artikel 7.1 i både första skadeförsäkringsdirek-
tivet och första livförsäkringsdirektivet innebar att en auktorisation för
etablering av huvudkontor skulle vara gällande inom hela medlemsstatens
territorium. Det fanns dock enligt direktivbestämmelsen en möjlighet att
begränsa auktorisationen till en del av medlemsstatens territorium. Genom den
tredje generationens försäkringsdirektiv har direktivbestämmelsen ändrats på så
sätt att en auktorisation är gällande inom hela gemenskapen (se artikel 5 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 4 i tredje
livförsäkringsdirektivet). Auktorisationen skall ge försäkringsgivaren rätt att
bedriva försäkringsverksamhet inom gemenskapen med stöd av etableringsfriheten
och friheten att tillhandahålla tjänster.
Frågan är om EG:s regel om auktorisationens geografiska räckvidd föranleder
någon ändring i den svenska lagstiftningen.
Enligt 2 kap. 5 § FRL skall bolagsordningen ange bl.a. området för för-
säkringsbolagets verksamhet, om det gäller direkt försäkring i Sverige, och, i
förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i utlandet. I
samband med koncessionsprövningen prövar regeringen att bolagsordningen
överensstämmer med FRL. Regeringen stadfäster sedan bolagsordningen och beviljar
koncession, om den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet.
Enligt regeringens mening har bolagsordningen en sådan betydelse för
koncessionsprövningen att det starkt kan sättas i fråga om de nuvarande bestäm-
melserna om att bolagsordningen måste innehålla det geografiska verk-
samhetsområdet är förenliga med de aktuella direktivbestämmelserna. Regeringen
anser därför att de nuvarande bestämmelserna i FRL om bolagsordningens innehåll
bör ändras så att det endast är obligatoriskt att ange om bolaget avser att
driva försäkringsrörelse utanför EES.
Den nya bestämmelsen bör inte utformas som ett förbud mot att i bolagsordningen
ange en geografisk begränsning inom EES. Det skall alltså stå stiftarna fritt
att, om de så önskar, ange en sådan begränsning. Med hänsyn till att det endast
blir obligatoriskt att ange om försäkringsrörelse skall bedrivas utanför EES får
en sådan frivillig begränsning anses förenlig med de aktuella
direktivbestämmelserna.
Det kan tilläggas att bestämmelserna i den tredje generationens direktiv inne-
bär att prövningen av om förutsättningar föreligger att bedriva verksamhet
utanför hemlandet görs av hemlandsmyndigheten i samband med att
försäkringsgivaren anmäler sin avsikt att driva verksamhet i ett annat EES-land.
De gällande svenska koncessionsreglerna grundas på att denna prövning görs i
samband med den ursprungliga koncessionsprövningen eller i anslutning till en
ändring i bolagsordningen såvitt avser verksamhetsområdet. Ett införlivande av
de nämnda direktivbestämmelserna innebär att nya bestämmelser bör införas om att
prövningen av om förutsättningar föreligger att bedriva verksamhet i ett annat
EES-land skall göras när försäkringsbolaget faktiskt avser att starta sådan
verksamhet och gör en anmälan om detta till Finansinspektionen.

Svenska försäkringsbolags sekundäretablering inom EES

För att underlätta framställningen infördes under redogörelsen för EES-avtalet
begreppet sekundäretablering som sammanfattande benämning på filial, agentur
och liknande etableringsformer. Beteckningen bör även införas i
försäkringslagstiftningen (se kommentaren till 2 a kap. FRL). Uttrycket fast
driftställe som infördes i försäkringslagstiftningen den 1 januari 1994,
omfattar, till skillnad från sekundäretablering, även huvudkontor (se prop.
1992/93:257 s.166 samt förslaget till ny 2 kap. 2 § LEF).
Direktivens bestämmelser om sekundäretablering föranleder ändringar i FRL.
Försäkringsbolag som avser att inrätta en sekundäretablering i ett annat
EES-land skall först underrätta Finansinspektionen. Underrättelsen skall inne-
hålla uppgift om i vilket land sekundäretableringen skall inrättas, en plan för
den tilltänkta verksamheten med angivande av sekundäretableringens organisation
och vilket slags försäkringsverksamhet som skall drivas, uppgift om
sekundäretableringens adress samt om vem som är dess företrädare. Om
inspektionen efter en prövning av bolagets organisation, finansiella situation
och företrädarnas kompetens och erfarenhet finner att det inte föreligger något
hinder för den planerade verksamheten skall inspektionen inom tre månader
vidarebefordra underrättelsen till värdlandsmyndigheten tillsammans med ett
intyg om att försäkringsbolaget har en tillräcklig kapitalbas.
Värdlandsmyndigheten har därefter två månader på sig att inkomma med information
om nationella villkor för verksamheten motiverade av hänsyn till det allmänna
bästa, (i avsnitt 6.3 behandlas begreppet det allmänna bästa). Ett beslut av
Finansinspektionen att inte vidarebefordra en anmälan om en tilltänkt
utlandsetablering skall motiveras. Till följd av förvaltningslagens (1986:223)
bestämmelser om motivering av beslut (20 §) uppfyller Sverige direktivens krav i
det hänseendet. I fråga om möjligheterna att överklaga sådana beslut föranleder
direktivbestämmelserna justeringar i FRL. Även underlåtenhet att underrätta
värdlandsmyndigheten eller att meddela avslagsbeslut inom tre månader skall
kunna föranleda domstolsprövning. I avsnitt 7 om straff och överklaganden
föreslås ändrade regler om överklagande av Finansinspektionens beslut och om
domstolsprövning i vissa fall vid underlåtelse att meddela underrättelse eller
avslagsbeslut.

EES-försäkringsgivares sekundäretablering i Sverige

Enligt nu gällande regler krävs koncession för en försäkringsgivare med säte i
ett annat EES-land att driva försäkringsverksamhet från en sekundäretablering i
Sverige (2 kap. 1 § LEF). Koncession kan beviljas för etablering av en agentur
eller en filial eller, när det gäller en försäkringssammanslutning som t.ex.
Lloyd''''s, en generalrepresentation.
Direktivens bestämmelser föranleder omfattande ändringar i LEF. Ändringarna
innebär i huvudsak att den utländska försäkringsgivaren utan svensk koncession
skall kunna etablera sig här. Hemlandsmyndigheten skall i stället underrätta
Finansinspektionen om den planerade verksamheten på motsvarande sätt som
inspektionen skall göra vid ett svenskt försäkringsbolags sekundäretablering
inom EES. Inspektionen skall därefter underrätta hemlandsmyndigheten om
eventuella svenska regler som, med hänsyn till det allmänna bästa, gäller för
verksamheten här, (se angående begreppet det allmänna bästa avsnitt 6.3).
Försäkringsgivaren har dock under alla förhållanden - alltså även om någon
underrättelse inte sker från inspektionen - rätt att påbörja verksamheten två
månader efter det att Finansinspektionen har tagit emot ett meddelande från
hemlandsmyndigheten om den planerade verksamheten. Även om det således inte län-
gre krävs svensk koncession för en EES-försäkringsgivare som ämnar driva
verksamhet från en sekundäretablering här, skall etableringen fortfarande ske
med antagande av någon här i landet vedertagen form (generalagentur, filial
eller generalrepresentation).

Svenska försäkringsbolags gränsöverskridande verksamhet inom EES

Försäkringsbolag som vill driva gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land måste idag underrätta Finansinspektionen om sin avsikt samt bifoga en
plan över den planerade verksamheten (2 a kap. 1 § FRL). Underrättelse till
inspektionen krävs även när bolaget avser att marknadsföra försäkringar i
Sverige från en agentur eller filial i ett annat EES-land avseende risker
belägna här i landet (2 a kap. 2 § FRL).
De nuvarande bestämmelserna om gränsöverskridande verksamhet i FRL måste ändras
på i huvudsak följande sätt. Innan ett försäkringsbolag får börja driva
gränsöverskridande verksamhet gentemot ett annat EES-land skall
Finansinspektionen underrättas om bolagets avsikter. Underrättelsen skall
innehålla information om vilken typ av risker resp. åtaganden bolaget avser att
försäkra. Inspektionen skall inom en månad vidarebefordra försäkringsbolagets
underrättelse om gränsöverskridande verksamhet till mottagarlandet och samtidigt
informera om vilka försäkringsklasser försäkringsföretagets har auktorisation
att erbjuda och överlämna ett intyg om att försäkringsföretagets kapitalbas inte
understiger solvensmarginalen. Försäkringsbolaget får påbörja verksamheten när
det mottagit underrättelse från inspektionen om att informationen har avlämnats
till mottagarlandet. Ovanstående gäller även när bolagets underrättelse rör
ändring av en pågående verksamhet. Inspektionen har alltså en månad på sig att
motsätta sig den planerade verksamheten eller ändring av pågående verksamhet om
man finner att förutsättning för densamma saknas. Finansinspektionens beslut om
att inte vidarebefordra ett försäkringsbolags underrättelse till
värdlandsmyndigheten skall kunna överklagas hos kammarrätten. I de fall när
inspektionen underlåter att vidarebefordra en underrättelse skall
försäkringsbolaget kunna använda sig av samma procedur som ifråga om
underlåtelse vid svenska försäkringsbolags sekundäretablering inom EES dvs.
begära kammarrättens förklaring att ärendet onödigt uppehålls (se vidare avsnitt
7 om straff och överklaganden).

EES-försäkringsgivares gränsöverskridande verksamhet i Sverige

Vid gränsöverskridande verksamhet med livförsäkringar som riktar sig till
enskilda personligen krävs idag koncession för utländska EES-försäkringsgivare
om verksamheten sker utan förmedling av en försäkringsgivare med koncession i
Sverige. I andra fall räcker det med att den gränsöverskridande verksamheten
föregås av anmälan till Finansinspektionen (2 kap. 2 § LEF).
De nu gällande bestämmelserna i LEF för utländska EES-försäkringsgivare att
driva gränsöverskridande verksamhet måste i stor utsträckning ändras. Den
utländska EES-försäkringsgivaren skall få börja driva gränsöverskridande
verksamhet här i landet så snart Finansinspektionen från försäkringsgivarens
hemlandsmyndighet har mottagit ett intyg om att försäkringsföretagets kapitalbas
inte understiger solvensmarginalen och information om vilka försäkringsklasser
försäkringsföretagets har auktorisation att erbjuda samt vilka risker eller
åtaganden som försäkringsgivaren avser att försäkra, och försäkringsgivaren
underrättats om att informationen översänts. Värdlandet får emellertid kräva
att, när det gäller trafikförsäkring, försäkringsgivaren utser en representant
och anger dennes adress samt att försäkringsgivaren avger en förklaring om att
man är medlem i värdlandets nationella försäkringsbyrå och garantifond (i Sve-
rige Trafikförsäkringsföreningen). Bestämmelser om representant för trafik-
försäkringsgivare har redan införts i 5 § trafikskadelagen (SFS 1993:1307).
Representanten skall företräda försäkringsgivaren vid försäkringsfall och ha
behörighet att svara för försäkringsgivaren inför domstol, m.m. Dessa regler bör
behållas oförändrade.

6.2 Hemlandstillsyn

Regeringens förslag: Svenska försäkringsbolags verksamhet inom EES-området skall
i första hand stå under Finansinspektionens tillsyn. Verksamhet som en utländsk
EES-försäkringsgivare driver i Sverige skall i första hand stå under tillsyn av
behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland.
Regler om utökade tillsynsbefogenheter för Finansinspektionen införs. Reglerna
om befogenhet för inspektionen att inskränka ett försäkringsbolags förfogande
över sina tillgångar utökas. Inspektionen skall även ha befogenhet att anmoda
ett EES-land där ett svenskt försäkringsbolag driver verksamhet att vidta
åtgärder motsvarande de inspektionen vidtagit.
En EES-försäkringsgivares hemlandsmyndighet får efter anmälan till
Finansinspektionen företa inspektion på platsen av en försäkringsgivares
sekundäretablering här i landet. Finansinspektionen skall bistå och samarbeta
med hemlandsmyndigheten i dess tillsyn. Om en EES-försäkringsgivare visar sig
olämplig att driva verksamhet här i landet skall inspektionen meddela detta till
hemlandsmyndigheten som har att vidta åtgärder. Inspektionen har dock möjlighet
att i speciellt brådskande fall vidta vissa åtgärder utan att meddela hemlands-
myndigheten.
Internpromemorians förslag: I promemorian föreslås inte någon möjlighet att
inskränka ett bolags rätt att förfoga över sina tillgångar vid förverkande av
bolagets koncession. Inte heller föreslås möjlighet för inspektionen att anmoda
ett försäkringsbolags värdlandsmyndighet att vidta motsvarande åtgärder. I
promemorian föreslås dock vidare en möjlighet för inspektionen att i vissa
brådskande fall utan att först ha hört hemlandsmyndigheten bestämma hur
verksamheten skall bedrivas.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund har påpekat att inskränkning av ett
försäkringsbolags rätt att förfoga över sina tillgångar redan när kapitalbasen
underskrider solvensmarginalen enligt direktiven endast tillåts i undantagsfall.
Vidare föreskriver direktiven att möjlighet till inskränkning även föreligger
när det finns risk för att ett bolags finansiella ställning ytterligare kommer
att försämras. Advokatsamfundet har dessutom som sin uppfattning uttalat att det
faktum att promemorians förslag saknar regler om konsekvenser av förfogande i
strid med beslut om inskränkning av förfoganderätten skall tolkas som att
rättshandlingen inte blir civilrättsligt ogiltig.

EG:s regler

Hemlandstillsynens omfattning

Hemlandets tillsynsmyndighet är enligt direktiven ensam ansvarig för den
finansiella tillsynen av de försäkringsgivare som har sitt säte i landet. Detta
gäller oavsett var inom gemenskapen försäkringsgivaren driver sin verksamhet och
oavsett om dennes verksamhet i en annan medlemsstat drivs från en
sekundäretablering eller genom gränsöverskridande verksamhet.
Hemlandsmyndigheten skall dessutom kräva att försäkringsgivarna har sunda
metoder för administration och bokföring samt lämpliga rutiner för intern
kontroll, artikel 13 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 15 i första
livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 9 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 8 i tredje livförsäkringsdirektivet).
Hemlandsmyndigheten skall ha löpande tillsyn över att försäkringsgivaren, även
efter det att auktorisation beviljats, uppfyller förutsättningarna för
auktorisation i enlighet med artikel 8 i både första skadeförsäkringsdirektivet
och första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 6 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet).
Grund för återkallelse föreligger när ett försäkringsbolag inte längre uppfyller
villkoren för att bedriva försäkringsverksamhet, artikel 22.1 b i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 26.1 b i första livförsäkringsdirektivet
(i dess lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 13 i tredje livförsäkringsdirektivet).

Medel för tillsynen

Inom ramen för sin tillsyn skall hemlandsmyndigheten kunna genomföra inspek-
tioner på plats hos sekundäretableringar i andra länder, dock först efter att ha
informerat värdlandsmyndigheten, artikel 14 i första skadeförsäkringsdirektivet
och artikel 16 i första livförsäkringsdirektivet (i lydelse enligt artikel 10 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 9 i tredje
livförsäkringsdirektivet). Värdlandsmyndigheten får medverka vid en sådan
kontroll.
Hemlandet skall ålägga en försäkringsgivare att återkommande ge in redovisning
och övrig dokumentation om verksamheten inom EG som behövs för tillsynen,
artikel 19 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 23 i första
livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 11 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och 10 i tredje livförsäkringsdirektivet).
Varje medlemsstat skall vidta alla åtgärder som behövs för att dess behöriga
myndighet skall få de befogenheter och resurser som behövs för tillsyn över
försäkringsgivare i och utanför den egna medlemsstaten. I direktiven nämns
särskilt åtgärder som gör det möjligt att göra ingående undersökningar genom
inhämtande av uppgifter och begäran att få in handlingar angående
försäkringsrörelsen samt genom inspektion på plats i ett företags lokaler.
Vidare skall myndigheten ha möjlighet att vidta alla nödvändiga och lämpliga
åtgärder beträffande företaget, dess ledning eller personer med avgörande
inflytande över företaget för att se till att verksamheten bedrivs i enlighet
med nationella lagar och författningar, att försäkringsgivaren följer
verksamhetsplanen i dess tvingande delar samt att förhindra och undanröja
missförhållanden som är till förfång för försäkringstagarna. Varje medlemsstat
skall dessutom ge sin behöriga myndighet befogenhet att tillse att
försäkringsgivaren fullgör sina åligganden i dessa hänseenden, om nödvändigt
genom att använda tvångsmedel, och vid behov på rättslig väg.
Enligt artikel 8 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeför-
säkringsdirektivet och artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet) samt artikel
29 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet
får hemlandsmyndigheten inte anta bestämmelser om krav på förhandsgodkännande
eller löpande redovisning av allmänna eller särskilda villkor, premietariffer
eller av formulär och andra tryckta handlingar för användning i mellanhavanden
med försäkringstagarna. För livförsäkring gäller förbudet även tekniska grunder
för premieberäkning och beräkning av tekniska avsättningar. Förbudet avser krav
på såväl redovisning vid själva koncessionstillfället som anmälan under verksam-
hetens gång. Dock får hemlandet föreskriva regelmässig underrättelse av tekniska
grunder för premieberäkning och beräkning av tekniska avsättningar för att
kontrollera att nationella bestämmelser rörande försäkringsmatematiska principer
efterlevs. Förbudet för förhandsgranskning av grunder för
försäkringsverksamheten behandlas särskilt i avsnitt 5.2. Enligt artikel 29 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet får dock hemlandsmyndigheten genom stick-
provskontroll kräva att försäkringsvillkor och andra dokument företes för att
kontrollera överensstämmelse med de nationella bestämmelserna rörande
försäkringsavtal.
Hemlandets tillsyn över försäkringsgivares överlåtelse av sitt försäkrings-
bestånd behandlas särskilt i avsnitt 6.4.

Hemlandsmyndighetens ingripandemöjligheter

Om en försäkringsgivare inte följer bestämmelserna om försäkringstekni-ska
avsättningar eller inte uppfyller kraven på garantifondens storlek får
hemlandsmyndigheten förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar,
artikel 20 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 24 i första
livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 13 tredje skadeförsäk-
ringsdirektivet och artikel 12 i tredje livförsäkringsdirektivet). Sådana
åtgärder får i undantagsfall vidtas av hemlandsmyndigheten även när
solvensmarginalen underskrider den föreskrivna miniminivån om myndigheten
bedömer att försäkringsgivarens finansiella ställning ytterligare kommer att
försämras. Myndigheterna i de länder där försäkringsgivaren bedriver verksamhet
skall i förväg informeras om åtgärden. Även efter det att en åtgärd vidtagits
skall de behöriga myndigheterna i länder där försäkringsgivaren driver
verksamhet informeras och på begäran av hemlandsmyndigheten vidta samma åtgärder
beträffande de av försäkringsgivarens tillgångar som är belägna inom landet och
som anges av hemlandsmyndigheten. Enligt artikel 27 i första skadeförsäkrings-
direktivet, i dess lydelse enligt artikel 13 i assistansdirektivet (84/641/EEG),
och artikel 31.2 i första livförsäkringsdirektivet skall motsvarande gälla även
för agenturer och filialer till försäkringsgivare med huvudkontor utanför
gemenskapen.
I första generationens försäkringsdirektiv föreskrivs att grund för åter-
kallelse av auktorisationen föreligger när försäkringsgivaren inte inom angiven
tid vidtar de åtgärder som fastställts i en rekonstruktions- eller
finansieringsplan för återställande av ett företags finansiella ställning, när
försäkringsgivaren inte längre uppfyller villkoren för tillståndet eller när
försäkringsgivaren allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt de regler den
omfattas av. I tredje generationens försäkringsdirektiv, artikel 22 i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 26 i första livförsäkringsdirektivet (i
lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 13 i
tredje livförsäkringsdirektivet), har som ytterligare grunder för återkallande
av en auktorisation angivits att en försäkringsgivare inte utnyttjar
auktorisationen inom tolv månader, uttryckligen avstår från auktorisation eller
upphör att utöva verksamhet under en längre tid än sex månader. Enligt de nya
bestämmelserna är det hemlandsmyndigheten som återkallar auktorisationen även
beträffande bolagets verksamhet i andra medlemsstater. Detta har sin grund i att
en auktorisation som godkänts av hemlandet gäller inom hela EG enligt principen
om en enda auktorisation, se avsnitt 6.1. Hemlandsmyndigheten skall anmäla
återkallelse eller upphörande av auktorisationen till de behöriga myndigheterna
i övriga medlemsstater där försäkringsgivaren driver försäkringsverksamhet,
varpå dessa är skyldiga att hindra försäkringsgivaren från att där inleda ny
verksamhet. (Redan i första generationens försäkringsdirektiv stadgas om
hemlandsmyndighetens skyldighet att i samarbete med värdlandsmyndigheterna vidta
alla de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen varvid
särskilt poängteras möjligheten att i detta syfte inskränka försäkringsgivarens
rätt att förfoga över sina tillgångar).

Värdlandsmyndighetens befogenheter

Reglerna om hemlandstillsyn innebär inte att värdlandets lagar saknar til-
lämpning för försäkringsgivare som driver försäkringsverksamhet genom en
sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet inom värdlandets
territorium, eller att allt ansvar och alla befogenheter tas ifrån
värdlandsmyndigheten. Innan verksamheten vid en sekundäretablering inleds skall
värdlandsmyndigheten ha viss tid på sig att ange under vilka villkor som
verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall vara motiverade av hänsyn till
det allmänna bästa, (se avsnitt 6.3 om begreppet det allmänna bästa).
Enligt artikel 45 i tredje skadeförsäkringsdirektivet får medlemsstaterna före-
skriva att de försäkringsgivare som driver verksamhet inom deras territorium
skall ansluta sig till och delta i garantisystem som är avsedda att säkerställa
utbetalning av försäkringsersättning till försäkringstagare och skadelidande
tredje man. En förutsättning för att kräva anslutning till en sådan
garantiordning är att kravet även gäller inhemska försäkringsgivare.
Värdlandets myndighet får i likhet med hemlandsmyndigheten inte anta
bestämmelser om krav på förhandsgodkännande eller löpande redovisning av
allmänna eller särskilda villkor, premietariffer eller av formulär och andra
tryckta handlingar för användning i mellanhavanden med försäkringstagarna. För
livförsäkring gäller förbudet även tekniska grunder för premieberäkning och
beräkning av tekniska avsättningar. Under verksamhetens gång får dock
värdlandsmyndigheten kräva redovisning av villkor och andra tryckta handlingar
för att genom stickprovskontroll kontrollera att dessa överensstämmer med den
nationella lagstiftningen rörande försäkringsavtal. Kontrollen får dock inte
vara ett villkor för en fortsatt verksamhet i landet. Detta följer av artiklarna
29 och 39 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet.
Värdlandsmyndigheten kan begära att få ta del av de dokument som den behöver
för kontroll av att nationella bestämmelser i övrigt iakttas, artikel 40 i både
tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet. I den mån
begäran avser områden reglerade av EG är en förutsättning givetvis att det inte
strider mot diskrimineringsprincipen, dvs. reglerna skall inte syfta till ett
gynnande av försäkringsgivare som har värdlandet som hemland. Samma artikel ger
värdlandsmyndigheten rätt att ingripa mot utländska försäkringsgivare som
överträder föreskrifter som gäller för dem i värdlandet. Genom artikeln erhåller
värdlandet i stort sett samma möjligheter till ingripanden vad gäller
sekundäretableringar inom dess territorium som redan gäller gränsöverskridande
verksamhet enligt andra generationens direktiv.
Vid ingripanden skall värdlandsmyndigheten följa en viss procedur. Det i
artikeln anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten i första hand
skall anmoda försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om anmodan inte följs skall
myndigheten underrätta behörig hemlandsmyndighet som har att ingripa mot
försäkringsgivaren. Om missförhållandena inte upphör, trots att
hemlandsmyndigheten vidtagit åtgärder eller till följd av att ett ändamålsenligt
ingripande inte kan ske i hemlandet, får värdlandsmyndigheten vidta de åtgärder
som behövs för att fortsatta överträdelser skall förhindras. Om det
oundgängligen krävs får myndigheterna hindra den tredskande försäkringsgivaren
att ingå nya försäkringsavtal i värdlandet.
I vissa fall skall värdlandsmyndigheten vidta åtgärder efter anmaning av
hemlandsmyndigheten. Enligt artikel 22 i första skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 26 i första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 14 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 13 i tredje livförsäk-
ringsdirektivet) skall värdlandsmyndigheten efter anmälan från hem-
landsmyndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att hindra försäkringsgivaren
från att påbörja ny försäkringsverksamhet inom dess territorium när den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland återkallar försäkringsgivarens
auktorisation. Värdlandsmyndigheten skall också på begäran av
hemlandsmyndigheten begränsa eller förbjuda en försäkringsgivares förfoganderätt
över sina tillgångar. Ytterligare befogenheter för värdlandet på initiativ från
behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland framgår av avsnitt 6.4 om
överlåtelse av försäkringsbestånd.

Informationsutbyte och sekretess

Direktiven innehåller flera regler om informationsutbyte mellan till-
synsmyndigheterna samt mellan tillsynsmyndigheterna och försäkringsgivarna.
Artikel 38 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livför-
säkringsdirektivet ger medlemsstaten rätt att av en försäkringsgivare, som
driver verksamhet i landet med stöd av etableringsrätten eller friheten att
tillhandahålla tjänster, kräva att handlingar som skall lämnas till värdlandets
myndigheter skall vara skrivna på landets officiella språk.
Artikel 44 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 43 i tredje
livförsäkringsdirektivet innehåller en förpliktelse för försäkringsgivare som
driver verksamhet i en annan medlemsstat att förse hemlandets tillsynsmyndighet
med vissa uppgifter om verksamheten. Beträffande det närmare innehållet i
uppgifterna hänvisas till de aktuella bestämmelserna i direktiven, (bilaga 7 och
8). Hemlandets tillsynsmyndighet skall om det begärs överlämna en sammanfattning
av uppgifterna till de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där
försäkringsbolaget är sekundäretablerat eller driver gränsöverskridande
verksamhet.
Artikel 16 i tredje skadeförsäkringsdirektiv och artikel 15 i tredje liv-
försäkringsdirektivet innehåller regler om sekretess, tystnadsplikt och om
utbyte av information mellan tillsynsmyndigheterna.
Skälen för regeringens förslag: Genom införlivandet i svensk lagstiftning av
första och andra generationens försäkringsdirektiv genomfördes det första steget
mot hemlandstillsyn på så sätt att hemlandsmyndigheten har ansvar för tillsyn
över soliditeten (prop. 1992/93:257). Genom tredje generationens direktiv
genomförs nu hemlandstillsynen fullt ut.
Även om det inte sägs klart i direktiven måste hemlandstillsynen förstås så att
inte endast den egentliga tillsynen utan även vissa delar av hemlandets
relevanta lagstiftning blir gällande för företagens verksamhet i andra
EES-länder.
Beträffande frågan om vilket lands försäkringsavtalslag som skall tillämpas
finns särskilda EG-harmoniserade regler i lag (1993:645) om tillämplig lag för
vissa försäkringsavtal.
I propositionen om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning
av EES-avtalet (prop. 1992/93:257 s. 154) uttalade föredragande statsrådet att
det ligger i sakens natur att gränsöverskridande verksamhet i allt väsentligt
faller under de lagar som gäller i det land från vilket verksamheten bedrivs.
Svensk lags tillämplighet på verksamhet som utgår från här etablerade filialer
har för värdepappersföretags del berörts av regeringen i propositionen Nya
kapitaltäckningsregler (prop. 1994/95:50 s. 132 f.). De överväganden som gjorts
där är i huvudsak tillämpliga även på försäkringsgivare.
Såvitt gäller försäkringsgivares verksamhet här i landet genom agentur gör
direktiven ingen skillnad mellan filialer och agenturer. Visserligen utgör en
agentur inte en integrerad del av försäkringsgivaren utan är en självständig
juridisk eller fysisk person. Den verksamhet som bedrivs ingår dock i
försäkringsgivarens totala verksamhet. Hemlandsmyndigheten har därigenom ett
legitimt intresse av att effektivt kunna övervaka verksamheten i utlandet även
om den bedrivs genom självständig agentur. Även beträffande agenturer är därför
regeringens tidigare överväganden i prop. 1994/95:50 s. 132 f. tillämpliga.
Det kan tilläggas att svenska försäkringsavtalsrättsliga regler i huvudsak är
tillämpliga när det är fråga om svenska risker eller åtaganden.

Tillsynsmedel och befogenheter beträffande svenska försäkringsbolag

Direktiven anger en miniminivå för hemlandsmyndighetens tillsynsmedel och
befogenheter. Flera av dessa står redan idag till inspektionens förfogande,
t.ex. möjligheten att genom stickprovskontroll granska bolagens för-
säkringsvillkor och andra dokument och handlingar som bolaget använder i
mellanhavande med försäkringstagarna. Förbudet av förhandsgranskning av grunder
för försäkringsverksamheten behandlas särskilt i avsnitt 5.2.1.
Direktivbestämmelserna påkallar dock vissa förändringar. Ändringarna avser
utökad skyldighet att i vissa fall begränsa försäkringsbolagets förfoganderätt
över sina tillgångar samt en löpande prövning av ägare med kvalificerat innehav
i bolaget. Beträffande prövningen av större ägare, se avsnitt 5.1.
Enligt 19 kap. 11 § FRL får regeringen besluta om förbud eller begränsning av
ett försäkringsbolags förfoganderätt över sina tillgångar när bolaget inte
följer gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstekniska
skulder eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp. Bestämmelsen måste
i enlighet med direktiven ändras så att möjlighet till sådant ingripande
föreligger även när bolagets kapitalbas understiger solvensmarginalen och
bolagets finansiella ställning riskerar att ytterligare försämras. Vidare bör
det införas en möjlighet för inspektionen att begränsa eller förbjuda ett bolags
förfogande över sina tillgångar i avvaktan på rättens beslut enligt 14 kap. 3 §
FRL om likvidation med anledning av förverkande av bolagets koncession. För att
ge försäkringsbolaget möjlighet till materiell prövning av ett beslut om en
sådan inskränkning, och för att tillgodose de krav på snabbhet som ett sådant
ingripande påkallar, bör ett beslut om inskränkning av ett bolags förfoganderätt
fattas av Finansinspektionen istället för av regeringen.
Finansinspektionen har anmärkt att internpromemorian inte berör frågan om
löpande tillsyn av ledningens lämplighet och framhållit att inte heller
direktiven innehåller någon sådan regel.
Grund för återkallelse av koncession föreligger enligt artikel 22 i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 26 i första livförsäkringsdirektivet
bl.a. om försäkringsbolaget inte längre uppfyller villkoren för tillstånd att
bedriva försäkringsverksamhet. Bestämmelsen skall enligt regeringens mening
tolkas som ett mandat för en löpande tillsyn av bl.a. företagsledningens
lämplighet, (se även avsnitt 5.1.2). Finansinspektionens uppgift enligt 19 kap.
1 § FRL att löpande verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet får
därmed anses omfatta även denna prövning. Därmed föreligger också möjlighet för
Finansinspektionen att förelägga om rättelse eller återkalla koncessionen när
ett bolag inte uppfyller förutsättningarna för verksamheten (19 kap. 11 § FRL).
Till detta kommer att grund för återkallelse av koncessionen enligt 19 kap. 11 §
FRL föreligger om ett bolag inte längre uppfyller kraven på koncession.
När Finansinspektionen fattat beslut om att begränsa eller förbjuda ett bolags
förfoganderätt över sina tillgångar kan inspektionen anmoda värdlands-
myndigheterna att vidta motsvarande åtgärder beträffande de av bolagets
tillgångar som finns inom värdlandets territorium. En regel med den innebörden
bör därför införas i FRL. Motsvarande gäller när bolagets koncession förverkats
och åtgärder skall vidtas till skydd för försäkringstagarnas intressen. De
åtgärder som här står till inspektionens förfogande inkluderar en möjlighet att
begränsa eller förbjuda bolagets förfoganderätt över sina tillgångar.
Sveriges advokatsamfund har övervägt vilken civilrättslig innebörd ett för-
fogande i strid med ett förbud skall ha och därvid kommit fram till att det får
antas att sådana förfoganden är civilrättsligt giltiga. Regeringen delar
advokatsamfundets uppfattning om att ett förfogande i strid med Finans-
inspektionens förbud torde vara civilrättsligt giltigt. Sådant förfogande bör
dock kunna stävjas genom att förbudet förenas med vite. En möjlighet att förena
förbud med vite bör, på samma sätt som redan gäller enligt LEF, införas i FRL.
Vidare föreslås en uttrycklig regel om att inspektionen skall ingripa mot ett
försäkringsbolag som driver verksamhet i ett annat EES-land om den behöriga
myndigheten i det landet uppmärksammar inspektionen på att det råder
missförhållanden.

Tillsyn över utländska EES-försäkringsgivare

Finansinspektionen skall alltså inte utöva någon finansiell tillsyn över den
verksamhet som en försäkringsgivare från ett annat EES-land driver här i landet
genom sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet. Finansinspektionen
skall emellertid följa verksamheten i den mån det behövs för att fullgöra sina
skyldigheter i övrigt enligt svensk lag eller föreskrift som meddelats med stöd
av lag samt de regler inom hemlandsmyndighetens kompetensområde som värdlandet i
enlighet med direktiven tillåts behålla förutsatt att de är motiverade enligt
principen om det allmänna bästa, se avsnitt 6.3. Inspektionen får inte företa
någon granskning på förhand eller löpande av försäkringsvillkor, tekniska
grunder för beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar eller formulär
och andra tryckta handlingar för användning i mellanhavanden med försäkrings-
tagarna. Däremot har inspektionen möjlighet till granskning genom stick-
provskontroll av försäkringsvillkoren och formulär och andra tryckta handlingar
som används för mellanhavanden med försäkringstagarna.
Finansinspektionen skall, om försäkringsgivare inte följer de svenska
rättsregler som de är bundna av eller om försäkringsgivaren på annat sätt visar
sig vara olämplig att driva försäkringsverksamhet här, kunna förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse (artikel 40 i både tredje skade-
försäkringsdirektivet och livförsäkringsdirektivet). Om rättelse inte sker bör
inspektionen överlämna ärendet till hemlandsmyndigheten. Om hemlandsmyndighetens
ingripande inte heller hjälper skall inspektionen ha möjlighet att ingripa mot
överträdelsen och vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta
överträdelser. Detta får, om det oundgängligen krävs, ske genom förbud för
försäkringsgivaren att ingå nya försäkringsavtal. Inspektionen skall informera
och samråda med hemlandsmyndigheten innan åtgärder vidtas. I brådskande fall bör
inspektionen få vidta åtgärder för att förhindra ytterligare överträdelser även
om hemlandsmyndigheten inte informerats i förväg. De nu angivna reglerna bör
gälla oberoende av om verksamheten drivs från en sekundäretablering eller genom
gränsöverskridande verksamhet.
Sveriges advokatsamfund har efterlyst en möjlighet för inspektionen att i
brådskande fall förbjuda EES-försäkringsgivare att fritt förfoga över sina
tillgångar här i landet utan att invänta hemlandsmyndighetens samtycke.
Direktiven tillåter inte ett ingripande av värdlandsmyndigheten av den art som
advokatsamfundet efterlyser. Möjligheten att begränsa eller förbjuda
förfoganderätten av en försäkringsgivares tillgångar är knuten till den
finansiella tillsynen vilket är hemlandsmyndighetens exklusiva kompetensområde.
Artikel 40 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet ger som nämnts värdlandsmyndigheten möjlighet att
ingripa genom att t.ex. förhindra fortsatt verksamhet i landet när
försäkringsgivaren bryter mot regler inom värdlandets kompetensområde. Ett
exempel på ett sådant ingripande är när viss typ av försäkring inte är tillåten
i värdlandet med hänsyn till det allmänna bästa. Värdlandet har då möjlighet att
ingripa mot överträdelse av förbudet, i brådskande fall utan föregående samråd
med hemlandet. Inspektionen skall också under alla förhållanden biträda
hemlandsmyndigheten vid verkställigheten av ingripandena.
Enligt 5 kap. 14 § LEF skall Finansinspektionen förordna ett ombud för
företrädaren för en sekundäretablering, om en företrädare av en eller annan
anledning inte längre upprätthåller sin post. För att stå i överensstämmande med
principen om hemlandstillsyn bör dock initiativet till en sådan åtgärd komma
från hemlandsmyndigheten. Bara om saken inte tål uppskov på grund av att
försäkringstagarnas intressen äventyras bör Finansinspektionen kunna förordna om
ersättare för företrädaren och i så fall omgående informera hemlandsmyndigheten.
Av samma anledning bör de detaljerade regler upphävas som fastställer
Finansinspektionens befogenheter när en försäkringsgivares verksamhet här i
landet upphör. Det kan dock tänkas att inspektionen, inom ramen för sin
skyldighet att biträda hemlandsmyndigheten, på dess begäran ändå aktivt kommer
att få delta i avvecklingen av verksamheten.
I LEF finns också en rad detaljerade regler som anger förutsättningarna för en
försäkringsrörelses bedrivande och hur verksamheten skall drivas. Det finns
bestämmelser om bl.a. rapportering av försäkringstekniska skulder, grunder för
livförsäkringar, redovisning av tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska
skulderna för livförsäkring, skyldighet att föra register över dessa tillgångar
och försäkringstagarnas särskilda förmånsrätt i tillgångarna, samt att
försäkringstekniska beräkningar skall utföras under överinseende av en av
Finansinspektionen godtagen aktuarie. Det ankommer fortsättningsvis på
hemlandsmyndigheten att kontrollera att en försäkringsgivares verksamhet här i
landet är godtagbar i dessa hänseenden. Alla dessa regler skall därför upphävas.
Försäkringstagarnas särskilda förmånsrätt behandlas särskilt i avsnitt 5.5.10.
När det gäller skadeförsäkringsverksamhet får EES-försäkringsgivare enligt
direktiven tvingas att delta i en garantiordning för att säkerställa att
skadeersättning kan betalas till skadelidande försäkringstagare om en sådan
garantiordning finns enligt ett lands nationella bestämmelser. En sådan
skyldighet finns redan beträffande trafikförsäkring. En behandling av frågan om
inrättande av en allmän garantiordning ligger inom ramen för
Försäkringsutredningens fortsatta arbete. Mot den bakgrunden är regeringen inte
nu beredd att föreslå någon lagändring med anledning av den ifrågavarande
direktivbestämmelsen.

Informationsutbyte och sekretess

För att tillsynen över försäkringsgivare som verkar i olika länder skall bli
effektiv är det av största vikt att EG-reglerna om obligatoriskt utbyte av
information och fortlöpande samarbete mellan tillsynsmyndigheterna fungerar väl.
Enligt 19 kap. 1 § FRL och 22 a § LUF skall Finansinspektionen ha ett nära
samarbete med andra länders myndigheter. Enligt regeringens bedömning finns det
inte något behov av lagändring med anledning av direktivens bestämmelser.
Direktiven ger rättighet att kräva att den information som inges av en
EES-försäkringsgivare som driver försäkringsverksamhet i Sverige genom sekun-
däretablering eller gränsöverskridande verksamhet skall vara författad på
svenska. Enligt 8 kap. 3 § LEF skall en försäkringsgivare på begäran bifoga
bestyrkt svensk översättning av de handlingar som lämnas in.
Svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter regleras i
1 kap. 3 § tredje stycket i sekretesslagen. I prop. (1994/95:50) Nya
kapitaltäckningsregler m.m. s. 135 har regeringen gjort den bedömningen att
bestämmelsen ger Finansinspektionen goda möjligheter att i tillsynsarbetet lämna
ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter. Det finns inte
anledning att här göra en annan bedömning.
Såvitt avser sekretess för uppgifter som erhållits från en utländsk myndighet
har även den frågan behandlats av regeringen i nyss nämnd proposition.
Regeringens bedömning där, som det inte heller här finns anledning att frångå,
är att 8 kap. 5 § sekretesslagen är tillämplig på information som erhållits i
enlighet med bestämmelser grundade på EG-direktiv.

