Prop.
1994/95:147
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 februari 1995
Lena Hjelm-Wallén
Ingela Thalén
(Socialdepartementet)
I propositionen läggs fram förslag till åtgärder för att förtydliga regel-
systemet för aktörerna inom socialförsäkringssystemet och för att för-
bättra det underlag som ligger till grund för beslut om förtidspension och
sjukpenning. Regeringen föreslår vidare att de särregler som gäller i
förtidspensioneringen för försäkrade som är 60 år eller äldre avskaffas.
Därutöver föreslås ändrade regler för folkpension för gifta så att samma
folkpensionsbelopp utges oavsett om maken uppbär folkpension eller ej.
Lagändringarna för att förtydliga regelsystemet samt förbättra besluts-
underlaget vid beslut om förtidspension och sjukpenning föreslås träda i
kraft den 1 oktober 1995. Vad gäller de särregler för försäkrade som är
60 år eller äldre föreslås lagändringarna träda i kraft den 1 januari 1997.
Lagändringarna vad gäller ändrade regler för folkpension för gifta
föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 147
Prop. 1994/95:147
1 Förslag till riksdagsbeslut ...........................3
2 Lagtext........................................4
3 Ärendet och dess beredning......................... 16
4 Sjukförsäkring.................................. 18
4.1 Disposition av lagreglerna ...................... 18
4.2 Sjukdomsbegreppet ........................... 19
4.3 Bedömning av arbetsförmågan ...................22
4.4 Den försäkrades medverkan .....................24
4.5 Den behandlande läkarens bedömning ..............27
4.6 Försäkringskassans fördjupade prövning av sjukpenning-
rätten .....................................30
4.7 Försäkringskassans möjlighet att införskaffa komplet-
terande utredning.............................32
4.8 Försäkringsläkare ............................36
5 Förtidspension..................................38
5.1 Avskaffade äldreregler.........................38
5.2 Utredning om rätt till förtidspension ...............42
6 Ekonomiska konsekvenser av förslagen rörande sjukförsäkring
och förtidspension ...............................44
7 Folkpension för gifta .............................45
8 Författningskommentar............................46
Bilaga 1 Sammanställning av remissyttranden över departe-
mentspromemorian (Ds 1994:91) Rätten till förtids-
pension och sjukpenning .....................53
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 1995 72
Rättsdatablad......................................73
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till ändring i lagen (1961:381) om allmän
försäkring,
2. under femte huvudtitelns förslagsanslag Sjukpenning och rehabi-
litering för budgetåret 1995/96 anvisar ett belopp som är
1 500 000 000 kr lägre än vad som föreslagits i prop. 1994/95:100
bil. 6,
3. under femte huvudtitelns förslagsanslag Förtidspensioner för bud-
getåret 1995/96 anvisar ett belopp som är 260 000 000 kr lägre än
vad som föreslagits i prop. 1994/95:100, bil. 6.
Prop. 1994/95:147
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1994/95:147
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring1
dels att 3 kap. 4, 7, 7 a och 8 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 3 och 4 §§,
13 kap. 1 §, 16 kap. 2 §, 18 kap. 12 § samt 20 kap. 3 § skall ha följan-
de lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 kap. 4 a och
8 a §§ och 7 kap. 3 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §f
För dagar i en sjukperiod gäller, om inte annat följer av 10 - 10 b §§
1. att sjukpenning inte utges för den första dagen,
2. att hel sjukpenning för de två följande dagarna utgör för dag 65 pro-
cent av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365,
3. att hel sjukpenning för tid därefter till och med den trehundrasex-
tiofemte dagen utgör för dag 80 procent av den fastställda sjukpenning-
grundande inkomsten, delad med 365, och
4. att hel sjukpenning för tid därefter utgör för dag 70 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365. Sjukpenningen av-
rundas till närmaste hela krontal.
(8 §) Som sjukperiod anses tid,
under vilken en försäkrad i oav-
bruten följd lider av sjukdom som
avses i 7 § eller har rätt till sjuk-
penning enligt 7 b § eller rehabili-
teringspenning enligt 22 kap. 7 §.
Uppkommer för den försäkrade
rätt till sjukpenning enligt kapitlet
i omedelbar anslutning till en sjuk-
löneperiod enligt lagen (1991:1047)
om sjuklön, skall sjukperioden
enligt denna lag anses omfatta
också sjuklöneperioden.
(8 §) Om en sjukperiod börjar
inom fem dagar från det en tidi-
gare sjukperiod avslutats skall be-
stämmelserna i 4 och 10 a §§ till-
ämpas som om den senare sjuk-
perioden
Som sjukperiod anses tid, under
vilken en försäkrad i oavbruten
följd lider av sjukdom som avses i
7 § eller har rätt till sjukpenning
enligt 7 b § eller rehabiliterings-
penning enligt 22 kap. 7 §. Upp-
kommer för den försäkrade rätt till
sjukpenning enligt kapitlet i ome-
delbar anslutning till en sjuklöne-
period enligt lagen (1991:1047)
om sjuklön, skall sjukperioden
enligt denna lag anses omfatta
också sjuklöneperioden.
Om en sjukperiod börjar inom
fem dagar från det en tidigare
sjukperiod avslutats skall bestäm-
melserna i första stycket samt 4 a
och 10 a §§ tillämpas som om
' Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1994:46.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utgör en fortsättning på den tidi- den senare sjukperioden utgör en
gare sjukperioden. fortsättning på den tidigare sjuk-
perioden.
Om den försäkrade gått miste om sjukpenning till följd av bestämmel-
serna i första stycket 1 eller 10 a § första stycket 1 för sammanlagt tio
dagar under de senaste tolv månaderna utges sjukpenning för dag som
avses i första stycket 1 med 65 procent av den sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365.
Prop. 1994/95:147
4
(4 §) Om den försäkrade av ar-
betsgivaren erhåller skattepliktiga
förmåner i form av lön, bil, bostad
eller helt fri kost under sjukdom
för samma tid som sjukpenningen
avser, skall sjukpenning som utges
till och med den nittionde dagen i
sjukperioden minskas med det
belopp som förmånerna under
sjukdom överstiger 10 procent av
vad den försäkrade skulle ha fått i
motsvarande förmåner om han
varit i arbete och sjukpenning som
utges för tid därefter minskas med
förmånerna under sjukdom. Till
den del förmånerna under sjukdom
utges i förhållande till förmåner i
arbete som för år räknat överstiger
den högsta sjukpenninggrundande
inkomst som kan beräknas enligt
2 § skall minskningen dock endast
ske med belopp som överstiger 75
procent av förmånerna i arbete när
sjukpenning utges med den pro-
centandel som anges i första styc-
ket 2, 90 procent av förmånerna i
arbete när sjukpenning utges från
och med den fjärde till och med
den nittionde dagen med den pro-
centandel som anges i första styc-
ket 3, 80 procent av förmånerna i
arbete när sjukpenning utges från
och med den nittioförsta till och
med den trehundrasextiofemte
dagen med den procentandel som
anges i första stycket 3 och 70
procent av förmånerna i arbete för
tid därefter när sjukpenning utges
med den procentandel som anges i
första stycket 4.
(4 §) Vid tillämpning av bestäm-
melserna i andra stycket skall er-
a §
Om den försäkrade av arbets-
givaren erhåller skattepliktiga för-
måner i form av lön, bil, bostad
eller helt fri kost under sjukdom
för samma tid som sjukpenningen
avser, skall sjukpenning som utges
till och med den nittionde dagen i
sjukperioden minskas med det
belopp som förmånerna under
sjukdom överstiger 10 procent av
vad den försäkrade skulle ha fått i
motsvarande förmåner om han
varit i arbete och sjukpenning som
utges för tid därefter minskas med
förmånerna under sjukdom. Till
den del förmånerna under sjukdom
utges i förhållande till förmåner i
arbete som för år räknat överstiger
den högsta sjukpenninggrundande
inkomst som kan beräknas enligt
2 § skall minskningen dock endast
ske med belopp som överstiger 75
procent av förmånerna i arbete när
sjukpenning utges med den pro-
centandel som anges i 4 § första
stycket 2, 90 procent av förmåner-
na i arbete när sjukpenning utges
från och med den fjärde till och
med den nittionde dagen med den
procentandel som anges i 4 §
första stycket 3, 80 procent av
förmånerna i arbete när sjukpen-
ning utges från och med den
nittioförsta till och med den tre-
hundrasextiofemte dagen med den
procentandel som anges i 4 § för-
sta stycket 3 och 70 procent av
förmånerna i arbete för tid därefter
när sjukpenning utges med den
procentandel som anges i 4 §
första stycket 4.
Vid tillämpning av bestämmel-
serna i första stycket skall ersätt-
Nuvarande lydelse
sättning som utges på grund av
förmån av fri gruppsjukförsäkring
som åtnjuts enligt grunder som
fastställs i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisa-
tioner anses som lön under sjuk-
dom från arbetsgivare.
(4 §) Det belopp varmed minsk-
ning skall göras avrundas till när-
mast lägre hela krontal. Avräkning
skall i första hand göras vid utbe-
talning av sjukpenning som avser
samma tid som de förmåner under
sjukdom som föranlett minskning-
en men får också göras vid när-
mast följande utbetalning av sjuk-
penning.
Föreslagen lydelse
ning som utges på grund av för-
mån av fri gruppsjukförsäkring
som åtnjuts enligt grunder som
fastställs i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisa-
tioner anses som lön under sjuk-
dom från arbetsgivare.
Det belopp varmed minskning
skall göras avrundas till närmast
lägre hela krontal. Avräkning skall
i första hand göras vid utbetalning
av sjukpenning som avser samma
tid som de förmåner under sjuk-
dom som föranlett minskningen
men får också göras vid närmast
följande utbetalning av sjukpen-
ning.
Prop. 1994/95:147
Sjukpenning utges vid sjukdom
som sätter ned den försäkrades
arbetsförmåga med minst en fjär-
dedel. Med sjukdom jämställs ett
tillstånd av nedsatt arbetsförmåga,
som orsakats av sjukdom för vil-
ken sjukpenning utgetts och som
fortfarande kvarstår efter det att
sjukdomen upphört.
Sjukpenning utges vid sjukdom
som sätter ned den försäkrades
arbetsförmåga med minst en fjär-
dedel. Vid denna bedömning skall
bortses från arbetsmarknadsmäs-
siga, ekonomiska, sociala och lik-
nande förhållanden. Med sjukdom
jämställs ett tillstånd av nedsatt
arbetsförmåga, som orsakats av
sjukdom för vilken sjukpenning
utgetts och som fortfarande kvar-
står efter det att sjukdomen upp-
hört.
Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om ar-
betsmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar
utges tre fjärdedels sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre
grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges en
fjärdedels sjukpenning.
(8 §) Vid bedömningen av om
arbetsförmågan är fullständigt ned-
satt skall, om sjukdomen kan an-
tas vara kortvarig, särskilt beaktas
om den försäkrade på grund av
sjukdomen är ur stånd att utföra
sitt vanliga eller därmed jämförligt
arbete. Om den försäkrade på
grund av sjukdomen behöver avstå
från förvärvsarbete under minst en
fjärdedel av sin normala arbetstid
en viss dag, skall hans arbetsför-
måga anses nedsatt i minst mot
Vid bedömningen av om arbets-
förmågan är fullständigt nedsatt
skall, om den försäkrade kan an-
tas kunna återgå till sitt vanliga
arbete, särskilt beaktas om den
försäkrade på grund av sjukdomen
är ur stånd att utföra sitt vanliga
eller annat lämpligt arbete som
arbetsgivaren tillfälligt erbjuder
den anställde. Om den försäkrade
på grund av sjukdomen behöver
avstå från förvärvsarbete under
minst en fjärdedel av sin normala
’ Senaste lydelse 1992:1702.
Nuvarande lydelse
svarande mån den dagen. Vid
prövning av den försäkrades rätt
till sjukpenning för tid under vil-
ken han annars skulle ha uppburit
föräldrapenning, skall arbetsför-
mågan anses nedsatt endast i den
utsträckning som den försäkrades
förmåga att vårda barnet är ned-
satt på grund av sjukdomen.
(8 §) Om sjukdomen kan antas bli
långvarig eller den försäkrade be-
döms inte kunna återgå till sitt
arbete, skall försäkringskassan
undersöka om den försäkrade efter
sådan åtgärd, som avses i 7 b §
eller 22 kap. 7 £ kan forsörja sig
själv genom förvärvsarbete om
arbetsförhållandena ändras eller
om annat lämpligt arbete erhålls.
Därvid skall beaktas vad som rim-
ligen kan begäras av honom med
hänsyn till sjukdomen, hans ut-
bildning och tidigare verksamhet
samt ålder, bosättningsforhållan-
den och andra sådana omständig-
heter.
(8 §) Vid bedömningen av om ar-
betsförmågan är fullständigt ned-
satt skall, om sjukdomen kan an-
tas vara kortvarig, särskilt beaktas
om den försäkrade på grund av
sjukdomen är ur stånd att utföra
sitt vanliga eller därmed jäm-
förligt arbete. Om den försäkrade
på grund av sjukdomen behöver
avstå från förvärvsarbete under
minst en fjärdedel av sin normala
arbetstid en viss dag, skall hans
arbetsförmåga anses nedsatt z
minst motsvarande mån den
dagen. Vid prövning av den för-
säkrades rätt till sjukpenning för
tid under vilken han annars skulle
ha uppburit föräldrapenning, skall
arbetsförmågan anses nedsatt en-
dast i den utsträckning som den
försäkrades förmåga att vårda
barnet är nedsatt på grund av sjuk-
domen.
(8 §) Om den försäkrade uppbär
förtidspension eller särskild efter-
levandepension enligt denna lag,
Föreslagen lydelse
arbetstid en viss dag, skall hans
arbetsförmåga anses nedsatt i
minst motsvarande mån den
dagen.
Prop. 1994/95:147
(8 §) Om den försäkrade inte kan
antas kunna återgå till sitt vanliga
arbete, skall försäkringskassan
undersöka om den försäkrade efter
sådan åtgärd, som avses i 7 b §
eller 22 kap. kan försörja sig själv
genom förvärvsarbete om arbets-
förhållandena ändras eller om an-
nat lämpligt arbete erhålls. Därvid
skall beaktas vad som rimligen
kan begäras av honom med hän-
syn till sjukdomen, hans ut-
bildning och tidigare verksamhet
samt ålder, bosättningsforhållan-
den och andra sådana omständig-
heter.
Vid prövning av den försäkrades
rätt till sjukpenning för tid under
vilken han annars skulle ha upp-
burit föräldrapenning, skall ar-
betsförmågan anses nedsatt endast
i den utsträckning som den försäk-
rades förmåga att vårda barnet är
nedsatt på grund av sjukdomen.
Om den försäkrade uppbär för-
tidspension eller särskild efter-
levandepension enligt denna lag,
Nuvarande lydelse
skall vid prövning av den försäk-
rades rätt till sjukpenning bedöm-
ningen av hans arbetsförmåga ske
med bortseende från den nedsätt-
ning av förmågan eller möjlighe-
ten att bereda sig inkomst genom
arbete som ligger till grund för
utgående pension.
7 a
För att underlätta återgång till
arbete i anslutning till ett sjuk-
domsfall får i stället för den sjuk-
penning som annars skulle ha ut-
getts enligt 7 § andra stycket er-
sättning utges för den försäkrades
merutgifter för resor till och från
arbetet.
Föreslagen lydelse
skall vid prövning av den försäk-
rades rätt till sjukpenning bedöm-
ningen av hans arbetsförmåga ske
med bortseende från den nedsätt-
ning av förmågan eller möjlighe-
ten att bereda sig inkomst genom
arbete som ligger till grund för
utgående pension.
§4
För att underlätta återgång till
arbete i anslutning till ett sjuk-
domsfall får i stället för den sjuk-
penning som annars skulle ha ut-
getts enligt 7 § andra stycket skä-
lig ersättning utges för den försäk-
rades merutgifter för resor till och
från arbetet.
Prop. 1994/95:147
Merutgifterna skall ha uppkommit på grund av att den försäkrades
hälsotillstånd inte tillåter honom att utnyttja det färdsätt som han normalt
använder för sådana resor.
Ersättning för dag får utges med
högst ett belopp som svarar mot
hel sjukpenning beräknad enligt
4 § första stycket 3 på en sjukpen-
ninggrundande inkomst som upp-
går till sju och en halv gånger
basbeloppet.
Ersättning enligt denna paragraf
får utges endast med den försäk-
rades samtycke.
8
(7 §) Försäkringskassan får när
det finns skäl till det kräva att
läkarintyg ges in för att styrka
nedsättning av arbetsförmågan.
§5
Den försäkrade skall till försäk-
ringskassan ge in en skriftlig för-
säkran för sjukpenning. Försäkran
skall innehålla uppgifter om sjuk-
domen, en beskrivning av den för-
säkrades arbetsuppgifter och den
försäkrades egen bedömning av
arbetsförmågan. Uppgifterna i
försäkran skall lämna på heder
och samvete.
Den försäkrade skall till försäk-
ringskassan ge in läkarintyg för
att styrka nedsättning av arbets-
förmåga på grund av sjukdom
senast från och med den sjunde
dagen efter sjukanmälningsdagen
4 Senaste lydelse 1990:1516. Ändringen innebär att tredje och fjärde styckena upp-
hävs.
5 Senaste lydelse 1992:1702.
Nuvarande lydelse
(7 §) När en sjukperiod har på-
gått fyra veckor skall den försäk-
rade ge in ett läkarutlåtande till
försäkringskassan, om kassan be-
gär det. Ett sådant läkarutlåtande
skall innehålla uppgift om behovet
av rehabilitering, pågående och
planerad behandling eller rehabi-
literingsåtgärd samt, om möjligt,
beräknad återstående sjukdomstid
med nedsatt arbetsförmåga.
Föreslagen lydelse
till dess sådant läkarutlåtande som
anges i tredje stycket har getts in
till kassan.
Den försäkrade skall till försäk-
ringskassan ge in ett särskilt lä-
karutlåtande och en skriftlig sär-
skild försäkran för att styrka ned-
sättning av arbetsförmåga på
grund av sjukdom senast från och
med den tjugoåttonde dagen efter
sjukanmälnings dagen. Det sär-
skilda läkarutlåtandet skall inne-
hålla uppgift om pågående och
planerad behandling eller reha-
biliteringsåtgärd, behovet av övrig
rehabilitering, beräknad åter-
stående tid med nedsatt funktions-
förmåga på grund av sjukdom
samt läkarens bedömning av i vil-
ken grad den nedsatta funktionen
påverkar arbetsförmågan. Den
särskilda försäkran skall innehålla
en utförligare beskrivning av den
försäkrades arbetsuppgifter och
egen bedömning av arbetsförmåga
än försäkran enligt första stycket.
Uppgifterna i den särskilda för-
säkran skall lämnas på heder och
samvete.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Riksförsäk-
ringsverket får meddela föreskrif-
ter dels om undantag i vissa fall
från skyldighet att lämna läkar-
intyg, läkarutlåtande, försäkran
och särskild försäkran, dels om att
sådan skyldighet skall gälla från
och med en annan dag än vad
som anges i denna paragraf.
Prop. 1994/95:147
8a§
Försäkringskassan skall, senast
efter det att det särskilda läkarut-
låtandet och den särskilda försäk-
ran kommit in och efter hörande
av en sådan försäkringsläkare
som avses i 18 kap. 12 §, bedöma
i vilken mån arbetsförmågan fort-
farande är nedsatt på grund av
sjukdom samt om rehabilitering
eller ytterligare utredningsåt-
gärder är erforderliga.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:147
(7 §) För utgifter för läkarunder-
sökning och utlåtande som föran-
leds av en begäran enligt fjärde
stycket lämnas ersättning i enlig-
het med vad regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Riks-
försäkringsverket föreskriver.
Försäkringskassan skall, om det
är nödvändigt för bedömning en-
ligt första stycket, begära att den
försäkrade genomgår utredning
för bedömning av den försäkrades
medicinska tillstånd, arbetsförmå-
gan och behovet av och möjlighe-
terna till rehabilitering.
Försäkringskassan skall även
annars under sjukperioden, när
det finns skäl till det, undersöka
om den försäkrade efter sådan
åtgärd som avses i 7 b § eller
22 kap., helt eller delvis kan för-
sörja sig själv genom arbete.
Försäkringskassan skall, när det
kan anses nödvändigt för bedöm-
ningen av rätt till sjukpenning
eller åtgärder enligt 7 b § eller
22 kap., under sjukperioden även i
övrigt
1. infordra utlåtande av viss lä-
kare eller annan sakkunnig,
2. göra förfrågan hos den för-
säkrade, den försäkrades arbets-
givare, läkare eller någon annan
som kan antas kunna lämna nöd-
vändiga uppgifter, och
3. besöka den försäkrade.
För kostnader som den enskilde
har med anledning av sådan ut-
redning som avses i andra eller
fjärde stycket lämnas ersättning i
enlighet med vad regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Riksförsäkringsverket föreskriver.
6 kai
Hel ålderspension utgör, om inte
annat följer av vad i andra stycket
samt 3 och 4 §§ sägs, för år
räknat 96 procent av basbeloppet
eller, för gift försäkrad vars make
har hel folkpension i form av
ålderspension eller förtidspension
eller ålderspension och förtidspen-
sion, 78,5 procent av basbeloppet.
Hel ålderspension utgör, om inte
annat följer av vad i andra stycket
samt 3 och 4 §§ sägs, för år
räknat 96 procent av basbeloppet
eller, för gift försäkrad, 78,5 pro-
cent av basbeloppet.
6 Senaste lydelse 1993:1344. Ändringen innebär att andra och tredje styckena upp-
hävs.
10
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
Har maken tre fjärdedels eller
halv folkpension i form av ålders-
pension eller förtidspension eller
ålderspension och förtidspension
utges hel ålderspension med 82,9
procent respektive 87,25 procent
av basbeloppet. Har maken en
fjärdedels ålders- eller förtidspen-
sion utges hel ålderspension med
91,6 procent av basbeloppet.
Har maken rätt till pension en-
ligt 1 § första stycket utges hel
ålderspension med 78,5 procent
av basbeloppet.
Börjar ålderspension utges tidigare än från och med månad, varunder
den försäkrade fyller sextiofem år, skall pensionen minskas med fem
tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utges återstår
till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år.
Om pensionen börjar utges senare än från och med sistnämnda månad,
ökas pensionen med sju tiondels procent för varje månad, som då pen-
sionen börjar utges förflutit från ingången av den månad varunder den
försäkrade uppnådde nämnda ålder; härvid skall hänsyn dock inte tas till
tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt
sjuttio år, och inte heller till tid, då den försäkrade uppburit tilläggspen-
sion i form av ålderspension eller inte varit berättigad till folkpension.
Prop. 1994/95:147
7 kap
3 f
Vid bedömande i vad mån ar-
betsförmågan är nedsatt skall be-
aktas den försäkrades förmåga att
vid den nedsättning av prestations-
förmågan, varom är fråga, bereda
sig inkomst genom sådant arbete,
som motsvarar hans krafter och
färdigheter och som rimligen kan
begäras av honom med hänsyn till
hans utbildning och tidigare verk-
samhet samt ålder, bosättningsför-
hållanden och därmed jämförliga
omständigheter. Bedömningen
skall göras efter samma grunder
oavsett arten av den föreliggande
nedsättningen av prestationsförmå-
gan. 1 fråga om försäkrad som
fyllt sextio år skall bedömningen
främst avse hans förmåga och
möjlighet att bereda sig fortsatt
inkomst genom sådant arbete som
han tidigare utfört eller genom
Vid bedömande i vad mån ar-
betsförmågan är nedsatt skall be-
aktas den försäkrades förmåga att
vid den nedsättning av prestations-
förmågan, varom är fråga, bereda
sig inkomst genom sådant arbete,
som motsvarar hans krafter och
färdigheter och som rimligen kan
begäras av honom med hänsyn till
hans utbildning och tidigare verk-
samhet samt ålder, bosättningsför-
hållanden och därmed jämförliga
omständigheter. Bedömningen
skall göras efter samma grunder
oavsett arten av den föreliggande
nedsättningen av prestationsförmå-
gan. Med inkomst av arbete lik-
ställs i skälig omfattning värdet av
hushållsarbete i hemmet.
7 Senaste lydelse 1991:1976.
11
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
annat för honom tillgängligt lämp-
ligt arbete. Med inkomst av arbete
likställs i skälig omfattning värdet
av hushållsarbete i hemmet.
Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som anges i
3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan under tiden för åt-
gärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är
hindrad att utföra förvärvsarbete.
