Lagutskottets betänkande
1994/95:LU26

Investeringar i arrendejordbruket m.m.


Innehåll

1994/95
LU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1994/95:155 om investeringar i arrendejordbruket m.m.
I propositionen föreslås att det införs generella regler till
skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på
arrendeställen. Förslagen innebär i huvudsak följande.
När parterna i ett arrendeförhållande inte kan enas i frågan
om en investering skall göras på arrendestället eller de närmare
villkoren för den, skall arrendatorn kunna ansöka om tillstånd
till investeringen hos arrendenämnden. Sådant tillstånd skall
ges om investeringen kan antas bli lönsam på lång sikt för
jordbruket på arrendestället och intresset av att investering
sker överväger jordägarens intresse av att den inte kommer till
stånd. Om tillstånd lämnas och arrendatorn därefter utför
investeringen på egen bekostnad, skall han ha rätt att överlåta
arrenderätten till någon annan med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Jordägaren skall dock först erbjudas att i stället
lösa in den aktuella investeringen. Om jordägaren på detta sätt
löser in en investering, skall han ha rätt till skälig höjning
av arrendeavgiften.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
I propositionen tar regeringen också upp frågan om rätt till
friköp vid s.k. historiska arrenden. Regeringen föreslår att
någon sådan rätt inte skall införas.
I betänkandet behandlar utskottet också motioner som väckts
med anledning av propositionen och under den allmänna
motionstiden 1993/94 resp. 1994/95. Motionerna rör frågor om
äganderätten och arrendelagstiftningen, driftsinriktningen på
ett arrendeställe, sidoarrenden, behörig instans att pröva
tvister om inlösenskyldighet m.m., friköp vid historiska
arrenden och kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.
I ärendet har inkommit skrivelser från Willands
arrendatorsförening och Sveriges Jordägareförbund.
Utskottet tillstyrker propositionen. Utskottet förordar vidare
med anledning av en motion angående bättre kreditmöjligheter för
byggnader på annans mark att regeringen utreder frågan med
avseende särskilt på situationen för ägare till fritidshus på
arrendetomter. I  övrigt avstyrker utskottet motionerna.
Till betänkandet har fogats tre reservationer, varav en (m)
rör frågor om driftsinriktningen på ett arrendeställe och om
sidoarrenden samt två reservationer (v resp. mp) avser frågan om
friköp vid historiskt arrende.

Propositionen

I proposition 1994/95:155 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet
-- att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i jordabalken,
2. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder.
Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:155
1994/95:L25 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om rätt till
friköp av historiska arrenden i enlighet med Arrendekommitténs
förslag (SOU 1991:85).
1994/95:L26 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall
genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.
1994/95:L27 av Lennart Brunander och Marianne Andersson (c)
vari yrkas att riksdagen med ändring av regeringens förslag
beslutar att tvister om inlösenskyldighet och inlösenvillkor
skall avgöras av arrendenämnd.
1994/95:L28 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten att bestämma driftsinriktningen på
arrendestället,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sidoarrenden.
1994/95:L29 av Yvonne Ruwaida och Marianne Samuelsson (mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om friköpsrätt av historiska
arrenden.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall
genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.
1993/94:L502 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om lagfäst friköpsrätt vid historiskt betingat arrende.
1993/94:L503 av Mona Saint Cyr och Carl G Nilsson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Fri- och rättighetskommittén bör ges
tilläggsdirektiv avseende granskningen av arrendelagstiftningens
effekter på äganderätten.
1993/94:L504 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om förköp av historiska arrenden.
1993/94:L505 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att den förelägger riksdagen
förslag till lagregler som medför bättre kreditmöjligheter för
byggnader på annans mark.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L501 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om lagfäst friköpsrätt vid historiskt betingat arrende.
1994/95:L502 av Marianne Andersson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om friköpsrätt för historiska arrenden.
1994/95:L503 av Björn Samuelson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall
genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.

Utskottet

Inledning
Arrende är en form av nyttjanderätt till mark mot ersättning.
Genom 1907 års nyttjanderättslag infördes arrende som ett
enhetligt rättsinstitut i Sverige, och därmed lades grunden för
den moderna arrenderätten. Redan i sin ursprungliga utformning
innehöll lagen åtskilliga tvingande bestämmelser, som
tillvaratog arrendatorns, den svagare partens, intressen. Vid de
ändringar i lagen som företogs under de följande decennierna
ökades arrendatorns rättsskydd. Här kan särskilt nämnas
tillkomsten år 1943 av de s.k. sociala arrendereglerna. Dessa
regler gav arrendatorn viss möjlighet att mot jordägarens vilja
sitta kvar på arrendestället efter den avtalade arrendetidens
utgång, s.k. optionsrätt. År 1968 skedde en viss omarbetning av
arrendereglerna, varvid särskilda bestämmelser infördes om
bostadsarrende och anläggningsarrende. I samband med
tillskapandet år 1970 av en ny jordabalk (JB) gjordes betydande
ändringar i reglerna om jordbruksarrende. De sociala
arrendereglerna avskaffades och ersattes av bestämmelser som --
efter mönster av hyreslagstiftningen -- gav arrendatorn ett
direkt besittningsskydd vid dels jordbruksarrenden, som omfattar
bostad för arrendatorn (s.k. gårdsarrenden), dels övriga
jordbruksarrenden (s.k. sidoarrenden) under förutsättning att
arrendetiden överstiger ett år.
Reglerna om jordbruksarrende har även efter tillkomsten av JB
förändrats i åtskilliga avseenden. Genom en reform år 1979
stärktes jordbruksarrendatorns besittningsskydd bl.a. då
jordägaren själv vill överta arrendestället. År 1984 infördes i
lagstiftningen en principiell skyldighet för jordägaren att
utföra sådana investeringar på ett arrendeställe som påfordras
av en myndighet, t.ex. enligt hälso- och
miljöskyddslagstiftningen (prop. 1983/84:136, bet. LU
1983/84:35, rskr. 394). Samtidigt utvidgades arrendators rätt
att överlåta arrendestället, och arrendatorn fick också i andra
avseenden en stärkt ställning.
