med anledning av prop. 1994/95:25 Vissa ekonomisk- politiska åtgärder, m.m.
1. Den ekonomiska politikens inriktning
För Vänsterpartiet är arbete åt alla det överordnade målet
för den ekonomiska politiken på både kort och lång sikt. Om
det nu i den pågående konjunkturuppgången inte går att
åstadkomma en radikal ökning av antalet förvärvsarbetande
så kommer Sverige om några år att fastna i permanent
massarbetslöshet. Det visar erfarenheterna från andra länder.
Om detta händer klarar vi inte det andra som måste göras:
ställa om ekonomin i en mer miljövänlig och jämställd
riktning samt åstadkomma en rättvisare fördelning av
inkomster och arbetstider.
De offentliga finanserna kan inte saneras utan kraftigt
minskad arbetslöshet. Men också det omvända gäller:
Arbetslösheten kan inte minskas rejält utan att räntorna faller
och det kräver minskade offentliga underskott. Att industrin
i dag inte använder sina rekordvinster till att öka sina
investeringar så mycket som skulle behövas beror dels på att
finansiella placeringar lönar sig bättre, dels på oron för
framtida finanskriser och räntechocker -- inte på höga
skatter. Att det sparas så mycket i dag i hushållen har samma
grundorsak: I nästa kris ryker ännu flera bidrag. Därför måste
saneringen av de offentliga finanserna påbörjas nu!
Det är i och för sig riktigt att man inte bara skall se till
skulderna utan också till tillgångarna om man skall bedöma
läget för Sveriges offentliga ekonomi. Men från ett
vänsterperspektiv ligger det en fara i att alltför mycket
värdera ner faran med skulderna genom att peka på stora
tillgångar. För det är ju bara den som är beredd att sälja ut
offentliga tillgångar som kan värdera dem i pengar och räkna
på avkastningen i jämförelse med räntor och amorteringar på
skulderna. Vi behöver en stor offentlig förmögenhet och ett
rejält offentligt sparande om det svenska folket via sina valda
ombud skall kunna minska inkomstklyftorna och återerövra
makt från storfinansen.
De allmänna målen i den ekonomisk-politiska
propositionen -- att få upp sysselsättningen och ner
arbetslösheten -- och den allmänna problembeskrivningen
stämmer bra med Vänsterpartiets politik. Därför har det varit
möjligt att, genom samtal och efter vissa justeringar för att
tillgodose Vänsterpartiets önskemål, förankra det väsentliga
innehållet i propositionens förslag. I flera fall kunde
Vänsterpartiet direkt påverka propositionens innehåll. Detta
gäller t.ex. större investeringsvolym, som ger sysselsättning
inom byggbranschen, återställande av utbildningsbidragen
och en bättre miljöprofil åt investeringspaketet.
På en rad punkter nådde vi emellertid inte resultat denna
gång. Bl.a. gäller detta ersättningen till långtidssjuka,
grundavdragen vid statlig beskattning, koldioxidskatt för
industrin och slopad avdragsrätt för privata
pensionsförsäkringar. Vänsterpartiet återkommer till dessa
punkter senare.
Mer långsiktigt är det nödvändigt att den ekonomiska
politiken än mer inriktas på att inte bara få ner
arbetslösheten, utan också på en ekologiskt hållbar
utveckling, jämnare inkomstfördelning och ökad
jämställdhet. Konsekvenserna av de beslut som föreslås i
både föreliggande och kommande ekonomisk-politiska
propositioner skall värderas utifrån ett regionalpolitiskt, ett
fördelnings-, ett miljö- och ett kvinnoperspektiv.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen tar ett sådant
principbeslut.
2. Den ekonomiska utvecklingen
Bakom de nuvarande problemen i svensk ekonomi ligger
inte bara en internationell utveckling, utan också en rad
politiska misstag: den snabba och okontrollerade kredit- och
valutaavregleringen under andra halvan av 80-talet, den
alltför slappa finanspolitiken under det sena 80-talets
överhettning, skattereformen 1990-91 som på ett oskäligt
sätt gynnade höginkomsttagare och ägare av finansiella
förmögenheter.
Sommaren 1991 knöts kronan till Ecun -- EU-valutan --
och det var ytterligare ett misstag. I och med detta tvangs
Sverige anpassa sin ekonomiska politik till EU:s och främst
Tysklands, som av tradition är inriktad på att sätta
inflationsbekämpningen före kampen mot arbetslösheten.
Denna omläggning kom just när den internationella
lågkonjunkturen slog igenom. Resultatet blev dramatiskt
fallande inflation, stigande realräntor, ökat privat sparande,
fallande effektiv efterfrågan och stigande arbetslöshet som i
sin tur ledde till sämre statsfinanser.
Den orealistiska kopplingen till Ecun ledde till
återkommande spekulationsvågor mot kronan, vilket tvang
fram drastiska räntehöjningar följda av ytterligare
åtstramningar av den inhemska efterfrågan. Under några
kritiska förhandlingsnätter i september 1992 tog
regeringspartierna och Socialdemokraterna beslut om en
''intern devalvering'', dvs. en kombinerad momshöjning och
sänkning av arbetsgivaravgiften. Trots kronans fall i
november 1992 fullföljdes beslutet. Denna ''dubbla
devalvering'' bidrog starkt till den stora nedgången av
efterfrågan på hemmamarknaden och den växande
arbetslösheten under 1993 samt till den på gränsen till
överhettade exportkonjunktur vi upplever nu.
Delvis börjar situationen likna den som gällde efter
devalveringen 1982. Hjulen börjar nu gå allt snabbare och
vinsterna stiger i exportindustrin på grund av den låga
kronkursen. Men på avgörande punkter är läget dramatiskt
sämre. Två delar av ekonomin är fortfarande i kris:
kommunerna och byggandet. Samtidigt är statsfinanserna i
ännu mycket sämre skick än vad de var efter de förra
borgerliga regeringsåren åren 1976 till 1982.
Sverige som nation lever i år och nästa år inte över sina
tillgångar. Tvärtom sparar svenska folket mer än vad som
behövs för investeringar, så det blir en hel del över som kan
lånas ut till utlandet eller som kan användas till att amortera
utlandsskulder. Detta avspeglas i att bytesbalansen visar
växande överskott. Men problemet är att sparandet är
extremt snett fördelat. Den offentliga sektorn -- staten,
kommuner, landsting, AP-fonder etc. sammantaget -- har
jättelika underskott. Men privatpersoner och företag har
ännu större totala sparandeöverskott.
Sveriges offentliga nettoskuldsättning -- offentliga
tillgångar minus offentliga skulder -- är ganska
genomsnittlig om man ser till ekonomins storlek och om man
jämför med andra rika länder. Men vi är snabbt på väg utför.
Räntorna på statsskulden kostar idag ca 20 000 kronor per
förvärvsarbetande och år och även om det går att snabbt få
ner de offentliga underskotten kommer summan att öka
under de närmaste åren.
Samtidigt har klassklyftorna vidgats. Överklassen och
flertalet inom medelklassen har kunnat betala av sina lån och
skaffa sig hyggliga förmögenheter. Samtidigt har det uppstått
en mer tydligt urskiljbar underklass som lever nära
fattigdomsgränsen. Folkomröstningen om EU-medlemskap
speglade tydligt detta klassmönster. Den känsla av
maktlöshet och orättvisa som finns hos många som röstade
nej är ett problem som kräver ett djupgående politiskt
nytänkande i de partier som drev fram ett ja.
3. Politik för tillväxt, sysselsättning och välfärd
En grundläggande tankegång i propositionen kan sägas
vara att de nya arbetstillfällena i första hand skall komma i
den privata sektorn och att den investeringsuppgång som
krävs för detta främst skall klaras genom den sänkta ränta
som följer av sanerade statsfinanser. Regeringen skriver:
''Sverige skall engagera sig i arbetet med att forma en ny,
aktiv politik för tillväxt och mot arbetslöshet i Europa. Målen
för sysselsättning och välfärd måste bli lika ambitiösa som
målen för finansiell stabilitet.'' (s. 17)
Vi kan i huvudsak instämma i vad som sägs i propositionen
på denna punkt, även om vi hade föredragit att
sysselsättningsmålet hade utpekats som överordnat. Men det
krävs också en tydligare framtidsstrategi, en vilja till
politiska strukturreformer med sikte på en fördjupad
ekonomisk demokrati, en ekologiskt mer hållbar utveckling,
höjd utbildningsnivå, rättvisare fördelning och en
omfördelning av arbetstiderna med sikte på kortare
arbetsdag.
