Regeringens proposition
1994/95:181

Vissa ändringar i miljölagstiftningen till följd av EU-medlemskapet

Prop.
1994/95:181

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 april 1995

Mona Sahlin

Laila Freivalds
(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i miljölagstiftningen till följd av
Sveriges anslutning till EU.
I miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen föreslås anpassningar av de regler som
infördes på grund av EES-avtalet. I propositionen bemyndigas således regeringen
att meddela föreskrifter som går utöver EG:s minimidirektiv i fråga om
gränsvärden m.m.. Dessa föreskrifter skall inte inverka på redan givna tillstånd
enligt miljöskyddslagen. Vidare föreslås en ändring av reglerna för omprövning
av villkor för tillstånd till miljöfarlig verksamhet. I hälsoskyddslagen
bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om luftkvalitet som går utöver
EG:s minimidirektiv.
I lagen om kemiska produkter och renhållningslagen föreslås ändringar som har
till syfte att säkerställa tillämpningen av direkt gällande EG-förordningar på
miljöområdet. Ändringar föreslås när det gäller tillsynsregler, bestämmelser om
kompletterande föreskrifter och bestämmelser om straffansvar.
I naturvårdslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter föreslås några
lagtekniska justeringar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 4

2 Lagtext.................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) 5
2.2 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080) 9
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska
produkter............................ 10
2.4 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596) 13
2.5 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) 14
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter....................... 16

3 Ärendet och dess beredning............... 17
3.1 Lagrådet............................. 17

4 Miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen.... 18
4.1 Föreskrifter för att genomföra EG-direktiv m.m. 18
4.2 Omprövning av villkor för tillstånd.. 21

5 Kemikalie- och avfallslagstiftningen..... 23
5.1 EG-förordningar på kemikalie- och avfallsområdet 23
5.2 Export och import av kemikalier...... 24
5.3 Risker med existerande ämnen......... 25
5.4 Ämnen som bryter ned ozonskiktet..... 27
5.5 Avfallstransporter................... 29

6 Författningskommentar.................... 31
6.1 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen 31
6.2 Förslaget till lag om ändring i hälsoskyddslagen 32
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om kemiska produkter 33
6.4 Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen 34
6.5 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen 34
6.6 Förslaget till lag ändring i lagen om förvaltning av
samfälligheter....................... 34

Bilaga 1 Hemställan från Statens naturvårdsverk om vissa för-
fattningsändringar m.m............... 35

Bilaga 2 Departementspromemorian Ds 1995:9 ... 38

Bilaga 3 Departementspromemorians lagförslag.. 49
Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian
och hemställan från Statens naturvårdsverk om vissa för-
fattningsändringar................... 53

Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag.......... 58

Bilaga 6 Lagrådets yttrande................... 67

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 april 1995 68

Rättsdatablad................................. 69
1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),
2. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),
3. lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter,
4. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),
5. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
6. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs[1] i fråga om miljöskyddslagen (1969:387)[2]
dels att 5, 22, 24, 43 a och 45 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §[3]
Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de
skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de
försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller
avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter
det att verksamheten har upphört.
Omfattningen av åligganden enligt första stycket bedöms med utgångspunkt i vad
som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med
beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.
Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å ena
sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av
störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för
skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer
i fråga.

Regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer
meddelar de
föreskrifter angående
skyddsåtgärder,
begränsningar och
försiktighetsmått i
övrigt som på grund av
Sveriges av riksdagen
godkända åtaganden
enligt avtalet om
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet inte
får åsidosättas.

5 a §
Regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer får
i fråga om miljöfarlig
verksamhet meddela
föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som
inte får åsidosättas på
grund av Sveriges
medlemskap i
Europeiska unionen.
Om det behövs, får
regeringen meddela
föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som går
utöver vad som följer
av medlemskapet.

22 §[4]
Den som fått tillstånd Den som fått tillstånd
enligt denna lag till enligt denna lag till
miljöfarlig verksamhet miljöfarlig verksamhet
kan inte på grund av kan inte på grund av
bestämmelse i lagen bestämmelse i lagen
eller i häl- eller i häl-
soskyddslagen soskyddslagen
(1982:1080) eller i (1982:1080) eller i
renhållningslagen renhållningslagen
(1979:596) åläggas att (1979:596) åläggas att
upphöra med verk- upphöra med verk-
samheten eller att med samheten eller att med
avseende på denna vidta avseende på denna vidta
försiktighetsmått utöver försiktighetsmått utöver
vad som anges i till- vad som anges i till-
ståndsbeslutet, om inte ståndsbeslutet, om inte
annat följer av 23-25 §§, annat följer av 23-25 §§,
29 § andra stycket 29 § andra stycket
eller 40 § andra eller 40 § andra
stycket eller av stycket eller av sådana
föreskrifter som med- föreskrifter som
delats med stöd av 5 § meddelats med stöd av 5
sista stycket. a § första stycket.

24 §
Koncessionsnämnden får, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande
villkor för en miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor för den
1. när tio år förflutit 1. när - från det att
från det att tillståndsbeslutet vann
tillståndsbeslutet vann laga kraft - förflutit
laga kraft, tio år eller den
kortare tid som, på
grund av vad som följer
av Sveriges medlemskap
i Euro-peiska unionen,
föreskrivs av rege-
ringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer,

2. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom
att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet och ett förbud
framstår som en alltför ingripande åtgärd,
3. när villkor som gäller för verksamheten åsidosatts på ett sätt som varit av
mer än ringa betydelse,
4. om det genom verksamheten uppkommit någon
olägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framstår
som en alltför ingripande åtgärd,
5. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
6. om en från miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av
någon ny process- eller reningsteknik,
7. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning av förore-
ning eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för
att kontrollera verksamheten.
I fall som avses i första stycket 4 får koncessionsnämnden också besluta om
andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för fram-
tiden.

43 a §
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
38-40, 42 och 43 §§ 38-40, 41 a, 42 och 43 §§
gäller också i fråga om gäller också i fråga om
sådan verksamhet som sådan verksamhet som
omfattas av omfattas av
föreskrifter enligt föreskrifter enligt
8 a § andra stycket. 5 a § och 8 a § andra
stycket.
45 §[5]
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller
åsidosätter sådana bestämmelser som har meddelats med stöd av 2 § tredje
stycket,
2. underlåter att iakttaga föreskrift som regeringen har meddelat med stöd av
10 §,
3. åsidosätter beslut, 3. åsidosätter beslut,
villkor eller andra villkor eller andra
föreskrifter som föreskrifter som
meddelats med stöd av 5 § meddelats med stöd av 5
sista stycket, 8 a a §,
andra stycket, 18 § 8 a § andra stycket, 18 §
första stycket, 19-21 §, första stycket, 19-21 §§,
21 a § andra stycket, 21 a § andra stycket,
24 §, 25 §, 27 §, 29 § 24 §, 25 §, 27 §, 29 §
andra stycket, 38 a §, andra stycket, 38 a §,
38 b § andra stycket 38 b § andra stycket
eller 41 §, eller 41 §,

4. underlåter att iaktta föreläggande som har meddelats med stöd av 43 § första
stycket eller andra stycket första meningen,
5. i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller enligt
föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar veder- börande myndighet
oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydelse för prövning av en fråga
om tillstånd eller för tillsynen, döms, om gärningen inte är ringa, till böter
eller fängelse i högst två år. Har brottet begåtts med uppsåt och avsett
förpliktelse av väsentlig betydelse från miljösynpunkt, döms till fängelse i
högst två år.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt första
stycket för gärning som omfattas av föreläggandet.
Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Jfr rådets direktiv 80/68/EEG av den 17
december 1979 om skydd för grundvatten mot
förorening genom vissa farliga ämnen (EGT nr L
20, 26.1.1980, s. 43, Celex 380L0068), rådets
direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om
förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i
gemenskapens vattenmiljö (EGT nr L 129,
18.5.1976, s. 23, Celex 376L0464), rådets
direktiv 82/176/EEG av den 22 mars 1982 om
gränsvärden och kvalitetsmål för
kvicksilverutsläpp från klor-alkaliindustrin (EGT
nr L 81, 27.3.1982, s. 29, Celex 382L0176),
rådets direktiv 83/513/EEG av den 26 september
1983 om gränsvärden och kvalitetsmål för
kadmiumutsläpp (EGT nr L 291, 24.10.1983, s.
1, Celex 383L0513), rådets direktiv 84/156/EEG av
den 8 mars 1984 om gränsvärden och kvalitetsmål
för kvicksilverutsläpp från andra källor än
klor-alkaliindustrin (EGT nr L 74, 17.3.1984, s.
49, Celex 384L0156), rådets direktiv 84/491/EEG
av den 9 oktober 1984 om gränsvärden och
kvalitetsmål för utsläpp av hexaklorcyklohexan
(EGT nr L 274, 17.10.1984, s. 11, Celex 384L0491)
och rådets direktiv 86/280/EEG av den 12 juni
1986 om gränsvärden och kvalitetsmål för utsläpp
av vissa farliga ämnen som ingår i förteckning 1
i bilagan till direktiv 76/464/EEG (EGT nr L 181,
4.7.1986, s. 16, Celex 386L0280).

[2]Lagen omtryckt 1989:363.

[3]Senaste lydelse 1992:1543.

[4]Senaste lydelse 1992:1543.

[5]Senaste lydelse 1992:1543.
2.2 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)

Härigenom föreskrivs att 14 a § hälsoskyddslagen (1982:1080) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 a §[1]
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som myndighet som
regeringen bestämmer får regeringen bestämmer får
i den utsträckning det meddela föreskrifter om
behövs med hänsyn till sådana gränsvärden för
Sveriges av riksdagen högsta tillåtna halt i
godkända åtaganden luften av föroreningar
enligt avtalet om i form av kvävedioxid,
Europeiska ekonomiska svalveldioxid, sot och
samarbetsområdet bly som inte får
meddela föreskrifter om åsidosättas på grund av
gränsvärden för högsta Sveriges medlemskap i
tillåtna halt i luften Euro-peiska unionen.
av föroreningar i form Om det behövs, får
av kvävedioxid, regeringen meddela
svaveldioxid, sot och föreskrifter om sådana
bly. gränsvärden som går utöver
de försiktighetsmått som
följer av medlemskapet.

Om det kan antas att gränsvärdena kan komma att överskridas skall kommunen mäta
förekomsten i luften av föroreningarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1992:1544.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:426) om kemiska produkter
dels att 14, 20 och 21 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §
Regeringen eller den
myndighet som rege-
ringen bestämmer får
meddela de föreskrifter
om hantering, import
och export av kemiska
produkter som behövs
till följd av Sveriges
medlemskap i
Europeiska unionen.

14 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer.

Tillsynen skall i den
utsträckning regeringen
föreskriver även avse
efterlevnaden av för-
ordningar som har
beslutats av
Europeiska gemenska-
pen.

20 §[1]
Den som i fråga om kemiska produkter eller varor som avses i 1 § andra stycket
1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 §,

2. med uppsåt eller av 2. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot oaktsamhet bryter mot
föreskrift, villkor föreskrift, villkor
eller förbud som med- eller förbud som med-
delats med stöd av delats med stöd av
5--13 §§ eller 5--13 §§,

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1990:239.
3. med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §,
4. med uppsåt eller av
oaktsamhet underlåter
att göra anmälan eller
att lämna uppgifter
enligt rådets förordning
(EEG) nr 2455/92 av
den 23 juli 1992 om
export och import av
vissa farliga
kemikalier2 eller att
lämna uppgifter enligt
rådets förordning (EEG)
nr 793/93 av den 23
mars 1993 om bedömning
och kontroll av risker
med existerande ämnen3,
5. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot
förbud eller underlåter
att lämna uppgifter
enligt rådets förord-
ning (EG) nr 3093/94
av den 15 december
1994 om ämnen som
bryter ned ozonskik-
tet4 eller
6. med uppsåt eller av
oaktsamhet trans-
porterar avfall i
strid med rådets förord-
ning (EEG) nr 259/93
av den 1 feb-ruari
1993 om övervakning och
kontroll av avfall-
stransporter inom,
till och från Euro-
peiska gemenskapen5,

döms till böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

2EGT nr L 251, 29.8.1992, s. 13 (Celex 392R2455)
3EGT nr L 84, 5.4.1993, s. 1 (Celex 393R0793)
4EGT nr L 333, 22.12.1994, s. 1 (Celex 394R3093)
5EGT nr L 30, 6.2.1993, s. 1 (Celex 393R0259)
21 §
Den som med uppsåt Den som med uppsåt
eller av oaktsamhet eller av oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift lämnar oriktig uppgift
om förhållande av om förhållande av
betydelse i ansökan betydelse i ansökan
eller annan handling eller annan handling
som avges enligt denna som avges enligt denna
lag eller föreskrift lag, rättsakter som
som meddelats med stöd avses i 20 § första
av lagen döms till stycket 4, 5 eller 6
böter. eller föreskrift som
meddelats med stöd av
denna lag döms till
böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.4 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)

Härigenom föreskrivs att 1 § renhållningslagen (1979:596) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §[1]
Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör från
hushåll och därmed jämförligt avfall.
Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slutligt
omhändertagande.

Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som rege- myndighet som rege-
ringen bestämmer får ringen bestämmer får
föreskriva att hushåll- 1. föreskriva att
savfall och annat hushållsavfall och
avfall får införas till annat avfall får föras
eller utföras ur riket in till eller föras ut
endast efter särskilt ur landet endast efter
tillstånd. särskilt tillstånd,
2. i övrigt meddela
sådana föreskrifter om
begränsningar i fråga om
avfallstransporter som
följer av Sveriges
medlemskap i Euro-
peiska unionen.

Med fastighetsinnehavare avses i lagen den som äger fastigheten eller den som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som fastig-
hetsägare.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:1619.
2.5 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 37, 40 och 41 §§ naturvårdslagen (1964:822) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §
Till böter eller Till böter eller
fängelse i högst sex fängelse i högst sex
månader döms den som med månader döms den som med
uppsåt eller av uppsåt eller av
oaktsamhet oaktsamhet
1. bryter mot förbud 1. bryter mot förbud
eller föreskrift som eller föreskrift som
meddelats enligt 5, 8, meddelats enligt 5, 8,
10, 11, 14 §, 18 d § 10, 11, 14, 14 a - c §,
eller 19 § eller mot 18 d § eller 19 § eller
förbud enligt 20 § andra mot förbud enligt 20 §
stycket eller 21 § andra stycket eller
andra stycket, 21 § andra stycket,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är
ringa, mot 16 § första stycket andra punkten eller mot föreskrift som meddelats
enligt 16 § andra stycket,
3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,
4. utför täkt eller åtgärd för markavvattning utan att ha behövligt tillstånd
enligt 18 eller 18 c § eller bryter mot villkor eller föreskrift som har
meddelats i samband med sådant tillstånd,
5. underlåter att fullgöra skyldighet som föreskrivits med stöd av 18 a §
eller 20 § första stycket,
6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som
meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket,
7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken
allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa, eller
8. uppför vilthägn i strid mot 24 a § eller åsidosätter villkor som är förenat
med tillstånd till vilthägn.
Har brott som avses i första stycket 1 och 4 begåtts med uppsåt och är det i
övrigt att anse som grovt döms till fängelse i högst två år.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken. Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har
överträtts, får inte dömas till straff för gärning som omfattas av
föreläggandet.
Utbyte av brott som avses i första stycket 4 skall förklaras förverkat, om det
ej är uppenbart oskäligt.

40 §

En kommunal myndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.

Beslut av annan Beslut av annan
statlig myndighet än statlig myndighet än
regeringen i ärende regeringen i ärende
enligt 13 §, 14 § tredje enligt 13 §, 14 b §, 17
stycket, 17 §, 20 § §, 20 § andra stycket,
andra stycket, 21 §, 22 21 § 22 §, 24 §, 24 a §,
§, 24 §, 24 a §, 39 § 39 § såvitt avser annat
såvitt avser annat än än handräckning eller 47 §
handräckning eller 47 § får överklagas hos
får överklagas hos kammarrätten. Beslut i
kammarrätten. Beslut i övrigt enligt denna lag
övrigt enligt denna lag av annan statlig
av annan statlig myndighet än regeringen
myndighet än regeringen får överklagas hos
får överklagas hos regeringen.
regeringen.

