Regeringens proposition
1994/95:117

Lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter, m.m.

Prop.
1994/95:117

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 november 1994

Lena Hjelm-Wallén

Anna Lindh
(Miljö- och naturresursdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning som rör naturvård och
dryckesförpackningar av aluminium.

Lagstiftningsfrågor på naturvårdsområdet

Propositionen innehåller förslag till de lagändringar som behövs för att Sverige
skall kunna uppfylla sina internationella åtaganden på naturvårdsområdet. En ny
lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter föreslås.
Lagen har karaktären av en ramlag. Vidare föreslås i anslutning till den nya
lagen ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och jaktlagen (1987:259) samt en
konsekvensändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
in- eller utförsel av varor.
Den föreslagna lagstiftningen innebär att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om in- och utförsel, transport,
handel, förvaring, preparering och förevisning som avser djur och växter, i den
utsträckning det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på
området eller av de andra skäl som kan finnas för att skydda vilt levande djur-
och växtarter.
Föreskrifter får, förutom annat, innefatta förbud mot eller krav på tillstånd
eller andra särskilda villkor för sådan befattning med ägg, rom eller bon eller
med annan produkt som utvunnits av skyddade djur eller växter.
Med stöd av den nya lagen kan föreskrifter meddelas som innebär att
yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bedriven handel, förevisning och
preparering av exemplar av vilt levande djur- eller växtart inte får ske utan
särskilt tillstånd eller att annars särskilda villkor skall gälla för sådan
verksamhet. Därigenom kan t.ex. tillståndskrav ställas för konser-
vatorsverksamhet och uppvisning av djur.
Lagförslaget rymmer även tillsyns- och ansvarsbestämmelser. När Sverige blir
medlem i Europeiska unionen (EU) kan dessa bestämmelser även tillämpas för
övervakning och sanktionering av bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr
3626/82 av den 3 december 1982 om genomförande i gemenskapen av konventionen om
internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.
Såvitt avser naturvårdslagen föreslås bl.a. ett bemyndigande att freda vilt
levande exemplar av en djur- eller växtart, om det behövs för att uppfylla
Sveriges internationella åtaganden. Sådana djur och växter kommer att kunna
fredas även om arten inte är hotad i Sverige. Obehörig befattning med exemplar
av djur- eller växtarter som fredats enligt naturvårdslagen straffsanktioneras.
Vidare föreslås att föreskrifter om förbud eller särskilda villkor får meddelas
när det gäller utsättande av exemplar av vilt levande djur- eller växtart i
naturmiljön. I lagen införs bestämmelser om områden av intresse för Europeiska
gemenskapen - särskilda skyddsområden och särskilda bevarandeområden.
Jaktlagen föreslås ändrad så att ett generellt förbud mot jakt från motordrivna
fortskaffningsmedel införs. Lagens tillämpningsområde utvidgas till att i de
fall som anges särskilt gälla också inom Sveriges ekonomiska zon samt vid jakt
från svenska fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför den ekonomiska
zonen. Vilt levande däggdjur och fåglar föreslås vara fredade inom den
ekonomiska zonen, om inte annat följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller
beslut som meddelats med stöd av den lagen. Vidare föreslås ett bemyndigande för
regeringen att meddela föreskrifter om förbud eller särskilda villkor för jakt
från svenska fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför den ekonomiska
zonen. Sådana föreskrifter får dock endast meddelas för att uppfylla Sveriges
internationella åtaganden om skydd av vilt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Lagstiftningsfrågor om dryckesförpackningar av aluminium

I propositionen föreslås att anmälningsskyldighet skall införas för den som
efter utgången av år 1994 importerar dryck i aluminiumburk. Förslaget innebär
ändring i lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium.
Därutöver föreslås ändringar i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter. Förslaget om anmälningsskyldighet är föranlett av att
ett inträde i Europeiska unionen samtidigt innebär ändrade gränskontroller och
gränsformaliteter. Det nuvarande systemet med underrättelser från Tullverket
till Jordbruksverket i fråga om import av aluminiumburk med eller utan dryck
kan inte längre upprätthållas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.................. 5

2 Lagtext...................................... 6
2.1 Förslag till lag om åtgärder beträffande
djur och växter som tillhör skyddade
arter.................................... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i jaktlagen
(1987:259)............................... 9
2.3 Förslag till lag om ändring i naturvårds-
lagen (1964:822)......................... 14
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor.................................... 18
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen
(1982:349) om återvinning av dryckesför-
packningar av aluminium.................. 19
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter............................ 20

3 Ärendet och dess beredning................... 22

4 En internationellt anpassad naturvårdslag-
stiftning.................................... 24
4.1 De internationella överenskommelserna.... 24
4.2 EG-rättsakterna - en översikt............ 25
4.3 EG:s regelsystem......................... 31
4.4 Internationella överenskommelser och
svensk lagstiftning...................... 32

5 Lagstiftningsfrågor på naturvårdsområdet..... 34
5.1 Hanterings- och förvaringsregler......... 34
5.2 Särskild EG- anpassning.................. 42
5.3 Tillsyn och påföljd...................... 44
5.4 Förverkande ............................. 46
5.5 Fredande av däggdjur och fåglar.......... 47
5.6 Skydd för däggdjur och fåglar utanför
Sveriges territorium..................... 48
5.7 Fångstmedel och fångstmetoder............ 50
5.8 Fredande av vilda växter samt kräldjur,
amfibier, fiskar och ryggradslösa djur... 51
5.9 Utsättning av främmande djur och växter
i naturmiljön............................ 53
5.10Skydd av naturliga livsmiljöer........... 55
5.11Ikraftträdande........................... 59

6 Lagstiftningsfrågor om dryckesförpackningar
av aluminium................................. 59
6.1 Förutsättningar vid ett medlemskap i EU.. 59
6.2 Gällande rätt............................ 60
6.3 Anmälningsskyldighet vid införsel av
aluminiumburkar.......................... 60

7 Författningskommentar........................ 62
7.1 Förslaget till lag om åtgärder be-
träffande djur och växter som tillhör
skyddade arter .......................... 62
7.2 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen
(1987:259)............................... 69
7.3 Förslaget till lag om ändring i natur-
vårdslagen (1964:822).................... 72
7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor.................................... 75
7.5 Förslaget till ändring i lagen (1982:349)
om återvinning av dryckesförpackningar av
aluminium................................ 75

Bilaga 1 Sammanfattning av Ds 1993:64 .............77

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser Ds
1993:64.................................. 79

Bilaga 3 Sammanfattning av Ds 1994:87............. 80

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser Ds
1994:87.................................. 81

Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag avseende
2.1 - 2.4................................ 82

Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag avseende
2.5 och 2.6.............................. 96

Bilaga 7 Lagrådets yttrande över bilaga 5.........100

Bilaga 8 Lagrådets yttrande över bilaga 6.........109

Bilaga 9 Statens jordbruksverks yttrande avseende
6.3......................................110

Bilaga 10Förteckning över remissinstanser av-
seende 6.3...............................113

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde......114

Rättsdatablad.....................................115

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter,
2. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
3. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
4. lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om in- eller utförsel av varor,
5. lag om ändring i lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar,
6. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter.
Vidare föreslår regeringen att riksdagen mot bakgrund av ärendets brådskande
natur beslutar att begränsa motionstiden till åtta dagar.
2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör
skyddade arter

Härigenom föreskrivs följande.

In- och utförsel, handel m.m.

1 § För att skydda vilt levande djur- och växtarter får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer, i den mån det behövs för att uppfylla
Sveriges internationella åtaganden på området eller av andra skäl, meddela före-
skrifter angående in- och utförsel, transport, handel, förvaring, preparering
och förevisning avseende djur och växter. Föreskrifterna får också reglera
motsvarande befattning med ägg, rom eller bo eller med annan produkt som
utvunnits av djur eller växter.
Föreskrifter som avses i första stycket får, förutom annat, innefatta förbud
mot eller krav på tillstånd eller andra särskilda villkor för sådana åtgärder
som anges där.

2 § Tillstånd får inte ges till den som underlåtit att fullgöra sina skyldig-
heter enligt ett tidigare meddelat tillstånd, om inte särskilda omständigheter
föranleder något annat.

Tillsyn

3 § Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter som meddelats med stöd av denna
lag och av villkor som meddelats med stöd av sådana föreskrifter skall utövas av
den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Detta gäller också i fråga om
tillsyn över efterlevnaden av rådets förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3
december 1982 om genomförande i gemenskapen av konventionen om internationell
handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.

4 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen av den som yrkesmässigt eller annars i
förvärvssyfte eller på grund av tillstånd tar sådan befattning med djur, växter,
ägg, rom, bon eller produkter som avses i 1 §.

5 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för
efterlevnaden av föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag och av villkor
som meddelats med stöd av sådana föreskrifter samt för efterlevnaden av rådets
förordning (EEG) nr 3626/82.
Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.
Underlåter någon att fullgöra sina skyldigheter enligt föreskrifter eller
villkor som avses i första stycket eller enligt villkor som meddelats i samband
med föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse. Ett sådant beslut får
verkställas enligt utsökningsbalken. Verkställigheten sker på den försumliges
bekostnad.

6 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen, fordon och fartyg som används vid yrkesmässig eller
annars i förvärvssyfte bedriven verksamhet eller som omfattas av tillstånd
enligt denna lag och där göra undersökningar. Vad nu sagts gäller dock inte
beträffande bostäder.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen enligt denna
paragraf.

Avgifter

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter för myndigheternas verksamhet.

Ansvar

8 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet tar sådan befattning med djur, växter, ägg, rom, bon eller
produkter av djur eller växter
1. som strider mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 1 § eller mot
ett villkor som har uppställts i samband med att ett tillstånd meddelats eller i
annat beslut i enskilt fall,
2. som strider mot en bestämmelse om in- och utförsel, transport, handel och
förevisning i rådets förordning (EEG) nr 3626/82.
Om ett brott enligt första stycket är att anse som grovt, döms till fängelse i
högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningen avsett exemplar av hotad, sällsynt eller värdefull art eller om den
utförts vanemässigt eller i större omfattning.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i
brottsbalken eller i lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling.

9 § Till böter döms den som i en ansökan eller annan handling som ges in enligt
denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller enligt rådets
förordning (EEG) nr 3626/82, med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna
en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift om förhållanden av betydelse för
tillstånd eller tillsyn.

10 § Den som inte rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 5 § eller som
överträtt ett vitesförbud enligt samma paragraf får inte dömas till ansvar
enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Förverkande

11 § Om någon har begått brott som avses i 8 §, skall egendom som nämns i 1 §
och som gärningsmannen tagit befattning med, förklaras förverkad, om det inte är
uppenbart oskäligt.
I stället för egendomen kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

12 § Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid
brott som avses i 8 § får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga
brott eller om det annars finns särskilda skäl.
I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Tystnadsplikt

13 § Den som har tagit befattning med ärende som avses i denna lag får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid fått veta om någons affärs- eller
driftförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Överklagande

14 § En myndighets beslut i särskilda fall enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut om meddelande av
föreskrifter med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av
regeringen.

_______________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Beslut om förbud, föreskrift, tillstånd, medgivande eller liknande som
fattats enligt 37 och 38 § jaktlagen (1987:259) skall anses meddelat med stöd av
motsvarande bestämmelse i denna lag, om inte regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer förordnar annat.

2.2 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)
dels att 37 och 38 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 37 § skall utgå,
dels att 1, 3, 31, 43-46 och 52 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 29 a, 51 a och
51 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag gäller Denna lag gäller
viltvården, rätten till viltvården, rätten till
jakt och jaktens jakt och jaktens
bedrivande samt frågor bedrivande inom
som har samband därmed. svenskt territorium
samt frågor som har
samband därmed.
Lagen gäller också i de
fall som anges särskilt
1. inom Sveriges
ekonomiska zon,
2. beträffande jakt
från svenskt fartyg på
det fria havet utanför
den ekonomiska zonen,
3. beträffande jakt
från svenskt luftfartyg
över det fria havet
utanför den ekonomiska
zonen.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i
fråga om skyddet och vården av viltet.

3 §
Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller av
föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. När viltet är
fredat, gäller fredningen också dess ägg och bon.
Detta gäller även inom
Sveriges ekonomiska
zon.

29 a §

För att uppfylla
Sveriges interna-
tionella åtaganden om
skydd av vilt får
regeringen meddela
föreskrifter om förbud
mot eller särskilda
villkor för jakt från
1. svenskt fartyg på
det fria havet utanför
Sveriges ekonomiska
zon,
2. svenskt luftfartyg
över det fria havet
utanför den ekonomiska
zonen.

31 §

Jakt med skjutvapen Jakt får inte ske från
får inte ske från motordrivna
motordrivna fortskaff- fortskaffningsmedel.
ningsmedel. Sådana Sådana fort-
fortskaffningsmedel skaffningsmedel eller
eller andra motor- andra motordrivna
drivna anordningar får anordningar får inte
inte heller användas för heller användas för att
att söka efter, spåra, söka efter, spåra,
förfölja eller genskjuta förfölja eller genskjuta
vilt, för att hindra vilt, för att hindra
vilt att undkomma vilt att undkomma
eller för att avleda eller för att avleda
viltets uppmärksamhet viltets uppmärksamhet
från den som jagar. från den som jagar.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.
Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda
villkor för medförande av skjutvapen vid färd med motordrivna
fortskaffningsmedel.

43 §[1]
För jaktbrott döms till För jaktbrott döms till
böter eller fängelse i böter eller fängelse i
högst sex månader den högst sex månader den
som som
1. med uppsåt eller av 1. med uppsåt eller av
grov oaktsamhet grov oaktsamhet
olovligen jagar på olovligen jagar på
annans jaktområde eller annans jaktområde eller
där tillägnar sig vilt där tillägnar sig vilt
eller vid jakt som eller vid jakt som
sker med stöd av licens sker med stöd av licens
bryter mot en för bryter mot en för
jakten väsentlig be- jakten väsentlig be-
stämmelse i licensen stämmelse i licensen
eller eller
2. med uppsåt eller av 2. med uppsåt eller av
grov oaktsamhet bryter grov oaktsamhet bryter
mot 3 §, 31 § första mot 3 §, 31 § första
stycket, 32 § eller mot stycket, 32 § eller mot
en föreskrift som har en föreskrift som har
meddelats med stöd av meddelats med stöd av
25 §, 29 § 1 eller 30 § 25 §, 29 § 1, 29 a §
första stycket. eller 30 § första
stycket.

**Fotnot**
[1]Nuvarande lydelse enligt prop. 1994/95:23.

44 §

Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år.
Vid bedömandet av om Vid bedömandet av om
brottet är grovt skall brottet är grovt skall
särskilt beaktas särskilt beaktas
1. om det avsåg ett 1. om det avsåg ett
utrotningshotat, hotat, sällsynt eller
sällsynt eller värdefullt vilt,
värdefullt vilt,
2. om det har utförts 2. om det har utförts
vanemässigt eller i vanemässigt eller i
större omfattning, större omfattning,
3. om det utförts med 3. om det utförts med
otillåten hjälp av ett otillåten hjälp av ett
motordrivet fortskaff- motordrivet fortskaff-
ningsmedel eller någon ningsmedel eller någon
annan motordriven annan motordriven
anordning. anordning.

45 §[2]
Till böter döms den som Till böter döms den som
med uppsåt eller av med uppsåt eller av
grov oaktsamhet grov oaktsamhet
1. bryter mot 5 § 1. bryter mot 5 §
andra stycket, 6 § andra stycket, 6 §
första stycket eller 13 första stycket eller 13
§, §,
2. underlåter att 2. underlåter att
fullgöra anmäl- fullgöra anmäl-
ningsskyldighet som ningsskyldighet som
har föreskrivits med har föreskrivits med
stöd av 26 §, om ansvar stöd av 26 §, om ansvar
för gärningen inte kan för gärningen inte kan
ådömas enligt lagen ådömas enligt lagen
(1951:649) om straff (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott, för vissa trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om 3. bryter mot 27 §, om
ansvar för gärningen ansvar för gärningen
inte kan ådömas enligt inte kan ådömas enligt
brottsbalken, brottsbalken,
4. underlåter att 4. underlåter att
fullgöra skyldighet fullgöra skyldighet
enligt 28 § eller vad enligt 28 §,
som åligger honom
enligt 38 § andra
stycket, 5. bryter mot en
5. bryter mot en föreskrift som har
föreskrift som har meddelats med stöd av 6 §
meddelats med stöd av 6 § andra stycket, 29 § 4,
andra stycket, 29 § 4, 30 § tredje stycket
30 § tredje stycket eller 31 § tredje
eller 31 § tredje stycket eller
stycket eller 6. bryter mot 35 §
6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift
eller mot en föreskrift som har meddelats med
som har meddelats stöd av 36 §, 40 § första
med stöd av 36 §, 37 §, stycket eller 41 §
38 § första stycket, 40 § första stycket.
första stycket eller 41 §
första stycket.
Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.

46 §[3]

Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skälig
anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, döms för jakthäleri
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter
som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.
Till ansvar enligt
denna paragraf döms
inte om gärningen är
belagd med straff i
lagen (1994:000) om
åtgärder beträffande djur
och växter som tillhör
skyddade arter.

51 a §
Den som har begått
brott enligt denna lag
inom Sveriges
ekonomiska zon döms
vid svensk domstol,
även om 2 kap. 2 eller
3 § brottsbalken inte är
tillämplig.

51 b §
Om ett brott enligt
denna lag har förövats
inom den ekonomiska
zonen, får åtal för
brottet väckas vid den
tingsrätt vars domkrets
är närmast den plats där
brottet förövades.

52 §
Regeringen får överlåta Regeringen får överlåta
åt en åt en
förvaltningsmyndighet förvaltningsmyndighet
att meddela sådana att meddela sådana
föreskrifter eller föreskrifter eller
beslut som avses i 6 § beslut som avses i 6 §
andra stycket, 23-26, andra stycket, 23-26,
29 och 30 §§, 31 § andra 29, 29 a och 30 §§, 31 §
och tredje styckena, andra och tredje
36 och 37 §§, 38 § första styckena, 36 §, 40 §
stycket, 40 § första och första och andra
andra styckena, 41 § styckena, 41 § första
första stycket 2, 48 § stycket 2, 48 § andra
andra stycket och 50 §. stycket och 50 §.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. 45 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fall då någon före
ikraftträdandet har underlåtit att fullgöra vad som ålegat honom enligt 38 §
andra stycket eller brutit mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 37 §
eller 38 § första stycket.
3. Beslut om förbud, föreskrift, tillstånd, medgivande eller liknande som
fattats enligt 37 och 38 § skall anses meddelat med stöd av motsvarande be-
stämmelse i lagen (1994:000) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör
skyddade arter, om inte regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
förordnar annat.

**Fotnot**
[2]Senaste lydelse 1991:310.
Nuvarande lydelse enligt prop. 1994/95:23.

[3]Nuvarande lydelse enligt prop. 1994/95:23.

2.3 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)[1]
dels att 12 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 14 a-c, 19 a-c och 37 b
§§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §
Länsstyrelsen får i Länsstyrelsen får i
särskilda fall medgiva särskilda fall medge
undantag från meddelade undantag från meddelade
reservatföreskrifter. reservatföreskrifter.
Om synnerliga skäl äro Om det finns
därtill, får myndighet synnerliga skäl, får den
som meddelat beslut myndighet som meddelat
enligt 7-10 §§ helt beslut enligt 7-10 §§
eller delvis upphäva helt eller delvis
beslutet. upphäva beslutet.
Meddelas beslut Meddelas beslut
enligt första stycket enligt första stycket
för att lämna rum för för att lämna rum för
arbetsföretag, äger arbetsföretag, får
länsstyrelsen föreskriva länsstyrelsen föreskriva
att företaget skall att företaget skall
bekosta särskild bekosta en särskild
undersökning av undersökning av
naturreservatet eller naturreservatet eller
särskild åtgärd för att särskilda åtgärder för att
bevara det eller på bevara det eller på
annat sätt gottgöra annat sätt gottgöra
intrånget i intrånget i
naturvårdsintresset. naturvårdsintresset.
Ett beslut enligt
första stycket som
avser en skyddad
våtmark får meddelas
endast om intrånget i
naturvårdsintresset i
skälig utsträckning
gottgörs.

14 §
Är fara att en växtart Finns det risk för att
kan komma att försvinna en växtart kan komma
eller utsättas för plun- att försvinna eller
dring, får regeringen utsättas för plundring
eller den myndighet eller krävs det för
som regeringen bestäm- att uppfylla Sveriges
mer meddela förbud att internationella åtagan-
inom landet eller en den om skydd av en
del av landet ta bort vilt levande växtart,
eller skada en växt av får regeringen eller
den arten där den växer den myndighet som
vilt. regeringen bestämmer
Är fara att en djurart meddela föreskrifter om
kan komma att förbud att inom landet
försvinna, får rege- eller en del av landet
ringen eller den myn- ta bort eller skada
dighet som regeringen eller ta frö från en växt
bestämmer meddela förbud av den arten där den
att inom landet eller växer vilt.
del av landet döda,
skada eller fånga vilt
levande djur av den
arten, om det inte
sker till försvar mot
angrepp på person eller
egendom, samt att ta
bort eller skada ett
sådant djurs ägg, rom
eller bo. Beträffande
djur, vars dödande
eller fångande är att
hänföra till jakt eller
fiske, gäller särskilda
bestämmelser.
Behövs utöver förbud
enligt första eller
andra stycket eller
fredning enligt jakt-
lagstiftningen särskilt
skydd för djur- eller
växtart inom visst
område, får regeringen
eller den myndighet
som regeringen be-
stämmer meddela
föreskrifter som
inskränker rätten till
jakt eller fiske eller
allmänhetens eller
markägarens rätt att
uppehålla sig inom om-
rådet.

14 a §
Finns det risk för att
en djurart kan komma
att försvinna eller
krävs det för att upp-
fylla Sveriges
internationella åtagan-
den om skydd av vilt
levande djurart, får
regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om
förbud att inom landet
eller del av landet
döda, skada eller fånga
vilt levande djur av
den arten, om det inte
sker till försvar mot
angrepp på person eller
värdefull egendom, samt
att ta bort eller
skada ett sådant djurs
ägg, rom eller bo.
Särskilda bestämmelser
gäller om att döda eller
fånga djur, när åtgärden är
att hänföra till jakt
eller fiske.

14 b §
Om det, utöver förbud
enligt 14 eller 14 a §
eller fredning enligt
jaktlagstiftningen,
behövs särskilt skydd
för en djur- eller
växtart inom ett visst
område, får regeringen
eller den myndighet
som regeringen
bestämmer meddela
föreskrifter som in-
skränker rätten till
jakt eller fiske eller
allmänhetens eller
markägarens rätt att
uppehålla sig inom om-
rådet.

14 c §
Till skydd för vilt
levande djur- och
växtarter eller natur-
miljön får regeringen
eller den myndighet
som regeringen
bestämmer meddela
föreskrifter om förbud
mot eller särskilda
villkor för att sätta ut
exemplar av sådan art i
naturmiljön.
Vad som sägs i första
stycket gäller inte när
föreskrifter som avses
där finns i annan lag.

19 a §
En förteckning över
sådana områden som bör
beredas skydd i
enlighet med Sveriges
internationella
åtaganden om skydd av
naturområden skall
upprättas av regeringen
eller den myndighet
som regeringen
bestämmer. Av
förteckningen skall
framgå vilket områdess-
kydd och vilka skydds-
föreskrifter i övrigt
som ansetts behövliga
för att de interna-
tionella åtagandena
skall uppfyllas.
Ett område som tagits
upp i en förteckning
enligt första stycket
skall så snart som
möjligt ges nödvändigt
skydd i enlighet med
4, 5, 7, 8, 10, 14 b,
19 eller 20 §.

19 b §
Regeringen får förklara
ett område som tagits
upp i förteckningen
enligt 19 a § som
särskilt skyddsområde.
Ett område som av
Europeiska ekonomiska
gemenskapen utpekats
som ett område av
intresse för
gemenskapen skall av
regeringen förklaras
som särskilt
bevarandeområde.

19 c §
. För ett område som
förklarats som särskilt
skyddsområde eller som
särskilt bevarandeområde
enligt 19 b § får beslut
enligt 7, 8 , 10, 14
b, 19 eller 20 § helt
eller delvis upphävas
endast efter
tillstånd av regeringen

37 b §
Till böter eller
fängelse i högst sex
månader döms den som
obehörigen tar
befattning med exem-
plar av en djur- eller
växtart, ägg, rom eller
bon som gärningsmannen
vet eller har skälig
anledning anta har åt-
kommits genom brott
mot föreskrift som
meddelats med stöd av
14 eller 14 a §.
Om brottet är att anse
som grovt, döms till
fängelse i högst två år.
Vid bedömande av om
brottet är grovt skall
särskilt beaktas om
gärningen avsåg exemplar
av en hotad, sällsynt
eller värdefull art
eller om den utförts
vanemässigt eller i
större omfattning.
Till ansvar enligt
denna paragraf döms
inte om gärningen är
belagd med straff i
lagen (1994:000) om
åtgärder beträffande djur
och växter som tillhör
skyddade arter.
Exemplar, ägg, rom
eller bon som någon
tagit befattning med
genom brott som avses
i första stycket skall
förklaras förverkade om
det inte är uppenbart
oskäligt. I stället för
egendomen kan dess
värde helt eller delvis
förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §[1]
Regeringen får, med Regeringen får, med
den begränsning som den begränsning som
följer av 2 §, meddela följer av 2 §, meddela
föreskrifter om in- föreskrifter om in-
eller utförsel av eller utförsel av
varor, om det är på- varor, om det är på-
kallat av hänsyn till kallat av hänsyn till
risk för störning inom risk för störning inom
samhällsekonomin eller samhällsekonomin eller
folkförsörjningen, av folkförsörjningen, av
särskilda särskilda
handelspolitiska skäl handelspolitiska skäl
eller av hänsyn till eller av hänsyn till
behov att trygga behov att trygga
kvaliteten hos kvaliteten hos
produkter av visst produkter av visst
slag, till hälsovården, slag, till hälsovården,
miljövården, växtskyddet, miljövården, växtskyddet,
skyddet mot djurs- skyddet mot
jukdomar eller skyddet djursjukdomar eller
för utrotningshotade till kontrollen av
eller sällsynta arter materiel som kan få
av djur eller växter militär användning.
eller till kontrollen
av materiel som kan få
militär användning.
__________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1991:641.

[1]Senaste lydelse 1987:263.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:349) om återvinning av
dryckesförpackningar av aluminium

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:349) om återvinning av
dryckesförpackningar av aluminium
dels att 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a och 3 a §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 a §
Den som yrkesmässigt
importerar
aluminiumburkar med
eller utan dryck skall
anmäla detta till
regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer.

3 a §
Regler för uttag av
sådana avgifter som avses
i 3 § finns i lagen
(1984:151) om
punktskatter och
prisregleringsavgifter.

4 §
Den som uppsåtligen Till böter eller
eller av oaktsamhet fängelse i högst ett år döms
bryter mot 2 § eller den som uppsåtligen eller
åsidosätter villkor som av grov oaktsamhet
har meddelats för 1. bryter mot 2 § eller
tillstånd enligt 2 § åsidosätter villkor som
eller bryter mot har meddelats för
föreskrifter som har tillstånd enligt 2 §,
meddelats med stöd av 3 2. bryter mot 2 a §,
§ döms till böter eller 3. bryter mot
fängelse i högst ett år. föreskrifter som har
meddelats med stöd av 3 §,
eller
4. lämnar oriktig
uppgift om förhållanden
som är av betydelse i
handling som avges till
Till ansvar enligt ledning vid fastställande
första stycket döms av avgift.
inte, om ansvar för gär-
ningen kan ådömas enligt
lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt Föreslagen lydelse
prop. 1994/95:56

1 §[1]

Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild
varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om
bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om
avgift på vissa dryckesförpackningar, lagen (1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982:1201)
om skatt på viss elektrisk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från
kärnkraftverk, lagen (1984:351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om skatt
på vissa dryckesförpackningar, lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier,
lagen (1984:410) om avgift på bekämpningsmedel, lagen (1988:1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik, lagen (1990:582) om koldioxidskatt, lagen (1990:587) om
svavelskatt, 2 § första stycket 6 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen (1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om lagerskatt på vissa oljeprodukter, lagen (1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring, m.m., lagen (1991:1482) om lotteriskatt,
lagen (1991:1483) om skatt på vinstsparande m.m., lagen (1992:1479) om
lagerskatt på viss bensin, lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och användning
av vissa oljeprodukter, lagen (1992:1439) om lagerskatt på dieselolja, lagen
(1994:000) om tobaksskatt, lagen (1994:000) om alkoholskatt, lagen (1994:000) om
skatt på energi.
2. lagen (1967:340) om 2. lagen (1967:340) om
prisreglering på prisreglering på
jordbrukets område, jordbrukets område, lagen
lagen (1974:226) om (1974:226) om
prisreglering på fiskets prisreglering på fiskets
område, lagen (1984:409) område, lagen (1984:409)
om avgift på gödselmedel,om avgift på gödselmedel,
lagen (1990:615) om av- lagen (1990:615) om av-
gifter på vissa gifter på vissa
jordbruksprodukter jordbruksprodukter m.m.,
m.m., lagen (1990:616) lagen (1990:616) om
om införande av lagen införande av lagen
(1990:615) om avgifter (1990:615) om avgifter på
på vissa jordbrukspro- vissa jordbruksprodukter
dukter m.m. m.m., lagen (1982:349)
om återvinning av
dryckesförpackningar av
aluminium.
Har i författning som anges i första stycket eller i författning som utfärdats
med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker från denna lag
gäller dock den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[1]Senaste lydelse 1993:853.

