Regeringens proposition
1994/95:123

Ny marknadsföringslag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 24 november 1994

Mona Sahlin

Marita Ulvskog
(Civildepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny marknadsföringslag som ersätter
1975 års marknadsföringslag.
Den nya lagen syftar till att i huvudsaklig överensstämmelse med den nu
gällande lagen främja konsumenternas och näringsidkarnas intressen i samband med
näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att
motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.
Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid sidan om dessa
införs särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på vissa
marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de särskilda reglerna kan medföra att
en näringsidkare ådöms en direktverkande sanktion i form av en
marknadsstörningsavgift.
Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall kunna utgå,
dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är konkurrenter till den felande
näringsidkaren eller inte, dels till konsumenter. Vidare skall överträdelse av
ett åläggande att lämna information som har meddelats med stöd av lagen, kunna
medföra skadeståndsskyldighet.
I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med Stockholms tingsrätt som
första instans och Marknadsdomstolen som andra och sista instans. Rättegångs-
balkens regler skall med vissa undantag tillämpas fullt ut på marknadsfö-
ringsmålen.
Konsumentombudsmannens primära talerätt när det gäller förbud och ålägganden
avskaffas. I mål om marknadsstörningsavgift skall Konsumentombudsmannen ha
primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av över-
trädelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om
Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det.
En ny marknadsföringslag föranleder ändringar i annan lagstiftning. I
propositionen läggs fram förslag också till sådana följdändringar.
Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1995.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 6

2 Lagtext.................................................... 7
2.1 Förslag till marknadsföringslag..................... 7
2.2 Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755). 18
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om
Marknadsdomstol m.m................................. 19
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.... 23
2.5 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen
(1980:38)........................................... 24
2.6 Förslag till lag om ändring konsumenttjänstlagen (1985:716)
25
2.7 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932) 28
2.8 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601).......................................... 30
2.9 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
31
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor
32
2.11 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581) 33

3 Ärendet och dess beredning................................. 34

4 Utgångspunkter för en ny marknadsföringslagstiftning....... 34

5 Huvuddragen i en ny marknadsföringslag..................... 38

6 Krav på marknadsföring..................................... 41
6.1 Allmänna krav....................................... 41
6.2 Reklamidentifiering................................. 46
6.3 Vilseledande marknadsföring......................... 49
6.3.1 Vilseledande reklam........................... 49
6.3.2 Vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar 50
6.3.3 Vilseledande förpackningsstorlekar............ 54
6.3.4 Vilseledande efterbildningar.................. 56
6.3.5 Garantier..................................... 59
6.3.6 Utförsäljningar och realisationer............. 62
6.3.7 Förmånserbjudanden............................ 67
6.3.8 Obeställda produkter.......................... 71
6.4 Otjänliga produkter................................. 73
6.5 Misskreditering..................................... 74
6.6 Renommésnyltning.................................... 76
6.7 Aggressiva metoder.................................. 77
6.8 Marknadsföringskorruption........................... 79

7 Diskriminerande reklam..................................... 82
7.1 Bakgrund............................................ 82
7.2 Förbud mot diskriminerande reklam................... 87

8 Sanktionssystemet.......................................... 90
8.1 Förbud och ålägganden............................... 90
8.1.1 Interimistiska beslut......................... 92
8.1.2 Förbuds- och informationsförelägganden........ 98
8.2 Marknadsstörningsavgift............................. 99
8.3 Skadestånd..........................................107
8.4 Utplånande av vilseledande framställningar..........113
8.5 Vissa frågor om förhållandet mellan sanktionsformerna117
8.6 Upplysningsskyldighet...............................119

9 Processen i marknadsföringsmål.............................121
9.1 Instansordningen....................................121
9.2 Rättens sammansättning..............................127
9.3 Talerätten..........................................130
9.4 Frågor om rättskraft m.m............................135
9.5 Rättegångsförfarandet...............................144
9.5.1 Allmänt om handläggningsreglerna..............144
9.5.2 Indispositiva eller dispositiva tvistemålsregler?148
9.5.3 Intervention och organisationsmedverkan.......151
9.5.4 Vissa bevisfrågor.............................153
9.6 Rättegångskostnader.................................155

10 Kostnader..................................................158

11 Ikraftträdande m.m.........................................160

12 Författningskommentar......................................162
12.1 Förslaget till marknadsföringslag...................162
12.2 Övriga lagförslag...................................195

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Ny marknadsföringslag
(SOU 1993:59) ......................................197
Bilaga 2 Utredningens lagförslag ............................207
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna .................238
Bilaga 4 Sammanfattning av promemorian Diskriminerande
reklam (Ds 1994:64) ................................239
Bilaga 5 Promemorians (Ds 1994:64) författningsförslag ......240

Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttranden över promemorian Diskriminerande
reklam (Ds 1994:64) ................................241
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ........................256
Bilaga 8 Lagrådets yttrande .................................285

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 24 november 1994 ............................................288
Rättsdatablad ...................................................289

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. marknadsföringslag,
2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),
3. lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker,
5. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38),
6. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),
7. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),
8. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
9. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
10. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,
11. lag om ändring i tobakslagen (1993:581).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till marknadsföringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens syfte

1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets
intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka
marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar
produkter i sin näringsverksamhet.
Lagen tillämpas också på sådana televisionssändningar som omfattas av lagen
(1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som
kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Definitioner

3 § I denna lag avses med
produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra
nyttigheter,
marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade
att främja avsättningen av och tillgången till produkter,
god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar
till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter.

Krav på marknadsföringen

Allmänna krav

4 § Marknadsföringen skall stämma överens med god marknadsföringssed och även i
övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
Vid marknadsföringen skall näringsidkaren lämna sådan information som är av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Reklamidentifiering

5 § All marknadsföring skall utformas och presenteras så att det tydligt framgår
att det är fråga om marknadsföring.
Det skall också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.

Vilseledande reklam

6 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda påståenden eller
andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller
någon annan näringsidkares näringsverksamhet.
Detta gäller särskilt framställningar som avser
1. produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper,
2. produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa eller miljö,
3. produktens pris, grunderna för prissättningen och betalningsvillkoren,
4. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning
på marknaden, kännetecken och andra rättigheter,
5. belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren.

Vilseledande förpackningsstorlekar

7 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda förpackningar som
genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om
produktens mängd, storlek eller form.

Vilseledande efterbildningar

8 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efterbildningar som
är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares
kända och särpräglade produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas
utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktionell.

Konkursutförsäljningar

9 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket "konkurs",
ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om produkterna bjuds ut av
konkursboet eller för dess räkning.

Utförsäljningar

10 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycken
"slutförsäljning", "utförsäljning" eller "upphör" eller något annat uttryck med
motsvarande innebörd, bara om
1. det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller
en klart avgränsad del av det,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för
motsvarande produkter.

Realisationer

11 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycket
"realisation" eller något annat uttryck med motsvarande innebörd, bara om
1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie
sortiment,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för
motsvarande produkter.

Obeställda produkter

12 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte leverera produkter till
någon som inte uttryckligen har beställt dem och därvid vilseleda mottagaren om
dennes betalningsskyldighet.

Förmånserbjudanden

13 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder köparen att förvärva
ytterligare produkter utan ersättning eller till ett särskilt lågt pris eller
erbjuder köparen andra särskilda förmåner, skall lämna tydlig information om
1. villkoren för att utnyttja erbjudandet,
2. erbjudandets beskaffenhet och värde, samt
3. de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbjudandet.

Förbud och ålägganden

Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag

14 § En näringsidkare vars marknadsföring strider mot god marknadsföringssed
eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare får
förbjudas att fortsätta med den marknadsföringen eller att vidta någon annan
liknande åtgärd.
Ett förbud enligt första stycket får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren,
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och
3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.

Åläggande att lämna information

15 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna sådan
information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt får åläggas att
lämna sådan information.
Ett sådant åläggande får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

16 § Ett åläggande enligt 15 § får innehålla en skyldighet att lämna
informationen
1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid
marknadsföringen,
2. genom märkning på varan eller i annan form på säljstället, eller
3. i viss form till konsumenter som begär det.

Otjänliga produkter

17 § En näringsidkare som marknadsför sådana produkter som är avsedda att
användas av konsumenter för privat bruk och som är uppenbart otjänliga för sitt
huvudsakliga ändamål, får förbjudas att fortsätta med det.
Om det behövs för att motverka en marknadsföring som avses i första stycket,
får också en näringsidkare som tillverkar, importerar eller annars marknadsför
produkten till andra näringsidkare förbjudas att fortsätta med det.
Ett förbud enligt första och andra styckena får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

18 § Förbud enligt 17 § får inte meddelas, om det i författning eller i beslut
av en myndighet har meddelats särskilda föreskrifter om produkten med samma
syfte som förbudet skulle fylla.

Vite

19 § Ett förbud enligt 14 eller 17 § och ett åläggande enligt 15 § skall förenas
med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Interimistiska beslut

20 § Rätten får meddela förbud enligt 14 eller 17 § eller åläggande enligt 15 §
att gälla tills vidare, om
1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och
2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli att
vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.
I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra - fjärde
styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Förbuds- och informationsförelägganden

21 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela
föreläggande om
1. förbud som avses i 14 eller 17 § (förbudsföreläggande), eller
2. åläggande som avses i 15 § (informationsföreläggande).
Föreläggandet skall förenas med vite.
För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna föreläggandet omedelbart
eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts, gäller det som en
lagakraftvunnen dom.
Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.

Marknadsstörningsavgift

Förutsättningar för avgift

22 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (mark-
nadsstörningsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar på
näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot någon
bestämmelse i 5-13 §§.
Detsamma gäller en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsent-
ligt har bidragit till överträdelsen.
Avgiften tillfaller staten.

23 § Marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett
förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite
enligt denna lag.

Avgiftens storlek

24 § Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst fem tusen kronor och
högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av
näringsidkarens årsomsättning närmast föregående räkenskapsår.
Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften fastställas särskilt för
var och en av dem.

25 § När marknadsstörningsavgift fastställs skall särskild hänsyn tas till hur
allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.
I ringa fall skall någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges, om det
finns synnerliga skäl för det.

Preskription

26 § Marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts
den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att överträdelsen
upphörde.
27 § En marknadsstörningsavgift faller bort, om domen inte har kunnat
verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.

Kvarstad

28 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får rätten
besluta om kvarstad. Därvid gäller föreskrifterna i 15 kap. rättegångsbalken om
kvarstad för fordran.

Skadestånd

29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett
åläggande som har meddelats med stöd av 14 eller 15 § eller mot en föreskrift i
5-13 §§, skall ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller
någon annan näringsidkare.
Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare får hänsyn tas även till
omständigheter av annan än ekonomisk art.

30 § Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom fem år från
det att skadan uppkom.

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

31 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 14 § eller av en föreskrift i
5-13 §§ får rätten efter vad som är skäligt besluta att vilseledande
framställning som finns på vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller
liknande skall utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om
detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt, får rätten besluta att egen-
domen skall förstöras.

Säkerhetsåtgärder

32 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt 31 §
och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller att låta bli
att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om utplånande, får
rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en sådan
åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra - fjärde styckena samt 6 och
8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.
Framställs ett yrkande enligt 31 § i ett mål om utdömande av vite som har
förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmelserna i första
stycket att egendomen får tas i beslag. Därvid tillämpas föreskrifterna i 27
kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast.

33 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 31 § och beslut om
säkerhetsåtgärd enligt 32 § meddelas på yrkande av part av den domstol där en
rättegång om förbud enligt 14 §, marknadsstörningsavgift enligt 22 § eller
skadestånd enligt 29 § pågår.
Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett vitesförbud
enligt 14 och 19 §§ får meddelas på yrkande av part av den domstol där en
rättegång om utdömande av vitet pågår.

Upplysningsskyldighet m.m.

34 § En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen
1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om
tillämpningen av denna lag,
2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse
för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller åläggande enligt 14, 15
eller 17 § kan antas komma i fråga.

35 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 §
är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla de
upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen över
att förbudet eller åläggandet följs.

36 § Om en uppmaning enligt 34 eller 35 § inte följs, får Konsumentombudsmannen
förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid vite.

37 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varuprover och
liknande som avses i 34 och 35 §§, om det finns särskilda skäl för det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsu-
mentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av prov i fall som
avses i 35 §.

Var och av vem talan får väckas

Förbud och ålägganden

38 § Talan om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § väcks vid
Stockholms tingsrätt.
En sådan talan får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare.
Ett interimistiskt beslut enligt 20 § meddelas av den domstol där en rättegång
enligt första stycket pågår.

Marknadsstörningsavgift

39 § Talan om marknadsstörningsavgift enligt 22 § väcks vid Stockholms tingsrätt
av Konsumentombudsmannen.
Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra talan om
marknadsstörningsavgift får en enskild näringsidkare som berörs av
marknadsföringen och en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan.
Beslut om kvarstad enligt 28 § meddelas av den domstol där en rättegång om
marknadsstörningsavgift pågår. Om talan ännu inte har väckts gäller i fråga om
behörig domstol vad som föreskrivs i första stycket.

Utdömande av vite

40 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag väcks
vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken. En sådan talan
får alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.
Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av Konsumentom-
budsmannen.

Skadestånd

41 § Talan om skadestånd enligt 29 § väcks vid Stockholms tingsrätt. En sådan
talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap.
rättegångsbalken.

Överklagande

42 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 1 och om vitesföreläggande efter
en sådan uppmaning får inte överklagas.
Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 2 och 35 § samt om vitesföreläggande
efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller
beslut om ersättning enligt 37 § eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av nämnda paragraf.

43 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag överklagas
hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om utdömande av vite som har
förelagts med stöd av denna lag överklagas dock hos hovrätt enligt vad som
föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 20 § och 32 § första stycket får
överklagas särskilt. Besluten skall vid handläggningen i Marknadsdomstolen anses
röra åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Rättskraft

44 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 14 eller 17 § eller åläggande
enligt 15 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 14, 15 eller 17 § väcks
med anledning av marknadsföringen. En sådan dom hindrar dock inte att samma
fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.

Rättens sammansättning m.m.

45 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag skall Stockholms tingsrätt
bestå av fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna domare och två
ekonomiska experter. En av de lagfarna domarna skall vara rättens ordförande.
Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för en av
ledamöterna, är rätten ändå domför.
Vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena
rättegångsbalken och vid avgörande av mål utan huvudförhandling, liksom vid
handläggning som inte sker vid huvudförhandling skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare, om inte annat följer av 46 §. I sådana fall får dock även en
ekonomisk expert delta i tingsrätten.

46 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som
hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som anges i
45 § första stycket, om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets
eller frågans beskaffenhet.

47 § I mål som bara rör skadestånd enligt 29 § får Stockholms tingsrätt ha den
sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rättegångsbalken.

48 § Vid handläggning av ärenden som avses i 42 § andra stycket skall Stockholms
tingsrätt ha den sammansättning som anges i 45 § första stycket. Vid handlägg-
ning som avses i 3 och 4 §§ lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden
skall tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare. I sådana fall får även en
ekonomisk expert delta i tingsrätten.

49 § Regeringen förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra som ekonomiska
experter enligt 45 §. Inträffar medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen
av ett mål eller ärende en omständighet som medför att förordnandet skall
upphöra att gälla, skall förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt
giltighet såvitt avser det pågående målet eller ärendet.
Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och
får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11
kap. 7 § föräldrabalken.

Rättegångsbestämmelser

Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på
mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om
marknadsstörningsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
Vid Stockholms tingsrätt skall lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas i ärenden som avses i 42 § andra stycket, om något
annat inte följer av denna lag.

51 § Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hovrätten skall i mål
och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdomstolen.

52 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsument-
ombudsmannen, skall tingsrätten underrätta ombudsmannen om rättegången.

Kumulation

53 § Mål om skadestånd enligt 29 § får i tingsrätt endast förenas med annat mål
enligt denna lag.

Intervention

54 § I mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § har den som har
talerätt enligt 38 § andra stycket rätt att delta i rättegången som intervenient
enligt 14 kap. rättegångsbalken.

Rättegångskostnader

55 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18 kap.
rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken skall dock inte
tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 §. I sådana mål
får rätten bestämma att var och en av parterna skall svara för sina
rättegångskostnader.

Utevaro

56 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt denna lag
gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro, vad som i rätte-
gångsbalken är föreskrivet för åklagare.

Övriga bestämmelser

57 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att följande skall
gälla.
Beträffande en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande
ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara
frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region eller ort i
den främmande staten, får åtgärd enligt 31 § beslutas även i andra fall än som
avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt handelsbruk endast
tjänar att märka ut varans art eller om den åtföljs av en uppgift som tydligt
anger att varan inte har frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller
på den angivna orten.
Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms tingsrätt av
Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat att inte väcka talan, av
någon som driver rörelse med varor av samma slag som den vara som talan avser.

************
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995, då marknadsföringslagen
(1975:1418) skall upphöra att gälla.
2. Bestämmelserna i 4-13 §§ tillämpas också på marknadsföring som har
vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre
föreskrifter. För sådan marknadsföring gäller dock att marknadsstörningsavgift
enligt 22 § inte får dömas ut och att frågan om skadestånd skall bedömas enligt
äldre föreskrifter.
3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden som har
meddelats enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande.
4. Mål om skadestånd, förbud eller ålägganden där talan har väckts före
ikraftträdandet handläggs enligt äldre föreskrifter.

2.2 Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 19 § radiolagen (1966:755)1 skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §2
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva
förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en
radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om
trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses i
första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller
annars av en rundradiosändning eller
2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma som i
lagen om kabelsändningar till allmänheten.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgranskning
eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och
som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.
I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra stycket
gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer
och videogram.

--------------------------------------------------------------------
I fråga om marknadsföring och I fråga om marknadsföring och
efterfrågan av vara, tjänst efterfrågan av vara, tjänst eller
eller annan nyttighet gäller annan nyttighet gäller
föreskrifterna i marknadsfö- föreskrifterna i marknadsfö-
ringslagen (1975:1418). Be- ringslagen (0000:000). Beträf-
träffande marknadsföring gäller fande marknadsföring gäller också
också föreskrifterna i lagen föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestäm- (1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av melser om marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker- (1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604). hetslagen (1988:1604).

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1991:1066.

2Senaste lydelse 1993:582.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417) om
Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
--------------------------------------------------------------------
Marknadsdomstolen handlägger mål Marknadsdomstolen handlägger mål
enligt enligt
1. konkurrenslagen 1. konkurrenslagen
(1993:20), (1993:20),
2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen
(1975:1418), (0000:000),
3. lagen (1971:112) om av- 3. lagen (1994:000) om av-
talsvillkor i konsumentför- talsvillkor i konsumentförhållan-
hållanden, den,
4. lagen (1984:292) om av- 4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsid- talsvillkor mellan näringsid-
kare, 5. kare,
produktsäkerhetslagen 5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604), (1988:1604).
6. lagen (1994:615) om in- 6. lagen (1994:615) om in-
gripande mot otillbörligt be- gripande mot otillbörligt be-
teende avseende offentlig upp- teende avseende offentlig upp-
handling. handling.
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 14, 15 och Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål 16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen enligt konkurrenslagen
(1993:20). I stället gäller vad (1993:20) eller marknadsfö-
som föreskrivits i den lagen. ringslagen (0000:000). I mål
enligt marknadsföringslagen
tillämpas inte heller 13 a §. I
stället gäller vad som föreskri-
vits i dessa lagar.

13 §3
--------------------------------------------------------------------
Ansökan görs skriftligen om Ansökan görs skriftligen om förbud
förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ eller åläggande enligt 1 § lagen
marknadsföringslagen (1994:000) om avtalsvillkor i
(1975:1418), 1 § lagen konsumentförhållanden, 1 § lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i (1984:292) om avtalsvillkor
konsumentförhållanden, 1 § lagen mellan näringsidkare, 5-9 §§ eller
(1984:292) om avtalsvillkor 12 § tredje stycket produkt-
mellan näringsidkare eller 5-9 §§ säkerhetslagen (1988:1604) eller
eller 12 § tredje stycket 3 § lagen (1994:615) om
produktsäkerhetslagen ingripande mot otillbörligt
(1988:1604) eller 3 § lagen beteende avseende offentlig
(1994:615) om ingripande mot uphandling. Av ansökan skall de
otillbörligt beteende avseende skäl framgå på vilka ansökningen
offentlig upphandling. Av grundas och den utredning som
ansökan skall de skäl framgå på sökanden åberopar.
vilka ansökan grundas och den
utredning som sökanden åberopar.
--------------------------------------------------------------------
Sökanden och hans motpart
skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknads-
domstolen lägga fram sina
synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.

14 §4
--------------------------------------------------------------------
Sökanden och hans motpart skall
beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknads-
domstolen lägga fram sina
synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.
--------------------------------------------------------------------
I mål enligt marknadsfö- I mål enligt lagen (1994:000)
ringslagen (1975:1418), lagen om avtalsvillkor i konsument-
(1971:112) om avtalsvillkor i förhållanden och produktsäker-
konsumentförhållanden och hetslagen (1988:1604) skall
produktsäkerhetslagen Konsumentombudsmannen kallas
(1988:1604) skall konsument- till sammanträde, även om han
ombudsmannen kallas till sam- inte är sökande. Vidare skall den
manträde, även om han inte är som medverkar enligt 13 a §
sökande. Vidare skall den som kallas till sammanträde. I mål
medverkar enligt 13 a § kallas enligt lagen (1994:615) om
till sammanträde. I mål enligt ingripande mot otillbörligt
lagen (1994:615) om ingripande beteende avseende offentlig
mot otillbörligt beteende av- upphandling skall Konkurrens-
seende offentlig upphandling verket kallas till sammanträde,
skall Konkurrensverket kallas även om verket inte är sökande.
till sammanträde, även om verket
inte är sökande.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning domstolen bestämmer.

--------------------------------------------------------------------
Mål får avgöras och dom med
anledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart inte förtjänar
avseende får avslås utan sådant
sammanträde.
--------------------------------------------------------------------
15 §5
--------------------------------------------------------------------
Mål får avgöras och dom med
anledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart inte förtjänar
avseende får avslås utan sådant
sammanträde.
--------------------------------------------------------------------
Fråga om förbud eller åläggande Fråga om förbud eller åläggande
enligt 13 § marknadsföringslagen enligt 6 § lagen (1994:000) om
(1975:1418), 5 § lagen avtalsvillkor i konsumentför-
(1971:112) om avtalsvillkor i hållanden eller 21 § produkt-
konsumentförhållanden, 21 § säkerhetslagen (1988:1604) eller
produktsäkerhetslagen 4 § lagen (1994:615) om
(1988:1604) eller 4 § lagen ingripande mot otillbörligt
(1994:615) om ingripande mot beteende avseende offentlig
otillbörligt beteende avseende upphandling får prövas utan
offentlig upphandling får prövas sammanträde enligt 14 § första
utan sammanträde enligt 14 § stycket.
första stycket.

Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan att
den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan,
såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig
undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 §§ eller 12 § tredje
stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock även i annat fall
omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.
20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon
annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut som sänds
enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas om det anses erfor-
derligt.

--------------------------------------------------------------------
Delgivning av sådana domar Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom- eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefattar stolen, som innefattar
vitesföreläggande enligt vitesföreläggande enligt lagen
marknadsföringslagen (1994:000) om avtalsvillkor i
(1975:1418), lagen (1971:112) konsumentförhållanden, lagen
om avtalsvillkor i (1984:292) om avtalsvillkor
konsumentförhållanden, lagen mellan näringsidkare eller
(1984:292) om avtalsvillkor produktsäkerhetslagen
mellan näringsidkare eller pro- (1988:1604) får inte ske enligt
duktsäkerhetslagen (1988:1604), 12 § delgivningslagen (1970:428)
får inte ske enligt 12 § delgiv- om det inte finns anledning att
ningslagen (1970:428), om det anta att den sökte har avvikit
inte finns anledning att anta eller på annat sätt håller sig
att den sökte har avvikit eller undan.
på annat sätt håller sig undan.

************
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Föreskrifterna i 1, 13, 14, 15 och 20 §§ i deras äldre lydelse skall
fortfarande tillämpas i ärenden om förbud eller ålägganden som handläggs enligt
punkten 4 övergångsbestämmelserna till marknadsföringslagen (0000:000).

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1984:294.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.

2Senaste lydelse 1994:616 (ändrad lydelse föreslås
också i
prop. 1994/95:17).

3Senaste lydelse 1994:616 (ändrad lydelse föreslås
också i
prop. 1994/95:17 och prop. 1994/95:44).

4Senaste lydelse 1994:616 (ändrad lydelse föreslås
också i
prop. 1994/95:17 och prop. 1994/95:44).

5Senaste lydelse 1994:616 (ändrad lydelse föreslås
också i
prop. 1994/95:17 och prop. 1994/95:44).

6Senaste lydelse 1993:22 (ändrad lydelse föreslås också
i
prop. 1994/95:17).

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse,
dels att 3 § skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
--------------------------------------------------------------------
Handling som strider mot 2 § Handling som strider mot 2 §
skall vid tillämpning av mark- skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen (1975:1418) nadsföringslagen (0000:000)
anses vara otillbörlig mot kon- anses vara otillbörlig mot kon-
sumenter. sumenter.

5 §
--------------------------------------------------------------------
Regeringen får med avseende på
främmande stat bestämma att
följande skall gälla.
Vid marknadsföring av alko-
holdrycker får inte användas
oriktiga eller vilseledande ur-
sprungsbeteckningar, genom
vilka dryckerna direkt eller
indirekt anges vara frambragda
eller tillverkade i den främman-
de staten eller i en region
eller ort i den främmande
staten. Detta gäller även om det
äkta ursprunget anges eller om
beteckningen används bara i över-
sättning eller är åtföljd av ut-
tryck som "art", "sort", "typ",
"kopia" eller liknande uttryck.
En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämp-
ning av marknadsföringslagen
(0000:000) anses vara
otillbörlig mot konsumenter.
************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.5 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38)

Härigenom föreskrivs att 8 § konsumentförsäkringslagen (1980:38) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtenhet att I fråga om underlåtenhet att lämna
lämna information enligt 5-7 §§ information enligt 5-7 §§ skall
skall tillämpas vad som före- tillämpas vad som föreskrivs i
skrivs i marknadsföringslagen marknadsföringslagen (0000:000)
(1975:1418) om underlåtenhet om underlåtenhet att lämna
att lämna information vid mark- information vid marknadsföring.
nadsföring.

Ett åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket får
innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

*************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.6 Förslag till lag om ändring konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen
(1985:716) skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §1
--------------------------------------------------------------------
Näringsidkaren skall särskilt Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana 1. i strid mot sådana författ-
författningsföreskrifter eller ningsföreskrifter eller myndig-
myndighetsbeslut som hetsbeslut som väsentligen syf-
väsentligen syftar till att tar till att säkerställa att före-
säkerställa att föremålet för målet för tjänsten är tillförlitligt
tjänsten är tillförlitligt från från säkerhetssynpunkt, eller
säkerhetssynpunkt, eller 2. i strid mot förbud enligt
2. i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen
4 § marknadsföringslagen (1988:1604) eller 17 § mark-
(1975:1418) eller 6 § produktsä- nadsföringslagen (0000:0000).
kerhetslagen (1988:1604).

9 §2
Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen
beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att
säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt,
eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.

--------------------------------------------------------------------
Tjänsten skall också anses Tjänsten skall också anses
felaktig, om den har utförts i felaktig, om den har utförts i
strid mot förbud enligt 4 § strid mot förbud enligt 6 §
marknadsföringslagen produktsäkerhetslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä- (1988:1604) eller 17 § mark-
kerhetslagen (1988:1604) eller nadsföringslagen (0000:0000)
om näringsidkaren inte har eller om näringsidkaren inte har
utfört sådant tilläggsarbete som utfört sådant tilläggsarbete som
han är skyldig att utföra enligt han är skyldig att utföra enligt
8 § tredje stycket. 8 § tredje stycket.

**FOOTNOTES**

1Senaste lydelse 1988:1608.

2Senaste lydelse 1988:1608.

15 §3
Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9, 10
och 12-14 §§ att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen anordnas på ett
sätt som avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen
beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen
syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.

--------------------------------------------------------------------
Tjänsten skall också anses Tjänsten skall också anses
felaktig, om förvaringen anord- felaktig, om förvaringen anord-
nas i strid mot förbud enligt nas i strid mot förbud enligt 6 §
4 § marknadsföringslagen produktsäkerhetslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä- (1988:1604) eller 17 § mark-
kerhetslagen (1988:1604) eller nadsföringslagen (0000:0000)
på ett sätt som avviker från eller på ett sätt som avviker från
sådana uppgifter enligt 10 § som sådana uppgifter enligt 10 § som
inte har rättats på ett tydligt inte har rättats på ett tydligt
sätt. sätt.
21 §4
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag på
priset.
--------------------------------------------------------------------

Om syftet med tjänsten i Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och nä- huvudsak är förfelat och nä-
ringsidkaren insett eller bort ringsidkaren insett eller bort
inse detta, får konsumenten i inse detta, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 4 § strid mot förbud enligt 6 §
marknadsföringslagen produktsäkerhetslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä- (1988:1604) eller 17 § mark-
kerhetslagen (1988:1604). nadsföringslagen (0000:000).
Har tjänsten utförts till en Har tjänsten utförts till en
del och finns det starka skäl del och finns det starka skäl
att anta att den inte kommer att anta att den inte kommer
att fullföljas utan fel av vä- att fullföljas utan fel av vä-
sentlig betydelse för konsu- sentlig betydelse för konsu-
menten får denne häva avtalet menten får denne häva avtalet
beträffande återstående del. Är beträffande återstående del. Är
felet sådant att syftet med felet sådant att syftet med
tjänsten i huvudsak är förfelat tjänsten i huvudsak är förfelat
och näringsidkaren insett eller och näringsidkaren insett eller
bort inse detta eller utförs bort inse detta eller utförs
tjänsten i strid mot förbud tjänsten i strid mot förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen enligt 6 § produktsäkerhetslagen
eller 6 § produktsäkerhetslagen, eller 17 § marknadsföringslagen,
får konsumenten i stället häva får konsumenten i stället häva
avtalet i dess helhet. avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att
anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för
konsumenten, får denne häva avtalet.

33 §5
Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av
vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av
tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav
felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta
konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

--------------------------------------------------------------------
Har någon som avses i 10 § Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 första stycket 2 eller 3
underlåtit att lämna sådan underlåtit att lämna
information av betydelse för säkerhetsinformation som han
bedömningen av tjänstens enligt 5 § produktsäkerhetslagen
beskaffenhet eller (1988:1604) har ålagts att lämna
ändamålsenlighet som han enligt eller sådan information av
marknadsföringslagen betydelse för bedömningen av
(1975:1418) har ålagts att tjänstens beskaffenhet eller
lämna eller säkerhetsinformation ändamålsenlighet som han enligt
som han enligt 5 § produktsä- marknadsföringslagen (0000:000)
kerhetslagen (1988:1604) har har ålagts att lämna och kan
ålagts att lämna och kan under- underlåtenheten antas ha
låtenheten antas ha inverkat på inverkat på avtalet om tjänsten,
avtalet om tjänsten, är han är han skyldig att ersätta
skyldig att ersätta konsumenten konsumenten skada som denne
skada som denne därigenom till- därigenom tillfogas.
fogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även
ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som
tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**FOOTNOTES**

3Senaste lydelse 1988:1608.

4Senaste lydelse 1990:935.

5Senaste lydelse 1988:1608.

2.7 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ konsumentköplagen (1990:932) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §
--------------------------------------------------------------------
Varan är felaktig, om den Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett för- 1. säljs i strid mot ett för-
bud enligt 4 § marknadsförings- bud enligt 6 §
lagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen
produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 17 § mark-
(1988:1604) eller mot ett nadsföringslagen (0000:0000)
annat försäljningsförbud som har eller mot ett annat försäljnings-
meddelats i författning eller förbud som har meddelats i
av en myndighet väsentligen i författning eller av en myndig-
syfte att förebygga att den som het väsentligen i syfte att före-
använder varan drabbas av ohälsa bygga att den som använder varan
eller olycksfall eller för att drabbas av ohälsa eller olycks-
annars hindra användning av en fall eller för att annars hindra
vara som inte är tillförlitlig användning av en vara som inte är
från säkerhetssynpunkt, eller tillförlitlig från
2. är så bristfällig att dess säkerhetssynpunkt eller
användning medför påtaglig fara 2. är så bristfällig att dess
för liv eller hälsa. användning medför påtaglig fara för
liv eller hälsa.

19 §
Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans
egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av
varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana
uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i
tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av
varan före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte
anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till
uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett
tydligt sätt.
--------------------------------------------------------------------

Varan är felaktig också om Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att lämna säljaren har underlåtit att efter
sådan information om varans åläggande enligt produktsäker-
egenskaper eller användning hetslagen (1988:1604) lämna
som han enligt marknadsförings- säkerhetsinformation om varan
lagen (1975:1418) har ålagts eller underlåtit att lämna sådan
att lämna eller underlåtit att information om varans egenska-
efter åläggande enligt per eller användning som han
produktsäkerhetslagen enligt marknadsföringslagen
(1988:1604) lämna (0000:000) har ålagts att lämna.
säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om åläggandet har
Detsamma gäller om åläggandet har meddelats varans tillverkare
meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare
eller någon annan som i säljled tagit befattning med
tidigare säljled tagit varan och säljaren har känt till
befattning med varan och eller borde ha känt till under-
säljaren har känt till eller låtenheten att fullgöra åläggandet.
borde ha känt till underlåten- En förutsättning för att varan
heten att fullgöra åläggandet. En skall anses felaktig enligt
förutsättning för att varan skall detta stycke är dock att under-
anses felaktig enligt detta låtenheten kan antas ha inverkat
stycke är dock att underlåten- på köpet.
heten kan antas ha inverkat på
köpet.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.8 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)

Härigenom föreskrivs att 14 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
--------------------------------------------------------------------
Om en näringsidkare inte lämnar Om en näringsidkare inte lämnar
prisinformation enligt denna prisinformation enligt denna
lag, skall marknadsföringslagen lag, skall marknadsföringslagen
(1975:1418) tillämpas. (0000:0000) tillämpas.
--------------------------------------------------------------------
Prisinformation enligt denna Prisinformation enligt denna
lag skall därvid anses vara lag skall därvid anses vara sådan
sådan information av särskild information av särskild betydel-
betydelse från se från konsumentsynpunkt som
konsumentsynpunkt som avses i avses i 4 § andra stycket mark-
3 § första stycket mark- nadsföringslagen.
nadsföringslagen.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.9 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Härigenom föreskrivs att 8 och 15 §§ konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtelse att lämna I fråga om underlåtelse att lämna
information som anges i 6 och information som anges i 6 och 7 §§
7 §§ eller som annars är av eller som annars är av särskild
särskild betydelse från kon- betydelse från konsumentsynpunkt
sumentsynpunkt gäller mark- gäller marknadsföringslagen
nadsföringslagen (1975:1418). (0000:0000).

15 §
--------------------------------------------------------------------
Om en näringsidkare för sin egen Om en näringsidkare för sin egen
eller någon annans räkning säljer eller någon annans räkning säljer
en vara utan att iaktta vad en vara utan att iaktta vad som
som sägs i 14 §, skall det anses sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som utgöra en sådan handling som
avses i 2 § marknadsföringslagen avses i 14 § marknadsföringslagen
(1975:1418). (0000:000).

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller information
enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas enligt 6 §.

--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtelse att I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och lämna information enligt 5 och
6 §§ skall marknadsföringslagen 6 §§ skall marknadsföringslagen
(1975:1418) tillämpas. (0000:000) tillämpas.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.11 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att 14 § tobakslagen (1993:581) skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
--------------------------------------------------------------------
Marknadsföringsåtgärd som strider Marknadsföringsåtgärd som strider
mot 12 § skall vid tillämpningen mot 12 § skall vid tillämpningen
av marknadsföringslagen av marknadsföringslagen
(1975:1418) anses vara (0000:000) anses vara
otillbörlig mot konsumenter. otillbörlig mot konsumenter.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

3 Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 8 augusti 1991 bemyndigade regeringen det statsråd som har till
uppgift att föredra ärenden om marknadsföring att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att se över marknadsföringslagen (1975:1418). Utredningen (professor
Ulf Bernitz) tillkallades i september 1991.
Utredningen, som antog namnet Marknadsföringsutredningen, överlämnade i maj
1992 delbetänkandet EES-anpassning av marknadsföringslagstiftnigen (SOU
1992:49). Förslaget i delbetänkandet har lett till lagstiftning innebärande en
ändring av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring i 2 §
marknadsföringslagen (prop. 1992/93:75 och 110, bet. 1992/93:LU20, rskr.
1992/93:128; SFS 1992:1361).
Utredningen överlämnade i juli 1993 slutbetänkandet Ny marknadsföringslag (SOU
1993:59). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet
finns i bilaga 1 och dess lagförslag i bilaga 2. En förteckning över
remissinstanserna återfinns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Civildepartementet (dnr C93/764).
På Civildepartementets uppdrag har jur. kand. Stig Hagelstam utrett
möjligheten och lämpligheten av lagstiftning mot diskriminerande reklam.
Uppdraget har redovisats i promemorian Diskriminerande reklam (Ds 1994:64). En
sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag har
lagts som bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning
av remissyttrandena finns i bilaga 6.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 september 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Lagrådet har bl.a. haft synpunkter på förslaget om rättskraftens omfattning
när det gäller en dom om förbud eller åläggande. Regeringens överväganden med
anledning av dessa synpunkter redovisas i avsnitt 9.4. I övrigt har regeringen
följt Lagrådets förslag. I propositionens lagförslag har också vissa
redaktionella ändringar gjorts.
Lagrådets synpunkter redovisas närmare i det följande.

4 Utgångspunkter för en ny marknadsföringslag-stiftning

Statliga åtgärder för att främja konsumenternas intressen var fram till
början av 1970-talet främst inriktade på förhållandena i hemmen och hushållen.
Uppmärksamheten riktades framförallt mot konsumenten som användare, brukare, av
varor och tjänster. På 1970-talet kom emellertid konsumentens roll som
marknadsaktör att ägnas allt större intresse. Bakgrunden var bl.a.
konsumenternas ökade köpkraft, det intensifierade utbudet av varor och tjänster,
den omfattande reklamen och svårigheterna för konsumenterna att överblicka
utbudet och värdera olika alternativ på en alltmera komplex marknad.
Lagstiftning kom att i allt högre grad användas som instrument för att bemästra
problem av sådant och andra slag. Ett uttryck för detta var tillkomsten av lagen
(1970:412) om otillbörlig marknadsföring. De rudimentära regler om vilseledande
reklam m.m. som hade funnits i lagen (1931:152) om illojal konkurrens ansågs
inte längre tillräckliga för att komma till rätta med de problem som den växande
marknadsföringen gav upphov till. Visserligen förekom också en självsanerande
verksamhet på reklamområdet i näringslivets egen regi genom Näringslivets
opinionsnämnd, men inte heller denna ansågs klara av problemen på ett
tillräckligt effektivt sätt.
Den grundläggande bestämmelsen i 1970 års marknadsföringslag var en mycket
allmänt hållen bestämmelse, generalklausul, mot otillbörlig marknadsföring, med
Konsumentombudsmannen och Marknadsrådet (senare Marknadsdomstolen) som
lagstiftningens två huvudaktörer. Generalklausulen fick viss stadga genom att de
tillämpande organen förutsattes ta hänsyn till principer om otillbörlig
marknadsföring som hade utvecklats inom näringslivet.
Generalklausulen kom senare att i stort sett oförändrad föras över till den nu
gällande marknadsföringlagen (1975:1418). Det nya i den lagen var i huvudsak en
generalklausul om informationsplikt och en annan om förbud mot försäljning m.m.
av farliga och otjänliga varor. Bestämmelsen om farliga varor har sedermera
flyttats över till produktsäkerhetslagen (1988:1604).
1975 års marknadsföringslag har därefter undergått vissa smärre förändringar.
Den senaste ändringen trädde i kraft samtidigt med avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) den 1 januari 1994 (SFS 1992:1361). Den
innebar att generalklausulen om otillbörlig marknadsföring blev tillämplig inte
bara på avsättningsfrämjande marknadsföring utan också på sådan som syftar till
att främja anskaffningen av varor osv. Vidare utvidgades tillämpningsområdet för
generalklausulen till att också avse reklam i vissa gränsöverskridande
televisionssändningar inom EES-området.
Dessa ändringar beror på utvecklingen i vår omvärld, där den europeiska
integrationen alltså är en faktor. Men också i andra avseenden har mycket hänt
sedan tillkomsten av nu gällande marknadsföringslag.
De utvecklingsfaktorer som låg bakom tillkomsten av 1970 års lag om
otillbörlig marknadsföring har fortlöpande kommit att stärkas. Det
konkurrensutsatta området har vidgats som en effekt av den fortgående
internationaliseringen och avregleringen. Den ökande konkurrensen innebär, också
i kombination med den tekniska utvecklingen, att nya marknadsföringsmetoder
utvecklas och att mer eller mindre sofistikerade system introduceras på
marknaden för att göra det möjligt för företagen att bearbeta konsumenterna,
numera också i deras egen hemmiljö genom radio- och TV-reklam, s.k. TV-shopping
osv. Marknadsföringen blir inte bara mera närgången utan också, som en följd av
konkurrensen och det ökade utbudet, allt mera omfattande.
Marknadsekonomin bygger på tanken att marknadens aktörer skall kunna träffas i
största möjliga frihet. Det är samtidigt ett sedan länge erkänt förhållande att
detta möte skall vara underkastat bestämda spelregler. Den som yrkesmässigt
marknadsför varor, tjänster och andra nyttigheter får bara använda
marknadsföringsmetoder som är tillbörliga. Hans motpart har vidare rätt att få
information om det som marknadsförs så att han kan ta ställning till bl.a. det
erbjudande som marknadsföringen avser på ett så välöverlagt sätt som möjligt.
Han skall inte heller riskera att köpa varor som inte är användbara för sitt
huvudsakliga ändamål. Detta är också innebörden av den nu gällande marknadsfö-
ringslagen. Flera omständigheter gör likväl att det nu finns skäl att ersätta
denna med en ny marknadsföringslag.
Generalklausulen om otillbörlig marknadsföring i sin ursprungliga version i
1970 års lag fick en viss stadga genom hänvisningen till den praxis som hade
utvecklats inom ramen för näringslivets egen självsanering, liksom till vissa
normer som i övrigt hade utvecklats i näringslivet (se prop. 1970:57 s. 60 och
87). Därutöver gavs också vissa ytterligare riktlinjer för tillämpningen i
motivuttalandena (närmast s. 67 ff.).
Sedan generalklausulen infördes har Marknadsdomstolen utvecklat en omfattande
praxis. Detta har inneburit att bestämmelsens innebörd har fixerats ytterligare.
Generalklausulen har samtidigt visat sig möjliggöra stor flexibilitet och
anpassning till den utveckling som har skett på marknadsföringsområdet.
Men detta innebär också att det är svårt att överblicka rättsläget för den som
inte är närmare insatt i den rättsutveckling som har skett. Detta gäller inte
minst för de personer vilkas verksamhet lagstiftningen är avsedd att reglera,
dvs. näringsidkarna själva. Inte minst av hänsyn till dessa framstår det som
befogat att nu på ett tydligare sätt i lagtext klargöra innebörden av
generalklausulen, sådan denna har kommit att uttolkas i praxis. Detta är ett
skäl till att den nu gällande marknadsföringslagen bör ersättas av en lag som
något så när klart beskriver beteenden på marknadsföringens område som inte kan
godtas.
Till det som har anförts kommer några ytterligare omständigheter som också
talar för en ny marknadsföringslag.
En sådan gäller sanktionssystemet. De sanktioner i marknadsföringslagen som
har den ojämförligt största betydelsen i den praktiska rättstilllämpningen är
förbud och ålägganden vid vite. Förbudssanktionen är kopplad till dels
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring, dels den om produktotjänlighet.
Ett åläggande kan meddelas om en näringsidkare underlåter att lämna information
enligt generalklausulen om informationsplikt. Lagen innehåller därutöver också
ett antal straffsanktionerade bestämmelser men dessa spelar i praktiken en
underordnad roll.
Sanktionerna förbud och ålägganden vid vite har ofta varit smidiga och
effektiva instrument för att lagens syften skall uppnås. De har flera fördelar
framför bl.a. en straffsanktion. En är att de kan tillämpas på rent objektiva
grunder, utan hänsynstagande till näringsidkarens eventuella uppsåt eller
vårdslöshet. En annan fördel är att de i allmänhet ger möjlighet till ett
snabbare ingripande än som kan ske inom ramen för en straffprocess.
Likväl har det i praktiken visat sig att förbud och ålägganden vid vite av det
slag som marknadsföringslagen ger möjlighet till i dag ibland utgör alltför
trubbiga instrument. Det har särskilt att göra med att dessa sanktioner
förutsätter att en näringsidkare upprepar ett förfarande i strid med någon av
generalklausulerna för att drabbas av en kännbar sanktion. Systemet bygger
således på att Marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare vid vite att
upprepa ett otillåtet förfarande (eller ålägga honom att lämna information), och
det är först om näringsidkaren bryter mot vitesförbudet (eller åläggandet) som
han kan drabbas av den ekonomiska konsekvensen att behöva betala ett vite. Det
betyder att en näringsidkare som bara genomför en marknadsföringskampanj av
visst slag, utan att genomföra en ny av liknande slag, i praktiken inte drabbas
av någon mera påtaglig påföljd. Detta förhållande kan utnyttjas av mindre
nogräknade näringsidkare.
Regeringen anser mot denna bakgrund att ny sanktionsform bör införas. Redan en
första marknadsföringsåtgärd i strid med lagstiftningen bör i vissa fall kunna
leda till en kännbar påföljd för den som vidtar den. Men det är då också viktigt
att man av lagtexten kan utläsa när en sådan påföljd kan komma i fråga. Det är
också ett skäl för att lagen tydligare än i dag bör ange vilka beteenden på
marknadsföringens område som inte kan godtas.
Av intresse är vidare att en ny konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft den 1
juli 1993. I den lagen har en sanktion, konkurrensskadeavgift, införts som
liknar en direktverkande sanktion av det slag som nyss berördes för
marknadsföringslagens del. Det ligger över huvudtaget stora fördelar i att olika
regleringar på marknadsrättens område ligger så nära varandra som möjligt. Det
gäller också förhållandet mellan marknadsföringslagen och konkurrenslagen.
En annan nyhet i konkurrenslagen ligger i att brott mot det lagstadgade
förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete kan medföra skadeståndsskyldighet
gentemot en part som har skadats av sådant samarbete. Det finns skäl att på
motsvarande sätt införa en vidgad skadeståndsmöjlighet för den som lider skada
p.g.a. otillbörlig marknadsföring. Också i processuellt hänseende finns det skäl
att välja samma lösning på marknadsföringsområdet som på konkurrensområdet. För
detta talar bl.a. det nära sambandet mellan konkurrenspolitiken och
konsumentpolitiken. Liksom i konkurrensärenden bör prövningen i första instans
därför som huvudregel ske i (viss närmare angiven) tingsrätt, medan tingsrättens
domar och beslut bör kunna överklagas hos Marknadsdomstolen.
Det som har anförts i det föregående innebär att förhållandevis stora
ändringar bör göras i lagstiftningen på marknadsföringsområdet. Det ter sig föga
ändamålsenligt att genomföra dem genom ändringar i den nuvarande
marknadsföringslagen. Det finns därför skäl att nu införa en ny
marknadsföringslag.
Den nya lagen bör ha generell räckvidd och får kompletteras med olika produkt-
och mediespecifika lagar.
Sålunda bör specialregler om t.ex. alkohol- och tobaksreklam alltjämt regleras
särskilt. När det gäller tobaksreklam finns i sammanhanget anledning att erinra
om att frågan om smygreklam för tobak för närvarande utreds av Utredningen om
förbud mot indirekt tobaksreklam (Dir. 1994:88).
De regler som är specifika för exempelvis ljudradio och television bör också
liksom hittills regleras i den radiorättsliga lagstiftningen. Den närmare
gränsdragningen mellan marknadsrätt och radiorätt har nyligen behandlats i
Radiolagsutredningens slutbetänkande Ny lagstiftning om Radio och TV (SOU
1994:105, s. 216 f., 310 ff. och 331 ff.). Betänkandet remissbehandlas för
närvarande. Regeringen avser att ta upp denna fråga i samband med en ny
radiolagstiftning.

5 Huvuddragen i en ny marknadsföringslag

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En ny marknadsföringslag skall i huvud- |
| saklig överensstämmelse med den nu gällande lagen syfta till att|
| främja konsumenternas och näringsidkarnas intressen i samband |
| med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra |
| nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig |
| mot konsumenter och näringsidkare. |
| Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. |
| Vid sidan om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud |
| mot och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de|
| särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en |
| direktverkande sanktion i form av en marknadsstörningsavgift. |
| Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall|
| kunna utgå, dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är |
| konkurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels |
| till konsumenter. Vidare skall överträdelse av ett meddelat |
| förbud eller åläggande kunna medföra skadeståndsskyldighet. Detsam-|
| ma gäller överträdelse av de särskilda reglerna. |
| I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med Stockholms|
| tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen som andra och|
| sista instans. Rättegångsbalkens regler skall med vissa undantag|
| tillämpas på marknadsföringsmålen. |
| Näringsidkare som berörs av en marknadsföring samt sam- |
| manslutning av konsumenter, näringsidkare och löntagare får en |
| med Konsumentombudsmannen jämställd talerätt när det gäller förbud|
| och ålägganden. I mål om marknadsstörningsavgift skall |
| Konsumentombudsmannen ha primär talerätt, med rätt för en enskild|
| näringsidkare som berörs av överträdelsen eller en sammanslutning|
| av näringsidkare att föra talan, om Konsumentombudsmannen |
| beslutar att inte göra det. |
| Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens |
|förslag. |
| Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser |
|tillstyrker eller har inte någon erinran mot huvuddragen i den |
|föreslagna nya marknadsföringslagen. Marknadsdomstolen ifrågasätter|
|behovet av en ny handläggningsordning. I övrigt framför |
|remissinstanserna synpunkter och kritik mot vissa enskildheter i |
|förslaget. |
| Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande marknadsföringslagen|
|innehåller i materiellt hänseende i första hand de tre generalklausu-|
|lerna om otillbörlig marknadsföring (2 §), informationsskyldighet |
|(3 §) och produktotjänlighet (4 §). Med stöd av dessa bestämmelser kan|
|Marknadsdomstolen besluta om förbud eller åläggande för näringsidkare|
|och förena dem med vite. Vid sidan om generalklausulerna innehåller|
|marknadsföringslagen också i materiellt hänseende tre |
|straffsanktionerade bestämmelser (6-8 §§). |
| Under de år som den nuvarande lagstiftningen har gällt har de två|
|generalklausulerna om otillbörlig marknadsföring och om |
|informationsskyldighet haft störst betydelse. Med stöd av dessa har|
|Marknadsdomstolen utvecklat en omfattande rättspraxis, som |
|preciserar och fyller ut generalklausulernas innebörd till ledning|
|för marknadens aktörer. Samtidigt har de straffsanktionerade |
|bestämmelserna haft en undanskymd betydelse och har i praktiken |
|kommit att tillämpas i mycket liten utsträckning. |
| Genom det vidsräckta användningsområde som generalklausulen om |
|otillbörlig marknadsföring har fått är och har det varit möjligt att|
|med stöd av den ingripa mot alla marknadsföringsåtgärder som med hänsyn|
|till konsument- och näringsidkarintressena anses oacceptabla från |
|etisk synpunkt. Det innebär emellertid inte att mera preciserade |
|regler om särskilda typer av marknadsföringsåtgärder skulle sakna |
|betydelse. Om sådana särskilda regler förenas med en direktverkande|
|sanktion kan man med stöd av dem ingripa mot vissa slag av |
|handlingar redan innan ett förbud meddelas. En sådan ordning ger |
|förutsättningar för en effektiv lagstiftning genom att en |
|näringsidkare kan avskräckas från att genomföra en klart oacceptabel|
|marknadsföringskampanj innan ett förbud har hunnit meddelas. |
| Som förut har redovisats är den nuvarande marknadsföringslagen |
|uppbyggd efter en sådan modell, som dock när det gäller de särskilda|
|straffsanktionerade bestämmelserna inte har fått något väsentligt |
|genomslag i praktiken. Anledningen till detta torde kunna hänföras|
|till flera olika omständigheter. Det gäller dels de genom straff |
|direktsanktionerade förfarandena som sådana, dels straffsanktionen|
|och den handläggningsordning som följer av denna. |
| En ny lag bör bygga på i huvudsak samma modell som den gamla. Vid|
|sidan av generalklausuler bör vissa preciserade regler om mark- |
|nadsföring ges. |
| I likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna anser |
|regeringen att lagstiftningen med ledning av den normbildning som |
|har skett genom Marknadsdomstolens praxis bör kunna byggas ut med |
|ytterligare regler som tar sikte på att förhindra oacceptabla |
|förfaranden. Reglerna bör utformas som konkreta krav på och förbud mot|
|vissa marknadsföringsåtgärder. Dessa benämns i forstättningen |
|katalogreglerna eller katalogen. Till katalogreglerna bör vara |
|knutna en direktverkande sanktion som är effektiv och kännbar också|
|för näringsidkare som är juridiska personer. Det innebär att den |
|nuvarande kriminaliseringen av vissa förfaranden i |
|marknadsföringslagen bör bytas ut mot ett system med |
|sanktionsavgifter. Därmed kan målen också handläggas huvudsakligen i|
|samma ordning som andra marknadsföringsmål och med talerätt för |
|Konsumentombudsmannen. Den marknadsrättsliga kompetensen på |
|domstolssidan och talesidan vid handläggningen av mål enligt |
|marknadsföringslagen bör därigenom kunna höjas och tryggas. |
| Skadeståndsregler bidrar till att göra ett sanktionssystem |
|effektivt och även den nya marknadsföringslagen bör därför innehålla|
|sådana regler. Liksom i dag skall skadestånd kunna utgå när en |
|näringsidkare har överträtt ett förbud som har meddelats av |
|Marknadsdomstolen. Detsamma skall gälla vid överträdelser av ett |
|meddelat åläggande eftersom sådana fall, enligt regeringens mening, är|
|lika klandervärda som förbudsfallen. Skadestånd skall också kunna utgå|
|vid överträdelser av katalogreglerna. |
| Lagens syfte är att bereda skydd för konsumenter och näringsidkare.|
|Det är därför rimligt att såväl konsumenter som näringsidkare skall|
|kunna få skadestånd om de förorsakats skada av någon otillbörlig mark-|
|nadsföringsåtgärd (eller bristande information). Härigenom tydliggörs|
|också att förpliktelserna enligt lagen gäller mot både näringsidkare|
|och konsumenter. Vidare saknas skäl att begränsa rätten till skade-|
|stånd till konkurrerande näringsidare. Den nuvarande begränsningen i|
|detta hänseende bör därför tas bort. I stället får en lämplig avgränsning|
|ske genom kravet på adekvat kausalitet, dvs. att det skall föreligga|
|ett orsakssamband av visst slag mellan marknadsföringsåtgärden och|
|skadan för att ersättningsskyldighet skall uppkomma. |
| Mål om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen handläggs i|
|dag i Marknadsdomstolen som första och sista instans. Mål om straff|
|enligt de särskilda reglerna i 6-8 §§ marknadsföringslagen handläggs|
|som brottmål i allmän domstol med de möjligheter att överklaga som|
|följer av rättegångsbalkens regler. Införandet av ett system med |
|direktverkande sanktionsavgifter i marknadsföringsmål kräver av rätts-|
|säkerhetsskäl att det finns möjligheter till överklagande. Ett |
|tvåinstanssystem bör därför införas för marknadsföringsmålen med |
|Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadssdomstolen som|
|andra och sista instans. Detta gäller även mål om förbud eller åläggande|
|och i viss utsträckning skadestånd enligt marknadsföringslagen. |
|Förfarandet vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen föreslås|
|följa reglerna i rättegångsbalken. Regeringen återkommer senare till|
|dessa frågor (avsnitt 9.1). |
| Enligt den nuvarande marknadsföringslagen får Konsumentombudsmannen|
|ansöka hos Marknadsdomstolen om förbud eller åläggande. Beslutar |
|Konsumentombudsmannen att inte ansöka, får ansökan göras av en |
|sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare eller -|
|beträffande förbud enligt generalklausulen - av en näringsidkare som|
|berörs av handlingen. Allmänt åtal för brott mot någon av de tre |
|straffbestämmelserna väcks av allmän åklagare, efter medgivande av|
|Konsumentombudsmannen. Enligt regeringens mening finns det både |
|sakliga och principiella skäl för att nu utvidga talerätten vid förbud|
|och ålägganden så att enskilda näringsidkare och sammanslutningar ges|
|en med Konsumentombudsmannen jämställd talerätt. |
| När det gäller den föreslagna marknadsstörningsavgiften, som ju skall|
|ersätta straffsanktionen, är det till följd av det offentligrättsliga|
|inslaget lämpligt att talan förs av Konsumentombudsmannen i första|
|hand. Om Konsumentombudsmannen inte väcker talan bör dock den |
|möjligheten stå öppen även för näringsidkare som berörs av |
|marknadsföringsåtgärden och för en sammanslutning av näringsidkare.|
| |
| |
| |
|6 Krav på marknadsföring |
|6.1 Allmänna krav |
|

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Utredningen har dock föreslagit en generalklausul om otillbörlig marknadsföring
och en om informationsskyldighet. Utredningen har vidare föreslagit att den s.k.
lagstridighetsprincipen kommer till uttryck i generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring. Utredningens förslag till generalklausul om
informationsskyldighet innehåller anvisningar om på vilket sätt och i vilka
avseenden behovet av information kan göra sig särskilt starkt gällande.
Utredningen har vidare föreslagit att generalklauslen om informationsskyldighet
skall tillämpas också på marknadsföring som riktar sig till andra än konsumenter
som är privatpersoner och som avser sådana produkter som i inte obetydlig
omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt
bruk.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till utredningens förslag att
i en ny marknadsföringslag behålla generalklausuler om otillbörlig
marknadsföring och informationsskyldighet. Några remissinstanser har dock
synpunkter på utformningen av klausulerna. Stockholms tingsrätt anser att
lagstridighetsprincipen är så självklar att den inte behöver lagfästas. Bl.a.
Sveriges Industriförbund och Marknadsdomstolen framhåller att förhållandet
mellan generalklausulen om informationsskyldighet och föreskrifter om sådan
skyldighet i annan lagstiftning bör klargöras. Annonsörsföreningen och Svenska
Sponsringsföreningen avstyrker förslaget att utvidga informationsskyldigheten
vid marknadsföring till andra än konsumenter som är privatpersoner. De
framhåller att det inte är fråga om någon kodifiering i praxis och att det inte
har visats på något behov av en sådan utvidgning.
Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande marknadsföringslagen
innehåller vid sidan av vissa specialbestämmelser två vidsträckta
generalklausuler. Den ena tar sikte på otillbörliga marknadsföringsåtgärder och
ger möjlighet att förbjuda sådana förfaranden (2 §). Den andra tar sikte på
information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt och ger möjlighet
att ålägga en näringsidkare att lämna sådan information (3 §).
Med stöd av generalklausulerna har Marknadsdomstolen genom sin praxis kunnat
utveckla ett nyanserat normsystem på området till ledning för marknadens
aktörer. Deras vidsträckta utformning har också skapat möjligheter till en
fortlöpande rättsbildning i takt med att nya marknadsföringsmetoder och medel
har utvecklats, liksom med rättsutvecklingen i övrigt.
Erfarenheterna av systemet med generalklausuler vid sidan om vissa
specialbestämmelser är alltså goda. En ny marknadsföringsföringslag bör bygga på
samma system och innehålla generalklausuler som bidrar till en dynamisk
rättsutveckling. Till den nya lagen bör därför de nuvarande generalklausulerna
föras över utan ändring i sak.

Otillbörlig marknadsföring

Enligt den nuvarande generalklausulen kan förbud meddelas mot mark-
nadsföringsåtgärder som strider mot god affärssed eller som annars är
otillbörliga mot konsumenter och näringsidkare.
I uttrycket god affärssed ligger en hänvisning till det utomrättsliga
normssystem som har utvecklats inom näringslivet, främst Internationella
handelskammarens grundregler för reklam. I en ny generalklausul bör uttrycket
bytas ut mot god marknadsföringssed. Innebörden av uttrycket bör definieras i
lagen och omfatta både mer och mindre än uttrycket god affärssed. Förutom god
affärssed bör uttrycket också omfatta andra vedertagna normer för marknadsföring
av produkter. Sådana normer är, förutom föreskrifter, t.ex. riktlinjer som
Konsumentverket har utfärdat efter överenskommelser med olika branschorganisa-
tioner. Vidare kan nämnas de normer som Marknadsdomstolen har skapat genom sin
praxis. Även internationellt vedertagna normer kan vara av betydelse. Innebörden
av uttrycket bör emellertid med hänsyn till lagens ändamål begränsas till att
avse bara sådana regler om god affärssed och andra vedertagna normer som syftar
till att skydda konsumenternas och näringsidkarnas intressen vid marknadsföring
av produkter.
I likhet med vad som nu gäller bör domstolen inte vara låst till nuläget och
bunden av de normer som gäller eller de värderingar som råder. Domstolen bör
därför kunna beakta andra omständigheter vid bedömningen av vad som är
tillbörligt mot konsumenter och näringsidkare. Som ett allmänt krav bör därför
liksom nu gälla att en marknadsföringsåtgärd - förutom att överensstämma med god
marknadsföringssed - också i övrigt skall vara tillbörlig.
Utredningen har föreslagit att den s.k. lagstridighetsprincipen kommer till
uttryck i en ny generalklausul om otillbörlig marknadsföring. Principen, som har
lagts fast av Marknadsdomstolen och som också kommer till uttryck i
Internationella handelskammarens grundregler för reklam, innebär i huvudsak att
marknadsföringen skall vara laglig, dvs. inte strida mot annan lag, eller kunna
leda till lagbrott. Regeringen anser för sin del, i likhet med Stockholms
tingsrätt, att principen är så självklar och väl förankrad att den inte behöver
lagfästas.

Informationsskyldighet

En fungerande marknadsekonomi förutsätter att konsumenterna är väl informerade.
Också från den enskilde konsumentens synpunkt är det viktigt att han eller hon
har tillgång till erforderlig information. Genom tillgång till god information
får konsumenterna ökade möjligheter att göra väl övervägda val. De kan härigenom
bättre tillfredsställa sina behov och undvika ekonomiska och andra risker.
Marknadsföringslagen bygger på grundtanken att det ankommer på näringsidkarna
själva att lämna tillräcklig information om sina produkter. Det är när
näringsidkare lämnar konsumenterna otillräcklig information i betydelsefulla
hänseenden som ett ingripande enligt 3 § marknadsföringslagen kan ske.
Informationsskyldigheten kan endast avse information av rent kommersiell
natur. Av tryckfrihetsrättsliga skäl är informationsskyldigheten begränsad till
att gälla när en näringsidkare själv väljer att använda sig av sådana
framställningar som ett informationsåläggande avser.
Regler om informationsskyldighet av den generella karaktär, som
marknadsföringslagen ställer upp, saknas utomlands. Oftast finns där endast
möjlighet att föreskriva information i syfte att motverka vilseledande effekter.
Övergripande bestämmelser om informationsplikt, om än inte lika generellt
formulerade som den svenska, finns emellertid i de danska och norska
marknadsföringslagarna.
Generalklausulen om informationsskyldighet tillkom år 1975 på grundval av ett
utredningsförslag av Reklamutredningen.
Detaljerade regler om informationsskyldighet, som för sin tillämpning hänvisar
till generalklausulen om informationsskyldighet, har tagits in i
prisinformationslagen (1991:601), konsumentförsäkringslagen (1980:38),
konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1992:1672) om paketresor. Det finns
också en koppling till konsumentköplagen på så sätt att underlåten information
kan medföra att en konsumentvara anses behäftad med fel. Härutöver finns
självständigt utformade bestämmelser om informationsskyldighet i olika lagar,
bl.a. på livsmedels- och läkemedelsområdet.
När generalklausulen om informationsskyldighet infördes var den i huvudsak en
nyhet. Förarbetena är tämligen knapphändiga och tillämpningen kunde inte bygga
på befintliga normkällor såsom internationella konventioner, Internationella
handelskammarens grundregler för reklam eller praxis. Över åren har dock
Marknadsdomstolen utvecklat en betydelsefull praxis genom ett trettiotal
avgöranden. På olika särskilda områden har informationsskyldigheten därutöver
preciserats genom riktlinjer utfärdade av Konsumentverket efter överläggningar
mellan verket och näringslivets organisationer.
En grundläggande fråga är informationsskyldighetens omfattning enligt 3 §
marknadsföringslagen. Av lagtexten framgår endast att det skall vara fråga om
information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Marknadsdomstolen
har byggt sin bedömning på förarbetsuttalandet att med särskild betydelse bör
förstås "ett inte helt obetydligt behov och inte bara sådana fall som är
särskilt allvarliga". Vidare har det uttalats i förarbetena att de
konsumentintressen som avses är privatpersoners intressen i samband med förvärv
och liknande av nyttigheter för enskilt bruk (prop. 1975/76:34 s. 126).
I den praktiska tillämpningen kan det uppstå ett visst motsatsförhållande
mellan näringsidkares önskemål om att ge kommersiella budskap en enkel och
slagkraftig utformning och krav på informationslämnande som kan verka
kostnadsfördyrande och tyngande samt påverka konkurrensförhållandena. Det
framgår av Marknadsdomstolens praxis att det i sådana situationer skall göras en
avvägning mellan olika berörda behov och intressen.
Domstolen förklarade sålunda i fallet MD 1981:4, att ett informa-
tionsåläggandes innebörd måste bestämmas på grundval av en samlad bedömning av
hur starkt behov konsumenterna har av informationen ifråga, hur omfattande
informationen bör vara för att tillgodose behovet samt vilka verkningar,
positiva eller negativa, åläggandet kan få för det ekonomiska systemets funktion
och därmed ytterst för konsumenterna. I avgörandet ålade Marknadsdomstolen
företaget att i produktbroschyrer m.m. informera om att vissa spisar även
salufördes av koncernen under andra varunamn, s.k. märkesdifferentiering.
Marknadsdomstolen har ogillat Konsumentombudsmannens krav på information om
totalkostnaden för hyra av hemelektronik, när hyrestiden endast var sex månader
och månadskostnaden fanns angiven, MD 1990:17.
Den information som kan krävas kan vara av olika slag. En viktig typ är
produktinformation, det vill säga information om varans eller tjänstens
innehåll, beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och
skötsel. Marknadsdomstolen har i avgörandet MD 1981:20, ålagt vissa bilföretag
att i annonsering informera om bilens bränsleförbrukning och bränslekostnader
enligt normer angivna i Konsumentverkets riktlinjer. I avgörandet MD 1990:27 har
Marknadsdomstolen ålagt en bilhandlare att vid marknadsföring av begagnade
personbilar till konsumenter lämna varudeklaration för bilar i den omfattning
och på det sätt som anges i Konsumentverkets riktlinjer på området.
En annan viktig typ är pris- och villkorsinformation, det vill säga
information om betalningsvillkoren och förhållandet i övrigt mellan säljare och
köpare.
Marknadsdomstolen har t.ex. ålagt en byggnadsentreprenör att tydligt ange
vilka villkor i kontraktshandlingarna som är avsedda att utgöra avtalsinnehåll,
MD 1979:18. En förmedlare av bostadsrätter har ålagts att informera om kravet på
ekonomisk plan för bostadsrättsföreningar, MD 1984:5.
Generalklausulen om informationsskyldighet har, som utredningen framhållit,
kommit att spela en central roll inom marknadsföringslagens regelsystem. Från
konsumentsynpunkt är det viktigt att reklam innehåller sådan information som är
av betydelse för konsumenternas möjligheter att träffa väl övervägda köpbeslut.
Genom Marknadsdomstolens praxis och Konsumentverkets riktlinjer har in-
formationsskyldighetens omfattning och inriktning klarlagts ganska väl.
Utredningen har ansett det vara önskvärt att generalklausulen om information
ges en mer klargörande formulering till ledning för tilllämpningen. Utredningen
har hävdat att det nuvarande grundläggande kriteriet, särskild betydelse från
konsumentsynpunkt, knappast är rättvisande eller särskilt informativt.
Utredningen har i stället uttryckt informationsskyldigheten så, att en nä-
ringsidkare skall vid marknadsföring vid en lämplig tidpunkt och i en
ändamålsenlig form bereda berörda konsumenter tillgång till behövlig information
och att informationsskyldigheten också gäller vid anbud, avtals ingående eller
leverans. Utredningen har vidare i lagtexten angett vägledande exempel på sådana
situationer, där det framför allt är angeläget att konsumenterna bereds tillgång
till behövlig information. Samtidigt har utredningen bl.a. uttalat att förslaget
knappast innebär någon egentlig förändring i förhållande till nu tillämpad
praxis.
Regeringen anser för sin del att kravet på att informationen skall lämnas vid
en lämplig tidpunkt och i ändamålsenligt form är så självklart att det inte
behöver anges särskilt. Informationsskyldigheten gäller i dag och bör även i
fortsättningen gälla alla former av marknadsföring. Att såsom utredningen har
föreslagit peka ut vissa former eller situationer, såsom anbud, avtals ingående
och leverans, framstår inte som påkallat och är heller knappast ägnat att skapa
ökad klarhet.
Utredningens förslag att ange vägledande exempel skapar, som flera
remissinstanser också har påpekat, oklarheter i fråga om lagens förhållande till
annan lagstiftning. Flera exempel som anges regleras i annan lagstiftning, t.ex.
i konsumentköplagen, prisinformationslagen m.m. Exemplen kan till och med i
vissa fall komma i konflikt med annan lagstiftning om information, t.ex. lagen
(1992:1232) om märkning av hushållsapparater (ändrad senast 1994:611) och
föreskrifter som har meddelats med stöd av den. Några vägledande exempel bör
därför enligt regeringens mening inte ges.

Utredningens förslag att utvidga informationsskyldigheten till förmån för
andra konsumenter än privatpersoner i fråga om produkter som i inte obetydlig
omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter har
kritiserats. Som ett par remissinstanser har uttalat har det inte visats att det
föreligger något behov av en sådan utvidgning, Till det kommer att det framstår
som tveksamt i vad mån utredningsförslaget innebär en utvidgning i praktiken,
eftersom det tar sikte på konsumentprodukter.
Det anförda leder sammantaget till att regeringen anser att en generalklausul
om informationsskyldighet i en ny marknadsföringslag i sin helhet bör ansluta
till den öppna och allmänna utformning som den nu gällande har.

6.2 Reklamidentifiering

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: All marknadsföring skall utformas och |
| presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om mark-|
| nadsföring. |
| Det skall också tydligt framgå vem som svarar för marknadsfö-|
| ringen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen har därutöver föreslagit ett uttryckligt krav på adressangivelse när
en näringsidkare bedriver distansförsäljning, uppsökande försäljning, handel
från annat än fast driftsställe och distansdistribution av förmånserbjudanden.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i
dessa delar tillstyrker det eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser
har synpunkter på utformningen av lagtexten. Stockholms tingsrätt och
Konsumentverket anser att det av lagen bör framgå att telefonnummer också skall
anges.

Skälen för regeringens förslag

Reklamidentifiering

En grundläggande princip inom marknadsföringsrätten är att reklam och andra
marknadsföringsåtgärder skall kunna identifieras som sådana. Av särskild
betydelse är att kommersiella meddelanden inte skall kunna förväxlas med
redaktionellt material.
Principen har utvecklats inom näringslivet och återfinns i Internationella
handelskammarens grundregler för reklam. Principen står också i överensstämmelse
med den härskande pressetiska uppfattningen att en strikt åtskillnad skall göras
mellan redaktionellt material och meddelanden på betald annonsplats.
I förarbetena till marknadsföringslagen uttalade departementschefen att en av
de principer som skulle kunna upprätthållas med stöd av generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring var kravet på att reklam skall vara lätt att
identifiera som sådan. Som exempel nämndes kommersiell reklam i tidning som
utformas som redaktionell text. Enligt departementschefen borde detta också
gälla varor som tidningsutgivaren själv marknadsför (prop. 1970:57 s. 71).
Marknadsdomstolen har också avgjort flera fall där det har varit fråga om
reklamidentifiering. De flesta har gällt tidningsannonser. Det första fallet, MD
1972:4; gällde vissa som kommersiell reklam bedömda artiklar i en av fyra
företag utgiven reklamtidning. Eftersom artiklarna för läsarna närmast framstod
som redaktionellt material, bedömde domstolen avsaknaden av reklammarkering som
otillbörlig. Av två senare fall, MD 1987:5 och MD 1991:18, framgår också att
domstolen kräver en tydlig reklammarkering av annonser som ger intryck av att
vara redaktionellt material.
I ett fall, MD 1972:14, har domstolen funnit att kuverten till reklam-
försändelser medfört risk för förväxling med en myndighetsförsändelse eller i
vart fall med en försändelse som inte har med reklam att göra. Förfarandet har
därför ansetts otillbörligt enligt marknadsföringslagen. Några andra fall, MD
1973:3 och MD 1973:24, har gällt inbjudan till konsumenter att delta i
säljarrangemang. Inbjudningarna ansågs otillbörliga genom att de inte angav
eller inte på ett tillräckligt tydligt sätt angav att det var fråga om ett
sådant arrangemang.
Regeringen anser i likhet med utredningen och de remissinstanser som har
uttalat sig i frågan att den grundläggande principen om reklamidentifiering har
vunnit sådan stadga i praxis att den nu bör lagfästas.

Sändarangivelse

Förutom principen att reklam skall vara lätt att känna igen som sådan, har i
praxis utvecklats en annan grundläggande princip om sändarangivelse.
Marknadsdomstolen har i flera fall slagit fast att det av reklamen klart skall
framgå vem som är avsändare (MD 1980:12, MD 1983:17 och MD 1994:10). En
sändarangivelse bör vara utformad så att mottagaren av reklambudskapet genast
kan fastställa vem annonsören är. Normalt åstadkommer man detta genom en
upplysning om annonsörens namn eller firma. I undantagsfall har godtagits att
bara varumärket anges, om detta är etablerat bland konsumenterna.
Enighet föreligger om att också denna grundläggande princip bör lagfästas.
Regeln bör utformas som ett krav på att det tydligt skall framgå vem som svarar
för marknadsföringen.

Adressangivelse

Utredningen har föreslagit en regel enligt vilken näringsidkare åläggs att ange
var och hur näringsidkaren kan nås om han bedriver distansförsäljning,
uppsökande försäljning, handel från annat än fast driftsställe eller
distansdistribution av förmånserbjudanden. Enligt utredningens förslag skall en
sådan skyldighet föreligga också i andra fall, om näringsidkaren inte lätt kan
nås med ledning av firmaangivelsen (sändarangivelsen).
Regler om informationsskyldighet i flera av de avseenden som utredningens
förslag syftar på finns redan i annan lagstiftning, nämligen i
hemförsäljningslagen (1961:1361) och i lagen (1990:1183) om tillfällig
försäljning. Något behov att ytterligare reglera skyldigheten att lämna
information om adress m.m. i dessa fall torde knappast finnas. När det gäller
distansförsäljning, varmed torde avses postorderförsäljning och liknande
försäljningar, borde det ligga i näringsidkarens eget intresse att lämna sådana
uppgifter att han lätt kan nås. I annat fall blir ju de marknadsföringsåtgärder
han företar meningslösa. Vad utredningen avser med distansdistribution av
förmånserbjudanden framgår inte klart, än mindre framgår behovet av att
föreskriva en skyldighet att lämna uppgifter om adress m.m. i dessa fall.
Regeringens slutsats blir således att utredningens förslag i denna del inte bör
leda till lagstiftning.
Enligt utredningens förslag skall kravet på adressangivelse också gälla fall
där näringsidkaren inte lätt kan nås med ledning av firmaangivelsen.
Utredningens förslag i denna del har stöd i Marknadsdomstolens praxis när det
gäller tidningsannonser. En ny marknadsföringslag bör liksom den nu gällande
lagen ta sikte på marknadsföringsåtgärder i alla medier. Att ange adress och
telefonnummer i reklam i televisionen eller i radio framstår inte som särskilt
meningsfullt eftersom sådana uppgifter är svåra att uppfatta och minnas för
konsumenterna, i synnerhet som de inte kan "gå tillbaka" till annonsen och
skriva ned uppgiften. Regeringen anser därför att det inte heller för dessa fall
bör föreskrivas ett generellt krav på adressangivelse.
I stället kan en lämplig ordning vara att Konsumentverket utfärdar riktlinjer
på området.
Den omständigheten att regeringen avstår från att föreslå särskilda regler om
adressangivelse innebär inte att krav på sådana angivelser inte skall kunna
ställas. I de fall det har betydelse från konsumentsynpunkt eller ett
utelämnande av en sådan uppgift är otillbörligt bör Marknadsdomstolen liksom
hittills kunna meddela förbud eller ålägganden enligt generalklausulen.

6.3 Vilseledande marknadsföring

6.3.1 Vilseledande reklam

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En näringsidkare skall liksom hittills vara|
| förbjuden att vid marknadsföringen använda påståenden eller andra|
| framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens |
| egen eller någon annan näringsidkares näringsverksamhet. |
| Detta skall särskilt gälla framställningar som avser |
| 1. produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper, |
| 2. produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa eller|
| miljö, |
| 3. produktens pris, grunderna för prissättningen och betal- |
| ningsvillkoren, |
| 4. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifika-|
| tioner, ställning på marknaden, kännetecken och andra rättigheter,|
| 5. belöningar och utmärkelser som har tilldelats |
| näringsidkaren. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till att en regel
om vilseledande reklam tas in i en ny marknadsföringslag. Några remissinstanser
har synpunkter på utformningen av lagförslaget och dess omfattning.
Riksrevisionsverket anser att den föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam
bör begränsas till uppgifter om produkten, medan resterande former bör omfattas
av generalklausulen. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och Sveriges
advokatsamfund framhåller att paragrafen är utformad som en generalklausul och
anser att de angivna konkreta förhållandena bör vara en begränsning i stället
för en exemplifiering. Naturskyddsföreningen framför åsikten att miljömärkning
med någon av de etablerade miljömärkningssymbolerna bör vara tillräckligt bevis
på vederhäftighet.
Skälen för regeringens förslag: Den utan jämförelse vanligaste formen av
otillbörliga förfaranden vid marknadsföring är användningen av vilseledande
påståenden och andra framställningar. I den nu gällande marknadsföringslagen
finns också en särskild bestämmelse med stöd av vilken en näringsidkare som
uppsåtligen använder vilseledande framställningar i samband med marknadsföring
av produkter kan straffas (6 §).
Den nuvarande straffbestämmelsen har bl.a. kommit till för att direkt med
sanktion kunna beivra ett förfarande som en näringsidkare vet är otillåtet,
t.ex. genom att någon annan näringsidkare har förbjudits att företa en sådan
åtgärd. Syftet med bestämmelsen har också varit att avskräcka näringsidkare från
att företa klart otillåtna åtgärder i hopp om att ett förbud inte skall hinna
meddelas förrän kampanjen är avslutad. Straffbestämmelsen har kommit till liten
användning i praktiken. Däremot har den haft den praktiska betydelsen att den
har legat till grund för Konsumentombudsmannens och Marknadsdomstolens
bedömningar i fråga om vad som är att bedöma som otillbörliga förfaranden enligt
generalklausulen.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen motsvarar den nuvarande
straffbestämmelsen. I sak innebär utredningens förslag i princip endast den
skillnaden i förhållande till den nuvarande bestämmelsen att den direktverkande
straffsanktionen ersätts med en direktverkande sanktionsavgift vid en uppsåtlig
eller oaktsam överträdelse av förbudet. Till sanktionsavgiften återkommer
regeringen längre fram.
I likhet med flertalet remissinstanser som har uttalat sig i frågan anser
regeringen att den nya marknadsföringslagen bör innehålla en regel med ett
uttryckligt förbud mot vilseledande framställningar vid marknadsföring av
produkter. Att den lika lite som den nuvarande straffbestämmelsen innehåller en
uttömmande uppräkning av i vilka konkreta fall och i vilka avseenden
framställningen inte får vara vilseledande hindrar inte ställningstagandet.
Enligt regeringens bedömning kan den också komma att få praktisk betydelse på
motsvarande sätt som den nuvarande bestämmelsen. Genom exemplifieringen och det
nya sanktionssystemet bör den dock kunna få större genomslagskraft på marknaden.
Den av utredningen föreslagna exemplifieringen, till vilken regeringen
ansluter sig, avser att fånga upp de i särklass vanligaste fallen där
vilseledande påståenden och andra framställningar kan förekomma. Detta bör också
ge god vägledning för marknadens aktörer när de lägger upp reklamkampanjer och
liknande.
Exemplifieringen ansluter också mycket nära till reglerna i EG:s direktiv om
vilseledande reklam. I artikel 3 i direktivet räknas upp vilken slags
information som särskild hänsyn skall tas till vid bedömningen om reklamen är
vilseledande. Direktivet återges i bilaga 7 i utredningens betänkande.
Naturskyddsföreningen har tagit upp frågan om vederhäftigheten vid
miljömärkning. Regeringen behandlar den frågan i författningskommentaren längre
fram (avsnitt 12.1).

