Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 oktober 1994
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionen innehåller förslag som syftar till att införliva EG-direkti-
vet om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG) med svensk rätt.
Sverige är genom EES-avtalet och EES-kommitténs beslut nr 7/94 den
21 mars 1994 förpliktat att anpassa sin lagstiftning till direktivet senast
den 31 december 1994.
I propositionen föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden. Lagen ersätter 1971 års lag om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden. En nyhet är att den nya lagen gäller för alla avtalsvillkor
på det finansiella området. Det innebär att sådana avtalsvillkor faller
under Konsumentombudsmannens tillsyn och utan undantag kan dras
under Marknadsdomstolens prövning.
Den nya lagen innehåller marknadsrättsliga bestämmelser som i hu-
vudsak motsvarar 1971 års avtalsvillkorslag. Liksom enligt den gamla
lagen får Marknadsdomstolen förbjuda oskäliga avtalsvillkor på talan av
Konsumentombudsmannen och i vissa fall får Konsumentombudsmannen
utfärda s.k. förbudsföreläggande. En nyhet är att förbud kan riktas även
mot sammanslutningar av näringsidkare som använder eller rekommen-
derar villkor som är oskäliga.
Den nya lagen innehåller även civilrättsliga bestämmelser, som skall
tillämpas på sådana villkor i konsumentavtal som inte har varit föremål
för individuell förhandling. 1
1 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17
Genom de nya bestämmelserna modifieras 36 § avtalslagen på två Prop. 1994/95:17
punkter. Sålunda skall det i fortsättningen inte vara tillåtet vid en oskä-
lighetsbedömning enligt 36 § avtalslagen att beakta förhållanden som
har inträffat efter avtalsslutet med den verkan att ett avtalsvillkor som
annars skulle ha ansetts oskäligt bedöms som skäligt. Och om ett av-
talsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, skall avtalet i övrigt gälla
med oförändrat innehåll om konsumenten begär det. Det gäller emeller-
tid endast om villkoret strider mot god sed och medför en betydande
obalans mellan parterna och endast om avtalet kan bestå utan det oskäli-
ga villkoret.
I 36 § avtalslagen görs endast den ändringen att det införs en hän-
visning till bestämmelserna om jämkning i den nya lagen.
En uttrycklig lagbestämmelse införs i den nya lagen om tolkning av
avtalsvillkor. Om ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för
individuell förhandling har en oklar innebörd, skall vid en tvist mellan
en näringsidkare och en konsument den tolkning gälla som är till för-
mån för konsumenten.
I den nya lagen föreslås också en bestämmelse som för vissa fall skall
skydda konsumenten mot avtalsklausuler om val av tillämplig lag som
innebär att lagen i ett land utanför EES skall tillämpas i fråga om oskä-
liga avtalsvillkor.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 1994/95:17
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
3 Inledning 13
3.1 Sverige och EU 13
3.2 EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor 13
3.3 Ärendets beredning 14
4 Gällande rätt 15
4.1 Svensk rätt 15
4.1.1 Inledning 15
4.1.2 Civilrättsliga bestämmelser -
36 § avtalslagen 17
4.1.3 Marknadsrättsliga regler 21
4.1.4 Förhållandet mellan de civilrättsliga
och de marknadsrättsliga reglerna 24
4.2 Gällande rätt i de andra nordiska länderna 24
5 Allmänna utgångspunkter 26
6 Avgränsningar och begrepp 29
6.1 Frågeställningar 29
6.2 Konsument 30
6.3 Näringsidkare 33
6.4 Villkor som inte har varit föremål för
individuell förhandling 35
6.5 Undantag för avtalsvillkor som avspeglar
bindande författningsföreskrifter? 38
7 Omständigheter som skall beaktas vid oskälighets-
bedömningen 39
7.1 Direktivet och vissa utgångspunkter för
införlivandet 39
7.2 Omständigheter som skall beaktas enligt
direktivet 41
7.3 Andra omständigheter än de som nämns i direk-
tivet 42
7.4 Preciseringen i direktivet av "oskäligt" 45
7.5 Bilagan till direktivet 47
8 Direktivets tolkningsregel 50
9 Rättsföljd 53
10 Skydd mot lagvalsklausuler 57
|
11 |
En marknadsrättslig oskälighetsregel |
61 Prop. 1994/95:17 61 62 66 | |
|
11.1 11.2 11.3 |
Utgångspunkter Det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet I konsumenternas eller konkurrenternas | ||
|
12 |
Det marknadsrättsliga sanktionssystemet |
67 | |
|
12.1 |
Prövningsmyndigheter |
67 | |
|
12.2 |
Rätten att anhängiggöra en förbudsfråga |
70 | |
|
12.3 |
Sanktioner |
72 | |
|
12.4 |
Finansiella tjänster |
73 | |
|
12.5 |
Mot vem kan talan riktas? |
78 | |
|
13 |
Vissa lagtekniska frågor |
79 | |
|
14 |
Ikraftträdande m.m. |
83 | |
|
15 |
Förslagens kostnadseffekter |
84 | |
|
16 |
Författningskommentar |
84 | |
|
16.1 |
Inledande anmärkningar |
84 | |
|
16.2 |
Förslaget till lag om avtalsvillkor i |
85 | |
|
16.3 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) |
107 | |
|
16.4 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) |
107 | |
|
Bilaga 1 |
Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 |
108 | |
|
Bilaga 2 |
Council Directive 93/13/EEC of 5 April | ||
|
1993 on unfair terms in consumer contracts |
117 | ||
|
Bilaga 3 |
Sammanfattning av departementspromemorian | ||
|
Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med |
127 | ||
|
Bilaga 4 |
Promemorians lagförslag |
128 | |
|
Bilaga 5 |
Förteckning över remissinstanserna |
132 | |
|
Bilaga 6 |
Lagrådsremissens lagförslag |
133 | |
|
Bilaga 7 |
Lagrådets yttrande |
140 | |
|
Bilaga 8 |
Jämförelsetabell med en sammanställning av | ||
|
bestämmelserna i EG-direktivet och motsva- |
144 | ||
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1994146
4
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
2. lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshand-
lingar på förmögenhetsrättens område,
3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Prop. 1994/95:17
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1994/95:17
2.1 Förslag till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de
erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter.
Lagen gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de
förmedlar sådana erbjudanden från en näringsidkare eller någon annan.
2 § I lagen avses med
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål
som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål
som har samband med hans näringsverksamhet, oavsett om den är
offentlig eller privat.
Marknadsrättsliga bestämmelser
3 § Är ett avtalsvillkor som avses i 1 § med hänsyn till pris och övriga
omständigheter oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdomstolen
förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma
eller väsentligen samma villkor, om förbudet är påkallat från allmän
synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas
intresse.
Ett förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra
som handlar på dennes vägnar.
En sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommen-
derar användning av ett oskäligt avtalsvillkor får förbjudas att i fram-
tiden använda eller rekommendera villkoret.
Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är
obehövligt.
4 § En fråga om förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan
av Konsumentombudsmannen. Beslutar Konsumentombudsmannen för
ett visst fall att inte göra någon ansökan, får ansökan göras av en sam-
manslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.
5 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på
nytt, om det motiveras av ändrade förhållanden eller något annat
särskilt skäl.
6 § Om det finns särskilda skäl, kan förbud meddelas även för tiden till Prop. 1994/95:17
dess att det finns ett slutligt beslut.
7 § En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av
Konsumentombudsmannen genom att den som antas ha använt ett
oskäligt avtalsvillkor föreläggs förbud till godkännande omedelbart eller
inom viss tid (förbudsföreläggande).
Har ett förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av Mark-
nadsdomstolen. Godkännande efter den i föreläggandet utsatta tiden
gäller dock inte.
Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regering-
en.
8 § I ärenden enligt denna lag skall näringsidkaren lämna de upp-
lysningar som Konsumentombudsmannen begär. Lämnar inte näringsid-
karen begärda upplysningar, får Konsumentombudsmannen förelägga
näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.
Konsumentombudsmannens beslut om vitesföreläggande får inte
överklagas.
9 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-
mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har
förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av
denne.
Civilrättsliga bestämmelser
10 § Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för
individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsid-
kare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.
11 § För avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell
förhandling gäller 36 § första stycket lagen (1915:218) om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område med följande be-
gränsningar.
Omständigheter som inträffat efter det att avtalet ingåtts får inte be-
aktas till konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som an-
nars vore att anse som oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas.
Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om
villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans till
konsumentens nackdel, avtalet gälla utan andra ändringar, om konsu-
menten begär det och om avtalet kan bestå med i övrigt oförändrat
innehåll.
12 § Om inte annat visas, anses ett avtalsvillkor inte ha varit föremål
för individuell förhandling.
13 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska Prop. 1994/95:17
ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i
fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som gäller med
bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre
skydd mot oskäliga avtalsvillkor.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden upphör att gälla.
2. De nya bestämmelserna tillämpas även på rättshandlingar som har
företagits före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs i 10 § gäller dock
inte beträffande avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt
äldre bestämmelser.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal prop. 1994/95:17
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §‘
Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är
oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas
att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas
även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till be-
hovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager
en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om
villkor vid annan rättshandling än avtal.
I fråga om jämkning av vissa
avtalsvillkor i konsumentförhål-
landen gäller dessutom 77 §
lagen (1994:000) om avtalsvill-
kor i konsumentförhållanden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har
företagits före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt
äldre bestämmelser.
'Senaste lydelse 1976:185.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.
Prop. 1994/95:17
Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417)
om marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
§2
Marknadsdomstolen handlägger
mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1975:1418),
3. lagen (1971:112) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
6. lagen (1994:615) om ingripan-
de mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål enligt
konkurrenslagen (1993:20). I stället gäller vad som föreskrivits i den
lagen.
Marknadsdomstolen handlägger
mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1975:1418),
3. lagen (1994:000) om avtals-
villkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtals-
villkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
6. lagen (1994:615) om ingripan-
de mot otillbörligt beteende vid
upphandling.
13 §3
Ansökan görs skriftligen om
förbud eller åläggande enligt
2-4 §§ marknadsföringslagen
(1975:1418), 1 § lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, 1 §
lagen (1984:292) om avtalsvill-
kor mellan näringsidkare eller
5-9 §§ eller 12 § tredje stycket
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 3 § lagen
(1994:615) om ingripande mot
Ansökan görs skriftligen om
förbud eller åläggande enligt
2-4 §§ marknadsföringslagen
(1975:1418), 1 § lagen
(1994:000) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, 1 §
lagen (1984:292) om avtalsvill-
kor mellan näringsidkare eller
5-9 §§ eller 12 § tredje stycket
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 3 § lagen
(1994:615) om ingripande mot
'Lagen omtryckt 1984:294.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.
2Senaste lydelse 1994:616.
3Senaste lydelse 1994:616.
10
|
otillbörligt beteende avseende |
beteende avseende offentlig Prop. 1994/95:17 |
par.
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde
inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa
den utredning de vill åberopa.
14 §4
|
I mål enligt marknadsföringsla- |
I mål enligt marknadsföringsla- |
Före sammmanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i
den utsträckning domstolen bestämmer.
Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt
15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om till-
fredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde.
Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant
sammanträde.
15 §5
|
Fråga om förbud eller åläggan- produktsäkerhetslagen |
Fråga om förbud eller åläggande (1994:000) om avtalsvillkor i produktsäkerhetslagen |
|
“Senaste lydelse 1994:616. 5Senaste lydelse 1994:616. |
11 |
|
(1994:615) om ingripande mot |
(1994:615) om ingripande mot Prop. 1994/95:17 otillbörligt beteende avseende utan sammanträde enligt 14 § |
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan
att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 §§ eller
12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock
även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.
20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon
annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut
som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas
|
om det anses erforderligt. Delgivning av sådana domar |
Delgivning av sådana domar |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid Marknadsdomstolen
prövas enligt äldre bestämmelser.
12
6Senaste lydelse 1993:22.
3.1 Sverige och EU
Prop. 1994/95:17
Förhandlingarna om ett EES-avtal slutfördes under våren 1992 och
avtalet undertecknades i Oporto den 2 maj samma år. Avsikten var
ursprungligen att avtalet skulle träda i kraft vid årsskiftet 1992/93.
Ikraftträdandet fördröjdes emellertid till följd av utfallet av en folkom-
röstning i Schweiz den 6 december 1992. Avtal om nödvändiga juste-
ringar av EES-avtalet träffades den 17 mars 1993 ("EES-protokollet").
EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994.
EES-avtalet innebär bl.a. att väsentliga delar av EG:s regelverk om
den inre marknaden skall kunna tillämpas även i Sverige, liksom i
övriga EFTA-länder som omfattas av avtalet. Det medför bl.a. att
svensk lagstiftning på en rad områden behöver anpassas till regelverket.
Oportoavtalet innehåller EES-relevanta rättsakter som var antagna av
EU fram till den 31 juli 1991. EES-relevanta regler som därefter antas
av EU tillförs EES-avtalet genom beslut i EES-kommittén.
Den 1 juli 1991 ansökte Sverige om medlemskap i EU. Medlemskaps-
förhandlingama är avslutade och anslutningsfördraget undertecknades
den 24 juni 1994. Enligt fördraget kan Sverige inträda som medlem i
EU den 1 januari 1995.
3.2 EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor
Den 5 april 1993 antog EU:s ministerråd ett direktiv (93/13/EEG) om
oskäliga villkor i konsumentavtal. Den svenska versionen av direktivet
finns som bilaga 1 till propositionen. Den engelskspråkiga versionen
finns som bilaga 2. I propositionen hänvisas i första hand till den sven-
ska versionen.
Direktivets tillämpningsområde är begränsat till att avse endast konsu-
mentavtal och endast avtalsvillkor som inte har varit föremål för in-
dividuell förhandling. Dessa begränsningar i tillämpningsområdet
framgår av artikel 1.1 jämförd med artikel 2 a och artikel 3.1. Avgräns-
ningama behandlas närmare i avsnitt 6 nedan.
Direktivet innehåller i korthet följande:
Artikel 1: En beskrivning av syftet med direktivet (1.1) och ett gene-
rellt undantag för avtalsvillkor som avspeglar bindande författnings-
regler eller bestämmelser eller principer i internationella konventioner
som EG eller medlemsstaterna är parter i (1.2).
Artikel 2: Definitioner av "oskäliga villkor" (a), "konsument" (b) och
"näringsidkare" (c).
Artikel 3: En precisering av i vilka fall ett sådant avtalsvillkor som
direktivet omfattar skall anses oskäligt (3.1), en precisering av när ett
avtalsvillkor anses inte ha varit föremål för individuell förhandling (3.2)
och en hänvisning till en bilaga med en vägledande, icke uttömmande
lista över kontraktsvillkor som kan betecknas som oskäliga (3.3).
13
Artikel 4: En regel om vilka omständigheter som skall beaktas vid Prop. 1994/95:17
bedömning av om ett avtalsvillkor är oskäligt (4.2) och ett undantag
från denna regel för vissa centrala delar av avtalet (4.3).
Artikel 5: En föreskrift om utformningen av skriftliga avtalsvillkor
(första meningen) samt en regel om hur ett villkor skall tolkas vid
tveksamhet om dess innebörd (andra meningen).
Artikel 6: En regel om påföljd av att ett avtalsvillkor är oskäligt (6.1)
och en bestämmelse om att länderna skall se till att en klausul i avtalet
om vilken lag som skall gälla för avtalet inte medför att konsumenten
får ett sämre skydd än enligt direktivet (6.2).
Artikel 7: En bestämmelse om att de nationella rättsordningarna skall
innehålla verksamma medel för att bringa oskäliga villkor till upphöran-
de (7.1) samt föreskrifter om hur reglerna härom skall vara utformade,
bl.a. om vem som skall kunna ta initiativ och mot vilka ett förbud e.d.
skall kunna riktas (7.2 och 7.3).
Artikel 8: En föreskrift med innebörd att direktivet är ett s.k. mini-
midirektiv.
Artiklarna 9-11: Bestämmelser om ikraftträdandetidpunkt, om län-
dernas rapporteringsskyldighet m.m.
De centrala materiella bestämmelserna är de som finns i artiklarna
2-7. I artiklarna 2, 3 och 4 avgränsas de villkor som är oskäliga i
direktivets mening och som därför berörs av den grundläggande civil-
rättsliga regeln i artikel 6 och de marknadsrättsliga bestämmelserna i
artikel 7. Artikel 5 bryter mönstret i direktivet genom att den inte
särskilt avser oskäliga avtalsvillkor utan innehåller föreskrifter om även
andra icke individuellt förhandlade villkor i konsumentavtal.
Medlemsstaterna skall ha införlivat direktivet med sina resp, rättsord-
ningar senast den 31 december 1994 (artikel 10.1). Genom EES-kom-
mitténs beslut nr 7/94 den 21 mars 1994 gäller motsvarande förpliktelse
även för Sverige.
Bestämmelserna i direktivet behandlas ytterligare i de avsnitt där det
diskuteras vilka ändringar som behöver göras i svensk lag.
3.3 Ärendets beredning
Arbetet med att införliva EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor har
bedrivits i nordiskt samarbete. Samarbetet har syftat till en gemensam
tolkning av direktivet och till gemensamma principer för införlivande av
direktivet med de nationella rättsordningarna. Eftersom de gällande
nordiska civilrättsliga reglerna om oskäliga avtalsvillkor liknar varandra
mycket, har det vidare varit ett naturligt mål för samarbetet att EG-
direktivet skall kunna införlivas med de nationella lagarna på ett sådant
sätt att inga onödiga skillnader uppkommer.
Island har endast i begränsad omfattning deltagit i de möten som har
ägt rum men har tagit del av mötesmaterialet. Danmark, Finland, Norge
och Sverige har enats i sak på väsentliga punkter såsom framgår av det
följande. Ställningstagandena bereds dock ytterligare i respektive land.
14
Även i de andra nordiska länderna förbereds lagstiftning för inför-
livande av EG-direktivet med de nationella lagarna i syfte att erforderlig
lagstiftning skall vara genomförd den 1 januari 1995. I Danmark har
lagförslag remissbehandlats under våren 1994. I Norge har proposition
beslutats den 16 september 1994, Ot prp nr 89 (1993-94).
Som ett led i arbetet på att införliva EG-direktivet med svensk rätt
utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian
Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med svensk rätt av EG:s
direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal (Ds 1994:29). I promemo-
rian föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, som
skall ersätta 1971 års lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Den
nya lagen skall enligt förslaget innehålla både marknadsrättsliga och
civilrättsliga bestämmelser. Promemorian har remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. De lagförslag
som läggs fram i promemorian finns i bilaga 4. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 5. En remissammanställning finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (Ju 94/608).
Prop. 1994/95:17
Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 september 1994 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
Lagrådet har inte haft någon erinran mot den lösning som valts för att
införliva EG-direktivet. Lagrådet har också godtagit förslagen i sak
men menat att ett par av de föreslagna bestämmelserna är överflödiga.
Vidare har Lagrådet föreslagit en mindre språklig justering.
Lagrådets synpunkter redovisas närmare i det följande.
Regeringen har bedömt att de bestämmelser som Lagrådet ansett
överflödiga bör finnas med i den föreslagna lagen. I övrigt har Lagrå-
dets förslag följts.
I förhållande till lagrådsremissens förslag har dessutom vissa rent
redaktionella ändringar gjorts.
4.1 Svensk rätt
4.1.1 Inledning
EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor innehåller såväl civilrättsliga
som marknadsrättsliga regler. I det följande lämnas en översiktlig redo-
görelse för innehållet i den svenska civilrättsliga lagstiftning som berörs
av EG-direktivet (avsnitt 4.1.2). Därefter följer en motsvarande genom-
gång av de marknadsrättsliga bestämmelserna (avsnitt 4.1.3). Slutligen
följer en kortfattad redogörelse för förhållandet mellan de båda rättsom-
rådena (avsnitt 4.1.4).
Inledningsvis bör emellertid följande sägas allmänt om lagstiftningen Prop. 1994/95:17
på det område som behandlas i lagrådsremissen.
Inom civilrätten har sedan länge gällt principen om avtalsfrihet och
avtalets bindande natur. Den grundläggande lagstiftningen på avtals-
rättens område - avtalslagen från år 1915 - präglas till stor del av
synsättet att avtalskontrahentema är socialt och ekonomiskt likställda
parter, som själva kan tillvarata sina intressen. När lagen kom till vid
seklets början gällde detta emellertid i större utsträckning än i dag.
Grundsatsen om avtalsfrihet har underkastats väsentliga inskränkningar,
särskilt under de senaste två decennierna.
Sådana inskränkningar har skett genom tvingande bestämmelser på
konsumenträttens område. Här kan nämnas lagstiftning om hemförsälj-
ning, konsumentköp, konsumentkrediter och konsumenttjänster men
även hyra av fast egendom och försäkringar.
Avtalsfriheten har dessutom inskränkts genom generellt hållna lagreg-
ler som riktar sig mot vissa rättshandlingar. Sålunda har alltsedan av-
talslagens tillkomst bestämmelser funnits om ogiltighet av rättshand-
lingar som tillkommit under tvång och svek m.m. Sedan lagens till-
komst finns i avtalslagen också en bestämmelse om att en rättshandling
inte får göras gällande om omständigheterna vid dess tillkomst varit
sådana att det skulle strida mot tro och heder att åberopa rättshandling-
en.
I andra lagar än avtalslagen fanns tidigare bestämmelser om att ett av-
talsvillkor kunde lämnas utan avseende om villkoret uppenbarligen
skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillbörligt. En central
bestämmelse var därvid 8 § lagen (1936:81) om skuldebrev.
Genom tillkomsten år 1976 av den s.k. generalklausulen i 36 § av-
talslagen förändrades emellertid rättsläget väsentligt. Trots att principer-
na om avtalsfrihet och avtalets bindande natur fortfarande har giltighet
är attityden i dag en annan när det gäller att ingripa korrigerande i
parternas avtal. Denna förskjutning i rättsuppfattning kommer till sär-
skilt uttryck i 36 § avtalslagen.
Enligt 36 § avtalslagen får ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan
avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll,
omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt. Avtalet kan jämkas även i annat hän-
seende eller lämnas helt utan avseende. Det anges uttryckligen att sär-
skild hänsyn skall tas till den som i egenskap av konsument eller eljest
intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Före tillkomsten av den konsumenträttsliga lagstiftningen och general-
klausulen hade domstolarna begränsade möjligheter att ingripa kontrol-
lerande i partsbalansen. I praxis utvecklades emellertid metoder för att
komma till rätta med vissa inslag i bruket av standardavtal. Domstolar-
na kunde t.ex. ställa upp stränga krav för att ett standardavtal skulle
vara införlivat i det enskilda avtalet. Det gällde särskilt sådana avtalsbe-
stämmelser som var ogynnsamma för en svagare avtalspart eller som
var överrumplande.
En annan metod som tidigare tillämpats av domstolarna är att tolka ett 16
oklart avtal eller ett oklart avtalsvillkor till nackdel för den som formu-
lerat eller tillhandahållit villkoret. Denna metod, den s.k. oklarhets- Prop. 1994/95:17
regeln, har gamla anor i svensk civilrätt. I rättsfallet NJA 1950 s. 86
yttrade Högsta domstolen att en oklarhet i en ordersedel skulle "drabba
bolaget, som avfattat densamma". Oklarhetsregeln har därefter tilläm-
pats flera gånger av domstolen under senare år (angående denna praxis
se bl.a. NJA 1978 s. 223, 1981 s. 323 och 1988 s. 408) och är tämligen
utförligt behandlad i den juridiska litteraturen (se t.ex. Bemitz,
Standardavtalsrätt, 6 uppl. 1993 s. 50 f. med hänvisningar och Fohlin,
Avtalstolkning s. 116 f.). Förarbetsuttalanden i anslutning till den för-
mögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen synes peka mot
att oklarhetsregeln är en vedertagen tolkningsprincip (prop. 1975/76:81
s. 116). Det har emellertid även yttrats att tolkningsprincipen haft en
internationellt sett förhållandevis begränsad tillämpning i Sverige (se
Bemitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. 1993 s. 50).
I dag är emellertid rättsläget ett annat. Behovet av att tillgripa en
sådan s.k. dold kontroll eller dold censur av avtalet är inte lika marke-
rat som tidigare, vilket också kommit till uttryck i rättspraxis (se t.ex.
NJA 1980 s. 46, som visserligen rörde ett kommersiellt avtalsförhållan-
de men där Högsta domstolen gjorde uttalanden som är relevanta även
för det konsumenträttsliga området). Domstolarna kan nu tillämpa en
s.k. öppen kontroll. Det innebär att ett avtalsvillkor underkänns, om det
strider mot tvingande lagstiftning på konsumenträttens område eller är
oskäligt enligt 36 § avtalslagen.
Till den marknadsrättsliga lagstiftningen hör marknadsföringslagen
(1975:1418) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhål-
landen (avtalsvillkorslagen). Marknadsföringslagen ger möjlighet till in-
gripanden mot reklam som är ohederlig eller skadlig och mot andra
otillbörliga marknadsföringsmetoder. Syftet med avtalsvillkorslagen är
att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. Tillämpningen av
de båda lagarna ankommer på Konsumentombudsmannen (KO) och
Marknadsdomstolen. KO har en övervakande funktion och agerar i stor
utsträckning genom förhandlingar med näringsidkare eller branschor-
ganisationer. KO för också det allmännas talan inför Marknadsdom-
stolen, som är enda domstolsinstans enligt de båda lagarna. Det finns
emellertid också en viss rätt för andra än KO att föra talan inför Mark-
nadsdomstolen, om KO för ett visst fall beslutat att själv inte föra talan.
4.1.2 Civilrättsliga bestämmelser - 36 § avtalslagen
Allmänt
I 36 § avtalslagen ges domstolarna en generell möjlighet att jämka
avtalsvillkor, om de är oskäliga med hänsyn till avtalets innehåll, om-
ständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och
omständigheterna i övrigt.
Om ett oskäligt avtalsvillkor har sådan betydelse för avtalet att det inte
skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat inne-
håll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas p
utan avseende.
2 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17
Vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt skall särskild Prop. 1994/95:17
hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument
eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Även andra rättshandlingar än avtal kan jämkas eller lämnas utan
avseende med stöd av 36 § avtalslagen.
Bestämmelsen är tvingande och kan således inte åsidosättas genom
avtal mellan parterna.
Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1976. Förarbetena till 36 §
avtalslagen återfinns i Generalklausulutredningens betänkande General-
klausul i förmögenhetsrätten (SOU 1974:83), i proposition 1975/76:81
med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rätt-
shandlingar på förmögenhetsrätten område, m.m. och i lagutskottets be-
tänkande 1975/76:LU21.
Generalklausulens tillämpningsområde m.m.
Generalklausulens tillämpningsområde är detsamma som avtalslagens
och den kan således tillämpas på alla slags avtalsomständigheter och alla
avtalstyper (se prop. 1975/76:81 s. 112 f.). Genom bestämmelsen i
tredje stycket görs generalklausulen tillämplig även på andra rättshand-
lingar än avtal, t.ex. fullmakter och ensidiga betalningsutfästelser.
Enligt uttalanden i förarbeten och doktrin kan generalklausulen i viss
utsträckning tillämpas analogt inom familjerätten (se prop. s. 113).
Numera finns i 1987 års äktenskapsbalk bestämmelser om jämkning vid
bodelning av villkor i äktenskapsförord och föravtal (se 12 kap. 3 §
äktenskapsbalken). Bestämmelserna är utformade efter förebild av 36 §
avtalslagen.
Även om generalklausulen har ett så vidsträckt tillämpningsområde
har den större betydelse för vissa typer av rättshandlingar än för andra.
På vissa områden finns det t.ex. tvingande lagbestämmelser till skydd
för konsumenter, vilket gör att generalklausulen inte behöver tillgripas
för att ett avtalsvillkor skall kunna ogiltigförklaras.
Generalklausulen är tillämplig även på avtalsbestämmelser som rör
förhållandet mellan offentliga myndigheter och enskilda i den mån
villkoren har av tals karaktär, men däremot inte på bestämmelser som
ingår i författningar utan att ha karaktär av avtal (se prop. s. 113 f.).
Generalklausulen är utformad för en domstolsprövning av ett bestämt
avtalsvillkor, varvid kärnan är begreppet "oskälighet" (se prop. s.
107 f.). Det bör noteras att föredragande statsrådet uttalade (se prop.
s. 117) att han inte fann skäl att göra något allmänt uttalande om att en
generalklausul bör tillämpas endast i undantagsfall och med försiktighet.
I 36 § andra stycket anges, som en komplettering till första stycket, att
särskild hänsyn skall tas till behovet av skydd för en underlägsen part,
t. ex. en konsument. I propositionen anfördes att betydelsen av konsu-
mentskyddet kunde sägas ha kommit till så tydligt uttryck i annan lag-
stiftning att det kunde förutsättas att erforderlig hänsyn skulle komma
att tas till att en part var konsument även utan en särskild bestämmelse
om detta (se prop. s. 108). Av pedagogiska skäl var det emellertid av
18
värde att i lagtexten införa en uttrycklig bestämmelse för att understryka Prop. 1994/95:17
konsumentskyddets betydelse.
Grunder för generalklausulens tillämpning
Generalklausulen är alltså inriktad på prövningen av om ett visst av-
talsvillkor är oskäligt eller inte. Det utesluter emellertid inte att hänsyn
tas även till andra delar av avtalet. I förarbetena uttalades (se prop.
s. 111) att tillämpningen av generalklausulen bör grundas på en helhets-
bedömning, där hänsyn tas till alla omständigheter som föreligger i det
enskilda fallet, vilket emellertid inte hindrar att domstolarna har möjlig-
het att stämpla ett visst villkor som oskäligt i sig.
Det centrala rekvisitet i 36 § avtalslagen är således "oskälighet". Vid
prövning av om ett enskilt avtalsvillkor är oskäligt kan beaktas följande
riktlinjer, varav några framgår direkt av lagtexten medan andra framgår
av förarbetena till lagen.
Av betydelse vid tillämpningen av generalklausulen är i första hand
innehållet i det avtalsvillkor som har ifrågasatts. Bedömningen blir
många gånger beroende av hur avtalet är utformat i övrigt. Ett villkor
som uppenbart missgynnar en part kan i ett konkret fall anses godtag-
bart därför att den missgynnade parten kompenseras genom fördelar i
andra hänseenden (se prop. s. 118).
Som exempel på avtalsvillkor som kan underkännas med stöd av
generalklausulen kan nämnas villkor som ger en part ensam beslutande-
rätt i något avseende (t.ex när det gäller leveranstid vid köp), bestäm-
melser som ger ensidig bundenhet under lång tid, vissa force majeure-
klausuler samt villkor om ensidig beslutanderätt om en vara är felaktig
eller inte.
Andra situationer där jämkning kan ske på grund av avtalets innehåll
är när det råder ett missförhållande mellan parternas förmåner. Det har
dock framhållits i motiven att det uppenbarligen inte kan komma i fråga
att jämka alla avtal som inte kan sägas innebära en rättvis avvägning
mellan parterna, särskilt inte i rena affärsförhållanden (se prop. s. 119).
Även om prövningen primärt inriktas på det villkor som har ifråga-
satts, påverkas bedömningen av avtalets innehåll i övrigt och andra
omständigheter. Därvid kan enligt lagtexten hänsyn tas till omständig-
heterna vid avtalets tillkomst. Här kan beaktas aggressivt uppträdande
från en avtalspart, överraskningstaktik eller annat missbruk av förhand-
lingsläget eller otillbörliga metoder i övrigt (se prop. s. 125). Det
behöver inte röra sig om medvetet utnyttjande. Jämkning kan sålunda
ske även om en part t.ex. har lämnat oriktiga uppgifter i god tro.
Införandet av generalklausulen syftade bl.a. till att åstadkomma större
möjligheter till jämkning eller åsidosättande av avtalsvillkor vid ändrade
förhållanden. Det är i dessa fall inte fråga om att kompensera för den
ena partens övermakt vid avtalets ingående utan om en korrigering på
grund av senare inträffade förhållanden. I propositionen framhölls att
jämkning - trots generalklausulens konsumentskyddande syfte - kan ske
även till förmån för en starkare part (se prop. s. 127).
19
När det gäller lagtextens angivande att hänsyn kan tas till omständig- Prop. 1994/95:17
heterna i övrigt kan nämnas följande förhållanden som kan beaktas vid
prövning av om ett avtalsvillkor är oskäligt. Det anges inte i lagtexten
att domstolarna skall beakta om ett villkor strider mot gott affärsskick.
Det framgår emellertid av propositionen (se s. 119 f.) att vad som utgör
gott affärsskick kan tjäna till ledning för bedömningen. Det är dock inte
självklart att det förhållandet att ett avtalsvillkor överensstämmer med
gott affärsskick gör det uteslutet att jämka en avtalsbestämmelse, sär-
skilt inte i konsumentförhållanden.
Generalklausulen kan självfallet användas för att hindra försök att
kringgå tvingande rättsregler. Det är emellertid inte givet att en avtals-
bestämmelse som överensstämmer med en tvingande regel alltid är
skälig; den tvingande lagregeln utgör ju ofta en minimireglering. När
det gäller avtalsbestämmelser som avviker från dispositiva lagregler
finns det i regel inte samma starka skäl att jämka ett avtalsvillkor. Det
framgår emellertid av förarbetena att bedömningen av om en sådan
klausul är oskälig måste vara nyanserad (se prop. s. 121 f.).
I propositionen anges (se s. 120 f.) att en näringsidkare normalt bör
vara bunden av sin egen praxis, men att omständigheterna ändå kan
vara sådana att avvikelser får ske. Således är det i hög grad beroende
av förhållandena i det enskilda fallet om ett avtalsvillkor som utgör
avvikelse från egen praxis är oskäligt eller inte.
Särskilda avtalsklausuler
I specialmotiveringen till generalklausulen (se prop. s. 137-147) be-
handlas - med angivande av att omständigheterna i det enskilda fallet är
av stor betydelse - förutsättningarna för jämkning eller åsidosättande
beträffande vissa särskilda avtalsbestämmelser. De bestämmelser som
tas upp i propositionen är pris- och indexklausuler, förfalloklausuler,
vitesklausuler, förverkandeklausuler, friskrivningsklausuler, general-
pantklausuler och skiljeklausuler.
Beträffande vissa klausuler finns en tämligen rikhaltig praxis. När det
gäller skiljeklausuler, dvs. sådana avtalsvillkor som föreskriver att en
tvist inte skall prövas av allmän domstol utan av skiljemän, är rättsläget
i dag att sådana klausuler regelmässigt anses oskäliga i konsumentrela-
tioner.
Internationella förhållanden
Om ett internationellt avtal skall bedömas enligt svensk rätt, bör enligt
förarbetena (se prop. s. 130 f.) i princip jämkning eller åsidosättande av
avtalsvillkor kunna ske med stöd av generalklausulen under samma
förutsättningar som beträffande inhemska avtalsförhållanden. Det be-
tonades emellertid att generalklausulen inte får tillämpas på ett sådant
sätt att den uppfattas som ett medel att gynna svenska parter på bekost-
nad av utländska parter.
20
Rättsverkningarna Prop. 1994/95:17
Rättsverkan av att en viss avtalsbestämmelse bedöms vara oskälig är att
den jämkas, dvs. ges ett annat innehåll, eller åsidosätts helt. Ett avtal
kan jämkas även i annat hänseende, dvs. även andra avtalsbestämmelser
än den oskäliga kan jämkas eller åsidosättas. Enligt generalklausulen är
det även möjligt att ogiltigförklara avtalet i dess helhet. Förutsättningen
härför är att det villkor som anses oskäligt har sådan betydelse för
avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med
oförändrat innehåll. Det anges emellertid i förarbetena att möjligheten
att jämka eller åsidosätta andra villkor eller hela avtalet bör tillgripas
med viss försiktighet (se prop. s. 110).
Åt domstolarna lämnas således stor frihet när det gäller valet av
påföljd (se prop. s. 109 f.).
Att en part har fullgjort vad som åligger honom enligt ett visst
avtalsvillkor hindrar inte att skäligheten prövas. För det fall prövningen
leder till jämkning eller ogiltighet kan återgång av prestationerna få ske
(se prop. s. 135). En annan sak är att det förhållandet att prestationerna
utväxlats kan inverka vid oskälighetsbedömningen.
I detta sammanhang bör uppmärksammas att en domstol vid prövning
av en civilrättslig tvist som rör frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt
har att ta hänsyn till hur en part lägger upp sin talan. Domstolen kan
inte i sin dom gå utöver vad parterna har yrkat. Domstolen kan inte
heller lägga andra omständigheter till grund för domen än sådana som
åberopats i målet, se 17 kap. 3 § rättegångsbalken.
Som berördes ovan (se avsnitt 4.1.1) minskade genom införandet av
den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen behovet
för domstolarna av att företa en s.k. dold kontroll av avtalsvillkor.
Behovet av sådan kontroll minskade även genom införandet - främst
under 1970-talet - av de olika konsumentskyddande lagarna. Här kan
nämnas 1971 års hemförsäljningslag (1971:238), numera ersatt av 1981
års hemförsäljningslag, 1973 års konsumentköplag (1973:877), numera
ersatt av 1990 års konsumentköplag (1990:932), och 1977 års
konsumentkreditlag (1977:981), numera ersatt av 1992 års konsu-
mentkreditlag (1992:830).
4.1.3 Marknadsrättsliga regler
Allmänt
Möjligheterna är begränsade att komma till rätta med oskäliga av-
talsvillkor genom den tvingande civilrättsliga regleringen i 36 §
avtalslagen. Bestämmelserna i 36 § är inriktade på enskilda fall och blir
därför naturligen starkt beroende av omständigheterna i fallet, även om
paragrafen enligt förarbetena är särskilt inriktad på att komma till rätta
med användningen av vissa typer av avtalsklasuler. Ett avgörande i
allmän domstol har inte rättskraft utöver det avgjorda målet och en
näringsidkare förhindras inte härigenom att använda ett avtalsvillkor för
framtiden.
I stället finns det vid sidan av de civilrättsliga bestämmelserna mark- Prop. 1994/95:17
nadsrättsliga regler som tar sikte på an skydda konsumenterna som
kollektiv.
Marknadsföringslagen
Till den marknadsrättsliga lagstiftningen hör marknadsföringslagen.
Lagens innehåll och räckvidd bestäms i huvudsak av två generalklausu-
ler, den ena om otillbörlig marknadsföring (2 §) och den andra om in-
formationsskyldighet (3 §).
Bestämmelsen om otillbörlig marknadsföring ger Marknadsdomstolen
möjlighet att förbjuda näringsidkare att vid marknadsföring av en vara,
tjänst eller annan nyttighet företa en reklamåtgärd eller någon annan
handling som strider mot god affärssed eller är otillbörlig på något
annat sätt. Ett förbud riktas mot framtida användning av otillbörlig
marknadsföring.
Till 2 § ansluter tre stadganden som närmare behandlar vissa förfaran-
den som kan angripas enligt marknadsföringslagen, nämligen 6 § om
vilseledande framställningar, 7 § om rabattmärkeserbjudanden och 8 §
om kombinerade utbud. Påföljderna är beträffande dessa förfaranden
straff i stället för förbud.
Den andra generalklausulen tar sikte på näringsidkarens informations-
skyldighet och anger att vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet näringsidkaren kan av Marknadsdomstolen åläggas att lämna
information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Med
stöd av denna bestämmelse har näringsidkare ålagts att informera om
innebörden av sina avtalsvillkor, när sådan information har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt (se MD 1979:18).
Förbud, som normalt skall förenas med vite, meddelas av Marknads-
domstolen efter ansökan av Konsumentombudsmannen (KO). Beslutar
KO för ett visst fall att inte ansöka om förbud, får ansökan göras av
näringsidkare som berörs av handlingen eller av en sammanslutning av
näringsidkare, konsumenter eller löntagare. I ärenden av mindre vikt
kan KO meddela s.k. förbudsföreläggande, vilket innebär att KO före-
lägger en näringsidkare ett förbud till godkännande. Om näringsidkaren
godkänner förbudet, gäller det på samma sätt som ett förbud meddelat
av Marknadsdomstolen.
Arbete pågår på en ny marknadsföringslag sedan Marknadsföringsut-
redningen avlämnat sitt slutbetänkande Ny marknadsföringslag (SOU
1993:59). Betänkandet har remissbehandlats och regeringen har den 8
september 1994 beslutat lagrådsremiss.
Avtalsvillkorslagen
Avtalsvillkorslagens främsta syfte är att få till stånd ett förbättrat konsu-
mentskydd när det gäller utformningen av kontraktsformulär som an-
vänds i olika branscher på konsumentområdet. Lagen gäller dock inte i
fråga om verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn.
22
Lagen är uppbyggd kring en generalklausul, 1 § första stycket, och Prop. 1994/95:17
den är tillämplig på villkor som näringsidkare använder "vid erbjudande
av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen
enskilt bruk". Om ett villkor med hänsyn till priset och övriga omstän-
digheter är oskäligt, kan Marknadsdomstolen, om det är påkallat från
allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud. Ett förbud skall nor-
malt vara förenat med vite att i framtiden använda samma eller väsent-
ligen samma villkor. En fråga om förbud tas upp av Marknadsdom-
stolen efter ansökan av KO.
Även beträffande avtalsvillkorslagen finns det en subsidiär talerätt hos
Marknadsdomstolen. Om KO för ett visst fall beslutar att inte ansöka
om förbud, kan sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter eller
löntagare göra ansökan. Det är att märka att beträffande avtalsvillkors-
lagen endast sammanslutningar av näringsidkare har talerätt, medan
enligt marknadsföringslagen även enskilda näringsidkare kan göra an-
sökan. Detta förhållande förklaras av att marknadsföringslagen innehål-
ler en bestämmelse om att en konkurrerande näringsidkare som berörs
av en otillbörlig marknadsföringsåtgärd kan få skadestånd av den som
brutit mot ett förbud meddelat av Marknadsdomstolen (se 19 § mark-
nadsföringslagen).
I motiven till avtalsvillkorslagen uttalades (se prop. 1971:15 s. 70 f.)
att ett avtalsvillkor typiskt sett fick anses otillbörligt mot konsumenten,
om det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler gav närings-
idkaren en förmån eller berövade konsumenten en rättighet och därige-
nom åstadkom en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter
och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans
mellan parterna inte längre var för handen. Det blev fråga om en total-
bedömning av avtalets verkningar för parterna, varvid såväl priset som
övriga villkor fick tas i beaktande.
Av det anförda följer även att avtalsvillkor som strider mot tvingande
bestämmelser på konsumenträttens område kan förbjudas enligt avtals-
villkorslagen.
Även villkor som presenterats eller utformats på ett vilseledande sätt
kan förbjudas. Avtalsvillkorslagens tillämpningsområde är vidare inte
inskränkt till skriftliga avtalsvillkor utan även muntliga avtalsvillkor kan
förbjudas.
Ett förbud enligt avtalsvillkorslagen tar sikte på en typiserad bedöm-
ning av om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte mot konsumenterna
som kollektiv.
Den marknadsrättsliga kontrollen av avtalsvillkor sker emellertid inte
enbart genom Marknadsdomstolens prövning av om avtalsvillkor skall
förbjudas. Kontrollen sker till stor del genom KO:s övervakande och
förhandlande verksamhet. KO har systematiskt samlat in och granskat
allmänt förekommande avtalsvillkor. Därefter har överläggningar skett
med näringsidkare och branschorganisationer och överenskommelser har
träffats på ett flertal områden. Företag som är medlemmar i branschor-
ganisationer brukar lojalt följa överenskommelserna.
