I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet två
propositioner, 1994/95:76 och 1994/95:102, och motioner som
väckts med anledning av dem. Utskottet tar också upp ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år och
föregående år, liksom några motionsyrkanden med anledning av
propositionen om jämställdhetspolitiken våren 1994.
I betänkandet görs uttalanden om vilken inriktning
arbetsrätten bör ha. Utskottet ansluter sig till den uppfattning
som framförts i socialdemokratiska motioner och som innebär att
den nordiska modellen som bygger på kollektivavtal,
förhandlingar och samverkan mellan parterna bör vidareutvecklas.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att den nya regeringen
avser att tillsätta en utredning som skall ha till uppgift att
pröva hur avtalslösningar kan underlättas på bästa sätt.
Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler
innehåller förslag som i princip innebär en återgång till de
regler i anställningsskyddslagen (LAS) och medbestämmandelagen
(MBL) som gällde före den 1 januari 1994.
Detta innebär att den längsta tillåtna tiden för
visstidsanställning vid arbetsanhopning och för provanställning
förkortas från tolv till sex månader. Den övergångsregel till
ändringarna den 1 januari 1994 som undanröjde vissa
kollektivavtal upphävs. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist
skall arbetsgivaren inte längre ha rätt att oavsett turordningen
behålla två arbetstagare.
Utskottet godtar förslagen i denna del.
I propositionen föreslås också att den fackliga vetorätten
återinförs. På utskottets begäran har Lagrådet yttrat sig i
frågan om reglernas förenlighet med lagen om offentlig
upphandling. För att reglerna inte skall komma i konflikt med
vad som gäller för sådan upphandling förordar utskottet att
möjligheterna att utöva veto begränsas i dessa fall.
Det särskilda förbudet mot stridsåtgärder mot enmans- och
familjeföretag upphävs.
Moderata samlingspartiet, Centern, Folkpartiet och
Kristdemokraterna reserverar sig mot förslagen. De anser att de
regeländringar som infördes av fyrpartiregeringen var ägnade att
skapa en bättre arbetsmarknad och därmed förutsättningar för
fler arbeten.
Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva
uppsägningar innehåller de förslag om ändringar framför allt i
LAS, MBL och främjandelagen som krävs för att Sverige skall
uppfylla två EG-direktiv. Det ena direktivet innehåller regler
om skydd för arbetstagares rättigheter vid övergång av företag
och det andra föreskrifter om kollektiva uppsägningar.
Med de nya reglerna kommer en företagsövergång till skillnad
från i dag att medföra att anställningsavtal automatiskt övergår
från överlåtaren till förvärvaren, och de arbetstagare som
omfattas får i princip ett skydd för sina anställningsvillkor
under en övergångsperiod av ett år. Varken överlåtaren eller
förvärvaren får säga upp personal på grund av övergången i sig.
En ny förhandlingsskyldighet införs för arbetsgivare som inte
alls är bundna av kollektivavtal. Inför beslut om uppsägning på
grund av arbetsbrist eller en företagsövergång måste en sådan
arbetsgivare förhandla med alla berörda
arbetstagarorganisationer. För kollektivavtalsbundna
arbetsgivare gäller redan i dag en förhandlingsskyldighet i
sådana frågor. Vid förhandlingar om uppsägning på grund av
arbetsbrist blir arbetsgivaren skyldig att lämna viss skriftlig
information.
Varselskyldigheten enligt främjandelagen utökas.
Företrädare för Moderata samlingspartiet, Centern,
Folkpartiet och Kristdemokraterna reserverar sig mot olika
delar av lagförslagen som går längre än vad direktivet kräver.
Det gäller bl.a. förslaget att reglerna om automatisk övergång
av anställningsavtal även skall tillämpas på arbetstagare i
allmän tjänst och på sjögående fartyg. De motsätter sig också
att arbetstagarna under övergångsperioden skall ha skydd för
sina tidigare kollektivavtalsreglerade anställningsvillkor trots
att det finns ett tillämpligt kollektivavtal på den nya
arbetsplatsen.
Även Vänsterpartiet avger reservation mot utformningen av
skyddet för anställningsvillkoren. Skyddet bör enligt
reservationen vara ovillkorligt under en ettårsperiod.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Under Övriga frågor behandlas de motioner som inte har
anknytning till propositionerna, däribland frågor om s.k.
fallskärmsavtal. Utskottet konstaterar att överdrifter har
förekommit och ser därför med tillfredsställelse på att
regeringen utfärdat riktlinjer när det gäller chefer i statliga
företag. För den privata sektorns del konstateras att avtalen är
av rent privaträttslig natur. Den allmänna diskussionen och
uppmärksamheten kring fallskärmsavtalen bör dock enligt
utskottet kunna leda till återhållsamhet.
Propositionerna
Proposition 1994/95:76 Förändring av vissa arbetsrättsliga
regler
I propositionen föreslår regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter föredragning av
statsrådet Leif Blomberg -- att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,
2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,
3. lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262).
Proposition 1994/95:102 Övergång av verksamheter och
kollektiva uppsägningar
I propositionen föreslår regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter föredragning av
statsrådet Leif Blomberg -- att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,
2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,
3. lag om ändring i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt
till ledighet för utbildning,
4. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),
5. lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder,
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Propositionernas lagförslag återfinns i bilaga 1 till
detta betänkande.
Eftersom propositionerna delvis avser ändringar i samma lagar
samordnas vissa av lagförslagen i bilaga 2 till detta
betänkande. I förekommande fall kommer utskottet i sin
hemställan att hänvisa till denna bilaga.
Uppvaktningar
Inför ärendets behandling i utskottet har representanter för
Sveriges Redareförening, Sveriges Fartygsbefälsförening, Svenska
Maskinbefälsförbundet, Svenska Sjöfolksförbundet, AB Linjebuss
och Partena AB lämnat synpunkter på proposition 102.
Yttrande
Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat Lagrådets yttrande över
frågan om de föreslagna bestämmelserna om facklig vetorätt,
38--40 §§ MBL i proposition 1994/95:76, står i överensstämmelse
med lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Genom lagen har
EG:s direktiv om offentlig tjänsteupphandling (rådets direktiv
92/50/EEG) införlivats med svensk rätt. Yttrandet återfinns som
bilaga 3 till detta betänkande.
Motioner
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:76
1994/95:A1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vidare behandling i den kommitté som har
att utreda och lägga förslag om en ny arbetsrättslagstiftning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer verksamma
regler för att förhindra utköp enligt 39 §
anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om att
deltidsanställda arbetstagare skall ha förtursrätt vid
ledigförklarandet av anställning med fler arbetstimmar.
1994/95:A2 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c, m, fp, kds) vari
yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om förändringar
av de arbetsrättsliga reglerna.
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:102
1994/95:A13 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens förslag att inte göra undantag rörande sjögående
fartyg i EG-direktiven om övergång av verksamheter och
kollektiva uppsägningar.
1994/95:A14 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
de föreslagna reglerna vid övergång av verksamheter och
kollektiva uppsägningar.
1994/95:A15 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar att 28 § MBL skall ändras i enlighet med vad
i motionen anförts.
1994/95:A16 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen rörande den anställdes rätt att frånträda
anställning,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag att låta
arbetstagare kunna välja om hon eller han vill vara kvar hos sin
tidigare arbetsgivare, i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag att företrädesrätt
till återanställning skall gälla vid konkurs, i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag att
uppsägningsförbudet och regeln om automatisk övergång av
anställningsavtalen skall gälla även inom offentlig verksamhet
och sjögående fartyg, i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag att förvärvaren av
en verksamhet är skyldig att tillämpa villkoren i det
kollektivavtal som överlåtaren var bunden av under ett år från
övergången, i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:147 om
jämställdhetspolitiken
1993/94:A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd
skall införas en ny paragraf, 27 a, med lydelse enligt motionens
bilaga 1,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993
1992/93:A604 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om efterlevandeskyddet för homosexuella
sammanboende i den statliga grupplivförsäkringen.
1992/93:A722 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att bättre förutsättningar måste skapas
för att utkräva ett personligt ansvar hos personer med ledande
befattningar inom den offentliga sektorn.
1992/93:A728 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen verkar för att reglerna
i de avtalsbundna statliga tjänstegrupplivförsäkringarna
förändras så att det blir möjligt för homosexuella att förordna
sin sambo till förmånstagare i försäkringen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:A250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsrätten,
33. att riksdagen beslutar att lagen om anställningsskydd
skall ha den lydelse lagen hade den 31 december 1993,
34. att riksdagen beslutar att lagen om medbestämmande i
arbetslivet skall ha den lydelse lagen hade den 31 december
1993,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om deltidsanställda,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skydd för arbetstagares rättigheter vid
företagsöverlåtelse,
38. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer
verksamma regler för att förhindra utköp enligt 39 §
anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts.
1993/94:A254 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten,
33. att riksdagen beslutar att 5, 6 och 22 §§ lagen om
anställningsskydd skall ha den lydelse bestämmelserna hade den
31 december 1993,
34. att riksdagen beslutar att lagen om medbestämmande i
arbetslivet skall ha den lydelse lagen hade den 31 december
1993.
1993/94:A262 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förlänga visstidsanställningen till 18
månader,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förlänga provanställningstiden till 18
månader,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning beträffande de arbetstagare
som inte omfattas av kollektivavtal,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tvåmånadersregeln utökas till sex
månader,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att besluta att företag med högst 25
anställda helt skall undantas från turordningsreglerna,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att företag med fler än 25 anställda får
en generell frikvot på 20 % av antalet anställda,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ändra permitteringsreglerna på sätt
som förordats i motionen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kommunerna måste ges bättre
möjligheter att permittera anställda vid arbetsbrist.
1993/94:A267 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning
av permitteringsrätten och därmed sammanhängande
finansieringsfrågor i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
gällande lagstiftning så att permitteringstid inräknas i
uppsägningstid.
1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om deltidsarbetandes förtur att utöka sin
arbetstid.
1993/94:A703 av Filip Fridolfsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändring av medbestämmandelagen så att förbud införs mot
blockad av företag där ingen anställd är fackligt ansluten.
1993/94:A705 av Knut Wachtmeister och Karl-Gösta Svenson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att lagakraftvunnen dom i
brottmål skall utgöra saklig grund för uppsägning.
1993/94:A708 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återinföra vetorätten för de fackliga
organisationerna enligt tidigare 38 § i MBL.
1993/94:A710 av Lotta Edholm och Karin Pilsäter (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 3 §
lagen om anställningsskydd att anställda över 45 år inte längre
gynnas när turordningsreglerna vid uppsägning görs upp,
2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 3 §
lagen om anställningsskydd att det inte längre är möjligt att
räkna den totala anställningstiden vid uppsägning om man varit
anställd vid en annan verksamhet någon period,
3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i lagen om
anställningsskydd att personalen delas in i ålderskategorier
innan turordningen görs upp.
1993/94:A711 av Anne Rhenman (-) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ytterligare förändringar i
lagen om anställningsskydd,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
arbetstagarbegreppet i lagen om anställningsskydd i enlighet med
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring
av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrade
sanktionsregler i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad
som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad
beräkning av anställningstid i lagen om anställningsskydd i
enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
dispositiviteten i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad
som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till ökad
lokal och individuell avtalsfrihet på det arbetsrättsliga
området.
1993/94:A713 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att göra återanställningsreglerna i lagen om
anställningsskydd dispositiva.
1993/94:A714 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till att
återinföra de bestämmelser i lagen om anställningsskydd och 38 §
i medbestämmandelagen, som avses i motionen och som kraftigt
försämrats.
1993/94:A716 av Lars Biörck och Lars Björkman (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om närmare utredning om konsekvenserna av en
återgång till tidigare regler för permittering.
1993/94:A717 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ytterligare lagstiftning med
anledning av direktiv 77/187/EEG som omfattas av EES-avtalet.
1993/94:A718 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det måste skapas bättre
förutsättningar för att utkräva ett personligt ansvar hos
personer med ledande befattningar inom den offentliga sektorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det måste skapas bättre
förutsättningar för att utkräva ett personligt ansvar hos
ledamöter i bankstyrelser, försäkringsbolags styrelser
eller ledamöter i styrelser, eller hos annan ledande
befattningshavare i sådan verksamhet där samhället ställt upp
särskilda aktsamhetskrav för verksamheten,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot
s.k. fallskärmsavtal eller andra generösa former av förmåner för
ledande befattningshavare inom den offentliga sektorn, stat
eller kommun,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot
s.k. fallskärmsavtal eller andra generösa former av förmåner för
ledande befattningshavare i banker, försäkringsverksamhet eller
annan verksamhet där samhället genom lag eller på annat sätt
ställt upp särskilda aktsamhetskrav för verksamheten,
5. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en
särskild utredning med uppgift att utreda frågan om
fallskärmsavtal och föreslå åtgärder mot företeelsen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
ogiltigförklara fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder
utmanande fallskärmsavtal inom offentlig verksamhet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder
utmanande fallskärmsavtal inom företag som helt eller delvis ägs
av stat eller kommun,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder
utmanande fallskärmsavtal inom kommun och landsting,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
offentliggöra alla fallskärmsavtal,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att villkora bidrag och annat stöd till
organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar i
enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att statens bidrag och annat stöd till
organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar skall
minskas med hänsyn till nuvärdet av förekommande fallskärmsavtal
hos mottagaren eller förekomsten av fallskärmsavtal,
13. att riksdagen hos regeringen begär att fallskärmsavtal för
offentliganställda omedelbart offentliggörs och omförhandlas.
1993/94:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att modernisera arbetsrätten.
1993/94:Fi604 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av nuvarande regler och
tillämpningen av dem i syfte att begränsa fallskärmsavtalen till
en någorlunda vettig nivå.
1993/94:Sk802 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en tydligare definiering av
löntagarbegreppet så att inga möjligheter finns att gå vid sidan
av lagar och avtal.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet två till
utskottet remitterade propositioner och motioner som väckts med
anledning av dem. Propositionerna är 1994/95:76 Förändring av
vissa arbetsrättsliga regler och 1994/95:102 Övergång av
verksamheter och kollektiva uppsägningar. I anslutning till
dessa propositioner behandlas också ett antal motioner som
väckts under den allmänna motionstiden i år och som har
anknytning till frågor som aktualiseras i propositionerna.
Vidare behandlas ett antal motioner som väckts under den
allmänna motionstiden innevarande och föregående år liksom ett
yrkande väckt i anslutning till propositionen våren 1994 om
jämställdhetspolitiken. Dessa motioner gäller bl.a. frågor om
s.k. fallskärmsavtal. En motion som rör arbetstagarbegreppet har
överlämnats från skatteutskottet.
Allmän bakgrund
Sedan lång tid tillbaka har det förts en diskussion om behovet
av förändringar i arbetsrätten. Sedan mitten av 1980-talet
behandlade arbetsmarknadsutskottet varje år motioner från de
borgerliga partierna som ställde krav på en mera genomgripande
översyn av regelsystemet. Kraven avslogs av riksdagen med
hänvisning till den breda uppslutningen kring huvudtankarna i
lagstiftningen. Utvecklingen inom lagstiftningen och
avtalsområdet ansågs ha varit till gagn för såväl arbetstagarna
som näringslivet och samhället i dess helhet.
Hösten 1990 ansåg utskottet emellertid att vissa förhållanden
gjorde det naturligt att väcka frågan om en mer allmän översyn
av den arbetsrättsliga lagstiftningen (1990/91:AU6). Vad som
åsyftades var bl.a. de allt snabbare tekniska och ekonomiska
förändringarna och den allt större betydelsen av samverkan över
nationsgränserna som numera präglar arbetslivet. Utskottet
utgick från att regeringen skulle inleda en sådan översyn utan
något initiativ från riksdagen.
I augusti 1991 beslutade den dåvarande socialdemokratiska
regeringen att en kommitté skulle tillkallas för att göra en
översyn av medbestämmandelagen och den centrala lagstiftningen i
övrigt. Detta översynsarbete hann inte påbörjas. Sedan den
borgerliga fyrpartiregeringen tillträtt hösten 1991 upphävdes
det socialdemokratiska regeringsbeslutet om en arbetsrättslig
utredning.
Den nytillträdda regeringen utfärdade nya direktiv (dir.
1991:118) och tillsatte en kommitté, 1992 års
arbetsrättskommitté (ARK). Uppdraget var att göra en översyn av
medbestämmandelagen (MBL) och den centrala arbetsrättsliga
lagstiftningen i övrigt. I december 1992, efter den s.k.
krisuppgörelsen den hösten, fick ARK tilläggsdirektiv (dir.
1992:109) såvitt avsåg vissa frågor om kollektivavtal,
medbestämmande och anställningsskydd.
I april 1993 överlämnade ARK ett delbetänkande (SOU 1993:32)
Ny anställningsskyddslag. I betänkandet föreslogs en helt ny lag
om anställningsskydd. Även vissa förslag på medbestämmandelagens
område fördes fram.
På hösten samma år lade den dåvarande regeringen i proposition
1993/94:67 fram förslag till vissa ändringar i
anställningsskyddslagen (LAS) och MBL. Förslagen grundade sig på
ARK:s delbetänkande och motsvarade delvis vad som enligt
direktiven skulle behandlas med förtur. I propositionen
förklarade arbetsmarknadsministern att han senare skulle
återkomma i de delar av ARK:s delbetänkande som inte behandlades
i propositionen.
Riksdagen godtog i huvudsak förslagen (1993/94:AU4, rskr.
103), och lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1994.
Ändringarna innebar i korthet följande.
I LAS förlängdes den längsta tillåtna tiden för
visstidsanställning som föranleds av arbetsanhopning från
sammanlagt högst sex till högst tolv månader under en
tvåårsperiod. Den längsta tillåtna tiden för provanställning
förlängdes från sex till tolv månader. Enligt en särskild
övergångsregel blev kollektivavtal som hade ingåtts före
ikraftträdandet utan verkan i de delar som avtalet innehöll
bestämmelser om kortare avtalstider, såvida inte avtalet hade
tillkommit just för att utgöra avsteg från de nya reglerna. Vid
uppsägning på grund av arbetsbrist fick arbetsgivaren rätt att
när turordningen fastställs undanta två arbetstagare, som enligt
hans bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta
driften.
Vidare förlängdes den s.k. månadsregeln vid uppsägning av
personliga skäl till två månader med möjlighet till tidsöverdrag
i vissa situationer. Mot bakgrund av ett EG-direktiv infördes en
regel som innebär att arbetsgivaren i inledningen av ett
anställningsförhållande skall vara skyldig att skriftligen
informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.
I MBL genomfördes följande förändringar. Bestämmelserna om
facklig vetorätt när arbetsgivaren anlitar icke anställd
arbetskraft upphävdes. Ett förbud infördes mot stridsåtgärder
mot enmans- och familjeföretag, om syftet med konflikten är att
träffa kollektivavtal med företaget.
Efter delbetänkandet om en ny anställningsskyddslag fortsatte
ARK sitt arbete. I juni 1994 överlämnades ytterligare ett
delbetänkande, (SOU 1994:83) Övergång av verksamheter och
kollektiva uppsägningar.
Den nytillträdda socialdemokratiska regeringen beslutade den
27 oktober 1994 att ARK skulle läggas ned. Under titeln
Arbetsrättsliga utredningar -- Bakgrundsmaterial har
utredningssekretariatet i dagarna (SOU 1994:141) publicerat
visst material. Biträdande arbetsmarknadsminister Leif Blomberg
har meddelat att direktiv skall utarbetas till en ny
arbetsrättskommitté.
I proposition 76 föreslår regeringen nu att vissa av de
förändringar som genomfördes i LAS och MBL från förra årsskiftet
upphävs. De berörda reglerna återställs därmed till vad som
gällde tidigare.
Proposition 102 innehåller förslag om anpassningar av LAS
och MBL med anledning av två EG-direktiv. Lagförslagen har sin
grund i det tidigare nämnda delbetänkandet från ARK.
Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen betonar i propositionen att det är viktigt att ta
till vara den samförståndsanda som ligger i den svenska
modellen, särskilt med hänsyn till den ökade
internationaliseringen. Därför är det regeringens strävan att
bygga vidare på den svenska modellen. Det innebär att det i
första hand är arbetsmarknadens parter som genom kollektivavtal
skall ge de arbetsrättsliga reglerna en sådan utformning att de
fungerar väl i praktiken. Enligt propositionen skall en
utredning tillsättas som får till uppgift att pröva hur
avtalslösningar på bästa sätt kan underlättas.
För att man skall kunna vänta sig att löntagarna medverkar vid
de förändringar i företagen som är nödvändiga måste de känna att
de har trygghet i anställningen. Av det skälet anser regeringen
att de försämringar av anställningstryggheten som genomfördes
från den 1 januari 1994 bör upphävas.
I fråga om arbetstoppar anser regeringen att det inte
finns något rimligt skäl varför den längsta tillåtna tiden skall
vara så lång som enligt nu gällande regler, tolv månader. Det
normala bör vara en tillsvidareanställning om arbetsgivaren har
behov av arbetskraft under så lång tid. Om det i något fall
skulle finnas ett särskilt behov av avvikelser finns möjligheten
att träffa kollektivavtal.
De nuvarande reglerna om längsta tid för provanställning
innebär att en anställd kan få finna sig i att vara anställd
under ett helt år utan något som helst anställningsskydd. Det
måste enligt regeringen normalt anses fullt tillräckligt med en
prövotid på sex månader. Även här finns möjlighet att träffa
kollektivavtal med annat innehåll.
I fråga om turordningsreglerna framhåller regeringen den
balans mellan arbetsgivarens och arbetstagarens intressen som
lagens regler bygger på. Arbetsgivaren bestämmer ensam om det
föreligger arbetsbrist i företaget, men får inte välja fritt
vilka som skall sägas upp. Turordningen skall följa principen
sist in -- först ut. Genom den regel som infördes från den 1
januari 1994 rubbas balansen, särskilt när det gäller de mindre
företagen. En arbetsgivare som vill göra sig av med en
arbetstagare utan att öppet redovisa sina skäl kan utnyttja
turordningsregeln i det syftet. Balansen bör återställas. Skulle
turordningsreglerna leda till verkliga svårigheter för ett
företag är det enligt regeringen både möjligt och önskvärt att
arbetsgivaren träffar avtal med den fackliga organisationen om
avsteg från turordningen.
Den övergångsregel i fråga om kollektivavtal som ingåtts
före den 1 januari 1994 och som innebar att avtalet var utan
verkan i de delar som det innehöll bestämmelser om kortare
avtalstider har enligt vad som redovisas i propositionen utsatts
för stark kritik från de fackliga organisationerna.
Internationella arbetsorganisationens (ILO) styrelse har
enhälligt funnit att bestämmelsen utgjorde ett intrång i
förhandlingsfriheten och rekommenderat regeringen att i
fortsättningen avstå från lagstiftningsåtgärder som undanröjer
tidigare ingångna avtal. Regeringen anser därför att
övergångsregeln bör upphävas.
Det är enligt regeringen en viktig uppgift att slå vakt om de
seriösa företagen. Detta kan ske genom fackligt inflytande vid
anlitande av inte anställd arbetskraft. De skäl som anfördes för
att avskaffa vetorätten är inte hållbara. Därför bör den
fackliga vetorätten återinföras liksom de regler om
förhandling och information som syftar till att göra vetorätten
verkningsfull.
Det från den 1 januari 1994 införda förbudet mot blockader
mot enmans- och familjeföretag innebär en inskränkning i den
grundlagsfästa rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Ett
sådant förbud kan enligt propositionen vara försvarligt bara i
vissa allvarliga fall. På den största delen av arbetsmarknaden
förekommer inte sådana stridsåtgärder, som är otillåtna enligt
huvudavtalet mellan LO och SAF. I den mån de förekommer i
praktiken riktas de mot företag som brukar ha anställda, och då
ligger det i de anställdas intresse att skyddas av
kollektivavtal. Några allvarliga olägenheter har inte påvisats.
Förbudet bör därför upphävas enligt regeringen.
I propositionen läggs också fram förslag om anpassningar i den
arbetsrättsliga beredskapslagen.
Enligt regeringen är det viktigt att snabbt återupprätta
anställningstryggheten för att löntagarna förtroendefullt skall
kunna medverka i de strukturförändringar som omdaningen av det
svenska näringslivet nödvändiggör. Återställningen av
arbetsrätten bör därför enligt propositionen träda i kraft den 1
januari 1995.
Motioner med anledning av proposition 76 och andra anknytande
motioner
I en fyrpartimotion, A2, undertecknad av resp. gruppledare
för Moderata samlingspartiet, Centern, Folkpartiet och
Kristdemokraterna yrkas avslag på propositionen i dess
helhet. Enligt motionen var de förändringar på arbetsrättens
område som började gälla 1994 ägnade att skapa en bättre
fungerande arbetsmarknad och därmed att skapa förutsättningar
för fler arbeten. Regeringens nu framlagda förslag verkar i
motsatt riktning.
Vänsterpartiet ställer sig i sin motion A1 bakom
propositionens förslag i dess helhet men menar att det behövs
ytterligare förändringar av den svenska arbetsrättsliga
lagstiftningen. Den bör täcka hela arbetsmarknaden och alla
anställningsformer. Arbetstagarnas inflytande på arbetsplatsen
och i arbetslivet bör utökas, och lagstiftningen bör garantera
yttrandefrihet och trygghet i anställningen.
Därutöver framhålls några frågor särskilt i v-motionen.
Arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att det omfattar
anställda i entreprenadföretag, konsultfirmor och firmor för
uthyrning av arbetskraft. Rättvisan och tryggheten för
löntagarna måste även omfatta rätten till kompetensutveckling,
så att inte arbetstagare med gammal eller föråldrad utbildning
slås ut. Fortfarande finns det osakliga löneskillnader mellan
kvinnor och män. Det behövs därför lagstiftning, och exempel på
sådan finns att hämta i omvärlden. För att komma till rätta med
diskrimineringen av föräldralediga i samband med avtalsturlistor
bör det införas krav på att listorna skall godkännas av central
arbetstagarorganisation när föräldralediga är berörda. Även i
övrigt behövs det enligt Vänsterpartiet nya lagar för att
fördjupa arbetstagarnas inflytande i arbetslivet och på
arbetsplatsen med tanke på t.ex. distansarbete, koncernarbete,
nya företagsformer och mångfalden av anställningsformer.
Dessa frågor bör enligt Vänsterpartiet behandlas vidare i den
kommitté som skall utreda och lägga fram förslag om en ny
arbetsrättslagstiftning.