6.3.2 Vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En regel med förbud mot vilseledande |
| geografiska ursprungsbeteckningar på alkoholdrycker införs i |
| lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av |
| alkoholdrycker. Någon särskild regel med förbud mot sådana |
| beteckningar behövs i övrigt inte vid sidan om förbudet mot |
| vilseledande framställningar. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen har föreslagit en särskild regel med förbud mot vilseledande
geografiska ursprungsbeteckningar.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig i frågan om
ursprungsbeteckningar på alkoholdrycker. Stockholms tingsrätt, Handelshögskolan
vid Göteborgs universitet och Annonsörsföreningen anser att en regel om
geografiska ursprungsbeteckningar inte behövs vid sidan av regeln om förbud mot
vilseledande reklam.
Bakgrund: Med geografiska ursprungsbeteckningar menas vanligtvis varje uttryck
eller symbol som används för att ange att en produkt härrör från ett visst land,
en trakt eller en ort.
I marknadsföringslagen finns ett skydd mot vilseledande geografiska
ursprungsbeteckningar. Det grundar sig bl.a. på internationella överenskommelser
som Sverige sedan länge är bundet av. Bestämmelser om oriktiga
ursprungsbeteckningar finns dels i Pariskonventionen den 20 mars 1883 för
industriellt rättsskydd (SÖ 1970:60), dels i Madridöverenskommelsen den 14 april
1891 angående undertryckande av oriktiga eller vilseledande
ursprungsbeteckningar på handelsvaror (SÖ 1969:77). Konventionen och
överenskommelsen finns intagna som bilaga 8 respektive 9 i utredningens
betänkande.
Enligt artikel 10.1 i Pariskonventionen skall bestämmelserna i konventionens
artikel 9 tillämpas i fall av direkt eller indirekt användning av en falsk
angivelse om varans ursprung eller producentens, fabrikantens eller handlandens
identitet. Artikel 9 innehåller regler om varor på vilka det lovligen finns ett
varumärke eller en firma. En sådan vara skall tas i beslag vid införseln till
ett land som är anslutet till konventionen där märket eller firman har rätt till
laga skydd. Beslag skall också kunna verkställas inom det land där den olovliga
beteckningen har anbragts eller inom det land till vilket varan har blivit
införd. Beslag skall ske på begäran av allmän åklagare, annan behörig myndighet
eller av målsägande i enlighet med varje lands lagstiftning. Myndigheterna är
inte skyldiga att verkställa beslag av transitogods. Om lagstiftningen i något
land inte medger beslag vid införseln skall beslag ersättas med införselförbud
eller beslag inom landet. Om lagstiftningen i något land inte medger vare sig
beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet skall sådana
åtgärder, till dess lagstiftningen har ändrats i enlighet härmed, ersättas med
de rättsmedel som landets lagstiftning i jämförliga fall tillförsäkrar dess egna
medborgare.
Madridöverenskommelsen innehåller regler om åtgärder mot varor vilka är
försedda med oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar som hänför sig
till fördragsslutande stat. För sådana varor gäller bestämmelser motsvarande dem
som finns i artikel 9 i Pariskonventionen (artikel 1). Det är enligt
överenskommelsen förbjudet att vid försäljning, skyltning eller utbjudande av
varor använda beteckningar som är ägnade att vilseleda allmänheten angående
varors ursprung. Beteckningar får därvid inte förekomma på skyltar, annonser,
räkningar, vinlistor, affärsbrev eller andra affärsmeddelanden (artikel 3 bis).
Domstolarna i varje land får bedöma vilka beteckningar som på grund av sin
generiska karaktär inte är underkastade bestämmelserna i överenskommelsen, dvs.
om en beteckning kan anses ha blivit en allmän beteckning,. Detta gäller dock
inte ursprungsbeteckningar för vinodlingsprodukter (artikel 4).
Som redan har antytts innehåller marknadsföringslagen bestämmelser om skydd
mot användning av vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar. Vid reglernas
tillkomst (prop. 1970:57 s. 110-111) framhölls att det är ett allmänt intresse
att det finns rättsliga möjligheter att motverka vilseledande uppgifter om
varors geografiska ursprung. Önskemålet att motverka vilseledande geografiska
ursprungsbeteckningar kunde därvid anses tillgodosett av möjligheten att med
stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring vid vite förbjuda en
näringsidkare att använda sådana beteckningar vid marknadsföring av varor och av
att den särskilda straffbestämmelsen om vilseledande framställningar kan
tillämpas mot den som uppsåtligen lämnar vilseledande uppgifter om en varas
geografiska ursprung. Vid utdömande av vite eller straff kan domstol förordna
att den vilseledande beteckningen skall utplånas eller ändras så att den inte
längre är vilseledande och i avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas i
beslag. Bestämmelser om detta återfinns i 2, 6 och 18 §§ marknadsföringslagen.
Inför bestämmelsernas tillkomst menade departementschefen (prop. 1970:57 s. 111)
-- mot bakgrund av Sveriges anslutning till Pariskonventionen och
Madridöverenskommelsen -- att det var tillräckligt med de ovan nämnda
lagbestämmelserna vilka skulle ge samma skydd åt utländska som åt inhemska
intressen.
När det gäller frågan om själva förutsättningarna för när ett ingripande mot
vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar skall kunna ske uppmärksammade
Lagrådet vid bestämmelsernas tillkomst (prop. 1970:57 s. 136-137) att
Pariskonventionen nämner direkt eller indirekt användning av en falsk angivelse
om varans ursprung. Madridöverenskommelsens formulering talar om en vara på
vilken det finns en oriktig eller vilseledande beteckning varigenom ett av de
länder på vilka överenskommelsen är tillämplig eller en plats, belägen inom
något av dessa, direkt eller indirekt anges som ursprungsort. Enligt Lagrådet
skiljde sig marknadsföringslagens nyss nämnda bestämmelser i viss mån härifrån,
eftersom det i lagen ställs upp ytterligare förutsättningar för att ingripande
skall få ske; nämligen att angiven handling skall strida mot god affärssed eller
annars vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Med hänsyn till att
det för ingripanden enligt marknadsföringslagen fordras ytterligare
förutsättningar utöver vad som anges i Pariskonventionen och
Madridöverenskommelsen förordade Lagrådet att en uttrycklig bestämmelse skulle
tas in i marknadsföringslagen som möjliggjorde att det med avseende på främmande
stat kunde bestämmas bl.a. att förordnanden enligt 18 § marknadsföringslagen,
dvs. utplåning, ändring etc. och att varorna skulle kunna tas i beslag, kunde
ges för en vara som är försedd med en oriktig ursprungsbeteckning. I propositio-
nen följde departementschefen Lagrådets påpekanden (prop. 1970:57 s. 193). En
särskild regel som tar sikte på detta finns nu i 20 § marknadsföringslagen.
Madridöverenskommelsens särskilda skydd för ursprungsbeteckningar på
vinodlingsprodukter (artikel 4 i överenskommelsen) ansågs vid tillkomsten av
marknadsföringslagens bestämmelser inte kräva särskild lagstiftning. Som skäl
anfördes att distributionen i Sverige av sådana varor handhas och kontrolleras
av statliga företag och organ och att dessa strikt följer Sveriges
internationella förpliktelser i fråga om ursprungsbeteckningar (prop. 1970:57 s.
111 och, 137).
Skälen för regeringens förslag: Det måste alltjämt sägas vara ett allmänt
intresse att det finns rättsliga möjligheter att motverka vilseledande uppgifter
om produkters geografiska ursprung. Dessutom har Sverige till följd av redan
ingångna avtal en skyldighet att upprätthålla ett skydd mot vilseledande
ursprungsbeteckningar. Till det kommer att skyddet för geografiska
ursprungsbeteckningar numera uppmärksammas allt oftare i internationella
sammanhang.
Här skall särskilt uppmärksammas att de förhandlingar som har förts inom det
Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) i den s.k. Uruguayrundan och som har
resulterat i ett avtal om att upprätta världshandelsorganisationen (WTO) som
innefattar ett avtal om skydd för immateriella rättigheter (Avtalet om
handelsrelaterade immaterialrättigheter, TRIPs). TRIPs-avtalet innehåller ett
särskilt avsnitt om skydd för geografiska ursprungsbeteckningar på varor
(artiklarna 22 - 24). Enligt avtalet skall en stat i sin lagstiftning se till
att det finns rättsliga möjligheter för en person att förhindra användning av
vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar (artikel 22.2). För
ursprungsbeteckningar på vin- och spritprodukter skall enligt TRIPs-avtalet
gälla ett i viss mån längre gående skydd som innebär att de skall skyddas mot
tillägnande eller efterbildning. Detta gäller även om det äkta ursprunget är
angivet eller om beteckningen åtföljs av ett uttryck som "sort", "typ", "stil",
"efterbildning" eller liknande (artikel 23.1). Inom regeringskansliet pågår för
närvarande förberedelser inför ett svenskt godkännande av överenskommelsen om
världshandelsorganisationen och därtill knutna avtal. TRIPs-avtalet väntas få
verkan för Sverige från den 1 januari 1996.

Hur bör skyddet mot vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar utformas i en
ny marknadsföringslag?

Begreppet framställning i den nu av regeringen föreslagna bestämmelsen om förbud
mot vilseledande framställning har en vidsträckt innebörd och omfattar varje
form genom vilken man meddelar sig med andra, vare sig det sker i skrift eller
tal, genom bild eller annan särskild anordning (jfr prop. 1970:57 s. 94).
Begreppet får därmed sägas omfatta också t.ex. produkt- eller
förpackningsutformning som sådan och affärsmeddelanden. Förslaget om förbud mot
vilseledande framställningar fångar därför upp också förfaranden som innebär
vilseledande användning av geografiska ursprungsbeteckningar. Som flera
remissinstanser har påpekat behövs därför inte någon särskild regel för dessa
fall. Utredningens förslag i denna del bör således inte genomföras.
När det så gäller frågan om själva förutsättningarna för när ett ingripande
mot vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar skall kunna ske, skall märkas
att det även enligt den nu föreslagna marknadsföringslagen kommer att krävas
uppsåt eller oaktsamhet för att marknadsstörningsavgift skall kunna dömas ut. I
andra fall kommer förbud mot fortsatt marknadsföring att kunna meddelas bara om
åtgärden strider mot god marknadsföringssed eller på något annat sätt är
otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Vidare skall det för att en
vilseledande framställning som finns på en vara, förpackning etc. skall kunna
utplånas eller ändras krävas att regler om vilseledande reklam eller
vitesförbudet överträds. Som Lagrådet påpekade vid tillkomsten av motsvarande
regler i den gällande marknadsföringslagen innebär detta att det även enligt den
föreslagna marknadsföringslagen ställs upp vissa ytterligare förutsättningar för
att ingripande skall få ske än enligt Pariskonventionen och
Madridöverenskommelsen.
Med hänsyn härtill bör också den nya lagen innehålla en uttrycklig bestämmelse
som gör det möjligt att med avseende på främmande stat kunna bestämma att
förordnanden om utplånande etc. av vilseledande framställningar skall kunna ges
för en vara som är försedd med oriktig ursprungsbeteckning. Ett sådant
förordnande kommer då -- i enlighet med vad som idag gäller enligt 5 §
förordningen (1970:495) om utländska varumärken m.m. -- att behöva ges med
avseende på främmande stater som är anslutna till Pariskonventionen och
Madridöverenskommelsen samt för framtiden även för stater som är anslutna till
Överenskommelsen om världshandelsorganisationen (WTO) och därmed till
TRIPs-avtalet.
När det härefter gäller skyddet för ursprungsbeteckningar på vin- och
spritdrycker måste uppmärksammas att den lösning som valdes vid
marknadsföringslagens tillkomst för att efterkomma det särskilda skyddet för
beteckningar på vinodlingsprodukter enligt Madridöverenskommelsen inte längre
kan sägas innebära ett fullgott konventionsåtagande. Till detta kommer att
TRIPs-avtalet innebär särskilda åtaganden i detta avseende som Sverige måste
garantera genom rättsliga möjligheter.
Regeringen anser därför, i anslutning till vad utredningen har föreslagit, att
det för att ställa svensk lagstiftning i överensstämmelse med såväl
Madridöverenskommelsen som åtagandena enligt TRIPs-avtalet är nödvändigt att ett
särskilt skydd införs för geografiska ursprungsbeteckningar på vin- och
spritdrycker. Denna reglering bör lämpligen, som utredningen också har
föreslagit, kunna fogas in i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker.

6.3.3 Vilseledande förpackningsstorlekar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En näringsidkare skall vid marknadsföringen|
| inte få använda förpackningar som genom sin storlek eller yttre |
| utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd,|
| storlek eller form. |
| Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens |
|förslag. Utredningen har föreslagit att förbudet skall omfatta |
|förpackningar som genom sin storlek, utformning eller på annat sätt är|
|vilseledande i fråga om produktens mängd eller beskaffenhet. |
| Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att |
|erinra mot utredningens förslag i denna del. Handelshögskolan vid |
|Göteborgs universitet och Annonsörföreningen saknar dock uttrycken|
|bild respektive förpackningsdekor i lagtexten, eftersom det är |
|vanliga sätt att vilseleda. |
| Skälen för regeringens förslag: Förutom sin funktion att skydda en|
|vara är förpackningar ett viktigt medel vid marknadsföring av produk-|
|ter. Attraktiva förpackningar är avsättningsfrämjande. Förpackningar|
|används också för att lämna produktinformation. Förpackningar kan |
|emellertid också genom sin storlek och yttre utformning i övrigt |
|vara vilseledande när det gäller den marknadsförda produkten som |
|sådan. |
| Som en allmän princip gäller att en förpackning inte skall ges större|
|dimensioner än vad innehållet kräver. Denna princip slogs fast av |
|Marknadsrådet i fallet MD 1971:8 och har tillämpats av Marknads- |
|domstolen sedan dess (jfr MD 1981:14). I vissa särskilda fall måste|
|emellertid en förpackning av främst distributionstekniska eller |
|förvaringstekniska skäl ges en utformning som avviker från innehållets|
|form. För sådana fall uttalade Marknadsrådet år 1971 att det måste vara|
|ett berättigat konsumentkrav att det vilseledande intryck som en |
|förpackning under sådana förhållanden kan förmedla motverkas genom att|
|innehållets kvantitet och form på ett tydligt och lättförståeligt sätt|
|anges på förpackningen. |
| Att en vilseledande förpackningsstorlek inte kan neutraliseras |
|genom upplysningar på förpackningen när förpackningsstorleken lika|
|gärna kan anpassas till innehållet har slagits fast av |
|Marknadsdomstolen i fallet MD 1981:14. Fallet rörde försäljning av|
|400 gr spagetti i en kartongförpackning som rymde 500 gr. |
|Förfarandet ansågs inte bara otillbörligt mot konsumenter, utan även|
|mot andra näringsidkare som säljer spagetti i förpackningar som är|
|anpassade till innehållet. |
| Den sålunda fastlagda principen bör som utredningen har föreslagit|
|lagfästas. |
| Förpackningar kan vara vilseledande genom texten på förpackningen|
|eller genom bild- och andra förpackningsdekorer, det vill säga genom|
|framställningar på förpackningen. Sådana vilseledande framställningar|
|omfattas av det i det föregående föreslagna förbudet mot vilseledande|
|reklam. Regeringen anser därför, till skillnad mot utredningen, att|
|det nu aktuella förbudet bör omfatta sådana förpackningar som genom|
|sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga|
|om den marknadsförda produktens mängd, storlek eller form. |
| |
| |

--------------------------------------------------------------------
|6.3.4Vilseledande efterbildningar |
|
O |

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningens förslag innefattar ett förbud för näringsidkare att genom
efterbildning av annans kommersiellt särpräglade varor eller tjänster framkalla
risk för förväxling som är ägnad att vilseleda konsumenter eller andra
förbrukare beträffande kvalitet eller ursprung. En efterbildning skall dock
enligt utredningens förslag inte anses otillåten, om utformningen huvudsakligen
tjänar till att göra varan funktionell (12 § utredningens lagförslag).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över förslaget
i denna del ser positivt på att skyddet för efterbildningar stärks. Flera anser
att förslaget borde utformas så att skyddet utvidgas ytterligare. En
remissinstans anser att det bör betonas ytterligare att det är konsumenterna som
skall skyddas. Bara en remissinstans avstyrker förslaget.
Lantbrukarnas Riksförbund understryker det angelägna i att ett förbud enligt
förslagets 12 § införs. Svenska Franchiseföreningen anser att konceptskyddet
inte är tillfredsställande i Sverige, att förslagets 12 § är godtagbar samt att
det finns skäl att skärpa motiveringen till lagtexten så att det klarare framgår
att efterbildning av koncept inte får förekomma. Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Läkemedelsindustriföreningen och
Bilindustriföreningen menar att bestämmelsen har förutsättningar att ligga till
grund för en tillfredsställande rättsutveckling som inte leder till oacceptabla
konkurrensbegränsningar. Sveriges Reklamförbund konstaterar med viss
tillfredsställelse att förslaget innebär ett förstärkt skydd mot efterbildning
och finner det önskvärt att även andra otillbörliga plagiat förbjuds. Förbundet
inser dock att en utvidgning av förbudet medför konkurrensrättsliga problem och
bedömer mot denna bakgrund utredningens förslag som acceptabelt. Annonsörför-
eningen anför att förbudet borde utvidgas till att omfatta även vilseledande
efterbildning av annans kommersiella särpräglade förpackning samt skyddade
kännetecken samt att konkurrensrättsliga hänsyn inte bör kunna hindra förbud mot
dessa avarter av efterbildning.
Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd anser att bestämmelsen inte
utgör en tillräckligt klar markering mot hittillsvarande praxis som ger ett
otillräckligt skydd vad gäller efterbildning av varuutstyrslar.
Tidningsutgivareföreningen bedömer att stadgandet inte täcker andra förfaranden
vid efterbildning, t.ex. där det plagierade objektet saknar immaterialrättsligt
skydd (såvida det inte har karaktären av renommésnyltning). Det bör enligt
föreningen övervägas möjligheter att skapa visst skydd för dessa situationer,
åtminstone flagrant utnyttjande av annan näringsidkares marknadsinsatser.
Sveriges Advokatsamfund föreslår att undantaget från skydd p.g.a. funktionell
utformning av en vara inskränks, bl.a. med beaktande av EG-direktivet 89/104/EEG
och med hänsyn till att det ofta inte går att särskilja vad som är en
funktionell utformning. Också Sveriges Marknadsförbund bedömer att undantaget i
andra meningen har blivit för vidsträckt och påpekar att den teoretiska
distinktionen mellan formgivningens estetiska och funktionella sida är
föråldrad. Sveriges Marknadsförbund menar beträffande andra stycket att
vilseledande rörande kommersiellt ursprung även borde omfatta förväxlingsbara
firmanamn. Handelshögskolan i Göteborg anför att praxis uppställer kriteriet
"inarbetad" (väl känd i omsättningskretsen), vilket saknas i lagtexten.
Kooperativa förbundet saknar ett kriterium i lagtexten; förutsättningen att
ett kännetecken skall vara känt på marknaden på ett sådant sätt att det
förknippas med exempelvis en viss tillverkare bör framgå av lagtexten.
Marknadsdomstolen uttalar, i samma riktning, att det bör övervägas om
förutsättningen att det kännetecken med vilket förväxling kan ske är känt bör
komma till uttryck i lagtexten.
Riksrevisionsverket menar att det tydligare bör betonas att det främst är
konsumenterna och hushållen som skall skyddas. Angående förväxlingsrisk anför
Riksrevisionsverket att det bara är en produkts funktion och kvalitet som bör
beaktas då man bedömer om konsumenterna vilseleds. Förbudet bör vidare inte
utformas så att det motverkar en effektiv priskonkurrens mellan olika företag
som marknadsför produkter med samma funktion och kvalitet. Konkurrensverket
avstyrker förslaget helt eftersom det innebär ett skärpt synsätt jämfört med
praxis och ett sådant mer långtgående skydd innebär att balansen mellan
konkurrensintresset och övriga intressen som marknadsföringslagen har att
tillgodose rubbas. Dylika frågor bör enligt Konkurrensverket även
fortsättningsvis behandlas under generalklausulen i förslagets 4 § alternativt
under den föreslagna 5 §, i linje med rådande praxis. Konkurrensverkets bedöm-
ning är att förslaget skyddar etablerade företag från konkurrens samt att om en
bestämmelse angående efterbildningsskydd alls skall införas i
marknadsföringslagen bör andra meningen, som inskränker regelns
tillämpningsområde, ges en vidsträckt tolkning. Det är tveksamt om funktionellt
betingade efterbildningar skall kunna bli föremål för ingripande enligt 12 §,
åtminstone i dessa fall bör generalklausulen i 4 § vara tillräckligt.
Skälen för regeringens förslag: Det är enligt svensk rätt i princip tillåtet
att efterbilda en annan näringsidkares prestationer, kännetecken eller andra
objekt när det efterbildade objektet inte är skyddat enligt den
immaterialrättsliga speciallagstiftningen. Att använda en sådan efterbildning
vid marknadsföring kan emellertid utgöra otillbörlig marknadsföring.
Redan i motiven till marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s.76) uttalades att
ett förbud med stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring kan riktas
mot en näringsidkare som i sin marknadsföring utnyttjar en efterbildning på ett
sätt som är ägnat att vilseleda genom att framkalla förväxling med någon annan
näringsidkares vara eller verksamhet. I propositionen uttalade
departementschefen vidare (s. 90): "Frågor om varumärkesintrång prövas av
domstol enligt reglerna i varumärkeslagen. Marknadsrådet bör i princip inte ge
sig in på sådana frågor. Som en grund för förbud enligt generalklausulen bör
alltså inte kunna åberopas att åtgärden innebär ett intrång i en rätt till
registrerat eller inarbetat varukännetecken. Däremot kan rådet förbjuda
användning av ett visst kännetecken under hänvisning till att det kan förväxlas
med ett av annan företagare använt kännetecken och därigenom vilseleda
allmänheten angående varans kommersiella ursprung. Principiellt saknar det för
denna bedömning betydelse om åtgärden också innebär intrång i en ensamrätt som
enligt lag tillkommer den andra företagaren. Jag är emellertid medveten om att
det i praktiken kan vara svårt att hålla isär de olika frågorna. Sålunda torde
rådet för att kunna bedöma hur allvarlig risken för förväxling är ofta vara
nödsakad att pröva i vilken mån kännetecknet har blivit inarbetat i samband med
den konkurrerande varan."
Marknadsdomstolen har också med stöd av generalklausulen i flera fall meddelat
förbud mot att använda efterbildningar, men också ogillat yrkanden om sådana
förbud. Marknadsdomstolen har därvid uttalat att en förutsättning för förbud mot
utnyttjandet av en efterbildning skall kunna komma i fråga är att det
efterbildade objektet är särpräglat och känt på marknaden (jfr MD 1983:3,
1983:23, 1985:5 m.fl.). Marknadsdomstolen har i frågan om vad som skall anses
vara särpräglat uttalat (MD 1981:2) att avgörande för bedömningen skall vara att
utformningen huvudsakligen har en särskiljande funktion, dvs. har till ändamål
främst att ge varan ett utseende som i estetiskt hänseende skiljer den från
andra varor. En varuutformning som huvudsakligen tjänar att göra varan
ändamålsenlig och således är tekniskt eller funktionellt betingad kan inte i
sammanhanget betraktas som särpräglad. En sådan utformning måste, enligt
Marknadsdomstolen, få vara tillgänglig för en var, om inte annat följer av
särskild lagstiftning. Detta gäller även om alternativa tekniska lösningar står
till buds. Marknadsdomstolen har vidare uttalat att marknadsrättsliga hinder
inte bör resas mot att näringsidkare utnyttjar tekniska och funktionella
företeelser som är allmänt tillgängliga, vilket i vissa fall kan leda till en
produktlikhet som i och för sig kan medföra förväxlingsrisk. Detta är dock
normalt i fråga om alla produkter av enhetlig karaktär.
De fall där förbud har meddelats har främst gällt efterbildningar av s.k.
förpackningsutstyrslar (bl.a. MD 1974:5, 1983:3, 1985:5, 1988:6, 1990:3 och
1990:5). Men även efterbildningar av tidskriftshuvuden (MD 1983:18 och 1984:17)
och varukännetecken (1987:30) har förbjudits. I samtliga fall har
förväxlingsrisken avsett produktens kommersiella ursprung. I de fall yrkanden om
förbud har ogillats har det skett med hänvisning till att produktutformningen
har varit tekniskt eller funktionellt betingad och därigenom inte särpräglad
(jfr bl.a. MD 1977:25 och 1981:2).
Genom Marknadsdomstolens avgöranden har lagts fast en klar gräns för vad som i
marknadsföringssammanhang kan tillåtas i fråga om efterbildningar till skydd för
såväl konsumenter som näringsidkare. I likhet med utredningen och
remissinstanserna anser regeringen att ett uttryckligt förbud mot vilseledande
efterbildningar bör införas i den nya lagen.
Förbudet bör utformas så att det faller inom ramen för Marknadsdomstolens
praxis och innefatta ett förbud mot att använda efterbildningar som är
vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares
kända och särpräglade produkter. Ett sådant uttryckligt förbud ligger också i
linje med Sveriges förpliktelser enligt Pariskonventionen av den 20 mars 1883
för industriellt rättsskydd, (SÖ 1970:60). I artikel 10 bis punkten 3.1
föreskrivs att förbud särskilt skall meddelas mot "alla handlingar av
beskaffenhet att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med en
konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller handel".
Genom Marknadsdomstolens praxis har det slagits fast att en vara skall bedömas
som särpräglad om dess utformning främst har till ändamål att i estetiskt
hänseende skilja den från andra varor. En utformning som i huvudsak är tekniskt
eller funtionellt betingad anses däremot inte göra varan särpräglad. Lagrådet
har föreslagit en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Lagrådet har därvid anfört
bl.a. att det torde vara ett konsumentintresse att exempelvis reservdelar till
välkända bilmärken tillverkas och säljs också av andra än bilfabrikanterna och
deras auktoriserade återförsäljare. Med en uttrycklig bestämmelse skulle det
enligt Lagrådet bli klart att marknadsföringslagen inte lägger hinder i vägen
för handel med sådana s.k. piratdelar.
Regeringen instämmer i vad Lagrådet har anfört i denna del. Förbudet bör
därför förenas med ett uttryckligt undantag för sådana efterbildningar vilkas
utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktionell. Detta
innebär självfallet inte att användningen av efterbildningar inte kan förbjudas
om produkten är skyddad enligt t.ex. den inmaterialrättsliga lagstiftningen.

6.3.5 Garantier

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Några särskilda regler om användningen av|
| uttrycket garanti vid marknadsföring bör inte tas in i en ny |
| marknadsföringslag. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en regel med förbud mot att
använda uttrycket garanti eller liknande uttryck på ett sätt som är ägnat att
framkalla en felaktig uppfattning om att näringsidkaren gör ett åtagande som i
något väsentligt avseende ger konsumenter eller andra förbrukare en förmånligare
rättslig ställning än de annars skulle ha haft (8 § utredningens lagförslag).
Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det borde regleras i ett
särskilt stycke att uttrycket garanti inte får användas i marknadsföring, om
inte näringsidkaren har vidtagit åtgärder för att säkerställa att
garantiutfästelsen kan uppfyllas även om företaget skulle upphöra under
garantitiden. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet menar att termen
garanti bör tillåtas i marknadsföring så fort en garanti ger köparen en förmån
som inte är oväsentlig jämförd med gällande rätt och tillägger att om kraven för
garanti i 21 § konsumentköplagen eller 14 § konsumenttjänstlagen är uppfyllda är
termen normalt godtagbar. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk
Handel, Läkemedelsindustriföreningen och Bilindustriföreningen föreslår att
paragrafen formuleras om för att knyta an till formuleringarna i praxis eftersom
ordet "väsentlig" inger den felaktiga uppfattningen att avsikten är att höja
kraven för användning av garanti och liknande uttryck.
Skälen för regeringens bedömning: Det allmänna kravet på vederhäftighet vid
marknadsföring gör sig gällande med särskild styrka vid garantiutfästelser.
Frågan om användningen av garantiutfästelser bedömdes av dåvarande
Näringslivets Opinionsnämnd i ett ärende år 1968. Nämnden uttalade i sitt
avgörande att garantiutfästelser enligt erfarenhet är ett tungt vägande
säljargument. Ordet garanti kan antas ha en suggestiv effekt och förleda en
konsument att överskatta erbjudandets värde, varför stränga krav bör ställas på
användningen av ordet garanti i konsumentreklam.
Marknadsdomstolen har i sin praxis anslutit sig till nämndens uppfattning i
denna del. I fallet MD 1975:17 gällde frågan huruvida användningen av termen
garanti skulle anses innefatta ett terminologimissbruk som är otillbörligt i
marknadsföringslagens mening. I sitt avgörande hänvisade domstolen till en
början till vad vederbörande departementschef hade uttalat i förarbetena till
konsumentköplagen (jfr prop. 1973:138, s. 131 f.), nämligen att användningen av
uttrycket garanti inte lämpar sig för en civilrättslig reglering och att det
ligger närmare till hands att låta det ankomma på Marknadsdomstolen att med stöd
av marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen förhindra missvisande
användning av uttrycket. Marknadsdomstolen uttalade att det genom bl.a. detta
uttalande fick anses klarlagt att lagstiftaren hade avstått att genom en
bestämning i lagtext söka definiera termen garanti och att det med hänsyn
härtill måste anses stå domstolen fritt att från marknadsrättsliga
utgångspunkter i varje särskilt fall pröva huruvida användningen av termen
uppfyller de krav på vederhäftighet som har ställts upp i marknadsföringslagen
och avtalsvillkorslagen.
Marknadsdomstolen har i enlighet med detta i varje särskilt fall prövat
tillbörligheten av begreppsanvändningen och därvid utgått från hur den aktuella
garantiutfästelsen normalt uppfattas av konsumenten.
I det nyss angivna fallet från år 1975 uttalade domstolen att konsumenter i
gemen uppfattar en garantiutfästelse så, att den skall tillförsäkra vederbörande
en särskild förmån som annars inte skulle ha stått honom till buds. Domstolen
fann att den aktuella garantiutfästelsen innefattade dels en tillförsäkran om
att ursprunglig rostskyddsbehandling hade verkställts, dels ett åtagande att
under en viss tid ansvara för inträffade rostskyddsskador, vilket gav
konsumenten en förmån han annars inte hade haft. Domstolen fann att den aktuella
rostskyddsgarantin uppfyllde de krav som från marknadsrättsliga utgångspunkter
kunde ställas på användningen av termen garanti och att dess användning i det
fallet inte var otillbörligt.
I fallet MD 1983:15, som avsåg marknadsföring av ett reparationsavtal under
beteckningen "tillvalsgaranti" kom domstolen till samma slutsats som i 1975 års
fall beträffande användningen av begreppet garanti som sådant, men meddelade
förbud mot att presentera erbjudandet på ett visst sätt.
I ett annat fall, MD 1974:24, har Marknadsdomstolen bedömt en
garantiutfästelse vid marknadsföring av ett tipssystem. Garantiutfästelsen gav
köparen rätt att få pengarna tillbaka eller att slippa betala för systemet, om
systemet inom en närmare angiven tid inte gav utlovat resultat. Domstolen
uttalade att konsumenten normalt torde uppfatta en sådan garantiutfästelse som
en ytterligare försäkran om att utlovat resultat kommer att erhållas och att det
således endast i undantagsfall skulle bli aktuellt att utnyttja garantin.
Domstolen konstaterade att det var föga sannolikt att resultaten skulle uppnås
och att det därför förelåg risk för att konsumenten skulle överskatta
vinstmöjligheterna i systemen. Garantin ansågs utformad på ett sätt som måste
anses vilseledande och förbjöds.
Användningen av uttrycket "livstidsgaranti" har bedömts av Marknadsdomstolen i
ett fall från år 1993 (MD 1993:2). Fallet rörde marknadsföring av knivar genom
TV-reklam. I reklamen sades att det var fråga om en kniv med livstidsgaranti.
Garantin gick ut på att vad som än hände med kniven fick köparen en ny.
Domstolen uttalade att begreppet livstidsgaranti är oklart och kan tolkas på
flera sätt. Det ger i varje fall intrycket att garantin gäller under en mycket
lång tid, som dock inte är bestämd i år, dagar eller liknande. Domstolen
konstaterade att Näringslivets Opinionsnämnd hade bedömt uttrycket år 1968 och
att nämnden därvid anförde b.a. följande. Värdet av en till tiden obegränsad
garanti kan i hög grad förringas av att ett uppfyllande av garantiutfästelsen
kan omöjliggöras av omständigheter som inte kan överblickas vid tiden för
erbjudandet. Det kan t.ex. tänkas att en utbytesprodukt inte finns tillgänglig
då garantin blir aktuell eller att det företag som utfäst garantin upphört. En
till tiden eller till innehållet obegränsad eller mycket vidsträckt garanti
måste i regel ge ett alltför gynnsamt intryck om erbjudandets innebörd och
reella värde för konsumenten och därigenom strida mot god affärssed.
Marknadsdomstolen fann att de redovisade argumenten mot uttrycket obegränsad
garanti också gällde uttrycket livstidsgaranti och att användningen av uttrycket
i den påtalade marknadsföringen i sig var otillbörlig i marknadsföringslagens
mening.
De nu redovisade fallen ger vid handen att det inte bara är en garan-
tiutfästelses reella innebörd som är avgörande för hur utfästelsen skall bedömas
från marknadsrättsliga utgångspunkter, utan även sättet på vilket utfästelsen
presenteras och därmed uppfattas av konsumenten. Även om en garantiutfästelse
innefattar en förmån som annars inte skulle stå en köpare till buds, kan
utfästelsen vara vilseledande. Den av utredningen föreslagna regeln om under
vilka förutsättningar uttrycket garanti får användas vid marknadsföring täcker
inte alla de fall av otillbörlig användning som kan tänkas förekomma.
Det kan därför redan av denna anledning ifrågasättas om det är meningsfullt
att införa en regel om vilka krav som skall vara uppfyllda för att formuleringen
garanti skall få användas i samband med marknadsföring. Till detta kommer att
det numera finns regler om vissa slags garantier i 21 § konsumentköplagen och 14
§ konsumenttjänstlagen, som för närvarande ses över av Utredningen om översyn av
vissa konsumenträttsliga frågor (dir. 1993:101). Vidare pågår inom EU en dis-
kussion om köprättsliga garantier. Med hänsyn till de nu anförda om-
ständigheterna bör en marknadsföringsrättslig reglering av användningen av
begreppet garantier inte genomföras nu. I stället bör resultaten av de pågående
övervägandena och diskussionerna avvaktas innan ställning tas till en sådan
reglering.
En otillbörlig användning av begreppet garantier eller begrepp med motsvarande
innebörd skall liksom hittills kunna angripas med stöd av generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring.

6.3.6 Utförsäljningar och realisationer

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Uttrycken "slutförsäljning", "upphör", |
| "utförsäljning" eller andra uttryck med motsvarande innebörd får|
| användas vid marknadsföring av produkter, bara om det är fråga om|
| en tidsbegränsad slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager|
| eller en klart avgränsad del av det till väsentligt lägre priser|
| än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter. |
| Uttrycket "konkurs", ensamt eller i förening med något annat |
| uttryck, får användas vid marknadsföring av produkter, bara om |
| produkterna säljs av konkursboet eller för dess räkning. |
| Uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med |
| motsvarande innebörd får användas vid marknadsföring av produkter,|
| bara om försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens|
| ordinarie sortiment och sker under en begränsad tid till |
| väsentligt nedsatta priser. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen har föreslagit ett förbud mot att använda uttrycken "konkurs",
"brandskada", "vattenskada" eller liknande uttryck "i samband med någon annan
försäljning än sådan som sker under en begränsad tid och på särskilt förmånliga
villkor och som görs av konkursboet eller av den skadedrabbade näringsidkaren
själv eller för någonderas räkning" (9 § första stycket utredningens
lagförslag). Utredningen har vidare föreslagit ett förbud mot att använda
uttrycken "slutförsäljning", "utförsäljning" eller liknande uttryck "i samband
med någon annan försäljning än sådan som sker under en begränsad tid och på
särskilt förmånliga villkor och som innebär att verksamhetens hela lager eller
en närmare bestämd del därav skall avvecklas" (9 § andra stycket utredningens
lagförslag). På motsvarande sätt har utredningen föreslagit att uttrycket
"realisation" eller liknande uttryck får användas bara om försäljningen sker
under begränsad tid och till påtagligt lägre priser än dem som näringsidkaren
tillämpat tidigare (10 § utredningens lagförslag).
Remissinstanserna: Konsumentverket finner beträffande 9 § att uttrycket "eller
en närmare bestämd del därav" kan leda till en alltför vid användning av ordet
utförsäljning. Närmare Marknadsdomstolens praxis vore uttryckssättet "en närmare
bestämd och inte oväsentlig del därav". När det gäller 10 § anser verket att det
av lagtexten bör framgå att en förutsättning för användning av begreppet
"realisation" är att det är fråga om varor som ingår i företagets ordinarie
sortiment.
Riksrevisionsverket anser inte att reglerna i 9 och 10 §§ är tillräckligt
preciserade eftersom det inte närmare anges vad som skall avses med "begränsad
tid" och påtagligt lägre priser". Handelshögskolan vid Göteborgs universitet har
angående förslagets 9 och 10 §§ anfört att en sådan vag utformning av en
specialbestämmelse inte är godtagbar och att den leder till rättsosäkerhet samt
tillagt att vägande skäl talar för att Konsumentverkets definitioner tas in i
lagtexten. Sveriges Advokatsamfund anser det inte vara acceptabelt att använda
tekniken att lägga till "eller liknande uttryck". Det synes, enligt förbundet,
inte vara någon omöjlig uppgift att uppställa preciserade kriterier, annars bör
alla de uttryck som under angivna förutsättningar kan anses vilseledande anges i
reglerna.
Skälen för regeringens förslag: Uttryck som är vanligt förekommande i samband
med marknadsföring är "utförsäljning", "konkurs", "realisation" och liknande.
Sådana uttryck har särskild attraktionskraft genom att de skapar förväntningar
om särskilt förmånliga anbud. Både från konsumentskyddssynpunkt och för en väl
fungerande konkurrens är det angeläget att användningen av dem inte sker på ett
sådant sätt att de vilseleder.
Frågan om användningen av sådana uttryck behandlades i förarbetena till
marknadsföringslagen. Utredningen om illojal konkurrens behandlade frågan
utförligt i sitt betänkande Otillbörlig konkurrens (SOU 1966:71 s. 217 f.).
Utredningen, som hade studerat de särskilda bestämmelser i ämnet som fanns i
Danmark, Finland och Norge, fann att dessa utgjorde ett bräckligt värn mot
vilseledande och att särskilda bestämmelser om realisationer och utförsäljningar
därför inte skulle vara ändamålsenliga. Utredningen uttalade i det sammanhanget
följande (s. 218):
Utredningen vill emellertid understryka vikten av att den föreslagna
vilseledandebestämmelsen tillämpas på vilseledande reklam i samband med
speciella utförsäljningar och säsongrealisationer. Annonserar man med
"Konkursutförsäljning", fastän endast en del av de utbjudna varorna är
konkursvaror, använder man en oriktig eller vilseledande framställning.
Detsamma kan anses vara förhållandet om beteckningen "Försäljning av
konkursvaror" används om en försäljning, som inte görs av konkursboet eller
på dess uppdrag. Som regel torde i så fall den förutsättningen för stad-
gandets tillämpning att uppgiften är ägnad att påverka efterfrågan efter
varorna vara uppfylld. Ägnat att påverka efterfrågan är det även att
annonsera om utförsäljning på grund av att en rörelse skall upphöra. Pågår
sådan annonsering under lång tid torde uppgiften ofta vara vilseledande.
Under en såsom utförsäljning kungjord försäljning kan det vara
företagsekonomiskt motiverat och gentemot kunderna försvarligt att i mindre
utsträckning komplettera varulagret, men sker tillförsel i sådan
utsträckning att en stor del av varulagret förnyas under loppet av
utförsäljningen, motsvarar uppgiften inte allmänhetens föreställning om
innebörden av denna term och är därför vilseledande. Hyr man lokal i ett
rivningshus, där man tidigare inte haft affär, och driver man där
försäljning av varor under uppgift om att det är fråga om en utförsäljning
föranledd av att huset skall rivas, torde som regel förutsättningarna för
tillämpning av vilseledandebestämmelsen vara uppfyllda. Åberopas vid
utförsäljning av ett varuparti att partiet skadats av brand, rök, vatten
o.dyl., får partiet som regel inte kompletteras med andra varor. Sker detta
torde den åberopade uppgiften anses vilseledande. Över huvud taget lär
erfarenheten att termerna utförsäljning och realisation ofta missbrukas,
dock knappast i så hög grad att de över huvud taget inte längre påverkar
efterfrågan efter de utbjudna varorna. Med hjälp av 2 § i utredningens
förslag bör därför missbruken kunna stävjas.

Departementschefen delade utredningens uppfattning att några särskilda
föreskrifter om utförsäljningar och realisationer inte borde införas i lagen.
Han underströk emellertid att sådana uttryck torde ha stor suggestionskraft och
vara ägnade att väcka förväntningar om särskilt förmånliga anbud. De borde
därför utnyttjas med försiktighet. Missvisande användning av dem kunde inte
tolereras (prop. 1970:57 s. 74).
Sedan tillkomsten av marknadsföringslagen har genom Marknadsdomstolens praxis
utvecklats enhetliga normer för vilka krav som bör ställas upp för användningen
av de olika uttrycken. Normbildningen har skett med huvudsaklig utgångspunkt
från uttalandena i förarbetena. I likhet med utredningen och de flesta
remissinstanser som har uttalat sig i frågan bedömer regeringen att det nu finns
underlag för att precisera kraven på ett sådant sätt att en särskild reglering
ter sig ändamålsenlig.

Konkursutförsäljningar

Uttrycket konkurs, ensamt eller i förening med andra uttryck, såsom
konkursutförsäljning eller konkursvaror, uppfattas normalt som att det är fråga
om en försäljning som är ett led i avvecklingen av ett konkursbo och avser varor
som tillhör konkursboet. Avvecklingen av ett konkursbo sker normalt under en
begränsad tid. Konsumenterna har därför anledning att tro att de får köpa varor
till särskilt förmånliga priser.
Om en näringsidkare köper ett konkurslager för vidareförsäljning, är
förutsättningarna för försäljningen annorlunda. Det behöver inte ske som ett led
i avvecklingen av företaget och kan ske under obegränsad tid. Oavsett om sådana
inköpta varor säljs till särskilt förmånliga villkor är det vilseledande att
beteckna en sådan försäljning som försäljning av konkursvaror eller
konkursutförsäljning eller något liknande.
Denna bedömning ligger helt i linje med såväl uttalandena i förarbetena till
marknadsföringslagen som Marknadsdomstolens praxis. Marknadsdomstolen har i
flera fall meddelat förbud mot användningen av uttrycken konkurs,
konkursutförsäljning, konkursvaror och liknande uttryck som innehåller begreppet
konkurs när det inte har varit konkursboet som har sålt varorna eller
försäljningen har skett för konkursboets räkning (se bl.a. MD 1985:15, 1987:32
och 1992:34).
Regeringen anser att en särskild regel bör ges om att uttrycket konkurs,
ensamt eller i förening med något annat uttryck, får användas bara om varorna
säljs av konkursboet eller för dess räkning. Genom att ett konkursbo alltid
skall avvecklas följer att försäljningen normalt sker under en begränsad tid.
Utredningen har härutöver i sitt förslag ställt som krav att försäljningen skall
ske till särskilt förmånliga villkor. Ett sådant krav bör enligt regeringens
mening inte ställas upp, eftersom det skulle hindra ett konkursbo att försöka få
marknadsmässiga priser vid en försäljning, vilket i sin tur skulle vara till
nackdel för borgenärerna.

Utförsäljningar

Uttrycken "utförsäljning", "upphör", "slutförsäljning" och andra liknande
uttryck med motsvarande innebörd inger föreställningen att en näringsidkare
under en begränsad tid slutförsäljer varor till priser som är väsentligt
nedsatta i förhållande till de priser näringsidkaren normalt har tillämpat för
samma varor. I uttrycken ligger vidare att försäljningen omfattar hela
varulagret eller en klart avgränsad del av lagret.
Utförsäljningar som pågår under en längre tid motsvarar inte allmänhetens
föreställning om innebörden av uttrycket utförsäljning eller liknande uttryck
och får därmed anses vilseledande. Detsamma får anses med försäljningar där en
stor del av varulagret förnyas och säljs under den tid som den påstådda
utförsäljningen äger rum.
Marknadsdomstolens praxis är klar och entydig på området. Som krav för att
använda termerna utförsäljning, upphör och liknande uttryck har domstolen ställt
upp att det skall vara fråga om en tidsbegränsad slutförsäljning av hela
varulagret eller en klart avgränsad del av det till priser som är väsentligt
lägre än näringsidkarens normala försäljningspris på motsvarande varor.
Utredningens förslag i denna del ansluter nära till Marknadsdomstolens praxis
och har godtagits av de flesta remissinstanser. Kritik har dock riktats mot att
utredningens lagtext är vagt utformad eller inte tillräckligt preciserad. Enligt
regeringens mening går det inte att närmare precisera vad som är en begränsad
tid. Det får avgöras från fall till fall beroende på vad det är för slags
utförsäljning.
Hur förmånligt priset skall vara går inte heller att närmare precisera på
annat sätt än att det skall vara fråga om priser som är väsentligt lägre i
förhållande till de som näringsidkaren normalt tillämpar på motsvarande varor.
Tillsammans med kravet att det skall vara fråga om en slutförsäljning av hela
eller en klart avgränsad del av varulagret nås enligt regeringens mening en
tillräcklig grad av konkretion.
Regeringen anser alltså i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser
att en regel med denna innebörd bör tas in en ny marknadsföringslag. Den ger god
ledning för näringsidkare när de avser att använda uttryck av den aktuella
innebörden vid sin marknadsföring. Till den kan då också kopplas en
direktverkande sanktion, som kan dömas ut när en uppsåtlig eller oaktsam
överträdelse kan bevisas.

Realisationer

Som Marknadsdomstolen har uttalat i fallet MD 1982:14 strider det mot
marknadsföringslagen att använda begreppet realisation på ett missvisande sätt.
Marknadsdomstolen har i det nyssnämnda avgörandet vidare uttalat att den
bevisbörderegel som gäller i fråga om vederhäftigheten av reklampåståenden får
anses innebära att en näringsidkare, som i sin reklam använder uttrycket
realisation, skall kunna visa att det är fråga om en försäljning under kort tid
av hela sortimentet eller delar av det till avsevärt nedsatta priser. Med
hänvisning bl.a. till att förhållanena skiljer sig mellan olika branscher, har
domstolen inte ansett att det går att sätta en absolut tidsgräns för hur länge
en realisation kan pågå utan att begreppet realisation framstår som missvisande.
Enligt Marknadsdomstolens uttalande torde realisationer i verklig mening ha en
varaktighet av högst några få veckor. Ett reklampåstående om realisation måste
därför, enligt Marknadsdomstolens uttalande i samma fall, i regel anses
missvisande om realisationen pågår mer än ca två månader av året.
I fallet MD 1993:29, som gällde marknadsföring av smycken och där hela
företagets sortiment som "realiserades" hade haft samma pris i mer än ett halvt
år, har Marknadsdomstolen förbjudit företaget att använda formuleringen "rea"
eller någon annan liknade formulering, om inte de varor som säljs ingår i
företagets ordinarie sortiment och säljs under högst två månader till väsentligt
nedsatta priser.
Enligt regeringens mening bör, med utgångspunkt från de rekvisit som i praxis
har lagts fast för användningen av begreppet realisation vid marknadsföring av
produkter, en särskild föreskrift ges om realisationer. De fastlagda rekvisiten
bör täcka de typfall som gör att användningen inte blir missvisande. Om ett
reklampåstående om realisationer skulle visa sig vara vilseledande i något annat
avseende, kan den föreslagna regeln om vilseledande reklam i stället tillämpas.

Vattenskada och brandskada

Utredningen har föreslagit att användningen av formuleringen vattenskada eller
brandskada skall förbjudas, om inte försäljningen sker under en begränsad tid,
på särskilt förmånliga villkor och av den skadedrabbade näringsidkaren själv
eller för dennes räkning. I Marknadsdomstolen har inte något sådant fall kommit
under bedömning.
Även om de flesta remissinstanserna har godtagit förslaget i denna del ställer
sig regeringen tveksam till förslaget. Det kan t.ex. tänkas att ett
försäkringsbolag säljer skadade varor som bolaget har övertagit från
försäkringstagaren. Att försäkringsbolaget då inte skulle få använda någon av de
aktuella begreppen när det skall sälja varorna förefaller inte rimligt. En
användning av begreppen utan att det är fråga om skadade varor är ett typiskt
fall av vilseledande och kan angripas med stöd av den föreslagna regeln om
vilseledande reklam. Utredningens förslag i denna del bör därför inte
genomföras.

6.3.7 Förmånserbjudanden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En näringsidkare, som vid marknadsföringen |
| erbjuder köparen att förvärva ytterligare produkter utan ersätt-|
| ning eller till ett särskilt lågt pris eller erbjuder köparen |
| andra särskilda förmåner, skall lämna tydlig information om |
| 1. villkoren för att utnyttja erbjudandet, |
| 2. erbjudandets beskaffenhet och värde, och |
| 3. de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbju-|
| dandet. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över förslaget
i denna del tillstyrker eller har inget att invända mot en regel av detta slag.
De som är positiva till förslaget i denna del är Handelshögskolan vid
Göteborgs universitet, Konsumentverket, Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
Dagligvaruleverantörers Förbund, Svenska Postorderföreningen,
Annonsörföreningen, Svenska Sponsringsföreningen, Tidningsutgivareföreningen,
Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel,
Läkemedelsindustriföreningen, Bilindustriföreningen, Sveriges Reklamförbund och
Swedma. Flertalet av dessa remissinstanser nämner att förslaget har fördelar i
form av exempelvis konkurrensstimulerande effekter och att det tar sikte på att
presentationen inte är vilseledande för konsumenten. Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Läkemedelsindustriföreningen och
Bilindustriföreningen ser det som positivt att regeln tar sikte på
presentationen av säljfrämjande åtgärder oberoende av målgrupp.
Bland de som godtagit förslaget finns vissa som visar tveksamhet i vissa
avseenden, dock utan att motsätta sig tanken att presentationen av erbjudandet
är det centrala. Annonsörföreningen och Svenska Sponsringsföreningen anser att
det inte visats något behov av att utvidga bestämmelsen och att den bör
begränsas till att omfatta marknadsföring som riktar sig till konsumenter.
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och Annonsörföreningen påpekar att
det föreligger en risk att bestämmelsen kan uppfattas som att alla
förmånserbjudanden är tillåtna om bara kravet som ställs på presentationen är
uppfyllt, vilket dock inte är fallet eftersom bl.a. erbjudanden som innebär
marknadsföringskorruption som hittills bör kunna utmönstras. Konsumentverket och
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet framhåller att man från
konsumentsynpunkt kan tänka sig erbjudanden som inte är önskvärda, exempelvis
nämns tilläggsvaror som är skadliga eller stötande och tenderar att vara
huvudsaken. De betonar bl.a. att tilläggserbjudanden avleder uppmärksamheten
från huvudvarans pris och kvalitet samt försvårar prisjämförelser.
Konsumentverket anser vidare att en utveckling mot att de flesta varor av ett
visst varuslag bara tillhandahålls i samband med erbjudanden om tilläggsvaror
eller dylikt inte är tillfredsställande och ger inte heller förutsättningar för
en god priskonkurrens. Båda remissinstanserna anser dock att bestämmelsens ut-
formning kan godtas, men att det finns anledning att se över regeln i skärpande
riktning om marknaden för förmånserbjudanden utvecklas på ett sätt som inte är
önskvärt. Sveriges Konsumentråd är oroat över förslaget till avkriminalisering
av kombinationserbjudanden och anser att det vore olyckligt om en
avkriminalisering skulle uppfattas som en signal att öka trycket på
konsumenterna. Konsumentrådet menar att kombinationserbjudanden försvårar
konsumenternas rationella val.
Skälen för regeringens förslag: En vanligt förekommande marknadsföringsmetod
är att en näringsidkare i säljsyfte, oftast under en begränsad tid, erbjuder
konsumenter eller näringsidkare vissa speciella förmåner, s.k.
förmånserbjudanden. Den vanligaste formen av förmånserbjudanden är
kombinationserbjudanden (eller kombinerat utbud), dvs. när två eller flera
produkter bjuds ut kopplade till varandra. Är det exempelvis fråga om två
likvärdiga produkter som erbjuds till ett gemensamt pris utan att någon av dem
framstår som en huvudvara talar man ibland om paketerbjudanden. Framstår däremot
den ena varan som ett tillägg till en huvudvara benämns kombinationserbjudandet
ofta som ett tilläggserbjudande. Det kan också vara fråga om fristående
erbjudanden av förmåner, dvs. om erbjudanden som inte förutsätter förvärv av
någon vara eller tjänst (s.k. enkla förmånserbjudanden).
Frågan om kombinerade utbud behandlades i förarbetena till mark-
nadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 79 f.). Sådana är, enligt vad som uttalades,
typiskt sett ägnade att försvåra för konsumenterna att orientera sig på markna-
den och jämföra olika utbud med varandra. Risken för att konsumenterna förleds
att tro att de får en extra förmån utan vederlag ansågs vara ett skäl för att
förbjuda metoden som sådan. Eftersom metoden vidare ansågs kunna leda till att
konsumenter handlar irrationellt genom att de köper en vara på grund av intresse
för en annan vara, förespråkades en sträng bedömning av metoden i synnerhet när
tilläggsförmånen saknade samband med huvudvaran. Med hänsyn härtill och eftersom
kombinerade utbud ansågs vara förenade med större nackdelar än fördelar från
konsumentsynpunkt, ansågs det påkallat att ha en ordning med straffsanktionerade
förbudsbestämmelser mot vissa typer av kombinerade utbud vid sidan av lagens
generalklausul om otillbörlig marknadsföring.
I lagstiftningen infördes ett straffsanktionerat förbud mot rabattmärken som
konsumenten inte kan byta mot pengar, bevis om rätt till reparation undantagna
(nuvarande 7 § marknadsföringslagen). Rabattmärkesförbudet tillkom i första hand
för att motverka en befarad förestående lansering i Sverige av s.k.
rabattmärkessystem. Härmed avsågs system där märken som erhållits vid köp i
detaljhandeln används som betalningsmedel vid inköp av varor hos särskilda
rabattmärkesföretag, där varorna är prissatta i märken eller märkespoäng. Ett
rabattmärkessystem ansågs göra det omöjligt för konsumenten att överblicka
systemet och bilda sig en fullständig uppfattning om förmånligheten av
erbjudandet.
Vidare infördes ytterligare ett straffsanktionerat förbud att till konsumenter
rikta sådana kombinationserbjudanden som avser varor eller tjänster, om de
uppenbart saknar naturligt samband med varandra och om förfarandet försvårar för
konsumenten att bedöma erbjudandets värde (8 § marknadsföringslagen). Bestäm-
melsen innehåller alltså inte ett absolut förbud utan tar sikte på
missbruksfallen.
De i 7 och 8 §§ marknadsföringslagen behandlade formerna av kombinerade utbud
har knappast alls kommit att tillämpas av de allmänna domstolarna. Tillämpningen
i domstol av bestämmelserna om kombinerade utbud har i stället nästan
uteslutande ägt rum i Marknadsdomstolen. Förbudsstadgandena har därvid haft den
betydelsen att de utgjort grund för yrkande om förbud på grund av lagstridigt
handlande eller i övrigt tjänat som tolkningsunderlag vid bedömningen av om
åtgärden har varit tillbörlig.
Inget erbjudande om rabattmärkessystem har prövats i Marknadsdomstolen.
Erbjudanden som inneburit att insamlade förpackningsflikar, stämplar i bonus-
eller medlemskort eller s.k. betalcheckar som berättigar konsumenter till helt
andra varor eller ytterligare varor eller tjänster av samma typ har förbjudits i
flera fall, se t.ex. MD 1971:1, 1988:2, och 1989:12. Däremot har samlarhäften
med biljetter ansetts vara tilllåtet, när det ger konsumenten rätt till ett par
extra biljetter och det ansetts att bonuserbjudandet inte har varit knutet till
biljettmärkena utan ingått i ett under längre tid bestående kundförhållande (se
MD 1990:4). Särskilt de avgöranden som gällt olika former av bonus och mängd-
rabatt har klargjort att det är förenat med betydande svårigheter att närmare
bestämma rabattmärkesförbudets räckvidd.
Den tekniska utvecklingen med olika former av detaljhandelsanknutna
förmånskort och möjligheter till datoriserad registrering av kundinköp medför
att rabattmärken numera framstår som en föråldrad typ av säljfrämjande åtgärd.
Utformningen av rabattmärkesförbudet får konsekvenser som framstår som mindre
fördelaktiga för konsumenterna. Det gäller särskilt möjligheten att ge
mängdrabatt. En rabatt som innebär att konsumenten vid ett och samma tillfälle
köper ett visst antal artiklar av samma vara men betalar för ett färre antal är
tillåten. Det är däremot inte tillåtet att ge konsumenten ett rabatthäfte eller
liknande som efter köp av ett visst antal artiklar berättigar till en
ytterligare vara utan extra kostnad. Det förbjudna alternativet har fördelar för
konsumenten på så sätt att det medger en lägre omedelbar kontantinsats än det
tillåtna och även ger denne möjlighet att avstå från ytterligare köp om han är
missnöjd med den första varan.
Det förhållandet att rabattmärkesförbudet och förbudet mot vissa kombinerade
utbud endast fått betydelse vid tillämpningen av generalklausulen ger anledning
att ifrågasätta behovet av dem. De nuvarande reglerna säkerställer inte heller
konsumenternas behov av skydd mot förvillande eller försåtligt utformade
erbjudanden.
Vid bedömningen av behovet av regler som tar sikte på olika former av
förmånserbjudanden är det en viktig utgångspunkt att företagen i så stor
utsträckning som möjligt bör ha möjlighet att själva påverka utformningen av
sina konkurrensmedel och hur de vill närma sig konsumenterna. Gränsdragningarna
mellan de olika varianterna av erbjudanden som förbjudits respektive tillåtits i
praxis är inte helt lätta att vare sig iaktta eller motivera. Erfarenheten visar
att de problem som kan vara förbundna med kombinerade utbud och andra
förmånserbjudanden ligger delvis på andra plan än man föreställde sig vid
marknadsföringslagens tillkomst. I praktiken ligger problemen oftast inte i
själva förmånernas beskaffenhet utan i att de presenteras på ett vilseledande
sätt eller att informationen om dem är otillräcklig. Detta försvårar för kon-
sumenter och andra att bedöma erbjudandet (jfr MD 1993:2).
Det anförda leder till att en reglering av förmånserbjudanden bör ta sikte på
att säkerställa att konsumenterna och även andra får tillgång till information i
de olika avseenden som behövs för att kunna bedöma erbjudandet i dess helhet.
Det gäller såväl villkoren för att utnyttja erbjudandet, som dess beskaffenhet
och värde och de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbjudandet.
En tydlig information i dessa avseenden bör ge en presumtiv köpare möjligheter
att bedöma erbjudandet och dess förmånlighet och därigenom göra ett rationellt
köpval. Genom krav på sådan tydlig och givetvis korrekt information motverkas
risken att förmånserbjudanden utformas på ett försåtligt eller vilseledande
sätt.
Enligt regeringens mening bör detta vid sidan av övriga krav räcka som
lagfästa krav på förmånserbjudanden. De nuvarande förbuden bör eller behöver
således inte behållas. Genom att ge företagen ökad frihet när det gäller valet
av konkurrensmedel minskar också risken för att priskonkurrensen hämmas på ett
oacceptabelt sätt.
Regeringen anser således att en särskild föreskrift om förmånserbjudanden bör
tas in i den nya lagen. Den bör utformas som en skyldighet för näringsidkare att
vid förmånserbjudanden lämna tydlig information i de avseenden som nyss har
berörts.

6.3.8 Obeställda produkter

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En näringsidkare får vid marknadsföringen |
| inte leverera produkter till någon som inte uttryckligen har |
| beställt dem och därvid vilseleda mottagaren om dennes be- |
| talningsskyldighet. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen har därutöver föreslagit ett förbud mot att skicka fakturor och
liknande till någon som inte har beställt några produkter och som vilseleder
mottagaren om att beställning skulle ha skett eller att betalningsskyldighet
annars föreligger.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över förslaget
är positiva till det. Vissa remissinstanser har framfört synpunkter på
lagtextens utformning.
Konkurrensverket anser det vara en självklarhet att ifrågavarande säljmetoder
skall omfattas av marknadsföringslagen. I och med att den subsidiära talerätten
för näringsidkare ersätts av primär talerätt bör det enligt Konkurrensverket bli
mer naturligt för näringsidkarna att agera i denna sak under
marknadsföringslagen. Konsumentverket påpekar att avtalsbindningen bör innehålla
ett vilseledande moment för att bestämmelsen skall bli tillämplig. Annars blir
det enligt Konsumentverket en fråga om otillbörlig säljmetod enligt 4 §. Verket
anser att kraven på godtagbara säljmetoder bör ställas högt, särskilt med
avseende på neutraliserande information. Konsumentverket uppger sig komma att
aktivt följa utvecklingen och i mån av behov utfärda rekommendationer samt
konstaterar att negativa säljmetoder i dag är ett avsevärt större problem för
företag än för konsumenter. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk
Handel, Läkemedelsindustriföreningen och Bilindustriföreningen välkomnar regeln
och uppger bl.a. att ifrågavarande säljmetoder utgör ett problem framförallt
inom näringslivet samt anser att bestämmelsen är lämpad att ligga till grund för
utdömande av en direktverkande sanktion. Företagarnas Riksförbund uttalar sig i
samma riktning och tillägger att risken att påföras sanktionsavgift bör leda
till en minskning av överträdelserna. Svenska Postorderföreningen bedömer att
förslaget bör leda till att denna typ av oseriös marknadsföring kan beivras
effektivare.
Även Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Reklamförbundet,
Annonsörföreningen, Svenska Sponsringsföreningen och Tidningsutgivareföreningen
är positiva till förslaget. Handelshögskolan anser dock att orderbekräftelser
bör nämnas i lagtextens andra stycke. Annonsörföreningen och Svenska
Sponsringsföreningen har tillagt att det vore önskvärt att det av bestämmelsens
lydelse framgår att även vissa slags orderbekräftelser och manus/korrektur
omfattas av förbudet. Tidningsutgivareföreningen vill att det tydligare skall
framgå i vilka fall negativ säljmetod är tillåten.
Skälen för regeringens förslag: Den negativa säljmetoden, som ibland betecknas
som negativ avtalsbindning, karaktäriseras av att marknadsföraren utnyttjar
allmänhetens okunnighet om gällande rättsregler för slutande av avtal till att
skapa en oriktig föreställning om att bindande avtal har kommit till stånd. Det
kan t.ex. ske på så sätt att en näringsidkare tillställer konsumenter eller
näringsidkare obeställda varor eller tjänster och därigenom inger mottagaren
uppfattningen att han är skyldig att betala den översända produkten.
I förarbetena till marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig
marknadsföring uttalade departementschefen (prop. 1970:57 s. 74) att metoden i
de flesta fallen ter sig otillbörlig och bör motarbetas med kraft. I vissa fall
kan metoden dock vara försvarbar. Som ett exempel på en sådan situation angavs i
propositionen situationen att det vid förnyelse av ett avtal som löpt en lång
tid objektivt sett kunde ligga i kundens intresse att avtalet förlängdes.
Frågan om tillbörligheten av marknadsföringsmetoder av detta slag har prövats
av Marknadsdomstolen i några fall. I avgörandet MD 1973:22 ansågs distributionen
av lokala telefonkataloger som masskorsband till telefonabonnenter utan
föregående beställning som otillbörlig enligt marknadsföringslagen. Den
omständigheten att det på inbetalningskorten fanns en text med innebörden att
betalningen var "frivillig" ändrade inte bedömningen. Domstolen uttalade att
metoden var ägnad att skapa en föreställning om betalningsskyldighet hos vissa
mottagare samt att metoden hos andra, som var medvetna om att sådan skyldighet
inte förelåg, kunde skapa en osäkerhet om de kunde förfoga över katalogen utan
att därmed bli betalningsskyldiga. Eftersom det inte rörde sig om någon
förnyelse av tidigare avtal och det inte heller anförts andra omständigheter som
kunde medföra att metoden borde godtas förbjöds förfarandet.
I praxis finns också fall där välgörenhetsorganisationer har ansetts handla
otillbörligt genom att skicka obeställda julkort. I fallet MD 1978:5 ansågs ett
sådant förfarande där inbetalningskort bifogades julkortsförsändelsen vara
otillbörligt eftersom det var ägnat att dels skapa en känsla av moralisk för-
pliktelse till betalning, dels inge mottagarna uppfattningen att de inte kunde
förfoga över försändelsens innehåll utan att bli betalningsskyldiga. Ett sådant
utskick av icke beställda julkort jämte en bön om penningbidrag har ansetts
otillbörligt, trots att något moment av vilseledande beträffande de juridiska
konsekvenserna inte förelåg. Förfarandet ansågs försätta mottagaren i en
tvångssituation genom att mottagaren antogs känna sig moraliskt förpliktad att
utge vederlag för "gåvan".
Som uttalades redan i förarbetena till marknadsföringslagen är den negativa
säljmetoden i de flesta fall otillbörlig. Den har också i flera fall förbjudits
av Marknadsdomstolen med stöd av generalklausulen. Metoden som sådan kommer att
kunna angripas och förbjudas också med regeringens förslag till ny
generalklausul. Däremot torde den i det föregående föreslagna regeln om
vilseledande reklam inte kunna tilllämpas på sådana förfaranden. Den föreslagna
vilseledanderegeln tar sikte på näringsidkarens egna eller andra näringsidkares
förhållanden och deras produkter och inte på de rättigheter eller skyldigheter
som uppkommer för mottagarna av en marknadsföringsåtgärd.
I likhet med utredningen och de remissinstanser som har uttalat sig i frågan
anser regeringen att det i en ny lag bör införas en regel med ett uttryckligt
förbud mot sådana förfaranden som innebär att näringsidkare skickar obeställda
produkter och därvid vilseleder mottagaren om dennes betalningsskyldighet.
Vilseledandet sker ofta genom att näringsidkaren bifogar en räkning, ett
inbetalningskort eller något annat liknande meddelande. Ett sådant förfarande
behöver emellertid inte alltid vara vilseledande. Det kan gälla sådana fall där
parterna tidigare står i avtalsförhållande med varandra och det är fråga om att
förnya eller förlänga tidigare ingångna avtal, t.ex. prenumerationer och abonne-
mang.
Den föreslagna bestämmelsen tar sikte på fall där det förekommer ett
vilseledande om betalningsskyldigheten. Av Marknadsdomstolens praxis framgår att
metoden att leverera produkter till någon som inte uttryckligen har beställt dem
kan vara att betrakta som otillbörlig, även om något vilseledande moment om de
juridiska konsekvenserna inte föreligger. Sådana otillbörliga förfaranden låter
sig knappast kunna beskrivas i en preciserad förbudsregel, utan får liksom
hittills angripas med vitesförbud med stöd av generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring.
Utredningen har också föreslagit ett uttryckligt förbud mot att skicka
fakturor och liknande handlingar och därigenom vilseleda mottagaren i frågan om
beställning har skett eller om betalningsskyldighet föreligger. I den mån ett
sådant förfarande är att bedöma som marknadsföring bör det kunna förbjudas med
stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring. En uttrycklig regel om
detta är därför inte motiverad.

6.4 Otjänliga produkter

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: I en ny marknadsföringslag ges regler om |
| förbud mot marknadsföring av produkter som är uppenbart otjänliga|
| för sitt huvudsakliga ändamål. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en särskild lag om förbud mot
uppenbart otjänliga varor och tjänster.
Remissinstanserna: Utredningens förslag att utmönstra frågor om otjänliga
varor ur marknadsföringslagen och att ta in sådana regler i en särskild lag har
behandlats av bara några få remissinstanser. Stockholms tingsrätt och
Riksrevisionsverket ifrågasätter behovet av denna lag och anser den kan utgå ur
lagstiftningen med hänvisning till dess ringa praktiska värde. Marknadsdomstolen
och Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd ifrågasätter om en särskild
lag verkligen är motiverad. Marknadsdomstolen delar inte utredningens
uppfattning att dessa regler har större släktskap med regler om produktsäkerhet
än marknadsföring. Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd anser att
bestämmelserna om otjänliga varor "bör kunna inarbetas i marknadsföringslagen".
Skälen för regeringens förslag: I 4 § marknadsföringslagen finns en
generalklausul om otjänliga produkter. Enligt denna kan en näringsidkare som
saluhåller produkter som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål
förbjudas att fortsätta med det. Syftet med reglerna är att skydda konsumenterna
från de ekonomiska skadeverkningar som kan uppstå om de förvärvar
funktionsodugliga produkter.
Ett par remissinstanser har ifrågasatt behovet av en lagstiftning på området
med hänvisning till reglernas ringa praktiska värde. Som utredningen har pekat
på finns bara ett par avgöranden i Marknadsdomstolen där förbud har meddelats. I
konsumentköplagen (16 §) finns numera uttryckliga regler om en vara skall vara
ägnad för sitt ändamål, om något annat inte följer av avtalet. En konsument kan
således vid förvärv av en otjänlig vara göra gällande felpåföljd och häva köpet.
Enligt regeringens mening är det emellertid naturligt att ett väl utbyggt
konsumentskydd även innefattar ett skydd mot otjänliga produkter i ett vidare
avseende än konsumentsköplagen. Genom att rikta förbud mot fortsatt
marknadsföring av otjänliga produkter rensas marknaden från dessa vilket skyddar
hela konsumentkollektivet. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen,
att en lagstiftning i det aktuella avseendet bör finnas kvar. Däremot finner
regeringen inte att det föreligger några skäl att ta in bestämmelser om förbud
mot otjänliga produkter i en särskild lag. Sådana bör alltså alltjämt finnas i
marknadsföringslagen.

6.5 Misskreditering

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Någon särskild regel med förbud mot att |
| misskreditera en annan näringsidkares verksamhet bör inte ges. |
| Sådana förfaranden som är otillbörliga bör även i fortsättningen|
| kunna förbjudas med stöd av generalklausulen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse med
ett förbud mot misskreditering av konkurrenter eller andra näringsidkare.
Föreskriften återfinns i 11 § i utredningens lagförslag.
Remissinstanserna: Tidningsutgivareföreningen tillstyrker förslaget och
påpekar att den bör tillämpas så att tryckfrihetsrättsliga intressen ges
företräde framför marknadsföringslagens som sägs i förslagets 1 §. Kooperativa
förbundet anser att denna typ av företeelser enbart bör bedömas inom ramen för
en generalklausul.
Skälen för regeringens bedömning: Internationella handelskammarens grundregler
för reklam innehåller i artikel 7 ett förbud mot att - direkt eller genom
antydningar - misskreditera företag, industriell, kommersiell eller annan
yrkesmässig verksamhet eller någons produkt, vare sig genom att utsätta
företaget eller varan för ringaktning eller för löje eller på något annat
liknande sätt.
Frågan om misskreditering behandlades också i förarbetena till mark-
nadsföringslagen (prop.1970:57 s. 71). Där uttalades att generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring skulle ge ett visst skydd mot förtal från
konkurrenters sida. Med stöd av denna kan man nämligen ingripa mot att en
näringsidkare som ett led i sin marknadsföring lämnar oriktiga upplysningar om
ett konkurrerande företag eller varor och tjänster som det tillhandahåller.
Vidare uttalades att det i viss mån också torde få anses möjligt att ingripa mot
framställningar som visserligen inte innehåller annat än fullt sakriktiga
uppgifter, men som är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar den
utpekade.
Pariskonventionen för industriellt rättsskydd, till vilken Sverige är ansluten
(SÖ 1970:60), innehåller också regler om förbud mot vissa former av
misskreditering. Det gäller oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet,
ägnade att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom
industri och handel (artikel 10 bis punkten 3.2).
Det finns flera avgöranden där Marknadsdomstolen har bedömt mark-
nadsföringsåtgärder som otillbörliga på den grunden att de har varit
misskrediterande.
I MD 1983:8 förbjöds förlöjligande av konkurrentprodukter. Marknadsdomstolen
slog fast att det strider mot 2 § marknadsföringslagen att utforma reklam på ett
sätt som onödigtvis misskrediterar utpekade konkurrenter. Avgörandet gällde en
annonskampanj för datorer. Företagets produkter och service framställdes på
olika sätt såsom det mest fördelaktiga utbudet på datormarknaden genom en
förlöjligande skämtteckning. Framställningssättet var i sig misskrediterande,
enligt Marknadsdomstolen, och pratbubblorna förstärkte det löjeväckande
intrycket av konkurrenterna.Ett närbesläktat avgörande är MD 1989:2. I målet
yrkades förbud på grund av att papperskassar i (skämtsamma) annonser hade jäm-
förts med kassar av plast. Papperskassarna framställdes som ensidigt överlägsna
plastkassar. Annonskampanjen befanns vara otillbörlig på ett flertal punkter.
Bl.a. gavs intryck av att plastkassar endast lämpar sig som soppåsar och inte är
praktiska som bärkassar. Uttalandet ansågs bl.a. misskrediterande och förbjöds.
I fallet MD 1985:21 var det fråga om misskreditering av ett annat slag. I en
broschyr påstods att en konkurrentprodukt till företagets isoleringsmaterial var
brandfarlig. I broschyren återgavs tidningsartiklar om två skolbränder och det
gjordes sannolikt att brandorsaken varit att byggnaderna isolerats med
cellulosamaterial av samma slag som konkurrentens. Broschyren ansågs vara
vilseledande och innebära en misskreditering.
Sådan misskrediterande marknadsföring som sker genom att en näringsidkare
lämnar oriktiga och därmed vilseledande uppgifter om en konkurrerande
näringsidkare omfattas av det i det föregående föreslagna förbudet mot
vilseledande reklam. Misskreditering i form av att ett företag förlöjligar eller
att svärtar ned en konkurrent omfattas däremot inte av vilseledanderegeln.
Sådan reklam kan även i fortsättningen angripas med stöd av generalklausulen.
Utredningen har föreslagit en förbudsregel som är avsedd att ta hand om båda
de två former av misskreditering som nyss har berörts. För det ena fallet -
vilseledandefallet - behövs enligt regeringens mening ingen ytterligare regel.
För det andra fallet ter sig en reglering svårare, eftersom förhållandena kan
variera betydligt från fall till fall. Var gränsen går till vad som skall anses
otillbörligt i dessa sammanhang låter sig knappast beskrivas generellt. Det bör
i stället liksom hittills bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje
enskilt fall. Regeringen anser därför att någon regel av det slag som
utredningen har föreslagit varken kan eller bör införas.

6.6 Renommésnyltning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Något uttryckligt förbud mot utnyttjande |
| av annans renommé i reklam bör inte införas i en ny |
| marknadsföringslag. I den mån sådana förfaranden är otillbörliga bör|
| de kunna angripas med stöd av generalklausulen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en regel med förbud för en
näringsidkare att "dra fördel av en annan näringsidkares verksamhet, varor eller
tjänster på ett sätt som är ägnat att snylta på dennes kommersiella anseende"
(12 § andra stycket utredningens lagförslag).
Remissinstanserna: Bara två remissinstanser har berört frågan.
Riksrevisionsverket anser att förbud bör gälla bara om det kan påvisas att en
sådan marknadsföring är till nackdel för konsumenterna. Konkurrensverket
avstyrker förslaget med hänvisning till att det innebär en skärpning av
rättsläget och att det inte är visat att det föreligger något behov av en sådan
regel.
Skälen för regeringens bedömning: Frågan om utnyttjande av någon annan
näringsidkares goda anseende i samband med marknadsföring har berörts i
förarbetena till marknadsföringslagen. Den närmare situation som diskuterades
(prop. 1970:57 s.71 f.) var att en högklassig främmande produkt av annat slag än
den egna varan avbildas i reklam för denna på ett sätt som är ägnat att skapa en
gynnsam atmosfär åt den. Departementschefen uttalade att det kunde tänkas
förekomma fall av detta slag som förtjänar att förbjudas. Han framhöll
emellertid att bedömningen i första hand bör bygga på intresset av att skydda
konsumenterna. Om förfarandet var ägnat att på ett förkastligt sätt suggerera
allmänheten, borde det enligt vad som uttalades kunna betraktas som
otillbörligt.
Såväl av de nyss redovisade uttalandena i förarbetena till marknads-
föringslagen som av de två fall om renommésnyltning som har avgjorts av
Marknadsdomstolen (MD 1987:10 och 1993:9) framgår att det kan förekomma
förfaranden som är otillbörliga när en näringsidkare utnyttjar en annan
näringsidkares goda anseende. Sådana förfaranden kan också angripas med stöd av
den nuvarande och den föreslagna generalklausulen om otillbörlig marknadsföring.
En förutsättning för att införa ett uttryckligt förbud mot sådan renom-
mésnyltning är att det i en generell förbudsregel går att isolera och konkret
beskriva de inslag i en sådan åtgärd som medför att åtgärden blir otillbörlig
mot konsumenter eller andra näringsidkare. Utredningens lagförslag i denna del
har mera karaktär av en generalklausul och når inte upp till den grad av
konkretion som är nödvändig. Att med ledning av Marknadsdomstolens knapphändiga
praxis mera konkret utforma ett sådant förbud låter sig heller inte göras.
Utredningens förslag i denna del bör därför inte genomföras. Otillbörliga fall
av renommésnyltning får således även i fortsättningen angripas med stöd av
generalklausulen.

6.7 Aggressiva metoder

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Några särskilda regler med förbud mot |
| aggressiva metoder bör inte införas. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit ett förbud mot att använda
säljmetoder som överrumplar konsumenter eller andra förbrukare eller som på ett
aggressivt sätt utsätter dem för tidspress eller särskilt köptryck på ett sätt
som är ägnat att leda till oöverlagda köp- eller säljbeslut (14 § utredningens
lagförslag).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig är kritiska
mot förslaget i denna del. De avstyrker eller ställer sig tveksamma till
förslaget och ifrågasätter behovet av en särskild regel om aggressiva metoder
alternativt anser de att skyddsbehovet kan tillgodoses genom tillämpning av
vissa andra regler i förslaget. Dessa är Annonsörföreningen, Svenska
Sponsringsföreningen, Svenska Handelskammarförbundet, Radioutgivareföreningen,
Tidningsutgivareföreningen, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Föreningen
för Industriellt Rättsskydd, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Läkemedelsindustriföreningen, Bilindustri-
föreningen, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Reklamförbund, Bankföreningen och
Swedma.
Flera remissinstanser, däribland Kommerskollegium, Svenska Han-
delskammarförbundet, Tidningsutgivareföreningen, Företagarnas Riksorganisation,
Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté (Svenska ICC),
Kooperativa förbundet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges Reklamförbund och Swedma har framfört invändningen att bestämmelsen är
för oprecist formulerad för att kunna tillgodose kraven på rättssäkerhet och
förutsebarhet, särskilt med tanke på att en överträdelse kan leda till
sanktionsavgift. Företagarnas Riksorganisation och Bankföreningen betonar vidare
att kundbearbetning ligger i säljarbetets natur och Företagarnas
Riksorganisation framhåller även att en viss intensitet i denna aktivitet också
är önskvärd ur konkurrenssynvinkel. Svenska Postorderföreningen påpekar bl.a.
att konsumenten är utsatt för mindre säljtryck vid marknadsföring via
direktmarknadsmedia än vid den många gånger påträngande övertalning som han
utsätts för i en butik. Föreningen understryker, särskilt med hänsyn till att
sanktionsavgift kan förekomma som sanktion vid aggressiv marknadsföring, vikten
av att direktmarknadsföring inte bedöms efter strängare kriterier än vad som
tillämpas för annan marknadsföring.Kommerskollegium anser att utredningens
förslag inbjuder till diskussion om vad som skall avses med aggressiva metoder.
Kollegiet ställer frågan om de nya försäljningsmetoder som möjliggörs genom
teknikens utveckling bör betraktas som aggressiva försäljningsmetoder, eller om
de är naturliga inslag i nutidens teknologiska miljö.
Några remissinstanser anser dock att det är motiverat med en specialregel om
aggressiv marknadsföring, men anser att regeln måste preciseras. Detta gäller
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Konsumentvägledarnas förening, LO
och Husmodersförbundet Hem och Samhälle. LO ser det dock som allvarligare att
någon diskussion om reklam i nya medier överhuvudtaget inte förs och anser att
anledning finns att rikta intresset mot nya reklamkanalers marknadsföring som
riktar sig till barn under 16 år. Konsumentverket anför att marknadsföring genom
TV, radio, telemarketing, hem- och telefonförsäljning, direktreklam och
distansförsäljning många gånger utsätter konsumenten för tidspress och försvårar
ett fritt beslutsfattande. Enligt Konsumentverket har det med nuvarande
lagstiftning inte varit möjligt att ingripa effektivt mot vissa
försäljningsmetoder. Konsumentverket menar att domstolspraxis kan väntas få stor
betydelse för utvecklingen och finner att de exempel som nämns från den
schweiziska lagstiftningen - engångserbjudanden, hemförsäljning under psykiskt
tryck, visningsresor eller s.k. säljpartyn bör kunna vara exempel på när den
föreslagna regeln kan komma att tillämpas.
Skälen för regeringens bedömning: En näringsidkares marknadsföring syftar till
att näringsidkaren skall få avsättning för sina produkter. I marknadsföringens
natur ligger att den är i viss mån påträngande. Marknadsföringsmetoder som är
alltför påträngande genom att t.ex. utsätta en konsument för köptryck under
tidspress eller att övrrumpla en köpare med ett erbjudande är oftast av det
slaget att de är att bedöma som otillbörliga.
Den tekniska utvecklingen, inte minst inom media-, tele- och dataområdena, har
lett till att nya marknadsföringsmetoder har kommit till användning. Som
Konsumentverket framhåller utsätter marknadsföring genom television m.m. många
gånger konsumenter för tidspress och försvårar ett fritt beslutsfattande.
Utredningen har med utgångspunkt i Marknadsdomstolens praxis föreslagit en
regel med förbud mot s.k. aggressiva säljmetoder. Förslaget har fått kraftig
kritik från remissinstanserna, framförallt med hänvisning till att regeln är
alltför oprecist utformad. Regeringen kan för sin del i allt väsentligt instämma
i kritiken. En regel mot otillbörliga förfaranden i de nu aktuella avseendena
bör utformas på ett sådant sätt att den kan tillämpas på enahanda sätt vid olika
former av marknadsföring. Detta gäller inte minst om det till regeln skall vara
kopplad en direktverkande sanktion.
Utredningens lagförslag i denna del uppfyller inte de grundläggande krav på
precision som måste ställas. Något underlag för en ytterligare precisering av
regeln finns f.n. varken i praxis (se utredningens betänkande SOU 1993:59 s. 351
f.) eller i övrigt. De otillbörliga förfaranden som utredningen har velat fånga
med sitt förslag bör i stället liksom hittills angripas med stöd av
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring. Utvecklingen på området bör dock
följas med uppmärksamhet. Om det finns anledning till det, bör frågan om en
reglering övervägas på nytt.

