Kärnavfallet är en teknisk fråga, en naturvetenskaplig, en
politisk, en ekonomisk, en etisk, en demokratisk, en
opinions- och en samhällsvetenskaplig fråga. Kärnkraft och
hanteringen av kärnavfall är så speciell. Det handlar om
tekniska aspekter som är svåra att överblicka och där nya
kunskaper ständigt växer fram och förändrar
säkerhetsbilden, det handlar om tidsrymder som överskrider
det mänskliga intellektets förmåga att fatta, och det handlar
om möjliga risker med konsekvenser som är svåra att
föreställa sig. Frågan blir då hur dessa osäkerheter och
svårbedömda risker skall hanteras. Här måste det arbetas
fram demokratiska former för beslutsfattande i avfallsfrågan
där de olika värderingarna avgörs i samspel med den lokala
opinionen, och att kvinnornas värderingar får möjlighet att
göra sig gällande.
Historik
Kärnavfall existerar inte
Under kärnkraftens långa inledningsskede 1940--1960
fanns inget avfallsproblem. Utåt existerade inget avfall.
Avfallet var eftertraktat och hemligstämplat militärmateriel.
Det existerade knappast inte några avfallsproblem före
Rachel Carsons ''Tyst vår''. Ett forskningsprojekt startades
som uppgavs visa hur avfallsfrågan skulle lösas. Emellertid
fanns det bl a i USA ett antal forskare som var kritiska och
visade att den påstådda lösningen var ett önsketänkande.
Kärnkraftsintressenterna startade då ett nytt projekt som
visade en annan och absolut säker metod att ta hand om
avfallet. När denna kritiserats ihjäl kom ett nytt förslag som
rönte samma öde. Detta pingpong-spel har nu pågått i några
decennier.
Glädjekalkyler
Under 1950- och 1960-talet satsade Sverige på en egen
teknisk linje med uranbrytning, tungvattenreaktorer och
upparbetning. Självförsörjning kallades det för, men det var
ett kärnvapenprogram i förklädnad. Vad uranbrytning
anbelangade, räknade experter ut att utslaget på varje svensk
skulle vi tjäna 2 miljoner kronor på uranet i Ranstad, m a
o dryga 16 miljarder kronor till statskassan. Det märkliga är
att samma beräkningar och glädjekalkyler verkar idag ligga
till grund för kärnavfallets omhändertagande.
Nej till atomvapen 1959
sa riksdagen nej till svenska atomvapen. Nejet
respekterades inte av kärnkraft- och
kärnteknikförespråkarna. I Sannäsfjorden i norra Bohuslän
skulle en fabrik uppföras för framtagning av plutonium ur
kärnavfallet. Planeringen av plutoniumfabriken skedde i
direkt strid mot riksdagsbeslutet 1959. Trots avslöjandena
har ingen granskat händelserna. Den svenska linjen övergavs
i slutet av 1960-talet och ersattes av storsatsning på
amerikansk lättvattenreaktorteknik. Så sent som 1974
planerades 24 reaktorer enligt AKA-utredningens
lägesrapport ''Kärnkraftens högaktiva avfall''. (DsI 1974:6)
Avfall existerar
Först i slutet av 1970-talet började en seriös offentlig
kärnkraftsdebatt. Avfallet diskuterades inte utan mest drift-
och säkerhetsfrågor. Det gjordes ingen ekonomisk planering
för avfallshanteringen och någon allmän medvetenhet om
svårigheterna att ta hand om avfallet fanns inte. I vanlig god
ordning tillsattes en utredning, AKA-utredningen, 1972.
Slutrapporten ''Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall''
slog fast det som kom att bli inriktningen på den svenska
avfallshanteringen: avfallet skulle inkapslas och placeras på
500 meters djup i berggrunden. På detta djup, påstod
utredningens geolog, skulle sprickfritt berg hindra
spridningen av radioaktiva ämnen.
Sprickfria berg finns inte
Just i dagarna har Rabbe Sjöberg, forskare vid Umeå
universitet, presenterat en doktorsavhandling om
sprickbildningar, grottor och jordskalv i jordens inre, som
visar att det inte existerar sprickfria berg och/eller kan ges
någon garanti för att sprickor inte skall uppstå under den
oerhört långa tid som ett slutförvar av kärnavfall kräver.
