Regeringens proposition
1994/95:12

Handläggning av ungdomsmål

Prop.

1994/95:12

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 16 juni 1994

Carl Bildt

Gun Hellsvik

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett antal lagändringar som syftar till att anpassa
förfarandet vid lagföring av ungdomar som misstänks för brott till de
speciella krav som ställs just i ungdomsmål.

Åtgärder föreslås för att förbättra samarbetet mellan myndigheterna
vid handläggning av ungdomsmål och att öka snabbheten vid förfarandet
hos polis, åklagare och domstol. Bland annat föreslås att särskilt
lämpade poliser och åklagare skall leda förundersökningen i mål med
ungdomar under arton år och att en tidsfrist för förundersökningen skall
gälla i sådana mål. Vidare skall åklagare i ökad utsträckning vara
förundersökningsledare i ungdomsmål. Vid domstolarna skall mål mot
ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av domare med särskild
fallenhet för uppgiften. Domar i dessa mål skall, om det inte finns syn-
nerliga hinder, avkunnas i samband med huvudförhandlingen. I proposi-
tionen föreslås också lagändringar som syftar till att de ungas
vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten i ökad utsträckning
skall medverka i samband med lagföringen.

Det föreslås också att beslut om åtalsunderlåtelse normalt skall
meddelas den unge inom två veckor från det att beslutet fattades. Detta
skall ske vid ett personligt sammanträffande med den åklagare som har
fettat beslutet varvid den unges vårdnadshavare och företrädare för
socialtjänsten om möjligt skall närvara.

Möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse vid återfall i brott skall
enligt förslaget begränsas.

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 12

I fråga om yttranden från socialtjänsten och frivårdsmyndigheten
föreslås att dessa skall inhämtas av åklagare redan under förunder-
sökningen. Målsättningen skall vara att förundersökningen och person-
utredningen i mål mot unga lagöverträdare är klar samtidigt.

En ändring föreslås i den särskilda bestämmelse om offentliga
försvarare som gäller för unga lagöverträdare, for att regeln bättre skall
överensstämma med FN:s barnkonvention.

I propositionen redovisar regeringen också beredningsläget beträffan-
de arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara
utformat i framtiden. Utgångspunkten för detta arbete är att reaktioner
på brott som begås av unga skall vara en uppgift för rättsväsendet.
Vidare bör eftersträvas att de påföljder som används för unga tillgodo-
ser de grundläggande straffrättsliga principerna om förutsebarhet, enhet-
lighet och proportionalitet. Några lagförslag läggs inte fram i detta
sammanhang.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.

Prop. 1994/95:12

Innehållsförteckning

Prop. 1994/95:12

1      Förslag till riksdagsbeslut...................... 5

2     Lagtext ................................. 6

2.1   Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ....  6

2.2   Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna m.fl.......22

3     Ärendet och dess beredning ....................23

4     Allmänna utgångspunkter i fråga om ingripanden mot brott

av unga ................................24

4.1   Inledning............................24

4.2   Utgångspunkter för en reform av påföljdssystemet

för unga lagöverträdare...................28

5     Särskilda ungdoms- och jourdomstolar bör inte inrättas .... 34

6     Utredningsförfarandet ........................47

6.1   Gällande ordning.......................47

6.2   Specialisering inom polis- och åklagarmyndighet,

socialtjänst och frivård ...................52

6.3   Särskilda samarbetsorgan för det brottsbeivrande

arbetet?.............................57

6.4   Förundersökningsledningen.................58

6.5   Tidsfrister för förundersökning och åtalsbeslut.....61

6.6   Vårdnadshavares medverkan................64

6.7   Socialnämndens medverkan ................ 66

7     Personutredningen ..........................67

7.1   Gällande ordning.......................67

7.2   Inhämtande av yttrande från socialnämnd och

frivårdsmyndighet ......................70

7.3   Avgivande av yttranden ...................73

8     Åtalsunderlåtelse ...........................74

8.1   Bakgrund............................74

8.2   Åtalsunderlåtelse vid återfall i brott............76

8.3   Betydelsen av att den unge vill göra rätt för sig .... 77

8.4   Villkor vid åtalsunderlåtelse ................78

8.5   Underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse...... 79

9     Förfarandet i domstol ........................ 82

9.1   Domstolarnas organisation och sammansättning i

ungdomsmål.......................... 82

9.2   Tidsfrist för hållande av huvudförhandling ....... 87

9.3   Vårdnadshavares medverkan................ 88  Prop. 1994/95:12

9.4   Avkunnande av dom..................... 90

10    Offentlig försvarare ......................... 91

11    Kostnader................................ 94

12    Ikraftträdande m.m.......................... 95

13    Författningskommentar........................ 95

13.1  Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167)

med särskilda bestämmelser om unga lagöver-
trädare ............................. 95

13.2  Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna m.fl....... 105

Bilagor

1     Sammanfattning av betänkandet Reaktion mot ungdoms-

brott (SOU 1993:35)........................ 106

2     Lagförslagen i betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott

(SOU 1993:35)............................ 119

3     Sammanfattning av promemorian

ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot
sexuella övergrepp, m.m. (Ds 1993:80)............ 134

4     Lagförslaget i promemorian

ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot
sexuella övergrepp, m.m. (Ds 1993:80)............ 135

5     Förteckning över remissinstanserna............... 136

6     Lagrådsremissens lagförslag.................... 139

7     Lagrådets yttrande.......................... 156

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994    158

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.

Prop. 1994/95:12

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 1994/95:12

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167)
bestämmelser om unga lagöverträdare

dels att 2 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 1 § skall betecknas 16 och 17 §§
följande lydelse,

dels att nuvarande 3 § skall betecknas 11 och 12 §§
följande lydelse,

dels att nuvarande 4 § skall betecknas 18 och 21 §§
följande lydelse,

dels att nuvarande 9 § skall betecknas 26 och 28 §§

med särskilda

vilka skall ha
vilka skall ha
vilka skall ha
vilka skall ha

följande lydelse,

dels att nuvarande 5, 5 a, 6, 6 a, 6 b, 6 c, 6 d, 7, 8, 10, 11, 12, 13,
14, 15, 16, 17, 18 och 19 §§ skall betecknas 22, 8, 9, 15, 13, 5, 14,
23, 27, 25, 24, 29, 31, 32, 33, 34, 35, 36 respektive 37 § vilka skall
ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tio nya bestämmelser, 1-4, 6, 7, 10,
19, 20 och 30 §§ samt närmast före 1, 2, 10, 13, 14, 15, 16, 23, 24,
25 och 31 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelse

1 §

I denna lag finns särskilda
bestämmelser om handläggning
hos polis, åklagare och domstol
av mål och ärenden om brott
där den misstänkte inte har fyllt
tjugoett år.

I övrigt gäller rättegångs-
balkens regler och andra be-
stämmelser.

Förundersökning och åtals-
prövning m.m.

Förundersökning mot den som
inte har fyllt arton år skall, om

det inte möter hinder, ledas av Prop. 1994/95:12
en åklagare eller polisman som,
med avseende på intresse och
fallenhet för arbete med unga
lagöverträdare, är särskilt läm-
pad för uppgiften.

Har den unge tidigare varit
föremål för förundersökning
eller utredning enligt 31 §, skall
om möjligt samma åklagare och
polismän anlitas för den nya
förundersökningen.

En förundersökning mot den
som inte har fyllt arton år skall
alltid ledas av åklagaren, om
den unge är skäligen misstänkt
för ett brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer än sex
månader.

En förundersökning mot den
som inte har fyllt arton år och
som gäller brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer än sex
månader skall bedrivas med
särskild skyndsamhet. Förunder-
sökningen skall avslutas och
beslut i åtalsfrågan fattas så
snart det kan ske och senast
inom fyra veckor från dagen för
delgivning av brottsmisstanke
enligt 23 kap. 18 § första
stycket rättegångsbalken. Tids-
fristen får överskridas endast om
det är nödvändigt med hänsyn
till utredningens beskaffenhet
eller andra särskilda omständig-
heter.

6c §

Om någon som inte fyllt arton
år är skäligen misstänkt för
brott, skall vårdnadshavaren

5§‘

Om någon som inte har fyllt
arton år är skäligen misstänkt
för brott, skall vårdnadshavaren

1 Senaste lydelse av förutvarande 6 c § 1988:822.

7

omedelbart underrättas, om det
inte finns särskilda skäl mot det.

eller annan som svarar för den Prop. 1994/95:12
unges vård och fostran omedel-
bart underrättas samt kallas till
förhör som hålls med den unge,
om detta inte är till men för
utredningen eller det annars

finns särskilda skäl mot det.

Om någon som inte har fyllt
arton år är skäligen misstänkt
för ett brott på vilket fängelse
kan följa, skall socialnämnden
genast underrättas.

Vid förhör med den som inte
har fyllt arton år och som är
misstänkt för ett brott på vilket
fängelse kan följa skall före-
trädare för socialtjänsten när-
vara om det är möjligt och det
kan ske utan men för
ningen.

utred-

5 a §

Har åtalsunderlåtelse beslutats
enligt 1 § och misstänks den
unge ha begått annat brott dess-
förinnan, får åklagare besluta att
inte inleda förundersökning eller
att lägga ned en påbörjad för-
undersökning beträffande detta
brott. Detta gäller dock inte, om
något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse åsidosätts genom
att förundersökning ej äger rum.

Om någon, som med stöd av
3 § lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av
unga har intagits i ett sådant
hem som avses i 12 § nämnda

åtals-
enligt

8 §2

Om den unge, sedan
underlåtelse har beslutats
16 §, misstänks för att ha begått

annat brott dessförinnan, får
åklagare besluta att inte inleda
förundersökning eller att lägga
ned en påbörjad förundersök-
ning beträffande detta brott.
Detta gäller dock inte, om något
väsentligt allmänt eller enskilt
intresse åsidosätts genom att
förundersökning inte äger rum.

9 §3

Om någon, som med stöd av
3 § lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av
unga har intagits i ett sådant
hem som avses i 12 § den

2 Senaste lydelse av förutvarande 5 a §

3 Senaste lydelse av förutvarande 6 § 1990:61.

1985:14.

lag, misstänks för att ha begått
brott innan vården vid hemmet
har avslutats, skall åklagaren,
om brottet hör under allmänt
åtal, pröva om åtal lämpligen
bör ske. Innan åtalsfrågan av-
görs, skall den som förestår
vården vid hemmet höras, om
det inte är obehövligt.

lagen, misstänks för att ha Prop. 1994/95:12
begått brott som hör under all-

mänt åtal, innan vården vid
hemmet har avslutats, skall
åklagaren pröva om åtal lämp-
ligen bör ske. Innan åtalsfrågan
avgörs, skall föreståndaren för
hemmet höras, om det inte är
obehövligt.

Personutredning

10 §

Innan talan har väckts vid
domstol, får åklagare inhämta
yttrande enligt 1   § lagen

(1991:2041) om särskild person-
utredning i brottmål, m.m. i
fråga om den som inte har fyllt
arton år.

3 §

Om det finns skälig anledning
till åtalsunderlåtelse enligt
denna lag, skall åklagaren innan
han beslutar i ärendet inhämta
yttrande från socialnämnden i
den kommun som enligt social-
tjänstlagen (1980:620) har an-
svaret för den underårige. Ytt-
randet skall avse frågan om
nämnden har vidtagit eller avser
att vidta någon åtgärd beträffan-
de den underårige och om en
sådan åtgärd enligt nämndens
mening är den lämpligaste för
honom.

Nämndens yttrande skall, om
åklagaren begär det eller
nämnden finner det erforderligt,
även innefatta redogörelse för
den underåriges personliga ut-
veckling samt hans vandel och
levnadsomständigheter i övrigt.

11 §4

I fråga om den som misstänks
för att ha begått brott innan han
har fyllt arton år skall åklaga-
ren, innan han fattar beslut i
åtalsfrågan, inhämta yttrande
från socialnämnden i den kom-
mun som enligt socialtjänstlagen
(1980:620) har ansvaret för den
unge, om denne har erkänt
gärningen eller det annars finns
skälig misstanke att han har
begått brottet. Yttrande behöver
inte inhämtas om brottet är
ringa, om det är uppenbart att
det finns förutsättningar för
åtalsunderlåtelse eller om det
annars är obehövligt.

Ett yttrande enligt första
stycket skall avse frågan om
nämnden har vidtagit eller avser
att vidta någon åtgärd beträffan-
de den unge och om en sådan
åtgärd enligt nämndens mening
är den lämpligaste för honom.

4 Senaste lydelse av förutvarande 3 § 1988:822.

[Jfr 3 § sista stycket]

Yttrandet skall, om åklagaren Prop. 1994/95:12
begär det eller nämnden finner
det nödvändigt, även innehålla
en redogörelse för den unges
personliga utveckling och hans
levnadsomständigheter i övrigt.

Nämnden skall även utan
samband med yttrande lämna
åklagaren de upplysningar som
denne begär i fråga om den
unge.

Nämnden skall avge sitt
yttrande skyndsamt. Yttrandet
skall avges inom två veckor från
den dag då begäran om yttrande
kom in till nämnden, om inte
längre tid är nödvändig med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het. Har yttrande inte avgetts
inom fyra veckor, skall åklag-
aren genast underrättas om
orsaken till dröjsmålet.

Åklagaren får utan att
socialnämndens yttrande inhäm-
tats besluta om åtalsunder-
låtelse,

1. om brottet är ringa, eller

2. om det är uppenbart att
förutsättningar för åtalsunder-
låtelse föreligger.

Nämnden skall även utan
samband med yttrande lämna
åklagaren de upplysningar som
denne begär i fråga om den
underårige.

6b §

En polisman får anmoda den
som har eller kan antas ha fyllt
femton men inte arton år att så

12 §5

I sin begäran om yttrande
skall åklagaren ange inom
vilken tid yttrandet skall lämnas
och, om det är lämpligt, ge
socialnämnden anvisningar för
hur yttrandet kan begränsas.
Om nämnden inte kan lämna sitt
yttrande inom den föreskrivna
tiden, får åklagaren medge att
yttrandet lämnas senare. Yttran-
det får lämnas muntligen vid ett
sådant sammanträde som avses i
19 §, om det är nödvändigt för
att hålla tidsfristen.

[Jfr 11 § sista stycket]

Anmodan att avhjälpa och
begränsa skada

75 §6

En polisman får anmoda den
som har eller kan antas ha fyllt
femton men inte arton år att så

5 Senaste lydelse av förutvarande 3 § 1988:822.

6 Senaste lydelse av förutvarande 6 b § 1988:822.

10

snart som möjligt vidta åtgärder
för att avhjälpa eller begränsa
skada på grund av brott, om den
underårige erkänt brottet eller
om det annars med hänsyn till
omständigheterna är uppenbart
att han begått brottet. Anmodan
får dock ske endast om det är
lämpligt med hänsyn till om-
ständigheterna. Om det inte är
uppenbart obehövligt, skall
målsägandens samtycke in-
hämtas innan anmodan sker.

snart som möjligt vidta åtgärder Prop. 1994/95:12
för att avhjälpa eller begränsa
skada på grund av brott, om den
unge har erkänt brottet eller om
det annars med hänsyn till om-
ständigheterna är uppenbart att
han har begått brottet. Anmodan
får dock ske endast om det är
lämpligt med hänsyn till om-
ständigheterna. Om det inte är
uppenbart obehövligt, skall
målsägandens samtycke in-
hämtas innan anmodan sker.

Kvarhållande

6d§

Har någon som är under arton
år gripits och beslutar åklagaren
att inte anhålla honom, får
polismyndigheten hålla honom
kvar för att kunna skyndsamt
överlämna honom till hans för-
äldrar, annan vårdnadshavare,
en tjänsteman inom social-
tjänsten eller någon annan lämp-
lig vuxen person. Vad som nu
sagts gäller dock endast om
åklagaren funnit att den unge
fortfarande är skäligen misstänkt
för brott.

För samma ändamål får polis-
myndigheten hålla kvar den som
är under arton år, om han har
medtagits till förhör och är
skäligen misstänkt för brott.

14 §7

Har någon som inte har fyllt
arton år gripits och beslutar
åklagaren att inte anhålla
honom, får polismyndigheten
hålla honom kvar för att kunna
skyndsamt överlämna honom till
hans föräldrar, annan vårdnads-
havare, en tjänsteman inom
socialtjänsten eller någon annan
lämplig vuxen person. Vad som
nu sagts gäller dock endast om
åklagaren funnit att den unge
fortfarande är skäligen misstänkt
för brott.

För samma ändamål får polis-
myndigheten hålla kvar den som
inte har fyllt arton år, om han
har medtagits till förhör och är
skäligen misstänkt för brott.

Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar
längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret.

Senaste lydelse av förutvarande 6 d § 1991:141.

11

6 a §

Åklagaren får, utan hinder av
de begränsningar som gäller
enligt 48 kap. 4 § första stycket
första meningen rättegångs-
balken, utfärda strafförelägg-
ande för brott som begåtts av
någon som ej fyllt arton år, om
det kan antas att den under-
årige, om åtal väckts, skulle ha
dömts endast till böter. Därvid
skall åklagaren beakta de sär-
skilda regler enligt vilka rätten
kan döma till lindrigare straff än
vad som är föreskrivet för
brottet.

Strafföreläggande

15 f

Åklagaren får, trots de be-
gränsningar som gäller enligt
48 kap. 4 § första stycket första
meningen rättegångsbalken, ut-
färda strafföreläggande för brott
som har begåtts av någon som
inte har fyllt arton år, om det
kan antas att den unge, om åtal
hade väckts, skulle ha dömts
endast till böter. Därvid skall
åklagaren beakta de särskilda
regler enligt vilka rätten kan
döma till lindrigare straff än det
är föreskrivet för brottet.

1 §

Om någon har begått ett brott
innan han fyllt arton år, får
åklagaren besluta att underlåta
åtal enligt bestämmelserna i
denna lag (åtalsunderlåtelse).

[Jfr 1 § sjunde stycket]

Åtalsunderlåtelse får beslutas,
om den underårige blir föremål
för sådan åtgärd som anges
nedan och det med skäl kan
antas att därigenom vidtas vad
som är lämpligast för den
underårige-.

1. vård eller annan åtgärd enligt

Åtalsunderlåtelse

16 §’

Om någon har begått ett brott
innan han har fyllt arton år, får
åklagaren besluta att underlåta
åtal enligt 17 § (åtalsunder-
låtelse).

Bestämmelser om åtalsunder-
låtelse finns också i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlåtelse
sedan åtal har väckts tillämpas
20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

77 §10

Åtalsunderlåtelse får beslutas,
om den unge blir föremål för
sådan åtgärd som anges nedan
och det med skäl kan antas att
därigenom vidtas vad som är
lämpligast för den unge:

socialtjänstlagen (1980:620),

8 Senaste lydelse av förutvarande 6 a § 1988:822.

9 Senaste lydelse av förutvarande 1 § 1990:61.

10 Senaste lydelse av förutvarande 1 § 1990:61.

12

2.  vard eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär        3. annan åtgärd som innebär

att den underårige får hjälp eller att den unge får hjälp eller stöd,
stöd.

Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet
har skett av okynne eller förhastande.

Prop. 1994/95:12

Vid bedömningen av om åtals-
underlåtelse skall meddelas skall
åklagaren utöver vad som följer
av andra och tredje styckena
särskilt beakta den underåriges
vilja att ersätta målsäganden för
skada som uppkommit genom
brottet eller att avhjälpa eller
begränsa skadan.

Åtalsunderlåtelse får inte be-
slutas, om något väsentligt all-
mänt eller enskilt intresse däri-
genom åsidosätts.

Vid bedömningen av om åtals-
underlåtelse skall meddelas skall
åklagaren utöver vad som följer
av första och andra styckena
särskilt beakta den unges vilja
att ersätta målsäganden för
skada som uppkommit genom
brottet, att avhjälpa eller be-
gränsa skadan eller att på annat
sätt gott göra målsäganden.

Åtalsunderlåtelse får inte be-
slutas, om något väsentligt all-
mänt eller enskilt intresse däri-
genom åsidosätts. Vid bedöm-
ningen av om något väsentligt
allmänt intresse åsidosätts skall
särskilt beaktas om den unge
tidigare har gjort sig skyldig till
brott.

Utöver vad som nu har sagts
kan åtalsunderlåtelse meddelas
enligt 20 kap. 7 § rättegångs-
balken.

I fråga om åtalsunderlåtelse
sedan åtal har väckts tillämpas
20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

[Jfr 16 § tredje stycket]

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
skall på lämpligt sätt tillkänna-
givas för den underårige.

18 §"

Den unge skall underrättas om
ett beslut om åtalsunderlåtelse
vid ett personligt samman-
träffande med åklagaren inom
två veckor efter det att beslutet
har fattats. Den unges vårdnads-
havare, eller annan som svarar
för den unges vård och fostran,
skall kallas till sammanträffan-
det, om det inte möter hinder
eller annars finns särskilda skäl

Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1985:14.

13

Underrättelse om beslutet skall
också tillställas socialnämnden,
om någon åtgärd från nämndens
sida förutsätts.

mot det. Även företrädare för Prop. 1994/95:12
socialtjänsten bör ges tillfälle att
närvara.

År det uppenbart att ett
personligt sammanträffande inte
kan genomföras inom den tid
som anges i första stycket får
sammanträffandet äga rum
senare. Kan ett personligt sam-
manträffande inte genomföras
skall den unge underrättas
skriftligen om beslutet.

[Jfr 21 §]

[Jfr 4 § andra stycket]

19 §

Vid ett sammanträffande enligt

18 § skall åklagaren särskilt
förklara innebörden av beslutet
om åtalsunderlåtelse och det
skötsamhetskrav som detta är
förenat med och klargöra vilka
följderna kan bli av fortsatta
lagöverträdelser.

20 §

Bestämmelserna i 18 och

19 §§ gäller i tillämpliga delar
också beslut om åtalsunder-
låtelse enligt 20 kap. 7 § rätte-
gångsbalken, om beslutet avser
brott som någon har begått
innan han har fyllt arton år.

21 §12

Socialnämnden skall under-
rättas om ett beslut enligt 18 §,
om någon åtgärd från nämndens
sida förutsätts.

12

Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1985:14.

14

Den som får åtalsunderlåtelse
enligt 1 § skall iaktta skötsam-
het.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
får återkallas, om särskilda om-
ständigheter föranleder det. Vid
bedömningen av om återkallelse
skall ske skall särskilt beaktas
om den underårige har återfallit
i brott inom sex månader från
beslutet om åtalsunderlåtelse.

22 §13

Den som får åtalsunderlåtelse
enligt 17 § skall iaktta skötsam-
het.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
får återkallas, om särskilda om-
ständigheter föranleder det. Vid
bedömningen av om återkallelse
skall ske skall särskilt beaktas
om den unge har återfallit i
brott inom sex månader från
beslutet om åtalsunderlåtelse.

Prop. 1994/95:12

Den som är under aderton år
må ej häktas med mindre
synnerliga skäl äro därtill.

11 §

Om en tilltalad inte har fyllt
arton år och det finns anledning
att döma till annan påföljd än
böter, skall offentlig försvarare
förordnas för honom, om det
inte är uppenbart att han saknar
behov av försvarare.

Häktning

23 §

Den som inte har fyllt arton år
får häktas endast om det finns
synnerliga skäl.

Offentlig försvarare

24 §14

För en tilltalad som inte har
fyllt arton år skall offentlig
försvarare förordnas, om det
inte är uppenbart att han saknar
behov av försvarare.

10 §

Om det i mål mot den som
inte har fyllt tjugoett år finns
anledning att döma till annan
påföljd än böter, bör för tjänst-
göring i tingsrätt företrädesvis
anlitas nämndemän med insikt
och erfarenhet beträffande vård
och fostran av ungdom.

Rättegången

25 §15

Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år
skall, om det inte möter hinder,
handläggas av lagfarna domare
som, med avseende på intresse
och fallenhet för arbete med
unga lagöverträdare, är särskilt
längtade för uppgiften. Det-

13 Senaste lydelse av förutvarande 5 § 1988:822.

14 Senaste lydelse av förutvarande 11 § 1983:921.

13 Senaste lydelse av förutvarande 10 § 1983:378.

15

samma skall gälla i fråga om Prop. 1994/95:12
nämndemän som anlitas för
tjänstgöring i sådana mål.

I mål som rör brott på vilket
endast böter kan följa får andra
än dem som avses i första
stycket anlitas.

Den som är under arton år får
inte dömas till fängelse eller
skyddstillsyn, om inte den som
har vårdnaden om honom har
blivit hörd i målet, där så
lämpligen kunnat ske.

Rätten får överlämna åt
socialnämnden att föranstalta om
vård inom socialtjänsten endast
om det i målet finns ett yttrande
av nämnden med det innehåll
som avses i 3 §. Ett sådant
yttrande krävs också, om det
inte finns särskilda skäl, för att
rätten skall få döma den som är
under tjugoett år till fängelse i
mer än tre månader.

Vårdnadshavare som hörs
enligt första stycket har rätt till
ersättning och förskott enligt
vad som är föreskrivet om
vittne. Ersättningen skall betalas
av staten.

Brottmål, vari talan föres mot
någon som ej fyllt tjugoett år,
skall, om å brottet kan följa

26 §16

När åtal väcks mot den som
inte har fyllt arton år, skall
tingsrätten underrätta vårdnads-
havaren eller annan som svarar
för den unges vård och fostran
om åtalet och om tidpunkten för
huvudförhandlingen, om det inte
finns särskilda skäl mot det.

Om åtalet avser ett brott på
vilket fängelse kan följa, skall
vårdnadshavaren eller annan
som avses i första stycket, höras
i målet, om det kan ske och det
inte finns särskilda skäl mot det.
[Jfr 28 §]

Vårdnadshavare eller annan
som hörs enligt andra stycket
har rätt till ersättning och
förskott enligt vad som är
föreskrivet om vittne. Ersätt-
ningen skall betalas av staten.

27$"

Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall, om målet avser
brott på vilket fängelse kan

16 Senaste lydelse av förutvarande 9 § 1991:2043.

17 Senaste lydelse av förutvarande 8 § 1969:163.

16

svårare straff än böter, såvitt
möjligt utsättas till handläggning
i sådan ordning att målet ej
tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot den som ej
fyllt tjugoett år, att förhand-
lingens offentlighet är till upp-
enbar olägenhet till följd av den
uppmärksamhet för vilken den
tilltalade kan antagas bliva
föremål, äger rätten förordna att
målet skall handläggas inom
stängda dörrar. Anses sådant
förordnande böra meddelas och
är jämväl någon som fyllt
tjugoett år tilltalad i målet, skall
rätten, om det finnes kunna ske
utan att utredningen avsevärt
försvåras, handlägga åtalet mot
den som är under tjugoett år
såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som
meddelats enligt andra stycket
må rätten medgiva tilltalads an-
höriga ävensom annan, vilkens
närvaro kan väntas bliva till
nytta, att övervara handlägg-
ningen.

följa, såvitt möjligt sättas ut till Prop. 1994/95:12
handläggning i sådan ordning att
målet inte tilldrar sig uppmärk-
samhet.

Om offentlighet vid förhand-
ling i mål mot den som inte har
fyllt tjugoett år är till uppenbar
olägenhet till följd av den upp-
märksamhet den tilltalade kan
antas bli föremål för, får rätten
förordna att målet skall hand-
läggas inom stängda dörrar.
Anser rätten att ett sådant för-
ordnande bör meddelas och är
också någon som har fyllt
tjugoett år tilltalad i målet skall
rätten, om det kan ske utan att
utredningen avsevärt försvåras,
handlägga åtalet mot den som är
under tjugoett år som ett särskilt
mål.

Även om beslut meddelas
enligt andra stycket får rätten
medge att den tilltalades anhör-
iga, liksom annan vars närvaro
kan väntas bli till nytta, får
närvara vid handläggningen.

28 §18

[Jfr 9 § andra stycket]

Rätten får överlämna åt
socialnämnden att föranstalta om
vård inom socialtjänsten endast
om det i målet finns ett yttrande
av nämnden med det innehåll
som avses i 12 §. Om det inte
finns särskilda skäl krävs ett
sådant yttrande också för att
rätten skall få döma den som
inte har fyllt tjugoett år till
fängelse i mer än tre månader.

18 Senaste lydelse av förutvarande 9 § 1991:2043.

17

2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 12

12 §

Mål mot den som ej fyllt
tjugoett år skall alltid behandlas
skyndsamt.

Väcks allmänt åtal mot den
som inte fyllt arton år för ett
brott, för vilket är föreskrivet
fängelse i mer än ett år, skall de
tidsfrister iakttas som är före-
skrivna för åtgärder i mål vari
den tilltalade är häktad. I stället
för den tid om en vecka, som i
45 kap. 14 § rättegångsbalken
är föreskriven för hållande av
huvudförhandling, skall gälla en
tid om två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från
socialnämnden enligt 9 § andra
stycket, skall nämnden yttra sig
inom sådan tid att rätten kan
hålla huvudförhandling enligt
reglerna i andra stycket. Om
ärendets beskaffenhet föranleder
det, får dock yttrandet med
rättens medgivande avges
senare.

13 §

Kan ett barn misstänkas för att
före femton års ålder ha begått

29 §'9

Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall alltid behandlas
skyndsamt.

Väcks allmänt åtal mot den
som inte har fyllt arton år för
ett brott för vilket det är före-
skrivet fängelse i mer än sex
månader, skall de tidsfrister
iakttas som är föreskrivna för
åtgärder i mål där den tilltalade
är häktad. I stället för den tid
om en vecka, som i 45 kap.
14 § rättegångsbalken är före-
skriven för hållande av huvud-
förhandling, skall gälla en tid
om två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från
socialnämnden enligt 28 §, skall
nämnden yttra sig inom sådan
tid att rätten kan hålla huvud-
förhandling enligt reglerna i
andra stycket. Om ärendets be-
skaffenhet föranleder det, får
yttrandet med rättens med-
givande lämnas senare.

30 §

I mål mot den som inte har
fyllt tjugoett år skall, om det
inte möter synnerliga hinder,
domen avkunnas muntligen vid
huvudförhandlingen eller vid
annat sammanträde som rätten
håller. I övrigt gäller 30 kap.
7 § rättegångsbalken.

Brott begångna av den som
inte har fyllt femton år

31 §20

Kan någon misstänkas för att
före femton års ålder ha begått

Prop. 1994/95:12

19 Senaste lydelse av förutvarande 12 § 1991:2043.

20 Senaste lydelse av förutvarande 13 § 1984:954.

18

ett brott får utredning rörande
brottet inledas

ett brott får utredning rörande
brottet inledas

Prop. 1994/95:12

1. om en utredning kan antas
ha betydelse för att avgöra be-
hovet av socialtjänstens insatser
med avseende på den unge,

1. om en utredning kan antas
ha betydelse för att avgöra be-
hovet av socialtjänstens insatser
med avseende på barnet,

2. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år
har tagit del i brottet,

3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom
brottet, eller

4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.

Har barnet inte fyllt tolv år får
utredning inledas endast om det
finns synnerliga skäl.

Barnets vårdnadshavare och
socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning
har inletts. Underrättelse till
vårdnadshavaren får dock under-
låtas, om det finns särskilda skäl
mot en underrättelse.

14 §

Bestämmelserna om förunder-
sökning i 23 kap. 3 §, 4 §,
6-12 §§, 13 § första stycket och
andra stycket andra och tredje
meningarna, 14 §, 17 §, 18 §
andra stycket, 19 §, 21 § och
24 § rättegångsbalken skall i
tillämpliga delar gälla beträff-
ande sådan utredning som avses
iH§.

15 §

Under utredning som avses i
13 § skall, om hinder inte
möter, företrädare för social-
tjänsten närvara vid förhör med
barnet.

Innan socialnämnden har yttrat
sig angående betydelsen av en
utredning enligt 13 § första
stycket 1, får utredningen inte
omfatta annan åtgärd än förhör

Har den unge inte fyllt tolv år
får utredning inledas endast om
det finns synnerliga skäl.

Den unges vårdnadshavare och
socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning
har inletts. Underrättelse till
vårdnadshavaren får dock
underlåtas, om det finns sär-
skilda skäl mot en underrättelse.

32 §21

Bestämmelserna om förunder-
sökning i 23 kap. 3 §, 4 §,
6-12 §§, 13 § första stycket och
andra stycket andra och tredje
meningarna, 14 §, 17 §, 18 §
andra stycket, 19 §, 21 § och
24 § rättegångsbalken skall i
tillämpliga delar gälla beträff-
ande sådan utredning som avses
i 31 §.

33 §22

Under utredning som avses i
37 § skall, om det inte möter
hinder, företrädare för social-
tjänsten närvara vid förhör med
den unge.

Innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utred-
ning enligt 37 § första stycket 1,
får utredningen inte omfatta
annan åtgärd än förhör med den

21 Senaste lydelse av förutvarande 14 § 1984:954.

22 Senaste lydelse av förutvarande 15 § 1984:954.

19

med barnet. Om brottsmiss-
tanken kvarstår efter förhöret,
skall protokoll över detta
omgående sändas till social-
nämnden.

unge. Om brottsmisstanken Prop. 1994/95:12
kvarstår efter förhöret, skall
protokoll över detta omgående
sändas till socialnämnden.

16 §

Har ett barn före femton års
ålder begått ett brott på vilket
fängelse skulle ha kunnat följa
och anträffas barnet på bar
gärning eller på flykt från
brottsplatsen, får barnet gripas
av envar. Om en enskild person
har gripit barnet, skall barnet
skyndsamt överlämnas till när-
maste polisman.

Polismyndigheten eller åklag-
aren skall omedelbart besluta
om barnet skall friges eller
hållas kvar för förhör.

34 §23

Har någon före femton års
ålder begått ett brott på vilket
fängelse skulle ha kunnat följa
och anträffas han på bar gärning
eller på flykt från brottsplatsen,
får han gripas av envar. Om en
enskild person har gripit den
unge, skall denne skyndsamt
överlämnas till närmaste polis-
man.

Polismyndigheten eller åklag-
aren skall omedelbart besluta
om den unge skall friges eller
hållas kvar för förhör.

77§

Är ett barn misstänkt för att
före femton års ålder ha begått
ett brott får, om det finns
särskilda skäl, beslag, hus-
rannsakan och kroppsvisitation
enligt bestämmelserna i 27 och
28 kap. rättegångsbalken företas
mot barnet. Vad som i 27 kap.
7 och 8 §§ sägs om åtal och om
verkan av att åtal inte väcks
skall i stället avse bevistalan och
talan om förverkande samt
verkan av att sådan talan inte
väcks. Tvångsmedel som avses i
24-26 kap. rättegångsbalken får
inte användas.

55 §24

Är någon misstänkt för att
före femton års ålder ha begått
ett brott får, om det finns
särskilda skäl, beslag, hus-
rannsakan och kroppsvisitation
enligt bestämmelserna i 27 och
28 kap. rättegångsbalken företas
mot den unge. Vad som i
27 kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal
och om verkan av att åtal inte
väcks skall i stället avse bevis-
talan och talan om förverkande
samt verkan av att sådan talan
inte väcks. Tvångsmedel som
avses i 24-26 kap. rättegångs-
balken får inte användas.

78 §

Har en utredning inletts med
stöd av 13 § första stycket 1,
skall sedan utredningen har av-

36 §25

Har en utredning inletts med
stöd av 57 § första stycket 1,
skall sedan utredningen har av-

23 Senaste lydelse av förutvarande 16 § 1984:954.

24 Senaste lydelse av förutvarande 17 § 1984:954.

25 Senaste lydelse av förutvarande 18 § 1984:954.

20

slutats protokoll över denna så
snart som möjligt sändas till
socialnämnden.

slutats protokoll över denna så Prop. 1994/95:12
snart som möjligt sändas till
socialnämnden.

19 §

Misstänks ett barn för att före
femton års ålder ha begått ett
brott får åklagare, om det krävs
ur allmän synpunkt, efter fram-
ställning av socialnämnd, läns-
styrelse eller vårdnadshavare för
barnet, begära prövning hos
domstol huruvida barnet begått
brottet (bevistalan).

Vid bevistalan tillämpas be-
stämmelserna beträffande all-
mänt åtal för brott, för vilket är
stadgat fängelse i mer än ett år.
I fråga om tvångsmedel gäller
17 §. Sådan rättegångskostnad
som avses i 31 kap. 1 § rätte-
gångsbalken skall statsverket stå
för.

37 §26

Misstänks någon för att före
femton års ålder ha begått ett
brott får åklagare, om det krävs
ur allmän synpunkt, efter fram-
ställning av socialnämnd, läns-
styrelse eller vårdnadshavare for
den unge, begära prövning hos
domstol huruvida den unge har
begått brottet (bevistalan).

Vid bevistalan tillämpas be-
stämmelserna beträffande all-
mänt åtal för brott, for vilket
det är föreskrivet fängelse i mer
än ett år. I fråga om tvångs-
medel gäller 35 §. Sådan rätte-
gångskostnad som avses i
31 kap. 1 § rättegångsbalken
skall staten svara för.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995. Äldre bestämmelser
tillämpas i mål och ärenden hos polis- och åklagarmyndighet där
förundersökning har inletts före ikraftträdandet. I domstol tillämpas
äldre bestämmelser i mål där talan har väckts före ikraftträdandet.

Senaste lydelse av förutvarande 19 § 1984:954.

21

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om prop. 1994/95:12
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §27

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på

1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,

2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsans talt,

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och

4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut om undanröjande av skyddstillsyn

vinner laga kraft.

Denna lag tillämpas inte på
barn som gripits enligt 16 §
lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöver-
trädare.

Denna lag tillämpas inte på
den som har gripits enligt 34 §
lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöver-
trädare.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995.

27

Senaste lydelse 1987:765.

22

3 Ärendet och dess beredning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Justitiedepartementet i juni 1990 en kommitté för att göra en översyn av
det allmännas insatser vid brott av unga och för att utvärdera det
nuvarande regelsystemet. I direktiven framhölls att det är närmare tio år
sedan socialtjänstreformen genomfördes och att det är naturligt att nu
genomföra en samlad utvärdering av reformens betydelse för be-
handlingen av unga lagöverträdare och att i samband med detta också
mer förutsättningslöst överväga i vilka former och på vilket sätt det
allmänna bör ingripa när unga begår brott. Huvuduppgiften var att
undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan
socialtjänsten och rättsväsendet var väl avvägd när det gäller unga
lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan
förbättras. Utredningen antog namnet Ungdomsbrottskommittén (Ju
1990:07).

Kommittén lade i juni 1993 fram betänkandet Reaktion mot ung-
domsbrott (SOU 1993:35). I betänkandet behandlas hur reaktions-
systemet mot ungdomar som begår brott bör vara utformat och hur
handläggningen av ungdomsmålen skall gå till. Kommitténs samman-
fattning av innehållet i betänkandet finns i bilaga 1 och kommitténs
lagförslag i nu aktuella delar i bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. I bilaga 5 finns en förteckning
över remissinstanserna. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats och finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-2490).

I detta ärende behandlas kommitténs förslag om hur ungdomsmålen
skall handläggas hos framför allt polis, åklagare och i domstol.
Kommitténs förslag när det gäller utformningen av påföljdssystemet
bereds vidare inom Justitiedepartementet.

I betänkandet redovisas vissa problem som uppmärksammats när det
gäller frågor om sekretessen mellan myndigheter. Inom Justitiedeparte-
mentet har därför inletts ett arbete med syfte att klarlägga hur
sekretessreglerna tillämpas i samarbetet mellan polis, åklagare, social-
tjänst och frivård när det gäller handläggning av mål och ärenden om
ungdomsbrott. Behovet av ändrade sekretessregler kommer i det
sammanhanget att analyseras. Resultatet av detta arbete är avsett att
utgöra grunden för en bedömning av om någon åtgärd behöver vidtas
för att förbättra samarbetet mellan myndigheterna vid handläggning av
ungdomsmål.

Regeringen tar i detta ärende också upp en fråga som behandlas i
promemorian Ökat skydd för barn (Ds 1993:80), nämligen den om
svensk lagstiftning behöver ändras i fråga om rätten till offentlig
försvarare för barn som misstänks för brott, för att stå i överens-
stämmelse med FN:s barnkonvention. Promemorian har remiss-
behandlats. En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga
3. Promemorians lagförslag i denna del finns i bilaga 4. Remiss-
instanserna finns förtecknade i bilaga 5. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-4074).

Prop. 1994/95:12

23

Här bör också nämnas att regeringen i en lagrådsremiss på grundval Prop.
av Åklagarutredningens betänkande Ett reformerat brottmålsförfärande
(SOU 1993:61) behandlar vissa frågor som har anknytning till det som
tas upp i detta ärende. Det gäller bl.a. förslag om förändringar av vissa
regler om förundersökningen och om åklagares rätt att besluta om
strafföreläggande och förverkande.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 6.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.

Lagrådet har anfört vissa lagtekniska synpunkter.

Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer till Lag-
rådets synpunkter i författningskommentaren.

4 Allmänna utgångspunkter i fråga om
ingripanden mot brott av unga

4.1 Inledning

Ungdomsbrottslighet orsakar - som all annan brottslighet - i sig skador
för enskilda och övriga samhället. Just ungdomsbrottsligheten ger
emellertid också en viktig signal om risker för framtida, omfattande
kriminalitet, missbruk och annan negativ utveckling hos många unga
människor. Frågan om hur vi skall ta hand om de unga lagöverträdarna
är därför av central betydelse om vi på sikt vill nå det centrala målet för
kriminalpolitiken, nämligen att minska brottsligheten och öka trygg-
heten. Att som nu alltför ofta händer att ungdomar som begår brott inte
möts av en tydlig reaktion från samhällets sida är oacceptabelt med
tanke både på ungdomarna och dem som drabbas av deras brottslighet.
Det är därför nödvändigt att alla - familjer, organisationer och
myndigheter - verkligen engagerar sig för att förhindra att barn och
ungdomar ger sig in i och kanske fastnar i ett kriminellt beteende.
Givetvis består en viktig del i detta av det allmännas traditionella
kriminalpolitiska medel, dvs. åtgärder inom socialtjänsten och rätts-
väsendet, för att motverka ungdomsbrottsligheten. Det handlar här såväl
om reaktionerna på ungdomsbrott som om förfarandet vid utredningen
och vid lagföring av unga.

De senaste årens förändringar i påföljdssystemet har utgått från
grundprincipen att det avgörande för påföljden skall vara brotten och
brottens straffvärde. Det har framhållits att ett brott är en av samhället
ogillad handling och att straffets uppgift är att markera och gradera
detta ogillande med det övergripande syftet att motverka brott. I den
mån lagöverträdaren behöver sociala stöd- och vårdåtgärder bör sådana

1994/95:12

24

sättas in under verkställigheten men de bör inte utgöra motivet för det Prop. 1994/95:12
straffrättsliga ingripandet.

Påföljdssystemet i brottsbalken bygger således på att straffvärdet hos
ett brott eller hos den samlade brottsligheten skall utgöra grunden för
bestämmandet av påföljd. Detta innebär att en handling bestraffas därför
att den är straffvärd och att ju högre straffvärdet är desto allvarligare
blir ingripandet enligt principen om proportionalitet.

Dessa grundläggande principer gäller dock inte oinskränkt vid brott av
ungdomar. Beträffande de unga lagöverträdarna finns en särreglering,
som kommer till särskilt uttryck genom påföljden överlämnande till
vård inom socialtjänsten. Ett sådant överlämnande innebär att det an-
kommer på socialnämnden att själv besluta vilka åtgärder som skall
vidtas sedan överlämnandet väl ägt rum. Dessa åtgärder anpassas helt
till den unges behov. Den instans som fastlägger det straffrättsliga
ansvaret, domstolen, saknar i dessa fåll i princip inflytande över inne-
hållet i den sålunda utdömda påföljden.

Den nämnda särregleringen i brottsbalken har sin grund i en allmän
föreställning om att unga människor kräver särskild behandling. Det
brukar framhållas bl.a. att en ung människa är omogen och inne i en ut-
vecklingsfas. Brottsligheten betraktas som ett utslag av denna omognad
och av den osäkerhet och de identitetsproblem som utmärker vissa ung-
domar. Det anses därför angeläget att man i stället för att straffa unga
lagöverträdare söker sig fram till åtgärder som bedöms lämpade för att
möta orsakerna till brottsligheten. Vidare anses en konsekvent tillämp-
ning av rättvise- och proportionalitetsprincipema inte vara möjlig,
eftersom åtgärderna måste anpassas till förhållandena i det enskilda
fallet.

De nu nämnda argumenten för speciella påföljdsregler för ungdomar
har fortfarande viss tyngd. Å andra sidan är det också för ungdomar
viktigt att påföljdssystemet är klart, enkelt och överskådligt. Inte minst
för unga personer är det av största betydelse att sambandet mellan
brottet och påföljden framgår. Om den verkliga grunden för det
straffrättsliga ingripandet inte tydligt anges, kan den unge få den
felaktiga uppfattningen att brottet egentligen saknar betydelse för
ingripandet mot honom. Det finns också en påtaglig risk för att den
unge berövas ansvaret för sina handlingar och det gagnar inte hans
fortsatta utveckling mot ett ordnat liv.

I den debatt om ungdomsbrottsligheten som förts under senare år har
det således blivit allt vanligare att man vid sidan av behovet av stöd och
hjälp även betonar vikten av snabba, tydliga och konsekventa reaktioner
mot brott. I vissa fall kan det antas att sådana inlägg kan återspegla en
kritisk inställning till den grundläggande principen om socialtjänstens
huvudansvar. Oftast är dock detta inte fallet utan uppfattningen utgår i
stället från att det inte finns någon principiell motsättning mellan stöd,
hjälp och vård å ena sidan och tydliga reaktioner mot ett inte accepterat
beteende å den andra. Tvärtom kan sådana reaktioner ha ett pedagogiskt
värde genom att inpränta och befästa normer som är grundläggande för
samhällslivet.                                                                             25

Det är regeringens uppfattning att de inledningsvis angivna Prop. 1994/95:12
principerna som ligger till grund for påföljdsbestämningen för vuxna i
ökad utsträckning bör vara vägledande även vid utformandet av
påföljder för unga. Straffrättsskipningen också mot unga personer bör
alltså präglas av förutsebarhet, enhetlighet och proportionalitet.
Samtidigt kan det inte nog understrykas vikten av att påföljdssystemet
vilar på humanitär grund. Alla möjligheter till hjälpande, stödjande och
rehabiliterande åtgärder måste tas till vara, inte bara inom ramen för
socialtjänstens verksamhet utan även under verkställigheten av en
påföljd.

I det följande (avsnitt 4.2) redovisar regeringen beredningsläget
beträffande arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar
bör vara utformat i framtiden och utgångspunkterna för en reform i
dessa delar.

Även om det i diskussionen om vad som bör göras åt ungdoms-
brottsligheten är just reaktionssystemet som oftast står i förgrunden är
det inte mindre viktigt hur förfarandet vid lagföringen av ungdomar
fungerar. Själva lagföringen har traditionellt ansetts ha ett kriminal-
politiskt värde i sig när det gäller unga lagöverträdare. Utöver den
aspekten är det emellertid också betydelsefullt att lagföringen av unga
sker snabbt och konsekvent och att handläggningen håller hög kvalitet.
Det är när det gäller ungdomar särskilt viktigt att tiden mellan brottet
och reaktionen inte blir alltför lång utan att sambandet mellan brottet
och reaktionen står klart för den unge.

Ungdomsbrottskommittén har övervägt frågan om den nuvarande
fördelningen mellan polis, åklagare och domstol av beslutanderätten
inom rättsväsendet vid ungdomsbrott bör behållas eller om det finns
anledning att ändra på den. Det skulle då snarast vara fråga om att
utvidga polis och åklagares beslutanderätt, eftersom det sannolikt inte är
möjligt att i någon större utsträckning föra över ärenden som i dag
handläggs av polis och åklagare - t.ex. ärenden som avgörs genom
ordningsbot och strafföreläggande - till domstol. Kommittén gör
bedömningen att den beslutanderätt som i dag tillkommer polis och
åklagare inte bör utvidgas ytterligare i fråga om reaktioner vid brott av
unga. Det är enligt kommitténs uppfattning i största möjliga
utsträckning domstol som skall fatta sådana beslut.