Exportindustrins devalveringsvinster är utmanande för
löntagare som länge fått se sina reallöner stagnera. De ökar
risken för ökade löneskillnader och därav följande
spänningar. De stora vinsterna kan också skapa en ny
finansiell spekulationsbubbla som på 80-talet. Vänsterpartiet
återkommer i januari till frågan om en framtidsfond, avsedd
att styra övervinsterna till framtidsinvesteringar och
kompetenshöjning och därmed också avsedd att underlätta
för en solidarisk lönepolitik. Vi återkommer till detta under
avsnittet skattepolitik nedan.
4. Finans- och penningpolitik
Det är nu under den internationella konjunkturuppgången
för sent att bedriva en generell efterfrågestimulerande
politik. I stället måste åtgärderna mot arbetslösheten riktas
dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per
satsad krona. Pengar måste flyttas från dem som lägger dem
på hög till dem som sätter dem i produktiv rotation. För det
krävs skattehöjningar, stram finanspolitik och sänkta räntor.
I propositionen förklaras uppgången i tioårsräntan på ca
4 % sedan bottennoteringen i januari i år med ''en mindre
uppgång i de internationella räntorna, men framför allt av en
oro för den ekonomiska utvecklingen i Sverige''.
Vänsterpartiet anser att detta innebär en undervärdering av
de internationella faktorerna. Vi kan inte heller dela
regeringens uppfattning att huvuduppgiften för
penningpolitiken skall vara ''... att säkerställa en låg inflation
på europeisk nivå'' och inte heller det förenklade påståendet
att det inte kan finnas en ''motsättning mellan prisstabilitet
och hög sysselsättning''.
Vänsterpartiet anser att det behövs en mer aktiv
penningpolik som samordnas med finanspolitiken och som
har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat mål. Vi
ansluter oss till det som sägs av finansutskottets ordförande
Jan Bergqvist och Anita Gradin i en reservation till
Riksbanksutredningen. Där avvisades det borgerliga
förslaget att lagfästa inflationsmålet som överordnat samt
Riksbankens mer oberoende ställning med motiveringen ''...
att grunden för att skapa trovärdighet inte läggs genom
formella lagregler utan i stället genom att bygga upp
förtroende för den ekonomiska politiken och skapa en bred
acceptans i samhället för betydelsen av en låg inflation''.
Rent formellt har Sverige i och med EU-medlemskapet
förbundit sig att anpassa sig till Maastrichtavtalets regler
under fas två på vägen mot den planerade valutaunionen.
Men regeringsföreträdare har under valrörelsen inför EU-
omröstningen hävdat att vi inte kan tvingas till en sådan
anpassning nu. Vi förutsätter att regeringen lever upp till
detta. Om EU efter regeringskonferenserna 1996 fullföljer
planerna på en valutaunion anser Vänsterpartiet att det skall
anordnas en ny folkomröstning.
5. Budgetpolitiken
Regeringen har som mål att statsskulden som andel av
BNP skall stabiliseras fram till 1998 -- vilket med nuvarande
prognoser betyder att det statliga underskottet maximalt får
vara ca 90 miljarder kronor 1998. Vänsterpartiet kan ställa
sig bakom denna målsättning. Vi kommer därför att redovisa
budgetförstärkningar som klarar detta. Dock måste
tidpunkten för genomförande av både inkomstförstärkningar
och utgiftsminskningar noga avvägas med hänsyn till
konjunkturläget.
Propositionen innehåller förslag som enligt regeringens
egna beräkningar förstärker de offentliga finanserna med
57,1 miljarder kronor fram till 1998 -- 31,6 miljarder kronor
i ''inkomstförstärkningar'' (skatter, arbetsgivaravgifter,
egenavgifter) och 25,5 miljarder kronor i
''utgiftsbegränsningar''. Vänsterpartiet godtar -- med de
synpunkter som redovisas nedan -- de enskilda posterna i
saneringsprogrammet såsom de redovisas på s. 22 i
propositionen. På en punkt, besparingen på anslaget för
''säkerhet'', avvisar vi uttryckligen de riktlinjer som anges i
propositionens avsnitt 5. Mer om detta nedan.
Regeringen avser i januari redovisa ytterligare 20 miljarder
kronor i budgetförstärkande åtgärder. Det heter att ''...dessa
kommer huvudsakligen vara besparingar i de offentliga
utgifterna''. Vänsterpartiet godtar tills vidare bedömningen
av summans storlek, men är inte berett att nu ta ställning till
vare sig fördelningen mellan inkomstökning och
utgiftsminskning eller tidpunkt för genomförande. Visa av
tidigare erfarenheter vill vi också ha en beredskap för nya
prognoser som ändrar de belopp som krävs för att klara
stabiliseringsmålet.
5.1 Säkerhets-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitik
Vänsterpartiet välkomnar regeringens avsikt att bättre
samordna säkerhets-, försvars-, bistånds- och
flyktingpolitiken. Vår säkerhet värnas inte i första hand av
det militära försvaret utan genom insatser som förebygger
konflikter. Därför har biståndspolitiken kommit att ses som
en del av säkerhetspolitiken. Detta gäller såväl u-
landsbiståndet som Östeuropabiståndet. Insikten om dessa
sammanhang växer fram även internationellt, vilket tar sig
uttryck i att ett nytt säkerhetsbegrepp införts: Social säkerhet.
Vänsterpartiet accepterar ramen för de föreslagna
besparingarna. Vi anser dock inte att större besparingar kan
göras på invandrar- och flyktingområdet utan att
rättssäkerheten åsidosätts. Att spara på biståndet är kortsynt.
Arbetet för att minska klyftorna mellan rika och fattiga och
för att öka respekten för de mänskliga rättigheterna får inte
avmattas. Hela den föreslagna besparingen bör därför belasta
försvaret.
U-landsbiståndet har redan utsatts för kraftiga
nedskärningar av den förra regeringen och
riksdagsmajoriteten. Det har urholkats genom att insatser i
fredsbevarande FN-operationer finansieras från detta anslag
liksom vissa asylkostnader. Dessutom har biståndets
realvärde minskat till följd av kronans fall.
Av dessa skäl avvisar Vänsterpartiet regeringens förslag
till minskad biståndsram. Ingen ytterligare nedskärning skall
göras här. En tidpunkt skall fastställas, då Sverige åter kan
uppfylla enprocentsmålet för biståndet.
Vänsterpartiet föreslog i sin motion om den ekonomiska
politiken i januari besparingar inom flyktingmottagandet på
sammanlagt 250 miljoner kronor. 200 miljoner kronor skulle
kunna sparas genom att föra över förläggningsverksamheten
till kommunerna och 50 miljoner kronor genom
effektivisering av Invandrarverkets administration.
Vänsterpartiet anser att sparsamhet med statens medel skall
iakttas inom flyktingmottagandet på samma sätt som andra
områden, men att detta inte får gå ut över kvalitén eller
rättssäkerheten i mottagandet.
Vänsterpartiet anser som framgår av partimotionen i
januari 1994 om flyktingpolitiken att rättssäkerheten i
asylprövningsförfarandet inte håller en godtagbar standard.
Sverige omnämns i Amnesty Internationals årsbok för
1994 med anledning av ett uppmärksammat avvisningsfall.
Representanter för EU kritiserar svensk flyktingpolitik.
Det är nödvändigt att de regel- och
organisationsförändringar som förutskickas inte ytterligare
försvagar rättssäkerheten utan tvärtom bidrar till att den
stärks. Förändringar i bestämmelserna om vilka som skall
beredas skydd här får inte ges en snävare utformning än de
regler som gäller f.n. Ett sådant översynsarbete borde
lämpligen inledas med att invandrar- och flyktingkommittén
gör en analys av hur flyktingbegreppet i 1951 års konvention
tillämpas i Sverige i jämförelse med andra länder i
Västeuropa samt Canada och hur OAU-koventionens och
Cartagena-deklarationens flyktingbegrepp tillämpas i Afrika
respektive Latinamerika. Syftet måste vara att verka för ett
gemensamt kompletterande flyktingbegrepp i Europa i linje
med förebilderna i Afrika och Latinamerika.
