Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts
under den allmänna motionstiden 1995. Utskottet behandlar också
ett motionsyrkande från riksmötet 1992/93. Några motioner avser
det multilaterala arbetet inom FN eller regionala organisationer,
andra behandlar brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika
stater. Andra åter behandlar vissa speciella brott mot de
mänskliga rättigheterna eller skydd för olika särskilt utsatta
grupper av människor. Även frågor som avser Sveriges förhållande
till andra stater och förhållanden som rör enskilda folk berörs i
några motioner.
Med anledning av tre motioner om behovet av en FN-konferens
rörande mansrollen anser utskottet, att en FN-konferens som tar
sin utgångspunkt i den traditionella mansrollen skulle ge viktig
kunskap som kan leda till positiva förändringar för såväl kvinnor
som män. Regeringen bör på lämpligt sätt och i samverkan med
övriga nordiska länder aktualisera frågan vidare i FN och i andra
lämpliga fora.
Reservationer på enskilda avsnitt i betänkandet har lämnats av
Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet de gröna. Till betänkandet har även fogats
särskilda yttranden.
I en bilaga till betänkandet finns en förteckning över
konventioner och ratifikationsstatus per den 31 december 1994.
Betänkandet disponeras enligt följande:
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
1. Mänskliga rättigheter och demokrati
2. Barnets rättigheter
3. Kvinnans rättigheter
4. Homosexuellas rättigheter
5. Urbefolkningars rättigheter
6. Rasism
7. FN-konferenser
8. Observatörsstatus i FN
9. Internationella miljöfrågor
II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk
1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen
2. Romernas (zigenarnas) situation
3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl.
stater
4. Ryssland och Tjetjenien
5. Iran
6. Burma (Myanmar)
7. Tibet
8. Indonesien
9. USA
10. Cuba
11. Colombia
12. Angola
13. Västra Sahara
14. Taiwan
Motionerna
1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, kds, v) vari
yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om MR-situationen och de statslösa kurdernas
situation i Syrien.
1994/95:U208 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i det internationella
samarbetet inom FN, EU och andra internationella organ betonar
vikten av uppföljning av de normer som finns beträffande
demokrati och mänskliga rättigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska sanktioner.
1994/95:U211 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den odemokratiska situationen på Västpapua
och i Östtimor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppfylla och förverkliga riksdagens
beslut,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i de sex punkterna om internationella
påtryckningar på Indonesien,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i de sex punkterna om Sveriges agerande enligt
EU:s rekommendationer.
1994/95:U219 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att verka för ett svenskt stöd för en
eventuell begäran från Angolas regering om militärt eller annat
bistånd för att övervaka fredsprocessen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att
påtryckningar görs mot Unita om att respektera vapenvilan.
1994/95:U226 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, c, fp, mp, kds)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar verka för att resterande stater
ratificerar barnkonventionen.
1994/95:U231 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt agerande i FN:s generalförsamling
för FN:s barnkonvention.
1994/95:U601 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN skall verka för att en konvention om
fri information till uppgifter rörande miljön upprättas.
1994/95:U602 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare svenska insatser för att den av
FN godtagna fredsplanen för Västsahara skall kunna genomföras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om amnesti för västsahariska fångar.
1994/95:U603 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att Sverige skall verka för en internationell
miljödomstol där såväl länder som miljöorganisationer har
talerätt.
1994/95:U604 av Håkan Holmberg och Karl-Göran Biörsmark (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör söka påverka Ryssland att respektera mänskliga
rättigheter och acceptera en fredlig förhandlingslösning i
Tjetjenien,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående svenska och internationella
observatörer i Tjetjenien och övriga norra Kaukasus.
1994/95:U605 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, c, fp, mp, kds)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att den utser en svensk
delegation för att undersöka de mänskliga rättigheterna i
Colombia,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den erbjuder sig som
fredsmäklare i Colombia,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
bidrag skall kunna utgå till stöd för mänskliga rättigheter i
Colombia,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN agerar för
att få fram en särskild rapportör för MR i Colombia,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige inom EU:s ram bör ta initiativ som kan stärka de
mänskliga rättigheterna i Colombia.
1994/95:U606 av Eva Zetterberg och Ragnhild Pohanka (v, mp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om frigivning av sahariska fångar och amnesti,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt agerande i FN för att
folkomröstningen i Västsahara skall genomföras enligt FN:s
ursprungliga fredsplan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationell övervakning av en kommande
folkomröstning i Västsahara,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt agerande i EU för att förmå Marocko
att efterleva FN:s fredsplan för Västsahara.
1994/95:U607 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vikten av att i internationella fora föra fram problemen med
Myanmars behandling av fängslade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behoven av att påverka Myanmar när det gäller behandlingen av Daw
Aung San Suu Kyi och andra politiska fångar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mänskliga rättigheter och vikten av att i
internationella sammanhang föra fram bristerna i detta hänseende.
1994/95:U609 av Tuve Skånberg m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av stöd för den judiska folkgruppen i
f.d. Sovjetunionen.
1994/95:U610 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att regeringen noga följer
utvecklingen i Turkiet och med eftertryck påtalar övergreppen mot
den kristna minoriteten i landet.
1994/95:U611 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
7. att riksdagen begär att regeringen verkar för att våldtäkt
skall definieras som krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionen.
1994/95:U613 av Siw Persson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av stöd till demokratiskt sinnade på
Cuba,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen inför riksdagen bör redovisa
vilka initiativ som tagits för att stödja en demokratisk
utveckling på Cuba.
1994/95:U614 av Erling Bager och Eva Flyborg (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma situationen i
Iran.
1994/95:U615 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anordnandet av en världskonferens om
mansrollen.
1994/95:U616 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds, m, c, fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör arbeta för att prenatal
könsdiskriminering förs upp på dagordningen vid FN:s
kvinnokonferens år 1995,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att frågan
om prenatal könsdiskriminering förs upp på dagordningen för FN:s
generalförsamling.
1994/95:U617 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skynda på hållandet av en folkomröstning
i Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att främja de mänskliga rättigheterna i
Västsahara.
1994/95:U618 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna
fredsplanen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om eventuell förlängning av Minursos mandat.
1994/95:U619 av Margareta Israelsson m.fl. (s, c, fp, v, mp,
kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en FN-konferens om
manssamhället och mansrollen.
1994/95:U620 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges plikt att utöva påtryckningar mot
länder som bryter mot mänskliga rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dödsstraff i USA,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omskärelse av flickor i Afrika,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Irak, Iran och Turkiet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om giftbesprutningar i Guatemala,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Nord-, Syd- och Centralamerika.
1994/95:U621 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den aktivt bör verka för vapenvila och medling i den väpnade
konflikten i Turkiet,
5. att riksdagen hos regeringen begär att den i Europarådets
ministerkommitté lägger fram förslag om att Turkiets medlemskap i
Europarådet bör omprövas.
1994/95:U622 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till självbestämmande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om övergrepp på urbefolkningar i Guatemala,
Peru, Colombia och Honduras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om indianernas situation i Chiapas i Mexico,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör stödja urbefolkningarnas krav
på att få delta i utarbetandet av deklarationen för
urbefolkningarnas rättigheter i FN:s MR-kommission,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen til känna vad i
motionen anförts om svenska företags deltagande i exploatering av
urbefolkningar vid dammbyggen i Colombia och James Bay, Canada,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den destruktiva effekt s.k. djurvänners
kampanjer mot pälsvaror har på urbefolkningarna i polarområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hur Sveriges uraninköp bidrar till
urbefolkningarnas lidande i bl.a. Nordamerika och Australien,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om brotten mot den politiska fången Leonard
Peltiers rättigheter i USA och Canada och att Sverige bör
protestera mot USA:s brott mot internationell lag då man medvetet
använde uppdiktade vittnesmål för att få Peltier utlämnad från
Canada,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförs om Canadas brott mot Lubiconindianernas
mänskliga rättigheter i Alberta,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör inta en mer aktiv hållning
i urbefolkningsfrågorna, i synnerhet som FN utlyst ett
urbefolkningsårtionde för åren 1994--2003.
1994/95:U624 av Björn von Sydow m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i internationella fora bör
verka för att zigenarnas situation uppmärksammas och att
diskrimineringen av zigenare upphör.
1994/95:U625 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär diplomatiska initiativ mot
åsiktsförtrycket i Iran.
1994/95:U626 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt agerande för att förmå USA att häva
sitt Kubaembargo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbete för demokrati och mänskliga
rättigheter på Kuba.
1994/95:U628 av Eva Eriksson och Eva Flyborg (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att brotten mot de mänskliga fri- och
rättigheterna i Tibet bör fördömas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till insatser för de mänskliga fri- och
rättigheterna i Tibet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det i alla offentliga samarbetskontrakt med Kina bör införas en
klausul om respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Tibet i internationella sammanhang bör
betraktas som en självständig stat och ges möjlighet till egen
representation,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till internationella initiativ för
Tibets folk,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge World Parliamentarian Convention on
Tibet uppmärksamhet i Sverige och utomlands,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Tibets kvinnor ges egen representation i
FN:s kvinnokonferens i Peking 1995.
1994/95:U630 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om assyriernas/syrianernas situation i Turkiet.
1994/95:U631 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i likhet med Portugal och
Frankrike bör kräva att Xanana Gusmão friges och ges möjlighet
att delta i och företräda det östtimoresiska folket i
FN-samtalen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt agerande för permanent närvaro av FN
i Östtimor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt agerande för att de indonesiska
trupperna skall dras bort från Östtimor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige ställer sig bakom EU:s
resolutionstext från den 17 november 1994,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i internationella fora och i
bilaterala kontakter med Indonesien bör verka för ett
genomförande av de rekommendationer som FN:s rapportör Ndiaye
lämnat i sin rapport i november 1994.
1994/95:U632 av Erling Bager m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas/syrianernas
situation.
1994/95:U633 av Ulrica Messing och Inger Lundberg (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige som nation bör verka för att
alla religiösa riktningar får möjlighet att verka på lika villkor
på FN-konferenser som Non-Governmental Organization (NGO), utan
särställning för någon.
1994/95:U635 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp, c, v, kds) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet att verka för att genuina
förhandlingar utan dröjsmål upptas med av Dalai Lama utsedda
representanter för ett fredligt maktövertagande som leder till
det tibetanska folkets oberoende i enlighet med Dalai Lamas
fempunktsplan för fred,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet att aktivt driva frågan om Tibets
rättigheter i Förenta nationerna och andra lämpliga
internationella fora,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett initiativ bör tas i FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna angående övergreppen på det
tibetanska folket,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Dalai Lama bör erkännas som den ende och
legitime representanten för det tibetanska folket,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts att andra lämpliga mått och steg för att stödja
den tibetanska icke-våldskampen för landets befrielse bör vidtas.
1994/95:U636 av andre vice talman Görel Thurdin m.fl. (c, m,
fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av samordning mellan de tre nämnda
FN-konferenserna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att tillräckliga medel ställs till
förfogande för arbetet med de tre FN-konferenserna.
1994/95:U637 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den allvarliga situationen för mänskliga
rättigheter i Indonesien,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den indonesiska ockupationen av Östra Timor.
1994/95:U638 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt stöd för Taiwans medlemskap i FN och
andra internationella organisationer.
1994/95:U640 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den bör verka för att Sverige skall ta upp kurdfrågan i sin
helhet i FN mot bakgrund av vad som behandlats i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den bör verka för att Sverige i Europarådet tar upp Turkiets
behandling av sin kurdiska befolkning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tortyr, fängslande och avrättningar i Iran,
Irak, Syrien och Turkiet och att internationella initiativ tas
för en humanisering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den bör verka för att en särskild rapportör tillsätts för
Turkiets efterlevande av internationella konventioner och andra
åtaganden,
6. att riksdagen som sin sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående de fängslade
parlamentsledamöterna i turkiska parlamentet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om feilikurdernas situation och hur denna skall
uppmärksammas i internationella organ.
1994/95:Sf605 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i internationella organ skall
arbeta för homosexuellas rättigheter i enlighet med konventionen
om de mänskliga rättigheterna och mot diskriminering och
förföljelse av homosexuella.
1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att urbefolkningarnas representanter skall ha
möjlighet att delta, även på högre nivå, i arbetet med den
deklaration om urbefolkningar som håller på att utarbetas i FN:s
MR-kommission,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall stödja ovan nämnda
deklaration.
1994/95:A285 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om komplettering av den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör agera för att få till
stånd en FN-konferens om mansrollen i världen.
Utskottet
När FN bildades 1945 bekräftades tron på de grundläggande
mänskliga rättigheterna. I FN-stadgan nämns mänskliga rättigheter
som en central angelägenhet för "de förenade nationernas folk".
Även om idén om de mänskliga rättigheterna fanns långt före FN
(t.ex. amerikanska självständighetsförklaringen), var det först
vid FN:s bildande som den fick universellt erkännande. Som ett
uttryck för FN:s djupa engagemang för människovärdet arbetades
förslag fram till ett internationellt regelverk om de mänskliga
rättigheterna. Den första delen av ett sådant regelsystem är
Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948), den
andra delen de två internationella konventionerna (1966), den ena
om medborgerliga och politiska rättigheter (de klassiska fri- och
rättigheterna), den andra om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter.
De ideal som benämns mänskliga rättigheter vinner allt större
auktoritet och respekt i det internationella umgänget. Det
internationella normsystemet förstärks genom ett
övervakningssystem och av regeringars ökade medvetenhet om
mänskliga rättigheters politiska och moraliska vikt.
Suveränitetsbegreppet i samband med frågor om de mänskliga
rättigheterna har uttunnats vad gäller principen om
icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. Det är
numera internationellt accepterat att kritik mot kränkningar av
de mänskliga rättigheterna inte utgör en otillåten inblandning i
en stats interna angelägenheter.
Sverige har alltid aktivt slutit upp bakom den i den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i senare antagna
FN-konventioner fastlagda synen på mänskliga rättigheter som
individuella, dvs. knutna till individen och dennes förhållande
till statsmakten. Både medborgerliga och politiska rättigheter
och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är i allt
väsentligt sådana som individen har rätt att hävda gentemot
statsmakten och som denna i sin tur är skyldig att respektera
gentemot individen -- individen har vissa krav och statsmakten
har vissa skyldigheter. Att mänskliga rättigheter är knutna till
den enskilde är också en förutsättning för att de skall kunna
hävdas. Rättigheter som inte kan hävdas är i praktiken
verkningslösa. Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien
år 1993 betonande, när det gäller sambandet mellan mänskliga
rättigheter och utveckling, den enskildes centrala roll i
utvecklingsprocessen liksom vikten av ökade resurser för
främjandet av de mänskliga rättigheterna både nationellt och när
det gäller internationellt bistånd.
Under en lång följd av år har riksdagen haft anledning att
behandla frågor som rör det multilaterala samarbetet på området
för de mänskliga rättigheterna samt situationen för de mänskliga
rättigheterna i enskilda stater. Senast i betänkandena
1993/94:UU3 och 1993/94:UU26 tog utskottet bl.a. ställning till
motioner angående efterlevnaden av de internationella
konventionerna på detta område. I detta betänkande behandlas
motioner som anknyter till frågor som rör de grundläggande
mänskliga fri- och rättigheterna i ett multilateralt sammanhang.
Vidare behandlas kränkningar av de mänskliga rättigheterna i
specifika stater och av enskilda folk.
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
1. Mänskliga rättigheter och demokrati
Sammanfattning av motionerna
I motion U208 (m) yrkande 4 anförs att regeringen i det
internationella samarbetet inom FN, EU och andra internationella
organ bör betona vikten av uppföljning av de normer som finns
beträffande demokrati och mänskliga rättigheter. Motionärerna
tvivlar på att ett avbrytande av de ekonomiska förbindelserna är
ett effektivt påtryckningsmedel på de stater som inte respekterar
de mänskliga rättigheterna. I vissa särskilt allvarliga fall kan
en bojkott vara nödvändig. Den måste i så fall vara
internationellt beslutad av FN:s säkerhetsråd för att den skall
få effekt (yrkande 5).
I motion U620 (mp) yrkande 2 anförs att det är Sveriges plikt
att utöva påtryckningar mot stater som allvarligt kränker de
mänskliga rättigheterna.
Utskottets överväganden
Arbetet för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna
världen över ingår som ett centralt element i svensk
utrikespolitik. I detta arbete är skyddet för individen
vägledande. Det finns inte en världsdel där människor är
förskonade från brott mot de mänskliga rättigheterna. I alltför
många stater utsätts enskilda för tortyr, summariska avrättningar
och andra grova övergrepp. Individens säkerhet är också i en
förlängning staternas. Sveriges arbete för att stärka de
folkrättsliga normerna på området för de mänskliga rättigheterna
och för att reglerna och principerna efterlevs är därför i hög
utsträckning ett arbete för demokratiuppbyggnad, men också för
att söka undanröja instabilitet och väpnade konflikter såväl inom
som mellan stater.
Sedan andra världskriget har, som framgått tidigare i
betänkandet, ett brett spektrum av internationella regler
utarbetats till skydd för de mänskliga rättigheterna. Den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs
den 10 december 1948 av FN:s generalförsamling, bildar grunden
för ett allt bredare och mera omfattande nätverk av
internationella instrument om de mänskliga fri- och
rättigheterna. År 1966 antog FN:s generalförsamling de båda
konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter
respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Sedan
dess har ett antal FN-konventioner antagits på specifika områden
i syfte att göra skyddet för de mänskliga rättigheterna
heltäckande för varje individ. En förteckning över
FN-konventionerna och ratifikationsstatus per den 31 december
1994 finns i en bilaga till betänkandet.
Utskottet noterar att Sverige sedan lång tid, såväl bilateralt
som multilateralt, aktivt verkar för att öka anslutningen till de
internationella konventionerna på området för de mänskliga
rättigheterna. Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i
Wien i juni 1993 (dess slutdokument återfinns som bilaga till
betänkandet 1993/94:UU3) sattes som mål för universell anslutning
till barnkonventionen år 1995 och för
kvinnodiskrimineringskonventionen år 2000. Lika viktigt som att
uppnå universell anslutning till konventionerna, är det att få
till stånd universell efterlevnad av dessa regler. För att
stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och förbättra
efterlevnaden av gällande normer verkar Sverige också för en rad
insatser inom FN:s ram. Dessa är bl.a. stärkandet av FN:s program
för bistånd på området för de mänskliga rättigheterna. Viktiga
bidrag lämnas genom stöd till stater som önskar förbättra
respekten för och skyddet av de mänskliga rättigheterna. Insatser
behövs till stöd för stater som vill tillträda konventionerna på
detta område. Bistånd för att underlätta staternas efterlevnad av
rapporteringsskyldigheten enligt konventionerna är också av stor
betydelse.
Sverige har sedan länge aktivt sökt motverka det stigande
antalet folkrättsstridiga reservationer till konventionerna.
Sverige reser regelbundet skriftliga invändningar mot sådana
reservationer och uppmanar andra stater att göra detsamma.
Utskottet har med tillfredsställelse erfarit att flera av de
kommittéer som övervakar konventionernas efterlevnad numera också
granskar staters reservationer till dessa.
Utskottet anser det mycket angeläget att stödja FN:s organ för
övervakning av att de mänskliga rättigheterna respekteras. Inom
FN finns ett stort antal konventionsorgan, rapportörer, experter
och arbetsgrupper som genomför oberoende granskningar av
efterlevnaden av åtagandena på detta område. Övervaknings- och
granskningssystemets oberoende ställnings måste värnas. Det är
därför viktigt att de tilldelas ökade resurser, något som Sverige
sedan länge arbetar för.
Utskottet vill i detta sammanhang poängtera vikten av ett
vidgat samarbete med frivilligorganisationer i ansträngningarna
att förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Icke-statliga aktörer på olika arbetsområden kan på ett
konstruktivt sätt komplettera den förda politiken och även
kritiskt granska regeringars uppträdande vad avser främjandet av
och respekten för de mänskliga rättigheterna.
FN:s generalförsamling beslöt den 20 december 1993 som en följd
av beslut från världskonferensen om mänskliga rättigheter att
inrätta en post som högkommissarie för de mänskliga
rättigheterna. Innehavare av denna post är sedan januari 1994
ecuadorianen José Ayala Lasso. Som främste ansvarige för dessa
frågor under FN:s generalsekreterare har högkommissarien en
avgörande roll i FN:s framtida arbete för att förbättra
situationen på området för de mänskliga rättigheterna i världen.