Skatterättsliga konsekvenser

De nya reglerna om gränsöverskridande verksamhet (och överlåtelse av liv-
försäkringsbestånd, se avsnitt 6.4) aktualiserar frågan om ändringar i
skattereglerna i syfte att säkerställa beskattningen. Regeringen avser att
återkomma i dessa frågor under våren.

6.3 Begreppet det allmänna bästa

Enligt artikel 28 (om förbud mot att hindra försäkringstagare från att teckna
försäkring) och artikel 41 (om förbud mot att hindra marknadsfö-ring i landet) i
tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet samt
artikel 54 i tredje skadeförsäkringsdirektivet (om sjukförsäkring), kan friheten
att tillhandahålla tjänster inskränkas om det kan motiveras med hänsyn till
skyddet av det allmänna bästa. Vid sekundäretablering skall värdlandsmyndigheten
enligt första skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivets
artikel 10 (i dess lydelse enligt artikel 32 i tredje skade- och
livförsäkringsdirektivet) meddela myndigheten i försäkringsgivarens hemland
vilka nationella regler, motiverade utifrån det allmänna bästa, som
försäkringsgivaren har att rätta sig efter. De nationella reglerna till skydd
för det allmänna bästa gäller dock för försäkringsgivaren även om
värdlandsmyndigheten skulle underlåta att informera om reglerna. Inget hindrar
alltså att myndigheten även vid uteblivet meddelande ingriper mot överträdelser
av reglerna. Värdlandsmyndighetens informationsskyldighet skall ses som ett
sätt att förebygga att en försäkringsgivare av okunskap om de nationella
reglerna gör sig skyldig till överträdelser av desamma.
I ingresserna till tredje skadeförsäkringsdirektivet ( punkt 19 ) och tredje
livförsäkringsdirektivet ( punkt 20 ) påpekas att det ligger i försäkringsta-
garnas intresse att ha tillgång till bredast möjliga försäkringsutbud så att de
kan välja vad som bäst motsvarar deras behov. Det land där risken är belägen
eller, när det gäller livförsäkring, landet där åtagandet har gjorts, har
ansvaret för att det inte finns några hinder för detta. Dock får inskränkning
göras om en försäkringsprodukt eller tillhandahållandet av den strider mot det
allmänna bästa i landet och det allmänna bästa inte redan är skyddat genom
regler i försäkringsgivarens hemland. Vidare skall inskränkningen stå i
proportion till det avsedda målet och vara objektivt nödvändig för att uppnå det
önskade skyddet. Inskränkningarna måste givetvis tillämpas utan diskriminering
på alla företag som är verksamma inom landet.
Det allmänna bästa har även behandlats av EG-domstolen i de s.k. koassuransdo-
marna från 1986. Domstolen angav därvid kriterier för accepterande av sådana
restriktioner liknande de som nu återfinns i ingresserna till den tredje
generationens försäkringsdirektiv.
Ur domstolens uttalande kan uttolkas att vissa nationella restriktioner
accepteras om de syftar till att skydda det allmänna bästa i väntan på att
harmoniseringen och samordningen av medlemsstaternas normer på området
framskridit. Efter hand som arbetet med EG-harmoniseringen gått framåt sedan
1986, framför allt genom antagandet av tredje generationens försäkringsdirektiv,
bör utrymmet för inskränkningar med hänvisning till det allmänna bästa ha min-
skat. Direktiven lämnar dock som nämnts öppningar där inskränkningar motiverade
av hänsyn till det allmänna bästa är möjliga. Som exempel på nationell regel som
fortfarande anses innebära en försvarbar inskränkning av den inre marknadens
fria rörlighet för tjänster och principen om produktfrihet brukar nämnas
förbudet i Italien för dess medborgare att teckna kidnappningsförsäkring. Det
anses föreligga en risk för en ökning av antalet kidnappningar om det finns en
försäkring som gör det möjligt för brottslingen att få ut en lösesumma. Ett
förbud mot en försäkring som så uppenbart medför risk för ökad grov brottslighet
i ett land, ställt mot försäkringens existensberättigande och den förlust
marknaden skulle lida om den förbjöds, får anses vara en proportionell åtgärd
utifrån det allmänna bästa och därmed ett godtagbart undantag från principen om
produktfrihet.
I förarbetena till den lagstiftning som införlivar den tredje generationens
försäkringsdirektiv med dansk rätt hävdas bl.a. följande. Inskränkande
nationella regler om försäkringsavtal, produktansvar och allmänna för-
säkringsvillkor är godtagbara så länge de kan motiveras med stöd av den
principen om det allmänna bästa. Dessa områden är inte EG-harmoniserade och
därför endast underkastade nationell kompetens. När det gäller de områden där
regelverket harmoniserats krävs att en möjlighet till undantag uttryckligen
anvisas i en direktivbestämmelse. Sådana möjligheter ges i artiklarna rörande
produktfrihet, marknadsföring och regler om vissa sjuk- och
arbetsskadeförsäkringar.
Med stöd av sådana undantagsmöjligheter har i den danska rättsordningen några
förbud behållits. Så gäller t.ex. förbud mot att, utan den försäkrades samtycke,
teckna livförsäkring där försäkringsgivaren vid den försäkrades död förpliktar
sig att utbetala större belopp än inbetalda premier och räntor, förbud mot att
teckna livförsäkring där försäkringsgivaren åtar sig att betala ut ett större
belopp än inbetalda premier och räntor vid dödsfall som inträffar innan den
försäkrade fyllt åtta år, s.k. änglamakerskeförsäkring. Syftet är att motverka
brott som ger ekonomisk vinning för en gärningsman.
Regler som kan inskränka friheterna enligt den tredje generationens direktiv
måste således prövas mot bakgrund av principen om det allmänna bästa.

Principen om produktfrihet

Principen om produktfrihet innebär att försäkringstagaren fritt skall få välja
försäkringsgivare och försäkringsprodukt. Från en annan utgångspunkt innebär
principen en strävan mot minsta möjliga hinder för marknadsföring och utveckling
av nya försäkringsprodukter. Enligt ingresserna till de tredje skade- resp.
livförsäkringsdirektiven, punkt 19 och 20, är det i försäkringstagarnas intresse
att ha tillgång till största möjliga utbud av försäkringsprodukter. Det åligger
varje EES-land att se till att de produkter som erbjuds inom EES kan avsättas i
landet. Enligt artikel 28 i båda direktiven får det land där risken är belägen
resp. landet för åtagandet inte hindra försäkringstagare att teckna försäkringar
som är godkända i försäkringsgivarens hemland. Dock har man ansett det
nödvändigt att väga produktfriheten mot ett rimligt skydd för det allmänna bästa
dvs. konsumentskyddsaspekten och landets nationella policy, varför man från
principen får göra undantag för försäkringsavtal som står i strid med rätts-
regler motiverade av det allmänna bästa, jämför den tidigare nämnda italienska
kidnappningsförsäkringen och den danska s.k. änglamakerskeförsäkringen. I
avsnitt 5.3 har konstaterats att vissa bestämmelser på trafikförsäkringsområdet
inte är förenliga med principen om produktfrihet och inte heller kan motiveras
med hänsyn till det allmänna bästa. De författningsändringar som därför kan
komma ifråga att genomföras ligger inte på lagnivå. Inte heller på något annat
område har något behov av lagändringar kunnat konstateras med anledning av de
aktuella direktivbestämmelserna.

Marknadsföring

Artikel 41 i båda direktiven innehåller en regel om marknadsföring. Enligt
bestämmelsen skall försäkringsgivare ha rätt att marknadsföra försäkringar i ett
värdland, så länge det sker i överenstämmelse med sådana regler om innehåll och
form som värdlandet antagit för att skydda det allmänna bästa. De svenska
reglerna om t.ex. otillbörlig marknadsföring torde vara förenliga med dessa
direktivbestämmelser. Det torde därför inte behövas någon lagstiftningsåtgärd
med anledning av direktivbestämmelserna.

Regler om vissa sjuk- och arbetsskadeförsäkringar

Enligt tredje skadeförsäkringsdirektivet, artiklarna 54 och 55, kan ett land i
viss utsträckning ställa nationella villkor för att en EES-försäkringsgivare
skall kunna tillhandahålla försäkringar. Enligt artikel 54 har ett land
möjlighet att ställa upp vissa regler för sjukförsäkringar om landets rätts-
ordning medger att sådana försäkringar helt eller delvis kan ersätta det skydd
som ges genom det obligatoriska sjukförsäkringssystemet. Reglerna skall i så
fall vara motiverade av hänsyn till det allmänna bästa. Artikel 55 behandlar
arbetsskadeförsäkringar som meddelas av försäkringsföretag inom ramen för ett
nationellt obligatoriskt arbetsskadeförsäkringssystem.
I Sverige medger inte vår rättsordning att sådana försäkringar får förekomma
som avses i de nämnda direktivbestämmelserna. Någon lagstiftningsåtgärd behövs
således inte.

Företrädare vid gränsöverskridande verksamhet av obligatorisk försäkring

I vissa fall har intresset av skydd mot risker ansetts vara så starkt att ett
försäkringsobligatorium införts i lagstiftningen. Det viktigaste exemplet torde
vara kravet på att motorfordon skall vara trafikförsäkrade. Andra exempel utgörs
av reglerna om obligatorisk atomansvarighetsförsäkring, oljeskadeförsäkring,
försäkringsmäklarförsäkring och byggskadeförsäkring.
Genom den tredje generationens försäkringsdirektiv genomförs friheten att
tillhandahålla även dessa slag av försäkringar över gränserna inom EES.
Emellertid medges länderna rätt att ställa som villkor för att trafikförsäkring
skall få meddelas genom gränsöverskridande verksamhet att försäkringsgivaren har
en representant i landet. En sådan bestämmelse finns numera i 5 §
trafikskadelagen. Direktiven innehåller däremot inte någon motsvarande
bestämmelse beträffande andra slags försäkringar. Gemensamt för de verksamheter
som här i landet skall täckas av obligatoriska försäkringar är att verksamheten
kan leda till att tredje man drabbas av skador. Det skulle kunna hävdas att ett
generellt villkor om representant här i landet skall gälla för alla former av
obligatorisk försäkring som meddelas genom gränsöverskridande verksamhet. Ett
sådant villkor måste i så fall kunna motiveras av skyddet för det allmänna
bästa. Å andra sidan bygger de reformer som genomförs i detta lagstiftnings-
ärende på ett ömsesidigt godtagande av EES-ländernas regelverk och tillsyns-
system. Utgångspunkten bör därför vara att en försäkringsgivare som enligt en
anmälan till hemlandets tillsynsmyndighet driver gränsöverskridande verksamhet
skall kunna hantera försäkringsfall på ett sätt som är tillfredsställande även
för skadelidande i ett annat land. Om missförhållanden uppdagas har
Finansinspektionen möjlighet att anmoda försäkringsgivaren att rätta sig och att
påtala missförhållandet för hemlandets behöriga myndighet.
Finansinspektionen bör, i samråd med andra länders myndigheter, följa ut-
vecklingen i denna fråga. Skulle erfarenheterna visa att skadelidande här i
landet inte behandlas på ett fullgott sätt, kan det bli aktuellt att överväga
regler som kan motverka sådana effekter av gränsöverskridande verksamhet.

6.4 Överlåtelse av försäkringsbestånd

Regeringens förslag: Ett svenskt försäkringsbolag får, med Finansinspektionens
tillstånd och under dess överinseende, överlåta hela eller delar av sitt försäk-
ringsbestånd till en försäkringsgivare med auktorisation i ett EES-land.
Här i landet etablerade EES-försäkringsgivares överlåtelse av försäkrings-
bestånd skall prövas av försäkringsgivarens hemlandsmyndighet. Utländska
försäkringsföretag som är verksamma här enligt LUF får, förutom till svenska
försäkringsgivare, överlåta sitt hit hänförliga försäkringsbestånd till
utländska försäkringsgivare med auktorisation i ett EES-land.
Avser en överlåtelse ett svenskt bolags utländska försäkringsbestånd, skall
tillsynsmyndigheten i det land där riskerna är belägna (skadeförsäkring) eller i
det land där åtagandena skall fullgöras (livförsäkring), ges tillfälle att inom
tre månader yttra sig. Avser överlåtelsen ett försäkringsbestånd som har
meddelats från ett svenskt försäkringsbolags sekundäretablering i ett annat
EES-land, skall det landets myndigheter ges tillfälle att yttra sig inom samma
tid. Uteblivna yttranden skall anses som ett medgivande. Finansinspektionen
skall på motsvarande sätt yttra sig dels över överlåtelse av försäkringsbestånd
hänförliga till Sverige, dels i fråga om överlåtelse från en
EES-försäkringsgivares sekundäretablering här.
Internpromemorians förslag: Förslagen i internpromemorian tillåter även
överlåtelser till försäkringsgivare utanför EES i vissa fall. I övrigt överens-
stämmer promemorian i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Advokatsamfundet påpekar, att regeln om att ett uteblivet
yttrande från landet där riskerna är belägna eller åtagandena skall fullgöras
skall anses som ett tyst medgivande till överlåtelsen, enligt promemorian
omfattar även länder utanför EES, vilka inte kan antas ha godtagit att ett
sådant förfarande skall medföra en civilrättsligt giltig överlåtelse av
försäkringsåtaganden. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan erinran eller
kommenterar det inte.
EG:s regler: De hittillsvarande reglerna om överlåtelse av försäkringsbestånd
mellan försäkringsgivare med hemvist i EG ersätts av artikel 12 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 11 i tredje livförsäkringsdirektivet.
Vidare införs bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd beträffande
filialer till försäkringsföretag utanför EG. De nya bestämmelserna finns i en ny
artikel 28 a i första skadeförsäkringsdirektivet som införs genom artikel 53 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet och den nya artikel 31 a i första
livförsäkringsdirektivet som införs genom artikel 49 i tredje
livförsäkringsdirektivet.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från EG-försäkringsgivare

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv är det hemlandsmyndigheten som
skall pröva frågan om tillstånd till försäkringsgivarens överlåtelse av sitt
försäkringsbestånd. Enligt de nya reglerna skall bestämmelsen omfatta även
sådana bestånd av försäkringsavtal som slutits med stöd av etableringsfriheten.
Det övertagande acceptkontoret skall vara etablerat inom gemenskapen. Som
tidigare får överlåtelse endast ske under förutsättning av att acceptkontoret
även efter övertagandet av försäkringsbeståndet har en tillräcklig
solvensmarginal. I enlighet med principen om hemlandstillsyn är det
acceptkontorets hemlandsmyndighet som skall intyga att så är fallet.
Om en överlåtelse gäller ett försäkringsbestånd avseende försäkringsavtal som
slutits av försäkringsgivarens filial i en annan medlemsstat skall den
medlemsstaten rådfrågas innan överlåtelse får ske.
Godkännande skall i samtliga fall även inhämtas från de medlemsstater där
riskerna är belägna (skadeförsäkring) eller åtagandena skall fullgöras
(livförsäkring). Har inte den tillfrågade medlemsstaten inom tre månader efter
en förfrågan lämnat sina synpunkter eller tillstyrkt överlåtelsen skall den
anses ha givit sitt stöd eller tysta medgivande.
En överlåtelse skall offentliggöras i den medlemsstat där riskerna är belägna
eller åtagandena skall fullgöras. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som
gäller enligt andra generationens direktiv.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från filialer tillhöriga
försäkringsföretag utanför EG.

I första generationens direktiv finns särskilda bestämmelser om vilka krav som
skall ställas på ett försäkringsföretag som har sitt säte utanför EG. En
redovisning av reglernas innehåll finns i prop. 1992/93:257 (s. 103). Till
dessa bestämmelser fogas genom tredje generationens direktiv regler om över-
låtelse av försäkringsbestånd. Bestämmelserna föreskriver en skyldighet för
medlemsstaterna att, på de villkor som fastställts i den nationella
lagstiftningen, tillåta inom deras territorium etablerade agenturer eller
filialer till försäkringsföretag utanför EG att helt eller delvis överlåta sitt
försäkringsbestånd till ett acceptkontor inom samma medlemsstat. Acceptkontoret
får härvid vara såväl inhemska försäkringsgivare, sekundäretablerade
EG-försäkringsgivare och agenturer och filialer till försäkringsföretag utanför
EG. En förutsättning för överlåtelse är även i dessa fall att den övertagande
försäkringsgivaren också efter överlåtelsen har en tillräcklig solvensmarginal.
Enligt artikel 26 i första skadeförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt
artikel 12 i assistansdirektivet (84/641/EEG)), och artikel 30 i första
livförsäkringsdirektivet, får ett försäkringsföretag som är etablerat genom
filial eller agentur i en medlemsstat och som har fått auktorisation att
etablera sig i ytterligare medlemsstater ansöka om att solvensmarginalen ska
beräknas på grundval av företagets samlade verksamhet inom gemenskapen. I sådant
fall skall den myndighet som inom EG kontrollerar försäkringsgivarens samlade
soliditet inom EES yttra sig över soliditeten.
Medlemsstaterna skall även tillåta att agenturer och filialer till försäk-
ringsgivare med huvudkontor utanför EG överlåter sitt försäkringsbestånd till
EG-försäkringsgivare i andra medlemsstater. En förutsättning för sådant
tillstånd skall vara att den övertagande försäkringsgivarens hemlandsmyndighet
intygar att solvensmarginalen är tillräcklig även efter överlåtelsen.
Medlemsstaterna får även tillåta att filialer eller agenturer till försäkrings-
företag från länder utanför EG överlåter sitt försäkringsbestånd till accept-
kontor som försäkringsföretag hemmahörande utanför gemenskapen har i en annan
medlemsstat. Det övertagande försäkringsföretagets hemland (ett land utanför
EES) eller den behöriga myndigheten i det land där det utländska
försäkringsföretaget är etablerat skall i sådana fall intyga att acceptkontorets
solvensmarginal är tillräcklig även efter överlåtelsen, att lagstiftningen i
acceptkontorets hemland tillåter överlåtelsen samt att hemlandet har givit sitt
godkännande till överlåtelsen. Får försäkringsföretaget beräkna
solvensmarginalen på grundval av hela sin verksamhet inom EES skall
solvensmarginalens tillräcklighet intygas även av den myndighet som har ansvaret
för tillsynen över soliditeten inom EES.
En förutsättning för att medlemsstaten där den överlåtande filialen eller
agenturen är belägen skall kunna ge sitt tillstånd till överlåtelsen är att
medgivande inhämtas från den medlemsstat där riskerna är belägna. Den ifråga-
varande medlemsstaten har tre månader på sig att avge yttrande över
överlåtelsen. Har inget yttrande inkommit inom tre månader skall det tolkas som
om medlemsstaten givit sitt stöd eller tysta medgivande till överlåtelsen.

Skälen för regeringens förslag:

Svenska försäkringsbolag

Enligt nuvarande regler får överlåtelse endast ske till försäkringsgivare med
koncession i Sverige och till försäkringsgivare i ett land där bolaget har
bedrivit gränsöverskridande verksamhet. Av tredje generationens direktiv följer
att reglerna måste ändras så att det blir möjligt för ett svenskt
försäkringsbolag att överlåta sitt försäkringsbestånd till försäkringsgivare
inom hela EES-området.
Innan inspektionen avgör en fråga om tillstånd till överlåtelse skall den
berörda myndigheten i det land där riskerna är belägna resp. åtagandena skall
fullgöras, liksom i förekommande fall i det land där den sekundär- etablering
som meddelat försäkringarna är beläget, få tillfälle att yttra sig. Regeln bör
inte anses innebära att ett negativt svar från den tillfrågade medlemsstaten
automatiskt skall medföra avslag på ansökan om överlåtelse. Hemlandsmyndigheten
skall efter en samlad bedömning av samtliga omständigheter fatta beslut i
frågan. Den andra myndighetens uppfattning bör dock tillmätas så stor vikt att
ett negativt svar normalt medför ett avslag. I enlighet med direktivens
bestämmelser bör inte Finansinspektionen pröva frågan om tillstånd förrän de
hörda myndigheterna yttrat sig eller förrän tre månader gått. I det senare
fallet skall en myndighets underlåtenhet att yttra sig tolkas som att den
godkänner överlåtelsen eller har givit sitt tysta medgivande till densamma.
I internpromemorian föreslogs att svenska försäkringsbolag skulle kunna
överlåta ett försäkringsbestånd till en försäkringsgivare i ett land utanför
EES-området om beståndet består av försäkringar som meddelats genom
gränsöverskridande verksamhet i det landet. Det är en överlåtelse som inte
regleras i direktiven. Detta kan dock enligt regeringens mening inte tolkas som
ett förbud att tillåta sådana överlåtelser. I de fall en överlåtelse sker inom
EES innebär dock det system som direktiven innehåller en viss garanti för att
tillståndsgivande hemlandsmyndighet kan få tillräckliga och tillförlitliga
uppgifter om den övertagande försäkringsgivaren. Det är inte klart att samma
gäller om försäkringsgivaren inte är etablerad inom EES. Regeringen är därför
inte beredd att tillåta överlåtelser i vidare utsträckning än som följer av
direktiven.

EES-försäkringsgivare

Enligt nuvarande regler får försäkringsgivare med koncession här i landet med
Finansinspektionens tillåtelse överlåta sitt försäkringsbestånd endast till
försäkringsgivare med svensk koncession samt, om försäkringen är meddelad
utomlands genom gränsöverskridande verksamhet, till försäkringsgivare i det land
där risken är belägen.
Dessa regler måste ändras så att de uppfyller direktivbestämmelserna. Således
bör kravet på Finansinspektionens tillstånd avskaffas för en
EES-försäkringsgivares överlåtelse av ett försäkringsbestånd från en filial som
etablerats i Sverige. När inspektionen på anmodan från utländska EES-försäk-
ringsgivares hemlandsmyndighet skall yttra sig över överlåtelser av för-
säkringsbestånd på grund av att riskerna är belägna resp. åtagandena skall
fullgöras i Sverige eller att försäkringarna meddelats från en sekundär-
etablering här i landet, skall inspektionen tillämpa samma kriterier som när den
skall avgöra ett tillståndsärende. Regler om detta måste införas i LEF.

Försäkringsföretag med huvudkontor utanför EES-området

Enligt nuvarande regler har utländska försäkringsföretag som är etablerade här i
enlighet med LUF möjlighet att ansöka om tillstånd för överlåtelse av
försäkringsbestånd till svenska eller utländska bolag med koncession att driva
sådant slag av försäkringsrörelse det är frågan om. Överlåtelsereglerna i LUF
måste ändras så att de stämmer överens med de nya direktivbestämmelserna.
Artikel 28 a i första skadeförsäkringsdirektivet som införs genom artikel 53 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 31 a som införs genom artikel 49 i
tredje livförsäkringsdirektivet innebär att företag från länder utanför
EES-området skall ha möjlighet att överlåta sitt försäkringsbestånd till
försäkringsgivare med huvudkontor i ett annat EES-land. Regeln i LUF om vilka
försäkringsgivare som får överta försäkringsbestånd från försäkringsföretag med
koncession enligt lagen måste ändras så att de även omfattar försäkringsgivare
från hela EES-området. Direktiven ger även medlemsstaterna möjlighet att tillåta
överlåtelse från försäkringsföretag med koncession enligt LUF till etableringar
i andra EES-länder från företag med huvudkontor utanför EES-området. För att
uppnå överensstämmelse med vad som gäller för ett svenskt försäkringsbolags
överlåtelser av försäkringsbestånd bör denna möjlighet utnyttjas.
Regler motsvarande de i FRL om att landet där riskerna är belägna skall ges
tillfälle att yttra sig innan tillstånd ges till överlåtelsen skall till följd
av direktivbestämmelserna gälla även vid överlåtelse enligt LUF. De nya reglerna
blir tillämpliga endast när ett försäkringsföretag med koncession enligt LUF
överlåter försäkringsbestånd avseende försäkringar som meddelats i annat
EES-land där försäkringsföretaget bedrivit gränsöverskridande verksamhet från
sin etablering i Sverige. Liksom enligt FRL skall ett uteblivet yttrande från
EES-landet presumera ett godkännande till överlåtelsen.

Skatterättsliga konsekvenser

De nya reglerna om överlåtelse av livförsäkringsbestånd (och gränsöverskridande
verksamhet, se avsnitt 6.2) aktualiserar frågan om ändringar i skattereglerna i
syfte att säkerställa beskattningen. Regeringen avser att återkomma i dessa
frågor under våren.

6.5 Försäkringsmäklare

Regeringens förslag: Erfarenhet som försäkringsmäklare i ett annat land skaffat
sig skall godtas som alternativ till utbildning.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot
förslaget. Finansinspektionen har förutsatt att även motsvarande erfarenhet som
vunnits i Sverige kan godtas i stället för det utbildningskrav som ställs i dag.
Försäkringsförbundet har pekat på behovet av att få kunskap som förvärvats
utomlands bestyrkt på lämpligt sätt. Svenska försäkringsmäklares förening har
påpekat att det inte på ett entydigt sätt klargjorts om de förvärvade
kunskaperna skall avse kunskaper om svensk försäkringsmarknad eller om det
räcker med kunskaper om det egna landets marknad. Föreningen har vidare betonat
betydelsen av att kravet på en ansvarsförsäkring omprövas.
EG:s regler: Försäkringsmäklardirektivet 77/92/EEG rör försäkringsmäklare och
vissa andra mellanmän på försäkringsområdet. Direktivet syftar till att
underlätta för mellanmän att starta verksamhet i annat land. De centrala be-
stämmelserna innebär att om ett land uppställer vissa kunskapskrav eller krav på
färdighet skall viss närmare angiven verksamhet i ett annat land anses uppfylla
dessa krav om sådan verksamhet har bedrivits under de tider som anges
(artiklarna 4-8).
Tidigare behandling: Frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som behövs med
anledning av direktivet behandlades i prop. (1992/93:257) om ändrad lagstiftning
för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet. Där gjordes den
tolkningen att den svenska lagstiftningen inte behövde harmoniseras med
bestämmelserna i artiklarna 4-8. Lagstiftningen utformades i enlighet härmed.
Den svenska tolkningen av direktivet har satts i fråga av ESA (Efta
Surveillance Authority) som anser att svenska lagstiftningsåtgärder erfordras
med anledning av artiklarna 4-8.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 § lagen (1989:508) om försäk-
ringsmäklare krävs för att en fysisk person skall kunna bli registrerad som
försäkringsmäklare bl.a. att han har en tillfredsställande utbildning. Närmare
föreskrifter har, med stöd av bemyndigande i lagen, meddelats av regeringen
genom förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare. Om inte Finansinspektionen
i det särskilda fallet bestämmer annat skall enligt 7 §
försäkringsmäklarförordningen den utbildning som avses i försäkringsmäklarlagen
uppfylla de krav som allmänt ställs på utbildning för fälttjänstemän i
försäkringsbolag. Finansinspektionen har i allmänna råd (BFFS 1989:24) närmare
preciserat vad som krävs för att annan utbildning skall godtas än den som
motsvarar fälttjänstemännens. I inget fall kan krav på utbildning frångås.
Regeringens tidigare bedömning grundades på uppfattningen att försäkrings-
mäklardirektivets regler gäller i de fall ett värdland ställer krav på allmän,
affärs- eller yrkesrelaterad kunskap och färdighet men inte när värdlandet
ställer krav på utbildning. Denna ståndpunkt byggde på uttalanden i direktivets
ingress.
Enligt den uppfattning som framförts av ESA är denna tolkning av direktivet
felaktig. I de aktuella artiklarna har inte uttryckligen undantagits fall där
värdlandet ställer krav på utbildning. Ingressen i dess engelska lydelse kan
inte heller enligt ESA tolkas som Sverige gjort. Det måste enligt ESA finnas en
möjlighet att i stället för utbildning godta den erfarenhet i annat land som
framgår av artiklarna 4-8.
Regeringen ansluter sig till den tolkning av direktivet ESA gjort. Försäk-
ringsmäklarlagen bör därför ändras på så sätt att erfarenhet i annat land kan
godtas i stället för utbildning. Enligt regeringens mening bör även erfarenheter
som förvärvats utanför EES godtas. Detaljbestämmelserna i artiklarna 4-8 bör
införlivas genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller
Finansinspektionen.
Finansinspektionen har förutsatt att även erfarenhet som vunnits i Sverige kan
godtas i stället för det utbildningskrav som gäller i dag.
Regeringen konstaterar först att ändring enligt Finansinspektionens yttrande
inte krävs enligt försäkringsmäklardirektivet utan i så fall skulle motiveras av
att man av annan anledning vill uppnå konkurrensneutralitet. För att erfarenhet
från utlandet skall kunna godtas krävs enligt direktivet att en person faktiskt
varit verksam som självständig mäklare i annat land under ett visst antal år.
Erfarenhet som mäklare i Sverige kan emellertid inte förvärvas innan
registrering. En ändring i enlighet med vad inspektionen efterlyst skulle
innebära att annan erfarenhet än erfarenhet som självständig mäklare skulle
godtas, t.ex. erfarenhet som ombud. Detta vore enligt regeringens uppfattning
att sänka kunskapskraven alltför mycket för att vara acceptabelt. Regeringen är
därför inte beredd att frånfalla det grundläggande kravet på utbildning.
Svenska försäkringsmäklares förening har efterlyst ett klargörande av om det
krävs kunskaper om svensk försäkringsmarknad eller om det skall räcka med
kunskaper om det egna landets marknad. Föreningen har dessutom pekat på behov av
att ompröva kravet på ansvarsförsäkring för mäklare.
Enligt direktivet kan inte krav ställas på kunskaper om värdlandets marknad.
Enligt regeringens uppfattning måste kunskaper om mäklarens egna lands marknad
godtas. Frågan om kravet på ansvarsförsäkring bereds för närvarande i särskild
ordning inom Finansdepartementet. Regeringen är därför inte beredd att i detta
sammanhang ta ställning i saken.
Försäkringsförbundet har pekat på behovet av att få utländsk erfarenhet
bestyrkt. Enligt artikel 9.1 i direktivet skall bevis om att direktivets krav
uppfyllts företes i form av ett intyg som skall utfärdas av behörig myndighet
eller organisation i den medlemsstat där personen i fråga är hemmahörande eller
senast har uppehållit sig. Enligt artikel 9.2 skall medlemsstaterna utse sådan
myndighet eller organisation och underrätta övriga medlemsstater därom. Enligt
regeringens mening uppfyller detta kravet på dokumentation. Det är tillfyllest
att i föreskrifter ange kravet på dokumentation. Det kan noteras att
Finansinspektionen har skyldighet att utfärda sådant intyg för personer som
varit verksamma här i landet som försäkringsmäklare (7 a §
försäkringsmäklarlagen).

6.6 Avtalet mellan Schweiz och EG om skadeförsäkrings-
verksamhet

Regeringens förslag: För uppfyllande av Sveriges åtaganden till följd av avtal
mellan EG och Schweiz får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen meddela särskilda föreskrifter.
Schweizavtalet: År 1989 undertecknades ett avtal mellan Schweiz och EG om annan
direkt försäkring än livförsäkring. Avtalet innehåller regler om rätt för
försäkringsföretag med säte inom gemenskapen att etablera sig och driva
skadeförsäkringsverksamhet i Schweiz och omvänt. Avtalet motsvarar materiellt
till stor del det första skadeförsäkringsdirektivet (73/239/EEG) med de
ändringar av detta som gjorts genom turistassistansdirektivet (84/841/EEG),
kreditförsäkringsdirektivet (87/343/EEG), rättsskyddsdirektivet (87/344/EEG) och
andra skadeförsäkringsdirektivet (88/357/EEG).
Schweizavtalet införlivades i EG:s rättsordning genom tre rättsakter, nämligen
ett rådsbeslut (91/370/EEG) om att från EG:s sida anta avtalet med Schweiz, ett
rådsdirektiv (91/371/EEG) och en rådsförordning (EEG nr 2155/91). I
rådsdirektivet förklaras att avtalet innebär ett undantag från första
skadeförsäkringsdirektivets regler för inom gemenskapen etablerade agenturer och
filialer med huvudkontor utanför gemenskapen. Direktivet innehåller även
ikraftträdandebestämmelser. Själva avtalet finns som bilaga till direktivet.
Rådsförordningen behandlar en gemensam kommitté av representanter från
avtalsparterna. Kommittén skall ha till uppgift att administrera avtalet,
övervaka dess införlivande i medlemsstaterna och Schweiz samt ta beslut i frågor
som följer av avtalet.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 5 i anslutningsfördraget (genom
vilket Sverige blir medlem i Europeiska unionen) och 2 § i lagen med anledning
av Sveriges anslutning till Europeiska unionen följer att avtalet mellan Schweiz
och EG är bindande för Sverige. Se även prop. 1994/95:19 om Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen (s. 154 och 518).
Schweizavtalet innebär att Sverige i förhållande till Schweiz i princip skall
tillämpa de regler om etablering och drivande av skadeförsäkringsverksamhet som
följer av första skadeförsäkringsdirektivet med de ändringar och tillägg som
gjorts genom turistassistansdirektivet, kreditförsäkringsdirektivet,
rättsskyddsdirektivet och andra skadeförsäkringsdirektivet. Gränsöverskridande
verksamhet omfattas inte av avtalet.
Ett införlivande av schweizavtalet i den svenska rättsordningen förutsätter en
relativt omfattande reglering som i stor utsträckning avviker från de regler som
föreslås i detta lagstiftningsärende till följd av tredje generationens för-
säkringsdirektiv. Det är oklart hur länge avtalet kommer att bestå i sitt
nuvarande skick. Mot den bakgrunden anser regeringen att den särreglering som
krävs till följd av avtalet inte bör tas in i lag, utan i förordning eller
föreskrifter utfärdade av Finansinspektionen. För det ändamålet bör regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen ges rätt att meddela
särskilda föreskrifter för uppfyllande av Sveriges åtagande till följd av avtal
mellan EG och Schweiz.
214

7 Straff och överklaganden

Regeringens förslag: Vissa straffbestämmelser i LEF och LUF tas bort.
Försäkringsrörelselagstiftningens regler om överklagande och talan om onödigt
uppehållande justeras till följd av att vissa ärendetyper försvinner och andra
kommer till. Finansinspektionens beslut med anledning av att ett försäkrings-
bolag avser att etablera sig eller inleda gränsöverskridande verksamhet i ett
annat EES-land eller med anledning av att ett försäkringsbolag avser att ändra
sådan etablering eller verksamhet skall kunna överklagas till kammarrätten. Om
inspektionen underlåtit att fatta beslut i dessa fall skall talan om onödigt
uppehållande kunna föras.
Internpromemorians förslag: I internpromemorian föreslås ingen möjlighet att
överklaga Finansinspektionens beslut att förbjuda ändring av
den verksamhet som ett försäkringsbolag bedriver i ett annat EES-land.
Promemorian innehåller inte heller något förslag om möjlighet för ett bolag att
begära domstolsprövning när inspektionen inte inom föreskriven tid fattat beslut
i fråga om tillstånd att driva försäkringsverksamhet i annat EES-land eller om
tillstånd till ändring av sådan verksamhet.
Remissinstanserna: Svea Hovrätt påtalar att det enligt internpromemorians
förslag inte föreligger någon rätt till överklagande av Finansinspektionens
beslut att förbjuda en ändring av verksamhet som ett bolag driver i ett annat
EES-land. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det
utan erinran.

Skälen för regeringens förslag:

Upphävande av vissa straffbestämmelser

Enligt nu gällande regler i LEF och LUF (8 kap. 9 § LEF resp. 36 § LUF)
bestraffas brott mot föreskrifter om returprovisioner (5 kap. 12 § LEF resp. 19
§ LUF) och om information (8 kap. 5 § LEF resp. 21 § LUF) med böter. Det kan
emellertid ifrågasättas om en straffrättslig reglering är den effektivaste
metoden för att se till att bestämmelser av detta slag efterlevs. Den nuvarande
ordningen innebär att Finansinspektionen för att beivra ett visst förfarande
måste polisanmäla en händelse eller ett pågående händelseförlopp för
polisutredning och eventuellt allmänt åtal. Överträdelser av föreskrifter av
detta slag torde hanteras bättre med det sanktionssystem som Finansinspektionen
och i förekommande fall den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland
disponerar över än inom ramen för rättsväsendet. Några motsvarande
straffbestämmelser finns inte heller i FRL. De aktuella straffstadgandena bör
därför tas bort.

Rätt till domstolsprövning

Enligt EG:s regler skall en försäkringsgivare kunna påfordra prövning i domstol
av beslut som fattats med stöd av de lagar och andra författningar som antagits
med anledning av direktiven. Detta följer av artikel 56 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 50 i tredje livförsäkringsdirektivet.
Sådana regler finns redan i den svenska lagstiftningen. Vissa justeringar av de
aktuella bestämmelserna måste dock göras till följd av att vissa nya ärendetyper
kommer till. I enlighet därmed införs bl.a. en möjlighet att överklaga
Finansinspektionens beslut att inte ge sitt tillstånd till verksamhet i ett
annat EES-land eller till ändring av sådan verksamhet.
I samband med införlivandet i den svenska lagstiftningen av den första och
andra generationens försäkringsdirektiv (prop. 1992/93:257 , bet. 1993/94:NU15,
rskr. 1993/94:39) infördes en möjlighet att när ett beslut ifråga om beviljande
av koncession inte meddelas inom föreskriven tid begära förklaring hos
kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Syftet är att tillskapa en procedur
som tvingar tillståndsmyndigheten att avgöra det aktuella ärendet. Efter en
sådan förklaring av kammarrätten börjar en ny period på sex månader att löpa.
Föreligger vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut, skall det anses
som att ett avslagsbeslut meddelats samma dag. Därefter tillämpas de ordinarie
reglerna för överklagande. Som angetts ovan kommer Finansinspektionen efter
införandet av de nya reglerna om hemlandstillsyn att pröva frågor om tillstånd
till verksamhet i andra EES-länder och till ändringar av sådan verksamhet.
Enligt artikel 10.3 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första livför-
säkringsdirektivet ( i lydelse enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkrings-
direktivet och tredje livförsäkringsdirektivet) skall det även i dessa till-
ståndsärenden finnas möjlighet att begära domstolsprövning om beslut inte har
meddelats inom föreskriven tid. De redan gällande reglerna om rätt att begära
kammarrättens förklaring att ärendet onödigt uppehålls bör därför utvidgas till
att omfatta även de nu tillkommande ärendetyperna.