Synpunkter av liknande slag framförs även i Vänsterpartiets
motion 1993/94:A250 om arbetsmarknadspolitik och
arbetslivsfrågor från den allmänna motionstiden. Partiet säger
sig där vara djupt kritiskt till den borgerliga regeringens
försämringar i LAS och MBL.
Vänsterpartiet framställer i motion A1 också yrkanden om
konkreta lagändringar i två hänseenden. Utskottet återkommer
till detta längre fram.
Ett antal motioner från den allmänna motionstiden under
föregående riksmöte innehåller yrkanden som sammanfaller med
förslag som läggs fram i proposition 76.
Det gäller Socialdemokraternas motion 1993/94:A254 yrkandena
33 och 34 och Vänsterpartiets motion 1993/94:250 yrkande 33
delvis och yrkande 34. I motionerna 1993/94:A708 av Lars Ulander
m.fl. (s) och 1993/94:A714 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas
att vetorätten enligt 38 § MBL återinförs.
Innan utskottet kommer till de motioner som innehåller förslag
och synpunkter med anknytning till de enskilda frågor som berörs
i proposition 76 redovisas ett antal motioner med mera allmänna
synpunkter på arbetsrätten och vilken inriktning den bör ha.
Socialdemokraterna framför sådana allmänna synpunkter i
två motioner från föregående riksmöte, 1993/94:A40 om
jämställdhetspolitiken och 1993/94:A254 om full sysselsättning.
Partiet framhåller att spelreglerna på arbetsmarknaden är
viktiga både för företagen och för de anställda. Syftet är att
skapa en rimlig balans mellan parterna mot ett mer demokratiskt
arbetsliv. Det är sedan en viktig uppgift för arbetsmarknadens
parter att genom kollektivavtal ge reglerna en sådan utformning
att de fungerar väl i praktiken, att de blir så enkla och
effektiva som möjligt och så att inflytandet i form av ansvar
och befogenheter läggs så nära de berörda som möjligt.
Socialdemokraterna vill vidareutveckla den nordiska modellen,
som bygger på kollektivavtal, förhandlingar och samverkan mellan
parterna. I båda motionerna framförs också kritik mot de
försämringar av LAS och MBL som genomfördes från årsskiftet på
förslag av den borgerliga regeringen.
Ny demokratis motion 1993/94:A262 från den allmänna
motionstiden tar bl.a. upp rättsläget för arbetstagare som inte
omfattas av kollektivavtal. Detta regelkomplex bör återförvisas
till regeringen för utredning, sägs det i motionen. I en annan
motion, 1993/94:Fi210, framförs att arbetsrätten måste
moderniseras bl.a. genom en omgående dispens för företag med
mindre än 25 anställda (yrk. 4).
Anne Rhenman (-) framför i sin motion 1993/94:A711 från den
allmänna motionstiden under föregående riksmöte att den
borgerliga regeringen borde ha gått längre (yrk. 1) i sina
förändringar av lagstiftningen, t.ex. borde sanktionsreglerna ha
mjukats upp (yrk. 4). Det arbetsrättsliga området borde i
framtiden i större utsträckning präglas av en lokal och
individuell avtalsfrihet (yrk. 6, 7).
Utskottet övergår nu till de motioner som har anknytning till
de konkreta förslagen i proposition 76.
I en motion från den allmänna motionstiden under föregående
riksmöte berörs frågor om visstidsanställning och
provanställning. Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkar i motion
1993/94:A262 att den längsta tiden för såväl visstidsanställning
som provanställning förlängs till 18 månader (yrk. 22 och 23).
Även turordningsreglerna berörs i motioner från den
allmänna motionstiden.
I den nyssnämnda motionen A262 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)
framförs att företag med högst 25 anställda helt skall undantas
från turordningsreglerna (yrk. 26). För företag med fler
anställda bör det införas en generell frikvot på 20 % av antalet
anställda (yrk. 27).
Lotta Edholm och Karin Pilsäter (fp) tar upp
turordningsreglerna i en motion om ungdomsarbetslösheten,
1993/94:A710. En förklaring till att ungdomar slås ut från
arbetsmarknaden är att LAS skyddar den äldre arbetskraften,
framhåller motionärerna. Regeln i 3 § LAS att anställda över 45
år får räkna fem anställningsår dubbelt när turordningen skall
fastställs bör därför tas bort (yrk. 1). Den som frivilligt
säger upp sig och sedan åter blir anställd hos den tidigare
arbetsgivaren skall inte få tillgodoräkna sig den sammanlagda
anställningstiden (yrk. 2). Motionärerna anser också att
personalen bör indelas i ålderskategorier innan turordningen
görs upp (yrk. 3).
Anne Rhenman (-) anser enligt sin motion 1993/94:A711 att
turordningsreglerna helt bör slopas och ansvaret överföras på
arbetsgivaren, dock med visst skydd i form av lång
uppsägningstid eller försäkring för arbetstagare med lång
anställningstid (yrk. 3). Liksom i den nyssnämnda motionen A710
anser motionären att den som varit anställd hos en arbetsgivare
vid flera tillfällen inte skall få tillgodoräkna sig sammanlagd
anställningstid (yrk. 5).
Slutligen tar utskottet upp en motion som rör blockader.
Enligt Filip Fridolfsson (m) i motion 1993/94:A703 bör ett
förbud införas mot blockader som riktas mot företag där ingen
anställd är fackligt ansluten. Motionären anser det vara
stötande för rättskänslan och oförenligt med grundlagens
intention att en facklig organisation skall kunna anordna
stridsåtgärder mot företag där såväl arbetsgivare som anställda
valt att stå utanför arbetsmarknadsorganisationerna.
Utskottets överväganden
Fråga om avslag på proposition 76 m.m.
Det samhälle och det arbetsliv som de arbetsrättsliga reglerna
skall verka i ser annorlunda ut än under 1970-talet då flertalet
av de arbetsrättsliga lagarna kom till. Arbetsmarknaden har
genomgått stora strukturella förändringar. De offentliganställda
har ökat, medan en kraftig nedgång har skett i industrin. Den
privata tjänstesektorn och den kommunala verksamheten har ökat.
Även om en kraftig minskning skett under de senaste åren på
grund av den djupa och långvariga lågkonjunkturen så finns en
betydligt större andel av befolkningen i arbetskraften i dag än
under 1970-talet. Kvinnors arbetskraftsdeltagande har ökat från
runt 60 % år 1970 till som mest drygt 82 % år 1990. För
närvarande är kvinnornas sysselsättningsgrad nästan densamma som
männens. Männen förvärvsarbetar dock betydligt fler timmar per
vecka, i genomsnitt nästan 41 timmar jämfört med kvinnornas
knappt 34 timmar.
Nya produktionssystem med krav på omställbarhet och anpassning
har införts. Detta har fått till följd att arbetsgivaren
organiserar verksamheten i nya former. Arbetskraft anlitas ofta
på annat sätt än genom traditionella anställningsavtal.
Också den offentliga verksamheten har genomgått stora
förändringar. Syftet har varit att skapa en mer effektiv,
rationell och ändamålsenlig förvaltning på medborgarnas villkor.
Behovet av en översyn av de arbetsrättsliga lagarna har
påtalats av många, men en gemensam uppfattning om vad som
behöver ändras har inte kunnat spåras. Detta pekar på att en
översyn borde ha startats med en förutsättningslös analys av
erfarenheterna av 1970-talets arbetsrättsreformer mot bakgrund
av de förändringar som skett sedan dess. Detta var också
utgångspunkten för den kommitté som den socialdemokratiska
regeringen tillkallade kort före regeringsskiftet 1991.
Som nämnts inledningsvis upphävde den tillträdande borgerliga
fyrpartiregeringen hösten 1991 de socialdemokratiska direktiven
för kommittén och beslutade i stället om nya direktiv. Det
utmärkande för dessa direktiv var att de återgav en
verklighetsbild som kommittén skulle arbeta efter. Utan vidare
slogs det fast att lagarna från 1970-talet hade effekter som
inte överensstämde med deras syfte. Man kunde därmed anta att
utredningsarbetet i ARK skulle komma att präglas av direktivens
förutbestämda uppfattningar om verkligheten.
Arbetsmarknadsutskottet ser det som följdriktigt att den nya
regeringen beslutat lägga ned utredningen. Det är dock
värdefullt att det bakgrundsmaterial som utarbetats inom
sekretariatet har publicerats. Utskottet utgår från att detta
material kan utgöra en grund för kommande överväganden.
En stor del av den arbetsrättsliga lagstiftningen är
dispositiv. Skälet till detta är att det setts som viktigt att
parterna på arbetsmarknaden får möjlighet att
kollektivavtalsvägen anpassa sig till reglerna och finna former
för reglernas tillämpning. På det sättet kan reglerna anpassas
till de särskilda förhållandena och behoven inom olika
avtalsområden och branscher.
Det kan enligt utskottets mening finnas skäl att tro att en
del av kritiken mot arbetsrättslagstiftningen har sin grund i
att kollektivavtal inte har träffats i den utsträckning som var
förutsatt. Lagstiftningen har därför ibland framstått som stel
och oflexibel. För att lagstiftningen skall fungera i praktiken
är det många gånger nödvändigt med branschanpassade
kollektivavtal. Det är emellertid inte alltid tillräckligt med
detta. Det kan också vara nödvändigt med ett mera
decentraliserat inflytande, så att ansvar och befogenheter
kommer så nära de berörda som möjligt.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att den biträdande
arbetsmarknadsministern i proposition 76 aviserar en utredning
som skall få till uppgift att pröva hur avtalslösningar på bästa
sätt kan underlättas. Liksom regeringen anser utskottet att
strävan bör vara att bygga vidare på den svenska modellen och
söka lösningar i samförståndsanda. Som sägs i propositionen är
detta viktigt i tider med hög arbetslöshet och bristande
framtidstro och även med hänsyn till den ökade
internationaliseringen. Önskvärdheten av fasta spelregler är
enligt utskottets mening ytterligare ett tungt skäl för att söka
avtalslösningar. Regler som är tillkomna i samförstånd bör ha
bättre möjlighet att få en bred och fast förankring.
Det anförda är några allmänna utgångspunkter för utskottets
ställningstaganden i det följande.
Utskottet tar nu upp frågan om avslag på proposition 76.
Avslagsyrkandet i fyrpartimotionen A2 motiveras som nämnts med
att de lagändringar som från förra årsskiftet genomfördes av den
borgerliga regeringen var ägnade att skapa en bättre fungerande
arbetsmarknad och därmed förutsättningar för fler arbeten, medan
de nu framlagda förslagen skulle verka i motsatt riktning.
Utskottet kan inte ansluta sig till den uppfattningen. En
framgångsrik och dynamisk verksamhet förutsätter anställda som
känner trygghet med de förändringar som är behövliga.
Försämringarna av anställningsskyddet var, som framhålls i
propositionen, olyckliga av flera skäl. De genomfördes i ett
extremt svårt arbetsmarknadsläge, med en stor del av
arbetskraften utan arbete och därtill med ett stort antal
anställda som kände sina anställningar hotade. Helt allmänt kan
man dessutom ifrågasätta om försämringar av
anställningstryggheten är den rätta vägen att gå om syftet är
att få igång nyanställningar och på annat sätt skapa en bättre
fungerande arbetsmarknad. Som sägs i propositionen bör inte de
arbetsrättsliga reglerna ytterligare späda på den svåra
utveckling som vi nu har i Sverige.
Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom
fyrpartimotionens yrkande om avslag på proposition 76. Motion A2
avstyrks således.
När det gäller motioner om inriktningen av arbetsrätten är
följande att säga.
De allmänna synpunkter på arbetsrätten som läggs fram i
Socialdemokraternas motioner från våren 1994, 1993/94:A40 och
1993/94:A254, sammanfaller i huvudsak med utskottets ovan
redovisade synsätt. Motionerna får därmed anses tillgodosedda i
berörda delar och bör inte föranleda någon vidare åtgärd.
I fråga om Vänsterpartiets förslag i motion A1 om vad en
arbetsrättslig kommitté bör behandla kan utskottet konstatera
att partiet går ganska långt i sina krav på kompletterande
lagstiftning. Motion 1993/94:A250 från den allmänna motionstiden
synes också ha som utgångspunkt att det är genom ytterligare
lagstiftning som arbetsrätten skall utvecklas. Detta
överensstämmer inte med den förut angivna strävan att främst
söka underlätta avtalslösningar, även om utskottet delar
uppfattningen att flera av de frågor som aktualiseras av
Vänsterpartiet är angelägna. Motionerna avstyrks därför i
motsvarande delar.
Såväl Ny demokratis motioner 1993/94:A262 och 1993/94:Fi210
som Anne Rhenmans (-) motion 1993/94:A711 innehåller synpunkter
och förslag -- bl.a. att företag med mindre än 25 anställda
skall medges tillfällig dispens från delar av arbetsrätten --
som kraftigt avviker från utskottets grundsyn. Dessa motioner
avstyrks således i berörda delar.
Utskottet övergår nu till vissa av de enskilda frågor som
omfattas av proposition 76.
Den längsta tiden för anställning vid arbetstoppar och
provanställning
Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns
något rimligt skäl varför den längsta tiden för
visstidsanställning vid arbetsanhopning skall vara så lång som
tolv månader. Om arbetskraft behövs under längre tid bör det
normala vara en tillsvidareanställning. Som påpekas i
propositionen kan anställningen sägas upp om det uppstår en
arbetsbristsituation. Om arbetstagaren är under 25 år är
uppsägningstiden bara en månad.
Utskottet anser också liksom regeringen i fråga om
provanställning att det bör vara fullt tillräckligt med en
prövotid på högst sex månader. Med nuvarande regler kan en
arbetstagare få finna sig i att vara anställd i ett helt år utan
något anställningsskydd.
Som påpekas i propositionen är reglerna dispositiva.
Nödvändiga anpassningar kan alltså göras genom kollektivavtal.
Utskottet godtar således förslagen i propositionen. Av detta
följer att utskottet inte kan ansluta sig till förslaget i Ny
demokratis motion 1993/94:A262 att tiderna skall förlängas till
18 månader. Motionen avstyrks således i berörda delar.
Turordningsreglerna
De regler som avgör vilka arbetstagare som efter en
nedskärning får gå kvar i arbetet upplevs nog på arbetstagarhåll
som de mest väsentliga för anställningstryggheten. Reglerna i 22
§ LAS kan sägas bygga på en intresseavvägning. Lagen syftar till
att tillgodose trygghetsbehovet för den arbetskraft som har
svårast att klara sig på arbetsmarknaden. Ett villkor är dock,
om arbetstagaren inte kan behålla sina arbetsuppgifter, att han
har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.
Turordningen kan underkastas rättslig prövning. Utskottet anser
liksom regeringen att den rätt -- i princip utan möjlighet till
överprövning -- som infördes för arbetsgivaren att undanta två
arbetstagare innan turordningen görs upp rubbar den balans
mellan arbetsgivar- och arbetstagarintresset som LAS bör
innebära.
Förslaget i Ny demokratis motion att företag med högst 25
anställda helt undantas från turordningsreglerna och att
större företag medges en generell frikvot på 20 % av antalet
anställda skulle ytterligare kraftigt rubba den önskvärda
balansen och medföra att anställningstryggheten undergrävdes för
stora grupper av arbetstagare. Utskottet ställer sig därför
avvisande till förslaget. Detsamma gäller förslaget i Anne
Rhenmans motion att turordningsreglerna helt avskaffas.
Med det anförda avstyrks motionerna 1993/94:A262 och
1993/94:A711 i berörda delar.
Rörande turordningsreglerna och yngre arbetstagare är
följande att säga. Turordningsreglerna tar som nämnts sikte på
den arbetskraft som erfarenhetsmässigt har svårast att klara sig
på arbetsmarknaden. Genom att låta anställningstiden vara
avgörande tillgodoses ett av de viktigaste syftena med lagen,
nämligen att skydda den äldre arbetskraften.
Som påpekas i Lotta Edholms och Karin Pilsäters motion (fp) är
arbetslöshetssiffrorna betydligt högre för yngre än för
medelålders. Turordningsreglerna är självfallet en del av
förklaringen till detta. Samtidigt kan man nu när konjunkturen
vänt uppåt konstatera att arbetslösheten minskar snabbast bland
ungdomarna. Statistiken visar att en större andel av de
arbetslösa i åldern 20--30 år återkommer i arbete än av de äldre
arbetslösa. I åldrarna från 55 år är återgången i arbete
betydligt mindre än bland de yngre. Enligt utskottet finns det
dessutom skäl att utgå från att den ökade efterfrågan på
arbetskraft kommer att riktas främst mot yngre åldersgrupper.
Det nu anförda talar för att man bör stå fast vid de
grundprinciper som lagen bygger på. Även den regel bör vara kvar
som innebär att man, när anställningstid skall beräknas bl.a.
vid turordningen, får tillgodoräkna sig den sammanlagda
anställningstiden hos arbetsgivaren.
Utskottet vill tillägga följande. Det är svårt, för att inte
säga omöjligt, att konstruera lagregler som ger ett rimligt och
rättvist resultat i alla situationer. Detta är ett skäl till att
lagreglerna gjorts dispositiva. De kan alltså sättas ur spel
genom kollektivavtal på förbundsnivå. Regeringens allmänna
ambition att uppmuntra parterna att träffa avtal bör som
utskottet ser saken kunna verka i riktning mot att man i varje
situation finner den avvägning som för båda sidor framstår som
den bästa lösningen.
Det anförda innebär att motionerna 1993/94:A710 och
1993/94:A711 i berörd del avstyrks.
Blockader mot enmans- och familjeföretag
Proposition 76 innebär som nämnts att förbudet i MBL mot vissa
stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag upphävs.
Med anledning av Filip Fridolfssons (m) synpunkter på
blockader i motion 1993/94:A703 är följande att säga. Innebörden
av motionen är att stridsåtgärder som riktas mot företag utan
fackligt anslutna skall vara förbjudna. Motionären vill således
utvidga det förbud, som regeringen föreslår skall avskaffas
helt.
Utskottet anser att den grundlagsskyddade rätten att vidta
fackliga stridsåtgärder inte bör inskränkas mer än absolut
nödvändigt. När regeringen nu föreslår att förbudet mot
blockader mot enmans- eller familjeföretag skall upphävas,
motiveras det med att när sådana konflikter förekommer i
praktiken är syftet är förmå företag som brukar ha anställda att
teckna kollektivavtal. Då ligger det i regel i de anställdas
intresse att skyddas av kollektivavtalets bestämmelser.
Utskottet instämmer i detta. Intresset att skydda personer som
kan komma att anställas gör sig naturligtvis gällande även om
företaget vid konflikten inte skulle ha några fackligt anslutna
bland de anställda. Som utskottet framhöll när ett motsvarande
yrkande behandlades i förra årets betänkande 1992/93:AU4 talar
dessutom mera praktiska skäl mot ett förbud av det slag som
motionären förordar. En förbudsregel måste vara enkel och
tydlig; att utröna om en viss anställd är medlem i en facklig
organisation är inte helt lätt.
Motionen avstyrks med hänvisning till det anförda.
Vetoreglerna
Slutligen tar utskottet i detta avsnitt upp vetoreglerna.
Propositionen innebär att de regler som gällde före den 1
januari 1994 återinförs med viss språklig justering.
De föreslagna reglerna innebär i korthet följande.
Reglerna tillämpas när en arbetsgivare vill låta någon utföra
visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att
denne därvid skall anses vara arbetstagare hos honom. Vad det
framför allt är fråga om är entreprenader eller inhyrning av
arbetskraft. Reglerna ger den arbetstagarorganisation som
arbetsgivaren har kollektivavtal med för det aktuella arbetet
möjlighet att lägga in veto om åtgärden kan antas medföra att
lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att
åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom
parternas avtalsområde. Arbetsgivaren har ålagts en särskild
primär förhandlingsskyldighet för att arbetstagarorganisationen
skall få möjlighet att ingripa med veto. Vid förhandlingen är
arbetsgivaren skyldig att på begäran av
arbetstagarorganisationen lämna sådan information om det
tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att kunna ta
ställning i frågan. Den rättsliga verkan av att en
vetoförklaring har avgetts är att förbud inträder för
arbetsgivaren att besluta om eller verkställa den åtgärd som
varit föremål för förhandling. Förbudet inträder dock inte om
arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt.
Reglerna är skadeståndssanktionerade.
I utskottet har frågan väckts om de av regeringen föreslagna
vetoreglerna är förenliga med lagen (1992:1358) om offentlig
upphandling. Genom den lagen har bl.a. ett EG-direktiv om
offentlig tjänsteupphandling införlivats med svensk rätt.
Utskottet har begärt att Lagrådet yttrar sig över frågan om
ifall de föreslagna bestämmelserna om facklig vetorätt, 38--40
§§ MBL, står i överensstämmelse med lagen om offentlig
upphandling.
Yttrandet finns fogat till detta betänkande som bilaga 3.
Lagrådet anför bl.a. följande:
Av intresse för den ställda frågans bedömning är särskilt
bestämmelserna i 1 kap. 4, 17, 18, 22 och 23 §§
upphandlingslagen. I 4 § anges att upphandling skall göras med
utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i
övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och
anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. Av 17 § framgår
att vissa krav får ställas på leverantören, dvs. den som utför
arbeten eller tillhandahåller tjänster. Sålunda kan en
leverantör uteslutas från deltagande i upphandling bl.a. om han
är i konkurs eller är föremål för ansökan om konkurs, är dömd
för brott avseende yrkesutövningen eller inte har fullgjort sina
åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatter.
En leverantör kan enligt 18 § genom skriftliga bevis visa att
han uppfyller de krav som uppställs med stöd av 17 §. Den
upphandlande enheten skall enligt 22 § anta antingen det anbud
som har lägst anbudspris eller det anbud som är det ekonomiskt
mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter. 23 §
medger dock att anbud som är orimligt lågt kan förkastas. En
upphandlande enhet som bryter mot angivna bestämmelser blir
enligt 6 (7) kap. 6 § skadeståndsskyldig gentemot leverantörer
som därigenom orsakas skada.
Vid offentlig upphandling av arbete eller tjänster kan sålunda
en upphandlande enhet inte ställa större krav på leverantören än
vad 1 kap. 17 § medger. Enheten har däremot ingen skyldighet att
efterfråga de omständigheter som anges där eller att utesluta
leverantören från upphandlingen.
Lagrådet anför att ett veto som grundas på någon omständighet
som anges i 1 kap. 17 § upphandlingslagen inte kan anses
oförenligt med denna lag. Det förhållandet att den upphandlande
enheten inte är skyldig att utesluta en leverantör på grund av
sådana omständigheter saknar därvid betydelse enligt Lagrådet.
Lagrådet fortsätter:
Förutsättningarna för att kunna ställa krav på en leverantör
är emellertid olika i 39 § MBL och 1 kap. 17 §
upphandlingslagen. Enligt 17 § fordras sålunda att däri angivna
omständigheter inträffat medan det enligt 39 §, såvitt gäller
åsidosättande av lag eller kollektivavtal, är tillräckligt att
det "kan antas" att omständigheten kommer att inträffa. En
arbetstagarorganisation kan således inlägga veto redan när
endast presumtion för ett missförhållande föreligger. Härtill
kommer att i vart fall rekvisitet i 39 § "att åtgärden annars
strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas
avtalsområde" synes ge utrymme för en arbetstagarorganisation
att ställa krav som går väsentligt utöver vad 17 § medger. En
upphandlande enhet kan således hamna i en situation där det
föreligger risk för att enheten kan tvingas utge skadestånd till
en leverantör, om ett veto följs, och till
arbetstagarorganisationen, om vetot inte åtlyds.
Lagrådet kommer fram till att den föreslagna bestämmelsen om
veto i 39 § MBL inte står i överensstämmelse med
upphandlingslagen. Bestämmelserna i 38 § MBL om särskild
förhandlings- och informationsskyldighet kan däremot inte i sig
anses oförenliga med upphandlingslagen enligt Lagrådets mening.
Lagrådet pekar avslutningsvis på tänkbara lösningar av
problemet. Upphandlingslagen skulle helt kunna undantas från
tillämpningen av reglerna om fackligt veto. Ett mindre
ingripande alternativ skulle kunna vara att föreskriva att ett
förbud enligt 39 § MBL vid offentlig upphandling inte får stå i
strid med den berörda regeln i upphandlingslagen.
Utskottet gör följande överväganden.
Som Lagrådet konstaterar är förutsättningarna för att kunna
ställa krav på en leverantör olika i 39 § MBL och i 1 kap. 17 §
upphandlingslagen. Särskilt rekvisitet i 39 § att åtgärden
annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas
avtalsområde synes ge utrymme för att ställa krav som går
väsentligt utöver vad upphandlingslagen medger. Den upphandlande
enheten/arbetsgivaren skulle, som påpekas av Lagrådet, kunna
hamna i en situation där han riskerar skadestånd vilken väg han
än väljer.
Detta kan inte anses godtagbart. Enligt utskottets mening bör
man för att undvika att den nyss beskrivna situationen anpassa
vetoreglerna till upphandlingslagen. Strävan bör därvid vara att
inte minska utrymmet för veto mer än nödvändigt. Därför bör
problemet lösas med det mindre ingripande alternativet, dvs. med
en föreskrift som innebär att vetot inte får strida mot
upphandlingslagen.
Förutom i den av Lagrådet berörda bestämmelsen i 1 kap. 17 §
upphandlingslagen finns regler om i vilka fall en leverantör får
uteslutas från att delta i upphandlingen i 6 kap.
upphandlingslagen. Detta kapitel avser mindre upphandlingar --
dvs. upphandlingar under vissa s.k. tröskelvärden. Om den åtgärd
som är föremål för förhandling enligt 38 § MBL omfattas av dessa
bestämmelser i upphandlingslagen skall arbetstagarorganisationen
enbart få åberopa där angivna sådana omständigheter till grund
för sin vetoförklaring. Sådana omständigheter är bl.a. att
leverantören är försatt i konkurs eller är föremål för en
ansökan om sådan, att han är dömd för brott i eller gjort sig
skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen eller att han inte
betalt socialförsäkringsavgifter eller skatt i det egna
landet eller det land där upphandlingen sker. Även den
omständigheten att leverantören har låtit bli att lämna vissa
begärda upplysningar eller lämnat felaktiga upplysningar kan
åberopas (1 kap. 17 § resp. 6 kap. 9 § första och andra styckena
samt 11 § upphandlingslagen). Vid mindre upphandling gäller
också att den upphandlande enheten, om det inte är onödigt,
skall kontrollera om leverantören är registrerad i vissa
hänseenden, bl.a. i fråga om skulder för svenska skatter och
socialavgifter (6 kap. 9 § tredje stycket). Ett anbud från en
leverantör som inte är registrerad på avsett sätt får inte antas
(6 kap. 10 §). Även en sådan omständighet bör kunna åberopas
till stöd för vetot.