I egenskap av samordnare av FN-arbetet har högkommissarien också
möjligheter att i sin dialog med stater påtala övergrepp, verka
för en ökad respekt för rättigheterna och erbjuda åtgärder till
stöd för ett bättre genomförande av det internationella
regelverket.
Världens stater har i enlighet med FN-stadgan förpliktat sig
att samarbeta i frågor som rör de mänskliga rättigheterna. I dag
är det också, som framgått tidigare i betänkandet, mer eller
mindre allmänt erkänt att brott mot de mänskliga rättigheterna är
en internationell angelägenhet. Kränkningar som begås av stater
som ratificerat olika konventioner på området för de mänskliga
rättigheterna kan och bör påtalas av andra konventionsstater.
När det gäller beslut om ekonomiska sanktioner konstaterar
utskottet att Sverige vidtar sanktioner mot en stat först efter
beslut i FN:s säkerhetsråd. Sveriges beslut om svenska ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika under slutet av 1970-talet utgjorde ett
avsteg från Sveriges sedvanliga utrikespolitik. Avsteget skulle
då ses som en "extraordinär åtgärd, motiverad av den unika
situationen i Sydafrika" (Betänkandet om förbud mot investeringar
i Sydafrika, SOU 1978:53). Svenska lagbestämmelser för att
efterkomma säkerhetsrådets beslut om sanktioner finns sedan 1971
i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner med de
ändringar som föranletts av Sveriges medlemskap i EU. FN:s beslut
om ekonomiska sanktioner genomförs numera i Sverige genom
EG-rådsförordningar.
Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är och
förblir en viktig del av arbetet inom Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa (OSSE). En högkommissarie för nationella
minoriteter inrättades år 1992. I huvudsak innebär
högkommissariens mandat att han skall inrikta sig på att tidigt
uppmärksamma tendenser till konflikter som skulle kunna beröra
nationella minoriteter och som skulle kunna leda till konflikter.
Han skall främja dialog och samarbete mellan parterna i tvister
som berör minoriteter. En rad möten i organisationens regi har
ägt rum inom ramen för den s.k. mänskliga dimensionen: Paris
1989, Köpenhamn 1990, Moskva 1991 och Warszawa 1993. Vid mötet i
Warszawa behandlades bl.a. frågor som rör främjandet av yttrande-
och åsiktsfrihet, opartiskt domstolsväsende, fria val och
förhindrandet av förekomsten av tortyr.
Utskottet noterar i detta sammanhang att ett internationellt
demokrati- och valinstitut bildades den 27 februari 1995 i
Stockholm på svenskt initiativ. Institutet, vars namn är
International Institute for Democracy and Electoral Assistance
(IDEA), skall främja demokrati och fria val världen över och
därvid vara en plattform för regeringar, mellanstatliga och
icke-statliga organisationer.
FN:s viktigaste organ för främjandet av de mänskliga
rättigheterna, FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna,
möts varje år för att behandla frågor som rör de mänskliga
rättigheterna. Sverige var senast medlem i kommissionen under
åren 1989--1991. I egenskap av observatör kan Sverige också nu
spela en aktiv roll.
Årets möte med kommissionen (30 januari--10 mars 1995) var det
första stora FN-mötet efter Sveriges inträde i den europeiska
unionen. Utskottet noterar i detta sammanhang att inte alla EU:s
medlemsstater lika strikt som Sverige ansluter sig till
rättsuppfattningen att till mänskliga rättigheter bör hänföras
endast sådana som kan göras gällande av individen gentemot staten
och dess företrädare.
Med det ovan anförda anser utskottet att yrkandena 4 och 5 i
motion U208 (m) och yrkande 2 i motion U620 (mp) är besvarade.
2. Barnets rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I motion U231 (v) yrkande 10 understryks att arbetet för
barnets rättigheter måste intensifieras, bl.a. inom ramen för det
svenska biståndet men även genom svenskt agerande i FN:s
generalförsamling.
Även motion U226 (v, s, c, fp, mp, kds) tar upp frågan om
barnets rättigheter. Motionärerna anför att det i september 1995
är fem år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i
kraft. Den antogs den 20 november 1989 av FN:s generalförsamling.
Motionärerna anser det angeläget att verka för att de stater som
ännu inte ratificerat gör så (yrkande 1). I motionen omnämns
särskilt förekomsten av gatubarn, barnarbete och barnprostitution
runt om i världen.
Utskottets överväganden
FN:s barnkonvention utgör den juridiska plattformen för arbetet
som rör barnets rättigheter. Som framgår av utskottets tidigare
betänkanden om de mänskliga rättigheterna (bl.a. betänkandena
1993/94:UU3 och 1993/94:UU26) har barnkonventionen fått ett
snabbt ikraftträdande genom en mycket bred anslutning av stater.
I dag uppgår antalet anslutna stater till 171. Oroande är dock
att ett stort antal stater i samband med anslutning eller
ratifikation av barnkonventionen avgivit folkrättsstridiga
reservationer. Utskottet utgår därför från att regeringen
fortsätter sina ansträngningar att påverka stater att undanröja
folkrättsstridiga reservationer samt att konventionen i övrigt
respekteras och genomförs. Barnets rättigheter i ett
biståndsperspektiv har utskottet behandlat vid flera tidigare
tillfällen, senast i betänkandet 1994/95:UU15. Utskottet har
därvid bl.a. framhållit den pådrivande roll som Sverige har
spelat och fortfarande spelar vad gäller FN:s barnkommittés
verksamhet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att FN:s
barnkommitté i enlighet med konventionen kan identifiera
biståndsbehov i samband med granskningen av konventionsstaternas
rapporter. Därvid bör t.ex. levnadsvillkoren för barn kunna
uppmärksammas. Rapporter som ger vid handen att det finns ett
biståndsbehov skall, om kommittén finner det lämpligt, överlämnas
till behöriga organ i FN-systemet, bl.a. Unicef.
FN:s barnkonvention lägger särskild vikt vid att barn skyddas
från varje form av exploatering. Den innehåller förbud mot
barnprostitution, barnpornografi och exploatering av barn genom
försäljning eller barnarbete. De stater som tillträtt
konventionen har således åtagit sig att skydda barnet från alla
former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Staterna
skall särskilt vidta åtgärder för att förhindra att ett barn
förmås att delta i olaglig sexuell hantering eller att barnet
utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell hantering.
Utskottet konstaterar att barnarbete under mer eller mindre
slavliknande förhållanden förekommer i flera länder, bl.a. i
Indien, Pakistan, Kina och Nepal. Miljontals barn tvingas till
arbete som är skadligt för deras psykiska och fysiska utveckling.
Störst uppmärksamhet har i massmedia ägnats de barn som arbetar i
exportindustrin, framför allt mattindustrin. Utskottet noterar i
detta sammanhang att biståndsministern med anledning av det djupt
upprörande mordet nyligen på en aktiv förkämpe mot barnarbete
inom organisationen Bonded Labour Liberation Front (BLLF), den
12-årige pakistanske pojken Iqbal Masih, officiellt vädjat till
myndigheterna i Pakistan att ta itu med problemet med
barnarbetare. Pakistan har ratificerat barnkonventionen.
Utskottet noterar därvid att Sverige rest invändningar mot de
reservationer som Pakistan gjort i samband med ratifikationen.
Enligt utskottets förmenande finns det anledning för Sverige
att aktualisera frågan om missbruket av barnarbetskraft såväl
bilateralt som multilateralt. Utskottet utgår från att regeringen
också utnyttjar de möjligheter som erbjuds för att stävja
missbruket av barnarbetskraft, bl.a. genom att diskutera frågan
med näringslivet, exempelvis i det av regeringen tillsatta
näringslivsrådet. Utskottet vill också understryka vikten av att
regeringen inom ILO agerar på detta område.
Konventionsstaterna skall också förhindra bortförande och
försäljning av eller handel med barn. Utskottet vill framhålla
att förhållandena för den stora gruppen barnarbetare, framför
allt flickor, som används som hembiträden i stora delar av
världen, särskilt måste uppmärksammas. Även här bör regeringen
agera inom ILO. Behovet av att bekämpa barnprostitution och
handel med barn m.m. underströks vid världskonferensen om
mänskliga rättigheter år 1993. Ett aktivt arbete kring dessa
frågor bedrivs också sedan flera år tillbaka av en särskild
rapportör i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet noterar att Sverige sommaren 1996 skall stå värd för
en internationell kongress om kommersiell sexuell exploatering av
barn. Initiativet till världskongressen har, enligt vad utskottet
erfarit, tagits av organisationen End Commercial Prostitution in
Asian Tourism (ECPAT). Syftet med kongressen är att åstadkomma en
gemensam handlingsplan och en global strategi för att finna vägar
till ett slut på den omfattande kommersiella sexuella
exploateringen av barn i världen. Regeringen har som ett led i
förberedelserna tillsatt en nationalkommitté inför kongressen.
Utskottet konstaterar att Sverige var en av de drivande
staterna i förhandlingarna inför utarbetandet av barnkonventionen
under 1980-talet. På flera punkter var det inte möjligt att nå
enighet om regler på en nivå som man på svensk sida ansåg
befogad. Särskilt var det en besvikelse att det inte gick att få
igenom ett förslag om att skydda alla personer under 18 år från
deltagande i krig. Sverige har därför fortsatt att i olika
sammanhang arbeta mot användningen av barnsoldater och sökt vinna
gehör för en internationell överenskommelse att barn under 18 år
inte skall rekryteras som soldater. Det är därför glädjande att
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna vid
sitt möte år 1994, på svenskt initiativ, beslöt att tillsätta en
arbetsgrupp med uppgift att utarbeta ett tilläggsprotokoll till
barnkonventionen om en 18-årsgräns för rekrytering till väpnade
styrkor. Arbetsgruppen inledde sitt arbete hösten 1994 under
svenskt ordförandeskap. Utskottet noterar även i detta sammanhang
att en expert, efter beslut i FN:s generalförsamling hösten 1993,
numera utsetts för att studera situationen för barn i väpnade
konflikter. En rapport kommer att läggas fram till 1996 års möte
med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet anser därmed att motionerna U226 (v, s, c, fp, mp,
kds) yrkande 1 och U231 (v) yrkande 10 är besvarade.
3. Kvinnans rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I motion U611 (mp) som behandlar situationen för de mänskliga
rättigheterna i Kosova anförs att våldtäkt skall definieras som
krigsförbrytelse enligt 1949 års Genèvekonventioner (yrkande 7).
I flerpartimotionen U616 (kds, m, c, fp) behandlas den
diskriminering som flickor utsätts för redan före födelsen
(prenatal könsdiskriminering). I motionen anförs att minst 100
miljoner kvinnor saknas i världens befolkningsstatistik. En
viktig orsak till detta är att föräldrar använder
fosterdiagnostik för att välja kön på sina barn. Flickfoster
aborteras därför att de har "fel" kön. Motionärerna anser att
Sverige bör arbeta för att prenatal könsdiskriminering förs upp
på dagordningen vid FN:s kvinnokonferens i Peking i september
1995 (yrkande 1). I yrkande 2 hemställs att Sverige bör ta
initiativ till att frågan förs upp på dagordningen i FN:s
generalförsamling.
Motion U620 (mp) yrkande 4 tar upp frågan om förekomsten av
kvinnlig omskärelse i Afrika. Sverige måste medverka till att
detta plågsamma och farliga ingrepp stoppas.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att frågan om våldtäkter på kvinnor
senast behandlades i utskottets betänkande 1993/94:UU26, s. 29,
varvid utskottet konstaterade att våldtäkt utförd av soldater i
en väpnad konflikt, enligt folkrättslig doktrin under 1949 års
Genèvekonventioner och de två tilläggsprotokollen från år 1977,
utgör en grov krigsförbrytelse. Utskottet ansåg också att
våldtäkt utförd av företrädare för en stat alltid måste ses som
en form av tortyr. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Därmed anser utskottet motion U611 (mp) yrkande 7 besvarad.
Frågan om prenatal könsdiskriminering liksom förekomsten av
kvinnlig omskärelse/könsstympning har utskottet ingående
behandlat vid flera tidigare tillfällen, senast i betänkandet
1993/94:UU26.
Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i
artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns
hälsa. Sverige tolkar artikeln så att detta inbegriper kvinnlig
omskärelse/könsstympning. I FN:s deklaration om avskaffande av
våld mot kvinnor stadgas i artikel 4 att regeringar inte får
åberopa sådana sedvänjor när kvinnans rättigheter skall
tillgodoses. I artikel 4 (k) uppmanas också staterna att främja
forskning och att samla statistiska data beträffande det våld som
förekommer mot kvinnan.
Förekomsten av kvinnlig omskärelse/kvinnlig könsstympning är
utbredd. Enligt en utredning av FN:s expertgrupp för
traditionella beteendemönster förekommer omskärelse av kvinnor
och flickor i vissa asiatiska stater samt i minst 29 afrikanska
stater. Unicef har beräknat att ca 90 miljoner kvinnor och
flickor drabbas härav. Utskottet noterar att FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna har slagit fast att omskärelse utgör
ett övergrepp mot kvinnans värdighet. WHO har fördömt kvinnlig
omskärelse/kvinnlig könsstympning såsom utgörande en allvarlig
hälsorisk.
Utskottet har, som framgått ovan, i flera betänkanden om
mänskliga rättigheter kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig
omskärelse. Utskottet vill dock återigen poängtera vikten av att
regeringen fortsätter att på lämpligt sätt i dialogen med
mottagarländerna av svenskt bistånd, men också inom FN-systemet,
kraftfullt verka för att bruket av kvinnlig omskärelse/kvinnlig
könsstympning avskaffas.
Världskonferensen om mänskliga rättigheter i juni 1993 i Wien
uttalade att effektiva åtgärder erfordras för att stoppa mord på
nyfödda flickor. Vidare uttalades stöd för att FN och alla dess
organ skall tillförsäkra flickor ett effektivt skydd och
främjande av deras mänskliga rättigheter. Utskottet konstaterar
att Sverige i det multilaterala och bilaterala samarbetet fäster
stor vikt vid frågor som rör stärkandet av flickans och kvinnans
mänskliga rättigheter. Sverige har i dessa sammanhang också sagt
att mord på flickebarn och s.k. traditionella sedvänjor är
allvarliga kränkningar av barnets rättigheter. Men även i samband
med FN:s befolkningskonferens i Kairo i september 1994 och i
anslutning till det sociala toppmötet i Köpenhamn i början av
mars 1995, verkade Sverige för att alla former av diskriminering
mot flickor och kvinnor skall avskaffas, särskilt vad avser
omskärelse och prenatal könsdiskriminering. Enligt vad utskottet
erfarit verkar Sverige också för att handlingsplanen som skall
antas vid FN:s fjärde världskvinnokonferens i Peking i september
1995 uppmärksammar och fördömer prenatal könsdiskriminering och
kvinnlig omskärelse/kvinnlig könsstympning.
Sverige verkar aktivt för en effektiv övervakning av
efterlevnaden av kvinnans behov av skydd och respekt för de
mänskliga rättigheterna. Medvetenheten om att kvinnan ofta är
särskilt utsatt för kränkningar och att vissa typer av ytterst
förnedrande kränkningar uteslutande drabbar kvinnan har motiverat
Sverige att i FN driva olika förslag. Sådana förslag omfattar
bl.a. att integrera kvinnans mänskliga rättigheter i de reguljära
övervakningskommittéernas granskningsverksamhet och att frågorna
tas upp i kommissionens länderrapporter och tematiska rapporter
och därefter granskas. Sverige har också aktivt deltagit i
arbetet med att formulera den ovannämnda deklarationen om
avskaffande av våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling antog
hösten 1993, liksom i arbetet med att inrätta en särskild
rapportör om våld mot kvinnor. En sådan rapportör utsågs vid
mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna år 1994,
och en första rapport i ämnet lämnades till årets möte med
kommissionen.
Utskottet anser att denna verksamhet utgör ett värdefullt och
viktigt bidrag till arbetet med att uppmärksamma och påtala
kränkningar, men också för att stärka och skydda kvinnans behov
av mänskliga rättigheter. Utskottet utgår från att regeringen i
internationella fora och annorstädes fortsätter att driva frågor
som rör kvinnans och flickans mänskliga rättigheter.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang att de svenska
biståndsinsatserna i hög grad är inriktade på åtgärder som syftar
till att på olika områden stärka kvinnans och barnets
rättigheter.
Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda att motionerna
U616 (kds, m, c, fp) yrkandena 1 och 2 och U620 (mp) yrkande 4 är
besvarade.
4. Homosexuellas rättigheter
Sammanfattning av motionen
I motion Sf605 (fp) yrkande 1 hemställs att Sverige i
internationella organ skall arbeta för homosexuellas rättigheter
i enlighet med konventionen om de mänskliga rättigheterna och mot
diskriminering och förföljelse av homosexuella.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget
att globalt arbeta för avskaffandet av all slags diskriminering
av homosexuella. Det grundläggande i varje demokratiskt samhälle
är att människor måste tillåtas att vara sig själva och på olika
sätt ge uttryck för sin läggning förutsatt att detta inte medför
skada för andra. Diskriminering och bestraffning på grund av
homosexualitet är därför enligt utskottets uppfattning helt
oacceptabelt. Utskottet konstaterar att Sverige under många år,
på hög internationell nivå, fört diskussionen om
icke-diskriminering av homosexuella. De forum som Sverige främst
verkat inom är den europeiska säkerhetskonferensen (ESK), numera
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och
Europarådet. Under ESK:s möten i Moskva 1991, i Warszawa 1993 och
i Budapest 1994 har Sverige tagit upp de homosexuellas situation
och därvid uttalat förhoppningen att all kriminalisering och
statlig diskriminering av homosexuella skall upphöra. Enligt vad
utskottet erfarit har bl.a. Ryssland, Ukraina och Litauen
avskaffat kriminaliseringen av homosexualitet. Utskottet utgår
från att regeringen i Europarådet fortsätter att verka för att
alla medlemsstater skall uppfylla de krav som rådet ställt.
Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna ger dessutom enskilda möjlighet att få
en stats agerande prövat i Europadomstolen.
Utskottet förutsätter att regeringen med kraft kommer att
fortsätta verka för att frågan uppmärksammas bilateralt och
multilateralt och att regeringen även driver frågan på ett
ändamålsenligt sätt inom FN.
Med det anförda får yrkande 1 i motion Sf605 (fp) anses
besvarat.
5. Urbefolkningars rättigheter
Sammanfattning av motionerna
I motion U622 (mp) poängteras att urbefolkningarnas rättigheter
är skyddade i internationell rätt och att det därutöver finns
speciell lagstiftning, ägnad att reglera urbefolkningarnas
särskilda behov, såsom deras rätt till självbestämmande och att
fritt eftersträva ekonomisk, social och kulturell utveckling samt
politisk status (yrkande 1). Sverige bör inta en mer aktiv
hållning i urbefolkningsfrågor, i synnerhet som FN utlyst ett
urbefolkningsårtionde åren 1994--2004 (yrkande 13). I yrkande 5
anförs att Sverige bör stödja urbefolkningarnas krav på att få
delta i utarbetandet av deklarationen om urbefolkningarnas
rättigheter i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Även i motion K507 (mp) framhålls att urbefolkningarnas
representanter skall ha möjlighet att delta, även på högre nivå,
i arbetet med deklarationen (yrkande 7). Deklarationen bör antas
av FN:s generalförsamling innan urbefolkningsårtiondet är slut
(yrkande 8).
Motion U622 (mp) tar också upp en lång rad detaljerade frågor
vad avser urbefolkningars situation och behov av skydd mot
övergrepp i flera stater i Central- och Latinamerika, bl.a.