8 Ekonomiska effekter av förslagen

För försäkringsbranschen medför den nya lagstiftningen ökade möjligheter att
expandera på nya marknader inom den Europeiska unionen. Lagstiftningen
underlättar gränsöverskridande handel och tar bort etableringshinder. Samtidigt
ökar konkurrensen på hemmamarknaden då utländska bolag får samma förutsättningar
att etablera sig på den svenska marknaden. Inom konsumentförsäkringsområdet är
det främst livförsäkringsprodukter som förväntas att stå för merparten av den
nya konkurrensen. Livförsäkringsprodukterna är relativt likartade i de olika
länderna och kräver, till skillnad från skadeförsäkringsverksamhet, mindre lokal
förankring. Skadeförsäkringar kräver t.ex. en större organisation för skadereg-
lering. Inom industriförsäkringar är gränshandeln redan relativt etablerad men
förväntas intensifieras.
Stora europeiska bolag kan förväntas att etablera sig genom filialer på den
svenska marknaden. Även andra typer av bolag kommer troligen att etablera sig
här i ökad utsträckning. S.k. nischbolag som ger försäkringar inom ett segment
(t.ex. trafikförsäkring) kan i kraft av sin specialisering uppnå låga
omkostnader och erbjuda lägre premier än fullsortimentsbolag.
En ökad konkurrens framtvingar i regel rationaliseringar av verksamheten vilket
på sikt kan medföra sänkta premier för försäkringstagarna. Ökad konkurrens visar
sig också i fler och förbättrade produkter vilket gör att utrymmet för att
tillgodose försäkringstagarnas individuella önskemål och behov av försäkring kan
förbättras.
De nya placeringsreglerna innebär för livförsäkringsbolagen att ett större
utbud av instrument, bl.a. aktier, får användas till skuldtäckning. För
skadeförsäkringsbolagen är reglerna en skärpning av gällande regler eftersom den
enda placeringsrestriktion som gällt för dem varit den s.k. femprocentsregeln
(se avsnitt 5.5.12). De nya placeringsreglerna ger möjligheter till högre
avkastning för livförsäkring bl.a. till följd av att aktier i ökad utsträckning
kan användas i finansförvaltningen. Aktier har på lång sikt gett högre
avkastning än obligationer.
Försäkringsbolagen har traditionellt stora innehav av obligationer. De nya
reglerna ökar möjligheterna att välja bland fler alternativa instrument. Reg-
lerna begränsar också utrymmet för enhandsengagemang i obligationer som
emitteras av enskilda institut. Obligationsinnehaven kommer därför troligen att
minska.
De nya placeringsreglernas mer komplicerade karaktär ställer ökade krav på de
finansiella system som används av bolagen. För att hantera de mer sofistikerade
reglerna och för att uppfylla rapporteringskraven till Finansinspektionen, krävs
troligen investeringar i mer utvecklade informationssystem. Det gör att
initialkostnaderna för finansförvaltningen kan komma att öka i bolagen. Å andra
sidan ger de nya placeringsreglerna möjligheter till högre avkastning för
livförsäkringsbolagen.
Den nya lagstiftningen kommer att innebära förändringar för Finansinspektionen.
En del uppgifter som kontroll av utländska bolag och förhandsgodkännande av
grunder kommer att försvinna. Samtidigt kommer de nya placeringsreglerna att
ställa större krav på inspektionen. Vidare kommer tillsynsverksamheten att bli
mer krävande till följd av att principen om hemlandstillsyn nu genomförs fullt
ut (se avsnitt 6.2). Tillsynen över svenska försäkringsbolags verksamhet i
utlandet kommer att få ökad betydelse.
Finansinspektionen har nyligen genomfört en genomgripande omorganisation och i
samband med detta sett över verksamhetens innehåll och inriktning. Mot den
bakgrunden har regeringen funnit att inspektionen bör bli föremål för fördjupad
prövning inför perioden 1997-1999 (se prop. 1994/95:100 Bilaga 8 s. 96).
Regeringen har för avsikt att i en sådan prövning långsiktigt analysera
ambitionsnivå och resursbehov för den finansiella tillsynen. Regeringen avser
att i det sammanhanget återkomma i frågan om utökade anslag behövs för
inspektionen med anledning av den nya lagstiftningen.
Genomförandet av principerna om hemlandstillsyn och en enda auktorisation
innebär att det införs vissa nya ärendetyper som kan överklagas till
förvaltningsdomstol. Å andra sidan avskaffas till följd av reformen ungefär lika
många ärendetyper. Under de senaste fyra åren har inte något beslut som grundas
på FRL eller LEF överklagats till förvaltningsdomstol. Mot denna bakgrund kommer
detta lagstiftningsärende knappast att medföra någon ökad arbetsbelastning för
domstolarna.

9 Ikraftträdande

De flesta av lagförslagen föranleds av införlivandet av tredje generationens
försäkringsdirektiv med den svenska lagstiftningen. Enligt artikel 57 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 51 i tredje livförsäkringsdirektivet
skall direktivens bestämmelser vara införlivade med medlemsstaternas
rättsordning senast den 1 juli 1994. De nya svenska reglerna bör därför, med ett
undantag, träda ikraft vid den tidigaste tidpunkt som är lämplig med hänsyn till
sådana övergångs- och anpassningsarrangemang som kan vara erforderliga.
Ikraftträdande föreslås med beaktande av detta ske den 1 juli 1995.
Det lagförslag som innebär att bestämmelser i grunderna som är av villkors-
karaktär skall utmönstras från grunderna och tas in i försäkringsvillkoren bör
emellertid samordnas med genomförandet av förslaget till ny för-
säkringsavtalslag. Det är för närvarande osäkert när den lagen kommer att träda
i kraft. De föreslagna reglerna om grundernas innehåll och därav föreslagna
följdändringar bör därför träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
De nya reglerna föranleder i vissa fall särskilda övergångsbestämmelser. Dessa
kommenteras i den allmänna motiveringen i anslutning till respektive avsnitt och
i författningskommentarerna.
244

10 Författningskommentar

10.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)

1 kap. 2 §

Bestämmelsen om normgivningsdelegation i det nya tredje stycket har införts för
att på ett smidigt sätt införliva ett avtal mellan Schweiz och EG på
skadeförsäkringsområdet, se den allmänna motiveringen i avsnitt 6.6. Motsvarande
bestämmelse har införts i 1 § LUF.

1 kap. 5 §

Det nuvarande första stycket har för tydlighets skull delats upp i två stycken.
I det nya andra stycket, nuvarande andra strecksatsen i första stycket, föreslås
till följd av EG:s regler att bestämmelserna om beräkning av premiereserv i
7 kap. 2 § alltid skall gälla också för de livförsäkringar för vilka det annars
finns möjlighet att avvika från bestämmelserna om livförsäkring. Det tredje
livförsäkringsdirektivets regler om beräkning av premiereserv, artikel 18, vilka
har tagits upp i 7 kap. 22 §, gäller nämligen alla livförsäkringar.
I sista stycket har hänvisningen till bestämmelserna i 2 kap. och 7 kap. 9, 9 a
och 10 a §§ utgått eftersom dessa bestämmelser enligt föreslagna lydelser inte
avser livförsäkringar särskilt. 7 kap. 11 § har bytt beteckning till 7 kap. 11 a
§ varför hänvisningen i förevarande paragraf också ändrats. Vidare har i stycket
lagts till en hänvisning till de föreslagna bestämmelserna om beräkning av
premiereserv i 7 kap. 2 §, vilken bestämmelse endast avser livförsäkringar.

1 kap. 9 a §

Paragrafen är ny. Paragrafens första stycke motsvarar artikel 1 g i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 1 h i tredje livförsäkringsdirektivet.
Den innehåller en definition av begreppet "kvalificerat innehav" som används i
bestämmelsen om prövning av ägares lämplighet (2 kap. 3 § fjärde och femte
styckena samt 3 kap. 2-2 c §§). På bankområdet finns en motsvarande bestämmelse
i 1 kap. 3 § bankrörelselagen (1987:617). Konvertibla skuldebrev eller
skuldebrev med optionsrätt omfattas inte av bestämmelserna i förevarande para-
graf eftersom innehav av sådana inte medför någon möjlighet till inflytande över
bolaget.
Andra och tredje stycket innehåller en definition av begreppen, beträffande
skadeförsäkring, landet där risken är belägen och, beträffande livförsäkring,
landet där åtagandet skall fullgöras. Begreppet vad avser livför-
säkringsåtaganden är ny. Definitionen motsvarar materiellt hittillsvarande 1
kap. 3 § LEF, som utgår. Definitionen passar bättre in i FRL eftersom
användningsområdet för definitionen till viss del flyttats över från LEF till
FRL till följd av införandet av principen om hemlandstillsyn.

1 kap. 10 §

Ändringen i första stycket innebär att möjligheterna till undantag från de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring inte gäller reglerna om beräkning av
premiereserv för livförsäkringsrörelse. Bestämmelserna i det tredje livförsäk-
ringsdirektivet medger inte en generell dispensmöjlighet från de där upptagna
principerna för beräkning av försäkringstekniska skulder.
Andra stycket ändras till följd av att kravet på den svenska lagstiftningens
förenlighet med EG:s regler i och med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen i
stället utgår direkt från EG:s rättsakter och ej via EES-avtalet.

2 kap. 3 §

De första och andra styckena motsvarar det nuvarande första stycket. Upp-
delningen har gjorts i förtydligande syfte. Kravet på ingivande av grunder i
samband med ansökan om koncession i det nuvarande första stycket har slopats på
grund av bestämmelserna i artikel 8.3 i både första skadeförsäkringsdirektivet
och första livförsäkringsdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 6 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet respektive artikel artikel 5 i tredje
livförsäkringsdirektivet). Grunderna för livförsäkringar skall i fortsättningen
ges in till Finansinspektionen senast samtidigt som de börjar användas (se all-
mänmotiveringen avsnitt 5.2)
Tredje stycket motsvarar det tidigare andra stycket med den skillnaden att
kravet på prövning av grunderna tagits bort.
I fjärde stycket, som motsvarar det tidigare tredje stycket, har inskjutits en
ytterligare uttrycklig förutsättning för beviljande av tillstånd. Tillägget
innebär att det i lagtexten klart anges att det i regeringens prövning av en
koncessionsansökan ingår att göra en lämplighetsprövning av de tilltänkta ägarna
med kvalificerade innehav i bolaget. Ändringen innebär i sak ingen nyhet
eftersom det hittills ansetts att denna prövning ligger i kravet på att den
planerade verksamheten skall kunna antas uppfylla kraven på en sund försäkrings-
verksamhet. Skälen för att detta krav ändå bör tas in i lagtexten har behandlats
i allmänmotiveringen (avsnitt 5.1.1). Reglerna motsvarar artikel 8 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 7 i tredje livförsäkringsdirektivet.
Bestämmelser om ägarprövning m.m. vid förvärv av kvalificerade innehav i redan
auktoriserade bolag finns i 3 kap. 2-2c §§. I stycket har vidare bestämmelsen
om stadfästelse av grunder tagits bort (se kommentaren till första, andra och
tredje styckena).
I femte stycket, som motsvarar det nuvarande fjärde stycket, har en
redaktionell ändring gjorts.

2 kap. 4 §

Paragrafens bestämmelser innebär att de prövningskriterier som gäller enligt
2 kap. 3 § vid beviljandet av koncession samt stadfästelse av bolagsordning
tillämpas även vid ansökan om ändringar av koncession och bolagsordning.
Den nuvarande lydelsen av paragrafen är utformad på ett sådant sätt att det
råder oklarhet om bestämmelserna om delegering av beslutskompetens till
Finansinspektionen avser inte bara ändringar i bolagsordningen och grunderna
utan även koncessionsändringar. Bestämmelsen har i praxis tolkats som om den
omfattar även ändringar av en beviljad koncession. Den föreslagna utformningen
av delegationsbestämmelsen innebär att det inte råder någon tvekan om att den
omfattar även koncessionsändringar. Som hittills är ändringar som är
principiellt betydelsefulla eller eljest av synnerlig vikt undantagna från
Finansinspektionens beslutskompetens.
I linje med slopandet av kravet på stadfästelse av nya grunder i 3 § har
bestämmelserna om stadfästelse av ändring av grunder i förevarande paragraf
tagits bort. Även ändrade grunder för livförsäkringar skall ges in till Finans-
inspektionen senast samtidigt med att de börjar användas, se den allmänna
motiveringen avsnitt 5.2.1 och förslaget till 7 kap. 8 a §.

2 kap. 5 §

Det nuvarande kravet att i bolagsordningen ange det geografiska verksam-
hetsområdet inom Sverige (nuvarande punkt 4) har tagits bort. Kravet i punkt 4
(nuvarande punkt 5) att bolagsordningen skall ange om försäkringsrörelse skall
drivas i utlandet har mjukats upp på så sätt att det endast behöver anges om
verksamheten skall bedrivas utanför EES. Ändringarna är en följd av att den
tredje generationens försäkringsdirektiv föreskriver att en auktorisation skall
vara gällande inom hela gemenskapen (EES), se den allmänna motiveringen avsnitt
6.1. Inget hindrar att ett bolag i bolagsordningen frivilligt anger det
geografiska verksamhetsområdet inom Sverige eller EES.
Ändringen i punkt 9 (nuvarande punkt 10) innebär att inte bara skade-
försäkringsbolag utan även livförsäkringsbolag i bolagsordningen skall ange i
vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring. Ändringen är
en konsekvens av att detta ämne inte längre skall tas upp i grunder för
livförsäkringar (se 7 kap. 3 §).

2 kap. 6 §

Nuvarande 2 kap. 6 § har förts över till 7 kap. 3 §. Se kommentaren till det
lagrummet.

2 kap. 8 §

Första stycket har ändrats till följd av de nya bestämmelserna om grunder för
livförsäkringsrörelse.

2 kap. 18 §

Bestämmelsen i andra stycket om förpliktelse som följer av grunderna har upp-
hävts som en följd av de nya reglerna om grundernas innehåll.

2 a kap.

Kapitelrubriken har ändrats från "Gränsöverskridande verksamhet" till
"Verksamhet i ett annat land inom EES" som en följd av att kapitlet nu även
kommer att innehålla regler om etablering i annat land inom EES i form av filial
eller agentur. Som sammanfattande benämning på de olika etableringsformerna
införs beteckningen sekundäretablering, se avsnitt 6.1 i den allmänna
motiveringen. Dessutom införs i förtydligande syfte underrubrikerna
"Sekundäretablering" för 1-3 §§ och "Gränsöverskridande verksamhet" för 4-6 §§.

2 a kap. 1 §

Genom paragrafen införlivas bestämmelserna i artikel 10.1 och 10.2 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet i deras lydelse
enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäk-
ringsdirektivet.
Paragrafen reglerar vad ett svenskt försäkringsbolag skall iaktta när det avser
att upprätta en filial, agentur eller annan liknande etableringsform i ett annat
land inom EES. I första stycket införs begreppet sekundäretablering som gemensam
beteckning på dessa etableringsformer, se även avsnitt 6.1. I artikel 1.b i både
tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet används
istället "filial" ("branch" i den engelska versionen av direktiven) för att
beteckna agentur eller filial till ett försäkringsföretag. Enligt samma
direktivbestämmelse skall beteckningen filial också användas med "beaktande av
artikel 3" i både andra skadeförsäkringsdirektivet och andra
livförsäkringsdirektivet. Enligt artikel 3 i dessa direktiv skall ett
försäkringsföretags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium
betraktas som en agentur eller filial, även om närvaron inte har den formen utan
endast består av ett kontor som förestås av företagets egen personal eller av
någon som är fristående från företaget men som har en stående fullmakt att
företräda företaget på samma sätt som en agentur. Lagstiftningen bör inte hindra
svenska försäkringsbolag att upprätta sådana etableringar i ett annat land inom
EES (värdlandet) om det är tillåtet enligt värdlandets lagstiftning. Första
stycket har därför, i enlighet med Lagrådets förslag, utformats så att bestäm-
melserna om sekundäretablering är tillämpliga inte bara på filialer och agentu-
rer utan också på liknande etableringsformer.
Första stycket innebär att försäkringsbolaget skall underrätta Finans-
inspektionen om sin avsikt att upprätta en sekundäretablering i ett annat land
inom EES.
Underrättelsen skall enligt andra stycket innehålla uppgifter om i vilket land
och på vilken adress sekundäretableringen skall upprättas och om vem som skall
vara sekundäretableringens företrädare. Dessutom skall underrättelsen innehålla
en verksamhetsplan. Med företrädare avses generalagent eller ett ombud för en
generalagent samt en verkställande direktör för en filial. I den mån värdlandet
har andra begrepp än de svenska skall som företrädare anges den person som har
till uppgift att leda verksamheten vid sekundäretableringen och vara ansvarig
för den. Verksamhetsplanen skall bl.a. innehålla en redogörelse för vilka slags
risker eller åtaganden vid sekundäretableringen meddelade försäkringar skall
täcka och en beskrivning av sekundäretableringens organisation.
Enligt tredje stycket skall försäkringsbolaget också, om det ämnar meddela
trafikförsäkringar, till den underrättelse som skall göras enligt första stycket
foga en försäkran att det är medlem i värdlandets motsvarighet till
Trafikförsäkringsföreningen och att det är medlem i den nationella garantifond
som är avsedd att trygga att skadelidande får ersättning vid trafikskador som
finns i det land där sekundäretableringen skall inrättas.
Enligt fjärde stycket får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen föreskriva vad som i övrigt skall framgå av verksamhets-
planen. Bl.a. bör en prognos för den planerade verksamhetens resultat och
ställning presenteras i planen.

2 a kap. 2 §

Genom paragrafen införlivas bestämmelserna i artikel 10.3 och 10.5 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse
enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet).
Paragrafen behandlar huvudsakligen Finansinspektionens åtgärder när ett
försäkringsbolag har anmält att det ämnar upprätta en sekundäretablering i ett
annat land inom EES.
Finansinspektionen skall enligt första stycket meddela den behöriga myndigheten
i värdlandet om försäkringsbolagets underrättelse. Detta skall ske inom tre
månader från det att underrättelsen gavs in till inspektionen om den finner att
hinder enligt andra stycket inte föreligger. Meddelandet till myndigheten i
värdlandet skall vara åtföljt av ett intyg om att bolagets kapitalbas är
tillräcklig.
Andra stycket innehåller bestämmelser om den materiella prövning som
Finansinspektionen skall göra när den underrättats om en planerad sekundär-
etablering. Prövningen skall omfatta bolagets organisation, bolagets finansiella
situation samt kvaliteten på sekundäretableringens ledning. Meddelandet enligt
första stycket skall lämnas till värdlandets tillsynsmyndighet om det inte finns
skäl att ifrågasätta bolagets verksamhet i de angivna hänseendena.
Enligt tredje stycket skall Finansinspektionen underrätta försäkringsbolaget om
sitt meddelande till värdlandets tillsynsmyndighet.
Av fjärde stycket framgår att verksamheten vid sekundäretableringen får inledas
två månader efter det att Finansinspektionen vidarebefordrat meddelandet till
värdlandsmyndigheten. Skälet till tidsfristen är att värdlandets myndighet har
möjlighet att inom denna tid informera om det gäller några särskilda regler som
försäkringsbolaget skall efterleva i verksamheten.
Om Finansinspektionen anser att förutsättningarna att meddela värdlands-
myndigheten inte är uppfyllda, skall inspektionens ställningstagande, enligt
femte stycket, komma till uttryck i ett beslut. Detta skall ske inom tre månader
från det att underrättelsen gjordes. Regler om överklagande av sådana beslut
finns i 19 kap. 13 §.

2 a kap. 3 §

Genom paragrafen, som är ny, införlivas bestämmelserna i artikel 10.6 i både
första skadeförsäkringdirektivet och första livförsäkringsdirektivet i dess
lydelse enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet.
Om ett försäkringsbolag som redan driver verksamhet genom sekundäretablering i
ett annat land inom EES ämnar ändra verksamheten, byta adress eller utse en ny
företrädare, skall bolaget underrätta såväl Finansinspektionen som den behöriga
myndigheten i värdlandet minst en månad i förväg. Finansinspektionen ges en
möjlighet att inom samma tid förhindra ändringen. De prövningskriterier som
tillämpas i samband med en planerad sekundäretablering skall gälla även vid
ändring av de ursprungliga förhållandena. Om Finansinspektionen finner att en
ändring inte bör få ske skall det komma till uttryck i ett beslut. Regler om
överklagande av sådana beslut finns i 19 kap. 13 §. Om Finansinspektionen
förbjuder ändringen skall den behöriga myndigheten i värdlandet underrättas om
det.

2 a kap. 4 §

Genom paragrafen, som är ny, införlivas bestämmelserna i artikel 14 i andra
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 11 i andra livförsäkringsdirektivet i
deras lydelse enligt artikel 34 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och
livförsäkringsdirektivet.
Enligt paragrafen skall ett försäkringsbolag underrätta Finansinspektionen
innan gränsöverskridande verksamhet i ett annat land inom EES inleds, vare sig
den sker från ett fast driftställe i Sverige eller från en sekundäretablering i
ett land inom EES. Till anmälningen skall fogas en uppgift om vilka slags risker
eller åtaganden som skall täckas.

2 a kap. 5 §

Genom paragrafen, som är ny, införlivas bestämmelserna i artikel 16 andra
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 14 i det andra livförsäkringsdirektivet i
lydelse enligt artikel 35 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet.
Paragrafen rör främst Finansinspektionens uppgifter när ett försäkringsbolag
anmäler att det ämnar driva gränsöverskridande verksamhet. Enligt första stycket
skall inspektionen meddela värdlandets tillsynsmyndighet om försäkringsbolagets
underrättelse. Till bolagets underrättelse skall inspektionen foga ett intyg om
bolagets kapitalbas och om vilka försäkringsklasser bolagets koncession
omfattar.
Enligt andra stycket skall försäkringsbolaget informeras om att underrättelsen
vidarebefordrats.
Av tredje stycket framgår att försäkringsbolagets gränsöverskridande verksamhet
inte får inledas förrän Finansinspektionen informerat bolaget om att värdlandets
myndighet meddelats enligt första stycket.
Fjärde stycket innebär att Finansinspektionen skall, om den finner att det inte
finns förutsättningar att vidarebefordra bolagets underrättelse, fatta beslut om
det inom en månad från det att underrättelsen togs emot. Regler om överklagande
av sådana beslut finns i 19 kap. 13 §. I direktiven finns ingen bestämmelse om
vilka kriterier tillsynsmyndigheten skall lägga till grund för prövningen.
Prövningen bör ske mot bakgrund av den grundläggande EG-regeln att ett försäk-
ringsbolags koncession skall vara giltig inom hela EES. Jämför de föreslagna
ändringarna i 2 kap. 5 § angående uppgifter i bolagsordningen om geografiskt
verksamhetsområde och den allmänna motiveringen, avsnitt 6.1. Finansinspektionen
bör kunna vägra att vidarebefordra underrättelsen t.ex. om försäkringsbolaget
inte har sådana administrativa rutiner och sådan kompetens som krävs för att
möta de speciella krav som ställs på grund av att en verksamhet bedrivs
utomlands.

2 a kap. 6 §

Genom paragrafen, som är ny, införlivas bestämmelserna i artikel 17 i både andra
skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse
enligt artikel 36 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet.
Enligt paragrafen är försäkringsbolaget skyldigt att underrätta Finans-
inspektionen om ändringar i de uppgifter som lämnats enligt 4 §. Underrättelsen
skall ske innan ändringen genomförs. På motsvarande sätt som enligt 3 §
beträffande sekundäretableringar skall Finansinspektionen meddela sin
motsvarighet i det land där den gränsöverskridande verksamheten drivs.
Finansinspektionens ingripande mot förändring skall komma till uttryck i beslut.
Regler om överklagande av sådana beslut finns i 19 kap. 13 §.

3 kap.

Paragraferna 3 kap. 2-2 c §§ innehåller bestämmelser om ägarprövning. Dessa
återfinns i artikel 15 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 14 i
tredje livförsäkringsdirektivet. Bestämmelserna har kommenterats i allmän-
motiveringen (avsnitt 5.1.2).

3 kap. 2 §

Genom paragrafen införlivas bestämmelserna i artikel 15.1 i tredje skadeför-
säkringsdirektivet och artikel 14.1 i tredje livförsäkringsdirektivet.
Första stycket har justerats som en följd av de nya regler om ägarprövning som
införs i kapitlet.
Ändringen i andra stycket bildar utgångspunkt för prövningen av större
aktieägares lämplighet. Den som avser att antingen förvärva en kvalificerad
andel av aktierna i ett försäkringsbolag, eller öka sitt kvalificerade innehav
så att det sammanlagda innehavet överstiger vissa angivna gränsvärden skall hos
Finansinspektionen ansöka om tillstånd till förvärvet. Det görs inte skillnad
mellan fysiska och juridiska personer eller mellan svenska och utländska rätts-
subjekt. Begreppet kvalificerat innehav definieras i 1 kap. 9 a §.
Reglerna innebär att den som avser att förvärva ett kvalificerat innehav av
aktier i ett försäkringsbolag blir föremål för inspektionens prövning beträffan-
de sin lämplighet. Skyldigheten att söka tillstånd för förvärv som medför ett
kvalificerat innehav av aktierna innebär att det inte är den förvärvade postens
storlek i och för sig som är avgörande. Det avgörande är i stället om förvärvet
ensamt eller tillsammans med de aktier, som förvärvaren redan har i bolaget,
medför att gränsen på 10 procent uppnås eller att förvärvaren får ett
bestämmande inflytande över ledningen av bolaget.
Vid förvärv av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till
nyteckning av aktier krävs inte något tillstånd. Skälet för detta är att inne-
havaren av sådana skuldebrev inte kan utöva något inflytande över bolaget. När
skuldebreven byts mot aktier uppkommer däremot ett förvärv som omfattas av
förevarande bestämmelser. Aktier som erhålls vid nyemission eller fondemission
med företrädesrätt i förhållande till tidigare innehav förändrar inte de
tidigare andelsförhållandena. Förvärv av ny- och fondemitterade aktier medför
därför i regel inte någon separat prövning. Det bör framhållas att lagtexten
inte anvisar något undantag för aktier som förvärvas som gåva eller genom de
familjerättsliga fången bodelning, arv och testamente. I dessa fall måste
skyldigheten att söka tillstånd fullgöras snarast möjligt efter förvärvet.
Undantag från kravet på tillstånd görs inte heller för aktier som inlöses på
grund av hembudsskyldighet eller som förvärvas vid bolagsfusioner.
Med uttrycket "direkt eller indirekt förvärv" avses t.ex. det fallet att en
person dels själv förvärvar fem procent av kapitalet eller rösterna i ett för-
säkringsbolag, dels äger ett företag som i sin tur äger sju procent. Med
indirekt ägande kan i vissa fall även avses det fallet att flera personer inom
samma familj innehar aktier i det aktuella bolaget. Att det kan uppstå tvek-
samheter huruvida ägarprövningsbestämmelserna skall tilllämpas på ett visst
innehav eller inte bör tillmätas betydelse när Finansinspektionen överväger ett
ingripande enligt 2 c §.
I tredje stycket anges förutsättningarna för godkännande av ett förvärv. Om
aktieförvärvaren kan antas komma att motverka en sund utveckling av
försäkringsverksamheten får inspektionen vägra tillstånd. En bedömning av lämp-
ligheten hos en innehavare av aktier i ett försäkringsbolag måste ha som
utgångspunkt att det är ett sådant bolags speciella funktioner som skall
säkerställas. Den enskilda eller juridiska person som genom sitt agerande på ett
eller annat sätt direkt motverkar en sund utveckling av verksamheten i ett
försäkringsbolag, skall inte heller kunna äga någon större aktiepost i bolaget.
När det gäller de omständigheter som kan föranleda att en person eller ett
företag bedöms som "olämplig" i detta sammanhang bör hänsyn tas till t.ex. jävs-
förhållanden, allmän vandel och konkurstillstånd.
Som angetts i allmänmotiveringen (avsnitt 5.1.2) har regler om ägarprövning
redan införts beträffande banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag. Den
förevarande paragrafen är vad gäller prövningens innehåll en direkt motsvarighet
till 7 kap. 11 § bankrörelselagen och 6 kap. 3 b § värdepappersrörelselagen. I
specialmotiveringen till det förstnämnda lagrummet (prop. 1992/93:89 s. 195-199)
har lämnats en utförlig redovisning av vilka omständigheter som bör beaktas vid
ägarprövningen. Det som har uttalats där om prövningen enligt bankrörelselagen
är i tillämpliga delar gällande även för prövningen enligt FRL.
I fjärde stycket föreskrivs att Finansinspektionen kan tidsbegränsa för-
värvstillståndets giltighet. Att förvärvet i förväg godkänns genom att förvär-
varen befinns lämplig innebär ingen skyldighet för denne att fullfölja för-
värvet. Genom att sätta en tidsgräns förhindras att försäkringsbolaget under en
längre tid svävar i ovisshet om ägareförhållandena. Finansinspektionen får från
fall till fall avgöra vilken tid som får anses rimlig.
Enligt femte stycket skall beslut i ett tillståndsärende meddelas inom tre
månader. Inspektionen bör dock inom den angivna tidsgränsen handlägga ärendena
med stor skyndsamhet. I klara fall bör besked kunna lämnas i det närmaste om-
gående.

3 kap. 2 a §

Paragrafen, som är ny, föreskriver anmälningsskyldighet för den som avyttrar ett
kvalificerat innehav av aktier eller en så stor andel av sitt innehav att det
återstående innehavet understiger något av de gränsvärden som anges i 2 §.
Bestämmelsen återfinns i artikel 15.2 tredje skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 14.2 i tredje livförsäkringsdirektivet.

3 kap. 2 b §
Paragrafen, som är ny, föreskriver skyldighet för försäkringsaktiebolag att
lämna uppgifter om aktieägare vars innehav är kvalificerat. Härigenom införlivas
artikel 15.3 tredje skadeförsäkringsdirektivet och 14.3 tredje livförsäkrings-
direktivet.

3 kap. 2 c §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om Finansinspektionens möjlighet
att ingripa mot en olämplig aktieägare. Principen att tillsynsmyndigheterna
skall kunna ingripa mot en aktieägare som visar sig vara olämplig slås fast i
artikel 15.4 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 14.4 i tredje
livförsäkringsdirektivet. När det gäller sanktionerna mot en sådan ägare ges
exempel på åtgärder som medlemsstaterna kan föreskriva. En sådan åtgärd är att
rösträtten kan upphävas för de aktier som innehas av en aktieägare som har
missbrukat sin ställning.
Ett ingripande från Finansinspektionen kan ske dels om en aktieförvärvare
bryter mot förpliktelsen att ansöka om tillstånd eller förvärvar aktier i strid
mot inspektionens beslut enligt 2 § andra stycket, dels om en ägare till ett
kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt
inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i
bolaget. Här skall alltså göras samma bedömning som vid koncessionsförfarandet.
Principen är således att samma kvalitativa krav skall ställas på en aktieägare
oavsett i vilket sammanhang frågan om personens lämplighet att vara aktieägare
blir aktuell.
Bestämmelsen bygger på den grundläggande principen att inspektionen skall kunna
ingripa endast i allvarliga fall. Att en aktieägare blir försatt i konkurs,
åläggs näringsförbud eller döms för allvarligare brottslighet kan lätt
konstateras men kan knappast ensamt anses vara till skada för bolaget, i vart
fall inte om ägandet motsvarar mindre än 50 procent av kapitalet eller samtliga
röster. Därutöver krävs att det finns anledning att anta att ägaren kommer att
utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av verksamheten är i farozonen.
Gränsen för när sanktioner skall tillgripas bör självfallet vara lägre om det
blivit klarlagt att en ägare verkligen missbrukar sitt inflytande än om det bara
finns ett antagande om att så kan bli fallet.
I paragrafen anvisas två åtgärder som inspektionen kan vidta mot en aktieägare
som motverkar en sund utveckling av verksamheten i ett försäkringsbolag. För det
första får inspektionen enligt första stycket besluta att ägarens aktier inte
får företrädas vid bolagsstämman, om det bedöms nödvändigt för att bryta en
ägares inflytande över bolagets verksamhet. Bestämmelsen är utformad så att
rösträtten upphör redan i och med att inspektionen har förordnat om detta. Att
beslutet vunnit laga kraft krävs således inte. För det andra får Finans-
inspektionen enligt tredje stycket förelägga aktieägaren att sälja den del av
aktieinnehavet som medför att innehavet är kvalificerat. Samma åtgärder får
enligt andra stycket vidtas mot en aktieägare som underlåtit att söka tillstånd
eller som genomfört ett förvärv i strid med inspektionens beslut. I dessa fall
gäller vidare att röster som avgetts för sådana aktier kan förklaras ogiltiga.
Om det uppkommer missförhållanden av så allvarligt slag att man från inspek-
tionens sida överväger att ingripa, är det lämpligt att inspektionen i första
hand försöker åstadkomma rättelse med andra medel än "frysning" av rösträtten.
Det kan t.ex. visa sig vara tillräckligt om förhållandena påtalas för de andra
ägarna eller bolagets ledning. Om det är nödvändigt har inspektionen enligt 19
kap. 8 § formell rätt att sammankalla stämma och styrelse. Misslyckas för-
handlingarna, kanske beroende på att ifrågavarande aktieägare inte är beredd att
acceptera reglerna för verksamheten, finns inte längre samma skäl att försöka
undvika ett beslut om att aktier inte får företrädas vid bolagsstämma i bolaget.
Att en större aktieägare inte kan utöva rösträtten för sina aktier är natur-
ligtvis ett allvarligt ingrepp. Åtgärden kan också medföra negativa verkningar
för bolagets skötsel. Om en "frysning" av en aktieägares rösträtt gäller under
en längre tid kan osäkerhet uppstå i ledningen, andra aktieägare får ett ökat
inflytande osv. Det är därför angeläget att frysningen inte består längre än
nödvändigt. I vissa fall kan de omständigheter som föranlett beslutet vara av
övergående karaktär. Detta kan t.ex vara fallet om en förvärvare på grund av
förbiseende eller annat misstag inte ansökt om tillstånd till förvärvet, men vid
en senare prövning inte visar sig vara olämplig som ägare. Förbudet att utöva
rösträtt för aktierna kan då upphävas snabbt. Ingripandet har då varit
temporärt. I andra fall kan skälen för beslutet bestå. Detta kan gälla t.ex. en
ägare som bedöms vara personligt olämplig och olämpligheten inte kan sägas vara
av övergående natur. En aktieägare som fråntagits rösträtten för sina aktier kan
mycket väl finna detta vara anledning att sälja aktierna. I så fall upphör den
osäkerhet för ledningen av bolaget som tidigare nämnts. Det kan emellertid inte
förutsättas att en sådan frivillig försäljning alltid kommer att ske. För att
komma till rätta med en sådan situation med en aktieägare som utövat sitt
inflytande på ett sådant sätt att hans lämplighet för överskådlig framtid kan
ifrågasättas men aktierna inte avyttras frivilligt får inspektionen förelägga
ägaren att avyttra aktierna. En försäljning på grund av ett sådant föreläggande
får genomföras i sådan takt att onödiga förluster undviks.
Ett föreläggande om avyttring kan bara avse det antal aktier som medför att
innehavet är ett kvalificerat sådant. Inspektionen skall ju endast pröva
lämpligheten hos aktieägare som kan utöva ett väsentligt inflytande över
bolagets ledning.
Av paragrafens fjärde stycke framgår att aktier som omfattas av ett före-
läggande om avyttring eller ett beslut enligt första eller andra stycket, inte
skall medräknas när det krävs viss röstmajoritet för att ett beslut skall bli
giltigt.

7 kap. 2 §

Regler om premiereservsberäkning upptas i nuvarande 7 kap. 3 § tredje stycket om
grunders innehåll. Från kravet på att grunder skall upprättas gäller vissa
undantag. Eftersom EG:s regler om beräkning av premiereserv gäller alla livför-
säkringar, måste dessa vara tillämpliga även då premiereservgrunder inte finns.
Av den anledning har nuvarande 7 kap. 3 § tredje stycket brutits ut ur 3 § och
förts över till 7 kap. 2 §. Bestämmelserna i 7 kap. 3 § i övrigt har med
ändringar förts över till 7 kap. 5 §. Nuvarande 7 kap. 2 § har flyttats till 7
kap. 4 §.
Till följd av detta föreslås därför 7 kap. 2 § reglera beräkning av premie-
reserv.
I paragrafen ges allmänna föreskrifter om beräkningen av premiereserven; den
skall vara i överensstämmelse med vedertagna aktuariella principer.
Vid en anpassning till bestämmelserna i tredje livförsäkringsdirektivet är
några ändringar och tillägg erforderliga (se artikel 17.1 i första livför-
säkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäkrings-
direktivet).
Enligt nuvarande regler skall premiereserven framkomma som skillnaden mellan
det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för löpande
försäkringar och de premier bolaget kan ha att ytterligare uppbära för dessa
försäkringar. Skillnaden mellan dessa båda poster skall emellertid ökas med det
belopp som anses behövligt för att möta förluster genom att försäkringarna
upphör i förtid. Premiereserven uppfattas således i lagen som ett "kollektivt"
begrepp. Som framhållits i den allmänna motiveringen avsnitt 5.2.2 skall enligt
EG:s bestämmelser försäkringstekniska skulder beräknas separat för varje
försäkring. I förslaget till nya regler för beräkningen har därför i första
stycket föreskrivits att premiereserven i regel skall definieras individuellt
för varje försäkring. Som en alternativ metod för beräkningen av premiereserv
tillåts, i enlighet med EG:s bestämmelser, en kollektiv beräkning, förutsatt att
metoden ger ett resultat som motsvarar det som erhålls vid en individuell beräk-
ning. En kollektiv beräkning måste tillgripas om fråga är om kollektivavtals-
grundad försäkring eller grupplivförsäkring utan individuell anslutning. Vidare
medges också i fortsättningen risktillägg som inte är individualiserade. Sam-
tidigt kan stadgandet i nuvarande 7 kap. 3 § sista stycket första meningen att
premiereservgrunderna skall anses belöpa på varje försäkring utgå (den nuvarande
lydelsen av 7 kap. 3 § har tagits in under 7 kap. 5 §).
Nuvarande regler innebär vidare att en prospektiv metod skall användas vid
beräkning av premiereserv. Det framgår nu av andra stycket. Enligt EG:s
bestämmelser är en sådan beräkningsmetod huvudregel. EG:s ordning medger
emellertid under vissa förutsättningar att en retrospektiv metod används. Detta
gäller om det kan visas att de försäkringstekniska skulderna inte blir lägre än
om en prospektiv metod utnyttjas eller om en sådan metod inte kan tillämpas på
de aktuella försäkringarna. I förslagets andra stycke har öppnats möjligheter
att under angivna förutsättningar använda annan försäkringsmatematiskt
vedertagen beräkningsmetod än den prospektiva, varmed avses i första hand en
retrospektiv beräkningsmetod. Genom att det anges att endast försäkrings-
matematiskt vedertagna metoder kan användas förhindras att premiereserven
beräknas för lågt eller för högt. Det kan nämnas att den prospektiva metoden
inte kan tillämpas om fråga är om s.k. unit linked-försäkringar.
Beräkningen av premiereserv skall bygga på antaganden om dödlighet och andra
riskmått, räntefot samt driftskostnader som, vart för sig, kan anses vara
betryggande i enlighet med vad som sägs i 7 kap. 5 § första och andra stycket i
förslaget. Vid en retrospektiv beräkningsmetod behövs emellertid inte alltid
antaganden om t.ex. dödlighet och räntefot (se kommentaren till 7 kap. 5 §).
Vidare föreslås i tredje stycket att regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om beräkning
av premiereserv. Föreskrifterna skall som regel ange maximiräntesats för alla
försäkringar. I artikel 17.1 B i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse
i artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet, föreskrivs nämligen som
huvudregel att tillsynsmyndigheten för alla försäkringar skall bestämma en eller
flera högsta räntesatser, enligt i artikeln särskilt angivna regler. Räntesatsen
skall antingen knytas till räntesatsen på statsobligationer eller fastställas
med utgångspunkt från avkastningen på de tillgångar som motsvarar de försäk-
ringstekniska skulderna, det senare under förutsättning att tillgångarna inte
värderas till anskaffningskostnad. På grund av gällande redovisningsregler för
försäkringsbolag kan det sistnämnda alternativet inte tillämpas. Bestämmelserna
om redovisning är emellertid föremål för utredning. Avsikten är inte att det
skall fastställas räntesatser individuellt för varje försäkring, utan lämpligen
för en eller flera försäkringstyper.
EG:s krav att tillsynsmyndigheten skall bestämma högsta ränteantaganden gäller
inte de numera vanliga unit linked-försäkringarna och inte heller engångsbetalda
försäkringar för längst åtta år, försäkringar utan rätt till återbäring eller
livränteförsäkringar utan återköpsvärden. Genom att i paragrafen anges att
föreskrifterna skall ange vilka försäkringar som, med hänsyn till sin
beskaffenhet, inte skall omfattas av föreskrifterna kan Finansinspektionen välja
att inte ge föreskrifter därom för sådana försäkringar. I den mån sådana före-
skrifter inte ges får bolagen vid valet av en betryggande räntesats för
undantagna försäkringar, dock inte unit linked-försäkringar, ta hänsyn till den
valuta i vilken avtalen gäller och till de tillgångar som motsvarar
förpliktelserna samt till förväntad avkastning på bolagets tillgångar, förutsatt
att de tas upp till marknadsvärden. Eftersom sådana värderingsregler i dag inte
gäller för svenska försäkringsbolag, kan den sistnämnda möjligheten inte
utnyttjas. Den räntesats som väljs får aldrig vara högre än avkastningen på
bolagets tillgångar. Föreskrifter om maximiräntesats är inte heller nödvändiga
beträffande sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än
livförsäkring.
I tillämpningsföreskrifterna får upptas metoder för beräkning av maximi-
räntesats. Föreskrifterna kan också ange för vilka försäkringar en kollektiv
beräkning eller en retrospektiv beräkningsmetod skall kunna användas.