Statens naturvårdsverk får överklaga beslut enligt denna lag eller enligt
bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Finner en myndighet Finner en myndighet
att den inte kan helt att den inte kan helt
bifalla en fram- bifalla en fram-
ställning från ställning från
Fortifikationsverket Fortifikationsverket
eller Vägverket om eller Vägverket om
undantag som avses i dispens som avses i 16
16 § fjärde stycket, a § första stycket,
skall ärendet hänskjutas skall ärendet hänskjutas
till regeringens till regeringens pröv-
prövning. ning.

41 §
Förbud eller föreskrift Förbud eller föreskrift
enligt 11 eller 14 § enligt 11, 14 eller 14
och beslut enligt 15 § a - c § och beslut
skall lända till enligt 15 § skall lända
efterrättelse utan till efterrättelse utan
hinder av förd klagan. hinder av förd klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §
Registrering av Registrering av
samfällighetsförening samfällighetsförening
sker på ansökan av sker på ansökan av
föreningens styrelse. föreningens styrelse.
Har sammanträde för Har sammanträde för
bildande av föreningen bildande av föreningen
hållits enligt 20 § hållits enligt 20 §
andra stycket tredje andra stycket andra
punkten, får regi- punkten, får regi-
strering ske också på strering ske också på
ansökan av den som ansökan av den som
hållit sammanträdet. hållit sammanträdet.

Vid ansökningshandlingen skall fogas två bestyrkta avskrifter av stadgarna samt
en bestyrkt avskrift av protokoll från sammanträde enligt 20 §.
Ansökningshandlingen skall innehålla uppgift om föreningens post- adress samt
styrelseledamöternas fullständiga namn, bostads- och postadress och telefon. Om
särskild firmatecknare utsetts, skall uppgift lämnas också om denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
3 Ärendet och dess beredning

De svenska miljöreglerna har i flera avseenden anpassats till följd av
EES-avtalet och medlemskapet i EU. På några punkter behöver dock miljöreglerna
kompletteras främst med hänsyn till medlemskapet i EU.
Statens naturvårdsverk har i en skrivelse till regeringen den 20 december 1994
(dnr M94/5139/1) lämnat förslag bl.a. till ändringar i de bestämmelser i
miljöskyddslagen (1969:387) och hälsoskyddslagen (1982:1080) som infördes med
anledning av EES-avtalet. Naturvårdsverkets skrivelse fogas till denna
proposition som bilaga 1. I en inom Miljödepartementet upprättad
departementspromemoria Vissa ändringar i miljölagstiftningen till följd av
EU-medlemskapet (Ds 1995:9) föreslås ytterligare ändringar i miljöskyddslagen.
Dessutom föreslås i promemorian ändringar i lagen (1985:426) om kemiska
produkter och i renhållningslagen (1979:596).
Departementspromemorian fogas till denna proposition som bilaga 2. De
lagförslag som finns i promemorian finns i bilaga 3. Departementspromemorian och
Naturvårdsverkets skrivelse har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 4.

3.1 Lagrådet

Regeringen beslutade den 30 mars att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
Lagrådets yttrande har tagits in som bilaga 6. Vissa redaktio- nella ändringar
har gjorts i lagtexten.
Förslagen om ändring i naturvårdslagen och lagen om förvaltning av
samfälligheter, vilka förslag Lagrådet inte har granskat, faller i och för sig
inom Lagrådets granskningsområde. Förslagen är emellertid av sådan enkel
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande
har därför inte inhämtats beträffande dessa båda förslag.

4 Miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen

4.1 Föreskrifter för att genomföra EG-direktiv m.m.

Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas att
meddela föreskrifter enligt miljöskyddslagen i fråga
om försiktighetsmått som går utöver EG:s
minimidirektiv. På motsvarande sätt bemyndigas
regeringen att meddela föreskrifter enligt
hälsoskydds-lagen om luftkvalitet. Föreskrifter som
går utöver vad som följer av EG:s minimidirektiv
skall inte inverka på redan givna tillstånd enligt
miljöskyddslagen.
Bestämmelserna om tillsyn i miljöskyddslagen
kompletteras så att tillsynsåtgärder kan vidtas för
att säkerställa att kraven i de föreskrifter som
grundas på EG-direktiven uppfylls. Straffreglerna
i miljöskyddslagen kompletteras så att straffansvar
gäller för överträdelser mot sådana föreskrifter som
avses i första stycket.

Naturvårdsverkets förslag: Regeringen skall kunna meddela generella
föreskrifter som ställer strängare krav än Sveriges internationella
förpliktelser i fråga om miljöfarlig verksamhet. Föreskrifter som i fråga om
kravnivåer eller motsvarande överensstämmer med direktivet i fråga skall kunna
meddelas av en myndighet.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan invändningar av
flertalet remissinstanser. Sveriges Industriförbund förespråkar att ändringarna
inskränks till de språkliga justeringar som direkt föranleds av att Sverige
numera är medlem i EU. Om mera omfattande ändringar görs bör rättstryggheten för
tillståndshavare betonas. Koncessions-nämnden för miljöskydd anför bl.a. att den
föreslagna föreskriftsrätten möter principiella betänkligheter då en sådan
föreskriftsrätt synes kunna utnyttjas utan någon annan begränsning än att frågan
omfattas av ett EG-direktiv eller någon annan internationell förpliktelse.
Föreskriftsrätten bör enligt nämnden grundas på vissa i lag angivna kriterier.
Koncessionsnämnden påpekar också att tillsynsbestämmelserna i miljöskyddslagen
bör göras tillämpliga på de generella föreskrifterna.
Skälen för regeringens förslag: I samband med EES-avtalets ikraftträdande
infördes ett nytt fjärde stycke i 5 § miljöskyddslagen, där det stadgas att
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar de föreskrifter
om skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighetsmått i övrigt som inte får
åsidosättas på grund av EES-avtalet (prop. 1992/93:60, bet. 1992/93:JoU10,
rskr. 1992/93:139). Enligt 2 a § miljöskyddsförordningen (1989:364) meddelar
Naturvårdsverket sådana föreskrifter.
Naturvårdsverket har med utgångspunkt i Sveriges anslutning till EU föreslagit
att bestämmelsen i 5 § fjärde stycket miljöskyddslagen ändras, så att det klart
framgår att de nationella föreskrifterna vid behov kan gå längre än de
minimiregler som finns i EG-direktiven. Naturvårdsverket motiverar sitt förslag
med att det är nödvändigt att de föreskrifter som meddelas på miljöskyddets
område speglar en hög ambitionsnivå. Det kan därför enligt verket framstå som
otillfredsställande att införa sådana gränsvärden som motsvarar enbart den
miniminivå som anges i ett EG-direktiv, särskilt som detta ger omgivningen ett
felaktigt intryck i de fall kraven på verksamhetsutövaren sedan lång tid varit
betydligt strängare i Sverige.
Regeringen anser att det är viktigt att den svenska rättsordningen verkligen
speglar förhållandena i vårt land och den ambitionsnivå som eftersträvas. Inte
minst gäller detta för miljörättens vidkommande, där en omfattande debatt har
förts i fråga om vad ett svenskt medlemskap i EU kan innebära för våra
möjligheter att behålla nationella regler.
Med anledning av de synpunkter som framförs av Koncessionsnämnden för
miljöskydd bör understrykas att erfarenheterna från genomförandet av EES-avtalet
tydligt visar att det finns ett behov i vissa fall att gå längre i de svenska
föreskrifterna än vad som följer av EG-reglerna. Särskilt gäller detta äldre
EG-direktiv som innehåller bestämmelser vilka motsvarar en skyddsnivå som sedan
länge passerats i Sverige. Kemikalielagstiftningen, som är en relativt ny
lagstiftning, har redan denna möjlighet. Således har regeringen infört strängare
gränsvärden än EG föreskriver i fråga om metallhalten i avloppsslam för
jordbruksändamål. Det finns alltså starka skäl som talar för Naturvårdsverkets
förslag att också införa motsvarande möjlighet i miljöskyddslagen. Regeringen
föreslår därför att miljöskyddslagen ändras på så sätt att det anges att
regeringen får meddela generella föreskrifter i de fall det är lämpligt att
införa normer som går längre än vad som följer av EG:s minimidirektiv.
Föreskrifter som endast innebär ett genomförande av minimireglerna bör liksom
hittills kunna beslutas av en myndighet. Naturvårdsverkets förslag bör sålunda,
med vissa redaktionella ändringar och förtydliganden, införas bland
tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen.
I fråga om hur vidsträckt regeringens föreskriftsrätt skall vara bör följande
beaktas. Redan gällande ordning innebär för miljöskyddslagstiftningen att de
kravnivåer eller miljökvalitetsregler som följer av EU-medlemskapet skall
införlivas i svensk rätt genom Naturvårdsverkets försorg och att dessa
föreskrifter gäller framför vad som sägs i enskilda tillstånd. När en sådan
ordning som Naturvårdsverket nu föreslår införs, måste emellertid frågan om hur
regeringens föreskrifter förhåller sig till redan givna villkor i ett
tillståndsbeslut klaras ut.
I samband med införandet av vissa områdesskydd med stöd av den föreslagna 8 a §
miljöskyddslagen uttalade Lagrådet (prop. 1984/85:10 s. 77) om förhållandet
mellan givna villkor i ett tillståndsbeslut och därefter meddelade generella
föreskrifter "att ett individuellt tillståndsbeslut i växande utsträckning kan
få ändrat innehåll på grund av senare meddelade generella föreskrifter inger så
pass starka betänkligheter av principiell natur att den bör tillgripas endast om
mycket tungt vägande skäl kan åberopas härför". Vid införandet av 5 § fjärde
stycket miljö-skyddslagen förelåg sådana skäl eftersom frågan var direkt
förknippad med Sveriges möjligheter att ingå EES-avtalet. Detta godtogs också av
Lagrådet. I förevarande ärende föreligger inga internationella förpliktelser som
tvingar Sverige att införa strängare generella föreskrifter än vad som följer av
EG-reglerna. Skälet att införa föreskrifterna är i stället att spegla den
aktuella svenska ambitionsnivån i fråga om skyddsnivåer eller motsvarande i de
fall EG:s bindande krav är så lågt ställda att ett direkt svenskt införlivande
skulle kunna ge det felaktiga intrycket att EG-nivåerna är godtagbara för
svenskt vidkommande. Den föreslagna ordningen förutsätter därför i praktiken
dels att det aktuella förhållandet reglerats genom ett EG-direktiv, dels att det
i Sverige, genom av riksdagen fastställda miljömål eller särskilda krav på
åtgärder för att förbättra tillståndet i miljön eller eljest, finns fastlagda
andra och högre krav om samma förhållande. Med andra ord avses regeringens före-
skrifter inte gå utöver vad som behövs för att åstadkomma en av riksdagen
beslutad eller på annat sätt etablerad skyddsnivå.
De villkor som Koncessionsnämnden för miljöskydd och länsstyrelserna
fastställer liksom de krav miljömyndigheterna i övrigt uppställer torde normalt
spegla de svenska miljömålen. Det finns därför anledning att anta att det inte
finns något allmänt behov av att - i de fall som kan bli aktuella - låta de
generella föreskrifterna gälla framför villkoren. Mot bakgrund av detta och vad
Lagrådet tidigare uttalat som förutsättning för att låta generella föreskrifter
ta över villkor i tillståndsbeslut, saknas anledning att föreslå att de
generella föreskrifter som är strängare än EG:s minimidirektiv skall gälla
framför villkor i redan givna tillstånd enligt miljöskyddslagen. En sådan
lösning i fråga om förutsättningar för regeringen att meddela strängare
föreskrifter och dessa föreskrifters rättsverkan bör också tillgodose de
påpekanden av principiell natur som Koncessionsnämnden och Industriförbundet
framfört. En annan fråga som senare blir aktuell är om miljöskyddslagstiftningen
skall ge vidare möjligheter än i dag att införa generella föreskrifter i
allmänhet i enlighet med Miljöskyddskommitténs förslag. Denna fråga övervägs nu
av Miljöbalksutredningen.
Bestämmelsen om föreskrifter bör tas in som en ny 5 a § i miljöskyddslagen, som
ersättning för nuvarande 5 § fjärde stycket. I övrigt bör reglerna om verkan av
tillstånd i 22 § ändras enligt vad som nu sagts och en följdändring göras i
straffreglerna i 45 §.
Enligt 45 § miljöskyddslagen skall straffansvar gälla för överträdelser av
generella föreskrifter av det nu aktuella slaget. Som påpekas av
Koncessionsnämnden gäller dock inte tillsynsreglerna enligt miljöskyddslagen i
förhållande till de förpliktelser som följer av föreskrifterna. Regeringen anser
därför att det finns skäl att komplettera lagstiftningen på denna punkt. Således
bör 43 a § ändras så att även föreskrifter utfärdade med stöd av 5 a § omfattas
av tillsynsbestämmelserna. Dessutom bör möjligheten att förordna om rättelse
enligt 41 a § omfatta överträdelser av föreskrifter meddelade med stöd av 5 a §,
liksom för övrigt av föreskrifter enligt 8 a § andra stycket. Bland
hänvisningarna till tillsynsparagraferna bör därför även 41 a § ingå.
Samtidigt som miljöskyddslagen ändrades med anledning av EES-avtalet ändrades
hälsoskyddslagen på motsvarande sätt. 5 § fjärde stycket miljöskyddslagen och 14
a § första stycket hälsoskyddslagen är i princip uppbyggda på samma sätt. Enligt
regeringens mening talar samma skäl som motiverar en ändring i miljöskyddslagen
för en motsvarande ändring i hälsoskyddslagen. Regeringen föreslår därför att 14
a § första stycket i hälsoskyddslagen ändras så att regeringen får meddela
generella föreskrifter om gränsvärden för högsta tillåtna halt i luften av föro-
re-ningar i form av kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly också för de fall
skyddsnivån i EG:s minimidirektiv i fråga om luftkvalitet ligger lägre än vad
som anses godtagbart för svenska förhållanden.

