Utbildningsväsendets betydelse och särskilda ansvar
Varje demokratiskt samhälle måste se det som en viktig uppgift att undanröja de fördomar och traditionella föreställningar som försvårar och förhindrar jämställdhet mellan könen. Jämställdhet handlar om procenttal, om rättvisa, om att kvinnor och män skall ges likvärdiga möjligheter att utvecklas och trivas. Men jämställdhet har också en kvalitativ sida som är minst lika viktig som den kvantitativa. Kvinnors och mäns kunskaper, erfarenheter och värderingar måste tas tillvara på lika villkor. Jämställdhetsarbetet måste ta itu med de nedvärderande attityderna, den nonchalans som kvinnor ofta möter i skolan, på arbetsplatser och i samhället i övrigt.
Både ur rättvisesynpunkt och ur kvalitetssynpunkt krävs att jämställdheten inom utbildningsväsendet förbättras.
Utbildningsväsendet har en viktig uppgift i arbetet med att skapa ett i verklig mening jämställt samhälle. Attityder och föreställningar skapas och befästs i skolåldern och skolan, men även den högre utbildningen har på så vis en unik möjlighet att bidra till ett mer jämställt samhälle genom att hävda allas lika värde och fostra till respekt för likheter och olikheter mellan könen. De som leder undervisning, forskning, skolor och institutioner har också ett ansvar att skapa en sådan miljö som ger likvärdiga villkor för både flickor och pojkar, kvinnor och män att trivas och utvecklas.
Skolan är vår mest omfattande obligatoriska verksamhet. Skolan och den kommunala vuxenutbildningen är dessutom landets i särklass största arbetsplats. Knappast någon annan samhällsverksamhet har en så grundläggande betydelse för både individernas och samhällets utveckling och framtida villkor och därmed för hela vår välfärd och för våra möjligheter att skapa ett jämställt samhälle. Skolans uppgift är att föra vårt kulturarv vidare samtidigt som nya idéer, kunskaper och tekniker utvecklas. Skola och utbildning spelar också en avgörande roll för spridandet av kunskaper om hur ett samhälle kan förändras. Kvinnornas roll i samhällsutvecklingen speglas dock i alltför liten utsträckning. Skolan tar idag heller inte hänsyn till de skillnader som finns mellan könen och har inte förmått tillgodogöra sig forskningens resultat när det gäller undervisningens uppläggning och pedagogik.
Även universitet och högskolor spelar en betydelsefull roll i samhällets utveckling. Självklart därför att de utformar den högre utbildningen och bestämmer vad den skall innehålla, men också genom val av forskningsområden och problemformuleringar och genom att forskare ofta anlitas som experter i utredningar m.m. Den högre utbildningen och forskningen har stor betydelse för vårt lands kulturella och ekonomiska utveckling. Högskolan borde gå i spetsen för arbetet med att skapa ett mer jämställt samhälle, men tyvärr tyder mycket på att den idag har en konserverande inverkan på utvecklingen.
Inom högskolan råder i mycket stor utsträckning fortfarande manliga normer. Viktiga perspektiv i undervisning och forskning får för liten uppmärksamhet. Utbildningen är sällan upplagd för att passa både kvinnor och män. Även när det gäller positioner inom högskolan finns en tydlig uppdelning. Positioner som innebär hög status, makt och hög lön domineras av män.
Kristdemokraterna välkomnar regeringens proposition och vi ställer oss bakom ambitionen att genom olika åtgärder förbättra jämställdheten inom utbildningsväsendet. Det är positivt att regeringen aktualiserar många av de förslag som förts fram i betänkandena ''Vi är alla olika'' (Ds 1994:98) och i ''Kartläggning och utvärdering av jämställdhetsprojekt inom universitet och högskolor'' (Ds 1994:130). Vi stödjer de flesta av regeringens förslag, men har också ytterligare förslag till åtgärder.
