Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1993/94:5
Tisdagen den 12 oktober
Kl. 14.00
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 5 och 6 oktober.
2 § Ny riksdagsledamot m.m.
Upplästes och lades till handlingarna följande från
valprövningsnämnden inkomna
Berättelse om granskning av bevis för
riksdagsledamot och ersättare för
riksdagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från
Riksskatteverket inkommit bevis om att Simon
Liliedahl (nyd), Djursholm, utsetts till ny ledamot
av riksdagen fr.o.m. den 6 oktober 1993 sedan
Johan Brohult (nyd) avsagt sig sitt uppdrag som
riksdagsledamot. Till ersättare för
riksdagsledamöter har utsetts Vivanne Franzén,
Enebyberg, Lennart Lidgård, Stockholm, och
Björn Berglund, Malmö (alla nyd).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i
enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 8 oktober 1993
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn
(Se även prot. 4 2 §.)
3 § Anmälan om ändrad partitillhörighet
Talmannen anmälde att Anne Rhenman anmält att
hon fr.o.m. den 6 oktober 1993 inte längre tillhör
Ny Demokrati.
4 § Avsägelser
Talmannen meddelade att Anne Rhenman (-)
avsagt sig uppdraget att vara suppleant i
socialutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Talmannen meddelade att Ian Wachtmeister (nyd)
avsagt sig uppdraget att vara suppleant i den
svenska delegationen till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige.
Kammaren biföll denna avsägelse.
5 § Anmälan om kompletteringsval till vissa
utskott, m.m.
Talmannen meddelade att på grund av uppkomna
vakanser hade
Ny Demokratis riksdagsgrupp anmält Simon
Liliedahl som suppleant i konstitutionsutskottet,
Stefan Kihlberg som suppleant i socialutskottet och
Simon Liliedahl som suppleant i den svenska
delegationen till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige.
Talmannen förklarade valda till
suppleant i konstitutionsutskottet
Simon Liliedahl (nyd)
suppleant i socialutskottet
Stefan Kihlberg (nyd)
suppleant i den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige
Simon Liliedahl (nyd)
6 § Ledighet
Talmannen meddelade att Lars Bäckström (v)
ansökt om ledighet för FN-uppdrag under tiden den
22 oktober--den 21 november.
Kammaren biföll denna ansökan.
Talmannen anmälde att Barbro Glanzén (v) skulle
tjänstgöra som ersättare för Lars Bäckström.
7 § Återkallelse av del av motion
Talmannen meddelade att Lennart Rohdin (fp) i
skrivelse den 2 oktober återkallat yrkande 1 i den
av honom väckta motionen 1992/93:U619 Eritrea.
Talmannen meddelade att hon avskrivit detta
motionsyrkande.
Skrivelsen lades till handlingarna.
8 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 7 oktober
1993/94:24 av Jan Andersson (s) till socialministern
om prioriteringen av vårdnadsbidraget:
I maj detta år behandlade riksdagen frågan om en
utvidgad rättighetslag för personer med svåra
funktionsnedsättningar. En sysselsättningsgaranti
för hela personkretsen avvisades då enbart av
statsfinansiella skäl. Nu ämnar regeringen föreslå
ett vårdnadsbidrag som kommer att kosta
statskassan 2 miljarder kronor/år. Det finns
tydligen nu enligt regeringen ett statsfinansiellt
utrymme.
Min fråga till socialministern är följande:
Varför anser regeringen att ett vårdnadsbidrag är
viktigare att införa än en sysselsättningsgaranti för
personer med svåra funktionsnedsättningar?
1993/94:25 av Birger Andersson (c) till
justitieministern om beläggningen på
kriminalvårdsanstalterna:
Beläggningen på kriminalvårdsanstalterna och
häktena är mycket hög. Beläggningssituationen har
blivit oacceptabel och riskerar att ytterligare
förvärras.
Vilka åtgärder avser justitieministern att vidtaga
för att snabbt lösa den akuta
beläggningssituationen?
1993/94:26 av Birger Andersson (c) till
justitieministern om tidigareläggning av
byggnadsobjekt inom kriminalvården:
Kriminalvårdsstyrelsen har i sina
anslagsframställningar redovisat ett långsiktigt
behov av kraftigt utökat antal fängelseplatser.
Riksdagen har ställt sig bakom denna bedömning.
Antalet platser kommer efter hand att öka dels
genom tillbyggnader av befintliga fängelser, dels
genom byggande av nya fängelser.
Sysselsättningen inom byggsektorn har sjunkit
dramatiskt. Det är därför ytterst viktigt att snabbt
genomföra angelägna byggnadsobjekt inom den
offentliga sektorn.
Min fråga till justitieministern är:
Vilka åtgärder är justitieministern beredd att
vidtaga för att tidigarelägga om-, till- och
nygbyggnader inom kriminalvården?
1993/94:27 av Alf Wennerfors (m) till
finansministern om åtgärder för att minska statliga
myndigheters lokalkostnader:
Riksdagen beslöt under våren 1991 om en ny
skolverksorganisation. Ledningen för det nya
Skolverket ansåg att de gamla lokalerna inte var
lämpliga. ''Det gamla sättet att arbeta'' satt i
väggarna, det ''nya sättet'' krävde andra lokaler,
menade ledningen.
Byggnadsstyrelsen erbjöd Garnisonen med en
årshyra på 6,7 miljoner kronor, Lysbomben årshyra
4 miljoner kronor samt Kista Centrum årshyra 4,4
miljoner kronor.
Ledningen för Skolverket underkände dessa
alternativ och hyrde Facklärarförbundets lokaler i
det centrala Stockholm för 10,8 miljoner kronor
per år. Två ledamöter i Riksdagens Revisorer
uttalade efter ett informationsbesök på Skolverket
att ''detta är dålig hushållning med statliga medel.''
Skolverket har hitintills inte vidtagit några åtgärder
för att sänka hyreskostnaderna.
Vilka åtgärder ämnar finansministern vidtaga för
att Skolverket och eventuellt andra statliga
myndigheter skall minska sina lokalkostnader?
1993/94:28 av Oskar Lindkvist (s) till statsrådet Bo
Lundgren om ROT-programmet:
Våren 1993 beslöt riksdagen att ett s.k. ROT-
program på bostadsområdet skulle genomföras.
Programmet innehöll olika delar. Bl.a. ges
möjligheter för fastighetsägare och
bostadsrättsföreningar att erhålla skattereduktion
mot fastighetsskatt för vissa underhålls- och
reparationsåtgärder. Det har visat sig att det är
stora svårigheter att, inom ramen för den nu
beskrivna ordningen, få till stånd åtgärder i de
enskilda lägenheterna. Detta förhållande har väckt
förvåning och irritation både hos hyresgäster och
bostadsrättshavare och hos deras organisationer.
Ett sätt att lösa problemet och få i gång ROT-
verksamheten vore att skatteavdraget ersattes med
direkta bidrag för de underhålls- och
reparationsåtgärder som nu ingår i programmet.
Programmet har fått väsentligt mindre omfattning
än man hade anledning att räkna med.
Informationen om det bör intensifieras.
Med hänvisning till det ovan anförda vill jag ställa
följande fråga till statsrådet Lundgren:
Är statsrådet beredd vidta åtgärder så att
bostadsrättsinnehavare och hyresgäster ges reella
möjligheter att använda sig av ROT-programmet?
1993/94:29 av Hans Karlsson (s) till socialministern
om införande av vårdnadsbidrag:
Regeringen har aviserat införande av ett
vårdnadsbidrag.
I det utredningsförslag som föreligger anges nivån
för detta vårdnadsbidrag till 2 000 kr per månad.
Jag vill med anledning av detta fråga:
Vet socialminister Bengt Westerberg hur många
förvärvsarbetande som kommer att stanna hemma
för att ta hand om sina barn för 2 000 kr i månaden
eller 60 kr per dag?
1993/94:30 av Inga-Britt Johansson (s) till
arbetsmarknadsministern om butiker i glesbygd:
Hoten mot glesbygdsbutikerna fortsätter att öka.
Ett av de senaste inslagen är att Tipstjänst planerar
att helt avveckla sitt ''off-lin-
tipsmottagningssystem''. Detta kommer främst att
drabba små glesbygdsbutiker. Tillsammans med
andra åtgärder, t.ex. dyrare distribution av varor,
neddragningar av hemkörningsstöd och liknande
kommer en mängd människor i glesbygd att
drabbas.
Arbetet med att kunna få full service i närheten av
hemmet har pågått sedan 1970-talet. I många fall
har man också lyckats men systemet är bräckligt
och beroende av att alla intressenter finns kvar i
systemet. Det är därför särskilt anmärkningsvärt
när ett statligt bolag undandrar sig sitt ansvar.
Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern att
vidta för att undanröja risken av massnedläggning
av glesbygdsbutiker?
1993/94:31 av Christina Linderholm (c) till
kommunikationsministern om
kostnadsberäkningarna av Dennispaketet:
Vägverkets nya beräkningar för trafiklederna i
Dennispaketet visar att kostnaderna sedan
september 1992 stigit med 5 miljarder kronor till 25
miljarder kronor. Till dessa kostnader finns
önskemål från olika kommuner om alternativa
tunnlar och vägsträckningar för ytterligare 5
miljarder kronor, vilka Vägverket anser att
kommunerna själva får finansiera genom t.ex.
skattehöjningar. Experter på tunnlar prutade
merkostnaden till 2,5 miljarder kronor.
Slutnotan för stora infrastrukturprojekt brukar bli
väsentligt större än beräknat. Första delen av Norra
länken i Stockholm beräknades till 350 miljoner
kronor men kostade närmare 700 miljoner kronor.
En proposition om statsgarantier för
Dennispaketets trafikleder är aviserad. Förslaget
innebär att skattebetalarna skall gå i borgen för
Vägverkets upplåning till trafikledsinvesteringar
för minst 22 miljarder kronor.
Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga
till kommuikationsministern:
Hur avser regeringen att agera i statsgarantifrågan
när det visar sig att trafiklederna i Dennispaketet
blir avsevärt dyrare än vad som beräknas i dag?
den 8 oktober
1993/94:32 av Kenneth Lantz (kds) till statsrådet
Bo Lundgren om åtgärder för att minska den
ekonomiska brottsligheten:
Under förra veckan hörde vi på nyhetssändningar
att företag fuskar alltmer med inbetalning av
moms. Det rör sig om ganska stora belopp, upp till
5 miljarder kronor. Ekobrottsligheten har tyvärr
blivit ett alltmer tilltagande brott som tillfogar
samhället oerhört stora förluster av icke inbetalda
skatter.
Genom att ge större resurser till ekopolisen och låta
den få möjlighet att engagera experter under
speciella tillfällen borde man kunna komma åt en
större andel av brottspengarna.
Teknisk utrustning på ekoroteln är tyvärr ganska
anspråkslös, vilket är förvånande. Det är av värde
och säkert effektivt för den personal som arbetar
med dessa brott om den kan utnyttja samhällets
tekniska resurser och även den höga personella
kompetens som vi vet finns inom Sveriges gränser.
Genom olika åtgärder kan man på lång sikt få bort
denna brottslighet. Men nu är det akut! Vi måste
snarast sätta in åtgärder som effektivt minskar och
förhindrar dessa brott.
Med ovanstående som grund undrar jag om
regeringen ämnar vidta några åtgärder för att på
kort sikt minska den ekonomiska brottsligheten i
Sverige.
1993/94:33 av Ingela Mårtensson (fp) till statsrådet
Ulf Dinkelspiel om exporten av krigsmateriel till
Indonesien:
USA överväger att införa förbud mot export av
krigsmateriel till Indonesien på grund av bristande
respekt för mänskliga rättigheter.
Mot denna bakgrund samt utifrån mina egna
erfarenheter från ett besök nyligen i Östtimor vill
jag fråga handelsministern:
Överväger den svenska regeringen att inskränka
exporten av krigsmateriel till Indonesien?
1993/94:34 av Ines Uusmann (s) till statsministern
om folkomröstning om medlemskap i EG:
Regeringens hållning rörande EG-förhandlingarna
har officiellt varit att sträva efter samförstånd
mellan partierna. Detta bekräftades också i den
senaste regeringsförklaringen.
Datum för folkomröstningen torde rimligtvis vara
en fråga att diskutera i samförstånd.
Enligt uppgift i massmedierna har dock
Moderaternas partisekreterare hävdat att
folkomröstningen om medlemskap i EG skall äga
rum på valdagen i september 1994. Övriga
regeringspartier har hävdat annorlunda
ståndpunkter.
Har regeringen -- och i så fall när -- för avsikt att
inbjuda riksdagspartierna till samtal om datum för
folkomröstningen om EG-medlemskap?
1993/94:35 av Berith Eriksson (v) till
kulturministern om asylpolitiken och
kosovoalbanerna:
De serbiska myndigheternas brutala repression mot
albanerna i Kosovo har ökat sedan ESK:s
observatörer blivit utkastade i början av juli. Allt
fler trovärdiga uppgifter lämnas om att tortyr
används som ett led i den etniska rensningen. Ett
exempel av många: den 30 augusti avled
lastbilsföraren Arif Mehmet Kasniqi på den lokala
polisstationen i Pritzren efter att tidigare på dagen
ha gripits av serbisk polis i samband med en
trafikolycka.
Svenska myndigheter fortsätter oföränderligt sin
politik med massavvisningar av asylsökande
kosovoalbaner. För närvarande verkställs omkring
200 avvisningar per vecka, majoriteten gäller unga
män som flytt på grund av rädsla för att tvingas göra
militärtjänst i den serbiska armén. Från personer
som arbetar med försvar av mänskliga rättigheter i
Kosovo har uttryckts en mycket stark oro för att
massiva avvisningar till Kosovo i nuvarande ytterst
spända situation skulle skärpa läget ytterligare.
Min fråga till statsrådet blir därför:
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att
Sveriges nuvarande asylpolitik gentemot
kosovoalbaner inte skall öka spänningarna i
Kosovo och därmed bidra till att ett etniskt
utrotningskrig blir verklighet också i denna del av
f.d. Jugoslavien?
1993/94:36 av Rolf L Nilson (v) till statsrådet Bo
Könberg om förtidspensionärers möjlighet att
arbeta ideellt:
De nya regler som tillkom när möjligheterna till en
fjärdedels förtidspension infördes håller på att
ställa till problem för det ideella föreningsarbetet,
särskilt handikapporganisationerna. De personer
som förtidspensioneras får tjäna högst 6 000 kr/år
utöver pensionen, och får de då en liten ersättning
för att utföra ett ideellt arbete skärs pensionen ned i
motsvarande grad. Därtill är reglerna något luddiga
om hur nedskrivningen skall göras.
I Råd och anvisningar från Riksförsäkringsverket
1993:5 sägs att Försäkringskassan skall kunna
begränsa rätten till förtidspension om någon utför
oavlönat arbete i större utsträckning. Detta kan
innebära att många av ekonomiska skäl måste sluta
att arbeta ideellt när de blir förtidspensionerade.
Även de som har politiska förtroendeuppdrag
drabbas av de nya reglerna. Det har hänt att
fritidspolitiker fått avsäga sig sina kommunala
uppdrag när de tvingats ta förtidspension.
Jag vill därför fråga statsrådet:
Kommer regeringen modifiera inkomstreglerna så
att det blir möjligt även för förtidspensionerade att
delta i ideellt arbete?
1993/94:37 av Ingela Mårtensson (fp) till statsrådet
Beatrice Ask om kontroll av att skolor följer
läroplaner:
Den senaste tiden har det från olika håll påtalats att
det finns friskolor som får kommunala medel trots
att de så starkt låter den egna övertygelsen prägla
den kunskap som förmedlas genom skolan att det
kan ifrågasättas om de följer läroplanen. I TV-
programmet ''Kalla fakta'' visades i förra veckan ett
reportage som handlade om Joshuaskolan i
Gamleby. Av reportaget framgick att Joshuaskolan
inte följer gällande läroplan.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa
följande fråga:
Vilka åtgärder har regeringen vidtagit för att
kontrollera att de skolor som får kommunala medel
följer en godtagbar läroplan?
den 11 oktober
1993/94:38 av Göthe Knutson (m) till
socialministern om permission från sluten
psykiatrisk vård:
Nu har det åter hänt att en våldsbrottsling vid ett
mentalsjukhus kunnat röra sig fritt till följd av
ständigt återkommande permissioner och så när
dödat ännu en människa. Denna gång fick en 18-
åring två skott i ryggen.
Detta inträffade häromdagen i Uppsala och dådet
utfördes av en våldsverkare som 1988 dömdes till
sluten psykiatrisk vård efter en rad grova brott,
bl.a. mordförsök och rån. Men på Säters
mentalsjukhus, där han är intagen, har han lätt
kunnat få permissioner. Gång efter annan har han
då kunnat begå nya brott. Detta har föranlett hård
kritik från polisen mot sjukhusets ansvariga.
Justitieombudsmannen har dessutom prövat fallet
och i februari i år kritiserat Säters sjukhus. Ändå
tycks släpphäntheten fortsätta, eftersom
våldsbrottslingen även vid detta grova brottstillfälle
hade permission och dessutom var beväpnad med
en pistol.
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att
stävja släpphäntheten och frikostigheten med
permissioner till våldsverkare som är intagna för
sluten vård och som uppenbart är livsfarliga för
omgivningen när de är på fri fot?
1993/94:39 av Carl Olov Persson (kds) till
näringsministern om Domän AB:s försäljning av
skogsmark:
Den 1 juli 1992, för drygt ett år sedan, överfördes
större delen av Domänverkets fasta tillgångar till
Domän AB. Ett kontrakt upprättades mellan
staten och Domän AB. I kontraktet stipulerades
bl.a. att Domän AB skulle se över sina möjligheter
att sälja mark till jord- och skogsbruksbrukare som
behövde kompletterande mark för att få
bärkraftiga enheter. Denna översyn skulle i första
hand göras under tiden fram till den 1 juli 1994.
Har Domän AB arbetat för att fullfölja
överenskommelsen?
1993/94:40 av Margareta Viklund (kds) till
statsrådet Alf Svensson om Sudan och de mänskliga
rättigheterna:
Enligt Amnesty International är det attackerna mot
civilbefolkningen som är orsak till svältkatastrofen
i Sudan.
Militärregimen och oppositionen, Sudanesiska
folkets befrielsearmé, SPLA, utnyttjar etniska
spänningar och hetsar folkgrupper mot varandra.
Närmare tre miljoner sudaneser har tvingats fly
från sina hem. Om inte båda parter tar sitt ansvar
för att förhindra framtida övergrepp kommer läget
att förvärras ytterligare.
Jag vill därför fråga statsrådet:
Avser regeringen att inom ramen för det
internationella samarbetet agera för att respekt för
de mänskliga rättigheterna finns med som en
central del vid försöken att förhandla fram avtal om
eld-upphör och fred i Sudan?
1993/94:41 av Margitta Edgren (fp) till
kulturministern om handläggningen av
asylärenden:
Efter kontakter med flyktingar, advokater och
andra som följer vår flyktingpolitik finns det skäl att
tro att asyl på humanitära grunder används mera
restriktivt än vad riksdagen avsett.
Kulturministern har tagit initiativ till att utvärdera
om det blivit svårare att få asyl i Sverige av
humanitära skäl. Utvärderingen skall vara färdig
innan årsskiftet.
Med anledning av det anförda skulle jag ställa
följande fråga till kulturministern:
Kommer beslut om asyl för de flyktingar som nu
anger humanitära skäl att skjutas upp till dess att
asylutvärderingen är färdig?
1993/94:42 av Margareta Viklund (kds) till
statsrådet Alf Svensson om åtgärder mot
barnsexturismen i Thailand:
I samband med biståndsminister Alf Svenssons
besök i Thailand förra året fick barnsexturismen
stor uppmärksamhet i massmedia. Syftet med
besöket var att inleda en dialog om ett
regeringssamarbete för att stävja den växande
barnsexturismen.
På vilket sätt ämnar statsrådet vidta fortsatta
åtgärder inom ramen för det internationella
samarbetet för att bekämpa denna avskyvärda
handel?
9 § Meddelande om inställda svar
Anf. 1 TALMANNEN:
Jag får meddela att socialminister Bengt
Westerberg på grund av sjukdom i dag inte kan
besvara de fyra frågor som skulle inleda
frågestunden. Frågestunden inleds i stället med
svar av statsrådet Alf Svensson.
10 § Svar på fråga 1993/94:2 om sillprodukter
som bistånd
Anf. 2 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Christer Skoog har frågat mig om den
svenska regeringen avser vidta liknande åtgärder
som den danska, dvs. ge statligt stöd till sillfisket i
Östersjön genom att sända sillprodukter som
bistånd.
Då det gäller statligt stöd till fiskerinäringen, är det
egentligen jordbruksministern som skall svara på
frågan. Men jag förmodar att Christer Skoogs fråga
gäller om svenska biståndspengar kan tas i anspråk.
Jag vill göra Christer Skoog uppmärksam på att
svenska biståndsinsatser inte syftar till att lösa
svenska inhemska problem, vilket ett sillstöd skulle
innebära.
Frågan om bistånd i form av fisk till de baltiska
staterna och Ryssland har diskuterats i olika
omgångar under de senaste två åren. Således har
Sveriges Fiskares Riksförbund varit i kontakt med
Utrikesdepartementet med förslag om att leverera
fryst fisk som humanitär hjälp till Ryssland. Andra
organisationer, som Svensk Exportfisk, har haft
liknande förslag.
Dessa förfrågningar ledde till att
Utrikesdepartementet kontaktade de svenska
beskickningarna i Moskva, S:t Petersburg, Tallinn,
Riga och Vilnius som anmodades avge synpunkter
på tanken att ta i anspråk katastrofmedel för att
finansiera nämnda projekt. Av svaren från
beskickningarna kunde utläsas att man i dessa
länder visserligen stod beredda att ta emot fisk,
men att man inte ville att sådana leveranser skulle
ske på bekostnad av mer prioriterade livsmedel.
Vissa typer av stöd kan även underminera
mottagarländernas egen produktion; om vi gratis
skeppar i väg stora mängder sill kan ju detta
försämra villkoren för ryska och baltiska
yrkesfiskare, vilket självklart är negativt i ett
långsiktigt försörjningsperspektiv.
Utifrån dessa svar såg vi ingen möjlighet att med
knappa katastrofmedel prioritera leverans av fisk
till de baltiska staterna och Ryssland.
Livsmedelsbistånd syftar i första hand till att lösa
akuta försörjningsproblem. Men jag vill inte
utesluta att det i ett mer långsiktigt perspektiv kan
finnas möjlighet att etablera samarbete med
nämnda länder.
Finansieringen bör emellertid i sådana fall ske på
annat sätt än genom att medel för humanitärt
bistånd tas i anspråk. Jag vill här nämna att
SWEDECORP, Styrelsen för internationellt
näringslivsbistånd, har som uppdrag att främja och
medverka i utvecklingen av näringslivet i Central-
och Östeuropa.
Anf. 3 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Först vill jag rikta ett tack till statsrådet
Alf Svensson för svaret på min fråga. Frågan om
svensk sill som bistånd till Baltikum och länderna
på andra sidan Östersjön har ju varit föremål för
behandling i riksdagen tidigare. Som statsrådet
Svensson säger har den också varit föremål för
diskussion mellan Sveriges Fiskares Riksförbund
och regeringskansliet.
I det här sammanhanget bör det dock framhållas,
oavsett vad våra utsända på den andra sidan
Östersjön säger, att det är ett gammalt känt faktum
att sill är en maträtt och en produkt som man är van
att äta där. Den skulle säkert fylla sitt ändamål. Det
har också gjorts försök på frivillig väg genom att
fiskare, i det här fallet från västkusten, har varit och
levererat frusen sill i S:t Petersburgsområdet.
Enligt de vittnesbörd som jag har hört stod
människor och tog emot detta med uppsträckta
händer, var glada och applåderade. Det är
egentligen synd att Sverige inte skall kunna
fortsätta med detta.
Mitt syfte med frågan är givetvis dubbelt i den
meningen att det är sant att människor behöver mat
på andra sidan Östersjön samtidigt som vi behöver
lösa ett inhemskt problem för sillfiskarna i framför
allt Östersjön. Det är inte dumt om man kan lösa
två problem samtidigt.
Jag vill fråga Alf Svensson vad som egentligen skall
hända på andra sidan Östersjön för att regeringen
skall börja ta initiativ och ompröva sitt
ställningstagande i den här viktiga frågan.
