Budgeteffekter av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Av de frågor som behandlas i prop. 1994/95:40 finner vi anledning att här kommentera endast den del som avser finansieringen av Sveriges medlemskap i EU.
Vi ställer upp på principen att statens upplåningsbehov inte får stiga. Likaledes stöder vi ambitionen att förhindra en ökning av statens utgifter för administration. Givetvis bör det också vara en strävan att täcka utgifter för medlemskapet genom omprioriteringar i statens budget.
Däremot kan vi inte instämma i den tanke som framskymtar i propositionen, nämligen att finansieringen skall belasta olika områden och verksamheter i proportion till hur de gynnas av medlemskapet, främst genom skattehöjningar.
Det är en grundläggande finanspolitisk princip att skatter inte skall vara specialdestinerade till särskilda utgiftsändamål. Denna grundtanke präglar för övrigt också, som framgår av propositionen (s. 7), uppbyggnaden av EU:s gemenskapsbudget.
Ett viktigt syfte med Sveriges anslutning till EU är dessutom att öka landets ekonomiska tillväxt. Det är inte möjligt att exakt förutsäga hur stor denna effekt blir. Försiktiga uppskattningar pekar emellertid på en ökning av den årliga tillväxten med ca en halv procent jämfört med om Sverige stannat utanför EU. Redan efter några få år skulle därmed skatteunderlaget ha vuxit så mycket att medlemskostnaden täcks vid oförändrade skatteregler.
En annan avsedd effekt med medlemskapet har varit att skänka kampen mot inflationen i Sverige större trovärdighet och därmed minska räntemarginalen mot exempelvis Tyskland. Skillnaden jämfört med ett utanförskap har uppskattats till drygt en procentenhets lägre räntenivå. Fastän ja-segern i folkomröstningen i betydande utsträckning torde ha varit diskonterad, har ändå en ränteglidning nedåt kunnat iakttas. En procentenhet lägre räntekostnader för statsskulden innebär en besparing på drygt 10 miljarder kronor.
Enligt propositionen (s. 14) skall effekter av detta slag successivt beaktas i regeringens ekonomiska politik. Vi ser ingen anledning att detta inte skall ske från första början. Den tänkta uppläggningen att medlemskostnaden inledningsvis skall betalas krona för krona genom riktade skattehöjningar ger skäl för misstanken att regeringen vill begagna tillfället att skaffa fram extra skatteintäkter till täckande av budgetunderskottet, när det nu ter sig allt mer besvärligt att få fram utgiftsbesparingar.
Sammanfattningsvis bör specialdestinerade skatter inte införas utan EU-medlemskapet finansieras inom ramen för budgetarbetet på gängse sätt. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansieringen av Sveriges medlemskap i EU.
Stockholm den 21 november 1994 Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Lennart Hedquist (m) Fredrik Reinfeldt (m) Per Bill (m) Anna Åkerhielm (m) Stig Rindborg (m) Tom Heyman (m) Margit Gennser (m) Bo Lundgren (m) Rune Rydén (m)