6.8 Marknadsföringskorruption

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Någon särskild regel med förbud mot |
| marknadsföringskorruption bör inte införas i en ny marknadsfö- |
| ringslag. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en särskild regel med förbud
för näringsidkare att söka påverka beslutsfattandet hos andra förbrukare genom
att erbjuda korruptiva förmåner till deras anställda (16 § utredningens
lagförslag).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över förslaget
är positiva till det. Flera remissinstanser har dock framfört synpunkter på
lagtextens utformning. Två remissinstanser ifrågasätter om en särskild regel
behövs vid sidan av brottsbalkens regler om bestickning.
Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Läkeme-
delsindustriföreningen och Bilindustriföreningen anser att den föreslagna
lagtexten och motiven speglar Marknadsdomstolens praxis samt att bestämmelsen är
väl lämpad att ingå i en ny marknadsföringslag och bör knytas till en
direktverkande sanktion. Företagarnas Riksorganisation uppger sig inte ha något
att erinra mot förslaget. Tidningsutgivareföreningen tillstyrker förslaget men
förordar att lagtexten stramas upp. Annonsörföreningen och Svenska
Sponsringsföreningen anser att det finns ett praktiskt behov av den föreslagna
bestämmelsen, men har samtidigt uppfattningen att den ger oprecisa besked om var
gränsen går mellan vad som är tillåtet respektive otillåtet.
Stockholms tingsrätt anser att förslaget skulle vinna på en omredigering och
har ett eget alternativt förslag till lagtext. Tingsrätten anmärker vidare att
det kan sättas i fråga om inte även förmåner som föregås av arbetsgivarens
godkännande kan stå i strid mot god marknadsföringssed genom att förfarandet
faller under lagstridighetsprincipen. Enligt Konsumentverket kan
marknadsföringskorruption föra med sig att konsumenten inte får en objektiv
information om utbjudna produkter, eftersom försäljaren helst vill sälja den
produkt som han har personliga fördelar av att sälja. På detta sätt motverkar
förfarandet rationella köpbeslut hos konsumenterna. Bestämmelsen tar dock,
enligt Konsumentverket, främst sikte på ett affärsetiskt förkastligt förfarande.
Konsumentverket tillägger att om metoderna framförallt skall beivras med
avgiftssanktionen (s. 369 i betänkandet), åläggs Konsumentombudsmannen en
uppgift som ligger vid sidan av det renodlade konsumentintresset och som kan
kräva omfattande utredningar. Verket anser därför att det är rimligt att denna
typ av ärenden inte får hög prioritet i konkurrens med mål som har stor
betydelse från konsumentsynpunkt. Sveriges Advokatsamfund anser att regeln är
för allmänt hållen samt att det kan ifrågasättas om en särskild bestämmelse vid
sidan om brottsbalkens regler om bestickning och muta är befogad.
Dagligvaruleverantörers Förbund anser att denna typ av handlingar skall falla
under brottsbalkens bestickningsstadgande.
Skälen för regeringens bedömning: Säljfrämjande åtgärder i form av olika
förmånserbjudanden syftar till att locka kunden att fatta ett köpbeslut. Sådana
säljfrämjande åtgärder förekommer både vid marknadsföring som riktar sig till
enskilda konsumenter och vid marknadsföring som riktar sig till företag och
andra organisationer, t.ex. stat och kommun. I det föregående har regeringen
behandlat vissa former av förmånserbjudanden och de krav som bör ställas på
sådana erbjudanden (avsnitt 6.3.6).
Marknadsdomstolen har avgjort flera fall där en näringsidkare har erbjudit den
som köper varor att utan kostnad erhålla ytterligare varor. Marknadsdomstolen
har funnit att erbjudanden som medför risk för bestickningsliknande verkan är
otillbörliga enligt marknadsföringslagen. Det första rättsfallet med en sådan
tillämpning var MD 1977:17. I detta fall förbjöds ett företag att vid
marknadsföring av konfektyrer erbjuda en flaska whisky, två kristallglas och en
vattenkaraff utan kostnad vid köp av en sortimentskartong med konfektyrer.
Marknadsdomstolen fann att man av utredningen kunde dra slutsatsen att ca fem
procent av de detaljister som erbjudandet riktades till var kioskföretag där
inköpsfunktionen sköttes av andra än ägaren. Även om erbjudandet i många fall
nått ägaren ansåg Marknadsdomstolen att risken att anställda nåtts av
erbjudandet innebar att erbjudandet kunde få en bestickningsliknande verkan och
förfarandet betraktades som otillbörligt i marknadsföringslagens mening.
Utgången blev densamma i ärendena MD 1988:4 och 1988:27. I det förstnämnda
fallet erbjöds köpare av olika overhead-projektorer att utan extra kostnad
erhålla en mindre portabel TV-apparat. I det senare ärendet gällde det ett
erbjudande om en kasettradio till den som köpte minst femton förpackningar film
till overheadprojektorer. Marknadsdomstolen framhöll i dessa båda fall att
reklamen till stor del skulle komma att läsas av anställda i inköpsfunktion samt
att det som utlovades, en TV-apparat respektive en kasettradioapparat, typiskt
sett ansågs vara avsett för privat bruk och hade ett betydande värde. Risken för
att erbjudandet skulle ha en bestickningsliknande verkan bedömdes därför i det
ena fallet vara "påtaglig" och i det andra "betydande". Med samma motivering
har Marknadsdomstolen i ärendet MD 1993:18 förbjudit ett företag att vid
marknadsföring av "skatteinformation" respektive datorprogramvaror erbjuda
julost respektive tio CD-skivor med musik eller två resväskor i hårdplast.
Genom den praxis som har utvecklats av Marknadsdomstolen när det gäller
marknadsföringsåtgärder med bestickningsliknande verkan har generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring i de aktuella fallen fått en supplerande funktion i
förhållande till brottsbalkens regler om bestickning och muta.
Ansvar för bestickning kan enligt 17 kap. 7 § brottsbalken komma i fråga då
någon till en arbetstagare lämnar, utlovar eller erbjuder "muta eller annan
otillbörlig belöning" för tjänsteutövningen. Frågan om när en belöning skall
anses otillbörlig har utvecklats i förarbetena till lagrummet i fråga (prop.
1975/76 s. 176 s. 36 ff.).
Vid riksdagsbehandlingen tog Justitieutskottet särskilt upp frågan om vad som
skall anses otillbörliga belöningar inom den enskilda sektorn. Utskottet anförde
därvid följande (JuU 1976/77:17 s. 10): "Inom den enskilda sektorn är av
grundläggande betydelse uppdrags- eller arbetsgivarens intresse av att den
anställde fullgör sina åligganden utan ovidkommande hänsyn samt det från allmän
synpunkt angelägna intresset av en fri och sund konkurrens inom handel och
näringsliv. Transaktioner som objektivt sett ät ägnade att skada dessa intressen
bör anses otillbörliga."
Högsta domstolen har bedömt att erbjudanden innebärande att free-
style-apparater utlovades i gåva, om varor ur en katalog beställdes för ett
visst belopp, var att anse som otillbörliga belöningar i brottsbalkens mening
(NJA 1993 s. 539). Erbjudandena hade sänts till 37.000 namngivna arbetstagare på
olika privata och offentliga arbetsplatser. Högsta domstolens majoritet ansåg
att värdet av förmånen, oavsett om den hade ett värde av 450 eller 298 kr, inte
var så obetydligt att det inte funnits en beaktansvärd risk att syftet med
erbjudandet skulle kunna uppnås. Företagets verkställande direktör och
marknadschef dömdes för bestickning och den reklambyrå som företaget hade
anlitat för att utarbeta kampanjen dömdes för medhjälp till bestickning.
Marknadsföringsåtgärder med bestickningsliknande verkan kan således angripas
både med stöd av marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig
marknadsföring och brottsbalkens regler i ämnet.
Skillnaderna mellan de båda regelsystemen när det gäller att ingripa mot
aktuella förfaranden ligger främst i sanktionerna. Medan en otillbörlig
marknadsföringsåtgärd leder till ett vitesförbud, är bestickningsbestämmelserna
i brottsbalken förenade med straffsanktion.
Utredningens förslag i denna del täcker inte andra förfaranden än sådana som
redan nu kan angripas med brottsbalkens regler och generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring. Utredningens främsta motiv för ett uttryckligt
förbud mot marknadsföringskorruption i marknadsföringslagen är att en
direktverkande sanktionsavgift kan kopplas till ett sådant förbud och att
avgiften drabbar näringsidkaren även om denne är en juridisk person.
Regeringen delar utredningens uppfattning att bestickning och be-
stickningsliknande förfaranden vid marknadsföring bör motverkas och att
effektiva medel bör stå till buds för ändamålet. Utredningen har emellertid inte
pekat på något förhållande som ger vid handen att de regler som nu finns inte
skulle vara tillräckliga för att upprätthålla en god marknadsföringssed på
området eller att de sanktioner som nu kan tillgripas inte skulle vara
tillräckligt effektiva för att uppnå syftet. Regeringen finner redan av dessa
skäl att behovet av en reglering kan ifrågasättas.
Enligt regeringens mening kan lämpligheten av en sådan regel ifrågasättas
också av andra skäl. En bestickning eller ett bestickningsliknade förfarande
syftar till att påverka en anställd att fatta t.ex. ett köpbeslut. I praktiken
är det således bara uppsåtliga förfaranden som skulle kunna angripas med stöd av
en regel i marknadsföringslagen. I objektivt hänseende kan knappast andra
rekvisit ställas upp än sådana som redan täcks av brottsbalkens
bestickningsbestämmelse. Det innebär att ett och samma förfarande kan komma
under bedömning i såväl ett brottmål som ett marknadsföringsmål och att det kan
leda till både straff och marknadsstörningsavgift. Vidare kan det finnas risk
för att t.ex. tillbörligheten av de erbjudna förmånerna kan komma att bedömas
olika av Högsta domstolen i ett brottmål och av Marknadsdomstolen i ett mark-
nadsföringsmål.

7 Diskriminerande reklam

7.1 Bakgrund

Frågans tidigare behandling

Frågan om könsdiskriminerande reklam och lagstiftning mot sådan har under lång
tid diskuterats i olika sammanhang. Många riksdagsmotioner i ämnet har väckts
under åren. Frågan har varit aktuell i utredningssammanhang, inom näringslivet
och i den offentliga debatten.
Det saknas för närvarande lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot
könsdiskriminerande reklam. Vi har visserligen lagstiftning som är inriktad på
att beivra diskriminering i olika former, men denna lagstiftning är inte
tillämplig på diskriminering i samband med reklam. I avgörandet MD 1976:8 har
Marknadsdomstolen slagit fast att det inte är möjligt att med stöd av
marknadsföringslagen rikta ett förbud mot en marknadsföring bara på den grunden
att den är könsdiskriminerande.
Sedan ett antal motioner i frågan hade väckts till 1975/76 års riksmöte
begärde riksdagen hos regeringen förslag till lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam (NU 1975/76:61, rskr. 343).
På regeringens uppdrag togs frågan om lagstiftning upp av Konsumentpolitiska
kommittén (Fi 1983:15). Kommittén ansåg i sitt betänkande Hushållning för
välfärd (SOU 1985:32) att det krävs grundlagsändringar för att lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam skall kunna införas och lade inte fram något formellt
förslag om införande av en sådan lagstiftning.
Enligt uppdrag överlämnade Konsumentverket i februari 1989 till regeringen
rapporten 1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam - nu skall den bort.
Med utgångspunkt från rapporten upprättades i december 1990 i
Civildepartementet promemorian Lagstiftning mot könsdiskriminerande
marknadsföring (MA 581/89). I promemorian föreslogs en särskild lag enligt
vilken en könsdiskriminerande reklamåtgärd vid tillämpning av
marknadsföringslagen skulle anses vara sådan otillbörlig handling som avses i
generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen. Lagstiftningen bedömdes i
promemorian kunna ske utan grundlagsändring.
Promemorian remissbehandlades. Remisskritiken var blandad i fråga om såväl
behovet och lämpligheten av lagstiftning som behovet av grundlagsändring och
lämpligheten av att anknyta lagstiftningen till marknadsföringslagen.
Slutligen utarbetades på uppdrag av Civildepartementet promemorian
Diskriminerande reklam (Ds 1994:64), som har remissbehandlats.

Olika former av diskriminerande reklam

Hittills har i lagstiftningssammanhang uppmärksamhet bara ägnats åt
könsdiskriminerande reklam. Man brukar särskilja två huvudtyper av
könsdiskriminerande reklam, kränkande och schabloniserande reklam (jfr
Konsumentverkets rapport 1988/89:5 och SOU 1985:32 s. 95).
Med kränkande reklam brukar avses framställningar vilkas innehåll är i
egentlig mening diskriminerande mot det ena könet, dvs. reklam som meddelar ett
budskap som är ägnat att på ett eller annat sätt nedvärdera könet i fråga.
Typiska exempel på sådan typ av reklam är reklam där kvinnan utnyttjas som
blickfång eller som utnyttjar sexuella anspelningar och ger löften som inte har
med produkten att skaffa.
Med schabloniserande reklam brukar avses framställningar som återspeglar ett
föråldrat könstänkande och därigenom motverkar strävandena mot jämställdhet
mellan könen. Typiska exempel på sådan typ av reklam är reklam som ger en falsk
bild av kvinnans eller mannens insats i arbetslivet, som underbygger
könsstereotypiseringen i samhället eller som ger en schabloniserad bild av
kvinnors och mäns personlighetsdrag.
Könsdiskriminerande reklam kan i och för sig vara diskriminerande för både
kvinnor och män. Under senare tid har även uppmärksammats diskriminerande reklam
i fråga om ras, religion, nationalitet m.m.

Marknadsföringslagen

Frågan om marknadsföringslagen är tillämplig på könsdiskriminerande reklam
prövades, som förut har nämnts, av Marknadsdomstolen i ett fall år 1976 (MD
1976:8). Konsumentombudsmannen förde talan mot en annons med reklam för
rengöringsmedlet CRC 5.56. I annonsen fanns en kvinna avbildad med bar överkropp
sedd snett bakifrån. På kvinnans rygg fanns "CRC" tryckt med stora bokstäver.
Under denna bild fanns bl.a. en sprayburk och den fetstilta rubriken
"mekanikerns bästa hjälp". Annonsen innehöll även viss övrig text. Marknadsdom-
stolen konstaterade inledningsvis att tryckfrihetsförordningen inte hindrade att
annonsen prövades enligt marknadsföringslagen. Härefter konstaterade
Marknadsdomstolen att annonsen måste betraktas som könsdiskriminerande och att
den inte överensstämde med Internationella handelskammarens grundregler för
reklam. Enligt vad Marknadsdomstolen uttalade är det emellertid med hänsyn till
begränsningen i marknadsföringslagens räckvidd omöjligt att med stöd av den
lagen meddela andra förbud än sådana som avser att skydda konsumenter och
näringsidkare just i denna deras egenskap. Med utgångspunkt häri var det enligt
Marknadsdomtolen inte möjligt att rikta ett förbud enligt marknadsföringslagen
mot bolaget endast på den grunden att den aktuella annonsen var
könsdiskriminerande. Vad som skulle uppnås därmed vore inte ett skydd för
kvinnan som konsument eller näringsidkare utan ett skydd för hennes integritet
som kvinna. Marknadsdomstolen ogillade därför Konsumentombudsmannens talan.
Frågan har därefter inte prövats av Marknadsdomstolen.

Grundlagarna och reklamen

Regler om yttrandefriheten finns i regeringsformen. I 2 kap. 13 § finns
bestämmelser enligt vilka riksdagen får besluta om lagstiftning som begränsar
yttrandefriheten. Bl.a. får friheten att yttra sig i näringsverksamhet
begränsas. Begränsning av yttrandefriheten genom lag får dock enligt 2 kap. 12 §
bara göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle och får inte gå utöver vissa angivna gränser. Beträffande tryckfriheten
och friheten att yttra sig i ljudradio, television och vissa liknande
överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt
ljudupptagningar gäller vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen.
Vad som enligt tryckfrihetsförordningen skall förstås med tryckfrihet anges i
1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen. Sammanfattningsvis brukar tryckfriheten
betecknas gälla nyhetsförmedling och åsiktsbildning. Reklammeddelanden omfattas
av vissa av de i tryckfrihetsförordningen grundlagsfästa reglerna rörande
tryckta skrifter. När det däremot gäller tryckfrihetsförordningens exklusivitet
beträffande påföljdsregleringen leder bestämmelsen i 1 kap. 3 § till i viss mån
annat resultat. Där stadgas att ingen må kunna dömas till ansvar eller
ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annan
ordning eller i annat fall än som bestäms i tryckfrihetsförordningen.
Bestämmelsen handlar alltså bara om sanktioner i anledning av missbruk av
tryckfriheten. Reklam intar här en särställning. Reklammeddelanden anses således
ofta inte innefatta ett begagnande av tryckfriheten. Denna uppfattning har legat
till grund för möjligheterna att ingripa mot reklam i olika sammanhang. I
förarbetena till marknadsföringslagen ansågs att ingripande mot reklam i tryckt
skrift kan ske utan hinder av tryckfrihetsförordningen, om man begränsar sig
till sådana framställningar som har rent kommersiella förhållanden till föremål,
dvs. avser en näringsidkares affärsverksamhet eller där tillhandahållna varor
och tjänster. Generalklausulen ansågs dock inte kunna användas för att ingripa
mot reklam i tryckt skrift vilken är inriktad på att bibringa allmänheten vissa
allmänna värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning (prop.
1970:57 s. 67).
Frågan om gränsdragningen mellan tryckfriheten och reklamen har belysts
närmare av Högsta domstolen i två avgöranden (NJA 1975 s. 589 och 1977 s. 751)
båda meddelade med anledning av ansökan om resning av Marknadsdomstolens beslut.
Det första fallet gällde löpsedlar avsedda för anslagstavlor. Högsta domstolen
uttalade att den omständigheten att löpsedeln utgör ett viktigt led i
marknadsföringen av tidningen inte medför att den utan vidare kan jämställas med
en sedvanlig annons eller annars kan sägas vara av utpräglat kommersiell natur
med rent kommersiella förhållanden till föremål. Högsta domstolen fann att
löpsedeln typiskt sett är att uppfatta som ett led i den nyhets- och
åsiktsförmedling som tryckfrihetsförordningen avser att värna. Domstolen
undanröjde Marknadsdomstolens beslut som uppenbart stridande mot lag. Det senare
avgörandet avsåg en helsidesannons i en dagstidning med matvaruerbjudanden från
en livsmedelskedja. I annonsens ena hörn fanns en löpande text med omdömen om en
konkurrerande livsmedelskedja. Högsta domstolen uttalade att frågan huruvida
meddelandet i annonsdelen föll inom eller utom ramen för
tryckfrihetsförordningens exklusiva tillämplighet kunde vara föremål för delade
meningar. Domstolens slutsats blev att Marknadsdomstolens avgörande inte kunde
anses uppenbart stridande mot lag och att resning följaktligen inte kunde ske.
Av Högsta domstolens nu redovisade avgöranden liksom uttalanden i senare
lagstiftningsärenden (se särskilt prop. 1986/87:151 s. 46 f.) framgår klart att
den kommersiella reklamen i viss utsträckning skyddas av
tryckfrihetsförordningen, bl.a. när reklammeddelandet är att hänföra till
nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhället.

Näringslivets egenåtgärder

Internationella handelskammarens grundregler för reklam publicerades första
gången år 1937. Vid en revidering år 1987 fördes in krav på att reklam inte får
vara diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön (artikel 3).
Den könsdiskriminerande reklamen har länge varit uppmärksammad inom
näringslivet och mediabranschen. I början av år 1989 bildades Näringslivets
etiska råd mot könsdiskriminerande reklam, ERK, med företrädare för
näringslivet, pressen och reklambranschen som huvudmän.
Anmälningar till ERK kommer in från Konsumentombudsmannen,
Jämställdhetsombudsmannen och enskilda. Fram till hösten 1993 hade det kommit in
omkring 900 anmälningar mot 400-500 annonser, det helt övervägande antalet i
pressen. ERK tillämpar grundreglerna för reklam och detta innebär att prövningen
kan omfatta både s.k. kränkande och schabloniserande reklam. Hittills har
fällande uttalanden gjorts i närmare 60 fall, varav omkring två tredjedelar har
avsett kränkande reklam. Fällande uttalanden offentliggörs genom underrättelse
till pressen. Med bara några få undantag har annonsörerna rättat sig efter ut-
talandena och dragit tillbaka annonserna.
ERK är ett branschråd som bara behandlar könsdiskriminerande reklam. Andra
former av diskriminerande reklam kan tas upp av Marknadsetiska rådet, MER, som
är ett överbranschetiskt råd. MER tar emellertid bara upp frågor av principiell
karaktär och har hittills inte tagit emot anmälningar från allmänheten. Fram
till hösten 1993 hade MER tagit upp bara tre ärenden rörande rasdiskriminerande
reklam. I två av dessa gjordes fällande uttalanden. I april 1994 har till
bedömning även tagits upp ett fall av påstådd diskriminering i fråga om
religion.

Rättsläget i de nordiska länderna

I Norge finns i loven av 16 juni 1972 om kontroll med markedsføring og
avtalevilkår bestämmelser som ger möjligheter till ingripande mot både kränkande
och schabloniserande reklam.
Finlands marknadsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor utsträckning med
den svenska. Konsumentskyddslagen har i 2 kap. 1 § en generalklausul som stadgar
att ett förfarande som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt mot
konsumenter inte får användas vid marknadsföringen. Under våren 1994 har
Marknadsdomstolen i beslut funnit att generalklausulen är tillämplig på
kränkande könsdiskriminerande reklam. Domstolen var inte enhällig.
Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det förbjudet att i
näringsverksamhet företa handlingar som strider mot god marknadsföringsetik.
Denna bestämmelse kan utgöra grund för ingripande mot all slags diskriminerande
reklam.
I den isländska jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse som kan
ge stöd för ingripande mot både kränkande och schabloniserande
könsdiskriminerande reklam.
Enligt ett handlingsprogram avseende perioden 1994-1998, antaget av de
nordiska konsumentministrarna inom Nordiska Ministerrådet, kommer Ministerrådet
bl.a. att överväga möjligheterna för gemensamma nordiska principer om reklam som
är diskriminerande i fråga om kön, ras, religion m.m.

7.2 Förbud mot diskriminerande reklam

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Lagstiftning med förbud mot diskrimine- |
| rande reklam kan inte införas utan grundlagsändringar. Något |
| förslag till lagstiftning mot diskriminerande reklam läggs därför|
| inte fram. |
| För ett ingripande mot diskriminerande reklam skall således |
| även i fortsättningen krävas att åtgärden är otillbörlig mot |
| konsumenter eller näringsidkare. |
| Reklam med diskriminerande inslag bör i vissa fall kunna be- |
| dömas som otillbörlig mot konsumenter men inte på den grunden att|
| reklamen är diskriminerande utan på någon annan grund, såsom att|
| den är vilseledande eller annars ovederhäftig. |
| Regeringen kommer noga att följa utvecklingen. Om inte |
| näringslivets egenåtgärder kan stävja den diskriminerande reklamen|
| finns det anledning att på nytt ta upp frågan om åtgärder mot den.|
--------------------------------------------------------------------

Promemorieförslaget: I promemorian föreslås att det i marknadsföringslagen för
tydlighetens skull görs ett tillägg innebärande att diskriminerande inslag i
reklamen skall beaktas vid bedömningen av vad som är god marknadsföringssed.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har framhållit att lagstiftning mot
diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. De remissinstanser som
företräder näringslivet har motsatt sig lagstiftning. De anser att näringslivets
egenåtgärder är tillräckliga. Av övriga remissinstanser har flertalet instämt i
att det finns ett behov av att kunna ingripa mot diskriminerande reklam med
lagstiftning.
Flera remissinstanser, bland dem Justitiekanslern, Hovrätten för Nedra
Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Näringslivets
delegation för marknadsrätt, Pressens opinionsnämnd, Svenska
Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Köpmannaförbund, anser att den i
promemorian föreslagna lagstiftningen mot kränkande reklam kräver
grundlagsändringar. Justitiekanslern framhåller att det rättsliga skyddet mot
att människor kränks genom innehållet i tryckta skrifter består enligt
vedertagen åskådning i att den ansvarige hotas av straff och skadestånd. Denna
åskådning ligger till grund för utformningen av tryckfrihetsförordningen. De
sanktioner som kan förekomma får enligt tryckfrihetsförordningen utkrävas endast
om innehållet i den tryckta skriften är straffbart som missbruk av
tryckfriheten, dvs. som tryckfrihetsbrott. Tryckfrihetsförordningen lämnar inte
något utrymme att föreskriva om sanktioner av annat slag eller i andra former
därför att innehållet verkat kränkande på en eller flera personer.
Justitiekanslern framhåller vidare att detta gäller även om det tryckta har ett
kommersiellt ändamål.
Marknadsdomstolen anser inte att frågan om lagstiftning mot kränkande reklam
kan införas utan hinder av tryckfrihetsförordningen är klarlagd. Svenska
Journalistförbundet avstyrker förslaget med hänvisning till den oklarhet som
råder beträffande grundlag och vanlig lag.
Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala instämmer i
promemorians bedömning att det inte krävs grundlagsändring för att införa en
laglig möjlighet till ingripande mot diskriminerande reklam i enskilda fall. När
det gäller den lagtekniska lösningen har nämnden tillstyrkt att
förbudsmöjligheten inordnas i den marknadsrättsliga lagstiftningen men föreslår
att förbudsmöjligheten skall kunna tillämpas oberoende av om konsumenten
påverkas.
Enligt Marknadsdomstolen samt enligt de remissinstanser som företräder
näringslivet kan ingripande mot diskriminerande reklam inte grundas på intresset
att skydda konsumenter och näringsidkare.

Skälen för regeringens bedömning

Behovet av lagstiftning

Behov av lagstiftning mot diskriminerande reklam har sedan lång tid tillbaka
ofta påtalats genom motioner i riksdagen, rapporter från Konsu-
mentverket/Konsumentombudsmannen, opinionsyttringar från olika organisationer
m.m. I utredningssammanhang har emellertid frågan om lagstiftning stött på
hinder med hänsyn framför allt till den grundlagsfästa yttrandefriheten.
Den diskriminerande reklamen utgör visserligen en försvinnande liten del av
all förekommande reklam, men denna lilla del är uppseendeväckande och många
människor känner sig kränkta, särskilt av framställningar av kvinnor som rena
sexualobjekt. Under senare tid har det även börjat förekomma reklam med inslag
av diskriminering på grund av ras och religion. Alla dessa reklammetoder är
självfallet oacceptabla i vårt samhälle. Kompletteringen år 1987 av
Internationella handelskammarens grundregler för reklam med en bestämmelse om
diskriminerande reklam och bildandet år 1989 av ERK visar att man även inom nä-
ringslivet ser ett behov av att kunna komma till rätta med reklam som är
diskriminerande.
ERK har nu under fem år bedrivit en verksamhet som måste betraktas som
förtjänstfull. Från näringslivet görs gällande att de egenåtgärder som sålunda
företas är mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas genom lagstiftning.
Sverige har genom olika internationella konventioner åtagit sig att motverka
diskriminering av olika slag. De övriga nordiska länderna har genom lagstiftning
möjligheter att ingripa mot diskriminerande reklam.
Möjligheterna att komma till rätta med diskriminerande reklam inom ramen för
en marknadsrättslig lagstiftning är dock begränsade. Om mera omfattande
ingripanden mot sådan reklam skall möjliggöras, bör det ske genom särskild
lagstiftning. Som flera remissinstanser har framhållit kräver detta uttryckligt
stöd i grundlagen. Regeringen är inte beredd att lägga fram sådana lagförslag,
utan begränsar sig i förevarande sammanhang till att behandla frågan om
möjligheten av att med stöd av marknadsföringslagen kunna ingripa mot sådan
reklam.

En ny marknadsföringslags tillämpning på diskriminerande reklam

Förslaget till en ny marknadsföringslag bygger i likhet med den nu gällande
lagen på principen att ingripande mot en marknadsföringsåtgärd förutsätter att
åtgärden är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. I promemorian
antyds möjligheten att slopa otillbörlighetsrekvisitet med avseende på
diskriminerande reklam och en sådan lösning förordas av Juridiska
fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala. Det framstår emellertid som
olämpligt att av hänsyn till en begränsad typ av marknadsföringsåtgärder delvis
bryta den traditionella uppbyggnaden av marknadsföringslagstiftningen. Om det
anses angeläget med mer omfattande ingripanden mot diskriminerande reklam, bör
särskild lagstiftning införas. Som har nämnts i det föregående kräver detta
grundlagsändringar. Något sådant förslag läggs därför inte fram.
För ingripande mot diskriminerande reklam skall således även i fortsättningen
krävas att åtgärden är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Detta
krav ansågs inte vara uppfyllt i det fall som avgjordes av Marknadsdomstolen år
1976. Den i fallet aktuella annonsen var ett ganska typiskt exempel på vad som
brukar hänföras till kränkande könsdiskriminerande reklam. Möjligheterna att med
stöd av marknadsföringslagen ingripa mot diskriminerande reklam är därför redan
av denna anledning begränsade.
För att en åtgärd skall vara otillbörlig mot en konsument krävs att åtgärden
påverkar konsumentens möjligheter till rationellt handlande som konsument.
Enbart den omständigheten att en reklammetod är säljande anses dock inte
innebära en sådan påverkan. I den typiska könsdiskriminerande reklamen utnyttjas
vanligen kvinnan på ett helt ovidkommande sätt som blickfång och för att göra
varan mer attraktiv på irrationella grunder. Påverkan kan alltså t.ex. ske genom
metoder som avleder konsumenters uppmärksamhet från det väsentliga, nämligen den
marknadsförda produkten som sådan. En sådan reklam bör, som bl.a.
Marknadsdomstolen har framhållit, i vissa fall kunna bedömas som otillbörlig mot
konsumenter men inte på den grunden att reklamen är diskriminerande utan på
någon annan grund, såsom att den är vilseledande eller annars ovederhäftig. Det
kan också tänkas att ett utnyttjande av diskriminerande reklammetoder är att
bedöma som otillbörligt mot andra näringsidkare som i sin marknadsföring iakttar
god affärssed och därmed avstår från att använda sådan reklam som
konkurrensmedel. I båda fallen gäller givetvis att reklamen inte heller kan
hänföras till nyhets- eller åsiktsförmedingen i samhället.
Huruvida och i vilken omfattning ingripande sålunda kommer att kunna ske utan
att komma i konflikt med den grundlagsfästa tryck- och yttrandefriheten får den
framtida rättstillämpningen utvisa. Några fall av nu berört slag har ännu inte
kommit under domstolsbedömning. Enligt regeringens mening bör utvecklingen
följas noggrant också i fortsättningen. Om man inte inom ramen för näringslivets
egenåtgärder kommer till rätta med avarterna, kan det finnas anledning att på
nytt ta upp frågan om åtgärder mot den diskriminerande reklamen.

8 Sanktionssystemet

8.1 Förbud och ålägganden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Förbud och ålägganden skall även i fortsätt-|
| ningen vara de normala sanktionerna, om en näringsidkare vidtar |
| en otillbörlig marknadsföringsåtgärd, marknadsför en otjänlig |
| produkt eller underlåter att uppfylla sin informations- |
| skyldighet. |
| Ett förbud eller åläggande skall förenas med vite om det inte är|
| obehövligt av särskilda skäl. Det skall kunna riktas mot såväl |
| näringsidkaren som vissa andra personkategorier. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen har därutöver föreslagit en uttrycklig regel om att förbud och
ålägganden skall kunna tidsbegränsas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att
erinra mot utredningens förslag i denna del. Stockholms tingsrätt ifrågasätter
om förbud verkligen behövs med den nya lagens struktur och införandet av en
avgiftssanktion. Enligt tingsrätten blir lagen onödigt komplicerad genom att
vissa förbjudna förfaranden kan leda både till avgift och förbud. "Är ett visst
beteende eller en viss åtgärd otillåten enligt lag behövs inte därutöver ett
särskilt domstolsuttalande att lagen också skall följas". Däremot anser
tingsrätten att förbud kan vara motiverade vid överträdelser mot den
osanktionerade generalklausulen, förutsatt att inte också denna - vilket
förordas av tingsrätten - får omfattas av avgiftssanktionen i stället.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande marknadsföringslagen kan
en näringsidkare som företar en otillbörlig marknadsföringsåtgärd förbjudas att
fortsätta med det eller att företa en liknande handling. Likaså kan fortsatt
försäljning av uppenbart otjänliga varor eller tjänster m.m. förbjudas. Vidare
kan en näringsidkare åläggas att vid marknadsföring lämna information som har
särskild betydelse från konsumentsynpunkt. I praxis förekommer också s.k.
villkorade förbud, dvs. förbud som får verkan bara om inte näringsidkaren
uppfyller vissa villkor, t.ex. lämnar information av ett visst slag.
Även anställda hos näringsidkaren och andra som har handlat på dennes vägnar
kan drabbas av nämnda sanktioner. Därutöver kan förbud mot otillbörlig
marknadsföring riktas mot andra som medverkat till handlingen, eller som det
sägs i 2 § marknadsföringslagen, mot "var och en som i övrigt väsentligt har
bidragit till handlingen". Något motsvarande medverkansansvar finns inte
beträffande förbud mot otjänliga produkter och ålägganden.
Förbud och ålägganden meddelas av Marknadsdomstolen och skall förenas med
vite, om det inte är av särskilda skäl uppenbart obehövligt.
I den nuvarande marknadsföringslagen är således förbud och ålägganden (vid
vite) kopplade till de tre generalklausulerna om otillbörlig marknadsföring och
produktotjänlighet respektive informationsskyldighet. I rättstillämpningen har
dessa sanktioner varit de vanligast förekommande vid överträdelser mot
marknadsföringslagen och de har många fördelar. De kan tillgripas så snart ett
förfarande (aktivt handlande eller underlåtenhet att informera) objektivt sett
är otillbörligt enligt lagen och kräver alltså inte uppsåt eller vårdslöshet
från näringsidkarens sida. De kan riktas mot såväl fysiska som juridiska
personer och även meddelas den som är anställd hos näringsidkaren eller som
eljest handlar på näringsidkarens vägnar. Om det blir aktuellt att döma ut vitet
kan en anpassning ske till omständigheterna i det enskilda fallet genom
möjligheterna att jämka vitesbeloppet.
Den lag som regeringen nu föreslår kommer att innehålla en bestämmelse som ger
uttryck för de allmänna krav som ställs på marknadsföring och som motsvarar
nuvarande generalklausuler om otillbörlig marknadsföring och
informationsskyldighet. Den skall på samma sätt som dagens generalklausuler ge
utrymme för en framtida rättsutveckling genom domstolspraxis. Eftersom förbud
och ålägganden fungerat väl i förhållande till de nuvarande generalklausulerna
är det naturligt att behålla dem också vid överträdelser mot den föreslagna
allmänna bestämmelsen.
Vidare bör som tidigare har angetts (avsnitt 6.4) förbud på samma sätt som i
dag, kunna meddelas om en näringsidkare marknadsför otjänliga produkter. Även
s.k. villkorade förbud bör liksom i dag kunna meddelas om det anses
ändamålsenligt.
I likhet med den nuvarande marknadsföringslagen bör också den nya lagen
innehålla en regel om att förbud och ålägganden skall förenas med vite om det
inte är av särskilda skäl obehövligt. De principer som har gällt hittills vid
tillämpningen av den nuvarande regeln bör gälla även fortsättningsvis. Även i
det nya systemet kan därför förbud och ålägganden vid vite förväntas bli de
"normala" påföljderna.
Som har nämnts är förbud och ålägganden tänkta att sanktionera överträdelser
av generalklausulerna om otillbörlig marknadsföring och informationsskyldighet
samt om otjänliga produkter. De förfaranden som omfattas av generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring m.m. kan självfallet omfattas även av någon av
katalogreglerna, eftersom dessa är konkreta exempel på sådan otillbörlig
marknadsföring och bristande informationsskyldighet som avses i den allmänna
regeln. Redan enligt nuvarande marknadsföringslag sker en sådan "överlappning",
genom att ett och samma förfarande kan falla in både under generalklausulerna
och de särskilda straffbestämmelserna. På samma sätt som gäller vid tillämpning
av dagens straffbestämmelser kommer det dock även för katalogreglernas
tillämpning att krävas att näringsidkaren har handlat uppsåtligt eller oaktsamt.
Förslaget innebär därför inget nytt i dessa avseenden.
Som kommer att framgå (avsnitt 9.5.4) föreslår regeringen ingen ändring av
bevisbördereglerna i fråga om förbud och ålägganden. Det kommer således även i
fortsättningen att vila på näringsidkaren att visa att de uppgifter som har
lämnats vid marknadsföringen inte är oriktiga eller vilseledande (s.k. omvänd
bevisbörda).

Vem som kan drabbas av förbud eller åläggande

Enligt nuvarande ordning kan ett förbud eller ett åläggande riktas mot
näringsidkaren eller anställd hos näringsidkaren eller annan som handlar på
näringsidkarens vägnar. Förbud enligt generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring kan dessutom meddelas var och en som i övrigt väsentligt har
bidragit till handlingen. Möjligheten att rikta förbud mot vissa medverkande
tillkom främst i syfte att göra det möjligt att rikta sanktioner mot
reklambyråer och andra som utformar reklammaterial eller lägger upp en
marknadsföringskampanj på uppdrag av en näringsidkare. Regeringens förslag
innebär att de nuvarande reglerna om vilka som kan drabbas av ett förbud eller
ett åläggande behålls i den nya marknadsföringslagen.

Tidsbegränsade beslut

I gällande rätt finns inga uttryckliga bestämmelser som medger att ett förbud
eller åläggande i marknadsföringsmål tidsbegränsas. Något hinder mot att meddela
sådana beslut föreligger inte, vilket också framgår av Marknadsdomstolens praxis
(se t.ex. MD 1989:9). Enligt regeringens mening kan det inte råda någon tvekan
om att så är fallet. Någon uttrycklig regel om detta behövs därför inte.

8.1.1 Interimistiska beslut

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Möjligheterna att meddela interimistiskt |
| förbud eller åläggande vidgas något. Bestämmelserna anpassas |
| lagtekniskt till reglerna om säkerhetsåtgärder i rättegångsbalken.|
| En uttrycklig möjlighet att ställa krav på säkerhet införs. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen föreslår dessutom att en dom om förbud eller ett åläggande skall
gälla omedelbart, om inte annat har bestämts.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig är till övervägande del
positiva till utredningens förslag om interimistiska beslut. Stockholms
tingsrätt anser dock att interimistiska beslut skall få meddelas också när det
är fråga om talan om marknadsstörningsavgift, oavsett om denna talan sker i
stället för eller jämte talan om förbud. Företagarnas Riksorganisation anser
beträffande kravet på säkerhet vid interimistiska yrkanden att ett sådant bör
införas, men framhåller att små företag utesluts från möjligheten att framställa
sådana yrkanden om kravet på säkerhet bestäms till för högt belopp. Svenska
Föreningen för Industriellt Rättsskydd menar att kravet på säkerhet bör gälla
oberoende av vem som yrkar interimistiskt förbud. Sveriges advokatsamfund anser
att det bör övervägas om inte reglerna bör utvidgas ytterligare så att det blir
möjligt att få en marknadsföringsåtgärd bedömd redan innan den genomförs.
Annonsörföreningen och Dagligvaruleverantörers förbund menar att det vore en
fördel om det kunde anges tydligare i lagtexten i vilka situationer
interimistiska beslut kan aktualiseras.
Skälen för regeringens förslag: Som nämnts tidigare (avsnitt 8.1) skall förbud
och ålägganden alltjämt vara de normala sanktionerna om en näringsidkare vidtar
en otillbörlig marknadsföringsåtgärd eller underlåter att uppfylla sin
informationsskyldighet. För att ett sådant beslut skall vara effektivt kan det i
vissa fall krävas att förbudet eller åläggandet kan tillämpas utan att det
föreligger ett slutligt avgörande som har vunnit laga kraft. Gällande rätt
innehåller därför bestämmelser om interimistiskt beslut i marknadsföringsmål.
Enligt 13 § marknadsföringslagen kan Marknadsdomstolen således, om särskilda
skäl föranleder det, meddela ett förbud eller åläggande även för tiden fram till
det slutliga beslutet. I lagen (1970:714) om marknadsdomstol m.m. finns
föreskrifter om hur en fråga om interimistiskt beslut skall handläggas (15 §).
Reglerna om interimistiskt beslut har kvarstått i princip oförändrade sedan
tillkomsten av lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m. De har tillämpats förhållandevis restriktivt
av Marknadsdomstolen, även om frekvensen av meddelade beslut ökat något genom
åren. Till en del kan den restriktiva tillämpningen förklaras av uttalanden i
förarbetena som ger intrycket att interimistiska förbud bör komma i fråga bara i
vissa måltyper. Så sägs t.ex. i prop. 1970:57 (s. 98) att det knappast torde bli
aktuellt att meddela sådana förbud i andra fall än då Konsumentombudsmannen står
som sökande i ärendet. En annan förklaring kan vara att uttrycket "särskilda
skäl" ger upphov till en viss försiktighet hos domstolen vid tilllämpning av
regeln. Ytterligare ett skäl kan vara att sökanden inte behöver ställa säkerhet
för den skada som åtgärden kan orsaka svarandeparten. Detta kan föranleda
domstolen att ta större hänsyn till svarandens intresse än om det skulle finnas
möjligheter att hålla svaranden skadeslös.
Behovet av interimistiska förbud och ålägganden kan förväntas öka framöver.
Flera omständigheter talar för det. Med den ökade internationaliseringen och de
nya medel för spridning av information som finns i dag, har marknadsföring fått
en betydligt större genomslagskraft än tidigare. Det är möjligt att på kort tid
nå ut till mycket stora områden och mottagargrupper. Den tid en domstolsprövning
tar överstiger i många fall den tid en marknadsföringskampanj pågår.
Skadeverkningarna av en otillbörlig marknadsföringskampanj kan därför bli
omfattande.
Regeringen anser med hänsyn till dessa förhållanden att möjligheterna för
domstolarna att meddela interimistiska förbud och ålägganden bör vidgas något.
Det bör dock inte bli fråga om någon drastisk ändring av rättstillämpningen.
Syftet skall vara att justera lagstiftningen så, att den ger domstolarna bättre
möjligheter att fortlöpande anpassa bestämmelsernas tillämpning till
samhällsutvecklingen.
Enligt regeringens mening når man ett sådant resultat om reglerna om
interimistiskt beslut anpassas till rättegångsbalkens föreskrifter om
säkerhetsåtgärder. För en sådan lösning talar också att rättegångsförfarandet i
övrigt i marknadsföringsmål enligt regeringens förslag kommer att följa
rättegångsbalkens bestämmelser. En liknande anpassning till rättegångsbalken har
för övrigt skett på det immaterialrättsliga området (t.ex. i patentlagen,
varumärkeslagen och mönsterskyddslagen).

Allmänna förutsättningar för interimistiska beslut

Bestämmelserna i lagen om Marknadsdomstol om förfarandet vid prövning av
interimistiska förbud eller ålägganden överensstämmer redan nu i stora drag med
det som gäller enligt 15 kap. rättegångsbalken. Det finns dock viktiga
skillnader, såsom beträffande möjligheten till beslut utan att svaranden har
hörts och i fråga om ställande av säkerhet. Regeringen gör bedömningen att
regelsystemet både ur saklig och juridisk-teknisk synvinkel vinner på en närmare
anpassning till rättegångsbalkens handläggningsregler.
I 15 kap. 3 § rättegångsbalken finns en paragraf som behandlar sä-
kerhetsåtgärder vid bl.a. förbudstalan. Domstolen får enligt denna bestämmelse
förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt. För detta krävs
att sökanden visar sannolika skäl för att han mot någon annan har ett anspråk
som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande
ordning. Vidare skall det skäligen kunna befaras att motparten hindrar eller
försvårar sökandens rätt eller väsentligt förringar dess värde, genom att utöva
viss verksamhet eller företa eller underlåta viss handling. Domstolens åtgärd
får innebära förbud vid vite att utöva viss verksamhet eller att företa viss
handling eller annat föreläggande vid vite att beakta sökandens anspråk. En
sådan åtgärd kan också innebära att en föreskrift meddelas som är ägnad att på
annat sätt förebygga intrång i sökandens rätt.
Bestämmelsen torde inte kunna tillämpas direkt i ett förbudsmål enligt
marknadsföringslagen. Förutsättningarna för meddelande av ett interimistiskt
förbud enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken har utformats med tanke på sådana
former av talan som går ut på åläggande för part att fullgöra en prestation
eller på fastställande av existensen eller icke-existensen av ett visst
rättsförhållande. I ett mål där en talan förs om förbud att fortsätta med en
viss marknadsföring passar bestämmelsen därför mindre väl (jfr SOU 1966:71 s.
300). Däremot kan den vara lämplig som förebild vid utformningen av en regel om
interimistiskt beslut i marknadsföringsmål.
Regeringen föreslår således att det för ett interimistiskt förbud eller
åläggande enligt den nya marknadsföringslagen skall krävas att käranden visar
sannolika skäl för sin talan, dvs. för att han kommer att slutligt vinna målet.
Som ytterligare förutsättning för ett sådant beslut bör ställas upp att det
skäligen kan befaras att svaranden, genom att företa viss åtgärd eller underlåta
viss handling, förringar betydelsen av ett förbud eller åläggande som kan komma
att meddelas i ett slutligt avgörande. Även här är det käranden som har att visa
att förutsättningarna är uppfyllda.
Utöver dessa båda förutsättningar bör det vid prövningen av om ett
interimistiskt beslut skall meddelas, göras en vägning mellan å ena sidan det
allmänna konsument- och näringsidkarintresset av ett snabbt beslut och å andra
sidan de ekonomiska konsekvenser som ett förbud eller ett åläggande kan medföra
för näringsidkaren. Särskilt förbud, men också ålägganden, kan få ingripande
effekter för en näringsidkare. I sådant fall måste det allmänna intresset av ett
interimistiskt förordnande väga tungt för att åtgärden skall vara försvarlig. På
samma sätt som gäller för tillämpning av 15 kap. 3 § RB är det alltså även utan
en uttrycklig föreskrift så att ett interimistiskt beslut inte bör meddelas utan
starka skäl (jfr prop. 1980/81:84 s. 230). Det bör dock även i fortsättningen
vara en fråga för rättstillämpningen att avgöra när sådana skäl föreligger.

Handläggningsregler

En fråga är om interimistiskt beslut bör få meddelas endast efter yrkande av
part. I tidigare lagstiftningsärenden har det uttalats att domstolen skall kunna
ta upp en sådan fråga ex officio (se prop. 1970:57 s. 98; jfr prop. 1988/89:23
s. 118). Marknadsdomstolen har dock inte använt sig av den möjligheten i praxis.
En sådan ordning framstår också som mindre förenlig med domstolens ställning som
ett opartiskt rättskipningsorgan. Uttalandet i prop. 1970:57 (som synes ligga
till grund för det som sägs i prop. 1988/89:23) skall ses mot bakgrund av att
det då inrättade Marknadsrådet som var föregångare till Marknadsdomstolen,
betraktades mer som en administrativ myndighet än som en domstol.
Möjligheten att begära ett interimistiskt beslut bör inte vara förbehållen
Konsumentombudsmannen utan skall stå öppen för alla parter. Rättegångsbalken ger
en part möjlighet att framställa ett yrkande om säkerhetsåtgärd redan innan
rättegång angående huvudsaken inletts. Det torde inte finnas något behov av att
införa en motsvarande möjlighet att få till stånd ett interimistiskt förbud
eller åläggande utanför en pågående rättegång i den nya marknadsföringslagen.
Det är utifrån rättssäkerhetsaspekter nödvändigt att svaranden inte utan
starka skäl fråntas rätten att yttra sig innan ett yrkande om en interimistisk
åtgärd bifalls. I undantagssituationer kan dock förhållandena kräva att
domstolen meddelar beslut redan dessförinnan. Enligt gällande rätt kan så ske i
marknadsföringsmål bara om det finns anledning anta att svaranden har avvikit
eller annars håller sig undan. Det stränga kravet skall ses mot bakgrund av de
allvarliga ekonomiska följder ett förbud eller ett åläggande kan få för
svaranden. Som kommer att framgå föreslår regeringen emellertid att det skall
införas ett krav på att käranden ställer säkerhet för skador som svaranden kan
orsakas genom det interimistiska förordnandet. Härigenom bör utrymmet för att få
meddela sådana beslut utan att först höra svaranden kunna vidgas något.
Visserligen har man i ett tidigare lagstiftningsärende avvisat en sådan
anpassning till rättegångsbalkens terminologi (se prop. 1984/85:213 s. 90).
Utvecklingen på marknadsföringsområdet och den omständigheten att
rättegångsbalkens handläggningsregler i övrigt nu föreslås bli direkt
tillämpliga i marknadsföringsmål, gör att det nu finns skäl att se frågan på
annat sätt. En invändning som kan göras mot en sådan utvidgning är att snabba
ingripanden i marknadsföringsmål kan medföra ett stort ekonomiskt avbräck för
svaranden. Detta är emellertid inget unikt för denna målkategori. Också i
vanliga processer enligt rättegångsbalken kan stora ekonomiska värden stå på
spel och ett interimistiskt ingripande få allvarliga konsekvenser för svaranden
(jfr t.ex. förhållandena i NJA 1993 s. 182). Rättegångsbalken gör emellertid
inte utifrån sådana synpunkter skillnad på måltyper, utan ställer som ett
generellt krav upp att det skall föreligga fara i dröjsmål för att rätten skall
kunna bevilja en säkerhetsåtgärd omedelbart. Den ordningen bör kunna gälla också
i marknadsföringsmål. Bedömningen av om det föreligger fara i dröjsmål får
självklart ske med hänsyn till förhållandena i det enskilda målet och med
beaktande av den beskrivna proportionalitetsprincipen.
Självklart måste dock alltjämt huvudregeln vara att svaranden skall höras
innan ett interimistiskt förbud eller åläggande meddelas. Det måste föreligga
alldeles speciella skäl för att göra avsteg härifrån. Exempel på sådana skäl kan
vara att det finns en påtaglig omedelbar risk för att fortsatta
marknadsföringsåtgärder eller brister i informationsskyldigheten ger betydande
skadeverkningar eller orsakar skada som är svår att undanröja.
Frågan om interimistiskt förbud handläggs enligt rättegångsbalken som en
rättegångsfråga. Detta innebär bl.a. att frågan kan prövas utan sammanträde.
Hålls sammanträde kan dessutom frågan avgöras även om båda parter eller någon av
dem uteblir. Denna ordning torde inte innebära något egentligt avsteg från hur
frågan kan handläggas enligt lagen om marknadsdomstol.
Marknadsföringsutredningen har föreslagit en särskild bevisregel som gör det
möjligt för rätten att på yrkande av part förelägga svaranden att omedelbart
inkomma med bevisning som avser riktigheten av framställningar om
sakförhållanden. Förslaget behandlas närmare längre fram (avsnitt 9.5.4). Det
bör dock redan här påpekas att principen om omvänd bevisbörda också gäller vid
prövning av en interimistisk fråga när det gäller om uppgifter som lämnats i
samband med marknadsföringen är vederhäftiga eller inte.

Krav på ställande av säkerhet

I den nuvarande marknadsföringslagen finns det ingen regel om att sökanden måste
ställa säkerhet för skada som kan tillfogas svaranden till följd av ett
interimistiskt beslut. Anledningen till detta är att man i motiven till
marknadsföringslagen, som tidigare nämnts, utgick från att sådana beslut endast
skulle förekomma när Konsumentombudsmannen var sökande. Eftersom staten, enligt
rättegångsbalkens regler, inte behöver ställa säkerhet ansågs regler om säkerhet
sakna praktisk funktion.Utvecklingen har gjort att förhållandena nu är
annorlunda. Särskilt enskilda näringsidkare uppträder i dag som sökande i en
helt annan utsträckning än som var fallet för 15 - 20 år sedan. Som tidigare
nämnts har Marknadsdomstolen i praxis meddelat interimistiska beslut även på
yrkande av en näringsidkare. Däremot saknas avgöranden som tyder på att
domstolen övervägt att begära säkerhet i samband med prövningen av ett
interimistiskt yrkande.
Genom regeringens förslag att ta bort Konsumentombudsmannens primära talerätt
(jfr avsnitt 9.3) kommer enskilda och organisationer att få en allt större
betydelse när det gäller att delta i arbetet för att motverka otillåten och
bristfällig marknadsföring. Någon anledning att tro att behovet av
interimistiska beslut typiskt sett skulle vara mindre i mål där enskild är
kärande än om Konsumentombudsmannen för talan finns inte.Vad nu har sagts och
hänsyn till svarandens intressen gör att regeringen anser att det nu finns skäl
att införa en uttrycklig möjlighet att kräva att käranden ställer säkerhet för
den skada som kan tillfogas motparten med anledning av ett interimistiskt
beslut. På så sätt kan kanske domstolens benägenhet att meddela sådana beslut
öka något samtidigt som alltför lättvindigt framställda yrkanden motverkas. För
att inte göra det omöjligt för parter med små ekonomiska möjligheter att få
bifall till ett yrkande om interimistiskt beslut, bör det i likhet med rätte-
gångsbalkens regler finnas en möjlighet för domstolen att befria en sökande som
saknar förmåga att ställa säkerhet från det kravet.

Omprövning av interimistiska beslut m.m.

Det ligger i sakens natur att en interimistisk åtgärd bör hävas om det inte
längre finns skäl för åtgärden. Nya omständigheter eller bevis kan medföra att
det inte längre föreligger sannolika skäl för kärandens talan. Det kan också
hända att det inträffar något på svarandens sida som gör att ett förbud eller
ett åläggande inte längre är påkallat. Lika självklart är att en åtgärd bör
sluta gälla om kärandens talan återkallas eller förfaller. Rättegångsbalken
innehåller en bestämmelse (15 kap. 8 §) i dessa frågor, som bör kunna tillämpas
även i marknadsföringsmål.
Ett interimistiskt beslut enligt marknadsföringslagen bör vara omedelbart
gällande, i likhet med vad som gäller enligt rättegångsbalkens regler (jfr 17
kap. 14 § andra stycket). Med en sådan ordning finns det inte något behov av den
regel som Marknadsföringsutredningen föreslår av innebörd att en dom där ett
förbud eller ett åläggande meddelas skall ha omedelbar giltighet.
Ett interimistiskt beslut bör vidare kunna överklagas särskilt, varvid högre
rätt skall kunna besluta om inhibition.

8.1.2 Förbuds- och informationsförelägganden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Möjligheten för Konsumentombudsmannen att |
| meddela förbuds- och informationsförelägganden vid vite behålls |
| oförändrad. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast Kammarrätten i Göteborg har yttrat sig särskilt i
denna fråga. Kammarrätten har påpekat att det inte framgår hur samordningen
skall ske i de fall Konsumentombudsmannen får meddela förbuds- och
informationsförelägganden och då talan väcks av någon annan.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 14 och 15 §§ marknadsföringslagen kan
Konsumentombudsmannen utfärda förbuds- och informationsförelägganden vid vite
för godkännande av näringsidkaren. Godkänns föreläggandet gäller det som ett
avgörande meddelat av Marknadsdomstolen.
Förbudsföreläggande infördes som en särskild sanktionsmöjlighet i samband med
tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring. När denna lag gjordes om
till marknadsföringslagen år 1975 infördes en motsvarande föreläggandemöjlighet
vid underlåtenhet att lämna föreskriven information. Enligt uttalanden i
förarbetena är föreläggande avsett att användas i klara fall som inte har
principiellt intresse eller rör åtgärder av stor praktisk räckvidd (se prop.
1970:57 s. 84 f.). Detta framgår av lagtexten som anger att föreläggande får
utfärdas endast i fall som inte är av större vikt.
Möjligheten för Konsumentombudsmannen att använda sig av förbuds- och
informationsföreläggande i stället för att gå till domstol har stor praktisk
betydelse. Det besparar både parter och domstol betydande tid och besvär. Det
har varken i detta lagstiftningsärende eller i övrigt framförts kritik mot
systemet med föreläggande som sanktionsform. Bestämmelserna enligt nuvarande
ordning bör därför föras över i princip oförändrade till en ny
marknadsföringslag.
Mot bakgrund av att domar om förbud och åläggande enligt regeringens förslag
skall kunna prövas i två instanser bör det dock i den nya bestämmelsen anges att
ett godkänt föreläggande gäller som en dom som har vunnit laga kraft. Detta
innebär att beslutet är gällande på samma sätt som en lagakraftvunnen dom, men
utgör inte någon inskränkning av den möjlighet till omprövning av myndighets
beslut som finns enligt 27 § förvaltningslagen. Det kan i sammanhanget påpekas
att ett godkänt föreläggande, med den uppfattning i rättskraftsfrågan regeringen
har (se avsnitt 9.4), kommer att hindra andra från att väcka talan vid domstol i
samma fråga, t.ex. vid missnöje med vitesbeloppets storlek eller föreläggandets
utformning i ett visst hänseende.
Marknadsföringsutredningen har föreslagit vissa språkliga justeringar i
föreläggandereglerna, men också en ändring i sak. Det senare gäller under vilka
förutsättningar ett godkänt föreläggande skall sakna verkan. Enligt utredningen
skall den tidpunkt vid vilken föreläggandet kommer in till Konsumentombudsmannen
vara utslagsgivande. Nuvarande ordning fäster i stället avgörande vikt vid när
godkännandet sker.
Enligt regeringens mening ger gällande rätt bäst uttryck för vilken handling
som bör bestämma föreläggandets rättsverkningar. Detta ligger också i linje med
hur förhållandet är vid strafföreläggande (se 48 kap. 12 § rättegångsbalken),
som tjänat som mönster vid utformningen av reglerna om förbuds- och
informationsföreläggande (jfr prop. 1970:57 s. 84 f. och 98 f.). Regeringen
föreslår därför ingen ändring i den delen.
Frågan om förbuds- och informationsföreläggandenas förhållande till en talan
som väcks av någon annan än Konsumentombudsmannen tas upp i det följande
(avsnitt 9.4).

8.2 Marknadsstörningsavgift

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En särskild avgift benämnd marknadsstör- |
| ningsavgift införs vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av|
| de s.k. katalogreglerna. Avgiftsansvaret ersätter det nuvarande |
| straffansvaret i marknadsföringslagen. |
| Avgiften skall fastställas till lägst fem tusen och högst fem|
| miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av|
| näringsidkarens omsättning föregående räkenskapsår. |
| I ringa fall skall avgift inte dömas ut. Avgiften skall också|
| kunna efterges om det föreligger synnerliga skäl. |
| Avgiften får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts den|
| mot vilken anspråket riktas inom fem år från det att överträdelsen|
| upphörde. |
| För att säkerställa en fordran på marknadsstörningsavgift får|
| rätten besluta om kvarstad enligt reglerna i rättegångsbalken. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen förordar dock att avgiften uttryckligen förbehålls allvarligare
överträdelser. Förslaget innehåller också ett lägre maximibelopp, tre miljoner
kronor, och en kortare preskriptionstid, två år, samt saknar bestämmelse om
eftergift.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Stockholms
tingsrätt ifrågasätter dock om inte marknadsstörningsavgift bör kunna dömas ut
även vid överträdelser mot generalklausulen som ju kan förväntas fånga upp de
svårbedömda gränsfallen. Enligt tingsrätten innebär den föreslagna modellen, där
avgiften reserveras för överträdelser mot specialbestämmelserna, att
rättssäkerhetskravet överbetonas, särskilt som det finns möjlighet att avstå
från att döma ut avgift eller att bestämma avgiften till ett minimum, om det är
fråga om en mindre allvarlig överträdelse. Kommerskollegium ifrågasätter om inte
maximibeloppet 3 miljoner kronor är för lågt. Konsumentvägledarnas förening
ifrågasätter förslaget att avgiften inte får överstiga tio procent av nä-
ringsidkarens årsomsättning och befarar att särskilt nya, oseriösa företag kan
redovisa en blygsam årsomsättning som gör avgiften mindre kännbar.
Finansinspektionen ifrågasätter om inte marknadsstörningsavgift borde införas
också i civilrättslig konsumentskyddslagstiftning som har preciserade regler om
marknadsföring, exempelvis konsumentkreditlagen. Riksrevisionsverket anser att
avgiftens storlek bör beräknas med utgångspunkt i den vinst som företaget har
gjort genom den otillåtna åtgärden och att två års preskriptionstid är för lång
tid. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att
marknadsstörningsavgiften bör beräknas på motsvarande sätt som
konkurrensskadeavgiften, inte minst för att undvika intrycket av att brott mot
marknadsföringslagen är mindre allvarliga än brott mot konkurrenslagen. Sveriges
Marknadsförbund menar att de verkligt oseriösa företagen inte kommer att drabbas
av avgift eftersom de ofta sysslar med ekonomisk brottslighet och därför inte
har någon föregående års omsättning att redovisa. Svenska Postorderföreningen
föreslår att avgiften i stället mer direkt kopplas till den skada som uppstått.
Marknadsdomstolen anser att de specifika förbudsreglerna till vilka
avgiftssanktionen är kopplad, i stor utsträckning är generalklausuler. Detta har
enligt domstolen betydelse såväl från rättssäkerhetssynpunkt som i fråga om
reglernas preventionsverkan. Marknadsdomstolen anser vidare att den föreslagna
avgiften kan förutses bli tillämplig bara i ett fåtal fall, bl.a. till följd av
kravet på överträdelsernas allvarlighet. Konsumentverket anser att uppställandet
av ett subjektivt rekvisit är onödigt eller t.o.m. missvisande varför kravet på
subjektiv täckning bör tas bort. Vidare har verket invändningar mot benämningen
och förordar i stället "företagsbot" eller enbart "sanktionsavgift". Verket
efterlyser också klarlägganden om hur avgiften skall beräknas, t.ex. när ett
företag saknar beräkning av årsomsättning under föregående räkenskapsår. Även
Annonsörföreningen och Svenska Postorderföreningen anser att avgiften bör
betecknas "sanktionsavgift" medan Husmodersförbundet Hem och Samhälle föreslår
"avgift" eller "straffavgift". Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges
Industriförbund och Grossistförbundet Svensk Handel föreslår i stället
"marknadsbot". Företagarnas Riksorganisation anför att kravet på subjektiv täck-
ning, uppsåt eller oaktsamhet, samt möjligheten för en näringsidkare att mildra
påföljden genom att vidta rättelse får anses utgöra ett tillräckligt skydd för
att endast de allvarliga överträdelserna medför sanktionsavgift. Svenska
Franchiseföreningen kritiserar lagtextens utformning och menar bl.a. att
uttrycket "på ett allvarligt sätt" är för oprecist och att detta är särskilt
betänkligt eftersom det, såvitt framgår av specialmotiveringen, är möjligt att
en företagsledare som inte ens vet vad som skett skall kunna ådra sig avgift.
Föreningen önskar också ett klarläggande att franchisetagare inte är att anse
som "uppdragstagare" som kan ådra franchisegivaren ansvar för överträdelser som
denne inte känner till. Dagligvaruleverantörers Förbund anser att begreppet
näringsidkare bör definieras närmare i detta sammanhang och frågar om t.ex. ett
enskilt bolag eller en koncern avses. Vidare ställer sig förbundet frågande till
den skillnad som görs i behandlingen av marknadsstörningsavgift och skadestånd
och anför att man har svårt att se motiven för att skillnad görs mellan vad som
krävs för avgift (allvarlig oaktsamhet) och vad som krävs för skadestånd
(oaktsamhet). Sveriges Advokatsamfund har också svårt att se vad som motiverar
denna skillnad och menar att en åtgärd som är så allvarlig att den kan berättiga
till skadestånd, rimligen också bör kunna föranleda marknadsstörningsavgift.
Vidare påpekar Advokatsamfundet att Konsumentombudsmannen hittills har gett låg
prioritet åt flera av de åtgärder som nu finns i specialreglerna. Eftersom det
är just till dessa som avgiften skall vara kopplad och bara Konsu-
mentombudsmannen som får föra talan om avgift, bör dennes prioritering ändras om
sanktionen skall fylla någon funktion. Konsumentvägledarnas förening anser att
även underlåtenhet att lämna väsentlig information bör omfattas av sanktionen
marknadsstörningsavgift. Föreningen ifrågasätter också den föreslagna
maximigränsen för avgiften. Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd anser
att den föreslagna bestämmelsen om medverkansansvar bör omformuleras så att
"överträdelsen" byts ut mot "det otillbörliga förfarandet" och att
väsentlighetskravet tas bort.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande marknadsföringslagen är som
tidigare nämnts uppbyggd kring tre generalklausuler. Vid förfaranden i strid mot
dessa kan näringsidkare drabbas av förbud eller ålägganden vid vite.
Marknadsföringslagen innehåller emellertid också tre preciserade förbud, mot
uppsåtlig vilseledande marknadsföring, rabattmärkeserbjudanden och kombinerade
erbjudanden. Vid överträdelser av dessa kan en näringsidkare dömas till böter
eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelserna innebär således en
direktverkande sanktion som handläggs av polis, åklagare och de allmänna
domstolarna. Allmänt åtal kräver dock medgivande av Konsumentombudsmannen.
I praktiken har det straffrättsliga förfarandet tillämpats bara i ett fåtal
fall och då angående vilseledande marknadsföring. Förbudet mot vilseledande
marknadsföring har lett till ca 25 fällande domar i allmän domstol, varvid i
huvudsak böter har dömts ut. I de fall där näringsidkare har friats av domstolen
har detta ofta berott på att uppsåt inte kunnat styrkas. Eftersom förfaranden
som strider mot straffbestämmelserna också har kunnat prövas av
Marknadsdomstolen med stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring,
har de ofta i stället angripits med förbud och ålägganden.
Som tidigare har redovisats skall förbud och ålägganden vid vite behållas som
sanktioner i normalfallen också enligt den nya lagen. Beslut om sådana
sanktioner får främst betydelse genom att de ger vägledning åt marknadens
aktörer för framtiden. För att göra den nya lagen mer effektiv bör emellertid,
som komplement till nämnda sanktioner, någon form av direktverkande sanktion
övervägas. Det är främst två alternativ som kan diskuteras; antingen sedvanliga
straffbestämmelser i likhet med den nuvarande lagen, eller någon slags
sanktionsavgift motsvarande den som finns t.ex. på konkurrensområdet.
Erfarenheterna av kriminalisering vid tillämpningen av marknadsföringslagen är
inte särskilt goda. Det har att göra både med svårigheterna att tillämpa framför
allt bestämmelsen i 6 § marknadsföringslagen med dess krav på styrkt uppsåt och
med de ofta blygsamma bötesbelopp som dömts ut vid fällande dom. Med tanke på
detta kan det ifrågasättas om systemet har haft någon preventiv verkan av
betydelse. Det kan inte heller förutses att de ytterligare resurser som behövs
kommer att kunna ställas till förfogande för polis och åklagare, om
straffansvaret skulle utvidgas.
Ett avgiftssystem har jämfört med kriminalisering vissa fördelar.
Sanktionsavgifter kan till skillnad från straffrättsliga påföljder påföras både
fysiska och juridiska personer. En sanktionsavgift kan bestämmas så att den blir
betydligt mer ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och den kan därmed verka
avskräckande på andra företag/företagare. Avgiften kan anpassas efter såväl det
aktuella företagets storlek och ställning på marknaden, som överträdelsens
karaktär och omfattning. Vidare kan mål om marknadsstörningsavgift handläggas i
samma ordning som andra marknadsföringsmål.
I den nya konkurrenslagen har den tidigare kriminaliseringen ersatts av ett
avgiftsansvar som sanktion vid överträdelser av lagens förbud. Konkurrensrätten
och marknadsföringsrätten har sakligt och historiskt sett många
beröringspunkter. Det kan därför vara värdefullt att i den nya
marknadsföringslagen skapa ett sanktionssystem som på väsentliga punkter
överensstämmer med konkurrenslagens.
Regeringen föreslår därför att en avgiftssanktion införs vid överträdelser av
katalogreglerna i den nya lagen. Eftersom avgiften skall drabba dem som genom
sin marknadsföring "stör" marknadens funktion, föreslår vi att avgiften benämns
"marknadsstörningsavgift".

Vem som kan åläggas marknadsstörningsavgift

Enligt den nuvarande marknadsföringslagen kan som tidigare nämnts ett
vitesförbud riktas inte bara mot näringsidkaren och någon som har handlat på
dennes vägnar, utan också mot var och en som i övrigt väsentligen har bidragit
till handlingen i fråga. I motiven till bestämmelsen uttalades bl.a. att det var
lämpligt att också reklambyråer och andra som utformar reklammaterial eller
lägger upp marknadsföringskampanjer på näringsidkarens uppdrag, utan att handla
på dennes vägnar, omfattades av lagen.
Dessa skäl gör sig i lika hög grad gällande när det gäller den nu föreslagna
sanktionsavgiften. I enlighet med utredningens förslag bör därför talan om
marknadsstörningsavgift även kunna riktas mot näringsidkare som har medverkat
till den aktuella överträdelsen.
De som kan komma i fråga är t.ex. reklambyråer och medieföretag som tidningar,
radio och television vilka ofta fungerar som ett led mellan näringsidkaren och
dennes kundkrets. Detta torde stämma överens med hur straffansvar enligt
gällande rätt kan dömas ut vid brott mot marknadsföringslagen (jfr prop. 1970:57
s. 97). Det överensstämmer också med Internationella handelskammarens
grundregler för reklam. Enligt grundreglerna har bland andra annonsörer,
reklambyråer, utgivare, medieföretag eller andra uppdragstagare/leverantörer som
publicerar, sänder eller distribuerar reklamen ett ansvar för att reglerna
iakttas. Dessutom får det anses värdefullt att det så till vida råder över-
ensstämmelse angående den krets som kan bli föremål för å ena sidan förbud eller
åläggande och å andra sidan ådömande av marknadsstörningsavgift. Däremot bör
inte, såsom är fallet vid förbud, en fysisk person som inte är näringsidkare,
t.ex en anställd hos näringsidkaren, kunna drabbas av marknadsstörningsavgift.
Avgiften skall påföras den näringsidkare som har överträtt respektive
medverkat till överträdelsen av lagens normer. Det kommer alltså för
avgiftsfrågan att sakna betydelse om den juridiska eller fysiska personen har
upphört att vara näringsidkare eller överlåtit verksamheten till annan. Inte
heller skall det spela någon roll om vederbörande har gått i konkurs. Självklart
finns det dock anledning att noga överväga om det är meningsfullt att föra talan
mot någon som saknar ekonomisk möjlighet att betala ens en låg avgift.

Förutsättningar för marknadsstörningsavgift - subjektiva rekvisit

Sanktionsavgift utmärks i förhållande till straffansvar generellt av att avgift
kan dömas ut oberoende av subjektiva omständigheter. Ett undantag från denna
huvudregel är konkurrensskadeavgiften, som kräver att företaget i fråga brutit
mot konkurrenslagen uppsåtligen eller av oaktsamhet (26 § konkurrenslagen).
Konkurrensskadeavgift är den senast införda sanktionsavgiften i svensk rätt. Om
detta innebär ett nytt synsätt på sanktionsavgifter i svensk rätt är dock svårt
att säga. Konkurrenslagens regelsystem är påverkat av EG-rätten, som fordrar
uppsåt eller oaktsamhet för den typen av överträdelser (jfr prop. 1992/93:56 s.
30).
Om ett krav på uppsåt införs i marknadsföringsmål, innebär detta inte bara att
näringsidkaren skall ha vidtagit marknadsföringsåtgärden eller underlåtit att
lämna informationen uppsåtligen. Det kommer för ansvar också att krävas att
näringsidkaren har haft för avsikt (uppsåt) att genom marknadsföringen vilseleda
konsumenterna, framkalla risk för förväxling med annans varor eller i övrigt
framkalla någon sådan effekt som förutsätts för att en överträdelse av
marknadsföringslagens bestämmelser skall föreligga. Uppsåt i dessa hänseenden
kan antas i många fall bli svårt att bevisa. Det finns därför en risk att
marknadsstörningsavgiften kommer att spela en lika undanskymd roll som gällande
straffbestämmelser har gjort, och som är huvudskälet till att straffet bör
ersättas med en effektivare sanktionsform.
Å andra sidan kan det resas invändningar mot att man i ett steg övergår från
ett rent straffrättsligt synsätt, med ett absolut krav på uppsåt, till en av
subjektiva rekvisit obunden sanktionsavgift. Främst rättssäkerhetsskäl talar för
att man inte bör gå alltför hastigt fram, särskilt som avsikten är att förbud
och åläggande vid vite alltjämt skall vara de huvudsakliga formerna för
ingripande.
En lämplig medelväg är i så fall att, så som utredningen föreslår,
avgiftsbelägga inte bara uppsåtliga utan även oaktsamma överträdelser. Härigenom
blir utrymmet för att sanktionera regelbrott vidare än enligt nuvarande
straffbestämmelser samtidigt som allmänna rättssäkerhetsintressen blir
tillgodosedda. Om det efter en tid visar sig att kravet på subjektiv täckning
har lett till en alltför restriktiv användning av marknadsstörningsavgiften som
sanktionsmedel, bör frågan om strikt ansvar övervägas på nytt.
Det bör inte krävas att näringsidkaren själv uppsåtligen eller av oaktsamhet
har överträtt bestämmelsen i fråga. Också överträdelser som beror på att någon
som har handlat på näringsidkarens vägnar agerat uppsåtligen eller vårdslöst,
skall kunna föranleda att näringsidkaren påförs avgift. Det kan vara fråga om
den som är anställd hos näringsidkaren eller en branschsammanslutning som
företar marknadsföringsåtgärder för sina medlemmars räkning. (Däremot skall som
tidigare nämnts, den anställde själv inte kunna påföras avgift i ett sådant
fall.) För medverkansansvar bör det dock krävas att det finns subjektiv täckning
för handlandet hos den medverkande själv eller, om denne är juridisk person, hos
någon med ledande ställning i företaget. Frågan om detta krav är uppfyllt kan
vara svårbedömd, särskilt när det handlar om medieföretag. Det kan inte rimligen
krävas att exempelvis ett tidningsföretag skall närmare granska varje annons med
avseende på de särskilda reglerna i katalogen, om det inte finns särskild
anledning till det. Den närmare gränsdragningen får dock överlämnas till
rättstillämpningen.

Förutsättningar för avgiften - objektiva rekvisit

Utredningen föreslår att marknadsstörningsavgift skall dömas ut endast om en
näringsidkare har överträtt en katalogbestämmelse "på ett allvarligt sätt".
Avsikten med detta rekvisit är att framhäva att avgiftssanktionen är avsedd för
de fall där samhället vill markera ett särskilt avståndstagande till vissa
marknadsföringsmetoder. Om rekvisitet är uppfyllt eller inte skall enligt
förslaget bedömas med beaktande av särskilt angivna omständigheter, bl.a.
överträdelsens art, varaktighet och omfattning.
Regeringen delar utredningens åsikt att marknadsstörningsavgiften bör användas
i fall där det föreligger ett mer påtagligt behov att skydda allmänna konsument-
och näringsidkarintressen. I andra fall får det anses tillräckligt att
näringsidkaren - och andra som är eller kan komma att befinna sig i samma
situation - tillrättavisas och avskräcks från att upprepa förfarandet genom ett
förbud eller ett åläggande vid vite.
Några remissinstanser har dock haft invändningar mot den föreslagna
formuleringen "på ett allvarligt sätt", dels för att den i sig är alltför
oprecis, dels för att den innebär en svårbegriplig avvikelse från vad som krävs
för att döma ut skadestånd. Regeringen anser att kritiken är befogad och något
sådant krav bör därför inte ställas upp i lagtexten.
De specifika reglerna, till vilka avgiftssanktionen skall vara kopplad, kan
sägas beskriva särskilt klandervärda förfaranden som Marknadsdomstolen genom
åren har ansett bör motverkas. Därtill kommer de krav på uppsåt och oaktsamhet
som enligt förslaget skall gälla för att avgift skall kunna påföras och som
innebär ett krav på viss allvarlighet.
För att markera att inte heller alla fall av marknadsföring som strider mot
katalogreglerna skall leda till marknadsstörningsavgift, bör det införas en
ventil för överträdelser som är bagatellartade eller på annat sätt försumbara.
Marknadsföringslagen bör således innehålla en bestämmelse om att avgift inte
skall påföras i ringa fall.
Några förutsättningar därutöver för att döma ut avgift behöver enligt
regeringens mening inte anges i lagtexten. Det får bli en fråga för rätts-
tillämpningen att ge reglerna ett mer konkret innehåll.

Beräkning av avgiften m.m.

Traditionellt råder ett nära samband mellan konkurrens- och marknads-
föringsfrågor. Samspelet mellan rättsområdena visar sig bl.a. i tillskapandet av
Marknadsdomstolen som ensamt behörigt organ för prövning av tvister i
konkurrens- och marknadsföringsmål. Regler om otillbörlig marknadsföring får
inte alltför mycket hämma den fria konkurrensen samtidigt som upprätthållandet
av ett fritt marknadssystem inte kan tillåtas ge spelrum åt oacceptabla
marknadsföringsmetoder.
Mot bakgrund av detta är det naturligt att sanktionssystemen i konkurrenslagen
och marknadsföringslagen har varit ganska lika utformade. Denna utvecklingslinje
fortsätter nu, om man inför marknadsstörningsavgift som en motsvarighet till
konkurrensskadeavgiften. Enligt regeringens mening bör man då också försöka
utforma sanktionerna så lika varandra som möjligt, om det inte föreligger
omständigheter som talar i någon annan riktning.
Konkurrenslagen innehåller bestämmelser om konkurrensskadeavgiftens minsta och
största storlek och om preskription, som avviker från Mark-
nadsföringsutredningens förslag. Det saknas dock enligt regeringens mening skäl
att göra marknadsföringslagens regler mindre stränga än konkurrenslagens när det
gäller maximibeloppet (fem miljoner kronor i konkurrenslagen) och
preskriptionstiden (fem år i konkurrenslagen). Däremot bör
marknadsstörningsavgiften inte i något fall få överstiga fem miljoner kronor
eller tio procent av en näringsidkares årsomsättning föregående räkenskapsår.
Konkurrenslagen (27 §) har här en något annorlunda konstruktion eftersom den har
utformats med EG-rätten som förebild.
När det gäller avgiftens storlek sägs vidare i 28 § konkurrenslagen att denna
skall bestämmas med särskild hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur
länge den har pågått. Utredningen har en något längre och mer detaljerad
uppräkning av omständigheter som kan påverka avgiftens storlek, men förslaget
torde i sak inte innebära någon avvikelse från konkurrenslagen.
Det kan naturligtvis diskuteras hur pass detaljerad lagtexten bör var i fråga
om bedömningsgrunder. Enligt regeringens synsätt kan det dock varken i lagtext
eller motivvis bli fråga om annat än att lagstiftaren ger uttryck för vissa
generella riktlinjer. Det får därefter bli domstolarnas sak att med uttalandena
som vägledning närmare fastställa hur avgiftens storlek skall beräknas. Ytterst
kommer självklart frågan att få avgöras med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda målet.
Överträdelsens art är en faktor som typiskt sett får antas påverka var
någonstans inom avgiftsintervallet domstolen hamnar. Också överträdelsens
varaktighet, omfattning och spridning är förhållanden som regelmässigt kan vägas
in när avgiftens storlek fastställs. Regeringen återkommer i
författningskommentaren till vad detta kan innebära.
Hänsynen till nu nämnda omständigheter skall självklart ske i belysning av
marknadsstörningsavgiftens grundläggande syfte och funktion, nämligen att verka
avhållande på den näringsidkare som drabbas av sanktionen och avskräckande på
andra näringsidkare som överväger att använda sig av samma eller likartade
marknadsföringsmetoder. Detta hindrar inte att avgiften kan sättas lägre än som
motiveras av dessa hänsyn, om det i det enskilda fallet finns förmildrande
omständigheter, t.ex. att näringsidkaren i efterhand frivilligt har gjort allt
han kunnat för att motverka eller reparera uppkomna skador. Att näringsidkaren
först inför hotet om en kännbar marknadsstörningsavgift börjar agera bör dock
normalt inte påverka avgiftens storlek.
Enligt regeringens mening ger både 28 § konkurrenslagen och den av utredningen
föreslagna ordalydelsen, kompletterade med här gjorda motivuttalanden, väl
uttryck för de överväganden som skall vara bestämmande för avgiftens storlek i
det särskilda fallet. Med hänvisning till vad som tidigare har sagts om värdet
av enhetlighet mellan olika marknadsrättsliga regleringar, bör konkurrenslagens
ordval ges företräde.
Det kan inte uteslutas att det i sällsynta undantagssituationer framstår som
stötande att påföra en näringsidkare avgift. Efterföljande omständigheter kan
t.ex. göra det obilligt att döma ut en sanktion. I sådant fall bör det finnas en
möjlighet för domstolen att efterge påföljd.

