Stockholm är unikt i Sverige genom sin komplicerade och
mångfacetterade storstadsstruktur. Samtidigt är likheten med
resten av riket uppenbar på så sätt att minst lika stora
kontraster finns inom regionen som i Sverige som helhet.
Sveriges näst mest tätbefolkade län har flest boende i
glesbygd. I skärgården, några mil från regeringsbyggnader
och varuhus,lever man med förutsättningar och kostnader
motsvarande de man finner för företagande och
samhällssservice i Norrlands inland eller annan glesbygd.
Trots stora sociala spänningar och svårlösta
samhällsproblem är det en oerhört attraktiv del av Sverige,
älskad av oss som bor här. Stockholmsregionen i nära
samverkan med övriga delar av Mälardalen är också en
konkurrenskraftig region i europeiskt perspektiv och
härigenom en resurs för hela landets utveckling.
Stockholmsregionen kräver inte någon särställning p.g.a. sin
traditionella funktion som huvudstad, men behöver
förståelse för sin särart och betydelse för Sveriges
utveckling.
Storstadsstrukturen är i sig inget allvarligt problem ur
miljösynvinkel. De utsläpps- och resursanvändningsfrågor
som är centrala för Sveriges och världens möjligheter att nå
en långsiktigt hållbar och balanserad ekonomisk utveckling,
hanteras bäst i täta strukturer.
Stockholmsregionen har stordriftsfördelar och
strukturförutsättningar som är gynnsamma för en bärkraftig
utveckling. Det gäller bland annat den stora andelen
kollektivtrafik och den därmed förknippade lägsta
biltätheten i landet. Utsläppen av kväve och andra
bilrelaterade luftföroreningar per invånare är den lägsta i
landet. Energikonsumtionen per invånare är likaså den lägsta
i landet. Möjligheter att lösa fjärrvärme, avlopps- och
avfallsrening är goda. Utmärkande är dock att investerings-
och driftkostnader för att tillvarata dessa fördelar är höga.
De förhållanden som låg till grund för den s.k.
Storstadsutredningen för några år sedan är fortfarande i hög
grad aktuella. Trafik- och miljöfrågornas lösning kräver
långsiktiga och politiskt kontroversiella ställningstaganden.
Sociala problem förknippade med missbruk, ensamhet,
kriminalitet, mycket hög invandring till vissa områden,
förslumning och fortgående segregering är snarare mer akuta
idag. Storstadsutredningens slutsatser får inte glömmas bort.
Hela Sverige har ett intresse av att storstadsområdena ges
rimliga förutsättningar att hantera sina problem.
Kommunala skatteutjämningssystemet
Senare års strävan att åstadkomma ett rättvist och hållbart
kommunalt utjämningsoch bidragssystem har medfört ett
förtjänstfullt grundläggande arbete på att identifiera och
värdera s.k. strukturkostnader. Det är i hög grad angeläget
att en sådan objektiv analys av kommuners och landstings
verkliga förutsättningar tillåts ligga till grund för kommande
beslut. Som exempel på det kan framhållas de fulla
kostnaderna för färdtjänst och kollektivtrafik, vilka är
väsentligt högre i Stockholms län än i övriga landet.
Vad gäller inkomstutjämning mellan kommuner och
landsting måste framhållas att erfarenheterna från
Stockholms län visar vikten av att genom egna åtgärder
skapa förutsättningar för ett ökat skatteunderlag. Det har
handlat om investeringar i strategiska
produktionsförutsättningar som kommunikationer och
utbildning, strategier för bostadsbyggande samt utbyggnad
av barnomsorgen. Det är angeläget att det kommande
systemet för inkomstutjämning beaktar detta.
Kompensationsgraden får inte vara så hög att
''Pomperipossaeffekter'' uppstår så snart en kommun lyckas
i sin avsikt att förbättra den egna situationen.
Det finns goda skäl för att Stockholms läns landstings
nuvarande lagliga rätt att anslå medel för inomregional
utjämning bör finnas kvar, med hänsyn till de mycket stora
inomregionala skillnaderna i länet som inget hittills
redovisat nationellt system har klarat att utjämna, men vårt
slutliga ställningstagande beror naturligtvis på hur förslaget
utformas.
Regeringen bör i sitt arbete med att ta fram det nya
förslaget till kommunalt utjämningssystem beakta dessa
synpunkter.