Det är viktigt att framhålla att ansvaret för att öka jämställdheten inom utbildningsväsendet ligger hos kommunerna respektive hos universiteten och högskolorna. Satsningar från centralt håll fråntar dem inte detta ansvar. Jämställdhetsarbetet får inte bli beroende av nya eller centrala resurser. Engångssatsningar kan aldrig ersätta ett målinriktat långsiktigt arbete, men kan inom vissa områden påskynda utvecklingen eller lyfta fram positiva exempel.
Grundskola och gymnasium
Flickor och pojkar skall i skolan ges likvärdiga förutsättningar att utveckla sina individuella intressen och särskilda begåvning. Eleverna måste bemötas utifrån en kunskap om likheter och olikheter mellan könen. Medvetenheten om att man har ett egenvärde måste förmedlas till varje elev.
Kristdemokraterna stödjer förslagen till ändring av skollagen som innebär att skolans personal åläggs ett särskilt ansvar för att främja jämställdhet mellan könen. Vi anser det också riktigt att rektor som pedagogisk ledare i skolan ges ett särskilt ansvar för att undervisningen planeras och läggs upp på ett sådant sätt, att eleverna, oavsett kön, får likvärdiga möjligheter till utveckling och lärande.
Arbetsgruppen ''Kvinnligt och manligt i skolan'' definierade jämställdhet så här: Jämställdhet i skolan innebär att skolan skall ge flickor och pojkar likvärdiga villkor och förutsättningar att upptäcka, pröva och utveckla sin fulla potential som människa. Detta förutsätter kunskaper om skillnader, likheter och olikheter mellan könen och könstillhörighetens betydelse i skolan.
Propositionen lyfter fram jämställdheten framför allt som en pedagogisk fråga och betonar nödvändigheten av kunskap och kompetens hos lärarna för att skolan skall kunna uppfylla skollagens och läroplanernas krav på att skolan skall verka för jämställdhet mellan könen. Vi vill också lyfta fram synen på kunskap som en viktig jämställdhetsaspekt.
Jämställdhet i skolan handlar om att kommunicera på ett sådant sätt att man når både flickor och pojkar och att se arbetssätt ur ett könsperspektiv, men det handlar också om undervisningens innehåll, om att välja frågor och perspektiv som intresserar både flickor och pojkar. Idag är det i alltför stor utsträckning manliga kriterier som avgör vilket stoff som skall läras ut och vad som anses viktigt och nödvändigt.
De nya läroplanerna ger större möjligheter för skolan att organisera sin skolverksamhet utifrån lokala behov och förutsättningar. Skolorna kan till exempel variera elevgruppernas sammansättning och organisation mellan olika ämnen och aktiviteter. Det är viktigt att pojkar och flickor lär känna varandra och fostras till att leva sida vid sida, men vi har samtidigt anledning att tro att både flickors och pojkars utveckling och mognad gynnas om undervisningen i såväl praktiska som teoretiska ämnen ibland bedrivs i grupper med enbart flickor respektive pojkar.
Det är ett svek mot såväl flickor som pojkar att inta ett könsneutralt förhållningssätt. Eller som arbetsgruppen ''Kvinnligt och manligt i skolan'' konstaterar: ''Likabehandlingsprincipen'' mellan flickor och pojkar kan inte gälla. Flickors och pojkars olika personligheter måste få utrymme i skolan. Ingen skall behöva anpassa sig till traditionella könsroller, men på samma sätt måste varje elev få sin könsidentitet bekräftad.
Alla skolor måste göra vad de kan för att utveckla elevernas känsla för demokratiska beslutsformer och ge eleverna vilja och förmåga att ta ansvar både för sig själva och för gemensamma angelägenheter. Olika intresseområden mellan flickor och pojkar eller skillnader i sättet att uppföra sig får inte resultera i att flickor och pojkar ges olika inflytande.
