med anledning av prop. 1994/95:6 Totalförsvarsplikt
Folkpartiet liberalerna hälsar propositionen om
införande av totalförsvarsplikt med stor tillfredsställelse.
Arbetet för att nå dit har dock tagit lång tid. 1977 tog
folkpartiets landsmöte principbeslut om att partiet skulle
verka för en totalförsvarsplikt, gemensam för militärt och
civilt försvar. I statliga utredningar och i riksdagen var
partiet under hela 80-talet ensamt om att verka för en
totalförsvarsplikt.
1981 anades under några månader en möjlighet till
utveckling mot en totalförsvarsplikt genom att 1978 års
försvarskommitté (i betänkandet Fö 1981:1) uttalade sig för
att man borde pröva möjligheten till direktrekrytering av
värnpliktiga för tjänstgöring i civilförsvaret. Men
motståndare till en sådan reform aktiverades, och i
kommitténs slutbetänkande (Fö 1981:14) avvisades tanken
helt. Alla partier utom folkpartiet var därefter hårt
uppbundna vid att fortsätta linjen att kräva utbildning inom
militärt försvar för i princip alla män, vilket ansågs utesluta
grundutbildning till civila försvarsuppgifter.
Eftersom motivet angavs vara principiellt ansågs det inte
nödvändigt att utbildningen också skulle leda till
krigsplacering. Tvärtom angavs det ibland som en särskild
poäng att det var ''principen'' och inte personalbehovet som
styrde hur många som kallades till utbildning. Den
vapenfria tjänsten sågs som ett uttryckligt undantag, gjort
av hänsyn till den enskildes samvete. Den civila uppgiftens
art tilläts där inte inverka på hur många som skulle utbildas
eller på hur lång utbildning de skulle få.
Paradoxen i det svenska totalförsvaret var alltså att
hundratusentals värnpliktiga sedan andra världskriget
kallats in till värnpliktsutbildning som inte ledde till
krigsplacering, samtidigt som civilförsvaret var ''förgubbat''
och i praktiken inte användbart direkt efter mobilisering.
Merparten av dess personal var inte utbildad för uppgiften.
Uppläggningen ledde till att civilförsvaret inte fick en i
sak önskvärd föryngring och kvalitetshöjning. Men detta
pris i form av ett dåligt fungerande civilförsvar ansågs
tydligen värt att betala för att vidmakthålla principen om
det militära försvarets primat och absoluta företräde. ÖB
var genom åren utomordentligt angelägen om att förhindra
direktrekrytering till de civila delarna.
Den dåvarande civilförsvarsstyrelsen avstod från att
föreslå direktrekrytering, sannolikt för att den ville undvika
en konflikt med de militära myndigheterna. Följden blev att
folkpartiet under många år framstod som isolerat i frågan.
Enskilda debattörer som Alva Myrdal och Gunnar
Heckscher -- båda då pensionärer -- stödde dock tanken på
direktrekrytering till civila totalförsvarsuppgifter.
Hur folkpartiet argumenterat genom åren i dessa frågor
kan belysas med några över 13 år gamla citat från partiets
representanter i 1978 års försvarskommitté. I ett särskilt
yttrande till betänkandet Fö 1981:1 anförde de bl a:
Det finns ett mycket starkt behov av att föryngra
civilförsvarets organisation. Den består idag till helt
dominerande del av män i åldrarna 48--65 år. Manskapet
inom civilförsvaret utbildas över huvud inte, endast befälet
ges utbildning. Detta medför att civilförsvarets enheter inte
kan väntas vara användbara direkt efter mobilisering.
Eftersom kommittén betonar att överraskande angrepp bör
vara styrande för planeringen är det nödvändigt att ge
utbildning åt hela civilförsvarets organisation.
Om civilförsvaret får utbilda sin personal redan i 20--25-
årsåldern kan denna civilförsvarsutbildning sedan
nyttiggöras i krigsorganisationen i omkring 30 år. Vi finner
det starkt motiverat att under 1980-talet ge civilförsvaret
ungefär 5 000 direktrekryterade yngre per år. Därmed
skulle om tio år en tredjedel av organisationen vara kraftigt
föryngrad. Denna tredjedel skulle då också vara utbildad --
och ur detta utbildade manskap bör efter hand befäl tas
ut.-- -- --
Nuläget innebär att civilförsvaret över huvud inte
utbildar sitt manskap, medan försvarsmakten utbildar
väsentligt fler än man har användning för. Redovisningen
för budgetåret 1978/79 visar att 49 000 värnpliktiga ryckte in
till utbildning. Av dessa utbildades endast 40 000 för
krigsorganisationen. Var femte värnpliktig drog alltså
utbildningskostnader utan att krigsplaceras.
På sikt vore det mest rationella en för alla medborgare
gemensam totalförsvarsplikt där man utgick från de totala
personaltillgångarna och de totala behoven för att sedan
placera var och en efter individuella egenskaper och
färdigheter. Av historiska skäl har vi dock en manlig
värnplikt utformad i en tid när man över huvud inte brydde
sig om civila totalförsvarsfunktioner. Även för överblickbar
tid kan och bör vi behålla ett system där flertalet män
utbildas för uppgifter inom militärt försvar. Men vi måste på
olika sätt minska skadorna för civila totalförsvarsgrenar av
värnplikten i hittillsvarande utformning, samtidigt som en
minskning av antalet grundutbildade inom militärt försvar
skulle innebära möjligheter till bättre balans mellan kvalitet
och kostnader inom militärt försvar.-- -- --
Vi anser inte att vårt förslag strider mot den allmänna
värnplikten. Tvärtom är det angeläget att inom denna mer
än idag variera utbildningstider med hänsyn till
krigsuppgiften, för att kunna minska de totala kostnaderna.