Anf. 4 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag kan hålla med om allt det som är
sagt här. Det är också väl bekant för oss att fiskare
från västkusten tog det här initiativet. De visade för
övrigt ett videoband som klart dokumenterade att
folk tog emot dessa sillprodukter.
Men i den vevan, när detta var riktigt aktuellt, hade
jag besök av premiärministern från Lettland som
undrade om inte vi i Sverige kunde köpa livsmedel
från Lettland och transportera dem vidare till u-
länderna, eftersom de hade alldeles för mycket
livsmedel i Lettland och ville byta bort dem.
Det är inte detsamma som, och det vill jag gärna
understryka, att det inte finns grupper i de här
länderna som har det svårt. Pensionärerna har usel
pension, och det finns andra grupper också. Men på
något sätt måste man försöka lösa detta nationellt.
Det kan inte vara riktigt rimligt att vi kommer med
livsmedelsbistånd när de själva har livsmedel -- låt
vara att livsmedlen inte kan nå alla som borde nås
av dem på grund av de höga kostnaderna.
Anf. 5 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Det faktum att man har livsmedel i
vissa delar utesluter, som Alf Svensson själv
påpekar, inte att man i vissa delar nu kan stärka
tillgången.
Kan det vara så, Alf Svensson, att den danska
regeringens initiativ att anslå 50 miljoner speciellt
riktade till Bornholmsfiskarna har gjort att
marknaden är mättad och att Sverige kommer på
efterkälken? Om det är fallet är jag ledsen, och om
det inte är fallet hoppas jag fortfarande att vi skall
kunna ta efter. Det kan väl inte vara fel, Alf
Svensson, att det som är en god sak, dvs. att vi ser
till att människor får mat, också gynnar den
inhemska industrin, i det här fallet fisket?
Anf. 6 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag håller med om att det inte är fel att,
för att använda det gamla klassiska uttrycket, slå
två flugor i en smäll. Det tycker jag är klokt.
I Danmark har man, precis som Christer Skoog
säger, nyligen avsatt 50 miljoner kronor för att
motverka nedgången i fiskeindustrin på Bornholm.
Det är alltså egentligen ett industristöd man gör om
till en biståndsinsats. Då måste det naturligtvis
påpekas att dessa 50 miljoner tas från något annat
biståndsprojekt.
Vi måste försöka hålla på principen -- och det tror
jag vi är överens om -- att biståndspengar ändå inte
primärt skall gå till att lösa inhemska
industribekymmer, utan de skall primärt vara
riktade mot biståndsinsatser där de behövs. Om
den egna industrin sedan sekundärt hjälps av detta
är det förstås utomordentligt tacknämligt och
positivt.
Anf. 7 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Nej, Alf Svensson, inte heller jag anser
att syftet med insatserna i första hand skall vara att
hjälpa den svenska industrin, utan syftet skall
givetvis i första hand vara att hjälpa de människor
som så väl behöver den här hjälpen. Låt oss ändå
vara överens om att det inte behöver vara fel att,
precis som Alf Svensson säger, slå två flugor i en
smäll.
Att den danska regeringens insatser riktade sig till
Bornholm är inte utan orsak, utan det är fråga om
det vatten där också de blekingska och skånska
fiskarna bedriver sitt sillfiske och där en svår
situation väntar framemot nyår.
Anf. 8 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att jag
engagerar mig väldigt starkt i denna fråga. Jag hade
nämligen hoppats att det skulle gå att ordna. Jag
tyckte det var rim och reson i att vi, när
livsmedelssituationen nu var den som jag fick
vittnesmål om att den var, skulle kunna föra över
de mycket hälsosamma livsmedel som vi här talar
om. Men vi stötte alltså på patrull.
Mottagarregimerna ansåg inte att detta var vad
man egentligen prioriterade, och dessutom fick vi
veta att det fanns tillräckligt med livsmedel. Detta
innebär emellertid inte att vi måste sätta punkt för
de här tankarna för all framtid. Låt oss hålla dem
vid liv!
Anf. 9 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Jag tackar för det. Silltillgången i
Östersjön är ju ganska omfattande, enligt alla
forskare och biologer. Men den största delen av den
sill som fiskas går till fiskmjöl, och det vore mycket
trevligare -- jag vet att Alf Svensson delar min
uppfattning på den punkten -- om sillen kunde
användas som livsmedel åt både svenskar och de
människor som bor på andra sidan Östersjön.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på fråga 1993/94:7 om Indonesien och
de mänskliga rättigheterna
Anf. 10 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Ingbritt Irhammar har frågat mig vilka
åtgärder regeringen är beredd att vidta för att
stödja de personer och organisationer som arbetar
för demokrati och ökad respekt för mänskliga
rättigheter i Indonesien.
Jag vill först säga att, som Ingbritt Irhammar redan
väl vet, regeringen inom ramen för
utvecklingssamarbetet med alla länder fäster stor
vikt vid insatser ägnade att främja mänskliga
rättigheter. Markant ökade anslag för ändamålet
har också beviljats under de senaste åren, varvid
särskild hänsyn har tagits till insatser i Asien och
Mellersta Östern. Till dessa två regioner
fördubblades också anslaget budgetåret 1992/93 i
förhållande till föregående budgetår.
Utvecklingssamarbete kan, om det bedrivs på rätt
sätt, fungera som forum för dialog. En dialog är
nödvändig, inte minst vad gäller att främja
mänskliga rättigheter och demokrati. Våra
möjligheter att påverka samarbetslandets
inställning i dessa frågor får inte underskattas, även
om det totala biståndet är begränsat, som det ju är
i Indonesiens fall.
För förra budgetåret avsåg ca 3 miljoner kronor,
eller knappt hälften av biståndet till Indonesien,
just det bistånd för att stärka skyddet för mänskliga
rättigheter som föranlett Ingbritt Irhammars fråga.
Indonesiskt deltagande i BITS internationella
kurser samt i mindre utsträckning humanitära
insatser via enskilda organisationer svarade för den
andra hälften av biståndet.
De insatser som Sverige gör i Indonesien genom
enskilda organisationer vill jag se om en inledning
till en fördjupad, men också breddad, dialog. I
konsekvens hämred kan jag tänka mig att insatser
också görs inom andra områden som direkt eller
indirekt relaterar till mänskliga rättigheter och
demokrati, t.ex. insatser på miljöområdet.
Beträffande stöd till mänskliga rättigheter och
demokratisträvanden ligger det i sakens natur att
det är viktigt att särskilt noga överväga både typ av
insatser och mottagare av biståndet. I det aktuella
fallet kan jag med tillfredsställelse konstatera att
samarbetet från svensk sida effektivt bedrivs
genom Svenska Advokatsamfundet. Jag skulle
gärna se ytterligare insatser under förutsättning att
vi kan finna former för detta som är lämpliga.
Anf. 11 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Först vill jag tacka för svaret. Jag
ställde den här frågan ganska nyss hemkommen
från en studieresa i Indonesien och Östtimor, där
jag bl.a. studerade situationen vad gäller mänskliga
rättigheter och demokratiutveckling.
Jag ställde frågan också som ett stöd till de personer
och organisationer som jobbar under oerhört svåra
förhållanden för att värna mänskliga rättigheter
och demokratiutveckling i Indonesien men också i
Östra Timor. De har en fruktansvärt svår situation,
eftersom de hela tiden arbetar under hot om att
arresteras eller mista sina arbeten.
Jag vill i det sammanhanget betona att det
visserligen har skett vissa smärre förbättringar i
Indonesien, men dessa är oerhört små. I
Indonesien är det i Östra Timor i Irian Jaya som
situationen är som allra värst. För övrigt är
situationen oacceptabel. Det sker godtyckliga
arresteringar, och det sker försvinnanden. Personer
arresteras och fängslas på endast politiska grunder,
och man torterar och misshandlar fångar. Yttrande-
och tryckfrihet saknas, även om journalister har
fått ett litet utökat utrymme för att yttra sig.
Rättssäkerheten är undermålig, och dödsstraffet
finns kvar. Situationen är alltså helt oacceptabel.
Som Alf Svensson sade i svaret ges medel till
organisationer, bl.a. Legal Aid Institute. Kan
regeringen tänka sig att utöka denna hjälp sedan
denna organisation har förvägrats bistånd från
Holland? Det finns också en organisation som heter
Institute for the Defence of Human Rights, som
leds av Haji Princen. Det är bl.a. han som har
hjälpt de studenter som sökt asyl på svenska
ambassaden. En direkt fråga är alltså: Är
regeringen beredd att utöka biståndet till dessa och
andra organisationer?
Anf. 12 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag vill först mer generellt säga att
bekymmer med mänskliga fri- och rättigheter finns
på väldigt många håll i världen, också i Asien.
Ingbritt Irhammar och jag skulle kunna ta upp det
ena landet efter det andra och komma fram till att
mycket övrigt är att önska. Jag tror därför att det är
angeläget att vi också, i varje fall i någon ringa mån,
ser efter om det finns en positiv utvecklingstrend.
I regeringen anser vi att vi har kunnat notera en
positiv utveckling, både ekonomiskt och socialt, i
Indonesien. Också när det gäller Östra Timor
menar vi att man kan märka ett större intresse för
en förhandlingslösning. Vi skall heller inte bortse
från att Indonesien spelar och kommer att spela en
betydelsefull roll för en fortsatt politisk och
ekonomisk stabilitet i Asien.
Det finns alltså mycket övrigt att önska, men det
finns ändå små stjärnor i natten som lyser, och jag
tycker inte att vi skall glömma bort dem när vi talar
om Indonesien.
Beträffande den konkreta frågan vill jag gärna ha
sagt att vi, som jag sade i mitt svar, om vi hittar de
lämpliga kanalerna -- jag kan emellertid inte stå här
i pulpeten och tala om exakt vilka som är de
lämpliga kanalerna -- inte har något emot att ge
större stöd åt demokratisering och respekt för
mänskliga fri- och rättigheter.
Anf. 13 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Jag har förståelse för att Alf Svensson
inte här kan nämna exakt vilka organisationer som
skulle kunna få hjälp i framtiden och vilken typ av
hjälp de skulle kunna få. Jag har nämnt ett par
organisationer för att jag vill att de skall vara
nämnda här och så att man kan arbeta vidare med
förslagen. Själv skulle jag alltså vilja
rekommendera dem.
Visst finns det bekymmer på mänskliga rättighets-
området i ett flertal länder. Det svåra med
Indonesien och Östra Timor är att det har varit
svårt att få information om läget, eftersom
Indonesien inte är ett öppet land. Det är långt ifrån
demokratiskt. Man kan bara tänka på att det inte
är tillåtet att bilda nya politiska partier.
Av alla parlamentariker i parlamentet, 500 stycken,
är hälften utsedda direkt av presidenten, och den
andra hälften måste godkännas av presidenten. Det
vore svårt att beskriva detta som demokrati.
Jag håller med om att det har skett en ekonomisk
och social utveckling som är viktig för folket. När
det gäller Östra Timor är det också positivt om det
kan bli en förhandlingslösning. Men det innebär
inte att det finns något slags demokratiutveckling
på Östra Timor.
Jag vill ställa en sista fråga: Anser Alf Svensson
verkligen att det nu sker en tillfredsställande
utveckling av demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter i Indonesien?
Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag trodde att jag sade att det finns
väldigt mycket övrigt att önska. Jag talar om små
stjärnor i natten. Natten är alltså påfallande, men
det finns små stjärnor. Man kan naturligtvis
koncentrera sig på att tala om natten, men man kan
också tala om att det finns små ljus.
Det finns mycket övrigt att önska. Jag står icke här
och påstår att det finns demokrati i Indonesien.
Men när man talar om Östra Timor bör man också
nämna att det finns det som talar för att Indonesien
och Portugal kommer i dialog om Östra Timor och
att FN:s generalsekreterare kommer att leda den
dialogen. Det är väl något positivt?
Såvitt vi vet sker också en nedtrappning av den
militära närvaron på Östra Timor. Mycket övrigt
finns att önska. Men vår möjlighet är att fortsätta
den dialog som är igång och att stödja de krafter
som arbetar åt rätt håll.
Anf. 15 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Jag ser också mycket positivt på de
internationella förhandlingarna om Östra Timor.
Men trots att Indonesien har lovat militärt
tillbakadragande finns ändå många militära
styrkor. Det rör sig tillsammans med polisstyrkor
om 10 000 indonesier som finns där för att bevaka
600 000--700 000 östtimoreser.
Folket lever alltså under totalt militärt förtryck,
även om ett par bataljoner dras tillbaka. Jag tycker
att Sverige måste agera för och kräva ett totalt
militärt tillbakadragande från Östra Timor. Folket
lever under förtryck, och människor är oerhört
rädda enbart för att samtala med en främling. Men
vi bör stödja dialogen.
När det gäller biståndet vill jag också säga att jag
rekommenderar bistånd via organisationer som är
noga kontrollerade. Den information vi fick när vi
var där var att det är en oerhörd korruption i
landet. 30--40 % av den totala statsbudgeten
försvinner genom korruption. Det är likadant med
regeringsorgan. Om vi skall kanalisera bistånd via
regeringsorgan måste det ske en total kontroll av
detta.
Anf. 16 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Låt mig för klarhetens skull säga att när
Ingbritt Irhammar talar om korruption i samband
med bistånd gäller det inte det svenska biståndet.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på fråga 1993/94:21 om effektivare
biståndsinsatser
Anf. 17 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Alf Wennerfors har frågat mig om vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att koncentrera
biståndet.
Som Alf Wennerfors väl känner till har jag under
min tid som biståndsminister arbetat för att få till
stånd ett effektivare bistånd. Detta ledde i början
till misstänksamhet i vissa kretsar som menade att
man inte kunde ställa samma krav på bistånd som
på annan statlig verksamhet och att det skulle vara
oförenligt med våra värderingar om solidaritet med
världens fattiga. I dag torde kravet på
kostnadseffektivitet och resultat i biståndet vara
allmänt accepterat och ses som en förutsättning för
att biståndet skall kunna bidra till att bekämpa
fattigdomen och till att få fart på den ekonomiska
och sociala utvecklingen.
Det är i sammanhang med effektivt bistånd som
frågan om koncentration skall diskuteras. Jag
håller således med Alf Wennerfors om att Sverige
inte kan vara överallt även om behoven av bistånd
finns och tränger på. Vi måste lära oss att prioritera
bättre. Vi måste också förstå att utnyttja de svenska
resurserna på ett sätt som i högre grad gynnar
biståndet. Vi skall ta det svenska kunnandet i
biståndets tjänst.
Det är utifrån ett sådant synsätt som det svenska
biståndet utformas. I detta ligger också kravet på
ökad koncentration, vilket innebär att
samarbetsländerna i framtiden kan bli färre till
antalet, att vi arbetar i färre sektorer i
samarbetsländerna och att vi arbetar med färre
antal projekt inom sektorerna. Det kan också
innebära att fler insatser fasas ut och avslutas och
att färre nya insatser bereds. Grunden för att detta
skall kunna ske är de strängare krav som i dag ställs
på resultat i biståndet. I regeringens proposition
1991/92:100 tog jag också upp denna fråga, som
följdes upp genom uppdrag till SIDA i
regleringsbrev att arbeta mer aktivt med frågor om
hur man avslutar insatser och verksamheter. Vidare
kommer de årsredovisningar som
biståndsmyndigheterna har att presentera varje
höst i samband med sina anslagsframställningar att
ge ytterligare möjlighet att granska vilka resultat
som uppnåtts i biståndet.
Det bästa sättet att slå vakt om biståndsviljan i
Sverige är att visa att vi inte bara i ord utan också i
handling ställer krav på effektivitet i biståndet. Det
är med den insikten som vi arbetar vidare med
dessa frågor.
Anf. 18 ALF WENNERFORS (m):
Fru talman! Det ställs som bekant förskräckligt
många frågor i riksdagen. De är olika viktiga. Detta
tycker jag är en bra fråga. Det är en stor fråga, och
det är en mycket viktig fråga.
Vi får också förskräckligt många svar, som
statsrådet känner till, och de är inte alltid lika bra.
Men detta svar är alldeles utmärkt. Det är ett
exempel på hur ett svar till en riksdagsman skall
vara. Jag förutsätter nu att statsrådet utvecklar
detta i budgetpropositionen i januari.
Det som är särskilt bra i svaret är det som står på s.
2 : ''I detta ligger också kravet på ökad
koncentration, vilket innebär att
samarbetsländerna kan bli färre till antalet, att vi
arbetar i färre sektorer i samarbetsländerna och att
vi arbetar med färre antal projekt inom
sektorerna.''
Jag tycker att det är mycket lovvärt att vi bedriver
trafiksäkerhetsprojekt i Zambia. Men frågan är om
vi skall göra det när 35 000 barn dör varje dag. Vi
måste koncentrera oss. Det tror jag säkert att
statsrådet håller med om.
Jag vill ställa en fråga. Avser statsrådet att redan i
januari komma med förslag till en minskning av
antalet länder, sektorer och projekt?
Anf. 19 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag tackar för de vänliga orden från Alf
Wennerfors. Jag vill bara understryka att ordet kan
också står där på rad 4 i andra stycket på s. 2 i
svaret, dvs. att samarbetsländerna i framtiden kan
bli färre.
Jag tror att Alf Wennerfors efter många år i
riksdagen och som styrelseledamot i SIDA vet
bättre än jag att önskemålet ständigt är att vi skall
utöka och engagera oss på fler håll. Det är mycket
centralt att vi ser till att vi inte plottrar bort oss i en
massa små projekt.
Jag vill gärna till Alf Wennerfors säga att jag tror
att det finns en risk för att vi ser till dem som lider
nöd och befinner sig i en katastrofsituation och
satsar resurserna där i stället för att långsiktigt och
förhoppningsvis metodiskt undanröja
orsakssammanhangen till att sådana katastrofer nu
och då uppstår.
Låt mig i all hast också säga att jag kommer direkt
från ett sammanträffande med UNDP:s nye ledare
Gus Speth som besöker Sverige, som bekant. Han
har just understrukit nödvändigheten av att ha
bredare, mer långsiktiga och tunga projekt.
Låt oss i varje fall försöka börja med detta, Alf
Wennerfors. Jag tror att det rent utav är mer
nödvändigt än att börja med att reducera antalet
mottagarländer.
Anf. 20 ALF WENNERFORS (m):
Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att jag
förutsätter, även om det står kan, att det kommer
förslag så snart som möjligt om antal länder och
antal projekt. Om jag är nöjd med svaret är det
ingenting mot vad alla biståndsarbetare är både här
hemma vid Birger Jarlsgatan och runt om i världen.
De kommer att hälsa detta med stor
tillfredsställelse. Tack, herr statsrådet!
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på fråga 1993/94:18 om verkställighet
av utvisningsärenden
Anf. 21 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):
Fru talman! Maud Ekendahl har frågat mig vilka
förändringar regeringen planerar för att underlätta
polismyndighetens arbete vid utvisning.
Inledningsvis vill jag framhålla att det är viktigt att
lagakraftvunna av- och utvisningsbeslut verkligen
verkställs. I utlänningslagen finns bestämmelserna
om hur verkställighet skall ske. Huvudregeln är att
avvisade eller utvisade personer skall få tillfälle att
frivilligt lämna Sverige inom viss tid. Vissa
avlägsnandebeslut skall dock verkställas snarast
möjligt. Detta gäller t.ex. Invandrarverkets beslut
om avvisning med omedelbar verkställighet och
domstols beslut om utvisning.
I övriga fall får verkställighet ske först sedan ett
beslut vunnit laga kraft. Vid avvisning skall
utlänningen normalt lämna landet inom två veckor
efter lagakraftvinnandet. Det finns dock möjlighet
för den beslutsfattande myndigheten att besluta om
kortare eller längre tidsfrist. Så kan göras om man
t.ex. tror att personen i fråga inte kommer att
lämna Sverige frivilligt.
Den tidsfrist som utlänningslagen ger utlänningen
har som huvudsyfte att bereda denne möjlighet att
avsluta sin vistelse i Sverige, och att frivilligt lämna
landet. Samtidigt kan konstateras att fristen ger
utlänningen möjlighet att försvåra eller
omöjliggöra verkställighet genom att hålla sig
undan. Mot detta skall vägas en utlännings
självklara rätt att på ett värdigt sätt få lämna landet
och ges tillfälle att ta farväl av anhöriga och vänner.
De nu nämnda reglerna i utlänningslagen ses för
närvarande över av en särskild utredare. Enligt
direktiven skall utredaren överväga om den
nuvarande regleringen kan ersättas av en som
bättre tillgodoser dels intresset av att
lagakraftvunna avslagsbeslut verkställs, dels
utlänningens rätt att lämna landet på ett värdigt
sätt.
Avslutningsvis vill jag nämna att regeringen i juni i
år tilldelade polismyndigheterna 100 miljoner
kronor för att verkställa lagakraftvunna
avvisningsbeslut. Bakgrunden till detta är att
antalet personer med lagakraftvunna
avvisningsbeslut stadigt ökat. Detta beror på att
Invandrarverket och Utlänningsnämnden fått mer
resurser för att snabbare kunna avgöra
asylärenden. Antalet verkställighetsärenden för
polismyndigheterna har därmed också ökat. I
första hand skall dessa medel användas till att
anställa administrativ personal.
Anf. 22 MAUD EKENDAHL (m):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka
kulturminister Birgit Friggebo för svaret på min
fråga. Bakgrunden till att jag har ställt denna fråga
är att jag under sommaren har arbetat som
sjuksköterska på en flyktingförläggning i Klippan.
Som en del i arbetet har jag besökt polisen för att
informera mig om dess arbete vad gäller
asylsökande som har fått utvisningsbeslut.
Enligt de uppgifter jag har fått kommer
utvisningsbeslutet samtidigt till den berörde som
skall utvisas, till polismyndigheten, till den
berördes advokat och till förläggningen. Det kan
vara bra. Men eftersom passet skickas med särskild
värdepost till polismyndigheten försenas den här
hanteringen på polismyndigheten. Det är därför jag
har ställt den här frågan.
Jag undrar om regeringen tänker ändra på de här
reglerna, eftersom vi under sommaren via
massmedia har fått reda på att det finns ca 5 000
personer som uppehåller sig illegalt i Sverige. De
har avvikit från förläggningar efter det att de har
fått det här beskedet. De här personerna hinner
alltså före. Jag tycker att det är helt oacceptabelt
gentemot polisen som skall utföra en arbetsuppgift
som inte kan fullföljas till följd av dessa beslut.
Anf. 23 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):
Fru talman! Polisen har naturligtvis möjlighet att
själv bestämma över sina interna
handläggningsrutiner. Jag vet t.ex. att den interna
postgången inom polisen ibland medför att polisen
får beskedet flera dagar senare än ombudet och
senare än den berörde blir delgiven av
Invandrarverkets personal. På vissa håll delger
polisen och Invandrarverkets personal den berörda
personen tillsammans, för att man skall kunna
komma överens om vid vilken tidpunkt den
berörde skall åka hem. Då kan man naturligtvis
också göra en prognos över den berördes vilja att
åka tillbaka frivilligt.
Maud Ekendahl nämnde en siffra över hur många
personer som befinner sig i landet illegalt. Det är
riktigt att det är det antalet och kanske t.o.m. några
fler som är efterlysta, dvs. man vet inte riktigt var
de är. Samtidigt vet man att en del av dessa
personer har åkt till andra länder. Den totala siffran
över de som gömmer sig är förmodligen något lägre
än 5 000, som Maud Ekendahl nämnde.
Det största problemet vi ser just nu är att ganska
många människor sitter på förläggningar och väntar
på att få åka hem. På grund av att polisens resurser
inte har hängt med Invandrarverkets och
Utlänningsnämndens beslutsfattande har man inte
hunnit med att hjälpa de som faktiskt sitter och
vänter. Det har skett en resursförstärkning. Det
kan också på sikt påverka de personer som gömmer
sig. Ju längre man sitter här och väntar, desto större
är naturligtvis risken att man gömmer sig.
Anf. 24 MAUD EKENDAHL (m):
Fru talman! Jag kan bara informera om fakta som
jag själv har blivit informerad om, nämligen att det
här utgör ett bekymmer på polismyndigheten.
Sedan kan det givetvis också vara så att även den
interna postgången går alltför sakta.