5.2 Minskad statlig konsumtion
Vänsterpartiet godtar tills vidare målet att minska den
statliga konsumtionen med två miljarder kronor. Men det kan
finnas anledning återkomma med större besparingsbeting.
Inte minst för att få trovärdighet för de besparingar som görs
på inkomstöverföringarna och för att få ett utrymme för en
viss kommunal konsumtionsökning (se nedan) måste den
centrala statliga administrationen, inklusive regeringskansli
och riksdag, åläggas stor sparsamhet.
Även om detta inte ger mycket pengar till statskassan
måste också företeelser som generösa fallskärmsavtal,
överdriven representation, mycket höga löner och arvoden i
statliga verk och bolag etc. bekämpas. Inte minst den klyfta
mellan etablissemang och folkflertal som visade sig under
EU-omröstningskampanjen visar på vikten av att vi
förtroendevalda visar sparsamhet i vår närmiljö.
5.3 Den kommunala ekonomin
I propositionen sägs att ''kommunala verksamheter är
välfärdens kärna, som måste hävdas även i ekonomiskt kärva
tider''. Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Regeringens
konkreta förslag sägs dock få anstå till nästa års
kompletteringsproposition. Vänsterpartiet vill dock redan nu
formulera utgångspunkter för de förslag som vi anser bör
komma redan innan dess.
Kommunerna minskade sin personal under 1993 med över
40 000, i år försvinner ungefär lika många. Nästan ingen av
de som gått ut eller går ut i arbetslöshet kan räkna med annat
arbete. De kommer att belasta statsbudget och
socialförsäkringssystem. Det är därför långt bättre med
hänsyn till hela den offentliga sektorns ekonomi att hålla
dem kvar i kommunalt arbete, speciellt som det finns många
eftersatta behov inom skola, vård och omsorg. Vänsterpartiet
vill snarast ha riksdagsbeslut som ger kommuner och
landsting besked om att de kommer att få en framtida
ekonomi som möjliggör ett omedelbart stopp för
avskedanden och drastiska sparprogram.
Den i särklass största posten i den förra regeringens
''spar''program -- den så kallade ''Nathalieplanen'' --
utgjordes av en utebliven kommunal tillväxt. Den dåvarande
regeringen klarade således inte att lägga fram ett eget statligt
program, utan vältrade över ansvaret på kommunpolitikerna.
Samtidigt hoppades den att befolkningens inkomster totalt
skulle växa med upp till 4 % per år uttryckt i fast
penningvärde under resten av 1990-talet. De kommunalt
anställda måste rimligen få del av denna reala
inkomsttillväxt. Enligt en kalkyl gjord av förre
finansministern Feldt innebär en så blygsam reallönetillväxt
som två procent för de kommunanställda att ytterligare
100 000 av dem försvinner (netto) fram till sekelskiftet.
Inkomsttillväxten totalt betyder också att kommunernas
skatteinkomster ökar i samma takt om vi antar oförändrad
nivå på de kommunala skattesatserna. Kommunerna skulle
således -- enligt den förra regeringen -- kraftigt skära ned på
antalet anställda och rationalisera i rekordfart på skolor och
inom vården samtidigt som man skulle förklara för
medborgarna varför man skall bygga upp stora finansiella
överskott. Detta var inte trovärdigt. Bilden ändras om staten
drar in överskotten från kommunerna. Det var uppenbarligen
sådana indragningar från kommuner och landsting som
planerades, men ingen vågade säga det.
Vänsterpartiet avvisar den inriktning av politiken som
innebär att den privata konsumtionen skall ta ständigt ökande
andelar av den ekonomiska tillväxten på bekostnad av den
offentliga konsumtionen. Resurserna till skola, vård och
omsorg måste ges utrymme att växa. Kommuner och
landsting måste ges möjlighet att ta sin del av ansvaret för
att reducera arbetslösheten. De nedskärningar som gjorts i
kommunerna har försämrat bl.a. barnens villkor och tydliga
klasskillnader börjar synas i hälsotillstånd m.m. Det är därför
Vänsterpartiet vill att riksdagen skall utfärda en garanti om
att inga nya indragningar av de totala statsbidragen skall ske
under 90-talet.
Inom den totala statsbidragsramen måste det också ske en
omfördelning från rika till fattiga kommuner. Men denna
nödvändiga omfördelning får inte ersätta en nödvändig
förstärkning av de kommunala finanserna. Kriskommuner
måste få akut hjälp från staten att sanera sina finanser, men
det är orimligt att begära av kommunpolitiker, vårdbiträden
och lärare i kommuner med hög skattesats, låg skattekraft
och svaga finanser att de skall lämna ifrån sig pengar till
ännu hårdare drabbade kriskommuner samtidigt som deras
egna ekonomiska utrymme krymper. Vi medverkar gärna till
en omfördelning mellan kommuner, men om krubban är tom
bits hästarna. Kommunerna måste få sin rättmätiga andel av
inkomsttillväxten!
6. Socialdepartementets verksamhetsområde
''Historien om den svenska välfärdsmodellens framväxt är
också historien om hur arbetarrörelsen steg för steg frigjort
sig från beroendet av de rikas välvilja, välgörenhet och
fattigvård och i stället skapat en social trygghet som alla
solidariskt bidrar till och vid behov får sin beskärda del av.''
Citat ur en LO-rapport.
Den svenska välfärden har byggt på individens rättigheter
och skyldigheter. Liksom rösträtt och likhet inför lagen
skulle goda levnadsförhållanden vara en rättighet för alla.
Välfärden finansierades via skattsedeln och skulle verka
omfördelande och utjämna levnadsförhållanden för olika
grupper i samhället. En ekonomisk politik där full
sysselsättning var ett överordnat politiskt mål var också
utmärkande för den svenska modellen.
Samhällsinstitutionerna spelade också en stor roll i
välfärdsbygget. Alla skulle ha samma rätt till utbildning och
därmed ett gott liv med likvärdiga livschanser. I takt med
kvinnors utträde på arbetsmarknaden byggdes barn- och
äldreomsorgen ut. Detta ökade familjernas och de gamlas
valfrihet.
Politiken för full sysselsättning och utbyggnaden av den
offentliga sektorn har varit särskilt viktig för kvinnor. Dels
har offentlig sektor varit kvinnors största arbetsmarknad,
dels har barnomsorgens utbyggnad gjort det möjligt för
kvinnor att förvärvsarbeta över huvud taget. Äldreomsorgen
har också avlastat kvinnors omsorgsansvar.
I dag ökar gapet mellan fattig och rik, mellan kvinna och
man, mellan förvärvsaktiv och pensionär. I denna utveckling
är det särskilt kvinnorna som kommer i kläm.
Omsorgsarbetet förs allt mer över på familjen, dvs.
kvinnorna. Deras möjlighet till ekonomiskt oberoende och
att kunna delta i samhällslivet på samma villkor som männen
minskar. Omvänt innebär en sådan utveckling att det som
svenska män uppnått i och med pappamånaden hotas och
männens möjlighet att delta i barnens liv minskar.
Men ökade klyftor i samhället är ingenting vi måste
acceptera. Det är varken nödvändigt eller önskvärt.
Vänsterpartiet anser att alla skall ha samma rätt till vård,
omsorg och utbildning. En bra offentlig sektor är ett medel
att fördela välfärden rättvist. Om marknaden används som
instrument för att fördela samhällets resurser ökar klyftorna
mellan människorna.
Som det svenska socialförsäkringssystemet utvecklats har
det fungerat som en del i strävanden att stärka underklassens
möjlighet till värdiga människovillkor. Dess grund i
medborgarrätt har minskat utrymmet för pengarätt eller
resursprivilegium. Det binder inte heller i en evig
fattigdomsfälla. Socialförsäkringssystem kan aldrig välta ett
klassamhälle, men väl förstärka eller försvaga klasstrukturer
och utvecklingstendenser. Omfördelning utan fattigstämpeln
har spelat och spelar en avgörande roll för samhälls- och
människosynen.