Vi anser det också angeläget att bryta nuvarande totala
gräns mellan militärt och civilt försvar -- även yngre män ska
anses göra en fullgod insats om de direktrekryteras för
krigsplacering i en civil totalförsvarsuppgift.-- -- --
Vi finner det principiellt felaktigt att ta ut unga män till
förband som inte kan ges nödvändig beväpning och
utbildning för ett krigs mycket hårda villkor. De skulle
redan från början få ett alltför stort underläge mot en
modernt utrustad angripare med stor rörlighet och eldkraft.
Under hela 80-talet drev folkpartiet denna linje om
totalförsvarsplikt, utan att få gehör från annat håll.
Omsvängningen på bred front till förmån för ett nytt synsätt
dröjde länge men blev desto mer markerad. Den
socialdemokratiska regeringen tog initiativet till denna
omsvängning genom att i maj 1991 tillsätta den s k
pliktutredningen. Utredningen skulle söka klarlägga hur
totalförsvaret med stöd av ett pliktsystem bäst och
effektivast kan ta, utbilda och krigsplacera människor med
inriktning att om möjligt kunna utforma en
''totalförsvarsplikt som utformas så att prioriteringar mellan
olika områden kan ske''.
I december året därpå lämnade utredningen sina förslag,
där ledamöterna i alla väsentliga avseenden var helt eniga.
En lag om totalförsvarsplikt föreslås ersätta hittillsvarande
lagar om värnplikt, civilförsvarsplikt, vapenfri tjänst och
olika civila tjänsteplikter. Hur många som ska skrivas in
med plikt och hur lång utbildning som ska ges för olika
funktioner ska styras av behovet av pliktpersonal under
höjd beredskap. Utredningen gav förslag och exempel på en
rad civila verksamheter som i krig behöver personella
förstärkningar. Genom en samlad lag och tillkomsten av en
myndighet med ansvar för hanteringen av både militär och
civil pliktpersonal bör personalförsörjningen inom
totalförsvaret kunna ske rationellt och med bättre överblick
än tidigare.
I krig kommer det att vara brist på viktiga kategorier
personal. En individ kan vara nyckelperson på två håll -- t
ex både i ett krigsviktigt företag och på en post i det militära
försvaret. En totalförsvarsplikt underlättar rimligen
möjligheterna att bedöma vilken av de två posterna som i
det enskilda fallet bör väljas för att ge så små skador som
möjligt på totalförsvaret. Dragkampen mellan myndigheter
om nyckelpersoner kommer inte att upphöra, men man
slipper som hittills bolla med olika lagar. För individen blir
det rimligen också mer lättöverskådligt om all
plikttjänstgöring utgår från samma lag.
Mot den här bakgrunden är det självklart att folkpartiet
liberalerna finner det utomordentligt angeläget att beslut nu
kan fattas. Några bärande principer i propositionen kan
sägas redan vara i kraft genom moment i 1992 års
försvarsbeslut, främst och viktigast att riksdagen då slog fast
att utbildningen av pliktpersonal ska styras av
krigsorganisationens personalbehov.
Principen om totalförsvarsplikt kan sägas innebära den
viktigaste förnyelsen sedan 1901 års beslut om att avskaffa
indelningsverket och basera försvarets personalförsörjning
på värnplikt. Det beslutet hade föregåtts av mer än 40 års
plädering för värnplikt, med liberaler som Viktor Rydberg,
August Blanche, S A Hedlund, Adolf Hedin och Julius
Mankell som starkt pådrivande, i artiklar, i
skarpskytterörelsen och i föreningen ''Värnpliktens
vänner''. Flera av de ledande liberala värnpliktsivrarna var
samtidigt centralgestalter i den svenska rösträttsrörelsen.
Det ligger ingen motsättning i att liberaler var främsta
pådrivare för ett värnpliktsförsvar och att efterföljande
liberaler sedan verkat för ett förändrat system. För hundra
år sedan avgjordes försvarskraften till stor del av antalet
soldater och gevär, men den tekniska utvecklingen har gjort
att avvägningen mellan soldater och utrustning nu måste
vara en annan. Den andra stora förändringen ligger i att det
moderna samhället på ett helt annat sätt än det gamla är
beroende av att en lång rad civila funktioner kan
vidmakthållas även i krig.
Det är alltså möjligt att betrakta införandet av
totalförsvarsplikt som den viktigaste förändringen på
området under nära hundra år. I det perspektivet bör de
principiella aspekterna i propositionen sättas i främsta
rummet.
Vilka funktioner behöver utbilda pliktpersonal?
Pliktutredningen hade en rad förslag på civila
verksamheter där man enligt utredningens mening borde
använda civil pliktpersonal som givits längre eller kortare
utbildning. I propositionen tas bara vissa av dessa förslag
upp.
Utredningen menade att det förelåg behov av
pliktpersonal med längre eller kortare utbildning inom en
rad uppgifter inom befolkningsskydd och räddningstjänst,
alltså sådant som tidigare ingick i det statliga civilförsvaret
men som numera bygger på den fredstida
räddningstjänsten. Vidare angav utredningen att behov av
utbildning av pliktpersonal kan föreligga inom ordning och
säkerhet (polisverksamhet), hälso- och sjukvård,
socialtjänst, telekommunikationer, transporter,
elförsörjning, flyktingverksamhet, trossamfundens
verksamhet, bevakning av samhällsviktiga anläggningar
samt inom byggnads- och reparationsberedskapen.