Guatemala, Peru, Honduras och Mexico, men också vad avser
indianernas förhållanden i Canada och USA. I yrkande 2 anförs att
Sverige skall uttala sig mot förföljelsen av urbefolkningarna i
Guatemala, Peru, Colombia och Honduras. Sverige bör också
uppmärksamma situationen i södra Mexico som är ett område där
urbefolkningen nödgats ta till väpnat uppror för att göra sin
röst hörd (yrkande 3). Sverige bör enligt yrkande 6 informera sig
om svenska företags engagemang i vattenkraftsprojekten i Colombia
(Urra) och Canada (James Bay) och om följderna för
urbefolkningarna som är bosatta i dessa områden. I yrkande 8
anförs att djurvänners kampanjer mot pälsvaror har destruktiv
effekt på urbefolkningarna i polarområdet. I yrkande 9 anförs att
Sveriges uraninköp världen över bidrar till urbefolkningarnas
lidande bl.a. i Nordamerika och Australien. I yrkande 12 anförs
att Canada bryter mot de mänskliga rättigheterna genom sitt
agerande mot Lubiconindianerna i Alberta.
Brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer i Amerikas alla
delar, anförs det i motion U620 (mp). I motionen beskrivs olika
förhållanden i Nordamerika, främst USA, som enligt motionärernas
uppfattning utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Även i
delar av Centralamerika har läget avseende de mänskliga
rättigheterna försämrats. I Guatemala förekommer besprutningar
med giftiga avlövningsmedel som tvingar befolkningen att fly från
sina hembygder. Besprutningen innebär enligt motionen brott mot
den mest fundamentala av alla mänskliga rättigheter, nämligen
rätten till liv och säkerhet. Även i Sydamerika begås allvarliga
kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Mord på och
förföljelse av indianer och fackföreningsledare är enligt
motionärerna vanliga i bl.a. Colombia, Peru, Brasilien och
Paraguay. Sverige bör i FN verka för att fördöma de i motionen
påtalade brotten i Guatemala och andra stater i Nord-, Central-
och Sydamerika (yrkandena 6 och 7).
Utskottets överväganden
Utskottet har i tidigare betänkanden framhållit att
urbefolkningars rättigheter bör ses i ett större sammanhang där
det gäller att värna om alla individers och alla
minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. Det är angeläget att
verka för att etniska minoriteter åtnjuter grundläggande fri- och
rättigheter, rätten till en egen kulturell identitet och ett eget
kulturliv, till egen religion och eget språk. De folkrättsliga
regler som rör de mänskliga rättigheterna gäller alla individer i
en stat, således även dem som tillhör urbefolknings- eller
minoritetsgrupper.
I flera FN-konventioner som Sverige ratificerat återfinns
referenser till skydd för minoriteter. Bl.a. innehåller artikel
27 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter särskilda bestämmelser om att de som tillhör etniska,
religiösa eller språkliga minoriteter inte skall förvägras rätten
att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget
kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller
att använda sitt eget språk. Konventionen medger positiv
särbehandling i syfte att stödja minoriteternas strävanden att
bevara sin identitet och egenart. I 1965 års
rasdiskrimineringskonvention finns också regler om positiv
särbehandling (artikel 1:4). I FN:s deklaration om minoriteters
rättigheter från år 1992, som dock inte är folkrättsligt
bindande, stadgas att staterna skall skydda minoriteternas
existens och deras nationella eller etniska, kulturella,
religiösa och språkliga identitet genom lagstiftning och andra
åtgärder.
I en del länder utgör urbefolkningarna nästan hälften av den
totala befolkningen. Utskottet vill betona vikten av att
urbefolkningarnas situation uppmärksammas, att deras rättigheter
skyddas och att vederbörliga sociala och ekologiska hänsyn tas
till urbefolkningarna i den samhälleliga planeringen och
utvecklingen, liksom i biståndssamarbetet.
Under generalförsamlingsmötet 1994 invigdes årtiondet för
urbefolkningar med början den 10 december 1994. Målet för dekaden
är att stärka internationellt samarbete för att lösa de problem
som urbefolkningarna står inför, framför allt på områden som
avser miljö, hållbar utveckling, utbildning och hälsa.
FN:s underkommission för förhindrande av diskriminering och för
beskydd av minoriteter tillsatte år 1982 en särskild arbetsgrupp
för urbefolkningsfrågor. Arbetsgruppen är öppen för
urbefolkningar och deras organisationer. Arbetsgruppen har sedan
1985 arbetat på ett utkast till en deklaration om urbefolkningars
rättigheter. Utskottet konstaterar att Sverige aktivt deltagit
och alltjämt deltar i detta arbete. Arbetet har emellertid
alltsedan starten präglats av avsevärda motsättningar bl.a. vad
gäller frågor som rätten till självbestämmande och huruvida
deklarationstexten skall använda sig av begreppet "populations"
-- "befolkningar" eller "peoples" -- "folk". Enligt folkrätten
tillkommer rätten till självbestämmande "peoples" -- "folk". I
detta sammanhang noterar utskottet att ILO:s konvention nr 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder i artikel 1:3
sökt förebygga anspråk på självbestämmande. I konventionstexten
sägs att begreppet folk i konventionen inte har samma innebörd
som begreppet folk i internationell rätt.
Ett konkret resultat av den ovannämnda arbetsgruppens arbete i
dag är att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i årets
möte beslöt att inrätta en arbetsgrupp för att behandla utkastet
till deklaration som arbetsgruppen för urbefolkningars
rättigheter arbetat fram. Utskottet utgår från att regeringen
fortsatt söker verka för att arbetet med deklarationens
utformning kan slutföras och antas under årtiondet.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang att Sverige medverkar
till att urbefolkningar skall kunna delta i arbetet med
deklarationen om urbefolkningars rättigheter. Vid det senaste
mötet med den särskilda arbetsgruppen för urbefolkningar i juli
1994 poängterade Sverige i sitt anförande vikten av ett sådant
deltagande och stödde ett förslag om lättnad av reglerna för
enskildas och organisationers deltagande i arbetet.
På initiativ av bl.a. de nordiska länderna rekommenderade
världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien år 1993 i sitt
slutdokument att ett permanent forum för urbefolkningar skulle
inrättas i FN-systemet. Sverige har anfört att urbefolkningar
skall kunna delta vid upprättandet av detta forum. Frågan om det
permanenta forumet skall diskuteras under sommarens möte med den
särskilda arbetsgruppen för urbefolkningar.
Utskottet noterar i detta sammanhang att Sverige regelbundet
under flera års tid gett bidrag till FN:s frivilliga
urbefolkningsfond, som inrättades år 1985 och administreras av
FN:s generalsekreterare. Ur fonden beviljas ekonomiska bidrag
till urbefolkningsrepresentanter för att ge dem möjlighet att
delta i den särskilda arbetsgruppens möten.
Utskottet anser därmed att motionerna U622 (mp) yrkandena 1, 5
och 13 samt K507 (mp) yrkandena 7 och 8 är besvarade.
Vad gäller situationen för urbefolkningar i enskilda stater som
nämns i motion U622 (mp) konstaterar utskottet att Sverige under
många år lämnat politiskt och materiellt stöd till fredsprocessen
i Centralamerika och i det sammanhanget uppmärksammat
ursprungsbefolkningens situation. Svenska enskilda organisationer
har också verkat med insatser till förmån för utsatta grupper i
både Guatemala och Honduras. Tillsammans med de övriga nordiska
länderna har Sverige uttalat att den nuvarande regeringen i
Honduras tagit positiva initiativ för att förbättra läget för de
mänskliga rättigheterna. Bl.a. har en ombudsman för de mänskliga
rättigheterna inrättats.
Utvecklingen i Centralamerika följs också med stor
uppmärksamhet inom den europeiska unionen.
Utskottet noterar vidare de initiativ som tagits för att söka
fredliga lösningar till den situation som uppstått i södra Mexico
(Chiapas). Utskottet beklagar emellertid att militärt våld kommit
till användning för att lösa konflikten. Den mexikanska
regeringen har visat en konstruktiv attityd i andra sammanhang,
t.ex. vad beträffar flyktingarna från det krigsdrabbade
Guatemala. Ökade satsningar på utvecklingen av landets södra
delar har aviserats av den mexikanska regeringen. Utskottets
förhoppning är att dessa bidrar till att skapa en varaktig fred i
området. Det är viktigt att hela befolkningen görs delaktig i
samhällsutvecklingen så att demokrati och respekt för de
mänskliga rättigheterna får fäste.
I de konflikter som under många år plågat både Peru och
Colombia har stora grupper fattiga civila kommit i kläm mellan
militära och paramilitära förband och gerillan i respektive land.
Under dessa konflikter har inte minst indianbefolkningarna varit
speciellt utsatta. Ofta terroriserade av gerillan och av
militären misstänkta för samröre med gerillan, har indianer i
såväl Bolivia, Colombia, Ecuador som Peru vid otaliga tillfällen
utsatts för grymma våldsdåd. Utskottet noterar samtidigt att
antalet offer i den interna konflikten i Peru har minskat. Där
har konflikten mellan regeringen och gerillaorganisationer
dämpats sedan de flesta gerillaledarna tillfångatagits. Detta har
också inneburit ett minskat antal övergrepp mot civila, inklusive
indianbefolkningen. Fattigdom och vida sociala klyftor återstår.
Förekomsten av försvinnanden, mord och juridiskt icke acceptabla
metoder är dock oroväckande hög. Utskottet följer med oro
situationen i Peru.
I Colombia har en ny regering tillträtt med en ambitiös agenda,
både vad gäller sociala reformer och främjandet av respekten för
de mänskliga rättigheterna. Alltjämt förekommer dock övergrepp av
såväl gerilla och paramilitärer som militärer. De flesta
övergreppen sker ostraffat. Detta drabbar också Colombias
ursprungsbefolkning. Enligt utskottets förmenande måste
uppgörelsen som gjorts med emberra-katio-indianerna om
kompensation, sociala insatser m.m. efterlevas. I senare delen av
betänkandet behandlas allmänt situationen för de mänskliga
rättigheterna i Colombia liksom i Nordamerika.
Motion U622 (mp) yrkandena 6 (vattenkraftsprojektet vid James
Bay), 8 (urbefolkningarna i polarområdet), 9 (urbefolkningar i
Nordamerika och Australien) och 12 (Lubiconindianerna i Alberta)
samt motion U620 (mp) yrkandena 6 och 7 (Guatemala och andra
stater i Nord-, Central- och Sydamerika) berör urbefolkningars
utsatta situation i olika avseenden. Utskottet vill i detta
sammanhang framhålla det angelägna i att urbefolkningars
rättigheter beaktas i alla typer av projekt eller verksamheter
som riskerar att inkräkta på deras grundläggande demokratiska
fri- och rättigheter.
Därmed betraktar utskottet motionerna U620 (mp) yrkandena 6 och
7 samt U622 (mp) yrkandena 2, 3, 6, 8, 9 och 12 besvarade.
6. Rasism
Sammanfattning av motionen
I motion A285 (v) yrkande 7 anförs att uttrycken för rasism och
främlingsfientlighet ökat i många länder i Europa. Kampen mot
denna farsot måste föras med olika medel och på många plan. Bl.a.
anser motionärerna att den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen) bör kompletteras med ett förbud mot etnisk
diskriminering.
Utskottets överväganden
Den oroväckande ökningen av främlingsfientlighet och rasism på
många håll i världen är tendenser som enligt utskottets
uppfattning i första hand måste bemötas inom de enskilda
staterna. Europarådets initiativ i samband med rådets första
toppmöte i Wien i oktober 1993 utgör härvidlag ett mycket
värdefullt och angeläget bidrag för att bekämpa rasism,
antisemitism och främlingsfientlighet. Vid mötet antogs en
deklaration och en handlingsplan mot rasism, xenofobi,
antisemitism och intolerans. En viktig del av aktionsplanen
utgörs av en ungdomskampanj mot främlingsfientlighet och rasism
med syfte att mobilisera allmänheten. Den svenska
ungdomskampanjen inleddes i december 1994. Den är inriktad dels
på rikstäckande opinionsbildning, dels på att uppmuntra och
stödja lokala ungdomsinitiativ mot främlingsfientlighet och
rasism. Kampanjen leds av en särskild kommitté med bl.a.
representanter från olika ungdomsrörelser.
Utskottet noterar att Sverige inom ramen för FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna deltagit i arbetet bl.a. avseende
genomförandet av handlingsprogrammet för det andra årtiondet för
kamp mot rasism och rasdiskriminering. Ett program för ett tredje
årtionde är antaget av FN:s generalförsamling, och en särskild
enhet i FN:s center för de mänskliga rättigheterna har till
uppgift att se över informationsbehovet inför det tredje
årtiondet mot rasdiskriminering. Härutöver vill utskottet erinra
om den rapportör som FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna tillsatte år 1993 och som vid kommissionens möten
lämnar olika förslag till åtgärder för att bekämpa nutida former
av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och annan
intolerans.
Vad gäller det specifika kravet på legala åtgärder som föreslås
i motion A285 (v) yrkande 7 konstaterar utskottet att de
rättigheter som anges i Europakonventionen (artikel 14) skall
tryggas utan åtskillnad av något slag såsom på grund av kön, ras,
hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning,
nationell eller social härkomst, tillhörighet till en nationell
minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Diskrimineringsförbudet gäller de fri- och rättigheter som
upptas i konventionen men också de som upptagits i de
tilläggsprotokoll till konventionen som innehåller nya
rättigheter, nämligen protokollen 1, 4, 6 och 7.
Inom Europarådet har sedan en längre tid förts en diskussion om
att utvidga tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet till
att omfatta också sådana förhållanden som faller utanför det
egentliga rättighetsskyddet i konventionen och dess protokoll. I
diskussionen har bl.a. hänvisats till artikel 26 i FN:s
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som
innehåller ett sådant mer generellt utformat
diskrimineringsförbud och som utgår från principen om allas
likhet inför lagen.
Enligt vad utskottet erfarit övervägs för närvarande frågor av
detta slag inom en kommission mot rasism under ministerkommittén
i Europarådet. Kommissionens ordförande är den svenske
diskrimineringsombudsmannen. Kommissionen har till uppgift att
bl.a. granska medlemsstaternas lagstiftning och påtala inslag av
rasistiskt och etniskt diskriminerande bestämmelser. Kommissionen
överväger, enligt vad utskottet erfarit, förslag till en särskild
europeisk konvention mot rasism samt om man skall föreslå en
ändring av artikel 14 i Europakonventionen så att den ges en
vidare tillämpning. Ändringar i Europakonventionen beslutas av
Europarådets ministerkommitté. En konventionsändring av det slag
som föreslås i motionen förutsätter enighet bland
konventionsstaterna, vilket hittills varit svårt att uppnå. En
utvidgning av tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet
torde enligt utskottets uppfattning kräva noggranna överväganden,
särskilt som konventionen och dess protokoll numera utgör svensk
lag. Bl.a. torde en analys behöva göras av vad som i praktiken
inte redan är täckt av diskrimineringsförbudet i artikel 14 såsom
detta uttolkats i Europadomstolens praxis.
Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda motion A285
(v) yrkande 7 besvarad.
7. FN:s konferenser
Sammanfattning av motionerna
I fyra motioner berörs FN:s anordnande av olika konferenser för
att främja individens rätt på området för de mänskliga
rättigheterna.
I motionerna U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp, v, mp, kds) och
A807 (c) yrkande 16 anförs att en FN-konferens om mansrollen vore
en logisk fortsättning på jämställdhetsarbetet, bl.a. i beaktande
av de tre kvinnokonferenser FN anordnat. Motionärerna hänvisar
till den konferens om den nya mansrollen som Nordiska
ministerrådet anordnar denna vår i Stockholm på initiativ av den
förre folkpartistiske socialministern. I motion U619 (s, c, fp,
v, mp, kds) pekar motionärerna på behovet av att aktivera
opinionsbildare inom FN och att uppmärksamma hur den
traditionella mansrollen påverkar krig, militarism,
vapenutveckling, kärnvapenspridning och våld mot kvinnor och
barn. I båda motionerna uppmanas regeringen att verka för
anordnandet av en FN-konferens om manssamhället och mansrollen.
I motion U636 (c, m, fp) som i huvudsak behandlar
internationella boendemiljöfrågor framhålls vikten av samordning
mellan de tre FN-konferenserna: det sociala toppmötet i
Köpenhamn, kvinnokonferensen i Peking i höst och Habitat II som
skall äga rum i Istanbul 1996 (yrkande 1). I yrkande 2 framhålls
vikten av att tillräckliga medel ställs till förfogande för
arbetet med de tre konferenserna.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att detta årtionde präglas av flera stora
världskonferenser i FN:s regi. Fyra har redan ägt rum: 1992 års
konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, 1993 års
konferens om mänskliga rättigheter i Wien, 1994 års konferens om
befolkning och utveckling i Kairo samt det s.k. sociala toppmötet
i Köpenhamn i mars 1995. En fjärde världskvinnokonferens kommer
att äga rum i Peking i september 1995, och en andra konferens om
bebyggelsefrågor skall äga rum i Istanbul år 1996 (HABITAT II).
Alla dessa konferenser har en tydlig gemensam nämnare: ett
humanare samhälle för alla på vår jord.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en samordning av
FN-konferenserna är angeläget, inte minst med tanke på de mål som
världssamfundet sätter upp i konferensernas slutdokument.
Utskottet vill i detta sammanhang betona vikten av att de
överenskommelser som uppnåtts vid tidigare konferenser stadfästs
och samordnas med de kommande konferenserna. Efter genomförd
konferens är det också angeläget att FN:s organ samordnar
aktiviteter för ett optimalt resursutnyttjande och ändamålenligt
resultat. Det finns också anledning att påpeka vikten av att
medlemsstaterna själva respekterar och söker genomföra de
åtaganden som de beslutat om på konferenserna.
I betänkandet 1994/95:UU15 konstaterade utskottet att det
svenska bidraget till HABITAT för budgetåret 1995/96 kommer att
uppgå till 7,5 miljoner kronor. Därutöver kommer HABITAT att få
ett bidrag på 3 miljoner kronor avsett för nationella och
internationella förberedelser inför HABITAT II. Vad gäller FN:s
världskvinnokonferens i Peking i höst, noterar utskottet att
Sverige genom SIDA bidragit med 750 000 kronor till den särskilda
fond för frivilliga bidrag som FN inrättat till
världskvinnokonferensen för u-landsdeltagande dels i själva
konferensen, dels i de regionala förberedelsekonferenserna. Via
biståndsbudgeten stöder Sverige också olika förberedande
aktiviteter inför konferensen. Sveriges totala bidrag uppgår till
ca 45 miljoner kronor.
Med det anförda finner utskottet motion U636 (c, m, fp)
yrkandena 1 och 2 besvarad.
Med anledning av motionerna U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp,
v, mp, kds) och A807 (c) yrkande 16 konstaterar utskottet att
Sverige under många år i det internationella jämställdhetsarbetet
uppmärksammat såväl kvinnans som mannens roller i samhällslivet
och i familjen. Vid FN:s tre kvinnokonferenser (Mexico City 1975,
Köpenhamn 1980 och Nairobi 1985), vid befolkningskonferensen i
september 1994 i Kairo och i samband med det sociala toppmötet i
Köpenhamn i mars i år tog Sverige initiativ till att uppmärksamma
mannens roll bl.a. när det gäller omvårdnad av barn. Utskottet
har erfarit att Sverige i förberedelsearbetet inför den fjärde
kvinnokonferensen i Peking i september 1995 verkat för att
mannens roll i olika sammanhang uppmärksammas på ett
ändamålsenligt sätt, men tyvärr inte fått gehör för detta
förslag.
Utskottet konstaterar att de senare årens FN-konferenser --
Wienkonferensen om mänskliga rättigheter, konferensen om
befolkning och utveckling och FN:s sociala toppmöte -- innebar
att kvinnorollen och kvinnors situation ingående belystes. FN:s
kvinnokonferens i Peking kommer ytterligare att fokusera på
kvinnors villkor. Utskottet ser naturligtvis positivt på detta,
men anser samtidigt att det är viktigt att såväl den
traditionella kvinno- som mansrollen och interaktionen mellan
dessa diskuteras. Den fredliga jämställda värld vi eftersträvar
inkluderar både kvinnor och män och kan inte uppnås enbart genom
förändringar för det ena könet. Utskottet konstaterar därvid att
en FN-konferens som tar sin utgångspunkt i den traditionella
mansrollen skulle ge viktig kunskap som kan leda till positiva
förändringar för såväl kvinnor som män.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget
att Norden spelar en aktiv roll när det gäller att belysa och
diskutera mansrollen på såväl nationell och regional nivå som
globalt. Utskottet noterar i detta sammanhang Nordiska
ministerrådets konferens i Stockholm den 27--28 april 1995.