23
4.1.4 Förhållandet mellan de civilrättsliga och de marknads-
rättsliga reglerna
Vid införandet av 36 § avtalslagen uttalades att ett viktigt syfte med
bestämmelsen var att skapa ett komplement till avtalsvillkorslagen, så
att villkor som har träffats av förbud enligt den lagen kunde angripas i
behövlig utsträckning på civilrättslig väg (se prop. 1975/76:81 s. 131).
Förutsättningarna för ingripande formulerades därför på likartat sätt i
generalklausulen, dvs. att avtalsvillkoret skulle vara oskäligt.
Införandet av generalklausulen har därför kommit att innebära en stor
parallellitet mellan den civilrättsliga och den marknadsrättsliga lagstift-
ningen. Likheterna får emellertid inte överbetonas.
Det föreligger, som nämnts ovan, en viss skillnad mellan Marknads-
domstolens prövning enligt avtalsvillkorslagen och den prövning som de
allmänna domstolarna gör vid tillämpning av 36 § avtalslagen. Det
brukar därvid sägas att tillämpning av avtalsvillkorslagen tar sikte "på
en typiserad bedömning av om ett visst villkor är oskäligt mot konsu-
menterna som kollektiv" (se prop. 1975/76:81 s. 131). Den civilrättsli-
ga prövningen däremot avser frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt i ett
enskilt fall.
En avgörande skillnad mellan regelsystemen är också, som redan
nämnts, att ett förbud enligt avtalsvillkorslagen gäller för framtiden,
medan de allmänna domstolarna har att pröva rättsverkningarna av ett
villkor som redan har kommit till användning.
Skillnaderna leder till att avgöranden i det ena systemet inte är bindan-
de för prövningen i det andra. Men allmänna domstolar och Marknads-
domstolen tar i regel stor hänsyn till varandras avgöranden.
4.2 Gällande rätt i de andra nordiska länderna
I Danmark finns sedan år 1975 en förmögenhetsrättslig generalklausul i
§ 36 danska aftaleloven som har stora likheter med den svenska 36 §
avtalslagen. Det grundläggande rekvisitet i lagen anger att ett avtal kan
åsidosättas helt eller delvis om det är "urimeligt eller i strid med redelig
handlemåde" att göra avtalet gällande. Vid prövningen skall hänsyn tas
till förhållandena vid avtalets ingående, avtalets innehåll och senare
inträffade förhållanden. Bestämmelserna gäller även för andra rättshand-
lingar än avtal. Bestämmelsen tillåter enligt sin ordalydelse inte att ett
avtalsvillkor jämkas utan bara att det åsidosättas helt eller delvis.
Den danska marknadsföringslagen (Markedsf<£ringsloven nr. 594 af
27. juni 1992) innehåller marknadsrättsliga regler som kan tillämpas
mot oskäliga avtalsvillkor. Enligt lagen kan handlingar som är i strid
mot god marknadsföringssed förbjudas. Det uttrycket omfattar även
oskäliga avtalsvillkor. Lagens efterlevnad övervakas av Forbrugerom-
budsmanden, FO.
I Finland finns dels en allmän bestämmelse i 36 § finska avtalslagen
om jämkning av oskäliga villkor i rättshandlingar (dvs. inte bara avtal),
dels en bestämmelse om jämkning av oskäliga villkor i avtal rörande
konsumtionsnyttigheter i 4 kap. 1 § konsumentskyddslagen. Rättsverk-
Prop. 1994/95:17
24
ningama av att ett villkor är oskäligt är enligt avtalslagens bestämmelse Prop. 1994/95:17
att det kan jämkas eller lämnas utan avseende. Det är vidare möjligt att
jämka även andra villkor i rättshandlingen och att ogiltigförklara rätts-
handlingen i dess helhet. Vid prövning av oskäligheten skall beaktas
rättshandlingens innehåll, parternas ställning, förhållandena då rätts-
handlingen företogs, därefter inträffade förhållanden samt övriga om-
ständigheter. Konsumentskyddslagens bestämmelse är tillämplig på
utbud, försäljning och annan marknadsföring av konsumtionsnyttigheter
från näringsidkare till konsumenter. Med konsumtionsnyttigheter avses
sådana varor och tjänster som i väsentlig omfattning används för enskild
konsumtion. Rättsverkningarna enligt konsumentskyddslagens jämk-
ningsregel överensstämmer med bestämmelserna i 36 § svenska av-
talslagen. Vid prövningen enligt regeln skall, när det gäller frågan om
priset är oskäligt, nyttighetens kvalitet och den allmänna prisnivån
beaktas. När det gäller andra villkor än priset preciseras inte i bestäm-
melsen vad som skall beaktas.
Enligt de marknadsrättsliga reglerna i Finland kan Marknadsdomstolen
vid vite förbjuda användandet av ett oskäligt avtalsvillkor. Talan förs
därvid primärt av Konsumentombudsmannen med en subsidiär talerätt
för registrerade föreningar som verkar för bevakande av bl.a. konsu-
mentintressen.
I Island finns sedan år 1986 en förmögenhetsrättslig generalklausul
som i sak överensstämmer med § 36 i den danska aftaleloven. Vid
oskälighetsprövningen skall hänsyn sålunda tas till förhållandena vid
avtalets ingående, avtalets innehåll och senare inträffade förhållanden.
Bestämmelserna gäller även för andra rättshandlingar än avtal. Enligt
sin ordalydelse tillåter inte bestämmelsen jämkning utan endast att ett
oskäligt avtalsvillkor åsidosätts helt eller delvis.
Även den isländska marknadsföringslagen överensstämmer i huvudsak
med motsvarande danska regler och innehåller marknadsrättsliga regler
som kan användas för att komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor.
I Norge innehåller avtalelovens § 36 sedan år 1983 en generalklausul
som föreskriver att ett avtal helt eller delvis kan åsidosättas eller ändras
om det skulle vara "urimeligt" eller vara i strid med "god forretnings-
skikk" att göra avtalet gällande. Vid prövningen skall beaktas avtalets
innehåll, parternas ställning, förhållandena när avtalet ingicks, senare
inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Bestämmelserna
gäller inte bara för avtal utan också för ensidigt bindande dispositioner.
Till skillnad från övriga nordiska länder kan i Norge även handelsbruk
och annan sedvana jämkas.
I den norska marknadsföringslagen (lov om kontroll med markedsfö-
ring og avtalevilkår 16 juni Nr 47. 1972) finns bestämmelser som
innebär att Markedsrådet kan pröva om avtalsvillkor är oskäliga och
meddela förbud. En förbudstalan kan av Forbrukerombudet (FO) an-
hängiggöras vid Markedsrådet. Om Forbrukerombudet beslutar att för
visst fall inte föra talan, gäller en subsidiär talerätt för bl.a. konsumen-
ter och sammanslutningar av konsumenter.
25
Regeringens bedömning: EG-direktivet om oskäliga villkor i konsu-
mentavtal bör införlivas med svensk rätt med iakttagande av intresset
av nordisk rättslikhet. Någon allmän översyn av reglerna om oskäliga
avtalsvillkor bör inte göras. En utgångspunkt när EG-direktivet inför-
livas bör vara att svensk lag i samtliga fall skall ge ett för konsumen-
terna minst lika förmånligt resultat som direktivet. Även i övrigt bör
sådana lösningar väljas som säkert tillgodoser de krav som direktivet
ställer.
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstäm-
mer med regeringens (se promemorian s. 30 f.).
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig om
de allmänna utgångspunkterna för införlivande av EG-direktivet om
oskäliga avtalsvillkor lämnar promemorians bedömning utan invänd-
ning. Konkurrensverket menar dock att skälen för att välja s.k. trans-
formering i stället för s.k. inkorporering borde ha redovisats närmare.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förordar att
direktivet i sin helhet inkorporeras i svensk rätt med ställning av lag
och avstyrker därför promemorians förslag. Liknande synpunkter anförs
av professor emeritus Jan Hellner.
Skälen för regeringens bedömning: EG-direktivet om oskäliga
villkor i konsumentavtal har tillförts EES-avtalet (se avsnitt 3.1).
Direktivet måste därför införlivas med svensk rätt. Som ett par remiss-
instanser påpekat, finns det därför inget utrymme för att åsidosätta
någon av direktivets regler.
I prop. 1994/95:19 om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
föreslås i en lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen (anslutningslagen) att de fördrag och andra instrument som
räknas upp i lagen samt de rättsakter, avtal och andra beslut som före
Sveriges anslutning till Europeiska unionen har antagits av Europeiska
gemenskaperna skall gälla i Sverige med den verkan som följer av dessa
fördrag och andra instrument. Som Konkurrensverket anför i sitt
remissyttrande ersätter inte en inkorporering enligt anslutningslagen det
införlivande som skall ske i form av att lagar och andra författningar
ändras på respektive område. Till detta kommer att Sverige redan av
EES-avtalet är folkrättsligt förpliktat att lagstifta i enlighet med direkti-
vet. Det innebär att EG-direktivet blir korrekt införlivat med svensk
rätt först genom de lagändringar som sker när svensk rätt anpassas till
direktivet (se även prop 1994/95:19 s. 525 f.).
Direktivet är ett s.k. minimidirektiv. Det betyder att länderna far,
inom de ramar som ges av Romfördraget, införa regler som är för-
månligare för konsumenten än direktivets regler. Däremot får de
nationella reglerna inte ge konsumenten ett sämre skydd.
Frågan är då vilken metod som skall väljas för införlivande av
direktivet. Det finns därvid två grundläggande metoder att välja mellan:
inkorporering och transformering. Inkorporering innebär att direktivet
Prop. 1994/95:17
26
som sådant införlivas med svensk rätt med ställning av lag. Trans- Prop. 1994/95:17
formering innebär att svenska rättsregler ändras endast i den mån det
behövs för att de skall stämma överens med direktivets regler.
När det gäller valet av metod för införlivande finns det som Konkur-
rensverket anför i sitt remissyttrande fördelar med transformering
framför inkorporering på de rättsområden som täcks av direktivet. En
fördel är att direktivets regler kan anpassas till systematiken i svensk
lagstiftning. Det gäller särskilt beträffande de civilrättsliga bestämmel-
serna. Det bör därvid uppmärksammas att direktivets regler har konsu-
mentsky ddskaraktär, vilket gör det särskilt angeläget att de blir så
lättillgängliga som möjligt när de införlivas med den svenska rätten.
Enligt regeringens mening bör direktivet därför införlivas genom
transformering.
Eftersom det finns ett särskilt starkt intresse av nordisk rättslikhet på
den grundläggande civilrättens område, är det av vikt att det sker en
nordisk samordning och att onödiga skillnader mellan de nordiska
länderna undviks.
Ytterligare frågor om metoden för införlivande berörs i samband med
att regeringen behandlar den valda lagstiftningstekniken (se avsnitt 13)
Några övergripande frågor av principiell natur uppkommer när ett s.k.
minimidirektiv på konsumenträttens område skall införlivas med
nationell rätt. Dessa frågor, och hur de besvaras, får betydelse när det
skall bedömas hur de nationella reglerna skall utformas. Här skall två
sådana frågor beröras inledningsvis.
Den första frågan är om en nationell reglering är godtagbar så snart
den i normalfallet eller i de allra flesta fall ger ett resultat som är lika
bra som eller bättre för konsumenterna än direktivet.
I promemorian görs den bedömningen av EG-rätten att den nationella
regleringen i samtliga fall skall ge ett för konsumenterna minst lika
förmånligt resultat som direktivet (se promemorian s. 31 f.). Regering-
en gör samma bedömning. Det är inte heller någon remissinstans som
har haft avvikande mening i denna fråga.
Vid införlivandet finns det således anledning att utgå från den nu
angivna tolkningen av EG-rätten. Därmed kommer direktivets krav med
säkerhet att uppfyllas. Samma princip för införlivande av minimidirektiv
följs sedan länge av Danmark. Även Finland och Norge har förklarat att
man avser att följa denna princip, låt vara att man i olika situationer
kan ha olika mening om när en nationell reglering verkligen i samtliga
fall ger konsumenterna en minst lika fömånlig ställning som i direktivet.
Den andra frågan är om ett land kan införliva en preciserad be-
stämmelse i ett direktiv genom att i den nationella lagen införa eller
behålla en bestämmelse som är mindre preciserad. Frågan är då om den
nationella bestämmelsen i så fall måste säkert inrymma alla de fall som
ryms i direktivbestämmelsen, eller om det kan räcka att alla dessa fall
sannolikt inryms.
Ett hypotetiskt exempel kan vara att konsumenten enligt skadestånds-
reglerna i ett direktiv får ersättning för utgifter, inkomstförluster,
lidande och olägenheter i övrigt, medan ersättning enligt den nationella 27
bestämmelsen betalas för all skada.
Huruvida direktivet är korrekt införlivat beror i detta fall först och Prop. 1994/95:17
främst på om uttrycket "all skada" i den nationella lagen innefattar alla
de poster som anges i direktivet. Om "all skada” enligt fast praxis inte
inrymmer exempelvis olägenheter i övrigt, är direktivet inte tillgodosett.
Är det å andra sidan alldeles klart enligt praxis eller motivuttalanden att
"all skada" inrymmer alla de preciserade posterna, torde det vara
tillräckligt att det mindre preciserade uttrycket används. Frågan om
vilken grad av säkerhet som erfordras synes inte vara löst inom EU,
men avgöranden av EG-domstolen tyder på ett strängt synsätt (EG-
domstolens dom i målet 152/84 Marshall ./. Southampton och South-
west Hampshire Area Health Authority).
Danmark har i de nordiska diskussionerna förklarat att man i tveksam-
ma fall alltid väljer en säker lösning framför en osäker. Finland följer
samma princip. Norge har i diskussionerna också förklarat sig vilja
följa principen, om det inte är alldeles klart att en mindre preciserad
formulering är tillräcklig.
Enligt regeringens mening bör utgångspunkten även för svensk del
vara att sådana lösningar väljs som säkert tillgodoser de krav som
direktivet ställer. Samma mening uttalas i promemorian utan invänd-
ningar från remissinstanserna. Det betyder att de svenska bestämmel-
serna bör preciseras på samma sätt som direktivets bestämmelser, om
det inte är klart att en lägre preciseringsgrad är tillräcklig. Därmed
tillgodoses intresset av nordisk rättslikhet på denna punkt.
EG-direktivet avser att ge konsumenter skydd mot oskäliga avtalsvill-
kor. Som sagts tidigare måste de nationella rättsordningarna ge konsu-
menterna minst det skydd som direktivet föreskriver. Men direktivet
befattar sig inte med frågor om skydd mot oskäliga avtalsvillkor för
andra än konsumenter. Det finns således inget som hindrar att länderna
har regler som skyddar exempelvis en näringsidkare mot oskäliga av-
talsvillkor i avtal med en konsument. Eftersom bestämmelserna i 36 §
avtalslagen är generellt giltiga på avtalsförhållanden inom förmögenhets-
rätten kan de användas på det sättet i dag. Det finns alltså inget i
EG-direktivet som hindrar att de kan användas så även framdeles.
Som anförs i promemorian skall Sverige uppfylla föreskriften i
direktivet (artikel 10.1) om att regler som tillgodoser direktivet skall
vara införda i de nationella regelverken senast den 31 december 1994.
Det betyder att det inte finns tid för någon allmän översyn av de
svenska reglerna om oskäliga avtalsvillkor.
I det följande diskuteras införlivandefrågoma med utgångspunkt från
direktivets bestämmelser. Dessa behandlas i stort sett artikel för artikel.
Därvid är det inte nödvändigt att särskilt behandla artikel 1.1 eller
artiklarna 8-11.
Sålunda disponeras framställningen fortsättningsvis enligt följande:
Avsnitt 6: Avgränsningar och begrepp (artiklarna 1.2, 2 och 3.2)
Avsnitt 7: Omständigheter som skall beaktas vid oskälighetsbedöm-
ningen (artiklarna 3.1 och 3.3 samt artikel 4)
Avsnitt 8: Direktivets tolkningsregel (artikel 5)
Avsnitt 9: Rättsföljd (artikel 6.1) 28
Avsnitt 10: Skydd mot lagvalsklausuler (artikel 6.2)
Avsnitt 77; En marknadsrättslig oskälighetsregel (artikel 7)
Avsnitt 12: Det marknadsrättsliga sanktionssystemet (artikel 7)
Därefter görs i avsnitt 13 en sammanfattning samt behandlas vissa
lagtekniska frågor. Till sist behandlas i avsnitten 14 och 15 ikraftträdan-
de- och övergångsfrågor samt kostnadseffekter.
I avsnitt 16 finns en författningskommentar till lagförslagen.
6.1 Frågeställningar
Direktivet innehåller inte någon bestämmelse som uttryckligen avgrän-
sar dess tillämpningsområde. Indirekt anges dock tillämpningsområdet i
artikel 1.1 där syftet med direktivet anges:
Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och
andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som
sluts mellan en näringsidkare och en konsument.
Tre begrepp är alltså centrala för avgränsningen av tillämpningsom-
rådet:
- oskäliga villkor
- näringsidkare
- konsument
Dessa begrepp definieras i artikel 2 med preciseringar av "oskäliga
villkor" i artikel 3. De preciseringar som görs av oskäliga villkor
innebär att direktivet gäller enbart för sådana avtalsvillkor som inte har
varit föremål för individuell förhandling. Av artikel 3.2 framgår att det
alltid skall anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individu-
ell förhandling, om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför
inte har haft möjlighet att påverka dess innehåll.
När direktivet skall införlivas med svensk rätt måste det avgöras om
tillämpningsområdet för de svenska reglerna skall avgränsas på samma
sätt. En komplikation är därvid att de nuvarande civilrättsliga bestäm-
melserna om oskäliga villkor, som huvudsakligen återfinns i 36 §
avtalslagen, gäller för alla rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område. På det marknadsrättsliga området, däremot, finns i lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden bestämmelser som
gäller bara på konsumentområdet. Någon begränsning till villkor som
har utarbetats i förväg finns dock inte i den lagen. Även beträffande de
marknadsrättsliga reglerna finns alltså en skillnad i tillämpningsområdet
jämfört med direktivet.
Utgångspunkten när tillämpningsområdet skall bestämmas bör enligt
regeringens mening vara, som har utvecklats i avsnitt 5, att alla konsu-
menter skall ges ett minst lika gott skydd i de nationella reglerna som
de har enligt direktivet. Tillämpningsområdet måste därför i alla hän-
seenden göras minst lika vidsträckt i den svenska lagen som i direktivet.
Finansinspektionen har mot bakgrund av att direktivet är ett mini-
midirektiv förordat att de civilrättsliga bestämmelserna görs tillämpliga
Prop. 1994/95:17
29
på alla typer av konsumentavtal. Som kommer att framgå i det följande Prop. 1994/95:17
anser regeringen att en sådan reglering blir för långtgående.
I det följande diskuteras konsumentbegreppet i avsnitt 6.2, näringsid-
karbegreppet i avsnitt 6.3 och avgränsningen till avtalsvillkor som inte
har varit föremål för individuell förhandling i avsnitt 6.4.
Från direktivets tillämpningsområde görs ett undantag i artikel 1.2.
Undantaget gäller sådana avtalsvillkor som avspeglar bindande för-
fattningsföreskrifter eller regler eller principer i vissa internationella
konventioner. Frågan om ett motsvarande undantag bör göras i svensk
rätt diskuteras i avsnitt 6.5.
6.2 Konsument
Regeringens förslag: I lagen införs en definition av begreppet konsu-
ment. Den utformas på samma sätt som i direktivet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
med undantag för en redaktionell justering (se promemorian s. 36 f.)
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo-
rians förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser är
emellertid kritiska och menar att definitionen kan medföra osäkerhet om
rättsläget. Uppsala tingsrätt anför t.ex. att införandet av en legaldefini-
tion medför ett avsteg från vad som i övrigt gäller inom svensk konsu-
mentlagstiftning och att det därför bör övervägas om definitionen kan
utgå. Även Sveriges industriförbund ifrågasätter det lämpliga i att
definiera konsumentbegreppet med hänvisning till att det kan leda till
osäkerhet om begreppets innebörd. Några remissinstanser framför också
att en samordning bör ske med de definitioner som föreslås i Marknads-
föringsutredningens slutbetänkande Ny marknadsföringslag (SOU
1993:59). Konsumentverket menar att den nordiska eller europeiska
samordningen inte är ett skäl att frångå den nuvarande definitionen.
Allmänna reklamationsnämnden anser att det ofta ligger nära till hands
att låta ett dödsbo omfattas av konsumentbegreppet.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet gäller endast för avtal där
en konsument är avtalspart på ena sidan. Uttrycket konsument definieras
i artikel 2 b:
konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av
detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller
yrke.
Denna avgränsning av direktivets tillämpningsområde ger upphov till
två frågor av betydelse när bestämmelserna skall införlivas med svensk
rätt. Den första frågan är om det finns anledning att i svensk rätt be-
gränsa regler om oskäliga avtalsvillkor till konsumentförhållanden. Den
andra frågan är om EG:s definition på konsument skiljer sig från den
etablerade svenska definitionen och om det i så fall finns skäl an i
reglerna om oskäliga villkor avvika från den etablerade definitionen.
30
Frågan huruvida en bestämmelse bör begränsas till konsumentför- Prop. 1994/95:17
hållanden inrymmer flera olika aspekter. Skälen för och emot en sådan
avgränsning varierar beroende på vilken bestämmelse det handlar om.
Den frågan bör därför diskuteras för varje enskild bestämmelse och det
finns inte anledning att gå in på den nu.
Regeringens överväganden i de följande avsnitten kommer att visa att
det finns skäl att begränsa vissa reglers tillämpningsområde till konsu-
mentförhållanden. Det måste därför avgöras hur denna avgränsning bör
utformas i de svenska reglerna.
Den svenska konsumentdefinitionen är något annorlunda utformad än
direktivets bestämning. I svenska lagar på konsumenträttens område har
avgränsningen gjorts utan att ordet "konsument" definierats. I stället har
regelmässigt ett tillägg gjorts av innehåll att lagen gäller bara om konsu-
menten handlar "för huvudsakligen enskilt ändamål" eller "för huvud-
sakligen enskilt bruk". I några fall har ordet "huvudsakligen" satts först.
Exempel på avgränsande uttryck av detta slag finns i 1 § första stycket
lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1971:112), 1 § första
stycket konsumentförsäkringslagen (1980:38), 1 § första stycket hemför-
säljningslagen (1981:1361), 1 § första stycket konsumenttjänstlagen
(1985:716), 1 § första stycket konsumentköplagen (1990:932) och 1 §
första stycket konsumentkreditlagen (1992:830).
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att uttrycket "för
enskilt ändamål" får anses motsvara direktivets "för ändamål som faller
utanför hans näring eller yrke". Som anförs i promemorian synes
däremot "för enskilt bruk" rent språkligt vara något mer begränsat,
även om ingenting i de olika konsumenträttsliga lagarnas förarbeten
tyder på att någon saklig skillnad avsetts.
När tillämpningsområdet i svensk rätt preciseras genom ordet "huvud-
sakligen” är avsikten att klargöra att lagen gäller även om varan eller
tjänsten är avsedd att till en viss del, dock jämförelsevis mindre väsent-
lig, användas för annat än enskilt ändamål. Samtidigt klargörs att de fall
då varan eller tjänsten bara till en mindre del är avsedd för enskilt
ändamål inte omfattas. Av en protokollsanteckning som gjordes när
EG-direktivet antogs framgår att en motsvarande avgränsning är avsedd
att tillämpas även enligt direktivet.
Av vad som anförts framgår enligt regeringens mening att uttrycket
"för huvudsakligen enskilt ändamål" skulle kunna användas för att
avgränsa tillämpningsområdet för de bestämmelser som på samma sätt
som direktivet skall gälla för konsumentavtal. Huruvida uttrycket
används för att avgränsa begreppet konsument som sådant (som i direk-
tivet) eller för att avgränsa konsumentens handlande (som i hittillsvaran-
de svenska definitioner) kan inte anses ha någon betydelse i sak.
Som anförs i promemorian är det emellertid ett väsentligt intresse att
de nordiska konsumentdefinitionema överensstämmer. Danmark, Fin-
land och Norge måste av olika skäl ändra sina konsumentdefinitioner i
de bestämmelser som gäller oskäliga avtalsvillkor. De har förklarat att
de avser att använda EG-direktivets definition i dessa bestämmelser.
Detta utgör ett starkt skäl för att i de svenska bestämmelserna - både de 31
civilrättsliga och de marknadsrättsliga - använda EG:s definition.
Ytterligare ett skäl är att också övriga EU-länder torde använda denna Prop. 1994/95:17
definition och att definitionen dessutom kan förväntas bli använd inom
EU även i framtiden. De farhågor som uttalats om osäkerhet om be-
greppets innebörd är knappast tungt vägande.
I promemorian görs den bedömningen att definitionen blir alltför
begränsad om - som i den svenska översättningen av direktivets regel -
egenskapen konsument förutsätter att personen handlar inte bara utanför
sin "näring" utan också utanför sitt "yrke" (se promemorian s. 38).
Regeringen gör samma bedömning. Ingen remissinstans har någon
invändning på denna punkt.
Sålunda bör det i definitionen anges endast att en person är konsument
om han handlar för ändamål utanför näringsverksamhet.
Av den tidigare nämnda protokollsanteckningen framgår att direktivets
tillämpningsområde är begränsat till fall då en konsument handlar
"huvudsakligen" för ändamål utanför näringsverksamhet. Motsvarande
begränsning bör - som tidigare - göras i de svenska bestämmelserna.
En mer komplicerad fråga vid tillämpning av konsumentdefinitionen
är däremot om det skall beaktas huruvida det är synbart för näringsid-
karen att hans motpart är konsument. Något sådant krav finns i dag inte
uttryckt i svensk lagtext. Det förekommer emellertid förarbetsuttalanden
i den riktningen. Ett exempel är motiven till konsumentköplagen (prop.
1989/90:89 s. 60), där det sägs att i händelse av tvist i frågan om ett
köp faller under konsumentköplagens bestämmelser utgångspunkten är
att den enskilde köparens avsikt med förvärvet är avgörande, men att
hänsyn måste tas till säljarens möjligheter att bedöma denna avsikt och
att bedömningen därför får ta sikte på de omständigheter som varit upp-
fattbara för säljaren vid köpet.
Direktivet innehåller emellertid inget krav på synbarhet och det före-
kommer inte - som var fallet med bl.a. direktivet om konsumentkredi-
ter - någon protokollsanteckning om att ett synbarhetskrav skall gälla.
Man torde därför få utgå från att det inte gäller något krav på synbarhet
enligt EG-direktivet. Eftersom synbarhetskravet innebär en begränsning
i tilllämpningsområdet, kan det inte uppställas något sådant krav i
svensk rätt, vare sig i lagtext eller genom motivuttalanden.
De grundläggande ställningstaganden om hur EG-direktivet bör inför-
livas med svensk rätt som regeringen gjort i avsnitt 5 medför därför att
en ny definition av konsumentbegreppet bör införas. Lagrådet har gett
sitt stöd åt denna bedömning.
En annan sak är att den föreslagna konsumentdefinitionen enligt
regeringens mening ändå inte torde kunna omfatta situationer då en
näringsidkare vilseletts av motparten att tro att denne handlade för annat
än enskilt ändamål. Ett exempel kan vara att motparten gör en skriftlig
beställning med angivande av att en juridisk person är beställare. Frå-
gan diskuteras vidare i författningskommentaren.
Om konsumentbegreppet ges en ny definition i detta sammanhang,
uppkommer frågan - som berörs i promemorian och av några remissin-
stanser - om motsvarande ändring bör göras i andra konsumenträttsliga
lagar. Enligt regeringens mening vore det naturligtvis önskvärt att 32
definitionen hade samma ordalydelse överallt där uttrycket förekommer.
Den genomgång som erfordras för att åstadkomma det kan emellertid Prop. 1994/95:17
inte göras inom ramen för detta lagstiftningsärende. Olägenheterna med
att en ny definition införs nu i de nya bestämmelser som föranleds av
EG-direktivet är också tämligen begränsade. Dessutom brister redan nu
terminologin i enhetlighet, vilket inte verkar ha medfört några beaktans-
värda negativa konsekvenser. Frågan om en enhetlig konsumentdefini-
tion får därför övervägas i ett annat sammanhang.
Några remissinstanser har tagit upp frågan om en anpassning av
konsumentdefinitionen till de föreslagna definitionerna i Marknadsför-
ingsutredningens förslag till ny marknadsföringslag (SOU 1993:59).
Någon sådan anpassning är emellertid inte längre aktuell eftersom de
föreslagna definitionerna torde bli slopade i det fortsatta arbetet på en
ny marknadsföringslag.
I en departementspromemoria med förslag till ny försäkringavtalslag
(Ds 1993:39) föreslås att med konsumentförsäkring skall avses en
skadeförsäkring som en konsument eller ett dödsbo tecknar huvud-
sakligen för enskilt ändamål. Allmänna reklamationsnämnden har
erinrat om detta förslag och anfört att det ofta ligger nära till hands att
låta ett dödsbo omfattas av konsumentbegreppet.
Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att med hänvisning till
förslaget till försäkringsavtalslag utvidga tillämpningområdet för be-
stämmelserna om oskäliga avtalsvillkor till ätt omfatta även dödsbon.
Förhållandena på försäkringsområdet torde nämligen motivera att andra
avvägningar görs i frågan om vem som skall omfattas av en konsument-
reglering (jfr Försäkringsrättskommitténs slutbetänkande Skadeförsäk-
ringslag SOU 1989:88 s. 254).
Kooperativa förbundet har anfört att begreppet näringsverksamhet bör
preciseras i anslutning till konsumentbegreppet. Regeringen återkommer
i nästa avsnitt till frågan om en definition av begreppet näringsverksam-
het.
6.3 Näringsidkare
Regeringens förslag: Även begreppet näringsidkare definieras i
lagen på samma sätt som i direktivet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens
förslag (se promemorian s. 40 f.).
Remissinstanserna: Promemorians förslag godtas eller lämnas utan
invändning av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser anför
samma synpunkter beträffande definitionen av näringsidkare som när
det gäller konsumentdefinitionen. Sålunda menar Uppsala tingsrätt och
Sveriges industriförbund att det kan uppstå en osäkerhet om definitioner
införs som till sin lydelse avviker från vad som i övrigt är rådande inom
svensk konsumentlagstiftning. Även frågan om samordning med för-
slaget till ny marknadsföringslag berörs av ett par remissinstanser.
33
3 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17
Konsumentverket och Sveriges industriförbund påpekar att offentlig Prop. 1994/95:17
näringsverksamhet nämns särskilt i direktivet men inte i promemorians
lagförslag.
Skälen för regeringens förslag: Begreppet näringsidkare avgränsas
på följande sätt i EG-direktivet artikel 2 c:
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal
som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband
med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller
privat.
Frågan om i vad mån de enskilda bestämmelsernas tillämpningsom-
råde bör begränsas till konsumentavtal tas upp längre fram. Den berörs
i samband med diskussionen om hur de olika bestämmelserna i direkti-
vet skall införlivas med svensk rätt. Huruvida det är motiverat att
begränsa tillämpningsområdet till rättshandlingar där ena parten är
näringsidkare skall därför inte behandlas här. Eftersom genomgången
kommer att visa att det finns skäl att begränsa vissa reglers tillämp-
ningsområde till sådana avtal som ingås mellan en näringsidkare och en
konsument, skall det emellertid här diskuteras om EG-direktivets nä-
ringsidkardefinition skall tas över i svensk rätt.
I svenska konsumenträttsliga lagar brukar inte uttrycket "näringsid-
kare" definieras. Däremot brukar det - efter samma mönster som be-
träffande konsumentdefinitionen - anges att lagen gäller bara om nä-
ringsidkaren handlar "i sin yrkesmässiga verksamhet" (se t.ex. 1 §
första stycket avtalsvillkorslagen, 1 § första stycket konsumenttjänst-
lagen, 1 § första stycket konsumentköplagen och 1 § första stycket
konsumentkreditlagen).
Det svenska uttrycket "i sin yrkesmässiga verksamhet" får anses
motsvara direktivets uttryck "för ändamål som har samband med hans
näring". Det går därför i och för sig bra att hålla fast vid det svenska
uttrycket.
Danmark och Norge har förklarat att man inte avser att vidta några
lagändringar när det gäller näringsidkarbegreppet. I Finland har nä-
ringsidkarbegreppet ändrats på så sätt att man med näringsidkare enligt
konsumentskyddslagen nu förstår "en fysisk eller en privat eller offent-
lig juridisk person som i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk
nytta yrkesmässigt håller till salu, säljer eller i övrigt bjuder ut konsum-
tionsnyttigheter för anskaffning mot vederlag".
Nordiska samordningsskäl motiverar alltså ingen ändring. Enligt
regeringens mening finns det emellertid ändå skäl för Sverige att ta över
även EG:s definition på näringsidkare. Ett skäl är att EG:s konsument-
definition tas över och att det av systematiska hänsyn är lämpligt att de
båda begreppen konsument och näringsidkare definieras i ett samman-
hang. Om definitionen av näringsidkare inte tas över, kan osäkerhet
annars uppkomma om rättsläget.
Definitionen bör därför enligt regeringens mening tas över och det bör
ske både beträffande de civilrättsliga och de näringsrättsliga reglerna.
Lagrådet har gett sitt stöd åt en denna bedömning.
Som påpekats från Konsumentverket och Sveriges industriförbund bör 34
promemorieförslagets definition för tydlighets skull kompletteras med
det tillägget att även offentlig näringsverksamhet omfattas. Det innebär
ett närmande till direktivet men ingen ändring i sak i förhållande till vad
som anses gälla idag.
Som anförts i föregående avsnitt finns det inte längre någon anledning
att samordna definitionerna med Marknadsföringsutredningens förslag.
I enlighet med vad som påpekats av en remissinstans bör dessutom vid
bestämning av näringsidkare begreppet "näringsverksamhet" och inte
"näring" användas.
Marknadsdomstolen har anfört att det - mot bakgrund av att närings-
idkare definieras - hade varit önskvärt med en analys av begreppet
"näring". En sådan genomgång kan dock inte göras inom ramen för
detta lagstiftningsarbete. Den analys av begreppet som gjorts i andra
sammanhang torde väsentligen vara giltig även här (se bl.a. SOU
1984:59 s. 215-217 med hänvisningar). Att märka är dock att begreppet
näring kan ha skilda betydelser i olika sammanhang. Det bör också
erinras om att tolkningen och tillämpningen av nationella regler som
bygger på EG-direktiv är beroende av EG-rättens utveckling.
Prop. 1994/95:17
6.4 Villkor som inte har varit föremål för individuell
förhandling
Regeringens förslag: Uttrycket standardvillkor är inte lämpligt för
att avgränsa tillämpningsområdet. I stället används samma uttryck
som i EG-direktivet, nämligen villkor som inte har varit föremål för
individuell förhandling. Ett villkor skall, på samma sätt som enligt
direktivet, anses inte ha varit föremål för individuell förhandling, om
inte annat visas.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att tillämpningsom-
rådet skall begränsas till villkor som har utarbetats i förväg utan att
konsumenten kunnat påverka dess innehåll (se promemorian s. 41 f.).
Remissinstanserna: Promemorians förslag lämnas utan invändning av
flertalet remissinstanser. Göta hovrätt riktar dock invändningar mot
lagtexten. Grupp talanutredningen och Domareförbundet diskuterar
vilken innebörd begreppet "visas" i den föreslagna bevisbörderegeln
har. Flera remissinstanser anmärker att bevisbördebestämmelsen blivit
oklart utformad. Finansinspektionen menar att direktivets avgränsning
inte bör användas och att de civilrättsliga bestämmelserna i stället bör
göras tillämpliga på samtliga konsumentavtal.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EG-direktivet, artikel 2 a, är
oskäliga villkor "avtalsvillkor som beskrivs i artikel 3". Artikel 3
innehåller under punkt 1 en beskrivning av de avtalsvillkor som direkti-
vet tillämpas på:
avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling.
Denna beskrivning preciseras i artikel 3.2:
Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för
individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten
därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta Prop. 1994/95:17
gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.
Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt
villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att
denna artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning
av avtalet leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg
formulerat standardavtal.
Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål
för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.
Som har konstaterats tidigare ger en begränsning i direktivets till-
lämpningsområde upphov till två frågor. Den första är om de nationella
reglerna bör innehålla väsentligen samma begränsning. Den andra är
om begränsningen bör preciseras på samma sätt. Som också har kon-
staterats tidigare bör den första frågan besvaras vid en genomgång av
direktivets materiella regler.
I de följande avsnitten kommer regeringen att redovisa att tillämp-
ningsområdet för vissa regler i den svenska lagen bör avgränsas på
väsentligen samma sätt som skett i direktivet. Det finns därför anled-
ning att granska direktivets avgränsning närmare för att bedöma hur den
skall överföras till svensk lag.
I direktivet preciseras alltså vilka villkor som omfattas av regleringen
med hjälp av uttrycket "som inte har varit föremål för individuell
förhandling". Enligt direktivet skall det alltid anses att ett villkor inte
har varit föremål för individuell förhandling när det "har utarbetats i
förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka dess
innehåll".
En bestämning med väsentligen samma materiella innehåll bör alltså
tas in i den svenska lagen. Frågan är dock hur regeln skall formuleras.
Den precisering som används i direktivet innebär att de villkor som
avses i de flesta fall är s.k. standardvillkor. Som anförs i promemorian
är det dock inte lämpligt att använda det uttrycket för att avgränsa
tillämpningsområdet.
I promemorian föreslås att tillämpningsområdet begränsas till "avtals-
villkor som har utarbetats i förväg utan att konsumenten kunnat påverka
dess innehåll". Direktivets formulering lämnar emellertid möjligheten
öppen att det kan finnas villkor som inte varit föremål för individuell
förhandling men som ändå inte har utarbetats i förväg. Det betyder att
promemorieförslagets uttryck är något snävare än direktivets och att det
sålunda inte fullt ut uppfyller direktivets krav.
Avgränsningen bör därför ges en utformning som närmare ansluter till
direktivet. Lämpligast synes vara att använda direktivets formulering,
dvs. "villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling".
Frågan blir härefter om vad som sägs i första och andra styckena i
artikel 3.2 måste införlivas med svensk rätt. Svaret på denna fråga
synes kunna besvaras nekande. Det som sägs där är närmast att betrakta
som tolkningsregler. De föreskriver tolkningar som inte till någon del är
överraskande utan snarare närmast självklara. Tolkningsregler av det
slaget behöver i svensk rätt inte tas in i lagtexten utan kan anvisas i för- 36
arbetena. Så bör enligt regeringens mening reglerna införlivas med
svensk rätt i detta fall. Göta hovrätt har i sitt remissyttrande förespråkat Prop. 1994/95:17
en sådan lösning.
Den närmare innebörden av den här angivna begränsningen i till-
lämpningsområdet diskuteras i författningskommentaren.
Under de nordiska diskussionerna har Danmark och Norge förklarat
att man överväger att begränsa de nya bestämmelserna till att gälla
villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling. I Finland
övervägs att begränsa tillämpningsområdet för tolkningsregeln och för
ändringarna i oskälighetsbestämmelsen i konsumentskyddslagen. Dessa
regler skulle enligt planerna gälla endast "om inte konsumenten har haft
inflytande på villkorets innehåll".
Bevisregeln
Bestämmelsen i tredje stycket i artikel 3.2 innebär att näringsidkaren
har bevisbördan för ett påstående om att ett villkor har varit föremål för
individuell förhandling. Allmänt tillämpade principer i svensk rätt om
bevisbördans placering torde normalt ge samma resultat som direktivets
bestämmelse. Dessa principer kan emellertid inte sägas vara så fast
stadgade och entydiga att en uttrycklig lagbestämmelse kan undvaras,
om direktivet skall med säkerhet vara korrekt införlivat med svensk rätt
på denna punkt. Det gäller särskilt som den omständighet som skall
bevisas - att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell
förhandling - inte tidigare har haft en sådan betydelse i svensk rätt som
det nu avses få. Bevisbörderegeln måste därför tas in i lagtexten. Inte
någon remissinstans har gjort någon annan bedömning.
Grupptalanutredningen och Domareförbundet diskuterar i sina re-
missvar frågan om beviskravets styrka. Grupptalanutredningen anför att
en bevisbörderegel som inte yttrar sig om beviskravets styrka är ganska
meningslös och att om det finns en EG-rättslig princip för vilket be-
viskrav som gäller i tvister av ifrågavarande slag den bör komma till
uttryck i lagtext. Domareförbundet menar att uttrycket "om inte annat
visas" bör innefatta ett påstående om att saken skall styrkas.
Direktivets regel uttalar inte annat än att näringsidkaren bär bevis-
bördan ("the burden of proof”) för ett påstående att ett avtalsvillkor har
förhandlats individuellt. Det finns enligt regeringens mening därför inte
utrymme för att i den nationella lagen närmare ange beviskravets
styrka. Risken är också att en sådan precisering blir för onyanserad och
försvårar en tillämpning som ger materiellt rimliga resultat. Promemo-
rians neutrala lösning - "om inte annat visas" - framstår som välöver-
vägd. Den närmare tolkningen får överlämnas till rättstillämpningen.
Som flera remissinstanser påpekar bör bevisbördan avse endast att ett
avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling.
Danmark, Finland och Norge överväger att föra in en bevisbörderegel
med i sak samma innehåll som regeringens förslag.
37
6.5 Undantag för avtalsvillkor som avspeglar bindande
författningsföreskrifter?
Regeringens förslag: Direktivets undantag för avtalsvillkor som
avspeglar bindande författningsföreskrifter eller bestämmelser eller
principer i internationella konventioner förs inte över till den svenska
lagen.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med
regeringens (se promemorian s. 44 f.).
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av professor
emeritus Jan Hellner. Han menar att det av försiktighetsskäl är lämpligt
att i den svenska lagen ta in en undantagsregel av samma innehåll som
i direktivet.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 1.2 i direktivet finns ett
undantag från direktivets tillämpningsområde:
Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt
bestämmelser eller principer i internationella konventioner som med-
lemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportom-
rådet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.
Bestämmelsen innebär att vissa avtalsvillkor, även om de skulle
bedömas som oskäliga, inte träffas av direktivet.
De avtalsvillkor som på det sättet särbehandlas är först och främst
sådana som "avspeglar bindande författningsföreskrifter". Som exempel
kan nämnas en bank som i sina kreditavtal förbehåller sig en uppsäg-
ningsrätt som har sin motsvarighet i en lagstadgad skyldighet för banken
(jfr 23 § konsumentkreditlagen).
Vidare undantas avtalsvillkor som avspeglar "bestämmelser eller
principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller
gemenskapen har tillträtt". Ett exempel på ett sådant avtalsvillkor kan
vara att ett flygbolag förbjuder resenärerna att överlåta sina biljetter. Ett
sådant förbud kan grundas på internationella överenskommelser om
flygtrafik, vilka bl.a. syftar till att förstärka flygsäkerheten.
En undantagsregel av detta slag har knappast annat än teoretisk be-
tydelse. Endast mycket sällan torde ett avtalsvillkor som faller under
undantagsregeln kunna anses oskäligt. Åtminstone gäller detta om
oskälighetsregeln - som är fallet med 36 § avtalslagen - lämnar ut-
rymme för en samlad bedömning med beaktande av samtliga relevanta
omständigheter. I förarbetena till 36 § avtalslagen uttalade föredragande
statsrådet dessutom att generalklausulen inte får användas så att till-
lämpningen kommer i strid med tvingande regler i konventioner som
Sverige har tillträtt (prop. 1975/76:81 s. 131).