3 Ärendet och dess beredning

Lagstiftningsfrågor på naturvårdsområdet

I enlighet med riksdagens ställningstagande i anslutning till 1991 års
miljöpolitiska proposition har de internationella överenskommelser på
naturvårdens område som Sverige är part i samt EG:s motsvarande rättsakter
kartlagts.
Inom Miljö- och naturresursdepartementet har som resultat av detta arbete
upprättats dels en promemoria (Ds 1993:64) Regler om handel med skyddade djur-
och växtarter m.m., dels en promemoria (Ds 1994:87) Naturvårdslagen och EU -
förslag till lagändringar inför ett svenskt medlemskap.
I den förstnämnda promemorian redovisas i allt väsentligt internationella
konventioner och EG-regler inom naturvårdens område och lämnas förslag till
regeländringar. Lagförslagen är där utformade på ett sådant sätt att den
föreslagna lagstiftningen kan träda i kraft oberoende av om Sverige är medlem i
EU eller inte. De i promemorian lämnade förslagen avser en ny lag om handel med
skyddade djur- och växtarter m.m., ändringar i jaktlagen (1987:259), ändringar i
naturvårdslagen (1964:822) och i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor. En sammanfattning av promemorian
återfinns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Miljö- och naturresursdepartementet (dnr M93/4225/1).
I den sistnämnda promemorian föreslås att Sverige med iakttagande av de
EG-direktiv och -förordningar som inte tillgodosetts genom promemorian Regler om
handel med skyddade djur- och växtarter m.m. inför den ytterligare reglering som
behövs om Sverige skulle bli medlem i EU. Det gäller komplettering av
bestämmelserna om tillsyn och ansvar i den ovannämnda lagen om handel med
skyddade djur- och växtarter m.m och vissa ändringar i naturvårdslagen om
skyddade områden och om föreskrifter för sådana områden. En sammanfattning av
promemorian återfinns i bilaga 3. Även den promemorian har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i departementet (dnr M94/3014/1). När Sverige
blir medlem i EU innebär det att svenska regler inom naturvårdens område måste
utformas i enlighet med det regelverk som gäller inom EU.
I denna proposition lämnas förslag till en ny lag om åtgärder beträffande djur
och växter som tillhör skyddade arter, förslag till ändringar i jaktlagen,
naturvårdslagen och lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller
utförsel av varor.

Lagstiftningsfrågor om dryckesförpackningar av aluminium

En arbetsgrupp inom regeringskansliet avgav i november 1993 en rapport
Gränskontroller och gränsformaliteter i ett EG/EU-medlemskaps-perspektiv. Mot
bakgrund av den redovisning som gjordes i rapporten beslutade regeringen i maj
1994 att lämna uppdrag till bl.a. berörda miljömyndigheter att inom sitt
respektive verksamhetsområde lämna förslag till ändrade miljöregler. Reglerna
skall behandla sådana fall när nu gällande föreskrifter kräver sådana
gränskontroller vid EU:s inre gränser som inte kan upprätthållas vid ett svenskt
medlemskap i EU. Statens jordbruksverk fick således i uppdrag att se över och
lämna förslag till ändringar i bl.a. förordningen (1983:847) om avgift vid
införsel av aluminiumburkar. Jordbruksverket har redovisat sitt uppdrag i juni
1994 och samtidigt lämnat förslag till ny lagstiftning inom området.
Jordbruksverkets yttrande finns i bilaga 9.
Miljö- och naturresursdepartementet inbjöd Jordbruksverket samt berörda företag
och organisationer till ett möte i oktober 1994 med anledning av förestående
ändringar. Deltagarna fick inför mötet ta del av såväl Jordbruksverkets förslag
som ett inom Miljö- och naturresursdepartementet upprättat förslag. Det
sistnämnda förslaget stämmer i princip överens med förslaget i denna
proposition. En förteckning över inbjudna till och närvarande vid mötet finns i
bilaga 10. En sammanställning av framförda synpunkter finns tillgänglig i
departementet, dnr M/94/2962/1.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 5 november 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådet har yttrat sig över dessa förslag.
Yttrandet finns i bilaga 7. Lagrådet har anmärkt på lagens rubrik och den
närmare utformningen av vissa paragrafer i den nya lagen och en del av övriga
lagförslag. Lagens rubrik är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.
Regeringen kommer i det följande att under de berörda avsnitten närmare
återkomma till Lagrådets förslag och synpunkter i denna del. Som framgår av det
följande ansluter regeringen i allt väsentligt till vad Lagrådet har anfört.
Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexterna.
Regeringen beslutade vidare den 10 november 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 6.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga
8.

4 En internationellt anpassad naturvårdslagstiftning

4.1 De internationella överenskommelserna

Det finns ett femtiotal internationella avtal eller konventioner som mer eller
mindre direkt berör skyddet av vilt levande djur och växter samt skyddet av
naturliga livsmiljöer. Skyddsåtagandena i dessa avtal är minimiåtaganden, dvs.
enskilda avtalsparter får införa strängare skyddsåtgärder än de som följer av
avtalen. Fram till mitten av 1900-talet rörde sig avtalen uteslutande om skydd
av fåglar samt reglering av valfångst.
I promemorian Regler om handel med skyddade djur- och växtarter m.m. finns en
utförlig genomgång av konventionerna. Eftersom två konventioner är mer centrala
än de övriga återges dessa kortfattat i det följande. Det är dels den
Internationella konventionen om fågelsskydd (SÖ 1963:39), den s.k.
fågelskyddskonventionen, dels Konventionen om skydd av europeiska vilda djur och
växter samt deras naturliga miljö (SÖ 1983:30), Bernkonventionen.
Fågelskyddskonventionen undertecknades i Paris år 1950. Den är uppbyggd på
principen att alla i vilt tillstånd levande fåglar bör skyddas åtminstone under
fortplantningstiden. Flyttfåglar bör dessutom skyddas under den tid då de
återvänder till sina boplatser. De fågelarter som hotas av utrotning eller som
är vetenskapligt intressanta bör skyddas under hela året. I konventionen finns
bestämmelser bl.a. om förbud mot kommersiell hantering av fåglar som fångats
eller dödats i strid mot konventionens bestämmelser samt om förbud att hålla
fågel i fångenskap under den för arten gällande fridlysningstiden. Vidare finns
i konventionen uppräknade ett antal jaktmetoder som skall vara förbjudna därför
att de orsakar förstörelse eller massfångst av fåglar eller tillfogar fåglarna
onödigt lidande.
Bernkonventionen undertecknades år 1979 och trädde i kraft i juni 1982. I
augusti 1993 hade 28 stater däribland Sverige samt EG ratificerat konventionen.
Bernkonventionen har som mål att skydda vilt levande djur och växter och deras
biotoper, särskilt de arter och biotoper vars skydd kräver samarbete mellan
flera stater. Särskild uppmärksamhet ägnas utrotningshotade och sårbara arter,
framförallt endemiska arter, samt hotade miljöer. Nödvändiga åtgärder skall
vidtas för att bevara beståndet av vilt levande djur och växter på en nivå som
motsvarar ekologiska, vetenskapliga och kulturella krav.
Lagstiftning eller andra åtgärder skall vidtas för att skydda speciellt
skyddsvärda växter (konventionens bilaga I), speciellt skyddsvärda djur (bilaga
II), skyddsvärda djur (bilaga III) samt de speciellt skyddsvärda växternas och
djurens livsmiljöer och hotade livsmiljöer. Bilagorna II och III upptar
däggdjur, fåglar, kräldjur och amfibier. Bilaga IV är en lista över medel och
metoder som inte får användas för att döda, fånga eller på annat sätt utnyttja
däggdjur eller fåglar.

4.2 EG-rättsakterna - en översikt

Inom EG finns ett flertal rättsakter som berör skyddet av vilda djur- och
växtarter. Redovisningen av EG-rättsakterna i de två promemoriorna som ligger
till grund för de förslag som läggs fram har inte gjorts samlat. Bestämmelserna
har återgetts under olika avsnitt. För att skapa en bättre överblick över
rättsakterna lämnas här en samlad genomgång av dessa.
EG-rådet har godkänt en rad internationella miljökonventioner, däribland
Bernkonventionen och konventionen om skydd av flyttande vilda djur (SÖ 1983:37),
Bonnkonventionen. Enligt rådets direktiv 79/409/- EEG av den 2 april 1979 om
bevarande av vilda fåglar och rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om
bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter åligger det medlemsstaterna
att införa lagstiftning som uppfyller EG:s åtaganden enligt Bern- och
Bonnkonventionerna. Trots att EG som organisation inte är part i konventionen
angående våtmarker av internationell betydelse i synnerhet såsom livsmiljö för
våtmarksfåglar (SÖ 1975:76), Ramsarkonventionen eller våtmarkskonventionen,
åläggs medlemsstaterna i de ovan nämnda direktiven även att införa lagstiftning
som uppfyller den konventionens bestämmelser. T.ex. skall sådana områden som
skall utpekas som Ramsar-områden enligt konventionen även skyddas enligt EG:s
direktiv om bevarande av vilda fåglar.
I rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar
(fågeldirektivet) finns regler till skydd för samtliga vilda fågelarter som
naturligt förekommer inom EG-staternas europeiska territorium (dock ej Grön-
land). Skyddet gäller för fåglar samt för deras ägg, reden och boplatser.
Direktivet förpliktar medlemsstaterna att vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att upprätthålla fågelpopulationen på en nivå som uppfyller ekologiska,
vetenskapliga och kulturella krav och samtidigt tar hänsyn till ekonomiska krav
och rekreationsbehov.
Till direktivet hör fem bilagor. Bilaga I upptar en förteckning över fågelarter
vars överlevnad och fortplantning skall säkerställas genom att särskilda
åtgärder vidtas för att bevara deras livsmiljö. I bilaga II anges de fågelarter
som får jagas i enlighet med bestämmelser i nationell lagstiftning. Vissa arter
får jagas i samtliga medlemsstater, resten bara i de i bilagan uppräknade
staterna. De fågelarter som anges i bilaga III får, under vissa angivna
förutsättningar, hanteras kommersiellt. Bilaga IV är en förteckning över
förbjudna jaktmetoder och jaktmedel. I bilaga V anges ämnesområden för
medlemsstaternas forskning och arbete beträffande fåglar.
Medlemsstaterna skall införa ett generellt system för skydd av de vilda
fågelarterna som finns inom EG-staternas europeiska territorium. Det skall vara
förbjudet att avsiktligt döda eller fånga fåglarna, avsiktligt förstöra, skada
eller bortföra fåglarnas bon och ägg. Det skall också vara förbjudet att samla
in fågelägg i naturen, även om de är tomma. Medlemsstaterna skall vidare
förbjuda avsiktlig betydande störning av fåglarna särskilt under deras
häcknings- och uppfödningsperiod. Förbud skall även införas mot att förvara
sådana fåglar som inte får jagas eller fångas.
De arter som anges i direktivets bilaga II får jagas inom gemenskapen i
enlighet med nationell lagstiftning. Medlemsstaterna skall dock säkerställa att
jakten på dessa arter inte äventyrar skyddet av arterna i deras ut-
bredningsområden. De arter som anges i bilaga II/1 får jagas inom
medlemsstaternas europeiska territorier. De arter som anges i bilaga II/2 får
endast jagas i vissa, i bilagan särskilt angivna, medlemsstater. Vidare anges i
direktivet vissa allmänna grundsatser som den nationella jaktlagstiftningen
skall uppfylla. Medlemsstaterna skall bl.a. tillse att de i den nationella
lagstiftningen inte medger fågeljakt under häcknings- eller
uppfödningssäsongerna eller jakt på flyttfåglar i samband med fåglarnas
återvändande till häckningsplatserna. Därutöver skall försäljning, transport
eller förvaring för försäljning och salubjudande av levande eller döda fåglar
förbjudas. Förbudet skall gälla fåglar och produkter av fåglar som naturligt
förekommer i någon medlemsstat. Undantag från förbudet regleras i
direktivsbilaga III.
Medlemsstaterna skall förbjuda användning av samtliga storskaliga eller icke
selektiva jaktmedel eller jaktmetoder. Medel eller metoder som kan orsaka lokal
utrotning av en fågelart skall också förbjudas. Särskilt gäller detta de
jaktmedel och jaktmetoder som anges i direktivets bilaga IV a och som är i det
närmaste identisk med bilaga IV till Bernkonventionen. Enligt anslutningsavtalet
får dock Sverige fortsätta att bedriva fågelfångst med snara norr om 58 bredd-
graden nordlig bredd även vid ett svenskt medlemskap. I direktivets bilaga IV b
förbjuds användning av flygplan och motordrivna fordon vid fågeljakt. Vidare
förbjuds, med vissa undantag för jakt på öppna havet, jakt från motorbåtar som
kan framföras med hög hastighet.
Medlemsstaterna får medge undantag från fredandebestämmelserna och från
bestämmelser om fångstmedel och fångstmetoder och om handel och hantering av
fåglar. En grundläggande förutsättning för ett undantag är att det inte finns
någon annan lämplig lösning. Undantag får medges med hänsyn till människors
hälsa och säkerhet eller flygsäkerheten. Vidare får undantag medges för att
undvika allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten eller för att
skydda flora och fauna. Medlemsstaterna får vidare medge undantag för forsk-
nings- och undervisningsändamål samt för inplantering och återinplantering.
Slutligen får medlemsstaterna medge undantag för fångst, hållande i fångenskap
eller annan förnuftig användning av vissa fåglar i litet antal under
förutsättning att detta sker under strängt kontrollerade förhållanden och på en
selektiv grund. I föreskrifter skall anges de arter som får omfattas av undantag
samt de medel, arrangemang eller metoder som får tillåtas vid jakten. Vidare
skall i dessa föreskrifter anges under vilka förutsättningar, vilka tider och
inom vilka områden jakten får tillåtas. I föreskrifterna skall även anges den
myndighet som får bestämma om förutsättningarna för jakten är uppfyllda, de
medel, arrangemang och metoder som får användas samt inom vilka gränser och av
vem jakten får bedrivas.
Vidare åläggs medlemsstaterna att tillse att införandet av fågelarter som inte
förekommer i vilt tillstånd inom medlemsstaternas europeiska territorium inte
menligt inverkar på den lokala floran och faunan.
Medlemsstaterna skall bevaka att populationen av samtliga europeiska fågelarter
upprätthållas på önskad nivå. Medlemsstaterna skall därför vidta de åtgärder som
är nödvändiga för att bevara, upprätthålla eller återställa en till arealen
tillräckligt stor och skiftande livsmiljö för fåglarna. Åtgärderna skall i
första hand innebära att skyddade områden upprättas samt att livsmiljöer skapas
eller återställs. Underhåll och skötsel av den naturliga livsmiljön inom och
utanför de skyddade områdena skall ske i enlighet med de ekologiska behov som
föreligger.
Särskilda bevarandeåtgärder skall vidtas beträffande livsmiljön för de fåglar
som förtecknats i direktivets bilaga I för att säkerställa fåglarnas överlevnad
och fortplantning inom det område där de förekommer. Medlemsstaterna skall även
vidta liknande bevarandeåtgärder beträffande livsmiljön för andra regelbundet
förekommande flyttfåglar. Därvid skall beaktas behovet av skydd för häcknings-,
ruggnings- och övervintringsområden. Särskild vikt skall läggas vid skyddet av
våtmarker och särskilt sådana av internationell betydelse. När åtgärderna vidtas
skall särskilt beaktas om arterna är utrotningshotade eller anses som sällsynta
på grund av små populationer eller begränsad lokal utbredning. Även det
förhållandet att arterna är känsliga för förändringar i sin livsmiljö skall
särskilt beaktas. Vidare skall särskilt beaktas arter som kräver speciell
uppmärksamhet på grund av den särskilda beskaffenheten av deras livsmiljö.
Medlemsstaterna skall klassificera de områden som behövs för att bevara de
fågelarter som förtecknats i bilaga I som särskilda skyddsområden.
Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt
vilda djur och växter kallas i vardagligt tal för art- och habitatdirektivet.
Syftet med direktivet är att bidra till att säkerställa biologisk mångfald genom
att bevara naturliga livsmiljöer samt vilt levande djur och växter i
medlemsstaternas europeiska territorier. Hotade livsmiljöer och arter är en del
av gemenskapens naturliga arv och hoten mot dem är ofta av gränsöverskridande
natur varför det ansetts nödvändigt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att
bevara dem.
De åtgärder som vidtas skall bidra till att bibehålla eller återuppbygga en
gynnsam bevarandestatus beträffande naturliga livsmiljöer och vilt levande djur
och växter av intresse för gemenskapen. Åtgärderna skall vidtas med beaktande av
ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar samt regionala och lokala
särdrag.
Till direktivet hör sex bilagor. Bilaga I upptar för gemenskapen intressanta
naturliga livsmiljöer som behöver skyddas genom särskilda bevarandeområden. I
bilaga II finns förtecknade för gemenskapen intressanta djur- och växtarter som
behöver skyddas genom att särskilda bevarandeområden inrättas. Bilaga III upptar
de kriterier som skall användas för att identifiera och välja ut områden som är
av intresse för gemenskapen och lämpliga att utpeka som särskilda
bevarandeområden. I bilaga IV förtecknas för gemenskapen intressanta djurarter
och växt-arter som behöver strängt skydd. Bilaga V utgörs av en förteckning över
för gemenskapen intressanta arter av djur och växter som kan behöva skyddas
genom särskilda skötselåtgärder. Bilaga VI utgörs av en förteckning över medel,
metoder och transportmedel som inte får användas när arter i bilagorna IV och V
fångas och dödas. I bilagorna II, IV och V finns arter av däggdjur, reptiler,
amfibier, fiskar, ryggradslösa djur samt växtarter.
Områden som är av intresse för gemenskapen skall enligt direktivet anges. Dessa
områden skall tillsammans med de särskilda skyddsområden som medlemsstaterna
utpekat i enlighet med fågeldirektivet ingå i ett sammanhängande europeiskt
nätverk benämnt Natura 2000.
Medlemsstaterna skall på grundval av de kriterier som anges i bilaga III till
direktivet upprätta en förteckning över de områden i respektive stat som
innehåller sådana typer av naturliga livsmiljöer som förtecknats i bilaga I till
direktivet och de områden där inhemska arter som är förtecknade i bilaga II
finns. Förteckningen skall senast i maj 1995 överlämnas till EG-kommissionen.
Kommissionen skall därefter i samråd med medlemsstaten upprätta ett förslag över
vilka områden i medlemsstatens förteckning som är av intresse för gemenskapen.
På grundval av denna förslagslista fastställer kommissionen vilka områden som
anses vara av intresse för gemenskapen. En medlemsstat är förpliktad att
förklara ett sådant utpekat område som särskilt bevarandeområde och bereda
området erforderligt skydd.
Åtgärder för att skydda de särskilda bevarandeområdena skall om det bedöms
lämpligt innefatta skötselplaner. Sådana planer kan vara speciellt utarbetade
för områdena eller ingå i andra utvecklingsplaner. Vidare skall områdena skyddas
genom lämpliga bindande rättsregler, administrativa åtgärder eller avtal.
Vidtagna åtgärder skall överensstämma med de ekologiska behoven för de
livsmiljöer, djurarter och växtarter som skall skyddas. Försämring av de
livsmiljöer som skall bevaras och icke obetydlig störning av de arter för vilkas
skull områdena utpekats skall undvikas av medlemsstaterna. Redan när området av
gemenskapen utpekas som område av intresse för gemenskapen skall medlemsstaten
bereda området visst skydd.
De särskilda skyddsområden som fastställts i enlighet med fågeldirektivet skall
åtnjuta samma skydd som de särskilda bevarandeområdena.
Ett system skall inrättas för att övervaka bevarandestatusen beträffande de
naturliga livsmiljöer och de arter som täcks av direktivet. Övervakningen skall
särskilt omfatta sådana områden som enligt direktivet är prioriterade
livsmiljöer samt de vilt levande djur- och växtarter som enligt direktivet är
prioriterade arter.
I bilaga IV a anges för gemenskapen intressanta djurarter som behöver strängt
skydd. Bland de djur som är upptagna i bilagan finns olika arter av däggdjur,
reptiler, amfibier, fiskar och ryggradslösa djur. Medlemsstaterna skall vidta
nödvändiga åtgärder för att införa ett system som medför strängt skydd för de
djurarter som är förtecknade i bilaga IV a. Inom djurens naturliga
utbredningsområde skall det vara förbjudet att med avsikt fånga eller döda
vilda exemplar av dessa arter. Avsiktlig störning av dessa arter, speciellt
under reproduktionstiden eller övervintringen skall förbjudas. Det skall också
vara förbjudet att avsiktligt förstöra eller ta ägg från vilda exemplar samt att
försämra eller förstöra reproduktionsområden.
Medlemsstaterna skall skydda de växtarter som är förtecknade i bilaga IV b.
Avsiktlig plockning, insamling, slagning, uppdragning med rötterna eller
förstöring av sådana växter inom artens naturliga utbredningsområde skall vara
förbjudet.
Beträffande exemplar av de på bilaga IV förtecknade djur- och växtarterna som
tagits från naturen skall medlemsstaterna förbjuda förvaring, transport och
försäljning eller byte, eller utbjudande för försäljning eller byte med undantag
för sådana exemplar som tagits lagligt innan direktivet genomfördes.
Bilaga V till direktivet är en förteckning över för gemenskapen intressanta
djur- och växtarter. Skötselåtgärder som innefattar reglering av att ta och
utnyttja sådana arter kan behöva vidtas.
I direktivets bilaga VI anges de medel och metoder som inte får användas när
exemplar av vilda djur som anges i direktivets bilaga IV a eller V a fångas
eller dödas. Medlemsstaterna skall förbjuda användningen av alla icke selektiva
åtgärder som kan orsaka lokalt försvinnande av eller allvarlig störning av
sådana arter. Detta gäller särskilt för användning av de metoder som anges i
direktivets bilaga VI a vid däggdjursjakt respektive fiske samt alla former av
jakt från transportmedel som anges i bilaga VI b. Direktivets bilaga VI är i det
närmaste identiskt med Bernkonventionens bilaga IV.
Medlemsstaterna får medge undantag från direktivets skyddsbestämmelser på
motsvarande sätt och grund som enligt fågeldirektivet.
Medlemsstaterna skall studera om det är önskvärt att återinplantera sådana
inhemska arter som är förtecknade i bilaga IV som en åtgärd för att bevara
arten. Avsiktlig utsättning i naturmiljön av sådana arter som inte är inhemska
skall regleras så att inte nackdel uppstår för naturliga livsmiljöer inom artens
utbredningsområde eller för vilt levande inhemska djur eller växter. Om
medlemsstaten anser det nödvändigt skall den förbjuda sådan utsättning.
Skyddet av valarna har stärkts genom rådets förordning (EEG) nr 348/81 av den
20 januari 1981 om gemensamma regler för import av produkter från djur av
ordningen Cetacea (valar). Genom förordningen infördes krav på tillstånd för
import (importlicens) avseende vissa valprodukter uppräknade i bilaga och
definierade i den gemensamma tulltaxan. Importlicens får inte utfärdas för
produkter som skall användas för kommersiella ändamål. Medlemsstaterna kan gå
längre och skydda andra valprodukter så länge åtgärderna inte skapar
handelshinder som strider mot Romfördraget. En särskild kommitté med
representanter från medlemsstaterna har upprättas för att pröva frågor som rör
tillämpningen av förordningen.
EG som organisation är inte part i konventionen om internationell handel med
utrotningshotade arter av vilda djur och växter, CITES, men har ansökt om att
bli part. Vid ett konventionsmöte i Gabarone, Botswana, år 1983 beslöts att EG
skulle få bli konventionspart. Beslutet har ännu inte trätt i kraft eftersom ett
tillräckligt antal stater ännu inte godkänt det. Sverige godkände beslutet i
februari 1993. Eftersom flertalet av EG:s medlemsstater är parter i CITES har EG
ändå reglerat handeln mellan medlemsstaterna i enlighet med konventionen. Detta
har skett genom rådets förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3 december 1982 om
genomförande i gemenskapen av konventionen om internationell handel med
utrotningshotade arter av vilda djur och växter (EG:s CITES-förordning).
Konventionen skall gälla inom hela gemenskapen enligt de villkor som fastställs
i förordningen. Hänsyn skall tas till konventionens mål och principer vid till-
ämpningen av förordningen.
Förordningen skall säkra en enhetlig tillämpning inom gemenskapen av vissa
handelspolitiska instrument. Åtgärder som berör tillämpning av konventionen inom
handeln får inte påverka den fria rörligheten för varor inom gemenskapen och
skall endast gälla för handel med tredje land. I förordningen finns en
förteckning över de delar och produkter av djur eller växter som omfattas av
förordningen. Förordningens bestämmelser innehåller i vissa fall krav på
strängare skyddsåtgärder än konventionen. Enligt förordningen krävs t.ex. att
importlandet utfärdar ett eget importtillstånd eller importcertifikat för alla
CITES-arter och inte bara som anges i konventionen för exemplar av de arter
beträffande vilka handel enligt konventionen regleras strängast (bilaga
I-arter).
Även i övrigt behandlas i förordningen vissa arter som är upptagna i
konventionens bilaga II eller III lika strängt som de arter som är upptagna i
bilaga I. Handel, även inom medlemsstaterna, är förbjuden med de arter som
upptas i konventionens bilaga I samt med vissa arter upptagna i konventionens
bilaga II eller III.
Medlemsstaterna får vidta strängare åtgärder än de som fastställs enligt
förordningen. Genom förordningen införs ett gemensamt förfarande för att utfärda
och visa upp tillstånd för att exportera, reexportera, importera och från havet
föra in exemplar av de arter som omfattas av konventionen. Medlemsstaterna skall
utse administrativa och vetenskapliga myndigheter för tillämpningen av
förordningen. Varje medlemsstat skall, med vissa undantag, godta av behöriga
myndigheter i andra medlemsstater fattade beslut och utfärdade tillstånd och
certifikat. Märkningar, plomberingar och stämplar som används för att
identifiera varor skall vara enhetliga inom gemenskapen.
Till förordningen finns tre bilagor. Bilaga A utgörs av konventionen. I bilaga
B finns en förteckning över de delar och produkter från djur och växter som
omfattas av förordningens reglering. Bilaga C upptar djur- och växtarter
beträffande vilka EG tillämpar strängare skyddskrav än vad som följer av
konventionen.
Det bör här nämnas att EG-kommissionen framlagt förslag till EG-rådet att anta
en ny förordning som skall ersätta rådets förordning (EEG) nr 3626/82.
Förslaget omarbetas f.n. inom rådet. Även enligt den föreslagna nya förordningen
finns möjlighet för medlemsstaterna att i vissa fall vidta strängare
skyddsåtgärder än de som fastställts i förordningen.
Genom rådets förordning (EEG) nr 3418/83 av den 28 november 1983 om likartad
användning av dokument i samband med handel med utrotningshotade djur och växter
har införts ett likartat dokumentationssystem inom gemenskapen för att utfärda
och använda de dokument som behövs för att genomföra EG:s CITES-förordning.
EG-rådet har utfärdat ytterligare två rättsakter för att reglera handel med
vilda djur. Syftet med rådets direktiv 83/129/EEG av den 28 mars 1983 om import
till medlemsstaterna av skinn från vissa sälungar och produkter av sådana skinn
är att bidra till skyddet av sälarterna grönlandssäl och klappmyts. Enligt
direktivet skall medlemsstaterna förhindra yrkesmässig import av pälsskinn från
ungar av grönlandssäl (whitecoats) och klappmyts (bluebacks) samt artiklar av
sådana pälsskinn. Förbudet gäller inte för varor som har sitt ursprung i
inuitbefolkningens traditionella fångst.
Det huvudsakliga innehållet i rådets förordning (EEG) nr 3254/91 av den 4
november 1991 om förbud mot användning av rävsax inom gemenskapen, samt mot
införsel av skinn och varor som tillverkats av delar från vissa vilda djurarter
med ursprung i länder där man använder rävsax, eller där djur fångas på ett sätt
som inte motsvarar internationella normer om humana fångstmetoder framgår av
dess rubrik. I förordningens inledning hänvisas till att Bernkonventionen
innehåller förbud mot att använda icke-selektiva fångst- och avlivningsmetoder
samt fällor för att fånga in eller döda djur på ett storskaligt eller icke
selektivt sätt. Vidare anförs i förordningens inledning att avskaffandet av
fotsaxar kommer att få en positiv effekt på bevarandestatusen för hotade eller
utrotningshotade arter av vilda djur både inom och utom gemenskapen. Detta
gäller även arter som skyddas genom förordning (EEG) nr 3626/82. Hänvisning sker
också till den utveckling av fångstmetoder som pågår bl.a. i anslutning till
arbetet inom den internationella standardiseringsorganisationen (ISO).
Förordningen innebär bl.a. förbud, från och med den 1 januari 1995, av import
till gemenskapen från tredje land av hudar m.m. från vissa i förordningens
bilaga I angivna pälsdjur. Importförbudet gäller inte import från stater som
förbjuder användning av fotsaxar. Genom förordningen säkras en enhetlig
tillämpning inom gemenskapen av importförbudet. Genom utfärdandet av förordning
(EC) nr 177/94 av den 28 januari 1994 har dock kommissionen uppskjutit
ikraftträdandet av importförbudet till den 1 januari 1996.