Vetoförklaring kommer även i de fall som omfattas av
upphandlingslagen att utgå från ett antagande om att den
tilltänkta åtgärden medför att lag eller kollektivavtal för
arbetet åsidosätts eller att åtgärden annars strider mot vad som
är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde. Skillnaden i
förhållande till de allmänt gällande reglerna blir att
antagandet får grundas enbart på sådana omständigheter som anges
i 1 kap. 17 § eller 6 kap. 9--11 §§ upphandlingslagen.
Vetoförklaringen måste med andra ord grunda sig på vissa
faktiska förhållanden. Det räcker alltså inte med ett i och för
sig välgrundat antagande om att åtgärden kommer att leda till en
lag- eller kollektivavtalsöverträdelse. Det är å andra sidan
inte heller alltid tillräckligt att en sådan omständighet som
anges i upphandlingslagen föreligger. Därtill måste det kunna
antas att den tilltänkta åtgärden får de nyss angivna
konsekvenserna.
Kärnan i de föreslagna vetoreglerna är det förbud för
arbetsgivaren att besluta om eller verkställa den tilltänkta
åtgärden som inträder när arbetstagaren utövat sin vetorätt.
Detta förbud inträder dock inte enligt 40 § MBL om
arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt.
För att undvika konflikt med upphandlingslagens regler bör
enligt utskottets mening 40 § MBL kompletteras med en
bestämmelse att förbud inte heller inträder om organisationen
vid offentlig upphandling har grundat sin förklaring på andra
omständigheter än de som enligt 39 § får åberopas som grund för
vetot. Sådana andra omständigheter kan t.ex. vara lösa
antaganden att arbetsgivaren begått brott i yrkesutövningen. Om
det enbart är detta som läggs till grund för vetoförklaringen,
inträder inte något förbud för arbetsgivaren att besluta om
eller verkställa åtgärden eftersom upphandlingslagen förutsätter
en lagakraftvunnen dom eller i vart fall att leverantören
har gjort sig skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen
för att han skall kunna uteslutas från upphandlingen.
Arbetstagarorganisationen utövar sina rättigheter enligt 39 §
MBL under skadeståndsansvar. Enligt 57 § skall organisationen
ersätta uppkommen skada om den har saknat fog för förklaring
enligt 39 §. Detta innebär inte att varje oriktigt veto kan
föranleda skadeståndsansvar. Uttrycket "sakna fog" avser enligt
arbetsdomstolens praxis, förutom fall där det varit fråga om
rent ovidkommande syften med vetot, sådana fall där
arbetstagarorganisationen har gjort sig skyldig till en
kvalificerad missbedömning av föreliggande omständigheter eller
av rättsläget.
En vetoförklaring som är felaktig därför att den går utöver
upphandlingslagen är inte direkt jämförbar med andra felaktiga
vetoförklaringar. Begränsningen av arbetstagarorganisationens
möjligheter att utöva veto vid offentlig upphandling kommer att
framgå relativt tydligt av upphandlingslagen. Vetot måste i
princip grunda sig på att vissa faktiska omständigheter
föreligger. Det kan därför i någon mån bli fråga om andra slag
av överväganden vid prövningen av om den fackliga organisationen
i dessa fall skall anses ha saknat fog för sin vetoförklaring.
Enligt utskottets mening måste den fackliga organisationen
medges vissa felmarginaler utan att drabbas av
skadeståndsansvar. Att en vetoförklaring saknar rättsverkan
därför att den är grundad på andra omständigheter än som sägs i
de angivna lagrummen i upphandlingslagen behöver alltså inte
vara liktydigt med att organisationen enligt 57 § MBL skall
anses ha saknat fog för sin förklaring.
Utskottets förslag till lydelse av 39 och 40 §§ MBL läggs fram
i utskottets hemställan.
Antagande av lagförslagen, ikraftträdande m.m.
Liksom regeringen anser utskottet att det är viktigt med en
snabb återställning av arbetsrätten. De nya reglerna bör därför
träda i kraft den 1 januari 1995. Detsamma gäller de av
utskottet förordade nya reglerna om veto enligt MBL.
Av vad som anförts ovan i detta avsnitt följer att de av
regeringen framlagda förslagen till ändringar i LAS, MBL och den
arbetsrättsliga beredskapslagen bör antas av riksdagen, med den
ändring i fråga om vetoreglerna som utskottet ovan förordat. I
fråga om 4 § MBL finns ett ändringsförslag även i proposition
102. Utskottet återkommer till detta i det följande avsnittet.
Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva
uppsägningar
Allmän bakgrund
Förslagen i propositionen är föranledda av två EG-direktiv,
rådets direktiv 77/187/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas
lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid
överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter
(fortsättningsvis kallat övergångsdirektivet) och direktivet
75/129/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om
kollektiva uppsägningar (fortsättningsvis kallat direktivet om
kollektiva uppsägningar). Ministerrådet ändrade det sistnämnda
direktivet i juni 1992 (92/56/EEG).
Övergångsdirektivet innehåller regler om skydd för
anställningen och anställningsvillkoren i samband med övergång
av företag, verksamheter eller delar av verksamheter. En
uppsägning på grund av övergången i sig är förbjuden.
Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av
anställningen går med automatik över till förvärvaren.
Direktivet innehåller också vissa regler om information och
överläggning.
Direktivet om kollektiva uppsägningar föreskriver samråd
med de anställda och ansvariga myndigheter då ett större antal
arbetstagare skall sägas upp på grund av arbetsbrist.
Sverige har genom EES-avtalet åtagit sig att införliva dessa
direktiv. Enligt den bedömning av regeringen som gjordes i
samband med den s.k. EES-propositionen 1991/92:170, bil. 9,
uppfyller den svenska lagstiftningen direktivens krav utan
särskilda lagstiftningsåtgärder. Propositionen i den delen
föranledde inte några ytterligare uttalanden från EES-utskottets
sida (1991/92:EU1, s. 122 f.).
Frågan om införlivande av övergångsdirektivet i svensk
lagstiftning har därefter behandlats i samband med att utskottet
hösten 1993 tog ställning till den borgerliga regeringens
förslag till ändringar i LAS och MBL (1993/94:AU4). Utskottet
avstyrkte Socialdemokraternas och Vänsterpartiets krav om
ändringar i LAS med hänvisning till att ARK:s och regeringens
arbete med denna fråga inte borde föregripas.
Nämnas bör att EFTA:s övervakningsorgan, ESA, i en formell
underrättelse till den svenska regeringen ifrågasatt om den
svenska lagstiftningen överensstämmer med direktivet.
Företagsöverlåtelser -- nuvarande rättsläge
I svensk rätt finns ingen generell regel om vilken inverkan en
företagsöverlåtelse har på anställningsförhållanden. I
samband med överlåtelser eller andra förändringar på
arbetsgivarsidan verkställs ofta inte några uppsägningar, utan
den nye företagaren övertar helt enkelt rörelsen och driver den
vidare med samma arbetskraft. Det anses då att ett nytt
anställningsavtal har träffats mellan förvärvaren och
arbetstagaren. I och med överlåtelsen upphör i princip den
tidigare ägarens förpliktelser så till vida att han inte behöver
betala lön för det arbete som utförs åt den nye arbetsgivaren.
För kollektivavtalens del finns en regel i 28 § MBL om verkan
av att ett företag eller del av ett företag övergår från en
arbetsgivare till en annan. Den arbetsgivare som övertar
företaget blir enligt huvudregeln skyldig att tillämpa
överlåtarens kollektivavtal. Denna bundenhet gäller bara om
ingen av de parter som ingått avtalet säger upp detta i
anslutning till övergången. Huvudregeln gäller inte om den nya
arbetsgivaren redan är bunden av ett annat tillämpligt
kollektivavtal. Den huvudsakliga grunden för principen att
förvärvaren är skyldig att tillämpa överlåtarens kollektivavtal
är att man vill undvika icke avsedda rättsliga effekter på
kollektivavtalen därför att arbetstagarsidan saknat vetskap om
överlåtelsen. Regeln fyller således ett informationsbehov.
Lagstiftaren har förutsatt att det normala är att
kollektivavtalsförhållandena ordnas med arbetstagarsidan i
samband med överlåtelsen.
Det kan inträffa att den tidigare arbetsgivaren säger upp
arbetstagarna. Uppsägningarna motiveras då av att arbetsgivaren
gör sig av med sitt företag eller en del av det. Sådana
uppsägningar, som alltså är föranledda av arbetsbrist, godtas
som förenliga med 7 § LAS.
Dessa uppsagda arbetstagare har enligt 25 § LAS -- under vissa
förutsättningar -- företrädesrätt till ny anställning hos den
arbetsgivare som övertagit verksamheten. Om och i den mån denne
skall skaffa sig ny arbetskraft måste han vända sig till de
arbetstagare som hos den tidigare arbetsgivaren kvalificerat sig
för företrädesrätt till ny anställning. Det krävs att
arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för arbetet.
Företrädesrätten är också beroende av att arbetstagaren anmält
anspråk på företrädesrätt till arbetsgivaren.
Företrädesrätten i detta fall förutsätter också att det finns
ett direkt rättsligt samband, såsom ett överlåtelseavtal, mellan
den tidigare och den nye arbetsgivaren. En verksamhet som
övergår i ny regi utan något slags överlåtelse eller liknande
utan enbart t.ex. genom byte av arrendator medför inte någon
företrädesrätt för dem som sagts upp av den förste arrendatorn.
Företrädesrättsreglerna är tillämpliga även då en rörelse
övertas i samband med konkurs.
Reglerna om företrädesrätt innebär inte att arbetsgivaren
måste erbjuda den uppsagda och därefter återanställda personalen
samma anställningsvillkor som tidigare. I princip råder det
avtalsfrihet, eftersom det rör sig om en ny anställning.
Kollektivavtalen har dock en normerande verkan, och den nyss
beskrivna regeln i 28 § MBL bör beaktas.
En arbetstagare, som har bytt anställning i samband med en
företagsövergång, får enligt 3 § LAS tillgodoräkna sig tiden hos
den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos
den senare.
När det gäller information och överläggning med anledning av
en företagsövergång gäller enligt 11 § MBL att en arbetsgivare
som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal på eget
initiativ måste förhandla före beslutet med samtliga
kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer. I
samband med förhandlingen är arbetsgivaren skyldig att lämna den
information som är relevant i förhandlingsfrågan.
I vissa fall är arbetsgivaren skyldig att förhandla även med
en icke kollektivavtalsbärande organisation. Sådan skyldighet
gäller enligt 13 § om frågan särskilt angår arbets- eller
anställningsförhållanden för medlemmar i den organisationen.
Information och överläggning vid kollektiva uppsägningar --
nuvarande rättsläge
Enligt 11 § MBL är en arbetsgivare som är eller brukar vara
bunden av kollektivavtal skyldig att på eget initiativ förhandla
med de kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationerna innan
han fattar beslut om en viktigare förändring av sin verksamhet.
Ett beslut varigenom en arbetsgivare förändrar sin verksamhet på
sådant sätt att uppsägning av arbetstagare blir aktuell är ett
sådant beslut om "viktigare förändring" som avses i 11 §.
Förhandlingarna skall inledas redan när arbetsgivaren överväger
att förändra sin verksamhet. Förhandlingen skall tas upp i så
god tid att den blir ett naturligt led i beslutsprocessen hos
arbetsgivaren. Förhandlingarna skall syfta till uppgörelse
mellan parterna.
I vissa fall är, såsom framgått ovan, arbetsgivaren enligt 13
§ MBL skyldig att ta upp förhandling även med en
kollektivavtalslös organisation, nämligen om frågan särskilt
angår arbets- eller anställningsförhållandena för en
arbetstagare som tillhör organisationen.
Organisationen utser själv företrädare till förhandlingen och
har då rätt att anlita experter eller andra sakkunniga.
Som nämnts ovan ligger det i arbetsgivarens
förhandlingsskyldighet att lämna den information som är relevant
för förhandlingsfrågan. Något skriftlighetskrav uppställs inte.
Enligt lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder
(främjandelagen) är arbetsgivaren skyldig att inför uppsägningar
varsla länsarbetsnämnden. Detta förutsätter att minst fem
arbetstagare berörs av driftsinskränkningen.
Det huvudsakliga innehållet i proposition 102
Regeringen framför i propositionen -- som är överlämnad till
riksdagen före folkomröstningen om EU-medlemskap -- att det är
viktigt att det inte råder någon tvekan i frågan om Sverige
uppfyller sina åtaganden enligt EES-avtalet. Det är därför
viktigt att rättsläget tydliggörs och att lagändringar vidtas.
Propositionen innehåller en analys av direktiven och av vad
som krävs för att svensk lag skall motsvara direktivens krav.
Analysen utmynnar i förslag om ett antal lagändringar.
Övergångsdirektivet (77/187/EEG)
En central tanke i direktivet är att rättigheter och
skyldigheter på grund av anställningsavtal eller
anställningsförhållanden som gäller vid överlåtelsen automatiskt
skall gå över på förvärvaren som en konsekvens av överlåtelsen.
Efter överlåtelsen skall förvärvaren vara bunden av villkoren i
överlåtarens löpande kollektivavtal till dess att avtalets
giltighetstid löpt ut eller ett nytt kollektivavtal börjat
gälla. Medlemsstaterna får begränsa denna tid till lägst ett år.
Vidare innebär direktivet att överlåtelsen i sig inte får utgöra
skäl för uppsägning vare sig från överlåtarens eller
förvärvarens sida. Direktivet innehåller också regler om att
överlåtaren och förvärvaren skall lämna representanterna för de
berörda arbetstagarna viss information i god tid före
överlåtelsen. Om överlåtaren eller förvärvaren planerar åtgärder
med hänsyn till sina arbetstagare skall överläggning ske med
arbetstagarrepresentanterna för att söka nå en uppgörelse.
Direktivet är inte tillämpligt på sjögående fartyg. Enligt
EG-domstolens praxis behöver direktivet inte heller tillämpas
vid överlåtelse efter konkurs. Frågan om i vilken utsträckning
direktivet är tillämpligt på offentlig verksamhet är oklar
enligt propositionen.
Förändringar i LAS med anledning av övergångsdirektivet
I propositionen konstateras till en början att direktivets
regler om automatisk övergång av anställningsavtalen omfattar
alla som var anställda vid överlåtelsetidpunkten. De nuvarande
reglerna om företrädesrätt enligt 25 § LAS till ny anställning
hos förvärvaren för uppsagda arbetstagare hos det överlåtande
företaget är däremot begränsade i flera hänseenden. Dessutom
förutsätter företrädesrätten att det finns ett rättsligt samband
mellan den tidigare och den nya arbetsgivaren; direktivets
regler om automatisk övergång är däremot som nyss nämnts
tillämpliga även t.ex. vid byte av entreprenör. För att motsvara
direktivets krav föreslås därför att LAS tillförs en ny
bestämmelse, 6 b §, om att överlåtarens rättigheter och
skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de
anställningsförhållanden som finns vid tidpunkten för övergången
skall gå över till den som övertar verksamheten, den nye
arbetsgivaren. Avsikten är att detta övergångsbegrepp skall
motsvara direktivets. Enligt regeringens mening bör dock
principerna om automatisk övergång tillämpas även för
arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg. Detta
klargörs genom 6 b § första stycket sista meningen.
Reglerna om automatisk övergång bör enligt regeringens mening
inte tillämpas om arbetstagaren motsätter sig detta. Det anses
följa av allmänna rättsgrundsatser att den som är förpliktad
enligt ett anställningsavtal inte ensidigt kan flytta över sin
partsställning med dess rättigheter och skyldigheter. Den nya 6
b § tillförs därför i sista stycket en regel om att
anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte skall
övergå till en ny arbetsgivare om arbetstagaren motsätter sig
det.
Den nu berörda nya paragrafen föreslås bli s.k. EG-dispositiv.
Detta innebär att avvikelser får göras genom kollektivavtal som
slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation
under förutsättning att avtalet inte innebär att mindre
förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som
följer av EG-direktivet (2 §).
Den automatiska övergången innebär att anställningsavtalet
följer med till förvärvaren. Det konstateras att det därmed inte
finns något omedelbart behov av en särskild regel som ger den
anställde rätt att räkna anställningstid vid
verksamhetsövergångar. Den nuvarande regeln i 3 § som
föreskriver att en arbetstagare som byter anställning i samband
med en övergång får tillgodoräkna sig tiden hos den förre
arbetsgivaren, fyller dock en funktion för den som efter en
uppsägning på grund av arbetsbrist slutat sin anställning före
övergången. Det föreslås en ändring i 3 § första stycket
punkt 3 genom vilken övergångsbegreppet anknyts till det som
anges i den nya 6 b §.
Vidare föreslås ett nytt stycke i 7 § LAS om saklig grund
för uppsägning. Den nya regeln, som riktar sig mot både
överlåtaren och förvärvaren, anger att en företagsövergång inte
i sig skall utgöra saklig grund för uppsägning. Förbudet mot
uppsägning skall dock inte gälla om uppsägningar sker av
ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar
i arbetsstyrkan ingår.
Även reglerna om företrädesrätt till återanställning i
25 § LAS anknyts till övergångsbegreppet i den nya 6 b §.
Företrädesrättsreglerna saknar självständig betydelse för den
arbetstagare som bytt arbetsgivare i samband med en övergång men
fyller en funktion för arbetstagare som slutat före övergången.
Dessa kan ha en "latent" rätt till återanställning hos
förvärvaren. Detta regleras genom en ändring i 25 § andra
stycket. Enligt regeringen bör företrädesrätten i samband med
konkurs behållas. Eftersom övergångsbegreppet i 6 b § inte
omfattar övergång i samband med konkurs, blir det nödvändigt med
ett tillägg till det nyssnämnda stycket som anger att
företrädesrätten även gäller när den tidigare arbetsgivaren
försatts i konkurs.
Förändringar i MBL med anledning av övergångsdirektivet
Som angetts tidigare föreskriver direktivet att förvärvaren
efter överlåtelsen skall vara bunden av villkoren i löpande
kollektivavtal, på samma sätt som överlåtaren var bunden av
dessa villkor, till dess att avtalets giltighetstid har löpt ut
eller ett nytt kollektivavtal börjat gälla (artikel 3.2). Enligt
propositionen är innebörden av artikeln på många punkter oklar.
Regeringen delar ARK:s bedömning att direktivet inte torde kräva
att överlåtarens kollektivavtal som sådant följer med. Det är
bara anställningsvillkoren i avtalet som skyddas, medan t.ex. de
verkningar som ett kollektivavtal har i fråga om arbetstagarnas
medinflytande inte berörs.
Huvudregeln enligt 28 § MBL innebär som nämnts tidigare att
förvärvaren vid en företagsövergång blir skyldig att följa
överlåtarens kollektivavtal i tillämpliga delar. Två undantag
gäller dock. Kollektivavtalet blir inte tillämpligt för den nye
arbetsgivaren om han redan är bunden av ett annat avtal som kan
tillämpas på arbetstagarna, och inte heller om avtalet sägs upp
på grund av övergången. Regeringen kommer fram till att det
förhållandet att ett hos förvärvaren redan tillämpligt avtal
således kan tränga undan villkoren i överlåtarens avtal, även om
förvärvarens avtal ger sämre förmåner, skulle innebära ett
avsteg från den princip som direktivet bygger på. Denna princip
bygger nämligen på att arbetstagarna övergångsvis skall vara
skyddade mot försämrade villkor. Regeringen stannar ändå --
liksom ARK -- vid bedömningen att den nuvarande regleringen i 28
§ MBL är förenlig med direktivet.
Regeringen anser emellertid att man bör gå längre i fråga om
skyddet för anställningsvillkoren än vad direktivet kräver. I
propositionen konstateras att politiska beslut under senare tid
medfört att verksamhet har lagts ut på entreprenad som
alternativ till verksamhet i egen regi. Den effektivitet som man
velat uppnå har i många fall dessvärre endast handlat om att
arbetstagarna fått sämre lön för samma arbete genom utnyttjande
av de skillnader som finns mellan anställningsvillkoren inom de
olika avtalsområdena, sägs det i propositionen. Förändringar som
grundas på sådana premisser är enligt propositionen inte sunda,
utan snedvrider konkurrensen samtidigt som de enskilda
arbetstagarna från den ena dagen till den andra kan få vidkännas
lönesänkningar med betydande belopp.
Av nu angivna skäl anser regeringen att de arbetstagare som
följer med till den nya arbetsgivaren vid en övergång alltid
skall ha rätt till de anställningsvillkor som de enligt
kollektivavtalet hade hos överlåtaren så länge som
kollektivavtalet skulle ha gällt, dock under maximalt ett år
eller till den tidigare tidpunkt då arbetsgivaren träffar nytt
kollektivavtal som avser de övertagna arbetstagarna. Genom ett
sådant nytt avtal är det möjligt att för en övergångsperiod
reglera hur den övertagna personalens anställningsvillkor på
lämpligt sätt skall anpassas till de villkor som allmänt
tillämpas hos förvärvaren (inrangeringsavtal).
Möjligheten enligt 28 § för överlåtaren att säga upp
kollektivavtalet i förtid vid en verksamhetsövergång bör enligt
propositionen finnas kvar, men även om en sådan uppsägning sker
bör förvärvaren vara skyldig att tillämpa det uppsagda avtalets
villkor under den i föregående stycke angivna övergångsperioden.
Innebörden av de nya reglerna är att arbetsgivaren
övergångsvis är skyldig att tillämpa kollektivavtalets
normativa villkor även om han inte blir bunden av avtalet som
sådant. För att åstadkomma detta skydd föreslås ett nytt tredje
stycke i 28 § MBL. Regeln skall vara s.k. EG-dispositiv,
vilket följer av ett tillägg till 4 § MBL.
Genom en hänvisning i 28 § första stycket MBL till 6 b § LAS
markeras att övergångsbegreppet skall vara detsamma i de båda
lagrummen.
I fråga om direktivets föreskrifter om överläggning med
arbetstagarnas representanter i samband med företagsövergångar
gör regeringen bedömningen att MBL uppfyller direktivets krav
såvitt avser arbetsgivare som är eller brukar vara bundna av
kollektivavtal. Regeln i 11 § såvitt den avser
företagsövergångar bör dock göras s.k. EG-dispositiv, vilket
sker genom ett tillägg till 4 § MBL.
I förhållande till kollektivavtalslösa
arbetstagarorganisationer är arbetsgivaren enligt 13 § skyldig
att förhandla bara när det gäller frågor som särskilt angår
arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som är
medlemmar i organisationen. Regeringen anför att ett beslut om
en verksamhetsövergång typiskt sett knappast är en fråga som
särskilt angår sådana medlemmar. Efter ett resonemang om vad
som bör gälla i förhållande till kollektivavtalslösa
organisationer kommer regeringen fram till att en arbetsgivare
som inte är och inte heller brukar vara bunden av något
kollektivavtal alls skall vara skyldig att förhandla enligt 11 §
MBL med alla berörda arbetstagarorganisationer. Regleringen görs
genom ett tillägg till 13 § MBL. Förhandlingsskyldigheten
avser såväl beslutet att låta en verksamhet gå över till en
annan arbetsgivare som beslutet att ta över en annan verksamhet.
Den nya regeln riktas således både mot överlåtaren och
förvärvaren.
Förändringar i annan lagstiftning
Enligt regeringens bedömning bör en samordning ske mellan
övergångsbegreppen i LAS, semesterlagen och
studieledighetslagen. Detta föranleder en ändring i 31 §
semesterlagen och en ny bestämmelse i studieledighetslagen,
2 a §. I båda lagrummen hänvisas till den innebörd av
övergångsbegreppet som anges i 6 b § LAS.
Direktivet (75/129/EEG) om kollektiva uppsägningar
I ingressen till direktivet anges att det är viktigt att
arbetstagarna ges ett bättre skydd vid kollektiva uppsägningar,
samtidigt som hänsyn måste tas till en välbalanserad ekonomisk
och social utveckling inom gemenskapen. Det konstateras att det
finns skillnader mellan medlemsstaternas bestämmelser.
Med kollektiva uppsägningar avses enligt direktivet
uppsägningar från arbetsgivarens sida av ett eller flera skäl
som inte är hänförliga till de berörda arbetstagarna
personligen. Bestämmelserna är dock bara tillämpliga om
uppsägningarna har viss omfattning. Direktivet undantar
besättningar på sjögående fartyg liksom arbetstagare som är
anställda hos offentliga organ.
En arbetsgivare som överväger kollektiva uppsägningar skall i
god tid inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna i
syfte att försöka nå en överenskommelse. Medlemsstaterna kan
föreskriva att arbetstagarrepresentanterna skall ha rätt att
anlita experthjälp. Under överläggningarna skall arbetsgivaren i
god tid lämna viss angiven information skriftligen, bl.a. om
skälen till de planerade uppsägningarna, antalet arbetstagare
som skall sägas upp och vilka kategorier de tillhör.
Arbetsgivaren skall skriftligen anmäla alla planerade
kollektiva uppsägningar till berörd myndighet och då lämna all
relevant information. Uppsägningar får verkställas tidigast 30
dagar efter det att anmälan har skett till myndigheten.
Förändringar i MBL med anledning av direktivet om kollektiva
uppsägningar
Regeringen konstaterar att svensk lagstiftning genom MBL:s
regler uppfyller direktivets bestämmelser om
överläggningsskyldighet såvitt gäller arbetsgivare som är eller
brukar vara bundna av kollektivavtal. Lagstiftningen bör däremot
kompletteras för att omfatta det fallet att arbetsgivaren inte
är och inte heller brukar vara bunden av något kollektivavtal.
Detta sker genom ett tillägg till 13 § MBL där det anges att
en arbetsgivare som inte är bunden av något kollektivavtal alls
är skyldig att förhandla enligt 11 § MBL med alla berörda
arbetstagarorganisationer i frågor som rör uppsägning på grund
av arbetsbrist. Paragrafen ändras således både på grund av
direktivet om företagsövergångar och direktivet om kollektiva
uppsägningar.
Direktivets regler om skriftlig information till
arbetstagarrepresentanterna i samband med överläggningarna
saknar motsvarighet i svensk lagstiftning. Inte heller finns
föreskrifter om att arbetsgivaren skall lämna en kopia av varsel
eller andra uppgifter i samband med en driftsinskränkning. För
att direktivets krav skall uppfyllas föreslås därför nya regler
i 15 § andra och tredje styckena MBL.