Försäkringskassan skall, när det
kan anses nödvändigt för bedöm-
ningen av om rätt till förtidspen-
sion föreligger, begära att den
försäkrade genomgår undersök-
ning av viss läkare eller genom-
går annan utredning såsom ar-
betsprövning eller arbetsträning,
för bedömning av den försäkrades
medicinska tillstånd, arbetsförmå-
gan och behovet av och möjlighe-
terna till rehabilitering.
När det kan anses nödvändigt
för bedömning av rätt till förtids-
pension, skall försäkringskassan
även
1. infordra utlåtande av viss lä-
kare eller annan sakkunnig,
2. göra förfrågan hos den för-
säkrade, den försäkrades arbets-
givare, läkare eller någon annan
som kan antas kunna lämna nöd-
vändiga uppgifter,
3. besöka den försäkrade, samt
4. undersöka om den försäkrade
efter sådan åtgärd som avses i
7 b § eller 22 kap., helt eller del-
vis kan försörja sig själv genom
arbete.
Försäkringskassan skall i sam-
band med beslut om förtidspension
också bedöma om förnyad utred-
ning av arbetsförmågan skall gör-
as efter viss tid.
Försäkringskassan kan även un-
der tid som pension utges vidta
åtgärder enligt första och andra
styckena. Innan beslut fattas om
medicinsk utredning enligt första
eller andra stycket skall försäk-
ringsläkarens bedömning inhäm-
tas.
Prop. 1994/95:147
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För kostnader som den enskilde
har med anledning av sådan ut-
redning som avses i första och
andra styckena lämnas ersättning
i enlighet med vad regeringen
eller, efter regeringens bemyndi-
gande, Riksförsäkringsverket före-
skriver.
Prop. 1994/95:147
Hel förtidspension utgör, om inte
annat följer av vad i andra stycket
sägs, för år räknat 90 procent av
basbeloppet eller, för gift försäk-
rad vars make har hel folkpension
i form av ålderspension eller för-
tidspension eller ålderspension
och förtidspension, 72,5 procent
av basbeloppet. Har maken tre
fjärdedels eller halv folkpension i
form av ålderspension eller för-
tidspension eller ålderspension
och förtidspension utges hel för-
tidspension med 76,9 procent res-
pektive 81,25 procent av basbe-
loppet. Har maken en fjärdedels
ålders- eller förtidspension utges
hel förtidspension med 85,6 pro-
cent av basbeloppet. Har maken
rätt till pension enligt 6 kap. 1 §
första stycket utges hel förtidspen-
sion med 72,5 procent av basbe-
loppet.
§8
Hel förtidspension utgör, om inte
annat följer av vad i andra stycket
sägs, för år räknat 90 procent av
basbeloppet eller, för gift försäk-
rad, 72,5 procent av basbeloppet.
Om förtidspension utges för tid efter det att ålderspension med stöd av
6 kap. 3 § upphört att utgå, skall förtidspensionen minskas med motsva-
rande tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 3 och 4 §§.
13 kap.
1 §’
Rätt till tilläggspension i form av förtidspension har enligt vad nedan
sägs försäkrad för tid före den månad, då han fyller sextiofem år, om
hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den
fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjär-
dedel och nedsättningen kan anses varaktig samt den försäkrade skall
tillgodoräknas pensionspoäng för tid före det år, varunder pensionsfallet
inträffat.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den
antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till tilläggspen-
sion i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
“ Lydelse enligt prop. 1994/95:100.
9 Senaste lydelse 1992:1702.
13
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1994/95:147
och skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första
stycket gälla beträffande sjukbidrag.
|
Föreskrifterna i 7 kap. 2, 3 och |
Föreskrifterna i 7 kap. 2, 3, 3 a |
16 kap.
2 §1(f
Som villkor för rätt till förtidspension eller handikappersättning får
föreskrivas att den försäkrade skall under högst 30 dagar vara intagen på
visst sjukhus eller underkasta sig undersökning av viss läkare. Motsva-
rande gäller i fråga om rätt till vårdbidrag och, såvitt gäller efterlevande,
särskild efterlevandepension. För kostnader som uppstår med anledning
av en sådan föreskrift skall ersättning lämnas i enlighet med vad rege-
|
ringen förordnar. |
/ fråga om rätt till förtidspen- |
18 kap.
12 §
|
I den allmänna försäkringskassan |
I den allmänna försäkringskassan |
20 kap.
3 §'r
Ersättning enligt denna lag får dras in eller sättas ned, om den som är
berättigad till ersättningen
a) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid uppsåtligt brott som han har
dömts för genom dom som har vunnit laga kraft;
b) vägrar att genomgå undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter;
111 Senaste lydelse 1988:881.
" Senaste lydelse 1991:1976.
14
Nuvarande lydelse
c) medvetet eller av grov vårds-
löshet lämnar oriktig eller vilsele-
dande uppgift angående forhållan-
de, som är av betydelse för rätten
till ersättning.
Vägrar en försäkrad utan giltig
anledning att underkasta sig sådan
behandling eller rehabilitering som
avses i 3 kap. 7 b § eller 22 kap.
7 § får sjukpenning eller fortids-
pension helt eller delvis tills vid-
are forvägras honom, under förut-
sättning att han erinrats om denna
påföljd. Motsvarande skall gälla i
fråga om särskild efterlevandepen-
sion, om den efterlevande utan
giltig anledning vägrar att följa ett
villkor som uppställts med stöd av
16 kap. 3 §.
Föreslagen lydelse
c) underlåter att ge in sådant
läkarintyg, läkarutlåtande, försäk-
ran eller särskild försäkran som
skall ges in till försäkringskassan
enligt 3 kap. 8 §;
d) medvetet eller av grov vårds-
löshet lämnar oriktig eller vilsele-
dande uppgift angående förhållan-
de, som är av betydelse för rätten
till ersättning.
Vägrar en försäkrad utan giltig
anledning att genomgå sådan be-
handling, utredning eller rehabi-
litering som avses i 3 kap. 7 b och
8 a §§, 7 kap. 3 b § eller 22 kap.
4, 5 och 7 ££ får sjukpenning eller
förtidspension helt eller delvis tills
vidare förvägras honom, under
förutsättning att han erinrats om
denna påföljd. Motsvarande skall
gälla i fråga om särskild efterle-
vandepension, om den efterlevan-
de utan giltig anledning vägrar att
följa ett villkor som uppställts
med stöd av 16 kap. 3 §.
Prop. 1994/95:147
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 6 kap. 2 § och 7 kap. 4 § den
1 januari 1996, i fråga om 7 kap. 3 § den 1 januari 1997 och i övrigt
den 1 oktober 1995. Äldre bestämmelser tillämpas på sjukpenning och
pension som avser tid före ikraftträdandet.
2. 7 kap. 3 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande vid prövning av rätt
till förtidspension eller sjukbidrag om ansökan gjorts före den 1 januari
1997 och den försäkrade fyller 60 år före den 1 juli 1997.
3. De äldre föreskrifterna i 7 kap. 3 § skall även tillämpas i fråga om
förtidspension eller sjukbidrag om ansökan därom dels inkommit före ut-
gången av en sådan sjukbidragsperiod som grundar sig på en ansökan
som avses i punkt 2, dels avser en sådan grad av nedsatt arbetsförmåga
som är lika stor som eller mindre än den som det tidigare sjukbidraget
avsåg.
15
Under de senaste åren har förtidspensioneringen varit föremål för om-
fattande debatt. Under åren 1992 och 1993 ökade antalet nybeviljade
förtidspensioner kraftigt. Den kraftiga ökningen sammanföll i tiden med
ökade problem på arbetsmarknaden. Med tanke på den relativt långa
sjukskrivningstid som i regel föregår ett beslut om förtidspension är det
dock inte troligt att den stigande arbetslösheten varit huvudförklaringen
till utvecklingen inom förtidspensioneringen under dessa år. Snarare
ligger huvudorsaken i försäkringskassornas arbete med att minska de
långa sjukfallen. Detta arbete har övergångsvis lett till ett ökat antal
förtidspensioneringar då många långa sjukfall övergått i förtidspension.
Utvecklingen under år 1994 då antalet nybeviljade förtidspensioner har
sjunkit ner mot tidigare nivåer, trots en i stort sett oförändrad arbetslös-
hetssituation, stöder denna förklaring.
Mer oroande än den tillfälligt höga nybeviljandefrekvensen de senaste
åren är den långsiktiga utvecklingen inom förtidspensioneringen. Antalet
förtidspensionärer har stigit i det närmaste kontinuerligt år från år sedan
mitten av 1960-talet. Under samma period har andelen förtidspensionärer
som andel av befolkningen i förvärvsaktiv ålder mer än fördubblats från
omkring 3 procent år 1963 till 7,3 procent år 1993 samtidigt som antalet
sysselsatta per förtidspensionär sjunkit från ca 25 till ca 10.
Mot denna bakgrund är det av såväl sociala som av samhällsekonom-
iska skäl nödvändigt att den långsiktigt stigande trenden inom förtids-
pensioneringen bryts. Under det kommande decenniet kommer andelen
av befolkningen i åldersgruppen 55 till 64 år att öka kraftigt. Eftersom
risken att bli förtidspensionär stiger påtagligt i dessa åldrar, kan man
förvänta sig ett stort tryck på förtidspensioneringen framöver. Även om
betydande åtgärder nu görs för att minska arbetslösheten, kommer den
att ligga kvar på en betydligt högre nivå än vad som tidigare varit fallet.
Det finns anledning att befara att även den relativt höga arbetslösheten
på sikt kommer att påverka omfattningen av förtidspensioneringen.
En interdepartemental arbetsgrupp inom Socialdepartementet har i de-
partementspromemorian (Ds 1994:91) Rätten till förtidspension och sjuk-
penning lagt fram förslag till åtgärder i syfte att strama upp såväl bered-
ningen av beslut som grunderna för rätt till förmåner när det gäller för-
tidspension och sjukpenning.
Departementspromemorian har remissbehandlats. I bilaga 1 redovisas
en sammanställning av inkomna remissyttranden. Remissyttrandena finns
tillgängliga i Socialdepartementet (S94/4997/F). Flera remissinstanser
framför att den pågående Sjuk- och arbetsskadeberedningens (S 1993:07)
arbete bör avvaktas innan grundläggande förändringar rörande rätten till
ersättning från sjukförsäkringen respektive förtidspensioneringen genom-
förs. Regeringen delar denna bedömning. I de tilläggsdirektiv till Sjuk-
och arbetsskadeberedningen som regeringen aviserade i propositionen
Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop. 1994/95:25, bet.
1994/95:FiU 1, rskr. 1994/95:145) kommer frågor rörande grundläggande
regler för rätt till förmånerna att ingå.
Prop. 1994/95:147
16
I den ekonomisk-politiska propositionen aviserade regeringen att en
proposition med förslag till åtgärder som förbättrar det medicinska
underlaget i samband med beslut om sjukskrivning och förtidspension
skall föreläggas riksdagen under våren 1995. Förslag med denna inrikt-
ning ingick också i ovan nämnda departementspromemoria. I denna del
var flertalet remissinstanser positiva till förslagen i promemorian. De
föreslagna åtgärderna syftar till att förbättra underlaget i samband med
beslut om sjukpenning och förtidspension så att det uppfyller de krav
som bör ställas i samband med sådana beslut. Ett fullgott underlag är en
förutsättning för bedömning av arbetsförmåga och behovet av och möj-
ligheterna till rehabilitering. Därmed är det möjligt att förhindra att
många långa sjukfall med risk för efterföljande förtidspension etableras.
Regeringen framförde dessutom i den ekonomisk-politiska proposi-
tionen att de särregler som finns i förtidspensioneringen för försäkrade
som är 60 år eller äldre bör avskaffas.
Sammantaget bedömdes den samlade effekten av de aktuella åtgärder-
na leda till att utgifterna för förtidspensionering och sjukförsäkring sam-
mantaget minskar med minst 1,3 miljarder kronor netto.
Vidare angavs i propositionen att regeringen i samband med beredning-
en av förslag från Sjuk- och arbetsskadeberedningen (S 1993:07) senare
skulle komma att bedöma om och i så fall vilka ytterligare besparingsåt-
gärder som krävs för att år 1998 minska nettoutgiftema för förtidspen-
sioneringen och sjukförsäkringen med 3 miljarder kronor i enlighet med
vad som nämns i det Socialdemokratiska arbetarepartiets valmanifest.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 6) gjorde regeringen
bedömningen att folkpension för gifta bör utges med samma belopp
oavsett om maken uppbär folkpension eller ej. Mot denna bakgrund
lämnar regeringen i föreliggande proposition förslag i detta avseende.
Prop. 1994/95:147
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 147
Prop. 1994/95:147
Regeringens förslag: Reglerna om rätt till sjukpenning skall samlas
i 3 kap. 7 § AFL.
De regler som avser de olika åtgärder som den försäkrade skall
vidta i samband med sjukskrivningar förs samman i 3 kap. 8 § AFL
och åtgärder som försäkringskassan skall eller vid behov kan vidta i
samband med sjukskrivningar förs samman i en ny paragraf 8 a § i
AFL.
Därutöver flyttas vissa stycken från 3 kap. 8 § till 4 § samma
kapitel och en ny paragraf 4 a § skapas, för att det skall bli en bättre
följd på bestämmelserna.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Arbetsgruppen har dock föreslagit att de regler som avser de olika
åtgärder som den försäkrade och försäkringskassan skall eller kan vidta
i samband med sjukskrivningar skall föras samman i 3 kap. 8 § AFL.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till de
föreslagna förtydligandena i lagtexten. De är positiva till att reglerna
samlas och blir lättare tillgängliga. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) menar emellertid att om den föreslagna textutformningen genom-
förs, är risken stor att lagreglerna blir ännu svårare att läsa. Reglerna bör
vara generella och rent textmässigt av mindre omfattning framhåller
SAF.
Skälen för regeringens förslag: Gällande regler och anvisningar för
försäkringskassorna och de behandlande läkarna är i huvudsak ändamåls-
enliga för bedömning av sjukpenningrätt och behov av rehabiliteringsåt-
gärder. Nuvarande regler ger emellertid inte utrymme för försäkringskas-
san att i alla avseenden vidta de åtgärder eller ställa de krav på den
enskilde som kan vara nödvändiga för bedömning av rätt till sjukpen-
ning. Även den enskildes skyldigheter i samband med sjukskrivning är i
vissa avseenden otydliga. De nuvarande bestämmelserna är också i hög
grad passivt utformade och har inte den tydlighet som de borde ha.
För att reglerna skall bli klarare, bör de så långt möjligt finnas samlade
på ett och samma ställe i AFL. Vidare bör vissa förtydliganden göras i
de nuvarande bestämmelserna.
Reglerna om rätt till sjukpenning bör samlas i 3 kap. 7 § AFL.
De regler som avser de olika åtgärder som den försäkrade skall vidta i
samband med sjukskrivning förs samman i 3 kap. 8 § AFL och åtgärder
som försäkringskassan skall eller vid behov kan vidta i samband med
sjukskrivningar förs samman i en ny paragraf 8 a § i AFL.
Därutöver bör vissa stycken flyttas från 8 § till 4 § och en ny 4 a §
skapas, för att det skall bli en bättre följd på bestämmelserna.
18
Utöver dessa större förändringar bör vissa mindre förändringar samt ett Prop. 1994/95:147
antal följdändringar göras.
Regeringens förslag: För att tydliggöra gällande sjukdomsbegrepp
skall det framgå av 3 kap. 7 § AFL att försäkringskassan vid sin be-
dömning av om sjukdom sätter ned den försäkrades arbetsförmåga
med minst en fjärdedel skall bortse från arbetsmarknadsmässiga,
ekonomiska, sociala eller liknande förhållanden.
Arbetsgruppens förslag: Överrensstämmer i princip med
arbetsgruppens förslag.
Remissinstanserna: Hälften av de instanser som yttrat sig i frågan är
positiva till ett förtydligande av sjukdomsbegreppet. Det gäller Läns-
rätten i Uppsala län, RFV, CSN, Umeå universitet, Försäkringsanställdas
förbund och De handikappades riksförbund. Länsrätten påpekar emeller-
tid att det föreligger vissa otydligheter i betänkandet. Vad som skall
avses med begreppet liknande förhållanden anges t.ex. inte i motiven.
Försäkringsanställdas förbund hävdar att det kommer uppstå svåra av-
vägningar när problem av s.k. existentiell art helt eller delvis orsakar
sjukdom.
RFV föreslår en viss ändring av lagtexten så att det blir tydligare att
det är vid bedömningen av om sjukdom föreligger liksom vid bedöm-
ningen av arbetsoförmågan som man skall bortse från de nämnda fakto-
rerna.
De instanserna som är negativa till förslaget påtalar framför allt svårig-
heten med en rent medicinsk bedömning av sjukdomsbegreppet. Det
gäller Försäkringsöverdomstolen (FÖD), Socialstyrelsen, AMS, Försäk-
ringskasseförbundet, TCO, Handikappförbundens samarbetsorgan,
Stiftelsen Fountain house och Riksförbundet för social och mental hälsa.
Man vänder sig mot vad man anser vara ett allt för snävt sjuk-
domsbegrepp. FÖD anser att den utformning som förslaget fått i lagtex-
ten 3 kap. 7 § AFL möjligen kan ge anledning till missförstånd och
dessutom synes stå i strid med vad som sägs i samma paragraf tredje
och fjärde styckena. Domstolen anser att förslaget i denna del inte utan
ytterligare analys kan läggas till grund för en lagändring.
Skälen för regeringens förslag: AFL innehåller inte någon definition
av begreppet sjukdom. I äldre förarbeten till AFL från 1940-talet finns
emellertid vissa uttalanden om begreppets innebörd som fortfarande
anses vara vägledande. Enligt uttalandena bör man vid bedömning av
om sjukdom föreligger hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk
och gällande läkarvetenskaplig uppfattning anses vara sjukdom. Med
denna utgångspunkt kan varje onormalt kropps- eller själstillstånd som
inte hör ihop med den normala livsprocessen betecknas som sjukdom.
Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga
19
åldrandet, havandeskap eller bamsbörd betraktas därmed inte som sjuk-
dom eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen.
Principiella utvidgningar av sjukförsäkringens ersättningsområde kan
ske genom att domstolarna skapar eller ändrar praxis eller genom att
riksdagen fattar beslut om det genom att ändra lagreglerna.
Sjukdomsbegreppet har successivt utvidgats. Exempel på detta är den
utveckling som skett beträffande synen på störningar under graviditeten,
operativa ingrepp samt sorg- och trötthetstillstånd.
Tillstånd under graviditet som enligt nuvarande rättspraxis anses ge rätt
till sjukpenning är bl.a. hotande förtidsbörd, hotande missfall, otillräcklig
fostertillväxt, tvillinggraviditet och RH-immunisering. Exempel på
operativa ingrepp som ger rätt till sjukpenning är t.ex. kejsarsnitt, abort,
sterilisering, skönhetsoperation och organ- eller vävnadsdonation. Sorg-
och trötthetstillstånd t.ex. vid nära anhörigs död kan ge rätt till sjukpen-
ning.
Rehabiliteringsberedningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1988:41)
Tidig och samordnad rehabilitering att ett ytterligare orsaksrekvisit skulle
tillföras sjukdomsbegreppet i 3 kap. 7 § AFL. Beredningens förslag
innebar att utöver "sjukdom" skulle även "annan nedsättning av den
fysiska eller psykiska prestationsförmågan" ge rätt till sjukpenning.
Införandet av ett nytt orsaksrekvisit bedömdes i stor utsträckning endast
innebära en anpassning till hur orsaksrekvisitet sjukdom redan
tillämpades i praktiken på vissa håll. En kodifiering avsågs ge bättre
förutsättningar för en likvärdig och därigenom rättvis tillämpning.
Slutligen förväntades den föreslagna konstruktionen ge bättre
förutsättningar för tidiga och mer adekvata rehabiliteringsinsatser.
I prop. 1990/91:141 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning anförde
föredragande statsråd att någon ändring av gällande orsaksrekvisit for
sjukpenning inte borde göras. Som skäl angavs bl.a. att flera remissin-
stanser var kritiska till Rehabiliteringsberedningens förslag. Bl.a kunde
man befara att ett utvidgat orsaksrekvisit skulle kunna leda till att män-
niskor i kris somatiserade sina problem. Vidare angavs att en förändring
av orsaksrekvisitet i förlängningen skulle innebära att sjukpenningförsäk-
ringen skulle få en karaktär av allmän inkomstbortfallsersättning. Slut-
ligen uttalades att den domstolspraxis som gällde angående sjukdomsbe-
greppets innebörd var sådan, att många av de situationer som Rehabilite-
ringsberedningen beskrev redan täcktes in av sjukpenningrätten.
Att definiera ett sjukdomsbegrepp innebär svåra avvägningar mellan
vad som skall anses som sjukdom eller inte. Det finns inte anledning att
tro att den utvidgning genom domstolspraxis som har skett sedan nuva-
rande sjukdomsbegrepp infördes har inneburit att det generellt sett är för
generöst och inte heller att den tillämpning av sjukdomsbegreppet som
utvecklats genom denna domstolspraxis inte utgör en tillräcklig bestäm-
ning för vad som formellt skall avses med sjukdom. Det finns inte heller
anledning att tro att en precisering av vad som skall avses med begrep-
pet sjukdom skulle - mer än i vissa undantagsfall - underlätta för dem
som har att göra bedömningen om sjukdom föreligger eller inte. En
förändring av sjukdomsbegreppet skulle troligtvis endast skapa nya
Prop. 1994/95:147
20
gränsdragningsproblem.
Problemet är i stället den glidning i tillämpningen av sjukdomsbegrep-
pet som skett hos patienter, läkare och inom socialförsäkringsadministra-
tionen. Den innebär i praktiken att såväl sjukpenningförsäkringen som
förtidspensioneringen riskerar att vara på väg mot den allmänna inkomst-
bortfallsersättning som föredragande statsråd i prop. 1990/91:141 avsåg
att undvika.
Enligt regeringens uppfattning är det viktigt for att tilltron till social-
försäkringssystemet och dess legitimitet skall bibehållas att det försäk-
ringsrättsliga sjukdomsbegreppet tillämpas så att det förbehålls de perso-
ner som uppfyller vissa uppställda kriterier. Det är angeläget att motver-
ka att ersättning från sjukförsäkringen utges för sociala och generella
livsproblem utan att en utvidgning av det försäkringsrättsliga sjukdoms-
begreppet har skett genom domstolspraxis eller lagändring.
Regeringen anser därför att ett visst förtydligande bör ske av sjuk-
domsbegreppet. Regeringen delar därvid RFV:s uppfattning att ett för-
tydligande av sjukdomsbegreppet bör ske på så sätt att det framgår att
försäkringskassan vid sin bedömning av i vad mån sjukdom sätter ned
den försäkrades arbetsförmåga, skall bortse från arbetsmarknadsmässiga,
ekonomiska, sociala eller liknande förhållanden, t.ex. problem av s.k. ex-
istentiell art.
Regeringen delar också RFV:s uppfattning att ett förtydligande bör ske
så att det framgår att det är vid bedömningen av i vad mån sjukdom
sätter ned den försäkrades arbetsförmåga som man skall bortse från de
nämnda faktorerna. Givetvis skall sjukdomstillstånd som kan ha utlösts
av något av nämnda förhållanden kunna ge rätt till sjukpenning.
Ett förtydligande av detta slag bör göras i 3 kap. 7 § AFL.
Regeringen vill framhålla att avsikten med den nu föreslagna föränd-
ringen inte är vare sig en inskränkning eller en utvidgning av det nuva-
rande sjukdomsbegreppet. Förändringen skall i stället ses som ett förtyd-
ligande av att det är en sjukförsäkring som regleras i AFL.
Prop. 1994/95:147
21
Prop. 1994/95:147
Regeringens förslag: Om en försäkrad som drabbas av sjukdom
skulle kunna förvärvsarbeta men inte kan använda sig av ordinarie
färdmedel for resa till och från arbetet, skall försäkringskassan vid
sin bedömning av om rätt till sjukpenning föreligger, i stället för att
utge sjukpenning, kunna besluta om att utge ersättning för de mer-
kostnader som uppkommer för resa till och från arbetet. Försäkrings-
kassan skall dock alltid väga in om resekostnaderna blir skäliga.
Begreppen "kortvarig" respektive "långvarig" sjukdom tas bort. I
stället skall en bedömning göras av om den försäkrade på grund av
sjukdomen kan antas återgå till sitt vanliga arbete.
