Regeringens proposition
1994/95:12

Handläggning av ungdomsmål

Prop.
1994/95:12

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 16 juni 1994

Carl Bildt

Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett antal lagändringar som syftar till att anpassa
förfarandet vid lagföring av ungdomar som misstänks för brott till de speciella
krav som ställs just i ungdomsmål.
Åtgärder föreslås för att förbättra samarbetet mellan myndigheterna vid
handläggning av ungdomsmål och att öka snabbheten vid förfarandet hos polis,
åklagare och domstol. Bland annat föreslås att särskilt lämpade poliser och
åklagare skall leda förundersökningen i mål med ungdomar under arton år och att
en tidsfrist för förundersökningen skall gälla i sådana mål. Vidare skall
åklagare i ökad utsträckning vara förundersökningsledare i ungdomsmål. Vid
domstolarna skall mål mot ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av
domare med särskild fallenhet för uppgiften. Domar i dessa mål skall, om det
inte finns synnerliga hinder, avkunnas i samband med huvudförhandlingen. I
propositionen föreslås också lagändringar som syftar till att de ungas
vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten i ökad utsträckning skall
medverka i samband med lagföringen.
Det föreslås också att beslut om åtalsunderlåtelse normalt skall meddelas den
unge inom två veckor från det att beslutet fattades. Detta skall ske vid ett
personligt sammanträffande med den åklagare som har fattat beslutet varvid den
unges vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten om möjligt skall
närvara.
Möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse vid återfall i brott skall enligt
förslaget begränsas.
I fråga om yttranden från socialtjänsten och frivårdsmyndigheten föreslås att
dessa skall inhämtas av åklagare redan under förundersökningen. Målsättningen
skall vara att förundersökningen och personutredningen i mål mot unga
lagöverträdare är klar samtidigt.
En ändring föreslås i den särskilda bestämmelse om offentliga försvarare som
gäller för unga lagöverträdare, för att regeln bättre skall överensstämma med
FN:s barnkonvention.
I propositionen redovisar regeringen också beredningsläget beträffande arbetet
med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara utformat i framtiden.
Utgångspunkten för detta arbete är att reaktioner på brott som begås av unga
skall vara en uppgift för rättsväsendet. Vidare bör eftersträvas att de
påföljder som används för unga tillgodoser de grundläggande straffrättsliga
principerna om förutsebarhet, enhetlighet och proportionalitet. Några lagförslag
läggs inte fram i detta sammanhang.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.
Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 5

2 Lagtext.................................. 6
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare............... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.................... 22

3 Ärendet och dess beredning............... 23

4 Allmänna utgångspunkter i fråga om ingri-
panden mot brott av unga ................ 24
4.1 Inledning............................ 24
4.2 Utgångspunkter för en reform av på-
följdssystemet för unga lagöver-
trädare.............................. 28

5 Särskilda ungdoms- och jourdomstolar bör
inte inrättas............................ 34

6 Utredningsförfarandet.................... 47
6.1 Gällande ordning..................... 47
6.2 Specialisering inom polis- och åkla-
garmyndighet, socialtjänst och
frivård.............................. 52
6.3 Särskilda samarbetsorgan för det
brottsbeivrande arbetet?............. 57
6.4 Förundersökningsledningen............ 58
6.5 Tidsfrister för förundersökning och
åtalsbeslut.......................... 61
6.6 Vårdnadshavares medverkan ........... 64
6.7 Socialnämndens medverkan............. 66

7 Personutredningen........................ 67
7.1 Gällande ordning..................... 67
7.2 Inhämtande av yttrande från social-
nämnd och frivårdsmyndighet.......... 70
7.3 Avgivande av yttranden............... 73

8 Åtalsunderlåtelse........................ 74
8.1 Bakgrund............................. 74
8.2 Åtalsunderlåtelse vid återfall i
brott................................ 76
8.3 Betydelsen av att den unge vill göra
rätt för sig......................... 77
8.4 Villkor vid åtalsunderlåtelse........ 78
8.5 Underrättelse om beslut om åtalsun-
derlåtelse........................... 79

9 Förfarandet i domstol.................... 82
9.1 Domstolarnas organisation och samman-
sättning i ungdomsmål................ 82
9.2 Tidsfrist för hållande av huvudför-
handling............................. 87
9.3 Vårdnadshavares medverkan............ 88
9.4 Avkunnande av dom.................... 90

10 Offentlig försvarare .................... 91

11 Kostnader................................ 94

12 Ikraftträdande m.m....................... 95

13 Författningskommentar.................... 95
13.1Förslaget till lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare............... 95
13.2Förslaget till lag om ändring i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl....................105

Bilagor

1 Sammanfattning av betänkandet Reaktion
mot ungdomsbrott (SOU 1993:35)...........106

2 Lagförslagen i betänkandet Reaktion mot
ungdomsbrott (SOU 1993:35)...............119

3 Sammanfattning av promemorian
ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder
mot sexuella övergrepp, m.m. (Ds 1993:80)134

4 Lagförslaget i promemorian
ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder
mot sexuella övergrepp, m.m. (Ds 1993:80)135

5 Förteckning över remissinstanserna.......136

6 Lagrådsremissens lagförslag..............139

7 Lagrådets yttrande.......................156

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 16 juni 1994..............................158

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagenantar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser omunga
lagöverträdare,
2. lag om ändring i lagen (1976:371) ombehandlingen av häktade och anhållna
m.fl.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare
dels att 2 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 1 § skall betecknas 16 och 17 §§ vilka skall ha följande
lydelse,
dels att nuvarande 3 § skall betecknas 11 och 12 §§ vilka skall ha följande
lydelse,
dels att nuvarande 4 § skall betecknas 18 och 21 §§ vilka skall ha följande
lydelse,
dels att nuvarande 9 § skall betecknas 26 och 28 §§ vilka skall ha följande
lydelse,
dels att nuvarande 5, 5 a, 6, 6 a, 6 b, 6 c, 6 d, 7, 8, 10, 11, 12, 13, 14,
15, 16, 17, 18 och 19 §§ skall betecknas 22, 8, 9, 15, 13, 5, 14, 23, 27, 25,
24, 29, 31, 32, 33, 34, 35, 36 respektive 37 § vilka skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tio nya bestämmelser, 1-4, 6, 7, 10, 19, 20
och 30 §§ samt närmast före 1, 2, 10, 13, 14, 15, 16, 23, 24, 25 och 31 §§ nya
rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelse

1 §
I denna lag finns
särskilda bestämmelser
om handläggning hos
polis, åklagare och
domstol av mål och
ärenden om brott där den
misstänkte inte har
fyllt tjugoett år.
I övrigt gäller
rättegångsbalkens regler
och andra bestämmelser.

Förundersökning och
åtalsprövning m.m.

2 §
Förundersökning mot den
som inte har fyllt
arton år skall, om det
inte möter hinder,
ledas av en åklagare
eller polisman som,
med avseende på
intresse och fallenhet
för arbete med unga
lagöverträdare, är
särskilt lämpad för
uppgiften.
Har den unge tidigare
varit föremål för för-
undersökning eller
utredning enligt 31 §,
skall om möjligt samma
åklagare och polismän
anlitas för den nya
förundersökningen.

3 §
En förundersökning mot
den som inte har fyllt
arton år skall alltid
ledas av åklagaren, om
den unge är skäligen
misstänkt för ett brott
för vilket det är före-
skrivet fängelse i mer
än sex månader.

4 §
En förundersökning mot
den som inte har fyllt
arton år och som gäller
brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i
mer än sex månader skall
bedrivas med särskild
skyndsamhet. Förunder-
sökningen skall
avslutas och beslut i
åtalsfrågan fattas så
snart det kan ske och
senast inom fyra
veckor från dagen för
delgivning av
brottsmisstanke enligt
23 kap. 18 § första
stycket rätte-
gångsbalken. Tids-
fristen får överskridas
endast om det är
nödvändigt med hänsyn
till utredningens
beskaffenhet eller
andra särskilda om-
ständigheter.

6 c § 5 §[1]
Om någon som inte Om någon som inte har
fyllt arton år är fyllt arton år är
skäligen misstänkt för skäligen misstänkt för
brott, skall brott, skall
vårdnadshavaren omedel- vårdnadshavaren eller
bart underrättas, om annan som svarar för
det inte finns den unges vård och
särskilda skäl mot det. fostran omedelbart
underrättas samt kallas
till förhör som hålls med
den unge, om detta
inte är till men för
utredningen eller det
annars finns särskilda
skäl mot det.

6 §
Om någon som inte har
fyllt arton år är
skäligen misstänkt för
ett brott på vilket
fängelse kan följa,
skall socialnämnden
genast underrättas.

7 §
Vid förhör med den som
inte har fyllt arton år
och som är misstänkt för
ett brott på vilket
fängelse kan följa skall
företrädare för social-
tjänsten närvara om det
är möjligt och det kan
ske utan men för utred-
ningen.

5 a § 8 §[2]
Har åtalsunderlåtelse Om den unge, sedan
beslutats enligt 1 § åtalsunderlåtelse har
och misstänks den unge beslutats enligt 16 §,
ha begått annat brott misstänks för att ha
dessförinnan, får begått annat brott
åklagare besluta att dessförinnan, får
inte inleda förundersök- åklagare besluta att
ning eller att lägga inte inleda förunder-
ned en påbörjad förunder- sökning eller att lägga
sökning beträffande ned en påbörjad förunder-
detta brott. Detta sökning beträffande
gäller dock inte, om detta brott. Detta
något väsentligt allmänt gäller dock inte, om
eller enskilt intresse något väsentligt allmänt
åsidosätts genom att för- eller enskilt intresse
undersökning ej äger åsidosätts genom att för-
rum. undersökning inte äger
rum.

6 § 9 §[3]
Om någon, som med stöd Om någon, som med stöd
av 3 § lagen (1990:52) av 3 § lagen (1990:52)
med särskilda med särskilda
bestämmelser om vård av bestämmelser om vård av
unga har intagits i unga har intagits i
ett sådant hem som ett sådant hem som
avses i 12 § nämnda lag, avses i 12 § den lagen,
misstänks för att ha misstänks för att ha
begått brott innan begått brott som hör
vården vid hemmet har under allmänt åtal,
avslutats, skall innan vården vid hemmet
åklagaren, om brottet har avslutats, skall
hör under allmänt åtal, åklagaren pröva om åtal
pröva om åtal lämpligen lämpligen bör ske. Innan
bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs, skall
åtalsfrågan avgörs, skall föreståndaren för hemmet
den som förestår vården höras, om det inte är
vid hemmet höras, om obehövligt.
det inte är obehövligt.

Personutredning

10 §
Innan talan har väckts
vid domstol, får
åklagare inhämta
yttrande enligt 1 §
lagen (1991:2041) om
särskild person-
utredning i brottmål,
m.m. i fråga om den som
inte har fyllt arton
år.

3 § 11 §[4]
Om det finns skälig I fråga om den som
anledningtill misstänks för att ha
åtalsunderlåtelse enligt begått brott innan han
denna lag, skall har fyllt arton år
åklagaren innan han skall åklagaren, innan
beslutar i ärendet han fattar beslut i
inhämta yttrande från åtalsfrågan, inhämta
socialnämnden i den yttrande från
kommun som enligt socialnämnden i den
socialtjänstlagen kommun som enligt
(1980:620) har an- socialtjänstlagen
svaret för den under- (1980:620) har an-
årige. Yttrandet skall svaret för den unge, om
avse frågan om nämnden denne har erkänt
har vidtagit eller gärningen eller det
avser att vidta någon annars finns skälig
åtgärd beträffande den misstanke att han har
underårige och om en begått brottet.
sådan åtgärd enligt Yttrande behöver inte
nämndens mening är den inhämtas om brottet är
lämpligaste för honom. ringa, om det är uppen-
bart att det finns
förutsättningar för
åtalsunderlåtelse eller
om det annars är
obehövligt.
Nämndens yttrande Ett yttrande enligt
skall, om åklagaren första stycket skall
begär det eller nämnden avse frågan om nämnden
finner det har vidtagit eller
erforderligt, även avser att vidta någon
innefatta redogörelse åtgärd beträffande den
för den underåriges per- unge och om en sådan
sonliga utveckling åtgärd enligt nämndens
samt hans vandel och mening är den
levnadsomständigheter i lämpligaste för honom.
övrigt. Yttrandet skall, om
åklagaren begär det
eller nämnden finner
det nödvändigt, även
innehålla en redogörelse
för den unges person-
liga utveckling och
hans levnadsomständig-
heter i övrigt.
[Jfr 3 § sista stycket] Nämnden skall även utan
samband med yttrande
lämna åklagaren de
upplysningar som denne
begär i fråga om den
unge.

12 §[5]
Nämnden skall avge I sin begäran om
sitt yttrande yttrande skall
skyndsamt. Yttrandet åklagaren ange inom
skall avges inom två vilken tid yttrandet
veckor från den dag då skall lämnas och, om
begäran om yttrande kom det är lämpligt, ge
in till nämnden, om socialnämnden
inte längre tid är anvisningar för hur
nödvändig med hänsyn till yttrandet kan
ärendets beskaffenhet. begränsas. Om nämnden
Har yttrande inte inte kan lämna sitt
avgetts inom fyra yttrande inom den
veckor, skall åklagaren föreskrivna tiden, får
genast underrättas om åklagaren medge att
orsaken till dröjsmålet. yttrandet lämnas
Åklagaren får utan att senare. Yttrandet får
socialnämndens yttrande lämnas muntligen vid
inhämtats besluta om ett sådant sammanträde
åtalsunderlåtelse, som avses i 19 §, om
1. om brottet är det är nödvändigt för att
ringa, eller hålla tidsfristen.
2. om det är uppenbart
att förutsättningar för
åtalsunderlåtelse före-
ligger.
Nämnden skall även utan [Jfr 11 § sista
samband med yttrande stycket]
lämna åklagaren de
upplysningar som denne
begär i fråga om den
underårige.

Anmodan att avhjälpa
och begränsa skada

6 b § 13 §[6]
En polisman får anmoda En polisman får anmoda
den som har eller kan den som har eller kan
antas ha fyllt femton antas ha fyllt femton
men inte arton år att så men inte arton år att så
snart som möjligt vidta snart som möjligt vidta
åtgärder för att avhjälpa åtgärder för att avhjälpa
eller begränsa skada på eller begränsa skada på
grund av brott, om den grund av brott, om den
underårige erkänt unge har erkänt brottet
brottet eller om det eller om det annars
annars med hänsyn till med hänsyn till om-
omständigheterna är ständigheterna är
uppenbart att han uppenbart att han har
begått brottet. Anmodan begått brottet. Anmodan
får dock ske endast om får dock ske endast om
det är lämpligt med det är lämpligt med
hänsyn till om- hänsyn till om-
ständigheterna. Om det ständigheterna. Om det
inte är uppenbart inte är uppenbart
obehövligt, skall måls- obehövligt, skall måls-
ägandens samtycke in- ägandens samtycke in-
hämtas innan anmodan hämtas innan anmodan
sker. sker.

Kvarhållande

6 d § 14 §[7]
Har någon som är under Har någon som inte har
arton år gripits och fyllt arton år gripits
beslutar åklagaren att och beslutar åklagaren
inte anhålla honom, får att inte anhålla honom,
polismyndigheten hålla får polismyndigheten
honom kvar för att hålla honom kvar för att
kunna skyndsamt över- kunna skyndsamt
lämna honom till hans överlämna honom till
föräldrar, annan hans föräldrar, annan
vårdnadshavare, en vårdnadshavare, en
tjänsteman inom social- tjänsteman inom social-
tjänsten eller någon tjänsten eller någon
annan lämplig vuxen annan lämplig vuxen
person. Vad som nu person. Vad som nu
sagts gäller dock sagts gäller dock
endast om åklagaren endast om åklagaren
funnit att den unge funnit att den unge
fortfarande är skäligen fortfarande är skäligen
misstänkt för brott. misstänkt för brott.
För samma ändamål får För samma ändamål får
polismyndigheten hålla polismyndigheten hålla
kvar den som är under kvar den som inte har
arton år, om han har fyllt arton år, om han
medtagits till förhör har medtagits till
och är skäligen misstänkt förhör och är skäligen
för brott. misstänkt för brott.
Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar
längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse av förutvarande 6 c §
1988:822.
[2] Senaste lydelse av förutvarande 5 a §
1985:14.
[3] Senaste lydelse av förutvarande 6 § 1990:61.
[4] Senaste lydelse av förutvarande 3 § 1988:822.
[5] Senaste lydelse av förutvarande 3 § 1988:822.
[6] Senaste lydelse av förutvarande 6 b §
1988:822.
[7] Senaste lydelse av förutvarande 6 d §
1991:141.
Strafföreläggande

6 a § 15 §[8]
Åklagaren får, utan Åklagaren får, trots de
hinder av de begränsningar som gäller
begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 §
enligt 48 kap. 4 § första stycket första
första stycket första meningen
meningen rättegångs- rättegångsbalken, utfärda
balken, utfärda strafföreläggande för
strafföreläggande för brott som har begåtts
brott som begåtts av av någon som inte har
någon som ej fyllt fyllt arton år, om det
arton år, om det kan kan antas att den
antas att den under- unge, om åtal hade
årige, om åtal väckts, väckts, skulle ha dömts
skulle ha dömts endast endast till böter.
till böter. Därvid skall Därvid skall åklagaren
åklagaren beakta de sär- beakta de särskilda
skilda regler enligt regler enligt vilka
vilka rätten kan döma rätten kan döma till
till lindrigare straff lindrigare straff än
än vad som är föreskrivet det är föreskrivet för
för brottet. brottet.

Åtalsunderlåtelse

1 § 16 §[9]
Om någon har begått ett Om någon har begått ett
brott innan han fyllt brott innan han har
arton år, får åklagaren fyllt arton år, får
besluta att underlåta åklagaren besluta att
åtal enligt underlåta åtal enligt 17 §
bestämmelserna i denna (åtalsunderlåtelse).
lag (åtalsunderlåtelse).
Bestämmelser om
åtalsunderlåtelse finns
också i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken.
[Jfr 1 § sjunde I fråga om
stycket] åtalsunderlåtelse sedan
åtal har väckts tillämpas
20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

17 §[10]
Åtalsunderlåtelse får Åtalsunderlåtelse får
beslutas, om den beslutas, om den unge
underårige blir föremål blir föremål för sådan
för sådan åtgärd som anges åtgärd som anges nedan
nedan och det med skäl och det med skäl kan
kan antas att därigenom antas att därigenom
vidtas vad som är vidtas vad som är
lämpligast för den lämpligast för den unge:
underårige:
1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),
2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, eller
3. annan åtgärd som 3. annan åtgärd som
innebär att den innebär att den unge får
underårige får hjälp hjälp eller stöd.
eller stöd.
Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett
av okynne eller förhastande.
Vid bedömningen av om Vid bedömningen av om
åtalsunderlåtelse skall åtalsunderlåtelse skall
meddelas skall meddelas skall
åklagaren utöver vad som åklagaren utöver vad som
följer av andra och följer av första och
tredje styckena andra styckena särskilt
särskilt beakta den beakta den unges vilja
underåriges vilja att att ersätta målsäganden
ersätta målsäganden för för skada som uppkommit
skada som uppkommit genom brottet, att
genom brottet eller avhjälpa eller begränsa
att avhjälpa eller skadan eller att på
begränsa skadan. annat sätt gottgöra måls-
äganden.
Åtalsunderlåtelse får Åtalsunderlåtelse får
inte beslutas, om något inte beslutas, om något
väsentligt allmänt eller väsentligt allmänt eller
enskilt intresse däri- enskilt intresse däri-
genom åsidosätts. genom åsidosätts. Vid
bedömningen av om något
väsentligt allmänt
intresse åsidosätts
skall särskilt beaktas
om den unge tidigare
har gjort sig skyldig
till brott.
Utöver vad som nu har
sagts kan
åtalsunderlåtelse
meddelas enligt 20
kap. 7 § rättegångs-
balken.
I fråga om [Jfr 16 § tredje
åtalsunderlåtelse sedan stycket]
åtal har väckts tillämpas
20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

4 § 18 §[11]
Ett beslut om Den unge skall
åtalsunderlåtelse skall underrättas om ett
på lämpligt sätt beslut om
tillkännagivas för den åtalsunderlåtelse vid
underårige. ett personligt samman-
träffande med åklagaren
inom två veckor efter
det att beslutet har
fattats. Den unges
vårdnadshavare, eller
annan som svarar för
den unges vård och
fostran, skall kallas
till sammanträffandet,
om det inte möter
hinder eller annars
finns särskilda skäl mot
det. Även företrädare för
socialtjänsten bör ges
tillfälle att närvara.
Är det uppenbart att
ett personligt
sammanträffande inte
kan genomföras inom den
tid som anges i första
stycket får
sammanträffandet äga rum
senare. Kan ett
personligt samman-
träffande inte genom-
föras skall den unge
underrättas skriftligen
om beslutet.
Underrättelse om [Jfr 21 §]
beslutet skall också
tillställas
socialnämnden, om någon
åtgärd från nämndens sida
förutsätts.

19 §
Vid ett
sammanträffande enligt
18 § skall åklagaren
särskilt förklara
innebörden av beslutet
om åtalsunderlåtelse och
det skötsamhetskrav som
detta är förenat med och
klargöra vilka följderna
kan bli av fortsatta
lagöverträdelser.

20 §
Bestämmelserna i 18
och 19 §§ gäller i
tillämpliga delar också
beslut om åtalsunder-
låtelse enligt 20 kap.
7 § rättegångsbalken, om
beslutet avser brott
som någon har begått
innan han har fyllt
arton år.

21 §[12]
[Jfr 4 § andra stycket] Socialnämnden skall
underrättas om ett
beslut enligt 18 §, om
någon åtgärd från nämndens
sida förutsätts.

5 § 22 §[13]
Den som får Den som får
åtalsunderlåtelse enligt åtalsunderlåtelse enligt
1 § skall iaktta sköt- 17 § skall iaktta sköt-
samhet. samhet.
Ett beslut om Ett beslut om
åtalsunderlåtelse får åtalsunderlåtelse får
återkallas, om särskilda återkallas, om särskilda
omständigheter omständigheter
föranleder det. Vid föranleder det. Vid
bedömningen av om bedömningen av om
återkallelse skall ske återkallelse skall ske
skall särskilt beaktas skall särskilt beaktas
om den underårige har om den unge har
återfallit i brott inom återfallit i brott inom
sex månader från sex månader från
beslutet om beslutet om
åtalsunderlåtelse. åtalsunderlåtelse.

Häktning

7 § 23 §
Den som är under Den som inte har
aderton år må ej häktas fyllt arton år får häktas
med mindre synnerliga endast om det finns
skäl äro därtill. synnerliga skäl.

Offentlig försvarare

11 § 24 §[14]
Om en tilltalad inte För en tilltalad som
har fyllt arton år och inte har fyllt arton år
det finns anledning skall offentlig
att döma till annan försvarare förordnas, om
påföljd än böter, skall det inte är uppenbart
offentlig försvarare att han saknar behov
förordnas för honom, om av försvarare.
det inte är uppenbart
att han saknar behov
av försvarare.

Rättegången

10 § 25 §[15]
Om det i mål mot den Mål i tingsrätt och
som inte har fyllt hovrätt mot den som
tjugoett år finns inte har fyllt
anledning att döma till tjugoett år skall, om
annan påföljd än böter, bör det inte möter hinder,
för tjänstgöring i handläggas av lagfarna
tingsrätt företrädesvis domare som, med
anlitas nämndemän med avseende på intresse
insikt och erfarenhet och fallenhet för
beträffande vård och arbete med unga
fostran av ungdom. lagöverträdare, är
särskilt lämpade för
uppgiften. Detsamma
skall gälla i fråga om
nämndemän som anlitas för
tjänstgöring i sådana mål.
I mål som rör brott på
vilket endast böter kan
följa får andra än dem
som avses i första
stycket anlitas.

9 § 26 §[16]
När åtal väcks mot den
som inte har fyllt
arton år, skall
tingsrätten underrätta
vårdnadshavaren eller
annan som svarar för
den unges vård och
fostran om åtalet och
om tidpunkten för
huvudförhandlingen, om
det inte finns
särskilda skäl mot det.
Den som är under arton Om åtalet avser ett
år får inte dömas till brott på vilket fängelse
fängelse eller kan följa, skall
skyddstillsyn, om inte vårdnadshavaren eller
den som har vårdnaden annan som avses i
om honom har blivit första stycket, höras i
hörd i målet, där så målet, om det kan ske
lämpligen kunnat ske. och det inte finns
särskilda skäl mot det.
Rätten får överlämna åt [Jfr 28 §]
socialnämnden att
föranstalta om vård inom
socialtjänsten endast
om det i målet finns
ett yttrande av nämnden
med det innehåll som
avses i 3 §. Ett sådant
yttrande krävs också, om
det inte finns
särskilda skäl, för att
rätten skall få döma den
som är under tjugoett år
till fängelse i mer än
tre månader.
Vårdnadshavare som hörs Vårdnadshavare eller
enligt första stycket annan som hörs enligt
har rätt till ersättning andra stycket har rätt
och förskott enligt vad till ersättning och
som är föreskrivet om förskott enligt vad som
vittne. Ersättningen är föreskrivet om
skall betalas av vittne. Ersättningen
staten. skall betalas av
staten.

8 § 27 §[17]
Brottmål, vari talan Mål mot den som inte
föres mot någon som ej har fyllt tjugoett år
fyllt tjugoett år, skall, om målet avser
skall, om å brottet kan brott på vilket fängelse
följa svårare straff än kan följa, såvitt möjligt
böter, såvitt möjligt sättas ut till
utsättas till handläggning i sådan
handläggning i sådan ordning att målet inte
ordning att målet ej tilldrar sig uppmärk-
tilldrager sig samhet.
uppmärksamhet.
Finnes i mål mot den Om offentlighet vid
som ej fyllt tjugoett förhandling i mål mot
år, att förhandlingens den som inte har fyllt
offentlighet är till tjugoett år är till
uppenbar olägenhet till uppenbar olägenhet till
följd av den följd av den upp-
uppmärksamhet för vilken märksamhet den
den tilltalade kan tilltalade kan antas
antagas bliva föremål, bli föremål för, får rätten
äger rätten förordna att förordna att målet skall
målet skall handläggas handläggas inom stängda
inom stängda dörrar. dörrar. Anser rätten att
Anses sådant förordnande ett sådant förordnande
böra meddelas och är bör meddelas och är också
jämväl någon som fyllt någon som har fyllt
tjugoett år tilltalad i tjugoett år tilltalad i
målet, skall rätten, om målet skall rätten, om
det finnes kunna ske det kan ske utan att
utan att utredningen utredningen avsevärt
avsevärt försvåras, försvåras, handlägga
handlägga åtalet mot den åtalet mot den som är
som är under tjugoett år under tjugoett år som
såsom särskilt mål. ett särskilt mål.
Utan hinder av beslut Även om beslut
som meddelats enligt meddelas enligt andra
andra stycket må rätten stycket får rätten medge
medgiva tilltalads an- att den tilltalades
höriga ävensom annan, anhöriga, liksom annan
vilkens närvaro kan vars närvaro kan väntas
väntas bliva till bli till nytta, får
nytta, att övervara närvara vid hand-
handläggningen. läggningen.

28 §[18]
[Jfr 9 § andra stycket] Rätten får överlämna åt
socialnämnden att
föranstalta om vård inom
socialtjänsten endast
om det i målet finns
ett yttrande av nämnden
med det innehåll som
avses i 12 §. Om det
inte finns särskilda
skäl krävs ett sådant
yttrande också för att
rätten skall få döma den
som inte har fyllt
tjugoett år till
fängelse i mer än tre
månader.

**Fotnot**
[8] Senaste lydelse av förutvarande 6 a §
1988:822.
[9] Senaste lydelse av förutvarande 1 § 1990:61.
[10] Senaste lydelse av förutvarande 1 § 1990:61.
[11] Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1985:14.
[12] Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1985:14.
[13] Senaste lydelse av förutvarande 5 §
1988:822.
[14] Senaste lydelse av förutvarande 11 §
1983:921.
[15] Senaste lydelse av förutvarande 10 §
1983:378.
[16] Senaste lydelse av förutvarande 9 §
1991:2043.
[17] Senaste lydelse av förutvarande 8 §
1969:163.
[18] Senaste lydelse av förutvarande 9 §
1991:2043.
12 § 29 §[19]
Mål mot den som ej Mål mot den som inte
fyllt tjugoett år skall har fyllt tjugoett år
alltid behandlas skall alltid behandlas
skyndsamt. skyndsamt.
Väcks allmänt åtal mot Väcks allmänt åtal mot
den som inte fyllt den som inte har fyllt
arton år för ett brott, arton år för ett brott
för vilket är föreskrivet för vilket det är före-
fängelse i mer än ett år, skrivet fängelse i mer
skall de tidsfrister än sex månader, skall de
iakttas som är före- tidsfrister iakttas
skrivna för åtgärder i mål som är föreskrivna för
vari den tilltalade är åtgärder i mål där den
häktad. I stället för den tilltalade är häktad. I
tid om en vecka, som i stället för den tid om
45 kap. 14 § rättegångs- en vecka, som i 45
balken är föreskriven för kap. 14 § rättegångs-
hållande av huvud- balken är föreskriven för
förhandling, skall gälla hållande av huvud-
en tid om två veckor. förhandling, skall gälla
en tid om två veckor.
Inhämtar rätten Inhämtar rätten
yttrande från social- yttrande från social-
nämnden enligt 9 § andra nämnden enligt 28 §,
stycket, skall nämnden skall nämnden yttra sig
yttra sig inom sådan inom sådan tid att
tid att rätten kan hålla rätten kan hålla huvud-
huvudförhandling enligt förhandling enligt
reglerna i andra reglerna i andra
stycket. Om ärendets stycket. Om ärendets
beskaffenhet föranleder beskaffenhet föranleder
det, får dock yttrandet det, får yttrandet med
med rättens medgivande rättens medgivande
avges senare. lämnas senare.

30 §
I mål mot den som inte
har fyllt tjugoett år
skall, om det inte
möter synnerliga
hinder, domen avkunnas
muntligen vid huvudför-
handlingen eller vid
annat sammanträde som
rätten håller. I övrigt
gäller 30 kap. 7 §
rättegångsbalken.

Brott begångna av den
som inte har fyllt
femton år

13 § 31 §[20]
Kan ett barn Kan någon misstänkas för
misstänkas för att före att före femton års ålder
femton års ålder ha ha begått ett brott får
begått ett brott får utredning rörande
utredning rörande brottet inledas
brottet inledas
1. om en utredning 1. om en utredning
kan antas ha betydelse kan antas ha betydelse
för att avgöra behovet för att avgöra behovet
av socialtjänstens av socialtjänstens in-
insatser med avseende satser med avseende på
på barnet, den unge,
2. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit
del i brottet,
3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet,
eller
4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.
Har barnet inte fyllt Har den unge inte
tolv år får utredning fyllt tolv år får
inledas endast om det utredning inledas
finns synnerliga skäl. endast om det finns
synnerliga skäl.
Barnets vårdnadshavare Den unges
och socialnämnden skall vårdnadshavare och
omedelbart underrättas socialnämnden skall
om att en utredning omedelbart underrättas
har inletts. om att en utredning
Underrättelse till har inletts.
vårdnadshavaren får dock Underrättelse till vård-
underlåtas, om det nadshavaren får dock
finns särskilda skäl mot underlåtas, om det
en underrättelse. finns särskilda skäl mot
en underrättelse.

14 § 32 §[21]
Bestämmelserna om Bestämmelserna om
förundersökning i 23 förundersökning i 23
kap. 3 §, 4 §, 6-12 §§, 13 §kap. 3 §, 4 §, 6-12 §§, 13 §
första stycket och första stycket och
andra stycket andra andra stycket andra
och tredje meningarna, och tredje meningarna,
14 §, 17 §, 18 § andra 14 §, 17 §, 18 § andra
stycket, 19 §, 21 § och stycket, 19 §, 21 § och
24 § rättegångsbalken 24 § rättegångsbalken
skall i tillämpliga skall i tillämpliga
delar gälla beträffande delar gälla beträffande
sådan utredning som sådan utredning som
avses i 13 §. avses i 31 §.

15 § 33 §[22]
Under utredning som Under utredning som
avses i 13 § skall, om avses i 31 § skall, om
hinder inte möter, det inte möter hinder,
företrädare för social- företrädare för social-
tjänsten närvara vid tjänsten närvara vid
förhör med barnet. förhör med den unge.
Innan socialnämnden Innan socialnämnden
har yttrat sig angående har yttrat sig om
betydelsen av en betydelsen av en
utredning enligt 13 § utredning enligt 31 §
första stycket 1, får första stycket 1, får
utredningen inte utredningen inte
omfatta annan åtgärd än omfatta annan åtgärd än
förhör med barnet. Om förhör med den unge. Om
brottsmisstanken brottsmisstanken kvar-
kvarstår efter förhöret, står efter förhöret,
skall protokoll över skall protokoll över
detta omgående sändas detta omgående sändas
till socialnämnden. till socialnämnden.

16 § 34 §[23]
Har ett barn före Har någon före femton
femton års ålder begått års ålder begått ett
ett brott på vilket brott på vilket fängelse
fängelse skulle ha skulle ha kunnat följa
kunnat följa och och anträffas han på bar
anträffas barnet på bar gärning eller på flykt
gärning eller på flykt från brottsplatsen, får
från brottsplatsen, får han gripas av envar.
barnet gripas av Om en enskild person
envar. Om en enskild har gripit den unge,
person har gripit skall denne skyndsamt
barnet, skall barnet överlämnas till närmaste
skyndsamt överlämnas polisman.
till närmaste polisman.
Polismyndigheten Polismyndigheten
eller åklagaren skall eller åklagaren skall
omedelbart besluta om omedelbart besluta om
barnet skall friges den unge skall friges
eller hållas kvar för eller hållas kvar för
förhör. förhör.

17 § 35 §[24]
Är ett barn misstänkt Är någon misstänkt för
för att före femton års att före femton års ålder
ålder ha begått ett ha begått ett brott får,
brott får, om det finns om det finns särskilda
särskilda skäl, beslag, skäl, beslag, hus-
husrannsakan och rannsakan och kropps-
kroppsvisitation visitation enligt
enligt bestämmelserna i bestämmelserna i 27 och
27 och 28 kap. 28 kap. rättegångsbalken
rättegångsbalken företas företas mot den unge.
mot barnet. Vad som i Vad som i 27 kap. 7
27 kap. 7 och 8 §§ sägs och 8 §§ sägs om åtal och
om åtal och om verkan om verkan av att åtal
av att åtal inte väcks inte väcks skall i
skall i stället avse stället avse bevistalan
bevistalan och talan och talan om förverk-
om förverkande samt ande samt verkan av
verkan av att sådan att sådan talan inte
talan inte väcks. väcks. Tvångsmedel som
Tvångsmedel som avses i avses i 24-26 kap.
24-26 kap. rättegångsbalken får inte
rättegångsbalken får inte användas.
användas.

18 § 36 §[25]
Har en utredning Har en utredning
inletts med stöd av 13 § inletts med stöd av 31 §
första stycket 1, skall första stycket 1, skall
sedan utredningen har sedan utredningen har
avslutats protokoll avslutats protokoll
över denna så snart som över denna så snart som
möjligt sändas till möjligt sändas till
socialnämnden. socialnämnden.

19 § 37 §[26]
Misstänks ett barn för Misstänks någon för att
att före femton års ålder före femton års ålder ha
ha begått ett brott får begått ett brott får
åklagare, om det krävs åklagare, om det krävs
ur allmän synpunkt, ur allmän synpunkt,
efter framställning av efter framställning av
socialnämnd, läns- socialnämnd, läns-
styrelse eller styrelse eller
vårdnadshavare för vårdnadshavare för den
barnet, begära prövning unge, begära prövning
hos domstol huruvida hos domstol huruvida
barnet begått brottet den unge har begått
(bevistalan). brottet (bevistalan).
Vid bevistalan Vid bevistalan
tillämpas bestämmelserna tillämpas bestämmelserna
beträffande allmänt åtal beträffande allmänt åtal
för brott, för vilket är för brott, för vilket
stadgat fängelse i mer det är föreskrivet
än ett år. I fråga om fängelse i mer än ett år.
tvångsmedel gäller 17 §. I fråga om tvångsmedel
Sådan rättegångskostnad gäller 35 §. Sådan rätte-
som avses i 31 kap. 1 § gångskostnad som avses
rättegångsbalken skall i 31 kap. 1 §
statsverket stå för. rättegångsbalken skall
staten svara för.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995. Äldre bestämmelser tillämpas i mål
och ärenden hos polis- och åklagarmyndighet där förundersökning har inletts före
ikraftträdandet. I domstol tillämpas äldre bestämmelser i mål där talan har
väckts före ikraftträdandet.

**Fotnot**
[19] Senaste lydelse av förutvarande 12 §
1991:2043.
[20] Senaste lydelse av förutvarande 13 §
1984:954.
[21] Senaste lydelse av förutvarande 14 §
1984:954.
[22] Senaste lydelse av förutvarande 15 §
1984:954.
[23] Senaste lydelse av förutvarande 16 §
1984:954.
[24] Senaste lydelse av förutvarande 17 §
1984:954.
[25] Senaste lydelse av förutvarande 18 §
1984:954.
[26] Senaste lydelse av förutvarande 19 §
1984:954.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §[27]Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,
2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje stycket,
43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt och
4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken i
avvaktan på att beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft.
Denna lag tillämpas Denna lag tillämpas
inte på barn som inte på den som har
gripits enligt 16 § gripits enligt 34 §
lagen (1964:167) med lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare. om unga lagöverträdare.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995.

**Fotnot**
[27] Senaste lydelse 1987:765.
3 Ärendet och dess beredning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Justitiedepartementet i juni 1990 en kommitté för att göra en översyn av det
allmännas insatser vid brott av unga och för att utvärdera det nuvarande
regelsystemet. I direktiven framhölls att det är närmare tio år sedan
socialtjänstreformen genomfördes och att det är naturligt att nu genomföra en
samlad utvärdering av reformens betydelse för behandlingen av unga
lagöverträdare och att i samband med detta också mer förutsättningslöst överväga
i vilka former och på vilket sätt det allmänna bör ingripa när unga begår brott.
Huvuduppgiften var att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter
mellan socialtjänsten och rättsväsendet var väl avvägd när det gäller unga
lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras.
Utredningen antog namnet Ungdomsbrottskommittén (Ju 1990:07).
Kommittén lade i juni 1993 fram betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott (SOU
1993:35). I betänkandet behandlas hur reaktionssystemet mot ungdomar som begår
brott bör vara utformat och hur handläggningen av ungdomsmålen skall gå till.
Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkandet finns i bilaga 1 och
kommitténs lagförslag i nu aktuella delar i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. I bilaga 5 finns en förteckning över
remissinstanserna. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats och
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-2490).
I detta ärende behandlas kommitténs förslag om hur ungdomsmålen skall
handläggas hos framför allt polis, åklagare och i domstol. Kommitténs förslag
när det gäller utformningen av påföljdssystemet bereds vidare inom
Justitiedepartementet.
I betänkandet redovisas vissa problem som uppmärksammats när det gäller frågor
om sekretessen mellan myndigheter. Inom Justitiedepartementet har därför inletts
ett arbete med syfte att klarlägga hur sekretessreglerna tillämpas i samarbetet
mellan polis, åklagare, socialtjänst och frivård när det gäller handläggning av
mål och ärenden om ungdomsbrott. Behovet av ändrade sekretessregler kommer i det
sammanhanget att analyseras. Resultatet av detta arbete är avsett att utgöra
grunden för en bedömning av om någon åtgärd behöver vidtas för att förbättra
samarbetet mellan myndigheterna vid handläggning av ungdomsmål.
Regeringen tar i detta ärende också upp en fråga som behandlas i promemorian
Ökat skydd för barn (Ds 1993:80), nämligen den om svensk lagstiftning behöver
ändras i fråga om rätten till offentlig försvarare för barn som misstänks för
brott, för att stå i överensstämmelse med FN:s barnkonvention. Promemorian har
remissbehandlats. En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 3.
Promemorians lagförslag i denna del finns i bilaga 4. Remissinstanserna finns
förtecknade i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig
i Justitiedepartementet (dnr 93-4074).
Här bör också nämnas att regeringen i en lagrådsremiss på grundval av
Åklagarutredningens betänkande Ett reformerat brottmålsförfarande (SOU 1993:61)
behandlar vissa frågor som har anknytning till det som tas upp i detta ärende.
Det gäller bl.a. förslag om förändringar av vissa regler om förundersökningen
och om åklagares rätt att besluta om strafföreläggande och förverkande.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 6.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
Lagrådet har anfört vissa lagtekniska synpunkter.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer till Lagrådets
synpunkter i författningskommentaren.

4 Allmänna utgångspunkter i fråga om ingripanden mot brott av unga

4.1 Inledning

Ungdomsbrottslighet orsakar - som all annan brottslighet - i sig skador för
enskilda och övriga samhället. Just ungdomsbrottsligheten ger emellertid också
en viktig signal om risker för framtida, omfattande kriminalitet, missbruk och
annan negativ utveckling hos många unga människor. Frågan om hur vi skall ta
hand om de unga lagöverträdarna är därför av central betydelse om vi på sikt
vill nå det centrala målet för kriminalpolitiken, nämligen att minska
brottsligheten och öka tryggheten. Att som nu alltför ofta händer att ungdomar
som begår brott inte möts av en tydlig reaktion från samhällets sida är
oacceptabelt med tanke både på ungdomarna och dem som drabbas av deras
brottslighet. Det är därför nödvändigt att alla - familjer, organisationer och
myndigheter - verkligen engagerar sig för att förhindra att barn och ungdomar
ger sig in i och kanske fastnar i ett kriminellt beteende. Givetvis består en
viktig del i detta av det allmännas traditionella kriminalpolitiska medel, dvs.
åtgärder inom socialtjänsten och rättsväsendet, för att motverka
ungdomsbrottsligheten. Det handlar här såväl om reaktionerna på ungdomsbrott som
om förfarandet vid utredningen och vid lagföring av unga.
De senaste årens förändringar i påföljdssystemet har utgått från grundprincipen
att det avgörande för påföljden skall vara brotten och brottens straffvärde. Det
har framhållits att ett brott är en av samhället ogillad handling och att
straffets uppgift är att markera och gradera detta ogillande med det
övergripande syftet att motverka brott. I den mån lagöverträdaren behöver
sociala stöd- och vårdåtgärder bör sådana sättas in under verkställigheten men
de bör inte utgöra motivet för det straffrättsliga ingripandet.
Påföljdssystemet i brottsbalken bygger således på att straffvärdet hos ett
brott eller hos den samlade brottsligheten skall utgöra grunden för bestämmandet
av påföljd. Detta innebär att en handling bestraffas därför att den är
straffvärd och att ju högre straffvärdet är desto allvarligare blir ingripandet
enligt principen om proportionalitet.
Dessa grundläggande principer gäller dock inte oinskränkt vid brott av ung-
domar. Beträffande de unga lagöverträdarna finns en särreglering, som kommer
till särskilt uttryck genom påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten. Ett sådant överlämnande innebär att det ankommer på
socialnämnden att själv besluta vilka åtgärder som skall vidtas sedan
överlämnandet väl ägt rum. Dessa åtgärder anpassas helt till den unges behov.
Den instans som fastlägger det straffrättsliga ansvaret, domstolen, saknar i
dessa fall i princip inflytande över innehållet i den sålunda utdömda påföljden.
Den nämnda särregleringen i brottsbalken har sin grund i en allmän
föreställning om att unga människor kräver särskild behandling. Det brukar
framhållas bl.a. att en ung människa är omogen och inne i en utvecklingsfas.
Brottsligheten betraktas som ett utslag av denna omognad och av den osäkerhet
och de identitetsproblem som utmärker vissa ungdomar. Det anses därför angeläget
att man i stället för att straffa unga lagöverträdare söker sig fram till
åtgärder som bedöms lämpade för att möta orsakerna till brottsligheten. Vidare
anses en konsekvent tillämpning av rättvise- och proportionalitetsprinciperna
inte vara möjlig, eftersom åtgärderna måste anpassas till förhållandena i det
enskilda fallet.
De nu nämnda argumenten för speciella påföljdsregler för ungdomar har
fortfarande viss tyngd. Å andra sidan är det också för ungdomar viktigt att
påföljdssystemet är klart, enkelt och överskådligt. Inte minst för unga personer
är det av största betydelse att sambandet mellan brottet och påföljden framgår.
Om den verkliga grunden för det straffrättsliga ingripandet inte tydligt anges,
kan den unge få den felaktiga uppfattningen att brottet egentligen saknar
betydelse för ingripandet mot honom. Det finns också en påtaglig risk för att
den unge berövas ansvaret för sina handlingar och det gagnar inte hans fortsatta
utveckling mot ett ordnat liv.
I den debatt om ungdomsbrottsligheten som förts under senare år har det således
blivit allt vanligare att man vid sidan av behovet av stöd och hjälp även
betonar vikten av snabba, tydliga och konsekventa reaktioner mot brott. I vissa
fall kan det antas att sådana inlägg kan återspegla en kritisk inställning till
den grundläggande principen om socialtjänstens huvudansvar. Oftast är dock detta
inte fallet utan uppfattningen utgår i stället från att det inte finns någon
principiell motsättning mellan stöd, hjälp och vård å ena sidan och tydliga
reaktioner mot ett inte accepterat beteende å den andra. Tvärtom kan sådana
reaktioner ha ett pedagogiskt värde genom att inpränta och befästa normer som är
grundläggande för samhällslivet.
Det är regeringens uppfattning att de inledningsvis angivna principerna som
ligger till grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning bör
vara vägledande även vid utformandet av påföljder för unga.
Straffrättsskipningen också mot unga personer bör alltså präglas av förut-
sebarhet, enhetlighet och proportionalitet. Samtidigt kan det inte nog
understrykas vikten av att påföljdssystemet vilar på humanitär grund. Alla
möjligheter till hjälpande, stödjande och rehabiliterande åtgärder måste tas
till vara, inte bara inom ramen för socialtjänstens verksamhet utan även under
verkställigheten av en påföljd.
I det följande (avsnitt 4.2) redovisar regeringen beredningsläget beträffande
arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara utformat i
framtiden och utgångspunkterna för en reform i dessa delar.
Även om det i diskussionen om vad som bör göras åt ungdomsbrottsligheten är
just reaktionssystemet som oftast står i förgrunden är det inte mindre viktigt
hur förfarandet vid lagföringen av ungdomar fungerar. Själva lagföringen har
traditionellt ansetts ha ett kriminalpolitiskt värde i sig när det gäller unga
lagöverträdare. Utöver den aspekten är det emellertid också betydelsefullt att
lagföringen av unga sker snabbt och konsekvent och att handläggningen håller hög
kvalitet. Det är när det gäller ungdomar särskilt viktigt att tiden mellan
brottet och reaktionen inte blir alltför lång utan att sambandet mellan brottet
och reaktionen står klart för den unge.
Ungdomsbrottskommittén har övervägt frågan om den nuvarande fördelningen mellan
polis, åklagare och domstol av beslutanderätten inom rättsväsendet vid
ungdomsbrott bör behållas eller om det finns anledning att ändra på den. Det
skulle då snarast vara fråga om att utvidga polis och åklagares beslutanderätt,
eftersom det sannolikt inte är möjligt att i någon större utsträckning föra över
ärenden som i dag handläggs av polis och åklagare - t.ex. ärenden som avgörs
genom ordningsbot och strafföreläggande - till domstol. Kommittén gör
bedömningen att den beslutanderätt som i dag tillkommer polis och åklagare inte
bör utvidgas ytterligare i fråga om reaktioner vid brott av unga. Det är enligt
kommitténs uppfattning i största möjliga utsträckning domstol som skall fatta
sådana beslut.
En av vinsterna med att flytta beslutanderätten i fråga om reaktionerna vid
ungdomsbrott från domstol till polis och åklagare är att man kan spara en del
tid med en sådan ordning. Om den misstänkte erkände gärningen skulle nämligen
straffet kunna fastställas snabbt och effektivt. Avgörandet skulle då kunna
komma i mycket nära anslutning till brottet, vilket anses vara särskilt positivt
när det gäller ungdomar. Ytterligare en fördel är att den unge inte skulle
behöva ställas inför domstol. Det anses nämligen av många att en
brottmålsrättegång är särskilt påfrestande för en ung person.
Mot detta skall ställas de effekter som kan uppnås genom ett förfarande i
domstol. Det sägs ofta att ett domstolsförfarande har en verkan i kriminal-
politiskt hänseende. Regeringen anser dock att man vid bedömningen av de
brottsavhållande effekterna av straffrättskipningen inte bör fästa avgörande
avseende enbart vid domstolsförfarandet. I stället bör hela det samlade
förfarandet som följer på ett brott nämligen brottsupptäckten, brottsanmälan,
polisens förundersökning, åtal, domstolsförhandling, särskilda rättsverkningar
m.m. uppmärksammas. Varje skede i en lagföring har sin kriminalpolitiska
betydelse. Vad gäller domstolsförfarandet bör detta i stället i första hand
bedömas utifrån de rättssäkerhetssynpunkter som betingat brottmålsprocessens
utformning. Domstolens uppgift är ju inte i första hand brottsbekämpande, utan
närmast att svara för prövningen i ansvars- och påföljdsfrågan, dvs.
rättskipning.
Det torde inte från något håll förnekas att rättegångsförfarandet innefattar
den bästa garantin för materiellt riktiga avgöranden. Fördelarna med det rådande
processystemet med muntlighet, omedelbarhet och koncentration, med ett inför
rätten konkret tvåpartsförhållande byggt på förhandlingsprincipen, med vid-
sträckta möjligheter för tilltalade att få biträde av offentlig försvarare torde
vara odiskutabla. Den för rättegångsförfarandet utmärkande offentlighets-
principen bör också nämnas i sammanhanget.
Mot det nu sagda skall ställas det förfarande som måste förutsättas äga rum när
exempelvis åklagare skall besluta om reaktionerna vid brott av unga.
Handläggningen kommer att äga rum i åklagarens enskilda tjänsterum, enligt
sakens natur utan att offentlighet kan råda. Åklagaren får den dubbla rollen att
vara part genom att vara det allmännas företrädare såväl som - i viss mån -
domare. Materialet som ligger till grund för prövningen blir i det väsentliga
skriftligt.
Här bör nämnas att regeringen i lagrådsremissen Ett effektivare
brottmålsförfarande (jfr avsnitt 3) föreslår att åklagare skall få utfärda
strafföreläggande för fler typer av brott och att föreläggandet skall få omfatta
medgivna enskilda anspråk. Beslut om förverkande skall vidare enligt förslaget
få beslutas av polisman i vissa fall och av åklagare i fler fall än enligt
gällande regler. Förslagen innebär att betydande effektivitetsvinster kan göras
utan att beslut som kan anses ingripande för en enskild överförs till polis och
åklagare.
När det gäller unga lagöverträdare är det vår uppfattning att det endast kan
komma i fråga att flytta över ytterligare uppgifter från domstol till polis
eller åklagare, om de tidsvinster man därigenom kan göra uppväger de nackdelar
från rättssäkerhetssynpunkt som otvivelaktigt finns med en sådan ordning. Vi
anser emellertid att så inte är fallet. De rättssäkerhetsgarantier som är
förenade med ett domstolsförfarande väger tyngre än den möjlighet till en
snabbare handläggning man kan uppnå. Inte heller argumentet att de unga i
största möjliga utsträckning bör hållas utanför domstolarna har enligt vår
mening någon större tyngd. Både för den unges egen skull och för allmänhetens
tilltro till rättsväsendet är det av stor vikt att den unge ställs inför domstol
när väl den gräns är passerad då det inte kan komma i fråga att ge
åtalsunderlåtelse och då det inte heller är tillräckligt med ett straff-
föreläggande. Saken skall då prövas av domstol.
Frågan om hur ungdomsmål bör handläggas är ingalunda ny utan har varit föremål
för en återkommande debatt. I det sammanhanget har särskilt frågan om inrättande
av särskilda ungdomsdomstolar eller jourdomstolar för ungdomsmål diskuterats. Vi
återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 5). Där redovisar vi också
våra utgångspunkter när det gäller hur reglerna om handläggningen av
ungdomsmålen bör vara utformade.