7 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 2 kap. 6 § och anger de ämnen som grunderna skall
innehålla. Bestämmelserna om grundernas innehåll har, som en följd av att kravet
på ingivande av grunder vid ansökan om koncession liksom kravet på stadfästelse
slopas, flyttats till förevarande kapitel. I förhållande till gällande rätt har
området begränsats väsentligt. Grunderna skall enligt första stycket i huvudsak
omfatta endast underlag för tekniska beräkningar. Bestämmelser av
villkorskaraktär utmönstras ur grunderna och får i stället tas in i
försäkringsvillkoren (se den allmänna motiveringen avsnitt 5.2.1). Skyldigheten
enligt nuvarande 2 kap. 6 § första stycket 8 att upprätta grunder avseende
skyldigheten att teckna återförsäkring slopas. Skyldigheten att teckna sådan
försäkring skall i fortsättningen även för livförsäkringsbolagens del framgå av
bolagsordningen, se kommentaren till 2 kap. 5 §. Grunder skall sålunda upprättas
för beräkning av försäkringspremier och premiereserv, beräkning av tekniska
återköpsvärden och återbäring till försäkringstagarna. Till följd av dessa
ändringar kan stadgandena i nuvarande 7 kap. 5-7 §§ utgå.
Bolagen skiljer i nuvarande återköpsgrunder mellan begreppen återköpsvärde och
tekniskt återköpsvärde. Begreppet återköpsvärde används för det belopp som
försäkringstagaren har rätt att få utbetalt då försäkringen återköps. Om någon
begränsning av återköpsrätten inte föreligger sammanfaller återköpsvärdet med
det tekniska återköpsvärdet. Är emellertid återköpsrätten begränsad blir
återköpsvärdet lägre än det tekniska återköpsvärdet. Begreppet tekniskt
återköpsvärde förekommer även i skattelagstiftningen (se anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen). Det sammanfaller ofta med försäkringens individuellt
beräknade premiereserv men kan också understiga den, t. ex. om en ökning av
premiereserven för tecknade försäkringar behövt ske på grund av ändrade
förhållanden.
Möjligheten enligt första stycket i nuvarande 2 kap. 6 § att medge undantag
från skyldigheten att upprätta grunder för livförsäkringar med hänsyn till
försäkringens särskilda natur har avskaffats av skäl som anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.2.1). Genom bestämmelserna i 1 kap. 5 § finns möjlighet
att för vissa livförsäkringar avvika från bestämmelserna om grunder och i
förslaget till 1 kap. 10 § ges en generell dispensmöjlighet från kravet på
grunder i vissa fall, vilka täcker de praktiska tillfällen då undantag bör kunna
komma ifråga.
I andra stycket begränsas skyldigheten att upprätta grunder för långvariga
skadeförsäkringar till bestämmelser om beräkning av premiereserven. En möjlighet
till undantag från kravet på grunder för långvariga skadeförsäkringar införs.
Undantag bör kunna komma ifråga om försäkringen avser endast låga belopp.
Undantag bör dessutom kunna medges för sådana försäkringar där
försäkringskonstruktionen har sådana särdrag att det kan komma att återbetalas
premier vid få skador eller att utkrävas nya premier för att i efterhand täcka
inträffade skador vid ogynnsamt skadeutfall. I villkoren för sådana
försäkringsavtal regleras dessa förhållanden i förväg på ett sätt som liknar det
som används i grunder.
I fråga om liv- och sjukräntor som tillhör skadeförsäkringsrörelsen skall
enligt tredje stycket grunder upprättas för beräkning av premiereserv och
tekniska återköpsvärden. För skadeliv- och skadesjukräntor ges som hittills inte
möjlighet till dispens.
Eftersom stadgandena om grunder i 2 kap. har placerats i förevarande kapitel,
bör sista stycket i nuvarande 2 kap. 6 § kunna utgå. Sista meningen i stycket
motsvaras i förslaget av 7 kap. 5 § sista stycket och 6 § första stycket.
I sista stycket, som inte har någon motsvarighet i gällande rätt, föreskrivs
möjlighet för regeringen eller Finansinspektionen att meddela närmare
föreskrifter om grundernas redaktionella utformning. Föreskrifterna bör även
ange hur grunderna skall systematiseras. Bemyndigandet innebär däremot inte en
rätt att ge föreskrifter om grundernas materiella innehåll.

7 kap. 4 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 kap. 2 §. Första stycket har ändrats som en
följd av att bestämmelserna om grunder flyttas från 2 kap. 6 § till 7 kap. 3 §.
Paragrafen, som slår fast soliditets- och skälighetsprincipen som normerande för
grundbundna försäkringar, kommer att diskuteras i Försäkringsutredningens
fortsatta arbete.
Andra stycket har ändrats som en följd av att grunder inte längre skall stad-
fästas.

7 kap. 5 §

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 7 kap. 3 §, innehåller föreskrifter om
premie- och premiereservgrunder för livförsäkringar. Det ankommer på
bolagsledningen att se till att dessa grunder står i överensstämmelse med kraven
i 4 § och att beräkningsantagandena är anpassade efter växlande förhållanden. I
enlighet med vad som sägs i artikel 17.1 F i första livförsäkringsdirektivet i
dess lydelse i artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet bör kontinuitet
eftersträvas. Varje ändring av beräkningsreglerna bör vara sakligt motiverad.
Bestämmelserna om beräkning av premiereserv i tredje stycket i nuvarande 7 kap.
3 § har överförts till 2 §. I förslaget till ny lydelse av 2 § öppnas
möjligheter att i vissa fall använda en retrospektiv beräkningsmetod samt
hänvisas till bestämmelser om beräkningsantaganden i förevarande paragraf.
Eftersom sådana antaganden inte alltid erfordras vid en retrospektiv beräkning
av premiereserven, har första stycket ändrats så att grunderna skall innehålla
angivna antaganden i den mån det krävs för beräkningen. Tillämpas en prospektiv
beräkningsmetod måste premiereservgrunderna innehålla sådana antaganden.
Premiegrunderna skall alltid innehålla angivna beräkningsantaganden. Dessutom
har en mindre språklig ändring gjorts.
Möjligheten i andra stycket att avvika från huvudregeln att varje särskilt
antagande skall vara betryggande anses förenligt med EG:s ordning så länge
tillämpningen inte innebär att säkerhetskraven sänks (se avsnitt 5.2.2). En
smärre språklig ändring har gjorts i stycket.
Tredje stycket har ändrats så att det anges att premiereservgrunderna skall
bestämmas i enlighet med den nya 2 §.
Det nuvarande fjärde stycket har utgått. Där föreskrivs att i det fall premie-
grunderna innehåller särskilda säkerhetstillägg skall premiereservgrunderna ange
på vilket sätt hänsyn skall tas till dessa tillägg när kapitalvärdet av framtida
utgifter beräknas. I den mån regler därom behövs kan det tillgodoses genom
föreskrifter som meddelas med stöd av 2 § tredje stycket.
Fjärde stycket motsvarar det nuvarande femte stycket. Den nuvarande första
meningen har utgått såsom onödig eftersom premiereserven i fortsättningen skall
beräknas individuellt för varje försäkring.
I enlighet med vad som gäller i dag skall bestämmelserna om premiereservgrunder
tillämpas också på liv- och sjukränta som tillhör skadeförsäkringsrörelsen.
Detta kommer till uttryck i sista stycket.

7 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 kap. 4 § och har ändrats bl.a. med anledning av
att krav på stadfästelse av grunder inte längre skall förekomma.
I paragrafens första stycke har angetts att bestämmelserna om övergångsgrunder
även gäller för sådan livränta eller sjukränta som tillhör skade-
försäkringsrörelsen. I den nuvarande lagstiftningen anges detta i 2 kap. 6 §
sista stycket.
Andra stycket har ändrats till följd av det slopade kravet på stadfästelse av
grunder.
Ändringen i tredje stycket är en följd av att bestämmelserna om beräkning av
premiereserv flyttats till 2 §.
Möjligheten i nuvarande sista stycket att föreskriva att ytterligare tillgångar
skall tas upp i bolagets förmånsrättsregister har tagits bort. I en situation
där övergångsgrunder skulle krävas torde disponibla fria reserver ändå knappast
finnas tillgängliga i nämnvärd utsträckning (se Appeltofft-Hahn, Kommentar till
försäkringsrörelselagen s.105). Stycket i övrigt har upphävts till följd av det
slopade kravet på stadfästelse av grunder.

7 kap. 8 §

En inskränkning i vad grunderna för återbäring till försäkringstagarna skall
innehålla har skett i första stycket. Inskränkningen är en följd av att ämnen
som är av villkorskaraktär har utmönstrats ur grunderna och i stället får tas
upp i försäkringsvillkoren. Grunderna för återbäring till försäkringstagarna
skall därför innehålla antaganden och metoder för beräkning och fördelning av
återbäring. I grunderna skall även upptas regler om användning av
återbäringsfonden. Att användningen av fonden är begränsad framgår av 12 kap. 6
och 7 §§. I villkoren kommer sålunda hädanefter att regleras försäkringstagarens
rätt till återbäring, inklusive sättet för tilldelning. Den nuvarande punkten 2
i första stycket utgår eftersom regler om tilldelning och som inte är av
villkorskaraktär faller under "beräkning och fördelning av återbäring". Samma
gäller nuvarande punkten 3, bestämmelser om förräntning av återbäringsmedel.
Nuvarande andra stycket upphävs. Bolagen får i fortsättningen själva avgöra
formen för tilldelning.

7 kap. 8 a §

Paragrafen är ny. Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv (artikel 8.3 i
första skadeförsäkringdirektivet enligt lydelse i artikel 6 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 8.3 i första livförsäkringsdirektivet
enligt lydelse i artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet) får som nämnts i
den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.1) något krav på förhandsgodkännande av
grunder inte längre ställas upp, medan det godtas att en löpande
anmälningsskyldighet åläggs bolagen för kontroll att grunderna för livförsäkring
uppfyller vedertagna aktuariella principer.
I första stycket har föreskrivits att bolagen skall tillställa Finans-
inspektionen grunderna för livförsäkring senast samtidigt med att de börjar
användas. Grunderna kan sägas börja användas då marknadsföringen inleds. För de
kollektivavtalsgrundade försäkringarnas del, vilka i regel inte marknadsförs på
samma sätt som övriga försäkringar, skall grunderna anses ha börjat användas då
försäkringsprodukten finns tillgänglig för tecknande hos försäkringsbolaget.
Anmälningsskyldigheten gäller enbart livförsäkringar och således inte sådana
skadeförsäkringar för vilka bestämmelserna om livförsäkring tillämpas med stöd
av 1 kap 5 §. EG:s regler tillåter inte ett sådant krav beträffande
skadeförsäkringar. Tillsynsmyndigheten får kontrollera att grunderna uppfyller
föreskrivna materiella och formella krav.
I detta sammanhang föreslås inte att nedsättningsgrunder för ömsesidiga liv-
försäkringsbolag (jfr 12 kap. 8 §) skall tillställas Finansinspektionen. För-
säkringsutredningen skall i sitt fortsatta arbete behandla några särregler för
de ömsesidiga försäkringsbolagen, bl.a. bestämmelserna om nedsättning. Mot den
bakgrunden och med hänsyn till att reglerna om nedsättning synes ha en mycket
liten praktisk betydelse, kan det inte anses motiverat att uppställa krav på att
nedsättningsgrunder skall anmälas. Finansinspektionen har dock möjlighet att
begära in nedsättningsgrunderna för kontroll.
I andra stycket åläggs bolagen en skyldighet att till anmälan om grunder foga
en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för försäkringstagarna och
bolaget. Detta skall gälla i såväl ekonomiskt, juridiskt som aktuariellt
hänseende. Bl.a. bör räkneexempel ges. Är det fråga om ändring av grunder måste
av redogörelsen framgå på vad sätt redan meddelade försäkringar påverkas.
Regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen, får meddela närmare
föreskrifter om vad redogörelsen skall innehålla.
I tredje stycket anges att första och andra styckena även skall gälla vid
ändring av grunder.

7 kap. 9 §

I första stycket anges att ett försäkringsbolag som driver direkt försäkrings-
rörelse skall ha tillgångar till ett värde motsvarande de försäkringstekniska
skulderna placerade i enlighet med 9 a-10 e §§. Begreppet "skuldtäckning" har
införts, närmast som en motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen att "ett
belopp motsvarande försäkringstekniska skulder" alltid skall "redovisas" i vissa
slag av tillgångar. Det nya begreppet är mer lätthanterligt ur språklig synpunkt
och speglar väl det grundläggande syftet bakom bestämmelserna.
Bestämmelserna om skuldtäckning gäller bara försäkringsbolag som driver direkt
försäkringsrörelse. Om bolaget driver såväl direkt försäkringsverksamhet som
återförsäkringsrörelse omfattar skuldtäckningskravet bolagets hela rörelse. Om
bolaget uteslutande meddelar återförsäkring omfattas det däremot inte av
reglerna om skuldtäckning.
Som angivits i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.3, gäller place-
ringsreglerna medel där försäkringsbolagen bär risken för egen räkning.
Skuldtäckningsbeloppet är således ett nettobelopp (försäkringstekniska skulder
inklusive mottagen återförsäkring, minskad med avgiven återförsäkring).
Beträffande bestämmelsen om reservdeposition, se författningskommentaren till 10
§ första stycket 19.
Definitionen av försäkringstekniska skulder för egen räkning i andra stycket
är ett förtydligande av den definition av begreppet som för närvarande finns i
det sista stycket i paragrafens nuvarande lydelse.
Som anges i tredje stycket får Finansinspektionen för visst fall besluta att
avdrag för avgiven återförsäkring inte skall få göras. Finansinspektionen skall
kunna vägra godta nedsättning av det belopp som skall skuldtäckas om
återförsäkringen konstruerats på ett sådant sätt att den i realiteten inte
bidrar till en minskning av försäkringsbolagens exponering. Finansinspektionens
beslut skall kunna innebära att nedsättning inte alls godtas eller att den
godtas endast till en del av det återförsäkrade beloppet. Ett exempel skulle
kunna vara koncentration av återförsäkring till en enskild marknad, avgivande av
återförsäkring till koncerninterna återförsäkringsbolag eller att
återförsäkringen avgivits till försäkringsgivare verksamma där kontrollen över
återförsäkringsbolaget inte antas fylla tillräckligt högt ställda krav.
Bestämmelserna om återförsäkring inverkar inte på den allmänna bestämmelsen om
återförsäkring i 14 §. Det innebär att även om ett försäkringsbolag med
vederbörligt medgivande avgivit återförsäkring, det inte redan därigenom är
klart att bolaget får utnyttja den avgivna återförsäkringen för att reducera det
belopp som skall skuldtäckas.
I fjärde stycket anges att till Finansinspektionen skall lämnas uppgifter om de
försäkringstekniska skuldernas storlek och hur dessa beräknats samt om avgiven
återförsäkring och dess storlek. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om
uppgiftsskyldigheten. I den nya lydelsen av 8 kap. 7 § anges att det är
styrelsen som har ansvaret för uppgiftsskyldigheten, se vidare kommentaren till
den paragrafen.

7 kap. 9 a §

Den nuvarande 9 a § motsvaras av förslaget till 10 f §.
Paragrafen innehåller en allmän placeringsregel av grundläggande och över-
gripande karaktär. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att försäk-
ringsbolagen kan infria sina försäkringsåtaganden på såväl kort som lång sikt.
Bestämmelsen skall tillämpas av bolag som driver direkt försäkringsrörelse vid
placeringen av de tillgångar som används för skuldtäckning. Paragrafen motsvaras
av artikel 20 i tredje generationens försäkringsdirektiv.
Placeringsverksamheten skall enligt paragrafen ske med iakttagande av
matchnings- och diversifieringsprinciperna, vars närmare innebörd har redogjorts
för i den allmänna motiveringen avsnitt 5.5.5. Lydelsen av första meningen
innebär att placeringsreglerna i 10-10 e §§ är den ram inom vilken matchnings-
och diversifieringsprinciperna skall uppfyllas. Bestämmelserna i paragrafen
innebär dessutom att försäkringsbolaget skall se till att likviditeten är
tillräcklig för att de löpande betalningarna med anledning av
försäkringsåtagandena skall klaras.

7 kap. 10 §

Paragrafen innehåller i första stycket en uppräkning av de tillgångsslag som får
användas för skuldtäckning. I jämförelse med dagens regler för liv-
försäkringsbolag får fler kategorier av tillgångar användas för skuldtäckning.
Tillgångsslagen har kommenterats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt
5.5.6.
De tillgångsslag som uppräknas under punkterna 1-4 är obligationer och andra
skuldförbindelser för vilka sådana rättssubjekt svarar att tillgångarna kan
betraktas som riskfria med avseende på kreditrisk. Även tillgångar med garantier
ställda av dessa rättssubjekt omfattas av bestämmelserna. De rättssubjekt som
avses är stater, centralbanker, kommuner, med kommuner jämförliga samfälligheter
vilka har befogenhet att kräva in offentlig uppbörd (t.ex. landsting och
motsvarande utländska rättssubjekt), Europeiska gemenskaperna eller vissa inter-
nationella organisationer. Det är emellertid inte samtliga stater, centralbanker
och internationella organisationer som avses. Vilka som avses skall föreskrivas
av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, se
vidare kommentaren till fjärde stycket.
Punkt 5 tillåter att fordringar på försäkringstagare används för skuldtäckning.
Detta gäller för det första om sådana subjekt som nämns i första stycket 1-4,
dvs. svenska staten, vissa utländska stater och centralbanker, svenska eller
utländska kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, EG eller vissa
internationella organisationer, svarar för fordran. Fordringen skall ha samband
med försäkringsavtalet och exempelvis utgöras av en premiefordran (jämför
artikel 21.1 första stycket B. h i tredje livförsäkrings- och
skadeförsäkringsdirektiven). För det andra tar bestämmelsen sikte på s.k.
captivebolag, se den allmänna motiveringen avsnitt 5.5.6. Sådana bolag får för
skuldtäckning även använda fordringar för vilka bolag inom koncernen svarar. En
förutsättning för att fordringar enligt förevarande punkt skall få användas för
skuldtäckning är att fordran inte får ha varit förfallen till betalning längre
tid än tre månader (jämför artikel 21.1 fjärde stycket vii i de tredje
försäkringsdirektiven). Punkt 6 motsvaras av gällande lydelse av
9 § första stycket 8.
Punkt 7 motsvaras av gällande lydelse av 9 § första stycket 12.
Punkterna 8-9 tillåter obligationer och andra skuldförbindelser för vilka
svarar AP-fonden, svenska kreditinstitut (dvs. i detta sammanhang bank,
kreditmarknadsbolag, Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank) och värdepappersbolag med
tillstånd att ta emot kundmedel och att lämna kundkrediter mot säkerhet för
placeringar i finansiella instrument, allt för att underlätta
värdepappersrörelsen, se 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse. Enligt punkt 9 tillåts motsvarande värdepapper som
utländska kreditinstitut svarar för. Enligt fjärde stycket skall
Finansinspektionen föreskriva i vilka utländska stater kreditinstituten får vara
belägna, se nedan.
Punkt 10 tillåter att obligationer och andra skuldförbindelser som publika
aktiebolag svarar för används för skuldtäckning.
Enligt punkt 11 får för skuldtäckning användas aktier och andra överlåtbara
värdepapper som kan jämställas med aktier om värdepapperna getts ut av publika
aktiebolag, publika bankaktiebolag, publika försäkringsaktiebolag eller
motsvarande bolag i vissa utländska stater. De publika aktiebolagen (eller
motsvarande utländska bolag) som avses i denna punkt får inte vara sådana som
har till uppgift att äga fastigheter m.m. (fastighetsbolag).
De bolag som avses i punkt 12 är publika aktiebolag som har till ändamål att
äga fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom.
Punkt 13 tillåter att fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i
sådan egendom används för skuldtäckning. Bestämmelsen innebär en viss utvidgning
i jämförelse med gällande regler (se 9 § första stycket 10).
Punkt 14 tillåter att skuldförbindelser med säkerhet i fast egendom används för
skuldtäckning (jämför gällande lydelse av 9 § första stycket 6). Bestämmelserna
avser utlåning till fysiska personer och andra subjekt än stater, centralbanker,
kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, internationella organisationer
(första stycket 1-4), AP-fonden, svenska eller utländska kreditinstitut eller
värdepappersbolag (första stycket 8 och 9) eller publika aktiebolag eller
motsvarande bolag i vissa utländska stater (första stycket 10). Det kan
exempelvis vara fråga om utlåning till privata aktiebolag. Förevarande
skuldförbindelser tillåts för skuldtäckning i den utsträckning regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen föreskriver. Enligt gällande
regler föreskrivs i lag (9 § första stycket 6) i vilken utsträckning skuldför-
bindelserna får användas för att täcka försäkringstekniska skulder. Reglerna
innebär i korthet att den panträtt som utgör säkerhet för skuldförbindelsen
skall ligga inom en viss del av fastighetens uppskattade värde (dvs. det värde
som försäkringsbolaget fastställt på grundval av en särskild värdering) eller av
det pantvärde som fastställts enligt bestämmelser om lån av statsmedel till
främjande av bostadsbyggandet. Avsikten med delegationsbestämmelsen i sista
meningen är att befria lagtexten från den nuvarande detaljregleringen. Någon
materiell ändring är inte avsedd. De föreskrifter som regeringen eller
Finansinspektionen kommer att utfärda torde därför i stort sett komma att
motsvara bestämmelserna i 9 § första stycket 6.I punkt 15 tillåts för
skuldtäckning skuldförbindelser avseende utlåning till samma subjekt som avses i
punkt 14 (se ovan) men med annan säkerhet än som avses där. Som exempel kan
nämnas säkerhet i form av företagsinteckning eller inteckning i skepp eller
luftfartyg.
Punkt 16 tillåter att tillgångsslaget "kassa " används för skuldtäckning.
Begreppet "kassa" berörs i författningskommentaren till 10 b §. Enligt punkt
17 får andelar i värdepappersfonder och, under vissa förutsättningar, andelar i
utländska fondföretag användas för skuldtäckning. En förutsättning är att fonden
eller fondföretagen huvudsakligen placerar i sådana tillgångar som
försäkringsbolaget kunnat använda för skuldtäckning om bolaget haft tillgångarna
i egen portfölj.
Reglerna i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder är anpassade till EG:s
direktiv (85/611/EEG) om samordning av lagar, förordningar och administrativa
föreskrifter som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara
värdepapper (UCITS-direktivet). Hänvisningen i paragrafen till utländska
fondföretag avser sådana som uppfyller kraven i direktivet. De fonder som blir
aktuella är således i första hand fonder i länder inom EG, vilka är underkastade
i allt väsentligt samma regler som svenska fonder. Placeringar får dock ske även
i fonder i andra länder under förutsättning att de lyder under motsvarande
regler, jämför 2 kap. 3 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
(prop. 1992/93:187 s. 183). Enligt fjärde stycket i förevarande paragraf skall
regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen föreskriva vilka
utländska stater som kommer i fråga.
Punkt 18 tillåter att beslutad överskjutande skatt används för skuldtäckning.
Det får endast vara fråga om överskjutande skatt som överstiger skattefordran
som avräknas enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter
och avgifter, se vidare den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.6.
Punkt 19 motsvarar gällande lydelse av 9 § andra stycket, men gäller till
skillnad från den paragrafen både skade- och livförsäkring, se den allmänna
motiveringen, avsnitt 5.5.6. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att
föreskriften väcker frågan hur de tillgångar som återförsäkringstagaren har
hållit kvar (reservdeposition som ställs av återförsäkringsgivare) redovisas hos
återförsäkringstagaren och om den föreslagna ordningen innebär att samma
tillgång beaktas vid skuldtäckning två gånger.
Enligt den föreslagna lydelsen av 9 § skall skuldtäckningsbeloppet hos
återförsäkringstagaren som huvudregel motsvara de försäkringstekniska skulderna
för egen räkning. Med andra ord skall från de försäkringstekniska skulderna
brutto avdrag göras för avgiven återförsäkring. En återförsäkringsgivares
fordran på grund av att tillgångar behållits i depå ger upphov till motsvarande
skuld hos återförsäkringstagaren. Det remitterade lagförslaget innebär att en
sådan skuld inte omfattas av de föreslagna placeringsreglerna.
Återförsäkringsgivaren får använda sin fordran på grund av reservdepositionen
för skuldtäckning. Återförsäkringstagarens skuld till följd av depositionen bör
därför motsvaras av tillgångar som är underkastade samma kvalitetskrav och
begränsningsregler som tillgångar motsvarande försäkringstekniska skulder för
egen räkning. I enlighet härmed bör det avdrag som i skuldtäckningshänseende
skall göras från försäkringstekniska skulder brutto p.g.a. avgiven
återförsäkring minskas med värdet av depån. För detta ändamål har 9 § första
stycket i det remitterade lagförslaget justerats på så sätt att
skuldtäckningsbeloppet skall utgöras av de försäkringstekniska skulderna för
egen räkning ökat med värdet av reservdeposition.
Att upplupna räntor kan godtas för skuldtäckning berörs i författningskommen-
taren till 10 f §.
Enligt andra stycket får fondpapper, t.ex. aktier och obligationer samt andra
sådana delägarrättigheter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän
omsättning, användas för skuldtäckning endast om de är föremål för handel på en
reglerad marknad eller om de annars är kortfristigt realiserbara (jämför artikel
21.1 fjärde stycket v i tredje livförsäkrings- och skadeförsäkringsdirektiven).
Bestämmelsen gäller även för andelar i värdepappersfonder, se dock kommentaren
till 10 b § andra stycket.
Aktier eller andelar i dotterföretag som avses 10 a § första stycket 1
(förvaltningsföretag) omfattas inte av bestämmelserna i andra stycket. I sådana
fall skall i stället förvaltningsföretagets tillgångar behandlas som om de ägts
direkt av försäkringsbolaget vid tillämpningen av begränsningsreglerna för
tillgångsslag och enhandsengagemang (genomlysning), se 10 a § andra stycket.
Enligt tredje stycket får även aktier i privata aktiebolag användas för
skuldtäckning. Förutsättningarna för detta är dels att det är fråga om aktier i
dotterbolag till försäkringsbolaget, dels att dotterföretaget har till uppgift
att äga tillgångar som försäkringsbolaget skulle kunna använda för skuldtäckning
(förvaltningsbolag). Se vidare kommentaren till 10 a §.
I fjärde stycket bemyndigas regeringen (eller Finansinspektionen) att i fråga
om utländska tillgångar som avses i första stycket meddela föreskrifter om vilka
utländska stater, centralbanker och internationella organisationer som kan
godtas. Enligt artikel 22.3 fjärde strecksatsen i tredje livförsäkrings- och
skadeförsäkringsdirektiven skall EG:s medlemsstater vid fastställandet av regler
för användning av godtagbara tillgångar tillämpa en större restriktivitet i
fråga om vissa typer av finansiella instrument som utfärdats av organ som inte
tillhör zon A eller utfärdats av internationella organisationer till vilka inte
minst en medlemsstat i gemenskapen är ansluten, jämfört med samma slag av finan-
siella instrument som utfärdats av de nämnda organen. Med zon A avses enligt
definitionen i artikel 2.1 i rådets direktiv 89/647/EEG om kapitaltäckningsgrad
för kreditinstitut "alla medlemsstater och alla de andra länder som är fullvär-
diga medlemmar av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)
samt de länder som slutit särskilda låneavtal med internationella valutafonden
(IMF) inom ramen för fondens allmänna låneprogram". OECD:s medlemsstater är för
närvarande Australien, Belgien, Canada, Danmark, USA, Storbritannien, Finland,
Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Grekland, Grönland, Irland, Island,
Italien, Japan, Luxemburg, Mexico, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal,
Schweiz, Spanien, Sverige, Turkiet och Österrike. Saudi-Arabien har sådant
låneavtal som avses i artikeln. Dessa länder och rättssubjekt som hör hemma i de
nämnda länderna bör normalt kunna godtas.
De internationella organisationer som främst bör komma i fråga är sådana där
minst en stat i gemenskapen är ansluten (jämför artikel 22.3 fjärde strecksatsen
i tredje generationens försäkringsdirektiv).
I femte stycket anges att de tillgångar som angivits i första och andra
styckena får användas för skuldtäckning endast till den del de inte belastas med
panträtt eller annan säkerhetsrätt. Detta innebär ingen ändring i förhållande
till gällande rätt (jämför prop. 1989/90:34 s.75).
Bestämmelserna i sjätte stycket motsvaras av bestämmelser i gällande lydelse av
9 § första stycket 6 och 9 a § sista stycket.
I den allmänna motiveringen konstateras att förlagsbevis och förlagsandelsbevis
bör få användas för skuldtäckning. När det gäller tillämpningen av
begränsningsreglerna i 10 b och 10 c §§ skall sådana skuldebrev jämställas med
aktier (se avsnitt 5.5.6). Detta anges i sjunde stycket.Enligt bestämmelsen i
åttonde stycket har Finansinspektionen givits möjlighet att i enskilda fall
tillfälligt acceptera att även andra slag av tillgångar än de som angivits ovan
får användas för skuldtäckning. Försäkringsbolaget skall framställa begäran om
undantag hos inspektionen. Medgivande får endast ges i undantagsfall och får
bara vara tillfälligt. Ett medgivande skall kunna motiveras av omständigheterna
i det enskilda fallet. Dispensprövningen bör präglas av restriktivitet. När det
gäller problem som hänger samman med anpassning till det nya regelsystem som nu
föreslås bör prövningen kunna vara något mer generös. Bestämmelsen innebär ett
införlivande av artikel 21.2 i tredje generationens försäkringsdirektiv.

7 kap. 10 a §

Paragrafens tidigare lydelse motsvaras av 11 § i sin föreslagna lydelse.
Paragrafen behandlar användningen av aktier och andelar i ett dotterbolag för
skuldtäckning.
Enligt första stycket 1 får aktier i dotterföretag användas för skuldtäckning
om det är fråga om dotterbolag som har till uppgift att äga försäkringsbolagets
tillgångar av det slag som anges i 10 § första stycket, dvs. sådana tillgångar
som försäkringsbolaget, om bolaget hade föredragit att hålla tillgångarna i egen
portfölj, hade kunnat använda för skuldtäckning. Av 10 § tredje stycket följer
att aktier i sådana dotterföretag godtas för skuldtäckning även om företaget är
ett privat aktiebolag. Beträffande tillståndskrav för förvärv av aktier i
förevarande typ av dotterbolag, se kommentaren till 17 §.
Bestämmelserna i första stycket 2 och 3 innebär att för skuldtäckning får även
användas aktier i dotterföretag som är ett försäkringsaktiebolag eller ett
sådant finansiellt företag som anges i 17 a §. I sistnämnda fall avses bl.a.
banker, vari försäkringsbolag äger s.k organisationsaktier. Av 10 § första
stycket 11 följer att för skuldtäckning godtas aktier i försäkringsbolag eller
finansiella företag endast om dessa är publika aktiebolag. För tydlighetens
skull har detta uttryckligen angivits även i punkterna 2 och 3. Däremot behöver
dotterföretag som avses i punkt 1 inte vara publika för att aktierna skall
godtas för skuldtäckning, se kommentaren till den bestämmelsen.
Andra stycket innehåller en regel om genomlysning i fråga om dotterföretag som
direkt eller indirekt har till uppgift att äga sådana tillgångar som
försäkringsbolaget skulle kunna använda för skuldtäckning (förvaltnings-
dotterbolag). Bestämmelsen motsvaras av artikel 22.2.iv i tredje generationens
försäkringsdirektiv. Enligt den direktivbestämmelsen skall hemlandet vid
tillämpningen av de regler och principer som fastställs i artikel 22 beakta de
underliggande tillgångarna som innehas av ett dotterföretag som helt eller
delvis förvaltar försäkringföretagets investeringar. Vid tillämpningen av
begränsningsreglerna i 10 b § (tillgångsslagslimiter) och 10 c §
(enhandslimiter) skall de underliggande tillgångarna i sådana förvaltningsbolag
behandlas som om de ägts direkt av försäkringsbolaget. Av 10 f § tredje stycket
följer att om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i dotterbolaget
beaktas endast så stor del av tillgångarnas värde som svarar mot aktieinnehavet.
Bestämmelserna om skuldtäckning med dotterbolagsaktier innebär en libera-
lisering av reglerna för livförsäkringsbolagen. De nu gällande reglerna tillåter
endast att aktier i fastighetsbolag används till täckning av försäkringstekniska
skulder (nuvarande lydelse av 7 kap. 9 § första stycket 11).
Vid tillämpningen av begränsningsreglerna i 10 b och 10 c §§ innebär genom-
lysningen att dotterföretagets tillgångar räknas i respektive kategori. Det
innebär t.ex. att aktier i ett dotterbolag som äger fastigheter inte räknas in i
tillgångsslaget "aktier och andra andelar " (10 § första stycket 12) utan
hänförs till de fastighetsrelaterade tillgångarna vid tillämpningen av 10 b §
och till den särskilda enhandslimitsbegränsningen för fastigheter i 10 c §. Äger
dotterbolaget flera typer av tillgångar skall en proportionering göras mellan
tillgångsslagen.
Bestämmelserna i andra stycket innebär vidare att begränsningsreglerna i 10 b
och 10 c §§ inte gäller försäkringsbolagets direkta innehav av aktier i
förvaltningsdotterbolaget.
Bestämmelsen i tredje stycket motsvaras av gällande lydelse av 9 a § sista
stycket.

7 kap. 10 b §

Paragrafen, som är ny, innehåller i första stycket begränsningar för hur stor
del vissa tillgångsslag som används för skuldtäckning får utgöra av det totala
skuldtäckningsbeloppet. Några begränsningar gäller inte för tillgångsslagen som
anges i 10 § första stycket 1-6 och 17-19. Beträffande de närmare överväganden
som ligger till grund för begränsningarna hänvisas till den allmänna
motiveringen, avsnitt 5.5.7. Begränsningen på tre procent för kassa följer av
22.1 första stycket d i tredje generationens försäkringsdirektiv. I den
svenska versionen av direktivbestämmelsen används benämningen "kontanta medel".
Benämningen "kassa" torde dock bättre motsvara redovisningsterminologin och
begreppet "cash in hand" som används i den engenska versionen av direktivet.
Begränsningen i andra stycket avser fondpapper som inte är föremål för
omsättning på en reglerad marknad. Av 10 § andra stycket följer att de dock
måste vara kortfristigt realiserbara. Sådana fondpapper får motsvara högst tio
procent av skuldtäckningsbeloppet (jämför artikel 22.1 första stycket e i både
tredje livförsäkrings- och skadeförsäkringsdirektiven). Syftet med bestämmelsen
är att tillgodose kravet på likviditet.
Andelar i värdepappersfonder har, i enlighet med direktivbestämmelsens
lydelse, undantagits från begränsningsregeln i andra stycket. Det finns heller
inget behov av att låta bestämmelsen omfatta fondandelar eftersom dessa
omedelbart skall kunna inlösas, se 32 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Fondandelar är alltså normalt alltid likvida.
Dessutom har aktier eller andelar i dotterföretag som avses 10 a § första
stycket 1 (förvaltningsföretag) undantagits från begränsningsregeln i andra
stycket. I sådana fall skall i stället förvaltningsföretagets tillgångar
behandlas som om de ägts direkt av försäkringsbolaget vid tillämpningen av
begränsningsreglerna för tillgångsslag och enhandsengagemang (genomlysning), se
10 a § andra stycket.
Innebörden av bestämmelserna i tredje stycke är att vid tillämpningen av
begränsningsreglerna i första och andra styckena skall även andelar i värde-
pappersfonder eller placeringar i utländska fondföretag beaktas. De tillgångar
som ingår i fonderna eller fondföretagen skall i allt väsentligt vara desamma
som de tillgångar vilka bolagen har möjlighet att skuldtäcka med.
I fjärde stycket har Finansinspektionen givits en möjlighet att medge
tidsbegränsade undantag från bestämmelserna i paragrafen. Beträffande
tillämpningen av förevarande stycke, se kommentaren till 10 § åttonde stycket.

7 kap. 10 c §

Paragrafen, som är ny, innehåller begränsningar av den tillåtna storleken på
enskilda investeringar respektive av storleken av en investering hänförlig till
ett och samma rättssubjekt.
Enligt första stycket 1 får en placering i en enskild fastighet, tomträtt eller
byggnad uppgå till högst fem procent av skuldtäckningsbeloppet. Detsamma gäller
för grupper av fastigheter som är belägna på ett sådant sätt att de bör
betraktas som en investering. Det som avses är den geografiska belägenheten. (se
artikel 22.1 a i tredje generationens försäkringsdirektiv)
Första stycket 2 föreskriver att bl.a. aktier, med aktier jämställda värde-
papper, obligationer eller skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare
får motsvara högst fem procent av skuldtäckningsbeloppet (se dock första stycket
3). Bestämmelsen återfinns i artikel 22.1 b i tredje generationens
försäkringsdirektiv. Om ett försäkringsbolag innehar värdepapper emitterade av
ett visst subjekt och samtidigt gett lån direkt till detta subjekt skall
engagemangen sammanräknas vid kontroll av enhandsengagemangen.
Enligt första stycket 3 får samma handlingar som avses i första stycket 2 från
en enskild emittent eller låntagare under vissa förutsättningar motsvara tio
procent av skuldtäckningsbeloppet. Dock får aktier från samma emittent aldrig
motsvara mer än fem procent av skuldtäckningsbeloppet. En förutsättning enligt
denna punkt är att de sammanlagda innehaven av tillgångar från samma emittent
eller låntagare överstigande fem procent av skuldtäckningsbeloppet, totalt får
motsvara högst 40 procent av skuldtäckningsbeloppet. Detta innebär att ett
försäkringsbolag kan, exempelvis, ha högst fyra engagemang på vardera tio
procent av skuldtäckningsbeloppet eller fem engagemang på vardera åtta procent.
En ytterligare förutsättning för att tioprocentsregeln skall tillämpas är att
emittenten eller låntagaren skall vara sådan som anges i 10 § första stycket 8
eller 9, dvs. exempelvis ett svenskt eller utländskt kreditinstitut.
Sverige har inom ramen för förhandlingarna om EU-medlemskap på denna punkt
medgivits ett övergångsförfarande för avveckling av engagemang som överstiger
ramarna i artikel 22.1 b i tredje livförsäkringsdirektivet, se vidare den
allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.8 och författningskommentaren till punkt 4 i
övergångsbestämmelserna.
Enligt första stycket 4 får högst 10 procent av skuldtäckningsbeloppet
motsvaras av andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag eller
fondföretag. Begränsningen syftar till att minska effekterna av att ett
fondbolag missköter fondförvaltningen. Finansinspektionen har getts möjlighet
att medge dispens från begränsningsregeln. En sådan dispens bör kunna beviljas
om försäkringsbolaget har inflytande över och insyn i fondbolagets
placeringsstrategi och fondförvaltning. Denna förutsättning är normalt uppfylld
om det föreligger ett koncernförhållande mellan försäkringsbolaget och
fondbolaget eller om bolagen ingår i samma företagsgrupp.
Av andra stycket framgår att de begränsningar som anges i första stycket 2 och
3 skall tillämpas på motsvarande sätt på vissa grupper av emittenter eller
låntagare. Bestämmelsen har sin förebild i 5 kap. 2 § lagen (1994:2004) om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
En grupp av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning föreligger enligt
paragrafen när det finns affärs- eller intressegemenskap mellan emittenterna
eller låntagarna. Som exempel på sådan gemenskap kan nämnas gemensamt ägande,
gemensam ledning, korsvisa garantier och ett direkt kommersiellt beroende som
inte kan brytas på kort sikt. Följden av gemenskapen kan bli att om ett av
företagen i gruppen får finansiella problem så är det sannolikt att även de
andra företagen i gruppen kan få problem.
I tredje stycket föreskrivs att några begränsningar inte gäller för enskilda
engagemang i värdepapper och fordringar för vilka en stat, en centralbank, en
kommun eller en därmed jämställd samfällighet eller en internationell
organisation svarar (jämför 10 § första stycket 1-4). Några begränsningar gäller
inte heller för tillgångsslag som anges i 10 § första stycket 5, fordringar på
försäkringstagare, se kommentaren till den paragrafen.
I fjärde stycket bemyndigas regeringen eller Finansinspektionen att inom de
ramar som anges i första stycket meddela ytterligare föreskrifter om lämplig
riskspridning. Därmed får myndigheterna möjligheter att att utforma en mer
föfinad gruppering efter tillgångarnas riskegenskaper än den ganska grova
indelning som gjorts i lagen. Lagreglerna har i stor utsträckning utformats
efter förebild från tredje generationens försäkringsdirektiv. Dessutom innebär
föreskriftsrätten att lägre procentgränser kan faställas än vad som angivits i
lagen.
Finansinspektionen har, enligt femte stycket, möjlighet att medge tillfälliga
undantag. Beträffande tillämpningen, se kommentaren till 10 § åttonde stycket.
Bestämmelsen motsvarar artikel 22.6 i tredje generationens försäkringsdirektiv.
Beträffande tillämpningen av begränsningreglerna vid skuldtäckning med
dotterbolagsaktier, se författningskommentarna till 10 a och 10 b §§.