Förändringar i annan lagstiftning med anledning av direktivet
om kollektiva uppsägningar
Skyldigheten enligt lagen om anställningsfrämjande åtgärder
(främjandelagen) att varsla länsarbetsnämnden inför
uppsägningar utökas. Uppsägningar som företas inom ett visst
tidsintervall skall läggas samman. Varsel skall lämnas om det
under en period av nittio dagar kan antas bli fråga om
sammanlagt tjugo uppsägningar. Det nuvarande undantaget för
uppsägningar som utgör ett normalt led i arbetsgivarens
verksamhet bör enligt regeringen tas bort. Det nu angivna
föranleder ändringar i 1 § främjandelagen.
Regler om vad ett varsel skall innehålla finns för närvarande
i 5 § främjandelagen. Som ett alternativ till varsel kan
arbetsgivaren under vissa förutsättningar i stället enligt 6 §
underrätta länsarbetsnämnden om att förhandlingar enligt MBL
påkallats om en eventuell driftsinskränkning. Enligt regeringens
bedömning uppfyller svensk rätt i huvudsak direktivets krav. För
att nå en närmare överensstämmelse med direktivet bör reglerna
ändock justeras. Anpassningen föranleder ändringar i framför
allt 1 § och en ny paragraf, 2 a §, som till stor del
motsvaras av den tidigare 5 §, som upphävs. I 25 § anges i
vilka fall det får föreskrivas undantag från varselreglerna.
Regeringen föreslår att regeln kompletteras med en upplysning
att undantag inte får medföra att mindre förmånliga regler för
arbetstagarna tillämpas än som följer av direktivet. I övrigt
föreslås vissa språkliga justeringar och ett antal
följdändringar.
Slutligen föreslås en ändring i sekretesslagen. Enligt 7
kap. 10 § gäller sekretess bl.a. för vissa åtgärder i
anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds
anpassning till arbetslivet. Med detta avses bl.a. åtgärder
enligt främjandelagen. Enligt ett avgörande från kammarrätten
gäller sekretessen bl.a. namnuppgift i ett varsel. Som framgått
ovan föreslås att arbetsgivaren i samband med
medbestämmandeförhandlingar skall vara skyldig att lämna en
kopia av varslet till länsarbetsnämnden till den fackliga
organisationen. Enligt 14 kap. 7 § sekretesslagen utgör
sekretess i vissa fall inte hinder mot att en myndighet fullgör
sin lagliga skyldighet att lämna information till företrädare
för arbetstagarorganisationen. Genom ett tillägg till denna
bestämmelse klargörs att sekretessen enligt 7 kap. 10 § inte
utgör ett hinder mot att en myndighet i sin egenskap av
arbetsgivare fullgör sin skyldighet enligt MBL.
Motioner med anknytning till övergångsdirektivet
Fyra motioner har väckts med anledning av proposition 102.
I motion A16 av Per Unckel m.fl. (m) anges Moderaternas
allmänna syn på den arbetsrättsliga lagstiftningen, som anses
vara alltför omfattande. En begränsad lagstiftning behövs för
att garantera skydd och säkerhet i arbetslivet och för att
hindra oskäliga arbetsvillkor och avtalsförhållanden. Ett ökat
inslag av individuella avtal är önskvärt. När EG-direktiven
införlivas med svensk rätt accentueras problemet med att lagen
ibland skall tillämpas parallellt med omfattande kollektivavtal.
I stället för att som nu göra regelverket än mer komplicerat
borde införlivandet föranleda en översyn av hela den svenska
arbetsrättslagstiftningen, sägs det i motionen.
Den lagstiftning som föreslås är enligt motionärerna
långtgående, men också svårtillgänglig. Företagsövergångar
kommer att försvåras. Färre människor får därmed arbete.
I motionen föreslås följande korrigeringar:
En anställd bör inte kunna välja att vid en företagsövergång
stanna kvar i anställning hos överlåtaren i stället för att
följa med till förvärvaren. Lagen bör begränsas till att ge den
anställde rätt att i en sådan situation frånträda anställningen.
Regeringsförslaget kan på grund av turordningsreglerna få till
följd att anställda som väljer att stanna kvar slår ut andra
anställda med kortare anställningstid, trots att de inte haft
med den överlåtna verksamheten att göra (yrk. 1 och 2).
Rätt till återanställning bör inte föreligga i samband med
konkurs. Ett syfte med EU-anpassningen är att nå en enhetlig
begreppsbildning. Med regeringsförslaget blir det svårare för
svenska företag att verka på lika villkor som andra europeiska
företag (yrk. 3).
De nya reglerna om uppsägningsförbud och automatisk övergång
bör inte gälla i fråga om sjögående fartyg och i offentlig
verksamhet. Det finns i detta hänseende inte anledning att gå
längre än vad direktivet kräver. Regeringsförslaget skulle
väsentligt försvåra förändringar och omorganisation inom
förvaltningsväsendet (yrk. 4).
Den som förvärvat en verksamhet bör inte vara generellt
skyldig att under en ettårsperiod tillämpa det kollektivavtal
som överlåtaren var bunden av på de arbetstagare som går över.
Regeringsförslaget är här mera långtgående än direktivet. Det
kan försvåra verksamhetslösningar genom s.k. avknoppningar och
privatiseringar. Förslaget kommer att leda till praktiska
svårigheter och skapa motsättningar mellan olika
arbetstagargrupper som får olika anställningsvillkor. Detta är
inte förenligt med principen om lika lön för likvärdigt arbete.
Även i motion A13 av Tom Heyman (m) yrkas att reglerna om
automatisk övergång inte görs tillämpliga på sjögående fartyg.
Regeringsförslaget skulle enligt motionären innebära stora
tillämpningsproblem för svenska rederier när ett fartyg överförs
från ett annat land till Sverige, eftersom den utländska
besättningen får behålla befattningar och anställningsvillkor.
Motion A14 av Sinikka Bohlin (s) rör direktivets
uppsägningsförbud. Motionären anser att den föreslagna regeln i
7 § är motsägelsefull eftersom den å ena sidan anger att en
övergång i sig inte skall utgöra saklig grund, men å andra
sidan anger att detta förbud inte skall hindra uppsägningar som
sker av bl.a. ekonomiska skäl. Det finns risk för kringgåenden
och onödiga tvister i arbetsdomstolen. Oklarheterna bör
undanröjas, anser motionären.
I Hans Anderssons m.fl. (v) motion A15 framhålls att intresset
att skydda den enskilde arbetstagaren från försämrade
anställningsvillkor väger tyngre än andra intressen. Därför bör
den föreslagna nya regeln i 28 § tredje stycket MBL om
förvärvarens skyldighet att tillämpa överlåtarens kollektivavtal
modifieras. Denna skyldighet bör gälla i ett år även om
kollektivavtalets giltighetstid har löpt ut. Ett nytt
kollektivavtal får tillämpas bara om det inte ger arbetstagaren
mindre förmånliga regler än tidigare.
I motion 1993/94:A250 från den allmänna motionstiden framför
Vänsterpartiet kravet att direktivet omsätts i svensk lag (yrk.
37).
Ett motsvarande yrkande har även framställts i motion
1993/94:A717 av Britta Sundin m.fl. (s) som väckts under den
allmänna motionstiden föregående riksmöte.
Utskottets överväganden
Skyldigheten för Sverige att uppfylla EG-direktiven m.m.
Proposition 102 avlämnades till riksdagen innan frågan om
medlemskap i Europeiska unionen var avgjord för Sveriges del.
Propositionens bedömning av behovet av att införliva de två
EG-direktiven 77/187/EEG och 75/129/EEG gjordes med utgångspunkt
i EES-avtalet. Regeringen ansåg det viktigt att det inte skulle
råda någon tvekan i frågan om att Sverige uppfyller sina
åtaganden enligt det avtalet. Det ansågs därför viktigt att
rättsläget blev tydliggjort och att lagändringar vidtogs.
Utskottet instämmer i den bedömning som regeringen gjorde.
Folkomröstningen om EU-medlemskap och det efterföljande
riksdagsbeslutet om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
innebär ingen ändrad bedömning i frågan om Sveriges uppfyllande
av direktiven. Sverige är skyldigt att införliva direktiven
oavsett om det sker på grund av EES-avtalet eller på grund av
medlemskap i EU. Skillnaden är att Sveriges skyldighet att som
medlem uppfylla direktiv kommer att grunda sig på
gemenskapsrätten, medan motsvarande skyldighet före medlemskapet
grundar sig på en internationell överenskommelse, EES-avtalet.
Av den föreslagna särskilda lagen med anledning av anslutningen
följer att de direktiv som antagits av EG gäller här i landet
med den verkan som följer av direktivet i fråga.
Utskottet anser att en allmän utgångspunkt bör vara att det
inte skall råda någon tvekan om Sverige uppfyller sina
åtaganden.
Frågan om och i vilken mån ändringar måste göras i den svenska
lagstiftningen är beroende av hur EG-reglerna skall tolkas.
Inom gemenskapen är det EG-domstolen som har det yttersta
ansvaret för tolkningen av EG:s rättsakter. Tolkningen kan
försvåras av att det inte finns förarbeten av det slag som vi är
vana vid. De enda officiella motiv som finns är de relativt
kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder
varje förordning eller direktiv. Några uttalanden om hur en viss
bestämmelse skall tolkas förekommer inte där. Inte heller ges
någon sådan vägledning i andra dokument eller uttalanden från
kommissionen eller ministerrådet i samband med att reglerna
antas.
Genom anslutningen förbinder sig Sverige att verka för en
enhetlig tolkning och tillämpning av reglerna i EG-rätten. Detta
omöjliggör i princip att det i propositioner eller
utskottsbetänkanden i samband med införlivandet av sådana regler
görs uttalanden om hur dessa regler skall tolkas. Det finns
alltså ett begränsat utrymme för sådana motivuttalanden som i
svensk rätt av tradition har tillmätts stor betydelse i
lagstiftningssammanhang. I regeringens proposition 1994/95:19
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, Del 1 s. 529,
framhålls att det från EG-rättslig synpunkt i och för sig inte
finns något som hindrar att det i en proposition eller ett
utskottsbetänkande ges vägledning om hur en viss införlivad
direktivbestämmelse skall tillämpas. Ett sådant uttalande får
emellertid inte göra anspråk på att utgöra ett auktoritativt
besked om bestämmelsens rätta tolkning utan bör snarast ses som
ett på fakta och erfarenhet grundat övervägande om hur frågan
kan komma att bli bedömd av i sista hand EG-domstolen.
Särskilt övergångsdirektivet innehåller regler som är svåra
att tyda med säkerhet. Reglerna ger upphov till ett flertal
frågeställningar. Det handlar om att i möjligaste mån belysa dem
och deras återverkningar för den svenska rätten. Bedömningarna
innefattar flera osäkerhetsmoment, eftersom det saknas
auktoritativa avgöranden av EG-domstolen på många punkter.
De uttalanden som görs i proposition 102 och i detta
betänkande i anslutning till de lagförslag som föranleds av
direktivens krav på införlivande har alltså en annan karaktär än
gängse lagförarbeten. Det är fråga om bedömningar av vad
EG-rätten innebär och hur EG-domstolen skulle komma att tolka
den. I den mån lagförslagen går utöver direktiven är det däremot
fråga om traditionella motivuttalanden.
Utskottet övergår nu till de konkreta förslagen och inriktar
sig därvid huvudsakligen på sådana frågor som aktualiserats i
motioner. Det är uteslutande frågor med anknytning till
övergångsdirektivet.
Tillämpning på sjögående fartyg
Som framgått tidigare är direktivet enligt Artikel 1.3 inte
tillämpligt på sjögående fartyg, (sea-going vessels, navires de
mer, Seeschiffe, i engelsk, fransk resp. tysk översättning).
Regeringen ser inget skäl att undanta arbetstagare på sjögående
fartyg från reglerna om automatisk övergång.
Invändningen i Moderaternas motion A16 grundar sig på deras
principiella uppfattning att det inte finns skäl att gå längre
än vad direktivet föreskriver. Svenska aktörer skulle få sämre
konkurrensförutsättningar än andra.
Utskottet anser för sin del att det finns ett värde i att så
långt som möjligt upprätthålla principen om att svensk
arbetsrättslagstiftning bör ha generell tillämplighet, vilket
talar för att låta reglerna om övergångar omfatta även sådant
som ligger utanför direktivet.
Den väsentliga frågan är om en utvidgning skulle leda till
stora tillämpningssvårigheter. Det är detta som hävdas i motion
A13 av Tom Heyman (m). Motionären pekar på en rad
komplikationer, särskilt i internationella förhållanden.
Vid en uppvaktning i utskottet har representanter för Sveriges
Redareförening framfört liknande synpunkter som motionären till
stöd för att propositionen bör ändras i denna del. Även
representanter för Svenska Sjöfolksförbundet, Sveriges
Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinbefälsförbundet har
lämnat synpunkter inför utskottet. Därvid framkom att man ser
fördelar med propositionens förslag, bl.a. från
sjösäkerhetssynpunkter.
Utskottet konstaterar att lagförslaget i den nu berörda delen
inte är grundat på vad direktivet kräver. En utgångspunkt bör
enligt utskottet ändå vara att direktivets regler om övergångar
skall tillämpas analogt i dessa fall. För att det skall vara
fråga om en övergång i direktivets mening skall det finnas
identitet i fråga om verksamheten före och efter övergången. En
helhetsbedömning skall göras under beaktande av ett flertal
omständigheter. Av särskild betydelse är om rörelsen var aktiv,
"a going concern", som saken uttrycks av EG-domstolen.
Verksamheten skall kunna identifieras, och det gäller sedan att
avgöra vilka arbetstagare som kan anses höra till denna del.
Mot bakgrund av de nu angivna kriterierna framstår det som
tveksamt om vissa diskuterade slag av överlåtelser av fartyg
över huvud taget omfattas av direktivets övergångsbegrepp. Det
kan med andra ord ifrågasättas om det rör sig om identiska
verksamheter före och efter överlåtelsen. Vad som avses är att
det inte går att identifiera någon personal som kan anses "höra
till" fartyget/verksamheten därför att anställningarna är knutna
till rederiet, och att den verksamhet som bedrivs efter
överlåtelsen i väsentliga avseenden skiljer sig från den
föregående. I sammanhanget bör den föreslagna lagtextens
"arbetstagare -- -- -- på sjögående fartyg" observeras.
Utskottet är på anförda skäl inte berett att gå ifrån
propositionens förslag om att reglerna skall vara tillämpliga
även i fråga om sjögående fartyg. Utskottet förutsätter att
regeringen återkommer till riksdagen om reglerna skulle visa sig
medföra icke godtagbara effekter eller om de diskussioner som
förs inom EU om förändring av direktivet på denna punkt skulle
föranleda detta.
Med det anförda avstyrks motionerna A13 och A16 yrkande 4 i
berörd del.
Tillämpning i offentlig verksamhet
Uppfattningen i Moderaternas motion A16 att direktivet inte
heller bör vara tillämpligt i offentlig verksamhet grundas även
den på att lagstiftningen inte bör gå längre än vad direktivet
kräver. Man pekar även på att en sådan lagstiftning väsentligt
skulle försvåra förändringar och omorganisationer.
Utskottets nyss redovisade principiella uppfattning att svensk
arbetsrättslagstiftning så långt som möjligt bör ha generell
tillämplighet är ett starkt skäl att inkludera arbetstagare i
allmän tjänst, även om direktivet inte sträcker sig så långt.
Detta är för övrigt också vad LAS innebär enligt 1 §. Det skulle
dessutom föranleda problem att skilja ut de fall då direktivet
skulle vara tillämpligt; enligt ARK:s analys skulle detta vara
fallet vid verksamhet av ekonomisk natur men inte när det är
förvaltningsuppgifter som flyttas.
Med det anförda avstyrks motion A16 i den nu berörda delen.
Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs m.m.
EG-domstolens praxis innebär att direktivet inte behöver
tillämpas vid överlåtelse efter konkurs. I propositionens
förslag till 6 b § undantas följaktligen konkurs från regeln om
automatisk övergång. Företrädesrätt enligt 25 § LAS bör däremot
enligt regeringen liksom för närvarande föreligga även i det
fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.
Moderaternas avvisande av propositionen i denna del motiveras
med intresset av en enhetlig begreppsbildning och gemensamma
regler vid företagsöverlåtelser i EU.
Arbetsmarknadsutskottet kan inte se hur införlivandet av
direktivet skulle kunna motivera försämringar för arbetstagarna
i gällande rätt. Företrädesrätten är något principiellt sett
annorlunda än reglerna om automatisk övergång. Det bör för
övrigt påpekas att direktivet enligt Artikel 7 inte påverkar
medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller
andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna.
Direktivet tillåter alltså i sig att olika regler gäller i
medlemsstaterna.
Motion A16 avstyrks i den nu berörda delen med hänvisning till
det anförda.
I detta sammanhang vill utskottet även ta upp en fråga som rör
beräkning av anställningstid för en arbetstagare som bytt
anställning i samband med övergång efter konkurs.
Den ifrågavarande lagregeln, 3 § LAS, föreslås knyta an till
den definition av övergångsbegreppet som ges i den nya 6 b §.
Med den föreslagna utformningen skulle en arbetstagare som byter
anställning med stöd av företrädesrättsreglerna i 25 § inte hos
den nye arbetsgivaren få tillgodoräkna sig anställningstiden hos
den förre. Man bör enligt utskottet kunna utgå från att detta
inte varit avsett. Utskottet föreslår att 3 § LAS utformas så
att den även omfattar övergång i samband med konkurs.
Även i förslagen till följdändringar i studieledighetslagen,
en ny 2 a §, och i semesterlagen, 31 §, har övergångsbegreppet
anknutits till 6 b §. Dessa lagförslag bör också kompletteras
så att de omfattar övergång efter konkurs.
Förslag till lydelse av de angivna paragraferna läggs fram i
utskottets hemställan. Avsikten är att den nuvarande ordningen
skall behållas för den som byter anställning i samband med
konkurs.
Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren
Regeringsförslaget innebär att den arbetstagare som motsätter
sig övergång får stanna kvar i sin anställning hos överlåtaren.
I vad mån denne kan sägas upp på grund av arbetsbrist avgörs
enligt vanliga regler. Moderaterna motsätter sig i motion A16
denna ordning och förordar i stället att den anställde ges en
rätt att frånträda anställningen.
Som påpekas i motionen kan en övergång på grund av
turordningsreglerna få konsekvenser för arbetstagare som inte
alls berörs av övergången. Utskottet kan emellertid inte se
detta som ett avgörande skäl mot regeringsförslaget. Även enligt
nu gällande regler kan företagsöverlåtelser få konsekvenser för
anställda som inte kan sägas vara direkt berörda av
överlåtelsen. Denna är en konsekvens av turordningsreglerna som
inte behöver betraktas som något negativt.
En möjlighet att frånträda anställningen, dvs. att lämna den
utan att iaktta egen uppsägningstid, är i de flesta fall inte
någon fördel för den anställde. Man kan dessutom ställa frågan
vad ett avböjande av denna "rätt" skulle innebära.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A16 i denna
del.
Uppsägningsförbudet i samband med övergångar
Kritiken i motion A14 av Sinikka Bohlin (s) mot det framlagda
förslaget till ändring i 7 § LAS går ut på att regeln genom att
den är motsägelsefull kan leda till kringgåenden och onödiga
tvister.
Utskottet kan för sin del ha viss förståelse för kritiken. Man
skulle kunna ställa sig frågan vilken reell betydelse
uppsägningsförbudet har om det inte gäller i de fall som
arbetsgivaren har ekonomiska, tekniska eller organisatoriska
skäl att minska arbetsstyrkan. En företagsöverlåtelse medför ju
oftast effekter av detta slag. Regeln är direkt hämtad från
direktivet och uttrycker principen att övergången inte i sig
utgör skäl för uppsägning. Det görs klart att
verksamhetsövergången som sådan inte kan betraktas som ett fall
av arbetsbrist. Utskottet delar den bedömning som såväl
regeringen, ARK som remissinstansernas gjort. För att uppfylla
direktivets krav bör lagen ändras.
Hur övertalighet i samband med en övergång löses i praktiken
kan ha stor betydelse. Utskottet noterar att regeringen avser
att noga följa utvecklingen och om det visar sig nödvändigt
återkomma med förslag till åtgärder.
Med det anförda avstyrks motion A14.
Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal
Utskottet kan inledningsvis erinra om att förslaget i denna
del enligt regeringens bedömning innebär att man går längre i
skyddet för arbetstagarnas anställningsvillkor än vad direktivet
kräver. Enligt denna bedömning skulle direktivet tillåta att ett
hos förvärvaren tillämpligt kollektivavtal slår igenom på
anställningsvillkoren för arbetstagare som omfattas av
övergången. Regeringen förordar att det i lagen införs en
särskild regel, som innebär att förvärvaren under en
övergångstid av ett år i princip skall vara skyldig att tillämpa
anställningsvillkoren i överlåtarens kollektivavtal. Det skall
dock inte gälla sedan avtalet löpt ut eller ersatts med ett nytt
avtal.
Invändningarna mot regeringsförslaget kommer från två håll.
Moderaterna pekar i sin motion A16 både på att möjligheterna
till privatiseringar och liknande försvåras och att förslaget
leder till praktiska problem. Olika villkor kommer att gälla för
olika grupper av arbetstagare, något som inte är förenligt med
principen om lika lön för likvärdigt arbete. Hans Andersson
m.fl. (v) menar för sin del i motion A15 att intresset att
skydda den enskilde arbetstagaren från försämrade villkor väger
tyngst -- inga undantag skall få göras från ettårsregeln.
Utskottet kan inte ansluta sig till vare sig den ena eller den
andra ståndpunkten. Principen måste vara att
anställningsvillkoren skall skyddas under en rimlig
övergångsperiod. Med en möjlighet att träffa ett nytt avtal kan
parterna på det sätt som de finner lämpligt förhindra de
eventuella olägenheter som skulle kunna bli följden av att
skilda villkor annars skulle gälla för olika arbetstagargrupper.
Utskottet anser att regeringsförslaget i denna del är väl
avvägt, och avstyrker således de berörda motionerna A16 och A15
i motsvarande delar.
Förslagen i övrigt i proposition 102
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar i
övrigt och mot de i utskottets överväganden i det föregående
inte berörda lagförslag som läggs fram i proposition 102. De bör
således antas av riksdagen med den ikraftträdandetidpunkt som
föreslagits i propositionen, dvs. den 1 januari 1995.
I fråga om 4 § MBL har det som framgått tidigare lagts fram
ändringsförslag även i proposition 76. I bilaga 2 har
förslagen samordnats. I denna bilaga är även ingresser samt
övergångs- och ikraftträdandebestämmelser samordnade. Riksdagen
bör fatta beslut i enlighet härmed.
Avslutande synpunkter
Genom införlivandet av övergångsdirektivet införs ett nytt
övergångsbegrepp och i anslutning därtill ett antal nya
materiella regler i den svenska lagstiftningen. Sannolikt är det
så att det i den praktiska tillämpningen kommer att uppstå
svårbedömbara frågor, t.ex. om det alls är fråga om en övergång
i direktivets mening, vilka arbetstagare som skall anses
omfattas av en övergång och konsekvenser i olika hänseenden av
övergången. I vilken utsträckning införlivandet kommer att
inverka på det faktiska beteendet inom affärslivet och i
offentlig verksamhet är svårt att veta.
Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen och
återkommer om det visar sig nödvändigt.
Övriga frågor
I detta avsnitt behandlas motioner som inte har direkt
anknytning till de båda propositionerna
Arbetstagarbegreppet
Som nämnts inledningsvis har skatteutskottet med eget yttrande
till arbetsmarknadsutskottet överlämnat en motion 1993/94:SkU802
av Lars Ulander m.fl. (s). Saken gäller arbetstagarbegreppet.
Det är enligt motionärerna bra att F-skattsedeln har underlättat
möjligheterna att bedriva företag. Samtidigt ser de en fara i
att F-skattsedeln, i kombination med att vetoreglerna enligt MBL
slopats, medför bekymmer vid gränsdragningen mellan arbetstagare
och egen företagare. Risken finns att anställningstryggheten
urholkas och möjligheterna att upprätthålla lag och avtal
försämras. Motionärerna vill därför ha en tydligare definiering
av löntagarbegreppet.
Skatteutskottets yttrande återfinns som bilaga 3 till
detta betänkande.
Betydelsen av en F-skattsedel tas även upp av Anne Rhenman (-)
i motion 1993/94:A711 (yrk. 2 ). Hennes uppfattning är att den
som i ett rättsförhållande åberopar ett F-skattebevis aldrig
skall kunna betraktas som arbetstagare.
Skatteutskottet redogör i yttrandet för bestämmelserna i
uppbördslagen om preliminär F-skatt. En skattsedel på preliminär
F-skatt utfärdas för en skattskyldig som bedriver eller kan
antas komma att bedriva näringsverksamhet. Om någon vid sidan om
sin anställning bedriver näringsverksamhet får både en
F-skattsedel och en A-skattsedel utfärdas. F-skattsedeln får då
inte åberopas i anställningsförhållandet. Av F-skattsedeln skall
i sådant fall framgå att även en A-skattsedel har utfärdats. Om
det är uppenbart att ett arbete har utförts under sådana
förhållanden att den som har utfört arbetet är att anse som
anställd hos den som betalar ut ersättningen för arbetet, skall
denne skriftligen anmäla förhållandet till skattemyndigheten om
den som tar emot ersättningen åberopar en F-skattsedel.
Underlåtenhet att göra anmälan kan medföra att utbetalaren
åläggs betalningsansvar för den skatt och de sociala avgifter
som mottagaren underlåter att betala.
Skatteutskottet framhåller att syftet med lagstiftningen om
F-skattebevis främst är att göra det möjligt för den som betalar
ut ersättning för ett arbete att på ett enkelt sätt och utan att
behöva ta ställning till om ett anställningsförhållande
föreligger eller ej få uppgift om huruvida skyldighet att göra
skatteavdrag och betala sociala avgifter föreligger eller inte.
Den enda bedömning som skattemyndigheten gör är om
näringsverksamhet bedrivs eller kommer att bedrivas.
Skatteutskottet anser med hänsyn till syftet med F-skattebeviset
och till att skattemyndigheten inte har till uppgift att göra
någon arbetsrättslig prövning, att ett F-skattebevis i och för
sig inte bör tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen
av om ett anställningsförhållande föreligger eller ej.
Motionärerna har enligt skatteutskottet inte lagt fram någon
omständighet som kan motivera en omprövning av förutsättningarna
för ett utfärdande av F-skattebevis. Ett ställningstagande till
den fråga som motionären tar upp bör enligt utskottets mening
ske med utgångspunkt i arbetsrättsliga bedömningar.