4.2 Utgångspunkter för en reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare

Vi har i det föregående (avsnitt 4.1) redovisat våra allmänna utgångspunkter när
det gäller en reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Mot denna
bakgrund sker den fortsatta beredningen när det gäller påföljdssystemet för
ungdomar med följande utgångspunkter.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten som brottspåföljd

Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten är konstruerad på så sätt
att det är socialnämnden ensam som har att besluta vilka åtgärder som skall
vidtas mot ungdomar som av domstol dömts för brott och på grund därav
överlämnats till socialtjänsten. Socialtjänstlagen (1980:620) möjliggör olika
vårdinsatser under förutsättning att den unge frivilligt medverkar till dessa.
Aktualiseras tvångsvård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall socialnämnden ansöka därom hos länsrätten, som beslutar i
frågan. Socialnämnden bestämmer hur sådan tvångsvård av den unge skall ordnas,
var han skall vistas under vårdtiden och hur länge vården skall pågå.
Socialnämndens åtgärder anpassas helt till den unges behov. De brott som ligger
till grund för överlämnandet är följaktligen av mindre intresse.
Grunden för att tillämpa påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten
är främst den unges behov av vård och behandling medan den omständigheten, att
han begått ett brott, skjuts i bakgrunden. Det medför att det faktiska
ingripandet, som den unge utsätts för bestäms av detta vårdbehov och inte av hur
allvarligt brottet är. En sådan egenskap hos påföljdssystemet är svår att förena
med de grundläggande principerna om legalitet och likhet inför lagen. Det finns
också ett starkt intresse av att påföljdssystemet är tydligt. Av betydelse är
vidare att straffsystemet bygger på att det är domstolen som skall bestämma
påföljden och att denna skall stå i proportion till brottet. Det är alltså svårt
att förena en rad grundläggande principer för straffsystemet med ett
bibehållande av nuvarande överlämnandepåföljd.
En förutsättning för att överlämnande till vård inom socialtjänsten skall kunna
utmönstras ur påföljdssystemet är emellertid att man i stället kan använda redan
befintliga påföljder eller skapa nya sådana som fyller behovet av lämpliga
reaktionsformer mot de unga lagöverträdarna. Vi menar att det finns lämpliga
påföljder för ungdomar. Hur dessa påföljder i vissa avseenden bör förändras
redovisar vi i det följande.
Det finns i detta sammanhang anledning att betona att det även efter en
förändring av påföljdssystemet i angiven riktning är så att socialtjänsten har
ett ansvar för att åtgärder vidtas när ungdomar far illa och deras hälsa och
utveckling kan äventyras på grund av att de missköter sig. Ansvaret gäller
oavsett om orsaken härtill är brister i den unges hemmiljö, att den unge begår
brott, missbrukar droger eller av annan anledning riskerar att utvecklas
ogynnsamt. Detta ansvar skall ligga fast, även om ingripanden mot brott skall
vara en uppgift för rättsväsendet. De unga lagöverträdarna tillhör mycket ofta
den grupp barn och ungdomar som socialnämnden har till uppgift att ägna särskild
uppmärksamhet åt. Det får närmast anses vara en självklarhet att samhället genom
de sociala myndigheterna på olika sätt stöder dessa ungdomar och deras familjer.
Det bör betonas att vi förutsätter ett fördjupat samarbete mellan myndigheterna
inom rättsväsendet och socialtjänsten.
Det fortsatta beredningsarbetet inriktas nu bl.a. på att utforma lämpliga
regler för verkställigheten av påföljder för ungdomar.
Vår utgångspunkt är sammanfattningsvis att det finns starka skäl som talar för
att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i dess nuvarande form
bör tas bort. Det innebär att även unga personer skall ådömas en påföljd för
brottet av domstol i huvudsak inom ramen för det vanliga påföljdssystemet.
Socialtjänstens ansvar för den unge i enlighet med socialtjänstlagen och lagen
med särskilda bestämmelser om vård av unga skall dock bestå.

Böter

Inom kriminalpolitiken har det under de senaste decennierna funnits ett växande
intresse för bötesstraffet som alternativ till frihetsstraffen. Böter är ju den
ojämförligt vanligaste påföljden. Beträffande unga lagöverträdare har det varit
en önskan att undvika att de ställs inför domstol och blir föremål för
kriminalvårdens åtgärder. Bl.a. är den utvidgning av åklagarnas möjlighet att
utfärda strafföreläggande i 6 a § i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare (LUL) att se som ett utslag av detta intresse.
Vi menar att den nuvarande regleringen av bötesstraffet i huvudsak tillgodoser
de krav som bör ställas på en påföljd som är anpassad för de unga
lagöverträdarna. Även om ungdomar i skolåldern generellt sett inte har samma
betalningsförmåga som vuxna, har de likväl ofta egna inkomster genom t.ex.
ferie- och helgarbete.
Bötesstraffet fyller också en viktig funktion som tilläggsstraff. En villkorlig
dom får förenas med böter. Böter kan utdömas även vid en dom på skyddstillsyn.
Om den unge visat vilja att ställa till rätta efter brottet eller om domstol
meddelat en föreskrift om skadelindrande arbete, kan sådana insatser helt eller
delvis träda i stället för tilläggsböter vid villkorlig dom och även i övrigt
tillmätas betydelse vid bestämmande av bötesbeloppet.
Vi vill i sammanhanget nämna att en fråga som den år 1992 tillsatta
Straffsystemkommittén (Ju 1992:07) skall se över är om böter kan användas som
påföljd i större utsträckning än i dag.
Vi anser att det inte finns skäl för några mer avgörande ändringar i fråga om
bötesstraffet när det gäller unga lagöverträdare.

Villkorlig dom

Våra utgångspunkter är som ovan redovisats att påföljden överlämnande till vård
inom socialtjänsten bör upphöra och ersättas av andra påföljder.
Vi anser att villkorlig dom innebär en reell reaktion på den unges brott. Redan
genom själva det rättsliga förfarandet - polisingripande, förundersökning och
domstolsförhandling - bör den unge få klart för sig att samhället lägger stor
vikt på brottsbekämpningen. Vid sidan av en villkorlig dom får den unge i regel
också ett bötesstraff. Vidare löper en prövotid på två år. Om den unge begår nya
brott under den tiden kan den villkorliga domen undanröjas och ersättas av en
mer ingripande påföljd. Även de föreskrifter som rätten kan meddela vid en
villkorlig dom är relativt ingripande. Detta gäller särskilt föreskriften om att
den dömde skall utföra visst arbete för målsägandens räkning.
Sedan tillkomsten av brottsbalken har den villkorliga domen fått karaktär av en
reaktion mot den som första gången gör sig skyldig till brott. I
Straffsystemkommitténs uppdrag ingår att se över det straffrätttsliga
påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. Bl.a. skall möjligheterna att
vidareutveckla olika alternativ till fängelsestraff övervägas. Vi anser att den
villkorliga domen i avvaktan på Straffsystemkommitténs arbete bör ha kvar sin
ställning som en förstagångspåföljd.
Vi anser att starka skäl talar för att villkorlig dom under vissa förhållanden
bör kunna förenas med en föreskrift om samhällstjänst, särskilt som alternativ
till en frihetsberövande påföljd.
Den principiella inriktningen på det fortsatta reformarbetet när det gäller
villkorlig dom bör således vara att domstolen utöver nu gällande föreskrifter
även skall kunna föreskriva att den unge skall fullgöra samhällstjänst.

Skyddstillsyn

Ett utmönstrande av den nuvarande överlämnandepåföljden för med sig att
skyddstillsyn får en central ställning i påföljdssystemet för unga lagöver-
trädare. Vid övervägande av hur en skyddstillsyn för denna grupp bör utformas är
det viktigt att det inom ramen för påföljden finns olika möjligheter att
effektivisera denna och därigenom undvika ett frihetsberövande. Föreskrifter om
samhällstjänst har här en betydelsefull roll, som bör kunna utvecklas
ytterligare. Inom ramen för berättigade kontrollkrav skall verkställigheten av
en dom på skyddstillsyn i övrigt främst inriktas på att på olika sätt hjälpa och
stödja den unge.
Frågan om val och förordnande av övervakare är ytterst viktig när det gäller
unga lagöverträdare. Det är betydelsefullt att övervakaren är en person som har
erfarenhet av och förståelse för ungdomars särskilda förhållanden och problem.
Frivården har en kontrollerande och en hjälpande funktion. Uppgifterna är nära
förbundna och flyter ofta in i varandra. Det är just denna dubbla funktion som
är utmärkande för frivården och ger den en särställning. För att skyddstillsynen
skall kunna fylla sin funktion som ett godtagbart alternativ till ett
frihetsberövande är det viktigt att kontrollmomentet i påföljden framhålls. Det
är väsentligt att frivården tydligt klargör för den unge vad han har att rätta
sig efter under skyddstillsynen och vad som kan bli följden om han missköter
sig. Ungdomarna måste uppfatta systemet som konsekvent, dvs. att de kan utgå
från att de krav som ställs under verkställigheten faktiskt också upprätthålls.
Det ställs vissa generella krav på den som dömts till skyddstillsyn. Han skall
under den treåriga prövotiden iaktta skötsamhet, efter förmåga försöka försörja
sig samt göra vad som står i hans förmåga för att fullgöra eventuell skyldighet
att ersätta genom brottet uppkommen skada. Dessa generella föreskrifter kan i
enskilda fall kompletteras med särskilda föreskrifter, nämligen om det finns
skäl att anta att den dömde behöver stöd av en sådan föreskrift för sin
anpassning i samhället. Såväl domstolen som övervakningsnämnden kan meddela
särskilda föreskrifter. En sådan kan avse vistelseort eller bostad under viss
tid, arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning, läkarvård,
nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller
annan inrättning samt tid och sätt för betalning av skadestånd. Domstolen får
även meddela föreskrift om att den dömde skall utföra visst arbete för
målsägandens räkning.
I detta sammanhang är det viktigt att framhålla möjligheten att inom ramen för
en skyddstillsyn meddela föreskrifter om olika former av vård eller behandling
inom socialtjänsten. Frivården skall förmedla kontakter med andra samhällsorgan,
som kan tillgodose den unges behov av hjälp och stöd. Enligt vår mening är det
en fördel om sådana åtgärder, som i dag förekommer inom ramen för ett
överlämnande till vård inom socialtjänsten, i stället sätts in som ett led i en
skyddstillsyn. Ett slopande av påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten innebär inte att det ansvar som socialnämnden enligt
socialtjänstlagen har för ungdomar i riskzonen skall minska. Det är särskilt
viktigt att socialnämnden och frivården etablerar ett gott samarbete och visar
förståelse för varandras arbetsuppgifter.
Tanken på att skapa ett förbud för ungdomar att under bestämda tider vistas på
vissa platser är intressant och bör bearbetas vidare. Ett sådant förbud skulle
bl.a. kunna tjäna till att hålla brottsbenägna ungdomar borta från sådana
platser, där brott ofta begås eller där kriminella samlas för att planera brott.
En förutsättning för att en föreskrift med ett sådant förbud skall vara
meningsfull är att den också kan kontrolleras. Det måste givetvis krävas att den
angivna platsen är dokumenterat olämplig för den unge.
Vårt reformarbete när det gäller skyddstillsyn som påföljd för unga
lagöverträdare bedrivs sammanfattningsvis utifrån följande principiella
överväganden. Skyddstillsyn bör ges en central roll i påföljdssystemet för unga
lagöverträdare. Möjligheterna att kombinera en skyddstillsyn med en föreskrift
om samhällstjänst bör utvidgas. Införandet av en möjlighet att under speciella
förhållanden meddela den unge förbud att under viss tid uppehålla sig på
särskilt angivna olämpliga platser bör övervägas.

Samhällstjänst

Skyddstillsyn kan i vissa fall kombineras med samhällstjänst. I de diskussioner
som förts angående samhällstjänst som påföljdsform har ofta framhållits att
denna påföljd är särskilt lämpad för unga lagöverträdare. De moment i
samhällstjänsten som innebär att den unge kommer i kontakt med människor utanför
sin normala umgängeskrets och får utföra samhällsnyttigt arbete är naturligtvis
här av stor betydelse. Att den unge kommer in i en arbetsgemenskap där andra
människor är beroende av hans insatser är positivt ur ett flertal aspekter. Vi
anser att samhällstjänsten i jämförelse med andra påföljder har ett pedagogiskt
inslag som det är viktigt att ta till vara.
En grundläggande förutsättning för att en samhällstjänst skall fylla en
meningsfull funktion är självfallet att påföljden riktar sig till ett klientel
som har förutsättningar att genomföra verkställigheten. Unga lagöverträdare kan
inte förväntas ha samma grad av uthållighet eller disciplin som vuxna. Såsom
vissa remissinstanser har påpekat kan i och för sig de unga lagöverträdarna i
åldern 15 till 17 år, bl.a. på grund av sin omognad ha svårigheter att klara av
en samhällstjänst. Det kan också föreligga problem med att finna arbetsgivare,
som är beredda att erbjuda arbete åt ungdomar i de lägre åldersgrupperna.
Även om det således kan antas uppstå vissa praktiska svårigheter väger
fördelarna med att utvidga användningsområdet för samhällstjänsten tyngre. De
skillnader som finns mellan unga och vuxna är inte större än att de bör kunna
överbryggas genom att man anpassar samhällstjänsten efter ungdomarnas särskilda
förutsättningar. Genom en utvidgning av möjligheterna att ge en föreskrift om
samhällstjänst skapas ytterligare påföljdsalternativ. Härigenom kan man undvika
att unga lagöverträdare döms till mer ingripande påföljder. Samhällstjänst skall
således i första hand fungera som ett alternativ till frihetsberövande påföljd.

Medling

I avsnitt 8.3 tar vi upp frågan om den unges vilja att gottgöra målsäganden
skall beaktas vid prövningen av frågan om åtalsunderlåtelse. Det förslag som vi
där lägger fram skall ses som en markering av den vikt vi lägger vid att de unga
lagöverträdarna tar ansvar för sina handlingar och att de konfronteras med
följderna av vad de gjort. Detta kan ske genom att de t.ex. träffar dem som
drabbats av brottet och försöker gottgöra eventuella skador. Regeringen har gett
Riksåklagaren i uppdrag att kartlägga de erfarenheter som hittills finns av
bedrivna s.k. medlingsprojekt. Med utgångspunkt från denna kartläggning skall
Riksåklagaren utarbeta en eller flera generella modeller för hur en
medlingsverksamhet för unga lagöverträdare skulle kunna bedrivas. Riksåklagarens
arbete, som skall redovisas senast den 31 oktober 1994, skall ge ytterligare
underlag för regeringens fortsatta överväganden av hur medlingsverksamheten
skall kunna utvecklas. I samband med att påföljdssystemet i övrigt slutligen
behandlas bör övervägas hur medling skall kunna infogas som ett permanent inslag
i sanktionsregleringen för unga lagöverträdare.

Frihetsberövande påföljd

När det gäller ungdomar i åldern 15-17 år bör det liksom nu krävas att det
föreligger synnerliga skäl för att kunna döma till fängelse. Kravet på
synnerliga skäl har i praxis satts mycket högt och fängelse förekommer endast i
undantagsfall. Antalet ungdomar under 18 år som döms till fängelse är totalt
sett relativt litet. År 1993 dömdes 45 ungdomar till fängelse. Fängelsestraffens
längd ligger huvudsakligen under sex månader. Mer än hälften är dömda till
straff om två månader eller lägre.
Om den nuvarande överlämnandepåföljden upphävs, vilket starka skäl talar för,
finns dock behov av att skapa ökade möjligheter för domstol att bestämma
frihetsberövande påföljd för ungdomar. Utgångspunkten är således att det är
domstolen som skall bestämma längden av ett frihetsberövande när den unge har
gjort sig skyldig till brott som motiverar en frihetsberövande påföljd.
Beredningsarbetet inriktas nu på att finna former för detta frihetsberövande som
dels uppfyller kraven på att påföljden skall vara tydlig för den unge och dels
medverkar till att han inte återfaller i brott. Verkställigheten skall inriktas
på behandlingsåtgärder och syfta till att återanpassa den unge till ett socialt
ordnat liv.
En betydelsefull fråga vid utformningen av den frihetsberövande påföljden är
hur konkurrensen mellan lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och
påföljdssystemet bör lösas i de fall ett frihetsberövande är motiverat såväl som
reaktion på ett brott som på grund av ett vårdbehov. Vårdbehovet kan ofta
föranleda ett längre frihetsberövande än vad brottsligheten ur straffrättslig
synvinkel motiverar. Den genomsnittliga behandlingstiden på § 12-hemmen ligger
på omkring 12-15 månader. Starka skäl talar för att man bör konstruera
bestämmelserna i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga på ett sådant
sätt att det framgår att vården inte skall upphöra till följd av verkställighet
av ett frihetsberövande straff.

5 Särskilda ungdoms- och jourdomstolar bör inte inrättas

Regeringens bedömning: Syftet med ett system med
ungdoms- eller jourdomstolar för handläggning av
brott mot unga lagöverträdare bör tillgodoses på
annat sätt än genom att sådana domstolar inrättas.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna delar kommitténs bedömning. Svenska Polisförbundet anför dock
att jourdomstolar bör införas, gärna som en försöksverksamhet i ett inledande
skede.
Bakgrunden till regeringens bedömning:

Ungdomsdomstolar

Redan 1911, vid kriminalistkongressen i Stockholm, föreslogs att barnavårds-
nämnderna skulle ställas under ordförandeskap av personer med domarkompetens
samt erhålla befogenhet att behandla åtal mot misstänkta under 18 år. Förslaget
övervägdes av Fattigvårdslagstiftningskommittén men ansågs inte böra genomföras.
Även de sakkunniga som tillkallats för att utreda frågan om ungdoms-
brottslighetens bekämpande ställde sig avvisande till tanken att inrätta
specialdomstolar för nu ifrågavarande mål och ansåg att förfarandet vid de
allmänna domstolarna i brottmål mot ungdom i stället borde anpassas efter de
särskilda förhållandena i dylika mål (SOU 1922:46). Förslaget ledde till en
särskild lag om förfarandet i brottmål mot minderåriga.
Frågan om en specialdomstol för handläggning av ungdomsmål väcktes på nytt i
Processlagberedningens betänkande SOU 1944:9-10. Den ordning man diskuterade var
att inrätta en ungdomsdomstol som skulle bestå av en lagfaren domare och några
få i ungdomsvård särskilt erfarna personer; domstolens förhandlingar skulle
dessutom vara undandragna offentligheten. Processlagberedningen fann starka
betänkligheter möta mot att inrätta en specialdomstol för att handlägga ungdoms-
målen. Beredningens motivering för sitt ställningstagande var följande (SOU
1944:10, s.11).

"Mot en sådan sammansättning av domstolen kunna dock å andra sidan starka skäl
anföras. De organisatoriska svårigheter, som enligt vad beredningen tidigare
framhållit i allmänhet göra sig gällande vid inrättande av specialdomstolar,
framträda i detta fall med särskild styrka. Det torde icke kunna förväntas, att
mera lokalt förlagda ungdomsdomstolar skulle annat än i de största städerna
erhålla full sysselsättning; en mer eller mindre långt driven centralisering av
rättskipningen å detta område torde av flera skäl vara olämplig. - - - En
alltför långt gående specialisering i domstolens sammansättning skulle ock
utgöra hinder för gemensam handläggning av åtal mot unga och mot vuxna, även då
en sådan handläggning vore påkallad av processuella skäl; en uppdelning av hand-
läggningen i olika rättegångar och inför skilda domstolar skulle medföra stora
praktiska olägenheter."

Processlagberedningen undersökte också om inte syftet med att tillföra domstolen
särskild sakkunskap i ungdomsmål kunde uppnås genom mindre ingripande åtgärder,
om möjligt inom dåvarande domstolsorganisation. I ett lagutkast, som
underställdes åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, föreslog beredningen
att det vid underrätt skulle utses ett antal med fostran och handledning av
ungdom särskilt förtrogna personer, ungdomsnämndemän, som skulle ta plats i
nämnden vid sidan av övriga nämndemän vid handläggning av ungdomsmål. Detta
förslag avvisades med motiveringen att det skulle vara alltför svårt att finna
personer med de erforderliga förutsättningarna för att tjänstgöra som ungdoms-
nämndemän. Vidare anfördes att de särskilda ungdomsnämndemännen inte skulle få
den särskilda erfarenhet av domargöromål som var önskvärd ur
rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn till dessa invändningar fann beredningen att
ett tillfredsställande resultat kunde uppnås genom en föreskrift, att för
tjänstgöring i nämnden vid behandling av ungdomsmål skall företrädesvis anlitas
nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom.
Processlagberedningens förslag ledde till att det i föregångaren till lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare intogs en be-
stämmelse av innebörd att det vid underrätt i mål mot unga för tjänstgöring i
nämnden företrädesvis skulle anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård
och fostran av ungdom. Denna bestämmelse fördes sedan över till 10 § LUL och
finns där alltjämt.
Frågan om ungdomsdomstolar skall inrättas har varit aktuell i bl.a. riksdagen
också under senare år. Justitieutskottet behandlade motioner om ungdomsdomstolar
senast i bet. 1993/94:JuU21.

Jourdomstolar

I riksdagsdebatten och i den allmänna debatten har också vid olika tillfällen
framförts önskemål om att det - efter förebild från vissa andra länder - skall
inrättas jourdomstolar för en särskilt snabb handläggning av vissa måltyper.
Eftersom det anses särskilt viktigt att ungdomskriminaliteten möts med en snabb
reaktion från samhällets sida är mål mot unga lagöverträdare en kategori mål som
därvid nämnts.
Begreppet jourdomstol lanserades år 1967 genom ett förslag av Trafik-
målskommittén i betänkandet Förundersökning (SOU 1967:56). Förslaget avsåg att
för vissa enklare brott och förseelser förkorta tiden mellan brott och dom.
Trafikmålskommittén menade med jourdomstol en ordinarie underrätt som inom några
veckor efter brottet håller huvudförhandling på ordinarie rättegångsställe, på
viss bestämd eller vissa bestämda dagar per vecka och normalt på vanlig
kontorstid. Själva domstolsförfarandet föreslogs inte bli nämnvärt förenklat.
Vad som däremot enligt förslaget skulle förenklas var förfarandet hos polis och
åklagare. Förundersökningen skulle i jourdomstolsfallen ersättas av ett muntligt
förfarande inför en polisman och denne skulle sedan kalla den misstänkte och
eventuella målsägande och vittnen till en förhandling inför domstolen. Först vid
förhandlingen inför domstolen skulle åtal väckas av åklagare.
Trafikmålskommitténs förslag om jourdomstolar ledde inte till lagstiftning,
kanske främst beroende på den kritik som från rättssäkerhetssynpunkt riktades
mot att det skulle ankomma på icke-jurister att ta initiativ till rättegången.
I betänkandet Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den
allmänna ordningen (Ds Ju 1973:5) framhöll Brottskommissionen att man borde
utreda frågan om inrättande av jourdomstolar. En särskild arbetsgrupp inom
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i sin BRÅ-rapport, (1977:7) Nytt
straffsystem, också uttalat sig angående behovet av sådana domstolar.
Rättegångsutredningen fick på initiativ av riksdagen år 1977 i uppdrag att
förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar. Utredningen
redovisade sina överväganden i fråga om jourdomstolar i betänkandet Översyn av
rättegångsbalken 1, Processen i tingsrätt (SOU 1982:26), del B (s. 267 ff).
Rättegångsutredningen tolkade begreppet jourdomstol så att därmed avsågs en
domstol som dömer över ett brott i omedelbart samband med brottet eller
åtminstone i nära anslutning till det och kom fram till att en ordning med
jourdomstolar skulle kräva allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår
nuvarande brottmålsrättskipning, i varje fall om domstolarna förutsattes få ett
målunderlag som inte endast var obetydligt. En jourdomstolsreform förutsatte
enligt utredningen förenklingar ifråga om reglerna för förundersökning och åtals
väckande och skulle medföra att ökade resurser satsades på polis- och
åklagarsidan. Under alla omständigheter rörde det sig enligt utredningens
uppfattning om ett mycket begränsat antal mål som skulle kunna avgöras av
jourdomstolar. Rättens tid skulle antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens
om man begränsade en reform till att gälla storstadsdistrikten i samband med
helger. Slutsatsen var att det inte var processekonomiskt försvarbart att
inrätta jourdomstolar för att avgöra brottmål. Däremot menade utredningen att
det givetvis kunde vara befogat från kriminalpolitisk synpunkt, men var för sin
del inte beredd att bedöma om sådana aspekter vägde så tungt att de tog över de
processekonomiska nackdelarna.
Vid remissbehandlingen ställde remissinstanserna sig med något undantag bakom
utredningens slutsats att ett jourdomstolssystem inte borde införas.Föredragande
departementschef uttalade i propositionen (prop. 1986/87:89), att även om ett
regelrätt jourdomstolsförfarande kanske inte tedde sig motiverat från
processekonomiska synpunkter, det var uppenbart för honom att man i vissa fall
kunde uppnå avsevärda kriminalpolitiska fördelar med en ordning där gärnings-
mannen ställdes inför domstol avsevärt snabbare än vad som ofta blir fallet med
nuvarande regler. Departementschefen tänkte då framför allt på ungdomar som
grips på bar gärning. Departementschefen lade inte fram några förslag med
anledning av jourdomstolstanken men avsåg att närmare undersöka, om man inte
kunde finna metoder för att åstadkomma en snabbare reaktion från samhällets sida
bl.a. i dessa fall. Som skäl för att inte lägga fram förslag om jourdomstolar
uttalade departementschefen bl.a. följande (s. 102).

"Handläggningstiderna i brottmål vid tingsrätterna är enligt min mening i stort
sett godtagbara. De allra flesta brottmål avgörs inom några månader från det att
åtal väckts. Givetvis förekommer enskilda fall med alltför långa
handläggningstider, vilket dock endast undantagsvis torde bero på att
domstolarna inte anser sig ha utrymme för att handlägga målet. Angelägenheten av
att inrätta ett system med jourdomstolar måste bedömas mot denna bakgrund. Som
utredningen visat skulle en jourdomstolsrättegång i mångt och mycket te sig
annorlunda än en vanlig brottmålsrättegång. Åtalet skulle i många fall inte
kunna vara preciserat från början utan skulle behöva utformas slutligt först
under huvudförhandlingens gång. Den verksamhet som för närvarande bedrivs under
förundersökningen skulle i stället få ske inför domstolen. På grund härav skulle
det med hänsyn till rättssäkerhetskraven bli nödvändigt att begränsa jourdoms-
tolarnas målunderlag till lättutredda - framför allt erkända - och lindrigare
brott. Även det faktum att vårt differentierade påföljdssystem ställer stora
krav på utredningen om den tilltalades personliga förhållanden sätter ganska
snäva gränser för vilka mål som skulle kunna handläggas av jourdomstolar. De
målkategorier som mot denna bakgrund skulle kunna bli aktuella i ett
jourdomstolsförfarande överensstämmer ganska väl med dem för vilka vi redan har
enkla och snabba former för beivrande, t.ex. strafföreläggandeinstitutet."

Även efter Rättegångsutredningens betänkande har krav på jourdomstol framförts
vid åtskilliga tillfällen, både i den allmänna debatten och i riksdagmotioner.
Justitieutskottet har i samtliga fall avstyrkt bifall till motionerna med
hänvisning till Ungdomsbrottskommitténs arbete (senast i bet.1992/93:JuU24).

Särskilda bestämmelser om handläggning av mål mot unga lagöverträdare

Som framgår av den nu lämnade redovisningen har särskilda bestämmelser om
förfarandet i brottmål mot unga funnits sedan 1900-talets början. Nu gällande
regler finns i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Lagen har karaktären av komplement till rättegångsbalken och
innehåller bl.a. bestämmelser om åtalsunderlåtelse, yttranden från
socialnämnden, strafföreläggande, underrättelse om brottsmisstanke till
vårdnadshavare och särskilda regler för unga som gripits av polis.Vidare finns
särskilda bestämmelser som rör förfarandet i domstol, bl.a. om häktning,
offentlig försvarare, personutredning och om vårdnadshavares medverkan. Det
finns också en bestämmelse om en tidsfrist för hållande av huvudförhandling.
Flertalet bestämmelser avser dem som är under 18 år, men några gäller även för
dem som har fyllt 18 men inte 21 år.
I lagen regleras också förfarandet när utredning inleds i fråga om den som
misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder.
Särskilda bestämmelser i vissa frågor om förundersökningen när ungdomar
misstänks för brott finns, förutom i förundersökningskungörelsen (se avsnitt
6.1) också i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa
brottmål. Bland annat ges där bestämmelser om att beslut om åtalsunderlåtelse
enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och om strafföre-
läggande i fråga om brott som begåtts av den som inte har fyllt 18 år normalt
skall meddelas den unge muntligen och om möjligt i vårdnadshavares närvaro.

