Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 januari 1995
Mona Sahlin
Sten Heckscher
(Justitiedepartementet)
Prop.
1994/95:134
I propositionen föreslås att det högsta ersättningsbelopp för atomskador
som innehavaren av en atomanläggning i Sverige ansvarar för skall
höjas från 1 200 miljoner kronor till 175 miljoner särskilda
dragningsrätter (SDR), vilket motsvarar omkring 1 925 miljoner kronor.
Detta ansvarsbelopp skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten
SDR.
Det föreslås att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 juli 1995.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 134
Prop. 1994/95:134
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen
(1968:45) 3
3 Ärendet och dess beredning .................... 5
4 Gällande ersättningsansvar för atomskador............ 6
4.1 Internationella regler .................... 6
4.2 Ansvarsgränser i Sverige .................. 7
4.3 Ansvarsgränser i andra länder............... 8
5 Höjning av anläggningshavamas ansvarsbelopp och ändrad
beräkningsenhet for beloppet.................... 9
6 Ikraftträdande ............................. 12
7 Kostnadsaspekter ........................... 12
8 Författningskommentar........................ 13
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari
1995 ................................... 14
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i atomansvarighetslagen (1968:45).
Prop. 1994/95:134
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 17 § atomansvarighetslagen (1968:45) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
17 §
För innehavare av atomanlägg-
ning i Sverige är ansvarigheten
enligt denna lag begränsad till
1 200 miljoner kronor för vaije
atomolycka. Såvitt gäller anlägg-
ning för enbart framställning,
behandling eller förvaring av
obestrålat uran är ansvarigheten
dock begränsad till 100 miljoner
kronor för varje olycka. Det-
samma gäller i fråga om atom-
olyckor som uppkommer under
transport av sådant uran. För
innehavare av atomanläggning
utom riket bestämmes ansvarig-
hetsbeloppet enligt anläggnings-
statens lag. I fråga om atomolycka
som inträffar under transport av
atomsubstans avser anläggnings-
havarens ansvarighet enligt denna
lag för andra skador än skada på
transportmedlet icke i något fall
lägre sammanlagt belopp än 100
miljoner kronor.
Föreslagen lydelse
För innehavaren av en atoman-
läggning i Sverige är ansvaret
enligt denna lag begränsat till ett
belopp motsvarande 175 miljoner
särskilda dragningsrätter för vaije
atomolycka. Såvitt gäller en
anläggning för enbart fram-
ställning, behandling eller för-
varing av obestrålat uran är an-
svaret dock begränsat till ett
belopp motsvarande 10 miljoner
särskilda dragningsrätter för vaije
olycka. Detsamma gäller i fråga
om atomolyckor som uppkommer
under transport av sådant uran.
För innehavaren av en
atomanläggning utanför Sverige
bestäms ansvarsbeloppet enligt
anläggningsstatens lag. I fråga om
en atomolycka som inträffar under
transport av atomsubstans avser
anläggningshavarens ansvar enligt
denna lag för andra skador än
skador på transportmedlet inte i
något fall ett lägre sammanlagt be-
lopp än motsvarande 10 miljoner
särskilda dragningsrätter.
Senaste lydelse 1991:1557.
|
Med uttrycket "särskilda Prop. 1994/95:134 från särskilda dragningsrätter till | |
|
De belopp som anges i första |
De belopp som anges i första |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Inom ersättningsrättslig speciallagstiftning gäller för vissa skadetyper en
beloppsmässig begränsning av ersättningsansvaret. Så är fiallet bl.a. för
atomskador enligt atomansvarighetslagen (1968:45).
Enligt 17 § atomansvarighetslagen är en atomanläggnings innehavare
ersättningsansvarig upp till högst 1 200 miljoner kronor per olycka.
Detta belopp gäller sedan den 1 januari 1992 (prop. 1991/92:31, bet.
1991/92:LU12, rskr. 1991/92:43). Ansvarsbeloppet skall enligt 22 §
vara täckt av en försäkring som innehavaren av atomanläggningen skall
ta och vidmakthålla.