Arbetsgruppen ''Kvinnligt och manligt i skolan'' föreslog att antagningen till det första skolåret skall göras flexiblare. Det är ett förslag som vi saknar i regeringens proposition. Det är ett känt faktum att barn mognar i olika takt. Somliga är skolmogna vid fem eller sex års ålder, andra först då de fyllt sju eller kanske åtta år. Det borde leda till slutsatsen att övergången mellan förskola och skola bör ske vid olika åldrar för olika barn. Skolstarten bör därför vara individuellt flexibel och ske successivt. Detta bör ges regeringen till känna.
Flickor och pojkar måste i samma utsträckning få stifta bekantskap med den nya informationstekniken. Dataprogram, dataspel etc bör utvecklas som inspirerar både pojkar och flickor att utnyttja datorn, och informationstekniken måste användas inom områden som traditionellt uppfattas som kvinnliga eller ''mjuka''. Datorer och informationsteknik får inte enbart nyttjas för tekniska och administrativa problem. Undervisningen när det gäller informationsteknik inom lärarutbildningen och lärarfortbildningen måste intensifieras omgående. Annars är risken stor att eleverna kommer att ha både större kunskaper och större färdigheter ifråga om datorhantering än lärarna. Att skolan snabbt kommer igång med datorbaserad utbildning är särskilt viktigt för de elever som inte har tillgång till dator hemma eller inte omedelbart känner ett intresse för denna relativt nya teknik.
Dagens läromedel tar inte hänsyn till flickors och pojkars olika förutsättningar och lärande. Ofta saknas också flickornas erfarenhetsvärld, och kvinnornas roll i samhällsutvecklingen speglas inte. En stor del av de läromedel som används på skolorna idag är förlegade och könsstereotypa. Kristdemokraterna efterlyser förslag som stimulerar till en snabb förändring och föreslår att Skolverket får uppdraget att stimulera tillkomsten av nya läromedel. Detta bör ges regeringen till känna.
Jämställdhetsarbetet inom skolan har ägnat stor uppmärksamhet åt elevernas könsbundna val och har till stor del inriktats på flickorna och lämnat pojkarna åt sidan. Detta arbete måste omfatta både pojkar och flickor. Skolan bör vid planering av undervisning enligt den nya timplanen söka finna ämnen och aktiviteter ingående i skolans respektive varje elevs fria val, som uppmuntrar flickorna och pojkarna att välja och pröva på ''otraditionella'' verksamheter.
Skolan måste skapa förutsättningar för ett verkligt fritt val. Ungdomar skall kunna välja framtid fria från fördomar om vad som anses vara kvinnligt och manligt och utan sociala påtryckningar. Studie- och yrkesorientering bör inriktas på att varje elev oberoende av kön får stöd att välja studier eller yrke efter intresse och förmåga.
Vi välkomnar att regeringen avstår från att föreslå ett återinförande av extrapoäng för underrepresenterat kön vid antagningen till gymnasieskolan. För att trivas och lyckas med sina studier krävs annan motivering än den som extra poäng vid antagningen ger. Flickor som antagits på andra villkor än pojkar möts tyvärr alltför ofta av en viss misstänksamhet vilket ytterligare minskar chanserna för att lyckas och trivas med utbildningen.
Sedan flera år tillbaka bedrivs olika former av ''flickor och teknik'' -projekt för att öka intresset för tekniska och naturvetenskapliga utbildningar bland flickor. Som vi ser det har flera av de kurser som bedrivs inom projektens ram även ett egenvärde därför att de ökar flickornas kunskap om och förståelse för teknik och den tekniska utvecklingen och på så sätt kompenserar för tidigare brister i deras skolgång.
Regeringen skriver att forskning visar att det särskilt i grundskolans lägre årskurser brister i kvaliteten på undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena. Forskningsrön om flickors och pojkars olika utvecklings- och mognadstakt och hur det påverkar mottagligheten för olika typer av kunskap visar att denna brist förmodligen i särskilt stor utsträckning missgynnar flickor. Undervisningen i grundskolan påverkar naturligtvis valet av studieinriktning senare i livet och lägger också grunden för hur väl man lyckas inom olika ämnesområden. Denna kunskap borde leda till ett stort intresse för utbildningen i de naturvetenskapliga och tekniska ämnena inom lärarutbildningen. Det är en brist att regeringens så kallade N/T-satsning endast omfattar lärare i högre årskurser.