En av vinsterna med att flytta beslutanderätten i fråga om reaktioner-
na vid ungdomsbrott från domstol till polis och åklagare är att man kan
spara en del tid med en sådan ordning. Om den misstänkte erkände
gärningen skulle nämligen straffet kunna fastställas snabbt och effektivt.
Avgörandet skulle då kunna komma i mycket nära anslutning till
brottet, vilket anses vara särskilt positivt när det gäller ungdomar.
Ytterligare en fördel är att den unge inte skulle behöva ställas inför
domstol. Det anses nämligen av många att en brottmålsrättegång är
särskilt påfrestande för en ung person.

Mot detta skall ställas de effekter som kan uppnås genom ett
förfarande i domstol. Det sägs ofta att ett domstolsförfärande har en
verkan i kriminalpolitiskt hänseende. Regeringen anser dock att man vid                 26

bedömningen av de brottsavhållande effekterna av straffrättskipningen

inte bör fästa avgörande avseende enbart vid domstolsförfärandet. I Prop. 1994/95:12
stället bör hela det samlade förfärandet som följer på ett brott nämligen
brottsupptäckten, brottsanmälan, polisens förundersökning, åtal, dom-
stolsförhandling, särskilda rättsverkningar m.m. uppmärksammas. Varje
skede i en lagföring har sin kriminalpolitiska betydelse. Vad gäller
domstolsförfarandet bör detta i stället i första hand bedömas utifrån de
rättssäkerhetssynpunkter som betingat brottmålsprocessens utformning.
Domstolens uppgift är ju inte i första hand brottsbekämpande, utan
närmast att svara för prövningen i ansvars- och påföljdsfrågan, dvs.
rättskipning.

Det torde inte från något håll förnekas att rättegångsförfårandet
innefattar den bästa garantin för materiellt riktiga avgöranden. För-
delarna med det rådande processystemet med muntlighet, omedelbarhet
och koncentration, med ett inför rätten konkret tvåpartsförhållande
byggt på förhandlingsprincipen, med vidsträckta möjligheter för till-
talade att få biträde av offentlig försvarare torde vara odiskutabla. Den
för rättegångsförfårandet utmärkande offentlighetsprincipen bör också
nämnas i sammanhanget.

Mot det nu sagda skall ställas det förfärande som måste förutsättas
äga rum när exempelvis åklagare skall besluta om reaktionerna vid brott
av unga. Handläggningen kommer att äga rum i åklagarens enskilda
tjänsterum, enligt sakens natur utan att offentlighet kan råda. Åklagaren
får den dubbla rollen att vara part genom att vara det allmännas
företrädare såväl som - i viss mån - domare. Materialet som ligger till
grund för prövningen blir i det väsentliga skriftligt.

Här bör nämnas att regeringen i lagrådsremissen Ett effektivare
brottmålsförfärande (jfr avsnitt 3) föreslår att åklagare skall få utfärda
strafföreläggande för fler typer av brott och att föreläggandet skall få
omfätta medgivna enskilda anspråk. Beslut om förverkande skall vidare
enligt förslaget få beslutas av polisman i vissa fäll och av åklagare i fler
fäll än enligt gällande regler. Förslagen innebär att betydande effektivi-
tetsvinster kan göras utan att beslut som kan anses ingripande för en
enskild överförs till polis och åklagare.

När det gäller unga lagöverträdare är det vår uppfättning att det
endast kan komma i fråga att flytta över ytterligare uppgifter från
domstol till polis eller åklagare, om de tidsvinster man därigenom kan
göra uppväger de nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt som otvivel-
aktigt finns med en sådan ordning. Vi anser emellertid att så inte är
fället. De rättssäkerhetsgarantier som är förenade med ett domstolsför-
färande väger tyngre än den möjlighet till en snabbare handläggning
man kan uppnå. Inte heller argumentet att de unga i största möjliga
utsträckning bör hållas utanför domstolarna har enligt vår mening någon
större tyngd. Både för den unges egen skull och för allmänhetens tilltro
till rättsväsendet är det av stor vikt att den unge ställs inför domstol när
väl den gräns är passerad då det inte kan komma i fråga att ge
åtalsunderlåtelse och då det inte heller är tillräckligt med ett straff-
föreläggande. Saken skall då prövas av domstol.

Frågan om hur ungdomsmål bör handläggas är ingalunda ny utan har                27

varit föremål för en återkommande debatt. I det sammanhanget har

särskilt frågan om inrättande av särskilda ungdomsdomstolar eller jour- Prop. 1994/95:12
domstolar för ungdomsmål diskuterats. Vi återkommer till den frågan i

det följande (avsnitt 5). Där redovisar vi också våra utgångspunkter när
det gäller hur reglerna om handläggningen av ungdomsmålen bör vara
utformade.

4.2 Utgångspunkter för en reform av påföljdssystemet för
unga lagöverträdare

Vi har i det föregående (avsnitt 4.1) redovisat våra allmänna utgångs-
punkter när det gäller en reform av påföljdssystemet för unga lagöver-
trädare. Mot denna bakgrund sker den fortsatta beredningen när det
gäller påföljdssystemet för ungdomar med följande utgångspunkter.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten som brottspåföljd

Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten är konstruerad på
så sätt att det är socialnämnden ensam som har att besluta vilka åtgärder
som skall vidtas mot ungdomar som av domstol dömts för brott och på
grund därav överlämnats till socialtjänsten. Socialtjänstlagen (1980:620)
möjliggör olika vårdinsatser under förutsättning att den unge frivilligt
medverkar till dessa. Aktualiseras tvångsvård enligt lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga skall socialnämnden
ansöka därom hos länsrätten, som beslutar i frågan. Socialnämnden
bestämmer hur sådan tvångsvård av den unge skall ordnas, var han
skall vistas under vårdtiden och hur länge vården skall pågå.
Socialnämndens åtgärder anpassas helt till den unges behov. De brott
som ligger till grund för överlämnandet är följaktligen av mindre
intresse.

Grunden för att tillämpa påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten är främst den unges behov av vård och behandling medan
den omständigheten, att han begått ett brott, skjuts i bakgrunden. Det
medför att det faktiska ingripandet, som den unge utsätts för bestäms av
detta vårdbehov och inte av hur allvarligt brottet är. En sådan egenskap
hos påföljdssystemet är svår att förena med de grundläggande
principerna om legalitet och likhet inför lagen. Det finns också ett starkt
intresse av att påföljdssystemet är tydligt. Av betydelse är vidare att
straffsystemet bygger på att det är domstolen som skall bestämma
påföljden och att denna skall stå i proportion till brottet. Det är alltså
svårt att förena en rad grundläggande principer för straffsystemet med
ett bibehållande av nuvarande överlämnandepåföljd.

En förutsättning för att överlämnande till vård inom socialtjänsten
skall kunna utmönstras ur påföljdssystemet är emellertid att man i stället
kan använda redan befintliga påföljder eller skapa nya sådana som fyller
behovet av lämpliga reaktionsformer mot de unga lagöverträdarna. Vi
menar att det finns lämpliga påföljder för ungdomar. Hur dessa
påföljder i vissa avseenden bör förändras redovisar vi i det följande.

28

Det finns i detta sammanhang anledning att betona att det även efter Prop. 1994/95:12
en förändring av påföljdssystemet i angiven riktning är så att
socialtjänsten har ett ansvar för att åtgärder vidtas när ungdomar far illa
och deras hälsa och utveckling kan äventyras på grund av att de
missköter sig. Ansvaret gäller oavsett om orsaken härtill är brister i den
unges hemmiljö, att den unge begår brott, missbrukar droger eller av
annan anledning riskerar att utvecklas ogynnsamt. Detta ansvar skall
ligga fest, även om ingripanden mot brott skall vara en uppgift för
rättsväsendet. De unga lagöverträdarna tillhör mycket ofta den grupp
barn och ungdomar som socialnämnden har till uppgift att ägna särskild
uppmärksamhet åt. Det får närmast anses vara en självklarhet att
samhället genom de sociala myndigheterna på olika sätt stöder dessa
ungdomar och deras fomiljer. Det bör betonas att vi förutsätter ett
fördjupat samarbete mellan myndigheterna inom rättsväsendet och
socialtjänsten.

Det fortsatta beredningsarbetet inriktas nu bl.a. på att utforma lämp-
liga regler för verkställigheten av påföljder för ungdomar.

Vår utgångspunkt är sammanfattningsvis att det finns starka skäl som
talar för att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i dess
nuvarande form bör tas bort. Det innebär att även unga personer skall
ådömas en påföljd för brottet av domstol i huvudsak inom ramen för det
vanliga påföljdssystemet. Socialtjänstens ansvar för den unge i enlighet
med socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga skall dock bestå.

Böter

Inom kriminalpolitiken har det under de senaste decennierna funnits ett
växande intresse för bötesstraffet som alternativ till frihetsstraffen.
Böter är ju den ojämförligt vanligaste påföljden. Beträffande unga lag-
överträdare har det varit en önskan att undvika att de ställs inför dom-
stol och blir föremål för kriminalvårdens åtgärder. Bl.a. är den utvidg-
ning av åklagarnas möjlighet att utfärda strafföreläggande i 6 a § i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)
att se som ett utslag av detta intresse.

Vi menar att den nuvarande regleringen av bötesstraffet i huvudsak
tillgodoser de krav som bör ställas på en påföljd som är anpassad för de
unga lagöverträdarna. Även om ungdomar i skolåldern generellt sett
inte har samma betalningsförmåga som vuxna, har de likväl ofta egna
inkomster genom t.ex. ferie- och helgarbete.

Bötesstraffet fyller också en viktig funktion som tilläggsstraff. En
villkorlig dom får förenas med böter. Böter kan utdömas även vid en
dom på skyddstillsyn.

Om den unge visat vilja att ställa till rätta efter brottet eller om
domstol meddelat en föreskrift om skadelindrande arbete, kan sådana
insatser helt eller delvis träda i stället för tilläggsböter vid villkorlig
dom och även i övrigt tillmätas betydelse vid bestämmande av
bötesbeloppet.

Vi vill i sammanhanget nämna att en fråga som den år 1992 tillsatta Prop. 1994/95:12
Straffsystemkommittén (Ju 1992:07) skall se över är om böter kan
användas som påföljd i större utsträckning än i dag.

Vi anser att det inte finns skäl för några mer avgörande ändringar i
fråga om bötesstraffet när det gäller unga lagöverträdare.

Villkorlig dom

Våra utgångspunkter är som ovan redovisats att påföljden överlämnande
till vård inom socialtjänsten bör upphöra och ersättas av andra
påföljder.

Vi anser att villkorlig dom innebär en reell reaktion på den unges
brott. Redan genom själva det rättsliga förfarandet - polisingripande,
förundersökning och domstolsförhandling - bör den unge få klart för sig
att samhället lägger stor vikt på brottsbekämpningen. Vid sidan av en
villkorlig dom får den unge i regel också ett bötesstraff. Vidare löper en
prövotid på två år. Om den unge begår nya brott under den tiden kan
den villkorliga domen undanröjas och ersättas av en mer ingripande
påföljd. Även de föreskrifter som rätten kan meddela vid en villkorlig
dom är relativt ingripande. Detta gäller särskilt föreskriften om att den
dömde skall utföra visst arbete för målsägandens räkning.

Sedan tillkomsten av brottsbalken har den villkorliga domen fått
karaktär av en reaktion mot den som första gången gör sig skyldig till
brott. I Straffsystemkommitténs uppdrag ingår att se över det straff-
rätttsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. Bl.a. skall möj-
ligheterna att vidareutveckla olika alternativ till fängelsestraff
övervägas. Vi anser att den villkorliga domen i avvaktan på Straff-
systemkommitténs arbete bör ha kvar sin ställning som en förstagångs-
påföljd.

Vi anser att starka skäl talar för att villkorlig dom under vissa
förhållanden bör kunna förenas med en föreskrift om samhällstjänst,
särskilt som alternativ till en frihetsberövande påföljd.

Den principiella inriktningen på det fortsatta reformarbetet när det
gäller villkorlig dom bör således vara att domstolen utöver nu gällande
föreskrifter även skall kunna föreskriva att den unge skall fullgöra
samhällstjänst.

Skyddstillsyn

Ett utmönstrande av den nuvarande överlämnandepåföljden för med sig
att skyddstillsyn får en central ställning i påföljdssystemet för unga
lagöverträdare. Vid övervägande av hur en skyddstillsyn för denna
grupp bör utformas är det viktigt att det inom ramen för påföljden finns
olika möjligheter att effektivisera denna och därigenom undvika ett
frihetsberövande. Föreskrifter om samhällstjänst har här en betydelsefull
roll, som bör kunna utvecklas ytterligare. Inom ramen för berättigade
kontrollkrav skall verkställigheten av en dom på skyddstillsyn i övrigt
främst inriktas på att på olika sätt hjälpa och stödja den unge.

30

Frågan om val och förordnande av övervakare är ytterst viktig när det Prop. 1994/95:12
gäller unga lagöverträdare. Det är betydelsefullt att övervakaren är en
person som har erfarenhet av och förståelse för ungdomars särskilda
förhållanden och problem.

Frivården har en kontrollerande och en hjälpande funktion. Upp-
gifterna är nära förbundna och flyter ofta in i varandra. Det är just
denna dubbla funktion som är utmärkande för frivården och ger den en
särställning. För att skyddstillsynen skall kunna fylla sin funktion som
ett godtagbart alternativ till ett frihetsberövande är det viktigt att
kontrollmomentet i påföljden framhålls. Det är väsentligt att ffivården
tydligt klargör för den unge vad han har att rätta sig efter under
skyddstillsynen och vad som kan bli följden om han missköter sig.
Ungdomarna måste uppfatta systemet som konsekvent, dvs. att de kan
utgå från att de krav som ställs under verkställigheten faktiskt också
upprätthålls.

Det ställs vissa generella krav på den som dömts till skyddstillsyn.

Han skall under den treåriga prövotiden iaktta skötsamhet, efter
förmåga försöka försörja sig samt göra vad som står i hans förmåga för
att fullgöra eventuell skyldighet att ersätta genom brottet uppkommen
skada. Dessa generella föreskrifter kan i enskilda fall kompletteras med
särskilda föreskrifter, nämligen om det finns skäl att anta att den dömde
behöver stöd av en sådan föreskrift för sin anpassning i samhället. Såväl
domstolen som övervakningsnämnden kan meddela särskilda före-
skrifter. En sådan kan avse vistelseort eller bostad under viss tid,
arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning, läkarvård,
nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus
eller annan inrättning samt tid och sätt för betalning av skadestånd.
Domstolen får även meddela föreskrift om att den dömde skall utföra
visst arbete för målsägandens räkning.

I detta sammanhang är det viktigt att framhålla möjligheten att inom
ramen för en skyddstillsyn meddela föreskrifter om olika former av
vård eller behandling inom socialtjänsten. Frivården skall förmedla kon-
takter med andra samhällsorgan, som kan tillgodose den unges behov av
hjälp och stöd. Enligt vår mening är det en fördel om sådana åtgärder,
som i dag förekommer inom ramen för ett överlämnande till vård inom
socialtjänsten, i stället sätts in som ett led i en skyddstillsyn. Ett
slopande av påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten
innebär inte att det ansvar som socialnämnden enligt socialtjänstlagen
har för ungdomar i riskzonen skall minska. Det är särskilt viktigt att
socialnämnden och ffivården etablerar ett gott samarbete och visar
förståelse för varandras arbetsuppgifter.

Tanken på att skapa ett förbud för ungdomar att under bestämda tider
vistas på vissa platser är intressant och bör bearbetas vidare. Ett sådant
förbud skulle bl.a. kunna tjäna till att hålla brottsbenägna ungdomar
borta från sådana platser, där brott ofta begås eller där kriminella
samlas för att planera brott. En förutsättning för att en föreskrift med
ett sådant förbud skall vara meningsfull är att den också kan
kontrolleras. Det måste givetvis krävas att den angivna platsen är                   31

dokumenterat olämplig för den unge.

Vårt reformarbete när det gäller skyddstillsyn som påföljd för unga Prop. 1994/95:12
lagöverträdare bedrivs sammanfattningsvis utifrån följande principiella
överväganden. Skyddstillsyn bör ges en central roll i påföljdssystemet
för unga lagöverträdare. Möjligheterna att kombinera en skyddstillsyn
med en föreskrift om samhällstjänst bör utvidgas. Införandet av en
möjlighet att under speciella förhållanden meddela den unge förbud att
under viss tid uppehålla sig på särskilt angivna olämpliga platser bör
övervägas.

Samhällstjänst

Skyddstillsyn kan i vissa fall kombineras med samhällstjänst. I de
diskussioner som förts angående samhällstjänst som påföljdsform har
ofta framhållits att denna påföljd är särskilt lämpad för unga
lagöverträdare. De moment i samhällstjänsten som innebär att den unge
kommer i kontakt med människor utanför sin normala umgängeskrets
och får utföra samhällsnyttigt arbete är naturligtvis här av stor
betydelse. Att den unge kommer in i en arbetsgemenskap där andra
människor är beroende av hans insatser är positivt ur ett flertal
aspekter. Vi anser att samhällstjänsten i jämförelse med andra påföljder
har ett pedagogiskt inslag som det är viktigt att ta till vara.

En grundläggande förutsättning för att en samhällstjänst skall fylla en
meningsfull funktion är självfallet att påföljden riktar sig till ett klientel
som har förutsättningar att genomföra verkställigheten. Unga lag-
överträdare kan inte förväntas ha samma grad av uthållighet eller
disciplin som vuxna. Såsom vissa remissinstanser har påpekat kan i och
för sig de unga lagöverträdarna i åldern 15 till 17 år, bl.a. på grund av
sin omognad ha svårigheter att klara av en samhällstjänst. Det kan
också föreligga problem med att finna arbetsgivare, som är beredda att
erbjuda arbete åt ungdomar i de lägre åldersgrupperna.

Även om det således kan antas uppstå vissa praktiska svårigheter
väger fördelarna med att utvidga användningsområdet för samhälls-
tjänsten tyngre. De skillnader som finns mellan unga och vuxna är inte
större än att de bör kunna överbryggas genom att man anpassar
samhällstjänsten efter ungdomarnas särskilda förutsättningar. Genom en
utvidgning av möjligheterna att ge en föreskrift om samhällstjänst
skapas ytterligare påföljdsaltemativ. Härigenom kan man undvika att
unga lagöverträdare döms till mer ingripande påföljder. Samhällstjänst
skall således i första hand fungera som ett alternativ till
frihetsberövande påföljd.

Medling

I avsnitt 8.3 tar vi upp frågan om den unges vilja att gottgöra
målsäganden skall beaktas vid prövningen av frågan om åtalsunder-
låtelse. Det förslag som vi där lägger fram skall ses som en markering
av den vikt vi lägger vid att de unga lagöverträdarna tar ansvar för sina
handlingar och att de konfronteras med följderna av vad de gjort. Detta

32

kan ske genom att de t.ex. träffar dem som drabbats av brottet och Prop. 1994/95:12
försöker gottgöra eventuella skador. Regeringen har gett Riksåklagaren
i uppdrag att kartlägga de erfarenheter som hittills finns av bedrivna

s.k. medlingsprojekt. Med utgångspunkt från denna kartläggning skall
Riksåklagaren utarbeta en eller flera generella modeller för hur en
medlingsverksamhet för unga lagöverträdare skulle kunna bedrivas.
Riksåklagarens arbete, som skall redovisas senast den 31 oktober 1994,
skall ge ytterligare underlag för regeringens fortsatta överväganden av
hur medlingsverksamheten skall kunna utvecklas. I samband med att
påföljdssystemet i övrigt slutligen behandlas bör övervägas hur medling
skall kunna infogas som ett permanent inslag i sanktionsregleringen för
unga lagöverträdare.

Frihetsberövande påföljd

När det gäller ungdomar i åldern 15-17 år bör det liksom nu krävas att
det föreligger synnerliga skäl för att kunna döma till fängelse. Kravet på
synnerliga skäl har i praxis satts mycket högt och fängelse förekommer
endast i undantagsfall. Antalet ungdomar under 18 år som döms till
fängelse är totalt sett relativt litet. År 1993 dömdes 45 ungdomar till
fängelse. Fängelsestraffens längd ligger huvudsakligen under sex
månader. Mer än hälften är dömda till straff om två månader eller
lägre.

Om den nuvarande överlämnandepåföljden upphävs, vilket starka skäl
talar för, finns dock behov av att skapa ökade möjligheter för domstol
att bestämma frihetsberövande påföljd för ungdomar. Utgångspunkten är
således att det är domstolen som skall bestämma längden av ett
frihetsberövande när den unge har gjort sig skyldig till brott som
motiverar en frihetsberövande påföljd. Beredningsarbetet inriktas nu på
att finna former för detta frihetsberövande som dels uppfyller kraven på
att påföljden skall vara tydlig för den unge och dels medverkar till att
han inte återfaller i brott. Verkställigheten skall inriktas på behandlings-
åtgärder och syfta till att återanpassa den unge till ett socialt ordnat liv.

En betydelsefull fråga vid utformningen av den frihetsberövande
påföljden är hur konkurrensen mellan lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga och påföljdssystemet bör lösas i de fall ett frihets-
berövande är motiverat såväl som reaktion på ett brott som på grund av
ett vårdbehov. Vårdbehovet kan ofta föranleda ett längre frihets-
berövande än vad brottsligheten ur straffrättslig synvinkel motiverar.
Den genomsnittliga behandlingstiden på § 12-hemmen ligger på om-
kring 12-15 månader. Starka skäl talar för att man bör konstruera
bestämmelserna i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga på
ett sådant sätt att det framgår att vården inte skall upphöra till följd av
verkställighet av ett frihetsberövande straff.

33

3 Riksdagen'1994/95. 1 saml. Nr 12

5 Särskilda ungdoms-och jourdomstolar bör inte Prop. 1994/95:12
inrättas

Regeringens bedömning: Syftet med ett system med ungdoms-
eller jourdomstolar för handläggning av brott mot unga lagöver-
trädare bör tillgodoses på annat sätt än genom att sådana dom-
stolar inrättas.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna delar kommitténs bedömning. Svenska Polis-
förbundet anför dock att jourdomstolar bör införas, gärna som en
försöksverksamhet i ett inledande skede.

Bakgrunden till regeringens bedömning:

Ungdomsdomstolar

Redan 1911, vid kriminalistkongressen i Stockholm, föreslogs att barna-
vårdsnämnderna skulle ställas under ordförandeskap av personer med
domarkompetens samt erhålla befogenhet att behandla åtal mot
misstänkta under 18 år. Förslaget övervägdes av Fattigvårdslagstift-
ningskommittén men ansågs inte böra genomföras. Även de sakkunniga
som tillkallats för att utreda frågan om ungdomsbrottslighetens
bekämpande ställde sig avvisande till tanken att inrätta specialdomstolar
för nu ifrågavarande mål och ansåg att förfarandet vid de allmänna
domstolarna i brottmål mot ungdom i stället borde anpassas efter de
särskilda förhållandena i dylika mål (SOU 1922:46). Förslaget ledde till
en särskild lag om förfärandet i brottmål mot minderåriga.

Frågan om en specialdomstol för handläggning av ungdomsmål
väcktes på nytt i Processlagberedningens betänkande SOU 1944:9-10.
Den ordning man diskuterade var att inrätta en ungdomsdomstol som
skulle bestå av en lagfaren domare och några få i ungdomsvård särskilt
erfarna personer; domstolens förhandlingar skulle dessutom vara
undandragna offentligheten. Processlagberedningen fänn starka betänk-
ligheter möta mot att inrätta en specialdomstol för att handlägga ung-
domsmålen. Beredningens motivering för sitt ställningstagande var
följande (SOU 1944:10, s.ll).

”Mot en sådan sammansättning av domstolen kunna dock å andra sidan
starka skäl anföras. De organisatoriska svårigheter, som enligt vad
beredningen tidigare framhållit i allmänhet göra sig gällande vid
inrättande av specialdomstolar, framträda i detta fäll med särskild
styrka. Det torde icke kunna förväntas, att mera lokalt förlagda
ungdomsdomstolar skulle annat än i de största städerna erhålla full
sysselsättning; en mer eller mindre långt driven centralisering av
rättskipningen å detta område torde av flera skäl vara olämplig.---

En alltför långt gående specialisering i domstolens sammansättning
skulle ock utgöra hinder för gemensam handläggning av åtal mot unga
och mot vuxna, även då en sådan handläggning vore påkallad av

34

processuella skäl; en uppdelning av handläggningen i olika rättegångar Prop. 1994/95:12
och inför skilda domstolar skulle medföra stora praktiska olägenheter. ”

Processlagberedningen undersökte också om inte syftet med att tillföra
domstolen särskild sakkunskap i ungdomsmål kunde uppnås genom
mindre ingripande åtgärder, om möjligt inom dåvarande domstols-
organisation. I ett lagutkast, som underställdes åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar, föreslog beredningen att det vid underrätt skulle
utses ett antal med fostran och handledning av ungdom särskilt
förtrogna personer, ungdomsnämndemän, som skulle ta plats i nämnden
vid sidan av övriga nämndemän vid handläggning av ungdomsmål.
Detta förslag avvisades med motiveringen att det skulle vara alltför
svårt att finna personer med de erforderliga förutsättningarna för att
tjänstgöra som ungdomsnämndemän. Vidare anfördes att de särskilda
ungdomsnämndemännen inte skulle få den särskilda erfarenhet av
domargöromål som var önskvärd ur rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn
till dessa invändningar fann beredningen att ett tillfredsställande resultat
kunde uppnås genom en föreskrift, att för tjänstgöring i nämnden vid
behandling av ungdomsmål skall företrädesvis anlitas nämndemän med
insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom.

Processlagberedningens förslag ledde till att det i föregångaren till
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
intogs en bestämmelse av innebörd att det vid underrätt i mål mot unga
för tjänstgöring i nämnden företrädesvis skulle anlitas nämndemän med
insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Denna bestämmelse
fördes sedan över till 10 § LUL och finns där alltjämt.

Frågan om ungdomsdomstolar skall inrättas har varit aktuell i bl.a.
riksdagen också under senare år. Justitieutskottet behandlade motioner
om ungdomsdomstolar senast i bet. 1993/94 :JuU21.

Jourdomstolar

I riksdagsdebatten och i den allmänna debatten har också vid olika
tillfällen framförts önskemål om att det - efter förebild från vissa andra
länder - skall inrättas jourdomstolar för en särskilt snabb handläggning
av vissa måltyper. Eftersom det anses särskilt viktigt att ungdoms-
kriminaliteten möts med en snabb reaktion från samhällets sida är mål
mot unga lagöverträdare en kategori mål som därvid nämnts.

Begreppet jourdomstol lanserades år 1967 genom ett förslag av Trafik-
målskommittén i betänkandet Förundersökning (SOU 1967:56).
Förslaget avsåg att för vissa enklare brott och förseelser förkorta tiden
mellan brott och dom. Trafikmålskommittén menade med jourdomstol
en ordinarie underrätt som inom några veckor efter brottet håller
huvudförhandling på ordinarie rättegångsställe, på viss bestämd eller
vissa bestämda dagar per vecka och normalt på vanlig kontorstid. Själva
domstolsförfarandet föreslogs inte bli nämnvärt förenklat. Vad som
däremot enligt förslaget skulle förenklas var förfarandet hos polis och
åklagare. Förundersökningen skulle i jourdomstolsfällen ersättas av ett

35

muntligt förfarande inför en polisman och denne skulle sedan kalla den Prop. 1994/95:12
misstänkte och eventuella målsägande och vittnen till en förhandling
inför domstolen. Först vid förhandlingen inför domstolen skulle åtal
väckas av åklagare. Trafikmålskommitténs förslag om jourdomstolar
ledde inte till lagstiftning, kanske främst beroende på den kritik som
från rättssäkerhetssynpunkt riktades mot att det skulle ankomma på
icke-jurister att ta initiativ till rättegången.

I betänkandet Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra
den allmänna ordningen (Ds Ju 1973:5) framhöll Brottskommissionen
att man borde utreda frågan om inrättande av jourdomstolar. En särskild
arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i sin BRÅ-
rapport, (1977:7) Nytt straffsystem, också uttalat sig angående behovet
av sådana domstolar.

Rättegångsutredningen fick på initiativ av riksdagen år 1977 i uppdrag
att förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar.
Utredningen redovisade sina överväganden i fråga om jourdomstolar i
betänkandet Översyn av rättegångsbalken 1, Processen i tingsrätt (SOU
1982:26), del B (s. 267 ff). Rättegångsutredningen tolkade begreppet
jourdomstol så att därmed avsågs en domstol som dömer över ett brott
i omedelbart samband med brottet eller åtminstone i nära anslutning till
det och kom fram till att en ordning med jourdomstolar skulle kräva
allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår nuvarande
brottmålsrättskipning, i varje fall om domstolarna förutsattes få ett
målunderlag som inte endast var obetydligt. En jourdomstolsreform
förutsatte enligt utredningen förenklingar ifråga om reglerna för för-
undersökning och åtals väckande och skulle medföra att ökade resurser
satsades på polis- och åklagarsidan. Under alla omständigheter rörde det
sig enligt utredningens uppfattning om ett mycket begränsat antal mål
som skulle kunna avgöras av jourdomstolar. Rättens tid skulle
antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens om man begränsade en
reform till att gälla storstadsdistrikten i samband med helger. Slutsatsen
var att det inte var processekonomiskt försvarbart att inrätta jourdom-
stolar för att avgöra brottmål. Däremot menade utredningen att det
givetvis kunde vara befogat från kriminalpolitisk synpunkt, men var för
sin del inte beredd att bedöma om sådana aspekter vägde så tungt att de
tog över de processekonomiska nackdelarna.

Vid remissbehandlingen ställde remissinstanserna sig med något
undantag bakom utredningens slutsats att ett jourdomstolssystem inte
borde införas. Föredragande departementschef uttalade i propositionen
(prop. 1986/87:89), att även om ett regelrätt jourdomstolsförfarande
kanske inte tedde sig motiverat från processekonomiska synpunkter, det
var uppenbart för honom att man i vissa fall kunde uppnå avsevärda
kriminalpolitiska fördelar med en ordning där gärningsmannen ställdes
inför domstol avsevärt snabbare än vad som ofta blir fallet med
nuvarande regler. Departementschefen tänkte då framför allt på
ungdomar som grips på bar gärning. Departementschefen lade inte fram
några förslag med anledning av jourdomstolstanken men avsåg att
närmare undersöka, om man inte kunde finna metoder för att                 36

åstadkomma en snabbare reaktion från samhällets sida bl.a. i dessa fall.

Som skäl för att inte lägga fram förslag om jourdomstolar uttalade Prop. 1994/95:12
departementschefen bl.a. följande (s. 102).

”Handläggningstiderna i brottmål vid tingsrätterna är enligt min mening
i stort sett godtagbara. De allra flesta brottmål avgörs inom några
månader från det att åtal väckts. Givetvis förekommer enskilda fall med
alltför långa handläggningstider, vilket dock endast undantagsvis torde
bero på att domstolarna inte anser sig ha utrymme för att handlägga
målet. Angelägenheten av att inrätta ett system med jourdomstolar
måste bedömas mot denna bakgrund. Som utredningen visat skulle en
jourdomstolsrättegång i mångt och mycket te sig annorlunda än en
vanlig brottmålsrättegång. Åtalet skulle i många fall inte kunna vara
preciserat från början utan skulle behöva utformas slutligt först under
huvudförhandlingens gång. Den verksamhet som för närvarande bedrivs
under förundersökningen skulle i stället få ske infor domstolen. På
grund härav skulle det med hänsyn till rättssäkerhetskraven bli
nödvändigt att begränsa jourdomstolamas målunderlag till lättutredda -
framför allt erkända - och lindrigare brott. Även det faktum att vårt
differentierade påföljdssystem ställer stora krav på utredningen om den
tilltalades personliga förhållanden sätter ganska snäva gränser for vilka
mål som skulle kunna handläggas av jourdomstolar. De målkategorier
som mot denna bakgrund skulle kunna bli aktuella i ett jourdomstolsför-
farande överensstämmer ganska väl med dem för vilka vi redan har
enkla och snabba former för beivrande, t.ex. strafföreläggandein-
stitutet.”

Även efter Rättegångsutredningens betänkande har krav på jourdom-
stol framförts vid åtskilliga tillfällen, både i den allmänna debatten och
i riksdagmotioner. Justitieutskottet har i samtliga fall avstyrkt bifall till
motionerna med hänvisning till Ungdomsbrottskommitténs arbete (senast
i bet,1992/93:JuU24).

Särskilda bestämmelser om handläggning av mål mot unga lagöver-
trädare

Som framgår av den nu lämnade redovisningen har särskilda be-
stämmelser om förfarandet i brottmål mot unga funnits sedan 1900-
talets början. Nu gällande regler finns i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. Lagen har karaktären av
komplement till rättegångsbalken och innehåller bl.a. bestämmelser om
åtalsunderlåtelse, yttranden från socialnämnden, strafföreläggande,
underrättelse om brottsmisstanke till vårdnadshavare och särskilda
regler för unga som gripits av polis. Vidare finns särskilda bestäm-
melser som rör förfarandet i domstol, bl.a. om häktning, offentlig
försvarare, personutredning och om vårdnadshavares medverkan. Det
finns också en bestämmelse om en tidsfrist for hållande av huvud-
förhandling. Flertalet bestämmelser avser dem som är under 18 år, men
några gäller även för dem som har fyllt 18 men inte 21 år.

I lagen regleras också förfarandet när utredning inleds i fråga om den
som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder.

Särskilda bestämmelser i vissa frågor om förundersökningen när
ungdomar misstänks för brott finns, förutom i förundersöknings-

37

kungörelsen (se avsnitt 6.1) också i förordningen (1964:740) med Prop. 1994/95:12
föreskrifter för åklagare i vissa brottmål. Bland annat ges där be-
stämmelser om att beslut om åtalsunderlåtelse enligt lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare och om strafföreläggande i fråga
om brott som begåtts av den som inte har fyllt 18 år normalt skall
meddelas den unge muntligen och om möjligt i vårdnadshavares
närvaro.

Handläggning av ungdomsmäl i andra länder

Innan vi går närmare in på frågor om ungdomsdomstolar och
jourdomstolar för ungdomar kan det vara av intresse att ge en inblick i
hur ungdomsmål handläggs i andra länder. Vi vill därför helt
översiktligt redovisa något om hur systemen ser ut i England, Tyskland
och USA.

I England är straff myndighetsåldern 10 år. De som har fyllt 10 men
inte 21 år betraktas som unga lagöverträdare och är indelade i olika
ålderskategorier.

Vid sidan av magistrates’ courts och crown courts - som handlägger
brottmål mot vuxna lagöverträdare - finns i England sedan 1908 ett
system med särskilda ungdomsdomstolar, youth courts. I en sådan
ungdomsdomstol handläggs brottmål där den tilltalade har fyllt 10 men
inte 18 år. I vissa situationer skall dock ett brottmål mot en person i
åldern 10-17 år handläggas i magistrates’ court eller crown court.
Exempelvis skall vissa mycket allvarliga brott handläggas i crown court
och inte i ungdomsdomstolen. Även i de situationer en ung
lagöverträdare i åldern 10-17 år är åtalad tillsammans med en vuxen
skall målet handläggas i ”vuxendomstolama”.

Tanken bakom de engelska ungdomsdomstolama är att man skall hålla
barn och ungdomar borta från ”vuxendomstolama”. Ungdomsdomstolen
håller som regel sina rättegångar i samma byggnad som magistrates’
court, men för att minimera de ungas kontakt med vuxna lagöverträdare
hålls rättegångarna på andra tider än rättegångarna i magistrates’ court.
På en del platser, då oftast i större städer, finns dock särskilda
domstolslokaler för ungdomsdomstolen.

I ungdomsdomstolen dömer vanligen tre lekmän (magistrates). De
som dömer i en ungdomsdomstol är utvalda bland magistrates och anses
särskilt lämpade för att handlägga mål med ungdomar och har fått
särskild utbildning för detta. De magistrates som tjänstgör i ungdoms-
domstolen är vanligen yngre än sina kolleger i magistrates’ court.
Ungdomsdomstolen skall avgöra dels skuldfrågan och dels påföljds-
frågan. De regler som gäller för handläggningen i ungdomsdomstolen
skiljer sig på en rad olika sätt från de regler som gäller för handlägg-
ningen i magistrates’ court. Bl.a. är domstolsförhandlingen inte offentlig
och man försöker hålla rättegången på ett så informellt sätt och i en så
avspänd atmosfär som möjligt. Det ställs dock samma rättssäkerhetskrav
som i vanliga brottmål. Ungdomsdomstolen inhämtar även olika typer
av utredningar om den tilltalades personliga förhållanden. Det finns                   38

inget krav på att den unge i ungdomsdomstolen skall företrädas av ett Prop. 1994/95:12
juridiskt ombud annat än om han riskerar att dömas till en frihetsbe-
rövande påföljd. Om den unge är under 16 år skall domstolen, om det
inte kan anses oskäligt, förordna att vårdnadshavaren skall närvara vid
rättegången. Om den unge har fyllt 16 men inte 18 år får domstolen
förordna att vårdnadshavaren skall närvara vid rättegången. Ett av-
görande från ungdomsdomstolen kan av den unge överklagas till crown
court. Man försöker i så stor utsträckning som möjligt hålla de unga
lagöverträdarna borta från domstolarna. En stor del av dem åtalas inte
utan får i stället en slags varning, caution.

Också i Tyskland gäller särskilda regler i fråga om unga lagöver-
trädare. Det tyska systemet kännetecknas, i likhet med det svenska, av
att såväl socialtjänsten som rättsväsendet har ett ansvar för ungdomar
som begår brott. Straffmyndighetsåldem i Tyskland är 14 år. Om ett
barn under 14 år begår brott kan han eller hon bli föremål för åtgärder
från socialtjänstens sida. I de fall ett domstolsbeslut bedöms nödvändigt,
exempelvis för att omhänderta den unge, meddelas detta av en
förmy nderskapsdomstol.

Som unga lagöverträdare betraktas i första hand åldersgruppen 14-17
år. En ytterligare förutsättning för att en person skall bedömas vara
straffmyndig är att han eller hon har förmåga att inse det felaktiga i
gärningen och att handla därefter. Systemet för unga omfattar även
åldersgruppen 18-20 år under förutsättning att det brott den unge begått
bedöms vara en typisk ungdomsförseelse eller att han eller hon bedöms
vara likställd med åldersgruppen 14-17 år i känslomässig och in-
tellektuell utveckling. Tanken är att reglerna skall tillämpas på ålders-
gruppen 18-20 år i undantagsfall. I praktiken är det emellertid så att
nästan hälften av de ungdomar som tillhör denna ålderskategori
behandlas som unga lagöverträdare.

Ungdomsmålen handläggs vid särskilda avdelningar vid de lokala
domstolarna eller i ungdomskammare vid de regionala domstolarna. Det
är således inte fråga om en egentlig specialdomstol utan om en allmän
domstol i särskild sammansättning. I första instans är domstolen domför
med antingen en ungdomsdomare som ensamdomare eller med en
ungdomsdomare och två nämndemän. Vissa mål går direkt till ung-
domskammaren vid de regionala domstolarna. Ungdomskammaren
består av tre ungdomsdomare och två nämndemän och är första instans
beträffande allvarligare brott. Ungdomskammaren kan även pröva mål
av större omfattning, exempelvis seriestölder begångna av ungdoms-
gäng, men är i övrigt överinstans i mål som i första instans avgörs av
ensamdomare. I de högsta instanserna finns inga ungdomsdomare utan
domstolen dömer i vanlig sammansättning.

Enligt tankegången i det tyska systemet skall ungdomsdomaren ha
erfarenhet av och vara verksam inom ungdomsvården. Domaren är
centralfiguren i förfarandet. Han eller hon leder förhandlingarna,
inleder förhören med den tilltalade och med vittnen och sakkunniga
samt beslutar om målet skall läggas ner eller om förfarandet skall
fortsätta. I lagen föreskrivs att ungdomsdomaren och förmynderskaps-                  39

domaren bör vara samma person. Ungdomsdomaren är även ”verk-

ställighetsledare”, vilket bl.a. innebär att han eller hon beslutar om
villkorlig frigivning från ungdomsfängelsestraff samt om vilka åtgärder
som skall vidtas om meddelade föreskrifter inte följs.

Även på åklagarsidan finns särskilda ungdomsåklagare. Ungdoms-
åklagama skall vara verksamma inom och ha erfarenhet av ungdoms-
vården. Ytterligare en aktör som bör omnämnas är den s.k. Jugend-
gerichtshilfe som hör till ungdomstjänsten och sorterar under social-
tjänsten. Jugendgerichtshilfe består av socialarbetare och socialpeda-
goger. De skall utreda den unges sociala bakgrund, personlighet och
förhållanden vid brottet och föreslå vilka åtgärder domstolen bör vidta.
De övervakar även att av domstolen beslutade disciplinåtgärder fullföljs
och avlägger under verkställigheten kontinuerligt rapporter till domaren.

Det har riktats kritik mot det tyska systemet. Det krav på att domare
och åklagare skall ha särskild erfarenhet av ungdomsfrågor som ställs
upp i lagen har inte kunnat uppfyllas. Undersökningar visar att
förfarandet inför ungdomsdomstolen varierar och till stor del beror på
den enskilde domarens personlighet. I praktiken är det vidare så att mer
än hälften av ungdomsåklagama även arbetar med allmänna brottmål
medan omvänt två tredjedelar av de domare och åklagare som arbetar
med allmänna brottmål även handlägger ungdomsmål. Vidare har
undersökningar visat att åklagarna inte utnyttjar Jugendgerichtshilfe i
avsedd omfattning och att den har ett mycket begränsat inflytande över
domstolens avgörande. Den målkonflikt mellan uppfostran och hjälp, å
ena sidan, och straff, å andra sidan som finns inbyggd i systemet
kommer tydligt till uttryck i just Jugendgerichtshilfes verksamhet.

I USA finns sedan sekelskiftet ett system med juvenile courts.
Systemen skiljer sig åt i de olika delstaterna, men huvuddragen kan
beskrivas på följande sätt. De amerikanska ungdomsdomstolama är
specialdomstolar skilda från de domstolar som handlägger brottmål med
vuxna lagöverträdare. I vissa situationer, bl.a. beroende på brottets
svårhetsgrad, kan emellertid en underårig hänvisas till vuxensystemet
och dömas där. Ungdomsdomstolen handlägger emellertid inte bara vad
vi betecknar som brottmål utan även de fall där det kan finnas skäl for
ett ingripande från samhällets sida på grund av den unges eget beteende
eller på grund av den miljö han vistas i, alltså de fall som i Sverige
handläggs av allmän förvaltningsdomstol. Vid en beskrivning av det
amerikanska systemet är det således viktigt att hålla i minnet att det
amerikanska begreppet juvenile delinquency är vidare än det svenska
uttrycket ungdomsbrottslighet och innefattar s.k. status offences, dvs.
gärningar som betraktas som brott om de begås av en ungdom men inte
om de begås av en vuxen. Som exempel kan nämnas fylleri, att rymma
från sitt hem, lösdriveri och andra handlingar som kan anses farliga för
en ung människas utveckling. Ingripanden som i Sverige i dessa fall
sker enligt sociallagstiftningen sker således i USA enligt strafflagstift-
ningen.

Avsikten med införandet av ungdomsdomstolar var att skapa ett
system där de unga kunde särbehandlas på grund av sina särskilda
behov och där man skulle ersätta det traditionella straffet med individ-
anpassade behandlingsåtgärder i syfte att rehabilitera den unge i stället

Prop. 1994/95:12

40

för att straffa honom. Skaparna av systemet med ungdomsdomstolar, Prop. 1994/95:12
vilket byggde på den s.k. behandlingstanken, föreställde sig en
informell domstol vars åtgärder syftade till att tillgodose ”barnets
bästa”.

Genom att systemet med ungdomsdomstolar gjorde skillnad mellan de
unga och de vuxna lagöverträdarna modifierades också procedurreglema
och man försökte undvika den stigmatisering en brottmålsrättegång
ansågs innebära. I samma syfte ägde förhandlingarna rum inom stängda
dörrar, tillgången till handlingar i målet var begränsad, förhandlingen
protokollerades inte och domstolen fann i sitt utslag att barnen var
kriminella snarare än skyldiga till ett visst åtalat brott. Detta hade sin
grund i att det inte var det aktuella brottet som stod i centrum utan den
unges bakgrund. På grund härav ansågs det också obehövligt med jury,
försvarare, bevisregler och överhuvudtaget de processregler som styrde
systemet för de vuxna.

Tanken med systemet var att en lagfaren domare, assisterad av social-
arbetare, skulle undersöka den unges bakgrund, finna anledningen till
den ifrågavarande missanpassningen, och upprätta en behandlingsplan
för att möta den unges behov. Domstolen skulle fästa mindre vikt vid
det brott som den unge hade begått eftersom det inte sade särskilt
mycket om barnets verkliga behov och i stället främst fästa
uppmärksamhet på den unges karaktär och livsstil.

Trots kritik bestod systemet med ungdomsdomstolar i princip
oförändrat fram till 1960-talet. Efter en dom av USA:s högsta domstol
1967 började man emellertid förändra ungdomsdomstolama genom
införandet av formella procedurregler. Rättsfallet ledde till att det i
förfarandet vid ungdomsdomstolen infördes vissa procedurregler för att
garantera rättssäkerhet, bl.a. rätten till ombud, rätten att ta del av an-
klagelsen, rätten att konfrontera och korsförhöra vittnen. Högsta
domstolen fortsatte därefter i en rad rättsfall att utjämna en del av
skillnaderna mellan de båda systemen. Som ett exempel kan nämnas att
Högsta domstolen har gett den underårige rätt att ta del av de
handlingar i målet som ligger till grund för domstolens ställningstagande
och slagit fäst att bevisningen för en fällande dom även i ungdoms-
domstolen skall ha den styrkan att det är ställt utom rimligt tvivel att
den åtalade är skyldig. I ett fall från 1971 förvägrade Högsta domstolen
emellertid de unga den för vuxna författningsenliga rätten till
juryrättegång och hejdade därmed utvecklingen mot lika procedurregler
i de båda systemen. Högsta domstolen fruktade att juryrättegångar
skulle verka negativt på det informella förfarandet i ungdomsdomstolen
och rättfärdigade procedurskillnadema mellan de olika systemen med att
det beträffande de unga gällde behandling och beträffande de vuxna
straff och att denna terapeutiska inriktning inte krävde lika många
procedurregler.

Systemet med ungdomsdomstolar har i tiden därefter genomgått
ytterligare en hel del förändringar, både genom lagstiftning och
rättspraxis. De har inneburit ett närmande till den ordinära brott-
målsprocessen, både procedur- och innehållsmässigt. Systemet utsätts                  41

emellertid fortfarande för stor kritik främst ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det finns röster i den amerikanska debatten som anser att det är bättre Prop. 1994/95:12
att avskaffa ungdomsdomstolama och i stället låta de unga dömas i
samma system som de vuxna med alla de procedurregler som där finns
för att garantera rättssäkerhet och att vuxensystemet i stället anpassas
efter de ungas särskilda behov.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens mening finns
det otvivelaktigt ett behov av ett brottmålsförfarande speciellt avpassat
för ungdomar. Ett sådant förförande får dock inte innebära att det görs
avkall på de krav på rättssäkerhet som måste gälla inom det straff-
rättsliga området. Den speciella ordning som är lämpad för ungdomsmål
kännetecknas ju inte av lättnader i rättssäkerhetsgarantiema utan av att
förförandet är snabbt, effektivt och hanteras av de för uppgiften mest
lämpade personerna.

Även om det är befogat att särskilja ungdomsmålen från andra
brottmål måste man hålla fest vid vissa oeftergivliga principer för ett
domstolsförfärande, såsom rättssäkerhet, rättvisa och konsekvens i
tillämpningen av regelsystemet. De formella regler som finns i
rättegångsbalken garanterar dessa principer och det finns påtagliga
risker för att dessa principer sätts ur spel om handläggningen - såsom
förutsätts i en ungdomsdomstol - sker på ett fritt, otvunget och in-
formellt sätt. En ordinär brottmålsprocess ger också de bästa
garantierna för att ansvarsfrågan blir ordentligt utredd och att det ställs
höga krav på bevisningens styrka.