I samband med att ersättningsansvaret för atomanläggningens inne-
havare bestämdes till 1 200 miljoner kronor underströk riksdagens
lagutskott (bet. 1991/92:LU12 s. 6) vikten av att regeringen noga följer
utvecklingen på forsäkringsmarknaden och efterhand som förhållandena
medger ett ökat skadeståndsansvar för anläggningshavama återkommer
till riksdagen med förslag. Lagutskottet har senare (bet. 1991/92:LU29
och bet. 1992/93:LU39) återigen betonat vikten av att regeringen följer
utvecklingen på försäkringsområdet och efter hand som förhållandena
medger ett ökat ersättningsansvar för anläggningshavama återkommer
till riksdagen med förslag.
För att utröna förutsättningarna för en höjning av anläggningshavamas
ansvarsbelopp höll Justitiedepartementet den 16 november 1994
överläggningar med företrädare for kämkraftsindustrin och försäkrings-
givaren Svenska Atomförsäkringspoolen. Vid överläggningarna berördes
också frågan om i vilken beräkningsenhet - svenska kronor eller den
internationella valutafondens särskilda dragningsrätter (SDR) - an-
svarsbeloppet skall anges. Vid dessa överläggningar deltog, förutom
företrädare för Svenska Atomförsäkringspoolen, företrädare för ABB
Atom AB, Studsviks Energiteknik AB, Svensk Kämbränslehantering
AB, Sydkraft AB och Vattenfall AB. Dessutom deltog en företrädare
for Statens kämkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut.
I denna proposition behandlar regeringen dels frågan om
ansvarsbeloppet för innehavarna av atomanläggningar bör höjas, dels
frågan i vilken beräkningsenhet ersättningsansvaret enligt lagen skall
uttryckas.
Lagrådet
De lagförslag som läggs fram i denna proposition avser en höjning av
ansvarsbeloppet. I samband därmed föreslås också att ansvarsbeloppet
fortsättningsvis skall anges i beräkningsenheten SDR, vilket redan
förekommer i annan skadeståndslagstiftning där ansvaret är begränsat.
Därutöver görs vissa redaktionella förändringar i de berörda
lagparagraferna. Mot denna bakgrund får förslagen anses vara av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagförslagen
har därför inte granskats av Lagrådet.
Prop. 1994/95:134
4.1 Internationella regler
I Sverige regleras ansvaret för skador som uppkommer i samband med
verksamhet inom atomanläggningar, t.ex. kämkraftsanläggningar och
anläggningar för framställning eller behandling av atomsubstanser eller
för förvaring av sådana substanser, av atomansvarighetslagen (1968:45).
Denna lag bygger på två internationella konventioner.
Den ena konventionen är 1960 års Pariskonvention om skadestånds-
ansvar på atomenergins område, ändrad genom tilläggsprotokoll senast
år 1982.
Den andra konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskon-
vention till Pariskonventionen, ändrad genom tilläggsprotokoll senast år
1982. Denna konvention, som brukar kallas tilläggskonventionen, inne-
håller regler om supplerande statsansvar för atomskador.
Dessa konventioner har slutits inom ramen för verksamheten inom
Organisationen for ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).
Konventionerna med ändringsprotokoll finns intagna i prop. 1968:25
respektive prop. 1981/82:163. Sverige är anslutet till båda konventio-
nerna. Pariskonventionen har därutöver tillträtts av Belgien, Danmark,
Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal,
Spanien, Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Av dessa nu nämnda
länder är samtliga utom Grekland, Portugal och Turkiet också anslutna
till tilläggskonventionen.
Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning an-
svarig for atomskador oberoende av vållande, dvs. innehavaren är strikt
ansvarig. Ansvaret skall vara begränsat till visst belopp for vaije olycka
och skall vara täckt av en försäkring eller annan ekonomisk garanti.
Enligt artikel 7 i Pariskonventionen kan anläggningshavarens ansvar
bestämmas till 15 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), vilket
motsvarar ungefär 165 miljoner kronor. Beloppet får dock sättas högre
eller lägre än detta riktvärde men får inte i något fall understiga 5
miljoner SDR. Enligt artikel 10 måste innehavaren ha en försäkring
eller annan ekonomisk garanti som täcker det ansvarsbelopp som har
bestämts i enlighet med artikel 7.