Jag måste dock fråga kulturminister Birgit Friggebo
om ni vet om att passen skickas med särskild
värdepost. Detta försenar informationen till
polismyndigheten.
Anf. 25 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):
Fru talman! Jag skall villigt erkänna att jag inte
känner till exakt hur postgången går mellan
Utlänningsnämnden, Invandrarverket och polisen.
Om det här är ett bekymmer för polisen tror jag
säkert att polisen skulle kunna lösa det tillsammans
med Invandrarverket och Utlänningsnämnden,
utan att det skall behöva bli föremål för regeringens
eller riksdagens ställningstagande.
Anf. 26 MAUD EKENDAHL (m):
Fru talman! Man säger på den polismyndighet som
jag har besökt att man påtalat det här gång på gång
för Invandrarverket, men det är tyvärr ingen som
har lyssnat. De jobbar dagligen med detta. Jag
undrar om kulturminister Birgit Friggebo skulle ha
vänligheten att hjälpa till med den här saken om det
är ett så stort problem att det blir förseningar så att
polisen får beskedet ''i efterhand''.
Det viktiga är att polisen som skall fullfölja och
verkställa ett uppdrag skall ha rimliga möjligheter
att göra det. Det kan inte kännas så roligt för
polisen att åka ut och finna att den berörde har
försvunnit och efterlämnat en tom lägenhet eller ett
tomt rum på förläggningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på fråga 1993/94:35 om asylpolitiken
och kosovoalbaner
Anf. 27 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):
Fru talman! Jag vill börja med att något
kommentera de påståenden som föregår Berith
Erikssons fråga. Svenska myndigheter, närmast
Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden,
bedriver inte någon politik med ''massavvisningar''.
Varje asylärende prövas individuellt, något som
gäller såväl kosovoalbaner som alla andra som
söker asyl i Sverige. De kosovoalbaner som av
svenska myndigheter bedöms vara i behov av skydd
här ges en fristad i Sverige. Om svenska
myndigheter avslår en asylansökan beslutar
myndigheten att sökanden skall avvisas, något som
gäller såväl kosovoalbaner som alla andra
asylsökande. Avvisningarna verkställs i enlighet
med bestämmelserna i Invandrarverkets eller
Utlänningsnämndens beslut.
Berith Eriksson säger att majoriteten av de
asylsökande kosovoalbanerna är unga män som
flytt på grund av rädsla att kallas in i den serbiska
armén. Att undanhålla sig värnplikt utgör inte
asylgrund enligt utlänningslagen. Den serbiska
armén deltar för närvarande inte i direkta strider.
De kosovoalbaner som kallats in riskerar alltså inte
att sändas till krigsskådeplats.
Berith Eriksson frågar vilka åtgärder regeringen
avser att vidta för att Sveriges nuvarande asylpolitik
inte skall öka spänningarna i Kosovo och därmed
bidra till etnisk rensning. Något sådant
orsakssamband mellan den spända situationen i
Kosovo och svensk asylpolitik och de faktiska
avvisningar som blir följden av denna politik
föreligger knappast. Den serbiska repressionen i
Kosovo blir alltså varken större eller mindre om
Sverige upphör att avvisa de albaner svenska
myndigheter inte bedömer vara i behov av skydd så
länge avvisningarna sker i nuvarande takt.
Det finns i dagsläget inget som pekar på att
verkställighet av svenska myndigheters
avvisningsbeslut skulle bidra till det skärpta läget i
Kosovo. Regeringen är medveten om den serbiska
repressionen mot albaner i Kosovo, men som jag
tidigare sagt så prövas asylärendena individuellt
och de som bedöms vara i behov av skydd bereds
sådant här. Regeringen och berörda myndigheter
följer naturligtvis utvecklingen noga i det f.d.
Jugoslavien. Sverige har förstärkt ambassadens i
Belgrad bevakning. Vidare har flera svenska
delegationer under senaste tiden besökt Kosovo.
FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, är
representerad i Kosovo, och Sverige har
kontinuerlig kontakt med denna representation.
Sverige ser som en huvuduppgift som ordförande i
ESK att se till att ESK-missionerna tillåts komma
tillbaka. Det finns i dagsläget inget som tyder på att
de albaner som avvisats skulle behandlas sämre av
myndigheterna i Kosovo än andra albaner därför
att de sökt asyl i Sverige.
Anf. 28 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Jag ber att få tacka kulturministern för
svaret.
Jag vill först kommentera ordet massavvisningar. I
det här sammanhanget står det för den massiva
verkställigheten när det gäller människor som har
fått avslag på sina asylansökningar.
Sedan vill jag säga att jag tycker att svaret är litet
nattståndet, mot bakgrund av vad vi har hört i dag
på radion. Vi fick höra Amnestys rapport. Det är
inte bara ESK som är utslängt utan även Amnesty.
Vi fick också höra ett reportage direkt från Kosova.
Det sändes i dag i P1.
I våras besökte jag och några andra från mitt parti
Makedonien, därför att vi inte kunde komma in i
Kosova. Där träffade vi representanter för det
förbjudna parlamentet, för politiska partier, för
mänskliga rättighetsorganisationen i Kosova, för
andra politiska organisationer, för
biståndsorganisationer osv. Vi har också sänt vår
reserapport till Birgit Friggebo.
Att Sverige skulle sända tillbaka asylsökande från
Kosova stod klart redan i våras. Chefen för
UNHCR:s kontor i Skopje undrade om Sverige
verkligen hade övervägt risken med att sända
tillbaka 40 000 kosovoalbaner och om Sverige hade
funderat över hur det ytterligare skulle kunna
destabilisera situationen.
I dag har vi fått Amnestys rapport. Vi har fått en
rapport om att serberna nu säger att Kosova skall
delas i två delar och att albanerna skall fördrivas
från den ena halvan. Man förbereder alltså en stor
folkomflyttning, milt uttryckt. Detta kommer
naturligtvis att leda till att människor flyr över
gränserna till sina grannländer.
Jag vill fråga kulturministern om hon är villig att
stoppa avvisningarna till Kosova till dess att läget
klarnar.
Anf. 29 TALMANNEN:
Jag vill erinra om de debattregler som gäller.
Anf. 30 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):
Fru talman! Jag har också hört att Amnesty inte
längre tillåts att besöka Kosovo. Rent allmänt är
det ett labilt tillstånd i Kosovo. Det gör att vi dag
från dag följer läget. Det är också viktigt att vi
lyssnar på de personer och delegationer som har
varit där nere. De svenska myndigheterna har varit
där. De har träffat politiker och andra albanska
organisationer inne i Kosovo. ESK-trojkan var
också på plats i månadsskiftet september/oktober,
detta trots att man formellt inte har tillstånd att
skicka ESK-missioner. Just att vi dag från dag följer
vad som händer där nere är väldigt viktigt.
Vi har naturligtvis också diskuterat frågan om vad
det kan bli för effekt av avvisningarna från Sverige.
Vi har fått signaler där nerifrån om att vi bör se till
att det inte blir för många personer i taget. I dag
avvisas ungefär 300 personer i veckan. Vi har inte
fått några indikationer eller rapporter om att det
påverkar situationen i Kosovo eller att de personer
som avvisas behandlas sämre.
Berith Eriksson frågar om vi är beredda att stoppa
avvisningarna i avvaktan på att det blir en säkrare
situation. Regeringen har ju aldrig bedömt den här
frågan. Det är myndigheterna som gör det.
Sanningen är den att vi faktiskt har haft en sådan
här situation tidigare. I början när
kosovoalbanerna var här var det osäkert om
huruvida de skulle få hårda straff för desertering
osv. Det ledde till att man inte fattade några beslut.
När situationen klarnade började beslutsfattandet.
Anf. 31 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Jag får rapporter veckovis ifrån
mänskliga rättighetsorganisationen där nere. Det
räcker inte att använda ordet labilt när man talar
om vad som händer nu. Det är ju stora militära
styrkor som går in i byarna. De ger en tidsfrist innan
byn skall vara tömd. De som nu fängslas är
personer som på ett eller annat sätt har varit aktiva
vid tidigare uppror och protester i Kosova. Det är
personer som serberna uppfattar är i stånd att ena
och organisera ett uppror när tömningen av byarna
skall sätta i gång.
Redan i april befarade medvetna representanter för
olika politiska partier och parlamentets
representanter att serberna just skulle använda
strategin att först dela landet och sedan fördriva
människorna från den ena halvan.
Många av dem som nu avvisas har just haft de
flyktingskälen, men det har Invandraverket inte
tagit någon hänsyn till.
Anf. 32 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):
Fru talman! I mitt svar talade jag om det skärpta
läget i Kosovo. Vi har också fått indikationer om att
det kan vara fråga om ett skärpt läge och en ökad
repression från serberna inne i Kosovo. Vi följer
inte bara detta veckovis utan faktiskt dagligen.
Berith Eriksson säger att de aktiva ägnas mer
uppmärksamhet från serbernas sida. Det finns ju
kosovoalbaner i Sverige som har fått
uppehållstillstånd på grund av de facto-skäl, dvs. de
har varit politiskt aktiva och kan därför riskera att
bli en särskilt utsatt grupp nere i Kosovo. Dessa
kosovoalbaner får skydd här i Sverige, och de får
stanna. Jag vill inte påstå att de är särskilt många,
men detta visar ändå att det sker en individuell
prövning av skyddsbehovet för dem som har sökt
asyl här i Sverige.
Anf. 33 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Repressionen ökar ständigt. Den har
inte stått still eller gått tillbaka. Den har just nu nått
en förfärande nivå. Det sker massarresteringar, och
man förbereder en större åtgärd.
Jag vill fråga Birgit Friggebo om hon anser att den
svenska regeringen är den som kan göra den bästa
bedömningen. Företrädare för LDK, UNHCR:s
kontor i Skopje, parlamentet och många andra som
tittar på situationen i Kosova anser att det finns risk
för ökad spänning och att det kanske blir värre av
att så många kosovaalbaner skickas tillbaka just nu.
Jag upprepar min fråga: Kan Birgit Friggebo tänka
sig att överväga att stoppa avvisningarna tills vi får
klarhet i det som händer just nu?
Anf. 34 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):
Fru talman! Det är våra svenska myndigheter,
Invandrarverket och Utlänningsnämnden, som gör
de här bedömningarna. Det är också dessa
myndigheter som med olika delegationer åker ned
för att på plats se hur situationen är.
Att ett sådant ärende skulle komma upp på
regeringens bord, det kan först bli aktuellt om
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden själva
beslutar att överlämna det till regeringen. Men så
har inte skett.
Berith Eriksson frågar om den svenska regeringen
ensam kan bedöma situationen där nere.
Regeringen gör naturligtvis en sammanvägning av
de olika rapporter som kommer från UNHCR-
representationer i Pristina, från besök hos LDK,
från ESK-trojkan som alldeles nyligen har varit där
och från vår egen ambassad i Belgrad som har
besökt Kosovo flera gånger. Det är en total
sammanvägning av de informationer och
rekommendationer som exempelvis lämnats av
UNHCR i Genève, nämligen att man i nuvarande
läge inte kan motsätta sig att personer avvisas till
Kosovo. Vi i Sverige är inte heller ensamma om att
göra denna bedömning. I exempelvis Norge, där
det också finns ett antal asylsökande från Kosovo,
gör man samma bedömning som de svenska
myndigheterna gör.
Anf. 35 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Eftersom regeringen har dagliga
kontakter måste det ju gå att få information om vad
som händer i Kosovo just nu. Birgit Friggebo bör
utifrån den informationen kunna ta vissa kontakter
när det gäller nuläget. Men att döma av det svar
som Birgit Friggebo gav, tyder det inte på att någon
ny information tagits in, eftersom svaret är ungefär
det som jag fick i våras.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på fråga 1993/94:1 om ansvar för
miljöskador
c1 > Anf. 36 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
c0 >
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat
miljöministern om regeringen avser att
underteckna Europarådets konvention om
skadeståndsansvar för miljöfarlig verksamhet samt
föreslå riksdagen att ratificera konventionen.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på frågan.
Som Annika Åhnberg påpekat öppnades
konventionen för undertecknande i juni i år. Enligt
stadgad praxis undertecknar Sverige inte en
internationell konvention innan det står klart att
Sverige kommer att ratificera den. Efter att
miljöskadekonventionen översatts till svenska har
den sänts på remiss till ett antal myndigheter och
organisationer. Remissen avser särskilt frågan om
Sverige bör tillträda konventionen och, i så fall om
Sverige bör utnyttja någon av
reservationsmöjligheterna i konventionen.
Remisstiden går ut i mitten av januari nästa år.
Frågan om Sverige bör tillträda konventionen
kommer alltså inte att vara mogen för beslut förrän
tidigast i början av nästa år.
Anf. 37 ANNIKA ÅHNBERG (-)
Fru talman! Jag tackar för svaret på min fråga.
Svaret var dock inte särskilt innehållsrikt. När
konventionen öppnades för undertecknande kunde
åtta länder underteckna den, men Sverige var inte
ett av dessa länder. Det är beklagligt med
regeringens passivitet i den här frågan.
Arbetet med att skärpa skadeståndsansvaret för
den som orsakar miljöskador på grund av
miljöfarlig verksamhet har pågått i många år. Det
är då märkligt att Sverige, som gärna framhålls i
exempelvis förhandlingarna med EG som ett
mycket miljömedvetet och ambitiöst land, har varit
på passivt i den här frågan.
1986 förorenades floden Rhen på grund av ett
utsläpp från företaget Sandoz. Det är möjligt att det
aldrig hade hänt om Schweiz hade varit medlem i
EG, eftersom man i EG långt dessförinnan hade
antagit regler som skärpte säkerhetskraven. Men
de miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna
av det här utsläppet gjorde att man insåg att det inte
var tillräckligt med skärpta säkerhetsregler utan att
ett tydligt skadeståndsansvar också måste
tillkomma för de producenter som bedriver
miljöfarlig verksamhet, som ger upphov till sådana
här oerhörda skador.
Arbetet inom EG har sedan dess pågått. EG-
kommissionen har även varit aktiv inom
Europarådet. Man har presenterat ett förslag och
sagt att EFTA-länderna är välkomna att tala om
vad de tycker om det här förslaget för EG:s egen
del, före oktober 1993. Såvitt jag vet har Sverige
inte bemödat sig om att lämna några synpunkter på
hur skadeståndsansvaret skall utvecklas. Det är
beklagligt.
Inte heller har regeringen, som ju talar mycket om
producentansvar och kretslopp i sina egna förslag
till riksdagen, tagit upp det här problemet. Det
kunde ha gjorts långt tidigare, så att man hade varit
beredd att underteckna den här konventionen vid
öppnandet.
c1 > Anf. 38 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
c0 >
Fru talman! Regeringen har anklagats för passivitet
därför att vi i regeringen inte har undertecknat
konventionen. Jag hänför mig dock till det svar som
jag nyss givit, nämligen att vi har en stadgad praxis
att inte underteckna konventioner innan vi har
bestämt oss för att ratificera dem.
Visserligen var det åtta länder som undertecknade
konventionen, men ännu har inget land ratificerat
konventionen. Så snart som remissbehandlingen är
avslutad kommer vi naturligtvis att ta ställning till
detta.
Anf. 39 ANNIKA ÅHNBERG (-)
Fru talman! Statsrådet upprepar det svar som jag
redan fått. Svaret blir inte bättre för att det
upprepas.
Det som jag vill ha sagt är: Regeringen skulle ha
fört fram dessa diskussioner på ett mycket tidigare
stadium och fått remissvar och godkännande från
riksdagen, om den hade fäst något allvar vid att
utöka producentansvaret, som man så ofta talar
om. Jag är övertygad om att det finns ett djupt känt
gehör i vårt land för ett producentansvar. Och då
hade man varit beredd att underteckna. Men nu
skjuts processen långt in i framtiden. Många andra
länder ligger före oss -- det är i och för sig bra att
andra länder driver på -- men vi, som så gärna vill
prata om oss själva som ett miljömedvetet land,
borde ha legat i spetsen på det här viktiga området.
Överläggningen var härmed avslutad.
c1 > Anf. 40 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
c0 >
Fru talman! Tack, men jag har inget mer att
tillägga.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Svar på fråga 1993/94:30 om butiker i
glesbygd
Anf. 41 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):
Fru talman! Inga-Britt Johansson har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att undanröja
risken av massnedläggning av glesbygdsbutiker.
Hon menar att hoten mot glesbygdsbutikerna
fortsätter att öka och anger som senaste inslag
Tipstjänsts planer på att avveckla sitt ''off-line-
system'', vilket skulle drabba små glesbygdsbutiker.
Vid en frågedebatt här i kammaren mellan Inga-
Britt Johansson och mig i februari diskuterade vi de
olika hot mot dagligvaruförsörjningen som
föreligger. De planer som Tipstjänst nu har, är ett
nytt exempel på hur sårbara glesbygdsbutikerna är.
Det vore ytterst olyckligt om konsekvensen av
Tipstjänsts rationaliseringar skulle bli att många
glesbygdsbutikers möjlighet att bestå ytterligare
skulle försvåras.
I vår förra frågedebatt förutsatte jag bl.a. att
Konsumentverket liksom hittills skulle slå larm när
man finner det påkallat. Jag minns också att Inga-
Britt Johansson invände att verket saknar
tillräckliga resurser för att fungera som motor. I det
nu aktuella fallet kan jag dock med tillfredsställelse
konstatera att Konsumentverket reagerat mycket
snabbt mot Tipstjänsts planer. I ett
pressmeddelande protesterade man i förra veckan
kraftigt mot planerna och i en skrivelse till
Tipstjänst hemställdes om en omprövning. I
skrivelsen hänvisar verket också till en tidigare
överenskommelse om samråd med berörda
länsstyrelser i sådana här frågor. Tipstjänst har
lovat verket att återkomma med en beskrivning
över hur avvecklingen är tänkt att gå till och hur
bolaget parallellt härmed utökar sitt ''on-line-nät''.
Jag utgår nu ifrån att överläggningar snabbt
kommer till stånd mellan Konsumentverket och
Tipstjänst och att de utmynnar i att konsekvenserna
för glesbygdsbutikerna beaktas på ett ansvarsfullt
sätt.
Anf. 42 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka
arbetsmarknadsministern för svaret. Det var
positivt att Konsumentverket reagerade så snabbt
och att Tipstjänst tydligen svarade lika snabbt.
Dessvärre är det inte svar på min fråga, eftersom
den gällde vad ministern och regeringen avser att
vidta för åtgärder, så att de här hoten inte fortsätter
och framför allt inte sätts i verket.
En av ministerns partikamrater Per-Ola Eriksson
har i helgen varit ute och talat om ett hot mot 3 900
affärer bara på grund av Tipstjänst planer. Det här
problemet finns inte bara i Norrbotten och
Västerbotten. Mitt intresse för glesbygdsbutikerna
härrör sig från mitt eget län, därför även i
Göteborgs- och Bohuslän har vi småbutiker, inte
minst ute på öarna, vilka drabbas oerhört hårt om
en del i det här väldigt känsliga systemet skulle
försvinna ut ur bilden.
Om man bor långt ute på en ö är det inte bara att
ta bilen och åka in till tätorten. Man får planera
väldigt noga för att passa de få båtar som går,
framför allt under vintertid, för att ta sig in till
närmaste tätort.
Det är riktigt att man passar på att handla och
uträtta andra ärenden där servicen är så mycket
större om man ändå är tvungen att åka till tätorten.
Det har påpekats inte minst av Västerbottens
bygderåd.
Jag skulle återigen vilja fråga ministern vad
regeringen är beredd att göra för att få bort hoten,
inte minst när det gäller Tipstjänst. Det är ett
statligt bolag, och regeringen har möjligheterna att
ställa krav på Tipstjänst i denna fråga.
Anf. 43 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag antar att Inga-Britt Johansson
delar åsikten att det är bäst om frågan klaras ut på
ett bra sätt mellan Konsumentverket och
Tipstjänst. Om de inte klarar frågan på ett hyggligt
acceptabelt sätt, så finns huvudmannen för
Tipstjänst, Bo Lundgren, och jag själv, som är
regionalpolitiskt ansvarig, i regeringen.
Vi ser helst att Konsumentverket och Tipstjänst
klarar av samtalen, men vi kommer båda att noga
följa frågan i bakgrunden.
Anf. 44 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka för det
klargörandet.
Ministern hänvisar i sitt svar till vår förra debatt.
Då togs inte frågan om Tipstjänst utan framför allt
frågan om dagligvaruleverantörerna och de statliga
bidrag som utgick upp. Ministern lovade, om jag
inte minns fel, att ha ett samtal med alla berörda
instanser för att få till stånd en diskussion om hur
man även fortsättningsvis skulle klara av
glesbygdshandeln.
Ministern kanske skulle kunna informera oss om
vilket resultat det blev av dessa överläggningar.
Anf. 45 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):
Fru talman! Det har förekommit ett antal kontakter
med enskilda viktiga aktörer för att kolla av
situationen ordentligt. Det återstår att kalla dem
kollektivt, alla tillsammans. Det kommer att ske.
Anf. 46 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Fru talman! Det har gått mer än ett halvår sedan
dessa kontakter togs. Om Tipstjänst nu bestämmer
sig för att ändå lägga ned ''off-line-systemet''
hoppas jag verkligen att det inte också tar ett halvår
innan överläggningen mellan ministern och
Tipstjänst kommer till stånd.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på fråga 1993/94:33 om exporten av
krigsmateriel till Indonesien
Anf. 47 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! Ingela Mårtensson har frågat mig om
den svenska regeringen överväger att inskränka
exporten av krigsmateriel till Indonesien.
I sin fråga hänvisar Ingela Mårtensson till uppgifter
om amerikanska överväganden att införa förbud
mot krigsmaterielexport till Indonesien på grund av
bristande respekt för mänskliga rättigheter. Den
amerikanska regeringen har i ett officiellt uttalande
som återgavs av amerikanska medier den 8 augusti
mycket tydligt sagt ifrån att det inte finns något
vapenembargo eller övervägs något sådant. Ett
förslag i den amerikanska senaten om indragning av
militärbistånd till Indonesien på grund av bristande
respekt för de mänskliga rättigheterna har enligt
senaste uppgifter inte accepterats utan vilar tills
vidare.
Efter att först ha konstaterat detta vill jag
understryka ett mer generellt förhållande: Det
faktum att ett annat land förändrar sin hållning i
den ena eller andra riktningen medför i sig ingen
ändring av svensk politik på detta område. Vår
politik formas genom att regeringen tar ställning till
konkreta exportärenden. Andra länders agerande
kan vara ett av många element som vägs in vid en
helhetsbedömning.
Som jag framhöll i mitt svar på Ingela Mårtenssons
interpellation i maj i år, behandlar regeringen
frågor om krigsmaterielexport till Indonesien --
precis som till andra länder -- enligt de riktlinjer
som riksdagen godkänt. Liksom hittills kommer
alla viktiga ärenden som rör Indonesien att
föreläggas den rådgivande nämnden för
krigsmaterielexportfrågor för bedömning.
Eftersom varje ärende behandlas för sig utifrån de
omständigheter som finns i just det fallet, är det
svårt för mig att i förväg säga vilka tillståndsbeslut
som regeringen kommer att fatta i framtiden.
Allmänt sett kan jag emellertid säga att regeringen
på många områden har noterat en positiv
utveckling i Indonesien. Detta gäller såväl den
ekonomiska som den sociala utvecklingen i landet.
Vad Östra Timor-frågan beträffar har vi noterat
den ökade tonvikten på en förhandlingslösning av
konflikten. Den indonesiska regeringen har
påbörjat en nedtrappning av den militära närvaro
som inleddes 1975 i samband med att territoriet
annekterades. Det är också positivt att Indonesien
och Portugal nu tycks inriktade på att gå framåt
stegvis i den dialog som FN:s generalsekreterare
leder.
Det är regeringens bedömning att Indonesien
spelar en betydelsefull roll för fortsatt politisk och
ekonomisk stabilitet i Asien. Vi är bl.a. av den
anledningen angelägna om att utveckla Sveriges
förbindelser med landet. Samtidigt fortsätter vi att
noggrant följa läget beträffande de mänskliga
rättigheterna i Indonesien.