4.3 EG:s regelsystem

I huvudsak kan rättskällorna för EG-rätten indelas i fyra slag - primärrätten,
sekundärrätten, internationella avtal ingångna av gemenskapen samt EG-domstolens
praxis. Primärrättens område utgörs av de grundläggande fördragen. De sekundära
rättsakterna utgörs av bl.a. förordningar och direktiv, vilka har antagits av
institutionerna inom EG.
Enligt Romfördraget skall en förordning ha allmän giltighet och till alla delar
vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Detta innebär att
förordningens bestämmelser i sig utgör en EG-författning som är överordnad den
nationella lagstiftningen.
Ett direktiv skall enligt Romfördraget, med avseende på det resultat som skall
uppnås, vara bindande för varje medlemsstat till vilket det är riktat. De
nationella myndigheterna får bestämma form och tillvägagångssätt för
genomförandet.
Sverige är förplikat att administrera gemenskapsrätten med samma omsorg som
gäller för genomförandet av svensk lagstiftning. Effektiviteten av
gemenskapsrätten får inte förminskas. Domstolen har uttalat att medlemsländerna
själva får besluta om medlen för att beivra brott mot gemenskapsrätten.
Överträdelser av gemenskapsrätten skall i så fall sanktioneras i enlighet med
liknande materiella och processuella bestämmelser som gäller för överträdelser
av nationell rätt av samma slag.

4.4 Internationella överenskommelser och svensk lagstiftning

Vissa av Sveriges internationella åtaganden i olika konventioner har ännu inte
till fullo införlivats i svensk rätt. Ett svenskt medlemskap i EU ställer
ytterligare krav på anpassning av det svenska regelverket.
Svenska internationella åtaganden gäller där Sverige har jurisdiktion, dvs.
inom territoriet, i Sveriges ekonomiska zon, på svenska fartyg och luftfartyg
samt på andra områden där Sverige har åtagit sig att reglera viss verksamhet
beträffande personer under svensk jurisdiktion.
När regeringen har ratificerat en överenskommelse och överenskommelsen trätt i
kraft är Sverige som stat folkrättsligt skyldig att uppfylla sina åtaganden
enligt överenskommelsen. Om åtagandena i en överenskommelse inte redan
överensstämmer med den svenska rättsordningen, måste denna ändras eller
kompletteras. Bestämmelser i en internationell överenskommelse gäller dessutom
inte för enskilda och myndigheter i Sverige förrän bestämmelserna införlivats
med svensk rätt genom lag, regeringsförordning eller myndighetsföreskrift. Det
finns olika metoder för hur förpliktelserna skall kunna införlivas med den
interna rättsordningen. Valet av metod har behandlats av bl.a. utredningen om
författningspublicering m.m. i betänkandet (SOU 1974:100) Internationella
överenskommelser och svensk rätt.
Vid transformering omarbetas de delar av den internationella överenskommelsen
som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författningstext.
Inkorporering innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att
överenskommelsens bestämmelser gäller som svensk rätt.
Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller bl.a
åligganden för enskilda samt kommunernas befogenheter och åligganden skall
regleras i lag. Enligt 8 kap. 7 och 11 §§ RF kan vissa sådana frågor efter
bemyndigande i lag delegeras till regeringen eller myndighet under regeringen
att föreskriva om. Det gäller bl.a. föreskrifter som avser in- eller utförsel av
varor, näringsverksamhet, jakt, fiske, djurskydd eller natur- och miljövård.
Andra former för införlivande av bestämmelser i internationella överenskommelser
än genom lag eller andra föreskrifter med stöd av bemyndigande i lag, kan över-
vägas i den mån inte bestämmelserna ger upphov till rättigheter eller
skyldigheter för enskilda eller kommuner eller den internationella överens-
kommelsen innebär en förpliktelse att genomföra åtagandet genom lagstiftning.
Inom EG finns till följd av EG-domstolens praxis en strikt syn på frågan om en
internationell konvention skall införlivas genom lagstiftning eller ej.
Huvudregeln är att gemenskapsreglerna skall införlivas genom lagstiftning.
Detta synsätt torde bli allt vanligare även på områden utanför EG-rätten. Det
tydligaste sättet för ett land att visa att man har uppfyllt sina
internationella åtaganden är att införa lagstiftning.

Allmänt om gällande svensk reglering

I den svenska lagstiftningen behandlas skydd av vilda djur- och växtarter
huvudsakligen i naturvårdslagen (1964:822) och jaktlagen (1987:259) samt i
föreskrifter meddelade med stöd av dessa lagar.Artskydd beträffande fiskar,
vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur regleras i fiskelagen
(1993:787) och fiskeförordningen (1993:1097) vilka författningar har trätt i
kraft den 1 januari 1994.
Bestämmelser som reglerar utsättning av främmande djur och växter i naturmiljön
finns i växtskyddslagen (1972:318), skogsvårdslagen (1979:429), jaktlagen, lagen
(1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel och de
förordningar som är knutna till dessa lagar.
Särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön finns i naturvårdslagen och i
föreskrifter meddelade med stöd av denna lag. Bland dessa kan särskilt nämnas
naturvårdsförordningen (1976:484) och nationalparksförordningen (1987:938). Vid
markanvändning och planering finns bestämmelser som syftar till att hänsyn skall
tas till naturvården. Ett indirekt skydd för naturmiljön finns i lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) och i plan- och
bygglagen (1987:10). I naturresurslagen finns också bestämmelser om miljökonse-
kvensbeskrivningar. Av rennäringslagen (1971:437), lagen (1979:425) om skötsel
av jordbruksmark och av skogsvårdslagen framgår, att vid renskötsel, skötsel av
jordbruksmark, vid annan markanvändning i jordbruket och vid skötsel av skog
skall hänsyn tas till naturvårdens intressen.
I lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller
utförsel av varor finns bemyndigande för regeringen att reglera internationell
handel med bl. a. utrotningshotade eller sällsynta arter av djur eller växter.
Sådan reglering finns i förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen
den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda
djur och växter (CITES-förordningen). Det kan särskilt nämnas att i förordningen
utpekas Jordbruksverket som svensk administrativ CITES-myndighet och
Naturvårdsverket som svensk vetenskaplig CITES-myndighet. Konventionen är i sin
helhet fogad som bilaga till förordningen. Föreskrifter för tillämpning i
Sverige av konventionen finns också i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS
1992:56) om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och
växter. In- eller utförsel i strid mot föreskrifter meddelade med stöd av 1975
års bemyndigandelag kan föranleda ansvar enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
Inrikes handel och annan befattning med vilt regleras delvis i jaktlagen och
jaktförordningen (1987:905).
De ovan angivna författningarna ger möjligheter att reglera huvuddelen av de
frågor som berörs i de nämnda internationella konventionerna och
EG-rättsakterna. Emellertid saknas möjligheten att reglera vissa förpliktelser
och en samlande svensk lagstiftning som ger möjlighet att reglera handel och
övrig hantering av vilt levande djur- och växtarter.

5 Lagstiftningsfrågor på naturvårdsområdet

5.1 Hanterings- och förvaringsregler

Regeringens förslag: En lag om hantering och
förvaring av djur och växter som tillhör skyddade
arter stiftas. Lagen utformas som en ramlag.
I lagen införs ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer, att
meddela föreskrifter om in- och utförsel,
transport, handel, förvaring, preparering och före-
visning avseende djur och växter, i den
utsträckning det behövs för att uppfylla Sveriges
internationella åtaganden eller av andra skäl, för
att skydda vilt levande djur- eller växtarter.
Föreskrifter får innefatta förbud mot eller krav på
tillstånd eller andra särskilda villkor för
hantering av sådana djur eller växter.
Föreskrifterna får också reglera motsvarande
befattning med ägg, rom eller bon eller med en
annan produkt som utvunnits av djur eller växter.
Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för
myndigheternas verksamhet.
I samband med förslaget till en ny lag föreslås
vissa ändringar i jaktlagen (1987:259) samt i
lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor.
I naturvårdslagen (1964:822) föreslås att det
införs straffansvar för den som obehörigen tar
befattning med exemplar av en djur- eller växtart,
ägg, rom eller bon som gärningsmannen vet eller har
skälig anledning anta har åtkommits genom brott mot
föreskrift som har meddelats med stöd av vissa
bestämmelser i lagen. Egendom som hanterats eller
förvarats i strid mot förbudet skall kunna
förverkas.

Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Regleringsmöjligheterna beträffande hantering och preparering var mindre
omfattande i promemorian än de är i regeringsförslaget, t.ex. omfattade
promemorians bemyndigandebestämmelse beträffande verksamhetsreglering endast
sådan verksamhet som avser montering eller annan preparering av exemplar m.m. av
en vilt levande däggdjursart eller fågelart.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag positiva till den föreslagna
lagen. Flera remissinstanser har framfört att det av tydlighetsskäl vore
lämpligt att överföra alla fredningsbestämmelser till den nya lagen. Fråga om
tillstånd för konservatorsverksamhet berörs av flera remissinstanser.
Naturhistoriska riksmuseet har påtalat att den föreslagna regleringen av
konservatorsverksamhet bör utökas till att gälla montering eller preparering av
alla däggdjur och fåglar, samt arter av övriga grupper som omfattas av
skyddsföreskrifter meddelade med stöd av den föreslagna lagen eller som fredats
med stöd av naturvårdslagen. Muséet och Svenska naturskyddsföreningen anser att
även yrkesmässig förevisning av levande djur i zoologiska trädgårdar, akvarier
och terrarier skall omfattas av tillstånd eller villkor. Även Världsnaturfonden
och Sveriges lantbruksuniversitet anser att all konservatorsverksamhet som berör
fredade arter bör vara tillståndspliktig. Kungl. vetenskapsakademien påtalar att
reglerna för hantering av t.ex. trafikskadade eller ihjälsvultna djur bör
utformas så att de inte hindrar att materialet tas till vara för forskning eller
undervisning. Svenska jägareförbundet är kritiskt till en skärpning av den
reglering som gäller för konservatorer. Riksförbundet svensk fågelhobby anser
beträffande fågelhantering att den registrering som sker hos Statens
jordbruksverk vid import eller export av exemplar av CITES- reglerade arter är
tillräcklig. Föreningen varnar vidare för att en alltför långtgående reglering
av import och export av vilt levande djur- och växtarter medför betydande risk
för ökad smuggling med bl.a. djurplågeri som följd. Sveriges zoologiska
konservatorer påtalar att det sedan år 1984 finns regler för en frivillig
auktorisation av zoologiska konservatorer. Konservatorerna föreslår vidare att
ett system för märkning och journalföring utarbetas efter mönster av det system
som nu tillämpas i Danmark. Projekt Berguv väst framför att man i Sverige måste
införa tillståndstvång för uppfödning och utsläpp av hotade arter varvid
vederbörande uppfödares lämplighet och praktiska förutsättningar för att bedriva
verksamheten prövas i samband med tillståndsgivningen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen får enligt lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor meddela
sådana föreskrifter, om det är påkallat av hänsyn till bl.a. skyddet för
utrotningshotade eller sällsynta arter av djur eller växter. Regeringen får
överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter.
Bemyndigandet såvitt det avser djur eller växter av utrotningshotade eller
sällsynta arter infördes i samband med tillkomsten av jaktlagen. Enligt
föredragande statsrådet (prop. 1986/87:58 s. 37) sammanhängde den i
propositionen föreslagna lagändringen bl.a. med de problem som förorsakades av
illegal jakt och försäljning till utlandet av sällsynta djurarter.
Detta bemyndigande utgör bl.a. stöd för förordningen (1975:542) om tillämpning
av konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade
arter av vilda djur och växter, som införlivar konventionen om internationell
handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) med svensk
rätt.
Lagstiftning som i enlighet med bestämmelserna i 1950 års Pariskonvention om
fågelskydd direkt förbjuder import av fåglar som fångats eller dödats i annan
konventionsstat i strid mot konventionens bestämmelser saknas dock i Sverige. Om
en stat anser att internationell handel utgör ett hot mot en inhemsk djur- eller
växtart kan den staten dock begära att arten tas upp på CITES bilaga III vilket
innebär att det för import till Sverige av exemplar av sådan art från
ursprungsstaten krävs exporttillstånd från en myndighet i den staten.
Enligt Bernkonventionen, som kortfattat redovisas i avsnitt 4.1, skall parterna
vid behov reglera innehav och inrikeshandel med vissa djur och växter oberoende
av om det kan visas att djuret eller växten olagligt fångats eller tagits i
landet eller åtkommits utomlands. För att uppfylla åtagandena i Bernkonventionen
bör därför den svenska lagstiftningen medge en sådan reglering.
Viss reglering av handel med vilt kan ske med stöd av bemyndiganden i
jaktlagen (1987:259). Med hänsyn till viltvårdens behov, eller för att
tillgodose något annat syfte i jaktlagen, kan således föreskrifter meddelas med
förbud eller särskilda villkor för yrkesmässig handel med vilt. Särskilda
föreskrifter får också meddelas i fråga om att yrkesmässigt bedriven montering
eller annan preparering av vilt inte får ske utan särskilt tillstånd. Dessa får
även innefatta att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för
sådan verksamhet.
Några föreskrifter om förbud mot yrkesmässig handel med vilt har inte
meddelats. Föreskrifter beträffande krav på tillstånd för yrkesmässig montering
eller annan preparering av vilt samt beträffande krav på förteckning över i
yrkesmässig näringsverksamhet hanterat vilt finns i jaktförordningen (1987:905).
Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skälig
anledning anta har dödats eller åtkommits i strid mot vissa av jaktlagens
bestämmelser, kan dömas för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex
månader. Om brottet är att anse som grovt kan fängelse i högst två år följa.
Bestämmelsen om jakthäleri medför att innehav och hantering av vilt som
åtkommits i strid mot vissa av jaktlagens bestämmelser är förbjuden i Sverige.
Därmed täcks de centrala åtagandena i de internationella avtalen om förbud mot
innehav och hantering av vilt. Jakthäleriparagrafen är dock inte tillämplig om
åtkomsten av viltet skett i Sverige men inte utgjort jaktbrott eller om viltet
åtkommits utanför svenskt territorium.
Någon motsvarande reglering av obehörig befattning med exemplar av fredade
djurarter eller växtarter som åtkommits genom brott mot naturvårdslagstiftningen
finns för närvarande inte. För att förstärka skyddet för fredade djur och växter
bör en bestämmelse om att någon obehörigen inte får ta befattning med exemplar
av en sådan art införas i naturvårdslagen. En sådan bestämmelse bör lämpligen
utformas efter förebild av jakthäleristadgandet och egendom som hanterats eller
förvarats i strid mot en föreskrift om fredning bör kunna förverkas.
Med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen eller av jakthäleribe- stämmelsen
blir det möjligt att ingripa mot hantering av djur och växter som fångats eller
tagits i strid mot naturvårdslagens eller jaktlagens fredandebestämmelser.

En ny lag

Sverige har ingått flera internationella överenskommelser om skydd för vilda
djur- och växtarter. Lagstiftningen om befattning med skyddade vilda djur och
växter behöver kompletteras för att uppnå ett tillräckligt skydd för hotade
djur- och växtarter. När Sverige blir medlem i EU tillkommer dessutom
ytterligare krav på regleringar inom detta område. Regeringen anser att reglerna
om nationell och internationell handel samt om övrig hantering och förvaring av
vilt levande djur och växter bör samlas under en lag i avsikt att underlätta
överblicken av lagstiftningen.
Det är därför lämpligt att från 1975 års bemyndigandelag flytta bemyndigandet
att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor med hänsyn till skyddet
för utrotningshotade eller sällsynta arter av djur eller växter till en särskild
lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.
Den nya lagen bör liksom 1975 års bemyndigandelag utformas som en ramlag för
att möjliggöra en snabb anpassning av regleringen till det skyddsbehov som
föreligger samt till de ändringar av Sveriges internationella åtaganden på
området som kommer att ske.
Lagen bör innefatta ett bemyndigande att meddela de föreskrifter om in- och
utförsel, transport, handel, förvaring, preparering och förevisning som behövs
för att skydda en vilt levande djur- eller växtart. Sådana föreskrifter bör
kunna avse både levande och döda djur och växter samt ägg, rom och bon från
sådana djur liksom produkter av sådana djur och växter.
I det nya bemyndigandet bör särskilt anges att Sveriges internationella
åtaganden utgör tillräcklig grund för att meddela föreskrifter till skydd för en
vilt levande djur- eller växtart. Därigenom skapas ökad möjlighet att uppfylla
ett konventionsåtagande om att förbjuda in- eller utförsel av exemplar av en
viss djur- eller växtart om en annan stat så begär till skydd för vilt levande
djur- eller växtarter i den staten.
Vidare bör bemyndigandena i jaktlagen att reglera handel med samt montering
eller annan preparering av vilt flyttas över till den nya lagen.
När det gäller frågan om reglering i en samlad lagstiftning av de
fredningsbestämmelser som idag finns i svensk lag gör regeringen följande
bedömning. Fredningsbestämmelser finns i svensk lagstiftning i jakt-, fiske- och
naturvårdslagstiftningen. Flera remissinstanser har uttalat att alla
fredningsbestämmelser borde överföras till den nu föreslagna nya lagen för att
erhålla en bättre överskådlighet bl.a. för myndigheterna. Samma argument kan
dock, enligt regeringens bedömning, anföras för att behålla
fredningsbestämmelserna beträffande vilt, fiskar samt vattenlevande blötdjur och
kräftdjur inom respektive sektorslagstiftning. Regeringen anser därför att det
för närvarande inte föreligger skäl för att föra dessa bestämmelser till den nu
föreslagna lagstiftningen.
Den föreslagna lagens funktion i regelsystemet kan åskådliggöras enligt
följande. Fredande av vilda djur- och växtarter regleras även fortsättningsvis
enbart i respektive sektorslagstiftning, dvs. naturvårdslagen, jaktlagen och
fiskelagen. Brott mot en fredningsbestämmelse medför i typfallet att den som
förövat brottet också kommer att förvara och transportera det fredade exemplaret
i omedelbar anslutning till fredandebrottet. Om det med stöd av den nya lagen
meddelats förbud att utan tillstånd förvara eller transportera exemplar av en
sådan art innebär förvaringen och transporten i omedelbart samband med
fredningsbrottet även brott mot den nya lagen. Det naturliga är dock att en
sådan förvaring och transport betraktas som del av fredningsbrottet och att
detta brott därmed får anses konsumera ett brott mot den nya lagen.
I jaktlagstiftningen finns bestämmelser om obehörig befattning med vilt som
åtkommits genom jaktbrott eller genom åsidosättande av vad som bestämts i en för
jakt meddelad licens (jakthäleri). I naturvårdslagen föreslås nu en motsvarande
bestämmelse som straffbelägger obehörig befattning med djur och växter som
fredats enligt den lagen. Genom dessa bestämmelser kan ingripande ske mot all
hantering av de djur och växter som bevisligen fångats eller tagits i strid mot
jaktlagens respektive naturvårdslagens fredningsbestämmelser under förutsättning
att gärningsmannen vet eller har skälig anledning anta att exemplaren åtkommits
på sådant sätt.
I vissa fall är dock denna reglering av hantering och förvaring inte
tillräcklig för att upprätthålla erforderligt skydd för vissa djur- och
växtarter. Detta gäller bl.a. när något föregående brott mot svenska
fredningsbestämmelser inte kan visas eller när en reglering av förvaring och
hantering behövs för att genomföra en effektiv kontroll av ett införselförbud
beträffande exemplar av en viss art.
Om det med stöd av den nya lagen meddelats förbud att utan tillstånd hantera
eller förvara exemplar av en viss art kommer tillämpningsområdet för ett sådant
straffbud att i vissa fall sammanfalla med tillämpningsområdet för de ovannämnda
"häleribestämmelserna" i jaktlagen och naturvårdslagen. Jakthäleribestämmelsen
och den bestämmelse om obehörig befattning med enligt naturvårdslagstiftningens
skyddade djur och växter som föreslås ovan, bör inte tillämpas när
förutsättningar att tillämpa den nya lagens ansvarsbestämmelser föreligger. För
att säkerställa att den nu föreslagna hanterings- och förvaringslagstiftningen
alltid används vid sådan lagkonkurrens har nu subsidiaritetsbestämmelser med
denna innebörd föreslagits i jaktlagen och naturvårdslagen.

Verksamhetstillstånd i vissa fall

För att skydda vilt levande djur- och växtarter är det viktigt att sådan
verksamhet där hantering och förvaring av ett stort antal vilda djur och växter
sker regleras och kontrolleras. Med stöd av nya lagen kan föreskrifter meddelas
som innebär att t.ex. yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bedriven handel,
förevisning och preparering av exemplar av en vilt levande djur- eller växtart
inte får ske utan särskilt verksamhetstillstånd eller att andra särskilda
villkor skall gälla för sådan verksamhet. En föreskrift i ett tillstånd bör
förutom hantering av exemplar även kunna avse hantering av ägg, rom och bon och
av en produkt som utvunnits av djur eller växter. I vissa fall kan det vara
lämpligt att i stället för krav på verksamhetstillstånd införa en skyldighet att
anmäla verksamheten till tillsynsmyndigheten. I likhet med vad som för närva-
rande gäller beträffande yrkesmässig konservatorsverksamhet beträffande vilt bör
länsstyrelsen vara tillstånds- och tillsynsmyndighet beträffande dessa
verksamheter.
Såsom förutsättning för tillstånd kan t.ex. uppställas krav på redovisad
kunskap om aktuell lagstiftning, artkännedom och om andra förhållanden av
betydelse för verksamheten. Vid tillståndsprövningen bör undersökas om sökanden
gjort sig skyldig till brott mot den nu föreslagna lagstiftningen,
jaktlagstiftningen, naturvårdslagstiftningen eller annan lagstiftning av
betydelse för verksamheten. Med stöd av bemyndigandet kan t.ex. också införas en
skyldighet att föra förteckning över vissa djur och växter m.m. som hanteras i
de nu aktuella verksamheterna. Ett tillstånd bör kunna återkallas bl.a. om
tillståndshavaren brutit mot ett ur artskyddssynpunkt väsentligt villkor i
tillståndet.
Ett införande av nya krav på tillstånd för de nu nämnda verksamheterna kommer
bl.a. att påverka möjligheterna för vissa nu verksamma näringsidkare att
fortsätta med sin näring. Det är därför väsentligt att grundligt utreda vilka
regler som bör gälla för verksamheterna och konsekvenserna av en sådan
reglering. Naturvårdsverket bör därför få i uppdrag, i samråd med bl.a.
Naturhistoriska riksmuseet samt närmast berörda intresseorganisationer såsom
Zoobranschens Riksförbund, Svenska Djurparksföreningen och Sveriges Zoologiska
konservatorer, att utreda lämplig reglering av verksamheterna.
I avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör bemyndigandet i den nya
lagen utgöra ny laglig grund för de bestämmelser i jaktförordningen och
jaktkungörelsen som nu reglerar yrkesmässigt bedriven montering eller annan
preparering av vilt.

Den närmare utformningen av övriga hanteringsregler

Till en förordning under lagen bör överföras de nuvarande reglerna om in- och
utförsel av varor i förordning (1975:542) om tillämpning av konventionen den 3
mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och
växter. I samband därmed bör övervägas vissa skärpningar av den nuvarande
förordningens bestämmelser om införseltillstånd samt övervägas om krav på
tillstånd för återutförsel bör införas på det sätt som föreslagits i
departementspromemorian (Ds 1993:64). Vidare bör övervägas om vissa arter som
inte regleras enligt CITES, trots detta, bör omfattas av införseltillstånd. Det
kan t.ex. bli aktuellt att införa krav på införseltillstånd beträffande samtliga
reptiler, eventuellt med undantag för vissa särskilt angivna arter.
Många reptilarter är hotade. Införsel till Sverige av reptiler har i praktiken
under lång tid varit förbjuden med stöd av bestämmelserna i veterinära
införselkungörelsen (1958:551) och med hänvisning till risken för
salmonellaspridning. Inom Jordbruksverket pågår en utredning om detta förbud
även fortsättningsvis kan upprätthållas på denna grund. Om det på bestämmelserna
i veterinära införselkungörelsen gällande införselförbudet inte längre
upprätthålls kan enligt bl.a. Världsnaturfonden förväntas en mycket omfattande
införsel av reptiler till Sverige. En reglering av införseln av reptiler till
Sverige med stöd av bemyndigandet i den nya lagen bör därför övervägas.
Vidare bör övervägas att i en förordning med stöd av ovannämnda bemyndigande
införa förbud mot att utan tillstånd hantera eller förvara exemplar av arter som
räknas upp i förordningen. En grundläggande förutsättning för tillstånd bör vara
att exemplaret åtkommits i överensstämmelse med gällande lagstiftning.
Beträffande levande exemplar av en art bör hinder för tillstånd också föreligga
dels om den population exemplaret tagits från riskerar att påverkas ogynnsamt av
tagandet, dels om ett utsläppande av exemplaret i naturen riskerar att fysiskt
eller genetiskt ogynnsamt påverka inhemska populationer av vilda växter och
djur. Ett tillstånd bör kunna förenas med villkor t.ex. med krav på märkning.
Även ett sådant tillstånd bör kunna återkallas i likhet med vad som sagts om
verksamhetstillstånd. En myndighet bör föra register över beviljade tillstånd. I
likhet med vad som för närvarande gäller enligt den CITES-relaterade
lagstiftningen bör Jordbruksverket vara tillståndsmyndighet. För detta talar
även verkets övergripande ansvar för djurskydds- och veterinärverksamheten. Med
hänsyn till den centrala roll Naturvårdsverket har för skyddet av vilt levande
djur- och växt-arter bör tillståndsmyndigheten samråda med Naturvårdsverket
innan tillstånd meddelas.
Särskild återhållsamhet bör iakttas vad gäller att tillståndsbelägga förvaring
av djur eller växter som finns hos en enskild när en reglering av förvaringen av
exemplar av den aktuella arten införs. Sådana exemplar är i sig oftast
ointressanta för att uppnå det med regleringen åsyftade artskyddet och de kan
också, framförallt i form av uppstoppade fåglar, förekomma i stora mängder i
bl.a. privata hem. En reglering av sådan förvaring kan medföra stora
administrationskostnader för myndigheterna och mycket bekymmer och besvär för
privatpersoner. Ett krav på tillstånd för förvaring beträffande exemplar av viss
art kan dock i vissa undantagsfall även behöva omfatta sådana döda exemplar för
att det genom regleringen införda artskyddet skall bli effektivt och praktiskt
möjligt att övervaka.
För att erhålla ett tillstånd till förvaring av döda eller levande exemplar som
innehas av enskild när ett tillståndskrav träder i kraft bör det vara
tillräckligt med en anmälan eller ansökan till tillståndsmyndigheten, om inte
annat krävs med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden. Även ett
tillstånd som erhållits efter en sådan förenklad prövning bör kunna förses med
villkor och kunna återkallas.
Exempel på djurarter och växtarter som kan komma i fråga för att omfattas av
reglering beträffande handel, förvaring, förevisning, preparering eller
transport av exemplar m.m. är arter som är fredade i hela landet enligt
naturvårdslagstiftningen, arter som utgör statens vilt enligt
jaktlagstiftningen, övriga rovfåglar samt övriga arter i överensstämmelse med
svenska skyddsintressen. Vid bedömandet av vilka svenska djur- och växtarter som
bör omfattas av en sådan skyddsreglering bör särskilt övervägas om redan
jakthäleribestämmelsen eller den föreslagna bestämmelsen om obehörig befattning
enligt naturvårdslagen med skyddade djur- och växtarter ger ett tillräckligt
skydd. När det gäller utrotningshotade arter kan den internationella
handelsregleringen i vissa fall behöva förstärkas med en reglering avseende
hantering eller förvaring i Sverige. Detta gäller i första hand arter upptagna
på CITES bilaga I.
Vidare kan det på grund av Sveriges övriga internationella åtaganden föreligga
behov av sådan reglering, t.ex. behov av att reglera hantering och förvaring i
enlighet med EG:s båda artsskyddsdirektiv, dvs. fågeldirektivet respektive art-
och habitatdirektivet. En sådan reglering i enlighet med dessa båda direktiv
innebär också att Sveriges motsvarande åtagande enligt bl.a. Bernkonventionen är
uppfyllt.
En reglering bör utformas på så sätt att den på bästa sätt främjar skyddet av
en hotad art. I många fall förekommer uppfödning i fångenskap av bl.a. fåglar
och reptiler samt odling av exemplar av vilt levande växtarter. Exemplar som
uppföds på detta sätt kan i vissa fall bidra till att minska
exploateringstrycket på de vilt levande exemplaren av arterna. I vissa andra
fall medför sådan uppfödning eller odling risk för oavsiktlig spridning av
främmande arter till den svenska naturen. Vidare kan sådan uppfödning eller
odling användas för att dölja att exemplar hanteras i strid mot t.ex.
jaktlagstiftningen, naturvårdslagstiftningen eller den nu aktuella
lagstiftningen. Det är därför väsentligt att både den positiva och den negativa
sidan av sådan uppfödning eller odling beaktas vid utformning och tillämpning av
den nu aktuella regleringen.

Finansiering

Förslaget om en ny lag följer av Sveriges internationella åtaganden. Eftersom
tillstånden som grundar sig på lagen avses bli avgiftsfinan- sierade innebär
inte förslaget några kostnader för det allmänna.

5.2 Särskild EG- anpassning

Regeringens förslag: När Sverige blir medlem i EU
görs tillsyns-, ansvars- och förverkande bestämmel-
serna i den nya lagen tillämpliga i förhållande till
rådets förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3 december
1982 om genomförande i gemenskapen av konventionen om
internationell handel med utrotningshotade arter av
vilda djur och växter.

