Amalgamet skadar både människor och miljö!
Amalgam som tandfyllningsmaterial håller nu på att avvecklas. Våren 1994 beslutade riksdagen att amalgam bör vara avvecklat senast intill 1997. Avvecklingen beräknades kunna ske på frivillig väg. P g a amalgamfrågans segslitna karaktär hade det varit rimligare med en tvingande lagstiftning på området. Beslut om förbud bör tas med det snaraste med verkställighet så snart det bara är praktiskt möjligt. Motståndet mot avveckling är in i det sista mycket stort från ansvariga myndigheter inom tandvårdsområdet (NIOM, Socialstyrelse, Riksförsäkringsverk). Svenska Tandläkarförbundet gav upp sitt motstånd mycket sent.
Kritiken mot Socialstyrelsens hantering av amalgamfrågan har växt på senare år och i synnerhet efter den senast (december 1994)) presenterade expertrapporten, där Socialstyrelsen vidhåller sin kontroversiella inställning att amalgamet inte kan ge några allmäna sjukdomssymtom. Redan vid tillsättandet ifrågasattes sammansättningen av den aktuella expertgruppen från flera håll och blev även föremål för en JK-anmälan. Rapporten har nu anmälts till JO för granskning av bristande opartiskhet. Utredarna har valt att granska endast en begränsad del av det vetenskapliga material som föreligger i frågan och innehållet i övrigt i rapporten har utsatts för stark kritik. I Läkartidningen (nr 1- 2 1995) gör ansvarigt medicinalråd uttalanden som leder till att man kan ifrågasätta om givna direktiv verkligen följts. Detta förhållande väcker allvarliga farhågor för hur Socialstyrelsen uppfattar sin roll i sammanhanget.
40 -- 75 ton kvicksilver i våra munnar
Även vid ett amalgamstopp kommer vi att tvingas leva med kvicksilvret både som miljö- och hälsoproblem under lång tid. Uppskattningsvis finns idag upp till 75 ton av denna giftiga metall i den svenska befolkningens munnar. Naturvårdsverket förordar att amalgamrester skall slutförvaras i bergrum! Men detta är inte så lätt att lösa eftersom kvicksilver från amalgam spritts i vår miljö i mer än 100 år. Utveckling av effektiv reningsteknik för att hindra utsläpp till luft och vatten är nödvändig. Krematoriernas utsläpp utgör ett särskilt problem, där olika lösningar måste diskuteras. Viktigt i sammanhanget är även att avfallsprolemet hanteras inom landet, varför ett exportförbud för amalgam/amalgamrester och övrigt kvicksilverhaltigt material snarast måste komma till stånd liksom miljöavgifter på kvicksilver.
Amalgamstriden
Amalgamdebatten har bitvis fått sin näring i tvärsäkra uttalanden byggda på undermålig forskning. Amalgambitar upphängda i destillerat vatten har utgjort försöksmodell för kvicksilveravgång, och åberopades så sent som för några år sedan, som vetenskap, av vår Socialstyrelse. Längre från munhålans miljö kan man knappast komma. Länge försökte också Tandläkarförbundet hävda att amalgamet var både stabilt, i stort sett giftfritt och helt biologiskt inaktivt, vilka samtliga punkter lätt kunde motbevisas. Risken är uppenbar att allmänhetens förtroende för vetenskaps- och myndighetsföreträdare allvarligt har rubbats genom de olika turerna i amalgamfrågan. Det finns också flera exempel på hur läkare, tandläkare och forskare, som gripit sig an amalgamfrågan med öppenhet och ödmjukhet har stött på stort motstånd.