Handläggning av ungdomsmål i andra länder

Innan vi går närmare in på frågor om ungdomsdomstolar och jourdomstolar för
ungdomar kan det vara av intresse att ge en inblick i hur ungdomsmål handläggs i
andra länder. Vi vill därför helt översiktligt redovisa något om hur systemen
ser ut i England, Tyskland och USA.
I England är straffmyndighetsåldern 10 år. De som har fyllt 10 men inte 21 år
betraktas som unga lagöverträdare och är indelade i olika ålderskategorier.
Vid sidan av magistrates'''' courts och crown courts - som handlägger brottmål mot
vuxna lagöverträdare - finns i England sedan 1908 ett system med särskilda
ungdomsdomstolar, youth courts. I en sådan ungdomsdomstol handläggs brottmål där
den tilltalade har fyllt 10 men inte 18 år. I vissa situationer skall dock ett
brottmål mot en person i åldern 10-17 år handläggas i magistrates'''' court eller
crown court. Exempelvis skall vissa mycket allvarliga brott handläggas i crown
court och inte i ungdomsdomstolen. Även i de situationer en ung lagöverträdare i
åldern 10-17 år är åtalad tillsammans med en vuxen skall målet handläggas i
"vuxendomstolarna".
Tanken bakom de engelska ungdomsdomstolarna är att man skall hålla barn och
ungdomar borta från "vuxendomstolarna". Ungdomsdomstolen håller som regel sina
rättegångar i samma byggnad som magistrates'''' court, men för att minimera de
ungas kontakt med vuxna lagöverträdare hålls rättegångarna på andra tider än
rättegångarna i magistrates'''' court. På en del platser, då oftast i större
städer, finns dock särskilda domstolslokaler för ungdomsdomstolen.
I ungdomsdomstolen dömer vanligen tre lekmän (magistrates). De som dömer i en
ungdomsdomstol är utvalda bland magistrates och anses särskilt lämpade för att
handlägga mål med ungdomar och har fått särskild utbildning för detta. De
magistrates som tjänstgör i ungdomsdomstolen är vanligen yngre än sina kolleger
i magistrates'''' court. Ungdomsdomstolen skall avgöra dels skuldfrågan och dels
påföljdsfrågan. De regler som gäller för handläggningen i ungdomsdomstolen
skiljer sig på en rad olika sätt från de regler som gäller för handläggningen i
magistrates'''' court. Bl.a. är domstolsförhandlingen inte offentlig och man
försöker hålla rättegången på ett så informellt sätt och i en så avspänd
atmosfär som möjligt. Det ställs dock samma rättssäkerhetskrav som i vanliga
brottmål. Ungdomsdomstolen inhämtar även olika typer av utredningar om den
tilltalades personliga förhållanden. Det finns inget krav på att den unge i
ungdomsdomstolen skall företrädas av ett juridiskt ombud annat än om han
riskerar att dömas till en frihetsberövande påföljd. Om den unge är under 16 år
skall domstolen, om det inte kan anses oskäligt, förordna att vårdnadshavaren
skall närvara vid rättegången. Om den unge har fyllt 16 men inte 18 år får
domstolen förordna att vårdnadshavaren skall närvara vid rättegången. Ett av-
görande från ungdomsdomstolen kan av den unge överklagas till crown court. Man
försöker i så stor utsträckning som möjligt hålla de unga lagöverträdarna borta
från domstolarna. En stor del av dem åtalas inte utan får i stället en slags
varning, caution.
Också i Tyskland gäller särskilda regler i fråga om unga lagöverträdare. Det
tyska systemet kännetecknas, i likhet med det svenska, av att såväl
socialtjänsten som rättsväsendet har ett ansvar för ungdomar som begår brott.
Straffmyndighetsåldern i Tyskland är 14 år. Om ett barn under 14 år begår brott
kan han eller hon bli föremål för åtgärder från socialtjänstens sida. I de fall
ett domstolsbeslut bedöms nödvändigt, exempelvis för att omhänderta den unge,
meddelas detta av en förmynderskapsdomstol.
Som unga lagöverträdare betraktas i första hand åldersgruppen 14-17 år. En
ytterligare förutsättning för att en person skall bedömas vara straffmyndig är
att han eller hon har förmåga att inse det felaktiga i gärningen och att handla
därefter. Systemet för unga omfattar även åldersgruppen 18-20 år under
förutsättning att det brott den unge begått bedöms vara en typisk
ungdomsförseelse eller att han eller hon bedöms vara likställd med åldersgruppen
14-17 år i känslomässig och intellektuell utveckling. Tanken är att reglerna
skall tillämpas på åldersgruppen 18-20 år i undantagsfall. I praktiken är det
emellertid så att nästan hälften av de ungdomar som tillhör denna ålderskategori
behandlas som unga lagöverträdare.
Ungdomsmålen handläggs vid särskilda avdelningar vid de lokala domstolarna
eller i ungdomskammare vid de regionala domstolarna. Det är således inte fråga
om en egentlig specialdomstol utan om en allmän domstol i särskild
sammansättning. I första instans är domstolen domför med antingen en
ungdomsdomare som ensamdomare eller med en ungdomsdomare och två nämndemän.
Vissa mål går direkt till ungdomskammaren vid de regionala domstolarna.
Ungdomskammaren består av tre ungdomsdomare och två nämndemän och är första
instans beträffande allvarligare brott. Ungdomskammaren kan även pröva mål av
större omfattning, exempelvis seriestölder begångna av ungdomsgäng, men är i
övrigt överinstans i mål som i första instans avgörs av ensamdomare. I de högsta
instanserna finns inga ungdomsdomare utan domstolen dömer i vanlig
sammansättning.
Enligt tankegången i det tyska systemet skall ungdomsdomaren ha erfarenhet av
och vara verksam inom ungdomsvården. Domaren är centralfiguren i förfarandet.
Han eller hon leder förhandlingarna, inleder förhören med den tilltalade och med
vittnen och sakkunniga samt beslutar om målet skall läggas ner eller om
förfarandet skall fortsätta. I lagen föreskrivs att ungdomsdomaren och
förmynderskapsdomaren bör vara samma person. Ungdomsdomaren är även "verk-
ställighetsledare", vilket bl.a. innebär att han eller hon beslutar om
villkorlig frigivning från ungdomsfängelsestraff samt om vilka åtgärder som
skall vidtas om meddelade föreskrifter inte följs.
Även på åklagarsidan finns särskilda ungdomsåklagare. Ungdomsåklagarna skall
vara verksamma inom och ha erfarenhet av ungdomsvården.Ytterligare en aktör som
bör omnämnas är den s.k. Jugendgerichtshilfe som hör till ungdomstjänsten och
sorterar under socialtjänsten. Jugendgerichtshilfe består av socialarbetare och
socialpedagoger. De skall utreda den unges sociala bakgrund, personlighet och
förhållanden vid brottet och föreslå vilka åtgärder domstolen bör vidta. De
övervakar även att av domstolen beslutade disciplinåtgärder fullföljs och
avlägger under verkställigheten kontinuerligt rapporter till domaren.
Det har riktats kritik mot det tyska systemet. Det krav på att domare och
åklagare skall ha särskild erfarenhet av ungdomsfrågor som ställs upp i lagen
har inte kunnat uppfyllas. Undersökningar visar att förfarandet inför ungdoms-
domstolen varierar och till stor del beror på den enskilde domarens
personlighet. I praktiken är det vidare så att mer än hälften av ungdoms-
åklagarna även arbetar med allmänna brottmål medan omvänt två tredjedelar av de
domare och åklagare som arbetar med allmänna brottmål även handlägger ungdoms-
mål. Vidare har undersökningar visat att åklagarna inte utnyttjar Jugend-
gerichtshilfe i avsedd omfattning och att den har ett mycket begränsat
inflytande över domstolens avgörande. Den målkonflikt mellan uppfostran och
hjälp, å ena sidan, och straff, å andra sidan som finns inbyggd i systemet
kommer tydligt till uttryck i just Jugendgerichtshilfes verksamhet.
I USA finns sedan sekelskiftet ett system med juvenile courts. Systemen skiljer
sig åt i de olika delstaterna, men huvuddragen kan beskrivas på följande sätt.
De amerikanska ungdomsdomstolarna är specialdomstolar skilda från de domstolar
som handlägger brottmål med vuxna lagöverträdare. I vissa situationer, bl.a.
beroende på brottets svårhetsgrad, kan emellertid en underårig hänvisas till
vuxensystemet och dömas där. Ungdomsdomstolen handlägger emellertid inte bara
vad vi betecknar som brottmål utan även de fall där det kan finnas skäl för ett
ingripande från samhällets sida på grund av den unges eget beteende eller på
grund av den miljö han vistas i, alltså de fall som i Sverige handläggs av
allmän förvaltningsdomstol. Vid en beskrivning av det amerikanska systemet är
det således viktigt att hålla i minnet att det amerikanska begreppet juvenile
delinquency är vidare än det svenska uttrycket ungdomsbrottslighet och
innefattar s.k. status offences, dvs. gärningar som betraktas som brott om de
begås av en ungdom men inte om de begås av en vuxen. Som exempel kan nämnas
fylleri, att rymma från sitt hem, lösdriveri och andra handlingar som kan anses
farliga för en ung människas utveckling. Ingripanden som i Sverige i dessa fall
sker enligt sociallagstiftningen sker således i USA enligt strafflagstiftningen.
Avsikten med införandet av ungdomsdomstolar var att skapa ett system där de
unga kunde särbehandlas på grund av sina särskilda behov och där man skulle
ersätta det traditionella straffet med individanpassade behandlingsåtgärder i
syfte att rehabilitera den unge i stället för att straffa honom. Skaparna av
systemet med ungdomsdomstolar, vilket byggde på den s.k. behandlingstanken,
föreställde sig en informell domstol vars åtgärder syftade till att tillgodose
"barnets bästa".
Genom att systemet med ungdomsdomstolar gjorde skillnad mellan de unga och de
vuxna lagöverträdarna modifierades också procedurreglerna och man försökte
undvika den stigmatisering en brottmålsrättegång ansågs innebära. I samma syfte
ägde förhandlingarna rum inom stängda dörrar, tillgången till handlingar i målet
var begränsad, förhandlingen protokollerades inte och domstolen fann i sitt
utslag att barnen var kriminella snarare än skyldiga till ett visst åtalat
brott. Detta hade sin grund i att det inte var det aktuella brottet som stod i
centrum utan den unges bakgrund. På grund härav ansågs det också obehövligt med
jury, försvarare, bevisregler och överhuvudtaget de processregler som styrde
systemet för de vuxna.
Tanken med systemet var att en lagfaren domare, assisterad av socialarbetare,
skulle undersöka den unges bakgrund, finna anledningen till den ifrågavarande
missanpassningen, och upprätta en behandlingsplan för att möta den unges behov.
Domstolen skulle fästa mindre vikt vid det brott som den unge hade begått
eftersom det inte sade särskilt mycket om barnets verkliga behov och i stället
främst fästa uppmärksamhet på den unges karaktär och livsstil.
Trots kritik bestod systemet med ungdomsdomstolar i princip oförändrat fram
till 1960-talet. Efter en dom av USA:s högsta domstol 1967 började man
emellertid förändra ungdomsdomstolarna genom införandet av formella
procedurregler. Rättsfallet ledde till att det i förfarandet vid ungdoms-
domstolen infördes vissa procedurregler för att garantera rättssäkerhet, bl.a.
rätten till ombud, rätten att ta del av anklagelsen, rätten att konfrontera och
korsförhöra vittnen. Högsta domstolen fortsatte därefter i en rad rättsfall att
utjämna en del av skillnaderna mellan de båda systemen. Som ett exempel kan
nämnas att Högsta domstolen har gett den underårige rätt att ta del av de
handlingar i målet som ligger till grund för domstolens ställningstagande och
slagit fast att bevisningen för en fällande dom även i ungdomsdomstolen skall ha
den styrkan att det är ställt utom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig. I
ett fall från 1971 förvägrade Högsta domstolen emellertid de unga den för vuxna
författningsenliga rätten till juryrättegång och hejdade därmed utvecklingen mot
lika procedurregler i de båda systemen. Högsta domstolen fruktade att
juryrättegångar skulle verka negativt på det informella förfarandet i
ungdomsdomstolen och rättfärdigade procedurskillnaderna mellan de olika systemen
med att det beträffande de unga gällde behandling och beträffande de vuxna
straff och att denna terapeutiska inriktning inte krävde lika många
procedurregler.
Systemet med ungdomsdomstolar har i tiden därefter genomgått ytterligare en hel
del förändringar, både genom lagstiftning och rättspraxis. De har inneburit ett
närmande till den ordinära brottmålsprocessen, både procedur- och
innehållsmässigt. Systemet utsätts emellertid fortfarande för stor kritik främst
ur rättssäkerhetssynpunkt. Det finns röster i den amerikanska debatten som anser
att det är bättre att avskaffa ungdomsdomstolarna och i stället låta de unga
dömas i samma system som de vuxna med alla de procedurregler som där finns för
att garantera rättssäkerhet och att vuxensystemet i stället anpassas efter de
ungas särskilda behov.
Skälen för regeringens bedömning:Enligt regeringens mening finns det
otvivelaktigt ett behov av ett brottmålsförfarande speciellt avpassat för
ungdomar. Ett sådant förfarande får dock inte innebära att det görs avkall på de
krav på rättssäkerhet som måste gälla inom det straffrättsliga området. Den
speciella ordning som är lämpad för ungdomsmål kännetecknas ju inte av lättnader
i rättssäkerhetsgarantierna utan av att förfarandet är snabbt, effektivt och
hanteras av de för uppgiften mest lämpade personerna.
Även om det är befogat att särskilja ungdomsmålen från andra brottmål måste man
hålla fast vid vissa oeftergivliga principer för ett domstolsförfarande, såsom
rättssäkerhet, rättvisa och konsekvens i tillämpningen av regelsystemet. De
formella regler som finns i rättegångsbalken garanterar dessa principer och det
finns påtagliga risker för att dessa principer sätts ur spel om handläggningen -
såsom förutsätts i en ungdomsdomstol - sker på ett fritt, otvunget och in-
formellt sätt. En ordinär brottmålsprocess ger också de bästa garantierna för
att ansvarsfrågan blir ordentligt utredd och att det ställs höga krav på
bevisningens styrka.
Det har enligt regeringens uppfattning inte heller något värde i sig att
ungdomsmålen handläggs i en speciell, från den övriga domstolsorganisationen
skild, domstol. Det är tvärtom önskvärt att den kompetens och erfarenhet, liksom
de resurser som finns i den allmänna domstolsorganisationen, tas till vara. Mot
den bakgrunden framstår det som självklart att de fördelar man skulle kunna
uppnå med ungdomsdomstolar när det gäller att åstadkomma ett för ungdomar
speciellt anpassat förfarande som inte kommer i konflikt med rättssäkerhets-
kraven lika väl, eller t.o.m. bättre, kan uppnås inom ramen för den befintliga
domstolsorganisationen. Det finns, som vi skall återkomma till, utrymme för att
inom den vanliga domstolsorganisationen vidta en rad åtgärder som syftar till
att åstadkomma ett sådant, för ungdomsmål, anpassat förfarande.
När man talar om en jourdomstol är det önskemålet om en förkortning av tiden
mellan brott och dom som är grunden för resonemangen.
De vinster som avses i sådana sammanhang är främst av en annan natur än de
processekonomiska. Man har mest talat om det kriminalpolitiska behovet av att
avståndet i tiden mellan brott och dom blir så kort att sambandet mellan brott
och straff markeras tydligt. Man har nog också menat att brottsligheten skulle
minska om det fanns ett snabbt verkande reaktionssystem. Jourdomstolsfrågan har
också setts från den misstänktes utgångspunkt. Man har sagt att ju längre tid
som förflyter från gärningstillfället, desto större är risken att påföljden
framstår som obehövlig eller orättfärdig.
Inledningsvis måste man dock ställa sig frågan vad som egentligen avses med
begreppet jourdomstol. Antingen avses en domstol som tjänstgör även under
icke-ordinarie arbetstid för att möjliggöra att domstolsförhandlingen hålls i
mycket nära anslutning till brottet, eller också avses med jourdomstol att man
tillgodoser önskemålet av en mycket snabb handläggning av vissa brottmål. Endast
det förra alternativet kan betecknas som en jourdomstol i egentlig mening.
Utgångspunkten måste då vara att målet skall kunna avgöras vid ett enda
rättegångstillfälle, vilket skall ligga i omedelbar anslutning till brottet
eller brottsupptäckten. Det finns inte skäl att införa ett system där den unge
ställs inför rätten mycket kort tid efter brottet, men där handläggningen inte
kan avslutas vid det tillfället utan måste skjutas upp till en senare tidpunkt.
Med ett sådant system skulle det nämligen inte finnas någon anledning att ha en
jourdomstol, eftersom målet då lika väl kan handläggas på ordinarie
tjänstgöringstid.
Ett system med jourdomstolar i egentlig mening innebär stora kostnader, vilket
i det statsfinansiella läge som råder i dag är ett starkt argument mot att
inrätta jourdomstolar. Ett jourdomstolssystem förutsätter bl.a. jourtjänstgöring
för de inblandade. Det gäller också advokater, eftersom ett jourdomstolssystem
sannolikt skulle kräva att offentlig försvarare förordnades i de flesta mål.
Jourdomstolar som dömer för brott samma dag som de begåtts eller påföljande
morgon torde inte kunna få en tillräcklig sysselsättning annat än på vissa
platser och kanske bara under vissa tider. Det skulle därför förmodligen bli
mycket svårt att utnyttja jourdomstolens resurser helt och hållet eftersom
måltillströmningen inte kan bli jämn och variationerna inte kan förutses.
Det finns också en rad praktiska problem med ett sådant jourdomstolssystem.
Bland annat skulle det innebära vissa svårigheter nattetid. Möjligen kan man
kräva av de misstänkta att de ställer upp vid alla tider på dygnet. Målsägande
och vittnen kan emellertid inte gärna tvingas att inställa sig mellan kl. 24.00
och kl. 08.00. Detta minskar ytterligare möjligheterna att omedelbart handlägga
mål om ansvar för förnekade gärningar. Man torde vidare ha anledning att räkna
med att de misstänkta ofta är påverkade av alkohol eller narkotika när de grips
för ett brott som i sig passar för jourdomstolshantering. Särskilt om det är
första gången de grips befinner sig många i ett slags chocktillstånd. De kan ha
svårt att sätta in brottet i ett större orsakssammanhang och redogöra för
motiven till sitt handlande och ange eventuella förmildrande omständigheter.
Deras förutsättningar för att själv ta tillvara sin rätt är långtifrån de bästa.
Målsägandens hälsotillstånd kan också hindra att denne kan inställa sig och
höras i målet. Vidare gäller enligt 32 kap. 1 § rättegångsbalken att, om en part
eller annan enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest
fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill. Om ett
jourdomstolssystem för ungdomar skall ha några kriminalpolitiska effekter, får
man förutsätta att den misstänkte tvingas att underkasta sig att målet avgörs
genast. Han kan inte rimligen få välja att rättegången sker först vid ett senare
tillfälle. I ett sådant läge uppstår problemet att den misstänkte inte kommer
att erhålla skäligt rådrum. Man kan vidare misstänka att offentliga försvarare
många gånger kommer att behöva uppskov för att undersöka möjligheterna till
vidare utredning. I andra fall behöver försvararen ytterligare tid för att gå
igenom målet tillsammans med den misstänkte. Risken är därför stor att man i
många fall skulle uppnå en mycket snabb första inställelse inför rätten, men
förhandlingen skulle sedan behöva skjutas upp. Att dela upp handläggningen på
flera förhandlingar skulle också strida mot den s.k. koncentrationsprincipen och
motverka själva syftet med att inrätta jourdomstolar.
Till detta skall läggas svårigheterna att genast få fram en förundersökning och
en personutredning. Risken är också stor att målsäganden regelmässigt inte kan
få sin skadeståndstalan prövad i samband med brottmålet.
Även om man anlägger ett bredare perspektiv och med begreppet jourdomstol avser
en mycket snabb handläggning av ungdomsmålen - att domstolsförhandlingen t.ex.
äger rum inom någon vecka från brottet - finns det problem.
Det största problemet med att få ett system med jourdomstolar att fungera också
i denna vidare betydelse är att det måste vidtas en rad åtgärder innan en
domstol kan hålla förhandling. De två största hindren ligger i att brottet måste
utredas, vilket normalt sker vid en förundersökning enligt 23 kap. RB och i att
man i många fall måste ha en utredning om den misstänktes personliga
förhållanden. En jourdomstolshantering kan också möta svårigheter av hänsyn till
att målsäganden kanske inte hinner göra sin rätt gällande i målet, eftersom hans
anspråk tar tid att utreda och precisera.
Brottsutredningen är själva nyckeln till ett system med jourdomstolar. Om
straff skall kunna utdömas i mycket nära anslutning till brottet ställs det
nämligen mycket långtgående krav på att brottsutredningen skall vara snabb.
Brottsutredningen måste i så fall kunna avslutas praktiskt taget i omedelbart
samband med brottsanmälan. Den största förutsättningen för att lyckas med det är
att slopa eller begränsa kravet på förundersökning i ungdomsmål. Det finns dock
inte några förutsättningar för att i ökad utsträckning underlåta förundersökning
bortsett från mål där påföljden kan antas stanna vid böter. Dessa brott är
samtidigt inte särskilt intressanta i det här sammanhanget. Ett viktigt skäl
till att bibehålla kravet på förundersökningen i ungdomsmål är att denna i just
ungdomsmålen fyller en viktig kriminalpolitisk funktion.
Frågan blir närmast om man kan skapa förutsättningar för att avsluta
brottsutredningen omedelbart i samband med brottsanmälan. Det torde oftast bli
fråga om erkända, inte så allvarliga brott. Om en brottsutredning skall kunna
avslutas omedelbart förutsätter det att alla förhör kan ske omedelbart och att
man inte behöver avvakta någon utredning som t.ex. läkarintyg, yttrande från
Statens kriminaltekniska laboratorium, analysbevis och värderingsintyg.
Rätten har i dag också en mer eller mindre långtgående skyldighet att inhämta
yttranden eller särskilda utredningar om den tilltalades person.
Personutredningen har ofta en avsevärd betydelse för domstolens
ställningstagande i påföljdsfrågan och det finns inga förutsättningar för att
slopa kravet på personutredning. Ett införande av jourdomstolar måste således
bedömas även utifrån förutsättningen att en personutredning i princip alltid
måste äga rum innan målet kan avgöras. Ett jourdomstolsförfarande skulle
sannolikt kräva att personutredningen kunde genomföras omedelbart.
En annan faktor som måste beaktas är utredningen om målsägandeanspråken. En
målsägandes talan om skadestånd i anledning av brott får vid domstolen föras i
samband med åtal för brottet (22 kap. 1 § RB). Åklagaren är på målsägandens
begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra dennes talan, om
det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart
obefogat. En målsägande kan ha ett starkt intresse av att målet blir prövat
omgående så att han får ut sitt skadestånd inom rimlig tid. I många fall kan han
emellertid ha svårt att snabbt ange sina krav.
Att talan om ansvar och om skadestånd handläggs samtidigt är i de flesta fall
viktigt med hänsyn inte bara till de processekonomiska fördelar som detta
innebär för parterna och för samhället utan också av hänsyn till målsägandens
särskilda intresse av att i möjligaste mån få sina anspråk prövade i brottmålet.
För att i ökad utsträckning klara av skadeståndstalan inom ramen för
brottmålsprocessen skärptes 1988 kraven för att få avskilja ett skadestånd från
brottmålet. I bästa fall orsakar skadeståndsfrågor endast obetydliga
merkostnader om de handläggs i brottmålet. Avskiljs skadeståndstalan till
handläggning som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål kan
processkostnaderna totalt sett bli fördubblade eftersom bevisningen och allting
annat ofta behöver upprepas. Målsäganden måste också i ett sådant fall ofta
komma till domstolen vid ytterligare ett tillfälle, vilket i vissa fall kan vara
mycket betungande. Det är emellertid mycket vanligt att målet leder till
tredskodom mot den tilltalade eller att målet avskrivs. Anledningen till att
målet avskrivs är inte sällan att målsäganden inte vill driva målet vidare när
det ankommer på honom själv att agera och kan innebära att han eller hon avstår
från att göra ett rättmätigt skadeståndskrav gällande.
För att målsägandens skadeståndstalan skall kunna handläggas samtidigt som
brottmålet krävs att anspråket är så pass preciserat att det kan ligga till
grund för en domstolsprövning. Det kan redan i dag i mål med häktade, som ändå i
normalfallet dröjer några veckor innan de avgörs, vara svårt att få fram ett
preciserat anspråk. Svårigheterna blir naturligtvis än större om det enskilda
anspråket måste preciseras praktiskt taget omedelbart. Målsäganden kan nämligen
behöva åberopa intyg av olika slag för att styrka sitt anspråk.
En ordning där man försämrade möjligheterna för målsäganden att få sin rätt,
vilket otvivelaktigt skulle bli fallet i ett system med jourdomstolar, skulle
rimma illa med regeringens strävanden mot en bättre ställning för brottsoffer.
Regeringen anser, liksom Ungdomsbrottskommittén, att man i och för sig kan
uppnå vissa kriminalpolitiska fördelar med ett jourdomstolsförfarande i ungdoms-
mål. Bl.a. kan sambandet mellan brott och straff markeras tydligare än vad som
sker i dag. Frågan är emellertid om de kriminalpolitiska vinster som kan göras
väger tyngre än de nackdelar som otvivelaktigt finns med jourdomstolar.
Av redovisningen i det föregående om brottsutredning, personutredning och
målsägandeanspråk följer att målunderlaget för en jourdomstol som skall döma i
omedelbar eller mycket nära anslutning till brottet inte kan bli särskilt stort.
Beträffande bötesbrott kan man i och för sig tänka sig ett enkelt och snabbt
förfarande - butikssnattaren som grips kan t.ex. omedelbart inställas vid rätten
och lagföras omgående. När det gäller sådana brott finns det emellertid redan i
dag ett snabbt förfarande, nämligen strafföreläggande. Vidare finns föreläggande
av ordningsbot som ju innebär att brottet kan lagföras på platsen. De brott som
skulle vara av intresse för ett jourdomstolssystem för ungdomar är sådana av
högre svårhetsgrad.
Regeringen anser mot den ovan redovisade bakgrunden att det finns så stora
nackdelar, ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som processekonomiska, ekonomiska och
rent praktiska synpunkter, med jourdomstolar att sådana inte bör inrättas.
Betydelsen av att domstolshandläggningen äger rum i omedelbart samband med
brottet bör heller inte överdrivas. Varje led i en lagföring - brottsutredning,
personutredning och handläggning vid domstol samt även åklagarens handläggning
av frågor om åtalsunderlåtelse - har sannolikt sin kriminalpolitiska betydelse,
eftersom det, rätt utformat och utfört, gör klart för den unge att samhället
reagerar mot hans eller hennes brottsliga verksamhet. Det kan rentav i en del
fall finnas vissa fördelar med att lagföringen tar något längre tid. Den unge
får då tid på sig att fundera över vad som hänt och han får också möjlighet att
vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa den skada målsäganden kan ha
lidit genom brottet.
Regeringen anser sammanfattningsvis att det är viktigt att lagföringen av de
unga går snabbt, men att det inte är nödvändigt att den unge tas direkt från
brottsplatsen till domstolen. Det bakomliggande kriminalpolitiska syftet med ett
system med ungdoms- eller jourdomstolar för handläggning av ungdomsmål bör
tillgodoses på annat sätt än genom att sådana domstolar inrättas. Åtgärder bör i
stället vidtas för att se till att handläggningen i den vanliga
brottmålsordningen går så fort som möjligt i ungdomsmål. Ändringar med en sådan
inriktning bör därför göras i den nuvarande lagstiftningen om unga
lagöverträdare. Det förtjänar dock att påpekas att vid bedömningen av vilka
åtgärder som därvidlag är lämpliga hänsyn måste tas till ambitionen att
ytterligare engagera föräldrar och andra som står den unge nära i samband med
lagföringen. Denna ambition kan ju försvåras i praktiken om åtgärder skall
vidtas inom mycket korta tidsrymder. Samma svårigheter kan i det avseendet
befaras i fråga om socialnämndens och socialtjänstens medverkan vid lagföring av
unga. Lagföringen bör inte heller gå så snabbt att den påtagligt försvårar för
målsäganden att få sina skadeståndsanspråk prövade i brottmålsrättegången.

6 Utredningsförfarandet

6.1 Gällande ordning

Reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och i
förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK). Vissa regler som berör
förundersökningen finns också i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Bestämmelserna i förordningen (1988:217) om försöksverksamhet
med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare förtjänar särskild
uppmärksamhet.
En förundersökning har två huvudsyften. Det ena är att utröna om brott
föreligger och i så fall att klarlägga vem som kan skäligen misstänkas för
brottet och om det finns tillräckliga skäl för åtal. Det andra huvudsyftet är
att bereda målet så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid den
kommande huvudförhandlingen (23 kap. 2 § RB). Under förundersökningen skall
också eventuella enskilda anspråk utredas. Vidare får den misstänkte genom
förundersökningen möjlighet att förbereda sitt försvar.
Förundersökning skall inledas så snart det finns anledning anta att ett brott
som ligger under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § RB). Från denna i
princip absoluta förundersökningsplikt finns det dock några undantag.
I 23 kap. 4 a § RB finns bestämmelser om s.k. förundersökningsbegränsning.
Åklagare kan besluta att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning dels
om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimlig proportion
till sakens betydelse och en eventuell påföljd kan antas stanna vid böter, dels
om man kan presumera att åtal inte kommer att väckas till följd av bestämmelser
om åtalsunderlåtelse eller om särskild åtalsprövning. I sistnämnda hänseende
förutsätts dock att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte
åsidosätts genom att förundersökning inte inleds eller läggs ned. För de unga
lagöverträdarna anses förundersökningen ha ett visst kriminalpolitiskt egenvärde
och är därför obligatorisk även om åtalsunderlåtelse kommer att ske med stöd av
1 § LUL. Enligt 5 a § LUL får dock åklagare, om åtalsunderlåtelse beslutats och
den unge misstänks ha begått annat brott dessförinnan, besluta att inte inleda
förundersökning eller att lägga ned en påbörjad förundersökning beträffande
detta brott. Detta gäller emellertid inte om något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse åsidosätts genom att förundersökning inte äger rum.
Förundersökning får också underlåtas beträffande brott för vilket inte är
föreskrivet svårare påföljd än böter, under förutsättning att det ändå
föreligger tillräckliga skäl för åtal (23 kap. 22 § RB).
Även reglerna om rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen
(1984:387) och 5 kap. 5 § polisförordningen (1984:730) kan på sätt och vis
betraktas som undantag från förundersökningsplikten.
Beslut om att inleda förundersökning fattas av polismyndighet eller åklagare.
Det är normalt sett polismyndigheten som inleder en förundersökning och behåller
undersökningsledningen så länge man befinner sig på spaningsstadiet.När
förundersökningen har fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för
brottet, skall åklagaren normalt överta ledningen, s.k. åklagarinträde. Om saken
är av enkel beskaffenhet, kan dock undersökningsledningen ligga kvar hos
polismyndigheten (23 kap. 3 § första stycket RB).
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i samråd utfärdat föreskrifter och
allmänna råd om ledningen av förundersökning m.m., det s.k. fördelnings-
cirkuläret (Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet FAP 403-5 och
Riksåklagarens författningssamling RÅFS 1979:1, RÅC I:C 95). I en bilaga räknas
upp ett antal brott vilka som regel anses vara av enkel beskaffenhet.
Förundersökning beträffande brott som räknas upp i bilagan kan normalt ledas av
polismyndighet både under spanings- och utredningsskedet. Det kan naturligtvis
av olika anledningar finnas skäl för åklagaren att träda in som
undersökningsledare, oavsett brottets beskaffenhet. Åklagaren kan dessutom
alltid, med stöd av 23 kap. 3 § första stycket RB, ta över undersöknings-
ledningen därför att det finns särskilda skäl till det.
I fördelningscirkuläret anges vidare ett antal fall i vilka polismyndighet som
är undersökningsledare skall underrätta åklagaren. När en förundersökning avser
brott av särskilt allvarlig beskaffenhet skall polismyndigheten genast lämna
meddelande om brottet till åklagaren och fortlöpande hålla denne underrättad om
förundersökningens gång. Härigenom har åklagaren möjlighet att när som helst
träda in som undersökningsledare.
Det är undersökningsledaren som svarar för hur undersökningen bedrivs.
Undersökningsledaren bör ha fortlöpande kontakter med utredningspersonalen så
att han kan överväga om ytterligare åtgärder behöver vidtas.
Undersökningsledaren är skyldig att se till att tillräckligt täta kontakter
kommer till stånd. I vissa fall är kontaktskyldigheten författningsreglerad.
Bestämmelsen i 2 § FUK föreskriver att undersökningsledaren, om denne är annan
än åklagare, skall hålla åklagaren underrättad om förundersökningens gång vid
förundersökning mot någon som inte fyllt 18 år, om det inte är obehövligt. Vid
förundersökning mot annan behöver sådan underrättelse ske endast om det krävs
med hänsyn till brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt. På detta
sätt skapas en möjlighet för åklagaren att rent faktiskt utöva sin rätt enligt
23 kap. 3 § första stycket RB att ta över förundersökningsledningen, om det
finns särskilda skäl för det.
I 2 § FUK stadgas vidare att åklagarna och polisen regelbundet skall samråda
för att motverka dröjsmål i förundersökningar mot dem som inte fyllt 18 år.
När en förundersökning leds av polismyndigheten har åklagaren enligt 23 kap.
3 § andra stycket RB rätt att meddela anvisningar för hur förundersökningen
skall bedrivas. Om åklagaren meddelar en anvisning innebär det inte att han tar
över ledningen av förundersökningen, utan polismyndigheten är alltjämt
självständig ledare av denna. Inom anvisningsinstitutets ram kan utrednings-
personalen, eller polismyndighetens undersökningsledare, få åklagarens bedömning
av ett sak- eller rättsförhållande, utan att förundersökningsledningen behöver
gå över på åklagaren.
Lagen anger ingen tidsfrist för förundersökningen. Enligt 23 kap. 4 § andra
stycket RB skall emellertid förundersökningen bedrivas så skyndsamt som
omständigheterna medger. I vissa fall måste förundersökningen bedrivas med
särskilt stor skyndsamhet, t.ex. om den misstänkte är häktad. Enligt 24 kap.
18 § RB skall rätten i sådant fall sätta ut den tid inom vilken åtal skall
väckas. Tiden får därvid inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt.
Den som inte är anhållen eller häktad och som kan misstänkas för brottet, är
skyldig att stanna kvar för förhör under som mest tolv timmar (23 kap. 9 §
första stycket RB). Vad särskilt gäller förhör med unga sägs i 16 § FUK bl.a.
att socialnämnden i god tid skall underrättas om tid och plats för förhör med
den som är under 20 år, om det finns skäl till antagande att vad som förekommit
bör föranleda ingripande från socialnämnden. Skall förhör hållas med den som är
intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU), i anledning av brott eller lagstridig gärning, skall även
den som förestår hemmet underrättas.
Förhör under förundersökningen är inte offentliga. I 23 kap. 10 § RB finns
regler om vilka som får närvara vid sådana förhör. Av rättssäkerhetsskäl och av
hänsyn till angelägenheten att kunna styrka vad som förekommit vid förhöret bör
enligt 23 kap. 10 § RB om möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne närvara. Undersökningsledaren får bestämma om någon annan än ett vittne
får övervara ett förhör. Vid förhör som hålls på den misstänktes begäran har han
och hans försvarare rätt att närvara. Även vid annat förhör får försvarare
närvara, om det kan ske utan men för utredningen. Om den som skall höras begär
att någon skall få vara närvarande vid förhöret, får detta enligt 7 § tredje
stycket FUK beviljas, om det kan ske utan men för utredningen. Vid förhör med
den som är under 15 år bör enligt 23 kap. 10 § RB den som har vårdnaden om honom
vara närvarande. En förutsättning är även här att det kan ske utan men för
utredningen. Som redovisats i det föregående kan också företrädare för social-
nämnden vara närvarande vid förhör med den som inte har fyllt 20 år.
Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet,
skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och hans
försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för
utredningen, ta del av vad som förekommit vid undersökningen. De har därvid rätt
att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser
nödvändigt. Underrättelse om detta skall lämnas eller sändas till den misstänkte
och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte
beslutas innan detta har skett. Enligt 23 kap. 18 § RB har en misstänkt och hans
försvarare en i princip ovillkorlig rätt att ta del av utredningsmaterialet
innan åtal beslutas. I 12 a § FUK föreskrivs hur underrättelse enligt 23 kap.
18 § RB skall ske.
En förundersökning kan enligt rättegångsbalken upphöra på två olika sätt -
genom nedläggande eller avslutande.I 23 kap. 4 § RB stadgas att förundersökning
skall läggas ned när det inte längre finns anledning att fullfölja den. Så skall
t.ex. ske om förfarandet inte är straffbart, om den misstänkte är under 15 år
eller har lämnat landet och inte kan antas återvända eller, vilket torde vara
det vanligaste, om brottet inte har klarats upp. Nedläggningsbeslutet kan fattas
när som helst under undersökningens gång.
Enligt 23 kap. 20 § RB skall, då förundersökningen avslutats, beslut meddelas
om åtal skall väckas. Enligt 23 kap. 21 § RB skall vid förundersökningen föras
protokoll över vad som förekommit av betydelse för utredningen. Protokollet
bildar underlag för åtalsfrågans bedömande och anordnandet av huvudförhandling
vid rätten.
I syfte att åstadkomma snabbare handläggning av mål mot unga startades den 1
juli 1988 en försöksverksamhet i åtta åklagardistrikt. Samtliga
åklagarmyndigheter, polismyndigheter och socialnämnder i de åtta distrikten
berörs. Avsikten med försöksverksamheten är att ta till vara de idéer och
uppslag som kan komma fram och som främjar ett gott samarbete mellan
myndigheterna och i övrigt medverkar till en snabbare handläggning. Verksamheten
regleras av förordningen om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande
unga lagöverträdare. Enligt 2 § gäller i fråga om den som har fyllt femton men
inte arton år och är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa,
att polismyndigheten genast skall underrätta socialnämnden. I sådana fall skall
vidare förundersökningen bedrivas med särskild skyndsamhet och vara avslutad
inom två veckor om inte utredningens beskaffenhet eller andra särskilda
omständigheter gör detta omöjligt (3 §). Vid förundersökningen bör i första hand
anlitas polispersonal som särskilt avdelats för eller annars har erfarenhet av
frågor om unga lagöverträdare (4 §). Har den unge tidigare varit föremål för
förundersökning bör företrädesvis samma personer tilldelas den nya. Detta gäller
också för åklagarens handläggning, om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
Åklagaren skall så snart som möjligt ta ställning till om yttrande enligt 3 §
LUL skall inhämtas (5 §). Yttrandet från socialnämnden får avges muntligen (6
§). Ett beslut om åtalsunderlåtelse skall normalt meddelas den unge vid ett
personligt sammanträffande inom en vecka efter det att förundersökningen har
avslutats. Åklagaren bör sträva efter att den unges vårdnadshavare är närvarande
vid sammanträffandet. Också företrädare för socialnämnden bör ges tillfälle att
närvara (7 §). Vid sammanträffandet bör åklagaren särskilt höra efter i vilken
utsträckning den unge har försökt gottgöra eller avhjälpa skada som uppkommit
genom brottet. Åklagaren bör också för den unge förklara innebörden av beslutet
och det skötsamhetskrav det är förenat med. Han skall också förklara vilka
följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser.
Samtidigt som försöksverksamheten startade trädde vissa lagändringar om
åtgärder mot unga lagöverträdare i kraft (prop. 1987/88:135, bet. 1987/88:JuU36,
rskr. 1987/88:403, SFS 1988:822). Bland annat innebar lagändringarna att ett
uttryckligt skötsamhetskrav skrevs in i 5 § LUL. Till skötsamhetskravet är
knutet en möjlighet att återkalla ett beslut om åtalsunderlåtelse (se
bestämmelsens andra stycke). För att markera att återfall i brott har avgörande
betydelse för frågan om en åtalsunderlåtelse skall återkallas gjordes ett
tillägg i andra stycket av innebörd att det vid den bedömningen särskilt skall
beaktas om den unge återfallit i brott inom sex månader från beslutet. Vidare
infördes ett nytt stycke i 1 § som innebär att det ställs ökade krav på att unga
lagöverträdare efter förmåga medverkar till att ställa till rätta efter brottet.
Polisen fick genom den nya lagstiftningen också en uttrycklig rätt att anmoda
unga lagöverträdare att ställa till rätta (se 6 b § LUL). Enligt en ny
bestämmelse, 6 c §, skall vårdnadshavaren omedelbart underrättas om någon som
inte fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott. Undantag gäller om det
finns särskilda skäl mot att underrättelse sker. För att ge möjligheter till en
snabbare reaktion på brottet fick åklagaren vidgade möjligheter att utfärda
strafföreläggande. Vidare infördes, för att öka snabbheten i mål mot unga, nya
regler om att socialnämndens yttrande till åklagaren eller domstolen normalt
skall avges inom en viss kortare tid.
Försöksverksamheten och ändringarna i lagstiftningen har utvärderats av
Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Utvärderingen avser de åtta försöksdistrikten
och motsvarande antal undersökningsdistrikt och visar att lagändringarna inte
har lett till att tiderna för handläggning hos polis, åklagare, domstol och
socialtjänst förkortats. Däremot tycks försöksverksamheten ha lett till att
tiderna för handläggning av ungdomsmål förkortats hos polis och åklagare. Enligt
BRÅ är det sannolikt inte regeländringarna som är förklaringen till den snabbare
handläggningen. I stället är det troligt att den omständigheten att ungdomsmålen
uppmärksammats i dessa distrikt och att organisatoriska förändringar genomförts
har haft betydelse.
Ett av försöksdistrikten är Handens åklagardistrikt. Handens åklagardistrikt
har i Ungdomsbrottskommitténs betänkande tjänat som exempel på att lokala
organisatoriska förändringar har lett till att verksamheten har genomgått en
positiv utveckling. Det finns skäl att här närmare redogöra för hur man där
handlägger ungdomsmålen.
Arbetet i distriktet har inte förändrats på något radikalt sätt sedan försöks-
förordningen trädde i kraft. Vad som skett är att man har stramat upp det
tidigare arbetssättet och i någon utsträckning prövat nya vägar. Centralt är
samarbete, snabbhet och tydlighet, vilket är avsett att gälla hela vägen från
brottet till och med den slutliga reaktionen.
På åklagarmyndigheten har man genomfört en del organisatoriska förändringar.
Ungdomsmålen lottas på tre av åklagarna i stället för som tidigare på sju. Dessa
mål diarieförs i en egen serie och sköts av en särskild sekreterare, som därmed
får en särskild kännedom om vilka polismän och socialsekreterare som handlägger
ungdomsmålen i distriktet. Åklagaren går in som förundersökningsledare tidigare
och i fler mål än i andra fall. I stället för regeln att förundersökningsled-
ningen ligger hos polisen i mål av enklare beskaffenhet gäller i praktiken en
"sexmånadersregel". Vid brott med upp till sex månader i straffskalan och vid
grovt rattfylleri leds förundersökningen av polismyndigheten och i annat fall av
åklagaren. Detta innebär att vanliga ungdomsbrott såsom stöld, biltillgrepp och
misshandel faller på åklagaren. Åklagaren försöker bedriva ett aktivt
förundersökningsledarskap och ger vid behov direktiv och anvisningar. Strävan är
att inte utreda i onödan och verka för att arbetet inriktas på väsentligheter.
Under det första försöksåret hade åklagarna regelbundna veckoträffar med
polismännen. Därefter kunde kontakterna skötas per telefon.
Åtalsunderlåtelse meddelas ofta vid förmögenhetsbrott, medan åtal i regel väcks
vid våldsbrott, skadegörelse, narkotikabrott, rattfylleribrott och olaga
vapeninnehav. Återfall i brott medför också i regel åtal. Det möte där åklagaren
underrättar den unge om ett beslut om åtalsunderlåtelse görs lite
rättegångsliknande. Den unge åtföljs av sina föräldrar, och företrädare från
socialtjänsten medverkar ibland. Den unge får en handling angående
åtalsunderlåtelsen som han skriftligen kvitterar. Omkring sex veckor efter mötet
gör åklagaren en förfrågan hos socialtjänsten hur stödåtgärderna fungerar.
Inom Handenpolisen finns en särskild ungdomsrotel som består av en chef och sex
till åtta kriminalpoliser. Så snart en underårig misstänks för brott underrättas
normalt såväl föräldrar som socialtjänst. Socialtjänsten ges tillfälle att
genast starta sin utredning och polisen lämnar därvid de upplysningar som
efterfrågas. Skadeståndsfrågan utreds noggrant av polisen. Målsägandens krav och
dess grunder presenteras för den unge och hans föräldrar. Den unges vilja att
ersätta eller på annat sätt göra rätt för sig efterfrågas och noteras.
Inom socialtjänsten finns särskilda ungdomshandläggare. Delegationsrätten
utnyttjas, vilket innebär att enskilda handläggare många gånger avger
yttrandena.
Vid Handens tingsrätt lottas ungdomsmålen på två rådmän. Huvudförhandling hålls
nomalt inom två till fyra veckor från det att åtal väckts. Den unges föräldrar
och företrädare för socialtjänsten är ofta närvarande. Domen avkunnas
regelmässigt i parternas närvaro.

6.2 Specialisering inom polis- och åklagarmyndighet, socialtjänst och frivård

Regeringens förslag: Förundersökning mot den som
inte har fyllt 18 år skall normalt ledas av polis
eller åklagare som är särskilt lämpad för uppgiften.
Om den unge återkommer efter att ha begått nya
brott, skall om möjligt samma polismän och åklagare
tilldelas den nya förundersökningen. Det är önskvärt
att en specialisering genomförs också inom
socialtjänsten. Någon författningsreglering föreslås
inte.

Kommitténs förslag i fråga om handläggningen av ungdomsmål hos polis och
åklagare innebär att en förundersökning mot unga skall utföras av speciellt
utsedda poliser och åklagare. I fråga om handläggningen inom socialtjänsten
förordar kommittén att särskilda handläggare avdelas för arbetet med unga
lagöverträdare och att dessa om möjligt ingår i en central ungdomsgrupp.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser är positiva till kommitténs
förslag. Från något håll ifrågasätts nyttan av en specialisering vid små
myndigheter. Rikspolisstyrelsen föreslår att lagtexten justeras så att det klart
framgår att ärenden om brott som begåtts av personer under 18 år inte får
handläggas av administrativ personal hos polisen. Flertalet remissinstanser är
positiva till en specialisering också inom socialtjänsten. Några påtalar att
förslaget är mycket resurskrävande och att det inte kan genomföras i små
kommuner. Polismyndigheten i Göteborg påpekar att det för närvarande inte går
att styra socialtjänsten som är en kommunal angelägenhet. Kriminalvårdsstyrelsen
och flera frivårdsmyndigheter framhåller att frivården bör inkluderas i det
föreslagna samarbetet. Från kommunhåll anförs att det på många håll inte är
möjligt att arbeta i centrala ungdomsgrupper.
Skälen för regeringens förslag: Praktiska erfarenheter har visat att vägen till
en förbättrad och mer effektiv handläggning av ungdomsmål går via
organisatoriska förändringar snarare än genom förändringar av det materiella
regelverket. Det är nödvändigt att det finns ett väl utvecklat samarbete mellan
de myndigheter som handlägger dessa mål, i första hand polis, åklagare och
socialtjänst, men också frivården. Det är inte möjligt att enbart lagstiftnings-
vägen få till stånd ett gott samarbete mellan myndigheterna, men vissa
lagstiftningsåtgärder kan skapa en god grund för samarbetet. En åtgärd som
enligt regeringens uppfattning skapar en sådan god grund för ett fruktbart
samarbete är att man på varje myndighet begränsar antalet personer som
handlägger ungdomsärenden. En självklar fördel med en specialisering är att
handläggarna får en erfarenhet som innebär att de blir särskilt kunniga och
skickliga på att hantera just ungdomsmålen. En specialisering kan ge positiva
effekter också utåt, i förhållande till de unga och deras föräldrar. Genom att
begränsa antalet handläggare på de olika myndigheterna kan en kontinuitet uppnås
också i kontakten med dessa. Förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete
ökar därmed och upplevelsen av anonyma myndigheter kan antas minska. En
specialisering innebär också att kretsen av personer som arbetar med
ungdomsärenden hos polis, åklagare och övriga myndigheter blir så begränsad att
de kan lära känna varann på ett sätt som sannolikt inte annars är möjligt. En
sådan personkännedom är positiv genom att den underlättar det praktiska
samarbetet och kan bana väg för ett arbete som präglas av initiativrikedom och
flexibilitet. Vidare kan ökad kunskap om de andra yrkesgruppernas arbete och den
lagstiftning som styr de olika verksamheterna förbättra samarbetet genom att
förståelsen och respekten för deras arbete blir större.
Som redogjorts för ovan (avsnitt 6.1) finns en bestämmelse som bygger på
liknande tankegångar i 1988 års försöksförordning (4 §).
Den bestämmelse om specialisering som kommittén föreslår gäller vid
förundersökning mot ungdomar under 18 år. De fördelar som finns med en
specialisering gäller visserligen i viss utsträckning också i mål med äldre
ungdomar. De speciella regler som i flera avseenden gäller för lagöverträdare
under 18 år ger dock den gruppen en särställning. Regeringens övervägande i det
följande begränsas därför till den yngre kategorin.

Polisen

Enligt regeringens mening bör det vid alla polismyndigheter finnas poliser som
särskilt avdelas för att arbeta med förundersökningar mot ungdomar. Dessa
polismän bör normalt anlitas när förundersökning inleds mot den som inte har
fyllt 18 år. Vid större myndigheter kan det vara lämpligt att särskilda
ungdomsrotlar inrättas. I de mindre polisdistrikten, där det saknas
förutsättningar för särskilda ungdomsrotlar, bör det vara tillräckligt att man
organiserar verksamheten så att utredningen av ungdomsbrott, så långt det är
möjligt, handhas av en eller flera särskilt utsedda polismän. Dessa bör vara
erfarna polismän med särskilt intresse och fallenhet för uppgiften. Det är också
viktigt att det, i de fall den unge återkommer efter att ha begått nya brott, om
möjligt är samma polisman som har hand om den nya förundersökningen.
Frågan är då hur man bäst åstadkommer en sådan ordning. Polisens organisation
på lokal nivå och fördelningen av arbetsuppgifter inom polismyndigheterna lämpar
sig mindre väl för en reglering i lag. Den förordade ordningen bör dock regleras
i någon form. Regeringen föreslår att det i lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare tas in en föreskrift om att den som leder förundersökningar
mot unga - i de fall förundersökingsledningen ligger på polismyndigheten - skall
ha särskild erfarenhet av arbetet med unga lagöverträdare. Det får sedan avgöras
av de enskilda polismyndigheterna hur arbetet med utredning av ungdomsbrott i
övrigt skall fördelas, givetvis med beaktande av intentionen att ungdomsbrott
skall handläggas av poliser som är speciellt skickliga på just detta. Om det
bedöms nödvändigt kan Rikspolisstyrelsen ge närmare riktlinjer för genomförandet
av regeringens förslag. I lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare bör också föreskrivas att, om den som inte har fyllt 18 år
återkommer efter att ha begått nya brott, bör om möjligt de polismän som skötte
den tidigare förundersökningen ha hand om den nya.
För närvarande genomförs en förändring av polisdistriktsindelningen i syfte att
få en effektivare polisverksamhet. På flera håll har länsstyrelserna, som
ansvarar såsom högsta polisorgan i länet för att polisens verksamhet bedrivs
enligt gällande föreskrifter och riktlinjer, beslutat att länet skall utgöra en
polismyndighet. På andra håll har man valt att genomföra mindre långtgående
distriktssammanslagningar för att därigenom minska antalet polisdistrikt i
länet. Dessa förändringar torde inte hindra genomförandet av de förslag
regeringen nu lägger. Förutsättningarna för att effekterna av specialiseringen
skall bli goda torde snarare öka i de nya organisationerna.
Kommittén förordar att det dygnet runt skall finnas poliser som svarar för
utredning av ungdomsbrott och som skall finnas tillgängliga antingen i beredskap
i hemmet eller i tjänst på polisstationen. Förslaget i den delen har kritiserats
som alltför resurskrävande av bland andra Rikspolisstyrelsen. Regeringen anser
för sin del att det får ankomma på varje polismyndighet att organisera
verksamheten på ett sätt som är avpassat efter de lokala förhållandena.
Kommittén har ju inte heller föreslagit någon reglering i berört avseende. Det
viktiga är inte, vilket också kommittén framhåller, att skapa en
organisationsmodell som alla myndigheter använder i varje enskilt fall, utan att
myndigheterna utifrån sina egna erfarenheter skapar den organisation som bäst
lämpar sig för deras verksamhet. På det sättet uppnår man enligt regeringens
mening det resultat som eftersträvas, nämligen att utredningen av ungdomsbrott
skall fungera tillfredsställande och vara effektiv.

Åklagaren

Även åklagarnas handläggning av ungdomsmål bör ske enligt de nu redovisade
principerna. De argument som framförts ovan om fördelarna med en specialisering
gäller också för dem. En särskild fördel som kan uppnås med speciella
"ungdomsåklagare" är enhetlighet i handläggningen av frågor om åtal och
åtalsunderlåtelser. Åklagaren kan göra klart för ungdomarna vad de har att rätta
sig efter och se till att de verkligen följer besluten, vilket främjar
förutsebarhet, tydlighet och konsekvens i systemet. Precis som för polisens del
bör gälla att vid återfall skall, om det är möjligt, det nya målet tilldelas den
åklagare som handlade det tidigare.
En bestämmelse av denna innebörd bör tas in i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare. En liknande bestämmelse finns i 4 § försöksförordningen.
Sistnämnda bestämmelse innehåller emellertid en begränsning när det gäller
åklagarens handläggning av ungdomsmål. Specialiseringen i fråga om åklagarens
handläggning gäller bara om det kan ske utan väsentlig olägenhet. Det finns inte
skäl att behålla denna begränsning.
Det bör alltså vid varje åklagarmyndighet finnas en eller flera "ungdoms-
åklagare" som särskilt skall handlägga ungdomsmål. Dessa bör ha både stor
erfarenhet av åklagararbetet samt intresse och fallenhet för arbetet med
ungdomar. Det bör inte komma i fråga, annat än undantagsvis, att en åklagare som
inte uppfyller dessa krav handlägger mål där ungdomar är inblandade. Det normala
bör vara att man använder sig av särskilda ungdomsåklagare i situationer där
detta är möjligt och att åklagarmyndigheterna organiserar sin verksamhet utifrån
den utgångspunkten. Det är dock inte nödvändigt - och inte heller möjligt vid
mindre myndigheter - att ungdomsåklagaren uteslutande handlägger ungdomsmål. Det
viktiga är i stället att målen inte sprids på alltför många åklagare inom samma
myndighet. Vid mycket små åklagarmyndigheter kan det antas att den praktiska
betydelsen av den föreslagna ordningen bli mindre än vid de myndigheter som är
större. Det har emellertid sitt värde även vid en liten myndighet att en av
åklagarna har ett särskilt ansvar för ungdomsmålen och därmed en särskild
kunskap om handläggningen av sådana mål. Det är inte nödvändigt att en och samma
åklagare för all framtid är avdelad på ungdomsrotel. Tvärtom är det önskvärt att
en rotation sker. Det bör dock inte ske med alltför korta mellanrum.
Riksåklagaren bör verka för att åklagardistrikten organiseras på ett sätt som
tillgodoser kraven på specialisering.

Socialtjänst och frivård

Erfarenheterna talar för att en specialisering bör genomföras också inom
socialtjänsten. Enligt Ungdomsbrottskommittén bör vissa socialtjänstemän
särskilt avdelas för att arbeta med ungdomar och verka i en central
ungdomsgrupp. I kommuner där det inte finns underlag för detta bör man i stället
ha en eller flera handläggare som tar hand om de ungdomsärenden som finns. Ett
system med beredskap måste enligt kommittén förutsättas och ungdomshandläggarna
bör i många kommuner kunna vara stationerade i polisens lokaler. De enkätunder-
sökningar som kommittén gjort visar att samarbetet mellan socialtjänsten och
polisen fungerar bäst om socialtjänstens handläggare kan vara stationerade i
polisens lokaler. På det sättet uppnås största effektivitet. Det bör enligt
kommittén alltid finnas någon företrädare för socialtjänsten tillgänglig som kan
underrättas om brottsmisstanken och när det behövs närvara vid polisförhören.
Det finns då också någon som omedelbart kan ta sig an den unge och hans
föräldrar.
Regeringen delar kommitténs syn på hur arbetet med ungdomsärenden bör
organiseras för att bästa möjliga resultat skall uppnås. Man måste emellertid
också hålla i minnet att både de personella och ekonomiska resurserna på många
håll kan vara begränsade. Det finns också en risk med det vidgade
myndighetssamarbete som kommittén skisserar. Vissa handläggare kan nämligen
uppleva att de förlorar sin speciella yrkesroll och att det kan innebära
svårigheter för dem att klargöra sin roll, framför allt för de unga, när de
arbetar så nära tillsammans med polisen. Det finns dock anledning att tro att
socialtjänsten i framtiden, liksom nu, väl kommer att kunna klargöra sin roll
för de unga. Det är regeringens uppfattning att samtliga inblandade kommer att
tjäna på ett utvecklat samarbete mellan de myndigheter som handlägger mål och
ärenden om ungdomsbrott.
Kommittén har inte lämnat några författningsförslag i denna del. Någon
författningsreglering inom området för socialtjänsten i det här avseendet är
inte heller lämplig. Redan nu torde dessutom på många håll organisationen av
socialtjänstens arbete när det gäller ungdomsmål ha den ovan beskrivna
inriktningen.
Som flera remissinstanser påtalat är det önskvärt att också
frivårdsmyndigheterna ingår i det förbättrade samarbetet i fråga om ungdomar som
misstänks för brott. Kriminalvårdsstyrelsen framhåller i sitt remissvar
betydelsen av frivårdens samverkan med socialtjänsten när det gäller
personutredningar samt påtalar att frivården är en självklar samarbetspartner
med socialtjänst, polis och åklagare. Regeringen delar den uppfattningen. Man
kan enligt regeringens uppfattning också räkna med att frivårdens roll när det
gäller ungdomsbrott kommer att öka när förändringarna rörande påföljdssystemet
såvitt gäller ungdomar träder i kraft. Någon författningsreglering i nu aktuellt
avseende är inte heller när det gäller frivårdsmyndigheterna lämplig.

6.3 Särskilda samarbetsorgan för det brottsbeivrande arbetet?

Regeringens bedömning: Det är en fråga för
myndigheterna inom kommunerna att avgöra om
särskilda samarbetsorgan bör inrättas och att när så
sker ge dem en struktur och ett innehåll som är
anpassat till det lokala behovet.

Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Kommunförbundet framhåller att det är viktigt att
samarbetsorgan inrättas. Från kommunhåll anförs att man inte bör behandla
enskilda ärenden i särskilda samarbetsorgan. I stället bör åtgärder för
övergripande brottsbekämpning diskuteras i samarbetsorganen.
Skälen för regeringens bedömning: Ungdomsbrottskommittén har övervägt att skapa
en fast organisation för samarbete genom att i författning föreskriva att det i
varje kommun skall inrättas ett samarbetsorgan där företrädare för polis,
åklagare, socialtjänst, frivårdsmyndighet m.fl. myndigheter skulle ingå.
Samarbetsorganet skulle sammanträda regelbundet och ha till uppgift att genom
olika åtgärder verka för att samarbetet mellan myndigheterna utvecklades.
På det brottsförebyggande området förekommer i dag en hel del lokalt samarbete,
bl.a. i form av lokala samarbetsorgan i kommunerna. Det är naturligtvis viktigt
att man också försöker finna fasta former för myndighetssamarbetet på det
brottsbeivrande planet, vilket lämpligen kan ske i form av samarbetsorgan. På
det sättet kan det bli lättare att ordna gemensamma överläggningar mellan
handläggare, gemensam fortbildning, lokala samarbetskonferenser,
praktiktjänstgöring m.m. eftersom det då finns ett forum för dessa frågor. De
diskussioner som förs bör, mot bakgrund av att de sekretessbestämmelser som
finns, inte avse enskilda ärenden utan mer ta sikte på riktlinjer för
verksamheten och arbetet i stort med unga lagöverträdare.
Åklagarutredningen (SOU 1992:61, s. 377) har uttalat sig i frågan om samarbete
och anfört att åklagare och polis på regional nivå regelbundet bör träffas för
att diskutera förundersökningsfrågor och liknande. Vid sådana möten bör kunna
diskuteras exempelvis frågor om förundersökningsbegränsning, bevisfrågor,
tillämpning av ny lagstiftning, utformning av förundersökningsprotokoll och
tvångsmedelsfrågor.
Ungdomsbrottskommittén anser att verksamheten inte bör låsas fast i vissa
former och avstår från att föreslå någon författningsreglering av det samarbete
som förutsätts. Regeringen delar det synsättet. Verksamheten kan och bör
nämligen läggas upp på mycket skiftande sätt beroende på kommunens storlek och
behov. Vi vill dock framhålla vikten av att myndigheterna verkar för att det
kommer till stånd någon form av fast organisation för att tillgodose det behov
av samverkan som otvivelaktigt finns.