4.2 Omprövning av villkor för tillstånd

Regeringens förslag: Bestämmelserna om omprövning av
villkor för tillstånd enligt miljöskyddslagen
kompletteras, så att regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas
meddela föreskrifter som innebär att hänsyn tas till
EG:s bestämmelser om obligatorisk omprövning.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser. Statens
naturvårdsverk framhåller att tillstånd enligt miljöskyddslagen normalt inte ges
till utsläpp i sig. Viss tveksamhet kan råda om den föreslagna ändringen
formellt uppfyller direktivens krav på tidsbegränsade tillstånd.
Koncessionsnämnden för miljöskydd anmärker att EG-direktiven och promemorians
motivtext talar om omprövning av tillstånd, medan lagförslaget avser omprövning
av villkor för tillstånd. Stockholms kommun avstyrker förslaget till ändring i
24 § miljöskyddslagen och framhåller att den föreslagna ändringen inte
tillgodoser kravet på tidsbegränsade tillstånd i rådets direktiv 80/68/EEG.
Utgångspunkten bör vara att hela tillståndet ska vara tidsbegränsat och formellt
upphöra efter en fyraårsperiod.
Skälen för regeringens förslag: Enligt rådets direktiv 80/68/EEG av den 17
december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen
skall utsläpp av vissa ämnen i grundvattnet förbjudas. För andra ämnen gäller
krav på tillståndsprövning enligt bestämmelserna i direktivet innan utsläpp får
ske. Enligt artikel 11 gäller att tillstånden skall meddelas för en begränsad
tidsperiod och att de skall omprövas minst vart fjärde år. Tillstånden kan
därvid förnyas, ändras eller upphävas. I rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj
1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens
vattenmiljö finns en liknande bestämmelse om tidsbegränsning av tillstånd i
artikel 3.5. Enligt bestämmelsen krävs inte att omprövning skall ske vart fjärde
år. Det kravet finns dock i de dotterdirektiv som närmare anger gränsvärden m.m.
för de olika ämnena (artikel 3.2 i direktiv 82/176/EEG samt artikel 3.3 i
direktiven 83/513/EEG, 84/156/EEG, 84/491/EEG och 86/280/EEG).
Miljöskyddslagen är uppbyggd kring en samlad prövning av utsläppen från en
miljöfarlig verksamhet. Utsläpp till vatten av det slag som avses i direktiven
utgör miljöfarlig verksamhet och omfattas därför av miljöskyddslagens
regelsystem. Villkor i tillstånd till miljöfarlig verksamhet kan omprövas enligt
24 § miljöskyddslagen, varvid gällande villkor kan upphävas eller ändras eller
nya villkor meddelas. En sådan omprövning kan enligt 24 § första stycket 1 ske
efter tio år. Under vissa förutsättningar kan dock omprövning ske efter kortare
tid enligt 24 § första stycket 2-7.
De nämnda EG-direktiven omfattas av EES-avtalet. Vid den prövning av behovet
av lagstiftning som gjordes inför det avtalets ikraftträdande ansåg regeringen
(prop. 1992/93:60 s. 12) att det då inte fanns skäl att införa regler om ändrade
tider för omprövning av tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Bl.a. hänvisades
till att frågan ingick i Miljöskyddskommitténs uppdrag att utarbeta ett förslag
till miljöbalk.
I Miljöskyddskommitténs förslag till miljöbalk (SOU 1993:27) föreslogs att
omprövning av villkor för ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet skulle kunna
ske "när tio år eller den kortare tid som följer av Sveriges internationella
förpliktelser har förflutit från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft". I
den sedermera återkallade propositionen 1994/95:10 med förslag till miljöbalk
fanns en motsvarande bestämmelse i 13 kap. 31 §. Arbetet med en miljöbalk
fortsätter nu i Miljöbalksutredningen, som fått nya direktiv (Dir. 1994:134).
Att miljöskyddslagens regler om omprövning på den aktuella punkten strider mot
bestämmelserna i de ovan nämnda EG-direktiven har i EES-sammanhang påpekats av
EFTA:s övervakningsmyndighet och ifrågasätts inte heller i proposition
1992/93:60. Det fortsatta arbetet med miljö-balken medför att en balk kan träda
i kraft tidigast år 1998. Mot den bakgrunden bör det nya förslaget till
miljöbalk inte avvaktas när det gäller omprövningstiden utan 24 § första stycket
1 miljöskyddslagen bör ändras nu. Ändringen bör utformas som ett bemyndigande
för rege-ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om
kortare omprövningstid på grund av medlemskapet. Omprövningsmöjligheten bör
alltså avse villkoren för ett tillstånd, inte själva tillståndet, vilket bäst
överensstämmer med gällande ordning, som för övrigt torde godtas av EU enligt de
erfarenheter som vunnits vid implementeringen av EES-avtalet.
Den nya regeln bör gälla även vid omprövning av villkor för tillstånd som
meddelats före ikraftträdandet. Den kortare omprövningstiden gäller bara i
förhållande till sådana villkor i tillstånden som avser utsläpp av de ämnen som
särskilt regleras genom de nämnda direktiven, vilka bör framgå av en förordning
eller av myndighetsföreskrifter.

5 Kemikalie- och avfallslagstiftningen

5.1 EG-förordningar på kemikalie- och avfallsområdet

Regeringens förslag: Ett bemyndigande för
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter som kompletterar
EG:s förordningar om kemiska produkter och av-
fallstransporter tas in i lagen om kemiska
produkter och i renhållningslagen. Myndigheternas
tillsyn skall även avse de krav som anges i
EG-förordningarna.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslagen tillstyrks eller lämnas utan invändningar.
Skälen för regeringens förslag: EG:s miljöregler är i allmänhet utformade som
direktiv. På kemikalie- och avfallsområdet finns dock några EG-förordningar.
Förordningsformen väljs ofta för regler som avser export till och import från
tredje land. EG-reglerna om export och import av vissa farliga kemikalier, om
ozonnedbrytande ämnen och om avfallstransporter finns därför i förordningar. Det
gemensamma programmet för utvärdering av existerande kemikalier styrs också
genom en förordning.
Sedan Sverige blivit medlem i EU gäller EG-förordningarna direkt enligt 2 §
lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
och behöver inte överföras till det svenska regel-systemet. Däremot ställs det i
förordningarna bl.a. krav på att medlems-staterna skall säkerställa att de
åligganden fullgörs som gäller för enskilda enligt förordningarna. Detta kräver
vissa lagändringar.
I det följande lämnas en närmare redogörelse för innehållet i förordningarna
och för konsekvenserna för den svenska lagstiftningen. Därvid behandlas också de
straffbestämmelser i kemikalielagstiftningen som behöver ändras, så att de även
omfattar överträdelser av EG-förordningarna. Det finns dock skäl att
inledningsvis ta upp några andra frågeställningar som är gemensamma för
förordningarna.
EG-förordningarna innehåller bindande regler som delvis ersätter den svenska
lagstiftningen. Det finns dock ofta ett behov av nationella regler för att fylla
ut EG:s bestämmelser, eftersom dessa normalt inte i detalj reglerar t.ex. hur
tillämpningen hos de ansvariga myndigheterna skall gå till. Ett allmänt bemyndi-
gande att meddela de föreskrifter som behövs med anledning av Sveriges
internationella åtaganden på kemikalieområdet bör därför tas in i lagen om
kemiska produkter, LKP, som en ny 4 a §. Med hänsyn till EG-reglerna om avfall-
stransporter bör en motsvarande bestämmelse som rör sådana transporter tas in i
1 § renhållningslagen. Genom dessa regler klargörs regeringens befogenheter på
dessa områden samtidigt som det erinras om att det utöver den svenska lagstift-
ningen finns direkt verkande EG-regler.
De behöriga myndigheterna måste kunna utöva tillsyn för att säkerställa att
enskilda fullgör de skyldigheter som gäller enligt EG-förordningarna. En sådan
utökad tillsynsbefogenhet måste regleras i lag. Lämpligen bör 14 § LKP
kompletteras med ett nytt stycke, av vilket framgår att bestämmelserna om
tillsyn i lagen i den utsträckning regeringen bestämmer även gäller efter-
levnaden av de skyldigheter som följer av direkt verkande EG-regler. Regeringen
kan sedan i förordningen (1985:835) om kemiska produkter ange de EG-förordningar
för vilka ett tillsynsansvar skall gälla.

5.2 Export och import av kemikalier

Regeringens förslag: EG-förordningen om export och
import av vissa kemikalier innehåller regler om
anmälningsskyldighet före export samt vissa krav på
uppgiftslämnande och märkning. När någon åsidosätter
förordningen genom att underlåta att lämna uppgifter
eller att lämna felaktiga uppgifter skall detta
leda till straffansvar enligt lagen om kemiska
produkter.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Genom rådets förordning (EEG) nr 2455/92 av den
23 juli 1992 om export och import av vissa farliga kemikalier införs i
gemenskapen det internationella s.k. PIC-systemet (Prior Informed Consent), ett
system som främst har till syfte att säkerställa att utvecklingsländerna på
förhand får möjlighet att ta ställning till om import av vissa särskilt farliga
kemikalier skall godtas. Enligt artikel 4 i förordningen gäller bl.a. att
exportören skall anmäla till den ansvariga myndigheten, när en kemikalie som
omfattas av förordningen för första gången skall exporteras till ett visst
tredje land. Myndigheten ombesörjer anmälan till mottagarlandet och underrättar
kommissionen om den planerade exporten. Vid därpå följande export av kemikalien
till samma tredje land skall exportören hänvisa till ett referensnummer som
erhålls från kommissionen. Kommissionen skall publicera uppgifter om vilka
restriktioner som gäller i förhållande till olika länder vid export av
kemikalierna. Exportlandets regler om klassificering och märkning av kemiska
produkter skall enligt artikel 7 tillämpas även vid export av kemikalier som
omfattas av förordningen.
Medlemsstaterna skall utse behöriga myndigheter som svarar för tillämpningen av
reglerna (artikel 3) och besluta om lämpliga rättsliga eller administrativa
åtgärder vid överträdelser av förordningens bestämmelser (artikel 6).
Bilagorna till förordningen har ändrats och uppdaterats två gånger genom
kommissionens förordning (EG) nr 41/94 av den 1 januari 1994 om ändring av
bilaga 2 till rådets förordning (EEG) nr 2455/92 om export och import av vissa
farliga kemikalier samt genom rådets förordning (EG) nr 3135/94 av den 15
december 1994 om ändring av bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 2455/92 om
export och import av vissa farliga kemikalier.
Förordningen nr 2455/92 ingår i EES-avtalet och har därför redan föranlett
ändringar i de svenska reglerna (prop. 1993/94:203 s. 289). Genom ett särskilt
regeringsbeslut har Kemikalieinspektionen utsetts till ansvarig myndighet vid
tillämpningen av förordningen. Kemikalieinspektionen och Sprängämnesinspektionen
har fått ett utvidgat bemyndigande i 25 § andra stycket förordningen (1985:835)
om kemiska produkter att meddela föreskrifter vid export av kemikalier.
Kemikalieinspektionen har på grund av EES-avtalet inkorporerat EG-förordningen
i sina föreskrifter (KIFS 1994:7). Sedan Sverige blivit medlem i EU gäller dock
EG-förordningen direkt. Bemyndigandet i 25 § förordningen om kemiska produkter
hänvisar nu bara till EES-avtalet. Regeringen avser att ändra den hänvisningen
till att avse medlemskapet.
Brott mot föreskrifter om uppgiftslämnande som begås med uppsåt eller av
oaktsamhet straffas enligt 20 § första stycket lagen (1985:426) om kemiska
produkter med böter eller fängelse i högst ett år. I andra stycket sägs att
ansvar inte utdöms i ringa fall. Enligt 21 § LKP kan bötesstraff utdömas om
någon med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av
betydelse i ansökan eller annan handling som avges enligt lagen eller föreskrift
som meddelats med stöd av lagen.
Dessa regler om straffansvar bör kompletteras. Underlåtenhet att göra anmälan
eller att lämna uppgifter enligt EG-förordningen bör kunna leda till straff
under samma förutsättningar som gäller vid överträdelse av motsvarande
nationella regler. Att lämna oriktig uppgift bör också kunna föranleda
straffansvar i de fall uppgiftslämnandet regleras direkt genom EG-förordningen.

5.3 Risker med existerande ämnen

Regeringens förslag: För att säkerställa att
uppgifter lämnas enligt rådets förordning om
utvärdering och kontroll av risker med existerande
ämnen införs straffansvar enligt lagen om kemiska
produkter vid underlåtenhet att lämna uppgifter
liksom om felaktiga uppgifter lämnas. När uppgifter
skall lämnas är i vissa fall oklart enligt
EG-förordningen av skäl som hänför sig till
tidpunkten för Sveriges anslutning till EU.
Kemikalielagstiftningen kompletteras därför i detta
avseende.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med rege-ringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan invändningar.
Riksåklagaren framhåller dock beträffande uppgiftslämnande enligt rådets
förordning (EEG) nr 793/93 om utvärdering och kontroll av risker med existerande
ämnen att det vore önskvärt att uppgifterna kunde lämnas förslagsvis den 1
oktober. Detta med hänsyn till att underlåtenhet att lämna uppgifterna kan
föranleda straffansvar.
Skälen för regeringens förslag: Rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23
mars 1993 om utvärdering och kontroll av risker med existerande ämnen ställer
krav på att tillverkare och importörer av ämnen som finns med i den s.k.
EINECS-förteckningen (European Inventory of Existing Commercial Substances)
skall lämna vissa uppgifter direkt till kommissionen. Uppgifterna gäller
importerade eller tillverkade mängder över tio ton, kemikalieklassificering
enligt EG:s regler och användningsområden. För ämnen som tillverkas eller
importeras i större kvantiteter än 1 000 ton per år krävs kompletterande data om
ämnenas farliga egenskaper. På grundval av de uppgifter som erhålls skall
kommissionen göra upp en förteckning över prioriterade ämnen, som i första hand
behöver undersökas med avseende på farliga egenskaper. För varje prioriterat
ämne skall en bestämd medlemsstat utses, vilken stat svarar för utvärderingen av
de uppgifter som erhållits och vid behov lämnar förslag till åtgärder.
Riskbedömningen och behovet av åtgärder diskuteras i en särskild kommitté.
Åtgärderna kan t.ex. bestå i att kommissionen lägger fram förslag till ändringar
i och tillägg till direktiv som begränsar användningen av farliga ämnen, i
första hand rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av
medlemstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och
utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat. Medlemsstaterna
skall utse behöriga myndigheter som svarar för tillämpningen av reglerna och
besluta om lämpliga rättsliga eller administrativa åtgärder för att säkerställa
att rapporteringsskyldigheten följs.
Regler om hur riskbedömningen skall utföras av den medlemsstat som fungerar som
rapportör för ett visst ämne finns i kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 om
principer för bedömningen av risker för människor och miljö med existerande
ämnen i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 793/93.
Riskbedömning av kemiska produkter regleras i Sverige i lagen (1985:426) om
kemiska produkter. Bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter finns i 8 - 10
§§ LKP. I förordningen (1985:835) om kemiska produkter finns regler i 12 -
15 a §§ om uppgiftslämnande till produktregistret. Kompletterande bestämmelser
meddelas av Kemikalieinspektionen.
EG-förordningen ålägger medlemsstaterna att dels utse en eller flera behöriga
myndigheter som skall delta i genomförandet av förordningen i samarbete med
kommissionen, dels besluta om åtgärder i anledning av överträdelser av rapporte-
ringskraven. Den behöriga myndigheten har inte några uppgifter när det gäller
förhållandet till de enskilda uppgifts- lämnarna. Dessas uppgiftsskyldighet
gäller direkt i förhållande till kommissionen. Däremot sägs i EG-förordningen
att medlemsstaterna får kräva att samma uppgifter som lämnas till kommissionen
skall lämnas till den nationella myndigheten.
De kompletterande nationella regler som behövs för tillämpningen av EG-för-
ordningen i Sverige bör tas in i lagstiftningen om kemiska produkter. För
svenskt vidkommande bör Kemikalieinspektionen fullgöra de uppgifter som ankommer
på den ansvariga myndigheten enligt EG-förordningen. För att säkerställa att
uppgifter lämnas till kommissionen enligt EG-förordningen bör vidare
straffbestämmelserna i 20 och 21 §§ LKP kompletteras på samma sätt som nyss
föreslagits i fråga om rådets förordningen (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992
om export och import av vissa farliga kemikalier. Bestämmelser om tillsyn och
andra kompletterande bestämmelser kan meddelas med stöd av bemyndigandet i den
föreslagna 4 a §.
Det finns ett särskilt övergångsproblem vid tillämpningen av EG-förordningen.
Enligt artikel 3 skall uppgifter lämnas tolv månader och i vissa fall 24 månader
efter förordningens ikraftträdande. Tolvmånaders-perioden löpte ut den 4 juni
1994 och hade således redan löpt ut när Sverige blev medlem i EU. När EG-förord-
ningen togs med i EES-avtalet under hösten 1994 innehöll avtalet en
övergångsregel som innebär att 24-månadersperioden skall tillämpas för samtliga
uppgifter när det gäller EFTA-staternas uppgiftslämnande (jfr. prop. 1994/95:90,
bilaga 2). Detta medför att samtliga uppgifter skall lämnas senast den 4 juni
1995 enligt EES-avtalet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte med i Sveriges
anslutningsavtal med EU. Det finns därför ett behov av en komplette-rande svensk
bestämmelse som fastslår när uppgifterna skall lämnas. En sådan bestämmelse kan
meddelas av regeringen eller den ansvariga myndigheten med stöd av det
föreslagna bemyndigandet i 4 a § LKP. Med hänsyn till att den nu aktuella
lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995 och i enlighet med vad
Riksåklagaren anfört bör i en sådan regel anges att de ifrågavarande uppgifterna
skall lämnas senast den 1 oktober 1995.