Det anförda talar för att det inte finns något behov av en undantags-
regel som direktivets i svensk rätt. Något sådant undantag finns inte i
dag och såvitt känt har det inte medfört några praktiska svårigheter. Det
bör också beaktas att en undantagsbestämmelse av direktivets innehåll
kan medföra besvärliga tillämpningsproblem. Sålunda kan det diskuteras
när ett avtalsvillkor "avspeglar" författningsföreskrifter eller bestämmel-
Prop. 1994/95:17
38
ser eller principer i en internationell konvention. Vad gäller exempelvis Prop. 1994/95:17
om en författningsföreskrift är allmänt hållen och avtalsvillkoret kan
anses hårdra föreskriften på ett för konsumenten mycket oförmånligt
sätt? Dessutom inställer sig frågan om en undantagsbestämmelse skulle
avse hela det område som täcks av 36 § avtalslagen eller endast det
område som täcks av EG-direktivet.
Enligt artikel 8 i direktivet får länderna anta eller behålla strängare
bestämmelser till konsumenternas förmån. Den enda begränsningen
därvidlag är att de strängare bestämmelserna måste vara förenliga med
Romfördraget. Denna begränsning utgör inget hinder mot att avstå från
att göra det undantag som direktivet innehåller. Om någon gång ett
avtalsvillkor som avspeglar en bindande författningsbestämmelse eller
en bestämmelse i en internationell konvention skulle anses oskälig och
därför jämkas, innebär det alltså inte att rättstillämpningen står i strid
med direktivet.
Professor emeritus Jan Hellner framhåller att frågan om ett undantag
är vansklig och menar att ett ställningstagande bl.a. förutsätter en över-
blick av alla åtaganden som Sverige gjort i konventioner. Synpunkten är
beaktansvärd och det bör framhållas att en oskälighetsregel måste till-
lämpas så att den inte kommer i konflikt med uttryckliga författnings-
föreskrifter eller med Sveriges folkrättsliga åtaganden. Detta gäller
emellertid redan i dag och läget ändras inte på grund av direktivet. Det
finns därför inte tillräckliga skäl att nu införa en lagbestämmelse som
motsvarar det angivna undantaget.
Regeringens slutsats är alltså mot bakgrund av det anförda att det i
svensk rätt inte bör införas något sådant undantag som direktivets.
De övriga nordiska länderna har vid överläggningarna gett uttryck för
samma uppfattning.
7.1 Direktivet och vissa utgångspunkter för införlivandet
De omständigheter som enligt direktivet skall beaktas vid bedömningen
av om ett avtalsvillkor är oskäligt anges i artikel 4.1. Bestämmelsen
lyder på svenska:
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett
avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor
eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för
avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet
ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som
det är beroende av.
Bestämmelsen är något otydligt utformad. Uttrycket "vid tiden för
avtalets ingående" är infogat på ett sätt som gör det osäkert vilken
betydelse det har. Samma osäkerhet finns i de engelska, franska och
danska versionerna av direktivtexten. Som sägs i promemorian får
emellertid av den tyska versionen anses framgå att vad som avses är att Prop. 1994/95:17
endast omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då avtalet ingicks
skall beaktas (se promemorian s. 46).
De omständigheter som enligt direktivet skall beaktas vid oskälig-
hetsbedömningen är alltså:
a) vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser,
b) alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks och
c) alla andra villkor i avtalet eller i ett annat avtal som det aktuella
avtalet är beroende av.
I lagrådsremissen anförs att direktivet inte gärna kan läsas på något
annat sätt än så att uppräkningen är uttömmande; inga andra omständig-
heter skall alltså beaktas. Mot detta har Lagrådet invänt. Enligt Lagrå-
dets mening synes avfattningen av bestämmelsen inte ge vid handen att
föreskrifterna måste uppfattas som ett ovillkorligt förbud mot att beakta
även andra omständigheter än de angivna. Mot den bakgrunden, och
utifrån ett ändamålsresonemang, kommer Lagrådet till slutsatsen att det
inte finns något hinder mot att ta hänsyn till exempelvis omständigheter
som inträffar efter avtalets tillkomst.
I avsnitt 5 har angetts att en utgångspunkt vid införlivandet av EG-di-
rektivet bör vara att svensk lag i samtliga fall skall ge ett för konsumen-
terna minst lika förmånligt resultat som direktivet. Som framgår av
lagrådsremissen (avsnitt 7.3) och promemorian (s. 51) finns det situatio-
ner där det blir till konsumentens nackdel om exempelvis omständig-
heter som inträffar efter avtalets tillkomst beaktas vid oskälighetspröv-
ningen. Lagrådets tolkning kommer därför i konflikt med den angivna
utgångspunkten. Remissinstanserna har inte invänt mot den försiktiga
tolkning av direktivet som gjorts i promemorian och som vidhållits i
lagrådsremissen. Samma tolkning har gjorts i de andra nordiska län-
derna.
Mot bakgrund av det anförda är regeringen inte beredd att ansluta sig
till Lagrådets uppfattning i denna del. Enligt regeringens mening bör
Sverige - liksom övriga nordiska länder - hålla fast vid den tolkning av
direktivet som innebär att svensk lag alltid skall ge ett för konsumenter-
na minst lika förmånligt resultat som direktivet.
Med regeringens tolkning skall alltså enligt direktivet, inom dess till-
lämpningsområde, hänsyn inte tas till omständigheter som inträffar efter
avtalets tillkomst. I vad mån vissa omständigheter som förelåg vid
avtalstillfället skall beaktas kan diskuteras. Det beror på vad som ryms
under uttrycket "alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks".
Denna fråga tas upp i avsnitt 7.3 under rubriken "Omständigheterna i
övrigt".
För att de nationella lagarna skall uppfylla direktivets krav måste de
innehålla bestämmelser som innebär att alla de angivna omständig-
heterna blir beaktade. Utifrån denna utgångspunkt diskuteras de tre
angivna slagen av omständigheter i avsnitt 7.2.
Vidare får de nationella bestämmelserna inte innehålla någon föreskrift
som innebär att andra omständigheter skall beaktas på ett sådant sätt att
den nationella regeln blir mindre förmånlig för konsumenten än direkti- 40
vet. Detta diskuteras närmare i avsnitt 7.3.
Direktivet innehåller i artikel 4.2 ett undantag från reglerna om
oskäliga avtalsvillkor. Innebörden är i huvudsak att reglerna inte till-
lämpas på priset för varan eller tjänsten, inte heller på vad som kallas
"avtalets huvudföremål" ("the main subject matter of the contract"). Att
bestämmelsen skall tolkas på det sättet framgår visserligen inte alldeles
tydligt av ordalydelsen. Av ingressen till direktivet (stycke 22) framgår
emellertid klart att avsikten varit att priset och avtalets huvudföremål
inte skall bli föremål för oskälighetsbedömning över huvud taget. Det
gäller så länge dessa villkor är klart och begripligt formulerade. Något
motsvarande undantag finns inte enligt svensk rätt i dag (jfr prop.
1975/76:81 s. 118 f. och s. 137 f.). I promemorian görs den bedöm-
ningen att något sådant undantag inte bör göras i svensk rätt (se pro-
memorian s. 47 f.). Ingen remissinstans har erinrat mot denna bedöm-
ning. Inte heller regeringen anser att ett sådant undantag bör införas.
De övriga nordiska länderna gör samma bedömning. Direktivets artikel
4.2 kan därför fortsättningsvis lämnas därhän.
En fråga av principiellt annat slag än de som avser omständigheter
som skall beaktas vid oskälighetsbedömningen rör innebörden av det
uttryck som används, dvs. "oskäligt" på svenska, "unfair" och "urime-
ligt" på engelska resp, danska. För att svenska regler skall motsvara
direktivets krav måste det uttryck som används i de svenska reglerna ha
en minst lika vidsträckt innebörd som det uttryck som används i direkti-
vet.
I artikel 3.1 preciseras direktivets uttryck i den svenska versionen på
följande sätt:
Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling
skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför
en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt
avtalet till nackdel för konsumenten.
Motsvarande preciseringar saknas i dag i de svenska bestämmelserna.
I avsnitt 7.4 skall diskuteras om uttrycket oskäligt i gällande svenska
bestämmelser är tillräckligt vidsträckt för att inrymma de företeelser
som genom den angivna preciseringen omfattas av direktivets uttryck.
7.2 Omständigheter som skall beaktas enligt direktivet
Regeringens bedömning: De omständigheter som enligt direktivet
skall beaktas vid oskälighetsbedömningen skall beaktas redan enligt
gällande svensk rätt. Någon lagändring behövs därför inte.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 48 f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd-
ningar mot promemorians bedömning i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Den första omständigheten som
skall beaktas enligt direktivet är den typ av varor eller tjänster som
avtalet rör. Denna omständighet får anses rymmas under uttrycket
Prop. 1994/95:17
41
"avtalets innehåll" i 36 § första stycket avtalslagen. "Typ av varor eller Prop. 1994/95:17
tjänster" skall alltså beaktas enligt svensk rätt redan i dag. Någon
ändring i de svenska reglerna behövs därför inte.
Omständigheterna i samband med att avtalet ingicks skall beaktas
enligt direktivet och även enligt 36 § avtalslagen. Någon lagstiftningsåt-
gärd behövs därför inte för att direktivet skall vara tillgodosett i denna
del.
Vid bedömningen av om villkoret är oskäligt skall, enligt direktivet,
vidare beaktas alla andra villkor i avtalet eller i ett annat avtal som det
aktuella avtalet är beroende av.
Andra villkor i avtalet blir beaktade i Sverige genom att det skall tas
hänsyn till "avtalets innehåll".
Villkoren i ett annat avtal som det aktuella avtalet är beroende av
(här benämnt "sammanhörande avtal") kan - i den mån de har relevans
- beaktas i Sverige genom den hänvisning som görs i 36 § avtalslagen
till "övriga omständigheter". Frågan är då om ett så allmänt hållet
rekvisit är tillräckligt för att direktivet med sin mer preciserade bestäm-
ning skall vara tillgodosett.
Regeringen vill här hänvisa till den andra av de principfrågor som
behandlades i avsnitt 5. Svaret på den frågan innebär att ett direktiv är
korrekt införlivat med nationell lag, om det är alldeles klart att ett i
direktivet preciserat uttryck ryms under ett mera allmänt hållet uttryck
i den nationella lagen och om reglerna är så utformade att den nationel-
la lagen skall tillämpas så som avses i direktivet; i annat fall bör det ske
en precisering i den nationella lagen som motsvarar den precisering som
finns i direktivet.
I det nu aktuella fallet är det helt klart att villkor i sammanhörande
avtal ryms under uttrycket "övriga omständigheter" (se bl.a. prop.
1975/76:81 s. 129 f. och s. 136). Vidare står det klart att relevanta
villkor i sammanhörande avtal skall beaktas vid en korrekt tillämpning
av svensk lag.
Således behöver inte heller i denna del några lagstiftningsåtgärder
vidtas.
De bedömningar som sålunda gjorts överensstämmer med de övriga
nordiska ländernas bedömningar. För Danmarks vidkommande är dock
läget speciellt, eftersom 36 § i den danska avtalslagen inte innehåller ut-
trycket "övriga omständigheter".
7.3 Andra omständigheter än de som nämns i direktivet
Regeringens förslag: Det skall i fortsättningen inte vara tillåtet, i
fråga om avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell
förhandling, att vid oskälighetsbedömningen beakta "senare inträffade
förhållanden" till konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor
som annars skulle vara oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas.
42
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
(se promemorian s. 50 f.).
Remissinstanserna: Några av de remissinstanser som berör frågan om
andra omständigheter än de som nämns i direktivet ifrågasätter om det
är nödvändigt med en särskild bestämmelse om att senare inträffade
förhållanden inte får beaktas till konsumentens nackdel. Andra anför att
senare inträffade förhållanden över huvud taget inte skall få beaktas
vare sig till konsumentens fördel eller nackdel.
Skälen för regeringens förslag: Tidigare har anförts (avsnitt 7.1) att
direktivet bör förstås så att uppräkningen i artikel 4.1 av omständigheter
att beakta är uttömmande. Det skall alltså inte tas hänsyn till några
andra omständigheter. I den mån svensk lag tillåter beaktande av andra
omständigheter till konsumentens nackdel, är det i strid med direktivet.
Vidare har det anförts tidigare (avsnitt 5) att den nationella reglering-
en alltid måste ge ett för konsumenterna minst lika förmånligt resultat
som direktivet. Varje enskild konsument skall alltså ha minst den rätt
som direktivet är avsett att ge.
I 36 § avtalslagen anges två faktorer att beakta som saknar motsvarig-
het i direktivet, nämligen "senare inträffade förhållanden" och "omstän-
digheterna i övrigt". Regeringen skall diskutera dessa i tur och ordning.
Prop. 1994/95:17
Senare inträffade förhållanden
Enligt 36 § avtalslagen skall - till skillnad från direktivet - senare
inträffade förhållanden beaktas, dvs. omständigheter som inträffar efter
att avtalet ingåtts. Detsamma gäller i de andra nordiska länderna.
Att man i de nordiska lagarna skall ta hänsyn till senare inträffade för-
hållanden hänger främst samman med en önskan att skydda konsumen-
terna. Syftet är i första hand att jämkning skall kunna ske även i fall då
avtalet framstår som oskäligt just på grund av senare inträffade för-
hållanden. Det torde också i de allra flesta fall vara till konsumenternas
förmån att senare inträffade förhållanden beaktas.
Den svenska regeln får alltså anses bättre för konsumentkollektivet i
nu diskuterat hänseende än EG-regeln. Ett par remissinstanser ifrågasät-
ter, bl.a. mot den bakgrunden, om det är nödvändigt att i denna del
ändra lagen på grund av direktivet. Emellertid kan man tänka sig
situationer där det kan bli till konsumentens nackdel att senare inträffa-
de förhållanden beaktas (se promemorian s. 51). En sådan effekt är,
som tidigare sagts, inte tillåten enligt direktivet. Det betyder att 36 §
avtalslagen i denna del inte kan tillämpas enligt sin nuvarande lydelse.
Det bör enligt regeringens mening inte komma i fråga att helt avskaffa
möjligheten att ta hänsyn till senare inträffade förhållanden. Bestämmel-
sen är många gånger värdefull för konsumenterna och det finns inte
anledning att nu försämra konsumentskyddet. Även för avtal där konsu-
menter inte över huvud taget är inblandade bör senare inträffade för-
hållanden kunna beaktas. Att ta hänsyn till senare inträffade förhållan-
den ter sig ofta rimligt i situationer där sådana omständigheter påtagligt
påverkar den faktiska effekten av avtalsvillkoret.
Den lösning som aktualiseras i promemorian är att införa ett förbud Prop. 1994/95:17
mot att till nackdel för konsumenten ta hänsyn till senare inträffade för-
hållanden. En sådan lösning framstår visserligen, som påpekas i pro-
memorian med instämmande av några remissinstanser, som påfallande
konsumentvänlig genom att den skapar ett slags obalans till konsumen-
tens förmån. Enligt Lagrådet kan regeln ibland få anmärkningsvärda
konsekvenser. Det gäller, enligt Lagrådet, i synnerhet då en efterföljan-
de omständighet, som enligt regeln inte skall få beaktas till konsumen-
tens nackdel, består i att näringsidkaren avhjälpt en diskutabel klausul.
Enligt regeringens mening är det ingen orimlig princip att en närings-
idkare som använder en oskälig klausul får skylla sig själv och sålunda
inte hjälps av att förhållandena ändrar sig på ett sådant sätt att klausulen
kommer att framstå som mindre oförmånlig för konsumenten. Det är
svårt att föreställa sig några praktiska situationer där regeln får stötande
konsekvenser. I den av Lagrådet nämnda situationen, att näringsidkaren
avhjälpt en diskutabel klausul, synes det knappast bli aktuellt att jämka
det ursprungliga, oskäliga, villkoret.
Den angivna lösningen bör därför väljas även enligt regeringens
mening.
En särskild fråga är då om regeln i fråga bör inskränkas - som i
direktivet - till sådana avtalsvillkor som inte har varit föremål för
individuell förhandling. En sådan "minimilösning" har enligt regering-
ens mening den fördelen att den innebär endast en marginell förändring
av rättsläget. Typiskt sett är det också sakligt mest motiverat med en så
konsumentvänlig regel för avtalsvillkor som konsumenten inte har haft
någon möjlighet att påverka (jfr prop. 1975/76:81 s. 118). En nackdel
med regeln är att det introduceras en ny gränsdragning i civilrättsliga
oskälighetsregler. En sådan gränsdragning kan medföra vissa tolknings-
och tillämpningsproblem.
Trots det sist sagda talar övervägande skäl för "minimilösningen". Det
betyder att det bör - med någon justering i förhållande till promemo-
rians förslag - införas en bestämmelse som föreskriver att senare in-
träffande förhållanden inte kan beaktas till nackdel för konsumenten
med följd att ett avtalsvillkor som annars skulle vara oskäligt inte kan
åsidosättas eller jämkas.
Vid de nordiska överläggningarna har enighet rått om att införa
bestämmelser som hindrar att senare inträffade förhållanden på detta
sätt beaktas till konsumentens nackdel.
Omständigheterna i övrigt
Enligt 36 § avtalslagen skall man vid oskälighetsbedömningen ta hänsyn
till "omständigheterna i övrigt". Det skall alltså göras en helhetsbe-
dömning med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Be-
träffande EG-direktivet har konstaterats att inga andra omständigheter
skall beaktas än de som nämns i direktivet, dvs. typ av varor eller
tjänster, omständigheter i samband med att avtalet ingicks och andra
villkor i avtalet eller sammanhörande avtal. Frågan är då om det finns
44
några omständigheter som ryms under det svenska uttrycket "omstän- Prop. 1994/95:17
digheterna i övrigt", och som därför skall beaktas vid en bedömning
enligt gällande svensk rätt, men som inte skall beaktas enligt EG-direk-
tivet. Om det finns sådana omständigheter, och om ett beaktande av
dem kan vara till nackdel för konsumenten, är den svenska regeln i
strid med direktivet och måste ändras.
Vad som avses i den svenska lagen med "omständigheterna i övrigt"
är sådana faktorer som inte utgör "omständigheter vid avtalets till-
komst" och inte heller är hänförliga till "senare inträffade förhållan-
den". I förarbetena (se prop. 1975/76:81 s. 119 f.) nämns sådana
faktorer som gott affärsskick i branschen, parts egen praxis, rättsregler
o.d.
Skall sådana faktorer som nu sagts beaktas enligt EG-direktivet? Det
beror på hur uttrycket "alla omständigheter i samband med att avtalet
ingicks" skall uppfattas. Innefattar detta uttryck alla omständigheter
som inte är hänförliga till tiden efter avtalet, eller avses bara omständig-
heter som har ett mera direkt samband med avtalets ingående? Med den
förstnämnda tolkningen omfattas även sådant som ryms under "omstän-
digheterna i övrigt", men med den senare tolkningen faller sådana
faktorer utanför och beaktas inte vid oskälighetsbedömningen.
Danmark deltog i de förhandlingar som ledde fram till direktivet. Från
dansk sida har man uppfattningen att "omständigheterna i övrigt" skall
tolkas så att en helhetsbedömning skall göras med utgångspunkt från
samtliga förhållanden vid avtalets tillkomst. Denna tolkning torde också
i de flesta fall vara till konsumentens fördel. Det talar för att den
tolkningen väljs i tillämpningen. Också Finland och Norge har före-
språkat den tolkningen.
Från saklig synpunkt framstår den angivna tolkningen som mest
ändamålsenlig. Det måste anses rimligt och lämpligt att oskälighetsbe-
dömningen sker med utgångspunkt från alla omständigheter som fram-
står som relevanta för den bedömningen.
Regeringens bedömning överensstämmer med den som görs i pro-
memorian (se s. 53 f.) och ingen remissinstans har någon invändning
mot bedömningen.
Uttrycket "alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks" i
direktivet bör alltså tolkas så att alla omständigheter som inte är hänför-
liga till tiden efter avtalet skall beaktas vid oskälighetsbedömningen.
Det innebär att det på denna punkt inte behöver göras någon ändring i
de svenska bestämmelserna.
7.4 Preciseringen i direktivet av "oskäligt"
Regeringens bedömning: Den omständigheten att oskälighetsbegrep-
pet preciseras i direktivet medför inte något krav på en motsvarande
precisering i de svenska reglerna.
45
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se Prop. 1994/95:17
promemorian s. 54 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar promemorians
bedömning utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: I de föregående avsnitten har
talats om "omständigheter som skall beaktas vid oskälighetsbedöm-
ningen". Som har anmärkts i avsnitt 5 är det en principiellt annan fråga
om det uttryck som används i nationell rätt, dvs. "oskäligt" på svenska,
tillgodoser direktivets krav genom att tillräckligt väl motsvara direk-
tivets uttryck ("unfair" och "urimeligt" på engelska resp, danska,
"oskäligt" i den svenska översättningen). För att svenska regler skall
motsvara direktivets krav måste det uttryck som används i de svenska
reglerna ha en minst lika vidsträckt innebörd som det uttryck som
används i direktivet.
I direktivet preciseras det centrala begreppet i artikel 3.1. Ett villkor
är "oskäligt" i direktivets mening, om det - enligt den svenska över-
sättningen - "i strid med kravet på god sed medför en betydande oba-
lans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, till nackdel
för konsumenten". Motsvarande precisering av uttrycket oskäligt saknas
i svensk rätt. Som sagts i avsnitt 5 är direktivet tillgodosett i denna del,
om det svenska uttrycket inrymmer åtminstone alla de fall som ryms
under direktivets begrepp. Däremot är direktivet inte tillgodosett om
dess begrepp genom preciseringen är mera vidsträckt än det svenska.
Här aktualiseras åter den andra av de två principfrågor som behand-
lades i avsnitt 5. Regeringens uttalande där innebär att ett direktiv är
korrekt införlivat med nationell lag, om det är alldeles klart att ett i
direktivet preciserat uttryck ryms under ett mera allmänt hållet uttryck
i den nationella lagen och om reglerna är så utformade att den nationel-
la lagen skall tillämpas så som avses i direktivet; i annat fall bör det ske
en precisering i den nationella lagen som motsvarar den precisering som
finns i direktivet.
Den centrala frågan kan alltså, något förenklat, formuleras så här:
Finns det några villkor som i strid med god sed medför en betydande
obalans till konsumentens nackdel, utan att de är oskäliga enligt 36 §
avtalslagen eller enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden?
Det kan knappast råda någon tvekan om att svaret på frågan är nej.
Att det föreligger en betydande obalans behöver nog visserligen inte
alltid innebära att villkoret är oskäligt. Men om man därtill lägger att
villkoret "i strid med god sed" medför en sådan obalans, måste "oskä-
lighetspunkten" anses nådd.
Direktivets precisering medför alltså inte något krav på ändring i 36 §
avtalslagen. Denna slutsats hindrar naturligtvis inte att preciseringen
används helt eller delvis när den kan vara av värde. Den frågan dis-
kuteras vidare när det gäller rättsföljden av att ett avtalsvillkor är
oskäligt (se avsnitt 9). Frågan om direktivets precisering bör användas i
de marknadsrättsliga reglerna tas upp i avsnitt 11.
De övriga nordiska länderna har också gjort bedömningen att det inte
finns skäl att precisera det civilrättsliga oskälighetsbegreppet på grund 46
av direktivet.
7.5 Bilagan till direktivet
Regeringens bedömning: Den vägledande listan i direktivets bilaga
på avtalsvillkor som kan anses oskäliga behöver inte komma till
uttryck i lagtext.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 56 f.).
Remissinstanserna: Den övervägande majoriteten instämmer i pro-
memorians bedömning eller lämnar den utan invändning. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Finansbolagens förening
och professor emeritus Jan Hellner förordar emellertid att innehållet i
bilagan skall komma till direkt uttryck i författning.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3.3 sägs enligt den
svenska versionen:
Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor
som kan anses oskäliga.
I bilagan till direktivet finns alltså en förteckning över villkor som,
enligt direktivet, kan anses oskäliga. Förteckningen finns som bilaga till
bilagorna 1 och 2. Den återges dessutom i författningskommentaren.
Med vissa förenklingar kan de förtecknade villkoren rubriceras enligt
följande:
a. Friskrivning vid personskada
b. Begränsning av konsumentens rätt vid kontraktsbrott
c. "Haltande bundenhet" av visst kvalificerat slag
d. Ensidigt förverkande av förskott
e. Oproportionerlig ersättning för utebliven betalning
f. Ensidig rätt till godtycklig uppsägning; rätt för näringsidkaren att
behålla förskott vid egen uppsägning
g. Uppsägning av avtal med obestämd varaktighet utan rimligt varsel
h. Automatisk förlängning av avtal med bestämd varaktighet
i. Bundenhet utan insyn i avtalsvillkoren
j. Ensidig villkorsändring utan angivet giltigt skäl
k. Ensidig ändring av egenskap hos vara eller tjänst utan giltigt skäl
l. Pris fastställs eller höjs vid leverans utan rätt för konsumenten att
frånträda avtalet
m. Ensamrätt för näringsidkaren vid tillämpning och tolkning
n. Begränsning av befogenhet för representant; villkor om iaktta-
gande av formkrav
o. Ensidig fullgörelseplikt
p. Rätt att företa överlåtelse som kan minska konsumentens säkerhet
q. Konsumentens rätt att gå till domstol inskränks; tillgång till be-
vismedel inskränks orättmätigt; bevisbördan läggs oriktigt på kon-
sumenten
Det framgår av formuleringen i artikel 3.3 att förteckningen inte
innebär någon preciserad förpliktelse för medlemsländerna. De angivna
Prop. 1994/95:17
47
villkoren behöver alltså inte alltid betraktas som oskäliga och även Prop. 1994/95:17
andra villkor kan vara oskäliga. Listan torde dock få tolkas så att de
villkor som medtagits typiskt sett bör anses oskäliga. Det bör således
anses föreligga en presumtion för oskälighet när villkor av angivet slag
skall bedömas.
I EU synes den uppfattningen råda att en lista av angivet slag skall
införlivas med de nationella rättsordningarna på så sätt att direktivets
viljeyttring kommer till motsvarande uttryck. Det får anses innebära att
de nationella lagstiftarna har en skyldighet att ge sådana anvisningar för
tillämpningen som motsvarar innehållet i artikel 3.3 och listan eller går
längre till konsumenternas förmån.
Hur skall då direktivets lista över avtalsvillkor införlivas med svensk
rätt? Finns det anledning att ta in den direkt i lagen? För en sådan
lösning kan tala den omständigheten att som påpekas från remisshåll,
listan skulle bli mer lättillgänglig och att det i många fall skulle bli
lättare att tolka reglerna.
En i lag föreskriven lista över oskäliga avtalsvillkor kan emellertid
enligt regeringens mening inte villkoras på det sätt som skett i direkti-
vet. Det blir meningslöst att föreskriva att vissa villkor "kan" anses
oskäliga. Frågan är då om en lista som direktivets bör göras bindande i
den meningen att de angivna villkoren alltid skall betraktas som oskäli-
ga-
Som sagts tidigare (avsnitt 4.1.4) finns vissa skillnader mellan de
civilrättsliga och de marknadsrättsliga reglerna. Medan tillämpningen av
de marknadsrättsliga reglerna tar sikte på en typiserad bedömning av
om ett villkor av visst slag är oskäligt avser den civilrättsliga prövning-
en frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt i ett enskilt fall. Från den
utgångspunkten kunde man tänka sig att behandla direktivets lista på
olika sätt i de civilrättsliga resp, de marknadsrättsliga regelsystemen.
Sålunda passar en sådan lista bättre i en marknadsrättslig reglering än i
en civilrättslig.
Att göra listan bindande i de civilrättsliga reglerna är inte lämpligt.
Det är inte heller någon remissinstans som förordar detta. Det skulle
förhindra den individuella prövning som måste ske när det ifrågasätts
om ett avtalsvillkor är oskäligt i ett enskilt fall.
Inte heller i de marknadsrättsliga reglerna bör listan göras bindande.
Även vid den marknadsrättsliga prövningen bör det nämligen finnas
utrymme för en viss flexibilitet med hänsynstagande bl.a. till avtalet i
övrigt.
Man kunde tänka sig att utforma en lista över oskäliga villkor på så
sätt att de angivna villkoren anses oskäliga, "om inte särskilda skäl
däremot föreligger" e.d. En på det sättet utformad bestämmelse skulle
emellertid inte ge mycket ledning för de svåra fallen. Den skulle dess-
utom kunna ge upphov till oönskad motsatstolkning på så sätt att regle-
ringen skulle kunna uppfattas som ett uttryck för att andra villkor nor-
malt inte är att anse som oskäliga.
Den omständigheten att listan gjorts oförbindande i EU talar också
med styrka för att den behandlas på ungefär samma sätt i svensk rätt.
48
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anför att det Prop. 1994/95:17
finns en risk att bilagan förbises, om den inte tas in i författningstext.
Enligt regeringens mening är emellertid skälen emot en sådan reglering
så stora att den angivna risken får accepteras. För den nationelle lagstif-
taren gäller att sådana anvisningar skall ges för tillämpningen som kan
anses motsvara direktivet (se ovan). Att märka är att en ny lag vid sin
publicering kommer att förses med en s.k. EES-not med hänvisning till
EG-direktivet.
Mot bakgrund av det anförda är det lämpligaste sättet att införliva
direktivets villkorslista med svensk rätt att till ledning för rättstillämp-
ningen i författningskommentaren ge uttryck för det som listan innehål-
ler. Remissvaren visar också ett brett stöd för en sådan metod.
Även Lagrådet har godtagit den angivna metoden. Därvid har Lagrå-
det dock anfört att det inte synes riktigt att säga att listan "införlivats
med svensk lag" genom att den återges i författningskommentaren.
Vidare har Lagrådet framhållit att uttalanden i författningskommentaren
till en viss bestämmelse inte kan få någon betydelse för tolkningen av
en annan bestämmelse (här 36 § avtalslagen), vars grundläggande rekvi-
sit inte ändras. Härtill har dock Lagrådet tillagt att direktivet och dess
bilaga måste kunna få betydelse även för tilllämpningen av 36 § av-
talslagen med hänsyn till att det numera är vedertaget att tolkningen av
svensk lag sker under beaktande av intresset att överensstämmelse nås
med internationella överenskommelser.
Regeringen instämmer i vad Lagrådet sålunda anfört.
Det är att märka att listan i direktivet avser enbart konsumentavtal och
därvid bara sådana avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell
förhandling. I praktiken är de i direktivet uppräknade villkoren många
gånger oskäliga även i andra sammanhang. I detta lagstiftningsärende
finns i och för sig inte anledning att gå närmare in på detta.
Det kan emellertid konstateras att de villkor som nämns i listan i
direktivet torde bedömas som oskäliga i de allra flesta fall vid en be-
dömning enligt 36 § avtalslagen i dag. Detsamma torde gälla vid till-
lämpning av de marknadsrättsliga bestämmelserna. Att listan införlivas
med svensk rätt med den innebörd som anges i artikel 3.3 innebär
därför inte i sig någon påtaglig ändring av rättsläget.
Nyss har som ett skäl mot att ta in listan i lagen anförts att det finns
risk för den oberättigade slutsatsen att villkor som inte särskilt nämnts
normalt inte är att anse som oskäliga. En motsvarande risk kan finnas
om de uppräknade villkoren nämns särskilt i författningskommentaren.
Det bör därför framhållas att även i framtiden också andra typer av av-
talsvillkor kan anses oskäliga enligt de civilrättsliga bestämmelserna i
36 § avtalslagen resp, de marknadsrättsliga bestämmelserna i avtalsvill-
korslagen. Detsamma gäller avtalsvillkor som delvis men inte helt
uppfyller de förutsättningar som anges i direktivlistan. Någon inskränk-
ning i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor är över huvud taget inte av-
sedd genom de ändringar som nu genomförs i anslutning till EG:s di-
rektiv.
De andra nordiska länderna har gjort samma bedömningar i de frågor 49
som berörs i detta avsnitt.
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 17
Regeringens förslag: Är innebörden av ett avtalsvillkor oklar, skall
villkoret tolkas till konsumentens förmån. Denna tolkningsregel i
direktivet införs i svensk lag. Liksom enligt direktivet skall regeln
gälla endast för tolkning av sådana villkor i konsumentavtal som inte
har varit föremål för individuell förhandling.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer i
huvudsak med regeringens (se promemorian s. 60 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till pro-
memorians förslag eller lämnar det utan erinran. Åtskilliga remissin-
stanser anför emellertid att promemorians uttryck "tveksam" är mindre
lämpligt och förordar att i stället uttrycket "oklar" används. Några
remissinstanser har även andra synpunkter på utformningen av be-
stämmelsen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
menar att även första meningen i artikel 5 bör införlivas med svensk
rätt.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 5 i direktivet lyder:
I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i
skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formule-
rade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för
konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. Denna tolkningsregel
gäller inte vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2.
I artikeln ställs krav på utformningen av skriftliga avtalsvillkor.
Sådana villkor skall vara "klart och begripligt formulerade". Uppstår
det tveksamhet om innebörden av ett avtalsvillkor, gäller den tolkning
som är mest gynnsam för konsumenten.
Någon motsvarande bestämmelse i lag finns inte i svensk rätt. Prin-
cipen är dock välkänd i vår rättspraxis och i den juridiska litteraturen.
Ofta används benämningen "oklarhetsregeln", varvid principen emeller-
tid formuleras något annorlunda än direktivets regel. Innehållet i
oklarhetsregeln brukar beskrivas så att en oklar avtalsbestämmelse
tolkas till nackdel för den som har formulerat eller tillhandahållit
bestämmelsen. Denna princip tillämpas särskilt i fråga om standardavtal
men används även annars vid tolkning av avtal.
Den första frågan är om direktivets tolkningsregel över huvud taget
behöver införlivas med svensk rätt eller om detta är överflödigt med
hänsyn till den ställning som oklarhetsregeln har enligt gällande rätt.
Härvid bör gälla den grundsatsen att en bestämmelse i ett direktiv skall
införlivas med nationell rätt genom lagstiftning, om bestämmelsen inte
gäller sedan tidigare, antingen i skriven lag eller genom motivuttalanden
eller rättspraxis som inte lämnar något utrymme för tvekan om in-
nehållet.
Frågan är då om oklarhetsregeln är så fast förankrad i svensk rätt och
har en sådan innebörd där att den alltid gäller i de fall som avses i
direktivet. I promemorian görs den bedömningen att det inte går att
hävda att en tolkningsregel motsvarande regeln i direktivet gäller
Prop. 1994/95:17
50
otvetydigt i Sverige i alla situationer som direktivets regel är tillämplig Prop. 1994/95:17
på (se promemorian s. 61 f.). Ingen remissinstans anmäler någon
avvikande mening i denna fråga. Även regeringen biträder promemori-
ans bedömning. Regeln måste därför införlivas med svensk rätt. Det bör
ske genom att den skrivs in direkt i lagen.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anför att en
lösryckt kodifiering av oklarhetsprincipen är ägnad att ge denna princip
en särställning som lagfäst avtalstolkningsprincip som inte är sakligt
befogad. Regeringen har förståelse för den synpunkten. Det kan
emellertid inte inom ramen för detta lagstiftningsarbete komma i fråga
att göra en sådan genomgång av olika avtalstolkningsprinciper att en
bredare reglering av tolkningsfrågorna kan ske.
Lagrådet har instämt i bedömningen att tolkningsregeln måste skrivas
in i lagen.
Frågan är därefter om bestämmelsens tillämpningsområde skall av-
gränsas på samma sätt som i direktivet. Så som direktivets regel är
utformad är den för det första avsedd enbart för konsumentavtal. Det
finns inte anledning att nu för svenskt vidkommande försöka formulera
någon motsvarande bestämmelse för kommersiella förhållanden. En
sådan bestämmelse kräver överväganden som inte kan göras inom
ramen för detta lagstiftningsarbete. Den tolkningsregel som nu skall
införas bör i stället - på samma sätt som direktivets regel - begränsas
till konsumentavtal.
Vidare är direktivets regel avgränsad till sådana villkor som inte har
varit föremål för individuell förhandling. Finansinspektionen föreslår att
de civilrättsliga bestämmelserna, bl.a. tolkningsregeln, skall gälla för
alla konsumentavtal. Det är emellertid tydligt att tolkningsregeln inte
passar väl för sådana avtalsvillkor som har varit föremål för individuell
förhandling. Då blir främst andra tolkningsprinciper aktuella. Det gäller
särskilt i sådana fall då konsumenten har formulerat avtalsvillkoret.
Regelns tilllämpningsområde bör därför även på denna punkt begränsas
på samma sätt som skett i direktivet.
Tolkningsregeln bör alltså enligt regeringens mening gälla endast för
avtalsvillkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell
förhandling.
Under de nordiska överläggningarna har direktivets tolkningsregel
varit föremål för särskild uppmärksamhet, bl.a. på grund av att nordisk
avtalsrätt för närvarande inte innehåller i lag formulerade bestämmelser
om tolkning av avtal. Danmark, Finland och Norge har under överlägg-
ningarna förklarat att man närmast överväger en tolkningsregel som är
begränsad till konsumentavtal och avtal eller avtalsvillkor som inte varit
föremål för individuell förhandling.
En komplicerad fråga är om en lagfäst oklarhetsregel skall gälla
endast när tveksamhet föreligger om innebörden av ett avtalsvillkor på
grund av villkorets ordalydelse enbart, eller om regeln skall gälla även
när andra omständigheter än ordalydelsen får betydelse för tolkningen.
Sålunda kan t.ex. uttalanden eller tillägg som görs muntligen eller
skriftligen vid sidan av en förtryckt bestämmelse i ett skriftligt kontrakt 51
medföra att en i och för sig klar avtalsbestämmelse blir oklar (se t.ex.
NJA 1978 s. 223). Uttalanden vid sidan av en förtryckt bestämmelse Prop. 1994/95:17
kan i andra fall skingra oklarhet hos en avtalsbestämmelses ordalydelse.
I promemorian görs den bedömningen att en tolkningsregel bör
omfatta sådana fall där en klar och tydlig skriftlig avtalsklausul blir
oklar till sitt innehåll på grund av omständigheter vid sidan av den
skrivna texten. Tolkningsregeln borde vidare gälla när ett i förväg ut-
arbetat avtalsvillkors ordalydelse är oklar och tveksamhet föreligger om
avtalets innehåll därför att det inte finns något utöver ordalydelsen som
skingrar oklarheten. Om det däremot finns omständigheter som gör att
en avtalsbestämmelse kan ges en bestämd innebörd, t.ex. genom att de
visar att parterna i själva verket varit helt överens, skall avtalet tolkas i
enlighet härmed; någon avtalsrättslig oklarhet har då aldrig förelegat
mellan parterna.
Ingen remissinstans invänder mot promemorians bedömning i denna
del. Även regeringen instämmer i bedömningen.
En annan fråga är om tolkningsregeln bör gälla även för muntliga
avtalsvillkor. Första meningen i artikel 5 i direktivet tyder på att tolk-
ningsregeln i andra meningen bara avsetts för skriftliga villkor, men
regeln innehåller inte någon tydlig sådan begränsning. Det får alltså
anses oklart hur direktivet skall tolkas på denna punkt. Till förmån för
tolkningen att även muntliga villkor skall omfattas av regeln kan pekas
på ett uttalande i ingressen (elfte stycket) med innehåll att "konsumen-
terna måste åtnjuta samma skydd vid både muntliga och skriftliga
avtal". Till förmån för den tolkningen talar också den omständigheten
att ändamålet med bestämmelsen är att skydda konsumenten i sådana
fall då ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell
förhandling är oklart. Det stämmer bäst med detta ändamål om regeln
omfattar även oklara muntliga villkor. Dessutom bör beaktas att inför-
livandet med svensk rätt bör ske på ett sådant sätt att den svenska be-
stämmelsen säkert uppfyller direktivets krav (se avsnitt 5).
Från saklig synpunkt framstår tolkningsregeln som välmotiverad även
för muntliga avtalsvillkor. Det finns knappast anledning att ställa konsu-
menten sämre vid muntliga villkor än vid skriftliga. En regel som
begränsas till skriftliga avtalsvillkor medför vidare tillämpningsproblem
i bl.a. de fall då ett villkor är delvis skriftligt och delvis muntligt. En
sådan avgränsning strider dessutom mot hävdvunna principer i svensk
rätt.
Med hänsyn till det anförda bör tolkningsregeln gälla även för munt-
liga avtalsvillkor vars innebörd är oklar.
Vad som sagts om bestämmelsens tillämpningsområde när andra
omständigheter än ordalydelsen får betydelse för tolkningen behöver
inte framgå av lagtexten utan kan klargöras i författningskommentaren.
Bestämmelsen bör därför i sak utformas på samma sätt som direktivets
regel.
Flera remissinstanser förordar att uttrycket "oklar" skall användas i
stället för "tveksam" i tolkningregeln. Som promemorians tolknings-
regel är formulerad är uttrycket "tveksam" inte lämpligt. Termen
"oklar" framstår som bättre både sakligt och språkligt. Den är också väl 52
förankrad i tolkningssammanhang. Uttrycket "om innebörden av ett
avtalsvillkor är oklar" synes också väl motsvara direktivets engelska Prop. 1994/95:17
uttryck "where there is doubt about the meaning of a term". Det kan
sålunda inte hävdas att uttrycket är snävare än direktivets formulering.
Denna uppfattning har uttalats även av de andra nordiska länderna.
Det bör noteras att det särskilt i fråga om muntliga villkor kan råda
delade meningar om vilken lydelse villkoret hade. Hur tolkningen
utfaller kan då i vissa fall bero på vad som framkommer beträffande
lydelsen. Direktivets regel avser tolkning av villkoret och torde inte
vara tänkt att användas för att fastställa vilken lydelse tolkningen skall
utgå från. Detsamma bör gälla för den svenska regeln. Det hindrar inte
att det ofta kan vara lämpligt att använda en motsvarande princip för att
bestämma villkorets lydelse.
I författningskommentaren diskuteras tillämpningen av tolkningsregeln
närmare. Där berörs också frågan om regelns förhållande till andra
etablerade tolkningsprinciper.
En särskild fråga är om första meningen i artikel 5 behöver överföras
till svensk lag. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
menar i sitt remissvar att så bör ske. I första meningen i artikel 5 sägs
att skriftliga avtalsvillkor skall vara klart och begripligt formulerade.
Detta krav synes i direktivet endast ha den funktionen att bilda ut-
gångspunkt för regeln i andra meningen. En sådan tolkning stöds av
ingressen (tjugonde stycket), där tolkningsregeln framställs som en
påföljd av att avtalet inte formulerats på ett klart och begripligt språk.
Tolkningen stöds vidare av att regeln i första meningen inte försetts
med någon påföljd av annat slag.
För frågan om regeln i första meningen behöver skrivas in särskilt i
lagen bör man alltså kunna utgå från att den bara tjänar som utgångs-
punkt för tolkningsregeln i andra meningen. Om en tolkningsregel i
svensk rätt utformas på det sätt som sagts ovan, får kravet i första
meningen inte någon självständig betydelse. Föreskriften behöver då
inte skrivas in särskilt i lagen.
I tredje meningen i artikel 5 i direktivet görs ett undantag från
tolkningsregelns tilllämpningsområde. Det sägs att regeln inte gäller
"vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2". Vad som avses är de
förfaranden som går ut på att få oskäliga avtalsvillkor förbjudna i
marknadsrättslig ordning. Frågan behandlas i avsnitt 11.
Regeringens förslag: Jämkas ett avtalsvillkor i ett konsumentavtal
eller lämnas det utan avseende, skall avtalet i övrigt gälla utan änd-
ringar, om villkoret inte har varit föremål för individuell förhandling
och dessutom strider mot god sed och medför en betydande obalans
mellan parterna. Detta skall emellertid gälla endast om avtalet i
övrigt kan bestå med oförändrat innehåll och om konsumenten begär
att avtalet skall bestå.
53
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1994/95:17
(se promemorian s. 66 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot
promemorians förslag. Allmänna reklamationsnämnden ifrågasätter dock
om inte kravet på att villkoret skall strida mot god sed kan slopas.