6.4 Förundersökningsledningen

Regeringens förslag: En bestämmelse införs i lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som
innebär att åklagaren skall vara
förundersökningsledare i mål där den som inte har
fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett brott för
vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Kommitténs förslag: Åklagaren bör alltid vara förundersökningsledare i mål där
den som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett brott på fängelse
vilket kan följa. Kommittén föreslår inga lagändringar utan förordar i stället
att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen ändrar i det s.k. fördelningscirkuläret
så att det står i överensstämmelse med förslaget.
Remissinstanserna: Flera av remissinstanserna är positiva till förslaget. Från
polis- och åklagarhåll framförs dock en del kritik. Bland annat framhålls att
redan nuvarande regler innebär att det åsyftade resultatet kan nås. Vidare
påpekas att åklagarens arbetsbörda kommer att öka, vilket försvårar
möjligheterna till snabba utredningar. Rikspolisstyrelsen framhåller att om
förundersökningsledningen flyttas till åklagaren innebär det att
polismyndigheten inte kan fatta beslut om vissa tvångsmedelsåtgärder.
Skälen för regeringens förslag: Som redan nämnts inleds en förundersökning
normalt av polismyndigheten som behåller förundersökningsledningen tills denna
kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Då skall
åklagaren överta ledningen, om saken inte är av enkel beskaffenhet.Den som är
undersökningsledare skall svara för att förundersökningen bedrivs snabbt och
effektivt och att kravet på objektivitet iakttas. Han ansvarar också för att
förundersökningen är komplett och för att arbete inte i onödan läggs ned på
sådant som inte är relevant. Undersökningsledaren bör ha fortlöpande kontakter
med utredningspersonalen så att han kan överväga ytterligare utredningsåtgärder,
behovet av tvångsåtgärder m.m. När förundersökningen leds av annan än åklagaren
skall undersökningsledaren hålla åklagaren underrättad om förundersökningens
gång, i den mån det behövs med hänsyn till brottets beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt. Underrättelse skall alltid ske vid förundersökning
mot den som inte fyllt 18 år, om det inte är obehövligt. För att undvika
dröjsmål skall vid sådana förundersökningar polis och åklagare regelbundet
samråda.
Det kan ifrågasättas om det inte är lämpligt att åklagare alltid är
förundersökningsledare vid brott av unga lagöverträdare, i vart fall vid brott
av allvarligare beskaffenhet.
Enligt Åklagarutredningen (SOU 1992:61, s. 336) finns det särskilt i ungdomsmål
i så stor utsträckning svårbedömda frågor att det vore lämpligt att åklagare
alltid var förundersökningsledare. Detta skulle också kunna medverka till att
skyndsamhetskravet uppmärksammades på ett tydligare sätt än vad som i bland är
fallet i dag. Liknande tankar fördes fram i departementspromemorian Ändrade
regler om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare, (Ds Ju 1987:11).
Promemorieförslaget, som innebar att förundersökningsledningen skulle övergå
till åklagaren om brottsutredningen inte kunnat slutföras hos polisen inom två
veckor, avvisades dock av den dåvarande departementschefen (prop. 1987/88:135,
s. 35).
Ungdomsbrottskommittén anser att åklagare alltid bör vara förundersöknings-
ledare i mål där den misstänkte är under 18 år, om fängelse kan följa på
brottet. De regler som i dag styr fördelningen mellan åklagare och polis bör
enligt kommittén behållas såvitt gäller mål om brott av unga för vilka det inte
är föreskrivet svårare straff än böter. Kommittén menar att det bör ankomma på
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen att ändra i de föreskrifter och allmänna
råd om ledningen av förundersökningen m.m. som de utfärdat, det s.k. fördelning-
cirkuläret.
Det finns enligt regeringens uppfattning en rad fördelar med att åklagaren är
förundersökningsledare i ungdomsmål. Processrättsliga kunskaper och erfarenhet
av bevisvärdering, liksom av brottmålsprocessen i övrigt, är av stor betydelse
för utredningens inriktning och uppläggning. Genom att åklagaren kontinuerligt
följer utredningen och får kännedom om vad som kommit fram kan han snabbt fatta
beslut i åtalsfrågan. Dessa fördelar får främst betydelse när det gäller
ungdomar under 18 år och i fråga om brott som inte är helt bagatellartade. Med
de tidsfrister vi föreslår i det följande (avsnitt 6.5) och de uppgifter som
enligt vårt förslag skall ligga på åklagaren i fråga om personutredningen
(avsnitt 7.2) står mycket att vinna på att åklagaren redan från början är insatt
i förundersökningen. Åklagarens utbildning och erfarenhet gör också honom mera
lämpad att avgöra i vilken utsträckning det krävs ytterligare utredning för att
säkra bevisning för en fällande dom och att fatta beslut om att avgränsa
förundersökningen.
Mot dessa argument bör ställas de invändningar som kan anföras mot att
åklagaren blir förundersökningsledare i fler mål. Riksåklagaren och
Åklagarmyndigheten i Stockholm anser att de bestämmelser som redan finns är
fullt tillräckliga för att åstadkomma en tillfredsställande handläggning av
ungdomsmålen. Åklagaren har ju, enligt 23 kap. 3 § RB, möjlighet att överta
förundersökningen och meddela anvisningar rörande förundersökningens bedrivande.
Vidare skall åklagaren enligt 2 § FUK hållas underrättad om förundersökningens
gång. Nämnda remissinstanser pekar också på risken att systemet blir onödigt
byråkratiskt och tungrott om kommitténs förslag genomförs. Åklagarmyndigheten i
Stockholm menar att strävandena bör inriktas på att ställa högre krav på
förundersökningsledningen hos polisen och fortsätta att höja kompetensen där.
Rikspolisstyrelsen befarar att kommitténs förslag leder till att förunder-
sökningen fördröjs, eftersom åklagarna kommer att vara alltför upptagna för att
kunna bedriva ett aktivt förundersökningsledarskap.
Regeringen anser för sin del att de erfarenheter som kan dras av den bedrivna
försöksverksamheten spelar en stor roll i detta sammanhang. Som redovisats ovan
(avsnitt 6.1) har i Handens åklagardistrikt Riksåklagarens och
Rikspolisstyrelsens fördelningscirkulär åtminstone delvis satts ur spel. I
stället har en "sexmånadersregel" kommit att gälla. Vid brott med upp till sex
månaders fängelse i straffskalan och vid grovt rattfylleri leds
förundersökningen av polismyndigheten. Erfarenheterna från Handen visar också
att efter det första försöksåret har kontakterna mellan polis och åklagare
förenklats och sköts numera per telefon. Detta talar för att det är möjligt att
övervinna de praktiska svårigheter som kan finnas. Det är riktigt, som
Rikspolisstyrelsen påpekar, att förslaget innebär att befogenheten att fatta
vissa beslut, bl.a om tvångsmedel, kommer att ligga på åklagaren i egenskap av
förundersökningsledare. Det är dock regeringens uppfattning att fördjupat
samarbete mellan polis och åklagare minimerar de nackdelar som kan följa av att
befogenheten att fatta vissa beslut övergår på åklagaren.
När det gäller åklagarens möjlighet att meddela anvisningar rörande
förundersökningens bedrivande kan nämnas att den enligt Åklagarutredningen
används i mycket liten utsträckning. Enligt utredningen finns heller inget behov
av anvisningsrätten. Om en åklagare anser sig behöva meddela formella
anvisningar beträffande en förundersökning, är den naturliga åtgärden att han
övertar förundersökningsledningen. I den lagrådsremiss som regeringen nyligen
har beslutat på grundval av åklagarutredningens förslag, föreslås att
bestämmelsen upphävs. Möjligheten för åklagaren att meddela anvisningar rörande
förundersökningen är mot angiven bakgrund inte något alternativ till att denne
blir förundersökningsledare.
Regeringen anser i likhet med kommittén att åklagaren i ökad omfattning bör
vara förundersökningsledare i mål där den misstänkte inte har fyllt 18 år. Det
är dock inte önskvärt att genomföra några förändringar när det gäller
förundersökningsledningen i fråga om brott med enbart böter i straffskalan.
Frågan är då vilken avgränsning som är lämplig att göra. Med kommitténs förslag
till avgränsning - mål där den misstänkte är under 18 år om på brottet kan följa
fängelse - kommer förundersökningsledningen för många i och för sig
bagatellartade brott att ligga hos åklagaren. Det innebär att åklagaren tas i
anspråk i fall där hans juridiska kompetens egentligen inte krävs och där
utredningen är av sådan ringa omfattning att tiden för att sätta sig in i
ärendet är minimal. Det finns här inte mycket att vinna på att åklagaren är för-
undersökningsledare. Avgränsningen bör därför enligt regeringens mening göras
vid något allvarligare brott. En lämplig avgränsning är mål med mer än sex
månaders fängelse i straffskalan.
För att ge mer fasthet åt den förordade ordningen bör det inte överlåtas åt
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att genomföra denna ändring utan en ny
bestämmelse bör införas i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.

6.5 Tidsfrister för förundersökning och åtalsbeslut

Regeringens förslag: En tidsfrist skall gälla för
förundersökning beträffande den som är under 18 år, om
det är fråga om brott på vilket kan följa fängelse i
mer än sex månader. Tidsfristen skall vara fyra
veckor räknat från dagen för delgivningen av brotts-
misstanke t.o.m. åklagarens beslut i åtalsfrågan. I
undantagsfall skall tiden kunna förlängas.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens med de avvikelserna att
tidsfristen enligt kommitténs förslag är tre veckor och omfattar
förundersökningar som rör brott på vilka kan följa fängelse.
Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till att en tidsfrist
införs, men en del anser att tre veckor är för kort tid. Från flera håll påtalas
att vad som skall gälla i undantagsfall i praktiken kommer att bli huvudregel.
Riksåklagaren föreslår att det i stället för en tidsfrist införs ett generellt
skyndsamhetskrav i ungdomsmål.
Skälen för regeringens förslag: För förundersökningar gäller ett generellt krav
på skyndsamhet. Som tidigare nämnts skall förundersökningen bedrivas så
skyndsamt som omständigheterna medger. Frågan om det skall finnas bestämda
tidsfrister för förundersökningar som rör unga lagöverträdare har varit uppe
till diskussion vid flera tillfällen men har aldrig lett till lagstiftning.
I departementspromemorian Ändrade regler för åtalsunderlåtelse för unga
lagöverträdare, m.m. (Ds Ju 1987:11) föreslogs en tidsfrist som innebar att
polisen skulle anmäla till åklagaren om en utredning mot den som är under 18 år
inte kunde avslutas inom en viss, bestämd tid. Åklagaren skulle då automatiskt
ta över förundersökningsledningen. Förslaget avvisades av föredragande
statsrådet i prop. 1987/88:135 (s.35). Hon uttalade att hon var kritisk till de
tankar om en frist för förundersökning som förts fram i promemorian, även om hon
kunde hysa förståelse för syftet bakom dem. Vidare anfördes att en frist kopplad
till ett hot om att polisen fråntas sin uppgift om fristen inte hålls, lätt kan
leda till en stelbent ordning där myndigheterna värnar om sitt eget revir
snarare än samarbetar. Hon menade också att förundersökningarna är av så
skiftande beskaffenhet att en gemensam frist är svår att ställa upp. I stället
betonades lämpligheten av att polisen regelbundet ger åklagaren underlag för en
bedömning av hur snabbt utredningen fortskrider och att eventuella dröjsmål
följs upp. Som en följd av resonemanget infördes i 2 § FUK ett krav på att
undersökningsledaren, om denne inte är åklagare, skall hålla åklagaren under-
rättad om förundersökningens gång i fråga om den som inte fyllt 18 år. Det
föreskrevs vidare att polis och åklagare regelbundet skall samråda för att
motverka dröjsmål i sådana förundersökningar.
Som redovisats tidigare gäller enligt försöksförordningen en tidsfrist vid
förundersökningar om brott av den som fyllt 15 men inte 18 år, om fängelse kan
följa på brottet. Förundersökningen skall vara avslutad inom två veckor, om inte
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter gör detta
omöjligt. Polisens handläggningstid har enligt BRÅ:s utvärdering minskat till
ett medianvärde på tio dagar i försöksdistrikten. BRÅ menar att det framför allt
är de organisatoriska förändringar som har genomförts som lett till att hand-
läggningstiderna blivit kortare.
Organisatoriska förändringar och förbättrat samarbete mellan myndigheter är av
stor betydelse för att få till stånd en snabb handläggning av ungdomsärenden.
Man bör emellertid inte bortse från betydelsen av andra åtgärder. En tidsfrist
för förundersökningar kan utgöra det incitament till förändringar av
organisationen som behövs för att åstadkomma en snabb handläggning. Det är också
en fördel ur prioriteringssynpunkt, om det finns klara regler för hur lång tid
som får gå åt. Med tanke på att det i domstol finns en tidsfrist för de allvar-
ligare målen mot dem som inte har fyllt 18 år, är det naturligt och konsekvent
att en frist gäller också för förundersökningen. Flera remissinstanser anför
häremot att en tidsfrist för målen med de yngsta lagöverträdarna kan leda till
att målen med de något äldre ungdomarna - och andra viktiga mål - eftersätts. En
sådan risk finns, men den bör inte överdrivas. De förändringar som regeringen i
övrigt föreslår torde leda till att resurserna i stort används bättre och att
utrymme för snabbare handläggning av ungdomsmålen därigenom frigörs.
Det kan i och för sig övervägas om en tidsfrist även bör omfatta målen med de
äldre ungdomarna. En sådan ordning torde dock innebära alltför stora praktiska
problem, samtidigt som det är mest angeläget att målen mot de yngre handläggs
snabbt.
Den tidsfrist som Ungdomsbrottskommittén föreslår omfattar tiden från det att
den misstänkte underrättas om att han är skäligen misstänkt för ett brott på
vilket fängelse kan följa till dess ett beslut i åtalsfrågan är fattat. Fristen
börjar alltså inte löpa förrän utredningen fortskridit något. Å andra sidan
omfattar den åklagarens beslut i anledning av förundersökningen. Som
Rikspolisstyrelsen påpekar innefattar fristen också slutdelgivning av
utredningen enligt 23 kap. 18 § RB med den misstänkte och hans försvarare samt
skäligt rådrum för att begära ytterligare utredning eller göra de tillägg de
anser behövas.
En bestämd tidsfrist kan naturligtvis inte passa alla slags mål med unga.
Omfattningen av brottsutredningarna kan variera kraftigt, från utredning av
enstaka erkända brott till omfattande ligabrottslighet där allt förnekas. Sådana
förhållanden påverkar naturligtvis utredningstiden. Det är inte heller alltid
möjligt eller ens önskvärt att forcera fram en utredning. Det kan t.ex vara
nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar tid, eller att hålla
ett stort antal förhör. Tidsfristen får ju inte innebära att kvalitén på
utredningen sänks eller att man av tidsskäl avstår från att vidta en i och för
sig nödvändig åtgärd.Om fristen är för snäv riskerar man att den alltför ofta
överskrids. Då får man, som flera remissinstanser befarar, en ordning där
undantagsregeln blir huvudregel. Är fristen å andra sidan alltför generöst
tilltagen kan följden bli att tiden utnyttjas fullt ut också i mål som kunnat
avslutas tidigare.
Det råder stor enighet bland remissinstanserna om att det är av väsentlig
betydelse att lagföringen av unga lagöverträdare sker snabbt. Regeringen delar
självklart den uppfattningen och anser att det mot den bakgrunden bör införas en
tidsfrist för handläggningen av ungdomsmål hos polis och åklagare. När det
gäller ungdomar anses emellertid, som vi tidigare varit inne på, själva
lagföringen och särskilt förundersökningen ha ett kriminalpolitiskt egenvärde.
Regeringen kan därför också hålla med dem som påpekar att om tiden mellan
brottet och reaktionen är mycket kort, går något av den funktionen förlorad. Den
synpunkten utgör ytterligare ett skäl för att den tidsfrist som väljs inte bör
vara alltför kort. Med hänsyn till att åtskilliga remissinstanser ansett att
kommitténs tidsfrist på tre veckor är för kort förordar regeringen en frist på
fyra veckor. För att undvika att hela fristen utnyttjas i fall där det inte
finns skäl för det, bör i bestämmelsen anges att förundersökningen skall
avslutas så snart det kan ske.
Av främst praktiska skäl bör tidsfristen inte gälla vid alla förundersökningar
mot ungdomar under 18 år. Kommittén föreslår att tidsfristen skall gälla vid
brott med fängelse i straffskalan. Regeringen anser för sin del att en sådan
avgränsning skulle medföra en alltför stor arbetsbelastning för polis och
åklagare. Det är dessutom vid de något allvarligare brotten som det är viktigt
att reaktionen följer snabbt. Avgränsningen bör därför göras vid brott för vilka
är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.
Tidsfristen kan inte vara absolut utan det måste finnas en möjlighet att göra
undantag från den. Som redan framhållits varierar omfattningen av olika
förundersökningar kraftigt. Situationen att den unge begår nya brott eller att
nya brott upptäcks under förundersökningens gång måste också beaktas. Det får
ankomma på åklagaren att i det enskilda fallet avgöra om tidsfristen behöver
överskridas. Det bör dock krävas mycket starka skäl för att det skall få ske.
Som kommittén föreslagit bör tidsfristen räknas från den tidpunkt då den unge
delges underrättelse om att brottsmisstanken uppnått graden skälig misstanke och
omfatta åklagarens beslut i åtalsfrågan, såsom att väcka åtal eller meddela
åtalsunderlåtelse.

6.6 Vårdnadshavares medverkan

Regeringens förslag: När den som är under 18 år är
skäligen misstänkt för brott skall vårdnadshavaren
eller annan som svarar för den unges vård och
fostran underrättas och kallas till polisförhöret,
om det inte medför men för utredningen eller det
annars finns särskilda skäl mot det.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till en utvidgad
medverkan av vårdnadshavare m.fl. Rikspolisstyrelsen föreslår att även andra som
står den unge nära skall kallas till förhör.
Skälen för regeringens förslag: Om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen
misstänkt för brott skall vårdnadshavaren, enligt 6 c § LUL, omedelbart
underrättas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Bestämmelsen skall ses
mot bakgrund av att ungdomar som begår brott behöver stöd både från myndigheter
och från sina föräldrar eller andra vuxna i sin närmaste omgivning. Det är
därför viktigt att på ett tidigt stadium i en brottsutredning engagera
föräldrarna och få dem att medverka i arbetet med att komma till rätta med
brottsligheten. Föräldrarnas stöd är betydelsefullt för den unge också genom att
han därigenom får större möjligheter att ställa till rätta efter brottet, t.ex.
vid kontakter med målsäganden.
Avsikten är alltså inte enbart att vårdnadshavarna skall få reda på att deras
barn har begått brott. Det viktigaste är att de kan förmås att aktivt medverka i
lagföringsprocessen. Ett sätt att öka vårdnadshavarnas medverkan kan vara att de
kallas till de förhör med den unge som polisen håller. Av den utvärdering BRÅ
gjort av 1988 års lagändringar och av försöksförordningen (jfr avsnitt 6.1)
framgår att 21 % av föräldrarna i försöksdistrikten var närvarande när den unge
hördes under förundersökningen. Motsvarande siffra för undersökningsdistrikten
var 14 %. Det bör noteras att någon bestämmelse av innebörd att vårdnadshavare
skall kallas till förhör under förundersökningen inte finns i
försöksförordningen. Skillnaden i resultat kan möjligen tillskrivas det
förhållandet att ungdomsmålen i försöksdistrikten ges större uppmärksamhet. Av
BRÅ:s utvärdering kan slutsatsen dras att det finns ett inte obetydligt utrymme
att öka föräldrarnas närvaro vid förhör med unga.
Regeringen föreslår mot bakgrund av det sagda att en bestämmelse införs i lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som innebär att vårdnadshavare
kallas till förhör med misstänkta under 18 år, om det inte medför men för
utredningen eller det annars finns särskilda skäl emot det. I de fall där den
unge har gripits och förhör skall hållas omedelbart är det lämpligt att
vårdnadshavarna genast underrättas och uppmanas att inställa sig för att närvara
vid förhöret. Den unge bör tillfrågas om sin inställning till att
vårdnadshavaren är närvarande. Kan han inte lämna något godtagbart skäl till att
han inte vill att någon av dem skall närvara skall de kallas. Det bör finnas
starka skäl för att man skall gå med på den unges önskan att slippa
vårdnadshavarens närvaro vid förhöret. Om man kan misstänka att närvaron skulle
vara till större skada än nytta, bör dock kallelse underlåtas. Om det visar sig
att den unge inte är särskilt talför vid förhöret kan man låta vårdnadshavarna
lämna rummet. Det viktiga är inte att dessa sitter med vid själva förhöret utan
att de finns tillgängliga och kan bilda sig en uppfattning om vad som hänt och
vara till stöd och hjälp för den unge.
För det fall förhör hålls vid ett senare tillfälle bör vårdnadshavarna få en
särskild kallelse där de erinras om att det är av stor vikt att de är
närvarande. Det är dock värdefullt om polisen också tar kontakt med vårdnads-
havarna per telefon och avtalar en tid för förhör. På det sättet skapas större
förutsättningar för att de kan närvara.
Kommittén har övervägt att till kallelsen knyta ett vite eller annan påföljd.
Detta är enligt regeringens mening av olika anledningar mindre lämpligt.
Föräldramedverkan bygger på att föräldrarna skall vara ett stöd för den unge och
att kontakt skall etableras med i första hand företrädare för socialtjänsten men
också med polisens handläggare. En ordning där vårdnadshavarna tvingas att
närvara skulle motverka dessa syften. En sådan ordning skulle också innebära
administrativt merarbete som tar tid och kraft från handläggningen av
ungdomsärendena.
Förslaget innefattar ingen begränsning i fråga om det brott misstanken avser.
När det gäller strävan att öka vårdnadshavarnas medverkan i lagföringsprocessen
finns det ingen anledning att undanta ens de lindrigaste brotten. Regeringen ser
det tvärtom som självklart att föräldrar i alla sammanhang där deras barn har
begått brott eller på annat sätt överträtt regler ingriper och tar del i de
åtgärder som kan behövas för att komma till rätta med brottsligheten.
Om den unge exempelvis är fosterhemsplacerad eller bor hos sina far- eller
morföräldrar kan det vara lämpligare att de som har det faktiska ansvaret för
den unge underrättas och kallas till polisförhören. Det är ju i sådana fall
dessa som fyller den funktion föräldrar har. Vad som gäller för vårdnadshavare
bör därför gälla också för annan som svarar för den unges vård och fostran. Det
är inte nödvändigt att strikt formellt avgränsa den krets personer som avses.
Förslaget innebär ju inte något åliggande att närvara vid förhören. Det är
snarare en åtgärd som syftar till att underlätta för dem som står den unge nära
att bidra till att denne inte begår ytterligare brott, genom att de får en
närmare kännedom om brottsutredningen. I de fall tveksamhet uppstår om vem som
svarar för vård och fostran av den unge kan kontakt tas med både vårdnadshavare
och annan som kan anses ha rollen av fostrare.

6.7 Socialnämndens medverkan

Regeringens förslag: Polisen skall genast
underrätta socialnämnden när någon som inte har fyllt
18 år är skäligen misstänkt för ett brott på vilket kan
följa fängelse. Socialnämnden bör i normalfallet
närvara vid förhör med den unge i dessa fall.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal av remissinstanserna har yttrat sig i denna
del. Flertalet av dem är positiva. Rikspolisstyrelsen föreslår att socialnämnden
skall underrättas endast om det kan ske utan men för utredningen och anfört att
det inte är tillfredsställande om socialnämnden underrättas om en
brottsmisstanke innan den unge själv fått del av misstanken. Polismyndigheten i
Göteborg framför liknande synpunkter och avstyrker förslaget med hänvisning till
att det kan innebära att företrädare för socialnämnden tar kontakt med den
misstänkte innan polisen hållit förhör med honom, vilket skulle vara till men
för utredningen.
Skälen för regeringens förslag: Någon generell bestämmelse om att socialnämnden
skall underrättas om misstankar om brott begångna av ungdomar finns inte. I
förundersökningskungörelsen finns dock ett antal bestämmelser om förhör under
förundersökningen med barn, däribland en bestämmelse om underrättelse till
socialnämnden. I första hand avses förhör med den som är under 15 år. I 18 §
anges att ett sådant förhör skall hållas av person med särskild fallenhet för
uppgiften och i 17 § att förhöret skall verkställas och planeras så att fara för
att den unge tar skada inte uppkommer. Också förhör med äldre ungdomar omfattas
av bestämmelserna. Enligt 16 § FUK gäller att socialnämnden, om inte hinder
möter, i god tid skall underrättas om tid och plats för förhör med den som är
under 20 år om det finns skäl till antagande att vad som förekommit bör
föranleda ingripande från nämnden. I försöksdistrikten gäller enligt
försöksförordningen att socialnämnden genast skall underrättas om den som fyllt
15 men inte 18 år, är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan
följa.
Det är av flera olika skäl viktigt att socialnämnden blir underrättad i ett
tidigt skede när en ung person är misstänkt för brott. Möjligheterna ökar
därigenom för företrädare för socialtjänsten att medverka under
brottsutredningarna. Det blir exempelvis rent praktiskt lättare att ordna så att
någon från socialtjänsten kan närvara vid förhör med den unge. Det finns med en
sådan ordning också förutsättningar för att snabbt genomföra den utredning om
den unges levnadsomständigheter som måste göras. En tidig underrättelse ger
också socialnämnden möjlighet att agera på ett tidigt stadium för att få i gång
olika stödåtgärder.
I flertalet fall torde misstankegraden "skälig misstanke" inte ha uppnåtts
innan förhör med den misstänkte själv hållits. Den risk för att en företrädare
för socialnämnden tar kontakt med den unge i anledning av ett brott innan
polisen gör det, bör därför vara liten. Om fråga uppkommer att underrätta
socialnämnden innan förhör med den unge hållits, bör problemet kunna lösas
praktiskt genom att företrädaren för socialnämnden upplyses om förhållandet och
genom att polisen lägger ned extra ansträngningar på att snarast hålla förhör
med den unge.Regeringen anser i likhet med Ungdomsbrottskommittén att en bestäm-
melse om underrättelse till socialnämnden bör införas i lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt kommitténs förslag begränsas
underrättelseskyldigheten till ärenden där den misstänkte är under 18 år och det
är fråga om brott på vilket fängelse kan följa. Det kan ifrågasättas om
tillämpningsområdet för bestämmelsen bör avgränsas på annat sätt. De
bestämmelser om tidsfrist för förundersökningen och om förundersökningsledningen
som regeringen föreslår i detta ärende omfattar enbart brott med fängelse i mer
än sex månader i straffskalan. Praktiska skäl kan sägas tala för att en
bestämmelse om underrättelse till socialnämnden avgränsas på samma sätt. De skäl
som motiverar att regeln införs gäller emellertid också för mindre allvarliga
brott, med undantag för brott med enbart böter i straffskalan. I sistnämnda fall
är ju socialnämndens insatser normalt inte påkallade. Regeringen stannar således
för att bestämmelsen bör avgränsas på det sätt kommittén föreslår.
Den nu behandlade bestämmelsen avser underrättelse om att misstanke om brott
föreligger. Det är emellertid angeläget att också på andra sätt utöka
socialnämndens medverkan när en ung människa har begått ett brott.
Ungdomsbrottskommittén föreslår en regel i lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare som innebär att en företrädare för socialtjänsten skall vara
närvarande vid förhör med den som inte fyllt 18 år om hinder inte föreligger och
det inte innebär men för utredningen. Att en person från socialtjänsten är
närvarande innebär ett stöd för den unge samtidigt som socialtjänsten får
information om brottet och omständigheterna omkring detta. Vidare kan på ett
tidigt stadium kontakt etableras med den unge, liksom med hans föräldrar, som
enligt regeringens förslag normalt också skall kallas till förhöret. En
bestämmelse om att en företrädare från socialtjänsten skall närvara vid förhör
med unga bör därför införas i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Undantag bör dock göras om närvaro av en socialtjänsteman inte
är möjlig eller om den skulle innebära men för utredningen. På samma sätt som i
fråga om underrättelse till socialnämnden bör ärenden om brott med enbart böter
i straffskalan undantas.

7 Personutredningen

7.1 Gällande ordning

Domstolen har en skyldighet att se till att det finns utredning om den
tilltalades levnadsomständigheter och om de personliga förhållanden som kan vara
av betydelse för bedömning av påföljdsfrågan, om det är fråga om att döma till
annan påföljd än böter eller det annars finns särskild anledning (46 kap. 9 §
RB). De former av personutredning som är vanligast förekommande är yttrande från
frivårdsmyndighet, läkarintyg, yttrande från socialnämnden och rättspsykiatrisk
undersökning. Härutöver kan nämnas att när ett mål avgörs skall personbevis och
utdrag ur kriminalregistret finnas tillgängliga.
Yttrande från frivårdsmyndighet och läkarintyg regleras i lagen (1991:2041) om
särskild personutredning i brottmål, m.m. som trädde i kraft den 1 juli 1992
(prop. 1991/92:2, bet. 1991/92:JuU4, rskr. 1991/92:24). Enligt 1 § skall
domstolen inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten om det i ett brottmål behövs
särskild utredning om den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder
som kan antas bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt
brottslighet. Något yttrande behövs inte om domstolen redan har tillräcklig
utredning eller inhämtar sådan på annat sätt. Ett beslut att inhämta särskild
personutredning skall meddelas så snart det lämpligen kan ske. Om allmänt åtal
inte har väckts får, enligt 2 §, beslut meddelas endast under förutsättning att
den misstänkte har erkänt eller att det annars finns sannolika skäl för
misstanken att han har begått brottet. Domstolen bör, om åklagaren eller den
tilltalade väcker frågan om t.ex. kontraktsvård eller andra föreskrifter inom
ramen för en skyddstillsyn, upplysa om detta i beslutet att inhämta yttrande.
Detsamma gäller om det finns skäl att anta att det finns personliga
omständigheter av det slag som avses i 29 kap. 5 § brottsbalken eller om
yttrandet är avsett att utgöra underlag enbart i en viss fråga. Domstolen skall
vidare i beslutet ange inom vilken tid yttrandet skall lämnas. I propositionen
anges att frivårdsmyndigheten, för att ha rimlig tid att genomföra utredningen
och lämna ett yttrande, normalt bör få fyra veckor till sitt förfogande. Är den
tilltalade häktad kan naturligtvis tiden sättas kortare. I 1 § förordningen
(1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. sägs att rätten i beslut
om yttrande från frivårdsmyndigheten skall ange inom vilken tid yttrandet skall
lämnas, och att rätten skall samråda med frivårdsmyndigheten om yttrandet skall
lämnas inom kortare tid än en månad.
I förarbetena till den nya lagen betonas att ett väl fungerande
personutredningsförfarande förutsätter att det finns väl utvecklade och regel-
bundna kontakter mellan framför allt domstolar och frivårdsmyndigheter såväl när
det gäller inriktningen av enskilda yttranden som när det gäller uppläggningen
av och underlaget för yttranden i olika typer av situationer. Ett av de främsta
syftena med lagen är att skapa förutsättningar för ett mera flexibelt och till
domstolens behov avpassat personutredningsförfarande och att det för att detta
syfte skall kunna uppnås är nödvändigt att berörda myndigheter i samråd verkar
för att tillgängliga resurser utnyttjas på ett så ändamålsenligt och effektivt
sätt som möjligt.
I fråga om läkarintyg kan nämnas att rätten enligt 7 § lagen om särskild
personutredning i brottmål, m.m. får förordna en läkare att avge ett sådant om
det finns skäl till det och om den misstänkte har erkänt eller det finns
sannolika skäl för misstanken att han har begått brottet.
Yttranden från socialnämnden kan inhämtas både av domstol och av åklagare.
Enligt 3 § LUL skall åklagare, om han anser att det finns skälig anledning till
åtalsunderlåtelse enligt 1 § LUL, inhämta yttrande från socialnämnden innan han
beslutar i ärendet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa eller om
det är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger. Enligt 9
§ LUL krävs det i vissa fall att domstolen har tillgång till ett yttrande från
socialnämnden. Ett sådant yttrande är en förutsättning för att domstolen skall
kunna överlämna den unge till vård inom socialtjänsten eller, om det inte finns
särskilda skäl, för att den som är under 21 år skall kunna dömas till fängelse i
mer än tre månader. Av förarbetena till lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare (prop. 1964:10 s. 162 och 165) framgår att yttrande skall
inhämtas också innan den som är under 18 år döms till fängelse eller
skyddstillsyn. Om åklagaren har inhämtat ett yttrande, som inte hunnit bli
alltför gammalt, behöver domstolen inte inhämta ett nytt yttrande utan kan
använda det befintliga.
Socialnämndens yttrande skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser
att vidta någon åtgärd beträffande den unge och om en sådan åtgärd enligt
nämndens mening är den lämpligaste för honom. Om åklagaren begär det eller
nämnden finner det nödvändigt skall yttrandet även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i
övrigt (3 § första och andra stycket LUL). I sammanhanget bör också nämnas att
det enligt 50 § socialtjänstlagen åligger socialnämnden att utan dröjsmål inleda
en utredning av vad som kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda en
åtgärd av nämnden. I förarbetena till socialtjänstlagen framhålls att det är
angeläget att socialnämndens utredning påbörjas så snart som möjligt och att man
inte bör vänta till dess åklagaren kommit in med sin begäran om yttrande.
Nämndens yttrande skall, enligt 3 § tredje stycket LUL, avges skyndsamt. Om
inte längre tid är nödvändig med hänsyn till ärendets beskaffenhet, skall
yttrandet avges inom två veckor från den dag begäran kom in till nämnden. Om
nämnden inte avgett yttrande inom fyra veckor, skall åklagaren genast
underrättas om orsaken till dröjsmålet. I de fall yttrande begärs av domstol
skall nämnden yttra sig inom sådan tid att rätten kan hålla huvudförhandling
inom de tidsfrister som gäller för mål med unga, (12 § tredje stycket LUL). Om
ärendets beskaffenhet kräver det, får yttrandet med rättens medgivande avges
senare.

7.2 Inhämtande av yttrande från socialnämnd och frivårds-myndighet

Regeringens förslag: Yttranden från socialnämnden
och frivårdsmyndigheten beträffande misstänkta under
18 år skall i normalfallet inhämtas redan under
förundersökningen, efter beslut av åklagaren. Ett
krav på skälig brottsmisstanke införs som en förut-
sättning för att få inhämta yttrande från
socialnämnden. Åklagaren skall som huvudregel
alltid inhämta ett sådant yttrande innan han fattar
beslut i åtalsfrågan.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och Sveriges
advokatsamfund är positiva till förslaget. Också Riksåklagaren är positiv men
ifrågasätter beträffande yttranden från socialnämnden om inte samma resultat kan
uppnås genom tillämpning av 50 § socialtjänstlagen (1980:620) och 6 f § LUL.
Regionåklagarmyndigheten i Göteborg påtalar att förslaget innebär en överföring
av arbetsuppgifter till åklagarna och framhåller att personutredningen inte bör
startas förrän det står klart att brott kan styrkas och att en åtalsunderlåtelse
inte är aktuell. Kriminalvårdsstyrelsen betonar att samverkan är nödvändig för
att undvika dubbelarbete hos socialtjänsten och frivården. TCO anser att
förslaget innebär att ytterligare resurser måste ställas till frivårdens
förfogande. Svenska skyddsförbundet framhåller att det är viktigt att
personutredningarna är kvalificerade och att beslut att inhämta yttrande inte
bör fattas av åklagare utan av domstol. Praxis i frågan om i vilka fall
yttranden skall inhämtas kan annars bli alltför olikartad. Dessutom kan man
räkna med ett ökat motstånd från klienterna vid personutredningen, om åklagaren
fattar beslutet. Det påpekas också att förslaget ställer stora krav på
socialnämnderna. De remissinstanser som yttrat sig över förslaget om
förutsättningar för att inhämta yttrande från socialnämnden är positiva. Malmö
tingsrätt anser det dock tveksamt att ha en annan misstankegrad för inhämtande
av yttrande från socialtjänsten än den som gäller för yttrande från frivårds-
myndigheten.
Skälen för regeringens förslag: För att få till stånd den snabba handläggning
av ungdomsmål som är önskvärd är det nödvändigt att inte bara förundersökningen
utan även personutredningen kan genomföras inom ramen för de tidsfrister som
föreslås. Den bästa förutsättningen för att uppnå detta får man sannolikt om
förundersökning och personutredning bedrivs parallellt. Det finns, som redo-
gjorts för ovan, redan enligt gällande regler möjligheter att inhämta person-
utredning på förundersökningsstadiet. I ungdomsmål bör dock enligt regeringens
mening en sådan ordning vara huvudregel i fråga om yttranden från
frivårdsmyndigheten och socialnämnden. Därigenom kan åklagaren i större ut-
sträckning än i dag fatta beslut i åtalsfrågan omedelbart vid förundersökningens
avslutande. Det innebär också att mål inte behöver fördröjas i domstol för att
personutredning måste inhämtas. Genom att beslut om personutredning skall fattas
på ett så tidigt stadium riskerar man i och för sig att det i några fall
inhämtas personutredning som sedan visar sig inte behövas. Det kan dock inte
antas ske i något större antal fall.
Den mest effektiva ordningen uppnås om åklagaren ges rätt att besluta i fråga
om ovan angivna yttranden under förundersökningen. Ungdomsbrottskommittén
föreslår en sådan ordning.
Under remissbehandlingen har en instans, Svenska skyddsförbundet, uttalat
tveksamhet mot att tillägga åklagaren en sådan beslutanderätt. Bland annat kan
hävdas att det av integritetsskäl är lämpligare att domstol fattar beslut om
personutredning. Det finns vidare en risk för att den misstänkte uppfattar
åklagaren som mindre objektiv än en domstol. Det kan också anföras att en
domstol är bättre skickad att göra den bevisvärdering som krävs.
Det förhållandet att åklagaren tilläggs uppgifter som innebär bevisvärdering
bör enligt regeringens uppfattning inte lägga hinder i vägen för ett
genomförande av kommitténs förslag. Det bör också framhållas att förslaget inte
innebär att alla former av personutredning skall få inhämtas av åklagaren utan
är begränsat till yttranden från frivårdsmyndighet, vilka numera normalt görs av
myndigheten själv, samt, i utvidgad omfattning, yttranden från socialnämnden. De
former av personalia som är mest ingripande ur integritetssynpunkt skall alltså
fortfarande beslutas av domstol.
Ytterligare ett argument som under remissbehandlingen anförts mot den
föreslagna ordningen är att åklagarna tilläggs ytterligare arbetsuppgifter.
Regeringen gör för sin del bedömningen att den nya uppgiften inte innebär annat
än en marginellt ökad arbetsbörda. Flera tungt vägande skäl talar i
stället för att genomföra kommitténs förslag. Om en domstolsprövning skulle
krävas för att få till stånd en personutredning som utförs parallellt med
förundersökningen, skulle det avsevärt fördröja beslutet och tidsvinsterna gå
förlorade. Domstolen skulle också tvingas befatta sig med mål där åtal inte
väcks. Det är vidare så att åklagaren redan i dag har befogenhet att inhämta
yttrande från socialnämnden och att en domstol som i dag beslutar att inhämta
ett yttrande från frivårdsmyndigheten sedan åtal har väckts, inte gör någon
självständig prövning av om det finns sannolika skäl för brottsmisstanken.
Det är regeringens uppfattning att fördelarna med kommitténs förslag, med tanke
särskilt till de tidsvinster som det innebär, är så stora att det bör
genomföras. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening tas in i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Den personutredning det är fråga om är alltså yttranden från socialtjänsten och
från frivårdsmyndigheten. En allmän utgångspunkt bör vara att ett beslut om
sådan personutredning skall beslutas så snart det är möjligt. Vad som
eftersträvas är att förundersökning och personutredning är klara i stort sett
samtidigt för att undvika att ärendet behöver vila i avvaktan på att
personutredningen blir färdig. I de fall där man kan förutse att förunder-
sökningen kommer att ta lång tid finns det emellertid ingen anledning att snabbt
driva fram en personutredning. Då kan konsekvensen i stället bli att
personutredningen är inaktuell när den skall användas. Följden av den föreslagna
ordningen kan naturligtvis bli att en utredning får göras av frivårdsmyndigheten
innan brottsomfattningen är helt klar. Detta bör dock inte hindra att ett full-
ödigt yttrande lämnas.
Förslaget innebär ingen ändring när det gäller domstols behörighet att besluta
om personutredning under pågående förundersökning. Domstolen har ju det
övergripande ansvaret för att den personalia som är nödvändig finns tillgänglig
när målet skall avgöras.
Eftersom domstolen har kvar sin beslutanderätt i frågor om personutredning har
åklagaren alltid en möjlighet att vända sig dit med en begäran om att viss
utredning skall inhämtas. Det kan exempelvis bli fallet om åklagaren känner
tvekan om yttrande skall inhämtas. När den misstänkte begärs häktad är det
naturligt att åklagaren avvaktar med beslut om personutredning och i stället
framställer ett yrkande om detta vid häktningsförhandlingen. Om den unge under
förundersökningen skulle ha en önskan om att yttrande från frivårdsmyndigheten
eller socialtjänsten skall inhämtas, får han vända sig till åklagaren. Det torde
inte vara nödvändigt att införa en möjlighet att få åklagarens beslut i fråga om
personutredningen prövat i domstol. Det är däremot i och för sig inget som
hindrar att den unge begär överprövning av åklagarens ställningstagande hos
högre åklagare enligt de allmänna regler som gäller om detta.
Enligt nuvarande ordning inhämtar åklagaren yttrande från socialtjänsten endast
om han anser att det finns skälig anledning till åtalsunderlåtelse. I de fall
åtal väcks fattas beslut att inhämta yttrande först när målet kommit till
domstolen. Detta innebär att målet fördröjs i avvaktan på att yttrandet
inkommer. Tiden för handläggning av ungdomsmål skulle kunna förkortas
ytterligare om åklagaren i princip alltid inhämtade yttrande från socialnämnden.
Regeringen anser att en sådan regel bör införas. Yttrande skall dock inte behöva
inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att förutsättningar för
åtalsunderlåtelse finns eller om det annars inte behövs. Förslaget kommenteras
ytterligare i författningskommentaren (avsnitt 13.1).
För att ett yttrande från frivårdsmyndigheten skall få inhämtas gäller
förutsättningen att åtal har väckts, att den misstänkte har erkänt gärningen
eller det annars finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet. För
yttranden från socialnämnden finns inget motsvarande krav på misstankegrad. Det
är enligt regeringens mening rimligt att det också för dessa yttranden anges i
lag vilka förutsättningar som gäller. Med tanke på socialnämndens roll när det
gäller unga lagöverträdare är det för dessa fall tillräckligt med ett krav på
skälig brottsmisstanke. Den bestämmelse som i dag gäller i fråga om yttranden
från frivårdsmyndighet bör inte ändras. Det torde inte innebära några
olägenheter att beviskraven är olika för yttranden från socialnämnd jämfört med
yttranden från frivårdsmyndighet.

7.3 Avgivande av yttranden

Regeringens förslag: Yttrande från socialnämnd skall
lämnas inom den tid som anges i beslutet om inte
rätten eller åklagaren med hänsyn till ärendets
beskaffenhet medger att yttrandet lämnas senare.
Yttrandet skall enligt rättens eller åklagarens
anvisningar kunna begränsas. I undantagsfall skall
ett yttrande kunna få avges muntligen.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna är i huvudsak positiva. Svea hovrätt ifrågasätter om det inte
behövs en yttersta tidsgräns, t.ex. en månad. Från några håll avstyrks förslaget
att yttrande skall kunna få avges muntligen.
Skälen för regeringens förslag: Ett yttrande från socialnämnden skall avges
inom två veckor från den dag begäran kom in till nämnden, om inte längre tid är
nödvändig med hänsyn till ärendets beskaffenhet.När, såsom regeringen föreslår,
bl.a. denna form av personutredning skall inhämtas samtidigt som
förundersökningen pågår finns det egentligen inget behov av en i författning
bestämd tidsfrist. Det är i stället tillräckligt att det i beslutet anges inom
vilken tid yttrandet skall lämnas. Åklagaren kan då anpassa tiden så att
yttrandet är klart samtidigt som förundersökningen. Tiden kan variera beroende
på t.ex. omfattningen av utredningen om brottet. Det är onödigt, och olämpligt,
att yttrandena i ett omfattande mål färdigställs så tidigt att de är inaktuella
när saken skall avgöras.
Socialnämnderna blir med denna ordning naturligtvis skyldiga att lämna
yttrandena inom den angivna tiden på samma sätt som om det fanns en bestämmelse
i författning. Man måste dock räkna med att det i vissa fall inte är möjligt att
hålla tidsfristen. Det bör därför finnas en möjlighet att med åklagarens eller
rättens medgivande få lämna yttrandet senare. Nämnderna bör åläggas att
omedelbart underrätta åklagaren respektive rätten om fristen inte kan hållas.
Kommittén har föreslagit att ett yttrande från socialnämnden bör kunna få
avlämnas muntligen, vid ett sammanträffande för underrättelse om beslut om
åtalsunderlåtelse (se avsnitt 8.5) om man därigenom kan vinna tid. Flera
remissinstanser är kritiska till förslaget i den delen. Regeringen delar
kritiken såtillvida att det är olämpligt att yttranden regelmässigt avges
muntligen. Om det i undantagsfall görs för att hålla de tidsfrister som gäller
bör det dock kunna accepteras. Kommitténs förslag bör således genomföras också i
denna del men justeras något.
För att spara tid och arbete bör åklagaren och domstolen också, om det är
lämpligt, kunna ge socialnämnden upplysning om hur yttrandet kan begränsas.
Den nya bestämmelsen, som kommenteras närmare i författningskommentaren
(avsnitt 13.1), bör tas in i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare och ersätta den nuvarande bestämmelsen om tidpunkt m.m. för
yttranden från socialnämnden.
För yttranden av frivårdsmyndighet finns ingen i lag angiven tidsfrist. Som
tidigare nämnts bör dock frivårdsmyndigheten i normalfallet få fyra veckor till
sitt förfogande. I 1 § förordningen om särskild personutredning i brottmål, m.m.
föreskrivs att rätten skall samråda med myndigheten, om yttrandet skall lämnas
inom kortare tid än en månad. Den ordning som föreslås för yttranden från
socialnämnd bör, med undantag av möjligheten att avge ett yttrande muntligen,
gälla också för yttranden från frivårdsmyndighet. De regler som avser
tidsfrister m.m. för dessa yttranden bör även fortsättningsvis regleras i
förordningen om särskild personutredning i brottmål, m.m. Regeringen avser att i
ett annat sammanhang behandla de förändringar som bör göras.