Grundläggande för Vänsterpartiets syn är att ett
inkomstrelaterat system i kombination med grundskydd
(t.ex. folkpension) är överlägset både på lång och kort sikt.
Det underlättar ett solidariskt samhällsbygge och ställer inte
fattiga mot rika. Det är effektivt och omfördelande mellan
klasser, kön och åldersperioder. Det minskar intresset för och
betydelsen av avtalsförsäkringar och privata lösningar. Ett
solidariskt system måste bygga på folkmajoritetens
deltagande och egenintresse och på att alla solidariskt och
progressivt betalar via skatter och arbetsgivaravgifter och
som en uppfyllelse av kontraktet får ut en rimlig del.
Så som politiken utvecklats de senaste åren har
Socialdepartementet blivit ett ''städdepartement'' för den
ekonomiska, regionala och näringslivspolitiken. I stället
borde allt satsas på att vårda människans förmåga att arbeta.
Med den synen blir det viktigt att underhålla förmågan att
arbeta, det blir viktigt att förnya kompetens. T.ex. blir varje
förtidspensionering ett nederlag och inte en människa
mindre i arbetslöshet.
6.1 Ekonomiskt familjestöd
Kvinnorna i Sverige har i förhållande till de flesta andra
länder nått långt i sina jämställdhetssträvanden. Det betyder
inte att det råder full jämlikhet mellan könen -- enbart att
svenska kvinnor har det bättre än många andra kvinnor. En
del av de förutsättningar som varit mest avgörande för
kvinnors möjlighet att kombinera förvärvsarbete med skötsel
av små barn är utformningen av familjepolitiken. Det är dock
svårt att tala om en bra familjepolitik utan att samtidigt tala
om kvinnors frigörelse.
I Sverige har vi under de senaste årtiondena gått från att
betrakta familjen som samhällets minsta enhet till att anse
individen som den minsta enheten i samhället. Vårt
välfärdssystem bygger inte på att kvinnor utför
omsorgsarbetet obetalt i hemmet och att de därmed får en
mycket lös anknytning till arbetsmarknaden.
Familjepolitikens utformning, t.ex. bidragsförskottet, har
också betydelse för kvinnors möjlighet att bryta upp från
ohållbara situationer. De besparingar som aviseras vad gäller
ekonomiskt stöd till familjer får därför inte inskränka
kvinnors rättigheter att dels kombinera förvärvsarbete med
skötsel av små barn och dels att betraktas som enskilda
individer i ekonomiskt hänseende.
Det direktiv som regeringen givit till samtliga kommittéer
och särskilda utredare om att jämställdhetspolitiska
konsekvenser av de olika förslagen skall analyseras innan
förslagen läggs fram, bör även gälla förslag till besparingar.
6.2 Ändrade regler för flerbarnstillägg
De ändrade reglerna för flerbarnstillägg kommer med
nödvändighet att innebära minskade inkomster för
låginkomstfamiljer med tre barn eller fler. Vänsterpartiet
anser det därför befogat med en uppföljning och, om det
visar sig att det finns behov, en översyn av bostadstilläggen
för barnfamiljer. Ytterligare en åtgärd vore att regeringen
uppmanar kommunerna att ta hänsyn till det försämrade
flerbarnstillägget vid konstruktionen av daghems- och
skolbarnsomsorgstaxor.
6.3 Preskriptionstid för underhållsbidrag
Den nuvarande korta preskriptionstiden för
underhållsbidrag -- 3 år -- gör att den betalningsskyldige kan
utnyttja systemet genom att fördröja handläggningen. I dag
avskrivs underhållsskulder genom att indrivning inte kan ske
innan preskriptionstiden utgått. Försäkringskassans
ansträngningar att få in pengar kan med den korta
preskriptionstiden leda till att skulden avskrivs i stället för
att gå till kronofogden. Ett annat system där svenska staten
också är fordringsägare är studielånen. Där skrivs inte
skulden av förrän låntagaren går i pension.
Vänsterpartiet anser att det är bra att preskriptionstiden
förlängs men att förlängningen borde återställas till 10 år.
Därigenom underlättas för staten att få tillbaka det den lagt
ut för att säkerställa barnens standard.
6.4 Begränsningar i bidragsförskottssystemet
Bidragsförskottet är en av de viktigaste reformer som
genomförts för att främja kvinnors oberoende av enskilda
män. Genom bidragsförskottet kan kvinnor bryta upp från
ohållbara förhållanden. I gengäld har kvinnor i Sverige blivit
beroende av staten, vilket gör statens ansvar stort. För att
kvinnor skall betraktas som enskilda individer i ekonomiskt
hänseende krävs därför -- så länge det finns föräldrar som
avstår från att ta sitt betalningsansvar -- att staten tar sitt
ansvar.
Vänsterpartiet anser därför att de besparingar som måste
göras i bidragsförskottssystemet skall inriktas på
indrivningen av skulder. Genom den höga arbetslösheten har
betalningsförmågan visserligen sjunkit, men det finns redan
i dag möjligheter till anstånd med betalning eller att ansöka
om avskrivning av skulden. Det enda som krävs är att den
betalningsskyldige tar kontakt med sitt lokala
försäkringskassekontor. Att så inte sker visar på att
betalningsmoralen vad gäller bidragsförskott är låg. Vad
gäller indrivning av t.ex. hyror skickas en
betalningsanmodan och därefter meddelas kronofogden.
Det är också nödvändigt att staten ändrar sin syn på
bidragsförskott och dess betydelse för kvinnors frigörelse.
Ett exempel: Två föräldrar, båda med studieskulder, går
skilda vägar. Barnen stannar hos modern som är lågavlönad
och därför måste begära anstånd med återbetalningen av
studieskulden. Under tiden växer hennes studieskuld.
Eftersom studieskulden av myndigheterna sätts före
underhållsskulden kan mannen inte betala bidragsförskottet.
Därmed sjunker hans studieskuld kontinuerligt och
underhållsskulden avskrivs efter 3 år. Det blir därför staten
som betalar bidragsförskottet. Detta lämnar kvinnan med
ständigt ökande studieskulder, mannen med ständigt
minskande studieskulder. Förlorare blir kvinnan och staten.
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt med en översyn av
rutinerna för återbetalning av underhållsskulder.
Vidare anser vi att möjligheten för välbeställda att i
domstol avtala om ett lågt underhåll för att sedan med avtalet
i handen begära utfyllnad upp till nivån på bidragsförskottet
är stötande.
Vänsterpartiet anser vidare att de nödvändiga förändringar
som måste göras måste ha som mål att kvinnors möjlighet
till ekonomiskt oberoende inte rörs.
6.5 Begränsad uppräkning av basbeloppet
Regeringen föreslår att uppräkningen av basbeloppet
begränsas till olika procentsatser av förändringen av
allmänna prisläget. Detta gäller basbeloppsanknutna
förmåner från de offentliga systemen, bl.a. pensionerna.
Vänsterpartiet ställer sig bakom detta förslag, bl.a. med
tanke på att pensionerna därmed i fortsättningen kommer att
behandlas som andra delar av socialförsäkringssystemet i det
hänseendet.
Vi vill samtidigt framhålla att pensionärer som andra
grupper speglar sammansättningen i samhället, dvs. det finns
låg- och höginkomstpensionärer, fattiga och förmögna.
Liksom i den förvärvsaktiva delen av befolkningen är det
kvinnorna som i störst utsträckning är låginkomsttagare.
Även om pensionärerna i genomsnitt har klarat sig bättre än
många andra grupper i samhället så gäller inte detta
pensionärer med de lägsta inkomsterna.
6.6 Pris- och följsamhetsindexering av utgående
pensionsförmåner
Vänsterpartiet har i vår motion till propositionen om
reformering av det allmänna pensionssystemet ställt sig
bakom principen att pensionsutbetalningarna anpassas till
samhällsekonomin fr.o.m. år 2000. Pensionsarbetsgruppen
föreslog inte den exakta utformningen av ett sådant index
utan det har överlåtits åt den s.k. genomförandegruppen. Att
tidigarelägga en sådan indexering bidrar till att
pensionssystemet blir robust. Vid utformningen av index
måste hänsyn tas till låginkomstpensionärerna.