Några remissinstanser - däribland Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet - anför att promemorians förslag är svårt att
förstå. Svenska bankföreningen ifrågasätter om det över huvud taget är
nödvändigt att införa en rättsföljdsregel i enlighet med promemorians
förslag. Liknande synpunkter anförs av Försäkringsförbundet.
Skälen för förslaget: I artikel 6.1 i direktivet anges vad som skall
vara rättsföljden av att ett avtalsvillkor är oskäligt:
Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i
avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt
som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten
och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om
det kan bestå utan de oskäliga villkoren.
Den föreskrivna rättsföljden kan delas upp i två moment:
- det oskäliga villkoret skall inte vara bindande för konsumenten
- avtalet skall, om det är möjligt, förbli bindande för parterna på i
övrigt samma villkor ("grunder" i den svenska översättningen).
I 36 § avtalslagen ges delvis annorlunda föreskrifter beträffande rätts-
följden. Där sägs att ett avtalsvillkor som är oskäligt "får jämkas eller
lämnas utan avseende". Och vidare sägs: "Har villkoret sådan betydelse
för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla
med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller
i sin helhet lämnas utan avseende." Det har rått stor enighet om att
detta är ett lämpligt sätt att reglera rättsföljden av oskäliga avtalsvillkor.
Frågan nu är emellertid om regleringen i 36 § avtalslagen står i över-
ensstämmelse med de krav som direktivet ställer. Därvid får som
tidigare sagts ingen konsument bli sämre ställd enligt de nationella
reglerna än enligt direktivets regler (se avsnitt 5). Däremot är det inget
som hindrar att konsumenter blir bättre ställda enligt de nationella
bestämmelserna.
Den första frågan är om de svenska bestämmelserna svarar mot
EG-direktivets första krav, att ett oskäligt villkor inte skall binda
konsumenten. Frågan är om detta lämnar utrymme för den svenska
lagens konstruktion som går ut på att ett oskäligt avtalsvillkor kan
jämkas, dvs. ändras.
Det är inte helt klart hur uttrycket "inte skall binda" bör tolkas. En
möjlighet är att det innebär att villkoret inte skall gälla mot konsu-
menten enligt sitt innehåll. Så tolkat uppfylls direktivets krav, om
villkoret jämkas. En annan möjlig tolkning är att "inte skall binda"
innebär att villkoret inte till någon del skall gälla mot konsumenten. I så
fall kan de nationella lagarna knappast tillåta att villkoret jämkas.
Den förstnämnda tolkningen av direktivets regel får anses mest
närliggande vid en bedömning av ordalydelsen enbart. Det som närmast
talar för den andra tolkningen är att det sägs i direktivet att avtalet skall 54
förbli bindande för parterna på i övrigt samma villkor, om avtalet kan
bestå utan det oskäliga villkoret. Det kan tyda på att tanken med Prop. 1994/95:17
direktivet är att oskäliga villkor skall tas bort helt och hållet.
Vid bedömningen av vilken tolkning som kan vara den riktiga bör
man också ta hänsyn till ändamålet med regeln. Man kan konstatera att
det knappast är till konsumenternas fördel om oskäliga villkor alltid
måste ogiltigförklaras helt. I vissa fall kommer då avtalet inte att kunna
bestå, vilket kan vara till nackdel för konsumenten. Denne skulle nog
många gånger föredra att avtalet får bestå ojämkat i stället för att det
upphör att gälla. Ett exempel på en sådan situation kan vara ett kredit-
avtal där det anges att kreditbeloppet skall betalas ut till konsumenten
vid ett antal olika tidpunkter "som bestäms av kreditgivaren".
I promemorian görs den bedömningen att direktivets regel i varje fall
ger utrymme för den tolkningen att de nationella lagarna skall före-
skriva att ett oskäligt villkor inte blir gällande mot konsumenten enligt
sitt innehåll. Regeringen delar denna uppfattning. Det innebär att den
svenska regeln - med möjlighet till jämkning - kan behållas.
Den andra frågan är om de svenska bestämmelserna svarar mot
direktivets andra krav, att avtalet skall förbli bindande på i övrigt
samma villkor, om det kan bestå utan det oskäliga villkoret. Detta är en
helt annan reglering än den svenska, som innebär att avtalet får jämkas
även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Den svenska regeln har betydande fördelar genom att den är mer
flexibel och ger domstolen större möjligheter att åstadkomma ett
välbalanserat slutresultat. Att ett oskäligt villkor jämkas eller lämnas
utan avseende kan sålunda medföra en påtaglig balansförskjutning i
avtalet. Om avtalet i övrigt lämnas orört, kan konsumenten få fördelar
som ter sig omotiverat stora. Det kan då framstå som skäligt att
återställa en rimlig balans mellan parterna genom att försämra villkoren
för konsumenten på något annat sätt, exempelvis genom ett höjt pris.
En flexibel regel ter sig överlägsen i åtminstone de fall då ett av-
talsvillkor bedöms oskäligt utan att näringsidkaren alls för den skull kan
anses ha handlat illojalt. Då kan en flexibel regel vara en förutsättning
för att slutresultatet skall bli rimligt och för att det skall få en lämplig
balans. Det finns ju då knappast anledning att "straffa" näringsidkaren
på det sätt som sker genom direktivets regel.
Att balansen återställs på det sätt som nu sagts synes direktivet
emellertid inte tillåta. Därmed kan det uppstå situationer där direktivets
regel ger ett mer förmånligt resultat för konsumenten än den svenska
bestämmelsen.
Att märka är dock att ett avtalsvillkor är oskäligt enligt direktivet
endast då det i strid med god sed ("contrary to the requirement of good
faith") medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldig-
heter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Det handlar alltså om
ganska kvalificerade fall. I sådana situationer ter det sig inte orimligt att
näringsidkaren får finna sig i att avtalet i vissa fall blir klart oförmånligt
för honom efter att ett oskäligt villkor jämkats eller lämnats utan
avseende. Man kan säga att näringsidkaren får "skylla sig själv" som
använt ett avtalsvillkor som är oskäligt i sådan grad att det strider mot 55
god sed och medför en betydande obalans.
Lagrådet har anfört att direktivet inte torde kräva någon komplettering Prop. 1994/95:17
av de svenska reglerna. Lagrådet har till stöd för sin uppfattning
åberopat den hänvisning till staternas nationella rätt som görs i artikel
6.1 och menat att avtalslagens reglering måste anses tillgodose direkti-
vets intentioner utan någon kompletterande regel. Detta gäller enligt
Lagrådet särskilt som direktivet rimligen måste läsas så att bedöm-
ningen av om avtalet "kan” bestå utan det oskäliga villkoret skall göras
med utgångspunkt i en skälighetsbedömning. Lagrådet har sålunda
föreslagit att den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen (11 §
tredje stycket) utgår.
Enligt regeringens mening har Lagrådets tolkning av direktivet i denna
del inte tillräckligt stöd i bestämmelsens ordalydelse. Den tolkning av
direktivet som gjorts i promemorian och lagrådsremissen överensstäm-
mer med tolkningen i Danmark, Finland och Norge. Med hänsyn till
det sagda och mot bakgrund av att den nationella regleringen alltid bör
ge ett minst lika förmånligt resultat för konsumenten som direktivet, är
regeringen inte beredd att följa Lagrådets förslag.
För att svensk rätt säkert skall uppfylla direktivets krav (se avsnitt 5)
måste det alltså enligt regeringens mening införas en särskild rättsföljds-
regel för åtminstone vissa situationer då avtalsvillkor jämkas eller
lämnas utan avseende. I dessa situationer bör avtalet i övrigt förbli
bindande för parterna på samma villkor som tidigare, om avtalet i
övrigt kan bestå utan det oskäliga villkoret. Då är frågan hur långt en
sådan regel bör sträcka sig. Bör den gälla i samtliga fall då ett av-
talsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende? Hur skall den annars
begränsas?
Som tidigare sagts finns det situationer då en flexibel regel som den
som för närvarande finns i 36 § avtalslagen framstår som överlägsen. I
kommersiella förhållanden, som ju inte omfattas av direktivet, bör den
fortsätta att gälla genomgående. I konsumentavtal bör vidare den nya
bestämmelsen tillämpas - på samma sätt som blir fallet med direktivets
regel - bara i de fall då näringsidkaren kan anses ha brutit mot god sed
genom att använda det oskäliga villkoret. I sådana fall är det särskilt
motiverat att näringsidkaren drabbas av en förhållandevis sträng påföljd.
Som har redovisats i avsnitt 7.4 preciseras oskälighetsbegreppet i
direktivet genom uttrycket "om det i strid med kravet på god sed
medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter
enligt avtalet, till nackdel för konsumenten". Eftersom det bedömts
motiverat att begränsa den särskilda påföljden till väsentligen de
situationer som avses i direktivet, är det knappast skäl att i detaljer
avvika från direktivets lydelse. I stället bör samma precisering väljas
som i direktivet. Den särskilda rättsföljden bör alltså inträda när båda
rekvisiten för oskälighet - "i strid med krav på god sed" och "en be-
tydande obalans" - är uppfyllda.
En särskild fråga är dock om direktivets uttryck "god sed" är lämpligt
att använda på grund av att liknande uttryck används i annan lagstift-
ning. Här kan nämnas begreppen "god fastighetsmäklarsed" och "god
kreditgivningssed". Enligt regeringens mening finns det mot bakgrund 56
av de preciseringar som gjorts när begreppet god sed använts i andra
sammanhang inga vägande skäl att befara att begreppen kan "smitta av Prop. 1994/95:17
sig" på varandra. Några negativa effekter har inte heller påvisats av det
förhållandet att begreppet redan i dag används på olika sätt i olika
lagar.
En annan fråga är om regeln bör gälla endast när det är villkor som
inte har varit föremål för individuell förhandling som jämkas eller
lämnas utan avseende. Det är inte givet att dessa villkor bör särbehand-
las. Ett avtalsvillkor som är oskäligt i sådan mån att det i strid med god
sed medför en betydande obalans kan ofta vara lika "klandervärt", om
det varit föremål för individuell förhandling. Detta skulle tala mot en
särbehandling.
A andra sidan kan en regel om att avtalet skall fortsätta att gälla på i
övrigt samma villkor ibland framstå som mindre ändamålsenlig när
villkoret har varit föremål för individuell förhandling.
Vidare finns det knappast tillräckliga skäl att gå ifrån direktivets
systematik i denna del när det på andra punkter ansetts att det bör
upprätthållas en skillnad mellan villkor som inte har varit individuellt
förhandlade och andra villkor. Övervägande skäl synes därför tala för
att den nya rättsföljdsregeln begränsas på samma sätt som direktivets
regel.
Slutligen kan det diskuteras om den nya rättsföljdsregeln bör begrän-
sas till sådana fall då det är till konsumentens fördel att avtalet får
fortsätta att gälla på i övrigt samma villkor sedan det oskäliga villkoret
jämkats eller lämnats utan avseende. Någon sådan begränsning synes
emellertid inte vara nödvändig.
När det gäller den lagtekniska utformningen av den särskilda rätts-
följdsregeln bör det för tydlighets skull anges att avtalet i övrigt skall
bestå endast om konsumenten begär det, dvs. om konsumenten fram-
ställer ett yrkande härom. Danmark och Norge har förklarat att de
kommer att utforma sina regler på det sättet.
Vid överläggningarna har de övriga nordiska länderna förklarat att de
överväger att liksom Sverige införa en särskild regel om att avtalet i
övrigt skall bestå, om ett villkor jämkas eller lämnas utan avseende
därför att det är oskäligt enligt direktivets bestämning.
Regeringens förslag: Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land
utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på
avtalet skall inte gälla i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om
den lag som gäller för avtalet vid bortseende från villkoret är lagen i
ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den
lagen ger konsumenten ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor.
57
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens Prop. 1994/95:17
(se promemorian s. 70 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan invändningar. Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Lunds universitet diskuterar tolkningen av direktivets bestämmelse och
riktar invändningar mot vissa motivuttalanden i promemorian. Ytterliga-
re två remissinstanser framför invändningar mot utformningen av be-
stämmelsen.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 6.2 i direktivet lyder i
den svenska versionen:
Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har nära anknytning till
medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för
att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta
direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs som tillämplig
lag för avtalet.
Bestämmelsen avser att skydda konsumenten mot vissa avtalsklausuler
som anger vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet. Om tillämp-
ning av en sådan lagvalsklausul skulle innebära att konsumenten förlorar
det skydd som ges i direktivet, får klausulen inte tillämpas. Detta måste
medlemsstaterna säkerställa för sådana fall då avtalet har "nära anknyt-
ning" till EU-ländernas territorium. På EES-avtalets område torde detta
innebära att konsumenten skall ges motsvarande skydd, om avtalet har
nära anknytning till EES, det Europeiska Ekonomiska Samarbetsom-
rådet.
Det bör noteras att bestämmelsen inte är en lagvalsregel i den me-
ningen att den anger vilket lands lag som skall väljas i ett visst fall.
Regeln utgår från att lagvalet i princip skall ske med tillämpning av
gällande internationellt privaträttsliga normer. Bestämmelsen avser
endast det fallet att en lagvalsklausul i ett avtal skulle medföra att en
EES-konsument får sämre skydd än enligt direktivet. Direktivet kräver
således inte att konsumenten skall skyddas mot att allmänna internatio-
nellt privaträttsliga normer i det enskilda fallet innebär att man skall
tillämpa lagen i ett land som ger konsumenten sämre skydd mot oskäli-
ga avtalsvillkor än direktivet.
Svensk internationell privaträtt är på det förmögenhetsrättsliga om-
rådet i stort sett oreglerad i lag. Ett undantag utgör lagen (1964:528)
om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, som
bygger på 1955 års Haag-konvention i ämnet. Nyligen har tillkommit
lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Vid ett
EU-medlemskap torde Sverige komma att införa regler som innebär en
anpassning till 1980 års EG-konvention om tillämplig lag för kontrakts-
förpliktelser (den s.k. Romkonventionen om tillämplig lag). Reglerna i
konventionen bör därför beaktas när EG-direktivets regel om skydd mot
lagvalsklausuler vid oskäliga avtalsvillkor införlivas med svensk rätt.
Härvid skall hänsyn också tas till att Danmark och Finland har interna-
tionellt privaträttsliga regler som är anpassade till Romkonventionen.
Konsumenten är i viss mån skyddad i svensk rätt mot lagvalsklausuler
som försämrar hans rättsställning. Det sker genom att sådana lagvals- 5g
klausuler ibland kan bedömas vara oskäliga enligt 36 § avtalslagen. Som
anförs i promemorian (s. 72) kan dock detta skydd inte anses tillräckligt Prop. 1994/95:17
för att uppfylla direktivets krav.
Artikel 6.2 medför alltså att det måste införas en särskild lagregel i
svensk rätt som värnar konsumenten mot lagvalsklausuler som försäm-
rar hans skydd mot oskäliga avtalsvillkor i sådana avtal som har nära
anknytning till något EES-land. Frågan är då vilket tillämpningsområde
regeln bör ges. Detta är dels en fråga om vilka nationella rättsordningar
som skall beröras för att regeln skall gälla, dels en fråga om för vilka
slags rättsregler som parternas frihet att avtala om tillämplig lag skall
begränsas.
För vilka lagkonflikter skall bestämmelsen gälla?
Som sagts tidigare kräver inte direktivet skydd mot att allmänna interna-
tionellt privaträttsliga normer medför att en främmande rättsordning
med dåligt konsumentskydd blir tillämplig. Som anförs i promemorian
finns det inte heller i övrigt skäl att nu i svensk rätt införa ett sådant
internationellt privaträttsligt konsumentskydd.
En komplicerad fråga är emellertid om regeln, som förutsätter att
avtalet har nära anknytning till EES-ländernas territorium, bör omfatta
situationer där enligt tillämplig internationell privaträtt lagen i ett annat
land än ett EES-land skall tillämpas. Frågan berörs av Juridiska fakul-
tetsstyrelsen vid Lunds universitet. Att frågan aktualiseras hänger sam-
man med att avtalet kan ha nära anknytning till EES men samtidigt ha
ännu närmare anknytning till något land utanför EES.
Enligt direktivet skall konsumenten skyddas mot att "förlora det skydd
som ges i detta direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs
som tillämplig lag för avtalet". Detta krav ställs för de fall då "avtalet
har nära anknytning till medlemsstaternas territorium". Utformningen
av bestämmelsen synes innebära att direktivet kräver att de nationella
reglerna skyddar konsumenten endast i de fall då den tillämpliga in-
ternationella privaträtten - om man bortser från lagvalsklausulen -
utpekar lagen i ett EES-land som den lag som skall gälla för avtalet.
Utan att direktivet träds för när kan alltså lagvalsklausulen tillåtas att
gälla i alla de fall då den internationella privaträtten anvisar ett annat
lands lag än ett EES-lands.
Promemorieförslaget är så utformat att en lagvalsklausul förlorar sin
giltighet i de fall då konsumenten "annars" - dvs. om klausulen till-
lämpas - skulle få ett sämre skydd mot oskäliga avtalsvillkor. Det
innebär att klausulen blir ogiltig inte bara om den genom klausulen
valda lagen är sämre för konsumenten än direktivet utan också om den
visserligen inte är sämre än direktivet men sämre än den lag som skall
tillämpas på avtalet enligt internationellt privaträttsliga regler. Förslaget
går alltså längre än som krävs i direktivet.
Det är knappast befogat att nu, utan koppling till EG-direktivet, införa
bestämmelser som innebär att konsumenten alltid skall ha minst det
skydd som ges i den lag som anvisas av gällande internationellt privat-
rättsliga regler. Promemorieförslaget går därför alltför långt. Eftersom
förslaget bara gäller för avtal med nära anknytning till EES innebär det Prop. 1994/95:17
dessutom att avtal med sådan anknytning särbehandlas i omotiverat stor
utsträckning.
Det är över huvud taget en rimlig utgångspunkt att svensk lag inte bör
särbehandla avtal med anknytning till EES i vidare mån än som krävs
enligt EG-direktivet. Därför bör en minimilösning väljas och sålunda
den ifrågavarande regeln skydda konsumenten bara i sådana fall då
något EES-lands lag skall gälla enligt allmänna internationellt privat-
rättsliga regler. I sådana fall skall alltså konsumenten skyddas mot att
en lagvalsklausul sätter honom i en sämre situation än direktivet. I
övriga fall gäller den lag som lagvalsklausulen anvisar.
Genom den ändring som sålunda föreslås i förhållande till
promemorieförslaget synes ett par remissinstansers invändningar mot
regelns utformning i promemorian bli väsentligen tillgodosedda.
För vilka rättsregler skall bestämmelsen gälla?
Lagen skall alltså innehålla en bestämmelse om att lagvalsklausuler i
vissa fall inte blir gällande. En fråga är då om det bör föreskrivas en-
bart att en sådan lagvalsklausul som träffas av regeln inte gäller i fråga
om konsumenters skydd mot oskäliga avtalsvillkor, eller om en regel
bör innehålla att lagvalsklausulen inte gäller över huvud taget. I pro-
memorian förespråkas det första, mindre långtgående, alternativet. Även
enligt regeringens uppfattning bör detta föredras. Lagvalsklausulen bör
alltså bli tillämplig på avtalet utom vad gäller skyddet mot oskäliga av-
talsvillkor.
Det kan också diskuteras om skyddet mot lagvalsklausuler bör in-
skränkas - på samma sätt som direktivets materiella bestämmelser - till
att gälla endast för oskäliga avtalsvillkor som inte är individuellt för-
handlade. Konsumenten skulle då kunna få ett försämrat lagvalsskydd i
fråga om andra oskäliga avtalsvillkor. Som visas i promemorian
(s. 73 f.) medför en sådan distinktion tillämpningssvårigheter. Regeln
om skydd mot lagvalsklausuler bör därför utformas så att endast ett
lands regler om oskäliga avtalsvillkor kommer att gälla för avtalet.
Sålunda bör det föreskrivas att de ifrågavarande lagvalsklausulema
inte gäller i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor.
I promemorian görs bedömningen att den föreslagna regeln inte kom-
mer i konflikt med 1980 års Romkonventionen om tillämplig lag
(s. 74 f.). Remissinstanserna har inte haft någon invändning mot detta.
Samma bedömning kan göras beträffande den nu föreslagna, något
ändrade, bestämmelsen.
Vid de nordiska överläggningarna har det rått enighet om att direkti-
vets bestämmelse om lagvalsklausuler bör införlivas med de nationella
rättsordningarna. De övriga ländernas motsvarande bestämmelser torde
komma att utformas på i allt väsentligt samma sätt som den svenska.
60
11.1 Utgångspunkter
EG-direktivet innehåller både civilrättsliga och marknadsrättsliga be-
stämmelser. I artikel 7 anges vilka krav som ställs på den nationella
marknadsrättsliga lagstiftningen.
Direktivets artikel 7 lyder:
1. Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkur-
renternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra
fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter
med konsumenter.
2. De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att
personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat
intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell
lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för
att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk
är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra
framtida bruk av sådana villkor.
3. De rättsliga åtgärder som avses i punkt 2 får, med beaktande av
nationella rättsregler, åtskilt eller gemensamt riktas mot flera sådana
näringsidkare inom samma näringsområde eller dessas samman-
slutningar som använder eller rekommenderar användandet av samma
allmänna avtalsvillkor eller liknande villkor.
Artikel 7.1 innebär ett allmänt åliggande för medlemsstaterna att se till
att det i den nationella rätten finns lämpliga och effektiva medel för att
hindra fortsatt användning av oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal.
Bland de medel som avses skall enligt artikel 7.2 finnas bestämmelser
som ger enskilda personer eller organisationer rätt att underställa
avtalsvillkor, utformade för allmänt bruk, prövning av domstolar eller
administrativa myndigheter; dessa skall kunna förhindra framtida bruk
av villkor vilka bedöms vara oskäliga. I artikel 7.3 slutligen föreskrivs
mot vem åtgärder av sådant slag som anges i artikel 7.2 skall kunna
vidtas.
Innehållet i den svenska marknadsrättsliga lagstiftningen har översikt-
ligt presenterats i avsnitt 4.1.3. Bestämmelser motsvarande direktivets
artikel 7 finns främst i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden (avtalsvillkorslagen). Frågan huruvida det behövs nya eller
ändrade marknadsrättsliga bestämmelser för att den svenska rätten skall
bringas i överensstämmelse med direktivet besvaras därför i första hand
genom en jämförelse mellan artikel 7 och avtalsvillkorslagen. En sådan
jämförelse visar att de svenska reglerna i stort sett uppfyller direktivets
krav. Endast på enstaka punkter torde ändringar behövas. I detta avsnitt
(avsnitt 11) skall undersökas vilka ändringar som krävs för att reglerna
om förutsättningarna för marknadsrättsliga ingripanden skall överens-
stämma med direktivets motsvarande regler. De marknadsrättsliga sank-
tionerna skall därefter behandlas i nästa avsnitt (avsnitt 12).
Artikel 7.2 och artikel 7.3 innehåller tämligen väl preciserade före-
skrifter om hur regelsystemet skall vara utformat när det gäller av-
Prop. 1994/95:17
61
talsvillkor som har utformats för allmänt bruk, dvs. standardvillkor i
egentlig mening. I fråga om andra slags avtalsvillkor som omfattas av
direktivet finns inte några närmare angivna krav på de marknadsrättsliga
reglerna. I artikel 7.1 anges bara att det skall finnas lämpliga och
effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor;
det finns inga anvisningar om hur dessa medel skall vara beskaffade.
Avtalsvillkorslagen är tillämplig på alla slags avtalsvillkor som avses
i direktivets artikel 7, såväl artikel 7.1 som artikel 7.2. Det föreslås
ingen ändring i detta avseende. De regler som föreslås gälla i fall som
avses i artikel 7.2 kommer alltså att gälla även i fall som avses i artikel
7.1. Den sistnämnda bestämmelsen behöver därför inte uppmärksammas
särskilt i det följande.
I detta sammanhang kan också nämnas att tolkningsregeln i artikel 5
inte skall gälla vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2. Detta
sägs uttryckligen i sista meningen i artikel 5. Att tolkningsregeln inte
skall tillämpas i det marknadsrättsliga förfarandet är naturligt med tanke
på att det förfarandet är inriktat på generella förbud för framtiden. Då
passar inte tolkningsregeln, som tar sikte på ett individuellt avtalsför-
hållande mellan två parter. Avtalsvillkorslagen innehåller inte heller
någon sådan bestämmelse.
I undantagsbestämmelsen i artikel 5 nämns förfaranden bara enligt
artikel 7.2, inte enligt artikel 7.1. En förklaring till det kan vara det
nyss nämnda förhållandet att det över huvud taget inte finns några
preciserade krav i direktivet på hur förfarandet enligt artikel 7.1 skall
vara utformat. När det nu föreslås att samma marknadsrättsliga för-
farande skall tillämpas på alla fall som omfattas av direktivet, saknas
det anledning att införa en särskild tolkningsregel för vissa av dessa
fall.
Beträffande de marknadsrättsliga bestämmelserna uppvisar regelsyste-
men i de nordiska länderna sådana olikheter att överläggningarna inte
har kunnat syfta till mer än att att uppnå en gemensam syn på direkti-
vets tolkning och de krav som ställs på den nationella lagstiftningen.
11.2 Det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet
Regeringens förslag: Det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet
skall utformas på samma sätt som tidigare.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med
regeringens (se promemorian s. 78 f.).
Remissinstanserna: Promemorians bedömning godtas av flertalet av
de remissinstanser - däribland Marknadsdomstolen - som berör frågan.
Skälen för regeringens förslag: I direktivets artikel 7.1 anges att det
i konsumenternas och konkurrenternas intresse skall finnas lämpliga och
effektiva medel för att bringa användandet av oskäliga avtalsvillkor till
upphörande. Det anges inte närmare i artikel 7 vad som där avses med
att ett avtalsvillkor är oskäligt. Det kan emellertid förutsättas att direkti-
Prop. 1994/95:17
62
vet med oskäliga avtalsvillkor i artikel 7 avser sådana villkor som är Prop. 1994/95:17
oskäliga enligt den definition som finns i artikel 3 (se avsnitt 7).
Direktivets föreskrifter innebär därför att det i nationell rätt skall
finnas bestämmelser som i detta hänseende är minst lika långtgående
som direktivet. Användandet av avtalsvillkor skall således kunna bringas
till upphörande om villkoren "i strid med kravet på god sed medför en
betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till nackdel
för konsumenten".
I artikel 4.1 första meningen anges att de omständigheter som skall
beaktas vid oskälighetsbedömningen är (a) vilken typ av varor eller
tjänster som avtalet avser, (b) alla omständigheter i samband med att
avtalet ingicks och (c) alla andra villkor i avtalet eller i ett annat avtal
som det aktuella avtalet är beroende av. Uppräkningen måste - som
avhandlats tidigare (se avsnitt 7.1) - antas vara uttömmande. Det
innebär att inga andra omständigheter skall beaktas vid oskälighetsbe-
dömningen. I artikel 4.1 anges emellertid att vad som sägs i artikel 4.1
inte gäller vid tillämpning av artikel 7. Frågan är vilken betydelse detta
får vid tolkningen av direktivets marknadsrättsliga föreskrifter.
Vid besvarandet av denna fråga måste beaktas att det föreligger en
väsentlig skillnad mellan att tillämpa civilrättsliga bestämmelser och
föreskrifter av marknadsrättslig karaktär. Vid prövning av om ett av-
talsvillkor är oskäligt enligt en civilrättslig bestämmelse är förhållande-
na i allmänhet individuella och utgången blir därför i hög grad beroende
av omständigheterna i det enskilda fallet. De omständigheter som anges
i artikel 4.1 har en sådan inriktning på det enskilda fallet som aktualise-
ras vid en civilrättslig bedömning, där det är fråga om ett visst avtal
mellan två individuella parter.
När ett avtalsvillkors skälighet skall prövas med tillämpning av mark-
nadsrättsliga regler handlar det om en allmän bedömning där enskilda
förhållanden kommer i bakgrunden. De tolkningsdata som anges i
artikel 4.1 bör visserligen kunna användas även då, men de får inte
samma betydelse vid en marknadsrättslig som vid en civilrättslig pröv-
ning. Det kan t.ex. antas att omständigheterna vid ett enskilt avtals
tillkomst inte har någon nämnvärd betydelse vid en marknadsrättslig
prövning. Den marknadsrättsliga prövningen tar sikte på att pröva om
användningen av ett visst villkor skall förbjudas för framtiden. En
annan sak är att omständigheterna vid avtalets tillkomst kan ha betydel-
se i t.ex. de fall där en näringsidkare brukar använda en vilseledande
framställning. Men bedömningen tar då inte sikte på omständigheterna
i ett enskilt fall.
Om ett visst avtalsvillkor har varit uppe till prövning civilrättsligt i ett
enskilt fall, bör den rättsliga bedömning som då gjordes inte vara
bindande vid en marknadsrättslig prövning. Det gäller i dag och det bör
gälla även enligt en lag som är anpassad till direktivets marknadsrättsli-
ga bestämmelser.
Det anförda leder till slutsatsen att direktivets artikel 4.1 inte säger
något om huruvida man vid en marknadsrättslig prövning skall ta
hänsyn till sådana omständigheter som räknas upp där. Vad direktivet 53
föreskriver är att prövningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt enligt de
marknadsrättsliga bestämmelserna skall ske utifrån den precisering som Prop. 1994/95:17
gjorts i artikel 3.1. Det innebär att avtalsvillkor som i strid med god sed
medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter
enligt avtalet till nackdel för konsumenten skall kunna angripas med de
marknadsrättsliga bestämmelserna.
Denna tolkning av direktivets bestämmelser stämmer väl överens med
hur samspelet mellan de civilrättsliga och marknadsrättsliga bestämmel-
serna gestaltar sig enligt svensk rätt (jfr promemorian s. 20 f.).
Frågan är därefter om avtalsvillkorslagens precisering av oskälighets-
rekvisitet är förenlig med direktivets krav. En utgångspunkt är därvid
att avtalsvillkorslagens precisering inte får vara snävare än direktivets
(se avsnitt 6.1). Det innebär att ett avtalsvillkor i samtliga fall där det
skulle vara oskäligt enligt direktivets marknadsrättsliga bestämmelser
också skall kunna anses oskäligt enligt de marknadsrättsliga bestämmel-
serna i den nationella lagen.
Enligt 1 § avtalsvillkorslagen kan ett avtalsvillkor som en näringsid-
kare använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till
konsument för huvudsakligen enskilt bruk förbjudas av Marknadsdom-
stolen, om villkoret är oskäligt med hänsyn till vederlaget och övriga
omständigheter. Lagtexten innehåller alltså inte samma precisering som
återfinns i direktivets artikel 3.1. Frågan är om det är en bristande
överenstämmelse i sak, eller om skillnaden är endast språklig.
Vid tillkomsten av avtalsvillkorslagen år 1971 utformades lagtexten på
så sätt att ett avtalsvillkor kunde förbjudas om villkoret var "otillbör-
ligt". I samband med införandet av 1973 års konsumentköplag
(1973:877) byttes uttrycket "otillbörligt" ut mot "oskäligt". Frågan hade
nämligen uppkommit om sådana avtalsvillkor som uppfyllde de mini-
mikrav som framgick av de föreslagna tvingande bestämmelserna i
konsumentköplagen ändå kunde betraktas som otillbörliga i avtalsvill-
korslagen mening. I förarbetena till konsumentköplagen uttalade före-
dragande statsrådet att ändringen från "otillbörligt" till "oskäligt”
skedde för att förhindra varje möjlighet till missförstånd när det gällde
frågan om ett avtalsvillkor kunde förbjudas trots att villkoret inte stod i
strid med de tvingande bestämmelserna i konsumentköplagen. Före-
dragande statsrådet yttrade därvid att lagtexten i avtalsvillkorslagen
skulle justeras "så att den bättre överensstämmer med lagens syfte och
ger ett mer rättvisande uttryck åt den innebörd som lagen skall ha enligt
förarbetena och som också synes ha varit vägledande för hittillsvarande
praxis" (se prop. 1973:138 s. 118).
Lagändringen var således inte avsedd att medföra någon egentlig
ändring i praxis eller av de allmänna bedömningsprinciper som angetts
i motiven till avtalsvillkorslagen.
Vilka avtalsvillkor kan då drabbas av ett förbud enligt avtalsvillkorsla-
gen?
Bland de avtalsvillkor som kan anses oskäliga och därmed förbjudas
av Marknadsdomstolen (för det fall näringsidkaren inte frivilligt upphör
att använda villkoret) kan urskiljas tre huvudgrupper.
För det första kan nämnas avtalsvillkor som strider mot tvingande 64
konsumentskyddande lagstiftning. Sådana villkor kan uppenbarligen
vara oskäliga enligt avtalsvillkorslagen. Avtalsvillkoret brukar då anges Prop. 1994/95:17
vara oskäligt i sig. Det spelar nämligen ingen roll hur avtalet är ut-
format i övrigt. Det kan t.ex. röra sig om avtalsvillkor som strider mot
bestämmelser i någon av de civilrättsliga lagarna på konsumentområdet,
t.ex. hemförsäljningslagen (1981:1361), konsumentköplagen (1990:932)
eller konsumenttjänstlagen (1985:716). Ur praxis kan nämnas MD 1973
nr 10 där ett avtalsvillkor om konsumentens rätt att reklamera förbjöds
därför att det innebar en avvikelse från tvingande bestämmelser. Det
bör också framhållas att avtalsvillkor som strider mot tvingande allmän-
na rättsprinciper - utan att dessa framgår av lag - också kan förbjudas.
Här kan nämnas avtal som friskriver näringsidkaren från skadestånds-
skyldighet vid grov vårdslöshet, i de fall förbud mot sådan friskrivning
inte framgår av lag (exempelvis vid hyra av lös egendom). Också
avtalsvillkor som syftar till att kringgå tvingande bestämmelser kan
förbjudas.
Den andra gruppen utgörs av avtalsvillkor som avviker från dispositi-
va regler. Det är naturligtvis inte så att ett avtalsvillkor är oskäligt vid
varje avvikelse från dispositiv rätt. Avvikelsen måste leda till att villko-
ret kan anses oskäligt. Beträffande sådana villkor uttalades i förarbetena
till avtalsvillkorslagen (se prop. 1971:15 s. 70 f.) att ett avtalsvillkor
typiskt sett fick anses som otillbörligt mot konsumenten, "om det med
avvikelse från dispositiva rättsregler gav näringsidkaren en förmån eller
berövade konsumenten en rättighet och därigenom åstadkom en sådan
snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt
avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte
längre var för handen". Vid denna bedömning kan såväl priset som
övriga avtalsvillkor tas i beaktande. Det sagda innebär således att en
totalbedömning av avtalsvillkoret skall göras.
Marknadsdomstolen har i åtskilliga fall (se t.ex. MD 1976:2, 1978:1,
1978:14, 1978:23 och 1980:25) hänvisat till de nyss angivna formule-
ringarna i motiven vid bedömning av om avtalsvillkor varit oskäliga
enligt 1 § avtalsvillkorslagen.
En tredje grupp av avtalsvillkor är sådana som givits en vilseledande
eller oklar utformning.
I promemorian görs den bedömningen att uttalandena i avtalsvill-
korslagens förarbeten om vilka avtalsvillkor som kan anses oskäliga och
den praxis som finns från Marknadsdomstolen tyder på att den mark-
nadsrättsliga generalklausulen stämmer väl överens med direktivets be-
stämmelser. Regeringen delar denna uppfattning.
Särskilt bör då beaktas att uttalandena i motiven om sådana avtalsvill-
kor som med avvikelse från dispositiva rättsregler medför att en genom-
snittligt sett rimlig balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter
inte längre är för handen nästan helt överensstämmer med ordalydelsen
i artikel 3.1 i direktivet, som talar om en betydande obalans i parternas
rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.
Avtalsvillkorslagens oskälighetsbegrepp är alltså enligt regeringens
mening väl förenligt med direktivet och det är inte erforderligt med
någon saklig ändring av oskäl ighetsbegreppet. Frågan är då om det ändå 55
finns skäl att överta EG-direktivets bestämning för att undanröja varje
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 17
tvivel om att den marknadsrättsliga lagstiftningen står i överensstämmel-
se med direktivet.
Direktivets bestämning får anses något snävare än avtalsvillkorslagens
nuvarande regel. En ändring i bestämmelsens språkliga utformning
skulle därför medföra tvivel om vilken betydelse den praxis som hunnit
utbilda sig på avtalsvillkorslagens område har i fortsättningen. Vidare
skulle en ändring medföra vissa nya tillämpningsproblem. Härtill kom-
mer att konsumentskyddsnivån skulle sänkas något. Mot den bakgrun-
den är det knappast lämpligt att genomföra en sådan ändring.
I enlighet med vad en remissinstans anför bör termen "vederlaget"
bytas mot ett modernare uttryck. Det av remissinstansen föreslagna
uttrycket "ersättningen" är emellertid mindre lämpligt. Lagrådet har
föreslagit termen "priset". Regeringen instämmer i att detta är ett lämp-
ligare uttryck. Att termen "priset" används i stället för "vederlaget"
innebär ingen ändring i sak. Det marknadsrättsliga oskälighetsbegreppet
behålls alltså utan ändring. De marknadsrättsliga bedömningsgrunder
som tidigare lagts fast i motiv och praxis kommer därmed att gälla även
i fortsättningen.
Med den utformning som lagens tillämpningsområde därmed får kom-
mer muntliga avtalsvillkor även fortsättningsvis att kunna angripas
marknadsrättsligt.
11.3 I konsumenternas eller konkurrenternas intresse
Regeringens förslag: Det skall göras ett tillägg i avtalsvillkorslagen
så att Marknadsdomstolen skall kunna förbjuda ett avtalsvillkor i de
fall då ett förbud är i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med
regeringens (se promemorian s. 84 f.).
Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan
invändning av flertalet remissinstanser, däribland Marknadsdomstolen
och Konkurrensverket.
Skälen för förslaget: I artikel 7 i direktivet anges att medlemsstaterna
skall se till att det "i konsumenternas och konkurrenternas intresse"
finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av
oskäliga avtalsvillkor. Direktivets formulering är inte helt entydig. Av
den framgår att nationell rätt inte behöver innehålla bestämmelser som
möjliggör ingripanden mot avtalsvillkor utan att det finns något konsu-
ment- eller konkurrentintresse som motiverar ett förbud. Men frågan är
vad som är den närmare innebörden av direktivets föreskrift.
Avtalsvillkorslagen innehåller en bestämmelse om att ett förbud kan
meddelas mot ett oskäligt avtalsvillkor om det är "påkallat från allmän
synpunkt". I förarbetena till avtalsvillkorslagen uttalades (se prop.
1971:15 s. 82) att lagen skulle vara tillämplig i första hand på villkor i
formulärrättens standardavtal men också i fråga om avtal som inte har
masskaraktär utan har utformats separat för enskilda fall. Det sades
Prop. 1994/95:17
66
emellertid beträffande de senare fallen att det var tydligt att i dessa Prop. 1994/95:17
situationer ett ingripande med stöd av lagen var påkallat endast under
förutsättning att ett avgörande kunde väntas få prejudicerande betydelse
i ett stort antal fall, t.ex. om det kunde antas att ett visst avtal eller ett
visst villkor skulle komma att systematiskt användas under liknande
omständigheter eller mot andra konsumenter. Ingripanden borde inte
heller ske i enstaka fall utan att dessa hade principiell betydelse, vilket
borde komma till uttryck på så sätt i lagen att förbud fick meddelas
endast när ett sådant var påkallat från allmän synpunkt. Dessa uttalan-
den upprepades i prop. 1976/77:110 om ändring i avtalsvillkorslagen,
varigenom avtalsvillkorslagens tillämpningsområde utvidgades till att
avse även försäljning av bl.a. fast egendom och rättigheter (se prop. s.
39).
Det kan ifrågasättas om direktivets formulering "i konsumenternas och
näringsidkarnas intresse" avser något annat eller mera än avtalsvillkors-
lagens uttryck "påkallat från allmän synpunkt". Innebär avtalsvillkors-
lagens föreskrift om att förbud kan meddelas om det "är påkallat från
allmän synpunkt" en begränsning i förhållande till direktivet? Som
tidigare framhållits får sådana begränsningar inte förekomma.
Som anförs i promemorian kan man knappast med bestämdhet göra
gällande att det inte finns något fall där ett förbud ligger i konsumenter-
nas och konkurrenternas intresse, men där ett förbud inte är påkallat
från allmän synpunkt (se s. 86 i promemorian).
Mot bakgrund av det principiella ställningstagande regeringen gjort
om att en säker lösning för införlivandet bör väljas (se avsnitt 5) bör
avtalsvillkorslagen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att ett
oskäligt avtalsvillkor kan förbjudas av Marknadsdomstolen, om det är
påkallat från allmän synpunkt eller ett förbud annars ligger i konsumen-
ternas eller konkurrenternas intresse.
I direktivet anges att lämpliga och effektiva medel skall finnas i
konsumenternas "och" konkurrenternas intresse. Direktivet kan emeller-
tid inte ges den innebörden att marknadsrättsliga åtgärder skall kunna
vidtas endast i sådana fall där ingripanden ligger i både konsumenternas
och konkurrenternas intresse. Det kan t.ex. tänkas fall där alla närings-
idkare använder samma oskäliga villkor eller där ett villkor används i
en monopolsituation. I dessa fall finns inget "konkurrentintresse" av ett
förbud. Mot den bakgrunden bör tillägget för tydlighets skull utformas
på så sätt att ett förbud skall kunna meddelas om det ligger i konsumen-
ternas eller konkurrenternas intresse.
12.1 Prövningsmyndigheter
Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen med Konsu-
menttombudsmannen som övervakande myndighet och Marknads-
domstolen som i sista hand beslutande instans bör inte ändras.
67
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstäm- Prop. 1994/95:17
mer med regeringens (se promemorian s. 87 f.).
Remissinstanserna: Promemorians bedömning godtas av remissinstan-
serna. I avsnitt 12.4 redovisas remissinstansernas syn på myndigheter-
nas roll på området för finansiella tjänster.
Skälen för bedömningen: I artikel 7.2 finns bestämmelser om vem
som skall göra den marknadsrättsliga prövningen av avtalsvillkors
oskälighet (se avsnitt 11.1). Reglerna är opreciserade till sin utformning
och ger därför utrymme för olika lösningar i den nationella rätten.
Direktivtexten tyder inte på att det krävs någon mer utvecklad pro-
cessuell ordning. Det är således inte erforderligt med bestämmelser i
den nationella rätten exempelvis om att ett avtalsvillkor alltid skall
kunna prövas i en tvåpartsprocess inför domstol. Däremot måste enligt
direktivet frågan om ett avtalsvillkors oskälighet kunna föras inför en
domstol eller behörig myndighet som kan pröva villkoret och vidta
effektiva åtgärder för att hindra fortsatt användning av avtalsvillkoret.
För närvarande är det marknadsrättsliga sanktionssystemet i avtalsvill-
korslagen uppbyggt på i huvudsak följande sätt.
En fråga om förbud mot ett oskäligt avtalsvillkor tas upp av Mark-
nadsdomstolen efter ansökan. En sådan ansökan görs av Konsumentom-
budsmannen (KO). Om KO för ett visst fall beslutar att inte göra an-
sökan till Marknadsdomstolen, får ansökan göras av en sammanslutning
av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Talerätten inför Mark-
nadsdomstolen för andra än KO är således endast subsidiär. En fråga
om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av KO genom att
den näringsidkare som antas ha använt ett oskäligt avtalsvillkor före-
läggs ett förbud till godkännande, s.k. förbudsföreläggande. Om ett
sådant föreläggande godkänns, gäller det som ett förbud av Marknads-
domstolen.