Skolverket och Verket för högskoleservice, VHS, bedriver sedan 1993 det så kallade NOT-projektet i syfte att öka ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap. Kristdemokraterna anser att regeringen bör ge lämplig myndighet i uppdrag att starta motsvarande projekt för att få pojkar att söka sig till kvinnodominerade utbildningar. Detta bör ges regeringen till känna.
Idag återfinns de manliga lärarna främst på högstadie-, gymnasie- och universitetsnivå. Inom förskolan och på låg- och mellanstadiet möter barnen framför allt kvinnliga lärare. En jämnare könsfördelning bland personalen inom barnomsorgen och bland lärarna skapar inte bara alternativ till de traditionella könsrollerna utan ger också pojkarna förebilder.
Av samma anledning som det inte går att tvinga kvinnor att välja tekniska utbildningar går det inte att styra mäns val till lärarutbildningen. Stora ansträngningar måste dock göras för att förändra lärarutbildningen på ett sådant sätt att den lockar fler män. Samma intresse och uppmärksamhet som bristen på intresse för teknik hos flickor tilldrar sig borde också ägnas åt pojkars ointresse för läraryrket.
Vid rekrytering av ny personal till skolan bör en jämn fördelning mellan könen eftersträvas. Så länge de sökande uppfyller de kunskaps- och kompetenskrav kommunen satt upp för en viss tjänst bör det innebära en betydande kvalitetsvinst om den kan besättas med någon från det underrepresenterade könet.
Kristdemokraterna ser positivt på att regeringen i målbeskrivningarna i högskoleförordningens examensordning angivit att studenten skall ha förmåga att belysa även jämställdhetsfrågor för lärarexamina. Jämställdhet är ett kunskapsområde, jämte många andra, och inte endast en fråga om attityder och värderingar på individuell nivå.
Högre utbildning och forskning
Den bristande jämställdheten vid universiteten och högskolorna orsakar kvalitetsförluster i verksamheten. Högskoleutbildningen saknar ofta ett kvinnligt perspektiv och uppläggningen av studierna tar sällan hänsyn till könsmässiga skillnader. På grund av kvinnornas underrepresentation på många områden får viktiga perspektiv i undervisning och forskning för lite uppmärksamhet, och de slutsatser som dras av forskningsresultat blir alltför snäva. Den bristande jämställdhet som idag råder i forskarsamhället, främst på de högsta nivåerna, visar att kvinnor medvetet eller omedvetet diskrimineras i sina forskarkarriärer.
Det är ett oeftergivligt krav att kvinnor och män skall erbjudas likvärdiga villkor inom högskolan. Utbildning av hög kvalitet kräver att ett kvinnoperspektiv belyses i all utbildning. Det är vidare vår övertygelse att forskningen gör större framsteg om kvinnor och män samarbetar och ges ett likvärdigt inflytande över verksamheten.
Den så kallade JÄST-gruppen har i en rapport med åtgärdsförslag bland annat framhållit att medvetenheten om jämställdhetens betydelse, inte minst för kvaliteten i utbildningen och forskningen, är påfallande låg på de flesta håll inom universitet och högskolor.
Det hade därför varit önskvärt att regeringen i sin argumentation mer utgått från jämställdhet som nödvändigt för att öka kvaliteten på verksamheten inom högskolan eller ''jämställdhetens nyttoaspekt'' som det uttrycks i betänkandet ''Kartläggning och utvärdering av jämställdhetsprojekt inom universitet och högskolor'' (Ds 1994:130). Vid sidan av åtgärder som ger snabba och tydliga resultat behövs incitament för att höja jämställdhetens status i grunden och på lång sikt.