Anläggningshavamas ersättningsansvar har i Parisstatema kommit att
variera kraftigt under de år som har gått sedan Pariskonventionen trädde
i kraft. Vissa stater har höjt nivåerna med betydande belopp medan
andra stater har kommit att ligga kvar i närheten av de miniminivåer
som konventionen anger (jfr nedan avsnitt 4.3). Mot denna bakgrund
antog OECD:s atomenergiorgan NEA ("Nuclear Energy Agency") år
1990 en rekommendation enligt vilken staterna bör sträva efter att, i
sina nationella lagstiftningar, höja anläggningshavamas ersättnings-
ansvar till 150 miljoner SDR, vilket vid tiden för rekommendationens
antagande motsvarade 1 200 miljoner kronor.
Genom tilläggskonventionen finns ett extra ersättningssystem, enligt
vilket supplerande ersättning av statsmedel betalas, om ansvarsbeloppet
enligt Pariskonventionen inte räcker till full ersättning åt de skade- Prop. 1994/95:134
lidande. Systemet enligt tilläggskonventionen verkar i flera steg.
Anläggningshavarens ansvar utgör det första steget.
Det andra steget betalas av den stat där anläggningshavarens anlägg-
ning är belägen och löper från gränsen for första steget (dvs. anlägg-
ningshavarens ansvar) upp till 175 miljoner SDR.
Till det tredje steget, som löper i intervallet mellan 175 miljoner SDR
och 300 miljoner SDR, och alltså uppgår till 125 miljoner SDR, skall
de stater som är anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater)
gemensamt betala efter en särskild formel. Till 50 procent av det er-
forderliga beloppet skall staterna bidra i förhållande till sin bruttonatio-
nalprodukt, medan bidraget till de återstående 50 procenten fördelas i
förhållande till staternas respektive kraftproduktion (baserad på kärntek-
nik) uttryckt i s.k. termisk effekt.
4.2 Ansvarsgränser i Sverige
Som har nämnts i avsnitt 3 har i atomansvarighetslagen anläggnings-
havamas ersättningsansvar bestämts till 1 200 miljoner kronor för vaije
olycka. För en anläggning som är avsedd enbart för framställning av
obestrålat uran, samt vid transport av sådant uran, är motsvarande
belopp 100 miljoner kronor. Ansvaret skall vara täckt av en obligatorisk
försäkring eller av någon annan ekonomisk garanti.
Utöver de ersättningsregler som har föranletts av konventionerna (17
och 28 - 31 §§) infördes i atomansvarighetslagen år 1982 ett fjärde steg.
Enligt detta skall den svenska staten, i de fall en anläggningshavare här
i landet är ansvarig, betala ersättning med sammanlagt 3 miljarder
kronor. I detta belopp är ersättningarna enligt första - tredje stegen
inräknade (31 a §).
Ersättningsbeloppen har senast övervägts år 1991 i samband med att
anläggningshavarens ersättningsbelopp höjdes till 1 200 miljoner kronor
(prop. 1991/92:31).
För närvarande gäller därför följande ersättningsbelopp i Sverige.
(Ersättningsbeloppen är beräknade efter att 1 SDR motsvarar 11 kr,
vilket för närvarande är det avrundade värdet på dragningsrätten.)
1. Anläggningshavaren
Miljoner kronor
0 - 1 200
2. Svenska staten, för en olycka för vilken
anläggningshavaren i Sverige är ansvarig
3. Svenska staten, gemensamt med övriga
Brysselstater
4. Svenska staten
1 200 - 1 925
1 925 - 3 300
3 000
Det skall påpekas att lagens tillämpningsområde varierar för de olika
stegen. Ansvaret i första steget omfattar även skador i andra stater än
konventionsstater, om olyckan har inträffat i Sverige (3 §). Regeringen Prop. 1994/95:134
kan enligt 3 § bestämma att ersättning inom det första steget inte skall
betalas för skada i en stat som inte är konventionsstat, om inte ersätt-
ning i den staten skulle ha betalats för en skada i Sverige (reciproci-
tetsprincipen). Denna möjlighet har inte utnyttjats.