Om den försäkrade kan antas återgå till sitt vanliga arbete, skall
arbetsförmågan bedömas i förhållande till detta arbete eller annat
lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens. Arbetsgruppen har dock föreslagit att försäkringskassan i fråga om
merutgifter för resor till och från arbetet, skall väga in om resekostna-
derna blir orimligt höga.
Remissinstanserna: Förslaget om ersättning för resor till och från
arbetet möts av positiva reaktioner från remissinstanserna. Det gäller
RFV, Umeå universitet, FKF, LO, TCO, Försäkringsanställdas förbund
och Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation. RFV påpekar vikten
av att den praktiska betalningen av merkostnaderna för resorna löses på
ett för den försäkrade acceptabelt sätt. Verket anser att kassan bör få
möjlighet att betala resorna direkt till transportföretaget för att underlätta
hanteringen. Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation föreslår att
den försäkrade skall ha rätt att kräva reseersättning också då kostnaden
överstiger högsta sjukpenningbelopp.
Frågan om att bedömning av arbetsförmågan även skall göras till ett
annat arbete hos arbetsgivaren om den försäkrades medicinska tillstånd
medger detta och om arbetsgivaren kan erbjuda den anställde ett sådant
lämpligt arbete, kommenteras av bl.a. Länsrätten i Uppsala län och RFV.
RFV anser att ett nytt synsätt även ställer krav på ändringar i arbets-
miljölagen och eventuellt även i andra lagar, så att krav ställs på arbets-
givaren att ordna annat arbete i en sådan situation. En sådan förändring,
anser RFV, skulle ligga i linje med det synsätt arbetsgruppen haft för
sina förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler föreligger rätt
till sjukpenning i de fall en försäkrad kan utföra sina arbetsuppgifter
men på grund av skada eller sjukdom inte kan resa till och från arbets-
platsen. Om den försäkrade begär det, kan i sådana fall försäkringskas-
san bevilja ersättning för t.ex. taxiresor till och från arbetsplatsen mot-
svarande högsta sjukpenningbelopp per dag. Under år 1994 utgick ersätt-
ning för sådana resor till ca 11 miljoner kronor i hela landet.
22
Regeringen bedömer att det finns anledning att ändra reglerna så att
det inte längre är den enskilde som avgör om han t.ex. vill åka taxi till
och från arbetet eller inte i de fall arbetsoförmågan endast består i att
han inte kan företa resorna till och från arbetet på det vanliga sättet. Vid
sin bedömning är det viktigt att försäkringskassan vid behov samråder
med den behandlande läkaren samt vid behov med den försäkrades ar-
betsgivare.
Vi föreslår således att möjligheterna att på annat sätt ombesörja den
försäkrades resor till och från arbetsplatsen skall ingå i den bedömning
som försäkringskassan gör av den försäkrades arbetsförmåga. Om kassan
vid sin bedömning kommer fram till att den försäkrades medicinska
tillstånd inte är något hinder för att han återgår i arbete, skall sjukpen-
ning inte längre utges. Kostnaderna för den försäkrades merutgifter för
resor till och från arbetet skall i stället ersättas. Den försäkrade ges såle-
des inte längre möjlighet att välja att uppbära sjukpenning i stället för att
få sina merutgifter för resor ersatta. Bestämmelsen om högsta ersätt-
ningsbelopp bör också tas bort. Försäkringskassan bör dock i en pröv-
ning om ersättning skall utges i denna form väga in om resekostnaderna
blir skäliga.
Som RFV har påpekat i sitt remissvar, är det viktigt att den praktiska
betalningen av merkostnaderna för resorna löses på ett för den försäkra-
de acceptabelt sätt bl.a. med hänsyn till att den frivillighet som i dag
gäller föreslås upphöra.
Regeringen anser i likhet med vad RFV anfört, att kassan skall kunna
ersätta de merkostnader för resorna som uppstår direkt till exempelvis ett
transportföretag.
RFV bör utforma de närmare verkställighetsföreskrifter som kan be-
hövas.
Vidare föreslår regeringen att begreppen "kortvarig" resp, "långvarig"
sjukdom tas bort och att bedömningen av arbetsförmågan i stället skall
göras av om den försäkrade på grund av sjukdomen antas kunna återgå
till sitt vanliga arbete.
Arbetsgruppen föreslår vidare att det förstahandsansvar för rehabilite-
ring som en arbetsgivare har fr.o.m. år 1992 bör få till följd att arbetso-
förmågebegreppet vid tillfälliga sjukskrivningar i viss mån bör ändras.
Det finns enligt arbetsgruppen skäl att ändra bedömningen även med
hänsyn till de tydliga signaler som kommer från olika rehabiliteringsak-
törer och forskare om vikten för den sjukskrivne av att behålla kontakten
med sin arbetsgivare under sjukskrivningen.
Regeringen delar RFV:s uppfattning, att det bör vara möjligt att arbets-
givare i större grad än hittills skall kunna ordna ett annat arbete även för
den som tillfälligt på grund av sjukdom inte klarar av sina vanliga ar-
betsuppgifter.
Regeringen finner det redan nu angeläget att, i de fall den försäkrade
kan antas återgå till sitt vanliga arbete, ändra nuvarande regler på så sätt
att när arbetsgivaren kan ordna andra tillfälliga arbetsuppgifter bör ar-
betsförmågan vid sjukdom bedömas i relation till dessa arbetsuppgifter.
Om den försäkrade kan utföra dessa arbetsuppgifter, skall sjukpenning
Prop. 1994/95:147
23
inte utges. Prop. 1994/95:147
Arbetsgruppen föreslog även att för den som inte antas kunna återgå
till sitt vanliga arbete skulle försäkringskassan vid sin bedömning beakta
den försäkrades förmåga att försörja sig genom något annat arbete. Det
föreslogs därvid att bedömningen skulle göras i relation till arbeten som
normalt förekommer på den öppna arbetsmarknaden eller - i de fall den
försäkrade kan erbjudas och klara av en sådan sysselsättning som anord-
nas särskilt for personer med nedsatt arbetsförmåga - i relation till den-
na.
I propositionen Vissa ekonomisk - politiska åtgärder m.m. (prop.
1994/95:25) aviserade regeringen tilläggsdirektiv till Sjuk- och arbets-
skadeberedningen av innebörd att grunderna för och beräkning av för-
tidspension och sjukersättning bör prövas. Rikdagen beslutade i enlighet
med propositionen (bet. 1994/95:FiU 1, rskr. 1994/95:145).
Regeringens förslag: Den försäkrade skall ges en tydligare skyldig-
het att såväl i den försäkran som ges in i början av ett sjukfall som i
en särskild försäkran efter en tids sjukskrivning ange på vilket sätt
uppgiven sjukdom påverkar den försäkrades arbetsförmåga.
Den särskilda försäkran skall lämnas senast efter fyra veckors sjuk-
skrivning.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av dem som yttrat sig i frågan är
positiva till förslaget om försäkran for sjukpenning. Det anses vara bra
att den försäkrade blir mera delaktig i ersättningsärendet.
RFV tillstyrker förslaget om en ytterligare försäkran efter fyra veckor
for den som inte omfattas av sjuklön, t.ex. arbetslösa och egenföretagare
och som lämnar försäkran till kassan från första dagen. För övriga skulle
förslaget emellertid medföra vissa praktiska problem, hävdar verket.
Rutinen på försäkringskassan för dem som omfattas av sjuklön är att
försäkran sänds ut till den försäkrade när kassan fått uppgift från arbets-
givaren att sjuklöneperioden är slut och att den försäkrade fortfarande är
sjuk. Det innebär i praktiken att försäkran sänds ut under tredje veckan
och kommer in närmare fjärde veckan. Det skulle därför medföra prak-
tiska svårigheter om kassan skulle, som arbetsgruppen föreslår, sända ut
ytterligare en försäkran som skall vara inkommen senast fjärde veckan.
RFV anser att ett lämpligt förfarande kan vara att en försäkrad som
omfattas av sjuklön lämnar den utförligare försäkran från den 15:e dagen
i sjukfallet. 1 detta fall anser verket således att det inte behövs någon
ytterligare försäkran men att den som redan finns bör utvecklas enligt
arbetsgruppens förslag.
Några remissinstanser påpekar att det för vissa individer kan vara svårt
att uppfylla de högre kraven. AMS framhåller att blanketter och frågor
24
till den försäkrade bör utarbetas på ett sätt som stimulerar till fullödiga
svar. Arbetslöshetskassornas samorganisation föreslår med tanke på att
många personer har svårt att formulera sig skriftligt, att försäkringskas-
san åläggs skyldighet att biträda den försäkrade vid upprättandet av
beskrivning av arbetsoförmågan. Synskadades riksförbund och Sveriges
dövas riksförbund påpekar att kravet att den försäkrade skall ange ar-
betsförmågan vid sjukersättning är ett omöjligt krav för personer som
sjukskrivits på grund av synskada eller dövhet. Det krävs en näst intill
orimlig kunskap om hela arbetsmarknaden och möjligheterna i den nya
situationen for att kunna göra en sådan bedömning. Den spontana reak-
tionen när någon synskada eller hörselskada uppkommit är för flertalet
att man inte längre kan någonting påpekar förbunden.
Skälen för regeringens förslag: När en försäkrad gör anspråk på sjuk-
penning, måste försäkringskassan kunna bedöma om förutsättningarna är
uppfyllda för rätt till sjukpenning, dvs. att den försäkrade är sjuk och att
sjukdomen sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. För att
kunna göra en riktig bedömning av rätten till sjukpenning, behöver för-
säkringskassan uppgifter om sjukdom, tiden för och graden av funktions-
nedsättning samt uppgift om nuvarande arbetsuppgifter.
Det förekommer att den försäkrade inte lämnar fullständiga uppgifter
på försäkran för sjukpenning. I de fall uppgifterna är nödvändiga för att
bedöma rätten till sjukpenning eller för kassans kontrollverksamhet,
måste försäkran kompletteras. RFV rekommenderar att försäkran kom-
pletteras när den försäkrade inte uppgett sjukdom, tiden för och graden
av arbetsförmågans nedsättning eller när underskrift saknas. Detsamma
gäller när uppgift saknas om de dagar som den försäkrade skulle ha
arbetat. Uppgift om sjukdom behöver dock inte kompletteras om den
försäkrade vistas på sjukhus under den tid försäkran avser. RFV rekom-
menderar även att övriga uppgifter kompletteras endast när de bedöms
som nödvändiga i det enskilda fallet. Uppgift om arbetsgivare behövs
endast i de fall försäkringskassan har för avsikt att ta kontakt med ar-
betsgivaren, t.ex. för sjukkontroll. Uppgift om den försäkrades arbets-
uppgifter behövs inte när den saknar betydelse för bedömningen av sjuk-
penningrätten. Så kan vara fallet t.ex. då den försäkrade uppger sjukdom
som influensa eller liknande, dvs. sådana sjukdomar som sätter ner ar-
betsförmågan oavsett vilket yrke den försäkrade har. RFV rekommende-
rar också att komplettering av uppgifter, bortsett från den försäkrades
underskrift, om möjligt sker muntligt. Enligt förvaltningslagen
(1986:223) skall sådana uppgifter dokumenteras.
Uppgifterna på försäkran kan många gånger uppfattas av den försäkra-
de som överflödiga och därför onödiga att fylla i, eftersom den försäkra-
de anser att bedömningen av arbetsförmåga skall göras av läkaren. Någ-
ra krav på den försäkrade att själv ange vad han eller hon kan respektive
inte kan göra på arbetet med hänsyn till sin sjukdom eller sina symptom
finns för närvarande inte när det gäller sjukpenning.
Det finns i detta sammanhang skäl att notera att försäkringskassan vad
gäller havandeskapspenning i de flesta fallen gör en grundlig utredning
av den försäkrades arbetsuppgifter och därefter en noggrann bedömning
Prop. 1994/95:147
25
av dessa i förhållande till läkarutlåtandet. Även arbetsgivarens bedöm-
ning av en kvinnas möjlighet att tillfälligt kunna erhålla andra arbets-
uppgifter under den aktuella tiden är viktig. Det görs således som regel
en omfattande utredning av arbetsförmågan i samband med beslut om
havandeskapspenning. Havandskapspenning kan utges under sammanlagt
50 dagar i samband med havandeskap.
I många sjukskrivningsärenden görs däremot inte den omfattande ut-
redning av arbetsförmågan som sker i havandeskapsärenden. Som regel
föreligger endast den försäkrades uppgifter om yrke - eller i bästa fall
arbetsuppgifter - och ett läkarintyg med en många gånger allmän diag-
nos, som t.ex. ländryggbesvär, nack- och axelbesvär eller psykisk insuf-
ficiens.
Mot bakgrund av vad som nu sagts, anser regeringen att det i försäkran
för sjukpenning bör ges större utrymme och skyldighet för den
försäkrade att beskriva sina ordinarie arbetsuppgifter och vad som
föranleder hel eller delvis arbetsoförmåga.
Regeringen föreslår vidare att en fördjupad utredning bör företas efter
en viss tid på så sätt att den försäkrade i en särskild försäkran för sjuk-
penning åläggs att på ett utförligare sätt beskriva arbetsoförmågan och i
vad den består. Givetvis krävs inte någon omfattande beskrivning i de
fall det av diagnosen klart framgår att arbetsförmågan är helt nedsatt på
grund av sådana sjukdomar som sätter ned arbetsförmågan oavsett ar-
betsuppgifter, t.ex. vid svåra infektioner.
Regeringen föreslår således att den försäkrade ges en tydligare skyldig-
het att dels i den försäkran som inleder ett sjukfall, dels senast efter 28
dagars sjukskrivning i en särskild försäkran, ange på vilket sätt uppgiven
sjukdom påverkar arbetsförmågan, innefattande den försäkrades
arbetsuppgifter. Regler om detta bör tas in i 3 kap. 8 § AFL.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, RFV bör få utfärda
föreskrifter om undantag från skyldighet enligt 8 § och även om att
andra tider skall gälla. RFV får vidare utfärda de närmare verkställig-
hetsförskrifter som kan behövas med anledning av regeringens förslag.
Regeringen delar RFV:s uppfattning att för den som har rätt till sjuk-
lön, bör den särskilda försäkran lämnas in redan i anslutning till att sjuk-
löneperioden upphört. Det skulle kunna innebära att den nuvarande för-
säkran som finns för sjukfall som pågår efter sjuklöneperiodens utgång
utvecklas. 1 praktiken kommer detta att innebära att i alla sjukfall kan en
fördjupad prövning ske efter ca fyra veckors sjukskrivning.
Regeringens förslag innebär att försäkringskassan som regel kommer
att ha tillgång till den särskilda försäkran efter ungefar fyra veckors
sjukskrivning. Denna tidpunkt kommer därvid att sammanfalla med det
nedan i avsnitt 4.6 redovisade förslaget om att en fördjupad bedömning
av sjukpenningrätten och rehabiliteringsbehoven skall göras efter ca fyra
veckors sjukskrivning.
Prop. 1994/95:147
26
Prop. 1994/95:147
Regeringens förslag: I AFL skall införas regler om vilket medi-
cinskt beslutsunderlag som krävs för bedömningen av rätt till sjuk-
penning. Läkarens roll skall i första hand vara att uttala sig om den
försäkrades medicinska status och i vad mån och på vilket sätt detta
påverkar funktionsförmågan, dvs. vilka funktionshinder som sjukdo-
men e.d. förorsakar den försäkrade.
Läkarintyg skall ges in för att styrka nedsättning av arbetsförmåga
p.g.a. sjukdom från och med den sjunde dagen efter
sjukanmälningsdagen. Ett utförligare läkarutlåtande skall ges in för
att styrka nedsättning av arbetsförmåga p.g.a. sjukdom senast från
och med den tjugoåttonde dagen efter sjukanmälningsdagen.
Det skall framgå av AFL att det är försäkringskassans uppgift att
med bl.a. läkarens bedömning som grund ta ställning till arbetsförmå-
gan liksom graden av nedsättning och därmed rätten till ersättning.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Inga invändningar har framförts mot arbetsgrup-
pens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § tredje stycket AFL får
försäkringskassan, när det finns skäl till det, kräva att arbetsförmågans
nedsättning styrks med läkarintyg. Läkarens uppgift är att bedöma om
den försäkrade på grund av sjukdom behöver avstå från förvärvsarbete.
Kassan skall sedan ta ställning till om den försäkrade har rätt till sjuk-
penning enligt AFL.
Läkarintyget respektive läkarutlåtandet är ett viktigt hjälpmedel vid
försäkringskassans bedömning av rätten till sjukpenning. Läkarintyget
och läkarutlåtandet innehåller - förutom personuppgifter - uppgifter om
sjukdom, arbetsuppgifter, graden av och tiden för arbetsförmågans ned-
sättning. Om någon av dessa uppgifter saknas, rekommenderar RFV att
intyget respektive utlåtandet kompletteras innan beslut om rätt till sjuk-
penning fattas. RFV rekommenderar att en sådan komplettering i första
hand sker genom telefonkontakt med den behandlande läkaren eller
läkarmottagningen.
Av AFL framgår att det inte är tillräckligt att den försäkrade har en
sjukdom för att rätt till sjukpenning skall föreligga. Sjukdomen måste
även förorsaka nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel.
Det är därför i allmänhet nödvändigt att det framgår vilken sysselsätt-
ning det är som läkaren bedömt att den försäkrade inte kan utföra.
Om försäkringskassan bedömer att läkarintyget eller läkarutlåtandet
inte i tillräcklig utsträckning styrker att arbetsförmågan är nedsatt med
minst en fjärdedel på grund av sjukdom, rekommenderar RFV att kassan
rådgör med förtroendeläkaren innan kontakt tas med den behandlande
läkaren.
27
I sjukpenningärenden krävs att läkarintyget respektive läkarutlåtandet
skall styrka den försäkrades nedsättning av arbetsförmågan. Av intyget
och utlåtandet framgår också att läkaren förväntas ange diagnos eller
symptom som förorsakar arbetsoförmågan och ta ställning till om och i
vilken grad patienten inte kan eller inte bör utföra sina arbetsuppgifter i
normal utsträckning på grund av sjukdom.
För närvarande finns ca 25 000 behandlande läkare som sjukskriver
patienter. Flera undersökningar har visat att olika läkare sjukskriver olika
mycket. Skillnader har funnits både vad avser diagnoser, antalet sjuk-
skrivningstillfällen, längden av sjukskrivningarna samt notering om ar-
betsuppgifter i läkarintygen.
Flera försäkringskassor menar att alltför många av de läkarintyg och
läkarutlåtanden som lämnas till kassan är oklara och svårtolkade samt
ofta saknar en klar diagnos.
Det ifrågasätts också om en läkare ensam skall ha rätt att sjukskriva
personer över lång tid, dels på grund av att sambanden mellan ohälsa
och bl.a. arbetsmiljö idag är mycket komplexa, dels med hänsyn till att
många läkare saknar relevant kompetens i sin medicinska specialitet för
frågor som berör ett alltmer skiftande arbetsliv.
I en undersökning vid Institutionen för allmänmedicin vid Uppsala
Universitet fick 150 distriktsläkare ta ställning till några påhittade men
identiskt lika sjukdomsfall där de skulle avgöra bl.a. hur länge patienten
skulle vara sjukskriven. Sammanfattningsvis konstaterades att det förelåg
en betydande variation mellan distriktsläkarna såväl vad beträffar läng-
den på sjukskrivningen som föreslagna åtgärder och vårdkostnader.
Sjukskrivningskostnadema stod därvid för en ansenlig del av de totala
kostnaderna. I vissa fall dominerade de kostnadsbilden helt. Av under-
sökningen framgick att vissa läkare sjukskrev för lite och en del alldeles
för länge och att kunskapsbristen vad gäller sjukskrivning hos läkarna
var betydande. Vidare konstaterades att det är möjligt att med hjälp av
vissa enkla sakförhållanden (i detta fall patient minst 50 år samt initial
sjukskrivning över 90 dagar) redan med det första läkarintyget som
grund avgränsa en liten grupp försäkrade med stor risk att hamna i en
mycket lång sjukskrivning och där insatser borde sättas in tidigt.
Av rapporten framgår även att läkarna noga fyller i grad av arbetsoför-
måga och diagnos, men ofta "glömmer" de övriga uppgifter som försäk-
ringskassan önskar få svar på, t.ex. den försäkrades arbetsuppgifter, sjuk-
skriven av annan läkare och föreskrifter under sjukskrivningsperioden. I
rapporten diskuteras även möjligheten att läkaren befinner sig i en lojali-
tetskonflikt mellan att försvara patienten och att hjälpa försäkringskassan
med nödvändiga uppgifter. I rapporten dras den slutsatsen, att försäk-
ringskassan inte nått fram med budskapet till läkarna att uppgifter om
återbesök, sjukskrivning av annan läkare, föreskrifter och arbetets natur
är mycket viktiga för att bedöma rätten till sjukpenning.
En annan undersökning som gjorts av försäkringskassan i Malmöhus
län har visat att vissa privatläkare sjukskriver sina patienter upp till nio
gånger oftare än övriga privatläkare. Diagnosen är ofta värk i rygg,
nacke och axlar. Långa sjukskrivningsperioder är vanliga och noteringar
Prop. 1994/95:147
28
om arbetsuppgifter saknas i stor utstäckning.
Behandlande läkares roll är att i första hand se till patientens medicin-
ska behov. Att relationen mellan läkaren och hans patient är positiv och
förtroendefull är en viktig förutsättning för läkarens arbete. Ett väsentligt
inslag i all medicinsk verksamhet är att en person som är sjuk eller tror
sig vara sjuk vänder sig till en läkare som personen har förtroende för.
Dessa grundläggande förutsättningar tillsammans med uppgiften att ut-
färda intyg och utlåtanden till grund för försäkringskassans bedömningar
i ersättningsärenden kan medföra att läkaren hamnar i en intressekon-
flikt.
Försäkringskassorna bedömer också att många läkare i sitt sjukskriv-
ningsbeteende tycks ta hänsyn till om patienten friskskrivs till ett arbete
eller till arbetslöshet. Det tycks som om läkarna har svårt att avsluta
sjukskrivningar där patienten går till arbetslöshet. Det finns anledning att
tro att läkare i vissa fall tar stor hänsyn till patientens situation på ar-
betsmarknaden när de utfärdar läkarintyg inför längre sjukskrivningar
eller pensionsprövning.
Läkarens förmåga att bedöma den försäkrades arbetsförmåga varierar
beroende på läkarens kunskaper om den försäkrades arbetsförhållanden
och sociala situation i övrigt. Alltför få läkare besitter en så omfattande
och bred kunskap om arbetslivet i stort att en bedömning av individens
arbetsförmåga i relation till arbetet och arbetsmarknaden kan göras på
det sätt som vore önskvärt. Den försäkrades egen uppfattning om arbets-
förmågan blir därför ofta den avgörande faktorn i bedömningen av be-
hovet av sjukskrivning. Det är helt naturligt omöjligt för en läkare att
avgöra om en försäkrad skulle kunna arbeta trots sina besvär eller sym-
tom om läkaren inte har kunskap om förhållandena på den aktuella ar-
betsplatsen eller om möjligheterna att anpassa arbetsuppgifterna tillfälligt
eller mera långvarigt till den försäkrades behov. Läkaren har i en sådan
situation inte någon annan möjlighet än att grunda sin bedömning på den
försäkrades egen beskrivning och tolkning av vad som är möjligt och
rimligt.
Läkaren har som regel också svårt att bedöma den försäkrades möjlig-
heter att utföra andra på arbetsmarknaden förekommande arbeten, något
som skall ingå i försäkringskassans bedömning av sjukpenningrätten i ett
sjukfall där den försäkrade inte kan återgå i tidigare arbete.
1 det rådande arbetsmarknadsläget finns det grupper som har problem
på arbetsmarknaden. Personer som inte har full prestationsförmåga har
särskilt svårt att få ett lämpligt arbete. I ett läge där resurser i form av
skyddade anställningar och beredskapsarbeten inte finns i tillräcklig
utsträckning, kan för dessa grupper sjukskrivning och i slutändan förtids-
pension vara ett alternativ i det enskilda ärendet. Det innebär ett ökat
tryck på den behandlande läkaren att tillmötesgå patientens önskemål
trots att en betydande restarbetsförmåga kan finnas i ett för personen
lämpligt arbete. Det kan i en sådan situation vara svårt för den enskilde
läkaren att hävda att patienten har arbetsförmåga - om än begränsad -
samt att rehabiliteringsmöjlighetema inte är uttömda.