Stockholmsregionens beslutsrätt
Genom storlandstingets bildande för ett kvartssekel sedan
och följande lagstiftning på en rad områden har
Stockholmsregionens behov av regional samordning och ett
demokratiskt förankrat regionalt beslutsfattande fastslagits.
Det är angeläget att riksdag och regering under de
kommande årens viktiga arbete på att utveckla
miljöanpassade transportsystem, liksom vid genomförandet
av andra nationellt viktiga frågor, till fullo accepterar och
utnyttjar Stockholmsregionens möjlighet till och behov av
regionalt ansvarstagande. Erfarenheter från Stockholms län
kan ligga till grund för kommande beslut om den generella
ansvarsfördelningen på regional nivå.
Stockholms län bör ges rätt att med försteg ytterligare
stärka den regionala demokratin i enlighet med de förslag
som framförts av länsstyrelsen och landstinget. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag till den särskilda
lagstiftning som behövs.
Trafik och miljö
Den s.k. Dennisöverenskommelsen, som är en långsiktig
investeringsplan för viktiga väg- och
kollektivtrafikinvesteringar i Stockholms län, innebär bl.a.
att länets invånare tar på sig helt unika kostnader. Sålunda
kommer investeringskostnader för överenskommelsens
vägdel, inklusive räntekostnader, på ca fyrtio miljarder
kronor att till helt övervägande del betalas av länets invånare.
Även om riksdagen genom beviljade lånegarantier åtar sig
ett visst risktagande, är det uppenbart att ansvaret för
trafikavgifternas utformning m m inte bör fråntas regionen.
Denna utgångspunkt måste ligga till grund för regeringens
förslag till kommande beslut om vägtullar i
Stockholmsregionen. Regionens företrädare bör ges ett
avgörande inflytande över avgifternas utformning.
De uttalade syftena med Dennisöverenskommelsens
avgifter, vilka föreslås uttas i form av biltullar, är såväl
finansiering av överenskommelsens vägprojekt som en
styrande effekt på trafiken. Likaväl som det första syftet inte
går att kringgå, har det andra syftet hela tiden varit av stor
vikt. Avgifternas konstruktion är dock endast en av flera
samverkande faktorer som sammantagna uppnår mycket
positiva miljöeffekter.
I överenskommelsen förutsattes att avgiftssystemet skulle
bli föremål för fortsatta överväganden. En nyligen
presenterad utredning har visat att systemet -- efter viss tid
och samordnat med en ringled kring Stockholms innerstad --
med fördel kan kompletteras med innerstadsavgifter.
Långsiktiga krav på miljöanpassning av transportsystemet
kan dock fordra ytterligare och mer generella avgifter för att
minska biltrafikvolymen. Med hänsyn till olika landsändars
skilda förutsättningar kan större pålagor behöva bli
regionala.
För största acceptans och dynamik bör utgångspunkten
vara att sådana avgifter beslutas regionalt, idag följaktligen
av landstinget, och används för att tillgodose regionala
behov.
Stockholmsregionens, kringliggande regioners och övriga
landets behov av förbättrade kommunikationer måste ses i
ett sammanhang. Ett konkret exempel härpå är trafikeringen
av den kommande Arlandabanan. Riksdagen har tidigare
uttalat att det är angeläget att ett integrerat trafikssystem kan
byggas upp. Ett flertal frågor som rör villkoren för fjärrtåg,
regionaltåg och lokal trafik på Arlandabanan, liksom
finansiering av t.ex. nya regionaltåg, återstår att lösa så att
ett integrerat trafiksystem ges goda förutsättningar att
utvecklas.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med en
redovisning av hur dessa intentioner ska förverkligas.
Stockholms bobbies
Trafikförhållandena i Stockholm är besvärliga. Det mesta
tyder på att trafikmoralen blir sämre och sämre. Körning mot
rött ljus, allvarliga hastighetsöverträdelser och allmän
buskörning är allvarliga problem. Ska denna utveckling
kunna brytas, krävs väsentligt utbyggd övervakning.
Polisen har idag små resurser för trafikövervakning. Det är
förståeligt att man inom den nuvarande polisorganisationen
har svårt att prioritera trafikövervakningen mera. På kort sikt
framstår andra uppgifter som mer akuta.
De orimliga trafikförhållandena och otillräckliga
övervakningsinsatserna kan trots detta inte accepteras.