Vad som dock inte klart framgår av avsnitt 7.3 och avsnitt
7.4 i propositionen är om regeringen har för avsikt att låta de
båda begränsningarna av uppräkningen vad gäller
pensionerna gälla samtidigt. Den begränsade uppräkningen
av basbeloppet innehåller komponenten ''allmänna
prisläget''. Enligt pensionsarbetsgruppens förslag till pris-
och följsamhetsindex skall även där det ''allmänna
prisläget'' tas med som en komponent.
Vänsterpartiet anser att om pris- och
följsamhetsindexeringen skall tidigareläggas, vilket vi
stödjer, måste den ersätta den begränsade uppräkningen av
basbeloppet för pensionerna.
6.7 Förbättring av det särskilda bostadstillägget till
pensionärer (SBTP)
Vänsterpartiet anser att det är bra att bostadstillägget för
pensionärer fr.o.m. årsskiftet tas över av staten. Det innebär
att bostadstillägget kommer att bli enhetligt. För vissa
kommuner -- de med få pensionärer -- kommer överförandet
till staten dock att innebära kostnadshöjningar genom
schablonberäkningarna. De kommuner som varit mer
genererösa och ersatt 100 % av hyran blir med viss
nödvändighet tvingade att sänka ersättningen till 85 %. Det
innebär ytterligare en försämring för
låginkomstpensionärerna.
För att värna de sämst ställda pensionärerna har
Vänsterpartiet i motion 1993/94:Fi206 krävt att
pensionstillskottet skall höjas till 65 % av ett basbelopp. Det
är positivt att SBTP utgår med automatik och att den
''skäliga levnadsnivån'' räknas upp med 6 procentenheter av
basbeloppet. Risken för att låginkomstpensionärerna
drabbas hårt av de olika besparingarna är uppenbar.
Vänsterpartiet förutsätter att regeringen följer utvecklingen
för de sämst ställda pensionärerna.
6.8 Förtidspension och sjukförsäkring
Rehabiliteringen av sjuka och arbetsskadade har varit
föremål för många utredningar. Gemensamt för dem alla är
en övertygelse om betydelsen av ett förstärkt
arbetsgivaransvar, samordning av rehabiliteringsresurser och
större fantasi och tålamod i rehabiliteringsprocessen.
Fortfarande satsas t.ex. resurser på att rehabilitera den
arbetsskadade tillbaka till det arbete som förorsakat skadan.
Målsättningen borde vara att ingen arbetsskadad skall bli
förtidspensionerad förrän företaget uttömt alla möjligheter
att efter rehabilitering omplacera den arbetsskadade eller
sjuka. I det fortsatta arbetet med att få ner antalet
förtidspensionerade måste därför arbetsgivaransvaret
ytterligare markeras. Genom det svaga arbetsgivaransvaret
har en arbetsgivare inga motiv att förbättra arbetsmiljön eller
för att rehabilitera en anställd vars kropp slitits ut. Tvärtom --
med den goda tillgång på både svensk och invandrad
arbetskraft kan en arbetsgivare vältra över kostnaderna på
staten. Vänsterpartiet anser att en kraftig markering av
arbetsgivaransvaret är nödvändig.
Monotona och förslitande arbetsuppgifter, lika väl som
stress, är de faktorer som i främsta hand orsakar arbetsskador
och sjukdom. Hälsa och sjukdom är en klass- likaväl som en
könsfråga. De försök som gjorts med kortare arbetsdag visar
att långtidssjukskrivningar och förtidspensionering minskar.
Vänsterpartiet anser att en åtgärd att minska ohälsotalet är
införandet av en kortare arbetsdag.
Ytterligare en förutsättning för en lyckad rehabilitering är
att arbetsmarknaden har plats för människor med
arbetsskador och funktionshinder. En inte så känd eller
uttalad uppgift för den offentliga sektorn har varit att bereda
plats för människor med funktionshinder och olika
arbetsskador. De kraftiga nedskärningar som gjorts inom
offentlig sektor har medfört att den möjligheten försvunnit.
De första som fick gå vid nedskärningar och effektivitetskrav
var anställda med olika sorters funktionshinder. Med den
höga arbetslösheten har också inställningen till vår förmåga
till arbete förändrats. I stället för att vårda förmågan till
arbete bekämpar vi arbetslösheten, vilket leder till att
förtidspension är ett passivt sätt att minska arbetslösheten.
Att förtidspensioneras innebär också ett definitivt stopp för
alla insatser. Rehabiliteringsåtgärder sätts inte in.
Arbetsgivarens och arbetsförmedlingens intresse upphör.
Försäkringskassans enda insats blir att betala ut pensionen.
Ett sätt att åtgärda det skulle kunna vara att omvandla
förtidspensionen till ett mindre definitivt tillstånd för att
därigenom vidmakthålla intresset för rehabilitering och för
att den långtidssjuka eller förtidspensionerade även i
fortsättningen skall komma i åtnjutande av samhällets
gemensamma resurser. Möjligheten till förtidspension måste
dock fortfarande finnas för svårt sjuka eller svårt
handikappade människor.
För en grupp människor innebär dock
förtidspensioneringen en lättnad. De s.k. SVBK var en grupp
kvinnor som hade en odefinierad och odiagnosticerad värk i
axlar, skuldror och nacke. Läkarna, försäkringskassan,
arbetsgivare trodde dem inte. För denna grupp kom
förtidspensioneringen som en lättnad, de slapp förnedrande
kontakter med läkarkåren och olika myndigheter. Idag finns
en diagnos -- fibromyalgi -- och forskning pågår.
Vänsterpartiet anser att det är väsentligt att enskilda
människor inte skall lida för att läkarvetenskapen inte
kommit längre vad gäller vissa sjukdomstillstånd.
Vi vill också poängtera att det i dag är kvinnorna som står
för den största ökningen av förtidspension. I vård och
omsorgsyrken -- kvinnors största arbetsmarknad -- arbetar
kvinnor ofta med sig själva som arbetsinstrument för att rätt
kunna möta t.ex. barn, patienter och anhöriga. Detta leder
ofta till utbrändhet med fysiska symptom som följd. Inom
industrin tilldelas kvinnorna oftast de mest förslitande och
monotona arbetsuppgifterna.
Vänsterpartiet anser att de besparingar som med
nödvändighet måste göras inom området förtidspensionering
enbart skall ske genom satsningar på rehabilitering, kraftig
markering av arbetsgivaransvaret, kraftiga satsningar på
arbetsmiljön och andra förebyggande åtgärder, där
förändringar i arbetsorganisationen och ett ökande
inflytande och deltagande i arbetsprocessen är av särskild
betydelse. En särskild satsning på kvinnors arbetsmiljö är
nödvändig om man vill komma åt orsakerna till den ökande
frekvensen förtidspensioner hos kvinnor.
6.9 Omläggning och höjning av allmänna egenavgifter
m.m.
Vänsterpartiet är principiellt motståndare till egenavgifter.
Vi anser att socialförsäkringarna skall betalas efter bärkraft
och finansieras med arbetsgivaravgifter och skatter. Avgifter
skall betalas på hela lönesumman -- således även på
inkomstdelar överstigande 7,5 basbelopp. Trots detta
accepterar Vänsterpartiet i nuläget regeringens förslag att
allmän egenavgift i form av sjukförsäkringsavgift tas ut med
2,95 % fr.o.m. 1 januari 1995.
Vänsterpartiet har i motion 1993/94:Sf52 med anledning
av proposition 1993/94:250 om reformering av det allmänna
pensionssystemet utvecklat vår principiella hållning och
avvisat finansiering med egenavgifter.
Med egenavgifter för både sjukförsäkring och
pensionsförsäkring kan det samlade uttaget av egenavgifter
närma sig 16 % av lönesumman för de som har inkomster
under 7,5 basbelopp. Ett så stort uttag skulle slå hårt mot de
som har låga inkomster. Det är helt oacceptabelt.
Detta är en problemställning som tas upp i propositionen.
Utformningen av egenavgifterna måste omprövas i samband
med beslut om det framtida pensionssystemet. Med de
utgångspunkter och överväganden som redovisas i
propositionen angående konstruktion och nivå på
förekommande egenavgifter i framtiden kan Vänsterpartiet
acceptera propositionens förslag i dessa delar.