Beriktiganden

I samband med att marknadsföringslagen justerades till följd av EES-avtalet (jfr
prop. 1992/93:110) diskuterades om regler om s.k. beriktiganden av reklam borde
införas i lagen. I delbetänkandet som låg till grund för propositionen (SOU
1992:49, s. 45 f.) gjordes den bedömningen att EG:s regler inte kräver att
sådana regler införs i svensk rätt. Regeringen delade utredningens bedömning och
uttalade att en skyldighet att genom annonser rätta reklam eller annan
marknadsföring kan ifrågasättas på grund av att den är svår att förena med
principen om utgivarens ensamansvar i tryckfrihetsförordningen och i
yttrandefrihetsgrundlagen (a. prop. s. 11). Konsumentombudsmannen framhöll dock
i sitt remissyttrande att frågan borde utredas ytterligare.
Utredningen har i sitt slutbetänkande i samband med utformningen av det nya
sanktionssystemet, ytterligare övervägt denna fråga men stannat för att inte
föreslå några sådana regler (se bet. s. 434 f.). I stället föreslår utredningen
att frivilliga beriktiganden skall kunna beaktas i mildrande riktning när
marknadsstörningsavgiften fastställs. Motsvarigheter till en sådan reglering
finns t.ex. på tryckfrihets- och yttrandefrihetsområdena, vilka innehåller
bestämmelser om att det vid bedömningen av påföljdsfrågor skall beaktas om
rättelse har skett.
Regeringen delar utredningens bedömning och anser i likhet med utredningen att
beriktiganden alltjämt bör vara frivilliga. Som nyss har nämnts bör de lämpligen
kunna beaktas som en förmildrande omständighet när sanktionsavgiften beräknas.
Genom detta stimuleras också näringsidkarna till egenåtgärder.

Kvarstad

För att systemet med marknadsstörningsavgift som sanktion skall få den praktiska
betydelse som är avsedd bör det finnas en möjlighet att säkerställa att avgiften
verkligen betalas. Ett sådant behov finns i fall där den mot vilken en talan om
avgift kan riktas genom illojala förfaranden försöker undandra sig sig att
betala. Reglerna i 15 kap. rättegångsbalken tillhandahåller en reglering som
motsvarar de krav som kan ställas på effektivitet och rättssäkerhet i dessa
fall.
I mål om konkurrensskadeavgift kan Stockholms tingsrätt besluta om kvarstad
för att säkerställa anspråket. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet i i 15 kap. rättegångsbalken om kvarstad för fordran (32 §
konkurrenslagen). En liknande regel bör införas för marknadsföringsmålens del.
Det bör dock vara möjligt även för Marknadsdomstolen att besluta om kvarstad för
det fall frågan uppkommer först sedan en dom har överklagats.

8.3 Skadestånd

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har|
| överträtt ett förbud mot otillbörlig marknadsföring, ett åläggande|
| eller ett godkänt föreläggande som har meddelats med stöd av |
| lagen, skall vara skyldig att ersätta den skada som uppkommit |
| genom förfarandet. Detsamma gäller den som har överträtt någon av|
| de specifika reglerna i katalogen. |
| Skadeståndsberättigade är andra näringsidkare och konsumenter.|
| Rätten till skadestånd faller bort, om den skadelidande inte |
| väcker talan inom fem år från det att skadan uppkom. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Dock
föreslår utredningen att preskriptionstiden skall vara två år.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som berört frågan har tillstyrkt
förslagen. Svea hovrätt, Annonsörföreningen, Bilindustriföreningen,
Dagligvaruleverantörers Förbund, Grossistförbundet Svensk Handel,
Radioutgivareföreningen, Svenska Postorderföreningen, Svenska
Sponsringföreningen, Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Reklamförbund och
Swedma är dock tveksamma till att skadestånd skall kunna utgå till konsumenter
och andra förbrukare. Sveriges Industriförbund framhåller bl.a. att det är svårt
att se det praktiska behovet av de föreslagna reglerna om skadestånd till
konsumenter, eftersom de flesta fall där skadestånd kan vara berättigat fångas
upp av köprättsliga skadeståndsregler. Svea hovrätt och Sveriges Advokatsamfund
ifrågasätter skadestånd till konsumenter mot bakgrund av att processkostnaderna
för samhället ökar på ett sätt som inte står i proportion till de skador som det
kan handla om. Kommerskollegium anser att skadeståndet kan bli ett viktigt
komplement till den marknadsstörningsavgiften. Företagarnas Riksorganisation är
från förutsebarhetssynpunkt, tveksam till skadestånd vid överträdelser mot
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring och mot reglerna om
informationsskyldighet och identifiering. Svenska Föreningen för Industriellt
Rättsskydd ställer sig i princip avvisande till skadestånd i andra fall än efter
överträdelse av förbud och i anknytning till intrång i de immaterialrättsliga
ensamrätterna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt skadeståndsreglerna i den nuvarande
marknadsföringslagen skall den som bryter mot ett förbud som har meddelats
enligt generalklausulen om otillbörlig marknadsföring, liksom den som bryter mot
någon av de tre straffbestämmelserna, ersätta den skada som därigenom uppkommer.
Bara en konkurrerande näringsidkare är berättigad till skadestånd. Talan om
skadestånd måste väckas inom fem år från det att skadan uppkom.
Utöver dessa regler kan det bli fråga om skadeståndsskyldighet för
marknadsföringsåtgärder enligt regler om skadestånd i kontraktsförhållanden. I
köplagen, konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen finns regler som innebär
att en vara eller tjänst under vissa förutsättningar anses felaktig om den
avviker från vad som framgår av uppgifter i marknadsföringen. En av påföljderna
vid ett sådant fel är skadeståndsskyldighet. Det finns också regler i
produktansvarslagen som innebär skadeståndsskyldighet för bl.a. tillverkare och
importör, om en produkt orsakar skada på grund av en säkerhetsbrist. Med
säkerhetsbrist menas att produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas.
Säkerheten skall bedömas med hänsyn bl.a. till hur produkten har marknadsförts.
Vidare kan skadeståndsskyldighet för marknadsföringsåtgärder förekomma på grund
av förfaranden som utgör brott, t.ex. vid bedrägeri och oredligt förfarande.
Skadeståndsregler utgör ett väsentligt inslag i de flesta sanktionssystem
eftersom de bidrar till att göra systemen effektiva. Det är därför viktigt att
också den nya marknadsföringslagen innehåller sådana regler.

Allmänna förutsättningar för skadestånd

Syftet med skadeståndsreglerna bör vara att de både skall verka förebyggande och
ge goda förutsättningar för att ekonomiskt kompensera dem som lidit skada till
följd av otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Däremot bör reglerna inte ersätta
eller "dubblera" redan befintliga skadeståndsregler, t.ex. i köplagen eller
andra konsumenträttsliga lagar. Skadeståndet bör därför i första hand ta sikte
på det utomobligatoriska området, dvs. fall där det inte finns ett
avtalsförhållande mellan parterna som kan grunda rätt till skadestånd.
Bestämmelsernas närmare utformning kan ske utifrån olika modeller. Ett
alternativ bygger på förutsättningen att det redan föreligger ett beslut om
förbud eller åläggande. Rätten till skadestånd kan då knytas till att
näringsidkaren har överträtt beslutet. Ett annat alternativ kan vara att koppla
skadeståndsansvaret direkt till de materiella bestämmelserna om otillbörlig
marknadsföring och informationsskyldighet.
Nuvarande ordning ansluter sig i princip till det första alternativet,
eftersom skadeståndsskyldigheten är knuten till en överträdelse antingen av ett
meddelat förbud eller av någon av straffbestämmelserna i 6-8 §§.I motiven till
nuvarande regler diskuterades om skadestånd också skulle kunna dömas ut för ett
förfarande som föranlett en förbudstalan men inte lett fram till något förbud
(se SOU 1966:71 s. 291 och prop. 1970:57 s. 100 f.). Med hänvisning bl.a. till
att allmän förmögenhetsskada som allmän princip i svensk rätt inte ersätts i
utomobligatoriska förhållanden, och att ett handlande som strider mot de i
generalklausulen angivna normerna inte i och för sig bör kunna föranleda
påföljder av annat slag än ett förbud mot upprepande, stannade man för att be-
gränsa skadeståndsskyldigheten till fall då ett vitesförbud överträtts eller ett
brott blivit begånget.
Att skadeståndsreglerna hittills har varit knutna till ageranden som strider
mot förbud enligt generalklausulen har haft den fördelen att bestämmelserna om
otillbörlig marknadsföring inte har riskerat att tolkas olika i å ena sidan
förbudsmål och å andra sidan skadeståndsprocesser. Eftersom skadeståndstalan
handläggs vid allmän domstol hade det annars förelegat risk för att
Marknadsdomstolen och Högsta domstolen kommit till olika slut i frågan om en
viss marknadsföringsmetod är otillbörlig eller inte. Straffbestämmelserna
däremot tillämpas både i ansvars- och skadeståndshänseende vid allmän domstol.
Någon motsvarande situation uppkommer därför inte i sådana fall.
Marknadsföringsutredningens förslag kan sägas ansluta till gällande rätt på
det sättet att skadeståndsplikten är knuten dels till överträdelser av meddelade
förbud eller ålägganden, dels till förfaranden som kan föranleda påförande av
marknadsstörningsavgift, som ju ersätter straff som direktverkande sanktion.
Förslaget innebär dock att risken för motstridande prejudicerande avgöranden
ökar i viss mån, eftersom instansordningen föreslås bli olika vid prövning av de
materiella reglerna respektive av skadeståndsreglerna. Därmed kan frågan om ett
bestämt förfarande strider mot någon bestämmelse i den s.k. katalogen komma att
besvaras olika av Marknadsdomstolen i ett mål om marknadsstörningsavgift och av
Högsta domstolen i en skadeståndsprocess. Prövningarna kommer i sådant fall att
avse flera gemensamma subjektiva och objektiva rekvisit.
Både praktiska och principiella skäl talar för att man i möjligaste mån bör
undvika att det uppstår denna typ av konfliktsituationer. Så kan ske genom att
det processuella systemet ändras så att förbuds-, åläggande- och
skadeståndsfrågor handläggs på ett mer likformigt sätt än i dag (härtill kommer
mål om marknadsstörningsavgift). Detta sker lämpligast genom att
skadeståndsmålen handläggs i samma ordning som marknadsföringsmålen i övrigt.
Regeringen återkommer till denna fråga i det följande (avsnitt 9.1).
Liksom i dag bör alltså skadestånd utgå vid överträdelser av förbud mot
otillbörlig marknadsföring som har meddelats av domstol, eller av
Konsumentombudsmannen och godkänts av näringsidkaren. Skadestånd bör också utgå
om någon av de konkreta reglerna i katalogen har överträtts.
Nuvarande regler omfattar inte överträdelser av ålägganden. Ändå kan en
näringsidkare som underlåter att följa ett informationsåläggande eller ett
godkänt informationsföreläggande, inte sällan klandras på lika goda grunder som
den som bryter mot ett förbud. Enligt regeringens mening saknas det därför skäl
att behandla underlåtelsefall på något annat sätt än överträdelsefall. Även den
som har underlåtit att följa sådana beslut liksom den som har underlåtit att
lämna föreskriven information enligt någon konkret katalogregel, bör således
kunna dömas att betala skadestånd.

Förutsättningar för skadestånd - subjektiva rekvisit

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att en allmän förutsättning för
skadestånd skall vara att näringsidkaren eller den som annars kan komma i fråga
för förbud och ålägganden, har handlat (eller underlåtit att handla) uppsåtligt
eller oaktsamt. Detta kan förefalla vara en skärpning i fråga om överträdelser
av förbud i förhållande till vad som nu gäller. Enligt marknadsföringslagen är
det nämligen tillräckligt att näringsidkaren m.fl. har brutit mot ett förbud som
meddelats av Marknadsdomstolen för att skadeståndsskyldighet skall uppkomma.
I praktiken torde det dock vara sällsynt att inte åtminstone oaktsamhet kan
visas hos näringsidkaren (eller den berörde) i ett sådant fall. Det förfarande
som det är fråga om har ju redan ägt rum vid ett tidigare tillfälle och
näringsidkaren har genom beslutet om förbud fått ett klart besked om att detta
förfarande anses otillbörligt. Om näringsidkaren trots detta upprepar samma
förfarande måste det krävas starka skäl för att inte anse att i vart fall
oaktsamhet föreligger. Sammanfattningsvis innebär
regeringens förslag att skadestånd liksom i dag skall kunna utgå när ett
meddelat förbud mot otillbörlig marknadsföring och godkänt förbudsföreläggande,
slutligt eller interimistiskt, har överträtts. Det skall dock krävas uppsåt
eller oaktsamhet. Därutöver skall skadestånd, till skillnad mot vad som nu
gäller, kunna utgå när ett av domstol meddelat informationsåläggande eller ett
av Konsumentombudsmannen meddelat och godkänt informationsföreläggande har
överträtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Slutligen skall
skadeståndsskyldighet också föreligga vid överträdelser av de specifika
katalogreglerna.

Vem som skall kunna få skadestånd

Enligt den nuvarande marknadsföringslagen kan skadestånd utgå till
"konkurrerande" näringsidkare. Det är naturligt att också den nya lagen ger
konkurrerande näringsidkare det skyddet. Lagens syfte är dock att bereda skydd
även för näringsidkare som inte står i ett konkurrensförhållande till den
näringsidkare som svarar för marknadsföringen. Regeringen föreslår därför att
begränsningen till "konkurrerande" näringsidkare tas bort. Det bör vara
tillräckligt med den avgränsning som kravet på adekvat kausalitet
(orskakssamband mellan marknadsföringsåtgärden och skadan) innebär.
Både den gällande och den föreslagna marknadsföringslagen är avsedda att
främja såväl konsumenters som näringsidkares intresse av att marknadsföring är
vederhäftig och tillbörlig. En marknadsföringsåtgärd som är otillbörlig mot
näringsidkare är i många fall också otillbörlig mot konsumenter. Trots detta har
konsumenter enligt gällande lag inte rätt till skadestånd. Däremot kan
konsumenter få skadestånd enligt allmänna skadeståndsregler för skada på grund
av vilseledande marknadsföring som utgör bedrägeri eller oredligt förfarande.
Detta jämte möjligheterna att få skadestånd enligt köprättsliga eller andra
kontraktsrättsliga regler var för övrigt ett av motiven för begränsa marknadsfö-
ringslagens skadeståndsregler till näringsidkare (jfr prop. 1970:57, s. 101).
Mot bakgrund av att den nya lagens skyddsintresse omfattar både näringsidkare
och konsumenter framstår det rent principiellt som inkonsekvent att rätten till
skadestånd vid förfaranden i strid med lagens bestämmelser skall vara
förbehållen näringsidkare. Inte minst mot bakgrund av det arbete som för
närvarande bedrivs inom den s.k. Grupptalanutredningen (Ju 1991:04) och som
syftar till att skapa inhemska regler om grupptalan, kan det förväntas att
konsumenternas processuella ställning kommer att stärkas. Det finns därför
anledning att räkna med att konsumenterna i framtiden kommer att kunna utnyttja
möjligheter till skadestånd på ett mer effektivt sätt än i dag. Om en
skadeståndsrätt införs även för konsumenter, kan det också underlätta för
näringsidkare och konsumenter att träffa uppgörelser i godo, när de är ense om
att en marknadsföringsåtgärd har varit vilseledande eller på något annat sätt
otillbörlig. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att både
principiella och praktiska skäl talar för att också konsumenter skall vara
skadeståndsberättigade enligt den nya lagen. Härigenom tydliggörs att
skyldigheten att iaktta god marknadsföringssed gäller såväl mot konsumenter som
mot näringsidkare.

Beräkning av skadeståndet

Den föreslagna lagens skadeståndsbestämmelser avser endast ersättning för ren
förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening. Det åligger den som gör anspråk på
ersättning att visa omfattningen av den skada som ersättning yrkas för.
Föreligger svårigheter att uppfylla beviskravet, får dock regeln om bevislättnad
i 35 kap. 5 § rättegångsbalken tillämpas. Enligt den bestämmelsen får rätten -
om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och om det inte är möjligt
att uppnå full bevisning beträffande skadan - uppskatta skadan till ett skäligt
belopp.
Skadeståndet till näringsidkare kan bl.a. avse att kompensera negativ inverkan
på omsättningen. Ersättning kan också utgå för utgifter som en näringsidkare har
haft för att motverka följderna av den otillbörliga marknadsföringen.
Näringsidkaren bör således få ersättning för åtgärder som han vidtar för att
begränsa sin skada.
I patentlagen (1967:837) finns en bestämmelse som anger att man vid beräkning
av skadestånd för patentintrång skall ta hänsyn till "patenthavarens intresse av
att patentintrång inte begås och till övriga omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse". Liknande bestämmelser har nyligen införts i t.ex.
varumärkeslagen och mönsterskyddslagen (SFS 1994:232 och 1994:235).
En bestämmelse med motsvarande innehåll skulle kunna fylla en viktig funktion
också i den nya marknadsföringslagen. Om en otillbörlig marknadsföringsåtgärd
innebär ett direkt utnyttjande av en annan näringsidkares ställning på
marknaden, uppstår erfarenhetsmässigt nästan alltid skada på den goodwill
näringsidkaren åtnjuter på marknaden. Regeringen föreslår därför att det införs
en uttrycklig bestämmelse som gör det möjligt att ersätta även sådan skada. Den
kan lämpligen utformas på motsvarande sätt som skett i de immaterialrättsliga
lagarna, dvs. så att det sägs att hänsyn får tas även till omständigheter av
annan än ekonomisk art när skadeståndet skall bestämmas. De svårigheter som kan
uppkomma i dessa fall när det gäller att bestämma skadans omfattning i
ekonomiska termer, bör kunna lösas med den förut nämnda regeln i 35 kap.
rättegångsbalken.
Skadestånd till konsumenter torde främst bli aktuellt när en konsument har
föranletts att vidta en åtgärd på grund av påståenden i en otillbörlig
marknadsföring. I sådana fall bör ersättning utgå för konsumentens utgifter för
åtgärden. I princip bör skadeståndsskyldigheten även omfatta den situationen att
den otillbörliga marknadsföringen har föranlett konsumenten att avstå från en
åtgärd, om detta har inneburit skada. Kravet på adekvat kausalitet utgör också
här en viktig avgränsning.
Även andra frågor får bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler,
såsom förutsättningar för jämkning av skadeståndet och fleras medverkande till
ett skadeståndsgrundande förfarande. Av sådana regler följer också en skyldighet
för den skadelidande att begränsa sin skada. Regeringen återkommer i
författningskommentaren till den närmare innebörden av de föreslagna
bestämmelserna.

Preskription

Den nuvarande marknadsföringslagen innebär att talan om skadestånd måste väckas
inom fem år från det att skadan uppkom för att inte rätten till ersättning skall
gå förlorad. Utredningen har ansett att detta är en alltför lång tid och i
stället föreslagit en tid om tre år.
På det immaterialrättsliga området liksom på konkurrensområdet gäller en
femårig preskriptionstid. Det är svårt att se några vägande skäl till att ha en
avvikande reglering på det marknadsrättsliga området. Några egentliga nackdelar
med den nuvarande regleringen har inte heller framkommit. I praktiken torde det
vara ovanligt att talan väcks flera år efter skadans uppkomst. Regeringen
föreslår därför att en femårig preskriptionstid skall gälla också i den nya
marknadsföringslagen.

8.4 Utplånande av vilseledande framställningar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Rätten skall kunna förordna att vilseledande|
| framställningar på varor m.m. utplånas eller ändras så att de inte|
| längre är vilseledande, om ett förbud vid vite mot viss marknads-|
| föring eller en föreskrift i den s.k. katalogen har överträtts. |
| Kan syftet inte uppnås på annat sätt, får domstolen förordna att|
| egendomen skall förstöras. |
| Egendomen skall kunna bli föremål för säkerhetsåtgärd efter |
| mönster av reglerna i 15 kap. rättegångsbalken. Förs talan om |
| utplånande m.m. i samband med talan om utdömande av vite skall i|
| stället bestämmelserna om beslag i brottmål tillämpas. |
| Beslut om utplånande skall på yrkande av part kunna meddelas |
| i mål om förbud, marknadsstörningsavgift, skadestånd och utdömande|
| av vite, under förutsättning av att det har skett en överträdelse|
| av en regel i den s.k. katalogen eller ett förbud vid vite mot |
| viss marknadsföring. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att förordnande om utplåning m.m.
skall kunna beslutas om egendomen använts i strid mot 5-16 §§ utredningens
lagförslag eller om det föreligger en överträdelse av ett vitesförbud som
meddelats med stöd av 4-16 §§ utredningens lagförslag. Beslut skall dock bara
kunna meddelas i samband med utdömande av vite eller marknadsstörningsavgift.
Det skall alltid vara möjligt att ta egendomen i beslag enligt reglerna om
beslag i brottmål.
Remissinstanserna: Få remissinstanser har uttalat sig särskilt i denna fråga.
Annonsörföreningen anser att bestämmelsen bör utvidgas till att omfatta också
överträdelser av generalklausulen och de specifika förbudsreglerna såvitt gäller
informationsskyldighet.
Skälen för regeringens förslag: Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring eller av någon straffbestämmelse
kan, enligt 18 § marknadsföringslagen, allmän domstol efter vad som är skäligt
förordna att vilseledande framställning som finns på vara, förpackning,
reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller ändras så att den
inte längre är vilseledande. Kan detta inte uppnås på annat sätt, får domstolen
förordna att egendomen skall förstöras. Egendomen kan bli föremål för beslag,
varvid reglerna om beslag i brottmål skall tillämpas. Frågan om utplånande m.m.
kan prövas av domstolen utan yrkande.
Den nuvarande ordningen måste ses mot bakgrund av förarbetsuttalanden som
gjordes vid införandet av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Det till
Lagrådet remitterade förslaget innebar att beslut om utplånande skulle få
meddelas bara i samband med utdömande av vite eller ådömande av ansvar. Lagrådet
gjorde invändningar mot förslaget i den delen och menade att stadgandet var väl
snävt avfattat. Enligt Lagrådet krävde hänsyn till den allmänhet som kan bli
vilseledd och till den näringsidkare som lider skada av den vilseledande fram-
ställningen att ett ingripande skulle kunna ske redan när en överträdelse av
bestämmelserna i fråga objektivt sett föreligger, även om överträdelsen t.ex. på
grund av brist i det subjektiva rekvisitet inte föranleder straff (se prop.
1970:57 s. 134 f.). Departementschefen anslöt sig till Lagrådets mening (prop.
s. 192).
Av intresse är vidare att både departementschefen och Lagrådet såg utplånande
som en form av förverkande. Man ansåg därför bestämmelsen i dåvarande 36 kap.
4 § brottsbalken (nuvarande 36 kap. 5 § brottsbalken) tillämplig i fråga om
ingripande mot tredje man. Bestämmelsen anger den krets hos vilken förverkande
får ske till i huvudsak gärningsmän och medverkande, den som har beretts vinning
av brottet, och den som förvärvat egendomen under vissa omständigheter. Lagrådet
anförde att det följde av sammanhanget att bestämmelsen om förverkande skulle
tillämpas analogt vid ingripande i anledning av överträdelse av ett vitesförbud.
Det skall dessutom noteras att det enligt lagen vilade på allmän åklagare att
föra talan om både ansvar, utdömande av vite och utplånande.
I samband med att lagen (1985:206) om viten infördes gjordes en ändring i
marknadsföringslagen som innebar att talan om utdömande av vite hädanefter
skulle föras av Konsumentombudsmannen eller den som annars ansökt om förbudet
eller åläggandet (17 §). Vilken betydelse detta skulle ha för frågan om vem som
har rätt att föra en talan om utplånande berördes inte i lagstiftningsärendet.
Troligast är att sådan talerätt numera tillkommer både Konsumentombudsmannen och
allmän åklagare.
Marknadsföringsutredningens förslag innebär att både överträdelser av ett
förbud vid vite mot viss marknadsföring och överträdelser av de avgiftsgrundande
reglerna i den s.k. katalogen skall kunna föranleda ingripande genom utplånande.
Förslaget framstår som en naturlig följd av att marknadsstörningsavgift ersätter
straff som direktverkande sanktion. Möjligheten att utplåna vilseledande
framställningar på varor m.m. kan i många fall antas ha ett stort värde, vilket
skulle förringas avsevärt om ett ingripande alltid förutsatte att det förelåg
ett vitesförbud. Detta talar för att utredningens förslag i den här delen bör
genomföras. Det har vid remissbehandlingen ifrågasatts om inte en överträdelse
av generalklausulen borde utgöra en självständig grund för ett beslut om ut-
plånande. Regeringen bedömer att behovet av en sådan möjlighet inte torde vara
särskilt stort. Dessutom bör den typ av ingripande som ett beslut om utplånande
utgör inte kunna följa annat än när det är fråga om överträdelser av mera
konkret utformade handlingsregler än en generalklausul.
Till skillnad från vad som gäller i dag bör det förutsättas ett yrkande av
part för att domstolen skall få pröva en fråga om utplånande m.m.
När det gäller frågan om i vilka sammanhang en fråga om utplånande får tas upp
menar regeringen att man inte behöver begränsas av de förutsättningar som gäller
för att sådana beslut skall få meddelas. Utredningen föreslår att en fråga om
utplånande endast skall få tas upp i samband med utdömande av vite eller
marknadsstörningsavgift. Regeringen menar för sin del att det finns goda skäl
för att tillåta att en fråga om utplånande får tas upp i även i mål om förbud
och skadestånd. Det finns inte anledning att hindra den som för talan om ett
förbud att få en fråga om utplånande prövat i den processen. I många fall torde
nämligen talan om förbud grunda sig på att en regel i den s.k. katalogen har
överträtts. Det är i dessa fall rimligt att käranden kan få ett yrkande om
utplånande prövat i samband med prövningen av om ett förbud skall meddelas, utan
att behöva invänta en överträdelse av ett meddelat vitesförbud. Det nu förda
resonemanget gäller också för skadeståndsmålens del. Förutsättningarna för att
ett beslut om utplånande skall meddelas bör dock vara desamma som enligt
utredningens förslag - nämligen att det har förekommit en överträdelse av en
föreskrift i den s.k. katalogen eller av ett förbud vid vite mot viss
marknadsföring.
Mål om åläggande att lämna information rör frågan om näringsidkaren skall
lämna information om sin marknadsföring. Något behov av att i ett sådant mål
kunna ta upp en fråga om utplånande finns inte. En sådan fråga bör därför inte
kunna tas upp i ett mål som enbart rör åläggande. En fråga om utplånande bör
inte heller kunna prövas i ett mål som enbart rör förbud mot otjänliga
produkter. I mål om utdömande av vite bör av naturliga skäl möjligheten att få
en fråga om utplånande prövad begränsas till fall där yrkandet grundar sig på
överträdelse av det aktuella vitesförbudet.
Med den konstruktion regeringen föreslår - att frågan om utplånande behandlas
som ett biyrkande i ett pågående mål - följer att talerätten i frågor om
utplånande tillkommer den som har talerätt i det mål där frågan tas upp.
Regeringens förslag när det gäller handläggningen av mål enligt
marknadsföringslagen innebär, som närmare kommer att utvecklas i det följande
(avsnitt 9.5.1 och 9.5.2), att rättegångsbalkens regler för tvistemål i stor
utsträckning skall tillämpas. Avskaffandet av straffbestämmelserna innebär också
att marknadsföringsmålen mera närmar sig civilrätten. Äldre förarbetsuttalanden
som innebär att ett beslut om utplånande kan betraktas som en form av
förverkande enligt brottsbalkens bestämmelser torde därför sakna aktualitet
beträffande bestämmelserna om utplånande i den nya marknadsföringslagen.
Med undantag av mål om utdömande av vite och, i vissa fall, mål om skadestånd
skall, enligt vad regeringen föreslår i det följande (avsnitt 9.1), samtliga
typer av mål enligt marknadsföringslagen prövas av Stockholms tingsrätt med
möjlighet att överklaga hos Marknadsdomstolen som andra och sista instans. Mål
om utdömande av vite kommer dock även i fortsättningen att prövas av allmän
domstol. Det innebär att frågor om utplånande kommer att prövas av Stockholms
tingsrätt och Marknadsdomstolen. I de fall en sådan fråga tas upp i ett mål om
utdömande av vite kommer den dock att prövas av allmän domstol, (tingsrätt,
hovrätt och HD). Detta kan naturligtvis innebära vissa nackdelar. När den
allmänna domstolen skall ta ställning till om ett förelagt vite skall utdömas
prövas inte frågan om lämpligheten av vitesföreläggandet utan endast dess
laglighet. Olägenheterna med att marknadsrättsliga frågor i dessa fall kommer
under allmän domstols prövning är därför försumbar. Det kan tänkas innebära
större bekymmer i detta hänseende när en fråga om utplånande prövas av allmän
domstol i ett mål om utdömande av vite. I dessa fall kan dock yrkandet om
utplånande endast tas upp om det grundar sig på en överträdelse av ett
vitesförbud. Domstolen torde dock vid sin prövning av utplånandefrågan i dessa
fall sällan ha anledning att gå in på annat än om det förfarande som har
påtalats faller inom förbudets räckvidd och om det är skäligt att ett beslut om
utplånande meddelas.
En fråga om utplånande kan också i andra fall komma att prövas av andra
tingsrätter än Stockholms tingsrätt, nämligen om den som vill föra en talan om
skadestånd väljer att väcka sin talan vid exempelvis tingsrätten i hemorten
enligt den undantagsregel som föreslås. Prövningen av frågan om utplånande torde
i dessa fall omfatta i stort sett samma frågor som själva skadeståndsfrågan. Det
bör därför kunna accepteras att frågor om utplånande kan prövas också i ett
skadeståndsmål vid en annan tingsrätt än Stockholms tingsrätt. Därtill kommer
att det vid ett överklagande är Marknadsdomstolen som överprövar frågan.
Egendom som kan bli föremål för ingripande genom utplåning osv. kan i dag bli
föremål för beslag enligt reglerna därom i brottmål, i avvaktan på förordnande
enligt 18 § marknadsföringslagen. Med hänsyn till att tvistemålsregler nu
föreslås gälla i mål enligt marknadsföringslagen bör möjligheterna att ta hand
om egendomen regleras efter mönster av bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i 15
kap. rättegångsbalken. Regleringen kan lämpligen utformas på liknande sätt som i
fråga om interimistiska beslut om förbud eller åläggande (jfr avsnitt 8.1.1).
En säkerhetsåtgärd bör således få beslutas om käranden visar sannolika skäl
för bifall till sitt yrkande om utplånande och det skäligen kan befaras att
näringsidkaren genom att vidta eller låta bli att vidta en viss handling
förringar betydelsen av ett beslut om utplånande. Som huvudregel bör gälla att
ett beslut inte får meddelas utan att motparten har hörts. Om det är fara i
dröjsmål bör dock en säkerhetsåtgärd kunna beviljas omedelbart utan att
svaranden har hörts. På samma sätt som föreslagits när det gäller interimistiska
beslut om förbud och ålägganden bör beslutet gälla omedelbart. När någon annan
än Konsumentombudsmannen för talan skall vidare säkerhet ställas. Bestämmelsen i
15 kap. 8 § rättegångsbalken där det framgår att en säkerhetsåtgärd i vissa fall
skall hävas bör också göras tillämplig.
När det gäller yrkanden om utplånande som framställs i samband med talan om
utdömande av vite är förutsättningarna något annorlunda. Ett sådant mål skall
enligt 8 § lagen om viten i tillämpliga delar handläggas enligt reglerna i
rättegångsbalken om åtal för bötesbrott. Konsumentombudsmannen eller annan
sökande intar alltså här ställning av en "privat" åklagare. Det får i
överensstämmelse med detta anses ligga närmast till hands att säkerhetsåtgärder
i dessa fall får ske genom beslag, enligt bestämmelserna om beslag i brottmål,
vilket motsvarar den ordning som gäller i dag.

8.5 Vissa frågor om förhållandet mellan sanktionsformerna

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Om en näringsidkare överträder ett förbud |
| eller underlåter att följa ett åläggande som har meddelats vid |
| vite, får han inte åläggas att betala marknadsstörningsavgift för|
| en åtgärd eller underlåtenhet som omfattas av förbudet. I övrigt|
| skall ingen sanktionsform ha företräde framför en annan. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Marknadsdomstolen påpekar att det som sägs i förslagets
allmänna motivering beträffande företrädesordningen mellan vite och
marknadsstörningsavgift är oklart i vissa avseenden och bör förtydligas (avses
t.ex. med "vitesförbud" vite?). Kabelnämnden, som tillstyrker införandet av en
marknadsstörningsavgift, påpekar att detta leder till att ett programföretag i
vissa fall riskerar både vitesföreläggande från Kabelnämnden och
marknadsstörningsavgift enligt den föreslagna lagen, vilket skulle kunna
underlätta tillämpningen även på radio- och TV-området.
Skälen för regeringens förslag: En överträdelse av marknadsföringslagens
bestämmelser om otillbörlig marknadsföring och om informationsskyldighet kan,
under särskilt angivna förutsättningar, tänkas komma att sanktioneras på fyra
olika sätt: 1) beslut om förbud eller åläggande vid vite och i ett senare skede
vitets utdömande, 2) påförande av marknadsstörningsavgift, 3) utdömande av
skadestånd och 4) ådömande av straff på grund av brott enligt någon lagregel
utanför marknadsföringslagen. Det finns anledning att närmare överväga vilket
förhållande som bör råda mellan dessa sanktionsformer när en överträdelse
aktualiserar bruk av mer än en av dem.

Skadestånd i relation till övriga sanktioner

Skadeståndet skiljer sig från de övriga sanktionsformerna genom att det saknar
den offentligrättsliga karaktär som präglar vite, marknadsstörningsavgift och
straffansvar. Frågan om ersättning för skada rör ett privaträttsligt förhållande
mellan skadevållaren och den skadelidande. Det är med hänsyn till detta och i
övrigt uppenbart att möjligheten att döma ut skadestånd inte skall påverkas av
om näringsidkaren även drabbas av någon annan sanktion.

Förhållandet mellan vitesförbud eller vitesåläggande och marknadsstörningsavgift

Som har framhållits tidigare kommer en handling som medför avgiftsansvar också
att falla inom tillämpningsområdet för de bestämmelser som skall läggas till
grund för ett förbud eller åläggande vid vite. Sanktionerna grundas dock på
överträdelser av olika materiella lagregler, även om det är fråga om prövning av
påföljd i anledning av samma förfarande. Marknadsstörningsavgift skall dömas ut
vid överträdelse av någon bestämmelse i den s.k. katalogen, om regelbrottet
skett uppsåtligen eller genom oaktsamhet. Förbud kommer att kunna meddelas i
anledning av marknadsföringsåtgärder som strider mot generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring, utan krav på att något subjektivt rekvisit kan
styrkas. Ytterligare en skillnad ligger i förhållandet att förbud och ålägganden
avser att hindra framtida överträdelser, medan marknadsstörningsavgiften
ersätter straffet som direktverkande sanktion och avser marknadsföring som har
bedrivits. Mot bakgrund av dessa omständigheter bör både förbud eller åläggande
och marknadsstörningsavgift kunna komma i fråga med anledning av en och samma
marknadsföringsåtgärd. Regeringen återkommer till den problematik som nu har
berörts i samband med att frågan om rättskraften hos domar enligt
marknadsföringslagen tas upp (avsnitt 9.4).
Konflikt kan också tänkas uppkomma mellan talan om utdömande av vite och
påförande av marknadsstörningsavgift. Det är i det fallet fråga om två
direktverkande sanktioner som har sin grund i samma marknadsföringsrättsliga
ändamålsöverväganden. I sådant fall bör, liksom i dag gäller vid konkurrens
mellan vite och straff, vitet ha företräde. En bestämmelse som anger detta bör
tas in i lagen. Den av Kabelnämnden berörda situationen har behandlats av
Radiolagsutredningen i dess slutbetänkande Ny lagstiftning om radio och TV (SOU
1994:105) till vilket hänvisas (s. 310 f.).

Förbud och åläggande i konkurrens med brottspåföljd

Ett förfarande som är förbjudet enligt marknadsföringslagen kan också innefatta
brott enligt brottsbalken eller någon specialstraffrättslig bestämmelse. Att en
enskild näringsidkare i sådant fall kan drabbas både av ett framåtblickande
vitesföreläggande och av straff är inget märkligt. Däremot kan det vid en första
blick framstå som obilligt mot näringsidkaren att både vite och straff döms ut.
Detta anses emellertid enligt gällande rätt befogat, med hänvisning till att
motiven för vitesföreläggandet och straffregeln får förutsättas vara olika (jfr
prop. 1970:57 s. 96 f.).
Det kan visserligen tänkas undantagssituationer där vitessanktionen och
kriminaliseringen har sin grund i samma eller likartade ändamålsöverväganden.
Att utdöma dubbla påföljder kan då framstå som orimligt hårt mot näringsidkaren.
Sådana konkurrensfall får dock antas vara mycket sällsynta. Det är svårt att
finna en lagteknisk lösning för särbehandling av just dessa situationer. I
stället bör det lämpligen överlämnas till de rättstillämpande organen att vid
straffmätningen eller genom eventuell jämkning av vitet enligt 9 § lagen om
viten beakta intresset av att den sammanlagda påföljden inte blir oskäligt hård.

Förhållandet mellan marknadsstörningsavgift och brottspåföljd

Både marknadsstörningsavgift och brottspåföljd är direktverkande sanktioner. Som
nämnts under föregående rubrik kan det väcka betänkligheter att en näringsidkare
drabbas av dubbla påföljder på grund av ett och samma förfarande. Det finns
emellertid enligt vår mening inte anledning att se saken annorlunda när de
dubbla påföljderna består av marknadsstörningsavgift och straff än när både vite
och straff döms ut. Det kan därför i denna fråga hänvisas till det som nyss har
sagts om konkurrensförhållandet mellan vite och straff. Intresset av att
näringsidkaren inte drabbas av en oskäligt hård sammanlagd påföljd kan alltså
beaktas av domstolarna vid straffmätningen eller vid bestämmande av
marknadsstörningsavgiftens storlek.
Det bör i detta sammanhang påpekas att det inte kan antas bli särskilt vanligt
att dubbla påföljder aktualiserar några konkurrensproblem. Flertalet av de brott
som en överträdelse enligt marknadsföringslagen kan innefatta är av sådan art
att de aldrig eller ytterst sällan bör tillåtas få något inflytande på storleken
av marknadsstörningsavgiften. Så är fallet när förfarandet är straffbart som
t.ex. bedrägeri eller svindleri. De syften och ändamål som ligger bakom dessa
straffstadganden är andra än dem som motiverar att avgift döms ut. En annan
viktig faktor som minskar antalet tänkbara konkurrenssituationer är att straff
endast kan ådömas en fysisk person medan marknadsstörningsavgift kan drabba
också företag och andra juridiska personer.

8.6 Upplysningsskyldighet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Nuvarande regler om att näringsidkare, på |
| uppmaning av Konsumentombudsmannen, skall tillhandahålla visst |
| utredningsmaterial, tas in i sak oförändrade i den nya |
| marknadsföringslagen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen
har dock föreslagit en något utvidgad möjlighet att överklaga sådana anmaningar
mot vad som gäller i dag.
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser har berört denna fråga såvitt avser
de föreslagna reglerna om överklagande. Kammarrätten i Göteborg avstyrker
förslaget om att Konsumentombudsmannens beslut om anmaning skall överklagas hos
Stockholms tingsrätt och anser att sådana beslut i stället bör överklagas hos
förvaltningsdomstol. Stockholms tingsrätt ställer frågan om ärendelagen är
tillämplig när ifrågavarande beslut av Konsumentombudsmannen överprövas och
vidare om tingsrättens beslut i frågan kan överklagas vidare.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 § marknadsföringslagen är en
näringsidkare skyldig att på anmaning av Konsumentombudsmannen komma in med
yttrande eller upplysningar i ett ärende om tillämpningen av generalklausulerna
i 2-4 §§. En näringsidkare är vidare skyldig att på anmaning av ombudsmannen
tillhandahålla handlingar, varuprov och liknande som kan ha betydelse för
utredningen i ett ärende där ett förbud eller ett åläggande kan antas komma i
fråga. Om näringsidkaren inte efterkommer anmaningen får Konsumentombudsmannen
förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite.
En näringsidkare som har meddelats ett förbud eller ett åläggande enligt 2-4
§§ är också enligt 16 § marknadsföringslagen skyldig att på anmaning av
Konsumentombudsmannen tillhandahålla de upplysningar, varuprover och liknande
som behövs för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs. Också i detta
fall kan Konsumentombudsmannen förelägga en tredskande näringsidkare att
fullgöra sin skyldighet vid vite.
En förutsättning för att Konsumentombudsmannen skall kunna fullgöra sina
uppgifter enligt marknadsföringslagen på ett effektivt sätt är att han har
tillgång till relevant utredningsmaterial. Regeringen anser därför i likhet med
utredningen att de nuvarande reglerna om näringsidkares skyldighet att
tillhandahålla sådant material bör behållas i en ny marknadsföringslag.
Som huvudregel gäller att en näringsidkare själv skall stå för de kostnader
som kan uppkomma med anledning av att han tillhandahåller Konsumentombudsmannen
handlingar eller annat utredningsmaterial. När det gäller varuprover och
liknande kan Konsumentombudsmannen dock lämna ersättning, om det finns särskilda
skäl för det. Också denna ordning bör, i likhet med vad utredningen har
föreslagit, behållas.
När det gäller överklagande av sådana beslut gäller i dag enligt 22 § att
beslut om anmaning att lämna yttranden eller upplysningar enligt 11 § och
vitesförelägganden efter en sådan anmaning inte får överklagas. Övriga beslut
enligt 11 och 16 §§ får överklagas hos kammarrätten.
Utredningen har föreslagit att alla nu aktuella beslut skall kunna överklagas.
Enligt regeringens mening finns inte anledning att ändra den ordning som nu
gäller i fråga om överklagbarheten. En skyldighet att yttra sig eller lämna
upplysningar i utredningen av ett ärende är inte så ingripande för den enskilde
som en skyldighet att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande. Något
behov från rättssäkerhetssynpunkt att kunna överklaga beslut om sådana
uppmaningar föreligger därför inte.
Som nyss har redovisats överklagas nu aktuella beslut hos kammarrätten. För
att åstadkomma en så enhetlig instansordning som möjligt i marknadsföringsmål
bör, såsom utredningen också har föreslagit, Konsumentombudsmannens beslut i
dessa fall överklagas hos Stockholms tingsrätt. Tingsrättens beslut bör i sin
tur kunna överklagas hos Marknadsdomstolen som sista instans.
I likhet med vad som i motsvarande fall gäller enligt konkurrenslagen (64 §
första stycket 2) bör lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden
tillämpas på sådana överklagningsärenden.

9 Processen i marknadsföringsmål

9.1 Instansordningen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Stockholms tingsrätt blir första instans i |
| alla marknadsföringsmål. Det skall dock också vara möjligt att |
| väcka en talan om skadestånd enligt marknadsföringslagen vid någon|
| annan tingsrätt. Domar och beslut i marknadsföringsmål skall |
| kunna överklagas till Marknadsdomstolen som sista instans. Mål |
| om utdömande av vite som har förelagts med stöd av marknadsfö- |
| ringslagen skall även i fortsättningen handläggas i allmän |
| domstol. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i stora drag med regeringens förslag.
Utredningen förordar dock en annan lösning i fråga om skadeståndsmålen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till att det införs
ett tvåinstanssystem, i vissa fall med reservationen att detta endast skall
gälla i fråga om marknadsstörningsavgiften. Några remissinstanser menar att
målen inte bör koncentreras till Stockholms tingsrätt i första instans. Sveriges
Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Läkemedelsindustriföreningen
och Bilindustriföreningen anför att de inte har något att erinra mot den
föreslagna ordningen och anser att det i och för sig är en fördel att samma
forumregler som numera gäller för konkurrensmål kommer att gälla enligt
marknadsföringslagen. De tillstyrker också förslaget att koncentrera
underrättsprocessen till Stockholms tingsrätt, men förordar att det övervägs en
modell enligt vilken ett mål som endast avser förbud eller åläggande bör kunna
hänskjutas direkt till Marknadsdomstolen i fall där parterna är överens om
detta. Även Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, som ifrågasätter
tvåinstanssystemet vid förbuds- och åläggandemål, anser att en sådan möjlighet
att hänskjuta mål bör övervägas. Kammarrätten i Göteborg menar att parternas
intresse av att kunna processa i en domstol så nära sitt hemvist som möjligt
talar för att Stockholms tingsrätt inte bör vara exklusivt forum i första
instans och att det talar i samma riktning att alla tingsrätter, enligt
utredningsförslaget, får ta upp mål som enbart rör skadestånd.
Grupptalanutredningen känner sig inte heller övertygade om att Stockholms
tingsrätt bör vara ensam behörig att ta upp mål enligt marknadsföringslagen.
Tvärtom menar utredningen att det finns klara processekonomiska vinster med att
låta samtliga tingsrätter kunna pröva denna typ av mål. Grupptalanutredningen
ansluter sig till de synpunkter som framförts i betänkandet om att åtskilliga
mål är av enkel beskaffenhet och okomplicerade ur bedömningssynpunkt. Att i
sådant fall fördyra processen genom att tvinga parter, ombud och vittnen och
andra att företa kanske långa resor till Stockholm framstår inte som ändamålsen-
ligt. Grupptalanutredningen har bl.a. också påpekat att vissa kumula-
tionsmöjligheter motverkas om målen koncentreras till enbart en tingsrätt samt
framfört vissa synpunkter på lagtextens utformning när det gäller talerätts- och
forumreglerna. Även Dagligvaruleverantörers Förbund uttrycker tveksamhet till
förslaget att Stockholms tingsrätt skall vara exklusivt forum och menar att
alla tingsrätter bör kunna vara första instans. Finansinspektionen har ingen
erinran mot att det av rättssäkerhetsskäl för mål om marknadsstörningsavgift
införs ett tvåinstanssystem med Stockholms tingsrätt som första instans och
Marknadsdomstolen som andra instans, men ifrågasätter behovet av nämnda system
vid beslut om förbud eller åläggande vid vite. Konsumentverket, Konsu-
mentvägledarnas förening och verdandi godtar tvåinstansförslaget i fråga om
avgiftsmålen men vill bibehålla nuvarande handläggningsordning vid förbud och
åläggande. Konsumentverket anför som skäl för detta att det innebär mindre
kostnader och en snabbare process. Kooperativa förbundet tillstyrker
tvåinstansförslaget i mål om avgift, men anser i stället att övriga ärenden
skall prövas direkt av Marknadsdomstolen som första instans. Möjligen kan det
övervägas att även tillämpa tvåinstanssystem när talan väcks om skadestånd
eftersom det i sådana mål bl.a. kan uppstå relativt svåra bevisprövningsfrågor.
Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd säger bl.a. att, om Marknadsdom-
stolen skall handlägga målen, kan denna domstol vara första instans och Svea
hovrätt andra instans. Svea hovrätt anser att inget hindrar att även
skadeståndsfrågor prövas av Marknadsdomstolen efter ett överklagande från
tingsrätten, detta för att undvika risken för motstridiga avgöranden i
Marknadsdomstolen respektive Högsta domstolen. Vidare har hovrätten synpunkter
på utformningen av forumregeln i 43 § som man anser bör preciseras så att den
tillgodoser de krav som ställs upp i Luganokonventionen.
Skälen för regeringens förslag: I dag gäller att Marknadsdomstolen prövar
frågor om åläggande och förbud medan talan om straff, utdömande av vite,
utplånande av vilseledande framställningar och om skadestånd förs vid allmän
domstol. Marknadsdomstolens avgöranden går enligt 2 § lagen om Marknadsdomstol
inte att överklaga. Utredningens förslag innebär att det i frågor rörande förbud
eller åläggande, marknadsstörningsavgift och, i vissa fall, utplånande av
vilseledande framställningar införs ett tvåinstansförfarande med Stockholms
tingsrätt som underrätt och Marknadsdomstolen som sista instans. I fråga om
skadeståndstalan och talan om utdömande av vite innebär förslaget att den
nuvarande instansordningen behålls. Detsamma gäller när yrkande om utplåning
framställs i samband med talan om att vite skall dömas ut.
Frågan om vilket eller vilka organ som skall utöva den dömande funktionen i
marknadsrättsliga mål har varit föremål för överväganden vid ett flertal
tillfällen (se bl.a. prop. 1970:57, 1971:15, 1975/76:81, 1976/77:110 och
1981/82:165 samt bet. 1970:3LU45, 1971:NU7, 1975/76:NU14 och 1978/79:NU27). I
samtliga dessa lagstiftningsärenden konstateras att ordningen med
Marknadsdomstolen som ensam instans i förbuds- och åläggandemål är att föredra
framför andra alternativ. Genom reformeringen av konkurrenslagen kom dock frågan
i ett annat läge när det gäller konkurrensmål. Införandet av en särskild kon-
kurrensskadeavgift gjorde det nödvändigt att ändra instansordningen (se prop.
1992/93:56 s. 36 f). Följaktligen gäller numera olika forumregler för å ena
sidan konkurrensmål och å andra sidan övriga marknadsrättsliga mål.
Skälen för att Marknadsdomstolen har getts en exklusiv prövningsrätt i
förbuds- och åläggandefrågor enligt såväl marknadsföringslagen som andra
marknadsrättsliga lagar, kan i huvudsak sammanfattas med intresset av att snabbt
få till stånd slutliga avgöranden i frågor som rör tilllämpningen av
generalklausuler och att värna om domstolens prejudicerande och rättsskapande
funktion. Det har också förts fram synpunkter om att de allmänna domstolarna
saknar erfarenhet av sådana ekonomiska faktorer och förhållanden i övrigt som
sätter sin särskilda prägel på marknadsrättsliga tvister. Den
rättssäkerhetsgaranti som flerinstansförfarandet innebär har ansetts uppfylld
genom rättens särskilda sammansättning, ett flexibelt förfarande och det
förhållandet att talan om utdömande av vite skall föras vid allmän domstol.
Införandet av marknadsstörningsavgift innebär att den marknadsföringsrättsliga
processordningen tillförs en till sin karaktär helt ny målgrupp.
Rättssäkerhetsaspekten får i avgiftsmålen en annan innebörd och betydelse än i
de målkategorier som Marknadsdomstolen handlägger i dag. Hänsyn till svarandens
rättstrygghet kräver att han kan få frågan om han skall påföras
marknadsstörningsavgift prövad i åtminstone två instanser. Om Marknadsdomstolen
skall kunna fortsätta att vara prejudikatinstans, måste följaktligen
avgiftsfrågan först prövas i en lägre rätt.
Konkurrensrättens speciella karaktär har påkallat att konkurrensmål samlas hos
en enda domstol, Stockholms tingsrätt. Behovet att på motsvarande sätt
koncentrera underrättsprövningen till en instans är inte lika uttalat i
marknadsföringsmål. Den omständigheten att Konsumentombudsmannen, som föreslås
bli ensam primärt behörig att föra talan om marknadsstörningsavgift (jfr avsnitt
9.3), är stationerad i Stockholm kan visserligen tala för att Stockholms
tingsrätt görs till exklusivt forum. Å andra sidan kan det inte anses innebära
större besvär för Konsumentombudsmannen att väcka talan vid andra tingsrätter än
för näringsidkare att behöva svara vid tingsrätten i Stockholm.
Det finns dock ett självständigt värde i att reglerna om behörig domstol är så
enhetliga som möjligt inom marknadsrätten. Strävan att samla den dömande
funktionen hos ett och samma organ, särskilt i konkurrensrättsliga och
marknadsföringsrättsliga mål, har haft stort inflytande på tillkomsten av
Marknadsdomstolen (se t.ex. prop. 1970:57 s. 61 f. och 161 f.). Även om
olikheterna i bedömningsgrunderna, utredningsbehovet osv. inte skall
undervärderas bör man hålla ihop de processuella systemen, om inte sakliga eller
organisatoriska skäl talar mot det.
Ett annat tungt vägande argument för att utse Stockholms tingsrätt till
exklusivt forum är sammansättningsreglerna. Som framgår i det följande (avsnitt
9.2) föreslår regeringen att underrätten normalt skall bestå av både lagfarna
domare och ekonomiska experter när den avgör marknadsföringsmål i sak. Man får
anta att den personkrets från vilken sådana experter kan hämtas är relativt
begränsad. Inte minst praktiska skäl gör därför att man inte bör sprida
domstolsprövningen på alla tingsrätter.
Sammanfattningsvis menar regeringen att både principiella och praktiska hänsyn
talar starkt för att Stockholms tingsrätt bör vara ensam behörig att som första
instans pröva mål om marknadsstörningsavgift.
När det gäller förbuds- och åläggandemål innebär den nya marknadsföringslagen
inte några förändringar som direkt föranleder att instansordningen behöver
modifieras. Systemet med Marknadsdomstolen som ensamt prövningsorgan har
fungerat tillfredsställande både organisatoriskt och från
rättssäkerhetssynpunkt.
Att bibehålla Marknadsdomstolen som exklusiv domstol i dessa fall kan dock
medföra väsentliga nackdelar i den nya situation som uppstår genom tillkomsten
av avgiftsmålen. Olika instansordningar omöjliggör kumulation av förbuds- och
avgiftsmål i första instans. Det får antas bli vanligt att Konsumentombudsmannen
när han för talan om marknadsstörningsavgift samtidigt framställer yrkande om
förbud eller åläggande, antingen kumulativt eller i andra hand. En ordning som
innebär att Konsumentombudsmannen måste processa två gånger om sanktionering av
samma förfarande är olycklig ur processekonomisk synvinkel. Man måste i det
sammanhanget dessutom beakta risken för att någon annan taleberättigad väcker
talan om förbud vid Marknadsdomstolen medan avgiftsmålet fortfarande pågår i
tingsrätten.
Det har i olika sammanhang hävdats att ett tvåinstansförfarande leder till
utdragna och dyrare processer och att ett sådant förfarande kan undergräva
Marknadsdomstolens roll som prejudikatinstans. Regeringen kan inte instämma i
dessa farhågor. Genom möjligheten till interimistiska beslut kan man snabbt få
till stånd ett förbud eller ett åläggande. Regeringens förslag i det föregående
innebär att den möjligheten vidgas.Det kan hävdas att kostnaderna för en process
självklart blir större om målet prövas i två instanser än om prövningen endast
sker i en instans. Här skall emellertid beaktas att inte alla mål kommer att
överklagas. Just kostnadshänsyn bidrar till att främst sådana mål där utgången
är tvivelaktig överklagas. Därigenom stärks också Marknadsdomstolens
prejudicerande och rättsskapande funktion. Domstolen kan ägna mer tid och
resurser åt de egentliga prejudikatmålen. I det syftet kan det på sikt också
aktualiseras att införa prövningstillstånd i förbuds- och åläggandemål. Att
tvåinstansförfarandet kan drabba en förlorande part ekonomiskt hårdare än om
Marknadsdomstolen varit enda instans väger i detta sammanhang lättare än de
faktorer som motiverar att instansordningen reformeras.
Av dessa skäl och med beaktande av de synpunkter som angetts i fråga om
avgiftsmålen menar regeringen att Stockholms tingsrätt bör vara exklusivt
behörig att som första instans pröva mål om förbud och åläggande och att
tingsrättens avgörande skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen.
När det gäller frågan om vilken domstol som skall vara behörig att pröva mål
om utdömande av vite ser situationen något annorlunda ut än för övriga
marknadsrättsliga mål. Frågan var uppe till diskussion vid införandet av lagen
(1985:206) om viten. Det konstaterades då att bl.a. de förhållanden att vitets
storlek bestäms efter straffmätningsliknande principer och att talan ibland kan
föras av enskild part, starkt talar för att behålla systemet i vad det innebär
att målen handläggs vid allmän domstol. Som ytterligare motiv för en sådan
ordning uttalade departementschefen att det från dansk och norsk sida vid
förhandlingar om ett internordiskt samarbete med verkställigheten av utdömda
viten enligt marknadsrättsliga författningar lagts särskild vikt vid att ett
vite som Marknadsdomstolen förelagt för svensk del döms ut av allmän domstol (se
prop. 1984/85:96 s. 40 f.). Regeringen finner inte anledning att göra någon
annan bedömning i detta ärende. Det bör dock ges en möjlighet att, i stället för
att vända sig till den domstol som är behörig enligt allmänna forumregler,
begära utdömande av vite enligt marknadsföringslagen vid Stockholms tingsrätt.
Detta innebär att allmän domstol i vissa fall har att pröva frågor enligt
marknadsföringslagen, vilket skulle kunna sägas motverka ambitionen att
koncentrera prövningen av marknadsföringsrättsliga prejudikatfrågor till en
instansordning. I ett mål om utdömande av vite har dock inte domstolen till
uppgift att pröva vitesföreläggandets lämplighet, utan dess laglighet. Det bör
mot den bakgrunden kunna accepteras att allmän domstol i dessa fall har att
pröva frågor med anknytning till marknadsföringslagen.
Som framgått i det föregående (avsnitt 8.3) kommer i en ny marknadsföringslag
rätten till skadestånd att gälla både för näringsidkare och konsumenter och vara
kopplad till överträdelser av förbud och ålägganden som har meddelats med stöd
av lagen och till de specifika förbudsreglerna. En sådan reglering skapar en
stor risk för motstridiga avgöranden i viktiga principfrågor, om man behåller
den nuvarande instansordningen intakt. Den situationen skulle kunna inträffa att
Högsta domstolen i en skadeståndsprocess och Marknadsdomstolen i ett sanktions-
mål kommer till motsatta uppfattningar i fråga om ett bestämt förfarande strider
mot en viss bestämmelse i marknadsföringslagen. Detta talar starkt för att
skadeståndsmålen flyttas över till den marknadsrättsliga instansordningen. För
en sådan lösning talar också det förhållandet att det därigenom blir möjligt att
i skadeståndsfrågor utnyttja den sakkunskap som sammansättningsreglerna i
marknadsföringsmål erbjuder och att kumulera en skadeståndstalan med talan om
förbud, åläggande eller marknadsstörningsavgift.
Mot denna lösning talar det förhållandet att de som som vill föra talan om
skadestånd tvingas föra processen vid Stockholms tingsrätt som första instans
oavsett var i landet de hör hemma. Detta är särskilt olyckligt i mål där
enskilda konsumenter för talan om skadestånd, och i synnerhet om tvisten rör
värden som understiger ett halvt basbelopp (halva basbeloppet är för år 1994 17
600 kr). I sådana mål har nämligen den vinnande parten enligt bestämmelserna i
rättegångsbalken inte rätt att få arvode till ombud ersatt som
rättegångskostnad. En regel som innebär att Stockholms tingsrätt är exklusivt
behörig att pröva mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen kan också komma
i konflikt med Luganokonventionens behörighetsregler (jfr prop. 1991/92:128).
Fördelarna med att skadeståndsmålen prövas i samma ordning som övriga
marknadsrättsliga mål är dock så stora att det inte bör komma i fråga att helt
förlägga handläggningen av skadeståndsmålen till den normala instansordningen.
Särskilt viktigt är det att inte prejudikatbildningen splittras, utan att den
äger rum i Marknadsdomstolen.
Man kan mot bakgrund av det nu förda resonemanget överväga att införa en
möjlighet för käranden att väcka en talan om skadestånd enligt
marknadsföringslagen vid annan tingsrätt än Stockholms tingsrätt men ändå
behålla ordningen att domar och beslut i målen överklagas till
Marknadsdomstolen. Detta skulle visserligen innebära att marknadsföringsmålen
inte samlas till en enhetlig organisation på det sätt som är önskvärt och att
tingsrätter utan den särskilda erfarenheten av marknadsföringsrätten och utan
tillgång till ekonomiska experter dömer i denna typ av mål. En följd av att
skadeståndstalan väcks vid annan tingsrätt blir också att en kumulation med
andra marknadsföringsmål inte kan ske. Med hänsyn särskilt till att det endast
är fråga om en rätt att välja en annan tingsrätt - som är behörig enligt 10 kap.
rättegångsbalken - i stället för Stockholms tingsrätt bör dock detta kunna
accepteras. Det blir säkerligen också så att det i praktiken inte kommer att
röra sig om annat än ett fåtal fall där en skadeståndstalan förs vid någon annan
tingsrätt. Fördelarna med att föra skadeståndstalan vid Stockholms tingsrätt
torde i de flesta fall överväga.
Regeringen föreslår att forumreglerna utformas i enlighet med det sagda och
att målen skall överklagas till Marknadsdomstolen också i de fall annan än
Stockholms tingsrätt prövat målen.
I de marknadsföringsmål där Stockholms tingsrätt är exklusivt behörig gäller
enligt 10 kap. 17 § första stycket 2 rättegångsbalken att annan tingsrätt inte
är behörig att ta upp tvisten. Av 14 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken
följer att förening av mål endast är möjligt om målen väckts vid samma domstol
och om samma rättegångsform är tillämplig för målen. Bestämmelsen i 10 kap. 17 §
rättegångsbalken torde inte vara tillämplig i fråga om skadeståndsmålen mot
bakgrund av möjligheten att väcka talan vid varje tingsrätt som är behörig
enligt 10 kap. rättegångsbalken. Det bör dock inte vara möjligt att kumulera ett
mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen med andra än mål enligt
marknadsföringslagen. Andra mål överklagas ju till hovrätt, vilket innebär att
gemensam handläggning är olämplig. En skadeståndstalan bör alltså endast få
förenas med andra mål enligt marknadsföringslagen, vilket som nyss nämnts endast
kan ske vid Stockholms tingsrätt. En särskild regel om detta bör tas in i
marknadsföringslagen. Bestämmelsen bör inte omfatta handläggningen vid
Marknadsdomstolen. Där förekommer ju endast marknadsrättsliga mål och
konkurrensmål. Några särskilda regler om kumulation kan inte anses behövas för
de fallen.
Det bör inte heller vara möjligt för en skadelidande att i en mark-
nadsföringsprocess både få prövat sin rätt till skadestånd enligt mark-
nadsföringslagen och rätten till skadestånd på någon annan, icke-mark-
nadsrättslig, grund. Det kan tänkas att en näringsidkares marknadsföring
innefattar förfaranden som ligger på gränsen mellan det rent utomobligatoriska
skadeståndsansvaret och t.ex. ersättningsskyldighet på grund av culpa in
contrahendo. I ett sådant fall skulle det kunna vara en fördel om alla grunder
kunde prövas i en rättegång. En regel som tilllåter Stockholms tingsrätt och
Marknadsdomstolen att göra en sådan prövning skulle emellertid leda till
oklarheter i flera avseenden, bl.a. när det gäller omfattningen av rättskraften
i förhållande till grunder som inte har åberopats.
Genomförandet av en ny instansordning enligt de riktlinjer som nyss har
angetts innebär att konkurrens- och marknadsföringsmålen förs närmare varandra,
men också att det i stort sett enhetliga regelsystem som generellt gällt för
marknadsrättsliga mål splittras upp. Detta är naturligtvis inte
tillfredsställande. Det kan därför finnas skäl att vid tillfälle göra en översyn
av instansordningen på det övriga marknadsrättsliga fältet. I det arbetet bör
den ordning som nu införs i marknadsföringsmål tjäna som vägledning.

9.2 Rättens sammansättning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Stockholms tingsrätt skall i marknadsfö- |
| ringsmål bestå av såväl lagfarna ledamöter som ekonomiska experter,|
| enligt samma ordning som gäller i konkurrensmål. Rör målet endast|
| frågan om skadestånd får tingsrätten dock ha den sammansättning som|
| följer av rättegångsbalken. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att mål vid tingsrätt skall
handläggas av rätten i den sammansättning som gäller enligt rättegångsbalken. Om
det behövs med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet får tingsrätten
dock ha den sammansättning som är föreskriven i 64 a och b §§ konkurrenslagen.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal av remissinstanserna har yttrat sig
särskilt i denna fråga. Sveriges Köpmannaförbund menar att det är en fördel om
samma ledamöter kan medverka i marknadsrättsliga och konkurrensrättsliga mål
eftersom man då kan ta till vara deras samlade sakkunskap och få kontinuitet i
bedömingarna. Dagligvaruleverantörers Förbund, som anser det viktigt att
expertledamöter kan medverka i marknadsföringsmål, menar att förslaget att göra
Marknadsdomstolen till andra instans tillgodoser det behovet.
Konsumentvägledarnas förening menar att marknadsföringsärenden i de flesta fall
kräver speciell sakkunskap varför det saknas skäl att frångå den ordning som
råder idag. Husmodersförbundet Hem och Samhälle har understrukit vikten av att
rätten ser till att kompetens finns vid målets handläggning.
Skälen för regeringens förslag: Förekomsten av expertmedverkan har alltsedan
det dåvarande Marknadsrådets tillkomst år 1970 betraktats som ett viktigt inslag
i den marknadsrättsliga domstolsprövningen. Fram till den 1 juli 1993 bestod
Marknadsdomstolen av en ordförande, en vice ordförande samt tio andra ledamöter,
av vilka fyra var särskilda ledamöter. En av de särskilda ledamöterna skulle
delta i ärenden om marknadsföring, om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och
om produktsäkerhet. Ledamoten skulle ha särskild insikt i konsumentfrågor. I
samband med den nya konkurrenslagstiftningen ändrades reglerna bl.a. på så sätt
att domstolen numera består av en ordförande, en vice ordförande och fem
särskilda ledamöter. En av de särskilda ledamöterna skall vara jurist och ha
erfarenhet som domare. De andra särskilda ledamöterna skall vara ekonomiska
experter.
Behovet av ekonomisk expertis brukar sägas vara föranlett speciellt av att
konkurrensärenden många gånger innehåller frågor som kräver kvalificerade
samhällsekonomiska och företagsekonomiska analyser. Däremot har behovet av sådan
expertis i marknadsföringsmål bedömts vara mindre, vilket motiverade att man
tidigare skilde mellan dem som skulle fungera som särskilda ledamöter i
konkurrensärenden och i marknadsföringsmål (jfr prop. 1970:57 s. 62 och s. 164).
Vid den senaste reformeringen av sammansättningsreglerna för Marknadsdomstolen
gjordes emellertid ingen distinktion mellan olika målkategorier när det gällde
att bedöma behovet av ekonomiska experter. I lagstiftningsärendet konstaterades
att de personer som enligt då gällande ordning var utsedda till särskilda
ledamöter med särskild insikt i näringslivets förhållanden respektive i
konsumentfrågor var professorer i nationalekonomi eller företagsekonomi och
alltså kvalificerade ekonomiska experter (prop. 1992/93:56 s. 57 f.).
Enligt regeringens mening finns det inget som motiverar en annorlunda
bedömning av behovet av särskild expertis bland Marknadsdomstolens ledamöter när
domstolen handlägger marknadsföringsmål. Begreppet ekonomisk expert får därvid
anses tillräckligt vidsträckt för att man inom denna personkrets skall finna
någon person med särskild insikt i konsumentfrågor. Det saknas följaktligen
anledning att ur denna synvinkel ytterligare överväga frågan om ändring av
sammansättningsreglerna för Marknadsdomstolen.
Enligt den instansordning som framöver kommer att gälla i marknadsföringsmål
blir Marknadsdomstolen en renodlad överrätt. Detta är bl.a. tänkt att stärka
domstolens ställning som prejudikatskapande och rättsutvecklande organ.
Tyngdpunkten i rättskipningen skall i fortsättningen ligga på Stockholms
tingsrätt. Många mål som stannar där kommer sannolikt att vara av tämligen enkel
beskaffenhet och röra okomplicerade sak- och rättsförhållanden. Behovet av
ekonomisk expertis bland rättens ledamöter framstår då som ganska ringa. I andra
mål kommer dock inslaget av sådan expertmedverkan att ses som en väsentlig
förutsättning för att tvistefrågorna skall bli så allsidigt och djupgående be-
lysta som sakens beskaffenhet kräver.
Tingsrättens sammansättningsregler bör utformas så, att de ger utrymme för den
flexibilitet som marknadsföringsmålens olika karaktär och svårighetsgrad
påkallar. Här kan konkurrenslagens bestämmelser tjäna som vägledning. Dessa
bygger på den självklara - och viktiga - grundsatsen, att den sakliga
kompetensen bör vara lika i underrätter och överrätter. En annan ordning strider
mot principen att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans.
Enligt konkurrenslagen skall tingsrätten vid huvudförhandling bestå av två
lagfarna domare och två ekonomiska experter. Lagen ger emellertid också,
sammanställd med rättegångsbalkens föreskrifter om tingsrätts sammansättning,
utrymme för den flexibilitet som, i enlighet med vad som nyss har sagts, bör
eftersträvas. Så gäller t.ex. att tingsrätten vid huvudförhandling i förenklad
form eller i mål av enkel beskaffenhet är domför med en lagfaren domare.
Detsamma gäller vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid annan
handläggning som inte sker vid huvudförhandling. I fall som dessa får dock en
ekonomisk expert delta i rätten. Tingsrätten får också vid avgörande av mål utan
huvudförhandling och vid prövning av rättegångsfrågor, t.ex. interimistiska
beslut, ha stor sammansättning.
Marknadsföringslagens bestämmelser om Stockholms tingsrätts sammansättning i
marknadsföringsmål bör ges samma innehåll som enligt konkurrenslagen. Det är
dock viktigt att påpeka att det bland de ekonomiska experter som utses finns
sådana som har insikt och kunskap i konsumentfrågor. När det gäller
Marknadsdomstolens sammansättning har nyss konstaterats att anledning att
överväga en förändring saknas när det gäller de ekonomiska experterna. Rör målet
enbart frågan om skadestånd bör tingsrätten alltid ha möjlighet att avgöra målet
i den sammansättning som gäller enligt rättegångsbalken. När talan förs om
enbart skadestånd och det yrkade beloppet inte överstiger hälften av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring (halva basbeloppet är för år 1994 17 600 kr)
bör domstolen alltså kunna handlägga målet som ett s.k. småmål enligt 1 kap.
3 d § rättegångsbalken. I de fall ett mål om skadestånd enligt
marknadsföringslagen handläggs vid annan tingsrätt än Stockholms tingsrätt
enligt den speciella undantagsregeln (jfr avsnitt 9.2) gäller sjävklart de
allmänna reglerna i rättegångsbalken.
Frågan är om det behövs en särskild regel för Marknadsdomstolens
sammansättning när det gäller mål som enbart rör skadestånd. När ett tvistemål
överklagas till hovrätten skall hovrätten avgöra målet i en sammmansättning med
tre eller, om tingsrätten vid sitt avgörande bestod av tre juristdomare, fyra
juristdomare. För Marknadsdomstolen gäller enligt 9 § i lagen om Marknadsdomstol
att rätten skall vara sammansatt av ordföranden och tre andra ledamöter. Tre av
Marknadsdomstolens ordinarie ledamöter är jurister. Det är således möjligt att
åstadkomma en sammansättning i ett skadeståndsmål med tre jurister och en
ekonomisk expert. Bestämmelsen om sammansättningen i Marknadsdomstolen bör mot
den bakgrunden kunna tillämpas också när ett renodlat skadeståndsmål prövas i
den högre instansen. Det finns inte heller andra skäl att ändra reglerna för
Marknadsdomstolens sammansättning med anledning av att domstolen nu får
ställning som överrätt.

9.3 Talerätten

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Talan i mål om förbud eller åläggande får föras|
| av Konsumentombudsmannen, sammanslutning av konsumenter, |
| löntagare eller näringsidkare eller av en enskild näringsidkare,|
| som berörs av överträdelsen. Det innebär att |
| Konsumentombudsmannens primära talerätt i sådana mål tas bort. |
| Påförande av marknadsstörningsavgift skall kunna ske på talan|
| av Konsumentsombudsmannen. Om denne i ett visst fall beslutar |
| att inte föra en sådan talan, skall näringsidkare som berörs av |
| överträdelsen och sammanslutningar av näringsidkare ha rätt att |
| väcka en sådan talan. |
| Talan om utdömande av vite får föras av Konsumentsombuds- |
| mannen. Om vitet har förelagts på talan av någon annan, skall även|
| denne kunna föra talan om utdömande av vitet. |
| Konsumentsombudsmannen skall underrättas, om en talan enligt |
| marknadsföringslagen väcks av någon annan. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i stora drag med regeringens förslag.
Utredningen föreslår dock inte subsidiär talerätt för enskilda näringsidkare och
sammanslutningar av näringsidkare i mål om marknadsstörningsavgift.
Remissinstanserna: Utredningens förslag mottas i huvudsak positivt av
remissinstanserna. Några har dock förslag till mer långtgående reformer. Således
anser Grupptalanutredningen och Universitetet i Lund att enskilda konsumenter
bör ges talerätt. Grupptalanutredningen anser att det saknas bärande skäl att
neka enskilda konsumenter en motsvarande talerätt som förslaget ger
näringsidkare och organisationer. Stockholms tingsrätt föreslår att även
generalklausulen i förslagets 4 § skall omfattas av marknadsstörningsavgiften
och att möjligen katalogreglerna och förbudssanktionen kan slopas helt. I så
fall menar tingsrätten att talan om avgift bör kunna föras även av näringsidkare
(och sammanslutningar) som berörs av marknadsföringsåtgärden. Även om förbud
behålls som sanktion vid sidan av avgiften, har tingsrätten svårt att se varför
Konsumentombudsmannen nödvändigtvis skall ha exklusiv talerätt i fråga om
avgiften. Eftersom Konsumentombudsmannen enligt förslaget skall underrättas när
mål om bl.a. avgift väcks av andra än honom själv, får han praktiska möjligheter
att ingripa om han finner det lämpligt. Även Konsumentverket anser att det bör
övervägas om inte näringsidkare bör få föra talan om marknadsstörningsavgift mot
bakgrund av att en sådan talan i exempelvis ett mål om misskreditering eller
marknadsföringskorruption inte är förenlig med Konsumentombudsmannens roll att i
första hand ta till vara konsumentintresset. Konsumentverket efterlyser också
ett klarläggande att berörd näringsidkare bör bistå Konsumentombudsmannen med
behövlig utredning när denne för talan i ett mål som primärt har intresse för en
näringsidkare. Verket har dock inte någon invändning mot att den primära
talerätten för Konsumentombudsmannen i fråga om förbud eller åläggande
avskaffas. Sveriges Marknadsförbund anför att marknadsstörningsavgiften kommer
att bli en "tandlös" sanktion, om inte den förfördelade parten eller dess
branschorganisation ges talerätt. Finansinspektionen förordar en ordning som
innebär att Konsumentombudsmannen får föra talan i marknadsföringsfrågor inom
Finansinspektionens område endast efter samråd med denna.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om vem som är behörig att föra talan i
mål enligt marknadsföringslagen regleras i 10 och 17 §§ marknadsföringslagen.
Talerätten är olika utformad beroende på vilken fråga rättegången rör. Ansökan
om förbud eller åläggande får göras av Konsumentombudsmannen. Beslutar denne för
visst fall att inte ansöka, får ansökan göras av en sammanslutning av
konsumenter, löntagare eller näringsidkare eller, beträffande förbud enligt
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring, av en enskild näringsidkare som
berörs av handlingen (s.k. subsidiär talerätt). Talan om utdömande av vite får
väckas av Konsumentombudsmannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har
förelagt på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av denne.
Allmänt åtal för brott väcks av allmän åklagare efter medgivande av
Konsumentsombudsmannen.
Talerättsreglerna inom marknadsrätten är, bortsett från konkurrenslagen,
enhetligt utformade. Det har i flera lagstiftningsärenden diskuterats
förändringar av bestämmelserna (se bl.a. prop. 1953:103, 1970:57, 1976/77:110
och 1984/85:213, bet. 1970:3LU45, 1975/76:NU14, 1985/86:LU10 och 1988/89:LU13
samt SOU 1966:271 och 1983:40). Frågan har i de flesta fall gällt enskilda
konsumenters brist på talerätt och enskilda näringsidkares subsidiära talerätt.
Trots att remissinstanserna i flera fall varit positiva till en utvidgning av
talerätten har propåer därom regelmässigt tillbakavisats i propositioner och
utskottsbetänkanden.
Det marknadsrättsliga regelsystemet är nu föremål för genomgripande
förändringar både i materiellt och i processuellt hänseende. Även om
reformarbetet i detta skede är inriktat på marknadsföringslagen kan resultatet
av arbetet få genomslag också i fråga om handläggningen av andra
marknadsrättsliga måltyper. Med hänsyn till detta finns det anledning att ta upp
en mer allmän diskussion om talerättens utformning. Den diskussion som förs
avser talerätten i mål om förbud eller åläggande, marknadsstörningsavgift och
utdömande av vite. Att den som påstår sig vara berättigad till skadestånd alltid
kan föra talan om detta följer av allmänna principer och berörs därför inte i
det följande.

Mål om förbud och åläggande

Marknadsföringsutredningen har föreslagit att Konsumentombudsmannens primära
talerätt i fråga om förbud och ålägganden skall slopas. Förslaget har mottagits
positivt av i princip samtliga remissinstanser, inbegripet
Konsumentombudsmannen. Regeringen delar utredningens mening att det nu är tid
att ompröva tidigare uppfattningar om det lämpliga i att behålla en uppdelning
av talerätten i en primär och en subsidiär form när det gäller förbud och
ålägganden. Flera skäl talar för att den subsidiära talerätten har haft en
hämmande inverkan på enskilda näringsidkares och organisationers kraft, vilja
och förmåga att utnyttja sin behörighet att gå till domstol.
Konsumentombudsmannens beslut att inte agera i ärendet har försatt
näringsidkaren eller organisationen i ett psykologiskt otacksamt läge, medan
motparten kunnat i viss mån känna sig styrkt av avskrivningsbeslutet. I
anledning av det lagstiftningsärende som behandlas i prop. 1984/85:213 gjordes
visserligen ändringar i Konsumentombudsmannens instruktion som underlättade
situationen för enskilda näringsidkare. Tiden får emellertid nu anses mogen att
gå ett steg vidare och helt avskaffa kravet på att näringsidkare och organisa-
tioner först måste vända sig till Konsumentombudsmannen innan de kan väcka talan
på egen hand.
I dag gäller att enskilda näringsidkare har en subsidiär talerätt i fråga om
förbud mot otillbörlig marknadsföring. Talerätten för enskilda näringsidkare bör
utvidgas till att avse också informationsålägganden. En sådan ändring torde inte
få någon stor praktisk betydelse, utan motiveras främst av principiella skäl.
Marknadsföringsutredningen har också övervägt att införa en möjlighet för
enskilda konsumenter att föra talan om förbud eller åläggande enligt
marknadsföringslagen. Vidare har utredningen övervägt frågan om att införa en
möjlighet för t.ex. konsumentorganisationer att driva en process även till
förmån för personer som inte är medlemmar i organisationen.
Redan i dag finns en möjlighet för organisationer att driva en process enligt
marknadsföringslagen. En enskild konsument saknar dock rätt att föra talan vid
Marknadsdomstolen. Detta har motiverats bl.a. med att det i annat fall finns
risk för att ett rättsligt förfarande inleds i trakasseringssyfte eller av
kverulanter (se prop. 1953:103 s. 263 f) En annan förklaring är att de marknads-
rättsliga lagarnas syfte är att skydda konsumenterna som grupp, inte direkt som
individer. Reglernas kollektiva skyddsobjekt och utpräglade syfte att påverka
beteendet på marknaden i stort har gjort att det satts i fråga om en enskild
konsument har ett befogat intresse av att vid sidan av myndigheter och organi-
sationer själv kunna agera rättsligt.
Att ge enskilda konsumenter talerätt i den typ av mål det här är fråga om
innebär en stor förändring i förhållande till vad som gäller i dag och skulle få
konsekvenser bl.a. för frågor om rättskraftens omfattning och möjligheterna till
intervention. En utvidgning av talerätten bör därför föregås av ytterligare
överväganden där också remissinstanserna får ta ställning till ett i sin helhet
utarbetat förslag. Till detta kommer att de frågor som aktualiseras här övervägs
av Grupptalanutredningen (Ju 1991:04) som har till uppgift att se om man kan
förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller
likartade för en stor grupp människor.
Att en näringsidkare eller organisation väcker talan om förbud eller
ålägganden är inte samma garanti för att allmänintresset tas till vara på bästa
möjliga sätt, som när Konsumentombudsmannen för talan. För att motverka att illa
underbyggda eller utförda rättegångar skadar konsument- och
näringsidkarintressen bör en modifiering av talerättsreglerna förenas med en
föreskrift om att Konsumentombudsmannen särskilt skall underrättas om
rättegången i de fall där denne inte är part (jfr avsnitt 9.4).
Konsumentombudsmannen bör vidare ges möjlighet att inträda som part vid sidan
av den som har väckt talan (se avsnitt 9.5.3). Det skall inte bortses från att
processen i ett sådant läge kan vara upplagd på ett sätt som ter sig mindre
lämpligt ur Konsumentombudsmannens synvinkel. Det får dock förutsättas att
domstolen i så fall ger Konsumentombudsmannen möjlighet att på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt driva sin talan. Detta kan ske genom att det
sätts ut ny förberedelse eller att rätten förordnar om ytterligare skriftväxling
innan målet sätts ut till huvudförhandling. Situationen blir inte annorlunda än
när en självständig intervenient träder in i en rättegång vid allmän domstol i
ett sent läge under processen. De praktiska svårigheter som kan följa med att
flera uppträder på sökandesidan torde inte skilja sig från de som uppstår i
andra fall vid sådan processgemenskap som inte är ordinär. Problemen har fått en
utförlig behandling i flera rättsfall från Högsta domstolen (bl.a. NJA 1975 s.
611 och NJA 1988 s. 78) och i den juridiska litteraturen (t.ex. Klintberg,
Processgemenskap) och torde kunna bemästras också inom ramen för
marknadsföringsprocessen.
En annan fråga som bör uppmärksammas och som hänger samman med avskaffandet av
Konsumentombudsmannens primära talerätt rör förhållandet mellan en talan som
anhängiggörs av en enskild - näringsidkare eller sammanslutning - och förbuds-
och informationsförelägganden som utfärdas av Konsumentombudsmannen. Ett godkänt
förbuds- eller informationsföreläggande skall gälla som en dom som har vunnit
laga kraft. Om en näringsidkare eller sammanslutning väcker talan mot
näringsidkaren om just den marknadsföring som föreläggandet avser bör därför
talan avvisas. Ett sådant rättegångshinder skall beaktas självmant av domstolen.
I praktiken torde dock frågan komma till rättens kännedom genom att
näringsidkaren eller Konsumentombudsmannen påtalar att ett godkänt föreläggande
finns.