AKA-utredningen var också ansvarig för rollfördelningen att
kärnkraftsbolagen fick ansvar för allt praktiskt arbete för
frågans lösning medan staten bara fick en övervakande roll.
I ingen annan kärnkraftsstat har statsmakten nöjt sig med en
så passiv roll.
Villkor för laddning
Den s k villkorslagen deklarerade att tillstånd för start av
ytterligare reaktorer krävde en ''helt säker slutlig förvaring''.
Kravet innebar att visa upp ett berg som helt säkert skulle
duga för avfallsförvar på 500 meters djup. Året var 1976.
Provborrningar utfördes. SKI, statens kärnkraftsinspektion,
tog över ansvaret från regeringen för berget. Det fanns inget
berg som uppfyllde kraven trots kompletterande borrningar,
''politiska hål''. Sju av åtta geologer kunde inte visa att
berget dög. SKIs styrelse beslöt ändå att godkänna KBS1
(förvaring av upparbetat avfall), som med smärre
förändringar antogs 29 september 1978. För att inte helt gå
emot sin egen expertgrupp godkände man en del av berget,
där inga borrningar skett. Där inga borrningar skett var heller
inga sprickor kända. ''Betydelsen av bergbarriären bör ej
överdrivas om övriga barriärer fungerar tillfredsställande.''
Beslutet var visserligen ett nej, men innebörden var i
praktiken ja. KBS-ledningen var helt nöjd, men den första
borgerliga regeringen sprack och laddningstillstånd gavs
1979. ''Helt säker'' hade devalverats till ''tillräckligt säker''
för start av ytterligare sex reaktorer.
Formellt horribelt
Godkännandet av KBS1 var horribelt; tekniskt, juridiskt
och moraliskt men även formellt. KBS1-metoden
behandlade inte hela avfallsmängden. Detta ledde till
omfattande protester, men godkännandet gick igenom.
Forsmark 1, Ringhals 3 och därefter Forsmark 2 och
Ringhals 4 fick laddningstillstånd på basis av detta
godkännande. (Forsmark 3 och Oskarshamn 3 fick
starttillstånd genom KBS3 år 1984.)
Harrisburg och folkomröstningen
Som en blixt från klar himmel kom reaktorhaveriet i
Harrisburg våren 1979 och folkopinionen mot kärnkraft blev
tydlig. Krav på folkomröstning om kärnkraft restes och den
23 mars 1980 genomfördes folkomröstningen. Inte ens den
blev renodlad utan tre linjer ställdes upp mot varandra. Ingen
linje hade alternativet att genast stoppa kärnkraften utan det
snabbaste var inom tio år. Genom linje tvås seger över linje
tre blev KBS-metoden i praktiken godkänd, men ingen av
KBS1, 2 eller 3 har godkänts av myndigheterna. Inte ens år
1995! Kritik kommer från myndigheterna SKI, SSI och
Uppsala universitet angående FUD-programmet -92 som
SKB (Sveriges kärnbränslehantering) redovisat.
Ingen lösning
Trots att det inte finns någon godkänd slutförvaring av
kärnavfall tillåts tolv reaktorer, effekten har höjts
motsvarande ca 14 reaktorer, att köras vidare. Varför? Dessa
fortsätter att producera 700--800 kg högaktivt avfall varje
dag! Egentligen borde kärnkraften stoppas momentant,
eftersom det inte existerar någon erkänd lösning av
slutförvar av kärnavfallet.
Kriterier saknas för platsval
SKB jagar platser för slutförvar trots att det inte finns
någon godkänd metod för slutförvar. Vad söker de och hur
har urvalet skett? De kriterier som nämns i uppföljningen av
FUD-92 angående lokalisering är berggrundsegenskaper,
miljö- och markanvändarintressen samt lokalt positivt
intresse. SKBs praktiska strategi tycks i första hand ha byggt
på lokalt positivt intresse vid valet av Malå och Storuman
som förstudieobjekt. I Överkalix blev den folkliga opinionen
för stark för de lokala politikerna så att de drog tillbaka sitt
positiva förhandsbesked om förstudie. Några
översiktsstudier har inte gjorts fastän SKB säger att dessa
skall ge den breda bakgrunden och ge de generella
förutsättningarna för lokaliseringsarbetet. I logikens namn
borde förstudierna bygga på resultatet av översiktsstudierna.