Arbetsmarknadsutskottet delar skatteutskottets uppfattning
att ställningstagandet till motionen bör ske med utgångspunkt i
arbetsrättsliga bedömningar. Frågeställningen är närmast vilken
betydelse det skall ha vid prövningen av om en arbetspresterande
skall anses som arbetstagare eller ej om ett F-skattebevis har
åberopats. I ARK:s delbetänkande (SOU 1993:32) Ny
anställningsskyddslag ansåg utredningens majoritet att ett
F-skattebevis i normalfallet skulle medföra att den
arbetspresterande inte betraktades som arbetstagare. Utredningen
menade att förekomsten av ett F-skattebevis är lätt att
konstatera, och en anknytning till skattebeviset skulle därför
på ett enkelt sätt skapa klarhet om parternas relation (a.a. s.
250 f.). Det skulle enligt utredningen krävas starka skäl för
att gå ifrån F-skattebeviset.
Enligt arbetsmarknadsutskottets mening finns det skäl att
understryka att skattemyndigheten inte skall göra någon
arbetsrättslig prövning. Det kan antas att den stora mängden
skatteärenden medför att det är nödvändigt med en schablonartad
bedömning av förutsättningarna för att utfärda F-skattebeviset.
Bedömningen av om någon är arbetstagare eller ej inbegriper
flera aspekter därutöver. F-skattebeviset bör därför rimligen ha
en ganska begränsad betydelse vid en arbetsrättslig prövning av
arbetstagarbegreppet. Utskottet kan därför inte se samma fara
med F-skattebeviset som motionärerna. Tilläggas bör att med
återinförandet av vetoreglerna minskar möjligheterna för
arbetsgivare att kringgå arbetstagarbegreppet.
Med det anförda avstyrks motion 1993/94:Sk802.
Av det anförda följer också att förslaget i motion
1993/94:A711 att den som åberopar ett F-skattebevis aldrig skall
kunna betraktas som arbetstagare avvisas av utskottet.
Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom
En motion från 1994 års allmänna motionstid, 1993/94:A705, av
Knut Wachtmeister och Karl-Gösta Svenson (m), rör frågan vad som
skall utgöra saklig grund för uppsägning. I motionen framförs
att en lagakraftvunnen dom i brottmål skall utgöra sådan saklig
grund.
Utskottet vill med anledning av denna motion anföra
följande. En fråga är, om en fällande dom i ett brottmål skall
vara bindande vid den efterföljande arbetsrättsliga prövningen
-- dvs. vilken bevisverkan domen skall ha. En annan fråga är om
ett brott är sådant att det bör medföra att arbetstagaren bör
skiljas från tjänsten. Det synes som om motionen åsyftar såväl
den ena som den andra frågeställningen.
När det gäller den första frågeställningen innebär den
nuvarande tillämpningen att en dom i ett brottmål tillmäts
betydande bevisverkan. Domen är dock inte bindande för domstolen
i arbetstvisten. Det förslag från ARK som åberopas i motionen
gick ut på att en lagakraftvunnen brottmålsdom såsom sådan
skulle kunna utgöra grund för uppsägning om den avser brott som
kan föranleda att arbetstagaren får skiljas från anställningen.
Enligt utskottets mening bör man behålla den nuvarande
tillämpningen eftersom man -- undantagsvis -- kan tänka sig
sådana fall där utredningen i arbetstvisten ger anledning att
göra en annan bedömning än vad domstolen gjort i brottmålet.
Detta gäller oavsett om det rör sig om bevis- eller rättsfrågor.
Den vidare frågeställningen i vilka fall en dom i brottmål
skall kunna leda till uppsägning kan inte besvaras kategoriskt.
Utskottet anser att man bör stå fast vid nuvarande principer,
som innebär en stram hållning. Som anfördes av
departementschefen i förarbetena till 1982 års LAS så finns det
anledning att tillämpa ett strängt betraktelsesätt över hela
arbetsmarknaden (prop. 1981/82:71 s. 72). Vid bedömningen av om
saklig grund föreligger måste man emellertid kunna fästa
avseende också vid brottets art, omständigheterna kring brottet
och arbetstagarens ställning på arbetsplatsen m.m. Tanken på en
generell regel av det slag som motionärerna efterfrågar måste
därför avvisas. I sammanhanget bör också framhållas att
tvåmånadersregeln (tidigare månadsregeln) spelar in. Den
begränsar arbetsgivarens möjlighet att lägga omständigheter till
grund för en uppsägning. Det av motionärerna åberopade
rättsfallet hade samband med den regeln. Tvåmånadersregeln tas
upp i det följande avsnittet.
På anförda grunder avstyrks motion 1993/94:A705.
Tvåmånadersregeln i 7 § LAS
Från den 1 januari 1994 gäller i fråga om s.k.
uppsägningspreskription att arbetsgivaren inte får grunda en
uppsägning av personliga skäl enbart på omständigheter som han
känt till mer än två månader. Lagändringen innebar dels att
tiden utökades från en till två månader, dels att tiden får
överskridas i vissa fall, nämligen om tidsöverdraget berott på
att arbetsgivaren på arbetstagarens begäran eller med dennes
medgivande dröjt med uppsägningen eller om det finns synnerliga
skäl för att omständigheterna får åberopas. I proposition 76
föreslås inte någon återgång till den äldre regeln.
Vänsterpartiets yrkande i den under den allmänna motionstiden
väckta motionen 1993/94:A250 (yrk. 33 delvis) om att LAS skall
ha den lydelse som lagen hade den 31 december 1993 innebär,
förutom att lagen skall återställas i enlighet med förslagen i
proposition 76, att en återgång skall ske till månadsregelns
tidigare utformning. En arbetsgivare skall således inte få
grunda en uppsägning av personliga skäl enbart på sådana
omständigheter som han känt till mer än en månad.
Ny demokrati anser enligt sin motion 1993/93:A262 att
tvåmånadersregeln bör utsträckas till sex månader (yrk. 24).
Utskottet anser för sin del att det fanns fog för att
modifiera den tidigare månadsregeln, som ibland kunde leda till
mindre tillfredsställande resultat. Utskottet är därför inte
berett att förorda en återgång till den äldre lydelsen. Att
ytterligare utsträcka fristen så som föreslås i Ny demokratis
motion är däremot uteslutet. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att de möjligheter till undantag som ges i den nya
regeln allmänt sett minskar behovet av längre frist.
På anförda grunder avstyrks de nu behandlade motionerna i
berörda delar.
Dispositiva återanställningsregler
I motion 1993/94:A713 från den allmänna motionstiden framför
Charlotte Cederschiöld (m) att återanställningsreglerna i 25 §
LAS borde göras dispositiva. Möjlighet bör öppnas för
arbetsmarknadsparterna att om situationen så kräver kunna
förhandla fram undantag från lagens huvudregel och skapa andra
mer tillväxt- och produktionsfrämjande lösningar, anser
motionären.
Utskottet vill med anledning av denna motion peka på att
återanställningsreglerna i 25 § LAS är dispositiva enligt vad
som framgår av 2 § samma lag. En annan sak är att det inte anses
vara rättsligt möjligt att utan bemyndigande från berörda
arbetstagare i samband med nyanställning träffa kollektivavtal
om avvikelse från turordningen för den aktuella nyrekryteringen.
Det anses nämligen i det fallet vara fråga om ett förfogande
över redan intjänade rättigheter, dvs. ett förfogande som en
facklig organisation inte kan göra utan bemyndigande från den
berörda medlemmen. Däremot kan ett kollektivavtal med den
angivna innebörden träffas innan den uppsägning som utgör
grunden för företrädesrätten har ägt rum (prop. 1973:129, s.
266).
Motionen föranleder inget ytterligare uttalande från
utskottets sida och avstyrks således.
Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS
Om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom som
innebär att en uppsägning eller ett avskedande ogiltigförklaras
skall anställningsförhållandet anses som upplöst enligt vad som
framgår av 39 § LAS. Arbetsgivaren blir skyldig att betala
skadestånd som beräknas efter en schablon, där arbetstagarens
anställningstid och ålder är bestämmande.
Vänsterpartiet kritiserar den möjlighet som lagen ger
arbetsgivaren till "utköp" av arbetstagaren. Frågan tas upp både
i den med anledning av propositionen 76 väckta motionen
1994/95:A1 och i motion 1993/94:A250 yrkande 38 från den
allmänna motionstiden. Möjligheten bör enligt Vänsterpartiet
begränsas kraftigt genom ett principförbud som får brytas igenom
endast om det föreligger särskilda skäl, såsom att situationen
skulle bli ohållbar om den uppsagde återkom till arbetsplatsen.
Utskottet har flera gånger tidigare tagit ställning till
liknande yrkanden och då uttalat att det inte är en praktiskt
genomförbar ordning att låta arbetstagaren välja mellan
skadestånd och återgång i arbete. Om arbetsgivaren inte böjer
sig för domen, får anställningsförhållandet anses upplöst så att
den ohållbara situationen kan bringas ut världen. Med
Vänsterpartiets förslag skulle en ny tvist kunna uppstå efter
domen. Denna tvist skulle till viss del kunna inrymma samma
frågor som behandlats i processen. Även om arbetstagaren gavs
rätt i den efterföljande tvisten, skulle problemen kunna kvarstå
om arbetsgivaren åter vägrade arbetstagaren att komma tillbaka.
Det är nämligen svårt att tänka sig exekutivt tvång för att
verkställa domen.
Utskottet vill inte förneka att nuvarande regler ibland kan ge
upphov till mindre tilltalande situationer. Den av
Vänsterpartiet förordade ordningen skulle dock knappast lösa
problemet på ett godtagbart sätt. Av anförda skäl avstyrks de nu
behandlade motionerna.
Förtursrätt för deltidsanställda
Vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang har utskottet
behandlat frågan om deltidsarbetslösheten. Utskottet har sett
det som ytterst angeläget att finna en lösning på problemet.
I Socialdemokraternas motion 1993/94:A40 som väcktes med
anledning av propositionen våren 1994 om Jämställdhetspolitiken:
Delad makt -- delat ansvar läggs det fram förslag till ändring i
LAS som innebär att deltidsanställda får förtursrätt till
anställningar med mer tid (yrk. 5). Ett motsvarande yrkande
framförs också i motion 1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl.
(s) (yrk. 25).
Även Vänsterpartiet föreslår i motionerna 1993/94:A250 och
1994/95:A1 en lagregel som ger deltidsanställda arbetstagare
förtursrätt till anställningar med fler arbetstimmar.
Utskottet vill med anledning av dessa motionsyrkanden
hänvisa till vad regeringen uppgett i proposition 1994/95:99
Förändringar i arbetslöshetsersättningen. I propositionen
föreslås en begränsning av ersättningsrätten vid fast
deltidsarbete. Regeringen anser det viktigt att detta förslag
kompletteras med en förtur till mertidsarbete vid nyanställning
hos arbetsgivaren och avser därför att återkomma om detta.
Utskottet ser med tillfredsställelse på regeringens avsikt att
återkomma i frågan. Samtidigt finns det skäl att betona att den
åsyftade förtursrätten knappast ensam kan leda till att
problemet med deltidsarbetslösheten får sin lösning. Det finns
erfarenhet som visar att aktiva insatser och nytänkande från
arbetsförmedlingens sida kan vara en framkomlig väg.
Utformningen av reglerna för arbetslöshetsersättningen har
självfallet också sin betydelse.
Med hänvisning till det anförda kan någon åtgärd inte anses
påkallad från riksdagens sida med anledning av de nu behandlade
motionerna 1993/94:A40, 1993/94:A450 och 1994/95:A1, alla i
motsvarande delar.
Permittering
År 1984 ingicks ett avtal mellan SAF och LO som innebar att
permitterade arbetstagare fick rätt till full lön från första
dagen av permitteringen. En motsvarande bestämmelse infördes i
21 § LAS från den 1 januari 1985. Detta innebar att en regel om
full lön kom att gälla även utanför det kollektivavtalsreglerade
området. Samtidigt infördes ett system med statsbidrag,
permitteringslöneersättning, för att täcka en del av
arbetsgivarnas lönekostnader vid permittering.
I två motioner från föregående riksmöte, 1993/94:A262 och
1993/94:A267 av Ian Wachtmeister (nyd), framförs synpunkter
rörande permitteringsreglerna. Företagen måste ha en rimlig
möjlighet att permittera i stället för att säga upp personal. I
motionerna förordas att man återgår till de regler som gällde
före 1985. Även kommuner bör ha rätt att permittera. Vidare bör
permitteringstid inräknas i uppsägningstiden.
Även i motion 1993/94:A716 av Lars Biörck och Lars Björkman
(m) förordas en återgång till tidigare regler för permittering.
Utskottet kan med anledning av dessa motioner konstatera
att lagen inte innehåller några regler om rätten som sådan att
permittera. Den frågan avgörs enligt praxis genom en tolkning av
kollektivavtalet eller det enskilda anställningsavtalet. En
grundläggande förutsättning synes vara att löneformen är sådan
att den sätts i relation till den faktiskt arbetade tiden och
att avtalet slutits under den förutsättningen att arbetstagaren
inte kan påräkna arbete i större utsträckning än arbetsgivaren
anser sig kunna tillhandahålla. Därigenom brukar det anses att
flertalet tjänstemannabefattningar inom den offentliga och
privata sektorn faller utanför permitteringsrätten.
Bestämmelserna i LAS om permitteringslön innebär således inte
att arbetsgivaren får tillgripa permittering hur som helst.
Den ordning som gällde före 1985 gjorde i praktiken skillnad
mellan olika arbetstagare, främst mellan arbetstagare och
tjänstemän. När parterna på arbetsmarknaden genom 1984 års
överenskommelse mellan SAF och LO tog initiativ som innebar att
permitterade arbetstagare fick full lön från första dagen sågs
det som naturligt att lagstiftaren skulle vidta de åtgärder som
behövdes för att reformen skulle få full genomslagskraft (prop.
1984/85:62, AU4).
Enligt utskottets mening har de skäl som motiverade 1984 års
permitteringslönereform fortfarande bärkraft. Utskottet avvisar
därför förslaget om en återgång till äldre regler. Att genom
lagstiftning utvidga permitteringsrätten, som föreslås i Ny
demokratis motion, kan inte heller komma i fråga. Detsamma
gäller förslaget att permitteringstid skulle få inräknas i
uppsägningstiden.
På anförda grunder avstyrks de nu behandlade motionsyrkandena
1993/94:A262, 1993/94:A267 och 1993/94:A716 i berörda delar.
De statliga grupplivförsäkringarna
Två motioner rör statens grupplivförsäkring. Det är
1992/93:A604 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) och
1992/93:A728 av Kent Carlsson m.fl. (s) (yrk. 1). I motionerna
anförs att den avtalsreglerade försäkringen är så utformad att
den endast ger förmånsrätt till sambo till arbetstagare om
sambon är av motsatt kön och de båda lever under
äktenskapsliknande förhållanden. Förordningarna (1988:244--246)
om grupplivförsäkring för deltagare i arbetsmarknadsutbildning,
för doktorander och värnpliktiga knyter an till kollektivavtalet
och har följaktligen samma sambobegrepp. Motionärerna anser att
förmånsrätt även bör tillkomma sambo av samma kön som
sammanlever under äktenskapsliknande former. I s-motionen
påpekas att särbehandlingen av homosexuella sambor består även
med en lag om registrerat partnerskap, eftersom problemet
kvarstår för dem som väljer att inte ingå partnerskap.
Utskottet kan till en början konstatera att lagen om
registrerat partnerskap kommer att träda i kraft vid det
kommande årsskiftet. Enligt denna lag skall bestämmelser i lag
eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar
enligt huvudregeln tillämpas på motsvarande sätt på registrerat
partnerskap och registrerad partner. Den nya lagen skulle alltså
innebära att homosexuella sambor som låter registrera sitt
partnerskap kommer att betraktas som makar enligt de av
motionärerna nämnda förordningarna. De kommer därmed att vara
förmånsberättigade på samma sätt som gifta. Den avtalsreglerade
grupplivförsäkringen ändras dock inte med automatik till följd
av partnerskapslagen; detta är en fråga för avtalsparterna.
Utskottet har under hand inhämtat att frågan är väckt inom
Arbetsgivarverket om anpassning av avtalet till de principer som
partnerskapslagen bygger på.
Utskottet finner visst fog i vad som framförs i Kent Carlssons
motion om att diskrimineringen av homosexuella sambor kvarstår
även med ett lagreglerat partnerskap, eftersom förmånsrätten
förutsätter att personerna låter registrera sitt partnerskap,
medan heterosexuella sambors rätt enbart förutsätter faktisk
sammanlevnad.
I samband med att riksdagen i våras antog det inom
lagutskottet utarbetade förslaget till lag om registrerat
partnerskap godkändes också ett förslag om en utredning om vilka
åtgärder om skall vidtas för att öka tryggheten för grupper som
lever i hushållsgemenskap. Uppdraget, som enligt lagutskottet
bör omfatta alla typer av gemenskaper, vilka inte har möjlighet
att ingå äktenskap, skall syfta till att belysa vilka grupper
som kan ha behov av ökad rättslig trygghet samt närmare klargöra
vilka dessa behov är. Enligt vad arbetsmarknadsutskottet erfarit
är direktiv för den nämnda utredningen för närvarande under
utarbetande i regeringskansliet. Utskottet utgår från att den nu
berörda frågan övervägs i den kommande utredningen. Någon åtgärd
kan därför inte anses vara påkallad med anledning av motionerna,
som således avstyrks.
S.k. fallskärmsavtal
Under senare år har det förts en allmän diskussion om de
förmåner som förekommer i näringslivet, i organisationer och i
offentlig verksamhet i form av pensionsersättningar, avtal om
avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i ledande
ställning.
Debatten tog fart i samband med offentliggörande av uppgifter
kring de s.k. fallskärmsavtalen för personer i ledande ställning
i de numera statligt ägda bankerna och i de banker som ansökt om
bankstöd. Allmänheten har upprörts över de orimligt stora belopp
som ledande personer i vissa banker kunnat göra anspråk på när
de slutat sin befattning. Indignationen har inte blivit mindre
av att bankerna under de berörda personernas ledning gjort stora
förluster. De s.k. fallskärmar som redovisats i debatten har
framstått som djupt orättfärdiga vid en jämförelse med den
ersättning som vanliga löntagare kan påräkna vid arbetslöshet.
Diskussionen har bl.a. gällt möjligheterna att ogiltigförklara
fallskärmsavtalen och vilket ansvar som skall kunna utkrävas för
de missförhållanden som rått i bankerna. Utskottet tar i det
följande upp 15 motionsyrkanden i ämnet från de allmänna
motionstiderna 1993 och 1994.
Motionerna
I motionerna 1992/93:A722 (yrk. 1) av Bert Karlsson (nyd) och
1993/94:A718 (yrk. 1) av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett
tillkännagivande om att det måste skapas bättre förutsättningar
för att utkräva ett personligt ansvar av ledande
befattningshavare inom den offentliga sektorn. I sistnämnda
motion (yrk. 2) framförs samma yrkande när det gäller ledamöter
i bankstyrelser, försäkringsbolags styrelser eller ledamöter i
styrelser och andra ledande befattningshavare i sådan verksamhet
där samhället ställt upp särskilda aktsamhetskrav.
I två motioner föreslås en översyn av företeelsen
fallskärmsavtal.
Magnus Persson (s) anför i motion 1993/94:Fi604 att riksdagen
hos regeringen bör begära en översyn av reglerna och
tillämpningen av dessa i syfte att begränsa fallskärmsavtalen
till en vettig nivå. Enligt motionären bör det inom den statliga
sektorn utfärdas bindande rekommendationer om en högsta tillåten
gräns för avgångsvederlag. Avtal om fallskärmar på mer än två
årslöner bör inte förekomma vare sig i myndigheter eller
statliga företag. Avtal bör innehålla en sanktionsklausul.
Ingångna avtal bör slutligen offentliggöras.
Ny demokrati föreslår i motion A718 (yrk. 5) att en utrednings
uppgift skall vara att föreslå åtgärder mot företeelsen
fallskärmsavtal. Partiet önskar vidare (yrk. 6) ett
tillkännagivande om att förutsättningarna att ogiltigförklara
fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning skall utredas. Ett
tillkännagivande om utredning föreslås slutligen beträffande
förutsättningarna för att offentliggöra alla fallskärmsavtal
(yrk. 10). När det gäller offentliganställda sägs i motionen att
riksdagen omedelbart bör begära att regeringen offentliggör och
omförhandlar förekommande avtal (yrk. 13).
I motion A718 framställs vidare en rad yrkanden om
lagstiftning mot och förbud mot fallskärmsavtal i både
offentlig och privat verksamhet samt i företag med offentligt
ägande.
I motionen (yrk. 3 och 4) begärs sålunda att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till lag mot fallskärmsavtal för
ledande befattningshavare inom offentlig sektor, dvs. stat och
kommun, samt för ledande befattningshavare i banker,
försäkringsbolag eller liknande verksamhet som omgärdas av
särskilda aktsamhetskrav.
I yrkandena 7, 8 och 9 föreslås samtidigt ett tillkännagivande
om att det måste skapas regler som förbjuder sådana avtal i
nämnda verksamheter samt i företag som helt eller delvis ägs av
staten.
Ny demokrati begär slutligen i den nämnda motionen ett
tillkännagivande om att villkora bidrag och annat stöd till
organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar t.ex.
genom krav på att fallskärmsavtal offentliggörs (yrk. 11) eller
att avtalen minskas med hänsyn till nuvärdet av förekommande
avtal (yrk. 12).
Utskottet
Arbetsmarknadsutskottet behandlade senast hösten 1993 liknande
yrkanden som de förevarande. I sitt av riksdagen godkända
betänkande 1993/94:AU4 (rskr. 1993/94:103) ansåg utskottet att
det, med hänsyn till vissa initiativ från regeringen på området
samt pågående utredningsarbete, inte fanns anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd. Utskottet redogjorde därvid
också för de ställningstaganden som gjorts av lagutskottet och
näringsutskottet vid riksdagens behandling av frågan under våren
1993.
Utskottet vill härutöver redovisa vissa bestämmelser och några
av de initiativ som tagits under senare tid på området.
Lagen om anställningsskydd (LAS) gäller för arbetstagare i
både allmän och privat tjänst. Lagen gäller dock inte för
arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och
anställningsvillkor får anses ha en företagsledande eller därmed
jämförlig ställning. Dessa arbetstagare kan således i princip
skiljas från sin anställning utan att arbetsgivaren behöver ange
saklig grund för uppsägningen. De s.k. fallskärmsavtalen skall
kompensera för denna brist på anställningstrygghet.
På det statliga området gäller att chefer som är anställda
på bestämd tid inte omfattas av LAS. Det gäller de allra
flesta myndighetscheferna, t.ex. generaldirektörer och
landshövdingar. För dessa finns dock i lagen om offentlig
anställning (LOA) några specialbestämmelser. Chefen för ett
statligt affärsverk får således skiljas från sin tjänst före
utgången av anställningstiden, om det är nödvändigt av hänsyn
till verkets bästa. Den som är chef för någon annan
förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen får förflyttas
till annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om
det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars nödvändigt
av hänsyn till myndighetens bästa.
Till en sådan anställning för bestämd tid är i regel knuten en
särskild pensionsrätt, rätt till förordnandepension. Av
förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m. framgår
vilka chefer som har rätt till sådan pension. Omkring 200
arbetstagare -- generaldirektörer, landshövdingar och andra
chefer -- omfattas av denna förordning.
Den förra regeringen har genom beslut den 3 februari 1994
antagit riktlinjer rörande anställningsvillkor för personer i
företagsledande eller därmed jämförlig ställning i företag som
är helägda av staten. Riktlinjerna innebär bl.a. följande.
I lönen bör ingå kompensation för avsaknad av
anställningstrygghet. Uppsägningstiden bestäms enligt praxis.
Avgångsvederlag som överenskoms för tid därutöver skall avse så
kort tid som möjligt. Sammanlagd uppsägningstid och tid för
avgångsvederlag skall inte överstiga 24 månader. Vederlaget
utbetalas månadsvis. Om oegentligheter, som kan leda till ansvar
för brott eller skadeståndsskyldighet, upptäcks före eller under
vederlagsperioden skall arbetsgivaren ha rätt att hålla inne
vederlaget eller del av det tills en rättslig prövning skett
eller en överenskommelse träffats. Om lön eller annan ersättning
erhålls under vederlagsperioden skall avräkning ske mot
vederlaget. I företagets årsredovisning skall för envar av
styrelsens ordförande, annan styrelseledamot, koncernchef och
verkställande direktör lämnas uppgift om summan av ersättningar
och övriga förmåner, varvid tantiem och därmed jämställd
ersättning skall uppges särskilt. Uppgift skall vidare lämnas om
de väsentligaste villkoren i avtal om framtida pension och
avgångsvederlag. För företagsledningen i övrigt skall
årsredovisningen innehålla en sammanfattande beskrivning av de
väsentligaste villkoren i avtal om framtida pension resp.
avgångsvederlag. Ingångna avtal om avgångsvederlag som uppenbart
går utöver riktlinjerna skall omförhandlas om det bedöms kunna
ske på rimliga ekonomiska villkor och om det i det enskilda
fallet kan anses skäligt.
Vissa initiativ har tagits för att utröna möjligheten att
ogiltigförklara eller jämka ingångna och utlösta fallskärmsavtal
samt för att bedöma tidigare styrelseledamöters
skadeståndsansvar i de numera statligt ägda bankerna.
Därvid har främst bestämmelserna i avtalslagen (1915:218)
varit aktuella. Även de associationsrättsliga reglerna om avtals
ogiltighet som finns i bankaktiebolagslagen (1987:618) har
beaktats. De skadeståndsbestämmelser som prövats vid
granskningen finns förutom i den nämnda bankaktiebolagslagen i
bankrörelselagen (1987:617). Det kan tilläggas att bestämmelser
om skadeståndsansvar för bl.a. styrelseledamot och
verkställande direktör i andra aktiebolag än bankaktiebolag
finns i aktiebolagslagen (1975:1385). Slutligen finns i den
allmänna skadeståndslagen (1972:207) bestämmelser om
arbetstagares skadeståndsansvar för fel och försummelse i
tjänsten och bestämmelser om ansvar för den som vållar
förmögenhetsskada genom brott.
