Det är viktigt att regering och riksdag nu uttalar att finska språket har status som ett inhemskt språk i Sverige. Vi välkomnar de ställningstaganden som görs i regeringens skrivelse.
Såsom redovisas i regeringens skrivelse har finskan varit ett inhemskt språk i Sverige under all den tid vi kan tala om en svensk statsbildning. Periodvis, inte minst under 1900- talet, har dock finska språkets fortlevnad aktivt försvårats genom åtgärder från statsmaktens sida.
Det finns inslag i den svenska statsmaktens minoritetspolitik i historien som vi inte kan vara stolta över utan som tvärtom får oss att skämmas. Desto angelägnare är det att Sverige nu med kraft värnar om de nationella minoriteternas fortlevnad och utvecklingsmöjligheter. Uppgiften är angelägen genom att nationella och språkliga minoriteter på flera håll i dagens Europa upplever sig ha otillräckligt stöd för att hävda vad de själva upplever som självklara rättigheter. Sverige måste med trovärdighet kunna hävda de nationella och språkliga minoriteternas rättigheter i internationella sammanhang. Detta gynnas självklart av en god minoritetspolitik på hemmaplan.
Modersmålet är en viktig del av människors identitet. Att berövas möjligheterna att leva på sitt modersmål i det egna landet upplevs med rätta som en kränkning av människovärdet. För språkliga minoriteter utgör de individuella mänskliga fri- och rättigheterna oftast ett otillräckligt skydd. Goda möjligheter för nationella minoriteter att värna om och utveckla sin särart förutsätter att det också finns kollektiva rättigheter. Rätten till skolundervisning på det egna modersmålet är ett exempel på en sådan rättighet.
I regeringens skrivelse redogörs för flera åtgärder som skulle bidra till att stärka finska språkets ställning i Sverige. Då möjligheten till skolundervisning på det egna språket har fundamental betydelse för en nationell minoritet som den finskspråkiga i Sverige är det angeläget att det klart uttalas att åtgärderna har stöd i Sveriges riksdag.
Möjligheten att starta och driva fristående skolor har de senaste åren tagits till vara i flera av landets kommuner. Med de regler som nu gäller för fristående skolor finns det anledning att räkna med att antalet fristående finskspråkiga skolor kan bli betydligt större redan under de kommande åren.
Under 1994 års valrörelse har det gjorts uttalanden som ifrågasatt de nu gällande reglerna för start och drift av fristående skolor. Det har lett till oro, inte minst bland finskspråkiga i Sverige.
Statsmakten har det övergripande ansvaret för att trygga nationella minoriteters rättigheter. Lagstiftningen bör vara så utformad att riskerna för godtycke och diskriminering av nationella minoriteter minimeras på alla nivåer i samhället. Riksdagen bör därför uttala att fristående sverigefinska skolor med en läroplan och kursplaner i överensstämmelse med skollagens bestämmelser efter godkännande av Skolverket också har rätt till kommunala medel.
De ekonomiska villkoren för fristående skolor för finskspråkiga elever måste även i framtiden vara sådana att elever som går i sådana skolor kan erhålla en skolundervisning som är jämförbar med elever i andra skolor. Föräldrar och elever som önskar finskspråkiga skolor ska inte kunna hindras från att välja sådana skolor på grund av en godtycklig behandling i kommunerna. Utformningen av det så kallade skolpengssystemet har därför avgörande betydelse för att vårt lands nationella språkliga minoriteter ska få sina kollektiva rättigheter på skolområdet väl tillgodosedda.
Såsom framgår av regeringens skrivelse innebär reformeringen av grundskolan att finska kan erbjudas som B-språk från och med den 1 juli 1995. Till skillnad från vad som gäller för andra B-språk finns inte krav på att studierna skall kunna fortsätta i gymnasieskolan. Orsaken till denna särställning för finska som B-språk i grundskolan torde vara en bedömning att befrielsen från kravet på att finska som B-språk ska finnas tillgänglig också i gymnasieskolan underlättar för skolhuvudmännen att ordna B- språksundervisningen i grundskolan.
Från elevernas synpunkt kan dock det förhållandet att finska som B-språk inte finns tillgängligt på gymnasienviå verka återhållande på intresset att välja finska som B-språk i grundskolan. Det är därför angeläget att möjligheterna att välja finska som B-språk främjas också på gymnasienivå. Det finns därför skäl att överväga att krav på att de som valt finska som B-språk i grundskolan ska kunna fortsätta sina B-språkstudier på samma språk i gymnasiet införs för skolhuvudmännen men att tidsbegränsade dispenser från kravet ska kunna ges under en övergångstid. Det bör ankomma på regeringen att medverka till att dessa överväganden kommer till stånd så att ökade möjligheter att läsa finska som B-språk erbjuds också inom gymnasieskolan.
Europarådet har en viktig funktion, inte minst när det gäller att verka för ett effektivt skydd för mänskliga fri- och rättigheter i Europa. Med tanke på de många nationella och språkliga minoriteter som finns i Europa är det naturligt att Europarådet utarbetat en konvention om regional- och minoritetsspråk. Sverige har enligt vår mening ett starkt intresse av att främja Europarådets insatser på detta område, inte minst för att hindra konflikter mellan olika befolkningsgrupper.
Finska och samiska är vid sidan av svenska inhemska språk i Sverige. Det är enligt vår uppfattning uppenbart att de båda minoritetsspråken har sådan hävd inom landet att de väl motsvarar de kriterier för minoritetsspråk som avses omfattas av konventionen. Sverige bör därför snarast underteckna konventionen och ratificera den för såväl det finska som det samiska språket. Vi vill därför framhålla vikten av att den parlamentariska beredning som förutskickas i regeringens skrivelse snarast kommer till stånd och att den skyndsamt framlägger förslag om formerna för Sveriges anslutning till konventionen. Riksdagen bör ge regeringen denna uppfattning till känna.
Flera sverigefinska intresseorganisationer har begärt att sverigefinnarna ska betraktas som en inhemsk minoritet i Sverige. Vi menar att detta är berättigade krav och att sverigefinnarnas frågor inte primärt kan betraktas som invandrarfrågor.
Samerna har genom inrättandet av Sametinget fått nya förutsättningar att hävda sina intressen som en nationell minoritet i Sverige. Det finns enligt vår uppfattning nu skäl att överväga om också sverigefinnarna på likartat sätt kan ges förutsättningar för en utökad kulturell autonomi. En utredning med parlamentarisk förankring och representation för de sverigefinska organisationerna borde tillsättas för att närmare överväga formerna för detta. Utredningen bör beakta bland annat de erfarenheter som gjorts av Svenska Finlands Folkting och överväga vilka erfarenheter från dess verksamhet som är möjliga att ta till vara i en organisation som syftar till att ge sverigefinnarna en ökad kulturell autonomi i Sverige.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka finska språkets ställning i Sverige.
Stockholm den 18 oktober 1994 Andreas Carlgren (c) Marie Wilén (c) Erik Artur Egervärn (c)