Promemorians förslag: I promemorian Naturvårdslagen och EU föreslagna
lagändringar överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian
föreslogs också att nuvarande tillståndsbestämmelser i förordningen (1975:542)
om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med
utrotningshotade arter av vilda djur och växter inte längre skall gälla i
förhållande till EU:s medlemsstater samt att som kompensatoriska åtgärder härför
borde införas tillstånd för handel inom Sverige med levande djur av de arter som
är upptagna på CITES bilaga II och III.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna har inte haft något att
erinra mot den föreslagna lagregleringen. Den kritik som framkommit har främst
riktat sig mot det föreslagna generella kravet på handelstillstånd.
Jordbruksverket har påtalat risken med att en avgift som ger kostnadstäckning
för kontrollverksamheten i vissa fall kan innebära en relativt hög avgift i
förhållande till värdet på de djur som avgiften avser, vilket kan styra över
handeln till en okontrollerad marknad. Kommerskollegium har påtalat att
införseltillstånd eller särskilt handelstillstånd för arter upptagna i bilaga II
och III i CITES går längre än EG:s motsvarande förordning. Skulle promemorians
förslag gå igenom innebär detta att Sverige ensidigt begränsar och kontrollerar
handeln med dessa arter även när gränskontrollen upphör vid ett EU-medlemskap.
Svenska kommunförbundet, Riksförbundet svensk fågelhobby och Zoobranschens
riksförbund framför liknande kritik. Svensk fågelhobby pekar särskilt på att om
förslaget genomförs regleras nästan all hantering av papegojfåglar. Dessa är
nästan uteslutande uppfödda i Sverige. Vidare påtalas risken för att kostnaderna
för att erhålla ett handelstillstånd skulle bli lika höga som för
importtillstånd (700 kr).
Skälen för regeringens förslag: Inom EG finns fyra förordningar som särskilt
reglerar handel med vilda djur och växter. Dessa förordningar är (EEG) nr 348/81
om gemensamma regler för import av produkter från djur av ordningen Cetacea
(valar), (EEG) nr 3626/82 om genomförande i gemenskapen av konventionen om
internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter, (EEG)
nr 3418/83 om likartad användning av dokument i samband med handel med ut-
rotningshotade djur och växter och (EEG) nr 3254/91 om förbud mot användning av
rävsax inom gemenskapen, samt mot införsel av skinn och varor som tillverkats av
delar från vissa vilda djurarter med ursprung i länder där man använder rävsax,
eller där djur fångas på ett sätt som inte motsvarar internationella normer om
humana fångstmetoder (fotsaxförordningen). Vidare finns direktivet 83/129/EEG om
import till medlemsländerna av skinn från vissa sälungar och produkter av sådana
skinn.
Beträffande innehållet i förordning (EEG) nr 3626/82 (EG:s CITES-förordning) bör
utöver vad som tidigare redovisats följande noteras. Inom EG är kommersiell
förevisning av och handel med arter som omfattas av konventionens bilaga I och
förordningens bilaga C del 1 förbjuden om inte särskilt tillstånd föreligger.
Transport inom gemenskapen av levande djur av arter som upptas på den ovannämnda
konventionsbilagan eller den ovannämnda delen av förordningsbilagan kräver också
tillstånd. Det finns vissa möjligheter för medlemsstaterna att vidta strängare
åtgärder än de som fastställs i förordningen, bl.a. för att bevara inhemska
arter och arter i ursprungslandet.
De valprodukter vars handel regleras genom CITES importregleras i Sverige genom
förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om
internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (den
svenska CITES-förordningen). Importreglering av andra valprodukter till Sverige
saknas. Sverige har inte heller någon importreglering motsvarande fotsaxförord-
ningen.
EG:s förordning (EEG) nr 3626/82 har utformats så att EG:s medlemsstater genom
att uppfylla förordningen även uppfyller CITES. På samtliga de områden där
EG-förordningens regler är strängare än den svenska nuvarande lagstiftningen
kommer således medlemsskapet i EU att innebära en förstärkning av skyddet för
CITES-arterna.
Det är lämpligt att för handel med stater som inte är medlemmar i EU (tredje
land) behålla de bestämmelser om krav på tillstånd som finns i den svenska
CITES-förordningen, eftersom dessa i vissa fall är strängare än EG:s motsvarande
bestämmelser.
I avsaknad av gränskontroller inom EU bör kraven på tillstånd i den svenska
CITES-förordningen inte gälla för införsel från eller reexport till andra
medlemsstater. Det är dock angeläget att Sverige även som medlem i EU kan
kontrollera och begränsa hanteringen i Sverige av levande djur av en
CITES-reglerad art. En sådan begränsning möjliggörs genom den nu föreslagna
lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.
Med beaktande av remisskritiken finner regeringen att promemorians förslag om
att införa ett generellt krav på handelstillstånd beträffande levande djur av de
arter som är upptagna på CITES bilaga II och III inte bör genomföras.
När Sverige blir medlem i EU bör reglerna i den svenska CITES-förordningen
föras över till en förordning under den föreslagna lagen. Konventionen behöver
inte inkorporeras genom den nya förordningen eftersom CITES genom förordning
(EEG) nr 3626/82 vid ett EU-medlemskap blir gällande rätt i Sverige.
Bestämmelserna i förordning (EEG) nr 3626/82 om krav på tillstånd för handel,
kommersiell förevisning och transport inom gemenskapen av vissa CITES-arter
medför att ett tillsynssystem för sådan hantering måste införas i Sverige.
Vidare fordras bl.a. särskilda ansvarsbestämmelser för att brott i Sverige mot
EG-förordningen skall kunna beivras. Genom att låta tillsyns-, ansvars- och
förverkandebestämmelserna i den nya lagen omfatta även EG-förordningen
tillgodoses dessa krav.
De bestämmelser som krävs för att Sverige skall uppfylla bestämmelserna i
direktiv 83/129/EEG om import till medlemsstaterna av skinn från vissa sälungar
och produkter av sådana skinn kan meddelas i en svensk förordning med stöd av
bestämmelser i den föreslagna nya lagen.

5.3 Tillsyn och påföljd

Regeringens förslag: I lagen införs nödvändiga till-
synsbestämmelser. Tillsynen över efterlevanden av
lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen skall utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer.
Straffbestämmelserna i lagen utformas i enlighet
med vad som gäller för motsvarande eller liknande
brott i naturvårdslagen (1964:822) och jaktlagen
(1987:259).

Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har överlag ingen erinran mot promemorians
förslag. Rikspolisstyrelsen påtalar att det kan finnas skäl att överväga om inte
bostaden eller del av bostaden bör ingå i utrymmen som tillsynsmyndigheten får
inspektera, men styrelsen godtar att en sådan lösning inte väljs nu.
Rikspolisstyrelsen föreslår att tillsynsmyndigheten får begära verkställighet
hos polisen samt en skärpning av straffsatserna. Generaltullstyrelsen
tillstyrker de förslag i promemorian som gäller in- och utförsel av varor.
Skälen för regeringens förslag: Tillsyn över efterlevnaden av lagen och
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen bör utövas av länsstyrelsen förutom
när det gäller in- eller utförsel av varor där tillsyn och kontroll redan nu
utövas av tullmyndigheten och Kustbevakningen. För tillsynen bör en
tillsynsmyndighet få tillträde till område, fordon, fartyg, lokaler och andra
utrymmen som används vid yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bedriven
hantering eller som omfattas av tillstånd enligt den nya lagen. En viktig del i
länsstyrelsens tillsyn blir kontrollen av de förteckningar över i verksamheten
mottagna djur och växter som skall upprättas.
Lagrådet har påtalat att den i lagrådsremissen föreslagna paragrafen bör
utformas så att det klart framgår vem som har den berörda skyldigheten att lämna
upplysningar och handlingar. Lagrådets förslag utmynnar i att skyldigheten skall
gälla för den som yrkesmässigt eller i förvärvsyfte tar sådan befattning med
djur eller växter som avses i 1 §.
Som framgår av vad som sagts under avsnitt 5.1 och som framgår av den nya lagens
inledande paragraf är avsikten att befattningen med vilt levande skyddade djur
och växter i flera fall skall kunna kräva tillstånd. Tillståndskravet behöver
inte med nödvändighet vara knutet till en yrkesmässig verksamhet. Alla som har
tillstånd för att ta befattning av de skyddade djuren eller växterna måste kunna
kontrolleras. Regeringen anser följaktligen att paragrafen måste formuleras
något vidare än vad Lagrådet föreslagit.
I vissa fall kommer samma myndighet att ha hand om såväl tillsynen som
tillståndsfrågor. I och för sig skulle det vara bättre om tillsyns- och
tillståndsfrågorna låg på olika myndigheter. En sådan ordning är ägnad att inge
förtroende för prövningsmyndighetens opartiskhet. Emellertid får man räkna med
att de kunskaper som behövs för båda uppgifterna finns samlade hos en och samma
myndighet. Vidare står begränsade resurser till förfogande och dessa måste
utnyttjas på bästa sätt. Detta leder till slutsatsen att en och samma myndighet
kan bli aktuell som såväl tillstånds- som tillsynsmyndighet.
Inom varje länspolismyndighet finns en polisman som är kontaktperson i s.k.
CITES-frågor. Som Rikspolisstyrelsen påtalat är det lämpligt att den särskilda
kompetens den berörda polispersonalen tillägnat sig tas till vara. Det kan
lämpligen ske genom att tillsynsmyndigheten får begära verkställighet hos
polisen när det gäller beslut som avser tillträde till områden m.m.
Regeringen anser att brott mot föreskrifter om sådan hantering som meddelats
med stöd av den föreslagna lagen bör, som även föreslagits i promemorian, anses
vara så allvarligt att fängelse skall ingå i straffskalan. Reglerna om
husrannsakan i 28 kap. rättegångsbalken blir därmed tillämpliga i samband med
förundersökning av brottet. Om brott mot hanterings- eller förvaringsföreskrift
avser exemplar av hotad, sällsynt eller värdefull art eller skett vanemässigt
eller i större omfattning bör brottet kunna bedömas som grovt och föranleda
fängelsestraff på upp till två år. Dessa strafföreskrifter överensstämmer med
dem i naturvårdslagen och jaktlagen. I de fall misstanke om brott föreligger så
finns, som ovan påpekats, möjlighet till husrannsakan.
Lagrådet har med anledning av de föreslagna straffbestämmelserna anfört bl.a.
följande. "Lagrådet har inte möjlighet att bedöma hur omfattande de föreskrifter
som avses meddelas med stöd av bemyndigandet i 1 § kommer att bli. Vad som sägs
i 1 § andra stycket om föreskrifter avseende förbud mot åtgärder samt tillstånd
och andra villkor för åtgärder avses dock endast utgöra exempel på föreskrifter
som omfattas av bemyndigandet. Man synes därför få räkna med att föreskrifter
kommer att meddelas även i andra hänseenden. Av vad nyss sagts framgår att
straffbestämmelsen i första stycket punkt 1 i förevarande paragraf omfattar
samtliga åtgärder som innebär åsidosättande av föreskrifter, vilka meddelats med
stöd av delegationsbestämmelsen i 1 §; här bortses från ringa fall av
överträdelser. Mot bakgrund av det tidigare anförda ifrågasätter Lagrådet om
inte det föreslagna straffansvaret går för långt." Lagrådet framför liknande
synpunkter beträffande EG-förordningen nr 3626/82.
Alla föreskrifter som utfärdas med stöd av den nya lagen eller ifrågavarande
bestämmelser i EG-förordningen nr 3626/82 bör givetvis inte, som Lagrådet
antyder, straffbeläggas. Det är överträdelse av föreskrifter och
tillståndsvillkor beträffande själva befattningen med de skyddade djuren eller
växterna eller vad som i övrigt i denna del anges i 1 § som bör straffbeläggas.
Genom att i paragrafen införa en begränsning av kriminaliseringen till de
åtgärder som angivits i föreskrifter och tillståndsvillkor tillgodoses den av
Lagrådet efterfrågade preciseringen.
Vissa av de förfaranden med däggdjur och fåglar som blir straffbelagda med stöd
av den föreslagna lagen är också att betrakta som jakthäleri enligt 46 §
jaktlagen. För att undvika lagkonkurrens bör i 46 § jaktlagen införas en
bestämmelse om att ansvar för jakthäleri (eller grovt jakthäleri) inte skall
dömas om gärningen är belagd med straff i den nya lagen. Detsamma gäller på
motsvarande sätt för den föreslagna bestämmelsen i naturvårdslagen, om obehörig
befattning med skyddade djur och växter.
I promemorian har inte gjorts något undantag för lindrigare oaktsamhetsbrott.
Regeringen anser att en sådan bestämmelse bör införas. Det medför att oaktsamma
handlingar som i sig kan vara ursäkliga inte skall medföra något straff.

5.4 Förverkande

Regeringens förslag: Om någon har begått brott som
avses i lagen skall djur, växter, ägg, rom eller
bon eller produkter av djur eller växter kunna
förklaras förverkade. Även fortskaffningsmedel och
andra hjälpmedel som använts eller medförts vid
brott som avses i lagen skall kunna förklaras
förverkade. I stället för egendom kan dess värde helt
eller delvis förklaras förverkat.

Promemorian förslag: Förslaget i promemorian Regler om handel med skyddade
djur- och växtarter m.m. överensstämmer i stort med regeringens förslag vad
gäller möjligheterna att förverka hanterad eller förvarad egendom. I promemorian
lämnades dock inte något förslag angående förverkande av brottshjälpmedel.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påtalat behovet av att kunna
förverka hjälpmedel, särskilt fortskaffningsmedel, som använts vid eller
medförts vid brott mot den föreslagna lagen.
Skälen för regeringens förslag: Förverkande av egendom är en s.k. särskild
rättsverkan av brott och inte en del av påföljden. De grundläggande
bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Bestämmelserna om
förverkande är alltid tillämpliga vid brott enligt brottsbalken. Även inom
specialstraffrätten kan dock i många fall förverkande ske. Som huvudregel krävs
i sådana fall att det i den ifrågavarande specialstraffrättsliga författningen
finns bestämmelser om detta. Utan sådana bestämmelser kan dock förverkande ske
enligt 36 kap. 3 och 4 §§.
I olika miljörättsliga lagar finns föreskrifter om förverkande dels av utbyte av
brott, dels av olika slag av egendom som varit föremål för brott, dels i något
fall av hjälpmedel vid brott. I 49 § jaktlagen finns t.ex. bestämmelser om
förverkande av jaktredskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som använts
eller medförts vid jaktbrott.
Den nu föreslagna lagen avser att skydda hotade djur- och växtarter. De förbud
och föreskrifter som kommer att uppställas med stöd av lagen avser således
särskilt skyddsvärda intressen. Vissa arter kan genom att ytterligare ett eller
ett fåtal exemplar försvinner ur naturen nå den avgörande försvagning av
beståndet att arten inte längre överlever. Det skulle framstå som stötande att
någon som begår brott mot lagen samtidigt kan räkna med att få behålla ett
exemplar som tillhör en art som skall skyddas av lagen. Förverkandereglen i
denna del bör utformas så att förverkande kan ske om det inte är uppenbart
oskäligt. Bestämmelsen överensstämmer i denna del därmed med bestämmelsen i 36
kap. 1 § brottsbalken.
Flera remissinstanser har påtalat att det förekommer att exemplar eller ägg av
djur av skyddade arter på beställning genom t.ex. boplundring tas om hand och i
specialbyggda värmelådor transporteras ut ur landet. I vissa fall sker
transporten i speciellt iordningställda bilar där t.ex. sådana lådor byggts in.
Denna hantering är i vissa fall mycket lönsam eftersom exemplar av de djurarter
som här åsyftas ofta betingar ett högt pris på den utländska marknaden.
Vid utformande av en förverkanderegel måste bl.a. bestämmelsens rent
brottsförebyggande syfte beaktas. Ett fordon som används vid sådan illegal
hantering som här avses är ofta bara inte ett hjälpmedel utan kan också vara en
förutsättning för denna hantering. Det förefaller troligt att risken för ett
förverkande av ett fordon som använts vid brott som här avses kommer att verka
avhållande för gärningsmannen.
Regeringen delar således den av dessa remissinstanser framförda uppfattningen
att en möjlighet att förverka fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som
använts eller medförts vid brott mot den nu föreslagna lagstifningen kan bidra
till att minska den hantering som här omnämns. Regeln bör utformas med den
ovannämnda bestämmelsen i jaktlagen som förebild.

5.5 Fredande av däggdjur och fåglar

Regeringens bedömning: Någon lagändring behövs inte
för att Sverige skall uppfylla gällande internatio-
nella avtal om fredande av vilda däggdjur och fåglar
(vilt) på svenskt territorium.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att invända mot den bedömning som
görs i promemorian. Emellertid påtalar flera remissinstanser, däribland Sveriges
lantbruksuniversitet, att det vid en eventuell ändring i jaktförordningen och
dess bilagor avseende skyddsjakt noga måste övervägas vad som framgår av olika
konventioner.
Skälen för regeringens bedömning: Grundregeln enligt 3 § jaktlagen är att allt
vilt är fredat året om. Frågan om fredandebestämmelserna i den svenska
jaktlagstiftningen står i överensstämmelse med de internationella avtalen gäller
därför närmast de undantag från fredningen som medges.
Vissa möjligheter till undantag från fredning framgår direkt av jaktlagens 7 - 9
§§. Dessa undantagsbestämmelser som huvudsakligen reglerar viss
skadeförebyggande jakt får anses stå i överensstämmelse med de internationella
avtal som Sverige f.n. har åtagit sig att följa. Övriga undantag från jaktlagens
grundregel om fredande av vilt regleras i jaktförordningen.
Inom regeringskansliet pågår en översyn av jaktlagens bestämmelser för att se
om dessa behöver ändras i anledning av att huvuddelen av fågeldirektivets och
art- och habitatdirektivets bestämmelser blir tilllämpliga när Sverige blir
medlem i EU.

5.6 Skydd för däggdjur och fåglar utanför Sveriges territorium

Regeringens förslag: Jaktlagen (1987:259) skall i
särskilt angivna fall gälla även inom Sveriges eko-
nomiska zon samt vid jakt från svenska fartyg eller
luftfartyg på det fria havet utanför den ekonomiska
zonen.
Vilt levande däggdjur och fåglar skall enligt jakt-
lagen vara fredade inom Sveriges ekonomiska zon.
Svensk domstol skall vara behörig att pröva ansvar
för brott mot jaktlagen inom Sveriges ekonomiska zon.
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
förbud eller särskilda villkor för jakt från svenska
fartyg och luftfartyg på det fria havet utanför den
ekonomiska zonen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att erinra mot förslaget.
Kustbevakningen tillstyrker att jaktlagstiftningen utvidgas till att gälla även
i svensk ekonomisk zon samt vid jakt från svenskt fartyg och luftfartyg på det
fria havet utanför zonen i de fall som anges särskilt. Stockholms universitet
anser att det är förvånande att förbudet mot att med uppsåt fånga och döda
småvalar inte direkt införs i lagen.
Skälen för regeringens förslag: Till valfångskonventionen finns anvisningar
som är en integrerad del av konventionen. Anvisningarna innehåller bl. a.
bestämmelser om vilka arter som skall vara fridlysta, tid då valfångst är
tillåten, farvatten där valfångst är tillåten respektive förbjuden, minimistor-
lekar för olika arter samt tid och metoder för och omfånget av valfångsten.
Varje fördragsslutande regering skall vidta lämpliga åtgärder för att trygga
tillämpningen av konventionens bestämmelser och för bestraffning av brott mot
dessa. Åtal för brott mot konventionen skall väckas i den stat under vars
jurisdiktion överträdelsen faller. En konventionspart får meddela tillstånd
för medborgare i landet att i vetenskapligt syfte jaga val. Sådan jakt är
undantagen från konventionens jaktbestämmelser.
Enligt bilagan till överenskommelsen om bevarandet av småvalar i Nordsjön och
Östersjön, småvalsavtalet, skall parterna bemöda sig om att genom lagstiftning
uppnå dels ett förbud i den nationella lagstiftningen mot att uppsåtligt fånga
och döda småvalar, dels en skyldighet att omedelbart släppa alla småvalar som
fångats levande och oskadade. Åtgärder för att tillämpa dessa regler skall
vidtas på nationell nivå.
När valar befinner sig på svenskt territorialvatten är djuren fredade enligt
3 § jaktlagen och valfångst att betrakta som jaktbrott eller grovt jaktbrott.
Naturvårdsverket får genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ge
tillstånd till jakt efter annars fredade djur för vetenskapliga behov, under-
visningsändamål eller annat särskilt ändamål.Genom bestämmelserna i lagen
(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon omfattas bl.a. skydd för och bevarande
av den marina miljön och utnyttjande av naturtillgångar inom Sveriges
ekonomiska zon av svensk jurisdiktion.
Gällande svensk reglering är inte fullt tillräcklig för att Sverige skall
uppfylla fredningsåtagandet i småvalsavtalet. Därför bör det geografiska
tillämpningsområdet för jaktlagens fredningsbestämmelse beträffande valar
utvidgas till avse även Sveriges ekonomiska zon. Med tanke på den ovannämnda
bestämmelsen i lagen om Sveriges ekonomiska zon bör bestämmelsen i jaktlagen ges
ett sådant utvidgat tillämpningsområde beträffande allt vilt.
Regeringen föreslår vidare att en ändring görs i jaktlagen för att alltid
möjliggöra lagföring av i Sverige ej bosatta personer som bryter mot en sådan
fredningsbestämmelse i den ekonomiska zonen. I jaktlagen bör införas en
bestämmelse om att svensk domstol skall vara behörig att behandla mål om brott
mot lagen även om domsrättsreglerna i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken inte är
tillämpliga. Vidare bör i jaktlagen införas en bestämmelse som utpekar behörig
domstol vid brott mot lagen eller mot föreskrift meddelad med stöd av lagen då
brottet förövats inom den ekonomiska zonen. I likhet med vad som anges i lagen
(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon bör som behörig domstol utpekas den
tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.
För att uppfylla valfångstkonventionens åtagande bör, utöver ovan föreslagna
fredningsbestämmelse inom Sveriges ekonomiska zon, även jakt från svenskt
fartyg på eller luftfartyg över det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon
regleras. För att möjliggöra detta bör regeringen bemyndigas att meddela före-
skrifter om förbud eller särskilda villkor för sådan jakt. Internationella
valfångstkommissionen (IWC) har beslutat att all valjakt skall vara förbjuden.
Med stöd av det föreslagna bemyndigande kan ett förbud mot valjakt införas i
jaktförordningen. Regeringen avser att återkomma i annan ordning i denna fråga.
Framtida beslut av IWC kan föranleda andra ändringar i jaktförordningen.
Genom att införa dessa författningsförändringar kan lagföring ske vid svensk
domstol och efter svensk lag i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. brotts-
balken om svensk strafflags tillämplighet i rummet och i 19 kap. rättegångs-
balken om laga domstol.

5.7 Fångstmedel och fångstmetoder

Regeringens förslag: Ett generellt förbud mot jakt
från motordrivna fortskaffningsmedel införs i jakt-
lagen (1987:259).

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att erinra mot den föreslagna
lagändringen. Några remissinstanser, däribland Svenska jägareförbundet,
invänder mot den i promemorian föreslagna ändringen i jaktförordningen om att
inte tillåta användningen av ficklampa vid jakt efter grävling eller mård.
Beträffande förbudet mot jakt från motordrivna fortskaffningsmedel framhåller
förbundet med skärpa att någon omvärdering av begreppet jakt inte får ske.
Bakgrunden härtill är bl.a. att motordrivna fortskaffningsmedel används vid
utsättning, vittjning och kontroll av fångstredskap.
Skälen för regeringens förslag: Enligt Bernkonventionen skall det vara för-
bjudet, vid jakt efter vilda djur som anges i konventionens bilaga II eller III,
att använda icke selektiva metoder och alla andra metoder som lokalt kan leda
till att populationen av någon art försvinner eller blir allvarligt störd. I
bilagorna anges ett stort antal vilda däggdjur, de flesta vilda fåglar och
samtliga vilda kräldjur och amfibier.
Bilaga IV innehåller förbjudna medel och metoder för dödande, infångande samt
andra former av utnyttjande av däggdjur och fåglar. I bilagan upptas snaror,
bandspelare, vissa elektriska anordningar, konstgjorda ljuskällor, bländande
föremål, anordningar för att lysa upp bytet, elektroniska kikarsikten för
mörkerjakt, sprängämnen, nät, fällor, gift och förgiftat eller bedövande bete,
halvautomatiska eller automatiska vapen vars magasin kan laddas med mer än två
patroner, luftfartyg och motordrivna fortskaffningsmedel i rörelse. Det är
också förbjudet att använda blinda eller vingklippta levande fåglar som lock-
bete samt att använda lim och krokar. Förbudet mot fågelfångst med snara gäller
inte vid fångst av ripor norr om 58:e breddgraden nordlig bredd.
Fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet innehåller förbud mot i stort
sett samma jaktmedel och jaktmetoder som upptas i bilaga IV till Bernkonven-
tionen.
I Sverige regleras jaktmedel och jaktmetoder i 30, 31 och 52 §§ jaktlagen.
Vid jakt får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen
eller en myndighet föreskriver. I jaktförordningen finns vissa bestämmelser om
jaktmedel samt bemyndigande för Naturvårdsverket att utfärda ytterligare före-
skrifter om jaktmedel. Vidare fårNaturvårdsverket enligt jaktförordningen med-
dela föreskrifter om t.ex. tillstånd eller andra begränsningar för fångstred-
skap och om vilka ytterligare jaktredskap som får användas. Naturvårdsverket
meddelar genom jaktkungörelsen närmare föreskrifter om fångstredskap och andra
jaktmedel. Inom regeringskansliet pågår arbete med att se över frågan om
fångstmedel och fångstmetoder. Regeringen avser att återkomma i annan ordning i
denna fråga.
Enligt 31 § jaktlagen får jakt med skjutvapen inte ske från motordrivna
fortskaffningsmedel. Förbudsbestämmelserna i de internationella avtalen
omfattar dock även annan jakt än jakt med skjutvapen, t.ex. jakt med pilbåge
eller med nät. Även om dessa jaktmetoder inte är tillåtna i Sverige bör, för
att tillgodose EG-reglerna på området, orden "med skjutvapen" uteslutas ur
lagtexten. Därigenom införs ett generellt förbud mot jakt från motordrivna
fortskaffningsmedel. Jägarförbundet har påtalat att den jakt som bedrivs med
särskilda fångstredskap i vissa fall kräver att man kan använda motordrivna
fortskaffningsmedel. Detta för att man skall kunna sätta ut, kontrollera och
vittja redskapen. Den föreslagna ändringen avser inte att ta bort dessa
möjligheter.
Beträffande kräldjur, amfibier och ryggradslösa djur saknas i svensk lag-
stiftning någon direkt reglering av fångstmedel och fångstmetoder. Om det är
fara att en sådan djurart kan komma att försvinna får regeringen eller myndighet
enligt nuvarande 14 § andra stycket naturvårdslagen meddela förbud att inom
landet eller del av landet döda eller fånga vilt levande djur av den arten.
En myndighet som meddelat sådant förbud får enligt naturvårdsförordningen i
särskilda fall medge undantag från förbudet. Detta innebär att den myndighet som
beviljar undantag från fredning kan, om behov därav föreligger, som villkor för
undantaget föreskriva att vissa fångstmedel eller fångstmetoder skall användas.
Inom regeringskansliet pågår en översyn av naturvårdsförordningen inför ett
svenskt EU-medlemskap.

5.8 Fredande av vilda växter samt kräldjur, amfibier,
fiskar och ryggradslösa djur

Regeringens förslag: I naturvårdslagen (1964:822)
införs en bestämmelse som ger möjlighet att freda
vilt levande exemplar av en djurart eller växtart
om det krävs för att uppfylla Sveriges internatio-
nella åtaganden.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
promemorians förslag. Naturhistoriska riksmuseet har anmärkt att benämningarna
"växtart" och "djurart" i strikt taxonomisk mening inte omfattar t.ex. svampar.
Skälen för regeringens förslag: I såväl Bernkonventionen som i art- och
habitatdirektivet anges arter av vilda växter som det skall vara förbjudet
att avsiktligt plocka, samla, klippa av eller gräva upp. I konventionen och
direktivet finns också bestämmelser till skydd för alla arter av kräldjur och
amfibier.
Fredning av vilda växter kan föreskrivas med stöd av 14 § första stycket
naturvårdslagen om det är fara för att en växtart kan komma att försvinna eller
utsättas för plundring.Förbud mot att fånga och döda kräldjur och amfibier som
förekommer i Sverige kan föreskrivas med stöd av andra stycket i samma paragraf.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får, om det är fara för att
en djurart kan komma att försvinna, meddela förbud att inom landet eller del av
landet döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, om det inte sker
till försvar mot angrepp på person eller egendom, samt att ta bort eller skada
ett sådant djurs ägg, rom eller bo. Detta gäller dock inte djur vars dödande
eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske.
Förbud enligt nämnda paragraf meddelas av Naturvårdsverket för hela landet
och av länsstyrelsen för länet eller del därav. Den myndighet som har meddelat
ett förbud får i särskilda fall medge undantag från förbudet. Förbud enligt
bestämmelsen skall inte utgöra hinder mot att marken utnyttjas på ett
ändamålsenligt sätt om ej annat föreskrivs vid förbudets meddelande.
Länsstyrelsen får meddela föreskrifter, som inskränker allmänhetens och
markägarens rätt att uppehålla sig inom område där, utöver fredning, särskilt
skydd för djur- eller växtlivet behövs.
Förbud mot fångst av djur vars fångande är att hänföra till fiske kan införas
med stöd av fiskelagen i fråga om fiske inom Sveriges sjöterritorium och
Sveriges ekonomiska zon samt i fråga om svenskt havsfiske utanför den ekono-
miska zonen. Reglerna om fiske gäller förutom fisk även vattenlevande blötdjur
och vattenlevande kräftdjur. Enligt 19 § fiskelagen får föreskrifter meddelas
som förbjuder eller begränsar fiske inom vissa områden efter vissa fiskarter
eller för vissa ändamål.
De enligt konventionen strängt skyddade vilt levande växter (bilaga I), vilda
kräldjur och amfibier (bilaga II) som har sitt naturliga utbredningsområde i
Sverige, bör kunna skyddas enligt bestämmelser i naturvårdslagen.
Den nuvarande regleringen i 14 § naturvårdslagen ger inte möjlighet att
ingripa enbart i förebyggande syfte, dvs. innan någon fara för att arten kan
komma att försvinna eller utsättas för plundring i Sverige uppkommit. Sådant
skydd för arterna skall emellertid kunna meddelas för att Sverige skall upp-
fylla sina internationella åtaganden.
Regeln i naturvårdslagen bör därför ändras och utformas så att den även
rymmer ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
att meddela bestämmelser till skydd för en växt- eller djurart i de fall det
behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden.
Det kan vara lämpligt att dela upp den nuvarande 14 § naturvårdslagen i tre
paragrafer varav en (14 §) bör innefatta bemyndigande att skydda växter och en
(14 a §) bör innefatta bemyndigande att skydda djur.
Vidare bör en paragraf (14 b §) motsvara tredje stycket i den nu gällande
paragrafen och bemyndiga regeringen eller en myndighet att meddela föreskrifter
som inskränker rätten till jakt eller fiske eller rätten att uppehålla sig inom
visst område om det behövs ett särskilt skydd för djur- eller växtart inom
området.
Undantag från en växt- eller djurskyddsföreskrift som utfärdats med stöd av
de föreslagna 14 och 14 a §§ naturvårdslagen, får, med hänsyn till Bernkonven-
tionen och art- och habitatdirektivet, endast avse sådana undantag som tillåts
enligt konventionen eller direktivet. Detta gäller de växter och djur som upp-
tas i konventionens bilaga I och II och direktivets bilaga IV.
Med anledning av Naturhistoriska riksmuseets anmärkning bör framhållas att
benämningarna växtart och djurart skall tolkas i sin vidaste bemärkelse och att
växtart således omfattar även svampar.
Beträffande vilt levande växter, vilda kräldjur, amfibier och ryggradslösa
djur är arterna ofta minst lika beroende av att deras livsmiljö skyddas som av
att arterna i sig fredas. Regeringen återkommer i avsnitt 5.10 till denna fråga.