Finansdepartementet uppdrog i december 1992 åt före detta
regeringsrådet Bengt Hamdahl att granska anställningsavtalen och
avtalen om avgångsvederlag mellan Nordbanken och tre av bankens
förutvarande verkställande direktörer. Granskningen avsåg en
bedömning av möjligheterna att få avtalen om avgångsvederlag
eller delar av avtalen ogiltigförklarade eller enskilda
avtalsvillkor jämkade. Hamdahl redovisade sina slutsatser i en
skrivelse till departementet i april 1993. Sammanfattningsvis
bedömde Hamdahl att en talan från bankens sida om att, med stöd
av avtalslagens bestämmelser, få avtalen jämkade eller
ogiltigförklarade skulle ha små utsikter att vinna bifall.
Den dåvarande regeringen uppdrog därefter i oktober 1993 åt
advokat Otto Rydbeck att, som ombud för staten, väcka
skadeståndstalan för Nordbankens räkning mot ett antal ledamöter
av styrelsen som under år 1990 haft särskild insikt i bankens
kreditgivning. Processen slutade med en förlikning där
styrelseledamöterna bekräftade sitt ansvar för bankens
kredithantering under den aktuella tiden. Uppgörelsen innebar
vidare att vissa av styrelseledamöterna förpliktades att till
banken betala tillbaka 16 miljoner kronor av uppburna
ersättningar. Andra ledamöter förpliktades att betala tillbaka
nettobeloppet av de styrelsearvoden som de erhållit för år 1990.
Advokat Rydbeck har i november 1993 fått Bankstödsnämndens
uppdrag att granska förutsättningarna att väcka skadeståndstalan
mot ledningen i förutvarande Gota bank.
Det har såvitt utskottet känner till inte tagits några
initiativ för att allmänt begränsa eller att utreda
möjligheterna att minska förekomsten av s.k. fallskärmsavtal i
privata företag. Vissa initiativ har emellertid tagits för att
företag skall tvingas att öppet redovisa förekommande
fallskärmar hos ledande befattningshavare.
Redovisningskommittén (Ju 1991:07) fick således i januari 1993
tilläggsdirektiv (1993:6) av den dåvarande regeringen att
undersöka om det beträffande företags bokföring behövs särskilda
redovisningsregler för pensionsersättningar, avtal om
avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i
företagsledande ställning.
Redovisningskommitténs förslag i delbetänkande (SOU 1994:17)
Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv innebär bl.a.
följande.
Avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i
ett företags ledning måste tas upp som en ansvarsförbindelse,
avsättning eller skuld om de uppfyller de förutsättningar som
generellt gäller redovisningen av ett företags förpliktelser och
oavsett hur ett eventuellt avtal har konstruerats eller
rubricerats. Detta innebär i sin tur att i det fall
förpliktelsen uppfyller förutsättningarna för att klassificeras
som en avsättning eller skuld måste hela avsättnings- eller
skuldbeloppet belasta rörelsens resultat som en kostnad det
räkenskapsår nämnda förutsättningar uppfylls. Om förpliktelsen
avser en verkställande direktör eller en styrelseledamot skall
beloppet specificeras i not. Enligt förslaget skall det vara
tillräckligt att endast uppställa krav på att beloppen anges i
klumpsumma utan fördelning på enskilda befattningshavare.
Näringslivets börskommitté har i november 1993 utkommit
med en rekommendation om information om ledande
befattningshavares förmåner. Enligt rekommendationen, som riktar
sig till svenska bolag som har aktier eller aktierelaterade
finansiella instrument noterade vid någon svensk börs eller
auktoriserad marknadsplats, skall vissa uppgifter lämnas
individuellt för befattningshavare i den högsta ledningen.
Uppgift skall lämnas om summan av ersättningar och övriga
förmåner samt de mest väsentliga villkoren i avtal om framtida
pension och avgångsvederlag. Dessa uppgifter får avse
persongruppen som helhet.
Stockholms Fondbörs styrelse har ställt sig bakom
rekommendationen och kommer att verka för att den tas in i
börskontraktet och därmed blir bindande för de bolag som är
noterade vid fondbörsen.
Utskottet gör mot bakgrund av vad som nu redovisats följande
bedömning av de aktuella motionsyrkandena.
Utskottet delar motionärernas upprördhet över de överdrifter i
fallskärmsavtal som framkommit i framför allt de numera statligt
ägda bankerna men även i privat verksamhet. Utgångspunkten måste
vara att staten i det här avseendet skall föregå med gott
exempel och att anställningsvillkoren för ledande
befattningshavare hos statliga myndigheter och i statliga
företag är på en rimlig nivå. De statliga myndighetschefernas
förordnandepensioner utgör därvidlag enligt utskottets mening i
detta avseende inte något problem. Eftersom förmånen regleras i
en förordning uppnås allmän insyn och att förmånsnivån
kontrolleras av statsmakterna.
För chefer i statliga företag finns det skäl till
återhållsamhet vid bestämmande av avgångsförmåner. Utskottet ser
med stor tillfredsställelse att regeringen utfärdat riktlinjer
för hur anställningsvillkoren skall se ut för denna kategori
statliga chefer.
När det gäller fallskärmar i den privata sektorn är det enligt
utskottets mening knappast lämpligt att riksdagen tar initiativ
till ett förbud eller en reglering av vilka anställningsvillkor
som är acceptabla i ett anställningsförhållande. De
anställningsavtal det är fråga om är av rent privaträttslig
natur. Avtalsinnehållet måste även i fortsättningen vara en
fråga för de inblandade parterna. Utskottet menar att den
allmänna diskussion som förts om fallskärmsavtal och den
uppmärksamhet som riktats mot frågan förhoppningsvis kan komma
att leda till en återhållsamhet med vidlyftiga fallskärmar också
i det privata näringslivet. De initiativ som här redovisats och
som innebär att ledande befattningshavares förmåner skall
redovisas offentligt kommer säkerligen att verka i återhållande
riktning.
Utskottet finner sammanfattningsvis att frågan om
fallskärmsavtal har uppmärksammats i regeringskansliet och på
annat håll på sådant sätt att flera motionsyrkanden får anses
tillgodosedda. Övriga yrkanden bör enligt utskottet inte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionerna 1992/93:A722
yrkande 1, 1993/94:A718 och 1993/94:Fi604 avstyrks därmed.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på proposition 76
att riksdagen avslår motion 1994/95:A2,
res. 1 (m, c, fp, kds)
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten
att riksdagen
dels lämnar motionerna 1993/94:A40 yrkande 16 och
1993/94:A254 yrkande 32 utan vidare åtgärd,
dels avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 32,
1993/94:A262 yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7,
1994/95:A1 yrkande 1 samt 1993/94:Fi210 yrkande 4,
res. 2 (m, c, fp, kds)
res. 3 (v)
3. beträffande den längsta tiden för anställning vid
arbetstoppar m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkandena 22 och 23,
4. beträffande undantag från turordningsreglerna
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A262 yrkandena 26 och
27 samt 1993/94:A711 yrkande 3,
5. beträffande turordningsreglerna och yngre arbetstagare
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A710 och 1993/94:A711
yrkande 5,
6. beträffande blockader mot enmans- och familjeföretag
att riksdagen avslår motion 1993/94:A703,
res. 4 (m)
7. beträffande vetoreglerna
att riksdagen med anledning av proposition 76 i motsvarande
del och motionerna 1993/94:A250 yrkande 34, 1993/94:A254 yrkande
34, båda i motsvarande delar, 1993/94:A708 och 1993/94:A714
dels godkänner vad utskottet anfört,
dels antar det av regeringen enligt bilaga 1
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet såvitt avser 39 och 40 §§ med den
ändringen att paragraferna erhåller följande som Utskottets
förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
39 §
Har förhandling enligt 38 Har förhandling enligt 38
§ ägt rum och § ägt rum och
förklarar den centrala förklarar den centrala
arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen
eller, om sådan inte finns, eller, om sådan inte finns,
den arbetstagarorganisation den arbetstagarorganisation
som har slutit som har slutit
kollektivavtalet, att den av kollektivavtalet, att den av
arbetsgivaren tilltänkta arbetsgivaren tilltänkta
åtgärden kan antas åtgärden kan antas
medföra att lag eller medföra att lag eller
kollektivavtal för arbetet kollektivavtal för arbetet
åsidosätts eller att åsidosätts eller att
åtgärden annars strider åtgärden annars strider
mot vad som är allmänt mot vad som är allmänt
godtaget inom parternas godtaget inom parternas
avtalsområde, får avtalsområde, får
åtgärden inte beslutas åtgärden inte beslutas
eller verkställas av eller verkställas av
arbetsgivaren. arbetsgivaren. Vid upphandling
enligt lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling får
en sådan förklaring
göras endast om den grundar
sig på omständigheter
som sägs i 1 kap. 17 §
eller 6 kap. 9--11 §§
nämnda lag.
40 §
Förbud enligt 39 § Förbud enligt 39 §
inträder inte, om inträder inte, om
arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen
saknar fog för sin saknar fog för sin
ståndpunkt. Har ståndpunkt. Förbud
arbetsgivaren med stöd av inträder inte heller, om
38 § tredje stycket arbetstagarorganisationen vid
verkställt beslut i den offentlig upphandling har
fråga som förhandlingen grundat sin förklaring
avser, skall 39 § inte på andra omständigheter
tillämpas. än som sägs i 1 kap. 17
§ eller 6 kap. 9--11
§§ lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.
Har arbetsgivaren med stöd
av 38 § tredje stycket
verkställt beslut i den
fråga som förhandlingen
avser, skall 39 § inte
tillämpas.
8. beträffande lagförslagen i proposition 76 i övrigt
att riksdagen med bifall till proposition 76 i motsvarande
delar samt med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkandena 33
och 34 i motsvarande del och 1993/94:A254 yrkandena 33 och 34 i
motsvarande del antar
dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd,
dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i
arbetslivet såvitt avser 5, 38, 57 och 69 §§,
dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag,
9. beträffande tillämpning på sjögående fartyg
att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande
del och med avslag på motionerna 1994/95:A13 i motsvarande del
och 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande del godkänner vad
utskottet anfört,
res. 5 (m, c, fp, kds)
10. beträffande tillämpning i offentlig verksamhet
att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande
del och med avslag på motion 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande
del godkänner vad utskottet anfört,
res. 6 (m)
11. beträffande övergång och företrädesrätt i samband med
konkurs
att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande
del och med avslag på motion 1994/95:A16 yrkande 3 i motsvarande
del godkänner vad utskottet anfört,
res. 7 (m)
12. beträffande beräkning av anställningstid efter övergång
i samband med konkurs m.m.
att riksdagen med anledning av proposition 102 i motsvarande
delar antar de av regeringen enligt bilaga 1 framlagda
förslagen till lag om ändring i
A. dels lagen om anställningsskydd såvitt avser 3 § med
den ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets
förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
3 §
Vid tillämpning av 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller
följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:
1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå
från en arbetsgivare till en annan, får i den senare
anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om
arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma
koncern.
2. En arbetstagare, som byter 2. En arbetstagare, som byter
anställning i samband med anställning i samband med
att ett företag, en att ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en
verksamhet övergår verksamhet övergår
från en arbetsgivare till från en arbetsgivare till
en annan genom en sådan en annan genom en sådan
övergång som omfattas av övergång som omfattas av
6 b §, får 6 b §, får
tillgodoräkna sig tiden hos tillgodoräkna sig tiden hos
den förre arbetsgivaren den förre arbetsgivaren
när anställningstid när anställningstid
skall beräknas hos den skall beräknas hos den
senare. senare. Detta gäller
även vid byte av
anställning i samband med
konkurs.
3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i
1--2, får arbetstagaren räkna samman anställningstiderna hos
alla arbetsgivarna.
Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren
tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje
anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45
år. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60
sådana extra anställningsmånader.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall
anses ha uppnått den anställningstid som fordras för rätt till
uppsägningstid enligt 11 § andra stycket, besked enligt 15 § och
företrädesrätt enligt 25 §.
B. dels lagen om arbetstagares rätt till ledighet för
utbildning med den ändringen att paragrafen erhåller följande
såsom Utskottets förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
2 a §
Med övergång av Med övergång av
företag eller del av företag eller del av
företag enligt denna lag företag enligt denna lag
avses sådan övergång avses sådan övergång
av ett företag, en av ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en
verksamhet som omfattas av 6 b verksamhet som omfattas av 6 b
§ lagen (1982:80) om § lagen (1982:80) om
anställningsskydd. anställningsskydd. Vad som
i denna lag sägs om
sådan övergång skall
gälla även i det fallet
att den tidigare arbetsgivaren
försatts i konkurs.
C. dels semesterlagen med den
ändringen att paragrafen
erhåller följande
såsom Utskottets förslag
betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
31 §
Arbetstagares rätt enligt Arbetstagarens rätt enligt
denna lag påverkas inte av denna lag påverkas inte av
att ett företag, en att ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en
verksamhet, övergår till verksamhet övergår till
en ny arbetsgivare genom en en ny arbetsgivare genom en
sådan övergång som sådan övergång som
omfattas av 6 b § lagen omfattas av 6 b § lagen
(1982:80) om (1982:80) om
anställningsskydd. anställningsskydd.
Arbetstagarens rätt
påverkas inte heller av att
ett företag eller en del av
ett företag övergår
till ny arbetsgivare i samband
med konkurs.
13. beträffande rätt att stanna kvar i anställning hos
överlåtaren
att riksdagen avslår motion 1994/95:A16 yrkandena 1 och 2,
res. 8 (m)
14. beträffande uppsägningsförbudet i samband med
övergångar
att riksdagen avslår motion 1994/95:A14,
15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal
att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande
del och med avslag på motionerna 1994/95:A15 i motsvarande del
och 1994/95:A16 yrkande 5 i motsvarande del godkänner vad
utskottet anfört,
res. 9 (m, c, fp, kds)
res. 10 (v)
16. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med anledning av propositionerna 76 och 102 i
motsvarande delar och motionerna 1993/94:A250 yrkande 37 och
1993/94:A717 samt med avslag på motionerna 1994/95:A13 i
motsvarande del, 1994/95:A15 i motsvarande del och 1994/95:A16
yrkandena 3--5 i motsvarande delar
dels antar det i proposition 102 enligt bilaga 1
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om
anställningsskydd såvitt avser 2, 6 b, 7 och 25 §§,
dels antar det i proposition 102 enligt bilaga 1
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet såvitt avser 13, 15 och 28 §§,
dels antar de i propositionerna 76 resp. 102 enligt
bilaga 1 framlagda och enligt bilaga 2 samordnade
förslagen till lag om ändring i 4 § lagen om medbestämmande i
arbetslivet,
dels beslutar om ingresser, ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser till ändringarna i lagen om
anställningsskydd och i lagen om medbestämmande i arbetslivet
enligt vad som framgår av bilaga 2,
dels antar de i proposition 102 enligt bilaga 1
framlagda förslagen till lag om ändring i lagen om vissa
anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,
17. beträffande arbetstagarbegreppet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A711 yrkande 2 och
1993/94:Sk802,
18. beträffande saklig grund för uppsägning på grund av
brottmålsdom
att riksdagen avslår motion 1993/94:A705,
res. 14 (m)
19. beträffande tvåmånadersregeln
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 33 i
motsvarande del och 1993/94:A262 yrkande 25,
20. beträffande dispositiva återanställningsregler
att riksdagen avslår motion 1993/94:A713,
21. beträffande upplösning av anställningsförhållandet
enligt 39 § LAS
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 38 och
1994/95:A1 yrkande 2,
res. 15 (v)
22. beträffande förtursrätt för deltidsanställda
att riksdagen lämnar motionerna 1993/94:A40 yrkande 5,
1993/94:A250 yrkande 36, 1993/94:A450 yrkande 25 och 1994/95:A1
yrkande 3 utan vidare åtgärd,
23. beträffande permittering
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A262 yrkandena 29 och
30, 1993/94:A267 och 1993/94:A716,
res. 16 (m)
24. beträffande de statliga grupplivförsäkringarna
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A604 och 1992/93:A728
yrkande 1,
25. beträffande fallskärmsavtal
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A722 yrkande 1,
1993/94:A718 och 1993/94:Fi604.
Stockholm den 6 december 1994
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver
Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Martin Nilsson (s), Kent Olsson
(m), Per Erik Granström (s), Elving Andersson (c), Laila
Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans
Andersson (v), Christina Zedell (s), Christel Anderberg (m),
Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson (kds), Kristina Zakrisson
(s) och Anna Åkerhielm (m).
Reservationer
1. Avslag på proposition 76 (mom. 1)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),
Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)
och Anna Åkerhielm (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "avstyrks således"
bort ha följande lydelse:
De förändringar i LAS och MBL som på förslag av
fyrpartiregeringen genomfördes från förra årsskiftet var, såsom
framhålls i fyrpartimotionen A2, ägnade att skapa en bättre
fungerande arbetsmarknad. När reglerna infördes hade en vändning
skett i industrikonjunkturen. Det var i det läget viktigt att
undanröja företagens tveksamhet att nyanställa och därigenom
underlätta för arbetslösa att få arbete. Detta är lika angeläget
i dag. Konjunkturen är bättre, men fortfarande är arbetslösheten
mycket hög. Långtidsarbetslösheten är ett långt större problem
än under tidigare lågkonjunkturer. Hundratusentals personer har
varit borta från den reguljära arbetsmarknaden i flera år. Stora
grupper av ungdomar har över huvud taget inte kommit in på
arbetsmarknaden. Den nya arbetsmarknaden ställer större krav på
utbildning och erfarenhet än tidigare. Behovet att undanröja
arbetsgivarnas tveksamhet att anställa är därför minst lika
stort i dag som för ett år sedan. Utskottet anser att en
återgång till de äldre reglerna skulle vara mycket olycklig. En
återställning skulle försämra förutsättningarna för fler
arbeten. Den önskvärda expansionen av småföretagen skulle
motverkas. Effekten skulle bli en sämre fungerande
arbetsmarknad.
Rörande de konkreta lagförslagen är följande att säga.
De förkortade tiderna för arbetstoppsanställningar kan leda
till att företagen väljer övertidsuttag i stället för att
nyanställa, vilket inte är önskvärt. Detta kan bli särskilt
påtagligt i de mindre företagen, där man kan känna sig tveksam
om möjligheten att stadigvarande sysselsätta ytterligare
anställda.
Med de ökade kraven i produktionen är det också svårare att
bedöma hur arbetstagaren fungerar i arbetet. För att
provanställningen skall kunna fylla sin funktion måste
prövotiden vara så lång att den ger tillräcklig möjlighet för
bedömningarna. En återgång till sex månader som längsta tillåtna
tid medför en risk att arbetsgivaren inte vågar låta
provanställningen övergå i en fast anställning utan i stället
avbryter anställningsförhållandet.
Arbetsgivarens rätt att undanta två arbetstagare inom varje
turordningskrets innan turordningen fastställs är värdefull
särskilt för småföretagen. Det är en klar överdrift att påstå
att balansen mellan arbetsgivar- och arbetstagarintresset skulle
ha rubbats på grund av denna regel.
Den fackliga vetorätten kan kritiseras av flera skäl. Det är
principiellt oriktigt att de fackliga organisationerna har getts
långtgående befogenheter att vaka över att lagar efterlevs.
Vetoreglerna och tillämpningen av dem har inte heller uppfyllt
befogade krav på rättssäkerhet. De hindrar sund konkurrens och
försvårar nyetablering av företag. Till detta kommer att de står
i strid med EG-rättens regler om upphandling.
Förbudet mot blockader mot enmans- och familjeföretag är
välmotiverat. Stridsåtgärder i syfte att träffa kollektivavtal
som riktas mot sådana företag kan inte anses rimliga. Det är
först när företaget faktiskt anställt någon utomstående som
sådana stridsåtgärder bör vara tillåtna.
Av dessa skäl bör proposition 76 avslås av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande avslag på proposition 76
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A2 avslår
proposition 1994/95:76,
2. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),
Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)
och Anna Åkerhielm (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "De allmänna" och slutar med "berörda delar" bort ha
följande lydelse:
Syftet med 1970-talets arbetsrättsreformer var att
arbetstagarna skulle få mer information och inflytande på
arbetsplatsen och att anställningstryggheten skulle öka.
Erfarenheterna visade att lagarna inte alltid fick den effekt
som överensstämde med deras syfte. Lagarna skapade formaliserade
samarbetsformer och en byråkratisk beslutsprocess. De
kollektivavtal som träffades förändrade inte i grunden detta
förhållande. Till detta kommer att regelverket är omfattande och
svåröverskådligt, detaljerat och komplicerat.
Det har också visat sig att lagarna är dåligt anpassade till
kraven på förbättrad produktivitet i både privat och offentlig
sektor. Särskilt på mindre arbetsplatser kan bristen på
flexibilitet i regelsystemet bli ett problem.
Genom att medbestämmandet i princip är knutet till den eller
de fackliga organisationer som har kollektivavtal med
arbetsgivaren står många anställda fortfarande utan möjlighet
till information och inflytande.
Anställningsskyddslagen har inte uppmuntrat rörlighet på
arbetsmarknaden och den kan skapa inlåsningseffekter. Reglerna
har medfört hinder för många att komma in på arbetsmarknaden.
Den arbetsrättsliga utredningen (ARK) hade till uppgift bl.a.
att åstadkomma enklare bestämmelser. Strävan skulle vara att
åstadkomma ett lokalt förankrat medbestämmande med ökade
möjligheter för den enskilde. De mindre företagens intressen
skulle stå i fokus. ARK lade fram många förslag som var värda
att diskutera vidare.
Det är med stor besvikelse som utskottet konstaterar att den
socialdemokratiska regeringen beslutat lägga ned ARK. Man kan
inte tolka detta på annat sätt än att närmare tre års
utredningsarbete varit i stort sett förgäves. Förslagen som
gällde MBL fick inte ens publiceras. Sedan arbetsrätten blivit
återställd till vad den var före den 1 januari 1994 har knappast
något av ARK:s förslag genomförts i lagstiftningen.
Såväl i proposition 76 som i partimotionerna säger sig
Socialdemokraterna vilja ta till vara samförståndsandan i den
svenska modellen och underlätta avtalslösningar. Detta klingar
ihåligt. Med sina konkreta beslut och förslag visar man att det
enbart handlar om att återgå till det som varit, utan att lyssna
till de argument som anförts till stöd för förändringar.
Man hänvisar till att arbetsmarknadsparterna genom avtal skall
se till att arbetsrätten fungerar i praktiken. Men man talar
inte om att man därmed inte löser problemen på de stora delar av
arbetsmarknaden där kollektivavtal saknas, främst i landets
tusentals småföretag. Man nämner inte heller att man med
avtalslösningar knappast kommer åt en av de grundläggande
bristerna med arbetsrätten, nämligen att den ger den enskilde
begränsade möjligheter till inflytande över sin egen situation.
Regeringens tal om behovet av fler företag och fler företagare
saknar täckning i den faktiska utformningen av politiken.
På de anförda grunderna anser utskottet att de
socialdemokratiska motionerna bör avstyrkas. Eftersom såväl
Vänsterpartiets och Ny demokratis som de enskilda motionerna har
en annan inriktning avstyrks även de.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A40 yrkande 16,
1993/94:A250 yrkande 32, 1993/94:A254 yrkande 32, 1993/94:A262
yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7, 1994/95:A1
yrkande 1 samt 1993/94:Fi210 yrkande 4,
3. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2)
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "De allmänna" och slutar med "berörda delar" bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att regeringens uppfattning är att
arbetsrätten bör utvecklas genom kollektivavtal. Den utredning
som skall tillsättas skall således få i uppgift att pröva hur
avtalslösningar på bästa sätt kan underlättas.
Att försöka få till stånd samförståndslösningar är i och för
sig vällovligt. Kollektivavtalen täcker dock bara delar av
arbetsmarknaden. Ibland leder avtalen till att arbetstagare
diskrimineras, t.ex. genom avtalsturlistor. Enligt utskottets
mening måste arbetsrätten utvecklas så att den täcker hela
arbetsmarknaden och alla former av anställningar. Sett från
arbetstagarnas sida finns det fortfarande stora brister i
lagstiftningen och kompletteringar måste ske. Det är
orealistiskt att tro att arbetsgivare i avtal skulle åta sig
längre gående förpliktelser än vad lagen anger. Lagstiftning är
därför nödvändig för att komma till rätta med allvarliga problem
av det slag som Vänsterpartiet pekar på i sin motion A1.
Sådana angelägna frågor är skyddet för yttrandefriheten i
arbetslivet. Under de senaste åren har exemplen varit många på
att anställda förlorat sina arbeten bara för att de använt sig
av sin medborgerliga rätt att yttra sig fritt.
Arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att alla löntagare
omfattas av arbetsrätten. Rätten till kompetensutveckling måste
fastslås. Anställda får inte bli betraktade som en
förbrukningsvara. Lagstiftningen mot lönediskriminering måste
skärpas, och man måste komma till rätta med den diskriminering
som sker av föräldralediga genom avtalsturlistor.
Utgångspunkten för den nya arbetsrättsutredning som skall
tillsättas bör vara att utveckla arbetsrätten i riktning mot ett
i verklig mening demokratiskt arbetsliv med ett ökat inflytande
för arbetstagarna.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker Vänsterpartiets
motioner 1994/95:A1 och 1993/94:A250 i motsvarande delar. Övriga
i sammanhanget behandlade motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande
32 och 1994/95:A1 yrkande 1 samt med avslag på motionerna
1993/94:A40 yrkande 16, 1993/94:A254 yrkande 32, 1993/94:A262
yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7 samt
1993/94:Fi210 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
4. Blockader mot enmans- och familjeföretag (mom. 6)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna
Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Proposition 76" och slutar med "det anförda" bort ha
följande lydelse:
Proposition 76 innebär som nämnts att förbudet i MBL mot vissa
stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag upphävs.
Av reservation 1 följer att utskottet motsätter sig förslaget
i propositionen att den särskilda förbudsregeln upphävs.
Utskottet vill tvärtom att man går längre och förbjuder också
sådana blockader som riktas mot företag som inte själva är
organiserade och inte heller har några fackligt anslutna bland
de anställda. Som sägs i motion 1993/94:A703 är det stötande för
rättskänslan och inte förenligt med grundlagens intentioner att
en arbetstagarorganisation skall kunna rikta stridsåtgärder mot
företag där såväl företagare som anställda valt att stå utanför
arbetsmarknadsorganisationerna.
Utskottet tillstyrker således motionen. Regeringen bör
återkomma med förslag i frågan. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande blockader mot enmans- och familjeföretag
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A703 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Tillämpning på sjögående fartyg (mom. 9)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),
Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)
och Anna Åkerhielm (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37
börjar med "Som framgått" och på s. 38 slutar med "berörd del"
bort ha följande lydelse:
Övergångsdirektivet gör uttryckligt undantag för sjögående
fartyg. Ändå föreslås i propositionen att reglerna om automatisk
övergång också skall gälla arbetstagare på sjögående fartyg.