Rådet för grundläggande högskoleutbildning har genom en särskild satsning på jämställdhet bidragit till att fem olika utbildningsinstitutioner dragit igång omfattande projekt för att från och med i höst förändra utbildningsprogram inom den naturvetenskapliga och tekniska sektorn utifrån ett jämställdhetsprespektiv. Även i sin ordinarie verksamhet har rådet bidragit till att projekt som förmodas kunna skapa likvärdiga villkor för kvinnor och män inom högskolan kunnat starta. Det är bekymmersamt att regeringen vill lägga ner rådet och att det konkreta förändringsarbete som rådet initierat därmed avstannar.
I betänkandet ''Kartläggning och utvärdering av jämställdhetsprojekt inom universitet och högskolor'' föreslås att regeringen skärper kraven på jämställdhetplaner som rör undervisning och forskning, speciellt vad avser behovet av konkreta målformuleringar och regler för utvärdering. I betänkandet föreslås vidare att JämO ges resurser att utvärdera hur högskolans jämställdhetsplaner används som strategiskt instrument för högskolans planering av jämställdhetsinsatser. Kristdemokraterna instämmer i detta. Vi har vid ett flertal tillfällen dessutom motionerat om att jämställdhetsplanerna bör omfatta högskolornas hela verksamhet, det vill säga även studenterna. Vad som här anförs om högskolornas jämställdhetsplaner bör ges regeringen till känna.
Jämställdhet och kvinnovetenskap är betydelsefulla kvalitetskriterier och skall beaktas vid utvärderingen av kvaliteten i undervisningen och bör vägas in vid regeringens beslut om utbildningsbidrag för enskilda högskolor inför kommande treårsperioder samt vid beslut om examensrättigheter. På motsvarande vis bör mål- och resultatstyrning tillämpas när det gäller andra områden av jämställdheten inom högskolan. Vi beklagar att regeringen inte vill införa kvalitetspremien inom grundutbildningen eller de prestationsrelterade fakultetsanslagen eftersom de skulle kunna användas för att uppnå ökad jämställdhet.
Förslaget om att sätta upp rekryteringsmål för könsfördelningen bland nyrekryterade professorer är ett mycket bra förslag. Rekryteringsmål eller mål för sammansättningen av hela grupper bör kunna sättas upp även för andra tjänstekategorier, exempelvis doktorander och forskarassistenter. Detta är åtgärder som skapar incitament för ökad jämställdhet och verkar på lång sikt.
Regeringen avser att förändra högskoleförordningens regler om tjänsteförslagsnämndernas sammansättning. Det är bra. Vi kristdemokrater anser inte bara att båda könen skall vara representerade utan att jämn fördelning mellan kvinnor och män i nämnderna skall eftersträvas. Det är ytterst viktigt att båda könen är representerade också bland de sakkunniga för att få en allsidig bedömning av de sökandes kompetensprofil.
Vi måste förhindra att de sökande betygsätts utifrån ett ensidigt manligt perspektiv om vad som är intressant forskning, goda ledaregenskaper m.m. Eftersom värderingar spelar en betydande roll vid de bedömningar av vetenskapliga och pedagogiska meriter som görs vid varje professorstillsättning är det ett problem att dagens högskola i så stor utsträckning präglas av manliga normer och värderingar.
Det är mycket vanligt att tillsättningen av professurer föregås av ett val mellan flera mycket kvalificerade sökanden, och att avgöra vem som är mest meriterad är i dessa fall nästan omöjligt. Det bör då i de flesta fall vara en självklarhet att om det finns en kvinna i gruppen välja henne utifrån synen att ökad jämställdhet medför ökad kvalitet.
Kvotering eller positiv särbehandling som den beskrivs i propositionen ändrar inte grundsynen på kvinnans roll i den akademiska världen. Vad som behövs är att se till att kvinnor, inte med lägre kvalifikationer än män, utan med likvärdig men inte nödvändigtvis samma kompetens, i större omfattning får tjänster som professor.