Till grund för 1984 års ändringar i arrendelagstiftningen låg
Arrendelagskommitténs slutbetänkande (SOU 1981:80) Arrenderätt
2, Regler om investeringar i arrendejordbruket m.m. Ett förslag
i betänkandet som gällde arrendators rätt till ersättning för
generella investeringar upptogs dock inte i
lagstiftningsärendet. Lagutskottet uttalade härvid, med
anledning av ett motionsyrkande om genomförande av ett sådant
förslag, att frågan borde bli föremål för ytterligare utredning,
och utskottet förutsatte att ett visst aviserat utredningsarbete
snarast skulle komma till stånd (bet. LU 1983/84:35 s. 10).
Arrendelagskommittén tog i sitt slutbetänkande även upp frågan
om en rätt för arrendatorer att friköpa arrendestället.
Kommittén fann att en friköpsrätt var förenad med så stora
nackdelar att dessa på intet sätt vägdes upp av den förmån som
skulle komma vissa arrendatorer till del. Kommittén lade
följaktligen inte fram något förslag om friköpsrätt.
Med anledning av en begäran från riksdagens sida (bet. LU
1982/83:27, rskr. 266) tillkallades år 1984 Friköpsutredningen,
vars huvudsakliga uppgift var att förutsättningslöst utreda
frågan om införandet av en friköpsrätt för innehavare av
historiska arrenden. I betänkandet (SOU 1986:52) Friköp vid
historiskt arrende avstyrkte utredningens majoritet införandet
av en lag om friköpsrätt. Vid remissbehandlingen av betänkandet
förklarade sig det övervägande antalet remissinstanser dela
utredningsmajoritetens uppfattning att en lagstiftning om
friköpsrätt inte borde införas.
Frågan aktualiserades därefter åter i riksdagen vid ett
flertal tillfällen med anledning av motioner i ämnet. Hösten
1989 framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:LU6 till en början att de  krav på en friköpsrätt vid
historiska arrenden som framförts under årens lopp måste ses mot
bakgrund av att det saknades generella regler som gav en
jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar
som gjorts på arrendestället. Utskottet ansåg -- med hänvisning
till bl.a. tidigare översyn av spörsmålet som inte lett till
lagstiftningsåtgärder -- att frågan om ett lagreglerat skydd för
jordbruksarrendatorernas investeringar borde bli föremål för en
förnyad utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på
regeringen att bestämma de närmare formerna för
utredningsarbetets bedrivande samt att därefter återkomma med
ett lagförslag till riksdagen. I frågan om friköpsrätt vid
historiska arrenden pekade utskottet på ett antal omständigheter
som enligt utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och
framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden således
borde införas. Det fick enligt utskottet ankomma på regeringen
att utforma förslag till lagstiftning och därefter återkomma
till riksdagen. Vad utskottet anfört om skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar och om friköpsrätt gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr.
1989/90:39).
Som en följd av riksdagens beslut tillkallade regeringen 1990
års arrendekommitté (Ju 1990:06) med uppgift att se över vissa
regler inom arrendelagstiftningen. Kommittén hade som
huvuduppgift att utforma förslag till regler som dels skyddar en
jordbruksarrendators investeringar på arrendestället, dels ger
arrendatorn vid historiskt arrende rätt att friköpa
arrendestället.
Kommittén behandlade friköpsfrågan med förtur och föreslog i
betänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden -- förslag till
friköpslag en särskild lag om friköpsrätt vid historiska
arrenden. I slutbetänkandet (SOU 1992:109) Investeringar i
arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor lämnade
kommittén förslag till bl.a. regler om skydd för
jordbruksarrendatorns investeringar på arrendestället.
Arrendekommitténs båda betänkanden har remissbehandlats i ett
sammanhang.
I förevarande proposition föreslår regeringen, på grundval av
Arrendekommitténs utredningsarbete, generella regler till skydd
för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen.
Vidare tas i propositionen upp frågan om rätt till friköp vid
s.k. historiska arrenden, men något förslag till lagstiftning
lämnas inte. Övriga förslag som lämnats av Arrendekommittén
kommer enligt uppgift i propositionen att behandlas i annat
sammanhang.
Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker propositionens
förslag om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar jämte
motioner i frågan och därefter motioner som rör friköpsrätt vid
historiska arrenden. Slutligen behandlas en motion om
kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.
Skydd för jordbruksarrendatorers investeringar
Gällande ordning
JB:s arrenderegler finns i främst 8--11 kap. Allmänna
bestämmelser om arrende finns i 8 kap. medan de övriga kapitlen
innehåller regler om de särskilda arrendeformerna. Sålunda finns
bestämmelser om jordbruksarrende i 9 kap., om bostadsarrende i
10 kap. och om anläggningsarrende i 11 kap. Lägenhetsarrende
föreligger om jord upplåts på arrende för annat ändamål än
jordbruk och upplåtelsen inte är att anse som bostadsarrende
eller anläggningsarrende (8 kap. 1  § andra stycket JB).
När det gäller jordbruksarrende har i fråga om arrendeställets
skick både jordägaren och arrendatorn ett ansvar. Bestämmelserna
i 9 kap. 15--22 §§ JB fördelar detta ansvar mellan parterna.
Arrendatorn -- som ju har egendomen i besittning -- svarar för
arrendeställets vård och underhåll, medan jordägaren i princip
svarar för den nödvändiga förnyelsen av arrendestället.
Jordbruksarrendatorn har därmed som huvudregel inte någon rätt
till ersättning för förbättringar på arrendestället som han gör.
Från denna allmänna princip finns det emellertid vissa undantag
som utskottet återkommer till nedan.
Parternas ekonomiska mellanhavanden såsom underhålls- och
ersättningsfrågor avseende den gångna arrendeperioden regleras
vid avräkning enligt 9 kap. 23 § JB. Avräkning skall ske när
arrendestället avträdes eller vid den tidigare tidpunkt som
parterna träffat avtal om. Om inte annat avtalats skall
avräkningen grundas på syn vid avräkningsperiodens början och
slut (se 9 kap. 23--28 §§ JB).