7 kap. 10 d §

Paragrafen är ny.
I första stycket anges för det första att tillgångar som används för skuld-
täckning för risker inom EES skall finnas inom EES. Detta tar sikte på
skadeförsäkring. Var en risk är belägen definieras i 1 kap. 9 a §, se vidare
kommentaren till den paragrafen. För det andra anges, i fråga om liv-
försäkringar, att för verksamhet som utövas inom EES skall tillgångarna finnas
inom EES. För risker och verksamheter utanför EES skall
skuldtäckningstillgångarna, liksom enligt gällande regler, finnas i Sverige. Se
vidare den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.10.
När det gäller att avgöra var en tillgång som används för skuldtäckning finns
bör utgångspunkten för bedömningen vara omständigheterna i det enskilda fallet
och tillgångens egenskaper. Som exempel kan nämnas att en fastighet finns där
den är belägen; en fordran finns i det land där den skall betalas (artikel 5 c i
första liv- och skadeförsäkringsdirektiven); en äganderätt som finns endast som
en notering i ett register (exempelvis av en obligation eller en aktie) får
anses finnas där registret är lokaliserat; ett värdepapper som existerar fysiskt
i form av en aktie, en obligation, ett skuldebrev eller liknande finns där
dokumentet förvaras; ett tillgodohavande i bank finns där banken finns; etc.
Medlemsstaterna kan, enligt direktiven (artikel 17.3 i första livförsäk-
ringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäkringsdirek-
tivet och artikel 15.3 i första skadeförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt
artikel 17 i tredje skadeförsäkringsdirektivet), medge lättnader från
lokaliseringskraven. Finansinspektionen har därför, enligt bestämmelserna i
andra stycket, fått möjlighet att medge undantag i enskilda fall.

7 kap. 10 e §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om valutamatchning.
För skadeförsäkringar infördes en valutamatchningsregel i 7 kap. 10 § andra
stycket den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:257) vilken byggde på de första och
andra skadeförsäkringsdirektiven (artikel 15.2 och 24 i första direktivet och
artikel 6 i andra direktivet). Regeringen eller Finansinspektionen bemyndigades
att meddela närmare föreskrifter om hur risken för valutakursförluster skulle
beaktas. Tredje skadeförsäkringsdirektivet innebär ingen ändring av
bestämmelserna om valutamatchning.
Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.9, införs för
livförsäkringar genom artikel 24 i tredje livförsäkringdirektivet
valutamatchningsregler liknande dem som gäller för skadeförsäkringar (jämför
artikel 17.3 i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18
i tredje livförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livför-
säkringsdirektivet).
Den valutamatchningsregel för skadeförsäkringar som för närvarande finns i 7
kap. 10 § andra stycket har flyttats till första stycket i förevarande paragraf.
I samband därmed har en smärre språklig ändring gjorts. Bestämmelsen skall gälla
både för skadeförsäkringar och för livförsäk- ringar.
Bestämmelsen om bemyndigande för regeringen eller Finansinspektionen att
meddela föreskrifter om hur risken för valutakursförluster skall begränsas har
flyttats från 7 kap. 10 § tredje stycket till förevarande paragrafs andra
stycke. En språklig justering har gjorts i förhållande till den nuvarande
delegationsbestämmelsen. Se även den allmänna motiveringen avsnitt 5.5.9.

7 kap. 10 f §

Paragrafen motsvaras av nuvarande 9 a §. Lokaliseringsregeln som finns i det
nuvarande första stycket har flyttats till 10 d §. Första och andra styckena har
redaktionellt utformats i enlighet med det förslag Lagrådet lämnat i sitt
yttrande.
I enlighet med vad som anges i tredje generationens försäkringsdirektiv (arti-
kel 21.1.vi) anges i första stycket att fordringar på annan än försäkringstagare
skall beaktas endast till den del de överstiger belopp som gäldenären har att
fordra av försäkringsbolaget. Beträffande avräkning från beslutad överskjutande
skatt, se författningskommentaren till 10 § första stycket 18.
Andra stycket motsvaras av andra stycket i gällande lydelse av 9 a § och
innehåller regler för värdering av tillgångar som används för skuldtäckning.
Dessa tillgångar skall, liksom enligt gällande rätt, med vissa avvikelser som
anges i paragrafens tredje och fjärde stycke värderas enligt reglerna i 11 kap.
I enlighet med vad som anges i de tredje försäkringsdirektiven har tillagts att
vid värderingen av tillgångarna skall avdrag göras för skulder som härrör ur
förvärvet av en tillgång (artikel 21.1.i i tredje generationens
försäkringsdirektiv).
Enligt redovisningspraxis beaktas oftast upplupna räntor vid värderingen av
obligationer och andra skuldförbindelser och bokförs under respektive
tillgångslag. Alternativt kan upplupna räntor redovisas under posten "upplupna
intäkter och förutbetalda kostnader". Upplupna räntor som redovisas på detta
alternativa sätt bör också godtas för skuldtäckning. En förutsättning måste
naturligtvis vara att den underliggande obligationen eller skuldförbindelsen får
användas för skuldtäckning.
Tredje stycket behandlar värderingen av fastigheter, tomträtter och byggnader
(10 § första stycket 13) och motsvaras närmast av tredje stycket i gällande
lydelse av 9 a § med dess hänvisning till 9 § första stycket 6. Gällande
lagstiftning innehåller detaljerade regler om hur fastigheterna skall värderas
och innebär att fastigheterna får värderas till högst den andel av uppskattat
värde eller fastställt pantvärde som anges i 9 § första stycket 6, se vidare den
allmänna motiveringen avsnitt 5.5.4. Som angivits där är avsikten inte att
åstadkomma en materiell ändring av gällande värderingsregler, utan endast att
delegera föreskriftsrätten till regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen. En nyhet i förhållande till gällande regler är
dock att även byggnader och andelar i fastigheter, i tomträtter och i byggnader
får värderas med avvikelse från reglerna i 11 kap.
Fjärde stycket innehåller regler för värderingen av aktier i dotterbolag som
med stöd av 10 a § första stycket 1 används för skuldtäckning, dvs. dotterbolag
som har till ändamål att äga försäkringsbolagets tillgångar som används för
skuldtäckning. Bestämmelsen motsvaras närmast av gällande lydelse av 9 a §
fjärde stycket, som dock endast behandlar värderingen av aktier i dotterbolag
som är fastighetsbolag (9 § första stycket 11) eftersom inga andra
dotterbolagsaktier än sådana har tillåtits för täckande av försäkringstekniska
skulder. Beträffande den närmare utformningen av värderingsreglerna hänvisas
till den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.4.
Det nuvarande sista stycket i 9 a § motsvaras av föreslagen lydelse av 10 §
sjätte stycket.

7 kap. 10 g §

Paragrafen är ny. I första stycket åläggs försäkringsbolagen att upprätta
riktlinjer för placeringen av de tillgångar som används för skuldtäckning.
Riktlinjerna skall beakta bestämmelserna i 7 kap. 9 a-10 e §§ om bl.a.
matchning och diversifiering, tillgångsslag som får användas för skuldtäckning
och lokalisering av tillgångar. Se även den allmänna motiveringen avsnitt 5.5.5.
Finansinspektionen har möjlighet att, med stöd av 19 kap. 3 §, begära
upplysningar om innehållet i riktlinjerna.
I andra stycket åläggs försäkringsbolaget att informera livförsäkringstagare
och de som avser att teckna en livförsäkring i bolaget om det huvudsakliga
innehållet i riktlinjerna. Det är främst för sådana försäkringar det kan finnas
intresse av att känna till ett bolags placeringsstrategi. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall utfärda närmare
föreskrifter om hur informationen skall lämnas och vad den skall innehålla.
Finansinspektionen föreslås möjlighet att ingripa med åtgärder enligt 19 kap.
11 § andra stycket 3 om riktlinjerna inte på ett tillfredsställande sätt beaktar
innehållet i 7 kap. 9 a-10 e §§, se vidare kommentaren till den paragrafen.
I 8 kap. 7 § i dess föreslagna lydelse anges att det är försäkringsbolagets
styrelse som ansvarar för att skyldigheterna enligt förevarande paragraf
fullgörs, se vidare kommentaren till den paragrafen.

7 kap. 11 §

Paragrafen motsvarar 7 kap. 10 a § och stadgar i första stycket att ett för-
säkringsbolag skall föra ett register som utvisar de tillgångar som bolaget
använder för skuldtäckning. Detta innebär att register fortsättningsvis även
skall föras för alla skadeförsäkringar. Registerföringen för sådana försäkringar
skall emellertid inte ligga till grund för någon förmånsrätt (se kommentaren
till 11 a §). Det sagda gäller dock inte sådana (långa) skadeförsäkringar som
redan idag omfattas av förmånsrätt. Bortsett från sådana skadeförsäkringar har
registerföringen för skadeförsäkringar endast till syfte att ligga till grund
för kontrollen av bl.a. riskspridningskraven. I stycket har tillagts att
registret även skall utvisa värdet av de tillgångar som används för
skuldtäckning.
Om bolaget överlåter en tillgång som finns införd i registret, måste en annan
tillgång införas, så att registret vid varje tidpunkt innehåller tillgångar till
ett värde som minst motsvarar skuldtäckningsbeloppet.
I andra stycket anges att en anteckning skall göras i registret för det fall en
tillgång som finns upptagen däri upplåtits så att dess fulla värde inte kan
utnyttjas för skuldtäckning. Bestämmelsen korresponderar med den föreslagna
bestämmelsen i 10 § femte stycket. Någon materiell ändring i förhållande till
gällande rätt är inte avsedd.
Om Finansinspektionen önskar upplysning om innehållet i registret kan
inspektionen, inom ramen för sin tillsynsverksamhet, med stöd av 19 kap. 3 §
begära detta eller meddela föreskrifter i frågan.

7 kap. 11 a §

Paragrafen, som är ny, motsvarar 11 § och behandlar försäkringstagarnas
särskilda förmånsrätt.
I första stycket anges vilka försäkringsavtal som grundar särskild förmånsrätt
enligt 4 a § förmånsrättlagen (1970:479). Bestämmelsen motsvarar 11 § andra
stycket. Någon ändring i förhållande till gällande rätt är inte avsedd. Någon
förmånsrätt för andra skadeförsäkringar än sådana som avses i punkterna 1 och 2
införs således inte.
Enligt bestämmelserna i andra stycket gäller i fråga om livförsäkringar och
långa skadeförsäkringar att det register som förs enligt 11 § ligger till grund
för den särskilda förmånsrätten. För de långa skadeförsäkringarnas del innebär
gällande lagstiftning att förmånsrätten endast omfattar premiereserven (7 kap.
andra stycket 2 jämfört med 10 § första stycket och 10 a §). Ändringarna i
paragrafen innebär för sistnämnda försäkringarnas del att förmånsrätten kommer
att utökas på så sätt att den kommer att omfatta samtliga tillgångar som skall
tas upp i registret, dvs. samtliga tillgångar som svarar mot de
försäkringstekniska skulderna enligt definitionen i 1 §. I praktiken är det
avtal om brandförsäkringar för mer än tio år som grundar förmånsrätt. Den
utökade omfattningen av förmånsrätten för sådana försäkringar innebär dock i
praktiken inte någon större skillnad mot nuvarande ordning, eftersom de
försäkringstekniska skulderna till övervägande del utgörs av premiereserven.
Förmånsrätten uppkommer när en tillgång införs i registret. I den mån det i
registret införts ett konto i ett värdepappersregister eller motsvarande
omfattas de tillgångar som finns antecknade i värdepappersregistret av
förmånsrätten. Den avgörande tidpunkten för i vilka till-gångar försäk-
ringstagare kan göra gällande sin förmånsrätt är då bolaget försätts i konkurs
eller utmätning söks.
Omflyttningen av styckena har gjorts för att det tydligare skall framgå att
förmånsrätten inte skall omfatta alla slags försäkringar utan endast samma
försäkringstyper som hittills. Även övriga ändringar är av redaktionell
karaktär.

7 kap. 12 §

Den nuvarande lydelsen av 12 §, som infördes 1 januari 1994, innebär att om
tillståndspliktig verksamhet bedrivs i ett annat land inom EES skall det landets
regler gälla i fråga om försäkringstekniska skulder m.m. Den bestämmelsen
upphävs till följd av att principen om hemlandskontroll nu införs.
Den föreslagna lydelsen av paragrafen innebär att försäkringsbolag inte får
ingå borgen eller ställa ut garantier, i den mån det inte sker inom ramen för
koncessionerad kreditförsäkringsrörelse, se den allmänna motiveringen avsnitt
5.5.11. Finansinspektionen kan i enskilda fall medge undantag, exempelvis om
försäkringsbolaget kan visa att en garanti är till försäkringstagarnas bästa.
Detta kan vara fallet om försäkringsbolaget av organisatoriska skäl föredragit
att bedriva förvaltning av tillgångar i separata bolag. Om verksamheten med att
ställa ut borgens- eller garantiförbindelser blir tillräckligt omfattande och
regelbunden kan den anses utgöra koncessionspliktig kreditförsäkringsrörelse. Av
andra meningen i paragrafen framgår att förbudet inte omfattar bolag som har
sådan koncession.

7 kap. 15 §

Ändringen i paragrafen är föranledd av att grunder inte längre skall stadfästas.
Övriga ändringar är språkliga.

7 kap. 17 §

Paragrafens första stycke innehåller den s.k. femprocentsreglen som beskrivits i
den allmänna motiveringen (avsnitt 5.5.12).
Enligt den nuvarande lydelsen av andra stycket krävs inte tillstånd till ägande
av aktier eller andelar i försäkringsbolag eller i juridiska personer vars
verksamhet uteslutande har till ändamål att äga aktier i försäkringsaktiebolag
(dvs. juridiska personer av holdingbolagstyp), att tillskjuta garantikapital i
ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller
att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande (biträdesbolag). Att
förvalta en fastighet har hittills jämställts med att äga den. Bolag som sköter
ett försäkringsbolags värdepappersförvaltning har i praxis ansetts utgöra
biträdesbolag.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.5.6) har uttalats att det kan vara
förenat med vissa risker om ett försäkringsbolag i för stor utsträckning
avhänder sig bestämmanderätten över tillgångsförvaltningen till dotterbolag och
att ägande av sådana dotterbolag därför bör kräva Finansinspektionens tillstånd.
Andra stycket har med anledning härav ändrats. Vad gäller ägande av aktier och
andelar i förvaltningsbolag vars uppgift är att förvalta sådana
försäkringsbolagets tillgångar som kan användas för skuldtäckning, krävs
fortsättningsvis Finansinspektionens medgivande då det är fråga om bolag som
direkt eller indirekt har till uppgift att äga försäkringsbolagets
skuldtäckningstillgångar. Är det däremot fråga om sådana förvaltningsbolag som
förvaltar försäkringsbolagets nämnda tillgångar för dess räkning utan att äga
dem, krävs inte tillstånd. Innehav som hänför sig till tiden före lagens
ikraftträdande berörs inte av de föreslagna reglerna, se punkt 6 i
övergångsbestämmelserna till FRL.
Några inskränkningar införs inte beträffande försäkringsbolags innehav av
aktier och andelar i publika försäkringsaktiebolag eller motsvarande utländska
bolag. Beträffande försäkringsbolags ägande av företag som bedriver någon form
av finansiell verksamhet gäller alltjämt bestämmelserna i 7 kap. 17 a §.

7 kap. 17 b §

Paragrafen, som är ny, behandlar användningen av s.k. derivatinstrument. Under
vissa omständigheter får ett försäkringsbolag använda sig av optioner,
terminskontrakt och liknande finansiella instrument. Bestämmelsen har behandlats
i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.14. Paragrafen har utformats i enlighet
med Lagrådets synpunkter.

7 kap. 19 §

Det nuvarande andra stycket innehåller idag regler om vilken information som ett
försäkringsbolag skall lämna försäkringstagare när bolaget meddelar försäkringar
genom gränsöverskridande verksamhet i ett annat land inom EES. Reglerna upphävs
eftersom direktivbestämmelsen som låg till grund för bestämmelsen upphört att
gälla enligt artikel 43 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 37 i
tredje livförsäkringsdirektivet. I fråga om trafikförsäkring ges enligt
direktiven landet där risken finns möjlighet att kräva att försäkringstagaren
skall informeras om bolagets representant i det landet. Sådana
informationsbestämmelser för utländska försäkringsgivare som driver verksamhet
här med stöd av LEF har förts in i trafikskadelagen (5 § fjärde stycket).
Enligt tredje generationens direktiv skall direktivens informationsbestämmelser
införlivas i landet där risken finns resp. åtagandena skall fullgöras.
Informationsreglerna finns i artikel 31 och artikel 43 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet samt i artikel 31 och bilaga 2 i tredje livförsäk-
ringsdirektivet. Enligt den nya lydelsen av andra stycket bemyndigas regeringen
eller Finansinspektionen att utfärda föreskrifter som innehåller
informationsbestämmelser i enlighet med direktivens regler. Bestämmelserna har
kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.7).
Som en följd av att de tidigare bestämmelserna i andra stycket upphävs tas de
nuvarande tredje och fjärde styckena bort. Det nuvarande femte stycket upphävs
eftersom den direktivbestämmelse som låg till grund för regeln har upphävts
genom artikel 37 i tredje livförsäkringsdirektivet.

8 kap. 7 §

Tredje och fjärde styckena i paragrafen är nya.
Av tredje stycket framgår att det är styrelsen som skall fastställa de
riktlinjer som enligt 7 kap. 10 g § skall upprättas för placeringen av
tillgångar som används för skuldtäckning. Styrelsen skall fortlöpande se över
riktlinjerna och pröva om ändringar behövs och vidare tillse att riktlinjerna
efterlevs. Ändringar kan bl.a. behövas med hänsyn till förändringar av det
belopp som skall skuldtäckas liksom utvecklingen på de finansiella marknaderna.
I fjärde stycket anges att styrelsen är ansvarig för att de i 7 kap. 9 §
omnämnda uppgifterna om de försäkringstekniska skulderna och hur dessa har
beräknats samt om avgiven återförsäkring och dess storlek lämnas till
Finansinspektionen. Styrelsen ansvarar för att information om det huvudsakliga
innehållet i placeringsriktlinjerna lämnas till försäkringstagarna och den som
avser att teckna en försäkring i bolaget, jämför 7 kap. 10 g § andra stycket.

8 kap. 8 §

Paragrafen, i sin nuvarande lydelse, omfattar endast beslut om ändring av
grunder. Enligt föreslagen lydelse skall styrelsen besluta också om antagande av
nya grunder. Det skall åligga styrelsen att vid beslut om antagande och ändring
av grunder se till att kraven enligt bestämmelserna i 7 kap. 3-6 och 8 §§ är
uppfyllda. De föreslagna ändringarna är en följd av att grunderna inte längre
behöver ges in vid ansökan om koncession samt att ordningen med stadfästelse av
grunder upphävs. Enligt förslaget till 7 kap. 8 a § skall bolaget tillställa
Finansinspektionen såväl nya som ändrade livförsäkringsgrunder senast samtidigt
med att de börjar tillämpas. Stadgandet i paragrafens nuvarande lydelse om
skyldighet för styrelsen eller verkställande direktören att anmäla ändring av
grunderna för registrering har därför utgått. Det nu gällande förbudet i sista
meningen mot att verkställa ändringsbeslut före registreringen strider mot
reglerna i tredje generationens försäkringsdirektiv och har därför upphävts.

10 kap. 5 §

Första stycket punkt 4 har ändrats som en följd av att bestämmelser om belåning
av försäkringsbrev inte längre skall tas upp i grunder utan direkt i villkoren
för försäkringsavtalen.

11 kap. 7 §

De nuvarande bestämmelserna i andra stycket innebär att obligationer och andra
skuldförbindelser som motsvarar de försäkringstekniska skulderna för livförsäk-
ring eller premiereserven för s.k. långa skadeförsäkringar under vissa
förutsättningar får tas upp till högre värde än vad som följer av
bokföringslagen. Bestämmelserna har ändrats som en följd av de nya
bestämmelserna om tillgångsslag som får användas för skuldtäckning i 7 kap. 10
§. I sakligt hänseende innebär detta att värderingsregeln blir tillämplig även
på andra skadeförsäkringar än långa sådana.

12 kap. 8 §

Paragrafen har ändrats till följd av kravet på stadfästelse av grunder har
slopats.

12 kap. 13 §

Ändringen i första stycket är en följd av att bestämmelser om belåning av
försäkringsbrev hos bolaget inte längre skall regleras i grunderna utan upptas
direkt i försäkringsvillkoren.

14 kap. 26 §

Reglerna om överlåtelse vid konkurs och likvidation har anpassats till vad som
enligt försäkringsdirektiven gäller för frivillig överlåtelse. Reglerna
motsvarar 15 kap. 1 § första stycket. Nuvarande andra meningen i första stycket
har för tydlighets skull brutits ut till ett nytt andra stycke. Paragrafens
hittillsvarande andra stycke har utan ändring flyttats till den nya 26 a §. Det
hittillsvarande tredje stycket har flyttats till den nya 26 b § tredje stycket.

14 kap. 26 a §

Paragrafen är ny. Hittillsvarande 26 § andra stycket har utan ändring flyttats
till paragrafens första stycke. Reglerna i andra och tredje stycket motsvarar
reglerna i 15 kap. 4 § andra och tredje stycket.

14 kap. 26 b §

Paragrafen är ny. Första och andra stycket motsvarar till stora delar 15 kap.
3 § andra och tredje styckena. Tredje stycket motsvarar 15 kap. 5 och 6 §§.

15 kap.

Genom ändringarna i kapitlet införlivas framför allt bestämmelserna i artikel 12
i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 11 i tredje livförsäk-
ringsdirektivet såvitt gäller svenska försäkringsbolag.

15 kap. 1 §

Paragrafen, som innehåller regler för överlåtelse av försäkringsbestånd, ändras
i första stycket såtillvida att begränsningen för försäkringsbolagen att
överlåta endast till försäkringsgivare med koncession i Sverige (inkluderande
försäkringsföretag som är verksamma här i landet med stöd av en koncession
meddelad enligt reglerna i LUF) ändras till att omfatta även försäkringsgivare
som är auktoriserad i ett annat land inom EES. Detta omfattar såväl
försäkringsgivare med säte inom EES som filialer i EES till försäkringsgivare
med säte utanför EES. Därutöver har redaktionella ändringar gjorts.

15 kap. 3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om Finansinspektionens prövning vid över-
låtelse av försäkringsbestånd. Ändringarna beror på de direktivbestämmelser som
anges i kommentaren till 15 kap.
Första stycket har genomgått vissa redaktionella ändringar. Vidare anges i
förtydligande syfte att det är beslut av det överlåtande bolagets stämma som
åsyftas, något som i nuvarande skrivning endast framgår vid en jämförelse med 1
§ tredje stycket. Däremot innehåller stycket efter ändringen inte längre någon
uppgift om vilka kriterier som skall ligga till grund för prövningen. Sådana
frågor behandlas i det nya andra stycket.
Paragrafens andra stycke innehåller en katalog över de förutsättningar som
skall vara uppfyllda för att Finansinspektionen skall meddela tillstånd till
överlåtelsen. Tillstånd skall lämnas om tre särskilt angivna villkor är
uppfyllda. För det första får försäkringstagarnas rätt inte försämras. Regeln
motsvarar det sista ledet i det tidigare första stycket. Den övertagande
försäkringsgivaren skall vidare ha en erforderlig kapitalbas även sedan
överlåtelsen beaktats. Detta krav torde omfattas av nu gällande bestämmelser,
men anges nu för tydlighetens skull särskilt i enlighet med direktivens lydelse.
Sker överlåtelse till utländskt försäkringsföretag med koncession enligt LUF
skall sådan förmån som medgivits enligt 23 a § LUF tas i beaktande, dvs. att vid
beräkning av företagets solvensmarginal hänsyn tas till företagets verksamhet
genom agenturer eller filialer i andra EES-länder. Slutligen skall den behöriga
myndigheten i det land där riskerna är belägna (skadeförsäkring) eller där
åtagandena skall fullgöras (livförsäkring) samtycka till överlåtelsen.
Paragrafens tredje stycke är nytt. Om det är fråga om en utländsk försäk-
ringsgivare skall kapitalbasens tillräcklighet intygas av behörig myndighet.
Motsvarande regel fanns i det tidigare fjärde stycket. Är den övertagande
försäkringsgivaren en EES-försäkringsgivare är hemlandsmyndigheten den behöriga
myndigheten. Skall försäkringsbeståndet överlåtas till en filial eller agentur
till en försäkringsgivare hemmahörande i ett land utanför EES, skall
kapitalbasen intygas av den behöriga myndigheten i det EES-land där
försäkringsgivaren är etablerad eller, om försäkringsgivaren är etablerad i
flera EES-länder och försäkringsgivaren medgivits sådan förmån som anges i
23 a § LUF, den behöriga myndigheten i det land som försäkringsgivaren valt ut.

15 kap. 4 §

Det tidigare första stycket har upphävts. Bestämmelsen finns nu i 3 § första
stycket.
Det nya andra stycket innehåller i enlighet med direktiven en bestämmelse om
att den behöriga myndigheten i det land där skadeförsäkringsriskerna är belägna
eller, när det gäller livförsäkring, det land där åtagandena skall fullgöras,
skall ges tillfälle att yttra sig med anledning av överlåtelsen. I förekommande
fall skall de behöriga myndigheterna i det land en sekundäretablering finns
yttra sig.
I det nya tredje stycket anges att Finansinspektionen får fatta beslut i
överlåtelsefrågan när behövliga yttranden inkommit eller tre månader förflutit
från det att den utländska myndigheten mottog ett meddelande från inspektionen.

15 kap. 5 §

Paragrafen har ändrats redaktionellt.

15 kap. 6 §

Underrättelseskyldigheten i paragrafen har inskränkts till att omfatta endast
svenska bolag och utländska försäkringsgivare med koncession i Sverige. Andra
utländska försäkringsgivares underrättelseskyldighet följer av hemlandets
lagstiftning i enlighet med direktivens bestämmelser.

19 kap. 1 §

Paragrafens första stycke ändras i enlighet med Sveriges inträde i EU. Reglerna
om bl.a. samarbete mellan tillsynsmyndigheterna gäller nu för Sverige enligt de
åtaganden som följer med inträdet i EU dvs. gentemot andra EU-länder samt i
enlighet med de avtal som EG har ingått med länder utanför EU. I nuläget avses
därmed EES-avtalet och Schweiz-avtalet.

19 kap. 2 §

I första stycket har till katalogen över de administrativa förverkandegrunderna
lagts en bestämmelse om förverkande av koncessionen när ett försäkringsbolag
under längre tid än sex månader inte drivit verksamhet. Regeln omfattar endast
fall där ett försäkringsbolag rent faktiskt inte bedriver verksamhet under den
angivna tiden. Däremot är det inte meningen att regeringen härigenom skall ha
möjlighet att förverka koncessionen för ett bolag som under en tid låter en
eller flera av de försäkringsklasser man har koncession för vara vilande medan
verksamheten i andra försäkringsklasser alltjämt pågår. Ändringen föranleds av
artikel 22.1 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 26.1 i första liv-
försäkringsdirektivet (i lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkrings-
direktivet och artikel 13 i tredje livförsäkringsdirektivet). I övrigt är änd-
ringarna redaktionella.

19 kap. 3 §

Första styckets andra mening - som rör bolag som driver verksamhet i ett annat
land inom EES, genom gränsöverskridande verksamhet eller genom etablering -
ändras som en följd av principen om hemlandstillsyn. Eftersom
värdlandsmyndigheten inte längre har det primära tillsynsansvaret, skall bolaget
lämna den utländska myndigheten de upplysningar den behöver för att fullgöra de
uppgifterna.

19 kap. 10 §

Paragrafens språkliga utformning har ändrats efter mönster av motsvarande
bestämmelsen i 24 a § LUF. Därutöver består ändringarna i att kretsen av
personer som skall lämna uppgifter om Finansinspektionen begär det vidgas i
någon mån. I första punkten nämns således inte bara styrelsen och verkställande
direktören i ett aktiebolag utan också motsvarande organ i ett företag som har
en annan associationsform, samt ledningen i företag som, utan att enbart vara
inriktade på att biträda försäkringsgivaren i dennes verksamhet, står under
försäkringsgivarens bestämmande inflytande. Att det skall föreligga ett
bestämmande inflytande innebär att informationsplikten åvilar alla företag som
ingår i en koncern med ett försäkringsbolag som moderbolag. Vidare har
tarifföreningar utmönstrats i andra punkten. Sådana förekommer inte längre.

19 kap. 11 §

Genom en ändring i andra stycket 3 får Finansinspektionen möjlighet att ingripa
om försäkringsbolagets riktlinjer för placering av tillgångar inte är
tillfredsställande med hänsyn till innehållet i 7 kap. 9 a-10 e §§. Bolagets
styrelse ansvarar för riktlinjernas utformning, se 8 kap. 7 §.
Inspektionen har vidare, genom en ändring i andra stycket 4, möjlighet att
ingripa, förutom i fall då de tillgångar som används för skuldtäckning inte är
tillräckliga, även då ett försäkringsbolag vid sin kapitalplacering inte
iakttagit bestämmelserna i 7 kap. 9 a-10 e §§. Det kan t.ex röra sig om fall där
ett försäkringsbolag placerar i ett otillåtet tillgångsslag eller inte har
tillgångarna lokaliserade på föreskrivet sätt.
Ändringarna i fjärde stycket är en följd av att Finansinspektionen enligt
principen om hemlandstillsyn nu har ansvaret för ingripanden mot försäkrings-
bolag med anledning av missförhållanden i verksamhet som bolaget driver i ett
annat land inom EES vare sig det sker från en sekundäretablering eller genom
gränsöverskridande verksamhet. Inspektionen skall underrätta den utländska
myndigheten om vilka åtgärder som vidtas. Bestämmelsen föranleds av artikel 40 i
både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet och
är en spegelbild av 6 kap. 5 § första till tredje stycket LEF, se kommentaren
till det lagrummet. Inspektionens möjlighet att förbjuda gränsöverskridande
verksamhet utgår eftersom en koncession enligt principen om en enda
auktorisation generellt inte kan begränsas till att gälla endast inom Sverige,
utan skall vara giltig för verksamhet inom hela EES (artikel 7 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse
enligt artikel 5 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 4 i tredje
livförsäkringsdirektivet). I och för sig kan Finansinspektionen begränsa ett
försäkringsbolags verksamhet i ett annat land inom EES, men det skall i så fall
motiveras av förhållanden som i sig också skulle kunna föranleda begränsningar
av verksamheten här i landet, se kommentaren till 2 a kap. 5 §.
Enligt ett tillägg i sjätte stycket utökas möjligheten att förbjuda eller
begränsa ett försäkringsbolags förfogande över sina tillgångar här i landet.
Åtgärder kan vidtas redan när kapitalbasen understiger solvensmarginalen och
inspektionen gör bedömningen att det inte är tillräckligt att upprätta en plan
för återställande av en sund finansiell ställning. Eftersom det här är fråga om
en mycket ingripande åtgärd på ett tidigt stadium skall åtgärden naturligtvis
utnyttjas med försiktighet. Bestämmelsen motiveras av artikel 20.2 andra stycket
i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 24.2 andra stycket första
livförsäkringsdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 13.2 andra stycket i
tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 12.2 andra stycket i tredje
livförsäkringsdirektivet). Bestämmelsen ändras även så att beslut om
inskränkning av förfoganderätten fattas av Finansinspektionen istället för
regeringen. Vidare införs en möjlighet för inspektionen att vidta motsvarande
åtgärder i samband med förverkande av bolagets koncession i avvaktan på beslut
enligt 14 kap. 3 § om tvångslikvidation i den mån det behövs till skydd för
försäkringstagarnas intressen. Bestämmelsen föranleds av 22.1 i första
skadeförsäkringsdirektivet och 26.1 i första livförsäkringsdirektivet (i deras
lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 13 i
tredje livförsäkringsdirektivet). Det sista ledet i stycket i dess gamla lydelse
återfinns nu i 11 a §. Stycket har omarbetats redaktionellt.

19 kap. 11 a §

Paragrafen är ny. Första stycket, som delvis motsvarar det tidigare 11 § sjätte
stycket, stadgar om en skyldighet för Finansinspektionen att meddela vissa
beslut till de behöriga myndigheterna i andra länder inom EES där bolaget
bedriver verksamhet. Bestämmelsen föranleds av artikel 20 i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 24 i första livförsäkringsdirektivet (i
deras lydelse enligt artikel 3 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel
12 i tredje livförsäkringsdirektivet) samt av artikel 22.1 i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 26.1 i första livförsäkringsdirektivet (i
deras lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel
13 i tredje livförsäkringsdirektivet). Enligt direktivbestämmelserna är
värdlandsmyndigheterna när de mottagit anmälan om att hemlandet förklarat en
auktorisation förverkad skyldiga vidta åtgärder för att förhindra att företaget
inleder ny verksamhet inom deras territorium. Motsvarande skyldighet för
Finansinspektionen vid meddelande från hemlandet finns i 7 kap. 1 § LEF.
Enligt bestämmelsen i andra stycket, vilken grundar sig på samma artiklar i
direktiven som första stycket, får Finansinspektionen i samband med anmälan av
beslut om inskränkning av bolagets förfoganderätt över sina tillgångar begära
att ett värdland vidtar motsvarande åtgärd. I samband med regeringens
förverkande av bolagets koncession får Finansinspektionen dessutom begära att
försäkringsgivarens värdlandsmyndighet även vidtar andra åtgärder till skydd för
de försäkrades intressen.

19 kap. 13 §

I 2 a kap. införs nya regler i fråga om svenska försäkringsbolags verksamhet i
andra länder inom EES. Som en följd härav tas i första stycket in regler om rätt
att överklaga Finansinspektionens beslut enligt de nya reglerna. Bestämmelsen
gäller endast talan mot faktiskt meddelade beslut. Möjlighet att begära
domstolens prövning i fall där beslut inte fattats eller åtgärd inte vidtagits
inom föreskriven tid behandlas i 13 a §.

19 kap. 13 a §

Paragrafen ändras så att möjlighet att begära förklaring av kammarrätten att
ärendet onödigt uppehålls införs även beträffande uteblivna beslut i ärenden som
avses i de nya bestämmelserna i 2 a kap. 2, 3, 5 och 6 §§. Dessutom har det i
förtydligande syfte i det nya andra stycket angetts att det, om beslut inte
fattats inom angiven tid, skall anses som om beslut inte meddelats av
regeringen eller av Finansinspektionen.

21 kap. 2 §

I första stycket företas en redaktionell ändring genom att en särskilt angiven
möjlighet att förena sådant föreläggande som avses i första stycket med vite tas
bort. Möjligheten att förena föreläggande med vite får istället framgå efter
ändring av tredje stycket.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I punkten 1 behandlas tidpunkt för ikraftträdandet.
Punkten 2 behandlar sådana ändringar av försäkringsbolagens bolagsordningar som
föranleds av de nya bestämmelserna. Bolagen kan givetvis före den nya lagens
ikraftträdande besluta om nödvändiga ändringar i bolagsordningen, så att denna
överensstämmer med den nya lagen. I sådana fall kan, om det är lämpligt, i
beslutet anges att ändringarna gäller från och med dagen för lagens
ikraftträdande. Om det inte varit möjligt att före den 1 juli 1995 genomföra
sådana ändringar, skall styrelsen lägga fram ändringsförslagen på den första
bolagstämma som hålls därefter.
Bestämmelserna om förbud för försäkringsbolag att ingå borgensförbindelser och
liknande gäller enligt punkt 3 inte förbindelser som ingåtts före lagens
ikraftträdande.
Punkt 4 gäller livförsäkringsbolags placeringar och innehåller bestämmelser om
avveckling av engagemang hänförliga till en enskild emittent eller låntagare,
ner till den nivå som anges i 7 kap. 10 c § första stycket 2 och 3 och som
följer av artikel 22.1 första stycket b i det tredje livförsäkringsdirektivet.
Sverige har, inom ramen för förhandlingar om EG-medlemskap, medgivits en
övergångstid för avveckling av engagemang som överstiger i den gräns som anges i
artikeln, i enlighet med vad som framgår av förevarande punkt. Se även den
allmänna motiveringen avsnitt 5.5.8. Av första stycket framgår att
övergångsbestämmelsen gäller endast sådana engagemang som vid lagens
ikraftträdande överskrider gränserna i 7 kap. 10 c § första stycket 2 och 3. Ett
försäkringsbolag vars placeringar vid tiden för lagens ikraftträdande ligger
inom dessa gränser får alltså inte efter denna tidpunkt öka sina placeringar så
att de överskrider gränserna. Av andra och tredje styckena framgår de gränser
som skall gälla övergångsvis. Efter den 30 juni 1996 får placeringarna inte
överskrida tjugo procent av det belopp som skall skuldtäckas och senast den
31 december 1999 skall de gränser som anges i 7 kap. 10 c § första stycket 2 och
3 gälla. Meningen är att bolagen inom den tid som anges i andra och tredje
stycket skall avveckla de innehav som inte uppfyller begränsningsreglerna i 7
kap. 10 c § första stycket 2 och 3. I fjärde stycket har därför införts ett
förbud att öka placeringens andel av det belopp som skall skuldtäckas. Även om
ett bolag enligt denna övergångsbestämmelse har rätt att överskrida gränserna
för enhandsengagemang får enligt femte stycket den del av placeringen som
omfattar aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma
emittent aldrig överstiga fem procent av det belopp som skall skuldtäckas.
Grunderna innehåller för närvarande bestämmelser som närmast har vill-
korskaraktär. Det gäller bl.a. villkoren för försäkringstagarens rätt till
återköp och fribrev och för belåning av försäkringsbrev hos bolaget, för verkan
av underlåtenhet att betala premie, för försäkringstagarens rätt när för-
säkringen i andra fall upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar
för försäkringsfallet, för förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till
betalning och villkoren för tilldelning av återbäring. För långvarig
skadeförsäkring gäller det bl.a. försäkringstagarnas rätt när försäkringen
upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet.
För liv- och sjukränta som hör till skadeförsäkring gäller det villkoren för
rätt till återköp. Grunderna kommer efter ikraftträdandet av 7 kap. 3 § i dess
nya lydelse inte längre att reglera angivna ämnen. För försäkringar som har
meddelats före ikraftträdandet av 7 kap. 3 § skall dock, tills den bestämmelsen
trätt i kraft, samma regler som nu gälla om grundernas innehåll. Punkt 5 första
stycket innehåller bestämmelser om detta. Regleringen är en följd av att 7 kap.
5-7 §§ och 8 § första och andra stycket upphävs respektive ändras vid en
tidigare tidpunkt än ändringen i 7 kap. 3 § träder i kraft. För försäkringar som
meddelas före ikraftträdandet av 7 kap. 3 § och som fortfarande gäller när den
bestämmelsen träder i kraft skall naturligtvis gällande grunder ha fortsatt
giltighet. Denna regel, som inte är undantagslös, finns i andra stycket. I den
mån bestämmelserna överförs till villkoren behöver grunderna inte reglera samma
frågor utan de nya reglerna om vad grunderna skall innehålla kan gälla. Även för
försäkringar som meddelas före ikraftträdandet av nya 7 kap. 3 § skall det
föreslagna anmälningsförfarandet i 7 kap. 8 a § tillämpas.
Anmälningsskyldigheten skall emellertid för sådana gamla försäkringar gälla
samma bestämmelser som för nya försäkringar, dvs. grunderna för beräkning av
försäkringspremier, premiereserv, tekniska återköpsvärden och grunderna för
återbäring till försäkringstagarna. Detta anges särskilt i tredje stycket.
De föreslagna ändringarna i 7 kap. 17 § innebär att Finansinspektionens
medgivande krävs även för större innehav av aktier och andelar i vissa
förvaltningsbolag. För ett sådant innehav som ett försäkringsbolag har vid
lagens ikraftträdande, och som då var tillståndsfritt, behöver något medgivande
inte inhämtas. Detta framgår av punkt 6. Om ett försäkringsbolag efter lagens
ikraftträdande ökar sitt tidigare innehav av sådana aktier och andelar krävs
naturligtvis tillstånd enligt 7 kap. 17 §.
248

10.2 Förslaget till lag om ändring i lag (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige

1 kap. 2 §

Ändringen består i att femte stycket upphävs. Till följd av införandet av
principerna om hemlandstillsyn och en enda auktorisation har de bestämmelser som
stycket hänvisar till upphävts.