Mål om marknadsstörningsavgift

En talan om marknadsstörningsavgift har flera likheter med en talan om en rent
straffrättslig reaktion på lagöverträdelser. Det ter sig därför naturligt att ge
Konsumentombudsmannen rollen av "åklagare" i mål om sådan avgift. En direkt
talerätt för enskilda kan vara mindre lämplig när det offentligrättsliga
inslaget är så framträdande som det är i en sådan talan.
Det kan dock finnas skäl att tillerkänna den som berörs av en överträdelse
subsidiär talerätt på ungefär samma sätt som gäller för en målsägande vid brott
som faller under reglerna om allmänt åtal. En sådan talerätt kan vara
betydelsefull för den som anser sig särskilt utsatt i fråga om en viss
marknadsföringsåtgärd och där Konsumentombudsmannen beslutar att inte väcka
talan. Vissa av de regler som är sanktionerade med marknadsstörningsavgift är
föranledda av ändamålsöverväganden som primärt rör näringsidkarintressen. Det
går visserligen inte att dra någon skarp gränslinje mellan vad som är ett
allmänt konsumentintresse och vad som är ett allmänt näringsidkarintresse. De
flesta överträdelser av marknadsföringslagens bestämmelser kränker båda
intressena, men i olika hög grad. Särskilt vid regelbrott som innefattar
vilseledande efterbildningar o.dyl. kan dock kränkningen särskilt tydligt sägas
angå främst näringslivet. Att Konsumentombudsmannen i fall som de sistnämnda för
en avgiftstalan kan sägas stämma mindre väl överens med dennes uppgift att i
första hand ta till vara konsumentintresset. Också mot den bakgrunden är det
rimligt att, om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra
avgiftstalan, sådan talan får föras av en enskild näringsidkare som berörs av
överträdelsen. Regeringen föreslår därför att enskilda näringsidkare ges en
sådan subsidiär rätt att föra talan om marknadsstörningsavgift.
Den subsidiära talerätten bör också gälla för sammanslutningar av
näringsidkare. Sådana kan ju än mer än enskilda näringsidkare förväntas kunna -
och vilja - ta till vara allmänna näringsidkarintressen. Det är dock inte
nödvändigt att utsträcka den subsidiära talerätten till andra sammanslutningar.
Marknadsföringslagens tillämpningsområde omfattar även sektorer där
tillsynsfunktionen är lagd på andra myndigheter än Konsumentombudsmannen.
Sålunda svarar t.ex. Finansinspektionen för tillsyn enligt
konsumenförsäkringslagen och konsumenkreditlagen, såvitt avser bank- och
försäkringsområdet. Det kan sättas i fråga om tillsynsmyndigheterna själva borde
få talerätt vid Marknadsdomstolen vid sidan av eller i stället för
Konsumentombudsmannen. Så har hittills inte varit fallet. Ingripanden på områden
som ligger under andra myndigheters tillsyn har i stället föregåtts av
informella samråd mellan tillsynsmyndigheten och Konsumentombudsmannen. Under
senare år har det dock skett en märkbar utveckling och förändring särskilt på
finansmarknaden, och i synnerhet när det gäller efterfrågan och utbud av
finansiella tjänster. Detta kan tala för att man tydligare bör klargöra
rollfördelningen mellan Finansinspektionen och Konsumentombudsmannen vid
ingripanden mot förfaranden som strider mot marknadsföringslagen.
Det vore i detta skede att gå för långt att ge Finansinspektionen egen
talerätt i marknadsföringsmål. Konsumentombudsmannens vana att processa i sådana
mål bör tas till vara även på områden som ligger utanför dennes tillsyn. Det
måste dessutom antas att Konsumentombudsmannen har en annan överblick av
rättsutvecklingen på hela det marknadsföringsrättsliga området än andra
tillsynsmyndigheter.
Å andra sidan kan det framstå som befogat att den myndighet som utövar tillsyn
på ett visst område i första hand får avgöra om ett ingripande skall komma till
stånd och i sådant fall på vilket sätt detta skall ske. Finansinspektionen
föreslår i sitt remissvar att Konsumentombudsmannen skall få föra talan endast
efter samråd med inspektionen. Syftet med förslaget skulle uppnås om man med
förebild från produktsäkerhetslagen gav Konsumentombudsmannen rätt att föra
talan enligt marknadsföringslagen i en fråga som omfattas av en annan
tilllsynsmyndighets område endast efter anmälan från tillsynsmyndigheten.
En ordning där Konsumentombudsmannens talerätt är beroende av anmälan eller
samråd med en annan myndighet kan emellertid befaras leda till
tillämpningssvårigheter. Så kan exempelvis bli fallet när det gäller att avgöra
om en fråga faller under en annan tillsynsmyndighet eller inte. En sådan ordning
innebär dessutom att ansvaret splittras på ett sätt som kan leda till att
frågorna hamnar mellan två stolar. I praktiken fungerar det i dag så att
Konsumentombudsmannen samråder med en tillsynsmyndighet som berörs av den
aktuella frågan när man bedömer att det finns behov. Regeringen gör bedömningen
att det inte är nödvändigt att reglera skyldigheten att samråda.

Mål om utdömande av viten

Beträffande utdömande av viten finns det ingen anledning att utforma talerätten
på något annat sätt än som gäller i dag. Rätten att föra talan om utdömande av
vite bör således tillkomma både Konsumentombudsmannen och den som har fört talan
om förbudet eller åläggandet.

9.4 Frågor om rättskraft m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En dom i ett mål om förbud eller åläggande |
| skall ha en allmänt verkande rättskraft. En sådan dom skall dock|
| enligt en särskild regel i marknadsföringslagen kunna omprövas på|
| grund av ändrade förhållanden. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om rättskraften hos
rättens avgörande i förhållande till andra än parterna i målet. Däremot föreslår
utredningen att rättskraften skall vara relativ på så sätt att ett förbud eller
ett åläggande alltid skall kunna omprövas i mildrande riktning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att rättens avgöranden bör ha
en allmänt verkande rättskraft. Företagarnas Riksorganisation anser, mot
bakgrund av förslaget att göra vissa målkategorier dispositiva, att frågan om
räckvidden av avgörandenas rättskraft bör utredas ytterligare.
Grupptalanutredningen uttalar att förslaget tycks utgå från att rättskraften hos
Marknadsdomstolens avgöranden är begränsad till parterna i målet. Enligt
utredningen tål det dock att diskuteras om inte rättskraften bör ha en annan
omfattning. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel,
Läkemedelsindustriföreningen, Bilindustriföreningen och Sveriges Köpmannaförbund
har invänt att omprövning bör vara tillåtet även i skärpande riktning.
Skälen för regeringens förslag: Att en dom vinner rättskraft innebär att den
fråga (sak) som har avgjorts genom domen inte får prövas på nytt (17 kap. 11 §
rättegångsbalken). En dom eller ett beslut i fråga om förbud eller åläggande
enligt den nuvarande marknadsföringslagen vinner vad man brukar säga relativ
rättskraft. Domen eller beslutet kan omprövas när ändrade förhållanden eller
annat särskilt skäl föranleder det. Omprövning kan leda till att det tidigare
avgörandet mildras eller skärps i förhållande till näringsidkaren. Vid
införandet av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring framhölls att
möjligheten till omprövning stämde överens med allmänna förvaltningsrättsliga
principer (se prop. 1970:57 s. 97 f). Inom förvaltningsrätten är det av hänsyn
till allmänna intressen många gånger önskvärt att ett beslut kan ändras. Den
enskildes intresse beaktas i sådant fall genom att omprövningen förutsätter att
det har tillkommit nya skäl och omständigheter. Särskilt när det gäller förbud
torde en myndighet som regel alltid fritt kunna skärpa, mildra eller upphäva ett
tidigare beslut (jfr Hellners m.fl., Nya Förvaltningslagen, 3:e uppl., s. 337).
Bestämmelsen om omprövning i 12 § marknadsföringslagen skall ses mot denna
bakgrund. Bestämmelsen innebär att beslut i fråga om förbud eller åläggande inte
utgör hinder mot att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller
annat särskilt skäl föranleder det. Motsvarande bestämmelser finns i de båda
avtalsvillkorslagarna och i produktsäkerhetslagen. Varken vid dessa lagars
tillkomst eller i andra lagstiftningssammanhang har omprövningsinstitutet satts
i fråga (se bl.a. prop. 1971:15 s. 79 f., 1975/76:34 s. 130 och 1988/89:23 s.
68). Det har dock sagts att omprövning bör ske endast undantagsvis. Det skall
vara fråga om klara fall, t.ex. om det tidigare beslutet har grundats på
oriktiga uppgifter från en part eller om ändrade marknadsförhållanden föranleder
en annan bedömning. Möjligheten att begära omprövning har utnyttjats vid ett
fåtal tillfällen.
Rättskraftens bestämning i marknadsföringsmål enligt nuvarande ordning kan
sägas ha sin grund i tre faktorer: Marknadsdomstolens ställning som första och
enda instans, Konsumentombudsmannens primära talerätt och möjligheten till
omprövning. När det nu föreslås ändringar både när det gäller instansordningen,
talerättsreglerna, liksom omprövningsinstitutet och rättegångsförfarandet (jfr
avsnitt 9.5) är det nödvändigt att på ett mer övergripande sätt diskutera
omprövningsinstitutet och vilken verkan domstolens avgörande skall ha i
rättskraftshänseende.
Övervägandena i denna fråga måste ske utifrån de ändamål och den praktiska
funktion som rättskraftsinstitutet har. Det är främst två hänsyn som gör sig
gällande i det sammanhanget. Genom rättskraftsreglerna bereds parterna
tryggheten att ett slutligt avgörande inte när som helst kan rubbas genom en ny
rättegång. Vidare är rättskraftsinstitutet processekonomiskt motiverat genom att
parterna får ett incitament att lägga ned det arbete på processen som saken är
värd och genom att onödiga dubbelprocesser undviks. Med utgångspunkt från dessa
ändamål bör det bestämmas vilken rättskraft en dom eller ett beslut skall anses
ha i förhållande till sanktionsformerna inbördes, till andra än parterna i målet
och till nya bevis och omständigheter.

De olika sanktionernas inbördes förhållande

Den nya marknadsföringslagen kommer att innehålla tre sanktionsformer: förbud
eller åläggande, marknadsstörningsavgift och skadestånd. En dom i ett mål om
förbud eller åläggande bör inte ha någon rättskraft i ett senare mål om
skadestånd. Detsamma gäller självklart om den första domen avser
marknadsstörningsavgift. I det följande behandlas förhållandet mellan mål om
förbud och åläggande å ena sidan och marknadsstörningsavgift å den andra.
Regeringen återkommer senare till det inbördes förhållandet mellan förbuds- och
åläggandemål. Omfattningen av rättskraften hos en dom där en fråga om
marknadsstörningsavgift har prövats i förhållande till en ny avgiftstalan får
bedömas enligt allmänna regler om rättskraft och behandlas inte i det följande.
Mål om förbud eller åläggande och mål om marknadsstörningsavgift har olika
rättsföljd och bör mot den bakgrunden kunna sägas avse skilda saker. Förbud och
ålägganden avser att hindra framtida otillbörlig marknadsföring medan
marknadsstörningsavgiften är en sanktion för marknadsföring som har bedrivits.
Det är vidare så att sanktionerna grundas på överträdelser av olika materiella
lagregler, även om det är fråga om prövning av påföljd i anledning av samma
förfarande. Det kan också nämnas att regeringen föreslår att olika
talerättsregler skall gälla för de olika sanktionsformerna.
Det nu sagda talar sammantaget för att en dom avseende förbud eller åläggande
inte bör ha någon rättskraft i ett senare mål om marknadsstörningsavgift och
vice versa. Denna bestämning av domens rättskraftsverkan ligger också i linje
med det som gäller enligt nuvarande ordning om att ett förbud eller åläggande
inte har någon rättskraft i en straffprocess enligt marknadsföringslagen och
vice versa. Den stämmer också överens med förhållandet i rättskraftshänseende
mellan avgift och förbud enligt konkurrenslagen.
Även om det alltså är möjligt att först föra talan mot en näringsidkare om
förbud eller åläggande och därefter om marknadsstörningsavgift avseende samma
marknadsföring bör det självklart undvikas att sanktionsfrågan prövas i mer än
en rättegång. Risken för dubbla processer är emellertid inget nytt som uppkommer
genom förslaget om en ny marknadsföringslag. Samma problem finns redan enligt
nuvarande ordning när det gäller förfaranden som strider mot såväl
generalklausulen i 2 § som straffbestämmelserna i 6 - 8 §§. Här har dock frågan
delvis lösts genom att allmänt åtal får väckas bara efter medgivande från
Konsumentombudsmannen. Men gällande rätt saknar motsvarande spärr mot att ett
förfarande som straffats med t.ex. böter läggs till grund för en senare
förbudstalan. Möjligheten till det synes över huvud taget inte uppfattas som
något problem (jfr prop. 1981/82:165 s. 208 f. och s. 548 angående uttalanden i
samband med att motsvarande reglering infördes på konkurrensområdet).
Konsumentombudsmannen kommer enligt den nya marknadsföringslagen att vara
primärt behörig att föra talan om marknadsstörningsavgift. Detta kan ses som en
motsvarighet till att Konsumentombudsmannen i dag ensam beslutar om ett
regelbrott skall anges till allmänt åtal eller inte. Däremot kommer
Konsumentombudsmannen inte längre att ensam ha primär talerätt i fråga om förbud
eller ålägganden. Enligt regeringens mening har man emellertid inte anledning
att räkna med att detta leder till att risken för upprepade processer ökar. Det
är svårt att tänka sig fall där Konsumentombudsmannen skulle väcka talan om
marknadsstörningsavgift, om en tidigare talan om förbud eller åläggande har
ogillats. Bevisverkan av den första domen får antas bli betydande.
Mer troligt är att det i vissa situationer kan tänkas att någon vill väcka
talan om förbud eller åläggande, trots att en tidigare talan om avgift har
misslyckats. Anledningen till att talan har ogillats kan i sådant fall vara att
Konsumentombudsmannen inte har styrkt de subjektiva eller objektiva rekvisit som
måste vara uppfyllda för att avgift skall dömas ut. Att näringsidkaren under
sådana förhållanden kan bli utsatt för en ny process får accepteras. Man får
dock utgå från att Konsumentombudsmannen, i de fall ett förbud eller ett
åläggande framstår som befogat, framställer yrkande om detta i samband med talan
om marknadsstörningsavgift, t.ex. som ett andrahandsyrkande.
Faran för att det skall inledas uppenbart ogrundade eller på annat sätt
obefogade processer för att få till stånd nya eller ytterligare sanktioner måste
bedömas som liten. Kostnadsregler och bestämmelser som medger en snabb, enkel
och billig hantering av den typen av processer borgar för att svaranden inte
orsakas nämnvärt besvär eller obehag till följd av en sådan talan. Övergången
till en direkt tillämpning av rättegångsbalkens regler (jfr avsnitt 9.5) innebär
att missbruk av det slaget kommer att kunna stävjas bättre än med nu gällande
bestämmelser.
De fortsatta övervägandena när det gäller rättskraftsproblematiken kan mot
bakgrund av vad som har anförts här inriktas på förbuds- och åläggandemålen.

Avgörandets rättskraft i förhållande till andra än de som för talan

Frågan om vilken rättskraft Marknadsdomstolens avgörande i förbuds- eller
åläggandemål har i förhållande till andra taleberättigade än den som är kärande
i målet har inte diskuterats uttryckligen i något tidigare lagstiftningsärende.
Det förekommer uttalanden som närmast tyder på en vid omfattning av beslutens
rättskraft. Särskilt gäller det påpekandet att en direkt talerätt för enskilda
näringsidkare skulle leda till processuella svårigheter för
Konsumentombudsmannen. Även om Konsumentombudsmannen underrättades om
rättegången kunde enligt departementschefen utredningen i ärendet och processen
"vid det laget vara upplagd på ett sätt som inte rätt passar
konsumentintressena" (prop. 1984/85:213 s. 53, jfr bet. 1985/86:LU10 s. 12).
Det går inte att av de förarbetsuttalanden som har gjorts dra några direkta
slutsatser om vilken uppfattning departementschefen och Lagutskottet har haft om
rättskraftens omfattning. Rättsläget i fråga om domens rättsverkan gentemot
tredje man får därför, i brist på andra yttranden i förarbetena eller avgöranden
i praxis, betraktas som oklar.
En talan om förbud eller åläggande rör frågan om en viss åtgärd eller
underlåtenhet att lämna information står i strid mot bestämmelser uppställda för
att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen. Rättegången syftar
alltså inte till att, som i de flesta civilprocesser, bestämma rättsförhållandet
mellan två tvistande parter. De som har rätt att föra talan i ett förbuds- eller
åläggandemål förutsätts företräda allmänna - inte enskilda - intressen. Vidare
kan ett mål där en fråga om förbud eller åläggande prövas, bara avgöras i sak på
ett sätt i förhållande till samtliga som för talan på kärandesidan.
Dessa omständigheter talar för att rättskraften hos ett avgörande bör omfatta
samtliga taleberättigade, oavsett om de fört talan i målet eller inte. Såväl
hänsynen till svarandens trygghet som processekonomiska skäl motiverar att
frågan om samma förfarande skall leda till förbud eller åläggande inte bör
tillåtas komma under domstols prövning upprepade gånger enbart genom att
kärandeparten byts ut. Som exempel på en måltyp där det är fråga om ett
tillvaratagande av ett allmänt intresse och där rättskraften träffar alla som
hade kunnat föra talan som kärande kan nämnas mål om enskilt åtal. Sådana mål
väcks genom stämning av den som är att anse som målsägande. Skulle en sådan
talan utföras dåligt och det enskilda åtalet ogillas är i allmänhet övriga
målsägande förhindrade att föra en ny talan om samma gärning.En ordning där
rättskraften omfattar andra än parterna i målet kräver ett processuellt
förfarande som skapar trygghet för tredje man eller som på något annat sätt
skyddar de intressen som möjligheten att väcka talan avser att tillgodose. Man
måste alltså se till att processordningen i mål om förbud och ålägganden är
utformad så, att det allmänna konsument- och näringsidkarintresset inte riskerar
att skadas på grund av domens rättskraft. Sådana skadeverkningar kan uppstå om
en talan ogillas på grund av en undermålig processföring från käranden, om domen
hindrar annan från att väcka ny talan.
Som kommer att redovisas i det följande (avsnitt 9.5.2) förordar regeringen
att talan i denna typ av mål skall handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken
om indispositiva tvistemål. Det betyder bl.a. att domstolen har en skyldighet
att på egen hand se till att målet blir tillräckligt utrett. De som är
intressenter har också själva möjlighet att ingripa i processen genom att väcka
en talan som förenas med den först väckta (jfr avsnitt 9.3). Dessutom föreslås
en uttrycklig regel om att det skall vara möjligt att medverka självständigt i
processen också på ett enklare sätt, nämligen genom att intervenera. Inget
hindrar att interventionen sker först genom överklagande av en dom eller ett
beslut (se 14 kap. 11 § rättegångsbalken). Dessa förhållanden medför enligt
regeringens mening rimliga garantier för att konsument- och näringsidkarintres-
set kan bevakas på ett adekvat och ändamålsenligt sätt i processen.
Interventionsmöjligheten förutsätter dock att tredje man får besked om
rättegången. Även om organisationer och näringsidkare ges talerätt på lika
villkor med Konsumentombudsmannen kommer huvudansvaret för bevakningen av
allmänintresset på marknadsföringsområdet att, i vart fall under överskådlig
tid, vila på Konsumentombudsmannen. Det ligger därför i sakens natur att denne
underrättas om processer som inleds av någon annan. Regeringen har i det
föregående (avsnitt 9.3) föreslagit en regel av den innebörden. Talan om förbud
eller åläggande rör inte någons enskilda rätt. Det finns därför ingen som kan
sägas lida förfång genom att inte underrättas om en rättegång där sådan talan
förs. Det kan därför inte anses nödvändigt att andra taleberättigade skall
meddelas, om rättegång inleds av Konsumentombudsmannen eller annan.
Regeringen anser mot denna bakgrund att ett avgörande i fråga om förbud eller
åläggande skall ha rättskraft mot samtliga taleberättigade oavsett om de har
fört talan i målet eller inte. Eftersom rättegångsbalkens rättskraftsreglering
(17 kap. 11 §) enbart tar sikte på parterna i målet bör en särskild bestämmelse
om detta tas in i marknadsföringslagen.

Förbuds- och åläggandemålens inbördes förhållande

När det gäller det inbördes förhållandet mellan mål om de två typer av förbud
som finns (förbud mot marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed
eller annars är otillbörlig och förbud mot marknadsföring av otjänliga
produkter) och mål om åläggande kan man knappast använda sig av de vanliga
begreppen när det gäller avgränsningen av vad som är samma sak enligt
processrättslig terminologi. Det är inte möjligt att ta ställning med
utgångspunkt i om målen avser samma eller olika rättsföljder eller i en
bedömning av om det är fråga om samma rättighet. Ett bättre sätt att angripa
problemet torde vara att ta ställning med utgångspunkt i om det är fråga om
samma marknadsföring. Det är inte rimligt att en kärande som förlorar ett mål om
förbud i fråga om en viss marknadsföring där han hävdat att denna är
otillbörlig, skulle kunna väcka en ny talan om förbud i fråga om samma
marknadsföring (mot samma näringsidkare) men nu hävda att den avser otjänliga
produkter. Det är inte heller rimligt att käranden i det första målet skall, i
fråga om samma marknadsföring, kunna väcka en talan om åläggande att lämna viss
information. Det bör kunna krävas att den som för talan om en viss
marknadsföring tar ställning till samtliga frågor om dess otillbörlighet och
behovet av information. Den bestämmelse om rättskraft i mål om förbud eller
åläggande som har föreslagits i det föregående bör utformas så att ett sådant
resultat uppnås.

Avgörandets rättskraft i förhållande till den mot vilken talan kan riktas

Ett förbud eller åläggande kan riktas inte bara mot näringsidkaren utan också
mot en anställd eller någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Ett
förbud mot marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed eller på något
annat sätt är otillbörlig mot konsumenter skall dessutom kunna meddelas mot var
och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen. Lagrådet har
påpekat att det inte framgår klart av lagrådsremissen om det är meningen att
rättskraftsregeln - för det fall en dom rörande ett förbud eller åläggande har
meddelats mot näringsidkaren - skall hindra att ett förbud eller åläggande
senare riktas också mot någon av de övriga personer som kan meddelas ett förbud
eller åläggande. Lagrådet anför att den omständigheten att en annan person än
näringsidkaren utför vissa marknadsföringsåtgärder inte i och för sig kan anses
innebära att dessa åtgärder utgör en annan marknadsföring än den som
näringsidkaren direkt medverkar i. En viss reklamkampanj eller saluhållandet av
en viss vara får alltså, menar Lagrådet, i detta sammanhang anses utgöra en och
samma marknadsföring oavsett om marknadsföringsåtgärderna utförs av
näringsidkaren själv eller t.ex. delvis av en reklambyrå. Lagtexten innebär vid
sådant förhållande att en dom mot näringsidkaren hindrar att åtgärder senare
vidtas mot någon av de andra personerna. Lagrådet anför att det kan ifrågasättas
om detta är en lämplig ordning. Lagrådet anför också att bestämmelsen, om det är
meningen att den endast skall avse rättskraftens omfattning på kärandesidan, bör
formuleras om så att det sägs ut att domen hindrar att en annan kärande väcker
talan enligt bestämmelserna om meddelande av förbud och åläggande med anledning
av marknadsföringen.
Regeringen gör även här bedömningen att en och samma marknadsföring inte bör
bli föremål för upprepade processer, inte minst av processekonomiska skäl. Den
som avser att väcka talan om ett förbud eller åläggande bör redan från början
göra klart för sig vilken personkrets talan bör riktas mot. Oavsett om talan
bifalls eller ogillas är nackdelarna av att någon av de personer som kan
meddelas ett förbud eller åläggande inte har stämts in, och att rättskraften
hindrar en ny talan, typiskt sett mindre än i civilrättsliga mål. I mål om
förbud eller åläggande står själva marknadsföringen mer i fokus än svaranden i
målet. Något subjektivt rekvisit som kan leda till att en talan bifalls mot en
person men inte mot en annan finns inte i dessa fall. Om en marknadsföring har
förbjudits på grund av en talan mot näringsidkaren och marknadsföringen sedan
fortsätter, i regi av t.ex en anställd eller av en reklambyrå, torde det ske i
näringsidkarens intresse och alltså vara fråga om samma marknadsföring. Den som
har begärt förbudet kan därmed ha framgång med en talan om utdömande av vite mot
näringsidkaren. Enligt regeringens mening bör därför rättskraftsregeln vara
utformad så att den inte bara avser rättskraftens omfattning på kärandesidan
utan även hindrar att en ny talan om samma marknadsföring väcks mot någon av de
övriga som talan kan riktats mot. Om däremot marknadsföringen av någon anledning
skulle vara att bedöma som en annan marknadsföring än den som den första
förbudstalan rörde, finns det inte några hinder mot en ny talan om förbud eller
åläggande.
Det bör upprepas att en dom avseende förbud eller åläggande enligt regeringens
uppfattning inte bör ha rättskraft i ett senare mål om marknadsstörningsavgift.
En talan om förbud eller åläggande mot en näringsidkare skall därför inte heller
hindra att en talan väcks om marknadsstörningsavgift mot någon som handlar på
näringsidkarens vägnar i fråga om en marknadsföring som har prövats i ett
förbuds- eller åläggandemål.

Omprövning i förbuds- och åläggandemål

Möjligheten till omprövning av ett förbud eller ett åläggande har funnits i
stort sett oförändrad sedan 1970 års lag om illojal marknadsföring infördes. Det
har sin grund i allmänna förvaltningsrättsliga principer, även om paralleller
finns inom t.ex. miljöskyddslagstiftningen. Att det bör finnas särskilda
omprövningsregler på marknadsrättens område har motiverats med att ett beslut
kan behöva ändras på grund av att marknadsförhållandena blivit annorlunda, att
nya bevis medför att näringsidkaren kan bevisa riktigheten av påståenden i
marknadsföringen eller, tvärtom, att det i efterhand framkommit att svaranden
lämnat oriktiga uppgifter i det tidigare målet, vilka lett till att förbudstalan
har ogillats (se bl.a. prop. 1970:57 s. 97 f, 1981/82:165 s. 292 ff och
1988/89:23 s. 116).
Frågan är då om omprövningsinstitutet bör behållas i den nya mark-
nadsföringslagen.
Det har i tidigare lagstiftningsärenden, rörande konkurrensmål, framhållits
att man inte bör dra paralleller mellan förutsättningarna för omprövning och vad
som gäller för ändring av en lagakraftvunnen dom. Omprövningsinstitutet har
ansetts snarare knyta an till motsvarande ändringsmöjligheter inom vattenrätten,
miljöskyddslagstiftningen och liknande system (se prop. 1981/82:165 s. 224 f och
s. 293). Erfarenheten visar emellertid att omprövning har begärts endast i ett
fåtal fall. Risken för materiellt oriktiga domar, och därmed behovet av ompröv-
ning, får antas minska genom att det nu införs ett tvåinstansförfarande för
marknadsföringsmål. Till detta skall läggas att möjligheten till omprövning
typiskt sett innebär en fara för att parterna lägger ner mindre omsorg vid
utformningen av sin talan. Omprövningsinstitutet strider dessutom mot
rättskraftens grundläggande syfte att erbjuda parterna trygghet och främja
processekonomiska intressen. Det kan också nämnas att den nya konkurrenslagen
saknar regler om omprövning av förbud och ålägganden, utom när det gäller
företagsförvärv.
Ett avgörandes rättskraft hindrar en senare talan om samma rättsföljd som
grundar sig på samma omständigheter som redan har prövats genom dom. Den
tidigare domen anses även prekludera omständigheter (rättsfakta) som käranden
hade kunnat åberopa men som faktiskt inte har åberopats i det tidigare målet.
Domens preklusionsverkan omfattar dock inte omständigheter som inträffat efter
rättegången. Åberopar käranden relevanta sådana fakta är en tidigare doms
rättskraft inget hinder mot att samma fråga blir föremål för domstolsprövning på
nytt. Detsamma gäller om det efter rättegången har införts ny lagstiftning, som
har retroaktiv verkan.
Ny bevisning bryter inte igenom domens rättskraft. Däremot kan sådana fakta
åberopas som grund för resning. Detsamma gäller om det senare framkommer att en
part, ett vittne eller någon annan har lämnat osanna uppgifter, som kan antas ha
inverkat på utgången. Resning kan också beviljas på grund av omständigheter
eller bevis som förelåg vid tiden för domen och som, om de hade åberopats,
sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. För detta krävs dock att parten
gör sannolikt att han inte har kunnat åberopa omständigheten eller beviset
tidigare eller att han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
I det till Lagrådet remitterade förslaget anfördes att, till den del
möjligheten till omprövning motiveras av ändrade förhållanden, torde en ny talan
på sådan grund kunna föras även utan en särbestämmelse om rätt att påkalla en
förnyad prövning av ett tidigare avgörande. I vart fall sades detta bli fallet
om rättegångsbalkens tvistemålsregler görs direkt tillämpliga på
marknadsföringsmål. En ny talan kan då tas upp, oavsett om de nya
omständigheterna leder till en mildring eller en skärpning av ett tidigare
förbud eller åläggande. Också när en talan om förbud eller åläggande har
ogillats kan ingripandet bli föremål för ny prövning i anledning av senare
inträffade omständigheter. Mot den nu angivna bakgrunden gjordes i
lagrådsremissen bedömningen att de möjligheter till ändring av en tidigare dom
som rättskraftens begränsning och reglerna om resning erbjuder utgör
tillräckliga garantier för att allmänna konsument- och näringsidkarintressen
inte skall lida allvarliga förluster på grund av oriktiga domar. Också
svarandens rättssäkerhetsintresse ansågs tillgodosett genom dessa allmängiltiga
ändringsprinciper. Det ansågs därför att det inte fanns anledning att utifrån
berörda ändamålssynpunkter behålla en särskild bestämmelse i
marknadsföringslagen om rätt till omprövning. Övervägandena mynnade ut i att en
sådan bestämmelse inte skulle tas in i den nya marknadsföringslagen.
Lagrådet har haft synpunkter på förslaget i denna del och ifrågasätter om inte
rättskraftsregeln fått för långtgående effekter. Enligt Lagrådet kan det
ifrågasättas om civilprocessrättens regler ger tillräcklig ledning för bedömande
av rättskraftens omfattning hos en dom som med stöd av marknadsföringslagen
förbjuder eller påbjuder en åtgärd eller ogillar ett yrkande härom. Fråga blir,
enligt Lagrådet, också om vad som kommer att gälla i rättskraftshänseende om man
inte bara slopar särbestämmelsen om omprövning utan också inför en särskild
rättskraftsregel. Enligt Lagrådet torde det remitterade förslaget begränsa
möjligheterna till omprövning vid ändrade förhållanden i jämförelse med vad som
skulle gälla enligt allmänna principer på området. Enligt Lagrådets mening
skulle det vara av värde att marknadsföringslagen innehåller uttryckliga regler
om möjligheten till omprövning vid ändrade marknadsförhållanden.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning när det gäller förhållandet mellan den
i lagrådsremissen föreslagna rättskraftsbestämmelsen och den möjlighet till
omprövning vid ändrade förhållanden som finns enligt rättegångsbalkens
bestämmelser. För att inte begränsa möjligheten till omprövning bör därför,
såsom Lagrådet har förordat, en särskild regel om omprövning tas in i den nya
marknadsföringslagen. Omprövningsregeln bör utformas som ett undantag från
bestämmelsen om en allmänt verkande rättskraft och möjliggöra omprövning vid
ändrade förhållanden. Däremot finns det enligt regeringens mening inget behov av
att behålla den nuvarande marknadsföringslagens regel om omprövning på grund av
"annat särskilt skäl". I stället får man utnyttja de möjligheter till resning
som finns enligt rättegångsbalkens regler.
Allmänna processrättsliga grundsatser torde innebära att vem som helst av dem
som är taleberättigade kan föra en senare talan om samma fråga, med åberopande
av omständigheter som har inträffat efter avgörandet, eller ansöka om resning.
Detsamma bör gälla också vid en talan om omprövning med stöd av den nyss
föreslagna omprövningsregeln. En sådan ordning får också anses stämma bäst
överens med de ändamålsöverväganden som ligger bakom den generella utformningen
av reglerna om talerätt i mål om förbud och åläggande som regeringen föreslår.
Det framstår som självklart att motpart i ett mål där en näringsidkare på grund
av ändrade förhållanden vill få ett förbud eller ett åläggande mildrat eller
upphävt är den som förde talan i det ursprungliga målet. Några särskilda regler
för detta behövs inte.
Skyldigheten att underrätta Konsumentombudsmannen när en talan enligt
marknadsföringslagen väcks av någon annan (se avsnitt 9.3) bör gälla också när
en talan om ändring av ett tidigare meddelat förbud eller åläggande väcks.
I de fall ett förbud eller åläggande har beslutats av Konsumentombudsmannen
kommer det, som tidigare nämnts (avsnitt 8.1.2), även i fortsättningen att
finnas en möjlighet för denne att ompröva föreläggandet. Enligt 27 §
förvaltningslagen får nämligen en myndighet ändra ett beslut om det är uppenbart
oriktigt på grund av nya omständigheter eller av annan anledning, om det kan ske
snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.

9.5 Rättegångsförfarandet

9.5.1 Allmänt om handläggningsreglerna

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Mål enligt marknadsföringslagen skall i |
| Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen handläggas enligt |
| reglerna om tvistemål i rättegångsbalken. Mål om utdömande av vite|
| som har förelagts med stöd av marknadsföringslagen skall alltjämt|
| handläggas enligt bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i denna fråga.
Skälen för mitt förslag: Om förfarandet vid Marknadsdomstolen finns vissa
grundläggande bestämmelser i lagen om Marknadsdomstol. Någon detaljreglering av
målhanteringen har inte ansetts behövlig. Tvärtom utgick man vid inrättandet av
Marknadsrådet från att det fanns klara fördelar med att förfarandet var smidigt
och att rådet inte var bundet av ett så strikt regelsystem som rättegångsbalken
ansågs utgöra (prop. 1970:57 s. 167). Handläggningen förutsattes dock ske i
rättegångsliknande former och i stort sett efter rättegångsbalkens principer.
Dessa uttalanden ligger alltjämt till grund för rättegångsordningen i
Marknadsdomstolen. Lagens regler om handläggningen avser ett fåtal frågor, såsom
rörande en ansökans form och innehåll, organisationsmedverkan, möjligheten att
meddela dom och interimistiskt beslut utan sammanträde, vissa bevisfrågor samt
delgivning av handlingar. I övrigt är domstolen hänvisad till att själv utforma
förfarandet, med möjlighet till analogislut från rättegångsbalken.
Den nuvarande ordningen har inte utsatts för någon allvarligare kritik.
Systemet tycks ha fungerat väl. Det kan dock inte bortses från att
handläggningsreglerna och de nyss nämnda förarbetsuttalandena utgår från en
prövningsinstans där det judiciella inslaget förutsattes bli betydligt mindre
framträdande än det som präglar dagens marknadsrättsprocesser. Ursprunget av
administrativt förvaltningsförfarande ger sig till känna genom bl.a. avsaknaden
av rättegångskostnadsregler, möjligheten till omprövning och den i många
avseenden formlösa handläggningen.
En anpassning till rättegångsbalkens regler om omröstning skedde först den 1
januari 1987 (SFS 1986:1158) och ända fram till den 1 juli 1993 användes i
domstolen beteckningarna ärende och beslut i stället för mål och dom. Den fria
handläggningsformen innebär att det saknas klara principer i frågor som
intervention, kumulation och bestämmandet av processföremålet samt i flera
bevisfrågor.
Marknadsdomstolens verksamhet i mål enligt marknadsföringslagen och andra
marknadsrättsliga lagar utgörs av rättstillämpning. Domstolen har en
rättskipande funktion av väsentligen samma natur som domstolar i allmänhet, om
än inom ett speciellt rättsområde. Den judiciella framtoningen kommer snarare
att öka än minska med den nya marknadsföringslagen. Detta talar för att man
formellt närmar handläggningsreglerna i marknadsföringsmålen till dem som gäller
för rättegångar i allmänhet. Med förslaget till ny marknadsföringslag kommer
vidare instansordningen i marknadsföringsmål att ändras (se avsnitt 9.1).
Stockholms tingsrätt blir första instans i mål om förbud, åläggande,
marknadsstörningsavgift och skadestånd. Det framstår i sådant fall som naturligt
att rättegångsbalken blir omedelbart tillämplig på förfarandet, om inte sakliga
skäl talar mot detta. Mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av
marknadsföringslagen bör som framgått även fortsättningsvis handläggas i allmän
domstol enligt reglerna i lagen (1985:206) om viten.
En övergång till en direkt tillämpning av rättegångsbalken innebär att talan
skall väckas genom stämning och att ett tydligare krav på ansökningens innehåll
kommer att gälla. Vidare gäller bestämmelserna i 17 kap. 3 § rättegångsbalken om
att domstolen inte får döma över annat eller mer än det som part i behörig
ordning har yrkat, att rätten i förlikningsbara mål är bunden av de materialla
grunder, rättsfakta, som en part har åberopat och att rätten i indispositiva mål
har en friare ställning till de omständigheter som kan påverka prövningen av den
väckta talan (jfr avsnitt 9.5.2).
En direkt tillämpning av rättegångsbalkens regler innebär också att
handläggningen klart delas upp på förberedelse och huvudförhandling. Detta kan
inte ses som någon nackdel. Behovet att hålla förberedelse kan inte typiskt sett
antas vara mindre i marknadsföringsmål än i rättegångar i allmänhet. Att
förberedelse görs obligatorisk hindrar inte en snabb, billig och enkel
handläggning eftersom rättegångsbalken tillåter att mål avgörs utan
huvudförhandling eller vid förenklad huvudförhandling i direkt anslutning till
förberedelsen. Det är också positivt att förberedelsens syfte och domstolens
roll i rättegången tydliggörs (se 42 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken).
Rättegångsbalkens bestämmelser om hur förberedelsen skall utformas och hur det
skall gå till vid huvudförhandling bör inte kännas främmande för dem som
uppträder vid Marknadsdomstolen eller domstolens ledamöter. Det bör härvid
betonas att rättegångsbalkens förfaranderegler ger stort utrymme för en sådan
flexibel handläggning av mål med skiftande karaktär och komplexitet, som är
särskilt värdefull inom marknadsrätten. Regeringen hyser därför inga farhågor
för att en direkt bundenhet till balkens regelsystem kommer att leda till mer
tids- och kostnadskrävande marknadsföringsprocesser jämfört med dagens
förhållanden.
När det gäller offentlighet och ordning samt omröstning finns redan i dag
bestämmelser som innebär att rättegångsbalkens regler gäller. Också i fråga om
protokoll torde en övergång till rättegångsbalkens regler kunna ske
problemfritt. I ärenden enligt 1 § lagen om Marknadsdomstol gäller enligt
instruktionen för marknadsdomstolen redan i dag protokollskungörelsen
(1971:1066) för de allmänna domstolarna. Det torde inte heller innebära några
problem att göra reglerna om straff, vite och hämtning i 9 kap. rättegångsbalken
och om frister och laga förfall i 32 kap. rättegångsbalken, tillämpliga på
förfarandet enligt marknadsföringslagen.
Enligt rättegångsbalken kan endast fysisk person vara ombud för part. Här
ligger en skillnad jämfört med den administrativa förvaltningsprocessen. Någon
anledning att i detta hänseende göra undantag för marknadsföringsmål kan inte
sägas föreligga. Rättegångsbalkens regler bör således också i detta avseende
kunna gälla fullt ut i mål enligt marknadsföringslagen.
Kumulation, ändring av talan och litispendens är exempel på frågor som kan ge
upphov till svårlösta processuella problem i vanliga rättegångar. Dessa spörsmål
kan dyka upp även i ett marknadsföringsmål. Häri ligger emellertid inget nytt.
Också med nuvarande processordning kan Marknadsdomstolen tvingas ta ställning i
en sådan fråga. Att domstolen i sin bedömning skall utgå från bestämda
rättsregler främjar en fast och förutsebar rättstillämpning.
I 19 § lagen om Marknadsdomstol anges att en dom skall innehålla de skäl som
domen grundas på. Marknadsdomstolen utformar redan i dag sina avgöranden i stort
enligt de anvisningar som gäller för domar och beslut i allmänhet. Att
rättegångsbalkens regler som på denna punkt ställer något högre krav skall
gälla, innebär därför ingen större nyhet.
Beträffande delgivning av handlingar i mål som handläggs vid Marknadsdomstolen
finns bestämmelser i 20 § lagen om Marknadsdomstol. Regeln innehåller de
speciella föreskrifterna, att dom och beslut alltid skall delges och att
delgivning av domar och beslut som innefattar vitesföreläggande inte får ske
enligt 12 § delgivningslagen (dvs. med annan än den som söks), om det inte finns
anledning anta att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. I
rättegångar i allmänhet underrättas parterna genom att en kopia av domen eller
ett slutligt beslut sänds till dem i vanligt brev. Självklart finns det dock
inget som hindrar att delgivning används, om domen eller beslutet innehåller ett
vitesföreläggande. Det är i regel nödvändigt för att vitet senare skall kunna
dömas ut, om föreläggandet inte följs. Enligt regeringens mening saknas skäl att
just i marknadsföringsmål begränsa möjligheterna att använda 12 §
delgivningslagen, när förutsättningarna för sådan s.k. surrogatdelgivning är
uppfyllda eller att föreskriva att domar och beslut alltid skall delges. Tvärtom
bör de regler som gäller för tvistemål i allmänhet kunna gälla också i dessa
mål.
I rättegångsbalken finns bestämmelser om möjligheterna att föra
fastställelsetalan. Enligt 13 kap. 2 § RB får talan huruvida visst rätts-
förhållande består eller inte består tas upp till prövning endast om det råder
ovisshet om rättsförhållandet och ovissheten länder käranden till förfång. Så
som bestämmelsen är utformad torde den inte gå att lägga till grund för en
fastställelsetalan enligt marknadsföringslagen, med undantag för talan som avser
att fastställa om skadeståndsskyldighet i sig föreligger eller inte. Förbuds-,
åläggande- och avgiftsfrågor kan inte anses röra något rättsförhållande mellan
två eller flera parter i den berörda paragrafens mening.
Det har tidigare övervägts att införa en möjlighet för näringsidkare eller
Konsumentombudsmannen att väcka talan för att få fastställt huruvida en viss
vidtagen eller planerad marknadsföring strider mot någon bestämmelse i
marknadsföringslagen. Tanken på en sådan reform har emellertid avvisats av både
principiella och praktiska skäl (se bl.a. prop. 1984/85:213 s. 60 f). Regeringen
ser ingen anledning att i detta lagstiftningsärende frångå denna bedömning. I
sammanhanget bör dock påpekas att Konsumentombudsmannen enligt regeringens
förslag kommer att kunna föra en förbuds- eller åläggandetalan, utan att yrka
vite. Det blir dessutom även i fortsättningen möjligt för en näringsidkare att
föra talan om mildring eller upphävande av ett tidigare förbud, om talan grundas
på ändrade förhållanden. Båda dessa former av talan uppvisar likheter med en ren
fastställelsetalan.
En översiktlig och allmän genomgång av rättegångsbalkens regelsystem ger
alltså ingen anledning till oro för att en direkt tillämpning av balkens
bestämmelser försämrar möjligheterna till en effektiv och ändamålsenlig
handläggning av marknadsföringsprocesser. Tvärtom ger en sådan reformåtgärd goda
förutsättningar för domstolarna att avgöra målen på ett så snabbt, billigt och
enkelt sätt som möjligt, med bibehållande av högt ställda rättssäkerhetskrav. De
fall där det är nödvändigt att i marknadsföringslagen ta in bestämmelser som
avviker från eller fyller ut rättegångsbalkens regler behandlas särskilt. I det
föregående har behandlats bl.a frågor om interimistiska beslut (avsnitt 8.1.1),
kvarstad (avsnitt 8.2.1), säkerhetsåtgärder i fråga om utplånande av vilsele-
dande framställningar (avsnitt 8.4), forumfrågor (avsnitt 9.1), talerätt
(avsnitt 9.3) och rättskraft (avsnitt 9.4). I det följande tas också upp frågor
om intervention (avsnitt 9.5.3), vissa bevisfrågor (avsnitt 9.5.4) och
rättegångskostnader (avsnitt 9.6). Närmast behandlas frågan om de indispositiva
eller dispositiva tvistemålsreglerna skall tillämpas i marknadsföringsmålen.

9.5.2 Indispositiva eller dispositiva tvistemålsregler?

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Mål enligt marknadsföringslagen skall hand-|
| läggas enligt reglerna i rättegångsbalken om tvistemål där förlik-|
| ning om saken inte är tillåten. Beträffande talan om skadestånd |
| skall dock bestämmelserna om dispositiva (förlikningsbara) |
| tvistemål gälla. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag när det gäller mål
i vilka Konsumentombudsmannen för talan som part. Däremot föreslår utredningen
att mål om förbud eller åläggande med enskild part som kärande skall betraktas
som dispositiva mål.
Remissinstanserna är till övervägande del negativa till förslaget att mål om
förbud eller åläggande i vissa fall skall kunna handläggas enligt
rättegångsbalkens regler för dispositiva mål. Marknadsdomstolen menar att
uppdelningen i dispositiva och indispositiva mål inte passar för
marknadsföringsmålen. Domstolen saknar en närmare analys av förutsättningarna
för och konsekvenserna av förslaget i denna del. Vidare anför domstolen att den
dominerande delen av marknadsföringsmålen är sådana att de angår ett allmänt
intresse varför det skulle vara olämpligt att grunda domstolens avgörande på
parternas dispositioner i sådana fall. Domstolen har också invändningar mot att
skiljenämnd enligt utredningens förslag kommer att anförtros sådan
myndighetskompetens som att utfärda förbud av offentligrättslig karaktär vid
offentligrättsligt vite. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk
Handel, Läkemedelsindustriföreningen, Bilindustriföreningen och Swedma anser att
möjligheten för en skiljenämnd att tillämpa marknadsföringslagen bör analyseras
och finner det vara en tveksam nyordning att en myndighetsuppgift anförtros en
skiljenämnd. Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd säger sig inte
heller stödja förslaget i vad det öppnar för ett skiljeförfarande som
tvistlösningsmodell utanför det begränsade området för bestämmande av skadestånd
som kan komma att finnas. Sveriges Advokatsamfund ställer sig frågande till om
den föreslagna uppdelningen i dispositiva och indispositiva mål är lämplig och i
praktiken genomförbar när det gäller en lagstiftning med så påtagliga offent-
ligrättsliga förtecken. I vart fall synes det enligt advokatsamfundet befogat
att i det fortsatta lagstiftningsarbetet ytterligare överväga konsekvenserna av
den föreslagna processordningen och olikheterna vid handläggning av mål där
Konsumentombudsmannen för talan respektive i mål mellan privata parter.
Grupptalanutredningen är ense med utredningen om att mål om
marknadsstörningsavgift bör vara indispositiva, men ifrågasätter förslaget att i
övrigt göra skillnad på mål där Konsumentombudsmannen för talan och andra mål.
Skälen för regeringens förslag: I dag uppvisar processen i Marknadsdomstolen
likheter med rättegången i ett indispositivt tvistemål. Domstolen anses bunden
av den ram som käranden genom sitt yrkande dragit upp men inte av ett medgivande
från den mot vilken en talan om förbud riktas. Detta framgår av
departementschefens uttalande i prop. 1970:57 (s. 91) avseende Marknadsrådets
förfaranderegler. Marknadsrådet, och senare domstolen, kan alltså inte gå
utanför det som omfattas av ansökningen. Däremot är domstolen oförhindrad att ge
ett förbud eller ett åläggande ett annat innehåll än som yrkats, så länge
sanktionen rör det förfarande som domstolen har att pröva.
Marknadsföringsutredningens förslag att rättegångsbalkens regler för
dispositiva tvistemål skall gälla i vissa mål mellan enskilda näringsidkare
grundar sig på överväganden av i huvudsak processekonomisk natur. Utredningen
menar också att det förhållandet att parterna disponerar över processen i så
stor utsträckning som möjligt inverkar positivt på utvecklingen av etiska regler
inom näringslivet och på det s.k. egenåtgärdssystemet. I fall där
Konsumentombudsmannen för talan föreslår dock utredningen, mot bakgrund av de
regler om rättegångskostnader som man har stannat för, att reglerna för
indispositiva tvistemål skall gälla.
De mål där det enligt utredningens förslag skulle bli fråga om att tillämpa
dispositiva tvistemålsregler är - förutom mål om skadestånd - förbud och
åläggande där annan än Konsumentombudsmannen är kärande. Som har nämnts är mål
om förbud eller åläggande i dag närmast att jämföra med rättegången i
indispositiva tvistemål. Om en förbuds- eller åläggandeprocess behandlas som ett
dispositivt tvistemål, innebär det att domstolen vid sin prövning av saken är
bunden av de omständigheter (rättsfakta) som parterna åberopar som grund för sin
talan och av eventuella eftergifter och medgivanden som görs. Rättens ansvar för
bevisning och utredning i målet begränsas och möjligheten för parterna att
åberopa nya bevis eller omständigheter i högre rätt inskränks. Vidare kan en
part som uteblir från ett sammanträde drabbas av tredskodom.
Innebörden av detta kan sammanfattningsvis sägas vara att parterna helt och
hållet disponerar över processen och att ansvaret för att tvistefrågorna blir så
allsidigt och fullständigt belysta som möjligt läggs på parterna och endast till
mycket ringa del på domstolen. Detta är en naturlig utgångspunkt när processen
rör parternas privata rättsförhållanden. I en rättegång om förbud eller
åläggande ser emellertid bilden annorlunda ut. En sådan process är inte inriktad
på att slita en privat tvist mellan två stridande parter. Rättegången gäller i
stället att pröva om ett visst förfarande står i strid mot bestämmelser som har
till ändamål att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen. Enligt
regeringens mening kan det inte överlåtas på parterna att fullt ut disponera
över en sådan process. Detta gäller i särskilt hög grad när domen, som
regeringen föreslår, får rättskraft mot samtliga som kunnat föra talan i målet
som kärandeparter.
En annan sak är att den som gjort sig skyldig till överträdelsen kan åta sig
gentemot käranden att upphöra med sin marknadsföring eller att käranden kan
återkalla talan på grund av en ekonomisk uppgörelse med svaranden. Sådana
åtaganden eller uppgörelser har ingen inverkan på frågan om överträdelsen bör
föranleda en dom om förbud eller åläggande, med de verkningar en sådan dom har.
Slutsatsen av detta resonemang är att talan om förbud eller åläggande bör
handläggas som mål där förlikning om saken inte är tillåten, oavsett vem som är
kärande. Detta får, som har framgått, betydelse för parternas möjligheter att
disponera över processen och för rättens eget utredningsansvar. I vilken mån
domstolen bör verka för att berika processmaterialet måste avgöras med hänsyn
till förhållandena i varje enskilt mål. Allmänt kan sägas att omfattningen av
utredningsansvaret får bero på allmänintressets styrka i förhållande till sakens
beskaffenhet. Att ett mål är indispositivt innebär inte att parterna fråntas
ansvaret får målets utredning. Tvärtom vilar det i första hand på dessa att se
till att allt relevant material blir tillgängligt för domstolen. Rättens
agerande bör därför i de allra flesta fall kunna inskränka sig till att göra
behövliga kompletteringar av processmaterialet. Det bör endast i sällsynta
undantagsfall, när allmänintresset får anses väga särskilt tungt eller när någon
särskild omständighet föranleder det, komma i fråga att domstolen efterforskar
helt nya bevis eller omständigheter som inte tidigare berörts i målet.
Att ett mål är indispositivt innebär att kärandens talan förfaller, om han
inte infinner sig till ett sammanträde. I konkurrenslagen har införts en
särskild bestämmelse som anger att om Konkurrensverket för talan som part,
gäller i fråga om föreläggande för part och parts utevaro vad som i
rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare. Konkurrensverket riskerar därför
ingen annan sanktion än kostnadsansvar, om myndigheten uteblir från ett
sammanträde. Det framstår som lämpligt att samma ordning gäller för
Konsumentombudsmannen i mål enligt marknadsföringslagen.
Genom den nya marknadsföringslag som regeringen föreslår kommer
marknadsstörningsavgift att ersätta straff som direktverkande sanktion. En sådan
talan kommer att föras vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen.
Utredningen föreslår att en talan om marknadsstörningsavgift handläggs enligt
reglerna för indispositiva tvistemål och anför bl.a. att avgifter inom området
för konkurrensrätten handläggs i den ordningen. Regeringen delar utredningens
bedömning.
Som regeringen har föreslagit i det föregående (avsnitt 9.1) skall
skadeståndsmål enligt huvudregeln handläggas enligt samma instansordning som
gäller övriga marknadsföringsmål. Syftet är att den marknadsrättsliga
domstolsprövningen så långt det är möjligt koncentreras till två domstolar -
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen - och att genom kumulation av olika
måltyper kunna få samtliga konsekvenser av ett lagstridigt handlande avgjort så
billigt och så snabbt som möjligt. Att skadeståndsprocesser är dispositiva
innebär inget hinder för en gemensam handläggning vid Stockholms tingsrätt och
Marknadsdomstolen med andra mål enligt marknadsföringslagen. Själva förfarandets
yttre förlopp får då, som i andra s.k. blandade mål, följa reglerna om indi-
spositiva mål, medan domstolen i fråga om processmaterialet är bunden av
parternas dispositioner i skadeståndsfrågan.
Som redan har nämnts föreslås ingen förändring när det gäller handläggningen
av mål om utdömande av vite. Dessa skall liksom nu handläggas i den ordning som
gäller för bötesbrottmål (8 § lagen om viten).

9.5.3 Intervention och organisationsmedverkan

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En uttrycklig regel om rätt för den som har|
| talerätt i mål om förbud och åläggande att intervenera enligt 14|
| kap. rättegångsbalken tas in i marknadsföringslagen. Orga- |
| nisationsmedverkan tas bort som ett särskilt processuellt |
| institut. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att organisationsmedverkan skall
bibehållas vid sidan av möjligheten till intervention enligt rättegångsbalken.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser uttalar sig i denna del.
Grupptalanutredningen anser att det noga bör övervägas om det finns skäl att ha
särskilda medverkansregler vid sidan av rättegångsbalkens regler om ordinär
intervention.
Skälen för regeringens förslag: 13 a § lagen om marknadsdomstol innehåller
föreskrifter om s.k. organisationsmedverkan. Bestämmelsen innebär, såvitt avser
mål om förbud och åläggande enligt marknadsföringslagen att en sammanslutning av
näringsidkare som gör sannolikt att utgången i målet kan ha betydande intresse
för dess medlemmar kan tillåtas att, vid sidan av en enskild part, medverka i
förfarandet och därvid åberopa bevisning. Den part på vars sida medverkan skall
ske, kan motsätta sig att detta sker.
Regler om organisationsmedverkan i marknadsföringsprocessen infördes år 1986
och avsåg att tillgodose ett berättigat önskemål om att företag som inte har
partsställning i ett visst mål ändå genom sin organisation skulle ges möjlighet
att komma till tals i principiellt viktiga frågor eller i tvister som gäller
större ekonomiska värden (se prop. 1984/85:213 s. 56 ff och 82 ff). Motiven för
reformåtgärden får alltjämt anses bärande.
Frågan är dock hur detta medverkansinstitut förhåller sig till rätte-
gångsbalkens regler om intervention när nu rättegångsbalkens regler generellt
blir tillämpliga på marknadsföringsmål. Enligt 14 kap. 9 § rättegångsbalken får
den, som visar sannolika skäl för att saken rör hans rätt, delta som
intervenient i rättegången. Vad som närmare skall förstås med att saken rör
någons rätt har diskuterats utförligt i den juridiska litteraturen (se Fitger,
Kommentaren till Rättegångsbalken s. 14:22 ff med där anförd litteratur).
I förarbetena till rättegångsbalken sägs att det materiella rättsförhållande,
som är rättegångens föremål, skall ha betydelse för tredje mans rättsställning
(se NJA II 1943 s. 178). Ett typexempel på när intervention brukar tillåtas i
praxis är det fallet att tredje man träffas av rättskraften hos en dom i målet,
utan att parterna hade kunnat uppnå samma resultat genom en civilrättslig
disposition. Till samma interventionsgrundande kategori - de s.k.
rättskraftsfallen - är att hänföra måltyper där en dom har rättskraftsverkan mot
tredje man, t.ex. talan om klander av bolagsstämmobeslut. I kungörelsemål, där
domen har rättskraft mot alla, anses dock inte intervention möjlig. Detta beror
på att sakägare ändå behandlas som parter.
Det kan knappast sägas att tredje man berörs av ett mål om förbud eller
åläggande på så sätt att utgången av målet har betydelse för hans
rättsställning. Härav följer att 14 kap. 9 § rättegångsbalken inte skulle kunna
medge intervention i förbuds- och åläggandemålen. Å andra sidan skall enligt
regeringens förslag en dom i sådana mål gälla mot samtliga som hade kunnat föra
talan som kärande i målet. Dessa mål får därför anses ligga så nära de s.k.
rättskraftsfallen, att det motiverar att en tredje man som är taleberättigad
tillåts att intervenera. För dem som intervenerar på kärandesidan innebär detta
ett alternativ till att behöva väcka talan genom stämning, vilket är något
omständligare. Det bör därför i marknadsföringslagen införas en föreskrift som
uttryckligen anger att de som är taleberättigade i mål om förbud eller åläggande
också har rätt att intervenera enligt 14 kap. rättegångsbalken. Intervention
enligt rättegångsbalken sker på ena partens sida, men den som intervenerar kan
fritt övergå till motsidan. Härav följer också att - även om rätten att
intervenera är knuten till rätten att väcka talan om förbud eller åläggande -
intervention enligt den föreslagna regeln kan ske såväl på kärandesidan som på
svarandesidan.
Näringsidkarorganistioner kommer alltid att ha talerätt i förbuds- och
åläggandefrågor. En sådan sammanslutning skall också, enligt vad som nu
föreslagits, kunna intervenera i rättegången, om talan har väckts av någon
annan. Mot denna bakgrund saknas det ett praktiskt behov av särskilda regler om
organisationsmedverkan i marknadsföringsmål.
Det bör framhållas att den föreslagna regeln innebär en utvidgning av rätten
att delta i mål om förbud eller åläggande jämfört med dagens regler om
organisationsmedverkan genom att kretsen av berättigade utvidgas till alla som
har talerätt i dessa mål och genom att kravet på att en organisation som vill
medverka skall visa att utgången i målet kan ha ett betydande intresse för
medlemmarna försvinner.
För mål om marknadsstörningsavgift eller skadestånd finns inte något behov av
några särskilda medverkansregler utöver vad som gäller enligt rättegångsbalken
om intervention.

9.5.4 Vissa bevisfrågor

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler om bevisning skall|
| gälla utan inskränkningar i mål enligt marknadsföringslagen. Några|
| särskilda regler om bevisbörda eller om möjlighet för rätten att|
| förelägga svaranden att omedelbart inkomma med bevisning införs |
| inte. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det i en ny marknadsföringslag
införs dels en bestämmelse om omvänd bevisbörda och dels en föreskrift om att
rätten på yrkande av part får förelägga svaranden att omedelbart inkomma med
bevisning som avser riktigheten av framställningar om sakförhållanden.
Remissinstanserna: De få remissinstanser som behandlar frågan om föreläggande
att inge bevisning är positiva till utredningens förslag. Konsumentverket och
Företagarnas Riksorganisation menar att den föreslagna regeln tydliggör den
praxis som gäller.

Skälen för regeringens förslag:

Omvänd bevisbörda

De marknadsrättsliga lagarna innehåller endast i ringa omfattning bestämmelser
om bevisfrågor. Det har i stort överlämnats till Marknadsdomstolen att själv
utforma de bevisregler som bör gälla. En övergång till rättegångsbalken innebär
så till vida en förändring, att systemet blir mer fixerat. Å andra sidan torde
Marknadsdomstolen i de allra flesta frågor redan i dag tillämpa
rättegångsbalkens bevisregler analogt. Någon påtaglig skillnad i detta hänseende
kommer därför den nya marknadsföringslagen sannolikt inte att medföra.
Marknadsföringsutredningen föreslår att det i marknadsföringslagen införs en
bestämmelse om s.k. omvänd bevisbörda beträffande vederhäftighetskravet när det
gäller sakuppgifter i marknadsföringen. Principen om omvänd bevisbörda i detta
fall är allmänt accepterad och väl förankrad i praxis. Den har inte skapat några
tillämpningsproblem eller lett till stötande eller annars obilliga rättsföljder
för svaranden. Något krav på att principen bör överges har inte framställts,
varken i detta lagstiftningsärende eller i övrigt. Den omvända bevisbördan synes
också ha vunnit internationell anslutning, vilket framgår av bl.a. EG:s direktiv
(84/450/EEG) om vilseledande reklam.
Det förekommer mer sällan att det i svensk lagtext uttryckligen anges vem av
två tvistande parter som har bevisbördan för ett visst rekvisit (rättsfaktum) i
en materiell lagregel. Många bevisbördeproblem är invecklade och inte lämpade
för en enkel anvisning i lagen. Frågorna avgörs bättre av de rättstillämpande
organen. Några sådana problem kan visserligen inte sägas föreligga när det
gäller den här berörda bevisbördeprincipen. Det är alldeles klart på vem
bevisskyldigheten vilar. Det finns emellertid en rad andra bevisfrågor som kan
uppkomma i en tvistemålsprocess och som inte är reglerade i lag. Att i en sådan
situation lagreglera en enda bevisregel, som dessutom är så oomtvistad och väl
etablerad som i detta fall, kan leda till svårigheter och framstår som onödigt.
Utredningens förslag bör därför inte genomföras.

Föreläggande om bevisning

Marknadsföringsutredningen föreslår en särskild regel som ger rätten en
möjlighet att på yrkande av part förelägga svaranden att omedelbart inkomma med
bevisning som avser riktigheten av framställningar om sakförhållanden. Syftet
med bestämmelsen är främst att sätta press på svaranden att verksamt bidra till
utredningen på ett tidigt stadium av rättegången när käranden framställt yrkande
om ett interimistiskt beslut.
Enligt rättegångsbalken skall svaranden i sitt svaromål ange bl.a. den
bevisning han åberopar och vad som skall styrkas med varje bevis (42 kap. 7 §
första stycket 4 rättegångsbalken). Brister svaranden i detta hänseende kan
rätten förelägga honom att komplettera sina uppgifter. Vägrar svaranden att
svara på frågor eller att fullgöra något i rättegången skall rätten med hänsyn
till allt som förekommit pröva vilken verkan som bevis svarandens underlåtenhet
skall ges (35 kap. 4 § rättegångsbalken). Mot bakgrund av detta framstår en
regel av den typ utredningen föreslår som onödig.
I 18 § andra stycket lagen om Marknadsdomstol sägs att en part eller en
organisation som medverkar i rättegången får föreläggas vid vite att
tillhandahålla domstolen handling, varuprov eller liknande som kan ha betydelse
i målet. I bestämmelsen sägs vidare att detta inte innebär någon skyldighet att
röja företagshemligheter av teknisk natur. Vad som i dag
gäller i marknadsföringsprocessen skiljer sig i några avseenden från
rättegångsbalkens regler om skriftliga bevis och syn. Enligt rättegångsbalken
gäller att den som innehar skriftlig handling eller föremål, som kan antas ha
betydelse som bevis, är skyldig att förete handlingen för rätten eller att
tillhandahålla föremålet för syn (38 kap. 2 § respektive 39 kap. 5 §
rättegångsbalken). Den personkrets som kan bli föremål för en åtgärd enligt
rättegångsbalken är alltså betydligt vidare än den som anges i 18 § lagen om
Marknadsdomstol. En annan olikhet gäller skyddet för yrkeshemligheter. Medan
skyldigheten att göra handlingar och föremål tillgängliga för Marknadsdomstolen
inte omfattar företagshemligheter av teknisk art sägs i rättegångsbalken att
vederbörande har rätt att vägra tillhandhålla handlingar och föremål varigenom
yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om det inte förekommer synnerlig anledning.
Det kan nämnas att motiven till rättegångsbalken hänvisar till den dåvarande
lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, när det gäller
att bestämma omfattningen av begreppet yrkeshemlighet (se NJA II 1943 s. 472).
Numera finns motsvarande bestämmelser i lagen (1990:409) om skydd för
företagshemligheter.
De skillnader som finns mellan nu gällande ordning och rättegångsbalkens
regler kan inte anses motivera en särskild regel för marknadsföringsmålen när
det gäller skyldigheten för part eller annan att förete skriftliga handlingar
eller tillhandahålla föremål för syn. Rättegångsbalkens regler gäller för övrigt
redan i dag i mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen.

9.6 Rättegångskostnader

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler om rättegångskost-|
| nader i tvistemål skall gälla. När Konsumentombudsmannen för talan|
| i mål om marknadsstörningsavgift skall dock reglerna om |
| rättegångskostnader i brottmål gälla. |
| En särskild regel som ger rätten möjlighet att i mål om förbud|
| eller åläggande låta var och en av parterna svara för sina rätte-|
| gångskostnader införs. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag innebär att 18 kap. rättegångsbalken görs tillämplig i
mål enligt marknadsföringslagen. Utredningen föreslår därutöver en särskild
bestämmelse om kostnadsansvar för en sammanslutning som medverkar enligt den
särskilda bestämmelsen om organisationsmedverkan.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Från en del håll mottas
förslaget positivt medan andra menar att förslaget hindrar enskilda
näringsidkare och konsumentorganisationer från att föra talan enligt
marknadsföringslagen. Tidningsutgivareföreningen och Svenska Föreningen för
Industriellt Rättsskydd anser att förslaget är logiskt respektive tillbörligt.
Sveriges Konsumentråd avstyrker förslaget och anför att det torde vara
avskräckande för konsumentorganisationer som för talan mot näringsidkare.
Kooperativa förbundet menar att en olägenhet med förslaget är att
konsumentorganisationerna kommer att ställas inför ett stort hinder mot att
anhängiggöra processer mot större företag genom att de riskerar att få betala
rättegångskostnaderna i de fall då de förlorar målet. Marknadsdomstolen menar
att förslaget vad avser rättegångskostnadsreglerna torde innebära att mindre
näringsidkare och vissa sammanslutningar av konsumenter inte kommer att ha råd
att ta risken med en talan enligt lagen och därför i praktiken mister
möjligheten att föra talan. Marknadsdomstolen påpekar att detta förhållande inte
berörs av utredningen som endast framhåller fördelarna med den föreslagna pri-
mära talerätten för enskilda parter. Marknadsdomstolen anser bl.a. också att
förslaget framstår som föga konsekvent eftersom tappande part mot
Konsumentombudsmannen inte föreslås ha att bära ansvar för
Konsumentombudsmannens kostnader för rättegången. Sveriges Industriförbund och
Grossistförbundet Svensk Handel skulle helst se att en fördelning av
rättegångskostnaderna vore möjlig i mål med näringsidkare eller organisation som
kärande, även om det är fråga om en indispositiv process. verdandi avstyrker
utredningens förslag med bl.a. motiveringen att det innebär en försämring av
konsumenternas möjligheter att själva ta till vara sina intressen.
Skälen för regeringens förslag: Det marknadsrättsliga regelsystemet saknar
särskilda kostnadsbestämmelser, om man undantar 18 § lagen om Marknadsdomstol
som reglerar hur kostnadsansvaret för vittnesersättning skall fördelas mellan
parterna. I mål enligt den nya konkurrenslagen gäller rättegångsbalkens
kostnadsbestämmelser (se prop. 1992/93:56, s. 116).
Frågan om kostnadsansvaret i marknadsföringsmål har varit föremål för
överväganden alltsedan tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring. I förarbetena till den lagen uttalar departementschefen (prop.
1970:57 s. 169) att han inte anser att det finns anledning att avvika från den
inom förvaltningsrättsskipningen allmänt gällande principen att enskild part
själv skall bära sina kostnader. Samma slutsats kom Lagutskottet till när den
behandlade en motion som gällde frågan om att införa av rätt till ersättning för
rättegångskostnader i Marknadsdomstolen (bet. 1983/84:LU31). Utskottet hänvisade
dels till att det i ett ärende i Marknadsdomstolen som regel inte föreligger
skäl av samma sociala karaktär för kostnadsersättning som i t.ex. ett brottmål
och dels till att en sådan reform skulle kunna föra med sig inte obetydliga
kostnader för staten. Regeringen behandlade samma fråga i prop. 1984/85:213 och
konstaterade att frågan fick aktualiseras i ett vidare sammanhang (prop. s. 66).
Kostnadsansvaret berörs också kort i förarbetena till produktsäkerhetslagen (se
prop. 1988/89:23 s. 67), med samma utgång i sak.
När rättegångsbalken görs direkt tillämplig i marknadsföringsmål måste man
uttryckligen ta ställning till på vilket sätt rättegångskostnadsansvaret skall
fördelas mellan parterna. Särskilt gäller detta om man antar att den modell som
väljs kommer att bli normgivande för marknadsrätten i övrigt. Övervägandena bör
utgå från att ansvarsreglerna skall medverka till att såväl underlätta
tillkomsten av berättigade domstolsprocesser som att försvåra eller avskräcka
från obefogade rättegångar. Kostnadsfördelningen måste dessutom bestämmas med
beaktande av de förhållanden som föranleder processandet och de ändamål som
rättegången avser att tillgodose. Också statsfinansiella konsekvenser måste
självklart vägas in när man tar ställning till en reform av denna art.
En följd av de förändringar på det processuella planet som nu föreslås är att
det blir lättare för enskilda näringsidkare och organisationer att väcka talan
vid överträdelser av bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring och
informationsskyldighet. Därigenom skapas bättre förutsättningar för
Konsumentombudsmannen att ägna mer tid och resurser åt prejudiciellt viktiga och
för konsumentintresset särskilt väsentliga ärenden. Mål som rör mindre
allvarliga regelbrott, men där en sanktion ändå framstår som påkallad från
allmänna konsument- och näringsidkarsynpunkter, skall förhoppningsvis i högre
grad föras av enskilda näringsidkare eller organisationer.
Mot bakgrund av ett de förändringar av handläggningsformer m.m. i
marknadsföringsmål som regeringen föreslår i detta lagstiftningsärende innebär
att rättegångsbalkens tvistemålsregler skall tillämpas framstår det som
naturligt att reglerna för rättegångskostnader också hämtas från
rättegångsbalken. Bestämmelserna om rättegångskostnader i tvistemål finns i 18
kap. rättegångsbalken. Huvudregeln i tvistemål är att part, som tappar målet,
skall ersätta motparten hans rättegångskostnad (18 kap. 1 § rättegångsbalken).
En sådan ordning tillgodoser väl de ändamålssynpunkter som bör ligga till grund
för hur rättegångskostnadsansvaret bör ordnas i mål om förbud eller åläggande.
Huvudregeln om förlorande parts kostnadsansvar speglar på ett riktigt sätt hur
den ekonomiska bördan bör placeras när det föreligger en egentlig tvist angående
frågan om en viss marknadsföringsåtgärd strider mot lagen eller inte. Den har
också en i sammanhanget viktig avskräckande effekt, som förhindrar uppkomsten av
obefogade eller mindre väl grundade processer.
En sådan bör dock inte vara undantagslös. Enligt 18 kap. 2 § rättegångsbalken
gäller i mål som angår rättsförhållande som inte får bestämmas på annat sätt än
genom dom, att rätten får förordna att vardera parten skall bära sin kostnad.
Bestämmelsen är fakultativ och motivuttalandena (se NJA II 1943 s. 227 f) ger en
bild av att kvittningsmöjligheten skall användas restriktivt. Som exempel på när
kvittning bör kunna ske nämns att talan omedelbart medges eller att parternas
förhållanden före eller under rättegången annars ger anledning till det. Det
understryks att huvudregeln bör vara att den vinnande parten erhåller
gottgörelse för sin kostnad. Eftersom bestämmelsen inte kan tillämpas direkt i
mål om förbud eller åläggande bör en särskild regel efter mönster av 18 kap. 2 §
rättegångsbalken tas in i marknadsföringslagen. Möjligheten till kvittning bör
av naturliga skäl användas med försiktighet. Rör rättegången t.ex. principiellt
viktiga frågor utan någon synbar oenighet mellan parterna, bör domstolen kunna
befria den förlorande parten från ett eventuellt kostnadsansvar.
En tillämpning av 18 kap. 16 § rättegångsbalken innebär att reglerna om rätte-
gångskostnader i brottmål (31 kap. rättegångsbalken) tillämpas när Konsument-
ombudsmannen för talan som inte avser tillvaratagandet av statens eller någon
annans enskilda rätt. Förlorar svaranden är han i sådant fall normalt skyldig
att ersätta staten enbart kostnaderna för bevisning. Ersättningsskyldigheten får
jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till svarandens
personliga och ekonomiska förhållanden. Så kan bli fallet t.ex. om en
näringsidkare har gått i konkurs. Vinner svaranden målet kan han få ersättning
av allmänna medel för ombuds- och beviskostnader, om kostnaderna varit skäligen
motiverade för att svaranden skulle kunna ta till vara sin rätt. Ersättning kan
också utgå för resa och uppehälle för svaranden i anledning av inställelse vid
rätten. Därutöver innehåller 31 kap. rättegångsbalken bestämmelser om
kostnadsansvar på grund av vårdslös processföring, om solidariskt
betalningsansvar osv., som det inte finns anledning att här gå in på i detalj.
Det är närmast självklart att dessa kostnadsbestämmelser skall gälla i mål om
marknadsstörningsavgift där Konsumentombudsmannen för talan. Den talan som
riktas mot svaranden rör en direktverkande sanktion av straffrättsliknande
karaktär. Det framstår från rättsäkerhetssynpunkt främmande att den som blir
utsatt för en sådan process inte skall kunna få ersatt sina kostnader om han
vinner målet. Här kan nämnas att i mål om miljöskyddsavgift gäller 31 kap.
rättegångsbalken angående rättegångskostnader (se 61 § miljöskyddslagen).
När det gäller förbuds- och åläggandemål ligger det annorlunda till. Det är
inte lika självklart att brottmålsreglerna skall gälla bara för att
Konsumentombudsmannen för talan. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken är
inte att se som en föreskrift om hur ersättningsfrågan alltid bör vara ordnad
när en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser
tillvaratagandet av statens eller någon annans enskilda rätt. Paragrafen gäller
bara om inte annat är föreskrivet. Undantagsbestämmelser finns bl.a. i vattenmål
och inom fastighetsrätten.
Det bör särskilt uppmärksammas att mål om förbud eller åläggande inte avser
någon omedelbar reaktion mot näringsidkaren på annat sätt än att han förbjuds
att upprepa en olaglig marknadsföringsåtgärd eller åläggs att komplettera sin
marknadsföring med uppgifter som han skulle ha lämnat redan från början. De
principiella skäl som medför att den som döms i ett brottmål eller den som
påförs en marknadsstörningavgift inte skall behöva betala alla statens kostnader
för att driva målet gör sig inte gällande på samma sätt i förbuds- och
åläggandemål. Dessutom kommer sådan processer också att kunna inledas av andra
än Konsumentombudsmannnen, vilket innebär att andra regler för rättegångskost-
nader kommer att gälla om 18 kap. rättegångsbalken skall tillämpas. Det framstår
som mindre lämpligt att olika regler i fråga om en svarandens ansvar för
rättegångskostnader skall gälla beroende på vem som för talan på kärandesidan.
Regeringen menar därför att tvistemålsreglerna bör gälla i mål om förbud och
åläggande även när Konsumentombudsmannen för talan.
Regeringen föreslår (avsnitt 9.5.3) en särskild regel om intervention enligt
14 kap. rättegångsbalken, vilket innebär att den särskilda bestämmelsen om
organisationsmedverkan inte längre skall gälla i marknadsföringsmål. Någon
särskild regel om medverkandes ansvar för rättegångskostnader behövs därför
inte. Bestämmelsen om intervenients kostnadsansvar i 18 kap. 12 §
rättegångsbalken gäller även för dem som intervenerar med stöd av den nya regeln
i marknadsföringslagen och som inte har ställning av part i rättegången. För
självständiga intervenienter gäller reglerna i 18 kap. rättegångsbalken om part.