Som nyss nämnts finns det vissa undantag från principen att en
jordbruksarrendator inte har rätt till ersättning för
investeringar som han själv utfört på arrendestället och som
innebär en förkovran av fastigheten. Sålunda har en
jordbruksarrendator under vissa förutsättningar rätt till
ersättning för av honom under arrendetiden avhjälpta
tillträdesbrister. Ersättningen utgår i allmänhet först vid
avräkningen (se 9 kap. 16 § JB). Är det fråga om sådana
tillträdesbrister på bostäder som enligt 9 kap. 17 § inte får
förekomma har arrendatorn emellertid rätt att omedelbart få sina
kostnader täckta. En arrendator har vidare en begränsad rätt
till ersättning för s.k. fristående förbättringar som inte avser
att avhjälpa en brist vid tillträdet och som inte gäller byggnad
(9 kap. 21 § JB). Här avses ny täckdikning eller annan
jordförbättring såsom anläggande av markväg.
Jordägarens principiella byggnadsskyldighet kommer till
uttryck i 9 kap. 18 § JB. I samband med 1984 års ändringar i
JB:s arrenderegler infördes, vilket berörts i inledningen, också
en byggnadsskyldighet för jordägaren när myndighet fattat ett
beslut som innebär att arrendestället inte får användas på
avsett sätt om inte en befintlig anläggning byggs om eller en
nyanläggning sker (9 kap. 17 a § JB).
Vad gäller en jordbruksarrendators rätt att överlåta
arrenderätten krävs i princip jordägarens samtycke härför (9
kap. 31 § första stycket JB). Från denna huvudregel finns
undantag i andra och tredje styckena av paragrafen.
Sålunda får vid arrende för viss tid arrendatorn överlåta
arrenderätten, om den avser ett utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, till sin make eller avkomling, om
arrendenämnden tillåter det (tredje stycket). Sådant tillstånd
skall lämnas om inte jordägaren har befogad anledning att
motsätta sig överlåtelsen. Beträffande arrenden för viss tid som
inte understiger tio år föreligger enligt andra stycket en mera
omfattande överlåtelserätt. Enligt denna regel får arrenderätten
överlåtas till en person med vilken jordägaren skäligen kan
nöjas. Särskilda bestämmelser finns i fjärde stycket av
ifrågavarande paragraf om överlåtelserätt för arrendatorns
dödsbo.
Propositionen
I propositionen föreslås en reform av jordbruksarrendatorers
investeringsskydd som innebär att när parterna i ett
arrendeförhållande inte kan enas i frågan om en investering
skall göras på arrendestället eller de närmare villkoren för
denna, skall arrendatorn kunna ansöka om tillstånd till
investeringen. Om tillstånd lämnas och arrendatorn därefter
utför investeringen på egen bekostnad, skall han ha rätt att
överlåta arrenderätten till någon annan med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas. Innan sådan överlåtelserätt aktualiseras
skall dock jordägaren erbjudas att i stället lösa in
investeringen.
De nya bestämmelserna skall vara tillämpliga på
jordbruksarrendatorers framtida investeringar på arrendeställen,
när det är fråga om åtgärder som avser byggnader,
markanläggningar eller jord och som går utöver arrendatorns
underhållsskyldighet. Från tillämpningsområdet undantas dock
sådana arrenden som inte omfattar bostad åt arrendatorn
(sidoarrenden) och vars arrendetid uppgår till högst ett år.
Frågor om tillstånd till investeringar enligt de nya reglerna
skall avgöras av arrendenämnden. Dess beslut skall kunna
överklagas till fastighetsdomstol. Tillstånd till en investering
skall ges, om den kan antas bli lönsam på lång sikt för
jordbruket på arrendestället och intresset av att investeringen
sker överväger jordägarens intresse av att den inte kommer till
stånd.
Jordägaren skall lösa in investeringen om han inom tre
månader från arrendatorns erbjudande åtar sig att göra detta.
Den ersättning som jordägaren därvid skall utge till arrendatorn
skall, om inte annat avtalats, motsvara den ökning av
arrendeställets värde som investeringen medfört. Tvister om
inlösenskyldighet och inlösenvillkor skall avgöras av
fastighetsdomstol som första instans.
Arrendatorns rätt att överlåta arrenderätten inträder enligt
förslaget när jordägaren förklarat sig avstå från att anta
erbjudandet om inlösen eller när det står klart att han inte
iakttagit svarsfristen om tre månader från erbjudandet. För
överlåtelserätten gäller en tidsgräns om tre år.
Jordägaren skall enligt förslaget ha rätt till skälig höjning
av arrendeavgiften när han löst in en investering som utförts
med stöd av de nya reglerna. Denna rätt förutsätter att
investeringen medfört att arrenderättens värde höjts.
Motioner
I motion L28 av Göte Jonsson m.fl. (m), som väckts med
anledning av propositionen, kritiseras förslaget såvitt avser
att arrendenämnden skall pröva frågor om tillstånd till
investeringar enligt de nya reglerna. Motionärerna anser att
frågan om tillstånd till en investering som påverkar
driftsinriktningen på arrendestället inte bör avgöras av
arrendenämnden utan vara en sak som jordägaren ensam får
bestämma. Motionärerna begär ett tillkännagivande med denna
innebörd (yrkande 1). I motionen begärs också ett
tillkännagivande om att även sidoarrenden med en arrendetid på
ett år eller mera bör undantas från de nya bestämmelsernas
tillämpningsområde (yrkande 2).
I motion L27 av Lennart Brunander och Marianne Andersson (båda
c), också med anledning av propositionen, hänvisas till att
arrendenämnd skall pröva frågor om tillstånd till investeringar
enligt de nya reglerna. Det är då enligt motionärerna rimligt
att arrendenämnd, i stället för fastighetsdomstol enligt
regeringens förslag, också får pröva tvister om
inlösenskyldighet och inlösenvillkor beträffande investeringen.
Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar en sådan ändring av
regeringsförslaget.
Enligt motion L503 av Mona Saint Cyr och Carl G Nilsson (båda
m), från den allmänna motionstiden 1993/94, måste
arrendelagstiftningen anpassas till det förhållandet att
jordbruksnäringen avreglerats och att marknadsmässiga
förhållanden eftersträvas på det området. En jordägare bör ha
rätt att disponera över sin egendom och att ingå de avtal med en
motpart som han själv önskar. Arrendelagstiftningen måste enligt
motionärerna ge ett större utrymme för avtalsfrihet och
relationen jordägare--arrendator präglas av de principer som
gäller för andra företagare på marknaden.