Enligt vår mening bör man inte göra en så snäv tolkning
som i propositionen, men det är heller inte nödvändigt att
redan nu bejaka alla utredningens förslag till utbildningar
för olika funktioner. Det viktiga är att införandet av
totalförsvarsplikt ger möjligheter att använda pliktlag för
att tillgodose väsentliga samhällsfunktioner under
beredskap och krig. Detta måste slås fast med stort
eftertryck.
Exakt vilka uppgifter som till mindre eller större del
kräver särskild utbildning inom ramen för en pliktlag kan
knappast fastläggas för lång tid. Den grundläggande
resursen är alltid vad som finns i det fredstida samhället
ifråga om kompetens och kunskap. En viss funktion kan
behöva förstärkas i krig. Innan man startar grundutbildning
för detta måste undersökas om det finns redan utbildade,
som i fred inte längre är verksamma inom funktionen ifråga
men som kan föras dit vid mobilisering.
Vi kan belysa detta med olika exempel. Sverige har haft
en stor byggarbetarkår, och den har viktiga uppgifter i vad
som kallas byggnads- och reparationsberedskapen, t ex för
att snabbt kunna bygga befästningar. Skulle antalet
byggarbetare bli alltför lågt för att motsvara behovet i krig
kan det bli nödvändigt att använda pliktlag för att ge ett
tillskott i beredskapen. Men innan man tillgriper detta
bör -- i det valda exemplet -- så långt möjligt tillgodoses att
inte blivande byggnadsarbetare tas ut för soldatutbildning
och därmed undandras byggnadsberedskapen.
Vård och omsorg är ett område där behoven kan
bedömas öka drastiskt i krig. Kirurger är självfallet en
mycket trång resurs i ett sådant läge, men samma gäller
rader av andra personalgrupper. Krigsskadade, ofta med
svåra skador, kräver mycket stora resurser. För att bereda
plats för dem måste ett stort antal andra sändas hem från
sjukhus eller vänta på en behandling de annars skulle ha
haft. Detta leder till starkt ökat behov också av
hemsjukvård, samtidigt som inkallelser och ökade
arbetstider gör att många anhöriga får svårare att hjälpa
gamla och sjuka.
Problem med el, vatten och annan försörjning ger
ytterligare behov av stöd åt ensamboende äldre. Det är helt
upppenbart att vård och omsorg behöver tillföras mer
personal i en krissituation. Men sannolikt kan ganska
många i samhället göra en insats där med nyttjande av
utbildningar och erfarenheter de redan har. Frågan hur
många som bör utbildas med pliktlag för uppgifter inom
vård och omsorg är mycket komplex och behöver därför
studeras vidare. Det är möjligt att man hittills också alltför
mycket fokuserat på den fysiska hjälpen, medan mentalt
stöd åt oroliga och drabbade underskattats.
Inför varje försvarsbeslut bör därför analyseras vilka
funktioner som behöver tillföras mer pliktpersonal med
grundutbildning och vilka som kan klara sig med mindre
personal än tidigare. Fördelningen och utvecklingen av
personaltillgången blir därmed en av de viktigaste inslagen
i de framtida totalförsvarsbesluten.
Det gäller inte bara att ta ställning till hur många som
kan behöva utbildas för olika funktioner. Lika viktigt är att
med ledning av vunna erfarenheter successivt anpassa
utbildningstiderna. Både ekonomi och hänsyn till den
enskilde gör att man bör eftersträva så korta utbildningar
som möjligt. Det är därför viktigt att noga analysera vilka
färdigheter som behöver utvecklas utöver dem som redan
finns genom utbildning för och yrkeserfarenhet inom det
fredstida samhället. Stor vikt bör läggas vid utvärdering och
utbildningsmetoder i syfte att få ut mesta möjliga utbildning
på kortast möjliga tid. Det kan för vissa funktioner vara så
att en stor del av ''befattningsutbildningen'' täcks in av
kunskaper och färdigheter som de uttagna redan har genom
sin fredstida verksamhet, men att det krävs samövning och
andra förberedelser för de mycket stora påfrestningar som
kan komma i en krigssituation.
Räddningstjänsten
Som framgått har folkpartiet sedan länge drivit frågan
om direktrekrytering till räddningstjänsten (det som
tidigare kallades civilförsvarsverksamhet). Sedan andra
världskriget gjordes bedömningen att behovet av
räddningstjänst ökar drastiskt i områden som utsätts för
flyganfall eller andra stridshandlingar. Den fredstida
kommunala räddningstjänsten -- brandkårerna -- ansågs
otillräckliga för detta och därför organiserades ett statligt
civilförsvar med en stor personalstyrka. Denna senare
utgjordes främst av män över värnpliktsåldern, alltså
åldrarna 48--65 år. Det är i praktiken omöjligt att kalla in
dessa för längre utbildning.
Efterhand framstod detta koncept som alltmer omöjligt.
En mycket stor brist låg i att brandkårernas personal i stor
utsträckning var krigsplacerad i det militära försvaret, ofta
på befattningar som inte hade med räddningstjänst att göra.
Under 80-talet genomdrevs därför att brandkårernas
personal i princip bör vara kvar i räddningstjänsten även i
krig och utgöra stommen i en organisation som växer vid
mobilisering genom att ytterligare personal tillförs. Vi får
därmed en samordnad räddningstjänst, och slipper också en
svårhanterlig ändring av ledning i samband med
mobilisering.
Genom att ge kommunerna ansvaret kan man i stället
för den tidigare dubbla och knappast trovärdiga
organisationen få en ordning där den fredstida
räddningstjänsten är kärnan som vid behov kan utökas
genom att kalla in mer personal. Denna personal bör ha
betydligt högre förmåga än i det tidigare civilförsvaret. Det
uppnås genom föryngring och bättre utbildning.