5.4 Ämnen som bryter ned ozonskiktet

Regeringens förslag: Rådets förordning nr 3093/94 om
ämnen som bryter ned ozonskiktet ersätter delvis de
nuvarande svenska reglerna. EG-förordningen skall
därför kompletteras med regler i lagen om kemiska
produkter om sanktioner vid överträdelser av
förpliktelserna i förordningen. Ytterligare
bestämmelser om tillämpningen och om tillsyn
meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Gemenskapens avvecklingsplan beträffande
ozonnedbrytande ämnen regleras i en helt ny förordning, rådets förordning (EG)
nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned ozonskiktet, som
ersätter den äldre förordningen (EEG) nr 594/91. Förordningen trädde i kraft den
23 december 1994. För vissa bestämmelser gäller att ikraftträdandet infaller
fyra eller sex månader därefter. EG-förordningen anknyter till den globala
överenskommelsen i det s.k. Montrealprotokollet, men innehåller en snabbare
avvecklingsplan för vissa ämnen. De ämnen som regleras är desamma som i
Montrealprotokollet, dvs. CFC, haloner, koltetraklorid, 1,1,1-trikloretan,
metylbromid, HBFC och HCFC (artikel 1).
Utom i fråga om HCFC gäller enligt artikel 3 och 4 att varje producent är
skyldig att tillse att framställning, utsläppande på marknaden och användning
för eget bruk av ämnena upphör vid angivna tidpunkter. Kommissionen kan därefter
besluta om att vissa mängder av de kontrollerade ämnena skall tillåtas för s.k.
viktiga användningsområden, där alternativa produkter eller återvunna ämnen inte
finns tillgängliga, och utfärda licenser för dessa fall till användarna. I vissa
andra särskilt angivna fall kan också behöriga myndigheter i medlemsstaterna
medge undantag från förbuden.
Import av ämnena kräver en importlicens, som utfärdas av kommissionen (artikel
6). Importen avvecklas i samma takt som hanteringen inom gemenskapen. Från
länder som inte är parter i Monteralprotokollet är import i princip förbjuden.
För HCFC är avvecklingsplanen i stället utformad så att förbud successivt
införs för särskilt angivna användningsområden. Förbuden gäller utsläppande på
marknaden och för fri cirkulation samt import av utrustning tillverkad efter
ikraftträdandet (artikel 5).
Förordningen innehåller också vissa allmänna förpliktelser i artikel 14 och 15
att vidta åtgärder för att omhänderta ämnen som inte längre används och för att
förhindra läckage.
Producenter, importörer och exportörer av kontrollerade ämnen skall lämna
rapporter direkt till kommissionen enligt särskilda regler i artikel 17. Den
behöriga tillsynsmyndigheten i medlemsstaten skall bistå kommissionen när den
fullgör sina uppgifter enligt förordningen (artikel 18). Medlemsstaterna skall
besluta om straff vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen och de
nationella regler som anknyter till den (artikel 19).
De svenska bestämmelserna om ozonnedbrytande ämnen finns i förordningen
(1988:716) om CFC och halon m.m, som utfärdats med stöd av lagen (1985:426) om
kemiska produkter, LKP. Ett arbete med att anpassa den svenska förordningen till
EG-förordningen pågår inom regeringskansliet. En sådan anpassning är nödvändig
främst beroende på att vissa frågor som nu regleras i den svenska förordningen
också behandlas i EG-reglerna. Det svenska regelsystemet kan därför begränsas i
omfattning. Några stora förändringar i sak behöver inte göras eftersom
EG-förordningen grundas på artikel 130s i Romfördraget och därför innehåller
minimiregler, vilket innebär att Sverige kan behålla en strängare reglering i de
fall det framstår som befogat.
Det faktum att en stor del av kontrollen av ozonnedbrytande ämnen i framtiden
kommer att regleras direkt genom EG-förordningen och inte med stöd av LKP medför
dock ett behov av utökade tillsynsbefogenheter för ansvariga myndigheter och
sanktionsmöjligheter vid överträdelser av EG-förordningens regler. Regler om
straff vid överträdelser av förpliktelserna i förordningen bör tas in i LKP.
Straffbestämmelserna bör bli tillämpliga vid brott mot förbuden i förordningen
och när uppgifter inte lämnas enligt förordningens krav eller oriktiga uppgifter
lämnas.
Dessutom finns det ett allmänt behov av kompletterande svenska regler när det
gäller tillämpningen av EG-förordningen, bl.a. beträffande de svenska
myndigheternas tillämpning av bestämmelser om undantag från förbuden i
EG-förordningen i vissa fall. Sådana föreskrifter kan meddelas med stöd av de
bemyndiganden som föreslås i avsnitt 5.1.

5.5 Avfallstransporter

Regeringens förslag: Straffbestämmelserna i lagen
om kemiska produkter skall göras tillämpliga på
överträdelser av reglerna i EG-förordningen om
avfallstransporter eftersom EG-förordningen till
stora delar ersätter de svenska reglerna i
förordningen om export och import av farligt
avfall. Dessutom kompletteras renhållningslagen
med ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela de
föreskrifter som behövs på grund av Sveriges
medlemskap i EU.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan invändningar.
Skälen för regeringens förslag: I rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1
februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och
från Europeiska gemenskapen finns regler om anmälan och tillstånd vid
avfallstransporter. Syftet med förordningen är att skapa ett kontrollsystem för
gränsöverskridande transporter av avfall. Förordningen reglerar
avfallstransporter såväl mellan medlemsländerna som från och till EG i
förhållande till tredje land. Förordningen är harmoniserad med reglerna i
Baselkonventionen 1989 om kontroll av gränsöverskridande transporter och
slutligt omhändertagande av farligt avfall och med OECD-rådets beslut 1992 om
motsvarande kontroll.
I förordningen indelas avfall i olika klasser efter samma mönster som finns i
OECD-beslutet, dvs. avfallet förs upp på grön, gul eller röd lista. Även förord-
ningens kontrollsystem bygger i allt väsentligt på OECD-beslutet. I förordningen
görs skillnad på avfall för bortskaffande och för återvinning. För avfall på den
gröna listan som är avsett för återvinning gäller begränsade kontrollåtgärder.
Den som avser att transportera avfall mellan medlemsländerna skall enligt
särskilda regler anmäla transporten till en behörig myndighet i
destinationslandet. Anmälan skall göras på en fastställd fraktsedel. För
flertalet transporter krävs tillstånd av destinationslandet, men för några typer
av transporter räcker det med att inga invändningar mot transporterna görs eller
att eventuella invändningar klaras ut under en angiven tid. Avsändarlandet och
transitländer skall få en anmälan och får göra invändningar mot transporten. I
förordningen anges på vilka grunder invändningar kan göras, t.ex. att den
planerade transporten strider mot nationella författningar om miljöskydd, allmän
ordning, typer av internationella åtaganden eller, vid avfall för återvinning,
att återvinningen inte kan anses ekonomiskt eller miljömässigt försvarbar.
För avfall som skall bortskaffas får medlemsstaterna dessutom antingen
generellt eller i det enskilda fallet förbjuda transporter av avfall i syfte att
genomföra principerna om närhet, prioritering av återvinning och
självförsörjning. Undantag gäller dock för farligt avfall som uppkommer i så
liten mängd att det vore oekonomiskt att ta hand om det i avsändarlandet.
Export utanför gemenskapen av avfall för bortskaffande är förbjuden till andra
länder än de EFTA-länder som också är parter i Baselkonventionen. Export av
avfall för återvinning är förbjuden med undantag av export till länder som
omfattas av OECD-beslutet eller som är parter i Baselkonventionen eller med
vilka EG eller enskilda medlemsländer ingått avtal som är förenliga med
EG-lagstiftningen och Baselkonventionen och uppfyller kraven på en miljöriktig
hantering. Vid all export måste mottagarlandet samtycka till importen. Export är
vidare inte tillåten, om det kan antas att avfallet inte kommer att hanteras på
ett miljövänligt sätt i landet. Liksom vid avfallstransporter mellan med-
lemsländerna finns vid export av avfall regler om anmälningsförfarande och
godkännande av transporter. All export av avfall till de s.k. ACP-staterna är
förbjuden. Även vid import av avfall till gemenskapen görs åtskillnad på avfall
för bortskaffande och för återvinning. Liknande regler som för export gäller vid
import både vad avser förbud mot import och vad avser anmälnings- och
tillståndsförfarande. Konventionen innehåller även regler om transit av
avfallstransporter genom medlemsstaterna.
Om en transport inte kan fullföljas på avsett sätt skall avsändarmyndigheten se
till att anmälaren återsänder avfallet till avsändaren. Vid illegala transporter
som anmälaren är ansvarig för skall avsändarmyndigheten inom viss tid se till
att avfallet återförs samt bortskaffas eller återvinns på ett miljömässigt
godtagbart sätt. Om mottagaren är ansvarig för en illegal transport åvilar
ansvaret destinationsmyndigheten. Om varken anmälaren eller mottagaren är
ansvarig för den illegala transporten skall de behöriga myndigheterna samarbeta
för att avfallet skall bortskaffas eller återvinnas. Alla transporter skall
vidare omfattas av en ekonomisk garanti eller försäkring som täcker
transportkostnaderna samt kostnaderna för bortskaffning eller återvinning.
Den svenska lagstiftningen på området utgörs av förordningen (1992:918) om
import och export av farligt avfall m.m. Den bygger liksom EG:s regler på
Baselkonventionen. Förordningen reglerar därför i stora delar samma områden som
EG-förordningen. I regeringskansliet pågår ett arbete med att anpassa den
svenska förordningen till EG:s regler.
De svenska reglerna i förordningen om import och export m.m. bygger på bemyndi-
ganden att meddela föreskrifter om export och import i 1 § tredje stycket ren-
hållningslagen och på bemyndiganden i lagen om kemiska produkter, LKP, särskilt
11 §. När det gäller straffbestämmelser hänvisas i 23 § förordningen till LKP
och till varusmugglingslagen. Statens naturvårdsverk är enligt 22 §
tillsynsmyndighet och behörig myndighet enligt vad som följer av Sveriges
internationella åtaganden, dvs. Baselkonventionen.
EG-förordningen ålägger medlemsstaterna att vidta lämpliga rättsliga åtgärder
för att förbjuda och bestraffa illegala transporter. Vad som avses med en
illegal transport framgår av artikel 26 i förordningen. En bestämmelse om
straffansvar vid illegal transport i förordningens mening bör tas in i 20 § LKP.
Medlemsstaterna skall enligt EG-förordningen utse behörig myndighet att svara
för tillämpningen av förordningen. Statens naturvårdsverk bör utses till sådan
myndighet. Vidare skall ett kontaktorgan utses som skall svara för information
och vägledning. Naturvårdsverket bör svara även för denna uppgift. Verkets roll
bör framgå av den svenska förordningen. Naturvårdsverket bör också med stöd av
det föreslagna tillägget till 14 § LKP ges tillsynsbefogenheter när det gäller
efterlevnaden av EG-förordningen.
De svenska föreskrifter som behövs för att komplettera EG-förordningen kan med-
delas med stöd av de föreslagna bemyndigandena i 4 a § LKP och 1 § renhållnings-
lagen.

6 Författningskommentar

6.1 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen

5 a §
Paragrafen, som är ny, reglerar möjligheten att meddela föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som följer av eller är föranledda av Sveriges medlemskap i EU.
Paragrafen ersätter bestämmelsen i 5 § fjärde stycket, som tillkom med
anledning av EES-avtalet.
En skyldighet för Sverige att meddela generella föreskrifter av det slag som
avses i paragrafen finns i några av EG:s direktiv på miljöområdet.
En uppdelning har gjorts på två typer av föreskrifter. Första stycket blir
tillämpligt på föreskrifter med en skyddsnivå som helt överensstämmer med EG:s
minimidirektiv. Det andra stycket kan tillämpas när det finns behov att meddela
kompletterande föreskrifter som går utöver de skyddsnivåer som kommer till
uttryck i olika EG-direktiv. Med uttrycket "om det behövs" avses det för-
hållandet att EG:s rättsakt är ett minimidirektiv och att det för svenskt
vidkommande finns behov av föreskrifter för att överbrygga skillnaden mellan den
i direktivet avsedda skydds- eller kravnivån och den i Sverige beslutade eller
etablerade nivån. Med beslutad respektive etablerad nivå avses framförallt av
riksdagen fastställda miljömål eller särskilda krav på åtgärder för att
förbättra tillståndet i miljön och praxis i fråga om villkor vid tillståndspröv-
ning av miljöfarlig verksamhet liksom de värden som rekommenderas av
Naturvårdsverket i Allmänna råd eller motsvarande information.
Av andra stycket följer att föreskrifter som går utöver EG:s minimidirektiv
meddelas av regeringen. Rätten att meddela föreskrifter som överensstämmer med
EG:s minimidirektiv kan däremot delegeras till en myndighet.
Föreskrifter som går utöver kraven i EG:s minimidirektiv skall inte gälla
framför villkor i redan givna tillstånd enligt miljöskyddslagen.

22 §
I första stycket har en tidigare hänvisning till 5 § sista stycket ersatts av en
hänvisning till 5 a § första stycket. Ändringen medför, såsom framhållits under
kommentaren till 5 a §, att föreskrifter som går utöver krav i EG:s
minimidirektiv inte skall gälla framför villkor i redan givna tillstånd enligt
miljöskyddslagen.

24 §
Ändringen i första stycket 1 medför att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer med hänsyn till medlemskapet i EU får föreskriva att en
kortare omprövningstid för villkor i tillstånden än tio år införs i de fall
detta följer av medlemskapet i EU. Bestämmelsen gäller även villkor som
meddelats före ikraftträdandet. Som framgår av avsnitt 4.2 i den allmänna
motiveringen krävs till följd av EG:s regler en omprövningstid på fyra år
beträffande villkor som avser utsläpp av vissa ämnen i vatten.

43 a §
Behöriga tillsynsmyndigheter måste kunna utöva tillsyn för att säkerställa att
enskilda efterlever de förekrifter som meddelats i anledning av olika
EG-direktiv. Genom en hänvisning till föreslagna 5 a § kommer föreskrifter som
meddelats med stöd av 5 a § att omfattas av tillsynsbestämmelserna.
Därutöver införs en hänvisning till 41 a § vilket ger tillsynsmyndigheten
möjlighet att förordna om rättelse vid överträdelse av föreskrift meddelad med
stöd av 5 a §, liksom för övrigt av föreskrifter enligt 8 a § andra stycket.

45 §
I första stycket tredje punkten har den tidigare hänvisningen till 5 § sista
stycket ersatts av en hänvisning till 5 a §.

6.2 Förslaget till lag om ändring i hälsoskyddslagen

14 a §
I paragrafen har införts bestämmelser som innebär en liknande reglering av
möjligheten att meddela föreskrifter som i 5 a § miljöskyddslagen. Bestämmelsen
avser dock enbart gränsvärden för luftföroreningar. Enligt andra stycket får
regeringen meddela längre gående föreskrifter om gränsvärden för högsta tillåtna
halt i luften av vissa specificerade föroreningar i de fall där skyddsnivån i
EG:s minimidirektiv i fråga om luftkvalitet ligger under den i Sverige beslutade
eller etablerade skydds- nivån. Med beslutad respektive etablerad skyddsnivå
avses framförallt av riksdagen fastställda miljömål eller särskilda krav på
åtgärder för att förbättra tillståndet i miljön och praxis i fråga om villkor
vid tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet liksom de rekommendationer om
luftkvalitet som beslutas av WHO eller Socialstyrelsen.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om kemiska produkter

4 a §
Paragrafen är ny och innehåller ett allmänt bemyndigande att meddela de
föreskrifter som behövs på kemikalieområdet med anledning av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen. EG-förordningar på kemikalie- och avfallsområdet ersätter
delvis den svenska lagstiftningen. Dessa förordningar behöver ofta kompletteras
med nationella regler om exempelvis den praktiska utformningen av
tillståndsprövning eller annan tillämpning hos ansvariga myndigheter.

14 §
Det nya andra stycket innebär att bestämmelserna om tillsyn i lagen i den ut-
sträckning regeringen bestämmer även gäller efterlevnaden av de skyldigheter som
följer av direkt verkande EG-regler.