Utskottet
Utskottet vill inledningsvis framhålla att arrendatorerna
genom nu gällande lagstiftning har en stark ställning i
arrendeförhållandet. I synnerhet gäller detta beträffande
möjligheterna för jordbruksarrendatorer och bostadsarrendatorer
att få arrendeavtalet förlängt, det s.k. direkta
besittningsskyddet. Lagstiftningen har sålunda i viktiga
hänseenden en klar inriktning på att ge ett socialt och
ekonomiskt skydd för den svagare och mer utsatta parten i
förhållandet. Utvecklingen har följaktligen å andra sidan
inneburit vissa inskränkningar i fastighetsägarens möjligheter
att disponera sin egendom som han vill. Enligt utskottets mening
bör det dock framhållas att arrendatorerna fortfarande i flera
avseenden intar en beroendeställning i förhållande till ägaren
av marken. Sålunda råder alltjämt relativt starka inskränkningar
i t.ex. en jordbruksarrendators möjligheter att få kompensation
för investeringar som han själv utfört på arrendestället liksom
i hans möjligheter att överlåta arrenderätten utan jordägarens
samtycke.
Som påpekas i propositionen är vid jordbruksarrende, i de fall
en gjord investering inte omfattas av någon lagreglerad
skyldighet för jordägaren att utge ersättning till arrendatorn
och arrendatorn inte heller har rätt att överlåta arrenderätten,
arrendatorns möjlighet att erhålla kompensation för
investeringen beroende av att en överenskommelse härom träffas
med jordägaren. Som uttalats i olika sammanhang har frånvaron av
avtal fått till följd att önskvärda investeringar i
arrendejordbruket ibland har uteblivit.
I likhet med regeringen anser utskottet mot denna bakgrund att
det finns ett behov av ett generellt skydd för
jordbruksarrendatorernas investeringar på arrendestället, och en
lagstiftning med sådant innehåll bör därför införas. Det förslag
som regeringen nu lägger fram i ämnet torde enligt utskottets
mening väl fylla det behov av ett förbättrat investeringsskydd
för jordbruksarrendatorerna som sedan länge varit aktuellt.
Det anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de
synpunkter som framförs i motion 1993/94:L503 att lagstiftningen
inneburit att balansen i arrendeförhållandena rubbats på ett
ofördelaktigt sätt. Utskottet vill med anledning härav framhålla
att arrendelagstiftningen i väsentliga stycken alltjämt bygger
på att i första hand frivilliga överenskommelser skall
eftersträvas mellan parterna. En sådan inriktning har även den
nu föreslagna reformen, och utskottet ställer sig bakom den
angivna utgångspunkten för de nya reglerna att parterna i
främsta rummet skall försöka lösa investeringsfrågorna i
samförstånd. Med det anförda avstyrker utskottet motion L503.
Utskottet övergår härefter till att behandla vissa
enskildheter i förslaget om nytt investeringsskydd, vilka
aktualiserats främst genom motionerna i ärendet.
Vad som anförs i motion L28 om ändrad driftsinriktning på
arrendestället aktualiserar förutsättningarna för tillstånd till
en investering enligt de nya reglerna. Som påpekas i
propositionen torde frågor om vilken verksamhet som skall
bedrivas på ett arrendeställe ofta vara av grundläggande
betydelse för jordägaren när avtal om arrende ingås. Om
arrendatorn under arrendetiden önskar genomföra en investering
som skulle innebära en ändring av arrendeställets
driftsinriktning, t.ex. genom en övergång från
spannmålsproduktion till animalieproduktion, är det därför
naturligt att jordägarens åsikt bör tillmätas stor vikt vid
intresseavvägningen. Utskottet delar regeringens uppfattning att
det inte bör råda något absolut förbud mot investeringar av de
nämnda slagen. Utgångspunkten bör emellertid vara att det måste
krävas starka skäl för att mot en jordägares vilja ge tillstånd
till sådana investeringar.
När det gäller intresseavvägningen rent allmänt vid
tillståndsprövningen bör, som framhålls i propositionen,
avvägningen vara allsidig och beakta samtliga omständigheter i
det enskilda fallet.
Därtill kommer att det nya förstärkta investeringsskyddet
enligt utskottets mening avsevärt skulle urholkas om vissa
större investeringar, t.ex. sådana som bestämmer
driftsinriktningen på ett arrendeställe, undantas från reglernas
tillämpningsområde.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu
behandlad del och avstyrker bifall till motion L28 yrkande 1.
Som nämnts undantas från de nya reglernas tillämpningsområde
sådana jordbruksarrenden som inte omfattar bostad åt arrendatorn
(sidoarrenden) och vars arrendetid uppgår till högst ett år.
Enligt nyssnämnda motion L28 bör sidoarrenden över huvud taget
inte omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde (yrkande 2).
Utskottet delar regeringens uppfattning att sidoarrenden där
arrendetiden uppgår till högst ett år bör undantas från de nya
reglernas tillämpningsområde. Däremot ligger det enligt
utskottets mening i linje med reformens inriktning på att
möjliggöra långsiktiga investeringar att låta sidoarrenden, där
rätt till förlängning av arrendeavtalet föreligger, omfattas av
det nya skyddet. Det torde också, som påpekas i propositionen,
förhålla sig så att juridiska personer som äger mark, vid ett
undantagande av alla sidoarrenden från lagens
tillämpningsområde, i många fall inte kommer att kunna utnyttja
investeringsskyddet. Utskottet anser vidare, med det angivna
undantaget, att inga särskilda krav bör ställas på
arrendestället för att tillstånd till investeringar skall kunna
komma i fråga. Som uttalas i propositionen kommer emellertid
arrendeställets skick  att få betydelse vid själva
tillståndsprövningen eftersom behovet av en viss ny investering
måste bedömas i förhållande till arrendeställets omfattning,
inriktning och värde. Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i denna del och avstyrker bifall till motion L28
yrkande 2.