I steg 2 och 3 betalas ersättning för skador som har uppkommit i
Sverige eller i andra Brysselstater, på eller över det fria havet ombord
på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i Sverige eller i andra
Brysselstater, på eller över det fria havet i annat fell, om skadan har
tillfogats en Brysselstat eller en medborgare i en sådan stat, samt för
skador på fartyg eller luftfartyg, om de är registrerade i en sådan stat
(29 §)
Också enligt det fjärde steget (31 a §) gäller vissa inskränkningar. Till
att böija med omfattar statens ansvar skador i Danmark, Finland, Norge
och Sverige samt skador ombord på fartyg eller luftfartyg som är
registrerade i dessa länder. Därutöver betalas ersättning till svenska
medborgare eller svenska juridiska personer oavsett var skadan har
inträffat. Även skador i en annan Brysselstat täcks enligt fjärde steget,
men endast enligt reciprocitetsprincipen.
Slutligen skall för fullständighetens skull 33 § atomansvarighetslagen
nämnas. Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt första - fjärde
stegen inte räcker till ersättning för uppkommen skada, skall ersättning
beredas av statsmedel enligt grunder som bestäms i lag. Någon viss
ersättningsnivå garanteras inte genom bestämmelsen. Det kan särskilt
märkas att bestämmelsen inte är begränsad till fall då skador har
uppkommit i Sverige eller har orsakats av en atomolycka for vilken
innehavaren av en atomanläggning i Sverige är ansvarig (prop.
1981/82:163 s. 50-51 och s. 65).
4.3 Ansvarsgränser i andra länder
Enligt uppgifter från OECD:s atomenergiorgan NEA uppgår ansvars-
gränserna för anläggningshavama i de elva Brysselstatema till följande
belopp, såvitt gäller det ansvar som skall vara täckt av försäkring eller
på annat sätt garanterat.
|
Försäkrat eller SEK |
SDR | ||
|
Nederländerna |
625 miljoner Gld. |
2, 7 miljarder |
248 miljoner |
|
Tyskland |
500 miljoner DM |
2, 5 miljarder |
223 miljoner |
|
Spanien |
34 miljarder Pta |
1, 9 miljarder |
175 miljoner |
|
Storbritannien |
£140 miljoner |
1, 7 miljarder |
152 miljoner |
|
Finland |
150 miljoner SDR |
1, 7 miljarder |
150 miljoner |
|
Sverige |
1 200 miljoner |
1, 2 miljarder |
109 miljoner |
|
Belgien |
4 000 miljoner BF |
960 miljoner |
87 miljoner |
|
Frankrike |
600 miljoner FF |
864 miljoner |
79 miljoner |
|
Norge |
60 miljoner SDR |
660 miljoner |
60 miljoner |
Danmark 60 miljoner DK 74 miljoner 6,7 miljoner Prop. 1994/95:134
Italien 7 500 miljoner Lir 36 miljoner 3,2 miljoner
I Tyskland gäller sedan år 1986 att anläggningshavarens ansvarighet
skall uppgå till 500 miljoner DM, vilket skall vara garanterat. Därut-
över svarar staten för ytterligare 500 miljoner DM. Dessutom gäller att
anläggningshavaren gentemot tyska medborgare har ett obegränsat
ansvar, som inte behöver vara täckt av försäkring. I förhållande till
skadelidande i andra konventionsstater är ansvaret begränsat.
I Japan, Kanada, USA och Österrike, som alla står utanför Paris- och
Brysselkonventionema, är det ansvar som skall vara täckt av försäkring,
eller garanterat, 1, 5 miljarder, 460 miljoner, 1, 5 miljarder respektive
340 miljoner kronor. I USA finns därutöver ett särskilt
försäkringssystem som sammantaget gör att omkring 9 miljarder dollar
finns tillgängligt för att ersätta en atomskada.
Schweiz har ett ersättningssystem som innebär obegränsat ansvar,
dock att det ansvar som skall vara täckt av obligatorisk försäkring skall
uppgå till 2, 9 miljarder kronor (500 miljoner CHF).
Regeringens förslag: Anläggningshavamas ansvarsbelopp höjs
till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR (1 925 miljoner
kronor) per atomolycka. Detta ansvarsbelopp, liksom ansvaret för
hantering och transport av obestrålat uran, skall fortsättningsvis
anges i beräkningsenheten SDR.