8 Åtalsunderlåtelse

8.1 Bakgrund

Regler om åtalsunderlåtelse finns dels i rättegångsbalken och dels i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Åtalsunderlåtelse enligt
rättegångsbalkens regler kan beslutas, om det kan antas att brottet inte skulle
föranleda annan påföljd än böter, om det kan antas att påföljden skulle bli
villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse, om den
misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta inte krävs
ytterligare påföljd eller om viss vård kommer till stånd (20 kap. 7 § RB). En
förutsättning för att åtalsunderlåtelse skall meddelas är att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. Åtal får också underlåtas, om
det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att
avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det inte heller av andra
skäl krävs att åtal väcks.
Reglerna om åtalsunderlåtelse i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare är primära i förhållande till rättegångsbalkens regler (1 §
sjätte stycket LUL). De senare skall tillämpas först sedan det konstaterats att
åtalsunderlåtelse inte kan beviljas enligt 1 § LUL (se prop. 1987/88:135, s.
40). Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ger mycket
vidsträckta möjligheter till åtalsunderlåtelse för ungdomar som begått brott
innan de fyllt 18 år. Presumtionen kan sägas vara mot åtal i dessa fall.
Lagregleringen vilar på grundtanken att ansvaret för ungdomar som begått brott i
huvudsak skall vila på socialtjänsten och inte på kriminalvården. En viktig
tanke bakom regleringen är också att institutet åtalsunderlåtelse möjliggör en
snabb och smidig handläggning av brott som begås av unga. Den grund för
åtalsunderlåtelse som 1 § LUL huvudsakligen vilar på är att den unge är eller
blir föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller lagen
med särskilda bestämmelser om vård av unga eller för annan åtgärd som innebär
att han får hjälp eller stöd. Åtalsunderlåtelse får beslutas på denna grund om
det med skäl kan antas att den åtgärd som vidtas är vad som är lämpligast för
den unge. Här avses alltså fall då den unge blir föremål för adekvata åtgärder
utan att åtal väcks. Åklagaren skall beakta att påföljden, om åtal väcks, ofta
blir överlämnande till vård inom socialtjänsten. Det andra huvudfallet i vilket
en åtalsunderlåtelse kan bli aktuell är att det är uppenbart att brottet begåtts
av okynne eller förhastande. Utrymmet för åtalsunderlåtelse på denna grund torde
för bötesbrottens del vara betydande. Vid återfall i likartad brottslighet, när
det är fråga om ett stort antal brott eller när brottsligheten pågått under en
längre tid torde tillämpningsområdet vara mer begränsat.
Ett beslut om åtalsunderlåtelse får inte meddelas, om något väsentligt allmänt
eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Åklagaren skall vid den bedömningen
beakta bl.a. brottets svårhetsgrad, omständigheterna vid brottets begående samt
behovet av att klarlägga skuldfrågan, fastställa skadeståndsskyldighet eller
besluta om förverkande. En ytterligare förutsättning för ett beslut om
åtalsunderlåtelse är att det är fullt utrett att den unge har begått brottet.
Åklagaren kan meddela ett s.k. delat beslut, vilket innebär att han, beträffande
samma person, väcker åtal eller utfärdar strafföreläggande för vissa brott och
meddelar åtalsunderlåtelse för andra.
Den som erhållit en åtalsunderlåtelse skall iaktta skötsamhet. Skötsamhets-
kravet är avsett att stärka åtalsunderlåtelsens funktion som en varning för den
unge och att markera att samhället inte tolererar brott. Kravet på skötsamhet
anses också bidra till att stödja föräldrar och andra i deras försök att hålla
den unge borta från olämpliga miljöer. Det konkreta innehållet i kravet är i
första hand att den unge avhåller sig från att begå brott. Beslutet om
åtalsunderlåtelse får återkallas om särskilda omständigheter föranleder det. Vid
bedömningen av om återkallelse skall ske skall åklagaren enligt 5 § LUL särskilt
beakta om den unge återfallit i brott inom sex månader från beslutet. Bestäm-
melsen fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 1988 (se avsnitt 6.1). Av BRÅ:s
utvärdering av lagändringen framgår dock att möjligheten att återkalla beslut om
åtalsunderlåtelse praktiskt taget aldrig utnyttjas.
Under 1992 meddelades totalt 16 118 åtalsunderlåtelser, vilket är drygt 10 % av
samtliga lagföringar. Antalet är något lägre än under föregående år då
motsvarande siffra var 17 695. Åldersgruppen 15-17 år erhöll år 1992 totalt
5 496 åtalsunderlåtelser (inklusive åtalsprövning enligt 6 § LUL), varav 4 770
med stöd av 1 § LUL, 167 med stöd av 6 § samma lag och 557 med stöd av 20 kap. 7
§ RB. Under år 1991 var motsvarande siffror något högre. Då meddelades totalt 6
868 åtalsunderlåtelser för nämnda åldersgrupp, varav 6 061 enligt 1 § LUL, 182
enligt 6 § LUL och 625 enligt rättegångsbalkens regler.
Åldersgruppen 18-20 år erhöll under 1992 totalt 1 271 åtalsunderlåtelser, varav
294 med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och 977
med stöd av rättegångsbalkens regler.
Hälften av åtalsunderlåtelserna avsåg tillgreppsbrott (8 kap. brottsbalken).
Inom nämnda kategori dominerade snatteri följt i antal av stöld och tillgrepp av
fortskaffningsmedel.

8.2 Åtalsunderlåtelse vid återfall i brott

Regeringens förslag: I lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare görs en markering
av att det vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse
skall meddelas särskilt skall beaktas om den unge
tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Kommitténs bedömning: Kommittén uttalar att åtalsunderlåtelse i princip inte
bör meddelas vid återfall, men föreslår ingen lagändring i det avseendet.
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till att förutsättningarna för
åtalsunderlåtelse vid återfall skärps. Från flera håll framförs synpunkten att
en lagreglering bör ske om en förändring i fråga om åtalsunderlåtelse vid
återfall skall ske. Svenska Skyddsförbundet anför att det kan få negativa
konsekvenser för återanpassningen av ungdomar om de i ökad utsträckning ställs
inför domstol.
Skälen för regeringens förslag: Ungdomsbrottskommittén föreslår att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten skall avskaffas. Om förslaget
genomförs får det följder för åtalsunderlåtelseinstitutet. Kommitténs förslag
innebär också att tvångsåtgärder enligt 3 § LVU på grund av ett brott som är
föremål för utredning inte kommer att bli aktuellt. Det innebär i sin tur att,
om förslaget genomförs, åtal kommer att väckas i de fall åklagaren enligt
nuvarande ordning anser sig böra kräva att socialnämnden vidtar åtgärder på
grund av brottet för att han skall meddela åtalsunderlåtelse. Regeringen
bereder, som tidigare redovisats, för närvarande förslaget i de delar som rör
påföljdssystemet för unga. Utgångspunkten är att det från straffrättsliga
utgångspunkter finns starka skäl som talar för att påföljden överlämnande till
vård inom socialtjänsten i dess nuvarande form bör utmönstras.
Den förändring för tillämpningen av institutet åtalsunderlåtelse som ett
genomförande av förslagen rörande påföljderna skulle innebära är väl motiverad.
I de fall ett väsentligt allmänt intresse berörs, och åtal alltså skall väckas,
torde det framför allt vara fråga om återfall i brott eller att brottsligheten
är av sådan art eller har ett sådant straffvärde att åtal är påkallat. Det är
angeläget att åtal väcks i sådana fall, vilket också i stor utsträckning torde
ske redan i dag. Vid just fortsatt brottslighet är det särskilt väsentligt att
åtalsunderlåtelse som huvudregel inte beviljas. Som regeringen framhållit
tidigare är det viktigt att ungdomar som begår brott ställs till ansvar för
detta och får ta konsekvenserna av sina handlingar.
Kommittén har övervägt att uttryckligen lagreglera en begränsning av
möjligheterna till åtalsunderlåtelse vid återfall men har avstått med hänvisning
till att en sådan regel skulle kunna leda till en rigid och stelbent tillämpning
av institutet åtalsunderlåtelse och i vissa fall t.o.m. te sig stötande.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att möjligheten att meddela
åtalsunderlåtelse vid återfall i brott bör begränsas. Regeringen är i och för
sig medveten om att en sådan förändring får omedelbar betydelse för
påföljdsbestämningen först om påföljdssystemet för unga förändras med de
utgångspunkter som har angivits ovan. Innan en sådan förändring har genomförts
innebär en skärpning av åtalsunderlåtelsereglerna inte någon större skillnad när
det gäller den reaktion som följer på brottet. En åtalsunderlåtelse enligt 1 §
LUL meddelas ju i huvudsak om den unge blir föremål för någon åtgärd av
socialtjänsten. Enligt nuvarande regler blir den påföljd som bestäms i domstol i
dessa fall oftast just överlämnande till vård inom socialtjänsten. Det kan dock
ändå vara meningsfullt att redan nu begränsa möjligheten att meddela åtalsunder-
låtelse vid återfall. Det förhållandet att saken förs till domstol innebär att
möjligheten finns att döma till andra påföljder än överlämnande till vård.
Möjligheten öppnas också att kombinera ett överlämnande med ett bötesstraff. Att
åtal väcks och förhandling hålls i domstol innebär också i sig att det för den
unge markeras att samhället ser allvarligt på upprepad brottslighet.
En förändring i förhållande till vad som nu gäller kan inte komma till stånd
med mindre än att en lagändring görs. En uttrycklig regel om att återfall i
brott bör beaktas vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas bör
inte utformas så att den innebär ett absolut förbud mot att besluta om
åtalsunderlåtelse. Detta skulle leda till den stelbenta ordning kommittén
befarar. I stället bör ett tillägg göras i bestämmelsen om åtalsunderlåtelse i
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare där det markeras att vid
bedömningen av om något väsentligt allmänt intresse åsidosätts, skall särskilt
beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott. Beträffande den
närmare tillämpningen av bestämmelsen kan hänvisas till författningskommentaren
(avsnitt 13.1).

8.3 Betydelsen av att den unge vill göra rätt för sig

Regeringens förslag: Den unges vilja att gottgöra
målsäganden skall beaktas vid prövningen av frågan om
åtalsunderlåtelse.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser är positiva till förslaget men påpekar
att det inte kan antas få så stor betydelse. Från åklagarhåll framhålls att inte
varje åtgärd av den unge bör få inverka vid bedömningen. Det framförs också
kritik mot det av kommittén valda uttrycket "gottgöra".
Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 januari 1988 (jfr avsnitt 8.1)
skall åklagaren vid sin bedömning av om åtalsunderlåtelse skall meddelas
särskilt beakta den unges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit
genom brottet eller att avhjälpa eller begränsa skadan. Åklagaren kan med stöd
av denna regel räkna den unge till godo att han t.ex. kontaktat målsäganden och
diskuterat möjligheterna att göra rätt för sig eller att han följt en anmodan av
polis att ställa till rätta. Det bör framhållas att systemet inte är avsett att
innebära att man kan "köpa sig fri" från åtal. Det är viljan att göra rätt för
sig som är avgörande för bedömningen, inte om ersättning faktiskt har betalats
eller skada reparerats.
Enligt regeringens mening är det av stor vikt att unga lagöverträdare
konfronteras med följderna av sina handlingar. Utöver att man får den unge att
inse konsekvenserna av sina handlingar tillgodoses också målsägandens intresse
av "upprättelse". På flera orter i landet pågår projekt med s.k.
medlingsverksamhet inom vilka polis och åklagare i samarbete med socialtjänsten
låter ungdomar som har begått brott göra rätt för sig. För att ytterligare
utveckla verksamheter som syftar till att uppmuntra ungdomarnas vilja att göra
rätt för sig har regeringen - som redovisats i det föregående - tidigare i år
gett Riksåklagaren i uppdrag att kartlägga de erfarenheter som finns och
utarbeta en eller flera modeller för hur en medlingsverksamhet skulle kunna
bedrivas.
För att ytterligare uppmuntra den unge att ta ansvar för sina handlingar är det
rimligt att åklagaren, när han prövar frågan om åtalsunderlåtelse, också får
beakta om den unge på annat sätt har försökt gottgöra målsäganden. Den unge kan
t.ex. ha utfört visst arbete för målsägandens räkning eller deltagit i medling.
Det kan också beaktas om han bett målsäganden om ursäkt. Självklart bör dessa
omständigheter inte få avgörande betydelse för om ett beslut om åtals-
underlåtelse skall meddelas. Arten av det brott det är frågan om och
omständigheterna när det begicks har naturligtvis stor betydelse. Det skall inte
vara möjligt att enbart genom en enkel gest eller åtgärd slippa åtal för en
gärning som fått allvarliga konsekvenser för brottsoffret.
Regeringen gör bedömningen att en bestämmelse enligt kommitténs förslag kan ha
en positiv inverkan på ungdomar som har begått brott. Enligt regeringens mening
kan uttrycket "gottgöra" godtas. Det är tillräckligt lösligt och anger t.ex. att
de åtgärder som avses inte behöver ha direkt anknytning till en skada som
orsakats målsäganden.

8.4 Villkor vid åtalsunderlåtelse

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en

möjlighet att förena ett beslut om åtalsunderlåtelse
med villkor.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Endast en av remissinstanserna, Svenska skyddsförbundet har
uttalat sig positivt om villkor vid åtalsunderlåtelse.Skälen för regeringens
bedömning: Ungdomsbrottskommittén har övervägt om det bör införas en möjlighet
att förena ett beslut om åtalsunderlåtelse med villkor. Frågan har varit föremål
för överväganden vid åtskilliga tillfällen tidigare, utan att det har lett till
lagstiftning. Det har också övervägts om en möjlighet bör ges att
vilandeförklara ett beslut om åtalsunderlåtelse i avvaktan på resultatet av
vissa behandlingsåtgärder som den misstänkte skall underkasta sig. Vidare har
diskuterats att förena åtalsunderlåtelsen med böter.
En fördel med att förena en åtalsunderlåtelse med villkor är självklart att det
skulle innebära ökade möjligheter att undvika åtal. Det skulle också kunna
förstärka åtalsunderlåtelsens funktion som en varning från samhällets sida.
Också processrättsliga vinster skulle göras. Mot fördelarna måste dock vägas de
kritiska synpunkter som kan anföras. De villkor som skulle kunna komma i fråga
motsvarar i huvudsak sådana föreskrifter som domstolarna kan meddela i samband
med villkorlig dom eller dom på skyddstillsyn. Det kan t.ex. vara fråga om en
skyldighet att betala skadestånd eller att undergå en viss behandling. Om en
åklagare skulle ges en rätt att meddela åtalsunderlåtelser med sådana villkor,
skulle denne komma att spela i princip samma roll som en domstol, utan att
förfarandet hos åklagaren i övrigt motsvaras av vad som gäller för domstolar.
Det bör också framhållas att en åtalsunderlåtelse inte innebär ett rättskraftigt
avgörande i skuldfrågan. Enligt regeringens mening är det principiellt tveksamt
att avstå från lagföring och samtidigt till beslutet knyta typiskt
straffrättsliga ingripanden. Regeringen anser därför, liksom kommittén, att
nackdelarna med att förena åtalsunderlåtelser med villkor är så stora att en
sådan möjlighet inte bör införas.

8.5 Underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse

Regeringens förslag: Den unge skall underrättas om
ett beslut om åtalsunderlåtelse vid ett personligt
sammanträffande med åklagaren inom två veckor från
beslutet. Den unges vårdnadshavare, liksom före-
trädare för socialtjänsten, bör vara närvarande vid
sammanträffandet. Vid sammanträffandet skall
åklagaren särskilt förklara innebörden av beslutet
och klargöra vilka följderna av fortsatta
lagöverträdelser kan bli.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens. Kommittén föreslår
dock att beslutet om åtalsunderlåtelse skall delges den unge inom en vecka.
Remissinstanserna: Remissutfallet är positivt. Flera remissinstanser anser dock
att en vecka är en för kort frist. Åklagarmyndigheten i Stockholm anser att ett
personligt sammanträffande vid brott som är ringa bör ske endast när det finns
särskilda skäl för det.
Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om åtalsunderlåtelse skall enligt 4
§ LUL tillkännages för den unge på lämpligt sätt. Om åtalsunderlåtelsen avser
ett brott för vilket det är föreskrivet svårare straff än böter bör beslutet
meddelas den unge muntligen och helst i vårdnadshavarens närvaro. Detta framgår
av 2 § förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål.
Om det är lämpligare får underrättelsen verkställas av annan åklagare än den som
meddelat beslutet eller av socialnämnden. Om det möter särskilda svårigheter
eller om brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig. Enligt 4 § LUL
skall socialnämnden underrättas om att åtalsunderlåtelse beslutats, om någon
åtgärd från nämndens sida förutsätts. Åklagaren skall hos nämnden höra efter om
åtgärden vidtagits. Vidtas inte åtgärden skall det anmälas till länsstyrelsen (3
§ i förordningen).
Bestämmelser om åtalsunderlåtelse finns också i försöksförordningen (1988:217).
Enligt 7 § skall, om inte hinder möter, ett beslut om åtalsunderlåtelse meddelas
vid ett personligt sammanträffande med den unge senast en vecka efter det att
beslutet meddelades. Åklagaren bör sträva efter att den unges vårdnadshavare är
närvarande vid sammanträffandet. Företrädare för socialnämnden bör ges tillfälle
att närvara. Enligt 8 § skall åklagaren vid sammanträffandet särskilt höra efter
i vilken utsträckning den unge försökt avhjälpa eller gottgöra skada som
uppkommit genom brottet, förklara innebörden av beslutet om åtalsunderlåtelse
och det skötsamhetskrav som detta är förenat med samt belysa vilka följderna kan
bli av fortsatta lagöverträdelser.
Av BRÅ:s utvärdering av försöksverksamheten framgår att föräldrarna varit
närvarande vid 79 % av alla sammanträffanden enligt 7 § försöksförordningen. Av
de intervjuer som BRÅ genomfört med ungdomar och föräldrar framgår att systemet
fungerar väl och att såväl ungdomarna som föräldrarna är positiva till detta.
Föräldrarna tycks ha uppfattat att samhället har förväntningar på att de
försöker förhindra att deras barn fortsätter att begå brott. Också många
ungdomar tycks ha förstått vad ett beslut om åtalsunderlåtelse innebär. En del
av ungdomarna tycks dock inte ha förstått vad åklagaren sade till dem. Ut-
talanden av typen "det blev inget" förekom också.
Det är viktigt att den unge får del av beslutet om åtalsunderlåtelse på ett
sådant sätt att åtalsunderlåtelsen framstår som en allvarligt menad varning från
samhällets sida. Denna funktion bör stärkas. Det är också betydelsefullt att den
unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård eller fostran
(jfr avsnitt 6.6) i så stor utsträckning som möjligt är närvarande när beslutet
meddelas. Erfarenheterna från försöksverksamheten visar att den unges föräldrar
i stor utsträckning var närvarande vid sammanträffandet mellan åklagaren och den
unge och att såväl de som den unge uppfattade detta som positivt. Mot bakgrund
av de goda erfarenheterna anser regeringen att försöksförordningens bestämmelser
om underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse bör göras generellt tillämpliga
och att åklagarna själva skall svara för underrättelsen. Denna skall alltså som
huvudregel ske vid ett personligt sammanträffande mellan åklagaren, den unge och
hans vårdnadshavare. Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att
närvara. Detta är av särskild betydelse då åklagaren förutsätter att någon
åtgärd vidtas från socialtjänstens sida. Ett sammanträffande skall som regel äga
rum även i de relativt sällsynta fall då åtalsunderlåtelsen avser ett brott med
enbart böter i straffskalan.
Det är viktigt med ett personligt möte då det är fråga om typiska ungdomsbrott,
såsom snatteri och skadegörelse. En regel om personligt sammanträffande kan dock
av praktiska skäl inte göras undantagslös. Underrättelsen bör därför få ske
skriftligen, om det möter särskilda hinder för ett personligt sammanträffande.
Det kan t.ex. röra sig om fall där den unge flyttat till okänd adress eller av
annan anledning inte kan nås eller inte kan medverka vid sammanträffandet.
Ungdomsbrottskommittén har övervägt att föreslå regler angående formerna för
kallelse till sammanträffandet och att till kallelsen knyta regler om vite och
hämtning. Med hänsyn till att ett sådant förfarande skulle vara svårt att
praktiskt genomföra och att det skulle motverka den snabba handläggning som
eftersträvas, har kommittén avstått från att föreslå några sådana regler.
Regeringen delar den bedömning kommittén gjort. I de fall där den unge vägrar
komma till sammanträffandet bör det göras klart för honom att det formellt sett
finns möjlighet för åklagaren att återkalla sitt beslut och i stället väcka
åtal. Naturligtvis får återkallelse ske endast i undantagsfall, såsom när den
unge saknar godtagbara skäl för att utebli och hans vägran att komma
uppenbarligen beror på tredska. Den omständigheten att vårdnadshavaren inte är
närvarande utgör inte något hinder för att genomföra sammanträffandet. Detsamma
gäller naturligtvis beträffande företrädare för socialnämnden.Den unge bör få
ett skriftligt beslut om åtalsunderlåtelsen även i de fall där underrättelsen
lämnas vid sammanträffandet. Det får ankomma på Riksåklagaren att utforma
lämpliga rutiner för verksamheten.
Regeringen anser att en tidsfrist för meddelande av beslut om åtalsunderlåtelse
är ett värdefullt instrument när det gäller att åstadkomma en snabb och effektiv
lagföring för unga lagöverträdare. Kommittén föreslår att ett beslut om
åtalsunderlåtelse skall meddelas den unge senast inom en vecka efter det att
beslutet fattats, om inte hinder möter.
I försöksförordningen finns en bestämmelse om en sådan frist. Av BRÅ:s
utvärdering framgår att besluten om åtalsunderlåtelse i försöksdistrikten
delgavs inom en vecka från den dag beslutet fattades i endast fem ärenden av 170
(3%). I de distrikt som undersöktes och som inte omfattas av försöksförordningen
var motsvarande siffror tre ärenden av 192 (2%). I 91 ärenden (53%) delgavs i
försöksdistrikten beslutet inom tidsintervallet 8-30 dagar och i 49 ärenden
(29%) inom 31-60 dagar. I undersökningsdistrikten meddelades beslut i
motsvarande tidsintervall i 48 ärenden (25%) respektive 67 ärenden (35%). Den
största skillnaden mellan försöksdistrikten och undersökningsdistrikten finner
man alltså i tidsintervallet 8-30 dagar.
Undersökningen är inte alldeles aktuell men siffrorna torde inte vara helt
missvisande. Mot bakgrund av att den tidsfrist som gäller i försöksdistrikten
hölls endast i ett fåtal fall finns det skäl att överväga om det är lämpligt att
i lag ange en så kort tid som en vecka. Remissinstanserna har ju också
kritiserat förslaget i den delen. Det vore olyckligt med en regel som det skulle
innebära stora svårigheter att följa eller som i praktiken inte skulle
efterlevas. Tidsfristen bör därför vara längre. Den bör utformas på det sättet
att ett beslut om åtalsunderlåtelse skall meddelas den unge så snart det kan
ske, dock senast inom två veckor från den dag beslutet fattades. Det bör finnas
en möjlighet att överskrida fristen om det är uppenbart att den inte kan hållas.
Kommitténs förslag att i en ny bestämmelse i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare ange att det särskilt skall åvila åklagaren att klargöra
vad beslutet om åtalsunderlåtelse innebär och vilka följderna av nya brott kan
bli, bör också genomföras. Det kan, som någon remissinstans påpekat,
ifrågasättas om en bestämmelse med detta innehåll skall tas in i en lag.
Regeringen anser dock att det har ett särskilt värde att frågan lagregleras.
Liksom kommittén funnit bör det inte föreskrivas att åklagaren skall ta upp
frågan om den unge försökt gottgöra eller avhjälpa skada som uppkommit genom
brottet. När sammanträdet hålls har ju beslutet att meddela åtalsunderlåtelse
redan fattats och åklagaren bör på ett tidigare stadium ha skaffat sig kännedom
om dessa förhållanden.
Ungdomsbrottskommittén har inte särskilt behandlat frågan om de nya
bestämmelserna också skall gälla åtalsunderlåtelser som meddelas unga enligt 20
kap. 7 § RB. Regeringen ser inte något sakligt skäl att undanta dessa beslut.
Inte heller några praktiska hänsyn bör hindra att en åtalsunderlåtelse enligt
rättegångsbalken omfattas av de särskilda reglerna om underrättelse. Det är inte
fråga om något större antal beslut. Under 1991 meddelades åldersgruppen 15-17 år
drygt 550 beslut om åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalkens regler (se
avsnitt 8.1). Regeringens förslag kommenteras närmare i författningskommentaren
(avsnitt 13.1).

9 Förfarandet i domstol

9.1 Domstolarnas organisation och sammansättning i ungdomsmål

Regeringens förslag: Brottmål mot dem som inte har
fyllt 21 år skall i tingsrätt och hovrätt handläggas
av lagfarna domare med särskilt intresse och
fallenhet för arbete med ungdomar. Detta skall
också gälla för de nämndemän som anlitas i dessa mål.
Ungdomsmålen bör samlas på särskilda ungdomsrotlar.

Kommitténs förslag: Kommittén förordar att samtliga brottmål mot unga i åldern
15-20 år samlas på särskilda ungdomsrotlar vid tingsrätterna och på
ungdomsavdelningar vid hovrätterna. Det föreslås att ordföranden i ungdomsmål
normalt skall vara ordinarie domare, att nämndemän alltid skall delta och att en
av nämndemännen, om inte hinder möter, skall ha särskild insikt och erfarenhet
beträffande vård och fostran av ungdom.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Stockholms
tingsrätt, Riksåklagaren och Sveriges advokatsamfund är positiva till att
ungdomsrotlar och ungdomsavdelningar inrättas. Flera domstolar är dock kritiska
och menar att ungdomsmålen inte skiljer sig från andra brottmål i någon högre
grad. Domstolsverket anför att förslaget strider mot tanken på att generalisera
dömandet. Förslaget att i princip endast ordinarie domare skall handlägga
ungdomsmål och att nämnd alltid skall delta får ett genomgående negativt
mottagande av remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag:

Domare i ungdomsmål

Liksom många remissinstanser anser regeringen att det finns en rad fördelar med
att det vid domstolarna finns särskilda domare som handlägger ungdomsmål. Det är
exempelvis värdefullt att en domare får särskild kunskap och stor erfarenhet av
ungdomsmål. Det är i sådana mål också särskilt viktigt att ordföranden
vinnlägger sig om att vara klar, tydlig och pedagogisk. När en ung människa står
inför rätta första gången är han eller hon förmodligen mer påverkbar än en
vuxen.
Stockholms tingsrätt, som handlägger ungdomsmål på en särskild avdelning, anför
i sitt remissyttrande att domstolen delar kommitténs uppfattning att det krävs
särskilda egenskaper hos den som är domare i ungdomsmål. Det krävs enligt
tingsrätten att en sådan domare visar respekt för ungdomars lika värde. Vidare
bör hos domaren finnas en vilja att skilja den unge som person från det brott
han eller hon eventuellt begått, en vilja att lyssna till det den unge säger och
en förmåga att uttrycka sig så att den unge förstår vad domaren säger.
Regeringen kan instämma i dessa synpunkter. Man kan i och för sig hävda att de
egenskaper som beskrivs bör finnas hos varje domare. De flesta som i någon
större utsträckning har kontakt med barn och ungdomar har dock sannolikt erfarit
att kontakterna, särskilt om den unge har problem, kan inrymma särskilda
svårigheter, inte minst när det gäller att kommunicera med honom eller henne. I
ungdomsmål ställs därför enligt regeringens uppfattning särskilda krav på
rättens ledamöter i dessa hänseenden.
Det är också av stor betydelse att såväl ordföranden som rättens övriga
ledamöter är väl insatta i kriminella ungdomars särskilda problem för att finna
den adekvata påföljden. En fördel med ett begränsat antal domare i ungdomsmål är
också att det kan vara lättare att låta dessa få särskild utbildning i olika
frågor som har med ungdomar att göra. Fördelarna med personkontinuitet, dvs. att
den unge om han återkommer efter att ha begått nya brott möter samma person,
gäller också i fråga om domare.
Mot bakgrund av nu redovisade synpunkter menar regeringen att ungdomsmålen bör
handläggas av särskilda juristdomare. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och bör gälla både i hovrätt
och tingsrätt.
Det är enligt Ungdomsbrottskommittén mindre lämpligt att en icke-ordinarie
domare handlägger ungdomsmål. Den som är ordinarie domare är regelmässigt en
medelålders person som förvärvat en viss livserfarenhet, vilket kommittén anser
kan komma till särskild nytta i dessa fall. Kommittén tror också att en
ordinarie domare i normalfallet har större pondus än en yngre domare och att han
eller hon därför har bättre förutsättningar att nå fram till den unge och att få
denne att ta intryck av vad domaren säger. Vad kommittén främst vill undvika är
att yngre domare i början av sin karriär handlägger ungdomsmål.
Majoriteten av remissinstanserna har dock kritiserat kommitténs förslag att
ordinarie domare skall handlägga ungdomsmålen. Det framhålls särskilt att
lämpligheten att handlägga ungdomsmål och "nå fram" till den unge inte beror av
om ordföranden är ordinarie domare. Personlig fallenhet och intresse för
uppgiften samt livserfarenhet av olika slag har framhållits som viktigare
faktorer. Stockholms tingsrätt framhåller att de egenskaper som är önskvärda hos
en domare i ungdomsmål inte är relaterade till vederbörandes ålder. I vissa av-
seenden menar tingsrätten att yngre domare kan vara att föredra framför äldre,
vilka på grund av sin ålder kan ha svårt att kommunicera med unga på ett
effektivt sätt. Regeringen delar det synsättet och förordar en lösning som
innebär att domstolschefen utser den eller de domare vid domstolen som, med
hänsyn till intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare, är mest
lämpad för uppgiften. Det är viktigt att de särskilda domarna i ungdomsmål både
har pondus och auktoritet och att de har de egenskaper som gör att de kan
kommunicera med unga människor.
Regelns tillämpningsområde bör inte begränsas till mål mot den som är under 18
år utan bör gälla även de äldre ungdomarna. Det finns ju en rad särskilda
bestämmelser om handläggningen av mål mot den som är under 21 år och vidare
vissa särskilda bestämmelser om påföljdsval för den ålderskategorin. Det är
vidare lämpligt att mål som hos polis och åklagare handlagts i särskild ordning
omfattas av den bestämmelse som reglerar handläggningen i domstol. Avgörande för
om ett mål skall handläggas av den särskilde domaren bör vara om någon tilltalad
eller misstänkt i målet är under 21 år. Om exempelvis en av de tilltalade är
mycket ung och det i målet finns ytterligare tilltalade som är över 21 år bör
alltså målet i sin helhet handläggas av den särskilde domaren. De
särbestämmelser med avseende på handläggningen av mål mot unga gäller ju även i
dessa mål. Det är därför en fördel om målen handläggs av den personal som är
förtrogen med dessa regler. Det bör dock finnas en möjlighet för annan än den
specielle domaren att handlägga mål med enbart böter i straffskalan. Detsamma
bör gälla för fall där det av speciella orsaker inte är lämpligt att den
särskilde domaren handlägger ungdomsmålet.
Den föreslagna ordningen med speciella domare i ungdomsmål kan enklast
genomföras om det på domstolarna inrättas speciella ungdomsrotlar. Redan i dag
handläggs vid vissa domstolar ungdomsmål på särskilda rotlar eller vid särskilda
avdelningar. Erfarenheterna därav är goda, vilket talar för att man bör sträva
efter att arbetet organiseras på det sättet vid fler domstolar. De fördelar som
finns när det gäller specialisering hos åklagare, polis och socialtjänst gäller
visserligen inte i lika hög grad för domarnas del. Specialiseringen hos de
förstnämnda myndigheterna syftar ju till stor del till att förbättra samarbetet
mellan myndigheterna, och effektiviteten hos domstolarna är ju inte i första
hand beroende av samarbetet med andra myndigheter. Argumenten för den
specialiseringstanke som regeringen ger uttryck för i förslagen som rör polis
och åklagare har dock i stora delar bärkraft också när det gäller handläggningen
i domstol. Den positiva betydelse som personkännedom och ökade kunskaper om
andra yrkesgruppers arbete har gäller också för domstolspersonal.
Förutsättningarna för att klara en såväl snabb som kvalificerad hantering av
ungdomsmålen torde också öka om målen samlas på en eller några få rotlar i
domstolen.
I likhet med Ungdomsbrottskommittén anser regeringen att det är önskvärt att
mål där den tilltalade eller misstänkte inte har fyllt 21 år lottas och
handläggs på särskilda ungdomsrotlar.Det är naturligtvis inte nödvändigt att
alla mål på en ungdomsrotel är ungdomsmål. Det viktiga är att ungdomsmålen inte
sprids på alltför många domare. I många domstolar finns det ju inte heller
underlag för att sysselsätta en hel rotel enbart med ungdomsmål. Vid mindre
domstolar torde den föreslagna ordningen få mindre praktisk betydelse än vid
stora och medelstora domstolar. Det ligger dock ändå ett visst värde i att en av
domarna på domstolen tar ett särskilt ansvar för dessa mål och står för
kontakterna med andra myndigheter i frågor som berör ungdomsmålen.
Frågan om ungdomsrotlar lämpar sig inte för reglering i lag. Den bör i stället
regleras i förordning. Regeringen avser att återkomma till frågan och där ta
ställning till hur man närmare bör reglera inrättandet av ungdomsrotlar i
tingsrätt och hovrätt.

Nämndemannamedverkan

Rättens sammansättning i brottmål och därmed omfattningen av nämnde-
mannamedverkan regleras för tingsrätterna i 1 kap. 3 b § och för hovrätterna i 2
kap. 4 § RB. I tingsrätt avgörs ett brottmål normalt i en sammansättning med en
juristdomare och tre nämndemän. Om åtalet gäller brott för vilket det
lindrigaste straffet är fängelse i två år skall fem nämndemän delta. Om det för
brottet inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex
månader är tingsrätten domför utan nämndemän om det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter och det inte i målet är fråga om företagsbot. I
de mål där en tingsnotarie är ordförande skall dock nämndemän alltid delta. I
hovrätt gäller vid avgörandet av brottmål normalt att rätten skall bestå av tre
juristdomare och två nämndemän. Hovrätten är domför utan nämndemän i bötesmål i
enlighet med vad som gäller för tingsrätten men också i mål som avgörs utan
huvudförhandling.
En särskild regel gäller i tingsrätt för mål mot den som inte fyllt 21 år om
det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. I sådana mål skall
enligt 10 § LUL företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet
beträffande vård och fostran av ungdom. Det finns skäl att anta att bestämmelsen
inte iakttas i den omfattning som avsetts.
Kommittén föreslår att nämnd alltid skall ingå i rätten när ett ungdomsmål
avgörs och anför dels att rättegången kan göra ett starkare intryck på den unge
om målet avgörs av en fullsutten rätt och dels att lekmannamedverkan kan antas
ha särskilt stor betydelse i dessa mål. Lekmannainflytandet i den dömande
verksamheten anses nämligen utgöra en garanti för att domstolarnas avgöranden
följer allmänna rättsuppfattningar i samhället och bidrar till att medborgarnas
förtroende för rättskipningen upprätthålls. Förslagen i nu berörda delar har
fått en hel del remisskritik. Behovet och funktionen av nämndemannamedverkan i
de enklare målen har ifrågasatts. Stockholms tingsrätt har anfört att nämnden
inte bör utnyttjas som staffagefigurer i enklare brottmål endast för att göra
ett starkare intryck på den unge. Från flera håll har anförts att en
nämndmedverkan enligt förslaget skulle bli kostsam och innebära praktiska
svårigheter. Det resultat som åsyftas uteblir vidare helt i de fall den unge
inte kommer till förhandlingen och målet avgörs i dennes utevaro.
Regeringen delar remissinstansernas kritik mot förslaget och anser att skälen
för att nämndemän alltid skall delta i ungdomsmål inte har tillräcklig bärkraft.
Det bör i sammanhanget påpekas att domförhetsreglerna är utformade så att det
inte finns något hinder för att nämnd medverkar trots att förutsättningar för
att avgöra målet med enbart juristdomare finns.
Kommittén föreslår också att 10 § LUL ändras och att där föreskrivs att det i
ungdomsmålen skall anlitas minst en nämndeman med insikt och erfarenhet
beträffande vård och fostran av ungdom. Det skall enligt kommittén ankomma på
kommun- och landstingsfullmäktige, som väljer nämndemän, att se till att det
bland nämndemännen finns det antal "ungdomsnämndemän" som behövs. Förslaget har
vid remissbehandlingen inte ansetts vara praktiskt genomförbart. Svea hovrätt
har också ifrågasatt om nämndemän bör representera särskild sakkunskap och
framhållit att nämndens roll är en annan.
De skäl som regeringen anför för att speciella juristdomare skall handlägga
ungdomsmålen gäller i hög grad också i fråga om nämndemän. Det är ju lika
viktigt att nämndemännen har förmåga att lyssna till och förstå vad den unge
säger som ordföranden. Den särskilda erfarenhet som kan krävas för att avgöra
frågan om påföljdsval för unga gäller också för nämndemännen. Det bör vara
möjligt att utan större praktiska svårigheter välja ut nämndemän som i första
hand anlitas vid ungdomsmålen. Vid större domstolar torde nämndemännen kunna
delas in på sådant sätt att det finns en grupp nämndemän som tjänstgör på
ungdomsrotel eller ungdomsavdelning.
De nämndemän som avses skall inte vara "experter" i fråga om ungdomar och
således inte representera någon särskild sakkunskap. Vad som eftersträvas är i
stället att de har ett särskilt intresse av arbete med barn och ungdom och en
särskild fallenhet för uppgiften att delta i handläggning av just ungdomsmål.
Det är också önskvärt att de yngre nämndemännen är representerade i denna grupp.
Regeringen föreslår mot nu redovisad bakgrund att bestämmelserna om de särskilda
kraven på de lagfarna domare som skall handlägga ungdomsmålen skall gälla också
nämndemännen.

9.2 Tidsfrist för hållande av huvudförhandling

Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för
tidsfristen för hållande av huvudförhandling i lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
ändras så att den omfattar mål om åtal för brott för
vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att tidsfristen i 12 § andra stycket LUL
utvidgas till att gälla alla mål om brott för vilka fängelse är föreskrivet.
Remissinstanserna är kritiska. Många menar att förslaget inte är genomförbart
utan resursförstärkningar och att det kan leda till att målen mot de äldre
ungdomarna eftersätts. Svea hovrätt föreslår att fristen skall iakttas vid åtal
för alla brott där svårare straff än sex månaders fängelse kan följa.
Skälen för regeringens förslag: Lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare innehåller en tidsfrist för hållande av huvudförhandling när
allmänt åtal väckts mot den som är under 18 år. Bestämmelsen omfattar dock
enbart mål om brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år. I
sådana fall skall huvudförhandling hållas inom två veckor från det åtalet
väcktes, om inte förundersökningen bör kompletteras eller yttrande från
sakkunnig eller annan förberedande åtgärd vidtas, (12 § andra stycket LUL). För
övriga mål mot de ungdomar som inte fyllt 21 år gäller enligt första stycket som
en generell regel att de alltid skall handläggas skyndsamt.
Det är som tidigare framhållits av stor betydelse vid handläggning av
ungdomsmål att tiden mellan brott och reaktion inte är alltför lång. Det är
därför nödvändigt att ha en tidsfrist för ungdomsmålens handläggning i domstol.
Frågan är om nuvarande ordning är tillfredsställande eller om någon ändring bör
göras.
Kommittén föreslår att 12 § andra stycket LUL skärps på det sättet att
tidsfristen skall iakttas redan när åtal väcks för brott för vilket det är
föreskrivet fängelse. Förslaget innebär att ett stort antal mål kommer att få
handläggas med förtur. En fördel med att sänka gränsen är enligt kommittén att
snatteri, skadegörelse, rattfylleri, grovt rattfylleri, grov olovlig körning
m.fl. brott kommer att omfattas av fristen. Särskilt de mindre allvarliga
förmögenhetsbrotten har en hög frekvens bland de yngsta lagöverträdarna, men
också andra brott begås av ungdomar.
Om kommitténs förslag genomförs skulle det emellertid innebära en betydande
ökning av arbetsbördan både för domstolarna och åklagarna. Som flera
remissinstanser påpekat finns det också en risk för att målen med de äldre
ungdomarna, dvs. de som är mellan 18 och 21 år, eftersätts. Om
tillämpningsområdet för nu gällande frist utökas i den omfattning som föreslås
kan det också innebära att den medverkan vid huvudförhandlingen av
vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten som regeringen vill uppnå
försvåras. Utredningens förslag bör därför inte genomföras.
Det finns dock skäl att ändra den nu gällande bestämmelsen så att dess
tillämpningsområde anpassas till vad som i övrigt gäller i ungdomsmål. Den i 12
§ LUL angivna tidsfristen bör gälla i mål där åtalet avser brott för vilket är
föreskrivet fängelse i mer än sex månader. En sådan justering innebär inte någon
större praktisk förändring. Det bör dock påpekas att de nya regler om ändrade
straff för ett antal brott i brottsbalken som trädde i kraft den 1 juli 1993
(prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:207) innebar
att några brott som tidigare omfattats av bestämmelsen i 12 § LUL kom att hamna
utanför området för tidsfristen. Detta beror på att särskilda straffskalor för
ringa brott och brott av normalgraden infördes i vissa fall. Med regeringens
förslag kommer dessa brott - samt ytterligare några brott, såsom ofredande och
olovligt brukande - åter att omfattas. Det bör också noteras att straffmaximum
för grovt rattfylleri numera höjts till fängelse i två år. Ändringen trädde i
kraft den 1 februari 1994 (prop. 1993/94:44, bet. 1993/94:JuU11, rskr.
1993/94:78, SFS 1993:1463). Ett mål som rör grovt rattfylleri skall således i
dag handläggas inom den tidsram som anges i 12 § LUL.

9.3 Vårdnadshavares medverkan

Regeringens förslag: I mål om brott med fängelse i
straffskalan där den misstänkte är under 18 år, skall
normalt vårdnadshavare eller annan som svarar för
den unges fostran höras i målet och således kallas
till huvudförhandlingen. Vid lindrigare brott
skall enbart underrättelse om åtalet och tiden för
huvudförhandling lämnas.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Från några håll ifrågasätts
värdet av en osanktionerad kallelse medan andra anser det följdriktigt att
vårdnadshavares medverkan utökas också vid domstolsförfarandet.
Skälen för regeringens förslag: Den unges vårdnadshavare skall enligt gällande
rätt i vissa fall kallas till huvudförhandling. Det gäller i princip fall där
det är aktuellt att döma den unge till fängelse eller skyddstillsyn. Enligt 9 §
LUL får nämligen inte den som är under 18 år dömas till sådan påföljd om inte
den som har vårdnaden om honom har hörts i målet, där så lämpligen kunnat ske. I
andra fall får domstolen avgöra från fall till fall om vårdnadshavare skall
kallas till huvudförhandlingen. Detta framgår av 21 kap. 1 § RB, enligt vilken
bestämmelse rätten, om den misstänkte är omyndig, skall höra vårdnadshavaren om
det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller annars är nödvändigt.
Som regeringen har framhållit är det viktigt att engagera föräldrarna i arbetet
med de unga lagöverträdarna. Detta engagemang behövs hela tiden från brott till
reaktion, och naturligtvis även därefter. Avsikten är inte bara att föräldrarna
skall vara till stöd och hjälp för den unge utan också att göra klart för
föräldrarna att de har ett ansvar för den unge.
Regeringen har föreslagit åtgärder som syftar till att på förundersöknings-
stadiet involvera föräldrarna i större utsträckning (se avsnitt 6.6). Det är
dock minst lika viktigt att förmå föräldrarna att närvara vid rättegången mot
den unge. Att höra föräldrarna kan också vara av värde för påföljdsfrågans
bedömning. Frågan blir då hur man bäst skapar förutsättningar för att
föräldrarna skall inställa sig vid huvudförhandlingen.
Liksom Ungdomsbrottskommittén, och även justitieutskottet (se bl.a. bet.
1989/90:JuU29 s. 22), anser regeringen att övervägande skäl talar för en ordning
där vårdnadshavarna kallas till förhandlingen, men själv avgör om han vill
inställa sig. Det skulle snarare vara negativt om en vårdnadshavare genom
vitesföreläggande och hämtning eller dylikt tvingas närvara vid förhandlingen.
Om närvaron skall innebära något positivt måste den enligt regeringens mening
bygga på frivillighet. Våldskommissionen föreslog i sitt betänkande Våld och
brottsoffer (SOU 1990:92) att vårdnadshavare alltid skulle underrättas av dom-
stolen om att en brottmålsförhandling rörande en person under 18 år skulle äga
rum. En underrättelse är emellertid, enligt regeringens mening, inte tillräcklig
för att engagera vårdnadshavare i den utsträckning vi menar är nödvändig. Det
kan antas att en kallelse, även om den inte är förenad med någon sanktion, kan
ha en större, positiv inverkan på vårdnadshavarnas benägenhet att inställa sig.
Regeringen föreslår därför att det i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare föreskrivs att vid åtal mot den som är under 18 år för brott för
vilket det är föreskrivet fängelse, vårdnadshavaren skall höras, om det kan ske
och det inte finns särskilda skäl mot det. I fall där åtalet rör brott med
enbart böter i straffskalan bör vårdnadshavarna inte kallas. Det är ju då oftast
fråga om trafikbrott och mindre allvarliga brott, där föräldrarnas närvaro inte
är lika betydelsefull. I sådana fall är det tillräckligt att föräldrarna
underrättas om åtalet och om när huvudförhandlingen skall äga rum. Bestämmelsen
kommenteras ytterligare i författningskommentaren (avsnitt 13.1).
Domstolen skall självfallet avstå från att kalla vårdnadshavaren i de fall det,
med hänsyn till upplysningar som lämnats till rätten, kan antas att dennes
närvaro kommer att vara mer till skada än till nytta. Om det av någon annan
särskild anledning inte är möjligt att höra vårdnadshavaren, bör det också vara
möjligt för domstolen att avstå från kallelse. Vårdnadshavares utevaro bör inte,
annat än om det av speciella skäl är nödvändigt att höra dem, utgöra hinder mot
att hålla huvudförhandlingen.
Vad som nu har sagts om vårdnadshavare bör inte gälla enbart dem som har den
legala vårdnaden om den unge utan - i likhet med vad som föreslås beträffande
vårdnadshavares och andras medverkan under förundersökningen (jfr avsnitt 6.6) -
också den som har det faktiska ansvaret för den unges vård och fostran. När
dessa hörs vid huvudförhandling bör de, såsom gäller för vårdnadshavare som
hörs, ha rätt till ersättning för sin inställelse av allmänna medel.