Konferensen "Nordens män" belyste bl.a. frågor som rör det
framtida samhället, männens önskemål och krav i kampen för
rättvisa mellan könen och hur hindren för att uppnå jämställdhet
mellan könen ter sig från männens synvinkel. Utskottet noterar
att jämställdhetsministrarna i det nordiska ministerrådet i
samband med konferensen beslutat att anta en handlingsplan för
det nordiska jämställdhetsarbetet för år 1995. Vidare noterar
utskottet att ministrarna kom överens om att främja ett fortsatt
aktivt arbete i frågor som rör män och jämställdhet, först i ett
nordiskt och senare i ett globalt perspektiv. Ministrarna beslöt
bl.a. att de nordiska länderna skall verka för att frågan om
männens roll i jämställdhetsarbetet kommer upp på dagordningen i
FN:s kvinnokommission, som möts en gång per år, vanligtvis i
februari/mars, och att de nordiska jämställdhetsministrarna i
sina respektive anföranden vid kvinnokonferensen i Peking skall
betona vikten av ett globalt engagemang i frågor som rör mannens
roll i jämställdhetsarbetet.
Utskottet anser det värdefullt om ministerrådets konferens om
mansrollen kan initiera en process som ökar kunskapen om bl.a.
sambandet mellan den traditionella mansrollen och krig, våld mot
kvinnor och barn, sexuellt våld och oönskade graviditeter samt
spridandet av könssjukdomar. Ökad kunskap på området kan ge
vidare vägledning för hur frågor som rör mansrollen kan drivas
internationellt.
Mot denna bakgrund anser utskottet att regeringen på lämpligt
sätt och i samverkan med övriga nordiska länder bör aktualisera
frågan vidare i FN och i andra lämpliga forum. Detta bör ges
regeringen till känna.
Utskottet föreslår att riksdagen med bifall till motionerna
U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp, v, mp, kds) och A807 (c)
yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
8. Observatörsstatus i FN
Sammanfattning av motionen
I motion U633 (s) ifrågasätts varför FN skall ge en särskild
ställning åt Vatikanstaten. I motionen anförs att Vatikanstaten
inte uppfyller de formella krav som ställs på en nation i
egentlig mening. Motionärerna föreslår att Sverige bör verka för
att alla religiösa riktningar får möjlighet att verka på lika
villkor på FN-konferenser som icke-statliga organisationer
(Non-governmental organizations, NGO:s) utan särställning för
någon.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Vatikanstaten (heliga stolen) är en
suverän och internationellt erkänd stat. Vatikanstatens överhuvud
är påven, som i egenskap av överhuvud för den katolska kyrkan
beträder den heliga stolen. Vatikanstaten har i dag diplomatiska
förbindelser med 157 stater, inkl. Sverige. Den heliga stolen är
ett traditionellt folkrättssubjekt. Ett folkrättssubjekt kan
agera i internationella samanhang och kan bl.a. ansöka om
observatörsstatus i FN:s generalförsamling. Den heliga stolen har
beviljats observatörsstatus, bidrar liksom övriga icke-medlemmar
av FN till viss verksamhet inom FN och har också efter anmälan
rätt att delta med rösträtt i FN-konferenser, inkl.
förberedelsemöten.
Utskottet noterar i detta sammanhang att organisationer med
olika religiös inriktning har möjlighet att delta i
FN-konferenser. En rad religiösa organisationer har s.k.
konsultativ status (rådgivande status) i Ekonomiska och sociala
rådet (ECOSOC) i FN. Konsultativ status innebär att
organisationerna har rätt att delta i FN-konferenser och andra
FN-möten. För religiösa organisationer utan konsultativ status
finns även möjlighet att efter ansökan delta i FN-konferenser.
Utskottet anser därmed att motion U633 (s) är besvarad.
9. Internationella miljöfrågor
Sammanfattning av motionerna
I motion U601 (mp) föreslås att Sverige i FN aktivt skall verka
för att en konvention antas om fri information angående uppgifter
som rör miljön. För att upptäcka brott mot internationella avtal
och internationell lag krävs en fungerande internationell
tillsyn.
I motion U603 (mp) anförs att Sverige skall verka för att en
internationell miljödomstol inrättas. En sådan kunde utgöra ett
effektivt medel för att tvinga stater som accepterat domstolens
domsmakt att följa miljörättsliga förpliktelser.
Utskottets överväganden
Utskottet anser att tillgång till information är av central
betydelse vid uppföljning av om en stat respekterar sina
förpliktelser enligt internationell rätt. Olika föreskrifter om
rapporteringsskyldighet är också föremål för stor uppmärksamhet i
den internationella miljörätten. Flertalet centrala
internationella avtal på miljöområdet innehåller föreskrifter om
skyldighet för stater att lämna information om sina åtgärder och
interna förhållanden med anledning av att de förklarat sig
villiga att respektera en viss mellanstatlig konvention. Sverige
har konsekvent agerat för ett mer omfattande informationsutbyte.
Det är positivt att föreskrifter om information förekommer i allt
större utsträckning. Erfarenheten visar att stater inte sällan
brister i sina åtaganden att lämna information. Utskottet anser
att Sverige därför bör fortsätta verka för att redan ingångna
internationella åtaganden om informationsskyldighet iakttas.
En internationell konvention av det slag som motionärerna
skisserar torde enligt utskottets bedömning ha små utsikter till
bred uppslutning. Erfarenheterna ger vid handen att en föreskrift
om informationsskyldighet måste vara klar och tydlig och bero på
vilket sammanhang som är aktuellt. Skyldigheten att informera bör
därför utformas med anpassning till varje aktuellt
internationellt avtal. En övergripande konvention av det slag
motionärerna föreslår löper risken att i stor utsträckning
innehålla allmänt hållna principuttalanden. Dessa kan komma att
tolkas så vitt att de inte tjänar sitt i och för sig lovvärda
syfte.
Utskottet avstyrker därmed motion U601 (mp).
Utskottet behandlade senast i betänkandet 1994/95:UU5 frågan om
en internationell miljödomstol med anledning av en likalydande
motion från Miljöpartiet. Utskottet delar motionärernas
uppfattning i motion U603 (mp) att intresset för den
mellanstatliga miljörätten har ökat under senare år. Ett viktigt
tecken på detta är att den internationella domstolen i Haag i
juli 1993 inrättade en särskild kammare med tidsbegränsat mandat
för handläggning av miljörättsliga mål. Enligt vad utskottet
erfarit, löpte mandatet för denna kammare ut den 6 februari 1995.
Men möjligheten att på ad hoc-basis inrätta en särskild kammare
finns enligt domstolens stadga, artikel 26, paragraf 1. Utskottet
har inhämtat att två mål med särskild miljöanknytning behandlats
av Internationella domstolen, dels ett mellan Ungern och
Slovakien angående ett kraftverksprojekt vid Donau, dels ett
mellan Nauru och Australien angående återställandet av vissa
områden på ön Nauru i Stilla havet. Australien hade före Naurus
självständighet bedrivit fosfatutvinning på ön.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan gammalt strävar efter
att stärka Internationella domstolens ställning och ser mycket
positivt på att domstolen under senare år kommit att anlitas i
allt större utsträckning. Ett problem i folkrätten är att förmå
stater att underkasta sig en mellanstatlig domstols tvingande
jurisdiktion. Erfarenheterna från Internationella domstolen visar
att detta är svårt och ett i tiden utdraget arbete. Det är därför
särskilt glädjande att domstolens ställning också i detta
avseende stärkts under senare år. Det är från svensk synpunkt
mycket uppmuntrande att miljörättsliga spörsmål i allt större
omfattning förelagts domstolen. Utskottet anser att regeringen
bör fortsätta uppmuntra denna utveckling. Utskottet konstaterar i
detta sammanhang att flera andra internationella domstolar också
är behöriga att pröva miljörättsliga frågor. I EG-domstolen
förekommer ett stort antal mål av miljörättslig karaktär. När
1982 års havsrättskonvention träder i kraft kommer en FN-domstol
för havsrättsliga spörsmål att inrättas i Hamburg. Också denna
domstol förväntas behandla miljöfrågor.
Utskottet anser mot denna bakgrund att nuvarande ordning för
hantering av internationella miljömål är till fyllest och
betraktar därmed motion U603 (mp) besvarad.
II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk
1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen
Sammanfattning av motionen
I motion U609 (kds) anförs att de f.d. sovjetrepublikerna
numera tillämpar en generös flyktingpolitik samt att
lagstiftningen generellt sett bannlyser antisemitism.
Myndigheterna tillser emellertid inte att lagstiftningen
efterlevs. Antisemitiska uttalanden får, enligt motionärerna,
passera utan ingripande från rättsvårdande myndigheter. Med
referens till opinionsundersökningar hävdar motionärerna att
antisemitismen är djupt rotad i Ryssland.
I motionen ges exempel på att medborgare i f.d.
sovjetrepubliker fått avslag på sina ansökningar om asyl i
Sverige och nu hotas av utvisning. Stöd bör enligt motionärerna
lämnas till den judiska folkgruppen i f.d. Sovjetunionen (yrkande
1).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att omvandlingen av Ryssland till en
demokrati ännu bara påbörjats. Processen har utsatts och utsätts
alltjämt för många störningar och bakslag. Ändå har viktiga
framsteg gjorts. Landet har i dag en författning som uttryckligen
garanterar de mänskliga rättigheterna och stadfäster
grundprinciperna för statsmaktens utövning. Vidare har Ryssland
hållit allmänna flerpartival till ett parlament som nu fungerar.
President Jeltsin slog i ett tal den 16 februari i år fast att
nya parlaments- och presidentval skall hållas helt enligt
tidtabellen i år och nästa år. Det förtjänar även att noteras att
president Jeltsin också gjort positiva och förpliktande
markeringar om behovet av att stärka rättsstaten och individens
rättigheter i Ryssland.
Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets uppfattning nu
för första gången i Rysslands moderna historia reella möjligheter
att aktivt bekämpa diskriminering med opinionsbildande medel.
Yttrande- och pressfriheten respekteras mer än någonsin tidigare.
Som även framhållits av utrikesministern i svar på bl.a.
interpellationer i riksdagen om Tjetjenienkonflikten har
massmedia kunnat rapportera relativt öppet och kritiskt om kriget
där. Som noteras i motion U609 (kds) förekommer i Ryssland dock
alltjämt en oroväckande distribution av antisemitisk press.
Utskottet noterar att motionärerna i rubrik och yrkanden önskar
rikta uppmärksamheten på judarnas situation i f.d. Sovjetunionen.
Som utgångspunkt i motionen tas dock uteslutande upp
förhållandena i Ryssland. Mot denna bakgrund noterar utskottet
regeringens bedömning att det inte förekommer någon av
myndigheterna initierad systematisk antisemitisk förföljelse i
någon av de f.d. sovjetrepublikerna. Det är samtidigt
ovedersägligt att antisemitiska stämningar förekommer i en del av
dessa stater, kanske särskilt i Ryssland. Det finns därtill många
exempel på hur rättsvårdande organ eftersatt sin plikt att beivra
diskriminering. Enligt utskottets uppfattning beror detta i
första hand på att rättssystemet alltjämt överlag är svagt
utvecklat i flertalet f.d. sovjetrepubliker. Det kan dock, enligt
vad utskottet inhämtat beträffande situationen i Ryssland, inte
uteslutas att passivitet från myndigheternas sida även kan bero
på eftergifter åt vad som uppfattas som ett ökat stöd för en mer
nationalpatriotisk politik. Denna drabbar dock inte enbart den
judiska befolkningsgruppen utan alla minoriteter som inte anses
höra hemma i det "rena" Ryssland.
Utskottet konstaterar att en huvudambition med Sveriges
samarbete med bl.a. de baltiska staterna och Ryssland är att
stärka uppbyggnaden av demokratiska institutioner, inkl.
självständiga media. Utskottet har nyligen, med anledning av
proposition 1994/95:160, behandlat frågor med anknytning till
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa (bet.
1994/95:UU16). I propositionen och betänkandet finns utförligare
beskrivet vilka insatser som från svensk sida görs och planeras
på detta område.
I ett senare avsnitt av betänkandet behandlar utskottet en
motion som specifikt rör Sveriges relationer med Ryssland,
särskilt mot bakgrund av kriget i Tjetjenien.
Med det anförda betraktar utskottet motion U609 (kds) yrkande 1
som besvarad.
2. Romernas (zigenarnas) situation
Sammanfattning av motionen
I motion U624 (s) behandlas romernas (zigenarnas) situation i
Europa, särskilt mot bakgrund av behovet att utforma flykting-
och invandrarpolitiken så att också denna minoritetsgrupps
speciella problem beaktas. I yrkande 2 föreslås att regeringen i
internationella fora bör verka för att romernas situation
uppmärksammas och att diskrimineringen av romer upphör.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att 80- och 90-talens politiska och
ekonomiska omvälvningar i Europa försämrat förhållandena för en
stor grupp romer (zigenare). Många romer betraktas som statslösa
i sina hemländer eller har blivit det till följd av de senaste
årens politiska omvälvningar. Så har t.ex. skett i Tjeckien där
en stor grupp romer mot sin vilja betraktas som slovakiska
medborgare samtidigt som de saknar reella möjligheter att
uppfylla villkoren för tjeckiskt medborgarskap. En våg av
nationalism och främlingsfientlighet har också drabbat
folkgruppen. Även romernas sociala och ekonomiska situation har
försämrats, i flera fall drastiskt. En betydande andel av Europas
romer är därför i dag asylsökande och flyktingar.
Såsom påpekas i motionen har romernas förhållanden i olika
europeiska stater under åren uppmärksammats inom Europarådet.
Frågan har bl.a. tagits upp av de kommittéer i Europarådet som
ägnar sig åt mänskliga rättigheter, flykting- och asylfrågor samt
massmediafrågor.
Efter en rapport från OSSE:s högkommissarie för nationella
minoriteter anordnade Europarådet och OSSE tillsammans i
september 1994 ett seminarium om romernas situation. Vid mötet
deltog förutom regeringsrepresentanter ett 80-tal
frivilligorganisationer, varav de flesta romernas.
Från svensk sida kritiserade vid seminariet bl.a. det faktum
att attacker mot romer och deras egendom på vissa platser endast
i mycket begränsad omfattning uppmärksammats av myndigheterna i
berörda stater.
Som ett resultat av seminariet beslutade OSSE vid sitt möte i
Budapest i december 1994 att organisationens Warszawakontor för
mänskliga rättigheter och demokrati (ODIHR) skall bli en
förbindelselänk mellan frivilligorganisationer som är aktiva på
området samt andra relevanta internationella organisationer.
Utskottet konstaterar att Sverige aktivt bidrog till att detta
beslut kunde fattas.
Utskottet anser det angeläget att Europarådets och OSSE:s
seminarium också följs upp på andra sätt. Utskottet noterar
därför med tillfredsställelse att regeringen inom ramen för
sådana uppföljande diskussioner verkar för att romernas situation
ytterligare uppmärksammas i organisationernas verksamhetsprogram.
Från svensk sida har bl.a. förespråkats att vissa praktiska
förtroendeskapande åtgärder vidtas för att förbättra romernas
situation.
Utskottet noterar att det inom EU finns planer på
biståndsprojekt för att underlätta situationen för romer i
Centraleuropa. De områden som diskuteras innefattar bl.a. media
och villkor för arrendering av jordbruksmark. 1994 anordnade EU
en kongress om och för romer.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att agera i
olika internationella fora för att söka förbättra förhållandena
för romerna.
Med det anförda betraktar utskottet motion U624 (s) yrkande 2
som besvarad.
3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl.
stater
Sammanfattning av motionerna
Tre motioner, U620 (mp) (yrkande 5 i berörd del), U621 (v)
(yrkandena 1 och 5) samt U640 (mp) (yrkandena 1--4, 6 och 7)
behandlar helt eller delvis de mänskliga rättigheterna i Turkiet.
Motion U620 (mp) utgår ifrån ett allmänt MR-perspektiv, medan
motionerna U621 (v) och U640 (mp) särskilt tar upp kurdernas
situation i främst Turkiet, men också i Irak och andra stater där
kurder bor.
Motionernas önskemål om tillkännagivanden, som till viss del
sammanfaller, kan sammanfattningsvis sägas innebära
att regeringen skall ta upp kurdfrågan i FN och Europarådet,
att regeringen aktivt skall verka för vapenvila och medling i
den väpnade konflikten i Turkiet och att en särskild rapportör
tillsätts för att övervaka Turkiets efterlevnad av
internationella åtaganden,
att regeringen i Europarådets ministerkommitté skall föreslå
att Turkiets medlemskap i Europarådet omprövas,
att regeringen skall verka för att förbättra kurdernas
levnadsvillkor och agera mot tortyr, fängslanden och avrättningar
i alla berörda stater.
I motionerna tecknas bakgrunden till den aktuella situationen i
främst Turkiet. Enligt motionärerna pågår ett inbördeskrig i
Turkiet som innebär att respekten för de mänskliga rättigheterna
minskar och det militära våldet ökar. I motionerna anges att
tortyr är vanligt förekommande i Turkiets fängelser och på
polisstationerna. Motionärerna tar också upp den bristande
respekten för de politiska rättigheterna och exemplifierar med
förbudet mot fria fackföreningar, förbudet mot vissa politiska
partier och begränsningarna av den fria pressen. Kraftfulla
åtgärder måste mot denna bakgrund vidtas mot Turkiet inom ramen
för arbetet inom framför allt Europarådet, OSSE och EU.
I motion 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v), som uppmärksammar
kurdernas situation generellt, begärs att Sverige skall verka för
en lösning av de statslösa kurdernas situation i Syrien samt
fortsatt uppmärksamma brott mot de mänskliga rättigheterna i det
landet (yrkande 6).
I motionerna U610 (kds) (yrkande 1), U630 (s) samt U632 (fp, c,
kds) uppmärksammas assyriernas/syrianernas situation, särskilt i
Turkiet. Motionärerna begär tillkännagivanden om behovet av att
noga följa utvecklingen i Turkiet och om vikten av att åtgärder
vidtas för att denna folkgrupps situation skall förbättras.
Sverige bör i olika internationella fora -- främst FN, EU,
Europarådet och OSSE -- verka för att assyriernas situation
uppmärksammas och för att Turkiet skall följa sina åtaganden om
mänskliga rättigheter och erkänna etniska minoriteter.
Utskottets överväganden
Utskottet har i flera tidigare betänkanden utförligt behandlat
främst kurdernas och assyriernas situation i bl.a. Turkiet och
Irak (senast i bet. 1993/94:UU26). Utskottet har också ofta
direkta kontakter med bl.a. representanter för i regionen aktiva
MR-organisationer. I betänkande 1994/95:UU15 om internationellt
utvecklingssamarbete har utskottet behandlat frågor om stöd till
bl.a. kurderna i Turkiet och Irak.
Den turkiska konstitutionen stadgar att landet är en sekulär
stat, i vilken alla medborgare har samma rättigheter oberoende av
etnisk eller religiös tillhörighet. Trots detta diskrimineras
ofta -- som noteras i motionerna -- vissa religiösa trossamfund.
Detta gäller såväl de kristna syrisk-ortodoxa som vissa muslimska
samfund, t.ex. aleviterna. De kristna folkgrupperna känner sig
ofta trakasserade av den muslimska majoriteten och i en utsatt
position visavi myndigheterna. Såväl kurder som assyrier har från
den turkiska regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt
assimileringspolitik.
Assyrierna, liksom den övriga civilbefolkningen, har under
striderna i sydöstra Turkiet kommit att utsättas för ett dubbelt
tryck såväl från den turkiska militären som från den kurdiska
PKK-gerillan. Deras utsatta ställning utnyttjas också av de
grupper i området som med hot och våld försöker driva ut assyrier
och ta över deras egendomar. Under det senaste årtiondet har
assyriernas antal minskat betydligt till följd av en omfattande
flykt främst till Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra
Turkiet uppgå till omkring 2 000, mot uppskattningsvis ca 70 000
år 1960. I hela Turkiet finns i dag endast omkring 80 000 kristna
mot ca 2 miljoner år 1900.
Utskottet noterar att en svensk delegation på uppdrag av
dåvarande statsrådet med ansvar för mänskliga rättigheter i
augusti 1994 företog en resa till Turkiet för att undersöka
assyriernas situation, främst i Istanbul. De samtal delegationen
hade i Turkiet bekräftar bilden av assyriernas svåra belägenhet i
särskilt landets sydöstra delar.