För att rehabilitering skall komma till stånd är det viktigt att läkaren är
Prop. 1994/95:147
29
positivt inställd till att rehabilitering skall ske och att rehabiliteringen Prop. 1994/95:147
sker i samverkan mellan läkaren och försäkringskassan.
Regeringen anser att det tydligt bör framgå att läkarens roll i första
hand är att uttala sig om den försäkrades medicinska status och i vad
mån och på vilket sätt detta påverkar funktionsförmågan, dvs. vilka
funktionshinder som sjukdomen e.d. förorsakar den försäkrade.
Läkarintyg bör ges in för att styrka nedsättning av arbetsförmåga p.g.a.
sjukdom från och med den sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. Ett
utförligare läkarutlåtande med bl.a. uppgifter om pågående eller planerad
behandling eller rehabilitering bör ges in för att styrka nedsättning av
arbetsförmåga p.g.a. sjukdom senast från och med den tjugoåttonde
dagen efter sjukanmälningsdagen.
Även om den behandlande läkarens roll i första hand är att uttala sig
om den försäkrades medicinska status och i vad mån denna påverkar
funktionsförmågan anser vi att den behandlande läkaren på intyget re-
spektive utlåtandet bör ange den försäkrades arbetsuppgifter och arbets-
förmågans nedsättning i relation till dessa. I likhet med vad RFV anfört
anser regeringen därvid att det främst är i korta sjukfall som den be-
handlande läkaren skall uttala sig om arbetsförmågan. Vid långa sjukfall
handlar det om en mer uttalad försäkringsbedömning. Försäkringskassan
får genom detta både en tydligare roll när det gäller den försäkringsmäs-
siga bedömningen och ett större ansvar för att utreda den försäkrades
arbetsförhållanden jämfört med tidigare.
Regeringens förslag: I varje sjukpenningärende skall en fördjupad
bedömning ske senast efter det att det särskilda läkarutlåtandet och
den särskilda försäkran inkommit, dvs. efter ca fyra veckors sjuk-
skrivning. Vid denna bedömning skall förtroendeläkare medverka.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som berört frågan om för-
säkringskassans prövning av sjukpenningrätten är alla positiva till för-
slaget. RFV, FKF och Försäkringsanställdas förbund är emellertid tvek-
samma till detaljeringsgraden i förslaget. RFV anser att den närmare
utformningen av en fördjupad bedömning inte bör regleras i lagtext eller
slås fast på annat sätt. Det bör i stället ankomma på RFV att utfärda
erforderliga allmänna råd eller föreskrifter.
Skälen för regeringens förslag: Det är försäkringskassan som beslutar
om rätten till sjukpenning. Dessa beslut fattas av en enskild tjänsteman
hos kassan. Vid beslut om avslag på begäran om sjukpenning, nedsätt-
ning eller indragning av sjukpenning skall socialförsäkringsnämnd fatta
beslut när den försäkrade begärt omprövning av beslutet.
När det gäller frågor som kräver medicinsk sakkunskap skall enligt
30
AFL förtroendeläkare biträda kassan. Inför vissa bedömningar som kas-
san har att göra är det särskilt viktigt att ärendet är väl berett ur medi-
cinsk synpunkt. Som exempel kan nämnas situationer när kassan över-
väger att upphöra att betala ut sjukpenning på grund av att sjukdomen
inte längre bedöms nedsätta den försäkrades arbetsförmåga med minst en
fjärdedel eller när det gäller att ta ställning till den fortsatta handlägg-
ningen. Framför allt gäller detta behov av rehabilitering. Varje tjänste-
man bedömer därvid självständigt om ärenden skall föreläggas förtroen-
deläkare eller inte.
Andelen sjukskrivningar som baseras på s.k. diffusa diagnoser ökar.
Det finns anledning att tro att bakom det stora antalet sådana diagnoser
döljer sig andra problem än vad som anges på försäkran eller läkarintyg
och läkarutlåtande. För att försäkringskassan tidigt och på ett riktigt sätt
skall kunna bedöma sådana sjukskrivningar krävs många gånger både
medicinska kunskaper och lång erfarenhet av arbete med bedömningar
av detta slag.
Beslut i sjukpenningärenden genererar mycket stora kostnader för soci-
alförsäkringen. I alla sjukpenningärenden som pågår en viss tid bör där-
för en fördjupad prövning göras av fler än en tjänsteman hos försäk-
ringskassan.
Det finns uppgifter som tyder på att det för den enskilde handläggaren
på försäkringskassan kan vara mycket svårt att ifrågasätta de läkarintyg
och läkarutlåtande som den försäkrade lämnar. Av bl.a. detta skäl före-
kommer det redan i dag att några försäkringskassor har inrättat olika
former av "samråd" för att förbättra handläggningen.
Det kan förefalla onödigt att alla ärenden vid en viss tidpunkt skall ge-
nomgå en fördjupad granskning. I vissa fall är det som regel inte några
problem att bedöma graden av arbetsoförmåga, sjukskrivningens längd
samt eventuella lämpliga rehabiliteringsinsatser. I många sjukfall kan det
emellertid föreligga stora svårigheter att göra en sådan bedömning. Det
förekommer även ärenden som kan synas enkla men som kräver medi-
cinsk kunskap för att en riktig bedömning skall kunna ske. Vidare finns
det ärenden där diagnosen är mycket väl dokumenterad, men intyget är
fåordigt och därför uppfattas som oklart eller inte komplett, vilket kan
resultera i att nytt medicinskt underlag begärs i onödan. Av bl.a. dessa
skäl bör alla ärenden genomgå en fördjupad bedömning.
Regeringen anser att det i varje sjukskrivningsärende skall ske en för-
djupad bedömning senast efter det att det särskilda läkarutlåtandet och
den särskilda försäkran inkommit, dvs. efter ca fyra veckors sjukskriv-
ning.
Såsom vissa remissinstanser anfört bör den närmare utformningen av
denna bedömning inte regleras i AFL. Regeringen anser dock att för-
troendeläkarens medverkan är av så stor vikt att det av AFL bör framgå
att denne skall medverka vid den fördjupade bedömningen. I övrigt an-
ser regeringen att det ankommer på RFV att utforma de närmare verk-
ställighetsföreskrifter som behövs.
Reglerna tas in i en ny paragraf 3 kap. 8 a § AFL.
Prop. 1994/95:147
31
Prop. 1994/95:147
Regeringens förslag: Försäkringskassan skall ges rätt att kräva att
den försäkrade genomgår kompletterande undersökning och utredning
hos t.ex. annan sjukvårdsenhet för att rätt till sjukpenning skall kunna
komma ifråga.
Om den försäkrade inte medverkar i en kompletterande utredning
skall försäkringskassan ges rätt att sätta ned eller helt dra in sjukpen-
ningen.
Försäkringskassans bedömning om behovet av kompletterande ut-
redning samt om valet av sjukvårdsenhet eller liknande skall inte
kunna överklagas av den försäkrade.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av dem som yttrat sig i frågan är
positiva till förslaget om rätt att begära kompletterande utredning. Soci-
alstyrelsen är emellertid tveksam och menar att den enskilde förefaller få
en ovillkorlig skyldighet att underkasta sig de undersökningar som för-
säkringskassan bedömer nödvändiga. Styrelsen menar att det saknas en
belysning av de problem som kan uppstå utifrån den enskildes integritet
och möjlighet till medverkan och inflytande när det gäller utredning och
behandling.
Vad gäller den del av förslaget som avser möjligheten för den försäk-
rade att överklaga försäkringskassans bedömning om behov av komplet-
terande utredning instämmer FÖD och Länsrätten i Uppsala län i arbets-
gruppens resonemang. Länsrätten menar att åtgärderna ingår i försäk-
ringskassans handläggning av ärendet och därför bör vara överklagbara
först i samband med beslut i ärendet. FÖD framhåller dock att sanktio-
ner mot en försäkrad som ställer sig avvisande till att medverka i en
kompletterande undersökning måste hanteras med varsamhet. Den för-
säkrade befinner sig ofta i en utsatt situation och det bör därför ankom-
ma på försäkringskassan att verka för att den försäkrade frivilligt ställer
upp för undersökning. Sanktionsmöjligheten bör i första hand användas
som ett yttersta påtryckningsmedel för att förmå den försäkrade att med-
verka och i andra hand som en ekonomisk påföljd.
TCO, Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund vänder
sig mot förslaget i denna del. TCO anser att den försäkrade skall ges rätt
att begära omprövning redan vid kommuniceringen om indragning av
sjukpenningen. Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund
menar att om den enskilde inte skall kunna överklaga så måste en funk-
tion som patientombudsman finnas som kan hjälpa den enskilde under
ärendets gång.
Skälen för regeringens förslag: Om det fortfarande efter kontakt med
den behandlande läkaren inte anses styrkt att arbetsförmågan på grund
av sjukdom är nedsatt i den omfattning som behandlande läkaren an-
32
givit, kan försäkringskassan enligt nuvarande regler begära att någon
annan läkare också undersöker den försäkrade (medbedömning). RFV
rekommenderar att en sådan medbedömning begärs genom förtroende-
läkarens försorg och att den behandlande läkaren underrättas om åtgär-
den.
När det t.ex. gäller personer med kända alkohol- eller andra missbruks-
problem, anses försäkringskassan som rehabiliteringsåtgärd kunna begära
att läkarintyg respektive läkarutlåtande från en läkare vid viss mottag-
ning som kassan bestämmer skall företes i kommande sjukdomsfall för
att sjukpenning skall kunna betalas ut utan särskild utredning. Även för
denna typ av åtgärd förutsätts en noggrann och allsidig utredning i varje
enskilt fall. RFV rekommenderar att åtgärden vidtas först sedan förtroen-
deläkaren har rådfrågats. Åtgärden bör också föregås av samråd med den
försäkrade.
Det är med stöd av reglerna i 3 kap. 7 § AFL och RFFS 1988:2 som
försäkringskassan i dag ges möjlighet att infordra beslutsunderlag i form
av läkarintyg och utlåtanden m.m. som behövs för att beslut skall kunna
fattas om rätten till sjukpenning. Om den försäkrade vägrar att genomgå
den begärda undersökningen, kan ersättning enligt AFL i vissa fall dras
in eller sättas ned med stöd av 20 kap. 3 § AFL.
Som tidigare nämnts, är det av stor vikt att det sker en noggrann be-
dömning i början av varje sjukfall. Den första bedömningen avser som
regel sjukpenningrätten. T.ex. skall en bedömning göras av om den upp-
givna sjukdomen eller diagnosen försäkringsrättsligt är att betrakta som
sjukdom eller inte. Vidare skall en bedömning göras av om sjukdomen
föranleder att arbetsförmågan är nedsatt och, om så är fallet, om hel
eller partiell nedsättning föreligger.
Det är försäkringskassan som avgör om och i vilken grad arbetsförmå-
gan är nedsatt. Därvid utgör läkarintyget respektive läkarutlåtandet bara
ett av flera underlag för detta beslut. I praktiken fungerar det emellertid
oftast så att läkarintyget och läkarutlåtandet har ett sådant starkt bevi-
svärde att den enskilde handläggaren har små möjligheter att vare sig
ifrågasätta intyget eller utlåtandet och ännu mindre besluta att detta inte
i tillräcklig grad styrker rätten till sjukpenning. Detta kan bero på att den
behandlande läkarens sjukskrivning av hävd oftast inte kan eller i vart
fall inte bör ifrågasättas, på den mängd intyg och utlåtanden som - trots
sjuklöneperiodens införande - passerar en handläggare varje dag och på
den tidspress som handläggaren kan känna eftersom den försäkrade
väntar på utbetalning av sjukpenning.
Enligt gällande praxis skall det vara fråga om stora brister i ett läkarin-
tyg respektive läkarutlåtande för att ett beslut om att inte bevilja respek-
tive att dra in eller sätta ned sjukpenning för en försäkrad skall stå fast
vid domstolsprövning. En vanlig motivering till att domstolen ger den
försäkrade rätt är att det saknas anledning att ifrågasätta den behandlan-
de läkarens bedömning av arbetsförmågan. Att försäkringkassan ifråga-
sätter ett intyg kan dock bero på att det är utfardat av en läkare där
försäkringskassans erfarenhet av läkaren i fråga ger anledning till tvivel
om läkarintygets eller läkarutlåtandets tillförlitlighet. Detta kan emeller-
Prop. 1994/95:147
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 147
tid vara svårt att hävda i en domstolsprocess.
I och med att en sjukskrivning redan har pågått en tid kan det vara
svårt att styrka att en person vid en viss tidpunkt inte längre uppfyller
villkoren för sjukpenning. Den behandlande läkaren kan ha svårt att
värja sig mot den försäkrades önskemål om fortsatt sjukskrivning och
den enskilde tjänstemannen hos försäkringskassan har små möjligheter
att motivera varför sjukskrivningsrätten plötsligt bör ifrågasättas. Det fria
läkarvalet gör också att den försäkrade kan uppsöka en annan läkare om
den behandlande läkaren ifrågasätter fortsatt sjukskrivning.
Socialstyrelsen har i sina allmänna råd (SOSFS 1992:16) om sjukskriv-
ning utförligt redovisat hur sjukskrivningar bör ske men också farorna
med felaktiga sjukskrivningar.
Undersökningar som har gjorts av ett flertal försäkringskassor visar -
trots Socialstyrelsens allmänna råd - att utfärdade läkarintyg i stor om-
fattning är ofullständiga. Även längden av sjukskrivningsperiodema kan
i många fall ifrågasättas. Det finns anledning att tro att behandlande
läkare inte alla gånger bedömer patientens sjukdom i förhållande till det
arbete som patienten har utan i stället enbart ser till hur lång tid som
läkningsprocessen rent medicinskt tar.
Det kan även befaras att enskilda läkare inte alltid inser den negativa
effekt som en felaktig eller onödig sjukskrivning kan få för patienten
genom den passivisering som lätt kan bli följden härav. Det förekommer
också att enskilda läkare vid sjukskrivning tar hänsyn till andra omstän-
digheter än sjukdomen. Sjukskrivning är emellertid inte någon bra lös-
ning på sociala eller ekonomiska problem. Tvärtemot kan problemen
förstärkas och den försäkrade tvingas in i en sjukroll som kan vara svår
att ta sig ur.
En stor andel av sjukskrivningarna beror på besvär i rörelseorganen.
En passiv sjukskrivning på heltid kan i sådana fall motverka en tidig
återgång i arbete. 1 dessa fall finns det som regel skäl för hel sjukskriv-
ning under en kortare tid medan de akuta symptomen försvinner. Vid en
mer nogrann prövning kan det visa sig att en sjukskrivning på deltid
innebär att den passivisering som kan bli följden av en sjukskrivning på
heltid inte inträffar.
Regeringen anser mot bakgrund av vad som har anförts att försäkrings-
kassan bör ges en klart uttalad möjlighet att som en förutsättning för att
fortsatt sjukpenning skall komma i fråga, kräva att den försäkrade ge-
nomgår kompletterande undersökning eller utredning hos annan sjuk-
vårdsenhet när som helst i ett sjukfall. Det gäller t.ex. vid tveksamhet
om en viss diagnos, när läkarutlåtandet från den försäkrades behandlande
läkare efter fyra veckor inte innehåller uppgift om behovet av rehabilite-
ring, pågående och planerad behandling eller rehabiliteringsåtgärd, be-
räknad återstående sjukdomstid eller då kassan av något annat skäl anser
att det medicinska underlaget är otillräckligt för att beslut skall kunna
fattas i den aktuella ersättningsfrågan. En noggrann prövning av om
medbedömning skall ske, bör alltid göras i de fall det saknas en
"objektiv" diagnos.
Ersättningen bör kunna dras in eller sättas ned enligt 20 kap. 3 § AFL
Prop. 1994/95:147
34
som en följd av underlåtelse att genomgå undersökning eller utredning.
Frågan om det finns skäl att ifrågasätta den behandlande läkarens
bedömning av arbetsförmågan eller inte kommer därmed att sakna
betydelse för prövningen av rätten till ersättning när den försäkrade
underlåter att genomgå kompletterande undersökning eller utredning som
av kassan bedömts vara nödvändig.
En kompletterande utredning skall i första hand komma till användning
för att en mer fullständig bedömning av den försäkrades funktionsned-
sättning skall kunna göras. I vissa undantagsfall bör dock sådan utred-
ning kunna vara aktuell även för att bedöma arbetsoförmågan. Regler
om detta bör tas in i en ny 3 kap. 8 a § AFL.
I början av ett sjukfall bör en kompletterande utredning inrikta sig på
om sjukpenningrätt föreligger eller inte. I de fall sjukpenningrätten är
styrkt, löper sjukfallet till dess det finns anledning att på nytt ta ställning
till rätten till sjukpenning eller att undersöka möjligheterna till rehabilite-
ringsinsatser. Något hinder för att bedöma behovet av och möjligheterna
till rehabilitering i ett tidigt skede i sjukfallet finns dock inte. Även vid
denna bedömning bör kompletterande utredning vara ett instrument som
kan användas för att få en så allsidig belysning som möjligt av rehabili-
teringsbehov och de insatser som kan behöva vidtas. Det är således inte
nödvändigt att kompletterande medicinsk utredning vad gäller sjukpen-
ningrätten och rehabiliteringsinsatserna sker samtidigt. Många gånger
kan det dock vara både praktiskt och självklart att utredningen omfattar
båda frågorna. En kompletterande utredning behöver inte heller nödvän-
digtvis avse endast förnyad medicinsk bedömning utan kan också utgö-
ras av arbetsträning eller att den försäkrade får genomgå rehabiliterings-
utredning vid ett rehabiliteringscenter.
Som regel bör en kompletterande utredning innebära att den försäkrade
av kassan remitteras till en av kassan vald sjukvårdsenhet. Det kan t.ex.
vara lämpligt att använda sig av de diagnostiska centra som finns för att
bedöma en försäkrads funktionsnedsättning och arbetsoförmåga samt
vilka lämpliga rehabiliteringsinsatser som kan vidtas.
Försäkringskassan bör stå för den försäkrades kostnader i samband
med en kompletterande utredning. Sådana kostnader kan t.ex. vara av-
gifter för läkarundersökning, läkarutlåtande och vistelse vid rehabilite-
ringscenter.
För att reglerna om kompletterande utredning skall kunna fungera,
krävs att den får en sådan utformning att den inte endast fungerar som
en "parallell" till behandlande läkarens intyg. Möjligheten till komplette-
rande utredning bör finnas med som ett naturligt led under sjukskriv-
ningen.
Regeringen delar den uppfattning som framförts av Länsrätten i Uppsala
län att åtgärderna bör anses ingå i försäkringskassans handläggning av
ärendet och därför bör vara överklagbara först i samband med beslutet
om indragning eller nedsättning av sjukpenningen.
Regeringen anser vidare att sanktioner mot en försäkrad som ställer sig
avvisande till att medverka i en kompletterande undersökning måste
hanteras med varsamhet. Den försäkrade befinner sig ofta i en utsatt
Prop. 1994/95:147
35
situation och det bör därför ankomma på försäkringskassan att verka för
att den försäkrade förstår behovet av kompletterande undersökning och
vill medverka.
Regeringens förslag innebär bi.a. att det faktiska ansvaret att bedöma
rätten till ersättning från socialförsäkringen i högre grad läggs på försäk-
ringskassan som därvid också får klart uttalade möjligheter att ställa krav
på den försäkrades medverkan vid kompletterande utredning. Regeringen
vill understryka att detta ansvar inte på något sätt skall påverka den
enskildes möjlighet och rätt att själv bestämma vilken läkare han vill
vända sig till för att få vård och i övrigt frågor som rör den enskildes
hälsa.
Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 6)
anfört att ett centralt mål för reformsträvandena i den svenska hälso- och
sjukvården under senare år har varit att stärka patientens och medborga-
rens ställning, bl.a. genom att ge individen ökade möjligheter att välja
vårdgivare inom t.ex. primärvården. Åtgärder har också vidtagits för att
öka vårdens tillgänglighet, genom bla. vårdgarantiåtaganden.
Regeringen har också i de ändrade direktiven till kommittén om hälso-
och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) uppdragit åt
kommittén att överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att stärka
patientens ställning i vården. Uppdraget skall vara slutfört senast den 30
juni 1996.
Prop. 1994/95:147
Regeringens förslag: Benämningen förtroendeläkare resp, förtroen-
detandläkare ändras till försäkringsläkare resp, försäkringstandläkare.
Arbetsgruppens förslag: Överenstämmer med regeringens förslag
Remissinstanserna: Endast några få instanser yttrar sig om benäm-
ningen försäkringsläkare. De är alla positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 18 kap. 12 § AFL skall det
hos den allmänna försäkringskassan finnas en eller flera förtroendeläka-
re. Dessa skall biträda kassan i frågor som kräver medicinsk sakkunskap
samt verka för ett gott samarbete mellan kassan och de läkare som är
verksamma inom dess område. Förtroendeläkaren är en av försäkrings-
kassan anställd tjänsteman och står vad beträffar dessa arbetsuppgifter
inte under Socialstyrelsens tillsyn.
Hos försäkringskassan har förtroendeläkaren en rådgivande funktion i
medicinska frågor. Förtroendeläkaren tar inte ställning i frågor om rätt
till ersättning. Sådana beslut fattas av kassans handläggande tjänstemän
eller av en socialförsäkringsnämnd. Förtroendeläkaren undersöker inte
själv den försäkrade, utan den medicinska bedömningen grundar sig på
den behandlande läkarens uppgifter i intyg och utlåtanden. På det sättet
störs inte förhållandet mellan den försäkrade och dennes läkare och inte
heller försvåras samarbetet mellan förtroendeläkaren och den behand-
36
lande läkaren.
När det gäller enskilda rehabiliteringsärenden består förtroendeläkarens
insats bl.a. i att hjälpa försäkringskassans tjänstemän med bedömningar
av försäkrades möjligheter till rehabilitering och då också med att göra
urval och prioriteringar. Det innebär att förtroendeläkarens medverkan är
viktig i arbetet med att uppmärksamma de grupper som löper risk att bli
långtidssjukskrivna. Det kan t.ex. gälla försäkrade som utför arbetsupp-
gifter som ofta orsakar sjukdom eller skada. Samarbete bör då ske med
berörd företagshälsovård.
Förtroendeläkaren har även en viktig roll i kassans utåtriktade arbete
genom att delta i information till och diskussioner med läkare och annan
personal inom hälso- och sjukvården.
En viktig uppgift för förtroendeläkaren är vidare att medverka i utbild-
ningen av försäkringskassans tjänstemän och socialförsäkringsnämnder-
nas ledamöter i medicinska frågor samt att medverka i försäkringskas-
sornas utbildning av läkare i försäkringsmedicin.
Förtroendeläkarens roll har diskuterats under senare år. Bl.a. har fram-
förts från försäkrade att det är svårt att förstå hur en läkare kan uttala sig
om deras sjukdom, symptom och arbetsförmåga utan att ha undersökt
dem eller ens talat med dem.
Regeringen anser att förtroendeläkarens roll behöver tydliggöras och
stärkas på ett sådant sätt att det klart framgår att denne är försäkrings-
kassans expert och rådgivare i medicinska frågor som skall bedöma den
försäkrades medicinska situation utifrån det medicinska underlag som
försäkringskassan har tillgång till. Förtroendeläkaren skall inte själv
undersöka eller behandla den försäkrade.
Förtroendeläkaren bör också vid behov och därvid med beaktande av
reglerna om serviceskyldighet i förvaltningslagen (1986:223) - fram-
förallt i de fall den försäkrade begär detta - delta i försäkringskassans
information till den försäkrade om varför försäkringskassan på grund av
medicinska skäl bedömt arbetsförmågan och därmed rätten till ersättning
på ett annat sätt än vad den behandlande läkaren gjort. Det bör dock
noteras att förvaltningslagens bestämmelser om myndigheters services-
kyldighet inte ger någon ovillkorlig rätt för den enskilde att själv be-
stämma vem han eller hon skall diskutera sitt ärende med. Det är myn-
digheten själv som avgör vem inom myndigheten som skall fullgöra
serviceskyldigheten gentemot den enskilde.
Om försäkringskassan finner det lämpligt att förtroendeläkaren träffar
och informerar en enskild om sin och kassans ställningstagande till be-
handlande läkares bedömning och rätten till ersättning bör också beslu-
tande tjänsteman eller, då det rör sig om beslut i socialförsäkrings-
nämnd, den tjänsteman som känner den enskildes ärende, delta. Eftersom
informationen och diskussionen rör sig om ett beslut enligt lagen om
allmän försäkring där grunden för beslutet innehåller fler komponenter
än de medicinska är det en fördel om både kassans medicinska rådgivare
och expert och en tjänsteman som är försäkringsexpert deltar i mötet
med den enskilde.