20 §
Ändringen i punkten 4 medför att straffansvaret utvidgas till att även omfatta
uppgiftslämnande som regleras direkt genom rådets förordning (EEG) nr 2455/92 av
den 23 juli 1992 om export och import av vissa farliga kemikalier och genom
rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om utvärdering och
kontroll av risker med existerande ämnen. Underlåtenhet att göra sådana
anmälningar och lämna sådana uppgifter som förutsätts i förordningarna blir
således straffbelagda under samma förutsättningar som gäller vid överträdelse av
motsvarande nationella regler.
Punkten 5 innebär på samma sätt att straffansvaret utvidgas till att omfatta
överträdelser av förbuden i rådets förordning (EG) nr 3093/94 av den 15 december
1994 om ämnen som bryter ned ozonskiktet liksom underlåtenhet att lämna
uppgifter enligt förordningen.
Punkten 6 innebär att straffansvaret utvidgas till att omfatta överträdelser av
förpliktelserna i rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om
övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska
gemenskapen. Enligt artikel 26.5 i förordningen skall medlemsstaterna vidta
lämpliga rättsliga åtgärder för att förbjuda och bestraffa illegala transporter.
Sådana transporter definieras i artikel 26.1. Brott mot EG-förordningens be-
stämmelser om illegala transporter leder således till straff under samma
förutsättningar som gäller vid överträdelse av de nationella reglerna.

21 §
Ändringen innebär att straffansvaret för oriktig uppgift utvidgas till att
omfatta även uppgifter som lämnas enligt de rättsakter som avses i 20 § första
stycket 4, 5 eller 6.

6.4 Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen

1 §
Tredje stycket har kompletterats med ett allmänt bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som
behövs i fråga om avfallstransporter på grund av Sveriges medlemskap i Euro-
peiska unionen.

6.5 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

37 §
Genom lag (1994:1821) om ändring i naturvårdslagen, som trädde i kraft den 1
januari 1995, delades den tidigare särskilda bestämmelsen till skydd för växt-
och djurarter, 14 §, i tre paragrafer (14, 14 a och 14 b §§). Bestämmelserna i
14, 14 a och b §§ innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter till fredande av vilt levande
exemplar av en djur- eller växtart. Ett liknande bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer infördes i 14 c §, som syftar till
att skapa skydd för vilt levande djur- och växtarter eller naturmiljön mot
verksamhet som avser utsättande av exemplar av en vilt levande djur- eller
växtart i naturmiljön.
I 37 § första stycket 1 har, som en konsekvens av ändringarna, den tidigare
hänvisningen till 14 § ersatts av en hänvisning till 14 och 14 a - c §.

40 §
I andra stycket har, av samma skäl som framhållits under kommentaren till 37 §
den tidigare hänvisningen till 14 § tredje stycket ersatts av en hänvisning till
14 b §.
Genom lag (1991:641) om ändring i naturvårdslagen överflyttades bestämmelserna
om strandskyddsdispens från 16 § till 16 a §. I fjärde stycket har den tidigare
hänvisningen till 16 § fjärde stycket därför ersatts av en hänvisning till 16 a
§ första stycket.

41 §
Den tidigare hänvisningen till 14 § har, av samma skäl som framhållits under
kommentaren till 37 §, ersatts av en hänvisning till 14 eller 14 a - c §.

6.6 Förslaget till lag ändring i lagen om förvaltning av samfälligheter

26 §
I första stycket andra punkten har den tidigare hänvisningen till 20 § andra
stycket tredje punkten ändrats till 20 § andra stycket andra punkten. Ändringen
är en justering på grund av tidigare lagstiftning och innebär ingen förändring i
sak.
STATENS NATURVÅRDSVERK 1994-12-20 749-5559-94

Miljö- och Naturresurs-
departementet
103 33 STOCKHOLM

Hemställan om vissa författningsändringar m.m.

Med anledning av erfarenheter som vunnits i samband med EES-avtalet och inför
ett förestående EU-medlemskap vill Naturvårdsverket anföra följande beträffande
det formella införandet av EG-direktiv på miljöområdet.
1. Naturvårdsverket anser det nödvändigt att, då föreskrifter meddelas, detta
sker på en hög ambitionsnivå. Det kan därför i bland te sig otillfredsställande
om gränsvärdena i EGs minimidirektiv skall införas rakt av i svensk
lagstiftning. Detta kan ge fel signaler bl.a. i de fall där de nationella kraven
sedan lång tid tillbaka varit betydligt strängare. Det är således viktigt dels
att det finns klara och entydiga bestämmelser huruvida Naturvårdsverket kan
meddela föreskrifter om strängare krav än de som finns i direktiven dels, om
Naturvårdsverket inte har möjlighet att göra detta, att det finns regler för hur
man skall gå tillväga för att meddela föreskrifter med en strängare generell
kravnivå än EG-direk-tiven. Ett sätt att lösa detta är att regeringen får
meddela krav på en strängare nivå än EGs minimidirektiv. Naturvårdsverket bör då
ha möjligheter att meddela föreskrifter med den kravnivå som finns i ett
direktiv.
2. I samband med att Sverige ansluter sig till EG bör "europeiska ekonomiska
samarbetsområdet" i 5 § 4 st miljöskyddslagen och 14 a § hälsoskyddslagen
kompletteras alternativt ersättas med en hänvisning till "Sveriges anslutning
till fördraget om upprättande av europeiska gemenskapen". Alternativt kan man
tänka sig den lösning som föreslås i nedanstående förslag till lagtext.
3. I flera direktiv finns direkta eller indirekta krav på rapportering från
verksamhetsutövaren. Exempelvis finns i artikel 14 i rådets direktiv om
begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora
förbränningsanläggningar (88/609/EEG) krav på rapportering av mätningar. I
rådets direktiv om förhindrande av luftförorening från nya kommunala
avfallsförbränningsanläggningar (89/369/EEG) artikel 9 och i rådets direktiv om
minskning av luftförorening från befintliga kommunala avfallsanläggningar
(89/429/EEG) artikel 8 finns krav på att allmänheten skall få information om
resultaten av kontrollmätningar. Om ett krav på rapportering skall kunna ställas
på verksamhetsutövaren är det lämpligt att detta kommer till uttryck i
lagstiftningen. Detta skulle kunna ske genom ett bemyndigande till regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att ställa sådant krav då det
behövs för att implementera EG-regler.
4. I artikel 7 och 8 rådets direktiv 88/609/EEG, i artikel 8 rådets direktiv
89/369/EEG och i artikel 7 rådets direktiv 89/429/EEG finns krav på vilka beslut
den behöriga myndigheten skall fatta om fastställda gränsvärden överskrids. Om
ett direktivs gränsvärden införs i svensk rätt genom regeringsförordning eller
myndighetsföreskrifter kommer "behörig myndighets" beslut i detta fall rent
faktiskt att innebära ett beslut om undantag från förordningen eller
myndighetsföreskriften. Behörig myndighets möjlighet att fatta denna typ av
beslut bör komma till uttryck i lagstiftningen.
5. I artikel 7 i rådets direktiv om förorening genom utsläpp av vissa farliga
ämnen i gemenskapens vattenmiljö (76/464/EEG) föreskrivs att program skall
upprättas. I artikel 17 i rådets direktiv om rening av avloppsvatten från
tätbebyggelse (91/271/EEG) ställs krav på att ett program upprättas för
genomförande av direktivet. Det ligger nära till hands att Naturvårdsverket
upprättar dylika program. Detta bör dock klargöras genom att SNV ges i uppdrag
att upprätta sådant program.
6. I artikel 11 i rådets direktiv (76/464/EEG) krävs att den behöriga
myndigheten skall upprätta en förteckning över vissa utsläpp till vissa vatten.
Det faller sig naturligt att SNV upprättar denna förteckning. En sådan uppgift
bör klargöras genom att regeringen uppdrar åt Naturvårdsverket att fullgöra
denna uppgift.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan sagts hemställer Naturvårdsverket
att ändringar införs i miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen i enlighet med
bilagt förslag till författningsändringar.
att det klargörs vem som har ansvaret för förteckningar och program enligt vad
som anförs under punkt 5 och 6.

Mats Olsson

Kitty Victor
Förslag till författningsändringar

5 § 4 st miljöskyddslagen
Regeringen får i anledning av internationella förpliktelser som Sverige åtagit
sig meddela föreskrifter om
- skyddsåtgärder
- begränsningar av verksamhet
- utsläppsgränser
- kontroll
- rapportering
- försiktighetsmått i övrigt
För att uppfylla internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig får den
myndighet som regeringen bestämmer meddela sådana föreskrifter om föreskrifterna
inte går utöver vad som följer av förpliktelserna.

2 a § miljöskyddsförordningen
För att uppfylla förpliktelser som Sverige har åtagit sig får Statens
naturvårdsverk meddela föreskrifter om
- skyddsåtgärder
- begränsningar av verksamhet
- utsläppsgränser
- kontroll
- rapportering
- försiktighetsmått i övrigt
om föreskrifterna inte går utöver vad som följer av förpliktelserna.

14 a § hälsoskyddslagen
Regeringen får, i anledning av internationella förpliktelser som Sverige åtagit
sig, meddela föreskrifter om gränsvärden för högsta tillåtna halt i luften av
föroreningar i form av kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly.
För att uppfylla internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig får den
myndighet som regeringen bestämmer meddela sådana föreskrifter om föreskrifterna
inte går utöver vad som följer av förpliktelserna.

9 a § hälsoskyddsförordningen
För att uppfylla internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig får
Statens naturvårdsverk meddela föreskrifter om gränsvärden för högsta tillåtna
halt i luften av föroreningar i form av kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly
om föreskrifterna inte går utöver vad som följer av förpliktelserna.
Departementspromemorian (Ds 1995:9) Vissa ändringar i miljölagstiftningen till
följd av EU-medlemskapet

1 Inledning

Under hösten 1994 har ett stort antal ändringar i den svenska miljöreglerna
beslutats inför medlemskapet i EU. På några punkter behöver dock kompletteringar
göras. Statens naturvårdsverk har i en skrivelse till regeringen den 20
december 1994 (dnr. M94/5139/1) bl.a. lämnat förslag till ändringar i de
bestämmelser i miljöskyddslagen (1969:387) och hälsoskyddslagen (1982:1080) som
infördes med anledning av EES-avtalet. I denna promemoria föreslås vissa andra
lagändringar på grund av medlemskapet. Det gäller dels en ändring av reglerna om
omprövning av tillstånd till miljöfarlig verksamhet som komplettering till
naturvårdsverkets förslag, dels vissa bestämmelser för att säkerställa tillämp-
ningen av direkt gällande EG-förordningar på miljöområdet.

Förslagen till lagändringar framgår av avsnitt 4. Ändringarna bör träda i kraft
den 1 juli 1995.

2 Omprövningstid för tillstånd enligt miljöskydds-
lagen

Förslag: Bestämmelserna om omprövning av tillstånd i
miljöskyddslagen kompletteras, så att hänsyn tas
till EG:s om bestämmelser om obligatorisk
omprövning av tillstånden efter viss tid när det
gäller vissa vattenföroreningar.

Gällande EG-regler

Enligt rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för
grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen skall utsläpp av vissa
ämnen i grundvattnet förbjudas. För andra ämnen gäller krav på
tillståndsprövning enligt bestämmelserna i direktivet innan utsläpp får ske.
Enligt artikel 11 gäller att tillstånden skall meddelas för en begränsad
tidsperiod och att de skall omprövas minst vart fjärde år. Tillstånden kan
därvid förnyas, ändras eller upphävas.
I rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av
vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö finns en liknande bestämmelse om
tidsbegränsning av tillstånd i artikel 3.5. Enligt bestämmelsen krävs inte att
omprövning skall ske vart fjärde år. Det kravet finns dock i de dotterdirektiv
som närmare anger gränsvärden m.m. för de olika ämnena (artikel 3.2 i direktiv
82/176/EEG samt artikel 3.3 i direktiven 83/513/EEG, 84/156/EEG, 84/491/EEG och
86/280/EEG).
I förslaget till nytt direktiv om en integrerad miljöprövning (IPPC, integrated
pollution prevention and control) är utgångspunkten i artikel 12 en tioårig
omprövningsperiod för tillstånd till miljöfarlig verksamhet, men samtidigt anges
att andra perioder kan bestämmas genom särskild gemenskapslagstiftning. Beslut
om detta direktiv, som delvis kommer att ersätta direktiv 76/464/EEG, har ännu
inte fattats.

Ändrade regler om omprövning

Utsläpp i vatten av det slag som avses i direktiven utgör miljöfarlig verksamhet
och omfattas därför av miljöskyddslagens (1969:387) regelsystem. Ett tillstånd
till miljöfarlig verksamhet kan omprövas enligt 24 § miljöskyddslagen, varvid
gällande villkor kan upphävas eller ändras eller nya villkor meddelas. En sådan
omprövning kan enligt 24 § första stycket 1 ske efter tio år. Om vissa särskilda
villkor är uppfyllda, kan dock omprövning ske efter kortare tid enligt 24 §
första stycket 2-7. De nämnda EG-direktiven ingår i EES-avtalet. Vid den
prövning av behovet av lagstiftning som gjordes inför det avtalets
ikraftträdande ansåg regeringen (prop. 1992/93:60 s. 12) att det då inte fanns
skäl att införa regler om ändrade tider för omprövning av tillstånd till
miljöfarlig verksamhet. Bl.a. hänvisades till att frågan ingick i
miljöskyddskommitténs uppdrag att utarbeta ett förslag till miljöbalk.
I miljöskyddskommitténs förslag till miljöbalk (SOU 1993:27) föreslogs att
omprövning av ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet skulle kunna ske "när
tio år eller den kortare tid som följer av följer av Sveriges internationella
förpliktelser har förflutit från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft". I
den sedermera återkallade propositionen 1994/95:10 med förslag till miljöbalk
fanns en motsvarande bestämmelse i 13 kap. 31 §. Arbetet med en miljöbalk
fortsätter nu i Miljöbalksutredningen, som fått nya direktiv (Dir. 1994:134).
Att miljöskyddslagens regler om omprövning på den aktuella punkten strider mot
bestämmelserna i de ovan nämnda EG-direktiven har i EES-sammmanhang påpekats av
EFTA:s övervakningsmyndighet och ifrågasätts inte heller i proposition
1992/93:60. Det fortsatta arbetet med miljöbalken medför att en balk kan träda i
kraft tidigast år 1997. Mot den bakgrunden bör det nya förslaget till miljöbalk
inte avvaktas när det gäller omprövningstiden utan 24 § första stycket 1 miljös-
kyddslagen ändras nu. Ändringen bör utformas enligt förslaget i prop.
1994/95:10.
Den nya regeln bör gälla även vid omprövning av tillstånd som meddelats före
ikraftträdandet. Den kortare omprövningstiden gäller bara i förhållande till
sådana villkor i tillstånden som avser utsläpp av de ämnen särskilt regleras
genom de nämnda direktiven. I vilka fall bestämmelsen är tillämplig bör framgå
av en förordning eller av myndighetsföreskrifter.
3 Förordningar på kemikalie- och avfallsområdet

Förslag: Bemyndiganden för regeringen eller en myndighet
att meddela föreskrifter som kompletterar EG:s
förordningar om kemiska produkter och avfallstransporter
tas in i lagen (1985:426) om kemiska produkter
respektive renhållningslagen (1979:596). Myndigheternas
tillsyn skall även avse kraven i EG-förordningarna.