Trots detta har SKB, mot en stor majoritet av den lokala
befolkningen, påbörjat förstudier i Malå och Storuman. Det
är politikerna som sagt ja -- inte folket. I Malå togs beslutet
om förstudie med ordförandens utslagsröst! SKB förklarar
vidare att översiktsstudier inte är aktuella förrän 1995.
Dessutom betackar sig SKB för någon mer omfattande
granskning intill dess att man anser sig ha underlag för att
föreslå en slutlig plats för detaljundersökningar.
Kritik från myndigheter
Denna tingens ordning ligger långt från de uppfattningar
och krav som framförts av såväl SKN (Statens
kärnbränslenämnd) som SKI och KASAM vid deras
granskningar av FOU-program 89 och FUD-program 92.
SKBs lämplighet att hantera slutförvaringen av kärnavfallet
bör ifrågasättas. Deras propaganda och informationsmaterial
förringar farligheten med avklingningen av kärnavfallet. Var
och när upplyser SKB om att en 15 grams urankuts om
220 000 Bq (Becquerel) har ökat aktiviteten när den
förbrukats i reaktorn till 750 miljarder Bq? Bränslet är
därmed mer än 3 miljoner gånger så radioaktivt som tidigare.
Det tar flera hundra miljoner år innan radioaktiviteten i
kutsen sjunkit till den ursprungliga nivån.
55 000 högradioaktiva kutsar per dag
Sveriges kärnkraftverk producerar ungefär 20 miljoner
sådana högradioaktiva kutsar varje år. Det betyder ca 55 000
stycken varje dygn. Ingen vet hur dessa skall oskadliggöras.
Ingenstans i världen har man funnit någon lösning på
problemet med slutförvaringen. Ytterligare produktion av
atomsopor måste stoppas för att hindra tillväxten av
atomsopor. Kärnkraften måste m.a.o. avvecklas -- med
början omedelbart. Det har gått 15 år sedan
folkomröstningen, men ett enda konkret steg i riktning mot
avveckling av kärnkraften har inte tagits.
Plutonium hårdvaluta
Kärnavfall uppmuntrar också till stöld och försäljning.
Uran och plutonium är hårdvaluta på marknaden, men även
radioaktivt skrot går att avyttra. Hanteringen är så gott som
okontrollerbar. Hårdare regler för omhändertagande behövs
och lagen måste ändras så att tullarna bemyndigas att
kontrollera transporter till och från Sverige. Granskning och
upplysning i fråga om den kärntekniska hanteringen i
Sverige måste komma såväl riksdagen som allmänheten till
del.
Statens ansvar
Staten skall ha full kontroll över all kärnteknisk
verksamhet, men ändå kan, även i Sverige, radioaktivt avfall
från kärnkraften deponeras på vanliga kommunala soptippar
eller byggtippar. Genom s.k. friklassningsförfarande kan
man föra ut radioaktivt kontaminerat gods på den fria
marknaden etc., vilket i realiteten kan betyda att våra gafflar
och knivar kan innehålla radioaktivt kobolt och cesium m.m.
Ansvaret för den kemiska delen av kärnavfallet ligger på
länsstyrelsen, den radioaktiva delen ligger på SSI och själva
konstruktionsdelen ligger på SKI. Detta är orimligt. Det
säger sig självt att detta inte fungerar och måste omprövas.
Det totala ansvaret och därmed den totala bedömningen
måste samordnas under en hatt och slutligt ansvar tas av
staten. Lagarna måste ses över och förbättras, så att
säkerheten kan garanteras.
Sverige medlem i Euratom
Sveriges medlemskap i EU innebär också ett medlemskap
i Euratom, vars uppgift är att ''försäkra att alla
kärnkraftsanvändare i EU får regelbunden och rättvis
försörjning med malm och kärnbränsle'' (art 2). Vidare
fastslås att det klyvbara material som framställs eller
importeras av en medlemsstat tillhör Gemenskapen (art 86).