Riksdagen har (prop. 1993/94:150, bil 5, bet. 1993/94:FiU20, rskr.
Prop. 1994/95:147
37
1993/94:454) beslutat att ställa ytterligare medel till försäkringskassornas Prop. 1994/95:147
förfogande i syfte att förstärka förtroendeläkamas insatser i ärenden
rörande sjukpenning och rehabilitering samt inför prövning av
förtidspension samt efterkontroll i förtidspensionsärenden. Medlen
beräknades tillföra försäkringskassorna ca 300 halvtidsanställda
förtroendeläkare. Av riksdagens beslut framgår även att RFV förutsätts
noga följa upp förtroendeläkarverksamheten hos försäkringskassorna.
Enligt vad regeringen erfarit pågår för närvarande en omfattande ny-
rekrytering av förtroendeläkare till försäkringskassorna.
Regeringen har i avsnitt 4.6 lagt fram förslag om att förtroendeläkare
skall medverka i en fördjupad bedömning av sjukpenningrätten och reha-
biliteringsbehoven efter fyra veckors sjukskrivning.
Med hänvisning till att nuvarande benämning förtroendeläkare resp,
förtroendetandläkare inte längre kan anses ändamålsenlig, föreslår rege-
ringen att benämningarna ändras till försäkringsläkare resp, försäkrings-
tandläkare. Förslaget innebär ändring i 18 kap. 12 § AFL.
Regeringens förslag: De nuvarande särreglerna för personer som är
60 år eller äldre vad gäller rätten till förtidspension skall avskaffas.
Arbetsgruppens förslag: I promemorian har arbetsgruppen föreslagit
att förtidspensioneringen renodlas till att ge ersättning vid nedsatt
arbetsförmåga på grund av medicinska faktorer. Som en del av denna
renodling har arbetsgruppen bl.a. föreslagit att de nuvarande särreglerna
för personer som är 60 år eller äldre skall avvecklas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är negativa till äldre-
reglernas avskaffande. LO, Arbetslöshetskassornas samorganisation,
TCO, Försäkringsanställdas förbund, PRO och LRF menar att det inte är
rimligt att samma krav skall gälla för den som är 60 år och äldre som
för yngre. FÖD anser att ett avskaffande av äldrereglema kräver en yt-
terligare analys av konsekvenserna för berörda försäkrade och av de
alternativ till försörjning som står dessa till buds. Domstolen menar att
övergångsreglernas utformning också måste utredas innan ställning kan
tas till förslaget. Försäkringskasseförbundet anser att äldrereglema skall
bestå i avvaktan på att ett nytt regelverk för förtidspensioneringen be-
slutas med anledning av reformeringen av ålderspensioneringen och de
förslag som kommer att läggas av Sjuk- och arbetsskadeberedningen.
AMS påpekar att om äldrereglema avskaffas kan ytterligare ansvars-
områden inte läggas på arbetsmarknadspolitiken i den rådande ekonom-
iska situationen.
Två instanser är positiva till förslaget, nämligen Länsrätten i Uppsala
38
län och RFV. RFV anser att förslaget ligger i linje med den föreslagna
renodlingen av sjukförsäkringen och förtidspensioneringen.
Skälen för regeringens förslag: I 7 och 13 kap. AFL föreskrivs att
rätt till förtidspension tillkommer en försäkrad mellan 16 och 64 år om
arbetsförmågan på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den
fysiska eller psykiska prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med minst
en fjärdedel. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig
men kan den antas bestå avsevärd tid, har den försäkrade i stället rätt till
sjukbidrag. Denna förmån är begränsad till viss tid men i övrigt gäller
samma regler som för förtidspension. Enligt nuvarande regler skall be-
dömningen, i fråga om försäkrad som fyllt 60 år, främst avse hans för-
måga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete
som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt
arbete.
Under lång tid har antalet förtidspensionärer ökat. En sådan ökning kan
delvis förväntas i takt med att befolkningen växer. Det är dock så att
även andelen förtidspensionärer bland befolkningen i förvärvsaktiv ålder
har stigit kraftigt. År 1963 uppbar ca 3 procent av befolkningen i för-
värvsaktiv ålder förtidspension eller sjukbidrag. År 1993 hade motsva-
rande andel stigit till ca 7,3 procent. Även antalet sysselsatta per förtids-
pensionär har trendmässigt sjunkit under denna trettioårsperiod från ca
25 till ca 10. Sammantaget innebär denna utveckling att den ekonomiska
belastningen av förtidspensioneringen kontinuerligt har stigit. Det inne-
bär dessutom att allt fler människor har permanent utestängts från arbets-
marknaden. Det är såväl av sociala som av samhällsekonomiska skäl
nödvändigt att den nuvarande trenden inom förtidspensioneringen bryts.
Det är viktigt att det tidiga rehabiliteringsarbetet intensifieras och att den
uppgång i konjunkturen som för närvarande sker tas till vara i detta
arbete.
När de s.k. äldrereglema infördes år 1970, uppbar ca 12 procent av
åldersgruppen 60 till 66 år förtidspension. År 1993 hade andelen stigit
till drygt 34 procent av åldersgruppen 60 till 64 år. Andelen har alltså
nära tredubblats trots att pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år. Om
utvecklingen med allt fler förtidspensionärer skall brytas, är det nödvän-
digt att andelen äldre som uppbär förtidspension inte fortsätter att stiga.
De nuvarande reglerna för rätten till förtidspension infördes år 1963.
Den 1 juli 1970 gjordes vissa ändringar så att den tidigare formuleringen
om bedömning av arbetsförmågan där det talades om sjukdom och lyte
fick en modernare formulering och ersattes med prestationsförmågan
(prop. 1970:66). Viktigare är dock att vid detta tillfälle infördes de s.k.
äldrereglema samt en mindre restriktiv innebörd i allmänhet av arbets-
förmågebedömningen. Arbetsmarknadsmässiga hänsyn skulle därvidlag i
större utsträckning få inverka vid invaliditetsbedömningen. Vidare skapa-
des förutsättningar för en mindre restriktiv bedömning av möjligheterna
till förtidspension för hemarbetande.
De genom 1970 års förtidspensionsreform införda vidgade möjligheter-
na för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension tar främst sikte
på äldre försäkrade med tungt och pressande arbete som på grund av
Prop. 1994/95:147
39
bristande krafter inte orkar med sina arbetsuppgifter eller som friställs
utan att annat lämpligt arbete står till förfogande. 1 sådana fall kan rätten
till förtidspension bedömas med större hänsynstagande till de individuel-
la förhållandena än för övriga försäkrade.
Bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall enligt de
från och med den 1 juli 1970 gällande reglerna i AFL främst avse den
försäkrades förmåga och möjlighet att bereda sig inkomst genom sådant
arbete som han tidigare utfört eller för honom tillgängligt arbete. 1 praxis
utvecklades att de s.k. äldrereglema avsåg försäkrade som var 60 år eller
äldre. Det fanns dock en tendens att tillämpningen av äldrereglema för-
sköts så att även personer under 60 år kom att omfattas. För att hejda
denna utveckling infördes från och med den 1 januari 1992 en skrivning
i AFL att den mildare tillämpningen gäller för försäkrad som har fyllt 60
år.
Bedömningen i de s.k. äldrefallen skiljer sig från övriga fall genom att
de medicinska kraven ställs lägre och att det vid bedömningen av arbets-
förmågan inte kan krävas att den försäkrade genomgår omskolning eller
annan utbildning eller flyttar till annan ort. Inte heller behöver försök
med arbetsplacering göras. Hänsyn tas också till normala åldersföränd-
ringar även om någon sjukdom i egentlig mening inte föreligger. Sjuk-
dom och åldersförändringar skall ses i relation till de arbetsmöjligheter
som står till buds på orten. De arbetsmarknadsmässiga faktorerna får
därför särskild betydelse vid pensionsprövningen i dessa fall. Dessa
särregler gäller dock inte en fjärdedels förtidspension. Nedsatt presta-
tionsförmåga som har samband med normalt åldrande ger nämligen inte
rätt till förtidspension på denna nivå.
Flera remissinstanser är kritiska till arbetsgruppens förslag att avskaffa
de s.k. äldrereglema. De kritiska remissinstanserna anför såväl arbets-
marknadsmässiga skäl som ekonomiska och mänskliga för den försäkra-
de till varför nuvarande regler bör behållas.
Regeringens bedömning är att det är av stor vikt att uppkomna kost-
nader på grund av sjukdom eller arbetslöshet i största möjliga utsträck-
ning hanteras inom socialförsäkringen respektive inom arbetsmark-
nadspolitiken. Denna strävan underlättar politiska prioriteringar mellan
olika politikområden samt bidrar till att stärka tilltron till systemen. Sär-
skilt viktigt är detta när de olika ersättningssystemen utsätts för ett stort
ekonomiskt tryck som under de senaste årens lågkonjunktur. Regeringen
anser i likhet med flertalet remissinstanser att eventuella förändringar av
arbetsförmågebedömningen inom förtidspensioneringen bör behandlas av
Sjuk- och arbetsskadeberedningen.
Sammantaget finns det emellertid enligt regeringens bedömning skäl
att redan nu ta ett första steg mot en renodling av förtidspensioneringen
till att ge ersättning vid nedsatt arbetsförmåga på grund av medicinska
faktorer.
Mot denna bakgrund är det motiverat att avskaffa äldrereglema. Detta
föranleder en ändring i 7 kap. 3 § AFL. Denna ändring bör träda i kraft
den 1 januari 1997. De nuvarande reglerna bör dock tillämpas i de fall
ansökan om fortidspension/sjukbidrag lämnats före den 1 januari 1997
Prop. 1994/95:147
40
och den försäkrade fyller 60 år före den 1 juli 1997. De nuvarande reg-
lerna bör även tillämpas för den som den 1 januari 1997 uppbär sjuk-
bidrag eller har ansökt om sjukbidrag samt fyller 60 år före den 1 juli
1997 samt ansöker om förtidspension eller sjukbidrag före utgången av
en period med sjukbidrag. Om förtidspension/sjukbidrag dras in och det
vid en senare tidpunkt blir aktuellt att fatta beslut om sådan förmån bör
dock inte de nuvarande reglerna för försäkrade som är 60 år eller äldre
tillämpas. En ansökan om utökad förtidspension eller sjukbidrag efter
den 31 december 1996 bör också följa samma regler som nyansökningar,
dvs. de nya reglerna.
Enligt det nuvarande regelverket skall vid bedömningen om arbetsför-
mågan är nedsatt ställning tas till den försäkrades förmåga att bereda sig
inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras med hänsyn till den försäkrades utbild-
ning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och
därmed jämförliga omständigheter. Dessa regler liksom reglerna att vär-
det av hushållsarbetet i skälig omfattning likställs med inkomst av arbete
kvarstår även efter avskaffandet av de s.k. äldrereglema. Det bör i detta
sammanhang framhållas att en värdering av hushållsarbete i hemmet
skall göras oavsett om den försäkrade tidigare varit förvärvsarbetande
eller inte. Det finns sålunda även fortsättningsvis utrymme för skilda
individuella bedömningar av arbetsförmågan inför beslut om förtidspen-
sion eller sjukbidrag.
Regeringens strävan är att renodla förtidspensioneringen så att den i
större utsträckning än i dag blir en försäkring i samband med en av
medicinska orsaker nedsatt arbetsförmåga. Förslaget om att avskaffa de
särskilda äldrereglema är ett led i denna strävan. För att denna åtgärd
inte skall få orimliga sociala konsekvenser bör den genomföras i sam-
band med att särskilda åtgärder görs inom arbetsmarknadspolitiken för
äldre personer i arbetskraften. Regeringen avser att under våren 1995
förelägga riksdagen en särskild sysselsättningspolitisk proposition. In-
satser för att underlätta för äldre arbetslösa att komma tillbaka i arbete
kommer att behandlas i detta sammanhang och i det fortsatta bered-
ningsarbete som bedrivs inom regeringskansliet i samråd med AMS.
Prop. 1994/95:147
41
Prop. 1994/95:147
Regeringens förslag: Försäkringskassan skall, när det kan anses
nödvändigt för bedömningen av om rätt till förtidspension föreligger,
begära att den försäkrade genomgår undersökning av viss läkare eller
genomgår annan utredning såsom arbetsprövning eller arbetsträning
för bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd, arbetsförmå-
ga och behovet av och möjligheterna till rehabilitering. När det kan
anses nödvändigt för bedömning av rätt till förtidspension skall för-
säkringskassan även i övrigt kunna infordra utlåtande av viss läkare
eller annan sakkunnig, göra förfrågan hos den försäkrade eller annan
som kan antas kunna lämna nödvändiga uppgifter, besöka den för-
säkrade samt undersöka om den försäkrade efter rehabilitering helt
eller delvis kan försörja sig själv genom arbete.
Vid beslut om förtidspension skall försäkringskassan bedöma om
behov finns av förnyad utredning av arbetsförmågan efter viss tid.
Försäkringskassan skall löpande, även sedan förtidspension eller
sjukbidrag börjat utges, införskaffa sådan utredning som i varje sär-
skilt fall kan anses nödvändig för bedömning av den fortsatta rätten
till förtidspension.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I 7 och 13 kap. AFL föreskrivs att
rätt till förtidspension tillkommer en försäkrad mellan 16 och 64 år om
arbetsförmågan på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den
fysiska eller psykiska prestationsförmågan är varaktigt nedsatt med minst
en fjärdedel. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig
men kan den antas bestå avsevärd tid, har den försäkrade i stället rätt till
sjukbidrag. Denna förmån är begränsad till viss tid men i övrigt gäller
samma regler som för förtidspension. Förtidspension/sjukbidrag utges
från folkpensioneringen respektive den allmänna tilläggspensioneringen.
Beslut om förtidspension gäller enligt nuvarande regler tills vidare. Det
kan emellertid finnas anledning att kontrollera om en försäkrad som har
beviljats förtidspension fortfarande uppfyller förutsättningarna för rätt till
pension.
RFV har rekommenderat att försäkringskassan i samband med beslut
om förtidspension skall ta ställning till om efterkontroll skall göras och
i så fall när (Allmänna råd 1993:5). Kassorna uppvisar dock vissa brister
i detta avseende, vilket bl.a. Riksrevisionsverket har konstaterat i rappor-
ten "Förtidspensioneringen - handläggning och beslutsunderlag"
(F 1993:20). Denna undersökning visar att praxis hos de försäkringskas-
sor som undersökts närmast var att inte göra efterkontroller. Anledning-
en till att efterkontroll inte gjorts var enligt intervjuerna att sådan erfa-
renhetsmässigt inte ansågs ge resultat och att man i de ärenden där efter-
42
kontroll kunnat vara motiverad i stället beviljat sjukbidrag.
Enligt regeringens mening kan stora samhällsekonomiska och mänsk-
liga vinster uppnås genom förbättrade utredningsinsatser vid beslut om
rätt till förtidspension. Ett fullgott beslutsunderlag är väsentligt inför
beslut om förtidspension samt vid en eventuell omprövning av fortsatt
rätt till förtidspension i ett löpande pensionsärende.
Mot denna bakgrund är det motiverat att förändra regelverket för för-
tidspensioneringen så att beslutsunderlaget rörande rätten till förtidspen-
sion förbättras. Försäkringskassan bör, om det är nödvändigt för bedöm-
ningen av om rätt till förtidspension föreligger, begära att den försäkrade
genomgår undersökning av viss läkare eller annan utredning såsom ar-
betsprövning eller arbetsträning för bedömning av den försäkrades medi-
cinska tillstånd, arbetsförmågan och behovet av och möjligheterna till
rehabilitering. Vidare bör kassan vid behov infordra läkarutlåtanden eller
utlåtande av annan sakkunnig, göra förfrågan hos den försäkrade, i före-
kommande fall hos hans arbetsgivare, läkare eller hos annan som kan
antas kunna lämna nödvändiga uppgifter. I en utredning om rätt till för-
tidspension kan även besök hos den försäkrade ingå. Försäkringskassan
bör vidare undersöka möjligheterna till om den försäkrade efter rehabili-
tering helt eller delvis kan försörja sig själv genom arbete.
När försäkringskassan fattar beslut om förtidspension, bör också ställ-
ning tas till om det finns behov av förnyad utredning av arbetsförmågan
efter viss tid. Detta är särskilt viktigt för yngre personer så att de inte
permanent utestängs från arbetsmarknaden.
Dessa åtgärder bör kunna tillämpas även under tid som pension utges.
Innan beslut fattas om medicinsk utredning skall förtroendeläkarens
bedömning inhämtas.
Detta föranleder att en ny paragraf 3 b införs i 7 kap. AFL. Denna nya
paragraf ansluter till vad som sägs om kompletterande utredning i sjuk-
försäkringen enligt 3 kap. 8 a § AFL (se avsnitt 4.7).
Försäkringskassan bör stå för den försäkrades kostnader i samband
med en kompletterande utredning. Sådana kostnader kan t.ex. vara av-
gifter för läkarundersökning, läkarutlåtande och vistelse vid rehabili-
teringscenter.
Regeringen anser att det är viktigt att det finns sanktionsregler som
fungerar när någon inte vill medverka till utredning eller rehabiliterande
åtgärder. Av denna anledning bör 20 kap. 3 § AFL ändras så att reglerna
får innebörden att rätt till ersättning inte föreligger när någon utan giltig
anledning inte medverkar i utredning eller liknande åtgärd enligt bl.a.
den föreslagna 7 kap. 3 b § AFL. Detta redovisas närmare i avsnitt 4.7.
Förslaget rörande utredning om rätt till förtidspension bör träda i kraft
den 1 oktober 1995.
Prop. 1994/95:147
43
Prop. 1994/95:147
Inriktningen på förslagen rörande sjukpenning och förtidspension är att
förtydliga regelsystemet för aktörerna inom socialförsäkringssystemet
samt att förbättra det medicinska underlag som ligger till grund för
beslut om sjukpenning och förtidspension samt en renodling av förtids-
pensioneringen så att den i större utsträckning än i dag blir en försäkring
vid en av medicinska orsaker nedsatt arbetsförmåga. Åtgärderna är ett
led i arbetet med att bryta den stigande trenden inom förtidspensione-
ringen. Härigenom uppnås både sociala vinster i form av mindre ohälsa
och lägre utgifter för socialförsäkringssystemet. Att beräkna hur stora
besparingar som de föreslagna åtgärderna genererar i form av lägre
försäkringsutgifter är svårt och blir med nödvändighet av bedömnings-
karaktär.
Enligt regeringens bedömning kan stora samhällsekonomiska och
sociala vinster göras genom åtgärder som förbättrar de medicinska
underlag som ligger till grund för beslut om sjukpenning och förtids-
pension. Genom att rätt åtgärder kan sättas in vid rätt tidpunkt förstärks
rehabiliteringsmöjlighetema och därmed möjligheterna att minska be-
hovet av försäkringsersättning. Man kan också räkna med att antalet
partiella förmåner kommer att öka. En realistisk bedömning är att
volymerna inom sjukförsäkringen och förtidspensioneringen minskar till
följd av de föreslagna åtgärderna så att försäkringsutgiftema minskar
med ca 2,25 miljarder kronor. Av dessa bedöms 1,5 miljarder kronor
falla på sjukförsäkringen och 750 miljoner kronor på förtidspensioner-
ingen. De minskade utgifterna för förtidspension fördelar sig på
490 miljoner kronor på ATP och 260 miljoner kronor på folkpensioner-
ingen. Efter att hänsyn tagits till skatteeffekter, blir besparingen ca
1,5 miljarder kronor.
Antalet personer mellan 60 och 64 år med nybeviljad förtidspension
varierar normalt mellan ca 15 000 och ca 20 000. Av dessa har enligt
regeringens bedömning den övervägande majoriteten en sådan ned-
sättning av arbetsförmågan att deras rätt till förtidspension inte påverkas
av avskaffandet av de s.k. äldrereglema för försäkrade som är 60 år eller
äldre. Avskaffandet av äldrereglema bedöms minska antalet nybeviljade
förtidspensioner för personer i de aktuella åldrama med ca 2 000. Detta
innebär att förtidspensionsutgiftema minskar med 200 miljoner kronor
varav 130 miljoner kronor i minskade ATP-utgifter och 70 miljoner
kronor i minskade folkpensionsutgifter. Den samlade nettoeffekten efter
skatt beräknas till 120 miljoner kronor. Denna åtgärd föreslås träda i
kraft den 1 januari 1997. Sålunda utfaller denna besparing på anslaget
B 5. Förtidspensioner budgetåret 1997.
Sammantaget innebär regeringens förslag att förslagsanslaget Sjukpen-
ning och rehabilitering för budgetåret 1995/96 bör anvisas ett belopp
som är 1 500 miljoner kronor lägre än vad som föreslagits i årets
budgetproposition.
44
Med hänsyn taget till den del av besparingen som faller på ATP bör Prop. 1994/95:147
vidare förslagsanslaget Förtidspensioner för budgetåret 1995/96 anvisas
ett belopp som är 250 miljoner kronor lägre än vad som föreslagits i
budgetpropositionen.
Den sammanlagda utgiftsminskningen av förslagen fr.o.m. budgetåret
1997 uppgår till 2 miljarder kronor brutto, vilket motsvarar 1,3 miljarder
kronor netto.
Regeringens förslag: Hel folkpension i form av ålderspension skall
för år räknat utgöra för ogift pensionär 96 % av basbeloppet och för
gift pensionär 78,5 % av basbeloppet. Hel folkpension i form av
förtidspension skall för år räknat utgöra för ogift pensionär 90 % av
basbeloppet och för gift pensionär 72,5 % av basbeloppet. De nya
reglerna föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari 1996 för dem som då
uppbär ålders- eller förtidspension.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande regler om folkpension in-
nebär att folkpension till gift pensionär är högre om maken inte uppbär
folkpension än om maken uppbär folkpension. 1 det förstnämnda fallet är
folkpensionen densamma som för ogift pensionär.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 6) framförde rege-
ringen som sin bedömning att dessa regler speglar förvärvsmönster och
förhållanden som inte längre är aktuella. Mot bakgrund av detta och det
allvarliga statsfinansiella läget anförde regeringen, att folkpensionsbe-
loppet till gift bör vara oberoende av om maken uppbär folkpension eller
inte. Folkpension till gift ålderspensionär bör därför vara 78,5 % av
basbeloppet medan folkpension till gift förtidspensionär bör vara 72,5 %
av basbeloppet oavsett om maken uppbär folkpension eller inte.
I budgetpropositionen aviserades därför förslag till regelförändring i
detta avseende. Regeringen återkommer nu till riksdagen och föreslår att
folkpensionen till gift pensionär bör vara densamma oavsett om maken
uppbär folkpension eller ej.
Vi föreslår att ändringen träder i kraft den 1 januari 1996 och att den
då omfattar alla som då uppbär folkpension. Det innebär att alla gifta
pensionärer som får folkpension som ogift i december fr.o.m. den 1
januari 1996 får folkpension med det lägre belopp som gäller för gifta.
Som redovisades i budgetpropositionen innebär förändringen att folk-
pensionskostnaderna netto efter skatt minskar med 920 miljoner kronor
per år.
Om förändringen endast skulle genomföras för gifta pensionärer som
beviljas pension fr.o.m. den 1 januari 1996 skulle genomslaget av åt-
gärden inte bli lika stor på kort sikt. Besparingen skulle å andra sidan
endast bli ca 80 miljoner kronor det första året och det skulle dröja över
45
20 år innan besparingen överstiger 900 miljoner kronor per år. Enligt vår Prop. 1994/95:147
bedömning är det också olämpligt med ett system där gifta skulle få
olika stor folkpension under åtskilliga år beroende på om pensionen
beviljats före eller efter den 1 januari 1996.
Ca 75 000 ålderspensionärer och 116 000 förtidspensionärer kommer att
beröras av förändringen. För dessa pensionärer minskar folkpensionen
med 510 kronor per månad.
Förslagen innebär ändringar i 6 kap. 2 § och 7 kap. 4 § AFL.
De ekonomiska konsekvenserna av förändringarna rörande folkpension
for gifta redovisades i årets budgetpropositon och beaktades vid beräk-
ningarna av aktuella anslag.
3 kap.
4 §
Andra stycket motsvarar fjärde stycket i den nuvarande lydelsen av 8 §.
Tredje stycket motsvarar femte stycket i den nuvarande lydelsen av 8 §
med viss justering föranledd av bestämmelsens ändrade placering i la-
gen.
