Den nuvarande internationella säkerheten vilar på bräcklig
grund. Det visar inte minst de senaste månadernas
oroligheter i det förutvarande Sovjetunionen, kriget på
Balkan och flera andra konflikthärdar runt om i världen.
Även om konflikterna för närvarande inte berör vårt
direkta närområde, måste vi vara medvetna om att drastiska
säkerhetspolitiska omsvängningar även kan ske i vår
omedelbara närhet. I detta perspektiv framstår området i
södra Östersjön även fortsatt som säkerhetspolitiskt
intressant. Sydsverige är -- i händelse av militär konflikt --
för många stater ett militärt attraktivt område med sin
''hangarfartygfunktion''. Därför måste ett trovärdigt luft-,
sjö- och markförsvar av södra Sverige kunna genomföras.
Gällande försvarsbeslut
Nu gällande försvarsbeslut (FB 92) innebar stora
förändringar av den svenska försvarsmakten. Det innebar en
kvantitativ krympning av försvarsmaktens fredsorganisation.
Den klart uttalade ambitionen var att höja kvaliteten. Det står
emellertid redan nu klart att detta kommer att misslyckas.
I relation till möjlig hotbild i framtiden är balansen
kvalitet--kvantitet felaktig. I närtid är kvantiteten fortfarande
för stor och den kärna av kvalitetsförbund, som erfordras för
att möta de hot som tidigast kan uppstå, är för dålig. Vid
oklart hot i framtiden riskerar både kvalitet och kvantitet bli
otillräckliga.
Försvarsbeslutet innebar dessutom en klar nedskrivning av
det säkerhetspolitiska hotet mot södra Sverige och med en
inriktning av försvaret som i princip kommer att rasera södra
Sveriges invasionsförsvar, såväl på kortare som på längre sikt
genom avsaknad av tillväxtförmåga.
Försvarsbeslutet byggde på ett ekonomiskt önsketänkande
med så stora inbyggda brister att beslutets genomförande
egentligen äventyrades redan från början.
Försvarsbeslutet uppfyllde inte tre grundläggande
förutsättningar, nämligen flexibelt försvar, europeisk
anpassning och ekonomisk hållbarhet.
Regeringen har nu signalerat ytterligare nedläggningar av
förband samt inhibering eller i vart fall senareläggning av
viktig försvarsmaterielanskaffning. Möjligheten att ställa in
repetitionsutbildning utnyttjas åter som en budgetregulator,
vilket bl.a. drabbar Skåne genom att Sydfront 95 inte
kommer att genomföras.
Det är därför med oro som befolkningen i södra Sverige
betraktar föreliggande hot om ytterligare försämringar av det
skånska försvaret.
Kommande försvarsbeslut
Försvarsplanering görs för många årtionden framöver och
ingen kan förutsäga hur världen då ser ut och vilka hotbilder
som finns då.
Inför nästa försvarsbeslut (FB 96) är det ofrånkomligt att
satsa på en ny inriktning av försvarsmakten. Ett optimalt
försvarsbeslut måste tillgodose de tre ovannämnda
grundläggande kraven.
Krigs- och fredsorganisationen måste besitta den
flexibilitet, dvs förmåga att anpassa den operativa förmågan
eller förändringar i det strategiska läget, som erfordras i en
säkerhetspolitiskt labil och statsfinansiellt ansträngd
situation. Försvarsmakten måste snarast få en betydande
förmåga att möta ett strategiskt överfall. Vidare måste
försvarsmakten kunna -- på sikt -- tillväxa i operativ förmåga
för att möta andra typer av hot, t ex invasion över kust och
gräns.
Dessutom måste den ekonomiska ramen vara hållbar under
en hel försvarsbeslutsperiod vilket är en förutsättning för god
hushållning med försvarsanslagen.
För övrigt pågår en snabb europeisk utveckling, inte minst
genom Sveriges anslutning till EU och vår ansökan om
observatörsstatus i västeuropeiska unionen (VEU). Vidare
sker en förändring av NATO genom bildandet av Partnership
för Peace (PFP). Vår försvarsmakt måste alltså även
utvecklas så att den inte behöver ytterligare omstruktureras
för ett alleuropeiskt samarbete om politiska förutsättningar
för ett sådant uppkommer.