Det har enligt regeringens uppfattning inte heller något värde i sig att
ungdomsmålen handläggs i en speciell, från den övriga domstols-
organisationen skild, domstol. Det är tvärtom önskvärt att den kom-
petens och erfarenhet, liksom de resurser som finns i den allmänna
domstolsorganisationen, tas till vara. Mot den bakgrunden framstår det
som självklart att de fördelar man skulle kunna uppnå med ungdoms-
domstolar när det gäller att åstadkomma ett för ungdomar speciellt
anpassat förfarande som inte kommer i konflikt med rättssäkerhets-
kraven lika väl, eller t.o.m. bättre, kan uppnås inom ramen för den
befintliga domstolsorganisationen. Det finns, som vi skall återkomma
till, utrymme för att inom den vanliga domstolsorganisationen vidta en
rad åtgärder som syftar till att åstadkomma ett sådant, för ungdomsmål,
anpassat förfarande.

När man talar om en jourdomstol är det önskemålet om en
förkortning av tiden mellan brott och dom som är grunden för resone-
mangen.

De vinster som avses i sådana sammanhang är främst av en annan
natur än de processekonomiska. Man har mest talat om det kri-
minalpolitiska behovet av att avståndet i tiden mellan brott och dom blir
så kort att sambandet mellan brott och straff markeras tydligt. Man har
nog också menat att brottsligheten skulle minska om det fanns ett snabbt
verkande reaktionssystem. Jourdomstolsfrågan har också setts från den
misstänktes utgångspunkt. Man har sagt att ju längre tid som förflyter
från gämingstillfallet, desto större är risken att påföljden framstår som
obehövlig eller orättfärdig.

42

Inledningsvis måste man dock ställa sig frågan vad som egentligen Prop. 1994/95:12
avses med begreppet jourdomstol. Antingen avses en domstol som
tjänstgör även under icke-ordinarie arbetstid för att möjliggöra att
domstolsförhandlingen hålls i mycket nära anslutning till brottet, eller
också avses med jourdomstol att man tillgodoser önskemålet av en
mycket snabb handläggning av vissa brottmål. Endast det förra
alternativet kan betecknas som en jourdomstol i egentlig mening.
Utgångspunkten måste då vara att målet skall kunna avgöras vid ett
enda rättegångstillfälle, vilket skall ligga i omedelbar anslutning till
brottet eller brottsupptäckten. Det finns inte skäl att införa ett system
där den unge ställs inför rätten mycket kort tid efter brottet, men där
handläggningen inte kan avslutas vid det tillfället utan måste skjutas upp
till en senare tidpunkt. Med ett sådant system skulle det nämligen inte
finnas någon anledning att ha en jourdomstol, eftersom målet då lika väl
kan handläggas på ordinarie tjänstgöringstid.

Ett system med jourdomstolar i egentlig mening innebär stora
kostnader, vilket i det statsfinansiella läge som råder i dag är ett starkt
argument mot att inrätta jourdomstolar. Ett jourdomstolssystem
förutsätter bl.a. jourtjänstgöring för de inblandade. Det gäller också
advokater, eftersom ett jourdomstolssystem sannolikt skulle kräva att
offentlig försvarare förordnades i de flesta mål. Jourdomstolar som
dömer för brott samma dag som de begåtts eller påföljande morgon
torde inte kunna få en tillräcklig sysselsättning annat än på vissa platser
och kanske bara under vissa tider. Det skulle därför förmodligen bli
mycket svårt att utnyttja jourdomstolens resurser helt och hållet
eftersom måltillströmningen inte kan bli jämn och variationerna inte kan
förutses.

Det finns också en rad praktiska problem med ett sådant jourdom-
stolssystem. Bland annat skulle det innebära vissa svårigheter nattetid.
Möjligen kan man kräva av de misstänkta att de ställer upp vid alla
tider på dygnet. Målsägande och vittnen kan emellertid inte gärna
tvingas att inställa sig mellan kl. 24.00 och kl. 08.00. Detta minskar
ytterligare möjligheterna att omedelbart handlägga mål om ansvar för
förnekade gärningar. Man torde vidare ha anledning att räkna med att
de misstänkta ofta är påverkade av alkohol eller narkotika när de grips
för ett brott som i sig passar för jourdomstolshantering. Särskilt om det
är första gången de grips befinner sig många i ett slags chocktillstånd.
De kan ha svårt att sätta in brottet i ett större orsakssammanhang och
redogöra för motiven till sitt handlande och ange eventuella förmild-
rande omständigheter. Deras förutsättningar för att själv ta tillvara sin
rätt är långtifrån de bästa. Målsägandens hälsotillstånd kan också hindra
att denne kan inställa sig och höras i målet. Vidare gäller enligt 32 kap.
1 § rättegångsbalken att, om en part eller annan enligt rättens beslut
skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången, skall
han erhålla skäligt rådrum därtill. Om ett jourdomstolssystem for
ungdomar skall ha några kriminalpolitiska effekter, får man förutsätta
att den misstänkte tvingas att underkasta sig att målet avgörs genast.
Han kan inte rimligen få välja att rättegången sker först vid ett senare
tillfälle. I ett sådant läge uppstår problemet att den misstänkte inte

43

kommer att erhålla skäligt rådrum. Man kan vidare misstänka att Prop. 1994/95:12
offentliga försvarare många gånger kommer att behöva uppskov för att
undersöka möjligheterna till vidare utredning. I andra fåll behöver
försvararen ytterligare tid för att gå igenom målet tillsammans med den
misstänkte. Risken är därför stor att man i många fall skulle uppnå en
mycket snabb första inställelse inför rätten, men förhandlingen skulle
sedan behöva skjutas upp. Att dela upp handläggningen på flera
förhandlingar skulle också strida mot den s.k. koncentrationsprincipen
och motverka själva syftet med att inrätta jourdomstolar.

Till detta skall läggas svårigheterna att genast få fram en förundersök-
ning och en personutredning. Risken är också stor att målsäganden
regelmässigt inte kan få sin skadeståndstalan prövad i samband med
brottmålet.

Även om man anlägger ett bredare perspektiv och med begreppet
jourdomstol avser en mycket snabb handläggning av ungdomsmålen -
att domstolsförhandlingen t.ex. äger rum inom någon vecka från brottet
- finns det problem.

Det största problemet med att få ett system med jourdomstolar att
fungera också i denna vidare betydelse är att det måste vidtas en rad
åtgärder innan en domstol kan hålla förhandling. De två största hindren
ligger i att brottet måste utredas, vilket normalt sker vid en förunder-
sökning enligt 23 kap. RB och i att man i många fall måste ha en utred-
ning om den misstänktes personliga förhållanden. En jourdomstols-
hantering kan också möta svårigheter av hänsyn till att målsäganden
kanske inte hinner göra sin rätt gällande i målet, eftersom hans anspråk
tar tid att utreda och precisera.

Brottsutredningen är själva nyckeln till ett system med jourdomstolar.
Om straff skall kunna utdömas i mycket nära anslutning till brottet ställs
det nämligen mycket långtgående krav på att brottsutredningen skall
vara snabb. Brottsutredningen måste i så fall kunna avslutas praktiskt
taget i omedelbart samband med brottsanmälan. Den största förutsätt-
ningen för att lyckas med det är att slopa eller begränsa kravet på
förundersökning i ungdomsmål. Det finns dock inte några förutsätt-
ningar för att i ökad utsträckning underlåta förundersökning bortsett
från mål där påföljden kan antas stanna vid böter. Dessa brott är
samtidigt inte särskilt intressanta i det här sammanhanget. Ett viktigt
skäl till att bibehålla kravet på förundersökningen i ungdomsmål är att
denna i just ungdomsmålen fyller en viktig kriminalpolitisk funktion.

Frågan blir närmast om man kan skapa förutsättningar för att avsluta
brottsutredningen omedelbart i samband med brottsanmälan. Det torde
oftast bli fråga om erkända, inte så allvarliga brott. Om en brotts-
utredning skall kunna avslutas omedelbart förutsätter det att alla förhör
kan ske omedelbart och att man inte behöver avvakta någon utredning
som t.ex. läkarintyg, yttrande från Statens kriminaltekniska laborato-
rium, analysbevis och värderingsintyg.

Rätten har i dag också en mer eller mindre långtgående skyldighet att
inhämta yttranden eller särskilda utredningar om den tilltalades person.
Personutredningen har ofta en avsevärd betydelse för domstolens                 44

ställningstagande i påföljdsfrågan och det finns inga förutsättningar för

att slopa kravet på personutredning. Ett införande av jourdomstolar Prop. 1994/95:12
måste således bedömas även utifrån förutsättningen att en person-
utredning i princip alltid måste äga rum innan målet kan avgöras. Ett
jourdomstolsförfarande skulle sannolikt kräva att personutredningen
kunde genomföras omedelbart.

En annan faktor som måste beaktas är utredningen om måls-
ägandeanspråken. En målsägandes talan om skadestånd i anledning av
brott får vid domstolen föras i samband med åtal för brottet (22 kap. 1
§ RB). Åklagaren är på målsägandens begäran skyldig att i samband
med åtalet förbereda och utföra dennes talan, om det kan ske utan
väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. En
målsägande kan ha ett starkt intresse av att målet blir prövat omgående
så att han får ut sitt skadestånd inom rimlig tid. I många fåll kan han
emellertid ha svårt att snabbt ange sina krav.

Att talan om ansvar och om skadestånd handläggs samtidigt är i de
flesta fall viktigt med hänsyn inte bara till de processekonomiska
fördelar som detta innebär för parterna och för samhället utan också av
hänsyn till målsägandens särskilda intresse av att i möjligaste mån få
sina anspråk prövade i brottmålet. För att i ökad utsträckning klara av
skadeståndstalan inom ramen för brottmålsprocessen skärptes 1988
kraven för att få avskilja ett skadestånd från brottmålet. I bästa fall
orsakar skadeståndsfrågor endast obetydliga merkostnader om de
handläggs i brottmålet. Avskiljs skadeståndstalan till handläggning som
särskilt mål enligt reglerna för tvistemål kan processkostnaderna totalt
sett bli fördubblade eftersom bevisningen och allting annat ofta behöver
upprepas. Målsäganden måste också i ett sådant fall ofta komma till
domstolen vid ytterligare ett tillfälle, vilket i vissa fall kan vara mycket
betungande. Det är emellertid mycket vanligt att målet leder till
tredskodom mot den tilltalade eller att målet avskrivs. Anledningen till
att målet avskrivs är inte sällan att målsäganden inte vill driva målet
vidare när det ankommer på honom själv att agera och kan innebära att
han eller hon avstår från att göra ett rättmätigt skadeståndskrav
gällande.

För att målsägandens skadeståndstalan skall kunna handläggas
samtidigt som brottmålet krävs att anspråket är så pass preciserat att det
kan ligga till grund för en domstolsprövning. Det kan redan i dag i mål
med häktade, som ändå i normalfallet dröjer några veckor innan de
avgörs, vara svårt att få fram ett preciserat anspråk. Svårigheterna blir
naturligtvis än större om det enskilda anspråket måste preciseras
praktiskt taget omedelbart. Målsäganden kan nämligen behöva åberopa
intyg av olika slag för att styrka sitt anspråk.

En ordning där man försämrade möjligheterna för målsäganden att få
sin rätt, vilket otvivelaktigt skulle bli fallet i ett system med jourdom-
stolar, skulle rimma illa med regeringens strävanden mot en bättre
ställning för brottsoffer.

Regeringen anser, liksom Ungdomsbrottskommittén, att man i och för
sig kan uppnå vissa kriminalpolitiska fördelar med ett jourdomstolsför-
ferande i ungdomsmål. Bl.a. kan sambandet mellan brott och straff                 45

markeras tydligare än vad som sker i dag. Frågan är emellertid om de

kriminalpolitiska vinster som kan göras väger tyngre än de nackdelar Prop. 1994/95:12
som otvivelaktigt finns med jourdomstolar.

Av redovisningen i det föregående om brottsutredning, personutred-
ning och målsägandeanspråk följer att målunderlaget för en jourdomstol
som skall döma i omedelbar eller mycket nära anslutning till brottet inte
kan bli särskilt stort. Beträffande bötesbrott kan man i och för sig tänka
sig ett enkelt och snabbt förfärande - butikssnattaren som grips kan
t.ex. omedelbart inställas vid rätten och lagforas omgående. När det
gäller sådana brott finns det emellertid redan i dag ett snabbt för-
färande, nämligen strafföreläggande. Vidare finns föreläggande av
ordningsbot som ju innebär att brottet kan lagforas på platsen. De brott
som skulle vara av intresse för ett jourdomstolssystem for ungdomar är
sådana av högre svårhetsgrad.

Regeringen anser mot den ovan redovisade bakgrunden att det finns
så stora nackdelar, ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som process-
ekonomiska, ekonomiska och rent praktiska synpunkter, med jourdom-
stolar att sådana inte bör inrättas.

Betydelsen av att domstolshandläggningen äger rum i omedelbart
samband med brottet bör heller inte överdrivas. Varje led i en lagföring
- brottsutredning, personutredning och handläggning vid domstol samt
även åklagarens handläggning av frågor om åtalsunderlåtelse - har
sannolikt sin kriminalpolitiska betydelse, eftersom det, rätt utformat och
utfört, gör klart för den unge att samhället reagerar mot hans eller
hennes brottsliga verksamhet. Det kan rentav i en del fall finnas vissa
fördelar med att lagföringen tar något längre tid. Den unge får då tid på
sig att fundera över vad som hänt och han får också möjlighet att vidta
åtgärder för att avhjälpa eller begränsa den skada målsäganden kan ha
lidit genom brottet.

Regeringen anser sammanfättningsvis att det är viktigt att lagföringen
av de unga går snabbt, men att det inte är nödvändigt att den unge tas
direkt från brottsplatsen till domstolen. Det bakomliggande kriminal-
politiska syftet med ett system med ungdoms- eller jourdomstolar för
handläggning av ungdomsmål bör tillgodoses på annat sätt än genom att
sådana domstolar inrättas. Åtgärder bör i stället vidtas för att se till att
handläggningen i den vanliga brottmålsordningen går så fort som
möjligt i ungdomsmål. Ändringar med en sådan inriktning bör därför
göras i den nuvarande lagstiftningen om unga lagöverträdare. Det
förtjänar dock att påpekas att vid bedömningen av vilka åtgärder som
därvidlag är lämpliga hänsyn måste tas till ambitionen att ytterligare
engagera föräldrar och andra som står den unge nära i samband med
lagföringen. Denna ambition kan ju försvåras i praktiken om åtgärder
skall vidtas inom mycket korta tidsrymder. Samma svårigheter kan i det
avseendet befaras i fråga om socialnämndens och socialtjänstens
medverkan vid lagföring av unga. Lagföringen bör inte heller gå så
snabbt att den påtagligt försvårar för målsäganden att få sina
skadeståndsanspråk prövade i brottmålsrättegången.

46

6 Utredningsförfarandet                             Prop. 1994/95:12

6.1 Gällande ordning

Reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och
i förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK). Vissa regler som
berör förundersökningen finns också i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare. Bestämmelserna i förordningen (1988:217) om
försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöver-
trädare förtjänar särskild uppmärksamhet.

En förundersökning har två huvudsyften. Det ena är att utröna om
brott föreligger och i så fall att klarlägga vem som kan skäligen
misstänkas för brottet och om det finns tillräckliga skäl för åtal. Det
andra huvudsyftet är att bereda målet så att bevisningen kan förebringas
i ett sammanhang vid den kommande huvudförhandlingen (23 kap. 2 §
RB). Under förundersökningen skall också eventuella enskilda anspråk
utredas. Vidare får den misstänkte genom förundersökningen möjlighet
att förbereda sitt försvar.

Förundersökning skall inledas så snart det finns anledning anta att ett
brott som ligger under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § RB). Från
denna i princip absoluta förundersökningsplikt finns det dock några
undantag.

I 23 kap. 4 a § RB finns bestämmelser om s.k. förundersökningsbe-
gränsning. Åklagare kan besluta att inte inleda eller att lägga ned en
förundersökning dels om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som
inte står i rimlig proportion till sakens betydelse och en eventuell
påföljd kan antas stanna vid böter, dels om man kan presumera att åtal
inte kommer att väckas till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse
eller om särskild åtalsprövning. I sistnämnda hänseende förutsätts dock
att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom
att förundersökning inte inleds eller läggs ned. För de unga
lagöverträdarna anses förundersökningen ha ett visst kriminalpolitiskt
egenvärde och är därför obligatorisk även om åtalsunderlåtelse kommer
att ske med stöd av 1 § LUL. Enligt 5 a § LUL får dock åklagare, om
åtalsunderlåtelse beslutats och den unge misstänks ha begått annat brott
dessförinnan, besluta att inte inleda förundersökning eller att lägga ned
en påbörjad förundersökning beträffande detta brott. Detta gäller
emellertid inte om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse
åsidosätts genom att förundersökning inte äger rum.

Förundersökning får också underlåtas beträffande brott för vilket inte
är föreskrivet svårare påföljd än böter, under förutsättning att det ändå
föreligger tillräckliga skäl för åtal (23 kap. 22 § RB).

Även reglerna om rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen
(1984:387) och 5 kap. 5 § polisförordningen (1984:730) kan på sätt och
vis betraktas som undantag från förundersökningsplikten.

Beslut om att inleda förundersökning fattas av polismyndighet eller
åklagare. Det är normalt sett polismyndigheten som inleder en förunder-
sökning och behåller undersökningsledningen så länge man befinner sig
på spaningsstadiet. När förundersökningen har fortskridit så långt att

47

någon skäligen kan misstänkas for brottet, skall åklagaren normalt Prop. 1994/95:12
överta ledningen, s.k. åklagarinträde. Om saken är av enkel beskaffen-
het, kan dock undersökningsledningen ligga kvar hos polismyndigheten
(23 kap. 3 § första stycket RB).

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i samråd utfärdat föreskrifter
och allmänna råd om ledningen av förundersökning m.m., det s.k./ör-
delningscirkuläret (Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet FAP
403-5 och Riksåklagarens författningssamling RÅFS 1979:1, RÄC I:C
95). I en bilaga räknas upp ett antal brott vilka som regel anses vara av
enkel beskaffenhet. Förundersökning beträffande brott som räknas upp
i bilagan kan normalt ledas av polismyndighet både under spanings- och
utredningsskedet. Det kan naturligtvis av olika anledningar finnas skäl
för åklagaren att träda in som undersökningsledare, oavsett brottets
beskaffenhet. Åklagaren kan dessutom alltid, med stöd av 23 kap. 3 §
första stycket RB, ta över undersökningsledningen därför att det finns
särskilda skäl till det.

I fördelningscirkuläret anges vidare ett antal fäll i vilka polis-
myndighet som är undersökningsledare skall underrätta åklagaren. När
en förundersökning avser brott av särskilt allvarlig beskaffenhet skall
polismyndigheten genast lämna meddelande om brottet till åklagaren
och fortlöpande hålla denne underrättad om förundersökningens gång.
Härigenom har åklagaren möjlighet att när som helst träda in som
undersökningsledare.

Det är undersökningsledaren som svarar för hur undersökningen
bedrivs. Undersökningsledaren bör ha fortlöpande kontakter med
utredningspersonalen så att han kan överväga om ytterligare åtgärder
behöver vidtas. Undersökningsledaren är skyldig att se till att tillräckligt
täta kontakter kommer till stånd. I vissa fall är kontaktskyldigheten
förta ttningsreglerad.

Bestämmelsen i 2 § FUK föreskriver att undersökningsledaren, om
denne är annan än åklagare, skall hålla åklagaren underrättad om
förundersökningens gång vid förundersökning mot någon som inte fyllt
18 år, om det inte är obehövligt. Vid förundersökning mot annan
behöver sådan underrättelse ske endast om det krävs med hänsyn till
brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt. På detta sätt
skapas en möjlighet för åklagaren att rent faktiskt utöva sin rätt enligt
23 kap. 3 § första stycket RB att ta över förundersökningsledningen, om
det finns särskilda skäl för det.

I 2 § FUK stadgas vidare att åklagarna och polisen regelbundet skall
samråda för att motverka dröjsmål i förundersökningar mot dem som
inte fyllt 18 år.

När en förundersökning leds av polismyndigheten har åklagaren enligt
23 kap. 3 § andra stycket RB rätt att meddela anvisningar för hur
förundersökningen skall bedrivas. Om åklagaren meddelar en anvisning
innebär det inte att han tar över ledningen av förundersökningen, utan
polismyndigheten är alltjämt självständig ledare av denna. Inom an-
visningsinstitutets ram kan utredningspersonalen, eller polismyndig-
hetens undersökningsledare, få åklagarens bedömning av ett sak- eller                  48

rättsförhållande, utan att förundersökningsledningen behöver gå över på Prop. 1994/95:12
åklagaren.

Lagen anger ingen tidsfrist för förundersökningen. Enligt 23 kap. 4 §
andra stycket RB skall emellertid förundersökningen bedrivas så
skyndsamt som omständigheterna medger. I vissa fall måste förunder-
sökningen bedrivas med särskilt stor skyndsamhet, t.ex. om den
misstänkte är häktad. Enligt 24 kap. 18 § RB skall rätten i sådant fall
sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får därvid inte
bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Den som inte är anhållen eller häktad och som kan misstänkas för
brottet, är skyldig att stanna kvar för förhör under som mest tolv
timmar (23 kap. 9 § första stycket RB). Vad särskilt gäller förhör med
unga sägs i 16 § FUK bl.a. att socialnämnden i god tid skall underrättas
om tid och plats för förhör med den som är under 20 år, om det finns
skäl till antagande att vad som förekommit bör föranleda ingripande
från socialnämnden. Skall förhör hållas med den som är intagen i sådant
hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU), i anledning av brott eller lagstridig gärning, skall
även den som förestår hemmet underrättas.

Förhör under förundersökningen är inte offentliga. I 23 kap. 10 § RB
finns regler om vilka som får närvara vid sådana förhör. Av rätts-
säkerhetsskäl och av hänsyn till angelägenheten att kunna styrka vad
som förekommit vid förhöret bör enligt 23 kap. 10 § RB om möjligt ett
av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara.
Undersökningsledaren får bestämma om någon annan än ett vittne får
övervara ett förhör. Vid förhör som hålls på den misstänktes begäran
har han och hans försvarare rätt att närvara. Även vid annat förhör far
försvarare närvara, om det kan ske utan men för utredningen. Om den
som skall höras begär att någon skall få vara närvarande vid förhöret,
får detta enligt 7 § tredje stycket FUK beviljas, om det kan ske utan
men för utredningen. Vid förhör med den som är under 15 år bör enligt
23 kap. 10 § RB den som har vårdnaden om honom vara närvarande.
En förutsättning är även här att det kan ske utan men for utredningen.
Som redovisats i det föregående kan också företrädare för social-
nämnden vara närvarande vid förhör med den som inte har fyllt 20 år.

Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks
för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Den
misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det
kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit vid
undersökningen. De har därvid rätt att ange den utredning de anser
önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse om
detta skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare,
varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas innan
detta har skett. Enligt 23 kap. 18 § RB har en misstänkt och hans
försvarare en i princip ovillkorlig rätt att ta del av utredningsmaterialet
innan åtal beslutas. I 12 a § FUK föreskrivs hur underrättelse enligt 23
kap. 18 § RB skall ske.

En förundersökning kan enligt rättegångsbalken upphöra på två olika                 49

sätt - genom nedläggande eller avslutande. I 23 kap. 4 § RB stadgas att

4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 12

förundersökning skall läggas ned när det inte längre finns anledning att Prop. 1994/95:12
fullfölja den. Så skall t.ex. ske om förfarandet inte är straffbart, om den
misstänkte är under 15 år eller har lämnat landet och inte kan antas
återvända eller, vilket torde vara det vanligaste, om brottet inte har
klarats upp. Nedläggningsbeslutet kan fettas när som helst under under-
sökningens gång.

Enligt 23 kap. 20 § RB skall, då förundersökningen avslutats, beslut
meddelas om åtal skall väckas. Enligt 23 kap. 21 § RB skall vid
förundersökningen föras protokoll över vad som förekommit av
betydelse för utredningen. Protokollet bildar underlag för åtalsfrågans
bedömande och anordnandet av huvudförhandling vid rätten.

I syfte att åstadkomma snabbare handläggning av mål mot unga
startades den 1 juli 1988 en försöksverksamhet i åtta åklagardistrikt.
Samtliga åklagarmyndigheter, polismyndigheter och socialnämnder i de
åtta distrikten berörs. Avsikten med försöksverksamheten är att ta till
vara de idéer oeh uppslag som kan komma fram och som främjar ett
gott samarbete mellan myndigheterna och i övrigt medverkar till en
snabbare handläggning. Verksamheten regleras av förordningen om
försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöver-
trädare. Enligt 2 § gäller i fråga om den som har fyllt femton men inte
arton år och är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa,
att polismyndigheten genast skall underrätta socialnämnden. I sådana
fell skall vidare förundersökningen bedrivas med särskild skyndsamhet
och vara avslutad inom två veckor om inte utredningens beskaffenhet
eller andra särskilda omständigheter gör detta omöjligt (3 §). Vid
förundersökningen bör i första hand anlitas polispersonal som särskilt
avdelats för eller annars har erfarenhet av frågor om unga lag-
överträdare (4 §). Har den unge tidigare varit föremål för förunder-
sökning bör företrädesvis samma personer tilldelas den nya. Detta gäller
också för åklagarens handläggning, om det kan ske utan väsentlig
olägenhet.

Åklagaren skall så snart som möjligt ta ställning till om yttrande
enligt 3 § LUL skall inhämtas (5 §). Yttrandet från socialnämnden får
avges muntligen (6 §). Ett beslut om åtalsunderlåtelse skall normalt
meddelas den unge vid ett personligt sammanträffande inom en vecka
efter det att förundersökningen har avslutats. Åklagaren bör sträva efter
att den unges vårdnadshavare är närvarande vid sammanträffandet.
Också företrädare för socialnämnden bör ges tillfälle att närvara (7 §).
Vid sammanträffandet bör åklagaren särskilt höra efter i vilken
utsträckning den unge har försökt gottgöra eller avhjälpa skada som
uppkommit genom brottet. Åklagaren bör också för den unge förklara
innebörden av beslutet och det skötsamhetskrav det är förenat med. Han
skall också förklara vilka följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser.

Samtidigt som försöksverksamheten startade trädde vissa lagändringar
om åtgärder mot unga lagöverträdare i kraft (prop. 1987/88:135, bet.
1987/88:JuU36, rskr. 1987/88:403, SFS 1988:822). Bland annat
innebar lagändringarna att ett uttryckligt skötsamhetskrav skrevs in i 5 §
LUL. Till skötsamhetskravet är knutet en möjlighet att återkalla ett                  50

beslut om åtalsunderlåtelse (se bestämmelsens andra stycke). För att

markera att återfall i brott har avgörande betydelse för frågan om en Prop. 1994/95:12
åtalsunderlåtelse skall återkallas gjordes ett tillägg i andra stycket av
innebörd att det vid den bedömningen särskilt skall beaktas om den
unge återfallit i brott inom sex månader från beslutet. Vidare infördes
ett nytt stycke i 1 § som innebär att det ställs ökade krav på att unga
lagöverträdare efter förmåga medverkar till att ställa till rätta efter
brottet. Polisen fick genom den nya lagstiftningen också en uttrycklig
rätt att anmoda unga lagöverträdare att ställa till rätta (se 6 b § LUL).
Enligt en ny bestämmelse, 6 c §, skall vårdnadshavaren omedelbart
underrättas om någon som inte fyllt arton år är skäligen misstänkt för
brott. Undantag gäller om det finns särskilda skäl mot att underrättelse
sker. För att ge möjligheter till en snabbare reaktion på brottet fick
åklagaren vidgade möjligheter att utfärda strafföreläggande. Vidare in-
fördes, för att öka snabbheten i mål mot unga, nya regler om att
socialnämndens yttrande till åklagaren eller domstolen normalt skall
avges inom en viss kortare tid.

Försöksverksamheten och ändringarna i lagstiftningen har utvärderats
av Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Utvärderingen avser de åtta försöks-
distrikten och motsvarande antal undersökningsdistrikt och visar att lag-
ändringarna inte har lett till att tiderna för handläggning hos polis,
åklagare, domstol och socialtjänst förkortats. Däremot tycks försöks-
verksamheten ha lett till att tiderna för handläggning av ungdomsmål
förkortats hos polis och åklagare. Enligt BRÅ är det sannolikt inte
regeländringarna som är förklaringen till den snabbare handläggningen.
I stället är det troligt att den omständigheten att ungdomsmålen
uppmärksammats i dessa distrikt och att organisatoriska förändringar
genomförts har haft betydelse.

Ett av försöksdistrikten är Handens åklagardistrikt. Handens åklagar-
distrikt har i Ungdomsbrottskommitténs betänkande tjänat som exempel
på att lokala organisatoriska förändringar har lett till att verksamheten
har genomgått en positiv utveckling. Det finns skäl att här närmare
redogöra för hur man där handlägger ungdomsmålen.

Arbetet i distriktet har inte förändrats på något radikalt sätt sedan
försöksförordningen trädde i kraft. Vad som skett är att man har stramat
upp det tidigare arbetssättet och i någon utsträckning prövat nya vägar.
Centralt är samarbete, snabbhet och tydlighet, vilket är avsett att gälla
hela vägen från brottet till och med den slutliga reaktionen.

På åklagarmyndigheten har man genomfört en del organisatoriska
förändringar. Ungdomsmålen lottas på tre av åklagarna i stället for som
tidigare på sju. Dessa mål diarieförs i en egen serie och sköts av en
särskild sekreterare, som därmed får en särskild kännedom om vilka
polismän och socialsekreterare som handlägger ungdomsmålen i
distriktet. Åklagaren går in som förundersökningsledare tidigare och i
fler mål än i andra fall. I stället för regeln att förundersökningsled-
ningen ligger hos polisen i mål av enklare beskaffenhet gäller i
praktiken en ”sexmånadersregel”. Vid brott med upp till sex månader i
straffskalan och vid grovt rattfylleri leds förundersökningen av
polismyndigheten och i annat fäll av åklagaren. Detta innebär att                  51

vanliga ungdomsbrott såsom stöld, biltillgrepp och misshandel faller på

åklagaren. Åklagaren försöker bedriva ett aktivt förundersöknings-
ledarskap och ger vid behov direktiv och anvisningar. Strävan är att inte
utreda i onödan och verka för att arbetet inriktas på väsentligheter.
Under det första försöksåret hade åklagarna regelbundna veckoträffar
med polismännen. Därefter kunde kontakterna skötas per telefon.

Åtalsunderlåtelse meddelas ofta vid förmögenhetsbrott, medan åtal i
regel väcks vid våldsbrott, skadegörelse, narkotikabrott, rattfylleribrott
och olaga vapeninnehav. Återfall i brott medför också i regel åtal. Det
möte där åklagaren underrättar den unge om ett beslut om åtalsunder-
låtelse görs lite rättegångsliknande. Den unge åtföljs av sina föräldrar,
och företrädare från socialtjänsten medverkar ibland. Den unge får en
handling angående åtalsunderlåtelsen som han skriftligen kvitterar.
Omkring sex veckor efter mötet gör åklagaren en förfrågan hos
socialtjänsten hur stödåtgärderna fungerar.

Inom Handenpolisen finns en särskild ungdomsrotel som består av en
chef och sex till åtta kriminalpoliser. Så snart en underårig misstänks
för brott underrättas normalt såväl föräldrar som socialtjänst. Social-
tjänsten ges tillfälle att genast starta sin utredning och polisen lämnar
därvid de upplysningar som efterfrågas. Skadeståndsfrågan utreds nog-
grant av polisen. Målsägandens krav och dess grunder presenteras för
den unge och hans föräldrar. Den unges vilja att ersätta eller på annat
sätt göra rätt för sig efterfrågas och noteras.

Inom socialtjänsten finns särskilda ungdomshandläggare. Delegations-
rätten utnyttjas, vilket innebär att enskilda handläggare många gånger
avger yttrandena.

Vid Handens tingsrätt lottas ungdomsmålen på två rådmän. Huvudför-
handling hålls nomalt inom två till fyra veckor från det att åtal väckts.
Den unges föräldrar och företrädare för socialtjänsten är ofta närvar-
ande. Domen avkunnas regelmässigt i parternas närvaro.

6.2 Specialisering inom polis- och åklagarmyndighet,
socialtjänst och frivård

Regeringens förslag: Förundersökning mot den som inte har fyllt
18 år skall normalt ledas av polis eller åklagare som är särskilt
lämpad för uppgiften. Om den unge återkommer efter att ha
begått nya brott, skall om möjligt samma polismän och åklagare
tilldelas den nya förundersökningen. Det är önskvärt att en
specialisering genomförs också inom socialtjänsten. Någon
författningsreglering föreslås inte.

Kommitténs förslag i fråga om handläggningen av ungdomsmål hos
polis och åklagare innebär att en förundersökning mot unga skall utföras
av speciellt utsedda poliser och åklagare. I fråga om handläggningen
inom socialtjänsten förordar kommittén att särskilda handläggare

Prop. 1994/95:12

52

avdelas för arbetet med unga lagöverträdare och att dessa om möjligt Prop. 1994/95:12
ingår i en central ungdomsgrupp.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser är positiva till
kommitténs förslag. Från något håll ifrågasätts nyttan av en
specialisering vid små myndigheter. Rikspolisstyrelsen föreslår att
lagtexten justeras så att det klart framgår att ärenden om brott som
begåtts av personer under 18 år inte får handläggas av administrativ
personal hos polisen. Flertalet remissinstanser är positiva till en
specialisering också inom socialtjänsten. Några påtalar att förslaget är
mycket resurskrävande och att det inte kan genomföras i små
kommuner. Polismyndigheten i Göteborg påpekar att det för närvarande
inte går att styra socialtjänsten som är en kommunal angelägenhet.
Kriminalvårdsstyrelsen och flera frivårdsmyndigheter framhåller att
frivården bör inkluderas i det föreslagna samarbetet. Från kommunhåll
anförs att det på många håll inte är möjligt att arbeta i centrala
ungdomsgrupper.

Skälen för regeringens förslag: Praktiska erfarenheter har visat att
vägen till en förbättrad och mer effektiv handläggning av ungdomsmål
går via organisatoriska förändringar snarare än genom förändringar av
det materiella regelverket. Det är nödvändigt att det finns ett väl utveck-
lat samarbete mellan de myndigheter som handlägger dessa mål, i första
hand polis, åklagare och socialtjänst, men också ffivården. Det är inte
möjligt att enbart lagstiftningsvägen få till stånd ett gott samarbete
mellan myndigheterna, men vissa lagstiftningsåtgärder kan skapa en god
grund för samarbetet. En åtgärd som enligt regeringens uppfattning
skapar en sådan god grund för ett fruktbart samarbete är att man på
varje myndighet begränsar antalet personer som handlägger ungdoms-
ärenden. En självklar fördel med en specialisering är att handläggarna
får en erfarenhet som innebär att de blir särskilt kunniga och skickliga
på att hantera just ungdomsmålen. En specialisering kan ge positiva
effekter också utåt, i förhållande till de unga och deras föräldrar.
Genom att begränsa antalet handläggare på de olika myndigheterna kan
en kontinuitet uppnås också i kontakten med dessa. Förutsättningarna
för ett förtroendefullt samarbete ökar därmed och upplevelsen av
anonyma myndigheter kan antas minska. En specialisering innebär
också att kretsen av personer som arbetar med ungdomsärenden hos
polis, åklagare och övriga myndigheter blir så begränsad att de kan lära
känna varann på ett sätt som sannolikt inte annars är möjligt. En sådan
personkännedom är positiv genom att den underlättar det praktiska
samarbetet och kan bana väg för ett arbete som präglas av
initiativrikedom och flexibilitet. Vidare kan ökad kunskap om de andra
yrkesgruppernas arbete och den lagstiftning som styr de olika
verksamheterna förbättra samarbetet genom att förståelsen och respekten
för deras arbete blir större.

Som redogjorts för ovan (avsnitt 6.1) finns en bestämmelse som
bygger på liknande tankegångar i 1988 års försöksförordning (4 §).

Den bestämmelse om specialisering som kommittén föreslår gäller vid
förundersökning mot ungdomar under 18 år. De fördelar som finns med                53

en specialisering gäller visserligen i viss utsträckning också i mål med

äldre ungdomar. De speciella regler som i flera avseenden gäller för Prop. 1994/95:12
lagöverträdare under 18 år ger dock den gruppen en särställning.

Regeringens övervägande i det följande begränsas därför till den yngre
kategorin.

Polisen

Enligt regeringens mening bör det vid alla polismyndigheter finnas
poliser som särskilt avdelas för att arbeta med förundersökningar mot
ungdomar. Dessa polismän bör normalt anlitas när förundersökning
inleds mot den som inte har fyllt 18 år. Vid större myndigheter kan det
vara lämpligt att särskilda ungdomsrotlar inrättas. I de mindre polis-
distrikten, där det saknas förutsättningar för särskilda ungdomsrotlar,
bör det vara tillräckligt att man organiserar verksamheten så att
utredningen av ungdomsbrott, så långt det är möjligt, handhas av en
eller flera särskilt utsedda polismän. Dessa bör vara erfarna polismän
med särskilt intresse och fallenhet för uppgiften. Det är också viktigt att
det, i de fall den unge återkommer efter att ha begått nya brott, om
möjligt är samma polisman som har hand om den nya förunder-
sökningen.

Frågan är då hur man bäst åstadkommer en sådan ordning. Polisens
organisation på lokal nivå och fördelningen av arbetsuppgifter inom
polismyndigheterna lämpar sig mindre väl för en reglering i lag. Den
förordade ordningen bör dock regleras i någon form. Regeringen
föreslår att det i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöver-
trädare tas in en föreskrift om att den som leder förundersökningar mot
unga - i de fall förundersökingsledningen ligger på polismyndigheten -
skall ha särskild erfarenhet av arbetet med unga lagöverträdare. Det får
sedan avgöras av de enskilda polismyndigheterna hur arbetet med
utredning av ungdomsbrott i övrigt skall fördelas, givetvis med beaktan-
de av intentionen att ungdomsbrott skall handläggas av poliser som är
speciellt skickliga på just detta. Om det bedöms nödvändigt kan Riks-
polisstyrelsen ge närmare riktlinjer för genomförandet av regeringens
förslag. I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare bör
också föreskrivas att, om den som inte har fyllt 18 år återkommer efter
att ha begått nya brott, bör om möjligt de polismän som skötte den
tidigare förundersökningen ha hand om den nya.

För närvarande genomförs en förändring av polisdistriktsindelningen
i syfte att få en effektivare polisverksamhet. På flera håll har läns-
styrelserna, som ansvarar såsom högsta polisorgan i länet för att
polisens verksamhet bedrivs enligt gällande föreskrifter och riktlinjer,
beslutat att länet skall utgöra en polismyndighet. På andra håll har man
valt att genomföra mindre långtgående distriktssammanslagningar för att
därigenom minska antalet polisdistrikt i länet. Dessa förändringar torde
inte hindra genomförandet av de förslag regeringen nu lägger. Förutsätt-
ningarna för att effekterna av specialiseringen skall bli goda torde
snarare öka i de nya organisationerna.

54

Kommittén förordar att det dygnet runt skall firmas poliser som svarar
för utredning av ungdomsbrott och som skall finnas tillgängliga antingen
i beredskap i hemmet eller i tjänst på polisstationen. Förslaget i den
delen har kritiserats som alltför resurskrävande av bland andra
Rikspolisstyrelsen. Regeringen anser för sin del att det får ankomma på
varje polismyndighet att organisera verksamheten på ett sätt som är
avpassat efter de lokala förhållandena. Kommittén har ju inte heller
föreslagit någon reglering i berört avseende. Det viktiga är inte, vilket
också kommittén framhåller, att skapa en organisationsmodell som alla
myndigheter använder i varje enskilt fäll, utan att myndigheterna utifrån
sina egna erfarenheter skapar den organisation som bäst lämpar sig för
deras verksamhet. På det sättet uppnår man enligt regeringens mening
det resultat som eftersträvas, nämligen att utredningen av ungdomsbrott
skall fungera tillfredsställande och vara effektiv.

Prop. 1994/95:12

Åklagaren

Även åklagarnas handläggning av ungdomsmål bör ske enligt de nu
redovisade principerna. De argument som framförts ovan om fördelarna
med en specialisering gäller också för dem. En särskild fördel som kan
uppnås med speciella ”ungdomsåklagare” är enhetlighet i handlägg-
ningen av frågor om åtal och åtalsunderlåtelser. Åklagaren kan göra
klart för ungdomarna vad de har att rätta sig efter och se till att de
verkligen följer besluten, vilket främjar förutsebarhet, tydlighet och
konsekvens i systemet. Precis som för polisens del bör gälla att vid
återfall skall, om det är möjligt, det nya målet tilldelas den åklagare
som handlade det tidigare.

En bestämmelse av denna innebörd bör tas in i lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. En liknande bestämmelse finns i
4 § försöksförordningen. Sistnämnda bestämmelse innehåller emellertid
en begränsning när det gäller åklagarens handläggning av ungdomsmål.
Specialiseringen i fråga om åklagarens handläggning gäller bara om det
kan ske utan väsentlig olägenhet. Det finns inte skäl att behålla denna
begränsning.

Det bör alltså vid varje åklagarmyndighet finnas en eller flera
”ungdomsåklagare” som särskilt skall handlägga ungdomsmål. Dessa
bör ha både stor erfarenhet av åklagararbetet samt intresse och fallenhet
för arbetet med ungdomar. Det bör inte komma i fråga, annat än undan-
tagsvis, att en åklagare som inte uppfyller dessa krav handlägger mål
där ungdomar är inblandade. Det normala bör vara att man använder
sig av särskilda ungdomsåklagare i situationer där detta är möjligt och
att åklagarmyndigheterna organiserar sin verksamhet utifrån den
utgångspunkten. Det är dock inte nödvändigt - och inte heller möjligt
vid mindre myndigheter - att ungdomsåklagaren uteslutande handlägger
ungdomsmål. Det viktiga är i stället att målen inte sprids på alltför
många åklagare inom samma myndighet. Vid mycket små åklagar-
myndigheter kan det antas att den praktiska betydelsen av den
föreslagna ordningen bli mindre än vid de myndigheter som är större.

Det har emellertid sitt värde även vid en liten myndighet att en av Prop. 1994/95:12
åklagarna har ett särskilt ansvar för ungdomsmålen och därmed en
särskild kunskap om handläggningen av sådana mål. Det är inte
nödvändigt att en och samma åklagare för all framtid är avdelad på
ungdomsrotel. Tvärtom är det önskvärt att en rotation sker. Det bör
dock inte ske med alltför korta mellanrum.

Riksåklagaren bör verka för att åklagardistrikten organiseras på ett
sätt som tillgodoser kraven på specialisering.

Socialtjänst och frivård

Erfarenheterna talar för att en specialisering bör genomföras också inom
socialtjänsten. Enligt Ungdomsbrottskommittén bör vissa socialtjänste-
män särskilt avdelas för att arbeta med ungdomar och verka i en central
ungdomsgrupp. I kommuner där det inte finns underlag för detta bör
man i stället ha en eller flera handläggare som tar hand om de ung-
domsärenden som finns. Ett system med beredskap måste enligt
kommittén förutsättas och ungdomshandläggama bör i många kom-
muner kunna vara stationerade i polisens lokaler. De enkätunder-
sökningar som kommittén gjort visar att samarbetet mellan social-
tjänsten och polisen fungerar bäst om socialtjänstens handläggare kan
vara stationerade i polisens lokaler. På det sättet uppnås största
effektivitet. Det bör enligt kommittén alltid finnas någon företrädare för
socialtjänsten tillgänglig som kan underrättas om brottsmisstanken och
när det behövs närvara vid polisförhören. Det finns då också någon som
omedelbart kan ta sig an den unge och hans föräldrar.

Regeringen delar kommitténs syn på hur arbetet med ungdomsärenden
bör organiseras för att bästa möjliga resultat skall uppnås. Man måste
emellertid också hålla i minnet att både de personella och ekonomiska
resurserna på många håll kan vara begränsade. Det finns också en risk
med det vidgade myndighetssamarbete som kommittén skisserar. Vissa
handläggare kan nämligen uppleva att de förlorar sin speciella yrkesroll
och att det kan innebära svårigheter för dem att klargöra sin roll,
framför allt för de unga, när de arbetar så nära tillsammans med
polisen. Det finns dock anledning att tro att socialtjänsten i framtiden,
liksom nu, väl kommer att kunna klargöra sin roll för de unga. Det är
regeringens uppfattning att samtliga inblandade kommer att tjäna på ett
utvecklat samarbete mellan de myndigheter som handlägger mål och
ärenden om ungdomsbrott.

Kommittén har inte lämnat några förfättningsförslag i denna del.
Någon författningsreglering inom området för socialtjänsten i det här
avseendet är inte heller lämplig. Redan nu torde dessutom på många
håll organisationen av socialtjänstens arbete när det gäller ungdomsmål
ha den ovan beskrivna inriktningen.

Som flera remissinstanser påtalat är det önskvärt att också
ffivårdsmyndighetema ingår i det förbättrade samarbetet i fråga om
ungdomar som misstänks för brott. Kriminalvårdsstyrelsen framhåller i
sitt remissvar betydelsen av frivårdens samverkan med socialtjänsten

56

när det gäller personutredningar samt påtalar att fri vården är en själv- Prop. 1994/95:12
klar samarbetspartner med socialtjänst, polis och åklagare. Regeringen
delar den uppfattningen. Man kan enligt regeringens uppfattning också
räkna med att frivårdens roll när det gäller ungdomsbrott kommer att
öka när förändringarna rörande påföljdssystemet såvitt gäller ungdomar
träder i kraft. Någon författningsreglering i nu aktuellt avseende är inte
heller när det gäller frivårdsmyndighetema lämplig.

6.3 Särskilda samarbetsorgan för det brottsbeivrande
arbetet?

Regeringens bedömning: Det är en fråga för myndigheterna
inom kommunerna att avgöra om särskilda samarbetsorgan bör
inrättas och att när så sker ge dem en struktur och ett innehåll
som är anpassat till det lokala behovet.

Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.

Remissinstanserna: Kommunförbundet framhåller att det är viktigt att
samarbetsorgan inrättas. Från kommunhåll anförs att man inte bör
behandla enskilda ärenden i särskilda samarbetsorgan. I stället bör åt-
gärder för övergripande brottsbekämpning diskuteras i samarbets-
organen.

Skälen för regeringens bedömning: Ungdomsbrottskommittén har
övervägt att skapa en fäst organisation för samarbete genom att i
författning föreskriva att det i varje kommun skall inrättas ett sam-
arbetsorgan där företrädare för polis, åklagare, socialtjänst, fri-
vårdsmyndighet m.fl. myndigheter skulle ingå. Samarbetsorganet skulle
sammanträda regelbundet och ha till uppgift att genom olika åtgärder
verka för att samarbetet mellan myndigheterna utvecklades.

På det brottsförebyggande området förekommer i dag en hel del lokalt
samarbete, bl.a. i form av lokala samarbetsorgan i kommunerna. Det är
naturligtvis viktigt att man också försöker finna festa former för
myndighetssamarbetet på det brottsbeivrande planet, vilket lämpligen
kan ske i form av samarbetsorgan. På det sättet kan det bli lättare att
ordna gemensamma överläggningar mellan handläggare, gemensam fort-
bildning, lokala samarbetskonferenser, praktiktjänstgöring m.m. efter-
som det då finns ett forum for dessa frågor. De diskussioner som förs
bör, mot bakgrund av att de sekretessbestämmelser som finns, inte avse
enskilda ärenden utan mer ta sikte på riktlinjer för verksamheten och
arbetet i stort med unga lagöverträdare.

Åklagarutredningen (SOU 1992:61, s. 377) har uttalat sig i frågan om
samarbete och anfört att åklagare och polis på regional nivå regelbundet
bör träffas för att diskutera förundersökningsfrågor och liknande. Vid
sådana möten bör kunna diskuteras exempelvis frågor om förunder-

57

sökningsbegränsning, bevisfrågor, tillämpning av ny lagstiftning, ut- Prop. 1994/95:12
formning av förundersökningsprotokoll och tvångsmedelsffågor.

Ungdomsbrottskommittén anser att verksamheten inte bör låsas fest i
vissa former och avstår från att föreslå någon författningsreglering av
det samarbete som förutsätts. Regeringen delar det synsättet. Verksam-
heten kan och bör nämligen läggas upp på mycket skiftande sätt
beroende på kommunens storlek och behov. Vi vill dock framhålla
vikten av att myndigheterna verkar för att det kommer till stånd någon
form av fast organisation för att tillgodose det behov av samverkan som
otvivelaktigt finns.