4a§
Den nya 4 a § motsvarar delar av den nuvarande 4 §, närmare bestämt
andra, tredje och femte styckena. Vissa justeringar har gjorts med an-
ledning av bestämmelsernas ändrade placering i lagen.
7 §
I denna paragraf finns reglerna om rätt till sjukpenning, dvs. de bestäm-
melser som reglerar grunderna for att sjukpenning skall kunna utges.
Första stycket, som föreskriver att sjukpenning utges vid sjukdom som
sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel, inne-
håller den grundläggande förutsättningen för att sjukpenning överhuvud-
taget skall kunna utges. I stycket har tillagts att vid bedömningen enligt
detta stycke skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, soci-
ala eller liknande förhållanden. Sådana hänsyn torde i och för sig inte
heller få tas enligt styckets nuvarande lydelse. Det skall vara sjukdom
och inget annat som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst
en fjärdedel. Att även andra hänsyn kan tas när fråga är om man kan
begära att den försäkrade skall ta ett annat arbete är en annan sak, se
fjärde stycket. Eftersom en glidning skett i tillämpningen behövs dock
enligt regeringens mening detta klargörande för att en uppstramning
skall ske. Givetvis skall sjukdomstillstånd som kan ha utlösts av något
av de nämnda förhållandena kunna ge rätt till sjukpenning.
46
Tillägget i detta stycke är således menat att förtydliga redan gällande Prop. 1994/95:147
sjukdomsbegrepp. Ang. sjukdomsbegreppet se avsnitt 4.2.
De nuvarande 3-6 styckena, som handlar om handläggningen av sjuk-
penningärenden, har efter vissa ändringar flyttats till 8 §.
Tredje stycket i förslaget till 7 § ersätter de två första meningarna i
nuvarande 8 § första stycket (sista meningen återfinns i femte stycket i
förslaget till 7 §).
Begreppet "kortvarig" sjukdom har ersatts med att en bedömning skall
göras av om den försäkrade efter en viss sjukdomsperiod antas kunna
återgå till sitt vanliga arbete. 1 så fall skall vid bedömningen av arbetso-
förmågan särskilt beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är
ur stånd att utföra sitt vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som
arbetsgivaren erbjuder den anställde. Nytt i förhållande till nuvarande
lydelse är förslaget att även annat lämpligt arbete som arbetsgivaren
erbjuder den anställde skall ingå i bedömningen av arbetsoförmågan. Det
innebär att det kan bli fråga om annat arbete än det ordinarie, eller där-
med jämförligt arbete, som den försäkrade måste acceptera under den tid
han eller hon inte kan utföra sina ordinarie arbetsuppgifter. Anledningen
är det förstahandsansvar för rehabilitering som arbetsgivaren har och de
signaler som framkommit om vikten av att behålla kontakten med sin
arbetsgivare under sjukdomsperioder. Bestämmelsen innebär inte någon
skyldighet för arbetsgivaren att erbjuda annat arbete. Endast om arbetsgi-
varen erbjuder den försäkrade annat lämpligt arbete, som denne kan
utföra, kan det bli fråga om att tillämpa möjligheten i denna paragraf.
De skyldigheter som arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen
(1977:1160) för anpassning av arbetsförhållandena till den enskilde ar-
betstagarens förutsättningar, samt arbetsgivarens rehabiliteringsansvar
enligt 22 kap. AFL, kvarstår dock oinskränkt.
Fjärde stycket motsvarar nuvarande 8 § andra stycket. Begreppet lång-
varig sjukdom föreslås dock bli utmönstrat och ersatt med en bedömning
av om den försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete.
En sådan undersökning som föreskrivs i denna paragraf är ett led i en
sådan bedömning som avses i 8 a § första stycket.
Femte och sjätte styckena motsvarar sista meningen i nuvarande 8 §
första stycket respektive tredje stycket i samma paragraf.
7 a §
I första stycket har ordet skäligt lagts till med anledning av att belopps-
gränsen i tredje stycket föreslås borttagen.
Beloppsgränsen i tredje stycket föreslås således upphävd. I försäkrings-
kassans prövning av om möjligheten enligt första stycket skall utnyttjas
ingår i stället en bedömning av om resekostnaden är skälig i förhållande
till fördelarna med denna lösning.
Fjärde stycket har upphävts. Det innebär att det är försäkringskassan
ensam som avgör om den försäkrade i stället för sjukpenning skall få
ersättning för merutgifter för resor till och från arbetet. Den försäkrades
samtycke krävs inte längre. Resor till och från arbetet bör således ingå i
47
den bedömning som försäkringskassan skall göra av den försäkrades Prop. 1994/95:147
arbetsförmåga.
8 §
Denna paragraf innehåller regler om det underlag för försäkringskassans
bedömning som den försäkrade skall ge in till kassan i samband med ett
sjukskrivningsärende.
Första och andra styckena ersätter nuvarande 7 § tredje stycket. I
första stycket har tagits in, och gjorts obligatoriskt, det som i dag före-
skrivs om försäkran i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:2)
om kontroll i sjukpenningärenden m.m. Vidare har preciserats något vad
försäkran skall innehålla för uppgifter. Försäkran skall vara skriftlig och
innehålla uppgifter om sjukdomen, en beskrivning av den försäkrades
arbetsuppgifter och den försäkrades egen bedömning av arbetsförmågan.
Försäkran skall undertecknas på heder och samvete. Försäkran skall avse
hela den hittillsvarande sjukpenningperioden.
I andra stycket har läkarintyg för att styrka nedsättning av arbetsförmå-
ga på grund av sjukdom från och med den sjunde dagen gjorts obligato-
riskt.
Tredje stycket ersätter nuvarande 7 § fjärde stycket. Enligt den före-
slagna lydelsen skall den försäkrade till kassan inge läkarutlåtande och
en särskild försäkran att gälla senast fr.o.m. den 28 dagen efter sjukan-
mälningsdagen. Riksförsäkringsverket kan efter bemyndigande av rege-
ringen, enligt fjärde stycket, förskjuta tidpunkten framåt eller bakåt. I
uppräkningen av vad ett sådant läkarutlåtande skall innehålla har i för-
hållande till nuvarande regler tillagts läkarens bedömning av i vilken
grad den nedsatta funktionen påverkar arbetsförmågan. En särskild för-
säkran skall enligt förslaget innehålla en utförligare arbetsbeskrivning
och egen bedömning av arbetsförmåga än den första försäkran. Det skall
framgå på vilket sätt den försäkrade anser att uppgiven sjukdom påver-
kar arbetsförmågan. Givetvis krävs inte någon omfattande beskrivning i
de fall det av diagnosen klart framgår att arbetsoförmågan är helt nedsatt
på grund av sådana sjukdomar som sätter ned arbetsförmågan oavsett
arbetsuppgifter, t.ex. vid svåra infektioner. Även den särskilda försäkran
skall avges på heder och samvete.
Fjärde stycket ger möjlighet till undantag i särskilda situationer från
skyldighet att lämna läkarintyg, läkarutlåtande, försäkran och särskild
försäkran. Vidare kan föreskrivas att skyldigheten skall avse annan tid
än vad som anges i 8 §. Framför allt avses här anpassningar som kan
behövas för dem som omfattas av sjuklönesystemet. De särskilda före-
skrifterna kan då exempelvis innebära att den första försäkran inte be-
höver lämnas alls men att den särskilda försäkran i stället tidigareläggs.
8 a §
Denna paragraf, som är ny, föreskriver vilka olika åtgärder försäkrings-
kassan vid behov skall vidta i samband med ett sjukskrivningsärende.
Försäkringskassans begäran om en utredningsåtgärd enligt denna para-
graf kan inte överklagas särskilt av den försäkrade utan kan endast prö-
48
vas av domstol vid ett eventuellt överklagande av kassans beslut angåen- Prop. 1994/95:147
de om sjukpenning skall utges eller inte.
Första stycket innebär en nyhet i det att kassan, senast när den särskil-
da försäkran och läkarutlåtandet inkommit, skall höra försäkringsläkaren
(se förslag till 18 kap. 12 §) angående vad som framkommit i försäk-
ringsärendet och sedan själv bedöma om arbetsoförmåga fortfarande
föreligger samt om ytterligare utredningsåtgärder eller rehabilitering är
erforderliga. En undersökning och bedömning i enlighet med 7 § blir
därvid aktuell om den försäkrade antas inte kunna återgå till sitt vanliga
arbete.
Kassan skall, enligt andra stycket, om det är nödvändigt för att den
skall kunna göra en sådan bedömning, begära att den försäkrade genom-
går utredning för bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd,
arbetsförmågan och behovet av och möjligheterna till rehabilitering. Det
behöver inte betyda att det läkarintyg eller läkarutlåtande som den för-
säkrade gett in brister i något avseende eller på annat sätt ifrågasätts
som sådant. Kassan skall ändå kunna göra den bedömningen att det
behöver kompletteras för att en riktig försäkringsmässig bedömning skall
kunna göras.
Det är i första hand för den enskilde mindre ingripande utredningar
som det kan begäras att han eller hon deltar i. Det kan vara undersök-
ningar av specialistläkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter eller liknande.
Ju mer ingripande utredningen är för den enskilde ju mer måste försäk-
ringskassan beakta principerna inom hälso- och sjukvården om den en-
skildes integritet och möjlighet till medverkan och inflytande när det
gäller utredning och behandling, se även kommentaren under 20 kap.
3 §. Försäkringskassan måste även beakta andra faktorer än ekonomiska
som kan innebära svårigheter för den enskilde att t.ex. vara borta från
hemorten flera dagar. Med stöd av denna paragraf kan det exempelvis
inte bli fråga om att mot den enskildes önskan föreskriva att denne skall
vara intagen på visst sjukhus under 30 dagar, såsom 16 kap. 2 § ger
möjlighet till i ärenden om bl.a. förtidspension.
Ordet "skall" har genomgående i denna paragraf valts för att göra be-
stämmelserna mer uppfordrande i förhållande till kassan och inte enbart
ge kassan en möjlighet.
I Tredje stycket anges att försäkringskassan under hela sjukskrivnings-
perioden, när skäl därtill föreligger, skall undersöka om den försäkrade
efter sådan åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap. helt eller delvis kan
försörja sig själv genom arbete.
Kassan skall vidare enligt fjärde stycket, under hela sjukperioden, när
det är nödvändigt för bedömningen av rätt till sjukpenning eller åtgärder
enligt 7 b § eller 22 kap., även vidta där i tre punkter uppräknade åt-
gärder.
Enligt punkt 1 skall kassan kunna infordra utlåtande av viss läkare
eller annan sakkunnig. 1 vissa fall kan läkarens åtgärd begränsas till att
skriva ett utlåtande därför att läkaren känner till patienten redan eller kan
göra sin bedömning på skriftligt material. I andra fall kan bestämmelsen
dock innebära att den försäkrade även måste genomgå undersökning av
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 147
en av kassan utvald läkare eller annan sakkunnig for att fortsättningsvis Prop. 1994/95:147
kunna få sjukpenning. Den möjligheten finns idag enligt 16 kap. 2 §
ifråga om förtidspension, handikappersättning, vårdbidrag och efterlevan-
depension.
Enligt punkt 2 skall kassan kunna göra förfrågan hos den försäkrade,
hans arbetsgivare eller annan som kan antas kunna lämna uppgifter.
Kassan kan t.ex. gå till arbetsgivaren direkt och ställa kompletterande
frågor, utan att gå via den försäkrade. Enligt 20 kap. 9 § är statliga och
kommunala myndigheter liksom arbetsgivare skyldiga att lämna försäk-
ringskassan uppgift för namngiven person rörande forhållande som är av
betydelse for tillämpningen av lagen. Bestämmelsen i den här punkten är
inte avsedd att föreskriva uppgiftsskyldighet i vidare utsträckning än
20 kap. 9 §.
Slutligen skall kassan enligt punkt 3 kunna besöka den försäkrade i
hemmet eller på arbetsplatsen.
Femte stycket ersätter nuvarande 7 § femte stycket. Av bestämmelsen
framgår att kostnader som den enskilde har med anledning av försäk-
ringskassans begäran enligt andra eller fjärde stycket skall ersättas i
enlighet med vad regeringen eller Riksförsäkringsverket föreskriver.
6 kap.
2§
Ändringen innebär att ålderspension till gift försäkrad blir lika stor oav-
sett om maken har folkpension eller inte. Hel ålderspension till gift för-
säkrad utgör således 78,5 procent.
7 kap.
3 §
Den s.k. äldreregeln i den näst sista meningen i första stycket har tagits
bort. Det innebär att den generella regeln i första meningen skall tilläm-
pas även på den som fyllt sextio år.
3 b §
Paragrafen är ny. Den reglerar de olika åtgärder som försäkringskassan
kan eller skall vidta i samband med ett ärende om förtidspensionering.
Bestämmelsen motsvarar till stor del vad som föreskrivs i fråga om
sjukpenning, se 3 kap. 8 a §.
Första stycket innebär att kassan, om utredningen från sjukskrivnings-
ärendet inte skulle ge tillräckligt underlag för bedömning av om rätt till
förtidspension föreligger, skall begära att den försäkrade genomgår un-
dersökning av viss läkare eller annan utredning, såsom arbetsprövning
eller arbetsträning, för bedömning av den försäkrades medicinska till-
stånd, arbetsförmågan och behovet av och möjligheterna till rehabilite-
ring. Angående i vilken omfattning man med stöd av denna bestämmelse
kan kräva att den försäkrade genomgår en utredning mot sin egen ön-
skan, se kommentaren till 3 kap. 8 a §.
En mer ingripande åtgärd kan tillgripas enligt 16 kap. 2 §. Enligt den
bestämmelsen kan kassan som villkor för bl.a. förtidspension också före-
50
skriva att den försäkrade under högst 30 dagar skall vara intagen på visst Prop. 1994/95:147
sjukhus.
Andra stycket föreskriver i princip samma utredningsskyldighet som
3 kap. 8 a § tredje och fjärde styckena.
Enligt tredje stycket skall kassan i samband med beslut om förtidspen-
sion också bedöma om förnyad utredning av arbetsförmågan (efterkon-
troll) skall göras efter viss tid.
Fjärde stycket förtydligar att åtgärder enligt första och andra styckena
kan vidtas även efter det att rätt till pension en gång bedömts föreligga
och pension börjat utbetalas. Efterkontroller skall således kunna göras
när skäl därtill föreligger. Vidare föreskrivs att försäkringsläkare skall
höras innan beslut fattas om medicinsk utredning.
Av 16 kap. 7 § framgår att förtidspensionen skall dras in eller minskas
om arbetsförmågan väsentligt förbättras. Den försäkrade är då enligt
16 kap. 8 § skyldig att utan oskäligt dröjsmål göra anmälan om det hos
försäkringskassan.
Av femte stycket framgår att kostnader som den enskilde har med an-
ledning av försäkringskassans begäran enligt denna paragraf skall ersät-
tas i enlighet med vad regeringen eller Riksförsäkringsverket föreskriver.
4 §
Ändringen innebär att förtidspension till gift försäkrad blir lika stor oav-
sett om maken har folkpension eller inte. Hel förtidspension till gift
försäkrad utgör således 72,5 procent.
16 kap.
2 §
I ett nytt andra stycke har tillagts att det även finns vissa bestämmelser
om utredning i ärenden om förtidspension i 7 kap. 3 b §.
13 kap.
1 §
1 tredje stycket har endast 7 kap. 3 b § lagts till för att den paragrafen
även skall gälla för tilläggspension.
18 kap.
12 §
Begreppet förtroendeläkare och förtroendetandläkare har bytts ut mot
försäkringsläkare och försäkringstandläkare som bättre beskriver funktio-
nen.
20 kap.
3 §
Första stycket punkt c) avser sådant underlag för försäkringskassans
bedömning i ett sjukskrivningsärende som den försäkrade självmant skall
ge in enligt 3 kap. 8 §. Självfallet skall man innan ett beslut om indrag-
ning fattas göra ordentliga anträngningar att få in intyg etc. och beakta
51
ev. giltiga ursäkter (t.ex. att den försäkrade är för sjuk eller har svårt att Prop. 1994/95:147
få tid hos läkare etc.).
Enligt andra stycket får sjukpenning eller förtidspension helt eller del-
vis innehållas om någon utan giltig anledning vägrar att medverka i
sådan behandling eller rehabilitering som kassan begärt. I den nuvarande
lydelsen hänvisas till 3 kap. 7 b § och 22 kap. 7 §. I förslaget har lagts
till även utredningar som kassan begär med stöd av 3 kap. 8 a §, 7 kap.
3 b § och 22 kap. 4 och 5 §§. En förutsättning för att sanktion enligt
detta stycke skall kunna tillgripas är att den försäkrade erinrats om att
detta kan bli följden av hans eller hennes vägran.
Möjligheten enligt detta stycke att helt eller delvis dra in sjukpenning
eller förtidspension bör användas med försiktighet, i första hand som ett
påtryckningsmedel for att förmå den försäkrade att medverka. I bedöm-
ningen av om indragning skall ske måste även vägas in den princip som
råder inom hälso- och sjukvården om den enskildes integritet och möj-
lighet till medverkan och inflytande när det gäller utredning och behand-
ling. Den avgörande skillnaden mellan de två olika lagstiftningarna är
dock att det i ärenden om sjukpenning och förtidspension är fråga om en
förmån i form av pengar skall utges eller inte. 1 syfte att få en tillförlit-
lig utredning innan ett beslut om ersättning fattas måste därför krav
kunna ställas på att den försäkrade medverkar till att sådant underlag tas
fram.
Övergångsbestämmelser
Enligt punkt 2 skall 7 kap. 3 § i dess äldre lydelse fortfarande gälla vid
prövning av rätt till förtidspension eller sjukbidrag om ansökan gjorts
före ikaftträdandet av den nya lydelsen av bestämmelsen och den försäk-
rade fyller 60 år före den 1 juli 1997. Om förtidspensionen/sjukbidraget
sedan dras in, eller om en sjukbidragsperiod är slut utan att omedelbart
ersättas av en ny sjukbidragsperiod eller av förtidspension i enlighet med
punkt 3, och det vid en senare tidpunkt blir aktuellt att fatta beslut om
sådan förmån, skall dock den nya lydelsen av 7 kap 3 § tillämpas. Det-
samma gäller om den försäkrade vill utöka omfattningen av sin förtids-
pension eller sitt sjukbidrag.
Syftet med punkt 3 är att man skall kunna pröva om sjukbidrag är
tillräckligt under en period utan att for den skull riskera att förlora rätten
till de äldre förmånligare kriterierna för förtidspension, om det skulle
visa sig att sjukbidrag inte är tillräckligt. Innan den i beslutet bestämda
tiden är slut måste man dock ha sökt om sjukbidrag/förtidspension för
att de äldre bestämmelserna skall fortsätta att tillämpas. Den tidigare
beviljade sjukbidragsperioden måste dock ha lika stor eller större omfatt-
ning än den nya ansökan. Fler sjukbidragsperioder än så är det inte möj-
ligt att få bedömda enligt den äldre lydelsen av bestämmelsen.
52
Remissinstanserna
Betänkandet remissbehandlades under perioden augusti-oktober 1994.
Följande remissinstanser har anmodats avge yttrande: Försäkringsöver-
domstolen (FÖD), Kammarätten i Göteborg, Länsrätten i Uppsala län,
Statens löne- och pensionsverk (SPV), Arbetsgivarverket, Riksförsäk-
ringsverket (RFV), Socialstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Riksrevisionsverket (RRV), Statskontoret, Centrala studiestödsnämnden
(CSN), Ungdomsstyrelsen, Statens invandrarverk, Umeå universitet,
Samhall.
Därtill har följande remissinstanser beretts tillfälle att avge yttrande:
Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet, Landstingsför-
bundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Företagarnas riksorgani-
sation, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorga-
nisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), För-
säkringsanställdas förbund, Sveriges läkarförbund, Arbetslöshetskassor-
nas samarbetsorganisation, Handikappförbundens samarbetsorgan, De
handikappades riksförbund, Synskadades riksförbund, Sveriges dövas
riksförbund, SIOS - Samarbetsorgan för invandrar- och flyktingorganisa-
tioner i Sverige, Sveriges förenade studentkårer, Sjuk- och arbetsskade-
beredningen, Pensionärernas riksorganisation (PRO), Sveriges pensio-
närsförbund, Statspensionärerna, Riksförbundet pensionärsgemenskap.
Av dessa har yttrande inte inkommit från Sveriges förenade studentkårer
och Statspensionärerna.
Därutöver har på eget initiativ inkommit yttrande från Stiftelsen Foun-
tain house, Riksförbundet mot reumatism, Riksförbundet för social och
mental hälsa, Neurologiskt handikappades riksförbund, Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Synergetica AB, Hörselskadades riksförbund samt
Pingstskolomas handikappverksamhet.
Totalt har svar inkommit från 43 instanser.
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
Promemorian
1 promemorian föreslås åtgärder för att förtydliga regelsystemet för aktö-
rerna inom socialförsäkringssystemet och att förbättra det medicinska
underlag som ligger till grund för beslut om förtidspension och sjukpen-
ning. Bakgrunden till förslagen är det behov av åtgärder som finns för
att bryta den stigande trenden inom förtidspensioneringen och som rege-
ringen redovisat bl.a. i samband med det s.k. saneringsprogrammet för
53
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 147
den offentliga sektoms finanser (prop. 1992/93:150). Utgångspunkten för
utredningsarbetet har varit att beviljandet av förtidspension ofta är slut-
punkten i en lång händelsekedja. För att nå effekt är det därför nödvän-
digt att åtgärder inte enbart inriktas på förtidspensioneringen utan även
på tidiga åtgärder i sjukfallen inom sjukförsäkringen.
Remiss instanserna
Många remissinstanser konstaterar att det föreligger ett problem med den
stigande trenden inom förtidspensionssystemet. Majoriteten är också
positiva till att förändringar sker inom regelsystemet. De flesta instanser
betonar dock att förslagen kan få allvarliga konsekvenser för vissa grup-
per i samhället och påpekar därför att förslagen måste kombineras med
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att inte få orimliga konsekvenser för
enskilda individer. Flera av de instanser som avstyrker eller uttrycker
tveksamhet är kritiska till arbetsgruppens hantering och belysning av
problemen. Många hävdar att förslagen leder till en övervältring av pro-
blemen på andra system. En stor andel av remissinstanserna förordar att
sjuk- och arbetsskadeberedningens (SAB) arbete avvaktas. Motiven för
detta är framför allt att förändringarna i systemen måste göras utifrån en
helhetssyn.
SPV, Företagarnas riksorganisation, Statskontoret, CSN, Landstingsför-
bundet och Pingstskolomas handikappverksamhet har i princip inget att
invända mot promemorians förslag.
Statskontoret menar emellertid att det inte är möjligt att närmare kom-
mentera de besparingar som förslaget väntas ge då utredningen inte
redovisat hur man räknat. Som utredningen pekat på bör man enligt
Statskontoret också beakta ökade skatte- och avgiftsintäkter. Vad gäller
överströmningseffekter är det enligt Statskontoret väsentligt att veta
omfattningen härav och hur de olika systemen används. Det blir lättare
att tolka utvecklingen om respektive system endast bär sina egna kost-
nader och används på det sätt som det är tänkt.
Arbetsgivarverket tillstyrker att de förändringar och skärpta krav för
förtidspension som föreslås inom nuvarande regelverk behandlas i sär-
skild ordning, trots att man tycker att frågorna egentligen hör hemma i
SAB:s arbete.
Sveriges pensionärsförbund anser att den ekonomiska tryggheten vid
ohälsa, arbetslöshet och pensionsålderns inträde är tre olika sociala funk-
tioner som måste finansieras var för sig.
Riksförbundet pensionärsgemenskap delar utredningens förslag vad
gäller förtidspension. Förbundet menar att om en betydande del av kost-
naden för en eventuell förtidspensionering belastades arbetsgivaren skul-
le intresset att ta fram ett lämpligt arbete för att på så sätt få tillbaka en
del genom utförd arbetsinsats att öka.
Riksförbundet mot reumatism anser att en översyn är bra. Det finns
stora brister i nuvarande rehabiliteringsinsatser vilket leder till att den
enskilde individen inte får det stöd och den uppföljning som är nödvän-
dig för en återgång till arbetslivet i stället för förtidspension. Förbundet
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
54
vill särskilt påpeka vikten av en översyn av rehabiliteringsinsatserna for
kvinnor med reumatiska sjukdomar, vilka ofta är eftersatta.