Överläggningarna med försäkringsgivaren och
kärnkraftsindustrin: Kapaciteten på återförsäkringsmarknaden medger
enligt Atomförsäkringspoolen att ansvarsbeloppet för
anläggningshavama höjs till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR.
Enligt några företrädare för kärnkraftsindustrin bör höjningen av
anläggningshavamas ansvar begränsas till 150 miljoner SDR, vilket
motsvarar det av OECD rekommenderade ansvarsbeloppet för en
anläggningshavare.
Skälen för regeringens förslag : Som vid flera tillfallen har betonats
av riksdagens lagutskott (jfr t.ex. bet. 1989/9O:LU29 och bet.
1992/93 :LU39) är utgångspunkterna vid avgörande av nivån för anlägg-
ningshavamas ansvar för atomskador att ansvaret i första hand bör
bäras av kärnkraftsindustrin och att ansvarsbeloppet inte kan sättas
högre än att det kan täckas av försäkring. Samtidigt har konstaterats att
det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga
anläggningshavama ett obegränsat ansvar. Av väsentlig betydelse för
omfattningen av anläggningshavamas ansvar blir därför möjligheten att Prop. 1994/95:134
täcka ansvaret genom försäkring.
Enligt uppgifter som Svenska Atomförsäkringspoolen har lämnat till
Justitiedepartementet ger kapaciteten på försäkringsmarknaden utrymme
att höja anläggningshavamas ersättningsanvar till ett belopp
motsvarande 175 miljoner SDR.
Enligt vad Atomförsäkringspoolen också har uppgett innebär en
höjning av ansvarsbeloppet till 175 miljoner SDR att kapacitetsökningen
på försäkringsmarknaden på atomområdet tas i anspråk främst för en
höjning av det ansvarsbelopp som åvilar en atomanläggnings innehava-
re. En sådan höjning av ansvarsbeloppet kan inverka på den framtida
kapaciteten för sakförsäkringar men innebär inte - enligt vad som
uppgavs vid överläggningarna med försäkringsgivaren och
kärnkraftsindustrin - att möjligheterna att vidmakthålla de gällande
sakförsäkringsbeloppen försämras.
Inte heller i övrigt framkom det vid överläggningarna med
kärnkraftsindustrin - där vissa av industriföreträdama förordade en
höjning till 150 miljoner SDR - att en höjning av ansvarsbeloppet till
175 miljoner SDR skulle innebära några svårigheter för
kärnkraftsindustrin.
Regeringen konstaterar alltså att det finns utrymme för att höja
anläggningshavamas ansvar till ett belopp motsvarande 175 miljoner
SDR (ca 1 925 miljoner kronor) och att denna höjning inte innebär
några avgörande försämringar för gällande sakförsäkringar eller av
annat skäl inte kan bäras av industrin. Regeringen föreslår därför att
anläggningshavarens ersättningsansvar höjs till ett belopp motsvarande
175 miljoner SDR för vaije olycka.
Någon anledning att justera den lägre gräns om 100 miljoner kronor
som gäller för hantering och transport av obestrålat uran anser
regeringen - mot bakgrund av uppgifter som vid överläggningarna
lämnades av företrädaren för Kärnkraftinspektionen och
Strålskyddsinstitutet - inte föreligga. Riskerna vid hantering av sådant
material är väsentligt lägre än vid en reaktorolycka (jfr prop.
1987/88:139 s. 9).
En fråga som har uppkommit i anslutning till anläggningshavarens an-
svar är om dennes ersättningsansvar skall vara uttryckt i svenska kronor
eller om den internationella valutafondens beräkningsenhet, särskild
dragningsrätt (SDR), i stället skall användas, vilket redan idag är fallet
för att ange statens maximala ersättningsansvar enligt
konventionssys temet.