6.4 Förundersökningsledningen

Regeringens förslag: En bestämmelse införs i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som innebär att
åklagaren skall vara förundersökningsledare i mål där den som
inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett brott för vilket är
föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Kommitténs förslag: Åklagaren bör alltid vara förundersöknings-
ledare i mål där den som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för
ett brott på fängelse vilket kan följa. Kommittén föreslår inga lag-
ändringar utan förordar i stället att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen
ändrar i det s.k. fördelningscirkuläret så att det står i överensstämmelse
med förslaget.

Remissinstanserna: Flera av remissinstanserna är positiva till
förslaget. Från polis- och åklagarhåll framförs dock en del kritik. Bland
annat framhålls att redan nuvarande regler innebär att det åsyftade
resultatet kan nås. Vidare påpekas att åklagarens arbetsbörda kommer
att öka, vilket försvårar möjligheterna till snabba utredningar. Rikspolis-
styrelsen framhåller att om förundersökningsledningen flyttas till
åklagaren innebär det att polismyndigheten inte kan fetta beslut om
vissa tvångsmedelsåtgärder.

Skälen för regeringens förslag: Som redan nämnts inleds en
förundersökning normalt av polismyndigheten som behåller förunder-
sökningsledningen tills denna kommit så långt att någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Då skall åklagaren överta ledningen, om saken
inte är av enkel beskaffenhet. Den som är undersökningsledare skall
svara för att förundersökningen bedrivs snabbt och effektivt och att
kravet på objektivitet iakttas. Han ansvarar också för att förunder-
sökningen är komplett och för att arbete inte i onödan läggs ned på
sådant som inte är relevant. Undersökningsledaren bör ha fortlöpande
kontakter med utredningspersonalen så att han kan överväga ytterligare
utredningsåtgärder, behovet av tvångsåtgärder m.m. När förunder-
sökningen leds av annan än åklagaren skall undersökningsledaren hålla
åklagaren underrättad om förundersökningens gång, i den mån det

58

behövs med hänsyn till brottets beskaffenhet eller omständigheterna i Prop. 1994/95:12
övrigt. Underrättelse skall alltid ske vid förundersökning mot den som
inte fyllt 18 år, om det inte är obehövligt. För att undvika dröjsmål
skall vid sådana förundersökningar polis och åklagare regelbundet
samråda.

Det kan ifrågasättas om det inte är lämpligt att åklagare alltid är
förundersökningsledare vid brott av unga lagöverträdare, i vart fäll vid
brott av allvarligare beskaffenhet.

Enligt Åklagarutredningen (SOU 1992:61, s. 336) finns det särskilt i
ungdomsmål i så stor utsträckning svårbedömda frågor att det vore
lämpligt att åklagare alltid var förundersökningsledare. Detta skulle
också kunna medverka till att skyndsamhetskravet uppmärksammades på
ett tydligare sätt än vad som i bland är fallet i dag. Liknande tankar
fördes fram i departementspromemorian Ändrade regler om åtalsunder-
låtelse för unga lagöverträdare, (Ds Ju 1987:11). Promemorieförslaget,
som innebar att förundersökningsledningen skulle övergå till åklagaren
om brottsutredningen inte kunnat slutföras hos polisen inom två veckor,
avvisades dock av den dåvarande departementschefen (prop.
1987/88:135, s. 35).

Ungdomsbrottskommittén anser att åklagare alltid bör vara förunder-
sökningsledare i mål där den misstänkte är under 18 år, om fängelse
kan följa på brottet. De regler som i dag styr fördelningen mellan
åklagare och polis bör enligt kommittén behållas såvitt gäller mål om
brott av unga för vilka det inte är föreskrivet svårare straff än böter.
Kommittén menar att det bör ankomma på Riksåklagaren och Riks-
polisstyrelsen att ändra i de föreskrifter och allmänna råd om ledningen
av förundersökningen m.m. som de utfärdat, det s.k. fördelning-
cirkuläret.

Det finns enligt regeringens uppfattning en rad fördelar med att
åklagaren är förundersökningsledare i ungdomsmål. Processrättsliga
kunskaper och erfarenhet av bevisvärdering, liksom av brottmåls-
processen i övrigt, är av stor betydelse för utredningens inriktning och
uppläggning. Genom att åklagaren kontinuerligt följer utredningen och
får kännedom om vad som kommit fram kan han snabbt fatta beslut i
åtalsfrågan. Dessa fördelar får främst betydelse när det gäller ungdomar
under 18 år och i fråga om brott som inte är helt bagatellartade. Med
de tidsfrister vi föreslår i det följande (avsnitt 6.5) och de uppgifter som
enligt vårt förslag skall ligga på åklagaren i fråga om personutredningen
(avsnitt 7.2) står mycket att vinna på att åklagaren redan från början är
insatt i förundersökningen. Åklagarens utbildning och erfarenhet gör
också honom mera lämpad att avgöra i vilken utsträckning det krävs
ytterligare utredning för att säkra bevisning för en fällande dom och att
fatta beslut om att avgränsa förundersökningen.

Mot dessa argument bör ställas de invändningar som kan anföras mot
att åklagaren blir förundersökningsledare i fler mål. Riksåklagaren och
Åklagarmyndigheten i Stockholm anser att de bestämmelser som redan
finns är fullt tillräckliga för att åstadkomma en tillfredsställande hand-
läggning av ungdomsmålen. Åklagaren har ju, enligt 23 kap. 3 § RB,                 59

möjlighet att överta förundersökningen och meddela anvisningar rörande

förundersökningens bedrivande. Vidare skall åklagaren enligt 2 § FUK Prop. 1994/95:12
hållas underrättad om förundersökningens gång. Nämnda remiss-
instanser pekar också på risken att systemet blir onödigt byråkratiskt
och tungrott om kommitténs förslag genomförs. Åklagarmyndigheten i
Stockholm menar att strävandena bör inriktas på att ställa högre krav på
förundersökningsledningen hos polisen och fortsätta att höja kompeten-
sen där. Rikspolisstyrelsen befarar att kommitténs förslag leder till att
förundersökningen fördröjs, eftersom åklagarna kommer att vara alltför
upptagna för att kunna bedriva ett aktivt förundersökningsledarskap.

Regeringen anser för sin del att de erfarenheter som kan dras av den
bedrivna försöksverksamheten spelar en stor roll i detta sammanhang.
Som redovisats ovan (avsnitt 6.1) har i Handens åklagardistrikt Riks-
åklagarens och Rikspolisstyrelsens fördelningscirkulär åtminstone delvis
satts ur spel. I stället har en ”sexmånadersregel” kommit att gälla. Vid
brott med upp till sex månaders fängelse i straffskalan och vid grovt
rattfylleri leds förundersökningen av polismyndigheten. Erfarenheterna
från Handen visar också att efter det första försöksåret har kontakterna
mellan polis och åklagare förenklats och sköts numera per telefon. Detta
talar för att det är möjligt att övervinna de praktiska svårigheter som
kan finnas. Det är riktigt, som Rikspolisstyrelsen påpekar, att förslaget
innebär att befogenheten att fatta vissa beslut, bl.a om tvångsmedel,
kommer att ligga på åklagaren i egenskap av förundersökningsledare.
Det är dock regeringens uppfattning att fördjupat samarbete mellan polis
och åklagare minimerar de nackdelar som kan följa av att befogenheten
att fatta vissa beslut övergår på åklagaren.

När det gäller åklagarens möjlighet att meddela anvisningar rörande
förundersökningens bedrivande kan nämnas att den enligt Åklagar-
utredningen används i mycket liten utsträckning. Enligt utredningen
finns heller inget behov av anvisningsrätten. Om en åklagare anser sig
behöva meddela formella anvisningar beträffande en förundersökning,
är den naturliga åtgärden att han övertar förundersökningsledningen. I
den lagrådsremiss som regeringen nyligen har beslutat på grundval av
åklagarutredningens förslag, föreslås att bestämmelsen upphävs. Möjlig-
heten för åklagaren att meddela anvisningar rörande förundersökningen
är mot angiven bakgrund inte något alternativ till att denne blir
förundersökningsledare.

Regeringen anser i likhet med kommittén att åklagaren i ökad omfatt-
ning bör vara förundersökningsledare i mål där den misstänkte inte har
fyllt 18 år. Det är dock inte önskvärt att genomföra några förändringar
när det gäller förundersökningsledningen i fråga om brott med enbart
böter i straffskalan. Frågan är då vilken avgränsning som är lämplig att
göra. Med kommitténs förslag till avgränsning - mål där den misstänkte
är under 18 år om på brottet kan följa fängelse - kommer förunder-
sökningsledningen för många i och för sig bagatellartade brott att ligga
hos åklagaren. Det innebär att åklagaren tas i anspråk i fall där hans
juridiska kompetens egentligen inte krävs och där utredningen är av
sådan ringa omfattning att tiden för att sätta sig in i ärendet är minimal.
Det finns här inte mycket att vinna på att åklagaren är för-                  60

undersökningsledare. Avgränsningen bör därför enligt regeringens

mening göras vid något allvarligare brott. En lämplig avgränsning är Prop. 1994/95:12
mål med mer än sex månaders fängelse i straffskalan.

För att ge mer fasthet åt den förordade ordningen bör det inte
överlåtas åt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att genomföra denna
ändring utan en ny bestämmelse bör införas i lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare.

6.5 Tidsfrister för förundersökning och åtalsbeslut

Regeringens förslag: En tidsfrist skall gälla för förundersökning
beträffande den som är under 18 år, om det är fråga om brott på
vilket kan följa fängelse i mer än sex månader. Tidsfristen skall
vara fyra veckor räknat från dagen för delgivningen av brotts-
misstanke t.o.m. åklagarens beslut i åtalsfrågan. I undantagsfall
skall tiden kunna förlängas.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens med de
avvikelserna att tidsfristen enligt kommitténs förslag är tre veckor och
omfattar förundersökningar som rör brott på vilka kan följa fängelse.

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till att en
tidsfrist införs, men en del anser att tre veckor är för kort tid. Från
flera håll påtalas att vad som skall gälla i undantagsfall i praktiken
kommer att bli huvudregel. Riksåklagaren föreslår att det i stället för en
tidsfrist införs ett generellt skyndsamhetskrav i ungdomsmål.

Skälen för regeringens förslag: För förundersökningar gäller ett
generellt krav på skyndsamhet. Som tidigare nämnts skall för-
undersökningen bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Frågan om det skall finnas bestämda tidsfrister för förundersökningar
som rör unga lagöverträdare har varit uppe till diskussion vid flera
tillfällen men har aldrig lett till lagstiftning.

I departementspromemorian Ändrade regler för åtalsunderlåtelse för
unga lagöverträdare, m.m. (Ds Ju 1987:11) föreslogs en tidsfrist som
innebar att polisen skulle anmäla till åklagaren om en utredning mot den
som är under 18 år inte kunde avslutas inom en viss, bestämd tid.
Åklagaren skulle då automatiskt ta över förundersökningsledningen.
Förslaget avvisades av föredragande statsrådet i prop. 1987/88:135
(s.35). Hon uttalade att hon var kritisk till de tankar om en frist för
förundersökning som förts fram i promemorian, även om hon kunde
hysa förståelse för syftet bakom dem. Vidare anfördes att en frist
kopplad till ett hot om att polisen fråntas sin uppgift om fristen inte
hålls, lätt kan leda till en stelbent ordning där myndigheterna värnar om
sitt eget revir snarare än samarbetar. Hon menade också att förunder-
sökningarna är av så skiftande beskaffenhet att en gemensam frist är
svår att ställa upp. I stället betonades lämpligheten av att polisen
regelbundet ger åklagaren underlag för en bedömning av hur snabbt
utredningen fortskrider och att eventuella dröjsmål följs upp. Som en

61

följd av resonemanget infördes i 2 § FUK ett krav på att undersöknings-
ledaren, om denne inte är åklagare, skall hålla åklagaren underrättad
om förundersökningens gång i fråga om den som inte fyllt 18 år. Det
föreskrevs vidare att polis och åklagare regelbundet skall samråda för
att motverka dröjsmål i sådana förundersökningar.

Som redovisats tidigare gäller enligt försöksförordningen en tidsfrist
vid förundersökningar om brott av den som fyllt 15 men inte 18 år, om
fängelse kan följa på brottet. Förundersökningen skall vara avslutad
inom två veckor, om inte utredningens beskaffenhet eller andra
särskilda omständigheter gör detta omöjligt. Polisens handläggningstid
har enligt BRÅ:s utvärdering minskat till ett medianvärde på tio dagar i
försöksdistrikten. BRÅ menar att det framför allt är de organisatoriska
förändringar som har genomförts som lett till att handläggningstidema
blivit kortare.

Organisatoriska förändringar och förbättrat samarbete mellan myn-
digheter är av stor betydelse för att få till stånd en snabb handläggning
av ungdomsärenden. Man bör emellertid inte bortse från betydelsen av
andra åtgärder. En tidsfrist för förundersökningar kan utgöra det incita-
ment till förändringar av organisationen som behövs för att åstadkomma
en snabb handläggning. Det är också en fördel ur prioriteringssynpunkt,
om det finns klara regler för hur lång tid som får gå åt. Med tanke på
att det i domstol finns en tidsfrist för de allvarligare målen mot dem
som inte har fyllt 18 år, är det naturligt och konsekvent att en frist
gäller också för förundersökningen. Flera remissinstanser anför häremot
att en tidsfrist för målen med de yngsta lagöverträdarna kan leda till att
målen med de något äldre ungdomarna - och andra viktiga mål -
eftersätts. En sådan risk finns, men den bör inte överdrivas. De för-
ändringar som regeringen i övrigt föreslår torde leda till att resurserna
i stort används bättre och att utrymme för snabbare handläggning av
ungdomsmålen därigenom frigörs.

Det kan i och för sig övervägas om en tidsfrist även bör omfatta
målen med de äldre ungdomarna. En sådan ordning torde dock innebära
alltför stora praktiska problem, samtidigt som det är mest angeläget att
målen mot de yngre handläggs snabbt.

Den tidsfrist som Ungdomsbrottskommittén föreslår omfattar tiden
från det att den misstänkte underrättas om att han är skäligen misstänkt
för ett brott på vilket fängelse kan följa till dess ett beslut i åtalsfrågan
är fattat. Fristen börjar alltså inte löpa förrän utredningen fortskridit
något. Å andra sidan omfattar den åklagarens beslut i anledning av
förundersökningen. Som Rikspolisstyrelsen påpekar innefattar fristen
också slutdelgivning av utredningen enligt 23 kap. 18 § RB med den
misstänkte och hans försvarare samt skäligt rådrum för att begära
ytterligare utredning eller göra de tillägg de anser behövas.

En bestämd tidsfrist kan naturligtvis inte passa alla slags mål med
unga. Omfattningen av brottsutredningarna kan variera kraftigt, från
utredning av enstaka erkända brott till omfattande ligabrottslighet där
allt förnekas. Sådana förhållanden påverkar naturligtvis utredningstiden.
Det är inte heller alltid möjligt eller ens önskvärt att forcera fram en
utredning. Det kan t.ex vara nödvändigt att genomföra tekniska

Prop. 1994/95:12

undersökningar som tar tid, eller att hålla ett stort antal förhör. Prop. 1994/95:12
Tidsfristen får ju inte innebära att kvalitén på utredningen sänks eller att
man av tidsskäl avstår från att vidta en i och för sig nödvändig åtgärd.

Om fristen är för snäv riskerar man att den alltför ofta överskrids. Då
får man, som flera remissinstanser befarar, en ordning där undantags-
regeln blir huvudregel. Är fristen å andra sidan alltför generöst tilltagen
kan följden bli att tiden utnyttjas fullt ut också i mål som kunnat
avslutas tidigare.

Det råder stor enighet bland remissinstanserna om att det är av
väsentlig betydelse att lagföringen av unga lagöverträdare sker snabbt.
Regeringen delar självklart den uppfattningen och anser att det mot den
bakgrunden bör införas en tidsfrist för handläggningen av ungdomsmål
hos polis och åklagare. När det gäller ungdomar anses emellertid, som
vi tidigare varit inne på, själva lagföringen och särskilt förunder-
sökningen ha ett kriminalpolitiskt egenvärde. Regeringen kan därför
också hålla med dem som påpekar att om tiden mellan brottet och
reaktionen är mycket kort, går något av den funktionen förlorad. Den
synpunkten utgör ytterligare ett skäl för att den tidsfrist som väljs inte
bör vara alltför kort. Med hänsyn till att åtskilliga remissinstanser ansett
att kommitténs tidsfrist på tre veckor är för kort förordar regeringen en
frist på fyra veckor. För att undvika att hela fristen utnyttjas i fall där
det inte finns skäl för det, bör i bestämmelsen anges att förundersök-
ningen skall avslutas så snart det kan ske.

Av främst praktiska skäl bör tidsfristen inte gälla vid alla för-
undersökningar mot ungdomar under 18 år. Kommittén föreslår att
tidsfristen skall gälla vid brott med fängelse i straffskalan. Regeringen
anser för sin del att en sådan avgränsning skulle medföra en alltför stor
arbetsbelastning för polis och åklagare. Det är dessutom vid de något
allvarligare brotten som det är viktigt att reaktionen följer snabbt.
Avgränsningen bör därför göras vid brott för vilka är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader.

Tidsfristen kan inte vara absolut utan det måste finnas en möjlighet att
göra undantag från den. Som redan framhållits varierar omfattningen av
olika förundersökningar kraftigt. Situationen att den unge begår nya
brott eller att nya brott upptäcks under förundersökningens gång måste
också beaktas. Det får ankomma på åklagaren att i det enskilda fallet
avgöra om tidsfristen behöver överskridas. Det bör dock krävas mycket
starka skäl för att det skall få ske.

Som kommittén föreslagit bör tidsfristen räknas från den tidpunkt då
den unge delges underrättelse om att brottsmisstanken uppnått graden
skälig misstanke och omfatta åklagarens beslut i åtalsfrågan, såsom att
väcka åtal eller meddela åtalsunderlåtelse.

63

6.6 Vårdnadshavares medverkan

Regeringens forslag: När den som är under 18 år är skäligen
misstänkt för brott skall vårdnadshavaren eller annan som svarar
för den unges vård och fostran underrättas och kallas till
polisförhöret, om det inte medför men för utredningen eller det
annars finns särskilda skäl mot det.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till en
utvidgad medverkan av vårdnadshavare m.fl. Rikspolisstyrelsen föreslår
att även andra som står den unge nära skall kallas till förhör.

Skälen för regeringens förslag: Om någon som inte har fyllt 18 år är
skäligen misstänkt för brott skall vårdnadshavaren, enligt 6 c § LUL,
omedelbart underrättas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Be-
stämmelsen skall ses mot bakgrund av att ungdomar som begår brott
behöver stöd både från myndigheter och från sina föräldrar eller andra
vuxna i sin närmaste omgivning. Det är därför viktigt att på ett tidigt
stadium i en brottsutredning engagera föräldrarna och få dem att
medverka i arbetet med att komma till rätta med brottsligheten.
Föräldrarnas stöd är betydelsefullt för den unge också genom att han
därigenom får större möjligheter att ställa till rätta efter brottet, t.ex.
vid kontakter med målsäganden.

Avsikten är alltså inte enbart att vårdnadshavama skall få reda på att
deras barn har begått brott. Det viktigaste är att de kan förmås att aktivt
medverka i lagföringsprocessen. Ett sätt att öka vårdnadshavamas
medverkan kan vara att de kallas till de förhör med den unge som
polisen håller. Av den utvärdering BRÅ gjort av 1988 års lagändringar
och av försöksförordningen (jfr avsnitt 6.1) framgår att 21 % av
föräldrarna i försöksdistrikten var närvarande när den unge hördes
under förundersökningen. Motsvarande siffra för undersöknings-
distrikten var 14 %. Det bör noteras att någon bestämmelse av innebörd
att vårdnadshavare skall kallas till förhör under förundersökningen inte
finns i försöksförordningen. Skillnaden i resultat kan möjligen tillskrivas
det förhållandet att ungdomsmålen i försöksdistrikten ges större upp-
märksamhet. Av BRÅ:s utvärdering kan slutsatsen dras att det finns ett
inte obetydligt utrymme att öka föräldrarnas närvaro vid förhör med
unga.

Regeringen föreslår mot bakgrund av det sagda att en bestämmelse
införs i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som
innebär att vårdnadshavare kallas till förhör med misstänkta under 18
år, om det inte medför men för utredningen eller det annars finns
särskilda skäl emot det. I de fall där den unge har gripits och förhör
skall hållas omedelbart är det lämpligt att vårdnadshavama genast
underrättas och uppmanas att inställa sig för att närvara vid förhöret.
Den unge bör tillfrågas om sin inställning till att vårdnadshavaren är
närvarande. Kan han inte lämna något godtagbart skäl till att han inte

Prop. 1994/95:12

64

vill att någon av dem skall närvara skall de kallas. Det bör finnas starka
skäl för att man skall gå med på den unges önskan att slippa
vårdnadshavarens närvaro vid förhöret. Om man kan misstänka att
närvaron skulle vara till större skada än nytta, bör dock kallelse under-
låtas. Om det visar sig att den unge inte är särskilt talför vid förhöret
kan man låta vårdnadshavama lämna rummet. Det viktiga är inte att
dessa sitter med vid själva förhöret utan att de finns tillgängliga och kan
bilda sig en uppfattning om vad som hänt och vara till stöd och hjälp
för den unge.

För det fall förhör hålls vid ett senare tillfälle bör vårdnadshavama få
en särskild kallelse där de erinras om att det är av stor vikt att de är
närvarande. Det är dock värdefullt om polisen också tar kontakt med
vårdnadshavama per telefon och avtalar en tid för förhör. På det sättet
skapas större förutsättningar för att de kan närvara.

Kommittén har övervägt att till kallelsen knyta ett vite eller annan
påföljd. Detta är enligt regeringens mening av olika anledningar mindre
lämpligt. Föräldramedverkan bygger på att föräldrarna skall vara ett
stöd för den unge och att kontakt skall etableras med i första hand
företrädare för socialtjänsten men också med polisens handläggare. En
ordning där vårdnadshavama tvingas att närvara skulle motverka dessa
syften. En sådan ordning skulle också innebära administrativt merarbete
som tar tid och kraft från handläggningen av ungdomsärendena.

Förslaget innefattar ingen begränsning i fråga om det brott misstanken
avser. När det gäller strävan att öka vårdnadshavamas medverkan i
lagföringsprocessen finns det ingen anledning att undanta ens de lindri-
gaste brotten. Regeringen ser det tvärtom som självklart att föräldrar i
alla sammanhang där deras bam har begått brott eller på annat sätt
överträtt regler ingriper och tar del i de åtgärder som kan behövas för
att komma till rätta med brottsligheten.

Om den unge exempelvis är fosterhemsplacerad eller bor hos sina fär-
eller morföräldrar kan det vara lämpligare att de som har det faktiska
ansvaret för den unge underrättas och kallas till polisförhören. Det är ju
i sådana fäll dessa som fyller den funktion föräldrar har. Vad som
gäller för vårdnadshavare bör därför gälla också för annan som svarar
för den unges vård och fostran. Det är inte nödvändigt att strikt formellt
avgränsa den krets personer som avses. Förslaget innebär ju inte något
åliggande att närvara vid förhören. Det är snarare en åtgärd som syftar
till att underlätta för dem som står den unge nära att bidra till att denne
inte begår ytterligare brott, genom att de får en närmare kännedom om
brottsutredningen. I de fall tveksamhet uppstår om vem som svarar för
vård och fostran av den unge kan kontakt tas med både vårdnadshavare
och annan som kan anses ha rollen av fostrare.

5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 12

Prop. 1994/95:12

65

6.7 Socialnämndens medverkan

Regeringens förslag: Polisen skall genast underrätta social-
nämnden när någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt
för ett brott på vilket kan följa fängelse. Socialnämnden bör i nor-
malfallet närvara vid förhör med den unge i dessa fall.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal av remissinstanserna har yttrat
sig i denna del. Flertalet av dem är positiva. Rikspolisstyrelsen föreslår
att socialnämnden skall underrättas endast om det kan ske utan men för
utredningen och anfört att det inte är tillfredsställande om social-
nämnden underrättas om en brottsmisstanke innan den unge själv fått
del av misstanken. Polismyndigheten i Göteborg framför liknande syn-
punkter och avstyrker förslaget med hänvisning till att det kan innebära
att företrädare för socialnämnden tar kontakt med den misstänkte innan
polisen hållit förhör med honom, vilket skulle vara till men för ut-
redningen.

Skälen för regeringens förslag: Någon generell bestämmelse om att
socialnämnden skall underrättas om misstankar om brott begångna av
ungdomar finns inte. I förundersökningskungörelsen finns dock ett antal
bestämmelser om förhör under förundersökningen med barn, däribland
en bestämmelse om underrättelse till socialnämnden. I första hand avses
förhör med den som är under 15 år. I 18 § anges att ett sådant förhör
skall hållas av person med särskild fallenhet för uppgiften och i 17 § att
förhöret skall verkställas och planeras så att fåra för att den unge tar
skada inte uppkommer. Också förhör med äldre ungdomar omfattas av
bestämmelserna. Enligt 16 § FUK gäller att socialnämnden, om inte
hinder möter, i god tid skall underrättas om tid och plats för förhör med
den som är under 20 år om det finns skäl till antagande att vad som
förekommit bör föranleda ingripande från nämnden. I försöksdistrikten
gäller enligt försöksförordningen att socialnämnden genast skall under-
rättas om den som fyllt 15 men inte 18 år, är skäligen misstänkt för ett
brott på vilket fängelse kan följa.

Det är av flera olika skäl viktigt att socialnämnden blir underrättad i
ett tidigt skede när en ung person är misstänkt för brott. Möjligheterna
ökar därigenom för företrädare för socialtjänsten att medverka under
brottsutredningarna. Det blir exempelvis rent praktiskt lättare att ordna
så att någon från socialtjänsten kan närvara vid förhör med den unge.
Det finns med en sådan ordning också förutsättningar för att snabbt
genomföra den utredning om den unges levnadsomständigheter som
måste göras. En tidig underrättelse ger också socialnämnden möjlighet
att agera på ett tidigt stadium för att få i gång olika stödåtgärder.

I flertalet fåll torde misstankegraden ”skälig misstanke” inte ha
uppnåtts innan förhör med den misstänkte själv hållits. Den risk för att
en företrädare för socialnämnden tar kontakt med den unge i anledning
av ett brott innan polisen gör det, bör därför vara liten. Om fråga

Prop. 1994/95:12

66

uppkommer att underrätta socialnämnden innan förhör med den unge Prop. 1994/95:12
hållits, bör problemet kunna lösas praktiskt genom att företrädaren för
socialnämnden upplyses om förhållandet och genom att polisen lägger
ned extra ansträngningar på att snarast hålla förhör med den unge.

Regeringen anser i likhet med Ungdomsbrottskommittén att en be-
stämmelse om underrättelse till socialnämnden bör införas i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt kommitténs
förslag begränsas underrättelseskyldigheten till ärenden där den miss-
tänkte är under 18 år och det är fråga om brott på vilket fängelse kan
följa. Det kan ifrågasättas om tillämpningsområdet för bestämmelsen
bör avgränsas på annat sätt. De bestämmelser om tidsfrist för för-
undersökningen och om förundersökningsledningen som regeringen
föreslår i detta ärende omfattar enbart brott med fängelse i mer än sex
månader i straffskalan. Praktiska skäl kan sägas tala för att en
bestämmelse om underrättelse till socialnämnden avgränsas på samma
sätt. De skäl som motiverar att regeln införs gäller emellertid också för
mindre allvarliga brott, med undantag för brott med enbart böter i
straffskalan. I sistnämnda fall är ju socialnämndens insatser normalt inte
påkallade. Regeringen stannar således för att bestämmelsen bör av-
gränsas på det sätt kommittén föreslår.

Den nu behandlade bestämmelsen avser underrättelse om att miss-
tanke om brott föreligger. Det är emellertid angeläget att också på
andra sätt utöka socialnämndens medverkan när en ung människa har
begått ett brott. Ungdomsbrottskommittén föreslår en regel i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som innebär att en
företrädare för socialtjänsten skall vara närvarande vid förhör med den
som inte fyllt 18 år om hinder inte föreligger och det inte innebär men
för utredningen. Att en person från socialtjänsten är närvarande innebär
ett stöd för den unge samtidigt som socialtjänsten får information om
brottet och omständigheterna omkring detta. Vidare kan på ett tidigt
stadium kontakt etableras med den unge, liksom med hans föräldrar,
som enligt regeringens förslag normalt också skall kallas till förhöret.
En bestämmelse om att en företrädare från socialtjänsten skall närvara
vid förhör med unga bör därför införas i lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. Undantag bör dock göras om
närvaro av en socialtjänsteman inte är möjlig eller om den skulle
innebära men för utredningen. På samma sätt som i fråga om
underrättelse till socialnämnden bör ärenden om brott med enbart böter
i straffskalan undantas.

7 Personutredningen

7.1 Gällande ordning

Domstolen har en skyldighet att se till att det finns utredning om den
tilltalades levnadsomständigheter och om de personliga förhållanden
som kan vara av betydelse för bedömning av påföljdsfrågan, om det är

67

fråga om att döma till annan påföljd än böter eller det annars finns Prop. 1994/95:12
särskild anledning (46 kap. 9 § RB). De former av personutredning som
är vanligast förekommande är yttrande från frivårdsmyndighet,
läkarintyg, yttrande från socialnämnden och rättspsykiatrisk under-
sökning. Härutöver kan nämnas att när ett mål avgörs skall personbevis
och utdrag ur kriminalregistret finnas tillgängliga.

Yttrande från frivårdsmyndighet och läkarintyg regleras i lagen
(1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. som trädde i
kraft den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:2, bet. 1991/92:JuU4, rskr.
1991/92:24). Enligt 1 § skall domstolen inhämta yttrande från fri-
vårdsmyndigheten om det i ett brottmål behövs särskild utredning om
den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas
bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt brottslighet. Något
yttrande behövs inte om domstolen redan har tillräcklig utredning eller
inhämtar sådan på annat sätt. Ett beslut att inhämta särskild person-
utredning skall meddelas så snart det lämpligen kan ske. Om allmänt
åtal inte har väckts får, enligt 2 §, beslut meddelas endast under
förutsättning att den misstänkte har erkänt eller att det annars finns
sannolika skäl för misstanken att han har begått brottet. Domstolen bör,
om åklagaren eller den tilltalade väcker frågan om t.ex. kontraktsvård
eller andra föreskrifter inom ramen för en skyddstillsyn, upplysa om
detta i beslutet att inhämta yttrande. Detsamma gäller om det finns skäl
att anta att det finns personliga omständigheter av det slag som avses i
29 kap. 5 § brottsbalken eller om yttrandet är avsett att utgöra underlag
enbart i en viss fråga. Domstolen skall vidare i beslutet ange inom
vilken tid yttrandet skall lämnas. I propositionen anges att ftivårds-
myndigheten, för att ha rimlig tid att genomföra utredningen och lämna
ett yttrande, normalt bör få fyra veckor till sitt förfogande. Är den
tilltalade häktad kan naturligtvis tiden sättas kortare. I 1 § förordningen
(1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. sägs att rätten
i beslut om yttrande från frivårdsmyndigheten skall ange inom vilken tid
yttrandet skall lämnas, och att rätten skall samråda med fri-
vårdsmyndigheten om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en
månad.

I förarbetena till den nya lagen betonas att ett väl fungerande
personutredningsförfärande förutsätter att det finns väl utvecklade och
regelbundna kontakter mellan framfor allt domstolar och frivårds-
myndigheter såväl när det gäller inriktningen av enskilda yttranden som
när det gäller uppläggningen av och underlaget för yttranden i olika
typer av situationer. Ett av de främsta syftena med lagen är att skapa
förutsättningar för ett mera flexibelt och till domstolens behov avpassat
personutredningsförfärande och att det för att detta syfte skall kunna
uppnås är nödvändigt att berörda myndigheter i samråd verkar för att
tillgängliga resurser utnyttjas på ett så ändamålsenligt och effektivt sätt
som möjligt.

I fråga om läkarintyg kan nämnas att rätten enligt 7 § lagen om
särskild personutredning i brottmål, m.m. får förordna en läkare att
avge ett sådant om det finns skäl till det och om den misstänkte har

68

erkänt eller det finns sannolika skäl för misstanken att han har begått Prop. 1994/95:12
brottet.

Yttranden från socialnämnden kan inhämtas både av domstol och av
åklagare. Enligt 3 § LUL skall åklagare, om han anser att det finns
skälig anledning till åtalsunderlåtelse enligt 1 § LUL, inhämta yttrande
från socialnämnden innan han beslutar i ärendet. Yttrande behöver inte
inhämtas om brottet är ringa eller om det är uppenbart att förutsätt-
ningar för åtalsunderlåtelse föreligger. Enligt 9 § LUL krävs det i vissa
fall att domstolen har tillgång till ett yttrande från socialnämnden. Ett
sådant yttrande är en förutsättning för att domstolen skall kunna
överlämna den unge till vård inom socialtjänsten eller, om det inte finns
särskilda skäl, för att den som är under 21 år skall kunna dömas till
fängelse i mer än tre månader. Av förarbetena till lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare (prop. 1964:10 s. 162 och 165)
framgår att yttrande skall inhämtas också innan den som är under 18 år
döms till fängelse eller skyddstillsyn. Om åklagaren har inhämtat ett
yttrande, som inte hunnit bli alltför gammalt, behöver domstolen inte
inhämta ett nytt yttrande utan kan använda det befintliga.

Socialnämndens yttrande skall avse frågan om nämnden har vidtagit
eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den unge och om en sådan
åtgärd enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom. Om
åklagaren begär det eller nämnden finner det nödvändigt skall yttrandet
även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling samt
hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt (3 § första och andra
stycket LUL). I sammanhanget bör också nämnas att det enligt 50 §
socialtjänstlagen åligger socialnämnden att utan dröjsmål inleda en
utredning av vad som kommit till nämndens kännedom och som kan
föranleda en åtgärd av nämnden. I förarbetena till socialtjänstlagen
framhålls att det är angeläget att socialnämndens utredning påbörjas så
snart som möjligt och att man inte bör vänta till dess åklagaren kommit
in med sin begäran om yttrande.

Nämndens yttrande skall, enligt 3 § tredje stycket LUL, avges
skyndsamt. Om inte längre tid är nödvändig med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, skall yttrandet avges inom två veckor från den dag
begäran kom in till nämnden. Om nämnden inte avgett yttrande inom
fyra veckor, skall åklagaren genast underrättas om orsaken till
dröjsmålet. I de fäll yttrande begärs av domstol skall nämnden yttra sig
inom sådan tid att rätten kan hålla huvudförhandling inom de tidsfrister
som gäller för mål med unga, (12 § tredje stycket LUL). Om ärendets
beskaffenhet kräver det, får yttrandet med rättens medgivande avges
senare.

69

7.2 Inhämtande av yttrande från socialnämnd och frivårds- prOp. 1994/95:12
myndighet

Regeringens förslag: Yttranden från socialnämnden och frivårds-
myndigheten beträffande misstänkta under 18 år skall i normal-
fallet inhämtas redan under förundersökningen, efter beslut av
åklagaren. Ett krav på skälig brottsmisstanke införs som en förut-
sättning för att få inhämta yttrande från socialnämnden. Åklagaren
skall som huvudregel alltid inhämta ett sådant yttrande innan han
fattar beslut i åtalsfrågan.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och
Sveriges advokatsamfund är positiva till förslaget. Också Riksåklagaren
är positiv men ifrågasätter beträffande yttranden från socialnämnden om
inte samma resultat kan uppnås genom tillämpning av 50 § social-
tjänstlagen (1980:620) och 6 f § LUL. Regionåklagarmyndigheten i
Göteborg påtalar att förslaget innebär en överföring av arbetsuppgifter
till åklagarna och framhåller att personutredningen inte bör startas
förrän det står klart att brott kan styrkas och att en åtalsunderlåtelse inte
är aktuell. Kriminalvårdsstyrelsen betonar att samverkan är nödvändig
för att undvika dubbelarbete hos socialtjänsten och frivården. TCO
anser att förslaget innebär att ytterligare resurser måste ställas till
frivårdens förfogande. Svenska skyddsförbundet framhåller att det är
viktigt att personutredningarna är kvalificerade och att beslut att
inhämta yttrande inte bör fattas av åklagare utan av domstol. Praxis i
frågan om i vilka fall yttranden skall inhämtas kan annars bli alltför
olikartad. Dessutom kan man räkna med ett ökat motstånd från
klienterna vid personutredningen, om åklagaren fattar beslutet. Det
påpekas också att förslaget ställer stora krav på socialnämnderna. De
remissinstanser som yttrat sig över förslaget om förutsättningar för att
inhämta yttrande från socialnämnden är positiva. Malmö tingsrätt anser
det dock tveksamt att ha en annan misstankegrad för inhämtande av
yttrande från socialtjänsten än den som gäller för yttrande från frivårds-
myndigheten.

Skälen för regeringens förslag: För att få till stånd den snabba
handläggning av ungdomsmål som är önskvärd är det nödvändigt att
inte bara förundersökningen utan även personutredningen kan genom-
föras inom ramen för de tidsfrister som föreslås. Den bästa förut-
sättningen för att uppnå detta får man sannolikt om förundersökning och
personutredning bedrivs parallellt. Det finns, som redogjorts för ovan,
redan enligt gällande regler möjligheter att inhämta personutredning på
förundersökningsstadiet. I ungdomsmål bör dock enligt regeringens
mening en sådan ordning vara huvudregel i fråga om yttranden från
frivårdsmyndigheten och socialnämnden. Därigenom kan åklagaren i
större utsträckning än i dag fatta beslut i åtalsfrågan omedelbart vid
förundersökningens avslutande. Det innebär också att mål inte behöver

70

fördröjas i domstol för att personutredning måste inhämtas. Genom att Prop. 1994/95:12
beslut om personutredning skall fattas på ett så tidigt stadium riskerar
man i och för sig att det i några fall inhämtas personutredning som
sedan visar sig inte behövas. Det kan dock inte antas ske i något större
antal fäll.

Den mest effektiva ordningen uppnås om åklagaren ges rätt att besluta
i fråga om ovan angivna yttranden under förundersökningen. Ungdoms-
brottskommittén föreslår en sådan ordning.

Under remissbehandlingen har en instans, Svenska skyddsförbundet,
uttalat tveksamhet mot att tillägga åklagaren en sådan beslutanderätt.
Bland annat kan hävdas att det av integritetsskäl är lämpligare att dom-
stol fattar beslut om personutredning. Det finns vidare en risk för att
den misstänkte uppfattar åklagaren som mindre objektiv än en domstol.
Det kan också anföras att en domstol är bättre skickad att göra den
bevisvärdering som krävs.

Det förhållandet att åklagaren tilläggs uppgifter som innebär bevis-
värdering bör enligt regeringens uppfattning inte lägga hinder i vägen
för ett genomförande av kommitténs förslag. Det bör också framhållas
att förslaget inte innebär att alla former av personutredning skall få
inhämtas av åklagaren utan är begränsat till yttranden från frivårds-
myndighet, vilka numera normalt görs av myndigheten själv, samt, i
utvidgad omfattning, yttranden från socialnämnden. De former av
personalia som är mest ingripande ur integritetssynpunkt skall alltså
fortfarande beslutas av domstol.

Ytterligare ett argument som under remissbehandlingen anförts mot
den föreslagna ordningen är att åklagarna tilläggs ytterligare arbets-
uppgifter. Regeringen gör för sin del bedömningen att den nya upp-
giften inte innebär annat än en marginellt ökad arbetsbörda. Flera tungt
vägande skäl talar i stället för att genomföra kommitténs förslag. Om en
domstolsprövning skulle krävas för att få till stånd en personutredning
som utförs parallellt med förundersökningen, skulle det avsevärt
fördröja beslutet och tidsvinsterna gå förlorade. Domstolen skulle också
tvingas befatta sig med mål där åtal inte väcks. Det är vidare så att
åklagaren redan i dag har befogenhet att inhämta yttrande från
socialnämnden och att en domstol som i dag beslutar att inhämta ett
yttrande från frivårdsmyndigheten sedan åtal har väckts, inte gör någon
självständig prövning av om det finns sannolika skäl för brotts-
misstanken.

Det är regeringens uppfattning att fördelarna med kommitténs förslag,
med tanke särskilt till de tidsvinster som det innebär, är så stora att det
bör genomföras. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening tas in i
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Den personutredning det är fråga om är alltså yttranden från
socialtjänsten och från frivårdsmyndigheten. En allmän utgångspunkt
bör vara att ett beslut om sådan personutredning skall beslutas så snart
det är möjligt. Vad som eftersträvas är att förundersökning och
personutredning är klara i stort sett samtidigt för att undvika att ärendet
behöver vila i avvaktan på att personutredningen blir färdig. I de fall                  71

där man kan förutse att förundersökningen kommer att ta lång tid finns

det emellertid ingen anledning att snabbt driva fram en personutredning. Prop. 1994/95:12
Då kan konsekvensen i stället bli att personutredningen är inaktuell när
den skall användas. Följden av den föreslagna ordningen kan natur-
ligtvis bli att en utredning får göras av frivårdsmyndigheten innan
brottsomfattningen är helt klar. Detta bör dock inte hindra att ett full-
ödigt yttrande lämnas.

Förslaget innebär ingen ändring när det gäller domstols behörighet att
besluta om personutredning under pågående förundersökning. Dom-
stolen har ju det övergripande ansvaret för att den personalia som är
nödvändig finns tillgänglig när målet skall avgöras.

Eftersom domstolen har kvar sin beslutanderätt i frågor om person-
utredning har åklagaren alltid en möjlighet att vända sig dit med en
begäran om att viss utredning skall inhämtas. Det kan exempelvis bli
fallet om åklagaren känner tvekan om yttrande skall inhämtas. När den
misstänkte begärs häktad är det naturligt att åklagaren avvaktar med
beslut om personutredning och i stället framställer ett yrkande om detta
vid häktningsförhandlingen. Om den unge under förundersökningen
skulle ha en önskan om att yttrande från frivårdsmyndigheten eller
socialtjänsten skall inhämtas, får han vända sig till åklagaren. Det torde
inte vara nödvändigt att införa en möjlighet att få åklagarens beslut i
fråga om personutredningen prövat i domstol. Det är däremot i och för
sig inget som hindrar att den unge begär överprövning av åklagarens
ställningstagande hos högre åklagare enligt de allmänna regler som
gäller om detta.

Enligt nuvarande ordning inhämtar åklagaren yttrande från social-
tjänsten endast om han anser att det finns skälig anledning till
åtalsunderlåtelse. I de fall åtal väcks fattas beslut att inhämta yttrande
först när målet kommit till domstolen. Detta innebär att målet fördröjs i
avvaktan på att yttrandet inkommer. Tiden för handläggning av ung-
domsmål skulle kunna förkortas ytterligare om åklagaren i princip alltid
inhämtade yttrande från socialnämnden. Regeringen anser att en sådan
regel bör införas. Yttrande skall dock inte behöva inhämtas om brottet
är ringa, om det är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderlåtelse
finns eller om det annars inte behövs. Förslaget kommenteras ytterligare
i författningskommentaren (avsnitt 13.1).

För att ett yttrande från frivårdsmyndigheten skall få inhämtas gäller
förutsättningen att åtal har väckts, att den misstänkte har erkänt
gärningen eller det annars finns sannolika skäl för att den misstänkte
begått brottet. För yttranden från socialnämnden finns inget mot-
svarande krav på misstankegrad. Det är enligt regeringens mening
rimligt att det också för dessa yttranden anges i lag vilka förutsättningar
som gäller. Med tanke på socialnämndens roll när det gäller unga
lagöverträdare är det för dessa fall tillräckligt med ett krav på skälig
brottsmisstanke. Den bestämmelse som i dag gäller i fråga om yttranden
från frivårdsmyndighet bör inte ändras. Det torde inte innebära några
olägenheter att beviskraven är olika för yttranden från socialnämnd
jämfört med yttranden från frivårdsmyndighet.

72

7.3 Avgivande av yttranden

Regeringens förslag: Yttrande från socialnämnd skall lämnas
inom den tid som anges i beslutet om inte rätten eller åklagaren
med hänsyn till ärendets beskaffenhet medger att yttrandet lämnas
senare. Yttrandet skall enligt rättens eller åklagarens anvisningar
kunna begränsas. I undantagsfall skall ett yttrande kunna få avges
muntligen.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva. Svea hovrätt ifrågasätter
om det inte behövs en yttersta tidsgräns, t.ex. en månad. Från några
håll avstyrks förslaget att yttrande skall kunna få avges muntligen.

Skälen för regeringens förslag: Ett yttrande från socialnämnden skall
avges inom två veckor från den dag begäran kom in till nämnden, om
inte längre tid är nödvändig med hänsyn till ärendets beskaffenhet. När,
såsom regeringen föreslår, bl.a. denna form av personutredning skall
inhämtas samtidigt som förundersökningen pågår finns det egentligen
inget behov av en i författning bestämd tidsfrist. Det är i stället till-
räckligt att det i beslutet anges inom vilken tid yttrandet skall lämnas.
Åklagaren kan då anpassa tiden så att yttrandet är klart samtidigt som
förundersökningen. Tiden kan variera beroende på t.ex. omfattningen
av utredningen om brottet. Det är onödigt, och olämpligt, att yttrandena
i ett omfattande mål färdigställs så tidigt att de är inaktuella när saken
skall avgöras.

Socialnämnderna blir med denna ordning naturligtvis skyldiga att
lämna yttrandena inom den angivna tiden på samma sätt som om det
fanns en bestämmelse i författning. Man måste dock räkna med att det
i vissa fall inte är möjligt att hålla tidsfristen. Det bör därför finnas en
möjlighet att med åklagarens eller rättens medgivande få lämna ytt-
randet senare. Nämnderna bör åläggas att omedelbart underrätta åklaga-
ren respektive rätten om fristen inte kan hållas.

Kommittén har föreslagit att ett yttrande från socialnämnden bör
kunna få avlämnas muntligen, vid ett sammanträffande för underrättelse
om beslut om åtalsunderlåtelse (se avsnitt 8.5) om man därigenom kan
vinna tid. Flera remissinstanser är kritiska till förslaget i den delen.
Regeringen delar kritiken såtillvida att det är olämpligt att yttranden
regelmässigt avges muntligen. Om det i undantagsfall görs för att hålla
de tidsfrister som gäller bör det dock kunna accepteras. Kommitténs
förslag bör således genomföras också i denna del men justeras något.

För att spara tid och arbete bör åklagaren och domstolen också, om
det är lämpligt, kunna ge socialnämnden upplysning om hur yttrandet
kan begränsas.

Den nya bestämmelsen, som kommenteras närmare i författnings-
kommentaren (avsnitt 13.1), bör tas in i lagen med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare och ersätta den nuvarande bestämmelsen
om tidpunkt m.m. för yttranden från socialnämnden.

Prop. 1994/95:12

73

För yttranden av frivårdsmyndighet finns ingen i lag angiven tidsfrist. Prop. 1994/95:12
Som tidigare nämnts bör dock frivårdsmyndigheten i normalfallet få
fyra veckor till sitt förfogande. I 1 § förordningen om särskild person-
utredning i brottmål, m.m. föreskrivs att rätten skall samråda med
myndigheten, om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en månad.
Den ordning som föreslås för yttranden från socialnämnd bör, med
undantag av möjligheten att avge ett yttrande muntligen, gälla också för
yttranden från frivårdsmyndighet. De regler som avser tidsfrister m.m.
för dessa yttranden bör även fortsättningsvis regleras i förordningen om
särskild personutredning i brottmål, m.m. Regeringen avser att i ett
annat sammanhang behandla de förändringar som bör göras.

8 Åtalsunderlåtelse

8.1 Bakgrund

Regler om åtalsunderlåtelse finns dels i rättegångsbalken och dels i
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Åtals-
underlåtelse enligt rättegångsbalkens regler kan beslutas, om det kan
antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter, om det kan
antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl
för åtalsunderlåtelse, om den misstänkte begått annat brott och det
utöver påföljden för detta inte krävs ytterligare påföljd eller om viss
vård kommer till stånd (20 kap. 7 § RB). En förutsättning för att
åtalsunderlåtelse skall meddelas är att något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts. Åtal får också underlåtas, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att
avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det inte heller av
andra skäl krävs att åtal väcks.