Forskning av god kvalitet kan sammanfattas sålunda:
Kronisk s k lågdosexponering för kvicksilver från amalgam leder till en upplagring i kroppens olika organ, eftersom utsöndringen är långsam. Kvicksilvret passerar över till fostret via moderkakan och till barnet via modersmjölken. Barnet exponeras i relation till antalet amalgamfylningar hos modern. Dentala amalgam uppges av WHO kunna utgöra den största enskilda källan till kvicksilverexponering för människor i allmänhet, t o m större än övriga källor sammantagna (luft, vatten föda.) WHO konstaterar även att det inte går att fastställa någon säker nedre gräns för exponering när det gäller hälsostörningar av kvicksilver. Ångavgivning, korrosion, mekanisk nötning och bakteriepåverkan utgör mekanismerna för kvicksilveravgivningen. Denna ökar vid tuggning, tandborstning, tandgnissling, intag av varm föda och dryck, rökning samt vid exponering för elektromagnetiska fält. Nyligen har visats att tugg- gummituggande leder till betydande kvicksilveravgång, som för vissa individer kan överstiga det yrkeshygieniska gränsvärdet.
Genom bakterier i munnen och i mag-tarmkanalen kan omvandling till det mycket giftiga metylkvicksilvret ske. Kvicksilvereffekterna utspelar sig på cell- och molekylnivå, vilket kan leda till påverkan på ämnesomsättning och/ eller immunologiska effekter. Kvicksilver kan således ge en mångfald olika symptom. Symptomen kan vara tecken på såväl förgiftning som allergi. Allergin kan vara lokal i form av munsymptom eller allmän och bidra till den komplexa symptombilden. Forskning om eventuellt samband mellan kvicksilver och exempelvis demenstillstånd (Alzheimer) pågår för närvarande och misstanke finns även beträffande s k autoimmunsjukdomar liksom sjukdomar i rörelseorganen.
Tandvårdsskadeförbundet, TF
TF är ett handikappförbund i stark tillväxt. Medlemsantalet är idag kring 18 000. Inom förbundet finns mycken kunskap både i form av beprövad erfarenhet och ett stort vetenskapligt referensmaterial, idag minst 3 500 originalartiklar inom kvicksilver/amalgamområdet.
Ett antal oberoende studier har under senare år visat att 4 -- 6 procent av den vuxna befolkningen i Sverige anger hälsostörningar av amalgam. SIFO rapporterade 1993 mellan 250 000 och 300 000 individer. Samma undersökning visade att nästan två miljoner är missnöjda med sitt amalgam och har bytt material, håller på att eller planerar att byta.
Samhällsekonomi
Ovan nämnda SIFO-undersökning beräknade att samhällets kostnader fär amalgamanvändning väsentligt torde överstiga 20 miljarder under en 8-årsperiod (genomsnittlig sjukdomstid hos dem som uppgav sig vara sjuka ) I dessa beräkningar ingick inte kostnaderna på miljösidan. Betydande hälsoekonomiska och miljömässiga vinster kan förväntas vid en avveckling.
De känsligaste drabbas först
Alla blir inte sjuka av amalgam liksom inte alla rökare drabbas av lungcancer. Känsligheten, både när det gäller allergi och giftpåverkan, är individuell och beror både av ärftliga faktorer, den enskildes hälsotillstånd och vad personen i övrigt utsätts för.
God effekt av amalgamsanering
I många fall har avlägsnande av fyllningarna, med särskild försiktighet, visat på god bättring. Åtskilliga fallrapporter finns dokumenterade, både i vetenskapliga skrifter och i enskilda utgåvor. Att ta bort amalgamet är bara en del i behandlingen, eftersom effekter av kvarvarande upplagrat kvicksilver inte kan förväntas försvinna omedelbart. De amalgamdrabbade kan också ha hög känslighet för andra tandvårdsmaterial, varför specialistkunskap krävs.
Ytterligare forskning, framför allt klinisk sådan, behövs för att förbättra utredningsdiagnos och behandlingsmetoder. Vidare måste samarbetet mellan tandvård, sjukvård och toxikologisk expertis vidareutvecklas. Frågan måste hanteras i ett tvärvetenskapligt perspektiv. Centrala och regionala kunskapscentra måste inrättas.Utgångspunkten skall vara att förbättra kunskapsläget angående biverkningar av tandvårdsmaterial. Metallbiologiskt centrum i Uppsala är en viktig resurs i sammanhanget, med sin tvärvetenskapliga inriktning och med hela metallområdet och dess påverkan på människor, miljö och hälsa som forskningsfält. Verksamheten vid Metallbiologiskt centrum måste garanteras fortsatt stöd.