När det gäller tvister om inlösenskyldighet och
inlösenvillkor föreslår propositionen att dessa skall avgöras
av fastighetsdomstol som första instans.
Enligt motion L27 bör sådana tvister i stället avgöras av
arrendenämnd.
Utskottet kan konstatera att enligt det lagförslag som
remitterades till Lagrådet skulle tvister av ifrågavarande slag
prövas av arrendenämnd som första instans. Lagrådet ansåg
emellertid att det inte var lämpligt att tillägga
arrendenämnderna befogenhet att i mål av aktuellt slag förplikta
någon av parterna att betala ett visst belopp till den andre, då
en sådan ordning dels skulle avvika från vad som i andra
sammanhang gäller för arrendenämnd vid villkorsprövning, dels
skulle kunna skapa komplikationer bl.a. i de fall då
kvittningsanspråk föreligger.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att beslut
avseende inlösenersättning skall kunna ges formen av en
verkställbar betalningsförpliktelse. Det bör därför ankomma på
fastighetsdomstol att avgöra sådana och andra frågor om
inlösenskyldighet och inlösenvillkor. Härigenom uppnås likhet
med vad som redan gäller beträffande tvister om
inlösenersättning som kan uppstå då arrendatorn frånträder
arrendet (se 8 kap. 21 § JB). Som framhålls i propositionen är
en annan fördel med den valda lösningen att frågor om
inlösenersättning resp. höjning av arrendeavgift, till följd av
att jordägaren löst in en investering enligt de nya reglerna,
kommer att kunna prövas av fastighetsdomstol i ett sammanhang.
Det kan vidare nämnas att frågor om höjning av arrendeavgift då
jordägaren utfört eller bekostat arbete på grund av bl.a.
bestämmelserna om byggnadsskyldigheten i dag prövas av
fastighetsdomstol (se 9 kap. 22 § JB). Med hänvisning till det
anförda anser utskottet att det finns goda skäl för den lösning
som valts i propositionen i fråga om behörig första instans
beträffande här ifrågavarande tvister. Utskottet tillstyrker
sålunda propositionen också i denna del och avstyrker motion
L27.
Utskottet tillstyrker vidare propositionens lagförslag i
övrigt.
Historiska arrenden
Bakgrund
Som nämnts inledningsvis föreslog 1990 års arrendekommitté i
betänkandet SOU 1991:85 en särskild lag om friköpsrätt vid
historiska arrenden.
Enligt förslaget skall en arrendator till jord som omfattas av
begreppet historiskt arrende under vissa särskilda
förutsättningar ha rätt att lösa in den fasta egendom som
omfattas av arrendet även om jordägaren motsätter sig det.
Förslaget innebär att arrendatorn när som helst skall kunna
påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot jordägaren vid
fastighetsdomstol.
Historiskt arrende skall enligt förslaget anses föreligga  när
det är sannolikt att den helt övervägande delen av ett
arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt brukats av
fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsas dock till att avse
vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. I fråga om
jordbruksarrenden föreslås att friköp skall få ske, om
huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den dag då
talan om friköp väcks innehafts och stadigvarande bebotts av
arrendatorn eller någon honom närstående. Motsvarande
förutsättningar föreslås gälla beträffande bostadsarrenden. För
dessa har friköpsrätten emellertid också begränsats till sådana
upplåtelser som på visst sätt kan härledas ur ett tidigare
jordbruksarrende i släkten.
Som ett krav för att friköpsrätt skall föreligga föreslås
gälla att det finns en rätt till förlängning av arrendeavtalet.
Förslaget innehåller dessutom en s.k. jordägarventil, enligt
vilken friköp inte skall få ske om det av särskilda skäl skulle
vara oskäligt mot jordägaren. När det gäller den ersättning som
skall erläggas för det friköpta området följer förslaget
regleringen i expropriationslagen (1972:719).
Propositionen
I propositionen behandlar regeringen också frågan om en rätt
till friköp vid historiska arrenden.
Regeringen påpekar till en början att genom gällande
lagstiftning har arrendatorerna erhållit en mycket stark
ställning i arrendeförhållandet. Genom förslaget i förevarande
proposition om ett generellt skydd för jordbruksarrendatorers
investeringar kommer jordbruksarrendatorernas ställning gentemot
jordägarna att förstärkas ytterligare.
Regeringen framhåller vidare att en stark majoritet av
remissinstanserna ställt sig negativa till införandet av en
friköpsrätt. Bland dem som bestämt avstyrker en lagstiftning om
friköpsrätt finns företrädare för såväl jordägare som
arrendatorer.
Bedömningen av den nu aktuella lagstiftningsfrågan bör enligt
regeringen göras dels mot bakgrund av vad som nu sagts om
arrendatorernas nuvarande villkor och förslaget till generell
reglering till skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar,
dels med hänsyn till hur en friköpsrätt förhåller sig till
Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen  och till
regeringsformen.
I fråga om det skydd för äganderätten som behandlas i
Europakonventionens första tilläggsprotokoll, artikel 1, gäller
numera lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Lagen innebär att Europakonventionen med de tillägg
som gjorts bl.a. i det första tilläggsprotokollet skall gälla
som lag här i landet (prop. 1993/94:117, bet. KU24, rskr. 246).
Lagen trädde i kraft den 1 januari 1995.
Enligt regeringens uppfattning finns det en beaktansvärd risk
att en friköpslag enligt den modell som Arrendekommittén
föreslagit skulle befinnas vara i strid med äganderättsskyddet i
Europakonventionen. Av betydelse i detta sammanhang är även de
ändringar i regeringsformen som gjordes i samband med
inkorporeringen av Europakonventionen. Enligt 2 kap. 18 §
regeringsformen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1995 gäller
att varje medborgares egendom är tryggad bl.a. genom att ingen
kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon
enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande utom
när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Mot en lagstiftning talar enligt regeringen att det endast är
ett begränsat antal personer som kan ha intresse av åtgärden.
Vidare försvagas de ekonomiska argument som framförts till stöd
för en friköpslag allteftersom arrendatorernas ställning
förstärks.