10 Kostnader

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Den föreslagna processordningen kan |
| förväntas leda till en viss kostnadsökning när det gäller handlägg-|
| ningen av mål vid Stockholms tingsrätt. Kostnadsökningen bör |
| finansieras genom motsvarande besparingar inom Civildeparte- |
| mentets verksamhetsområde. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens bedömning: Enligt utredningen bör förslaget kunna genomföras och
tillämpas utan att det orsakar ökade kostnader vare sig för det allmänna eller
för näringslivet.
Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har berört kost-
nadsaspekterna. Statskontoret uppger att det med de tillgängliga uppgifterna
inte har anledning att befara att statens kostnader totalt sett skulle öka om
förslaget genomförs. Det finns dock en viss risk att de nya reglerna kan
innebära att ärendevolymerna ökar genom att det nu blir klarare än tidigare vad
som är otillbörlig marknadsföring. Detta kan i ett samhällsperspektiv vara en
önskvärd effekt och statens merkostnader bör enligt Statskontoret i så fall vara
marginella. Svea hovrätt ifrågasätter om utredningens kostnadsanalys är hållbar
och menar att utredningen är alltför optimistisk. Hovrätten anser att förslaget
innehåller regler som underlättar för näringsidkare att inleda processer om
ifrågasatta marknadsföringsåtgärder och att det därför kan förutses att antalet
processer kommer att öka, vilket medför ökade kostnader. Införandet av
tvåinstanssystemet innebär en fördyring. Konsumenternas möjligheter att föra
skadeståndsprocesser med rättshjälp, torde innebära att rättshjälpsanslaget
kommer att belastas ytterligare. Riksrevisionsverket anser att resursbehovet och
konsekvenserna av det föreslagna tvåinstanssystemet borde ha analyserats och
konstaterar att föreslagna systemet medför ökade kostnader. Marknadsdomstolen
anför att det föreslagna processuella systemet skulle medföra att
beslutsfattandet inte blir ändamålsenligt och dessutom blir mera formbundet,
tungrott och långdraget. Mot bakgrund av vad domstolen anfört - främst i fråga
om reglernas förutsebarhet och tydlighet - samt införandet av ett tvåinstans-
system med en förhållandevis krånglig processordning, torde de ekonomiska
konsekvenserna av förslaget enligt domstolen väsentligt ha underskattats.
Domstolen påpekar att utredningens uppskattningar av resursbehoven är klart
orealistiska. Underskattningen gäller såväl kostnaderna för en ökad belastning
på rättsväsendet som de övriga konsekvenserna för stat och kommuner.
Marknadsdomstolen framhåller vidare att det nuvarande systemet innebär att
handläggningen är förhållandevis snabb, enkel och billig samt att förslaget, om
det genomförs, skulle medföra ökade kostnader och minskad effektivitet i
verksamheten.
Skälen för regeringens bedömning: Den nu föreslagna nya marknadsföringslagen
innebär att Konsumentombudsmannen torde komma att processa vid domstol i något
större utsträckning än i dag, bl.a. genom att prövning blir möjlig i två
instanser. Konsumentombudsmannens deltagande i förbuds- och åläggandemål torde
dock på sikt kunna minska något.
Erfarenheten visar att Konsumentombudsmannen förlorar få processer. En ändring
av rättegångskostnadsreglerna i enlighet med vad regeringen har föreslagit i det
föregående kan därför inte antas leda till särskilt anmärkningsvärda fördyringar
av statens verksamhet på marknadsrättsområdet. Den ytterligare kostnaden kommer
med all säkerhet att klart understiga vad staten kommer att tillföras genom
marknadsstörningsavgiften.
Införandet av ett tvåinstanssystem med Stockholms tingsrätt som första instans
medför ofrånkomligen en ökad arbetsbörda och därmed ökade kostnader för
tingsrätten. Samtidigt kan det förväntas att Marknadsdomstolen avlastas
åtskilliga marknadsföringsmål.
Marknadsdomstolens organisation är redan i dag förhållandevis liten och behövs
för att domstolen skall kunna handlägga övriga målgrupper samt fungera som
överprövningsinstans i konkurrens- och marknadsföringsmål. Några besparingar som
kan finansiera de ökade kostnaderna för tingsrätten torde därför inte kunna
göras i den organisationen. Den kostnadsökning som kan förutses för Stockholms
tingsrätt får i stället kompenseras genom motsvarande besparingar inom
Civildepartementets verksamhetsområde. Till denna fråga återkommer regeringen i
1995/96 års budgetproposition.
Regeringens förslag innebär att konsumenter också skall kunna få skadestånd på
grund av en otillåten marknadsföringsåtgärd samt att de skall kunna få allmän
rättshjälp i ett sådant skadeståndsmål. Det kan antas att antalet sådana mål
blir ytterst litet och avser summor som i allmänhet understiger ett halvt
basbelopp. I sådana fall får biträde enligt rättshjälpslagen förordnas bara om
det finns särskilda skäl. Regeringen bedömer därför att de kostnadsökningar som
förslagen i dessa delar kan föra med sig är försumbara.

11 Ikraftträdande m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den nya marknadsföringslagen skall träda i |
| kraft den 1 juli 1995. |
| Den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser skall |
| tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före lagens|
| ikraftträdande, såvida inte en bedömning enligt äldre föreskrifter|
| medför att förfarandet skall anses lagenligt. Mark- |
| nadsstörningsavgift får inte under något förhållande dömas ut för|
| åtgärder som vidtagits före lagens ikraftträdande. Beträffande sådan|
| marknadsföring gäller dessutom äldre förskrifter i fråga om |
| skyldighet att ersätta uppkommen skada. |
| Avsteg från den nya processordningen skall gälla på så sätt att|
| mål som har anhängiggjorts i Marknadsdomstolen före ikraftträ- |
| dandet skall handläggas enligt äldre föreskrifter. |
| Äldre förbud och ålägganden samt förbuds- och informations- |
| förelägganden skall fortsätta att gälla. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att lagen träder i kraft den
1 juli 1994. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med regeringens, med
undantag för att utredningen föreslår att äldre föreskrifter skall gälla fullt
ut i fråga om marknadsföringsåtgärder som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet. Talan om förbud eller åläggande skall dock alltid väckas vid
Stockholms tingsrätt.
Remissinstanserna: Dagligvaruleverantörers Förbund önskar att tiden för
ikraftträdandet i utredningens lagförslag kan hållas. Husmodersförbundet Hem och
Samhälle anser att lagförslaget bör invänta EU-förhandlingarna för att begränsa
dubbelarbete och extra stora kostnader. Stockholms tingsrätt anser att äldre
forumregler skall gälla "gamla mål".
Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna nya marknadsföringslagen bör
träda i kraft så snart som möjligt. Samtidigt bör näringslivet ges möjligheten
att i god tid före ikraftträdandet anpassa sin marknadsföring till den nya
lagstiftningen. Ett hänsynstagande till båda dessa omständigheter leder
regeringen till att föreslå att den nya marknadsföringslagen skall träda i kraft
den 1 juli 1995.
Lagändringar av processuell art saknar ofta övergångsbestämmelser. Nya regler
blir omedelbart tillämpliga på såväl nya som äldre pågående mål. När som i
förevarande lagstiftningsärende instansordningen ändras finns det dock anledning
att göra undantag från normalfallet och föreskriva att äldre handläggningsregler
skall gälla beträffande mål som redan är anhängiggjorda vid Marknadsdomstolen.
Däremot saknas skäl att inte tillämpa de nya forumreglerna på mål som väcks
efter lagens ikraftträdande, oavsett om den marknadsföring som talan angår har
vidtagits före eller efter denna tidpunkt. Detta bör gälla talan om både förbud,
åläggande, utplånande av vilseledande framställningar och skadestånd.
På civillagstiftningens område är huvudregeln att nya lagar i princip inte bör
ha tillbakaverkande kraft. Starka rättssäkerhetsskäl gör att man bör vara
försiktig med att ge nya regler och bestämmelser retroaktiv verkan. Det kan
visserligen hävdas att det i strid mot denna princip kan vara påkallat att
besluta om förbud, om en marknadsföringsåtgärd vidtagits kort före den nya
marknadsföringslagens ikraftträdande och det föreligger en påtaglig risk för att
den upprepas. Den nya marknadsföringslagen kommer emellertid att innehålla så
goda möjligheter till ett snabbt ingripande, att principen om förbud mot
retroaktiv lagstiftning bör upprätthållas.
Detta talar för att man, som utredningen föreslagit, i övergångsbestämmelserna
till den nya marknadsföringslagen skall ange att äldre föreskrifter skall
tillämpas på marknadsföring som vidtagits före lagens ikraftträdande. Emellertid
kan detta leda till oklarheter, om en näringsidkare vill få ett äldre förbud
eller åläggande ändrat eller upphävt med hänvisning till bestämmelserna i den
nya lagen. Eftersom förbudet eller åläggandet avser marknadsföring som ägt rum
före lagens ikraftträdande kan en övergångsbestämmelse, med den lydelse som
utredningen föreslagit, ge sken av att ändringsyrkandet skall prövas enligt
äldre föreskrifter. En annan nackdel med en sådan promulgationsbestämmelse är,
att den kan leda till sanktioner mot äldre förfaranden som är tillåtna enligt
den nya lagen t.ex. vissa kombinationserbjudanden. Marknadsföringslagen kan inte
anses uppbyggd på sådana speciella för en viss tid särpräglade förhållanden, som
motiverar att sanktioner döms ut för handlingar som är lagenliga vid tiden för
domen.
För att lösa dessa och andra problem bör övergångsbestämmelsen ges det
innehållet, att den nya lagens bestämmelser gäller också i fråga om
marknadsföring som har vidtagits före lagens ikraftträdande, såvida inte
förfarandet var tillåtet enligt äldre föreskrifter.
Marknadsstörningsavgift skall självklart inte kunna dömas ut för
marknadsföring som hänför sig till tiden före den nya lagens ikraftträdande.
Likaså skall frågan om skadeståndsansvar för sådan marknadsföring bedömas enligt
äldre bestämmelser.
Beslut om förbud och ålägganden som föreligger vid tiden för lagens
ikraftträdande, bör fortsätta att gälla. Överensstämmer beslutet eller
föreläggandet inte i sak med innehållet i den nya lagen kan, som framgått ovan,
näringsidkaren väcka talan vid Stockholms tingsrätt och yrka att förbudet eller
åläggandet skall mildras eller upphävas.
Också förbuds- och informationsförelägganden som har meddelats enligt äldre
lag bör fortsätta att gälla efter den nya lagens ikraftträdande. Det får
förutsättas att Konsumentombudsmannen upphäver eventuella förelägganden angående
förfaranden som inte strider mot den nya lagen. Näringsidkaren bör också kunna
angripa ett sådant föreläggande genom ansökan om resning.
Regeringens förslag till ny marknadsföringslag innebär att vissa förfaranden
inte längre skall vara straffbelagda. Av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om
införande av brottsbalken följer att straff inte kan dömas ut för sådana
förfaranden efter den nya lagens ikraftträdande.

12 Författningskommentar

12.1 Förslaget till marknadsföringslag

Lagens syfte

--------------------------------------------------------------------
| 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och nä- |
| ringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter |
| och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsu- |
| menter och näringsidkare. |
--------------------------------------------------------------------

I likhet med den nuvarande marknadsföringslagen inleds den nya med en
bestämmelse som anger den allmänna innebörden av lagen och dess syfte. Till
skillnad mot 1 § den nuvarande lagen anges att lagen inte bara skall främja
konsumenternas intressen i samband med marknadsföring, utan även närlingslivets
intressen. Även om lagen till största delen är inriktad på konsumentintressena
är det enligt regeringens mening angeläget att också framhålla näringslivets
intressen i sammanhanget. Som framhölls redan i förarbetena till den nuvarande
lagen har näringsidkarna ett intresse av att konkurrensen inte drivs med
ohederliga metoder. I allmänhet torde också konsument- och näringsidkarintres-
sena sammanfalla när det gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på
reklam och annan marknadsföring (prop. 1970:57 s. 64).
I likhet med vad som nu gäller syftar ordet konsument i första hand på
privatpersoner. Det täcker emellertid även andra som skall förvärva en produkt
för slutlig konsumtion.
Utredningen har i sitt förslag i 1 § tagit in en erinran om att lagen skall
tillämpas med särskilt beaktande av principerna om tryckfrihet och
yttrandefrihet. Enligt regeringens mening är detta en självklarhet som inte
behöver lagfästas.

Lagens tillämpningsområde

--------------------------------------------------------------------
| 2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva |
| efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. |
| Lagen tillämpas också på sådana televisionssändningar som |
| omfattas av lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televi- |
| sionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i |
| något annat land som är bundet av avtalet om Europeiska eko- |
| nomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). |
--------------------------------------------------------------------

I första stycket anges att lagen bara omfattar sådan marknadsföring som sker i
näringsverksamhet. Vidare anges att lagen också tillämpas då en näringsidkare
själv efterfrågar produkter i sin verksamhet. Detta stämmer i huvudsak överens
med vad som gäller i dag (jfr 2 § marknadsföringslagen).
Andra stycket motsvarar i sin helhet 2 § andra stycket marknadsföringslagen
och föranleds av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet (jfr prop. 1992/93:73
och 110).

Definitioner

--------------------------------------------------------------------
| 3 § I denna lag avses med |
| produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen |
| och andra nyttigheter, |
| marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet|
| som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till |
| produkter, |
| god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna |
| normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare |
| vid marknadsföring av produkter. |
--------------------------------------------------------------------

I paragrafen ges vissa definitioner till ledning för tillämpningen av lagen.
Med produkter skall avses inte bara varor och tjänster, utan även fast
egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter. I sak stämmer detta överens med
vad som gäller i dag. Uttrycket nyttighet har liksom i dag en vidsträckt
innebörd. Det innefattar, förutom varor, tjänster, fast egendom och
arbetstillfällen också t.ex. elektrisk kraft, aktier och andra värdepapper,
krediter samt rättigheter av olika slag (jfr prop. 1975/76:34 s. 125 f.).
Med begreppet marknadsföring avses i dag åtgärder som syftar till att främja
avsättningen av produkter. I förarbetena till den nuvarande lagen framhölls att
redan själva saluhållandet, även om det är helt passivt, bör anses vara en sådan
åtgärd samt att begreppet också måste anses innefatta inte bara försäljning,
utan även uthyrning och liknande förfaranden (prop. 1975/76:34 s. 124). I den
nya lagen föreslås begreppet få en ännu vidare innebörd och också omfatta
åtgärder som syftar till att främja tillgången till produkter. Det är alltså
fråga om åtgärder som en näringsidkare vidtar när han själv efterfrågar
produkter, främst inköpsreklam.
I den föreslagna lagen införs ett för lagstiftningen nytt begrepp, nämligen
begreppet god marknadsföringssed. Härmed avses sådana bindande men också
utomrättsliga normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare
vid marknadsföring av produkter. Det gäller för det första regler om god
affärssed som har detta syfte. Vidare kan det gälla råd och rekommendationer som
har utfärdats av en myndighet. Normer som Marknadsdomstolen har utvecklat genom
sin praxis omfattas också. Beträffande de närmare skälen till förslaget i denna
del kan hänvisas till vad regeringen har anfört i det föregående (avsnitt 6.1).
Utredningen har föreslagit att begreppen näringsidkare och konsument också
definieras i den nya lagen samt att ett nytt begrepp, annan förbrukare, införs i
lagen omfattande andra konsumenter än sådana privatpersoner som efterfrågar
varor för enskilt bruk. Enligt regeringens mening är begreppen näringsidkare och
konsument så vedertagna i den marknadsrättsliga lagstiftningen att de inte
närmare behöver definieras. Detta hindrar inte att det kan förekomma svårbedömda
gränsfall där det ytterst får bli en fråga för rättstillämpningen att avgöra vad
som omfattas av begreppen. Således har Marknadsdomstolen i ett nyligen avgjort
avgörande (MD 1994:21) uttalat sig om begreppet näringsidkare. I målet uppkom
frågan om Länsbostadsnämnden i sin författningsreglerade verksamhet med det
generella bostadsstödet kan anses som näringsidkare enligt bl.a.
marknadsföringslagen. Marknadsdomstolen uttalar till en början att begreppet
näringsidkare har en vidsträckt betydelse och omfattar var och en som
yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska
personer. Härmed avses också statliga och kommunala organ som bedriver näring
(jfr prop. 1970:57 s. 90). Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte.
Marknadsdomstolen uttalar vidare att en verksamhet kan betraktas som
näringsverksamhet även om den innehåller inslag av myndighetsutövning. Domstolen
konstaterar att Länsarbetsnämndens handläggning av ärenden om bostadslån m.m.
har utgjort myndighetsutövning. Emellertid kan enligt domstolen nämndens
verksamhet i samband med långivningen allmänt betecknas som yrkesmässig
verksamhet av ekonomisk art. Några påtagliga moment av offentlig maktutövning
har inte förekommit i verksamheten. Särskilt ur låntagarnas perspektiv hade
rättsförhållandet en privaträttslig prägel. Det var också vitsordat från Statens
sida att det sedan lånen utbetalats förelegat ett civilrättsligt
avtalsförhållande mellan parterna. Marknadsdomstolen fann därför att
Länsbostadsnämnden i det aktuella sammanhanget skall betraktas som
näringsidkare.
Innebörden av begreppet konsument har kommenterats i anslutning till 1 §. I
likhet med de flesta remissinstanser som har uttalat sig i frågan anser
regeringen att det inte finns något behov att införa begreppet annan förbrukare
i lagstiftningen.

Krav på marknadsföringen

Allmänna krav

--------------------------------------------------------------------
| 4 § Marknadsföringen skall stämma överens med god mark- |
| nadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter|
| och näringsidkare. |
| Vid marknadsföringen skall näringsidkaren lämna sådan infor- |
| mation som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. |
--------------------------------------------------------------------

I paragrafen anges de allmänna krav som ställs på marknadsföringen. I sak
stämmer det överens med vad som nu gäller enligt 2 och 3 §§
marknadsföringslagen. En överträdelse kan i likhet med vad som nu gäller föra
med sig ett förbud att fortsätta med marknadsföringen eller ett åläggande att
lämna information (jfr 14 och 15 §§). Förslaget i denna del har närmare
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.1)

Reklamidentifiering

--------------------------------------------------------------------
| 5 § All marknadsföring skall utformas och presenteras så att det|
| tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. |
| Det skall också tydligt framgå vem som svarar för marknadsfö-|
| ringen. |
--------------------------------------------------------------------

En grundläggande princip inom marknadsföringsrätten är att det av en
marknadsföringsåtgärd skall framgå att det är fråga om en sådan åtgärd. Sålunda
får t.ex. en kommersiell annons inte presenteras på ett sådant sätt att den
uppfattas som redaktionell text.
En annan grundläggande princip är att det av en marknadsföringsåtgärd skall
framgå vem som svarar för marknadsföringsåtgärden, s.k. sändarangivelse. Syftet
med detta är att mottagaren av ett reklambudskap lätt skall kunna identifiera
den som står bakom budskapet och därmed också kunna nå denne.
Paragrafen innebär en kodifiering av Marknadsdomstolens praxis, liksom av
Internationella handelskammarens grundregler för reklam. Beträffande de närmare
skälen hänvisas till vad som har anförts i det föregående (avsnitt 6.2).
En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av de föreslagna reglerna kan medföra
sanktion i form av marknadsstörningsavgift (se 22 §).

Vilseledande reklam

--------------------------------------------------------------------
| 6 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda påståenden|
| eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om |
| näringsidkarens egen eller någon annan näringsidkares |
| näringsverksamhet. |
| Detta gäller särskilt framställningar som avser |
| 1. produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper, |
| 2. produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa eller|
| miljö, |
| 3. produktens pris, grunderna för prissättningen och betal- |
| ningsvillkoren, |
| 4. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifika-|
| tioner, ställning på marknaden, kännetecken och andra rättigheter,|
| 5. belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsid- |
| karen. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen, som i sak har sin motsvarighet i 6 § marknadsföringslagen,
innehåller förbud mot att vid marknadsföringen använda påståenden och andra
framställningar som är vilseledande. Med framställningar avses liksom hittills
ord, bild, tecken m.m. Det avser såväl muntliga som skriftliga framställningar,
i annonser, broschyrer och på förpackningar, inklusive förpackningsdekorer, m.m.
Till ledning för rättstillämpningen och för näringsidkarna anges i andra
stycket exempel på i vilka avseenden framställningar inte får vara vilseledande.
Exemplifieringen ansluter nära till EG:s direktiv om vilseledande reklam.
Därutöver har som exempel angetts produktens inverkan på hälsa och miljö.
Miljöargument har kommit att bli allt vanligare vid marknadsföringen. Det är
viktigt att se till att argumenten är vederhäftiga. Flera olika
miljömärkningssystem finns också. Med anledning av vad Naturskyddsföreningen
anför i sitt remissvar (se avsnitt 6.3.1) vill regeringen framhålla att en
korrekt och behörig användning av ett etablerat miljömärke givetvis inte innebär
att märket (framställningen) kan anses vilseledande.
En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av förbudet kan medföra sanktion i
form av marknadsstörningsavgift enligt 22 §. Beträffande den närmare
motiveringen i övrigt kan hänvisas till vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.3.1).

Vilseledande förpackningsstorlekar

--------------------------------------------------------------------
| 7 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda |
| förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i |
| övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller|
| form. |
--------------------------------------------------------------------

En förpackning kan vara vilseledande inte bara genom den text, de bilder,
färger och tecken (framställningar) som finns på den, utan även genom sin
storlek eller yttre form i övrigt. I paragrafen ges ett uttryckligt förbud mot
att använda förpackningar som genom sin yttre utformning är vilseledande i fråga
om den marknadsförda produktens mängd, storlek eller form. Härigenom lagfästs de
normer som Marknadsdomstolen har utvecklat genom sin praxis på området (se
avsnitt 6.3.3).
Det kan finnas fall där en förpackning måste ges en utformning som avviker
från innehållets form. Det gäller främst då en produkt måste emballeras på ett
särskilt sätt främst av distributionstekniska eller förvaringstekniska skäl. Som
Marknadsdomstolen har uttalat kan det vilseledande intryck som en sådan
förpackning förmedlar motverkas genom att innehållets kvantitet och form tydligt
och på ett lättbegripligt sätt anges på förpackningen.

Vilseledande efterbildningar

--------------------------------------------------------------------
| 8 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda |
| efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan för- |
| växlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade |
| produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas |
| utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktio-|
| nell. |
--------------------------------------------------------------------

I paragrafen slås fast att en näringsidkare inte får använda sådana
efterbildningar av andra näringsidkares kända och särpräglade produkter som är
vilseledande i fråga om produktens kommersiella ursprung. Den föreslagna
bestämmelsen är också den en kodifiering av Marknadsdomstolens praxis på området
(se avsnitt 6.3.4).
Det föreslagna förbudet tar sikte på efterbildningar av andra näringsidkares
kända och särpräglade produkter, och inte vilka efterbildningar som helst. Med
begreppet särpräglad avses att produktens utformning har en särskiljande
funktion, dvs. har till ändamål att ge produkten ett utseende som i estetiskt
hänseende skiljer den från andra produkter. En utformning som är tekniskt eller
funktionellt betingad och som huvudsakligen tjänar till att göra produkten
ändamålsenlig innefattas inte av begreppet särpräglad. För att det inte skall
rådan någon tvekan härom, och i enlighet med Lagrådets synpunkter, har ett
uttryckligt undantag gjorts för efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen
är funktionellt betingad. Det räcker enligt paragrafen emellertid inte med att
den efterbildade produkten skall vara särpräglad. Den måste också vara känd på
marknaden. Härmed avses att produkten skall vara känd på ett sådant sätt att den
förknippas med någon viss näringsidkares produkter.
Beträffande den närmare innebörden av förbudet och skälen för dessa kan
hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.4).

Konkursutförsäljningar

--------------------------------------------------------------------
| 9 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket |
| "konkurs", ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara|
| om produkterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning. |
--------------------------------------------------------------------

I paragrafen regleras användningen av begreppet konkurs vid marknadsföring.
Beträffande den närmare motiveringen kan hänvisas till vad som har anförts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.6).

Utförsäljningar

--------------------------------------------------------------------
| 10 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda|
| uttrycken "slutförsäljning", "utförsäljning" eller "upphör" eller|
| något annat uttryck med motsvarande innebörd, bara om |
| 1. det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela|
| varulager eller en klart avgränsad del av det, |
| 2. försäljningen sker under en begränsad tid, och |
| 3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala |
| priser för motsvarande produkter. |
--------------------------------------------------------------------

Realisationer

--------------------------------------------------------------------
| 11 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda|
| uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med |
| motsvarande innebörd, bara om |
| 1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens |
| ordinarie sortiment, |
| 2. försäljningen sker under en begränsad tid, och |
| 3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala |
| priser för motsvarande produkter. |
--------------------------------------------------------------------

De i marknadsföringssammanhang vanligt förekommande uttrycken slutförsäljning,
utförsäljning, upphör och realisation har stor suggestionskraft och väcker
förväntningar om särskilt förmånliga anbud. I 10 och 11 §§ ställs upp de krav
som måste vara uppfyllda för att begreppen skall få användas i sådana
sammanhang.
För de angivna uttrycken gäller gemensamt att försäljningen skall ske under en
begränsad tid och till priser som är väsentligt lägre än näringsidkarens normala
priser för motsvarande produkter.
Hur begränsad tiden skall vara kan inte anges exakt, utan får bedömas från
fall till fall med hänsyn till de varierande förhållanden som råder i olika
branscher och sammanhang. Marknadsdomstolen har i fråga om realisationer uttalat
att en realisation i verklig mening torde ha en varaktighet av högst några få
veckor och att ett påstående om realisation torde vara missvisande, om den pågår
mer än ca två månader av året.
Vad som är väsentligt lägre priser kan inte heller anges med någon exakthet i
form av t.ex. procentsatser. Det får avgöras från fall till fall och med
utgångspunkt från vad som objektivt sett kan uppfattas som väsentligt för
konsumenter. Av betydelse i sammanhanget är också den praxis som bygger på god
affärssed och som tillämpas i olika branscher och för olika produktslag.

Obeställda produkter

--------------------------------------------------------------------
| 12 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte leverera |
| produkter till någon som inte uttryckligen har beställt dem och |
| därvid vilseleda mottagaren om dennes betalningsskyldighet. |
--------------------------------------------------------------------

I paragrafen behandlas sådana negativa säljmetoder som också betecknas negativ
avtalsbindning. De kännetecknas av att marknadsföraren utnyttjar allmänhetens
okunnighet om gällande rättsregler om slutande av avtal till att inge en oriktig
föreställning om att ett bindande avtal har kommit till stånd. Ett vanligt sätt
som detta sker på är att en näringsidkare skickar produkter till någon som inte
har beställt dem och därigenom inger mottagaren uppfattningen att han är skyldig
att betala för produkten.

Genom den föreslagna bestämmelsen förbjuds sådana förfaranden. Som har anförts
i det föregående (avsnitt 6.3.8) sker vilseledandet ofta genom att
näringsidkaren bifogar en räkning, ett inbetalningskort eller någon annan
liknande handling. Ett sådant förfarande behöver emellertid inte alltid vara
vilseledande. Det gäller särskilt när parterna tidigare står i ett
avtalsförhållande med varandra och det därigenom måste framstå som klart vad som
gäller mellan dem. Sådana typiska fall får anses föreligga när det är fråga om
att förnya eller förlänga tidigare ingångna avtal, t.ex. en prenumeration, ett
abonnemang eller något annat likande avtal.
Paragrafen inskränker sig till att reglera fall där det förekommer ett
vilseledande beträffande betalningsskyldigheten. Förfarandet att leverera
obeställda produkter kan vara oacceptabelt även i andra fall, där det inte
förekommer något vilseledande. Sådana fall kommer även i fortsättningen att
kunna förbjudas med stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring.

Förmånserbjudanden

--------------------------------------------------------------------
| 13 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder köparen|
| att förvärva ytterligare produkter utan ersättning eller till ett|
| särskilt lågt pris eller erbjuder köparen andra särskilda förmåner,|
| skall lämna tydlig information om |
| 1. villkoren för att utnyttja erbjudandet, |
| 2. erbjudandets beskaffenhet och värde, samt |
| 3. de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbju-|
| dandet. |
--------------------------------------------------------------------

I paragrafen regleras förmånserbjudanden i form av s.k. kombinerade utbud. I
den nuvarande marknadsföringslagen är vissa sådana erbjudanden förbjudna och
straffsanktionerade (7 och 8 §§). Förbuden ersätts nu med en
informationsskyldighet för näringsidkaren och syftar till att säkerställa att
köparna får den information som är nödvändig för att kunna bedöma sådana
erbjudanden och deras förmånlighet.
Enligt punkten 1 skall information lämnas om villkoren för att utnyttja
erbjudandet. Exempel på sådana villkor är att erbjudandet gäller under
förutsättningen att ett visst antal eller en viss mängd av en vara köps.
I punkten 2 föreskrivs vidare en informationsskyldighet när det gäller
erbjudandets beskaffenhet och värde. Om erbjudandet gäller t.ex. förvärv av en
tilläggsvara, måste framgå vad det är fråga om för vara och vilket värde denna
har.
Av punkten 3 framgår vidare att de begränsningar som gäller för erbjudandet
skall framgå vid marknadsföringen. Om erbjudandet är tidsbegränsat skall detta
sålunda anges. Information måste också lämnas om andra begränsningar som gäller
för erbjudandet, t.ex. att det gäller så länge lagret räcker.

Förbud och ålägganden

Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag

--------------------------------------------------------------------
| 14 § En näringsidkare vars marknadsföring strider mot god |
| marknadsföringssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot |
| konsumenter eller näringsidkare får förbjudas att fortsätta med |
| den marknadsföringen eller att vidta någon annan liknande åtgärd.|
| Ett förbud enligt första stycket får meddelas också |
| 1. en anställd hos näringsidkaren, |
| 2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och |
| 3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till mark-|
| nadsföringen. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen motsvaras av 2 § marknadsföringslagen och har behandlats i avsnitt
8.1. Som framgår där innebär regeln ingen ändring beträffande dem som kan
drabbas av ett förbud. Innebörden av begreppet "god marknadsföringssed" har
redovisats i kommentaren till 3 §.

Åläggande att lämna information

--------------------------------------------------------------------
| 15 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att |
| lämna sådan information som är av särskild betydelse från |
| konsumentsynpunkt får åläggas att lämna sådan information. |
| Ett sådant åläggande får meddelas också |
| 1. en anställd hos näringsidkaren, och |
| 2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen motsvaras av 3 § första stycket marknadsföringslagen och har även
den behandlats i avsnitt 8.1.

--------------------------------------------------------------------
| 16 § Ett åläggande enligt 15 § får innehålla en skyldighet att lämna|
| informationen |
| 1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren |
| använder vid marknadsföringen, |
| 2. genom märkning på varan eller i annan form på säljstället,|
| eller |
| 3. i viss form till konsumenter som begär det. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen som anger vad ett åläggande enligt 15 § får innehålla, motsvaras av
3 § andra stycket gamla marknadsföringslagen.

Otjänliga produkter

--------------------------------------------------------------------
| 17 § En näringsidkare som marknadsför sådana produkter som är |
| avsedda att användas av konsumenter för privat bruk och som är |
| uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål, får förbjudas att|
| fortsätta med det. |
| Om det behövs för att motverka en marknadsföring som avses i |
| första stycket, får också en näringsidkare som tillverkar, impor-|
| terar eller annars marknadsför produkten till andra näringsid- |
| kare förbjudas att fortsätta med det. |
| Ett förbud enligt första och andra styckena får meddelas också|
| 1. en anställd hos näringsidkaren, och |
| 2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar. |
--------------------------------------------------------------------

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar generalklausulen om produktotjänlighet i
4 § marknadsföringslagen vars närmare innebörd har beskrivits utförligt i
förarbetena till den nuvarande regeln (se prop. 1975/76:34 s. 127 f.). Som
framgår av kommentaren till 3 § i förevarande lag innefattar begreppet
"marknadsför" även det nuvarande begreppet "saluhåller". Någon ändring i sak är
således inte avsedd.

--------------------------------------------------------------------
| 18 § Förbud enligt 17 § får inte meddelas, om det i författning |
| eller i beslut av en myndighet har meddelats särskilda före- |
| skrifter om produkten med samma syfte som förbudet skulle |
| fylla. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen som syftar till att förebygga kompetenskonflikter mellan olika
myndigheter har sin motsvarighet i 4 § sista stycket marknadsföringslagen. Även
beträffande denna kan därför hänvisas till nyss nämnda förarbeten.

Vite

--------------------------------------------------------------------
| 19 § Ett förbud enligt 14 eller 17 § och ett åläggande enligt 15 §|
| skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obe- |
| hövligt. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen motsvaras av 5 § gamla marknadsföringslagen och innebär inget nytt.
Förbud och åläggande skall alltså förenas med vite om det inte av särskilda skäl
är obehövligt. Något särskilt yrkande om att ett förbud skall förenas med vite
torde inte behövas.

Interimistiska beslut

--------------------------------------------------------------------
| 20 § Rätten får meddela förbud enligt 14 eller 17 § eller åläggande|
| enligt 15 § att gälla tills vidare, om |
| 1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och |
| 2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta |
| eller låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av |
| ett förbud eller åläggande. |
| I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 §|
| andra - fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet|
| får verkställas genast. |
--------------------------------------------------------------------

Den föreslagna bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.1.
Av första stycket framgår att ett interimistiskt förbud eller åläggande får
meddelas om käranden visar att det finns sannolika skäl för att ett förbud eller
åläggande kommer att meddelas. En ytterligare förutsättning för att ett
interimistiskt beslut skall meddelas är att det skäligen kan befaras att
svaranden under processens gång på något sätt handlar så att betydelsen av en
dom om förbud eller åläggande minskas. Det behöver inte vara fråga om något
illojalt förfarande från svarandens sida för att ett interimistiskt beslut skall
meddelas. Det räcker att svaranden fortsätter den marknadsföringskampanj som är
föremål för prövning, om det innebär att de intressen man vill skydda skadas
genom att kampanjen fortsätter under det att frågan prövas i domstol.
Av andra stycket första meningen framgår att bestämmelserna i 15 kap. 5 §
andra - fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken skall tillämpas på
interimistiska beslut om förbud och åläggande. Det innebär att en fråga om
interimistiskt beslut bara får tas upp av rätten på yrkande av part och att
motparten skall ges tillfälle att yttra sig om det inte är fara i dröjsmål.
Vidare gäller att käranden - med undantag för de fall där Konsumentombudsmannen
för talan - skall ställa säkerhet för den skada som kan tillfogas svaranden. Om
det inte längre finns skäl för åtgärden skall det interimistiska beslutet hävas.
Rätten skall då målet avgörs pröva om åtgärden skall bestå. Någon hänvisning
görs inte till 15 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken eftersom en fråga om
interimistiskt beslut inte kan prövas innan en talan om förbud eller åläggande
har väckts. Detta följer av 38 § tredje stycket, där det sägs att ett
interimistiskt beslut meddelas av den domstol där en rättegång om förbud eller
åläggande är anhängig. Av andra meningen framgår att beslutet får verkställas
genast (jfr 17 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken).
Det följer av 43 § andra stycket att ett interimistiskt beslut får överklagas
särskilt. Marknadsdomstolen kan i sådana fall besluta om inhibition m.m. enligt
bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken.
Självklart gäller den praxis som utbildats vid tillämpningen av nu angivna be-
stämmelser i rättegångsbalken också i fråga om marknadsföringsmålen. Propor-
tionalitetsprincipen skall tillämpas vid prövningen och restriktivitet skall
iakttas när det gäller att meddela interimistiska beslut utan att höra
svaranden.

Förbuds- och informationsförelägganden

--------------------------------------------------------------------
| 21 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen|
| meddela föreläggande om |
| 1. förbud som avses i 14 eller 17 § (förbudsföreläggande), eller|
| 2. åläggande som avses i 15 § (informationsföreläggande). |
| Föreläggandet skall förenas med vite. |
| För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna föreläggandet|
| omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts,|
| gäller det som en lagakraftvunnen dom. |
| Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.|
--------------------------------------------------------------------

Den föreslagna bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.2. Den motsvarar vad som
gäller enligt 14 och 15 §§ marknadsföringslagen.

Marknadsstörningsavgift

Förutsättningar för avgift

--------------------------------------------------------------------
| 22 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift |
| (marknadsstörningsavgift), om näringsidkaren eller någon som |
| handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet|
| har brutit mot någon bestämmelse i 5-13 §§. |
| Detsamma gäller en näringsidkare som uppsåtligen eller av |
| oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen. |
| Avgiften tillfaller staten. |
| I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för att döma ut|
|marknadsstörningsavgift. Motiven till att en sådan avgift införs har|
|redovisats i avsnitt 8.2. |
| I första stycket anges att denna avgiftssanktion kan komma i fråga|
|vid överträdelser av de konkreta reglerna i katalogen. Avgiften |
|skall betalas av den näringsidkare i vars verksamhet överträdelsen|
|ägde rum, d.v.s. den för vars räkning marknadsföringen vidtogs. |
|Näringsidkaren kan vara både en enskild näringsidkare och en juridisk|
|person. Enskilda personer som inte är näringsidkare kan inte drabbas|
|av avgiftsskyldighet. Även offentligrättsliga subjekt såsom kommunala|
|eller statliga inrättningar kan dömas att betala en avgift om de är|
|att betrakta som näringsidkare. |
| Det fordras uppsåt eller oaktsamhet för att en överträdelse skall|
|leda till avgiftsskyldighet. Kravet på subjektiv täckning har också|
|behandlats i avsnitt 8.2. Det bör dock betonas att det för alla |
|näringsidkare gäller ett grundläggande krav på att de iakttar god |
|marknadsföringssed. Näringsidkare som uppträder på marknaden genom|
|olika slags marknadsföring har en skyldighet att se till att deras|
|handlingssätt överensstämmer med nämnda sed. Med denna utgångspunkt|
|finns det skäl att tillämpa stränga kriterier vid culpabedömningen.|
| Det är som framgår av den allmänna motiveringen inte nödvändigt att|
|uppsåt eller oaktsamhet kan konstateras hos den enskilde |
|näringsidkaren själv eller, om det är fråga om en juridisk person, hos|
|en person som intar en ledande ställning hos denna, utan det räcker|
|att detta kan konstateras hos en person som handlar på |
|näringsidkarens vägnar. Det kan vara fråga om en anställd eller en|
|uppdragstagare. Bristande kännedom om förbuden eller misstag om |
|förbudens innebörd utgör inte något försvar för en överträdelse (jfr prop.|
|1992/93:56 s. 92). |
| I andra stycket behandlas det s.k. medverkansansvaret. I den |
|allmänna motiveringen (avsnitt 8.2) har angetts att detta gör det |
|möjligt att ingripa mot reklambyråer och andra företag som sprider|
|marknadsföring, t.ex tidningar, radio och TV. Som framgår av |
|ordalydelsen skall det också för en medverkande krävas att denne |
|handlat uppsåtligt eller oaktsamt för att avgift skall kunna påföras.|
|Till skillnad från medverkansansvaret vid förbud mot otillbörlig |
|marknadsföring enligt generalklausulen, vilket sträcker sig till |
|"var och en", kan bara en medverkande som är näringsidkare drabbas|
|av avgift. |
| Bevisbördan för att förutsättningarna som anges i lagtexten är för|
|handen vilar på Konsumentombudsmannen eller om en näringsidkare |
|utnyttjar sin subsidiära talerätt, på denne. |
| |
| |
|

O |

Paragrafen behandlas i avsnitt 8.5. Syftet med bestämmelsen är att förhindra
dubbla påföljder när ett förfarande som omfattas av ett förbud eller ett
åläggande som har meddelats vid vite upprepas och därmed samtidigt kan bli
föremål för en talan om utdömande av vitet och en talan om
marknadsstörningsavgift.

Avgiftens storlek

--------------------------------------------------------------------
| 24 § Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst fem |
| tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock |
| inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning |
| föregående räkenskapsår. |
| Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften |
| fastställas särskilt för var och en av dem. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen anger det lägsta och högsta belopp som marknadsstörningsavgiften
kan fastställas till. Avgiften får dock inte i något fall överstiga tio procent
av näringsidkarens årsomsättning föregående räkenskapsår. Med omsättning avses
näringsidkarens hela omsättning utan begränsning till den produkt eller marknad
som förfarandet har handlat om. Beräkningen skall grunda sig på den
ifrågavarande näringsidkarens omsättning och alltså inte utgå från en hel
koncerns omsättning om det är fråga om ett företag som ingår i en sådan. Om
överträdelsen sker under en näringsidkares första verksamhetsår får
årsomsättningen uppskattas med stöd av tillgängliga uppgifter. Detta får göras
även i andra fall när sådana uppgifter saknas eller är uppenbart bristfälliga.
Det ankommer på Konsumentombudsmannen (eller i förekommande fall näringsidkare
som för talan) att yrka ett bestämt belopp och att ange de omständigheter som
han åberopar till stöd för sitt yrkande.

--------------------------------------------------------------------
| 25 § När marknadsstörningsavgift fastställs skall särskild hänsyn|
| tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har |
| pågått. |
| I ringa fall skall någon avgift inte dömas ut. Avgiften får |
| efterges, om det finns synnerliga skäl för det. |
| I andra fall får avgiften efterges, om det finns synnerliga |
| skäl för det. |
--------------------------------------------------------------------

Första och andra stycket i paragrafen har utformats i överensstämmelse med 28
§ konkurrenslagen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2) har anförts att överträdelsens art
liksom dess varaktighet, omfattning och spridning är förhållanden som bör vägas
in när avgiften skall beräknas.
När det gäller överträdelsens art kan hänsyn tas både till det slag av
marknadsföring som är föremål för bedömning och till det mått av uppsåt,
nonchalans eller systematiskt handlande som ligger bakom. Otillåtna åtgärder som
vidtas på ett systematiskt sätt torde inte sällan få anses så allvarliga att det
är påkallat att låta näringsidkaren betala en avgift. Överträdelser som har
tydlig karaktär av nonchalans inför klara regler eller som innebär att
förfaranden som tidigare lett till påföljd upprepas bör ofta mötas med
avgiftssanktion.
Vid bedömningen av överträdelsens varaktighet, omfattning och spridning kan
det exempelvis finnas anledning att fästa särskild vikt vid att det använda
mediet har en stor genomslagskraft, som vid TV-reklam. Andra speciella
omständigheter att beakta kan vara omfattningen av den skada som överträdelsen
orsakat konsumenter och konkurrerande näringsidkare, liksom det ekonomiska
utbyte som näringsidkaren har haft av marknadsföringen. Det bör inte heller stå
främmande för domstolarna att ta hänsyn till de särskilda svårigheter som barn
och unga samt andra utsatta grupper i samhället kan ha att rätt bedöma och
värdera marknadsföringens innehåll.
Av bestämmelsens lydelse framgår att även andra omständigheter kan beaktas när
avgiftens storlek skall bestämmas. I rena bagatellfall skall någon avgift inte
utgå.
I tredje stycket ges en möjlighet att efterge avgiften om det finns synnerliga
skäl. Sådana skäl skulle t.ex. kunna vara att näringsidkaren har gjort allt som
rimligen kan krävas för att förhindra den uppkomna skadan. Som framgår av
formuleringen skall dock denna möjlighet användas restriktivt.

Preskription

--------------------------------------------------------------------
| 26 § Marknadsstörningsavgift får dömas bara om stämningsansökan har|
| delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det |
| att överträdelsen upphörde. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen som motsvarar 30 § första stycket konkurrenslagen innehåller en
preskriptionsregel.

--------------------------------------------------------------------
| 27 § En marknadsstörningsavgift faller bort, om domen inte har |
| kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.|
--------------------------------------------------------------------

Av den föreslagna bestämmelsen följer att en marknadsstörningsavgift faller
bort om inte verkställighet har kunnat ske inom fem år från det att tingsrättens
eller Marknadsdomstolens dom vann laga kraft. Detta motsvarar vad som gäller för
konkurrensskadeavgift enligt 31 § konkurrenslagen.

Kvarstad

--------------------------------------------------------------------
| 28 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får|
| rätten besluta om kvarstad. Därvid gäller föreskrifterna i 15 kap.|
| rättegångsbalken om kvarstad för fordran. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen behandlas i avsnitt 8.2.1.
Bestämmelsen ger möjlighet för rätten, dvs. både Stockholms tingsrätt och
Marknadsdomstolen, att besluta om att den som är eller kommer att bli föremål
för en talan om marknadsstörningsavgift inte får förfoga över viss egendom genom
att belägga egendomen med kvarstad. Kvarstad enligt denna bestämmelse kan
beslutas innan en talan om marknadsstörningsavgift har väckts. Bestämmelsen är
utformad efter mönster av 32 § konkurrenslagen (1993:20) men skiljer sig från
den i ett avseende. Utformningen av bestämmelsen i marknadsföringslagen innebär
att det klart framgår att även Marknadsdomstolen kan besluta om kvarstad, om
frågan blir aktuell först när ett mål prövas där.
Hänvisningen till rättegångsbalkens regler om kvarstad innebär att bl.a.
bestämmelserna om omedelbar verkställighet och om möjligheten att överklaga
sådana beslut särskilt blir direkt tillämpliga.

Skadestånd

--------------------------------------------------------------------
| 29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett |
| förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 14 eller|
| 15 § eller mot en föreskrift i 5-13 §§, skall ersätta den skada som|
| därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsid-|
| kare. |
| Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare får hänsyn|
| tas även till omständigheter av annan än ekonomisk art. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen har närmare behandlats i avsnitt 8.3.
Av första stycket framgår att skyldighet att utge skadestånd föreligger vid
överträdelse dels av ett förbud (mot otillbörlig marknadsföring) eller ett
åläggande som har meddelats av domstolen, dels av någon av de konkreta reglerna
i katalogen. Ersättningsskyldighet förutsätter inte att vite har satts ut. Även
överträdelser av ett godkänt förbuds- eller informationsföreläggande som har
meddelats av Konsumentombudsmannen kan medföra skadeståndsskyldighet, liksom
överträdelse av ett interimistiskt beslut.
Som framgår av den allmänna motiveringen gäller för skadeståndsskyldighet
allmänna krav på adekvat kausalitet. Även frågan om uppsåt eller oaktsamhet
föreligger skall bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Detsamma
gäller i fråga om förutsättningarna för skadeståndsskyldighet för flera på grund
av medverkan till ett ersättningsgrundande förfarande.
Skadeståndsberättigade är andra näringsidkare utan begränsning till
"konkurrerande" näringsidkare samt konsumenter. Som framgår av den allmänna
motiveringen är det främst principiella skäl som gör att kretsen av
skadeståndsberättigade har bestämts på detta sätt.
Ett fall där det kan vara befogat att fastställa ersättningsskyldighet till en
konsument är då konsumenten har lockats till ett säljställe genom vilseledande
reklam enligt 6 §. Skadestånd bör här kunna utgå för konsumentens utgifter för
att bege sig till säljstället eller för att komma i kontakt med näringsidkaren.
Konsumenten bör även kunna få ersättning för eventuell inkomstförlust för den
tid han har avsatt för att komma till säljstället. En tänkbar situation är att
en näringsidkare erbjuder varor med en utfästelse om t.ex. varans kvalitet och
pris och det, när konsumenten är på säljstället, visar sig att denna utfästelse
saknar täckning. Om konsumenten då avstår från köp på grund av vad som
framkommit, kan det vara befogat att han får skadestånd eftersom
marknadsföringen strider mot 6 §.
Frågan om skadestånd till konsumenter kan också komma upp i andra situationer.
Bland annat kan det förekomma vilseledande uppgifter som kan grunda rätt till
skadestånd i prospekt och liknande material med erbjudanden av olika slag till
konsumenter. Sådan marknadsföring kan föranleda en konsument till omfattande
ekonomiska dispositioner. Om något avtal inte kommer till stånd kan konsumenten
ha rätt till ersättning för de "onödiga" kostnader som han har åsamkats på grund
av de vilseledande uppgifterna. Det kan t.ex. gälla utgifter för en fastighets-
värdering som blivit onyttiga av skäl som konsumenten inte har haft anledning
att räkna med.
Skadestånd enligt förevarande bestämmelse avser endast ersättning för ren
förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening. Frågan om skyldighet att ersätta
person- eller sakskada till följd av marknadsföring får bedömas enligt allmänna
skadeståndsrättsliga regler.
För att förbättra den skadelidandes möjligheter att få full ersättning för den
skada han har åsamkats föreskrivs i andra stycket att även andra omständigheter
än rent ekonomiska får beaktas när skadeståndet till näringsidkare skall
beräknas. Sådana omständigheter kan exempelvis vara att den marknadsförande
näringsidkaren har varit grovt oaktsam eller har gjort en betydande vinst på
sitt förfarande, eller att förfarandet har pågått under lång tid.
Det är den skadelidande som enligt allmänna bevisregler har att visa
omfattningen av skadan. Eftersom det kan vara svårt att uppfylla kravet på full
bevisning kan domstolen med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta
skadan till skäligt belopp. Skadorna kan i vissa fall vara högst betydande. En
ekonomiskt realistisk bedömning skall självfallet eftersträvas.
Såsom nämnts i den allmänna motiveringen har domstolarna möjlighet att
utveckla ett skadeståndsansvar enligt allmänna regler i fråga om
marknadsföringsåtgärder som är otillbörliga enligt generalklausulen. Hit hör
fall som har visst samband med kontraktsrättsliga förhållanden, jämför
situationen i MD 1989:9, Velux Svenska.

--------------------------------------------------------------------
| 30 § Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom|
| fem år från det att skadan uppkom. |
--------------------------------------------------------------------

I paragrafen regleras den preskriptionstid som gäller för rätt till
skadestånd. Redan enligt nuvarande lag (19 § marknadsföringslagen) gäller en
femårig preskriptionstid. Motsvarande gäller också för skadestånd enligt
konkurrenslagen (se 33 § andra stycket den lagen).

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

--------------------------------------------------------------------
| 31 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 14 § eller av en|
| föreskrift i 5-13 §§ får rätten efter vad som är skäligt besluta att|
| vilseledande framställning som finns på vara, förpackning, tryck-|
| sak, affärshandling eller liknande skall utplånas eller ändras så|
| att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte kan |
| uppnås på något annat sätt, får rätten besluta att egendomen skall|
| förstöras. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen motsvarar vad som nu gäller enligt 18 § första stycket
marknadsföringslagen (1975:1418) i fråga om möjligheterna att besluta om
utplånande, ändring eller förstörande av vilseledande framställningar.
Bestämmelser om i vilket sammanhang sådana beslut kan meddelas och om åtgärder
för att säkerställa besluten ges i 32 och 33 §§.

Säkerhetsåtgärder

--------------------------------------------------------------------
| 32 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande|
| enligt 31 § och det skäligen kan befaras att svaranden genom att|
| vidta eller att låta bli att vidta en viss handling minskar be- |
| tydelsen av ett beslut om utplånande, får rätten besluta om |
| lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en sådan åtgärd|
| gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra - fjärde styckena samt|
| 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast. |
| Framställs ett yrkande enligt 31 § i ett mål om utdömande av |
| vite som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för|
| bestämmelserna i första stycket att egendomen får tas i beslag. |
| Därvid tillämpas föreskrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om |
| beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.4.
Av första stycket följer att egendom som avses i 31 § kan bli föremål för en
säkerhetsåtgärd för att säkerställa kärandens rätt (jfr 15 kap. 3 §
rättegångsbalken). De förutsättningar som gäller för att en sådan åtgärd skall
beviljas är att det finns sannolika skäl för bifall till kärandens yrkande om
utplånande och att det skäligen kan befaras att svaranden vidtar eller
underlåter att vidta någon handling som innebär att betydelsen av ett beslut om
utplånande förringas. Hänvisningarna till 15 kap. 5 § andra - fjärde styckena, 6
och 8 §§ rättegångsbalken innebär bl.a. att en sådan åtgärd kan beviljas utan
att svaranden yttrar sig om det är fara i dröjsmål, att säkerhet måste ställas
om annan än Konsumentombudsmannen för talan och att åtgärden skall hävas om det
inte längre finns skäl för åtgärden. Någon hänvisning görs inte till 15 kap. 5 §
första stycket rättegångsbalken eftersom ett yrkande om säkerhetsåtgärd inte kan
tas upp innan en rättegång är anhängig. Detta följer av 33 § av vilken framgår
att ett beslut enligt 31 och 32 §§ meddelas av den domstol där en rättegång om
förbud eller åläggande, marknadsstörningsavgift, utdömande av vite eller
skadestånd är anhängig. I sista meningen anges att beslutet om säkerhetsåtgärd
får verkställas genast (jfr 17 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken).
Andra stycket innehåller en särreglering för de fall frågan om utplånande
behandlas i mål om utdömande av vite. Om ett yrkande om utplåning på grund av en
överträdelse av ett vitesförbud framställs i ett sådant mål får en
säkerhetsåtgärd ske genom beslag enligt bestämmelserna om beslag i brottmål.
Detta överensstämmer med vad som enligt 18 § i den nuvarande
marknadsföringslagen gäller som huvudregel, dvs. i samtliga fall där en fråga om
utplånande är aktuell. Även här anges att ett beslut får verkställas genast (jfr
30 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken).
Det följer av 43 § andra stycket att ett beslut om utplånande får överklagas
särskilt. Marknadsdomstolen kan i sådana fall besluta om inhibition m.m. enligt
bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken.

--------------------------------------------------------------------
| 33 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 31 §|
| och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 32 § meddelas på yrkande av|
| part av den domstol där en rättegång om förbud enligt 14 §, |
| marknadsstörningsavgift enligt 22 § eller skadestånd enligt 29 §|
| pågår. |
| Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av|
| ett vitesförbud enligt 14 och 19 §§ får meddelas på yrkande av part|
| av den domstol där en rättegång om utdömande av vitet pågår. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.4.
Första stycket innebär att ett yrkande om utplånande kan tas upp i mål om
förbud mot marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed eller på annat
sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, i skadeståndsmål och i
mål om marknadsstörningsavgift.
I andra stycket anges att ett yrkande om utplånande också kan tas upp i ett
mål om utdömande av vite, om grunden för utplånandet är en överträdelse av det
aktuella vitesförbudet. Av 40 § följer att ett sådant mål får handläggas av
allmän domstol enligt allmänna regler.

Upplysningsskyldighet m.m.

--------------------------------------------------------------------
| 34 § En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av Konsument- |
| ombudsmannen |
| 1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende|
| om tillämpningen av denna lag, |
| 2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som |
| kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om förbud|
| eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § kan antas komma i fråga.|
--------------------------------------------------------------------

I den föreslagna bestämmelsen regleras näringsidkarnas skyldighet att på
Konsumentombudsmannens begäran lämna upplysningar m.m. i ärenden enligt lagen.
Paragrafen motsvaras av 11 § första stycket marknadsföringslagen.

--------------------------------------------------------------------
| 35 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 14,|
| 15 eller 17 § är skyldig att på uppmaning av Konsumentom- |
| budsmannen tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varu- |
| prover och liknande som behövs för tillsynen över att förbudet |
| eller åläggandet följs. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen motsvaras i huvudsak av 16 § första stycket marknadsföringslagen
och anger näringsidkarnas skyldigheter att tillhandagå Konsumentombudsmannen i
samband med dennes tillsyn över att ett meddelat förbud eller åläggande följs.

--------------------------------------------------------------------
| 36 § Om en uppmaning enligt 34 eller 35 § inte följs, får |
| Konsumentombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin |
| skyldighet vid vite. |
--------------------------------------------------------------------

Den föreslagna bestämmelsen ger Konsumentombudsmannen en möjlighet att meddela
vitesföreläggande om en näringsidkare som inte följer en uppmaning enligt 34
eller 35 §. I nuvarande marknadsföringslag finns motsvarande befogenhet i 11 §
andra stycket och (angående tilllsyn) i 16 § första stycket. De beloppsgränser
som där anges beträffande vitets storlek har dock inte ansetts nödvändiga att ta
med i förevarande paragraf.

--------------------------------------------------------------------
| 37 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana |
| varuprover och liknande som avses i 34 och 35 §§, om det finns |
| särskilda skäl för det. |
| Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får |
| meddela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att |
| ersätta Konsumentombudsmannens kostnader för provtagning och |
| undersökning av prov i fall som avses i 35 §. |
--------------------------------------------------------------------

Första stycket som reglerar Konsumentombudsmannens möjlighet att lämna
ersättning i vissa fall motsvaras av 11 § tredje stycket och 16 § andra stycket
marknadsföringslagen. Andra stycket motsvaras av 16 § tredje stycket nuvarande
lag. Bestämmelsen innebär således inget nytt i sak.

Var och av vem talan får väckas

Förbud och ålägganden

--------------------------------------------------------------------
| 38 § Talan om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § väcks|
| vid Stockholms tingsrätt. |
| En sådan talan får väckas av |
| 1. Konsumentombudsmannen, |
| 2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och |
| 3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller |
| löntagare. |
| Ett interimistiskt beslut enligt 20 § meddelas av den |
| domstol där en rättegång enligt första stycket pågår. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen behandlas i avsnitt 9.1 och 9.3.
Av första stycket framgår att talan om förbud och åläggande förs vid
Stockholms tingsrätt som exklusivt forum.
I andra stycket ges bestämmelser om talerätten i dessa mål. Konsumentombuds-
mannen har enligt första punkten alltid talerätt. Av andra punkten framgår att
enskilda näringsidkare som berörs av den aktuella marknadsföringen också har
talerätt och i tredje punkten föreskrivs talerätt för sammanslutningar av
konsumenter, näringsidkare eller löntagare. För de sistnämnda ställs inte något
krav på att de skall ha berörts av åtgärden. Kretsen av taleberättigade är
densamma som enligt gällande bestämmelser. Den nya bestämmelsen innebär att
talerätten för näringsidkare och sammanslutningar likställs med
Konsumentombudsmannens. Denne har alltså inte längre en primär talerätt.
Av tredje stycket följer att frågor om interimistiska beslut om förbud eller
åläggande prövas av den domstol där talan om förbud eller åläggande är anhängig,
dvs. i Stockholms tingsrätt eller, efter överklagande, i Marknadsdomstolen och
att sådana beslut således inte kan utverkas innan rättegång har inletts.

Marknadsstörningsavgift

--------------------------------------------------------------------
| 39 § Talan om marknadsstörningsavgift enligt 22 § väcks vid |
| Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen. |
| Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte |
| föra talan om marknadsstörningsavgift får en enskild näringsidkare|
| som berörs av marknadsföringen och en sammanslutning av |
| näringsidkare väcka en sådan talan. |
| Beslut om kvarstad enligt 28 § meddelas av den domstol där en|
| rättegång om marknadsstörningsavgift pågår. Om talan ännu inte har|
| väckts gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs i första|
| stycket. |
--------------------------------------------------------------------

I första stycket anges att talan om marknadsstörningsavgift förs av
Konsumentombudsmannen vid Stockholms tingsrätt, som är exklusivt forum.
Andra stycket behandlar den subsidiära talerätten för näringsidkare och
sammanslutning av näringsidkare i mål om marknadsstörningsavgift. För att en
näringsidkare eller en sammanslutning skall ha talerätt krävs att det finns ett
beslut av Konsumentombudsmannen att inte föra talan. För en enskild
näringsidkare talan krävs det dessutom att han berörs av den aktuella
marknadsföringsåtgärden. Den föreslagna bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.3.
Av tredje stycket första meningen framgår att frågor om kvarstad prövas av den
domstol där talan om marknadsstörningsavgiften pågår. Av 28 § följer att en
fråga om kvarstad kan prövas innan en talan om avgift har väckts. I sådana fall
gäller enligt andra meningen att Stockholms tingsrätt är exklusivt forum på
samma sätt som i fråga om marknadsstörningsavgiften.

Utdömande av vite

--------------------------------------------------------------------
| 40 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av |
| denna lag väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. |
| rättegångsbalken. En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms|
| tingsrätt. |
| Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av|
| Konsumentombudsmannen. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen behandlas i avsnitt 9.1 och 9.3.
Av första stycket följer att talan om utdömande av vite som har förelagts med
stöd av denna lag väcks vid tingsrätt enligt de allmänna reglerna om forum i 10
kap. rättegångsbalken. Den som avser att föra en sådan talan kan dock alltid
välja att väcka talan vid Stockholms tingsrätt. I båda fallen gäller i fråga om
förfarandet att reglerna i lagen om viten skall tillämpas.
Av andra stycket framgår att en talan enligt första stycket alltid får väckas
av Konsumentombudsmannen samt av den som har begärt ett vitesföreläggande.

Skadestånd

--------------------------------------------------------------------
| 41 § Talan om skadestånd enligt 29 § väcks vid Stockholms tings-|
| rätt. En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig|
| enligt 10 kap. rättegångsbalken. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen behandlas i avsnitt 9.1.
I första meningen ges huvudregeln, nämligen att en talan om skadestånd som
grundar sig på bestämmelsen i marknadsföringslagen förs vid Stockholms
tingsrätt.
Av andra meningen följer att en talan om skadestånd enligt mark-
nadsföringslagen kan väckas vid andra tingsrätter än Stockholms tingsrätt.
Skälen för denna ordning anges i avsnitt 9.1. Bestämmelserna i 10 kap.
rättegångsbalken skall tillämpas vid avgörande av vilken tingsrätt som är
behörigt forum att uppta talan. Av 43 § följer att en sådan dom överklagas till
Marknadsdomstolen.
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen är inte behöriga att i ett mål
enligt denna bestämmelse pröva andra skadeståndsrättsliga grunder än de som
anges i denna lag.

Överklagande

--------------------------------------------------------------------
| 42 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 1 och om |
| vitesföreläggande efter en sådan uppmaning får inte överklagas. |
| Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 2 och 35 § samt om |
| vitesföreläggande efter en sådan uppmaning överklagas hos |
| Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt|
| 37 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av nämnda |
| paragraf. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen behandlas i avsnitt 8.6.
Bestämmelsen i första stycket motsvarar vad som i dag gäller enligt 22 §
första stycket marknadsföringslagen.
I andra stycket föreskrivs att Konsumentombudsmannens beslut att anmana en
näringsidkare att tillhandahålla handlingar m.m. som kan ha betydelse för
utredningen i ett ärende om förbud eller åläggande får överklagas hos Stockholms
tingsrätt. Också beslut om ersättning som fattas av Konsumentombudsmannen får
överklagas vid Stockholms tingsrätt. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller
enligt den nu gällande 22 § andra stycket marknadsföringslagen med undantag av
att det enligt gällande bestämmelse är kammarrätt som prövar överklagandena.

--------------------------------------------------------------------
| 43 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna |
| lag överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om |
| utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag över- |
| klagas dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen |
| (1985:206) om viten. |
| Beslut under rättegången i frågor som avses i 20 § och 32 § |
| första stycket får överklagas särskilt. Besluten skall vid hand-|
| läggningen i Marknadsdomstolen anses röra åtgärd enligt 15 kap. |
| rättegångsbalken. |
--------------------------------------------------------------------

I första stycket anges att Marknadsdomstolen är andra instans i samtliga mål
och ärenden enligt marknadsföringslagen. Av ordalydelsen framgår att även domar
och beslut av andra tingsrätter än Stockholms tingsrätt överklagas till
Marknadsdomstolen. Mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av
marknadsföringslagen handläggs enligt reglerna i rättegångsbalken om mål om åtal
för brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter. Detta följer
av lagen om viten. För tydlighetens skull anges att domar och beslut i dessa mål
överklagas i enlighet med den lagen.
I andra stycket ges bestämmelser om att vissa beslut enligt marknads-
föringslagen får överklagas särskilt. Detta gäller för interimistiska beslut om
förbud eller åläggande och beslut för att säkerställa beslut om utplånande. Det
anges också att sådana beslut skall anses röra åtgärd enligt 15 kap.
rättegångsbalken, vilket innebär att bl.a. bestämmelserna i 52 kap.
rättegångsbalken om inhibition blir tillämpliga om besluten överklagas. I fråga
om kvarstad enligt 28 § är bestämmelsen i 49 kap. 4 § 6 rättegångsbalken direkt
tillämplig. Av 39 § tredje stycket andra meningen jämfört med 15 kap. 5 § fjärde
stycket rättegångsbalken kan utläsas att ett beslut om kvarstad som meddelas
innan en talan om marknadsstörningsavgift har väckts får överklagas på samma
sätt som om det hade meddelats under en rättegång. Av 51 § följer att vid till-
ämpningen av 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken skall vad som sägs om hovrätt
gälla Marknadsdomstolen.

Rättskraft

--------------------------------------------------------------------
| 44 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 14 eller 17 § eller|
| åläggande enligt 15 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt|
| 14, 15 eller 17 § väcks med anledning av marknadsföringen. En |
| sådan dom hindrar dock inte att samma fråga prövas på nytt när |
| ändrade förhållanden föranleder det. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen behandlas utförligt i avsnitt 9.4. Bestämmelsen, som har
formulerats om med anledning av Lagrådets synpunkter, innebär en annan
avgränsning av rättskraftens omfattning än vad som följer av rättskraftsregeln i
17 kap. 11 § rättegångsbalken.
I första meningen slås fast att rättskraften hos en dom avseende ett förbud
eller åläggande på kärandesidan träffar inte bara parterna i målet, utan alla
som hade kunnat föra talan i målet. På svarandesidan innebär bestämmelsen en
slags utvidgning av rättskraften i förhållande till vad som gäller för tvistemål
i allmänhet, om det handlar om samma marknadsföring. Såsom redovisats i avsnitt
9.4 hindrar rättskraftsregeln nämligen även att ett förbud eller åläggande
riktas mot någon av de övriga personer som anges i 14, 15 och 17 §§. En viss
reklamkampanj eller saluhållande av en viss vara måste anses utgöra en och samma
marknadsföring oavsett om marknadsföringsåtgärderna utförs av näringsidkaren
själv eller t.ex delvis av en reklambyrå. Rättskraftsregeln innebär alltså att
en tidigare dom om förbud eller åläggande hindrar ett en ny talan väcks mot
samma svarande och mot varje annan person som en förbuds- eller åläggandetalan
kan riktas mot, allt under förutsättning att det är fråga om samma
marknadsföring i båda fallen.
Vad som är en och samma marknadsföring avgränsas av flera faktorer, först och
främst av den verksamhet i vars intresse marknadsföringen bedrivs. Om en
näringsidkare har förbjudits att bedriva en viss typ av marknadsföring hindrar
det inte att en annan näringsidkare bedriver en identisk reklamkampanj för sin
verksamhet. Andra faktorer som avgränsar vad som är en och samma marknadsföring
är den produkt som marknadsförs och utformningen av marknadsföringen, t.ex.
annonsen eller reklamfilmen. Utgångspunkten vid bedömningen måste naturligtvis
vara hur själva förbudet eller åläggandet är formulerat.
Bestämmelsen i första stycket rör inte bara frågan om rättskraftens
avgränsning i förhållande till dem som kan vara kärande eller svarande i mål om
förbud och åläggande. Den innebär att en talan enligt en av bestämmelserna i 14,
15 och 17 §§ hindrar att en ny talan väcks enligt någon av de andra
bestämmelserna, i fråga om samma marknadsföring.
Omfattningen av rättskraften modifieras genom den särskilt reglerade möjlighet
till omprövning som anges i andra meningen. Rättskraften hos en dom där en fråga
om förbud eller åläggande har prövats hindrar inte att samma fråga prövas på
nytt när ändrade förhållanden föranleder det. Möjligheten till omprövning har
uttryckligen reglerats på inrådan av Lagrådet. Bestämmelsen knyter an till vad
som gäller enligt 12 § i den nu gällande marknadsföringslagen om omprövning vid
ändrade förhållanden och tar - liksom den bestämmelsen - främst sikte på ändrade
marknadsförhållanden. Såsom tidigare har gällt skall det vara fråga om klara
fall. Bestämmelsen knyter an till situationer där ändrade förhållanden enligt 17
§ kap. 11 § rättegångsbalken inte skulle hindra en ny talan.
Det följer av regeln 38 § första stycket att en talan om omprövning väcks vid
Stockholms tingsrätt och att rätten att begära omprövning tillkommer dem som har
talerätt enligt 38 § andra stycket.

Rättens sammansättning m.m.

--------------------------------------------------------------------
| 45 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag skall Stockholms|
| tingsrätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två skall vara |
| lagfarna domare och två ekonomiska experter. En av de lagfarna |
| domarna skall vara rättens ordförande. |
| Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall|
| för en av ledamöterna, är rätten ändå domför. |
| Vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra |
| och tredje styckena rättegångsbalken och vid avgörande av mål utan|
| huvudförhandling, liksom vid handläggning som inte sker vid |
| huvudförhandling skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare, |
| om inte annat följer av 46 §. I sådana fall får dock även en |
| ekonomisk expert delta i tingsrätten. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen är utformad efter mönster av 64 a § konkurrenslagen (prop.
1992/93:234).

Första stycket innebär att i mål om förbud eller åläggande, marknads-
störningsavgift och skadestånd enligt marknadsföringslagen skall Stockholms
tingsrätt vara sammansatt av två juristdomare och två ekonomiska experter. Mål
om utdömande av vite omfattas inte eftersom dessa mål handläggs enligt lagen om
viten. I de målen gäller sammansättningsreglerna i rättegångsbalken för mål om
åtal för brott för vilket det inte är stadgat svårare straff än böter. Av första
stycket framgår också att en av juristdomarna skall vara rättens ordförande.
Av andra stycket framgår att rätten är domför om det inträffar förfall för en
av ledamöterna sedan huvudförhandlingen har påbörjats (jfr bl.a. 1 kap. 3 a §
fjärde stycket rättegångsbalken).
I tredje stycket första meningen regleras sammansättningen vid avgöranden av
mål utan huvudförhandling och avgöranden vid handläggning som inte sker vid
huvudförhandling. Som huvudregel gäller att Stockholms tingsrätt i dessa fall
skall bestå av en juristdomare. Av andra meningen följer att rätten i de fallen
kan förstärkas av en ekonomisk expert.

--------------------------------------------------------------------
| 46 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av|
| frågor som hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den |
| sammansättning som anges i 45 § första stycket, om det finns |
| särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller frågans |
| beskaffenhet. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen motsvarar 64 b § konkurrenslagen, vilken i sin tur är utformad
efter förebild av 1 kap. 3 c § rättegångsbalken.
När det gäller uttrycket frågor som hör till rättegången kan hänvisas till
Fitger, Kommentar till rättegångsbalken, s. 16:6 f. Som exempel på frågor som
kan bli aktuella kan nämnas interimistiska beslut om förbud och åläggande och
kvarstad i mål om marknadsstörningsavgift.

--------------------------------------------------------------------
| 47 § I mål som bara rör skadestånd enligt 29 § får Stockholms tings-|
| rätt ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och |
| 3 d §§ rättegångsbalken. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen utgör ett undantag från vad som föreskrivs i 45 § första stycket
om Stockholms tingsrätts sammansättning i mål enligt marknadsföringslagen och
innebär att de regler som i allmänhet gäller för rättens sammansättning i
tvistemål kan tillämpas i mål som enbart rör skadestånd enligt denna lag. Vid
avgörande av mål vid huvudförhandling eller på annat sätt kan rätten i sådana
mål alltså bestå av tre juristdomare. Detsamma gäller vid prövning av frågor
som hör till rättegången, om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets
eller frågans beskaffenhet. Hänvisningen till 1 kap. 3 d § rättegångsbalken
innebär att rätten kan bestå av en juristdomare om det värde målet rör uppenbart
inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (halva
basbeloppet är för år 1994 17 600 kr).
I de fall mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs av andra
tingsrätter enligt den speciella regeln i 41 § andra meningen gäller
naturligtvis rättegångsbalken fullt ut.

--------------------------------------------------------------------
| 48 § Vid handläggning av ärenden som avses i 42 § andra stycket |
| skall Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som anges i 45 §|
| första stycket. Vid handläggning som avses i 3 och 4 §§ lagen |
| (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall tingsrätten |
| dock bestå av en lagfaren domare. I sådana fall får även en |
| ekonomisk expert delta i tingsrätten. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen är utformad efter förebild av 64 c § konkurrenslagen. Av första
meningen följer att ärenden där Konsumentombudsmannens beslut att anmana en
näringsidkare att tillhandahålla handlingar m.m. har överklagats skall prövas av
tingsrätten i den sammansättning som gäller för huvudförhandlingar. Beslut om
förberedande åtgärder kan enligt andra meningen fattas av en juristdomare. För
det fall det även vid bedömningen av dessa frågor finns ett behov av ekonomisk
expertis ger bestämmelsen i tredje meningen en möjlighet att låta en expert
delta i beslutet.

--------------------------------------------------------------------
| 49 § Regeringen förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra som|
| ekonomiska experter enligt 45 §. Inträffar medan en ekonomisk |
| expert deltar i behandlingen av ett mål eller ärende en om- |
| ständighet som medför att förordnandet skall upphöra att gälla, |
| skall förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet |
| såvitt avser det pågående målet eller ärendet. |
| Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara |
| svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurs- |
| tillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.|
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen är utformad efter förebild av 64 d § konkurrenslagen (jfr 4 kap. 10
a § rättegångsbalken).

Rättegångsbestämmelser

Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

--------------------------------------------------------------------
| 50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna|
| i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är |
| tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15|
| eller 17 § och mål om marknadsstörningsavgift enligt 22 §. |
| I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i|
| rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.|
| Vid Stockholms tingsrätt skall lagen (1946:807) om handlägg- |
| ning av domstolsärenden tillämpas i ärenden som avses i 42 § andra|
| stycket, om något annat inte följer av denna lag. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.5.2, omfattar handläggningen i såväl
Stockholms tingsrätt som Marknadsdomstolen. Av första stycket framgår att
rättegångsbalkens regler om indispositiva tvistemål skall tillämpas i mål om
förbud, åläggande och marknadsstörningsavgift. Den uttryckliga hänvisningen till
de indispositiva reglerna i rättegångsbalken innebär inte någon stor förändring
i förhållande till vad som redan gäller. De särskilda regler om dom, kallelser
och delgivning som finns i lagen om marknadsdomstol m.m. kommer i fortsättningen
inte att gälla i dessa mål. Mål om utdömande av vite omfattas inte av bestäm-
melsen. Dessa mål skall handläggas enligt vad som anges i lagen om viten, dvs.
enligt reglerna om bötesbrottmål.
Av andra stycket framgår att mål om skadestånd enligt denna lag handläggs
enligt reglerna om dispositiva tvistemål. När mål om skadestånd handläggs
tillsammans med mål som enligt första stycket följer indispositiva regler gäller
dock de sistnämnda reglerna beträffande processens yttre förlopp. I själva
skadeståndsfrågan är dock domstolen, på sätt som gäller för s.k. blandade mål i
övrigt, bunden av parternas dispositioner.
Tredje stycket utformad efter mönster av 63 § första stycket konkurrenslagen
och innebär att den s.k. ärendelagen skall tillämpas vid handläggningen vid
Stockholms tingsrätt av ärenden där Konsumentombudsmannens beslut om
tillhandahållande av handlingar och varuprover m.m. och om ersättning för
varuprover, har överklagats.

--------------------------------------------------------------------
| 51 § Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om |
| hovrätten skall i mål och ärenden enligt denna lag i stället gälla|
| Marknadsdomstolen. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen har sin förebild i 64 § andra stycket konkurrenslagen och innebär
att överklagande av Stockholms tingsrätts domar och beslut enligt denna lag görs
hos Marknadsdomstolen som om den vore hovrätt. Mål om utdömande av vite
handläggs inte enligt denna lag utan enligt lagen om viten. Domar och beslut av
Stockholms tingsrätt i dessa mål överklagas enligt den allmänna instansordningen
och omfattas inte av bestämmelsen.

--------------------------------------------------------------------
| 52 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än |
| Konsumentombudsmannen, skall tingsrätten underrätta ombudsmannen|
| om rättegången. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen innebär en skyldighet för Stockholms tingsrätt att underrätta
Konsumentombudsmannen när en talan enligt denna lag väcks av annan. Den omfattar
inte de fall när en talan väcks om utdömande av vite. Sådana mål handläggs i
allmän domstol enligt lagen om vite.

Kumulation

--------------------------------------------------------------------
| 53 § Mål om skadestånd enligt 29 § får i tingsrätt endast förenas med|
| annat mål enligt denna lag. |
--------------------------------------------------------------------

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1 och innebär att mål om skadestånd enligt
marknadsföringslagen inte får kumuleras t.ex. med andra skadeståndsmål.
Bestämmelsen avser endast handläggningen i tingsrätt och skall ses mot bakgrund
av möjligheten att väcka en talan om skadestånd enligt marknadsföringslagen med
stöd av 41 § andra meningen. Av bestämmelsen torde följa att det inte är möjligt
att som alternativ grund i ett allmänt skadeståndsmål åberopa rätt till
skadestånd enligt marknadsföringslagen eller att i ett mål om skadestånd enligt
den lagen åberopa andra grunder än sådana som härrör ur marknadsföringslagen.

Intervention

--------------------------------------------------------------------
| 54 § I mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § har|
| den som har talerätt enligt 38 § andra stycket rätt att delta i |
| rättegången som intervenient enligt 14 kap. rättegångsbalken. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen behandlas i avsnitt 9.5.3.
Bestämmelsen ger en möjlighet för dem som är taleberättigade i mål om förbud
eller åläggande att intervenera i ett sådant mål. Den som tillhör kretsen av
taleberättigade kan intervenera utan att kravet i 14 kap. 9 § rättegångsbalken,
att saken skall röra hans rätt, behöver vara uppfyllt. För den som vill
intervenera gäller i övrigt bestämmelserna i 14 kap. rättegångsbalken om
intervention. Den som vill delta i rättegången skall sålunda ansöka om detta hos
rätten och rätten skall höra parterna i frågan och meddela beslut så snart det
kan ske (se 14 kap. 10 § rättegångsbalken). En förhandling med parterna och
sökanden får hållas om det finns behov av det.
Vid tillämpning av bestämmelserna i 14 kap. 11 § rättegångsbalken om ordinär
respektive självständig intervention torde en intervenient på kärandesidan vara
att betrakta som självständig intervenient och den som uppträder på
svarandesidan, ordinär.
Den särskilda bestämmelsen hindrar inte annan att med stöd av 14 kap. 9 §
rättegångsbalken intervenera i ett mål om förbud eller åläggande om han visar
sannolika skäl för att saken rör hans rätt.

Rättegångskostnader

--------------------------------------------------------------------
| 55 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18|
| kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken|
| skall dock inte tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt|
| 14, 15 eller 17 §. I sådana mål får rätten bestämma att var och en|
| av parterna skall svara för sina rättegångskostnader. |
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen behandlas i avsnitt 9.6.
Av första meningen följer att bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om
rättegångskostnader skall tillämpas i mål enligt marknadsföringslagen om inte
något annat anges.
I andra meningen anges ett undantag från 18 kap. 16 § rättegångsbalken i
vilken det sägs att reglerna om rättegångskostnader i brottmål skall tillämpas i
mål där det allmänna för talan utan att det är fråga om en talan där en enskilds
rätt tas till vara. Denna regel skall alltså inte gälla i mål om förbud eller
åläggande där Konsumentombudsmannen för talan. Normalt skall alltså huvudregeln
i 18 kap. 1 § rättegångsbalken tillämpas även i dessa mål. I tredje meningen ges
en möjlighet för rätten att bestämma att rättegångskostnaderna skall kvittas
(jfr 18 kap. 2 § rättegångsbalken) i mål om förbud eller åläggande. Bestämmelsen
skall användas restriktivt. Exempel på situationer där bestämmelsen kan
tillämpas kan vara att svaranden förklarar sig villig att godta ett för-
budsföreläggande, men Konsumentombudsmannen vill ha rättsfrågan besvarad genom
ett domstolsutlåtande. Situationer av detta slag torde dock bli sällsynta.

Utevaro

--------------------------------------------------------------------
| 56 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt|
| denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och parts |
| utevaro, vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare.|
--------------------------------------------------------------------

Paragrafen är utformad efter förebild av 65 § konkurrenslagen och innebär att
bestämmelsen i 44 kap. 3 § rättegångsbalken som anger att kärandens talan
förfaller om han uteblir från ett sammanträde, inte gäller för
Konsumentombudsmannen. Denne riskerar dock ett kostnadsansvar enligt 18 kap.
rättegångsbalken om han uteblir.

Övriga bestämmelser

--------------------------------------------------------------------
| 57 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att |
| följande skall gälla. |
| Beträffande en vara som är försedd med en oriktig eller |
| vilseledande ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt |
| eller indirekt anges vara frambragd eller tillverkad i den |
| främmande staten eller i en region eller ort i den främmande |
| staten, får åtgärd enligt 31 § beslutas även i andra fall än som|
| avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt |
| handelsbruk endast tjänar att märka ut varans art eller om den |
| åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har |
| frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den |
| angivna orten. |
| Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms |
| tingsrätt av Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat |
| att inte väcka talan, av någon som driver rörelse med varor av |
| samma slag som den vara som talan avser. |
--------------------------------------------------------------------

Behovet av denna paragraf har behandlats i anslutning till frågan om
vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar (avsnitt 6.3.2). Paragrafen
motsvarar i sak 20 § i den nu gällande marknadsföringslagen och har ändrats
enbart i de avseenden som är nödvändiga på grund av de processuella förändringar
som görs i den nya lagen.
Första och andra styckena motsvarar första och andra styckena i den nu
gällande paragrafen. Bestämmelsen i andra stycket innebär att ett utplånande
enligt 31 § får beslutas utan att ett vitesförbud eller en katalogregel har
överträtts. Om det finns sannolika skäl för bifall till yrkande om utplånande
får rätten, under förutsättning att kraven i 32 § första stycket är uppfyllda,
besluta om säkerhetsåtgärd också i dessa fall.
Tredje stycket ersätter vad som enligt 33 § gäller i fråga om hur och var ett
yrkande om utplånande kan tas upp. Här anges att talan om utplånande enligt
första stycket väcks av Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat att
inte väcka talan, av någon som driver rörelse med varor av samma slag som den
vara ansökan avser. Konsumentombudsmannen ersätter allmän åklagare som primärt
taleberättigad. I övrigt överensstämmer talerätten med vad som gäller i dag. En
fråga om utplånande enligt 57 § tas upp på talan av i första hand Konsumen-
tombudsmannen och skall alltså, till skillnad från det som normalt gäller om
utplånande, inte ses som ett biyrkande utan behandlas som en särskild talan och
handläggas i ett särskilt mål. I bestämmelsen anges en sådan talan väcks vid
Stockholms tingsrätt. Av 43 § följer att domar i dessa mål överklagas till
Marknadsdomstolen.

12.2 Övriga lagförslag

Åtskilliga lagar hänvisar till den nuvarande marknadsföringslagen. En ny
marknadsföringslag för med sig följdändringar i denna lagstiftning.
Förslagen i lagrådsremissen föranleder även vissa andra lagändringar, som
skall kommenteras i det följande.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.