9.4 Avkunnande av dom

Regeringens förslag: En bestämmelse av innebörd att
domen i mål mot dem som är under 21 år skall
avkunnas vid huvudförhandlingen eller annat rättens
sammanträde, om det inte möter synnerliga hinder,
tas in i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att en dom mot den som inte har fyllt 18
år, om inte hinder möter, skall avkunnas i den tilltalades närvaro om åtalet
avser ett brott för vilket är föreskrivet fängelse. Om domen inte kan avkunnas
omedelbart efter förhandlingens avslutande skall ett särskilt sammanträde
hållas.
Remissinstanserna: Förslaget att ett särskilt sammanträde skall hållas för
avkunnande av dom när detta inte kunnat ske i samband med huvudförhandlingen har
fått ett i huvudsak negativt mottagande.
Skälen för regeringens förslag: I ett brottmål skall som huvudregel dom i målet
avkunnas omedelbart efter rättegångens avslutande. Enligt 30 kap. 7 § RB gäller
nämligen att överläggning skall hållas samma dag som huvudförhandlingen avslutas
eller senast nästa arbetsdag, och om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. När
det av någon anledning behövs anstånd för att besluta eller skriva domen, får
rätten besluta om detta, om det är oundgängligen erforderligt. Domen skall i
sådant fall, om det inte finns synnerliga skäl, meddelas inom två veckor efter
det att förhandlingen avslutats. Om den tilltalade är häktad, skall dom meddelas
inom en vecka i stället för två veckor. Det krävs alltså enligt bestämmelsens
ordalydelse starka skäl för att underlåta att avkunna dom i anslutning till
huvudförhandlingen. Praxis i domstolarna har emellertid utvecklats dithän att
bestämmelsen tillämpats mindre strikt. Om domen inte avkunnas vid
huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller
meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli, s.k. kanslidom.
Bestämmelsen i 12 § andra stycket LUL innebär att den regel som gäller för
häktade också gäller i fråga om domar mot personer under 18 år om åtalet avser
ett brott för vilket är föreskrivet mer än ett års fängelse.
Det är i mål mot unga särskilt viktigt att domen, om den innebär att den unge
fälls till ansvar, avkunnas när denne är närvarande. Domen kan förväntas göra
ett starkare intryck på den unge om han får ta del av den muntligt och medan han
har rättegången i färskt minne. Rättens ordförande har då också möjlighet att
närmare förklara domens innebörd för den unge och även att framhålla betydelsen
av att denne iakttar vad som kan vara föreskrivet i domen.
Kommittén föreslår att i de fall där den tilltalade inte har fyllt 18 år och
åtalet avser ett brott för vilket är föreskrivet fängelse skall, om inte hinder
möter däremot, domen avkunnas vid huvudförhandlingen eller vid ett särskilt
sammanträde. Till detta sammanträde bör den tilltalade, hans försvarare,
vårdnadshavarna och åklagaren kallas. Kommittén redovisar de problem ett sådant
förfarande skulle medföra. Bland annat nämns risken för att den unge uteblir
från sammanträdet, risk för förseningar av tingsrättens övriga handläggning samt
att förslaget innebär ökade kostnader. Kommittén anser emellertid att fördelarna
överväger.
Regeringen delar den uppfattning som flertalet remissinstanser ger uttryck för,
nämligen att det inte är praktiskt att mera regelmässigt hålla särskilda
sammanträden för avkunnande av dom mot unga lagöverträdare. Den formella
möjligheten att hålla ett särskilt sammanträde för att avkunna dom finns också
redan enligt gällande bestämmelse.
Det är dock för ungdomsmålen önskvärt åstadkomma en stramare ordning än den som
nu tillämpas. Detta bör ske genom att det i lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare tas in en särskild regel i fråga om avkunnande av domar mot
ungdomar. Bestämmelsen bör ta sikte på fall där den unge fälls till ansvar i
målet. För dessa mål bör gälla att rätten skall avkunna domen vid
huvudförhandling eller annat sammanträde om inte synnerliga hinder möter.
Bestämmelsens tillämpningsområde bör dock inte begränsas enbart till dem som är
under 18 år. Det finns skäl att även för de äldre ungdomarna ha en något
stramare reglering när det gäller avkunnande av dom. Det är inte heller
nödvändigt att göra undantag för bötesmålen. De torde i flertalet fall vara av
så enkel natur att det är möjligt att avkunna dom vid huvudförhandlingen.

10 Offentlig försvarare

Regeringens förslag: Bestämmelsen om offentlig
försvarare i lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare ändras så att en tilltalad som
inte har fyllt 18 år har rätt till offentlig
försvarare, om det inte är uppenbart att han saknar
behov av försvarare.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar
det utan erinran. Sveriges advokatsamfund och flera andra remissinstanser anser
att rätten till offentlig försvarare för personer under arton år skall vara utan
undantag. Från åklagarhåll anförs att i bestämmelsen uttryckligen bör anges att
rätten skall ta upp frågan om offentlig försvarare utan att någon begäran därom
gjorts.
Skälen för regeringens förslag: FN:s generalförsamling antog den 20 november
1989 en konvention om barnets rättigheter. Sverige undertecknade konventionen
den 26 januari 1990 och den trädde för Sveriges del i kraft den 2 september
samma år. Sverige ratificerade konventionen utan att reservera sig på någon
punkt. Konventionens artikel 40 handlar om rättigheterna för barn som
misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott. De
skall enligt artikelns punkt 1 behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla
för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andra människors
rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder
och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en
konstruktiv roll i samhället.
För detta ändamål skall konventionsstaterna enligt punkt 2 särskilt säkerställa
att inget barn skall misstänkas eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha
begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden
enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den begicks.
Varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall vidare ha
vissa särskilt uppräknade garantier. Det gäller bl.a. att barnet snarast och
direkt skall underrättas om anklagelserna mot sig och få juridiskt biträde eller
annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar. Vidare
skall barnet snarast få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och
opartisk myndighet eller rättskipande organ i en opartisk förhandling enligt lag
i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses
strida mot barnets bästa, barnets föräldrar eller vårdnadshavare.
Enligt konventionen skall konventionsstaterna fortlöpande upprätta rapporter om
de åtgärder som vidtagits för att genomföra de rättigheter som erkänts i
konventionen. Sverige överlämnade sin första rapport till FN i september 1992.
FN:s kommitté för övervakning av barnets rättigheter enligt barnkonventionen har
i anledning av rapporten haft synpunkter på reglerna om offentlig försvarare för
barn i konflikt med lagen. Av en promemoria upprättad inom Utrikesdepartementet
i anledning av förhör med Sverige inför kommittén framgår att kommittén fann det
otillfredsställande att frågan om försvarare enligt bestämmelsen i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare var beroende av påföljdens
karaktär eller de sociala myndigheternas välvilja. Man borde enligt kommittén se
till att offentlig försvarare alltid förordnades då ett barn misstänktes ha
begått ett brott.
Regler om när offentlig försvarare skall förordnas finns dels i
rättegångsbalken och dels i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. För den som är under 18 år blir såväl reglerna i 21 kap. RB som
bestämmelsen i 11 § LUL tillämpliga.
Av 21 kap. 3 a § första stycket RB följer att en offentlig försvarare skall
förordnas för den som begär det om han är anhållen eller häktad eller om han
misstänks för ett brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i sex månader. I dessa fall anses det nära nog undantagslöst finnas ett
behov av offentlig försvarare. I andra stycket anges när det i andra fall kan
finnas behov av offentlig försvarare. En sådan skall sålunda förordnas om den
misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet, om
försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som skall
väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller
villkorlig dom eller sådana påföljder i förening eller om det i övrigt
föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga
förhållanden eller till vad målet rör. Som exempel på fall där den misstänktes
förhållanden kan innebära att han har svårt att själv klara sitt försvar har
nämnts mycket hög ålder, psykisk eller allvarlig psykisk sjukdom, nedsatt syn
eller hörsel eller annat allvarligt handikapp. Om den misstänkte biträds av en
försvarare som han själv har utsett, skall någon offentlig försvarare inte
förordnas vid sidan av denne.
En fråga om förordnande av offentlig försvarare skall enligt 21 kap. 4 § andra
stycket RB tas upp då en framställning om det görs eller rätten annars finner
anledning därtill. Enligt 12 § FUK skall en misstänkt, i samband med att han
underrättas om skälig misstanke, underrättas om sin rätt att under
förundersökningen biträdas av försvarare och om att offentlig försvarare i vissa
fall kan förordnas. Av 23 kap. 5 § RB framgår att förundersökningsledaren skall
göra anmälan till rätten om offentlig försvarare enligt 21 kap. 3 a § RB skall
förordnas för den misstänkte. En offentlig försvarare kan förordnas även om den
misstänkte inte begär det. Om någon begäran inte har gjorts bör emellertid ändå
den misstänktes uppfattning tillmätas stor betydelse. Hänsyn bör tas till att en
tilltalad som fälls enligt 31 kap. RB kan komma att få betala tillbaka
försvararkostnaden eller del därav till staten.
Enligt 11 § LUL gäller att en offentlig försvarare skall förordnas för en
tilltalad som inte har fyllt 18 år om det finns anledning att döma till annan
påföljd än böter, och om det inte är uppenbart att han saknar behov av offentlig
försvarare. Denna regel gäller enligt ordalydelsen endast den som är tilltalad.
Behovet av offentlig försvarare under förundersökningen för den som inte har
fyllt 18 år och i fall där åtal aldrig väcks tillgodoses i stället genom
reglerna i rättegångsbalken.
En bestämmelse motsvarande den i 11 § LUL fanns redan i den lag med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig som infördes 1946. Av förarbetena
till denna bestämmelse framgår att undantag från rätten till offentliga
försvarare för underåriga skulle gälla i bagatellmål såsom mål rörande enkla
trafikförseelser, våldsamt motstånd och bedrägligt beteende. Bestämmelsen i 11 §
LUL ändrades 1969 genom att ordet "underårig" ersattes med "tilltalad" i samband
med att myndighetsåldern sänktes och det förstnämnda begreppet fick en ändrad
innebörd. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde
i kraft 1984 (prop. 1983/84:23, bet. 1983/84:JuU7, rskr. 1983/84:50, SFS
1983:921). Ändringen innebar att tillämpningsområdet för bestämmelsen
inskränktes från att gälla tilltalade under 21 år till dem under 18 år.
Samtidigt som denna ändring gjordes fick 21 kap. 3 a § RB sin nuvarande
utformning, vilken innebar en skärpning av förutsättningarna för att få
offentlig försvarare.
Personer som är under 18 år och som misstänks för brott bör normalt få
offentlig försvarare. Enligt uppgift är det också så de aktuella bestämmelserna
i lagen om unga lagöverträdare och rättegångsbalken har kommit att tillämpas.
Trots att böter är den vanligaste påföljden för personer i åldern 15-17 år
(under 1992 bestämdes påföljden till böter i 2 425 av totalt 4 144 meddelade
domar) tillämpas, enligt uppgifter som underhand inhämtats hos några av de
större tingsrätterna i landet, bestämmelserna om rätt till offentlig försvarare
generöst när det gäller unga lagöverträdare. Det torde vara sällsynt att en
person under 18 år som begärt att få en offentlig försvarare inte får det.
Det finns mot denna bakgrund och särskilt med hänsyn till de uttalanden som
gjorts av FN:s kommitté för övervakning av barnets rättigheter skäl att ändra
bestämmelsen i 11 § LUL. Bestämmelsen bör inte begränsas till att gälla de fall
där det finns anledning att döma till annat än böter. När det gäller de fall där
åtal inte väcks, t.ex. därför att åtalsunderlåtelse meddelas eller
strafföreläggande utfärdas torde regleringen enligt rättegångsbalken utgöra
tillräckliga garantier för att personer under 18 år får offentlig försvarare när
det behövs. Den särskilda bestämmelsen om offentlig försvarare för unga bör
därför även i fortsättningen bara gälla för tilltalade.
Regeln om rätt till offentlig försvarare för tilltalade under 18 år bör dock
inte gälla undantagslöst. Det finns enligt regeringens mening inget praktiskt
behov av att, som några remissinstanser föreslår, göra rätten till offentlig
försvarare absolut för denna krets av tilltalade. I de fall där man klart kan
säga att den unge inte har behov av det stöd som en offentlig försvarare kan ge
bör en sådan inte förordnas. Detta kan vara fallet när den unge har erkänt den
gärning åtalet avser och utredningen är okomplicerad. En lämplig avgränsning är
att offentlig försvarare inte skall förordnas, om det är uppenbart att behov
saknas. En ordning som den föreslagna torde inte innebära någon större
förändring utan i princip motsvara vad som redan förekommer.
Det är inte nödvändigt att, utöver vad som gäller enligt rättegångsbalken, i
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare reglera att rätten skall
ta ställning till om en offentlig försvarare skall förordnas för den unge
oavsett om en begäran om detta görs.

11 Kostnader

De förslag som syftar till en snabbare och effektivare handläggning av mål och
ärenden mot unga lagöverträdare torde inte innebära några kostnadsökningar. Den
kostnadsökning som kan föranledas av att vårdnadshavare och andra i större
utsträckning skall kallas till domstol och få rätt till ersättning för sin
inställelse, ryms inom ramen för befintliga resurser.

12 Ikraftträdande m.m.

Förslagen bör kunna träda i kraft den 1 mars 1995. Äldre bestämmelser bör gälla
i fråga om mål eller ärenden hos polis och åklagare där förundersökning har
inletts före ikraftträdandet. I domstol bör äldre bestämmelser gälla i mål där
talan har väckts före ikraftträdandet.

13 Författningskommentar

13.1Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare

Ändringarna i lagen är dels redaktionella och dels av saklig art. För att göra
lagens innehåll mer överskådligt har mellanrubriker införts. Nuvarande
bestämmelser har disponerats om och har i vissa fall brutits upp på flera
paragrafer. En modernisering av språket och vissa ändringar som gör språket mer
enhetligt har också gjorts. Flera av de nya bestämmelserna bygger på liknande
bestämmelser i försöksförordningen (1988:217). Ändringarna innebär att
innehållet i denna permanentas inom ramen för lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare. Därmed kan förordningen upphävas. Regeringen avser att
senare fatta beslut i den frågan.
Regeringen har också för avsikt att samla de bestämmelser om förfarandet vid
handläggning av ungdomsmål hos polis, åklagare och domstol som inte bör tas in i
lag, i en särskild förordning.

1 §

Bestämmelsen är ny och är föranledd av lagens nya disposition.
I första stycket anges att det i lagen finns särskilda bestämmelser om
handläggning hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den
misstänkte inte har fyllt 21 år. Liksom tidigare är lagen att anse som ett
komplement till rättegångsbalken. De särskilda reglerna i denna lag ersätter och
fyller ut bestämmelserna i rättegångsbalken.
I andra stycket anges för tydlighetens skull att de regler som finns i
rättegångsbalken m.fl. författningar gäller utöver vad som följer av denna lag.

2 §

Första stycket innebär att polismän och åklagare som med avseende på intresse
och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt lämpade för
uppgiften, skall leda förundersökningar i fråga om ungdomar under arton år. Om
det möter hinder att de speciellt avdelade poliserna eller åklagarna handlägger
ärendet får det göras av annan. Detta bör dock inte komma i fråga annat än i
undantagsfall. Det kan t.ex. röra sig om förundersökningar med flera misstänkta
där enbart en av dem är under arton år och där dennes brottslighet är mindre
allvarlig. Frågan får avgöras från fall till fall efter en helhetsbedömning av
förundersökningens omfattning, den unges brottslighet och sociala situation m.m.
Att speciella regler gäller för unga lagöverträdare, såsom tidsfristen för
förundersökningen, påverkar naturligtvis bedömningen av var målet skall
handläggas.
I andra stycket anges att i fall där den unge återkommer som misstänkt för ny
brottslighet, skall om möjligt samma polismän och åklagare anlitas för den nya
förundersökningen. Av bestämmelsen följer att administrativ personal inte skall
handlägga mål mot personer under arton år.
Skälen till bestämmelserna har angetts i avsnitt 6.2.

3 §

I bestämmelsen föreskrivs att åklagaren alltid skall leda en förundersökning
beträffande den som är under 18 år i fråga om brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer än sex månader, om den unge är skäligen misstänkt för
brottet. Innan det finns någon som är skäligen misstänkt för ett brott gäller
alltså de vanliga reglerna för förundersökningen, se 23 kap. 4 § RB. Den
särskilda regeln om förundersökningsledningen gäller oavsett om det i
brottsutredningen även finns misstänkta som är över arton år. I övrigt hänvisas
till vad som sagts i avsnitt 6.4.

4 §

Bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 6.5, innebär att det införs en tidsfrist
för förundersökningar mot den som inte har fyllt arton år. Fristen gäller i
fråga om brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.
Förundersökningen i sådana mål skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så
snart det kan ske och senast inom fyra veckor räknat från den dag den misstänkte
delges underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brott, se 23 kap. 18 §
första stycket RB. Fristen gäller enbart förundersökningen mot den som är under
arton år. I de fall då det i en och samma förundersökning finns flera misstänkta
och några av dem är äldre kommer dock fristen i praktiken att gälla
förundersökningen mot samtliga, om det inte är möjligt att handlägga målet mot
den unge separat.
Om den unge under förundersökningens gång misstänks för nya brott innebär inte
det att en ny frist börjar löpa. Det kan dock utgöra skäl till att fristen får
överskridas.
Bestämmelsen ger utrymme för att i undantagsfall överskrida fristen. Detta får
dock endast ske om det är absolut nödvändigt, t.ex. om det är fråga om en mycket
omfattande brottsutredning, såsom vid ligabrottslighet med många misstänkta och
ett stort antal brott som är svårutredda. Ett annat exempel kan vara att man
under förundersökningens gång upptäcker nya brott som den unge misstänks för
eller att den unge under det att förundersökningen pågår begår nya brott.
Ytterligare exempel är att det är nödvändigt att genomföra tekniska
undersökningar som tar lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder
brist på utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde
innebär inte att fristen får överskridas.
Utredningen skall slutföras så snart det kan ske, vilket innebär att hela
tidsfristen får utnyttjas endast om det är nödvändigt. I många fall bör det vara
möjligt att besluta i åtalsfrågan inom kortare tid än fyra veckor.

5 §

Ett tillägg har gjorts till nuvarande 6 c § som innebär att, om den som är under
18 år är skäligen misstänkt för brott skall vårdnadshavaren inte bara
underrättas omedelbart, utan också kallas till de förhör som hålls med den unge.
Några tvångsmedel knyts inte till kallelsen.
En underrättelse eller kallelse skall inte utfärdas om det skulle innebära men
för utredningen eller det annars finns särskilda skäl mot det. En situation då
polisen på grund av att det skulle innebära men för utredningen, kan underlåta
att kalla vårdnadshavaren till förhöret är om man kan befara att den unge blir
mindre meddelsam om vårdnadshavaren är närvarande. Enbart en underrättelse till
vårdnadshavaren torde endast i undantagsfall innebära men för utredningen.
När det gäller de fall då underrättelse och kallelse får underlåtas på grund av
att det finns särskilda skäl mot det kan hänvisas till vad som gäller i dag i
fråga om underrättelse till vårdnadshavare. Av motiven till bestämmelsen i
nuvarande lydelse (prop. 1987/88:135, s. 33) framgår att underrättelse inte
skall ske i fall där det uppenbarligen inte skulle fylla någon funktion, t.ex.
då det rör sig om en förseelse av mycket bagatellartat slag eller om det kan
antas att det skulle vara till större skada än nytta för den unge om
vårdnadshavaren underrättas. Som exempel på detta anges att det på grund av
förhållandena i hemmet finns risk för att underrättelsen leder till kroppslig
bestraffning eller annan kränkande behandling av den unge. Där nämns också det
fallet att vårdnadshavaren är misstänkt för delaktighet i det brott förhöret
gäller.
Ett annat exempel på fall där kallelse kan få underlåtas är om förhör med den
unge av utredningsskäl måste hållas omedelbart och hans vårdnadshavare inte kan
nås.
Den nya bestämmelsen innebär inte att vårdnadshavaren behöver eller har rätt
att vara närvarande i förhörsrummet när den unge hörs. Syftet är att föräldrarna
skall få större kännedom om vad förundersökningen och lagföringsprocessen i
övrigt innebär och själva ta ansvar för den unge.
Regeln gäller också för annan som svarar för den unges vård eller fostran, om
det är denne och inte vårdnadshavaren som närmast har ansvaret för den unge. Det
kan röra sig om fosterföräldrar eller andra, t.ex. far- eller morföräldrar som
den unge bor hos. Det får avgöras från fall till fall vem som skall underrättas
och kallas om det inte är klart att de legala vårdnadshavarna också har det
faktiska ansvaret för den unge.I övrigt hänvisas till avsnitt 6.6.

6 §

Bestämmelsen är ny och innebär att polisen alltid skall underrätta socialnämnden
när den som är under 18 år är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse
kan följa. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.7.

7 §

Bestämmelsen är ny och anger att företrädare för socialtjänsten skall närvara
vid förhör med den som är under 18 år och som är misstänkt för brott på vilket
fängelse kan följa, om det är möjligt och kan ske utan men för utredningen.
Bestämmelsen innebär att socialnämnden normalt skall kallas - muntligen eller
skriftligen - till förhöret. De närmare formerna för kallelse regleras inte i
lagen utan får bestämmas av de enskilda myndigheterna. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 6.7.

8 §

Paragrafen motsvarar med några språkliga justeringar nuvarande 5 a §.

9 §

Paragrafen motsvarar med några språkliga justeringar nuvarande 6 §.

10 §

I bestämmelsen, som är ny, anges att åklagare, innan talan har väckts vid
domstol, får inhämta ett yttrande från frivårdsmyndighet enligt 1 § lagen
(1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., i fråga om den som
inte har fyllt 18 år. Av ordalydelsen framgår att vad som är föreskrivet i
nämnda lag om beslut att inhämta ett sådant yttrande gäller också för åklagarens
beslut.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.2.

11 §

Den nuvarande 3 § har delats upp på två nya paragrafer, 11 och 12 §§. Dessa har
behandlats i avsnitt 7.2.
Ordningsföljden mellan bestämmelserna har jämkats i enlighet med Lagrådets
förslag. I 11 § ges bestämmelser om när yttranden från socialnämnden skall
inhämtas och vad ett yttrande skall innehålla samt om socialnämndens
upplysningsskyldighet i övrigt.
Ändringarna i första stycket innebär att åklagaren som huvudregel alltid skall
inhämta ett yttrande från socialnämnden innan han fattar beslut i åtalsfrågan i
fråga om den som har begått brott innan han fyllt 18 år. I bestämmelsen införs
också som en förutsättning för att ett yttrande skall få inhämtas ett krav på
erkännande eller skälig brottsmisstanke. Liksom tidigare gäller att ett yttrande
inte behöver inhämtas om brottet är ringa eller det är uppenbart att det finns
förutsättningar för åtalsunderlåtelse. Bestämmelser om dessa undantag har
flyttats från det nuvarande fjärde stycket i 3 §. Det görs också ett tillägg av
innebörd att yttrande inte heller behöver inhämtas om det annars anses
obehövligt. Här avses t.ex. fall där det är uppenbart att påföljden skall stanna
vid böter.
Andra stycket motsvarar, med vissa språkliga justeringar, nuvarande första
stycket andra meningen samt andra stycket i 3 §. Bestämmelsen behandlar frågan
om innehållet i ett yttrande från socialnämnden. Enligt nuvarande lydelse kan
socialnämnden yttra sig om den unges personliga utveckling samt hans vandel och
levnadsomständigheter i övrigt. Begreppet vandel, som är ålderdomligt, torde
innefattas av levnadsomständigheter i övrigt och tas därför bort.
Tredje stycket motsvarar det nuvarande sista stycket i 3 §. Ändringen är enbart
språklig.

12 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om den tid inom vilken nämnden skall lämna
sitt yttrande och ersätter det nuvarande tredje stycket i 3 §. I och med den nya
ordningen, där förundersökning och personutredning skall bedrivas parallellt, är
det inte nödvändigt att i författning ange de tider inom vilka yttranden skall
avges. I stället skall gälla att åklagaren i sin begäran anger inom vilken tid
yttrandet skall lämnas. Han har då möjlighet att anpassa tiden på ett sådant
sätt att förundersökning och personutredning kan beräknas bli klara samtidigt.
Mot bakgrund av de regler som föreslås om tidsfrister för förundersökning mot
unga och om underrättelser till socialnämnden torde nämnden sällan få kortare
tid till sitt förfogande att avge ett yttrande än de två veckor som nu gäller.
Socialnämnden skall självklart följa den tidsangivelse åklagaren angett. Någon
bestämmelse om detta är inte nödvändig. Om det inte är möjligt att hålla tiden
kan åklagaren medge anstånd. I de fall åtalsunderlåtelse meddelas är det också
möjligt att lämna yttrandet muntligt vid det sammanträde där beslutet meddelas
den unge. Detta bör endast ske i undantagsfall och förutsätter att åklagaren
under hand fått besked om vad yttrandet kommer att innehålla. Det är lämpligt
att innehållet i ett muntligt yttrande antecknas i det protokoll som upprättas i
ärendet.
I bestämmelsen anges också att åklagaren, om det är lämpligt, kan ge
anvisningar för hur yttrandet kan begränsas.

13 §

Bestämmelsen motsvarar 6 b §. Några språkliga ändringar har gjorts.

14 §

Bestämmelsen motsvarar, med några språkliga ändringar i första och andra
styckena, 6 d §.

15 §

Paragrafen motsvarar med några språkliga justeringar 6 a §.

16 §

Den nuvarande 1 § har delats upp på två paragrafer, 16 och 17 §§. Denna
bestämmelse motsvarar första, sjätte och sjunde styckena i nuvarande
bestämmelse. Första stycket motsvarar med en språklig justering det nuvarande
första stycket.
I andra stycket har tagits in vad som framgår av det nuvarande sjätte stycket,
nämligen att det också finns bestämmelser om åtalsunderlåtelse 20 kap. 7 § RB
Liksom tidigare gäller reglerna om åtalsunderlåtelse i lagen med särskilda
bestämmelsr om unga lagöverträdare skall tillämpas före reglerna i
rättegångsbalken. Tredje stycket motsvarar det nuvarande sjunde stycket.

17 §

Paragrafen motsvarar andra, tredje, fjärde och sjätte styckena i nuvarande 1 §.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.2 och 8.3.
Ändringarna i första stycket (nuvarande andra stycket i 1 §) är enbart
språkliga. I andra stycket (nuvarande tredje stycket) görs ingen ändring.I
tredje stycket, som motsvarar det tidigare fjärde stycket i 1 §, görs tillägget
att åklagaren vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas får beakta
den unges vilja att gottgöra målsäganden på annat sätt än genom att ersätta,
avhjälpa eller begränsa skada som orsakats målsäganden. Det kan exempelvis röra
sig om att den unge visar en vilja att delta i s.k. medling eller att hjälpa
målsäganden att utföra arbete som inte har direkt samband med brottet. I någon
mån kan också beaktas om den unge bett målsäganden om ursäkt. Det är inte
nödvändigt att en åtgärd verkligen kommit till stånd för att den skall få
beaktas. Som nämnts i avsnitt 8.3 är inte heller viljan att ställa till rätta
ensamt avgörande för om åtal skall väckas eller inte. Åtgärden måste ställas i
proportion till brottet och de konsekvenser detta medfört för målsäganden.
I fjärde stycket, som motsvarar det nuvarande femte stycket, har ett tillägg
gjorts som innebär att åklagaren, vid bedömningen av om ett väsentligt allmänt
intresse åsidosätts och åtalsunderlåtelse alltså inte skall meddelas, särskilt
skall beakta om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott. Tillägget
innebär att möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse vid återfall i brott
begränsas, men utgör inte något absolut förbud mot åtalsunderlåtelse i sådana
fall. En nyanserad bedömning måste göras där hänsyn bl.a. tas till den tid som
förflutit mellan brotten och till om den nya brottsligheten är lindrigare eller
allvarligare än den tidigare. Den tidsrymd om sex månader som enligt andra
stycket i nuvarande 5 § skall beaktas vid bedömningen av om ett beslut om
åtalsunderlåtelse skall återkallas, bör vara vägledande vid bedömningen också
enligt förevarande bestämmelse. Endast brott för vilka den unge har lagförts
eller för vilka åtalsunderlåtelse har meddelats får beaktas.

18 §

Första stycket ersätter nuvarande 4 § första stycket, som anger att ett beslut
om åtalsunderlåtelse på lämpligt sätt skall tillkännages för den unge. Den nya
bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 8.5, innebär att den unge skall
underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande med åklagaren.
Sammanträffandet skall genomföras inom två veckor från dagen för beslutet. Den
unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran skall
kallas till sammanträffandet, om det inte möter hinder eller det finns särskilda
skäl mot det. När det gäller kretsen av andra än vårdnadshavare som bör kallas
hänvisas till kommentaren till 5 §. Av lagtextens formulering framgår att
vårdnadshavarna (eller annan) inte kallas vid påföljd av några tvångsåtgärder
och att det förhållande att de uteblir inte utgör något hinder mot att
sammanträffandet hålls. Det finns inte heller någon möjlighet att tillgripa
tvångsåtgärder för att få den unge att komma till sammanträffandet.
Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att delta vid
sammanträffandet. De närmare formerna för kallelse till sammanträffandet
regleras inte i lagen utan får bestämmas av de enskilda myndigheterna.
Av ordalydelsen framgår vidare att det är en åklagare som skall hålla
sammanträffandet med den unge. Det är lämpligt att det hålls av den åklagare som
har fattat beslutet. Den unge bör inte bara muntligen få besked om innehållet i
beslutet. Han bör också få del av beslutet i skriftlig form.
I andra stycket anges att sammanträffandet får äga rum senare än två veckor
från beslutet om det är uppenbart att det inte kan genomföras inom tidsfristen.
När fristen måste överskridas bör strävan vara att sammanträffandet äger rum så
snart det är praktiskt möjligt. Möjligheten att överskrida fristen skall
användas restriktivt.
Kan ett personligt sammanträffande över huvud taget inte genomföras skall
beslutet meddelas den unge skriftligen. De situationer som åsyftas är exempelvis
när den unge uteblivit från ett sammanträffande eller när han, sedan han kallats
till sammanträffandet, meddelar åklagaren att han inte tänker komma.

19 §

Bestämmelsen är ny och behandlar åklagarens uppgifter vid ett sammanträffande
enligt 18 §. Den har behandlats i avsnitt 8.5. Åklagaren skall vid ett sådant
sammanträffande särskilt förklara innebörden av beslutet om åtalsunderlåtelse
och det skötsamhetskrav det är förenat med, samt klargöra vilka följderna kan
bli av fortsatta lagöverträdelser.

20 §

Bestämmelsen är ny och innebär att vad som föreskrivs i om underrättelse av
beslut om åtalsunderlåtelse enligt 18 och 19 §§ i tillämpliga delar skall gälla
också i fråga om beslut om åtalsunderlåtelse som meddelas enligt 20 kap. 7 § RB,
om beslutet avser brott som någon har begått innan han har fyllt arton år.
Avgränsningen anknyter till vad som gäller för beslut om åtalsunderlåtelse
enligt 17 § (jfr avsnitt 8.5).
Av 19 § framgår att åklagaren vid ett sammanträffande enligt 18 § skall
förklara innebörden av det skötsamhetskrav som anges i 22 § (nuvarande 5 §).
Något uttryckligt skötsamhetskrav finns dock inte i fråga om beslut enligt
bestämmelserna i rättegångsbalken. Åklagarens uppgift vid det personliga samman-
träffandet att förklara innebörden av skötsamhetskravet gäller därför inte när
åtalsunderlåtelse meddelas enligt reglerna i rättegångsbalken.

21 §

Bestämmelsen motsvarar andra stycket i nuvarande 4 §.

22 §

Bestämmelsen motsvarar 5 §.

23 §

Bestämmelsen motsvarar med några språkliga justeringar nuvarande 7 §.

24 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 11 § som handlar om rätten till offentlig
försvarare för tilltalade som inte har fyllt 18 år. Bestämmelsen har ändrats på
det sättet att undantaget för fall där det inte finns anledning att döma till
annan påföljd än böter har tagits bort. Liksom tidigare skall gälla att
offentlig försvarare normalt bör förordnas för personer under 18 år. I mål där
gärningen har erkänts och där det inte finns tveksamheter i fråga om utredningen
av brottet, torde behov av offentlig försvarare i många fall inte finnas. I de
fall påföljdsvalet är tveksamt eller när en frihetsberövande påföljd kan komma i
fråga bör en offentlig försvarare normalt förordnas. Den föreslagna lydelsen är
inte avsedd att innebära någon förändring i förhållande till vad som i praktiken
redan gäller. De regler om rätt till offentlig försvarare som finns i 21 kap. 3
a § RB gäller naturligtvis också för tilltalade och misstänkta som är under 18
år. Ändringen har behandlats i avsnitt 10.

25 §

Bestämmelsen ersätter 10 § och reglerar i sin nya lydelse den särskilda ordning
som skall gälla för domare i mål mot dem som är under tjugoett år. Den har
behandlats i avsnitt 9.1.
I första stycket anges att sådana mål skall, om inte hinder möter, handläggas
av de domare som, med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga
lagöverträdare, är särskilt lämpade för uppgiften. Bestämmelsen gäller i alla
mål där någon av de tilltalade är under tjugoett år och är tillämplig i både
tingsrätt och hovrätt. Av 1 § följer att regeln endast omfattar brottmål. Det
ankommer på domstolschefen att utse den eller de domare vid domstolen som skall
handlägga ungdomsmålen. Avsikten är att kompletterande bestämmelser skall ges i
förordning.
Möjligheten att låta ett ungdomsmål handläggas av en annan domare än den
särskilde domaren är avsedd att användas restriktivt, i fall där det inte är
praktiskt möjligt för den särskilde domaren att själv handlägga målet, t.ex. vid
sjukdom eller i semestertider.
I de mål som omfattas av bestämmelsen skall, i enlighet med vad som gäller för
juristdomarna, anlitas nämndemän som bedöms ha en särskild fallenhet för
uppgiften.
I andra stycket anges att annan än de speciella domarna får handlägga
ungdomsmål om det är fråga om brott med enbart böter i straffskalan.

26 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 9 §. Den har behandlats i avsnitt 9.3. Det
nuvarande andra stycket i 9 § har dock tagits in i en egen paragraf, 28 §.
I ett nytt första stycke anges att, i mål mot den som är under arton år,
vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran skall
underrättas om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det inte
finns särskilda skäl mot det. Beträffande innebörden av uttrycket särskilda skäl
och frågan om vilka som omfattas av annan som svarar för den unges vård och
fostran, hänvisas till kommentaren till 5 §. Regeln är tillämplig i fråga om
alla kategorier av brott, således även brott med enbart böter i straffskalan.
Andra stycket ersätter det nuvarande första stycket och innebär att, om åtalet
avser ett brott för vilket är föreskrivet fängelse, vårdnadshavaren eller annan
skall höras vid huvudförhandlingen, där så lämpligen kan ske och särskilda skäl
inte finns mot det. Genom ändringen försvinner den koppling till möjligheten att
döma till fängelse eller skyddstillsyn som finns i gällande bestämmelse. Med
särskilda skäl avses detsamma som i den nuvarande 6 c §, (se kommentaren till 5
§). Av bestämmelsen följer att vårdnadshavaren (eller annan) i mål om åtal för
brott med fängelse i straffskalan alltid skall kallas till huvudförhandling.
Rätten får liksom i dag underlåta att höra vårdnadshavaren (eller annan) om det
av någon anledning inte är möjligt för dem att närvara eller om de helt enkelt
uteblir. I avsnitt 9.3 har redovisats skälen för att några tvångsmedel inte
skall knytas till kallelsen.
I tredje stycket görs ett tillägg som innebär att även annan än vårdnadshavare
som hörs enligt första stycket har rätt till ersättning av allmänna medel.

27 §

Bestämmelsen motsvarar med vissa språkliga ändringar nuvarande 8 §.

28 §

Bestämmelsen motsvaras av andra stycket i nuvarande 9 §.

29 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 12 §.
Avgränsningen av tillämpningsområdet för den frist för hållande av
huvudförhandling som gäller enligt andra stycket ändras från fängelse i mer än
ett år till fängelse i mer än sex månader. Ändringen innebär inte någon större
praktisk förändring utan görs för att anpassa regeln till de avgränsningar som i
övrigt gäller enligt lagen. Ändringen har behandlats i avsnitt 9.2.

30 §

I en ny bestämmelse stramas skyldigheten att avkunna dom upp i mål mot unga.
Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 9.4, tar närmast sikte på fall där
den åtalade fälls till ansvar. I mål mot den som inte har fyllt 21 år skall
domen avkunnas muntligen vid huvudförhandling eller annat sammanträde om det
inte möter synnerliga hinder. Det krävs alltså mycket starka skäl för att
underlåta att avkunna domen muntligen. Som exempel kan nämnas att det är fråga
om ett mycket stort mål med många tilltalade och ett stort antal särskilda
yrkanden.
För tydlighetens skull anges att, förutom det särskilda krav på synnerliga
hinder som uppställs för att rätten skall kunna underlåta att avkunna domen
muntligen, gäller bestämmelserna i 30 kap. 7 § RB också för ungdomsmålen. Härav
följer också att den särskilda regel gäller som anger att vissa domar mot den
som är under arton år normalt skall meddelas inom en vecka från
huvudförhandlingens avslutande i stället för som annars inom två veckor, om en
kanslidom får meddelas (se 29 § andra stycket LUL (nuvarande 12 §) jfrt med 30
kap. 7 § andra stycket RB).

31-37 §§

Bestämmelserna motsvarar med vissa språkliga ändringar nuvarande 13-19 §§.

13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.

17 §

I andra stycket görs en följdändring med anledning av att 16 § LUL skall
betecknas 34 §, samt en språklig ändring.
Sammanfattning av betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35)

1 Bakgrund

Vårt uppdrag är dikterat av den osäkerhet som i dag råder i frågan hur samhället
bör reagera mot ungdomsbrottsligheten, särskilt med hänsyn till att den har
betydande omfattning och medför stora skador för såväl den enskilde som det
allmänna. Osäkerheten präglas också av det förhållandet att samhällets åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten hittills inte visat sig vara verkningsfulla, om man
hoppats på en tydlig nedgång. Människor i allmänhet uppfattar
ungdomsbrottsligheten som ett av de stora samhällsproblemen som inte kunnat
bemästras. En fråga som därvid kommit upp är om samhällets ingripanden mot de
unga lagöverträdarna sker på rätt sätt och med rätt inriktning. Bl.a. har frågan
ställts om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och
rättsväsendet är rätt avvägd, när det gäller insatserna mot ungdoms-
brottsligheten. Det har också sagts att det är ett viktigt allmänt intresse att
dessa insatser står i samklang med samhällets åtgärder mot brottsligheten i
stort. De förändringar i påföljdssystemet, som skett i takt med det
kriminalpolitiska utvecklingsarbetet, har hittills inte i någon vidare mån
berört de unga lagöverträdarna. Den särskilda påföljden överlämnande till vård
inom socialtjänsten (31 kap. 1 § BrB) har sålunda hållits utanför reformarbetet.
Vårt arbete har i enlighet med direktiven inriktats på två områden, dels
reaktionssystemet, dels systemet för ingripanden mot brott och handläggning av
brott som begås av unga lagöverträdare. Med unga lagöverträdare förstås här
ungdomar i åldrarna 15-17 år och 18-20 år. För dessa båda grupper gäller delvis
olika regler. Unga lagöverträdare i åldrarna under 15 år (de icke straffmyndiga)
faller utanför vårt uppdrag. Det bör dock anmärkas att det finns en mycket
betydande barnbrottslighet i dessa åldrar och att det, särskilt när det gäller
insatser för att på ett tidigt stadium ingripa mot ungdomsbrott, inte föreligger
några åldersgränser.
I avsnitt 2-5 beskriver vi den ideologiska grunden för reaktionssystemet och
utvecklingen i modern tid av olika påföljdsformer, som gällt unga lagöverträ-
dare. Vi ger också vissa kriminologiska bakgrundsfakta beträffande
ungdomsbrottslighetens omfattning, utveckling och struktur. Av särskilt intresse
är framställningen av den brottsförebyggande verksamheten, som just när det
gäller de unga lagöverträdarna måste tillmätas stor betydelse. Slutligen
innefattar bakgrundsmaterialet en allmän beskrivning av samhällets åtgärder mot
brott såväl på rättsvårdens som på den sociala sektorns sida.

2 Vår kriminalpolitiska uppfattning

Till grund för våra förslag ligger den kriminalpolitiska uppfattning som vi
redovisar i avsnitt 6. Vi framhåller där att förändringar i straffsystemet,
enligt vad den kriminologiska forskningen visat, egentligen tycks ha en
begränsad betydelse för den allmänna brottsnivån i samhället. Brottsutvecklingen
styrs alltså av en rad andra faktorer som verkar med större eller mindre styrka,
oberoende av straffsystemet och rättsvårdens insatser mot brott. Det är här
t.ex. fråga om faktorer som hänförs till förändringar i samhällsstrukturen och
samhällsförhållandena i allmänhet, människors förhållande till varandra och till
myndigheterna, den sociala kontrollen och den socio-ekonomiska situationen. Det
står emellertid klart att också kriminaliseringsnivån, dvs. den utsträckning i
vilken samhället anser det nödvändigt att styra medborgarnas handlande med
straffbestämmelser, har betydelse i sammanhanget.Även om vi menar att den
brottsförebyggande verksamheten i vid bemärkelse spelar den viktigaste rollen i
samhällets ansträngningar att bekämpa ungdomsbrottsligheten, så är
straffsystemet och rättsväsendets sätt att handha detta också betydelsefulla
inslag i denna kamp. Det är givet att påföljdernas utformning allmänt sett har
betydelse för brottslighetens omfattning och utveckling. Detsamma gäller det
sätt på vilket samhället reagerar mot brott och i vilka former detta sker.
När det gäller påföljderna och påföljdernas verkningar understryker vi att det
numera råder en betydande enighet om att knappast någon påföljd har positiva
effekter för den som utsätts för den. Det finns många undersökningar som visar
att ju mer ingripande en påföljd är - och detta gäller inte minst ingripanden
med tvångsvård - desto mindre sannolikt är det att den som är föremål för
ingripandet slutar med att begå brott och i övrigt anpassas till samhället. Av
detta får man dock inte dra den slutsatsen att insatser med hjälp och stöd åt
dem, som undergår verkställighet av påföljder, inte skulle vara motiverade.
Tvärtom är det av stor vikt att sådana insatser erbjuds de unga lagöverträdarna
inom ramen för verkställigheten för att komma till rätta med deras problem i det
individuella fallet.
Under den debatt som under senare årtionden förts angående påföljdssystemet har
kritik riktats mot den behandlingstanke som varit ledande för systemets
uppbyggnad i BrB. Vad kritiken särskilt gällt är att det förmenta behovet av
vård och behandling anses motivera att gärningsmannen döms till straff för brott
som han övertygats om. Genom att legitimera det straffrättsliga ingripandet med
ett vårdbehov ger man uttryck för uppfattningen att straffet egentligen är till
för den dömdes eget bästa. Driven till sin spets innebär behandlingstanken att
det skall ankomma på experter att - allteftersom behandlingen fortgår och bero-
ende på hur den lyckas - besluta om innehållet i en påföljd samt avgöra hur
länge och i vilka former den skall verkställas. Parallellen med behandling inom
sjukvården är tydlig. Den dömde skall anses färdigbehandlad, när han "botats".
Detta ger enligt kritikerna en falsk verklighetsbild, där sambandet mellan
brottet och påföljden döljs och gärningsmannen kan komma att berövas ansvaret
för sina gärningar. Behandlingstanken anses också leda till orättvisa och in-
konsekvens i systemet. Inte minst när det gäller ingripanden mot unga lag-
överträdare på grund av brott har behandlingstanken fått stark genomslagskraft.
Vi ställer oss bakom kritiken mot behandlingstanken och menar att ett
påföljdssystem avseende unga lagöverträdare bör byggas upp efter principer, som
tillgodoser de ungas anspråk på rättssäkerhet och trovärdighet. Genom att öppet
redovisa sambandet mellan brott och påföljd och konsekvenserna för den som begår
brott, bör det vara möjligt att låta systemet spela en viktig roll i bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten.
De principer vi anser vara viktiga är inte särskilt förbehållna de unga
lagöverträdarna utan bör styra påföljdssystemet i stort. Vi pekar här på vikten
av att påföljdssystemet vilar på en humanitär grund. Det tvång som följer av ett
straff måste ske i kontrollerade former. Speciellt när det gäller de unga är det
av betydelse att det straffrättsliga förfarandet sker snabbt och att tiden
mellan brott och straff görs så kort som möjligt. Man bör också sträva efter att
påföljderna inte görs mer ingripande än vad som är nödvändigt för att markera
ogillandet. Frihetsberövande påföljder bör i största möjliga utsträckning
undvaras, särskilt beträffande de yngsta lagöverträdarna för vilka inlåsning kan
verka nedbrytande och medföra stora skador.
En annan viktig princip avser förutsebarheten. Denna ställer bl.a. krav på att
den dömde på förhand skall veta vad han kommer att utstå på grund av brottet. En
påföljd bör sålunda vara bestämd i tiden och till sitt innehåll. Man har vidare
anspråk på att verkligheten beskrivs i klarspråk sådan som den är och utan att
fakta döljs. Det bör sålunda stå klart att ett brott följs av en reaktion och
att denna är ett straff. Principen om proportionalitet innebär att en påföljds
styrka skall svara mot brottets svårhet. Varje brott tillmäts sålunda ett
straffvärde som relateras till påföljden. Detta förutsätter att även påföljderna
kan graderas efter svårhet.Det är av stor betydelse att reaktionssystemet
uppfattas som rättvist. Likvärdiga brott bör i princip medföra likvärdiga
straff. Vidare måste man uppehålla kravet på likhet inför lagen. En påföljd bör
bestämmas efter vad den tilltalade gjort och inte efter hans sociala situation
eller personliga förhållanden. En förutsättning för att ett straffsystem skall
uppfattas som trovärdigt är att tillämpningen följer en konsekvent linje. Den
dömde skall veta vilka följderna blir, om han överträder givna föreskrifter och
förbud. Sådana överträdelser skall också leda till åtgärder så att man ser att
det ligger allvar bakom sanktionsreglerna.
De principer vi förespråkar bör enligt vår uppfattning styra påföljdssystemet
mot unga lagöverträdare. De medför i viss utsträckning en uppstramning av
reaktionerna. Avsikten är däremot inte att denna uppstramning skall medföra en
hårdare attityd mot de unga lagöverträdarna. Det måste förutsättas att
påföljderna får ett innehåll som är meningsfullt och att verkställigheten sker
inom de ramar, som tar sikte på de ungas behov i individuella fall. Bestämmandet
av påföljd är en sak, verkställigheten en annan.