EG:s miljöregler är i allmänhet utformade som direktiv. På kemikalie- och av-
fallsområdet finns dock några EG-förordningar. Förordningsformen väljs ofta för
regler som avser export till och import från tredje land. EG-reglerna om export
och import av vissa farliga kemikalier, om ozonnedbrytande ämnen och om
avfallstransporter finns därför i förordningar. Det gemensamma programmet för
utvärdering av existerande kemikalier styrs också genom en förordning.
Sedan Sverige blivit medlem i EU gäller EG-förordningarna direkt enligt 2 §
lagen (1994:1500) med anledning av Sveries anslutning till Europeiska unionen
och behöver inte överföras till det svenska regelsystemet. Däremot ställs det i
förordningarna bl.a. krav på att medlemsstaterna skall säkerställa att de
åligganden fullgörs som gäller för enskilda enligt förordningarna. Detta kräver
vissa lagändringar.
En närmare redogörelse för innehållet i förordningarna och för konsekvenserna
för den svenska lagstiftningen lämnas i följande avsnitt. Där behandlas också de
straffbestämmelser i kemikalielagstiftningen som behöver ändras, så att de även
omfattar överträdelser av EG-förordningarna. Det finns dock skäl att
inledningsvis ta upp några andra frågeställningar som är gemensamma för
förordningarna.
EG-förordningarna innehåller bindande regler som delvis ersätter den svenska
lagstiftningen. Det finns dock ofta ett behov av nationella regler för att fylla
ut EG:s bestämmelser, eftersom dessa ofta inte i detalj reglerar t.ex. hur
tillämpningen hos de ansvariga myndigheterna skall gå till. Ett allmänt bemyndi-
gande att meddela de föreskrifter som behövs med anledning av Sveriges
internationella förpliktelser på kemikalieområdet bör därför tas in i lagen
(1985:426) om kemiska produkter som en ny 4 a §. Med hänsyn till EG-reglerna om
avfallstransporter bör en motsvarande bestämmelse som rör sådana transporter tas
in i 1 § renhållningslagen (1979:596). Genom dessa regler klargörs regeringens
befogenheter på dessa områden samtidigt som det erinras om att det utöver den
svenska lagstiftningen finns direkt verkande EG-regler.
De behöriga myndigheterna måste kunna utöva tillsyn för säkerställa att
enskilda fullgör de skyldigheter som gäller enligt EG-förordningarna. En sådan
utökad tillsynsbefogenhet måste regleras i lag. Lämpligen bör 14 § lagen LKP
kompletteras med ett nytt stycke, av vilket framgår att bestämmelserna om
tillsyn i lagen i den utsträckning regeringen bestämmer även gäller efter-
levnaden av de skyldigheter som följer av direkt verkande EG-regler. Regeringen
kan sedan i förordningen
(1985:835) om kemiska produkter ange de EG-förordningar för vilka ett till-
synsansvar skall gälla.

3.1 Export och import av kemikalier

Förslag: EG-förordningen om export och import av vissa
kemi-kalier innehåller regler om anmälningsskyldighet före
export samt vissa krav på uppgiftslämnande och märkning.
Underlåtenhet att lämna uppgifter eller lämnande av
felaktiga uppgifter skall leda till straffansvar enligt
LKP.

Gällande EG-regler

Genom rådets förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och
import av vissa farliga kemikalier införs i gemenskapen det internationella s.k.
PIC-systemet (Prior Informed Consent), som främst har till syfte att säkerställa
att utvecklingsländerna på förhand får möjlighet att ta ställning till om import
av vissa särskilt farliga kemikalier skall godtas. Enligt artikel 4 i
förordningen gäller bl.a. att exportören skall anmäla till den ansvariga
myndigheten i medlemsstaten när en kemikalie som omfattas av förordningen första
gången skall exporteras till ett visst tredje land. Myndigheten ombesörjer
anmälan till mottagarlandet och underrättar kommissionen om den planerade
exporten. Vid därpå följande export av kemikalien till samma tredje land skall
exportören hänvisa till ett referensnummer som erhållls från kommissionen.
Kommissionen skall publicera uppgifter om vilka restriktioner som gäller i
förhållande till olika länder vid export av kemikalierna. Exportlandets regler
om klassificering och märkning av kemiska produkter skall enligt artikel 7
tillämpas även vid export av kemikalier som omfattas av förordningen.
Medlemsstaterna skall utse behöriga myndigheter som svarar för tillämpningen av
reglerna (artikel 3) och besluta om lämpliga rättsliga eller administrativa
åtgärder vid överträdelser av förordningens bestämmelser (artikel 6).
Bilagorna till förordningen har ändrats och uppdaterats två gånger genom
kommissionenens förordning (EG) nr 41/94 av den 1 januari 1994 om ändring av
bilaga 2 till rådets förordning (EEG) nr 2455/92 om export och import av vissa
farliga kemikalier samt genom rådets förordning (EG) nr 3135/94 av den 15
december 1994 om ändring av bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 2455/92 om
export och import av vissa farliga kemikalier.

Förhållandet till svensk lagstiftning

Förordningen nr 2455/92 ingår i EES-avtalet och har därför redan föranlett
ändringar i de svenska reglerna (jfr. prop. 1993/94:203 s. 289). Genom ett
särskilt regeringsbeslut har Kemikalieinspektionen utsetts till ansvarig
myndighet vid tillämpningen av förordningen. Kemikalieinspektionen och
Sprängämnesinspektionen har fått ett utvidgat bemyndigande i 25 § andra stycket
förordningen (1985:835) om kemiska produkter att meddela föreskrifter vid export
av kemikalier.
Kemikalieinspektionen har på grund av EES-avtalet inkorporerat EG-förordningen
i sina föreskrifter (KIFS 1994:7). Sedan Sverige blivit medlem i EU gäller dock
EG-förordningen direkt. Bemyndigandet i 25 § förordningen om kemiska produkter
hänvisar nu bara till EES-avtalet. Hänvisningen bör ändras till att avse
medlemskapet.
Brott mot föreskrifter om uppgiftslämnande som begås med uppsåt eller av
oaktsamhet straffas enligt 20 § första stycket LKP med böter eller fängelse i
högst ett år. I andra stycket sägs att ansvar inte utdöms i ringa fall. Enligt
21 § LKP kan
bötesstraff utdömas om någon med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig
uppgift om förhållande av betydelse i ansökan eller annan handling som avges
enligt lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen.
Dessa regler om straffansvar bör kompletteras. Underlåtenhet att lämna en
anmälan enligt förordningen bör kunna leda till straff under samma
förutsättningar som gäller vid överträdelse av de nationella reglerna. Att lämna
oriktig uppgift bör också kunna föranleda straffansvar i de fall
uppgiftslämnandet regleras direkt genom EG-förordningen.

3.2 Risker med existerande ämnen

Förslag: För att säkerställa att uppgifter lämnas enligt
enligt rådets förordning om utvärdering och kontroll av
risker med existerande ämnen införs straffansvar enligt
LKP vid underlåtenhet att lämna uppgifter eller om
felaktiga uppgifter lämnas. När uppgifter skall lämnas är i
vissa fall oklart enligt EG-förordningen av skäl som hänför
sig till tidpunkten för Sveriges anslutning till EU.
Kemika-lielagstiftningen kompletteras därför i detta
avseende.

Gällande EG-regler

Rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om utvärdering och
kontroll av risker med existerande ämnen ställer krav på att tillverkare och
importörer av ämnen som finns med i den s.k. EINECS-förteckningen (European
Inventory of Existing Commercial Substances) skall lämna vissa uppgifter direkt
till kommissionen. Uppgifterna gäller importerade eller tillverkade mängder över
tio ton, klassificering enligt EG:s regler och användningsområden. För ämnen som
tillverkas eller importeras i mer än 1 000 ton per år krävs kompletterande data
om ämnenas farliga egenskaper. På grundval av de uppgifter som erhålls skall
kommissionen göra upp en förteckning över prioriterade ämnen, som i första hand
behöver undersökas med avseende på farliga egenskaper. För varje prioriterat
ämne skall en bestämd medlemsstat utses, som svarar för utvärderingen av de
uppgifter som erhållits och vid behov lämnar förslag till åtgärder.
Riskbedömningen och behovet av åtgärder diskuteras i en särskild kommitté.
Åtgärderna kan t.ex. bestå i att kommissionen lägger fram förslag till ändringar
i och tillägg till direktiv som begränsar användningen av farliga ämnen, främst
direktiv 76/769/EEG. Medlemsstaterna skall utse behöriga myndigheter som svarar
för tillämpningen av reglerna och besluta om lämpliga rättsliga eller admini-
strativa åtgärder för att säkerställa att rapporteringsskyldigheten följs.
Regler om hur riskbedömningen skall utföras av den medlemsstat som fungerar som
rapportör för ett visst ämne finns i kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 om
principer för bedömningen av risker för människor och miljö med existerande
ämnen i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 793/93.

Förhållandet till svensk lagstiftning

Riskbedömning av kemiska produkter regleras i Sverige i LKP. Bestämmelser om
skyldighet att lämna uppgifter finns i 8 - 10 §§ lagen. I förordningen om
kemiska produkter finns regler i 12 - 15 a §§ om uppgiftslämnande till pro-
duktregistret. Kompletterande bestämmelser meddelas av Kemikalieinspektionen.
EG-förordningen ålägger medlemsstaterna att dels utse en eller flera behöriga
myndigheter som som skall delta i genomförandet av förordningen i samarbete med
kommissionen, dels besluta om åtgärder i anledning av överträdelser av rapporte-
ringskraven. Den behöriga myndigheten har inte några uppgifter när det gäller
förhållandet till de enskilda uppgiftslämnarna. Dessas uppgiftsskyldighet gäller
direkt i förhållande till kommissionen. Däremot sägs i EG-förordningen att
medlemsstaterna får kräva att samma uppgifter som lämnas till kommissionen skall
lämnas till den nationella myndigheten.
De kompletterande nationella regler som behövs för tillämpningen av EG-för-
ordningen i Sverige bör tas in i lagstiftningen om kemiska produkter.
Kemikalieinspektionen bör i Sverige fullgöra de uppgifter som ankommer på den
ansvariga myndigheten enligt EG-förordningen. För att säkerställa att uppgifter
lämnas till kommissionen enligt EG-förordningen bör straffbestämmelserna i 20
och 21 §§ LKP kompletteras på samma sätt föreslagits ovan i fråga om för-
ordningen om export och import av vissa farliga kemikalier. Bestämmelser om
tillsyn och andra kompletterande bestämmelser kan meddelas med stöd av de
bemyndiganden föreslagits ovan.
Det finns ett särskilt övergångsproblem vid tillämpningen av EG-förordningen.
Enligt artikel 3 skall uppgifter lämnas tolv månader och i vissa fall 24 månader
efter förordningens ikraftträdande. Tolvmånadersperioden löpte ut den 4 juni
1994 och hade således redan löpt ut när Sverige blev medlem i EU. När EG-förord-
ningen togs med i EES-avtalet under hösten 1994 innehöll avtalet en
övergångsregel som innebär att 2 4-månadersperioden skall tillämpas för samtliga
uppgifter när det gäller EFTA-staternas uppgiftslämnande (jfr. prop. 1994/95:90,
bilaga 2). Detta medför att samtliga uppgifter skall lämnas senast den 4 juni
1995 enligt EES-avtalet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte med i Sveriges
anslutningsavtal med EU. Det finns därför ett behov av en komplette-rande svensk
bestämmelse som fastslår när uppgifterna skall lämnas. En sådan bestämmelse kan
meddelas av regeringen eller den ansvariga myndigheten med stöd av det
föreslagna bemyndigandet i 4 a § LKP. Med hänsyn till att den nu aktuella
lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995 bör i en sådan regel anges
att de ifrågavarande upp-gifterna skall lämnas senast den 1 augusti 1995.

3.3 Ämnen som bryter ned ozonskiktet

Förslag: Rådets förordning nr 3093/94 om ämnen som bryter
ned ozonskiktet ersätter delvis de nuvarande svenska
reglerna. EG-förordningen kompletteras därför med regler i
LKP om sanktioner vid överträdelser. Ytterligare be-
stämmelser om tillämpningen samt om tillsyn meddelas av
regeringen eller en myndighet.

Gällande EG-regler

Gemenskapens avvecklingsplan beträffande ozonnedbrytande ämnen regleras i en
helt ny förordning, rådets förordning (EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om
ämnen som bryter ned ozonskiktet, som ersätter den äldre förordningen (EEG) nr
594/91. Förordningen trädde i kraft den 23 december 1994. För vissa bestämmelser
gäller att ikraftträdandet infaller fyra eller sex månader därefter. EG-för-
ordningen anknyter till den globala överenskommelsen i det s.k. Montrealproto-
kollet, men innehåller en snabbare avvecklingsplan för vissa ämnen. De ämnen som
regleras är desamma som i Montrealprotokollet, dvs. CFC, haloner, koltetraklo-
rid, 1,1,1-trikloretan, metylbromid, HBFC och HCFC (artikel 1).
Utom i fråga om HCFC gäller enligt artikel 3 och 4 att varje producent är
skyldig att tillse att framställning, utsläppande på marknaden och användning
för eget bruk av ämnena upphör vid angivna tidpunkter. Kommissionen kan därefter
besluta om att vissa mängder av de kontrollerade ämnena skall tillåtas för s.k.
viktiga användningsområden, där alternativa produkter eller återvunna ämnen inte
finns tillgängliga, och utfärda licenser för dessa fall till användarna. I vissa
andra särskilt angivna fall kan också behöriga myndigheter i medlemsstaterna
medge undantag från förbuden.
Import av ämnena kräver en importlicens, som utfärdas av kommissionen (artikel
6). Importen avvecklas i samma takt som hanteringen inom gemenskapen. Från
länder som inte är parter i Monteralprotokollet är import i princip förbjuden.
För HCFC är avvecklingsplanen i stället utformad så att förbud successivt
införs för särskilt angivna användningsområden. Förbuden gäller utsläppande på
marknaden och för fri cirkulation samt import av utrustning tillverkad efter
ikraftträdandet (artikel 5).
Förordningen inehåller också vissa allmänna förpliktelser i artikel 14 och 15
att vidta åtgärder för att omhänderta ämnen som inte längre används och för att
förhindra läckage.
Producenter, importörer och exportörer av kontrollerade ämnen skall lämna
rapporter direkt till kommissionen enligt särskilda regler i artikel 17. Den
behöriga tillsynsmyndigheten i medlemsstaten skall bistå kommissionen när den
fullgör sina uppgifter enligt förordningen (artikel 18). Medlemsstaterna skall
besluta om straff vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen och de
nationella regler som anknyter till den (artikel 19).

Förhållandet till svensk lagstiftning

De svenska bestämmelserna om ozonnedbrytande ämnen finns i förordningen
(1988:716) om CFC och halon m.m, som utfärdats med stöd av LKP. Ett arbete med
att anpassa den svenska förordningen till EG-förordningen pågår inom
regeringskansliet. En sådan anpassning är nödvändig främst beroende på att vissa
frågor som nu regleras i den svenska förordningen också behandlas i EG-reglerna.
Det svenska regelsystemet kan därför begränsas i omfattning. Några stora
föränd-ringar i sak behöver inte göras på grund av EG-förordningen, som grundas
på artikel 130s i Romfördraget och därför innehåller minimiregler.
Det faktum att en stor del av kontrollen av ozonnedbrytande ämnen i framtiden
kommer att regleras direkt genom EG-förordningen och inte med stöd av LKP medför
dock ett behov av utökade tillsynsbefogenheter för ansvariga myndigheter och
sanktionsmöjligheter vid överträdelser av EG-förordningens regler.Dessutom finns
det ett allmänt behov av kompletterande svenska regler när det gäller
tillämpningen av EG-förordningen, bl.a. beträffande de svenska myndigheternas
tillämpning av bestämmelser om undantag från förbuden i EG-förordningen i vissa
fall. Sådana föreskrifter kan meddelas med stöd av de bemyndiganden som föreslås
i avsnitt 3. Regler om straff vid överträdelser av förpliktelserna i
förordningen bör tas in i LKP. Straffbestämmelserna bör bli tillämpliga vid
brott mot förbuden i förordningen och när uppgifter inte lämnas enligt
förordningens krav eller oriktiga uppgifter lämnas.

3.4 Avfallstransporter

Förslag: EG-förordningen om avfallstransporter ersätter
till stora delar de svenska reglerna i förordningen
(1992:918) om export och import av farligt avfall m.m.
Straffbestämmelserna i LKP görs tillämpliga på överträdelser
av reglerna i EG-förordningen. Dessutom kompletteras
renhållningslagen med ett bemyndigande för regeringen
eller en myndighet att meddela de föreskrifter som behövs
på grund av Sveriges internationella åtaganden på av-
fallsområdet.