1 kap. 3 §

Paragrafens första stycke utmönstras. Det innehåller definitioner av land där
försäkringsrisken skall anses vara belägen. I och med införandet av principen om
hemlandstillsyn upphävs eller ändras de flesta regler om de situationer som
definitionen tar sikte på. Motsvarande regler kommer nu istället att finnas i
FRL varför en motsvarande definition kommer att införas i den lagen. Någon
situation då definitionen blir tillämplig finns dock kvar i LEF. Hänvisning
kommer då att göras till den nya definitionsbestämmelsen i FRL.

1 kap. 5 §

Paragrafens tredje stycke upphävs till följd av att principen om hemlandstillsyn
nu införs. Undantag från placeringsreglerna för försäkringar enligt lagen
(1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder
(fondförsäkringar) åligger hemlandsmyndigheten.

2 kap. 1 §

Paragrafen upptar efter ändringarna den grundläggande bestämmelsen om en
utländsk försäkringsgivares rätt att här i landet driva verksamhet.
Till följd av att principen om en enda auktorisation genomförs tas kravet på
koncession bort. Bestämmelsen innebär att den utländske försäkringsgivaren med
stöd av sin hemlandsauktorisation kan driva verksamhet här i landet dels genom
en sekundäretablering, dels genom gränsöverskridande verksamhet. Termen
sekundäretablering, som definieras i 2 §, avser etablering av annat än ett
företag bildat enligt svensk lag med svensk koncession att driva
försäkringsverksamhet. Termen införs beträffande svenska bolags etableringar
inom EES genom 2 a kap. 1 § FRL. Försäkringsgivaren får starta verksamheten
genom sekundäretablering senast två månader efter det att Finansinspektionen
tagit emot meddelandet om etableringen från hemlandsmyndigheten. Gränsöver-
skridande verksamhet kan inledas från det att Finansinspektionen fått ett
meddelande från hemlandsmyndigheten om försäkringsgivarens avsikt. Närmare
bestämmelser om innehållet i underrättelse enligt punkt 1 och punkt 2 återfinns
i 4 § resp. 4 a §.
Senare delen av det tidigare första stycket har efter vissa justeringar förts
över till 2 §. Andra t.o.m femte stycket är flyttade till 3 §. Sjätte och sjunde
stycket utgår eftersom koncession inte längre behövs för att en utländsk
försäkringsgivare skall få driva verksamhet enligt denna lag.

2 kap. 2 §

Den grundläggande regeln om de förutsättningar som skall vara uppfyllda för
EES-försäkringsgivares verksamhet i landet genom gränsöverskridande verksamhet
återfinns efter justeringar i 1 §.
Paragrafen innehåller nu en definition av vilka etableringsformer som faller
inom begreppet "sekundäretablering". Definitionen motsvarar senare delen av det
tidigare 1 § första stycket. Definitionen utgår från direktivens bestämmelser i
artikel 1.b i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet. Uttrycket "filial" används där för att beteckna
agentur eller filial till en försäkringsgivare. Enligt artikeln skall
beteckningen filial också användas med "beaktande av artikel 3" i både andra
skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet. Enligt artikel 3
i dessa direktiv skall en försäkringsgivares stadigvarande närvaro i en
medlemsstat betraktas som en agentur eller filial även om närvaron inte har den
formen utan endast består av ett kontor som förestås av företagets egen personal
eller av någon som är fristående från företaget på samma sätt som agentur. Någon
ändring i betydelsen av begreppen agentur och filial i förhållande till vad som
nu gäller är inte avsedd.

2 kap. 3 §

Paragrafen upphävs i sin nuvarande lydelse. Begränsningen för gränsöverskridande
verksamhet till vissa risker utgår till följd av att motsvarande
direktivbestämmelser i artikel 12.2 i andra skadeförsäkringsdirektivet upphävs
genom artikel 37 i tredje skadeförsäkringsdirektivet.
Paragrafen har fått helt nytt innehåll. Dess nya lydelse består av delar av
tidigare 1 §, se kommentarerna till det lagrummet. Femte stycket innehåller
skyldigheter för ombud till försäkringssammanslutningar. Stycket motsvaras i
hittillsvarande lagstiftning av 4 kap. 1 §. Den paragrafen upphävs. Bestämmelsen
ändras som en följd av att det är tillsynsmyndigheten i
försäkringssammanslutningens hemland som har ansvaret för tillsynen över
verksamheten även här i landet. Det är därför riktigare att ange att ombudet
skall rätta sig efter de beslut och föreskrifter som en svensk myndighet kan
komma att meddela med stöd av lagen eller av annan författning. Sådana
författningsbestämmelser får inte stå i strid med Sveriges åtaganden som
EU-medlem.

2 kap. 4 §

Paragrafens tidigare bestämmelser utmönstras till följd av att principen om en
enda auktorisation nu införs.
Paragrafen har fått helt nytt innehåll. Paragrafens lydelse bygger på
bestämmelserna i artikel 10 punkterna 1 och 2 i både första skadeförsäk-
ringsdirektivet och livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 32 i
både tredje skadeförsäkringsdirektivet och livförsäkringsdirektivet).
Första stycket anger det innehåll som en underrättelse enligt 1 § 1 från
försäkringsgivarens hemlandsmyndighet skall ha för att en EES-försäkringsgivare
skall få driva verksamhet från en sekundäretablering.
Enligt en särskild regel i andra stycket skall, om försäkringsgivaren ämnar
meddela trafikförsäkringar, underrättelsen också innehålla en försäkran av
försäkringsgivaren att denne är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 2 a kap. 1 § FRL.
Enligt tredje stycket skall försäkringsgivaren meddela Finansinspektionen om
ändring i verksamheten minst en månad innan ändringen företas.

2 kap. 4 a §

Paragrafen är ny. Den behandlar innehållet i en underrättelse enligt 1 § 2 om
att en försäkringsgivare skall driva gränsöverskridande verksamhet.Paragrafens
lydelse bygger på bestämmelser i artiklarna 14 och 16 i andra
skadeförsäkringsdirektivet samt artiklarna 11 och 14 i andra livförsäk-
ringsdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 34 i tredje skadeförsäkrings-
direktivet och artikel 35 i tredje livförsäkringsdirektivet).
En förutsättning för gränsöverskridande verksamhet här i landet är att
underrättelsen enligt 1 § 2 innehåller ett antal olika uppgifter, se vidare
lagtextens lydelse och lydelsen av 2 a kap. 5 § FRL. I övrigt motsvarar para-
grafen 2 kap 4 § ovan.

2 kap. 5 §

Enligt det nuvarande tredje stycket får en försäkringsgivare som i sitt hemland
bedriver såväl skadeförsäkringsverksamhet som livförsäkringsverksamhet här i
landet endast driva skadeförsäkringsverksamhet. Till följd av artikel 13 i
första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 16 i tredje
livförsäkringsdirektivet) finns inte längre någon möjlighet att upprätthålla en
sådan begränsning. Tredje stycket har därför upphävts. I övrigt har
följdändringar gjorts.

2 kap. 6 §

Paragrafen är ny och innehåller den nuvarande 5 kap. 12 § som flyttats hit.
Paragrafen har också justerats. Den äldre lydelsen anger att nedsättning av
livförsäkringspremier som enligt fastställda grunder tillämpas av
försäkringsgivaren inte får ske annat än som återbäring. Eftersom det enligt
tredje livförsäkringsdirektivet inte längre skall förekomma systematiskt
förhandsgodkännande av grunder bör bestämmelsen i stället anknyta till de
grunder (eller andra tekniska underlagsberäkningar) som faktiskt tillämpas av
försäkringsgivaren.

2 kap. 7 §

Paragrafen är ny och innehåller nuvarande 5 kap. 13 § som utan ändring flyttats
hit.

3 - 5 kap.

Tredje kapitlet upphör att gälla, eftersom koncession inte längre kommer att
krävas för en EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Fjärde kapitlet samt 5 kap. 1-11 §§ utmönstras på grund av att principen om
hemlandstillsyn nu genomförs. Bestämmelserna rör i allt sådant som det
fortsättningsvis ankommer på försäkringsgivarens hemlandsmyndighet att utöva
kontroll över.
Förutvarande 5 kap 12 § överförs med vissa justeringar till den nya 2 kap. 6 §.
5 kap. 13 § flyttas oförändrad till den nya 2 kap. 7 §. 5 kap. 14 § överförs
efter vissa justeringar till 6 kap. 6 §.

6 kap.

Det är inte längre Finansinspektionen som skall ha huvudansvaret för tillsynen
över EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige, utan den utländska
hemlandsmyndigheten. Kapitlets rubrik bör därför lyda "Finansinspektionens
uppgifter m.m.". Mellanrubrikerna bör utgå. Tidigare 6 kap. 6 § skall upphävas
eftersom den behandlar förverkande av koncession. Detsamma gäller 7 § eftersom
frågor om Finansinspektionens upplysningar till andra tillsynsmyndigheter i
stället behandlas i 1 §. Bestämmelserna i 8 § upphävs eftersom där behandlade
frågor om inspektionens ingripanden m.m. till viss del inte längre är aktuella
till följd av genomförandet av principen om hemlandstillsyn och i övrigt över-
förts till 3-5 §§.

6 kap. 1 §

Genom 6 kap. 1 och 3 §§ införlivas artikel 19.2 i första skadeförsäkringsd-
irektivet (i dess lydelse enligt artikel 11 i tredje skadeförsäkringsdirektivet)
och artikel 23.2 i första livförsäkringsdirektivet ( i dess lydelse enligt
artikel 10 i tredje livförsäkringsdirektivet) samt artikel 14 i första
skadeförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 10 i tredje skadeför-
säkringsdirektivet och artikel 16 i första livförsäkringsdirektivet (i dess
lydelse enligt artikel 9 i tredje livförsäkringsdirektivet). Genom 6 kap. 3 §
införlivas även artikel 40.2 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet.
Första stycket anger att Finansinspektionen skall följa en EES-försäkrings-
givares verksamhet här i landet i den utsträckning det behövs för att inspek-
tionen skall kunna fullgöra de uppgifter som följer av lagen. Inspektionen skall
även fortsättningsvis i fråga om EES-försäkringsgivare verka för en sund
utveckling av försäkringsverksamheten. Detta skall ske med beaktande av de
regler som införs som en följd av hemlandstillsynen, dvs. att den finansiella
tillsynen primärt ligger inom den utländska hemlandsmyndighetens ansvarsområde.
En viktig uppgift för inspektionen är enligt andra stycket att kunna till-
handahålla de uppgifter som tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland
behöver för sin tillsyn. I praktiken torde det samarbete mellan Finans-
inspektionen och andra tillsynsmyndigheter som också nämns i stycket komma att
regleras genom överenskommelser mellan de behöriga myndigheterna.
Enligt tredje stycket, som är nytt, har hemlandsmyndigheten rätt att här i
landet göra egna undersökningar hos sekundäretableringar här i landet.

6 kap. 3 §

Enligt första stycket skall en EES-försäkringsgivare som är verksam här i
landet, vare sig det sker från en sekundäretablering eller genom gränsöver-
skridande verksamhet, lämna Finansinspektionen de upplysningar som den behöver
för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag. I första hand torde det
röra sig om uppgifter för att informera försäkringsgivarens hemlandsmyndighet,
om den myndigheten begär upplysningar eller Finansinspektionen enligt ett avtal
med myndigheten i fråga skall försörja den med information. Inspektionen kan
vidare behöva underlag för att ta ställning till om ett ingripande t.ex. enligt
5 § skall göras. Dessutom kan inspektionen behöva uppgifter från försäkringsgi-
varen om tillsynsmyndigheten i dennes hemland ingripit mot företaget och inspek-
tionen med anledning av detta skall vidta någon åtgärd. Inspektionen har även
möjlighet att göra stickprovskontroller för att kontrollera att avtalsvillkor
och andra dokument som ej omfattas av hemlandsmyndighetens tillsyn
överensstämmer med den svenska lagstiftningen. Den här gjorda uppräkningen är
inte avsedd att vara uttömmande; det kan säkerligen finnas ytterligare
situationer när det är befogat att inspektionen begär upplysningar av en
EES-försäkringsgivare.
Bestämmelserna i förutvarande andra stycket om skyldighet att hålla tillgångar,
räkenskaper och andra tillgångar tillgängliga för Finansinspektionens granskning
har arbetats in i första stycket. Visserligen är det typiskt sett, i enlighet
med principen om hemlandskontroll, hemlandets tillsynsmyndighet som skall
fullgöra uppgiften att granska bl.a. handlingar och räkenskaper. Det är
emellertid inte uteslutet att Finansinspektionen i vissa fall skall företa en
sådan granskning. Det skall ske bl.a. om inspektionen, för att kunna fullgöra
sina skyldigheter mot den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland
enligt 1 § eller i övrigt enligt lagen behöver det.

6 kap. 4 §

Ändringarna i paragrafen motsvarar i huvudsak ändringarna i 19 kap. 10 § FRL.
Punkten 3 utgår till följd av att 4 kap. 2 § upphävs. Se i övrigt kommentaren
till 19 kap. 10 § FRL.

6 kap. 5 §

Genom ändringarna i paragrafen införlivas bestämmelserna i artikel 40.3-40.9 i
både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet.
Trots att Finansinspektionen inte längre skall meddela koncession för en
EES-försäkringsgivares verksamhet här i landet och inte heller har huvudansvaret
för tillsynen över verksamheten finns det enligt bestämmelserna i direktiven en
möjlighet att ge inspektionen vissa befogenheter. Om en försäkringsgivare
överträder lagen eller föreskrift meddelad med stöd av lagen eller om
försäkringsgivaren på annat sätt visar sig olämplig att driva
försäkringsverksamhet här bör inspektionen ha möjlighet att anmoda
försäkringsgivaren att rätta sig, se första stycket. Om rättelse inte sker skall
inspektionen underrätta den behöriga hemlandsmyndigheten.
Enligt andra stycket får inspektionen, om det visar sig att rättelse ändå inte
sker, förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring och att
träffa nya försäkringsavtal om skadeförsäkringsrisker och livförsäkrings-
åtaganden här i landet. Förbudet att träffa nya försäkringsavtal får avse risker
belägna här i landet och åtaganden som skall fullgöras här. Definitionen av vad
som avses med det land där skadeförsäkringsrisker skall anses belägna eller det
land i vilket åtagandet skall fullgöras finns i 1 kap. 9 a § i FRL. Uttrycken
har samma betydelse här. Inspektionen har alltså inte utan hemlandsmyndighetens
medgivande möjlighet att förbjuda försäkringsgivaren att från sin etablering här
i landet bedriva försäkringsverksamhet gentemot ett annat land inom EES. Det får
förutsättas att missförhållandena är allvarliga för att inspektionen skall vidta
så ingripande åtgärder. Utgångspunkten bör nämligen vara att inspektionen
normalt skall förlita sig på att hemlandets tillsynsmyndighet vidtar de åtgärder
som behövs. Inspektionens omedelbara ingripande utan föregående meddelande till
hemlandsmyndigheten skall således vara nödvändigt för att en allvarlig
överträdelse av reglerna utan dröjsmål skall upphöra eller för att skydda
försäkringstagarna.
Finansinspektionen får enligt tredje stycket, under förutsättning att
hemlandsmyndighetens ingripande inte kan avvaktas, utan att underrätta den
behöriga myndigheten ingripa mot ett försäkringsföretag som bryter mot reglerna
genom att bl.a. förbjuda det att ingå nya försäkringsavtal.
Enligt fjärde stycket får Finansinspektionen i brådskande fall - utan att först
underrätta den behöriga myndigheten - förordna ett ombud om en sekun-
däretablering står utan ledning och det föreligger fara för att tillsättande av
ett ombud dröjer. En förutsättning är även att saken är så brådskande att det
inte går att avvakta att hemlandets tillsynsmyndighet ingriper. I sådant fall
skall inspektionen genast meddela hemlandsmyndigheten. Förordnandet skall utan
dröjsmål enligt 8 kap. 1 § kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

6 kap. 5 a §

Paragrafen är ny. Förutvarande femte och sjätte stycket i 5 § flyttas efter
vissa ändringar hit.
Första stycket, förutvarande 5 § femte stycke, har endast genomgått några
redaktionella ändringar.
Paragrafens andra stycke, förutvarande 5 § sjätte stycke, har omarbetats helt.
De befogenheter Finansinspektionen nu har rimmar mindre väl med principen om
hemlandskontroll. I stället åläggs inspektionen en skyldighet att biträda
hemlandets myndighet med verkställigheten av ett beslut den utländska
myndigheten fattat om hur verksamheten skall drivas sedan denna myndighet
ingripit genom att hindra försäkringsgivaren att fortsätta verksamheten.

6 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar tidigare 5 kap. 14 §. Den ändras för att stämma överens med
principen om hemlandstillsyn. Samma förfarande som i 5 § första-tredje stycket
skall tillämpas. Av konsumentskyddsskäl får inspektionen, i enlighet med 5 §
fjärde stycke, förordna ett ombud. Hemlandsmyndigheten skall utan dröjsmål
underrättas därom.

6 kap. 7 §

Paragrafen upphävs. Den reglerar utbyte av information till hemlandsmyndigheten
till försäkringsgivare som i Sverige bedriver gränsöverskridande verksamhet.
Skyldigheten har i enlighet med principen om hemlandstillsyn utökats och ingår
nu i 1 § som behandlar både etablering och gränsöverskridande verksamhet.

6 kap. 8 §

Paragrafen utmönstras till följd av att principen om hemlandstillsyn utökas till
att gälla både etablering och gränsöverskridande verksamhet. Det förfarande som
Finansinspektionen har att följa när en försäkringsgivare överträder de svenska
bestämmelser den omfattas av i sin verksamhet här regleras istället i 5 § både
vad gäller försäkringsgivares verksamhet genom sekundäretablering och
gränsöverskridande verksamhet.

6 kap. 9 §

Om en försäkringsgivare hemmahörande i ett annat land inom EES driver för-
säkringsverksamhet här utan att ha iakttagit bestämmelserna i 2 kap. får
Finansinspektionen enligt andra stycket förelägga försäkringsgivaren att upphöra
med verksamheten. Detta gäller oavsett om verksamheten drivs från en
sekundäretablering eller genom gränsöverskridande verksamhet. Nuvarande
bestämmelse i tredje stycket behöver därigenom inte behållas. I likhet med andra
situationer när Finansinspektionen ingriper mot en EES-försäkringsgivare skall
hemlandets myndighet underrättas.

6 kap. 10 §

Förutvarande 6 kap 10 § har utan ändring flyttats till 8 kap. 4 a §.
Bestämmelsen i sin nya lydelse motsvarar förutvarande 6 kap 11 §. Eftersom
genomförandet av principen om hemlandstillsyn innebär att Finansinspektionen
inte kommer att ha huvudansvaret för tillsynen beträffande verksamheter som
drivs av EES-försäkringsgivare här i landet stadgas här endast att regeringen
har möjlighet att föreskriva att en försäkringsgivare som har en
sekundäretablering här skall delta i bekostandet av Finansinspektionens
verksamhet. Frågan om denna möjlighet skall utnyttjas bör bero tills det närmare
klarlagts i vilken utsträckning inspektionen kommer att ha befattning med sådan
verksamhet.

7 kap. 1 §

Paragrafen har fått nytt innehåll. Den anger nu de åtgärder Finansinspektionen i
enlighet med hemlandstillsynen får vidta när en försäkringsgivares auktorisation
återkallas eller verksamheten annars måste upphöra på grund av en myndighets
beslut samt förutsättningarna för sådana åtgärder. Huvudansvaret och
initiativrätten till åtgärder ligger på den behöriga myndigheten i
försäkringsgivarens hemland utom vad gäller förhindrandet av fortsatt verksamhet
i landet. Bestämmelsen återfinns i artikel 22.1 andra stycket i första
skadeförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 14 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet) och artikel 26.1 andra stycket i första
livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 13 i tredje
livförsäkringsdirektivet). Finansinspektionen skall också biträda
hemlandsmyndigheten genom att förbjuda försäkringsgivaren att förfoga över de
tillgångar som finns här i landet, eller begränsa förfoganderätten. Inspektionen
skall dessutom på initiativ av hemlandsmyndigheten vidta åtgärder för att
förhindra att försäkringsgivaren, trots att auktorisationen återkallats,
fortsätter respektive återupptar verksamheten genom att marknadsföra sig eller
meddela nya försäkringar. I paragrafen åläggs också inspektionen en allmän
skyldighet att biträda hemlandsmyndigheten i den mån det behövs och begärs vid
avvecklingen av en försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Finansinspektionen
får då vidta sådana åtgärder som den i motsvarande fall skulle få besluta om när
det gäller ett svenskt försäkringsbolag. Meningen med sistnämnda stadgande är
att avskära möjligheten för inspektionen att på anmodan från den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland vidta åtgärder som inte är tillåtna
enligt svensk lag.

7 kap. 2 §

Paragrafen utmönstras till följd av att principen om hemlandstillsyn nu införs.
Se kommentaren till ändringen av 4 a § förmånsrättslagen.

7 kap. 3 §

Genom paragrafen införlivas artikel 12 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 11 i tredje livförsäkringsdirektivet.
Paragrafen ändras i enlighet med principen om hemlandstillsyn. Det är
hemlandsmyndigheten som har att pröva frågan om tillstånd till överlåtelse av
ett försäkringsbestånd, även när beståndet härrör från verksamhet här i landet.
Finansinspektionen kommer emellertid att beredas tillfälle att yttra sig över
sådana frågor. Eftersom inspektionen i ett sådant yttrande har möjlighet att
förklara att den motsätter sig överlåtelsen anges i paragrafens första stycke
vilka kriterier som skall vara uppfyllda vid överlåtelse av ett
försäkringsbestånd som består av försäkringar som avser risker belägna i
Sverige. Dessa kriterier överensstämmer med vad som gäller enligt 15 kap. 3 §
andra stycket FRL.
Enligt direktivens bestämmelser skall en tillfrågad myndighet presumeras ha
lämnat sitt tysta medgivande till överlåtelsen om den inte yttrat sig inom tre
månader från det att den bereddes tillfälle till detta. Det framstår emellertid
som lämpligare att inspektionens ställningstagande i samtliga fall kommer till
konkret uttryck. I andra stycket föreskrivs därför att inspektionen skall yttra
sig över en förfrågan från ett annat land inom tre månader.
Tredje stycket motsvarar bestämmelsen i den sista meningen i det nuvarande
femte stycket. Berörda försäkringstagare och livräntetagare skall således
beredas tillfälle att anmäla om de har något att erinra mot överlåtelsen innan
inspektionen lämnar sitt yttrande till den överlåtande försäkringsgivarens
hemlandsmyndighet. Inspektionen skall därvid använda det kungörelseförfarande
som föreskrivs i 15 kap. 4 § FRL.

8 kap. 1 §

Paragrafen ändras till följd av de lagändringar som görs p.g.a. principen om
hemlandstillsyn. Bestämmelser om kungörelse av förordnande av ombud enligt 6
kap. 5 och 6 §§ och beslut om att förbjuda eller begränsa försäkringsgivares
förfoganderätt över sina tillgångar har tillkommit.

8 kap. 4 §

Ändringen är en följd av att bestämmelserna i 5 kap. 14 § med ändringar förts
över till 6 kap. 6 § och att 7 kap. 1 § inte längre innehåller någon bestämmelse
om ombud. Det har dessutom tillkommit en möjlighet att utse ombud i 6 kap. 5 §.

8 kap. 4 a §

6 kap. 10 § har utan ändring flyttats till denna nya paragraf.

8 kap. 5 §

Tredje stycket upphävs till följd av principen om hemlandstillsyn.
Nuvarande fjärde stycket upphävs eftersom direktivbestämmelsen som låg till
grund för bestämmelsen upphört att gälla enligt artikel 43 i tredje skade-
försäkringsdirektivet och artikel 31 i tredje livförsäkringsdirektivet. I fråga
om trafikförsäkring har motsvarande informationsbestämmelser förts in i
trafikskadelagen (5 § fjärde stycket). Den nuvarande särbestämmelsen i andra
stycket om information till försäkringstagarna angående representant för ett
trafikförsäkringsföretag har också flyttats till samma lagrum i
trafikskadelagen. Direktivens informationsregler finns i artikel 31 och artikel
43 i tredje skadeförsäkringsdirektivet samt i artikel 31 och bilaga 2 i tredje
livförsäkringsdirektivet. Enligt den nya lydelsen av tredje stycket bemyndigas
Finansinspektionen, efter delegation av regeringen, att utfärda föreskrifter som
innehåller informationsbestäm-melser i enlighet med direktivens regler.
Det tidigare femte stycket upphävs eftersom den direktivbestämmelse som låg
till grund för regeln har upphävts genom artikel 37 i tredje livför-
säkringsdirektivet.

8 kap. 6 §

Ändringarna i paragrafen är en följd av att vissa ärendetyper utmönstrats och
andra kommit till.

8 kap. 7 §

Paragrafen utmönstras eftersom koncession inte längre kommer att krävas av en
utländsk EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

8 kap. 9 §

Straffbestämmelsen upphävs. Se vidare avsnitt 7.
Punkterna 2-4 i övergångsbestämmelserna till denna lag upphävs i och med att
koncessionskravet försvinner i enlighet med principen om hemlandstillsyn, se
författningskommentaren till nya övergångsbestämmelserna punkt 3.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I punkten 1 anges dagen för ikraftträdandet. Någon övergångsbestämmelse som
syftar till att reglera hur de ansökningar om koncession som kan finnas vid
lagens ikraftträdande och som inte slutbehandlats skall hanteras föreslås inte.
Det är inte meningsfullt att lämna koncession till en försäkringsgivare som
enligt lagens nya regler inte behöver den. Det blir dock en uppgift för
Finansinspektionen att ex officio informera ansökande försäkringsgivare om
detta.
Bestämmelsen i punkt 2 innebär att en försäkringsgivare som omfattas av LEF och
som redan innan de nya reglerna trätt i kraft påbörjat sin verksamhet enligt de
regler som då gällde för koncession, skall anses ha uppfyllt villkoren i 2 kap.
1-4 §§ för att få driva försäkringsverksamhet från en sekundäretablering här i
landet. Bestämmelsen bygger på artikel 52 i tredje skadeförsäkringsdirektivet
och artikel 48 i tredje livförsäkringsdirektivet. I och med att kravet på
koncession att här i landet driva försäkringsrörelse i enlighet med ovanstående
bestämmelser upphör, upphör även kravet att driva försäkringsrörelse enligt de
till koncessionen knutna försäkringsklasserna. Frågan om vilka försäkrings-
klasser försäkringsgivaren får driva försäkringsrörelse inom faller i enlighet
med principen om en enda auktorisation under hemlandsmyndighetens ansvarsområde.
Det får i enlighet med den allmänna regeln om informationsskyldighet i 6 kap. 1
§ anses ligga på Finansinspektionens ansvar att se till att
hemlandsmyndigheterna får all relevant information i detta hänseende.
Bestämmelsen i punkten 3 innebär att de försäkringsgivare som avses i punkt 2
och som har värdehandlingar deponerade i bankinstitut enligt LUF skall återfå de
deponerade tillgångarna.
Bestämmelsen i punkten 4 innebär att Finansinspektionen även efter lagens
ikraftträdande skall fortsätta att förvalta ett sådant administrationsbo som
avses i 7 kap. 2 § LEF och som bildats när försäkringsgivarens koncession
förklarats förverkad. Finansinspektionen skall således fullfölja förvaltningen
och avvecklingen enligt de äldre bestämmelserna.

10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige

1 §

Bestämmelsen om normgivningdelegation i första stycket har införts för att på
ett smidigt sätt införliva ett avtal mellan Schweiz och EG på skade-
försäkringsområdet, se den allmänna motiveringen i avsnitt 6.6. Motsvarande
bestämmelse har införts i 1 kap. 2 § FRL.

2 §

Fjärde stycket har för tydlighets skull delats i två stycken. Femte stycket,
nuvarande fjärde stycket andra strecksatsen, har ändrats så att bestämmelserna
om beräkning av premiereserv alltid skall gälla också för de livförsäkringar för
vilka det annars finns möjlighet att avvika från bestämmelserna om
livförsäkring. Motsvarande ändring har gjorts i 1 kap. 5 § FRL.
Ändringen i sjätte stycket, nuvarande femte stycket, är endast språklig.
I sista stycket har hänvisningarna till 7 § tredje stycket och 9 § första
stycket utgått, eftersom dessa stadganden föreslås upphävda. Också hänvis-
ningarna till bestämmelserna om grunder i 6 § sjunde stycket, 11 och 12 §§ har
utgått. Detta är en följd av att det i 11 och 12 §§ i stället tagits in
särskilda bestämmelser om liv- och sjukränta. Hänvisningarna till 13 och 14 §§
har utgått eftersom de bestämmelserna inte längre gäller endast livförsäkring.
Hänvisningen till 15 § har av samma anledning inskränkts till att gälla endast
tredje och fjärde styckena.

2 a §

Till paragrafen har överförts bestämmelserna i nuvarande 38 § i sak väsentligen
oförändrade. I första stycket har dock en hänvisning gjorts till trafik-
skadelagen (1975:1410) eftersom trafikskadelagen ersatt lagen om tra-
fikförsäkring å motorfordon.
Vidare har i andra stycket från dispensområdet undantagits de särskilda
bestämmelserna om beräkning av premiereserv i enlighet med vad som föreslagits i
1 kap. 10 § FRL. Paragrafen har i övrigt utformats i överensstämmelse med
nuvarande lydelse av 1 kap. 5 § lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.
Tredje stycket ändras till följd av att kravet på den svenska lagstiftningens
förenlighet med EG:s regler i och med Sveriges medlemsskap i Europeiska unionen
i stället utgår direkt från EG:s rättsakter och ej via EES-avtalet.

6 §

Som nämnts i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.2.1 tillåter inte EG:s
försäkringsdirektiv bestämmelser med krav på förhandsgodkännande av bl.a.
tekniskt beräkningsunderlag. Direktivbestämmelserna är emellertid tillämpliga
endast på företag med huvudkontor inom gemenskapen. Av skäl som anförts i den
allmänna motiveringen bör emellertid kravet på stadfästelse slopas även för
försäkringsföretag från länder utanför EES och som omfattas av LUF. Sista
meningen i paragrafens sista stycke har därför utgått. Stycket i övrigt kan
också, såsom obehövligt, utgå.

7 §

Paragrafens tredje stycke har utgått till följd av det slopade kravet på
stadfästelse av grunder för verksamheten.

9 §

Till följd av att stadfästelseförfarandet för grunder slopats har första stycket
upphävts och fjärde stycket ändrats. Ändringen i andra stycket är endast
språklig.

10 §

I ett nytt sista stycke har intagits en hänvisning till bestämmelserna om
beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse i den föreslagna 7 kap. 2 §
FRL. Se vidare författningskommentaren till den paragrafen.

11 §

Bestämmelserna om grunder för livförsäkringar för utländska försäkringsföretag i
första stycket ändras i enlighet med 7 kap. 3 § första stycket FRL.
Återbäringsgrunder behöver dock inte heller i fortsättningen upprättas av
utländska försäkringsföretag. Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen
avsnitt 5.2.1 har möjligheten att medge undantag från skyldigheten att upprätta
grunder för livförsäkringar med hänsyn till försäkringens särskilda natur
upphävts. För de utländska försäkringsföretagens del ges möjlighet till undantag
från kravet på grunder genom 2 och 2 a §§. Se vidare författningskommentaren
till 7 kap. 3 § FRL där motsvarande ändring har gjorts.
Enligt nuvarande bestämmelser (2 § sista stycket) skall för sådan livränta
eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring bl.a.
bestämmelserna om grunder för livförsäkring gälla i tillämpliga delar. I nya 7
kap. 3 § tredje stycket FRL anges att för dessa försäkringar skall grunder
upprättas för beräkning av premiereserv och tekniska återköpsvärden. I syfte att
skapa klarhet i frågan om grunder och för att nå överensstämmelse med FRL har i
ett nytt andra stycke angivits att det för livräntor och sjukräntor som tillhör
skadeförsäkringsrörelsen skall upprättas grunder för beräkning av premiereserv
och tekniska återköpsvärden.
Liksom i förslaget till 7 kap. 3 § FRL öppnas i ett nytt sista stycke
möjligheter att meddela närmare föreskrifter om hur grunderna redaktionellt
skall ställas upp. Se kommentaren till den paragrafen.

12 §

Paragrafens första mening har ändrats till följd av ändringar i bestämmelserna
om grunder i 11 § och 7 kap. FRL. Reglerna om stadfästelse och kungörande av
övergångsgrunder i paragrafens nuvarande andra och tredje meningar har upphävts.

12 a §

Paragrafen är ny och överensstämmer med förslaget till ny lydelse av 7 kap. 8 a
§ FRL och innebär att utländska försäkringsföretag skall tillställa
Finansinspektionen grunderna för livförsäkring senast samtidigt med att de
börjar användas. Bestämmelserna gäller även nya grunder sedan de gamla har
ändrats. Se vidare författningskommentaren till 7 kap. 8 a § FRL.

13 §

I första stycket har angivits att för utländska försäkringsgivare som enligt
lagens bestämmelser är verksamma i Sverige gäller, såvitt avser företagets
verksamhet här i landet, att företaget skall vara underkastat samma skuld-
täcknings- och värderingsregler som gäller för svenska försäkringsbolag.
Andra stycket har ändrats till följd av att begreppet skuldtäckning har
införts. Dessutom har bestämmelsen om vilka slag av tillgångar som får användas
för skuldtäckning justerats för att bättre stämma överens med den nya lydelsen
av första stycket.
I tredje stycket uppställs ett lokaliseringskrav som innebär att samtliga
tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige. Detta krav
gäller redan idag, se vidare den allmänna motiveringen avsnitt 5.5.10.
Det nuvarande fjärde stycket har ersatts av en hänvisning i förevarande para-
grafs första stycke till 7 kap. 9 § andra stycket FRL.
I fjärde stycket åläggs generalagenten motsvarande rapporteringsskyldigheter
som gäller för styrelsen i svenska försäkringsbolag (se föreslagen lydelse av 7
kap. 9 § fjärde stycket och 8 kap. 7 § fjärde stycket FRL). Beträffande den i
sista meningen angivna föreskriftsrätten, se författningskommentaren till 7 kap.
9 § FRL.

14 §

Paragrafen motsvarar 7 kap. 10 g § och 8 kap. 7 § tredje och fjärde styckena
FRL. I likhet med 13 § fjärde stycket är det generalagenten som i princip skall
fullgöra vad som i svenska försäkringsbolag åligger styrelsen. I den mån
generalagenten inte skulle kunna förmå ledningen för det företag han
representerar att upprätta godtagbara riktlinjer kan detta medföra konsekvenser
för företagets fortsatta rätt att verka här i landet (se 25 § andra stycket 4
och 5). Se även kommentarerna till angivna paragrafer i FRL.

15 §

Första stycket har ändrats till följd av att begreppet skuldtäckning har in-
förts. Vidare har tillagts att det nämnda registret fortsättningsvis skall anges
värdet av de tillgångar som används för skuldtäckning (jämför 7 kap. 11 § FRL).
För det fall Finansinspektionen önskar uppgift om registrets innehåll, kan
inspektionen begära detta med stöd av 24 § denna lag.
Andra stycket har ändrats till följd av att begreppet skuldtäckning har
införts.
Nuvarande tredje stycket har delats i två. Tredje-femte styckena har ändrats
med föreslagen lydelse av 7 kap. 11 a § FRL som förebild. Ingen saklig ändring
är avsedd.

16 §

Paragrafen har ändrats till följd av att begreppet skuldtäckning har införts.
Vidare har redaktionella ändringar gjorts.

19 §

Paragrafen har ändrats till följd av att kravet på stadfästelse av grunder har
upphävts och har vidare ändrats språkligt med 7 kap. 15 § FRL som förebild.

21 §

Enligt det nya tredje stycket bemyndigas regeringen eller Finansinspektionen att
utfärda föreskrifter som innehåller informationsbestämmelser. Motsvarande
bestämmelse tas in i 7 kap. 19 § FRL och kommenteras i anslutning till det
lagrummet.

24 a §

Motsvarande ändringar görs i 19 kap. 10 § FRL. Se författningskommentaren till
det lagrummet.

25 §

Ändringarna i andra stycket är en följd av att regeringen avser att upphäva 7 §
trafikförsäkringsförordningen (1976:359) eftersom den bestämmelsen framstår som
överflödig i fråga om svenska trafikförsäkringsbolag. Förordningsbestämmelsen
innebär att Finansinspektionen skall anmäla till regeringen om en
försäkringsgivare som driver trafikförsäkringsrörelse inte iakttar tillbörlig
sparsamhet ifråga om omkostnaderna för rörelsen eller beräknar premierna eller
reglerar skadefall på ett sätt som ger anledning till anmärkning. Regeringen kan
med grund i en sådan anmälan förelägga om rättelse eller återkalla
försäkringsgivarens tillstånd att meddela trafikförsäkring. Bestämmelsen är
överflödig i fråga om svenska försäkringsbolag eftersom motsvarande ingripanden
kan göras av med stöd av 19 kap. 11 § FRL. En bestämmelse motsvarande den i
19 kap. 11 § FRL finns emellertid inte för närvarande för de utländska för-
säkringsgivarnas del i LUF. Till följd härav införs en sådan bestämmelse i andra
stycket 1. Även motsvarande möjlighet till ingripande vad avser avvikelse från
lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring saknas i LUF, varför en sådan
bestämmelse införs i andra stycket 1. Motsvarande bestämmelse återfinns i fråga
om svenska försäkringsbolag i 19 kap. 11 § FRL.
I övrigt har paragrafen ändrats så att den överensstämmer med motsvarande
regler för svenska försäkringsbolag i 19 kap. 11 och nya 11 a §§ FRL. Se
kommentaren till de lagrummen.
Sjunde stycket, nuvarande sjätte stycket andra meningen, saknar motsvarighet i
FRL. Om ett försäkringsföretag bedriver verksamhet i flera EES-länder kan det
medges vissa förmåner., bl.a. skall soliditeten bedömas med hänsyn till
företagets verksamhet inom hela EES. Tillsynen över soliditeten åvilar dessutom
den behöriga myndigheten i det land företaget utsett. Förevarande bestämmelse
innebär att Finansinspektionen skall underrätta den utländska myndighet som
svarar för tillsynen över soliditeten innan inspektionen vidtar åtgärd enligt
sjätte stycket.