3 Utredningsförfarandet och samarbetsfrågor (7)

Av grundläggande betydelse för att reaktionssystemet mot unga lagöverträdare
skall kunna vinna förtroende är att det uppfattas som effektivt. Detta
förutsätter att alla de som engageras i arbetet mot ungdomsbrott är inriktade på
ändamålsenliga handläggnings- och samarbetsformer. Det förutsätter också att
tiden mellan brott och reaktion blir så kort som möjligt.
Den utredning som läggs till grund för en reaktion mot ett brott innefattar
dels själva brottsutredningen, dels personutredningen. Frågan är om man,
speciellt när det gäller de unga lagöverträdarna, kan begränsa utredningsarbetet
för att därigenom åstadkomma ett snabbare förfarande. Vår uppfattning är att den
unge inte skall under längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt leva i
ovisshet om, vad som skall hända honom på grund av ett brott. Med en snabb
handläggning betonas också sambandet mellan brott och straff på ett klarare
sätt. En snabb handläggning får dock inte innebära att viktiga rättssäkerhets-
krav sätts ur spel.
Vi understryker vikten av att samarbetet mellan de handläggande myndigheterna -
främst polis, åklagare och socialtjänst - förbättras. Ett led i att åstadkomma
detta är att man inom myndigheterna inför en specialisering på så sätt, att
antalet personer som skall handlägga ungdomsärenden begränsas och att dessa
särskilt inriktas på och utbildas för denna verksamhet. Därmed kan man
åstadkomma tätare kontakter mellan handläggarna, bättre personkännedom,
kontinuitet i arbetet och bättre möjligheter till utbildning och praktik.
Vårt förslag innebär att det vid alla polismyndigheter skall finnas särskilt
avdelade polismän som är ansvariga och särskilt lämpade för arbetet med unga
lagöverträdare. Dessa polismän skall vara tillgängliga dygnet runt eftersom en
brottsutredning skall kunna inledas omedelbart, oavsett vid vilken tidpunkt
brottet begås. På motsvarande sätt föreslår vi att det vid varje åklagarmyn-
dighet bör finnas särskilda åklagare som handlägger målen mot unga
lagöverträdare. Dessa ungdomsåklagare bör ha hög kompetens. Specialiseringen bör
emellertid inte begränsas till rättsväsendet. Vi föreslår att särskilda ungdoms-
handläggare inom socialtjänsten skall avdelas för arbetet med de unga
lagöverträdarna och om möjligt också ingå i en central ungdomsgrupp. Dessa
ungdomshandläggare bör vara beredda att snabbt kunna rycka ut så snart ett
ärende aktualiseras.
På en del håll i landet har man redan mer eller mindre genomfört en sådan
specialisering som vi föreslår. Vi menar emellertid att specialiseringen bör
vara den allmänna ordningen i hela landet.
Man måste förutsätta att de, som på detta sätt engageras i arbetet mot
ungdomsbrottsligheten, samarbetar. Vi menar att det är viktigt att samarbets-
organ inrättas i de enskilda kommunerna men denna verksamhet bör inte låsas fast
i vissa former och till vissa från början inkopplade myndigheter och
organisationer. Vi avstår därför från att föreslå en författningsreglering
härom.
En fråga som ibland upplevs som ett problem i samarbetet är sekretessen. De
krav som ställts på lättnader i denna, särskilt när det gäller polisens
samarbete med socialtjänsten, leder in på omfattande och svåra frågor. Det har
inte varit möjligt för oss på grund av tidsbrist att behandla dessa frågor.
Vi anser emellertid att det finns fog för en översyn av sekretesslagen för att
klargöra vilken information myndigheterna och de enskilda befattningshavarna bör
kunna lämna ut för att stärka samarbetet mot ungdomsbrottsligheten.
Vi anser att åklagaren bör vara förundersökningsledare i alla mål om brott för
vilket är stadgat fängelse och där den misstänkte är under 18 år. För-
undersökning kan sålunda inte undvaras i dessa mål. Däremot är det angeläget att
vissa förenklingar görs i förundersökningsprotokollet. Vi föreslår också att
det, när fråga är om ett brott på vilket fängelse kan följa, sätts en bestämd
tidsfrist för förundersökningar rörande ungdomar under 18 år. Inom tre veckor
från det att den unge delgetts brottsmisstanke skall förundersökningen vara
slutförd och åklagaren ha fattat beslut i åtalsfrågan. Bara i undantagsfall får
tiden förlängas.
Med hänsyn till intresset av att socialtjänsten på ett tidigt stadium kopplas
in på fall som gäller underåriga, föreslår vi att polisen genast skall
underrätta socialnämnden, när någon som inte fyllt 18 år skäligen misstänkts för
ett brott på vilket fängelse kan följa. Vi föreslår också att företrädare för
socialnämnden som regel skall närvara vid förhör med en sådan underårig och att
dennes vårdnadshavare (även familjehemsföräldrar) skall kallas att närvara, om
detta inte medför men för utredningen eller annars särskilda skäl talar däremot.
Beträffande personutredningen innebär vårt förslag att åklagaren i princip
alltid innan han beslutar i åtalsfrågan skall inhämta yttrande från social-
nämnden. Åklagaren skall också ha möjlighet att under förundersökningen inhämta
yttrande från frivårdsmyndigheten. Förundersökningen och personutredningen kan
därmed drivas parallellt. En förutsättning för att yttrande från
frivårdsmyndigheten skall kunna inhämtas av åklagaren är att den unge är under
18 år samt att han erkänt brottet eller att sannolika skäl föreligger för
brottsmisstanke. När rätten eller åklagaren inhämtar yttrande från socialnämnden
eller frivårdsmyndigheten skall anges, inom vilken tid yttrandet skall lämnas.
Vårt förslag om att personutredningen skall inhämtas redan under förunder-
sökningen är naturligtvis betingat av önskvärdheten att förkorta hand-
läggningstiden. Avsikten är att all utredning skall vara klar när målet
anhängiggörs vid domstol. Beslut om att inhämta mer kvalificerad utredning -
s.k. § 7-utredning och rättspsykiatrisk undersökning - kan dock endast meddelas
av rätten.

4 Reaktionerna

Vårt förslag utgår från att de principer, som vi angett ovan, skall ligga till
grund för reaktionssystemet mot unga lagöverträdare samt att detta skall
anpassas till de regler, som gäller för påföljderna i stort. Det är emellertid
givet att det med hänsyn till de unga lagöverträdarnas behov och speciella
förhållanden även krävs särskilda bestämmelser som avviker från vad som gäller
vuxna.

4.1 Överlämnande till vård inom socialtjänsten

Den första fråga vi ställer oss är hur den nuvarande påföljden överlämnande
till vård inom socialtjänsten (8) bör förhålla sig till reaktionssystemet. Denna
påföljd innebär att domstolen överlåter till socialnämnden att ensam besluta
vilka åtgärder som skall vidtas mot den unge som dömts för brottet. Dessa
åtgärder kan grundas på frivillighet och bestå t.ex. i att den unge får stöd och
hjälp. Det kan också vara fråga om tvångsåtgärder enligt LVU, varigenom den unge
kan få en kontaktman, bli placerad i familjehem, underkastas viss behandling
eller - som den yttersta åtgärden - ställas under särskilt noggrann tillsyn
genom placering på ungdomshem (s.k. § 12-hem). Vilka åtgärder, som kommer att
sättas in, är inte bestämt från början utan blir beroende av den unges
förhållanden. När det gäller att bestämma åtgärdernas innehåll och omfattning
spelar i princip det brott som den unge begått ingen roll. Det är den unges
vårdbehov som styr åtgärderna.
Det står klart att överlämnande till vård inom socialtjänsten inte är förenlig
med de principer som vi anser att ett reaktionssystem skall bygga på.
Överlämnandet till vård intar också en särställning i BrB:s påföljdssystem och
har hittills lämnats utanför det kriminalpolitiska reformarbetet i vad gäller
påföljderna. Enligt vår uppfattning skall bestämmandet av påföljder för brott,
såväl till innehåll som omfattning, vara en uppgift för rättsväsendet medan det
ankommer på socialtjänsten att svara för att hjälp och stödåtgärder (social
service) tillkommer dem som behöver det. Våra överväganden leder till förslaget
att överlämnande till vård inom socialtjänsten utmönstras ur påföljdssystemet.
En förutsättning därför är att det finns andra straffrättsliga påföljdsformer,
som bättre tillgodoser behovet av ingripanden på grund av brott. Vi menar att
det finns sådana.
Av vårt förslag följer inte att indikationen brottslig verksamhet i 3 § LVU
utgår. Däremot måste innebörden av denna klargöras. Ingripanden med stöd av 3 §
LVU skall sålunda kunna ske om den unge visar ett pågående, allvarligt
kriminellt beteende. Men socialnämnden får inte, när den unge är delgiven
misstanke och lagförs för brott, ingripa mot den unge på grund av just detta
brott och begära hos länsrätten att omhändertagande sker enligt LVU. I så fall
skulle det bli fråga om dubbelbestraffning. Andra indikationer för sådant omhän-
dertagande kan emellertid vara tillämpliga. Även en allmänt asocial och
kriminell livsföring ryms inom indikationen socialt nedbrytande beteende.
De påföljder vi anser att systemet bör innefatta är böter, villkorlig dom,
skyddstillsyn och fängelse. Härtill kommer en ny påföljd som speciellt anpassats
till de unga lagöverträdarna. Vi benämner den särskild tillsyn. Vårt förslag
innebär att fängelse på viss tid vid val av påföljd skall anses jämställt med
sådan tillsyn och att den sistnämnda påföljden skall anses svårare än villkorlig
dom och skyddstillsyn.

4.2 Rapporteftergift och åtalsunderlåtelse

Till reaktionssystemet räknar vi också rapporteftergift och åtalsunderlåtelse
(10). Vi föreslår inte några ändringar av de generella förutsättningarna för
tillämpningen av dessa institut men framhåller vikten av att de inte tillämpas
slentrianmässigt och att allvaret i reaktionen framhålls. Vad särskilt gäller
åtalsunderlåtelse bör huvudregeln vara att sådan inte meddelas vid återfall. Den
unges vilja att göra rätt för sig gentemot målsäganden, att sammanträffa med
denne och be om ursäkt, delta i en medling eller utföra visst arbete för
målsäganden är omständigheter som åklagaren bör beakta vid sin prövning av
frågan om åtalsunderlåtelse. Däremot anser vi inte att det finns anledning att
införa villkorade åtalsunderlåtelser. För att understryka allvaret anser vi att
den unge som regel skall delges beslutet om åtalsunderlåtelse vid ett personligt
sammanträffande med åklagaren. Även den unges vårdnadshavare eller annan som i
praktiken utövar fostran av den unge (t.ex. familjehemsföräldrar) bör närvara
liksom, om möjligt, företrädare för socialtjänsten, framför allt om åklagaren
förutsätter någon åtgärd från socialtjänstens sida. Vi anser att beslutet om
åtalsunderlåtelse skall delges den unge senast en vecka efter det att beslutet
fattats.
Den unges vilja att ställa till rätta efter brott (11), göra rätt för sig och
avhjälpa skador på grund av brott bör framhållas. En polisman kan anmoda den
unge att vidta sådana åtgärder och han kan väga in detta vid sin prövning av
rapporteftergift liksom åklagaren vid åtalsunderlåtelse. Vi anser att de projekt
som syftar till att frammana de ungas vilja att ställa till rätta bör stödjas,
under förutsättning att de håller sig inom lagens ram. Även domstol kan meddela
föreskrifter vid villkorlig dom eller skyddstillsyn att den unge skall biträda
den skadelidande med visst arbete. Domstolen kan också vid sin straffmätning i
skälig omfattning beakta att den tilltalade efter förmåga sökt förebygga,
avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Det är viktigt att dessa
möjligheter tas till vara med hänsyn till att den unge lagöverträdaren bör ha
klart för sig sitt ansvar och vilka konsekvenserna blir av hans handlande.

4.3 Böter

Vi föreslår inga ändringar i fråga om bötesstraffet (12). Det är dock vår
uppfattning att böter bör tillämpas i stor utsträckning även beträffande unga
lagöverträdare. Genom att dagsbotens belopp relateras till den unges ekonomiska
förhållanden, behöver ett bötesstraff inte innebära någon orimlig belastning men
det kan ändå vara kännbart. Det är viktigt att man verkar för att böterna också
betalas. Vi tar avstånd från Åklagarutredningens förslag att polisen skall kunna
meddela ordningsföreläggande för mindre förmögenhetsbrott, framför allt snat-
terier.

4.4 Villkorlig dom

Villkorlig dom (13) bör enligt vårt förslag få bred tillämpning beträffande unga
lagöverträdare. Villkorlig dom, som regelmässigt kombineras med böter, är en
reell reaktion sedd i belysning av det rättsliga förfarande som föregår den. Vi
föreslår en viss utvidgning av den villkorliga domens tillämpningsområde, när
det gäller de unga. Även om brottets straffvärde eller art eller den unges
tidigare brottslighet talar för en frihetsberövande påföljd bör sålunda
villkorlig dom kunna meddelas under förutsättning antingen att den unge blir
föremål för vård eller någon annan åtgärd enligt SoL eller LVU eller att någon
annan tillräckligt ingripande åtgärd kommer till stånd (t.ex. att den unge
undergått behandling för missbruk eller för psykiska problem). Villkorlig dom
bör även, om de nämnda omständigheterna föreligger, kunna meddelas i fall då det
inte saknas särskild anledning att befara att den unge kommer att fortsätta att
begå brott. Villkorlig dom skall liksom nu kunna förenas med föreskrift om att
ställa till rätta eller att biträda den skadelidande med visst arbete. Vidare
skall föreskrift kunna meddelas om samhällstjänst (se nedan). Enligt vårt
förslag får rätten, om särskilda skäl föreligger, bestämma prövotiden till ett
år (mot nuvarande två).

4.5 Skyddstillsyn

Vi föreslår inga ändringar beträffande förutsättningarna för skyddstillsyn (14).
Det är en uppgift för Straffsystemkommittén att överväga om påföljden skall
kunna bringas i bättre överensstämmelse med de principer som gäller för
straffmätning och påföljdsval i övrigt. Vårt förslag är att prövotiden för
skyddstillsyn skall kunna bestämmas till två år beträffande de unga
lagöverträdarna om särskilda skäl föreligger (mot nuvarande tre). Skälet därtill
är, liksom när det gäller prövotiden vid villkorlig dom, att de unga har ett
annat tidsbegrepp än vuxna och att en lång tidsperiod kan framstå som pressande,
särskilt om påföljden är förenad med särskilda krav. Däremot anser vi att det
inte finns tillräckliga skäl att sänka övervakningstiden, som nu är ett år.
Till övervakare bör förordnas antingen tjänsteman hos frivårdsmyndigheten eller
lekman eller - i mera komplicerade fall - både en frivårdstjänsteman, som svarar
för främst kontrollfunktionen, och lekman, som biträder denne och mer fungerar
som kontakt- och stödperson. Vi föreslår en regel som säger att till övervakare
för den som är under 21 år skall förordnas en person med särskild erfarenhet be-
träffande vård och fostran av ungdom. Liksom hittills skall föreskrifter kunna
meddelas vid skyddstillsyn. De gäller bl.a. vistelseort eller bostad, arbetsan-
ställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning och olika former av vård
eller behandling. Vi föreslår som ytterligare föreskrift att rätten i vissa fall
skall kunna förbjuda den unge att uppehålla sig på särskilt angivna för honom
skadliga platser.
Enligt vår uppfattning bör övervakningen av de unga vid skyddstillsyn generellt
sett vara ingripande. Särskilt under det första skedet av övervakningstiden bör
åtgärderna innebära en ganska intensiv kontroll. Vi har övervägt att låta rätten
närmare föreskriva vilken kontaktfrekvens som bör förekomma i det enskilda
fallet. Eftersom det ankommer på Straffsystemkommittén att utreda frågan om
intensivövervakning har vi dock avstått från att lämna förslag i denna del. Vi
framhåller emellertid vikten av täta kontakter mellan övervakaren och den unge
samt att föreskrifterna efterlevs.
För att stärka de icke frihetsberövande påföljdernas position inom
reaktionssystemet föreslår vi att såväl villkorlig dom som skyddstillsyn skall
kunna förenas med föreskrift om samhällstjänst (15). Med sådan avser vi
skyldighet för ungdomar i åldern 15-20 år att under sin fritid fullgöra visst
oavlönat arbete under ett bestämt antal timmar, lägst 40 och högst 200.
Föreskriften motsvarar alltså den samhällstjänst som kan åläggas äldre
lagöverträdare i samband med skyddstillsyn. Samhällstjänsten skall administreras
och handhas av frivårdsmyndigheten. Den skall kunna komma i fråga i fall, då
påföljden annars skulle ha blivit särskild tillsyn eller fängelse. I domen skall
anges hur lång tid av dessa påföljder som i så fall skulle ha utdömts.

4.6 Särskild tillsyn och fängelse

Genom att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt vårt
förslag skall utmönstras ur reaktionssystemet, kommer villkorlig dom och
skyddstillsyn att till betydande del tillämpas i stället för sådant överläm-
nande. Det kommer emellertid att finnas fall, där man inte kan undvara en
frihetsberövande påföljd. Vår uppfattning är att fängelse inte lämpar sig för de
unga lagöverträdarna utan att de bör omhändertas i andra för dem särskilt
anpassade former. Vi föreslår därför införandet av en ny reaktion som vi
benämner särskild tillsyn (16). Den skall verkställas i särskilda ungdomshem ( §
12-hem) som skall administreras av Statens institutionsstyrelse. En
förutsättning för att döma till särskild tillsyn är att det föreligger, såvida
den unge är 15-17 år, synnerliga skäl eller om han är 18-20 år särskilda skäl,
för en frihetsberövande påföljd. Frågan om sådana skäl är för handen skall
bedömas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde eller art eller den om-
ständigheten att den unge tidigare begått brott. Särskild tillsyn skall utmätas
på viss tid mellan sex månader och två år. Vid straffmätningen gäller samma
regler som för fängelse. De särskilda nedsättningsreglerna i 29 kap. 5 och 7 §§
BrB skall sålunda tillämpas vid bestämmande av frihetsberövandets längd.
Särskild tillsyn över unga kommer i stor utsträckning att träda i stället för
fängelse (17).
För ungdomar i åldern 15-17 år är presumtionen mot fängelse. I dessa fall skall
fängelse endast kunna användas om det med hänsyn till brottslighetens
straffvärde är uppenbart att särskild tillsyn inte är en tillräckligt ingripande
påföljd, vilket i praktiken innebär att det begränsas till de allra
allvarligaste brotten, där frihetsberövandet ligger över två år. Är detta
kortare men längre än sex månader skall särskild tillsyn utdömas. Är den tid som
skall ådömas under sex månader kan någon frihetsberövande påföljd inte komma i
fråga för denna åldersgrupp. Det finns alltså inte möjlighet att här döma till
fängelse på grund av brottets art eller tidigare brottslighet.
För ungdomar i åldern 18-20 år skall hänsyn till brottets straffvärde eller art
eller den unges tidigare brottslighet kunna utgöra särskilda skäl för att döma
till fängelse. Rätten skall emellertid kunna döma till särskild tillsyn, om
tiden för frihetsberövandet i det konkreta fallet skall bestämmas till minst sex
månader eller högst två år och denna påföljd framstår som lämpligare än
fängelse. För denna åldersgrupp finns inte hinder mot att döma till fängelse, om
det är påkallat med hänsyn till brottets art.

4.7 Andra sanktionsform

Vi har övervägt att till reaktionssystemet lägga ytterligare påföljder eller
sanktionsformer (18). Vad som då i första hand kommer i blickpunkten är sådana
som ytterligare ökar möjligheten att undvika frihetsberövande påföljder. En
fråga som diskuterats under senare tid är att införa medling mellan gärningsman
och brottsoffer som en påföljdsform. Vi ställer oss positiva till en sådan
ordning som frammanar den unges vilja att ta ansvar för sin gärning och medverka
till en lämplig lösning av konflikten. Det förekommer redan nu på olika håll i
landet att initiativ tas till förlikning och brottsofferkonfrontation i
brottmål. Dessa projekt bör understödjas och uppmuntras. Vi anser dock inte att
de bör bindas upp genom lagreglering som formaliserar förfarandet. Därmed skulle
mycket av den egna initiativkraften i projekten kunna gå förlorad. För att öka
stödet åt medlingsverksamheten föreslår vi att RPS vidtar särskilda åtgärder för
att stimulera polisen att på det lokala planet starta medlingsprojekt. Då
medling skett på initiativ av polis, socialtjänst eller annan bör åklagaren
underrättas om detta, så att han kan beakta medlingen vid sin prövning av åtals-
underlåtelse. Även domstol bör i fall, då åtal väcks, få kännedom om medlingen
eftersom detta kan komma att påverka påföljdsbestämningen och straffmätningen.
En annan sanktionsform som förts fram i den kriminalpolitiska debatten är
intensivövervakning. Därvid har man pekat på teknikens framsteg som bl.a.
innebär att det är möjligt att på elektronisk väg anordna kontroll i frihet.
Eftersom det ankommer på Straffsystemkommittén att överväga frågan om införande
av sådan intensivövervakning, har vi inte haft anledning att gå närmare in på
denna. Vår inställning är dock den att intensivövervakning med elektroniska
hjälpmedel inte lämpar sig för ungdomar i åldern 15-17 år. Ytterligare en
sanktionsform, som innebär speciell kontroll av dömda lagöverträdare, är fri-
tidsfängelse. Sådant kan anordnas antingen såsom veckoslutsfängelse eller
nattfängelse. Fördelen därmed skulle vara att den dömde under
verkställighetstiden kan fortsätta att fungera i sitt arbete på samma sätt som
nu sker med dem, som erhåller frigång under verkställighet av fängelse. Frågan
om fritidsfängelse har tidigare övervägts av Frivårdskommittén, som efter in-
gående prövning kom fram till att nackdelarna med detta var så stora att man
borde avstå från att införa fritidsfängelse som särskild påföljdsform eller som
en form för verkställighet av fängelsestraff. Inte minst de resursmässiga och i
övrigt praktiska och kostnadskrävande hindren väger här mycket tungt. Vi har
under våra överväganden inte funnit skäl att frångå den uppfattning som
Frivårdskommittén redovisat.

5 Beslutanderätten beträffande reaktionerna ochförfarandet vid domstol (19)

En fråga som är av stor betydelse för samhällets ingripanden mot ungdoms-
brottsligheten är att bestämma vilka myndigheter det är som skall svara för
reaktionerna och i vilka former detta skall ske. Enligt våra direktiv skall det
även i fortsättningen vara en fråga för rättsväsendet att utreda brott, pröva om
åtal skall väckas, föra talan och döma i brottmål och detta oavsett om det rör
sig om unga lagöverträdare eller vuxna. När det gäller formerna för att döma i
ungdomsmål har vi övervägt att inrätta särskilda ungdomsdomstolar. Att inrätta
specialdomstolar ligger emellertid inte i tiden och det måste krävas mycket
starka skäl för att så skall ske. Enligt vår uppfattning är de argument som kan
anföras till stöd för inrättande av särskilda ungdomsdomstolar inte så starka
att man bör införa sådana. I stället föreslår vi att ungdomsmålen skall hand-
läggas i särskild ordning vid de allmänna domstolarna, där förfarandet kan
anpassas efter de ungas särskilda behov.
Vårt förslag innebär att alla brottmål mot unga i åldern 15-20 år skall
handläggas på ungdomsrotlar vid tingsrätterna. Rotelinnehavaren bör vara
ordinarie domare. Endast i mål, där påföljden inte kan bestämmas till annat än
böter, bör annan än ordinarie domare sitta ordförande. Vidare bör nämndemän
sitta med i alla ungdomsmål, alltså även i bötesmål. I varje fall en i nämnden
bör ha särskild insikt och erfarenhet av arbete med ungdomar. Också i hovrätt
bör man sträva efter viss specialisering. Vi föreslår att alla ungdomsmål
handläggs på en särskild eller på särskilda ungdomsavdelningar dit målen
speciallottas samt att nämnd skall delta vid avgörande av alla sådana mål vid
huvudförhandling. Även i hovrätt skall i varje fall en i nämnden ha särskild
insikt och erfarenhet av arbete med ungdomar.
Tanken på att införa en ordning med jourdomstolar är inte ny. Det är intresset
av att åstadkomma snabba och resoluta ingripanden mot unga lagöverträdare som
ligger bakom denna. Enligt vår uppfattning är det också ett intresse att den
unge inte skall behöva vänta på att bli lagförd och få veta vilka konsekvenserna
blir av ett brott. Om man med jourdomstol menar att den unge omedelbart efter
det att han förövat ett brott skall inställas inför en domstol och genast få sin
dom, reser sig dock en rad invändningar mot förfarandet: brottet måste utredas,
uppgifter måste inhämtas angående den unges personliga förhållanden, målsäganden
måste ges möjlighet att framställa sina anspråk osv. Härtill kommer att det från
rättssäkerhetssynpunkt är nödvändigt att den unge får tid att förbereda sitt
försvar. Visserligen kan man säga att det finns en hel del mindre brott som inte
kräver någon längre förberedelsetid, men det är inte sådana brott som i första
hand är av intresse för en verksamhet med jourdomstol. Vår slutsats är sålunda
att det - även om man kan uppnå vissa kriminalpolitiska fördelar med sådana
särskilda jourdomstolar i ungdomsmål - föreligger så stora nackdelar ur såväl
rättssäkerhetssynpunkt som processekonomiska och rent praktiska synpunkter att
ett system med särskilda jourdomstolar inte bör genomföras.
Däremot anser vi att fördelarna med ett system med jourdomstolar väl kan uppnås
genom de förslag vi lämnar om snabbare förfarande under brottsutredningen och
kortare handläggningstider vid de allmänna domstolarna. Vi föreslår sålunda
korta tidsfrister för polis och åklagare och tidigareläggande av personut-
redningen. Vi föreslår också särskilda åtgärder för att handläggningen av målen
vid ungdomsrotel i tingsrätt skall påskyndas. I alla mål om brott med fängelse i
straffskalan avseende ungdomar under 18 år bör sålunda gälla en tidsfrist om
högst två veckor från det att åtal väcks tills huvudförhandling i tingsrätt äger
rum.Bland våra förslag hör också att den unges vårdnadshavare och fostrare på
ett annat sätt än nu skall engageras i brottmålet. De skall, när den unge
lagöverträdaren är under 18 år, regelmässigt underrättas om åtalet och
tidpunkten för huvudförhandlingen. Är det fråga om brott för vilket är
föreskrivet fängelse, skall vårdnadshavaren höras i målet, där så lämpligen kan
ske. Såväl den som utfört personutredning och den som utfört utredningen till
grund för socialnämndens yttrande bör också höras i målet, om det finns behov
därav. Detta gäller också andra personer med särskild kännedom om den unges
förhållanden. Slutligen anser vi att det är av vikt att den unge, om han inte
fyllt 18 år och åtalet omfattar ett brott för vilket är föreskrivet fängelse, är
närvarande när domen avkunnas. Om det inte sker omedelbart efter huvudförhand-
lingen - vilket bör vara regel - skall den unge kallas till särskilt sammanträde
för avkunnande av domen.

6 Snabba ingripanden mot unga

Det förekommer inte så sällan, när en ungdom grips för brott och förs till
polisen för förhör, att polisen inte har möjlighet att kvarhålla den unge annat
än kort tid samt att den unge släpps efter förhöret och omgående gör sig skyldig
till nya brott. Det har i den allmänna debatten framhållits som mycket
otillfredsställande att det inte finns möjlighet att på ett effektivt sätt
hindra att en sådan situation uppkommer. Möjligheten att omhänderta den unge för
det aktuella brottet med stöd av 6 § LVU kommer dessutom inte att kunna
tillämpas om den unge delgivits misstanke för brottet. Våra överväganden när det
gäller snabba ingripanden vid brott av unga (20) leder till att vi inte föreslår
införandet av något nytt institut för gripande och kvarhållande. I stället anser
vi att man bör utnyttja och bygga ut häktningsförfarandet. Vi föreslår att den
som är i åldern 15-17 år skall kunna häktas om det föreligger särskilda skäl för
häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet. För att häktning
skall få ske vid flyktfara eller kollusionsfara krävs alltjämt synnerliga skäl.
En förutsättning är också liksom nu att det är fråga om brott för vilket är
föreskrivet fängelse i ett år eller däröver samt att det är uppenbart att
betryggande övervakning inte kan ordnas på annat sätt (t.ex. genom att den unge
omhändertas enligt LVU på grund av missbruk eller något annat socialt
nedbrytande beteende). Vid bedömande av om det föreligger särskilda skäl för
häktning på grund av recidivrisk skall rätten beakta brottslighetens omfattning
och svårhet, återfallsfrekvens och särskilda omständigheter som hänförs till den
unges personliga förhållanden, t.ex. drogmissbruk.
Enligt vår uppfattning bör man undvika att placera den unge inom
kriminalvårdens häktesavdelningar med hänsyn till de skadliga följder ett
frihetsberövande här kan få. Vi föreslår därför att när någon i åldern 15-17 år
häktas, skall han, om inte synnerliga skäl föreligger, under verkställigheten av
häktningsbeslutet placeras på ett särskilt ungdomshem. Det skall alltså bara i
undantagsfall bli fråga om att placera sådana ungdomar i allmänt häkte. I de
fall det möter hinder mot att placera den unge på ett särskilt ungdomshem,
exempelvis genom att det föreligger kollusionsfara och det på ungdomshemmet
saknas möjlighet att förvara den unge så att han inte kommer i kontakt med andra
än personal, får den unge dock placeras på allmänt häkte. Anmärkas bör att vårt
förslag förutsätter att man på de särskilda ungdomshemmen kommer att inrätta
särskilda avdelningar där de häktade kan placeras utan att komma i kontakt med
unga som har dömts till särskild tillsyn. Enligt 1966 års FN konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter skall nämligen åtalade personer hållas
åtskilda från dömda personer.

Lagförslagen i betänkandet
Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35)

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 24 kap. 22 a §, av följande
lydelse,
dels att 1 kap. 3 b §, 2 kap. 4 §, 23 kap. 4 §, 24 kap. 22 §, 30 kap. 7 §, 31
kap. 1 §, 51 kap. 5 och 8 §§ och 55 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
3 b §
Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare
och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat
lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren
domare och fem nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan
huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lagfaren domare
och två nämndemän eller, i mål som avses i andra meningen, med en lagfaren
domare och fyra nämndemän.
Vid huvudförhandling i Vid huvudförhandling i
mål om brott för vilket mål om brott för vilket
inte är föreskrivet svå- inte är föreskrivet svårare
rare straff än böter el- straff än böter eller fäng-
ler fängelse i högst sex else i högst sex månader är
månader är tingsrätten tingsrätten domför utan
domför utan nämndemän, om nämndemän, om det inte
det inte finns an- finns anledning att döma
ledning att döma till till annan påföljd än böter
annan påföljd än böter och och det i målet inte är
det i målet inte är fråga fråga om företagsbot. Har
om företagsbot. den tilltalade inte
fyllt tjugoett år skall
dock nämndemän alltid
delta i avgörandet.
Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller
svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer
av första stycket första eller andra meningen. Detsamma gäller i fråga om
antalet nämndemän.

2 kap.
4 §
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från
tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i I brottmål gäller, i
stället för bestämmelserna stället för bestämmelserna
i första stycket, att i första stycket, att
hovrätten är domför med hovrätten är domför med tre
tre lagfarna domare och lagfarna domare och två
två nämndemän. Flera än nämndemän. Flera än fyra
fyra lagfarna domare lagfarna domare och tre
och tre nämndemän får int enämndemän får inte delta.
delta. Förekommer ej an- Förekommer ej anledning
ledning att döma till att döma till svårare
svårare straff än böter straff än böter och är det
och är det i målet inte i målet inte fråga om
fråga om företagsbot, är företagsbot, är hovrätten
hovrätten dock domför även dock domför även med den
med den sammansättning sammansättning som anges
som anges i första i första stycket.
stycket. Detsamma gäller Detsamma gäller vid hand-
vid handläggning som ej läggning som ej sker vid
sker vid huvudförhand- huvudförhandling. Har den
ling. tilltalade inte fyllt
tjugoett år skall dock
nämndemän alltid delta i
avgörande som sker vid
huvudförhandling.
Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två
lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en
lagfaren domare.
Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av
ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan
tjänsteman vid denna.

23 kap.
4 §
Vid förundersökningen Vid förundersökningen
skola ej blott de skall inte bara de
omständigheter, som tala omständigheter, som talar
emot den misstänkte, emot den misstänkte, utan
utan även de som äro även de som är gynnsamma
gynnsamma för honom för honom beaktas och
beaktas och bevis, som bevis, som är till hans
är till hans förmån, förmån, tillvaratagas.
tillvaratagas. Undersök- Undersökningen bör
ningen bör så bedrivas, bedrivas så, att inte
att ej någon onödigt någon onödigt utsätts för
utsättes för misstanke misstanke eller får
eller får vidkännas vidkännas kostnad eller
kostnad eller olägenhet. olägenhet.
Förundersökningen skall Förundersökningen skall
bedrivas så skyndsamt bedrivas så skyndsamt som
som omständigheterna omständigheterna medger.
medgiva. Finnes ej Finns inte längre
längre anledning till anledning till dess
dess fullföljande, skall fullföljande, skall den
den nedläggas. läggas ned.
Förundersökning mot någon
som inte fyllt arton år
rörande brott, på vilket
fängelse kan följa, skall
bedrivas med särskild
skyndsamhet. Förunder-
sökningen skall vara av-
slutad och beslut fattat
i åtalsfrågan inom tre
veckor från dagen för
delgivning av brotts-
misstanke enligt 18 §
första stycket. Denna
tidsfrist får överskridas
endast om det med hänsyn
till utredningens
beskaffenhet eller andra
omständigheter är ound-
gängligen nödvändigt.

24 kap.
22 §
Den som är gripen, Den som är gripen, anhål-
anhållen eller häktad len eller häktad skall
skall tas i förvar. Den tas i förvar. Den som häk-
som häktas skall utan tas skall utan dröjsmål
dröjsmål föras till häkte.föras till häkte. Är den
som häktas under arton år,
skall han dock, om inte
synnerliga skäl
föreligger, föras till ett
sådant ungdomshem som
avses i 12 § lagen
(1990:52) med särskilda
Om det är av synnerlig bestämmelser om vård av
vikt att den häktade, förunga (särskilt ungdoms-
utredning av det brott hem).
som föranlett häktningen Om det är av synnerlig
eller något annat brott vikt att den häktade, för
som han är misstänkt för, utredning av det brott
förvaras på en annan som föranlett häktningen
plats än som anges i för- eller något annat brott
sta stycket, får rätten på som han är misstänkt för,
åklagarens begäran förvaras på en annan plats
förordna att den häktade än som anges i första
tills vidare inte skall stycket, får rätten på
föras till häkte. Rätten åklagarens begäran förordna
eller åklagaren får även att den häktade tills
besluta att den häktade, vidare inte skall föras
sedan han förts till häk- till häkte eller särskilt
te, skall föras till en ungdomshem. Rätten eller
plats utom häktet för åklagaren får även besluta
förhör eller annan åtgärd. att den häktade, sedan
han förts till häkte eller
särskilt ungdomshem,
skall föras till plats
utom häktet eller det
särskilda ungdomshemmet
för förhör eller annan åt-
gärd.
Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått
rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

22 a §
Beslut om placering
enligt 22 § första stycket
tredje meningen meddelas
av rätten efter hörande av
åklagaren.
Åklagaren får dock ändra
ett av rätten meddelat
beslut om placering på
häkte till placering på
särskilt ungdomshem.
Om rättens beslut inte
kan avvaktas, och det är
oundgängligen nödvändigt,
får åklagaren förordna att
den som placerats på ett
särskilt ungdomshem i
stället skall placeras på
häkte. Åklagaren skall
genast begära rättens pröv-
ning av ett sådant
förordnande. Då begäran
gjorts skall rätten så
snart det kan ske och
senast inom en vecka
hålla förhandling. För
handläggningen gäller i
tillämpliga delar vad som
föreskrivits om häktnings-
förhandling.
Rättens och åklagarens
beslut får inte
överklagas.

30 kap.
7 §
Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Ingå nämndemän i rätten,
framställe ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne
saken och vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling ägt Då huvudförhandling ägt
rum, skall samma eller rum, skall samma eller
sist nästa helgfria dag sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, överläggning hållas och, om
om det kan ske, dom det kan ske, dom beslu-
beslutas och avkunnas. tas och avkunnas. Finnes
Finnes rådrum för domens rådrum för domens beslu-
beslutande eller av- tande eller avfattande
fattande oundgängligen oundgängligen erforder-
erforderligt, må rätten ligt, må rätten besluta
besluta anstånd därmed; anstånd därmed; domen
domen skall dock, om ej skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, synnerligt hinder möter,
skriftligen avfattas skriftligen avfattas och
och meddelas, då den meddelas, då den till-
tilltalade är häktad, talade är häktad, inom en
inom en vecka och i vecka och i annat fall
annat fall inom två inom två veckor efter
veckor efter för- förhandlingens av-
handlingens avslutande. slutande. Avkunnas ej
Avkunnas ej domen vid domen vid huvudförhan-
huvudförhandlingen, dlingen, skall den
skall den avkunnas vid avkunnas vid annat
annat rättens sammanträde rättens sammanträde eller
eller ock meddelas ock meddelas genom att
genom att den hålles den hålles tillgänglig å
tillgänglig å rättens rättens kansli; vid
kansli; vid huvudför- huvudförhandlingen skall
handlingen skall un- underrättelse givas om
derrättelse givas om ti- tiden och sättet för
den och sättet för domens domens meddelande. Om
meddelande. den tilltalade inte har
fyllt arton år, och åtalet
avser ett brott för
vilket är föreskrivet
fängelse, skall domen av-
kunnas vid huvudför-
handlingen eller vid
särskilt sammanträde, om
inte hinder möter däremot.
Avgörs ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall
ske genom att domen hålls tillgänglig på rättens kansli.
Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte
meddelande av fullföljdshänvisning.
Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma tid
och sätt som domen.
När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underrättas skriftligen om
utgången i målet.

31 kap.
1 §
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den
tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna
medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare.
Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.
Ersättningsskyldigheten Ersättningsskyldigheten
omfattar dock inte omfattar dock inte
kostnader, som inte skä- kostnader, som inte skä-
ligen varit motiverade ligen varit motiverade
för utredningen, eller för utredningen, eller
kostnader, som vållats kostnader, som vållats
genom vårdslöshet eller genom vårdslöshet eller
försummelse av någon an- försummelse av någon annan
nan än den tilltalade, än den tilltalade, hans
hans ombud eller försva- ombud eller försvarare
rare som utsetts av ho- som utsetts av honom.
nom. Ersättningsskyldigheten
omfattar inte heller
kostnader som uppkommit
vid ett sådant rättens
sammanträde som avses i
30 kap. 7 § första stycket
sista meningen.
Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig
att betala mera av dessa kostnader än vad som skulle ha utgått i grundavgift och
tilläggsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429). Har han
haft offentlig försvarare i målet, skall grundavgiften minskas med vad han har
betalat i rådgivningsavgift till försvararen.
Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill
föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga
och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en
viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

51 kap.
5 §
Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.
Är den tilltalade häktad Är den tilltalade häktad
eller framställes i eller framställs i
vadeinlagan yrkande, vadeinlagan yrkande, som
som påkallar omedelbar påkallar omedelbar pröv-
prövning, såsom begäran om ning, såsom begäran om den
den tilltalades häktande tilltalades häktande
eller åtgärd, som avses ieller åtgärd, som avses i
25-28 kap., eller om 25-28 kap., eller om
hävande av sådan åtgärd, hävande av sådan åtgärd,
skall insändandet ske eller om att vidare
genast; till dess den i verkställighet av dom på
2 § angivna tiden utgått, särskild tillsyn inte får
skall dock avskrift av äga rum, skall insändandet
vadeinlagan vara att ske genast; till dess
tillgå vid underrätten. den i 2 § angivna tiden
utgått, skall dock
avskrift av vadeinlagan
vara att tillgå vid un-
derrätten.

8 §
För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delges
vadesvaranden som skall föreläggas att avge skriftligt genmäle.
Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock genast
meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket vidtas.
Om tingsrätten har Om tingsrätten har
avslagit ett yrkande om avslagit ett yrkande om
åtgärd, som avses i 26-28 åtgärd, som avses i 26-28
kap., eller förordnat om kap., eller förordnat om
att en sådan åtgärd skall att en sådan åtgärd skall
hävas, får hovrätten hävas, får hovrätten
omedlbart bevilja åt- omedelbart bevilja åt-
gärden att gälla till gärden att gälla till dess
dess något annat bestäms. något annat bestäms. Om
Om tingsrätten beviljat tingsrätten beviljat åtgärd
åtgärd som nu sagts, får som nu sagts, får
hovrätten omedelbart hovrätten omedelbart
förordna att vidare åtgärd förordna att vidare
för verkställighet av verkställighet av
beslutet inte får äga beslutet inte får äga rum.
rum. I frågor om häktning Om tingsrätten meddelat
och reseförbud får beslut om omedelbar
hovrätten göra ändring i verkställighet av dom på
tingsrättens beslut även särskild tillsyn får hov-
om motparten inte hörts. rätten omedelbart förordna
att vidare verkställighet
av beslutet inte får äga
rum. I frågor om häktning
och reseförbud får
hovrätten göra ändring i
tingsrättens beslut även
om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är närvarande vid rätten, skall 24
kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

55 kap.
5 §
Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång utan
dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid fogade
handlingar samt underrättens och hovrättens akter i målet.
Är i brottmål den Är i brottmål den
tilltalade häktad eller tilltalade häktad eller
framställes i revisions- framställs i revisions-
inlagan yrkande, som på- inlagan yrkande, som
kallar omedelbar påkallar omedelbar
prövning, såsom i tviste- prövning, såsom i tvistemål
mål begäran om kvarstad begäran om kvarstad eller
eller hävande av sådan hävande av sådan åtgärd
åtgärd eller av förord- eller av förordnande, att
nande, att dom må verk- dom får verkställas utan
ställas utan hinder av hinder av att den inte
att den icke äger laga äger laga kraft, eller i
kraft, eller i brottmål brottmål begäran om den
begäran om den tilltalades häktande
tilltalades häktande eller om åtgärd som avses
eller om åtgärd, som i 25-28 kap., eller om
avses i 25-28 kap., hävande av sådan åtgärd,
eller om hävande av sådan eller om att vidare
åtgärd, skall insändandet verkställighet av dom på
ske genast. särskild tillsyn inte får
äga rum, skall insändandet
ske genast.

8 §
För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.
Har hovrätten i Har hovrätten i tvistemål
tvistemål avslagit avslagit yrkande om
yrkande om kvarstad kvarstad eller annan
eller annan åtgärd enligt åtgärd enligt 15 kap.
15 kap. eller förordnat eller förordnat om hävande
om hävande av sådan åtgärd av sådan åtgärd eller i
eller i brottmål brottmål avslagit yrkande
avslagit yrkande om om åtgärd, som avses i
åtgärd, som avses i 26-2826-28 kap., eller förord-
kap., eller förordnat om nat om hävande av åtgärd
hävande av åtgärd som därsom där sägs, får högsta
sägs, äge högsta domstolendomstolen omedelbart
omedelbart bevilja bevilja åtgärden att gälla,
åtgärden att gälla, till till dess annorlunda för-
dess annorlunda för- ordnas. Har hovrätten
ordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd, som nu
beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat,
sagts, eller förordnat, att dom får verkställas
att dom må verkställas utan hinder av att den
utan hinder av att den inte äger laga kraft,
icke äger laga kraft, eller fastställt under-
eller fastställt under- rätts beslut därom, får hög-
rätts beslut därom, äge sta domstolen även
högsta domstolen ock omedelbart förordna, att
omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verk-
vidare åtgärd för verk- ställighet inte får äga
ställighet ej må äga rum. rum. Om underrätt
Är fråga om häktning eller meddelat beslut om
reseförbud, må högsta omedelbar verkställighet
domstolen utan av dom på särskild
motpartens hörande göra tillsyn, får högsta
ändring i hovrättens domstolen omedelbart
beslut. förordna att vidare
verkställighet av be-
slutet inte får äga rum. Är
fråga om häktning eller
reseförbud, får högsta dom-
stolen utan motpartens
hörande göra ändring i
hovrättens beslut.
Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4 a, 6 e, 6 f och 6 g §§,
av följande lydelse,
dels att 1, 2, 3, 4, 6, 6 c, 7, 9, 10 och 12 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Om någon har begått ett brott innan han fyllt arton år, får åklagaren besluta
att underlåta åtal enligt bestämmelserna i denna lag (åtalsunderlåtelse).
Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den underårige blir föremål för sådan åtgärd
som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är
lämpligast för den underårige:
1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),
2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, eller
3. annan åtgärd som innebär att den underårige får hjälp eller stöd.
Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett
av okynne eller förhastande.
Vid bedömningen av om Vid bedömningen av om
åtalsunderlåtelse skall åtalsunderlåtelse skall
meddelas skall åklagaren meddelas skall åklagaren
utöver vad som följer av utöver vad som följer av
andra och tredje andra och tredje styck-
styckena särskilt beakta ena särskilt beakta den
den underåriges vilja underåriges vilja att
att ersätta målsäganden förersätta målsäganden för
skada som uppkommit skada som uppkommit
genom brottet eller att genom brottet eller att
avhjälpa eller begränsa avhjälpa eller begränsa
skadan. skadan eller på annat sätt
gottgöra målsäganden.
Åtalsunderlåtelse får inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt
intresse därigenom åsidosätts.
Utöver vad som nu har sagts kan åtalsunderlåtelse meddelas enligt 20 kap. 7 §
rättegångsbalken.
I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

2 §
Fråga om beslut jämlikt Fråga om beslut enligt 1 §
1 § skall handläggas skall handläggas
skyndsamt. Fattas ej skyndsamt. Fattas inte
sådant beslut, skall åtal sådant beslut, skall åtal
väckas utan dröjsmål. väckas utan dröjsmål.

I rättegångsbalken finns
särskilda bestämmelser om
tidsfrister i vissa mål
mot den som inte har
fyllt arton år.

3 §
Om det finns skälig Innan åklagaren fattar
anledning till beslut i åtalsfrågan skall
åtalsunderlåtelse enligt han, om inte brottet är
denna lag, skall ringa eller det är upp-
åklagaren innan han enbart att förutsättningar
beslutar i ärendet för åtalsunderlåtelse
inhämta yttrande från föreligger eller det
socialnämnden i den annars anses obehövligt,
kommun som enligt inhämta yttrande från
socialtjänstlagen (1980- socialnämnden i den kom-
:620) har ansvaret för mun som enligt socialt-
den underårige. Ytt- jänstlagen (1980:620) har
randet skall avse frågan ansvaret för den under-
om nämnden har vidtagit årige. Sådant yttrande får
eller avser att vidta i nhämtas endast under
någon åtgärd beträffande förutsättning att den
den underårige och om en misstänkte erkänt gärningen
sådan åtgärd enligt nämn- eller det annars finns
dens mening är den lämp- skälig misstanke för att
ligaste för honom. han har begått brottet.
Yttrandet skall avse frå-
gan om nämnden har
vidtagit eller avser att
vidta någon åtgärd be-
träffande den underårige
och om en sådan åtgärd
enligt nämndens mening är
den lämpligaste för honom.
Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det
erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga
utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.
I begäran om yttrande
skall åklagaren föreskriva
inom vilken tid yttran-
det skall lämnas och, om
det behövs, ge socialnäm-
nden anvisningar för hur
yttrandet kan begränsas.
Nämnden skall avge sitt Nämnden skall lämna sitt
yttrande skyndsamt. yttrande inom den av
Yttrandet skall avges åklagaren föreskrivna
inom två veckor från den tiden. Om det behövs med
dag då begäran om hänsyn till ärendets
yttrande kom in till beskaffenhet kan
nämnden, om inte längre åklagaren dock medge att
tid är nödvändig med hänsyn yttrandet lämnas senare.
till ärendets Yttrandet kan om det
beskaffenhet. Har ytt- anses lämpligt lämnas vid
rande inte avgetts inom sådant sammanträde som
fyra veckor, skall avses i 4 §.
åklagaren genast under-
rättas om orsaken till
dröjsmålet.
Åklagaren får utan att
socialnämndens yttrande
inhämtats besluta om
åtalsunderlåtelse,
1. om brottet är ringa,
eller
2. om det är uppenbart
att förutsättningar för
åtalsunderlåtelse före-
ligger.
Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar
som denne begär i fråga om den underårige.

4 §
Ett beslut om Ett beslut om
åtalsunderlåtelse skall pååtalsunderlåtelse skall,
lämpligt sätt tillkänna-om hinder inte möter,
givas för den underårige.delges den unge vid ett
personligt samman-
träffande med åklagaren
inom en vecka efter det
att beslutet fattats.
Vid sammanträffandet
skall, om hinder inte
möter eller annars skäl
inte föreligger däremot,
den unges vårdnadshavare
närvara. Även företrädare för
socialtjänsten bör ges
tillfälle att närvara.
Beslutet om
åtalsunderlåtelse får
delges den unge av en
annan åklagare än den som
meddelat beslutet. Är det
uppenbart att muntlig
delgivning inte kan ge-
nomföras, får delgivningen
vara skriftlig.

4 a §
Vid sammanträffande
enligt 4 § skall åklagaren
särskilt
1. förklara innebörden av
beslutet om
åtalsunderlåtelse och det
skötsamhetskrav som detta
är förenat med och
2. klargöra vilka
följderna kan bli av
fortsatta
lagöverträdelser.