Jag har tagit del av de erfarenheter som Ingela
Mårtensson och hennes kolleger redovisat från ett
besök på Östra Timor nyligen. Förvisso kan
förhållandena på ön alltjämt betecknas som
otillfredsställande i många avseenden. Men jag vill
dock här betona att riktlinjerna för
krigsmaterielexport är avsedda att fungera som en
måttstock som gäller för alla länder. Det står inget
i riktlinjerna om att regeringens vapenexportbeslut
skall användas som instrument för att bedriva
påtryckningar mot andra länder.
Sedan år 1987 har regeringens tillstånd för utförsel
av krigsmateriel till Indonesien endast avsett
reservdelar, tillbehör och annan utrustning till
tidigare levererad materiel. De faktiska
leveranserna har varit mycket små. De uppgår
totalt sett till knappt hälften av en procent av den
svenska krigsmaterielexporten under denna
period. Den positiva utveckling som under de
senaste åren kunnat noteras i Indonesien i
allmänhet och även på Östra Timor har lett till att
regeringen, efter att ha hört den rådgivande
nämnden, nu gör bedömningen att Indonesien kan
komma i fråga även för viss annan materiel.
Jag vill avsluta med att understryka att restriktivitet
fortfarande råder, och att konkreta regeringsbeslut
bara fattas om någon export faktiskt blir aktuell. Vi
har sett en utveckling i positiv riktning. Ännu kan
situationen dock knappast betraktas som helt
tillfredsställande. Detta gäller i synnerhet
beträffande respekten för de mänskliga
rättigheterna. Det ligger i sakens natur att
riktlinjerna medför att ett land kan komma att
uppfylla uppställda kriterier innan en enligt våra
värderingar helt idealisk situation råder i landet.
Om kraven ställdes så högt, skulle vi endast kunna
exportera krigsmateriel till mycket få länder, om
ens några. De säkerhetspolitiska målsättningarna
med vår krigsmaterielexport skulle då bli omöjliga
att uppfylla.
Anf. 48 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Jag skall be att få tacka för svaret. Jag
måste säga att jag är chockerad över det svar jag
fått.
Det faktum att Sverige nu öppnar för mer
vapenexport till Indonesien är för mig en stor
chock. Hur kan man göra denna bedömning nu när
det inte finns några tecken alls på att det har blivit
bättre när det gäller mänskliga rättigheter? Det är
en sak att regeringen gör bedömningen att det
pågår en social och ekonomisk utveckling, men vad
gäller för de mänskliga rättigheterna? Har det blivit
bättre när det gäller de mänskliga rättigheterna på
Östtimor?
Statsrådet talar om att vi inte skall göra några
påtryckningar. Nej, men vi skall inte heller
exportera vapen till länder där det pågår väpnade
konflikter eller där det finns risk för väpnade
konflikter! Det är inte så länge sedan det var en ren
massaker på ungdomar på Östtimor. Det var inte så
länge sedan man slog ned folk i Atjeh -- 1989 -- även
om det inte har hörts så mycket om det.
Det pågår väpnade konflikter, och det är ett enormt
förtryck av folket på Östtimor. Man får över huvud
taget inte lov att säga sin mening. Biskop Belo, som
vi träffade, sade att det inte alls har blivit bättre.
Militären har inte alls reducerats. Ca 10 000
militärer och poliser kontrollerar en befolkning på
700 000.
Jag undrar hur man i det läget kan öppna för mer
export. När fattades detta beslut? Vad är det man
skall sälja? Det sägs att det skall göras med en viss
restriktivitet. På vilket sätt skall det vara
restriktivitet? Det finns mycket i det här svaret som
kan man ställa sig frågande inför. Det står också i
slutet av svaret att om någon export blir aktuell
skall en bedömning göras. Kan vi nu få höra vad det
är som är aktuellt?
Anf. 49 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! Ingela Mårtensson och jag har med
jämna mellanrum fört en debatt kring frågan om
krigsmaterielexport till Indonesien. Jag
konstaterade senast vi debatterade den här frågan
liksom jag konstaterar i dag att Ingela Mårtenssons
syn på utvecklingen i Indonesien på väsentliga
punkter skiljer sig från min, regeringens och den
rådgivande nämndens för krigsmaterielfrågor.
På en punkt är vi överens, nämligen att läget på
Östra Timor är otillfredsställande, men det finns
säkert olika grader i bedömningarna. Men
regeringens bestämda bedömning, som givetvis är
en helhetsbedömning, är att situationen i
Indonesien -- det är här fråga om export till ett land
med 195 miljoner invånare och som har ett mycket
stort antal öar -- även om den är otillfredsställande
i vissa avseenden har utvecklats i rätt riktning.
Vi menar å ena sidan att situationen på Östra Timor
fortfarande präglas av en hård polisiär kontroll av
befolkningen och att situationen där är
otillfredsställande. Men de bedömningar som vi
själva gör och som får stöd i många andra
bedömningar är å andra sidan att utvecklingen på
flera punkter totalt sett går i rätt riktning. Jag kan
i sammanhanget peka på att José Ramon Horta,
som är talesman för den timoristiska
oppositionsrörelsens paraplyorganisation, i ett
anförande i Stockholm i juni i år framhöll att den
väpnade kampen numera närmast är symbolisk och
att man i dag eftersträvar en stegvis, fredlig lösning
på konflikten.
Anf. 50 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Jag fick inte svar på mina frågor.
Därför ställer jag fortfarande frågorna: När togs
beslutet och när kopplades den rådgivande
nämnden för krigsmaterielfrågor in på detta?
Jag skulle önska att statsrådet talade med biskop
Belo på Östtimor för att efterhöra hur situationen
faktiskt är. Även om det nu inte är fråga om väpnad
kamp, pågår ju ändå ett strängare förtryck. Man får
inte demonstrera, det ges ingen möjlighet att säga
vad man tycker och man tillåter över huvud taget
ingen opposition. Med alla arresteringar och allt
som där pågår är förtrycket ändå hårdare. Det finns
inget tecken på att någon konflikt inte pågår. Jag
vill veta när beslutet togs och vad det är man skall
leverera. Det pågår faktiskt en ockupation. Sverige
har ju inte godkänt att Indonesien har ockuperat
Östtimor. Detta är ett tillräckligt skäl för att man
inte skall sälja vapen till ockupationsmakten.
Anf. 51 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! Som Ingela Mårtensson känner till är
det praxis att icke kommentera enskilda
krigsmaterielexportärenden. Det må gälla
Indonesien eller vilket annat land som helst.
Det sker en löpande prövning av dessa frågor efter
hand som de kommer upp, och redovisning lämnas
övergripande över exporten till olika länder. Den
senaste siffran beträffande exporten för föregående
år var mig veterligen ca 4 miljoner kronor.
När det gäller utvecklingen och de redovisningar
som finns för läget på Östtimor, vill jag gärna säga
att jag inte har lyssnat till biskop Belo. Däremot har
jag fått del av Ingela Mårtenssons redovisning för
läget på Östtimor, vilken bekräftar att situationen
icke är tillfredsställande. Men min grundläggande
bedömning, att utvecklingen går i rätt riktning, har
Ingela Mårtensson icke givit någon kommentar till.
Anf. 52 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! När det gäller de mänskliga
rättigheterna har utvecklingen inte gått i rätt
riktning. Den ekonomiska utvecklingen på Java
etc. är en annan fråga. Jag anser inte att
utvecklingen går i rätt riktning när man bygger
vägar och strategiska byar och tvingar ner folk till
kusten för att befolkningen bättre skall kunna
kontrolleras.
Fortfarande pågår en ockupation. Därför kan jag
inte förstå hur utvecklingen kan anses vara
tillfredsställande. När det gäller ockupationen har
ingenting hänt. Situationen är densamma som
1975. Om jag nu inte kan få reda på vad det är för
vapen som exporteras, kanske jag kan få veta när
beslutet fattades. Vi debatterade denna fråga här i
maj. Hade regeringen då fattat beslut om att öppna
möjligheterna?
Anf. 53 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! Jag kan konstatera att Ingela
Mårtenssons grundläggande bedömning av vad som
sker på Östra Timor skiljer sig från min bedömning,
som också grundar sig på andra insiktsfulla
bedömares. Det finns många tecken på att
utvecklingen går mot det bättre. Det finns nu en
dialog, utvecklingen är fredlig, vissa trupper dras
tillbaka, dialogen mellan Indonesien och Portugal
under ledning av FN:s generalsekreterare har
intensifierats och det finns ökade inslag av realism
kring dessa frågor. Detta visar sig också genom att
Indonesien i den internationella dialogen
uppenbart visar en större känslighet inför dessa
frågor.
Som jag tidigare sagt kan jag inte kommentera
hanteringen av enskilda ärenden, men jag kan
bekräfta att beslut har fattats sedan vi i maj
debatterade denna fråga här i kammaren.
Anf. 54 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Tidpunkten för den ändrade
bedömningen kan väl inte vara hemlig. Den frågan
måste väl statsrådet kunna besvara. Jag fick nu höra
att bedömningen ändrades efter den debatt som jag
tror ägde rum den 7 maj, om jag inte missminner
mig. Jag vill veta när den ändrade bedömningen
gjordes, eftersom det i alla fall är fråga om en
kursändring.
Anf. 55 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! Den grundläggande bedömningen att
utvecklingen går till det bättre gjordes i maj vid den
debatt som jag hade med Ingela Mårtensson. Vi
hade då, precis som nu, olika uppfattning om
utvecklingen.
När det gäller avgöranden i enskilda fall grundar sig
bedömningarna på det enskilda exportärendet,
vare sig det är fråga om förhandsbesked eller
exporttillstånd. Det är alltså icke fråga om
omläggningar i kursen, utan bedömningar i
enskilda fall om hur man skall ställa sig. Så har skett
i fallen i Indonesien också.
Överläggningen var härmed avslutad.
18 § Svar på fråga 1993/94:15 om rätt att behålla
högskoleplats under värnpliktstjänstgöring
Anf. 56 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):
Fru talman! Göthe Knutson har frågat mig om vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att den som
blivit uttagen till värnpliktstjänstgöring skall få
behålla sin högskoleplats.
Enligt den nya högskoleförordning som gäller
fr.o.m. den 1 juli 1993 är det universiteten och
högskolorna som ansvarar för antagning av
studenter. Det innebär att varje universitet och
högskola själv beslutar om en student som antagits
till utbildning får behålla sin plats till dess att han
fullgjort sin värnpliktstjänstgöring eller ej.
Flera universitet och högskolor är i dag generösa
när det gäller att låta studenterna behålla sin plats.
Vid Handelshögskolan i Stockholm och vid
Uppsala universitet tillämpar man i dag den regeln
att de studenter som vid ansökningstillfället inte
fått besked om att de tagits ut till
värnpliktstjänstgöring får behålla den plats de
antagits till.
Jag är emellertid medveten om att det på andra håll
är ett problem för såväl studenter som för de
militära myndigheterna att någon plats inte kan
garanteras dem som inkallats. Jag har därför
diskuterat frågan med försvarsministern som
meddelat att en arbetsgrupp hos Överbefälhavaren
bl.a. behandlar denna fråga. Gruppen har varit i
kontakt med flera universitet och högskolor som
visat en positiv inställning.
Jag har också erfarit att det bland universitetens
och högskolornas rektorer pågår diskussioner om
att på frivillig väg komma överens om en positiv
lösning av problemet. Jag utgår från att en sådan
lösning skall gå att finna utan att regeringen
behöver inskrida med ett direkt påbud.
Jag vill betona det faktum att värnplikten är just en
plikt som den enskilde själv har begränsade
möjligheter att påverka. Jag anser det naturligt att
universiteten och högskolorna tar hänsyn till detta.
Anf. 57 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för
svaret. Jag vill betona att icke mindre än nära 4 000
unga, värnpliktiga män har begärt anstånd under
det senaste året -- det är ett ganska stort tal -- och
att detta är en rättvisefråga.
Jag citerar en bit av sista stycket på första sidan i
utbildningsministerns svar: ''Jag är emellertid
medveten om att det på andra håll är ett problem
för såväl studenter som för de militära
myndigheterna att någon plats inte kan garanteras
dem som inkallats.'' Ja, det är ett problem.
Utbildningsministern sade, och det är jag glad över,
att han utgår ifrån att en lösning skall gå att finna
utan att regeringen behöver inskrida med ett direkt
påbud. Han hänvisade då till rektorernas samtal.
Men skulle det vara så illa med ett påbud? Det
handlar ju om att göra undantag från en pliktlag.
Det är en fråga som jag vill ställa till
utbildningsministern här och nu: Är det så illa med
ett påbud i det här fallet?
Anf. 58 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):
Fru talman! Skälet till att jag i det längsta vill
undvika direkta påbud för universiteten och
högskolorna, också när frågan gäller hanteringen
av en pliktlag som värnplikten, är att vi för bara en
kort tid sedan i denna kammare beslutade att
universiteten och högskolorna hädanefter själva
skall ha ansvaret för den egna antagningen.
Att nu säga att de icke är kapabla att hantera något
som jag tycker att de borde kunna klara, nämligen
att ta vederbörlig hänsyn till värnplikten, skulle
vara att underkänna deras självständighet och
möjligheter till ansvarstagande innan detta har satts
på prov på allvar.
Jag föredrar alltså att universitet och högskolor
själva inser vilket ansvar de har som
utbildningsinstitutioner i förhållande till
värnplikten, och att de hittar lösningar som är
gagneliga för de värnpliktiga och försvaret samt
möjliga att hantera för den enskilda högskolan. Det
är det första skälet -- respekten för att högskolorna
faktiskt har ansvaret för den egna antagningen.
Det andra skälet är att jag tror att lösningarna kan
komma att se litet olika ut beroende på vilken
högskola och vilket universitet, respektive vilken
typ av värnpliktiga det handlar om. Erfarenheten
av sådana situationer talar för att det är bättre att
de direkt berörda gör upp om sina system, snarare
än att regering och riksdag bestämmer ett system
för alla.
Anf. 59 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tackar för det kompletterande
svaret. Jag tycker, precis som utbildningsministern,
att universitet och högskolor borde vara
kompetenta att klara av det här. Men det finns en
oro hos mig -- och jag tror att den delas av många --
för att det kan råda en senfärdighet hos de olika
högskolorna och universiteten.
Med begränsad taletid har jag här inte tillfälle att
ge något exempel. Men det har i många fall visat sig
att den unge värnpliktige, som är uttagen till
tjänstgöring samtidigt som han får en
högskoleplats, får vänta till det yttersta. Han
kommer så en eller två dagar för sent med sin
anhållan, och då är det ''kört'', för att uttrycka det
med slang som vi gör ibland.
Det är utomordentligt angeläget att det blir ett
regelverk på detta område. Jag hoppas att
rektorerna kan klara det. Har ministern någon
kommentar till detta?
Anf. 60 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):
Fru talman! Jag har i beskrivningen ingen annan
uppfattning än Göthe Knutson. Jag har heller ingen
annan uppfattning än Göthe Knutson om hur det
bör se ut i verkligheten efter det att denna fråga har
fått en ändamålsenlig lösning.
Möjligen ligger skillnaden mellan oss för stunden i
att jag vill uppmana högskolor och universitet att
lösa denna fråga på ett gagneligt sätt, och jag
hoppas att de skall kunna göra detta utan att
regering och riksdag tvingas till ett direkt påbud.
Den formulering jag använde i mitt svar, fru
talman, har naturligvis den innebörden att om det
skulle visa sig att ansvaret inte kan hanteras på det
decentraliserade sätt jag hoppas, så kan regering
och riksdag tvingas ta över ansvaret i stället.
Anf. 61 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tackar för att jag också får tillfälle
att säga att det var ett utomordentligt budskap som
utbildningministern nu gav med direkt adress till
högskolor och universitet. Tack!
Överläggningen var härmed avslutad.
19 § Svar på fråga 1993/94:27 om åtgärder för
att minska statliga myndigheters lokalkostnader
Anf. 62 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Fru talman! Alf Wennerfors har frågat mig vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att Skolverket och
eventuellt andra statliga myndigheter skall minska
sina lokalkostnader.
När Skolverket under våren 1991 sökte nya lokaler
för sin verksamhet fick verket ett antal
erbjudanden av Byggnadsstyrelsen. Skolverket
ansåg sig inte kunna acceptera dessa utan valde
senare andra, dyrare lokaler. Skälet till att
Skolverket valde de dyrare lokalerna var att de var
möblerade och färdiginredda, vilket inte var fallet
med lokalerna i Byggnadsstyrelsens erbjudande.
En merkostnad för inredning och möblering hade
uppstått om Skolverket accepterat de av
Byggnadsstyrelsen erbjudna lokalerna. I dag finns
ett större utbud av lokaler till lägre kostnad än som
var fallet när beslutet fattades. Enligt uppgift är
också Skolverket ytterst uppmärksamt på
kostnadsutvecklingen för sin verksamhet och söker
rationalisera sitt lokalinnehav. Skolverket har
nyligen omförhandlat och tecknat ett nytt
hyreskontrakt på tre år, som innebär att verket har
reducerat sina hyreskostnader med ca 50 %.
För nästan samtliga statliga myndigheter gäller
numera att resurser anvisas på ramanslag. Inom
denna ram har myndigheterna ansvar och
befogenheter att besluta om samtliga resursslag,
således även för lokalkostnader.
Byggnadsstyrelsens monopol har avskaffats, och
myndigheterna beslutar själva om sin
lokalförsörjning.
Statsmakternas mål- och resultatstyrning innebär
bl.a. att regeringen följer upp och utvärderar
myndigheternas verksamhet. Vart tredje år sker
normalt en fördjupad prövning, då uppnådda
resultat vägs mot insatta resurser. I detta
sammanhang kommer även lokalkostnadernas
andel av myndigheternas budget att analyseras.
Mot denna bakgrund finner jag ingen anledning att
vidta några generella åtgärder i frågan.
Anf. 63 ALF WENNERFORS (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka finansministern för
svaret.
När Skolöverstyrelsen skulle förändras till
Skolverket var det fråga om en minskning av
personal från 750 till 230 personer. Då kunde man
mycket väl ha varit kvar i Garnisonen, där man var
tidigare. Det hade blivit en hyra på 6,7 miljoner.
Men Skolverket ville flytta. Det fanns då andra
förslag, nämligen lokaler i Kista för 4,0 miljoner om
året och i Lysbomben vid Västerbroplan för 4,4
miljoner. Det fanns alltså gott om anbud redan då.
I dag finns det ännu fler bud på billiga lokaler.
Jag tycker faktiskt att det som Skolverket gjorde är
ett exempel på dålig hushållning med statliga
medel. Vi skall ändå komma ihåg -- det vet
finansministern mycket bättre än jag -- att var
tredje krona av de här pengarna måste lånas.
I svaret står det att skälet var inredningen och
möblemanget. Det argumentet gäller faktiskt bara
Kistalokalen, inte -- i varje fall inte i samma
utsträckning -- de övriga lokalerna.
Man häpnar när man får höra att Skolverket menar
att ett gammalt arbetssätt satt i väggarna, och nu
skulle man ju arbeta på ett nytt sätt -- det har
faktiskt chefen själv sagt till mig.
Ett annat lika konstigt skäl var att man behövde
små sammanträdesrum för det nya arbetssättet.
Små sammanträdesrum kan man väl hitta i så gott
som alla lokaler!
Ett märkligt argument är det också att man inte
ville sitta tillsammans med de människor som inte
kunde få plats i det nya Skolverket -- det skulle vara
ytterligare en påfrestning för dem. Tänk om det
skulle vara en allmän princip vid rationalisering av
enskilda företag och offentliga arbetsplatser i
Sverige!
Jag tycker att det här är ett dåligt exempel på hur
man sköter pengar i den offentliga sektorn.
I slutet av svaret talade finansministern om mål-
och resultatstyrning. Jag skulle vilja fråga: Innebär
detta att det totala anslaget för Skolverket kan
minskas när den här treårsperioden går ut -- för att
man skall få verket att skaffa andra lokaler?
Anf. 64 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Fru talman! Alf Wennerfors har utgjutit sig över det
som han ser som brister i upphandlingen och över
beslut som fattades våren 1991. För tydlighetens
skull kan det noteras att detta skedde före min tid i
Finansdepartementet.
Det väsentliga nu är att Skolverket har
omförhandlat. Uppenbarligen har man mera
bekymrat sig om kostnaderna för lokaler, samtidigt
som man har ingått ett nytt huvudkontrakt med
väsentligt lägre -- faktiskt halverade --
hyreskostnader.
Avslutningsvis ställde Alf Wennerfors en fråga om
huruvida anslaget kan komma att minska framöver.
Det är ju beroende av den uppföljning och
utvärdering av hur väl man inom Skolverket,
liksom inom andra myndigheter, uppfyller de mål
som regering och riksdag beslutar om. Det finns
självfallet alla möjligheter att både öka och minska
anslagen eller låta dem vara oförändrade, beroende
vad de fördjupade prövningarna vart tredje år ger
för resultat.
Anf. 65 ALF WENNERFORS (m):
Fru talman! När det gäller omförhandlingen och de
50 procenten ifrågasätter jag för det första om det
är särskilt mycket.
För det andra: Om man hade varit belägen i en
annan lokal, t.ex. i Kistalokalen som kostade 4
miljoner, och skulle ha omförhandlat kostnaderna
för denna, hade hyran kanske blivit ännu lägre. När
det kommer till kritan tycker jag att det är onödigt
att ett centralt verk är beläget på Kungsgatan 53
mitt i Stockholm. Det är faktiskt inte nödvändigt.
Man kan vara inhyst utanför sta'n.
Dessutom är personalen väldigt mycket ute och
reser. Hälften av personalen finns ju inom den
regionala apparaten. Således är inte detta ett
särskilt starkt argument.
Finns det andra myndigheter som verkar under
samma förhållanden? Känner finansministern till
någonting om det?
Anf. 66 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):
Fru talman! Jag vill bara tala om att det för att
säkerställa att pengar används på ett effektivt sätt
alltid sker en prövning av vad de används till. Vi har
nu gått ifrån den ordningen där regering och
riksdag bestämde över varje enskild del i de pengar
som anslogs till centrala myndigheter. I stället
använder vi oss nu av en ramstyrning eller finansiell
styrning. Det innebär att vi bedömer att man på de
enskilda myndigheterna -- med en viss summa
pengar och ett visst bestämt mål -- i allmänhet är
mer kapabel än vi politiker är när det gäller att veta
hur verksamheten skall utföras och hur målet skall
uppnås.
Sedan görs en utvärdering om huruvida målet har
uppnåtts bra eller ej. Vi går naturligtvis också in
och ser på hur man har använt de pengar som man
har fått. Vi bedömer också om pengarna skulle
kunna ha använts effektivare. I det sammanhanget
ingår det självfallet att vi ser på lokalkostnaden.
Det gör vi successivt beträffande alla myndigheter.
Anf. 67 ALF WENNERFORS (m):
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att det
senaste som finansministern sade låter väldigt
positivt. Det borde på sikt innebära att man pressar
ned lokalkostnaderna för offentliga verk över
huvud taget.
För övrigt är det självfallet bra att Skolverket har
omförhandlat och fått ned sina lokalkostnader.
Slutligen hoppas jag att den här debatten skall ge
ett litet eko ute bland de statliga verken.
Överläggningen var härmed avslutad.
20 § Svar på fråga 1993/94:12 om kontrollen av
sökande till hemvärnet
Anf. 68 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):
Fru talman! Göthe Knutson har frågat mig vilka
åtgärder som jag har vidtagit för att kontrollen av
sökande till hemvärnet skall bli heltäckande.
Enligt hemvärnskungörelsen (1970:304) skall den
som antas som hemvärnsman ha nöjaktiga
förutsättningar för tjänstgöringen. För den
prövningen får man bl.a. göra personalkontroll
enligt personalkontrollkungörelsen (1969:446).
Vid en personalkontroll framkommer det om den
kontrollerade har dömts eller är misstänkt för vissa
brott. Bestämmelserna har nyligen ändrats (SFS
1993:984). Fr.o.m. den 1 oktober 1993 gäller
således vid all personalkontroll att uppgift får
lämnas ut ur polisregistret om att den kontrollerade
dömts för bl.a. brott mot liv och hälsa, såsom mord,
dråp och misshandel.
I ärende om antagning av hemvärnsman skall enligt
28 § hemvärnskungörelsen hemortskommun
lämnas tillfälle att yttra sig. Därvid kan uppgifter
framkomma som visar att en person av andra skäl,
t.ex. psykisk sjukdom, är olämplig som
hemvärnsman. Är kommunens yttrande
avstyrkande, får antagande inte ske utan att frågan
underställs rikshemvärnschefen, som avgör ärendet
efter samråd med länsstyrelsen.