29 §

Genom ändringarna i paragrafen införlivas framför allt artikel 53 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 49 i tredje livförsäkringsdirektivet.
Ändringarna är delvis redaktionella. De syftar även till att i enlighet med
direktivbestämelserna göra det möjligt för utländska försäkringsföretag att
överlåta sitt försäkringsbestånd till alla försäkringsgivare med auktorisation
från ett EES-land. Detta omfattar såväl försäkringsgivare med säte inom EES, som
inom EES auktoriserade filialer till försäkringsgivare med säte utanför EES.
Kravet på att den övertagande EES-försäkringsgivaren skall ha koncession i
Sverige försvinner alltså i samband med att möjligheten att kräva koncession för
EES-försäkringsgivare bortfaller i enlighet med principen om hemlandstillsyn.
Detta följer av förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Det hittillsvarande andra och tredje stycket har flyttats till de nya
paragraferna 29 a § och 29 c §, se kommentarerna till de paragraferna.

29 a §

Paragrafen är ny. Det hittillsvarande 29 § andra stycket har efter redaktionella
ändringar flyttats till paragrafens första stycke.
Paragrafens andra stycke innehåller en katalog över de förutsättningar som
skall vara uppfyllda för att Finansinspektionen skall meddela tillstånd till
överlåtelsen. Stycket motsvarar i huvudsak 15 kap. 3 § andra stycket FRL. Om
också det övertagande försäkringsföretaget driver verksamhet i enlighet med
denna lag, skall vid bedömning av kapitalbasen hänsyn tas till sådan förmån som,
med anledning av att företaget bedriver verksamhet genom etablering även i andra
EES-länder, medgivits företaget i enlighet med 23 a § första stycket.
Paragrafens tredje stycke motsvarar 15 kap. 3 § tredje stycket FRL, se kommen-
taren till det lagrummet.

29 b §

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om att den behöriga myndigheten i
det land där risker är belägna eller åtaganden skall fullgöras skall ges
tillfälle att yttra sig innan tillstånd ges till överlåtelsen. Har inte den
berörda myndigheten yttrat sig inom tre månader presumeras den ha givit sitt
godkännande till överlåtelsen.

29 c §

Paragrafen är ny. Hittillsvarande 29 § tredje stycket har efter en redaktionell
ändring flyttats hit.

36 §

Paragrafen upphävs. Se vidare avsnitt 5.8.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regleringen av vad som skall gälla övergångsvis för de utländska försäk-
ringsföretagen överensstämmer väsentligen med övergångsbestämmelserna till FRL.
Beträffande den närmare innebörden hänvisas till författningskommentaren till
dessa bestämmelser.
290

10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal

Ändringarna i 17 § är en följdändring av att kravet på att grunder skall
stadfästas tas bort. I övrigt är ändringarna redaktionella.

10.5 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)

4 a §

Paragrafen har ändrats till följd av att 5 kap. 9 § LEF upphävts. Detta innebär
att svenska förmånsrättsregler inte gäller ifråga om utländska
EES-försäkringsgivare. Se den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.10. Hän-
visningen till FRL har ändrats eftersom det aktuella lagrummet fått ändrad
beteckning. En redaktionell följdändring har gjorts såvitt avser hänvisningen
till LUF.

10.6 Förslaget till ändring i lagen (1972:262) om
understödsföreningar

24 §

I sista stycket har ordet "aktiefond" ersatts med "värdepappersfond". Begreppet
aktiefond utmönstrades ur lagstiftningen den 1 januari 1991 då lagen (1990:1114)
om värdepappersfonder upphävdes och ersattes av aktiefondslagen (1974:931).

24 a §

Paragrafen, som är är ny, innebär att understödsföreningar får möjlighet att
tillämpa de placeringsregler som föreslås för försäkringsbolagen. I avsnitt
5.5.2 behandlas bakgrunden till förevarande paragraf.
Finansinspektionen kan, efter ansökan av en understödsförening, besluta att
föreningen skall tillämpa placeringsreglerna i FRL. Innebörden av ett sådant
beslut är att understödsföreningen måste tillämpa samtliga placeringsregler i
FRL som avser täckande av de försäkringstekniska skulderna i ett
försäkringsbolag. Även de särskilda övergångsreglerna för sådana placeringar som
överskrider gränserna för vissa enhandsengagemang skall tillämpas (punkt 4 i
övergångsbestämmelserna till ändringarna i FRL). Ett sådant beslut betyder också
att understödsföreningen inte kan välja att tillämpa placeringsreglerna i
förevarande lag.
Finansinspektionen bör vid prövningen av en ansökan enligt denna paragraf ta
ställning till om det med hänsyn till arten och omfattningen av föreningens
verksamhet och föreningens interna organisation är lämpligt att den tillämpar
försäkringsbolagens placeringsregler.
Ett beslut som meddelats enligt denna paragraf kan överklagas enligt
bestämmelserna i 75 §. Den paragrafens lydelse efter den 31 mars 1995 innebär
att beslutet överklagas hos länsrätten och att prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.

25 §

I första stycket har en smärre språklig ändring gjorts.
Nuvarande andra stycket har upphävts. Motsvarande bestämmelse i försäk-
ringsrörelselagen upphävdes den 1 januari 1994 med motiveringen att den inte
ansågs vara förenlig med EES-reglerna (prop. 1992/93:257 om ändrad lagstiftning
för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet) och de artiklar i första
generationens försäkringsdirektiv som innebar att medlemsländerna inte fick
föreskriva några regler för valet av tillgångar som inte svarar mot de tekniska
avsättningarna (se prop. s. 113). Motsvarande princip gäller fortfarande. Mot
denna bakgrund upphävs förevarande paragrafs andra stycke.

10.7 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)

5 §

En hänvisning till 2 kap. 2 § första stycket LEF utgår, eftersom det lagrummet
ändras. Paragrafen har omarbetats redaktionellt för att bli mer överskådlig.
Vidare har i tredje stycket en regel om att försäkringsgivarna är skyldiga att
informera om representantens namn och adress överförts från 7 kap. 19 § FRL.

10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring

2 §

Ändringen innebär att kretsen av försäkringsgivare som får meddela motor-
tävlingsförsäkring vidgas till att, utöver svenska försäkringsbolag och
utländska försäkringsbolag som har koncession enligt LUF, omfatta även
försäkringsgivare i andra EES-länder. En förutsättning är dock att en sådan
försäkringsgivare är verksam här i landet i enlighet med bestämmelserna i LEF.
Övriga ändringar är redaktionella.

10.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare

5 §

Ändringen innebär att även annan kunskap än sådan som förvärvats genom
utbildning skall kunna godtas i vissa fall. Ändringen föranleds av att
artiklarna 4-8 i försäkringsmäklardirektivet kräver att även annan kunskap än
sådan som förvärvats genom utbildning skall godtas när en mäklare varit verksam
i ett annat EES-land. Regeringen eller Finansinspektionen får enligt 6 § meddela
närmare föreskrifter om vad som krävs för registrering. Bestämmelserna i
artiklarna 4-8 i försäkringsmäklardirektivet bör införlivas genom sådana
föreskrifter.

10.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

1 §

Den gällande lydelsen av paragrafen innebär att försäkringspremierna får
placeras i fonder som omfattas av lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Ändringen innebär att fondförsäkringsbolag i likhet med vad som föreslås för
övriga försäkringsbolag får placera även i utländska fondföretag. Paragrafen har
utformats i enlighet med det förslag Lagrådet lämnat i sitt yttrande.
Placeringar i andra utländska fondföretag än dem som avses i paragrafen är inte
tillåtna. Beträffande vilka utländska fondföretag som kommer i fråga hänvisas
till kommentaren till 7 kap. 10 § första stycket 17 FRL.

4 - 6 §§

Ändringarna i paragraferna är föranledda av att fondförsäkringsbolagen föreslås
få placera premierna även i utländska fondföretag.

7 §

Paragrafen har ändrats till följd avlämnat av att kravet på den svenska
lagstiftningens förenlighet med EG:s regler i och med Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen i stället utgår direkt från Europeiska gemenskapernas
rättsakter och inte via EES-avtalet.

8 §

Enligt nuvarande bestämmelser är fondförsäkringsbolag inte bundna av place-
ringsregler. Ändringen i paragrafen innebär att även sådana bolag skall
skuldtäcka enligt samma regler som gäller för andra försäkringsbolag. Ändringen
är även föranledd av att förevarande bolag föreslås få placera
försäkringspremierna i utländska fondföretag.
För fondförsäkringsbolagens del gäller normalt att försäkringstagaren och inte
försäkringsbolaget bär den finansiella risken. Försäkringspremierna skall alltid
placeras i den eller de värdepappersfonder som försäkringstagaren bestämmer. Med
hänsyn till de för fondförsäkringsbolagen speciella bestämmelserna bör dessa
bolag undantas från de begränsningar som enligt försäkringsrörelselagen gäller
för användande av andelar i värdepappersfonder för skuldtäckning. Undantaget
gäller dock endast i den utsträckning försäkringsbolaget inte bär den
finansiella risken. Finansiell risk är en sammanfattande benämning på olika
risker som förekommer i kapitalförvaltningen.

10 §

Enligt artikel 24 i tredje livförsäkringsdirektivet skall bl.a. fondförsäkringar
undantas från direktivets bestämmelser om valutamatchning som gäller för andra
livförsäkringar (artikel 17.3 i första livförsäkringsdirektivet enligt lydelse i
artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första
livförsäkringsdirektivet). Med hänsyn till detta har paragrafens första stycke
ändrats så att en ny punkt 4 införts, vilken innebär att försäk-
ringsrörelselagens bestämmelser om valutamatchning i föreslagen lydelse av 7
kap. 10 e § inte skall gälla för fondförsäkringsbolag.

11 §

Paragrafen har ändrats till följd av att grunder för livförsäkring inte längre
skall stadfästas. Finansinspektionens möjlighet att meddela villkor i fråga om
avsättning till reservfonden får i stället meddelas i samband med att grunderna
tillställs Finansinspektionen, vilket enligt föreslagen lydelse av 7 kap. 8 a §
FRL skall ske då grunderna börjar användas.

10.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2005) om
ändring i sekretesslagen (1980:100)

8 kap. 5 §

I paragrafens andra stycke finns en regel om sekretess hos statlig myndighet i
ärenden om innehav av aktier i bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag. Enligt
paragrafens lydelse fr.o.m. den 1 januari 1996 gäller bestämmelsen även ärenden
om innehav av aktier i värdepappersbolag (prop. 1994/95:50, bet. 1994/95:NU12,
rskr. 1994/95:164, SFS 1994:2005). Sekretess gäller för uppgift om enskilds
ekonomiska eller personliga förhållanden om det kan antas att den enskilde lider
skada eller men om uppgiften röjs. Bestämmelsen avser i första hand Finans-
inspektionens prövning enligt bankrörelselagen, kreditmarknadsbolagslagen och
värdepappersrörelselagen av större ägares lämplighet. Tillämpningsområdet
utvidgas nu till att gälla motsvarande prövning enligt FRL av ägare i
försäkringsaktiebolag.
Sekretessreglerna bör träda i kraft samtidigt som ägarprövningsreglerna i FRL,
dvs. den 1 juli 1995. Den tidigare ändringslagen avseende värdepappersbolag var
avsedd att träda i kraft den 1 januari 1996 då de aktuella bestämmelserna i
värdepappersrörelselagen börjar att gälla. Hinder möter emellertid inte mot att
låta till dessa hörande sekretessbestämmelser träda i kraft dessförinnan.
Ikraftträdandetiden för lagen (1994:2005) om ändring i sekretesslagen har därför
ändrats till den 1 juli 1995.
308

Förteckning över remissinstanser vid beredning av
promemorian (Ds 1993:57) Placeringsregler för
försäkringsbolag och Försäkringsutredningens
delbetänkande (SOU 1993:108) Försäkringsrörelse
i förändring 2, vilka har remissbehandlats
gemensamt

Efter remiss har yttrande över promemorian och betänkandet avgetts av Sveriges
Riksbank, Svea hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Finansinspektionen,
Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Sveriges
Försäkringsförbund, Svenska Försäkringsmäklares förening, Svenska
Aktuarieföreningen. Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, Svenska
Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, Svenska Bankföreningen, Stadshypotek AB,
Allmänna Pensionsfonden, Första, Andra och Tredje fondstyrelserna, Finans-
bolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Aktiefrämjandet,
Sveriges Advokatsamfund, Redovisningskommittén (Ju 1991:07), Företagarnas
Riksorganisation, Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Motorbranschens
Riksförbund, Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Länsförsäkringsbolagens
Förening, Rikspolisstyrelsen, Pressens Pensionskassa Försäkringsförening, FSO
Försäkringsföreningen för det statliga området, Försäkringsbranchens
Pensionskassa, Försäkringsföreningen för försäkringskasseområdet FFO,
Pensionskassan för Svenska Tobaks AB:s Förvaltningspersonal Försäkringsförening,
Sparinstitutens Pensionskassa Försäkringsförening, Konsumentkooperationens
pensionskassa, försäkringsförening, Sveriges Köpmannaförbunds Pensionskassa,
Arkitekternas Pensionskassa, SMC Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Kommuninvest i Sverige AB.
S-E Banken Försäkring och Trafikförsäkringsföreningen har anslutit sig till de
av Sveriges Försäkringsförbund lämnade synpunkterna.
Bokföringsnämnden, Kommerskollegium,Datainspektionen, Livförsäkringsbolaget
LIVIA, ömsesidigt, Handelsbanken Liv, Utländska Försäkringsbolags Förening,
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB), Sveriges allmänna hypoteksbank,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Industrins finansförening, Svenska
Handelskammarförbundet, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Sveriges
Aktiesparares Riksförbund, Obligationsfrämjandet,Värdepapperscentralen VPC AB,
Svenska Revisorsamfundet (SRS), Redovisningsrådet och Motormännens Riksförbund
har avstått från att lämna remissyttranden.
313

Förteckning över remissinstanser vid beredning av
Promemoria om vissa lagändringar med anledning
av EG:s tredje skade- resp. livförsäkringsdirektiv

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Sveriges Riksbank, Svea
Hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Kommerskollegium, Finansinspektionen,
Riksgäldskontoret, Rikskatteverket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Sveriges
Försäkringsförbund, Utländska Försäkringsbolags Förening, Svenska försäk-
ringsmäklares förening, Allmänna Pensionsfonden; första-tredje fondstyrelserna,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Föreningen Auktoriserade Revisorer
(FAR), Sveriges Advokatsamfund, Företagarnas Riksorganisation (RF), Sveriges
Livförsäkringsföreningars Förbund.
Följande myndigheter och organisationer har förklarat sig avstå från att lämna
remissyttranden. Bokföringsnämnden, Svenska Aktuarieförengen, Svenska
Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, Svenska Bankföreningen, Landsorganisationen
i Sverige LO, Sveriges akademikers centralorganisation SACO, Sveriges
Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Ackordcentral,
Konkursförvaltarkollegiernas förening. S-E-B Försäkring och
Trafikförsäkringsföreningen har avstått från att lämna eget yttrande men har
deltagit i utarbetandet av yttrandet från Sveriges Försäkringsförbund och
ansluter sig därför till vad förbundet anför. Industrins finansförening, Svenska
Revisorssamfundet SRS och Redovisningsrådet har inte svarat på remissen.
314

Förteckning över remissinstanser vid beredning av
Justitiedepartementets promemoria om ny
försäkringsavtalslag (Ds 1993:39) i den del som
behandlar försäkringsdirektivens informationsregler.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Finansinspektionen,
Riksskatteverket (RSV), Skattemyndigeten i Göteborgs och Bohus län,
Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden,
Försäkringsutredningen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet,
Landstingsförbundet, Sveriges Försäkringsförbund, Livförsäkringsbolaget LIVIA,
ömsesidigt, S-E-Banken Försäkring, Konsumenternas försäkringsbyrå, Svenska
avdelningen av AIDA (Association Internationale de Droit des Assurances,
Försäkringsjuridiska föreningen, Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund,
Svenska Aktuarieföreningen, Sveriges Advokatsamfund, Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation,
Sveriges Köpmannaförbund, Handikappförbundens Samarbetsorgan, Motorförarnas
Helnykterhetsförbund (MHF), Sveriges Fastighetsägareförbund, Villaägarnas
Riksförbund, Sjöassurandörernas förening, Försäkringstjänstemannaförbundet.
315

Förteckning över remissinstanser vid beredning av
Finansdepartementets promemoria om
försäkringsmäklares utbildning

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Finansinspektionen,
Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Försäkringsmäklares Förening och Sveriges
Advokatsamfund.
316

Bilaga 5 Rådets direktiv 77/92/EEGInklippt
Bilaga 6 Rådets direktiv 92/49/EEG-"-
Bilaga 7 Rådets direktiv 92/96/EEG-"-
317

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)
dels att 7 kap. 5-7 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 2 kap. 6 § skall betecknas 7 kap. 3 §, 7 kap. 2 § skall
betecknas 7 kap. 4 §, 7 kap. 3 § skall betecknas 7 kap. 5 §, 7 kap. 4 § skall
betecknas 7 kap. 6 §, 7 kap. 9 a § skall betecknas 7 kap. 10 f §, 7 kap. 10 a §
skall betecknas 7 kap. 11 § och 7 kap. 11 § skall betecknas 7 kap. 11 a §,
dels att 1 kap. 2, 5 och 10 §§, 2 kap. 3-5, 8 och 18 §§, 2 a kap. 1 och 2 §§,
3 kap. 2 §, 7 kap. nya 3-6 §§, 8-10 §§, nya 11 §, 12, 15, 17 och 19 §§, 8 kap. 7
och 8 §§, 10 kap. 5 §, 11 kap. 7 §, 12 kap. 8 och 13 §§, 14 kap. 26 §, 15 kap.
1-6 §§, 19 kap. 1-3, 10, 11, 13 och 13 a §§, 21 kap. 2 § skall ha följande
lydelse,
dels att rubriken till 2 a kap. skall lyda "Verksamhet i ett annat land inom
EES",
dels att det i lagen skall införas 21 nya paragrafer, 1 kap. 9 a §, 2 a kap.
3-6 §§ och 3 kap. 2 a-2 c §§, 7 kap. 2, 8 a, 10 b-10 g, 11 a och 17 b §§, 14
kap. 26 a och b §§, 19 kap. 11 a § samt närmast före 2 a kap. 1 och 4 §§ två nya
rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §[21]
Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra för- f-
attningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten.
Särskilda bestämmelser om utländska försäkringsgivare finns i lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige
och i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela särskilda
föreskrifter om
bedrivande av
försäkringsrörelse för
att uppfylla
Sveriges åtaganden
till följd av avtal
mellan Europeiska
gemenskaperna och
ett land utanför
Europeiska ekono-
miska samarbets-
området (EES).

5 §[22]
Bestämmelserna om Bestämmelserna om
livförsäkring, med livförsäkring, med
undantag för 1 kap. undantag för 1 kap.
8 a § samt 7 kap. 8 a § samt 7 kap.
22, 23 och 26 §§, 22, 23 och 26 §§, får
- får tillämpas förtillämpas för skade-
skadeförsäkringar somförsäkringar som
avses i 2 kap. 3 a §avses i 2 kap. 3 a §
första stycket första stycket
klasserna 1 och 2 klasserna 1 och 2
samt för avgångs- samt för
bidragsförsäkringar,avgångsbidragsförsäk-
- behöver inte ringar.
tillämpas för sådana Bestämmelserna om
livförsäkringar som livförsäkring, med
avses i 2 kap. 3 b §undantag för 1 kap.
första stycket klas-8 § samt 7 kap. 2,
serna 1 b och 4 om 22, 23 och 26 §§,
premien är beräknad behöver inte
och bestämd för längsttillämpas för sådana
fem år. livförsäkringar som
avses i 2 kap. 3 b §
första stycket
klasserna 1 b och 4
om premien är
beräknad och bestämd
för längst fem år.
Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av för-
säkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäk-
ringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.
För sådan livränta För sådan livränta
eller sjukränta som eller sjukränta som
tillhör annan tillhör annan
försäkring än liv- försäkring än liv-
försäkring gäller deförsäkring gäller de
särskilda bestäm- särskilda bestäm-
melserna om livför- melserna om
säkring i 2 kap. 3 livförsäkring i
och 4 §§, 7 kap. 9, 97 kap. 2 och 11 a §§,
a, 10 a och 11 §§, 8 kap. 18 § samt
8 kap. 18 § samt 14 14 kap. 7, 21 och
kap. 7, 21 och 24-28 §§.
24-28 §§.
9 a §
Med ett
kvalificerat inne-
hav avses enligt
denna lag ett
direkt eller in-
direkt ägande i ett
företag, om inne-
havet representerar
tio procent eller
mer av kapitalet
eller av samtliga
röster eller annars
möjliggör ett
väsentligt
inflytande över led-
ningen av företaget.
För skadeförsäkring
avses enligt denna
lag med land där
risken är belägen
1. när försäkringen
avser byggnad eller
byggnad och dess
innehåll, till den
del byggnaden och
innehållet täcks av
samma försäkring, det
land som egendomen
är belägen i,
2. när försäkringen
avser regi-
streringspliktigt
fordon, det land där
registreringen
skall ske,
3. när försäkringen
har en giltig-
hetstid av fyra
månader eller mindre
och oberoende av
försäkringsklass
täcker rese- eller
semesterrisker, det
land där försäkrings-
tagaren har tecknat
försäkringen,
4. i andra fall än
de som omfattas av
1--3, om försäkrings-
tagaren är en fysisk
person, det land där
försäkringstagaren
har sin vanliga
vistelseort eller,
om försäkringstagaren
är en juridisk per-
son, det land där
det etablerings-
ställe som
försäkringen gäller är
beläget.
För livförsäkring
avses enligt denna
lag med land där
åtagandet skall
fullgöras, om
försäkringstagaren är
en fysisk person,
det land där
försäkringstagaren
har sin vanliga
vistelseort eller,
om försäkringstagaren
är en juridisk
person, det land där
det etablerings-
ställe som
försäkringen gäller är
beläget.

10 §[23]
I fråga om I fråga om
livförsäkringar, somlivförsäkringar, som
gäller endast för gäller endast för
dödsfall och med- dödsfall och med-
delas för en tid av delas för en tid av
längst fem år eller längst fem år eller
mot en premie som ärmot en premie som är
beräknad och bestämdberäknad och bestämd
för längst fem år i för längst fem år i
sänder, får undantagsänder, får undantag
medges från medges från
bestämmelserna om bestämmelserna om
livförsäkring. Från livförsäkring. Från
bestämmelserna om bestämmelserna om
förbud mot fondemis-förbud mot
sion i 4 kap. 1 § fondemission i
och vinstutdelning 4 kap. 1 § och
i 12 kap. 2 § samt vinstutdelning i
bestämmelserna om 12 kap. 2 §, be-
kapitalbas, garan- stämmelserna om
tibelopp och beräkning av premie-
solvensmarginal i 1 reserv i 7 kap. 2 §
kap. 8 a § samt 7 samt bestämmelserna
kap. 22, 23 och 26 §§om kapitalbas,
får dock undantag garantibelopp och
inte medges. solvensmarginal i
1 kap. 8 a § samt 7
kap. 22, 23 och 26 §§
får dock undantag
inte medges.
Undantag från denna Undantag från denna
lag får medges i lag får medges i
fråga om mottagna fråga om mottagna
återförsäkringar, i återförsäkringar, i
den mån det prövas den mån det prövas
skäligt. Undantag förskäligt. Undantag för
ett mottagande ett mottagande
bolag som avses i bolag som avses i
fjärde stycket 3 fjärde stycket 3
skall vara förenligtskall vara förenligt
med Sveriges för- med EG:s rättsakter
pliktelser i fråga i fråga om direkt
om direkt försäkringförsäkring.
enligt avtalet den
2 maj 1992 om
Europeiska eko-
nomiska
samarbetsområdet.
Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser från
denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rätts-
tillämpning.
I fråga om skadeförsäkringar får undantag från denna lag medges för
1. ömsesidiga försäkringsbolag som driver skadeförsäkringsrörelse under
förutsättning att verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring
eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 3 a § tredje stycket
behandlas som underordnad, att den årliga premieinkomsten från
skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ecu
samt att minst hälften av denna premieinkomst härrör från bolagets delägare,
2. lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast försäkring enligt 2 kap. 3
a § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas
årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ecu,
3. ömsesidiga försäkringsbolag som enligt avtal med ett annat sådant bolag (det
mottagande bolaget) fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om direkt försäkring
eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt försäkringsavtalen.
Medgivanden enligt första-fjärde styckena lämnas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen.

2 kap.
3 §[24]
Stiftarna skall Stiftarna skall
upprätta en bolags- ansöka om koncession
ordning som skall samt upprätta en
underställas rege- bolagsordning som
ringen för skall underställas
stadfästelse. Till regeringen för
ansökan om kon- stadfästelse.
cession skall fogas Till ansökan skall
en plan för den fogas en plan för
tilltänkta verksam- den tilltänkta
heten. Avser bo- verksamheten. Rege-
lagets rörelse sådanringen eller, efter
försäkring för vilkenregeringens
grunder skall bemyndigande,
upprättas enligt 6 §Finansinspektionen
eller därför att medfår meddela
stöd av 1 kap. 5 § föreskrifter om vad
bestämmelserna om verksamhetsplanen
livförsäkring skall innehålla.
tillämpas skall
grunderna fogas
till verksam-
hetsplanen. Rege-
ringen eller, efter
regeringens bemyn-
digande, Finans-
inspektionen får
meddela föreskrifter
om vad verk-
samhetsplanen skall
innehålla.
Regeringen prövar Regeringen prövar
att bolagsordningen att bolagsordningen
och grunderna överensstämmer med
överensstämmer med denna lag och med
denna lag och med andra författningar
andra författningar samt om och i vad
samt om och i vad mån särskilda
mån särskilda bestämmelser behövs
bestämmelser behövs med hänsyn till
med hänsyn till om- omfattningen och
fattningen och arten av bolagets
arten av bolagets verksamhet.
verksamhet.
Regeringen Regeringen
stadfäster bolags- stadfäster bolags-
ordningen och ordningen och
grunderna samt be- beviljar konces-
viljar koncession, sion,om den
om den planerade planerade verksam-
verksamheten kan heten kan antas
antas komma att komma att uppfylla
uppfylla kraven på kraven på en sund
en sund försäkringsverksamhet
försäkringsverksamhet.och den som kommer
Koncession beviljas att äga ett
tills vidare eller, kvalificerat
om särskilda innehav i bolaget
omständigheter föran-kan antas inte
leder detta, för motverka en sund
bestämd tid, högst utveckling av
tio år, och därutöververksamheten i
till det löpande bolaget. Koncession
räkenskapsårets slut.beviljas tills
Koncession får inte vidare eller, om
vägras av det skäletsärskilda omständig-
att det inte behövs heter föranleder
något ytterligare detta, för bestämd
försäkringsbolag. tid, högst tio år,
och därutöver till
det löpande räken-
skapsårets slut.
Koncession får inte
vägras av det skälet
att det inte behövs
något ytterligare
försäkringsbolag.
Vid förlängning av Vid förlängning av
en koncession som en koncession som
har beviljats ett har beviljats ett
försäkringsbolag förförsäkringsbolag för
bestämd tid gäller bestämd tid gäller
första-tredje första-fjärde
styckena i styckena i
tillämpliga delar. tillämpliga delar.

4 §[25]
Om bolagsordningen Vid ändring av en
eller grunderna bolagsordning eller
ändras skall även av en beviljad
ändringen stadfästas.koncession gäller 3 §
Regeringen kan i tillämpliga delar.
uppdra åt Regeringen kan
Finansinspektionen bestämma att Finans-
att i regeringens inspektionen skall
ställe meddela meddela beslut om
stadfästelse i sådanastadfästelse av
fall som inte är av ändring av
principiell bolagsordning eller
betydelse eller som om ändring av
i övrigt inte är av koncession i fall
synnerlig vikt. som inte är av
Avser ändringen en principiell
utvidgning av bo- betydelse eller i
lagets rörelse ellerövrigt av synnerlig
en väsentlig vikt.
omläggning av
rörelsen, gäller i
övrigt 3 §
första-tredje
styckena i
tillämpliga delar.

5 §[26]
Bolagsordningen skall ange
för samtliga försäkringsbolag
1. bolagets firma,
2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,
3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verk-
samheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,
4. området för verk-
samheten, om det
gäller direkt
försäkring i Sverige,
5. i förekommande 4. om bolaget
fall, att bolaget skall driva försäk-
skall driva ringsrörelse utanför
försäkringsrörelse iEES,
utlandet,
6. antalet eller 5. antalet eller
lägsta och högsta lägsta och högsta
antalet av de antalet av de
styrelseledamöter, styrelseledamöter,
revisorer och revisorer och
eventuella eventuella
styrelse- styrelsesupp-
suppleanter, som fårleanter, som får
utses av bolags- utses av bolags-
stämman, samt tiden stämman, samt tiden
för styrelse- för styrel-
ledamöternas och seledamöternas och
revisorernas revisorernas
uppdrag, uppdrag,
7. sättet att 6. sättet att
sammankalla bolags- sammankalla bolags-
stämman, stämman,
8. vilka ärenden 7. vilka ärenden
som skall förekomma som skall förekomma
på den ordinarie på den ordinarie
stämman, stämman,
9. de regler 8. de regler
enligt vilka enligt vilka
bolagsstämman får bolagsstämman får
förfoga över bolagetsförfoga över bolagets
vinst, vinst,
10. i vilken 9. i vilken
utsträckning bolagetutsträckning bolaget
är skyldigt att är skyldigt att
teckna återförsäkring,teckna återförsäkring,
om det gäller annan
försäkring än
livförsäkring,
för försäkringsaktiebolag
11. aktiekapitalet 10. aktiekapitalet
eller, om detta eller, om detta
utan ändring av utan ändring av
bolagsordningen bolagsordningen
skall kunna skall kunna
bestämmas till lägrebestämmas till lägre
eller högre belopp, eller högre belopp,
minimikapitalet och minimikapitalet och
maximikapitalet, maximikapitalet,
varvid minimi- varvid mini-
kapitalet inte får mikapitalet inte får
vara mindre än en vara mindre än en
fjärdedel av fjärdedel av
maximikapitalet, maximikapitalet,
12. aktiernas 11. aktiernas
nominella belopp, nominella belopp,
för ömsesidiga försäkringsbolag
13. 12.
garantikapitalet, garantikapitalet,
14. regler för hur 13. regler för hur
rösträtten skall ut-rösträtten skall
övas och hur beslut utövas och hur
skall fattas på beslut skall fattas
bolagsstämman, på bolagsstämman,
varvid särskilt varvid särskilt
skall anges om och skall anges om och
i vilken ut- i vilken utsträck-
sträckning delägarnasning delägarnas
rösträtt skall utövasrösträtt skall utövas
genom utsedda genom utsedda
delegerade samt i delegerade samt i
vilken utsträckning vilken utsträckning
rösträtt skall rösträtt skall
tillkomma tillkomma
garanterna, garanterna,
15. intill vilket 14. intill vilket
belopp och i vilken belopp och i vilken
ordning delägarna ärordning delägarna är
personligen personligen
ansvariga för ansvariga för
bolagets förplikt- bolagets förplikt-
elser, om inte elser, om inte
uteslutande bo- uteslutande bo-
lagets tillgångar lagets tillgångar
svarar för bolagets svarar för bolagets
förpliktelser, förpliktelser,
16. antal och 15. antal och
sammanlagt belopp sammanlagt belopp
av de försäkringar av de försäkringar
som skall vara som skall vara
tecknade innan tecknade innan
bolaget kan anses bolaget kan anses
bildat, bildat,
17. vilken 16. vilken
begränsning som begränsning som
skall gälla för skall gälla för
mottagen mottagen
återförsäkring i för-återförsäkring i för-
hållande till den hållande till den
direkta försäkringen,direkta försäkringen,
om verksamheten om verksamheten
avser såväl direkt avser såväl direkt
försäkring som mot- försäkring som mot-
tagen återförsäkring,tagen återförsäkring,
18. i vilken 17. i vilken
ordning garanterna ordning garanterna
skall betala in det skall betala in det
tecknade garanti- tecknade garanti-
kapitalet samt kapitalet samt
19. om och i 18. om och i
vilken ordning räntavilken ordning ränta
skall betalas på skall betalas på
garantikapitalet garantikapitalet
och vinst delas ut och vinst delas ut
till garanterna och till garanterna och
i vilken ordning i vilken ordning
garantikapitalet garantikapitalet
skall återbetalas. skall återbetalas.
I fråga om publika försäkringsaktiebolag, vars firma inte innehåller ordet
publikt, skall i bolagsordningen anges beteckningen (publ) efter firman.

8 §[27]
Teckning av aktier Teckning av aktier
eller för ömsesidigaeller för ömsesidiga
försäkringsbolag försäkringsbolag
teckning av teckning av
försäkringar i bolaget försäkringar i bolaget
skall ske på skall ske på
stiftelseurkunden eller stiftelseurkunden eller
på teckningslista som på teckningslista som
innehåller avskrift av innehåller avskrift av
stiftelseurkunden. Till stiftelseurkunden. Till
stiftelseurkunden skall stiftelseurkunden skall
fogas avskrifter av fogas avskrifter av
koncessionsbeslutet, koncessionsbeslutet och
bolagsordningen och de bolagsordningen.
grunder som anges i 6 §.
Har aktier eller försäkringar tecknats på annat sätt kan teckningen inte göras
gällande av bolaget, om tecknaren anmäler felet hos Finansinspektionen före
bolagets registrering.
Har aktier eller försäkringar tecknats med villkor, är teckningen ogiltig. Har
ogiltigheten inte anmälts hos Finansinspektionen före bolagets registrering, är
dock tecknaren bunden fastän han inte kan åberopa villkoret.

18 §[28]
Innan försäkringsbolaget har registrerats, kan det inte förvärva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter. Det kan inte heller söka, kära eller svara inför
domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock föra talan i mål rörande
bolagsbildningen och i övrigt vidta åtgärder för att erhålla de tecknade
aktiebeloppen eller de belopp som tecknats som garantikapital.
För en åtgärd som vidtas För en åtgärd som vidtas på
på bolagets vägnar före bolagets vägnar före
registreringen svarar registreringen svarar de
de som har deltagit i som har deltagit i åtgär-
åtgärden eller beslutet den eller beslutet om
om denna solidariskt. denna solidariskt. När
När bolaget har regist- bolaget har registre-
rerats, övergår ansvaret rats, övergår ansvaret på
på bolaget, om bolaget, om förpliktelsen
förpliktelsen följer av följer av stiftelse-
stiftelseurkunden eller urkunden eller har till-
grunderna eller ha kommit efter det att
tillkommit efter det bolaget har bildats.
att bolaget har bil-
dats.
Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en medkontrahent som
visste att bolaget inte var registrerat, kan denne, om något annat inte följer
av avtalet, frånträda detta endast
1. om bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som föreskrivs i
13 § eller
2. om Finansinspektionen genom ett lagakraftägande beslut har avskrivit en
sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget.
Visste medkontrahenten inte att bolaget var oregistrerat, kan han frånträda
avtalet innan bolaget har registrerats.

2 a kap. 2 a kap. Verksamhet i
Gränsöverskridande ett annat
verksamhet9 land inom EES

Sekundäretablering

1 §10
Om ett försäkringsbolag Ett försäkringsbolag som
avser att från Sverige avser att inrätta en
eller från en agentur filial eller agentur
eller filial i ett (sekundäretablering)i ett
annat land inom annat land inom
Europeiska ekonomiska Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet samarbetsområdet skall
(EES-land) marknadsföra underrätta
försäkringar avseende Finansinspektionen.
risker belägna i ett Underrättelsen enligt
tredje land och detta första stycket skall
skall ske på annat sätt äninnehålla
genom en där etablerad 1. uppgift om i vilket
agentur eller filial, land sekundäretableringen
skall bolaget underrätta skall inrättas,
Finansinspektionen om 2. en plan för den till-
sin avsikt med tänkta verksamheten, med
angivande av i vilket angivande av sekun-
land marknadsföringen däretableringens
skall ske och vilket organisation och vilket
slag av risker den slags försäkringsverk-
skall avse.Första stycket gäller-samhet som skall drivas
också när ett där,
försäkringsbolag avser 3. uppgift om sekundär-
att ändra eller utvidga etableringens adress,
sådan verksamhet till och
att avse ett nytt slag 4. uppgift om vem som är
av risker eller på något företrädare för sekundäreta-
annat väsentligt sätt. bleringen.
Finansinspektionen får Om ett försäkringsbolag
från bolaget infordra en från en sekundäretablering
plan för den tilltänkta skall meddela försäkringar
verksamheten. som anges i 2 kap. 3 a §
Finansinspektionen första stycket 10 (motor-
skall på begäran av fordonsansvar) och som
bolaget, om förutsätt- inte uteslutande avser
ningar därtill före- försäkring av fraktförares
ligger, utfärda ett ansvar, skall
underrättelsen

9Senaste lydelse 1993:1304.
10Senaste lydelse 1993:1304.

intyg som utvisar att bo- enligt första stycket
laget har en tillräcklig dessutom innehålla
kapitalbas enligt 7 kap. 1. en uppgift om vem som är
22-27 §§ och att bolagets företagets representant
koncession tillåter det att enligt 5 § trafikskadelagen
driva verksamhet utanför det (1975:1410), och
land där det fasta driftställe 2. en förklaring att bolaget
är beläget från vilket är medlem i
marknadsföringen skall ske. etableringslandets motsva-
Skall marknadsföringen ske righet till Trafikförsäkrings-
från Sverige skall intyget föreningen och i landets
även utvisa vilka försäk- nationella garantifond.
ringsklasser bolagets Regeringen eller, efter
koncession omfattar och att regeringens bemyndigande,
inspektionen inte har någon Finansinspektionen får med-
erinran mot att bolaget dela föreskrifter om vad den
marknadsför försäkringar i etti andra stycket 2 angivna
annat land. Intyg skall ut- verksamhetsplanen i övrigt
färdas om den planerade verk- skall innehålla.
samheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet i det
land där
marknadsföringen skall
ske och det kan antas
att den inte leder till
skada för verksamheten
här i landet.

2 §[11]
Ett försäkringsbolag som Finansinspektionen
avser att marknadsföra skall, om förut-
försäkringar i Sverige sättningarna enligt andra
från en agentur eller stycket är uppfyllda,
filial i ett annat inom tre månader från det
EES-land avseende att inspektionen har
risker belägna här i tagit emot en sådan
landet skall underrätta underrättelse som avses i
Finansinspektionen om 1 § meddela den behöriga
sin avsikt. myndigheten i det land
Regeringen eller, där sekundäretableringen
efter regeringens skall upprättas om under-
bemyndigande, Finans- rättelsen. Till
inspektionen får meddela Finansinspektionens med-
föreskrifter om vilka delande skall fogas ett
handlingar som skall intyg att försäk-
fogas till ringsbolaget har en
underrättelsen. tillräcklig kapitalbas
Försäkringsbolaget får enligt 1 kap. 8 a § och
starta verksamheten när 7 kap. 22-27 §§.
Finansinspektionen har Ett meddelande enligt
fått del av de handling- första stycket skall
ar som avses i andra lämnas om det inte finns
stycket. skäl att ifrågasätta att
Ett försäkringsbolag får 1. försäkringsbolagets
inte ändra de slag av organisation är ändamåls-
risker som skall för- enlig,
säkras förrän det anmält de2. försäkringsbolagets
ändringar som skall finansiella situation är
företas till Finans- tillfredsställande med
inspektionen. Vad som hänsyn till den planerade
anges i första-tredje verksamhetens art och
styckena skall gälla ävenomfattning, och
när bolaget avser att på 3. företrädaren för
något väsentligt sätt sekundäretableringen har
utvidga sin verksamhet. tillräcklig kompetens och
erfarenhet och i övrigt är
lämpad att leda verk-
samheten vid sekundär-
etableringen.
Finansinspektionen
skall samtidigt som den
lämnar meddelandet enligt
första stycket underrätta
försäkringsbolaget om att
ett sådant meddelande
lämnas.
Verksamheten vid
sekundäretableringen får
inledas två månader efter
det att Finans-
inspektionen lämnat det
meddelande som avses i
första stycket.
Om Finansinspektionen
finner att förutsättningar
för att upprätta en
sekundäretablering inte
föreligger, skall
inspektionen meddela
beslut om det inom tre
månader från det att
inspektionen tagit emot
en underrättelse enligt 1
§.