Stockholm bör därför få möjlighet att inrätta en kommunal
gatupolis med uppgift att övervaka ordningen på gatorna.
Huvuduppgiften bör vara trafikförhållandena, men
självfallet ska den också kunna ingripa mot gatuvåld,
bilstölder och annat som den stöter på i gatumiljön. Blotta
närvaron av gatupoliser ute i staden bör kunna bidra till en
allmänt lugnare situation.
Gatupolisen ''Stockholm bobbies'' bör bestå av riktiga
poliser med fullständig utbildning. Det krävs för att de ska
kunna klara av de situationer de kan hamna i och kunna göra
de ingripanden som en effektiv övervakning kräver, även om
de i första hand ska ägna sig åt den trafikövervakning som
idag är försummad. Även Storstockholms lokaltrafik kan
som en utväg tänkas vara beredda att inrätta egna ''bobbies''
för att övervaka ordningen på tunnelbanor och bussar.
Det är viktigt att understryka att den kommunala polisen
helt och hållet ska vara en förstärkning av den statliga
polisen. Det får förutsättas att Stockholms stad (eller i
förekommande fall annan kommun) svarar för
utbildningskostnaden.
Regeringen bör därför återkomma med lagförslag som gör
det möjligt att inrätta en kommunal gatupolis ''Stockholm
bobbies''.
Inomregional balans
Stockholms län präglas av stora och svåra obalanser. Det
handlar framförallt om skillnader på några av livets allra
viktigaste områden -- social välfärd, ekonomisk standard,
arbetsmarknad och utbildning, hälsa och ytterst, livslängd.
Södertörnskommunerna har sammanlagt över 360 000
invånare, i Stockholms södra förorter bor ytterligare ett par
hundra tusen människor. Endast ett av de svenska länen har
fler invånare. Ändå betraktas väldigt sällan de olika
länsdelarna i Stockholm för sig.
Södertörn har högre arbetslöshet, lägre skattekraft, högre
ohälsotal, lägre utbildningsnivå, sämre kommunikationer
osv. än övriga länet. Dessa obalanser tenderar tyvärr att
förstärkas. Under senare år har den disponibla inkomsten för
en barnfamilj i Danderyd ökat med 30 %
under det att barnfamiljen i Botkyrka på samma tid fått
1,5 %
mer att röra sig med. På samma sätt har de olika
kommunerna oerhört olika förutsättningar både vad gäller
inkomstmöjligheter och utgiftsbehov.
Det är därför viktigt att regionen tillåts fortsätta med den
inomregionala skatteutjämningen.
De allra viktigaste orsakerna till obalanserna i
Stockholmsregionen hittar man på regionens arbetsmarknad.
Eftersom staten är en av de största arbetsgivarna i regionen
har staten också ett stort ansvar. Statens mycket ensidiga
lokalisering av arbetsplatser till innerstaden, Solna och
Sundbyberg är en bidragande orsak till obalansen. Eftersom
staten också är stor kund hos många företag har dessa företag
ofta förlagt sin verksamhet i samma områden som staten med
förstärkt obalans som följd.
Genom lokalisering av statliga arbetsplatser, som ändå ska
ligga i Stockholmsområdet, till Södertörn kan staten bidra
till att häva obalanserna.
Staten bör, i de fall en ny statlig verksamhet ändå förläggs
till Stockholmsområdet sträva efter att lokalisera denna till
Södertörn.
Vårt mål -- universitet på Södertörn
Storstockholmsområdet är underförsörjt på
utbildningsplatser. Ingen annan del av vårt land har ett så
kvalificerat och kunskapsberoende näringsliv. Samtidigt har
ingen annan del av vårt land en sådan brist på
utbildningsplatser vid universitet och högskolor. Kapaciteten
är mycket lägre än både ungdomarnas efterfrågan och
arbetsmarknadens behov.
En kraftig utbyggnad av högskoleutbildningen i
Stockholmsregionen är nödvändig och viktig för
utvecklingen såväl i vår region som i övriga Sverige. Detta
har regeringen nu insett och förslår en viktig utbyggnad. En
kraftfull satsning i huvudstadsregionen står inte i
motsatsställning till satsningar runt om i landet utan är
tvärtom extra bränsle till den motor som huvudstadsregionen
utgör för nationen. Resultatet av dagens underförsörjning av
utbildning är istället att välutbildade unga människor lockas
från övriga Sverige till arbeten i Stockholm.