De komplikationer som påtalats både i motion A13 och vid
Sveriges Redareförenings uppvaktning har gjort det tydligt att
en tillämpning på sjögående fartyg skulle leda till
komplikationer och i många fall inte önskvärda resultat.
Direktivets undantag framstår med andra ord som välmotiverat.
Det finns således inget skäl att gå utöver direktivets krav på
denna punkt. Med tillstyrkande av motionerna bör således
propositionen avslås i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande tillämpning på sjögående fartyg
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:A13 i
motsvarande del och 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande del och
med avslag på proposition 102 i motsvarande del godkänner vad
utskottet anfört,
6. Tillämpning i offentlig verksamhet (mom. 10)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna
Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38
börjar med "Uppfattningen i" och slutar med "berörda delen" bort
ha följande lydelse:
Enligt de bedömningar som gjorts är direktivet inte
tillämpligt vid offentlig verksamhet av utpräglat
offentligrättslig natur. Ändå föreslår regeringen att de svenska
reglerna om automatisk övergång skall tillämpas även på sådan
verksamhet. Utskottets principiella uppfattning är att det
saknas anledning att vid införlivandet gå längre än vad
direktivet kräver.
Den föreslagna regleringen skulle, som påpekas i Moderaternas
motion A16, väsentligt försvåra förändringar och omorganisation
inom förvaltningen.
Av anförda skäl bör regeringsförslaget avslås i denna del.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande tillämpning i offentlig verksamhet
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 4 i
motsvarande del och med avslag på proposition 102 i motsvarande
del godkänner vad utskottet anfört,
7. Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs (mom. 11)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna
Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38
börjar med "EG-domstolens praxis" och slutar med "det anförda"
bort ha följande lydelse:
EG-domstolens praxis innebär att direktivet inte behöver
tillämpas vid överlåtelse efter konkurs. Följaktligen undantas
sådan övergång från reglerna om automatisk övergång i 6 b § LAS.
Trots vad direktivet innebär vill emellertid regeringen behålla
företrädesrätten enligt 25 § LAS i denna situation.
Enligt utskottets mening talar starka skäl mot en sådan
ordning. Ett syfte med EU-anpassningen är ju, som påpekas i
moderaternas motion A16, att få en enhetlig begreppsbildning och
gemensamma regler vid företagsöverlåtelser. Med
regeringsförslaget försvårar man för svenska företag att verka
på lika villkor som andra. Möjligheterna till rekonstruktion
försämras.
På anförda grunder bör propositionen avslås i denna del. Det
innebär att motion A16 tillstyrks i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande övergång och företrädesrätt i samband med
konkurs
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 3 i
motsvarande del och med avslag på proposition 102 i motsvarande
del godkänner vad utskottet anfört,
8. Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren (mom.
13)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna
Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Regeringsförslaget innebär" och slutar med "denna
del" bort ha följande lydelse:
Regeringsförslaget innebär att den arbetstagare som motsätter
sig en övergång får stanna kvar i sin anställning hos
överlåtaren. En sådan ordning innebär, vilket illustreras med
ett exempel i moderaternas motion A16, att en övergång på grund
av turordningsreglerna kan få konsekvenser för arbetstagare som
inte alls berörs av övergången. Detta är inte acceptabelt.
Direktivet överlåter åt den enskilda staten att reglera vad
som skall gälla i den situationen att arbetstagaren inte vill
följa med vid övergången. Enligt utskottets mening bör den
svenska lagen för detta fall enbart föreskriva en rätt att
frånträda anställningen.
Utskottet anser således att regeringsförslaget skall avvisas i
denna del. Det innebär ett tillstyrkande av motion A16 i
motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande rätt att stanna kvar i anställning hos
överlåtaren
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkandena 1
och 2 samt med avslag på proposition 102 i motsvarande del
godkänner vad utskottet anfört,
9. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),
Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)
och Anna Åkerhielm (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar"
bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inledningsvis erinra om att förslaget i denna
del enligt regeringens bedömning innebär att man går längre i
skyddet för arbetstagarnas anställningsvillkor än vad direktivet
kräver.
Utskottet kan inte finna något bärande skäl till att inte
tillämpa nuvarande regler enligt 28 § MBL som innebär att
förvärvaren inte behöver tillämpa överlåtarens kollektivavtal i
den mån som han redan är bunden av ett annat kollektivavtal som
kan tillämpas på den övertagna personalens arbete. Som påpekas i
Moderaternas motion A16 blir resultatet av den ordning som
regeringen föreslår att löner och allmänna anställningsvillkor
kan vara olika för samma arbetstagarkategorier hos ett och samma
företag. Det strider mot den viktiga principen att villkoren bör
vara enhetligt reglerade. Förslaget leder till praktiska
svårigheter och riskerar att skapa motsättningar mellan olika
arbetstagargrupper. Det är knappast heller förenligt med
principen om lika lön för likvärdigt arbete.
Utskottet anser således att förslaget om ändring i 28 § MBL
bör avslås. Motion A16 tillstyrks i motsvarande del. Utskottets
ståndpunkt innebär att motion A15 (v) bör avslås.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 5
i motsvarande del och med avslag på dels proposition 102 i
motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i motsvarande del
godkänner vad utskottet anfört,
10. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15)
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar"
bort ha följande lydelse:
Vid utformningen av lagreglerna måste direktivets
grundläggande principer vara styrande. Arbetstagarna måste under
en övergångsperiod vara skyddade mot försämrade villkor.
Intresset av att skydda den enskilde arbetstagaren väger alltså
tyngre än andra intressen. Därför kan utskottet inte acceptera
de undantag från denna princip som regeringsförslaget innebär.
Skyddet för anställningsvillkoren bör, som föreslås i motion
A15, gälla även sedan kollektivavtalet löpt ut, och ett nytt
kollektivavtal skall accepteras enbart om det inte innebär
mindre förmånliga regler.
Det anförda innebär att motion A15 tillstyrks i motsvarande
del medan motion A16 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A15 i
motsvarande del och med avslag på dels proposition 102 i
motsvarande del, dels motion 1994/95:A16 yrkande 5 i motsvarande
del godkänner vad utskottet anfört,
11. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 5, 6, 7 och
9
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna
Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och
förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av
vad som hemställts i reservationerna 5, 6, 7 och 9.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med anledning av dels proposition 102 i
motsvarande del, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37,
1993/94:A717, 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16
yrkandena 3--5 i motsvarande delar, samt med avslag på dels
proposition 76 i motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i
motsvarande del antar
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med
den ändringen att i 6 b § sista meningen utgår ur första stycket
och i 25 § sista meningen utgår ur andra stycket,
dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i
arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket utgår,
dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslagen till lag om ändring i lagen om vissa
anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,
12. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 5 och 9
Elver Jonsson (fp), Elving Andersson (c) och Dan Ericsson
(kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och
förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av
vad som hemställts i reservationerna 5 och 9.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med anledning av dels proposition 102 i
motsvarande del, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37,
1993/94:A717, 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16
yrkandena 3--5 i motsvarande delar, samt med avslag på dels
proposition 76 i motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i
motsvarande del antar
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med
den ändringen att i 6 b § i första stycket sista meningen orden
"och på sjögående fartyg " utgår,
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i
arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket utgår,
dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslagen till lag om ändring i lagen om vissa
anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,
13. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)
Under förutsättning av bifall till reservation 10
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och
förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av
vad som hemställts i reservation 10.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med anledning av dels propositionerna 76 och 102
i motsvarande delar, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37,
1993/94:A717 och 1994/95:A15 i motsvarande del samt med avslag
på motionerna 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16
yrkandena 3--5 i motsvarande delar antar,
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd,
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i
arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket sista
meningen ersätts av följande: "Detta gäller också sedan
kollektivavtalets giltighetstid har löpt ut. Ett nytt
kollektivavtal får tillämpas enbart under förutsättning att
avtalet inte innebär att för arbetstagaren mindre förmånliga
regler skall tillämpas än de tidigare anställningsvillkoren hos
överlåtaren."
dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda
förslagen till lag om ändring i lagen om vissa
anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,
14. Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom (mom.
18)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna
Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Utskottet vill" och på s. 44 slutar med
"följande avsnittet" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som framförs i motion A705.
Regeringen borde ha följt ARK:s förslag i frågan om vilken
bevisverkan en fällande brottmålsdom skall ha i en arbetstvist.
Den nuvarande ordningen medför enligt utskottets uppfattning
flera olägenheter. Principiellt kan det sättas i fråga om det är
lämpligt att arbetsdomstolen i praktiken överprövar den
bedömning som har gjorts i brottmålet. Arbetsdomstolens uppgift
är att avgöra arbetsrättsliga tvister, och den har en
sammansättning som är särskilt anpassad för detta, medan de
allmänna domstolarna är satta att döma i brottmål och göra de
bevismässiga och rättsliga överväganden som erfordras från
straffrättsliga utgångspunkter. Bevisläget är i allmänhet sämre
i den efterföljande arbetstvisten, eftersom längre tid förflutit
från händelsen i fråga. Av kanske än större betydelse är att
överprövningen inte lämpar sig särskilt väl i ett
kontraktsförhållande. I praktiken kan den nuvarande
tillämpningen leda till att en arbetsgivare inte vågar lita på
en lagakraftvunnen brottmålsdom när han säger upp eller avskedar
arbetstagaren. Dessutom kan arbetsgivaren komma att få uppträda
som åklagare med uppgift att förebringa bevisning och
argumentera i straffrättsliga frågor.
Det anförda talar med styrka för att brottmålsdomen skall vara
bindande vid den arbetsrättsliga prövningen. Om arbetstagaren
har begått ett brott riktat mot arbetsgivaren eller om brottet
annars är sådant att det inte bör accepteras i ett
anställningsförhållande skall således en fällande dom i
brottmålet innebära att det finns grund för att skilja
arbetstagaren från anställningen.
Vad utskottet anfört med anledning av motion A705 bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande
lydelse:
18. beträffande saklig grund för uppsägning på grund av
brottmålsdom
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A705 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS
(mom. 21)
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "Utskottet har" och på s. 46 slutar med "behandlade
motionerna" bort ha följande lydelse:
Under senare år har det förekommit flera uppmärksammade fall
där arbetsgivaren utnyttjat sin rätt enligt 39 § LAS att lösa
upp anställningsförhållandet efter en domstols dom. Som sägs av
Vänsterpartiet leder den nuvarande regeln till orimliga
förhållanden där makt går före rätt.
Enligt utskottet bör man ta fasta på det förslag som läggs
fram av Vänsterpartiet. Ett principförbud bör således införas
mot "utköp", som får genombrytas endast om det finns särskilda
skäl. Regeringen bör enligt utskottets mening återkomma med
förslag i enlighet med detta.
Utskottets ställningstagande innebär att Vänsterpartiets
motioner 1993/94:A250 och 1994/95:A1 är tillgodosedda i berörda
delar.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande
lydelse:
21. beträffande upplösning av anställningsförhållandet
enligt 39 § LAS
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande
38 och 1994/95:A1 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
16. Permittering (mom. 23)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna
Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "berörda delar"
bort ha följande lydelse:
Det nuvarande permitteringslönesystemet infördes för 10 år
sedan. Någon egentlig utvärdering av regelsystemet har inte
gjorts sedan dess, och ARK har inte heller berört frågan
särskilt.
Det finns enligt utskottets mening skäl att tro att det
stelbenta regelverket kan leda till att många arbetstagare
förlorar sina anställningar i stället för att bli permitterade
en kortare tid. Som anförts i motion A716 skulle friare
permitteringsregler kunna få positiva följdverkningar.
Av dessa skäl anser utskottet att den arbetsrättsliga
utredning som den biträdande arbetsmarknadsministern aviserat
bör få i uppdrag att också göra en översyn av
permitteringsreglerna.
Vad utskottet anfört med anledning av motion A716 bör ges
regeringen till känna. Även övriga i sammanhanget upptagna
motioner får anses tillgodosedda med utskottets
ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande
lydelse:
23. beträffande permittering
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A262
yrkandena 29 och 30, 1993/94:A267 och 1993/94:A716 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Vetoreglerna (mom. 7)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),
Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)
och Anna Åkerhielm (m) anför:
Av vår inställning enligt reservation 1 om avslag på
propositionen följer att vi motsätter oss att vetoreglerna
återinförs. Det fanns flera starka skäl till att reglerna
avskaffades på förslag av fyrpartiregeringen, däribland att
reglernas förenlighet med EG:s upphandlingsdirektiv kunde
ifrågasättas. Lagen om offentlig upphandling grundar sig på
dessa direktiv.
Det är i och för sig anmärkningsvärt att den
socialdemokratiska regeringen i proposition 76 inte belyser
frågan utan lägger fram förslag om återinförande av vetoreglerna
utan varje antydan om denna komplikation. Detta är så mycket mer
anmärkningsvärt som man i proposition 102 understryker vikten av
att Sverige uppfyller sina åtaganden med anledning av vissa
andra EG-direktiv.
Vi värdesätter att Lagrådet på utskottets begäran yttrat sig i
frågan. Yttrandet är otvetydigt; vetoreglerna är inte förenliga
med vissa regler i upphandlingslagen.
Vi är kritiska till det sätt som utskottsmajoriteten velat
lösa problemet genom ändringar i vetoreglerna. De av utskottet
föreslagna reglerna är motsägelsefulla. De innebär att
arbetstagarorganisationen bara får åberopa vissa omständigheter
till stöd för sin vetoförklaring när det är fråga om offentlig
upphandling. Om andra skäl åberopas skall vetoförklaringen
visserligen sakna rättsverkan, men samtidigt är innebörden att
organisationen inte för den skull blir skadeståndsskyldig.
Organisationen skall ha vissa felmarginaler, som det sägs i
utskottstexten.
Den reella innebörden är att den fackliga organisationen
ganska riskfritt kan lägga in veton som står i strid med
upphandlingslagen och därmed medverka till att en offentlig
upphandling inte kommer till stånd. Man kan nämligen utgå från
att arbetsgivaren inte vill trotsa vetot, även om det är
felaktigt.
Med den av utskottet valda regleringen kommer vetoreglerna
således även i fortsättningen att strida mot EG-direktiven.
2. Tvåmånadersregeln i LAS (mom. 19)
Hans Andersson (v) anför:
Vänsterpartiet framställer i detta sammanhang inget yrkande om
en återgång till den äldre månadsregeln, även om vi är kritiska
till regelns nuvarande utformning. Vi förutsätter att man i
utredningen om arbetsrätten tar upp frågan om hur
"uppsägningspreskriptionen" bör vara konstruerad. Med en frist
som är förlängd från en till två månader minskar behovet av att
kunna genombryta fristen.
Lagförslagen i propositionerna 1994/95:76 och 1994/95:102
Bilaga 1
Av utskottet samordnade lagförslag i propositionerna
1994/95:76 och 1994/95:102
Bilaga 2
1. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om
anställningsskydd
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om
anställningsskydd
dels att 2, 3, 5, 6, 7, 22 och 25 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 b §,
av följande lydelse,
dels att punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1993:1496) om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd
skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
2 §1
Om det i en annan lag eller i en förordning som har meddelats
med stöd av en lag finns särskilda föreskrifter som avviker från
denna lag, skall dessa föreskrifter gälla.
Ett avtal är ogiltigt i den mån det upphäver eller inskränker
arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag.
Genom ett kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en
central arbetstagarorganisation får det dock göras avvikelser
från 5, 6, 11, 15, 21, 22, 25--28, 32, 33, 40 och 41 §§. Det är
också tillåtet att genom ett sådant kollektivavtal bestämma
följande:
1. Avvikelser från 6 a § 1. Avvikelser från 6 a och
under förutsättning att 6 b §§ under
avtalet inte innebär att förutsättning att
mindre förmånliga regler avtalet inte innebär att
skall tillämpas för mindre förmånliga regler
arbetstagarna än som skall tillämpas för
följer av EG-rådets arbetstagarna än som
direktiv 91/533/EEG av den 14 följer av EG-rådets
oktober 1991. direktiv 77/187/EEG av den 14
februari 1977 och 91/533/EEG
av den 14 oktober 1991.
2. Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 §.
3. Avvikelser från bestämmelserna i 30 a §, såvitt gäller
besked enligt 15 §.
4. Avvikelser från bestämmelserna i 30, 30 a och 31 §§, såvitt
gäller den lokala arbetstagarorganisationens rättigheter.
Avtal om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även
utanför kollektivavtalsförhållanden, om avtalet innebär att
kollektivavtal som med stöd av tredje stycket har träffats för
verksamhetsområdet skall tillämpas.
1 Senaste lydelse 1993:1496. EG-rådets direktiv 77/187/EEG
finns publicerat i EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 5,
och EG-rådets direktiv 91/533/EEG finns publicerat i
EES-supplement till Europeiska gemenskapernas officiella
tidning, volym 5.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
När efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation
ett lokalt kollektivavtal har träffats om avvikelser från 22 §
får avtalet tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som
vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara
om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens
medgivande till varje enskild uppsägning.
En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt
tredje stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som
inte är medlemmar av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med
avtalet.
Regeringens förslag Utskottets förslag
3 §
Vid tillämpning av 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller
följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:
1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå
från en arbetsgivare till en annan, får i den senare
anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om
arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma
koncern.
2. En arbetstagare, som byter 2. En arbetstagare, som byter
anställning i samband med anställning i samband med
att ett företag, en att ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en
verksamhet övergår verksamhet övergår
från en arbetsgivare till från en arbetsgivare till
en annan genom en sådan en annan genom en sådan
övergång som omfattas av övergång som omfattas av
6 b §, får 6 b §, får
tillgodoräkna sig tiden hos tillgodoräkna sig tiden hos
den förre arbetsgivaren den förre arbetsgivaren
när anställningstid när anställningstid
skall beräknas hos den skall beräknas hos den
senare. senare. Detta gäller
även vid byte av
anställning i samband med
konkurs.
3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i
1--2, får arbetstagaren räkna samman anställningstiderna hos
alla arbetsgivarna.
Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren
tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje
anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45
år. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60
sådana extra anställningsmånader.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall
anses ha uppnått den anställningstid som fordras för rätt till
uppsägningstid enligt 11 § andra stycket, besked enligt 15 § och
företrädesrätt enligt 25 §.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
5 §1
Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande
fall:
1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det
föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.
2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller
feriearbete.
3. Avtal för viss tid, dock 3. Avtal för viss tid, dock
sammanlagt högst tolv sammanlagt högst sex
månader under två år, månader under två år,
om det föranleds av om det föranleds av
arbetsanhopning. tillfällig arbetsanhopning.
4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall
börja värnpliktstjänstgöring eller annan därmed jämförlig
tjänstgöring, som skall pågå mer än tre månader.
5. Avtal för viss tid som avser anställning efter
pensionering, om arbetstagaren har uppnått den ålder som medför
skyldighet att avgå från anställningen med ålderspension eller,
om någon sådan avgångsskyldighet inte finns, när arbetstagaren
har fyllt 67 år.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
6 § 2
Avtal får även Avtal får även
träffas om tidsbegränsad träffas om tidsbegränsad
provanställning, om provanställning, om
prövotiden är högst prövotiden är högst
tolv månader. sex månader.
Vill inte arbetsgivaren eller arbetstagaren att anställningen
skall fortsätta efter det att prövotiden har löpt ut, skall
besked om detta lämnas till motparten senast vid prövotidens
utgång. Görs inte detta, övergår provanställningen i en
tillsvidareanställning.
Om inte annat har avtalats, får en provanställning avbrytas
även före prövotidens utgång.
1 Senaste lydelse 1993:1496
2 Senaste lydelse 1993:1496
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
6 b §
Vid övergång av ett
företag, en verksamhet
eller en del av en verksamhet
från en arbetsgivare till
en annan, övergår
också de rättigheter och
skyldigheter på grund av de
anställningsavtal och de
anställningsförhållanden
som gäller vid tidpunkten
för övergången på
den nya arbetsgivaren. Den
tidigare arbetsgivaren är
dock också ansvarig
gentemot arbetstagaren för
ekonomiska förpliktelser
som hänför sig till
tiden före
övergången. Detta stycke
gäller även arbetstagare
i allmän tjänst och
på sjögående fartyg.
Första stycket gäller
inte vid övergång i
samband med konkurs.
Första stycket gäller
inte heller ålders-,
invaliditets- eller
efterlevandeförmåner.
Trots bestämmelserna i
första stycket skall
anställningsavtalet och
anställningsförhållandet
inte övergå till en ny
arbetsgivare, om arbetstagaren
motsätter sig detta.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
7 § 1
Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt
grundad.
En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att
kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos
sig.
Vid en sådan övergång
av ett företag, en
verksamhet eller en del av en
verksamhet som sägs i 6 b
§ skall övergången i
sig inte utgöra saklig
grund för att säga upp
arbetstagaren. Detta förbud
skall dock inte hindra
uppsägningar som sker av
ekonomiska, tekniska eller
organisatoriska skäl där
förändringar i
arbetsstyrkan ingår.
1 Senaste lydelse 1993:1496
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till
arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på
omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än
två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om
någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före
tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda
uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer
än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på
arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med
underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga
skäl för att omständigheterna får åberopas.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
22 §1
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren
iaktta följande turordningsregler.
Har arbetsgivaren flera driftsenheter, fastställs en
turordning för varje enhet för sig. Om arbetsgivaren är eller
brukar vara bunden av kollektivavtal, fastställs en särskild
turordning för varje avtalsområde. Finns det i ett sådant fall
flera driftsenheter på samma ort, skall inom en
arbetstagarorganisations avtalsområde fastställas en gemensam
turordning för samtliga enheter på orten, om organisationen
begär det senast vid förhandlingar enligt 29 §.
Innan turordningen
fastställs får
arbetsgivaren inom den
turordningskrets där
arbetsbristen finns undanta
två arbetstagare som enligt
arbetsgivarens bedömning
är av särskild betydelse
för den fortsatta driften.
Den eller de arbetstagare som
har undantagits har
företräde till fortsatt
arbete. Detta företräde
gäller även i
förhållande till den
eller de arbetstagare som kan
få företräde enligt
23 § denna lag och 8 §
lagen (1974:358) om facklig
förtroendemans ställning
på arbetsplatsen.
1 Senaste lydelse 1993:1496
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
De övriga arbetstagarnas Arbetstagarnas plats i
plats i turordningen turordningen bestäms med
bestäms med utgångspunkt utgångspunkt i varje
i varje arbetstagares arbetstagares sammanlagda
sammanlagda anställningstid anställningstid hos
hos arbetsgivaren. arbetsgivaren. Arbetstagare
Arbetstagare med längre med längre
anställningstid har anställningstid har
företräde framför företräde framför
arbetstagare med kortare arbetstagare med kortare
anställningstid. Vid lika anställningstid. Vid lika
anställningstid ger anställningstid ger
högre ålder högre ålder
företräde. Kan en företräde. Kan en
arbetstagare endast efter arbetstagare endast efter
omplacering beredas fortsatt omplacering beredas fortsatt
arbete hos arbetsgivaren, arbete hos arbetsgivaren,
gäller som gäller som
förutsättning för förutsättning för
företräde enligt företräde enligt
turordningen att arbetstagaren turordningen att arbetstagaren
har tillräckliga har tillräckliga
kvalifikationer för det kvalifikationer för det
fortsatta arbetet. fortsatta arbetet.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
25 §
Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har
företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de
tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som
har anställts för begränsad tid enligt 5 § och som på grund av
arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning
för företrädesrätt är dock att arbetstagaren har varit anställd
hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv eller, när det gäller
företrädesrätt till ny säsonganställning för en tidigare
säsonganställd arbetstagare, sex månader under de senaste två
åren och att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för
den nya anställningen.
Företrädesrätten Företrädesrätten
gäller från den tidpunkt gäller från den tidpunkt
då uppsägning skedde då uppsägning skedde
eller besked lämnades eller eller besked lämnades eller
skulle ha lämnats enligt 15 skulle ha lämnats enligt 15
§ första stycket och § första stycket och
därefter till dess ett därefter till dess ett
år har förflutit från år har förflutit från
den dag då anställningen den dag då anställningen
upphörde. Vid upphörde. Vid
säsonganställning säsonganställning
gäller gäller
företrädesrätten i företrädesrätten i
stället från tidpunkten stället från tidpunkten
då besked lämnades eller då besked lämnades eller
skulle ha lämnats enligt 15 skulle ha lämnats enligt 15
§ andra stycket och § andra stycket och
därefter till dess ett därefter till dess ett
år har förflutit från år har förflutit från
den nya säsongens den nya säsongens
början. Har under de nu början. Har under de nu
nämnda tidsperioderna nämnda tidsperioderna
företaget eller den del av företaget, verksamheten
företaget där eller en del av verksamheten
verksamheten bedrivs övergått till en ny
övergått till en ny arbetsgivare genom en sådan
arbetsgivare, gäller övergång som omfattas av
företrädesrätten mot 6 b §, gäller
den nye arbetsgivaren. företrädesrätten mot
den nya arbetsgivaren.
Företrädesrätten
gäller även i de fall
att den tidigare arbetsgivaren
försatts i konkurs.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Om arbetsgivaren har flera driftsenheter eller om det i
arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden,
gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det
avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare
anställningen upphörde. Finns det i ett sådant fall flera
driftsenheter på samma ort, skall inom en
arbetstagarorganisations avtalsområde företrädesrätten gälla
arbetsgivarens samtliga enheter på orten, om organisationen
begär det senast vid förhandlingar enligt 32 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Lagen skall dock inte tillämpas beträffande en övergång av
ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som
inträffat före ikraftträdandet.
3. Äldre föreskrifter om turordning enligt 22 § skall
tillämpas i samband med förhandling enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet i fråga om uppsägning på grund av
arbetsbrist, om förhandlingen har begärts före lagens
ikraftträdande.
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet
dels att 41 b § skall upphöra att gälla,
dels att 4, 5, 13, 15, 28, 57 och 69 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en rubrik och tre nya
paragrafer, 38--40 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
4 §1
Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att rättighet
eller skyldighet enligt denna lag upphävs eller inskränks.