Det kan i detta sammanhang nämnas att värdet av en SDR bestäms
genom dagliga beslut av den internationella valutafonden enligt en
värderingsmetod som är baserad på en "korg" ("basket") i vilken de
fem viktigaste världshandelsvalutoma ingår; nämligen den amerikanska
dollarn, det brittiska pundet, den franska francen, den japanska yenen
och den tyska marken. Var och en av valutorna har ett andelstal som
bestämmer valutans relativa betydelse i korgen. Detta andelstal har
bestämts med hänsyn till de olika valutornas andel i världshandeln och 10
deras betydelse for det internationella valutasystemet. De valutor som
bestämmer värdet på en SDR och värdet av dessa valutor är föremål för Prop. 1994/95:134
översyn vart femte år. Valutafonden publicerar dagligen värdet på en
SDR i ett lands valuta för mer är 40 nationella valutor.
Att använda SDR kan innebära att de skadelidande vid en nedgång i
den nationella valutans värde är tillförsäkrad ett ersättningsbelopp som
inte fallit i värde på motsvarande sätt.
En övergång till att använda SDR skulle också innebära att relationen
mellan anläggningshavamas ansvar och anläggningsstatens ansvar enligt
tillläggskonventionen inte förskjuts beroende på fluktuationer i den
nationella valutans värde.
Beräkningsenheten SDR används också redan i många olika samman-
hang, bl.a. inom lagstiftning där ansvarsbegränsning spelar en central
roll. Ett av syftena med att beräkningsenheten SDR används i dessa
sammanhang i stället för nationell valuta är att motverka att växelkurs-
förändringar i den nationella valutan påverkar begränsningsbeloppens
storlek i andra valutor. Vad som nu har sagts gäller bl.a. för den lag-
stiftning som reglerar färtygsägamas och den internationella oljeskade-
fondens ersättningsansvar för oljeskador till sjöss (jfr lagen, 1973:1198,
om ansvarighet för oljeskada till sjöss och lagen, 1973:1199, om ersätt-
ning från den internationella oljeskadefonden). Också i den transport-
rättsliga lagstiftningen - dvs. i luftfartslagen (1957:297) såvitt avser
lufttransporter, i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik såvitt
avser järnvägstransporter och i sjölagen (1994:1009) såvitt avser sjö-
transporter - anges det begränsade ansvar som transportföraren har i
SDR. Några särskilda problem för försäkringsgivarna inom dessa om-
råden synes detta inte ha medfört.
Såvitt gäller atomsansvarighetslagstiftningen kan nämnas att i Finland
och Norge anläggningshavamas ersättningsansvar anges inte i dessa
länders nationella valutor utan i SDR.
Vid de överläggningar som har varit med företrädare för kämkrafts-
industrin och försäkringsgivaren har dessa inte haft några invändningar
mot att SDR används som beräkningsenhet för anläggningshavamas
ersättningsansvar.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att anläggningshavamas
ersättningsansvar fortsättningsvis skall anges i beräkningsenheten SDR.
Sammanfattningsvis innebär alltså regeringens förslag att
anläggningshavamas ersättningsansvar skall höjas till 175 miljoner SDR
(ca 1 925 miljoner kronor) för vaije atomolycka. Ansvarsbeloppet skall
fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR. Ansvarsbeloppet såvitt
gäller obestrålat uran bör också anges i SDR och lämpligen sättas till
10 miljoner SDR, vilket med dagens värde på dragningsrätten endast
innebär en smärre höjning för ersättningsansvaret för obestrålat uran.
Avslutningsvis vill regeringen också beröra frågan om en ändring i
atomansvarighetslagens regler om det särskilda statsansvaret utöver
tilläggskonventionens maximibelopp. Det är detta statsansvar som
tidigare har beskrivits som atomansvarighetslagens fjärde steg.
Den senaste tidens ekonomiska utveckling och därmed värdet på den
särskilda dragningsrätten har lett till att maximibeloppet enligt j 1
tilläggskonventionen i dag överstiger vad som kan betalas enligt det
extra statsansvaret i 31 a § atomansvarighetslagen. Det extra Prop. 1994/95:134
statsansvaret kan därmed sägas ha förlorat sin betydelse.
Frågan om omfattningen och utformningen av ett statsansvar for
atomskador är emellertid föremål för uppmärksamhet i arbetet inom
Internationella atomenergiorganets (IAEA) utskott for civilrättsligt
ansvar vid kämkraftsolyckor. Resultatet av detta arbete kan få betydelse
for svensk del och kan enligt regeringens mening vara ett skäl att vänta
med att ta ställning till frågan om ändringar av det särskilda
statsansvaret.