Lagförslaget innehåller ändringar i 1, 13, 14, 15 och 20 §§. I sak innebär
ändringarna att hänvisningar till marknadsföringslagen tas bort när det gäller
olika slags handläggningsregler eftersom marknadsföringsmålen i fortsättningen
kommer att handläggas enligt rättegångsbalkens bestämmelser.
I två andra propositioner (prop. 1994/95:17 Oskäliga avtalsvillkor och prop.
1994/95:44 Konkurrensverkets ställning i överklagande ärenden enligt
konkurrenslagen (1993:20), m.m.) föreslås ytterligare ändringar i frågavarande
paragrafer men dessa har ännu inte beslutats av riksdagen. Den lydelse som anges
som "nuvarande lydelse" i lagförslaget är den nu gällande lydelsen. I det nu
framlagda förslaget har hänsyn tagits till förslagen i de nyss nämnda
propositionerna.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker

Lagförslaget innehåller dels en ny paragraf, 5 §, dels en ändring i 3 §.
Som har anförts i det föregående i anslutning till vilseledande geografiska
ursprungsbeteckningar (avsnitt 6.3.2) skall geografiska ursprungsbeteckningar på
vin- och spritdrycker, enligt internationella åtaganden som Sverige har gjort
och kan förväntas göra, alltid vara förbehållna originalvarorna och kan inte
tillägnas annan vara. Därför är också degenererande beskrivningar av sådana med
hjälp av uttryck som "art", "sort", "typ" m.m. otillåtna.
Förordnande enligt 5 § första stycket skall ges för en stat som är ansluten
till Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av
oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar på handelsvaror, eftersom
Sverige redan är bunden av den konventionen. För framtiden kommer det sannolikt
att bli aktuellt att också ge förordnande för stat som är ansluten till
Överenskommelsen om världshandelsorganisationen (WTO) och därmed till avtalet om
handelsrelaterade immaterialrättigheter (TRIPs).

Marknadsföringsutredningens sammanfattning av sitt slutbetänkande Ny
marknadsföringslag
(SOU 1993:59)

Utredningens förslag

Utredningen lägger i detta betänkande fram ett förslag till ny marknadsfö-
ringslag med i stort sett samma avgränsning som den nu gällande lagen. En
strävan har varit att i en ny marknadsföringslag ge uttryck för de regler som
generellt skall ställas på marknadsföringsåtgärder oavsett medium och pro-
duktslag. Reglerna har givits en tydligare utformning och har sanktionerats på
ett mera effektivt sätt.
Utredningen har valt att föreslå en generell lag utan att inarbeta olika
speciallagar i marknadsföringslagen. Exempelvis produktspecifik lagstiftning
skall därmed även fortsättningsvis finnas vid sidan av en ny marknadsföringslag.
De mest centrala förändringarna som utredningen föreslår i materiellt
hänseende i förhållande till nuvarande marknadsföringslag (MFL) är att
* generalklausulen om otillbörlig marknadsföring kompletteras med ett antal
preciserade bestämmelser om otillåtna marknadsföringsåtgärder, varvid
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring får en delvis ändrad funk-
tion vid lagens tillämpning,
* generalklausulen om information får ett mera konkretiserat innehåll,

* de nya reglerna om olika former av otillåtna marknadsföringsåtgärder inne-
bär i sak en kodifiering av huvuddelen av praxis på marknadsföringsområdet,
* särskilda bestämmelser föreslås bland annat angående vilseledande använd-
ning av uttrycken "garanti", "utförsäljning" och "realisation"
* i stället för nu gällande regler om kombinationserbjudanden och rabattmär-
ken föreslås bestämmelser som tar sikte på vilseledande presentationer av
tilläggserbjudanden och andra förmånserbjudanden
* uttryckliga regler föreslås som har till syfte att motverka aggressiva
säljmetoder
* frågor om vilseledande genom förväxling, renommésnyltning, misskreditering
samt marknadsföringskorruption får en något mera markerad position, samt
* skyldigheten för näringsidkare att identifiera sig och sina kommersiella
framställningar i marknadsföringssammanhang regleras uttryckligen.

De viktigaste ändringarna i processuellt hänseende är att

* en direktverkande sanktion, marknadsstörningsavgift, införs som är knuten
till lagens preciserade stadganden om otillåtna marknadsföringsåtgärder och
identifieringsskyldighet,
* de interimistiska förbuden och åläggandena tilläggs en ökad vikt,
* skadeståndssanktionen får ökad betydelse, genom att både konsumenter och
näringsidkare ges rätt till skadestånd om lagens preciserade stadganden
överträtts,
* näringsidkare och organisationer får en med Konsumentombudsmannen (KO)
jämställd talerätt i frågor om förbud eller åläggande,
* ett tvåinstanssystem införs med Stockholms tingsrätt som första instans och
Marknadsdomstolen som andra och sista instans.

De grundläggande skälen för förslaget

Huvuddelen av MFL har varit i kraft i mer än 20 år. De lagbestämmelser som haft
störst betydelse på området är generalklausulerna om otillbörlig marknadsföring
respektive informationsskyldighet. Lagen innehåller också en generalklausul om
otjänliga varor och tjänster. Med stöd av generalklausulerna kan man rikta
vitesförelägganden mot näringsidkare. Vid sidan av generalklausulerna finns tre
materiella regler som är straffsanktionerade. Under de decennier MFL varit i
kraft har utvecklingen på rättsområdet främst skett genom en omfattande praxis-
bildning i Marknadsdomstolen. Det har även tillkommit annexlagstiftning till
MFL.
Bakgrunden till förslaget är att utredningen finner att en allmän översyn av
den nuvarande MFL ger anledning att föreslå mera preciserade regler på området.
Genom den nu föreslagna lagens utformning får generalklausuler en minskad be-
tydelse och merparten av normerna som utvecklats i praxis kodifieras i
preciserade stadganden. Införandet av konkretiserade bestämmelser ökar lagens
tydlighet och genomslagskraft samt gör det möjligt att införa direktverkande
sanktioner.
Marknadsföringslagstiftningen bygger på uppfattningen att det är företagen
primärt som har ansvar för sitt agerande på marknaden. Detta ansvar ökar
betydelsen av att näringslivet även fortsättningsvis inom olika branscher
utformar egenåtgärdsprogram för information och utveckling av god sed avseende
marknadsföring. Om näringslivet skall bära ansvaret för sina mark-
nadsföringsåtgärder är det lämpligast med en detaljerad lag som ger aktörerna på
marknaden konkreta normer för sitt agerande. Med preciserade bestämmelser kan
man förvänta sig en bättre regelefterlevnad än om normerna kommer till uttryck i
generalklausuler kompletterade med rättspraxis. Valet av lagstiftningsteknik har
därför också som syfte att uppnå en ökad preventiv effekt.
Införandet av den nya sanktionsavgiften motiveras i viss mån av att de
nuvarande straffsanktionerade bestämmelserna i praxis huvudsakligen tillämpats
vid tolkningen av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring och således
inte fungerat som straffstadganden. Huvudskälet för förslaget att införa den nya
avgiften är att utredningen generellt sett finner att en ekonomisk sanktion som
kan riktas direkt mot juridiska personer är långt mera effektiv och lämpad för
den marknadsrättsliga lagstiftningen än straffrättsliga påföljder som ju bara
kan drabba fysiska personer. En sådan sanktionsavgift har för övrigt redan
införts i den näraliggande konkurrenslagen.
För att tillgodose kravet på snabba ingripanden föreslås en utvidgning av
möjligheten till interimistiska beslut. Förslaget i denna del motiveras av att
marknadsföringsåtgärder kan ha stor spridning och genomslagskraft, inte minst
med tanke på de medier som kommit i bruk på området efter tillkomsten av MFL.
Det viktigaste är många gånger att snabbt stoppa för marknaden skadliga åtgärder
innan de medför sådana skador för konsumenter eller näringsidkare som är svåra
eller omöjliga att reparera.
Förslaget innebär att skadeståndssanktionen förstärks genom att det öppnas en
möjlighet till skadestånd för konsumenter och att skadeståndsmöjligheterna för
näringsidkare utökas. Skadestånd är en kompletterande sanktionsmöjlighet som
både har en preventiv och en reparativ funktion.
I talerättshänseende jämställer lagförslaget näringsidkare och organisationer
med KO. Rättegångsordningen föreslås öppna möjligheten till skiljedom eller
förlikning. Dessa möjligheter och avkriminaliseringen samt skadeståndsreglernas
utvidgning kan ge incitament till en ökad tvistlösning utom rätta. Samtidigt
innebär den starkare tonvikten på de ekonomiska följderna av att lagen överträds
att överträdelser blir mer kännbara än tidigare. Detta gäller följder i form av
såväl sanktionsavgiften, skadestånd och fördelningen av rättegångskostnaderna.
De två sistnämnda frågorna är också viktiga ur reparativ synvinkel för den som
drabbats av otillbörlig marknadsföring.

Aktörerna på marknaden och lagens skyddsintressen

Lagens inledande bestämmelser

I lagens första bestämmelse anges marknadsföringslagens syften vara att främja
konsumenternas och näringslivets intresse av en vederhäftig, tillbörlig och från
konkurrenssynpunkt väl fungerande marknadsföring samt att säkerställa att konsu-
menterna har tillgång till behövlig information.
I den inledande bestämmelsen markeras även vikten av att beakta tryckfrihet
och yttrandefrihet vid bedömningen av olika marknadsföringsåtgärder samt att
lagen tillämpas med hänsyn till kraven på en effektiv konkurrens.
Lagen gäller marknadsföring av varor och tjänster, fast egendom samt andra
nyttigheter inbegripet arbetstillfällen.
Den gäller vidare såväl inköpsfrämjande som avsättningsfrämjande åtgärder.
Numera blir det allt vanligare att exempelvis kommuner driver verksamhet som
inte är myndighetsutövning och som i marknadsföringshänseende kommer att jäm-
ställas med privaträttsliga organs verksamheter på marknaden. Kommuner och
statliga verk kommer därför, i överensstämmelse med ställningstagandet i konkur-
renslagen, att i sådana situationer omfattas av lagen. Vidare införs andra
förbrukare som ett nytt begrepp som omfattar andra avnämare än konsumenter i
traditionell mening, nämligen näringsidkare och icke-kommersiella personer i
rollen av konsumenter.
När det i lagens inledande paragraf anges att lagen bland annat har till
ändamål att främja konsumenternas och näringslivets intresse av en väl fun-
gerande marknadsföring skall begreppet näringslivet ses i detta perspektiv, dvs.
det inkluderar näringsidkare som marknadsförare och näringsidkare i rollen som
andra förbrukare.

Lagens materiella bestämmelser

Utredningens lagförslag upptar två generalklausuler. Den ena är en bestämmelse
som innebär ett förbud mot marknadsföringsåtgärder som är otillbörliga mot
konsumenter, andra förbrukare eller andra näringsidkare genom att strida mot god
marknadsföringssed (4 §). Den andra är en generalklausul om
informationsskyldighet (17 §).
Någon motsvarighet till MFL:s generalklausul om otjänlighet av varor och
tjänster finns däremot inte i förslaget till ny marknadsföringslag. Frågan om
produktotjänlighet är enligt utredningen systemfrämmande för en marknads-
föringslag och generalklausulen i den nu gällande lagen föreslås ersatt av en
speciallag om tillhandahållande av otjänliga varor och tjänster, som i materi-
ellt hänseende är oförändrad.
De utan tvekan viktigaste materiella bestämmelserna i förslaget är tolv
preciserade stadganden om otillåtna marknadsföringsåtgärder. Vidare innehåller
förslaget regler om identifieringsskyldighet i marknadsföringssammanhang som tar
sikte på identifikation av näringsidkaren och de kommersiella framställningarna
som sådana. Med stöd av den förslagna marknadsföringslagen skall man kunna döma
en näringsidkare som överträtt lagen att iaktta ett förbud eller åläggande vid
vite, att betala marknadsstörningsavgift eller att utge skadestånd. Det är dock
endast överträdelser mot de preciserade reglerna om otillåtna marknads-
föringsåtgärder som kan leda till att en näringsidkare blir skyldig att betala
en marknadsstörningsavgift eller att betala skadestånd.
Genom att de preciserade stadgandena täcker den större delen av de rättsregler
som utvecklats i praxis, främst med stöd av generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring i den nuvarande MFL, kommer den nya generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring att delvis få en annan funktion. Den generellt
utformade regeln i 4 § får betydelse för åtgärder som inte täcks av något
speciellt stadgande och möjliggör därmed en fortsatt rättsutveckling i praxis
samtidigt som den säkerställer att fall av otillbörliga åtgärder som ligger nära
gränsen till att täckas av något speciellt stadgande i katalogen över otillåtna
marknadsföringsåtgärder eller regler om identifiering kan motverkas.

God marknadsföringssed

Genom utredningens förslag fortsätts traditionen att låta god affärssed vara en
av normkällorna för lagens tillämpning. Utredningen inför i generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring en ny samlingsbeteckning för de två hittills i MFL
använda termerna "god affärssed" och "på annat sätt otillbörlig", nämligen god
marknadsföringssed. God marknadsföringssed är alltså en vidare norm än den
utomrättsliga normen god affärssed. Normen god affärssed gör det bland annat
möjligt att ta hänsyn till standarder på olika speciella områden inom
näringslivet, såväl branschvis framtagna regler som regler som tar sikte på
vissa medier.
Normen god affärssed hänvisar inte bara till de tungt vägande koderna från
Internationella Handelskammaren utan även till andra överenskomna etiska hand-
lingsregler eller rekommendationer från branschorgan på speciella områden inom
näringslivet om de har viss nivå samt relevans i ett aktuella fallet. Det
utomrättsliga systemet får därmed en fortsatt stor betydelse såväl för lagens
efterlevnad som för dess tillämpning. Lagförslaget är inriktat på att stimulera
till ökade egenåtgärder.
Vid sidan av god affärssed finns ytterligare normkällor, exempelvis Kon-
sumentverkets råd och rekommendationer. Normen god marknadsföringssed inrymmer
också den s.k. lagstridighetsprincipen. På grund av lagstridighetsprincipen kan
det bli aktuellt att anse en marknadsföringsåtgärd som innebär eller kan befaras
leda till överträdelse av annan lagstiftning som otillbörlig enligt mark-
nadsföringslagen.
Vid sidan av lagstridighetsprincipen skall också andra regler i olika annex-
lagar tillämpas, såsom exempelvis alkoholreklamlagen.
Normen god marknadsföringssed medger således en stor flexibilitet i bedöm-
ningen bland annat genom inflytandet från andra rättsregler och utomrättsliga
normkällor.

Katalogen över tolv särskilda slag av otillåtna marknadsföringsåtgärder

De tolv särskilda stadgandena i lagförslagets 5-16 §§ innebär i huvudsak en
kodifiering av rättsregler som utvecklats i praxis genom tillämpning av gene-
ralklausulen i 2 § MFL. En stor del av reglerna tar sikte på att en näringsid-
kares marknadsföringsåtgärder inte får vilseleda om varor eller tjänster eller
på annat sätt försvåra för konsumenter eller andra förbrukare att överväga ett
erbjudande. Det innebär att lagen uppställer ett högt vederhäftighetskrav på
reklam och annan marknadsföring.
Nuvarande praxis om vilseledande reklam tas i sak oförändrad in i den nya
marknadsföringslagens § 5. Bestämmelsen har delvis sin förebild i direktivet om
vilseledande reklam (rådets direktiv 84/450 EEG om tillnärmning av medlemssta-
ternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam). Paragrafen
innehåller exempel på olika uppgifter om varor och tjänster som inte får vara
ägnade att vilseleda konsumenter eller andra förbrukare. Här nämns exempelvis
egenskaper, beskaffenhet, mängd, ursprung, tillverkningsmetod, inverkan på hälsa
eller miljö, pris, betalningsvillkor etc. Bestämmelsen avser både framställ-
ningar om en näringsidkares egen eller andra näringsidkares verksamhet, varor
eller tjänster. Bestämmelsen omfattar även jämförande reklam som på ett vilsele-
dande sätt beskriver en annan näringsidkares verksamhet, varor eller tjänster
eller den egna verksamheten, de egna varorna eller tjänsterna i relation till
den andra näringsidkarens.
Lagförslagets 6 § upptar bestämmelser om vilseledande geografiska ursprungsbe-
teckningar.Regeln tar sikte på ett mera kvalificerat vilseledande om ursprung
jämfört med den generella bestämmelsen i 5 § som har ett mycket vitt
tillämpningsområde. Den särskilda paragrafen om vilseledande ursprungsbe-
teckningar motiveras av skyldigheten för Sverige att införa regler på grund av
vissa internationella konventionsåtaganden.
Regeln i förslagets 7 § om vilseledande förpackningar avser att motverka att
konsumenter och andra förbrukare vilseleds av det synintryck en vara förmedlar.
Bestämmelsen förbjuder förpackningar som genom sin storlek, form eller exempel-
vis dekor vilseleder om innehållets mängd eller beskaffenhet.
En regel om vilseledande garantier upptas i lagförslagets 8 §. Bestämmelsen
klargör att det inte är tillåtet att använda uttryck som "garanti" eller
liknande på ett sätt som förmedlar en felaktig uppfattning om att konsumenter
eller andra förbrukare får en förmånligare rättslig ställning än de annars
skulle ha haft. Förutsättningen för att använda ett uttryck som anspelar på
garantier är således att näringsidkaren faktiskt gör ett åtagande som ger konsu-
menterna ett förbättrat rättsligt skydd.
Bestämmelsen om reklam för olika utförsäljningar i förslagets 9 § syftar till
att motverka missbruk av vissa ord och uttryck som man av erfarenhet vet har en
starkt suggestiv effekt. Regeln markerar det vederhäftighetskrav som stadgad
praxis ställer även i dessa sammanhang. Det skall enligt förslagets 9 § inte
vara tillåtet att använda uttryck som ger sken av att det är fråga om en för-
säljning av konkursvaror eller skadade varor om det inte är fråga om en
försäljning som görs av konkursboet eller den skadedrabbade näringsidkaren själv
eller direkt för någonderas räkning. För att kunna godtas får försäljningen
också bara ske under en begränsad tid och på särskilt förmånliga villkor enligt
den förslagna regeln.
Utredningens förslag upptar också i 10 § en bestämmelse som förbjuder vilsele-
dande användning av uttryck som ger intryck av att det är fråga om realisation.
I 10 § uppställs kravet att realisationer avser försäljningar under en begränsad
tid och till påtagligt lägre priser än dem som näringsidkaren tillämpat
tidigare.
Reklam som innebär misskreditering av konkurrenter och andra näringsidkare
regleras i förslagets 11 §. Bestämmelsen innebär en kodifiering av nu gällande
praxis. Stadgandet tar alltså sikte på reklam eller andra framställningar som
kan snedvrida konkurrensen och som på ett sakligt omotiverat sätt misskrediterar
en näringsidkare. Sådana förfaranden skall inte tillåtas. Bestämmelsen är
utformad på så sätt att den kommer att tillämpas med hänsyn tagen till
tryckfrihetsrätten. De tryckfrihetsrättsliga intressena skall i tveksamma fall
ha försteg framför kommersiella intressen. Detta framgår redan av 1 § i
lagförslaget.
Efterbildning av andra näringsidkares varor eller tjänster som framkallar för-
växlingsrisk kan också ha negativa verkningar såväl från konkurrens- som konsu-
mentsynpunkt. I lagförslagets 12 § förbjuds under vissa närmare angivna förut-
sättningar efterbildning som kan vilseleda konsumenter beträffande kvalitet och
kommersiellt ursprung. I samma paragraf upptas också en regel om renommésnylt-
ning, dvs. ett förbud att dra fördel av någon annan näringsidkares kommersiella
anseende.
En bestämmelse om förmånserbjudanden i lagförslagets 13 § tar sikte på presen-
tationen av olika tilläggserbjudanden och andra förmånserbjudanden. Regeln
ersätter MFL:s straffrättsliga regler om kombinationserbjudanden och
rabattmärkesförbud. Med den nya bestämmelsen tas ett nytt och större grepp på
frågan om förmånserbjudanden. Regeln tar sikte på alla sådana och inriktas
primärt på det som erfarenhetsmässigt är problemet, nämligen presentationen. Den
nya regeln förbjuder vilseledande presentationssätt men tillåter i princip att
näringsidkare konkurrerar på marknaden med förmånserbjudanden.
Aggressiva säljmetoder behandlas i förslagets 14 § som motiveras av konsumen-
ternas intresse av att inte utsättas för säljmetoder som överrumplar dem eller
innebär tidspress eller ett särskilt köptryck som kan leda till oöverlagda köp-
eller säljbeslut. Syftet med bestämmelsen är bland annat att motverka att
konsumenter eller andra förbrukare vilseleds om avsikterna med en näringsidkares
marknadsföringsåtgärder. En marknadsföringsåtgärd får t.ex. inte vara upplagd så
att den inleds under falska förespeglingar om exempelvis ekonomisk rådgivning
eller marknadsundersökning fastän den har ett säljsyfte som konsumenten inte
upplyses om förrän han eller hon får konkreta säljerbjudanden.
Förslagets 15 § förbjuder marknadsföring med hjälp av negativa säljmetoder som
är ett förfarande som stadgad praxis förbjudit sedan lång tid tillbaka. Metoden
innebär att konsumenter vilseleds att tro att de måste betala varor som en
näringsidkare skickar till dem utan att de gjort någon beställning. En variant
av den negativa säljmetoden, som utgör ett allvarligt problem inom näringslivet,
är den säljmetod som innebär att näringsidkarna tillställs fakturor för varor
som de inte har beställt eller utan att de ens fått sig tillsänd någon vara.
Säljmetoden förbjuds uttryckligen i paragrafens andra stycke.
Stadgandet om marknadsföringskorruption i förslagets 16 § behandlar ett annat
aktuellt och enligt vad utredningen erfarit för närvarande växande problem på
marknaden, nämligen marknadsföring som riktar sig till anställda hos andra nä-
ringsidkare eller vissa uppdragstagare hos konsumenter och andra näringsidkare
med syftet att otillbörligt påverka dem med korruptiva förmåner. Genom att söka
påverka de anställda eller uppdragstagarna i fråga med erbjudanden om
irreguljära förmåner om de i sin tur underlättar den marknadsförande
näringsidkarens säljansträngningar i förhållande till arbetsgivaren/huvudmannen
kan bland annat mindre rationella faktorer inverka på dennes köpbeslut.

Informationsskyldighet

Generalklausulen om information i MFL har en motsvarighet i förslagets 17 §. Den
nya paragrafen om informationsskyldighet har dock ett mera konkretiserat
innehåll. Här preciseras när informationen skall lämnas. Den krets som omfattas
av lagens skyddsintresse har vidgats till att omfatta även andra förbrukare när
det gäller marknadsföring som avser sådana varor och tjänster som konsumenter i
inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt
bruk. Bestämmelsen innehåller en vägledande exemplifiering av sådan information
om varor och tjänster som skall tillmätas särskild vikt. Här tas olika typer av
informationsbehov upp, exempelvis nämns hållbarhet, underhållsbehov,
energiförbrukning, effekter från hälso- eller miljösynpunkt m.m. Särskild vikt
skall tillmätas konsumenternas behov av information som kan vara påkallad med
hänsyn till den använda säljformens egenskaper.

Identifiering

Normsystemet minskar i genomslagskraft om näringsidkarna kan uppträda anonymt på
marknaden så att de ej kan nås för vidare information eller reklamation m.m.
Regelsystemets syfte och effekt undergrävs också om inte en näringsidkares kom-
mersiella framställningar kan identifieras som sådana. Ett typexempel på detta
är när reklam inte är avgränsad från redaktionellt material i pressen eller i
television- eller radiosändningar. I rättspraxis har fastslagits att det är
viktigt med en öppen kommunikation mellan näringsidkarna och kundkretsen.
En näringsidkare skall enligt bestämmelsen i förslagets 18 § om firma- och
adressangivelse vid marknadsföring i princip alltid ange sin firma samt hur och
var han lätt kan nås. En näringsidkare skall också enligt stadgandet i
förslagets 19 § om reklamidentifiering tillse att reklam eller andra kommer-
siella framställningar är så utformade att de inte är ägnade att felaktigt upp-
fattas som icke-kommersiella.

Bedömningsregler

En nyhet är att uttryckliga bedömningsregler införs i den nya lagen. Bedömnings-
reglerna kommer att få en stor praktisk betydelse även för lagens adressater och
inte bara för tillämpande myndigheter.
I förslagets 20 § anges vilka normer som särskilt skall beaktas vid be-
dömningen av vad som utgör god marknadsföringssed eller vad som är behövlig
information. Här nämns krav som ställs på marknadsföringsåtgärder som riktar sig
till barn och unga eller andra konsumenter med särskilt behov av skydd och in-
formation. Vidare upptas god affärssed samt råd och rekommendationer för
marknadsföring som har utfärdats av en myndighet.
En annan bedömningsregel, i förslagets 21 §, behandlar hur reklam och andra
kommersiella framställningar skall bedömas. Enligt bestämmelsen skall bedöm-
ningen ha sin utgångspunkt i det intryck som framställningen är ägnad att ge vid
en flyktig kontakt. I regeln betonas exempelvis att mottagarkretsens
sammansättning och erfarenhet samt reklammedlets art och framställningens
utformning särskilt skall beaktas.
Lagförslagets 22 § innehåller en uttrycklig bevisregel som anger att en
näringsidkare redan vid marknadsföringstillfället skall kunna belägga alla
framställningar om sakförhållanden.

Sanktioner och skadestånd

Utredningen inför en direktverkande ekonomisk sanktion, marknadsstörningsavgift,
som kan ådömas juridiska eller fysiska personer som är näringsidkare. Reglerna
om denna sanktion återfinns i 32-37 §§. Även den som väsentligen har bidragit
till en marknadsföringsåtgärd kan dömas att betala marknadsstörningsavgift.
Sanktionen är tänkt för de allvarliga överträdelserna. Det krävs antingen uppsåt
eller oaktsamhet för att någon skall kunna dömas att betala avgift. Avgiften kan
uppgå till mellan fem tusen och tre miljoner kronor men får aldrig vara högre än
tio procent av näringsidkarens årsomsättning. För att säkerställa statens krav
på avgift är det möjligt att begära att domstol beslutar om kvarstad. I
normalfallen kommer emellertid även fortsättningsvis sanktionerna förbud eller
åläggande vid vite att användas. Sådana beslut kan fattas av domstol eller i
fall som inte är av större vikt av KO. Bestämmelserna om förbud och åläggande
finns bland annat i 23, 24 och 28 §§.
Möjligheterna att få skadestånd förstärks på så sätt att näringsidkare kan
förpliktas utge skadestånd till konsumenter med stöd av förslagets 38 §.
Skadestånd kan bli aktuellt vid en näringsidkares överträdelse av de preciserade
bestämmelserna om otillåtna marknadsföringsåtgärder, reglerna om identifiering
eller förbud eller ålägganden vid vite som meddelats av domstol eller KO. Nä-
ringsidkare är berättigade till skadestånd vid överträdelser av de preciserade
reglerna om otillåtna marknadsföringsåtgärder och reglerna om identifiering.

Det processuella systemet

Utredningens förslag såvitt gäller införandet av den nya sanktionsavgiften
medför ett krav på ett tvåinstanssystem. Utredningen förslår att Stockholms
tingsrätt skall handlägga marknadsföringsmålen i första instans. Detta ökar i
viss mån möjligheten till gemensam handläggning med andra rent civilrättsliga
tvister. När utredningens förslag läggs fram är Marknadsdomstolens framtid inte
bestämd. Utredningen har utgått från ett system med en andra instans med
speciell sammansättning, som antingen kan inordnas i Svea hovrätt i enlighet med
vad som nyligen förslagits från Justitiedepartementet om specialdomstolarnas
framtid eller som en fristående domstol.
Utredningen har däremot inte tänkt sig en specialdomstolsinspirerad första in-
stans. De mål som lagens tillämpning medför är mål som har stora likheter med
ordinära tvistemål. När det finns behov av särskild expertis i första instans
bör detta tillgodoses dels genom en ökad användning av sakkunniginstitutet, dels
genom att rätten när det behövs på grund av målets samband med konkurrenslagen
får ha samma sammansättning med inslag av ekonomiska ledamöter som gäller enligt
konkurrenslagen.
Ett nytt inslag i processen i tingsrätt föreslås genom regler om organisatio-
ners medverkan i rättegången.

Ekonomiska konsekvenser

Den föreslagna lagen innebär en ökad förutsebarhet och ökad begriplighet vilket
medför besparingar och rationaliseringar för såväl det allmänna som
näringslivet.
Införandet av ett tvåinstanssystem samt vissa förändringar som innebär ett
tillgodoseende av behovet av särskild sakkunskap i första instans medför något
ökade kostnader.
Genom att de interimistiska besluten får ökad betydelse kommer dock många
tvister kommer att avgöras på ett tidigare stadium än vad som nu är fallet.
Vidare medger förslagets utformning att parter som är näringsidkare förliks
såväl inom som utom rätta eller använder sig av skiljedom. Lagförslaget innebär
också samordningsfördelar eftersom andra mål mellan samma parter i ökad ut-
sträckning än vad som nu är fallet kan handläggas gemensamt med
marknadsföringsmålen.
Lagförslaget ställer inte nya ekonomiska krav på näringslivet. De konkreta
regler för företagens marknadsföring, som utredningen föreslår lagfästa, går
inte utöver vad seriösa företag redan i dag måste iaktta redan i dag enligt den
praxis som utbildats med stöd av nuvarande MFL.
Förslaget kommer därför sammantaget snarare att leda till besparingar än ökade
kostnader för såväl det allmänna som för näringslivet.

Marknadsföringsutredningens lagförslag

1 Förslag till Marknadsföringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag har till ändamål att främja konsumenternas och näringslivets
intresse av en vederhäftig, tillbörlig och från konkurrenssynpunkt väl funge-
rande marknadsföring samt att säkerställa att konsumenterna har tillgång till
behövlig information i samband därmed.
Lagen skall tillämpas med särskilt beaktande av principerna om tryckfrihet och
yttrandefrihet.

2 § Vad som i lagen sägs om marknadsföring av varor och tjänster skall tillämpas
också när marknadsföringen avser fast egendom, arbetstillfällen eller andra
nyttigheter.

3 § I denna lag avses med
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekono-
misk eller kommersiell natur, inbegripet statliga och kommunala organ till den
del verksamheten inte består i myndighetsutövning,
konsument: en privatperson som huvudsakligen för enskilt bruk efterfrågar en
näringsidkares varor eller tjänster eller som erbjuder en näringsidkare varor
eller tjänster,
annan förbrukare: annan än konsument som huvudsakligen för eget bruk eller i
egenskap av näringsidkare efterfrågar en näringsidkares varor eller tjänster
eller som erbjuder en näringsidkare varor eller tjänster,
marknadsföringsåtgärder: reklam eller andra kommersiella framställningar samt
andra åtgärder i näringsverksamhet som en näringsidkare företar och som är ägna-
de att påverka konsumenters eller andra förbrukares efterfrågan på eller deras
utbud av varor eller tjänster.

Generalklausul om otillbörlig marknadsföring

4 § En näringsidkare får inte företa marknadsföringsåtgärder som är otillbörliga
mot konsumenter, andra förbrukare eller andra näringsidkare genom att strida mot
god marknadsföringssed.
Marknadsföringsåtgärder som innebär eller är ägnade att leda till en
överträdelse av annan lagstiftning skall anses strida mot god marknadsföringssed
om inte särskilda skäl talar däremot.
Om vissa slag av otillåtna åtgärder vid marknadsföring finns särskilda bestäm-
melser i 5-16 §§.

Otillåtna marknadsföringsåtgärder

Vilseledande reklam

5 § En näringsidkare får inte använda reklam eller andra kommersiella framställ-
ningar som är ägnade att vilseleda konsumenter eller andra förbrukare om egen
eller annans verksamhet, varor eller tjänster. Detta gäller exempelvis uppgifter
om
1. egenskaper, beskaffenhet, mängd, sammansättning, utförande, ursprung,
tillverkningsmetod, tillverkningsdatum, användningsmöjligheter, ändamålsenlighet
eller inverkan på hälsa eller miljö,
2. pris, grunderna för prissättning eller andra betalningsvillkor, och
3. näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, kännetecken eller
andra rättigheter samt tilldelade belöningar och utmärkelser.

Vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar

6 § En näringsidkare får inte vilseleda konsumenter eller andra förbrukare an-
gående geografiskt ursprung genom att använda beteckningar som direkt eller
indirekt är ägnade att framkalla en felaktig uppfattning om att en vara är
frambragt eller tillverkad i ett visst land eller område eller på en viss ort.
En ursprungsbeteckning skall dock inte anses vara vilseledande om den enligt
handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art.

Vilseledande förpackningar

7 § En näringsidkare får inte använda förpackningar som genom sin storlek eller
form eller på annat sätt är ägnade att vilseleda konsumenter eller andra
förbrukare om innehållets mängd eller beskaffenhet.

Vilseledande garantier

8 § En näringsidkare får inte använda uttrycket "garanti" eller liknande uttryck
på ett sätt som är ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om att
näringsidkaren gör ett åtagande som i något väsentligt avseende ger konsumenter
eller andra förbrukare en förmånligare rättslig ställning än de annars skulle ha
haft.

Utförsäljningar

9 § En näringsidkare får inte använda uttrycken "konkurs", "brandskada",
"vattenskada" eller liknande uttryck i samband med någon annan försäljning än
sådan som sker under en begränsad tid och på särskilt förmånliga villkor och som
görs av konkursboet eller av den skadedrabbade näringsidkaren själv eller direkt
för någonderas räkning.
En näringsidkare får inte heller använda uttrycken "slutförsäljning",
"utförsäljning" eller liknande uttryck i samband med någon annan försäljning än
sådan som sker under en begränsad tid och på särskilt förmånliga villkor och som
innebär att verksamhetens hela lager eller en närmare bestämd del därav skall
avvecklas.

Realisationer

10 § En näringsidkare får inte använda uttrycket "realisation" eller liknande
uttryck i samband med någon annan försäljning än sådan som sker under en be-
gränsad tid och till påtagligt lägre priser än dem som näringsidkaren tillämpat
tidigare.

Misskreditering

11 § En näringsidkare får inte använda reklam eller andra kommersiella fram-
ställningar som är ägnade att på ett misskrediterande sätt nedvärdera en annan
näringsidkares verksamhet, varor eller tjänster.

Förväxlingsrisk och renommésnyltning

12 § En näringsidkare får inte genom efterbildning av annans kommersiellt sär-
präglade varor eller tjänster framkalla risk för förväxling som är ägnad att
vilseleda konsumenter eller andra förbrukare beträffande kvalitet eller
ursprung. En efterbildning skall dock inte anses otillåten, om utformningen
huvudsakligen tjänar till att göra varan funktionell.
En näringsidkare får inte dra fördel av en annan näringsidkares verksamhet,
varor eller tjänster på ett sätt som är ägnat att snylta på dennes kommersiella
anseende.

Förmånserbjudanden

13 § En näringsidkare får inte framställa ett tilläggserbjudande eller något
annat erbjudande om särskilda förmåner på ett sätt som är ägnat att försvåra för
konsumenter eller andra förbrukare att bedöma erbjudandet i dess helhet eller
den särskilda förmånen. Detta gäller exempelvis vilseledande eller otillräckliga
uppgifter om
1. villkoren för att utnyttja den särskilda förmånen,
2. tilläggets eller förmånens beskaffenhet och värde, samt
3. tidsgränser eller andra begränsningar som gäller för erbjudandet.

Aggressiva metoder

14 § En näringsidkare får inte använda metoder som innebär att konsumenter eller
andra förbrukare överrumplas eller på annat särskilt aggressivt sätt utsätts för
tidspress eller köptryck som är ägnat att leda till oöverlagda köp- eller
säljbeslut.

Negativa säljmetoder

15 § En näringsidkare får inte tillställa konsumenter eller andra förbrukare
obeställda varor eller tjänster under omständigheter som är ägnade att inge en
föreställning om att förbrukaren måste vidta någon åtgärd för att undgå betal-
ningsskyldighet, såsom att sända tillbaka varan.
En näringsidkare får inte heller till konsumenter eller andra förbrukare som
inte har beställt några varor eller tjänster ställa fakturor, inbetalningsavier
eller liknande meddelanden som är ägnade att inge en felaktig föreställning om
att beställning skett eller att betalningsskyldighet annars föreligger.

Marknadsföringskorruption

16 § En näringsidkare får inte söka påverka beslutsfattandet hos andra
förbrukare genom att erbjuda korruptiva förmåner till deras anställda.
En förmån är korruptiv om den är ägnad att påverka de anställdas förhållnings-
sätt till näringsidkarens verksamhet, varor eller tjänster och erbjuds utan
förbrukarnas godkännande. Vid bedömningen skall särskilt beaktas
1. de anställdas ställning och arbetsuppgifter,
2. den erbjudna förmånens attraktivitet och den risk för bindningar till
näringsidkaren som förmånen kan föra med sig, och
3. vad som är allmänt godtaget i fråga om kontakt- eller relationsskapande åt-
gärder i samband med marknadsföring.
Vad som sägs i denna paragraf om anställda gäller även uppdragstagare hos
konsumenter eller andra förbrukare som fullgör motsvarande uppgifter.

Informationsskyldighet

17 § En näringsidkare skall vid marknadsföring av varor eller tjänster vid läm-
plig tidpunkt och i ändamålsenlig form ge konsumenterna tillgång till behövlig
information, om inte informationen är känd eller lätt tillgänglig på annat sätt.
Informationsskyldighet gäller också vid anbud, avtals ingående eller leverans.
Särskild vikt skall tillmätas konsumenternas behov av information som
1. kan vara påkallad med hänsyn till den använda säljformen, eller
2. avser varans eller tjänstens egenskaper såsom vikt, volym, hållbarhet,
användbarhet, underhållsbehov, energiförbrukning, skaderisk, effekter från
hälso- eller miljösynpunkt, priset och övriga avtalsvillkor i den mån sådan
information krävs för att de berörda konsumenterna skall kunna bedöma
erbjudandet.
Vad som sägs i denna paragraf gäller även marknadsföring som riktar sig till
andra förbrukare och som avser sådana varor och tjänster som i inte obetydlig
omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt
bruk.

Identifiering

Firma- och adressangivelse

18 § En näringsidkare får inte företa en marknadsföringsåtgärd utan att därvid
ange firma, namn eller motsvarande beteckning under vilket rörelsen bedrivs
(firmaangivelse), såvida inte näringsidkaren i sin marknadsföring använder ett
varumärke eller annat kännetecken som kan antas vara bekant för konsumenter
eller andra förbrukare eller näringsidkaren har andra godtagbara skäl att under-
låta firmaangivelse.
En näringsidkare får inte underlåta att ange var och hur han eller behörig
ställföreträdare lätt kan anträffas (adressangivelse) om han bedriver
1. distansförsäljning,
2. uppsökande försäljning,
3. handel från annat än fast driftsställe, eller
4. distansdistribution av förmånserbjudanden.
Detsamma gäller också i andra fall där näringsidkaren inte lätt kan nås med led-
ning av firmaangivelsen.

Reklamidentifiering

19 § En näringsidkare får inte använda reklam eller andra kommersiella fram-
ställningar som genom utformning, bristande firmaangivelse eller annan
otillräcklig reklamidentifiering är ägnad att felaktigt uppfattas som
icke-kommersiella.

Bedömningsregler

20 § Vid bedömningen av vad som utgör god marknadsföringssed eller vad som är
behövlig information skall särskilt beaktas
1. de krav som ställs på marknadsföringsåtgärder som riktar sig till barn och
unga eller andra konsumenter med särskilt behov av skydd och information,
2. normer som är erkända som god affärssed inom näringslivet, samt
3. råd och rekommendationer för marknadsföring och information som har ut-
färdats av en myndighet.

21 § Reklam eller andra kommersiella framställningar skall bedömas med utgångs-
punkt i det intryck som framställningen är ägnad att ge mottagarkretsen vid en
flyktig kontakt. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas
1. mottagarkretsens sammansättning och erfarenhet,
2. reklammedlets art,
3. framställningens utformning såsom rubriker, bilder eller andra framträdande
inslag samt antydningar och utelämnanden.

Bevisregel

22 § En näringsidkare skall vid marknadsföringstillfället kunna belägga alla
framställningar om sakförhållanden. Detta gäller också innehållet i åberopade
intyg, rekommendationer, tester och liknande.

Förbud och åläggande

23 § Har en näringsidkare företagit en otillåten eller på annat sätt otillbörlig
marknadsföringsåtgärd, får rätten förbjuda näringsidkaren att upprepa eller
fortsätta med denna eller att företa någon annan liknande åtgärd.
Har en näringsidkare underlåtit att lämna sådan information som avses i 17
eller 18 §, får rätten ålägga näringsidkaren att göra detta. Ett åläggande
enligt andra stycket får innehålla en skyldighet för näringsidkaren att lämna
informationen
1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder i mark-
nadsföringen,
2. genom märkning på varan eller tillhandahållande i annan form på
säljställen, eller
3. i viss form till konsumenter eller andra förbrukare som begär det.

24 § Ett ingripande med stöd av 23 § får riktas mot
1. näringsidkaren,
2. en anställd hos denne eller någon annan som handlar på näringsidkarens väg-
nar samt
3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknads--
föringsåtgärden eller underlåtelse att lämna information.

25 § Rätten får på yrkande av part förelägga svaranden att omedelbart inkomma
med bevisning som avser riktigheten av framställningar om sakförhållanden.

Interimistiskt beslut

26 § Har den som har väckt talan om förbud eller åläggande enligt 23 § visat
sannolika skäl för bifall till sin talan och kan det skäligen befaras att
svaranden genom att fortsätta sin marknadsföring förringar betydelsen av ett
sådant förbud eller åläggande, får rätten meddela förbud eller åläggande för
tiden intill dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har beslutats.
Innan ett beslut enligt första stycket meddelas skall svaranden ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte föreligger risk att fortsatta marknads-
föringsåtgärder eller underlåtelse att lämna information medför stor skada eller
skada som är svår att undanröja.

27 § Förbud eller åläggande enligt 26 § får meddelas endast om käranden ställer
säkerhet hos rätten för skada som kan tillfogas svaranden. Saknar käranden för-
måga att ställa sådan säkerhet, får rätten befria honom från detta.
I fråga om skyldigheten att ställa säkerhet och om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 och 27 §§ utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas
av rätten, om den inte har godkänts av svaranden.

Förbuds- och informationsföreläggande

28 § Om det i ett visst fall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar
för ett förbud eller åläggande enligt 23 §, får Konsumentombudsmannen
1. förbjuda näringsidkaren att fortsätta med en viss åtgärd eller att vidta
annan liknande åtgärd (förbudsföreläggande), och
2. ålägga näringsidkaren att lämna sådan information som avses i 17 eller 18 §
(informationsföreläggande).
För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom en
viss tidsfrist. Om föreläggandet har godkänts, gäller det som en lagakraftvunnen
dom. Ett godkännande som kommer in sedan den i föreläggandet utsatta tidsfristen
har gått ut, är utan verkan.

Vite

29 § Ett förbud eller åläggande enligt 23 eller 26 § skall förenas med vite, om
inte detta av särskilda skäl är obehövligt. Ett beslut av Konsumentombudsmannen
om förbuds- eller informationsföreläggande enligt 28 § skall alltid förenas med
vite.

Giltighetstid

30 § Ett beslut enligt 23 eller 26 § gäller omedelbart, om inte annat har be-
stämts. Rätten får dock när som helst ändra ett beslut som meddelats enligt 26
§.
Förbud eller ålägganden enligt 23, 26 eller 28 § får begränsas att gälla för
viss tid.

Omprövning

31 § Ett beslut i fråga om förbud eller åläggande enligt 23, 26 eller 28 §
hindrar inte att samma fråga, efter begäran av den berörde, prövas på nytt om
det finns anledning att upphäva eller mildra förbudet eller åläggandet därför
att detta inte längre behövs eller inte längre är lämpligt.

Marknadsstörningsavgift

32 § Har en näringsidkare eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar upp-
såtligen eller av oaktsamhet på ett allvarligt sätt överträtt en bestämmelse i
5-16, 18 eller 19 §, får rätten besluta att näringsidkaren skall betala en
särskild avgift (marknadsstörningsavgift).
Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt beakta
överträdelsens art, varaktighet och omfattning samt om den berör eller kan antas
beröra en större krets av konsumenter eller andra förbrukare.
Avgiften tillfaller staten.

33 § Ett beslut om marknadsstörningsavgift får också riktas mot en näringsidkare
som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen.

34 § Marknadsstörningsavgift skall fastställas till lägst fem tusen kronor och
högst tre miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av
näringsidkarens årsomsättning under närmast föregående räkenskapsår.
När avgiftens storlek fastställs skall särskilt beaktas de omständigheter som
anges i 32 § andra stycket. Som förmildrande omständighet får beaktas att
näringsidkaren frivilligt har vidtagit de åtgärder som krävs för att undanröja
effekterna av överträdelsen.
Riktas talan mot flera näringsidkare skall avgiften fastställas särskilt för
var och en av dem.

35 § Marknadsstörningsavgift får påföras bara om stämningsansökan har delgetts
den som anspråket riktas mot inom två år från det att överträdelsen upphörde.
Den som har överträtt ett förbud, åläggande eller föreläggande som har med-
delats vid vite enligt 23, 26 eller 28 § får inte påföras avgift för samma
överträdelse som omfattas av beslutet.

36 § En påförd marknadsstörningsavgift faller bort om verkställighet inte har
skett inom fem år från det att domen vann laga kraft.

37 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får rätten
besluta om kvarstad. Därvid gäller vad som föreskrivs i 15 kap. rättegångsbalken
om kvarstad för fordran.

Skadestånd

38 § Har en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet överträtt en bestäm-
melse i 5-16, 18 eller 19 §, ett förbud eller åläggande som har meddelats enligt
23 eller 26 § eller ett godkänt föreläggande enligt 28 §, skall näringsidkaren
ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller annan
förbrukare eller för en näringsidkare.
Ersättning skall även utgå för skada på det anseende som en näringsidkares
verksamhet, varor eller tjänster har på marknaden.

39 § Rätten att kräva skadestånd enligt 38 § faller bort, om talan inte väcks
inom två år från det att skadan uppkom.

Utplånande och beslag

40 § Har en näringsidkare använt en vilseledande framställning på varor, för-
packningar, trycksaker, affärshandlingar eller liknande, och strider åtgärden
mot 5-16 §§, får rätten i samband med utdömande av vite eller marknadsstör-
ningsavgift besluta, att framställningen skall utplånas eller ändras så att den
inte längre är vilseledande. Om detta inte kan uppnås på annat sätt, får rätten
besluta att egendomen skall förstöras.
Första stycket tillämpas även vid överträdelse av vitesförbud som har
meddelats med stöd av 4-16 §§.
Egendom som avses i första stycket får tas i beslag i avvaktan på beslut som
anges där. Därvid gäller föreskrifterna om beslag i brottmål.

Rätt att föra talan i vissa fall

41 § Talan om förbud eller åläggande enligt 23 §, marknadsstörningsavgift enligt
32 § eller kvarstad enligt 37 § får föras av Konsumentombudsmannen. Talan om
förbud eller åläggande enligt 23 § får också föras av en näringsidkare som
berörs av marknadsföringsåtgärden eller en sammanslutning av konsumenter eller
näringsidkare.

42 § Talan om utdömande av vite förs av den som har begärt föreläggandet eller
av Konsumentombudsmannen om denne har förelagt vitet. I samband med sådan talan
får talan föras om nytt förbud eller åläggande vid vite.

Rättegångsbestämmelser

43 § Första domstol i mål där talan väcks enligt 41 § är Stockholms tingsrätt.
Rör talan uteslutande skadestånd enligt 38 § får målet också upptas av någon
annan tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken.
Stockholms tingsrätt är alltid behörig att pröva en talan enligt 42 § om utdö-
mande av vite.

44 § Om det behövs med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet får Stock-
holms tingsrätt i mål enligt denna lag ha den sammansättning som är föreskriven
i 64 a och b §§ konkurrenslagen (1993:20) för huvudförhandling och handläggning
av mål enligt den lagen.
45 § Har talan enligt 41 § väckts av någon annan än Konsumentombudsmannen, skall
tingsrätten underrätta ombudsmannen om rättegången.

46 § Om inte något annat följer av denna lag tillämpas
1. vad som föreskrivs i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning är
tillåten angående rättegången i frågor som avses i 38 §, samt i frågor som avses
i 23 och 31 §§ om en näringsidkare eller sammanslutning av konsumenter eller
näringsidkare för talan, och
2. vad som föreskrivs i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken
inte är tillåten angående rättegången i frågor som avses i 32 och 37 §§, samt i
frågor som avses i 23 och 31 §§ om Konsumentombudsmannen för talan.
Vad som föreskrivs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hovrätten skall i
sådana mål som avses i denna paragraf i stället gälla Marknadsdomstolen.

Medverkan i rättegången

47 § Har talan väckts om förbud eller åläggande enligt 23 § och gör en samman-
slutning av näringsidkare sannolikt att utgången av målet kan ha betydande
intresse för medlemmarna i sammanslutningen, får rätten på ansökan av
sammanslutningen tillåta att denna, vid sidan av enskild part, medverkar i
förfarandet och därvid åberopar bevisning.
Vill någon i övrigt delta i rättegången tillämpas 14 kap. 9 och 11 §§
rättegångsbalken.

48 § En ansökan om medverkan enligt 47 § skall vara skriftlig och innehålla de
skäl som den grundas på.
Parterna skall ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Denna får inte
bifallas, om parten på den sida som ansökan om medverkan avser motsätter sig
detta.

49 § I fråga om en medverkande sammanslutnings rätt till ersättning för
rättegångskostnad eller skyldighet att ersätta sådan kostnad gäller i stället
för 18 kap. 1-7 §§ rättegångsbalken att den medverkande sammanslutningen
1. skall bära sin rättegångskostnad, och
2. kan förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rätte-
gångskostnad, om sammanslutningen, dess ombud eller biträde förfarit på sådant
sätt som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, varvid sammanslutningen dock
endast skall ansvara för den särskilda kostnad som orsakats av dess medverkan.
Den part på vars sida sammanslutningen deltagit får inte förpliktas att
ersätta en sådan kostnad som orsakats av sammanslutningen.

Upplysningsskyldighet

50 § På anmaning av Konsumentombudsmannen skall
1. en näringsidkare yttra sig och lämna upplysningar som gäller tillämpningen
av denna lag,
2. en näringsidkare tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som
kan ha betydelse för utredningen i ett mål där det kan komma i fråga att rätten
beslutar om förbud eller åläggande enligt 23 §, samt
3. den som avses med ett förbud eller åläggande enligt 23 § tillhandahålla
upplysningar, handlingar, varuprover och liknande, som behövs för tillsynen över
att förbudet eller åläggandet följs. Om en anmaning enligt första
stycket inte följs, får Konsumentombudsmannen förelägga den som berörs att
fullgöra sin skyldighet vid vite.

51 § För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt 50 § första stycket
2 eller 3, lämnar Konsumentombudsmannen ersättning, om det finns särskilda skäl.
Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för den som enligt 50 §
första stycket 2 eller 3 skall tillhandahålla varuprover och liknande att
ersätta Konsumentombudsmannen dennes kostnader för provtagning och undersökning
av prov.

Överklagande

52 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 28 § om förbuds- eller informations-
föreläggande får inte överklagas.
Konsumentombudsmannens beslut i en fråga som avses i 50 § första stycket eller
51 § första stycket får överklagas hos Stockholms tingsrätt.

53 § Tingsrättens domar och beslut om förbud eller åläggande enligt 23 eller 26
§, marknadsstörningsavgift enligt 32 § eller kvarstad enligt 37 § överklagas hos
Marknadsdomstolen.
Marknadsdomstolens domar och beslut får inte överklagas.
Ett beslut under rättegången i frågor som avses i 26 eller 37 § överklagas
särskilt. Ett beslut enligt 37 § som har meddelats innan rättegång inletts skall
överklagas på samma sätt som om beslutet meddelats under rättegången.

Satellitsändningar av televisionsprogram

54 § Föreskrifterna i denna lag skall också tillämpas på marknadsföring i sådana
televisionssändningar som omfattas av lagen (1992:1356) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat
land som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet).
___________

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då marknadsföringslagen
(1975:1418) skall upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om marknadsfö-
ringsåtgärder som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Talan om förbud
eller åläggande skall dock efter ikraftträdandet väckas vid Stockholms
tingsrätt.
3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden som har
meddelats enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande.
4. Ärenden om förbud eller ålägganden som har kommit in till Marknadsdomstolen
före ikraftträdandet, men inte avgjorts vid tidpunkten för ikraftträdandet
handläggs enligt äldre föreskrifter.

2 Förslag till
Lag om förbud mot uppenbart otjänliga varor och tjänster

Härigenom föreskrivs följande.
1 § Saluhåller en näringsidkare till konsumenter för enskilt bruk en vara, som
är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål, får Marknadsdomstolen för-
bjuda näringsidkaren att fortsätta med detta.
I den mån det behövs för att motverka att en vara som avses i första stycket
saluhålls på sätt som där sägs, får Marknadsdomstolen meddela en näringsidkare
som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till annan
näringsidkare förbud att fortsätta med detta.
Förbud enligt första och andra styckena får meddelas även anställd hos
näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

2 § Vad som sägs i 1 § om förbud mot saluhållande gäller i motsvarande fall även
då nyttjanderätt till varor erbjuds mot ersättning eller tjänster tillhandahålls
mot ersättning.

3 § Förbud enligt 1 eller 2 § får inte meddelas i den mån det i författning
eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller
tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

4 § Om det i ett visst fall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar
för ett förbud enligt 1 eller 2 §, får Konsumentombudsmannen meddela sådant
förbud (förbudsföreläggande).
För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom viss
tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett förbud eller åläggande som
har meddelats av Marknadsdomstolen. Ett godkännande, som kommer in sedan den i
föreläggandet utsatta tidsfristen har gått ut är utan verkan.

5 § Ett förbud enligt 1 eller 2 § skall förenas med vite, om detta inte av
särskilda skäl är obehövligt. Ett beslut av Konsumentombudsmannen om
förbudsföreläggande enligt 4 § skall alltid förenas med vite.

6 § En fråga om förbud enligt 1 eller 2 § tas upp efter ansökan. Sådan ansökan
görs av Konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att inte göra an-
sökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare.

7 § Ett beslut i fråga om förbud enligt 1 eller 2 § hindrar inte att samma fråga
prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder
det.

8 § Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud enligt 1 eller 2 § meddelas
även för tiden till dess slutligt avgörande föreligger.

9 § På anmaning av Konsumentombudsmannen skall
1. en näringsidkare avge yttrande och lämna upplysningar i ärenden som gäller
tillämpningen av 1 eller 2 §,
2. en näringsidkare tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande som kan
ha betydelse för utredningen i ett mål i vilket det kan komma i fråga att Mark-
nadsdomstolen beslutar om förbud enligt 1 eller 2 §, eller
3. den som avses med ett förbud enligt 1 eller 2 § tillhandahålla upplys-
ningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen över att
förbudet följs.
Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får Konsumentombudsmannen
förelägga den berörde att fullgöra sin skyldighet vid vite.

10 § För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt 9 § första stycket 2
eller 3, lämnar Konsumentombudsmannen ersättning, om det finns särskilda skäl.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före-
skrifter om skyldighet för den som skall tillhandahålla varuprover och liknande
enligt 9 § första stycket 2 eller 3 att ersätta Konsumentombudsmannen kostnader
för provtagning och undersökning av prov.

11 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av Konsumentombuds-
mannen. I fråga om vite som Marknadsdomstolen har förelagt på talan av annan får
talan om utdömande föras även av denne.
12 § Följande beslut av Konsumentombudsmannen får inte överklagas
1. beslut om förbudsföreläggande enligt 4 §,
2. beslut om anmaning enligt 9 § första stycket 1 eller om vitesföreläggande
efter en sådan anmaning, och
3. beslut enligt 11 §.
Konsumentombudsmannens beslut i en fråga som avses i 9 § första stycket 2
eller 3 eller 10 § första stycket överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller
beslut av en myndighet enligt föreskrifter som avses i 10 § andra stycket.

**********
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då marknadsföringslagen (1975:1418)
skall upphöra att gälla.

3 Förslag till
Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 19 § radiolagen (1966:755) skall ha följande lydelse

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §6
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller
förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om
trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för visningar av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses i
första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller
annars av en rundradiosändning eller
2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma som
lagen om kabelsändningar till allmänheten.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgranskning
eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och
som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.
I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra stycket
gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer
och videogram.
--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
I fråga om marknadsföring och I fråga om marknadsföring och
efterfrågan av vara, tjänst efterfrågan av vara, tjänst eller
eller annan nyttighet gäller annan nyttighet gäller
föreskrifterna i marknadsfö- föreskrifterna i marknadsfö-
ringslagen (1975:1418). Be- ringslagen (1994:000). Beträf-
träffande marknadsföring gäller fande marknadsföring gäller också
också föreskrifterna i lagen föreskrifterna i lagen
(1978:763) med vissa bestäm- (1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av melser om marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker- (1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604). hetslagen (1988:1604).

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

**FOOTNOTES**

6Senaste lydelse 1993:582.

4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14-15 och 20 §§ lagen (1970:417) om Marknads-
domstol m.m.1 skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
--------------------------------------------------------------------
Marknadsdomstolen handlägger Marknadsdomstolen handlägger
mål enligt mål enligt
1. konkurrenslagen 1. konkurrenslagen
(1993:20), (1993:20),
2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen
(1975:1418), (1994:000),
3. lagen (1971:112) om av- 3. lagen (1971:112) om av-
talsvillkor i talsvillkor i konsumentförhållan-
konsumentförhållanden, den,
4. lagen (1984:292) om av- 4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan närings- talsvillkor mellan närings-
idkare, 5. idkare,
produktsäkerhetslagen 5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604). (1988:1604),
6. lagen (1994:000) om förbud
mot uppenbart otjänliga varor
och tjänster.
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 14, 15 och Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål 16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen enligt konkurrenslagen
(1993:20). I stället gäller vad (1993:20) eller marknadsfö-
som föreskrivs i den lagen. ringslagen (1994:000). I stället
gäller vad som föreskrivs i dessa
lagar.

13 §3
--------------------------------------------------------------------
Ansökan om förbud eller Ansökan om förbud eller
åläggande enligt 2-4 §§ marknadsfö- åläggande enligt 1 § lagen
ringslagen (1975:1418), 1 § (1971:112) om avtalsvillkor i
lagen (1971:112) om avtals- konsumentförhållanden, 1 § lagen
villkor i konsumentförhållanden, (1984:292) om avtalsvillkor
1 § lagen (1984:292) om av- mellan näringsidkare, 5-9 §§ eller
talsvillkor mellan 12 § tredje stycket produkt-
näringsidkare eller 5-9 §§ eller säkerhetslagen (1988:1604) eller
12 § tredje stycket pro- 1-2 §§ lagen (1994:000) om förbud
duktsäkerhetslagen (1988:1604) mot uppenbart otjänliga varor
görs skriftligen. Av ansökningen och tjänster görs skriftligen. Av
skall de skäl framgå på vilka ansökningen skall de skäl framgå på
ansökningen grundas och den vilka ansökningen grundas och
utredning som sökanden åberopar. den utredning som sökanden åbe-
ropar.

14 §4
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför
Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de
vill åberopa.

--------------------------------------------------------------------
I mål enligt marknads- I mål enligt lagen (1971:112)
föringslagen (1975:1418), lagen om avtalsvillkor i konsumentför-
(1971:112) om avtalsvillkor i hållanden, produktsäkerhetslagen
konsumentförhållanden och (1988:1604) och lagen
produktsäkerhetslagen (1994:000) om förbud mot
(1988:1604) skall konsument- uppenbart otjänliga varor och
ombudsmannen kallas till sam- tjänster skall Konsumentom-
manträde, även om han inte är budsmannen kallas till samman-
sökande. Vidare skall den som träde, även om han inte är sökande.
medverkar enligt 13 a § kallas Vidare skall den som medverkar
till sammanträde. enligt 13 a § kallas till sam-
manträde.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den ut-
sträckning domstolen bestämmer.

15 §5
Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt 15 a § med-
delas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart inte
förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

--------------------------------------------------------------------
Fråga om förbud eller åläggande Fråga om förbud eller åläggande
enligt 13 § marknadsföringslagen enligt 5 § lagen (1971:112) om
(1975:1418), 5 § lagen avtalsvillkor i
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 21 §
konsumentförhållanden eller 21 § produktsäkerhetslagen
produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 8 § lagen
(1988:1604) får prövas utan sam- (1994:000) om förbud mot uppen-
manträde enligt 14 § första bart otjänliga varor och tjänster
stycket. får prövas utan sammanträde enligt
14 § första stycket.

Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan att
den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan,
såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig
undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje
stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock även i annat fall
omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon
annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut som sänds
enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas om det anses erfor-
derligt.
--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
Delgivning av sådana domar Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdoms- eller beslut av Marknadsdom-
tolen, som innefattar stolen, som innefattar
vitesföreläggande enligt mark- vitesföreläggande enligt lagen
nadsföringslagen (1975:1418), (1971:112) om avtalsvillkor i
lagen (1971:112) om avtals- konsumentförhållanden, lagen
villkor i konsumentförhållanden, (1984:292) om avtalsvillkor
lagen (1984:292) om mellan näringsidkare, pro-
avtalsvillkor mellan närings- duktsäkerhetslagen (1988:1604)
idkare eller produktsäkerhets- eller lagen (1994:000) om förbud
lagen (1988:1604), får inte ske mot uppenbart otjänliga varor
enligt 12 § delgivningslagen och tjänster får inte ske enligt
(1970:428), om det inte finns 12 § delgivningslagen (1970:428)
anledning att anta att den om det inte finns anledning att
sökte har avvikit eller på annat anta att den sökte har avvikit
sätt håller sig undan. eller på annat sätt håller sig
undan.
************
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Föreskrifterna i 1, 13, 14, 15 och 20 §§ i deras äldre lydelse skall
fortfarande tillämpas vid handläggningen av ärenden om förbud eller ålägganden
som kommit in till Marknadsdomstolen före ikraftträdandet av
marknadsföringslagen (1994:000) och som handläggs enligt punkten 4 i
övergångsbestämmelserna till den lagen.

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1984:294. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1972:732.

2Senaste lydelse 1993:22.

3Senaste lydelse 1993:22.

4Senaste lydelse 1993:22.

5Senaste lydelse 1993:22.

6 Senaste lydelse 1993:22.

5 Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1970:495) om utländska varumärken m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1970:495) om utländska varumärken m.m.
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §

--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 20 § mark- Bestämmelserna i 40 § mark-
nadsföringslagen (1975:1418) nadsföringslagen (1994:000)
skall äga tillämpning med av- skall äga tillämpning med av-
seende på främmande stat, som är seende på främmande stat, som är
ansluten till Pariskonventio- ansluten till Pariskonventionen
nen eller till Madridöverens- eller till Madridöverens-
kommelsen den 14 april 1891 kommelsen den 14 april 1891 an-
angående undertryckande av gående undertryckande av
oriktiga eller vilseledande oriktiga eller vilseledande ur-
ursprungsbeteckningar på sprungsbeteckningar på handels-
handelsvaror. varor.
En vara får tas i beslag vid
införsel till Sverige om den har
försetts med en oriktig eller
vilseledande beteckning som
innebär att såsom ursprungsland
eller ursprungsort direkt eller
indirekt anges
1. något av de länder, på vilka
överenskommelserna som avses i
första stycket är tillämpliga,
eller
2. en plats, inom något av
dessa länder.
Regeringen eller myndighet
som regeringen utser, får be-
sluta om beslag som avses i
andra stycket.
************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse,
dels att 3 § skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse Nuvarande lydelse
2 a §
--------------------------------------------------------------------
Ursprungsbeteckningar på
alkoholdrycker skall skyddas
mot varje form av tillägnande
eller efterbildning med av-
seende på främmande stat som är
ansluten till Madridöverenskom-
melsen den 14 april 1891 an-
gående undertryckande av orik-
tiga eller vilseledande ur-
sprungsbeteckningar på
handelsvaror, eller stat, som
ingår i det Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet.
Detta gäller även om det äkta
ursprunget anges eller om be-
teckningen är utnyttjad endast i
översättning eller är åtföljd av
uttryck som "art", "sort",
"typ", "kopia" eller dylikt.
Regeringen eller myndighet
som regeringen utser, får be-
stämma att även andra beteck-
ningar på alkoholdrycker skall
skyddas enligt första stycket.

3 §
--------------------------------------------------------------------
Handling som strider mot 2 § Handling som strider mot
skall vid tillämpning av mark- 2 § eller 2 a § skall vid
nadsföringslagen (1975:1418) tillämpning av marknadsförings-
anses vara otillbörlig mot kon- lagen (1994:000) anses vara
sumenter. otillbörlig.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

7 Förslag till
Lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38)

Härigenom föreskrivs att 8 § konsumentförsäkringslagen (1980:38) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtenhet att I fråga om underlåtenhet att
lämna information enligt 5-7 §§ lämna information enligt 5-7 §§
skall tillämpas vad som före- gäller vad som föreskrivs i 17
skrivs i marknadsföringslagen och 23 §§ marknadsföringslagen
(1975:1418) om underlåtenhet (1994:000) om informations-
att lämna information vid mark- skyldighet vid marknadsföring.
nadsföring.

Ett åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket får
innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

8 Förslag till
Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ i konsumenttjänstlagen
(1985:716) skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §1
--------------------------------------------------------------------
Näringsidkaren skall särskilt Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana 1. i strid mot sådana författ-
författningsföreskrifter eller ningsföreskrifter eller myndig-
myndighetsbeslut som hetsbeslut som väsentligen syf-
väsentligen syftar till att tar till att säkerställa att före-
säkerställa att föremålet för målet för tjänsten är tillförlitligt
tjänsten är tillförlitligt från från säkerhetssynpunkt, eller
säkerhetssynpunkt, eller 2. i strid mot förbud enligt
2. i strid mot förbud enligt 2 § lagen (1994:000) om förbud
4 § marknadsföringslagen mot uppenbart otjänliga varor
(1975:1418) eller 6 § produkt- och tjänster eller 6 § produktsä-
säkerhetslagen (1988:1604). kerhetslagen (1988:1604).

9 §2
Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen
beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att
säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt,
eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.

--------------------------------------------------------------------
Tjänsten skall också anses Tjänsten skall också anses
felaktig, om den har utförts i felaktig, om den har utförts i
strid mot förbud enligt 4 § strid mot förbud enligt 2 § lagen
marknadsföringslagen (1994:000) om förbud mot
(1975:1418) eller 6 § produktsä- uppenbart otjänliga varor och
kerhetslagen (1988:1604) eller tjänster eller 6 § produktsäker-
om näringsidkaren inte har hetslagen (1988:1604) eller om
utfört sådant tilläggsarbete som näringsidkaren inte har utfört
han är skyldig att utföra enligt sådant tilläggsarbete som han är
8 § tredje stycket. skyldig att utföra enligt 8 §
tredje stycket.
15 §3
--------------------------------------------------------------------
Avser tjänsten förvaring av Avser tjänsten förvaring av en
en lös sak gäller i stället för lös sak gäller i stället för vad
vad som sägs i 9, 10 och 12-14 §§ som sägs i 9, 10 och 12-14 §§ att
att tjänsten skall anses fel- tjänsten skall anses felaktig,
aktig, om förvaringen anordnas om förvaringen anordnas på ett
på ett sätt som avviker från sätt som avviker från
1. vad konsumenten med 1. vad konsumenten med hänsyn
hänsyn till 4 § har rätt att till 4 § har rätt att kräva, även
kräva, även om avvikelsen beror om avvikelsen beror på en
på en olyckshändelse eller därmed olyckshändelse eller därmed
jämförlig händelse, jämförlig händelse,
2. sådana författningsföre- 2. sådana författningsföre-
skrifter eller skrifter eller myndighetsbeslut
myndighetsbeslut som väsent- som väsentligen syftar till att
ligen syftar till att säkerställa att föremålet för
säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från
tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller
säkerhetssynpunkt, eller 3. vad som därutöver får anses
3. vad som därutöver får anses avtalat.
avtalat. Tjänsten skall också anses
Tjänsten skall också anses felaktig, om förvaringen anord-
felaktig, om förvaringen anord- nas i strid mot förbud enligt 2 §
nas i strid mot förbud enligt lagen (1994:000) om förbud mot
4 § marknadsföringslagen uppenbart otjänliga varor och
(1975:1418) eller 6 § produktsä- tjänster eller 6 § produktsäker-
kerhetslagen (1988:1604) eller hetslagen (1988:1604) eller på
på ett sätt som avviker från ett sätt som avviker från sådana
sådana uppgifter enligt 10 § som uppgifter enligt 10 § som inte
inte har rättats på ett tydligt har rättats på ett tydligt sätt.
sätt.
21 §4
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag
på priset.
--------------------------------------------------------------------

Om syftet med tjänsten i Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och nä- huvudsak är förfelat och nä-
ringsidkaren insett eller bort ringsidkaren insett eller bort
inse detta, får konsumenten i inse detta, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 4 § strid mot förbud enligt 2 §
marknadsföringslagen lagen (1994:000) om förbud mot
(1975:1418) eller 6 § produkt uppenbart otjänliga varor och
säkerhetslagen (1988:1604). tjänster eller 6 § produktsäker-
hetslagen (1988:1604).
Har tjänsten utförts till en Har tjänsten utförts till en
del och finns det starka skäl del och finns det starka skäl
att anta att den inte kommer att anta att den inte kommer
att fullföljas utan fel av vä- att fullföljas utan fel av vä-
sentlig betydelse för konsu- sentlig betydelse för konsu-
menten får denne häva avtalet menten får denne häva avtalet
beträffande återstående del. Är beträffande återstående del. Är
felet sådant att syftet med felet sådant att syftet med
tjänsten i huvudsak är förfelat tjänsten i huvudsak är förfelat
och näringsidkaren insett eller och näringsidkaren insett eller
bort inse detta eller utförs bort inse detta eller utförs
tjänsten i strid mot förbud tjänsten i strid mot förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen enligt 2 § lagen (1994:000) om
eller 6 § produktsäkerhetslagen, förbud mot uppenbart otjänliga
får konsumenten i stället häva varor och tjänster eller 6 §
avtalet i dess helhet. produktsäkerhetslagen, får
konsumenten i stället häva
avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den
inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får
denne häva avtalet.

33 §5
Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av
vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av
tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav
felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta
konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

--------------------------------------------------------------------
Har någon som avses i 10 § Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 under- första stycket 2 eller 3 under-
låtit att lämna sådan information låtit att lämna sådan information
av betydelse för bedömningen av av betydelse för bedömningen av
tjänstens beskaffenhet eller tjänstens beskaffenhet eller
ändamålsenlighet som han enligt ändamålsenlighet som han enligt
marknadsföringslagen 17 och 23 §§ marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att (1994:000) har ålagts att lämna
lämna eller säkerhetsinformation eller säkerhetsinformation som
som han enligt 5 § produktsä- han enligt 5 § produktsä-
kerhetslagen (1988:1604) har kerhetslagen (1988:1604) har
ålagts att ålagts att lämna och kan under-
lämna och kan underlåtenheten låtenheten antas ha inverkat på
antas ha inverkat på avtalet om avtalet om tjänsten, är han
tjänsten, är han skyldig att skyldig att ersätta konsumenten
ersätta konsumenten skada som skada som denne därigenom till-
denne därigenom tillfogas. fogas.
Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även
ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som
tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1988:1608.

2Senaste lydelse 1988:1608.

3Senaste lydelse 1988:1608.

4Senaste lydelse 1990:935.

5Senaste lydelse 1988:1608.

9 Förslag till
Lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ i konsumentköplagen (1990:932) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §
--------------------------------------------------------------------
Varan är felaktig, om den Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett för- 1. säljs i strid mot ett för-
bud enligt 4 § marknadsförings- bud enligt 1 § lagen (1994:000)
lagen (1975:1418) eller 6 § om förbud mot uppenbart otjänliga
produktsäkerhetslagen varor och tjänster eller 6 § pro-
(1988:1604) eller mot ett duktsäkerhetslagen (1988:1604)
annat försäljningsförbud som har eller mot ett annat försäljnings-
meddelats i författning eller förbud som har meddelats i
av en myndighet väsentligen i författning eller av en myndig-
syfte att förebygga att den som het väsentligen i syfte att före-
använder varan drabbas av ohälsa bygga att den som använder varan
eller olycksfall eller för att drabbas av ohälsa eller olycks-
annars hindra användning av en fall eller för att annars hindra
vara som inte är tillförlitlig användning av en vara som inte är
från säkerhetssynpunkt, eller tillförlitlig från säker-
hetssynpunkt eller
2. är så bristfällig att dess 2. är så bristfällig att dess
användning medför påtaglig fara användning medför påtaglig fara för
för liv eller hälsa. liv eller hälsa.

19 §
Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om
varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen
av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana upp-
gifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i
tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av
varan före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte
anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till
uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på
ett tydligt sätt.

--------------------------------------------------------------------
Varan är felaktig också om Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att lämna säljaren har underlåtit att lämna
sådan information om varans sådan information om varans
egenskaper eller användning egenskaper eller användning
som han enligt marknadsförings- som han enligt 17 och 23 §§
lagen (1975:1418) har ålagts marknadsföringslagen (1994:000)
att lämna eller underlåtit att har ålagts att lämna eller
efter åläggande enligt pro- underlåtit att efter åläggande
duktsäkerhetslagen (1988:1604) enligt produktsäkerhetslagen
lämna säkerhetsinformation om (1988:1604) lämna säkerhets-
varan. Detsamma gäller om information om varan. Detsamma
åläggandet har meddelats varans gäller om åläggandet har meddelats
tillverkare eller någon annan varans tillverkare eller någon
som i tidigare säljled tagit annan som i tidigare säljled
befattning med varan och tagit befattning med varan och
säljaren har känt till eller säljaren har känt till eller
borde ha känt till underlåten- borde ha känt till underlåten-
heten att fullgöra åläggandet. En heten att fullgöra åläggandet. En
förutsättning för att varan skall förutsättning för att varan skall
anses felaktig enligt detta anses felaktig enligt detta
stycke är dock att underlåten- stycke är dock att underlåten-
heten kan antas ha inverkat på heten kan antas ha inverkat på
köpet. köpet.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

10 Förslag till
Lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)

Härigenom föreskrivs att 14 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
--------------------------------------------------------------------
Om en näringsidkare inte I fråga om underlåtelse att
lämnar prisinformation enligt lämna prisinformation enligt
denna lag, skall marknadsför- denna lag gäller vad som före-
ingslagen (1975:1418) tilläm- skrivs i 13, 17 och 23 §§ mark-
pas. nadsföringslagen (1994:000) om
otillbörlig marknadsföring och
informationsskyldighet vid
marknadsföring.
--------------------------------------------------------------------
Prisinformation enligt Prisinformation enligt denna
denna lag skall därvid anses lag skall därvid anses vara sådan
vara sådan information av information av särskild
särskild betydelse från kon- betydelse från konsumentsynpunkt
sumentsynpunkt som avses i 3 § som avses i 17 § marknads-
första stycket föringslagen.
marknadsföringslagen.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

11 Förslag till
Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Härigenom föreskrivs att 8 och 15 §§ konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtelse att I fråga om underlåtelse att
lämna information som anges i 6 lämna information som anges i 6
och 7 §§ eller som annars är av och 7 §§ eller som annars har
särskild betydelse från kon- särskild betydelse från konsu-
sumentsynpunkt gäller mark- mentsynpunkt gäller vad som
nadsföringslagen (1975:1418). föreskrivs i 17 och 23 §§ mark-
nadsföringslagen (1994:000) om
informationsskyldighet vid
marknadsföring.

15 §
--------------------------------------------------------------------
Om en näringsidkare för sin Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta säljer en vara utan att iaktta
vad som sägs i 14 §, skall det vad som sägs i 14 §, skall det
anses utgöra en sådan handling anses utgöra en sådan handling
som avses i 2 § marknadsfö- som är otillbörlig enligt 4 §
ringslagen (1975:1418). marknadsföringslagen (1994:000).

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller information
enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas enligt 6 §.

--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtelse att I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och lämna information enligt 5 och
6 §§ skall marknadsföringslagen 6 §§ gäller vad som föreskrivs i 17
(1975:1418) tillämpas. och 23 §§ marknadsföringslagen
(1994:000) om informa-
tionsskyldighet vid marknads-
föring.
************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

13 Förslag till
Lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att 14 § tobakslagen (1993:581) skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
--------------------------------------------------------------------
Marknadsföringsåtgärd som Marknadsföringsåtgärd som
strider mot 12 eller 13 § skall strider mot 12 eller 13 § skall
vid tillämpningen av marknads- vid tillämpningen av marknadsför-
föringslagen (1975:1418) anses ingslagen (1994:000) anses vara
vara otillbörlig mot konsumen- otillbörlig mot konsumenter.
ter.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet Ny
Marknadsföringslag
(SOU 1993:59)

Remissyttranden har avgetts av
Justitiekanslern, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Barnombudsmannen,
Finansinspektionen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Handelshögskolan vid
Göteborgs universitet, Stockholms universitet företagsekonomiska fakulteten,
Universitetet i Lund juridiska fakulteten, Statens Livsmedelsverk, Kabelnämnden,
Konkurrensverket, Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Grupptalanutredningen (Ju
1991:04), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorganisationen
(LO), Annonsörföreningen, Bilindustriföreningen (BIL), Dagligvaruleverantörers
Förbund (DLF), Grossistförbundet Svensk Handel, Husmodersförbundet Hem och
Samhälle (HS), Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté
(Svenska ICC), Konsumentgillesförbundet, Konsumentvägledarnas förening,
Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Läkemedelsindustri-
föreningen (LIF), Publicistklubben (PK), Radioutgivareföreningen (RU),
Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Företagarnas Riksorganisation (FR), Svenska
Franchiseföreningen, Svenska föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR),
Svenska Handelskammarförbundet (Svenska ICC), Svenska Journalistförbundet (SJF),
Svenska Postorderföreningen (SPF), Svenska Sponsringsföreningen, Svenska
Tidningsutgivareföreningen (TU), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriför-
bund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges Marknadsförbund,
Sveriges Reklamförbund, Föreningen Svenska Marknadsinstitut (FSM), Natur-
skyddsföreningen, Svenska Bankföreningen, Swedish Direct Marketing Association
(SWEDMA) och Verdandi.

Sammanfattning av promemorian Diskriminerande reklam (Ds 1994:64)

Sammanfattning

Marknadsföringsutredningen lade i juli 1993 fram slutbetänkandet Ny marknads-
föringslag (SOU 1993:59). Lagförslaget har remissbehandlats och överarbetas för
närvarande i Civildepartementet. I utredningens uppdrag ingick inte att utreda
frågan om diskriminerande reklam och något förslag i den delen har följaktligen
inte lagts fram.
I denna promemoria görs bedömningen att generalklausulen i 4 § i förslaget
till ny marknadsföringslag är tillämplig även på marknadsföringsåtgärder som är
kränkande i fråga om ras, religion, nationalitet eller kön. För att detta skall
framgå tydligt föreslås att det i 20 § i lagförslaget skall göras ett tillägg
enligt vilket vid bedömningen av vad som utgör god marknadsföringssed skall
särskilt beaktas om marknadsföringen är kränkande i de nämnda hänseendena.
Det är således endast den kränkande reklamen som skall kunna bli föremål för
ingripande och någon grundlagsändring bedöms inte vara erforderlig.

Promemorians (Ds 1994:64) författningsförslag

Författningsförslag

I marknadsföringsutredningens i betänkandet Ny marknadsföringslag (SOU 1993:59)
förslag till bedömningsregler i 20 § görs följande tillägg:
B 20 § Vid bedömningen av vad som utgör god marknadsföringssed eller vad som
är behövlig information skall särskilt beaktas
1. de krav som ställs på marknadsföringsåtgärder som riktar sig till barn och
unga eller andra konsumenter med särskilt behov a skydd och information,
2. normer som är erkända som god affärssed inom näringslivet,
3. råd och rekommendationer för marknadsföring och information som har ut-
färdats av myndighet, samt
4. om marknadsföringen är ägnad att vara kränkande i fråga om ras, religion,
nationalitet eller kön.

Förteckning över remissinstanser och sammanställning av remissyttranden över
promemorian Diskriminerande reklam (Ds 1994:64)

1 Förteckning över remissinstanserna:

Följande remissinstanser har yttrat sig över förslaget i promemorian:
Justitiekanslern, Hovrätten Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i
Göteborg, Jämställdhetsombudsmannen, Journalisthögskolan i Stockholm, Juridiska
fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala, Diskrimineringsombudsmannen,
Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Annonsörföreningen, Folkpartiets kvinno-
förbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
IHR (Institutet för Högre Reklamutbildning), Internationella Handelskammarens
Svenska Nationalkommitté, Kooperativa Förbundet, Kristdemokratiska
Samhällspartiets kvinnoförbund, Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM),
Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam, Pressens opinionsnämnd,
Stockholms handelskammare, Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU), Sveriges
Industriförbund, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Reklamförbund, Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund och The Swedish Direct
Marketing Association (SWEDMA).

2 Sammanställning av remissyttranden

2.1 Behovet och lämpligheten av lagstiftning

Följande remissinstanser har särskilt uttalat att de anser att det finns ett
behov av ingripande med lagstiftning mot diskriminerande reklam: Kammarrätten i
Göteborg, Jämställdhetsombudsmannen, Journalisthögskolan i Stockholm, Juridiska
fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala, Diskrimineringsombudsmannen,
Konsumentverket, Folkpartiets kvinnoförbund, Husmodersförbundet Hem och Sam-
hälle, Kristdemokratiska Samhällspartiets kvinnoförbund och Sveriges
Socialdemokratiska kvinnoförbund. Hovrätten för Nedre Norrland anser att det
finns ett visst behov av lagstiftning och har inget att invända mot att en sådan
lagstiftning införs.
Marknadsdomstolen har ingen erinran mot att frågor om diskriminerande reklam
blir föremål för lagstiftning, men anser att sådana frågor lämpligen torde
prövas av näringslivets organ.
Svenska Journalistförbundet anser att det är tveksamt om näringslivets egenåt-
gärder har varit tillräckliga men finner det samtidigt tveksamt om området smak-
och värderingsfrågor i reklamen lämpar sig för lagstiftning.
Enligt Stockholms tingsrätt är behovet av lagstiftning tveksamt.