Gällande EG-regler

I rådets förordning (EEG) nr 259 av den 1 februari 1993 om övervakning och
kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen finns
regler om anmälan och tillstånd vid avfallstransporter. Syftet med förordningen
är att skapa ett kontrollsystem för gränsöverskridande transporter av avfall.
Förordningen reglerar avfallstransporter såväl mellan medlemsländerna som från
och till EG i förhållande till tredje land. Förordningen är harmoniserad med
reglerna i Baselkonventionen 1989 om kontroll av gränsöverskridande transporter
av avfall avsett för återvinning och med OECD-rådets beslut 1992 om motsvarande
kontroll.
I förordningen indelas avfall i olika klasser efter samma mönster som finns i
OECD-beslutet, dvs. avfallet förs upp på grön, gul eller röd lista. Även förord-
ningens kontrollsystem bygger i allt väsentligt på OECD-beslutet. I förordningen
görs skillnad på avfall för bortskaffande och för återvinning. För avfall på den
gröna lista som är avsett för återvinning gäller begränsade kontrollåtgärder.
Den som avser att transportera avfall mellan medlemsländerna skall enligt
särskilda regler anmäla transporten till en behörig myndighet i
destinationslandet. Anmälan skall göras på en fastställd fraktsedel. För
flertalet transporter krävs tillstånd av destinationslandet, men för några
transporter räcker det med att inga invändningar görs eller kvarstår efter viss
tid. Även avsändarlandet och transitländer skall få en anmälan och får göra
invändningar mot transporten. I förordningen anges på vilka grunder
invändningar kan göras, t.ex. att den planerade transporten strider mot
nationella författningar om miljöskydd, allmän ordning osv., mot internationella
åtaganden eller, vid avfall för återvinning, att återvinningen inte kan anses
ekonomiskt eller miljömässigt försvarbar.
För avfall som skall bortskaffas får medlemsstaterna dessutom antingen
generellt eller i det enskilda fallet förbjuda transporter av avfall i syfte att
genomföra principerna om närhet, prioritering av återvinning och
självförsörjning. Undantag gäller dock för farligt avfall som uppkommer i så
liten mängd att det vore oekonomiskt att ta hand om det i avsändarlandet.
Export utanför gemenskapen av avfall för bortskaffande är förbjuden till andra
länder än de EFTA-länder som också är parter i Baselkonventionen. Export av
avfall för återvinning är förbjuden med undantag av export till länder som
omfattas av OECD-beslutet eller som är parter i Baselkonventionen eller med
vilka EG eller enskilda medlemsländer ingått avtal som är förenliga med
EG-lagstiftningen och Baselkonventionen och uppfyller kraven på en miljöriktig
hantering. Vid all export måste mottagarlandet samtycka till importen. Export är
vidare inte tillåten om det kan antas att avfallet inte kommer att hanteras på
ett miljövänligt sätt i landet. Liksom vid avfallstransporter mellan med-
lemsländerna finns vid export av avfall regler om anmälningsförfarande och
godkännande av transporter. All export av avfall till de s.k. ACP-staterna är
förbjuden. Även vid import av avfall till gemenskapen görs åtskillnad på avfall
för bortskaffande och för återvinning. Liknande regler som för export gäller vid
import både vad avser förbud mot import och vad avser anmälnings- och
tillståndsförfarande. Konventionen innehåller även regler om transit av
avfallstransporter genom medlemsstaterna.
Om en transport inte kan fullföljas på avsett sätt skall avsändarmyndigheten se
till att anmälaren återsänder avfallet till avsändaren. Vid illegala transporter
som anmälaren är ansvarig för skall avsändarmyndigheten inom viss tid se till
att avfallet återförs samt bortskaffas eller återvinns på ett miljömässigt
godtagbart sätt. Om mottagaren är ansvarig för en illegal transport åvilar
ansvaret destinationsmyndigheten. Om varken anmälaren eller mottagaren är
ansvarig för den illegala transporten skall de behöriga myndigheterna samarbeta
för att avfallet skall bortskaffas eller återvinnas. Alla transporter skall
vidare omfattas av en ekonomisk garanti eller försäkring som täcker
transportkostnaderna samt kostnaderna för bortforsling och återvinning.

Förhållandet till svensk lagstiftning

Den svenska lagstiftningen på området utgörs av förordningen (1992:918) om
import och export av farligt avfall m.m. Den bygger liksom EG:s regler på
Baselkonventionen. Förordningen reglerar därför i stora delar samma områden som
EG-förordningen. I regeringskansliet pågår ett arbete med att anpassa den
svenska förordningen till EG:s regler.
De svenska reglerna i förordningen om import och export m.m. bygger på bemyndi-
ganden att meddela föreskrifter om export och import i 1 § tredje stycket ren-
hållningslagen (1979:596) och på bemyndiganden i LKP, särskilt 11 §. När det
gäller straffbestämmelser hänvisas i 23 § förordningen till LKP och till
varusmugglingslagen. Statens naturvårdsverk är enligt 22 § tillsynsmyndighet och
behörig myndighet enligt vad som följer av Sveriges internationella åtaganden,
dvs. Baselkonventionen.EG-förordningen ålägger medlemsstaterna att vidta lämpli-
ga rättsliga åtgärder för att förbjuda och bestraffa illegala transporter. Vad
som avses med en illegal transport framgår av artikel 26 i förordningen. En be-
stämmelse om straffansvar vid illegal transport i förordningens mening bör tas
in i 20 § LKP.
Medlemsstaterna skall enligt EG-förordningen utse behörig myndighet att svara
för tillämpningen av förordningen. Statens naturvårdsverk bör utses till sådan
myndighet. Vidare skall ett kontaktorgan utses som skall svara för information
och vägledning. Naturvårdsverket bör svara även för denna uppgift. Verkets roll
bör framgå av den svenska förordningen. Naturvårdsverket bör också med stöd av
det föreslagna tillägget till 14 § LKP ges tillsynsbefogenheter när det gäller
efterlevnaden av EG-förordningen.
De svenska föreskrifter som behövs för att komplettera EG-förordningen kan med-
delas med stöd av de föreslagna bemyndigandena i 4 a § LKP och 1 § renhållnings-
lagen.

Departementspromemorians lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs att 24 § miljöskyddslagen (1969:387) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §[1]
Koncessionsnämnden får, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande
villkor för en miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor för den
1. när tio år förflutit 1. när tio år eller den
från det att kortare tid som följer
tillståndsbeslutet vann av Sveriges in-
laga kraft, ternationella för-
pliktelser har
förflutit från det att
tillståndsbeslutet vann
laga kraft,

2. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom
att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet och ett förbud
framstår som en alltför ingripande åtgärd,
3. när villkor som gäller för verksamheten åsidosatts på ett sätt som varit av
mer än ringa betydelse,
4. om det genom verksamheten uppkommit någon
olägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framstår
som en alltför ingripande åtgärd,
5. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
6. om en från miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av
någon ny process eller reningsteknik,
7. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning av förore-
ning eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för
att kontrollera verksamheten.
I fall som avses i första stycket 4 får koncessionsnämnden också besluta om
andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för fram-
tiden.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1988:924.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:426) om kemiska produkter

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §
Regeringen eller den
myndighet som rege-
ringen bestämmer får
meddela de föreskrifter
som behövs till följd av
Sveriges interna-
tionella åtaganden om
hantering, export och
import av kemiska pro-
dukter.

14 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer.
Vad som sägs i första
stycket skall i den
utsträckning regeringen
föreskriver även avse
tillsyn över efter-
levnaden av direkt
tillämpliga för-
pliktelser i rättsakter
som antagits av
Europeiska gemenska-
perna.

20 §[1]

Den som i fråga om kemiska produkter eller varor som avses i 1 § andra stycket
1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 §,

2. med uppsåt eller av 2. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot oaktsamhet bryter mot
föreskrift, villkor föreskrift, villkor
eller förbud som med- eller förbud som med-
delats med stöd av delats med stöd av
5--13 §§ eller 5--13 §§,

3. med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §,

4. med uppsåt eller av
oaktsamhet underlåter
att lämna uppgifter
enligt rådets förordning
(EEG) nr 793/93 av den
23 mars 1993 om
utvärdering och kon-
troll av risker med
existerande ämnen eller
enligt rådets förordning
(EEG) nr 2455/92 av
den 23 juli 1992 om
export och import av
vissa farliga
kemi-kalier,
5. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot
förbud eller underlåter
att lämna uppgifter
enligt rådets förord-
ning (EG) nr 3093/94
av den 15 december
1994 om ämnen som
bryter ned ozonskiktet
eller
6. med uppsåt eller av
oaktsamhet trans-
porterar avfall i
strid mot rådets förord-
ning (EEG) nr 259/93
av den 1 februari 1993
om övervakning och kon-
troll av avfallstrans-
porter inom, till och
från Europeiska gemen-
skapen,
döms till böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

21 §
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av
betydelse i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller
föreskrift som meddelats med stöd av lagen döms till böter.
Detsamma gäller i fråga
om uppgifter som lämnas
enligt de rättsakter
som avses i 20 § första
stycket 4 och 5.

_________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1990:239.
3 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)

Härigenom föreskrivs att 1 § renhållningslagen (1979:596) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §[1]
Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör från
hushåll och därmed jämförligt avfall.
Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slutligt
omhändertagande.

Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som rege- myndighet som rege-
ringen bestämmer får ringen bestämmer får
föreskriva att hushåll- föreskriva att hushåll-
savfall och annat savfall och annat
avfall får införas till avfall får införas till
eller utföras ur riket eller utföras ur riket
endast efter särskilt endast efter särskilt
tillstånd. tillstånd och meddela
de föreskrifter i övrigt
som behövs till följd av
Sveriges internatio-
nella åtaganden om
begränsningar i fråga om
avfalls- transporter.

Med fastighetsinnehavare avses i lagen den som äger fastigheten eller den som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:115) skall anses som fastig-
hetsägare.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:1619.
Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1995:9)
Vissa ändringar i miljölagstiftningen till följd av EU-medlemskapet samt hem-
ställan från Statens naturvårdsverk om vissa författningsändringar

1 Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian och hemställan avgetts av Riksdagens
ombudsmän (JO), Riksåklagaren, Kommerskollegium, Statens naturvårdsverk,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen
i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Stockholms kommun, Malmö kommun, Sundsvalls
kommun, Grossistförbundet Svensk Handel samt Sveriges Industriförbund.
Kemikalieinspektionen, Uppsala kommun, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas
Riksförbund, Kemikontoret och Greenpeace har avstått från att yttra sig.
Anders Bengtsson, Länsstyrelsen i Malmöhus län, har inkommit med synpunkter på
remissen.

2 Allmänna synpunkter

Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i
Jämtlands län, Malmö kommun och Sundsvalls kommun tillstyrker förslagen eller
lämnar dessa utan invändningar.
Kommerskollegium lämnar förslagen utan invändningar men framhåller vikten av
att Sverige som ett litet och konkurrensutsatt land eftersträvar breda
internationella lösningar på miljöproblemen där så är möjligt. Hänsyn måste tas
till konkurrensförutsättningarna för svensk produktion. En svensk ambition måste
vara att skynda på en skärpning av EU:s miljölagstiftning. Kollegiet pekar på
möjligheten att använda frivilliga system som ett alternativ till nationell
särlagstiftning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker förslagen i departementspro-
memorian och lämnar övriga förslag utan erinran.
Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker förslagen men framhåller att sådana
lagar och förordningar som direkt hävisar till EG-förordningar eller direktiv
bör ha dessa som en bilaga till författningstexten.
Stockholms kommun anmärker att remisstiden varit för kort för en normal
beredning av ärendet inom kommunen. Aktuella EG-förordningar och direktiv borde
ha bifogats remissen. Föreslagna författningsändringar tillstyrks förutom
ändringsförslaget till 24 § miljöskyddslagen vilket avstyrks. Stockholms kommun
anför vidare bl.a. att även andra rättsakter än nu aktuella saknar godtagbar
implementering, sannolikt beroende på att införandet inte remitterats till
berörda organ. Således anger artikel 6 i rådets direktiv 85/337/EEG att
medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa
att de myndigheter som på grund av sitt särskilda miljöansvar kan antas bli
berörda av ett projekt ges möjlighet att yttra sig över en ansökan om tillstånd
till exempelvis infrastrukturprojekt. Trots att miljö- och hälsoskyddsnämnden
har tillsynsansvaret enligt miljöskyddslagen finns ingen formell rätt för
nämnden att yttra sig över större vägprojekt.
Grossistförbundet Svensk Handel tillstyrker de föreslagna ändringarna och
framhåller att det är viktigt att de spelregler som styr miljöarbetet i Sverige
är tydliga och ändamålsenliga.

3 Frågan om bemyndigande i miljöskyddslagen och hälso-
skyddslagen

Koncessionsnämnden för miljöskydd avstyrker Naturvårdsverkets förslag under
punkt 1 men biträder förslaget under punkt 2 på det sättet att 5 § fjärde
stycket miljöskyddslagen ändras redakionellt till att avse Sveriges anslutning
till EU. Enligt Koncessionsnämndens mening möter en utvidgning av
föreskriftsrätten starka principiella betänkligheter - och detta oavsett om
föreskriftsrätten anförtros regeringen eller Naturvårdsverket. En sådan
föreskriftsrätt synes enligt Naturvårdsverkets förslag kunna utnyttjas utan
någon annan begränsning än att frågan omfattas av ett EG-direktiv eller någon
annan internationell förpliktelse. Detta står i dålig överensstämmelse med
regeringsformens föreskrifter om normgivning (Jfr också Lagrådets kritik mot att
vissa bemydniganden i miljöbalkpropositionen var alltför vidsträckta, prop
1994/95:10, bilaga 13 s. 4). Föreskriftsrätten bör grundas på vissa i lag
angivna kriterier, t.ex. av det slag som föreslogs av Miljöksyddskommittén i 4
kap. förslaget till miljöbalk (SOU 1993:27).
Koncessionsnämnden föreslår en lagändring i 43 a § miljöskyddslagen. I samband
med att 5 § fjärde stycket miljöskyddslagen infördes straffbelade man genom en
ändring av 45 § bl.a. åsidosättande av föreskrifter som meddelats med stöd av
förstnämnda stadgande. Överträdelser av sådana föreskrifter bör också kunna vara
föremål för ingripanden av tillsynsmyndigheten enligt miljöskyddslagen. Därför
bör 43 a § ändras så att även föreskrifter av nu förevarande slag omfattas av
tillsynsbestämmelserna. Dessutom bör möjligheten att förordna om rättelse enligt
41 a § omfatta överträdelser av sådana föreskrifter, liksom för övrigt av
föreskrifter enligt 8 a § andra stycket. Bland hänvisningarna till
tillsynsparagraferna i 43 a § bör alltså även ingå 41 a §.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller bl.a. följande. I 13 kap. 10 §
miljöbalkspropositionen (1994/95:10) intogs en bestämmelse om bemyndigande för
regeringen att utfärda vissa generella föreskrifter till skydd för miljön. I
bestämmelsen fanns även en möjlighet för regeringen att, om det förelåg
särskilda skäl, bemyndiga en myndighet att meddela föreskrifter. Lagrummet var
avsett att användas för att genom förordning införliva rättsakter från EU.
Miljöbalkspropositionen har återtagits för överarbetning i delar som inte i
första hand berör den av Naturvårdsverket uppmärksammade problematiken. En ny
miljöbalk kan väntas träda i kraft först under 1997. Länsstyrelsen anser att en
bestämmelse motsvarande den i 13 kap. 10 § propositionen redan nu bör kunna
införas. länsstyrelsen har ingen erinran mot att Naturvårdsverket i det
sammanhanget ges ett myndighetsbemyndigande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar uppfattningen att det är viktigt
att det finns klara och entydiga bestämmelser huruvida Naturvårdsverket kan
meddela föreskrifter om strängare krav än de som finns i EU:s s.k.
minimidirektiv. Till grund för sådana föreskrifter från Naturvårdsverket bör
ligga ett beslut från regeringen som reglerar i vilka delar av ett visst
direktiv som naturvårdsverket kan utfärda mera långt gående förskrifter.
Sveriges Industriförbund förespråkar i första hand att ändringarna inskränks
till de språkliga justeringar som direkt föranleds av att Sverige numera är
medlem i EU. Andra och mer omfattande ändringar bör anstå i avvaktan på
miljöbalksutredningens förslag. Om det ändå övervägs att göra mer omfattande
ändringar och att införa en sådan "två-stegsraket" som förspråkas av
Naturvårdsverket vari det uttryckligen görs skillnad mellan föreskrifter på
"miniminivå" och föreskrifter som innebär strängare krav, vill förbundet betona
vikten av rättstrygghet för innehavare av tillstånd enligt miljöskyddslagen.
Industriförbundet accepterar att föreskrifter som är nödvändiga för att uppfylla
förpliktelser som följer av EU-medlemskapet ges företräde framför individuella
tillstånd. Däremot bör inte komma ifråga att ge föreskrifter som går längre än
vad som är nödvändigt för att uppfylla medlemskapets förpliktelser, företräde
framför tillstånd meddelade enligt miljöskyddslagen. Rätten att utfärda
föreskrifter som går längre än minimikraven bör förbehållas regeringen.