Som framgår av motionerna har Turkiet, som medlem i FN,
Europarådet och OSSE, gjort långtgående åtaganden angående
respekten för mänskliga rättigheter. Dessa åtaganden måste
uppfyllas. Alla individer har en självklar rätt till sin
identitet, sitt språk, sin kultur och sin religion. Utskottet
noterar att Sverige, såväl i bilaterala kontakter som i
internationella fora, kräver respekt för de mänskliga
rättigheterna i Turkiet.
Utskottet konstaterar att Sverige länge har krävt att Turkiet
skall inbjuda en expertdelegation från OSSE för att i enlighet
med den granskningsprocedur OSSE-staterna kom överens om i Moskva
1991, den s.k. Moskvamekanismen, på plats kunna studera
situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna. Utskottet
noterar att Turkiet mot denna bakgrund inbjudit en
parlamentarikerdelegation från OSSE att besöka landet.
Delegationens besök, som ägde rum i början av maj 1995, är enligt
utskottets uppfattning ett positivt steg vilket bör följas upp
genom andra åtaganden från Turkiets sida, bl.a. inom ramen för
Moskvamekanismen, när det gäller respekten för mänskliga
rättigheter.
Den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet
diskuteras också kontinuerligt i olika organ i Europarådet.
Kurdfrågan, liksom den i Turkiet utbredda förekomsten av tortyr,
är en viktig del av debatten inom rådet. Den juridiska prövningen
av statens efterlevnad av sina åtaganden äger rum i kommissionen
och domstolen samt i tortyrkommittén. Turkiet har ratificerat den
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och accepterat
den individuella klagorätten. Kommissionen beslutade i december
1994 att ta upp två enskilda mål angående upplösning av politiska
partier i Turkiet till prövning. Tortyrkommittén besöker
fängelser och arrestlokaler och utfärdar därefter
rekommendationer.
Rapporter från kommitténs besök, tillsammans med andra
omständigheter, såsom fängslandet av kurdiska parlamentariker,
ledde till att en delegation från Europarådets parlamentariska
församling i september 1994 besökte Turkiet. Europarådets
generalsekreterare Daniel Tarschys gjorde därefter ett besök i
Ankara i januari 1995. Sverige uttryckte vid avrapporteringen
från generalsekreterarens besök, liksom vid tidigare tillfällen,
sin oro över de upprepade kränkningarna av mänskliga rättigheter
i Turkiet och vädjade till den turkiska regeringen om
förbättringar.
Den 10 november 1994 antog Europarådets ministerkommitté en
ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Detta är det
första juridiskt bindande dokument som generellt behandlar
minoriteters rättigheter. Sverige och tjugo andra stater
undertecknade konventionen den 2 februari i år. Utskottets
förhoppning är att Turkiet skall underteckna konventionen inom en
nära framtid, särskilt i ljuset av att även turkiska
regeringsrepresentanter deltagit i utarbetandet av konventionen.
Det finns således redan en rad olika mekanismer inom ramen för
Europarådet, vilka har som syfte att övervaka medlemsstaternas
efterlevnad av gjorda åtaganden. Att tillsätta en särskild
rapportör för Turkiet, som föreslås i motion U640 (mp),
förefaller enligt utskottets bedömning för närvarande inte vara
den mest angelägna åtgärden. Existerande organ och MR-instrumet
kan och bör utnyttjas i syfte att för den turkiska regeringen
påtala det internationella samfundets oro över den fortsatta
bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Turkiet.
Enligt utskottets uppfattning utgör Europadomstolens individuella
klagorätt den kanske mest effektiva av alla existerande
mekanismer för att skapa ett tryck på ett enskilt medlemsland för
att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna.
Rapporterna från Europarådets expertkommitté är, som omnämns i
bl.a. motion U621 (v), normalt sett hemliga, såvida en stat inte
medger publicering. Det är dock möjligt att utan medgivande
publicera en rapport om kommittén anser att en stat inte
samarbetar. Utskottet noterar att så också blivit fallet med
rapporten från 1992 års besök, vilken sedan dess kontinuerligt
utgjort underlag för debatt i olika Europarådsfora.
I motion U621 (v) aktualiseras även frågan om medlemsländers
rätt att behålla sitt medlemskap i Europarådet, trots att de inte
motsvarat rådets inträdeskrav. Denna fråga har tidigare varit
aktuell inom rådet, exempelvis 1980 då Turkiet uteslöts ur
Europarådets parlamentariska församling efter det att
militärregimen hade upplöst det turkiska parlamentet. Utskottet
konstaterar att frågan om suspension av Turkiet nu åter väckts av
den parlamentariska församlingen. Församlingen antog den 26 april
1995 en rekommendation som fördömer Turkiets intervention i norra
Irak och ålägger ministerkommittén att övervaka att Turkiet
genomför konstitutionella och andra lagstiftningsreformer. Vidare
rekommenderas ministerkommittén att överväga suspendera Turkiets
rätt till representation i Europarådet om inte ministerkommittén
kan rapportera väsentliga framsteg vid församlingens nästa möte i
slutet av juni. En förnyad debatt förväntas då äga rum, vilken,
beroende på innehållet i ministerkommitténs rapport, kan leda
till att de turkiska parlamentarikerna suspenderas från arbetet i
församlingen. Turkiets parlamentariska delegation i Europarådet
har bemött församlingens rekommendation genom att tills vidare
avbryta alla förbindelser med organisationen.
Utskottet noterar att flera Europarådsmedlemsstater, med
hänvisning till att påverkansmöjligheterna bedöms vara större
inom organisationens ram, anser att uteslutning endast
undantagsvis bör användas. Utskottet noterar vidare att den
svenska regeringen uttryckt uppfattningen att det vore olyckligt
om turkiska medborgare inte skulle ha tillträde till kommissionen
och domstolen för mänskliga rättigheter, speciellt då
kommissionen, som nämnts ovan, beslutat att ta upp två enskilda
mål, angående upplösning av politiska partier i Turkiet, till
prövning.
Utskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga. Det är
enligt utskottet angeläget att i första hand inskärpa den vikt
Europarådet fäster vid att Turkiet hörsammar den allt starkare
kritiken och genomför de reformer som utlovats.
I motion U621 (v) tas också upp frågan om vapenvila och medling
i konflikten i Turkiet. Utskottet konstaterar att samtal och
förhandlingar för att nå en bestående politisk lösning på
konflikten i Turkiet givetvis förordas från svensk sida.
Förhandlingsinviter från kurdiskt håll har förekommit, vilka dock
har avvisats från Turkiets sida som oseriösa. Mot denna bakgrund
får utskottet med beklagande konstatera att dagens förhållanden
inte uppfyller de förutsättningar som skulle möjliggöra en
förhandlingslösning. Sådana förutsättningar torde i första hand
innebära att terrormetoder och brott mot mänskliga rättigheter
upphör och att parterna själva indikerar åtminstone visst mått av
förhandlingsvilja. Det är utskottets självklara förhoppning att
det internationella samfundets agerande skall bidra till att
förbättra förutsättningarna för en förhandlingslösning i Turkiet.
Utskottet noterar i detta sammanhang att Turkiet även visavi EU
gjort åtaganden som måste uppfyllas. Situationen i landet har på
senare tid särskilt uppmärksammats med anledning av den planerade
tullunionsöverenskommelsen mellan EU och Turkiet. Utskottet
noterar att EU:s ministerråd den 6 mars 1995 fattade ett
principbeslut om att ingå en sådan överenskommelse med Turkiet.
Flera steg återstår emellertid innan tullunionsavtalet kan träda
i kraft, främst Europaparlamentets behandling av avtalet.
Utskottet konstaterar att EU i förhandlingarna om en tullunion
betonat att Turkiets närmande till EU förutsätter att staten
respekterar de mänskliga rättigheterna. Detta synsätt präglar den
gemensamma politiska deklaration som EU-staterna och Turkiet
antog den 6 mars. Den innehåller också ett åtagande från Turkiets
sida att snabbt genomföra reformer på yttrandefrihetens område.
Europaparlamentet har klart uttalat att efterlevnaden av
internationella åtaganden om respekt för de mänskliga
rättigheterna är ett villkor för att tullunionsöverenskommelsen
skall godkännas av parlamentet. Även om Europaparlamentet skulle
säga ja skall frågan därefter åter behandlas av såväl
kommissionen som ministerrådet. Det beslut som därefter fattas av
ministerrådet måste vara enhälligt.
Utskottet noterar regeringens bedömning att tullunionen kan bli
av stort värde av flera skäl. Enligt regeringen kan en sådan
union underlätta för Turkiet att komma till rätta med de
ekonomiska och sociala problemen i landet, och den kan skapa
förutsättningar för en lösning av Cypernfrågan och därmed för en
stabilisering i hela regionen. Därmed gagnar tullunionen, enligt
regeringens uppfattning, också demokratin i Turkiet. Den
utvidgade politiska dialog som är en del av
tullunionsöverenskommelsen bedöms därtill skapa bättre
möjligheter till påverkan än en politik som innebär att Turkiet
isoleras. Genom att Turkiet skulle knytas närmare det europeiska
samarbetet kan de krafter motverkas i Turkiet som ifrågasätter
värdet av demokrati och mänskliga rättigheter. Utskottet noterar
att utrikesministern i en interpellationsdebatt (den 28 april
1995) klargjort sin avsikt att inte rösta för ett tullunionsavtal
"... om man inte ser några som helst förbättringar och framför
allt inte om den militära situationen finns kvar som innebär att
Turkiet går in i ett annat land."
Vid den turkiske utrikesministerns besök i Sverige i februari
1995 diskuterades, enligt vad utskottet erfarit, MR-problemen i
Turkiet ingående. I samtalen underströks bl.a. att den kurdiska
frågan måste få en politisk lösning.
Som även framgått ovan försvåras situationen för kurderna,
assyrierna/syrianerna och andra civila i sydöstra Turkiet av den
kampanj som den turkiska militären bedriver mot PKK-gerillan.
Under det senaste åren har dessa strider trappats upp, vilket
fått negativa konsekvenser för MR-situationen. Utskottet är djupt
oroat över de senaste månadernas omfattande attacker i norra Irak
från den turkiska krigsmaktens sida. Som skäl för attackerna har
Turkiet angett behovet att förstöra kurdiska baser i regionen.
Som också framhållits av regeringen i olika uttalanden strider
detta slags militära operationer på främmande stats territorium
mot grundläggande folkrättsliga principer om respekt för den
territoriella integriteten och den humanitära rätten. Det är
oacceptabelt att oskyldiga civila och flyktingar drabbas av
striderna.
Som också framgår av bl.a. utrikesministerns svar på frågor och
interpellationer i riksdagens kammare har Sverige vid upprepade
tillfällen uttryckt sitt stöd för den kurdiska minoritetens krav
på respekt för sina kulturella rättigheter. Av detta följer, som
även utrikesministern klart deklarerat (bl.a. den 28 mars 1995),
att det är djupt oroande att politiska partier förbjuds att verka
i Turkiet och att folkvalda parlamentariker döms till långa
fängelsestraff. Kurderna måste fritt kunna välja sina egna
företrädare till parlamentet i Ankara.
Utrikesministern betonade vikten av att inte sätta
likhetstecken mellan kurdernas kamp för sina rättigheter och
PKK:s kamp för ett självständigt Kurdistan. Utrikesministern
anförde vidare följande i riksdagen den 28 mars 1995:
PKK har bevisligen gjort sig skyldigt till terrordåd, såväl i
Turkiet som i andra länder. Sverige betraktar inte PKK som en
legitim företrädare för kurderna i Turkiet.
Sverige stöder Turkiets territoriella integritet och dess rätt
att bekämpa terrorism i landet. Kampen mot terrorismen måste dock
föras inom ramen för rättsstatens principer och med beaktande av
respekten för de mänskliga rättigheterna.
Terrormetoder är aldrig acceptabla. Jag tar bestämt avstånd
från de attentat som riktats mot turkiska intressen i Stockholm
och i andra västeuropeiska städer den senaste tiden. Svenska
myndigheter kommer att göra allt för att ställa de skyldiga till
dessa dåd till svars.
Av utrikesministerns anförande framgick också att Sverige,
tillsammans med övriga EU-stater, avser att noga följa
utvecklingen i Turkiet, både under den fortsatta beslutsprocessen
om tullunionen och efter ett eventuellt ikraftträdande av en
sådan överenskommelse.
Utskottet delar utrikesministerns uppfattning i dessa frågor
och anser det angeläget att Sverige även fortsättningsvis
kraftfullt agerar för att Turkiet uppfyller de åtaganden som
gjorts gentemot EU, liksom de förpliktelser den turkiska staten
har som medlem av FN, OSSE och Europarådet.
I motion U620 (mp) berörs även mer specifikt situationen
beträffande de mänskliga rättigheterna i Irak. I motionen hävdas
att Irak inte granskats i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna. Med anledning härav får utskottet konstatera att
Irak årligen är föremål för behandling i såväl MR-kommissionen
som i FN:s generalförsamling. Genom resolutionerna i dessa fora
har FN riktat mycket stark kritik mot brotten mot de mänskliga
rättigheterna i Irak. Sverige är regelbundet medförslagsställare
till de resolutioner om MR-situationen i Irak som läggs fram i
dessa fora.
MR-läget i Irak granskas av MR-kommissionens särskilde
rapportör, Max van der Stoel, som rapporterar till kommissionen
och till generalförsamlingen. Utskottet konstaterar att
rapporterna ger en skrämmande bild av omfattande och systematiska
MR-brott -- av tortyr, summariska avrättningar samt ett fortsatt
förtryck av bl.a. den kurdiska befolkningen och av de s.k.
träskaraberna.
Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att aktivt
uppmärksamma det allvarliga MR-läget i Irak liksom givetvis även
i andra stater, särskilt Syrien och Iran, vilka i likhet med Irak
har stora minoriteter av bl.a. kurder och assyrier. Särskilda
motionsyrkanden om Iran behandlas i ett senare avsnitt i
betänkandet.
Med det ovan anförda betraktar utskottet motionerna
1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 6, U610 (kds) yrkande 1,
U620 (mp) yrkande 5 i berörd del, U621 (v) yrkandena 1 och 5,
U630 (s), U632 (fp, c, kds) samt U640 (mp) yrkandena 1--4 samt
6--7 som besvarade.
4. Ryssland och Tjetjenien
Sammanfattning av motionen
Motion U604 (fp) behandlar Sveriges relationer till Ryssland,
särskilt mot bakgrund av kriget i Tjetjenien. Motionärerna anser
att Europa tydligt måste visa att Rysslands möjligheter att
långsiktigt bli en stat i kretsen av normala europeiska
demokratier hör samman med hur landet behandlar minoriteter och
oppositionella inom sina gränser. Den svenska regeringen har
enligt motionärerna inte uppträtt kraftfullt nog för att visa
detta samband mellan demokratisk praktik och demokratisk
trovärdighet.
I motionen beskrivs Rysslands och Sovjetunionens relationer
till folkgrupperna i norra Kaukasus. En demokrati kan inte i
längden hållas samman genom våld. Omvärldens krav på respekt för
de mänskliga rättigheterna måste upprätthållas, också för
Rysslands skull. I motionens yrkande 1 begärs ett riksdagens
tillkännagivande med innebörden att Sverige skall söka påverka
Ryssland att respektera de mänskliga rättigheterna och acceptera
en fredlig förhandlingslösning i Tjetjenien. Internationella
observatörer från Europarådet, EU eller OSSE bör sändas till
Tjetjenien och övriga norra Kauksasus för att kontrollera att
respekten för de mänskliga rättigheterna efterlevs. Även svenska
observatörer bör kunna sändas till området (yrkande 2).
Utskottets överväganden
Utskottet hyser oro över situationen i Ryssland och delar
motionärernas uppfattningen att kriget i Tjetjenien visar på
allvarliga brister i Rysslands utveckling mot demokrati och
respekt för de mänskliga rättigheterna. Övervåldet i Tjetjenien
är oacceptabelt och ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Striderna
i Tjetjenien måste omedelbart upphöra och förhandlingar inledas.
Utskottet konstaterar att denna uppfattning framförts från svensk
sida såväl i offentliga uttalanden av olika slag, exempelvis
regeringens utrikespolitiska deklaration av den 22 februari 1995,
som i direkta kontakter med företrädare för den ryska regeringen,
senast vid statsministerns besök i Moskva i april 1995.
Frågan om utvecklingen generellt och av de mänskliga fri- och
rättigheterna i Ryssland i ljuset av bl.a. Rysslands ansökan om
medlemskap i Europarådet behandlades nyligen, som också framgått
ovan, i utskottets betänkande med anledning av proposition
1994/95:160 om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
(bet. 1994/95:UU16). Utskottet noterade därvid bl.a. att
utrikesministern, som svar på en interpellation i kammaren den 9
mars 1995, konstaterat att det aktuella ryska agerandet i
Tjetjenien är oförenligt med ett medlemskap i en organisation med
de grundläggande värderingar som Europarådet representerar.
Regeringen anser det därför välmotiverat att Europarådets
parlamentariska församling beslutat att tills vidare suspendera
behandlingen av Rysslands ansökan om medlemskap i rådet. I sitt
interpellationssvar framhöll utrikesministern vidare följande:
Suspenderingen av själva ansökningsproceduren får dock inte
leda till en isolering av Ryssland. Stödet till
demokratiseringsprocessen måste tvärtom intensifieras. Ett
avbrott skulle drabba just det vi vill främja --
demokratiseringen av Ryssland. I förlängningen av denna analys
ligger också att vi bör undvika regelrätta sanktioner. Kontakter
med demokratiska krafter i Ryssland ger entydigt vid handen att
sådana snarare skulle förstärka de negativa tendenserna i
Ryssland.
Mot bakgrund av Tjetjenien-konflikten är ett undertecknande av
EU:s interimsavtal med Ryssland för närvarande inte heller
aktuellt. Utrikesministern framhöll i sitt anförande att det
råder enighet om detta ställningstagande i EU:s medlemskrets.
Som framhölls i betänkandet delar utskottet regeringens
överväganden i dessa avseenden.
Inom OSSE, i vars arbete Ryssland deltar, har medlemsstaterna
gjort en rad relativt långtgående politiska åtaganden bl.a. vad
avser demokrati och mänskliga rättigheter. Efterlevnaden av dessa
åtaganden övervakas kontinuerligt inom ramen för OSSE:s
verksamhet. Tjetjenien-kriget har föranlett OSSE att sända
särskilda missioner till området. Missionerna har påtalat att en
lång rad OSSE-åtaganden liksom andra internationella
förpliktelser har kränkts i Tjetjenien. Allvarliga brott mot de
mänskliga rättigheterna har konstaterats, liksom övervåld från de
ryska militära styrkornas sida.
OSSE kommer även fortsättningsvis att nära följa
händelseutvecklingen i Kaukasus. Efter omfattande konsultationer
med Ryssland har en överenskommelse nyligen nåtts om att i form
av en s.k. stödgrupp etablera en mer varaktig OSSE-närvaro i
Tjetjenien. Stödgruppen, som har ett brett mandat och som
inledningsvis kommer att bestå av sex personer baserade i Grozny,
har som omedelbar uppgift att bistå i ansträngningarna att
åstadkomma eldupphör. Mer långsiktigt skall stödgruppen arbeta
för att stödja en fredsprocess i riktning mot en politisk lösning
av konflikten, inkl. val och en närmare definition av Tjetjeniens
relationer till Ryssland. Stödgruppen skall även, enligt vad
utskottet erfarit, stödja och koordinera det humanitära
biståndsarbetet i Tjetjenien och samarbeta med relevanta
flyktingorganisationer. Vidare skall stödgruppen övervaka och
följa upp efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och verka
för bl.a. återställandet av den konstitutionella ordningen och av
lokal administration.