Reglerna om åtalsunderlåtelse i lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare är primära i förhållande till rättegångsbalkens
regler (1 § sjätte stycket LUL). De senare skall tillämpas först sedan det
konstaterats att åtalsunderlåtelse inte kan beviljas enligt 1 § LUL (se
prop. 1987/88:135, s. 40). Lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare ger mycket vidsträckta möjligheter till åtalsunderlåtelse
för ungdomar som begått brott innan de fyllt 18 år. Presumtionen kan
sägas vara mot åtal i dessa fall. Lagregleringen vilar på grundtanken att
ansvaret för ungdomar som begått brott i huvudsak skall vila på
socialtjänsten och inte på kriminalvården. En viktig tanke bakom
regleringen är också att institutet åtalsunderlåtelse möjliggör en snabb
och smidig handläggning av brott som begås av unga. Den grund för
åtalsunderlåtelse som 1 § LUL huvudsakligen vilar på är att den unge är
eller blir föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen
eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga eller för annan
åtgärd som innebär att han får hjälp eller stöd. Åtalsunderlåtelse får
beslutas på denna grund om det med skäl kan antas att den åtgärd som
vidtas är vad som är lämpligast för den unge. Här avses alltså fall då

74

den unge blir föremål för adekvata åtgärder utan att åtal väcks. Prop. 1994/95:12
Åklagaren skall beakta att påföljden, om åtal väcks, ofta blir över-
lämnande till vård inom socialtjänsten. Det andra huvudfallet i vilket en
åtalsunderlåtelse kan bli aktuell är att det är uppenbart att brottet begåtts
av okynne eller förhastande. Utrymmet för åtalsunderlåtelse på denna
grund torde för bötesbrottens del vara betydande. Vid återfall i likartad
brottslighet, när det är fråga om ett stort antal brott eller när
brottsligheten pågått under en längre tid torde tillämpningsområdet vara
mer begränsat.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse får inte meddelas, om något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Åklagaren skall vid
den bedömningen beakta bl.a. brottets svårhetsgrad, omständigheterna
vid brottets begående samt behovet av att klarlägga skuldfrågan,
fastställa skadeståndsskyldighet eller besluta om förverkande. En ytter-
ligare förutsättning för ett beslut om åtalsunderlåtelse är att det är fullt
utrett att den unge har begått brottet. Åklagaren kan meddela ett s.k.
delat beslut, vilket innebär att han, beträffande samma person, väcker
åtal eller utfärdar strafföreläggande för vissa brott och meddelar
åtalsunderlåtelse för andra.

Den som erhållit en åtalsunderlåtelse skall iaktta skötsamhet. Sköt-
samhetskravet är avsett att stärka åtalsunderlåtelsens funktion som en
varning för den unge och att markera att samhället inte tolererar brott.
Kravet på skötsamhet anses också bidra till att stödja föräldrar och
andra i deras försök att hålla den unge borta från olämpliga miljöer.
Det konkreta innehållet i kravet är i första hand att den unge avhåller
sig från att begå brott. Beslutet om åtalsunderlåtelse får återkallas om
särskilda omständigheter föranleder det. Vid bedömningen av om
återkallelse skall ske skall åklagaren enligt 5 § LUL särskilt beakta om
den unge återfallit i brott inom sex månader från beslutet. Bestäm-
melsen fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 1988 (se avsnitt 6.1). Av
BRÅ:s utvärdering av lagändringen framgår dock att möjligheten att
återkalla beslut om åtalsunderlåtelse praktiskt taget aldrig utnyttjas.

Under 1992 meddelades totalt 16 118 åtalsunderlåtelser, vilket är
drygt 10 % av samtliga lagföringar. Antalet är något lägre än under
föregående år då motsvarande siffra var 17 695. Åldersgruppen 15-17
år erhöll år 1992 totalt 5 496 åtalsunderlåtelser (inklusive åtalsprövning
enligt 6 § LUL), varav 4 770 med stöd av 1 § LUL, 167 med stöd av
6 § samma lag och 557 med stöd av 20 kap. 7 § RB. Under år 1991 var
motsvarande siffror något högre. Då meddelades totalt 6 868
åtalsunderlåtelser för nämnda åldersgrupp, varav 6 061 enligt 1 § LUL,
182 enligt 6 § LUL och 625 enligt rättegångsbalkens regler.

Åldersgruppen 18-20 år erhöll under 1992 totalt 1 271 åtals-
underlåtelser, varav 294 med stöd av lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare och 977 med stöd av rättegångsbalkens regler.

Hälften av åtalsunderlåtelsema avsåg tillgreppsbrott (8 kap. brotts-
balken). Inom nämnda kategori dominerade snatteri följt i antal av stöld
och tillgrepp av fortskaffningsmedel.

75

8.2 Åtalsunderlåtelse vid återfall i brott

Regeringens förslag: I lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare görs en markering av att det vid bedöm-
ningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas särskilt skall be-
aktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Kommitténs bedömning: Kommittén uttalar att åtalsunderlåtelse i
princip inte bör meddelas vid återfall, men föreslår ingen lagändring i
det avseendet.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till att förutsättningarna för
åtalsunderlåtelse vid återfall skärps. Från flera håll framförs synpunkten
att en lagreglering bör ske om en förändring i fråga om åtalsunder-
låtelse vid återfall skall ske. Svenska Skyddsförbundet anför att det kan
få negativa konsekvenser för återanpassningen av ungdomar om de i
ökad utsträckning ställs inför domstol.

Skälen för regeringens förslag: Ungdomsbrottskommittén föreslår att
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall avskaffas.
Om förslaget genomförs får det följder för åtalsunderlåtelseinstitutet.
Kommitténs förslag innebär också att tvångsåtgärder enligt 3 § LVU på
grund av ett brott som är föremål för utredning inte kommer att bli
aktuellt. Det innebär i sin tur att, om förslaget genomförs, åtal kommer
att väckas i de fall åklagaren enligt nuvarande ordning anser sig böra
kräva att socialnämnden vidtar åtgärder på grund av brottet för att han
skall meddela åtalsunderlåtelse. Regeringen bereder, som tidigare redo-
visats, för närvarande förslaget i de delar som rör påföljdssystemet för
unga. Utgångspunkten är att det från straffrättsliga utgångspunkter finns
starka skäl som talar för att påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten i dess nuvarande form bör utmönstras.

Den förändring för tillämpningen av institutet åtalsunderlåtelse som ett
genomförande av förslagen rörande påföljderna skulle innebära är väl
motiverad. I de fall ett väsentligt allmänt intresse berörs, och åtal alltså
skall väckas, torde det framför allt vara fråga om återfall i brott eller att
brottsligheten är av sådan art eller har ett sådant straffvärde att åtal är
påkallat. Det är angeläget att åtal väcks i sådana fall, vilket också i stor
utsträckning torde ske redan i dag. Vid just fortsatt brottslighet är det
särskilt väsentligt att åtalsunderlåtelse som huvudregel inte beviljas.
Som regeringen framhållit tidigare är det viktigt att ungdomar som
begår brott ställs till ansvar för detta och får ta konsekvenserna av sina
handlingar.

Kommittén har övervägt att uttryckligen lagreglera en begränsning av
möjligheterna till åtalsunderlåtelse vid återfall men har avstått med
hänvisning till att en sådan regel skulle kunna leda till en rigid och
stelbent tillämpning av institutet åtalsunderlåtelse och i vissa fall t.o.m.
te sig stötande.

Regeringen delar kommitténs uppfattning att möjligheten att meddela
åtalsunderlåtelse vid återfall i brott bör begränsas. Regeringen är i och

Prop. 1994/95:12

76

för sig medveten om att en sådan förändring får omedelbar betydelse
för påföljdsbestämningen först om påföljdssystemet för unga förändras
med de utgångspunkter som har angivits ovan. Innan en sådan föränd-
ring har genomförts innebär en skärpning av åtalsunderlåtelsereglema
inte någon större skillnad när det gäller den reaktion som följer på
brottet. En åtalsunderlåtelse enligt 1 § LUL meddelas ju i huvudsak om
den unge blir föremål för någon åtgärd av socialtjänsten. Enligt
nuvarande regler blir den påföljd som bestäms i domstol i dessa fåll
oftast just överlämnande till vård inom socialtjänsten. Det kan dock
ändå vara meningsfullt att redan nu begränsa möjligheten att meddela
åtalsunderlåtelse vid återfall. Det förhållandet att saken förs till domstol
innebär att möjligheten finns att döma till andra påföljder än över-
lämnande till vård. Möjligheten öppnas också att kombinera ett över-
lämnande med ett bötesstraff. Att åtal väcks och förhandling hålls i
domstol innebär också i sig att det för den unge markeras att samhället
ser allvarligt på upprepad brottslighet.

En förändring i förhållande till vad som nu gäller kan inte komma till
stånd med mindre än att en lagändring görs. En uttrycklig regel om att
återfall i brott bör beaktas vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse
skall meddelas bör inte utformas så att den innebär ett absolut förbud
mot att besluta om åtalsunderlåtelse. Detta skulle leda till den stelbenta
ordning kommittén befarar. I stället bör ett tillägg göras i bestämmelsen
om åtalsunderlåtelse i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare där det markeras att vid bedömningen av om något
väsentligt allmänt intresse åsidosätts, skall särskilt beaktas om den unge
tidigare har gjort sig skyldig till brott. Beträffande den närmare
tillämpningen av bestämmelsen kan hänvisas till författningskom-
mentaren (avsnitt 13.1).

8.3 Betydelsen av att den unge vill göra rätt för sig

Regeringens förslag: Den unges vilja att gottgöra målsäganden
skall beaktas vid prövningen av frågan om åtalsunderlåtelse.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser är positiva till förslaget
men påpekar att det inte kan antas få så stor betydelse. Från åklagarhåll
framhålls att inte varje åtgärd av den unge bör fa inverka vid bedöm-
ningen. Det framförs också kritik mot det av kommittén valda uttrycket
”gottgöra”.

Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 januari 1988 (jfr avsnitt
8.1) skall åklagaren vid sin bedömning av om åtalsunderlåtelse skall
meddelas särskilt beakta den unges vilja att ersätta målsäganden för
skada som uppkommit genom brottet eller att avhjälpa eller begränsa
skadan. Åklagaren kan med stöd av denna regel räkna den unge till
godo att han t.ex. kontaktat målsäganden och diskuterat möjligheterna

Prop. 1994/95:12

77

att göra rätt för sig. eller att han följt en anmodan av polis att ställa till Prop. 1994/95:12
rätta. Det bör framhållas att systemet inte är avsett att innebära att man
kan ”köpa sig fri” från åtal. Det är viljan att göra rätt för sig som är
avgörande för bedömningen, inte om ersättning faktiskt har betalats
eller skada reparerats.

Enligt regeringens mening är det av stor vikt att unga lagöverträdare
konfronteras med följderna av sina handlingar. Utöver att man får den
unge att inse konsekvenserna av sina handlingar tillgodoses också
målsägandens intresse av ”upprättelse”. På flera orter i landet pågår
projekt med s.k. medlingsverksamhet inom vilka polis och åklagare i
samarbete med socialtjänsten låter ungdomar som har begått brott göra
rätt för sig. För att ytterligare utveckla verksamheter som syftar till att
uppmuntra ungdomarnas vilja att göra rätt för sig har regeringen - som
redovisats i det föregående - tidigare i år gett Riksåklagaren i uppdrag
att kartlägga de erfarenheter som finns och utarbeta en eller flera
modeller för hur en medlingsverksamhet skulle kunna bedrivas.

För att ytterligare uppmuntra den unge att ta ansvar för sina
handlingar är det rimligt att åklagaren, när han prövar frågan om
åtalsunderlåtelse, också får beakta om den unge på annat sätt har
försökt gottgöra målsäganden. Den unge kan t.ex. ha utfört visst arbete
för målsägandens räkning eller deltagit i medling. Det kan också
beaktas om han bett målsäganden om ursäkt. Självklart bör dessa
omständigheter inte få avgörande betydelse för om ett beslut om åtals-
underlåtelse skall meddelas. Arten av det brott det är frågan om och
omständigheterna när det begicks har naturligtvis stor betydelse. Det
skall inte vara möjligt att enbart genom en enkel gest eller åtgärd slippa
åtal för en gärning som fått allvarliga konsekvenser för brottsoffret.

Regeringen gör bedömningen att en bestämmelse enligt kommitténs
förslag kan ha en positiv inverkan på ungdomar som har begått brott.
Enligt regeringens mening kan uttrycket ”gottgöra” godtas. Det är
tillräckligt lösligt och anger t.ex. att de åtgärder som avses inte behöver
ha direkt anknytning till en skada som orsakats målsäganden.

8.4 Villkor vid åtalsunderlåtelse

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en möjlighet att
förena ett beslut om åtalsunderlåtelse med villkor.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Endast en av remissinstanserna, Svenska
skyddsförbundet har uttalat sig positivt om villkor vid åtalsunderlåtelse.

Skälen för regeringens bedömning: Ungdomsbrottskommittén har
övervägt om det bör införas en möjlighet att förena ett beslut om åtals-
underlåtelse med villkor. Frågan har varit föremål för överväganden vid
åtskilliga tillfällen tidigare, utan att det har lett till lagstiftning. Det har
också övervägts om en möjlighet bör ges att vilandeförklara ett beslut

78

om åtalsunderlåtelse i avvaktan på resultatet av vissa behandlings-
åtgärder som den misstänkte skall underkasta sig. Vidare har diskuterats
att förena åtalsunderlåtelsen med böter.

En fördel med att förena en åtalsunderlåtelse med villkor är självklart
att det skulle innebära ökade möjligheter att undvika åtal. Det skulle
också kunna förstärka åtalsunderlåtelsens funktion som en varning från
samhällets sida. Också processrättsliga vinster skulle göras. Mot för-
delarna måste dock vägas de kritiska synpunkter som kan anföras. De
villkor som skulle kunna komma i fråga motsvarar i huvudsak sådana
föreskrifter som domstolarna kan meddela i samband med villkorlig
dom eller dom på skyddstillsyn. Det kan t.ex. vara fråga om en
skyldighet att betala skadestånd eller att undergå en viss behandling.
Om en åklagare skulle ges en rätt att meddela åtalsunderlåtelser med
sådana villkor, skulle denne komma att spela i princip samma roll som
en domstol, utan att förfarandet hos åklagaren i övrigt motsvaras av vad
som gäller för domstolar. Det bör också framhållas att en åtals-
underlåtelse inte innebär ett rättskraftigt avgörande i skuldfrågan. Enligt
regeringens mening är det principiellt tveksamt att avstå från lagföring
och samtidigt till beslutet knyta typiskt straffrättsliga ingripanden.
Regeringen anser därför, liksom kommittén, att nackdelarna med att
förena åtalsunderlåtelser med villkor är så stora att en sådan möjlighet
inte bör införas.

8.5 Underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse

Regeringens förslag: Den unge skall underrättas om ett beslut om
åtalsunderlåtelse vid ett personligt sammanträffande med
åklagaren inom två veckor från beslutet. Den unges vårdnads-
havare, liksom företrädare för socialtjänsten, bör vara närvarande
vid sammanträffandet. Vid sammanträffandet skall åklagaren
särskilt förklara innebörden av beslutet och klargöra vilka
följderna av fortsatta lagöverträdelser kan bli.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Kommittén föreslår dock att beslutet om åtalsunderlåtelse skall delges
den unge inom en vecka.

Remissinstanserna: Remissutfallet är positivt. Flera remissinstanser
anser dock att en vecka är en för kort frist. Åklagarmyndigheten i
Stockholm anser att ett personligt sammanträffande vid brott som är
ringa bör ske endast när det finns särskilda skäl för det.

Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om åtalsunderlåtelse skall
enligt 4 § LUL tillkännages för den unge på lämpligt sätt. Om åtals-
underlåtelsen avser ett brott för vilket det är föreskrivet svårare straff
än böter bör beslutet meddelas den unge muntligen och helst i vård-
nadshavarens närvaro. Detta framgår av 2 § förordningen (1964:740)
med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål. Om det är lämpligare får

Prop. 1994/95:12

79

underrättelsen verkställas av annan åklagare än den som meddelat Prop. 1994/95:12
beslutet eller av socialnämnden. Om det möter särskilda svårigheter
eller om brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig. Enligt 4 §
LUL skall socialnämnden underrättas om att åtalsunderlåtelse beslutats,
om någon åtgärd från nämndens sida förutsätts. Åklagaren skall hos
nämnden höra efter om åtgärden vidtagits. Vidtas inte åtgärden skall det
anmälas till länsstyrelsen (3 § i förordningen).

Bestämmelser om åtalsunderlåtelse finns också i försöksförordningen
(1988:217). Enligt 7 § skall, om inte hinder möter, ett beslut om
åtalsunderlåtelse meddelas vid ett personligt sammanträffande med den
unge senast en vecka efter det att beslutet meddelades. Åklagaren bör
sträva efter att den unges vårdnadshavare är närvarande vid samman-
träffandet. Företrädare för socialnämnden bör ges tillfälle att närvara.
Enligt 8 § skall åklagaren vid sammanträffandet särskilt höra efter i
vilken utsträckning den unge försökt avhjälpa eller gottgöra skada som
uppkommit genom brottet, förklara innebörden av beslutet om
åtalsunderlåtelse och det skötsamhetskrav som detta är förenat med samt
belysa vilka följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser.

Av BRÅ:s utvärdering av försöksverksamheten framgår att för-
äldrarna varit närvarande vid 79 % av alla sammanträffanden enligt 7 §
försöksförordningen. Av de intervjuer som BRÅ genomfört med
ungdomar och föräldrar framgår att systemet fungerar väl och att såväl
ungdomarna som föräldrarna är positiva till detta. Föräldrarna tycks ha
uppfattat att samhället har förväntningar på att de försöker förhindra att
deras barn fortsätter att begå brott. Också många ungdomar tycks ha
förstått vad ett beslut om åtalsunderlåtelse innebär. En del av
ungdomarna tycks dock inte ha förstått vad åklagaren sade till dem. Ut-
talanden av typen ”det blev inget” förekom också.

Det är viktigt att den unge får del av beslutet om åtalsunderlåtelse på
ett sådant sätt att åtalsunderlåtelsen framstår som en allvarligt menad
varning från samhällets sida. Denna funktion bör stärkas. Det är också
betydelsefullt att den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för
den unges vård eller fostran (jfr avsnitt 6.6) i så stor utsträckning som
möjligt är närvarande när beslutet meddelas. Erfarenheterna från
försöksverksamheten visar att den unges föräldrar i stor utsträckning var
närvarande vid sammanträffandet mellan åklagaren och den unge och att
såväl de som den unge uppfattade detta som positivt. Mot bakgrund av
de goda erfarenheterna anser regeringen att försöksförordningens
bestämmelser om underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse bör göras
generellt tillämpliga och att åklagarna själva skall svara för under-
rättelsen. Denna skall alltså som huvudregel ske vid ett personligt
sammanträffande mellan åklagaren, den unge och hans vårdnadshavare.
Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara. Detta är
av särskild betydelse då åklagaren förutsätter att någon åtgärd vidtas
från socialtjänstens sida. Ett sammanträffande skall som regel äga rum
även i de relativt sällsynta fall då åtalsunderlåtelsen avser ett brott med
enbart böter i straffskalan.

Det är viktigt med ett personligt möte då det är fråga om typiska                 80

ungdomsbrott, såsom snatteri och skadegörelse. En regel om personligt

sammanträffande kan dock av praktiska skäl inte göras undantagslös. Prop. 1994/95:12
Underrättelsen bör därför få ske skriftligen, om det möter särskilda
hinder för ett personligt sammanträffande. Det kan t.ex. röra sig om fall
där den unge flyttat till okänd adress eller av annan anledning inte kan
nås eller inte kan medverka vid sammanträffandet.

Ungdomsbrottskommittén har övervägt att föreslå regler angående
formerna för kallelse till sammanträffandet och att till kallelsen knyta
regler om vite och hämtning. Med hänsyn till att ett sådant förfarande
skulle vara svårt att praktiskt genomföra och att det skulle motverka den
snabba handläggning som eftersträvas, har kommittén avstått från att
föreslå några sådana regler. Regeringen delar den bedömning kom-
mittén gjort. I de fall där den unge vägrar komma till sammanträffandet
bör det göras klart för honom att det formellt sett finns möjlighet för
åklagaren att återkalla sitt beslut och i stället väcka åtal. Naturligtvis får
återkallelse ske endast i undantagsfall, såsom när den unge saknar
godtagbara skäl för att utebli och hans vägran att komma uppenbarligen
beror på tredska. Den omständigheten att vårdnadshavaren inte är
närvarande utgör inte något hinder för att genomföra sammanträffandet.
Detsamma gäller naturligtvis beträffande företrädare för socialnämnden.

Den unge bör få ett skriftligt beslut om åtalsunderlåtelsen även i de
fall där underrättelsen lämnas vid sammanträffandet. Det får ankomma
på Riksåklagaren att utforma lämpliga rutiner för verksamheten.

Regeringen anser att en tidsfrist för meddelande av beslut om åtals-
underlåtelse är ett värdefullt instrument när det gäller att åstadkomma
en snabb och effektiv lagföring för unga lagöverträdare. Kommittén
föreslår att ett beslut om åtalsunderlåtelse skall meddelas den unge
senast inom en vecka efter det att beslutet fattats, om inte hinder möter.

I försöksförordningen finns en bestämmelse om en sådan frist. Av
BRÅ:s utvärdering framgår att besluten om åtalsunderlåtelse i försöks-
distrikten delgavs inom en vecka från den dag beslutet fattades i endast
fem ärenden av 170 (3%). I de distrikt som undersöktes och som inte
omfattas av försöksförordningen var motsvarande siffror tre ärenden av
192 (2%). I 91 ärenden (53%) delgavs i försöksdistrikten beslutet inom
tidsintervallet 8-30 dagar och i 49 ärenden (29%) inom 31-60 dagar. I
undersökningsdistrikten meddelades beslut i motsvarande tidsintervall i
48 ärenden (25%) respektive 67 ärenden (35%). Den största skillnaden
mellan försöksdistrikten och undersökningsdistrikten finner man alltså i
tidsintervallet 8-30 dagar.

Undersökningen är inte alldeles aktuell men siffrorna torde inte vara
helt missvisande. Mot bakgrund av att den tidsfrist som gäller i försöks-
distrikten hölls endast i ett fåtal fall finns det skäl att överväga om det
är lämpligt att i lag ange en så kort tid som en vecka. Remiss-
instanserna har ju också kritiserat förslaget i den delen. Det vore
olyckligt med en regel som det skulle innebära stora svårigheter att följa
eller som i praktiken inte skulle efterlevas. Tidsfristen bör därför vara
längre. Den bör utformas på det sättet att ett beslut om åtalsunderlåtelse
skall meddelas den unge så snart det kan ske, dock senast inom två
veckor från den dag beslutet fattades. Det bör finnas en möjlighet att                  81

överskrida fristen om det är uppenbart att den inte kan hållas.

6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 12

Kommitténs förslag att i en ny bestämmelse i lagen med särskilda Prop. 1994/95:12
bestämmelser om unga lagöverträdare ange att det särskilt skall åvila
åklagaren att klargöra vad beslutet om åtalsunderlåtelse innebär och
vilka följderna av nya brott kan bli, bör också genomföras. Det kan,
som någon remissinstans påpekat, ifrågasättas om en bestämmelse med
detta innehåll skall tas in i en lag. Regeringen anser dock att det har ett
särskilt värde att frågan lagregleras. Liksom kommittén funnit bör det
inte föreskrivas att åklagaren skall ta upp frågan om den unge försökt
gottgöra eller avhjälpa skada som uppkommit genom brottet. När
sammanträdet hålls har ju beslutet att meddela åtalsunderlåtelse redan
fattats och åklagaren bör på ett tidigare stadium ha skaffat sig kännedom
om dessa förhållanden.

Ungdomsbrottskommittén har inte särskilt behandlat frågan om de nya
bestämmelserna också skall gälla åtalsunderlåtelser som meddelas unga
enligt 20 kap. 7 § RB. Regeringen ser inte något sakligt skäl att undanta
dessa beslut. Inte heller några praktiska hänsyn bör hindra att en
åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalken omfattas av de särskilda
reglerna om underrättelse. Det är inte fråga om något större antal
beslut. Under 1991 meddelades åldersgruppen 15-17 år drygt 550
beslut om åtalsunderlåtelse enligt rättegångsbalkens regler (se avsnitt
8.1). Regeringens förslag kommenteras närmare i författnings-
kommentaren (avsnitt 13.1).

9 Förfarandet i domstol

9.1 Domstolarnas organisation och sammansättning i
ungdomsmål

Regeringens förslag: Brottmål mot dem som inte har fyllt 21 år
skall i tingsrätt och hovrätt handläggas av lagfarna domare med
särskilt intresse och fallenhet för arbete med ungdomar. Detta
skall också gälla för de nämndemän som anlitas i dessa mål.
Ungdomsmålen bör samlas på särskilda ungdomsrotlar.

Kommitténs förslag: Kommittén förordar att samtliga brottmål mot
unga i åldern 15-20 år samlas på särskilda ungdomsrotlar vid tings-
rätterna och på ungdomsavdelningar vid hovrätterna. Det föreslås att
ordföranden i ungdomsmål normalt skall vara ordinarie domare, att
nämndemän alltid skall delta och att en av nämndemännen, om inte
hinder möter, skall ha särskild insikt och erfarenhet beträffande vård
och fostran av ungdom.

Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren och Sveriges advokatsamfund är
positiva till att ungdomsrotlar och ungdomsavdelningar inrättas. Flera

82

domstolar är dock kritiska och menar att ungdomsmålen inte skiljer sig Prop. 1994/95:12
från andra brottmål i någon högre grad. Domstolsverket anför att
förslaget strider mot tanken på att generalisera dömandet. Förslaget att
i princip endast ordinarie domare skall handlägga ungdomsmål och att
nämnd alltid skall delta får ett genomgående negativt mottagande av
remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag:

Domare i ungdomsmål

Liksom många remissinstanser anser regeringen att det finns en rad
fördelar med att det vid domstolarna finns särskilda domare som
handlägger ungdomsmål. Det är exempelvis värdefullt att en domare får
särskild kunskap och stor erfarenhet av ungdomsmål. Det är i sådana
mål också särskilt viktigt att ordföranden vinnlägger sig om att vara
klar, tydlig och pedagogisk. När en ung människa står inför rätta första
gången är han eller hon förmodligen mer påverkbar än en vuxen.

Stockholms tingsrätt, som handlägger ungdomsmål på en särskild
avdelning, anför i sitt remissyttrande att domstolen delar kommitténs
uppfattning att det krävs särskilda egenskaper hos den som är domare i
ungdomsmål. Det krävs enligt tingsrätten att en sådan domare visar
respekt för ungdomars lika värde. Vidare bör hos domaren finnas en
vilja att skilja den unge som person från det brott han eller hon
eventuellt begått, en vilja att lyssna till det den unge säger och en
förmåga att uttrycka sig så att den unge förstår vad domaren säger.

Regeringen kan instämma i dessa synpunkter. Man kan i och för sig
hävda att de egenskaper som beskrivs bör finnas hos varje domare. De
flesta som i någon större utsträckning har kontakt med barn och
ungdomar har dock sannolikt erfarit att kontakterna, särskilt om den
unge har problem, kan inrymma särskilda svårigheter, inte minst när
det gäller att kommunicera med honom eller henne. I ungdomsmål ställs
därför enligt regeringens uppfattning särskilda krav på rättens ledamöter
i dessa hänseenden.

Det är också av stor betydelse att såväl ordföranden som rättens
övriga ledamöter är väl insatta i kriminella ungdomars särskilda
problem för att finna den adekvata påföljden. En fördel med ett
begränsat antal domare i ungdomsmål är också att det kan vara lättare
att låta dessa få särskild utbildning i olika frågor som har med
ungdomar att göra. Fördelarna med personkontinuitet, dvs. att den unge
om han återkommer efter att ha begått nya brott möter samma person,
gäller också i fråga om domare.

Mot bakgrund av nu redovisade synpunkter menar regeringen att ung-
domsmålen bör handläggas av särskilda juristdomare. En bestämmelse
om detta bör tas in i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare och bör gälla både i hovrätt och tingsrätt.

Det är enligt Ungdomsbrottskommittén mindre lämpligt att en icke-
ordinarie domare handlägger ungdomsmål. Den som är ordinarie
domare är regelmässigt en medelålders person som förvärvat en viss                 g3

livserfarenhet, vilket kommittén anser kan komma till särskild nytta i

dessa fall. Kommittén tror också att en ordinarie domare i normalfallet Prop. 1994/95:12
har större pondus än en yngre domare och att han eller hon därför har
bättre förutsättningar att nå fram till den unge och att få denne att ta
intryck av vad domaren säger. Vad kommittén främst vill undvika är att
yngre domare i början av sin karriär handlägger ungdomsmål.

Majoriteten av remissinstanserna har dock kritiserat kommitténs
förslag att ordinarie domare skall handlägga ungdomsmålen. Det
framhålls särskilt att lämpligheten att handlägga ungdomsmål och ”nå
fram” till den unge inte beror av om ordföranden är ordinarie domare.
Personlig fallenhet och intresse för uppgiften samt livserfarenhet av
olika slag har framhållits som viktigare faktorer. Stockholms tingsrätt
framhåller att de egenskaper som är önskvärda hos en domare i
ungdomsmål inte är relaterade till vederbörandes ålder. I vissa avseen-
den menar tingsrätten att yngre domare kan vara att föredra framför
äldre, vilka på grund av sin ålder kan ha svårt att kommunicera med
unga på ett effektivt sätt. Regeringen delar det synsättet och förordar en
lösning som innebär att domstolschefen utser den eller de domare vid
domstolen som, med hänsyn till intresse och fallenhet för arbete med
unga lagöverträdare, är mest lämpad för uppgiften. Det är viktigt att de
särskilda domarna i ungdomsmål både har pondus och auktoritet och att
de har de egenskaper som gör att de kan kommunicera med unga
människor.

Regelns tillämpningsområde bör inte begränsas till mål mot den som
är under 18 år utan bör gälla även de äldre ungdomarna. Det finns ju en
rad särskilda bestämmelser om handläggningen av mål mot den som är
under 21 år och vidare vissa särskilda bestämmelser om påföljdsval för
den ålderskategorin. Det är vidare lämpligt att mål som hos polis och
åklagare handlagts i särskild ordning omfattas av den bestämmelse som
reglerar handläggningen i domstol. Avgörande för om ett mål skall
handläggas av den särskilde domaren bör vara om någon tilltalad eller
misstänkt i målet är under 21 år. Om exempelvis en av de tilltalade är
mycket ung och det i målet finns ytterligare tilltalade som är över 21 år
bör alltså målet i sin helhet handläggas av den särskilde domaren. De
särbestämmelser med avseende på handläggningen av mål mot unga
gäller ju även i dessa mål. Det är därför en fördel om målen handläggs
av den personal som är förtrogen med dessa regler. Det bör dock finnas
en möjlighet för annan än den specielle domaren att handlägga mål med
enbart böter i straffskalan. Detsamma bör gälla för fäll där det av
speciella orsaker inte är lämpligt att den särskilde domaren handlägger
ungdomsmålet.

Den föreslagna ordningen med speciella domare i ungdomsmål kan
enklast genomföras om det på domstolarna inrättas speciella ung-
domsrotlar. Redan i dag handläggs vid vissa domstolar ungdomsmål på
särskilda rotlar eller vid särskilda avdelningar. Erfarenheterna därav är
goda, vilket talar för att man bör sträva efter att arbetet organiseras på
det sättet vid fler domstolar. De fördelar som finns när det gäller
specialisering hos åklagare, polis och socialtjänst gäller visserligen inte
i lika hög grad för domarnas del. Specialiseringen hos de förstnämnda                 84

myndigheterna syftar ju till stor del till att förbättra samarbetet mellan

myndigheterna, och effektiviteten hos domstolarna är ju inte i första Prop. 1994/95:12
hand beroende av samarbetet med andra myndigheter. Argumenten för
den specialiseringstanke som regeringen ger uttryck för i förslagen som
rör polis och åklagare har dock i stora delar bärkraft också när det
gäller handläggningen i domstol. Den positiva betydelse som person-
kännedom och ökade kunskaper om andra yrkesgruppers arbete har
gäller också för domstolspersonal. Förutsättningarna för att klara en
såväl snabb som kvalificerad hantering av ungdomsmålen torde också
öka om målen samlas på en eller några få rotlar i domstolen.

I likhet med Ungdomsbrottskommittén anser regeringen att det är
önskvärt att mål där den tilltalade eller misstänkte inte har fyllt 21 år
lottas och handläggs på särskilda ungdomsrotlar. Det är naturligtvis inte
nödvändigt att alla mål på en ungdomsrotel är ungdomsmål. Det viktiga
är att ungdomsmålen inte sprids på alltför många domare. I många
domstolar finns det ju inte heller underlag för att sysselsätta en hel rotel
enbart med ungdomsmål. Vid mindre domstolar torde den föreslagna
ordningen få mindre praktisk betydelse än vid stora och medelstora
domstolar. Det ligger dock ändå ett visst värde i att en av domarna på
domstolen tar ett särskilt ansvar för dessa mål och står för kontakterna
med andra myndigheter i frågor som berör ungdomsmålen.

Frågan om ungdomsrotlar lämpar sig inte för reglering i lag. Den bör
i stället regleras i förordning. Regeringen avser att återkomma till
frågan och där ta ställning till hur man närmare bör reglera inrättandet
av ungdomsrotlar i tingsrätt och hovrätt.

Nämndemannamedverkan

Rättens sammansättning i brottmål och därmed omfattningen av
nämndemannamedverkan regleras för tingsrätterna i 1 kap. 3 b § och
för hovrätterna i 2 kap. 4 § RB. I tingsrätt avgörs ett brottmål normalt
i en sammansättning med en juristdomare och tre nämndemän. Om
åtalet gäller brott för vilket det lindrigaste straffet är fängelse i två år
skall fem nämndemän delta. Om det för brottet inte är föreskrivet
svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten
domför utan nämndemän om det inte finns anledning att döma till annan
påföljd än böter och det inte i målet är fråga om företagsbot. I de mål
där en tingsnotarie är ordförande skall dock nämndemän alltid delta. I
hovrätt gäller vid avgörandet av brottmål normalt att rätten skall bestå
av tre juristdomare och två nämndemän. Hovrätten är domför utan
nämndemän i bötesmål i enlighet med vad som gäller för tingsrätten
men också i mål som avgörs utan huvudförhandling.

En särskild regel gäller i tingsrätt för mål mot den som inte fyllt 21 år
om det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. I sådana
mål skall enligt 10 § LUL företrädesvis anlitas nämndemän med insikt
och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom. Det finns skäl
att anta att bestämmelsen inte iakttas i den omfattning som avsetts.

Kommittén föreslår att nämnd alltid skall ingå i rätten när ett
ungdomsmål avgörs och anför dels att rättegången kan göra ett starkare                 85

intryck på den unge om målet avgörs av en fullsutten rätt och dels att Prop. 1994/95:12
lekmannamedverkan kan antas ha särskilt stor betydelse i dessa mål.
Lekmannainflytandet i den dömande verksamheten anses nämligen
utgöra en garanti för att domstolarnas avgöranden följer allmänna
rättsuppfattningar i samhället och bidrar till att medborgarnas förtroende
för rättskipningen upprätthålls. Förslagen i nu berörda delar har fått en
hel del remisskritik. Behovet och funktionen av nämndemanna-
medverkan i de enklare målen har ifrågasatts. Stockholms tingsrätt har
anfört att nämnden inte bör utnyttjas som staffagefigurer i enklare
brottmål endast för att göra ett starkare intryck på den unge. Från flera
håll har anförts att en nämndmedverkan enligt förslaget skulle bli
kostsam och innebära praktiska svårigheter. Det resultat som åsyftas
uteblir vidare helt i de fåll den unge inte kommer till förhandlingen och
målet avgörs i dennes utevaro.

Regeringen delar remissinstansernas kritik mot förslaget och anser att
skälen för att nämndemän alltid skall delta i ungdomsmål inte har
tillräcklig bärkraft. Det bör i sammanhanget påpekas att domförhets-
reglema är utformade så att det inte finns något hinder för att nämnd
medverkar trots att förutsättningar för att avgöra målet med enbart
juristdomare finns.

Kommittén föreslår också att 10 § LUL ändras och att där föreskrivs
att det i ungdomsmålen skall anlitas minst en nämndeman med insikt
och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom. Det skall enligt
kommittén ankomma på kommun- och landstingsfullmäktige, som väljer
nämndemän, att se till att det bland nämndemännen finns det antal
”ungdomsnämndemän” som behövs. Förslaget har vid remissbehand-
lingen inte ansetts vara praktiskt genomförbart. Svea hovrätt har också
ifrågasatt om nämndemän bör representera särskild sakkunskap och
framhållit att nämndens roll är en annan.

De skäl som regeringen anför för att speciella juristdomare skall
handlägga ungdomsmålen gäller i hög grad också i fråga om nämnde-
män. Det är ju lika viktigt att nämndemännen har förmåga att lyssna till
och förstå vad den unge säger som ordföranden. Den särskilda
erfarenhet som kan krävas för att avgöra frågan om påföljdsval för unga
gäller också för nämndemännen. Det bör vara möjligt att utan större
praktiska svårigheter välja ut nämndemän som i första hand anlitas vid
ungdomsmålen. Vid större domstolar torde nämndemännen kunna delas
in på sådant sätt att det finns en grupp nämndemän som tjänstgör på
ungdomsrotel eller ungdomsavdelning.

De nämndemän som avses skall inte vara ”experter” i fråga om
ungdomar och således inte representera någon särskild sakkunskap. Vad
som eftersträvas är i stället att de har ett särskilt intresse av arbete med
barn och ungdom och en särskild fallenhet för uppgiften att delta i
handläggning av just ungdomsmål. Det är också önskvärt att de yngre
nämndemännen är representerade i denna grupp. Regeringen föreslår
mot nu redovisad bakgrund att bestämmelserna om de särskilda kraven
på de lagfarna domare som skall handlägga ungdomsmålen skall gälla
också nämndemännen.

86

9.2 Tidsfrist för hållande av huvudförhandling

Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för tidsfristen för
hållande av huvudförhandling i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare ändras så att den omfattar mål om åtal för
brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att tidsfristen i 12 § andra
stycket LUL utvidgas till att gälla alla mål om brott för vilka fängelse
är föreskrivet.

Remissinstanserna är kritiska. Många menar att förslaget inte är
genomförbart utan resursförstärkningar och att det kan leda till att
målen mot de äldre ungdomarna eftersätts. Svea hovrätt föreslår att
fristen skall iakttas vid åtal för alla brott där svårare straff än sex
månaders fängelse kan följa.

Skälen för regeringens förslag: Lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare innehåller en tidsfrist för hållande av huvud-
förhandling när allmänt åtal väckts mot den som är under 18 år.
Bestämmelsen omfattar dock enbart mål om brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer än ett år. I sådana fåll skall huvudförhandling
hållas inom två veckor från det åtalet väcktes, om inte förunder-
sökningen bör kompletteras eller yttrande från sakkunnig eller annan
förberedande åtgärd vidtas, (12 § andra stycket LUL). För övriga mål
mot de ungdomar som inte fyllt 21 år gäller enligt första stycket som en
generell regel att de alltid skall handläggas skyndsamt.

Det är som tidigare framhållits av stor betydelse vid handläggning av
ungdomsmål att tiden mellan brott och reaktion inte är alltför lång. Det
är därför nödvändigt att ha en tidsfrist för ungdomsmålens handläggning
i domstol. Frågan är om nuvarande ordning är tillfredsställande eller
om någon ändring bör göras.

Kommittén föreslår att 12 § andra stycket LUL skärps på det sättet att
tidsfristen skall iakttas redan när åtal väcks för brott för vilket det är
föreskrivet fängelse. Förslaget innebär att ett stort antal mål kommer att
få handläggas med förtur. En fördel med att sänka gränsen är enligt
kommittén att snatteri, skadegörelse, rattfylleri, grovt rattfylleri, grov
olovlig köming m.fl. brott kommer att omfattas av fristen. Särskilt de
mindre allvarliga förmögenhetsbrotten har en hög frekvens bland de
yngsta lagöverträdarna, men också andra brott begås av ungdomar.

Om kommitténs förslag genomförs skulle det emellertid innebära en
betydande ökning av arbetsbördan både för domstolarna och åklagarna.
Som flera remissinstanser påpekat finns det också en risk för att målen
med de äldre ungdomarna, dvs. de som är mellan 18 och 21 år, efter-
sätts. Om tillämpningsområdet för nu gällande frist utökas i den
omfattning som föreslås kan det också innebära att den medverkan vid
huvudförhandlingen av vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten
som regeringen vill uppnå försvåras. Utredningens förslag bör därför
inte genomföras.

Prop. 1994/95:12

87

Det finns dock skäl att ändra den nu gällande bestämmelsen så att
dess tillämpningsområde anpassas till vad som i övrigt gäller i ung-
domsmål. Den i 12 § LUL angivna tidsfristen bör gälla i mål där åtalet
avser brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. En
sådan justering innebär inte någon större praktisk förändring. Det bör
dock påpekas att de nya regler om ändrade straff för ett antal brott i
brottsbalken som trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:141, bet.
1992/93:JuU 16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:207) innebar att några
brott som tidigare omfattats av bestämmelsen i 12 § LUL kom att
hamna utanför området för tidsfristen. Detta beror på att särskilda
straffskalor för ringa brott och brott av normalgraden infördes i vissa
fåll. Med regeringens förslag kommer dessa brott - samt ytterligare
några brott, såsom ofredande och olovligt brukande - åter att omfattas.
Det bör också noteras att straffmaximum för grovt rattfylleri numera
höjts till fängelse i två år. Ändringen trädde i kraft den 1 februari 1994
(prop. 1993/94:44, bet. 1993/94:JuUll, rskr. 1993/94:78, SFS
1993:1463). Ett mål som rör grovt rattfylleri skall således i dag
handläggas inom den tidsram som anges i 12 § LUL.

9.3 Vårdnadshavares medverkan

Regeringens förslag: I mål om brott med fängelse i straffskalan
där den misstänkte är under 18 år, skall normalt vårdnadshavare
eller annan som svarar för den unges fostran höras i målet och
således kallas till huvudförhandlingen. Vid lindrigare brott skall
enbart underrättelse om åtalet och tiden för huvudförhandling
lämnas.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Från några håll
ifrågasätts värdet av en osanktionerad kallelse medan andra anser det
följdriktigt att vårdnadshavares medverkan utökas också vid
domstolsförfarandet.

Skälen för regeringens förslag: Den unges vårdnadshavare skall
enligt gällande rätt i vissa fall kallas till huvudförhandling. Det gäller i
princip fall där det är aktuellt att döma den unge till fängelse eller
skyddstillsyn. Enligt 9 § LUL får nämligen inte den som är under 18 år
dömas till sådan påföljd om inte den som har vårdnaden om honom har
hörts i målet, där så lämpligen kunnat ske. I andra fall far domstolen
avgöra från fall till fall om vårdnadshavare skall kallas till huvud-
förhandlingen. Detta framgår av 21 kap. 1 § RB, enligt vilken be-
stämmelse rätten, om den misstänkte är omyndig, skall höra vårdnads-
havaren om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller annars är
nödvändigt.

Som regeringen har framhållit är det viktigt att engagera föräldrarna i
arbetet med de unga lagöverträdarna. Detta engagemang behövs hela

Prop. 1994/95:12

88

tiden från brott till reaktion, och naturligtvis även därefter. Avsikten är Prop. 1994/95:12
inte bara att föräldrarna skall vara till stöd och hjälp för den unge utan
också att göra klart för föräldrarna att de har ett ansvar for den unge.

Regeringen har föreslagit åtgärder som syftar till att på forundersök-
ningsstadiet involvera föräldrarna i större utsträckning (se avsnitt 6.6).
Det är dock minst lika viktigt att förmå föräldrarna att närvara vid
rättegången mot den unge. Att höra föräldrarna kan också vara av värde
for påföljdsfrågans bedömning. Frågan blir då hur man bäst skapar
förutsättningar för att föräldrarna skall inställa sig vid huvudförhand-
lingen.

Liksom Ungdomsbrottskommittén, och även justitieutskottet (se bl.a.
bet. 1989/90:JuU29 s. 22), anser regeringen att övervägande skäl talar
för en ordning där vårdnadshavama kallas till förhandlingen, men själv
avgör om han vill inställa sig. Det skulle snarare vara negativt om en
vårdnadshavare genom vitesföreläggande och hämtning eller dylikt
tvingas närvara vid förhandlingen. Om närvaron skall innebära något
positivt måste den enligt regeringens mening bygga på ffivillighet.
Våldskommissionen föreslog i sitt betänkande Våld och brottsoffer
(SOU 1990:92) att vårdnadshavare alltid skulle underrättas av dom-
stolen om att en brottmålsförhandling rörande en person under 18 år
skulle äga rum. En underrättelse är emellertid, enligt regeringens
mening, inte tillräcklig för att engagera vårdnadshavare i den utsträck-
ning vi menar är nödvändig. Det kan antas att en kallelse, även om den
inte är förenad med någon sanktion, kan ha en större, positiv inverkan
på vårdnadshavamas benägenhet att inställa sig.

Regeringen föreslår därför att det i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare föreskrivs att vid åtal mot den som är under 18
år för brott för vilket det är föreskrivet fängelse, vårdnadshavaren skall
höras, om det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot det. I fåll
där åtalet rör brott med enbart böter i straffskalan bör vårdnadshavama
inte kallas. Det är ju då oftast fråga om trafikbrott och mindre allvarliga
brott, där föräldrarnas närvaro inte är lika betydelsefull. I sådana fall är
det tillräckligt att föräldrarna underrättas om åtalet och om när huvud-
förhandlingen skall äga mm. Bestämmelsen kommenteras ytterligare i
författningskommentaren (avsnitt 13.1).

Domstolen skall självfallet avstå från att kalla vårdnadshavaren i de
fall det, med hänsyn till upplysningar som lämnats till rätten, kan antas
att dennes närvaro kommer att vara mer till skada än till nytta. Om det
av någon annan särskild anledning inte är möjligt att höra vårdnads-
havaren, bör det också vara möjligt för domstolen att avstå från
kallelse. Vårdnadshavares utevaro bör inte, annat än om det av speciella
skäl är nödvändigt att höra dem, utgöra hinder mot att hålla huvudför-
handlingen.

Vad som nu har sagts om vårdnadshavare bör inte gälla enbart dem
som har den legala vårdnaden om den unge utan - i likhet med vad som
föreslås beträffande vårdnadshavares och andras medverkan under
förundersökningen (jfr avsnitt 6.6) - också den som har det faktiska
ansvaret för den unges vård och fostran. När dessa hörs vid

89

huvudförhandling bör de, såsom gäller för vårdnadshavare som hörs, Prop. 1994/95:12
ha rätt till ersättning för sin inställelse av allmänna medel.

9.4 Avkunnande av dom

Regeringens förslag: En bestämmelse av innebörd att domen i
mål mot dem som är under 21 år skall avkunnas vid huvud-
förhandlingen eller annat rättens sammanträde, om det inte möter
synnerliga hinder, tas in i lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att en dom mot den som
inte har fyllt 18 år, om inte hinder möter, skall avkunnas i den
tilltalades närvaro om åtalet avser ett brott för vilket är föreskrivet
fängelse. Om domen inte kan avkunnas omedelbart efter förhandlingens
avslutande skall ett särskilt sammanträde hållas.

Remissinstanserna: Förslaget att ett särskilt sammanträde skall hållas
för avkunnande av dom när detta inte kunnat ske i samband med
huvudförhandlingen har fått ett i huvudsak negativt mottagande.

Skälen för regeringens förslag: I ett brottmål skall som huvudregel
dom i målet avkunnas omedelbart efter rättegångens avslutande. Enligt
30 kap. 7 § RB gäller nämligen att överläggning skall hållas samma dag
som huvudförhandlingen avslutas eller senast nästa arbetsdag, och om
det kan ske, dom beslutas och avkunnas. När det av någon anledning
behövs anstånd för att besluta eller skriva domen, får rätten besluta om
detta, om det är oundgängligen erforderligt. Domen skall i sådant fall,
om det inte finns synnerliga skäl, meddelas inom två veckor efter det att
förhandlingen avslutats. Om den tilltalade är häktad, skall dom med-
delas inom en vecka i stället för två veckor. Det krävs alltså enligt
bestämmelsens ordalydelse starka skäl för att underlåta att avkunna dom
i anslutning till huvudförhandlingen. Praxis i domstolarna har emellertid
utvecklats dithän att bestämmelsen tillämpats mindre strikt. Om domen
inte avkunnas vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat
rättens sammanträde eller meddelas genom att hållas tillgänglig på
rättens kansli, s.k. kanslidom.