Ett beslut i fråga om förbud utgör inte hinder mot att samma fråga
prövas på nytt när ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl
föranleder det. Besluten vinner således inte rättskraft på samma sätt som
vid en process inför allmän domstol.
Vid handläggningen hos KO är en näringsidkare skyldig att på an-
maning av KO inkomma med ett yttrande eller upplysningar i ett ärende
enligt avtalsvillkorslagen.
Det marknadsrättsliga sanktionssystemet är alltså uppbyggt kring KO
som övervakande myndighet. KO har allt sedan tillkomsten av avtals-
villkorslagen år 1971 som ett led i sin övervakande verksamhet syste-
matiskt samlat in och granskat formulär till standardavtal inom olika
branscher. Utifrån den granskning som gjorts av olika avtalsvillkor har
KO därefter haft överläggningar med olika branschorganisationer och
enskilda företag rörande innehållet i olika förekommande standardavtal.
De överenskommelser som därvid har träffats har i allmänhet resulterat
i att näringsidkare förbundit sig att ur sina standardkontrakt utmönstra
avtalsvillkor som ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen. I andra fall
har branschorganisationer förbundit sig att verka för att deras med-
lemmar inte använder sådana avtalsvillkor. Företag som är medlemmar
68
i branschorganisationer brukar lojalt följa de branschöverenskommelser Prop. 1994/95:17
som sluts med KO.
Av de ärenden som handläggs hos KO är det bara en liten andel som
går vidare till Marknadsdomstolen. Domstolen har hittills avgjort ett 50-
tal ärenden enligt avtalsvillkorslagen med ca 160 olika avtalsvillkor.
Ett ärende kan anhängiggöras hos KO på olika sätt. Det kan ske efter
anmälan från t.ex. en konsument eller från en kommunal konsument-
vägledare. Även näringsidkare kan anmäla ärenden till KO. KO kan
dessutom själv ta initiativ till genomgångar av villkoren i olika
branscher. Sedan ett ärende anhängiggjorts hos KO kan denne, som
nyss nämnts, ta upp förhandlingar med näringsidkare eller branschorga-
nisationer.
KO kan emellertid inte, mot en näringsidkares bestridande, meddela
ett verksamt förbud. En annan sak är att KO alltid kan påverka företag,
branschorganisationer och konsumenter genom information och allmän-
na råd (se 2 § förordning 1990:1179 med instruktion för Konsumentver-
ket).
Den ordning som sålunda för närvarande gäller enligt svensk rätt med
KO som övervakande myndighet och med en möjlighet för KO att föra
ett ärende till Marknadsdomstolen är tillräcklig för att uppfylla direkti-
vets krav på att det skall finnas domstolar eller behöriga myndigheter
som kan avgöra om ett avtalsvillkor är oskäligt och använda lämpliga
och effektiva medel för att hindra fortsatt bruk.
I en lagrådsremiss om ny marknadsföringslag (beslutad den 8 septem-
ber 1994) föreslår regeringen att Stockholms tingsrätt skall vara första
instans i - med något undantag - samtliga mål enligt den lagen och att
tingsrättens avgöranden skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen
som andra och sista instans. I lagrådsremissen föreslås att den nya
marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1 juli 1995. Om förslaget
genomförs, bör instansordningen ses över även för mål om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor.
EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor förutsätter att nödvändiga för-
ändringar i svensk rätt genomförs senast den 1 januari 1995. Det är inte
möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende genomföra en änd-
ring av instansordningen motsvarande vad som föreslås för marknads-
föringsmålen. En sådan ändring förutsätter bl.a. organisatoriska för-
ändringar som inte kan ske nu. Regeringen avser därför att ta upp
frågan om instansordningen senare.
Frågan om vem som skall få anhängiggöra en förbudstalan tas upp i
nästa avsnitt. Även beträffande den frågan aktualiseras en anpassning
till förslaget till ny marknadsföringslag.
Det är vidare att märka att avtalsvillkorslagen i dag inte gäller i fråga
om verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen (se 2 § av-
talsvillkorslagen). Frågan om behovet av lagändringar på området för
finansiella tjänster behandlas i avsnitt 12.4.
69
12.2 Rätten att anhängiggöra en förbudsfråga
Regeringens bedömning: Den ordning som gäller för närvarande
med en primär talerätt hos Marknadsdomstolen för Konsumentom-
budsmannen och med en subsidiär möjlighet för sammanslutningar av
näringsidkare, konsumenter och löntagare att göra ansökan till Mark-
nadsdomstolen behöver inte ändras.
Promemorians bedömning: Promemorians bedömning överensstäm-
mer med regeringens (se promemorian s. 89 f.).
Remissinstanserna: Promemorians bedömning tillstyrks eller lämnas
utan erinran av flertalet av remissinstanserna. Grupptalanutredningen
anför emellertid att uppdelningen i primär och sekundär talerätt inför
Marknadsdomstolen bör slopas samt att även enskilda konsumenter bör
ha talerätt. Industriförbundet anför att promemorians förslag om sub-
sidiär talerätt inte kan anses uppfylla direktivets krav och att enskilda
näringsidkare dessutom bör ha talerätt.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 7.2 föreskriver att
personer och organisationer som enligt nationell rätt har ett berättigat
intresse av att skydda konsumenter skall få anhängiggöra ett ärende om
förbud mot ett oskäligt avtalsvillkor hos vederbörande domstol eller
myndighet (se avsnitt 11.1). Enligt denna bestämmelse kan enskilda
personer, både fysiska och juridiska, ha rätt att väcka en förbudsfråga.
Denna rätt är dock begränsad; vederbörande skall ha ett berättigat
intresse att skydda konsumenter och i detta avseende hänvisar direktivet
till nationell rätt. Direktivet synes därmed i vid omfattning överlämna åt
den nationella lagstiftaren att bestämma vilka personer och organisatio-
ner som skall ha talerätt i ärenden om marknadsrättsliga förbud mot
oskäliga avtalsvillkor.
Som har framgått av föregående avsnitt gäller enligt 3 § avtalsvill-
korslagen att Marknadsdomstolen tar upp en fråga om att förbjuda ett
oskäligt avtalsvillkor efter ansökan av KO och att sammanslutningar av
näringsidkare, konsumenter eller löntagare har en subsidiär rätt att göra
ansökan för den händelse KO avstår från det. Enskilda personer har
däremot ingen rätt att gå till Marknadsdomstolen. Dock kan naturligtvis
vem som helst fästa KO:s uppmärksamhet på ett avtalsvillkor vars
skälighet kan ifrågasättas.
Frågan är då om dessa regler är tillräckliga för att uppfylla direktivets
föreskrifter om rätt att anhängiggöra en förbudsfråga.
När det gäller organisationer kan frågan utan tvekan besvaras jakan-
de. Begränsningen till sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter
och löntagare ligger väl i linje med direktivets bestämmelse om organi-
sationer som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse av att skydda
konsumenter. Och organisationernas möjlighet att vända sig till KO
samt deras subsidiära talerätt hos Marknadsdomstolen måste anses
uppfylla direktivets krav på att organisationerna skall få anhängiggöra
ett ärende hos domstolar eller behöriga myndigheter.
Prop. 1994/95:17
70
Industriförbundet anför att direktivet bör tolkas så att sammanslut- Prop. 1994/95:17
ningar som givits talerätt skall ha denna talerätt primärt inför Marknads-
domstolen. Denna tolkning behöver emellertid inte läsas in i direktivets
ordalydelse, som endast anger att en taleberättigad skall kunna anhäng-
iggöra en sak vid domstolar eller "behöriga administrativa myndig-
heter". Inget sägs om att talerätten inför domstol måste vara primär.
Grupptalanutredningen anför, med hänvisning till att uppdelningen i
primär och sekundär talerätt bl.a. ger fel signaler om att staten har ett
generellt förstahandsansvar, att alla taleberättigade bör få anhängiggöra
talan direkt i Marknadsdomstolen. Ytterligare stöd för denna uppfatt-
ning finns enligt Grupptalanutredningen i Marknadsföringsutredningens
slutbetänkande Ny marknadsföringslag (SOU 1993:59). Där föreslås att
organisationer och enskilda näringsidkare ges primär talerätt i mål om
förbud att fortsätta med viss marknadsföring och i mål om åläggande att
lämna viss information.
Regeringen har som nyss sagts gjort den bedömningen att direktivet
inte kräver att organisationerna ges primär talerätt. Frågan är då om en
utvidgning av talerätten ändå bör ske. Enligt regeringens mening kan en
prövning enligt avtalsvillkorslagen visserligen inte fullt ut jämföras med
en prövning enligt marknadsföringslagen, men det finns ändå starka skäl
som talar för att talerätten görs primär för alla taleberättigade. Rege-
ringen återkommer strax till frågan.
Det finns ett fall där det kan ifrågasättas om avtalsvillkorslagens
bestämmelser är tillräckliga för att uppfylla direktivet. Om en enskild
konsument eller näringsidkare anmäler ett avtalsvillkor till KO, och
denne beslutar att inte göra ansökan, medger inte avtalsvillkorslagen att
konsumenten eller näringsidkaren själv gör en ansökan till Marknads-
domstolen. KO:s beslut behöver inte nödvändigtvis grundas i en be-
dömning att Marknadsdomstolen skulle komma att ogilla en förbudsta-
lan. Det kan ligga andra skäl till grund för beslutet, t.ex. en prioritering
av KO:s resurser; KO är inte skyldig att föra varje villkor som kan
antas vara oskäligt till Marknadsdomstolen, inte ens i de fall där för-
handlingar med en näringsidkare inte leder till ett av KO önskat resul-
tat.
I promemorian uttalas (s. 90) att en enskild konsument i allmänhet
inte har något omedelbart eget intresse av att driva en sådan förbudsta-
lan. Ett förbud har, som sagts tidigare, endast verkan för framtiden.
Till grund för uttalandet anförs i promemorian att en enskild konsument
som slutit ett avtal på oskäliga villkor kan väcka talan vid allmän
domstol för att få villkoret ogiltigförklarat eller jämkat; att få näringsid-
karen att upphöra med att använda avtalsvillkoret för framtiden ligger
däremot inte i konsumentens eget intresse. Han behöver sålunda själv
inte konfronteras med det oskäliga avtalsvillkoret eftersom han kan välja
att inte sluta avtal på samma villkor.
Det får antas vara väl förenligt med direktivet att begränsa enskilda
personers rätt att agera till en möjlighet att väcka frågan hos KO, som i
detta sammanhang måste antas vara en behörig administrativ myndighet.
På motsvarande sätt får det antas vara tillräckligt för att uppfylla direk-
71
tivets krav att en näringsidkare kan påkalla KO:s ingripande mot en Prop. 1994/95:17
konkurrents avtalsvillkor.
Ytterligare stöd för denna bedömning ligger i att direktivet anger att
personer "eller" organisationer som har ett berättigat intresse "enligt
nationell rätt" skall kunna anhängiggöra ett ärende hos domstolar och
behöriga myndigheter. Direktivets formulering får uppfattas dels så att
talerätt inte behöver tillkomma både personer och organisationer, dels
så att det lämnas till den nationella rätten att närmare utforma bestäm-
melserna om talerätten i dessa avseenden.
De övriga nordiska länderna har gjort samma bedömningar som de
som nu har redovisats.
Några ändringar när det gäller talerätten är sålunda inte erforderliga
på grund av direktivets bestämmelser.
I den lagrådsremiss om ny marknadsföringslag som nämndes i före-
gående avsnitt föreslås att KO:s talerätt i mål om förbud eller åläggande
enligt marknadsföringslagen inte längre skall vara primär i förhållande
till andra taleberättigade. Som nämndes i föregående avsnitt skall
Stockholms tingsrätt vara första instans i marknadsföringsmålen. Den
nya marknadsföringslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Enligt regeringens mening talar starka skäl för att en sådan förändring
av talerätten genomförs även när det gäller mål om oskäliga avtalsvill-
kor. Det gäller i synnerhet om förslaget för marknadsföringsmålen
genomförs. En sådan utvidgning bör emellertid göras i samband med en
ändring i instansordningen. Som anfördes i föregående avsnitt kan en
ändrad instansordning inte genomföras inom ramen för detta lagstift-
ningsärende. Regeringen avser därför att återkomma till frågan om
talerätten.
12.3 Sanktioner
Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om sanktioner för att
förhindra framtida bruk av oskäliga avtalsvillkor behålls.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se pro-
memorian s. 91 f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 7.2 skall
medlemsländerna se till att vederbörande domstol eller myndighet kan
använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av
oskäliga avtalsvillkor. Direktivet innehåller inte några närmare före-
skrifter om hur sanktionerna skall vara utformade i den nationella lagen.
Föreskriften får anses innebära att det skall vara möjligt att förbjuda
oskäliga avtalsvillkor eller att tillgripa så kraftfulla åtgärder att effekten
i praktiken blir densamma. En möjlighet att förbjuda villkoret och
kombinera förbudet med ett vitesföreläggande uppfyller med säkerhet
direktivets krav.
72
Frågan är då om de sanktioner som finns i den svenska avtalsvillkors- Prop. 1994/95:17
lagen är tillräckliga. Enligt 1 § kan Marknadsdomstolen förbjuda ett
oskäligt avtalsvillkor. Förbudet skall förenas med vite, om inte detta av
särskilda skäl är obehövligt. Talan om utdömande av vite förs vid all-
män domstol av KO. I fråga om vite som förelagts av Marknadsdom-
stolen på talan av någon annan får talan föras även av denne.
Avtalsvillkorslagens bestämmelser är väl förenliga med direktivet. De
framstår som ändamålsenliga och har fungerat väl. Det är därför inte
nödvändigt att ändra lagens bestämmelser i dessa avseenden.
12.4 Finansiella tjänster
Regeringens förslag: Det marknadsrättsliga sanktionssystemet görs
fullt ut tillämpligt även på finansiella tjänster. Ansvarsfördelningen
mellan Konsumentombudsmannen och Finansinspektionen regleras
inte i lagen utan i myndigheternas instruktioner.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
(se promemorian s. 92 f.).
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-
slaget eller lämnar det utan invändningar. Finansbolagens förening anser
att finansiella tjänster skall vara undantagna från tillämpningsområdet.
Göta hovrätt och Sveriges Försäkringsförbund anser att Finansinspektio-
nen bör ges möjlighet att föra talan inför Marknadsdomstolen. Svenska
Bankföreningen menar att Finansinspektionen bör vara ensam ansvarig
myndighet när det gäller tillsyn över finansiella tjänster. Finansinspek-
tionen framför ett eget förslag om hur ansvaret mellan inspektionen och
Konsumentverket/KO skall fördelas när det gäller bevakning av avtals-
villkor på det finansiella området. Enligt Finansinspektionens mening
bör även dess roll framgå av lagen. Flera remissinstanser betonar vikten
av att relationen mellan de berörda myndigheterna klargörs.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening bör alltså
avtalsvillkorslagens sanktionssystem behållas. I dag är emellertid lagens
tillämpningsområde begränsat. Lagen gäller sålunda inte för verksamhet
som står under Finansinspektionens tillsyn. Det betyder att försäkrings-
bolagens och kreditinstitutens avtalsvillkor är undantagna. Något mot-
svarande undantag finns inte i EG-direktivet.
Direktivet fordrar att det i de nationella lagarna finns lämpliga och
effektiva medel för att bringa användandet av oskäliga avtalsvillkor till
upphörande. Som anförs i promemorian kan Finansinspektionens sank-
tionsmöjligheter på kreditinstitutens verksamhetsområde inte anses
tillräckliga för att uppfylla detta krav. Kreditinstitutens avtal med kon-
sumenter bör därför omfattas av avtalsvillkorslagens sanktionssystem.
Som vidare anförs i promemorian kan den ordning som i dag finns på
försäkringsområdet möjligen anses uppfylla direktivets krav (se s. 93 i
promemorian). Det är emellertid angeläget att frågor om oskäliga av-
73
talsvillkor får en likformig behandling på alla näringsområden och att
det utvecklas en enhetlig praxis. Det finns knappast skäl att särbehandla
just försäkringsavtalen. Även försäkringsområdet bör därför omfattas av
det föreslagna systemet i avtalsvillkorslagen. Den särreglering som finns
i försäkringsrörelselagen bör emellertid, av de skäl som redovisas i pro-
memorian, tills vidare behållas oförändrad.
Sålunda bör Marknadsdomstolen i fortsättningen få rätt att förbjuda
oskäliga avtalsvillkor även på de delar av det finansiella området som
ligger under Finansinspektionens tillsyn. Enligt promemorieförslaget
skall Konsumentombudsmannen föra talan inför domstolen även i fråga
om sådana avtalsvillkor. Göta hovrätt och Sveriges Försäkringsförbund
pekar i sina remissvar på möjligheten att Finansinspektionen får rätt att
föra talan på det finansiella området. En sådan ordning skulle emellertid
fordra relativt stora förändringar i inspektionens verksamhet. Inte minst
av kostnadsskäl får en sådan lösning anses mindre lämplig. Finansin-
spektionen har inte heller själv förespråkat en sådan lösning.
Som föreslås i promemorian bör det i stället bli en uppgift för Konsu-
mentombudsmannen att föra talan inför Marknadsdomstolen i fråga om
alla finansiella tjänster. Det bör därvid noteras att KO redan i dag får
föra sådan talan när det gäller avtalsvillkor avseende finansiella tjänster
som inte ligger under Finansinspektionens tillsyn. Det gäller t.ex. ben-
sinbolagens och vissa andra varusäljares kreditgivning.
KO bör även ha rätt att utfärda förbudsförelägganden på samma sätt
som beträffande avtalsvillkor på andra områden. Samma marknadsrätts-
liga regler kommer därmed att gälla på alla avtalsområden. Detta är i
sig en betydande fördel.
Slutsatsen blir alltså att den nuvarande undantagsregeln i 2 § avtals-
villkorslagen bör upphävas.
Ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och Konsumentverket
Enligt förslaget skall alltså den nya lagen omfatta även avtal om sådana
finansiella tjänster som ligger under Finansinspektionens tillsyn, främst
försäkringsbolagens och kreditinstitutens avtal med konsumenter. Kon-
sumentombudsmannen får till uppgift att föra talan inför Marknadsdom-
stolen även beträffande oskäliga villkor i sådana avtal. Det innebär att
det uppkommer vissa frågor om ansvarsfördelningen mellan Finansin-
spektionen och Konsumentverket/KO.
Det är inte något nytt att myndigheters ansvarsområden delvis över-
lappar varandra. För Konsumentverket uppstår frågor om ansvars- och
behörighetsfördelning på bl.a. marknadsförings- och produktsäkerhets-
områdena. Normalt regleras inte fördelningsfrågoma, utan det förutsätts
att myndigheterna klarar upp eventuella problem genom samråd. Ibland
kan det dock finnas skäl att överväga närmare hur ansvars- och
behörighetsfördelningen bör bestämmas. När det gäller hanteringen av
produktsäkerhetsfrågor regleras sålunda förfarandet och ansvarsför-
delningen delvis i lag (se 4, 16 och 17 §§ produktsäkerhetslagen,
1988:1604).
Prop. 1994/95:17
74
Finansinspektionen är tillsynsmyndighet när det gäller flertalet finan-
siella tjänster. I den egenskapen utfärdar inspektionen föreskrifter och
allmänna råd, förhandlar med näringsidkarna och deras organisationer
om standardavtal, handlägger klagomål från konsumenter, tar upp för-
handlingar med enskilda näringsidkare om deras agerande på marknaden
i olika hänseenden, genomför systematiska granskningar av avtalsvillkor
och övervakar marknaden i övrigt. I promemorian anförs att Finansin-
spektionen bör ha kvar sina tillsynsuppgifter. Det noteras därvid att
inspektionen har att tillse effektiviteten och sundheten inom det finans-
iella systemet och därför måste beakta även institutens ekonomiska
risker och annat som skall vägas mot enskilda kunders berättigade krav
på rörlighet och skäliga villkor. Vidare påpekas det angelägna i att
Konsumentombudsmannens och Finansinspektionens praxis på det fi-
nansiella området i huvudsak överensstämmer. Det förutsätter enligt
promemorian att myndigheterna samråder med varandra i tillsynsfrågor.
I sitt remissyttrande anför Finansinspektionen att promemorieförslaget
medför att ansvarsfördelningen blir oklar, att myndigheterna ibland
kommer att arbeta parallellt med samma ärenden (dubbel tillsyn), att
effektiviteten blir dålig och att kostnaderna för tillsynen blir onödigt
höga. Inspektionen lämnar ett eget förslag till ansvarsfördelning när det
gäller bevakning av avtalsvillkor. Förslaget innebär att initiativet till en
prövning i Marknadsdomstolen primärt skall komma från Finansinspek-
tionen. På samma sätt som gäller i dag skall dock Konsumentverket och
andra intressenter kunna initiera ett ärende hos inspektionen. Finansin-
spektionen skall då vidta lämpliga tillsynsåtgärder och, om det bedöms
befogat, överlämna åt KO att ta upp frågan om förbud mot villkoret i
Marknadsdomstolen. För sådana fall då inspektionen bedömer att ett
förbud inte är befogat ges KO och andra intressenter en "subsidiär tale-
rätt". KO kan sålunda enligt förslaget väcka talan även om Finansin-
spektionen har en annan uppfattning. I mål i Marknadsdomstolen bör
domstolen, enligt inspektionens förslag, vara skyldig att inhämta Finans-
inspektionens yttrande. Detta är enligt inspektionen särskilt viktigt i de
fall då den subsidiära talerätten utnyttjas.
Konsumentverket framhåller att förfarandet enligt avtalsvillkorslagen
förutsätter att det finns en möjlighet för den ansvariga myndigheten att
agera på olika sätt, bl.a. att förhandla och träffa överenskommelser
branschvis eller med enskilda näringsidkare.
Andra remissinstanser, bl.a. Marknadsdomstolen, anser det önskvärt
att relationen mellan berörda myndigheter belyses bättre än som skett i
promemorian.
Det bör inte råda någon tvekan om hur ansvaret mellan de berörda
myndigheterna är fördelat när det gäller bevakning av avtalsvillkor på
det finansiella området. Det bör inte förekomma att båda myndigheterna
agerar parallellt i ett ärende. Sålunda bör ansvaret i princip ligga på en
myndighet i taget och det bör inte finnas någon tvekan om vilken av
myndigheterna som vid ett visst tillfälle ansvarar utåt. Av remissvaren
framgår att frågorna om ansvarsfördelningen behöver diskuteras något
utförligare än som skett i promemorian.
Prop. 1994/95:17
75
Utgångspunkterna för ansvars- och behörighetsfördelningen bör vara Prop. 1994/95:17
dels att Finansinspektionen är tillsynsmyndighet på området och i allt
väsentligt bör få behålla sina nuvarande arbetsuppgifter, dels att Konsu-
mentverket bör ha det ansvar och de befogenheter som följer med Kon-
sumentombudsmannens uppgift att föra talan inför Marknadsdomstolen
om förbud.
Behovet av att klargöra ansvarsfördelningen är särskilt framträdande
för de fall då myndigheterna har olika uppfattningar i frågan om ett
visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte. Det finns visserligen ingen
anledning att anta att detta blir vanligt förekommande. Myndigheterna
synes hittills ha haft ett nära och förtroendefullt samarbete och haft lätt
att resonera sig fram till gemensamma ståndpunkter. Givetvis kan dock
skilda uppfattningar förekomma. Finansinspektionen skall säkerställa
stabilitet, effektivitet och sundhet i det finansiella systemet och måste ta
hänsyn bl.a. till institutens ekonomiska risker. Även Konsumentverket
skall visserligen anlägga en helhetssyn på frågan om ett avtalsvillkors
skälighet, men det är naturligt att verket tar särskild hänsyn till konsu-
mentintressena.
Skulle det inträffa att åsikterna om ett avtalsvillkor går isär, bör myn-
digheterna försöka komma fram till en gemensam ståndpunkt. Om det
misslyckas, bör dock båda myndigheterna i princip kunna handla utifrån
sin egen uppfattning.
Finansinspektionen har som tillsynsmyndighet det primära ansvaret för
det verksamhetsområde som omfattas av tillsynen. Inspektionen sköter
därmed den löpande övervakningen av marknaden. I inspektionens
uppgifter ingår att bevaka avtalsvillkor, varvid inspektionen har skyldig-
het att ingripa om avtalsvillkor är utformade på ett sätt som inte stäm-
mer överens med bl.a. avtalsvillkorslagen.
Finner inspektionen att ett förbudsföreläggande bör utfärdas eller en
talan om förbud föras inför Marknadsdomstolen, skall inspektionen
överlämna ärendet till KO. Härefter bör Konsumentverket ha det fulla
ansvaret. Därvid bör verket kunna fritt vidta de åtgärder som förutsätts
för att uppgiften skall kunna lösas på bästa sätt. Verket bör sålunda
bl.a. kunna föra förhandlingar med motparten och ingå förlikning.
Även där Finansinspektionen har det primära ansvaret för tillsynen
kan Konsumentverket självfallet komma att uppmärksamma avtalsvillkor
av ett slag som enligt verkets uppfattning är oskäliga. Verket bör då
vända sig till Finansinspektionen. Inte minst eftersom Konsumentverket
har bred erfarenhet av avtalsvillkorsbevakning inom andra områden kan
det vara värdefullt om verkets kunskaper kommer till nytta även på den
del av det finansiella området där Finansinspektionen utövar tillsyn.
Inget hindrar att myndigheterna kommer överens om att Konsument-
verket i enskilda fall tar över de uppgifter som normalt ankommer på
Finansinspektionen. Ibland kan det vara naturligt att det sker, t.ex. om
verket vid tillfället har större möjligheter att avsätta resurser för ärendet
och om det finns anledning att anta att KO ändå så småningom får över
ärendet för att väcka talan om förbud.
Det är över huvud taget lämpligt an myndigheterna samråder i av- 76
talsvillkorsärenden och kommer överens om det lämpliga förfarandet i
enskilda fall. Det bör självfallet så långt som möjligt undvikas att myn- Prop. 1994/95:17
digheterna utåt uppvisar olika åsikter i frågan om huruvida ett avtalsvill-
kor är godtagbart eller inte. Som sagts tidigare synes samarbetet mellan
myndigheterna hittills ha varit gott och det torde inte bli några problem
att upprätthålla ett väl fungerande samrådsförfarande.
Om inspektionen finner det obefogat att väcka talan men Konsument-
verket gör en annan bedömning, bör KO i princip vara oförhindrad att
föra talan om förbud. Självfallet bör dock KO vid sin bedömning fästa
stor vikt vid inspektionens uppfattning. Normalt bör myndigheterna
kunna diskutera sig fram till en gemensam ståndpunkt.
I princip skall KO kunna föra talan om förbud mot ett standardvillkor
som Finansinspektionen har förhandlat fram med en branschorganisa-
tion. Risken för sådan oenighet mellan KO och Finansinspektionen bör
undanröjas genom samråd mellan myndigheterna under förhandlingar
om standardavtal.
För att Konsumentverket skall få tillfälle att göra en egen bedömning
i avtalsvillkorsärenden bör Finansinspektionen vidare underrätta verket
om sådana ärenden som avslutas utan att inspektionen vidarebefordrar
det till KO men som kan vara av intresse för verket.
Även i de fall då myndigheterna har skilda uppfattningar bör Konsu-
mentverket ha det fulla ansvaret för ärendet sedan Finansinspektionen
avslutat det för egen del. Verket bör alltså kunna vidta de åtgärder som
är befogade inför en förbudstalan i Marknadsdomstolen eller ett för-
budsföreläggande.
Det kan tänkas att KO i ett visst fall motsätter sig en önskan från
Finansinspektionen om att talan skall föras om förbud. I så fall bör
KO:s uppfattning vara den bestämmande. Givetvis bör myndigheterna
sträva efter att resonera sig fram till en gemensam uppfattning. Detta
överensstämmer med vad Finansinspektionen förordat.
När talan väckts bör Marknadsdomstolen infordra ett yttrande från
Finansinspektionen, om inte inspektionens synpunkter ändå har kommit
fram. Marknadsdomstolen bör vara uppmärksam på att utvecklingen på
området finansiella tjänster ofta är snabb, varför det normalt torde
behövas ett yttrande från inspektionen. Att inspektionen får komma till
tals i målet är särskilt viktigt om talan förts mot inspektionens inrådan.
Det kan överlämnas åt Marknadsdomstolen att avgöra när ett yttrande
skall inhämtas. Det är sålunda inte nödvändigt att ge en särskild före-
skrift om det i lagen.
KO bör som tidigare ha uppgiften att se till att förelagda viten döms ut
vid brott mot ett förbud. Det bör gälla även fullt ut på det finansiella
området. Självfallet ingår det i Finansinspektionens uppgifter som till-
synsmyndighet att se till att avtalsvillkor som förbjudits inte därefter
används på marknaden.
Som tidigare föreslagits (avsnitt 12.2) skall sammanslutningar av
näringsidkare, konsumenter eller löntagare få ansöka hos Marknads-
domstolen om förbud mot avtalsvillkor. Liksom i dag skall det dock
fordras att KO först beslutat att inte göra någon ansökan. När någon
organisation har intresse av att utnyttja sin subsidiära talerätt måste KO
alltså alltid fatta ett eget beslut i frågan om talan skall väckas.
77
Det är inte nödvändigt att precisera myndigheternas ansvarsområden i Prop. 1994/95:17
detalj i lagen. Vad som ovan anförts om ansvarsfördelningen bör dock
i vissa huvuddrag komma till uttryck i myndigheternas instruktioner.
12.5 Mot vem kan talan riktas?
Regeringens förslag: Det skall införas en möjlighet att rikta ett
förbud även mot sammanslutningar som använder eller rekommende-
rar användandet av oskäliga avtalsvillkor.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer i sak
med regeringens (se promemorian s. 95 f.).
Remissinstanerna: Remissinstanserna lämnar över lag promemorians
förslag utan erinran. Marknadsdomstolen och Industriförbundet påpekar
att promemorians lagförslag har en lydelse som inte helt överensstäm-
mer med direktivets.
Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 7.3 föreskriver (se
avsnitt 11.1) att de rättsliga åtgärder som avses i artikel 7.2 skall, med
beaktande av nationell lag, kunna riktas enskilt eller samlat mot flera
näringsidkare inom samma näringsområde eller mot sammanslutningar
som använder eller rekommenderar användandet av oskäliga avtalsvill-
kor.
För att direktivet skall vara uppfyllt får de nationella reglerna inte
vara mindre omfattande än direktivet när det gäller kretsen av närings-
idkare som kan drabbas av ett förbud. Härvid bör dock beaktas att
direktivet hänvisar till den nationella lagen: "med beaktande av nationel-
la rättsregler".
När det gäller kretsen av personer som kan drabbas av ett förbud
innebär direktivet att inte bara näringsidkare enligt den definition som
finns i artikel 2 c (se avsnitt 6.3) skall kunna drabbas av ett förbud.
Förbud skall kunnas riktas även mot sammanslutningar av näringsid-
kare. En sådan sammanslutning behöver inte själv vara näringsidkare.
Det kan antas att direktivet syftar på branschorganisationer och lik-
nande. Talan skall dessutom kunna riktas "enskilt eller samlat" mot
flera näringsidkare inom samma näringssektor.
Frågan är då hur direktivet förhåller sig till avtalsvillkorslagen i de
avseenden som nu berörts.
Avtalsvillkorslagen föreskriver att näringsidkare som använder ett
oskäligt avtalsvillkor kan förbjudas att framdeles i liknande fall använda
samma eller liknande villkor. Direktivet är således uppfyllt när det
gäller talan mot enskilda näringsidkare.
När det gäller uttrycket "enskilt eller samlat mot flera näringsidkare
inom samma näringsområde" ger direktivet utrymme för olika tolk-
ningar. Det framgår nämligen inte om direktivet tar sikte på att talan
skall kunna föras mot en obestämd grupp av näringsidkare (t.ex. "alla
näringsidkare som säljer bilar och därvid använder ett visst villkor").
Om direktivet skall tolkas på detta sätt, uppfyller den svenska lagen inte
78
kraven i direktivet. En talan utformad på det sättet är nämligen för Prop. 1994/95:17
närvarande inte förenlig med svensk processrätt. Frågor av detta slag
övervägs emellertid inom ramen för Grupptalanutredningens arbete.
Direktivet tillåter emellertid beträffande de marknadsrättsliga bestäm-
melserna att nationell lag beaktas även i detta hänseende. De rättsliga
åtgärder som omnämns i artikel 7.2 skall således "med beaktande av
nationella rättsregler" kunna riktas samlat mot flera näringsidkare inom
samma näringsområde. Det finns inget som hindrar KO eller någon
annan taleberättigad att samtidigt göra ansökan mot ett flertal näringsid-
kare som använder samma avtalsvillkor.
Mot bakgrund av det anförda synes direktivet inte kräva att talan kan
riktas mot en obestämd grupp av näringsidkare. Någon ändring av de
marknadsrättsliga bestämmelserna i detta hänseende är därför inte
erforderlig.
När det slutligen gäller förbud riktat mot sammanslutningar av nä-
ringsidkare som använder eller rekommenderar användandet av samma
oskäliga avtalsvillkor, torde avtalsvillkorslagen inte uppfylla direktivets
krav. Avtalsvillkorslagen medger nämligen bara att talan förs mot
näringsidkare. En sammanslutning av näringsidkare behöver inte själv
vara näringsidkare.
De marknadsrättsliga bestämmelserna behöver därför kompletteras så
att ett förbud kan riktas mot sammanslutningar av näringsidkare som
använder eller rekommenderar användandet av samma allmänna av-
talsvillkor. Bestämmelsen bör i enlighet med påpekandena från Mark-
nadsdomstolen och Industriförbundet utformas i överensstämmelse med
direktivets lydelse.
Regeringens förslag: Samtliga lagändringar skall genomföras i en ny
avtalsvillkorslag, som skall ersätta den gällande avtalsvillkorslagen.
En hänvisning skall göras i 36 § avtalslagen till de nya bestämmelser
i avtalsvillkorslagen som påverkar tillämpningen av den paragrafen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
promemorian s. 97 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians
förslag till lagteknisk lösning eller lämnar det utan erinran. Några re-
missinstanser är emellertid kritiska och menar bl.a. att det inte är lämp-
ligt att ha både civilrättsliga och marknadsrättsliga bestämmelser i sam-
ma lag.
Skälen för regeringens förslag: De förslag som regeringen lägger
fram i denna lagrådsremiss innebär sammanfattningsvis följande:
a) Begreppen "konsument" och "näringsidkare" definieras i nära
anslutning till EG-direktivet (avsnitten 6.2 och 6.3).
79
b) Det införs ett förbud mot att vid oskälighetsbedömningen beakta Prop. 1994/95:17
senare inträffade förhållanden till nackdel för konsumenten på så sätt att
ett avtalsvillkor som annars skulle ha ansetts oskäligt bedöms som
skäligt. Detta gäller emellertid endast villkor som inte har varit föremål
för individuell förhandling (avsnitt 7.3).
c) Listan på avtalsvillkor i direktivets bilaga införlivas med svensk
rätt genom motivuttalanden till de bestämmelser som innehåller ett
oskälighetsrekvisit (avsnitt 7.5).
d) En tolkningsregel införs för sådana avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden som inte har varit föremål för individuell förhandling (avsnitt
8).
e) Ett tillägg görs i lagen med innebörd att de delar av ett avtal som
inte jämkas eller lämnas utan avseende skall på konsumentens begäran
förbli bindande enligt de ursprungliga villkoren, om avtalet kan bestå
utan det oskäliga villkoret. Denna regel begränsas till sådana fall då det
oskäliga avtalsvillkoret strider mot god sed och medför en betydande
obalans till nackdel för konsumenten. Den skall vidare tillämpas endast
på sådana avtalsvillkor i konsumentförhållanden som inte har varit
föremål för individuell förhandling (avsnitt 9).
f) En bestämmelse införs om skydd mot lagvalsklausuler som hän-
visar till lagen i ett land utanför EES-området och som gör att konsu-
menten får ett sämre skydd mot oskäliga avtalsvillkor (avsnitt 10).
g) Ett oskäligt avtalsvillkor skall kunna förbjudas av Marknadsdom-
stolen inte bara om det är påkallat från allmän synpunkt utan dessutom
i alla fall då ett förbud är "i konsumenternas eller konkurrenternas in-
tresse" (avsnitt 11.3).
h) Det marknadsrättsliga sanktionssystemet behålls i stort sett oför-
ändrat. Förbudstalan skall emellertid kunna riktas även mot samman-
slutningar av näringsidkare (avsnitt 12.5).
i) Undantaget i 2 § avtalsvillkorslagen för verksamhet som står
under tillsyn av Finansinspektionen skall inte längre gälla. Det innebär
att oskäliga avtalsvillkor rörande finansiella tjänster i samtliga fall skall
kunna prövas av Marknadsdomstolen (avsnitt 12.4).
Frågan är då hur ändringarna bör genomföras i lagtekniskt hänseende.
Bör ändringar göras i 36 § avtalslagen och i så fall i vilken utsträck-
ning? Eller bör alla ändringar göras på annat håll, t.ex. i lagen om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller genom att det införs en ny
lag som ersätter den lagen?
Problemet gäller främst de ändringar och tillägg som hör till civil-
rätten, särskilt punkterna b och d - f (förbudet mot beaktande av senare
inträffade förhållanden, tolkningsregeln, den nya påföljdsregeln och
regeln om skydd mot lagvalsklausuler).
De ändringar som direkt inverkar på den nuvarande regleringen i 36 §
avtalslagen och som skall begränsas till avtalsvillkor som inte har varit
föremål för individuell förhandling är:
- förbudet mot beaktande av senare inträffade förhållanden till nack-
del för konsumenter och
80
- regeln om att ett konsumentavtal på konsumentens begäran skall Prop. 1994/95:17
gälla enligt i övrigt oförändrade villkor, om avtalet kan bestå utan det
oskäliga villkoret.
Det grundläggande spörsmålet är om dessa ändringar bör tas in i 36 §
avtalslagen som särbestämmelser för konsumentavtal eller om det bör
införas särskilda bestämmelser för konsumentavtal någon annanstans.
Att göra ändringar i eller i direkt anslutning till 36 § avtalslagen är
förenat med betydande nackdelar. Paragrafen, som har stor betydelse i
det praktiska rättslivet, har i dag ett koncentrerat och lättöverskådligt
innehåll. Med de aktuella ändringarna skulle den öka betydligt i omfång
och bli svåröverskådlig. Eftersom de nya reglerna avses gälla endast för
vissa konsumentavtal skulle paragrafen dessutom få skilda tillämpnings-
områden för olika delregler.
Ändringarna bör i stället göras utanför 36 § avtalslagen genom att
nödvändiga särregler införs för oskäliga villkor i konsumentavtal. Såda-
na särregler bör inte tas in i den allmänna avtalslagen. Däremot synes
de enligt regeringens mening passa väl i en särskild lag om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden.
En annan fråga som rör den lagtekniska utformningen är om det bör
skapas en särskild generalklausul för konsumentavtal, eller om de sär-
skilda reglerna bör baseras på 36 § avtalslagen. I promemorian görs den
bedömningen att införande av en särskild generalklausul vid sidan av
36 § avtalslagen inte är ett lämpligt alternativ. Regeringen delar denna
uppfattning. En sådan generalklausul skulle komma att gälla endast för
vissa typer av avtalsvillkor och innebära att 36 § avtalslagen och den
särskilda generalklausulen många gånger fick tillämpas samtidigt och
parallellt. Att märka är för övrigt att 36 § avtalslagen tillkom främst i
konsumentskyddande syfte och att andra stycket innehåller särskilda
regler för bl.a. konsumentförhållanden.
Lämpligare är att de särskilda reglerna för konsumentavtal baseras på
den allmänna generalklausulen i 36 § avtalslagen. En sådan metod
medför visserligen att man vid bedömning av vissa oskäliga avtalsvill-
kor i konsumentförhållanden ibland måste tillämpa bestämmelser i två
olika lagar. Detta kan dock inte anses vara någon avgörande nackdel.
För att regleringen skall bli tydlig bör det i 36 § avtalslagen tas in en
hänvisning till de särskilda reglerna om oskäliga villkor i konsumentav-
tal.
Det finns jämkningsbestämmelser för särskilda fall i 4 kap. 1 § andra
stycket tredje meningen jordabalken och i 8 § räntelagen. Tillämpningen
av dessa regler påverkas inte av de nu föreslagna bestämmelserna. Det
skall därför inte göras någon hänvisning i de angivna paragraferna.
Bland civilrättsliga bestämmelser skall också införas en ny tolknings-
regel för vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt en regel om
skydd mot lagvalsklausuler; den senare skall gälla alla konsumentavtal.
Mot bakgrund av vad som nyss anförts är det naturligt att även dessa
regler införs i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Några remissinstanser framför kritik mot att civilrättsliga och mark-
nadsrättsliga bestämmelser förs in i samma lag och menar att bestäm- 81
melserna av principiella skäl bör hållas åtskilda. Att bestämmelser med
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 17
olika rättslig karaktär finns i en och samma lag förekommer emellertid Prop. 1994/95:17
redan i åtskilliga fall. Här kan nämnas konsumentkreditlagen (1992:830)
och lagen (1992:1672) om paketresor. Enligt regeringens mening finns
det inte några vägande principiella eller praktiska skäl som medför att
det skulle vara olämpligt att föra in de nya civilrättsliga bestämmelserna
i avtalsvillkorslagen.
Lagrådet har inte haft någon erinran mot en sådan lösning.
De förändringar som skall göras i de marknadsrättsliga reglerna bör
självfallet ske i avtalsvillkorslagen.
Sammanfattningsvis bör alltså samtliga lagändringar göras i avtalsvill-
korslagen, varjämte en hänvisning bör tas in i 36 § avtalslagen. En
särskild fråga är då om den nu gällande avtalsvillkorslagen skall be-
hållas, eller om det är lämpligare att införa en ny lag om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden. De ändringar som skall göras är förhållandevis
omfattande. Den gällande avtalsvillkorslagen innehåller enbart mark-
nadsrättsliga regler, medan flera av de nya reglerna är civilrättsliga.
Lagen får alltså delvis en annan karaktär än tidigare. Det talar för att
den gällande avtalsvillkorslagen upphävs och ersätts med en ny lag.
Detta alternativ är lämpligt också från den synpunkten att EG-direktivet
därigenom kommer att införlivas med svensk rätt genom en ny lag.
Reglerna i den nu gällande avtalsvillkorslagen kan överföras till den
nya lagen i stort sett oförändrade.
En viktig fråga är då om den nya lagen i sin helhet bör gälla endast
för avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling
eller om den bör - som den nu gällande avtalsvillkorslagen - tillämpas
på alla villkor i konsumentavtal.
När det gäller de civilrättsliga regeländringar som skall göras på
grund av direktivet har regeringen på alla punkter utom en - regeln till
skydd mot lagvalsklausuler - kommit till slutsatsen att de bör begränsas
till sådana avtalsvillkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för
individuell förhandling. Det talar för att en motsvarande begränsning
görs också när det gäller de marknadsrättsliga reglerna. En sådan be-
gränsning skulle också innebära att bestämmelserna harmoniseras helt
med EG:s regler. En sådan harmonisering bör eftersträvas och den bör
genomföras, om det inte finns några vägande skäl emot. Vidare ligger
det i marknadsrättens natur att den i första hand bör befatta sig med av-
talsvillkor som kommer att användas igen. Ofta är detta inte fallet när
det gäller villkor som har varit föremål för individuell förhandling.