I EU uppkommer varje år omkring 80 000 kubikmeter
kärnavfall varav 150 kubikmeter högaktivt avfall. Det finns
inget slutförvar i EU, endast för lågaktivt kärnavfall.
Eftersom radioaktivt avfall är något som EU, enligt Euratom,
har rätt att besluta om finns det inga garantier för att inte EU
en dag kommer att anta lagar som styr slutförvaringen. Då
kan Sverige vara intressant. Speciellt som IAEAs svenske
chef uttalat sig om att Sverige vore lämpligt för all världens
avfall och SKB hävdat internationellt att Sverige löst
avfallsproblemen för högaktivt kärnavfall. Kärntekniklagen
garanterar inte att Sverige slipper utländskt avfall. Tvärtom. I
dagarna har ett ärende behandlats och godkänts om att utöka
lagring av utländskt kärnavfall vid Studsvik ''av synnerliga
skäl'', i enlighet med kärntekniklagen. Det finns i praktiken
inget reellt förbud mot slutförvar av utländskt kärnavfall! Vi
i miljöpartiet de gröna kräver ett totalförbud mot utländskt
kärnavfall och att detta förbud skrivs in i kärntekniklagen,
annars är risken stor att Sverige tvingas ta emot kärnavfall
från EU eller att det ändå kan bli verklighet av kommersiella
orsaker. Vi ifrågasätter starkt Studsviks tillstånd att föra in
ytterligare kärnbränsle för slutförvar.
Kommunalt veto
Lagen om kommunalt veto måste återinföras beträffande
kärntekniska anläggningar. Kommuner som lider efter
sviterna från vattenkraftsutbyggnaden kan inte dessutom
tvingas ta emot kärnavfall som har en halveringstid på drygt
24 000 år. En oerhörd tidsrymd och ett oöverskådligt
miljöhot. De förstudier som påbörjats skall avbrytas, då
själva processen påbörjats utan regeringens godkännande av
kriterier för platsval. Det har gått cirka 80 generationer sedan
Kristi födelse. Det betyder att slutförvaret skall vaktas
närmare 1000 generationer framåt. Var finns den
miljökonsekvensbeskrivning som kan garantera ett säkert
förvar för denna tidsrymd? Sanningen är att det inte finns
någon miljökonsekvensbeskrivning i hela världen för
slutförvar av kärnavfall -- det farligaste avfall människan
någonsin producerat -- en livsfarlig verksamhet som ingen
kan hantera.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om
totalförbud mot slutförvar av utländskt kärnbränsle i Sverige
enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av den
kärntekniska hanteringen enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn och
lagförslag om tullarnas möjlighet att kontrollera och ingripa
mot radioaktiva transporter,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det inte finns någon godkänd
metod att slutförvara använt kärnbränsle,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att omgående påbörja
avvecklingen av kärnkraften,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den formella politiska
behandlingen för tillstånd att starta ytterligare reaktorer ur
juridisk, teknisk och moralisk synvinkel,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kritiken från myndigheter mot
FUD-programmet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avbryta förstudierna i Malå och
Storuman,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att man inte har funnit några
sprickfria berg,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om SKB, Svensk
Kärnbränslehantering AB,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens ansvar för kärnavfallet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en demokratisk process skall
utvecklas och praktiseras vid all kärnteknisk verksamhet,
13. att riksdagen hos regeringen begär att lagen om
kommunalt veto återinförs beträffande kärntekniska
anläggningar,2
14. att riksdagen hos regeringen begär en
miljökonsekvensbeskrivning för det kärnavfall som hittills
producerats,
15. att riksdagen hos regeringen begär att produktionen av
kärnavfall stoppas, eftersom ingen godkänd metod för
slutförvar har tagits fram,
16. att riksdagen vid avslag på yrkande 15 som sin mening
ger regeringen till känna att kärnavfallet bör minimeras.
Stockhom den 24 januari 1995
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Eva Goe s (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Annika Nordgren (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Barbro Johansson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 13 hänvisat till BoU.