Synergetica AB anser att de föreslagna lagändringarna är helt nödvän-
diga men ändå samtidigt otillräckliga. Lagändringarna måste enligt dem
följas av en organisatorisk förändring av verkställigheten av sjukförsäk-
ringen, dvs. av kassans hantering av själva forsäkringsverksamheten. De
måste också kompletteras med organisatoriska förändringar som åter gör
begreppet sjukförsäkring relevant genom att sambandet mellan premie,
ersättning och skadehantering klart framgår och får en verklig innebörd
samt möjliggör utvecklingen av en professionell kompetens i försäk-
ringshanteringen och då främst inom områdena skadehantering och reha-
bilitering.
RFV, Socialstyrelsen, De handikappades riksförbund och PRO påpekar
att förslagen måste kombineras med arbetsmarknadsåtgärder.
RFV anser att arbetsgruppen föreslår många viktiga och väl motiverade
förändringar. Förslagen kan enligt verket ha effekt vad gäller attityderna
och tilltron till försäkringssystemet. Verket vill emellertid framhålla att
den "renodling" av sjukpenningrätt och rätt till förtidspension till mera
tydliga och klara sjukdomstillstånd som föreslås medför att vissa grupper
av försäkrade som i dag uppbär ersättning inte kommer att bli berättiga-
de till det i fortsättningen. RFV menar att arbetsgruppen pekar på dessa
problem, men inte lägger fram något förslag till lösning. Verket anser att
det bl.a. finns anledning att överväga behovet av att skapa andra ersätt-
ningsformer, ev. någon form av "arbetsmarknadspension".
Socialstyrelsen menar att en bättre rehablilitering med starkare anknyt-
ning till arbetslivet behövs, liksom utveckling av förebyggande åtgärder.
Arbetsmiljön måste anpassas så att personer med funktionshinder kan bli
delaktiga och få möjlighet att bidra till samhällets utveckling.
De handikappades riksförbund påpekar att utan arbetsmarknadspolitis-
ka insatser är risken stor att allt fler hänvisas till socialtjänsten.
PRO delar uppfattningen att det är angeläget att nedbringa kostnaderna
inom förtidspensioneringen men understryker att det är viktigt med ett
bättre samspel mellan socialförsäkringen och arbetsmarknaden. En väl
fungerande arbetsmarknad med arbete för alla är den åtgärd som är mest
angelägen och som också skulle vara till störst nytta för att nedbringa
kostnaderna inom förtidspensionssystemet.
Kammarrätten i Göteborg, LO, Försäkringsanställdas förbund, Arbets-
löshetskassornas samarbetsorganisation, Statens invandrarverk, Samar-
betsorgan för invandrar- och flyktingorganisationer i Sverige och Riks-
förbundet for social och mental hälsa är kritiska till arbetsgruppens han-
tering och belysning av problemen. Några hävdar att förslagen leder till
en övervältring av problemen på andra system.
Kammarrätten i Göteborg förordar att frågorna får bli föremål for en
utredning av mer konventionell typ med tillgång till bl.a. medicinsk
expertis. Kammarrätten menar att promemorian verkar ha kommit till
under tidspress.
LO är kritiska till arbetsgruppens hantering av sjukpenning och förtids-
pension. Man är kritiska till att inga beräkningar gjorts av överström-
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
55
ningseffekter till andra trygghetssystem eller vilket ekonomiskt pris som
den enskilde får betala. Man påpekar att utredningen inte gör någon
analys över tänkbara orsaker till ökningen av förtidspensioneringen utan
helt inriktar sig på begränsningar av den enskildes rätt (se även nedan).
Försäkringsanställdas förbund är tveksamt till utredningens ensidiga
belysning av problemet. Den betraktar socialförsäkringssystemet isolerat
och saknar helhetssyn vad gäller samhällsekonomin. Enligt förbundet
måste man beakta att besparingar och hårdare restriktioner i ett system
kan skapa problem och ökade utgifter i ett annat. Förbundet anser att
arbetsgruppen även borde ha diskuterat det ökade kravet på individers
kompetens och flexibilitet och vilket system som skall ta hand om de
individer som inte når upp till kraven. Det måste enligt förbundet också
föras en diskussion om hur man kommer till rätta med det grundläggan-
de problemet, nämligen hur man kan ge alla människor i arbetsför ålder
ett arbete som de kan försörja sig på (se även nedan).
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation avslår förslaget i dess
helhet. Man påtalar en tendens i arbetsgruppens skrivningar som kan
sammanfattas i att det ofta tycks vara bristfälliga beslutsunderlag och
inte i första hand de försäkrades hälsotillstånd som är orsaken till den
kraftiga ökningen av antalet förtidspensioner. Genom gruppens skriv-
ningar förmedlas ett intryck av att de försäkrade försöker tillskanska sig
sjukpenning och förtidspension på felaktiga grunder. Man anser att ar-
betsgruppen har koncentrerat sitt intresse på verkan, dvs. det ökade an-
talet förtidspensioner. Om ökningen kan ha sin grund i annat än brist-
fälliga beslutsunderlag - om det t.ex. kan finnas något samband med
arbetslivets krav och organisation - har inte alls analyserats.
Riksförbundet för social och mental hälsa påpekar att när man inför
försämringar i sjukförsäkrings- och pensionsförmåner är risken stor att
de som i utgångsläget är allra sämst ställda drabbas på ett sätt som är
helt oacceptabelt. En sådan grupp är t.ex. människor med psykisk ohäl-
sa. De är enligt förbundet i stor utsträckning helt beroende av sjukför-
säkrings- eller pensionsförmåner. Från förbundets sida menar man att
bästa sättet att få ned förtidspensionerna är att alla som vill arbeta också
får det. Att försämra pensionsförmåner eller att försvåra förtidspensione-
ring sparar förvisso pengar, men ger inte människor arbete påpekar för-
bundet. Problemet flyttas bara någon annanstans.
Statens invandrarverk och SIOS - Samarbetsorgan för invandrar- och
flyktingorganisationer i Sverige är kritiska till att invandrarnas situation
inte har behandlats särskilt i rapporten. De föreslår fortsatt utredning om
orsakerna till invandrares och flyktingars långvariga sjukskrivning och
förtidspensionering med förslag till anpassade rehabiliteringsåtgärder.
Flera remissinstanser anser att SAB skall avvaktas innan förändringar
kan införas. Det gäller FÖD, AMS, RRV, Försäkringskasseförbundet,
Svenska kommunförbundet, LO, TCO, SACO, Försäkringsanställdas
förbund, Sveriges läkarförbund, Arbetslöshetskassornas samarbetsorgani-
sation, Handikappförbundens samarbetsorgan och Hörselskadades riks-
förbund.
FÖD påpekar att resultatet av SAB:s arbete kan komma att mer eller
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
56
mindre radikalt förändra förutsättningarna för socialförsäkringarna fram-
över. Frågan om förtidspensioneringens framtida utformning kommer att
särskilt prövas i det sammanhanget. Att under sådana förhållanden vidta
ändringar i det nuvarande regelverket kan enligt domstolen framstå som
tveksamt. Med tanke på den centrala betydelse som socialförsäkringarna
har för gemene man bör man undvika tvära kast och kortsiktiga föränd-
ringar i regelbeståndet.
AMS ställer sig bakom arbetsgruppens ambition men anser att utred-
ningens material, synpunkter och förslag skall läggas som grund för det
arbete som pågår i SAB.
RRV stöder utredningens ambition men ifrågasätter samtidigt om de
föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att bryta trenden. Utredningen
har enligt verket inte analyserat vilka effekter förslagen skulle kunna få
och underskattat de komplicerade orsakssamband som är förenade med
regelsystemets tillämpning. RRV anser att det är väsentligt att även
socialförsäkringsadministrationens förutsättningar att implementera even-
tuella förändringar i regelsystemet prövas. Mot bakgrund av att det pågår
flera utredningsarbeten, bl.a. SAB, anser verket att det är väsentligt att
frågorna behandlas i ett sammanhang och förordar därför att regeringen
avvaktar med beslut rörande arbetsgruppens förslag.
Försäkringskasseförbundet tillstyrker de förslag och bedömningar som
närmast rör hanteringen av sjuk- och förtidspensionsärenden. Flera av
arbetsgruppens förslag är emellertid enligt förbundet av en sådan omfatt-
ning och så genomgripande att de bör hänskjutas till SAB.
Svenska kommunförbundet är positivt till förslagen i promemorian men
menar att det är lämpligt att promemorians förslag i dess helhet förs
över till SAB.
LO menar att föregripande av SAB försvårar möjligheterna att seriöst
pröva och analysera olika förslag till ett kommande system.
TCO anser att promemorians förslag har långtgående konsekvenser för
utformningen av en kommande sjuk- och arbetsskadeförsäkring och
därför bör hänskjutas till den pågående sjuk- och arbetsskadeberedning-
en.
Försäkringsanställdas förbund menar att socialförsäkringen de senaste
åren präglats av alltför många ändringar där utgångspunkten har varit
alltför snäva perspektiv och avsaknad av helhetssyn.
Sveriges läkarförbund är positivt till tankegångarna i promemorian
men vill för närvarande avvakta de resultat som framkommer ur SAB:s
arbete innan de tar ställning till de föreslagna åtgärderna.
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
57
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
Promemorian
Arbetsgruppens förslag syftar till att göra reglerna tydligare dels genom
att samla dem på ett och samma ställe i AFL och dels genom att göra
vissa förtydliganden i de nuvarande bestämmelserna.
Remissinstanserna
Majoriteten av remissinstanserna är positiva till de föreslagna förtydli-
gandena i lagtexten. Man är positiv till att reglerna samlas och blir lätta-
re tillgängliga.
FÖD anför att förslaget ligger i linje med vad de i många tidigare
remissyttranden framfört angående behovet av en språklig översyn av
hela AFL.
Kammarrätten i Göteborg instämmer i strävandena att förbättra regel-
systemet i syfte att hanteringen av detta skall kunna ge riktigare resultat
när det gäller ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom och invaliditet.
RRV menar att om viktigare lagrum kunde preciseras skulle förutsätt-
ningarna för statsmakternas kostnadskontroll och styrningen över social-
försäkringarna förbättras. Därtill skulle försäkringskassornas tillämpning
bli mer enhetlig. RRV påpekar emellertid att inte enbart precisering av
befintlig lag och kodifiering av praxis bör övervägas. Det är väsentligt
att både regelsystemet förenklas och att socialförsäkringsadministratio-
nens förutsättningar att implementera regelsystemet prövas.
TCO tillstyrker de lagtekniska förbättringarna av §§ 3:7 och 3:8 AFL
(avstyrker övriga förslag med hänvisning till SAB).
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation tillstyrker de redaktio-
nella ändringar som föreslås, däremot inte formuleringarna.
SAF uttrycker emellertid tveksamhet och menar att om den föreslagna
textutformningen genomförs är risken stor att lagreglerna blir ännu svå-
rare att läsa. Reglerna bör vara generella och rent textmässigt av mindre
omfattning. RFV bör ha möjlighet att tillse att försäkringskassorna har
en enhetlig rättstillämpning.
Promemorian
Arbetsgruppen föreslår att gällande sjukdomsbegrepp skall tydliggöras.
Av 3 kap 7 § skall det framgå att försäkringskassan vid sin bedömning
av om rätt till sjukpenning föreligger skall bortse från arbetsmark-
nadsmässiga, ekonomiska, sociala eller liknande förhållanden. Problem
av s.k. existentiell art skall inte ge rätt till sjukpenning och skall heller
inte tas hänsyn till vid bedömning av arbetsförmåga.
58
Rem iss instanserna
Hälften av yttrande instanser är positiva till ett förtydligande av sjuk-
domsbegreppet. Det gäller Länsrätten i Uppsala län, RFV, CSN, Umeå
universitet, Försäkringsanställdas förbund och De handikappades riksför-
bund. De negativt inställda instanserna påtalar framfor allt svårigheten
med en rent medicinsk bedömning av sjukdomsbegreppet. Det gäller
FÖD, Socialstyrelsen, AMS, Försäkringskasseförbundet, TCO, Handi-
kappförbundens samarbetsorgan, Stiftelsen Fountain house och Riksför-
bundet for social och mental hälsa. Man vänder sig mot vad man anser
vara ett allt för snävt sjukdomsbegrepp.
Länsrätten i Uppsala län anser bl.a. med hänsyn till vad utredningen
anför om den glidning vid tillämpningen av sjukdomsbegreppet som
skett hos patienter, läkare och inom socialförsäkringsadministrationen, att
det finns skäl att tydliggöra begreppet i lagen. Länsrätten påpekar emel-
lertid att det föreligger vissa otydligheter i betänkandet. Vad som skall
avses med begreppet liknande förhållanden anges t.ex. inte i motiven.
RFV anser att det är bra att det i lagtexten förtydligas att det enbart är
sjukdom och därav följande arbetsoförmåga som ger rätt till sjukpen-
ning. Det innebär en markering att det är just en sjukförsäkring som
regleras i AFL. Det är klargörande både för den enskilde och för läkaren
och det kan ha en attitydpåverkande effekt.
Enligt CSN är det viktigt för tilltron till socialförsäkringssystemet och
dess legitimitet att det försäkringsrättsliga sjukdomsbegreppet tillämpas
så att det förbehålles de personer som uppfyller de uppställda kriterierna.
Försäkringskasseförbundet anser att det är bra att man gör lagtexten
tydligare och därigenom renodlar sjukdomsbegreppet i lagtext. Förbundet
har dock den uppfattningen att försäkringskassorna sedan lång tid till-
baka arbetat med tillämpningen i enlighet med det nu framlagda försla-
get. Man hävdar dock att det kommer uppstå svåra avvägningar när
problem av s.k. existentiell art helt eller delvis orsakar sjukdom. För-
slaget kommer sannolikt att leda till en övervältring av samhällets kost-
nader på socialtjänsten menar förbundet.
FÖD håller med om att grunden för förtidspension måste vara att den
försäkrade lider av sjukdom eller har en nedsättning av den fysiska eller
psykiska prestationsförmågan. Domstolen anser emellertid att det är fel
att helt bortse från de av arbetsgruppen föreslagna förhållandena. Den
utformning som förslaget fått i lagtexten 3 kap 7 § AFL kan enligt dom-
stolen möjligen ge anledning till missförstånd och synes dessutom stå i
strid med vad som sägs i samma paragraf tredje och fjärde styckena.
Domstolen anser att förslaget i denna del inte utan ytterligare analys kan
läggas till grund för en lagändring.
Enligt Socialstyrelsen präglas utredningen av synen att minskad sjuk-
skrivning kan uppnås med restriktivare regler för sjukskrivning och ökad
kontroll av den enskilde. Det saknas en vidare analys av sjukdomsbe-
greppet. Enligt Socialstyrelsens mening borde en mer tvärvetenskaplig
syn anläggas på sjukdomsbegreppet där sociala och psykologiska fakto-
rer vägs in. I de föreslagna reglerna har det medicinska perspektivet
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
59
renodlats och anses vara det enda riktiga när det gäller grunden för sjuk-
skrivning på grund av ohälsa.
AMS framhåller att sjukdomsbegrepp för personer i arbetskraften kopp-
las till begreppet arbetsförmåga vilket är ett komplext begrepp. En medi-
cinsk diagnos är ej tillfyllest för att bedöma arbetsförmåga menar styrel-
sen. En medicinsk diagnos och prognos kan aldrig ställas utan att samti-
digt ställning tas till omvärldsfaktorer som också påverkar sjukdoms-
upplevelsen. Arbetsförmåga måste ses som en kombination av personliga
resurser, sociala förhållanden och medicinska faktorer. Arbetsförmåga
skall bedömas tillsammans med den försäkrade och belysas ur samver-
kande experters synvinklar.
Försäkringskasseförbundet hyser farhågor om vilka konsekvenser för-
slaget kan fl för den enskilde. Förbundet vill fästa uppmärksamhet på att
utvecklingen i samhället de senaste åren allt mer har gått mot att se
människan som en helhet och utifrån detta synsätt försöka lösa hennes
problem ur ett helhetsperspektiv. Objektiva sjukdomar vilka "drabbar"
människor oberoende av omgivande sociala och psykologiska faktorer är
få, lätt avgränsade och förorsakar inga egentliga problem. För bedöm-
ningen av de stora grupperna med mer diffusa sjukdomstillstånd utgör
emellertid förslaget knappats något förtydligande. Förslaget kan också
innebära att försäkringskassans möjligheter att arbeta förebyggande för-
svåras. Att ensidigt förtydliga sjukdomsbegreppet och skärpa tillämp-
ningen i AFL ur ett strikt medicinskt perspektiv kan också få till följd
att många kommer att hamna mellan de olika trygghetssystemen där
ingen vill ta ansvar för dem utan anser att det åligger någon annan.
Handikappförbundens samarbetsorgan framhåller att försöken att ren-
odla sjukdomsbegreppet inte är så enkelt som att i lagtexten tydliggöra
begreppet. Orsaker till människors arbetsoförmåga är oftast sammansatt.
Stiftelsen Fountain house tar bestämt avstånd från utredningens renod-
ling av sjukdomsbegreppet. Man menar att det tvärtom är nödvändigt att
ha en holistisk helhetssyn på sjukdomsbegreppet. Det gäller i synnerhet
människor med psykiska funktionshinder.
Riksförbundet för social och mental hälsa menar att det är oklart vad
som menas när man säger att försäkringskassan skall bortse från bl.a.
sociala eller liknande förhållanden och problem av s.k. exitentiell art.
Det kan innebära en risk att möjligheten till sjukpenning och förtidspen-
sion därigenom försvåras för människor med psykisk störning framhåller
förbundet. Det finns ett starkt samband mellan sociala och psykiska
problem. En sjukdom måste betraktas som ett tillstånd hos människan
som helhet, där kropp och själ är en enhet i en social omgivning. Från
förbundets sida anser man att arbetsgruppen gör sig talesman för ett
ålderdomligt och kroppsfixerat sjukdomsbegrepp. Sjukdomsbegrepp och
därmed också rehabiliteringsåtgärder måste utgå från en helhetssyn om
de skall vara meningsfulla.
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
60
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
Promemorian
Arbetsgruppen bedömer att det kan finnas anledning att ändra reglerna
så att det i försäkringskassans bedömning av den försäkrades arbetsför-
måga ingår resor till och från arbetsplatsen. Om kassan vid sin bedöm-
ning kommer fram till att den försäkrades medicinska tillstånd inte är
något hinder för att han återgår i arbete bör sjukpenning inte längre
utges utan kostnaderna för den försäkrades merutgifter för resor till och
från arbetet bör i stället ersättas.
Arbetsgruppen föreslår även att i samband med beslut om rätt till sjuk-
penning bör bedömningen av arbetsförmågan göras inte bara i förhållan-
de till ordinarie eller jämförligt arbete utan även till ett annat arbete hos
arbetsgivaren om den försäkrades medicinska tillstånd medger detta och
om arbetsgivaren kan erbjuda den anställde ett sådant lämpligt arbete.
Remissinstanserna
Förslaget om ersättning för resor i stället för sjukpenning möts av positi-
va reaktioner från yttrande remissinstanser. Det gäller Umeå universitet,
RFV, Försäkringskasseförbundet, LO, TCO, Försäkringsanställdas för-
bund och Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation.
Den del av förslaget som avser omplacering hos arbetsgivaren, kom-
menteras av Länsrätten i Uppsala län, RFV och Umeå universitet. Läns-
rätten och RFV påpekar att förslaget eventuellt kräver ändringar i lagen.
RFV påpekar vikten av att den praktiska betalningen av merkostnader
för resoma löses på ett för den försäkrade acceptabelt sätt. Verket anser
att kassan bör få möjlighet att betala resoma direkt till transportföretaget
för att underlätta hanteringen.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation föreslår att den försäkra-
de skall ha rätt att kräva reseersättning också då kostnaden överstiger
högsta sjukpenningbelopp.
Angående förslaget om omplacering framför Länsrätten i Uppsala län
att en bestämmelse av denna innebörd även bör införas i lagen.
RFV anser att ett nytt synsätt även ställer krav på ändringar i arbets-
miljölagen och eventuellt även i andra lagar, så att krav ställs på arbets-
givaren att ordna annat arbete i en sådan situation.
Umeå universitet påpekar att kravet inte får drivas in absurdum så att
arbetsgivare "tvingas" konstruera arbeten. Förutsättningen måste vara att
det finns ett reellt och realiserbart omplaceringsaltemativ.
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 147
61
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
Promemorian
Arbetsgruppen föreslår att den försäkrade skall ges en tydligare skyldig-
het att såväl i den försäkran som lämnas i början av ett sjukfall som i en
särskild försäkran som lämnas senast efter fyra veckors sjukskrivning,
ange på vilket sätt uppgiven sjukdom påverkar hans arbetsuppgifter, dvs.
arbetsförmågan. Regler om detta föreslås tas in i 3 kap 8 § AFL.
Om den försäkrade vägrar att medverka till att utredningarna kommer
till stånd skall det kunna leda till att sjukpenningen dras in eller sätts
ned. Detta föranleder ändringar i 20 kap 3 § AFL.
Remissinstanserna
Majoriteten av yttrande instanser är positiva till förslaget om försäkran
för sjukpenning. Det gäller FÖD, Umeå universitet, RFV, AMS, Försäk-
ringskasseförbundet, Försäkringsanställdas förbund och Arbetslöshetskas-
sornas samarbetsorganisation. Man anser bl.a. att det är bra att den för-
säkrade blir mer delaktig i ersättningsärendet. Några instanser hävdar
dock att det kan bli svårt för vissa individer att uppfylla kraven.
RFV anser att det är bra att den försäkrade blir mera delaktig i ersätt-
ningsärendet genom att själv utförligare beskriva sin arbetsoförmåga.
RFV tillstyrker förslaget om en ytterligare försäkran efter fyra veckor för
den som inte omfattas av sjuklön, t.ex. arbetslösa och egenföretagare,
och som lämnar försäkran till kassan från första dagen. För övriga skulle
förslaget emellertid medföra vissa praktiska problem hävdar verket. Den
nuvarande rutinen är att försäkran, SI5, sänds ut till den försäkrade när
kassan fått uppgift från arbetsgivaren att sjuklöneperioden är slut och att
den försäkrade fortfarande är sjuk. Det innebär i praktiken att försäkran
sänds ut under tredje veckan och kommer in närmare fjärde veckan. Det
skulle därför medföra praktiska svårigheter om kassan skulle, som ar-
betsgruppen föreslår, sända ut ytterligare en försäkran som skall vara
inkommen senast fjärde veckan. RFV föreslår att ett lämpligt förfarande
kan vara att en försäkrad som omfattas av sjuklön lämnar den utförligare
försäkran från den 15e dagen i sjukfallet. 1 detta fall anser verket således
att det inte behövs någon ytterligare försäkran men att den som redan
finns, SI5, utvecklas enligt arbetsgruppens förslag.
Försäkringsanställdas förbund anser att förslaget kan bli en impuls för
den enskilde att tydligare se förutsättningarna för rätt till sjukpenning.
Ett förslag i samband med fyra veckors försäkran vore enligt förbundet
att den försäkrade inte bara fick beskriva nedsättningen av arbetoförmå-
gan utan också skulle göra en enkel beskrivning av vad han/hon kan
utföra.
AMS, Försäkringskasseförbundet, Arbetslöshetskassornas samarbets-
organisation, Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund
påpekar att det för vissa individer kan vara svårt att uppfylla de högre
kraven.
62
AMS anser att det är den försäkrades egna ställningstaganden i dessa
frågor som är grundläggande för en rättvis bild och bedömning. AMS
påpekar emellertid att blanketter och frågor till den försäkrade bör ut-
arbetas på ett sätt som stimulerar till fullödiga svar. Styrelsen menar att
av avsnittet i rapporten att döma föreligger här ett utvecklingsområde om
tankarna skall omsättas i praktiskt arbete.
Försäkringskasseförbundet vill peka på de skillnader som finns mellan
olika individer och deras förmåga att göra dessa beskrivningar på ett
tillfredsställande sätt.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation föreslår med tanke på
att många personer har svårt att formulera sig skriftligt att försäkrings-
kassan åläggs skyldighet att biträda den försäkrade vid upprättandet av
beskrivning av arbetsoförmågan.
Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund påpekar att
kravet att den försäkrade skall ange arbetsförmågan vid sjukersättning är
ett omöjligt krav för personer som sjukskrivits på grund av synskada
eller dövhet. Det krävs en näst intill orimlig kunskap om hela arbets-
markanden och möjligheterna i den nya situationen för att kunna göra en
sådan bedömning. Den spontana reaktionen när någon synskada eller
hörselskada uppkommit är för flertalet att man inte längre kan någonting
påpekar förbunden.
