I detta betänkande behandlas proposition 1994/95:178 om
pantbankslag.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ny pantbankslag
samt de förslag som i övrigt lämnas avseende ändringar i annan
lagstiftning. Den nya lagen innebär en minskad offentlig
reglering av pantbanksverksamheten, samtidigt som en
anpassning sker till aktuell konsumentpolitisk lagstiftning.
Lagen skall träda i kraft den 1 januari 1996.
Propositionen
I proposition 1994/95:178 föreslås att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. pantbankslag,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
4. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
5. lag om ändring i lagen (1995:311) om ändring i
konsumentkreditlagen (1992:830).
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, återges i bilaga.
Utskottet
Bakgrund
I Sverige infördes de första bestämmelserna om yrkesmässig
pantlånerörelse år 1772, Kungl. Maj:ts reglemente av den 21
november 1772. Under senare delen av 1800-talet inrättades
privata pantlånekontor på flera orter i Sverige. Denna
pantlånerörelse blev först år 1885 underkastad en offentlig
reglering genom en kungörelse om villkoren för idkande av
pantlånerörelse. Kungörelsen ersattes år 1918 med en förordning
angående idkande av pantlånerörelse. År 1949 beslutades om den
alltjämt gällande lagen (1949:722) om pantlånerörelse
(pantlånelagen).
Pantlånelagen har till syfte att dels motarbeta
tillgreppsbrottslighet, dels skydda utsatta låntagare. Av denna
lag framgår bl.a. att det krävs tillstånd av länsstyrelsen för
att bedriva pantlåneverksamhet. I prövningen ingår en bedömning
av om det finns behov av rörelsen. En lämplighetsprövning av den
person som förestår en pantlåneinrättning skall också
genomföras. Länsstyrelsen utövar tillsyn över verksamheten.
Lagen föreskriver att kommun, eller ett bolag eller en förening
med allmännyttigt ändamål, skall ges företräde att erhålla
tillstånd. I lagen finns också en skyldighet för innehavaren av
pantlånerörelsen att till polisen ge upplysningar beträffande
gods som kan sättas i samband med brott.
I september 1993 beslutade den dåvarande regeringen att en
särskild utredare skulle tillkallas med uppgift att överväga
huruvida pantlåneverksamheten även framdeles bör vara reglerad
genom en särskild lag. I sammanhanget skulle belysas i vad mån
det finns andra lagar som på ett ändamålsenligt sätt tar till
vara samma skyddsintressen som pantlånelagen. I direktiven
pekade regeringen på att det under årens lopp införts
lagstiftning som tillvaratar konsumenternas intressen, bl.a.
konsumentkreditlagen och lagen om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden. Även synen på hur näringsrättsliga
regleringar bör utformas har förändrats. Regeringen ifrågasatte
bl.a. behovsprövningen som är ett centralt inslag i den
nuvarande pantlånelagen.
Våren 1994 avlämnade Pantbanksutredningen (särskild utredare:
försäkringsdomaren Lennart Aspegren) sitt betänkande
Pantbankernas kreditgivning (SOU 1994:61). Regeringen beslutade
i mars 1995 att inhämta Lagrådets yttrande med anledning av de
lagförslag som upprättats på grundval av utredningens förslag.
Regeringens förslag
I proposition 1994/95:178 lägger regeringen fram förslag om en
helt ny pantbankslag som skall ersätta den nu gällande
pantlånelagen den 1 januari 1996. Syftet med förslaget är att
förenkla reglerna för verksamheten, underlätta nyetableringar i
branschen och att genomföra en anpassning till vad som i övrigt
gäller på konsumentkreditmarknaden. Med den nya pantbankslagen
skall den offentliga regleringen av pantbanksverksamheten
minskas, samtidigt som kraven på konsumentskydd och
brottsbekämpning upprätthålls. Den juridiska formen för att i
framtiden få bedriva pantbanksverksamhet föreslås bli
aktiebolag. Förslag till ny finansiering av tillsynen lämnas.
Som en följd av förslaget till en ny pantbankslag föreslås även
följdändringar i vissa författningar som innehåller
verksamhetsregler för kreditgivare och bestämmelser om
konsumentskydd vid kreditgivning. Sålunda framläggs förslag till
ändringar i bankrörelselagen (1987:617), konsumentkreditlagen
(1992:830) och lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Inga motioner har väckts med anledning av propositionen.