6 §
Om någon, som med stöd Om någon, som dömts till
av 3 § lagen (1990:52) särskild tillsyn eller
med särskilda med stöd av 3 § lagen
bestämmelser om vård av (1990:52) med särskilda
unga har intagits i ett bestämmelser om vård av
sådant hem som avses i unga har tagits in i ett
12 § nämnda lag, misstänk ssådant hem som avses i
för att ha begått brott 12 § nämnda lag, misstänks
innan vården vid hemmet för att ha begått brott
har avslutats, skall innan vistelsen vid
åklagaren, om brottet hör hemmet har avslutats,
under allmänt åtal, pröva skall åklagaren, om
om åtal lämpligen bör ske. brottet hör under allmänt
Innan åtalsfrågan avgörs, åtal, pröva om åtal lämp-
skall den som förestår ligen bör ske. Innan
vården vid hemmet höras, åtalsfrågan avgörs, skall
om det inte är den som förestår hemmet
obehövligt. höras, om det inte är
obehövligt.

6 c §
Om någon som inte fyllt Om någon som inte fyllt
arton år är skäligen arton år är skäligen
misstänkt för brott, misstänkt för brott, skall
skall vårdnadshavaren vårdnadshavaren omedel-
omedelbart underrättas, bart underrättas samt
om det inte finns kallas till förhör med den
särskilda skäl mot det. unge, om detta inte med-
för men för utredningen
eller annars finns
särskilda skäl mot det.

6 e §
Vid förundersökning mot
den som är under arton år
bör anlitas åklagare och
polismän som särskilt
avdelats för eller som
annars har särskild
erfarenhet av unga
lagöverträdare. Har den
unge tidigare varit
föremål för förundersökning
eller utredning enligt
13 §, bör tillses att
samma åklagare och
utredare om möjligt till-
delas också den nya för-
undersökningen.

6 f §
Om någon som inte fyllt
arton år är skäligen
misstänkt för ett brott, på
vilket fängelse kan följa,
skall polismyndigheten
genast underrätta
socialnämnden.

6 g §
Vid förhör med den som
inte fyllt arton år, och
som är misstänkt för ett
brott på vilket fängelse
kan följa, skall
företrädare för social-
nämnden närvara, om hinder
inte föreligger och det
kan ske utan men för
utredningen.
7 §
Den som är under Den som är under arton år
aderton år må ej häktas får häktas endast om det
med mindre synnerliga finns särskilda skäl för
skäl äro därtill. häktning på grund av risk
för fortsatt brottslig
verksamhet eller om det
annars finns synnerliga
skäl för häktning.

9 §
Den som är under arton När åtal väcks mot den som
år får inte dömas till är under arton år, skall
fängelse eller skydd- vårdnadshavaren, genom
stillsyn, om inte den rättens försorg, under-
som har vårdnaden om ho- rättas härom och om tid-
nom har blivit hörd i må- punkten för
let, där så lämpligen huvudförhandlingen. Detta
kunnat ske. skall dock inte gälla om
det finns särskilda skäl
mot det.
Om åtalet avser ett
brott för vilket är
föreskrivet fängelse,
skall vårdnadshavaren
Rätten får överlämna åt höras i målet, där så lämp-
socialnämnden att ligen kan ske och
föranstalta om vård inom särskilda skäl inte finns
socialtjänsten endast om mot detta.
det i målet finns ett Rätten får döma till
yttrande av nämnden med särskild tillsyn endast
det innehåll som avses i om det i målet finns ett
3 §. Ett sådant yttrande yttrande av nämnden med
krävs också, om det inte det innehåll som avses i
finns särskilda skäl, för 3 §. Ett sådant yttrande
att rätten skall få döma krävs också, om det inte
den som är under tjugo- finns särskilda skäl, för
ett år till fängelse i att rätten skall få döma
mer än tre månader. den som är under tjugoett
år till fängelse i mer än
tre månader.
Vårdnadshavare som hörs Vårdnadshavare som hörs
enligt första stycket enligt andra stycket,
har rätt till ersättning eller som annars
och förskott enligt vad inställer sig vid rätten
som är föreskrivet om efter att ha kallats
vittne. Ersättningen personligen, har rätt
skall betalas av till ersättning och för-
staten. skott enligt vad som är
föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall
betalas av staten.

10 §
Om det i mål mot den I mål mot den som inte
som inte har fyllt har fyllt tjugoett år
tjugoett år finns anled- skall, om hinder inte
ning att döma till annan föreligger, för tjänstgöring
påföljd än böter, bör för i tingsrätt och hovrätt
tjänstgöring i tingsrätt anlitas minst en nämn-
företrädesvis anlitas deman med insikt och
nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande
erfarenhet beträffande vård och fostran av ung-
vård och fostran av dom.
ungdom.
12 §
Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.
Väcks allmänt åtal mot Väcks allmänt åtal mot den
den som inte fyllt som inte fyllt arton år
arton år för ett brott, för ett brott, för vilket
för vilket är föreskrivet är föreskrivet fängelse,
fängelse i mer än ett år, skall de tidsfrister
skall de tidsfrister iakttas som är föreskrivna
iakttas som är före- för åtgärder i mål vari den
skrivna för åtgärder i mål tilltalade är häktad. I
vari den tilltalade är stället för den tid om en
häktad. I stället för den vecka, som i 45 kap. 14 §
tid om en vecka, som i rättegångsbalken är
45 kap. 14 § rättegångs- föreskriven för hållande av
balken är föreskriven för huvudförhandling, skall
hållande av huvudför- gälla en tid om två
handling, skall gälla en veckor.
tid om två veckor.
Inhämtar rätten yttrande Inhämtar rätten yttrande
från socialnämnden enligt från socialnämnden enligt
9 § andra stycket, skall 9 § tredje stycket, skall
nämnden yttra sig inom nämnden yttra sig inom
sådan tid att rätten kan sådan tid att rätten kan
hålla huvudförhandling hålla huvudförhandling
enligt reglerna i andra enligt reglerna i andra
stycket. Om ärendets be- stycket. Om ärendets be-
skaffenhet föranleder skaffenhet föranleder
det, får dock yttrandet det, får dock yttrandet
med rättens medgivande med rättens medgivande
avges senare. avges senare.
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i
brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i
brottmål, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en
särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder
som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall
rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.
Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som behövs
ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utredningen på annat
sätt.
Om den misstänkte är
under arton år får
yttrande som avses i
första stycket inhämtas av
åklagare innan målet
anhängiggjorts vid
domstol.

Sammanfattning av promemorian ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot
sexuella övergrepp m.m. (Ds 1993:80)

I denna promemoria behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon del behöver
ändras för att Sverige skall anses uppfylla bestämmelserna i artiklarna 34, 37
och 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989, den s.k.
Barnkonventionen. De frågor som därvid aktualiseras gäller bl.a. behandlingen av
barn som berövats friheten i anledning av brott, rätten till offentlig
försvarare för barn som misstänks för brott samt sexuella övergrepp mot och
sexuellt utnyttjande av barn. Frågan om hur barns medverkan vid framställning av
pornografiskt material skall kunna förhindras behandlas mer ingående.
I promemorian görs den bedömningen att den svenska lagstiftningen i allt
väsentligt får anses stå i sådan överensstämmelse med konventionen att
förändringar är obehövliga. I fråga om bestämmelsen om sexuellt ofredande (6
kap. 7 § brottsbalken, BrB) föreslås dock att det införs en särskild regel om
förbud att förmå även den som är fyllda 15 år men inte 18 år att medverka vid
framställning av pornografisk bild och vid sexuell posering. Dessutom föreslås
en ändring i 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, som innebär att en offentlig försvarare skall förordnas för en
tilltalad som inte har fyllt 18 år, om det inte är uppenbart att han saknar
behov av offentlig försvarare.
Vidare behandlas i promemorian också vissa andra frågor om sexuella övergrepp
mot barn. Det föreslås att ett nytt rekvisit införs i bestämmelsen om sexuellt
utnyttjande (6 kap. 3 § BrB) för att markera ett förstärkt straffrättsligt skydd
för barn mot att bli utnyttjade sexuellt samt att straffmaximum höjs för grovt
sexuellt utnyttjande från fängelse högst fyra år till fängelse högst sex år.
Slutligen föreslås att preskriptionstiden för sexualbrott som begås mot barn
förlängs på så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först från den dag
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Förslagen i dessa delar grundas
bl.a. på tillkännagivanden av riksdagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Lagförslaget i promemorian
ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m. (Ds
1993:80)

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 11 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse11 §[1]

Om en tilltalad inte Om en tilltalad inte
har fyllt arton år
har fyllt arton år och skall offentlig för-
det finns anledning svarare förordnas för
att döma till annan honom, om det inte är
påföljd än böter, skall uppenbart att han
offentlig försvarare saknar behov av
förordnas för honom, om försvarare.
det inte är uppenbart
att han saknar behov
av försvarare.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse 1983:921.
Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet Reaktion
mot ungdomsbrott (SOU 1993:35)

Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt,
Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Handens tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg,
Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Norrbottens län, Länsrätten i Kronobergs
län, Justitiekanslern (JK), Domstolsverket (DV), Riksåklagaren (RÅ),
Rikspolisstyrelsen (RPS), Kriminalvårdsstyrelsen (KVS), Brottsförebyggande rådet
(BRÅ), Fängelseutredningen (Ju 1992:06), Socialstyrelsen, Statens institu-
tionsstyrelse, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Svenska kommunförbundet, Stockholms
stad, Karlstads kommun, Falu kommun, Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Föreningen Sveriges polischefer, Svenska polisförbundet, Riksförbundet Hem och
Skola (RHS), Akademikerförbundet (SSR), Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän,
Svenska fångvårdssällskapet, Övervakningsnämnden i Sundsvall,
Övervakningsnämnden i Kristianstad, Övervakningsnämnden i Borås,
Övervakningsnämnden i Stockholms första distrikt, Barn- och ungdomsdelegationen
(Ju 1983:01), Organisationen för barnens rätt i samhället (BRIS), Rädda Barnen,
Svenska Unicefkommittén, Statens ungdomsråd och Svenska Skyddsförbundet.
Straffsystemkommittén (Ju 1992:07), Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) har
förklarat att de avstår från att yttra sig.
RÅ har bifogat yttranden från överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm
samt överåklagarna vid Regionåklagarmyndigheterna i Göteborg, Malmö och Gävle.
Rikspolisstyrelsen har inhämtat underlag till sitt yttrande genom att kalla
företrädare för tio polismyndigheter till en "hearing" i internatform.
Kriminalvårdsstyrelsen har bifogat yttranden från regionmyndigheterna i Malmö,
Härnösand, Göteborg, Stockholm, Umeå, Örebro och Norrköping. Regionmyndigheten i
Härnösand har bifogat ett yttrande från Frivårdsmyndigheten Hudiksvall.
Regionmyndigheten i Stockholm har bifogat ett yttrande från
Samhällstjänstgruppen i Stockholmsregionen. Regionmyndigheten i Umeå har bifogat
ett yttrande från frivårdsinspektörerna Sven Fredriksson och Karin Sparrman.
Regionmyndigheten i Norrköping har bifogat yttranden från Kriminalvårdsanstalten
Nyköping och Frivårdsmyndigheten Kalmar.
Stockhoms stad har bifogat yttranden från socialnämnden i Stockholm och Rinkeby
stadsdelsnämnd. Socialnämnden har i sin tur bifogat ett tjänsteutlåtande från
socialförvaltningen. Rinkeby stadsdelsnämnd har bifogat ett tjänsteutlåtande
från stadsdelsförvaltningen.
SACO har överlämnat yttranden från medlemsförbunden JUSEK (Polissektionen och
Domstolssektionen) och Sveriges Psykologförbund samt i övrigt hänvisat till det
yttrande som Akademikerförbundet SSR avgett.
Föreningen Sveriges Polischefer har som sitt yttrande redovisat underremisser
från Polismyndigheten i Göteborg, sektionen för Östra Götaland, sektionen för
Östra Svealand och Södra Götalandssektionen.Yttranden har inkommit från
Länsstyrelsernas socialtjänstförening, Sundsvalls kommun, Länsrätten i Göteborg
och Bohus län, Barnombudsmannen, Nordvästra omsorgskontoret, sociala
verksamheten och Hammargårdens ungdomshem, Rektorsföreningen vid de särskilda
ungdomshemmen, frivårdschefen Ulf Treffenberg, Örebro, frivårdsinspektören
Agnetha Diamanti, Örebro, frivårdsinspektören Anna-Greta Hedström m.fl., Örebro
samt frivårdsinspektören Mikael Skansfelt m.fl., Örebro.

Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över promemorian ÖKAT
SKYDD FÖR BARN,
Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.
(Ds 1993:80)

Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Stockholms
tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket (DV),
Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ),
Prostitutionsutredningen (S 1993:03), Kommissionen om våld mot kvinnor (S
1993:11), Socialstyrelsen, Skolverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, Statens ungdomsråd, Barnombudsmannen (BO), Landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges
polischefer, Föreningen Sveriges socialchefer, Svenska Läkaresällskapet,
Sveriges läkareförbund, Riksförbundet för Sexuell upplysning (RFSU),
Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigade (RFSL), Sveriges psykologförbund,
Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Organisationen för barnens rätt i samhället
(BRIS), Rädda Barnen, Svenska Unicef-kommittén, Folkaktionen mot pornografi,
Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB),
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och Brottsofferjourernas
riksförbund.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarna vid Region-
åklagarmyndigheterna i Göteborg, Luleå och Vänersborg. Centralorganisationen
SACO/SR har överlämnat yttranden från Akademikerförbundet SSR, Svenska
psykologförbundet och Sveriges Skolledarförbund.
Därtill har yttranden inkommit från distriktsåklagaren Ola Laurell,
Familjehemmens riksförbund, Kristdemokratiska Samhällspartiets Kvinnoförbund
(KdS-K), Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund (S-kvinnor),
Husmodersförbunden i Norrbotten, Gävleborg, Västmanland och Skåne,
Kvinnofronten, Länsgruppen för barnmisshandelsfrågor och sexuella övergrepp i
Dalarna, Fredrika-Bremer-Förbundet och Tidningsutgivarna.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare
dels att 2 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 1 § skall betecknas 16 och 17 §§ och ha följande lydelse,
dels att nuvarande 3 § skall betecknas 11 och 12 §§ och ha följande lydelse,
dels att nuvarande 4 § skall betecknas 18 och 21 §§ och ha följande lydelse,
dels att nuvarande 9 § skall betecknas 26 och 28 §§ och ha följande lydelse,
dels att nuvarande 5, 5 a, 6, 6 a, 6 b, 6 c, 6 d, 7, 8, 10, 11, 12, 13, 14,
15, 16, 17, 18 och 19 §§ skall betecknas 22, 8, 9, 15, 13, 5, 14, 23, 27, 25,
24, 29, 31, 32, 33, 34, 35, 36 respektive 37 § och ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tio nya bestämmelser, 1-4, 6, 7, 10, 19, 20
och 30 §§ samt närmast före 1, 2, 10, 13, 14, 15, 16, 23, 24, 25 och 31 §§ nya
rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelse

1 §
I denna lag finns
särskilda bestämmelser om
handläggning hos polis,
åklagare och domstol av
mål och ärenden om brott
där den misstänkte inte
har fyllt tjugoett år.
I övrigt gäller rättegångs-
balkens regler och andra
bestämmelser.

Förundersökning och åtals-
prövning m.m.

2 §
Förundersökning mot den
som inte har fyllt arton
år skall, om det inte
möter hinder, ledas av
åklagare och polismän som,
med avseende på intresse
och fallenhet för arbete
med unga lagöverträdare, är
särskilt lämpade för
uppgiften.
Har den unge tidigare
varit föremål för förunder-
sökning eller utredning
enligt 31 §, skall om
möjligt samma åklagare och
polisman anlitas för den
nya förundersökningen.

3 §
En förundersökning mot
den som inte har fyllt
arton år skall alltid
ledas av åklagaren, om
den unge är skäligen
misstänkt för ett brott för
vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än sex
månader.

4 §
En förundersökning mot
den som inte har fyllt
arton år och som gäller
brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer
än sex månader skall
bedrivas med särskild
skyndsamhet. Förundersök-
ningen skall avslutas
och beslut i åtalsfrågan
fattas så snart det kan
ske och senast inom fyra
veckor från dagen för
delgivning av
brottsmisstanke enligt
23 kap. 18 § första
stycket rättegångsbalken.
Tidsfristen får över-
skridas endast om det är
nödvändigt med hänsyn till
utredningens
beskaffenhet eller andra
särskilda omständigheter.

6 c § 5 §[1]
Om någon som inte fyllt Om den som inte har
arton år är skäligen fyllt arton år är skäligen
misstänkt för brott, misstänkt för brott, skall
skall vårdnadshavaren vårdnadshavaren eller
omedelbart underrättas, annan som svarar för den
om det inte finns unges vård och fostran
särskilda skäl mot det. omedelbart underrättas
samt kallas till förhör
som hålls med den unge,
om detta inte är till men
för utredningen eller det
annars finns särskilda
skäl mot det.

6 §
Om den som inte har
fyllt arton år är skäligen
misstänkt för ett brott på
vilket fängelse kan följa,
skall socialnämnden
genast underrättas.

7 §
Vid förhör med den som
inte har fyllt arton år
och som är misstänkt för
ett brott på vilket
fängelse kan följa skall
företrädare för social-
tjänsten närvara om det är
möjligt och det kan ske
utan men för utredningen.

5 a § 8 §[2]
Har åtalsunderlåtelse Om den unge, sedan
beslutats enligt 1 § och åtalsunderlåtelse har
misstänks den unge ha beslutats enligt 16 §,
begått annat brott misstänks för att ha begått
dessförinnan, får åklagare annat brott dessförinnan,
besluta att inte inleda får åklagare besluta att
förundersökning eller att inte inleda förunder-
lägga ned en påbörjad sökning eller att lägga
förundersökning beträff- ned en påbörjad förunder-
ande detta brott. Detta sökning beträffande detta
gäller dock inte, om brott. Detta gäller dock
något väsentligt allmänt inte, om något väsentligt
eller enskilt intresse allmänt eller enskilt
åsidosätts genom att för- intresse åsidosätts genom
undersökning ej äger rum. att förundersökning inte
äger rum.

6 § 9 §[3]
Om någon, som med stöd Om någon, som med stöd av
av 3 § lagen (1990:52) 3 § lagen (1990:52) med
med särskilda särskilda bestämmelser om
bestämmelser om vård av vård av unga har intagits
unga har intagits i ett i ett sådant hem som
sådant hem som avses i avses i 12 § den lagen,
12 § nämnda lag, misstänk smisstänks för att ha begått
för att ha begått brott brott som hör under
innan vården vid hemmet allmänt åtal, innan vården
har avslutats, skall vid hemmet har
åklagaren, om brottet hör avslutats, skall
under allmänt åtal, pröva åklagaren pröva om åtal
om åtal lämpligen bör ske. lämpligen bör ske. Innan
Innan åtalsfrågan avgörs, åtalsfrågan avgörs, skall
skall den som förestår föreståndaren för hemmet
vården vid hemmet höras, höras, om det inte är
om det inte är obehövligt.
obehövligt.

Personutredning

10 §
Innan talan har väckts
vid domstol, får åklagare
inhämta yttrande enligt 1 §
lagen (1991:2041) om
särskild personutredning
i brottmål, m.m. i fråga
om den som inte har
fyllt arton år.

3 § 11 §[4]
Om det finns skälig I fråga om den som
anledningtill misstänks för att ha begått
åtalsunderlåtelse enligt brott innan han har
denna lag, skall fyllt arton år skall
åklagaren innan han åklagaren, innan han
beslutar i ärendet fattar beslut i
inhämta yttrande från åtalsfrågan, inhämta
socialnämnden i den yttrande från
kommun som enligt socialnämnden i den
socialtjänstlagen kommun som enligt
(1980:620) har ansvaret socialtjänstlagen
för den underårige. (1980:620) har ansvaret
Yttrandet skall avse för den unge, om den unge
frågan om nämnden har har erkänt gärningen eller
vidtagit eller avser det annars finns skälig
att vidta någon åtgärd misstanke att han har
beträffande den begått brottet. Yttrande
underårige och om en behöver inte inhämtas om
sådan åtgärd enligt brottet är ringa, om det
nämndens mening är den är uppenbart att det
lämpligaste för honom. finns förutsättningar för
åtalsunderlåtelse eller om
det annars är obehövligt.
I sin begäran om
yttrande skall åklagaren
ange inom vilken tid
yttrandet skall lämnas
och, om det behövs, ge
socialnämnden anvisningar
för hur yttrandet kan
begränsas. Om nämnden inte
kan lämna sitt yttrande
inom den föreskrivna
tiden, får åklagaren medge
att yttrandet lämnas
senare. Yttrandet får
lämnas muntligen vid ett
sådant sammanträde som
avses i 19 §, om det är
nödvändigt för att hålla
tidsfristen.

12 §[5]
Nämndens yttrande Ett yttrande enligt 11 §
skall, om åklagaren begär skall avse frågan om
det eller nämnden finner nämnden har vidtagit
det erforderligt, även eller avser att vidta
innefatta redogörelse för någon åtgärd beträffande den
den underåriges person- unge och om en sådan åtgärd
liga utveckling samt enligt nämndens mening är
hans vandel och den lämpligaste för honom.
levnadsomständigheter i Yttrandet skall, om
övrigt. åklagaren begär det eller
nämnden finner det
nödvändigt, även innehålla
en redogörelse för den
unges personliga
utveckling och hans
levnadsomständigheter i
övrigt.
Nämnden skall avge sitt
yttrande skyndsamt.
Yttrandet skall avges
inom två veckor från den
dag då begäran om
yttrande kom in till
nämnden, om inte längre
tid är nödvändig med hänsyn
till ärendets beskaffen-
het. Har yttrande inte
avgetts inom fyra
veckor, skall åklagaren
genast underrättas om
orsaken till dröjsmålet.
Åklagaren får utan att
socialnämndens yttrande
inhämtats besluta om
åtalsunderlåtelse,
1. om brottet är ringa,
eller
2. om det är uppenbart
att förutsättningar för
åtalsunderlåtelse före-
ligger.
Nämnden skall även utan Nämnden skall även utan
samband med yttrande samband med yttrande
lämna åklagaren de lämna åklagaren de
upplysningar som denne upplysningar som denne
begär i fråga om den begär i fråga om den unge.
underårige.

Anmodan att avhjälpa och
begränsa skada

6 b § 13 §[6]
En polisman får anmoda En polisman får anmoda
den som har eller kan den som har eller kan
antas ha fyllt femton antas ha fyllt femton
men inte arton år att så men inte arton år att så
snart som möjligt vidta snart som möjligt vidta
åtgärder för att avhjälpa åtgärder för att avhjälpa
eller begränsa skada på eller begränsa skada på
grund av brott, om den grund av brott, om den
underårige erkänt brottet unge har erkänt brottet
eller om det annars med eller om det annars med
hänsyn till hänsyn till
omständigheterna är omständigheterna är
uppenbart att han begått uppenbart att han har
brottet. Anmodan får begått brottet. Anmodan
dock ske endast om det får dock ske endast om
är lämpligt med hänsyn det är lämpligt med hänsyn
till omständigheterna. till omständigheterna. Om
Om det inte är uppenbart det inte är uppenbart
obehövligt, skall måls- obehövligt, skall måls-
ägandens samtycke in- ägandens samtycke inhämtas
hämtas innan anmodan innan anmodan sker.
sker.

Kvarhållande

6 d § 14 §[7]
Har någon som är under Har någon som inte har
arton år gripits och fyllt arton år gripits
beslutar åklagaren att och beslutar åklagaren
inte anhålla honom, får att inte anhålla honom,
polismyndigheten hålla får polismyndigheten hålla
honom kvar för att kunna honom kvar för att kunna
skyndsamt överlämna honom skyndsamt överlämna honom
till hans föräldrar, till hans föräldrar, annan
annan vårdnadshavare, en vårdnadshavare, en
tjänsteman inom tjänsteman inom
socialtjänsten eller socialtjänsten eller någon
någon annan lämplig vuxen annan lämplig vuxen
person. Vad som nu person. Vad som nu sagts
sagts gäller dock endast gäller dock endast om
om åklagaren funnit att åklagaren funnit att den
den unge fortfarande är unge fortfarande är
skäligen misstänkt för skäligen misstänkt för
brott. brott.
För samma ändamål får För samma ändamål får
polismyndigheten hålla polismyndigheten hålla
kvar den som är under kvar den som inte har
arton år, om han har fyllt arton år, om han
medtagits till förhör och har medtagits till förhör
är skäligen misstänkt för och är skäligen misstänkt
brott. för brott.
Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar
längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret.

Strafföreläggande

6 a § 15 §[8]
Åklagaren får, utan Åklagaren får, trots de
hinder av de begränsningar som gäller
begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 § första
enligt 48 kap. 4 § första stycket första meningen
stycket första meningen rättegångsbalken, utfärda
rättegångsbalken, utfärda straffföreläggande för
strafföreläggande för brott som har begåtts av
brott som begåtts av någon som inte har fyllt
någon som ej fyllt arton arton år, om det kan
år, om det kan antas att antas att den unge, om
den underårige, om åtal åtal hade väckts, skulle
väckts, skulle ha dömts ha dömts endast till
endast till böter. Därvid böter. Därvid skall
skall åklagaren beakta åklagaren beakta de
de särskilda regler särskilda regler enligt
enligt vilka rätten kan vilka rätten kan döma till
döma till lindrigare lindrigare straff än det
straff än vad som är är föreskrivet för brottet.
föreskrivet för brottet.

Åtalsunderlåtelse

1 § 16 §[9]
Om någon har begått ett Om någon har begått ett
brott innan han fyllt brott innan han har
arton år, får åklagaren fyllt arton år, får
besluta att underlåta åklagaren besluta att
åtal enligt underlåta åtal enligt 17 §
bestämmelserna i denna (åtalsunderlåtelse).
lag (åtalsunderlåtelse).
Bestämmelser om
åtalsunderlåtelse finns
också i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken.
[Jfr 1 § sjunde stycket] I fråga om
åtalsunderlåtelse sedan
åtal har väckts tillämpas
20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

17 §[10]
Åtalsunderlåtelse får Åtalsunderlåtelse får
beslutas, om den beslutas, om den unge
underårige blir föremål förblir föremål för sådan åtgärd
sådan åtgärd som anges som anges nedan och det
nedan och det med skäl med skäl kan antas att
kan antas att därigenom därigenom vidtas vad som
vidtas vad som är är lämpligast för den unge:
lämpligast för den
underårige:
1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),
2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, eller
3. annan åtgärd som 3. annan åtgärd som
innebär att den innebär att den unge får
underårige får hjälp eller hjälp eller stöd.
stöd.
Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett
av okynne eller förhastande.
Vid bedömningen av om Vid bedömningen av om
åtalsunderlåtelse skall åtalsunderlåtelse skall
meddelas skall åklagaren meddelas skall åklagaren
utöver vad som följer av utöver vad som följer av
andra och tredje första och andra styckena
styckena särskilt beakta särskilt beakta den unges
den underåriges vilja vilja att ersätta
att ersätta målsäganden förmålsäganden för skada som
skada som uppkommit uppkommit genom brottet,
genom brottet eller att att avhjälpa eller
avhjälpa eller begränsa begränsa skadan eller att
skadan. på annat sätt gottgöra
målsäganden.
Åtalsunderlåtelse får Åtalsunderlåtelse får inte
inte beslutas, om något beslutas, om något
väsentligt allmänt eller väsentligt allmänt eller
enskilt intresse enskilt intresse
därigenom åsidosätts. därigenom åsidosätts. Vid
bedömningen av om något
väsentligt allmänt
intresse åsidosätts skall
särskilt beaktas om den
unge tidigare har gjort
sig skyldig till brott.
Utöver vad som nu har
sagts kan
åtalsunderlåtelse
meddelas enligt 20 kap.
7 § rättegångsbalken.
I fråga om [Jfr 16 § tredje stycket]
åtalsunderlåtelse sedan
åtal har väckts tillämpas
20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

4 § 18 §[11]
Ett beslut om Den unge skall
åtalsunderlåtelse skall på underrättas om ett beslut
lämpligt sätt tillkänna- om åtalsunderlåtelse vid
givas för den underårige. ett personligt samman-
träffande med åklagaren
inom två veckor efter det
att beslutet har
fattats. Den unges
vårdnadshavare, eller
annan som svarar för den
unges vård och fostran,
skall kallas till
sammanträffandet, om det
inte möter hinder eller
det annars finns
särskilda skäl mot det.
Även företrädare för social-
tjänsten bör ges tillfälle
att närvara.
Är det uppenbart att ett
personligt
sammanträffande inte kan
hållas inom den tid som
anges i första stycket får
sammanträffandet hållas
senare.
Kan ett personligt
sammanträffande inte
genomföras skall den unge
underrättas skriftligen
om beslutet.

Underrättelse om [Jfr 21 §]
beslutet skall också
tillställas
socialnämnden, om någon
åtgärd från nämndens sida
förutsätts.

19 §
Vid ett sammanträffande
enligt 18 § skall
åklagaren särskilt förklara
innebörden av beslutet om
åtalsunderlåtelse och det
skötsamhetskrav som detta
är förenat med och klargöra
vilka följderna kan bli
av fortsatta
lagöverträdelser.

20 §
Bestämmelserna i 18 och
19 §§ gäller också beslut om
åtalsunderlåtelse enligt
20 kap. 7 § rättegångs-
balken, om beslutet
avser brott som någon har
begått innan han har
fyllt arton år.

21 §[12]
[Jfr 4 § andra stycket] Socialnämnden skall
underrättas om ett beslut
enligt 18 §, om någon åtgärd
från nämndens sida
förutsätts.

5 § 22 §[13]
Den som får Den som får
åtalsunderlåtelse enligt åtalsunderlåtelse enligt
1 § skall iaktta skötsam- 17 § skall iaktta skötsam-
het. het.
Ett beslut om Ett beslut om
åtalsunderlåtelse får åtalsunderlåtelse får
återkallas, om särskilda återkallas, om särskilda
omständigheter föranleder omständigheter föranleder
det. Vid bedömningen av det. Vid bedömningen av
om återkallelse skall om återkallelse skall ske
ske skall särskilt skall särskilt beaktas om
beaktas om den den unge har återfallit i
underårige har återfallit brott inom sex månader
i brott inom sex månader från beslutet om
från beslutet om åtalsunderlåtelse.
åtalsunderlåtelse.

**Fotnot**
[1] Senaste lydelse av förutvarande 6 c §
1988:822.
[2] Senaste lydelse av förutvarande 5 a §
1985:14.
[3] Senaste lydelse av förutvarande 6 § 1990:61.
[4] Senaste lydelse av förutvarande 3 § 1988:822.
[5] Senaste lydelse av förutvarande 3 § 1988:822.
[6] Senaste lydelse av förutvarande 6 b §
1988:822.
[7] Senaste lydelse av förutvarande 6 d §
1991:141.
[8] Senaste lydelse av förutvarande 6 a §
1988:822.
[9] Senaste lydelse av förutvarande 1 § 1990:61.
[10] Senaste lydelse av förutvarande 1 § 1990:61.
[11] Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1985:14.
[12] Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1985:14.
[13] Senaste lydelse av förutvarande 5 §
1988:822.
Häktning
7 § 23 §
Den som är under Den som inte har fyllt
aderton år må ej häktas arton år får häktas endast
med mindre synnerliga om det finns synnerliga
skäl äro därtill. skäl.

Offentlig försvarare

11 § 24 §[14]
Om en tilltalad inte För en tilltalad som
har fyllt arton år och inte har fyllt arton år
det finns anledning att skall offentlig försvar-
döma till annan påföljd än are förordnas, om det
böter, skall offentlig inte är uppenbart att han
försvarare förordnas för saknar behov av
honom, om det inte är försvarare.
uppenbart att han
saknar behov av
försvarare.

Rättegången

10 § 25 §[15]
Om det i mål mot den Mål i tingsrätt och
som inte har fyllt hovrätt mot den som inte
tjugoett år finns har fyllt tjugoett år
anledning att döma till skall, om det inte möter
annan påföljd än böter, hinder, handläggas av
bör för tjänstgöring i lagfarna domare som, med
tingsrätt företrädesvis avseende på intresse och
anlitas nämndemän med fallenhet för arbete med
insikt och erfarenhet unga lagöverträdare, är
beträffande vård och särskilt lämpade för
fostran av ungdom. uppgiften. Detsamma
skall gälla i fråga om
nämndemän som anlitas för
tjänstgöring i sådana mål.
I mål som rör brott på
vilket endast böter kan
följa får andra än dem som
avses i första stycket
anlitas.

9 § 26 §[16]
När åtal väcks mot den som
inte har fyllt arton år,
skall vårdnadshavaren
eller annan som svarar
för den unges vård och
fostran underrättas av
tingsrätten om åtalet och
om tidpunkten för
huvudförhandlingen, om
det inte finns särskilda
skäl mot det.
Den som är under arton Om åtalet avser ett
år får inte dömas till brott på vilket fängelse
fängelse eller kan följa, skall
skyddstillsyn, om inte vårdnadshavaren eller
den som har vårdnaden om annan som avses i första
honom har blivit hörd i stycket, höras i målet, om
målet, där så lämpligen det kan ske och det inte
kunnat ske. finns särskilda skäl mot
det.
Rätten får överlämna åt [Jfr 28 §]
socialnämnden att
föranstalta om vård inom
socialtjänsten endast om
det i målet finns ett
yttrande av nämnden med
det innehåll som avses i
3 §. Ett sådant yttrande
krävs också, om det inte
finns särskilda skäl, för
att rätten skall få döma
den som är under
tjugoett år till fängelse
i mer än tre månader.
Vårdnadshavare som hörs Vårdnadshavare eller
enligt första stycket annan som hörs enligt
har rätt till ersättning andra stycket har rätt
och förskott enligt vad till ersättning och
som är föreskrivet om förskott enligt vad som är
vittne. Ersättningen föreskrivet om vittne.
skall betalas av Ersättningen skall
staten. betalas av staten.

8 § 27 §[17]
Brottmål, vari talan Mål mot den som inte har
föres mot någon som ej fyllt tjugoett år skall,
fyllt tjugoett år, om målet avser brott på
skall, om å brottet kan vilket fängelse kan följa,
följa svårare straff än såvitt möjligt sättas ut
böter, såvitt möjligt till handläggning i sådan
utsättas till ordning att målet inte
handläggning i sådan tilldrar sig uppmärk-
ordning att målet ej samhet.
tilldrager sig
uppmärksamhet.
Finnes i mål mot den Om offentlighet vid
som ej fyllt tjugoett förhandling i mål mot den
år, att förhandlingens som inte har fyllt
offentlighet är till tjugoett år är till
uppenbar olägenhet till uppenbar olägenhet till
följd av den uppmärk- följd av den uppmärksamhet
samhet för vilken den den tilltalade kan antas
tilltalade kan antagas bli föremål för, får rätten
bliva föremål, äger rätte nförordna att målet skall
förordna att målet skall handläggas inom stängda
handläggas inom stängda dörrar. Anser rätten att
dörrar. Anses sådant ett sådant förordnande bör
förordnande böra meddelas meddelas och är också någon
och är jämväl någon som som har fyllt tjugoett år
fyllt tjugoett år tilltalad i målet skall
tilltalad i målet, skall rätten, om det kan ske
rätten, om det finnes utan att utredningen
kunna ske utan att avsevärt försvåras,
utredningen avsevärt handlägga åtalet mot den
försvåras, handlägga åtalet som är under tjugoett år
mot den som är under som ett särskilt mål.
tjugoett år såsom särskilt
mål.
Utan hinder av beslut Även om beslut meddelas
som meddelats enligt enligt andra stycket får
andra stycket må rätten rätten medge att den
medgiva tilltalads tilltalades anhöriga,
anhöriga ävensom annan, liksom annan vars närvaro
vilkens närvaro kan kan väntas bli till
väntas bliva till nytta, nytta, får närvara vid
att övervara handlägg- handläggningen.
ningen.

28 §[18]
[Jfr 9 § andra stycket] Rätten får överlämna åt
socialnämnden att
föranstalta om vård inom
socialtjänsten endast om
det i målet finns ett
yttrande av nämnden med
det innehåll som avses i
12 §. Ett sådant yttrande
krävs också, om det inte
finns särskilda skäl, för
att rätten skall få döma
den som inte har fyllt
tjugoett år till fängelse
i mer än tre månader.

12 § 29 §[19]
Mål mot den som ej Mål mot den som inte har
fyllt tjugoett år skall fyllt tjugoett år skall
alltid behandlas skynd- alltid behandlas
samt. skyndsamt.
Väcks allmänt åtal mot Väcks allmänt åtal mot den
den som inte fyllt som inte har fyllt arton
arton år för ett brott, år för ett brott för vilket
för vilket är föreskrivet det är föreskrivet fängelse
fängelse i mer än ett år, i mer än sex månader,
skall de tidsfrister skall de tidsfrister
iakttas som är iakttas som är föreskrivna
föreskrivna för åtgärder iför åtgärder i mål där den
mål vari den tilltalade tilltalade är häktad. I
är häktad. I stället för stället för den tid om en
den tid om en vecka, vecka, som i 45 kap. 14 §
som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är före-
rättegångsbalken är skriven för hållande av
föreskriven för hållande huvudförhandling, skall
av huvudförhandling, gälla en tid om två
skall gälla en tid om två veckor.
veckor.
Inhämtar rätten yttrande Inhämtar rätten yttrande
från socialnämnden enligt från socialnämnden enligt
9 § andra stycket, skall 28 §, skall nämnden yttra
nämnden yttra sig inom sig inom sådan tid att
sådan tid att rätten kan rätten kan hålla huvudför-
hålla huvudförhandling handling enligt reglerna
enligt reglerna i andra i andra stycket. Om
stycket. Om ärendets be- ärendets beskaffenhet
skaffenhet föranleder föranleder det, får
det, får dock yttrandet yttrandet med rättens
med rättens medgivande medgivande lämnas senare.
avges senare.

30 §
I mål mot den som inte
har fyllt tjugoett år
skall domen avkunnas
muntligen vid huvudför-
handlingen eller vid
annat sammanträde som
rätten håller, om det
inte möter synnerliga
hinder. I övrigt gäller 30
kap. 7 § rättegångsbalken.

Brott begångna av den som
inte har fyllt femton år

13 § 31 §[20]
Kan ett barn misstänkas Kan någon misstänkas för
för att före femton års att före femton års ålder
ålder ha begått ett brott ha begått ett brott får
får utredning rörande utredning rörande brottet
brottet inledas inledas
1. om en utredning kan 1. om en utredning kan
antas ha betydelse för antas ha betydelse för
att avgöra behovet av att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser socialtjänstens insatser
med avseende på barnet, med avseende på den unge,
2. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit
del i brottet,
3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet,
eller
4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.
Har barnet inte fyllt Har den unge inte fyllt
tolv år får utredning tolv år får utredning
inledas endast om det inledas endast om det
finns synnerliga skäl. finns synnerliga skäl.
Barnets vårdnadshavare Den unges vårdnadshavare
och socialnämnden skall och socialnämnden skall
omedelbart underrättas omedelbart underrättas om
om att en utredning har att en utredning har
inletts. Underrättelse inletts. Underrättelse
till vårdnadshavaren får till vårdnadshavaren får
dock underlåtas, om det dock underlåtas, om det
finns särskilda skäl mot finns särskilda skäl mot
en underrättelse. en underrättelse.

**Fotnot**
[14] Senaste lydelse av förutvarande 11 §
1983:921.
[15] Senaste lydelse av förutvarande 10 §
1983:378.
[16] Senaste lydelse av förutvarande 9 §
1991:2043.
[17] Senaste lydelse av förutvarande 8 §
1969:163.
[18] Senaste lydelse av förutvarande 9 §
1991:2043.
[19] Senaste lydelse av förutvarande 12 §
1991:2043.
[20] Senaste lydelse av förutvarande 13 §
1984:954.
14 § 32 §[21]
Bestämmelserna om Bestämmelserna om
förundersökning i 23 kap. förundersökning i 23 kap.
3 §, 4 §, 6-12 §§, 13 § 3 §, 4 §, 6-12 §§, 13 § första
första stycket och andra stycket och andra
stycket andra och stycket andra och tredje
tredje meningarna, 14 §, meningarna, 14 §, 17 §, 18 §
17 §, 18 § andra stycket, andra stycket, 19 §, 21 §
19 §, 21 § och 24 § rätte- och 24 § rättegångsbalken
gångsbalken skall i skall i tillämpliga delar
tillämpliga delar gälla gälla beträffande sådan
beträffande sådan utredning som avses i 31
utredning som avses i §.
13 §.

15 § 33 §[22]
Under utredning som Under utredning som
avses i 13 § skall, om avses i 31 § skall, om
hinder inte möter, det inte möter hinder,
företrädare för social- företrädare för social-
tjänsten närvara vid förhör tjänsten närvara vid förhör
med barnet. med den unge.
Innan socialnämnden har Innan socialnämnden har
yttrat sig angående yttrat sig om betydelsen
betydelsen av en av en utredning enligt
utredning enligt 13 § 31 § första stycket 1, får
första stycket 1, får utredningen inte omfatta
utredningen inte annan åtgärd än förhör med
omfatta annan åtgärd än den unge. Om brottsmiss-
förhör med barnet. Om tanken kvarstår efter
brottsmisstanken förhöret, skall protokoll
kvarstår efter förhöret, över detta omgående sändas
skall protokoll över till socialnämnden.
detta omgående sändas
till socialnämnden.

16 § 34 §[23]
Har ett barn före Har någon före femton års
femton års ålder begått ålder begått ett brott på
ett brott på vilket fäng- vilket fängelse skulle ha
else skulle ha kunnat kunnat följa och anträffas
följa och anträffas han på bar gärning eller på
barnet på bar gärning flykt från brottsplatsen,
eller på flykt från får han gripas av envar.
brottsplatsen, får Om en enskild person har
barnet gripas av envar. gripit den unge, skall
Om en enskild person denne skyndsamt överlämnas
har gripit barnet, till närmaste polisman.
skall barnet skyndsamt
överlämnas till närmaste
polisman.
Polismyndigheten eller Polismyndigheten eller
åklagaren skall åklagaren skall
omedelbart besluta om omedelbart besluta om
barnet skall friges den unge skall friges
eller hållas kvar för eller hållas kvar för
förhör. förhör.

**Fotnot**
[21] Senaste lydelse av förutvarande 14 §
1984:954.
[22] Senaste lydelse av förutvarande 15 §
1984:954.
[23] Senaste lydelse av förutvarande 16 §
1984:954.
17 § 35 §[24]
Är ett barn misstänkt för Är någon misstänkt för att
att före femton års ålder före femton års ålder ha
ha begått ett brott får, begått ett brott får, om
om det finns särskilda det finns särskilda skäl,
skäl, beslag, hus- beslag, husrannsakan och
rannsakan och kropps- kroppsvisitation enligt
visitation enligt bestämmelserna i 27 och
bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken
28 kap. rättegångsbalken företas mot den unge. Vad
företas mot barnet. Vad som i 27 kap. 7 och 8 §§
som i 27 kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal och om verkan
sägs om åtal och om av att åtal inte väcks
verkan av att åtal inte skall i stället avse
väcks skall i stället bevistalan och talan om
avse bevistalan och förverkande samt verkan
talan om förverkande av att sådan talan inte
samt verkan av att sådan väcks. Tvångsmedel som
talan inte väcks. avses i 24-26 kap.
Tvångsmedel som avses i rättegångsbalken får inte
24-26 kap. användas.
rättegångsbalken får inte
användas.

18 § 36 §[25]
Har en utredning Har en utredning
inletts med stöd av 13 § inletts med stöd av 31 §
första stycket 1, skall första stycket 1, skall
sedan utredningen har sedan utredningen har
avslutats protokoll över avslutats protokoll över
denna så snart som denna så snart som möjligt
möjligt sändas till sändas till socialnämnden.
socialnämnden.

19 § 37 §[26]
Misstänks ett barn för Misstänks någon för att
att före femton års ålder före femton års ålder ha
ha begått ett brott får begått ett brott får
åklagare, om det krävs ur åklagare, om det krävs ur
allmän synpunkt, efter allmän synpunkt, efter
framställning av framställning av
socialnämnd, länsstyrelse socialnämnd, länsstyrelse
eller vårdnadshavare för eller vårdnadshavare för
barnet, begära prövning den unge, begära prövning
hos domstol huruvida hos domstol huruvida den
barnet begått brottet unge har begått brottet
(bevistalan). (bevistalan).
Vid bevistalan Vid bevistalan tillämpas
tillämpas bestämmelserna bestämmelserna beträffande
beträffande allmänt åtal allmänt åtal för brott, för
för brott, för vilket är vilket det är föreskrivet
stadgat fängelse i mer än fängelse i mer än ett år. I
ett år. I fråga om fråga om tvångsmedel gäller
tvångsmedel gäller 17 §. 35 §. Sådan rättegångs-
Sådan rättegångskostnad kostnad som avses i 31
som avses i 31 kap. 1 § kap. 1 § rättegångsbalken
rättegångsbalken skall skall staten svara för.
statsverket stå för.

**Fotnot**
[24] Senaste lydelse av förutvarande 17 §
1984:954.
[25] Senaste lydelse av förutvarande 18 §
1984:954.
[26] Senaste lydelse av förutvarande 19 §
1984:954.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995. Äldre bestämmelser tillämpas i mål
och ärenden hos polis- och åklagarmyndighet där förundersökning har inletts före
ikraftträdandet. I domstol tillämpas äldre bestämmelser i mål där talan har
väckts före ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.

17 §[27]Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,
2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje stycket,
43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt och
4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken i
avvaktan på att beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft.
Denna lag tillämpas Denna lag tillämpas inte
inte på barn som gripits på den som har gripits
enligt 16 § lagen enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga bestämmelser om unga
lagöverträdare. lagöverträdare.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995.

**Fotnot**
[27] Senaste lydelse 1987:765.
Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-09

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 19 maj 1994 (Justitiedepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
1. förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
2. förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Cecilia Renfors.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

11 och 12 §§

I paragraferna ges regler om den personutredning som socialnämnden är skyldig
att lämna till åklagaren i form av yttrande eller på annat sätt. Lagrådet har
ingen erinran mot vad som föreslås i sak. Emellertid skulle regleringen vinna i
överskådlighet om ordningsföljden mellan bestämmelserna jämkas något. Som har
skett i det remitterade förslaget bör bestämmelserna om när yttrande skall
inhämtas placeras i 11 § första stycket. Dessa bestämmelser bör följas av
reglerna i 12 § om vad ett yttrande skall innehålla och om nämndens
upplysningsskyldighet i övrigt. Reglerna i 12 § bör därför tas in i 11 § och där
utgöra andra och tredje styckena. Reglerna i 11 § andra stycket om tidsfrister
m.m. bör tas in i 12 §.
Med bl.a. dessa utgångspunkter kan paragraferna lämpligen ges följande
lydelser:

"11 §

I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han har fyllt arton
år skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta yttrande från
socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret
för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig
misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet
är ringa, om det är uppenbart att den finns förutsättningar för
åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.
Ett yttrande enligt första stycket skall avse frågan om nämnden har vidtagit
eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den unge och om en sådan åtgärd
enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom. Yttrandet skall, om
åklagaren begär det eller nämnden finner det nödvändigt, även innehålla en
redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i
övrigt.
Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar
som denne begär i fråga om den unge.

12 §

I sin begäran om yttrande skall åklagaren ange inom vilken tid yttrandet skall
lämnas och, om det är lämpligt, ge socialnämnden anvisningar för hur yttrandet
kan begränsas. Om nämnden inte kan lämna sitt yttrande inom den föreskrivna
tiden, får åklagaren medge att yttrandet lämnas senare. Yttrandet får lämnas
muntligen vid ett sådant sammanträde som avses i 19 §, om det är nödvändigt för
att hålla tidsfristen."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Björck,
Davidson, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: Gun Hellsvik

Regeringen beslutar proposition 1994/95:12 Handläggning av ungdomsmål.