Det är utomordentligt viktigt att man gör en
noggrann kontroll av en person som skall antas som
hemvärnsman utan att för den skull åsidosätta den
enskildes intresse av integritet och rättssäkerhet.
De nya reglerna i personalkontrollkungörelsen bör
i hög grad kunna bidra till en mer effektiv
personalkontroll.
En utredning om översyn av
personalkontrollförfarandet har nyligen tillsatts.
Utredningen skall enligt sina direktiv (dir. 1993:81)
bl.a. undersöka möjligheterna att ytterligare öka
personalkontrollens effektivitet. Resultatet av
utredningens överväganden kan leda till att vi får
en ännu mer fullgod kontroll av den som vill bli
hemvärnsman.
Anf. 69 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.
Jag, som så många andra, anser att hemvärnet har
en utomordentligt stor betydelse. Själva poängen
med hemvärnet är ju att det är snabbt
mobiliserbart. Det väsentligaste är då att man
förvarar vapnen hemma, vilket jag aldrig kommer
att ifrågasätta.
Bl.a. i tidningen Värnpliktsnytt har vi helt nyligen
kunnat läsa vad säkerhetschefen, Hans
Fredriksson, vid KA 4 i Göteborg har sagt: ''Våra
antagningsmetoder gör att nästan alla kan komma
med i hemvärnet. Även mördare och
våldtäktsmän''. Sedan följer ett par exempel som
tyvärr förekommer alltför ofta -- dem kan man
också läsa om i tidningar runt om i landet. Ett
exempel är att en hemvärnsman utöver olaga
vapeninnehav -- han hade också andra vapen
hemma som han inte hade licens för -- också har
fällts för misshandel.
Kommer bestämmelsen den 1 oktober beträffande
personalkontroll att vara heltäckande? Gäller detta
även psykisk ohälsa? De mest vådliga
skottdramerna med hemvärnsmän inblandade har
faktiskt gällt just psykiskt sjuka personer.
När det gäller den personalkontrollutredning som
försvarsministern hänvisade till, undrar jag: Finns
hemvärnet med i det sammanhanget? Det nämns
det ingenting om. Det handlar alltså om
skyddsklassningen.
Anf. 70 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):
Fru talman! Det är alldeles självklart av största vikt
att man inte kan antas som hemvärnsman, om man
har begått brott av ett sådant slag att det kan antas
komma att påverka lämpligheten. Det finns
närmare 100 000 personer i dag inom det svenska
hemvärnet. Hur noggrant ett system än byggs upp,
kan det självfallet här lika litet som någon
annanstans i vårt samhället utfärdas någon absolut
garanti. Men strävan skall naturligtvis vara att
agnarna sållas från vetet.
Nu har det alltså genomförts en förändring den 1
oktober -- jag förmodar att Göthe Knutson noga
har tagit del av denna -- genom vilken det föreskrivs
vilka som får företa personalkontroll och näst sist i
ledet finns Överbefälhavaren. Han är ytterst
ansvarig i dessa sammanhang.
En del personer kommer man naturligtvis inte åt
med personalkontroll. Det kan vara personer som
visar sig ha ett oförvitligt liv och leverne bakom sig,
men som av olika skäl dess värre under sin
tjänstgöring begår handlingar som man rimligtvis
inte kan upptäcka vid en personalkontroll. Ibland
kan man möjligtvis komma åt sådant genom att
befäl och kamrater iakttar en extra noggrannhet
och för vidare det som kan föranleda misstankar.
Anf. 71 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tackar försvarsministern för detta
mycket utförliga kompletterande svar. Jag förstår
att försvarsministern vill och kommer att göra sitt
bästa för att förhindra att sådana här otrevliga
händelser inträffar i fortsättningen. Vad jag
fortfrande inte har fått klarhet i är huruvida psykisk
ohälsa kommer att kunna kotrolleras i
fortsättningen, alltså även efter den 1 oktober.
Får jag samtidigt ta tillfället i akt och nämna att det
är olika i de olika områdena i vårt land.
Hemvärnschefen i Säffle besöker personligen var
och en som söker till hemvärnet i dennes hem och
får en bild av miljön. Han talar med flera
människor -- vid den rätt formella handläggningen
anges ett namn från någon i kommunen.
Jag skulle alltså vilja fråga försvarsministern om
han är beredd att gera mera praktiska anvisningar
här så att man, likt enligt metoden i Säffle,
förhindrar att det kommer vettvillingar in i
hemvärnet.
Anf. 72 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):
Fru talman! Får jag börja med att påpeka att jag i
mitt svar sade att hemortskommunen enligt 28 § i
den hemvärnskungörelse som vi i dag har skall
lämnas tillfälle att yttra sig. Jag påpekade också att
t.ex. sådana saker som psykisk sjukdom då kan
komma med i bilden, och man kan gå vidare
härvidlag och vidta åtgärder eller göra
bedömningar som påverkar antagningen.
Jag delar naturligtvis helt Göthe Knutsons
uppfattning, att det är utomordentligt bra om man
kan tillämpa samma noggrannhet som t.ex. den
som redovisas i Säfflefallet. Det är dock så att
möjligheterna kan variera, men från min sida finns
det ingen tveksamhet: Gör så noggranna kontroller
som möjligt.
Anf. 73 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Får jag, efter att ha tackat för det här
kompletterande svaret, konstatera att några av de
fall som har redovisats i Värnpliktsnytt så att säga
är försedda med alla formaliteter. Man har frågat
kommunen, och det visar sig då att det här med
psykisk ohälsa icke hade kontrollerats.
Jag ber inte försvarsministern om något ytterligare
svar. Jag konstaterar bara att vi uppenbarligen är
helt överens och att man inom hemvärnet
kanhända kommer att ha mera informella
kontakter med de sökande.
Anf. 74 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):
Fru talman! Vi är helt överens i fråga om
bedömningen. Det får inte förekomma någon
slapphet när det gäller att ta itu med eventuella
våldstendenser på det här området.
En stor del av den snabba mobiliseringen inom
svenska försvaret, om något skulle hända, bygger
just på hemvärnets insatser. Det är viktigt att vi
också i fortsättningen till hemvärnet kan rekrytera
personer som uppfyller de grundläggande krav som
måste ställas på människor som får en militär
utbildning och som har rätt att förvara vapen
hemma. Dess värre kan man lika litet här -- med
den stora omfattning som hemvärnet har -- som
någon annanstans i det svenska samhället vara
hundraprocentigt säker. Min bedömning är
emellertid, fru talman, att vi är på god väg när det
gäller att skärpa kontrollen i det här avseendet.
Överläggningen var härmed avslutad.
21 § Svar på fråga 1993/94:19 om
konkurrensneutraliteten
Anf. 75 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Filip Fridolfsson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att upprätthålla
konkurrensneutraliteten mellan kommunala
arbeten i egen regi och upphandling av
motsvarande mervärdesskattepliktiga tjänster.
Frågan har ställts mot bakgrund av ett
utredningsförslag om att slopa den nuvarande
generella avdragsrätten för mervärdesskatt inom
kommunsektorn.
Denna generella avdragsrätt för kommuner och
landsting infördes den 1 januari 1991 och syftar till
att eliminera effekterna av mervärdesskatten vid
kommunernas val mellan att utföra ett arbete i egen
regi och att upphandla motsvarande tjänst.
Utredningen (Fi 1992:02) om vissa
mervärdesskattefrågor har funnit att systemet har
betydande nackdelar. Det har medfört
konkurrenssnedvridningar till nackdel för privata
företag inom de mervärdesskattefria sektorerna, i
första hand inom vård, omsorg och utbildning. Det
har vidare gett upphov till en på intet sätt avsedd
skatteplanering i kommunerna. Dessutom har
statens kostnader för avdragsrätten blivit betydligt
större än vad som ursprungligen beräknades.
Systemet står inte heller i överensstämmelse med
EG:s direktiv på mervärdesskatteområdet.
Utredningen har således föreslagit att den generella
avdragsrätten, och vissa andra särskilda
bestämmelser som sammanhänger med denna,
skall slopas. För att upprätthålla den
mervärdesskattemässiga neutraliteten mellan
kommunala arbeten i egen regi och upphandling
har utredningen också lämnat förslag till en
kommunintern metod för konkurrensutjämning.
Metoden innebär i korthet att varje kommunal
förvaltning eller resultatenhet blir skyldig att i
samband med egenregiarbeten belasta sin budget
med ett belopp som motsvarar
mervärdesskattekostnaden vid upphandling av
motsvarande tjänst externt. Som alternativ till
detta interna system för konkurrensutjämning har
utredningen anvisat ett mer utvecklat system, där
kommunen faktiskt också skall betala de belopp
som enligt föregående metod endast belastar
förvaltningens eller enhetens anslag genom en
bokföringsåtgärd. Summan av kommunernas
betalningar skall sedan på särskilt sätt återföras till
kommunkollektivet.
Utredningens förslag är för närvarande ute på
remiss. Jag delar emellertid till fullo Filip
Fridolfssons uppfattning att det är viktigt att den
pågående utvecklingen av alternativ till offentliga
monopol inte avstannar. I avvaktan på resultatet av
remissomgången är jag emellertid inte beredd att
särskilt förorda någon viss metod för den åsyftade
och önskade konkurrensutjämningen.
Anf. 76 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. För
varje marknadsinriktad människa -- jag tillhör den
kategorin -- skall konkurrensneutralitet gälla
mellan offentlig och privat verksamhet. Det här är
också en viktig profilfråga för regeringen.
I dessa dagar har en utredning föreslagit att
kommunernas generella avdragsrätt avseende
moms skall slopas. Det är ju bra. Men förslaget har
skapat en viss oro -- jag vågar påstå befogad oro --
på marknaden. Därför besvärar jag statsrådet med
en fråga.
I och med att avdragsrätten försvinner finns
uppenbarligen risken att kommuner och landsting i
egen regi börjar bedriva skattepliktiga
mervärdestjänster som transporter och städning,
som statsrådet talar om i sitt svar. Därför är det
nödvändigt att det skapas neutralitet mellan
entreprenad och egenregiverksamhet. Detta är
viktigt.
Nu är svaret, för att komma från statsrådet
Lundgren, ovanligt försiktigt. I slutraderna i svaret
heter det att ''det är viktigt att den pågående
utvecklingen av alternativ till offentliga monopol
inte avstannar''. Det är bra. Men nu är statsrådet en
viktig person i det här sammanhanget och bör
precisera sig. Jag vill ge statsrådet en chans till att
strama upp svaret genom att ställa en följdfråga:
Kan statsrådet här och nu lova att
regeringsförslaget, när det nu kommer, innehåller
sådana förslag att konkurrensneutraliteten
garanteras? Ett klart besked på den punkten
dämpar oron på marknaden, och privatiseringen
kan fortsätta.
Anf. 77 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Svaret på den frågan är, så långt det
står i min makt, naturligtvis ja. De problem som vi
hade och som delvis löstes tidigare gällde just
entreprenad och egenregiverksamhet inom det
mervärdesskattepliktiga området. När man införde
den generella avdragsrätten ledde det till att den
som hade entreprenad och kom externt inne i
kommunverksamheten fick likartade
konkurrensvillkor med den kommunala
egenregiverksamheten. Det innebar samtidigt, när
kommunerna fick avdragsrätt, att den som drev en
icke-mervärdesskattepliktig verksamhet kom snett
ut. Kommunerna fick dra av en del saker för sin
vård- och omsorgs- och utbildningsverksamhet som
tidigare inte varit avdragsgilla, vilket i sin tur
innebar att konkurrensneutralitet på detta viktiga
område för alternativ försvann där den fanns.
Utredningen har nu haft i uppgift att ta reda på hur
man skall kunna hantera detta, och det
remissbehandlas.
I det ursprungliga svaret konstaterar jag att den
entreprenad- och egenregiverksamhet som finns
såväl inom det mervärdesskattepliktiga området
som inom det mervärdesskattefria området skall få
konkurrensneutralitet i fortsättningen. Det innebär
en förbättrad situation. Till det kommer behovet av
att undanröja den kommunala skatteplaneringen.
Anf. 78 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Fru talman! Detta var ett tungt ja, eftersom
statsrådet intar den positionen. Det bör lugna de
oroliga känslor som finns ute på marknaden. Jag
tolkar det som om jag har varit ganska
framgångsrik i riksdagen denna eftermiddag, när
jag får ett sådant svar. Jag hoppas att pressen
vidarebefordrar det svar statsrådet gav på min
följdfråga.
Anf. 79 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! I denna och många andra frågor önskar
jag Filip Fridolfsson lycka till i fortsättningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
22 § Svar på fråga 1993/94:28 om ROT-
programmet
Anf. 80 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Oskar Lindkvist har med hänvisning
till det ROT-program på bostadsområdet som
riksdagen beslutade om i våras frågat mig om jag är
beredd att vidta åtgärder så att bostadsrättshavare
och hyresgäster ges reella möjligheter att använda
sig av ROT-programmet.
Oskar Lindkvist hävdar att den av riksdagen
beslutade ordningen skulle innebära svårigheter att
få till stånd åtgärder i de enskilda lägenheterna och
att en lösning vore att ersätta skattereduktionen
med ett bidrag. Slutligen hävdar Oskar Lindkvist
att programmet fått väsentligt mindre omfattning
än man hade anledning att räkna med och att
informationen bör intensifieras.
Jag vill till att börja med framhålla att det beslut
som riksdagen fattat inte innehåller några särskilda
restriktioner mot åtgärder i enskilda lägenheter.
Bestämmelserna för skattereduktionen är, i likhet
med bestämmelserna för räntebidrag och övriga
stödformer inom bostadsbyggandet, utformade för
att fastighetsägaren skall erhålla stimulansen. De
många tidigare regelverk på detta område som
Oskar Lindkvist medverkat till har inte heller varit
utformade för att bidrag skall ges direkt till de
boende. Oskar Lindkvist vet mycket väl att värdet
av skattereduktionen, i likhet med räntebidragen
etc., ändå tillkommer de boende,
bostadsrättshavare och hyresgäster, i form av lägre
avgifter eller lägre hyror. Därmed föreligger inte
skäl att ändra ROT-programmet i detta avseende.
Slutligen vill jag säga att jag anser att
Riksskatteverket har informerat om de
bestämmelser som följer av riksdagens beslut på ett
utmärkt sätt och kommer säkerligen att fortsätta
med det. Jag anser också att den utvärdering av
omfattningen som Oskar Lindkvist gör bör anstå
bl.a. tills vi sett omfattningen och effekterna av
branschens marknadsföring.
Anf. 81 OSKAR LINDKVIST (s):
Fru talman! När vi diskuterade med företrädare för
regeringen om att genomföra ett ROT-program,
kom vi fram till att det skulle skapas ett program
som skulle omfatta drygt 30 000 nya jobb. De
jobben har endast sporadiskt kommit i gång. Vi
fattade beslut i riksdagen den 9 juni. Det är tre och
en halv månad sedan.
Det har gjorts tafatta försök att få i gång en
informationsverksamhet om ROT-programmet.
Det är naturligtvis helt otillräckligt. Att klara en så
viktig fråga förutsätter att man informerar på en
mycket bred basis.
Uppgörelsen bars fram av folk som var
intresserade. Det fanns inte någon företrädare för
Moderata samlingspartiet i den gruppen. Det var
företrädare för Centern, Folkpartiet och
Socialdemokraterna. När jag nu ställer en fråga till
regeringen, är det i det vällovliga syftet att försöka
åstadkomma en stämning som innebär att
regeringen förbättrar informationen om ROT-
verksamheten och om möjligt förenklar
regelsystemet. Det är krångligt. Det står i tidningen
varenda dag om krångligheterna. Det står i
tidningen om kommuner som bildar bolag för att
komma över avdragsmöjligheterna. Vi pratar med
enskilda människor som inte kan klara ut
regelsystemet, osv. Vi pratar med folk som skulle
vilja gå direkt in i systemet, bostadsrättshavare och
hyresgäster. I dag måste bostadsrättshavarna gå via
sin bostadsrättsförening, osv. Det skulle ha varit
välgörande, Bo Lundgren, om regeringen hade
varit mer intresserad av ROT-programmet än vad
som för tillfället synes vara vid handen.
Anf. 82 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det är uppenbart att vi har problem på
bostadsmarknaden och byggmarknaden totalt sett,
med tanke på det som har inträffat i det förgångna.
Jag vet att Oskar Lindkvist ibland tycker att det är
besvärande att jag så ofta påminner om de effekter
vi nu ser av den kostnadsmässiga och volymmässiga
explosion som skedde i slutet av 1980-talet. De
effekterna lider vi nu av i många avseenden. Det
byggdes så mycket att det i dag inte finns mycket
kvar att göra.
Mot den bakgrunden bestämde riksdagen att ett
ROT-program skulle införas. Man utformade ett
regelsystem. Självklart kommer jag och andra i
regeringen, och de myndigheter som har att
hantera detta, att informera på det sätt som behövs
för att man skall kunna utnyttja systemets
möjligheter. Det är avsikten. Det är ännu för tidigt
att ta ställning till om det har fått eller kommer att
få en mindre omfattning än vad som var avsett.
Det finns ett antal detaljer som det kan finnas
anledning att överväga, för att få det att fungera
bättre och smidigare. En del av dem är förorsakade
av det sätt på vilket riksdagen utformade
regelsystemet. Andra beror på att man kanske inte
såg vissa effekter. En sådan översyn ägnar vi oss
naturligtvis åt kontinuerligt inom regeringskansliet.
Vad som kommer ut av detta får vi återkomma till
i annat sammanhang.
Anf. 83 OSKAR LINDKVIST (s):
Fru talman! Jag vet att Bo Lundgren är specialist på
att prata om det förgångna. Det är en
programmering som antagligen kommer att följa
honom livet ut. Jag är mer intresserad av
morgondagen och framtiden. Det är den
bostadspolitiken vi pratar om nu. Det är det ROT-
program som riksdagen fattade ett enhälligt beslut
om den 9 juni som vi nu diskuterar.
Jag försöker uppmuntra regeringen att känna
delaktighet i den bristande igångsättningen och den
låga effekten av ROT-programmet. I stället ger Bo
Lundgren mig ett svar som är håglöst och passivt.
Det är avvärjande, i stället för att ta uppmaningen
att medverka till en bredare satsning på ROT-
programmet. Det är alldeles uppenbart att
åtminstone vi socialdemokrater måste komma
tillbaka till riksdagen med andra utslag, eftersom
det tydligen inte räcker med att vi har träffat en
uppgörelse med de andra partierna i den lilla grupp
som tog fram ROT-programmet.
Anf. 84 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Som Oskar Lindkvist själv poängterar
fattades beslutet i huvudsakliga delar av de olika
partier som sitter i riksdagen. Jag har naturligtvis
ingen anledning att göra annat än att följa
riksdagens beslut. Jag har verkligen en ambition
och känner mig inte alls håglös vad beträffar
möjligheterna att försöka lindra effekterna av det
som varit. Det är att se framåt. Att låta sin politiska
förkunnelse präglas av historielöshet skapar de
problem som Oskar Lindkvist har varit med om att
ställa till. Vi får se till att inte upprepa de misstagen.
Vad gäller ROT-programmet som sådant är jag
medveten om att det finns en del oformligheter,
som vi försöker hantera. Oformligheterna beror
delvis på det sätt på vilket riksdagen formulerade
sitt ursprungliga beslut.
Anf. 85 OSKAR LINDKVIST (s):
Fru talman! Det är alldeles självklart att regeringen
skall följa riksdagens beslut. Fattas bara annat!
Men man kan följa ett riksdagsbeslut mer eller
mindre engagerat. Den brist på engagemang som
framgår av svaret och av replikerna från Bo
Lundgren vittnar om att det är ett mycket svalt
intresse för det ROT-program som vi nu håller på
att diskutera.
När jag skrev min fråga utgick jag från att
regeringens företrädare skulle ta chansen att aktivt
medverka till att förbättra de förhållanden som i
dag råder på bostadsområdet. På den punkten är
jag besviken. Ingenting tyder på att varken
bostadsrättshavare eller hyresgäster, som med
medverkan av regeringen mycket enkelt kan
komma in i systemet, har något att hämta. Ändå
har vi den lägsta bostadsproduktionen i Sverige
sedan 1941. Tänk på det, Bo Lundgren.
Anf. 86 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Om vi skall diskutera vad som
orsakade bostadsproduktionens fall, är vi tillbaka
till vad som inträffade under Oskar Lindkvists tid
såsom bostadspolitiker med en regering som han
kunde påverka här i riksdagen. Det var ju då som
man lade grunden till de stora problem som vi ser i
dag genom en kostnadsexplosion och genom en
överutbyggnad av såväl bostäder som andra
byggnader. Detta har skapat oerhörda problem.
Vad vi nu har att göra är bl.a. att genom detta ROT-
program försöka begränsa skadeverkningarna.
Jag känner ingen håglöshet, men jag konstaterar att
Oskar Lindkvist i sin fråga tar upp ett antal saker
som inte är relevanta i detta avseende. Det
intressanta är att man alltid har givit bidrag eller,
som i detta fall, skattereduktion till
fastighetsägarna, vilka kan använda medlen till
reparationer åt den enskilde hyresgästen eller
bostadsrättsinnehavaren. Så har det fungerat, och
så kan det fungera också i fortsättningen. Ingenting
hindrar att man vidtar åtgärder i enskilda
lägenheter.
Anf. 87 OSKAR LINDKVIST (s):
Fru talman! Jag vet precis, Bo Lundgren, hur ROT-
programmet fungerar. Jag var med från allra första
början: motionsmässigt, behandlingen i
bostadsutskottet, överläggningarna med
finansministern och Centerpartiet i dessa frågor
samt diskussionen och beslutet i riksdagen. Jag vet
exakt hur det fungerar.
Jag vet också att Bo Lundgren är oerhört förtjust i
att diskutera vad som skedde under gårdagen. I
hans senaste replik talade han om min tid såsom
bostadspolitiker. Jag är alltjämt bostadspolitiker.
Till skillnad från Bo Lundgren är jag också
intresserad av bostadspolitik. Det är därför jag har
tagit upp denna fråga. Jag vill än en gång säga att
vi kunde ha gjort ett utomordentligt bra program
tillsammans för att häva oss ur den vågdal som i dag
råder på bostadsområdet. Men Bo Lundgren är
mer intresserad av att prata om det förgångna. Jag
vill diskutera vad som kan ske i framtiden.
Anf. 88 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det var inte jag utan Oskar Lindkvist
som drog sig tillbaka ända till 1941 i sitt tidigare
inlägg. Också jag är intresserad av bostadspolitik.
Jag är intresserad av att undanröja allt det som
skapades av Oskar Lindkvist och som gjorde att
den bostadspolitik som ni förde fick ett snöpligt slut
genom att byggsektorn rasade till följd av
kostnadsoch ränteutvecklingen. Vi har lyckats
åstadkomma mycket, och jag skall ge ett exempel,
som har betydelse för den framtida produktionen.
När Oskar Lindkvist var aktiv i en
regeringskonstellation i riksdagen, var
ränteutgiften för en nyproducerad trerumslägenhet
av normal standard ungefär 9 313 kr i genomsnitt
för landet år 1990. Jag säger ungeför, för det kan
givetvis slå på någon krona. Den strama
finanspolitik som vi har fört och som har medgivit
en sänkning av räntenivåerna till följd av att vi
avreglerar, minskar subventionerna och pressar
kostnaderna har sammantaget lett till att
motsvarande lägenhet innevarande år drar en
ränteutgift på under 5 700 kr. Detta är effekter av
en aktiv bostadspolitik, som syftar till att undanröja
det som ni en gång skapade och som lade hemsko
på bostadsproduktionen i Sverige.
Överläggningen var härmed avslutad.
23 § Svar på fråga 1993/94:6 om åtgärder mot
segregerade skolor
Anf. 89 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Björn Samuelson har frågat mig om jag
avser att vidta några åtgärder för att förhindra
utvecklingen mot segregerade skolor med
anledning av att elever i Trollhättans kommun valt
att få byta skola.