Kristdemokraterna delar JämO:s syn att det inte råder någon brist på kompetenta kvinnor i universitetsvärlden varför sådan särbehandling som regeringen föreslår inte behövs. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi ser däremot positivt på att regeringen avser att komplettera Forskningsrådsnämndens och forskningsrådens instruktioner och tydliggöra att även jämställdhet måste ses som ett kriterium på kvalitet också när det gäller vetenskaplig verksamhet.
Utbyggnaden av antalet forskarassistenttjänster är välkommen. De nya platserna för kvinnor är en möjlighet att nå uppsatta mål för andelen kvinnor och får inte ses som ett alibi för att i samma utsträckning som tidigare låta män få de övriga tjänsterna. Speciellt viktigt är det att rekrytera kvinnor inom de områden där andelen kvinnor är låg och inte bara inom de traditionellt kvinnliga områdena eller inom områden där kvinnoforskningen kommit relativt långt. Det finns idag kompetenta kvinnliga forskare inom alla discipliner. Vad som behövs är att även här motverka att manliga sökanden väljs före lika eller mer kvalificerade kvinnliga sökanden.
Vi ser positivt på regeringens förslag om speciella postdoktorala stipendier för kvinnliga forskare. Men vår inställning är att de bör omvandlas till anställning för att berättiga till social trygghet. Detta bör ges regeringen till känna. Även inrättandet av gästprofessurer för kvinnliga forskare är ett bra förslag som kan ge nya perspektiv på utbildning och forskning och lyfta fram kvinnliga förebilder för studenter och doktorander.
Att regeringen vill avsätta 30 miljoner för fler doktorandtjänster är positivt ur många aspekter, men det är beklagligt att satsningen motiveras som en sysselsättningsåtgärd.
Sexuella trakasserier existerar tyvärr inom högskolan i samma utsträckning som på andra arbetsplatser. Sexuella trakasserier är ett allvarligt hot mot anställdas och studenters arbetsglädje, trygghet, ekonomi och möjligheter till framgång i arbete respektive studier. Kristdemokraterna har därför upprepade gånger motionerat om att inte bara anställda utan också studenterna skall ges lagfäst skydd mot sexuella trakasserier. Vi ser därför regeringens förslag om att universitet och högskolor genom en bestämmelse i högskoleförordningen ges en skyldighet att verka för att studenter inte utsätts för sexuella trakasserier som ett steg i rätt riktning.
En viktig förutsättning för att förbättra jämställdheten är att de studiesociala villkoren utformas på ett sätt som inte försvårar för kvinnor. Därför är det förvånande att regeringen samtidigt som man lägger fram ett helt batteri av åtgärder för att främja jämställdheten i praktiken rycker undan förutsättningarna för kvinnor att studera. Det gäller på flera nivåer. Barnstödet för studerande på komvux avskaffas, CSN-kortet tas bort och utbildningsbidragen återinförs. Samtliga dessa förslag slår hårt mot framför allt ensamstående kvinnor med barn som vill fortsätta med sina studier.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetspolitiken på utbildningsområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skolstarten skall vara flexibel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att undervisningen i informationsteknik inom lärarutbildningen och lärarfortbildningen måste intensifieras omgående,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Skolverket bör få i uppdrag att stimulera tillkomsten av nya läromedel som uppfyller läroplanens krav på jämställdhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lämplig myndighet bör ges i uppdrag att starta projekt som syftar till att öka pojkars intresse att söka till kvinnodominerade utbildningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jämställdhetsplanerna bör omfatta hela högskolans verksamhet, dvs. både anställda och studenter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rekryteringsmål bör ställas upp för fler tjänstekategorier inom högskolan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det är viktigt att båda könen är representerade bland de sakkunniga i tjänsteförslagsnämnderna,
9. att riksdagen avslår regeringens modell för särbehandling vid professorstillsättning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de postdoktorala stipendierna för kvinnliga forskare bör omvandlas till anställning för att berättiga till social trygghet.
Stockholm den 15 mars 1995 Inger Davidson (kds) Rose-Marie Frebran (kds) Chatrine Pålsson (kds) Fanny Rizell (kds) Tuve Skånberg (kds)