Även om det nu finns en hel del ljuspunkter på
arbetsmarknaden, inte minst genom exportindustrins
kraftiga expansion, så pekar alla bedömningar på riskerna för
att arbetslösheten under lång tid kommer att ligga kvar på en
mycket hög nivå. AMS decembersiffror visade att 357 000
var öppet arbetslösa och 228 000
i olika temporära arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det innebär alltså en total arbetslöshet om ca 14 procent
av arbetskraften. Inte ens regeringens allra mest optimistiska
bedömningar visar på någon snabb sänkning av dessa
arbetslöshetssiffror. Lägger man sedan till de över 400 000
förtidspensionärerna och de 190 000
latent arbetssökande, enligt SCB:s undersökningar, så
innebär det i stort att en av fem faktiskt saknar arbete.
I denna situation drabbas särskilt hårt de grupper som
redan tidigare har en utsatt position i arbetslivet. Detta gäller
inte minst arbetshandikappade, som nu hamnat ännu längre
bak i arbetslöshetsköerna. Många arbetshandikappade finner
det nu inte heller lönt att registrera sig som arbetssökande
hos arbetsförmedlingen och uppträder alltså inte längre som
arbetslösa i den formella betydelsen. Uppgiften om siffrorna
över förtidspensioneringar och de latent arbetssökande
indikerar bl.a. detta. Enligt vår bedömning behövs det nu
därför förstärkta insatser för att värna om de
arbetshandikappades möjligheter till arbete.
Mot denna bakgrund har vi svårt tt förstå varför regeringen
nu väljer att satsa på den typen av mycket breda stödåtgärder
som det i budgetpropositionen aviserade nya
anställningsstödet under första halvåret i år.
Dels är vi direkt tveksamma om denna typ av åtgärder
verkligen har förutsättningen att uppnå det avsedda
resultatet. Dels vill vi hävda att den typen av breda åtgärder
och stimulanser för att få arbetslösa i allmänhet i arbete
samtidigt riskerar att försämra arbetsmöjligheterna för redan
utsatta grupper på arbetsmarknaden. Det uppstår alltså rena
konkurrenssituationen mellan olika stödformer för
arbetslösa och då får arbetshandikappade i detta fall stå
tillbaka i ännu högre grad.
Det aviserade nya anställningsstödet kommer i stor
utsträckning att utgå till företag som ändå skulle ha
nyanställt under den nu aktuella perioden. Effekterna
därutöver bedömer vi som ganska små. Företagens agerande
styrs i detta avseende av behovet av arbetskraft och inte av
tillgången på stöd.
Vad vi erfarit har t.ex. även AMS beräkningar visat på
tämligen måttfulla effekter av denna stödform. Framför allt
blir det också en mycket dyr form för att få fram ett mindre
antal nya jobb. Den i dagarna publicerade SNS-rapporten
''Välfärdsstat i omvandling'' har också styrkt vår negativa
uppfattning om effekterna av denna typ av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I stället anser vi att det nu är viktigt att inom
arbetsmarknadspolitikens ram satsa mera kraftfullt på
särskilda åtgärder för att värna om arbetshandikappades
möjligheter till arbete. Detta kan t.ex. gälla Samhalls
möjligheter att bereda arbetstillfällen för
arbetshandikappade. Härvid är det också viktigt att beakta
vad denna typ av insatser betyder statsfinansiellt och
samhällsekonomiskt jämfört med alternativen att människor
fortsätter att gå arbetslösa, långtidssjukskrivna och
förtidspensionerade.
Vad vi har erfarit har Samhall nu bedömt att man har
affärsmässiga förutsättningar att öka antalet arbetstillfällen
för arbetshandikappade med i storleksordningen 1 500
nya arbeten under 1995/96. Enligt Samhalls
redovisning skulle statens marginalutgift för dessa
ytterligare arbetstillfällen uppgå till ca 110 000
kr/arbetstillfälle. Det intressanta är då att jämföra
denna marginalutgift med alternativen A-kassa och
långtidssjukskrivning för den arbetslöse handikappade. En
sådan jämförelse visar att statens och
socialförsäkringssektorns nettoutgifter blir ca 60 000
kronor lägre vid en Samhall-anställning.
Vidgar man jämförelsen till att även omfatta en
samhällsekonomisk bedömning av bortfall av alternativa
vårdkostnader m.m. så framstår Samhall-alternativet som än
mer positivt. För år 1993 har redovisats en bedömning av
Samhalls verksamhet som visade på en samhällsekonomisk
vinst i storleksordningen 40 000 kronor per
arbetshandikappad anställd jämfört med om personen i
stället skulle ha varit förtidspensionerad. Även alternativet
anställning med lönebidrag är en bra lösning. Många
företagare har en stark känsla för att ställa upp för
arbetshandikappade -- lönebidragsalternativet bör också
kunna utökas.
Ett betydande samhällsekonomiskt mervärde skapas bl.a.
genom de Samhall-anställdas övergångar till anställningar i
det övriga arbetslivet. Med Samhalls positiva
resultatutveckling under 1994 vad gäller såväl ekonomi som
övergångar så kan den samhällsekonomiska vinsten nu
bedömas ha förbättrats ytterligare.
Sammantaget vill vi mot denna bakgrund föreslå en
arbetsmarknadspolitik som inriktas på en ökad satsning för
utsatta grupper, särskilt arbetshandikappade.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsmarknadspolitiken med särskild
satsning på arbetshandikappade.
Stockholm den 20 januari 1995
Sten Svensson (m)
Rune Backlund (c)
Kenth Skårvik (fp)
Michael Stjernström (kds)
Inga Berggren (m)
Marianne Andersson (c)
Bengt Harding Olson (fp)