Riksdagen beslöt våren 1993 att elever i
grundskolan skall ges ökade möjligheter att välja
skola inom såväl den egna kommunen som andra
kommuner. Med anledning av detta har skollagen
ändrats. Enligt 4 kap. 6 § skollagen skall elevens
önskemål om placering vid viss skola beaktas så
långt det är möjligt. Andra elevers berättigade krav
på placering i en skola nära hemmet får dock inte
åsidosättas. Kommunen behöver inte heller
tillgodose sådana önskemål, om betydande
organisatoriska eller ekonomiska svårigheter
uppstår.
Intentionerna till skollagsändringen var att ge
elever och föräldrar ökat inflytande vad gäller val
av skola. Skolverket har nyligen frågat ett
representativt urval föräldrar om deras attityder till
valfriheten. Utfrågningen visar att det finns en klart
positiv inställning till de ökade möjligheterna att
välja skola. När föräldrarna skulle tala om vad de
tycker är viktigast inför val av skola, betonade de
framför allt kvalitetsfrågorna. Allra viktigast var att
skolan verkligen satsar på att ge eleverna
kunskaper, att det finns en bra kamratanda och att
skolan tar väl hand om alla elever.
Pettersbergsskolan är en högstadieskola i
Trollhättan, som tar emot knappt 500 elever från
fem mellanstadieskolor i kommunen. Enligt
uppgift från skolledningen begärde sex sju elever
inför höstterminen 1993 att placeras vid en annan
skola än Pettersbergsskolan. Någon skyldighet att
ange skälen för val av skola finns inte, men i dessa
fall hade negativ gängbildning och som resultat
handgemäng med invandrarbarn i området varit
anledning för några föräldrar att begära byte av
skola. Ansökningarna bifölls.
Rätten att välja skola och berörda fall i Trollhättan
innebär knappast någon risk för ghettobildning
men understryker vikten av information och
opinionsbildning i frågor som rör de grundläggande
värdena i vårt samhälle.
Jag ser också med viss oro på effekterna av det
alltmer segregerade boendet, vilket märks framför
allt i det offentliga skolväsendet. Det finns
anledning att noga följa hur kommuner och skolor
lever upp till skollagens och läroplanernas krav på
en likvärdig utbildning för alla barn. Jag följer
utvecklingen bl.a. genom Skolverkets
utvärderingar och är inte främmande för att
särskilda insatser kan behöva göras.
Anf. 90 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret. För mig och Vänsterpartiet är skolan och
utbildningspolitiken ett viktigt instrument eller
verktyg för att åstadkomma jämlikhet i samhället
mellan könen och för att utjämna skillnader mellan
barn från olika socialgrupper. Kort sagt: Vi kräver
en likvärdig skola. Föräldrar och elever skall känna
trygghet, när de på olika sätt deltar i skolarbetet.
Den tryggheten kan inte garanteras i ett segregerat
skolsystem.
Det ligger ett demokratiskt värde i en jämlik och
solidarisk skola, vill jag hävda. Men nu har vi på
senare tid fått en rad signaler om att det inte står
riktigt rätt till ute i en del skolor. Trollhättan, som
jag har tagit upp i min fråga, tjänar bara såsom ett
exempel. Det finns exempel på skolor som jag
måste säga är aparta i förhållande till samhällets
grundläggande värderingar och som förnekar
utvecklingsteorier och t.o.m. ifrågasätter
demokratiska system och arbetssätt. Det finns
segregering mellan skolor i grannskap. Det finns
segregering inom skolan, vilket statsrådet också
pekar på. Det kan kosta tusentals kronor per
termin att gå i en viss skola. Det finns skolor som
har införts på aktiemarknaden. Även andra
rapporter är oroande. Det finns exempel på
våldsövergrepp.
Nu säger statsrådet att hon är beredd att göra
särskilda insatser på skolans område. Då ber jag att
statsrådet ger exempel på vilka konkreta åtgärder
som hon ämnar vidta.
Anf. 91 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Låt mig först bara ta det fall som Björn
Samuelson har tagit upp. Efter att ha satt mig in i
frågan om Trollhättan, har jag uppfattat att Eko-
inslaget, som frågan ju byggde på, delvis var
missvisande. Det är uppenbart att det bland barn
i detta område har förekommit gängbildningar och
lekar som har lett till svårigheter bl.a. för
invandrarbarn. Detta är inte något ovanligt. Vi
känner till dessa tendenser till främlingsfientlighet.
Det är med anledning härav som jag säger att jag
noga följer utvecklingen. Det kan inte accepteras
att vi får ett samhälle, där en så grundläggande
rättighet och värdering som andra människors lika
värde inte fungerar.
Vilken typ av åtgärder kan jag då tänka mig?
Framför allt arbetar vi på departementet just nu
med att studera invandrarrika områden. Där finns
skolor där segregeringen är som allra tydligast. Det
kan finnas en rad olika saker som behöver göras.
Jag är dock inte i dag beredd att ge exakta besked.
Jag är allvarligt bekymrad över att invandrarbarn
inte lär sig svenska därför att de inte har svenska
kamrater.
Från vänsterhåll vill man gärna dra väldigt stora
växlar på valfriheten och hävda att den är orsaken
till problemen. Så är inte fallet. Att välja skola är
en viktig sak, men segregeringen och därmed
sammanhängande problem har vi haft även
tidigare. De förvärras faktiskt inte av reformerna
utan av andra attityder i samhället. Där tror jag att
vi gemensamt kan agera.
Anf. 92 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! Det är säkert så att vi kan finna vissa
gemensamma arbetsfält och jobba tillsammans för
att stävja misshälligheter ute i skolorna, osv. Men
det är klart att när frågan om att kunna gå i en skola
eller inte har blivit en ekonomisk fråga, påverkas
naturligtvis urvalet av elever. Det är ostridigt så.
Utbildningsutskottet arrangerade en offentlig
utskottsutfrågning i förra veckan. Det framgick då
att skolan har i dag mindre resurser till
stödundervisning. Även sådana frågor måste ses
över. Undervisningen behövs för att hjälpa dessa
elever att komma i ''fas'' med de andra eleverna.
Naturligtvis kan inte skolan självt lösa alla
problem. Det handlar om bostadspolitik och
arbetslöshet. Vi lever i en svår tid ekonomiskt sett.
Men både riksdagen och regeringen måste vara
beredda att sätta in alla de åtgärder som är möjliga
för att se till att människor som är unga i dag kan
mötas i samhället.
Anf. 93 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Vi kan vara överens om att vi måste
skapa en gemenskap i samhället mellan människor
av alla sorter -- om man får uttrycka sig så.
Frågan om valmöjligheten kommer tillbaka i
debatten. De reformer som regeringen har
genomfört har minskat de ekonomiska
skillnaderna, inte ökat dem. Det är i dag billigare
att välja en alternativ skola än att välja ett
kommunalt dagis. Jag tycker att detta säger en hel
del.
Just på grund av segregeringen är det ibland en
möjlighet för bl.a. invandrarföräldrarna att kunna
välja en annan kommunal skola för att deras barn
skall få mer kontakt med svenska barn. Det kan
vara bra. Vi skall titta på dessa frågor och följa upp
dem. Vi skall våga agera när det finns tendenser till
att skolorna inte arbetar tillräckligt aktivt med
värderingsfrågorna och se till att skapa en attityd
som är sund.
Jag vill dock säga några ord om den undersökning
som har gjorts om föräldrarnas inställning. En av
de viktigaste aspekterna på en bra skola som har
framkommit från föräldrarnas sida är att skolan
vinnlägger sig om att hjälpa elever som har problem
av olika slag. Det finns en väldig solidaritet hos
föräldrarna. Det vill jag framhålla.
Anf. 94 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! När vi ser att det uppträder segregering
inom det allmänna skolväsendet måste det ringa en
varningsklocka hos oss ansvariga
utbildningspolitiker. Då får vi söka olika vägar och
se till att vi inte fattar politiska beslut som innebär
att unga människor inte möts i samhället.
Det var ett intressant program om Västerås på TV
häromkvällen. Där återspeglades det
främlingsskap som unga människor i samma ålder
kände inför varandra. Jag tror att ett främjande av
ytterligare utveckling av skolor som kan verka
verklighetsfrämmande i sina värderingar osv. inte
kommer att vara till gagn för människor som vill
mötas.
Anf. 95 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Skillnaden består i att Björn
Samuelson egentligen tycker att det var bättre förr.
Men faktum var att när kommunen hänvisade
eleverna till skolan som låg närmast permanentades
problemen med segregationen.
Vi har nu öppnat för ett utbyte. Det är klart att
skolor som profilerar sig -- t.ex. en musikskola --
lockar till sig elever med olika typer av bakgrund.
Det är inte nödvändigtvis de som bor närmast som
går i den skolan.
Det är inte lätt att lösa upp dessa inbyggda
samhällsproblem. Men -- för det första -- man skall
inte dra för långtgående slutsatser av enskilda
incidenter. För det andra gäller detta generellt i
skolväsendet. Där är Björn Samuelson och jag
överens om att vi skall arbeta för att minska och
helst stävja de negativa tendenser till segregering
som finns.
Anf. 96 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! Beatrice Ask och jag är inte överens i
hur man skall se på frågan om profilering och
individualisering. Jag hävdar att man inte behöver
en särskild skola utanför det allmänna skolväsendet
för att det skall bli en profilering. Det sker varje
dag. Det skall ske inne i klassrummet -- nästan var
fyrtionde minut.
Det är klart att skolan inte är opåverkad av
utvecklingen i övrigt. Naturligtvis är det så. Det blir
återverkningar på skolan när man går mot allt
större klasskillnader i ett samhälle, där en del får
jobb och andra aldrig har några utsikter till att få
arbete -- där de aldrig kan känna delaktighet i
samhället. Detta kommer att visa sig snart.
Överläggningen var härmed avslutad.
24 § Svar på fråga 1993/94:37 om kontroll av att
skolor följer läroplaner
Anf. 97 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Ingela Mårtensson har frågat vilka
åtgärder regeringen vidtagit för att kontrollera att
de skolor som får kommunala medel följer en
godtagbar läroplan. Bakgrunden är ett reportage
om Joshua-skolan i Gamleby i tv-programmet
''Kalla fakta''.
Skolverket beslöt så sent som i maj 1993 att
godkänna Joshua-skolan som fristående
grundskola fr.o.m. läsåret 1993/94. Enligt
ansökningen skulle skolan i huvudsak följa
grundskolans läroplan (Lgr 80). Undervisning i
ämnet kristendomskunskap skulle ges under två
veckotimmar inom de samhällsorienterande
ämnena.
Enligt bestämmelser i 9 kap. skollagen kan
Skolverket godkänna en fristående skola för vanlig
skolplikt om skolans utbildning ger kunskaper och
färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar
mot de kunskaper och färdigheter som grundskolan
förmedlar. Även i övrigt skall utbildningen svara
mot grundskolans allmänna mål.
Den fristående skolans verksamhet skall omfattas
av det svenska samhällets grundläggande
värderingar. De riktlinjer för fostran och utveckling
som anges i de övergripande målen för grundskolan
gäller också för fristående skolor. De skall verka för
jämställdhet mellan män och kvinnor, och skolan
får inte använda aga eller andra lagstridiga
uppfostringsmetoder.
Undervisningen i en fristående skola skall vara
allsidig och saklig, även om verksamheten får
präglas av olika åskådningar och värderingar.
En fristående skola får jämka timplanen och får ge
undervisning i andra ämnen än de som finns i
grundskolan. Huvudsaken är att eleverna som
slutresultat av undervisningen får i stort sett samma
kunskaper och färdigheter som de skulle ha fått i en
vanlig grundskola.
De fristående skolorna står under tillsyn av
Skolverket. De är också skyldiga att delta i den
uppföljning och utvärdering som Skolverket
genomför.
Tillsynen, som utövas av Skolverkets
fältorganisation, är av övergripande karaktär. Den
avser huvudsakligen den egentliga
utbildningsverksamheten. Tillsynen omfattar bl.a.
granskning av om en fristående skola alltjämt
uppfyller de krav som ställts vid godkännandet.
Den inriktas också på kontroll av att skolorna
fullgör sina författningsenliga skyldigheter. På
förekommen anledning kan Skolverket genom sin
fältorganisation också företa inspektioner. En
anledning till en sådan inspektion kan vara att det
en gång givna godkännandet satts i fråga genom
t.ex. formell anmälan eller uppgifter i massmedia.
Eftersom Joshua-skolan godkänts som fristående
skola fr.o.m. läsåret 1993/94, kommer Skolverket --
enligt den praxis som Skolverket upparbetat -- att
första gången utöva reguljär tillsyn över skolan
nästa läsår, dvs. läsåret 1994/95.
Om en fristående skola inte längre uppfyller kraven
för godkännande och bristerna inte avhjälps, kan
Skolverket återkalla godkännandet. Detsamma
gäller om skolan vägrar att delta i uppföljning och
utvärdering.
Regeringen har alltså genom skollagen gett
Skolverket rätten att kontrollera att de
bestämmelser som gäller efterlevs.
Tillsyn, uppföljning och kvalitetskontroll av
skolor -- oavsett dessas ägandeform eller
inriktning -- är fortfarande en relativt ny företeelse
i Sverige. Därför pågår det nu också ett intensivt
arbete inom Skolverket för att utveckla metoder
och kriterier för verksamheten. Det arbetet är
svårt, grannlaga och mycket viktigt. Regeringen
fäster stor vikt vid det, vilket vi också i olika
sammanhang har framhållit.
Anf. 98 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Jag skall be att få tacka för det utförliga
svaret.
Jag tycker att det är bra att vi får en klar
redovisning av vad som gäller. Jag tror att det var
många som reagerade på inslaget i ''Kalla fakta'' --
precis som jag gjorde. Därför välkomnar jag
verkligen ett svar av detta slag och att regeringen
verkligen tar dessa frågor på allvar.
Jag är inte emot friskolor på något sätt. Tvärtom!
Men jag tycker att det är viktigt att dessa skolor
sköts på ett riktigt sätt, så att de inte förfelar hela
syftet med friskolor. Därför är det viktigt att
friskolor respekterar och följer de grundläggande
värderingarna om demokrati, religionsfrihet,
respekt för mänskliga rättigheter och objektivitet.
Det fanns i inslaget om Joshua-skolan saker som
gjorde att jag fick uppfattningen att man i den
skolan inte riktigt tillämpar de värderingarna. Det
är dock klart att man inte helt kan avgöra det bara
genom att se på TV-inslag, och därför är det viktigt
att Skolverket verkligen gör en extra tillsyn.
Av svaret framgår att den omständigheten att detta
har uppmärksammats i massmedia kan ge en impuls
till Skolverket att göra en kontroll utöver den
reguljära tillsynen. Jag tycker dock att det är litet
långt till läsåret 1994/95, och det vore bra om
Skolverket kunde genomföra denna kontroll
tidigare än då. Jag undrar om statsrådet har fått
någon reaktion som tyder på att en sådan tidigare
kontroll kommer att göras.
Jag tycker också att det är märkligt att vi inte har
metoder för uppföljning av skolans verksamhet och
att någon sådan inte har gjorts tidigare. Det är ju
mycket viktigt för allas vår framtid hur
skolverksamheten sköts.
Anf. 99 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Jag tycker att några saker är väsentliga.
För det första har regeringen skärpt kraven för
godkännande av fristående skolor. Jag vill påstå att
vi i dag är noggrannare med öppenheten och
planeringen av verksamheten. Vi kontrollerar bl.a.
att dessa skolor har utbildade lärare, vilket kanske
inte skedde lika noggrant tidigare.
För det andra vill jag ta upp resonemanget om
objektivitet och allsidighet. En skola behöver
inte -- inte ens en kommunal skola -- vara objektiv,
men den undervisning som eleverna får skall vara
allsidig. Man måste alltså ge frågorna en belysning
från olika håll. När man agerar som lärare i
klassrummet -- det skulle gälla också om vi själva
var lärare -- präglas undervisningen ibland av ens
egen uppfattning. Men det är en skyldighet för
skolan att se till att eleverna får en fråga belyst i mer
än en vinkel.
I den skola som vi diskuterar här har man mer av
undervisning i kristendom, men man har också
undervisning i religionskunskap, dvs. om andra
religioner, vilket är väsentligt.
Jag delar uppfattningen att det är märkligt att vi är
ganska nya på området utvärdering och
uppföljning, men tyvärr har det under lång tid inte
funnits intresse från socialdemokraterna för att
ägna sig åt den sidan av skolverksamheten. Det
pågår nu ett intensivt arbete om detta.
Vi har också ett verktyg att tillgripa när en
utvärdering visar att en fristående skola inte
fungerar. Vi kan då dra tillbaka skolans tillstånd
och stänga den. Vi har inte motsvarande verktyg
eller praxis för vad som skall göras när det gäller
offentliga skolor.
Vad gäller Joshua-skolan har jag varit i kontakt
med Skolverket och med den region som ansvarar
för den skolan. Det har gjorts ett ordentligt arbete
inför godkännandet av skolan, och man har inte
bedömt att det nu behövs en extra tillsyn. Man vill
att skolan skall få en rimlig chans att komma i gång.
Man har också hävdat att TV-inslaget är mycket
kort och kanske inte belyser hela verksamheten.
Det verkar som om man ganska väl vet hur skolan
fungerar, och jag har utgått från att man har givit
rätt signal. Man har också ställt sig frågor med
anledning av TV-programmet.
Anf. 100 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Man kan ställa sig frågan vad
objektivitet är, och det är inte så helt klart. I den
ingår dock att man skall belysa saker från olika håll,
och jag fick av TV-programmet intrycket att man
på Joshua-skolan anser att man besitter den enda
sanningen. Jag reagerar mot att man kan göra
anspråk på det -- att det inte är politikerna som
bestämmer i vårt samhälle, utan att avgörandena
sker högre upp, så att säga.
Men jag skall inte gå in på detta. Det är Skolverkets
uppgift att på ett sakligt sätt göra en bedömning.
Jag beklagar dock att man inte vill göra någon extra
tillsyn förrän 1994/95. Jag tackar ändå för svaret
och för att regeringen verkligen tar kontrollen av
skolor på allvar, både av kommunala skolor och av
friskolor.
Överläggningen var härmed avslutad.
25 § Svar på fråga 1993/94:11 om åtgärder för
att förhindra rymning från sluten psykiatrisk
vård
Anf. 101 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Göthe Knutson har frågat
socialministern om vilka åtgärder han har för avsikt
att vidta med anledning av rymningen från Sidsjöns
sjukhus i mitten av september. Arbetet inom
regeringen är så fördelat att det är jag som skall
besvara frågan.
Jag skulle inledningsvis vilja erinra om att skyddet
för samhället särskilt har beaktats i den nya
psykiatrilagstiftning som gäller sedan den 1 januari
1992. Tingsrätten (i första instans) kan nämligen
besluta om särskild utskrivningsprövning när den
dömer någon till rättspsykiatrisk vård, om den
bedömer att det finns risk för att den dömde
återigen kan komma att begå något allvarligt brott.
I sådana fall är det länsrätten som bestämmer om
vården skall upphöra eller om patienten skall få
vistas utanför sjukvårdsinrättningens område.
Vidare har åklagaren möjlighet att överklaga
länsrättens beslut.
Vid rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning är det enligt bestämmelserna
chefsöverläkaren vid vårdinrättningen som fattar
beslut om patienten skall få lov att på egen hand
vistas inom vårdinrättningens område men utanför
sin vårdavdelning. Det är enligt min mening
utomordentligt väsentligt att man i varje enskilt fall
noga prövar om detta är lämpligt.
Jag har blivit informerad om att Socialstyrelsen
planerar att genomföra en inspektion vid Sidsjöns
sjukhus för att klarlägga förhållandena kring den
aktuella rymningen. Inspektionen kommer att
genomföras i samverkan med
Justitieombudsmannen. Om det vid inspektionen
eller på annat sätt framkommer att det krävs
författningsändringar för att t.ex. öka säkerheten
vid rättspsykiatrisk vård, kommer jag självfallet att
ta de initiativ som behövs.
Jag vill också påminna om att regeringen i april
1992 gav Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera
tillämpningen av den nya lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård m.m. Styrelsen skall inom
ramen för sitt uppdrag bl.a. särskilt analysera
skyddet för samhället.
Göthe Knutson tar även upp
stödpersonsfunktionen i sin fråga. Jag vill därför
nämna att utformningen och konsekvenserna av
systemet med stödperson också skall analyseras
enligt det uppdrag som givits. Socialstyrelsens
utvärdering skall redovisas till regeringen i mitten
av december, dvs. om ett par månader. När
uppdraget är avrapporterat kommer det att finnas
ytterligare underlag för att ta ställning till vilka
åtgärder som kan behöva vidtas för att förbättra
den psykiatriska tvångsvården.
Anf. 102 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för detta som jag
tycker utförliga svar, som såvitt jag förstår också
innehåller en nyhet, och en bra sådan, nämligen att
Socialstyrelsen planerar att genomföra en
inspektion vid Sidsjöns sjukhus för att klarlägga
förhållandena omkring den aktuella rymningen.
Den rymning som jag i min fråga till
sjukvårdsministern har tagit upp gäller en rymning
av en för styckmord dömd person. Det visade sig
att denne t.o.m. hade egen bil och nyckel till den.
Han kunde bara promenera ut från sjukhuset, där
han skulle vara i sluten psykiatrisk vård efter sina
missgärningar, och kunde åka i väg.
Den läkare som såvitt jag förstår borde vara den
ansvarige sade att det här är förskräckligt -- mannen
kommer att mörda igen. Vi vanliga människor
frågar oss varför man har en sådan person på fri fot.
Hur kan det komma sig att det är så släpphänt? Det
är ju det rätta ordet. Vi erinrar oss också som
politiker att vi flera gånger har behandlat
propositioner i kammaren med förslag till
ändringar syftande till att skydda allmänheten.
Allmänheten blir mycket utsatt i ett sådant här fall,
och polisen får mycket merarbete.
Nu slutade det lyckligt den här gången.
Vederbörande togs om hand, för övrigt i Norge,
och är nu tillbaka på sjukhuset. Men man frågar sig:
För hur länge?
Statsrådet kommer att ta initiativ till att förbättra
reglerna, om det skulle visa sig krävas. Kan vi utgå
från att sådana åtgärder blir snabbt vidtagna från
Socialstyrelsens sida? December har angivits som
en tidpunkt.
Anf. 103 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Det stämmer att den rapport som vi
begärde för cirka ett och ett halvt år sedan skall
redovisas vid utgången av år 1993, dvs. om ett par
månader. Det kommer då alltså att finnas ett
underlag som jag, Göthe Knutson och andra som är
intresserade kan ta del av.
Jag vill samtidigt utan att gå in på detaljer i vad som
förevarit i ärendet, men eftersom Göthe Knutson
snuddade vid frågan, säga att om en ansvarig läkare
gör den bedömningen att patienten kommer att
mörda igen och släpper ut vederbörande på fri fot,
är det självfallet på tok. Men jag hoppas att det inte
är fullt så illa.
Anf. 104 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Tack för de synpunkterna. Jag hoppas
detsamma. Det gällde för all del ett citat från en
tidning. Dess värre tror jag att det stämmer.
Statsrådet tar välvilligt upp detta med
stödfunktionen. Det är dock just den funktionen
som en ansvarig läkare påstått vara skulden i detta
speciella fall. Men rent allmänt gäller ju att vi
genom riksdagens beslut har satt in en särskild
funktion i form av en stödperson. En läkare säger i
ett fall, och kanske gäller det flera fall, att det
faktum att det skall finnas en stödperson är det som
orsakat att det blivit så här.
Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt och påminna
sjukvårdsministern om denna detalj, som tydligen
är väldigt väsentlig. Den åberopas ju nu som skäl
för att det har gått snett.
Anf. 105 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Min bild av den nya lagstiftningen är,
som jag antyder i mitt svar, att den i de här delarna
har haft som syfte att öka samhällsskyddet, dvs.
egentligen skyddet av allmänheten. Jag tror också
att man har åstadkommit en sådan förbättring. Men
det vet vi inte mera i detalj förrän kanske i slutet av
året.
Med anledning av Göthe Knutsons senaste inlägg
vill jag säga att det också är min bild att
tankegången bakom lagstiftningen är att dömda
personer skall ha rätt till en stödperson. Det tror
jag i grunden är en korrekt tankegång. Men det är
möjligt att det blir fel ibland.