20-årsåldern eller strax däröver är i praktiken den enda
tidpunkt samhället med plikt kan ålägga någon längre
utbildning för en beredskapsuppgift. Efter detta skulle
påfrestningarna på individen bli betydligt större, då många
har egna företag, krävande arbeten, flera barn och andra
engagemang. För samhället gäller samtidigt att ju tidigare
en utbildning ges, desto längre kan den tillgodogöras i
beredskapsorganisationen. Så även om det med hänsyn till
individen vore möjligt att utbilda t ex en 45-åring för
räddningstjänst så skulle det bli dyrt med tanke på att
vederbörande endast under få år skulle kunna vara
användbar på en fysiskt krävande befattning.
I Danmark används sedan många år värnpliktiga inom
räddningstjänst. En del utbildas sex månader, medan en del
servicebefattningar endast ges en kort utbildning. Under
denna utbildning för räddningstjänst i krig ingår de
värnpliktiga enheterna i den fredstida
räddningsberedskapen. Det är omvittnat att de
värnpliktigas motivation och tilltro till sin förmåga ökar
kraftigt när de upplever att de fungerar i ''verkligheten''. På
ett övningsfält kan man inte skapa samma känsla som när
det gäller att bokstavligt vara med om att rädda liv.
Vid katastrofer eller andra stora olyckor, storbränder,
översvämningar etc finns behov av större insatser än den
lokala räddningstjänsten normalt förfogar över. Då
civilförsvarets enheter haft för låg personalkvalitet har de
inte varit aktuella för insats. Men om man i en kommun har
ett antal totalförsvarspliktiga med t ex sex månaders
räddningsutbildning bakom sig är det naturligt att denna
tillgång tas tillvara även vid större fredstida händelser i
regionen. Detta gäller särskilt om den värnpliktige gjort
åtminstone en del av sin utbildning vid den lokala
räddningstjänsten och man därmed har en
personkännedom som är mycket värdefull vid krävande
uppdrag.
Om Sverige får tiotusentals på detta sätt grundutbildade
i räddningstjänst får man som bonuseffekt att enskilda av
dessa råkar finnas t ex på ett tåg som spårar ur eller i ett hus
som börjar brinna, på samma sätt som en sjuksköterska som
råkar finnas på plats kan göra en stor tidig insats.
Det är sannolikt att räddningskårerna vid rekrytering av
yrkespersonal gärna skulle välja bland värnpliktiga som
under utbildning visat sig särskilt lämpade. Industrier skulle
sannolikt gärna rekrytera tekniker och arbetare som också
hade en utbildning i räddningstjänst, eftersom denna skulle
vara av stort värde i företagets industribrandkår eller
olycksfallsberedskap i övrigt.
Efterhand har det framstått som alltmer olyckligt att
myndigheter och statsmakter 1981 och ett årtionde framåt
sade nej till tanken på värnpliktiga i räddningstjänst. Om
man i stället under dessa år utbildat t ex 3 000 per år skulle
vi idag ha haft en organisation med över 30 000 välutbildade
i åldern 20--30 år. Kvalitén skulle alltså öka år för år i takt
med att fler tillförs. Är bedömningen att den enskilde bör
användas till 50 års ålder (att jämföra med den
hittillsvarande organisationen där merparten av personalen
varit 48--65 år) tar det 30 år att fylla upp hela
organisationen.
Teoretiskt kan man i och för sig göra en betydligt
snabbare uppbyggnad, men det har stora praktiska
nackdelar. Antag att man vill ha en organisation med 90 000
personer. Den skulle i princip behöva 3 000 nyutbildade per
år för att ha en 30-årig omsättningscykel. Om man för att få
en snabbare uppbyggnad av kompetens i stället utbildade
10 000 per år skulle hela organisationen vara förnyad på nio
år. Men sedan skulle man inte behöva ny tillförsel förrän 20
år senare.
Organisationen skulle i princip bestå av 20--30-åringar
för att två årtionden senare bestå av 40--50-åringar. Först då
skulle man åter behöva utbilda 20-åringar. En jämn
åldersfördelning innebär sannolikt den bästa
kombinationen av ny kunskap och erfarenhet.
Utgångspunkten bör därför vara en långsiktig uppbyggnad.
Under avsnittet om ''utbildningsreserven'' återkommer vi
till ett läge då man trots långsiktiga nackdelar ändå kan
välja en snabb uppbyggnad.
Kriterier vid uttagning
''Rätt individ på rätt plats'' -- hellre än det gamla ''rätt
man på rätt plats'' -- bör vara mål för totalförsvarets
personalhantering. Genom åren har många upplevt hur
svårt detta varit att uppfylla i verkligheten, både vid
uttagning till värnpliktsutbildning och vid överföringar till
civila totalförsvarsuppgifter.
Pliktutredningen har ganska ingående behandlat frågor
kring uttagning till utbildning av pliktpersonal. Det måste i
det enskilda fallet bli en sammanvägning av olika
förhållanden. För varje befattning måste finnas en
befattningsbeskrivning som man kan väga den enskildes
egenskaper och färdigheter mot.
Utredningen angav följande kriterier: 1. Resultat från
den medicinska och psykologiska prövningen. 2. Den
enskildes yrke/utbildning och andra relevanta erfarenheter.
3. Den enskildes hemort i förhållande till utbildningsorten
och området där den uttagne ska krigsplaceras. 4. Den
enskildes personliga situation och egna önskemål. Det är
fråga om en sammanvägning av alla dessa fyra faktorer, inte
en rangordning dem emellan.
Vid ''mönstringen'' -- som i Sverige tar två dagar -- görs
en ganska omfattande medicinsk och psykologisk
granskning. I t ex Danmark är denna del betydligt enklare.