Flexibelt försvar
Ett ställningstagande avseende det framtida försvaret av
Sverige måste bland annat ta sin utgångspunkt i det osäkra
säkerhetspolitiska läge som för närvarande råder. Detta
aktualiserar den efter första världskriget lanserade s k
elasticitetsprincipen vilken innebär att försvarsförmågan
skulle minska när hotet minskade men skulle kunna öka i
takt med ökat hot.
Om denna princip skall fungera som vägledning inte bara
vid neddragningar av försvarskostnader och försvarseffekt
utan även, vid behov, för i rätt tid vidtagna
upprustningsåtgärder erfordras en återtagningsplan. En
sådan bygger på analys av tidsbehov och förutsättningar för
olika slag av åtgärder för att genomföra utbildning, anskaffa
materiel och organisera förband. Återtagningsplanen måste
vidare innehålla de optioner, som tecknats under
planläggningen. Genom dessa optioner säkerställs, så långt
det låter sig göra, att bestämda materiel- eller
utbildningsproducenter levererar erforderliga produkter i rätt
tid. Det förtjänar framhållas att svensk försvarsplanering
hittills i mycket ringa utsträckning uppmärksammat
återtagningsproblematiken i samband med ett elastiskt
försvar.
Ett uttryck för elasticitetsprincipen är den så kallade
kärnförsvarsmodellen. Den innebär att försvarsmakten
kontinuerligt har en kärna av förband med hög kvalitet och
att den är så organiserad att den kan växa i dimension, om
läget försämras. En kärna bör finnas inom varje viktig
funktion. Kärnan svarar för att kunskap och förmåga hålls på
hög nivå. Det är en bestämd förutsättning för att en tillväxt
skall kunna ske med den snabbhet som erfordras.
''Kärnmodellen'' kan i princip tillämpas även på
försvarsindustrin och på civila försvarsfunktioner.
Förslag till kärnförsvarsmodeller för försvarsmakten har i
FK 88 framförts av c, fp och s. S har i opposition i
partimotioner återupprepat förslaget.
Försvarets forskningsanstalt redovisade i september 1990
olika modeller för att kunna uppnå den av politikerna
önskade flexibiliteten.
Kärnförsvarstanken hade stöd även i den försvarskommitté
som förberedde FB 91 -- såväl från c och fp som från s.
Kärnförsvarsmodellen har även senare tagits upp i de
studier som bedrivits inför nästa försvarsbeslut. FOA/MHS
har i juni 1994 entydigt rekommenderat en försvarslösning,
som i praktiken innebär en kärnförsvarsmodell och riktar
samtidigt stark kritik mot den lösning som FB 92 innebar.
Vidare har behovet av och de ekonomisk/politiska
möjligheterna av att införa en kärnförsvarsmodell och
anpassa det svenska försvaret till en förändrad
säkerhetspolitisk miljö diskuterats i en rapport från
Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig
ekonomi (ESO). I studien kritiseras det nuvarande
planeringssystemet som inte låter besluten styras av rätt
faktorer.
En flexibel kärnmodell kan innehålla följande tre delar:
1) en operativ del om främst 5 brigader med mycket hög
insatsberedskap för att kunna möta strategiskt överfall,
2) en övningsdel om ytterligare 5 brigader med
huvuduppgift att upprätthålla kunskaper om
försvarsoperationer mot modernt utförd invasion och att
inom ett år kunna nå samma insatsberedskap som den
operativa delen, och 3)
en tillväxtdel med uppgift att förbereda eventuell
utökning, under 5--10 år, av antalet operativt användbara
förbund.
Denna modell innebär en satsning på ''storgarnisoner''
som kompletteras med ''minigarnisoner'' för att garantera
förmågan att växla upp dessa förband till fullständiga
brigader. Detta skulle också innebära ökade möjligheter att
genomföra utbildning, krigsplanering, mobilisering samt
ledningsansvar för det territoriella försvaret.