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
Promemorian
Utredningen föreslår att det skall klargöras vilket medicinskt beslutsun-
derlag som krävs för att rätt till sjukpenning skall föreligga. Reglerna
skall tydligt ange att läkarens roll i första hand är att uttala sig om den
försäkrades medicinska status och i vad mån och på vilket sätt detta
påverkar funktionsförmågan. Den behandlande läkarens skyldighet att på
intyget/utlåtandet ange den försäkrades arbetsuppgifter och arbetsförmå-
gans nedsättning i relation till dessa skall regleras i lagen. Det skall
klargöras i lagstiftningen att det är försäkringskassans uppgift att ta ställ-
ning till läkarens bedömning av arbetsförmågan liksom graden av ned-
sättning och därmed rätten till ersättning. Försäkringskassan får genom
detta både en tydligare roll när det gäller den försäkringsmässiga bedöm-
ningen och ett större ansvar för att utreda den försäkrades arbetsförhål-
landen jämfört med tidigare. Dessa regler föreslås tas in i en ny utform-
ning av 3 kap 8 § AFL.
Rem iss instanserna
Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget. Det gäller
FÖD, Länsrätten i Uppsala län, RFV, CSN, Umeå universitet, Försäk-
ringskasseförbundet, Försäkringsanställdas förbund och De handikappa-
63
des riksförbund. Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation och Han-
dikappförbundens samarbetsorgan framför särskilda synpunkter.
Länsrätten i Uppsala län delar arbetsgruppens uppfattning att det me-
dicinska beslutsunderlaget behöver förbättras. De läkarutlåtanden som
förekommer i sjukpenningärenden är ofta diffusa och otydliga men god-
tas av försäkringskassorna i brist på annat. För att försäkringskassan på
ett riktigt sätt skall kunna bedöma rätten till sjukpenning krävs ett utför-
ligt och bra läkarutlåtande som inhämtas tidigt i sjukdomsfallet.
RFV anser att det är angeläget att kvaliteten på det medicinska besluts-
underlaget förbättras. Det är enligt verket rimligt att läkaren uttalar sig
om arbetsförmågan främst i korta fall. Vid långa sjukfall är detta en
försäkringsbedömning.
CSN tror att förslaget ökar försäkringskassans reella underlag for ställ-
ningstagande av den försäkrades studieoförmåga.
Försäkringskasseförbundet ser positivt på förslaget men påpekar att en
lagändring inte löser problemet med ofullständiga läkarutlåtanden. Inte
minst därför kan det vara av stort värde for försäkringskassan att rätten
att kunna begära medbedömning i oklara ärenden lagregleras. Många
försäkringskassor framhåller på förekommen anledning behovet av ökade
utbildningsinsatser och undervisning för läkarna under deras grundutbild-
ning och AT-tjänstgöring vad gäller utfärdande av intyg och utlåtande
om sjukskrivning.
Försäkringsanställdas förbund anser att det är bra att försäkringskas-
sorna får en tydligare roll i bedömningen. Förbundet bedömer dock att
det fodras ett förtydligande av behandlande läkares ansvar. Försäkrings-
kassans förtydligande uppgift får inte leda till att frita den behandlande
läkarens ansvar från att ta ställning till funktionsförmågan när intyg/ut-
låtande om arbetförmågan och graden av denna skall utfärdas.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation påpekar att av skriv-
ningen i avsnittet framgår att läkarna brister i kompetens vad gäller att
korrekt utfärda de intyg som skall ligga till grund för bedömning av
rätten till sjukpenning/förtidspension. Det är av stor vikt att denna in-
kompetens inte läggs den försäkrade till last vid bedömningen av hans
fall framhåller organisationen. Det måste vara försäkringskassans skyl-
dighet att, i fall då den medicinska bedömningen framstår som tveksam,
genom remittering till annan läkare/inrättning skaffa sig en alternativ
bedömning av fallet. I de fall som också beskrivs i avsnittet, då läkare
missbrukar sin ställning och "översjukskriver", bör det vara möjligt att
ifrågasätta dessa läkares rätt att sjukskriva sina patienter. 1 fall då rent
fusk kan styrkas bör läkarens legitimation ifrågasättas.
Handikappförbundens samarbetsorgan vill understryka behovet av
personalutbildning inom kassan. Försäkringskassan är en god admini-
stratör, men när det gäller bedömnings- och rehabiliteringsfrågor for
människor med funktionsnedsättningar finns stora brister.
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
64
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
Promemorian
Arbetsgruppen föreslår att i alla ärenden skall en fördjupad bedömning
ske relativt tidigt och vid ungefär samma tidpunkt i samtliga sjukpen-
ningfall. Varje sjukskrivningsärende skall senast efter fyra veckor dis-
kuteras och bedömas av den enskilde handläggaren tillsammans med
annan tjänsteman, t.ex. sektionschef, föredragande eller annan tjänsteman
som med hänsyn till särskild erfarenhet och tjänsteställning är lämplig
att medverka vid en fördjupad bedömning. Det är då av stor vikt att
förtroendeläkare medverkar. Det skall i handläggningsjoumal noteras att
en fördjupad bedömning har gjorts och att försäkringskassan även tagit
ställning till sjukpenningrätten. En sådan fördjupad bedömning bör gi-
vetvis vid behov kunna göras även tidigare än efter fyra veckor i ett
sjukpenningärende. Regler om detta skall tas in i en ny utformning av
3 kap 8 § AFL.
Remiss instanserna
De remissinstanser som yttrat sig är positiva till förslaget. Det gäller
FÖD, Länsrätten i Uppsala län, RFV, RRV, Umeå universitet, Försäk-
ringskasseförbundet, TCO, Försäkringsanställdas förbund, Arbetslös-
hetskassornas samarbetsorganisation, De handikappades riksförbund och
Riksförbundet mot reumatism. RFV, Försäkringskasseförbundet och
Försäkringsanställdas förbund är emellertid tveksamma till detaljerings-
graden i förslaget.
FÖD har konfunderats av skrivningen (s 8), att bedömningen skall
utföras av hanläggande tjänsteman, en tjänsteman med särskild erfaren-
het samt förtroendeläkaren, men att beslutet fattas av den handläggande
tjänstemannen. Rimligen bör beslutet fattas i den förstärkta sammansätt-
ningen men ansvaret för själva beslutsmeddelandet ligga på handlägga-
ren anser domstolen.
Länsrätten i Uppsala län anser att det är nödvändigt att en medicinsk
sakkunnig biträder försäkringskassan vid den fördjupade bedömningen.
RFV anser det motiverat att kassan tidigt i ärendet gör en fördjupad
bedömning där fler än den enskilde handläggaren medverkar. Verket
anser däremot att den närmare utformningen av en sådan bedömning,
t.ex. vilka som skall delta eller höras, inte bör regleras i lagtext eller
låsas fast på annat sätt. Det bör ankomma på RFV att ge ut erforderliga
allmänna råd eller föreskrifter. Verket påpekar också att många kassor
redan i dag arbetar på det sätt som föreslås och har god erfarenhet av
det. Det är därför angeläget att arbetsmetoden sprids. RFV anser det
också angeläget ur intemkontrollsynpunkt att sjukpenningärendena och
bedömningen av rätten till sjukpenning skärps och systematiseras. Det
65
kan lämpligen ske genom att alla ärenden vid minst ett tillfälle, men
helst vid flera, granskas av flera olika tjänstemän.
RRV påpekar att de brister som utredningen anser finns i försäkrings-
kassornas beslutsunderlag har en gemensam nämnare i fråga om kompe-
tensen hos och utbildning av handläggarna. RRV vill peka på betydelsen
av kompetens och utbildning såsom en del i implementeringen av regel-
systemets tillämpning. Det gäller både identifierade problem såväl som
utredningens förslag. Verket menar att frågan om kompetens och utbild-
ningsbehov är särskilt viktig då utredningen föreslår en tydligare fördel-
ning mellan läkarens roll och försäkringskassans (och därmed handlägga-
rens uppgift) att ta ställning till graden av nedsättning i arbetsförmågan
och därmed rätten till t.ex. sjukpenning.
Försäkringskasseförbundet är positivt till förslaget men är tveksamt till
detaljeringsgraden då man i promemorian uttalar exakt vilka tjänstemän
som skall göra denna bedömning, vilket dessutom medför fördyrad ad-
ministration. Förbundet anser att det bör vara varje försäkringskassas rätt
att själv bestämma hur den fördjupande prövningen skall gå till. Av
yttrandena från försäkringskassorna framgår att många redan i dag arbe-
tar på det föreslagna sättet med en fördjupad bedömning tillsammans
med en erfaren kollega eller chef. Förslagen kan uppfattas som ett sätt
att byråkratisera handläggningen och som dessutom leder till ökade ad-
ministrativa kostnader.
Försäkringsanställdas förbund har inget att invända mot förslaget men
är däremot mycket tveksamt till detaljeringsgraden. Hur försäkringskas-
sorna väljer att administrativt hantera olika prövningar måste vara en ren
kassaangelägenhet.
Riksförbundet mot reumatism framhåller att deras erfarenheter av för-
säkringskassornas sätt att handlägga sjukbidrags- och förtidspensions-
ärenden för reumatiker tyvärr visar på stora brister i kunskaper både vad
gäller handikappkännedom och bedömning av helhetssynen på konse-
kvenserna av att drabbas av en kronisk sjukdom. Förbundet förutsätter
därför att en stor satsning görs på utbildningssidan av försäkringskassans
handläggare.
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
Promemorian
För att utreda i vilken omfattning arbetsförmågan är nedsatt, föreslår
arbetsgruppen att försäkringskassan vid tveksamhet om en viss diagnos
när som helst i ett sjukfall skall ges rätt att remittera en försäkrad för
kompletterande undersökning och utredning hos t.ex. annan sjukvårdsen-
het. Detta kan bli aktuellt då läkarutlåtandet från den försäkrades be-
handlande läkare efter fyra veckor inte innehåller uppgift om behovet av
rehabilitering, pågående och planerad behandling eller rehabiliteringsåt-
66
gärd, beräknad återstående sjukdomstid etc. eller då kassan av något
annat skäl anser att det medicinska underlaget är otillräckligt för att
beslut skall kunna fattas i den aktuella ersättningsfrågan. Kassans rätt att
remittera en försäkrad för kompletterande undersökning och utredning
skall regleras i 3 kap 8 § AFL. Regeln skall även kunna åberopas vid
efterkontroll av förtidspensionsärenden.
Om den försäkrade inte medverkar i en kompletterande undersökning
föreslår arbetsgruppen att rätt till sjukpenning inte längre skall föreligga.
Detta kräver ändringar i 20 kap 3 § AFL.
Arbetsgruppen föreslår vidare att försäkringskassans bedömning om
behovet av kompletterande utredning samt valet av sjukvårdsenhetet eller
liknande inte skall kunna överklagas av den försäkrade eftersom bedöm-
ningen är ett led i den utredning försäkringskassan gör för att kunna
besluta om rätt till ersättning. Först när försäkringskassan beslutat om
indragning eller nedsättning av sjukpenningen skall den försäkrade ges
möjlighet att få detta beslut överprövat.
Rem iss instanserna
Majoriteten av de instanser som yttrat sig är positiva till förslaget om
rätt att begära kompletterande utredning. Det gäller RFV, Umeå univer-
sitet, Försäkringskasseförbundet, TCO, Försäkringsanställdas förbund,
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation och De handikappades
riksförbund. Socialstyrelsen och Neurologiskt handikappades riksförbund
är emellertid tveksamma. De är oroliga för konsekvenserna för de för-
säkrade.
Vad gäller den del av förslaget som avser möjligheten för den försäk-
rade att överklaga försäkringskassans bedömning om behov av komplet-
terande utredning, instämmer FÖD och Länsrätten i Uppsala län i arbets-
gruppens resonemang. TCO, Synskadades riksförbund och Sveriges
dövas riksförbund vänder sig emellertid mot förslaget i denna del.
RFV tillstyrker arbetsgruppens förslag som innebär värdefulla förtyd-
liganden och förstärkningar av försäkringskassornas möjligheter att be-
gära kompletterande utredning. Viss möjlighet till medbedömning finns
i princip redan i dag men används inte i särskilt stor omfattning. Efter-
som en kompletterande utredning för den enskilde ofta känns som ett
ifrågasättande är det viktigt att kassans handlande ges stöd genom en
tydlig reglering i lagstiftningen.
Umeå universitet menar att förslagen om fördjupad bedömning och
kompletterande utredning är bra initiativ. Den enskildes ansvar betonas i
lagreglerna om rehabilitering och det är följdriktigt att det också betonas
genom en särskild försäkran om rätt till sjukpenning efter fyra veckors
sjukskrivning.
Försäkringskasseförbundet instämmer men påpekar att arbetsgruppens
förslag om hänvisning till annan läkare eller annan sjukvårdsenhet hittills
inte har visat sig särskilt verkningsfulla. Förbundet tror att den problem-
bild som oftast är ganska komplicerad vid tveksamhet om diagnos bäst
tas om hand vid diagnostiska centra eller så kallande bedömningscentra
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
67
där förutom läkare även bör finnas sjukgymnaster, arbetsteurapeuter,
beteen de vetare och arbetsvägledare och kanske även tillgång till funk-
tionsprövning. Förbundet anser att en upprustning av dessa resurser är
nödvändig för att åstadkomma resultat som är någorlunda objektivt för
såväl den enskilde som för försäkringen. Förbundet tror att en utbyggnad
av diagnostiska centra är ett verkningsfullt medel mot långa passiva
sjukskrivningar.
Försäkringsanställdas förbund tycker att förslaget är bra och att det
ger kassorna en större möjlighet än vad som för närvarande står till
buds. Möjligheten till kompletterande undersökning bör dock användas
med viss försiktighet. Förbundet undrar om det finns resurser inom sjuk-
vården för denna typ av undersökningar.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation tillstyrker att medbe-
dömning kan begäras genom förtroendeläkarens försorg.
Socialstyrelsen menar att den enskilde förefaller få en ovillkorlig skyl-
dighet att underkasta sig de undersökningar som försäkringskassan be-
dömer nödvändiga. Den enskilde får i detta sammanhang ingen möjlig-
het att överklaga försäkringskassans beslut om ytterligare utredning.
Enligt Socialstyrelsens mening är det självfallet viktigt att utförligt un-
derlag för bedömning av sjukskrivningsbehov tas fram. Det saknas dock
en belysning av de problem som kan uppstå utifrån den enskildes in-
tegritet och möjlighet till medverkan och inflytande när det gäller ut-
redning och behandling.
Neurologiskt handikappades riksförbund är oroliga för vad de föreslag-
na reglerna kan få för konsekvenser. Förbundet påpekar att det bland
neurologiska sjukdomar och skador finns många som är ovanliga och
som är svåra att diagnosticera. Om den försäkrade redan varit hos en
specialist är det knappast någon mening med att han remitteras till en
annan läkare, även om det inte varit möjligt att ställa en säker diagnos.
Förbundet oroas också av risken för att den försäkrade mot sin vilja
skickas till och blir undersökt av en viss läkare. En person kan tvingas
tillbringa lång tid på annan ort utan att hänsyn tas till familjesituation
och den sociala situationen i övrigt. Detta strider enligt förbundet mot
andan i hälso- och sjukvårdslagen och är ett förfarande som man inte
kan acceptera.
FÖD har inget att erinra mot arbetsgruppens resonemang och förslag i
den del som rör den försäkrades möjlighet att överklaga försäkringskas-
sans beslut om kompletterande bedömning. Domstolen framhåller dock
att sanktioner mot en försäkrad som ställer sig avvisande till att med-
verka i en kompletterande undersökning måste hanteras med varsamhet.
Den försäkrade befinner sig ofta i en utsatt situation och det bör därför
ankomma på försäkringskassan att verka för att den försäkrade frivilligt
ställer upp för undersökning. Sanktionsmöjligheten bör i första hand
användas som ett yttersta påtryckningsmedel för att förmå den försäkra-
de att medverka och i andra hand som en ekonomisk påföljd.
Länsrätten i Uppsala län menar att åtgärderna ingår i försäkringskas-
sans handläggning av ärendet och bör vara överklagbara först i samband
med beslut i ärendet. Länsrätten har emellertid vissa synpunkter på lag-
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
68
reglernas utformning i detta avsnitt. Prop. 1994/95:147
TCO anser att den försäkrade skall ges rätt att begära omprövning Bilaga 1
redan vid kommuniceringen om indragning av sjukpenningen. Att denna
rättighet skall inträda forst när beslutet är fattat kan leda till inkom-
stavbrott i avvaktan på omprövningen som den enskilde inte kan bära.
Synskadades riksförbund och Sveriges dövas riksförbund anser att
förslaget ger försäkringstjänstemännen större makt än tidigare. Man
förutsätter att den enskilde är stark och kan hävda sin rätt. Om den en-
skilde inte skall kunna överklaga så måste en funktion som patientom-
budsman finnas som kan hjälpa den enskilde under ärendets gång hävdar
förbunden.
Promemorian
Arbetsgruppen föreslår att benämningen förtroendeläkare byts ut mot
försäkringsläkare.
Remissinstanserna
Endast några få instanser yttrar sig, nämligen RFV, Försäkringskasseför-
bundet, LO och Försäkringsanställdas förbund. De är alla positiva till
förslaget.
Försäkringskasseförbundet framför att benämningen försäkringsmedi-
cinsk rådgivare respektive konsultläkare är alternativ som nämns bland
försäkringskassorna.
Promemorian
Arbetsgruppen föreslår att de nuvarande särreglerna för personer som är
60 år eller äldre vad gäller förtidspension avvecklas.
Remissinstanserna
Majoriteten av yttrande instanser är negativa eller tveksamma till äldre-
reglernas avskaffande. Det gäller FÖD, Försäkringskasseförbundet, LO,
TCO, Försäkringsanställdas förbund, PRO och LRF. Två instanser är
positiva till förslaget: Länsrätten i Uppsala län och RFV. AMS framför
särskilda synpunkter.
Enligt FÖD kräver avskaffande av de s.k. äldrereglema en ytterligare
analys av konsekvenserna för berörda försäkrade och av de alternativ till
försörjning som står dessa till buds. Innan ställning kan tas till förslaget
69
måste det också utredas hur övergångsreglerna skall utformas.
Försäkringskasseförbundet anser att äldrereglema skall användas/bestå
i avvaktan på att ett nytt regelverk för förtidspensioneringen beslutats
med anledning av reformeringen av ålderspensioneringen och de förslag
som kommer att läggas av sjuk- och arbetsskadeberedningen.
LO avvisar helt förslaget, dels utifrån ett arbetsmarknadspolitiskt och
ett ekonomiskt perspektiv, dels utifrån ett mänskligt perspektiv. LO
anser att ett slopande av äldrereglema mycket hårt skulle drabba den
försäkrade.
Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation invänder mot denna del
av förslaget. De anser det befängt att kräva att den som har den allra
största delen av sitt arbetsliv bakom sig skall utsättas för samma krav på
yrkesmässig och geografisk rörlighet som yngre arbetstagare.
TCO menar att det är orimligt att den som är 60 år och som har i stort
sett ett helt förvärvsliv bakom sig skall avkrävas skyldighet till flyttning
till andra delar av landet där arbete finns eller till omfattande rehabilite-
rings-/omskolningsaktiviteter för att kunna fortsätta på arbetsmarknaden.
TCO anser att äldrereglema med svagare medicinska och därmed jäm-
förliga krav för den som är 60 år och äldre alltjämt skall gälla.
Försäkringsanställdas förbund anser att det inte går att ställa samma
krav på äldre personer när det gäller omskolning, byte av arbetsgivare,
flyttning till annan ort osv. Om man fullföljer förslaget skapar man en
situation där lagstiftning och verklighet inte stämmer överens.
PRO avvisar bestämt förslaget. Enligt organisationen är en förutsätt-
ning för att kunna diskutera ett avskaffande av äldrereglema att det ut-
arbetas förslag till konkreta arbetmarknadspolitiska åtgärder för äldre
som också kan genomföras och som på ett tillfreddställande sätt kan
hjälpa äldre förvärvsarbetande på arbetsmarknaden.
LRF menar att omskolning av en sextioåring kan ifrågasättas ur såväl
den enskildes som ur samhällets synvinkel. Förbundet finner att kravet
att behöva flytta till annan ort är orimligt i synnerhet för äldre och före-
tagare. Ett sådant förslag slår väsentligt hårdare mot glesbygdsboende än
mot dem som bor på orter med större arbetsmarknad.
RFV anser att förslaget ligger i linje med renodlingen av sjukförsäk-
ringen och förtidspensioneringen.
AMS påpekar att om äldrereglema avskaffas kan ytterligare ansvarsom-
råden inte läggas på arbetsmarknadspolitiken i den rådande ekonomiska
situationen.
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
Promemorian
Som villkor för rätt till förtidspension får föreskrivas att den försäkrade
skall genomgå undersökning av viss läkare eller vid viss sjukvårdsenhet
eller genomgå annan utredning såsom arbetsprövning eller arbetsträning
70
för bedömning av arbetförmågan och behovet av och möjligheterna till
rehabilitering. Vid beslut om förtidspension skall försäkringskassan be-
sluta om behov finns av förnyad utredning av arbetsförmågan efter viss
tid. Försäkringskassan skall löpande även i övrigt införskaffa den utred-
ning som i varje särskilt fall kan anses nödvändig för bedömning av
rätten till förtidspension.
Remissinstanserna
Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget. Det gäller
FÖD, RFV, RRV, Ungdomsstyrelsen, Samhall, Försäkringskasseförbun-
det och PRO. AMS och Försäkringsanställdas förbund är däremot tvek-
samma till utformningen av förslaget.
FÖD ifrågasätter om kontrollen behöver detaljregleras i den omfattning
som föreslås i 7 kap 3 § AFL. En mer generell utformning av bestäm-
melsen skulle ge kassorna friare händer att anpassa sin verksamhet efter
omständigheterna i det särskilda fallet.
RFV instämmer men föreslår vissa kompletteringar i lagtexten.
RRV påpekar att försäkringskassorna redan i dag har möjligheter att
kontinuerligt följa upp och pröva om rätten till beviljad förtidspension
eller sjukpension kvarstår. Insatser med denna innebörd har dock varit
begränsade. RRV stödjer en utveckling i riktning mot fördjupad pröv-
ning och efterkontroll. En förutsättning för att försäkringskassorna skall
kunna öka inslaget av efterkontroller är dock att ändamålsenliga metoder
utvecklas. Utredningens förslag till lagtekniska förändringar kan innebära
att antalet efterkontroller kan komma att öka. Det innebär emellertid inte
automatiskt att träffsäkerheten och kvaliteten hos dessa ökar påpekar ver-
ket. Därtill fordras metodutveckling. I detta avseende har RFV en viktig
uppgift som består i att både utveckla metoder och sprida erfarenheter från
goda exempel.
Ungdomsstyrelsen anser att man endast i undantagsfall bör pensionera
ungdomar. En sådan pensionering får inte betraktas som definitiv, varför
styrelsen välkomnar arbetsgruppens förslag om efterkontroll.
Enligt Samhall bör utgångspunkten vara att den enskildes förutsättning-
ar och möjligheter på arbetsmarknaden alltid kan förändras över tiden.
Samhall anser därför att det bör fastslås att försäkringskassan alltid med
vissa intervaller har att ompröva rätten till förtidspension.
AMS menar att förtidspensionärer bör erbjudas förnyat tillfälle att med
experthjälp bedöma sin möjlighet att återgå i arbete. Detta bör enligt AMS
inte ske i form av den efterkontroll som utredningen beskriver. En "upp-
följning av beviljad förtidspension" ger större incitament för den försäk-
rade att ev. omvärdera sina möjligheter till arbete.
Försäkringsanställdas förbund är mycket tveksamt till förslaget. Om
tveksamhet finns om varaktigheten av arbetsoförmågan i samband med
en pensionsprövning bör sjukbidragsinstitutet användas eftersom den en-
skildes anställning upphör i samband med att en förtidspension beviljas.
Förbundet är dock positivt till en löpande efterkontroll av utgående förtids-
pensioner. Detta är en trovärdighetsfråga för förtidspensionssystemet.
Prop. 1994/95:147
Bilaga 1
71
Prop. 1994/95:147
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 1995
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson,
Hellström, Thalén, Wallström, Tham, Blomberg, Heckscher, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Thalén
Regeringen beslutar proposition 1994/95:147 Rätten till förtidspension och
sjukpenning samt folkpension för gifta.
72
Prop. 1994/95:147
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upp- regler repar ett normgiv- |
|
Lagen (1962:381) om |
8 § |
73