5.9 Utsättning av främmande djur och växter i naturmiljön

Regeringens förslag: Till skydd för vilt levande djur-
eller växtarter eller naturmiljön skall föreskrifter
kunna meddelas om förbud mot eller särskilda villkor
för att sätta ut exemplar av en vilt levande djurart
eller växtart i naturmiljön.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot
förslaget. Naturhistoriska riksmuseet menar att paragrafen bör innehålla krav
på en miljökonsekvensanalys innan utsättning får ske. Vidare påpekar muséet
att uttrycket "vilt levande djurart eller växtart" inte är heltäckande. En
genmanipulerad population kan komma att betecknas som en ny art och därmed inte
längre omfattas av föreslagen lagstiftning. Kungl. vetenskapsakademien anser att
förslaget om att förhindra utsättning av främmande arter bör gälla alla fall där
sådan utsättning inte godkänts av en allsidigt sammansatt expertgrupp. Skogs-
styrelsen betonar att bemyndigandet att meddela föreskrifter kan komma i
konflikt med bestämmelserna i 7 § skogsvårdslagen.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har internationella åtaganden i fråga
om utsättande av främmande arter. Enligt Bernkonventionen åtar sig parterna
bl.a att strängt kontrollera utsättning i naturen av icke inhemska arter. I
Bonnkonventionen åtar sig parterna att förebygga, minska eller kontrollera de
faktorer som kan tänkas ytterligare utsätta en art för fara, däribland in-
förandet av främmande arter. Enligt fågeldirektivet åläggs medlemsstaterna att
tillse att införandet av fågelarter som inte förekommer i vilt tillstånd inom
medlemsstaternas europeiska territorium inte menligt inverkar på den lokala
floran och faunan. I art- och habitatdirektivet anges att avsiktlig utsättning
i naturmiljön av sådana arter som inte är inhemska skall regleras så att inte
nackdel uppstår för naturliga livsmiljöer inom artens utbredningsområde eller
för vilt levande inhemska djur eller växter. Om medlemsstaten anser det nöd-
vändigt skall den förbjuda sådan utsättning.
Ändamålet med utsättningskontroll är att skydda inhemska vilda djurarter och
växtarter samt naturmiljön. I Sverige finns särskilda regler om utsättning av
fiskar, växter, vilt och biologiska bekämpningsmedel.
Även om den svenska lagstiftningen om reglering av utsättning av främmande
arter f.n. uppfyller bestämmelserna i de internationella avtalen finns det inte
något bemyndigande i den nuvarande lagstiftningen för regeringen eller en
myndighet att vid behov reglera utsättning av amfibier eller reptiler i natur-
miljön. Detsamma gäller beträffande de flesta arter ryggradslösa djur. Även
om utsättning av vissa arter regleras i speciallagstiftning kan behov uppkomma
att av naturskyddsskäl reglera utsättning i naturmiljön. Ett bemyndigande som
medger detta bör därför införas i naturvårdslagen. För att öppna en generell
möjlighet att vid behov förbjuda eller ställa upp särskilda villkor för att
sätta ut exemplar av en vilt levande djurart eller växtart i naturmiljön, bör
regler om detta införas i naturvårdslagen. Bemyndigandet bör i huvudsak användas
för att förbjuda eller ställa upp särskilda villkor för utsättning av djur eller
växter utanför artens nuvarande utbredningsområde. Föreskrifter bör dock även
kunna meddelas för att av smittskyddsskäl förbjuda utsättning av djur eller
växter i naturmiljön oaktat om utsättningen sker inom eller utanför artens
nuvarande naturliga utbredningsområde. Om utsättning av en art i naturmiljön
kan regleras på ett tillfredsställande sätt med stöd av speciallagstiftning bör
sådan reglering alltid tillämpas.
Med stöd av det föreslagna bemyndigandet kan vid behov en bestämmelse införas
i naturvårdsförordningen som förbjuder utsättning av exemplar av en viss djur-
art eller växtart i naturmiljön om inte tillstånd av en myndighet föreligger.
Beträffande Naturhistoriska riksmuseets påpekande om genmanipulerade arter
erinrar regeringen om de särskilda regler som gäller enligt lagen (1994:900) om
genetiskt modifierade organismer.
Vad gäller Vetenskapsakademiens påpekande om en expertgrupps godkännande vill
regeringen peka på att den här föreslagna regleringen ger möjlighet att
besluta om ett sådant förfarande.

5.10 Skydd av naturliga livsmiljöer

Regeringens förslag: I naturvårdslagen (1964:822) in-
förs en skyldighet att i skälig utsträckning miljö-
mässigt gottgöra det intrång i naturvårdsintresset
som förorsakats genom beslut om undantag från eller
helt upphävande av reservatsföreskrifter för en
skyddad våtmark.
En förteckning skall upprättas över områden som bör
beredas skydd i enlighet med Sveriges internationella
åtaganden om skydd av naturområden. Ett område som
upptagits på denna förteckning skall beredas nödvän-
digt skydd enligt naturvårdslagen.
Med tillämpning av denna förteckning och i enlighet
med fågeldirektivet införs bestämmelser om att rege-
ringen får förklara områden som särskilda skyddsom-
råden.
Bestämmelser införs om att ett område i Sverige som
av EG utpekats som område av intresse för Europeiska
gemenskapen av regeringen skall förklaras som sär-
skilt bevarandeområde. Beträffande ett område som
förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt
bevarandeområde får ett beslut om upphävande, helt
eller delvis, av skyddsföreskrifter eller områdes-
skydd endast meddelas efter särskilt tillstånd av
regeringen.

Promemoriornas förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser är positiva till
förslagen. När det gäller undantag eller upphävande av reservat-föreskrifter
har några remissinstanser reagerat mot att kravet om kompensation är för lågt
ställt. Naturskyddsföreningen ifrågasätter om det överhuvudtaget går att
kompensera det förhållandet att skyddet upphävs för en våtmark på den s.k.
Ramsar-listan.
När det gäller EG-regleringen har myndigheterna och institutionerna, med
undantag för Uppsala universitet, inte några erinringar mot de remitterade
förslagen.
Uppsala universitet och Naturskyddsföreningen framför att det av promemorian
Naturvårdslagen och EU inte framgår att det finns ett betydande antal mate-
riella bestämmelser i de två direktiven och vad detta kräver av svensk
lagstiftning. De betonar att lagstiftningen i sig måste tydligt återspegla
direktiven, med den precisering dessa har fått genom rättspraxis i EG-domstolen.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian Handel med skyddade djur- och
växtarter m.m. finns en utförlig genomgång av de internationella konventioner-
nas krav på skydd av arternas naturliga livsmiljöer. Där finns också en utför-
lig redovisning av de svenska regler som finns att tillgå för att tillgodose
detta skydd. Utöver dessa regler tillkommer krav på viss EG-anpassning när
Sverige blir medlem i EU.Våtmarkerna utgör viktiga biotoper för bl.a.
fågelarter. Ett av de största hoten mot våtmarksområden är markavvattning. Utan
markavvattning är det nästan alltid omöjligt att utföra arbetsföretag i våt-
marksområden. Enligt 18 d § naturvårdslagen får regeringen förbjuda markavvatt-
ning i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras. Genom
föreskrifter i naturvårdsförordningen har förbud införts mot
markavvattning i avsevärda delar av landet. Förbudet omfattar bl.a. samtliga
områden som utpekats som våtmarker av internationell betydelse i synnerhet såsom
livsmiljö för våtmarksfåglar, s.k. Ramsar-områden.
Sverige har enligt konventionen åtagit sig att så långt som möjligt gottgöra
varje förlust av skyddad våtmarksresurs. De typer av områdesskydd som är mest
intressanta i detta avseende är naturreservat och naturvårdsområden. För att
Sverige tydligt skall uppfylla konventions- åtagandet bör det intrång i natur-
vårdsintresset som ett beslut om upphävande av områdesskydd för en våtmark
medför i skälig utsträckning gottgöras. Detta bör även gälla intrång som främst
ger påtaglig kvalitativ effekt. Kompensationen för upphävande av skydd
beträffande ett område kan bestå i att ett annat våtmarksområde av motsvarande
intresse för naturvården skyddas. Kompensationen kan även bestå i åtgärder som
ökar naturvårdsintresset av annat skyddat område, t.ex. kan restaurering av en
igenväxt fågelsjö gottgöra förlust av annan våtmarksresurs så att en bättre
eller likvärdig livsmiljö skapas. Vad särskilt gäller de områden som utpekats
som Ramsar-områden och som således bedöms tillhöra landets för naturvården mest
värdefulla områden är det naturligtvis mycket svårt att i skälig mån gottgöra
ett intrång i naturvårdsintresset. Detta medför att den nu föreslagna
kompensationsbestämmelsen särskilt stärker skyddet för Ramsar-områden.
Konventionsåtagandena om skydd av naturliga livsmiljöer i 1950 års
Pariskonvention om fågelskydd och Bonnkonventionen liksom kraven enligt
Ramsarkonventionen, Överenskommelsen om fladdermössens bevarande i Europa,
Bernkonventionen samt fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet om
möjlighet att föreskriva om fysiskt skydd av områden är i den svenska
lagstiftningen uppfyllda genom reglerna i naturvårdslagen om områdesskydd.
För att tydligare genomföra Sveriges internationella åtaganden bör områdes-
skyddet följas upp med en förteckning över de områden som bör beredas skydd i
enlighet med dessa åtaganden. Som har föreslagits i ovannämnda promemoria kan
det därvid vara lämpligt att Naturvårdsverket får i uppdrag att upprätta en
sådan förteckning. Regeringen avser därför att återkomma till Naturvårdsverket
med ett sådant uppdrag. Samråd bör ske med berörda länsstyrelser och kommuner
samt om det bedöms nödvändigt med andra berörda myndigheter, t.ex. skogsvårds-
styrelser. Av förteckningen bör närmare framgå vilket områdesskydd och vilka
skyddsföreskrifter som behövs för att uppfylla de internationella åtagandena.
Beträffande vissa områden kan den bedömningen komma att göras att området har
nödvändigt skydd enligt bestämmelserna i naturresurslagen eller annan lagstift-
ning och att något områdesskydd enligt naturvårdslagen inte är nödvändigt. De
flesta områden i en sådan förteckning kommer att vara sådana som redan har
nödvändigt skydd enligt naturvårdslagen. När förteckningen upprättas bör sär-
skilt beaktas om skyddsåtgärderna medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras.
Ett område som upptagits i förteckningen bör så snart som möjligt beredas
nödvändigt områdesskydd som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde eller
djur- eller växtskyddsområde. I vissa fall kan nödvändigt områdesskydd uppnås
genom att föreskrift enligt 20 § naturvårdslagen meddelas avseende området. En
sådan föreskrift innebär att anmälan för samråd med länsstyrelsen alltid göras
i fråga om särskilda slag av arbetsföretag. Beträffande sådana arbetsföretag
får länstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som behövs för
att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är
tillräckliga och det är nödvändigt från naturvårdssynpunkt, får länsstyrelsen
förbjuda företaget. Detta samrådsförfarande kan vara aktuellt att tillämpa när
nödvändigt områdesskydd för arter med stora revir skall uppnås och hoten mot
arterna i första hand inte är utarmning av deras livsmiljö utan istället för-
följelse, störningar eller andra liknande faktorer. Arter med stora revir är
t.ex. järv, utter och varg.
Regeringen gör den bedömningen att förslaget inte innebär några utgiftsök-
ningar för det allmänna.
För att Sverige skall uppfylla kraven enligt fågeldirektivet bör med tillämp-
ning av den ovannämnda förteckningen områden av regeringen kunna förklaras som
särskilda skyddsområden. Ett område bör dock inte förklaras som sådant
skyddsområde innan det omfattas av nödvändigt skydd enligt naturvårdslagen.
Vidare bör med tillämpning av den ovannämnda förteckningen och i enlighet med
art- och habitatdirektivet förslag på områden som är lämpliga att utpeka som
områden av intresse för europeiska gemenskapen överlämnas till EG-kommissionen.
Eftersom Sverige endast skall föreslå sådana områden som upptas i den ovan-
nämnda förteckningen föreligger även före EG-beslutet en skyldighet för Sverige
att bereda området nödvändigt områdesskydd enligt naturvårdslagen. På detta
sätt kan införandet av EG:s områdesskydd ske i enlighet med naturvårdslagens
nuvarande reglering som bl.a. innebär att det huvudsakliga beslutsfattandet
sker på regional eller lokal nivå. Det är lämpligt att Naturvårdsverket får i
uppdrag att till regeringen lämna förslag på särskilda skyddsområden och
områden av intresse för gemenskapen.
Efter det att EG-kommissionen, på förslag av en medlemsstat, utpekat ett
område som intressant för europeiska gemenskapen är medlemsstaten skyldig att
senast inom sex år från utpekandet förklara området som särskilt bevarandeom-
råde och bereda området nödvändigt skydd. Uppgiften att förklara ett område som
särskilt bevarandeområde bör utföras av regeringen i likhet med vad som före-
slås gälla avseende särskilda skyddsområden.
De områden som på detta sätt utpekats som omfattande av EG-rättsliga regler
bör behålla sina respektive områdesskyddsbeteckningar enligt naturvårdslagen.
Enligt fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet föreligger skyldighet
för medlemsstaterna att bereda ett särskilt skyddsområde och ett särskilt be-
varandeområde nödvändigt skydd samt att bibehålla detta skydd. Det är bara
under de i det sistnämnda direktivet angivna förutsättningarna som undantag
från skyddsföreskrifter eller helt eller delvis upphävande av skyddsföreskrifter
eller områdesskyddet får ske. En sådan förutsättning är att nödvändiga
kompensationsåtgärder för att skydda det övergripande sammanhanget i Natura 2000
vidtas. I vissa fall skall kommissionens åsikt i frågan inhämtas. Med hänsyn
till dessa speciella förhållanden är det lämpligt att införa en bestämmelse som,
utöver naturvårdslagens ordinarie regelsystem, medför att regeringen skall lämna
särskilt tillstånd för sådant upphävande.
Enligt art- och habitatdirektivet finns en möjlighet att även utpeka områden
som inte upptagits på medlemsstaternas förslagslista till områden av intresse
för europeiska gemenskapen. För ett sådant beslut krävs dock att rådet är en-
hälligt. Den berörda staten har med andra ord vetorätt. Under den tid proce-
duren pågår föreligger skyldighet för den berörda staten att skydda området
mot försämring. Om det är Sverige som berörs innebär detta att området skall
upptas på förteckningen över områden som bör beredas skydd i enlighet med
Sveriges internationella åtaganden. Det innebär i sin tur att Sverige blir
skyldig att bereda området nödvändigt skydd enligt naturvårdslagen.
I Ramsarkonventionen, överenskommelsen om fladdermössens bevarande i Europa,
Bernkonventionen samt i art- och habitatdirektivet finns också ett krav på ett
mera allmänt skydd av biotoper. Detta är i svensk lagstiftning uppfyllt genom
de regler om natur- och kulturmiljöhänsyn som finns i rennäringslagen, skogs-
vårdslagen, lagen om skötsel av jordbruksmark och den nya fiskelagen samt genom
naturvårdslagens regler om biotopskydd och om krav på tillstånd för miljöpå-
verkande arbetsföretag m.m. Renskötsel regleras i rennäringslagen (1971:437).
Det finns för närvarande inte några föreskrifter utfärdade av Jordbruksverket
om natur- och kulturmiljöhänsyn i rennäringen.
Enligt Ramsarkonventionen, Bernkonventionen och art- och habitatdirektivet
skall i samband med planering och när riktlinjer dras för utvecklingen sådan
hänsyn tas till skyddade områden att försämring av dessa undviks eller så långt
som möjligt begränsas. Områden av riksintresse för naturvården åtnjuter enligt
naturresurslagen ett förstärkt skydd vid planering.
Genom den svenska lagstiftningen om miljökonsekvensbeskrivningar går det att
uppfylla art- och habitatdirektivets krav på bedömning av planers och projekts
påverkan på skyddade områden.
Som framgår av avsnitt 1.3 i den remitterade promemorian Regler om handel med
skyddade djur- och växtarter m.m. har EG-domstolen vid ett flertal tillfällen
prövat medlemsstaternas genomförande av fågel- direktivet. Domstolen har i
samband därmed uttalat att det är tillräckligt att direktivet på ett klart och
precist sätt transformeras till en generell lagstiftning, så att en fullständig
tillämpning kan säkerställas. Överfört till svenska förhållanden innebär detta
bl.a. att direktivets bestämmelser inte behöver uppfyllas genom lag. Det räcker
att lagen bemyndigar regeringen (eller myndighet) att utfärda generella före-
skrifter och att den fullständiga regleringen framgår av en förordning eller en
myndighets föreskrift. Så är också avsikten att regeringen skall göra.

5.11 Ikraftträdande

Regeringens förslag: Den nya lagen om åtgärder
beträffande djur och växter som tillhör skyddade
arter och de föreslagna ändringarna i jaktlagen
(1987:259), naturvårdslagen (1964:822) och lagen
(1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall
träda i kraft den 1 januari 1995.

Promemoriornas förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat ikraftträdandet.
Skälen för regeringens förslag: För det fall Sverige blir medlem i EU från
den 1 januari 1995 skall bl.a. vissa bestämmelser i EG:s rättsakter vara
straffsanktionerade i Sverige. I den nya lagen om åtgärder beträffande djur
och växter som tillhör skyddade arter finns tillsyns- och ansvarsbestämmelser
som berör en EG-förordning. I jaktlagen och naturvårdslagen föreslås
förändringar som berörs av den nya lagen. Även förslaget till ändring i 1975 års
bemyndigandelag är knutet till den nya lagen. Flera av de föreslagna
bestämmelserna i naturvårdslagen har också direkt anknytning till EG-rättsakter.
Mot bakgrund av det anförda bör den nya lagen och de föreslagna ändringarna
i övrigt träda i kraft den 1 januari 1995.
Lagrådet har påpekat att om jaktlagens bestämmelser i 37 och 38 §§ om handel
med och preparering av vilt upphör att gälla i enlighet med vad som föreslagits
bör en övergångsbestämmelse införas.
Regeringen delar den av Lagrådet framförda uppfattningen.
Emellertid kommer även de föreskrifter och tillstånd etc., som utfärdats med
stöd av bemyndigandet att sakna stöd i lag. Ytterligare övergångsbestämmelser
bör därför införas dels till den nya lagen, dels till jaktlagen.

6 Lagstiftningsfrågor om dryckesförpackningar av aluminium

6.1 Förutsättningar vid ett medlemskap i EU

Ett medlemskap i EU innebär att Sverige ansluter sig till en tullunion och blir
en del av ett gemensamt tullområde. Den inre marknaden, som anses genomförd från
den 1 januari 1993, innebär dock mer än ett avskaffande av tullavgifter och
andra motsvarande avgifter. Målsättningen är att åstadkomma ett område utan inre
gränser, ett område inom vilket varor skall kunna cirkulera fritt mellan de
olika medlemsländerna. Detta innebär att gränskontroller och gränsformaliteter
av det slag som finns i dag i princip avskaffas mellan medlemsstaterna.
Det finns dock i en del fall gemensamma EG-regler på miljöområdet
som skall säkerställa att en nödvändig kontroll av varutransporter skall kunna
upprätthållas trots frånvaron av gränskontroller. Exempel är bestämmelserna om
transporter med avfall och om handeln med utrotningshotade djur och växter.

6.2 Gällande rätt

Enligt lagen om återvinning av aluminiumburkar får regeringen meddela
föreskrifter om avgift vid import av aluminiumburkar med eller utan dryck och de
andra föreskrifter som kan behövas för att säkerställa att inhemska och
importerade burkar kan konkurrera på lika villkor när ett pantsystem har
inrättats. Regeringen får överlåta åt en myndighet att meddela sådana
föreskrifter. Regeringen lämnade 1982 Aktiebolaget Svenska Returpack tillstånd
att bedriva återvinningsverksamhet genom ett pantsystem. Genom förordningen
(1983:847) om avgift vid införsel av aluminiumburkar har föreskrivits att en
burkavgift skall betalas med det belopp Statens jordbruksverk fastställer vid
införsel av närmare angivna drycker på burk. Avgiften betalas till Tullverket,
som redovisar inbetalade avgifter till Jordbruksverket. De inbetalade avgifterna
överförs därefter av Jordbruksverket till AB Svenska Returpack. Jordbruksverket
beslutar om befrielse av avgift för den som genom avtal med AB Svenska Returpack
har anslutit sig till pantsystem för aluminiumburkar.
Lagen (1960:418) om straff för varusmuggling är tillämplig vid import av
aluminiumburkar. Tullagen (1987:1065) gäller i fråga om avgiften. Regeringen
har till riksdagen lagt fram förslag till ny tullagstiftning som behövs vid ett
medlemskap i EU (prop. 1994/95:34).

6.3 Anmälningsskyldighet vid införsel av aluminiumburkar

Regeringens förslag: Anmälningsskyldighet införs för
den som importerar aluminiumburkar med eller utan
dryck. Reglerna i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter görs
tillämpliga på avgiftsförfarandet.

Statens jordbruksverks förslag: Jordbruksverket har föreslagit krav
på tillstånd för yrkesmässig import av aluminiumburkar med eller utan dryck och
som villkor för tillståndet att importören är ansluten till AB Svenska
Returpacks återvinningssystem eller ett liknande system. Motsvarande krav
föreslås för inhemska tillverkare av aluminiumburkar. Som ett alternativ har
Jordbruksverket föreslagit anmälningsskyldighet för tillverkare och importörer.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig är positiva till att
anmälningsskyldighet införs för importörer.
Skälen för regeringens förslag: Det nuvarande pantsystemet för aluminium-
burkar fungerar på det sättet att burktillverkaren vid försäljning till
bryggerierna tar betalt för den pant som belöper på varje burk. Burktillverkaren
betalar i sin tur detta belopp till AB Svensk Returpack som administrerar
pantsystemet. Kostnaden övervältras på konsumenten som får betala panten när han
köper dryck i aluminiumburk. Å andra sidan återfås panten när den tomma burken
återlämnas. AB Svenska Returpack ersätter butiken för utbetalda panter. För att
uppnå konkurrens på lika villkor mellan inhemska burktillverkare och importörer
av aluminiumburkar tas en avgift ut, f.n. 51,5 öre, vid import av alumi-
niumburkar. Avgiftssystemets nuvarande utformning förutsätter Tullverkets
medverkan i samband med att aluminiumburkarna anges till förtullning.
I stället för dessa regler som bygger på gränskontroll har Statens
jordbruksverk, efter regeringens uppdrag, lämnat förslag till en annan ordning.
Jordbruksverket har föreslagit krav på tillstånd och anslutning till AB Svenska
Returpack eller något annat återvinningssystem för importörer av aluminiumburkar
med eller utan dryck. Det skulle med en sådan ordning inte föreligga någon
skyldighet att erlägga avgift för importerade burkar. Motsvarande krav på
tillstånd skulle även åläggas inhemska tillverkare av aluminiumburkar. Som ett
alternativ till krav på tillstånd har verket föreslagit anmälningsskyldighet för
tillverkare och importörer.
I valet mellan de två förslag till nyordning som Jordbruksverket
föreslagit konstaterar regeringen, att förslaget om krav på tillstånd skulle
kräva en omfattande administration och enligt regeringens uppfattning vara mer
ingripande än vad som är nödvändigt med hänsyn enbart till kravet på minskat
behov av gränskontroller.
Regeringen förespråkar istället att det nuvarande avgiftssystemet i
allt väsentligt bibehålls och att Tullverkets medverkan ersätts med en an-
mälningsskyldighet hos Jordbruksverket, huvudsakligen i enlighet med verkets
alternativa förslag, för importörer av aluminiumburkar. Avgiften skall alltså
erläggas direkt till Jordbruksverket. Även möjligheten till befrielse från
avgiftsskyldighet för den som anslutit sig till AB Svenska Returpack skulle
därmed kunna behållas.
I lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium
införs således en anmälningsskyldighet för importörer av aluminiumburkar med
eller utan dryck. Särskilda regler om sanktioner föreslås också ingå i lagen
som en följd av att lagen om straff för varusmuggling inte längre kommer
att vara tillämplig. Samtidigt som nya straffbestämmelser införs föreslås att
det för straffbarhet skall krävas grov oaktsamhet eller uppsåt.
Kriminalpolitiska skäl talar för att kvalificera de gärningar som skall vara
straffbelagda.
För att Jordbruksverket på ett effektivt sätt skall kunna fullgöra
sin nya uppgift bör den föreslagna regleringen lagtekniskt knytas till lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.
Lagändringarna förutsätter också ändringar i förordningen (1983:847) om avgift
vid införsel av aluminiumburkar.
Den föreslagna ordningen med ett anmälningsförfarande kommer inte att medföra
några kostnadsökningar för staten. Den gällande ordningen är avgiftsfinansierad
och även Jordbruksverkets kostnader enligt den föreslagna ordningen kommer att
täckas av avgifter.

7 Författningskommentar

7.1 Förslaget till lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör
skyddade arter

Sverige har ingått flera internationella överenskommelser om skydd för vilda
djur- och växtarter. I samband med utarbetandet av promemorian Regler om handel
med skyddade djur- och växtarter m.m. Ds 1993:64 framkom att svensk lagstiftning
i vissa fall behöver ändras för att Sverige tydligare skall uppfylla sina
internationella åtaganden. Vidare framkom bl.a. att lagstiftningen om befattning
med skyddade vilda djur och växter behöver kompletteras för att uppnå, också
från svenska utgångspunkter, ett tillräckligt skydd för hotade djur- och
växtarter. När Sverige blir medlem i EU tillkommer dessutom ytterligare krav på
regleringar inom detta område.
I promemorian föreslogs att vissa av de nuvarande bemyndigandereglerna på
området skulle kompletteras och sammanföras i en lag om handel med skyddade
djur- och växtarter m.m. Lagen skulle utgöra stöd för meddelandet av föreskrif-
ter om förvaring och handel med exemplar av sådana arter.
Den nu föreslagna lagen är en ramlag och innehåller ett bemyndigande för
regeringen att meddela de föreskrifter om in- och utförsel, transport, handel,
förvaring, preparering och förevisning som behövs för att skydda en vilt levande
djur- eller växtart eller som behövs för att uppfylla ett svenskt
internationellt åtagande att skydda en sådan art. Föreskrifterna får också
reglera motsvarande befattning med ägg, rom eller bo eller annan produkt som
utvunnits av djur eller växter. Vidare ger lagen möjlighet att meddela
föreskrifter om att krav på särskilt tillstånd eller andra särskilda villkor
skall gälla för yrkesmässig eller i förvärvssyfte bedriven verksamhet med vilda
djur och växter. Lagen innehåller därutöver regler om tillstånd, tillsyn och
ansvar.
Lagreglerna har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, om inte annat
anmärks.

In- och utförsel, handel m.m.

1 § För att skydda vilt levande djur- och växtarter får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer, i den mån det behövs för att uppfylla
Sveriges internationella åtaganden på området eller av andra skäl, meddela före-
skrifter angående in- och utförsel, transport, handel, förvaring, preparering
och förevisning avseende djur och växter. Föreskrifterna får också reglera
motsvarande befattning med ägg, rom eller bo eller med annan produkt som
utvunnits av djur eller växter.
Föreskrifter som avses i första stycket får, förutom annat, innefatta förbud
mot eller krav på tillstånd eller andra särskilda villkor för sådana åtgärder
som anges där.