Det finns skäl att för framtiden undersöka om man mer än
idag bör kunna utgå från bedömningar som görs av
individens husläkare. I många fall kan den medicinska
prövningen vid inskrivningscentralerna ses som en
dubblering av undersökningar som redan gjorts. Vet
individens läkare att en person har astma ska det inte
behöva prövas också av en läkare vid inskrivningscentralen.
Generellt bör kanske den medicinska och psykologiska
granskningen kunna minskas i förhållande till idag men i
stället fördjupas t ex inför antagning till yrkesofficer.
I Danmark, som inte lägger ned lika mycket på
medicinsk granskning, tillmäter man i stället den enskildes
egna önskemål betydande vikt. Bakom ligger erfarenheten
att motivationen har mycket stor betydelse. En indikation
på detta är att Danmark har lägre avdel avgångar under
grundutbildning än Sverige haft.
För antagning till en befattning kan en prövad ha något
bättre medicinska värden eller något bättre formella
kunskaper än en annan. Men om den förste är totalt
ointresserad av eller negativ till befattningen medan den
andre gärna vill ha den är det sannolikt att resultatet blir
bättre om den andre tas ut. Den enskildes egen inställning
har stor inverkan på utbildningsresultat, detta är känt från
all utbildning och gäller självfallet också ifråga om
försvarsutbildning.
Mobiliseringen av ett krigsförband kan gå snabbare om
personalen finns gripbar på kort tid. Det talar för att man
bör eftersträva s k närrekrytering. Övre Norrland och
Gotland har ''underskott'' på värnpliktiga. Likaså bör
ekonomiska faktorer vägas in. Om en värnpliktig bor nära
ett förband medan en annan behöver flygtransport som
kostar tiotusentals kronor för utbildningstiden bör det få
inverkan på totalbedömningen. Detta är bakgrunden till att
ÖB föreslagit att man i princip bör utbilda alla män i dessa
regioner medan man i mer tätbefolkade regioner bör kunna
undanta många.
De politiska instanserna har sagt nej till en så absolut
inställning. Den kan få icke önskvärda effekter, så att
ungdomar i Norrland och på Gotland söker utbildning och
arbete i en annan del av landet för att vid mönstringen vara
mantalskriven i en region där sannolikheten att tas ut till
pliktutbildning är mindre.
Operativa önskemål om lokalrekrytering av
krigsförband bör få vara en av flera kriterier vid
uttagningen, men inte på det absoluta sätt som ÖB
föreslagit.
De siffror som nu föreligger för 1993 visar dock att
myndigheterna vid uttagningen gjort mycket markerade
skillnader mellan inskrivningsområdena ifråga om den s k
utbildningsreserven. I övre Norrland fördes 0,2 procent
(endast 6 av 2 410 prövade) till utbildningsreserven. I det
södra värnpliktsområdet fördes 21 procent (2 123 av 10 050)
till utbildningsreserven. Det var alltså hundra gånger större
sannolikhet för en skåning än en norrbottning att placeras i
utbildningsreserven. Motsvarande andel i övriga områden
var 0,5 i nedre Norrland, 11 procent i Bergslagen, 1 procent
i mellersta området och 9 procent i väst. Sammanlagt för
riket placerades 9 procent i utbildningsreserv, nämligen
3 782 av 42 093 prövade.
Vi bejakar att önskemålet om lokalrekrytering får ett
visst inslag i totalbedömningen vid fördelning, men
siffrorna för 1993 visar att individens egna uppfattningar
alltför mycket underordnats de militärgeografiska
bedömningarna.
Ytterligare ett kriterium bör vara att man bör undvika
uttagning till militär utbildning om vederbörande redan
genomgår yrkesutbildning till verksamhet som behöver
utvidgas i krig. Om t ex byggnadsarbetare eller personer i
socialtjänst bedöms vara utomordentligt viktiga i ett
krisläge bör man söka undvika att ta ut personal därifrån till
militärt försvar.
Medicinska och andra egenskaper, vederbörandes
utbildning, den enskildes egna önskan och operativa
förhållanden bör alltså vägas samman i det enskilda fallet.
Det finns anledning att ta upp ytterligare en aspekt, som
inte berörs i propositionen eller hos pliktutredningen.
Utbildningar för totalförsvaret utgår från ett
samhällsintresse av att ha vissa färdigheter tillgängliga i
krig. Den enskilde kan ha ett eget intresse av att vilja
förbättra sin förmåga att bidra till landets försvar.
Men det kan vara så att den enskilde önskar
utbildningen också av andra skäl. Han eller hon kan önska
en totalförsvarsutbildning också därför att moment i den
kan ha värde för en yrkesverksamhet man siktar mot. Det
kan gälla t ex elektronik, tunga fordon,
ledarskapsutbildning eller fysisk träning. Även här kan
individens och samhällets intressen sägas sammanfalla.
Individen blir mer engagerad i utbildningen, som därmed
leder till bättre resultat.
Ett problem ligger i att utbildning på handeldvapen och
sprängämnen minst av allt är önskvärd hos personer som
kan missbruka denna genom våld eller hot mot andra.
Problemet ligger inte bara i att vederbörande ges kunskap i
hantering av vapen utan också i att han under utbildningen
olovligt kan komma över ammunition, handgranater,
rökammunition eller andra farliga produkter. Så länge
inriktningen var att utbilda så många män som möjligt fanns
knappast utrymme för att undanta personer med hänsyn till
dessa risker. Men i det nya systemet borde det vara en
strävan att undvika att ge vapenutbildning åt våldsbenägna
personer. För allmänheten måste det te sig stötande att
staten utbildar våldsmän i bruk av vapen.