Anf. 106 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag är synnerligen till freds med
statsrådets svar. Jag tycker att det säger oss -- och
jag avser då inte i första hand mig själv som här
ställer en enkel fråga utan allmänheten -- att denna
regering genom Bo Könberg nu kommer att ta itu
med det här. Socialstyrelsen lägger fram sin
rapport, och regeringen kommer att se till att de
ändringar snabbt företas som -- dess värre, eller
kanske dess bättre -- är av nöden.
Anf. 107 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Slutsatserna kommer vi förstås att dra
när vi har läst utredningen. Jag vill därför inte
förutskicka något resultat i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
26 § Svar på fråga 1993/94:36 om
förtidspensionärers möjlighet att arbeta ideellt
Anf. 108 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Rolf L Nilson har frågat mig om
regeringen kommer att modifiera inkomstreglerna
så att det blir möjligt även för förtidspensionerade
att delta i ideellt arbete.
Fr.o.m. den 1 juli i år finns det fyra nivåer i
förtidspensioneringen, så att pensionen nu kan
beviljas som hel, tre kvarts, halv eller en fjärdedels
förmån. Tidigare kunde förtidspension beviljas
som hel, två tredjedels eller halv förmån. De nya
reglerna innebär bl.a. en bättre överensstämmelse
mellan sjukpenningförsäkringen och
förtidspensioneringen.
Syftet med denna reform var att åstadkomma en
större flexibilitet inom förtidspensioneringen.
Frågan om fyra ersättningsnivåer inom
förtidspensioneringen har utretts av
Rehabiliteringsberedningen, som förordade en
sådan lösning. Den övervägande majoriteten av
remissinstanserna var positiva till förslaget. Fyra
ersättningsnivåer i förtidspensioneringen ger bättre
möjligheter att bevilja förtidspension på en nivå
som faktiskt överensstämmer med den försäkrades
nedsättning av arbetsförmågan. Härigenom kan
också på sikt flera människor bibehålla kontakten
med arbetsmarknaden.
Enligt de tidigare reglerna kunde hel förtidspension
beviljas om arbetsförmågan var nedsatt i sådan
grad att intet eller endast en ringa del därav
återstod. Detta har i praxis inneburit att hel
förtidspension kunde beviljas om
restarbetsförmågan hos den försäkrade inte
översteg en sjättedel. De nya reglerna innebär att
samma krav på nedsatt arbetsförmåga ställs inom
sjukförsäkringen och förtidspensioneringen och
därmed att hel förmån i princip förutsätter att ingen
restarbetsförmåga finns. Vidare har den tidigare
nivån om två tredjedels förtidspension slopats,
samtidigt som en ny nivå med tre fjärdedels pension
införts för den vars restarbetsförmåga uppgår till
minst en fjärdedel, dock ej till hälften.
För dem som beviljats förtidspension före den 1 juli
1993 gäller övergångsbestämmelser så att de
tidigare villkoren fortsätter att tillämpas för
beviljade förtidspensioner till dess att en
omprövning eventuellt aktualiseras.
Avgörande för om förtidspension beviljas är
naturligtvis den försäkrades arbetsförmåga. I
princip bedöms oavlönat arbete inte på något annat
sätt än avlönat arbete. Så var fallet även enligt de
tidigare reglerna. Tillämpningen av begreppet
arbetsförmåga förutsätter dock ett nära samspel
mellan medicinska och ekonomiska bedömningar.
Den skärpning av kravet på nedsättning av
arbetsförmåga för hel förtidspension som gäller
sedan den 1 juli 1993 minskar möjligheterna att
förvärvsarbeta eller arbeta ideellt utan att
förtidspensionen reduceras. Det är dock angeläget
att alla kan delta i ideellt arbete, inte minst
personer med funktionshinder. I den mån det visar
sig att de nya reglerna lägger påtagliga hinder i
vägen för funktionshindrade personers möjligheter
att delta i ideellt arbete, finns det skäl att se över
de nya reglerna. Regeringen avser därför att med
uppmärksamhet följa erfarenheterna av de nya
nivåerna inom förtidspensioneringen.
Anf. 109 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Först vill jag tacka statsrådet Könberg
för svaret. Det utgör till stor del en beskrivning av
hur systemet fungerar och av intentionerna bakom
systemet. Det finns egentligen ingen anledning att
göra några invändningar mot detta. Det är bra om
vi har ett flexibelt system som kan anpassas efter
individen. Det är också bra att man strävar efter att
kontakten mellan den förtidspensionerade och det
normala arbetslivet så långt som möjligt bibehålls.
Det jag har tagit upp, och detta har
uppmärksammats av enskilda individer,
försäkringskassan och massmedierna, är det som
framstår som avigsidor av den skärpning av kraven
på hel förtidspension som införts med det nya
systemet. Det handlar om personer med hel
förtidspension som bedriver ideellt arbete, ett
arbete som är viktigt för individen. Det är ett sätt
för dessa människor att bibehålla sin sociala
kompetens och att göra något meningsfullt för egen
del. Men det är också ett viktigt bidrag för
föreningslivet.
Som statsrådet nämnde rör detta
handikapporganisationer, s.k. R-förbund och
kamratföreningar, som på små orter ofta är helt
beroende av frivilliga insatser. Vidare rör det sig om
nivån för den ekonomiska ersättningen -- vi har ju
tidigare talat om oavlönade arbetsinsatser. Man
kan diskutera nivån. Men det är oroväckande med
de signaler som kommer om att förtidspensionärer
som t.ex. har tagit på sig politiska
förtroendeuppdrag överväger, eller känner sig
tvingade, att lämna dessa därför att det slår negativt
för dem.
Jag skulle vilja veta vad som krävs för att statsrådet
Könberg och regeringen skall vara beredda att göra
förändringar avseende de här reglerna.
Anf. 110 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Rolf L Nilson och jag är överens om en
hel del saker. Vi är överens om att det är bra med
flexibilitet och om att förtidspensioneringen bör
utformas på ett sådant sätt att kontakterna med
arbetsmarknaden underlättas.
Vad vi nu resonerar om är tillämpningen av de nya
reglerna från den 1 juli i år. Det finns förstås flera
problem när det gäller de här reglerna -- och måste
förmodligen finnas, oavsett försäkringssystemens
utformning -- i ett system där det handlar om att
avgöra om en persons arbetsförmåga så att säga är
helt borta eller inte.
Det är klart att det är lättare att avgöra den frågan
om det finns ett yrkesarbete eller extrainkomster av
något slag -- exempelvis, som Rolf L Nilson
nämner, politiska uppdrag. Det finns några
tidningsuppgifter i det sammanhanget som nått
även mig. Trots allt är det viktigt att understryka att
det blir litet konstigt om en person har
förtidspension från samhället därför att
vederbörande inte har någon arbetsförmåga längre
och dessutom har några betydande extrainkomster
från en verksamhet, oavsett vilken typ av
verksamhet det är fråga om.
Naturligtvis vill ingen av oss att människors
möjligheter att delta i politiskt arbete i samhället
skall minska. Men det finns en problematisk
gränsdragning i det avseendet.
Vad gäller ideellt arbete vill jag säga följande. Även
om det, som jag säger i svaret, i princip gäller
samma sak -- för att spetsa till det hela kunde det ju
gälla en person som så att säga av kroppsliga skäl
fått förtidspension men som ägnar hela dagarna åt
att ideellt bryta sten -- är det klart att
försäkringskassan skulle aktualisera frågan om man
har gjort rätt när man bedömt att vederbörande har
helt nedsatt arbetsförmåga.
Så till Rolf L Nilsons avslutande fråga om vad som
krävs. Jag vill inte precisera mig mer än jag gjort i
svaret. Vi följer alltså den här frågan under hösten
och avvaktar rapporter som kan komma. Om man
från försäkringskassans sida i gott nit ser till att det
finns en god arbetslinje inom
socialförsäkringssystemet och då går längre än vad
jag tror att riksdagen avsett, återkommer jag i
frågan.
Anf. 111 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Det som bekymrar mig i det här
sammanhanget är att det i många fall handlar om
sköra människor, som reagerar starkt på signaler
från samhället som visar på att man inte förstår
deras situation och att man behandlar de här
människorna hårt och på ett från deras synpunkt
orättvist sätt.
Det är alltså oerhört viktigt att de som handlägger
dessa frågor är mycket känsliga för individerna och
behandlar detta i enlighet med de intentioner som
statsrådet Könberg här uttryckte.
Jag tror att det är mycket viktigt, eftersom det har
kommit signaler om oklarheter även från
försäkringskassorna när det gäller tillämpningen
och inte bara från berörda pensionärer. Det är
viktigt att regeringen gör tydliga markeringar.
Överläggningen var härmed avslutad.
27 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1993/94:18 till jordbruksutskottet
1993/94:21 till konstitutionsutskottet
1993/94:22 till lagutskottet
1993/94:23 till utrikesutskottet
1993/94:26 till justitieutskottet
1993/94:43 till lagutskottet
1993/94:49 till lagutskottet
Skrivelse
1993/94:61 till näringsutskottet
Motionerna
1993/94:So1--So6 till socialutskottet
1993/94:Fö1 och Fö2 till försvarsutskottet
1993/94:A1--A5 till arbetsmarknadsutskottet
28 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositionerna
1993/94:27 Ändringar i fastighetsbildningslagen
1993/94:32 Skydd för landskapsinformation
1993/94:33 Lagändringar med anledning av att den
nya myndigheten Försvarsmakten inrättas
1993/94:52 Skärpta åtgärder mot
människosmuggling
1993/94:56 Sänkt tulltillägg m.m.
1993/94:57 Vårdnadshavares skadeståndsansvar
Skrivelse
1993/94:13 Redovisning av Allmänna
pensionsfondens verksamhet år 1992
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:220 En ny läroplan
och ett nytt betygssystem för grundskolan,
sameskolan, specialskolan och den obligatoriska
särskolan
1993/94:Ub1 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:Ub2 av Charlotte Branting (fp)
1993/94:Ub3 av Ingela Mårtensson och Kenth
Skårvik (fp)
1993/94:Ub4 av Stina Gustavsson och Rosa Östh
(c)
1993/94:Ub5 av Stina Gustavsson och Marianne
Andersson (c)
1993/94:Ub6 av Inger René (m)
1993/94:Ub7 av Kent Olsson (m)
1993/94:Ub8 av Marianne Carlström m.fl. (s)
1993/94:Ub9 av Karin Starrin (c)
1993/94:Ub10 av Ulla Tillander och Stina Eliasson
1993/94:Ub11 av Kristina Svensson och Margareta
Winberg (s)
1993/94:Ub12 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:Ub13 av Marianne Carlström m.fl. (s)
1993/94:Ub14 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)
1993/94:Ub15 av Elver Jonsson och Isa Halvarsson
(fp)
1993/94:Ub16 av Christina Linderholm (c)
1993/94:Ub17 av Berndt Ekholm m.fl. (s)
1993/94:Ub18 av Birthe Sörestedt och Bo
Bernhardsson (s)
1993/94:Ub19 av Margareta Israelsson m.fl.
(s,fp,c,kds,v,-)
1993/94:Ub20 av Ulla Pettersson m.fl. (s)
1993/94:Ub21 av Stina Gustavsson och Christina
Linderholm (c)
1993/94:Ub22 av Olle Schmidt (fp)
1993/94:Ub23 av Ingela Mårtensson (fp)
1993/94:Ub24 av Margareta Viklund (kds)
1993/94:Ub25 av Åke Carnerö (kds)
1993/94:Ub26 av Åke Carnerö m.fl. (kds)
1993/94:Ub27 av Fanny Rizell och Åke Carnerö
(kds)
1993/94:Ub28 av Fanny Rizell och Harry Staaf
(kds)
1993/94:Ub29 av Karin Pilsäter (fp)
1993/94:Ub30 av Barbro Westerholm (fp)
1993/94:Ub31 av Karin Pilsäter (fp)
1993/94:Ub32 av Siw Persson (fp)
1993/94:Ub33 av Ulf Björklund och Alwa
Wennerlund (kds)
1993/94:Ub34 av Rose-Marie Frebran och Harry
Staaf (kds)
1993/94:Ub35 av Harry Staaf (kds)
1993/94:Ub36 av Håkan Holmberg m.fl. (fp,s,m)
med anledning av prop. 1993/94:250 En ny läroplan
och ett nytt betygssystem för gymnasieskolan,
komvux, gymnasiesärskolan och särvux
1993/94:Ub37 av Stina Gustavsson och Marianne
Andersson (c)
1993/94:Ub38 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:Ub39 av Inga Berggren m.fl. (m)
1993/94:Ub40 av Inger René (m)
1993/94:Ub41 av Kent Olsson (m)
1993/94:Ub42 av Karin Starrin (c)
1993/94:Ub43 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:Ub44 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)
1993/94:Ub45 av Margareta Viklund (kds)
1993/94:Ub46 av Rose-Marie Frebran och Harry
Staaf (kds)
1993/94:Ub47 av Håkan Holmberg m.fl. (fp,s,m)
29 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 7 oktober
1993/94:10 av Sverre Palm (s) till statsrådet Bo
Lundgren om åtgärder mot införsel av narkotika i
ett EG-perspektiv:
Skatteutskottets utfrågning ''Tullen i ett EG-
perspektiv'' lämnade en del frågor obesvarade.
Debatten om dessa har dock fortsatt under
sommaren. Särskilt gäller det frågan om hur
Sverige fortsättningsvis skall kunna bekämpa
narkotikan.
Med hänvisning till vad jag anfört vill jag fråga
statsrådet:
Vilka åtgärder föreslår regeringen för att Sverige
även i ett EG-perspektiv effektivt skall kunna
begränsa införsel av narkotika?
1993/94:11 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet
Reidunn Laurén om offentlighetsprincipen och EG:
I EG:s ministerkommitté och i EG-kommissionen
är sekretessen och hemligheten i beslutsprocessen
omfattande. Detsamma gäller de dokument som
ligger till grund för besluten. Det fordras som regel
särskilda beslut för offentlighet.
I de flesta EG-länder gäller också den regeln att alla
handlingar är hemliga om inte ett särskilt beslut
fattas om offentlighet.
Detta betyder att kontrollen och insynen i hög grad
försvåras.
Nyligen meddelades från Bryssel att ''EG backar
om offentlighet. Nya förslag innebär möjlighet att
hemlighålla röstsiffrorna i ministerrådet.'' (Svenska
Dagbladet 1993-10-04)
Sverige har en helt annan beslutsprocess med ett
parlament som högsta beslutande organ. Vi har
också förhållandevis effektiva kontrollinstitutioner
som KU, JO och riksdagens revisorer.
Vi har dessutom massmedia för vilka gäller en
allmän offentlighetsprincip och meddelarfrihet.
Detta är en omistlig del av det demokratiska
systemet i Sverige.
I de flesta EG-länder gäller en annan princip. Den
som läcker sekretessbelagda uppgifter drabbas av
straff och sanktioner. Något anonymitetsskydd
finns heller inte.
Den svenska regeringen har länge intagit en
restriktiv attityd mot dem som oroar sig för hur det
skall gå med den svenska offentlighetsprincipen vid
ett EG-medlemskap. Man har skapat intrycket att
frågan över huvud taget inte behöver tas upp i
förhandlingarna. Vi skall, enligt regeringen, kunna
behålla offentlighetsprincipen i stort sett intakt
efter det att Sverige har blivit medlem i EG/EU,
oavsett de beslut som fattas av EG.
Denna uppfattning är inte hållbar. Inför den
massiva kritiken har statsrådet Reidunn Laurén
förklarat att regeringen avser att i förhandlingarna
inta en annan hållning som tillmötesgår kritiken;
det kommer inte längre att räcka med en ensidig
svensk deklaration om offentlighetsprincipens
stora betydelse i det svenska samhället.
Regeringen har emellertid inte närmare preciserat
vilken ståndpunkt den avser att inta, inte heller när
den kommer att presenteras.
I anledning härav får jag fråga statsrådet Reidunn
Laurén följande:
1. Kan regeringen närmare ange vad den svenska
ståndpunkten går ut på vid EG-förhandlingarna?
2. När kommer regeringens ståndpunkt att
presenteras i Bryssel?
3. Är regeringen beredd att kräva garantier för att
den svenska offentlighetsprincipen respekteras vid
ett EG/EU-medlemskap?
den 8 oktober
1993/94:12 av Lars-Erik Lövdén (s) till
justitieministern om åtgärder mot brott:
Kriminalpolitiken
Brottsligheten fortsätter att öka, särskilt de grova
brotten. Den ekonomiska brottsligheten har i dag
nått en sådan omfattning att den hotar
grundvalarna för en sund marknadsekonomi och
det demokratiska samhällsskicket. Kriminalvården
präglas av oro, överbeläggning och av ett utbrett
missnöje bland personalen. Polisens resurser
utnyttjas inte tillräckligt effektivt och
verksamheten präglas i alltför hög grad av gamla
metoder och efterbliven teknisk utrustning. Den
permanenta och dramatiskt höga arbetslösheten
och avsaknaden av en genomtänkt
brottsförebyggande strategi riskera nu att kraftigt
öka nyrekryteringen av brottslingar.
Den brova brottsligheten
Vi har upplevt en fullkomlig explosion av de grova
rånen. Bank- och postrån där skjutvapen varit
inblandade har ökat med över 50 % jämfört med
medeltalet för åren 1989--91. Brotten mot
vapenlagen ökade med 68 %. Misshandelsbrotten
ökade med 12 %. Gatuvåldet ökar. Polisanmälda
misshandelsfall där gärningsmannen är obekant
med offret ökade med 10 % mellan åren 1991 och
1992. Ökningen fortsätter. Beräkningar visar att
ökningen kan bli ca 14 % mellan 1991 och 1993.
Ekonomisk brottslighet
Den ekonomiska brottsligheten har nått en sådan
omfattning att den hotar grundvalarna för en sund
marknadsekonomi och det demokratiska
samhällsskicket. Vissa beräkningar tyder på att den
med bred marginal omfattar mer än 100 miljarder
kronor per år. Inom vissa branscher har den
normala konkurrensen helt satts ur spel. Ren
maffiaverksamhet förekommer. Misstankar finns
om en ökad koppling till internationell brottslighet.
Enligt uppgifter från Stockholmspolisens ekorotel
har antalet anmälda fall av ekonomisk brottslighet
ökat med ca 134 % 1991--1993, detta samtidigt som
polisens resurser för att bekämpa ekobrottsligheten
har minskat. Även den övriga rättsapparaten har
känt av minskande eller oförändrade resurser
samtidigt som ekobrottsligheten ökar.
I den särskilda enkät om momsbedrägerier och
momskontroll som gjorts inom ramen för den
granskning av den ekonomiska brottsligheten som
riksdagens revisorer just nu genomför, redovisar
man att det förekommer att skattemyndigheterna
håller tillbaka sina anmälningar därför att man vet
att polisen saknar utredningskapacitet. En sådan
underlåtenhet är visserligen inte tillåten enligt lag,
men har ändå förekommit i många län.
Enligt alla berörda myndigheter finns i dag också
en stark tendens till att brottsligheten blir svårare --
både mera komplicerad, svårare att upptäcka och
utreda och av allt att döma mer omfattande i pengar
räknat.
Anstaltssituationen
Kriminalvårdsstyrelsen bedömer att det
genomsnittliga antalet intagna i
anstaltsorganisationen under den kommande
treårsperioden, 1993/94--1995/96, kommer att öka
med omkring 1 000. De nya reglerna om villkorlig
frigivning ger en beläggningsökning på omkring
600, varav merparten redan under budgetåret
1993/94. En fortlöpande beläggningsökning till
följd av att antalet långtidsdömda och strafftiderna
ökar, en prognos på konsekvenserna av en ny
rattfyllerilagstiftning samt vissa andra faktorer
medför en ytterligare beläggningsökning på
omkring 400. Sammantaget innebär
beläggningsökningen att anstaltsorganisationen
måste tillföras ytterligare över 1 400 platser,
merparten slutna, för att platsutnyttjandet i
genomsnitt inte skall överstiga den nivå (85 %) som
regering och riksdag har förespråkat.
Vid häktena sker också en fortlöpande
beläggningsökning, bl.a. beroende på att antalet
häktningar och vistelsetider på häktena ökar.
Kriminalvårdsstyrelsen bedömer att antalet platser
vid häktena måste utökas relativt kraftigt under de
närmaste åren, men pekar också på behovet av en
översyn av formerna för straffprocessuella
frihetsberövanden.
Polisverksamheten
Under den närmaste treårsperioden skall polisen
spara 545 miljoner kronor. Det skall ske genom att
grundutbildningen av poliser blir en vanlig
studiemedelsfinansierad högskoleutbildning och
att antalet polisdistrikt minskas.
Just nu pågår beredningen av dessa sparbeting ute
i de olika polisdistrikten och länen. På många håll
är man obenägen att vidta de åtgärder som behövs
för att klara sparkraven. Nedläggning och
sammanläggning av polisdistrikt är dock
ofrånkomligt, om man skall kunna undvika att säga
upp polismanstjänster.
Den ökade internationaliseringen och ett svenskt
närmande till den europeiska gemenskapen ställer
krav på nya och utvecklade samarbets- och
samverkansformer mellan polis och tull m.fl. För
att studera dessa frågor föreslår bl.a.
Rikspolisstyrelsen att en parlamenterisk
kommission tillsätts.
Den internationella brottsligheten ökar. Den måste
mötas med såväl personella resurser som med
effektiva arbetsmetoder. I detta perspektiv är det
viktigt att skapa klarhet för framtiden om
Rikspolisstyrelsens roll. Sverige måste ha en
nationell kriminalpolis av hygglig storlek. Det är
också angeläget att snarast pröva möjligheterna att
bygga upp och använda s.k. förspaningsregister.
Mot ovanstående bakgrund vill jag fråga
justitieministern:
Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta
för att minska den grova brottsligheten?
Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta
för att komma till rätta med det oprovocerade
gatuvåldet?
Vilka konkreta åtgärder avser regeringen vidta för
att komma åt den ekonomiska brottsligheten?
Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta
för att uppnå målet om 85 % beläggning vid våra
kriminalvårdsanstalter? Kommer
dubbelbeläggningen att fortsätta?
Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta
för att åstadkomma en effektivare polisverksamhet
i framtiden?
1993/94:13 av Britta Sundin (s) till socialministern
om bostadsbidragen:
Bostadsbidragen utgör en viktig del av den svenska
välfärdspolitiken. Bostadsbidragen har haft till
målsättning att stärka de ekonomiskt svaga
hushållen för att minska trångboddhet och för att
ge möjlighet även för dessa familjer att efterfråga
bostäder efter behov.
Hyreskostnaderna har under de senaste åren stigit
i en rasande fart, och antalet bidragsberättigade har
ökat, i takt med kostnadsökningar och ökad
arbetslöshet.
I regeringsdeklarationen fastslogs att ett
vårdnadsbidrag nu skall införas till den 1 juli nästa
år. Arbetsgruppen för vårdnadsbidrag säger i sitt
förslag till den tekniska utformningen att
vårdnadsbidraget också kommer att påverka
bostadsbidraget. Det kan innebära ett minskat
bostadsbidrag på ända upp till 4 800 kr per år för en
familj och ge negativa effekter för många familjer.
Av Boverkets anslagsframställan framgår det att
bostadsbidragen redan i dag urholkas och täcker en
allt mindre del av bostadskostnaden. Boverket har
också undersökt hur bostadsbidraget för 1994, med
det nya beräkningssättet, kommer att slå. Analysen
visar att över hälften, 55 % av bidragshushållen, får
en ytterligare försämring 1994, och det är hushåll
med inkomster runt 100 000 kr per år som förlorar
mest.
Med tanke på de ytterligare kostnadsökningar som
kommer att drabba boendet, och med tanke på den
arbetsmarknadssituation som råder, där någon
minskning av arbetslösheten tyvärr inte kan väntas,
är detta en oroande utveckling som drabbar
familjer med små inkomster mycket hårt.
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att
familjer med små inkomster skall kunna bo kvar,
eller om de är trångbodda, skall kunna förbättra sitt
boende?
Skall bostadsbidragen även i fortsättningen vara ett
bostadspolitiskt instrument som främjar ett bra
boende, eller kommer dessa undan för undan att
omvandlas till ett allmänt konsumtionsstöd?
den 11 oktober
1993/94:14 av Hans Göran Franck (s) till
kulturministern om asylrätt m.m.:
Efter den största flyktingströmmen sedan andra
världskriget visar västländerna en tydlig tendens att
införa allt fler restriktioner i lagar och praktisk
tillämpning bl.a. genom skärpta
avvisningsbestämmelser och visumtvång.