Mot en sådan avgränsning av tillämpningsområdet som nu sagts talar
dock att de skulle innebära en begränsning av konsumentskyddet jämfört
med i dag. En sådan begränsning, låt vara av mindre praktisk betydelse,
bör knappast genomföras utan goda skäl. Vidare innebär avgränsningen
att det införs nya rättstillämpningsproblem. Det kan förutses svårigheter
särskilt när det gäller tillämpningen i den marknadsrättsliga processen
av den nya bevisregeln (se avsnitt 6.4).
Skälen mot att begränsa tillämpningsområdet för de marknadsrättsliga
reglerna till villkor som inte varit föremål för individuell förhandling får
anses väga tyngre än skälen för. Den nya lagens tillämpningsområde
82
bör alltså begränsas på detta sätt endast när det gäller de civilrättsliga Prop. 1994/95:17
bestämmelserna.
Regeringens förslag: De nya reglerna skall träda i kraft den 1 janu-
ari 1995. Bestämmelserna skall, med undantag för tolkningsregeln,
tillämpas även på rättshandlingar som har företagits före ikraftträdan-
det. Mål som vid ikraftträdandet är anhängiga vid domstol skall dock
prövas enligt äldre rätt.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med
regeringens (se promemorian s. 101 f.).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser är kritiska till att bestäm-
melserna skall gälla även för rättshandlingar som företagits före ikraft-
trädandet.
Skälen för regeringens förslag: På grund av Sveriges förpliktelser
enligt EES-avtalet bör de föreslagna lagändringarna träda i kraft den 1
januari 1995.
Två av de föreslagna bestämmelserna (om senare inträffade för-
hållanden och om rättsföljden) rör tillämpningen av 36 § avtalslagen.
De innebär förbättringar för konsumenterna och bör därför, i enlighet
med den princip som tillämpades när 36 § avtalslagen infördes (se prop.
1975/76:81 s. 149), gälla även för rättshandlingar som har företagits
före ikraftträdandet.
Även när det gäller den bestämmelse som skall skydda mot vissa lag-
valsklausuler bör samma princip tillämpas. Bestämmelsen bör alltså
tillämpas även på rättshandlingar som har företagits före ikraftträdandet.
Den nya tolkningsregeln avses gälla för alla i förväg utarbetade av-
talsvillkor i konsumentförhållanden, dvs. inte bara oskäliga villkor.
Regeln bör därför inte gälla beträffande avtal som har träffats före de
nya bestämmelsernas ikraftträdande. En annan sak är att detta i prakti-
ken inte betyder särskilt mycket. I de allra flesta fall torde en likartad
bedömning komma att ske om tolkningsfrågan uppkommer.
Finansinspektionen, Försäkringsförbundet, Finansbolagens förening
och Svenska Bankföreningen är kritiska till att lagen ges retroaktiv
verkan. Ett par av remissinstanserna anför att promemorians förslag
leder till ekonomiska risker för de finansiella instituten.
Regeringen anser inte att det finns fog för kritiken. De materiella
ändringar som föreslås är av begränsad betydelse och det kan knappast
antas att de kommer att leda till någon nämnvärd ökning av antalet
civilrättsliga tvister över huvud taget; att det skulle ske i sådan om-
fattning beträffande avtal som slutits före ikraftträdandet att det leder till
ekonomiskt besvärande följder för instituten kan inte antas.
De marknadsrättsliga bestämmelserna torde inte heller ge upphov till
några särskilda övergångsproblem. Det är därvid att märka att Mark-
83
nadsdomstolen enligt den nya lagen endast kan förbjuda avtalsvillkor Prop. 1994/95:17
som används efter lagens ikraftträdande. Några retroaktivitetsproblem
kan därför inte uppkomma. Det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet
är dessutom oförändrat.
Det bör emellertid i övergångsbestämmelserna föreskrivas att äldre
bestämmelser skall gälla i de fall då mål pågår när den nya lagen träder
i kraft. Att låta de nya bestämmelserna tillämpas även i sådana fall är
olämpligt. Bl.a. kan det ändra de förutsättningar som låg till grund för
talans väckande (se prop. 1975/76:81 s. 170 och 174 rörande över-
gångsbestämmelserna vid tillkomsten av generalklausulen i 36 § av-
talslagen).
De nya civilrättsliga bestämmelserna innebär inte några stora avsteg
från vad som redan gäller enligt svensk rätt. Härav följer också att det
inte kan förväntas ske några förändringar av betydelse för de myndig-
heter - främst de allmänna domstolarna och Allmänna reklamations-
nämnden - som har att tillämpa bestämmelserna. Det finns således inte
skäl att anta att förändringarna kommer att medföra någon ökning av
måltillströmningen som leder till ökade kostnader för det allmänna.
När det gäller de marknadsrättsliga bestämmelserna blir bedömningen
inte lika självklar. Genom den nya lagen kommer inte längre en stor del
av de s.k. finansiella tjänsterna att vara undantagna från den marknads-
rättsliga kontrollen hos Konsumentombudsmannen och Marknads-
domstolen. Det innebär att Konsumentverket kan antas få fler ärenden.
Omfattningen härav är dock svår att bedöma. Med hänsyn till vad som
anförts i avsnitt 12.4 om Finansinspektionens fortsatta tillsynsansvar
torde Konsumentverkets ärendeökning rymmas inom befintliga resurs-
ramar.
De föreslagna ändringarna kan innebära att fler ärenden om oskäliga
avtalsvillkor förs vidare till Marknadsdomstolen än vad som nu sker.
Det kan emellertid inte antas att måltillströmningen till Marknadsdom-
stolen kommer att öka i en omfattning som medför ett ökat resursbehov
där.
Övriga marknadsrättsliga förändringar torde sakna betydelse från
kostnadssynpunkt.
16.1 Inledande anmärkningar
I propositionen föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden, som ersätter lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden. Förslaget innebär att de svenska bestämmelserna om
84
oskäliga avtalsvillkor anpassas till EG-direktivet om oskäliga villkor i Prop. 1994/95:17
konsumentavtal (93/13/EEG). Den föreslagna lagen innehåller till
skillnad mot den äldre lagen både civilrättsliga och marknadsrättsliga
bestämmelser. I bilaga 8 finns en jämförelsetabell med en samman-
ställning av de föreslagna nya bestämmelserna och motsvarande be-
stämmelser i EG-direktivet.
För de nya bestämmelserna gäller allmänna principer om tolkning och
tillämpning av svensk lag. Eftersom bestämmelserna bygger på ett
EG-direktiv och i stora delar förutsätts ha väsentligen samma innebörd
som i direktivet, kan dock vägledande uttalanden i de svenska förarbete-
na inte förekomma på samma sätt som vid rent nationell lagstiftning.
Tolkningen av bestämmelserna blir i vissa fall ytterst en fråga för
EG-domstolen eller den särskilda EFTA-domstol som har tillskapats
enligt EES-avtalet (se artikel 107 och artikel 111.3 i EES-avtalet, det
särskilda avtalet om inrättande av ESA och EFTA-domstolen samt en
översiktlig beskrivning i Utrikesdepartementets Handelsavdelnings s.k.
Grönbok "Avtalet om Europeiska Samarbetsområdet", februari 1992, s.
135 f.).
I den mån bestämmelserna har samma materiella innehåll som EG-
direktivet innehåller författningskommentaren huvudsakligen en be-
skrivning av bestämmelsernas innehåll och inbördes förhållande samt,
när det gäller tolkning och tillämpning, vissa allmänna utgångspunkter
och antaganden. Antaganden om innebörden görs normalt bara om de
bedöms som säkra, men de måste ändå läsas mot bakgrund av reserva-
tionen i föregående stycke.
16.2 Förslaget till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållan-
den
En ny lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden införs. Den ersätter
lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Jämfört
med den lagen är den nya mer omfattande, främst därigenom att den
innehåller även vissa civilrättsliga regler. Den gamla lagen var helt
marknadsrättslig till sin karaktär, dvs. den innehöll regler avsedda att
skydda konsumenterna som ett kollektiv.
Lagen har tre underrubriker. Under Allmänna bestämmelser finns
regler som preciserar tillämpningsområdet. Under Marknadsrättsliga
bestämmelser återfinns bestämmelser om det förfarande som går ut på
att förbjuda oskäliga avtalsvillkor för framtiden. Under rubriken Civil-
rättsliga bestämmelser finns dels en ny bestämmelse om tolkning av av-
talsvillkor, dels bestämmelser om jämkning av avtalsvillkor som kom-
pletterar den avtalsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen, dels
också en bestämmelse som ger konsumenten skydd mot vissa lagvals-
klausuler. Till bestämmelserna om tolkning och jämkning ansluter en
regel om bevisbördan för att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för
individuell förhandling.
85
Allmänna bestämmelser
Prop. 1994/95:17
1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de
erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter.
Lagen gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de
förmedlar sådana erbjudanden från en näringsidkare eller någon annan.
Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Som
förebild har tjänat 1 § i 1971 års avtalsvillkorslag.
I första stycket anges att lagen tillämpas på avtalsvillkor som närings-
idkare använder i förhållande till konsumenter. Lagen tillämpas enligt
sin lydelse på avtalsvillkor som erbjuds konsumenter. Något avtal
behöver alltså inte ha slutits. Men även de avtalsvillkor som ingår i ett
träffat avtal anses "erbjudna" i lagens mening och omfattas därför av
reglerna. Lagens tillämpningsområde är vidsträckt genom att den till-
lämpas på avtalsvillkor över hela konsumentområdet, vilket innebär att
den omfattar även avtal rörande fast egendom (jfr prop. 1976/77:110 s.
43).
Innebörden av begreppen näringsidkare och konsument behandlas i
2§.
Bestämmelserna i lagen tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är
uppfyllda, även på muntliga avtalsvillkor.
Lagen tillämpas fullt ut även på finansiella tjänster, vilket är en följd
av att det undantag som fanns i den äldre lagen rörande villkor i verk-
samhet som står under Finansinspektionens tillsyn inte längre gäller.
Den frågan har behandlats i avsnitt 12.4.
Ett par remissinstanser har berört frågan om i vilken utsträckning den
föreslagna lagen är tillämplig på olika kollektivavtalsgrundade försäk-
ringar. Avgörande för den frågan är om det kan anses röra sig om
tjänster som näringsidkare "erbjuder ... till konsumenter”. Det får
prövas utifrån dels definitionen på konsument i 2 § - varvid vid rättstill-
lämpningen måste beaktas att konsumenter inte får ges ett sämre skydd
enligt svensk rätt än de avses ha enligt direktivet - dels en bedömning
av vem som är part i avtalet. Den senare frågan är inte ny och kan inte
besvaras generellt i detta sammanhang.
Andra stycket överensstämmer till sitt innehåll med bestämmelsen i
1 § tredje stycket i den gamla avtalsvillkorslagen; jämför också 1 §
andra stycket konsumentköplagen. Det innebär att lagen kan tillämpas
även om konsumentens motpart inte själv är näringsidkare men avtalet
har förmedlats av en näringsidkare. Att avtalet skall ha förmedlats
innebär inte att näringsidkaren måste ha uppträtt som fullmäktig. Be-
stämmelsen innefattar också andra fall där en näringsidkare medverkat
på motpartens sida. Om näringsidkaren endast har förmedlat kontakten
mellan parterna utan att ha förmedlat något erbjudande, tillämpas inte
lagen (se prop. 1976/77:110 s. 43 f.).
Bestämmelsen i andra stycket innebär ingen ändring i sak i förhållande
till tidigare gällande rätt.
86
2 § I lagen avses med Prop. 1994/95:17
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål
som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål
som har samband med hans näringsverksamhet, oavsett om den är
offentlig eller privat.
Lagens tillämpningsområde anges i 1 §. För att ett avtalsvillkor skall
omfattas av lagen skall det användas av en näringsidkare vid erbjudande
av varor, tjänster och andra nyttigheter till konsumenter. I 2 § definieras
dessa båda begrepp. De har diskuterats i avsnitten 6.2 resp. 6.3.
Konsument
Definitionen på konsument överensstämmer i sak med direktivets defini-
tion. Den skiljer sig något från den definition som i övrigt används i
svensk rätt. I andra svenska lagar på konsumenträttens område har
motsvarande avgränsning gjorts utan att ordet konsument definierats
men med ett tillägg om att lagen gäller bara om konsumenten handlar
"huvudsakligen för enskilt ändamål" eller "huvudsakligen för enskilt
bruk" (se t.ex. 1 § första stycket konsumentköplagen och 1 § första
stycket konsumentkreditlagen).
Den nya utformningen av definitionen har tillkommit dels för att det
inte skall råda någon tvekan om att den överensstämmer med EG-de-
finitionen, dels för att Danmark, Finland och Norge nu anpassar konsu-
mentdefinitionen till EG:s.
I sak torde den nya definitionen motsvara uttrycket "huvudsakligen för
enskilt ändamål”, som används i konsumentköplagen och konsument-
tjänstlagen. Det framgår av officiella uttalanden från rådet och kommis-
sionen i EG att ett huvudsaklighetsrekvisit avses gälla trots att det inte
finns med i definitionen i direktivet. Så är definitionen utformad även i
svensk rätt. Personen i fråga skall anses vara konsument endast om den
vara, tjänst eller nyttighet som förvärvas är avsedd huvudsakligen för
ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Samtidigt står det klart
att lagen gäller även om varan, tjänsten eller nyttigheten är avsedd att
till en viss del, dock jämförelsevis mindre väsentlig, användas för annat
än enskilt ändamål.
Konsumenter är fysiska personer. Lagen är alltså inte tillämplig på
avtal som ingås av exempelvis bolag, ideella föreningar eller dödsbon
(se ang. dödsbon prop. 1984/85:110 s. 345 och 371 samt prop.
1989/90:89 s. 59).
Endast en fysisk person som handlar för ändamål som faller huvud-
sakligen utanför en näringsverksamhet anses alltså vara konsument. En
person är därför inte konsument om den vara, tjänst eller nyttighet som
han förvärvar är avsedd att användas i näringsverksamhet. Att en vara
skall användas i personens anställning torde emellertid inte hindra att
förvärvet kan omfattas av lagens tilllämpningsområde.
Den omständigheten att varan, tjänsten eller nyttigheten förvärvas för
att överlåtas till någon annan hindrar inte i och för sig att förvärvaren
är konsument. Om vidareöverlåtelsen avses ske i förvärvarens näring Prop. 1994/95:17
eller yrke, är lagen dock inte tillämplig.
I regel torde ändamålet med avtalet framgå tydligt. I händelse av tvist
torde utgångspunkten vara att avsikten hos den som ingår avtalet - den
vars egenskap av konsument sätts i fråga - är avgörande. Avser han att
agera för ändamål som ligger utanför näringsverksamhet, är han således
normalt att anse som konsument.
Egenskapen av konsument torde i princip inte behöva vara synbar för
näringsidkaren. Har denne vilseletts av motpartens handlande, torde
detta dock ibland vara skäl nog för att lagen inte skall vara tillämplig.
Om en vara beställs under ett företags firma, torde sålunda beställaren
normalt inte vara att anse som konsument. Betydelsen av om det är
synbart för näringsidkaren att hans motpart är konsument har behandlats
något ytterligare i avsnitt 6.2.
Ytterligare ledning för tolkning av konsumentbegreppet kan hämtas i
förarbetena till bl.a. konsumenttjänstlagen (prop. 1984/85:110 s. 139 f.)
och konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 59 f. med hänvisningar).
Vad som sägs där torde - förutom när det gäller synbarheten - i allt
väsentligt äga tillämpning även med den delvis nya konsumentdefinitio-
nen.
Näringsidkare
Även definitionen på näringsidkare överensstämmer med direktivets
definition.
Liksom beträffande begreppet konsument har det skett en viss an-
passning till direktivet. I svenska konsumenträttsliga lagar brukar annars
begreppet näringsidkare inte definieras. I stället brukar det göras ett
tillägg om att lagen gäller bara om näringsidkaren handlar "i sin yrkes-
mässiga verksamhet" (se t.ex. 1 § första stycket konsumenttjänstlagen,
1 § första stycket konsumentköplagen och 1 § första stycket konsument-
kreditlagen). I sak torde det inte vara fråga om någon ändring jämfört
med gällande rätt.
Uttrycket "näringsverksamhet" torde, liksom annars i svensk rätt,
kunna översättas ungefär med verksamhet av ekonomisk natur och av
sådan karaktär att den är att anse som yrkesmässig. Det saknar be-
tydelse om verksamheten är offentlig eller privat. I lagtexten framgår
detta uttryckligen genom tillägget "oavsett om den är offentlig eller
privat". Är det fråga om offentlig förvaltning under sådana förhållanden
att det framstår som verklighetsfrämmande att tala om ett avtalsför-
hållande i egentlig mening mellan två parter, torde det dock inte kunna
anses vara fråga om näringsverksamhet i lagens mening.
Den som annars är näringsidkare men som i ett enskilt fall tillhanda-
håller en vara, tjänst eller annan nyttighet under sådana förhållanden att
han måste anses handla i sin egenskap av privatperson är i detta fall inte
näringsidkare i lagens mening. Han handlar då inte för ändamål som
har samband med hans näringsverksamhet. Den omständigheten att ett
avtal av visst slag normalt inte ingår i näringsidkarens rörelse hindrar
88
dock inte i och för sig att lagen är tillämplig. Ett exempel kan vara att Prop. 1994/95:17
ett företag i livsmedelsbranschen eller den finansiella sektorn säljer ut
sin kontorsutrustning för att anskaffa ny.
Ytterligare ledning för tolkning av näringsidkarbegreppet kan hämtas
i förarbetena till bl.a. konsumenttjänstlagen (prop. 1984/85:110 s. 141
f.) och konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 60 med hänvisningar).
Vad som sägs där torde i allt väsentligt äga tillämpning även med den
delvis nya näringsidkardefinitionen.
Marknadsrättsliga bestämmelser
3 § Är ett avtalsvillkor som avses i 1 § med hänsyn till pris och övriga
omständigheter oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdomstolen
förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma
eller väsentligen samma villkor, om förbudet är påkallat från allmän
synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas
intresse.
Ett förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra
som handlar på dennes vägnar.
En sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommen-
derar användning av ett oskäligt avtalsvillkor får förbjudas att i fram-
tiden använda eller rekommendera villkoret.
Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är
obehövligt.
Paragrafen innehåller den grundläggande marknadsrättsliga generalklau-
sulen som möjliggör för Marknadsdomstolen att i vissa fall meddela
förbud mot användandet av oskäliga avtalsvillkor. Den motsvarar i stort
sett innehållet i 1 § 1971 års avtalsvillkorslag. Den har emellertid i
vissa delar justerats i enlighet med föreskrifterna i EG-direktivets
artikel 7.
I första stycket föreskrivs att Marknadsdomstolen kan förbjuda oskäli-
ga avtalsvillkor. Innebörden av det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisi-
tet har behandlats i avsnitt 11.2. Bestämmelsen - som utformats enligt
Lagrådets förslag - överensstämmer i sak med äldre lag. Marknads-
domstolen kan - om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda - förbjuda
ett avtalsvillkor, om det är oskäligt mot konsumenten med hänsyn till
pris och övriga omständigheter.
Ett förbud enligt bestämmelserna i första stycket kan riktas mot en
näringsidkare som använder ett oskäligt avtalsvillkor vid erbjudande av
varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter (jfr 1 §). Vad
som avses med näringsidkare och konsumenter vid tillämpning av denna
lag anges i 2 §.
Det sätt på vilket oskälighetsrekvisitet formulerats överensstämmer
alltså i sak med bestämmelsen i 1 § första stycket 1971 års avtalsvill-
korslag. I motiven till den bestämmelsen uttalades (se prop. 1971:15
s. 71) att ett avtalsvillkor typiskt sett får anses otillbörligt mot konsu-
menten, om det med avvikelse från dispositiva rättsregler ger näringsid-
karen en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom
åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter 89
och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans
mellan parterna inte längre är för handen. Denna precisering liknar Prop. 1994/95:17
direktivets.
Den angivna oskälighetsnormen har tillämpats av Marknadsdomstolen
vid ett flertal avgöranden (se t.ex. MD 1973:19, MD 1973:29 och MD
1974:2).
Det kan påpekas att genom en lagändring i samband med införandet
av 1973 års konsumentköplag uttrycket "otillbörligt" ändrades till
"oskäligt", vilket inte innebar någon förändring beträffande de materiel-
la förutsättningarna för Marknadsdomstolen att meddela ett förbud.
Den uttolkning som gjorts av det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisi-
tet i Marknadsdomstolens praxis äger i princip fortfarande giltighet,
varvid dock måste beaktas vad som anförs nedan om hänsyn till vill-
korsslistan i EG-direktivets bilaga. Således kan sådana avtalsvillkor som
medför att en genomsnittligt sett rimlig balans inte längre är för handen
även fortsättningsvis förbjudas av Marknadsdomstolen, om förutsätt-
ningarna i övrigt för förbud är uppfyllda. Liksom tidigare kan däremot
inte varje liten avvikelse från dispositiv rätt medföra ett förbud av
Marknadsdomstolen. Avvikelsen måste vara av betydelse för konsumen-
ten för att Marknadsdomstolen skall kunna ingripa med ett förbud.
När det gäller avtalsvillkor som avviker från tvingande rättsregler kan
Marknadsdomstolen förbjuda dels avtalsvillkor som är formulerade
direkt i strid mot en tvingande bestämmelse i någon av de civilrättsliga
lagarna på konsumentområdet, dels avtalsvillkor som innebär ett kring-
gående av tvingande rättsregler.
Bestämmelsen gäller som tidigare även muntliga avtalsvillkor (se även
författningskommentaren till 1 §).
För att Marknadsdomstolen skall kunna meddela ett förbud räcker det
inte att en näringsidkare använder ett oskäligt avtalsvillkor. Det krävs
dessutom att ett förbud är påkallat från allmän synpunkt eller annars
ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Innebörden av
dessa uttryck har behandlats i avsnitt 11.3. Uttrycken "påkallat från
allmän synpunkt" - som är kvar från 1971 års avtalsvillkorslag - och "i
konsumenternas intresse" torde i de flesta fall ta sikte på samma slags
bedömning. I lagen har emellertid alltså även upptagits en bestämmelse
om att ett förbud kan meddelas också för det fall ett sådant ligger "i
konkurrenternas intresse". Det innebär väsentligen att ett förbud kan
meddelas, om det ligger i andra näringsidkares intresse att någon som
använder oskäliga avtalsvillkor upphör med detta för framtiden. Det bör
emellertid kunna inträffa endast i undantagsfall att ett förbud då inte
samtidigt ligger i konsumenternas intresse.
Ett förbud enligt förevarande paragraf innebär att näringsidkaren inte
får använda villkoret eller ett liknande villkor för framtiden. Ett mark-
nadsrättsligt förbud tar alltså inte sikte på att skydda en konsument som
slutit ett avtal vari villkoret ingår. Förbudet är framåtsyftande och skall
skydda konsumenterna som kollektiv mot att näringsidkaren använder
det oskäliga avtalsvillkoret igen. När det gäller avtal som redan slutits
kan ett oskäligt avtalsvillkor i stället angripas med den civilrättsliga
generalklausulen i 36 § avtalslagen, kompletterad med de bestämmelser 90
som nu införs i 11 § förevarande lag.
Ett förbud som meddelas skall gå ut på att näringsidkaren förbjuds att Prop. 1994/95:17
använda samma eller väsentligen samma villkor. Denna föreskrift
överensstämmer med 1 § första stycket i den tidigare avtalsvillkorsla-
gen. Huruvida väsentlig överenstämmelse föreligger skall inte bedömas
med utgångspunkt från en formell eller språklig jämförelse. Det väsent-
liga är om nya villkor i fråga om sina rättsliga och ekonomiska verk-
ningar är att anse som likvärdiga med det förbjudna villkoret. Har
förbudet avsett ett villkor som utformats vilseledande, får jämförelsen
gå ut på att undersöka om det nya villkoret har samma eller väsentligen
samma vilseledande effekt.
I andra stycket föreskrivs att förbud kan riktas inte bara mot närings-
idkaren själv utan också mot den som är anställd hos denne eller i
övrigt handlar på hans uppdrag. Regeln överenstämmer helt med 1 §
tredje stycket i den tidigare avtalsvillkorslagen (se prop. 1971:15 s. 89
f.). Möjligheten kan tillgripas i de fall där näringsidkaren själv inte kan
nås av ett förbud. Sådana fall kan tänkas uppkomma t.ex. då utländska
företag bedriver försäljning genom anställda i Sverige. Vidare kan det
förekomma att ett förbud samtidigt riktas mot ett företag och mot någon
som är anställd i en ledande befattning i företaget. Det blir aktuellt när
personen i fråga driver, eller kan förväntas driva andra företag av
liknande slag (se MD 1976:7 och 1988:25).
I tredje stycket finns bestämmelser om att Marknadsdomstolen kan
förbjuda en sammanslutning av näringsidkare att använda eller rekom-
mendera användning av ett oskäligt avtalsvillkor. Bestämmelsen saknar
motsvarighet i den tidigare avtalsvillkorslagen. Den har behandlats i
avsnitt 12.5.
Bestämmelsen innebär att ett förbud kan riktas inte bara mot den
näringsidkare som själv använder ett oskäligt avtalsvillkor utan även
mot en organisation som - utan att själv vara näringsidkare i den me-
ning som avses i 2 § - använder eller rekommenderar användning av ett
sådant villkor. Vad som närmast kommer i fråga är branschorganisatio-
ner som för olika avtalsområden upprättat eller tillhandahåller standard-
villkor för sina medlemmar.
Det är inte möjligt att med stöd av tredje stycket rikta ett förbud mot
anställda hos en sammanslutning eller mot andra som handlar på sam-
manslutningens vägnar att rekommendera ett visst avtalsvillkor. För-
budet kan endast riktas mot sammanslutningen som sådan. En näringsid-
kare som använder ett sålunda rekommenderat villkor kan naturligtvis
meddelas förbud enligt första stycket.
Ett förbud skall enligt jjärde stycket, förenas med vite, om inte detta
av särskilda skäl är obehövligt. Bestämmelsen överenstämmer med 1 §
första stycket i den tidigare lagen. I prop. 1971:15 s. 88 nämndes som
exempel på fall där vite är obehövligt bl.a. att en välrenommerad
näringsidkare och Konsumentombudsmannen enas om att i syfte att få
till stånd ett principavgörande underställa Marknadsdomstolen ett visst
avtalsvillkor.
91
EG-direktivets bilaga
Som tidigare sagts innehåller EG-direktivet en lista med typvillkor.
Listan har diskuterats i avsnitt 7.5. Det konstaterades där att villkoren i
listan typiskt sett är oskäliga vid en bedömning enligt 36 § avtalslagen.
Det gäller möjligen i ännu högre grad vid en bedömning enligt förevar-
ande paragraf eftersom bedömningen då är inriktad på villkorets typ och
det inte tas hänsyn till omständigheterna i något särskilt avtalsförhållan-
de. Det är alltså villkoret som sådant som beaktas vid oskälighetsbe-
dömningen (jfr prop. 1971:15 s. 73).
Villkorslistan utgör enligt direktivet "en vägledande, inte uttömmande
lista på villkor som kan anses oskäliga" (artikel 3.3). Som sagts i avsnitt
7.5 får detta anses medföra en skyldighet för lagstiftaren att ge sådana
anvisningar för tillämpningen som motsvarar innehållet i artikel 3.3 och
listan eller går längre till konsumenternas förmån.
Det bör framhållas att villkoren i direktivets lista avser, liksom direk-
tivet i övrigt, endast villkor som inte har varit föremål för individuell
förhandling. Det skall dessutom vara fråga om ett konsumentavtal. De
marknadsrättsliga bestämmelserna i den nya avtalsvillkorslagen innehål-
ler i likhet med den tidigare lagen inte någon begränsning till villkor
som inte varit föremål för individuell förhandling. Däremot har de civil-
rättsliga bestämmelserna i 10 och 11 §§ - men inte i 13 § - fått sitt till-
lämpningsområde avgränsat på samma sätt som i direktivet. Angående
den närmare innebörden av dessa avgränsningar hänvisas till författ-
ningskommentaren till 2 och 10 §§ samt avsnitten 6.2-6.4.
Listan i direktivet har följande innehåll:
1. Avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är följande:
a) att utesluta eller begränsa näringsidkarens rättsliga ansvar i hän-
delse av att konsumenten dör eller drabbas av personskada till
följd av näringsidkarens handlande eller underlåtenhet,
b) att otillbörligt utesluta eller begränsa konsumentens lagliga rättig-
heter gentemot näringsidkaren eller någon annan part i händelse av
att näringsidkaren bryter helt eller delvis mot någon avtalsför-
pliktelse, däribland möjligheten för konsumenten att åberopa en
fordran som han kan ha mot näringsidkaren för kvittning mot en
skuld som han har till denne,
c) att göra ett avtal bindande för konsumenten medan näringsidkarens
prestationer är underkastade villkor vars uppfyllande beror endast
på dennes vilja,
d) att tillåta näringsidkaren att behålla pengar som betalats av konsu-
menten när denne beslutar att inte ingå eller fullfölja avtalet, utan
att konsumenten ges rätt till motsvarande ersättningsbelopp från
näringsidkaren då denne säger upp avtalet,
e) att kräva att en konsument som inte uppfyller sitt betalningsåtagan-
de betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp,
f) att tillåta näringsidkaren att säga upp avtalet på godtyckliga grun-
der när samma rätt inte ges konsumenten, liksom att låta närings-
idkaren behålla belopp som betalats för ännu inte utförda tjänster
när det är näringsidkaren själv som säger upp avtalet,
Prop. 1994/95:17
92
g) att tillåta näringsidkaren att utan rimligt varsel säga upp ett avtal Prop.
med obestämd varaktighet, med mindre än att det finns välgrunda-
de orsaker,
h) att automatiskt förlänga ett avtal med bestämd varaktighet om
konsumenten inte säger ifrån, när sista datum för konsumenten att
framföra att han inte önskar förlänga avtalet ligger oskäligt tidigt,
i) att oåterkalleligen binda konsumenten vid villkor som denne inte
haft någon verklig möjlighet att ta del av innan avtalet ingicks,
j) att tillåta näringsidkaren att ensidigt ändra villkoren utan något
giltigt skäl som anges i avtalet,
k) att tillåta näringsidkaren att ensidigt och utan giltigt skäl ändra
någon egenskap hos den vara eller tjänst som skall levereras,
l) att ange att varans pris skall fastställas vid leveransen eller tillåta
att näringsidkaren höjer priset utan att konsumenten i båda fallen
har en motsvarande rätt att frånträda avtalet om det slutliga priset
är för högt i förhållande till det pris som överenskoms när avtalet
ingicks,
m) att ge näringsidkaren rätt att avgöra om den levererade varan eller
tjänsten överensstämmer med avtalet, eller att ge honom rätt att
ensam tolka ett avtalsvillkor.
n) att begränsa näringsidkarens skyldighet att respektera de åtaganden
som hans representanter har gjort, eller att göra näringsidkarens
förpliktelser beroende av att särskilda formkrav iakttas,
o) att förplikta konsumenten att fullgöra alla sina skyldigheter även
om inte näringsidkaren fullgör sina,
p) att ge näringsidkaren möjlighet att utan konsumentens samtycke
överlåta sina rättigheter och förpliktelser enligt avtalet när detta
kan minska konsumentens säkerhet,
q) att utesluta eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol
eller vidta andra rättsliga åtgärder, särskilt genom att kräva att
konsumenten för tvister enbart till skiljeförfarande som inte är
reglerat i lag, genom att orättmätigt inskränka konsumentens
tillgång till bevismedel eller genom att pålägga konsumenten en
bevisbörda som enligt gällande rätt bör ligga hos någon annan
avtalspart.
2. Räckvidd för g, j och 1
a) En leverantör av finansiella tjänster kan, utan hinder av g,
förbehålla sig rätten att säga upp ett avtal med obestämd var-
aktighet ensidigt och, om det finns giltigt skäl, utan varsel. Det
förutsätter dock att näringsidkaren är förpliktad att omgående
informera motparten och eventuella övriga avtalsparter.
b) En leverantör av finansiella tjänster kan, utan hinder av j, förbe-
hålla sig rätten att, utan varsel om det finns giltigt skäl, ändra den
räntesats som konsumenten skall betala eller erhålla eller andra
kostnader för finansiella tjänster, förutsatt att näringsidkaren är
förpliktad att snarast möjligt informera motparten och eventuella
övriga avtalsparter och att dessa omgående kan säga upp avtalet.
j hindrar inte heller att en näringsidkare förbehåller sig rätten att
ensidigt ändra villkoren i ett avtal som har träffats på obestämd
tid, förutsatt att han förpliktas att underrätta konsumenten med
rimligt varsel och att denne kan säga upp avtalet.
c) g, j och 1 gäller inte för:
- transaktioner med värdepapper, finansiella instrument eller
andra varor eller tjänster där priset varierar med förändringar i en
börskurs eller ett börsindex eller en kapitalmarknadsränta som nä-
ringsidkaren inte har kontroll över,
1994/95:17
93
- avtal om köp eller försäljning av utländsk valuta, resecheckar
eller internationella postanvisningar i utländsk valuta.
d) Vad som sägs i 1 hindrar inte lagliga prisindexeringsklausuler,
under förutsättning att riktlinjerna för prissvängningarna beskrivs
tydligt.
Som sagts ovan är villkorslistan enligt direktivet "en vägledande, inte
uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga". Även om denna
formulering är icke-förpliktande torde den få uppfattas så att villkoren
i fråga typiskt sett bör bedömas som oskäliga i de nationella rättsord-
ningarna. Detta gäller dock bara i den mån det är fråga om sådana
villkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell för-
handling, dvs. inom direktivets tillämpningsområde.
Det krav som direktivet sålunda ställer på de nationella rättsordningar-
na i nu angivet hänseende är uppfyllt i svensk lag dels genom de civil-
rättsliga bestämmelserna i 36 § avtalslagen och i 11 § denna lag, dels
genom de marknadsrättsliga bestämmelserna i denna lag. De uppräkna-
de villkoren får vid en bedömning enligt de sistnämnda bestämmelserna
anses typiskt sett oskäliga när de förekommer i konsumentsammanhang.
Detsamma torde gälla vid en rent civilrättslig prövning, särskilt om det
är fråga om avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell för-
handling. I något fall är ett villkor som återfinns i listan ogiltigt redan
genom ett uttryckligt lagstadgande.
Lagrådet har i sitt yttrande berört frågan om vilken betydelse det får
för rättsillämpningen att direktivets lista införlivas med svensk rätt ge-
nom att den tas in i författningskommentaren till den nya lagen om av-
talsvillkor i konsumentförhållanden. Därvid har Lagrådet framhållit att
uttalanden i författningskommentaren till lagen om avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden inte kan få någon betydelse för tolkningen av 36 § av-
talslagen, vars grundläggande rekvisit inte föreslås ändrade. Härtill har
dock Lagrådet tillagt att direktivet och dess bilaga måste kunna få be-
tydelse även för tilllämpningen av 36 § avtalslagen med hänsyn till att
det numera är vedertaget att tolkningen av svensk lag sker under be-
aktande av intresset att överensstämmelse nås med internationella över-
enskommelser.
Regeringen instämmer i vad Lagrådet sålunda anfört.
Flera av villkoren i listan nämndes uttryckligen i den genomgång som
gjordes i motiven till 1971 års avtalsvillkorslag (se prop. 1971:15 s. 13,
prop. 1976/77:110 s. 38 f.) och i motiven till 36 § avtalslagen när den
tillkom (se prop. 1975/76:81 s. 111 f. och 116 f.). Vad som uttalades i
dessa lagstiftningsärenden har giltighet även i fortsättningen.
I bilaga 4 till departementspromemorian Oskäliga avtalsvillkor m.m.
Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga villkor i
konsumentavtal (Ds 1994:29) finns en promemoria med hänvisningar till
förarbeten och rättsfall i anslutning till vart och ett av villkoren i listan.
Där framgår översiktligt hur villkoren i fråga, eller snarlika villkor,
tidigare behandlats i motivuttalanden och rättspraxis i Sverige.
Prop. 1994/95:17
94
Det finns emellertid anledning att här beröra några av villkoren i lis- Prop. 1994/95:17
tan närmare. Därvid berörs frågorna om marknadsrättslig resp, civil-
rättslig oskälighet i ett sammanhang.
I b avses villkor som otillbörligt begränsar konsumentens rätt vid
kontraktsbrott. Näringsidkaren försöker alltså slippa ifrån det fulla an-
svaret för egna kontraktsbrott och det är fråga om en "otillbörlig" be-
gränsning. På de områden som är reglerade genom tvingande lagstift-
ning - exempelvis konsumentköp, konsumenttjänster, konsumentkrediter
och paketresor - är alla klausuler (frånsett något undantag som saknar
betydelse i detta sammanhang) som begränsar konsumentens rätt vid
kontraktsbrott ogiltiga, eftersom konsumenten alltid har den rätt som
den tvingande lagen ger honom. Även om det saknar praktisk betydelse
får sådana klausuler därmed också anses oskäliga enligt 36 § avtalsla-
gen. De är också direkt oskäliga enligt 3 § i förevarande lag.
När det gäller sådana avtal på konsumentområdet som inte är reglera-
de genom tvingande lag, anses näringsidkaren i princip ha möjlighet att
reglera ansvaret för kontraktsbrott i avtalet. Denna frihet är dock be-
gränsad (se bl.a. prop. 1975/76:81 s. 144 f.). Sålunda torde konsumen-
ten exempelvis så gott som alltid ha rätt till prisreduktion om en för-
värvad vara, tjänst eller nyttighet är felaktig. Näringsidkaren kan vidare
i princip inte friskriva sig från skadeståndsansvar för uppsåt eller grov
försummelse. I vissa fall kan även villkor som innebär friskrivning från
skadeståndsansvar vid en mindre grad av försummelse åsidosättas. Som
framhölls i de ursprungliga motiven till 36 § avtalslagen (prop.
1976/77:81 s. 123 f.) kan redan den omständigheten att ett villkor av-
viker från dispositiv lag ibland medföra att det skall jämkas eller lämnas
utan avseende. Om villkoret är så utformat att begränsningen av konsu-
mentens rätt sker "otillbörligt", är det ingen tvekan om att villkoret är
att bedöma som oskäligt enligt 36 § avtalslagen. Detsamma gäller vid
en prövning enligt förevarande 3 §. Men bedömningen bör, som fram-
gått, ofta vara strängare än så.
I c nämns villkor som innebär en avancerad form av s.k. haltande
bundenhet. Med detta uttryck brukar vanligtvis avses att en av parterna
i ett avtalsförhållande är bunden av avtalet, medan den andra parten fritt
kan avgöra om och när han skall bli bunden. Detta behöver inte i sig
vara oskäligt. Avtalslagen kan sägas bygga på haltande bundenhet som
avtalsmekanism (se Hellner i Juridisk tidskrift nr 1990/91 s. 545 f.).
Den som avger ett anbud är bunden av detta, medan motparten inte blir
bunden förrän han avgett sin s.k. accept. I 2 och 3 §§ avtalslagen finns
regler om den s.k. acceptfristen, dvs. den tid inom vilken anbudet skall
besvaras. Men om ett villkor gentemot en konsument innebär att en
näringsidkare förlänger acceptfristen och därmed håller en konsument i
osäkerhet under lång tid, är villkoret ofta att anse som oskäligt (jfr
prop. 1975/76:81 s. 118).
I 41 § tredje stycket första meningen konsumentköplagen finns en
regel som ger köparen ett visst skydd mot klausuler som skall ge sälja-
ren rätt att dröja med att svara på ett anbud. Enligt bestämmelsen kan
köparen utan ersättningsskyldighet avbeställa en vara i det skedet att 95
säljaren ännu inte har accepterat ett anbud som köparen har lämnat.
Den typ av villkor som nämns i direktivet går ännu längre till konsu- Prop. 1994/95:17
mentens nackdel. Medan konsumenten är bunden av avtalet har närings-
idkaren en betydande frihet. Hans prestationer är underkastade villkor
vars uppfyllande han själv råder helt över. Ett exempel kan vara att en
fastighetsmäklare förbehåller sig full frihet när det gäller att avgöra i
vad mån på marknaden utbjudna fastigheter skall erbjudas en kund som
anlitat mäklaren och erlagt förmedlingsavgift i förskott. Sådana villkor
är normalt oskäliga enligt såväl 36 § avtalslagen som 3 § avtalsvillkors-
lagen. Det är inte acceptabelt att näringsidkarens frihet är så mycket
större än konsumentens.
Marknadsdomstolen har vid ett flertal tillfällen förbjudit avtalsvillkor
som på olika sätt inneburit haltande bundenhet till näringsidkarens för-
del (se t.ex. MD 1978:1).
I g avses avtalsvillkor om uppsägning av avtal med obestämd varak-
tighet. Vad som kan vara oskäligt enligt direktivets typvillkor är att
näringsidkaren tillåts att utan "välgrundade orsaker" säga upp ett sådant
avtal "utan rimligt varsel". I direktivet begränsas dock räckvidden av g
i bl.a. punkt 2 a. Där sägs att en leverantör av finansiella tjänster kan
förbehålla sig rätten att säga upp ett avtal med obestämd varaktighet
ensidigt och, om det finns giltigt skäl, utan varsel. Den huvudsakliga
skillnaden jämfört med andra avtal är att det vid finansiella tjänster
räcker med "giltigt skäl" för uppsägningsrätt, medan det i övrigt krävs
"välgrundade orsaker".
I svensk rätt finns det inte på konsumentområdet några lagbestämmel-
ser om uppsägning av avtal med obestämd varaktighet. De begränsning-
ar som finns i kreditgivarens uppsägningsrätt i konsumentkreditlagen
(21 och 22 §§) avser förtida uppsägning, dvs. uppsägning som strider
mot avtalets bestämmelser om avtalstid. I propositionen till 36 § av-
talslagen berördes klausuler om uppsägning av avtal i förtid (s.k. för-
falloklausuler; prop. 1975/76:81 s. 127, jfr s. 139 f.) men inte klausuler
om uppsägning av avtal med obestämd varaktighet (jft dock SOU
1974:83 s. 156 f.). Det bör visserligen i princip vara lättare att säga
upp ett avtal av det slaget än att säga upp ett tidsbestämt avtal i förtid.
Bedömningen på detta område får emellertid i svensk rätt ske, liksom
på övriga områden, med hänsyn tagen till samtliga relevanta omständig-
heter. Därvid skall beaktas de speciella förhållanden som kan föreligga
inte bara inom området för finansiella tjänster utan också inom andra
avtalsområden (se t.ex. 26 § lagen, 1991:351, om handelsagentur där
det anges att part utan ersättningsskyldighet kan frånträda ett avtal om
det "finns en viktig grund för att frånträda avtalet i förtid").
Dock kan det konstateras att avtalsvillkor som är så oförmånliga för
konsumenten som de i punkt g avsedda villkoren regelmässigt torde
betraktas som oskäliga enligt svensk rätt.
I j behandlas klausuler om ensidig villkorsändring. Näringsidkaren bör
enligt direktivet inte kunna ges rätt att ensidigt ändra villkoren utan
giltigt skäl. Skälet skall finnas angivet i avtalet. Att den ena parten
tillåts att ändra avtalsvillkoren efter eget bestämmande strider mot den
grundläggande avtalsrättsliga principen att "avtal skall hållas". Typvill- 96
koret i j kan sägas spegla denna princip genom att ensidiga ändringar
fordrar "giltigt skäl" för att ett avtalsvillkor härom inte skall riskera att Prop. 1994/95:17
bedömas som oskäligt. Motsvarande princip får anses gälla enligt
svensk rätt (jfr prop. 1975/76:81 s. 139 med hänvisning till SOU
1974:83 s. 149 f.). Därvid kan giltigt skäl anses föreligga exempelvis
när avtalet avser löpande tillhandahållande av en produkt eller en tjänst
- t.ex. elektricitet eller sophämtning - för vilken kostnaderna varierar.