Frågan är vilka möjligheter som finns att vid tidpunkten
för inskrivningen bedöma riskerna för att en individ
överlagt eller impulsivt kommer att kunna använda vapen
på detta sätt. Det brukar sägas att avancerade
vanebrottslingar i allmänhet visat klara missanpassningar
redan i tidiga tonår. Den som visat våldstendenser och
annan kriminalitet redan tidigt har därför i många fall
uppmärksammats genom detta hos skolan, polis, sociala
myndigheter, sjukvården, domstolar och andra organ.
Narkotika och alkohol ingår ofta i bilden. Den som är
intagen på anstalt vid tidpunkten för inskrivning eller
inryckning blir sannolikt uppmärksammad. Men i vilken
utsträckning kommer annan information om
våldstendenser till inskrivningsorganisationens kännedom?
Det är en fråga dels om vilka regler som gäller för
rapportering, dels om hur dessa regler efterlevs.
Sekretessen inom socialtjänsten har ibland ansetts försvåra
ett brottsförebyggande samarbete mellan socialtjänst, skola
och polisen, och motsvarande problematik finns sannolikt
också här.
Ett specialfall utgörs av organiserade extremistgrupper
som hyllar våldsutövning och i en del fall kanske också
aktivt utövar eller hotar med våld mot olika etniska grupper
eller mot företrädare för demokratiska synsätt. I det gamla
systemet fanns få möjligheter att förvägra extremister
militärutbildning, men i det nya systemet borde
möjligheterna vara betydligt större. Individer i den här
kategorin säger sannolikt att de har ett stort intresse av att
få en kraftfull militär utbildning. Men självfallet finns starka
allmänpreventiva skäl för att söka undvika att ge dem en
utbildning som riskerar att missbrukas.
Frågan om möjligheten att undanta våldsbenägna
personer från vapenutbildning är inte bara teoretisk. Senare
tid har givit allvarliga exempel på hur militärt utbildade
använt sina kunskaper för att döda eller för att begå
avancerade inbrott.
Utbildningsreserven 1992
slog riksdagen fast att pliktutbildning ska få åläggas
den enskilde endast om detta krävs för att fylla uppgifter
inom totalförsvaret. Tidigare hade allmän värnplikt tolkats
som att i princip alla män skulle utbildas, oavsett behoven i
krigsorganisationen.
Det är möjligt att en del aktörer motiverar förändringen
med hänvisning till ekonomiska skäl. Försvaret hade under
lång tid en svår obalans mellan kvalitet och numerär, och
från 1987 hade statsmakterna drivit på för en
omstrukturering syftande till en mindre men bättre utrustad
och bättre utbildad organisation. Den minskade militära
organisationen kräver därmed färre värnpliktiga, vilket i sin
tur också är en förutsättning för att få loss pengar till den
nödvändiga moderniseringen.
Folkpartiet liberalerna har i över 20 år pläderat för en
sådan strukturomvandling. Men principen om att
totalförsvarsplikten endast ska få användas för den
utbildning som krävs för uppgifter inom totalförsvaret har
för folkpartiet aldrig varit en budgetfråga. Oavsett
ekonomisk ram måste gälla att man inte ska slösa med
skattebetalarnas pengar utan söka få ut så god effekt som
möjligt för varje satsad krona. Men lika viktigt är ett
moraliskt skäl gentemot den enskilde. Att ge en effektiv
utbildning för en uppgift i totalförsvaret går att motivera.
Men hur ska man kunna förklara för en person att han eller
hon med plikt tas ut för ett antal månaders
försvarsutbildning som inte motsvaras av något behov?
När riksdagen 1992 slog fast principen att
krigsorganisationens personalbehov ska vara styrande för
pliktutbildningen beslöts samtidigt att inrätta en
''utbildningsreserv''. Pliktutredningen har framhållit vikten
av att denna reserv -- som ska vara gemensam för det
militära och civila försvaret -- inte ska ses som något som
innehåller individer med sämre kvalitet än hos de som
direkt tas ut för utbildning. Utredningen skriver: ''Om det
inte finns behov av alla personer i en befattningsgrupp ska
dessa normalt inte flyttas till en annan befattningsgrupp för
att tas i anspråk för utbildning där. De tjänstgöringsskyldiga
som det inom varje befattningsgrupp inte finns behov av
placeras i stället i utbildningsreserven. Denna kommer
alltså att bestå av individer från alla befattningsgrupper.''
Utgående från bara det militära försvarets behov kunde
man nog avstå från utbildningsreserven och i stället säga att
de inskrivna som inte behövs för grundutbildning helt kan
föras åt sidan.
För de civila delarna av totalförsvaret är
utbildningsreserven sannolikt av betydligt större praktisk
betydelse. Där finns behov av både föryngring och bättre
utbildning. Idealet för en viss organisation vore som redan
berörts kanske en jämn ålderfördelning av personal mellan
20 och 50 år i stället för att som hittills mest ha 48--65-
åringar. Ska man genom utbildning av unga få den
önskvärda åldersfördelningen krävs som nämnts en
uppbyggnad under 30 år. Men skulle landet utsättas för hot
dessförinnan finns alltså kvalitetsbrister hos personalen.
I en situation då man upplever ett ökat hot kan man
därför finna sig nödsakad att snabbt göra en förstärkning
genom att utbilda betydligt fler, vilket leder till kraftfull
föryngring men långsiktigt ger en orationell åldersstruktur i
organisationen. Genom utbildningsreserven finns då ett
stort antal redan granskade och bedömda individer att välja
bland. Det ger vid behov av snabb förstärkning ett betydligt
bättre urval än att enbart vara hänvisad till årets
prövningsomgång av 18-åringar.