Bestämmelsen i 12 § andra stycket LUL innebär att den regel som
gäller för häktade också gäller i fråga om domar mot personer under 18
år om åtalet avser ett brott för vilket är föreskrivet mer än ett års
fängelse.

Det är i mål mot unga särskilt viktigt att domen, om den innebär att
den unge fälls till ansvar, avkunnas när denne är närvarande. Domen
kan förväntas göra ett starkare intryck på den unge om han får ta del av
den muntligt och medan han har rättegången i färskt minne. Rättens
ordförande har då också möjlighet att närmare förklara domens
innebörd för den unge och även att framhålla betydelsen av att denne
iakttar vad som kan vara föreskrivet i domen.

90

Kommittén föreslår att i de fäll där den tilltalade inte har fyllt 18 år
och åtalet avser ett brott för vilket är föreskrivet fängelse skall, om inte
hinder möter däremot, domen avkunnas vid huvudförhandlingen eller
vid ett särskilt sammanträde. Till detta sammanträde bör den tilltalade,
hans försvarare, vårdnadshavama och åklagaren kallas. Kommittén
redovisar de problem ett sådant förfarande skulle medföra. Bland annat
nämns risken för att den unge uteblir från sammanträdet, risk för
förseningar av tingsrättens övriga handläggning samt att förslaget
innebär ökade kostnader. Kommittén anser emellertid att fördelarna
överväger.

Regeringen delar den uppfattning som flertalet remissinstanser ger
uttryck för, nämligen att det inte är praktiskt att mera regelmässigt hålla
särskilda sammanträden för avkunnande av dom mot unga lag-
överträdare. Den formella möjligheten att hålla ett särskilt sammanträde
för att avkunna dom finns också redan enligt gällande bestämmelse.

Det är dock för ungdomsmålen önskvärt åstadkomma en stramare
ordning än den som nu tillämpas. Detta bör ske genom att det i lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tas in en särskild
regel i fråga om avkunnande av domar mot ungdomar. Bestämmelsen
bör ta sikte på fall där den unge fälls till ansvar i målet. För dessa mål
bör gälla att rätten skall avkunna domen vid huvudförhandling eller
annat sammanträde om inte synnerliga hinder möter. Bestämmelsens
tillämpningsområde bör dock inte begränsas enbart till dem som är
under 18 år. Det finns skäl att även för de äldre ungdomarna ha en
något stramare reglering när det gäller avkunnande av dom. Det är inte
heller nödvändigt att göra undantag för bötesmålen. De torde i flertalet
fåll vara av så enkel natur att det är möjligt att avkunna dom vid
huvudförhandlingen.

10 Offentlig försvarare

Regeringens förslag: Bestämmelsen om offentlig försvarare i
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ändras
så att en tilltalad som inte har fyllt 18 år har rätt till offentlig
försvarare, om det inte är uppenbart att han saknar behov av för-
svarare.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund och flera andra
remissinstanser anser att rätten till offentlig försvarare for personer
under arton år skall vara utan undantag. Från åklagarhåll anförs att i
bestämmelsen uttryckligen bör anges att rätten skall ta upp frågan om
offentlig försvarare utan att någon begäran därom gjorts.

Prop. 1994/95:12

91

Skälen för regeringens förslag: FN:s generalförsamling antog den 20 Prop. 1994/95:12
november 1989 en konvention om barnets rättigheter. Sverige under-
tecknade konventionen den 26 januari 1990 och den trädde för Sveriges
del i kraft den 2 september samma år. Sverige ratificerade konventionen
utan att reservera sig på någon punkt. Konventionens artikel 40 handlar
om rättigheterna för barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits
skyldigt att ha begått brott. De skall enligt artikelns punkt 1 behandlas
på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som
stärker barnets respekt för andra människors rättigheter och grund-
läggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärd-
heten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll
i samhället.

För detta ändamål skall konventionsstatema enligt punkt 2 särskilt
säkerställa att inget barn skall misstänkas eller åtalas för eller befinnas
skyldigt att ha begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet
som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den
tidpunkt då den begicks. Varje barn som misstänks eller åtalas för att ha
begått brott skall vidare ha vissa särskilt uppräknade garantier. Det
gäller bl.a. att barnet snarast och direkt skall underrättas om anklagel-
serna mot sig och få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid
förberedelse och framläggande av sitt försvar. Vidare skall barnet
snarast få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och
opartisk myndighet eller rättskipande organ i en opartisk förhandling
enligt lag i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida
det inte anses strida mot barnets bästa, barnets föräldrar eller vårdnads-
havare.

Enligt konventionen skall konventionsstatema fortlöpande upprätta
rapporter om de åtgärder som vidtagits för att genomföra de rättigheter
som erkänts i konventionen. Sverige överlämnade sin första rapport till
FN i september 1992. FN:s kommitté för övervakning av barnets
rättigheter enligt barnkonventionen har i anledning av rapporten haft
synpunkter på reglerna om offentlig försvarare för barn i konflikt med
lagen. Av en promemoria upprättad inom Utrikesdepartementet i
anledning av förhör med Sverige inför kommittén framgår att
kommittén fann det otillfredsställande att frågan om försvarare enligt
bestämmelsen i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöver-
trädare var beroende av påföljdens karaktär eller de sociala myndig-
heternas välvilja. Man borde enligt kommittén se till att offentlig
försvarare alltid förordnades då ett barn misstänktes ha begått ett brott.

Regler om när offentlig försvarare skall förordnas finns dels i
rättegångsbalken och dels i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. För den som är under 18 år blir såväl reglerna i 21 kap.
RB som bestämmelsen i 11 § LUL tillämpliga.

Av 21 kap. 3 a § första stycket RB följer att en offentlig försvarare
skall förordnas för den som begär det om han är anhållen eller häktad
eller om han misstänks för ett brott för vilket det inte är stadgat
lindrigare straff än fängelse i sex månader. I dessa fall anses det nära
nog undantagslöst finnas ett behov av offentlig försvarare. I andra                  92

stycket anges när det i andra fall kan finnas behov av offentlig

försvarare. En sådan skall sålunda förordnas om den misstänkte är i Prop. 1994/95:12
behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet, om
försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som
skall väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter
eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening eller om det i
övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes person-
liga förhållanden eller till vad målet rör. Som exempel på fåll där den
misstänktes förhållanden kan innebära att han har svårt att själv klara
sitt försvar har nämnts mycket hög ålder, psykisk eller allvarlig psykisk
sjukdom, nedsatt syn eller hörsel eller annat allvarligt handikapp. Om
den misstänkte biträds av en försvarare som han själv har utsett, skall
någon offentlig försvarare inte förordnas vid sidan av denne.

En fråga om förordnande av offentlig försvarare skall enligt 21 kap.
4 § andra stycket RB tas upp då en framställning om det görs eller
rätten annars finner anledning därtill. Enligt 12 § FUK skall en miss-
tänkt, i samband med att han underrättas om skälig misstanke,
underrättas om sin rätt att under förundersökningen biträdas av
försvarare och om att offentlig försvarare i vissa fall kan förordnas. Av
23 kap. 5 § RB framgår att förundersökningsledaren skall göra anmälan
till rätten om offentlig försvarare enligt 21 kap. 3 a § RB skall för-
ordnas för den misstänkte. En offentlig försvarare kan förordnas även
om den misstänkte inte begär det. Om någon begäran inte har gjorts bör
emellertid ändå den misstänktes uppfattning tillmätas stor betydelse.
Hänsyn bör tas till att en tilltalad som fälls enligt 31 kap. RB kan
komma att få betala tillbaka försvararkostnaden eller del därav till
staten.

Enligt 11 § LUL gäller att en offentlig försvarare skall förordnas för
en tilltalad som inte har fyllt 18 år om det finns anledning att döma till
annan påföljd än böter, och om det inte är uppenbart att han saknar
behov av offentlig försvarare. Denna regel gäller enligt ordalydelsen
endast den som är tilltalad. Behovet av offentlig försvarare under
förundersökningen för den som inte har fyllt 18 år och i fäll där åtal
aldrig väcks tillgodoses i stället genom reglerna i rättegångsbalken.

En bestämmelse motsvarande den i 11 § LUL fanns redan i den lag
med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig som
infördes 1946. Av förarbetena till denna bestämmelse framgår att
undantag från rätten till offentliga försvarare för underåriga skulle gälla
i bagatellmål såsom mål rörande enkla trafikförseelser, våldsamt
motstånd och bedrägligt beteende. Bestämmelsen i 11 § LUL ändrades
1969 genom att ordet "underårig” ersattes med ”tilltalad” i samband
med att myndighetsåldern sänktes och det förstnämnda begreppet fick en
ändrad innebörd. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom en
lagändring som trädde i kraft 1984 (prop. 1983/84:23, bet.
1983/84:JuU7, rskr. 1983/84:50, SFS 1983:921). Ändringen innebar att
tillämpningsområdet för bestämmelsen inskränktes från att gälla
tilltalade under 21 år till dem under 18 år. Samtidigt som denna ändring
gjordes fick 21 kap. 3 a § RB sin nuvarande utformning, vilken innebar
en skärpning av förutsättningarna för att få offentlig försvarare.

93

Personer som är under 18 år och som misstänks for brott bör normalt Prop. 1994/95:12
få offentlig försvarare. Enligt uppgift är det också så de aktuella
bestämmelserna i lagen om unga lagöverträdare och rättegångsbalken
har kommit att tillämpas. Trots att böter är den vanligaste påföljden för
personer i åldern 15-17 år (under 1992 bestämdes påföljden till böter i
2 425 av totalt 4 144 meddelade domar) tillämpas, enligt uppgifter som
underhand inhämtats hos några av de större tingsrätterna i landet,
bestämmelserna om rätt till offentlig försvarare generöst när det gäller
unga lagöverträdare. Det torde vara sällsynt att en person under 18 år
som begärt att få en offentlig försvarare inte får det.

Det finns mot denna bakgrund och särskilt med hänsyn till de
uttalanden som gjorts av FN:s kommitté för övervakning av barnets
rättigheter skäl att ändra bestämmelsen i 11 § LUL. Bestämmelsen bör
inte begränsas till att gälla de fall där det finns anledning att döma till
annat än böter. När det gäller de fall där åtal inte väcks, t.ex. därför att
åtalsunderlåtelse meddelas eller strafföreläggande utfärdas torde
regleringen enligt rättegångsbalken utgöra tillräckliga garantier för att
personer under 18 år får offentlig försvarare när det behövs. Den
särskilda bestämmelsen om offentlig försvarare för unga bör därför även
i fortsättningen bara gälla för tilltalade.

Regeln om rätt till offentlig försvarare för tilltalade under 18 år bör
dock inte gälla undantagslöst. Det finns enligt regeringens mening inget
praktiskt behov av att, som några remissinstanser föreslår, göra rätten
till offentlig försvarare absolut för denna krets av tilltalade. I de fall där
man klart kan säga att den unge inte har behov av det stöd som en
offentlig försvarare kan ge bör en sådan inte förordnas. Detta kan vara
fallet när den unge har erkänt den gärning åtalet avser och utredningen
är okomplicerad. En lämplig avgränsning är att offentlig försvarare inte
skall förordnas, om det är uppenbart att behov saknas. En ordning som
den föreslagna torde inte innebära någon större förändring utan i princip
motsvara vad som redan förekommer.

Det är inte nödvändigt att, utöver vad som gäller enligt rättegångs-
balken, i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
reglera att rätten skall ta ställning till om en offentlig försvarare skall
förordnas för den unge oavsett om en begäran om detta görs.

11 Kostnader

De förslag som syftar till en snabbare och effektivare handläggning av
mål och ärenden mot unga lagöverträdare torde inte innebära några
kostnadsökningar. Den kostnadsökning som kan föranledas av att
vårdnadshavare och andra i större utsträckning skall kallas till domstol
och få rätt till ersättning för sin inställelse, ryms inom ramen för
befintliga resurser.

94

12 Ikraftträdande m.m.

Förslagen bör kunna träda i kraft den 1 mars 1995. Äldre bestämmelser
bör gälla i fråga om mål eller ärenden hos polis och åklagare där
förundersökning har inletts före ikraftträdandet. I domstol bör äldre
bestämmelser gälla i mål där talan har väckts före ikraftträdandet.

13 Författningskommentar

13.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Ändringarna i lagen är dels redaktionella och dels av saklig art. För att
göra lagens innehåll mer överskådligt har mellanrubriker införts.
Nuvarande bestämmelser har disponerats om och har i vissa fall brutits
upp på flera paragrafer. En modernisering av språket och vissa
ändringar som gör språket mer enhetligt har också gjorts. Flera av de
nya bestämmelserna bygger på liknande bestämmelser i försöksför-
ordningen (1988:217). Ändringarna innebär att innehållet i denna
permanentas inom ramen för lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare. Därmed kan förordningen upphävas. Regeringen
avser att senare fatta beslut i den frågan.

Regeringen har också för avsikt att samla de bestämmelser om
förfärandet vid handläggning av ungdomsmål hos polis, åklagare och
domstol som inte bör tas in i lag, i en särskild förordning.

1 §

Bestämmelsen är ny och är föranledd av lagens nya disposition.

I första stycket anges att det i lagen finns särskilda bestämmelser om
handläggning hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om
brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Liksom tidigare är lagen
att anse som ett komplement till rättegångsbalken. De särskilda reglerna

1 denna lag ersätter och fyller ut bestämmelserna i rättegångsbalken.

I andra stycket anges för tydlighetens skull att de regler som finns i
rättegångsbalken m.fl. författningar gäller utöver vad som följer av
denna lag.

2 §

Första stycket innebär att polismän och åklagare som med avseende på
intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt
lämpade för uppgiften, skall leda förundersökningar i fråga om
ungdomar under arton år. Om det möter hinder att de speciellt avdelade
poliserna eller åklagarna handlägger ärendet får det göras av annan.
Detta bör dock inte komma i fråga annat än i undantagsfall. Det kan

Prop. 1994/95:12

95

t.ex. röra sig om förundersökningar med flera misstänkta där enbart en Prop. 1994/95:12
av dem är under arton år och där dennes brottslighet är mindre
allvarlig. Frågan får avgöras från fåll till fall efter en helhetsbedömning
av förundersökningens omfattning, den unges brottslighet och sociala
situation m.m. Att speciella regler gäller för unga lagöverträdare, såsom
tidsfristen för förundersökningen, påverkar naturligtvis bedömningen av
var målet skall handläggas.

I andra stycket anges att i fall där den unge återkommer som miss-
tänkt för ny brottslighet, skall om möjligt samma polismän och åklagare
anlitas för den nya förundersökningen. Av bestämmelsen följer att
administrativ personal inte skall handlägga mål mot personer under
arton år.

Skälen till bestämmelserna har angetts i avsnitt 6.2.

I bestämmelsen föreskrivs att åklagaren alltid skall leda en för-
undersökning beträffande den som är under 18 år i fråga om brott för
vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, om den unge är
skäligen misstänkt för brottet. Innan det finns någon som är skäligen
misstänkt för ett brott gäller alltså de vanliga reglerna för för-
undersökningen, se 23 kap. 4 § RB. Den särskilda regeln om för-
undersökningsledningen gäller oavsett om det i brottsutredningen även
finns misstänkta som är över arton år. I övrigt hänvisas till vad som
sagts i avsnitt 6.4.

Bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 6.5, innebär att det införs en
tidsfrist för förundersökningar mot den som inte har fyllt arton år.
Fristen gäller i fråga om brott för vilket det är föreskrivet fängelse i
mer än sex månader. Förundersökningen i sådana mål skall avslutas och
beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom fyra
veckor räknat från den dag den misstänkte delges underrättelse om att
han är skäligen misstänkt för brott, se 23 kap. 18 § första stycket RB.
Fristen gäller enbart förundersökningen mot den som är under arton år.
I de fall då det i en och samma förundersökning finns flera misstänkta
och några av dem är äldre kommer dock fristen i praktiken att gälla
förundersökningen mot samtliga, om det inte är möjligt att handlägga
målet mot den unge separat.

Om den unge under förundersökningens gång misstänks för nya brott
innebär inte det att en ny frist börjar löpa. Det kan dock utgöra skäl till
att fristen får överskridas.

Bestämmelsen ger utrymme för att i undantagsfall överskrida fristen.
Detta får dock endast ske om det är absolut nödvändigt, t.ex. om det är
fråga om en mycket omfattande brottsutredning, såsom vid ligabrottslig-
het med många misstänkta och ett stort antal brott som är svårutredda.                  9^

Ett annat exempel kan vara att man under förundersökningens gång

upptäcker nya brott som den unge misstänks för eller att den unge under Prop. 1994/95:12
det att förundersökningen pågår begår nya brott. Ytterligare exempel är
att det är nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar
lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder brist på utrednings-
personal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde innebär inte
att fristen får överskridas.

Utredningen skall slutföras så snart det kan ske, vilket innebär att hela
tidsfristen får utnyttjas endast om det är nödvändigt. I många fall bör
det vara möjligt att besluta i åtalsfrågan inom kortare tid än fyra
veckor.

Ett tillägg har gjorts till nuvarande 6 c § som innebär att, om den som
är under 18 år är skäligen misstänkt för brott skall vårdnadshavaren inte
bara underrättas omedelbart, utan också kallas till de förhör som hålls
med den unge. Några tvångsmedel knyts inte till kallelsen.

En underrättelse eller kallelse skall inte utfärdas om det skulle
innebära men för utredningen eller det annars finns särskilda skäl mot
det. En situation då polisen på grund av att det skulle innebära men för
utredningen, kan underlåta att kalla vårdnadshavaren till förhöret är om
man kan befara att den unge blir mindre meddelsam om vårdnads-
havaren är närvarande. Enbart en underrättelse till vårdnadshavaren
torde endast i undantagsfall innebära men för utredningen.

När det gäller de fåll då underrättelse och kallelse får underlåtas på
grund av att det finns särskilda skäl mot det kan hänvisas till vad som
gäller i dag i fråga om underrättelse till vårdnadshavare. Av motiven till
bestämmelsen i nuvarande lydelse (prop. 1987/88:135, s. 33) framgår
att underrättelse inte skall ske i fall där det uppenbarligen inte skulle
fylla någon funktion, t.ex. då det rör sig om en förseelse av mycket
bagatellartat slag eller om det kan antas att det skulle vara till större
skada än nytta för den unge om vårdnadshavaren underrättas. Som
exempel på detta anges att det på grund av förhållandena i hemmet
finns risk för att underrättelsen leder till kroppslig bestraffning eller
annan kränkande behandling av den unge. Där nämns också det fallet
att vårdnadshavaren är misstänkt för delaktighet i det brott förhöret
gäller.

Ett annat exempel på fall där kallelse kan få underlåtas är om förhör
med den unge av utredningsskäl måste hållas omedelbart och hans
vårdnadshavare inte kan nås.

Den nya bestämmelsen innebär inte att vårdnadshavaren behöver eller
har rätt att vara närvarande i förhörsrummet när den unge hörs. Syftet
är att föräldrarna skall få större kännedom om vad förundersökningen
och lagföringsprocessen i övrigt innebär och själva ta ansvar för den
unge.

Regeln gäller också för annan som svarar för den unges vård eller
fostran, om det är denne och inte vårdnadshavaren som närmast har
ansvaret för den unge. Det kan röra sig om fosterföräldrar eller andra,                   97

7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 12

t.ex. far- eller morföräldrar som den unge bor hos. Det får avgöras från Prop. 1994/95:12
fåll till fall vem som skall underrättas och kallas om det inte är klart att
de legala vårdnadshavama också har det faktiska ansvaret för den unge.

I övrigt hänvisas till avsnitt 6.6.

Bestämmelsen är ny och innebär att polisen alltid skall underrätta
socialnämnden när den som är under 18 år är skäligen misstänkt för
brott på vilket fängelse kan följa. Ändringen har behandlats i avsnitt
6.7.

Bestämmelsen är ny och anger att företrädare för socialtjänsten skall
närvara vid förhör med den som är under 18 år och som är misstänkt
för brott på vilket fängelse kan följa, om det är möjligt och kan ske
utan men för utredningen. Bestämmelsen innebär att socialnämnden
normalt skall kallas - muntligen eller skriftligen - till förhöret. De
närmare formerna för kallelse regleras inte i lagen utan får bestämmas
av de enskilda myndigheterna. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt
6.7.

Paragrafen motsvarar med några språkliga justeringar nuvarande 5 a §.

Paragrafen motsvarar med några språkliga justeringar nuvarande 6 §.

10 §

I bestämmelsen, som är ny, anges att åklagare, innan talan har väckts
vid domstol, får inhämta ett yttrande från frivårdsmyndighet enligt 1 §
lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., i
fråga om den som inte har fyllt 18 år. Av ordalydelsen framgår att vad
som är föreskrivet i nämnda lag om beslut att inhämta ett sådant
yttrande gäller också för åklagarens beslut.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.2.

11 §

Den nuvarande 3 § har delats upp på två nya paragrafer, 11 och 12 §§.
Dessa har behandlats i avsnitt 7.2.

98

Ordningsföljden mellan bestämmelserna har jämkats i enlighet med Prop. 1994/95:12
Lagrådets förslag. I 11 § ges bestämmelser om när yttranden från
socialnämnden skall inhämtas och vad ett yttrande skall innehålla samt
om socialnämndens upplysningsskyldighet i övrigt.

Ändringarna i första stycket innebär att åklagaren som huvudregel
alltid skall inhämta ett yttrande från socialnämnden innan han fettar
beslut i åtalsfrågan i fråga om den som har begått brott innan han fyllt
18 år. I bestämmelsen införs också som en förutsättning för att ett
yttrande skall få inhämtas ett krav på erkännande eller skälig brotts-
misstanke. Liksom tidigare gäller att ett yttrande inte behöver inhämtas
om brottet är ringa eller det är uppenbart att det finns förutsättningar
för åtalsunderlåtelse. Bestämmelser om dessa undantag har flyttats från
det nuvarande fjärde stycket i 3 §. Det görs också ett tillägg av
innebörd att yttrande inte heller behöver inhämtas om det annars anses
obehövligt. Här avses t.ex. fell där det är uppenbart att påföljden skall
stanna vid böter.

Andra stycket motsvarar, med vissa språkliga justeringar, nuvarande
första stycket andra meningen samt andra stycket i 3 §. Bestämmelsen
behandlar frågan om innehållet i ett yttrande från socialnämnden. Enligt
nuvarande lydelse kan socialnämnden yttra sig om den unges personliga
utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.
Begreppet vandel, som är ålderdomligt, torde innefettas av levnads-
omständigheter i övrigt och tas därför bort.

Tredje stycket motsvarar det nuvarande sista stycket i 3 §. Ändringen
är enbart språklig.

12 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om den tid inom vilken nämnden
skall lämna sitt yttrande och ersätter det nuvarande tredje stycket i 3 §.
I och med den nya ordningen, där förundersökning och personutredning
skall bedrivas parallellt, är det inte nödvändigt att i författning ange de
tider inom vilka yttranden skall avges. I stället skall gälla att åklagaren
i sin begäran anger inom vilken tid yttrandet skall lämnas. Han har då
möjlighet att anpassa tiden på ett sådant sätt att förundersökning och
personutredning kan beräknas bli klara samtidigt. Mot bakgrund av de
regler som föreslås om tidsfrister för förundersökning mot unga och om
underrättelser till socialnämnden torde nämnden sällan få kortare tid till
sitt förfogande att avge ett yttrande än de två veckor som nu gäller.
Socialnämnden skall självklart följa den tidsangivelse åklagaren angett.
Någon bestämmelse om detta är inte nödvändig. Om det inte är möjligt
att hålla tiden kan åklagaren medge anstånd. I de fell åtalsunderlåtelse
meddelas är det också möjligt att lämna yttrandet muntligt vid det
sammanträde där beslutet meddelas den unge. Detta bör endast ske i
undantagsfall och förutsätter att åklagaren under hand fått besked om
vad yttrandet kommer att innehålla. Det är lämpligt att innehållet i ett
muntligt yttrande antecknas i det protokoll som upprättas i ärendet.

99

I bestämmelsen anges också att åklagaren, om det är lämpligt, kan ge Prop. 1994/95:12
anvisningar för hur yttrandet kan begränsas.

13 §

Bestämmelsen motsvarar 6 b §. Några språkliga ändringar har gjorts.

14 §

Bestämmelsen motsvarar, med några språkliga ändringar i första och
andra styckena, 6 d §.

15 §

Paragrafen motsvarar med några språkliga justeringar 6 a §.

76 §

Den nuvarande 1 § har delats upp på två paragrafer, 16 och 17 §§.
Denna bestämmelse motsvarar första, sjätte och sjunde styckena i
nuvarande bestämmelse. Första stycket motsvarar med en språklig
justering det nuvarande första stycket.

I andra stycket har tagits in vad som framgår av det nuvarande sjätte
stycket, nämligen att det också finns bestämmelser om åtalsunderlåtelse
20 kap. 7 § RB Liksom tidigare gäller reglerna om åtalsunderlåtelse i
lagen med särskilda bestämmelsr om unga lagöverträdare skall tillämpas
före reglerna i rättegångsbalken. Tredje stycket motsvarar det nuvarande
sjunde stycket.

77 §

Paragrafen motsvarar andra, tredje, fjärde och sjätte styckena i nu-
varande 1 §. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.2 och 8.3.

Ändringarna i första stycket (nuvarande andra stycket i 1 §) är enbart
språkliga. I andra stycket (nuvarande tredje stycket) görs ingen ändring.

I tredje stycket, som motsvarar det tidigare fjärde stycket i 1 §, görs
tillägget att åklagaren vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall
meddelas får beakta den unges vilja att gottgöra målsäganden på annat
sätt än genom att ersätta, avhjälpa eller begränsa skada som orsakats
målsäganden. Det kan exempelvis röra sig om att den unge visar en
vilja att delta i s.k. medling eller att hjälpa målsäganden att utföra
arbete som inte har direkt samband med brottet. I någon mån kan också
beaktas om den unge bett målsäganden om ursäkt. Det är inte
nödvändigt att en åtgärd verkligen kommit till stånd for att den skall få
beaktas. Som nämnts i avsnitt 8.3 är inte heller viljan att ställa till rätta
ensamt avgörande för om åtal skall väckas eller inte. Åtgärden måste

100

ställas i proportion till brottet och de konsekvenser detta medfört för Prop. 1994/95:12
målsäganden.

I fjärde stycket, som motsvarar det nuvarande femte stycket, har ett
tillägg gjorts som innebär att åklagaren, vid bedömningen av om ett
väsentligt allmänt intresse åsidosätts och åtalsunderlåtelse alltså inte
skall meddelas, särskilt skall beakta om den unge tidigare har gjort sig
skyldig till brott. Tillägget innebär att möjligheterna att meddela
åtalsunderlåtelse vid återfall i brott begränsas, men utgör inte något
absolut förbud mot åtalsunderlåtelse i sådana fell. En nyanserad be-
dömning måste göras där hänsyn bl.a. tas till den tid som förflutit
mellan brotten och till om den nya brottsligheten är lindrigare eller
allvarligare än den tidigare. Den tidsrymd om sex månader som enligt
andra stycket i nuvarande 5 § skall beaktas vid bedömningen av om ett
beslut om åtalsunderlåtelse skall återkallas, bör vara vägledande vid
bedömningen också enligt förevarande bestämmelse. Endast brott för
vilka den unge har lagförts eller för vilka åtalsunderlåtelse har
meddelats får beaktas.

18 §

Första stycket ersätter nuvarande 4 § första stycket, som anger att ett
beslut om åtalsunderlåtelse på lämpligt sätt skall tillkännages för den
unge. Den nya bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 8.5, innebär
att den unge skall underrättas om beslutet vid ett personligt samman-
träffande med åklagaren. Sammanträffandet skall genomföras inom två
veckor från dagen för beslutet. Den unges vårdnadshavare eller annan
som svarar för den unges vård och fostran skall kallas till samman-
träffandet, om det inte möter hinder eller det finns särskilda skäl mot
det. När det gäller kretsen av andra än vårdnadshavare som bör kallas
hänvisas till kommentaren till 5 §. Av lagtextens formulering framgår
att vårdnadshavama (eller annan) inte kallas vid påföljd av några
tvångsåtgärder och att det förhållande att de uteblir inte utgör något
hinder mot att sammanträffandet hålls. Det finns inte heller någon
möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder för att få den unge att komma till
sammanträffandet.

Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att delta vid
sammanträffandet. De närmare formerna för kallelse till samman-
träffandet regleras inte i lagen utan får bestämmas av de enskilda
myndigheterna.

Av ordalydelsen framgår vidare att det är en åklagare som skall hålla
sammanträffandet med den unge. Det är lämpligt att det hålls av den
åklagare som har fattat beslutet. Den unge bör inte bara muntligen få
besked om innehållet i beslutet. Han bör också få del av beslutet i
skriftlig form.

I andra stycket anges att sammanträffandet får äga rum senare än två
veckor från beslutet om det är uppenbart att det inte kan genomföras
inom tidsfristen. När fristen måste överskridas bör strävan vara att

101

sammanträffandet äger rum så snart det är praktiskt möjligt. Möjlig- Prop. 1994/95:12
heten att överskrida fristen skall användas restriktivt.

Kan ett personligt sammanträffande över huvud taget inte genomföras
skall beslutet meddelas den unge skriftligen. De situationer som åsyftas
är exempelvis när den unge uteblivit från ett sammanträffande eller när
han, sedan han kallats till sammanträffandet, meddelar åklagaren att han
inte tänker komma.

19 §

Bestämmelsen är ny och behandlar åklagarens uppgifter vid ett samman-
träffande enligt 18 §. Den har behandlats i avsnitt 8.5. Åklagaren skall
vid ett sådant sammanträffande särskilt förklara innebörden av beslutet
om åtalsunderlåtelse och det skötsamhetskrav det är förenat med, samt
klargöra vilka följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser.

20 §

Bestämmelsen är ny och innebär att vad som föreskrivs i om under-
rättelse av beslut om åtalsunderlåtelse enligt 18 och 19 §§ i tillämpliga
delar skall gälla också i fråga om beslut om åtalsunderlåtelse som
meddelas enligt 20 kap. 7 § RB, om beslutet avser brott som någon har
begått innan han har fyllt arton år. Avgränsningen anknyter till vad som
gäller för beslut om åtalsunderlåtelse enligt 17 § (jfr avsnitt 8.5).

Av 19 § framgår att åklagaren vid ett sammanträffande enligt 18 §
skall förklara innebörden av det skötsamhetskrav som anges i 22 §
(nuvarande 5 §). Något uttryckligt skötsamhetskrav finns dock inte i
fråga om beslut enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Åklagarens
uppgift vid det personliga sammanträffandet att förklara innebörden av
skötsamhetskravet gäller därför inte när åtalsunderlåtelse meddelas
enligt reglerna i rättegångsbalken.

21 §

Bestämmelsen motsvarar andra stycket i nuvarande 4 §.

22 §

Bestämmelsen motsvarar 5 §.

23 §

Bestämmelsen motsvarar med några språkliga justeringar nuvarande
7§.

102

24 §

Prop. 1994/95:12

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 11 § som handlar om rätten till
offentlig försvarare för tilltalade som inte har fyllt 18 år. Bestämmelsen
har ändrats på det sättet att undantaget för fall där det inte finns
anledning att döma till annan påföljd än böter har tagits bort. Liksom
tidigare skall gälla att offentlig försvarare normalt bör förordnas för
personer under 18 år. I mål där gärningen har erkänts och där det inte
finns tveksamheter i fråga om utredningen av brottet, torde behov av
offentlig försvarare i många fall inte finnas. I de fäll påföljdsvalet är
tveksamt eller när en frihetsberövande påföljd kan komma i fråga bör
en offentlig försvarare normalt förordnas. Den föreslagna lydelsen är
inte avsedd att innebära någon förändring i förhållande till vad som i
praktiken redan gäller. De regler om rätt till offentlig försvarare som
finns i 21 kap. 3 a § RB gäller naturligtvis också för tilltalade och
misstänkta som är under 18 år. Ändringen har behandlats i avsnitt 10.

25 §

Bestämmelsen ersätter 10 § och reglerar i sin nya lydelse den särskilda
ordning som skall gälla för domare i mål mot dem som är under
tjugoett år. Den har behandlats i avsnitt 9.1.

I första stycket anges att sådana mål skall, om inte hinder möter,
handläggas av de domare som, med avseende på intresse och fallenhet
för arbete med unga lagöverträdare, är särskilt lämpade för uppgiften.
Bestämmelsen gäller i alla mål där någon av de tilltalade är under
tjugoett år och är tillämplig i både tingsrätt och hovrätt. Av 1 § följer
att regeln endast omfattar brottmål. Det ankommer på domstolschefen
att utse den eller de domare vid domstolen som skall handlägga
ungdomsmålen. Avsikten är att kompletterande bestämmelser skall ges
i förordning.

Möjligheten att låta ett ungdomsmål handläggas av en annan domare
än den särskilde domaren är avsedd att användas restriktivt, i fall där
det inte är praktiskt möjligt för den särskilde domaren att själv
handlägga målet, t.ex. vid sjukdom eller i semestertider.

I de mål som omfattas av bestämmelsen skall, i enlighet med vad som
gäller för juristdomama, anlitas nämndemän som bedöms ha en särskild
fallenhet för uppgiften.

I andra stycket anges att annan än de speciella domarna far handlägga
ungdomsmål om det är fråga om brott med enbart böter i straffskalan.

26 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 9 §. Den har behandlats i avsnitt 9.3.
Det nuvarande andra stycket i 9 § har dock tagits in i en egen paragraf,
28 §.

I ett nytt första stycke anges att, i mål mot den som är under arton år,
vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran

103

skall underrättas om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, Prop. 1994/95:12
om det inte finns särskilda skäl mot det. Beträffande innebörden av
uttrycket särskilda skäl och frågan om vilka som omfattas av annan som
svarar för den unges vård och fostran, hänvisas till kommentaren till
5 §. Regeln är tillämplig i fråga om alla kategorier av brott, således
även brott med enbart böter i straffskalan.

Andra stycket ersätter det nuvarande första stycket och innebär att, om
åtalet avser ett brott för vilket är föreskrivet fängelse, vårdnadshavaren
eller annan skall höras vid huvudförhandlingen, där så lämpligen kan
ske och särskilda skäl inte finns mot det. Genom ändringen försvinner
den koppling till möjligheten att döma till fängelse eller skyddstillsyn
som finns i gällande bestämmelse. Med särskilda skäl avses detsamma
som i den nuvarande 6 c §, (se kommentaren till 5 §). Av bestämmelsen
följer att vårdnadshavaren (eller annan) i mål om åtal för brott med
fängelse i straffskalan alltid skall kallas till huvudförhandling. Rätten får
liksom i dag underlåta att höra vårdnadshavaren (eller annan) om det av
någon anledning inte är möjligt för dem att närvara eller om de helt
enkelt uteblir. I avsnitt 9.3 har redovisats skälen för att några tvångs-
medel inte skall knytas till kallelsen.

I tredje stycket görs ett tillägg som innebär att även annan än
vårdnadshavare som hörs enligt första stycket har rätt till ersättning av
allmänna medel.

27 §

Bestämmelsen motsvarar med vissa språkliga ändringar nuvarande 8 §.

28 §

Bestämmelsen motsvaras av andra stycket i nuvarande 9 §.

29 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 12 §.

Avgränsningen av tillämpningsområdet för den frist för hållande av
huvudförhandling som gäller enligt andra stycket ändras från fängelse i
mer än ett år till fängelse i mer än sex månader. Ändringen innebär inte
någon större praktisk förändring utan görs för att anpassa regeln till de
avgränsningar som i övrigt gäller enligt lagen. Ändringen har be-
handlats i avsnitt 9.2.

30 §

I en ny bestämmelse stramas skyldigheten att avkunna dom upp i mål
mot unga. Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 9.4, tar närmast
sikte på fåll där den åtalade fälls till ansvar. I mål mot den som inte har
fyllt 21 år skall domen avkunnas muntligen vid huvudförhandling eller

104

annat sammanträde om det inte möter synnerliga hinder. Det krävs Prop. 1994/95:12
alltså mycket starka skäl för att underlåta att avkunna domen muntligen.

Som exempel kan nämnas att det är fråga om ett mycket stort mål med
många tilltalade och ett stort antal särskilda yrkanden.

För tydlighetens skull anges att, förutom det särskilda krav på
synnerliga hinder som uppställs för att rätten skall kunna underlåta att
avkunna domen muntligen, gäller bestämmelserna i 30 kap. 7 § RB
också för ungdomsmålen. Härav följer också att den särskilda regel
gäller som anger att vissa domar mot den som är under arton år normalt
skall meddelas inom en vecka från huvudförhandlingens avslutande i
stället för som annars inom två veckor, om en kanslidom får meddelas
(se 29 § andra stycket LUL (nuvarande 12 §) jfrt med 30 kap. 7 §
andra stycket RB).

31-37 §§

Bestämmelserna motsvarar med vissa språkliga ändringar nuvarande
13-19 §§.

13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

77 §

I andra stycket görs en följdändring med anledning av att 16 § LUL
skall betecknas 34 §, samt en språklig ändring.

105

Sammanfattning av betänkandet Reaktion mot
ungdomsbrott (SOU 1993:35)

1 Bakgrund

Vårt uppdrag är dikterat av den osäkerhet som i dag råder i frågan hur
samhället bör reagera mot ungdomsbrottsligheten, särskilt med hänsyn
till att den har betydande omfattning och medför stora skador för såväl
den enskilde som det allmänna. Osäkerheten präglas också av det för-
hållandet att samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten hittills inte
visat sig vara verkningsfulla, om man hoppats på en tydlig nedgång.
Människor i allmänhet uppfattar ungdomsbrottsligheten som ett av de
stora samhällsproblemen som inte kunnat bemästras. En fråga som
därvid kommit upp är om samhällets ingripanden mot de unga lagöver-
trädarna sker på rätt sätt och med rätt inriktning. Bl.a. har frågan ställts
om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och
rättsväsendet är rätt avvägd, när det gäller insatserna mot ungdoms-
brottsligheten. Det har också sagts att det är ett viktigt allmänt intresse
att dessa insatser står i samklang med samhällets åtgärder mot brottslig-
heten i stort. De förändringar i påföljdssystemet, som skett i takt med
det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet, har hittills inte i någon vidare
mån berört de unga lagöverträdarna. Den särskilda påföljden överläm-
nande till vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 § BrB) har sålunda hållits
utanför reformarbetet. Vårt arbete har i enlighet med direktiven inriktats
på två områden, dels reaktionssystemet, dels systemet för ingripanden
mot brott och handläggning av brott som begås av unga lagöverträdare.
Med unga lagöverträdare förstås här ungdomar i åldrarna 15-17 år och
18-20 år. För dessa båda grupper gäller delvis olika regler. Unga lag-
överträdare i åldrarna under 15 år (de icke straff myndiga) faller utanför
vårt uppdrag. Det bör dock anmärkas att det finns en mycket betydande
bambrottslighet i dessa åldrar och att det, särskilt när det gäller insatser
för att på ett tidigt stadium ingripa mot ungdomsbrott, inte föreligger
några åldersgränser.

I avsnitt 2-5 beskriver vi den ideologiska grunden för reaktionssys-
temet och utvecklingen i modem tid av olika påföljdsformer, som gällt
unga lagöverträdare. Vi ger också vissa kriminologiska bakgrundsfakta
beträffande ungdomsbrottslighetens omfattning, utveckling och struktur.
Av särskilt intresse är framställningen av den brottsförebyggande verk-
samheten, som just när det gäller de unga lagöverträdarna måste till-
mätas stor betydelse. Slutligen innefattar bakgrundsmaterialet en allmän
beskrivning av samhällets åtgärder mot brott såväl på rättsvårdens som
på den sociala sektorns sida.

2 Vår kriminalpolitiska uppfattning

Till grund för våra förslag ligger den kriminalpolitiska uppfattning som
vi redovisar i avsnitt 6. Vi framhåller där att förändringar i straffsyste-

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

106

met, enligt vad den kriminologiska forskningen visat, egentligen tycks
ha en begränsad betydelse för den allmänna brottsnivån i samhället.
Brottsutvecklingen styrs alltså av en rad andra faktorer som verkar med
större eller mindre styrka, oberoende av straffsystemet och rättsvårdens
insatser mot brott. Det är här t.ex. fråga om faktorer som hänförs till
förändringar i samhällsstrukturen och samhällsförhållandena i allmänhet,
människors förhållande till varandra och till myndigheterna, den sociala
kontrollen och den socio-ekonomiska situationen. Det står emellertid
klart att också kriminaliseringsnivån, dvs. den utsträckning i vilken
samhället anser det nödvändigt att styra medborgarnas handlande med
straffbestämmelser, har betydelse i sammanhanget. Även om vi menar
att den brottsförebyggande verksamheten i vid bemärkelse spelar den
viktigaste rollen i samhällets ansträngningar att bekämpa ungdoms-
brottsligheten, så är straffsystemet och rättsväsendets sätt att handha
detta också betydelsefulla inslag i denna kamp. Det är givet att
påföljdernas utformning allmänt sett har betydelse för brottslighetens
omfattning och utveckling. Detsamma gäller det sätt på vilket samhället
reagerar mot brott och i vilka former detta sker.

När det gäller påföljderna och påföljdernas verkningar understryker vi
att det numera råder en betydande enighet om att knappast någon
påföljd har positiva effekter för den som utsätts för den. Det finns
många undersökningar som visar att ju mer ingripande en påföljd är -
och detta gäller inte minst ingripanden med tvångsvård - desto mindre
sannolikt är det att den som är föremål för ingripandet slutar med att
begå brott och i övrigt anpassas till samhället. Av detta får man dock
inte dra den slutsatsen att insatser med hjälp och stöd åt dem, som
undergår verkställighet av påföljder, inte skulle vara motiverade. Tvärt-
om är det av stor vikt att sådana insatser erbjuds de unga lagöverträdar-
na inom ramen för verkställigheten för att komma till rätta med deras
problem i det individuella fallet.

Under den debatt som under senare årtionden förts angående påföljd-
ssystemet har kritik riktats mot den behandlingstanke som varit ledande
för systemets uppbyggnad i BrB. Vad kritiken särskilt gällt är att det
förmenta behovet av vård och behandling anses motivera att gärnings-
mannen döms till straff för brott som han övertygats om. Genom att
legitimera det straffrättsliga ingripandet med ett vårdbehov ger man
uttryck för uppfattningen att straffet egentligen är till för den dömdes
eget bästa. Driven till sin spets innebär behandlingstanken att det skall
ankomma på experter att - allteftersom behandlingen fortgår och bero-
ende på hur den lyckas - besluta om innehållet i en påföljd samt avgöra
hur länge och i vilka former den skall verkställas. Parallellen med
behandling inom sjukvården är tydlig. Den dömde skall anses färdigbe-
handlad, när han ”botats”. Detta ger enligt kritikerna en falsk verklig-
hetsbild, där sambandet mellan brottet och påföljden döljs och gärnings-
mannen kan komma att berövas ansvaret för sina gärningar. Behand-
lingstanken anses också leda till orättvisa och inkonsekvens i systemet.
Inte minst när det gäller ingripanden mot unga lagöverträdare på grund
av brott har behandlingstanken fått stark genomslagskraft.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

107

Vi ställer oss bakom kritiken mot behandlingstanken och menar att ett
påföljdssystem avseende unga lagöverträdare bör byggas upp efter
principer, som tillgodoser de ungas anspråk på rättssäkerhet och tro-
värdighet. Genom att öppet redovisa sambandet mellan brott och påföljd
och konsekvenserna för den som begår brott, bör det vara möjligt att
låta systemet spela en viktig roll i bekämpandet av ungdomsbrottslig-
heten.

De principer vi anser vara viktiga är inte särskilt förbehållna de unga
lagöverträdarna utan bör styra påföljdssystemet i stort. Vi pekar här på
vikten av att påföljdssystemet vilar på en humanitär grund. Det tvång
som följer av ett straff måste ske i kontrollerade former. Speciellt när
det gäller de unga är det av betydelse att det straffrättsliga förfarandet
sker snabbt och att tiden mellan brott och straff görs så kort som möj-
ligt. Man bör också sträva efter att påföljderna inte görs mer ingripande
än vad som är nödvändigt för att markera ogillandet. Frihetsberövande
påföljder bör i största möjliga utsträckning undvaras, särskilt beträffan-
de de yngsta lagöverträdarna för vilka inlåsning kan verka nedbrytande
och medföra stora skador.

En annan viktig princip avser förutsebarheten. Denna ställer bl.a.
krav på att den dömde på förhand skall veta vad han kommer att utstå
på grund av brottet. En påföljd bör sålunda vara bestämd i tiden och till
sitt innehåll. Man har vidare anspråk på att verkligheten beskrivs i
klarspråk sådan som den är och utan att fakta döljs. Det bör sålunda stå
klart att ett brott följs av en reaktion och att denna är ett straff. Prin-
cipen om proportionalitet innebär att en påföljds styrka skall svara mot
brottets svårhet. Varje brott tillmäts sålunda ett straffvärde som relate-
ras till påföljden. Detta förutsätter att även påföljderna kan graderas
efter svårhet. Det är av stor betydelse att reaktionssystemet uppfattas
som rättvist. Likvärdiga brott bör i princip medföra likvärdiga straff.
Vidare måste man uppehålla kravet på likhet inför lagen. En påföljd bör
bestämmas efter vad den tilltalade gjort och inte efter hans sociala
situation eller personliga förhållanden. En förutsättning för att ett straff-
system skall uppfattas som trovärdigt är att tillämpningen följer en
konsekvent linje. Den dömde skall veta vilka följderna blir, om han
överträder givna föreskrifter och förbud. Sådana överträdelser skall
också leda till åtgärder så att man ser att det ligger allvar bakom sank-
tionsreglema.

De principer vi förespråkar bör enligt vår uppfattning styra påföljds-
systemet mot unga lagöverträdare. De medför i viss utsträckning en
uppstramning av reaktionerna. Avsikten är däremot inte att denna upp-
stramning skall medföra en hårdare attityd mot de unga lagöverträdarna.
Det måste förutsättas att påföljderna får ett innehåll som är meningsfullt
och att verkställigheten sker inom de ramar, som tar sikte på de ungas
behov i individuella fall. Bestämmandet av påföljd är en sak, verkstäl-
ligheten en annan.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

108

3 Utredningsförfarandet och samarbet sfrågor (7)

Av grundläggande betydelse för att reaktionssystemet mot unga lag-
överträdare skall kunna vinna förtroende är att det uppfattas som effek-
tivt. Detta förutsätter att alla de som engageras i arbetet mot ungdoms-
brott är inriktade på ändamålsenliga handläggnings- och samarbetsfor-
mer. Det förutsätter också att tiden mellan brott och reaktion blir så
kort som möjligt.

Den utredning som läggs till grund för en reaktion mot ett brott
innefattar dels själva brottsutredningen, dels personutredningen. Frågan
är om man, speciellt när det gäller de unga lagöverträdarna, kan be-
gränsa utredningsarbetet för att därigenom åstadkomma ett snabbare
förfarande. Vår uppfattning är att den unge inte skall under längre tid
än vad som är oundgängligen nödvändigt leva i ovisshet om, vad som
skall hända honom på grund av ett brott. Med en snabb handläggning
betonas också sambandet mellan brott och straff på ett klarare sätt. En
snabb handläggning får dock inte innebära att viktiga rättssäkerhetskrav
sätts ur spel.

Vi understryker vikten av att samarbetet mellan de handläggande
myndigheterna - främst polis, åklagare och socialtjänst - förbättras. Ett
led i att åstadkomma detta är att man inom myndigheterna inför en
specialisering på så sätt, att antalet personer som skall handlägga ung-
domsärenden begränsas och att dessa särskilt inriktas på och utbildas för
denna verksamhet. Därmed kan man åstadkomma tätare kontakter mel-
lan handläggarna, bättre personkännedom, kontinuitet i arbetet och
bättre möjligheter till utbildning och praktik.