Däremot kan det inte anses som ett giltigt skäl exempelvis att näringsid-
karen behöver höja priset för att kompensera sig för förluster i andra
grenar av sin rörelse.
I förarbetena till 36 § avtalslagen uttalade föredragande statsrådet att
jämkning borde kunna ske av prisklausuler som lägger i ena partens
hand att ensidigt avgöra huruvida inträffade förändringar motiverar en
prishöjning (prop. 1975/76:81 s. 118). Sålunda bör ett villkor om pris-
ändring ibland kunna anses oskäligt även om de förutsättningar som
anges i sig utgör "giltigt skäl", nämligen om det i alltför hög grad läm-
nas åt näringsidkaren att bestämma om förutsättningarna är uppfyllda i
det enskilda fallet.
I punkt 2 b görs i första stycket undantag för finansiella tjänster. Till
dessa hör bl.a. kreditgivning, inlåning på konto och fondkommissions-
verksamhet. I fråga om dessa tjänster kan näringsidkaren, enligt direkti-
vet, under närmare angivna förutsättningar ändra räntan och andra kost-
nader. Denna särreglering torde främst hänga samman med den omstän-
digheten att det är fråga om tjänster som tillhandahålls löpande, varvid
näringsidkarens kostnader varierar över tiden. Det är alltså den typ av
omständigheter som ändå - vid en tillämpning av huvudregeln - skulle
kunna utgöra giltigt skäl för ensidiga villkorsändringar.
I den svenska konsumentkreditlagen finns tvingande bestämmelser som
begränsar kreditgivarens rätt att höja räntan och avgifterna för krediten
(11 och 12 §§). På denna punkt är den svenska regleringen strängare än
EG-direktivet. Några motsvarande bestämmelser finns inte beträffande
finansiella tjänster i övrigt, exempelvis inlåning på bankkonto.
Bedömningen av klausuler om ensidiga villkorsändringar sker i svensk
rätt med beaktande av alla relevanta omständigheter. Liksom när det
gäller andra villkor skall därvid eventuella särskilda förhållanden inom
ett visst område beaktas inom ramen för den samlade oskälighetsbedöm-
ningen. En generell särbehandling av ett visst avtalsområde kan knap-
past komma i fråga.
I n nämns bl.a. avtalsvillkor som går ut på att begränsa den behörig-
het som tillkommer näringsidkarens representant. Om näringsidkaren
anlitar en representant, svarar han normalt för de åtaganden som denne
gör, givetvis med beaktande av de allmänna reglerna i avtalslagen om
behörighet och befogenhet (särskilt 10 och 11 §§). En uttrycklig regel
härom finns i 12 § hemförsäljningslagen. Där stadgas att ett ombud
skall anses behörig att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller
att ingå avtal enligt hemförsäljningslagen, att utfästa förmåner avsedda
att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot betalning. Näringsidkaren kan
inte till nackdel för konsumenten inskränka ombudets behörighet.
Ett villkor som inskränker skyldigheten att svara för representantens 97
åtaganden innebär ofta, om det blir gällande, att konsumenten blir lurad
7 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 17
och tror att han ingår ett avtal som är förmånligare än det är. Numera Prop. 1994/95:17
torde sådana villkor ofta betraktas som oskäliga i konsumentförhållan-
den enligt svensk rätt. Den princip som kommer till uttryck i hemför-
säljningslagen torde sålunda i viss utsträckning gälla utan lagstöd på
andra områden när det gäller relationen mellan näringsidkare och kon-
sumenter (se bl.a. Adlercreutz, Avtalsrätt I, 9 uppl. 1989 s. 185 f. och
Ramberg, Allmän avtalsrätt, 3 uppl. 1991 s. 148 f.).
Det som nu sagts gäller också villkor som innebär att näringsidkaren
inte blir bunden av förpliktelser, om inte vissa formkrav iakttagits. Den
typen av villkor nämns också i n i direktivets lista. Även detta kan vara
ett sätt för näringsidkaren att genom vilseledande komma ifrån sitt an-
svar mot konsumenten.
I q behandlas bl.a. skiljeklausuler, dvs. avtalsklausuler som går ut på
att tvinga konsumenten att föra tvister om avtalet till skiljenämnd i stäl-
let för till domstol. Enligt direktivet bör sådana klausuler anses oskäli-
ga, om skiljeförfarandet inte är reglerat i lag. Skiljeklausuler bedöms i
svensk rätt numera ofta som oskäliga i konsumentförhållanden. I för-
arbetena till generalklausulen uttalades att det i många fall kan finnas
anledning att ingripa mot skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare
och konsumenter (se prop. 1975/76:81 s. 147). I rättspraxis finns flera
fall där skiljeklausuler i konsumentavtal lämnats utan avseende, trots att
skiljeförfarandet varit reglerat i lag (se NJA 1981 s. 711, NJA 1982 s.
800 och NJA 1983 s. 510 samt Adlercreutz, Avtalsrätt I, 9 uppl. s. 285
och Grönfors, Avtalslagen, 2 uppl. 1989 s. 192 med hänvisningar). Det
bör nämnas i sammanhanget att det i 3 a § lagen (1929:145) om skilje-
män finns en särskild lagregel om skiljeavtal i konsumentförhållanden.
Kan en konsumenttvist prövas av allmän domstol, får ett före tvisten
träffat skiljeavtal inte över huvud taget göras gällande, om de s.k. små-
målsreglerna i rättegångsbalken skall tillämpas på målet.
Även i detta avseende går alltså svensk rätt längre till konsumentens
skydd än direktivet.
Efter denna genomgång av vissa av de villkor som nämns i direktivet
finns det skäl att framhålla att det liksom tidigare är en samlad bedöm-
ning av omständigheterna i det enskilda fallet som till sist avgör om ett
villkor är att anse som oskäligt.
Det bör vidare särskilt framhållas att den omständigheten att vissa
villkor nu behandlas särskilt inte avses innebära någon inskränkning i
det skydd mot oskäliga avtalsvillkor som gällt tidigare. Självfallet kan
även villkor som inte nämns i EG-direktivets lista, eller som delvis men
inte helt motsvarar dessa villkor, bedömas som oskäliga. Och den om-
ständigheten att listans tillämpningsområde är begränsat till villkor i
konsumentavtal som inte varit föremål för individuell förhandling hind-
rar inte att villkor av sådana slag som nämns i listan kan bedömas som
oskäliga enligt 36 § avtalslagen även när de förekommer i andra slags
avtal.
4 § En fråga om förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan
av Konsumentombudsmannen. Beslutar Konsumentombudsmannen för
98
ett visst fall att inte göra någon ansökan, får ansökan göras av en sam- Prop. 1994/95:17
manslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.
Paragrafen överensstämmer med 3 § i den gamla avtalsvillkorslagen.
Den innebär att talerätten inför Marknadsdomstolen primärt ankommer
på Konsumentombudsmannen med en subsidiär talerätt för sammanslut-
ningar av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 12.2.
Det har tidigare inte ställts upp några särskilda krav på att en sam-
manslutning skall ha ett visst antal medlemmar eller ha en viss repre-
sentativitet. Så görs inte heller i denna lag.
Genom att den nya avtalsvillkorslagen görs tillämplig även på finan-
siella tjänster uppkommer vissa frågor om ansvarsfördelningen på detta
område mellan Finansinspektionen, som är tillsynsmyndighet, och Kon-
sumentombudsmannen. Dessa frågor har diskuterats i avsnitt 12.4.
5 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på
nytt, om det motiveras av ändrade förhållanden eller något annat sär-
skilt skäl.
6 § Om det finns särskilda skäl, kan förbud meddelas även för tiden till
dess att det finns ett slutligt beslut.
7 § En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av
Konsumentombudsmannen genom att den som antas ha använt ett oskä-
ligt avtalsvillkor föreläggs förbud till godkännande omedelbart eller
inom viss tid (förbudsföreläggande).
Har ett förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av Mark-
nadsdomstolen. Godkännande efter den i föreläggandet utsatta tiden
gäller dock inte.
Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regering-
en.
8 § I ärenden enligt denna lag skall näringsidkaren lämna de upplys-
ningar som Konsumentombudsmannen begär. Lämnar inte näringsid-
karen begärda upplysningar, får Konsumentombudsmannen förelägga
näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.
Konsumentombudsmannens beslut om vitesföreläggande får inte över-
klagas.
9 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-
mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har
förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av
denne.
Bestämmelserna i 5 - 9 §§ är likalydande med 3 a - 7 §§ i 1971 års av-
talsvillkorslag frånsett smärre redaktionella ändringar. Bestämmelserna
kommer i fortsättningen att vara tillämpliga i fråga om alla avtalsvillkor
på det finansiella området.
99
Civilrättsliga bestämmelser Prop. 1994/95:17
10 § Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för
individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsid-
kare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.
Paragrafen innehåller en tolkningsregel för konsumentavtal. Den gäller
för alla avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhand-
ling. Till skillnad från de föregående bestämmelserna i lagen är denna
och följande paragrafer inte marknadsrättsliga. De skall således inte
tillämpas i förfarandet hos KO och inför Marknadsdomstolen utan bara
vid enskilda tvister mellan näringsidkare och konsumenter. Tolknings-
regeln har sin motsvarighet i artikel 5 i direktivet och har behandlats i
avsnitt 8.
I paragrafen anges att regeln tillämpas på avtalsvillkor som inte har
varit föremål för individuell förhandling. Uttrycket har diskuterats i
avsnitt 6.4. Bestämningen överensstämmer i sak med direktivet (artikel
3), som dock även innehåller vissa preciseringar i form av tolkningsan-
visningar (se nedan).
Avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling
förekommer främst i avtal med förtryckta kontraktsformulär som är
avsedda att användas många gånger, s.k. standardavtal. Sådana villkor
kan emellertid förekomma även i individuella avtal. Ofta är det så att
villkoret har utarbetats i förväg av näringsidkaren utan att konsumenten
haft inflytande på innehållet. Det skall, på samma sätt som i EG-direk-
tivet, alltid anses att sådana villkor inte har varit föremål för individuell
förhandling.
Den omständigheten att vissa villkor har varit föremål för individuell
förhandling i ett avtal som annars är av standardavtalstyp hindrar inte
att övriga villkor omfattas av lagen (jfr artikel 3.2 andra stycket i direk-
tivet).
I princip skall frågan om huruvida ett villkor inte har varit föremål för
individuell förhandling avgöras före tolkningsfrågan. Saken kompliceras
emellertid av att klassificerings frågan kan vara oskiljaktigt förenad med
frågan om hur villkoret skall tolkas och sålunda vara en del av tolkning-
en. Så kan vara fallet exempelvis om parterna är oense om huruvida ett
yttrande i samband med avtalsslutet påverkat innehållet i villkoret så-
dant det uttryckts i ett standardavtal. Frågan om hur sådana situationer
bör behandlas berörs i det följande.
Tolkningsregeln gäller när det är oklart vilken innebörd ett avtalsvill-
kor har. I sådana fall gäller den tolkning som är till konsumentens för-
mån. Frågan är då i vilka fall regeln skall tillämpas, dvs. i vilka fall in-
nebörden kan anses oklar.
Som utvecklats i avsnitt 8 kan innebörden inte anses oklar i de fall då
en gemensam partsavsikt kan fastställas. Då skall villkoret ges det in-
nehåll som parterna avsett. Det gäller även om villkorets ordalydelse i
och för sig lämnar utrymme för olika tolkningar.
Vidare kan innebörden inte anses oklar, om ordalydelsen lämnar ut-
rymme för endast en tolkning och vad som förekommit i övrigt inte 100
rubbar denna tolkning. Annorlunda ställer det sig om det som förekom-
mit medför att avtalsvillkoret måste ges en annan innebörd än den som Prop. 1994/95:17
framgår av ordalydelsen. Då är ordalydelsen bara ett tolkningsdatum
bland flera. Om innebörden av villkoret då vid en samlad bedömning av
samtliga tolkningsdata är oklar, skall tolkningsregeln tillämpas och vill-
koret alltså tolkas till konsumentens förmån.
Ett avtalsvillkors innebörd får anses oklar när ordalydelsen lämnar
utrymme för flera tolkningar och det inte finns några andra tolknings-
data som skingrar oklarheten. Det gäller både om det inte över huvud
taget finns några andra relevanta tolkningsdata och om det visserligen
förekommer andra sådana relevanta tolkningsdata men dessa inte undan-
röjer tveksamheten om villkorets innebörd.
I vissa andra situationer kan det diskuteras om innebörden skall anses
vara oklar eller inte. Det kan vara fallet i sådana situationer som ligger
nära gemensam partsavsikt och där konsumenten bär största skulden till
att klarhet inte skapats. Ett exempel på detta kan vara att näringsidkaren
inte reflekterar över att ett avtalsvillkor kan tolkas på fler än ett sätt
medan konsumenten inser såväl näringsidkarens uppfattning som villko-
rets tvetydighet men avstår från att beröra saken i förhoppningen att
kunna genomdriva den tolkning som är förmånligast för honom själv.
I detta och liknande fall uppkommer frågan om i vad mån andra tolk-
ningsprinciper kan tillämpas vid bedömning av om innebörden av vill-
koret är oklar. Flera sådana tolkningsprinciper har kommit att bli mer
eller mindre väl etablerade i svensk rättspraxis. Dessa principer har
systematiserats, kategoriserats och getts benämningar i den juridiska
litteraturen, varvid talats bl.a. om "dolusregeln", "culparegeln" och
"klargörandeprincipen" (se t.ex. Adlercreutz, Avtalsrätt II, 3 uppl. 1991
s. 106-126 och Fohlin, Avtalstolkning, 1989; båda med omfattande
hänvisningar). Även den s.k. förutsättningsläran används ibland för av-
talstolkning (se Adlercreutz a.a. s. 127 f. och Fohlin a.a. s. 24 f.).
Frågan om dessa tolkningsprincipers förhållande till den lagfästa tolk-
ningsregeln är olöst i EG-direktivet. Det får överlämnas åt rättstilllämp-
ningen att lösa den med beaktande av att den svenska rättens innebörd
skall ses i belysning av den rätta uttolkningen av direktivet.
Kommer man fram till att innebörden av ett villkor är oklar, gäller
den lagfästa tolkningsregeln framför övriga tolkningsprinciper. Utanför
sitt tillämpningsområde har lagregeln däremot inte något företräde. Där
får rättsläget anses vara väsentligen detsamma som tidigare.
Varje minsta osäkerhet om ett avtalsvillkors innebörd kan knappast
leda till att tolkningsregeln skall tillämpas. En alternativ tolkning måste
ha visst fog för sig för att villkorets innebörd skall kunna sägas vara
oklar. Fall av detta slag får lösas i rättstillämpningen, varvid måste
beaktas att regeln är hämtad från ett EG-direktiv med de förpliktelser
som följer därav.
Regeln avser villkorets innebörd och får antas förutsätta att det först
fastställs hur villkoret formulerats. Detta får betydelse främst för munt-
liga avtalsvillkor, där det kan råda delade meningar om villkorets lydel-
se. Tolkningsregeln torde inte kunna användas för att fastställa lydelsen.
En annan sak är att det ofta - men inte alltid - finns skäl att här till-
101
lämpa en motsvarande princip i fråga om bevisbördan för lydelsen och Prop. 1994/95:17
vid tolkningen utgå från den lydelse som konsumenten hävdar.
I de fall då tolkningsregeln skall tillämpas är följden enligt regeln att
den tolkning skall gälla som är till förmån för konsumenten. Vilken
tolkning som sålunda skall gälla framgår normalt klart, men saken kan
ibland vara tveksam. Sålunda kan man ibland tänka sig fler tolkningar
än två, varav ett par är närliggande medan en tredje - kanske den för
konsumenten gynnsammaste - är mindre närliggande. Man torde i
sådana fall ha att välja mellan de tolkningar som över huvud taget ter
sig rimliga.
Någon gång kan det vara tveksamt vilken tolkning som är till förmån
för konsumenten. En av de möjliga tolkningarna kanske är kortsiktigt
gynnsammast, medan en annan ter sig långsiktigt bättre för konsumen-
ten. I sådana fall torde man regelmässigt få utgå från att den tolkning
som konsumenten gör gällande också är den som är till hans förmån i
direktivets mening.
Att det i regeln sägs att den gäller "vid en tvist mellan en näringsid-
kare och en konsument" betyder - som har anmärkts tidigare - att den
inte tillämpas i marknadsrättsliga sammanhang, exempelvis när det skall
avgöras i ett förbudsförfarande om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte.
11 § För avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell för-
handling gäller 36 § första stycket lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område med följande begräns-
ningar.
Omständigheter som inträffat efter det att avtalet ingåtts får inte be-
aktas till konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som an-
nars vore att anse som oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas.
Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om
villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans till kon-
sumentens nackdel, avtalet gälla utan andra ändringar, om konsumenten
begär det och om avtalet kan bestå med i övrigt oförändrat innehåll.
I paragrafen finns bestämmelser som modifierar tillämpningen av 36 §
avtalslagen på sådana avtalsvillkor som omfattas av EG-direktivet. Det
är i två hänseenden som direktivets bestämmelser, genom 11 §, inver-
kar på 36 § avtalslagen. Dels skall gälla att omständigheter som inträf-
fat efter det att avtalet ingåtts inte får beaktas till konsumentens nackdel
på så sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att anse som oskäligt inte
kan åsidosättas eller jämkas. En bestämmelse om detta finns i andra
stycket. Dels måste påföljden av att ett villkor är oskäligt modifieras
något. Det har skett genom bestämmelsen i tredje stycket. Bestämmel-
serna har behandlats i avsnitt 7.3 resp, avsnitt 9.
I första stycket anges paragrafens tillämpningsområde. Det är begrän-
sat till avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhand-
ling. Det innebär att de särskilda bestämmelserna om jämkning av av-
talsvillkor i konsumentavtal i den nya avtalsvillkorslagen i allmänhet
kommer att tillämpas på avtalsvillkor som har utarbetats i förväg utan
att konsumenten kunnat påverka deras innehåll. Den närmare innebör-
den av att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhand- 102
ling diskuteras i författningskommentaren till 10 §.
I andra stycket har införts en bestämmelse med innebörd att omstän- Prop. 1994/95:17
digheter som inträffat efter avtalsslutet inte får beaktas till konsumen-
tens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att anse som
oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas. Däremot kan sådana senare
inträffade omständigheter beaktas till konsumentens fördel. Vidare kan
de beaktas till konsumentens nackdel i den situationen att en näringsid-
kare hävdar att ett avtalsvillkor har blivit oskäligt till hans nackdel på
grund av senare inträffade förhållanden. Bestämmelsen gäller, liksom
paragrafen i övrigt, endast beträffande sådana villkor i konsumentavtal
som inte har varit föremål för individuell förhandling.
Att bestämmelsen införts beror på att direktivet inte innehåller någon
anvisning om att senare inträffade förhållanden skall beaktas vid oskä-
lighetsbedömningen. I avsnitt 7.3 har angetts varför sådana förhållanden
bör kunna - liksom tidigare - beaktas till konsumentens fördel. Detta
strider inte mot direktivet, eftersom nationell rätt får göras mer förmån-
lig för konsumenten än direktivets regler (se artikel 8). Däremot skulle
det strida mot direktivet att tillåta beaktande av senare inträffade för-
hållanden till konsumentens nackdel.
Bestämmelsen torde ha huvudsakligen teoretiskt intresse. Endast sällan
torde det förekomma att det inträffat omständigheter efter avtalsslutet
som får ett i grunden oskäligt avtalsvillkor att framstå som skäligt.
Bestämmelsen i tredje stycket kompletterar de påföljdsregler som finns
i 36 § avtalslagen.
Enligt 36 § första stycket avtalslagen får ett avtalsvillkor som är oskä-
ligt jämkas eller lämnas utan avseende. I vissa fall får avtalet jämkas
även i annat hänseende eller helt lämnas utan avseende. Det gäller,
enligt andra meningen, om det inte skäligen kan krävas att avtalet i
övrigt skall gälla med oförändrat innehåll sedan det oskäliga villkoret
jämkats eller lämnats utan avseende.
Det nya i tredje stycket i förevarande paragraf är att avtalet i vissa fall
skall, sedan det oskäliga villkoret jämkats eller tagits bort, gälla utan
andra ändringar. Det gäller som framgår av första stycket endast för
villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling. Den för
konsumenten förmånliga nya påföljdsregeln gäller dock bara om det
oskäliga villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans
till konsumentens nackdel. Det krävs vidare att avtalet kan bestå med i
övrigt oförändrat innehåll. Bestämmelsen är hämtad från EG-direktivet
och motsvarar i sak direktivets regel (artikel 6.1).
I den svenska lagen har vidare lagts till att avtalet i övrigt skall bestå
utan ändringar endast om konsumenten begär det. Denna regel hänger
samman med den omständigheten att konsumenten i vissa fall kan före-
dra att avtalet inte alls blir gällande eller att vissa villkor ändras.
Enligt den nya bestämmelsen skall alltså avtalet fortsätta att gälla utan
andra ändringar när ett oskäligt villkor jämkas eller lämnas utan avseen-
de. Till skillnad från vad som gäller enligt 36 § avtalslagen skall alltså
avtalet i övrigt inte jämkas. Inte heller kommer i fråga att lämna avtalet
helt utan avseende. Endast om avtalet inte kan bestå utan det oskäliga
villkoret i dess ursprungliga utformning blir detta aktuellt.
103
Genom den nya regeln kan konsumenten i praktiken bli försatt i en Prop. 1994/95:17
påtagligt gynnsam situation med ett klart förmånligare avtal än som
överenskommits. Näringsidkaren kan för sin del bli fast i ett i motsva-
rande mån oförmånligt avtalsförhållande. Denna konsekvens av regeln
kan ses som ett slags sanktion mot näringsidkaren för att han använt ett
avtalsvillkor som är oskäligt och dessutom oskäligt i sådan grad att det
strider mot god sed och medför en betydande obalans i parternas rättig-
heter och skyldigheter.
Uttrycket "god sed” är hämtat från direktivet och skall i möjligaste
mån tolkas enhetligt inom hela EES. Ett avtalsvillkor får anses strida
mot god sed bl.a. om det är ägnat att vilseleda konsumenten om hans
skyldigheter och rättigheter samt om det är tyngande för konsumenten
och "gömts undan" eller på annat sätt gjorts otydligt.
Även uttrycket "medför en betydande obalans till konsumentens nack-
del" är hämtat från direktivet. Att ett avtalsvillkor som strider mot god
sed också skall medföra en betydande obalans till konsumentens nackdel
torde vara avsett att markera att inte varje avvikelse från god sed skall
medföra den strängare rättsföljd som anges i tredje stycket.
När det sägs att avtalet skall gälla "utan andra ändringar" måste natur-
ligtvis en reservation göras för sådana avtalsmoment som hör ihop med
det oskäliga villkoret på ett sådant sätt att de inte kan fortleva oföränd-
rade. Ett exempel kan vara att en skiljeklausul som ogiltigförklaras
åtföljs av föreskrifter om kostnadsfördelningen i skiljeförfarandet och
bestämmelser om hur förfarandet skall gå till. Ett annat exempel kan
vara att en klausul om en oproportionerlig skadeståndsskyldighet för
konsumenten åtföljs av en avtalsbestämmelse om nivån på dröjsmåls-
ränta som skall beräknas på obetalda skadeståndsbelopp.
Avtalet skall fortsätta att gälla endast "om det kan bestå med i övrigt
oförändrat innehåll”. Denna begränsning är hämtad från direktivet. Den
torde ta sikte på framför allt sådana situationer då det oskäliga villkoret
har en så central betydelse för avtalet att detta kommer att sakna vettigt
innehåll utan villkoret. Ett exempel då begränsningen torde få tillämpas
är om ett avtal om en paketresa överlämnar åt researrangören att helt
fritt välja resmål och transportsätt för resenären. Ett annat exempel kan
vara att en produkt säljs på villkor att "pris och övriga nödvändiga av-
talsvillkor fastställs av näringsidkaren vid leverans".
12 § Om inte annat visas, anses ett avtalsvillkor inte ha varit föremål
för individuell förhandling.
Paragrafen innehåller en bevisbörderegel. Om en näringsidkare hävdar
att ett avtalsvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han
bevisbördan för sitt påstående. Varken i bestämmelsen eller i den artikel
i direktivet där den är hämtad sägs något närmare om beviskravets styr-
ka. Avsikten är att denna fråga skall överlämnas till rättstillämpningen,
varvid hänsyn skall tas till att bestämmelsen härrör från ett EG-direktiv
med den bundenhet som det innebär.
104
13 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska Prop.
ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i
fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som gäller med
bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomis-
ka samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd
mot oskäliga avtalsvillkor.
Paragrafen ger konsumenterna skydd mot vissa s.k. lagvalsklausuler.
Liksom den föregående paragrafen gäller den enbart vid en civilrättslig
bedömning. Den skall alltså inte tillämpas i det marknadsrättsliga för-
farande som regleras i lagens inledande delar. Paragrafen avspeglar
artikel 6.2 i EG-direktivet och har behandlats i avsnitt 10.
När ett avtal har anknytning till flera olika länder måste det avgöras
vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet. Lagbestämmelser och
oskrivna principer angående den frågan tillhör den s.k. internationella
privaträtten. Som en utgångspunkt gäller därvid att parterna genom en
s.k. lagvalsklausul i avtalet kan själva bestämma om tillämplig lag.
Regeln i 13 § innefattar en begränsning i den huvudprincipen.
Det skydd som konsumenterna ges i 13 § är bara ett skydd mot av-
talade lagvalsklausuler. Bestämmelsen skyddar alltså inte konsumenten
mot att allmänna internationellt privaträttsliga normer medför att en
främmande rättsordning med ett dåligt konsumentskydd skall tillämpas.
Innehåller inte avtalet någon lagvalsklausul, skall sådana allmänna nor-
mer användas för fastställande av vilket lands lag som skall tillämpas på
avtalet.
Vidare gäller bestämmelsen bara om lagvalsklausulen hänvisar till ett
land utanför EES. Hänvisar klausulen till något EES-land gäller den. Så
är fallet även om det innebär att konsumenten därigenom får ett sämre
skydd än han skulle ha fått enligt den lag som skulle ha tillämpats om
inte klausulen hade funnits. Eftersom EES-ländema är bundna av
EG-direktivet innebär detta inga beaktansvärda risker för konsumenter-
na.
Lagvalsklausulen skall sättas åt sidan om dels den lag som gäller för
avtalet enligt tillämplig internationell privaträtt - dvs. om man bortser
från villkoret - är lagen i ett EES-land, dels den lagen ger konsumenten
ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor än den lag som anvisas i
klausulen. Vad som alltså skall jämföras är bestämmelserna om oskäliga
avtalsvillkor i det land som klausulen hänvisar till och motsvarande
bestämmelser i det land vars lag skall tillämpas enligt allmänna interna-
tionellt privaträttsliga regler. Utfaller jämförelsen så att den valda lagen
är sämre för konsumenten, skall klausulen inte tillämpas i fråga om
oskäliga avtalsvillkor. Då gäller i stället reglerna om oskäliga avtalsvill-
kor i den EES-lag som anvisas enligt allmän internationell privaträtt.
Det behöver självfallet inte vara svensk rätt utan kan vara någon annan
rättsordning. Men det kan alltså inte vara en rättsordning utanför EES.
I de fall då en sådan rättsordning är rätt lag enligt tillämplig internatio-
nell privaträtt, gäller lagvalsklausulen utan hinder av 13 §.
Det är endast i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor som lagvals-
klausulen kan åsidosättas enligt 13 §. I övrigt gäller lagvalsklausulen i
den mån den inte sätts åt sidan med tillämpning av andra regler. Det i
1994/95:17
105
klausulen utpekade landets lag skall alltså tillämpas på avtalet i alla Prop. 1994/95:17
hänseenden utom i fråga om oskäliga avtalsvillkor.
Lagtexten har språkligt justeras något i förhållande till lagrådsremis-
sens förslag.
Ikraftträdande m.m.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden upphör att gälla.
2. De nya bestämmelserna tillämpas även på rättshandlingar som har
företagits före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs i 10 § gäller dock
inte beträffande avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt
äldre bestämmelser.
Lagen träder i kraft den 1 januari 1995, dvs. den tidpunkt då Sverige
enligt EES-kommitténs beslut skall ha anpassat sin lagstiftning till
EG-direktivet.
De flesta av bestämmelserna i lagen avser ett förfarande för förbud
mot oskäliga avtalsvillkor. De reglerna kan tillämpas fullt ut så fort
lagen har trätt i kraft och förorsakar således inga övergångsproblem.
I enlighet med de principer som tidigare har tillämpats vid införande
av generalklausuler mot oskäliga avtalsvillkor (se prop. 1975/76:81
s. 149) gäller de nya bestämmelserna om jämkning i 11 § även för avtal
eller andra rättshandlingar som har träffats eller företagits före ikraftträ-
dandet. Det utesluter inte att det kan finnas anledning att i det särskilda
fallet ta hänsyn till att ett villkor har kommit till innan de nya bestäm-
melserna trätt i kraft.
Även bestämmelsen i 13 § om lagvalsklausuler skall tillämpas på alla
avtal, oavsett när de ingicks. När det gäller den regeln tillämpas alltså
samma princip som i fråga om 11 §. Det beror på att reglernas inrikt-
ning är att skydda konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor.
Tolkningsregeln i 10 § har ett vidare tillämpningsområde såtillvida att
den skall gälla för alla avtalsvillkor i konsumentavtal som inte har varit
föremål för individuell förhandling. Där saknar frågan om oskälighet
betydelse. Enligt en särskild övergångsbestämmelse gäller därför inte
10 § beträffande avtal som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdan-
de. Detta står i överensstämmelse med den allmänna princip inom av-
talsrätten som innebär att ny lag tillämpas endast på avtal som har in-
gåtts efter ikraftträdandet.
I sista punkten av övergångsbestämmelserna föreskrivs att äldre be-
stämmelser gäller i de fall mål pågår vid domstol när den nya lagen
träder i kraft (se avsnitt 14).
106
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om Prop. 1994/95:17
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om-
råde
36 § Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret
är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid av-
talets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i
övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan
krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet
jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till be-
hovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager
en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om
villkor vid annan rättshandling än avtal.
I fråga om jämkning av vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden
gäller dessutom 11 § lagen (1994:000) om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har
företagits före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt
äldre bestämmelser.
I 36 § avtalslagen görs genom tillägget i fjärde stycket en hänvisning till
de bestämmelser om jämkning av villkor i konsumentavtal som införs i
den nya avtalsvillkorslagen. De bestämmelserna gäller endast villkor
som inte har varit föremål för individuell förhandling och innebär att
tillämpningen av 36 § avtalslagen modifieras något i två avseenden,
nämligen dels beträffande senare inträffade förhållanden, dels beträffan-
de rättsföljden av att ett avtalsvillkor är oskäligt. Bestämmelserna i
avtalsvillkorslagen kommenteras i avsnitt 16.2.
Bestämmelsen träder i kraft samtidigt som den nya avtalsvillkorslagen.
Beträffande övergångsbestämmelserna hänvisas till författningskommen-
taren till avtalsvillkorslagen.
16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.
11,13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
har hänvisningarna ändrats till att gälla den nya avtalsvillkorslagen.
107
Prop. 1994/95:17
Bilaga 1
RÅDETS DIREKTIV 93/13/EEG
av den 5 april 1993
om oskäliga villkor i konsumentavtal
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samarbete med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3,
och med beaktande av följande:
Det är nödvändigt att besluta om åtgärder i syfte att gradvis upprätta den
inre marknaden före den 31 december 1992. Den inre marknaden
omfattar ett område utan inre gränser med fri rörlighet för varor,
personer, tjänster och kapital.
Medlemsstaternas lagar om avtalsvillkor mellan den som säljer varor
eller tillhandahåller tjänster å ena sidan och en konsument å andra sidan
är mycket olika. Följaktligen skiljer sig de nationella marknaderna för
försäljning av varor och tillhandahållande av tjänster till konsumenter
från varandra och en snedvridning av konkurrensen kan uppstå bland
varu- och tjänsteföretagen, i synnerhet när de verkar i andra med-
lemsstater.
Speciellt medlemsstaternas lagar om oskäliga villkor i konsumentavtal
uppvisar påtagliga skillnader.
Det åligger medlemsstaterna att se till att avtal som sluts med
konsumenter inte innehåller oskäliga villkor.
Konsumenterna känner normalt inte till de andra medlemsländernas
lagregler gällande avtal om försäljning av varor eller tillhandahållande av
tjänster. Denna brist på kunskap kan få dem att avstå från direkta köp av
varor eller tjänster i en annan medlemsstat.
För att underlätta upprättandet av den inre marknaden och skydda
medborgaren i hans roll som konsument när han förvärvar varor och
tjänster genom avtal för vilka lagar i andra medlemsländer än hans eget
gäller är det väsentligt att eliminera oskäliga villkor från sådana avtal.
Detta kommer att hjälpa varu- och tjänsteleverantörema att sälja varor
och tillhandahålla tjänster, såväl i hemlandet som på den inre marknaden.
På så vis stimuleras konkurrensen, vilket bidrar till ett ökat utbud för
gemenskapens medborgare i deras egenskap av konsumenter.
Gemenskapens två konsumentpolitiska program4 understryker vikten
av att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. Detta skydd bör
föreskrivas genom lagar och andra författningar som antingen
harmoniseras på gemenskapsnivå eller antas direkt på den nivån.
I enlighet med den princip som läggs fast under rubriken "Skydd av
konsumenternas ekonomiska intressen" i de två programmen skall den
108
som förvärvar varor eller tjänster skyddas mot att näringsidkaren
missbrukar sin starka ställning och speciellt mot ensidiga standardavtal
och oskäligt utelämnande av väsentliga rättigheter i avtalen.
Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i
fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts
mellan näringsidkare och konsumenter. Detta direktiv skall därför inte
göras tillämpligt på bl.a. anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som
gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och
organisation av bolag.
Konsumenterna måste åtnjuta samma skydd vid både muntliga och
skriftliga avtal, och i det sistnämnda fallet oavsett om villkoren finns i ett
eller flera dokument.
Den nationella lagstiftningen medger för närvarande bara en partiell
harmonisering, och detta direktiv täcker endast avtalsvillkor som inte
förhandlats fram individuellt. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, med
iakttagande av fördraget, ge konsumenterna ett bättre skydd genom
strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv.
Sådana författningsföreskrifter hos medlemsstaterna som direkt eller
indirekt reglerar villkoren för konsumentavtal antas inte innehålla
oskäliga villkor. Därför förefaller det inte nödvändigt att villkor som
avspeglar bindande författningsföreskrifter och principer eller bestämmel-
ser i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemen-
skapen har tillträtt underkastas bestämmelserna i detta direktiv. I det av-
seendet omfattar uttrycket "bindande författningsföreskrifter" i artikel 1.2
även regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande
parterna om inget annat har avtalats.
Medlemsstaterna måste dock se till att oskäliga villkor inte ingår,
speciellt som detta direktiv också gäller för näringsverksamhet av
offentlig karaktär.
Det är nödvändigt att fastställa allmänna kriterier för bedömningen av
om avtalsvillkor är oskäliga.
Bedömningen av om villkor är oskäliga eller inte enligt dessa allmänna
kriterier, särskilt i näringsverksamhet av offentlig karaktär som
tillhandahåller kollektiva tjänster baserade på solidaritet mellan konsu-
menterna, måste kompletteras med en metod för att göra en samlad
bedömning av de olika berörda intressena; detta grundar kravet på god
sed. Vid bedömningen av begreppet god sed skall särskild hänsyn tas till
parternas inbördes styrkeförhållande i förhandlingshänseende, huruvida
konsumenten har uppmuntrats att acceptera villkoren och om varorna
eller tjänsterna sålts eller levererats på kundens särskilda beställning.
Näringsidkaren kan uppfylla kravet på god sed genom att handla lojalt
och rättvist mot den andre parten, vars legitima intressen han måste
beakta.
Den bifogade listan med avtalsvillkor kan vid tillämpningen av detta
direktiv bara ses som vägledande. På grund av direktivets karaktär av
minimidirektiv får medlemsstaterna genom sin nationella lagstiftning
utöka eller begränsa räckvidden för dessa villkor.
Varornas eller tjänsternas karaktär bör inverka på bedömningen av
villkorens oskälighet.
Prop. 1994/95:17
Bilaga 1
109
Vid tillämpningen av detta direktiv skall inte bedömningen av Prop. 1994/95:17
villkorens oskälighet omfatta villkor som beskriver avtalets huvudföremål Bilaga 1
eller förhållandet mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna.
Avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset kan
likväl tas i beaktande vid bedömningen av skäligheten hos andra villkor.
Härav följer bl.a. att någon sådan bedömning inte skall göras av villkor
i försäkringsavtal som tydligt definierar och begränsar den försäkrade
risken och försäkrarens förpliktelser, eftersom dessa restriktioner beaktas
vid beräkningen av den premie som erläggs av konsumenten.
Avtalen skall formuleras på ett klart och begripligt språk och
konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren. I
tveksamma fall skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen
gälla.
Medlemsstaterna skall säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer
i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Om sådana villkor
ändå förekommer skall de inte vara bindande för konsumenten men
avtalet skall fortsätta att vara bindande för parterna på samma grunder,
om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.
Det finns en risk för att konsumenterna i vissa fall fråntas skyddet i
detta direktiv genom att avtalet utpekar ett tredje lands lag som den lag
som skall tillämpas på avtalet; bestämmelser skall därför tas med i detta
direktiv för att avvärja denna risk.
Personer eller organisationer som anses ha ett befogat intresse i saken
enligt medlemsstatens lagstiftning skall ha möjlighet att vidta rättsliga
åtgärder mot standardvillkor i avtal som sluts med konsumenter, i
synnerhet oskäliga villkor, antingen inför en domstol eller inför en
förvaltningsmyndighet med behörighet att fatta beslut angående klagomål
eller att sätta igång en lämplig rättslig process. Denna möjlighet innebär
dock inte någon förhandsgranskning av de allmänna villkoren inom en
given ekonomisk sektor.
Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste
förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt
tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och
andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som
sluts mellan en näringsidkare och en konsument.
2. Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt
bestämmelser eller principer i internationella konventioner som
medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom
transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.
110
Artikel 2
Prop. 1994/95:17
Bilaga 1
I detta direktiv avses med
a) oskäliga villkor: avtalsvillkor som definieras i artikel 3,
b) konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas
av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller
yrke,
c) näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal
som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband
med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller
privat.
Artikel 3
1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling
skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en
betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet
till nackdel för konsumenten.
2. Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för
individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten
därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller
särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.
Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor
har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att denna
artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning av avtalet
leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg formulerat
standardavtal.
Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för
individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.
3. Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som
kan anses oskäliga.
Artikel 4
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett
avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor
eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tegen, vid tiden for
avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet
ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som
det är beroende av.
111
2. Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig Prop. 1994/95:17
beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet Bilaga 1
mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor;
detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.
Artikel 5
I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig
form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid
tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest
gynnsamma tolkningen gälla. Denna tolkningsregel gäller inte vid de
förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2.
Artikel 6
1. Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i
avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som
närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att
avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan
bestå utan de oskäliga villkoren.
2. Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har nära anknytning till
medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för
att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta
direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs som tillämplig
lag för avtalet.
Artikel 7
1. Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och
konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra
fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter
med konsumenter.
2. De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att
personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat
intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell
lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för
att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är
oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra
framtida bruk av sådana villkor.
3. De rättsliga åtgärder som avses i punkt 2 får, med beaktande av
nationella rättsregler, åtskilt eller gemensamt riktas mot flera sådana
näringsidkare inom samma näringsområde eller dessas sammanslutningar
som använder eller rekommenderar användandet av samma allmänna
avtalsvillkor eller liknande villkor.
112
Artikel 8
Prop. 1994/95:17
Bilaga 1
För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får med-
lemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller
behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.
Artikel 9
Kommissionen skall till Europaparlamentet och till rådet överlämna en
rapport om tillämpningen av detta direktiv senast fem år efter den dag
som anges i artikel 10.1.
Artikel 10
1. Medlemsstaterna skall senast den 31 december 1994 sätta i kraft de
lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
Dessa bestämmelser skall tillämpas på alla avtal som sluts efter den 31
december 1994.
2. När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till
centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det
område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 11
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 5 april 1993.
På rådets vägnar
N. HELVEG PETERSEN
Ordförande
1 EGT nr C 73, 24.3.1992, s. 7
2 EGT nr C 326, 16.12.1991, s. 108 och
EGT nr C 21, 25.1.1993.
113
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 17
159, 17.6.1991, s. 34
92, 25.4.1975, s. 1 och
133, 3.6.1981, s.l.
Prop. 1994/95:17
Bilaga 1
114
BILAGA
AVTALSVILLKOR TILL VILKA HÄNVISAS I ARTIKEL 3.3
1. Avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är följande:
a) att utesluta eller begränsa näringsidkarens rättsliga ansvar i
händelse av att konsumenten dör eller drabbas av personskada till
följd av näringsidkarens handlande eller underlåtenhet,
b) att otillbörligt utesluta eller begränsa konsumentens lagliga
rättigheter gentemot näringsidkaren eller någon annan part i
händelse av att näringsidkaren bryter helt eller delvis mot någon
avtalsförpliktelse, däribland möjligheten för konsumenten att
åberopa en fordran som han kan ha mot näringsidkaren för
kvittning mot en skuld som han har till denne,
c) att göra ett avtal bindande för konsumenten medan näringsidkarens
prestationer är underkastade villkor vars uppfyllande beror endast
på dennes vilja,
d) att tillåta näringsidkaren att behålla pengar som betalats av
konsumenten när denne beslutar att inte ingå eller fullfölja avtalet,
utan att konsumenten ges rätt till motsvarande ersättningsbelopp
från näringsidkaren då denne säger upp avtalet,
e) att kräva att en konsument som inte uppfyller sitt betalnings-
åtagande betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp,
f) att tillåta näringsidkaren att säga upp avtalet på godtyckliga
grunder när samma rätt inte ges konsumenten, liksom att låta
näringsidkaren behålla belopp som betalats för ännu inte utförda
tjänster när det är näringsidkaren själv som säger upp avtalet,
g) att tillåta näringsidkaren att utan rimligt varsel säga upp ett avtal
med obestämd varaktighet, med mindre än att det finns
välgrundade orsaker,
h) att automatiskt förlänga ett avtal med bestämd varaktighet om
konsumenten inte säger ifrån, när sista datum för konsumenten att
framföra att han inte önskar förlänga avtalet ligger oskäligt tidigt,
i) att oåterkalleligen binda konsumenten vid villkor som denne inte
haft någon verklig möjlighet att ta del av innan avtalet ingicks,
j) att tillåta näringsidkaren att ensidigt ändra villkoren utan något
giltigt skäl som anges i avtalet,
k) att tillåta näringsidkaren att ensidigt och utan giltigt skäl ändra
någon egenskap hos den vara eller tjänst som skall levereras,
l) att ange att varans pris skall fastställas vid leveransen eller tillåta
att näringsidkaren höjer priset utan att konsumenten i båda fallen
har en motsvarande rätt att frånträda avtalet om det slutliga priset
är för högt i förhållande till det pris som överenskoms när avtalet
ingicks,
m) att ge näringsidkaren rätt att avgöra om den levererade varan eller
tjänsten överensstämmer med avtalet, eller att ge honom rätt att
ensam tolka ett avtalsvillkor.
n) att begränsa näringsidkarens skyldighet att respektera de åtaganden
Prop. 1994/95:17
Bilaga 1
115
som hans representanter har gjort, eller att göra näringsidkarens Prop. 1994/95:17
förpliktelser beroende av att särskilda formkrav iakttas, Bilaga 1
o) att förplikta konsumenten att fullgöra alla sina skyldigheter även
om inte näringsidkaren fullgör sina,
p) att ge näringsidkaren möjlighet att utan konsumentens samtycke
överlåta sina rättigheter och förpliktelser enligt avtalet när detta
kan minska konsumentens säkerhet,
q) att utesluta eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol
eller vidta andra rättsliga åtgärder, särskilt genom att kräva att
konsumenten för tvister enbart till skiljeförfarande som inte är
reglerat i lag, genom att orättmätigt inskränka konsumentens
tillgång till bevismedel eller genom att pålägga konsumenten en
bevisbörda som enligt gällande rätt bör ligga hos någon annan
avtalspart.