Regeringen ansluter sig till Pantbanksutredningens bedömning
att de speciella förhållandena inom branschen föranleder ett
behov av fortsatt speciallagstiftning och att 1949 års lag om
pantlåneverksamhet bör ersättas av en ny pantbankslag. De nya
reglerna innebär emellertid inga radikala förändringar utan
syftar till en modernisering och förenkling av ett regelsystem
som i sina huvuddrag anses ha fungerat väl. De viktigaste
förändringarna i lagstiftningen är följande.
En skillnad är benämningen på lagen. Regelverket föreslås
benämnas pantbankslag i stället för nuvarande pantlånelag.
Innebörden i denna förändring är att begreppet pantbank blir
lagfäst. Pantbanksutredningen menade att pantbank av olika skäl
är en ändamålsenlig beteckning för ett företag som driver
pantlånerörelse. Bl.a. är ordet pantbank sedan länge väl
etablerat i det allmänna språkbruket. Vidare finns det i
dagsläget etablerade pantbanker som använder ordet pantbank i
sin firma. Utredningen anförde att detta torde vara förenligt
med den nuvarande lydelsen av 1 kap. 9 § bankrörelselagen, i
vilken definieras vilka som i sin firma eller i övrigt vid
beteckning av affärsrörelse får använda ordet bank. Dock
föreslog utredningen -- vilket regeringen ställer sig bakom i
den aktuella propositionen -- att bankrörelselagen kompletteras
så att även pantbanker uttryckligen omfattas av nyssnämnda
bestämmelse.
Regeringen föreslår att kravet på tillstånd skall behållas i
den nya lagen, men att tillståndsprövningen förenklas
väsentligt. Länsstyrelserna föreslås även fortsättningsvis få
ansvara för denna mer begränsade prövning. Den administrativa
styrningen av pantbanksverksamheten mjukas upp i syfte
att bl.a. underlätta nyetableringar. I propositionen föreslår
regeringen att behovsprövningen avskaffas. Lämplighetsprövningen
bör dock behållas, menar regeringen. Kravet på redbarhet,
ordentlighet och lämplighet uttrycks i den nya lagen -- efter
förebild från kreditmarknadsbolagslagen -- som ett krav på sund
pantbanksverksamhet.
I propositionen föreslås att företrädesrätten vid
tillståndsprövningen för kommuner och s.k. allmännyttiga företag
skall slopas. Alla företag som uppfyller lagens krav skall
fortsättningsvis ha rätt att erhålla tillstånd.
Med företag menas i detta sammanhang aktiebolag. Utpekandet av
en bestämd associationsform som krav för att få bedriva
pantlåneverksamhet är en nyhet jämfört med pantlånelagen.
Motivet till bestämmelsen att endast aktiebolag skall äga rätt
att bedriva pantbanksrörelse är att endast denna företagsform
anses ge garanti för viss varaktighet vad gäller kapitalinsats,
tillfredsställande revision och en rimlig tillsyn.
Aktiebolagsformen främjar att en från konsument- och
affärssynpunkt sund verksamhet etableras, menar regeringen.
Bl.a. är bestämmelserna om revision för t.ex. ekonomiska
föreningar och kommanditbolag mer begränsade än för aktiebolag.
Den viktigaste skillnaden är att det i lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar inte finns -- till skillnad från i
aktiebolagslagen (1975:1385) -- föreskrivet något krav på att
den som utses till revisor skall vara auktoriserad eller
godkänd, såvida inte tillgångarna eller antalet anställda
överstiger vissa uppsatta gränser. Vad gäller ekonomisk
redovisning finns det i bokföringslagen (1976:125) undantag för
enskilda näringsidkare att upprätta årsbokslut och
årsredovisning vars bruttoomsättning understiger ett visst
angivet belopp. Mindre pantbanker skulle därmed inte behöva
upprätta årsbokslut. Emellertid drivs i dagsläget
pantlåneverksamhet huvudsakligen i aktiebolagsform. Av
sammmanlagt 17 pantbanker drivs 13 som aktiebolag, tre som
kommanditbolag och en som ideell förening. En pantbank är
kommunägd (Göteborg).
Kravet i aktiebolagslagen på minsta aktiekapital föreslås
gälla också för aktiebolag som driver pantlåneverksamhet. Från
den 1 januari 1995 gäller enligt 1 kap. 3 § aktiebolagslagen
krav på 100 000 kr som minsta aktiekapital; tidigare var
minimibeloppet 50 000 kr. Denna kapitalinsats skall -- efter
övergångsregler vad gäller tidpunkten för när ombildning till
aktiebolag skall ha skett för de företag som för närvarande
bedriver pantlåneverksamhet under en annan associationsform --
sålunda också gälla för pantbankerna.