7. Skattepolitiken
I propositionen föreslår regeringen en rad förändringar på
skatteområdet. Flertalet av propositionens förslag ligger i
linje med Vänsterpartiets skattepolitik. Ett genomförande av
propositionens förslag på skatteområdet innebär därmed ett
förverkligande av centrala delar av Vänsterpartiets
skattepolitik.
Vänsterpartiet stödjer propositionens förslag om att återgå
till en mera enhetlig kapitalbeskattning på en nivå om 30 %,
och förslaget om att bibehålla förmögenhetsskatten.
Propositionens förslag angående beskattningen på
kapitalägande innebär en förstärkning av de offentliga
finanserna med 11,8 miljarder kronor under 1995. Den
långsiktiga budgetförstärkningen för 1998 kan beräknas till
14,2 miljarder kronor.
Även om Vänsterpartiet stödjer propositionens förslag i
dessa delar så ser vi det som en brist att regeringen inte har
varit beredd att avge förslag angående en skärpt beskattning
av privat pensionssparande genom minskade
avdragsmöjligheter. Vänsterpartiet avser dock att återkomma
med yrkande i denna fråga.
Vänsterpartiet tillstyrker således förslagen i propositionen
vad gäller kapitalbeskattning och förmögenhetsskatt.
När det gäller företagsbeskattningen ser Vänsterpartiet det
som positivt att den socialdemokratiska regeringen frångått
det tidigare förslaget från Socialdemokraterna om att tillåta
direktavskrivningar för maskininvesteringar.
Vänsterpartiet har tidigare förklarat att vi är villiga att
överväga någon form av direktavskrivningar i syfte att
stimulera investeringar och öka syselsättningen. Vi har
därvid särskilt poängterat att det är önskvärt att begränsa
eventuella direktavskrivningar till hemmamarknaden eller
för projekt av särskilt miljöintresse och/eller
bygginvesteringar.
Vänsterpartiet har samtidigt kritiserat förslag om
direktavskrivningar för maskininvesteringar, bl.a. för att
sådana avskrivningsmöjligheter kan ge utrymme för en
avancerad skatteplanering t.ex. genom leasingverksamhet.
I propositionen föreslår regeringen ett tidsbegränsat
direktavdrag för att öka näringslivets investeringar i
byggnads- och markarbeten. Förslaget stimulerar
byggsektorn och sysselsättningen inom byggbranschen
samtidigt som riskerna för skatteplanering undanröjs. Med
den nya utformningen som förslaget om direktavskrivningar
fått i propositionen kan Vänsterpartiet tillstyrka
propositionen i denna del.
I propositionen föreslår regeringen att möjligheterna till
kvittning av underskott i aktiv näringsverksamhet mot
inkomst av tjänst skall slopas. Vänsterpartiet redovisade i
samband med skattereformen att vi kunde tänka oss en
begränsad kvittningsrätt. Våra överväganden grundade sig
på bl.a. de problem som finns i glesbygd, och för vissa
kombinationsföretag. Den kvittningsrätt som infördes av den
borgerliga regeringen hösten 1993 öppnade emellertid för
alltför vida möjligheter till skatteundandragande.
Vänsterpartiet kan därför tillstyrka regeringens förslag i
detta avseende.
Vi vidhåller dock vår uppfattning att det behövs särskilda
åtgärder för att underlätta för mindre företag i allmänhet och
nystartade företag i synnerhet. Detta gäller inte minst
skattereglerna. Reglerna för beskattningen av fysisk persons
näringsverksamhet har genom de förändringar som
genomförts av den borgerliga regeringen blivit mycket
komplicerade. Detta har gjort att många småföretagare blir
alltmer beroende av redovisningsfirmor och dyra konsulter.
Det är därför av stor vikt att regeringen skyndsamt utreder
skattereglerna för enskild näringsverksamhet i syfte att skapa
enklare och överskådligare regler. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har tidigare krävt en återgång till full
beskattning av aktieutdelningar, det som ibland benämns
som dubbelbeskattning. Vänsterpartiet har kombinerat detta
krav med förslag om en lättnad av företagsbeskattningen
genom ett återinförande av det s.k Anellavdraget.
I propositionen föreslår regeringen att aktieutdelningar
åter skall beskattas fullt ut. Regeringen föreslår för
närvarande inte att Anellavdraget återinförs. Som skäl för
detta anför regeringen att Anellavdraget är internationellt
avvikande. Regeringen anför vidare att avdraget kan
medföra en överflyttning av skatteintäkter från Sverige till
andra länder.
Att återinföra full beskattning av aktieutdelningar
samtidigt som Anellavdraget inte återinförs innebär en
skatteskärpning på företagssektorn. Regeringen konstaterar
dock att propositionens förslag om direktavskrivningar
bidrar till att hålla nere det samlade skatteutaget på
företagsektorn. Regeringen föreslår dessutom att
stämpelskatten på nyemitterade aktier slopas. Den senare är
delvis också en följd av att Sverige i enlighet med
folkomröstningens resultat skall bli medlem av EU.
Vänsterpartiet kan godta regeringens övervägande i dessa
stycken.
Regeringen anför vidare att det längre fram finns ett behov
av att sänka skatteutaget på företagssektorn med ca 2
miljarder kronor. Vänsterpartiet är av statsfinansiella skäl
mer tveksam till denna bedömning, men anser dock att det
kan finnas skäl att vidta skatteåtgärder på företagssidan i
syfte att stimulera till ökad sysselsättning.
Regeringen anser att de ytterligare åtgärder som bör
övervägas bl.a. är lättnader som gynnar försörjning med
externt riskkapital. Vänsterpartiet är berett att diskutera
sådana åtgärder, och anser att det i sådana fall är av särskild
vikt att lägga ut ev. tillkommande lättnader så att särskilt
mindre och nystartade företag gynnas. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
I propositionen föreslår regeringen att kapitalinkomster i
princip skall beskattas efter en enhetlig skattesats på 30 %.
Regeringen anser att detta ligger i linje med
grundprinciperna bakom skattereformen. Detta är en korrekt
bedömning av regeringen. En av grundprinciperna i
skattereformen var tanken på en enhetlig beskattning med
30 % både av kapital, företag och i kommunalskatt.
Inte bara kapitalskatten utan också företagsskatten bör då
återställas till 30-procentsnivån. Vänsterpartiet föreslår
därför att riksdagen beslutar höja bolagsskatten från den 1
januari 1995 från 28 till 30 %.
För närvarande är vinstutvecklingen i företagssektorn
mycket god. Vänsterpartiet anser därför att det finns skäl att
pröva frågan om att återinföra någon form av särskild
vinstdelningsskatt. En skatt vars intäkter skulle kunna
reserveras för uppbyggnad av framtidsfonder i syfte att
stimulera förnyelse och kompetensutveckling i
företagssektorn. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vad det gäller beskattningen av förvärvsinkomster,
föreslår regeringen förändringar när det gäller skatteskala
och grundavdraget, samt höjd gräns för reseavdrag.
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att statsskatten skall
höjas från 20 till 25 %. Vänsterpartiet stödjer därför
propositionens förslag om att höja skattesatsen till 25 % vid
1996--1999 års taxeringar. Höjningen ger en
inkomstförstärkning på 4,3 miljarder kronor per inkomstår.
Genom att regeringen föreslår att höjningen endast skall vara
tillfällig begränsas dock den långsiktiga
inkomstförstärkningen till 1,4 miljarder kronor.
Vänsterpartiet stödjer förslaget om höjd skattesats men
anser att höjningen inte bör begränsas till en period på 4 år.
Sveriges budgetproblem är inte tillfälliga, då bör de
skattehöjningar som sätts in för att motverka underskotten
inte heller vara av tillfällig natur. Vänsterpartiet menar att
höjningen bör ligga kvar i vart fall fram till den tidpunkt då
statsskulden slutar öka. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår att grundavdraget vid den statliga
taxeringen skall återinföras i förtid, dvs. från 1996 års
taxering till inkomståret 1995. Detta innebär en riktad
skattesänkning för inkomster över 200 000 kr. Det förtida
återinförandet av grundavdraget innebär ett inkomstbortfall
för staten på ca 1,8 miljarder kronor.