Vårt förslag innebär att det vid alla polismyndigheter skall finnas
särskilt avdelade polismän som är ansvariga och särskilt lämpade för
arbetet med unga lagöverträdare. Dessa polismän skall vara tillgängliga
dygnet runt eftersom en brottsutredning skall kunna inledas omedelbart,
oavsett vid vilken tidpunkt brottet begås. På motsvarande sätt föreslår vi
att det vid varje åklagarmyndighet bör finnas särskilda åklagare som
handlägger målen mot unga lagöverträdare. Dessa ungdomsåklagare bör
ha hög kompetens. Specialiseringen bör emellertid inte begränsas till
rättsväsendet. Vi föreslår att särskilda ungdomshandläggare inom social-
tjänsten skall avdelas för arbetet med de unga lagöverträdarna och om
möjligt också ingå i en central ungdomsgrupp. Dessa ungdomshand-
läggare bör vara beredda att snabbt kunna rycka ut så snart ett ärende
aktualiseras.

På en del håll i landet har man redan mer eller mindre genomfört en
sådan specialisering som vi föreslår. Vi menar emellertid att specia-
liseringen bör vara den allmänna ordningen i hela landet.

Man måste förutsätta att de, som på detta sätt engageras i arbetet mot
ungdomsbrottsligheten, samarbetar. Vi menar att det är viktigt att sam-
arbetsorgan inrättas i de enskilda kommunerna men denna verksamhet
bör inte låsas fäst i vissa former och till vissa från början inkopplade
myndigheter och organisationer. Vi avstår därför från att föreslå en
författningsreglering härom.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

109

En fråga som ibland upplevs som ett problem i samarbetet är sekretes-
sen. De krav som ställts på lättnader i denna, särskilt när det gäller
polisens samarbete med socialtjänsten, leder in på omfattande och svåra
frågor. Det har inte varit möjligt för oss på grund av tidsbrist att be-
handla dessa frågor.

Vi anser emellertid att det finns fog för en översyn av sekretesslagen
för att klargöra vilken information myndigheterna och de enskilda be-
fattningshavarna bör kunna lämna ut för att stärka samarbetet mot ung-
domsbrottsl igheten.

Vi anser att åklagaren bör vara förundersökningsledare i alla mål om
brott för vilket är stadgat fängelse och där den misstänkte är under
18 år. Förundersökning kan sålunda inte undvaras i dessa mål. Däremot
är det angeläget att vissa förenklingar görs i förundersökningsprotokol-
let. Vi föreslår också att det, när fråga är om ett brott på vilket fängelse
kan följa, sätts en bestämd tidsfrist för förundersökningar rörande
ungdomar under 18 år. Inom tre veckor från det att den unge delgetts
brottsmisstanke skall förundersökningen vara slutförd och åklagaren ha
fattat beslut i åtalsfrågan. Bara i undantagsfall får tiden förlängas.

Med hänsyn till intresset av att socialtjänsten på ett tidigt stadium
kopplas in på fall som gäller underåriga, föreslår vi att polisen genast
skall underrätta socialnämnden, när någon som inte fyllt 18 år skäligen
misstänkts för ett brott på vilket fängelse kan följa. Vi föreslår också att
företrädare för socialnämnden som regel skall närvara vid förhör med
en sådan underårig och att dennes vårdnadshavare (även fämiljehems-
föräldrar) skall kallas att närvara, om detta inte medför men för utred-
ningen eller annars särskilda skäl talar däremot.

Beträffande personutredningen innebär vårt förslag att åklagaren i
princip alltid innan han beslutar i åtalsfrågan skall inhämta yttrande från
socialnämnden. Åklagaren skall också ha möjlighet att under förunder-
sökningen inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten. Förundersökning-
en och personutredningen kan därmed drivas parallellt. En förutsättning
för att yttrande från frivårdsmyndigheten skall kunna inhämtas av åkla-
garen är att den unge är under 18 år samt att han erkänt brottet eller att
sannolika skäl föreligger för brottsmisstanke. När rätten eller åklagaren
inhämtar yttrande från socialnämnden eller frivårdsmyndigheten skall
anges, inom vilken tid yttrandet skall lämnas. Vårt förslag om att per-
sonutredningen skall inhämtas redan under förundersökningen är natur-
ligtvis betingat av önskvärdheten att förkorta handläggningstiden. Av-
sikten är att all utredning skall vara klar när målet anhängiggörs vid
domstol. Beslut om att inhämta mer kvalificerad utredning - s.k. § 7-
utredning och rättspsykiatrisk undersökning - kan dock endast meddelas
av rätten.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

4 Reaktionerna

Vårt förslag utgår från att de principer, som vi angett ovan, skall ligga
till grund för reaktionssystemet mot unga lagöverträdare samt att detta

110

skall anpassas till de regler, som gäller för påföljderna i stort. Det är
emellertid givet att det med hänsyn till de unga lagöverträdarnas behov
och speciella förhållanden även krävs särskilda bestämmelser som av-
viker från vad som gäller vuxna.

4.1 Överlämnande till vård inom socialtjänsten

Den första fråga vi ställer oss är hur den nuvarande påföljden överläm-
nande till vård inom socialtjänsten (8) bör förhålla sig till reaktionssys-
temet. Denna påföljd innebär att domstolen överlåter till socialnämnden
att ensam besluta vilka åtgärder som skall vidtas mot den unge som
dömts för brottet. Dessa åtgärder kan grundas på frivillighet och bestå
t.ex. i att den unge får stöd och hjälp. Det kan också vara fråga om
tvångsåtgärder enligt LVU, varigenom den unge kan få en kontaktman,
bli placerad i familjehem, underkastas viss behandling eller - som den
yttersta åtgärden - ställas under särskilt noggrann tillsyn genom pla-
cering på ungdomshem (s.k. § 12-hem). Vilka åtgärder, som kommer
att sättas in, är inte bestämt från början utan blir beroende av den unges
förhållanden. När det gäller att bestämma åtgärdernas innehåll och
omfattning spelar i princip det brott som den unge begått ingen roll. Det
är den unges vårdbehov som styr åtgärderna.

Det står klart att överlämnande till vård inom socialtjänsten inte är
förenlig med de principer som vi anser att ett reaktionssystem skall
bygga på. Överlämnandet till vård intar också en särställning i BrB:s
påföljdssystem och har hittills lämnats utanför det kriminalpolitiska
reformarbetet i vad gäller påföljderna. Enligt vår uppfattning skall
bestämmandet av påföljder för brott, såväl till innehåll som omfattning,
vara en uppgift för rättsväsendet medan det ankommer på socialtjänsten
att svara för att hjälp och stödåtgärder (social service) tillkommer dem
som behöver det. Våra överväganden leder till förslaget att överläm-
nande till vård inom socialtjänsten utmönstras ur påföljdssystemet. En
förutsättning därför är att det finns andra straffrättsliga påfoljdsformer,
som bättre tillgodoser behovet av ingripanden på grund av brott. Vi
menar att det finns sådana.

Av vårt förslag följer inte att indikationen brottslig verksamhet i 3 §
LVU utgår. Däremot måste innebörden av denna klargöras. Ingripanden
med stöd av 3 § LVU skall sålunda kunna ske om den unge visar ett
pågående, allvarligt kriminellt beteende. Men socialnämnden får inte,
när den unge är delgiven misstanke och lagfors för brott, ingripa mot
den unge på grund av just detta brott och begära hos länsrätten att
omhändertagande sker enligt LVU. I så fäll skulle det bli fråga om
dubbelbestraffning. Andra indikationer för sådant omhändertagande kan
emellertid vara tillämpliga. Även en allmänt asocial och kriminell livs-
föring ryms inom indikationen socialt nedbrytande beteende.

De påföljder vi anser att systemet bör innefatta är böter, villkorlig
dom, skyddstillsyn och fängelse. Härtill kommer en ny påföljd som
speciellt anpassats till de unga lagöverträdarna. Vi benämner den sär-
skild tillsyn. Vårt förslag innebär att fängelse på viss tid vid val av

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

111

påföljd skall anses jämställt med sådan tillsyn och att den sistnämnda Prop. 1994/95:12
påföljden skall anses svårare än villkorlig dom och skyddstillsyn.          Bilaga 1

4.2  Rapporteftergift och åtalsunderlåtelse

Till reaktionssystemet räknar vi också rapporteftergift och åtalsunder-
låtelse (10). Vi föreslår inte några ändringar av de generella förutsätt-
ningarna för tillämpningen av dessa institut men framhåller vikten av att
de inte tillämpas slentrianmässigt och att allvaret i reaktionen framhålls.
Vad särskilt gäller åtalsunderlåtelse bör huvudregeln vara att sådan inte
meddelas vid återfall. Den unges vilja att göra rätt för sig gentemot
målsäganden, att sammanträffa med denne och be om ursäkt, delta i en
medling eller utföra visst arbete för målsäganden är omständigheter som
åklagaren bör beakta vid sin prövning av frågan om åtalsunderlåtelse.
Däremot anser vi inte att det finns anledning att införa villkorade åtals-
underlåtelser. För att understryka allvaret anser vi att den unge som
regel skall delges beslutet om åtalsunderlåtelse vid ett personligt sam-
manträffande med åklagaren. Även den unges vårdnadshavare eller
annan som i praktiken utövar fostran av den unge (t.ex. fämiljehemsfor-
äldrar) bör närvara liksom, om möjligt, företrädare för socialtjänsten,
framför allt om åklagaren förutsätter någon åtgärd från socialtjänstens
sida. Vi anser att beslutet om åtalsunderlåtelse skall delges den unge
senast en vecka efter det att beslutet fattats.

Den unges vilja att ställa till rätta efter brott (11), göra rätt for sig
och avhjälpa skador på grund av brott bör framhållas. En polisman kan
anmoda den unge att vidta sådana åtgärder och han kan väga in detta
vid sin prövning av rapporteftergift liksom åklagaren vid åtalsunderlåtel-
se. Vi anser att de projekt som syftar till att frammana de ungas vilja att
ställa till rätta bör stödjas, under förutsättning att de håller sig inom
lagens ram. Även domstol kan meddela föreskrifter vid villkorlig dom
eller skyddstillsyn att den unge skall biträda den skadelidande med visst
arbete. Domstolen kan också vid sin straffmätning i skälig omfattning
beakta att den tilltalade efter förmåga sökt förebygga, avhjälpa eller
begränsa skadliga verkningar av brottet. Det är viktigt att dessa möjlig-
heter tas till vara med hänsyn till att den unge lagöverträdaren bör ha
klart för sig sitt ansvar och vilka konsekvenserna blir av hans hand-
lande.

4.3  Böter

Vi föreslår inga ändringar i fråga om bötesstraffet (12). Det är dock vår
uppfattning att böter bör tillämpas i stor utsträckning även beträffande
unga lagöverträdare. Genom att dagsbotens belopp relateras till den
unges ekonomiska förhållanden, behöver ett bötesstraff inte innebära
någon orimlig belastning men det kan ändå vara kännbart. Det är viktigt
att man verkar for att böterna också betalas. Vi tar avstånd från Åkla-

112

garutredningens förslag att polisen skall kunna meddela ordningsföre-
läggande för mindre förmögenhetsbrott, framför allt snatterier.

4.4  Villkorlig dom

Villkorlig dom (13) bör enligt vårt förslag få bred tillämpning beträf-
fande unga lagöverträdare. Villkorlig dom, som regelmässigt kombine-
ras med böter, är en reell reaktion sedd i belysning av det rättsliga
förfarande som föregår den. Vi föreslår en viss utvidgning av den vill-
korliga domens tillämpningsområde, när det gäller de unga. Även om
brottets straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet talar för
en frihetsberövande påföljd bör sålunda villkorlig dom kunna meddelas
under förutsättning antingen att den unge blir föremål för vård eller
någon annan åtgärd enligt SoL eller LVU eller att någon annan tillräck-
ligt ingripande åtgärd kommer till stånd (t.ex. att den unge undergått
behandling för missbruk eller för psykiska problem). Villkorlig dom bör
även, om de nämnda omständigheterna föreligger, kunna meddelas i fåll
då det inte saknas särskild anledning att befara att den unge kommer att
fortsätta att begå brott. Villkorlig dom skall liksom nu kunna förenas
med föreskrift om att ställa till rätta eller att biträda den skadelidande
med visst arbete. Vidare skall föreskrift kunna meddelas om samhälls-
tjänst (se nedan). Enligt vårt förslag får rätten, om särskilda skäl före-
ligger, bestämma prövotiden till ett år (mot nuvarande två).

4.5  Skyddstillsyn

Vi föreslår inga ändringar beträffande förutsättningarna för skyddstillsyn
(14). Det är en uppgift för Straffsystemkommittén att överväga om
påföljden skall kunna bringas i bättre överensstämmelse med de prin-
ciper som gäller för stralfmätning och påföljdsval i övrigt. Vårt förslag
är att prövotiden för skyddstillsyn skall kunna bestämmas till två år
beträffande de unga lagöverträdarna om särskilda skäl föreligger (mot
nuvarande tre). Skälet därtill är, liksom när det gäller prövotiden vid
villkorlig dom, att de unga har ett annat tidsbegrepp än vuxna och att en
lång tidsperiod kan framstå som pressande, särskilt om påföljden är
förenad med särskilda krav. Däremot anser vi att det inte finns tillräck-
liga skäl att sänka övervakningstiden, som nu är ett år.

Till övervakare bör förordnas antingen tjänsteman hos ffivårdsmyn-
digheten eller lekman eller - i mera komplicerade fell - både en fri-
vårdstjänsteman, som svarar för främst kontrollfunktionen, och lekman,
som biträder denne och mer fungerar som kontakt- och stödperson. Vi
föreslår en regel som säger att till övervakare för den som är under 21
år skall förordnas en person med särskild erfarenhet beträffande vård
och fostran av ungdom. Liksom hittills skall föreskrifter kunna med-
delas vid skyddstillsyn. De gäller bl.a. vistelseort eller bostad, arbetsan-
ställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning och olika former av
vård eller behandling. Vi föreslår som ytterligare föreskrift att rätten i

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

113

8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 12

vissa fall skall kunna förbjuda den unge att uppehålla sig på särskilt
angivna för honom skadliga platser.

Enligt vår uppfattning bör övervakningen av de unga vid skyddstillsyn
generellt sett vara ingripande. Särskilt under det första skedet av över-
vakningstiden bör åtgärderna innebära en ganska intensiv kontroll. Vi
har övervägt att låta rätten närmare föreskriva vilken kontaktfrekvens
som bör förekomma i det enskilda fallet. Eftersom det ankommer på
Straffsystemkommittén att utreda frågan om intensivövervakning har vi
dock avstått från att lämna förslag i denna del. Vi framhåller emellertid
vikten av täta kontakter mellan övervakaren och den unge samt att
föreskrifterna efterlevs.

För att stärka de icke frihetsberövande påföljdernas position inom
reaktionssystemet föreslår vi att såväl villkorlig dom som skyddstillsyn
skall kunna förenas med föreskrift om samhällstjänst (15). Med sådan
avser vi skyldighet för ungdomar i åldern 15-20 år att under sin fritid
fullgöra visst oavlönat arbete under ett bestämt antal timmar, lägst 40
och högst 200. Föreskriften motsvarar alltså den samhällstjänst som kan
åläggas äldre lagöverträdare i samband med skyddstillsyn. Samhälls-
tjänsten skall administreras och handhas av frivårdsmyndigheten. Den
skall kunna komma i fråga i fall, då påföljden annars skulle ha blivit
särskild tillsyn eller fängelse. I domen skall anges hur lång tid av dessa
påföljder som i så fall skulle ha utdömts.

4.6 Särskild tillsyn och fängelse

Genom att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt
vårt förslag skall utmönstras ur reaktionssystemet, kommer villkorlig
dom och skyddstillsyn att till betydande del tillämpas i stället för sådant
överlämnande. Det kommer emellertid att finnas fall, där man inte kan
undvara en frihetsberövande påföljd. Vår uppfattning är att fängelse inte
lämpar sig för de unga lagöverträdarna utan att de bör omhändertas i
andra för dem särskilt anpassade former. Vi föreslår därför införandet
av en ny reaktion som vi benämner särskild tillsyn (16). Den skall
verkställas i särskilda ungdomshem ( § 12-hem) som skall administreras
av Statens institutionsstyrelse. En förutsättning för att döma till särskild
tillsyn är att det föreligger, såvida den unge är 15-17 år, synnerliga
skäl eller om han är 18-20 år särskilda skäl, for en frihetsberövande
påföljd. Frågan om sådana skäl är för handen skall bedömas med
utgångspunkt i brottslighetens straffvärde eller art eller den omstän-
digheten att den unge tidigare begått brott. Särskild tillsyn skall utmätas
på viss tid mellan sex månader och två år. Vid straffmätningen gäller
samma regler som för fängelse. De särskilda nedsättningsreglerna i
29 kap. 5 och 7 §§ BrB skall sålunda tillämpas vid bestämmande av
frihetsberövandets längd.

Särskild tillsyn över unga kommer i stor utsträckning att träda i stället
för fängelse (17).

För ungdomar i åldern 15-17 år är presumtionen mot fängelse. I
dessa fall skall fängelse endast kunna användas om det med hänsyn till

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

114

brottslighetens straffvärde är uppenbart att särskild tillsyn inte är en
tillräckligt ingripande påföljd, vilket i praktiken innebär att det begrän-
sas till de allra allvarligaste brotten, där frihetsberövandet ligger över
två år. Är detta kortare men längre än sex månader skall särskild tillsyn
utdömas. Är den tid som skall ådömas under sex månader kan någon
frihetsberövande påföljd inte komma i fråga för denna åldersgrupp. Det
finns alltså inte möjlighet att här döma till fängelse på grund av brottets
art eller tidigare brottslighet.

För ungdomar i åldern 18-20 år skall hänsyn till brottets straffvärde
eller art eller den unges tidigare brottslighet kunna utgöra särskilda skäl
för att döma till fängelse. Rätten skall emellertid kunna döma till sär-
skild tillsyn, om tiden för frihetsberövandet i det konkreta fallet skall
bestämmas till minst sex månader eller högst två år och denna påföljd
framstår som lämpligare än fängelse. För denna åldersgrupp finns inte
hinder mot att döma till fängelse, om det är påkallat med hänsyn till
brottets art.

4.7 Andra sanktionsform

Vi har övervägt att till reaktionssystemet lägga ytterligare påföljder eller
sanktionsformer (18). Vad som då i första hand kommer i blickpunkten
är sådana som ytterligare ökar möjligheten att undvika frihetsberövande
påföljder. En fråga som diskuterats under senare tid är att införa med-
ling mellan gärningsman och brottsoffer som en påföljdsform. Vi ställer
oss positiva till en sådan ordning som frammanar den unges vilja att ta
ansvar för sin gärning och medverka till en lämplig lösning av kon-
flikten. Det förekommer redan nu på olika håll i landet att initiativ tas
till förlikning och brottsofferkonfrontation i brottmål. Dessa projekt bör
understödjas och uppmuntras. Vi anser dock inte att de bör bindas upp
genom lagreglering som formaliserar förfarandet. Därmed skulle
mycket av den egna initiativkraften i projekten kunna gå förlorad. För
att öka stödet åt medlingsverksamheten föreslår vi att RPS vidtar sär-
skilda åtgärder för att stimulera polisen att på det lokala planet starta
medlingsprojekt. Då medling skett på initiativ av polis, socialtjänst eller
annan bör åklagaren underrättas om detta, så att han kan beakta med-
lingen vid sin prövning av åtalsunderlåtelse. Även domstol bör i fell, då
åtal väcks, få kännedom om medlingen eftersom detta kan komma att
påverka påföljdsbestämningen och straffmätningen.

En annan sanktionsform som förts fram i den kriminalpolitiska de-
batten är intensivövervakning. Därvid har man pekat på teknikens fram-
steg som bl.a. innebär att det är möjligt att på elektronisk väg anordna
kontroll i frihet. Eftersom det ankommer på Straffsystemkommittén att
överväga frågan om införande av sådan intensivövervakning, har vi inte
haft anledning att gå närmare in på denna. Vår inställning är dock den
att intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel inte lämpar sig för
ungdomar i åldern 15-17 år. Ytterligare en sanktionsform, som innebär
speciell kontroll av dömda lagöverträdare, är fritidsfängelse. Sådant kan
anordnas antingen såsom veckoslutsfängelse eller nattfängelse. Fördelen

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

115

därmed skulle vara att den dömde under verkställighetstiden kan fortsät- Prop. 1994/95:12
ta att fungera i sitt arbete på samma sätt som nu sker med dem, som Bilaga 1
erhåller frigång under verkställighet av fängelse. Frågan om fritids-
fängelse har tidigare övervägts av Frivårdskommittén, som efter in-
gående prövning kom fram till att nackdelarna med detta var så stora att
man borde avstå från att införa fritidsfängelse som särskild påföljdsform
eller som en form för verkställighet av fängelsestraff. Inte minst de
resursmässiga och i övrigt praktiska och kostnadskrävande hindren
väger här mycket tungt. Vi har under våra överväganden inte funnit
skäl att frångå den uppfattning som Frivårdskommittén redovisat.

5 Beslutanderätten beträffande reaktionerna och
förfarandet vid domstol (19)

En fråga som är av stor betydelse för samhällets ingripanden mot ung-
domsbrottsligheten är att bestämma vilka myndigheter det är som skall
svara för reaktionerna och i vilka former detta skall ske. Enligt våra
direktiv skall det även i fortsättningen vara en fråga för rättsväsendet att
utreda brott, pröva om åtal skall väckas, föra talan och döma i brottmål
och detta oavsett om det rör sig om unga lagöverträdare eller vuxna.
När det gäller formerna för att döma i ungdomsmål har vi övervägt att
inrätta särskilda ungdomsdomstolar. Att inrätta specialdomstolar ligger
emellertid inte i tiden och det måste krävas mycket starka skäl för att så
skall ske. Enligt vår uppfattning är de argument som kan anföras till
stöd för inrättande av särskilda ungdomsdomstolar inte så starka att man
bör införa sådana. I stället föreslår vi att ungdomsmålen skall hand-
läggas i särskild ordning vid de allmänna domstolarna, där förfärandet
kan anpassas efter de ungas särskilda behov.

Vårt förslag innebär att alla brottmål mot unga i åldern 15-20 år skall
handläggas på ungdomsrotlar vid tingsrätterna. Rotelinnehavaren bör
vara ordinarie domare. Endast i mål, där påföljden inte kan bestämmas
till annat än böter, bör annan än ordinarie domare sitta ordförande.
Vidare bör nämndemän sitta med i alla ungdomsmål, alltså även i bötes-
mål. I varje fall en i nämnden bör ha särskild insikt och erfarenhet av
arbete med ungdomar. Också i hovrätt bör man sträva efter viss specia-
lisering. Vi föreslår att alla ungdomsmål handläggs på en särskild eller
på särskilda ungdomsavdelningar dit målen speciallottas samt att nämnd
skall delta vid avgörande av alla sådana mål vid huvudförhandling.
Även i hovrätt skall i varje fall en i nämnden ha särskild insikt och
erfarenhet av arbete med ungdomar.

Tanken på att införa en ordning med jourdomstolar är inte ny. Det är
intresset av att åstadkomma snabba och resoluta ingripanden mot unga
lagöverträdare som ligger bakom denna. Enligt vår uppfattning är det
också ett intresse att den unge inte skall behöva vänta på att bli lagförd
och få veta vilka konsekvenserna blir av ett brott. Om man med jour-
domstol menar att den unge omedelbart efter det att han förövat ett

116

brott skall inställas inför en domstol och genast få sin dom, reser sig
dock en rad invändningar mot förfarandet: brottet måste utredas, upp-
gifter måste inhämtas angående den unges personliga förhållanden,
målsäganden måste ges möjlighet att framställa sina anspråk osv. Härtill
kommer att det från rättssäkerhetssynpunkt är nödvändigt att den unge
får tid att förbereda sitt försvar. Visserligen kan man säga att det finns
en hel del mindre brott som inte kräver någon längre förberedelsetid,
men det är inte sådana brott som i första hand är av intresse för en
verksamhet med jourdomstol. Vår slutsats är sålunda att det - även om
man kan uppnå vissa kriminalpolitiska fördelar med sådana särskilda
jourdomstolar i ungdomsmål - föreligger så stora nackdelar ur såväl
rättssäkerhetssynpunkt som processekonomiska och rent praktiska syn-
punkter att ett system med särskilda jourdomstolar inte bör genomföras.

Däremot anser vi att fördelarna med ett system med jourdomstolar väl
kan uppnås genom de förslag vi lämnar om snabbare förfärande under
brottsutredningen och kortare handläggningstider vid de allmänna
domstolarna. Vi föreslår sålunda korta tidsfrister för polis och åklagare
och tidigareläggande av personutredningen. Vi föreslår också särskilda
åtgärder för att handläggningen av målen vid ungdomsrotel i tingsrätt
skall påskyndas. I alla mål om brott med fängelse i straffskalan avseen-
de ungdomar under 18 år bör sålunda gälla en tidsfrist om högst två
veckor från det att åtal väcks tills huvudförhandling i tingsrätt äger rum.

Bland våra förslag hör också att den unges vårdnadshavare och fost-
rare på ett annat sätt än nu skall engageras i brottmålet. De skall, när
den unge lagöverträdaren är under 18 år, regelmässigt underrättas om
åtalet och tidpunkten för huvudförhandlingen. Är det fråga om brott för
vilket är föreskrivet fängelse, skall vårdnadshavaren höras i målet, där
så lämpligen kan ske. Såväl den som utfört personutredning och den
som utfört utredningen till grund för socialnämndens yttrande bör också
höras i målet, om det finns behov därav. Detta gäller också andra per-
soner med särskild kännedom om den unges förhållanden. Slutligen
anser vi att det är av vikt att den unge, om han inte fyllt 18 år och
åtalet omfattar ett brott för vilket är föreskrivet fängelse, är närvarande
när domen avkunnas. Om det inte sker omedelbart efter huvudförhand-
lingen - vilket bör vara regel - skall den unge kallas till särskilt sam-
manträde för avkunnande av domen.

6 Snabba ingripanden mot unga

Det förekommer inte så sällan, när en ungdom grips för brott och förs
till polisen för förhör, att polisen inte har möjlighet att kvarhålla den
unge annat än kort tid samt att den unge släpps efter förhöret och om-
gående gör sig skyldig till nya brott. Det har i den allmänna debatten
framhållits som mycket otillfredsställande att det inte finns möjlighet att
på ett effektivt sätt hindra att en sådan situation uppkommer. Möjlig-
heten att omhänderta den unge för det aktuella brottet med stöd av 6 §
LVU kommer dessutom inte att kunna tillämpas om den unge delgivits

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

117

misstanke för brottet. Våra överväganden när det gäller snabba ingri-
panden vid brott av unga (20) leder till att vi inte föreslår införandet av
något nytt institut för gripande och kvarhållande. I stället anser vi att
man bör utnyttja och bygga ut häktningsförfarandet. Vi föreslår att den
som är i åldern 15-17 år skall kunna häktas om det föreligger särskilda
skäl för häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet. För
att häktning skall få ske vid flyktfara eller kollusionsfara krävs alltjämt
synnerliga skäl. En förutsättning är också liksom nu att det är fråga om
brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver samt att det
är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas på annat sätt
(t.ex. genom att den unge omhändertas enligt LVU på grund av miss-
bruk eller något annat socialt nedbrytande beteende). Vid bedömande av
om det föreligger särskilda skäl för häktning på grund av recidivrisk
skall rätten beakta brottslighetens omfattning och svårhet, återfallsfrek-
vens och särskilda omständigheter som hänförs till den unges personliga
förhållanden, t.ex. drogmissbruk.

Enligt vår uppfattning bör man undvika att placera den unge inom
kriminalvårdens häktesavdelningar med hänsyn till de skadliga följder
ett frihetsberövande här kan få. Vi föreslår därför att när någon i åldern
15-17 år häktas, skall han, om inte synnerliga skäl föreligger, under
verkställigheten av häktningsbeslutet placeras på ett särskilt ungdoms-
hem. Det skall alltså bara i undantagsfall bli fråga om att placera sådana
ungdomar i allmänt häkte. I de fall det möter hinder mot att placera den
unge på ett särskilt ungdomshem, exempelvis genom att det föreligger
kollusionsfara och det på ungdomshemmet saknas möjlighet att förvara
den unge så att han inte kommer i kontakt med andra än personal, får
den unge dock placeras på allmänt häkte. Anmärkas bör att vårt förslag
förutsätter att man på de särskilda ungdomshemmen kommer att inrätta
särskilda avdelningar där de häktade kan placeras utan att komma i
kontakt med unga som har dömts till särskild tillsyn. Enligt 1966 års
FN konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skall näm-
ligen åtalade personer hållas åtskilda från dömda personer.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 1

118

Lagförslagen i betänkandet

Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35)

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att i balken skall inforas en ny paragraf, 24 kap. 22 a §, av
följande lydelse,

dels att 1 kap. 3 b §, 2 kap. 4 §, 23 kap. 4 §, 24 kap. 22 §, 30 kap.
7 §, 31 kap. 1 §, 51 kap. 5 och 8 §§ och 55 kap. 5 och 8 §§ skall ha
följande lydelse.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

3 b §

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är

stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock besta av
en lagfaren domare och fem nämndemän. Inträffar förfall för någon av
nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten dock
domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som
avses i andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om
brott för vilket inte är föreskrivet
svårare straff än böter eller fäng-
else i högst sex månader är tings-
rätten domför utan nämndemän,
om det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter
och det i målet inte är fråga om
företagsbot.

Vid huvudförhandling i mål om
brott för vilket inte är föreskrivet
svårare straff än böter eller fäng-
else i högst sex månader är tings-
rätten domför utan nämndemän,
om det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter
och det i målet inte är fråga om
företagsbot. Har den tilltalade inte
fyllt tjugoett år skall dock nämnde-
män alltid delta i avgörandet.

Om det föreligger särskilda skäl

med hänsyn till målets omfattning

eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver

vad som följer av första stycket första eller andra meningen. Detsamma

gäller i fråga om antalet nämndemän.

2 kap.

4 §

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats
från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten
avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem
lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket, bestämmelserna i första stycket,

119

att hovrätten är domför med tre
lagfarna domare och två nämn-
demän. Flera än fyra lagfarna
domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej an-
ledning att döma till svårare straff
än böter och är det i målet inte
fråga om företagsbot, är hovrätten
dock domför även med den sam-
mansättning som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid
handläggning som ej sker vid
huvudförhandling.

att hovrätten är domför med tre
lagfarna domare och två nämn-
demän. Flera än fyra lagfarna
domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej an-
ledning att döma till svårare straff
än böter och är det i målet inte
fråga om företagsbot, är hovrätten
dock domför även med den sam-
mansättning som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid
handläggning som ej sker vid
huvudförhandling. Har den till-
talade inte fyllt tjugoett år skall
dock nämndemän alltid delta i

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

avgörande som sker vid huvudför-
handling.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå
av två lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten
domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast
beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller
av en annan tjänsteman vid denna.

23 kap.

Vid förundersökningen skola ej
blott de omständigheter, som tala
emot den misstänkte, utan även de
som äro gynnsamma för honom
beaktas och bevis, som är till hans
förmån, tillvaratagas. Undersök-
ningen bör så bedrivas, att ej
någon onödigt utsättes för miss-
tanke eller får vidkännas kostnad
eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedri-
vas så skyndsamt som omstän-
digheterna medgiva. Finnes ej
längre anledning till dess fullföl-
jande, skall den nedläggas.

Vid förundersökningen skall inte
bara de omständigheter, som talar
emot den misstänkte, utan även de
som är gynnsamma för honom be-
aktas och bevis, som är till hans
förmån, tillvaratagas. Undersök-
ningen bör bedrivas så, att inte
någon onödigt utsätts för miss-
tanke eller får vidkännas kostnad
eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedri-
vas så skyndsamt som omstän-
digheterna medger. Finns inte
längre anledning till dess fullföl-
jande, skall den läggas ned.

Förundersökning mot någon som
inte fyllt arton år rörande brott,
på vilket fängelse kan följa, skall
bedrivas med särskild skyndsam-
het. Förundersökningen skall vara
avslutad och beslut fattat i åtals-

120

frågan inom tre veckor frän dagen
för delgivning av brottsmisstanke
enligt 18 § första stycket. Denna
tidsfrist får överskridas endast om
det med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller andra omstän-
digheter är oundgängligen nöd-
vändigt.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

24 kap.

22 §

Den som är gripen, anhållen
eller häktad skall tas i förvar. Den
som häktas skall utan dröjsmål
föras till häkte.

Om det är av synnerlig vikt att
den häktade, för utredning av det
brott som föranlett häktningen
eller något annat brott som han är
misstänkt för, förvaras på en
annan plats än som anges i första
stycket, får rätten på åklagarens
begäran förordna att den häktade
tills vidare inte skall föras till
häkte. Rätten eller åklagaren får
även besluta att den häktade,
sedan han förts till häkte, skall
föras till en plats utom häktet för
förhör eller annan åtgärd.

domshem, skall föras till plats
utom häktet eller det särskilda
ungdomshemmet för förhör eller
annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått
rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

22 a §

Beslut om placering enligt 22 §
första stycket tredje meningen
meddelas av rätten efter hörande
av åklagaren.

Den som är gripen, anhållen
eller häktad skall tas i förvar. Den
som häktas skall utan dröjsmål
föras till häkte. År den som häktas
under arton år, skall han dock,
om inte synnerliga skäl föreligger,
föras till ett sådant ungdomshem
som avses i 12 § lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga (särskilt ungdoms-
hem).

Om det är av synnerlig vikt att
den häktade, för utredning av det
brott som föranlett häktningen
eller något annat brott som han är
misstänkt för, förvaras på en
annan plats än som anges i första
stycket, får rätten på åklagarens
begäran förordna att den häktade
tills vidare inte skall föras till
häkte eller särskilt ungdomshem.
Rätten eller åklagaren får även
besluta att den häktade, sedan han
förts till häkte eller särskilt ung-

121

Åklagaren får dock ändra ett av
rätten meddelat beslut om place-
ring på häkte till placering på
särskilt ungdomshem.

Om rättens beslut inte kan
avvaktas, och det är oundgängli-
gen nödvändigt, får åklagaren
förordna att den som placerats på
ett särskilt ungdomshem i stället
skall placeras på häkte. Åklagaren
skall genast begära rättens pröv-
ning av ett sådant förordnande.
Då begäran gjorts skall rätten så
snart det kan ske och senast inom
en vecka hålla förhandling. För
handläggningen gäller i tillämpli-
ga delar vad som föreskrivits om
häktningsförhandling.

Rättens och åklagarens beslut får
inte överklagas.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

30 kap.

7 §

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Ingå nämndemän i
rätten, framställe ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren
domare, denne saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helg-
fria dag överläggning hållas och,
om det kan ske, dom beslutas och
avkunnas. Finnes rådrum för
domens beslutande eller avfattande
oundgängligen erforderligt, må
rätten besluta anstånd därmed;
domen skall dock, om ej synner-
ligt hinder möter, skriftligen av-
fattas och meddelas, då den till-
talade är häktad, inom en vecka
och i annat fall inom två veckor
efter förhandlingens avslutande.
Avkunnas ej domen vid huvudför-
handlingen, skall den avkunnas
vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom att den
hålles tillgänglig å rättens kansli;
vid huvudförhandlingen skall un-
derrättelse givas om tiden och
sättet för domens meddelande.

Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helg-
fria dag överläggning hållas och,
om det kan ske, dom beslutas och
avkunnas. Finnes rådrum för
domens beslutande eller avfettande
oundgängligen erforderligt, må
rätten besluta anstånd därmed;
domen skall dock, om ej synner-
ligt hinder möter, skriftligen av-
fettas och meddelas, då den till-
talade är häktad, inom en vecka
och i annat fell inom två veckor
efter förhandlingens avslutande.
Avkunnas ej domen vid huvudför-
handlingen, skall den avkunnas
vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom att den
hålles tillgänglig å rättens kansli;
vid huvudförhandlingen skall un-
derrättelse givas om tiden och
sättet för domens meddelande. Om

122

den tilltalade inte har fyllt arton
år, och åtalet avser ett brott för
vilket är föreskrivet fängelse, skall
domen avkunnas vid huvudför-
handlingen eller vid särskilt sam-
manträde, om inte hinder möter
däremot.

Avgörs ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt
överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och
meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på
rättens kansli.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och
skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på
samma tid och sätt som domen.

När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underrättas skriftligen om
utgången i målet.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

31 kap.

1 §

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall
den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av
allmänna medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen,
för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i
ersättning till försvarare. Han skall också ersätta staten för kostnaden att
hämta honom till rätten.

Ersättningsskyldigheten omfattar
dock inte kostnader, som inte skä-
ligen varit motiverade för utred-
ningen, eller kostnader, som
vållats genom vårdslöshet eller
försummelse av någon annan än
den tilltalade, hans ombud eller
försvarare som utsetts av honom.

Ersättningsskyldigheten omfattar
dock inte kostnader, som inte skä-
ligen varit motiverade för utred-
ningen, eller kostnader, som
vållats genom vårdslöshet eller
försummelse av någon annan än
den tilltalade, hans ombud eller
försvarare som utsetts av honom.
Ersättningsskyldigheten omfattar
inte heller kostnader som upp-
kommit vid ett sådant rättens

sammanträde som avses i 30 kap.

7 § första stycket sista meningen.

Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket
skyldig att betala mera av dessa kostnader än vad som skulle ha utgått i
grundavgift och tilläggsavgift vid allmän rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429). Har han haft offentlig försvarare i målet, skall
grundavgiften minskas med vad han har betalat i rådgivningsavgift till
försvararen.

Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill
föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans
personliga och ekonomiska förhållanden.

123

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta under- Prop. 1994/95:12
stiger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet Bilaga 2
inte åläggas.

51 kap.

5 §

Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 §
angivna tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med
därvid fogade handlingar samt akten.

Ar den tilltalade häktad eller
framställes i vadeinlagan yrkande,
som påkallar omedelbar prövning,
såsom begäran om den tilltalades
häktande eller åtgärd, som avses i
25-28 kap., eller om hävande av
sådan åtgärd, skall insändandet
ske genast; till dess den i 2 §
angivna tiden utgått, skall dock
avskrift av vadeinlagan vara att
tillgå vid underrätten.

Ar den tilltalade häktad eller
framställs i vadeinlagan yrkande,
som påkallar omedelbar prövning,
såsom begäran om den tilltalades
häktande eller åtgärd, som avses i
25-28 kap., eller om hävande av
sådan åtgärd, eller om att vidare
verkställighet av dom på särskild
tillsyn inte får äga rum, skall
insändandet ske genast; till dess
den i 2 § angivna tiden utgått,
skall dock avskrift av vadeinlagan
vara att tillgå vid underrätten.

8 §

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar
delges vadesvaranden som skall föreläggas att avge skriftligt genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock
genast meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket
vidtas.

Om tingsrätten har avslagit ett
yrkande om åtgärd, som avses i
26-28 kap., eller förordnat om att
en sådan åtgärd skall hävas, får
hovrätten omedlbart bevilja åt-
gärden att gälla till dess något
annat bestäms. Om tingsrätten
beviljat åtgärd som nu sagts, far
hovrätten omedelbart förordna att
vidare åtgärd för verkställighet av
beslutet inte får äga rum. I frågor
om häktning och reseförbud far
hovrätten göra ändring i tings-
rättens beslut även om motparten
inte hörts.

Om tingsrätten har avslagit ett
yrkande om åtgärd, som avses i
26-28 kap., eller förordnat om att
en sådan åtgärd skall hävas, får
hovrätten omedelbart bevilja åt-
gärden att gälla till dess något
annat bestäms. Om tingsrätten
beviljat åtgärd som nu sagts, får
hovrätten omedelbart förordna att
vidare verkställighet av beslutet
inte far äga rum. Om tingsrätten
meddelat beslut om omedelbar
verkställighet av dom på särskild
tillsyn får hovrätten omedelbart
förordna att vidare verkställighet
av beslutet inte får äga rum. I
frågor om häktning och reseförbud
får hovrätten göra ändring i tings-
rättens beslut även om motparten
inte hörts.

124

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är närvarande vid rätten, Prop. 1994/95:12
skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.                    Bilaga 2

55 kap.

5 §

Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång
utan dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid

fogade handlingar samt underrättens

Är i brottmål den tilltalade
häktad eller framställes i revisions-
inlagan yrkande, som påkallar
omedelbar prövning, såsom i
tvistemål begäran om kvarstad
eller hävande av sådan åtgärd eller
av förordnande, att dom må verk-
ställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft, eller i brottmål
begäran om den tilltalades häktan-
de eller om åtgärd, som avses i
25-28 kap., eller om hävande av
sådan åtgärd, skall insändandet
ske genast.

och hovrättens akter i målet.

Är i brottmål den tilltalade
häktad eller framställs i revisions-
inlagan yrkande, som påkallar
omedelbar prövning, såsom i
tvistemål begäran om kvarstad
eller hävande av sådan åtgärd eller
av förordnande, att dom får verk-
ställas utan hinder av att den inte
äger laga kraft, eller i brottmål
begäran om den tilltalades häktan-
de eller om åtgärd som avses i
25-28 kap., eller om hävande av
sådan åtgärd, eller om att vidare
verkställighet av dom på särskild
tillsyn inte får äga rum, skall
insändandet ske genast.

8 §

För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade
handlingar delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas
honom att inkomma med skriftligt genmäle.

Har hovrätten i tvistemål avslagit
yrkande om kvarstad eller annan
åtgärd enligt 15 kap. eller för-
ordnat om hävande av sådan
åtgärd eller i brottmål avslagit
yrkande om åtgärd, som avses i
26-28 kap., eller förordnat om
hävande av åtgärd som där sägs,
äge högsta domstolen omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess
annorlunda förordnas. Har hovrät-
ten beviljat åtgärd, som nu sagts,
eller förordnat, att dom må verk-
ställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft, eller fastställt
underrätts beslut därom, äge
högsta domstolen ock omedelbart
förordna, att vidare åtgärd för
verkställighet ej må äga rum. Är

Har hovrätten i tvistemål avslagit
yrkande om kvarstad eller annan
åtgärd enligt 15 kap. eller för-
ordnat om hävande av sådan
åtgärd eller i brottmål avslagit
yrkande om åtgärd, som avses i
26-28 kap., eller förordnat om
hävande av åtgärd som där sägs,
får högsta domstolen omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess
annorlunda förordnas. Har hovrät-
ten beviljat åtgärd, som nu sagts,
eller förordnat, att dom får verk-
ställas utan hinder av att den inte
äger laga kraft, eller fastställt
underrätts beslut därom, får hög-
sta domstolen även omedelbart
förordna, att vidare åtgärd för
verkställighet inte får äga rum.

125

fråga om häktning eller reseför-
bud, må högsta domstolen utan
motpartens hörande göra ändring i
hovrättens beslut.

Om underrätt meddelat beslut om
omedelbar verkställighet av dom
på särskild tillsyn, får högsta
domstolen omedelbart förordna att
vidare verkställighet av beslutet
inte får äga rum. Är fråga om
häktning eller reseförbud, får
högsta domstolen utan motpartens
hörande göra ändring i hovrättens
beslut.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

126

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda be-
stämmelser om unga lagöverträdare

dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4 a, 6 e, 6 f och
6 g §§, av följande lydelse,

dels att 1, 2, 3, 4, 6, 6 c, 7, 9, 10 och 12 §§ skall ha följande
lydelse.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Om någon har begått ett brott innan han fyllt arton år, får åklagaren
besluta att underlåta åtal enligt bestämmelserna i denna lag (åtals-
underlåtelse).

Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den underårige blir föremål för
sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom
vidtas vad som är lämpligast för den underårige:

1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),

2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att den underårige får hjälp eller stöd.

Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet
har skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om åtals- Vid bedömningen av om åtals-

underlåtelse skall meddelas skall

underlåtelse skall meddelas skall

åklagaren utöver vad som följer av
andra och tredje styckena särskilt
beakta den underåriges vilja att
ersätta målsäganden för skada som
uppkommit genom brottet eller att
avhjälpa eller begränsa skadan.

Åtalsunderlåtelse får inte beslutas,
enskilt intresse därigenom åsidosätts.

Utöver vad som nu har sagts kat

åklagaren utöver vad som följer av
andra och tredje styckena särskilt
beakta den underåriges vilja att
ersätta målsäganden för skada som
uppkommit genom brottet eller att
avhjälpa eller begränsa skadan
eller på annat sätt gottgöra
målsäganden.

om något väsentligt allmänt eller

i åtalsunderlåtelse meddelas enligt

20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap.

7 a § rättegångsbalken.

Fråga om beslut jämlikt 1 § skall
handläggas skyndsamt. Fattas ej
sådant beslut, skall åtal väckas
utan dröjsmål.

Fråga om beslut enligt 1 § skall
handläggas skyndsamt. Fattas inte
sådant beslut, skall åtal väckas
utan dröjsmål.

127

I rättegångsbalken finns särskilda Prop. 1994/95:12
bestämmelser om tidsfrister i vissa Bilaga 2
mål mot den som inte har fyllt
arton år.

Om det finns skälig anledning till
åtalsunderlåtelse enligt denna lag,
skall åklagaren innan han beslutar
i ärendet inhämta yttrande från
socialnämnden i den kommun som
enligt socialtjänstlagen (1980:620)
har ansvaret för den underårige.
Yttrandet skall avse frågan om
nämnden har vidtagit eller avser
att vidta någon åtgärd beträffande
den underårige och om en sådan
åtgärd enligt nämndens mening är
den lämpligaste för honom.

Innan åklagaren fattar beslut i
åtalsfrågan skall han, om inte
brottet är ringa eller det är upp-
enbart att förutsättningar för
åtalsunderlåtelse föreligger eller
det annars anses obehövligt, in-
hämta yttrande från socialnämnden
i den kommun som enligt socialt-
jänstlagen (1980:620) har ansvaret
för den underårige. Sådant yttran-
de får inhämtas endast under
förutsättning att den misstänkte
erkänt gärningen eller det annars
finns skälig misstanke för att han
har begått brottet. Yttrandet skall
avse frågan om nämnden har
vidtagit eller avser att vidta någon
åtgärd beträffande den underårige
och om en sådan åtgärd enligt
nämndens mening är den lämpli-
gaste för honom.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden
finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges
personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i
övrigt.

Nämnden skall avge sitt yttrande
skyndsamt. Yttrandet skall avges
inom två veckor från den dag då
begäran om yttrande kom in till
nämnden, om inte längre tid är
nödvändig med hänsyn till ären-
dets beskaffenhet. Har yttrande
inte avgetts inom fyra veckor,
skall åklagaren genast underrättas
om orsaken till dröjsmålet.

I begäran om yttrande skall
åklagaren föreskriva inom vilken
tid yttrandet skall lämnas och, om
det behövs, ge socialnämnden an-
visningar för hur yttrandet kan
begränsas.

Nämnden skall lämna sitt yttran-
de inom den av åklagaren före-
skrivna tiden. Om det behövs med
hänsyn till ärendets beskaffenhet
kan åklagaren dock medge att
yttrandet lämnas senare. Yttrandet
kan om det anses lämpligt lämnas
vid sådant sammanträde som avses
i 4 §.

128

Åklagaren far utan att social-
nämndens yttrande inhämtats be-
sluta om åtalsunderlåtelse,

1. om brottet är ringa, eller

2. om det är uppenbart att förut-

sättningar för åtalsunderlåtelse
föreligger.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de
upplysningar som denne begär i fråga om den underårige.

4 §

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
skall på lämpligt sätt tillkännagi-
vas för den underårige.

6

Om någon, som med stöd av 3 §
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
har intagits i ett sådant hem som
avses i 12 § nämnda lag, miss-
tänks för att ha begått brott innan
vården vid hemmet har avslutats,

9 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 12

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
skall, om hinder inte möter, delges
den unge vid ett personligt sam-
manträffande med åklagaren inom
en vecka efter det att beslutet
fattats. Vid sammanträffandet
skall, om hinder inte möter eller
annars skäl inte föreligger där-
emot, den unges vårdnadshavare
närvara. Även företrädare för
socialtjänsten bör ges tillfälle att
närvara.

Beslutet om åtalsunderlåtelse får
delges den unge av en annan
åklagare än den som meddelat
beslutet. År det uppenbart att
muntlig delgivning inte kan ge-
nomföras, får delgivningen vara
skriftlig.

§

Vid sammanträffande enligt 4 §
skall åklagaren särskilt

1. förklara innebörden av be-
slutet om åtalsunderlåtelse och det
skötsamhetskrav som detta är
förenat med och

2. klargöra vilka följderna kan
bli av fortsatta lagöverträdelser.