Patienter i kö
Idag råder brist på kunniga och intresserade läkare och tandläkare inom området. Patienter står idag i kö till det fåtal specialistmottagningar som finns. En medicinsk enhet som har flerårig erfarenhet av kliniskt arbete med dessa patienter är Amalgamenheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tandvårdsskadeförbundet uttalade vid sin förbundsstämma 1994 att ''de goda erfarenheterna från Amalgamenheten i Uppsala måste spridas till övriga landsting.'' Uppsalamodellen är för övrigt en del i det större vetenskapliga koncept som innefattas i Metallbiologiskt centrum som beskrivits ovan.
Samordna tandvårds- och sjukvårdsförsäkringen
Under 1994 presenterades propositionen Förändrat ersättningssystem inom vuxentandvården. I denna fanns ett förslag som berörde tandvårdspatienters rätt att få tandvårdsbehandling av medicinska skäl, även innefattande s k avvikande reaktion mot dentala material, enligt samma regler som gäller för den öppna hälso- och sjukvården. Förslaget har ännu inte tagits upp till beslut i riksdagen. Vi förutsätter att regeringen snarast återkommer i denna viktiga fråga. Vi anser att s k omvänd bevisbörda skall tillämpas vid sambandsbedömningar. Nuvarande lagstiftning på området är inte tillräcklig och medför att många idag får höga tandvårdskostnader vid materialbyte. Riksförsäkringsverket har dessutom utfärdat Allmänna råd med sådana formuleringar att de av försäkringskassorna tycks ha uppfattats som Föreskrifter och med ett innehåll som definierar lagtextens ''avvikande reaktion av dentala material'' på ett snävare sätt än som avses i förarbetena. Effekten av detta har blivit att allt färre patienter idag erhåller kostnadsfri tandsanering av medicinska skäl. Detta förfaringssätt har överklagats till högsta instans och väntar på avgörande om prövningsrätt. Det är således av yttersta vikt att uppföljning sker så att myndigheter verkställer beslut på det sätt som var avsett. Ovanstående hantering då det gäller utfärdande av tillämpningsföreskrifter och råd inom Riksförsäkringsverket torde inte vara förenligt med intentionerna i tidigare riksdagsbeslut. Detta förfarande bör bli föremål för en särskild granskning.
Alternativ till amalgam finns. Kontrollen av tandvårdsmaterial måste skärpas!
Fungerande biverkningsregister och fullständiga innehållsdeklarationer är nödvändiga.
Det finns tandläkare som med stor framgång arbetar helt amalgamfritt. De nya materialen kräver hantverksskicklighet för ett bra och hållbart resultat. Erfarenheter hittills tyder på att även andra metaller än kvicksilver kan vålla olika hälsostörningar, varför metallfria tandfyllningsmaterial bör eftersträvas. Det är också viktigt att tillse att tandfyllningsmaterial och övriga tandbehandlingsmaterial inte innehåller andra giftiga eller allergiframkallande ämnen. Fördröjningen när det gäller att få till stånd en kontroll av tandvårdsmaterial är förvånande. För tio år sedan gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att utreda hur en kontroll skulle kunna ske. Utredningen föreslog bl a att ett biverkningsregister skulle upprättas vid Socialstyrelsen. Detta var 1986. Från 1988 t o m vårriksdagen 1994 har Socialutskottet vid upprepade tillfällen manat regeringarna att skyndsamt genomföra Socialstyrelsens förslag. I budgetpropositionen 1994/95 anges att Socialstyrelsen nu fått ansvaret att inrätta ett biverkningsregister för dentala material. Det kan dock ifrågasättas om en instans som så kategoriskt låst sig i amalgamfrågan skall anförtros detta uppdrag. Läkemedelsverket torde här vara ett bättre alternativ också p g a att Läkemedelsverket har upparbetade rutiner för biverkningsregistrering. I och med ikraftträdandet av lagen om Medicintekniska produkter 1 juli 1993 ges också förutsättningar för att jämställa tandvårdsmaterial med läkemedel. Vi kräver att tandvårdsmaterial omedelbart inordnas under samma bestämmelser som läkemedel. Särskilt angeläget är att få till stånd fullständiga innehållsdeklarationer.