Mot bakgrund av det anförda kommer regeringen till slutsatsen
att det i fråga om friköp av historiskt arrende inte kan anses
föreligga ett sådant angeläget allmänt intresse att en
lagstiftning om detta skulle vara förenlig med 2 kap. 18 §
regeringsformen. Regeringen finner vidare att en friköpsrätt
inte heller är motiverad av sociala skäl.
Motionerna
I ett flertal motioner begärs att rätt till friköp vid
historiska arrenden skall införas.
Sålunda yrkas i den med anledning av propositionen väckta
motion L25 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) att riksdagen hos
regeringen begär förslag till en lag om friköpsrätt vid
historiska arrenden i enlighet med Arrendekommitténs förslag.
Motionärerna menar att en friköpsrätt är ett led i ökad social
och ekonomisk rättvisa. Det finns enligt motionärerna inte med
hänsyn till Europakonventionen några rättsliga hinder mot en
friköpslag som grundas på sociala skäl och politiska
värderingar. I motion L26 av Tanja Linderborg m.fl. (v), också
med anledning av propositionen, yrkas att riksdagen beslutar att
friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med
förslag från 1990 års arrendekommitté. Enligt motion L29 av
Yvonne Ruwaida och Marianne Samuelsson (båda mp), med anledning
av propositionen, begärs ett tillkännagivande om att friköpsrätt
vid historiskt arrende får ske under vissa i motionen angivna
förutsättningar.
I motion L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s), från den
allmänna motionstiden 1993/94, yrkas att riksdagen beslutar att
friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med
förslag från 1990 års arrendekommitté. I motion L502 av Tuve
Skånberg (kds), också från 1993/94 års allmänna motionstid,
begärs ett tillkännagivande om att en lagfäst rätt till friköp
tillförsäkras vid historiskt arrende. Samme motionär framställer
ett likalydande yrkande i en motion från den allmänna
motionstiden 1994/95, motion L501. Ett tillkännagivande av
motsvarande innehåll begärs i den likaledes under 1994/95 års
allmänna motionstid väckta motion L502 av Marianne Andersson
(c). Motionären anser emellertid, enligt vad som närmare framgår
av motionen, att en friköpsrätt bör utformas på ett något mer
restriktivt sätt än vad Arrendekommittén föreslagit. Vidare
yrkas i motion L503 av Björn Samuelson m.fl. (v), från den
allmänna motionstiden 1994/95, att riksdagen beslutar att friköp
av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag
från 1990 års arrendekommitté.
I motion L504 av Bertil Persson (m) slutligen, från den
allmänna motionstiden 1993/94, framförs kritiska synpunkter på
en friköpsrätt. Motionären anser i stället att frågan om
förköpsrätt beträffande historiska arrenden utreds.
Utskottet
Utskottet vill först understryka att skyddet för enskild
egendom i svensk rätt sedan länge är starkt. Däremot har
grundlagsskyddet för egendomsrätten fram till helt nyligen inte
varit särskilt framträdande i vårt land. Som redovisas i
propositionen har emellertid i samband med inkorporeringen av
Europakonventionen fr.o.m. den 1 januari 1995 skyddet för
äganderätten skrivits in i grundlagen på ett mer uttryckligt
sätt än vad som tidigare gällde, se 2 kap. 18 § regeringsformen.
Härigenom har i svensk rätt en precisering skett av det skydd
som Europakonventionen ställer upp för medborgarnas rätt till
sin egendom. Konventionens betydelse har vidare markerats genom
att i nämnda sammanhang en ny bestämmelse införts i
regeringsformen -- 2 kap. 23 § -- som stadgar att lag eller
annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges
åtaganden på grund av konventionen.
Med hänvisning till det anförda kan konstateras att en
friköpsrätt i enlighet med Arrendekommitténs förslag och de
önskemål som framförts i ett flertal av de nu aktuella
motionerna endast kan införas i svensk lagstiftning om den utgör
ett angeläget allmänt intresse.
Utskottet har förståelse för de anspråk på friköp vid
historiska arrenden som sedan länge framställts. Vid dessa
arrenden föreligger särskilt starka känslomässiga bindningar
till den mark och de gårdar som i decennier brukats och
innehafts av arrendatorns släkt. Här finns också beaktansvärda
ekonomiska skäl för att friköpa arrendena eftersom arrendatorer
själva många gånger utfört och bekostat investeringarna på
arrendeställena.
Det måste emellertid vidare beaktas i sammanhanget att även
den arrendatorsgrupp som utgörs av innehavare till historiska
arrenden omfattats av de reformer för jordbruksarrendatorer som
skett vid olika tillfällen. I vissa avseenden har dessa
arrendatorer en särskilt stark ställning. Det gäller t.ex. vid
bedömningen av om ett arrendeförhållande skall upphöra därför
att jordägaren sagt upp arrendeavtalet för att i egen regi driva
jordbruk på arrendestället, s.k. självinträde. Även det nu
föreslagna generella investeringsskyddet kommer naturligtvis
innehavare av historiska arrenden till del. På samma sätt som
för andra jordbruksarrendatorer kommer vid en överlåtelse som
aktualiseras av de nya reglerna även befintliga investeringar på
arrendestället att kunna gå med i försäljningen.
Vid bedömningen av om ett tillräckligt angeläget allmänt
intresse bör föranleda en friköpsrätt måste rimligen, i enlighet
med det resonemang regeringen för, hänsyn tas till de redan
uppnådda och nu föreslagna förbättringarna för
jordbruksarrendatorerna. Likaså måste de ytterligare fördelar
som genom en friköpsrätt uppnås för innehavare av historiska
arrenden vägas mot det ingrepp i äganderätten som en sådan
lagstiftning innebär. Därvid bör det enligt utskottets mening
framhållas att de reformer som hittills vidtagits på
arrenderättens område har inriktats på att förbättra ställningen
för stora grupper av arrendatorer inom det befintliga
arrendeinstitutets ram utan att några direkta ingrepp i
äganderätten skett. En friköpsrätt av här avsett slag skulle
innebära ett brott med denna utveckling genom att ett
tvångsmässigt omhändertagande av annans egendom möjliggörs för
ett begränsat antal intressenter.