Det måste upplevas som fördelningspolitiskt felaktigt att
genomföra denna skattesänkning på högre inkomster
samtidigt som riksdagen fattar beslut om
inkomstreduceringar t.ex. för pensionärer med väsentligt
lägre inkomster än 200 000 kr. Genom att i förtid återinföra
grundavdraget vid den statliga taxeringen reduceras
nettoförstärkning av den s.k. värnskatten för 1995 från 4,3
miljarder kronor till 2,5 miljarder kronor.
I propositionen erkänns detta faktum och sambandet
mellan värnskatt och grundavdrag. Regeringen skriver
också: ''Frågan om grundavdragens utformning i de högre
inkomtsskikten prövas i samband med avvecklingen av
värnskatten.'' (s. 49).
Vänsterpartiet ser det som positivt att regeringen i och med
denna skrivning öppnar för att börja föra en diskussion om
grundavdragens konstruktion och effekter i de högre
inkomstskikten. Vänsterpartiet har tidigare redovisat
konkreta förslag till hur grundavdraget kan avvecklas för
inkomster över brytpunkten såväl vid statlig som kommunal
taxering.
Ett genomförande av Vänsterpartiets förslag skulle ge
betydande skatteintäkter och positiva fördelningseffekter
samtidigt som marginalskatteeffekterna skulle bli
begränsade för de inkomstskikt som svarar för huvuddelen
av inkomstförstärkningen. Vad som här anförts ang.
grundavdragets slopande bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
De stora budgetproblemen reser krav på ytterligare
inkomstförstärkningar utöver de som regeringen redovisar i
propositionen. Vänsterpartiet föreslår därför att ett nytt skikt
i skatteskalan inrättas med 30 % i skatt för inkomster över
300 000 kronor.
Vänsterpartiet menar att det finns en rad miljö- och
budgetskäl som talar för att höja skatteuttaget på sådan
produktion och konsumtion som påverkar vår miljö negativt.
Enligt Vänsterpartiets mening är det en brist att regeringen i
propositionen inte avger några sådana förslag till
skatteskärpningar.
Vi kan dock notera att regeringen i propositionen skriver:
''Ett ökat inslag av skatter och avgifter som har gynnsamma
effekter på miljön kommer att prövas ytterligare'' (s. 26).
Detta är ett uttalande i rätt riktning men Vänsterpartiet menar
att det inte finns skäl att helt avstå från att redan nu vidta en
sådan åtgärd. Vänsterpartiet föreslår därför att
koldioxidskatten för industrin höjs från den 1 januari 1995.
I samband med budgetpropositionen kommer Vänsterpartiet
att återkomma med fler förslag angående energi- och
miljöskatter.
På förslag av regeringen Bildt i
kompletteringspropositionen 1992 (prop. 1991/92:150)
beslöt riksdagen att sänka industrins energiskatter mycket
kraftigt från den 1 januari 1993. Beslutet innebar att
industrin befriades från energiskatt på bränslen och el.
Koldioxidskatten för industrin sänktes från 25 öre/kg
koldioxid till 8 öre, dvs. en fjärdedel av den allmänna nivån.
Skattesänkningarna skulle enligt regeringen ge upphov till
ett skattebortfall på ca 4 miljarder kronor. Ett bortfall som
enligt regeringen Bildt skulle finansieras med väsentliga
skattehöjningar på energiområdet för hushållen.
Koldioxidskatten höjdes t.ex. till 32 öre/kg för övriga
förbrukare.
Vänsterpartiet liksom Socialdemokraterna gick emot de
kraftiga skattesänkningarna på industrins energiförbrukning.
En uthållig industripolitik kan inte bygga på att industrin
skall stimuleras med låga priser på el eller andra energikällor.
Det är riktigt att de svenska energiskatterna för industrin var
höga men detta kompenserades av att de svenska elpriserna
var och är mycket låga vid en internationell jämförelse.
I systemet fanns också en takregel som innebar att
skatteuttaget för industrins energiskatter inte kunde bli högre
än 3 % av produktionsvärdet. Regeringen hade dessutom
möjlighet att genom särskilt beslut sätta ner taket ytterligare
för särskilt energikrävande industri. För 1992 satte
regeringen detta tak till 1,2 %. Taket finns fortfarande kvar
för företagens koldioxidskatter.
Den totala skatten på t.ex. olja som bränsle i industrin var
1992 1 260 kr/kubikmetern -- år 1993 var den 230. En
sänkning med 82 %! För kol är motsvarande siffror 850
kr/ton respektive 200 kr/ton. En sänkning med 76 %.
Sänkningen har resulterat i att användningen av fossila
bränslen ökar inom industrin. Detta tvärtemot regeringen
Bildts på pappret uttalade miljöönskemål. Hur mycket
användningen har ökat med tvistade man om mellan det
moderatstyrda Finansdepartementet och centerstyrda
Miljödepartementet. Det står dock helt klart att det är långt
ifrån målet om en minskning. Regeringen Bildts
skattepolitik på miljöområdet innebar en stimulans för
användandet av gammal teknik och en broms på
utvecklingen av nya miljövänliga process- och
energitekniker. Om denna politik får fortsätta riskerar
Sverige att halka efter i utvecklingen mot det uthålliga
samhället.
Som Vänsterpartiet redovisat ovan talar miljö- och
resurshushållningsskäl för ett återställande av industrins
energiskatter. Under senare år har industrins konkurrens- och
marknadsläge förstärkts mycket kraftigt, bl.a. genom
kronkursen, produktivitetshöjningar, och återhållsamma
löneavtal. Detta gör att det inte finns några betydande
konjunkturella skäl som talar mot den höjning som
Vänsterpartiet föreslår.
Vänsterpartiet föreslår att koldioxidskatten för industrin
höjs den 1 januari 1995, från 8 till 16 öre per kg koldioxid.
Detta torde ge ökade skatteintäkter på ca 500 miljoner
kronor. Vänsterpartiet förutsätter därvid ett generellt tak för
industrins energiskatter på 1,2 % av försäljningsvärdet med
möjlighet för regeringen att medge ytterligare nedsättning.
Det krävs kraftfulla insatser för att öka sysselsättningen.
Detta är en huvuduppgift för regeringen. Om Sverige skall
komma ur den statsfinansiella kris landet nu befinner sig i är
arbetsmarknadsfrågorna nyckeln. Men
sysselsättningsfrågorna löses inte enbart med
arbetsmarknadspolitik eller arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, minst lika viktigt är synen på den offentliga
sektorn, skattepolitiken, finanspolitiken, ränteläget,
statsbidragen till kommunerna, utbildningspolitiken och
infrastrukturuppbyggnaden. Lyckas vi inte få alla dessa
områden att samverka så kommer vi inte heller att kunna lösa
sysselsättningsfrågorna. Det här innebär också att de
besparingsåtgärder som planeras inom olika sektorer alltid
måste analyseras och konsekvensbeskrivas ur
sysselsättningssynpunkt. Vad innebär det för
sysselsättningen om inte landets kommuner tillåts
expandera? Hur drabbar förändringar i anslagen till statliga
verk sysselsättningen? Den offentliga sektorn är alltjämt en
stor del av den svenska arbetsmarknaden, att bortse från detta
kan få förödande konsekvenser för sysselsättningen i Sverige
i stort och för kvinnors sysselsättning i synnerhet.
Men arbetsmarknadspolitiken handlar inte bara om att öka
sysselsättningsgraden för att sanera statens finanser. Det
handlar om att oerhörda mänskliga resurser går förlorade när
människor tvingas ut i en massarbetslöshet som på lång sikt
påverkar människors liv destruktivt.
I krisens Sverige skall inte bara tillväxt och besparingar
fördelas rättvist. Även rätten till arbete måste betraktas som
en rättvise- och fördelningspolitisk fråga. Här handlar det
inte bara om fördelning mellan individer utan också om en
fördelning mellan regioner, mellan storstad och glesbygd
mellan olika befolkningsgrupper, äldre, ungdomar,
invandrare, arbetshandikappade, män och kvinnor. Att
angripa arbetslösheten är alltså både en ekonomisk fråga och
en rättvisefråga. I detta perspektiv har den kommande
Arbetstidsutredningen ett stort ansvar.