Följande remissinstanser anser att behovet av ingripande mot diskriminerande
reklam inte bör tillgodoses med lagstiftning utan med näringslivets
egenåtgärder: Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté,
Näringslivets delegation för marknadsrätt, Svenska Tidningsutgivareföreningen,
Svenska Journalistförbundet och Sveriges Köpmannaförbund.
De remissinstanser som har instämt i promemorians bedömning att det finns
behov av lagstiftning har anfört bl.a. följande.
Jämställdhetsombudsmannen, JämO, framhåller att det inte går att skilja mellan
kränkande och schabloniserande reklam. Konsumenterna kan uppleva den schablo-
niserande reklamen minst lika kränkande som den kränkande reklamen. Enligt JämO
är förslaget till lagstiftning mot kränkande reklam en bra början, men man bör
fortsätta att utreda möjligheten att även schabloniserande reklam skall omfattas
av MFL:s regler.

Journalisthögskolan i Stockholm:

Det är uppenbart att Sverige för närvarande har strängare regler för
etermedierna än tryckta medier vad avser diskriminerande reklam.
I Norge, Danmark och Island finns det möjligheter att genom olika lagar
ingripa mot könsdiskriminerande reklam. Vi instämmer i den uppfattning som
framförs i promemorian om att övriga nordiska länder har möjligheter att ingripa
mot diskriminerande reklam är ett starkt skäl för att vi skulle ha sådana
möjligheter. Vi instämmer också i promemorians uppfattning om det allvarliga som
ligger i den kränkande behandlingen av människor för kommersiella syften i
diskriminerande reklam.
Delar av näringslivet har under årens lopp motsatt sig lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam, Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminernade
reklam (ERK) inrättades av näringslivet 1989. Ett år tidigare hade
Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam kompletterats med att
reklam inte får vara könsdiskriminerande. Dessa egenåtgärder är givitvis mycket
betydelsefulla. Men det är fortfarande svårt att bedöma hur ERK hanterar ärenden
eftersom de anmälningar som görs till ERK inte är offentliga. Vi instämmer i den
framförda uppfattningen att en brist med ERK är att rådet saknar
sanktionsmöjligheter och att rådet är föga känt och svårt att nå.
Med det ovan anförda som bakgrund finner vi det rimligt att marknads-
föringslagen kompletteras med den föreslagna lagstiftningen mot diskriminerande
reklam.

Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala:

Oavsett förhållandet till yttrande- och tryckfriheten kvarstår emellertid som en
huvudfråga i vad mån det alls är lämpligt att införa en förbudsmöjlighet i fråga
om diskriminerande marknadsföring i nu aktuella fall. Fakultetsnämnden godtog i
det äldre remissyttrandet, att en ingripandemöjlighet beträffande
könsdiskriminerande reklam har skäl för sig. Nu har utredningsmannen föreslagit
en möjlighet till förbud även mot reklam som är diskriminerande med hänsyn till
möjlighet till förbud även mot reklam som är diskriminerande med hänsyn till
ras, religion eller nationalitet. Detta nya förslag är på så sätt mera förankrat
i tidigare lagstiftning än ett förbud mot könsdiskriminerande reklam, att
motsvarande värdering redan kommit till uttryck i ett allmänt straffstadgande om
hets mot folkgrupp (BrB 16:8). Samma brott omfattas också av brottskatalogen i 7
kap. 4 § TF. En särskild möjlighet att meddela förbud mot sådana meddelanden i
marknadsföring framstår som en naturlig komplettering av straffstadgandet. En
möjlighet till förbud mot könsdiskriminerande reklam innebär däremot att
yttrandefriheten vid just marknadsföring begränsas på ett sätt som saknar
motsvarighet i Brottsbalken. Man kan tveka om lämpligheten att införa ett
lagstadgande med detta speciella syfte och om motverkande av könsdiskriminerande
reklam inte främst borde ses som en fråga om god smak, som bättre bör motverkas
genom näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam. Fakultetsnämnden
kvarhåller dock sin bedömning i det äldre remissyttrandet, att skäl kan finnas
för en lagreglering. Ett särskilt skäl härför är att förbudsmöjligheten på ett
smidigt sätt bör kunna inordnas i en allmän marknadsföringslag.

Diskrimineringsombudsmannen:

Den verksamhet som Marknadsetiska rådet (MER) bedriver räcker inte till, bl.a.
av det skälet att rådet inskränker sig till att behandla fall av principiellt
intresse.
Skulle det under ärendets fortsatta beredning visa sig att lagstiftning mot
kränkande reklam inte lämpligen kan ske utan att t.ex. Tryckfrihetsförordningen
ändras bör detta inte tas till intäkt för att underlåta lagstiftning utan
lagstiftningsarbetet bör då fortsätta med inriktning på att ändringar vidtas.

Konsumentverket:

Det är angeläget att kunna vidta preventiva åtgärder mot diskriminerande reklam.
Lagstiftning innebär ett klart avståndstagande från statsmakternas sida från
sådan reklam och bör också medföra att näringsidkare blir mer försiktiga. Vi
tillstyrker därför förslaget till lagstiftning.
Det är under alla förhållanden viktigt att näringslivets självsanering
fortsätter även efter det att lagstiftningen trätt i kraft, i synnerhet mot
bakgrund av att huvuddelen av den schabloniserande reklam som ERK kan pröva
lämnas utanför lagens tillämpningsområde.
ERK:s verksamhet bör inte ses som ett alternativ till myndighetsåtgärder utan
som ett effektivt och värdefullt komplement. Erfarenheterna från egenåtgärder
parallellt med lagstiftning är goda inom flera områden. Vi ser det som naturligt
att samverka med ERK för att förhindra övertramp på liknande sätt som sker med
en rad andra branschorganisationer.

Folkpartiets kvinnoförbund:

En lagstiftning med rättsliga påföljder skulle ge reklambranschen ett incitament
till att bättre analysera reklamen ur köns-, ras-, religion- och
nationalitetsperspektiv. Vi skulle få mer genomtänkta annonser som skulle ligga
i linje med ICC:s Grundreglerna för reklam "om att reklam skall utformas med
känsla av socialt ansvar och så att allmänheten får respekt och förtroende för
reklamen".
Fpk har som ett av sina syften att arbeta för ett jämställt samhälle. För att
nå det målet krävs attitydförändringar. Att få en lag om könsdiskriminerande
reklam är en stark markering för just ett jämställt och jämlikt samhälle.

Som skäl mot en lagstiftning rörande diskriminerande reklam anför Näringslivets
delegation för marknadsrätt, NDM:
Det finns --- anledning att betona att näringslivet genom fortlöpande debatt och
i utbildning av marknadsförare och reklamproducenter tar upp frågan om
diskriminerande reklam. Dessa åtgärder torde ha en väsentligt större preventiv
effekt än lagstiftning och myndighetsåtgärder på området.
NDM anser vidare att den preventiva effekten blir starkare om det inte är en
domstol utan näringslivet själv som går ut och kritiserar en annons med
diskriminerande inslag. Det torde, annorlunda uttryckt, vara värre för en
annonsör att kritiseras av en nämnd tillsatt av annonsörens egen
branschorganisation än av en domstol. Av ERK:s praxis framgår dessutom att
annonsörer oberoende av medlemskap i en branschorganisation eller ej, med mycket
få undantag, rättar sig efter rådets beslut.
Utredaren nämner även att lagstiftning med hänsyn till "ERK:s anonymitet"
skulle ha medfört fler ingripande mot könsdiskriminerande reklam. Det antagandet
är knappast hållbart, eftersom en stor del av anmälningarna till ERK skickas dit
via Konsumentverket, konsumentvägledaren, JämO m fl. De enskilda personer som
till äventyrs inte känner till ERK:s verksamhet vänder sig således istället till
dessa myndigheter.
NDM framhåller vidare att en jämförelse med Norge, där man har lagstiftning
mot könsdiskriminerande reklam, visar att Sverige med egenåtgärder har kommit
lika långt i arbetet att undvika förekomsten av diskriminerande reklam. Vill man
meningsfullt motverka den diskriminerande reklamen, sker det enligt NDM inte ge-
nom offentligrättsliga påbud om vilka värderingar medborgarna skall hålla sig
med utan genom en effektiv information, diskussion, debatt och opinionsbildning.
NDM framhåller också att ERK kan ta upp även schabloniserande reklam, som enligt
förslaget faller utanför lagstiftningen. Om lagstiftning genomförs kommer ERK
enligt NDM att avvecklas.

Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Köpmannaförbund har framfört
invändningar som i huvudsak överensstämmer med NDM:s.

Svenska Journalistförbundet anför:
SJF anser, i likhet med vad som kommer till uttryck i promemorian, att diskrimi-
nerande reklam har kommersiell betydelse och kan vara att betrakta som
otillbörlig mot konsumenter. Vi menar vidare att det är tveksamt om
näringslivets egenåtgärder varit tillräckliga beträffande osaklighet och
kränkande reklam.
Vi vill ändock - med hänvisning till den oklarhet som råder beträffande
förhållandet mellan grundlag och vanlig lag - avstyrka förslaget. Vi anser också
att det är tveksamt om området smak- och värderingsfrågor i reklamen lämpar sig
för lagstiftning. Påverkan av värderingar bör vara något som överlämnas till fri
opinionsbildning.

2.2 Yttrande- och tryckfriheten

Juridiska fakultetsnämnden vid universitet i Uppsala instämmer i promemorians
bedömning att lagstiftning mot diskriminerande reklam kan införas utan grund-
lagsändring och anför:
Fakultetsnämnden anser att utredningsmannen gett goda skäl för att förbud mot
diskriminerande, rent kommersiella meddelanden vid marknadsföring skall kunna
införas utan grundlagsändring. Som nämnden framhöll i sitt tidigare yttrande,
kan yttrandefriheten i näringsverksamhet begränsas genom vanlig lag enligt
uttryckligt stadgande i 2 kap. 13 § RF. Och i fråga om tryckfriheten och
förbudet mot förhandsgranskning m.m. enligt TF har det alltsedan högsta
domstolens avgöranden på 1970-talet (NJA 1975 s. 589 och 1977 s. 751) ansetts
klart, att ingripanden mot rent kommersiell reklam kan ske i enskilda fall med
ledning av generalklausulen i marknadsföringslagen. Med dessa utgångspunkter
delar fakultetsnämnden utredningsmannens uppfattning att en möjlighet till
förbud i särskilda fall mot diskriminering på grund av kön, eller i de fall som
nu i övrigt är aktuella, bör bedömas på samma sätt. Som utredningsmannen
framhållit (s. 84 ff) är det här fråga om en prövning av den använda
marknadsföringsmetoden i enskilda fall och inte om ett sådant totalförbud mot
marknadsföring av visst slag som medfört särbestämmelser i 1 kap. 9 § TF
angående kommersiella annonser för alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Även Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund anser att grundlagsändring inte
behövs. Enligt kvinnoförbundet har genomgången i promemorian undanröjt tidigare
invändningar mot att införa en lag om diskriminernade reklam.
Det helt övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i frågan
hävdar emellertid att lagstiftning mot diskriminerande reklam inte kan införas
utan grundlagsändring.

Justitiekanslern anför: Det rättsliga skyddet mot att människor kränks genom
innehållet i tryckta skrifter består enligt vedertagen åskådning i att den
ansvarige hotas av av straff och skadestånd. Denna åskådning ligger till grund
för utformningen av TF. De sanktioner som kan förekomma får enligt TF utkrävas
endast om innehållet i den tryckta skriften är straffbart som missbruk av
tryckfriheten, dvs. som tryckfrihetsbrott. De skall då också utkrävas i den
ordning som föreskrivs i TF, dvs. inför allmän domstol med tillgång till jury.
TF lämnar inte något utrymme för att föreskriva om sanktioner av annat slag
eller i andra former därför att innehållet i ett tryckalster verkat kränkande på
en eller flera personer.
Det nu anförda gäller även om det tryckta har ett kommersiellt ändamål. Jag
kan inte ansluta mig till vad som anförs i promemorian (s. 85) om att ingripande
"till skydd för allmänheten" skulle vara tillåtna utan hinder av TF så snart det
som tryckts utgör kommersiell reklam. Sådant som kan betecknas som ingripande
mot överskridande av tryckfrihetens gränser ("missbruk av tryckfriheten") får
inte ske i andra former än enligt TF. Att vissa förfaranden kan beivras i andra
former förklaras av att de är brottsliga eller eljest klandervärda i andra
avseenden än som ett överskridande av tryckfrihetens gränser. Om ett brottsligt
eller klandevärt överskridande av tryckfrihetens gränser har förekommit i
kommersiell reklam skall det behandlas på samma sätt som om det som tryckts inte
hade utgjort kommersiell reklam (jämför till det nu anförda prop. 1986/87:151 s.
46 ff).
Att många människor känner sig maktlösa när det saknas rättsliga medel för att
få bort det som de uppfattar som kränkande i fråga om innehållet i tryckta
skrifter är enligt det synsätt som bär upp TF inte något skäl att skapa sådana
medel. TF är enligt sina grundsatser till för att möjligggöra även publicering
av det som kan vara kontroversiellt så länge det inte är belagt med straff som
tryckfrihetsbrott eller eljest är angripligt med stöd av TF. Gränserna för vad
som får framföras i tryckta skrifter till allmänheten framgår av bestämmelserna
om tryckfrihetsbrott.
De argument i promemorian som anförs till stöd för lagförslaget visar enligt
min mening tydligt att det rättsliga sättet att nå de syften som eftersträvas
med förslaget enligt nu gällande rätt skall vara straff och skadestånd inom TF:s
ramar. Att syftet med den tilltänkta lagstiftningen om diskriminerande reklam
också skall vara att skydda möjligheterna för konsumenter att göra rationella
val kan inte ändra denna bedömning.
Såvitt gäller reklam som är kränkande på grund av ett rasistiskt eller
liknande innehåll gäller för närvarande vad som föreskrivs i TF och brottsbalken
om ansvar för hets mot folkgrupp. Det som har anförts i promemorian ger inte
tillräcklig anledning att ta upp några överväganden om ändring av dessa
föreskrifter. Jag vill dock som en illustration till tillämpningsproblemen
hänvisa till ett ärende som jag nyligen prövat, Expressens affischkampanj, JK
1993 s. 143.

Enligt Hovrätten för Nedre Norrland har de synpunkter som framförts tidigare för
att lagstiftning mot diskriminerande reklam kräver grundlagsändring avsevärd
bärkraft. Hovrätten anser därför att en ändring i TF erfordras och att
vägledning för en ändring kan hämtas från regleringen i 1 kap. 9 § TF om förbud
beträffande reklam avseende marknadsföring av alkoholhaltiga drycker och
tobaksvaror.

Kammarrätten i Göteborg anser att den föreslagna bestämmelsen i en ny MFL står i
strid med den grundlagsfästa friheten att ge uttryck för värderingar och
åsikter. Det är nämligen enligt kammarrätten i regel svårt att göra gällande att
diskriminerande reklam inte ger uttryck för - låt vara motbjudande - åsikter och
värderingar. En ändring i TF kan enligt kammarrätten lämpligen ges formen av
ytterligare ett undantag i 1 kap 9 § TF.

Stockholms tingsrätt ifrågasätter om ändamålet med den föreslagna lagstiftningen
kan anses vara godtagbart i den mening som avses i 2 kap. 12 § RF. När det
gäller förhållandet till TF och YGL framhåller tingsrätten att de juridiska
remissinstanserna var starkt kritiska till 1990 års departementspromemoria
rörande könsdiskriminerande marknadsföring och att något nytt inte har inträffat
som skulle kunna betraktas på annat sätt. Enligt tingsrätten krävs alltså
grundlagsändring.

Marknadsdomstolen avstår från att ta närmare ställning till förslaget i denna
del, eftersom domstolen, om förslaget genomförs kommer att få pröva frågorna i
enskilda fall. Dessförinnan anför emellertid marknadsdomstolen följande: I
promemorians anförs att det inte anses råda tvekan om att lagstiftning mot
kränkande reklam kan införas utan hinder av TF (s. 90). Marknadsdomstolen delar
inte uppfattningen att denna fråga är klarlagd. Tvärtom framgår redan av
promemorian att det råder mycket skilda meningar i frågan. Den gränsdragning
mellan kränkande och schabloniserande reklam som görs är oklar, liksom vilka
skäl som ligger till grund för förslaget. Detta har självfallet betydelse för
bedömningen av förslaget från tryckfrihetssynpunkt.

Näringslivets delegation för marknadsrätt, NDM, anför inledningsvis:
Utrymmet för att - vid sidan av grundlagarna - ingripa mot reklam är begränsat.
Den uppfattning som efterhand vunnit stadga är den att ingripanden endast är
möjliga under förutsättning att marknadsföringen har ett påtagligt kommersiellt
syfte och rent kommersiella förhållanden till föremål. Så snart där finns inslag
av attitydpåverkan och värderingar aktiveras grundlagsskyddet - och det
oberoende av om syftet med framställningen varit enbart kommersiellt (jfr. prop.
1970:57 s. 65).
Enligt NDM har det diskrimineringsbegrepp som är aktuellt en annan - och
vidare - innebörd än det begrepp som förekommer i gällande lagstiftning mot
diskriminering. I sistnämnda fall innebär ordet en särbehandling eller ett
missgynnande i handling, medan det i det aktuella sammanhanget snarare rör sig
om en anspelning på fördomar som inte uttrycks i handling utan kanaliseras och
uttrycks via kommersiella budskap. Det handlar alltså inte om ett beteende utan
om en attitydbildning, om värderingar och om tankemönster. Anser man att en
marknadsföringsåtgärd är diskriminerande, är det enligt NDM också det värderan-
de, attitydskapande momentet man uppfattat och reagerat över.

NDM anför vidare:
NDM vill här - till skillnad från utredaren - kraftfullt betona att det enligt
näringslivets uppfattning inte kan göras någon åtskillnad mellan den
schabloniserande och den kränkande reklamen. I båda fallen är det åsiktsbildande
momentet centralt och i båda fallen sätter grundlagsskyddet spärr. Ingripande
genom vanlig lag är alltså därmed uteslutet.
Att också den kränkande reklamen har ett från grundlagssynpunkt skyddat
innehåll har utredaren dessutom själv - medvetet eller omedvetet - gett uttryck
för genom att i författningskommentaren till den föreslagna tillägget till 20 §
MFL (s. 105) förklara att "med kränkande reklam avses reklam som innehåller
avbildningar och framställningar med nedsättande värderingar" (här
understruket).

Avslutningsvis anför NDM:
En lagstiftning mot diskriminerande reklam förutsätter sålunda grundlagsändring.
Om en sådan lagstiftning skall genomföras, vilket starkt kan ifrågasättas, bör
den enligt NDM:s mening regleras i grundlag. Eftersom det faktiskt handlar om
rättsliga åtgärder gentemot åsikter, värderingar och attityder är det där frågan
hör hemma. Detta innebär bl.a. att frågorna bör behandlas inom ramen för den
processordning som anges i Tryckfrihetsförordningen och
Yttrandefrihetsgrundlagen.

Pressens opinionsnämnd anför:
Utredaren synes inte ha presenterat något annat stöd än fallet Bullworker för
sin tes att kränkningar i reklam skulle kunna beivras oberoende av TF och YGL.
Och om det fallet kan sägas att det i varje fall inte innefattar någon typisk
kränkning. Lika väl kan man uppfatta reklamen i det fallet som ett sätt att
ingjuta hopp även hos "veklingen".
Utgången i fallet Bullworker kan i stället lätt förklaras med gängse
principer. De uttalanden i fallet som utredaren syftar på - om dragningskraften
på det motsatta könet och förmågan till gruppanpassning - anknöt klart till
begagnande av det saluförda träningsredskapet. Avgörande för utgången har
tydligen varit att uttalandena om produktens effekter var starkt överdrivna och
därmed vilseledande och att reklamen därför var otillbörlig. Här förelåg alltså
just den anknytning mellan det påtalade reklamuttalandet och en erbjuden produkt
eller tjänst som marknadsföringslagen förutsätter.
Tvärtemot vad utredaren yttrar hänför TF och YGL just "kränkningar" till det
område där de två grundlagarna är exklusivt tillämpliga. I främsta rummet gäller
detta förtal och förolämpning. Men även hets mot folkgrupp - ett kvalificerat
fall av diskriminering - måste uppfattas som ett kränkningsbrott. Detsamma
gäller de tidigare brotten brott mot trosfrid, missfirmelse av kunglig person,
missfirmelse mot riksstyrelsen eller mot riksdagen och skymfande av rikssymbol.
Alla dessa brott faller (föll) inom yttrandefrihetsområdet; de är (var)
reglerade i TF och YGL.
De som blir kränkta genom reklamen synes enligt utredaren inte vara "de konsu-
menter som påverkas till köp" (s. 97). Han torde mena att de kränkta i allmänhet
finns bland de läsare som anser sig förnedrade genom att personer med samma kön
(etniska ursprung etc.) begagnas som lockmedel eller som avskräckande exempel i
fall då den ifrågavarande egenskapen inte har med produkten att göra.
De åsyftade reklamåtgärderna hör till området för påverkan, förstärkning eller
utnyttjande av attityder. Den sortens reklam - där marknadsföringslagens
generalklausul inte kan tillämpas, beskrevs i motiven till 1970 års
marknadsföringslag såsom "inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna
värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning". (Återgivet i
den remitterade promemorian s. 31). Se också betänkandet (SOU 1978:34) Förstärkt
skydd för fri- och rättigheter s. 74.
Enligt Opinionsnämndens mening saknas stöd för utredarens slutsatser både i
fallet Bullworker och i det material han i övrigt redovisar. För ett förbud mot
diskriminerande reklam i tryckta skrifter och i de andra grundlagsskyddade
medierna krävs stöd i TF och YGL. - Opinionsnämnden delar med andra ord den
uppfattning som uttalades av Näringslivets Delegation för Marknadsrätt i
skrivelse den 1 mars 1994 till Civildepartementet (se promemorian s. 64 f).
Opinionsnämnden avstyrker förslaget såsom varande grundlagsstridigt.

Även Svenska Tidningsutgivareföreningen, TU och Sveriges Köpmannaförbund anser
att den föreslagna lagstiftningen kräver grundlagsändring. Som skäl härför
anförs i huvudsak detsamma som MDN.

Svenska Journalistförbundet avstyrker förslaget med hänvisning till den oklarhet
som råder beträffande förhållandet mellan grundlag och vanlig lag.

2.3 Den lagtekniska lösningen

Juridiska fakultetsnämnden vid universitet i Uppsala:

Liksom i sitt tidigare yttrande vill fakultetsnämnden ännu en gång understryka,
att det är en onödig påbyggnad att motivera ingripandemöjligheten mot
diskriminerande reklam med att den utgör ett skydd för konsumenter eller andra
näringsidkare än den som använt sig av en viss marknadsföringsåtgärd. Denna
synpunkt gäller vare sig det är fråga om reklam som är könsdiskriminerande eller
diskriminerande med hänsyn till ras m.m.
Utredningens utgångspunkt, att all marknadsföring har till syfte att påverka
konsumenten, är naturligtvis i och för sig riktig och närmast en självklarhet.
Enligt härskande uppfattning, som fakultetsnämnden delar, är detta syfte dock
inte tillräckligt för att alltid uppfylla kravet på otillbörlighet mot
konsumenter eller andra näringsidkare. Man kan tänka sig fall där marknadsföring
är diskriminerande utan att detta förhållande behöver på ett otillbörligt sätt
förleda eller vilseleda en konsument. Om lagstiftaren så väljer finns det
naturligtvis heller inget hinder för att utsträcka marknadsföringslagens
förbudsmöjlighet till fall av diskriminerande reklam såsom i strid mot god
marknadsföringssed alldeles oavsett om marknadsföringen är ägnad att påverka
konsumenten. Fakultetsnämnden föredrar denna senare linje, som i fråga om
diskriminerande marknadsföring öppet kastar loss från vad som ovan kallats en
onödig överbyggnad. Denna linje synes också bäst förenlig med vad utrednings-
mannen själv påpekat (s. 93) om att förbudsmöjligheten bör vara oberoende av
uppsåt eller vårdslöshet hos näringsidkaren. Den medför emellertid också att man
måste tillgripa en sådan alternativ, lagteknisk lösning, som utredningsmannen
själv berört (s. 101) och som innebär att det för ingripande mot diskriminerande
reklam inte ställs något krav på otillbörlighet gentemot konsumenter eller
näringsidkare.
Förvånande nog har utredningsmannen inte alls berört frågan om samordning
mellan Brottsbalkens regel angående hets mot folkgrupp och den föreslagna regeln
om marknadsföring som "är ägnad att vara kränkande i fråga om ras, religion,
nationalitet" (liksom i fråga om kön). Det är dock önskvärt att
begreppsbildningen i en marknadsföringslag anpassas till ordalagen i BrB 16:8,
där det talas om "missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer
med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse". (Om ordet "missaktning" används i stället för "kränkning" bör
detta gälla även ett förbud mot könsdiskriminerande reklam.) En sakligt
betydelsefull fråga är naturligtvis om ingripandemöjligheten bör gå längre än
enligt stadgandet om hets mot folkgrupp. Fakultetsnämnden kan inte se någon
anledning till att en förbudsregel i marknadsföringslagen skulle gå längre än
regeln i Brottsbalken. En annan sak är att ett reklammeddelande i ett enskilt
fall kan beröra ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse på ett sätt som faktiskt innebär risk för vilseledande av
konsumenter. I så fall kan dock ingripande alltid ske enligt en generalklausul
mot otillbörlig marknadsföring.
Avslutningsvis vill fakultetsnämnden framhålla vikten av att en möjlighet till
förbud mot diskriminerande reklam i de olika fall, som nu är aktuella, avgränsas
och tillämpas med sådan försiktighet att den önskvärda yttrandefriheten och
tryckfriheten inte träds för nära. Bl.a. måste man dra en gräns mot s.k.
schabloniserande, och därför möjligen åsiktsbildande, reklam som endast i mycket
klara fall bör anses innebära diskriminering. Det kan övervägas om
ingripandemöjligheten bör begränsas till "uppenbara" eller "klara" fall av
diskriminering. En anknytning till straffstadgandet angående hets mot folkgrupp
skulle väl dock lösa avgränsningsproblemet på ett tillfredsställande och
naturligt sätt; fall av könsdiskriminering skulle språkligt kunna inordnas i
denna reglering.

Diskrimineringsombudsmannen:

Räckvidden av den föreslagna bestämmelsen synes ha bestämts med utgångspunkt i
det s.k. TV-direktivet (s. 68 m). Det vore önskvärt om räckvidden i stället
bestämdes, utöver vad gäller kön, på motsvarande sätt som skett i brottsbalksbe-
stämmelsen om hets mot folkgrupp (BrB 16:8). Härigenom skulle klart framgå att
reklam förbjöds som är kränkande i fråga om t.ex. samer och zigenare och katego-
rier som invandrare och flyktingar.

Konsumentverket:

Konsumentverket har ingen erinran mot att lagstiftningen begränsas till den dis-
kriminerande reklam som är kränkande. Vi delar utredarens uppfattning att en del
av den könsdiskriminerande reklamen, som brukar betecknas som schabloniserande,
också kan betraktas som kränkande.
Det föreslagna förbudet tar sikte på kränkningar grundade på ras, religion,
nationalitet och kön. De uppräknade kategorierna överensstämmer med ICC:s regel
om diskriminerande reklam, med tillägg för nationalitet. Av MarknadsEtiska
rådets (MER) praxis framgår att begreppet ras vållat vissa problem i
tillämpningen av ICC:s regler. Enligt vår mening bör också diskriminering på
grund av etniskt ursprung uttryckligen omfattas av ett förbud. Annars finns risk
för samma tillämpningssvårigheter också såvitt gäller marknadsföringslagen.
När det gäller kriteriet "kön" sägs i promemorian att förbudet bör omfatta
även diskriminering grundat på homosexualitet. Detta framgår inte av lagtexten.
Vi anser att det bör klargöras vilken omfattning som förbudet skall ha. Det
bör framgå att de uppräknade kategorierna utgör exempel och inte är helt
uttömmande angivna. Det kan finnas ett intresse från allmän synpunkt att skydda
även andra grupper i samhället mot kränkande reklam.

Folkpartiets kvinnoförbund:

Formuleringen i 20 § punkt fyra "om marknadsföringen är ägnad att vara kränkande
i fråga om ras, religion, nationalitet eller kön" är diskutabel. Erfarenheten
visar att reklamen ofta har varit kränkande utan att det har varit avsikten.
Därför anser Fpk att 20 § punkt fyra bör ändras till "om marknadsföringen kan
uppfattas som kränkande ifråga om ras, religion, nationalitet eller kön".
Fpk menar att även schabloniserande reklam är kränkande. Den "meddelar ett
budskap som är ägnat att på ett eller annat sätt nedvärdera könet i fråga" (s.
15).

Kristdemokratiska Samhällspartiets kvinnoförbund:

Utmärkande för den diskriminerande reklamen är att den har kommersiell betydel-
se. Den påverkar konsumentens möjligheter till rationella val. Konkurrerande
näringsidkare kan missgynnas. Samtidigt kan den diskriminerande reklamen vara
direkt attitydskapande och/eller befästa diskriminerande attityder i fråga om
ras, religion, nationalitet eller kön.
Helst hade KdS-Ks förbundsstyrelse sett att ett förbud mot diskriminerande
reklam hade kunnat kopplas till exempelvis jämställdhetslagen men har förståelse
för att det av praktiska och normativa skäl kan finnas anledning att i 20 § Ny
marknadsföringslag göra ett speciellt tillägg om kränkande reklam.

Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund:

Vi har svårt att uppfatta skillnaden mellan könsdiskriminerande schabloner och
t.ex. religiösa schabloner och menar därför att denna distinktion mellan de två
begreppen inte går att upprätthålla. Ett förtydligande i en kommande proposition
skulle underlätta för framtida tolkning av denna paragraf.

Enligt Institutet för Högre Reklamutbildning bör, om frågan om diskriminerande
reklam skall regleras, detta ske inom ramen för den marknadsrättsliga lagstift-
ningen i enlighet med promemorians förslag.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att det bör övervägas om inte den aktuella
lagstiftningen bör införas i en särskild lag i likhet med lagstiftningen om
marknadsföring av akolholhaltiga drycker och tobaksvaror i stället för att föras
in i MFL.

En sådan lösning förordas även av Kammarrätten i Göteborg. Enligt kammarrätten
har ett förbud mot diskriminerande reklam inte något direkt samband med sådan
lagstiftning mot otillbörlig marknadsföring som har till syfte att skydda
konsumenter eller konkurrenter.

Enligt Marknadsdomstolen, MD är den reklam som skall göras till föremål för
ingripande enligt förslaget obestämt angiven och frågan bör övervägas
ytterligare.
MD framhåller vidare att det är oklart vilket eller vilka intressen som skall
skyddas enligt förslaget. Skälet för förslaget är inte omsorg om konsumenternas
eller näringsidkarens intressen utan att ett antal människor som kommer i
kontakt med reklamen känner sig kränkta. MD fortsätter: En åtgärd som är
diskriminerande på sådant sätt att den kan uppfattas som kränkande är, enligt
promemorian, otvivelaktigt att betrakta som stridande mot god marknadsföringssed
(s. 97). Åtgärden skulle därigenom bli otillbörlig och kunna förbjudas. Den
principiella invändning som sålunda kan riktas mot förslaget, nämligen att också
andra intressen skall beaktas än de marknadsrättsliga intressen som MFL
tillgodoser, är enligt Marknadsdomstolen tungt vägande. Förslaget innebär att
MFL mister sin marknadsrättsliga karaktär och i grunden får en annan omfattning
med ett utvidgat, delvis annat tillämpningsområde. Några överväganden om
konsekvenserna vad gäller MFL har i detta hänseende inte gjorts i promemorian.
Den prövning som till följd av promemorians förslag skall göras om en viss
reklam är att anse som diskriminerande, kommer att gälla frågan om reklamen är
etiskt acceptabel eller inte. Det innebär en bedömning utifrån värderingar och
attityder av moralisk art. Marknadsdomstolen anser inte att det är en uppgift
för domstolen att göra bedömningar som inte avser kommersiella förhållanden utan
skall grundas på attityder och värderingar av nämnt slag. Några bärande skäl för
en marknadsrättslig reglering av viss diskriminerande reklam, har enligt
Marknadsdomstolens mening inte framförts i promemorian.
Avslutningsvis anför MD: Att utnyttja den marknadsrättsliga lagstiftningen för
att tillgodose de intressen som anges i promemorian synes, som framgår av det
tidigare anförda, inte välbetänkt. Bedömningen av om en viss
marknadsföringsåtgärd är otillbörlig skall enligt promemorian relateras till de
konsumenter som påverkas till köp genom reklammetoden och inte till de
konsumenter som känner sig kränkta av reklamen (s. 97). En
marknadsföringsåtgärds otillbörlighet bör dock inte sammanblandas med frågan om
en viss reklammetod är säljande. Enligt Marknadsdomstolens mening torde
diskriminerande reklam endast i vissa särfall kunna bedömas som otillbörlig
enligt MFL. Att konsumenten på grund av reklammetoder av det aktuella slaget får
en felaktig uppfattning om varan eller användningssätt torde förekomma endast
undantagsvis. Den föreslagna uppläggningen av lagstiftningen framstår mot denna
bakgrund som icke motiverad och konstlad.
Det är vidare tveksamt om ett förbud enligt förslagets bestämmelser kan ges
generell innebörd. Det synes i stället ofrånkomligt att det blir fråga om
bedömningar från fall till fall och att förbuden utformas snävt. Detta går inte
väl ihop med det gällande marknadsrättsliga systemet och Marknadsdomstolens
nuvarande roll.

Stockholms tingsrätt:

Lagstiftningstekniken i förslaget till nya MFL bygger på tanken att marknadsfö-
ringsåtgärder som lagstiftaren avser bör vara otillåtna ska anges i preciserade
stadganden med tydligt angivna rekvisit. Funktionen hos generalklausulen i 4 §
blir därmed en annan än hitintills. Nu ska den dels möjliggöra en fortsatt
rättsutveckling, dels kunna motverka marknadsföringsåtgärder som bedöms böra
vara otillåtna, trots att de formellt inte går in under något av stadgandena i
den specificerade katalogen, men anses ligga nära de gränser som sätts av dessa.
Det förslag som nu läggs fram bygger inte på någon hittillsvarande praxis i
MD. Inte heller har i PM gjorts något försök att närmare ange innehållet i och
gränserna för vad som ska anses vara "kränkande ifråga om ras, religion,
nationalitet eller kön". Generalklausulen i 4 § kan alltså på detta område inte
tillämpas med utgångspunkt i vad som gäller enligt preciserade föreskrifter, om
vad som under alla förhållanden är otillåtet, utan denna generalklausul ska när
det gäller förment diskriminerande reklam hämta sitt innehåll från vad som i sin
tur är en generalklausul, nämligen begreppet "kränkande". Härigenom bryter man
med de ambitioner ifråga om klarhet och tydlighet som ligger till grund för nya
MFL.

Näringslivets delegation för marknadsrätt, NDM, framhåller att åtgärder mot
diskriminerande reklam inte innebär ett skydd för konsumenternas och näringsid-
karens intressen utan har tredje man som skyddsobjekt. NDM fortsätter:
Utredaren synes i och för sig vara medveten om begränsningen i marknadsfö-
ringslagens räckvidd men försöker föra ett resonemang (s. 96 ff) som går ut på
att även konsumenter och näringsidkare måste skyddas mot diskriminerande reklam.
Resonemanget är enligt NDM:s mening i avgörande avseenden felaktigt (se även 3.2
nedan) och inte heller utredaren själv tycks vara helt övertygad i och med att
han flera gånger återkommer till att syftet med att kunna ingripa mot
diskriminerande reklam är ett annat än att skydda konsumenterna (bl.a. s. 97 och
99). Utredaren tillägger därför att "det finns ju inget som hindrar att den
marknadsrättsliga lagstiftningen utnyttjas för tillgodoseende av flera syften".
Om än inte felaktigt är uttalandet uppseendeväckande. I och för sig kan man
naturligtvis använda marknadsföringslagen som instrument att försöka tillgodose
alla möjliga syften och ändamål. Det är dock inte acceptabelt att, vilket skulle
bli följden om utredarens förslag genomförs, bryta lagstiftningssystematiken
genom att i marknadsföringslagen införa nya skyddsobjekt som inte ens är
besläktade med de befintliga.

När det gäller MFL:s krav på otillbörlighet anför NDM:
Utredaren för ett resonemang som enligt honom leder till (s. 99) att
diskriminerande reklam skulle vara otillbörligt mot konsumenter och
näringsidkare. Som exempel härpå sägs i promemorian (s. 98) att sådan reklam
"går inte sällan ut på att innehavaren av viss vara blir särskilt attraktiv för
kvinnor". Påståendet att den därmed skulle utgöra ett problem för potentiella
köpare framstår inte bara som en konstruktion utan vittnar även om en bristande
tilltro till konsumenternas förmåga att tänka och handla rationellt.
Resonemanget saknar enligt NDM:s mening verklighetsanknytning och är därför
felaktigt. Som konstaterats i flera sammanhang - inte minst av
marknadsföringsutredningen i delbetänkandet "EES-anpassning av
marknadsföringslagstiftningen" (SOU 1992:49 s. 66 ff) - kan ingripanden mot
diskriminerande reklam inte grundas på intresset att skydda konsumenter och
näringsidkare. Det förhållandet att en reklamenhet är diskriminerande för
exempelvis kvinnor eller annan grupp har ingenting med frågan om den kan antas
leda konsumenter eller andra mottagare av reklamen till ett orationellt
handlande att göra.

Liknande invändningar framförs av Svenska Tidningsutgivareföreningen.

Kooperativa Förbundet:

En bestämmelse som innebär att man vid bedömningen skall särskilt beakta om
marknadsföring är kränkande i fråga om ras, religion, nationalitet eller kön
innebär ofrånkomligen att det är tredje parts intressen som skall tillgodoses.
Enligt KF:s mening kommer härigenom marknadsföringslagens huvudändamål - att
skydda konsumenternas intressen - att urvattnas.
KF:s uppfattning är sålunda alltjämt att diskriminerande eller kränkande
marknadsföring bör undvikas och motarbetas. Lagstiftning på området bör dock
inte utformas så att dessa intressen sammanblandas med de konsumentskyddande.

2.4 Kostnader

Marknadsdomstolen ifrågasätter om det är en realistisk bedömning att eventuella
resursförstärkningar bör kunna
finansieras inom ramen för befintliga resurser. Detta kan enligt MD framtvinga
prioriteringar som kan medföra oönskade verkningar på berörda myndigheters
verksamhet.

Konsumentverket:

Det framgår redan av utredningen att det skulle krävas vissa resursför-
stärkningar för Konsumentverket/KO och rättstillämpande organ om antalet
anmälningar beträffande diskriminerande reklam skulle komma att ligga på den
nivå ERK för närvarande hanterar. ERK:s verksamhet har varit mindre känd bland
allmänheten. Det finns anledning att tro att den lagstiftning skulle leda till
en väsentlig ökning av antalet anmälningar till Konsumentverket/KO. Vi avser att
vid behov återkomma till resursfrågan efter en tids erfarenhet av ett
diskrimineringsförbud. Självfallet är existensen av ett väl fungerande
egenåtgärdsprogram inom näringslivet av stor betydelse för resursbehovet. Om
egenåtgärderna är effektiva innebär det att handläggningen hos
Konsumentverket/KO kan koncentreras på principiella frågor och på ärenden med
prejudikatvärde.

Lagrådsremissens lagförslag

2.1 Förslag till marknadsföringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens syfte

1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets
intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka
marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar
produkter i sin näringsverksamhet.
Lagen tillämpas också på sådana televisionssändningar som omfattas av lagen
(1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som
kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Definitioner

3 § I denna lag avses med
produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra
nyttigheter,
marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade
att främja avsättningen av och tillgången till produkter,
god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar
till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter.

Krav på marknadsföringen

Allmänna krav

4 § Marknadsföringen skall stämma överens med god marknadsföringssed och även i
övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
Vid marknadsföringen skall näringsidkaren lämna sådan information som är av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Reklamidentifiering

5 § All marknadsföring skall utformas och presenteras så att det tydligt framgår
att det är fråga om marknadsföring.
Det skall också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.

Vilseledande reklam

6 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda påståenden eller
andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller
någon annan näringsidkares näringsverksamhet.
Detta gäller särskilt framställningar som avser
1. produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper,
2. produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa eller miljö,
3. produktens pris, grunderna för prissättningen och betalningsvillkoren,
4. näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning
på marknaden, kännetecken och andra rättigheter,
5. belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren.

Vilseledande förpackningsstorlekar

7 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda förpackningar som
genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om
produktens mängd, storlek eller form.

Vilseledande efterbildningar

8 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efterbildningar som
är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares
kända och särpräglade produkter.

Konkursutförsäljningar

9 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket "konkurs",
ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om produkterna bjuds ut av
konkursboet eller för dess räkning.

Utförsäljningar

10 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycken
"slutförsäljning", "utförsäljning" eller "upphör" eller något annat uttryck med
motsvarande innebörd, bara om
1. det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller
en klart avgränsad del av det,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för
motsvarande produkter.

Realisationer

11 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycket
"realisation" eller något annat uttryck med motsvarande innebörd, bara om
1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie
sortiment,
2. försäljningen sker under en begränsad tid, och
3. priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för
motsvarande produkter.

Obeställda produkter

12 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte leverera produkter till
någon som inte uttryckligen har beställt dem och därvid vilseleda mottagaren om
dennes betalningsskyldighet.

Förmånserbjudanden

13 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder köparen att förvärva
ytterligare produkter utan ersättning eller till ett särskilt lågt pris eller
erbjuder köparen andra särskilda förmåner, skall lämna tydlig information om
1. villkoren för att utnyttja erbjudandet,
2. erbjudandets beskaffenhet och värde, samt
3. de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbjudandet.

Förbud och ålägganden

Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag

14 § En näringsidkare vars marknadsföring strider mot god marknadsföringssed
eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare får
förbjudas att fortsätta med den marknadsföringen eller att vidta någon annan
liknande åtgärd.
Ett förbud enligt första stycket får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren,
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och
3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.

Åläggande att lämna information

15 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna sådan
information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt får åläggas att
lämna sådan information.
Ett sådant åläggande får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

16 § Ett åläggande enligt 15 § får innehålla en skyldighet att lämna
informationen
1. i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid
marknadsföringen,
2. genom märkning på varan eller i annan form på säljstället, eller
3. i viss form till konsumenter som begär det.

Otjänliga produkter

17 § En näringsidkare som marknadsför sådana produkter som är avsedda att
användas av konsumenter för privat bruk och som är uppenbart otjänliga för sitt
huvudsakliga ändamål, får förbjudas att fortsätta med det.
Om det behövs för att motverka en sådan marknadsföring, får också en
näringsidkare som tillverkar, importerar eller annars marknadsför produkten till
andra näringsidkare förbjudas att fortsätta med det.
Ett förbud enligt första och andra styckena får meddelas också
1. en anställd hos näringsidkaren, och
2. någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

18 § Förbud enligt 17 § får inte meddelas, om det i författning eller i beslut
av en myndighet har meddelats särskilda föreskrifter om produkten med samma
syfte som förbudet skulle fylla.

Vite

19 § Ett förbud enligt 14 eller 17 § och ett åläggande enligt 15 § skall förenas
med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Interimistiska beslut

20 § Rätten får meddela förbud enligt 14 eller 17 § eller åläggande enligt 15 §
att gälla tills vidare, om
1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och
2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli att
vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.
I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra - fjärde
styckena, 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Förbuds- och informationsförelägganden

21 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela
föreläggande om
1. förbud som avses i 14 eller 17 § (förbudsföreläggande), eller
2. åläggande som avses i 15 § (informationsföreläggande).
Föreläggandet skall förenas med vite.
För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna föreläggandet omedelbart
eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts, gäller det som en
lagakraftvunnen dom.
Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.

Marknadsstörningsavgift

Förutsättningar för avgift

22 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (mark-
nadsstörningsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar på
näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot någon
bestämmelse i 5-13 §§.
Detsamma gäller en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsent-
ligt har bidragit till överträdelsen.
Avgiften tillfaller staten.

23 § Marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett
förbud eller ett åläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Avgiftens storlek

24 § Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst fem tusen kronor och
högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av
näringsidkarens årsomsättning föregående räkenskapsår.
Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften fastställas särskilt för
var och en av dem.

25 § När marknadsstörningsavgift fastställs skall särskild hänsyn tas till hur
allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.
I ringa fall skall någon avgift inte dömas ut.
I andra fall får avgiften efterges, om det finns synnerliga skäl för det.

Preskription

26 § Marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts
den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att överträdelsen
upphörde.

27 § En marknadsstörningsavgift faller bort, om domen inte har kunnat
verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.

Kvarstad

28 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får rätten
besluta om kvarstad. Därvid gäller föreskrifterna i 15 kap. rättegångsbalken om
kvarstad för fordran.

Skadestånd

29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett
åläggande som har meddelats med stöd av 14, 15 eller 21 § eller mot en
föreskrift i 5-13 §§, skall ersätta den skada som därigenom uppkommer för en
konsument eller någon annan näringsidkare.
Vid bestämmande av ersättningen får hänsyn tas även till omständigheter av
annan än ekonomisk art.

30 § Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom fem år från
det att skadan uppkom.

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

31 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 14 § eller av en föreskrift i
5-13 §§ får rätten efter vad som är skäligt besluta att vilseledande
framställning som finns på vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller
liknande skall utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om
detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt, får rätten besluta att egen-
domen skall förstöras.

Säkerhetsåtgärder

32 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt 31 §,
och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller att låta bli
att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om utplånande, får
rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en sådan
åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra - fjärde styckena, 6 och 8 §§
rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.
Framställs ett yrkande enligt 31 § i ett mål om utdömande av vite som har
förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmelserna i första
stycket att egendomen får tas i beslag. Därvid tillämpas föreskrifterna i 27
kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast.

33 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 31 § och beslut om
säkerhetsåtgärd enligt 32 § meddelas på yrkande av part av den domstol där en
rättegång om förbud enligt 14 §, marknadsstörningsavgift enligt 22 § eller
skadestånd enligt 29 § pågår.
Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett vitesförbud
enligt 14 och 19 §§ får meddelas på yrkande av part av den domstol där en
rättegång om utdömande av vitet pågår.

Upplysningsskyldighet m.m.

34 § En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen
1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om
tillämpningen av denna lag,
2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse
för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller åläggande enligt 14, 15
eller 17 § kan antas komma i fråga.

35 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 §
är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla de
upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen över
att förbudet eller åläggandet följs.

36 § Om en uppmaning enligt 34 eller 35 § inte följs, får Konsumentombudsmannen
förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid vite.

37 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varuprover och
liknande som avses i 34 och 35 §§, om det finns särskilda skäl för det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsu-
mentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av prov i fall som
avses i 35 §.

Var och av vem talan får väckas

Förbud och ålägganden

38 § Talan om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § väcks vid
Stockholms tingsrätt.
En sådan talan får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som berörs av den aktuella marknadsföringen, och
3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare.
Ett interimistiskt beslut enligt 20 § meddelas av den domstol där en rättegång
enligt första stycket pågår.

Marknadsstörningsavgift

39 § Talan om marknadsstörningsavgift enligt 22 § väcks vid Stockholms tingsrätt
av Konsumentombudsmannen.
Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra talan om
marknadsstörningsavgift får en enskild näringsidkare som berörs av
marknadsföringsåtgärden och en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan
talan.
Beslut om kvarstad enligt 28 § meddelas av den domstol där en rättegång om
marknadsstörningsavgift pågår. Om talan ännu inte har väckts gäller i fråga om
behörig domstol vad som föreskrivs i första stycket.

Utdömande av vite

40 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag väcks
vid tingsrätt. En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.
Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av Konsumentom-
budsmannen.

Skadestånd

41 § Talan om skadestånd enligt 29 § väcks vid Stockholms tingsrätt. En sådan
talan får även väckas vid någon annan tingsrätt.

Överklagande

42 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 1 och om vitesföreläggande efter
en sådan uppmaning får inte överklagas.
Konsumentombudsmannens beslut enligt 34 § 2 och 35 § samt om vitesföreläggande
efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller
Konsumentombudsmannens beslut om ersättning enligt 37 §.

43 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag överklagas
hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om utdömande av vite som har
förelagts med stöd av denna lag överklagas dock hos hovrätt enligt vad som
föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 20 § och 32 § första stycket får
överklagas särskilt. Besluten skall vid handläggningen i Marknadsdomstolen anses
röra åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Rättskraft

44 § En dom där frågan om förbud enligt 14 eller 17 § eller åläggande enligt
15 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 14, 15 eller 17 § väcks med an-
ledning av marknadsföringen.

Rättens sammansättning m.m.

45 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag skall Stockholms tingsrätt
bestå av fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna domare och två
ekonomiska experter. En av de lagfarna domarna skall vara rättens ordförande.
Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för en av
ledamöterna, är rätten ändå domför.
Vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena
rättegångsbalken och vid avgörande av mål utan huvudförhandling, liksom vid
handläggning som inte sker vid huvudförhandling skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare, om inte annat följer av 46 §. I sådana fall får dock även en
ekonomisk expert delta i tingsrätten.

46 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som
hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som anges i
45 § första stycket, om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets
eller frågans beskaffenhet.

47 § I mål som bara rör skadestånd enligt 29 § får Stockholms tingsrätt ha den
sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rättegångsbalken.

48 § Vid handläggning av ärenden som avses i 42 § andra stycket skall Stockholms
tingsrätt ha den sammansättning som anges i 45 § första stycket. Vid handlägg-
ning som avses i 3 och 4 §§ lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden
skall tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare. I sådana fall får även en
ekonomisk expert delta i tingsrätten.

49 § Regeringen förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra som ekonomiska
experter enligt 45 §. Inträffar medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen
av ett mål eller ärende en omständighet som medför att förordnandet skall
upphöra att gälla, skall förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt
giltighet såvitt avser det pågående målet eller ärendet.
Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och
får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11
kap. 7 § föräldrabalken.

Rättegångsbestämmelser

Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

50 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på
mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om
marknadsstörningsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
Vid Stockholms tingsrätt skall lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas i ärenden som avses i 42 § andra stycket, om något
annat inte följer av denna lag.

51 § Vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken om hovrätten skall i mål
och ärenden enligt denna lag i stället gälla Marknadsdomstolen.

52 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsument-
ombudsmannen, skall tingsrätten underrätta ombudsmannen om rättegången.

Kumulation

53 § Mål om skadestånd enligt 29 § får i tingsrätt endast förenas med annat mål
enligt denna lag.

Intervention

54 § I mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § har den som har
talerätt enligt 38 § andra stycket rätt att delta i rättegången som intervenient
enligt 14 kap. rättegångsbalken.

Rättegångskostnader

55 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18 kap.
rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken skall dock inte
tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 §. I sådana mål
får rätten bestämma att var och en av parterna skall svara för sina
rättegångskostnader.

Utevaro

56 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt denna lag
gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro, vad som i rätte-
gångsbalken är föreskrivet för åklagare.

Övriga bestämmelser

57 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att följande skall
gälla.
Beträffande en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande
ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara
frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region eller ort i
den främmande staten, får åtgärd enligt 31 § beslutas även i andra fall än som
avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt handelsbruk endast
tjänar att märka ut varans art eller om den åtföljs av en uppgift som tydligt
anger att varan inte har frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller
på den angivna orten.
Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms tingsrätt av
Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat att inte väcka talan, av
någon som driver rörelse med varor av samma slag som den vara som talan avser.

************
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995, då marknadsföringslagen
(1975:1418) skall upphöra att gälla.
2. Bestämmelserna i 4-13 §§ tillämpas också på marknadsföring som hänför sig
till tiden före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre
föreskrifter. För sådan marknadsföring gäller dock att marknadsstörningsavgift
enligt 22 § inte får dömas ut och att frågan om skadestånd skall bedömas enligt
äldre föreskrifter.
3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden som har
meddelats enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande.
4. Mål om skadestånd, förbud eller ålägganden där talan har väckts före
ikraftträdandet handläggs enligt äldre föreskrifter.

2.2 Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 19 § radiolagen (1966:755)1 skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §2
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller
förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om
trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses i
första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller
annars av en rundradiosändning eller
2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma som i
lagen om kabelsändningar till allmänheten.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgranskning
eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och
som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.
I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra stycket
gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer
och videogram.

--------------------------------------------------------------------
I fråga om marknadsföring och I fråga om marknadsföring och
efterfrågan av vara, tjänst efterfrågan av vara, tjänst eller
eller annan nyttighet gäller annan nyttighet gäller föreskrif-
föreskrifterna i marknadsfö- terna i marknadsföringslagen
ringslagen (1975:1418). Be- (0000:000). Beträffande mar-
träffande marknadsföring gäller knadsföring gäller också före-
också föreskrifterna i lagen skrifterna i lagen (1978:763)
(1978:763) med vissa bestäm- med vissa bestämmelser om
melser om marknadsföring av marknadsföring av
alkoholdrycker, tobakslagen alkoholdrycker, tobakslagen
(1993:581) och produktsäker- (1993:581) och produktsäker-
hetslagen (1988:1604). hetslagen (1988:1604).
************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1991:1066.

2Senaste lydelse 1993:582.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 13, 14 och 15 §§ lagen (1970:417) om Marknadsdomstol
m.m.1 skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §2
Ansökan görs skriftligen om förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ mark-
nadsföringslagen (1975:1418), 1 § lagen (1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, 1 § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare eller 5-9 §§ eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen
(1988:1604) eller 3 § lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling. Av ansökan skall de skäl framgå på vilka ansökan
grundas och den utredning som sökanden åberopar.

--------------------------------------------------------------------
Sökanden och hans motpart
skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknads-
domstolen lägga fram sina
synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.

14 §3
--------------------------------------------------------------------
Sökanden och hans motpart
skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknads-
domstolen lägga fram sina
synpunkter och förebringa den
utredning de vill åberopa.
I mål enligt marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhetslagen (1988:1604)
skall Konsumentombudsmannen kallas till sammanträde, även om han inte är
sökande. Vidare skall den som medverkar enligt 13 a § kallas till sammanträde. I
mål enligt lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling skall Konkurrensverket kallas till sammanträde, även om
verket inte är sökande.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning domstolen bestämmer.

--------------------------------------------------------------------
Mål får avgöras och dom med
anledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart inte förtjänar
avseende får avslås utan sådant
sammanträde.

15 §4
--------------------------------------------------------------------
Mål får avgöras och dom med an-
ledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart inte förtjänar
avseende får avslås utan sådant
sammanträde.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418),
5 § lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 21 §
produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 4 § lagen (1994:615) om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling får prövas utan sammanträde
enligt 14 § första stycket.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan att
den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan,
såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig
undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 §§ eller 12 § tredje
stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock även i annat fall
omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

**********
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1984:294.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.

2Senaste lydelse 1994:616.

3Senaste lydelse 1994:616.

4Senaste lydelse 1994:616.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417) om
Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
--------------------------------------------------------------------
Marknadsdomstolen handlägger Marknadsdomstolen handlägger
mål enligt mål enligt
1. konkurrenslagen 1. konkurrenslagen
(1993:20), (1993:20),
2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen
(1975:1418), (0000:000),
3. lagen (1971:112) om av- 3. lagen (1971:112) om av-
talsvillkor i konsumentför- talsvillkor i konsumentför-
hållanden, hållanden,
4. lagen (1984:292) om av- 4. lagen (1984:292) om av-
talsvillkor mellan näringsid- talsvillkor mellan närings-
kare, 5. idkare,
produktsäkerhetslagen 5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604), (1988:1604).
6. lagen (1994:615) om 6. lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt ingripande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig beteende avseende offentlig
upphandling. upphandling.
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 14, 15 och Bestämmelserna i 14, 15 och
16-22 §§ tillämpas inte i mål 16-22 §§ tillämpas inte i mål
enligt konkurrenslagen enligt konkurrenslagen
(1993:20). I stället gäller vad (1993:20) eller marknadsförings-
som föreskrivs i den lagen. lagen (0000:000). I mål enligt
marknadsföringslagen tillämpas
inte heller 13 a §. I stället
gäller vad som föreskrivs i dessa
lagar.

13 §3
--------------------------------------------------------------------
Ansökan görs skriftligen om Ansökan görs skriftligen om
förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ förbud eller åläggande enligt 1 §
marknadsföringslagen lagen (1971:112) om avtals-
(1975:1418), 1 § lagen villkor i konsumentförhållanden,
(1971:112) om avtalsvillkor i 1 § lagen (1984:292) om avtals-
konsumentförhållanden, 1 § lagen villkor mellan näringsidkare,
(1984:292) om avtalsvillkor 5-9 §§ eller 12 § tredje stycket
mellan näringsidkare eller 5-9 §§ produktsäkerhetslagen
eller 12 § tredje stycket (1988:1604) eller 3 § lagen
produktsäkerhetslagen (1994:615) om ingripande mot
(1988:1604) eller 3 § lagen otillbörligt beteende avseende
(1994:615) om ingripande mot offentlig uphandling. Av an-
otillbörligt beteende avseende sökningen skall de skäl framgå på
offentlig upphandling. Av an- vilka ansökningen grundas och
sökan skall de skäl framgå på den utredning som sökanden åbe-
vilka ansökan grundas och den ropar.
utredning som sökanden åberopar.

14 §4
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför
Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de
vill åberopa.
--------------------------------------------------------------------

I mål enligt marknadsfö- I mål enligt lagen (1971:112)
ringslagen (1975:1418), lagen om avtalsvillkor i konsumentför-
(1971:112) om avtalsvillkor i hållanden och produktsäker-
konsumentförhållanden och hetslagen (1988:1604) skall
produktsäkerhetslagen Konsumentombudsmannen kallas
(1988:1604) skall konsumentom- till sammanträde, även om han
budsmannen kallas till samman- inte är sökande. Vidare skall den
träde, även om han inte är som medverkar enligt 13 a §
sökande. Vidare skall den som kallas till sammanträde. I mål
medverkar enligt 13 a § kallas enligt lagen (1994:615) om
till sammanträde. I mål enligt ingripande mot otillbörligt
lagen (1994:615) om ingripande beteende avseende offentlig
mot otillbörligt beteende av- upphandling skall Konkurrens-
seende offentlig upphandling verket kallas till sammanträde,
skall Konkurrensverket kallas även om verket inte är sökande.
till sammanträde, även om verket
inte är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning domstolen bestämmer.

15 §5
Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt 15 a §
meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart inte
förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.
--------------------------------------------------------------------

Fråga om förbud eller åläggande Fråga om förbud eller åläggande
enligt 13 § marknadsföringslagen enligt 5 § lagen (1971:112) om
(1975:1418), 5 § lagen avtalsvillkor i konsumentför-
(1971:112) om avtalsvillkor i hållanden eller 21 § produkt-
konsumentförhållanden, 21 § säkerhetslagen (1988:1604) eller
produktsäkerhetslagen 4 § lagen (1994:615) om
(1988:1604) eller 4 § lagen ingripande mot otillbörligt
(1994:615) om ingripande mot beteende avseende offentlig
otillbörligt beteende avseende upphandling får prövas utan
offentlig upphandling får prövas sammanträde enligt 14 § första
utan sammanträde enligt 14 § stycket.
första stycket.

Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan att
den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan,
såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig
undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje
stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock även i annat fall
omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon
annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut som sänds
enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas om det anses erfor-
derligt.

--------------------------------------------------------------------
Delgivning av sådana domar Delgivning av sådana domar
eller beslut av Marknadsdom- eller beslut av Marknadsdom-
stolen, som innefattar stolen, som innefattar
vitesföreläggande enligt mark- vitesföreläggande enligt lagen
nadsföringslagen (1975:1418), (1971:112) om avtalsvillkor i
lagen (1971:112) om avtals- konsumentförhållanden, lagen
villkor i konsumentförhållanden, (1984:292) om avtalsvillkor
lagen (1984:292) om mellan näringsidkare eller
avtalsvillkor mellan närings- produktsäkerhetslagen
idkare eller produktsäker- (1988:1604) får inte ske enligt
hetslagen (1988:1604), får inte 12 § delgivningslagen (1970:428)
ske enligt 12 § delgiv- om det inte finns anledning att
ningslagen (1970:428), om det anta att den sökte har avvikit
inte finns anledning att anta eller på annat sätt håller sig
att den sökte har avvikit eller undan.
på annat sätt håller sig undan.

************
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Föreskrifterna i 1, 13, 15 och 20 §§ i deras äldre lydelse skall fort-
farande tillämpas vid handläggningen av ärenden om förbud eller ålägganden som
kommit in till Marknadsdomstolen före ikraftträdandet av marknadsföringslagen
(0000:000) och som handläggs enligt punkten 4 övergångsbestämmelserna till den
lagen.

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1984:294.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.

2Senaste lydelse 1994:616.

3Senaste lydelse 0000:000.

4Senaste lydelse 0000:0000.

5Senaste lydelse 0000:0000.

6Senaste lydelse 1993:22.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse,
dels att 3 § skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
--------------------------------------------------------------------
Handling som strider mot 2 § Handling som strider mot 2 §
skall vid tillämpning av mark- skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen(1975:1418) nadsföringslagen (0000:000)
anses vara otillbörlig mot kon- anses vara otillbörlig mot kon-
sumenter. sumenter.

5 §
--------------------------------------------------------------------
Regeringen får med avseende på
främmande stat bestämma att
följande skall gälla.
Vid marknadsföring av alko-
holdrycker får inte användas
oriktiga eller vilseledande ur-
sprungsbeteckningar, genom
vilka dryckerna direkt eller
indirekt anges vara frambragda
eller tillverkade i den främman-
de staten eller i en region
eller ort i den främmande
staten. Detta gäller även om det
äkta ursprunget anges eller om
beteckningen används bara i över-
sättning eller är åtföljd av ut-
tryck som "art", "sort", "typ",
"kopia" eller liknande uttryck.
En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämp-
ning av marknadsföringslagen
(0000:000) anses vara
otillbörlig mot konsumenter.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.6 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38)

Härigenom föreskrivs att 8 § konsumentförsäkringslagen (1980:38) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtenhet att I fråga om underlåtenhet att
lämna information enligt 5-7 §§ lämna information enligt 5-7 §§
skall tillämpas vad som före- skall tillämpas vad som före-
skrivs i marknadsföringslagen skrivs i marknadsföringslagen
(1975:1418) om underlåtenhet (0000:000) om underlåtenhet att
att lämna information vid mark- lämna information vid mark-
nadsföring. nadsföring.

Ett åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket får
innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

*************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.7 Förslag till lag om ändring konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen
(1985:716) skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §1
--------------------------------------------------------------------
Näringsidkaren skall särskilt Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs iaktta att tjänsten inte utförs
1. i strid mot sådana 1. i strid mot sådana författ-
författningsföreskrifter eller ningsföreskrifter eller myndig-
myndighetsbeslut som hetsbeslut som väsentligen syf-
väsentligen syftar till att tar till att säkerställa att före-
säkerställa att föremålet för målet för tjänsten är tillförlitligt
tjänsten är tillförlitligt från från säkerhetssynpunkt, eller
säkerhetssynpunkt, eller 2. i strid mot förbud enligt
2. i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen
4 § marknadsföringslagen (1988:1604) eller 17 § mark-
(1975:1418) eller 6 § produktsä- nadsföringslagen (0000:0000).
kerhetslagen (1988:1604).

9 §2
Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen
beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att
säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt,
eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.

--------------------------------------------------------------------
Tjänsten skall också anses Tjänsten skall också anses
felaktig, om den har utförts i felaktig, om den har utförts i
strid mot förbud enligt 4 § strid mot förbud enligt 6 §
marknadsföringslagen produktsäkerhetslagen
(1975:1418) eller 6 § (1988:1604) eller 17 §
produktsäkerhetslagen marknadsföringslagen (0000:0000)
(1988:1604) eller om näringsid- eller om näringsidkaren inte har
karen inte har utfört sådant utfört sådant tilläggsarbete som
tilläggsarbete som han är skyl- han är skyldig att utföra enligt
dig att utföra enligt 8 § tredje 8 § tredje stycket.
stycket.

15 §3
Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9,
10 och 12-14 §§ att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen anordnas på
ett sätt som avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen
beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen
syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.

--------------------------------------------------------------------
Tjänsten skall också anses Tjänsten skall också anses
felaktig, om förvaringen anord- felaktig, om förvaringen
nas i strid mot förbud enligt anordnas i strid mot förbud
4 § marknadsföringslagen enligt 6 § produktsäkerhetslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsä- (1988:1604) eller 17 § mark-
kerhetslagen (1988:1604) eller nadsföringslagen (0000:0000)
på ett sätt som avviker från eller på ett sätt som avviker från
sådana uppgifter enligt 10 § som sådana uppgifter enligt 10 § som
inte har rättats på ett tydligt inte har rättats på ett tydligt
sätt. sätt.
21 §4
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag på
priset.
--------------------------------------------------------------------

Om syftet med tjänsten i Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat och nä- huvudsak är förfelat och
ringsidkaren insett eller bort näringsidkaren insett eller bort
inse detta, får konsumenten i inse detta, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma stället häva avtalet. Detsamma
gäller, om tjänsten har utförts i gäller, om tjänsten har utförts i
strid mot förbud enligt 4 § strid mot förbud enligt 6 §
marknadsföringslagen produktsäkerhetslagen
(1975:1418) eller 6 § produkt- (1988:1604) eller 17 § mark-
säkerhetslagen (1988:1604). nadsföringslagen (0000:000).
Har tjänsten utförts till en Har tjänsten utförts till en
del och finns det starka skäl del och finns det starka skäl
att anta att den inte kommer att anta att den inte kommer
att fullföljas utan fel av vä- att fullföljas utan fel av vä-
sentlig betydelse för konsu- sentlig betydelse för konsu-
menten får denne häva avtalet menten får denne häva avtalet
beträffande återstående del. Är beträffande återstående del. Är
felet sådant att syftet med felet sådant att syftet med
tjänsten i huvudsak är förfelat tjänsten i huvudsak är förfelat
och näringsidkaren insett eller och näringsidkaren insett eller
bort inse detta eller utförs bort inse detta eller utförs
tjänsten i strid mot förbud tjänsten i strid mot förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen enligt 6 § produktsäkerhetslagen
eller 6 § produktsäkerhetslagen, eller 17 § marknadsföringslagen,
får konsumenten i stället häva får konsumenten i stället häva
avtalet i dess helhet. avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att
anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för
konsumenten, får denne häva avtalet.

33 §5
Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av
vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av
tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav
felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta
konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

--------------------------------------------------------------------
Har någon som avses i 10 § Har någon som avses i 10 §
första stycket 2 eller 3 första stycket 2 eller 3
underlåtit att lämna sådan underlåtit att lämna
information av betydelse för säkerhetsinformation som han
bedömningen av tjänstens enligt 5 § produktsäkerhetslagen
beskaffenhet eller (1988:1604) har ålagts att lämna
ändamålsenlighet som han enligt eller sådan information av
marknadsföringslagen betydelse för bedömningen av
(1975:1418) har ålagts att tjänstens beskaffenhet eller
lämna eller säkerhetsinformation ändamålsenlighet som han enligt
som han enligt 5 § produktsä- marknadsföringslagen (0000:000)
kerhetslagen (1988:1604) har har ålagts att lämna och kan
ålagts att lämna och kan under- underlåtenheten antas ha
låtenheten antas ha inverkat på inverkat på avtalet om tjänsten,
avtalet om tjänsten, är han är han skyldig att ersätta
skyldig att ersätta konsumenten konsumenten skada som denne
skada som denne därigenom till- därigenom tillfogas.
fogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även
ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som
tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**FOOTNOTES**

1Senaste lydelse 1988:1608.

2Senaste lydelse 1988:1608.

3Senaste lydelse 1988:1608.

4Senaste lydelse 1990:935.

5Senaste lydelse 1988:1608.

2.8 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ konsumentköplagen (1990:932) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §
--------------------------------------------------------------------
Varan är felaktig, om den Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett för- 1. säljs i strid mot ett för-
bud enligt 4 § marknadsförings- bud enligt 6 § produktsäker-
lagen (1975:1418) eller 6 § hetslagen (1988:1604) eller 17 §
produktsäkerhetslagen marknadsföringslagen (0000:0000)
(1988:1604) eller mot ett eller mot ett annat försäljnings-
annat försäljningsförbud som har förbud som har meddelats i
meddelats i författning eller författning eller av en myndig-
av en myndighet väsentligen i het väsentligen i syfte att före-
syfte att förebygga att den som bygga att den som använder varan
använder varan drabbas av ohälsa drabbas av ohälsa eller olycks-
eller olycksfall eller för att fall eller för att annars hindra
annars hindra användning av en användning av en vara som inte är
vara som inte är tillförlitlig tillförlitlig från
från säkerhetssynpunkt, eller säkerhetssynpunkt eller
2. är så bristfällig att dess 2. är så bristfällig att dess
användning medför påtaglig fara användning medför påtaglig fara för
för liv eller hälsa. liv eller hälsa.

19 §
Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om
varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen
av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana
uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i
tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av
varan före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte
anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till
uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett
tydligt sätt.
--------------------------------------------------------------------

Varan är felaktig också om Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att lämna säljaren har underlåtit att efter
sådan information om varans åläggande enligt produktsäker-
egenskaper eller användning hetslagen (1988:1604) lämna
som han enligt marknadsförings- säkerhetsinformation om varan
lagen (1975:1418) har ålagts eller underlåtit att lämna sådan
att lämna eller underlåtit att information om varans egenska-
efter åläggande enligt produktsä- per eller användning som han
kerhetslagen (1988:1604) lämna enligt marknadsföringslagen
säkerhetsinformation om varan. (0000:000) har ålagts att lämna.
Detsamma gäller om åläggandet har Detsamma gäller om åläggandet har
meddelats varans tillverkare meddelats varans tillverkare
eller någon annan som i eller någon annan som i tidigare
tidigare säljled tagit säljled tagit befattning med
befattning med varan och sälja- varan och säljaren har känt till
ren har känt till eller borde eller borde ha känt till under-
ha känt till underlåtenheten att låtenheten att fullgöra åläggandet.
fullgöra åläggandet. En En förutsättning för att varan
förutsättning för att varan skall skall anses felaktig enligt
anses felaktig enligt detta detta stycke är dock att under-
stycke är dock att underlåten- låtenheten kan antas ha inverkat
heten kan antas ha inverkat på på köpet.
köpet.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.9 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)

Härigenom föreskrivs att 14 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
--------------------------------------------------------------------
Om en näringsidkare inte läm- Om en näringsidkare inte läm-
nar prisinformation enligt nar prisinformation enligt
denna lag, skall marknadsfö- denna lag, skall marknadsfö-
ringslagen (1975:1418) tilläm- ringslagen (0000:0000) tilläm-
pas. Prisinformation enligt pas.Prisinformation enligt
denna lag skall därvid anses denna lag skall därvid anses
vara sådan information av sär- vara sådan information av
skild betydelse från konsument- särskild betydelse från kon-
synpunkt som avses i 3 § första sumentsynpunkt som avses i 4 §
stycket marknadsföringslagen. andra stycket mark-
nadsföringslagen.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.10 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Härigenom föreskrivs att 8 och 15 §§ konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtelse att I fråga om underlåtelse att
lämna information som anges i 6 lämna information som anges i 6
och 7 §§ eller som annars är av och 7 §§ eller som annars är av
särskild betydelse från kon- särskild betydelse från kon-
sumentsynpunkt gäller mark- sumentsynpunkt gäller mark-
nadsföringslagen (1975:1418). nadsföringslagen (0000:0000).

15 §
--------------------------------------------------------------------
Om en näringsidkare för sin Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta säljer en vara utan att iaktta
vad som sägs i 14 §, skall det vad som sägs i 14 §, skall det
anses utgöra en sådan handling anses utgöra en sådan handling
som avses i 2 § marknads- som avses i 14 § marknadsförings-
föringslagen (1975:1418). lagen (0000:000).

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller information
enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas enligt 6 §.

--------------------------------------------------------------------
I fråga om underlåtelse att I fråga om underlåtelse att
lämna information enligt 5 och lämna information enligt 5 och
6 §§ skall marknadsföringslagen 6 §§ skall marknadsföringslagen
(1975:1418) tillämpas. (0000:000) tillämpas.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.12 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att 14 § tobakslagen (1993:581) skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
--------------------------------------------------------------------
Marknadsföringsåtgärd som Marknadsföringsåtgärd som
strider mot 12 § skall vid strider mot 12 § skall vid till-
tilllämpningen av marknadsfö- lämpningen av marknadsfö-
ringslagen (1975:1418) anses ringslagen (0000:000) anses
vara otillbörlig mot konsumen- vara otillbörlig mot konsumen-
ter. ter.

************
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

Lagrådets yttrande

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-07

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt en lagrådsremiss den 8 september 1994 (Civildepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till marknadsföringslag, m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättschefen Lotty Nordling,
kammarrättsassessorn Maria Lundqvist Norling och hovrättsassessorn Cecilia
Renfors.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till marknadsföringslag

8 §
I 8 § av det remitterade förslaget till ny marknadsföringslag har upptagits en
bestämmelse som förbjuder en näringsidkare att vid marknadsföringen använda
efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon
annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Bestämmelsen går tillbaka
på ett förslag av marknadsföringsutredningen som dessutom föreslog en uttrycklig
bestämmelse om att en efterbildning inte skall anses otillåten, om utformningen
huvudsakligen tjänar till att göra varan funktionell (12 § första stycket i ut-
redningsförslaget).
Det av utredningen föreslagna undantaget för funktionella efterbildningar
kritiserades av Sveriges Advokatsamfund såsom varande alltför vidsträckt. I
sammanhanget hänvisade samfundet till EG-direktivet 89/104/EEG och anförde att
det ofta inte går att särskilja vad som är en funktionell utformning. Också
Sveriges Marknadsföringsförbund ansåg att det föreslagna undantaget för
funktionella efterbildningar blivit alltför vidsträckt och menade att den
teoretiska distinktionen mellan formgivningens estetiska och funktionella sida
är föråldrad.
I kommentaren till det remitterade förslaget redovisas Marknadsdomstolens
praxis. Där sägs att domstolen som en förutsättning för förbud mot utnyttjande
av efterbildning kräver att det efterbildade objektet är särpräglat och känt på
marknaden. I frågan om vad som skall anses vara särpräglat har domstolen uttalat
att avgörande för bedömningen skall vara att utformningen huvudsakligen har en
särskiljande funktion, dvs. har till ändamål främst att ge varan ett utseende
som i estetiskt hänseende skiljer den från andra varor. "En varuutformning som
huvudsakligen tjänar att göra varan ändamålsenlig och således är tekniskt eller
funktionellt betingad kan inte i sammanhanget betraktas som särpräglad. En sådan
utformning måste, enligt Marknadsdomstolen, få vara tillgänglig för envar, om
inte annat följer av särskild lagstiftning. Detta gäller även om alternativa
tekniska lösningar står till buds". Vidare sägs att i de fall yrkanden om förbud
har ogillats av Marknadsdomstolen, det har skett med hänvisning till att
produktutformningen har varit tekniskt eller funktionellt betingad och därigenom
inte särpräglad.
Det remitterade förslaget har enligt vad som anges i remissen utformats så att
det faller inom ramen för Marknadsdomstolens praxis. Någon ändring i sak synes
alltså inte vara avsedd. I stället för det uttryckliga undantag som utredningen
föreslagit för funktionella efterbildningar har som framgått av det föregående
regeringen nöjt sig med att föreslå att förbudet mot vilseledande
efterbildningar endast skall avse "särpräglade" produkter. Lagrådet vill
ifrågasätta om det inte hade varit bättre med en uttrycklig bestämmelse i ämnet.
Det torde vara ett konsumentintresse att exempelvis reservdelar till välkända
bilmärken tillverkas och säljs också av andra än av bilfabrikanterna och deras
auktoriserade återförsäljare. Med en uttrycklig bestämmelse av det slag som
utredningen föreslagit skulle det bli klart att marknadsföringslagen inte lägger
hinder i vägen för handel med s.k. piratdelar av nu ifrågavarande slag. Lagrådet
föreslår därför att till den föreslagna 8 § läggs en ny andra mening av följande
lydelse: "Det gäller dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen
tjänar till att göra varan funktionell".

44 §
I 44 § föreskrivs att en dom där frågan om förbud enligt 14 eller 17 § eller
åläggande enligt 15 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 14, 15 eller
17 § väcks med anledning av marknadsföringen. I motiven sägs bl.a. att
bestämmelsen inte innebär någon utvidgning av rättskraften på svarandensidan i
förhållande till vad som gäller för tvistemål i allmänhet. En ny förbudstalan
kan väckas mot andra näringsidkare som bedriver identiska kampanjer som den
domen avser. Enligt remissen innebär bestämmelsen i stället en utsträckning av
rättskraftens omfattning på kärandesidan; en dom hindrar varje taleberättigad
att väcka talan mot samma svarande om samma marknadsföring.
Ett förbud eller åläggande kan enligt förslaget riktas inte bara mot
näringsidkaren utan också mot en anställd hos denne och någon annan som handlar
på näringsidkarens vägnar. Ett förbud enligt 14 § kan dessutom riktas mot var
och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.
Det framgår inte klart av remissen om det är meningen att rättskraftsregeln -
för det fall en dom rörande ett förbud eller åläggande har meddelats mot
näringsidkaren - skall hindra att ett förbud eller åläggande senare riktas också
mot någon av de övriga personer som anges i lagrummen. Den omständigheten att
annan person än näringsidkaren utför vissa marknadsföringsåtgärder kan
emellertid inte i och för sig anses innebära att dessa åtgärder utgör en annan
marknadsföring än den som näringsidkaren direkt medverkar i. En viss
reklamkampanj eller saluhållandet av en viss vara får alltså i detta sammanhang
anses utgöra en och samma marknadsföring oavsett om marknadsföringsåtgärderna
utförs av näringsidkaren själv eller t.ex. delvis av en reklambyrå. Lagtexten
innebär vid sådant förhållande att en dom mot näringsidkaren hindrar att
åtgärder senare vidtas mot någon av de andra personerna. Det kan ifrågasättas om
detta är en lämplig ordning.
Även i ett annat avseende kan det ifrågasättas om inte rättskraftregeln får
alltför långtgående effekter. Enligt 12 § i nuvarande marknadsföringslag hindrar
ett beslut i fråga om förbud eller åläggande inte att samma fråga prövas på nytt
när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. I remissen
diskuteras behovet av en sådan regel mot bakgrund av de allmänna principer som
gäller i fråga om rättskraft för domar och beslut. Det sägs därvid bl.a. att
till den del omprövning motiveras av ändrade förhållanden en ny talan på sådan
grund torde kunna föras även utan en särbestämmelse om rätt att påkalla en
förnyad prövning av ett tidigare avgörande. I vart fall blir detta fallet, sägs
det vidare, om rättegångsbalkens tvistemålsregler görs direkt tillämpliga på
marknadsföringsmål.
Enligt remissen saknas därför anledning att från dessa ändamålssynpunkter
behålla en särskild bestämmelse om rätt till omprövning. Övervägandena mynnar ut
i att en sådan bestämmelse inte skall tas med i den nya lagen.
Det kan ifrågasättas om civilprocessrättens regler ger tillräcklig ledning för
bedömande av rättskraftens omfattning hos en dom som med stöd av
marknadsföringslagen förbjuder eller påbjuder en åtgärd eller ogillar ett
yrkande härom. Fråga blir också om vad som kommer att gälla i
rättskraftshänseende om man som föreslås i remissen inte bara slopar
särbestämmelsen om omprövning utan också inför den särskilda rättskraftsregeln i
44 §. Enligt Lagrådet torde förslaget begränsa möjligheterna till omprövning vid
ändrade förhållanden i jämförelse med vad som skulle gälla enligt allmänna
principer på området. Enligt Lagrådets mening skulle det vara av värde att
marknadsföringslagen innehåller uttryckliga regler om möjligheten till
omprövning vid ändrade marknadsförhållanden. Om det är meningen att 44 § endast
skall avse rättskraftens omfattning på kärandesidan bör den formuleras om, så
att det sägs ut att domen hindrar att en annan kärande väcker talan enligt 14,
15 eller 17 § med anledning av marknadsföringen.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Civildepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 november 1994

Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Blomberg,
Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Ulvskog

**********

Regeringen beslutar proposition 1994/95:123 Ny marknadsföringslag.

Rättsdatablad

--------------------------------------------------------------------
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, Celexnummer för
ändrar, upphäver eller bakomliggande EG-
upprepar ett regler
normgivningsbe-
myndigande

--------------------------------------------------------------------
Marknadsföringslagen 37 § 384L0450/S