Det flexibla försvaret förutsätter även ett elastiskt
utbildningssystem, där huvuddelen av årskullens unga män
(och senare även kvinnor) erhåller en kort men allmän
totalförsvarsutbildning. För krigsplacering i förband fordras
ytterligare utbildning i den aktuella befattningen och i
samträning av förbandet. Den kompletterande
utbildningstiden blir beroende av om krigsplaceringen
hänför sig till försvarets operativa del eller till försvarets
övningsdel. Repetitionsutbildning genomförs såväl med de
operativa enheterna som med övningsdelen, i den senare med
längre tidsintervall. Det krävs en återtagningsplan även för
försvarsutbildningen, där tillgången till en tillräcklig
befälskader är av central betydelse.
Även vår försvarsindustri måste vara elastisk. En sådan
flexibilitet förutsätter en uppväxlingsbar
försvarsindustrikärna, som innefattar både
utvecklingskompetens och produktionskapacitet. För att
uppväxlingen ska fungera krävs en återtagningsplan. I en
sådan plan måste ingå många olika moment. En
grundproduktion är nödvändig för att vidmakthålla den
industriella kontinuiteten. På viss försvarsmateriel kan
optioner utnyttjas. Projekt kan utvecklas även om dessa
senare ej skulle gå i produktion. Uppgradering av tillgänglig
materiel är ofta lönsam. Ett välutvecklat europeiskt
samarbete beträffande såväl hel- som delsystem är av största
betydelse. Mera okonventionell är en fungerande samverkan
mellan militär och civil industri beträffande civila och
militära produkter. Ett exempel kan vara att försvarsindustrin
satsar även på näraliggande civila områden. En intressant
modell testas enligt uppgift i Canada med nära
''sammanflätning'' av de båda produktionerna och då med
inbyggd uppväxlingsförmåga.
Den svenska försvarsmakten måste organiseras så att man
uppnår rätt struktur i ett europeiskt alliansperspektiv. Vid ett
militärt angrepp mot Sverige måste vi tillämpa en
tidsvinnande strategi, dvs att på egen hand värna svenskt
territorium tills hjälp kommer från vänligt sinnade stater. En
väl avvägd kombination av lätt gripbara flygstridskrafter,
marina enheter i viktigare områden samt markstridskrafter
möjliggör snabba insatser i befolkningstäta områden. Det
bör betonas att för den händelse fienden lyckas genomföra
luftlandsättningar får markstridskrafterna avgörande
betydelse. Om Sverige väljer att stå utanför ett europeiskt
försvarssamarbete är det nödvändigt med en långsiktig
kraftfull satsning på ett flexibelt markförsvar. För den
händelse att vi väljer att ingå i ett alleuropeiskt
försvarssamarbete är det nödvändigt att vår försvarsmakt är
så organiserad att onödiga omstruktureringar kan undvikas.
Vidare bör Sverige -- inom ramen för åtaganden inom FN
och NATO:s fredsskapande arbete (PFP) -- anordna
utbildning av enheter till internationella operationer. Därvid
är det rimligt att kostnaderna för sådana operationer inte i sin
helhet drabbar försvarsdepartementets budget.
Skånska konsekvenser
För Skånes del skulle den flexibla kärnförsvars modellen
kunna innebära följande:I Skåne upprätthålls verksamhet
vid en ''storgarnison'' jämte en eller flera
''minigarnisoner''.Den s.k. storgarnisonen etableras i
Hässleholm (P6) i form av en modern sydsvensk
pansarbrigad (Skånska Pansarkåren) med högre utbildnings-
och materiell kvalitet än dagens pansarbrigader och med
fortsatt utnyttjande av samtliga skånska övningsfält.En
eller flera ''minigarnisoner'' med anknytning till Skånska
Pansarkåren upprätthålls i Kristianstad/Rinkaby alternativt
Ystad/Revinge i form av ''minigarnisoner''. Vid dessa
garnisoner upprätthålls förmåga dels att växla upp antalet
brigader i Skåne från en till tre genom att där upprätta två
ytterligare brigadledningar, dels att genomföra territoriellt
försvar i Skåne, dels att genomföra allmän
totalförsvarsutbildning. För genomförande av utbildnings-
och planläggningsverksamhet inom territorialförsvaret samt
för att bibehålla förmåga till uppväxling av brigadförband
bibehålls ett antal yrkesofficerare som avpassas till den totala
krigsorganisationens behov av nyckelpersonal.Delar av
verksamheten vid Pansarcentrum omlokaliseras från Skövde
till Skåne och samlokaliseras med någon av garnisonerna.