I ex-Jugoslavien har 3,5 miljoner människor blivit
hemlösa, tvångsförflyttade eller flytt till ett annat
land. Majoriteten av de omkring 700 000
asylsökande har vägrats uppehållstillstånd i
västländerna. Många av dem väntar ännu på att bli
utvisade. Ett stort antal vistas illegalt i olika
västländer.
Hundratusentals människor på flykt lever illegalt
utan att registrera sig som asylsökande. En stor del
av dem som vägrats uppehållstillstånd torde
fortfarande bo kvar i väst- och centraleuropeiska
länder då myndigheterna inte verkställt
utvisningsbesluten eller inte kunnat göra det.
Det finns nästan dubbelt så många flyktingar i
världen i dag, ca 19 miljoner, som för tio år sedan.
Ca 20 miljoner människor har tvångsförflyttats
eller själva flytt inom sina egna länder.
Trots många generösa flyktinginsatser i olika delar
av världen bemöts allt oftare människor som söker
asyl med misstänksamhet och fientlighet.
Den utmaning vi står inför är att finna lösningar
som garanterar en human och deltagande
inställning utan att skapa instabilitet och svåra
konflikter. Första steget måste vara förståelse för
de orsaker som driver människor att fly, att lämna
sina hem. Enligt min mening flyr de främst därför
att de tvingas till det, inte därför att de vill.
Långvariga flyktingproblem orsakas av regionala
konflikter och auktoritära förtryckarregimer.
Förföljelsen förvärras i många fall av fattigdom,
miljöförstöring och befolkningstryck. Det är ingen
slump att de flesta flyktingar och tvångsförflyttade
personer finns i de fattigaste delarna av världen.
En stor del kan betecknas som flyktingar enligt
1951 års FN-konvention och tilläggsprotokollet
från 1967. Den definition som avses är ''välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion,
nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller
politiska åskådning''.
I Afrika ryms många fler inom den bredare
definitionen från 1969 års OAU-konvention, vilken
inkluderar ''-- -- -- varje människa som tvingats
lämna sitt hemland, på grund av yttre aggression,
ockupation, utländsk dominans eller händelser som
allvarligt stört den allmänna ordningen i en del av
eller hela landet -- -- --.''
FN:s flyktingkommissarie har framhållit tre
traditionella lösningar på flyktingsituationer:
1) Frivilligt återvändande, vilket är den mest
önskvärda lösningen, även om det kan dröja åratal
innan förhållandena i hemlandet tillåter att
flyktingarna tryggt kan återvända;
2) Lokal integration, som medger att flyktignarna
stannar i asyllandet och
3) Omflyttning till tredje land, vilket oftast tillåts
endast i begränsad omfattning.
På grund av de nära sambanden mellan politiska
konflikter och ekonomiska och sociala problem är
det ibland svårt att skilja på flyktingar och
immigranter. Flyktingar flyr för att rädda sina liv
och immigranter flyttar för att förbättra sina
levnadsvillkor. Skillnaden kan vara svår att
urskilja, särskilt när människor flyr från länder där
fattigdom är en direkt konsekvens av det politiska
systemet, som innebär ett allmänt förtryck.
Det är därför lätt att förstå att OAU har breddat sin
definition av en flykting. Detta innebär också att
gränserna är öppnare för asylsökande i Afrika. Det
är hög tid för det internationella samfundet att
överväga vilka förändringar som kan införas i andra
delar av världen.
Europa behöver en konvention om asylsökande
som inte ryms inom ramen för
Genèvekonventionen, men som behöver skydd.
Europarådets parlamentarikerförsamling har
sedan lång tid föreslagit att konkreta åtgärder
vidtas.
Det behövs också en form för temporära
uppehållstillstånd för skyddsbehövande i akuta
massflyktsituationer. Men det gäller att finna en
lösning som inte inkräktar på asylrätten.
Bland humanitära icke-statliga organisationer finns
en stark och berättigad oro att olika mellanstatliga
åtgärder för att skydda de yttre gränserna för EG
och anslutna EFTA-länder får negativa effketer på
tillämpningen av asylrätten.
Amnesty International har analyserat problemen i
en rapport, ''Europeisk harmonisering av
asylpolitiken'', november 1992. Man vädjar till
europeiska länder att anta en juridiskt bindande
överenskommelse om ett minimum av normer och
garantier för handläggningen av asylärenden.
Amnesty befarar att utan en sådan
överenskommelse kommer samarbetet mellan
europeiska regeringar att leda till allvarliga brister
i skyddet av flyktingar och asylsökande i Europa.
Europaparlamentets senaste årliga rapport är i
detta samamnhang av stort intresse. Allvarlig kritik
riktas mot EG-regeringarnas nuvarande
flyktingpolitik, som ''gradvis har börjat reducera
rättsskyddet och den sociala tryggheten för
asylsökande''.
EG-parlamentet, som dess värre saknar
beslutanderätt, reagerar mot att ''Europa utvecklas
till en fästning mot medborgare från icke EG-
länder som diskrimineras enligt de principer som
EG:s normer baseras på''.
EG-parlamentet anser att ''handläggningen för att
utreda asylansökningar till att börja med bör
harmoniseras på basis av de regler om rättvis och
humanitär behandling, som fastslås i 1951 års
Genèvekonvention och som utvecklas vidare i de
slutsatser som antagits av UNHCR:s styrelse och i
en rekommendation från Europarådets
ministerkommitte''.
EG-parlamentet uppmanar medlemsstaterna att
''garantera strikt tillämpning av dessa
internationella överenskommelser och, framför
allt, att stoppa alla avvikelser, missbruk och
överträdelser vid handläggningen som följer efter
den första asylansökan vid ankomsten till
värdlandet; omedelbart återsändande av
asylsökande och vägran att ge rättshjälp när
sökande utfrågas första gången utgör olika brott
mot mänskliga rättigheter enligt internationella
överenskommelser''.
Vidare kräver EG-parlamentet att Gemenskapen
och medlemsstaterna antar en ''internationell
överenskommelse om miniminormer för rättvis och
tillfredsställande asylhandläggnig''.
Enligt EG-parlamentet bör EG-kommissionen
överväga om en överstatlig myndighet kan skapas
för att på EG-nivå och i samarbete med UNHCR
svara för att ge sin uppfattning före ett slutligt
beslut om att avslå asylansökningar.
Det är nödvändigt att agera mer aktivt inte bara för
att försvara asylrätten utan också för att förbättra
internationella regler, nationella lagar och
tillämpning. Det är brådskande att uppnå en
europeisk överenskommelse, som fördelar
ansvaret mer rättvist mellan länderna, för att skapa
en säkrare och bättre tillvaro för flyende
människor.
I anledning härav får jag ställa följande frågor till
statsrådet Birgit Friggebo:
1. På vilket sätt vill regeringen internatinellt och
för Sveriges del verka för försvar av asylrätten
liksom för en förbättring av denna och andra
internationella regler på detta område?
2. Avser regeringen verka för att EG-parlementets
avgivna årsrapport läggs till grund för europeisk
flyktingpolitik?
3. Avser regeringen verka för förändringar i linje
med OAU:s flyktingkonvention?
4. På vilket sätt vill regeringen verka för en ny
flyktingöverenskommelse och/eller konvention i
Europa?
5. Avser regeringen att vidta någon åtgärd för en
effektivisering av CAHAR:s verksamhet?
6. På vilket sätt vill regeringen stärka UNHCR:s
verksamhet?
7. Bör visumtvång användas för att reglera
flyktinginvandring och i så fall i vilken
utsträckning?
1993/94:15 av Bengt-Ola Ryttar (s) till
kulturministern om flyktingpolitiken:
Lagstiftning, praxis och attityder till flyktingarna
har under senare tid skärpts på ett närmast otäckt
sätt.
Ny demokrati fiskar i grumliga vatten i sin strävan
efter makt.
Expressen slår sina tidigare bottenrekord med
hästlängder för snöd vinnings skull.
Den socialdemokratiska partikongressen antar ett
invandrarpolitiskt program som utgår ifrån att få
ner statens kostnader och inte ifrån
medmänsklighet.
I medierna får vi dagligen ta del av upprörande
utvisningsfall. ''Tannos'' från Iran får inte
uppehållstillstånd trots att hennes man, vars barn
hon skall föda i november, beviljats detta.
Familjen Sánchez Diaz kom till Sverige i januari
1991. Luis Enrique Sánchez fick fem kulor i
kroppen i november 1989 på grund av sin aktivitet
i det politiska partiet Unión Patriótico. Jag har
själv sett hans sår. Han vägrades uppehållstillstånd
i oktober 1992. Hans politiska aktivitet och
mordförsöket på honom är dokumenterat. Det
borde vara en självklarhet att han får stanna i
Sverige.
Avslaget måste grunda sig på en felaktig bild av
förhållandena i Colombia. Formellt är Colombia en
demokrati, men i verkligheten riskerar var och en
som är aktiv i ''fel'' parti eller fackligt aktiv att
dödas.
Colombia är i dag ett samhälle genomsyrat av våld.
Förutom det kriminella våld som präglar alla
samhällen med stor fattigdom och stora
klassklyftor, utövas omfattande våld av:
Militär, polis och paramilitära grupper.
Narkotikakarteller.
Lejda gatubarnsmördare.
Gerillarörelser.
De uppföljningar som gjorts av MR-organisationer
visar att emellan 1988 och 1991 registrerades 2 289
politiska mord, 6 263 förmodade politiska mord
och 744 försvinnanden med politisk bakgrund.
1987 skrev överste Orlando Zafra Galvis: ''Gerillan
är bara ett bihang till de omstörtande krafterna och
mindre viktig än man allmänt anser den vara. Det
farligaste i en omstörtande verksamhet är det som
de upproriska kallar det politiska och psykologiska
kriget. Detta krig har till uppgift att ta över
kontrollen av folket, att med extremistiska
ideologier göra folk fanatiska, att bygga upp
organisationer som åtar sig att manipulera
massorna -- -- --''
De revolutionära krafterna ''börjar med en
oidentifierbar infiltrationsprocess inom stat och
samhälle. De bildar grupper inom fackföreningar,
landsorganisationer, bland lärare och på
universitet, inom massmedia, rättsapparaten -- -- --
''. Den slutsatsen drogs 1988 av general Alvaro
Valencia Tovar.
Statsterrorismens ansikte syns tydligt i de militära
handböckerna:
''All den verksamhet som i längden gynnar fienden
måste kontrolleras av underrättelsetjänsten.
Samhället måste försvara sig och därför måste
speciella grupper sättas in för att kontrollera denna
obeväpnade fiende''.
Man måste slå till mot ''de organisationer som
tjänar som fiendens fasad'' och ''den del av
befolkningen som frivilligt eller inte stöder
fienden''.
Överste Zafra rekommenderar i detta syfte
''förhör, husundersökningar, öppna och hemliga
operationer''. Även tortyr accepteras som en laglig
metod i detta ''smutsiga krig''. I en av den
colombianska arméns handböcker återges den
franske översten Roger Trinquiers åsikter om
tortyren: ''Men det är viktigt att fången inte
behandlas som en vanlig brottsling eller som en
krigsfånge. Vad de styrkor som arresterat honom är
ute efter är inte att bestraffa ett brott -- -- -- utan
som i alla krig, att krossa fiendens armé eller att
tvinga den att kapitulera. Fången skall utfrågas om
sin organisation -- -- --. Under dessa förhör skall
han inte vara biträdd av någon advokat. Om han
lämnar de begärda upplysningarna skall förhöret
omedelbart avslutas, om inte, måste specialister
med vilka medel som helst försöka tvinga ur honom
hemligheterna. Fången bör, som alla soldater, då
konfronteras med det lidande och den säkra död
han dittills kunnat undgå''.
Redan 1986 sade den dåvarande riksåklagaren
Carlos Jiménez Gómez: ''I Colombia finns det inte
bara en utan två grundlagar, den som säljs i
bokhandlarna -- en häftad upplaga avsedd för
medborgarna -- och en annan som efter hand tyst
har smugit sig in i statens hjärta. Man vet inte när,
hur eller vem som är reserverad för de väpnade
styrkorna.''
I en rapport avlämnad av en undersökningsgrupp
på uppdrag av EG-parlamentet konstateras att
situationen när det gäller de mänskliga
rättigheterna är minst sagt bedrövlig i Colombia.
Avser invandrarministern att vidta några åtgärder
så att personer, som bevisligen utsatts för attentat i
sitt hemland, inte utvisas till ett sådant land?
1993/94:16 av Jan Fransson (s) till
jordbruksministern om jaktarrendena:
Jakten i Sverige är folklig landsbygdskultur. Detta
bekräftas nu senast i en relativt färsk undersökning
om den svenske jägaren. Över hälften av jägarna
bor i glesbygd. Jakten har fortfarande en stark
anknytning till jord- och skogsbruk. Drygt 20 %
hade sin sysselsättning inom denna bransch jämfört
med riksgenomsnittet som bara är 3 %. 50 % av
jägarna tjänar mindre än 13 500 kronor. Nästan
60 % av jägarna är icke-markägande.
Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen uttalat att det
är viktigt att denna folkliga tradition i den svenska
jakten bevaras. Men vad händer nu när staten via
Domän AB har gått i bräschen för helt oskäliga
prishöjningar och kortsiktiga arrendevillkor?
Priserna har i vissa fall mer än fördubblats och
systemet med fällavgifter upphör. Det innebär en
övergång till ett prissystem som inte tar hänsyn till
den verkliga tillgången på vilt och vad som är
förenligt med en god viltvård att beskatta.
Att låta ett kortsiktigt ekonomiskt
marknadstänkande styra viltvården står enligt min
mening i strid med de riktlinjer för en god jakt- och
viltvård som riksdagen uttryckt genom 4 § i
jaktlagen: ''I viltvården ingår att genom särskilda
åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och
att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att
åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar
markägaren och jakträttshavaren.''
Priset för arrende av jakt på statens marker har
tidigare bildat en norm för vad som kan betraktas
som en skälig prisnivå. Detta har varit ett allmänt
accepterat synsätt eftersom jakt- och viltvården
inte lämpar sig för ett ohämmat marknadssystem.
Domäns nya prispolitik, från att vara normgivande
för skäliga arrendepriser till att bli prispådrivande
innebär att andra stora markägare nu kommer att
följa efter. Detta kommer ofelbart att leda till att
endast ekonomiskt starka personer från Sverige
och utlandet får möjlighet att jaga. Domäns
hantering av jaktarrendepriserna sätter hela den
svenska jaktkulturen på spel och dess karaktär av
folklig landsbygdskultur. Den har också väckt en
storm av protester från jägare i hela landet. På den
socialdemokratiska partikongressen kom detta till
uttryck genom ett beslut att ge den
socialdemokratiska riksdagsgruppen i uppdrag att
motverka Domäns och kyrkans extrema höjningar
av jaktarrendena.
Mot denna bakgrund vill jag fråga
jordbruksministern om han är beredd att medverka
till att priser och andra villkor för upplåtelser för
jakt på statlig och annan allmänt ägd mark återigen
blir normgivande för vad som anses skäligt.
1993/94:17 av Sten Andersson i Malmö (m) till
kulturministern om asylpolitiken:
Den svenska asylpolitiken är enligt mångas
uppfattning ryckig och saknar
verklighetsförankring. För att lyckliggöra både
hjärta och hjärna används omväxlande hårda och
mjuka metoder. Bristen på en konsekvent och
genomtänkt politik leder enligt min mening till
ständigt felaktiga beslut. När sedan verkligheten
gör sig påmind, tvingas nya beslut fram för att rätta
till de begångna misstagen. Besluten kommer
därmed aldrig i fas med utvecklingen utan kommer
alltid för sent.
Den 10 oktober 1992 infördes ett visumtvång som i
praktiken var riktat mot kosovoalbaner. Dessa
ansågs plötsligt inte längre vara i samma behov av
skydd som tidigare, detta trots att 50 000
kosovoalbaner då redan fanns i Sverige. Samtidigt
upphörde visumtvånget för bosnier, vilket ledde till
att 40 000 bosnier ansökte om asyl i Sverige. Den
24 juni 1993 återinfördes ett visumtvång för
bosnier. Bedömningen var således att denna grupp
inte längre hade samma behov av skydd. Samtidigt
meddelades att de som hunnit komma till Sverige
kunde räkna med uppehållstillstånd. I Danmark
ges bosnier endast tillfälligt uppehållstillstånd och
avsikten är att förbereda flyktingarna för
repatriering.
De svenska besluten innebär att ca 100 000 bosnier
beviljas asyl på kort tid. Detta motsvarar antalet
invånare i en medelstor svensk stad. Kostnaderna
för skattebetalarna blir enorma. De svenska
besluten togs utan någon föregående debatt, trots
att det kommer att leda till utgifter på flera
miljarder kronor.
Är statsrådet beredd att föreslå förändringar i
asylpolitiken så att huvuddelen av den svenska
hjälpen lämnas hjälpsökande runt om i världen i
stället för att som nu i huvudsak komma dem till del
som på olika sätt lyckats ta sig till Sverige?
1993/94:18 av Hans Göran Franck (s) till
justitieministern om kriminalpolitiken:
Svensk kriminalpolitik håller på att förändras i
grunden. Det framgår av en nyligen utkommen
skrift från justitiedepartementet, Att renovera en
förfallen kriminalpolitik.
Den nya kriminalpolitiken sägs vara ett försök att
reparera Socialdemokraternas missriktade politik.
Regeringen 1982--1991 läggs bl.a. till last
införandet av halvtidsfrigivningen med åtföljande
ökad brottslighet, fortsatt utbredning av
narkotikamissbruket samt en ökning av den
anmälda brottsligheten med 216 000 brott.
Den brottsförhindrande effekten av ökande
inspärrning i fängelse har emellertid av
forskningen, senast i två avhandlingar från
Stockholms universitet och av
Ungdomsbrottskommittén (SOU 1993:35),
bedömts som marginell. Det gäller även effekterna
av halvtidsreformen 1983. Påtagliga effekter på
brottsnivån genom inspärrning av gärningsmän kan
inte uppnås utan att fängelsebeläggningen
flerfaldigas till en kostnad av åtskilliga miljarder
kronor. För övrigt förekommer principen om
villkorlig frigivning efter halva tiden eller t.o.m.
tidigare i ett flertal europeiska länder och infördes
i t.ex. Storbritannien av en konservativ regering.
Narkotikamissbrukets utbredning pekar enligt
tillgängliga källor på att nytillskottet är begränsat
och att allt färre unga blir missbrukare. Detta
framgår av årliga undersökningar av skolelevers
och värnpliktigas användning av narkotika, av
stickmärken bland arrestanter på Stockholms häkte
och av åldersfördelningen bland lagförda för
narkotikabrott. Minskningen i antalet debutanter i
narkotikamissbruk var dessutom särskilt stark
under 1970-talet.
Vad gäller brottsutvecklingen har antalet anmälda
brott ökat med 24 000 per år perioden 1982--1991.
Siffran kan dock jämföras med motsvarande för de
borgerliga regeringsåren 1976--1982: 31 000 per år.
Justitieministern har valt att renovera
kriminalpolitiken genom bl.a. följande --
genomförda och planerade -- skärpningar av straff
och verkställighet:
-- Höjning av fängelsestraffen för 18
brottsbalksbrott (och minskning för två);
-- Höjning av fängelsestraffen för
trafikonykterhetsbrott;
-- Införande av fängelse i straffskalan för
konsumtion av narkotika;
-- Avskaffande av halvtidsfrigivningen.
Dessa lagändringar är den huvudsakliga orsaken till
att Kriminalvårdsstyrelsen nu uppskattar att 1 400
nya anstaltsplatser -- främst slutna -- måste byggas.
Nybyggnadskostnaden för så många slutna platser
kan beräknas till ca 2 miljarder kronor och
driftskostnaderna, om alla platser fylls, till ca 700
miljoner kronor per år. Till detta kommer växande
kostnader för häkten, som för närvarande är
överfulla.
I de olika propositionerna görs inte troligt att
straffskärpningarna skall få en brottsminskande
effekt. Justitieministern tar inte ställning till
empirisk kunskap om påföljders effekter på
brottsutvecklingen. Där forskningen visat att de
allmänpreventiva effekterna av ytterligare
höjningar av risken för fängelse är obefintliga eller
marginella, hänvisar justitieministern till ''sunda
förnuftet'' som bevis för att sådana effekter finns.
Då det inte kan visas empiriskt att ytterligare
fängelse inte ger brottsminskande effekter, bör en
rationell kriminalpolitik satsa på något annat
utifrån den allmänna principen att det minst
skadliga ingreppet skall användas.
Justitieministern har också introducerat en ny
princip för straffmätning, nämligen: ''Genom att
straffa brottslingen upprättar staten brottsoffret''.
Denna princip innebär att spärrarna mot ökad
användning av fängelsestraff kan sättas ur spel. För
hur motBevisa att det inte krävs ett, två, fem eller
tio års fängelse för gärningsmannen för att offret
skall bli ''upprättat''? Risken att hamna i ett
vedergällningstänkande är påtaglig.
Skulle regeringen vilja införa denna
straffmätningsregel i brottsbalken, kommer den
knappast att vara brottsoffren till hjälp. Vad
brottsoffret i normalfallet önskar är ekonomisk
kompensation, någon att prata med och i
förekommande fall läkarvård -- inte ''upprättelse''
genom högre straff för gärningsmannen. Det är vad
undesökningar på området visar. Den halva miljon
kronor som en årsplats i sluten anstalt kostar kan
säkert användas bättre för att upprätta brottsoffret.
Internationell erfarenhet visar att brottsnivån inte
bestäms av straffnivån. Justitieministern har själv
framhållit detta: ''Allmänt sett tycker jag att det hos
många finns en överdriven tilltro till lagstiftningens
betydelse i det brottsbekämpande arbetet. Om
brottsligheten drastiskt kunde minskas endast
genom att riksdagen antog nya lagar, skulle detta ha
gjorts för länge sedan.''
Justitieministern bör följa denna kloka insikt i
stället för att aktivt föra en politik som snabbt leder
till att fängelsebeläggningen slår rekord för 1900-
talet. Det finns ju andra vägar att gå: exempelvis
restriktiv alkoholpolitik för minskning av
våldsbrotten, avkriminalisering enligt
Åklagarutredningens förslag, omprioritering av
Polisens resurser till mer skydd av medborgarna,
påverkan av tillfällesstrukturen för att minska
brottsligheten, kraftig satsning på stödpersoner för
unga lagöverträdare på väg in i en brottslig karriär
och företagssponsring av jobb till persistenta
förmögenhetsbrottslingar.
Sedan kvarstår naturligtvis den ständiga frågan:
Hur förbättra levnadsförhållandena för dem som
befolkar våra fängelser? Det är det entydiga
resultatet från alla undersökningar att de som sitter
i fängelse har sämre uppväxtvillkor, sämre
utbildning, sämre hälsa, sämre bostad, sämre
ekonomi och sämre situation på arbetsmarknaden
än övriga medborgare. De som sitter i fängelserna
är förlorare. För dem gäller verkligen: brott lönar
sig inte.
Av central betydelse för beivrandet av den
tilltagande brottsligheten är att göra väsentligt
större satsningar på den brottsförebyggande
verksamheten än vad som görs för närvarande.
Med anledning av det anförda får jag ställa följande
frågor till justitieminister Gun Hellsvik:
1. Vilka belägg har justitieministernför att
ytterligare straffskärpningar skulle minska
straffnivån?
2. Vilket lagligt stöd finns enligt justitieministern
för att staten genom bestraffning av brottslingen
upprättar brottsoffret?
3. Är den beräknade utbyggnaden av antalet
fängelseplatser med ca 1 400 till en uppskattad
nybyggnadskostnad beräknad med ca 2 miljarder
och årlig driftskostnad med ca 700 miljoner kronor
ändamålsenlig och försvarlig?
4. Vilka alternativ till fängelse är regeringen
beredd att verka för utöver samhällstjänst och
intensivövervakning?
5. Vilka åtgärder vill regeringen föreslå för att
förbättra förhållandena för dem som befolkar
fängelserna, i syfte att förhindra återfall och främja
en bättre social anpassning efter frigivningen?
6. Vilka ytterligare satsningar på
brottsförebyggande åtgärder vill regeringen göra?
30 § Kammaren åtskildes kl. 16.41.
Förhandlingarna leddes av talmannen.