Utskottet välkomnar den aktiva roll Sverige spelat för att
möjliggöra en mer varaktig OSSE-närvaro i Tjetjenien. Utskottet
noterar också att en svensk överstelöjtnant redan från början
ingår i stödgruppen. Det är utskottets starka förhoppning att
stödgruppen skall kunna uppfylla sitt mandat till fullo. För
detta krävs att Ryssland är berett att samarbeta med OSSE i de
fortsatta ansträngningarna att åstadkomma en politisk lösning på
konflikten.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla som särskilt angeläget
att de kommande nationella och lokala valen i Ryssland kan
genomföras under fullt demokratiska former. Utskottet har
tidigare med tillfredsställelse noterat regeringens avsikt att
undersöka det närmare behovet av stöd till genomförandet av dessa
val (bet. 1994/95:UU16). Utskottet utgår från att det nya
internationella institutet för demokrati och fria val (IDEA) kan
komma att spela en viktig roll härvidlag.
I betänkandet om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
(1994/95:UU16) konstaterade utskottet vidare att Sverige aktivt
deltar i en rad internationella insatser, främst inom
Europarådets ram, för att främja demokratiutvecklingen i
Ryssland. Utskottet noterade exempelvis detta organs särskilda
program för lokal demokrati (LODE) och utbildning för tjänstemän
avseende frågor som demokrati, mänskliga rättigheter och
rättsstatens grundvalar (Themis). I proposition 1994/95:160 om
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa beskrevs
programmen och de olika samarbetsformerna utförligare.
Sverige har hittills bidragit med drygt fyra miljoner kronor till
Europarådets program och bidrar också, inom ramen för bl.a. OECD
och FN:s utvecklingsprogram (UNDP), till andra multilaterala
verksamheter och program som syftar till att utbilda Ryssland
m.fl. stater i Östeuropa i rättsstatens grundvalar och till
uppbyggnaden av institutioner för pluralistiska samhällen. Det är
enligt utskottet angeläget att detta stöd fortsätter.
Med det anförda betraktar utskottet motion U604 (fp) yrkandena
1 och 2 som besvarad.
5. Iran
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner påtalas att förtrycket i Iran fortsätter,
trots fördömanden från det internationella samfundets sida. Den
iranska regimen har under det senaste decenniet fördömts inte
mindre än 33 gånger av olika FN-organ för brott mot de mänskliga
rättigheterna. Många iranier tvingas fly från sitt land.
Mullornas terrorism "exporteras" också till andra länder. I
motion U614 (fp) yrkas att Sverige med kraft bör protestera mot
att Iran inte följer sina åtaganden om att respektera FN:s
stadgar om mänskliga rättigheter och erkännandet av minoriteter.
Motion U625 (s), som särskilt påtalar förtrycket mot författare i
Iran, hemställer att riksdagen hos regeringen skall begära
diplomatiska initiativ mot detta åsiktsförtryck. I motion U620
(yrkande 5 i berörd del) anförs att den politiska förföljelsen i
Iran fortsätter, med godtyckliga och illegala avrättningar,
offentliga hängningar, tortyr m.m. Ett riksdagens
tillkännagivande begärs härom.
Utskottets överväganden
Utskottet har i flera tidigare betänkanden (senast
1993/94:UU26) konstaterat att grova kränkningar av de mänskliga
rättigheterna äger rum i Iran. Utskottet är djup oroat över att
inga tecken tyder på att situationen skulle ha förbättrats på
senare tid eller på att regimen i Iran skulle ta kritiken mot
förhållandena på allvar.
Mot bakgrund av den bestående allvarliga MR-situationen i Iran
deltar Sverige sedan många år aktivt i det internationella
samfundets ansträngningar att få till stånd en förbättring av
läget. Iran är även föremål för behandling i MR-kommissionen och
i generalförsamlingen. Sverige stödjer de resolutioner som antas
i dessa fora, senast genom medförslagsställarskap till
resolutionen i FN:s MR-kommission 1995. I denna resolution riktas
hård kritik mot allvarliga MR-brott i Iran. Bl.a. kritiseras den
omfattande tillämpningen av dödsstraffet. Vidare fördöms
användningen av tortyr, diskrimineringen av religiösa
minoriteter, bl.a. bahaierna, liksom inskränkningarna i
yttrandefriheten.
Sverige fortsätter också att påtala de folkrättsstridiga hoten
mot Salman Rushdie. Sverige stödde bl.a. aktivt ett gemensamt
EU-uttalande med anledning av 6-årsdagen av fatwan mot Rushdie.
Likaså gjordes ett uttalande i fördömande ordalag om fatwan under
det nordiska utrikesministermötet i Reykjavik den 2--3 februari
1995. Utskottet noterar att också Europarådets parlamentariska
församling i kraftfulla uttalanden fördömt fatwan mot Rushdie, de
våldsaktioner som fatwan medfört samt i sammanhanget även uttalat
sitt stöd för andra förföljda författare, bl.a. Naguib Mahfouz
och Taslima Nasrin.
Utskottet utgår från att regeringen, såväl bilateralt som i
multilaterala sammanhang, fortsätter att påtala de brott som
begås mot de mänskliga rättigheterna i Iran.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U614 (fp), U620
(mp) yrkande 5 i berörd del samt U625 (s) som besvarade.
6. Burma (Myanmar)
Sammanfattning av motionen
I motion U607 (mp) refereras till rapporter från Amnesty
International enligt vilka kränkningarna i Burma (Myanmar)
fortsatte under 1994. Mot bakgrund av bristen på demokrati och
respekt för de mänskliga rättigheterna i Burma begärs att
regeringen dels i internationella fora skall uppmärksamma
problemen med Burmas behandling av fängslade, dels söka påverka
Burma att förbättra behandlingen av Aung San Suu Kyi och andra
politiska fångar. Vidare begärs ett riksdagens tillkännagivande
med innebörden att den bristande respekten för mänskliga
rättigheter i Burma bör uppmärksammas i internationella
sammanhang (yrkandena 1--3).
Utskottets överväganden
Utskottet, som även tidigare behandlat situationen i Burma
(bet. 1993/94:UU26), noterar alltjämt med stor oro de
återkommande rapporterna som vittnar om upprörande kränkningar av
de mänskliga rättigheterna i detta land. Utskottet välkomnar
därför den aktiva roll som Sverige spelar för att det
internationella samfundet skall uppmärksamma situationen i Burma.
Sverige har sedan 1990 tagit initiativ till och samordnar sedan
dess den återkommande resolutionen i FN:s generalförsamling om
MR-situationen i landet. I fjolårets resolution upprepades FN:s
tidigare uppmaning till regeringen att släppa Aung San Suu Kyi
och andra politiska fångar. Situationen för frihetsberövade
uppmärksammades särskilt. Landets militärregim (SLORC) uppmanades
bl.a. att lämna Internationella Röda korset (ICRC) tillträde till
fängelserna.
En liknande resolution behandlas varje år i FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna. Vid kommissionens 51:a möte 1995
antogs en resolution med motsvarande innehåll som den som
antagits i generalförsamlingen. Kommissionens expert, den
japanske professorn Yokota, granskar löpande situationen avseende
de mänskliga rättigheterna i Burma.
Utskottet konstaterar att Sverige vid återkommande tillfällen
riktat skarp kritik mot SLORC:s bristande respekt för mänskliga
rättigheter. I det svenska anförandet om mänskliga rättigheter i
enskilda länder i generalförsamlingens tredje utskott hösten 1994
kritiserade regeringen fortsatta övergrepp i Burma, bl.a.
summariska avrättningar, tortyr och det faktum att hundratals
politiska fångar fortfarande sitter fängslade. SLORC uppmanades
att omvandla de två möten med Aung San Suu Kyi som ägt rum under
hösten till en verklig dialog med den politiska oppositionen.
Även EU vädjade i sitt tal om politiska reformer, inklusive ett
frisläppande av politiska fångar.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former
fortsätter att söka påverka Burmas regering att respektera
mänskliga rättigheter och inleda en demokratisering i landet.
Med det anförda betraktar utskottet motion U607 (mp) yrkandena
1--3 som besvarad.
7. Tibet
Sammanfattning av motionerna
I två motioner, U628 (fp), yrkande 5, och U635 (mp, c, v, kds),
yrkande 2, hemställs att regeringen aktivt skall driva frågan om
Tibets rättigheter i FN och andra lämpliga internationella fora.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet bör fördömas (U628
(fp) yrkande 1). Stöd till insatser för de mänskliga
rättigheterna bör lämnas enligt yrkande 2. Vidare anförs i motion
U635 (mp, c, v, kds) yrkande 3 att initiativ bör tas i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna angående övergreppen
mot det tibetanska folket.
I motion U635 (mp, c, v, kds) yrkande 1 hemställs också att
regeringen skall verka för att förhandlingar mellan den kinesiska
regeringen och Dalai Lama upptas. I motion U628 (fp) yrkande 4
anförs att Tibet i internationella sammanhang bör betraktas som
en självständig stat, i motion U635 (mp, c, v, kds) yrkande 4 att
Dalai Lama bör erkännas som den ende legitime representanten för
Tibets folk. I yrkande 5 i samma motion anförs att andra lämpliga
mått och steg bör vidtas för att stödja den tibetanska
icke-våldskampen för landets befrielse.
I motion U628 (fp) yrkande 3 yrkas på att en klausul om respekt
för de mänskliga rättigheterna bör införas i offentliga
samarbetskontrakt med Kina. Motion U628 (fp) yrkande 6 tar upp
frågan om att ge World Parliamentarian Convention on Tibet
uppmärksamhet i Sverige och i utlandet. I yrkande 7 anförs att
Tibets kvinnor bör ges egen representation i samband med FN:s
kvinnokonferens i Peking.
Utskottets överväganden
Utskottet har under flera år haft anledning att behandla frågan
om den allvarliga bristen på respekt för de mänskliga
rättigheterna i Tibet; senast i betänkandet 1994/95:UU26
uttryckte utskottet sin oro över det allvarliga läget för de
mänskliga rättigheterna i Tibet och Kina.
Sverige verkar sedan länge aktivt för att situationen för de
mänskliga rättigheterna i Kina och Tibet skall tas upp i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. Utskottet konstaterar
i detta sammanhang att en rad resolutionsutkast, som Sverige
varit med om att arbeta fram i kommissionen rörande situationen i
Kina och Tibet, inte kommit upp till behandling.
I årets möte med kommissionen kom resolutionsförslaget om
situationen i Kina inklusive Tibet emellertid upp till behandling
sedan ett förslag om att inte behandla förslaget fallit i en
proceduromröstning. Substansförslaget föll dock med en rösts
övervikt. I resolutionsförslaget, som således inte antogs,
uttrycktes oro över rapporter om kränkningar av de mänskliga
rättigheterna i Kina, inklusive Tibet. Utskottet utgår från att
regeringen fortsätter att verka för att situationen i Tibet
kommer upp för granskning på kommissionens dagordning.
Utskottet noterar att det är ett faktum att Kinas överhöghet
över Tibet inte ifrågasätts av det internationella samfundet och
inte heller av den svenska regeringen. Tibet skall, enligt den
kinesiska konstitutionen, åtnjuta viss självstyrelse som s.k.
autonom region i Kina. Utskottet utgår från att regeringen
fortsätter att verka för att denna autonomi ges verklig innebörd.
En dialog mellan den kinesiska ledningen och Dalai Lama vore,
om den kom till stånd, enligt utskottets förmenande en positiv
händelse som skulle välkomnas av världssamfundet. Utskottet
konstaterar att den kinesiska ledningen dock inte visat någon
vilja till sådana förhandlingar.
Det förslag som motionärerna i motion U628 (fp) yrkande 3 för
fram om en klausul om respekt för de mänskliga rättigheterna i
offentliga samarbetsavtal anser utskottet inte gagna det
vällovliga syftet. De flesta bedömare är eniga om att de
mänskliga rättigheterna är eftersatta i Kina, inklusive Tibet. En
klausul om mänskliga rättigheter i samarbetskontrakt med Kina
torde, enligt utskottets bedömning, endast innebära att de
åsyftade avtalen inte kan ingås. Detta skulle troligen ha föga
effekt på situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget
att omvärlden fortsätter att följa utvecklingen i Tibet genom
besök och andra bilaterala kontakter. De besök som genomförts
under senare år i Kina och Tibet av bl.a. parlamentariker från
Australien, Schweiz, Frankrike och Nederländerna bidrar till att
situationen uppmärksammas. En svensk regeringsdelegation
bestående av såväl juridisk som sinologisk expertis besökte Kina
och Tibet i april 1994. I den rapport som avlämnades till
utrikesministern den 4 oktober 1994 rekommenderar delegationen
bl.a. att Sverige fortsätter dialogen om de mänskliga
rättigheterna med den kinesiska regeringen på flera plan, bl.a. i
form av besöksutbyten med statsvetare, advokater och
kulturarbetare.
Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksammar de
synpunkter som framförs i andra internationella organ eller
frivilligorganisationer, som t.ex. vid World Parliamentarian
Convention on Tibet, vilken motionärerna i motion U628 (fp)
yrkande 6 uppger skall mötas i maj 1995.
Vad gäller tibetansk kvinnorepresentation i samband med FN:s
världskvinnokonferens i Peking noterar utskottet att särskilda
regler för deltagande i FN-konferensen gäller. Utskottet utgår
dock från att regeringen på ett ändamålsenligt sätt i samverkan
med andra medlemsstater söker tillvarata de tibetanska kvinnornas
möjligheter att på ett fullvärdigt sätt delta i konferensen.
Utskottet noterar emellertid de svårigheter som redan uppstått
vad gäller den s.k. ackrediteringen till konferensen och att Kina
i det internationella multilaterala samarbetet söker förhindra
att aspekter på kvinnans mänskliga rättigheter uppmärksammas
under kvinnokonferensen i Peking. Utskottet utgår dock från att
regeringen på lämpligt sätt söker verka för att en ändamålsenlig
handläggning kommer till stånd vad avser frivilligorganisationers
och andra intressenters deltagande i konferensen.
Utskottet betraktar därmed motionerna U628 (fp) yrkandena 1--7
och U635 (mp, c, v, kds) yrkandena 1--5 besvarade.
8. Indonesien
Sammanfattning av motionerna
I tre motioner, U211 (mp), U631 (c) och U637 (fp) tas frågor
som rör förhållanden på Östra Timor upp. I motionerna U631 (c)
yrkande 1 och U211 (mp) yrkande 3 anförs att Sverige i likhet med
Portugal och Frankrike bör kräva att Xanana Gusmão friges och ges
möjlighet att delta i och företräda det östtimoresiska folket i
samtalen med FN. I U631 (c) yrkande 2 poängteras vikten av att
Sverige inom ramen för FN kraftfullt verkar för en permanent
närvaro av FN på ön. Sverige bör vidare verka för att Indonesien
drar tillbaka sina trupper från territoriet och för att folket
får utöva sin rätt till självbestämmande (yrkande 3). I motion
U631 (c) yrkande 4 och motion U211 (mp) yrkande 8 hemställs att
Sverige skall ställa sig bakom Europaparlamentets resolution av
den 17 december 1994 i vilken bl.a. krävs ett erkännande av
timoresernas rätt till självbestämmande och ett frisläppande av
Xanana Gusmão och alla politiska fångar. Sverige bör vidare i
internationella fora och bilaterala kontakter med Indonesien
verka för att de rekommendationer som FN:s särskilde rapportör om
summariska avrättningar lämnat i en rapport i november 1994 (U631
(c) yrkande 5).
I motion U211 (mp) yrkande 1 anförs att Sverige bör
uppmärksamma den odemokratiska situationen i Östra Timor och
Västpapua. I yrkande 2 hemställs att regeringen skall uppfylla
och förverkliga riksdagens tidigare beslut vad avser Indonesien.
I motion U637 (fp) yrkandena 1 och 4 anförs att ökad
uppmärksamhet måste riktas mot det ökande förtrycket och de
omfattande övergreppen på de mänskliga rättigheterna i Indonesien
och att Sverige i internationella fora aktivt bör driva Östra
Timors rätt till självbestämmande.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en lång följd av år behandlat den bristande
respekten för de mänskliga rättigheterna i Indonesien, i
synnerhet vad avser Östra Timor och dess rätt till
självbestämmande (senast i betänkandena 1993/94:UU3 och
1993/94:UU26). Utskottet har även i betänkandena om
Internationellt utvecklingssamarbete, 1993/94:UU15 och
1994/95:UU15, behandlat frågor som rör bistånd till Indonesien
och Östra Timor.
Vad avser situationen för de mänskliga rättigheterna
konstaterar utskottet att Indonesien sedan år 1992 är föremål för
behandling i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Sverige har från början stött denna process. I fjol antog
kommissionen enhälligt ett ordförandeuttalande om situationen i
landet. Även i årets möte med kommissionen gjordes ett
ordförandeuttalande under dagordningspunkten situationen för de
mänskliga rättigheterna i enskilda länder. I uttalandet uttrycker
kommissionen sin djupa oro över att brotten mot de mänskliga
rättigheterna i Östra Timor fortsätter. Indonesien uppmanas att
efterleva de rekommendationer som lämnats av rapportören om
summariska avrättningar. Kommissionen välkomnar den indonesiska
regeringens inbjudan till FN:s högkommissarie för mänskliga
rättigheter att besöka Östra Timor. Högkommissarien avses
rapportera om besöket till 1996 års möte med FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna. I ordförandeuttalandet noteras också
Indonesiens avsikt att fortsätta samarbetet med kommissionens
rapportörer och arbetsgrupper.
FN:s särskilde rapportör om summariska avrättningar besökte i
juli 1994 Indonesien och Östra Timor på inbjudan av den
indonesiska regeringen. År 1991 besökte FN:s tortyrrapportör
Indonesien och Östra Timor. Tortyrrapportören lämnade i sin
rapport till kommissionen år 1992 flera rekommendationer till den
indonesiska regeringen i syfte att förbättra situationen för de
mänskliga rättigheterna där. Bl.a. uppmanade tortyrrapportören
den indonesiska regeringen att ratificera 1966 års konventioner
om de mänskliga rättigheterna och 1984 års tortyrkonvention.
Rapportören om summmariska avrättningar avgav bl.a. följande
rekommendationer i sin rapport till kommissionen år 1995:
Den militära utredningen av säkerhetsstyrkornas mord på civila
i Santa Cruz i november 1991 bör offentliggöras och en ny
utredningskommission utses. Den indonesiska regeringen bör
erkänna sitt ansvar för dödsfallen. Straffriheten för den
indonesiska militären bör upphävas. Samtliga misstänkta fall av
summariska avrättningar och försvinnanden bör utredas och
behandlas av det civila rättsväsendet, utan militär inblandning.
Indonesien bör upprätta en civil polisstyrka.
En drastisk minskning av den militära närvaron på Östra Timor
behövs.
Indonesien bör ratificera internationella MR-konventioner.
Utskottet anser att det är angeläget att de rekommendationer
som lämnas av FN:s olika organ för övervakning av de mänskliga
rättigheterna omsätts i praktiken och efterlevs. Utskottet
förutsätter därför att regeringen i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna fortsätter att verka för att Indonesien
genomför de rekommendationer som de båda FN-rapportörerna lämnat
i sina rapporter. Utskottet utgår också från att regeringen i
sina ställningstaganden beaktar de synpunkter som förts fram i
Europaparlamentets resolution om förhållandena i Indonesien och
på Östra Timor.
Vad gäller livstidsdomen mot gerillaledaren Xanana Gusmão
konstaterar utskottet att Sverige protesterade när den meddelades
och anser följaktligen att Gusmão liksom andra politiska fångar
bör friges. Domen upplevdes som stötande i ett läge där
Indonesiens annektering av Östra Timor inte erkänts av
världssamfundet. Frågan om Gusmão som företrädare för det
östtimoresiska folket i FN-samtalen har inrikespolitiska
dimensioner. I motion U631 yrkande 1 hemställs att Sverige skall
kräva att Gusmão skall ges möjlighet att delta i och företräda
det östtimoresiska folket i FN-samtalen. Utskottet anser, liksom
tidigare, att varje folk har rätt att välja sina egna företrädare
i förhandlingar. Utskottet företräder inte nu någon annan
uppfattning i denna fråga.
Utskottet anser att det är viktigt att internationella organ
och enskilda organisationer ges möjligheter att verka på Östra
Timor. Utskottet noterar i detta sammanhang att några
internationella och enskilda organisationer har fått möjlighet
att besöka Östra Timor. Vidare noterar utskottet att projekt
pågår i regi av internationella organisationer såsom FN-organet
Unicef och att såväl Världsbanken som Internationella
rödakorskommittén är på plats.