Trots bestämmelsen i Genom ett kollektivavtal
första stycket är det får det dock göras
tillåtet att genom avvikelser från 11, 12, 14,
kollektivavtal göra 19--22 och 28 §§, 29
avvikelse från § tredje meningen, 33--40
föreskrifterna i 11, 12, §§, 43 § andra
14, 19--22 och 28 §§, 29 stycket samt 64 och 65
§ tredje meningen, 33--37 §§. Kollektivavtalet
§§, 43 § andra får inte innebära att
stycket samt 64 och 65 mindre förmånliga regler
§§. skall tillämpas för
arbetstagarsidan än som
följer av EG-rådets
direktiv 75/129/EEG av den 17
februari 1975, 77/187/EEG av
den 14 februari 1977 och
92/56/EEG av den 24 juni 1992.
I kollektivavtal får I ett kollektivavtal får
också föreskrivas det också föreskrivas
längre gående fredsplikt längre gående fredsplikt
än 41, 41 a, 41 b och 44 än som anges i 41, 41 a och
§§ anger samt längre 44 §§ eller ett
gående skadeståndsansvar längre gående
än som följer av denna skadeståndsansvar än som
lag. följer av denna lag.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
5 §2
Vad i denna lag föreskrivs innebär inte rätt till insyn för en
part i sådana förhållanden hos motparten, som har betydelse för
en förestående eller redan utbruten arbetskonflikt, eller rätt
till inflytande över motpartens beslut rörande sådan konflikt.
1 Senaste lydelse 1993:1498. EG-rådets direktiv 75/129/EEG
och 77/187/EEG finns publicerat i EES-avtalets bilagor med
rättsakter, band 5 och EG-rådets direktiv 92/56/EEG finns
publicerat i EES-supplement till Europeiska gemenskapernas
officiella tidning, volym 5.
2 Senaste lydelse 1993:1498
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Föreskrifterna i 11, 12, Föreskrifterna i 11, 12,
19, 34 och 35 §§ skall 19, 34, 35, 38 och 39 §§
tillämpas även när skall tillämpas även
kollektivavtal tillfälligt när kollektivavtal
inte gäller. tillfälligt inte gäller.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
13 §
Om fråga särskilt Om en fråga särskilt
angår arbets- eller angår arbets- eller
anställningsförhållandena anställningsförhållandena
för arbetstagare som för arbetstagare som
tillhör tillhör en
arbetstagarorganisation i arbetstagarorganisation i
förhållande till vilken förhållande till vilken
arbetsgivaren icke är arbetsgivaren inte är
bunden av kollektivavtal, bunden av kollektivavtal,
är arbetsgivaren är arbetsgivaren skyldig
förhandlingsskyldig enligt att förhandla enligt 11 och
11 och 12 §§ mot den 12 §§ med den
organisationen. organisationen.
Om arbetsgivaren inte är
bunden av något
kollektivavtal alls, är
arbetsgivaren skyldig att
förhandla enligt 11 §
med alla berörda
arbetstagarorganisationer i
frågor som rör
uppsägning på grund av
arbetsbrist eller en sådan
övergång av ett
företag, en verksamhet
eller en del av en verksamhet
som omfattas av 6 b § lagen
(1982:80) om
anställningsskydd. Detta
gäller dock inte om
arbetsgivaren endast
tillfälligt inte är
bunden av något
kollektivavtal.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
15 §
Förhandlingsskyldig part En part som är skyldig att
skall själv eller genom förhandla skall själv
ombud inställa sig vid eller genom ombud inställa
förhandlingssammanträde sig vid
och, om det behövs, förhandlingssammanträde
lägga fram motiverat och, om det behövs,
förslag till lösning av lägga fram ett motiverat
den fråga som förslag till lösning av
förhandlingen avser. den fråga som
Parterna kan gemensamt förhandlingen avser.
välja annan form för Parterna kan gemensamt
förhandling än välja någon annan form
sammanträde. för förhandling än
sammanträde.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
En arbetsgivare skall i
samband med förhandling
inför beslut om
uppsägning på grund av
arbetsbrist i god tid
skriftligen underrätta
motparten om
1. skälen till de planerade
uppsägningarna,
2. antalet arbetstagare som
avses bli uppsagda och vilka
kategorier de tillhör,
3. antalet arbetstagare som
normalt sysselsätts och
vilka kategorier de
tillhör,
4. den tidsperiod under vilken
uppsägningarna är
avsedda att verkställas,
och
5. beräkningsmetoden för
eventuella ersättningar
utöver vad som följer av
lag eller kollektivavtal vid
uppsägning.
Arbetsgivaren skall också
lämna motparten en kopia av
de varsel som har lämnats
till länsarbetsnämnden
enligt 2 a § första och
andra styckena lagen (1974:13)
om vissa
anställningsfrämjande
åtgärder.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
28 §
Övergår företag eller När ett företag, en
del av företag från verksamhet eller en del av en
arbetsgivare som är bunden verksamhet övergår
av kollektivavtal till ny från en arbetsgivare som
arbetsgivare, gäller är bunden av ett
avtalet i tillämpliga delar kollektivavtal till en ny
för den nye arbetsgivaren, arbetsgivare, genom en
dock ej i den mån han redan sådan övergång som
är bunden av annat omfattas av 6 b § i lagen
kollektivavtal. (1982:80) om
anställningsskydd,
gäller avtalet i
tillämpliga delar för
den nya arbetsgivaren. Detta
gäller dock inte om den nya
arbetsgivaren redan är
bunden av något annat
kollektivavtal som kan
tillämpas på de
arbetstagare som följer
med.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
I fall som avses i första I det fall som avses i
stycket får första stycket får
arbetstagarparten säga upp arbetstagarparten säga upp
avtalet inom trettio dagar avtalet inom trettio dagar
efter det att den har efter det att den har
underrättats om underrättats om
övergången. Sker övergången. Görs
uppsägning inom denna tid, uppsägning inom denna tid,
upphör avtalet att gälla upphör avtalet att gälla
vid övergången eller, om vid övergången eller, om
uppsägningen sker efter uppsägningen görs efter
övergången, vid övergången, vid
tidpunkten för tidpunkten för
uppsägningen. uppsägningen.
Kollektivavtalet gäller ej Kollektivavtalet gäller
heller för den nye inte heller för den nya
arbetsgivaren, om den tidigare arbetsgivaren, om den tidigare
arbetsgivaren säger upp arbetsgivaren säger upp
avtalet före avtalet före
övergången. Sker övergången. Görs en
sådan uppsägning senare sådan uppsägning senare
än sextio dagar före än sextio dagar före
övergången, gäller övergången, gäller
dock avtalet för den nye dock avtalet för den nya
arbetsgivaren till dess sextio arbetsgivaren till dess sextio
dagar har förflutit från dagar har förflutit från
uppsägningen. uppsägningen.
När arbetstagares
anställningsavtal och
anställningsförhållanden
har övergått till en ny
arbetsgivare enligt 6 b §
lagen (1982:80) om
anställningsskydd, är
den nya arbetsgivaren skyldig
att under ett år från
övergången tillämpa
anställningsvillkoren i det
kollektivavtal som då
gällde för den tidigare
arbetsgivaren. Villkoren skall
tillämpas på samma
sätt som den tidigare
arbetsgivaren var skyldig att
tillämpa dessa villkor.
Detta gäller dock inte
sedan kollektivavtalets
giltighetstid har löpt ut
eller sedan ett nytt
kollektivavtal har börjat
gälla för de
övertagna arbetstagarna.
Sammanslås två eller Om två eller flera
flera arbetsgivar- eller arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisationer, arbetstagarorganisationer
skall kollektivavtal, som slås samman, skall
gäller för organisation kollektivavtal som gäller
som upplöses, gälla för organisation som
för den sammanslagna upplöses, gälla för
organisationen som om avtalet den sammanslagna
hade slutits av denna. organisationen som om avtalet
hade slutits av denna.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Facklig vetorätt i vissa
fall
38 §1
Innan en arbetsgivare beslutar
att låta någon utföra
visst arbete för hans
räkning eller i hans
verksamhet utan att denne
därvid skall vara
arbetstagare hos honom, skall
arbetsgivaren på eget
initiativ förhandla med den
arbetstagarorganisation i
förhållande till vilken
han är bunden av
kollektivavtal för
sådant arbete.
Arbetsgivaren är vid
förhandlingen skyldig att
lämna den information om
det tilltänkta arbetet som
arbetstagarorganisationen
behöver för att kunna ta
ställning i
förhandlingsfrågan.
Första stycket gäller
inte, om arbetet är av
kortvarig och tillfällig
natur eller kräver
särskild sakkunskap och det
inte är fråga om att
anlita uthyrd arbetskraft
enligt lagen (1993:440) om
privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft.
Första stycket gäller
inte heller om den
tilltänkta åtgärden i
allt väsentligt motsvarar
en åtgärd som har
godtagits av
arbetstagarorganisationen. Om
organisationen i ett
särskilt fall begär det,
är arbetsgivaren dock
skyldig att förhandla innan
han fattar eller
verkställer ett beslut.
Om synnerliga skäl
föranleder det, får
arbetsgivaren fatta och
verkställa ett beslut innan
förhandlingsskyldigheten
enligt första stycket har
fullgjorts. Begärs
förhandling enligt andra
stycket, är arbetsgivaren
inte skyldig att skjuta upp
beslutet eller
verkställigheten till dess
förhandlingsskyldigheten
har fullgjorts, om det finns
särskilda skäl mot
uppskov. I fråga om
förhandling enligt
första och andra styckena
skall 14 § tillämpas.
1 Förutvarande 38 § upphävd genom 1993:1498
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Har förhandling begärts
enligt första eller andra
stycket är arbetsgivaren
skyldig att på begäran
av arbetstagarorganisationen
lämna sådan information
om det tilltänkta arbetet
som organisationen behöver
för att kunna ta
ställning i frågan.
Regeringens förslag Utskottets förslag
39 §1
Har förhandling enligt 38 Har förhandling enligt 38
§ ägt rum och § ägt rum och
förklarar den centrala förklarar den centrala
arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen
eller, om sådan inte finns, eller, om sådan inte finns,
den arbetstagarorganisation den arbetstagarorganisation
som har slutit som har slutit
kollektivavtalet, att den av kollektivavtalet, att den av
arbetsgivaren tilltänkta arbetsgivaren tilltänkta
åtgärden kan antas åtgärden kan antas
medföra att lag eller medföra att lag eller
kollektivavtal för arbetet kollektivavtal för arbetet
åsidosätts eller att åsidosätts eller att
åtgärden annars strider åtgärden annars strider
mot vad som är allmänt mot vad som är allmänt
godtaget inom parternas godtaget inom parternas
avtalsområde, får avtalsområde, får
åtgärden inte beslutas åtgärden inte beslutas
eller verkställas av eller verkställas av
arbetsgivaren. arbetsgivaren. Vid upphandling
enligt lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling får
en sådan förklaring
göras endast om den grundar
sig på omständigheter
som sägs i 1 kap. 17 §
eller 6 kap. 9--11 §§
nämnda lag.
Regeringens förslag Utskottets förslag
40 §2
Förbud enligt 39 § Förbud enligt 39 §
inträder inte, om inträder inte, om
arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen
saknar fog för sin saknar fog för sin
ståndpunkt. Har ståndpunkt. Förbud
arbetsgivaren med stöd av inträder inte heller, om
38 § tredje stycket arbetstagarorganisationen vid
verkställt beslut i den offentlig upphandling har
fråga som förhandlingen grundat sin förklaring
avser, skall 39 § inte på andra omständigheter
tillämpas. än som sägs i 1 kap. 17
§ eller 6 kap. 9--11
§§ lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.
1 Förutvarande 39 § upphävd genom 1993:1498
2 Förutvarande 40 § upphävd genom 1993:1498
Regeringens förslag Utskottets förslag
Har arbetsgivaren med stöd
av 38 § tredje stycket
verkställt beslut i den
fråga som förhandlingen
avser, skall 39 § inte
tillämpas.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
57 §1
Arbetstagarorganisation skall Arbetstagarorganisation skall
ersätta uppkommen skada, om ersätta uppkommen skada, om
den i tvist som avses i 33 den i tvist som avses i 33
eller 34 § har föranlett eller 34 § har föranlett
eller godkänt felaktig eller godkänt felaktig
tillämpning av avtal eller tillämpning av avtal eller
av denna lag och av denna lag och
organisationen har saknat fog organisationen har saknat fog
för sin ståndpunkt i för sin ståndpunkt i
tvisten. tvisten. Detsamma gäller om
organisationen har saknat fog
för förklaring enligt 39
§.
Arbetstagarorganisation svarar vidare för skada, som tillfogas
arbetsgivaren genom att företrädare för organisationen i
förhållande till honom missbrukar sin ställning som ledamot i
särskilt genom avtal inrättat beslutsorgan eller i sådan
ställning förfar grovt vårdslöst.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
69 §2
Föreskrifterna i 33--35 Föreskrifterna i 33--35 och
§§ utgör inte hinder 39 §§ utgör inte
mot beslut enligt 15 kap. hinder mot beslut enligt 15
rättegångsbalken. kap. rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. En arbetsgivare
är dock inte skyldig att förhandla eller underrätta enligt de
nya bestämmelserna i 13 § andra stycket och 15 § andra stycket,
om det skulle innebära att förhandling skulle ha inletts eller
underrättelse skulle ha lämnats före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1993:1498
2 Senaste lydelse 1993:1498
Enligt en lagrådsremiss den 24 november 1994 har Riksdagens
arbetsmarknadsutskott beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
frågan om de i prop. 1994/95:76 föreslagna bestämmelserna om
facklig vetorätt, 38--40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet, står i överensstämmelse med lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Lars Dirke.
Remissen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget i propositionen innebär, såvitt nu är i fråga, att i
38--40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL)
åter förs in -- med vissa språkliga justeringar -- de
bestämmelser om särskild förhandlings- och
informationsskyldighet för arbetsgivare och om vetorätt för
arbetstagarorganisation, vilka upphörde att gälla den 1 januari
1994.
De nämnda bestämmelserna föreslås vara tillämpliga när en
arbetsgivare vill besluta att låta någon utföra visst arbete för
hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall
vara arbetstagare hos honom. Av förarbetena till MBL framgår att
det i första hand är fråga om situationer där arbetsgivaren vill
lägga ut arbete på entreprenad eller hyra in arbetskraft från
någon annan arbetsgivare.
En arbetsgivare är enligt 38 § med vissa angivna undantag
skyldig att ta upp förhandling med vederbörande
arbetstagarorganisation och därvid lämna sådan information om
det tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att kunna
ta ställning i förhandlingsfrågan. Har förhandling ägt rum kan
den centrala arbetstagarorganisationen (undantagsvis annan
arbetstagarorganisation) enligt 39 § förbjuda den åtgärd som
arbetsgivaren vill vidta. Förutsättningarna för att
arbetstagarorganisationen skall få lägga in sitt veto är att den
av arbetsgivaren tilltänkta åtgärden kan antas medföra att lag
eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att åtgärden
annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas
avtalsområde.
Av 40 § framgår att arbetsgivaren inte behöver åtlyda vetot om
arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt. Har
organisationen haft fog för sitt veto men lägger arbetsgivaren
trots detta ut arbetet blir han skyldig att betala skadestånd
till organisationen (54 §).
Arbetsmarknadsutskottet har nu ställt frågan om de föreslagna
bestämmelserna i 38--40 §§ MBL står i överensstämmelse med lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling (i det följande benämnd
upphandlingslagen). Genom den lagen, som trädde i kraft den 1
januari 1994, har bl.a. ett EG-direktiv om offentlig
tjänsteupphandling införlivats med svensk rätt.
Av intresse för den ställda frågans bedömning är särskilt
bestämmelserna i 1 kap. 4, 17, 18, 22 och 23 §§
upphandlingslagen. I 4 § anges att upphandling skall göras med
utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i
övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och
anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. Av 17 § framgår
att vissa krav får ställas på leverantören, dvs. den som utför
arbeten eller tillhandahåller tjänster. Sålunda kan en
leverantör uteslutas från deltagande i upphandling bl.a. om han
är i konkurs eller är föremål för ansökan om konkurs, är dömd
för brott avseende yrkesutövningen eller inte har fullgjort sina
åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatter.
En leverantör kan enligt 18 § genom skriftliga bevis visa att
han uppfyller de krav som uppställs med stöd av 17 §. Den
upphandlande enheten skall enligt 22 § anta antingen det anbud
som har lägst anbudspris eller det anbud som är det ekonomiskt
mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter. 23 §
medger dock att anbud som är orimligt lågt kan förkastas. En
upphandlande enhet som bryter mot angivna bestämmelser blir
enligt 6 kap. 6 § skadeståndsskyldig gentemot leverantörer som
därigenom orsakas skada.
Vid offentlig upphandling av arbete eller tjänster kan sålunda
en upphandlande enhet inte ställa större krav på leverantören än
vad 1 kap. 17 § medger. Enheten har däremot ingen skyldighet att
efterfråga de omständigheter som anges där eller att utesluta
leverantören från upphandlingen.
Ett veto som grundas på någon omständighet som anges i 1 kap.
17 § upphandlingslagen kan inte anses oförenligt med denna lag.
Det förhållandet att den upphandlande enheten inte är skyldig
att utesluta en leverantör på grund av sådana omständigheter
saknar därvid betydelse.
Förutsättningarna för att kunna ställa krav på en leverantör
är emellertid olika i 39 § MBL och 1 kap. 17 §
upphandlingslagen. Enligt 17 § fordras sålunda att däri angivna
omständigheter inträffat medan det enligt 39 §, såvitt gäller
åsidosättande av lag eller kollektivavtal, är tillräckligt att
det "kan antas" att omständigheten kommer att inträffa. En
arbetstagarorganisation kan således inlägga veto redan när
endast presumtion för ett missförhållande föreligger. Härtill
kommer att i vart fall rekvisitet i 39 § "att åtgärden annars
strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas
avtalsområde" synes ge utrymme för en arbetstagarorganisation
att ställa krav som går väsentligt utöver vad 17 § medger. En
upphandlande enhet kan således hamna i en situation där det
föreligger risk för att enheten kan tvingas utge skadestånd till
en leverantör, om ett veto följs, och till
arbetstagarorganisationen, om vetot inte åtlyds.
Det anförda visar att den föreslagna bestämmelsen om fackligt
veto i 39 § MBL inte står i överensstämmelse med
upphandlingslagen. Bestämmelserna i 38 § MBL om särskild
förhandlings- och informationsskyldighet kan däremot inte i sig
anses oförenliga med upphandlingslagen.
Lagrådet vill peka på att en lösning av problemet skulle kunna
vara att fall som omfattas av upphandlingslagen helt undantas
från tillämpningen av reglerna om fackligt veto. Ett mindre
ingripande alternativ kunde vara att föreskriva att ett förbud
enligt 39 § inte får vid offentlig upphandling stå i strid med 1
kap. 17 § upphandlingslagen; detta alternativ påkallar
eventuellt jämkning av 40 §.
Skatteutskottet har beslutat att med eget yttrande överlämna
motion 1993/94:Sk802 av Lars Ulander m.fl. (s) till
arbetsmarknadsutskottet. I sitt yttrande vill utskottet anföra
följande.
I motionen efterlyses en tydligare definiering av
löntagarbegreppet så att inga möjligheter finns att gå vid sidan
av lagar och avtal. Enligt motionärerna har utvecklingen gått
därhän att företag som överväger att engagera en person för att
utföra ett arbete kräver att den som utför arbetet skall ha
F-skattesedel. Motionärerna menar att införandet av
F-skattesedel har inneburit problem när det gällt att hävda
anställningstryggheten och upprätthålla de lagar och avtal som
gäller på svensk arbetsmarknad.
Enligt bestämmelserna i uppbördslagen skall en skattsedel på
preliminär F-skatt utfärdas för en skattskyldig som bedriver
näringsverksamhet eller som kan antas komma att bedriva
näringsverksamhet (33 b §). Om någon vid sidan om sin
anställning bedriver näringsverksamhet får både en F-skattesedel
och en A-skattesedel utfärdas. F-skattesedeln får då inte
åberopas i anställningsförhållandet. Av F-skattesedeln skall i
sådant fall framgå att även en A-skattesedel har utfärdats (33
b §). Om det är uppenbart att ett arbete har utförts under
sådana förhållanden att den som har utfört arbetet är att anse
som anställd hos den som betalar ut ersättningen för arbetet,
skall denne skriftligen anmäla förhållandet till
skattemyndigheten om den som tar emot ersättningen åberopar en
F-skattesedel (40 a §). Underlåtenhet att göra anmälan kan
medföra att utbetalaren åläggs betalningsansvar för den skatt
och de socialavgifter som mottagaren underlåter att betala (75 c
§ resp. 16 § USAL).
Syftet med lagstiftningen om F-skattebevis är främst att göra
det möjligt för den som betalar ut ersättning för ett arbete att
på ett enkelt sätt och utan att behöva ta ställning till om ett
anställningsförhållande föreligger eller ej få uppgift om
huruvida skyldighet att göra skatteavdrag och betala sociala
avgifter föreligger eller ej. Den som har F-skatt betalar sin
skatt och sina sociala avgifter själv. Den enda bedömning som
skattemyndigheten gör vid prövningen av en ansökan om
F-skatteregistrering är om näringsverksamhet bedrivs eller
kommer att bedrivas. Som framgår av redogörelsen ovan föreligger
dock en skyldighet för den som betalar ut ersättning för ett
arbete att göra anmälan till skattemyndigheterna om, trots
förekomsten av F-skattebevis hos den som utfört ett arbete, det
är uppenbart att denne är att anse som anställd hos utbetalaren.
Görs ingen anmälan kan utbetalaren komma att åläggas solidariskt
betalningsansvar i fråga om obetalda skatter och avgifter. En
sådan fråga kan mycket väl tänkas uppkomma vid en
efterhandskontroll av skattemyndigheterna.
I sammanhanget vill utskottet meddela att utskottet nyligen
begärt att skattemyndigheternas tillämpning av reglerna om
F-skattebevis skall tas upp inom ramen för
Skattebetalningsutredningens (Fi 1993:07) arbete (bet.
1993/94:SkU20 s. 11--12). Vad gäller den nu aktuella frågan
anser utskottet, med hänsyn till syftet med
F-skatteregistreringen och till att skattemyndigheten alltså
inte har till uppgift att göra någon arbetsrättslig prövning,
att ett F-skattebevis i och för sig inte bör tillmätas någon
avgörande betydelse vid bedömningen av om ett
anställningsförhållande föreligger eller inte. I så måtto håller
utskottet med motionärerna. Enligt utskottets uppfattning har
motionärerna inte lagt fram någon omständighet som kan motivera
en omprövning av förutsättningarna för utfärdande av
F-skattebevis. Ett ställningstagande till den fråga motionärerna
tar upp bör enligt utskottets mening ske med utgångspunkt i
arbetsrättsliga bedömningar. Utskottet överlämnar därför
motionen med detta yttrande till arbetsmarknadsutskottet för
behandling.
Stockholm den 12 april 1994
På skatteutskottets vägnar
Knut Wachtmeister
I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars
Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Bo Forslund (s), Kjell
Johansson (fp), Ivar Franzén (c), Anita Johansson (s),
Karl-Gösta Svenson (m), Harry Staaf (kds), Peter Kling (nyd),
Gunnar Nilsson (s), Carl Fredrik Graf (m), Sverre Palm (s), Karl
Hagström (s) och Inger Lundberg (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Bäckström (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionerna 3
Uppvaktningar 3
Yttrande 3
Motioner 4
Utskottet 10
Inledning 10
Allmän bakgrund 10
Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga
regler 13
Propositionens huvudsakliga innehåll 13
Motioner med anledning av proposition 76 och andra
anknytande motioner 14
Utskottets överväganden 17
Fråga om avslag på proposition 76 m.m. 17
Den längsta tiden för anställning vid arbetstoppar och
provanställning 19
Turordningsreglerna 20
Blockader mot enmans- och familjeföretag 21
Vetoreglerna 21
Antagande av lagförslagen, ikraftträdande m.m. 25
Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva
uppsägningar 26
Allmän bakgrund 26
Företagsöverlåtelser -- nuvarande rättsläge 26
Information och överläggning vid kollektiva uppsägningar
-- nuvarande rättsläge 28
Det huvudsakliga innehållet i proposition 102 28
Övergångsdirektivet (77/187/EEG) 28
Förändringar i LAS med anledning av
övergångsdirektivet 29
Förändringar i MBL med anledning av
övergångsdirektivet 30
Förändringar i annan lagstiftning 32
Direktivet (75/129/EEG) om kollektiva uppsägningar 32
Förändringar i MBL med anledning av direktivet om
kollektiva uppsägningar 32
Förändringar i annan lagstiftning med anledning av
direktivet om kollektiva uppsägningar 33
Motioner med anknytning till övergångsdirektivet 34
Utskottets överväganden 35
Skyldigheten för Sverige att uppfylla EG-direktiven
m.m. 35
Tillämpning på sjögående fartyg 37
Tillämpning i offentlig verksamhet 38
Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs m.m.
38
Rätt att stanna kvar i anställning hos
överlåtaren 39
Uppsägningsförbudet i samband med övergångar 39
Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal 40
Förslagen i övrigt i proposition 102 40
Avslutande synpunkter 41
Övriga frågor 42
Arbetstagarbegreppet 42
Saklig grund för uppsägning på grund av
brottmålsdom 43
Tvåmånadersregeln i 7 § LAS 44
Dispositiva återanställningsregler 45
Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS
45
Förtursrätt för deltidsanställda 46
Permittering 46
De statliga grupplivförsäkringarna 47
S.k. fallskärmsavtal 48
Hemställan 53
Reservationer
1. Avslag på proposition 76 (mom. 1), (m, c, fp, kds) 60
2. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2), (m, c, fp,
kds) 61
3. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2), (v) 62
4. Blockader mot enmans- och familjeföretag (mom. 6),
(m) 63
5. Tillämpning på sjögående fartyg (mom. 9),
(m, c, fp, kds) 64
6. Tillämpning i offentlig verksamhet (mom. 10), (m) 64
7. Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs (mom.
11), (m) 65
8. Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren
(mom. 13), (m) 65
9. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15),
(m, c, fp, kds) 66
10. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15),
(v) 67
11. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (m) 67
12. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (c, fp, kds) 68
13. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (v) 69
14. Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom
(mom. 18), (m) 69
15. Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS
(mom. 21), (v) 70
16. Permittering (mom. 23), (m) 71
Särskilda yttranden
1. Vetoreglerna (mom. 7), (m, c, fp, kds) 71
2. Tvåmånadersregeln i LAS (mom. 19), (v) 72
Bilagor
Lagförslagen i propositionerna 1994/95:76 och 1994/95:102
73
Av utskottet samordnade lagförslag i propositionerna
1994/95:76 och 1994/95:102 99
Lagrådets yttrande 114
Skatteutskottets yttrande 117