§

Om någon, som dömts till sär-
skild tillsyn eller med stöd av 3 §
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
har tagits in i ett sådant hem som
avses i 12 § nämnda lag, miss-
tänks för att ha begått brott innan

129

skall åklagaren, om brottet hör
under allmänt åtal, pröva om åtal
lämpligen bör ske. Innan åtals-
frågan avgörs, skall den som
förestår vården vid hemmet höras,
om det inte är obehövligt.

vistelsen vid hemmet har avslutats, Prop. 1994/95:12
skall åklagaren, om brottet hör Bilaga 2
under allmänt åtal, pröva om åtal
lämpligen bör ske. Innan åtals-
frågan avgörs, skall den som
förestår hemmet höras, om det
inte är obehövligt.

6c §

Om någon som inte fyllt arton år
är skäligen misstänkt för brott,
skall vårdnadshavaren omedelbart
underrättas, om det inte finns
särskilda skäl mot det.

Om någon som inte fyllt arton år
är skäligen misstänkt för brott,
skall vårdnadshavaren omedelbart
underrättas samt kallas till förhör
med den unge, om detta inte med-
för men för utredningen eller
annars finns särskilda skäl mot
det.

6e §

Vid förundersökning mot den
som är under arton år bör anlitas
åklagare och polismän som sär-
skilt avdelats för eller som annars
har särskild erfarenhet av unga
lagöverträdare. Har den unge
tidigare varit föremål för förun-
dersökning eller utredning enligt
13 §, bör tillses att samma åkla-
gare och utredare om möjligt till-
delas också den nya förunder-
sökningen.

6f§

Om någon som inte fyllt arton år
är skäligen misstänkt för ett brott,
på vilket fängelse kan följa, skall
polismyndigheten genast under-
rätta socialnämnden.

6g§

Vid förhör med den som inte fyllt
arton år, och som är misstänkt för
ett brott på vilket fängelse kan
följa, skall företrädare för social-
nämnden närvara, om hinder inte
föreligger och det kan ske utan
men för utredningen.

130

Den som är under aderton år må
ej häktas med mindre synnerliga
skäl äro därtill.

9

Den som är under arton år får
inte dömas till fängelse eller
skyddstillsyn, om inte den som har
vårdnaden om honom har blivit
hörd i målet, där så lämpligen
kunnat ske.

Rätten får överlämna åt social-
nämnden att föranstalta om vård
inom socialtjänsten endast om det
i målet finns ett yttrande av nämn-
den med det innehåll som avses i
3 §. Ett sådant yttrande krävs
också, om det inte finns särskilda
skäl, för att rätten skall få döma
den som är under tjugoett år till
fängelse i mer än tre månader.

Vårdnadshavare som hörs enligt
första stycket har rätt till ersätt-
ning och förskott enligt vad som
är föreskrivet om vittne. Ersätt-
ningen skall betalas av staten.

10

Om det i mål mot den som inte
har fyllt tjugoett år finns anledning
att döma till annan påföljd än
böter, bör för tjänstgöring i tings-
rätt företrädesvis anlitas nämn-
demän med insikt och erfarenhet
beträffande vård och fostran av
ungdom.

§

Den som är under arton år får
häktas endast om det finns särskil-
da skäl för häktning på grund av
risk för fortsatt brottslig verksam-
het eller om det annars finns syn-
nerliga skäl för häktning.

§

När åtal väcks mot den som är
under arton år, skall vårdnadsha-
varen, genom rättens försorg,
underrättas härom och om tid-
punkten för huvudförhandlingen.
Detta skall dock inte gälla om det
finns särskilda skäl mot det.

Om åtalet avser ett brott för
vilket är föreskrivet fängelse, skall
vårdnadshavaren höras i målet,
där så lämpligen kan ske och
särskilda skäl inte finns mot detta.

Rätten får döma till särskild
tillsyn endast om det i målet finns
ett yttrande av nämnden med det
innehåll som avses i 3 §. Ett
sådant yttrande krävs också, om
det inte finns särskilda skäl, för
att rätten skall få döma den som
är under tjugoett år till fängelse i
mer än tre månader.

Vårdnadshavare som hörs enligt
andra stycket, eller som annars
inställer sig vid rätten efter att ha
kallats personligen, har rätt till
ersättning och förskott enligt vad
som är föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall betalas av sta-
ten.

§

I mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall, om hinder inte
föreligger, för tjänstgöring i tings-
rätt och hovrätt anlitas minst en
nämndeman med insikt och erfa-
renhet beträffande vård och fost-
ran av ungdom.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

131

12 §

Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 2

Väcks allmänt åtal mot den som
inte fyllt arton år för ett brott, för
vilket är föreskrivet fängelse i mer
än ett år, skall de tidsfrister iakt-
tas som är föreskrivna för åtgärder
i mål vari den tilltalade är häktad.
I stället för den tid om en vecka,
som i 45 kap. 14 § rättegångs-
balken är föreskriven för hållande
av huvudförhandling, skall gälla
en tid om två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från
socialnämnden enligt 9 § andra
stycket, skall nämnden yttra sig
inom sådan tid att rätten kan hålla
huvudförhandling enligt reglerna i
andra stycket. Om ärendets be-
skaffenhet föranleder det, får dock
yttrandet med rättens medgivande
avges senare.

Väcks allmänt åtal mot den som
inte fyllt arton år för ett brott, för
vilket är föreskrivet fängelse, skall
de tidsfrister iakttas som är före-
skrivna för åtgärder i mål vari den
tilltalade är häktad. I stället för
den tid om en vecka, som i
45 kap. 14 § rättegångsbalken är
föreskriven för hållande av huvud-
förhandling, skall gälla en tid om
två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från
socialnämnden enligt 9 § tredje
stycket, skall nämnden yttra sig
inom sådan tid att rätten kan hålla
huvudförhandling enligt reglerna i
andra stycket. Om ärendets be-
skaffenhet föranleder det, får dock
yttrandet med rättens medgivande
avges senare.

132

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild prop. 1994/95:12
personutredning i brottmål, m.m.                              Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:2041) om särskild person-
utredning i brottmål, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs
en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om
åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt
brottslighet, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.

Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som
behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar ut-
redningen på annat sätt.

Om den misstänkte är under
arton år får yttrande som avses i
första stycket inhämtas av åklaga-
re innan målet anhängiggjorts vid
domstol.

133

Sammanfattning av promemorian                     Prop. 1994/95:12

ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot BllaSa 3
sexuella övergrepp m.m. (Ds 1993:80)

I denna promemoria behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon
del behöver ändras för att Sverige skall anses uppfylla bestämmelserna
i artiklarna 34, 37 och 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter från
år 1989, den s.k. Barnkonventionen. De frågor som därvid aktualiseras
gäller bl.a. behandlingen av barn som berövats friheten i anledning av
brott, rätten till offentlig försvarare för barn som misstänks för brott
samt sexuella övergrepp mot och sexuellt utnyttjande av barn. Frågan
om hur barns medverkan vid framställning av pornografiskt material
skall kunna förhindras behandlas mer ingående.

I promemorian görs den bedömningen att den svenska lagstiftningen i
allt väsentligt får anses stå i sådan överensstämmelse med konventionen
att förändringar är obehövliga. I fråga om bestämmelsen om sexuellt
ofredande (6 kap. 7 § brottsbalken, BrB) föreslås dock att det införs en
särskild regel om förbud att förmå även den som är fyllda 15 år men
inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk bild och vid
sexuell posering. Dessutom föreslås en ändring i 11 § lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, som innebär att en
offentlig försvarare skall förordnas för en tilltalad som inte har fyllt 18
år, om det inte är uppenbart att han saknar behov av offentlig för-
svarare.

Vidare behandlas i promemorian också vissa andra frågor om sexuella
övergrepp mot barn. Det föreslås att ett nytt rekvisit införs i bestäm-
melsen om sexuellt utnyttjande (6 kap. 3 § BrB) för att markera ett
förstärkt straffrättsligt skydd för barn mot att bli utnyttjade sexuellt samt
att straffmaximum höjs för grovt sexuellt utnyttjande från fängelse högst
fyra år till fängelse högst sex år. Slutligen föreslås att preskriptionstiden
för sexualbrott som begås mot barn förlängs på så sätt att preskrip-
tionstiden börjar löpa först från den dag målsäganden fyller eller skulle
ha fyllt 15 år. Förslagen i dessa delar grundas bl.a. på tillkänna-
givanden av riksdagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

134

Lagförslaget i promemorian

Prop. 1994/95:12

ÖKAT SKYDD FÖR BARN, Ytterligare åtgärder mot BllaSa 4
sexuella övergrepp m.m. (Ds 1993:80)

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 11 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                   Föreslagen lydelse

11 §‘

Om en tilltalad inte har fyllt
arton år och det finns anledning
att döma till annan påföljd än
böter, skall offentlig försvarare
förordnas för honom, om det
inte är uppenbart att han saknar
behov av försvarare.

Om en tilltalad inte har fyllt
arton år skall offentlig för-
svarare forordnas för honom,
om det inte är uppenbart att han
saknar behov av försvarare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

135

Senaste lydelse 1983:921.

Förteckning över de remissinstanser som har yttrat Prop. 1994/95:12

sig över betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott Bila§a 5
(SOU 1993:35)

Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Svea
hovrätt, Hovrätten for Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt, Malmö tingsrätt, Handens tingsrätt, Kammarrätten i
Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Örebro län, Läns-
rätten i Norrbottens län, Länsrätten i Kronobergs län, Justitiekanslem
(JK), Domstolsverket (DV), Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen
(RPS), Kriminalvårdsstyrelsen (KVS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ),
Fängelseutredningen (Ju 1992:06), Socialstyrelsen, Statens institu-
tionsstyrelse, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Svenska kom-
munförbundet, Stockholms stad, Karlstads kommun, Falu kommun,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Föreningen Sveriges polischefer, Svenska polisförbundet, Riksförbundet
Hem och Skola (RHS), Akademikerförbundet (SSR), Föreningen
Sveriges frivårdstjänstemän, Svenska fångvårdssällskapet, Övervak-
ningsnämnden i Sundsvall, Övervakningsnämnden i Kristianstad,
Övervakningsnämnden i Borås, Övervakningsnämnden i Stockholms
första distrikt, Barn- och ungdomsdelegationen (Ju 1983:01), Organisa-
tionen för barnens rätt i samhället (BRIS), Rädda Barnen, Svenska
Unicefkommittén, Statens ungdomsråd och Svenska Skyddsförbundet.

Straffsystemkommittén (Ju 1992:07), Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO)
har förklarat att de avstår från att yttra sig.

RÅ har bifogat yttranden från överåklagaren vid Åklagarmyndigheten
i Stockholm samt överåklagarna vid Regionåklagarmyndighetema i
Göteborg, Malmö och Gävle.

Rikspolisstyrelsen har inhämtat underlag till sitt yttrande genom att
kalla företrädare för tio polismyndigheter till en ”hearing” i intemat-
form.

Kriminalvårdsstyrelsen har bifogat yttranden från regionmyndig-
hetema i Malmö, Härnösand, Göteborg, Stockholm, Umeå, Örebro och
Norrköping. Regionmyndigheten i Härnösand har bifogat ett yttrande
från Frivårdsmyndigheten Hudiksvall. Regionmyndigheten i Stockholm
har bifogat ett yttrande från Samhällstjänstgruppen i Stockholms-
regionen. Regionmyndigheten i Umeå har bifogat ett yttrande från
frivårdsinspektörerna Sven Fredriksson och Karin Sparrman. Region-
myndigheten i Norrköping har bifogat yttranden från Kriminalvårds-
anstalten Nyköping och Frivårdsmyndigheten Kalmar.

Stockhoms stad har bifogat yttranden från socialnämnden i Stockholm
och Rinkeby stadsdelsnämnd. Socialnämnden har i sin tur bifogat ett
tjänsteutlåtande från socialförvaltningen. Rinkeby stadsdelsnämnd har
bifogat ett tjänsteutlåtande från stadsdelsförvaltningen.

136

SACO har överlämnat yttranden från medlemsförbunden JUSEK
(Polissektionen och Domstolssektionen) och Sveriges Psykologförbund
samt i övrigt hänvisat till det yttrande som Akademikerförbundet SSR
avgett.

Föreningen Sveriges Polischefer har som sitt yttrande redovisat
underremisser från Polismyndigheten i Göteborg, sektionen för Östra
Götaland, sektionen för Östra Svealand och Södra Götalandssektionen.

Yttranden har inkommit från Länsstyrelsernas socialtjänstförening,
Sundsvalls kommun, Länsrätten i Göteborg och Bohus län, Barn-
ombudsmannen, Nordvästra omsorgskontoret, sociala verksamheten och
Hammargårdens ungdomshem, Rektorsföreningen vid de särskilda
ungdomshemmen, frivårdschefen Ulf Treffenberg, Örebro, frivårds-
inspektören Agnetha Diamanti, Örebro, frivårdsinspektören Anna-Greta
Hedström m.fl., Örebro samt frivårdsinspektören Mikael Skansfelt
m.fl., Örebro.

Förteckning över de remissinstanser som har yttrat
sig över promemorian ÖKAT SKYDD FÖR BARN,
Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.
(Ds 1993:80)

Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Justitiekanslem, Domstols-
verket (DV), Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Brotts-
förebyggande rådet (BRÅ), Prostitutionsutredningen (S 1993:03),
Kommissionen om våld mot kvinnor (S 1993:11), Socialstyrelsen,
Skolverket, Juridiska fäkultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Statens ungdomsråd, Barnombudsmannen (BO), Landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges socialchefer,
Svenska Läkaresällskapet, Sveriges läkareförbund, Riksförbundet för
Sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigade
(RFSL), Sveriges psykologförbund, Riksförbundet Hem och Skola
(RHS), Organisationen för barnens rätt i samhället (BRIS), Rädda
Barnen, Svenska Unicef-kommittén, Folkaktionen mot pornografi, Riks-
förbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB),
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och Brotts-
offerjouremas riksförbund.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarna vid
Regionåklagarmyndighetema i Göteborg, Luleå och Vänersborg.
Centralorganisationen SACO/SR har överlämnat yttranden från
Akademikerförbundet SSR, Svenska psykologförbundet och Sveriges
Skolledarförbund.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 5

137

Därtill har yttranden inkommit från distriktsåklagaren Ola Laurell, Prop. 1994/95:12

Familjehemmens riksförbund, Kristdemokratiska Samhällspartiets Bilaga 5
Kvinnoförbund (KdS-K), Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund
(S-kvinnor), Husmodersförbunden i Norrbotten, Gävleborg, Västman-
land och Skåne, Kvinnofronten, Länsgruppen för bammisshandelsfrågor
och sexuella övergrepp i Dalarna, Fredrika-Bremer-Förbundet och
Tidningsutgivarna.

138

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare

dels att 2 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 1 § skall betecknas 16 och 17 §§ och ha följande
lydelse,

dels att nuvarande 3 § skall betecknas 11 och 12 §§ och ha följande
lydelse,

dels att nuvarande 4 § skall betecknas 18 och 21 §§ och ha följande
lydelse,

dels att nuvarande 9 § skall betecknas 26 och 28 §§ och ha följande
lydelse,

dels att nuvarande 5, 5 a, 6, 6 a, 6 b, 6 c, 6 d, 7, 8, 10, 11, 12, 13,
14, 15, 16, 17, 18 och 19 §§ skall betecknas 22, 8, 9, 15, 13, 5, 14,
23, 27, 25, 24, 29, 31, 32, 33, 34, 35, 36 respektive 37 § och ha
följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tio nya bestämmelser, 1-4, 6, 7, 10,
19, 20 och 30 §§ samt närmast före 1, 2, 10, 13, 14, 15, 16, 23, 24,
25 och 31 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelse

1 §

I denna lag finns särskilda
bestämmelser om handläggning
hos polis, åklagare och domstol av
mål och ärenden om brott där den
misstänkte inte har fyllt tjugoett
år.

I övrigt gäller rättegångsbalkens
regler och andra bestämmelser.

Förundersökning och åtals-
prövning m.m.

Förundersökning mot den som
inte har fyllt arton år skall, om
det inte möter hinder, ledas av
åklagare och polismän som, med
avseende på intresse och fallenhet

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

139

för arbete med unga lagöver- Prop. 1994/95:12
trädare, är särskilt lämpade för Bilaga 6
uppgiften.

Har den unge tidigare varit
föremål för förundersökning eller
utredning enligt 31 §, skall om
möjligt samma åklagare och
polisman anlitas för den nya
förundersökningen.

En förundersökning mot den som
inte har fyllt arton år skall alltid
ledas av åklagaren, om den unge
är skäligen misstänkt för ett brott
för vilket det är föreskrivet fäng-
else i mer än sex månader.

6c$

Om någon som inte fyllt arton år
är skäligen misstänkt för brott,
skall vårdnadshavaren omedelbart
underrättas, om det inte finns
särskilda skäl mot det.

En förundersökning mot den som
inte har fyllt arton år och som
gäller brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer än sex
månader skall bedrivas med
särskild skyndsamhet. Förunder-
sökningen skall avslutas och beslut
i åtalsfrågan fattas så snart det
kan ske och senast inom fyra
veckor från dagen för delgivning
av brottsmisstanke enligt 23 kap.
18   § första stycket rätte-

gångsbalken. Tidsfristen får över-
skridas endast om det är nöd-
vändigt med hänsyn till utred-
ningens beskaffenhet eller andra
särskilda omständigheter.

l

Om den som inte har fyllt arton
år är skäligen misstänkt för brott,
skall vårdnadshavaren eller annan
som svarar för den unges vård och
fostran omedelbart underrättas
samt kallas till förhör som hålls
med den unge, om detta inte är
till men för utredningen eller det

1 Senaste lydelse av förutvarande 6 c § 1988:822.

140

annars finns särskilda skäl mot Prop. 1994/95:12
det.                                 Bilaga 6

5 a §

Har åtalsunderlåtelse beslutats
enligt 1 § och misstänks den unge
ha begått annat brott dessförinnan,
får åklagare besluta att inte inleda
förundersökning eller att lägga ned
en påbörjad förundersökning be-
träffande detta brott. Detta gäller
dock inte, om något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse åsido-
sätts genom att förundersökning ej
äger rum.

Om någon, som med stöd av 3 §
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
har intagits i ett sådant hem som
avses i 12 § nämnda lag, miss-
tänks för att ha begått brott innan
vården vid hemmet har avslutats,
skall åklagaren, om brödet hör
under allmänt åtal, pröva om åtal
lämpligen bör ske. Innan åtals-
frågan avgörs, skall den som

Om den som inte har fyllt arton
år är skäligen misstänkt för ed
brod på vilket fängelse kan följa,
skall socialnämnden genast under-
rädas.

Vid förhör med den som inte har
jyllt arton år och som är misstänkt
för ed brod på vilket fängelse kan
följa skall företrädare för social-
tjänsten närvara om det är möjligt
och det kan ske utan men för
utredningen.

8 §2

Om den unge, sedan åtalsunder-
låtelse har beslutats enligt 16 §,
misstänks för ad ha begått annat
brott dessförinnan, får åklagare
besluta att inte inleda förunder-
sökning eller att lägga ned en
påbörjad förundersökning beträff-
ande detta brott. Detta gäller dock
inte, om något väsentligt allmänt
eller enskilt intresse åsidosätts
genom att förundersökning inte
äger rum.

9 §3

Om någon, som med stöd av 3 §
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
har intagits i ett sådant hem som
avses i 12 § den lagen, misstänks
för att ha begått brott som hör
under allmänt åtal, innan vården
vid hemmet har avslutats, skall
åklagaren pröva om åtal lämpligen
bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs,

2 Senaste lydelse av förutvarande 5 a § 1985:14.

3 Senaste lydelse av förutvarande 6 § 1990:61.

141

förestår vården vid hemmet höras,
om det inte är obehövligt.

skall föreståndaren för hemmet Prop. 1994/95:12
höras, om det inte är obehövligt. Bilaga 6

3 §

Om det finns skälig anledning
till åtalsunderlåtelse enligt denna
lag, skall åklagaren innan han
beslutar i ärendet inhämta ytt-
rande från socialnämnden i den
kommun som enligt socialtjänst-
lagen (1980:620) har ansvaret för
den underårige. Yttrandet skall
avse frågan om nämnden har
vidtagit eller avser att vidta någon
åtgärd beträffande den underårige
och om en sådan åtgärd enligt
nämndens mening är den lämp-
ligaste för honom.

Personutredning

10 §

Innan talan har väckts vid
domstol, får åklagare inhämta
yttrande enligt 1   § lagen

(1991:2041) om särskild person-
utredning i brottmål, m.m. i fråga
om den som inte har fyllt arton år.

11 §4

I fråga om den som misstänks for
att ha begått brott innan han har
fyllt arton år skall åklagaren,
innan han fattar beslut z
åtalsfrågan, inhämta yttrande från
socialnämnden i den kommun som
enligt socialtjänstlagen (1980:620)
har ansvaret för den unge, om den
unge har erkänt gärningen eller
det annars finns skälig misstanke
att han har begått brottet. Ytt-
rande behöver inte inhämtas om
brottet är ringa, om det är uppen-
bart att det finns förutsättningar
för åtalsunderlåtelse eller om det
annars är obehövligt.

I sin begäran om yttrande skall
åklagaren ange inom vilken tid
yttrandet skall lämnas och, om det
behövs, ge socialnämnden anvis-
ningar för hur yttrandet kan
begränsas. Om nämnden inte kan
lämna sitt yttrande inom den
föreskrivna tiden, får åklagaren
medge att yttrandet lämnas
senare. Yttrandet får lämnas
muntligen vid ett sådant samman-
träde som avses i 19 §, om det är
nödvändigt för att hålla tidsfristen.

4 Senaste lydelse av förutvarande 3 § 1988:822.

142

Nämndens yttrande skall, om
åklagaren begär det eller nämnden
finner det erforderligt, även inne-
fatta redogörelse för den under-
åriges personliga utveckling samt
hans vandel och levnadsom-
ständigheter i övrigt.

12 §5

Ett yttrande enligt 11 § skall
avse frågan om nämnden har
vidtagit eller avser att vidta någon
åtgärd beträffande den unge och
om en sådan åtgärd enligt
nämndens mening är den lämp-
ligaste för honom. Yttrandet skall,
om åklagaren begär det eller
nämnden finner det nödvändigt,
även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling
och hans levnadsomständigheter i
övrigt.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

Nämnden skall avge sitt yttrande
skyndsami. Yttrandet skall avges
inom två veckor från den dag då
begäran om yttrande kom in till
nämnden, om inte längre tid är
nödvändig med hänsyn till
ärendets beskaffenhet. Har yttran-
de inte avgetts inom fyra veckor,
skall åklagaren genast underrättas
om orsaken till dröjsmålet.

Åklagaren får utan att social-
nämndens yttrande inhämtats
besluta om åtalsunderlåtelse,

1. om brottet är ringa, eller

2. om det är uppenbart att förut-
sättningar för åtalsunderlåtelse
föreligger.

Nämnden skall även utan sam-
band med yttrande lämna åklaga-
ren de upplysningar som denne
begär i fråga om den underårige.

6b §

En polisman får anmoda den
som har eller kan antas ha fyllt
femton men inte arton år att så
snart som möjligt vidta åtgärder

Nämnden skall även utan sam-
band med yttrande lämna åklaga-
ren de upplysningar som denne
begär i fråga om den unge.

Anmodan att avhjälpa och
begränsa skada

13 §6

En polisman får anmoda den
som har eller kan antas ha fyllt
femton men inte arton år att så
snart som möjligt vidta åtgärder

5 Senaste lydelse av förutvarande 3 § 1988:822.

6 Senaste lydelse av förutvarande 6 b § 1988:822.

143

för att avhjälpa eller begränsa
skada på grund av brott, om den
underårige erkänt brottet eller om
det annars med hänsyn till
omständigheterna är uppenbart att
han begått brottet. Anmodan får
dock ske endast om det är
lämpligt med hänsyn till omstän-
digheterna. Om det inte är
uppenbart obehövligt, skall måls-
ägandens samtycke inhämtas innan
anmodan sker.

för att avhjälpa eller begränsa
skada på grund av brott, om den
unge har erkänt brottet eller om
det annars med hänsyn till
omständigheterna är uppenbart att
han har begått brottet. Anmodan
får dock ske endast om det är
lämpligt med hänsyn till omstän-
digheterna. Om det inte är
uppenbart obehövligt, skall måls-
ägandens samtycke inhämtas innan
anmodan sker.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

Kvarhållande

6d§

Har någon som är under arton år
gripits och beslutar åklagaren att
inte anhålla honom, får polis-
myndigheten hålla honom kvar för
att kunna skyndsamt överlämna
honom till hans föräldrar, annan
vårdnadshavare, en tjänsteman
inom socialtjänsten eller någon
annan lämplig vuxen person. Vad
som nu sagts gäller dock endast
om åklagaren funnit att den unge
fortfarande är skäligen misstänkt
för brott.

För samma ändamål får polis-
myndigheten hålla kvar den som
är under arton år, om han har

medtagits till förhör och är skä-
ligen misstänkt för brott.

Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar
längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret.

14 §7

Har någon som inte har jyllt
arton år gripits och beslutar
åklagaren att inte anhålla honom,
får polismyndigheten hålla honom
kvar för att kunna skyndsamt
överlämna honom till hans för-
äldrar, annan vårdnadshavare, en
tjänsteman inom socialtjänsten
eller någon annan lämplig vuxen
person. Vad som nu sagts gäller
dock endast om åklagaren funnit
att den unge fortforande är
skäligen misstänkt för brott.

För samma ändamål får polis-
myndigheten hålla kvar den som
inte har jyllt arton år, om han har

medtagits till förhör och är skä-
ligen misstänkt för brott.

Strafföreläggande

6a§

Åklagaren får, utan hinder av de
begränsningar som gäller enligt
48 kap. 4 § första stycket första

75 §8

Åklagaren far, trots de begräns-
ningar som gäller enligt 48 kap.
4 § första stycket första meningen

7 Senaste lydelse av förutvarande 6 d § 1991:141.

8 Senaste lydelse av förutvarande 6 a § 1988:822.

144

meningen rättegångsbalken, ut-
färda strafföreläggande för brott
som begåtts av någon som ej fyllt
arton år, om det kan antas att den
underårige, om åtal väckts, skulle
ha dömts endast till böter. Därvid
skall åklagaren beakta de särskilda
regler enligt vilka rätten kan döma
till lindrigare straff än vad som är
föreskrivet för brottet.

rättegångsbalken, utfärda straff- Prop. 1994/95:12
föreläggande för brott som har Bilaga 6
begåtts av någon som inte har fyllt
arton år, om det kan antas att den
unge, om åtal hade väckts, skulle
ha dömts endast till böter. Därvid
skall åklagaren beakta de särskilda
regler enligt vilka rätten kan döma
till lindrigare straff än det är
föreskrivet för brottet.

Åtalsunderlåtelse

1 §

Om någon har begått ett brott
innan han fyllt arton år, får
åklagaren besluta att underlåta åtal
enligt bestämmelserna i denna lag
(åtalsunderlåtelse).

[Jfr 1 § sjunde stycket]

16 §9

Om någon har begått ett brott
innan han har fyllt arton år, får
åklagaren besluta att underlåta åtal
enligt 17 § (åtalsunderlåtelse).

Bestämmelser om åtalsunder-
låtelse finns också i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlåtelse
sedan åtal har väckts tillämpas 20
kap. 7 a § rättegångsbalken.

27 §10

Åtalsunderlåtelse får beslutas,
om den unge blir föremål för
sådan åtgärd som anges nedan och
det med skäl kan antas att
därigenom vidtas vad som är
lämpligast för den unge:

Åtalsunderlåtelse får beslutas,
om den underårige blir föremål
för sådan åtgärd som anges nedan
och det med skäl kan antas att
därigenom vidtas vad som är
lämpligast för den underårige:

1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),

2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att 3. annan åtgärd som innebär att
den underårige får hjälp eller den unge får hjälp eller stöd,
stöd.

Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet
har skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om
åtalsunderlåtelse skall meddelas
skall åklagaren utöver vad som

av om
meddelas

Vid bedömningen
åtalsunderlåtelse skall
skall åklagaren utöver vad som

9 Senaste lydelse av förutvarande 1 § 1990:61.

10 Senaste lydelse av förutvarande 1 § 1990:61.

145

10 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 12

följer av andra och tredje styckena
särskilt beakta den underåriges
vilja att ersätta målsäganden för
skada som uppkommit genom
brottet eller att avhjälpa eller
begränsa skadan.

Åtalsunderlåtelse får inte be-
slutas, om något väsentligt allmänt
eller enskilt intresse därigenom
åsidosätts.

följer av första och andra styckena
särskilt beakta den unges vilja att
ersätta målsäganden för skada som
uppkommit genom brottet, att
avhjälpa eller begränsa skadan
eller att på annat sätt gottgöra
målsäganden.

Åtalsunderlåtelse får inte be-
slutas, om något väsentligt allmänt
eller enskilt intresse därigenom
åsidosätts. Vid bedömningen av
om något väsentligt allmänt
intresse åsidosätts skall särskilt
beaktas om den unge tidigare har
gjort sig skyldig till brott.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

Utöver vad som nu har sagts kan
åtalsunderlåtelse meddelas enligt
20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlåtelse
sedan åtal har väckts tillämpas 20
kap. 7 a § rättegångsbalken.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
skall på lämpligt sätt tillkänna-
givas för den underårige.

[Jfr 16 § tredje stycket]

18 §“

Den unge skall underrättas om
ett beslut om åtalsunderlåtelse vid
ett personligt sammanträffande
med åklagaren inom två veckor
efter det att beslutet har fattats.
Den unges vårdnadshavare, eller
annan som svarar för den unges
vård och fostran, skall kallas till
sammanträffandet, om det inte
möter hinder eller det annars finns
särskilda skäl mot det. Även före-
trädare för socialtjänsten bör ges
tillfälle att närvara.

Är det uppenbart att ett
personligt sammanträffande inte
kan hållas inom den tid som anges
i första stycket får samman-
träffandet hållas senare.

Kan ett personligt samman-
träffande inte genomföras skall
den unge underrättas skriftligen
om beslutet.

11 Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1985:14.

146

Underrättelse om beslutet skall
också tillställas socialnämnden,
om någon åtgärd från nämndens
sida förutsätts.

[Jfr 21 §]

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

[Jfr 4 § andra stycket]

Den som får åtalsunderlåtelse
enligt 1 § skall iaktta skötsamhet.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
får återkallas, om särskilda om-
ständigheter föranleder det. Vid
bedömningen av om återkallelse
skall ske skall särskilt beaktas om
den underårige har återfallit i
brott inom sex månader från
beslutet om åtalsunderlåtelse.

19 §

Vid ett sammanträffande enligt
18 § skall åklagaren särskilt för-
klara innebörden av beslutet om
åtalsunderlåtelse och det skötsam-
hetskrav som detta är förenat med
och klargöra vilka följderna kan
bli av fortsatta lagöverträdelser.

20 §

Bestämmelserna i 18 och 19 §§
gälier också beslut om åtals-
underlåtelse enligt 20 kap. 7 §
rättegångsbalken, om beslutet
avser brott som någon har begått
innan han har fyllt arton år.

21 §12

Socialnämnden skall underrättas
om ett beslut enligt 18 §, om
någon åtgärd från nämndens sida
förutsätts.

22 §13

Den som får åtalsunderlåtelse
enligt 17 § skall iaktta skötsamhet.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
får återkallas, om särskilda om-
ständigheter föranleder det. Vid
bedömningen av om återkallelse
skall ske skall särskilt beaktas om
den unge har återfallit i brott inom
sex månader från beslutet om
åtalsunderlåtelse.

12 Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1985:14.

13 Senaste lydelse av förutvarande 5 § 1988:822.

147

7 §

Den som är under aderton år må
ej häktas med mindre synnerliga
skäl äro därtill.

11 §

Om en tilltalad inte har fyllt
arton år och det finns anledning
att döma till annan påföljd än
böter, skall offentlig försvarare
förordnas för honom, om det inte
är uppenbart att han saknar behov
av försvarare.

70 §

Om det i mål mot den som inte
har fyllt tjugoett år finns anledning
att döma till annan påföljd än
böter, bör för tjänstgöring i
tingsrätt företrädesvis anlitas
nämndemän med insikt och er-
farenhet beträffande vård och
fostran av ungdom.

Häktning

23 §

Den som inte har fyllt arton år
får häktas endast om det finns
synnerliga skäl.

Offentlig försvarare

24$*

För en tilltalad som inte har fyllt
arton år skall offentlig försvarare
förordnas, om det inte är
uppenbart att han saknar behov av
försvarare.

Rättegången

25 $s

Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år
skall, om det inte möter hinder,
handläggas av lagfarna domare
som, med avseende på intresse och
fallenhet för arbete med unga
lagöverträdare, är särskilt läm-
pade för uppgiften. Detsamma
skall gälla i fråga om nämnde-
män som anlitas för tjänstgöring i
sådana mål.

I mål som rör brott på vilket
endast böter kan följa får andra
än dem som avses i första stycket
anlitas.

26 §16

När åtal väcks mot den som inte
har fyllt arton år, skall vårdnads-
havaren eller annan som svarar
för den unges vård och fostran

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

14 Senaste lydelse av förutvarande 11 § 1983:921.

15 Senaste lydelse av förutvarande 10 § 1983:378.

16 Senaste lydelse av förutvarande 9 § 1991:2043.

148

Den som är under arton år får
inte dömas till fängelse eller
skyddstillsyn, om inte den som har
vårdnaden om honom har blivit
hörd i målet, där så lämpligen
kunnat ske.

Rätten får överlämna åt social-
nämnden att föranstalta om vård
inom socialtjänsten endast om det
i målet finns ett yttrande av
nämnden med det innehåll som
avses i 3 §. Ett sådant yttrande
krävs också, om det inte finns
särskilda skäl, för att rätten skall
få döma den som är under tjugoett
år till fängelse i mer än tre
månader.

Vårdnadshavare som hörs enligt
första stycket har rätt till ersätt-
ning och förskott enligt vad som
är föreskrivet om vittne. Ersätt-
ningen skall betalas av staten.

Brottmål, vari talan föres mot
någon som ej fyllt tjugoett år,
skall, om å brottet kan följa
svårare straff än böter, såvitt
möjligt utsättas till handläggning i
sådan ordning att målet ej
tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot den som ej
fyllt tjugoett år, att förhandlingens
offentlighet är till uppenbar
olägenhet till följd av den upp-
märksamhet for vilken den till-
talade kan antagas bliva föremål,
äger rätten förordna att målet skall
handläggas inom stängda dörrar.
Anses sådant förordnande böra
meddelas och är jämväl någon

underrättas av tingsrätten om
åtalet och om tidpunkten för
huvudförhandlingen, om det inte
finns särskilda skäl mot det.

Om åtalet avser ett brott på
vilket fängelse kan följa, skall
vårdnadshavaren eller annan som
avses i första stycket, höras i
målet, om det kan ske och det inte
finns särskilda skäl mot det.

[Jfr 28 §]

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

Vårdnadshavare eller annan som
hörs enligt andra stycket har rätt
till ersättning och förskott enligt
vad som är föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall betalas av
staten.

27 §17

Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall, om målet avser
brott på vilket fängelse kan följa,
såvitt möjligt sättas ut till
handläggning i sådan ordning att
målet inte tilldrar sig uppmärk-
samhet.

Om offentlighet vid förhandling i
mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år är till uppenbar olägen-
het till följd av den upp-
märksamhet den tilltalade kan
antas bli föremål för, får rätten
förordna att målet skall hand-
läggas inom stängda dörrar. Anser
rätten att ett sådant förordnande
bör meddelas och är också någon

17

Senaste lydelse av förutvarande 8 § 1969:163.

149

som fyllt tjugoett år tilltalad i
målet, skall rätten, om det finnes
kunna ske utan att utredningen
avsevärt försvåras, handlägga
åtalet mot den som är under tjugo-
ett år såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som
meddelats enligt andra stycket må
rätten medgiva tilltalads anhöriga
ävensom annan, vilkens närvaro
kan väntas bliva till nytta, att
övervara handläggningen.

[Jfr 9 § andra stycket]

12 §

Mål mot den som ej fyllt tjugoett
år skall alltid behandlas skynd-
samt.

Väcks allmänt åtal mot den som
inte fyllt arton år for ett brott, för
vilket är föreskrivet fängelse i mer
än ett år, skall de tidsfrister
iakttas som är föreskrivna för
åtgärder i mål vari den tilltalade
är häktad. I stället för den tid om
en vecka, som i 45 kap. 14 §
rättegångsbalken är föreskriven
för hållande av huvudförhandling,
skall gälla en tid Om två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från
socialnämnden enligt 9 § andra
stycket, skall nämnden yttra sig

som har fyllt tjugoett år tilltalad i
målet skall rätten, om det kan ske
utan att utredningen avsevärt för-
svåras, handlägga åtalet mot den
som är under tjugoett år som ett
särskilt mål.

Även om beslut meddelas enligt
andra stycket får rätten medge att
den tilltalades anhöriga, liksom
annan vars närvaro kan väntas bli
till nytta, får närvara vid hand-
läggningen.

28 §18

Rätten får överlämna åt social-
nämnden att föranstalta om vård
inom socialtjänsten endast om det
i målet finns ett yttrande av
nämnden med det innehåll som
avses i 12 §. Ett sådant yttrande
krävs också, om det inte finns
särskilda skäl, för att rätten skall
få döma den som inte har jyllt
tjugoett år till fängelse i mer än
tre månader.

29 §'9

Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall alltid behandlas
skyndsamt.

Väcks allmänt åtal mot den som
inte har fyllt arton år för ett brott
för vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader,
skall de tidsfrister iakttas som är
föreskrivna för åtgärder i mål där
den tilltalade är häktad. I stället
för den tid om en vecka, som i
45 kap. 14 § rättegångsbalken är
föreskriven för hållande av
huvudförhandling, skall gälla en
tid om två veckor.

Inhämtar rätten yttrande från
socialnämnden enligt 28 §, skall
nämnden yttra sig inom sådan tid

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

18 Senaste lydelse av förutvarande 9 § 1991:2043.

19 Senaste lydelse av förutvarande 12 § 1991:2043.

150

inom sådan tid att rätten kan hålla
huvudförhandling enligt reglerna i
andra stycket. Om ärendets be-
skaffenhet föranleder det, får dock
yttrandet med rättens medgivande
avges senare.

att rätten kan hålla huvudför-
handling enligt reglerna i andra
stycket. Om ärendets beskaffenhet
föranleder det, får yttrandet med
rättens medgivande lämnas senare.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

30 §

I mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall domen avkunnas
muntligen vid huvudförhandlingen
eller vid annat sammanträde som
rätten håller, om det inte möter
synnerliga hinder. I övrigt gäller
30 kap. 7 § rättegångsbalken.

Brott begångna av den som inte
har fyllt femton år

13 §

Kan ett barn misstänkas för att
före femton års ålder ha begått ett
brott får utredning rörande brottet
inledas

1. om en utredning kan antas ha
betydelse för att avgöra behovet
av socialtjänstens insatser med
avseende på barnet,

2. om det behövs for att klarlägga om någon som har fyllt femton år

31 §20

Kan någon misstänkas för att
före femton års ålder ha begått ett
brott får utredning rörande brottet
inledas

1. om en utredning kan antas ha
betydelse for att avgöra behovet
av socialtjänstens insatser med
avseende på den unge.

har tagit del i brottet,

3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom

brottet, eller

4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.

Har barnet inte fyllt tolv år får
utredning inledas endast om det
finns synnerliga skäl.

Barnets vårdnadshavare och
socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning
har inletts. Underrättelse till vård-
nadshavaren får dock underlåtas,
om det finns särskilda skäl mot en

Har den unge inte fyllt tolv år
får utredning inledas endast om
det finns synnerliga skäl.

Den unges vårdnadshavare och
socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning
har inletts. Underrättelse till vård-
nadshavaren får dock underlåtas,
om det finns särskilda skäl mot en

underrättelse.

underrättelse.

Senaste lydelse av förutvarande 13 § 1984:954.

151

14 §

Bestämmelserna om förunder-
sökning i 23 kap. 3 §, 4 §,
6-12 §§, 13 § första stycket och
andra stycket andra och tredje
meningarna, 14 §, 17 §, 18 §
andra stycket, 19 §, 21 § och 24 §
rättegångsbalken skall i tillämpliga
delar gälla beträffande sådan
utredning som avses i 13 §.

75 §

Under utredning som avses i
13 § skall, om hinder inte möter,
företrädare för socialtjänsten när-
vara vid förhör med barnet.

Innan socialnämnden har yttrat
sig angående betydelsen av en
utredning enligt 13  § första

stycket 1, får utredningen inte
omfatta annan åtgärd än förhör
med barnet. Om brottsmisstanken
kvarstår efter förhöret, skall pro-
tokoll över detta omgående sändas
till socialnämnden.

16 §

Har ett barn före femton års
ålder begått ett brott på vilket
fängelse skulle ha kunnat följa och
anträffas barnet på bar gärning
eller på flykt från brottsplatsen,
får barnet gripas av envar. Om en
enskild person har gripit barnet,
skall barnet skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman.

Polismyndigheten eller åklagaren
skall omedelbart besluta om
barnet skall friges eller hållas kvar
för förhör.

32 §21

Bestämmelserna om förunder-
sökning i 23 kap. 3 §, 4 §,
6-12 §§, 13 § första stycket och
andra stycket andra och tredje
meningarna, 14 §, 17 §, 18 §
andra stycket, 19 §, 21 § och 24 §
rättegångsbalken skall i tillämpliga
delar gälla beträffande sådan
utredning som avses i 31 §.

33 §22

Under utredning som avses i
37 § skall, om det inte möter
hinder, företrädare för social-
tjänsten närvara vid förhör med
den unge.

Innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning
enligt 37 § första stycket 1, får
utredningen inte omfatta annan
åtgärd än förhör med den unge.
Om brottsmisstanken kvarstår
efter förhöret, skall protokoll över
detta omgående sändas till social-
nämnden.

34 §23

Har någon före femton års ålder
begått ett brott på vilket fängelse
skulle ha kunnat följa och an-
träffas han på bar gärning eller på
flykt från brottsplatsen, får han
gripas av envar. Om en enskild
person har gripit den unge, skall
denne skyndsamt överlämnas till
närmaste polisman.

Polismyndigheten eller åklagaren
skall omedelbart besluta om den
unge skall friges eller hållas kvar
för förhör.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

21 Senaste lydelse av förutvarande 14 § 1984:954.

22 Senaste lydelse av förutvarande 15 § 1984:954.

23 Senaste lydelse av förutvarande 16 § 1984:954.

152

17J

Är ett barn misstänkt for att före
femton års ålder ha begått ett brott
får, om det finns särskilda skäl,
beslag, husrannsakan och kropps-
visitation enligt bestämmelserna i
27 och 28 kap. rättegångsbalken
företas mot barnet. Vad som i 27
kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal och
om verkan av att åtal inte väcks
skall i stället avse bevistalan och
talan om förverkande samt verkan
av att sådan talan inte väcks.
Tvångsmedel som avses i 24-26
kap. rättegångsbalken får inte
användas.

18 §

Har en utredning inletts med
stöd av 13 § första stycket 1, skall
sedan utredningen har avslutats
protokoll över denna så snart som
möjligt sändas till socialnämnden.

19 §

Misstänks ett barn för att före
femton års ålder ha begått ett brott
får åklagare, om det krävs ur
allmän synpunkt, efter framställ-
ning av socialnämnd, länsstyrelse
eller vårdnadshavare för barnet,
begära prövning hos domstol
huruvida barnet begått brottet
(bevistalan).

Vid bevistalan tillämpas bestäm-
melserna beträffande allmänt åtal
för brott, för vilket är stadgat
fängelse i mer än ett år. I fråga
om tvångsmedel gäller 17 §.
Sådan rättegångskostnad som av-
ses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken
skall statsverket stå för.

35 §24

Är någon misstänkt för att före
femton års ålder ha begått ett brott
får, om det finns särskilda skäl,
beslag, husrannsakan och kropps-
visitation enligt bestämmelserna i
27 och 28 kap. rättegångsbalken
företas mot den unge. Vad som i
27 kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal
och om verkan av att åtal inte
väcks skall i stället avse bevistalan
och talan om förverkande samt
verkan av att sådan talan inte
väcks. Tvångsmedel som avses i
24-26 kap. rättegångsbalken får
inte användas.

36 §25

Har en utredning inletts med
stöd av 31 § första stycket 1, skall
sedan utredningen har avslutats
protokoll över denna så snart som
möjligt sändas till socialnämnden.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

37 §26

Misstänks någon för att före
femton års ålder ha begått ett brott
får åklagare, om det krävs ur
allmän synpunkt, efter framställ-
ning av socialnämnd, länsstyrelse
eller vårdnadshavare för den unge,
begära prövning hos domstol
huruvida den unge har begått
brottet (bevistalan).

Vid bevistalan tillämpas bestäm-
melserna beträffande allmänt åtal
för brott, för vilket det är före-
skrivet fängelse i mer än ett år. I
fråga om tvångsmedel gäller 35 §.
Sådan rättegångskostnad som
avses i 31 kap. 1 § rättegångs-
balken skall staten svara för.

24 Senaste lydelse av förutvarande 17 § 1984:954.

23 Senaste lydelse av förutvarande 18 § 1984:954.

26 Senaste lydelse av förutvarande 19 § 1984:954.

153

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995. Äldre bestämmelser
tillämpas i mål och ärenden hos polis- och åklagarmyndighet där
förundersökning har inletts före ikraftträdandet. I domstol tillämpas
äldre bestämmelser i mål där talan har väckts före ikraftträdandet.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

154

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om be-
handlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 6

17 §27

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på

1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,

2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och

4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut om undanröjande av skyddstillsyn
vinner laga kraft.

Denna lag tillämpas inte på barn
som gripits enligt 16 § lagen
(1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare.

Denna lag tillämpas inte på den
som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995.

27

Senaste lydelse 1987:765.

155

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-09

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 19 maj 1994 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över

1. förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare,

2. förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Cecilia
Renfors.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare

11 och 12 §§

I paragraferna ges regler om den personutredning som socialnämnden är
skyldig att lämna till åklagaren i form av yttrande eller på annat sätt.
Lagrådet har ingen erinran mot vad som föreslås i sak. Emellertid
skulle regleringen vinna i överskådlighet om ordningsföljden mellan
bestämmelserna jämkas något. Som har skett i det remitterade förslaget
bör bestämmelserna om när yttrande skall inhämtas placeras i 11 §
första stycket. Dessa bestämmelser bör följas av reglerna i 12 § om vad
ett yttrande skall innehålla och om nämndens upplysningsskyldighet i
övrigt. Reglerna i 12 § bör därför tas in i 11 § och där utgöra andra
och tredje styckena. Reglerna i 11 § andra stycket om tidsfrister m.m.
bör tas in i 12 §.

Med bl.a. dessa utgångspunkter kan paragraferna lämpligen ges
följande lydelser:

”11 §

I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han har fyllt
arton år skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta
yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen
(1980:620) har ansvaret för den unge, om denne har erkänt gärningen
eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet.
Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppen-
bart att den finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det
annars är obehövligt.

Prop. 1994/95:12

Bilaga 7

156

Ett yttrande enligt första stycket skall avse frågan om nämnden har
vidtagit eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den unge och om
en sådan åtgärd enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom.
Yttrandet skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det nöd-
vändigt, även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveck-
ling och hans levnadsomständigheter i övrigt.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de
upplysningar som denne begär i fråga om den unge.

12 §

I sin begäran om yttrande skall åklagaren ange inom vilken tid yttrandet
skall lämnas och, om det är lämpligt, ge socialnämnden anvisningar för
hur yttrandet kan begränsas. Om nämnden inte kan lämna sitt yttrande
inom den föreskrivna tiden, får åklagaren medge att yttrandet lämnas
senare. Yttrandet får lämnas muntligen vid ett sådant sammanträde som
avses i 19 §, om det är nödvändigt för att hålla tidsfristen.”

Prop. 1994/95:12

Bilaga 7

Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

157

Justitiedepartementet                                   Prop. 1994/95:12

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 juni 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden

B. Westerberg, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel,

Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Unckel,

P. Westerberg, Ask

Föredragande: Gun Hellsvik

Regeringen beslutar proposition 1994/95:12 Handläggning av
ungdomsmål.

158

gotab 47008, Stockholm 1994