Härtill kommer att frågan om omfattningen av ett särskilt statsansvar
också bör övervägas utifrån vissa andra utgångspunkter. Bl.a. kan
nämnas att Energikommissionen (Dir. 1994:67) har som en uppgift att
uppmärksamma förutsättningarna för en utveckling av
ersättningsansvaret i internationellt sammanhang. Kommissionen skall
ha slutfört sitt arbete i september 1995. Detta kan vara ytterligare ett
skäl att något avvakta innan ändringar övervägs rörande statsansvaret.
Det kan slutligen framhållas att även om inget förslag om en höjning
av det särskilda statsansvaret i 31 a § atomansvarighetslagen görs nu så
finns alltjämt regleringen i 33 § atomsansvarighetslagen om ersättning
för atomskador efter särskilt riksdagsbeslut. Denna reglering innebär,
som redan har påpekats i avsnitt 4.2, att riksdagen har att anslå medel
för att bereda skadelidande ersättning även vid olyckor vilkas
skadeverkningar är så omfattande att tilläggskonventionens
maximibelopp och det fjärde stegets statsansvar inte räcker till full
ersättning. Regleringen är inte begränsad till skador som har uppkommit
här i landet eller till skador som har orsakats av en atomolycka för
vilken innehavaren av en anläggning i Sverige är ansvarig. Någon viss
ersättningsnivå garanteras dock inte genom regleringen (jfr prop.
1981/82:163 s. 50 - 51).
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1995.
Några särskild övergångsbestämmelser erfordras inte. Av allmänna
skadeståndsrättsliga principer följer att äldre lag skall tillämpas i fråga
om skadefall som har inträffat före ikraftträdandet.
Den nu föreslagna höjningen av anläggningshavamas ansvarighet
innebär en höjning av de försäkringspremier som kärnkraftsindustrin
måste betala till sin försäkringsgivare. Vid de överläggningar som förts
med industrin inför den föreslagna höjningen framkom inget som tyder
på att kostnaden inte kan bäras av industrin.
12
Förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen
(1968:45)
17 §
För innehavaren av en atomanläggning i Sverige är ansvaret enligt
denna lag begränsat till ett belopp motsvarande 175 miljoner särskilda
dragningsrätter för vaije atomolycka. Såvitt gäller en anläggning för
enbart framställning, behandling eller förvaring av obestrålat uran är
ansvaret dock begränsat till ett belopp motsvarande 10 miljoner
särskilda dragningsrätter för vaije olycka. Detsamma gäller i fråga om
atomolyckor som uppkommer under transport av sådant uran. För
innehavaren av en atomanläggning utanför Sverige bestäms an-
svarsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om en atomolycka
som inträffar under transport av atomsubstans avser an-
läggningshavarens ansvar enligt denna lag för andra skador än skador
på transportmedlet inte i något fall ett lägre sammanlagt belopp än
motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter.
Med uttrycket "särskilda dragningsrätter’ avses de av Internationella
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Omräkning frän
särskilda dragningsrätter till svenska kronor görs efter kursen den dag
då atomolyckan inträffade. Vid omräkningen till kronor skall kronans
värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella
valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina
transaktioner.
De belopp som anges i första stycket innefattar inte ränta eller
ersättning för rättegångskostnader
Första stycket
I stycket anges det nya ansvarsbeloppet för anläggningshavaren.
Därutöver har redaktionella ändringar gjorts.
Andra stycket
Till paragrafen har ett nytt andra stycke fogats som anger vad som
avses med särskilda dragningsrätter och hur dessa skall räknas om till
nationell valuta. I sakligt hänseende svarar bestämmelserna mot 31 §
andra stycket.
Tredje stycket
Detta stycke svarar i sak mot andra stycket i den gällande lydelsen av
atomansvarighetslagen.
Prop. 1994/95:134
13
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1995
Prop. 1994/95:134
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden, Hjelm-
Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Persson, Tham, Heckscher,
Hedborg, Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Heckscher
Regeringen beslutar proposition 1994/95:134 Höjning av
anläggningshavamas ansvarsbelopp för atomskador.
14
gotab 47632, Stockholm 1995