Utbildningsreserven ger därmed större flexibilitet rent
kvantitativt men kan kanske främst större möjlighet att
möta olika kvalitetskrav, t ex i form av redan genomgången
civil utbildning. Till skillnad från det militära försvaret har
räddningstjänsten sannolikt en ganska stor möjlighet att
snabbt utöka utbildningsomfånget, genom att man kanske
kan använda flertalet av landets kommunala
räddningskårer för hela eller delar av utbildningen.
Motsvarande gäller sannolikt inom socialtjänsten och
flera andra verksamheter. Det kan delvis te sig som en
improvisation, men förutsättningen är ju också att landet
upplevs stå i ett läge med betydande konfliktrisker, då det
finns acceptans för extraordinära insatser.
Utbildningsreserven ger alltså statsmakterna i samarbete
med kommunerna en betydande handlingsfrihet att vid
behov snabbt kunna stärka kvalitén i de civila delarna av
totalförsvaret.
För utbildningsreserven talar dessutom ett annat viktigt
förhållande. Sociala utslagningsmekanismer är vanliga i
både skolan och arbetslivet. Det är ytterst olyckligt om
värnplikten förstärker dessa mekanismer. Arbetsgivare har
genom åren kunnat säga sig att den man som undantagits
från värnplikt sannolikt har fysiska, psykiska eller sociala
brister som gör att man bör akta sig för att anställda
vederbörande.
Andelen som föll bort vid mönstring eller under
grundutbildningen ökade kraftigt under 80-talet. En på tre
män föll årligen bort av medicinska, psykiska eller sociala
skäl åren innan systemet lades om genom 1992 års beslut.
Att allergier var orsak i en ganska stor del av fallen var en
fördel, eftersom allergi inte alls på samma sätt som psykiska
eller sociala problem ger en misstänksamhet mot individen.
Mot denna bakgrund sade pliktutredningen nej till den
tanke som bl a den förre försvarsministern fört fram om att
minska antalet i militär grundutbildning genom att ''höja
ribban'' och förklara ännu fler oförmögna att klara kraven.
Det vore en felaktig väg, främst av sociala skäl.
Pliktutredningen förordade i stället metoden med en
utbildningsreserv som inrymmer personer med olika
kravprofil. Därmed undviker man att stämpla en stor del av
nationens yngre befolkning som ''mindre lämplig'' för
krävande uppgifter.
Staten bör undvika att utdela underbetyg till människor
och därmed förstärka sociala utslagningstendenser. En
viktig grund för utbildningsreserven, utöver att den ger
möjligheter att vid behov snabbt kunna förstärka särskilt de
civila delarna av totalförsvaret, är just att den tar större
hänsyn till individen.
Kortare militära utbildningar
En grundläggande princip sedan 1992 är att
totalförsvarets personalbehov ska styra hur många som tas
ut till grundutbildning. Utgående från samma princip
kommer utbildningstiderna att variera kraftigt mellan olika
funktioner. Utbildningsmålet styr, men också vilken redan
erhållen civil utbildning som kan nyttiggöras.
Sannolikt kommer vi inom de civila delarna av
totalförsvaret att få se ett spektrum med starkt skiftande
utbildningstider. I princip bör samma gälla också på militär
sida, ingen ska ges en längre utbildning än som behövs för
att på ett bra sätt kunna sköta sin uppgift.
Mot denna bakgrund sade folkpartiet liberalerna ja när
dåvarande ÖB inför 1992 års beslut redovisade att det borde
vara möjligt att utbilda manskap för bevakningsuppgifter
genom att ge en grundutbildning om 2,5 månader. Det vore
genom en specialinriktad utbildning en kvalitetshöjning i
jämförelse med att motsvarande bevakningsuppgifter
tidigare utförts av civilförsvarspliktiga upp till 65 års ålder,
alltså 45 år efter det de genomgått sin militära
grundutbildning. Under 80-talet hade införts ett system där
värnpliktiga i handräckningstjänst, vid inskrivning klassade
som inte fullt vapenföra, gavs 6--10 veckors
bevakningsutbildning för att kunna krigsplaceras i
bevakningsförband.
Riksdagsmajoriteten sade dock nej till 2,5 månaders
utbildning med motiveringen att den var för kort. I stället
påbörjades en motsvarande utbildning -- dock med
inriktning på kompani i stället för pluton -- med en tid om
5,5 månader. På förslag från arméchefen avbröts sedan
denna utbildning, så drastiskt att värnpliktiga under
pågående utbildning utan varsel sändes hem. Dylika
panikbeslut är självfallet olyckliga.
Folkpartiet liberalerna har i årtionden hävdat principen
att utbildningsbehovet ska styra totalförsvarets
pliktutbildning. Om det är möjligt att grundutbilda t ex
bevakningsförband under ett begränsat antal månader finns
inga skäl att kräva längre utbildning. Utbildningsmålet
måste styra.
Under många år har militärledningen hävdat att
brigadförbanden egentligen behöver något längre
utbildning än dagens 7,5 månader. Det är naturligtvis en
orimlig tanke att förband med mycket olika svårighet i
uppgifter ska ha samma utbildningstid. Ett visst förband
kan ha längre utbildningstid än ett annat men ändå vara
sämre utbildat i relation till sin uppgift.
Folkpartiet har alltså inget i princip emot t ex en kort
utbildning för bevakningsuppgifter. Men under de närmaste
åren finns rimligen inget behov av detta, eftersom vi under
denna tid kan nyttiggöra värnpliktiga upp till 47 års ålder
från den större utbildningsvolymen när vi hade mellan 29
och l8 brigader. Om även dagens 16 brigader reduceras
frigörs ytterligare ett betydande antal redan utbildade
värnpliktiga som kan användas i lokalförsvar och
bevakningsförband. Direktutbildning till
bevakningsförband synes därför knappast bli aktuellt förrän
omkring år 2020.