2. Räckvidd för g, j och 1
a) En leverantör av finansiella tjänster kan, utan hinder av g,
förbehålla sig rätten att säga upp ett avtal med obestämd var-
aktighet ensidigt och, om det finns giltigt skäl, utan varsel. Det
förutsätter dock att näringsidkaren är förpliktad att omgående
informera motparten och eventuella övriga avtalsparter.
b) En leverantör av finansiella tjänster kan, utan hinder av j,
förbehålla sig rätten att, utan varsel om det finns giltigt skäl, ändra
den räntesats som konsumenten skall betala eller erhålla eller andra
kostnader för finansiella tjänster, förutsatt att näringsidkaren är
förpliktad att snarast möjligt informera motparten och eventuella
övriga avtalsparter och att dessa omgående kan säga upp avtalet.
j hindrar inte heller att en näringsidkare förbehåller sig rätten att
ensidigt ändra villkoren i ett avtal som har träffats på obestämd tid,
förutsatt att han förpliktas att underrätta konsumenten med rimligt
varsel och att denne kan säga upp avtalet.
c) g, j och 1 gäller inte för:
- transaktioner med värdepapper, finansiella instrument eller andra
varor eller tjänster där priset varierar med förändringar i en
börskurs eller ett börsindex eller en kapitalmarknadsränta som
näringsidkaren inte har kontroll över,
- avtal om köp eller försäljning av utländsk valuta, resecheckar eller
internationella postanvisningar i utländsk valuta.
d) Vad som sägs i 1 hindrar inte lagliga prisindexeringsklausuler,
under förutsättning att riktlinjerna för prissvängningarna beskrivs
tydligt.
116
COUNCIL
Prop. 1994/95:17
Bilaga 2
COUNCIL Directive 93/13/EEC
of 5 April 1993 on unfair terms in consumer
contracts
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,
Having regard to the treaty establishing the European Economic
Community, and in particular article 100 a thereof,
Having regard to the proposal from the Commission (1),
In cooperation with the European Parliament (2),
Having regard to the opinion of the economic and social committee (3),
Whereas it is necessary to adopt measures with the aim of pro-
gressively establishing the internal market before 31 December 1992;
Whereas the internal market comprises an area without internal frontiers
in which goods, persons, services and Capital move freely;
Whereas the laws of member States relating to the terms of contract
between the seller of goods or supplier of services, on the one hand, and
the consumer of them, on the other hand, show many disparities, with
the result that the national markets for the sale of goods and services to
consumers differ from each other and that distortions of competition may
arise amongst the sellers and suppliers, notably when they sell and supply
in other member States;
Whereas, in particular, the laws of member States relating to unfair
terms in consumer contracts show marked divergences; whereas it is the
responsibility of the member States to ensure that contracts concluded
with consumers do not contain unfair terms;
Whereas, generally speaking, consumers do not know the rules of law
which, in member States other than their own, govem contracts for the
sale of goods or services; whereas this lack of awareness may deter them
from direct transactions for the purchase of goods or services in another
member State;
Whereas, in order to facilitate the establishment of the intemal market
and to safeguard the Citizen in his role as consumer when acquiring
goods and services under contracts which are govemed by the laws of
member States other than his own, it is essential to remove unfair terms
from those contracts;
Whereas sellers of goods and suppliers of services will thereby be
helped in their task of selling goods and supplying services, both at home
and throughout the intemal market; whereas competition will thus be
stimulated, so contributing to increased choice for community citizens
as consumers;
Whereas the two community programmes for a consumer protection
and information policy (4) underlined the importance of safeguarding
consumers in the matter of unfair terms of contract;
Whereas this protection ought to be provided by laws and regulations
which are either harmonized at community level or adopted directly at
117
that level;
Whereas in accordance with the principle laid down under the heading
'protection of the economic interests of the consumers’, as stated in those
programmes:'acquirers of goods and services should be protected against
the abuse of power by the seller or supplier, in particular against
one-sided standard contracts and the unfair exclusion of essential rights
in contracts’;
Whereas more effective protection of the consumer can be achieved by
adopting uniform rules of law in the matter of unfair terms; whereas
those rules should apply to all contracts concluded between sellers or
suppliers and consumers; whereas as a result inter alia contracts relating
to employment, contracts relating to succession rights, contracts relating
to rights under family law and contracts relating to the incorporation and
organization of companies or partnership agreements must be excluded
from this Directive;
Whereas the consumer must receive equal protection under contracts
concluded by word of mouth and written contracts regardless, in the
latter case, of whether the terms of the contract are contained in one or
more documents;
Whereas, however, as they now stand, national laws allow only partial
harmonization to be envisaged; whereas, in particular, only contractual
terms which have not been individually negotiated are covered by
thisDirective; whereas member States should have the option, with due
regard for the treaty, to afford consumers a higher level of protection
through national provisions that are more stringent than those of this
Directive;
Whereas the statutory or regulatory provisions of the member States
which directly or indirectly determine the terms of consumer contracts
are presumed not to contain unfair terms; whereas, therefore, it does not
appear to be necessary to subject the terms which reflect mandatory
statutory or regulatory provisions and the principles or provisions of
international conventions to which the member States or the community
are party;
Whereas in that respect the wording 'mandatory statutory or regulatory
provisions’ in article 1 (2) also covers rules which, according to the law,
shall apply between the contracting parties provided that no other
arrangements have been established; whereas member States must
however ensure that unfair terms are not included, particularly because
this Directive also applies to trades, business or professions of a public
nature;
Whereas it is necessary to fix in a general way the criteria for
assessing the unfair character of contract terms;
Whereas the assessment, according to the general criteria chosen, of
the unfair character of terms, in particular in sale or supply activities of
a public nature providing collective services which take account of
solidarity among users, must be supplemented by a means of making an
overall evaluation of the different interests involved;
Whereas this constitutes the requirement of good faith; whereas, in
making an assessment of good faith, particular regard shall be had to the
Prop. 1994/95:17
Bilaga 2
118
strength of the bargaining positions of the parties, whether the consumer
had an inducement to agree to the term and whether the goods or
services were sold or supplied to the special order of the consumer;
Whereas the requirement of good faith may be satisfied by the seller
or supplier where he deals fairly and equitably with the other party
whose legitimate interests he has to take into account;
Whereas, for the purposes of this Directive, the annexed list of terms
can be of indicative value only and, because of the cause of the minimal
character of the Directive, the scope of these terms may be the subject
of amplification or more restrictive editing by the member States in their
national laws;
Whereas the nature of goods or services should have an influence on
assessing the unfaimess of contractual terms;
Whereas, for the purposes of this Directive, assessment of unfair
character shall not be made of terms which describe the main subject
matter of the contract nor the quality/price ratio of the goods or services
supplied; whereas the main subject matter of the contract and the
price/quality ratio may nevertheless be taken into account in assessing the
faimess of other terms; whereas it follows, inter alia, that in insurance
contracts, the terms which clearly deftne or circumscribe the insured risk
and the insurer’s liability shall not be subject to such assessment since
these restrictions are taken into account in calculating the premium paid
by the consumer;
Whereas contracts should be drafted in plain, intelligible language, the
consumer should actually be given an opportunity to examine all the
terms and, if in doubt, the interpretation most favourable to the consumer
should pre vail;
Whereas member States should ensure that unfair terms are not used in
contracts concluded with consumers by a seller or supplier and that if,
nevertheless, such terms are so used, they will not bind the consumer,
and the contract will continue to bind the parties upon those terms if it
is capable of continuing in existence without the unfair provisions;
Whereas there is a risk that, in certain cases, the consumer may be
deprived of protection under this Directive by designating the law of a
non-member country as the law applicable to the contract;
Whereas provisions should therefore be included in this Directive
designed to avert this risk;
Whereas persons or organizations, if regarded under the law of a
member State as having a legitimate interest in the matter, must have
facilities for initiating proceedings concerning terms of contract drawn
up for general use in contracts concluded with consumers, and in
particular unfair terms, either before a court or before an administrative
authority competent to decide upon complaints or to initiate appropriate
legal proceedings;
Whereas this possibility does not, however, entail prior verification of
the general conditions obtaining in individual economic sectors;
Whereas the courts or administrative authorities of the member States
must have at their disposal adequate and effective means of preventing
the continued application of unfair terms in consumer contracts,
Prop. 1994/95:17
Bilaga 2
119
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Prop. 1994/95:17
Bilaga 2
Article 1
1. The purpose of this Directive is to approximate the laws, regulations
and administrative provisions of the member States relating to unfair
terms in contracts concluded between a seller or supplier and a
consumer.
2. The contractual terms which reflect mandatory statutory or regulatory
provisions and the provisions or principles of intemational conventions
to which the member States or the community are party, particularly in
the transport area, shall not be subject to the provisions of this Directive.
Article 2
For the purposes of this Directive:
(a) ’unfair terms’ means the contractual terms defined in article 3;
(b) ’consumer’ means any natural person who, in contracts covered by
this Directive, is acting for purposes which are outside his trade, business
or profession;
(c) ’seller or supplier’ means any natural or legal person who, in contracts
covered by this Directive, is acting for purposes relating to his trade,
business or profession, whether publicly owned or privately owned.
Article 3
1. A contractual term which has not been individually negotiated shall be
regarded as unfair if, contrary to the requirement of good faith, it causes
a significant imbalance in the parties’ rights and obligations arising under
the contract, to the detriment of the consumer.
2. A term shall always be regarded as not individually negotiated where
it has been drafted in advance and the consumer has therefore not been
able to influence the substance of the term, particularly in the context of
a pre-formulated standard contract. The fact that certain aspects of a term
or one specific term have been individually negotiated shall not exclude
the application of this article to the rest of a contract if an overall
assessment of the contract indicates that it is nevertheless a
pre-formulated standard contract. Where any seller or supplier claims
that a standard term has been individually negotiated, the burden of proof
in this respect shall be incumbent on him.
3. The annex shall contain an indicative and non-exhaustive list of the
terms which may be regarded as unfair.
120
Article 4
Prop. 1994/95:17
Bilaga 2
1. Without prejudice to article 7, the unfaimess of a contractual term
shall be assessed, taking into account the nature of the goods or services
for which the contract was concluded and by referring, at the time of
conclusion of the contract, to all the circumstances attending the
conclusion of the contract and to all the other terms of the contract or of
another contract on which it is dependent.
2. Assessment of the unfair nature of the terms shall reläte neither to the
definition of the main subject matter of the contract nor to the adequacy
of the price and remuneration, on the one hand, as against the services
or goods supplied in exchange, on the other, in so far as these terms are
in plain intelligible language.
Article 5
In the case of contracts where all or certain terms offered to the
consumer are in writing, these terms must always be drafted in plain,
intelligible language. Where there is doubt about the meaning of a term,
the interpretation most favourable to the consumer shall prevail. This rule
on interpretation shall not apply in the context of the procedures laid
down in article 7 (2).
Article 6
1. Member States shall lay down that unfair terms used in a contract
concluded with a consumer by a seller or supplier shall, as provided for
under their national law, not be binding on the consumer and that the
contract shall continue to bind the parties upon those terms if it is
capable of continuing in existence without the unfair terms.
2. Member States shall take the necessary measures to ensure that the
consumer does not lose the protection granted by this Directive by virtue
of the choice of the law of a non-member country as the law applicable
to the contract if the latter has a close connection with the territory of the
member States.
Article 7
1. Member States shall ensure that, in the interests of consumers and of
competitors, adequate and effective means exist to prevent the continued
use of unfair terms in contracts concluded with consumers by sellers or
suppliers.
2. The means referred to in paragraph 1 shall include provisions whereby
persons or organizations, having a legitimate interest under national law
in protecting consumers, may take action according to the national law
concemed before the courts or before competent administrative bodies
121
for a decision as to whether contractual terms drawn up for general use Prop. 1994/95:17
are unfair, so that they can apply appropriate and effective means to Bilaga 2
prevent the continued use of such terms.
3. With due regard for national laws, the legal remedies referred to in
paragraph 2 may be directed separately or jointly against a number of
sellers or suppliers from the same economic sector or their associations
which use or recommend the use of the same general contractual terms
or similar terms.
Article 8
Member States may adopt or retain the most stringent provisions
compatible with the treaty in the area covered by this Directive, to
ensure a maximum degree of protection for the consumer.
Article 9
The Commission shall present a report to the European Parliament and
to the Council concerning the application of this Directive five years at
the latest after the date in article 10 (1).
Article 10
1. Member States shall bring into force the laws, regulations and
administrative provisions necessary to comply with this Directive no later
than 31 December 1994. They shall forthwith inform the Commission
thereof. These provisions shall be applicable to all contracts concluded
after 31 December 1994.
2. When member States adopt these measures, they shall contain a
reference to this Directive or shall be accompanied by such reference on
the occasion of their official publication. The methods of making such a
reference shall be laid down by the member States.
3. Member States shall communicate the main provisions of national law
which they adopt in the field covered by this Directive to the
Commission.
Article 11
This Directive is addressed to the member States.
Done at Luxembourg, 5 April 1993.
For the Council
The President
N. Helveg Petersen
122
(1) OJ no C 73, 24. 3. 1992, p. 7.
(2) OJ no C 326, 16. 12. 1991, p. 108 and OJ no C 21, 25. 1. 1993.
(3) OJ no C 159, 17. 6. 1991, p. 34.
(4) OJ no C 92, 25. 4. 1975, p. 1 and OJ no C 133, 3. 6. 1981, p. 1.
Prop. 1994/95:17
Bilaga 2
123
Terms referred to in article 3 (3)
Annex Prop. 1994/95:17
Bilaga 2
1. Terms which have the object or effect of:
(a) excluding or limiting the legal liability of a seller or supplier in the
event of the death of a consumer or personal injury to the latter resulting
from an act or omission of that seller or supplier;
(b) inappropriately excluding or limiting the legal rights of the consumer
vis-å-vis the seller or supplier or another party in the event of total or
partial non-performance or inadequate performance by the seller or
supplier of any of the contractual obligations, including the option of
offsetting a debt owed to the seller or supplier against any claim which
the consumer may have against him;
(c) making an agreement binding on the consumer whereas provision of
services by the seller or supplier is subject to a condition whose
realization depends on his own will alone;
(d) permitting the seller or supplier to retain sums paid by the consumer
where the latter decides not to conclude or perform the contract, without
providing for the consumer to receive compensation of an equivalent
amount from the seller or supplier where the latter is the party cancelling
the contract;
(e) requiring any consumer who fails to fulfil his obligation to pay a
disproportionately high sum in compensation;
(f) authorizing the seller or supplier to dissolve the contract on a
discretionary basis where the same facility is not granted to the consu-
mer, or permitting the seller or supplier to retain the sums paid for
services not yet supplied by him where it is the seller or supplier himself
who dissolves the contract;
(g) enabling the seller or supplier to terminate a contract of indeterminate
duration without reasonable notice except where there are serious
grounds for doing so;
(h) automatically extending a contract of fixed duration where the
consumer does not indicate otherwise, when the deadline fixed for the
consumer to express this desire not to extend the contract is unreasonably
early;
(i) irrevocably binding the consumer to terms with which he had no real
opportunity of becoming acquainted before the conclusion of the contract;
(j) enabling the seller or supplier to alter the terms of the contract
unilaterally without a valid reason which is specified in the contract;
124
(k) enabling the seller or supplier to alter unilaterally without a valid Prop. 1994/95:17
reason any characteristics of the product or service to be provided; Bilaga 2
(l) providing for the price of goods to be determined at the time of
delivery or allowing a seller of goods or supplier of services to increase
their price without in both cases giving the consumer the corresponding
right to cancel the contract if the final price is too high in relation to the
price agreed when the contract was concluded;
(m) giving the seller or supplier the right to determine whether the goods
or services supplied are in conformity with the contract, or giving him
the exclusive right to interpret any term of the contract;
(n) limiting the seller’s or supplier’s obligation to respect commitments
undertaken by his agents or making his commitments subject to
compliance with a particular formality;
(o) obliging the consumer to fulfil all his obligations where the seller or
supplier does not perform his;
(p) giving the seller or supplier the possibility of transferring his rights
and obligations under the contract, where this may serve to reduce the
guarantees for the consumer, without the latter’s agreement;
(q) excluding or hindering the consumer’s right to take legal action or
exercise any other legal remedy, particularly by requiring the consumer
to take disputes exclusively to arbitration not covered by legal provisions,
unduly restricting the evidence available to him or imposing on him a
burden of proof which, according to the applicable law, should lie with
another party to the contract.
2. Scope of subparagraphs (g), (j) and (1)
(a) subparagraph (g) is without hindrance to terms by which a supplier
of financial services reserves the right to terminate unilaterally a contract
of indeterminate duration without notice where there is a valid reason,
provided that the supplier is required to inform the other contracting
party or parties thereof immediately.
(b) subparagraph (j) is without hindrance to terms under which a supplier
of financial services reserves the right to alter the rate of interest payable
by the consumer or due to the latter, or the amount of other charges for
financial services without notice where there is a valid reason, provided
that the supplier is required to inform the other contracting party or
parties thereof at the earliest opportunity and that the latter are free to
dissolve the contract immediately.
Subparagraph (j) is also without hindrance to terms under which a seller
or supplier reserves the right to alter unilaterally the conditions of a
125
contract of indeterminate duration, provided that he is required to inform Prop. 1994/95:17
the consumer with reasonable notice and that the consumer is ffee to Bilaga 2
dissolve the contract.
(c) subparagraphs (g), (j) and (1) do not apply to:
- transactions in transferable securities, financial instruments and other
products or services where the price is linked to fluctuations in a stock
exchange quotation or index or a financial market rate that the seller or
supplier does not control;
- contracts for the purchase or sale of foreign currency, traveller’s
cheques or intemational money orders denominated in foreign currency;
(d) subparagraph (1) is without hindrance to price-indexation clauses,
where lawful, provided that the method by which prices vary is explicitly
described.
126
Sammanfattning av departementspromemorian
Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med
svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga villkor
i konsumentavtal (Ds 1994:29)
Promemorian innehåller förslag som syftar till att införliva EG-direktivet
om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG) med svensk rätt. Det
kan förutses att Sverige kommer att bli förpliktat att anpassa sin
lagstiftning till direktivet senast den 31 december 1994.
I promemorian föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden. Lagen ersätter 1971 års lag om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden. En nyhet är att den nya lagen gäller för alla avtalsvillkor
på det finansiella området. Det innebär att sådana avtalsvillkor faller
under Konsumentombudsmannens tillsyn och utan undantag kan dras
under Marknadsdomstolens prövning.
Den nya lagen innehåller marknadsrättsliga bestämmelser som i
huvudsak motsvarar 1971 års avtalsvillkorslag. Liksom enligt den gamla
lagen får Marknadsdomstolen förbjuda oskäliga avtalsvillkor på talan av
Konsumentombudsmannen och i vissa fall får Konsumentombudsmannen
utfärda s.k. förbudsföreläggande. En nyhet är dock att förbud kan riktas
även mot sammanslutningar av näringsidkare som rekommenderar eller
anvisar villkor som är oskäliga.
Den nya lagen innehåller även civilrättsliga bestämmelser, som skall
tillämpas på i förväg utarbetade villkor i konsumentavtal. Med i förväg
utarbetade villkor avses sådana avtalsvillkor som inte har varit föremål
för individuell förhandling.
Genom de nya bestämmelserna modifieras 36 § avtalslagen på två
punkter. Sålunda skall det i fortsättningen inte vara tillåtet vid en oskälig-
hetsbedömning enligt 36 § avtalslagen att till konsumentens nackdel
beakta omständigheter som inträffat efter att avtalet ingåtts. Och om ett
avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, skall avtalet i övrigt
gälla utan ändringar, om villkoret strider mot god sed och medför en
betydande obalans mellan parterna. Detta gäller emellertid endast om
avtalet kan bestå utan det oskäliga villkoret.
I 36 § avtalslagen görs endast den ändringen att det införs en hän-
visning till bestämmelserna om jämkning i den nya lagen.
En uttrycklig lagbestämmelse införs nu om tolkning av avtalsvillkor. Är
det tveksamt vilken innebörd ett i förväg utarbetat avtalsvillkor har, skall
vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument den tolkning gälla
som är till förmån för konsumenten.
I den nya lagen föreslås också en bestämmelse som skall skydda
konsumenten mot avtalsklausuler som innebär att avtalet skall regleras av
lagen i ett land utanför EES-området vars regler om oskäliga villkor är
mindre förmånliga för konsumenten än de som gäller utan lagvalsklausu-
len.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 1994/95:17
Bilaga 3
127
Prop. 1994/95:17
Bilaga 4
1 Förslag till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de
erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter.
Lagen gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de
förmedlar sådana erbjudanden som sägs i första stycket från en näringsid-
kare eller någon annan.
2 § I lagen avses med
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål
som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål
som har samband med hans näringsverksamhet.
Marknadsrättsliga bestämmelser
3 § Är ett avtalsvillkor som avses i 1 § med hänsyn till vederlaget och
övriga omständigheter oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdom-
stolen, om det är påkallat från allmän synpunkt eller annars ligger i
konsumenternas eller konkurrenternas intresse, förbjuda näringsidkaren
att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma
villkor. Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl
är obehövligt.
Förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra som
handlar på dennes vägnar.
Om en sammanslutning av näringsidkare rekommenderar eller anvisar
användning av ett oskäligt avtalsvillkor, får sammanslutningen förbjudas
att i framtiden rekommendera eller anvisa villkoret.
4 § En fråga om förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan av
Konsumentombudsmannen. Beslutar denne för ett visst fall att inte göra
någon ansökan, får ansökan göras av en sammanslutning av närings-
idkare, konsumenter eller löntagare.
5 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på
nytt, om det motiveras av ändrade förhållanden eller något annat särskilt
skäl.
6 § Om det finns särskilda skäl, kan förbud meddelas även för tiden till
dess att slutligt beslut föreligger.
7 § En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av
128
Konsumentombudsmannen genom att den som antas ha använt ett oskäligt Prop. 1994/95:17
avtalsvillkor föreläggs förbud till godkännande omedelbart eller inom viss Bilaga 4
tid (förbudsföreläggande).
Har ett förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av Mark-
nadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta
tiden har gått ut gäller dock inte.
Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regering-
en.
8 § I ärenden enligt denna lag skall näringsidkaren lämna de upp-
lysningar som Konsumentombudsmannen begär. Lämnar inte näringsid-
karen begärda upplysningar, får Konsumentombudsmannen förelägga
näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.
Mot Konsumentombudsmannens beslut om vitesföreläggande får talan
inte föras.
9 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-
mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har
förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av
denne.
Civilrättsliga bestämmelser
10 § Om innebörden av ett avtalsvillkor som har utarbetats i förväg utan
att konsumenten har kunnat påverka dess innehåll är tveksam, skall vid
en tvist mellan en näringsidkare och en konsument villkoret tolkas till
konsumentens förmån.
11 § För avtalsvillkor som avses i 10 § gäller 36 § första stycket
avtalslagen (1915:218) med följande begränsningar.
Vid prövningen får omständigheter som inträffat efter att avtalet ingåtts
inte beaktas till konsumentens nackdel.
Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om
villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans till
konsumentens nackdel, avtalet i övrigt gälla utan ändringar, om det kan
bestå med oförändrat innehåll.
12 § Om inte annat visas, anses ett avtalsvillkor vara sådant som anges
i 10 §.
13 § Innehåller ett avtal som har nära anknytning till det Europeiska
Ekonomiska Samarbetsområdet ett villkor som anger att lagen i något
land utanför detta område skall tillämpas på avtalet, gäller villkoret inte
i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om konsumenten annars
skulle få ett sämre skydd mot sådana avtalsvillkor.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1971:112) om 129
avtalsvillkor i konsumentförhållanden upphör att gälla.
9 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17
2. De nya bestämmelserna tillämpas även på rättshandlingar som har Prop. 1994/95:17
företagits före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs i 10 § gäller dock inte Bilaga 4
beträffande avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt
äldre bestämmelser.
130
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal Prop. 1994/95:17
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §
Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är
oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas
att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas
även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till
behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest
intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om
villkor vid annan rättshandling än avtal.
/ fråga om jämkning av vissa
avtalsvillkor i konsumentförhål-
landen gäller dessutom 11 §
lagen (1994:000) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har
företagits före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt
äldre bestämmelser.
131
Prop. 1994/95:17
Bilaga 5
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Göta hovrätt,
Uppsala tingsrätt, Finansinspektionen, Konsumentverket/KO, Marknads-
domstolen, Allmänna reklamationsnämnden, Konkurrensverket, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen
vid Lunds universitet, Grupptalanutredningen (Ju 1991:04), Sveriges
Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Köpmannaförbund,
Företagarnas Riksorganisation, Kooperativa förbundet, Svenska Bank-
föreningen, Finansbolagens Förening, Sveriges Försäkringsförbund,
Konsumentvägledamas förening, Sveriges Konsumentråd samt professor
emeritus Jan Hellner.
Yttranden har också inkommit från Sveriges Industriförbund och
Landsorganisationen i Sverige.
Kommerskollegium, Svenska Kommunförbundet och Konsumenternas
försäkringsbyrå har avstått från att yttra sig.
132
1 Förslag till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de
erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter.
Lagen gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de
förmedlar sådana erbjudanden från en näringsidkare eller någon annan.
2 § I lagen avses med
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål
som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål
som har samband med hans näringsverksamhet, oavsett om den är
offentlig eller privat.
Marknadsrättsliga bestämmelser
3 § Är ett avtalsvillkor som avses i 1 § med hänsyn till ersättningen och
övriga omständigheter oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdomstolen
förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma
eller väsentligen samma villkor, om förbudet är påkallat från allmän
synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas
intresse.
Ett förbud kan meddelas även anställda hos näringsidkaren och andra
som handlar på dennes vägnar.
En sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommen-
derar användning av ett oskäligt avtalsvillkor får förbjudas att i framtiden
använda eller rekommendera villkoret.
Ett förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är
obehövligt.
4 § En fråga om förbud tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan av
Konsumentombudsmannen. Beslutar Konsumentombudsmannen för ett
visst fall att inte göra någon ansökan, får ansökan göras av en sam-
manslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.
5 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på
nytt, om det motiveras av ändrade förhållanden eller något annat särskilt
skäl.
6 § Om det finns särskilda skäl, kan förbud meddelas även för tiden till
dess att det finns ett slutligt beslut.
Prop. 1994/95:17
Bilaga 6
133
10 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 17
7 § En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av Prop. 1994/95:17
Konsumentombudsmannen genom att den som antas ha använt ett oskäligt Bilaga 6
avtalsvillkor föreläggs förbud till godkännande omedelbart eller inom viss
tid (förbudsföreläggande).
Har ett förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av Mark-
nadsdomstolen. Godkännande efter den i föreläggandet utsatta tiden gäller
dock inte.
Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regering-
en.
8 § I ärenden enligt denna lag skall näringsidkaren lämna de upp-
lysningar som Konsumentombudsmannen begär. Lämnar inte näringsid-
karen begärda upplysningar, får Konsumentombudsmannen förelägga
näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.
Konsumentombudsmannens beslut om vitesföreläggande får inte
överklagas.
9 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsu-
mentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har
förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av
denne.
Civilrättsliga bestämmelser
10 § Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för
individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsidkare
och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.
11 § För avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell
förhandling gäller 36 § första stycket lagen (1915:218) om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område med följande be-
gränsningar.
Omständigheter som inträffat efter att avtalet ingåtts får inte beaktas till
konsumentens nackdel på så sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att
anse som oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas.
Jämkas ett avtalsvillkor eller lämnas det utan avseende, skall, om
villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans till
konsumentens nackdel, avtalet gälla utan andra ändringar, om konsumen-
ten begär det och om avtalet kan bestå med i övrigt oförändrat innehåll.
12 § Om inte annat visas, anses ett avtalsvillkor inte ha varit föremål för
individuell förhandling.
13 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga
om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som gäller för avtalet
vid bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd
134
mot oskäliga avtalsvillkor.
Prop. 1994/95:17
Bilaga 6
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden upphör att gälla.
2. De nya bestämmelserna tillämpas även på rättshandlingar som har
företagits före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs i 10 § gäller dock inte
beträffande avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt
äldre bestämmelser.
135
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal Prop. 1994/95:17
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §'
Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är
oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas
att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas
även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till
behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest
intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om
villkor vid annan rättshandling än avtal.
I fråga om jämkning av vissa
avtalsvillkor i konsumentförhål-
landen gäller dessutom 11 §
lagen (1994:000) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har
företagits före ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt
äldre bestämmelser.
'Senaste lydelse 1976:185.
136
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om Prop. 1994/95:17
marknadsdomstol m.m. Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 1, 13-15 och 20 §§ lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Marknadsdomstolen handlägger
mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1975:1418),
3. lagen (1971:112) om avtalsvill-
kor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvill-
kor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604).
Marknadsdomstolen handlägger
mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen
(1975:1418),
3. lagen (1994:000) om avtalsvill-
kor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvill-
kor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604)
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål enligt
konkurrenslagen (1993:29). I stället gäller vad som föreskrivs i den
lagen.
Ansökan om förbud eller åläg-
gande enligt 2-4 §§ marknads-
föringslagen (1975:1418), 1 §
lagen (1971:112) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden, 1 §
lagen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare eller 5-9 §§
eller 12 § tredje stycket pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604)
görs skriftligen. Av ansökningen
skall de skäl framgå på vilka
ansökningen grundas och den
utredning som sökanden åbero-
par.
Ansökan om förbud eller åläg-
gande enligt 2-4 §§ marknads-
föringslagen (1975:1418), 1 §
lagen (1994:000) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden, 1 §
lagen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare eller 5-9 §§
eller 12 § tredje stycket pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604)
görs skriftligen. Av ansökningen
skall de skäl framgå på vilka
ansökningen grundas och den
utredning som sökanden åbero-
par.
'Lagen omtryckt 1984:294.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.
2Senaste lydelse 1993:22.
'Senaste lydelse 1993:22.
137
14 §4
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde
inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.
I mål enligt marknadsföringsla-
Prop. 1994/95:17
Bilaga 6
gen (1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604)
skall Konsumentombudsmannen
kallas till sammanträde, även om
han inte är sökande. Vidare skall
den som medverkar enligt 13 a §
kallas till sammanträde.
1 mål enligt marknadsföringsla-
gen (1975:1418), lagen
(1994:000) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604)
skall Konsumentombudsmannen
kallas till sammanträde, även om
han inte är sökande. Vidare skall
den som medverkar enligt 13 a §
kallas till sammanträde.
Före sammmanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i
den utsträckning domstolen bestämmer.
15 §5
Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt
15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om
tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde.
Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant
sammanträde.
Fråga om förbud eller åläggan-
de enligt 13 § marknadsföringsla-
gen (1975:1418), 5 § lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden eller 21 §
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) får prövas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket.
Fråga om förbud eller åläggande
enligt 13 § marknadsföringslagen
(1975:1418), 8 § lagen
(1994:000) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden eller 21 §
produktsäkerhetslagen
(1988:1604) får prövas utan sam-
manträde enligt 14 § första styck-
et.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan
att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 §§ eller
12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock
även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.
4Senaste lydelse 1993:22.
5Senaste lydelse 1993:22.
138
20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon
annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut som
sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas om det
Prop. 1994/95:17
Bilaga 6
anses erforderligt.
Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefattar vitesföre-
läggande enligt marknadsförings-
lagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, lagen
(1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare eller pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604),
får inte ske enligt 12 § del-
givningslagen (1970:428), om det
inte finns anledning att anta att
den sökte har avvikit eller på
annat sätt håller sig undan.
Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefattar vitesföre-
läggande enligt marknadsförings-
lagen (1975:1418), lagen
(1994:000) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, lagen
(1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare eller pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604),
får inte ske enligt 12 § del-
givningslagen (1970:428), om det
inte finns anledning att anta att
den sökte har avvikit eller på
annat sätt håller sig undan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid Marknadsdomstolen
prövas enligt äldre bestämmelser.
6Senaste lydelse 1993:22.
139
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-09-23
Närvarande: f.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg, justitierådet Johan
Munck, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 8 september 1994 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingemar
Persson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet-.
Syftet med de remitterade förslagen är att införliva EG-direktivet om
oskäliga villkor i konsumentavtal med svensk rätt. I remissen har den
lösningen valts att låta 1971 års lag om oskäliga avtalsvillkor i konsu-
mentavtal ersättas av en ny lag i samma ämne, innefattande även vissa
civilrättsliga föreskrifter, samtidigt som de krav som direktivet ställer på
den civilrättsliga lagstiftningen avses vara i väsentliga delar tillgodosedda
genom bestämmelserna i 36 § avtalslagen. Mot en lösning efter dessa
linjer har Lagrådet inte någon erinran.
Klart är dock att vissa problem möter när en juridisk teknik och en
begreppsbildning som inte helt överensstämmer med den svenska skall
införlivas med central marknads- och civilrättslig lagstiftning. Så t.ex.
framstår den i 10 § lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
förslagna tolkningsregeln som en nyhet i civilrättslig lagstiftning av
förevarande slag. Det är också tänkbart att de nya definitionerna på
begreppen konsument och näringsidkare i nämnda lag kan föranleda
tolkningssvårigheter vid tillämpningen både av den lagen och av
näraliggande lagstiftning. I dessa avseenden synes dock de i remissen
valda lösningarna svårfrånkomliga.
Ett särskilt problem som mött i detta fall gäller den i en bilaga till
direktivet upptagna förteckningen över avtalsvillkor som kan anses
oskäliga. Enligt direktivets artikel 3.3 är denna lista avsedd att vara
vägledande men inte uttömmande. I remissen uttalas att listan bör "inför-
livas med svensk lag" genom att det i förarbetena ges uttryck för det som
listan innehåller. I författningskommentaren har också gjorts en
förhållandevis ingående analys av vissa sådana punkter som upptas i
listan.
Dessa uttalanden väcker frågan om den rättsliga karaktären av
rekommendationer av den art som innefattas i listan i förening med
direktivets artikel 3.3. Enligt vedertagna principer - se t.ex. prop.
1975/76:112 s. 62 f. - brukar det anses att sådana anvisningar som, utan
att vara formellt bindande, är avsedda att främja en enhetlig tillämpning
av en viss författning eller bidra till en viss utveckling av praxis skall
utfärdas i form av författning.
Med hänsyn till det anförda skulle det kunna hävdas att listan, om den
i enlighet med intentionerna bakom direktivet avses bli vägledande även
Prop. 1994/95:17
Bilaga 7
140
för de svenska domstolarna, borde få författningsform varvid med hänsyn Prop. 1994/95:17
till ämnet annan form än lag inte är möjlig. I vart fall synes det inte Bilaga 7
riktigt att säga att listan har "införlivats med svensk lag" genom att den
återgetts i författningskommentaren till lagen om avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden; de uttalanden som gjort i det sammanhanget kan ju för
övrigt enligt vanliga principer inte få betydelse för tolkningen av 36 §
avtalslagen, som inte föreslås ändrad beträffande de grundläggande
rekvisiten. Här kan ytterligare hänvisas till den diskussion som i olika
sammanhang har förts just i fråga om den rättsliga karaktären av
riktlinjer på konsumenträttens område (se Holmberg - Stjemquist,
Grundlagarna s. 238 f. med hänvisningar).
Å andra sidan måste beaktas att de exempel som ges i listan är allmänt
hållna och att det av flera skäl ter sig mindre lämpligt att återge den i
svensk författning. Lagrådet kan instämma i att de i listan uppräknade
villkoren i allmänhet är av den karaktären att de vid en prövning enligt
36 § avtalslagen eller den nya lagen om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden typiskt sett skulle få anses oskäliga när de förekommer i
konsumentavtal som inte har blivit föremål för individuell förhandling.
När det som beträffande den nya lagen om avtalsvillkor i konsumentför-
hållanden är fråga om en lagstiftning som tillkommit med uttalat syfte att
tillgodose ett EG-direktiv får dessutom anses att svenska domstolar även
utan några särskilda uttalanden i förarbetena skulle ha anledning att
beakta listan, eftersom denna utgör en del av själva direktivet. Med
hänsyn till att det numera är vedertaget att tolkningen av svensk
lagstiftning sker under beaktande av intresset att överensstämmelse nås
med internationella överenskommelser (se t.ex. Danelius, Mänskliga
rättigheter, 5 uppl. s. 83) måste direktivet och den till denna fogade
bilagan kunna få viss betydelse även för tillämpningen av 36 § av-
talslagen, fastän denna bestämmelse tillkommit utan samband med
direktivet. Det förhållandet att listan inte avses komma till uttryck i
författningsform föranleder därför inte någon erinran från Lagrådets sida
trots vad som anförts i föregående stycke.
Förslaget till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
3 §
De i första stycket angivna förutsättningarna för att Marknadsdomstolen
skall kunna meddela förbud är avsedda att vara i sak desamma som de
som kommer till uttryck i 1 § första stycket i nuvarande lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. I sistnämnda lag anges som en
förutsättning att det är fråga om ett villkor som med hänsyn till vederla-
get och övriga omständigheter är att anse som oskäligt. Uttrycket
"vederlaget" har i remissförslaget bytts ut mot "ersättningen". Sistnämn-
da term för emellertid i civilrättslig lagstiftning av förevarande slag
närmast tanken till skadestånd. För det fall uttrycket vederlag av
språkliga skäl inte anses böra användas förordar Lagrådet att ”ersätt- 141
ningen och övriga omständigheter" byts ut mot "pris och övriga
omständigheter". Att regeln är tillämplig även på exempelvis bytesaffärer Prop. 1994/95:17
torde stå klart även med denna avfattning. Bilaga 7
11 §
I andra stycket föreskrivs enligt remissförslaget att omständigheter som
inträffat efter det att avtalet ingåtts inte får beaktas till konsumentens
nackdel på sådant sätt att ett avtalsvillkor som annars vore att anse som
oskäligt inte kan åsidosättas eller jämkas. Regeln är avsedd som en
komplettering till 36 § avtalslagen.
Att denna regel har ansetts behövlig sammanhänger enligt remissens
motivering med avfattningen av artikel 4.1 i direktivet. Det anges där att
frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt skall bedömas med beaktande av
vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn
tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband
med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något
annat avtal som det är beroende av.
Att de berörda föreskrifterna i direktivet innebär att sådana förhållanden
alltid måste beaktas vid prövningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt är
fullt klart. Däremot synes avfattningen inte ge vid handen att före-
skrifterna måste, såsom antagits i lagrådsremissen, uppfattas som ett
ovillkorligt förbud mot att beakta även andra omständigheter - ex-
empelvis sådana som inträffat efter avtalet - vid denna prövning. Enligt
vad som upplysts vid föredragningen finns det inte heller några för-
arbeten till direktivet som kan bilda underlag för denna tolkning, vilken
i betraktande av att det här rör sig om en generalklausul framstår som
mindre väl förenlig med vanliga lagtolkningsprinciper.
Den regel som med utgångspunkt i den i remissen antagna innebörden
av direktivets artikel 4.1 föreslås i 11 § andra stycket anges i för-
fattningskommentaren ha huvudsakligen teoretiskt intresse. Det är
emellertid inte uteslutet att praktiska fall kan uppkomma då regeln kan
få betydelse, och den kan i sådana fall tänkas få anmärkningsvärda
konsekvenser. I synnerhet gäller detta då en sådan efterföljande omstän-
dighet, som enligt regeln inte skall få beaktas till konsumentens nackdel,
består i att näringsidkaren avhjälpt en diskutabel klausul.
Det anförda har lett Lagrådet till slutsatsen att den i 11 § andra stycket
upptagna regeln inte är nödvändig för att Sverige skall uppfylla sina
skyldigheter enligt direktivet och att regeln dessutom sakligt sett är
mindre lämplig. Lagrådet avstyrker således förslaget i denna del
Den föreslagna föreskriften i tredje stycket har samband med artikel 6.1
i direktivet, där det anges att medlemsstaterna skall föreskriva att
oskäliga villkor som används i ett avtal som en näringsidkare sluter med
en konsument inte är, på sätt närmare stadgas i deras nationella rätt,
bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande på samma
grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren. I remissen har
antagits att denna regel inte innebär att ett oskäligt avtalsvillkor
nödvändigtvis skall ogiltigförklaras helt och hållet utan att den också ger
utrymme för att jämkning av villkoret kan äga rum. Lagrådet ansluter sig
142
till denna tolkning. Prop. 1994/95:17
Villkoret kan emellertid tänkas ha sådan betydelse för avtalet att det Bilaga 7
inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat
innehåll. För fall av detta slag medger 36 § avtalslagen att avtalet får
jämkas även i annat avseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Inte minst med hänsyn till den hänvisning som i artikeln görs till
staternas nationella rätt måste avtalslagens reglering anses tillgodose
direktivets intentioner i nu aktuellt hänseende utan någon kompletterande
regel. Detta gäller särskilt med hänsyn till att direktivets föreskrift att
avtalet skall förbli bindande om det kan bestå utan de oskäliga villkoren
rimligen måste läsas så att bedömningen av om avtalet "kan" bestå skall
göras med utgångspunkt i en skälighetsbedömning. Den föreslagna
föreskriften i 11 § tredje stycket är således enligt Lagrådets uppfattning
överflödig, och den får också anses oklar till sin innebörd när det gäller
förhållandet till avtalslagen.
Med hänsyn till det sagda förordar Lagrådet att 11 § utgår.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
Med hänvisning till vad Lagrådet har anfört i det föregående förordar
Lagrådet att detta lagförslag utgår.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
Förslaget lämnas utan erinran.
143
Jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna Prop. 1994/95:17
i EG-direktivet och motsvarande bestämmelser i svensk lag Bilaga 8
enligt propositionen
|
EG-direktivet |
Lagförslaget |
|
Artikel 1.1 |
|
Artikel 1.2 |
- |
|
Artikel 2 a + 3.1 |
1 § 1 st. och 3 § 1 st. |
|
Artikel 2 b |
2 § |
|
Artikel 2 c |
2 § |
|
Artikel 3.1 |
(se vid artikel 2 a) |
|
Artikel 3.2 1 st. |
10 § |
|
Artikel 3.2 2 st. |
- |
|
Artikel 3.2 3 st. |
12 § |
|
Artikel 3.3 + |
3 § 1 st. |
|
Artikel 4.1 |
3 § 1 st. samt 11 § 1 och 2 st. |
|
Artikel 4.2 |
|
Artikel 5 |
10 § |
|
Artikel 6.1 |
11 § 1 st. och 3 st. |
|
Artikel 6.2 |
13 § |
|
Artikel 7.1 |
3, 4 och 7 §§ |
|
Artikel 7.2 |
3, 4 och 7 §§ |
|
Artikel 7.3 |
3 § |
|
Artikel 8 |
Artikel 9
144
Artikel 10.1
ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna
Prop. 1994/95:17
Bilaga 8
Artikel 10.2
Artikel 10.3
Artikel 11
saknar motsvarighet i direktivet
1 § 2 st.
5 §
6§
8 §
9§
145
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1994
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström,
Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusman, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1994/95:17 Oskäliga avtalsvillkor m.m.
Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor
i konsumentförhållanden.
146
gotab 47071, Stockholm 1994