8.1 Kraven på arbetsmarknadspolitiken
En förutsättning för en framgångsrik
arbetsmarknadspolitik är att den effektivt stödjer den
ekonomiska politikens tillväxtmål. Ett led i detta är att främja
näringslivets expansion. Samtidigt måste tillväxtmålet
kompletteras med hänsynen till ett ekologiskt samhälle, där
arbetsmarknadspolitiken är ett verktyg för att stimulera
näringslivet att ta miljömässig hänsyn och syfta till att skapa
fler jobb inom gröna sektorer. Arbetsmarknadspolitiken
måste skapa utrymme för att behålla arbeten i den offentliga
sektorn utifrån insikten att där är behoven av arbetskraft
stora. Arbetslöshet och bidragsberoende är destruktivt för
individen och kostar stora summor i form av socialbidrag
eller a-kasseersättning. Kraftfulla insatser för att behålla
arbeten inom den offentliga sektorn är alltså en
samhällsvinst.
Arbetsmarknadspolitikens huvudinriktning skall vara att
stimulera arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingen har en central roll och det är viktigt att
den tillförs resurser. Utbildning och kompetensutveckling är
viktiga insatser för att stärka de arbetssökandes ställning.
Vänsterpartiet menar att vid sidan av de insatser som skall
göras för att trygga kvinnors möjlighet att bryta en
könssegregerad arbetsmarknad skall insaterna inom
utbildningsområdet också ha en regionalpolitisk profil. Detta
är av synnerlig vikt eftersom regeringen avser att stimulera
arbetssökande att ta nytt arbete på annan ort. Regeringens
åtgärd motiveras av att det uppstår flaskhalsar i produktionen
på grund av att det saknas nyckelpersoner eller rätt utbildad
arbetskraft.
Vänsterpartiet har inget emot regeringens analys och
motiv, kortsiktigt kan en ökad rörlighet vara lösningen på
problemet. Men för att långsiktigt motverka att människor
tvingas röra sig i riktning till storstäder krävs också
utbildningssatsningar på orter där arbetskraften har fel
kompetens i förhållande till lediga jobb.
Investeringsprogram och näringslivssatsningar där
arbetslösheten är hög. Kort sagt en aktiv regionalpolitik. Det
måste göras tydligt att det inte är 60-talets stora flyttvåg från
glesbygd till storstäder som eftersträvas.
Arbetsmarknadspolitiken har en viktig fördelningspolitisk
uppgift att stödja de grupper som har det besvärligt på
arbetsmarknaden. Ungdomsarbetslöshet, utomnordiska
invandrare och äldre arbetslösa är prioriterade grupper. Vid
sidan av dessa krävs också insatser för att deltidsarbetslösa,
i dag ca 150 000 personer, skall kunna erbjudas
heltidsanställningar. Ett första steg i den riktningen är att
lagstifta så att deltidsanställda ges företrädesrätt till
anställningar med fler arbetstimmar när sådana finns lediga
hos arbetsgivaren.
När det gäller införandet av s.k. arbetsföretag ser
Vänsterpartiet stora faror. I princip innebär förslaget att man
urholkar arbetstagarnas rättigheter i och med att de är
anställda på en plats i ett företag, men utför arbetet på ett
annat. Förslaget bygger på att företagen skall kunna
rekrytera korttidsvikarier utan att behöva ta något
arbetsgivaransvar. Vänsterpartiet ser en risk i att detta förslag
leder oss decennier tillbaka i synen på arbetstagarna och
trygghet i anställningen.
8.2 Samarbete för att klara arbete och välfärd
Parterna på arbetsmarknaden har en särskilt viktig roll.
Kompetensutveckling är ett partsintresse både för att
anställda skall kunna behålla och utvecklas i sin yrkesroll
och för att företagen långsiktigt skall kunna utvecklas och
överleva. Detta kan inte nog understrykas.
Vänsterpartiet vill här särkilt lyfta fram parternas ansvar
för att begränsa övertiden och även föra dialog om
arbetstiden. En arbetstidsutredning kommer att tillsättas som
har att ta ställning både till övertid och arbetstidsförkortning.
Detta hindrar inte att parterna snabbare kan hitta lösningar
som förkortar arbetstiden och begränsar övertidsuttaget
vilket skulle ge omedelbar effekt i form av fler jobb.
Regeringen presenterar en strategi i två steg.
Vänsterpartiet konstaterar att satsningarna på investeringar,
utbildningsåtgärder, insatser för ungdomar samt
förskjutningen av arbetsmarknadspolitiken från artificiell
sysselsättning, som ungdomspraktik och ALU, till satsning
på utbildning och arbetsförberedande åtgärder helt ligger i
fas med Vänsterpartiets tidigare förslag inom
arbetsmarknadspolitiken. Vänsterpartiet förutsätter att dessa
samlade insatser även får en regionalpolitisk prägel så att de
uppväger det regeringsförslag som innebär att arbetskraftens
geografiska rörlighet skall underlättas.
I ett andra steg som regeringen avser att redovisa i
budgetpropositionen förutsätter Vänsterpartiet att ytterligare
medel avsätts för att ta fram ''gröna jobb'' i riktning mot ett
ekologiskt samhälle. Att kortare arbetstid och ett begränsat
övertidsuttag redovisas som ett verksamt medel för att skapa
fler arbeten. Vänsterpartiet har i en rad motioner redovisat
förslag på en anslagsfinansierad försöksverksamhet med
sextimmars arbetsdag som på sikt kan skapa fler
arbetstillfällen.
Regeringen har i sina förslag ang. anslag och investeringar
fångat de flesta av Vänsterpartiets förslag som alla leder i
riktning mot att skapa fler sysselsättningstillfällen på den
ordinarie arbetsmarknaden och avveckla inriktningen på
artificiella sysselsättningsåtgärder som ungdomspraktik och
ALU. Vänsterpartiet kan också konstatera att den ökade
satsningen på utbildning ligger väl i linje med våra tidigare
förslag. Vänsterpartiet anser att en aktiv arbetslinje skall
bedrivas inom arbetsmarknadspolitiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionens avsnitt 1--4,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande
ekonomisk-politiska propositioner lämnar
konsekvensbeskrivningar av förslagen utifrån ett
regionalpolitiskt perspektiv,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande
ekonomisk-politiska propositioner lämnar
konsekvensbeskrivningar av förslagen utifrån ett
fördelningsperspektiv,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande
ekonomisk-politiska propositioner lämnar
konsekvensbeskrivningar utifrån ett miljöperspektiv,
5. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande
ekonomisk-politiska propositioner lämnar
konsekvensbeskrivningar utifrån ett kvinnoperspektiv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om säkerhets- och försvarspolitiken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flyktingpolitiken,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala ekonomin,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrade regler för
flerbarnstilläggen,
11. att riksdagen beslutar att preskriptionstiden för
underhållsbidrag höjs från tre till tio år fr.o.m. den 1 januari
1995,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om indrivningen av
bidragsförskottsskulder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om pris- och följsamhetsindexering
av utgående pensionsförmåner,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att följa utvecklingen
för de sämst lottade pensionärerna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtidspension och
sjukförsäkring,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omläggning och höjning av
allmänna egenavgifter m.m.,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattereglerna för enskild
näringsverksamhet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skatteåtgärder för mindre och
nystartade företag,
19. att riksdagen beslutar att bolagsskatten höjs från 28 %
till 30 % från den 1 januari 1995,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vinstdelningsskatt,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den s.k. värnskatten,
22. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
upphävande av lagen (1993:1520) om beräkning av
beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig
inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster
vid 1995 och 1996 års taxeringar,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundavdraget,
24. att riksdagen beslutar att 30 % tas ut i statlig skatt för
inkomster över 300 000 kronor från den 1 januari 1995,
25. att riksdagen beslutar att höja koldioxidskatten för
industrin från 8 till 16 öre per kg koldioxid från den 1 januari
1995 enligt vad i motionen anförts,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kraven på
arbetsmarknadspolitiken.
Stockholm den 22 november 1994
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Lars Bäckström (v)
Johan Lönnroth (v)