Vad gäller FN-samtalen mellan Indonesien och Portugal under
FN:s generalsekreterares ledning konstaterar utskottet att
Sverige sedan länge stöder dennes ansträngningar att åstadkomma
en lösning på konflikten. FN:s roll och möjligheter i konflikten
om Östra Timor är framför allt att verka för att en
förtroendeskapande dialog kommer till stånd mellan parterna och
mellan Portugals och Indonesiens regeringar. Däremot finns det i
dag, enligt utskottets bedömning, inte förutsättningar för att en
FN-närvaro på Östra Timor skulle spela en konstruktiv roll.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att Indonesien bör
dra tillbaka sina stridsförband från ön. Detta skulle avsevärt
minska spänningen i konflikten.
Utskottet utgår från att de synpunkter som framförts i
Europaparlaments resolution 1994 om förhållandena i Östra Timor
m.m. hanteras av regeringen på lämpligt sätt.
Med det ovan anförda får motionerna U211 (mp) yrkandena 1--3
samt 8, U631 (c) yrkandena 1--5 och U637 (fp) yrkandena 1 och 4
anses besvarade.
9. USA
Sammanfattning av motionerna
Även i Nordamerika begås allvarliga brott mot de mänskliga
rättigheterna, anförs det i motionerna U620 (mp) och U622 (mp).
USA gör sig enligt motionärerna skyldigt till bl.a. brott som
folkmord, illegala frihetsberövanden och förföljelse av
oliktänkande. I motion U620 (mp) begärs ett tillkännagivande om
dödsstraffet i USA. Enligt motionärerna är opinionen i USA nu för
ett utökande av dödsstraff, trots att inget tyder på att det
någonsin haft någon avskräckande effekt. Straffets tillämpning
ökar i strid mot FN:s rekommendation (yrkande 3).
I motion U622 (mp) refereras utförligt till Leonard Peltiers
fall, som enligt motionärerna har blivit en symbol för de
nordamerikanska indianernas kamp mot orättvisa och förtryck.
Enligt motionen är Peltier en politisk fånge som i 18 år suttit
oskyldigt fängslad och hela tiden blivit nekad möjlighet att få
sitt fall prövat i en ny rättegång. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om brotten mot Peltiers rättigheter i USA och
Canada och om att Sverige bör protestera mot USA:s brott mot
internationell lag då USA medvetet, enligt motionen, använt
uppdiktade vittnesmål för att få Peltier utlämnad från Canada
(yrkande 11).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sveriges engagemang för dödsstraffets
avskaffande är väl känt. Det långsiktiga målet med ett
avskaffande i alla världens länder kombineras för svensk del med
ansträngningar att söka förmå stater att avstå från att utvidga
tillämpningen av dödsstraffet.
Dödsstraffet är enligt svensk uppfattning en inhuman strafform.
Det är särskilt upprörande när dödsstraffet tillämpas på
minderåriga brottslingar. Det finns ingen allmängiltig
folkrättslig regel som förbjuder dödsstraffet. USA har inte
ratificerat tilläggsprotokollet till FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter om dödsstraffets
avskaffande. I själva konventionen finns dock regler som
förbjuder dödsstraffet i vissa situationer, bl.a. för minderåriga
brottslingar. USA gjorde vid ratifikationen av konventionen en
reservation mot denna bestämmelse. Sverige invände dock, liksom
flertalet stater inom EU, mot den amerikanska reservationen.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att i kontakter
med företrädare för den amerikanska regeringen uttrycka Sveriges
avsky över dödsstraffets utdömande i USA.
Med det anförda betraktar utskottet motion U620 (mp) yrkande 3
som besvarad.
Enligt vad utskottet erfarit anser regeringen att rättsfallet
Peltier, som tas upp i motion U622 (mp), är en intern amerikansk
angelägenhet. Utskottet gör ingen annan bedömning än regeringen i
denna fråga, varför motion U622 (mp) yrkande 11 avstyrks.
10. Cuba
Sammanfattning av motionerna
I motion U626 (v) anförs att stora och snabba förändringar nu
sker i Cuba, med privatiseringar, utländska investeringar och en
friare marknad. Politiskt verkar emellertid läget fastlåst. Någon
fri press tillåts inte. Något flerpartisystem är det heller inte
tal om. I motionen beskrivs det amerikanska embargots verkningar.
Enligt motionärerna råder det nu tämligen stor samstämmighet om
att embargot inte främjar en demokratisk utveckling i Cuba. I
motionen begärs att regeringen i internationella sammanhang skall
verka för att embargot avskaffas (yrkande 1). I motionen föreslås
också att Sverige bör stödja ansträngningarna att demokratisera
och förbättra MR-situationen i Cuba (yrkande 2).
I motion U613 (fp) sägs att avsaknaden av demokrati och
marknadsekonomi i Cuba har försatt landet i en mycket svår
situationen. Situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna
är fortfarande mycket allvarlig. Ännu finns inga tecken på att
Fidel Castro skulle tillåta några demokratiska reformer. Sveriges
utrikespolitik skall vara en röst i världen för demokrati och
mänskliga rättigheter. Mot denna bakgrund yrkas i motionen att
Sverige skall fördöma förtrycket mot den kubanska befolkningen
och ge sitt stöd till landets demokratiskt sinnade krafter
(yrkande 1). Regeringen bör också redovisa vilka initiativ som
har tagits för att stödja en demokratisk utveckling i Cuba
(yrkande 2).
Utskottets överväganden
Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna fortsätter
att äga rum i Cuba. Detta bekräftas bl. a. av FN:s särskilde
rapportör för Cuba, den svenske ambassadören Carl-Johan Groth.
Enligt utskottets uppfattning sammanhänger problemen vad gäller
MR-situationen i landet främst med det politiska systemet, som
inte tillåter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.
Som omtalas i motion U626 (v) har vissa ekonomiska reformer
införts i Cuba. Dessa utgör enligt utskottet viktiga steg i
riktning mot en mer genomgripande förändringsprocess. De är
emellertid långt ifrån tillräckliga och måste åtföljas också av
politiska reformer. Utskottet konstaterar att Sveriges medlemskap
i EU erbjuder nya möjligheter att agera till förmån för demokrati
och mänskliga rättigheter i Cuba. Enligt vad utskottet erfarit
har Sverige och övriga EU-stater riktat kraftiga uppmaningar till
Cuba att genomföra politiska reformer och främja respekten för
mänskliga rättigheter.
Utskottet konstaterar att Sverige, i likhet med bl.a. övriga
EU-stater, motsätter sig extraterritoriell tillämpning av
nationell rätt. Den amerikanska sanktionslagstiftningen, den s.k.
Cuban Democracy Act, strider mot folkrätten. Sverige har därför
röstat för den kubanska resolutionen om USA:s embargo, senast vid
FN:s generalförsamling 1994. Resolutionen, som antogs med
röstsiffrorna 101 -- 2 (USA, Israel) -- 48, uppmanar stater att
avstå från sanktionslagstiftning med effekter på tredje land.
Med det anförda betraktar utskottet motion U626 (v) yrkandena 1
och 2 som besvarad.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige inom ramen för bl.a.
olika internationella ansträngningar söker initiera och stödja en
demokratiseringsprocess i Cuba. Liksom tidigare var Sverige även
i år medförslagsställare till en resolution i FN:s MR-kommission
om situationen i Cuba. I resolutionen uttrycks särskild oro över
bristen på tolerans för bl.a. yttrande- och mötesfriheten i Cuba
samt beklagas att Cuba alltjämt vägrar att samarbeta med den
särskilda rapportören. Utskottet noterar som positivt att FN:s
högkommissarie för mänskliga rättigheter dock tilläts besöka Cuba
i november 1994. Detta besök ändrar emellertid inte den kubanska
regeringens skyldighet att samarbeta med alla FN:s mekanismer för
övervakning av de mänskliga rättigheterna.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former
fortsätter att aktivt verka för att främja en utveckling i
demokratisk riktning i Cuba. Utskottet har i sitt betänkande om
internationellt utvecklingssamarbete (1994/95:UU15) behandlat
frågan om olika former av stöd för att främja systemöppning,
demokrati och mänskliga rättigheter i Cuba.
Med det anförda betraktar utskottet motion U613 (fp) yrkandena
1 och 2 som besvarad.
11. Colombia
Sammanfattning av motionen
I motion U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds) anförs att våldet och
övergreppen i Colombia har ökat katastrofalt under senare år.
Varje år mördas nästan 30 000 personer av en befolkning på ca 34
miljoner invånare. Ansvaret faller både på regeringen, som inte
utövar tillräcklig kontroll över militären, och på de i landet
verksamma gerillaorganisationerna. Sverige har enligt
motionärerna en unik möjlighet att bidra med sitt dokumenterade
engagemang för mänskliga rättigheter, rättvisa och demokrati för
att förbättra läget i Colombia. I motionen föreslås att
regeringen skall utse en delegation för att undersöka de
mänskliga rättigheterna i Colombia (yrkande 1), att regeringen
skall erbjuda sig som fredsmäklare i Colombia (yrkande 2), att
bidrag bör kunna utgå till stöd för mänskliga rättigheter i
Colombia (yrkande 3), att regeringen i FN skall agera för att få
fram en särskild rapportör för MR i Colombia (yrkande 4) samt
att Sverige inom EU:s ram skall ta initiativ som kan stärka de
mänskliga rättigheterna i Colombia (yrkande 5).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sverige vid upprepade tillfällen de
senaste åren riktat kritik mot bristen på respekt för mänskliga
rättigheter i Colombia. Utskottet välkomnar att också den
colombianska regeringen visat beredvillighet att diskutera
MR-situationen och, som nämns i motionen, tagit initiativ för att
förbättra läget.
Som nybliven EU-medlem har Sverige verkat för att Colombia
uppmärksammas i EU:s anförande om MR-situationen i enskilda
länder vid den 51:a MR-kommissionen. Sverige har, liksom en rad
andra EU-stater, uttryckt sitt starka engagemang för mänskliga
rättigheter och fredsprocessen i Colombia. Utskottet konstaterar
att dessa är återkommande ämnen vid arbetsgruppsmöten om
Latinamerika inom EU.
I det dokument om EU:s Latinamerikapolitik som publicerades
hösten 1994, och som Sverige aktivt deltog i att framställa,
nämns utvecklingen för de mänskliga rättigheterna som ett av de
viktigaste prioriteringsområdena för EU:s engagemang i regionen.
Utskottet noterar att bl.a. straffrihet för militärer omnämns som
ett av de svåraste och viktigaste problemen att lösa för att
säkerställa en positiv utveckling vad gäller de mänskliga
rättigheterna i Latinamerika.
Utskottet delar motionärernas positiva syn på behovet att i
olika former ge stöd till projekt ämnade att främja de mänskliga
rättigheterna i Colombia. Utskottet konstaterar att Sverige är en
stor bidragsgivare till ett flertal enskilda och internationella
organisationer som bl.a. arbetar för mänskliga rättigheter. Ett
bra exempel är Unicef som, enligt vad som också anges i motionen,
i Colombia har ett MR-projekt inriktat på att öka barns skydd mot
olika övergrepp.
Det senaste initiativet till en freds- och försoningsprocess i
Colombia är, enligt vad utskottet erfarit, ännu inne i en
inledande fas. Vilka närmare former det kommer att ta är oklart.
Utskottet noterar att regeringen vidmakthåller en aktiv dialog
med olika berörda parter för att få information om hur det
internationella samfundet bäst kan stödja fredsprocessen. Mot
bakgrund av att det i motionen dras en parallell till den norska
regeringens fredsmäklande insatser i Guatemala får utskottet
konstatera att denna norska insats utförs på uppdrag av FN:s
generalsekreterare, föranlett av ett önskemål från alla
inblandade parter i Guatemala om FN:s hjälp. Det svenska
agerandet i dessa sammanhang är vanligtvis en följd av en
förfrågan från parterna i den aktuella konflikten. Utskottet
noterar att någon liknande förfrågan ännu inte har kommit från
colombianskt håll.
Utskottet ser positivt på alla initiativ som tas för att öka
förståelsen för den problematiska situationen i Colombia. Enligt
vad utskottet inhämtat är flera frivilligorganisationer
engagerade i uppgiften att söka förbättra MR-läget i Colombia och
bl.a. skall Frivilligorganisationernas fond för mänskliga
rättigheter nyligen på plats ha studerat situationen i landet.
Utskottet välkomnar dylika initiativ. Enligt vad utskottet
erfarit följer regeringen noggrant utvecklingen i Colombia och
håller sig genom bl.a. ambassaden i Santafé de Bogota och en
mängd andra kanaler, inkl. representanter för Colombias regering,
oppositionspartier samt MR-organisationer, fortlöpande informerad
om situationen. Mot denna bakgrund finner utskottet förslaget att
sända en officiell svensk regeringsdelegation till Colombia
opåkallat.
Utskottet avstyrker därmed motion U605 (v, s, m, c, fp, mp,
kds) yrkandena 1 och 2.
I motionen (U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds)) begärs vidare att
en särskild landrapportör skall utses för Colombia (yrkande 4).
Utskottet har noga övervägt detta jämte andra alternativ som
instrument för att komma till rätta med de omfattande
MR-kränkningarna i Colombia.
Utskottet noterar i detta sammanhang att situationen i Colombia
i år för första gången blivit föremål för behandling i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. Ett stort antal
enskilda organisationer verkade aktivt under mötet för att
kommissionen skulle granska MR-situationen i landet. Behandlingen
skedde, enligt vad utskottet erfarit, enligt en för
MR-kommissionen ny procedur, varigenom kommissionen noterade två
brev där den colombianska regeringen utfäst sig att samarbeta med
FN:s MR-organ och att efterleva dess rekommendationer.
Utskottet anser det arbete mycket värdefullt som utförs av FN:s
specialrapportörer. Dessa granskar, på oberoende basis,
efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och kan ofta fungera
som ett stöd för en regering i dess arbete för att förbättra
respekten för MR. FN har för närvarande ett tiotal rapportörer
för att granska enskilda ländersituationer. Efterlevnaden av
åtaganden på de mänskliga rättigheternas område övervakas dock
inte bara av särskilda rapportörer för enskilda länder, utan även
av experter för tematiska frågor, konventionsorgan (t.ex.
barnkommittén) samt ett stort antal frivilligorganisationer.
Utskottet noterar att såväl FN:s högkommissarie för mänskliga
rättigheter som två av kommissionens tematiska rapportörer
(tortyr resp. summariska avrättningar) besökte Colombia under
1994.
I de tematiska rapportörernas gemensamma rapport (daterad den
16 januari 1995) konstateras bl.a. att majoriteten av de
rekommendationer som lämnats av representanter för olika organ
inom ramen för FN:s MR-främjande mekanismer vid besök i Colombia
1987, 1988 och 1989 inte iakttagits. Colombia fortsätter, enligt
rapporten, att vara hårt drabbat av våld i olika former, såväl
politiskt motiverat som kriminellt. Mellan 28 000 och 30 000 mord
begås årligen. De väpnade styrkorna i landet har en tendens,
anförs det i rapporten, att betrakta aktivister för mänskliga
rättigheter, fackligt aktiva och medborgarrörelsens aktiviteter
för sociala och ekonomiska förbättringar som ett sätt att stödja
gerillan. Mot denna bakgrund uppmanas det högsta politiska och
militära ledarskapet i landet vidta åtgärder för att visa att
sådana aktiviteter är såväl legitima som nödvändiga.
Rapportörerna rekommenderar att kraftfulla åtgärder vidtas för
att skydda hotade grupper, såsom MR-aktivister, internflyktingar,
gatubarn, fackligt aktiva och ursprungsbefolkningen. Vidare
framhåller rapportörerna att situationen för de mänskliga
rättigheterna i Colombia endast kan förbättras om straffriheten
effektivt bekämpas. Rapportörerna uppmanar regeringen att
uppfylla sina internationella åtaganden, att genomföra noggranna
och opartiska undersökningar av alla anklagelser om utomrättsliga
avrättningar och tortyr, att identifiera, åtala och straffa de
ansvariga och att kompensera offren och deras familjer.
Det är utskottets uppfattning att regeringen bör verka för att
den starka avsiktsförklaring som Colombias regering gjort
angående ett tätare samarbete med FN:s tematiska rapportörer och
högkommissarien på alla sätt understöds och att nästa års möte
med FN:s kommissionen för de mänskliga rättigheterna får utvisa
om MR-situationen i Colombia förbättrats. Om så inte skett bör
frågan om en landrapportör för Colombia åter övervägas.
Utskottet utgår mot denna bakgrund från att regeringen
fortsätter att granska läget för de mänskliga rättigheterna i
Colombia och att den, om läget ej förbättras, har beredskap att
föreslå kraftiga åtgärder vid nästa möte med FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna.
Med det anförda betraktar utskottet motion U605 (v, s, m, c,
fp, mp, kds) yrkandena 3--5 som besvarad.
12. Angola
Sammanfattning av motionen
I motion U219 (v) ges en bakgrund till den nuvarande
situationen i Angola, inkl. de val som hölls under FN:s
överinseende 1992. Unita, som inte erkände valresultatet,
återupptog inbördeskriget. Nu råder en vapenvila som under hösten
1994 kompletterats med ett fredsavtal. Motionärerna vill att
Sverige dels skall markera stöd för en eventuell begäran från
Angolas regering om militärt och annat bistånd för att övervaka
fredsprocessen (yrkande 1), dels verka i FN och EU för att Unita
skall respektera vapenvilan (yrkande 3).
Utskottets överväganden
Det är utskottets förhoppning att fredsprocessen i Angola, i
och med undertecknandet av fredsavtalet i Lusaka den 22 november
1994, skall ha tagit det avgörande steget mot en bestående
lösning av en lång och tragisk konflikt som skördat oerhörda
offer. Utskottet noterar att viss militär aktivitet fortfarande
pågår i Angola, men att vapenvilan i stor utsträckning
huvudsakligen ändå respekteras.
Situationen i Angola sedan kriget åter blossade upp 1992 har
varit föremål för omfattande behandling i FN:s säkerhetsråd,
vilket bl.a. ledde till att rådet i september 1993 beslöt införa
sanktioner mot Unita. FN:s åtgärd får betraktas som unik eftersom
sanktionerna riktade sig mot en organisation och inte en stat
eller ett område. Sverige har genomgående stött denna FN:s linje.
Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att det
internationella samfundet fortsätter att ställa hårda krav på
bägge parter att respektera den nya fredsuppgörelsen. Om så inte
sker kommer givetvis frågan om åtgärder från FN:s, EU:s m.fl.
sida att åter aktualiseras.
Utskottet har tidigare konstaterat (bet. 1993/94:UU3) att Unita
och dess ledare Jonas Savimbi bär ett tungt ansvar för det
mänskliga lidandet och den materiella förstörelsen i Angola.
Också nyckeln till den närmaste tidens politiska utveckling finns
enligt utskottets uppfattning hos Unita. Utskottet noterar med
oro att Savimbi under lång tid intagit en föga samarbetsvillig
attityd som bidragit till att kraftigt försena fredsprocessen. Så
länge parterna i Angola inte kan föra en öppen dialog finns få
möjligheter att inleda den genuina samförstånds- och
försoningspolitik som utgör en av hörnpelarna i det s.k.
Lusakaprotokollet. Det är utskottets förhoppning att det möte
mellan Angolas president dos Santos och Savimbi som ägde rum i
Zambias huvudstad Lusaka den 6 maj 1995 skall bli inledningen
till ett nytt förhandlingsskede som skall återställa freden för
gott och leda till en hållbar politisk överenskommelse i det
svårt krigshärjade Angola.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former
fortsätter att agera för att bidra till att befästa freden och en
demokratisk utveckling i Angola. Utskottet har tidigare
framhållit (bet. 1993/94:UU3) att Sverige bör ha beredskap för
att skyndsamt kunna göra ytterligare humanitära insatser för att
minska det mänskliga lidandet i Angola. Utskottet vidhåller denna
ståndpunkt. Frågor om bistånd till Angola har nyligen behandlats
av utskottet i betänkandet 1994/95:UU15 om internationellt
utvecklingssamarbete.
Med det anförda betraktar utskottet motion U219 (v) yrkandena 1
och 3 som besvarad.