Inriktningen bör vara utbildning på ny stridsvagn samt
distansutbildning i taktik samt viss teoretisk teknisk
utbildning. En satsning på IT möjliggör detta.Inom
flygsektorn upprätthålls vid F 10 i Ängelholm två divisioner
Draken med förmåga att vid behov ta i bruk ytterligare minst
en division. Därutöver finns numera en division Viggen. Det
vore samhällsekonomiskt slöseri att lägga ned denna flottilj
som är särskilt billig i drift. Snarast efter sekelskiftet tillförs
JAS 39 Gripen. Möjligheterna till administrativ samverkan
mellan flygvapnets förband och skolor i södra Sverige bör
utredas.Luftvärnsutbildningen i det nya militärområdet bör
vara förlagd till Ystad (Lv 4) och Halmstad (Lv 6) i enlighet
med FB 92. Kompetensen i Ystad är unik genom att
utbildning sker på samtliga luftvärnssystem inom armén och
denna kompetens bör framgent värnas genom att tidigt
tillföra även robotsystem 23 (Bamse).På marina sidan
fyller Öresunds marindistrikt (MDÖ) -- ledningsmässigt
direkt underställd södra militärbefälhavaren -- en viktig
funktion när det gäller övervakningsverksamheten i Öresund
och södra Östersjön. För ytterligare ökad effektivitet i den
fredstida övervakningen bör anordnas resurssambruk mellan
MDÖ, kustbevakningen, tullen och polisen.
Underhållstjänsten på brigad- och fördelningsnivå för
förbanden i Skåne, Halland och Småland bör även
fortsättningsvis produceras i södra Sverige. I anslutning till
milounderhållsregemente Syd, vilket sedan den l juli 1994
är organiserat i Kristianstad, bör även upprättas den rörliga
milounderhållsregementsstab som omnämns i FB 92.I
Skåne upprättas en utbildningsplattform för enheter som
skall tjänstgöra i internationellt fredsskapande arbete i FN:s
eller PFP:s regi.
Nödvändiga besparingar
Försvaret kan inte få ''fribrev'' när alla andra områden
måste spara. Därför måste besparingar göras även inom
försvaret. Men dessa får inte göras på ett sådant sätt att --
med hänsyn till nuvarande strategiska läge och rimliga
framtidsbedömningar -- erforderlig försvarseffekt skadas.
Det är därför felaktigt att fortsätta med den påbörjade
fyrkantiga ''krympningsmetoden'', eftersom försvaret då
förlorar kvalitet samtidigt som man ej uppnår flexibilitet.
Dessutom måste försvarskostnaderna anpassas så att de inte
blir högre än vad som oundgängligen behövs. Den ovan
skisserade försvarsmodellen tillgodoser både kraven på
flexibilitet och kvalitet samtidigt som kostnaderna klart torde
understiga nuvarande försvarskostnader.
Försvarsberedningens roll
Den direkt efter FB 92 tillsatta försvarsberedningen fick
en nyckelroll vid skapandet av ett modernt svenskt försvar.
Nuvarande regering har nu förnyat försvarsberedningens
mandat, samtidigt som den har givit beredningen nya
direktiv. Dessa innebär i korthet att beredningen i en första
etapp bland annat skall genomlysa säkerhets- och
försvarspolitiken i stort, målen för totalförsvarets
övergripande principiella frågor om totalförsvarets
utformning och struktur samt ekonomi. I en andra etapp skall
den närmare inriktningen för det militära försvarets krigs-
och grundorganisation genomlysas.
Det är mot denna bakgrund som motionen framför förslag
till lämplig försvarsmodell med särskilt beaktande av det
skånska försvarsintresset. Avsikten är att bringa detta till
regeringens kännedom för vidare befordran till
försvarsberedningen.
Det eftersträvade resultatet är att skapa ett modernt svenskt
försvar som ligger inom tillgängliga ekonomiska ramar och
där maximal värnkraft per satsad försvarskrona kan erhållas.
Dessutom gäller det att stoppa fortsatt militär försvagning
i Skåne och i stället fastlägga som ett nationellt mål att även
upprätthålla ett trovärdigt skånskt försvar. Slutresultatet blir
då också ett effektivt försvar för hela landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Skånes försvar.
Stockholm den 25 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Siw Persson (fp)