Att utbilda värnpliktiga utan inriktning på krigsplacering
vore ett stort steg tillbaka och skulle innebära ett
övergivande av den princip som riksdagen slog fast 1992.
Skulle man försöka införa en icke försvarsbetingad
pliktutbildning är det fråga om en ny statlig verksamhet. I
Sveriges statsfinansiella situation får det betraktas som
uteslutet att påbörja en verksamhet som inte har en
rationell grund -- men i princip vore det lika fel även om
staten haft mer pengar.
En sådan ordning skulle vara direkt destruktiv genom att
en icke försvarsmotiverad värnpliktsutbildning skulle
innebära att vi psykologiskt och praktiskt kom tillbaka till
det träsk som förstörde så mycket inom försvaret under 60-,
70- och 80-talen, då en överdimensionerad
värnpliktsutbildning tog pengar som hade behövts från
angelägna ändamål som sjukvårdstransporthelikoptrar,
skyddsvästar och modern elektronik.
Ur allmän samhällsynpunkt kan det heller inte rimligen
finnas ett intresse att vapenutbilda fler än som behövs för
att bemanna försvarsmaktens förband. Vill man av något
skäl öka det antal personer som genomgår pliktmässig
grundutbildning inom totalförsvaret finns långt större skäl
att ge fler utbildning för att i krig kunna biträda i vården av
gamla och sjuka, eftersom den fredstida vårdorganisationen
är mindre än den som erfordras i krig. Men även i det fallet
gäller självfallet att man bör undvika alltför ojämna
åldersfördelningar, vilket gör att man årligen inte bör
utbilda mer än tre procent av det personaltillskott som
långsiktigt behövs inom respektive verksamhet.
Kvinnor i totalförsvaret
Under de snart 20 år som folkpartiet pläderat för en
totalförsvarsplikt har partiet hävdat att denna på sikt bör
göras könsneutral. Man skulle då tillgodose de samlade
personalbehoven inom civilt och militärt försvar genom att
utgå från hela befolkningen. Det hittillsvarande talet om
''allmän värnplikt'' har ju i verkligheten varit ''manlig
värnplikt''.
Med den totalförsvarsplikt som föreslås finns nu
möjligheten att gå över till en könsneutral tillämpning.
Jämställdheten i det svenska samhället är inte alls
fullständig, men har på senare år tagit väsentliga steg i rätt
riktning. Antalet soldater påverkas självfallet inte, eftersom
det är krigsorganisationens storlek som styr det årliga
rekryteringsbehovet.
För totalförsvaret skulle fördelen av en könsneutral
totalförsvarsplikt främst ligga i att man bättre kunde ta
tillvara specialkunskaper och specialbegåvningar av olika
slag. Försvarsmaktens kvantitet är inte problemet, däremot
kan man idag ha svårt att klara en del kvalitetskrav.
Under senare år har officersyrket öppnats för kvinnor.
Förstärkningen är främst kvalitativ, genom att
rekryteringsunderlaget ökat. I förslaget till
totalförsvarsplikt öppnas möjlighet för kvinnor att frivilligt
få genomgå militär grundutbildning även om hon inte syftar
till att bli yrkesofficer.
I behandlingen ovan av kriterierna vid uttagning till
grundutbildning framhölls de fördelar för
utbildningsresultatet som kan väntas om man vid uttagning
tillmäter den enskildes egen motivation stor betydelse. Ju
större andel av de uttagna som själva önskar denna
utbildning, desto bättre kan resultatet bli.
I takt med att numerären på det militära försvaret
minskats får de civila delarna av totalförsvaret relativt sett
ökad betydelse. Och inom dessa har kvinnornas roll ökat år
från år, främst som en följd av den kraftigt ökade kvinnliga
förvärvsfrekvensen.
Kvinnor dominerar inom flera verksamheter av central
betydelse för samhällets förmåga att stå emot svåra
påfrestningar. Sjukvården och socialtjänsten är de
påtagligaste exemplen. Fredstida verksamheter med stark
manlig dominans kan få betydande svårigheter i krig därför
att så många är krigsplacerade i militärt försvar. Ett ökat
antal kvinnor i nyckelbefattningar inom olika verksamheter
skulle också ur beredskapssynpunkt innebära påtagliga
förbättringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att behovet av pliktutbildning för
olika verksamheter inom totalförsvaret bör analyseras inför
varje långsiktigt försvarsbeslut,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om angelägenheten av att
räddningstjänsten i krig får den föryngring och
kvalitetshöjning som följer av en direktutbildning av
pliktpersonal och att den årliga omfattningen av denna
utbildning blir sådan att man får en långsiktigt jämn
åldersfördelning hos personalen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdet av att inom
fredsräddningstjänsten kunna nyttja pliktpersonal under
grundutbildning och att vid katastrofer eller andra allvarliga
händelser i fredstid i mån av behov kunna ta i anspråk
grundutbildad pliktpersonal,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kriterierna vid uttagning till
grundutbildning inom militära och civila delar av
totalförsvaret,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om önskvärdheten av att förhindra
att personer med våldstendenser ges militär
grundutbildning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en utbildningsreserv
för att vid behov kunna förstärka totalförsvaret,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av en
utbildningsreserv för att motverka sociala
utslagningstendenser i samhället,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att grundutbildning
inom totalförsvaret alltid utgår från krigsorganisationens
behov,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förstärkning av kvinnornas
roll i totalförsvaret.
Stockholm den 18 oktober 1994
Lennart Rohdin (fp)
Eva Flyborg (fp)
Håkan Holmberg (fp)