13. Västra Sahara
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner framhålls som otillfredsställande att
situationen i Västra Sahara alltjämt får betecknas som ett
oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid ännu inte
har kunnat avöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade
önskemål. Den fredsplan som antagits av FN:s säkerhetsråd har
inte kunnat genomföras som planerat. Mot den i motionerna
tecknade bakgrunden föreslås svenska insatser för att fredsplanen
skall kunna genomföras (motionerna U602 (c) yrkande 1 samt U618
(fp) yrkande 1). I motion U606 (v, mp) yrkande 5 hemställs att
Sverige skall agera aktivt i EU för att förmå Marocko att
efterleva fredsplanen. I motion U618 (fp) yrkande 2 begärs att
Sverige skall verka för att Minurso:s mandat förlängs om
utvecklingen inte går i önskvärd riktning, dvs. mot ett
genomförande av den av FN godkända fredsplanen.
I motion U602 (c) yrkande 2 begärs att Sverige skall agera för
att alla västsahariska politiska fångar beviljas amnesti och
frisläpps före den planerade folkomröstningen. Samma förslag
framställs i motion U606 (v, mp) (yrkande 1).
I motion (U606 (v, mp)) yrkandena 2 och 3 föreslås att Sverige
skall agera i FN för att folkomröstningen i Västsahara skall
genomföras enligt FN:s ursprungliga fredsplan samt att Sverige
skall ta initiativ till att folkomröstningen övervakas av
observatörer från enskilda organisationer och av politiker.
Även i motion U617 (kds) yrkande 1 föreslås att Sverige skall
agera kraftfullt för att skynda på hållandet av en folkomröstning
i Västsahara.
Enligt motion U617 (kds) yrkande 2 är det angeläget att Sverige
agerar för att främja respekten för mänskliga rättigheter i
Västsahara.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om
Västra Sahara (senast i bet. 1993/94:UU26). Utskottet har därvid
fastslagit att frågan bör betraktas som ett oavslutat kolonialt
problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med
befolkningens fritt uttalade önskemål.
Utskottet beklagar att konflikten i Västsahara fortfarande inte
är löst. Sedan 1988, då Marocko och Polisario accepterade det av
FN och den afrikanska enhetsorganisationen OAU framlagda
fredsförslaget, har intensiva internationella ansträngningar
pågått, bl.a. via FN-operationen Minurso, för att genomföra
planen. Som också framgår av motionerna har ett flertal datum för
folkomröstningen fått uppskjutas då enighet inte kunnat nås i
frågan om hur de röstberättigade i folkomröstningen skall
identifieras.
För att påskynda identifikationsarbetet antog FN:s säkerhetsråd
den 13 januari 1995 en resolution (nr 973) som godkände
generalsekreterarens förslag om att utöka den s.k.
identifikationskommissionen. I en ny rapport från
generalsekreteraren, daterad den 30 mars 1995, konstateras
glädjande nog att kommissionens förstärkta resurser inneburit att
identifikationsprocessen kunnat inledas och att inte mindre än 21
000 personer identifierats på relativt kort tid. Framstegen i
processen har enligt generalsekreteraren medfört att
genomförandet av folkomröstningen nu blivit en verklig möjlighet
och att den i bästa fall skall kunna genomföras i januari 1996.
Det förutsätter dock att parterna följer generalsekreterarens
uppmaning att skyndsamt bidra till att också andra aspekter av
fredsplanen kan verkställas.
Enligt vad utskottet erfarit arbetar regeringen aktivt för
stödja alla de ansträngningar som görs för att fredsplanen
verkligen skall kunna genomföras. Bl.a. har Sverige konsekvent
stött generalsekreterarens arbete i frågan och i bilaterala
kontakter med bl.a. Marocko understrukit den vikt som Sverige
fäster vid att folkomröstningen kan genomföras. Utskottet har i
tidigare betänkanden (senast bet. 1993/94:UU26) framhållit det
väsentliga i att de mänskliga rättigheterna respekteras och att
politiska fångar släpps. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Enligt utskottets mening är det likaså angeläget, när väl
folkomröstningen kommer till stånd, att internationella
observatörer närvarar vid denna.
Utskottet förutsätter att regeringen såväl inom ramen för FN:s
arbete som genom fortsatta bilaterala kontakter fortsätter att
verka för genomförande av fredsplanen samt för respekt för de
mänskliga rättigheterna i såväl Marocko som i av Marocko resp.
Polisario kontrollerade områden i Västra Sahara.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U602 (c)
yrkandena 1 och 2, U606 (v, mp) yrkandena 1--3 och 5, U617 (kds)
yrkandena 1 och 2 samt U618 (fp) yrkandena 1 och 2 som besvarade.
14. Taiwan
Sammanfattning av motionen
I motion U638 (m) yrkande 2 anförs att Sverige bör ställa sig
positivt till Taiwans medlemskap i olika internationella
organisationer och samfund, främst i Förenta nationerna, där
tidigare republiken Kina var en av grundarna.
Utskottets överväganden
Utskottet ser positivt på en utveckling av förbindelserna
mellan Sverige och Taiwan. I betänkandet 1994/95:UU14 noterade
utskottet att Taiwans Stockholmskontor numera heter Taipei
Mission in Sweden. Riksdagen har tidigare också beslutat att
godkänna ett regeringsförslag som innebär att det svenska
exportkontoret i Taiwan bemyndigas besluta om ärenden rörande
visering. Vad gäller frågan om att ställa sig positiv till
Taiwans medlemskap i bl.a. FN konstaterar utskottet att en
likalydande motion behandlades av utskottet i betänkandet
1993/94:UU26. Utskottet noterade då att frågan om medlemskap i FN
behandlas av Sverige enligt universalitetsprincipen; suveräna
stater Sverige erkänner anses ha rätt att ansluta sig till FN och
dess organ. I enlighet med FN:s stadgar upptas nya medlemmar i FN
genom beslut i generalförsamlingen efter beredning i och på
rekommendation av säkerhetsrådet. Ett flertal stater satte sig
emot ett förslag att föra upp frågan om Taiwans ställning på
generalförsamlingens dagordning hösten 1993. Utskottet noterar i
detta sammanhang att Sverige godtar de benämningar på Taiwan som
är acceptabla för parterna, dvs. Folkrepubliken Kina och Taiwan.
Utskottet avstyrker därmed motion U638 (m) yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande främjandet av mänskliga rättigheter
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U208 yrkandena 4 och
5 samt 1994/95:U620 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande barnets rättigheter
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U226 yrkande 1 och
1994/95:U231 yrkande 10 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande våldtäkt som krigsförbrytelse
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U611 yrkande 7 besvarad
med vad utskottet anfört,
4. beträffande prenatal könsdiskriminering
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U616 yrkandena 1 och 2
besvarad med vad utskottet anfört,
5. beträffande kvinnlig omskärelse/könsstympning
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U620 yrkande 4 besvarad
med vad utskottet anfört,
6. beträffande homosexuellas rättigheter
att riksdagen förklarar motion 1994/95:Sf605 yrkande 1 besvarad
med vad utskottet anfört,
7. beträffande urbefolkningars särskilda behov
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U622 yrkandena 1 och 13
besvarad med vad utskottet anfört,
8. beträffande deklaration om urbefolkningar och
urbefolkningsårtionde
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U622 yrkande 5 och
1994/95:K507 yrkandena 7 och 8 besvarade med vad utskottet
anfört,
9. beträffande övriga urbefolkningsfrågor
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U620 yrkandena 6 och
7 samt 1994/95:U622 yrkandena 2, 3, 6, 8, 9 och 12 besvarade med
vad utskottet anfört,
10. beträffande etnisk diskriminering
att riksdagen förklarar motion 1994/95:A285 yrkande 7 besvarad
med vad utskottet anfört,
11. beträffande samordning av FN-konferenser
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U636 yrkandena 1 och 2
besvarad med vad utskottet anfört,
12. beträffande FN-konferens om mansrollen
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:U615,
1994/95:U619 och 1994/95:A807 yrkande 16 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (m)
13. beträffande Vatikanstaten i FN
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U633 besvarad med vad
utskottet anfört,
14. beträffande konvention om fri miljöinformation
att riksdagen avslår motion 1994/95:U601,
res. 2 (mp)
15. beträffande internationell miljödomstol
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U603 besvarad med vad
utskottet anfört,
16. beträffande judarnas situation i f.d. Sovjetunionen
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U609 yrkande 1 besvarad
med vad utskottet anfört,
17. beträffande romernas (zigenarnas) situation
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U624 yrkande 2 besvarad
med vad utskottet anfört,
18. beträffande kurders, assyriers och andra minoriteters
situation i bl.a. Turkiet och Irak
att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U646 yrkande 6,
1994/95:U610 yrkande 1, 1994/95:U620 yrkande 5 i berörd del,
1994/95:U621 yrkandena 1 och 5, 1994/95:U630, 1994/95:U632 samt
1994/95:U640 yrkandena 1--4 och 6--7 besvarade med vad utskottet
anfört,
19. beträffande demokratin i Ryssland och konflikten i
Tjetjenien
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U604 yrkandena 1 och 2
besvarad med vad utskottet anfört,
20. beträffande mänskliga rättigheter i Iran
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U614, 1994/95:U620
yrkande 5 i berörd del samt 1994/95:U625 besvarade med vad
utskottet anfört,
21. beträffande mänskliga rättigheter i Burma (Myanmar)
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U607 yrkandena 1--3
besvarad med vad utskottet anfört,
22. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U628 yrkandena 1--7
och 1994/95:U635 yrkandena 1--5 besvarade med vad utskottet
anfört,
23. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U211 yrkandena 1--3
och 8, 1994/95:U631 yrkandena 1--5 och 1994/95:U637 yrkandena 1
och 4 besvarade med vad utskottet anfört,
24. beträffande mänskliga rättigheter i USA
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U620 yrkande 3 besvarad
med vad utskottet anfört,
26. beträffande handelsembargot mot Cuba
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U626 yrkandena 1 och 2
besvarad med vad utskottet anfört,
27. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U613 yrkandena 1 och 2
besvarad med vad utskottet anfört,
28. beträffande regeringsdelegation till Colombia m.m
att riksdagen avslår motion 1994/95:U605 yrkandena 1 och 2,
res. 3 (fp, v, mp)
29. beträffande situationen i Colombia i övrigt
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U605 yrkandena 3--5
besvarad med vad utskottet anfört,
30. beträffande situationen i Angola
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U219 yrkandena 1 och 3
besvarad med vad utskottet anfört,
31. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U602 yrkandena 1 och
2, 1994/95:U606 yrkandena 1--3 och 5, 1994/95:U617 yrkandena 1
och 2 samt 1994/95:U618 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad
utskottet anfört,
32. beträffande Taiwans medlemskap i FN
att riksdagen avslår motion 1994/95:U638 yrkande 2.
Stockholm den 18 maj 1995
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran
Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Kristina Svensson (s),
Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Anneli Hulthén (s), Lena
Klevenås (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Urban Ahlin (s), Eva Zetterberg (v), Arne Mellqvist (s), Lars
Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kds) och
Ingbritt Irhammar (c).
Reservationer
1. FN-konferens om mansrollen (mom. 12)
Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén
(alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26
börjar med "Utskottet konstaterar därvid" och på s. 27 slutar med
"vad utskottet anfört" bort ha följande lydelse:
Utskottet noterar i detta sammanhang Nordiska ministerrådets
konferens i Stockholm den 27--28 april 1995. Konferensen "Nordens
män" belyste bl.a. frågor som rör det framtida samhället, männens
önskemål och krav i kampen för rättvisa mellan könen och hur
hindren för att uppnå jämställdhet mellan könen ter sig från
männens synvinkel. Utskottet noterar att jämställdhetsministrarna
i det nordiska ministerrådet i samband med konferensen beslutat
att anta en handlingsplan för det nordiska jämställdhetsarbetet
för år 1995. Vidare noterar utskottet att ministrarna kom överens
om att främja ett forsatt aktivt arbete i frågor som rör män och
jämställdhet, först i ett nordiskt och senare i ett globalt
pespektiv. Ministrarna beslöt bl.a. att de nordiska länderna
skall verka för att frågan om männens roll i jämställdhetsarbetet
kommer upp på dagordningen i FN:s kvinnokommission, som möts en
gång per år, vanligtvis i februari/mars, och att de nordiska
jämställdhetsministrarna i sina respektive anföranden vid
kvinnokonferensen i Peking skall betona vikten av ett globalt
engagemang i frågor som rör mannens roll i jämställdhetsarbetet.
Utskottet konstaterar samtidigt att FN har betydande ekonomiska
och administrativa problem. Det är därför inte rimligt att dess
knappa resurser och administrativa kapacitet skall ägnas åt
ytterligare en stor internationell konferens. Mot denna bakgrund
föreslår utskottet därför att motionerna U615 (fp, c, kds), U619
(s, c, fp, v, mp, kds) och A807 (c) yrkande 16 avstyrks.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande FN-konferens om mansrollen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:U615, 1994/95:U619 och
1994/95:A807 yrkande 16,
2. Konvention om fri miljöinformation (mom. 14)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 28 som
börjar med "Utskottet anser att" och slutar med "motion U601
(mp)" bort ha följande lydelse:
För att brott mot internationella avtal och internationell lag
skall upptäckas krävs att det finns en fungerande internationell
tillsyn. En förutsättning för att kunna förebygga och åtgärda
miljöproblem och miljöskador och stoppa miljöbrott är att det
finns en öppen och fri information om de olika ländernas
miljösituation, åtgärder eller brist på åtgärder. Rätten till en
öppen och fri information är en nödvändighet. Miljöpartiet anser
att det är en självklarhet att enskilda och organisationer skall
ha rätt till sådan miljöinformation för att kunna påverka beslut
och kunna följa upp om länder följer sina åtaganden. Också en
internationell miljödomstol är beroende av information av det här
slaget.
Utskottet föreslår att Sverige i FN skall verka för att en
konvention om fri information om uppgifter rörande miljön
upprättas. Därmed tillstyrks motion U601 (mp).
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande konvention om fri miljöinformation
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U601 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Regeringsdelegation till Colombia m.m. (mom. 28)
Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke
Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 51 som
börjar med "Det svenska agerandet" och slutar med "yrkandena 1
och 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill här peka på betydelsen av aktiv diplomati. Efter
den uppseendeväckande kidnappningen av två svenskar har Sverige
speciella förutsättningar att agera i Colombia. Utskottet anser
att den svenska regeringen på lämpligt sätt bör ta initiativ och
erbjuda FN och Colombia att medla i konflikten mellan den
colombianska regeringen och olika gerillagrupper.
Utskottet ser positivt på alla initiativ som tas för att öka
förståelsen för den problematiska situationen i Colombia. Mot
denna bakgrund finner utskottet att förslaget att sända en
officiell svensk delegation till Colombia bör övervägas. Det kan
ingå som en del av den svenska regeringens bidrag till
fredsansträngningarna i Colombia.
Det utskottet ovan anfört angående initiativ till medling samt
om en officiell svensk delegation till Colombia bör riksdagen med
bifall till motion U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds) yrkandena 1 och
2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:
28. beträffande regeringsdelegation till Colombia m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U605 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilda yttranden
1. Urbefolkningars rättigheter
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Situationen i Peru ger anledning till stor oro. I ett brev
från Amnesty International av den 10 maj 1995 till
invandrarministern beskrivs situationen så här: "I Peru har under
president Fujimoris senare år vid makten antalet 'försvinnanden'
och utomrättsliga avrättningar utförda av säkerhetsstyrkorna
sjunkit. Detta faktum välkomnas av Amnesty. Dock förekommer
fortfarande 'försvinnanden' och utomrättsliga avrättningar om än
inte i lika stor omfattning som tidigare och brott från tidigare
år är ännu ouppklarade. Grov misshandel och tortyr förekommer i
stor omfattning och en mängd rapporter om dessa kränkningar
fortsätter inkomma till Amnesty. Medlemmar ur säkerhetsstyrkorna
som ansvarar för dessa brott har inte ställts inför rätta och
blivit dömda."
2. Rasism
Eva Zetterberg (v) anför:
Inom Europarådet pågår en diskussion om åtgärder mot rasism och
etnisk diskriminering. Jag anser att Europakonventionen bör
kompletteras med ett förbud mot etnisk diskriminering.
3. Observatörsstatus i FN
Eva Zetterberg (v) anför:
Motion U633 tar upp den berättigade frågan om Vatikanstatens
status. Det märkliga förhållandet att ett religiöst samfund --
den katolska kyrkan -- i internationella sammanhang likställs med
geografiska stater har accepterats av Sverige. Andra trossamfund
har bara möjlighet att söka konsultativ status. Vänsterpartiet
instämmer i motionens krav. Sverige bör i framtiden verka för att
Vatikanstaten likställs med övriga trossamfund.
4. Internationell miljödomstol
Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna föreslår i motion U603 att Sverige inom
FN verkar för att en internationell miljödomstol skapas, som är
öppen för alla nationer och andra berörda parter.
En miljödomstol där även miljöorganisationer har talerätt
behövs, speciellt med tanke på arbetet med Agenda 21. Den har
initierats i många länder efter Rio-konferensen och medfört ökade
kunskaper om nödvändigheten att på alla sätt stoppa såväl global
som lokal miljöförstöring.
En miljödomstol skapar också efter hand den viktiga
internationella praxis som ännu saknas inom miljörättsområdet.
Den internationella domstolen i Haag inrättade 1993 en särskild
kammare för handläggning av miljörättsliga mål. Mandatet var
tidsbegränsat och upphörde den 6 februari 1995. Det har inte
förnyats utan ersätts med möjligheten att på ad hoc-basis inrätta
en särskild kammare vid behov för handläggning av miljömål.
(Enligt domstolens stadga, artikel 26, 1 §.)
Motionens krav anses besvarade med hänvisning bl.a. till
domstolen i Haag och den kommande FN-domstolen för havsrättsliga
spörsmål. Denna domstol skall också behandla miljöfrågor.
Miljöpartiet de gröna understryker nödvändigheten av att
Sverige fortsätter verka för att den internationella domstolens
ställning stärks, så att den motsvarar de behov och krav som en
ökande miljöbelastning, miljöproblem och därmed sammanhängande
miljökonflikter kommer att ställa.
Men vi anser att en domstol med arbetsuppgifter enbart inom
miljöområdet blir slagkraftigare och effektivare i att få sina
medlemsstater att följa miljörättsliga förpliktelser.
5. Indonesien
Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke
Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kds) och Ingbritt Irhammar (c)
anför:
Vi anser i likhet med utskottet att FN:s roll och möjligheter i
konflikten framför allt är att verka för att en
förtroendeskapande dialog kommer till stånd mellan parterna och
Portugals och Indonesiens regeringar. Eftersom en permanent
närvaro av en FN-styrka på ön lättare skulle kunna garantera det
östtimoresiska folkets säkerhet bör Sverige inom ramen för
FN-organen kraftfullt verka för detta. I dag finns emellertid
inte förutsättningar för att en FN-styrka skall kunna spela en
konstruktiv roll på ön. I avvaktan på att detta skall bli möjligt
är det viktigt att Sverige verkar för en permanent FN-närvaro på
ön vad gäller andra FN-organ som WHO och FAO.
Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per den
31 december 1994
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 2
Utskottet 10
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra
efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet 11
1. Mänskliga rättigheter och demokrati 11
2. Barnets rättigheter 14
3. Kvinnans rättigheter 16
4. Homosexuellas rättigheter 18
5. Urbefolkningars rättigheter 19
6. Rasism 23
7. FN:s konferenser 25
8. Observatörsstatus i FN 27
9. Internationella miljöfrågor 28
II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda
folk 29
1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen 29
2. Romernas (zigenarnas) situation 31
3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl.
stater. 32
4. Ryssland och Tjetjenien 38
5. Iran 41
6. Burma (Myanmar) 42
7. Tibet 43
8. Indonesien 45
9. USA 47
10. Cuba 48
11. Colombia 50
12. Angola 53
13. Västra Sahara 54
14. Taiwan 56
Hemställan 56
Reservationer 59
1. FN-konferens om mansrollen (mom. 12) 59
2. Konvention om fri miljöinformation (mom. 14) 60
3. Regeringsdelegation till Colombia m.m. (mom. 28) 60
Särskilda yttranden 61
1. Urbefolkningars rättigheter 61
2. Rasism 61
3. Observatörsstatus i FN 61
4. Internationell miljödomstol 62
5. Indonesien 62
Bilaga: Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus
per den 31 december 1994 63