3 §
Om något av de förhållanden
som angivits i
försäkringsbolagets under-
rättelse till
Finansinspektionen
enligt 1 § skall ändras
sedan en sekundär-
etablering har
upprättats, skall försäk-
ringsbolaget underrätta
inspektionen och den
utländska behöriga
myndigheten minst en
månad innan ändringen
genomförs.Om Finansinspektionen
finner att ändringen inte
får göras, skall in-
spektionen meddela
beslut om det inom en
månad från det att under-
rättelsen kom in till
inspektionen. Den
utländska behöriga myndig-
heten skall genast
underrättas om beslutet.

Gränsöverskridande
verksamhet

4 §
Ett försäkringsbolag som
avser att från Sverige
eller från en sekundär-
etablering i ett annat
land inom EES meddela
försäkringar för risker
belägna i eller för
åtaganden som skall
fullgöras i ett annat
land, och detta skall
ske på annat sätt än genom
en sekundäretablering i
det landet (gränsöver-
skridande verksamhet),
skall underrätta
Finansinspektionen om
det. I underrättelsen
skall det anges vilket
eller vilka slag av
risker eller åtaganden
försäkringarna skall om-
fatta.

5 §
Finansinspektionen skall
inom en månad från det att
en underrättelse enligt
4 § tagits emot meddela
den behöriga myndigheten
i det land där den
gränsöverskridande verk-
samheten skall drivas om
underrättelsen. Till
Finansinspektionens
meddelande skall fogas
ett intyg om att försäk-
ringsbolaget har en
tillräcklig kapitalbas
enligt 1 kap. 8 a § och
7 kap. 22-27 §§, en upp-
lysning om vilka försäk-
ringsklasser bolagets
koncession omfattar.
Finansinspektionen
skall samtidigt som den
lämnar meddelandet enligt
första stycket underrätta
försäkringsbolaget om att
meddelandet lämnats.
Gränsöverskridande verk-
samheten enligt 4 § får
inledas när
Finansinspektionen
underrättat bolaget
enligt andra stycket.
Om Finansinspektionen
finner att förutsättningar
för att bedriva gräns-
överskridande verksamhet
inte föreligger, skall
inspektionen meddela
beslut om det inom en
månad från att en
underrättelse enligt 4 §
togs emot.

6 §
Om något av de förhållanden
som angivits i en under-
rättelse enligt 4 § skall
ändras sedan den överskri-
dande verksamheten
inletts, skall bestäm-
melserna i 4 och 5 §§
tilllämpas.

3 kap.
2 §[12]
Aktier kan fritt Aktier kan fritt överlåtas
överlåtas och förvärvas, omoch förvärvas, om något
något annat inte följer annat inte följer av
av 3 § eller i övrigt av bestämmelserna i detta
lag. kapitel eller i övrigt av
lag.
Den som förvärvar aktier Ett direkt eller
skall inom en månad indirekt förvärv av aktier
anmäla förvärvet till i ett försäkringsaktie-
finansinspektionen, om bolag, som medför att
det medför att förvärvarens sammanlagda
förvärvarens andel av innehav utgör ett kvali-
aktiekapitalet eller ficerat innehav enligt
röstetalet för samtliga 1 kap. 9 a §, får ske bara
aktier i bolaget kommer efter tillstånd av
att överskrida något av Finansinspektionen.
gränsvärdena tio, tjugo, Detsamma gäller förvärv som
fyrtio och femtio pro- innebär att ett
cent. kvalificerat innehav ökas
så att det uppgår till
eller överstiger 20, 33
eller 50 procent av
aktiekapitalet eller
röstetalet för samtliga
aktier eller så att
försäkringsaktiebolaget
blir dotterföretag.
Finansinspektionen
skall ge tillstånd till
förvärv enligt andra
stycket, om det kan
antas att förvärvaren inte
kommer att utöva sitt
inflytande på ett sätt som
motverkar en sund
utveckling av försäkrings-
bolagets verksamhet.
Inspektionen får
föreskriva en viss tid
inom vilken ett förvärv
skall genomföras.
Inspektionen skall
meddela beslut i ett
ärende enligt andra
stycket inom tre månader
från det att ansökan om
tillstånd gjordes.

2 a §
Den som avser att
avyttra ett kvalificerat
innehav eller en så stor
del av ett kvalificerat
innehav att det
återstående innehavet
kommer att understiga
någon av de i 2 § angivna
gränserna skall underrätta
Finansinspektionen om
detta.

2 b §
Ett försäkringsaktiebolag
skall årligen till
Finansinspektionen anmäla
namnen på de aktieägare
som har ett kvalificerat
innehav av aktier i
bolaget samt storleken på
innehaven.
När ett försäkringsaktie-
bolag får kännedom om att
bolagets aktier blivit
föremål för ett sådant förvärv
som avses i 2 § eller för
en sådan avyttring som
avses i 2 a §, skall bo-
laget snarast anmäla för-
värvet eller avyttringen
till Finansinspektionen.

2 c §
Om ägaren till ett kvali-
ficerat innehav av
aktier utövar eller kan
antas komma att utöva
sitt inflytande på ett
sätt som motverkar en
sund utveckling av
försäkringsbolagets verk-
samhet, får Finans-
inspektionen besluta att
aktierna inte får företrä-
das vid bolagsstämman.
Om ägaren till ett
kvalificerat innehav av
aktier har underlåtit att
ansöka om tillstånd till
ett förvärv som avses i 2 §
eller har förvärvat aktier
i strid med Finans-
inspektionens beslut, får
inspektionen besluta att
aktierna inte får företrä-
das vid bolagsstämman
eller att röster avgivna
för sådana aktier skall
vara ogiltiga.
Finansinspektionen får
också förelägga aktieägare
som sägs i första och
andra styckena att av-
yttra en så stor del av
aktierna att innehavet
därefter inte är kvali-
ficerat.
Aktier som omfattas av
ett beslut av
inspektionen enligt
första, andra eller
tredje stycket skall
inte medräknas när det
fordras samtycke av ägare
till en viss del av
aktierna i bolaget för
att ett beslut skall bli
giltigt eller en
befogenhet skall få
utövas.

7 kap.
2 §
Premiereserven för en
livförsäkringsrörelse skall
beräknas så att den alltid
motsvarar summan av pre-
miereserverna för varje
försäkring ökad med ett för
bolaget gemensamt
beräknat särskilt tillägg
som anses behövligt för
att möta förluster på grund
av att försäkringar upphör
i förtid. Annan för-
säkringsmatematiskt
vedertagen be-
räkningsmetod får användas,
om premiereserven
beräknad enligt sådan
metod ger i stort sett
samma resultat som om
den hade beräknats för
varje försäkring.
Premiereserven för en
försäkring utgör skillnaden
mellan det förväntade
kapitalvärdet av bolagets
framtida utgifter för för-
säkringen och det
förväntade kapitalvärdet av
de premier bolaget
ytterligare kan ha att
uppbära för försäkringen
(prospektiv beräknings-
metod). Annan för-
säkringsmatematiskt
vedertagen
beräkningsmetod får an-
vändas, om premiereserven
beräknad enligt en sådan
metod inte blir lägre än
om en prospektiv beräk-
ningsmetod hade använts
eller, om den metoden
inte är möjlig att tillämpa
för försäkringen.
Beräkningen skall grundas
på sådana antaganden som
sägs i 5 § första och andra
styckena.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen skall
meddela närmare föreskrif-
ter om beräkning av
premiereserv för en
livförsäkringsrörelse. Före-
skrifterna skall ange
högsta tillåtna antaganden
om räntesats och vilka
försäkringar som, med hän-
syn till sin beskaffen-
het, inte skall omfattas
av en sådan bestämmelse.

3 §[13]
För livförsäkringar skall,För livförsäkringar skall
om det inte med hänsyn grunder upprättas för
till försäkringarnas
särskilda natur finns
anledning till
undantag, grunder upp-
rättas för
1. beräkning av försäk- 1. beräkning av försäk-
ringspremier, ringspremier och premie-
2. beräkning av premie- reserv,
reserv, 2. beräkning av tekniska
3. försäkringstagarnas återköpsvärden, samt
rätt till återköp och 3. återbäring till försäk-
fribrev, ringstagarna.
4. belåning av
försäkringsbrev hos
bolaget,
5. verkan av
underlåtenhet att betala
premie,
6. försäkringstagarens
rätt när försäkringen i
andra fall än som avses
i 3 eller 5 upphör i
förtid eller bolaget i
övrigt inte har ansvar
för försäkringsfallet,
7. återbäring till försäk-
ringstagarna,
8. skyldighet att
teckna
återförsäkring och
9. förräntning av för-
säkringsbelopp som för-
fallit till betalning.
Om andra Om andra
skadeförsäkringar än sådanaskadeförsäkringar, än sådana
beträffande vilka bestäm-som bestämmelserna om
melserna om livförsäkringlivförsäkring tillämpas för
tillämpas med stöd av 1 med stöd av 1 kap. 5 §,
kap. 5 § skall meddelas meddelas för längre tid än
för längre tid än tio år,tio år, skall grunder
skall grunder upprättas upprättas för beräkning av
för beräkning av premiereserv för
premiereserv för försäk- försäkringarna. Finans-
ringarna liksom för inspektionen får medge
bestämmande av försäk- undantag härifrån, om det
ringstagarnas rätt när med hänsyn till försäk-
försäkringen upphör i ringarnas särskilda be-
förtid eller bolaget i skaffenhet finns
övrigt inte har ansvar anledning till det.
för försäkringsfallet.
För sådan livränta eller För sådan livränta eller
sjukränta, som enligt sjukränta, som enligt
1 kap. 5 § tillhör annan 1 kap. 5 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring,försäkring än livförsäkring,
skall grunder upprättas skall grunder upprättas
för beräkning av premie- för beräkning av premie-
reserv och rätt till reserv och tekniska
återköp. återköpsvärden.
Om grunder för livför-
säkring finns
ytterligare bestämmelser
i 7 kap. 2-8 §§ och
12 kap. 8 § andra
stycket vilka i
tillämpliga delar även
gäller för premiereserv-
grunder enligt tredje
stycket.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finansins-
pektionen får meddela
närmare föreskrifter om
hur grunderna redaktio-
nellt skall ställas upp.

4 §[14]
De grunder som nämnts i De grunder som anges i 3 §
2 kap. 6 § skall avse skall avse att trygga
att trygga bolagets för- bolagets förmåga att full-
måga att fullgöra sina göra sina förpliktelser
förpliktelser enligt enligt ingångna
ingångna försäkringsavtalförsäkringsavtal och att
och att meddela meddela försäkringar till
försäkringar till en en kostnad som är skälig
kostnad som är skälig medmed hänsyn till för-
hänsyn till försäkringenssäkringens art.
art.
Om grunderna inte Om grunderna inte längre
längre fyller det fyller det avsedda ända-
avsedda ändamålet skall målet skall styrelsen och
styrelsen och verkställande direktören
verkställande direktören genast se till att
genast vidta åtgärder förgrunderna ändras.
att få grunderna ändrade.

5 §[15]
Grunderna för beräkning Grunderna för beräkning av
av försäkringspremier försäkringspremier
(premiegrunderna) och (premiegrunderna) och
premiereserv premiereserv (premie-
(premiereservgrunderna) reservgrunderna) för
för livförsäkringsrörelsenlivförsäkringsrörelsen
skall innehålla skall innehålla de
antaganden om dödlighet antaganden om dödlighet
och andra riskmått, rän- och andra riskmått, ränte-
tefot samt fot samt driftskostnader
driftskostnader. Grun- som krävs för beräkningen.
derna får också innehållaGrunderna får också
föreskrifter om särskildainnehålla föreskrifter om
säkerhetstillägg. särskilda säkerhetstillägg.
Antagandena om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt driftskostnader
skall väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag av
försäkringsrörelse som det är fråga om. Avvikelser från kravet att varje
antagande för sig skall vara betryggande får dock ske om det i grunderna finns
föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg som föranleder detta.
Premiereservgrunderna Premiereservgrunderna
skall bestämmas så att skall bestämmas i
premiereserven alltid enlighet med 2 §.
utgör summan av
1. skillnaden mellan
det förväntade
kapitalvärdet av
bolagets framtida
utgifter för löpande för-
säkringar och det
förväntade kapitalvärdet
av de premier bolaget
ytterligare kan ha att
uppbära för dessa
försäkringar och
2. det belopp som
anses behövligt för att
möta förluster genom att
försäkringar upphör i
förtid.
Om premiegrunderna
innehåller föreskrifter
om särskilda säkerhets-
tillägg, skall premie-
reservgrunderna ange på
vilket sätt hänsyn skall
tas till dessa säker-
hetstillägg när kapital-
värdet av framtida ut-
gifter beräknas.
Premiereservgrunderna Vid bedömningen av om
skall innehålla regler ändring av premie-
för beräkning av den del reservgrunderna för redan
av premiereserven som tecknade försäkringar bör
skall anses belöpa på ske, skall för varje an-
varje försäkring. Vid tagande hänsyn tas till
bedömande av frågan huru-den säkerhet som finns i
vida ändring av premie- övriga antaganden för för-
reservgrunderna för säkringarna samt till
redan tecknade försäk- storleken av de särskilda
ringar bör ske, skall försäkerhetstilläggen.
varje antagande hänsyn
tas till den säkerhet
som finns i övriga an-
taganden för ifrågavaran-
de försäkringar samt till
storleken av de sär-
skilda säkerhets-
tilläggen.
Första-fjärde styckena
gäller även för premie-
reservgrunder enligt 3 §
tredje stycket.

6 §[16]
Om det på grund av Om det på grund av ändrade
ändrade förhållanden krävsförhållanden krävs en
en väsentlig ökning av väsentlig ökning av
premiereserven för redan premiereserven för redan
tecknade livförsäkringar,tecknade livförsäkringar
får särskilda eller för sådan livränta
premiereservgrunder eller sjukränta som
(övergångsgrunder) stad- enligt 1 kap. 5 § tillhör
fästas för en bestämd tid.annan försäkring än
livförsäkring, får särskilda
premiereservgrunder
(övergångsgrunder) upp-
rättas för en bestämd tid.
Har bolaget tillfälligt Har ett bolag
lidit avsevärd förlust tillfälligt lidit avsevärd
till följd av att till- förlust till följd av att
gångarna sjunkit i värde tillgångarna sjunkit i
eller dödligheten värde eller dödligheten
överstigit vad som har överstigit vad som har
antagits i grunderna antagits i grunderna
eller genom andra eller genom andra
liknande omständigheter, liknande omständigheter,
får övergångsgrunder får övergångsgrunder upp-
dessutom stadfästas, om rättas, om det inte finns
det inte finns anledning att anta att
anledning att anta att bolaget skall råka på obe-
bolaget skall råka på stånd och om grunderna
obestånd och om kan anses främja försäk-
grunderna kan anses ringstagarnas intresse.
främja försäkringstagarnas
intresse.
I övergångsgrunderna får,I övergångsgrunderna får,
utan hinder av utan hinder av bestämmel-
bestämmelserna i 3 § om serna i 2 §, föreskrivas
premiereservgrunder, att vid beräkning av
föreskrivas att vid premiereserven det
beräkning av premie- förväntade kapitalvärdet av
reserven det förväntade bolagets framtida ut-
kapitalvärdet av bo- gifter skall minskas med
lagets framtida kapitalvärdet av den
utgifter skall minskas vinst som väntas uppkomma
med kapitalvärdet av den i rörelsen under den tid
vinst som väntas övergångsgrunderna gäller.
uppkomma i rörelsen
under den tid övergångs-
grunderna gäller.
Utan synnerliga skäl får övergångsgrunder inte gälla under längre sammanhängan-
de tid än tio år.
För stadfästelse av över-
gångsgrunderna gäller
2 kap. 4 §. Som villkor
för stadfästelsen får bes-
tämmas att bolaget i det
register som anges i
10 a § skall införa även
andra tillgångar än dem
som avses där.

8 §
Grunderna beträffande Grunderna för återbäring
återbäring till till försäkringstagarna
försäkringstagarna skall skall innehålla regler för
innehålla regler för beräkning och fördelning
1. användning av åter- av återbäring samt
bäringsfonden, användning av åter-
2. tilldelning av åter- bäringsfonden.
bäring samt
3. förräntning av återbä-
ringsmedel.
Reglerna för
tilldelning av återbäring
skall ange hur
tilldelningen skall
ske. Den tilldelade
återbäringen skall
utbetalas omedelbart
eller vid en bestämd
senare tidpunkt eller
också tillgodoräknas för-
säkringstagaren som
nedsättning av premien
eller utvidgning av för-
säkringsförmånerna.
Utfästelse om återbäring får inte göras på annat sätt än som följer av reglerna
om tilldelning av återbäring.

8 a §
Senast samtidigt som
grunder för livförsäkring
enligt 3 § första stycket,
5, 6 eller 8 § används,
skall de tillställas
Finansinspektionen.
Till grunderna skall
fogas en redogörelse för
de konsekvenser grun-
derna får för försäkrings-
tagarna och
försäkringsbolaget.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen får
meddela närmare före-
skrifter om vad redo-
görelsen skall innehålla.
Bestämmelserna i första
och andra styckena gäller
också vid ändring av
grunder.

9 §[17]
Ett belopp motsvarande Ett försäkringsbolag som
försäkringstekniska driver direkt försäkrings-
skulder för livförsäk- rörelse skall ha till-
ringar skall alltid gångar, till ett belopp
redovisas i följande som motsvarar försäkrings-
slag av tillgångar: tekniska skulder för egen
1. obligationer eller räkning, placerade i
andra skuldförbindelser enlighet med
som utfärdats eller bestämmelserna i 9
garanterats av staten, a-10 e §§ (skuldtäckning).
2. obligationer, som Med försäkringstekniska
utfärdats av Sveriges skulder för egen räkning
allmänna hypoteksbank, avses de försäkrings-
Konungariket Sveriges tekniska skulderna
stadshypotekskassa, inklusive mottagen
Svenska bostadskredit- återförsäkring och med
kassan, Svenska skepps- avdrag för avgiven återför-
hypotekskassan, säkring.
Skeppsfartens sekundärlå- Finansinspektionen får,
nekassa eller av om återförsäkringen inte
Nordiska investerings- bidrar till att minska
banken, eller andra av bolagets risktagande, för
nu angivna visst fall bestämma att
kreditinstitut utfärdade avdrag inte får göras för
skuldförbindelser, med avgiven återförsäkring.
undantag av sådana för Ett försäkringsbolag
den allmänna rörelsen av-skall till Finansinspek-
sedda förskrivningar som tionen lämna uppgift om
medför rätt till betal- de försäkringstekniska
ning först efter ut- skuldernas storlek, hur
färdarens övriga dessa har beräknats samt
fordringsägare (för- avgiven återförsäkring och
lagsbevis), dess storlek. Regeringen
3. obligationer, eller, efter regeringens
utfärdade eller bemyndigande, Finans-
garanterade av ett inspektionen skall
svenskt bankaktiebolag, meddela närmare
en svensk sparbank föreskrifter om uppgifts-
eller en central skyldigheten.
föreningsbank, eller av
ett sådant bankinstitut
eller av Riksbanken
utfärdade andra ford-
ringsbevis, med undan-
tag av förlagsbevis,
4. obligationer eller
andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garan-
terade av en svensk
kommun,
5. av ett svenskt
näringsföretag utfärdade
obligationer som
offentligen utbjudits
av ett svenskt bank-
aktiebolag eller Nor-
diska investerings-
banken,
6. skuldförbindelser för
vilka bolaget äger
säkerhet genom
panträtt i en skulder för egen räkning
jordbruks-, bo- förstås den del av dessa
stads-kontors- eller skulder som överstiger
affärsfastighet inom 70 värdet av återförsäkrings-
procent av fastighetens givarnas ansvarighet.
uppskattade värde eller,
om pantvärdet har
fastställts för fastig-
heten enligt gällande
bestämmelser om lån av
statsmedel till
främjande av bostads-
byggandet, inom 75 pro-
cent av pantvärdet,
panträtt i tomträtt,
till vilken hör en
byggnad som är avsedd för
bostads-, kontors-
eller affärsändamål, inom
70 procent av det upp-
skattade värdet av bygg-
naden eller någon annan
egendom som hör till
tomträtten eller, om
pantvärde har fastställts
för egendomen enligt
nämnda bestämmelser, inom
75 procent av pant-
värdet, allt med den
ytterligare begränsning
som Finansinspektionen
föreskriver med hänsyn
till tomträttsavtalets
innehåll eller någon
annan omständighet eller
panträtt i en
fastighet, som helt
eller delvis är inrättad
för industriell
verksamhet, eller i en
tomträtt till vilken hör
byggnad som helt eller
delvis är inrättad för
sådan verksamhet, inom
60 procent av det
uppskattade värdet av
egendomen, såvitt avser
tomträtt med den ytter-
ligare begränsning Fi-
nansinspektionen
föreskriver med hänsyn
till tomträttsavtalets
innehåll eller någon
annan omständighet,
varvid dock en
förutsättning för att
panträtt i fastigheten
eller tomträtten skall
godkännas - utom i fråga
om sådant lån till en
svensk kommun för vilket
Finansinspektionen har
medgett undantag - är
att tillhörande
byggnader skall vara
brandförsäkrade i
försäkringsbolag som
avses i denna lag eller
i utländskt försäkrings-
företag med rätt att
driva försäkringsrörelse
här i landet,
7. inhemska eller
utländska värde-
handlingar, som till
sin art och till den
säkerhet de erbjuder kan
anses jämförliga med några
av de under 1-6 nämnda,
varvid dock värde-
handlingar, som enligt
sin lydelse skall
inlösas i främmande
valuta, får användas för
redovisning endast i
den mån de motsvarar
försäkringstekniska
skulder för egen räkning
för försäkringar i samma
valuta,
8. lån mot säkerhet i
bolagets försäkringsbrev
inom återköpsvärdet,
9. värdet av återförsäk-
ringsgivarnas
ansvarighet på grund av
de livförsäkringar som
har övertagits i form av
återförsäkring, dock en-
dast i den mån an-
svarigheten överstiger
värdet av reservdeposi-
tion som har ställts av
återförsäkringsgivare hos
det avgivande bolaget
och i den omfattning
som regeringen eller,
efter regeringens be-
myndigande, Finans-
inspektionen före-
skriver,
10. försäkringsbolagets
egna fastigheter och
tomträtter,
11. aktier i
dotterbolag, som har
till ändamål att äga
fastigheter eller
tomträtter (fastighets-
bolag),
12. medel på konto i
bank.
Om ett försäkringsbolag
har hållit kvar
tillgångar som motsvarar
en avgiven livåterförsäk-
ring, får åter-
försäkringsgivaren använda
sin fordran hos det av-
givande bolaget för
redovisning av försäk-
ringstekniska skulder
för den mottagna liv-
återförsäkringen.
Med det uppskattade
värdet avses det värde
som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en
särskild värdering.
Utan hinder av första
stycket får ett belopp
motsvarande högst
20 procent av de
försäkringstekniska
skulderna för egen
räkning redovisas i
andra tillgångar än som
avses i första stycket,
dock inte i aktier.
Med försäkringstekniska

9 a §
Utöver de begränsningar,
som följer av bestämmel-
serna i 10-10 e §§, skall
följande gälla för de till-
gångar som används för
skuldtäckning.
Tillgångarna skall plac-
eras på ett sådant sätt att
lämplig riskspridning
uppnås. Tillgångarna
skall, med beaktande av
bolagets för-
säkringsåtaganden och för-
ändringar i framtida värde
och avkastning, placeras
så att bolagets betal-
ningsberedskap är
tillfredsställande och
den förväntade av-
kastningen tillräcklig.

10 §[18]
Om ett försäkringsbolag För skuldtäckning som
för längre tid än tio år avses i 9 § får följande
meddelar andra skade- tillgångar användas:
försäkringar än sådana 1. Obligationer eller
beträffande vilka bestäm-andra skuldförbindelser
melserna om livförsäkringsom svenska staten, en
tillämpas med stöd av svensk kommun eller där-
1 kap. 5 §, skall i frågamed jämförlig samfällighet
om redovisning av svarar för.
premiereserv för sådana 2. Obligationer eller
försäkringar andra skuldförbindelser
bestämmelserna i 9 § som Europeiska gemen-
första stycket 1-7 och skaperna eller vissa ut-
9-12, andra och fjärde ländska stater eller
styckena samt 9 a § centralbanker svarar för.
tilllämpas. 3. Obligationer eller
För skadeförsäkringar somandra skuldförbindelser
meddelas för kortare tid som en utländsk kommun
än tio år och beträffandeeller därmed jämförlig ut-
vilka inte bestämmel- ländsk samfällighet med
serna om livförsäkring befogenhet att kräva in
tillämpas med stöd av 1 offentlig uppbörd svarar
kap. 5 § skall följande för.
gälla. De medel som mot- 4. Obligationer eller
svarar andra skuldförbindelser
försäkringstekniska skul-som vissa internatio-
derna skall placeras nella organisationer
med hänsyn till det slag svarar för.
av försäkringsverksamhet 5. Fordringar på premie
som försäkringsbolaget eller andra fordringar på
bedriver, varvid risken försäkringstagare som har
för framtida växlingar i samband med försäkrings-
tillgångarnas avkastning avtal, om rättssubjekt
och värde samt risken förangivna i 1-4 svarar för
valutakursförluster fordran. Ett försäkrings-
skall beaktas. Dessutom bolag som ingår i en kon-
gäller vad som i 9 a § cern, och vars
första stycket sägs om verksamhet uteslutande
var tillgångar skall består i att försäkra
vara lokaliserade. risker inom koncernen,
Regeringen eller, får för skuldtäckning även
efter regeringens använda fordringar som
bemyndigande, Finans- bolag inom koncernen
inspektionen skall svarar för. Om en fordran
föreskriva hur stor del enligt denna punkt varit
av de försäkringstekniskaförfallen till betalning
skulderna som får längre tid än tre månader,
motsvaras av åter- får den dock inte användas
försäkringsgivares för skuldtäckning.
ansvarighet på grund av 6. Skuldförbindelser med
de försäkringar som över-säkerhet i bolagets liv-
tagits i form av försäkringsbrev, inom åter-
återförsäkring samt köpsvärdet.
meddela närmare 7. Medel på konto i
föreskrifter om hur svensk eller utländsk
risken för valutakursför-bank.
luster skall beaktas. 8. Obligationer och
andra skuldförbindelser
som Allmänna pensions-
fonden, ett
kreditinstitut eller ett
värdepappersbolag med
tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5
lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse svarar
för. Med kreditinstitut
avses bank, kredit-
marknadsbolag, Svenska
skeppshypotekskassan,
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och
Sveriges allmänna hypo-
teksbank.
9. Obligationer och
andra skuldförbindelser
som ett utländskt kredit-
institut svarar för.
10. Obligationer och
andra skuldförbindelser
som ett publikt aktie-
bolag eller ett
motsvarande utländskt
bolag svarar för.
11. Aktier och andra
värdepapper som kan
jämställas med aktier, som
har getts ut av ett pub-
likt aktiebolag, ett
publikt bankaktiebolag,
ett publikt försäkrings-
aktiebolag eller ett
motsvarande utländskt
bolag, med undantag av
bolag som avses i 12.
12. Aktier och andra
värdepapper som kan
jämställas med aktier, som
har getts ut av ett
publikt aktiebolag,
eller ett motsvarande
utländskt bolag, under
förutsättning att bolaget
har till uppgift att äga
sådana tillgångar som
anges i 13.
13. Fastigheter,
tomträtter och byggnader
samt andelar i sådan
egendom.
14. Skuldförbindelser
som fysiska personer och
andra subjekt än de som
anges i 1-4 och 8-10
svarar för och som
panträtt i fastighet
eller tomträtt lämnats som
säkerhet för. Panträtten
skall ligga inom en viss
andel av fastighetens
eller tomträttens värde.
Regeringen eller, efter
regeringens bemynd-
igande, Finans-
inspektionen skall
meddela föreskrifter om
andelens storlek och om
värdering av fastigheter
och tomträtter för tillämp-
ningen av bestämmelserna
i denna punkt.
15. Skuldförbindelser
som fysiska personer och
andra subjekt än de som
anges i 1-4 och 8-10
svarar för och som annan
betryggande säkerhet än
panträtt i fastighet
eller tomträtt lämnats som
säkerhet för.
16. Kontanter.
17. Andelar i
värdepappersfonder och
placeringar i utländska
fondföretag som är
underkastade lagstift-
ning eller annan
offentlig reglering som
väsentligen stämmer överens
med den som gäller för
värdepappersfonder här i
landet, om de förvaltade
tillgångarna huvud-
sakligen består av
tillgångar som får
användas för skuldtäck-
ning.
18. Beslutad
överskjutande skatt.
19.
Återförsäkringsgivares
fordran hos det
avgivande försäkrings-
bolaget (återförsäkrings-
tagaren), om
återförsäkringstagaren har
hållit kvar tillgångar
som motsvarar en
avgiven återförsäkring.
Andra fondpapper än som
som avses i 10 a § första
stycket 1, får dock
endast användas för
skuldtäckning om de är
kortfristigt reali-
serbara eller är föremål
för handel på en reglerad
marknad som är öppen för
allmänheten.
Aktier och andra värde-
papper som kan jämställas
med aktier, som har
getts ut av ett privat
aktiebolag får användas
för skuldtäckning under
förutsättning att bolaget
är ett dotterbolag som
anges i 10 a § första
stycket 1.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen skall
meddela föreskrifter om
vilka utländska stater
som avses i första
stycket 2-3, 7, 9-12
och 17, vilka utländska
centralbanker som avses
i första stycket 2 och
om vilka interna-
tionella organisationer
som avses i första
stycket 4.
Tillgångar får användas
för skuldtäckning endast
till den del de inte
belastas av panträtt
eller annan säkerhets-
rätt.
För att tillgångar
enligt första stycket 13
skall få användas för
skuldtäckning skall
byggnader som hör till
fastigheter och
tomträtter vara brand-
försäkrade. Detsamma gäl-
ler byggnader som hör
till fastigheter och
tomträtter som utgör
säkerhet för skuldför-
bindelser enligt första
stycket 14.
Förlagsbevis och
förlagsandelsbevis skall
vid tillämpningen av
bestämmelserna i 10 b
och 10 c §§ jämställas med
tillgångar som anges i
första stycket 11 och
12.
Finansinspektionen får,
om det finns särskilda
skäl, medge att även
andra slag av tillgångar
än som anges i första
stycket tillfälligt får
användas för
skuldtäckning.

10 a §
Aktier och andelar i
dotterföretag får användas
för skuldtäckning om
dotterföretaget
1. har till uppgift att
direkt eller indirekt äga
tillgångar som avses i 10 §
första stycket,
2. är ett
försäkringsaktiebolag
eller
3. är ett sådant finan-
siellt företag som avses
i 17 a §.
Vid tillämpningen av
bestämmelserna i 10 b och
10 c §§ skall de tillgångar
som tillhör ett dotter-
företag som anges i första
stycket 1 behandlas som
om tillgångarna ägts
direkt av
försäkringsbolaget.
För att aktier och
andelar i dotterföretag
som har till uppgift att
äga tillgångar som avses i
10 § första stycket 13
eller 14, skall få an-
vändas för skuldtäckning,
skall byggnader som hör
till fastigheter och
tomträtter vara brandför-
säkrade.

10 b §
Av det belopp som skall
skuldtäckas får en andel
om högst
- 75 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 7-10,
varav högst 50 procent-
enheter får motsvaras av
tillgångar som anges i 10 §
första stycket 10,
- 25 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 11,
- 25 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 12-14,
- 10 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 15 och
- 3 procent motsvaras
av tillgångar som anges i
10 § första stycket 16.
Andra fondpapper än som
avses i 10 § första
stycket 17 och 10 a
första stycket 1, och som
inte omsätts på någon
reglerad marknad som är
öppen för allmänheten, får
uppgå till högst 10
procent av de tillgångar
som används för skuldtäck-
ning.
Vid tillämpningen av
bestämmelserna i första
stycket skall även
beaktas ett
försäkringsbolags in-
direkta ägande av till-
gångar genom dess innehav
av andelar i värde-
pappersfonder eller
placeringar i utländska
fondföretag som används för
skuldtäckning.
Finansinpektionen får,
om det finns särskilda
skäl, medge tillfälliga
avvikelser från de be-
gränsningar som anges i
första och andra
styckena.

10 c §
Värdet av en enskild
placering får motsvara
högst följande andelar av
det belopp som skall
skuldtäckas:
1. Fem procent av en
fastighet, tomträtt eller
byggnad, eller en grupp
av sådan egendom, om
egendomen eller
egendomarna är belägna på
ett sådant sätt att de ur
risksynpunkt utgör en
investering. Motsvarande
skall gälla för andelar i
sådan egendom.
2. Fem procent av
aktier och andra
värdepapper som kan jäm-
ställas med aktier,
obligationer eller
skuldförbindelser från
samma emittent eller
samma låntagare, om inte
annat följer av 3.
3. Tio procent av
aktier och andra
värdepapper som kan jäm-
ställas med aktier,
obligationer eller
skuldförbindelser från
samma emittent eller
låntagare, om denne är
sådant rättsubjekt som
anges i 10 § första
stycket 8 eller 9. Det
sammanlagda innehavet av
sådana tillgångar får uppgå
till högst 40 procent av
det belopp som skall
skuldtäckas. Andelen
aktier eller andra
värdepapper som kan jäm-
ställas med aktier från
samma emittent får dock
inte överstiga fem
procent av det belopp
som skuldtäckas.
4. Tio procent av
andelar i värde-
pappersfonder som för-
valtas av samma
fondbolag eller fond-
företag. Begränsningarna i första
stycket 2 och 3 skall
tillämpas på motsvarande
sätt för grupper av emit-
tenter eller låntagare
med inbördes anknytning.
Med en sådan grupp avses
två eller flera fysiska
eller juridiska personer
som utgör en helhet från
risksynpunkt därför att
någon av dem har, direkt
eller indirekt, ägarin-
flytande över en eller
flera av de övriga i
gruppen, eller de utan
att stå i sådant förhållande
har sådan inbördes an-
knytning att någon eller
samtliga av de övriga kan
råka i betalningssvårig-
heter om en av dem
drabbas av finansiella
problem.
Begränsningarna i första
stycket 2 och 3 gäller
inte tillgångar som
anges i 10 § första
stycket 1-5.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen får inom de
ramar som anges i första
stycket meddela ytter-
ligare föreskrifter om
lämplig riskspridning.
Finansinspektionen får,
om det finns särskilda
skäl, medge tillfälliga
avvikelser från de
begränsningar som anges i
första stycket.

10 d §
De tillgångar som används
för skuldtäckning skall, i
fråga om skadeförsäkring,
finnas inom EES om
risken är belägen inom
EES och, i fråga om
livförsäkring, finnas inom
EES om verksamheten ut-
övas inom EES. För risker
och verksamheter utanför
EES skall de tillgångar
som används för skuld-
täckning finnas i
Sverige.
Finansinspektionen får
medge undantag från
bestämmelserna i första
stycket.

10 e §
De tillgångar som används
för skuldtäckning skall
placeras så att risken för
valutakursförluster be-
gränsas.
Regeringen eller, efter
regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen skall
meddela föreskrifter om
högsta tillåtna valuta-
kursrisk.

10 f §[19]
Om inte annat medges av
Finansinspektionen
eller följer av 12 §
skall de tillgångar som
används för redovisning
av försäkringstekniska
skulder för
livförsäkringar finnas i
Sverige. Denna
begränsning gäller dock
inte för
återförsäkringsgivares an-
svarighet på grund av de
försäkringar som
övertagits i form av
återförsäkring.
Vid redovisning enligt De tillgångar som används
9 § skall tillgångarna för skuldtäckning skall
värderas enligt 11 kap. värderas enligt 11 kap.
med de undantag som med de undantag som an-
nämns i tredje och fjärdeges i andra och tredje
styckena. styckena. Vid värderingen
skall avdrag göras för
skulder som hänför sig
till förvärvet av
tillgången. Vid värde-
ringen av fordringar på
annan än försäkringstagare
skall avdrag göras för
belopp som gäldenären har
att fordra av bolaget.
Tillgångar som nämns i 9 §Regeringen eller, efter
första stycket 10 får regeringens
redovisas till högst den bemyndigande, Finans-
andel av uppskattat inspektionen skall
värde eller fastställt meddela föreskrifter om
pantvärde som anges i 9 §vilket värde som till-
första stycket 6 och gångar som anges i 10 §
endast i den första stycket 13 högst får
utsträckning fastig- tas upp till.
heterna och tomträtterna
inte utnyttjats för
pantsättning. För tomt-
rätter får
Finansinspektionen be-
stämma ytterligare
begränsningar enligt vad
som sägs i 9 § första
stycket 6. För fas-
tigheter och tomträtter
som inte omfattas av 9 §
första stycket 6
fastställer Finans-
inspektionen i varje
särskilt fall det värde
som får redovisas.
Aktier enligt 9 § första För sådana aktier i
stycket 11 skall dotterbolag, som med stöd
redovisas till det av 10 a § första stycket 1
lägsta av det upp- används för skuldtäckning,
skattade värdet av får inte högre värde fast-
aktierna och det värde ställas än det värde som
som skulle ha skulle ha fastställts för
fastställts enligt tillgångarna sammanlagt,
tredje stycket om efter avdrag för bolagets
fastigheter och skulder, om de ägts
tomträtter ägts direkt avdirekt av försäkrings-
försäkringsbolaget. Om bolaget. Om försäkrings-
försäkringsbolaget inte bolaget inte äger
äger samtliga aktier i samtliga aktier i
fastighetsbolaget, dotterbolaget, beaktas
beaktas endast så stor endast så stor del av
del av fastigheternas tillgångarnas värde som
värde som svarar mot svarar mot aktieinne-
aktieinnehavet. Om havet.
fastighetsbolaget äger
fastigheter och
tomträtter såväl i Sverige
som i utlandet, beaktas
endast de som är belägna
i Sverige.
Med det uppskattade
värdet avses det värde
som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en
särskild värdering.
Som villkor för att
tillgångar enligt 9 §
första stycket 10 och 11
skall få redovisas till
täckande av
försäkringstekniska
skulder gäller att till
fastigheter och
tomträtter hörande
byggnader är brandförsäk-
rade.

10 g §
Ett försäkringsbolag skall
upprätta riktlinjer för
placering av medel som
används för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och
den som avser att teckna
en livförsäkring i bolaget
skall informeras om det
huvudsakliga innehållet i
riktlinjerna. Regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande, Finans-
inspektionen skall
meddela föreskrifter om
hur informationen skall
lämnas och om vad den
skall innehålla.

11 §[20]
Ett försäkringsbolag Ett försäkringsbolag skall
skall föra ett register föra ett register som vid
som vid varje tidpunkt varje tidpunkt utvisar
utvisar de tillgångar de tillgångar som används
som motsvarar för skuldtäckning och
försäkringstekniska tillgångarnas värde.
skulder enligt 9 § och
premiereserv enligt 10 §
första stycket.
Om en tillgång, som Om en tillgång, som
antecknats i registret, antecknats i registret
har upplåtits med sådan har upplåtits med sådan
rätt att dess fulla värderätt att dess fulla värde
inte kan utnyttjas till inte kan utnyttjas för
täckning av försäkrings- skuldtäckning, skall
tekniska skulder enligt detta antecknas i
9 § eller premiereserv registret.
enligt 10 §, skall detta
antecknas i registret.
Styrelsen och
verkställande direktören
skall se till att det
till Finansinspektionen
sänds in dels beräkningar
av försäkringstekniska
skulder respektive
premiereserv, dels
kopior av registret.