4 Omprövning av tillstånd

Statens naturvårdsverk tillstyrker i stort de förslag till lagändringar med
anledning av EU-medlemskapet, som görs i promemorian. I frågan om ändrade regler
för omprövning enligt miljöskyddslagen vill dock Naturvårdsverket fästa
uppmärksamhet på följande. Tillstånd enligt ML ges normalt inte till utsläpp i
sig. Enligt 24 § ML är det inte heller tillståndet utan villkoren som ör föremål
för omprövning. Viss tveksamhet kan därför råda om den nu föreslagna ändringen
formellt sett uppfyller direktivens krav på tidsbegränsade tillstånd som, kan
förnyas, ändras eller upphävas.
Koncessionsnämnden för miljöskydd framhåller att man i miljöskydds-lagen
skiljer mellan tillstånd och villkor för tillstånd. Ett tillstånd gäller i
princip för all framtid (22 §) medan villkor för tillstånd kan omprövas under
ivssa förutsättningar som anges i 24-28 §§. I den remitterade promemorian
skiljer man inte mellan omprövningstid för tillstånd och för villkor enligt
mljöskyddslagen. I motiven talas genomgående om omprövning av tilstånd utom i
näst sista meningen på sid 2 som talar om villkor i tillstånden - medan
förslaget till ändring i 24 § miljöskyddslagen avser omprövning av villkor.
Detta skapar osäkerhet om vad som egentligen avses. Koncessonsnämnden utgår från
att det är fråga om tidpunkterna för villkorsprövning. Motivtexten bör anpassas
så att detta tydligare framgår. Skulle man däremot avse en omprövning av själva
tillståndet måste den lagtekniska lösningen bli en annan.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget men framhåller
att samlade omprövningar omfattande all typ av miljöpåverkan bör eftersträvas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller vikten av en funktionell
vattenplanering. Omprövningskraven bör därför knytas till både EU-krav och
inhemsk vattenplanering.
Stockholms kommun framhåller att den föreslagna ändringen i 24 § miljöskyddsla-
gen inte tillgodoser ändringsbehovet enligt rådets direktiv 80/68/EEG artikel
11. Den föreslagna "minimalistiska" regleringen innebär nackdelar ut kontroll-
och tillsynssynpunkt. Utgångspunkten bör därför vara att hela tillståndet ska
vara tidsbegränsat och formellt upphöra efter en fyraårsperiod.

5 Export och import av kemikalier

Riksdagens ombudsmän (JO), tillstyrker förslaget med följande tillägg. I
motivuttalandena till den föreslagna ändringen av 20 § första stycket 4 lagen om
kemiska produkter framhålls bl.a. att underlåtenhet att anmäla export skall
vara straffbart. I den föreslagna lydelsen av lagtexten anges det straffbara som
underlåtenhet att lämna uppgifter enligt särskilt angivna EG-förordningar.
Underlåtenhet att göra anmälan har därmed inte straffsanktionerats. Bestämmelsen
bör kompletteras i detta hänseende. JO framhåller också att den av
Naturvårdsverket föreslagna ändringen av 9 a § häsloskyddsförordningen torde
avse 9 b § i förordningen. Detta förhållande påpekas också av Stockholms kommun
och Malmö kommun.
Statens naturvårdsverk tillstyrker förslaget men framhåller att de materiella
reglerna om tillämpliga bedömningsgrunder vid export och import av farligt
avfall i förordningen om export och import av farligt avfall inte ersätts av
EG-förordningen om avfallstransporter. Vissa slag av avfall bör dessutom
regleras strängare än vad som föreskrivs i nämnda EG-förordning.

6 Risker med existerande ämnen

Riksåklagaren tillstyrker förslaget men framhåller beträffande det
övergångsproblem som nämns i promemorian avseende uppgiftslämnande enligt rådets
förordning (EEG) nr 793/93 om utvärdering och kontroll av risker med existerande
ämnen att det vore önskvärt om uppgifterna kunde lämnas förslagsvis den 1
oktober. Detta med hänsyn till att underlåtenhet att lämna uppgiftena kan
föranleda straffansvar.
7 Ämnen som bryter ner ozonskiktet

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar bedömningarna i promemorian men
tillägger följande. Föreslagen lydelse av lagen om kemiska produkter 20 § första
stycket 5 bör på något sätt textmässigt även vara knuten till CFC-förordningen.
Ifråga om den föreslagna lydelsen av 21 § lagen om kemiska produkter bör
övervägas om inte "4 och 5" bör bytas mot "4, 5 och 6".
Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs[1] i fråga om miljöskyddslagen (1969:387)[2]
dels att 5, 22, 24, 43 a och 45 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §[3]
Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de
skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de
försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller
avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter
det att verksamheten har upphört.
Omfattningen av åligganden enligt första stycket bedöms med utgångspunkt i vad
som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med
beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.
Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å ena
sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av
störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för
skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer
i fråga.

Regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer
meddelar de
föreskrifter angående
skyddsåtgärder,
begränsningar och
försiktighetsmått i
övrigt som på grund av
Sveriges av riksdagen
godkända åtaganden
enligt avtalet om
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet inte
får åsidosättas.

5 a §
Regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer får
i fråga om miljöfarlig
verksamhet meddela
föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som
inte får åsidosättas på
grund av Sveriges
medlemskap i
Europeiska unionen.
Om det behövs, får
regeringen meddela
föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som går
utöver vad som följer
av medlemskapet.

22 §[4]
Den som fått tillstånd Den som fått tillstånd
enligt denna lag till enligt denna lag till
miljöfarlig verksamhet miljöfarlig verksamhet
kan inte på grund av kan inte på grund av
bestämmelse i lagen bestämmelse i lagen
eller i häl- eller i häl-
soskyddslagen soskyddslagen
(1982:1080) eller i (1982:1080) eller i
renhållningslagen renhållningslagen
(1979:596) åläggas att (1979:596) åläggas att
upphöra med verk- upphöra med verk-
samheten eller att med samheten eller att med
avseende på denna vidta avseende på denna vidta
försiktighetsmått utöver försiktighetsmått utöver
vad som anges i till- vad som anges i till-
ståndsbeslutet, om inte ståndsbeslutet, om inte
annat följer av 23-25 §§, annat följer av 23-25 §§,
29 § andra stycket 29 § andra stycket
eller 40 § andra eller 40 § andra
stycket eller av stycket eller av sådana
föreskrifter som med- föreskrifter som
delats med stöd av 5 § meddelats med stöd av 5
sista stycket. a § första stycket.

24 §
Koncessionsnämnden får, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande
villkor för en miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor för den

1. när tio år förflutit 1. när tio år har
från det att förflutit från det att
tillståndsbeslutet vann tillståndsbeslutet vann
laga kraft, laga kraft eller den
kortare tid som
regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer
föreskriver på grund av
vad som följer av
Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen,

2. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom
att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet och ett förbud
framstår som en alltför ingripande åtgärd,
3. när villkor som gäller för verksamheten åsidosatts på ett sätt som varit av
mer än ringa betydelse,
4. om det genom verksamheten uppkommit någon
olägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framstår
som en alltför ingripande åtgärd,
5. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
6. om en från miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av
någon ny process eller reningsteknik,
7. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning av förore-
ning eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för
att kontrollera verksamheten.
I fall som avses i första stycket 4 får koncessionsnämnden också besluta om
andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för fram-
tiden.

43 a §
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
38-40, 42 och 43 §§ 38-40, 41 a, 42 och 43 §§
gäller också i fråga om gäller också i fråga om
sådan verksamhet som sådan verksamhet som
omfattas av omfattas av
föreskrifter enligt föreskrifter enligt
8 a § andra stycket. 5 a § och 8 a § andra
stycket.
45 §[5]
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller
åsidosätter sådana bestämmelser som har meddelats med stöd av 2 § tredje
stycket,
2. underlåter att iakttaga föreskrift som regeringen har meddelat med stöd av
10 §,
3. åsidosätter beslut, 3. åsidosätter beslut,
villkor eller andra villkor eller andra
föreskrifter som föreskrifter som
meddelats med stöd av 5 § meddelats med stöd av 5
sista stycket, 8 a a §, 8 a § andra
andra stycket, 18 § stycket, 18 § första
första stycket, 19-21 §, stycket, 19-21 §§, 21 a §
21 a § andra stycket, andra stycket, 24 §, 25
24 §, 25 §, 27 §, 29 § §, 27 §, 29 § andra
andra stycket, 38 a §, stycket, 38 a §, 38 b §
38 b § andra stycket andra stycket eller
eller 41 §, 41 §,

4. underlåter att iaktta föreläggande som har meddelats med stöd av 43 § första
stycket eller andra stycket första meningen,
5. i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller enligt
föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar veder-börande myndighet
oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydelse för prövning av en fråga
om tillstånd eller för tillsynen, döms, om gärningen inte är ringa, till böter
eller fängelse i högst två år. Har brottet begåtts med uppsåt och avsett
förpliktelse av väsentlig betydelse från miljösynpunkt, döms till fängelse i
högst två år.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt första
stycket för gärning som omfattas av föreläggandet.
Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Jfr rådets direktiv 80/68/EEG av den 17
december 1979 om skydd för grundvatten mot
förorening genom vissa farliga ämnen (EGT nr L
20, 26.1.1980, s. 43, Celex 380L0068), rådets
direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om
förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i
gemenskapens vattenmiljö (EGT nr L 129,
18.5.1976, s. 23, Celex 376L0464), rådets
direktiv 82/176/EEG av den 22 mars 1982 om
gränsvärden och kvalitetsmål för
kvicksilverutsläpp från klor-alkaliindustrin (EGT
nr L 81, 27.3.1982, s. 29, Celex 382L0176),
rådets direktiv 83/513/EEG av den 26 september
1983 om gränsvärden och kvalitetsmål för
kadmiumutsläpp (EGT nr L 291, 24.10.1983, s.
1, Celex 383L0513), rådets direktiv 84/156/EEG av
den 8 mars 1984 om gränsvärden och kvalitetsmål
för kvicksilverutsläpp från andra källor än
kloralkaliindustrin (EGT nr L 74, 17.3.1984, s.
49, Celex 384L0156), rådets direktiv 84/491/EEG
av den 9 oktober 1984 om gränsvärden och
kvalitetsmål för utsläpp av hexaklorcyklohexan
(EGT nr L 274, 17.10.1984, s 11, Celex 384L0491)
och rådets direktiv 86/280/EEG av den 12 juni
1986 om gränsvärden och kvalitetsmål för utsläpp
av vissa farliga ämnen som ingår i förteckning 1
i bilagan till direktiv 76/464/EEG (EGT nr L 181,
4.7.1986, s 16, Celex 386L0280).

[2]Lagen omtryckt 1989:363.

[3]Senaste lydelse 1992:1543.

[4]Senaste lydelse 1992:1543.

[5]Senaste lydelse 1992:1543.
2 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)

Härigenom föreskrivs att 14 a § hälsoskyddslagen (1982:1080) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 a §[1]
Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som myndighet som
regeringen bestämmer får regeringen bestämmer får
i den utsträckning det meddela föreskrifter om
behövs med hänsyn till sådana gränsvärden för
Sveriges av riksdagen högsta tillåtna halt i
godkända åtaganden luften av föroreningar
enligt avtalet om i form av kvävedioxid,
Europeiska ekonomiska svalveldioxid, sot och
samarbetsområdet bly som inte får
meddela föreskrifter om åsidosättas på grund av
gränsvärden för högsta Sveriges medlemskap i
tillåtna halt i luften Euro-peiska unionen.
av föroreningar i form Om det behövs, får
av kvävedioxid, regeringen meddela
svaveldioxid, sot och föreskrifter om sådana
bly. gränsvärden som går utöver
de försiktighetsmått som
följer av medlemskapet.

Om det kan antas att gränsvärdena kan komma att överskridas skall kommunen mäta
förekomsten i luften av föroreningarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1992:1544.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:426) om kemiska produkter
dels att 14, 20 och 21 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §
Regeringen eller den
myndighet som rege-
ringen bestämmer får
meddela de föreskrifter
om hantering, export
och import av kemiska
produkter som behövs
till följd av Sveriges
medlemskap i
Europeiska unionen.

14 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer.

Tillsynen skall i den
utsträckning regeringen
föreskriver även avse
efterlevnaden av för-
ordningar som har
beslutats av
Europeiska gemenska-
pen.

20 §[1]
Den som i fråga om kemiska produkter eller varor som avses i 1 § andra stycket
1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 §,

2. med uppsåt eller av 2. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot oaktsamhet bryter mot
föreskrift, villkor föreskrift, villkor
eller förbud som med- eller förbud som med-
delats med stöd av delats med stöd av
5--13 §§ eller 5--13 §§,

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1990:239.
3. med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom
enligt 15 §,
4. med uppsåt eller av
oaktsamhet underlåter
att göra anmälan eller
att lämna uppgifter
enligt rådets förordning
(EEG) nr 2455/92 av
den 23 juli 1992 om
export och import av
vissa farliga
kemikalier2 eller att
lämna uppgifter enligt
rådets förordning (EEG)
nr 793/93 av den 23
mars 1993 om utvär-
dering och kontroll av
risker med existerande
ämnen3,
5. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot
förbud eller underlåter
att lämna uppgifter
enligt rådets förord-
ning (EEG) nr 3093/94
av den 15 december
1994 om ämnen som
bryter ned ozonskik-
tet4 eller
6. med uppsåt eller av
oaktsamhet trans-
porterar avfall i
strid mot rådets förord-
ning (EEG) nr 259/93
av den 1 februari 1993
om övervakning och kon-
troll av avfallstrans-
porter inom, till och
från Europeiska gemen-
skapen5,

döms till böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

2EGT nr L 251, 29.8.1992, s. 13 (Celex 392R2455)
3EGT nr L 84, 5.4.1993, s. 1 (Celex 393R0793)
4EGT nr L 333, 22.12.1994, s. 1 (Celex 394R3093)
5EGT nr L 30, 6.2.1993, s. 1 (Celex 393R0259)
21 §
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av
betydelse i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller
föreskrift som meddelats med stöd av lagen döms till böter.

Detsamma gäller i fråga
om uppgifter som lämnas
enligt de rättsakter
som avses i 20 § första
stycket 4, 5 eller 6.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

4 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)

Härigenom föreskrivs att 1 § renhållningslagen (1979:596) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §[1]
Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör från
hushåll och därmed jämförligt avfall.
Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slutligt
omhändertagande.

Regeringen eller den Regeringen eller den
myndighet som rege- myndighet som rege-
ringen bestämmer får ringen bestämmer får
föreskriva att hushåll- föreskriva att hushåll-
savfall och annat savfall och annat
avfall får införas till avfall får införas till
eller utföras ur riket eller utföras ur riket
endast efter särskilt endast efter särskilt
tillstånd. tillstånd. Regeringen
får i övrigt meddela
sådana föreskrifter om
begränsningar i fråga om
avfallstransporter som
följer av Sveriges
medlemskap i Euro-
peiska unionen.

Med fastighetsinnehavare avses i lagen den som äger fastigheten eller den som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som fastig-
hetsägare.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:1619.
Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-04-04

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt en lagrådsremiss den 30 mars 1995 (Miljödepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i
miljöskyddslagen (1969:387), m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Anna Dixelius.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 april 1995

Närvarande: statsråden Sahlin, ordförande, Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström,
Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher,
Hedborg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Johansson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regegringen beslutar proposition 1994/95:181 Vissa ändringar i miljö-
lagstiftningen till följd av EU-medlemskapet.
Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp-bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande

Miljöskyddslagen 5 a, 22, 24*, *380L0068,
(1969:387) 43 a, 45 §§ 376L0464,
382L0176,
383L0513,
384L0156,
384L0491,
386L0280
Hälsoskyddslagen 14 a §
(1982:1080)

Lagen (1985:426) 4 a, 14 §§
om kemiska
produkter
Renhållningslagen 1 §
(1979:596)

Naturvårdslagen 37, 40, 41 §§
(1964:822)