Med hänvisning till det anförda och på de skäl regeringen i
övrigt anfört anser utskottet i likhet med regeringen att det i
fråga om friköp av historiskt arrende inte kan anses föreligga
ett sådant angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om
detta skulle vara förenlig med regeringsformens egendomsskydd.
Utskottet avstyrker därför motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26,
1994/95:L29, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501,
1994/95:L502 och 1994/95:L503.
Vad särskilt gäller motion L504, från den allmänna
motionstiden 1993/94, med begäran om utredning av en förköpsrätt
beträffande arrenden vill utskottet erinra om lagen (1985:658)
om arrendators rätt att förvärva arrendestället. Lagen ger en
arrendator rätt att förvärva arrendestället, om avtalet gäller
ett gårdsarrende eller ett bostadsarrende. Om en arrendator har
intresse av att utöva sin förvärvsrätt får han anmäla detta till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Ett
arrendeställe, för vilket en intresseanmälan gäller, får inte
överlåtas helt eller delvis genom köp eller byte utan att den
arrendator som har gjort intresseanmälan eller i visst fall
dennes dödsbo har erbjudits att förvärva arrendestället. Ett
sådant erbjudande kallas hembud. Bakom reformen låg önskemål om
att ytterligare trygga arrendatorerna mot risken att på sikt
tvingas lämna sitt hem och sitt arbete. Till detta sociala skäl
kom ett jordbrukspolitiskt; förköpsrätten antogs kunna öka
arrendatorernas intresse av att göra långsiktiga insatser på
arrendestället.
Vad som begärs i motion L504 får anses tillgodosett genom
innehållet i gällande rätt. Motionen avstyrks därför.
Kreditmöjligheter för byggnader på annans mark
Byggnad på annans mark är ett slag av egendom som föreligger
när byggnaden ägs av en person som inte också äger marken där
byggnaden står. En äldre men ännu vanlig beteckning för samma
förhållande är byggnad eller hus på ofri grund. Byggnad på
annans mark räknas rättsligt sett som lös egendom. Den
viktigaste innebörden härav är att egendomen faller vid sidan av
gruppen fast egendom och sålunda inte omfattas av reglerna om
inteckning och panträtt i fastighet.
Den år 1977 tillsatta Byggnadspantutredningen hade i uppgift
att skapa ett pantsystem för byggnad på annans mark. Spörsmålet
hur byggnader som är lös egendom skall kunna utnyttjas som
kreditsäkerhet hade varit aktuell flera gånger tidigare men inte
fått sin lösning. Utredningsuppdraget föranleddes närmast av det
stora antalet fritidshus på arrendetomter, t.ex. kolonistugor,
men även ett betydande antal permanentbostäder på annans mark
var av intresse i sammanhanget liksom olika anläggningar för
näringsverksamhet och för sport och idrott.
Utredningen föreslog i betänkandet (SOU 1984:22) Panträtt i
registrerad nyttjanderätt en ny lag om ett registerpantsystem,
motsvarande det som gäller för fastigheter. Pantobjektet skulle
enligt förslaget bestå av nyttjanderätten till marken i förening
med byggnad och annan egendom som nyttjanderättshavaren har där.
Nyttjanderätten skulle registreras i ett särskilt
nyttjanderättsregister, fört av inskrivningsmyndigheterna, medan
egendomen i övrigt utgjorde tillbehör till nyttjanderätten.
Panträtten var konstruerad som panträtt i fastighet.
Nyttjanderättshavaren skulle sålunda ansöka om inteckning och
när den beviljats skulle ett pantbrev utfärdas. Pantbrevet
skulle användas vid pantsättningen hos en fordringshavare.
Byggnadspantutredningens förslag kritiserades under
remissbehandlingen och har inte lett till lagstiftning.
I motion L505 av Björn Ericson m.fl. (s), från den allmänna
motionstiden 1993/94, hänvisas till Byggnadspantutredningens
förslag, och motionärerna begär förslag till lagregler som
innebär bättre kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.
Motionärerna menar att de nuvarande kreditsvårigheterna i fråga
om sådana byggnader inte bara är ett hinder för alla de
människor som vill köpa eller bygga en kolonistuga eller ett
fritidshus på arrenderad mark, utan också kan bromsa den
utbyggnad av industrilokaler som kan behövas. Det finns dessutom
enligt motionärerna många jordbrukare som skulle ha nytta av
bättre kreditmöjligheter på arrenderad mark.
Utskottet vill med anledning av motionen särskilt fästa
uppmärksamheten på de svårigheter som ägare till eller
spekulanter på fritidshus på arrenderad mark har att kunna
utnyttja byggnaden eller byggnaderna på arrendestället som
säkerhet vid upptagande av lån för att finansiera husköpet eller
för att göra en till- eller ombyggnad. Utskottet anser det
angeläget att förbättra kreditmöjligheterna för särskilt denna
kategori arrendatorer. Utskottet är dock inte berett att förorda
ett genomförande av Byggnadspantutredningens förslag utan anser
att frågan förutsättningslöst bör övervägas på nytt. Regeringen
bör tillse att så sker i lämpligt sammanhang. Vad utskottet
sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion
1993/94:L505 som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande äganderätten och arrendelagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1993/94:L503,
2. beträffande driftsinriktningen på arrendestället m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L28 antar
regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt
avser 9 kap. 21 a §,
res. 1 (m)
3. beträffande inlösenskyldighet och inlösenvillkor
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L27 antar dels
regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt
avser 8 kap. 31 och 33 §§ samt 9 kap. 31 a §,
dels regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,
4. beträffande investeringar i arrendejordbruket i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
jordabalken, i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan,
5. beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26,
1994/95:L29, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501,
1994/95:L502 och 1994/95:L503,
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
6. beträffande förköp av historiska arrenden
att riksdagen avslår motion 1993/94:L504,
7. beträffande kreditmöjligheter för byggnader på annans
mark
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L505 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 9 maj 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c),
Anita Persson (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s),
Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s),
Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v),
Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel (m), Yvonne
Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Eva Persson Sellin (s).