Paragrafens reglering vad avser in- och utförsel har i huvudsak överförts från
1 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller
utförsel av varor. En utvidgning av bemyndigandet har skett genom att rekvisitet
"skydd för utrotningshotade eller sällsynta arter av djur eller växter" bytts ut
mot rekvisitet "att skydda vilt levande djur- eller växtarter". Paragrafens
syfte är att möjliggöra införande av sådan reglering som behövs för att
förhindra att vissa arter utrotas eller alltför kraftigt decimeras. Arterna
behöver således inte vara utrotningshotade.
Paragrafen innefattar det nuvarande bemyndigandet för regeringen enligt 1975
års lag att genom föreskrifter uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen
om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter
(CITES). Bemyndigandet i paragrafen kan också vid behov användas för att införa
strängare reglering än konventionens. En sådan reglering kan omfatta såväl
arter som omfattas av CITES som andra arter.
Enligt paragrafen blir det möjligt att förbjuda eller begränsa angivna
åtgärder beträffande levande eller döda djur eller växter av vilt levande arter.
Med stöd av paragrafen kan t.ex. som en förutsättning för hantering eller
förvaring föreskrivas krav på myndighetstillstånd. Tillståndet får förenas med
villkor. Även utan ett tillståndsförfarande kan särskilda villkor för olika
åtgärder meddelas.
Paragrafen innefattar det nuvarande bemyndigandet för regeringen i 38 § jakt-
lagen att föreskriva tillståndskrav för konservatorsverksamhet beträffande
vilda däggdjur och fåglar. Bemyndigandet ger även en möjlighet att föreskriva
om tillståndskrav för annan verksamhet där vilda djur och växter hanteras t.ex.
uppvisning av djur i djurparker eller på andra platser. Med stöd av bemyn-
digandet kan t.ex. förutom tillståndskrav införas en skyldighet att föra
förteckning över vissa djur och växter som hanteras i sådana verksamheter.
Det bör föreskrivas att länsstyrelsen skall vara tillståndsmyndighet.
Därigenom får länsstyrelsen kunskap om förekomsten av t.ex. handels-, förevis-
nings- och konservatorsverksamhet. En sådan kunskap är nödvändig för full-
görandet av den tillsynsverksamhet som skall förekomma enligt denna lag.
I lagen avses med exemplar av vilt levande djur- eller växtarter exemplar som
i modern tid har fångats eller tagits direkt i naturen i Sverige eller i ut-
landet och exemplar som härstammar från sådana exemplar. Med exemplar avses
också delar av exemplar. För växtarter avses med exemplar också frö. Handel
innefattar saluförande, försäljning och byte. Montering innefattas i prepare-
ring. Uppfödning och odling innefattas i förvaring.
Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att ett tillstånd kan
återkallas. En återkallelse får anses förutsätta ett visst kvalificerat åsido-
sättande av skyldigheter enligt denna lag.

2 § Tillstånd får inte ges till den som underlåtit att fullgöra sina skyldig-
heter enligt ett tidigare meddelat tillstånd, om inte särskilda omständigheter
föranleder något annat.

Enligt paragrafen skall tillstånd vägras en tidigare misskötsam tillståndshavare
då denne söker ett nytt tillstånd, om inte särskilda skäl föranleder att
tillståndsmyndigheten bör göra en annan bedömning. Vid denna bedömning får
beaktas vilken underlåtenhet tillståndshavaren gjort sig skyldig till och vilken
betydelse detta har för möjligheten att uppnå eller vidmakthålla det skydd för
djur- och växtarter som tillståndsregleringen åsyftar.

Tillsyn

3 § Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter som meddelats med stöd av denna
lag och av villkor som meddelats med stöd av sådana föreskrifter skall utövas av
den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Detta gäller också i fråga om
tillsyn över efterlevnaden av rådets förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3
december 1982 om genomförande i gemenskapen av konventionen om internationell
handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.

Tillsyn enligt lagen och EG-förordningen bör utövas av länsstyrelsen förutom när
det gäller in- och utförsel där tillsyn och kontroll redan nu utövas av
tullmyndigheten och Kustbevakningen.

4 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen av den som yrkesmässigt eller annars i
förvärvssyfte eller på grund av tillstånd tar sådan befattning med djur,
växter, ägg, rom, bon eller produkter som avses i 1 §.

Bestämmelsen i paragrafen ger tillsynsmyndigheten möjlighet att få tillgång till
förteckningar över djur och växter som hanteras i en verksamhet samt fakturor,
handelsböcker, följesedlar, leveransverifikationer och liknande handlingar. De
uppgifter som framkommer i samband med tillämpningen av denna paragraf kan i sin
tur ligga till grund för vitesbeslut och andra ingripanden. Underlåtenhet att
lämna upplysningar och handlingar kan medföra straffansvar enligt 9 §.
Tillsynsmyndighetens rätt till upplysningar och handlingar omfattar
i Lagrådets förslag inte annan än den som yrkesmässigt eller i förvärvssyfte tar
befattning med skyddade växter eller djur. Som utvecklats i avsnitt 5.3 bör även
upplysningsplikten och skyldigheten att tillhandahålla handlingar omfatta den
som i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag tar sådan befattning med det
som är skyddat enligt de bemyndiganden som utfärdats med stöd av lagen. En
redaktionell bearbetning har också gjorts av Lagrådets förslag.

5 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för
efterlevnaden av föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag och av villkor
som meddelats med stöd av sådana föreskrifter samt för efterlevnaden av rådets
förordning (EEG) nr 3626/82.
Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.
Underlåter någon att fullgöra sina skyldigheter enligt föreskrifter eller
villkor som avses i första stycket eller enligt villkor som meddelats i
samband med föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse. Ett sådant
beslut får verkställas enligt utsökningsbalken. Verkställigheten sker på den
försumliges bekostnad.

I paragrafens första stycke regleras tillsynsmyndighetens möjligheter att
använda förelägganden och förbud enligt lagen. En tillsynsmyndighet bör vid den
enskildes bristande efterlevnad av föreskrifter försöka få denne att vidta
rättelse på frivillig väg genom råd och anvisningar.
Om den frivilliga vägen inte är framkomlig kan ett vitesföreläggande vara ett
alternativ till en åtalsanmälan. Ett vitesföreläggande är också bättre än en
åtalsanmälan när det är angeläget att erhålla en snabb effekt av myndighetsin-
gripandet, t.ex. om ett nyfångat djur hålls i fångenskap i strid mot föreskrift
som meddelats med stöd av 1 § och djuret riskerar att ta skada av fångenskapen.
Vitesföreläggande bör dock inte tillämpas som ett alternativ till åtalsanmälan
i de fall då frågan lämpligen bör prövas straffrättsligt. Förelägganden och
förbud får förenas med vite. Bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om
viten.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt föreskrifter eller
villkor som meddelats med stöd av lagen eller enligt en tillsynsmyndighets
föreläggande får tillsynsmyndigheten, enligt paragrafens tredje stycke, förord-
na om rättelse på hans bekostnad. Det blir sedan kronofogdemyndigheten som får
verkställa rättelsebeslutet (jfr. 16 kap. utsökningsbalken).
I enlighet med vad Lagrådet påtalat har i tredje stycket införts en
bestämmelse om att sådant beslut får verkställas.

6 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen, fordon och fartyg som används vid yrkesmässig eller
annars i förvärvssyfte bedriven verksamhet eller som omfattas av tillstånd
enligt denna lag och där göra undersökningar. Vad nu sagts gäller dock inte
beträffande bostäder.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen enligt denna
paragraf.

Bestämmelsen i paragrafens första stycke ger tillsynsmyndigheten rätt att för
tillsynen få tillträde till visst område m.m. och där göra undersökningar. En
sådan rätt är en förutsättning för en effektiv tillsyn.Beträffande rekvisiten
yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte anförs följande. Med yrkesmässig avses
i paragrafen en verksamhet där den som är ansvarig är näringsidkare och
hanteringen ingår i en verksamhet av ekonomisk art. Med näringsidkare och
näringsverksamhet avses här detsamma som i civilrättslig lagstiftning, t.ex.
bokföringslagen (1976:125). Jfr. också 16 kap. 10 c § brottsbalken (prop.
1980/81:176 s. 14). Utanför begreppet yrkesmässig faller emellertid sådan
verksamhet i vinstsyfte som sker i mindre omfattning, t.ex. en verksamhet vid
sidan av den egentliga sysselsättningen. Även sådan verksamhet omfattas dock av
paragrafen genom tillägget eller annars i förvärvssyfte. Verksamheten måste dock
ha viss omfattning för att det skall kunna vara fråga om verksamhet i
förvärvssyfte.
Enligt paragrafens andra stycke skall polismyndigheten på begäran biträda
tillsynsmyndigheten med tillträde och undersökning. I allmänhet brukar
föreskrivas att kronofogdemyndigheten skall biträda tillsynsmyndigheten i
liknande fall som här avses. Den särskilda regleringen i detta fall utgår från
att det vid varje länspolismyndighet finns en polisman som är kontaktperson i
s.k. CITES-frågor. Den särskilda kompetens som den berörda polispersonalen har
tillägnat sig bör tas tillvara och vidareutvecklas på detta sätt.
Tillsynsmöjligheten måste även omfatta dem som utan att bedriva yrkesmässig
verksamhet befattar sig med skyddade djur och växter. Paragrafen har därför i
förhållande till Lagrådets förslag utvidgats till att omfatta tillträde i de
fall då tillstånd föreligger.

Avgifter

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter för myndigheternas verksamhet.

Genom bestämmelsen i denna paragraf får föreskrifter utfärdas om skyldighet för
den som bedriver sådan verksamhet som berörs av tillsynen enligt denna lag att
betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet.
Lagrådet har i sitt förslag begränsat dessa avgifter till tillsynsmyndighetens
verksamhet. Av vad som tidigare sagts framgår emellertid att avsikten är att
också tillståndsgivning skall kunna avgiftsbeläggas. Regeringen anser att det
därför klart bör framgå av lagens utformning att även sådana avgifter får tas ut
av myndigheterna.

Ansvar

8 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet tar sådan befattning med djur, växter, ägg, rom, bon eller
produkter av djur eller växter
1. som strider mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 1 § eller mot
ett villkor som har uppställts i samband med att ett tillstånd meddelats eller i
annat beslut i enskilt fall,
2. som strider mot en bestämmelse om in- och utförsel, transport, handel och
förevisning i rådets förordning (EEG) nr 3626/82.
Om ett brott enligt första stycket är att anse som grovt, döms till fängelse i
högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningen avsett exemplar av hotad, sällsynt eller värdefull art eller om den
utförts vanemässigt eller i större omfattning.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i
brottsbalken eller i lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling.

I denna och i närmast följande paragraf finns lagens straffbestämmelser.
Strafflatituderna överensstämmer huvudsakligen med strafflatituderna för motsva-
rande eller liknande brott i naturvårdslagen och jaktlagen.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Detta undantag medför att oaktsamma
handlingar som i sig kan vara ursäktliga inte behöver medföra något straff.
Det som straffbeläggs är överträdelse av föreskrifter och tillståndsvillkor
beträffande själva befattningen med de skyddade djur, växter, ägg, rom, bon
eller med produkter som anges i 1 § eller ifrågavarande EG-förordning.
Paragrafen har som framgår av avsnitt 5.3 ändrats något i förhållande till
Lagrådets förslag.

9 § Till böter döms den som i en ansökan eller annan handling som ges in enligt
denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller enligt rådets
förordning (EEG) nr 3626/82, med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna
en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift om förhållanden av betydelse för
tillstånd eller tillsyn.

Genom paragrafen straffbeläggs vissa förseelser mot uppgiftsskyldighet som finns
reglerad i lagens bestämmelser eller mot föreskrift som meddelats med stöd av
lagen eller den angivna EG rättsakten. Förevarande paragraf är inriktad på brott
där en tillstånds- eller tillsynsmyndighets verksamhet försvåras av handlingen
eller underlåtenheten.

10 § Den som inte rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 5 § eller som
överträtt ett vitesförbud enligt samma paragraf får inte dömas till ansvar
enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Om ett vitesföreläggande eller förbud och en straffregel bygger på samma grund
skall inte mer än en sanktion dömas ut. Vitet ges därvid företräde.

Förverkande

11 § Om någon har begått brott som avses i 8 §, skall egendom som nämns i 1 §
och som gärningsmannen tagit befattning med, förklaras förverkad, om det inte är
uppenbart oskäligt.
I stället för egendom kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

I paragrafen regleras möjligheterna att förverka egendom som hanterats eller
förvarats i strid mot förbud eller annan föreskrift som meddelats med stöd av 1
§ eller i strid mot vissa bestämmelser i förordning (EEG) nr 3626/82.
Enligt bestämmelserna i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom
och hittegods m.m. skall förverkad egendom i allmänhet försäljas. Det kan dock i
vissa fall finnas anledning att från sådan försäljning undanta dels djur eller
växt som behövs för forskningsändamål, dels djur eller växt som kan återföras
till vilt tillstånd. Undantag från försäljning får ske genom att en föreskrift
om detta tas in i en lag eller förordning. Regeringen har således möjlighet att
i en förordning föreskriva om erforderliga undantag från bestämmelserna i den
ovannämnda förfarandelagen.

12 § Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid
brott som avses i 8 § får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga
brott eller om det annars finns särskilda skäl.
I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Paragrafen har sin motsvarighet i 49 § jaktlagen. Förslaget har kommenterats i
avsnitt 5.4.
Av paragrafen framgår att fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har
använts vid brott som avses i 8 § får förklaras förverkade.
Bestämmelsen är konstruerad så att förverkande får ske. Därmed föreligger inte
en presumtion för förverkande. Som allmän förutsättning för förverkande enligt
paragrafen gäller att det skall vara påkallat för att förebygga brott eller att
det annars föreligger särskilda skäl.
Som exempel på andra hjälpmedel som det kan bli aktuellt att förverka med stöd
av denna paragraf kan nämnas värmelådor för transport av levande ägg och
fågelungar samt frysboxar för förvaring av döda djur.
Genom bestämmelsen i paragrafens andra stycke öppnas en möjlighet för domstolen
att i stället för sakförverkande besluta om värdeförverkande. Domstolen har
därvid möjlighet att av billighetsskäl förklara endast en del av hjälpmedlets
värde förverkat.

Tystnadsplikt

13 § Den som har tagit befattning med ärende som avses i denna lag får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid fått veta om någons affärs- eller
driftförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

I tillsyns- eller tillståndsärende enligt denna lag kommer myndigheterna att i
vissa fall behöva anlita biträde av utomstående experter bl.a. för att
artbestämma djur och växter. Dessa experter kan i samband med deltagandet i
myndighetsverksamheten få kännedom om någons affärs- eller driftförhållanden.
Det är därför nödvändigt att lagen innehåller särskilda bestämmelser om
tystnadsplikt.
Brott mot paragrafens bestämmelser utgör brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap.
3 § brottsbalken.

Överklagande

14 § En myndighets beslut i särskilda fall enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut om meddelande av
föreskrifter med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av
regeringen.

Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf reglerar rätten att överklaga
beslut som har meddelats i enskilda fall enligt lagen och enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen. Här innefattas beslut avseende bl.a.
beviljande av tillstånd, tillståndsvillkor, förbud och förelägganden samt
påförande av avgifter.
För överklagande till kammarrätt krävs i enlighet med andra likartade
bestämmelser prövningstillstånd.

7.2 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

1 §
Ändringen behandlas i avsnitt 5.6. I den nuvarande lydelsen av paragrafen anges
inte lagens geografiska tillämpningsområde. Genom bestämmelserna i lagen
(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon omfattas bl.a. skydd för och bevarande av
den marina miljön och utnyttjande av naturtillgångar inom Sveriges ekonomiska
zon av svensk jurisdiktion. Genom ändring av paragrafen har jaktlagens
tillämpningsområde utvidgats till att i de fall som anges särskilt omfatta även
Sveriges ekonomiska zon.
Genom valfångstkonventionen har Sverige åtagit sig att reglera val-
fångstverksamhet av personer eller med fartyg under svensk jurisdiktion. För att
kunna uppfylla denna förpliktelse har jaktlagens tillämpningsområde utvidgats
till att, i de fall som anges särskilt, omfatta även jakt från svenskt fartyg
eller luftfartyg på det fria havet utanför den ekonomiska zonen. Av lagen
(1966:374) om Sveriges sjöterritorium följer att Sveriges sjöterritorium
omfattar inre vatten och territorialhavet och begränsas mot det fria havet eller
annan stats territorium av territorialgränsen.
Det fria havet omfattar, med vissa undantag, de havsområden som är belägna
utanför territorialgränser och ekonomiska zoner.

3 §
Ändringen behandlas i avsnitt 5.6 och innebär att paragrafens frednings-
bestämmelse utvidgas till att även omfatta allt vilt som befinner sig inom
Sveriges ekonomiska zon. Ändringen är i första hand föranledd av Sveriges
åtagande i 1992 års Överenskommelse om bevarandet av småvalar i Nordsjön och
Östersjön att inom ramen för Sveriges jurisdiktion iaktta vissa regler för att
skydda småvalarna. Den föreslagna paragrafen innebär också att Sverige inom den
ekonomiska zonen uppfyllt sitt lagstiftningsmässiga åtagande enligt
valfångstkonventionen.

29 a §
Paragrafen som är ny behandlas i avsnitt 5.6. I paragrafen bemyndigas regeringen
att meddela föreskrifter om förbud eller särskilda villkor för jakt från svenska
fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon.
Sådana föreskrifter eller förbud får endast meddelas när det krävs för att
uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av vilt. Paragrafen har
tillkommit för att tillsammans med fredandebestämmelsen i 3 § möjliggöra
uppfyllandet av Sveriges åtaganden enligt valfångstkonventionen att trygga
tillämpningen av konventionens bestämmelser och bestraffa brott mot dessa
bestämmelser vid fångstverksamhet som bedrivs från fartyg eller luftfartyg under
svensk jurisdiktion. Bemyndigandet i paragrafen kan också användas för att
uppfylla eventuella framtida svenska internationella åtaganden om reglering av
jakt från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges
ekonomiska zon.

31 §
Ändringen, som behandlas i avsnitt 5.8. innebär att det införs ett generellt
förbud mot jakt från motordrivna fortskaffningsmedel.

43 §
Paragrafen behandlar jaktbrott. Andra punkten i paragrafen har ändrats i
anledning av det nya bemyndigandet i 29 a §. Brott mot föreskrift som meddelats
med stöd av 29 a § utgör jaktbrott och sanktioneras enligt 43 och 44 §§.

44 §
I paragrafen behandlas grovt jaktbrott. Ändringen innebär att en omständighet
som särskilt skall beaktas vid bedömandet av om brottet är grovt ändras från "om
det avsåg ett utrotningshotat, sällsynt eller värdefullt vilt" till "om det
avsåg ett hotat, sällsynt eller värdefullt vilt". Genom ändringen klargörs att
paragrafen också skall omfatta en viltart vars svenska population är hotad även
om arten i ett globalt perspektiv inte är utrotningshotad. Ändringen medför
också att vid bedömandet av om jaktbrott eller jakthäleri (se 46 §) är grovt
skall samma särskilda omständigheter beaktas som vid motsvarande bedömning
enligt 8 § i den föreslagna lagen om åtgärder beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.

45 §
Paragrafen har ändrats så att hänvisningarna till 37 och 38 §§ tagits bort ur 45
§ första stycket punkt 4 och 6. Detta är en följdändring av att 37 och 38 §§
föreslås upphöra att gälla.

46 §
Ändringen behandlas i avsnitt 5.3. I paragrafen definieras och regleras
jakthäleri. Ändringen består i att ett nytt tredje stycke införs. Till ansvar
för jakthäleri skall inte dömas om gärningen är belagd med straff i den nu
föreslagna lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade
arter. Ändringen har vidtagits för att säkerställa att den nyss nämnda lagens
ansvarsbestämmelser tillämpas när förutsättningar för detta föreligger.
En indirekt ändring av 46 § sker också genom den ovan kommenterade ändringen i
44 § andra stycket 1 vartill hänvisas i 46 § andra stycket.

51 a §
I paragrafen, som är ny och som har behandlats i avsnitt 5.6, föreskrivs att
svensk domstol skall vara behörig att behandla mål om brott mot lagen även om
domsrättsreglerna i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken inte är tillämpliga.
Bestämmelsen tar sikte på de fall då utlänning som inte är bosatt i Sverige
begår brott mot jaktlagen inom den svenska ekonomiska zonen.

51 b §
I paragrafen, som är ny och som har behandlats i avsnitt 5.6, finns en
forumbestämmelse som gäller åtal för brott förövat inom den ekonomiska zonen.

52 §
I paragrafen anges vilka bemyndiganden att meddela föreskrifter eller beslut
enligt lagen som regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet. Ändringen i
paragrafen är en följdändring i anledning av det ovan föreslagna nya
bemyndigandet i 29 a § samt av förslaget ovan att 37 och 38 §§ skall upphöra att
gälla.

Övergångsbestämmelse

Under avsnitt 5.11 har de särskilda övergångsbestämmelserna kommenterats. Den
har tillkommit med anledning av att 37 och 38 § upphör att gälla.

7.3 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

12 §
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.11. I paragrafen regleras i ett nytt tredje
stycke möjligheterna för myndighet att meddela beslut om undantag från eller
upphävande av reservatföreskrift för en skyddad våtmark. Enligt ändringen införs
som en ytterligare förutsättning för ett sådant beslut att det intrång i
naturvårdsintresset som upphävandet medför i skälig utsträckning skall
gottgöras. Gottgörelsen för upphävande av skydd beträffande ett område kan bestå
i att ett annat våtmarksområde av motsvarande intresse för naturvården skyddas.
Gottgörelsen kan även bestå i åtgärder som ökar naturvårdsintresset av annat
skyddat område, t.ex. kan restaurering av en igenväxt fågelsjö kompensera
förlust av annan våtmarksresurs. Att intrånget i naturvårdsintresset i skälig
utsträckning skall gottgöras innebär att en bedömning i varje särskilt fall
skall göras beträffande möjligheten och lämpligheten av att vidta kom-
pensationsåtgärder. Intrånget i naturvårdsintresset skall gottgöras om inte
särskilda skäl talar däremot. Ett särskilt skäl för att underlåta att
gottgörelse i ett naturvårdsintresse kan vara att det skyddade området inte är
ett Ramsar-område sammantaget med att intrånget i naturvårdsintresset är mycket
begränsat. Det bör särskilt anmärkas att det nu föreslagna tredje stycket på
intet sätt påverkar möjligheten att enligt andra stycket ålägga företaget
kostnadsansvar för intrånget i naturvårdsintresset.
Enligt 19 § andra stycket skall bl.a 12 § äga motsvarande tillämpning
beträffande naturvårdsområde.
I paragrafens första och andra stycke har redaktionella ändringar företagits.

14 §
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.8. Genom paragrafen bemyndigas regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det finns risk för att en
växtart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs
för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd för en vilt levande
växtart, att meddela fredningsbestämmelser beträffande sådana växter. Risk för
att en växtart kan komma att försvinna kan avse sådan risk beträffande landet
som helhet, en region eller ett län.
Genom ändringen införs en möjlighet att freda växter om det krävs för att
uppfylla Sveriges internationella åtaganden inom detta område oavsett om
växtarten anses hotad i Sverige. Vidare klargörs i paragrafen att förbud kan
meddelas mot att ta frö från växt av viss art. I övrigt motsvarar paragrafen
helt nuvarande 14 § första stycket.

14 a §
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 5.8. Genom paragrafen bemyndigas
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det finns risk för
att en djurart kan komma att försvinna eller om det krävs för att uppfylla
Sveriges internationella åtaganden om skydd av en vilt levande djurart, att
meddela fredningsbestämmelser beträffande sådana djur. Risk för att en djurart
kan komma att försvinna kan avse sådan risk beträffande landet som helhet, en
region eller ett län.
Genom paragrafen införs en möjlighet att freda djur om det krävs för att
uppfylla Sveriges internationella åtaganden inom detta område oavsett om
djurarten anses hotad i Sverige. För att öka skyddet för enskilda exemplar av en
djurart som åtnjuter skydd har paragrafens undantag för angrepp på egendom
kvalificerats till att endast gälla angrepp på värdefull egendom. Därmed uppnås
också bättre överensstämmelse med brottsbalkens nödparagraf (24 kap. 4 §).
I övrigt motsvarar paragrafen helt nuvarande 14 § andra stycket.

14 b §
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 5.8. Genom paragrafen bemyndigas
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det utöver förbud
enligt 14 eller 14 a § eller fredning enligt jaktlagstiftningen behövs särskilt
skydd för djurart eller växtart inom ett område, att meddela vissa
skyddsföreskrifter för området. Paragrafen motsvarar helt nuvarande 14 § tredje
stycket.

14 c §
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 5.9.
Genom paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer, att till skydd för vilt levande djurart eller växt-art eller
naturmiljön, meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda
villkor för att sätt ut exemplar av en vilt levande djurart eller växtart i
naturmiljön.
I Sverige finns redan i viss speciallagstiftning föreskrifter som förbjuder
eller ställer upp särskilda villkor för att sätta ut vissa vilt levande djur-
och växtarter i naturmiljön. Beträffande reptiler och amfibier samt huvuddelen
av de ryggradslösa djuren finns dock inte tidigare någon möjlighet att förbjuda
eller på annat sätt reglera ett sådant utsättande.
Om det eftersträvade skyddet för djur, växter eller naturmiljön skall
upprätthållas med stöd av speciallagstiftning skall dock sådan reglering alltid
tillämpas.

19 a §
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 5.10.
Bestämmelsen innebär skyldighet för regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att upprätta en förteckning över områden som bör beredas skydd i
enlighet med Sveriges internationella åtaganden om skydd av naturområden.
Förteckningen bör regelbundet revideras för att hålla den aktuell. Av
förteckningen skall framgå vilket områdesskydd och skyddsföreskrifter i övrigt
som ansetts behövliga för att uppfylla de internationella åtagandena. Ett område
som upptagits i en sådan förteckning skall så snart som möjligt beredas
erforderligt skydd som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde eller som
djur- eller växtskyddsområde. I vissa fall kan dock nödvändigt skydd enligt
naturvårdslagen uppnås genom att föreskrift enligt 20 § (samrådsparagrafen)
meddelas beträffande området.

19 b §
Paragrafen som är ny har behandlats i avsnitt 5.10.
Regeringen får med tillämpning av den enligt 19 a § upprättade förteckningen
och i enlighet med fågeldirektivet förklara områden som särskilda skyddsområden.
En skyldighet för Sverige att vid ett medlemskap utfärda sådan förklaring följer
av fågeldirektivet.
Bestämmelsen innebär vidare att regeringen får förklara ett område som särskilt
bevarandeområde om området utpekats som ett område av intresse för gemenskapen.
Ett sådant utpekande sker av kommissionen eller i undantagsfall av rådet. Enligt
art- och habitatdirektivet är en medlemsstat förpliktad att förklara ett sådant
utpekat område som särskilt bevarandeområde och bereda området erforderligt
skydd.
Av den enligt 19 a § upprättade förteckningen skall det framgå vilket skydd ett
område ansetts behöva. Det kan förutsättas att de flesta områden som har ett
sådant stort skyddsintresse att de är intressanta för EG redan erhållit
erforderligt skydd enligt naturvårdslagen. I övriga fall bör frågan om sådant
skydd för området avgöras innan EG:s direktivsbestämmelser om områdesskydd,
genom förklaring av området som särskilt skyddsområde eller bevarandeområde,
blir tillämpliga på området.

19 c §
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 5.10.
En medlemsstat i EG är inte bara skyldig att bereda ett utpekat område
erforderligt skydd utan är också skyldig att vidmakthålla skyddet. Ett
områdesskydd får helt eller delvis upphävas under vissa i art- och
habitatdirektivet upptagna förutsättningar. I vissa fall förutsätter ett
upphävandebeslut att kontakt tas med EG-kommissionen.
Genom paragrafen införs krav på särskilt tillstånd från regeringen för beslut
om att områdesskyddet helt eller delvis skall upphävas för ett särskilt
skyddsområde eller särskilt bevarandeområde. Vid denna tillståndsprövning av
regeringen skall endast bedömas om det aktuella upphävandet är tillåtet enligt
EG:s rättsordning. Regeringen kan dock villkora ett tillståndsbeslut om det
krävs för att uppfylla en EG-bestämmelse. Regeringen kan t.ex. föreskriva att
kompensationsåtgärder vidtas för att skydda det övergripande sammanhanget av
Natura 2000. Upphävandeärendet skall i övrigt hanteras i enlighet med
naturvårdslagens nuvarande regler.

37 b §
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 5.1 och 5.3. Den är utformad
efter förebild av stadgandet om jakthäleri i 46 § jaktlagen. Genom paragrafens
första stycke införs en ansvarsbestämmelse för den som obehörigen tar befattning
med exemplar av en djurart eller växtart, ägg, rom eller bon som åtkommits
genom brott mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 14 eller 14 a
§. Med exemplar av växtart avses i paragrafen även del av exemplar och frö. För
att någon skall kunnas dömas till ansvar krävs att gärningsmannen vet eller har
skälig anledning anta att exemplaret, ägget, rommen eller boet åtkommits genom
ovan angivet förbrott. Genom denna bestämmelse blir i vissa fall även
förvaringen av exemplar av skyddade växt- och djurarter förbjudet. För brott mot
bestämmelsen kan utdömas böter eller fängelse i högst sex månader eller, om
brottet är grovt, fängelse i högst två år.
I paragrafens andra stycke behandlas grovt brott. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsåg exemplar eller del av
exemplar av en hotad, sällsynt eller värdefull art eller om den utförts
vanemässigt eller i större omfattning.
Enligt paragrafens tredje stycke skall ansvar enligt första eller andra stycket
inte ådömas om gärningen är belagd med straff i den nu föreslagna lagen om
åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter. Bestämmelsen
har införts för att säkerställa att den nyss nämnda lagens ansvarsbestämmelser
alltid används när förutsättningar för detta föreligger.
Enligt paragrafens fjärde stycke skall exemplar, ägg, rom eller bo som
hanterats eller förvarats i strid mot första stycket, förklaras förverkat om det
inte är uppenbart oskäligt.

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor

1 §
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.1.
I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om in- eller
utförsel av varor om det är påkallat av vissa i paragrafen uppräk-nade
anledningar. Ändringen innebär att regeringens bemyndigande att med stöd av
denna paragraf meddela sådana föreskrifter av hänsyn till skyddet för
utrotningshotade eller sällsynta arter av djur eller växter upphör. Motsvarande
bemyndigande har istället införts i 1 § lagen om åtgärder beträffande djur och
växter som tillhör skyddade arter.

7.5 Förslaget till ändring i lagen (1982:349) om återvinning av
dryckesförpackningar av aluminium

2 a §

Förslaget har närmare kommenterats under avsnitt 6.3. Anmälningsskyldigheten
träffar den som importerar sådana burkar som enligt 3 § kan beläggas med
burkavgift. Anmälningsskyldigheten är straffsanktionerad enligt 4 § 2.
Regeringen kan föreskriva att anmälningsförfarandet skall handläggas på
myndighetsnivå.

3 a §

Förfarandet regleras i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter.

4 §

Genom ändring i första stycket har i punkten 2 sanktioner införts i denna lag
för den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 2 a §. Vidare kan
enligt den nya punkten 4 den dömas till straff som lämnar oriktig uppgift om
förhållanden som är av betydelse i handling som avges till ledning vid
fastställande av avgift.
För samtliga gärningar gäller att straffbarhet fordrar uppsåt eller grov
oaktsamhet. För fall av normalgraden av oaktsamhet finns i stället andra
möjligheter till åtgärder, t.ex. vitesförelägganden eller skattetillägg.
Det tidigare andra stycket har utgått.

Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1993:64) Regler om handel med
skyddade djur- och växtarter m.m.

I promemorian kartläggs i enlighet med riksdagens ställningstagande i anslutning
till 1991 års miljöpolitiska proposition de internationella överenskommelser på
naturvårdsområdet som Sverige är part i samt EG:s motsvarande rättsakter.
Förslag lämnas om lagändringar som behövs för att Sverige skall uppfylla de
internationella åtagandena genom lagstiftning.I Konventionen om skydd av
europeiska vilda djur och växter och deras naturliga miljö (Bernkonventionen)
finns bl.a. regler om nationell handel med vilt levande djur och växter.
I promemorian föreslås en ny lag om handel med skyddade djur- och växtarter
m.m.. Föreskrifter om förvaring och handel får meddelas om det behövs för att
uppfylla Sveriges internationella åtaganden eller annars för att skydda en vilt
levande djurart eller växtart. Föreskrifter får gälla förbud eller särskilda
villkor för förvaring eller handel med exemplar eller del av exemplar av en
djurart eller växtart.
I den föreslagna lagen införs också ett bemyndigande att meddela föreskrifter
om yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bedriven preparering av exemplar
eller del av exemplar av en vilt levande däggdjursart eller fågelart.
Från lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller
utförsel av varor till den nya lagen överförs och utvidgas bemyndigandet
beträffande vissa varor. Föreskrifter om in- eller utförsel av varor får
meddelas om det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden eller
annars med hänsyn till miljövården och därmed samman-hängande hälsoskyddsfrågor
eller för att skydda en vilt levande djurart eller växtart. Sveriges åtaganden
om reglering av internationell handel enligt Konventionen om internationell
handel med utrotningshotade djur och växter kan därigenom uppfyllas. Detsamma
gäller beträffande Sveriges motsvarande åtaganden enligt 1950 års Internatio-
nella konvention om fågelskydd.
Särskilda tillsyns- och ansvarsbestämmelser föreslås i den nya lagen.
I enlighet med Bernkonventionen föreslås även ändringar i naturvårdslagen och
jaktlagen.
I naturvårdslagen föreslås en möjlighet att freda vilt levande exemplar av
djurart eller växtart om det behövs för att uppfylla Sveriges internationella
åtaganden. Sådana djur och växter kommer att kunna fredas även om arten inte är
hotad i Sverige. Ett förbud mot obehörig befattning med exemplar av enligt
naturvårdslagen fredad djurart eller växtart införs. Vidare föreslås att före-
skrifter om förbud eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar av vilt
levande djurart eller växtart i naturmil-jön får meddelas till skydd för annan
vilt levande djurart eller växtart eller naturmiljön.
I jaktlagen föreslås ett generellt förbud mot jakt från motordrivna fortskaff-
ningsmedel.
För att uppfylla bestämmelserna i Internationella konventionen för reglering av
valfångsten och i Överenskommelsen om bevarandet av småvalar i Nordsjön och
Östersjön föreslås vissa ändringar i jaktlagen. Lagens tillämpningsområde
utvidgas till att gälla inom Sveriges ekonomiska zon samt vid jakt från svenska
fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför den ekonomiska zonen. Vilt
levande däggdjur och fåglar skall vara fredade inom Sveriges ekonomiska zon.
Föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för jakt från
svenska fartyg och luftfartyg på det fria havet utanför den ekonomiska zonen
skall få meddelas om det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åta-
gan-den.
För att stärka skyddet av naturliga livsmiljöer och för att uppfylla Sveriges
internationella åtaganden enligt Konventionen angående våtmarker av interna-
tionell betydelse, i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar föreslås
ändring i naturvårdslagen. En skyldighet införs att i skälig mån kompensera det
intrång i naturvårdsintresset som ett beslut att helt eller delvis upphäva ett
naturreservat eller ett naturvårdsområde som avser en våtmark medför. Förslag
lämnas också om en förteckning över områden som bör beredas skydd i enlighet med
Sveriges internationella åtaganden om skydd av naturområden samt om att ett
område som upptagits på förteckningen skall beredas erforderligt skydd enligt
naturvårdslagen.
Därutöver behandlas i promemorian ett förslag från Naturvårdsverket om ändring
i förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om
internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter. I
promemorian föreslås att förordningen ändras så att det skall krävas
myndighetstillstånd för reexport av exemplar av vissa vilt levande djurarter.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden kommit in från Riksdagens ombudsmän JO,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Försvarsmaktens organisa-
tionsmyndighet, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Generaltullstyrelsen, Statens
Jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Riksantikvarieämbetet och Statens
historiska muséer, Naturhistoriska riksmuséet, Konsumentverket, Statens
naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, Hovätten för västra Sverige, Kammarrätten
i Stockholm, Stockholms, Uppsala, Lunds och Göteborgs universitet, Statens
växtsortnämnd, Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Uppsala, Got-
lands, Kristiandstads, Göteborg och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands och
Norrbottens län, Stockholms stad, Karlskrona, Malmö, Uddevalla, Västerås, Gävle,
Östersunds och Skellefteå kommuner, Kungliga vetenskapsakademien, Svenska Kom-
munförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska Jägareförbundet,
Lantbrukarnas Riksförbund, Föreningen våra rovdjur, Jordens vänner,
Riksförbundet Svensk fågelhobby, Svenska djurparksföreningen, Sveriges
ornitologiska förening, Sveriges zoologiska konservatorer, Världsnaturfonden,
Zoobranschens riksförbund.
Dessutom har yttranden kommit in från Projekt Berguv Väst, Svenska
rovfågelföreningen, Svenska rovågelstiftelsen, Jan Bergman, Konservator Åke
Bursell, Anders Swahnberg och Jonas Edholm.

Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1994:87) Naturvårdslagen och
EU - förslag till lagändringar inför ett svenskt medlemskap

I departementspromemorian Regler om handel med skyddade djur- och växtarter
m.m., Ds 1993:64, har lämnats förslag till regeländringar för att Sverige skall
uppfylla sina åtaganden när det gäller internationella överenskommelser på
naturvårdens område. Även EG:s motsvarande rättsakter har kartlagts i den
promemorian.
I föreliggande promemoria lämnas förslag till kompletterande lagändringar som
behövs för att den svenska naturvårdslagstiftningen skall vara anpassad till de
regler som gäller inom EU.
Enligt promemorian 1993:64 skall en förteckning över områden som bör beredas
skydd i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om skydd av naturområden
upprättas. Dessa områden skall beredas erforderligt skydd enligt
naturvårdslagen. I föreliggande promemoria föreslås tillägg i naturvårdslagen
som innebär, att regeringen med tillämpning av förteckningen och i enlighet med
direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar och direktiv 92/43/EEG om
bevarande av naturliga livsmil-jöer och av vilda djur och växter får förklara
områden som EG-fågelskyddsområden. Vidare föreslås att regeringen i enlighet med
samma EG-rättsakter får lämna förslag till EG-kommissionen på områden lämpliga
att utpeka som viktiga för gemenskapen. Ett område får inte förklaras som
EG-fågelskyddsområde innan det omfattas av erforderligt skydd enligt
naturvårdslagen.
Enligt förslaget får regeringen även förklara ett område i Sverige som
EG-naturskyddsområde, om det av gemenskapen utpekats som viktigt för gemen-
skapen.
För båda typerna av områden bör gälla att beslut om upphävande av områdesskydd,
helt eller delvis, endast får meddelas efter särskilt tillstånd av regeringen.
I promemorian föreslås vidare vissa kompletteringar till den i promemorian
1993:64 föreslagna lagen om handel med skyddade djur- och växtarter. Tillsyns-
och ansvarsbestämmelserna i nyssnämnda lag görs tillämpliga i förhållande till
förordning (EEG) nr 3626/82 om tillämpning inom gemenskapen av konventionen om
internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.
Nuvarande tillståndsbestämmelser i förordningen (1975:542) om tillämpning av
konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade arter
av vilda djur och växter, skall inte längre gälla i förhållande till EU:s
medlemsstater. Som kompensatoriska åtgärder införs krav på tillstånd för handel
inom Sverige med levande exemplar av vissa djurarter.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden kommit in från Riksdagens ombudsmän JO,
Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Försvarsmaktens organisationsmyndighet,
Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Generaltullstyrelsen, Statens Jordbruksverk,
Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska
muséer, Naturhistoriska riksmuséet, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Kemikalieinspektionen, Hovätten för västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm,
Stockholms, Uppsala, Lunds och Göteborgs universitet, Statens växtsortnämnd,
länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristiandstads, Göteborg och Bohus, Koppar-
bergs, Västernorrlands och Norrbottens län, Stockholms stad, Växjö, Karlskrona,
Malmö, Uddevalla, Gävle, Östersunds och Skellefteå kommuner, Kungliga
vetenskapsakademien, Svenska Kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska Jägareförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Riksförbundet Svensk
fågelhobby, Svenska djurparksföreningen, Sveriges Herpetologiska Förening,
Sveriges zoologiska konservatorer, Världsnaturfonden, Zoobranschens riksförbund.
Dessutom har yttranden kommit in från Britta Lindgren, Svenska djurrådet, Jonas
Edholm och Fyris zoo.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om hantering och förvaring av skyddade djur- och växtarter

Lagens tillämpningsområde

1 § För att skydda en vilt levande djur- eller växtart får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela de föreskrifter om in- och utförsel,
handel, förvaring, förevisning, preparering och transport som behövs för att
uppfylla Sveriges internationella åtaganden eller som annars behövs för att
skydda en sådan art.
Föreskrifter får innefatta förbud mot eller krav på tillstånd eller andra
särskilda villkor för sådan hantering som avses i första stycket av exemplar,
ägg, rom eller bo av en vilt levande djur- eller växtart, eller en med lätthet
igenkännlig produkt som utvunnits därav.

2 § Tillstånd enligt denna lag får inte ges till den som underlåtit att fullgöra
sina skyldigheter enligt ett sådant tidigare tillstånd, om inte särskilda
omständigheter föranleder något annat.

Tillsyn

3 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag eller föreskrifter eller villkor
som meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer. Detta gäller också för tillsyn över efterlevnaden av
rådets förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3 december 1982 om genomförande i
gemenskapen av konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter
av vilda djur och växter.

4 § En tillsynsmyndighet har rätt att för tillsynen
på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs.

5 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i
enskilda fall för efterlevnaden av denna lag eller föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av lagen liksom för efterlevnaden i Sverige av rådets
förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3 december 1982 om genomförande i gemenskapen
av konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda
djur och växter.
Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.
Underlåter någon sina skyldigheter enligt föreskrifter eller villkor som
meddelats med stöd av lagen eller enligt en tillsynsmyndighets föreläggande, får
myndigheten förordna om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

6 § För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde
till områden, fordon, fartyg, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder,
som används vid yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bedriven hantering
enligt denna lag och där göra undersökningar.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen enligt denna
paragraf.

Avgifter

7 § Föreskrifter om avgifter för en myndighets verksamhet enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, får meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Påföljd

8 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 1 §,
2. i Sverige bryter mot bestämmelserna om in- och utförsel, handel,
förevisning eller transport i rådets förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3
december 1982 om genomförande i gemenskapen av konventionen om internationell
handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.
Om ett brott enligt första stycket är att anse som grovt, döms till fängelse i
högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
avsett exemplar av hotad, sällsynt eller värdefull art eller om brottet utförts
vanemässigt eller i större omfattning.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken eller i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

9 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna
en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift om förhållanden av betydelse för
tillstånd eller tillsyn i en ansökan eller annan handling som avges enligt denna
lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller enligt sådana
bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3 december 1982 om
genomförande i gemenskapen av konventionen av internationell handel med
utrotningshotade arter av vilda djur och växter.

10 § Den som inte rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 5 § eller som
överträtt ett vitesförbud enligt samma paragraf får inte dömas till ansvar
enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

11 § Om någon begått brott som avses i 8 § skall förklaras förverkade de
djurexemplar och de växtexemplar, samt de delar, produkter, ägg, den rom eller
de bon av exemplar, som han eller hon hanterat i strid mot förbud eller
föreskrift som meddelats med stöd av 1 § om det inte är uppenbart oskäligt.
I stället för egendom kan egendomens värde helt eller delvis förklaras
förverkat.

12 § Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid
brott som avses i 8 § får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga
brott eller om det annars finns särskilda skäl.
I stället för ett hjälpmedel kan dess värde helt eller delvis förklaras
förverkat.

13 § Den som har tagit befattning med ärende som avses i denna lag får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han erfarit om någons affärs- eller
driftförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Instanser för överklagande

14 § En tillsyns- eller tillståndsmyndighets beslut i särskilda fall enligt
denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs för överklagande till kammarrätten.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut om föreskrifter med stöd
av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen.
______________

Denna lag träder ikraft den 1 januari 1995.

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259)
dels att 37 och 38 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 37 § skall utgå,
dels att 1, 3, 31, 43, 44, 45, 46, och 52 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 29 a, 51 a och
51 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller Denna lag gäller
viltvården, rätten till viltvården, rätten till
jakt och jaktens jakt och jaktens
bedrivande samt frågor bedrivande inom
som har samband därmed. svenskt territorium
samt frågor som har
samband därmed.
Lagen gäller också i de
fall som anges särskilt
1. inom Sveriges
ekonomiska zon,
2. jakt från svenskt
fartyg på det fria
havet utanför den eko-
nomiska zonen,
3. jakt från svenskt
luftfartyg över det
fria havet utanför den
ekonomiska zonen.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i
fråga om skyddet och vården av viltet.

3 §

Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller av
föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. När viltet är
fredat, gäller fredningen också dess ägg och bon.

Detta gäller även också
Sveriges ekonomiska
zon.

29 a §

För att uppfylla
Sveriges interna-
tionella förpliktelser
om skydd av vilt, får
regeringen meddela
föreskrifter om förbud
eller särskilda villkor
för jakt från svenskt
1. fartyg på det fria
havet utanför Sveriges
ekonomiska zon,
2. luftfartyg över det
fria havet utanför den
ekonomiska zonen.

31 §

Jakt med skjutvapen Jakt får inte ske från
får inte ske från motordrivna
motordrivna fortskaff- fortskaffningsmedel.
ningsmedel. Sådana Sådana fort-
fortskaffningsmedel skaffningsmedel eller
eller andra motor- andra motordrivna
drivna anordningar får anordningar får inte
inte heller användas för heller användas för att
att söka efter, spåra, söka efter, spåra,
förfölja eller genskjuta förfölja eller genskjuta
vilt, för att hindra vilt, för att hindra
vilt att undkomma vilt att undkomma
eller för att avleda eller för att avleda
viltets uppmärksamhet viltets uppmärksamhet
från den som jagar. från den som jagar.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.
Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda
villkor för medförande av skjutvapen vid färd med motordrivna
fortskaffningsmedel.

43 §[2]

För jaktbrott döms till För jaktbrott döms till
böter eller fängelse i böter eller fängelse i
högst sex månader den högst sex månader den
som som
1. med uppsåt eller av 1. med uppsåt eller av
grov oaktsamhet grov oaktsamhet
olovligen jagar på olovligen jagar på
annans jaktområde eller annans jaktområde eller
där tillägnar sig vilt där tillägnar sig vilt
eller vid jakt som eller vid jakt som
sker med stöd av licens sker med stöd av licens
bryter mot en för bryter mot en för
jakten väsentlig be- jakten väsentlig be-
stämmelse i licensen stämmelse i licensen
eller eller
2. med uppsåt eller av 2. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot oaktsamhet bryter mot
3 §, 31 § första stycket, 3 §, 31 § första stycket,
32 § eller mot en före- 32 § eller mot en före-
skrift som har skrift som har
meddelats med stöd av meddelats med stöd av
25 §, 29 § 1 eller 30 § 25 §, 29 § 1, 29 a §
första stycket. eller 30 § första
stycket.

**Fotnot**
[2]Jfr. prop. 1994/95:23.

44 §

Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år.

Vid bedömandet av om Vid bedömandet av om
brottet är grovt skall brottet är grovt skall
särskilt beaktas särskilt beaktas
1. om det avsåg ett 1. om det avsåg ett
utrotningshotat, hotat, sällsynt, eller
sällsynt eller värdefullt vilt,
värdefullt vilt,
2. om det har utförts 2. om det har utförts
vanemässigt eller i vanemässigt eller i
större omfattning, större omfattning,
3. om det utförts med 3. om det utförts med
otillåten hjälp av ett otillåten hjälp av ett
motordrivet fortskaff- motordrivet fortskaff-
ningsmedel eller någon ningsmedel eller någon
annan motordriven annan motordriven
anordning. anordning.

45 §[3]
Till böter döms den som Till böter döms den som
med uppsåt eller av med uppsåt eller av
oaktsamhet oaktsamhet
1. bryter mot 5 § 1. bryter mot 5 §
andra stycket, 6 § andra stycket, 6 §
första stycket eller 13 första stycket eller 13
§, §,
2. underlåter att 2. underlåter att
fullgöra anmäl- fullgöra anmäl-
ningsskyldighet som ningsskyldighet som
har föreskrivits med har föreskrivits med
stöd av 26 §, om ansvar stöd av 26 §, om ansvar
för gärningen inte kan för gärningen inte kan
ådömas enligt lagen ådömas enligt lagen
(1951:649) om straff (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott, för vissa trafikbrott,
3. bryter mot 27 §, om 3. bryter mot 27 §, om
ansvar för gärningen ansvar för gärningen
inte kan ådömas enligt inte kan ådömas enligt
brottsbalken, brottsbalken,
4. underlåter att 4. underlåter att
fullgöra skyldighet fullgöra skyldighet
enligt 28 § eller vad enligt 28 §,
som åligger honom
enligt 38 § andra
stycket, 5. bryter mot en
5. bryter mot en föreskrift som har
föreskrift som har meddelats med stöd av 6 §
meddelats med stöd av 6 § andra stycket, 29 § 4,
andra stycket, 29 § 4, 30 § tredje stycket
30 § tredje stycket eller 31 § tredje
eller 31 § tredje stycket eller
stycket eller 6. bryter mot 35 §
6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift
eller mot en föreskrift som har meddelats med
som har meddelats med stöd av 36 §, 40 § första
stöd av 36 § 37 §, 38 § stycket eller 41 §
första stycket, 40 § första stycket.
första stycket eller 41 §
första stycket.

Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.
Den som i annat fall än som avses i 43 § 1 med uppsåt eller av oaktsamhet
åsidosätter vad som bestämts i en för jakt meddelad licens döms till
penningböter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.

46 §[4]

Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skälig
anledning att anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott eller brott som
avses i 45 § tredje stycket, döms för jakthäleri till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter
som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.

Till ansvar enligt
första eller andra
stycket döms inte om
gärningen är belagd med
straff i lagen
(1994:000) om
hantering och förvaring
av skyddade djur- och
växtarter.

51 a §
Den som har begått
brott enligt denna lag
utanför svenskt
territorium döms vid
svensk domstol, även om
2 kap. 2 eller 3 §
brottsbalken inte är
tillämplig.

51 b §
Om ett brott mot
denna lag eller mot
någon föreskrift som
meddelats med stöd av
lagen har förövats inom
den ekonomiska zonen,
får åtal för brottet
väckas vid den tingsrätt
vars domkrets är närmast
den plats där brottet
förövades.

52 §
Regeringen får överlåta Regeringen får överlåta
åt en åt en
förvaltningsmyndighet förvaltningsmyndighet
att meddela sådana att meddela sådana
föreskrifter eller föreskrifter eller
beslut som avses i 6 § beslut som avses i 6 §
andra stycket, 23-26, andra stycket, 23-26,
29 och 30 §§, 31 § andra 29, 29 a och 30 §§, 31 §
och tredje styckena, andra och tredje
36 och 37 §§, 38 § första styckena, 36 §, 40 §
stycket, 40 § första och första och andra
andra styckena, 41 § styckena, 41 § första
första stycket 2, 48 § stycket 2, 48 § andra
andra stycket och 50 §. stycket och 50 §.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[3]Jfr. prop. 1994/95:23.

[4]Jfr. prop. 1994/95:23.

Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)
dels att 12 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 14 a-c, 19 a-c och 37 b
§§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §
Länsstyrelsen får i Länsstyrelsen får i
särskilda fall medgiva särskilda fall medge
undantag från meddelade undantag från meddelade
reservatsföreskrifter. reservatsföreskrifter.
Om synnerliga skäl äro Om det finns
därtill, får myndighet synnerliga skäl, får den
som meddelar beslut myndighet som meddelar
enligt 7-10 §§ helt beslut enligt 7-10 §§
eller delvis upphäva helt eller delvis
beslutet. upphäva beslutet.
Meddelas beslut
Meddelas beslut enligt enligt första stycket
första stycket för att för att lämna rum för
lämna rum för arbetsföre- arbetsföretag, får
tag, äger länsstyrelsen länsstyrelsen föreskriva
föreskriva att företaget att företaget skall
skall bekosta särskild bekosta en särskild
undersökning av undersökning av
naturreservatet eller naturreservatet eller
särskild åtgärd för att särskilda åtgärder för att
bevara det eller på bevara det eller på
annat sätt gottgöra annat sätt gottgöra
intrånget i intrånget i
naturvårdsintresset. naturvårdsintresset.
Ett beslut att göra
undantag från eller
helt upphäva reservats-
föreskrifter för en
skyddad våtmark får
meddelas endast om
intrånget i
naturvårdsintresset i
skälig utsträckning
gottgörs.

14 §
Är fara att en växtart Finns det risk för att
kan komma att försvinna en växtart kan komma
eller utsättas för plun- att försvinna eller
dring, får regeringen utsättas för plundring
eller den myndighet eller om det krävs för
som regeringen bestäm- att uppfylla Sveriges
mer meddela förbud att internationella åtagan-
inom landet eller en den om skydd av en
del av landet ta bort vilt levande växtart,
eller skada en växt av får regeringen eller
den arten där den växer den myndighet som
vilt. regeringen bestämmer
Är fara att en djurart meddela föreskrifter om
kan komma att förbud att inom landet
försvinna, får rege- eller en del av landet
ringen eller den myn- ta bort eller skada
dighet som regeringen eller ta frö från en växt
bestämmer meddela förbud av den arten där den
att inom landet eller växer vilt.
del av landet döda,
skada eller fånga vilt
levande djur av den
arten, om det inte
sker till försvar mot
angrepp på person eller
egendom, samt att ta
bort eller skada ett
sådant djurs ägg, rom
eller bo. Beträffande
djur, vars dödande
eller fångande är att
hänföra till jakt eller
fiske, gäller särskilda
bestämmelser.
Behövs utöver förbud
enligt första eller
andra stycket eller
fredning enligt jakt-
lagstiftningen särskilt
skydd för djur- eller
växtart inom visst
område, får regeringen
eller den myndighet
som regeringen be-
stämmer meddela
föreskrifter som
inskränker rätten till
jakt eller fiske eller
allmänhetens eller
markägarens rätt att
uppehålla sig inom om-
rådet.

14 a §
Finns det risk för att
en djurart kan komma
att försvinna eller om
det krävs för att upp-
fylla Sveriges
internationella
åtaganden om skydd av
vilt levande djurart
får regeringen eller
den myndighet som
regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om
förbud att inom landet
eller del av landet
döda, skada eller fånga
vilt levande djur av
den arten, om det inte
sker till försvar mot
angrepp på person eller
värdefull egendom, samt
att ta bort eller
skada ett sådant djurs
ägg, rom eller bo.
Särskilda bestämmelser
gäller för att döda eller
fånga djur, om åtgärden är
att hänföra till jakt
eller fiske.

14 b §
Om det behövs utöver
förbud enligt 14 eller
14 a § eller fredning
enligt jaktlagstift-
ningen särskilt skydd
för en djur- eller
växtart inom ett visst
område, får regeringen
eller den myndighet
som regeringen
bestämmer meddela
föreskrifter som in-
skränker rätten till
jakt eller fiske eller
allmänhetens eller
markägarens rätt att
uppehålla sig inom om-
rådet.

14 c §
Till skydd för vilt
levande djur- eller
växtarter eller natur-
miljön, får regeringen
eller den myndighet
som regeringen
bestämmer meddela
föreskrifter om förbud
mot eller särskilda
villkor för att sätta ut
exemplar av vilt
levande djur- eller
växtart i naturmiljön.
Vad som sägs i första
stycket gäller inte om
skyddet skall
upprätthållas med stöd av
annan lagstiftning.

19 a §
En förteckning över
sådana områden som bör
beredas skydd i
enlighet med Sveriges
internationella
åtaganden om skydd av
naturområden skall
upprättas av regeringen
eller den myndighet
som regeringen
bestämmer. Av
förteckningen skall
framgå vilket områdes-
skydd och vilka
skyddsföreskrifter i
övrigt som behövs för att
de internationella
åtagandena skall
uppfyllas. När förteck-
ningen upprättas skall
särskilt beaktas om
nödvändiga skyddsåtgärder
medför att pågående
markanvändning avsevärt
försvåras.
Ett område som tagits
upp i en förteckning
enligt första stycket
skall så snart som
möjligt ges nödvändigt
skydd i enlighet med
4, 5, 7, 8, 10, 14 b,
19 eller 20 §.

19 b §
Med tillämpning av
förteckningen enligt 19
a § får regeringen
förklara ett område som
särskilt skyddsområde.
Ett område i Sverige
som av Europeiska
gemenskapen utpekats
som ett område av
intresse för Europeiska
gemenskapen skall av
regeringen förklaras
som särskilt
bevarandeområde.

19 c §
. För ett område som
förklarats som särskilt
skyddsområde eller som
särskilt bevarandeområde
enligt 19 b § får beslut
enligt 7, 8 , 10, 14
b, 19 eller 20 § helt
eller delvis upphävas
endast efter särskilt
tillstånd av regeringen

37 b §
Till böter eller
fängelse i högst sex
månader döms den som
utan att vara behörig
tar befattning med
exemplar av en djur-
eller växtart, delar av
sådant exemplar, ägg,
rom eller bon som han,
eller hon vet eller
har skälig anledning
anta har åtkommits
genom brott mot förbud
eller föreskrift som
meddelats med stöd av
14 eller 14 a §.
Om brottet är att anse
som grovt, döms till
fängelse i högst två år.
Vid bedömandet av om
brottet är grovt skall
särskilt beaktas om det
avsåg exemplar eller
delar av exemplar av
en hotad, sällsynt
eller värdefull art
eller om det utförts
vanemässigt eller i
större omfattning.
Till ansvar enligt
första eller andra
stycket döms inte om
gärningen är belagd med
straff i lagen
(1994:000) om
hantering och förvaring
av skyddade djurarter
och växtarter.
Exemplar, delar av
exemplar, ägg, rom
eller bon som hante-
rats eller förvarats i
strid mot första
stycket skall förklaras
förverkade om det inte
är uppenbart oskäligt. I
stället för egendom kan
egendomens värde helt
eller delvis förklaras
förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Regeringen får, med Regeringen får, med
den begränsning som den begränsning som
följer av 2 §, meddela följer av 2 §, meddela
föreskrifter om in- föreskrifter om in-
eller utförsel av eller utförsel av
varor, om det är på- varor, om det är på-
kallat av hänsyn till kallat av hänsyn till
risk för störning inom risk för störning inom
samhällsekonomin eller samhällsekonomin eller
folkförsörjningen, av folkförsörjningen, av
särskilda särskilda
handelspolitiska skäl handelspolitiska skäl
eller av hänsyn till eller av hänsyn till
behov att trygga behov att trygga
kvaliteten hos kvaliteten hos
produkter av visst produkter av visst
slag, till hälsovården, slag, till hälsovården,
miljövården, växtskyddet, miljövården, växtskyddet,
skyddet mot djurs- skyddet mot
jukdomar eller skyddet djursjukdomar eller
för utrotningshotade till kontrollen av
eller sällsynta arter materiel som kan få
av djur eller växter militär användning.
eller till kontrollen
av materiel som kan få
militär användning.
__________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1982:349) om återvinning av
dryckesförpackningar av aluminium

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:349) om återvinning av
dryckesförpackningar av aluminium
dels att 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a och 3 a §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 a §
Den som yrkesmässigt
importerar
aluminiumburkar med
eller utan dryck skall
anmäla detta till
regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer.

3 a §
Regler för uttag av
sådana avgifter som avses
i 3 § finns i lagen
(1984:151) om
punktskatter och
prisregleringsavgifter.

4 §
Den som uppsåtligen Till böter eller
eller av oaktsamhet fängelse i högst ett år döms
bryter mot 2 § eller den som uppsåtligen eller
åsidosätter villkor som av grov oaktsamhet
har meddelats för 1. bryter mot 2 § eller
tillstånd enligt 2 § åsidosätter villkor som
eller bryter mot har meddelats för
föreskrifter som har tillstånd enligt 2 §,
meddelats med stöd av 3 2. bryter mot 2 a §,
§ döms till böter eller 3. bryter mot
fängelse i högst ett år. föreskrifter som har
meddelats med stöd av 3 §,
eller
4. lämnar oriktig
uppgift om förhållanden
som är av betydelse i
handling som avges till
ledning vid fastställande
av avgift.
Till ansvar enligt
första stycket döms inte,
om ansvar för gärningen
kan ådömas enligt lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt proposition 1994/95:56 Föreslagen lydelse
1 §[5]

Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild
varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om
bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om
avgift på vissa dryckesförpackningar, lagen (1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982:1201)
om skatt på viss elektrisk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från
kärnkraftverk, lagen (1984:351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om skatt
på vissa dryckesförpackningar, lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier,
lagen (1984:410) om avgift på bekämpningsmedel, lagen (1988:1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik, lagen (1990:582) om koldioxidskatt, lagen (1990:587) om
svavelskatt, 2 § första stycket 6 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen (1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om lagerskatt på vissa oljeprodukter, lagen (1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring, m.m., lagen (1991:1482) om lotteriskatt,
lagen (1991:1483) om skatt på vinstsparande m.m., lagen (1992:1479) om
lagerskatt på viss bensin, lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och användning
av vissa oljeprodukter, lagen (1992:1439) om lagerskatt på dieselolja, lagen
(1994:000) om tobaksskatt, lagen (1994:000) om alkoholskatt, lagen (1994:000) om
skatt på energi.
2. lagen (1967:340) om 2. lagen (1967:340) om
prisreglering på prisreglering på
jordbrukets område, jordbrukets område, lagen
lagen (1974:226) om (1974:226) om
prisreglering på fiskets prisreglering på fiskets
område, lagen (1984:409) område, lagen (1984:409)
om avgift på gödsel- om avgift på gödselmedel,
medel, lagen (1990:615) lagen (1990:615) om av-
om avgifter på vissa gifter på vissa
vissa jordbruksprodukter jordbruksprodukter m.m.,
m.m., lagen (1990:616) lagen (1990:616) om
om införande av lagen införande av lagen
(1990:615) om avgifter (1990:615) om avgifter på
på vissa jordbrukspro- vissa jordbruksprodukter
dukter m.m. m.m., lagen (1982:349)
om återvinning av
dryckesförpackningar av
aluminium.
Har i författning som anges i första stycket eller i författning som utfärdats
med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker från denna lag
gäller dock den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

**Fotnot**
[5]Senaste lydelse 1993:853.

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-11-11

Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet
Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 3 november 1994 (Miljö- och naturresurs-
departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag
till
1. lag om hantering och förvaring av skyddade djur- och
växtarter,
2. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
3. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
4. lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrätts-
assessorn Kjell-Olof Wennström.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om hantering och förvaring av skyddade djur- och växtarter

Lagrådet anmärker inledningsvis att granskningen av lagförslaget utmynnat i så
många ändringsförslag att det befunnits lämpligt att, som en bilaga till detta
protokoll, redovisa den lydelse av lagen i dess helhet som Lagrådet förordar. I
denna lydelse ingår då även ett antal förslag till redaktionella ändringar som
inte särskilt kommenteras i det följande.

Lagens benämning

Av 1 § framgår att lagen är avsedd att skydda vilt levande djur- och växtarter
vid in- och utförsel, handel, förvaring, förevisning, preparering och transport.
Den föreslagna benämningen "lag om hantering och förvaring av skyddade djur- och
växtarter" kan inte anses ge en rättvisande bild av lagens innehåll. I den till
grund för remissen liggande departementspromemorian betecknades lagen som "lag
om handel med skyddade djur- och växtarter". Inte heller den benämningen var
emellertid särskilt träffande. Lagrådet förordar att lagen i stället benämns
"Lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter."

Rubrikerna

Före 1 och 2 §§ har satts in en rubrik med lydelsen "Lagens tillämpningsområde".
Rubriken ger emellertid ingen adekvat beskrivning av paragrafernas innehåll.
Lagrådet föreslår att rubriken i stället får lydelsen "In- och utförsel, handel
m.m."
Före 8 § har satts in rubriken "Påföljd". Den täcker 8-13 §§. Dessa paragrafer
behandlar så vitt skilda områden som straffansvar, konkurrens mellan
vitesföreläggande och straffansvar, förverkande samt tystnadsplikt. Rubriken kan
således inte anses väl vald. Lagrådet förordar att den ersätts av tre nya
rubriker. Före 8 § sätts in rubriken "Ansvar, före 11 § rubriken "Förverkande"
och före 13 § rubriken "Tystnadsplikt".
När det gäller rubriken före 14 § "Instanser för överklagande" föreslår
Lagrådet att den ändras till "Överklagande".

1 §
Paragrafen som är lagens portalparagraf ger i första stycket regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer ett bemyndigande att i fråga om sådana
åtgärder som Lagrådet nämnt ovan meddela föreskrifter för att skydda vilt
levande djur- eller växtarter, i den mån så behövs för att uppfylla Sveriges
internationella åtaganden eller av andra skäl.
I andra stycket anges att föreskrifterna får innefatta förbud mot eller krav på
tillstånd eller andra särskilda villkor för hantering av exemplar etc.
Som andra stycket avfattats ger det intryck av att utgöra en begränsning av
bemyndigandet i första stycket. Enligt vad som upplysts vid föredragningen har
detta inte varit avsikten. Bestämmelsen har i stället tillkommit i syfte att
exemplifiera vad en föreskrift kan innehålla. Andra stycket bör enligt Lagrådets
mening avfattas så att denna avsikt framgår tydligare. I tydlighetens intresse
bör paragrafen även i övrigt ges en annan redaktionell utformning.

4 §
Enligt denna paragraf har en tillsynsmyndighet rätt att för tillsynen på begäran
få de upplysningar och handlingar som behövs. I paragrafen anges inte vem som
har den motsvarande skyldigheten att lämna upplysningar och handlingar. Vad som
anförs i författningskommentaren tyder emellertid på att en avgränsning till
personer som bedriver någon verksamhet som nämns i 1 § är avsedd.
Enligt Lagrådets mening bör paragrafen kompletteras så att det klart framgår
vem som har den berörda skyldigheten att lämna upplysningar och handlingar. Att
klarhet råder på den punkten är angeläget, inte minst därför att skyldigheten
avses bli straffsanktionerad.

5 §
Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om föreläggande och förbud. I
första stycket anges att en tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och
förbud som behövs i enskilda fall för efterlevnaden av den föreslagna lagen
eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av den lagen liksom
för efterlevnaden i Sverige av en viss angiven EG-förordning. Enligt andra
stycket får ett föreläggande eller förbud förenas med vite. I tredje stycket
föreskrivs att, om någon underlåter sina skyldigheter enligt föreskrifter eller
villkor som meddelats med stöd av lagen eller enligt en tillsynsmyndighets före-
läggande, myndigheten får förordna om rättelse på hans eller hennes bekostnad.
I författningskommentaren har i anslutning till bestämmelsen i tredje stycket
anförts att det är kronofogdemyndigheten som får verkställa rättelsebeslutet,
varvid hänvisas till 16 kap. utsökningsbalken. I anledning härav vill Lagrådet
framhålla följande.
Tillsynsmyndigheten utgör en förvaltningsmyndighet. Enligt 3 kap. 1 § första
stycket 6 utsökningsbalken är det en förutsättning för att för-
valtningsmyndighets beslut skall utgöra verkställbar exekutionstitel att
beslutet enligt särskild föreskrift får verkställas. (Jfr 13 § lagen 1981:775 om
införande av utsökningsbalken.) För att tillsynsmyndighetens beslut om rättelse
skall kunna verkställas av kronofogdemyndigheten krävs det alltså att det i den
föreslagna lagen införs en bestämmelse om att sådant beslut får verkställas.
Lagrådet föreslår att så sker.

8 §
I denna paragraf föreslås straffansvar för vissa åtgärder. I första stycket
anges att till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt
eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 1 §
(punkt 1) eller i Sverige bryter mot bestämmelserna om in- och utförsel, handel,
förevisning eller transport i den EG-förordning som nämns i 3 och 5 §§ (punkt
2). Andra stycket innehåller regler om grovt brott och tredje stycket en regel
om lagkonkurrens. I paragrafens fjärde stycke finns en bestämmelse om
straffrihet i ringa fall.
Lagrådet har inte möjlighet att bedöma hur omfattande de föreskrifter som avses
meddelas med stöd av bemyndigandet i 1 § kommer att bli. Vad som sägs i 1 §
andra stycket om föreskrifter avseende förbud mot åtgärder samt tillstånd och
andra villkor för åtgärder avses dock endast utgöra exempel på föreskrifter som
omfattas av bemyndigandet. Man synes därför få räkna med att föreskrifter kommer
att meddelas även i andra hänseenden.
Av vad nyss sagts framgår att straffbestämmelsen i första stycket punkt 1 i
förevarande paragraf omfattar samtliga åtgärder som innebär åsidosättande av
föreskrifter, vilka meddelats med stöd av delegationsbestämmelsen i 1 §; här
bortses från ringa fall av överträdelser. Mot bakgrund av det tidigare anförda
ifrågasätter Lagrådet om inte det föreslagna straffansvaret går för långt.
EG-förordningen nr 3626/82 innehåller bl.a. föreskrifter om krav på att
importtillstånd, exporttillstånd eller annan handling skall uppvisas vid
införsel eller utförsel av vissa djur m.m. (artikel 5). Det torde inte vara
avsett att sådana skyldigheter skall vara straffsanktionerade. Lagrådet anser
att punkt 2 i paragrafens första stycke bör förtydligas så att det klart framgår
vilka bestämmelser i förordningen som omfattas av straffansvaret.
Straffbestämmelsen i nämnda punkt 1 kommer att gälla bl.a. åsidosättande av
villkor, som i normföreskrifter uppställs för att viss åtgärder skall få vidtas
beträffande berörda djur eller växter m.m. Däremot omfattas inte åsidosättande
av villkor, vilka har meddelats i samband med tillstånd till viss åtgärd eller
verksamhet eller som annars har upptagits i beslut för enskilda fall. Vid
föredragningen inför Lagrådet har emellertid upplysts att det är avsett att även
sådana villkor skall vara straffsanktionerade.
Om denna avsikt skall genomföras, måste bestämmelsen kompletteras. Det kan ske
genom att i punkt 1 tillfogas förslagsvis följande: "------ eller mot ett
villkor som har uppställts i samband med att ett tillstånd meddelats eller i
annat beslut i ett enskilt fall". Det bör dock understrykas att detta innebär
att straffansvaret blir än mera långtgående.

11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande. Enligt första stycket skall,
om någon har begått brott som avses i 8 §, de djurexemplar och de växtexemplar
m.m. som han eller hon hanterat i strid mot förbud eller föreskrift som med-
delats med stöd av 1 § förklaras förverkade om det inte är uppenbart oskäligt. I
andra stycket anges att i stället för egendomen egendomens värde kan helt eller
delvis förklaras förverkat.
I 8 § straffbeläggs dels brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 1
§, dels brott mot bestämmelserna i en angiven EG-förordning. Som förevarande
paragraf utformats kan emellertid förverkande ske endast i det förstnämnda
fallet. Av författningskommentaren framgår att denna begränsning inte varit
avsedd. Eftersom förverkande rimligen bör kunna ske vid alla brott enligt 8 §
bör förevarande paragraf ges en lydelse som medger detta.

Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

46 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om ansvar för jakthäleri. I ett nytt
tredje stycke föreslås en konkurrensregel med avseende på den föreslagna nya
lagen. Där anges att till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om
gärningen är belagd med straff i lagen om hantering och förvaring av skyddade
djur- och växtarter.
I det föregående har Lagrådet förordat att rubriken till den föreslagna nya
lagen ges annan lydelse än som föreslagits. Till följd härav och med en mindre
formell jämkning bör tredje stycket i förevarande paragraf ges följande lydelse:

"Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i
lagen (1994:000) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade
arter."

51 a och 51 b §§
Enligt 51 a § döms den som har begått brott enligt denna lag utanför svenskt
territorium vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är
tillämplig.
I 51 b § finns en forumbestämmelse för det fallet att ett brott mot denna lag
eller mot någon föreskrift som meddelats med stöd av lagen har förövats inom den
ekonomiska zonen. I ett sådant fall får enligt bestämmelsen åtal för brottet
väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet
förövades.
Såvitt framgår av den motivering till 51 a § som lämnas i lagrådsremissen tar
den bestämmelsen sikte endast på brottslighet som begås inom Sveriges ekonomiska
zon. Denna begränsning bör enligt Lagrådets mening komma till uttryck i
lagtexten. Lagrådet förordar mot denna bakgrund att orden "utanför Sveriges
territorium" i 51 a § byts ut mot "inom Sveriges ekonomiska zon".
Enligt lagförslaget rör 51 a § fall då någon begått "brott enligt denna lag"
medan det i 51 b § är fråga om "brott mot denna lag eller mot någon föreskrift
som meddelats med stöd av lagen". Såvitt framgår av vad som anförs i lagråds-
remissen synes det inte vara avsett annat än att de båda paragraferna skall avse
samma slags brott. Lagrådet förordar därför att de avfattas likalydande i det
berörda hänseendet. Enligt Lagrådets mening är avgränsningen "brott enligt denna
lag" att förorda.

Övergångsregleringen

I remissen föreslås beträffande jaktlagen bl.a. att 37 och 38 §§ skall upphöra
att gälla. Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om handel med vilt och
preparering av vilt. I följd av detta förslag föreslås också att vad 45 § inne-
håller om straffansvar med avseende på nämnda bestämmelser skall utgå. Någon
särskild övergångsbestämmelse med anledning härav har inte tagits upp i
remissen.
37 och 38 §§ jaktlagen ersätts av bestämmelser i den föreslagna särskilda
lagen, vilken också innehåller ansvarsbestämmelser som ansluter därtill. Dessa
blir tilllämpliga på otillåtna åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet. Om
någon som före ikraftträdandet har handlat i strid med 37 eller 38 § jaktlagen
lagförs först efter ikraftträdandet, bör ansvarsbestämmelserna i 45 § jaktlagen
i dess äldre lydelse kunna tillämpas; annars torde gärningen inte kunna
föranleda straffansvar.
På grund av det anförda föreslår Lagrådet att efter ikraftträdanderegeln tas
upp en övergångsbestämmelse av följande lydelse:

"45 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fall då någon före ikraft-
trädandet har underlåtit att fullgöra vad som ålegat honom enligt 38 § andra
stycket eller brutit mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 37 § eller
38 § första stycket."

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

12 §
I första stycket föreskrivs att länsstyrelsen i särskilda fall får medge
undantag från meddelade reservatföreskrifter. Om det finns synnerliga skäl får
myndighet som meddelar beslut om naturreservat och föreskrifter i anslutning
därtill helt eller delvis upphäva beslutet. Enligt andra stycket får
länsstyrelsen, när beslut enligt första stycket meddelas för att lämna rum för
ett arbetsföretag, ge vissa föreskrifter för företaget.
I remissen föreslås att till paragrafen fogas ett nytt tredje stycke, enligt
vilket ett beslut att göra undantag från eller helt upphäva reservatföreskrifter
för en skyddad våtmark får meddelas endast om intrånget i naturvårdsintresset i
skälig utsträckning gottgörs.
Som tredje stycket utformats gäller den där föreskrivna begränsningen i
förhållande till första stycket endast undantag från reservatföreskrifter och
helt upphävande av sådana föreskrifter. Vid föredragningen har upplysts att
avsikten varit att begränsningen också skall gälla vid ett delvis upphävande av
ett beslut om reservatföreskrift. Lagtexten bör utformas så att denna avsikt
tydligt framgår.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att tredje stycket ges följande
lydelse:

"Ett beslut enligt första stycket som avser en skyddad våtmark får meddelas
endast om intrånget i naturvårdsintresset i skälig utsträckning gottgörs."

19 a §
I denna paragraf föreslås bestämmelser om skyldighet för regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att upprätta en förteckning över områden som
bör beredas skydd enligt Sveriges internationella åtaganden om skydd av natur-
områden. Enligt första stycket andra meningen skall av förteckningen framgå
vilket områdesskydd och vilka skyddsföreskrifter i övrigt som behövs för att de
internationella åtagandena skall uppfyllas. I tredje meningen föreskrivs att det
när förteckningen upprättas skall särskilt beaktas om nödvändiga skyddsåtgärder
medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Av förslaget synes framgå att de skyddsföreskrifter som ansetts behövliga i
samband med förteckningens upprättande inte är bindande vid senare behandling av
frågan; detta har också bekräftats vid föredragningen inför Lagrådet. Mot
bakgrund härav finns knappast anledning att i paragrafen medtaga den bestämmelse
som tagits upp som tredje mening i första stycket. Den torde dessutom kunna
föranleda missförstånd. Lagrådet förordar därför att tredje meningen får utgå.

37 b §
I paragrafen förs in ansvarsbestämmelser motsvarande bestämmelserna om
jakthäleri i 46 § jaktlagen. Tredje stycket innehåller en regel om lagkonkurrens
av innebörd att till ansvar enligt paragrafen inte döms om gärningen är belagd
med straff i lagen om hantering och förvaring av skyddade djur- och växtarter.
Om Lagrådets förslag till ändrad benämning på sistnämnda lag följs bör tredje
stycket med en viss redaktionell ändring ges följande lydelse:

"Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i
lagen (1994:000) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade
arter."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

BILAGA

Lag om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter

In- och utförsel, handel m.m.

1 § För att skydda vilt levande djur- och växtarter får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer, i den mån det behövs för att uppfylla
Sveriges internationella åtaganden på området eller av andra skäl, meddela före-
skrifter angående in- och utförsel, transport, handel, förvaring, preparering
och förevisning avseende djur och växter. Föreskrifterna får också reglera
motsvarande befattning med ägg, rom eller bo eller annan produkt som utvunnits
av djur eller växter.
Föreskrifter som avses i första stycket får, förutom annat, innefatta förbud
mot eller krav på tillstånd eller andra särskilda villkor för sådana åtgärder
som anges där.

2 § Tillstånd får inte ges till den som underlåtit att fullgöra sina skyldig-
heter enligt ett tidigare meddelat tillstånd, om inte särskilda omständigheter
föranleder något annat.

Tillsyn

3 § Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter som meddelats med stöd av denna
lag och av villkor som meddelats med stöd av sådana föreskrifter skall utövas av
den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Detta gäller också i fråga om
tillsyn över efterlevnaden av rådets förordning (EEG) nr 3626/82 av den 3
december 1982 om genomförande i gemenskapen av konventionen om internationell
handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.

4 § En tillsynsmyndighet har rätt att av den som yrkesmässigt eller annars i
förvärvssyfte tar sådan befattning med djur eller växter som avses i 1 § på
begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

5 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för
efterlevnaden av föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag och av villkor
som meddelats med stöd av sådana föreskrifter samt för efterlevnaden av rådets
förordning (EEG) nr 3626/82.
Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.
Underlåter någon att fullgöra sina skyldigheter enligt föreskrifter eller
villkor som avses i första stycket eller enligt villkor som meddelats i samband
med föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse. Sådant beslut får verk-
ställas enligt utsökningsbalken. Verkställigheten sker på den försumliges
bekostnad.

6 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen, fordon och fartyg som används vid yrkesmässig eller
annars i förvärvssyfte bedriven verksamhet enligt denna lag och där göra under-
sökningar. Vad nu sagts gäller dock inte beträffande bostäder.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen enligt denna
paragraf.

Avgifter

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter för tillsynsmyndigheternas verksamhet.

Ansvar

8 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 1 § (eller mot ett
villkor som har uppställts i samband med att ett tillstånd meddelats eller i
annat beslut i enskilt fall),
2. bryter mot bestämmelserna om in- och utförsel, transport, handel och
förevisning i rådets förordning (EEG) nr 3626/82.
Om ett brott enligt första stycket är att anse som grovt, döms till fängelse i
högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningen avsett exemplar av hotad, sällsynt eller värdefull art eller om den
utförts vanemässigt eller i större omfattning.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i
brottsbalken eller i lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling.

9 § Till böter döms den som i en ansökan eller annan handling, som ges in enligt
denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller enligt rådets
förordning (EEG) nr 3626/82, med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna
en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift om förhållanden av betydelse för
tillstånd eller tillsyn.

10 § Den som inte rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 5 § eller som
överträtt ett vitesförbud enligt samma paragraf får inte dömas till ansvar
enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Förverkande

11 § Om någon har begått brott som avses i 8 § skall egendom, som nämns i 1 §
och som gärningsmannen tagit befattning med, förklaras förverkad om det inte är
uppenbart oskäligt.
I stället för egendomen kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

12 § Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid
brott som avses i 8 § får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga
brott eller om det annars finns särskilda skäl.
I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Tystnadsplikt

13 § Den som har tagit befattning med ärende som avses i denna lag får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid erfarit om någons affärs- eller
driftförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Överklagande

14 § En myndighets beslut i särskilda fall enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut om meddelande av
föreskrifter med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av
regeringen.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-11-14

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt en lagrådsremiss den 10 november 1994 (Miljö- och naturresurs-
departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag
till lag om ändring i lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningarav
aluminium, m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Agneta
Eberhardt.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Statens jordbruksverks yttrande

Uppdrag att se över miljöregler med krav på gränskontroller

Statens jordbruksverk har i regeringsuppdrag den 26 maj 1994 fått i uppdrag att
se över och lämna förslag till ändring i miljöregler som innehåller import-
eller exportrestriktioner och därmed ställer krav på sådana gränskontroller vid
EU:s inre gränser som inte kan upprätthållas vid ett svenskt medlemskap i EU.
Uppdraget avser förordningen (1983:847) om avgift vid införsel av
aluminiumburkar och lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar.
Vad först avser lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar och den med stöd
av lagen beslutade förordningen (1991:338) om vissa dryckesförpackningar anser
Jordbruksverket att några ändringar inte behöver göras i dessa författningar om
gränskontrollerna upphör. Enligt nämnda lag krävs för yrkesmässig överlåtelse av
konsumtionsfärdig dryck på PET-flaska ett hanteringstillstånd för den som tappar
eller importerar drycken på flaska. Författningarna innehåller inga regler om
gränskontroller, utan all nödvändig kontroll sker av Jordbruksverket som är
tillsynsmyndighet.
Vad sedan gäller förordningen (1983:847) om avgift vid införsel av
aluminiumburkar innehåller den bl.a. bestämmelser om att en avgift (burkavgift)
skall tas ut av Tullverket vid införsel av aluminiumburkar som är avsedda för
eller innehåller konsumtionsfärdig dryck av visst slag. Denna förordning
innehåller således bestämmelser som måste ändras om gränskontrollerna inte
längre kan upprätthållas.
Retursystemet för aluminiumburkar är uppbyggt på ett annat sätt än
retursystemet för PET-flaskor. I motsats till retursystemet för PET-flaskor är
det inte den som tappar eller importerar drycken som skall ha ett tillstånd,
utan den som bedriver verksamhet som avser att främja återvinning genom ett
pantsystem. Bestämmelser om detta finns i lagen (1982:349) om återvinning av
dryckesförpackningar av aluminium. För att likställa de importerade burkarna med
de inhemska burkarna som ingår i ett pantsystem tas en avgift ut vid gränsen på
importerade burkar enligt bestämmelser i förordningen om avgift vid införsel av
aluminiumburkar. Jordbruksverket har med stöd av nämnda förordning meddelat
föreskrifter om bl.a. burkavgiftens storlek.
En möjlig lösning till ett fungerande återvinningssystem för aluminiumburkar
när gränskontrollerna upphör är, att i stället för nuvarande system införa ett
system efter samma modell som retursystemet för PET-flaskor. Fördelen med detta
skulle vara att retursystemen byggs upp efter samma modell. Mot detta förslag
talar dock följande. Den tid som återstår till dess förändringarna måste vara
genomförda är mycket kort. En så genomgripande förändring som att byta från
nuvarande system till ett system uppbyggt efter samma modell som för PET-flas-
korna kan knappast hinnas genomföras. Återvinningssystemet för aluminiumburkar
är i dag ett väl fungerande system. Jordbruksverket anser därför att nuvarande
system inte bör överges, utan att det i stället bör vidtas de förändringar som
är nödvändiga inom nuvarande system.
Redan i dag finns det möjlighet för importörer att vid införsel befrias från
att erlägga burkavgiften till Tullverket. Enligt bestämmelser i förordningen om
avgift vid införsel av aluminiumburkar skall den som genom avtal med AB Svenska
Returpack har anslutit sig till pantsystemet för aluminiumburkar av
Jordbruksverket befrias från att erlägga burkavgift.
Om gränskontrollerna försvinner föreslår Jordbruksverket att det införs ett
obligatoriskt anslutningskrav till AB Svenska Returpacks återvinningssystem
eller ett liknande återvinningssystem. För att kunna kontrollera att alla
importörer är anslutna till ett återvinningssystem föreslås att bestämmelser
införs om tillståndskrav för yrkesmässig import av aluminiumburkar som är
avsedda för eller innehåller konsumtionsfärdig dryck hänförlig till tulltaxenr
20.09 eller 22.01-22.08 tull-taxelagen (1987:1068). Som krav för tillståndet
skall gälla att importö- ren visar att aluminiumburken ingår i ett
återvinningssystem. För de inhemska aktörerna uppställs motsvarande krav.
Jordbruksverket föreslår här att tillståndskravet läggs på tillverkaren av
aluminiumburkar. Jordbruksverket föreslår vidare att sanktioner införs för den
som yrkesmässigt tillverkar eller importerar aluminiumburkar utan tillstånd.
Som alternativ till tillståndskravet kan man i stället införa endast en
anmälningsskyldighet för tillverkare och importörer. Till detta får då kopplas
dels sanktioner för den som inte fullgör anmälningsskyldigheten, dels sanktioner
för den anmälningsskyldige om denne tillverkar eller importerar aluminiumburkar
utan att vara ansluten till ett återvinningssystem.
Fördelen med ett krav på tillstånd jämfört med endast en anmälningsskyldighet
är att det vid en kontroll direkt kan konstateras om tillverkningen eller
importen är laglig eller inte. Tveksamheter kan däremot bli fallet om det endast
föreligger en anmälningsskyldighet, eftersom det då vid kontroll först måste
utredas om det finns något avtal med ett återvinningsföretag eller ej. Detta kan
om motstridiga uppgifter framkommer vara svårt att utreda.
Jordbruksverket föreslår vidare att det införs bestämmelser om en
tillsynsmyndighet och dess befogenheter. Med hänvisning till att Jordbruksverket
redan i dag har vissa uppgifter med anknytning till återvinningssystemet för
aluminiumburkar ligger det nära till hands att Jordbruksverket utses till
tillsynsmyndighet.
Vad gäller avgifter för tillsynsverksamheten får Jordbruksverket i dag enligt
villkor i regeringens tillståndsbeslut för AB Svenska Returpack ersättning för
sina kostnader. Motsvarande villkor kan meddelas av regeringen om ett annat
återvinningsföretag erhåller tillstånd. Behov av att ta ut avgifter av de
tillståndspliktiga tillverkarna och importörerna bedöms därför inte föreligga.
Frågor om tillstånd för tillverkare och importörer handläggs lämpligen på
myndighetsnivå.
Med hänvisning till ovanstående föreslår Jordbruksverket följande:

1. Inga förändringar genomförs vad avser lagen (1991:336) om vissa
dryckesförpackningar och förordningen (1991:338) om vissa dryckesförpackningar.

2. Lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium ändras
på så sätt att den får den lydelse som framgår av bilaga 1[1].

3. En ny förordning om återvinning av aluminiumburkar beslutas enligt bilaga
2[1]. Förordningen (1983:847) om avgift vid införsel av aluminiumburkar kan
därvid upphävas.

Detta ärende har avgjorts av generaldirektören efter föredragning av
byrådirektören E. Persson. I ärendets slutliga handläggning har enhets-chefen
Köhler deltagit.

**Fotnot**
[1]Uteslutna i bilaga 9.

Förteckning över remissinstanser som inbjudits till möte om ändring i lagen
(1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium

Jordbruksverket (deltar ej)
Returpack (deltar genom Rolf Andersson)
PLM AB (deltar genom Anders Linde)
Svenska Bryggareföreningen (deltar genom Sven Romander)
ICA Handlarnas AB (deltar ej)
Kooperativa Förbundet (deltar genom Per Baumann)
Riksförbundet Kiosk och Gatukök (deltar ej)
Sveriges Livsmedelhandlaresförbund (deltar ej)
Vivo (deltar ej)

Miljö- och naturresursdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 november 1994

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson,
Hellström, Freivalds, Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Lindh

Regeringen beslutar proposition 1994/95:117 Lag om åtgärder beträffande djur och
växter som tillhör skyddade arter, m.m.

Rättsdatablad

___________________________________________________________

Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp- bakomliggande EG-
häver eller regler
upprepar ett
normgivnings-
bemyndigande
___________________________________________________________

Naturvårdslagen 14, 14 a - c §§
(1964:822)

Lagen (1975:85) 1 §
med bemyndigande
att meddela
föreskrifter om
in- eller utförsel
av varor

Jaktlagen 29a, 31, 37, 38,
(1987:259) 52 §§

Lagen (1994:000) 1 § 382R3626
om åtgärder
beträffande djur
och växter som
tillhör skyddade
arter