Den högre utbildningen och forskningen i
Stockholmsregionen är idag alltför koncentrerad ''norr om
Slussen''. Ungdomarna på Södertörn genomgår högre
utbildning i betydligt lägre omfattning än vad som gäller
generellt i länet. Det är uppenbart att benägenheten att
utbilda sig är omvänt proportionell mot avståndet till
högskolan -- mätt i restid. Lägger man till den bristande
studietradition som finns bland stora delar av Södertörns
befolkning och behoven hos Södertörns näringsliv är det
uppenbart att tillgängligheten måste ökas.
Novum i Huddinge kan erbjuda ett utomordentligt gott
läge för ett stort campus som ska kunna utgöra kärna och nav
i en ny universitetsstruktur med plats för många studenter.
Mark har sedan länge reserverats och genom väg- och
ledningsdragning har en fortsatt exploatering förberetts.
Novum har goda kommunikationer och bra tillgänglighet
inte bara från närområdet utan från hela Mälarregionen. Från
pendel/fjärrtågsstationen är restiden med pendeltåd 17
minuter till Stockholms central. Bussar förbinder Novum
med närliggande stadsdelar och kommuner likväl som
Stockholms centrum.
De pågående utbyggnaderna av trafikleder och kollektiva
förbindelser ökar ytterligare tillgängligheten.
Tillgängligheten (räknat i s k Kresu-minuter) är större än för
t.ex. Solna eller Frescati. Dessutom finns ett stort
serviceutbud i form av restauranger, pubar, affärer,
motionsmöjligheter, bibliotek och hotell redan på plats -- ett
utbud som givitvis ökar med antalet verksamma i området.
Campusatmosfären finns redan.
Den nu föreslagna högskolan på Södertörn bör därför
långsiktigt planeras som ett modernt nätverksuniversitet,
med tyngdpunkten och centrum på Novum.
Levande skärgård
I Stockholms län finns stora kontraster. Utanför stenstaden
finns den världsunika skärgården med tusentals öar och skär.
Av dessa är 130 bebodda med sammanlagt nästan 7 000
invånare, varav ca 4 000 bor på öar utan fast landförbindelse.
Tack vare ett intensivt och målmedvetet arbete har den
tidigare så negativa trenden mot avfolkning kunnat vändas.
Mycket återstår dock. Satsningen på skärgårdssamhällen har
medfört fler arbetstillfällen och bättre service. Åren 1991--
93 ökade antalet invånarna med 14 % i skärgården. För en
fortsatt positiv utveckling krävs insatser på många områden;
samhällsservice, trafik, farleder, småföretagande,
fastighetstaxering m m vilket företrädare för folkpartiet tar
upp i en separat motion.
Den statliga regionalpolitiken får dock i vissa lägen rent
absurda konsekvenser för skärgården. Silja Lines
utlokalisering av sitt bokningskontor till Kalix är ett
exempel. Genom den statliga regionalpolitiken gavs Silja
mycket stora subventioner för att etablera sig i Kalix.
Stockholms län kunde endast erbjuda en bråkdel i
etableringsstöd. Med en mer rättvis regionalpolitik skulle
Silja Lines bokning hamnat i den skärgård där den naturligen
hör hemma!
Avstånd till service, arbeten, skolor m m kan inte mätas i
kilometer när man betraktar skärgården, det vill säga när
vatten skiljer land från land.
Regeringen bör ändra bedömningsgrunderna för vad som
är glesbygd, så att skärgården ges samma möjligheter till
utveckling som övrig glesbygd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det kommunala
utjämningssystemet,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt för Stockholms län att med
försteg stärka den regionala demokratin och behovet av
lagstiftning härför,2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet för regionens
företrädare till avgörande inflytande över de kommande
vägtullarnas och avgifternas utformning,3
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommande behov av ytterligare
regionala avgifter,3
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagförslag för inrättande av
kommunal gatupolis,4
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokalisering av statlig verksamhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om universitetsstruktur på
Södertörn,5
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställande av Stockholms
skärgård med övrig glesbygd.
Stockholm den 25 januari 1995
Birgit Friggebo (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Bo Könberg (fp)
1Yrkande 1 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 2 hänvisat till KU.
3 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till TU.
4 Yrkande 5 hänvisat till JuU.
5 Yrkande 7 hänvisat till UbU.