Sammanfattning
Det finns idag tillräckligt med kunskap -- både vetenskap och beprövad erfarenhet -- för att fastslå ett samband mellan sjukdom och tandvårdsmaterial, i synnerhet amalgam. Ytterligare forskning behövs, men inte för att skaffa fler sambandsbevis, utan för att mer i detalj kartlägga mekanismerna bakom sjukdomsyttringarna. Därigenom kan bättre metoder både för diagnos och behandling tas fram. De tandvårdsskadade, som i många fall är svårt sjuka, har alltför länge varit en utsatt patientgrupp, en vandrande kö i sjukvårdssystemet. Utan adekvat hjälp får de och deras anhöriga utstå lidande. De samhällsekonomiska kostnaderna är betydande. Patienterna har i många fall fallit utanför vårt samhälles sociala skyddsnät och därtill tvingats betala höga tandvårdskostnader. Allvarliga låsningar tycks föreligga i frågan särskilt inom Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket, något som i sig kräver en särskild granskning t ex av Riksdagens revisorer och att övervägningar görs om överflyttande av ansvar till annan instans. Ett sätt att föra frågan vidare mot en konstruktiv lösning är att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att göra en förutsättningslös granskning med ett bredare angreppssätt än vad Socialstyrelsen hittills visat prov på. Till detta hör en fullständig genomgång av det vetenskapliga läget, liksom bedömning av det som nu hunnit bli beprövad erfarenhet, från kliniskt verksamma vårdföreträdare och från patientföreträdare. Utredningen skulle även kunna ge förslag på vilka ytterligare studier som behövs i frågan och vilka åtgärder som kan vidtas för att stärka patienternas ställning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om förbud mot amalgam inom barntandvården som bör träda i kraft den 1 juli 1995,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett lagförslag bör presenteras för riksdagen så att förbud mot övrig amalgamanvändning kan träda i kraft senast den 1 januari 1997,
3. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning med huvuduppgift att granska amalgamfrågans hälsorisker med ett brett angreppssätt i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Riksdagens revisorer bör granska hur Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen verkställt riksdagens beslut,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att överväga att flytta över tillsynsansvaret för hälsoaspekter och vårdfrågor angående tandvårdsmaterial från Socialstyrelsen till annan instans,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att produktkontroll, biverkningsregistrering och läkemedelsstatus för allt tandvårdsmaterial snarast kommer till stånd och att Läkemedelsverket får uppdraget att hantera dessa frågor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stöd bör ges till kunskapscentrum på central och regional nivå, där toxikologer, tandläkare och läkare samarbetar för att ta fram förbättrade diagnos- och behandlingsmetoder, och att verksamheten vid Metallbiologiskt centrum i Uppsala måste garanteras även framgent,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patienter, som av specialistläkare ordineras utbyte av tandvårdsmaterial av medicinska skäl, skall betala endast den egenavgift som tillämpas inom övriga sjukvården,2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patientförsäkringen utvidgas till att omfatta även biverkningar av tandvårdsmaterial,3
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utbildning av tandläkare skall genomföras angående kvicksilver i arbetsmiljön, biverkningsfri saneringsteknik och hantering av moderna tandfyllningsmaterial,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att problemen på miljösidan skall kontrolleras noga, genom amalgamavskiljare, rening av krematorierök m.m. i enlighet med Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens riktlinjer, och att miljöavgift och exportförbud för amalgam och annat kvicksilverhaltigt material skall införas.
Stockholm den 25 januari 1995 Thomas Julin (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Eva Goe s (mp)
1 Yrkande 7 hänvisat till UbU. 2 Yrkande 8 hänvisat till SfU. 3 Yrkande 9 hänvisat till LU.