Länsstyrelsernas verksamhet vad avser tillståndsprövning och
tillsyn av pantbanker föreslås bli avgiftsfinansierad. Två
avgifter skall tas ut, dels en avgift för handläggningen av
tillståndsansökan, dels en årlig avgift för den löpande
tillsynen. För att fastställa de avgifter som bör tas ut för
tillståndsprövning respektive tillsyn måste emellertid kostnaden
för länsstyrelsernas arbete med dessa ärenden utredas närmare.
Regeringen har därför för avsikt att uppdra åt
Riksrevisionsverket att företa en sådan utredning.
Ett väsentligt skäl för att även framdeles ha en särskild
reglering av pantbanksverksamheten är, enligt regeringen, kravet
på upprätthållande av ett konsumentskydd. Detta skydd skall som
hittills grundas på kvalitetsgranskningen av och tillsynen över
pantbanker i enlighet med de speciella regler som föreslås i den
nya pantbankslagen. Följdändringar föreslås i regelverk med
konsumentskyddssyfte som skall tillämpas på pantlåneverksamhet.
I pantbankslagen föreslås en anpassning till motsvarande
regler som återfinns i konsumentkreditlagen. Utgångspunkten
härvid är att skyddsnivån i princip skall vara densamma och att
avvikelser från konsumentkreditlagens skyddsbestämmelser skall
vara motiverade av pantbanksverksamhetens särskilda
förhållanden. För att säkerställa konsumentskyddet har i den nya
pantbankslagen införts nya bestämmelser om räntor och avgifter,
pantsedelns innehåll, en längsta tid för kreditgivning,
försäkringsskydd av pantsatta föremål och försäljning av panter.
I nuvarande lagstiftning finns bestämmelser om skyldighet för
utövare av pantlånerörelse att låta polismyndigheten undersöka
rörelsens lokaler samt granska pantboken. Denna rätt för polisen
föreslås stå oförändrad i den nya lagstiftningen. I lagen
klargörs att polismyndigheten skall kunna ålägga pantbanken att
regelbundet sända in uppgifter ur pantboken, vilket bedöms kunna
förbättra och rationalisera polisens arbete.
Den nya lagen föreslås, som redan nämnts, träda i kraft den 1
januari 1996. Med hänsyn till att det enligt den nya lagen är
fråga om en ny form av tillståndsprövning skall befintliga
tillstånd upphöra att gälla, och för fortsatt verksamhet krävs
tillstånd enligt den nya lagen. Pantbanker som har tillstånd
enligt äldre regler får dock driva verksamheten vidare under ett
år efter ikraftträdandet.
Förslagen till förändringar i annan lagstiftning är av
konsekvenskaraktär. Ändringar föreslås i, som tidigare nämnts,
bankrörelselagen, konsumentkreditlagen och lagen om
kreditmarknadsbolag. Dessutom föreslår regeringen en förändring
i lagen (1995:311) om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).
Förslaget innebär en rättelse av en felaktig hänvisning i 32 §,
som uppkommit efter lagändring som tidigare beslutats av
riksdagen (prop. 1994/95:49, bet. LU6).
Utskottets ställningstagande
Förslaget till ny pantbankslag är en modernisering av en
lagstiftning som härrör från åren närmast efter andra
världskriget. Utskottet konstaterar att regeringens förslag
innebär en förstärkning av näringsfriheten, samtidigt som en
anpassning sker till aktuell konsumentpolitisk lagstiftning. Av
propositionen framgår emellertid att pantlåneverksamheten i
huvudsak -- trots de något åldersstigna bestämmelser som styrt
densamma -- ändock sköts på ett tillfredsställande sätt.
Utskottet finner att regeringens förslag till ny pantbankslag
och de förslag som i övrigt lämnas avseende konsekvensändringar
som måste göras i annan lagstiftning är väl motiverade och
tillstyrker propositionen i dess helhet.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen antar de i proposition 1994/95:178 framlagda
förslagen till
a) pantbankslag,
b) lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
c) lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
d) lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
e) lag om ändring i lagen (1995:311) om ändring i
konsumentkreditlagen (1992:830).
Stockholm den 31 maj 1995
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Bo
Finnkvist (s), Per Westerberg (m), Bo Bernhardsson (s), Mikael
Odenberg (m), Sylvia Lindgren (s), Kjell Ericsson (c), Barbro
Andersson (s), Chris Heister (m), Marie Granlund (s), Lennart
Beijer (v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Göran Hägglund
(kds), Laila Bäck (s), Eva Flyborg (fp) och Ronny Korsberg (mp).
Regeringens lagförslag
Bilaga
1 Förslag till pantbankslag
2 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
3 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830)
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:311) om ändring
i konsumentkreditlagen (1992:830)