Reservationer

1. Driftsinriktningen på arrendestället m.m. (mom. 2)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Birgit Henriksson och Henrik S
Järrel (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Vad som" och på s. 10 slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:
När det gäller förslaget i propositionen att arrendenämnd
skall pröva frågan om tillstånd till en framtida investering
anser utskottet att förslaget måste ändras i ett väsentligt
avseende. I enlighet med vad som anförs i motion L28 är det
rimligt att jordägaren ensam får bestämma om en investering, som
förändrar driftsinriktningen på arrendestället, skall få
komma till stånd eller inte. Det är enligt utskottets mening
inte tillräckligt att som förslaget i propositionen innebär stor
hänsyn skall tas till jordägarens synpunkter när arrendenämnden
prövar en investering av avsett slag. Sådana avgörande
investeringar bör över huvud taget inte vara en fråga för
arrendenämnden utan endast få vidtas om jordägaren samtycker. I
annat fall skulle enligt utskottets mening balansen mellan
parterna i arrendeförhållandet på ett oacceptabelt sätt rubbas
till jordägarens nackdel.
Regeringen föreslår vidare att de nya reglerna skall gälla
även för sidoarrenden vars arrendetid uppgår till ett år
eller längre. Som anförs i motion L28 bör emellertid även
sidoarrenden med längre löptid undantas. Det finns i dag en stor
mängd mark som är utarrenderad som s.k. sidoarrende där inga
byggnader ingår. Det är här ofta fråga om mindre jordarealer som
arrenderas vid sidan av en större brukningsenhet. Det kan i
allmänhet inte anses särskilt angeläget att mot jordägarens
vilja investera vid denna typ av upplåten mark. Enligt
utskottets mening är det därför inte skäligt att låta det nya
generella investeringsskyddet gälla för sidoarrenden
över huvud taget.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion 1994/95:L28 och
förordar således en ändring i regeringens förslag till ändring i
jordabalken såvitt avser 9 kap. 21 a §.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande driftsinriktningen  på arrendestället m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L28 antar
regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt
avser 9 kap. 21 a § med den ändringen att paragrafen erhåller
följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.
Regeringens förslag
Reservanternas förslag
                               9 kap.
                               21 a §
På ansökan av arrendatorn kan arrendenämnden lämna tillstånd
till en investering som innebär att en åtgärd avseende
byggnader, markanläggningar eller jord på arrendestället skall
vidtas och som inte omfattas av arrendatorns
underhållsskyldighet enligt 15 §.
Tillstånd skall lämnas om investeringen kan antas bli lönsam
på lång sikt för jordbruket på arrendestället och intresset av
investeringen överväger jordägarens intresse av att den inte
kommer till stånd.
Tillstånd enligt första stycket kan förenas med villkor.
Denna paragraf gäller inte              Denna paragraf gäller inte
när arrendetiden uppgår                 när
till högst ett år och
arrendet inte omfattar bostad           1. arrendet inte omfattar
för arrendatorn.                        bostad för arrendatorn,
                                        2. en investering som avses i
                                        första stycket innebär
                                        att ett arrendeställes
                                        driftsinriktning ändras.
2. Friköp av historiska arrenden (mom. 5)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Det måste" och på s. 14 slutar med "1994/95:L503"
bort ha följande lydelse:
Vid historiska arrenden har det värde som arrendegårdarna
representerar för jordägarna till stor del skapats genom det
arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de
ekonomiska uppoffringar som de gjort. I linje med vad som anförs
i motionerna bör mot denna bakgrund det långvariga ansvaret för
arrendeställets brukande och utveckling motivera att
äganderätten till marken tillkommer denna arrendatorskategori.
De nu föreslagna förbättringarna i jordbruksarrendatorers
investeringsskydd innebär visserligen ett stort framsteg.
Investeringsskyddet gäller emellertid framtida förhållanden,
medan kraven på friköpsrätt vid historiska arrenden avser
arrendeförhållanden med starka anknytningar långt bakåt i tiden.
Det är därför, som anförs i några motioner, inte rimligt att som
regeringen gör avstyrka en friköpsrätt med åberopande av bl.a.
det skydd för framtida investeringar som nu föreslås.
1990 års arrendekommitté föreslog enhälligt att en friköpsrätt
vid historiska arrenden skulle införas. Grunden för den
föreslagna inlösenrätten var att där arrendestället i
generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande
samma släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket
starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till
arrendestället. Motsvarande bindningar är typiskt sett betydligt
svagare på jordägarsidan, varför enligt kommittén förhållandena
på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt
att få nyttjanderätten omvandlad till en äganderätt.
Enligt utskottets mening måste de starka ekonomiska och
sociala skäl som finns till stöd för en friköpsrätt vid
historiska arrenden anses utgöra ett angeläget allmänt intresse.
Ett införande av en sådan friköpsrätt i svensk lagstiftning
torde sålunda kunna ske utan hinder av Europakonventionen och
regeringsformen. Regeringen bör därför omgående lägga fram
förslag till en lagstiftning på grundval av Arrendekommitténs
betänkande i ämnet. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen
med bifall till motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26,
1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och
1994/95:L503 samt med anledning av motion 1994/95:L29 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L25,
1994/95:L26, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501,
1994/95:L502 och 1994/95:L503 samt med anledning av motion
1994/95:L29 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
3. Friköp av historiska arrenden (mom. 5)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Det måste" och på s. 14 slutar med "1994/95:L503"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att den som äger jord och skog
bör ha ett personligt ansvar även för brukande och skötsel av
egendomen. Vid historiska arrenden har det värde som
arrendegårdarna representerar för jordägarna till stor del
skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt
utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Mot denna
bakgrund bör därför en rätt till friköp vid historiska arrenden
införas. Med begreppet historiska arrenden avses att den helt
övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari
1900 har brukats av fastighetens ägare. När det föreligger ett
historiskt arrende bör friköp få ske om huvuddelen av
arrendestället sedan minst 40 år före den dag då talan om friköp
väcks innehafts av arrendatorn eller någon honom närstående som
är bosatt på och brukar gården. Regeringen bör med bifall till
motion L29 snarast lägga fram förslag till lagstiftning i
enlighet med det anförda.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L29 och med
anledning av motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26, 1993/94:L501,
1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och 1994/95:L503 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i jordabalken

Bilaga

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder