Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1993/94:4

Torsdagen den 7 oktober

Kl. 14.30

---

1 § Anmälan om ny ordförande i
utbildningsutskottet

Talmannen anmälde att utbildningsutskottet den 7
oktober utsett Hans Nyhage (m) till ny ordförande
efter Ann-Cathrine Haglund.

2 § Ny riksdagsledamot

Anf. 1 TALMANNEN:

Enligt protokoll från Riksskatteverket har till ny
ledamot för Göteborgs kommuns riksdagsvalkrets
fr.o.m. den 6 oktober 1993 efter Johan Brohult
utsetts Simon Liliedahl (nyd).

3 § Avsägelser

Talmannen meddelade att följande avsägelser
inkommit:

Hans Nyhage (m) hade avsagt sig uppdraget att
vara ledamot i konstitutionsutskottet,

Hans Gustafsson (s) hade avsagt sig uppdraget att
vara ledamot i finansutskottet,

Allan Larsson (s) hade avsagt sig uppdraget att vara
ledamot i finansutskottet,

Yvonne Sandberg-Fries (s) hade avsagt sig
uppdraget att vara ledamot i skatteutskottet,

Gunnar Hökmark (m) hade avsagt sig uppdraget
att vara ledamot i försvarsutskottet,

Doris Håvik (s) hade avsagt sig uppdraget att vara
ledamot i socialförsäkringsutskottet,

Göran Persson (s) hade avsagt sig uppdraget att
vara ledamot i näringsutskottet,

Birgitta Dahl (s) hade avsagt sig uppdraget att vara
ledamot i utrikesnämnden,

Birgitta Dahl (s) hade avsagt sig uppdraget att vara
ledamot i den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige,

Göran Persson (s) hade avsagt sig uppdraget att
vara ledamot i den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige,

Ingvar Johnsson (s) hade avsagt sig uppdraget att
vara suppleant i finansutskottet samt

Göran Lennmarker (m) hade avsagt sig uppdraget
att vara suppleant i socialutskottet.

Kammaren biföll dessa avsägelser.

4 § Anmälan om kompletteringsval till vissa
utskott, m.m.

Talmannen meddelade att på grund av uppkomna
vakanser hade

dels Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp
anmält Henrik S Järrel som ledamot i
konstitutionsutskottet, Göran Lennmarker som
ledamot i utrikesutskottet, Henrik Landerholm
som ledamot i försvarsutskottet, försvarsminister
Anders Björk som ledamot i krigsdelegationen,
Knut Billing som ledamot i Europarådets svenska
delegation, Karin Falkmer som ledamot i den
svenska delegationen till Europeiska
frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté, Per Stenmarck som
ledamot i den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige, Ola Karlsson som suppleant i
konstitutionsutskottet, Hans Hjortzberg-Nordlund
som suppleant i utrikesutskottet och
socialutskottet, Gunnar Hökmark som suppleant i
försvarsutskottet, Alf Wennerfors och Mona Saint
Cyr som suppleanter i utrikesnämnden, Göte
Jonsson som suppleant i besvärsnämnden, Mona
Saint Cyr som suppleant i Europarådets svenska
delegation, Göran Lennmarker som suppleant i
den svenska delegationen till Europeiska
frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté och Ivar Virgin som
suppleant i den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige,

dels Socialdemokratiska riksdagsgruppen anmält
Göran Persson och Yvonne Sandberg-Fries som
ledamöter i finansutskottet, Jan Fransson som
ledamot i skatteutskottet, Lars Ulander som
ledamot i försvarsutskottet, Bengt Lindqvist som
ledamot i socialförsäkringsutskottet, Hans
Gustafsson som ledamot i näringsutskottet, Doris
Håvik som ledamot i utrikesnämnden, Bo Nilsson
som ledamot i krigsdelegationen, Doris Håvik och
Allan Larsson som ledamöter i den svenska
delegationen till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige, Allan
Larsson som suppleant i finansutskottet, Kristina
Persson som suppleant i justititieutskottet och
jordbruksutskottet samt Ingvar Johnsson som
suppleant i bostadsutskottet.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i konstitutionsutskottet

Henrik S Järrel (m)

ledamöter i finansutskottet

Göran Persson (s)

Yvonne Sandberg-Fries (s)

ledamot i skatteutskottet

Jan Fransson (s)

ledamot i utrikesutskottet

Göran Lennmarker (m)

ledamöter i försvarsutskottet

Henrik Landerholm (m)

Lars Ulander (s)

ledamot i socialförsäkringsutskottet

Bengt Lindqvist (s)

ledamot i näringsutskottet

Hans Gustafsson (s)

ledamot i utrikesnämnden

Doris Håvik (s)

ledamöter i krigsdelegationen

Försvarsminister Anders Björck (m)

Bo Nilsson (s)

ledamot i Europarådets svenska delegation

Knut Billing (m)

ledamot i den svenska delegationen till Europeiska
frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté

Karin Falkmer (m)

ledamöter i den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige

Per Stenmarck (m)

Doris Håvik (s)

Allan Larsson (s)

suppleant i konstitutionsutskottet

Ola Karlsson (m)

suppleant i finansutskottet

Allan Larsson (s)

suppleant i justitieutskottet

Kristina Persson (s)

suppleant i utrikesutskottet

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

suppleant i försvarsutskottet

Gunnar Hökmark (m)

suppleant i socialutskottet

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

suppleant i jordbruksutskottet

Kristina Persson (s)

suppleant i bostadsutskottet

Ingvar Johnsson (s)

suppleanter i utrikesnämnden

Alf Wennerfors (m)

Mona Saint Cyr (m)

suppleant i besvärsnämnden

Göte Jonsson (m)

suppleant i Europarådets svenska delegation

Mona Saint Cyr (m)

suppleant i den svenska delegationen till
Europeiska frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté

Göran Lennmarker (m)

suppleant i den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige

Ivar Virgin (m)

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1993/94:24 till justitieutskottet

1993/94:29 till finansutskottet

1993/94:31 till försvarsutskottet

1993/94:55 till lagutskottet

Skrivelserna

1993/94:15 till konstitutionsutskottet

1993/94:46 till justitieutskottet

6 § Information från regeringen om Bosnien

Anf. 2 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! I denna stund har 300 av de svenska
soldaterna i den nordiska bataljonen anlänt till
Tuzlaområdet i Bosnien. Ytterligare 280 befinner
sig i FN:s underhållsbas utanför Belgrad för att ta
hand om lastningen av bataljonens materiel. Dessa
280, tillsammans med ytterligare 300 soldater,
kommer efter hand också att grupperas i Tuzla.
Styrkan beräknas vara färdiggrupperad i slutet av
oktober.

Sedan riksdagens ledamöter skildes åt har åtskilligt
hänt i Bosnien. Jag anser därför att det är angeläget
att informera ledamöterna om läget och de svenska
och internationella insatserna.

Jag är säker på att vi alla delar känslan av besvikelse
över att det inte blev någon fredsuppgörelse om
Bosnien i förra veckan. Många hade ändå trott att
det bosniska parlamentet skulle säga ja till
fredsplanen, trots dess uppenbara brister. Även om
många invändningar kan göras -- inte minst
moraliska -- är fortsatt krig än mer avskräckande.
Det civila lidandet kan få en ofattbar omfattning
under den kommande vintern.

Det bosniska parlamentet har sagt sig kunna
acceptera fredsplanen endast på villkor att
erövrade områden lämnas tillbaka, vilket
förutsätter att främst den serbiska sidan lämnar
områden som den nu kontrollerar; något som för
närvarande ter sig mindre sannolikt. Det förefaller
därför som om fredsplanen för tillfället har skjutits
åt sidan. Tid för en ny förhandlingsrunda har inte
bestämts.

Samtidigt får vi inte ge upp hoppet om att en
förhandlingsuppgörelse ändå kan nås inom en snar
framtid. De positioner som de krigförande parterna
intagit är knappast slutgiltiga. Den annalkande
vintern kommer, om inte annat, att inskärpa lägets
allvar för dem. En sådan uppgörelse skulle
möjligen kunna ske på grundval av de bilaterala
gemensamma deklarationer som muslimerna slutit
med både kroater och serber. Där finns utrymme
för fortsatta förhandlingar om territoriella frågor,
åtminstone vad gäller utbyte av områden.

Striderna i Bosnien förefaller inte ha trappats upp
i någon nämnvärd utsträckning efter det bosniska
parlamentets beslut. Det verkar som om alla tre
sidorna avvaktar läget och är osäkra på hur de skall
gå vidare.

Den mest sannolika utvecklingen är att vi får
uppleva en tid av osäkerhet och begränsad
krigföring. Vi talar alltså om en sorts
gråzonstillstånd, som i sig innehåller en fara för att
anarkin ökar och att befälslinjerna inom respektive
styrkor luckras upp ännu mer. Ett än mer oroande
scenario är naturligtvis att striderna intensifieras.

Säkerhetsläget för UNHCR:s personal och andra
hjälparbetare är redan nu allvarligt. Vi kan inte
utesluta att läget kan komma att ytterligare
förvärras så att de internationella humanitära
organisationer som är verksamma i Bosnien tvingas
att dra sig ur helt eller delvis. Man värjer sig för
tanken på vilka följder detta skulle få för
civilbefolkningen.

För Sverige är det alldeles nödvändigt att
tillsammans med andra länder verka för att
fredsansträngningarna fortsätter och att den
humanitära hjälpen till bosnierna inte upphör. Det
är illavarslande att UNHCR:s och andra
humanitära organisationers biståndsappeller har
mött ett så svagt internationellt gensvar.

Det är också min övertygelse att den bosniska
regeringens benägenhet att acceptera en fredsplan
skulle öka om det internationella samfundet gav
den ett klart och entydigt budskap att det var villigt
att bidra militärt och humanitärt för att genomföra
och upprätthålla en fredsplan i alla dess delar.

Ju längre kriget i Bosnien drar ut på tiden, desto
större destabiliserande effekt kommer det att ha på
hela regionen. Sanktionsregimen, som tär på
Serbien-Montenegro och som utan tvivel haft
avsedd verkan, drabbar även de omkringliggande
länderna ekonomiskt.

Det internationella samfundet bör dock inte lätta
på sanktionerna förrän det står klart att en
fredsplan för Bosnien verkligen genomförs.
Sanktionerna har också betydelse för
ansträngningarna att nå en övergripande reglering
av situationen i f.d. Jugoslavien; däribland
konflikterna i Kroatien och Kosovo.

Fru talman! De svenska insatserna i
Jugoslavienkonflikten är omfattande. Inget land
utanför f.d. Jugoslavien har tagit emot så många
flyktingar per capita som Sverige. Samtidigt är det
svenska humanitära biståndet dit det fjärde största
i absoluta tal. Vi bidrar nu med personal till FN:s
fredsbevarande styrkor i Kroatien och Makedonien
samt efter den nu pågående grupperingen även till
Bosnien. Sverige har också som ESK-ordförande
bedrivit en aktiv politik för att förhindra att
konflikten sprids till andra områden.

Fru talman! Sverige har under det senaste året
kraftigt ökat deltagandet i FN:s fredsbevarande
insats i f.d. Jugoslavien, Unprofor. Då
Bosnienstyrkan fullt ut stationeras i Tuzlaområdet
vid månadsskiftet oktober/november uppgår den
totala svenska Unproforkontingenten i f.d.
Jugoslavien till nära 1 300 personer, vilket är fler än
Sverige vid något tillfälle haft i ett och samma
fredsbevarande FN-uppdrag. Den totala kostnaden
för det svenska engagemanget i Unprofor beräknas
uppgå till ca 800 miljoner kronor per år.

Den nordiska Bosnienbataljonen agerar under
säkerhetsrådets resolution 836 med uppgift att
etablera Tuzla som ett av sex fredade områden i
Bosnien. Situationen för befolkningen i
Tuzlaområdet är utsatt, och förbindelserna med
övriga Bosnien är i princip avskurna. Närvaron av
den nordiska bataljonen får därmed en viktig
funktion för att avskräcka från angrepp mot
området och dess befolkning.

Genom de begränsade truppbidragen till FN:s
Bosnieninsats och den svåra humanitära
situationen, i synnerhet inför vintern, kommer
emellertid bataljonens huvuduppgifter under den
närmaste tiden att koncentreras till att etablera
rörelsefrihet i området samt att eskortera
humanitära hjälpsändningar.

Sverige och övriga nordiska länder för en
fortlöpande dialog med FN-sekretariatet, med
andra betydande deltagarländer i Bosnieninsatsen
samt på en militär nivå med Unprofors högkvarter
i Zagreb för att tillse att den svenska insatsen ligger
i linje med riksdagens bemyndigande avseende
insatser för att säkerställa fred i f.d. Jugoslavien.
Det har därvid framhållits att bataljonen arbetar
under ett nationellt mandat som måste förenas med
FN:s intressen.

Om ett fredsavtal för Bosnien kommer till stånd
kan den nordiska styrkan komma att användas för
att genomföra ett sådant. En omfattande
fredsbevarande FN-insats förutses då. Det är än så
länge oklart hur strukturen för en sådan insats
kommer att te sig. Det torde dock stå klart att
NATO kommer att spela en betydelsefull operativ
roll under medverkan av en rad icke-NATO-länder.
Diskussioner pågår för närvarande om hur
relationen mellan FN och NATO mer i detalj
kommer att se ut.

Den svenska regeringens utgångspunkt är att en
svensk insats för att genomföra ett fredsavtal för
Bosnien måste äga rum under mandat från FN:s
säkerhetsråd.

Fru talman! Jag vill gärna peka även på den viktiga
roll som ESK spelat i den jugoslaviska krisen.
ESK:s arbete har främst inriktats på att förhindra
att den öppna konflikten sprids till Kosovo,
Vojvodina, Sandjak och Makedonien. Jag vill
också erinra om att ESK har det huvudsakliga
ansvaret för att sanktionerna mot Serbien-
Montenegro upprätthålls. Dessa har därmed blivit
ett verksamt medel för att påverka Serbiens politik.

Dessutom har ESK initierat förslaget att upprätta
en krigsförbrytardomstol. Vi hoppas att domstolen
nu snart skall kunna upprättas och ta itu med sitt
arbete.

Sedan en tid för ESK, på svenskt initiativ, en dialog
med förhandlarna i Genève och Unprofor i Zagreb
om vilka uppgifter som ESK kan få vid
genomförandet av ett fredsavtal för Bosnien. Utan
att föregripa denna diskussion torde man redan nu
kunna konstatera att de områden som är bäst
lämpade för ESK är konfliktlösande och
konfliktförebyggande åtgärder på lokal nivå.
ESK:s minoritetskommissarie bör också kunna
spela en viktig kompletterande roll. Betydelsefulla
bidrag borde också gunna ges till att bygga upp
rättssamhället och de demokratiska
institutionerna. ESK har även lång erfarenhet av
förtroendeskapande åtgärder på det militära
området.

Fru talman! Sverige har varit drivande när det
gäller att fastställa en politik för de humanitära
insatserna i f.d. Jugoslavien. Därvidlag har Sverige
betonat vikten av att hjälpen samordnas
internationellt och att huvudvikten läggs vid
insatser i närområdet.

Om hjälpen koncentreras till närområdet
underlättas även möjligheterna till återuppbyggnad
och repatriering av flyktingar så snart konflikten
bilagts. Hittills har Sverige anslagit sammanlagt
ca 500 miljoner kronor för sådana insatser.

Sverige har prioriterat, och kommer även
fortsättningsvis att prioritera, Bosnien. Sverige
bygger och rehabiliterar för närvarande bostäder
för 20 000 flyktingar i Tuzla, Srebrenica och
Gorazde.

Vi får dock inte glömma bort att stora
flyktinggrupper finns i andra delar av f.d.
Jugoslavien. Vissa insatser måste därför avdelas för
Kroatien, Serbien-Montenegro och Makedonien.

Sverige är på plats. Vi har beredskap för fortsatta
insatser och har upprättat en samordningsgrupp
inom regeringskansliet härför. Även om våra och
andra länders insatser inte varit tillräckliga för att
bilägga konflikterna i f.d. Jugoslavien får vi inte
förtröttas. Den fullt möjliga, men samtidigt
otänkbara, humanitära katastrofen får inte inträffa.
Sverige kommer att göra vad som står i dess makt
för att förhindra att detta sker.

Men händelserna i f.d. Jugoslavien berör inte
endast regeringar utan också enskilda personer och
organisationer. Det är viktigt att så många som
möjligt engagerar sig i arbetet för att lindra nöden
för den utsatta civilbefolkningen i f.d. Jugoslavien.
Insikten om att detta krig i Europa är vars och ens
angelägenhet gör att regeringen anser sig ha brett
stöd för sin aktiva Jugoslavienpolitik.

Anf. 3 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för
informationen om vad regeringen gör och avser
göra vad gäller kriget i Bosnien. Jag vill
understryka redan från början att jag med
utrikesministern helt delar den besvikelse som finns
hos många svenskar, inklusive mig själv och mitt
parti, över att kriget fortsätter i Bosnien, att det
tycks trappas upp och att det ännu inte finns någon
fredsplan.

Men jag har några frågor att ställa till
utrikesministern. Den första gäller beslutet att över
huvud taget skicka svensk FN-trupp till Bosnien. Vi
diskuterade i våras frågan i riksdagen, och
riksdagen beslöt att överlämna till regeringen att
fatta beslutet.

Vi i mitt parti var mycket kritiska till detta och
menade att detta är ett beslut som bör fattas av en
riksdag, inte överlämnas åt regeringen. Vår kritik
har därefter fått stöd av FN-anställda, FOA-
forskare, m.fl. Jag undrar: När Sverige står inför en
sådan avgörande och viktig fråga som att ställa upp
med fredsframtvingande trupp i Bosnien, varför
inte kräva att även riksdagen blir inkallad för att
fatta ett sådant beslut? Har regeringen övervägt att
kalla in riksdagen?

Min andra fråga gäller finansieringen. När beslutet
fattades i våras sades det från riksdagens sida att det
gällde 600 miljoner. Nu talar utrikesministern om
800 miljoner. Hur stämmer det överens? Hur skall
detta finansieras?

Den tredje frågan gäller vapenexporten. Vi vet att
det är svenska vapen som i stor utsträckning
används i Jugoslavien. Vilka slutsatser drar
regeringen av detta inför andra konflikter? Hur
skall man kunna undvika svensk vapenexport till
stridande parter?

En ytterligare fråga gäller den internationella
domstolen. Jag är glad att höra att den snart
kommer till stånd för att kunna döma
krigsförbrytelser. Min fråga är: När kommer den,
vilken tidsbedömning gör utrikesministern på det
området?

Anf. 4 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Jag skall försöka att besvara Eva
Zetterbergs frågor i tur och ordning.

Det är inte korrekt att säga att det är ett mandat.
Riksdagen har mycket noggrant diskuterat dessa
frågor. Det är inte ett i sig fredsframtvingande
mandat. Det är ett mandat som innehåller vidgad
möjlighet att använda defensivt våld.

Just därför att detta var ett betydligt farligare
uppdrag, som skulla kunna innehålla element av
defensivt våld, vidtog regeringen den extra
åtgärden och gjorde ansträngningen att lägga fram
en proposition i riksdagen där man bad om
riksdagens bemyndigande. Detta bemyndigande
fick också regeringen. Beslut skulle kunna fattas
efter hörande av utrikesnämnden. Så har också
skett.

Utrikesnämnden sammanträdde ett par gånger
under sommaren och inför det regeringsbeslut som
så småningom fattades. Det fanns en allmän
uppslutning om att Sverige skulle ställa denna
bataljon till FN:s förfogande. Jag vill betona att det
är en nordisk bataljon. Detta sker i nära samarbete
med övriga nordiska länder, framför allt
naturligtvis med Danmark och Norge. Men Finland
har också bidragit på sitt sätt.

Finansieringen måste lösas och är helt naturligt på
väg att lösas i den budgetberedning som nu sker
inom regeringen.

När Eva Zetterberg säger att det i stor utsträckning
är svenska vapen som används måste jag säga att
detta är en nyhet för mig. Jag tror inte att det är på
det viset. Jag tror att det är alla möjliga andra
länders vapen. När det gäller export av vapen är de
svenska krigsmaterielbestämmelserna mycket
klara. Det kan icke ske någon export av vapen till
områden där det pågår strider eller finns risk för
strider.

Den internationella domstolen finns i den
meningen att domare är utsedda. Men även en
åklagare måste tillsättas, och domstolen måste fås
att fungera. I mitt FN-tal i förra veckan underströk
jag Sveriges uppslutning kring denna domstol och
hur viktigt det var att den snabbt kunde börja sitt
arbete.

Anf. 5 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag vill bara mycket kort kommentera
de svar jag fick av utrikesministern.

Ett beslut som fattas i utrikesnämnden anser jag
vara helt otillfredsställande med tanke på den stora
vikt som detta beslut har för Sverige. Att man inte
i större utsträckning får diskutera detta ute bland
allmänheten för att låta hela riksdagen fatta beslut
anser jag vara mycket otillfredsställande.

Som svar på den andra frågan, om finansieringen,
säger utrikesministern att den håller på att beredas
och att det snart finns ett beslut. Då undrar jag:
Överväger regeringen att lägga in dessa medel i
försvarsbudgeten, vilket vore det enda logiska och
det enda rätta i den här situationen?

Slutligen: Det finns svenska vapen som används i
det här området. Det är väl dokumenterat.

Anf. 6 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Det faktum att regeringen lade fram en
proposition i riksdagen var i sig en ny åtgärd. Jag
tycker att det var en bra åtgärd. Därmed gavs också
underlag för en bred och allmän debatt och framför
allt för ett beslut i riksdagen.

När det sedan gäller finansieringen har jag bara att
svara att beredning pågår. Riksdagen kommer att
föreläggas förslag i denna fråga i samband med
budgetpropositionen.

Anf. 7 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för den
redogörelse vi har fått och även säga att jag tycker
att det är bra att svensk FN-trupp nu finns på plats
i Tuzla.

Jag vill ta upp en helt annan fråga, nämligen ett
uttalande som gjordes av utrikesministern den 31
juli. Ordet genombrott användes där om planen att
dela Bosnien i tre stater på etnisk grund. Jag menar
att ordet genombrott är ett ytterst olyckligt och
olämpligt ordval. Det har också väckt undran.

Även om vi alla hoppas att ett fredsavtal snart skall
kunna skrivas under, får vi inte skyla över den
faktiska innebörden av de planer som har varit
aktuella och som kanske också är aktuella nu. Om
inte omvärlden intervenerar, kan fred i Bosnien i
dag inte uppnås annat än på så sätt att Bosniens
internationellt erkända regering godtar att större
delen av landet i praktiken annekteras av Serbien
och Kroatien. Detta är icke något som kan
beskrivas som ett genombrott. Det är en europeisk
katastrof som endast kan motiveras med att
alternativet, om omvärlden inte ingriper, skulle
vara en ännu större katastrof.

Jag vill därför ställa frågan: Kan utrikesministern
klargöra att uttalandet från den 31 juli inte skall
uppfattas som att Sverige avser att legitimera
erövringskrig i Europa?

Anf. 8 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Jag måste säga att Håkan Holmberg
förvånar mig genom sitt inlägg. Jag tycker att den
svenska regeringens Jugoslavienpolitik och
Bosnienpolitik är ytterligt klar. Det finns faktiskt få
länder som gör sådana ansträngningar som Sverige
gentemot tragedin i det f.d. Jugoslavien. Någon del
i dessa ansträngningar och i detta arbete har även
Sveriges utrikesminister.

Att ett uttalande kan missförstås på det sätt som
Håkan Holmberg gör här förvånar mig också. Ett
stöd för fredsansträngningarna är faktiskt
någonting som jag trodde stod klart, trots det
moraliska dilemma som jag pekade på i mitt
anförande och som jag många gånger har pekat på.
Vad är alternativet, Håkan Holmberg?

Jag vill understryka att det alternativ som vi faktiskt
kan skåda i dag som en möjlig och tänkbar
verklighet är en humanitär katastrof i Bosnien. Jag
tänker på kvinnorna och barnen som behöver fred
och tycker faktiskt att krigsherrarna kunde sluta
med sitt våld och sin framfart.

Anf. 9 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Fru talman! Jag har exakt samma uppfattning om
detta som utrikesministern. Jag instämmer också i
att det är få länder som har gjort särskilt mycket.
Sverige hör till de få som har försökt att göra något
för att avvärja de allra värsta följderna av det som
sker.

Jag tycker också att man måste ha någon känsla för
vad normalt språkbruk innebär. Ordet genombrott
associerar jag -- jag tror att väldigt många gör det --
med något positivt som händer. Det positiva här är
ju snarare att något ännu värre kanske kan
undvikas. Den verkliga innebörden är faktiskt att
internationell rätt fullständigt slås över ända.
Förhoppningsvis kan något räddas genom detta
fredsavtal, om det kan undertecknas. Jag hoppas
innerligt att så kan ske.

Jag tycker att det är viktigt att man, med tanke på
de olika manövrer som vi ser och de resultat som vi
hoppas ändå skall kunna åstadkommas i brist på det
som vore det moraliskt riktiga -- jag håller med
utrikesministern om att det finns moraliska
invändningar -- inte döljer den faktiska innebörd
och den bakgrund som denna europeiska katastrof
har.

Anf. 10 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Jag skulle gärna se att Håkan
Holmberg förde sin debatt med medlarna Owen
och Stoltenberg, som gör oerhörda ansträngningar
i en plågsam situation och vilkas strävan ändå är
inriktad på att få krigshandlingarna att upphöra och
få någon form av fred och försoning mellan
parterna.

Anf. 11 MARGARETA VIKLUND (kds):

Fru talman! Jag får också tacka utrikesministern för
informationen, som jag tycker var intressant och
givande. Engagemanget nämndes, och det är starkt
hos många av oss för länderna i det forna
Jugoslavien.

Sverige har för närvarande ett stort inflytande i
ESK genom bl.a. utrikesministerns
ordförandeskap och genom det också ett stort
anseende i Europa och världen i övrigt. Vad Sverige
gör och säger väcker uppseende. Har Sverige, dvs.
utrikesministern och Utrikesdepartementet, med
tanke på sin position som ett föregångsland
funderat på eller planerat ett officiellt besök i
Sarajevo? Vi har ju ändå erkänt Bosnien. Det
skulle i så fall betyda väldigt mycket för
människorna där och för världsopinionen.

En annan sak som också skulle kunna vara av stor
betydelse är att upprätta en ambassad för Bosnien,
i Bosnien. Kanske man inte kan lägga den precis i
krigszonen utan någon annanstans. En svenska
ambassad för Bosnien skulle betyda oerhört
mycket för de människor som har börjat tappa tron
på människors positiva vilja i det landet. Det skulle
dessutom kunna vara en signal och hjälp till alla de
bosniska flyktingar som vi hjälper här i vårt land
och som vi planerar att hjälpa och redan hjälper i
det forna Jugoslavien, i Bosnien.

Beträffande den krigstribunal som nu håller på att
inrättas och som det samlas material till: Vad finns
det för garanti för att man verkligen får tag i de
verkliga bovarna -- om jag får använda det ordet --
dvs. ledarskiktet? Vad finns det som sagt för
garantier för att man får tag i dem och kan ställa
dem inför rätta, som ju är ytterst ansvariga för detta
blodbad?

Anf. 12 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Det finns naturligtvis ingen garanti. Vi
förstår hur svårt detta är. UD:s rättschef Hans
Corell har i sitt förarbete till
krigsförbrytardomstolen belyst ganska väl att det
inte blir en alldeles lätt situation för de namngivna
krigsförbrytarna i framtiden. De kommer att vara
parior i det övriga Europa. De kommer inte att
kunna resa, osv. Det finns nu ett system för att
samla in upplysningar från människor som har
utsatts för brott av det hemskaste slag. Detta
system finns även här i Sverige. Det insamlas nu en
utförlig dokumentation, som kommer att ligga till
grund för denna domstols arbete. Det kommer att i
viss mån bli ett pionjärarbete. Jag kan ändå se vissa
möjligheter för denna domstol. Detta är väl
någongting som vi kommer att ha möjlighet att
följa, och kanske kan vi på något sätt bidra till att
några av krigsförbrytarna ändå skall få en mycket
svår situation och någon form av straff.

Margareta Viklund tar även upp frågan om en resa
till Sarajevo. Det är inte alldeles omöjligt. Jag vet
att jag har fått en inbjudan dit i dag. Låt mig
överväga den. Jag gjorde en resa till Belgrad för
snart ett år sedan. Det hade väl inte riktigt åsyftad
verkan, men jag skall säga till Margareta Viklund
att vart jag egentligen helst skulle vilja åka i dag är
Kosovo för att om möjligt kunna bidra till att ESK
återfår sin mission till Kosovo, att vi kan bidra till
att något minska spänningen där.

Anf. 13 PIERRE SCHORI (s):

Fru talman! Sverige gör stora humanitära insatser i
Bosnien. Vi står inte efter något land där. Det är
självklart att detta är en bindande plikt för oss. Vi
ser här en katastrof som är den värsta sedan andra
världskriget. Vi har beslutat om dessa insatser med
stor enighet, med undantag av Ny demokrati, i
denna riksdag, så det är ett i stort sett enigt folk
bakom den politiken.

Politiskt kan man dock kanske vänta sig litet fler
insatser. Håkan Holmberg har tagit upp här en
viktig fråga, nämligen den att vi med en tydligare
och klarare röst borde ge till känna vad vi
egentligen tycker om det som försiggår i Bosnien,
om denna uppdelning av en FN-medlemsstat.
Medlarna har sitt jobb, ja, men Sverige bör kunna
tycka fritt om det som här gäller, att man bryter mot
ESK:s och FN:s principer gentemot en
medlemsstat.

Jag hade tänkt ta upp samma fråga som ställdes här
nyss om diplomatisk representation i Sarajevo. Det
vore ett oerhört viktigt solidariskt beslut för utsatta
där. Det vore ett stöd för svenskarna som nu finns
på plats, och det vore också bra för
informationsinhämtning. Det finns ett tiotal länder
som har ackrediterat ambassadörer på platsen.
Varför har inte Sverige gjort detta?

Anf. 14 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Vi har gjort en mängd politiska
insatser. Får jag peka på en som har varit av alldeles
särskilt stor betydelse, fastän den har gått tämligen
obemärkt förbi. Vi har nämligen fått Makedonien
att respektera FN:s sanktioner. För ungefär tre
veckor sedan stängdes äntligen gränsen mellan
Makedonien och Serbien-Montenegro. Detta är
någonting som svenska utrikesdepartementet och
jag själv har arbetat med hela sommarn i samtal
med Warren Christopher och president Gigorov
och många andra. Det var i själva verket en mycket
betydelsefull insats. Hade icke detta skett, hade vi
löpt risken att hela sanktionsregimen mot Serbien-
Montenegro hade brakat samman därför att övriga
grannländer inte hade velat ställa upp.

När det gäller den diplomatiska representationen i
Sarajevo: Om det nu blir ett besök där, låt mig
behandla den frågan då.

Anf. 15 VIOLA FURUBJELKE (s):

Fru talman! Jag vill fråga utrikesministern om
Sverige kan göra någonting för att häva den
kommmunikationsblockad som Sverige ju delvis
medverkar till genom sitt FN-engagemang. Det är
väldigt viktigt att människorna i Sarajevo och i
Bosnien i övrigt kan nå ut till omvärlden med sitt
budskap. Det skulle krävas en insats för att ge
vanliga människor tillgång till satellittelefoner och
faxar till rimliga kostnader.

Anf. 16 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Jag har också läst om detta. Jag måste
svara Viola Furubjelke i denna fråga att jag faktiskt
inte har något direkt svar på om vi är engagerade
också på detta område. Vi jobbar, som jag nämnde
tidigare, med byggandet av bostäder inför vintern.
Jag har inget direkt svar på om vi har något på gång
på detta område.

Ärligt talat tycker jag också att det låter som att det
skulle kunna vara en uppgift för en del enskilda
organisationer att uppmärksamma betydelsen av
detta. Jag har också läst om känslan av isolering i
Sarajevo och vad det betyder för den allmänna
stämningen. Jag får ta mig vidare i denna fråga.
Mer än så här kan jag inte svara.

Anf. 17 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Jag har några frågor, varav den första
gäller flyktingsituationen. Det rör sig om 3,5
miljoner människor som är hemlösa,
tvångsförflyttade eller på flykt. Jag undrar vad
regeringen är beredd att göra i internationella
instanser, alltså inte när det gäller Sverige -- den
frågan har utrikesministern redan svarat på. Vad
avser utrikesministern att ta för initiativ i
internationella instanser?

Den andra frågan gäller krigsförbrytardomstolen.
På vilket sätt agerade regeringen när det gällde
sammansättningen av domstolen? Gjordes det
någon extrainsats för att Hans Corell skulle ha
kunnat bli en av domarna?

Den tredje och avslutande frågan gäller
grannländerna -- utrikesministern sade någonting
om dem. Enligt de rapporter som man har fått i
Europarådet om situationen i grannländerna är det
ekonomiska läget katastrofalt på grund av
sanktionerna. Detta kan i sin tur leda till nya
väpnade konflikter -- det var bra det som
utrikesministern sade om Kosovo. Jag undrar
därför: Vad vill utrikesministern och regeringen
göra för att förebygga situationen i grannländerna,
så att det inte blir nya konflikter? Vad kan man göra
för insatser för att underlätta situationen för
grannländerna? Detta undergräver nämligen
sanktionspolitiken.

Anf. 18 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS:

Fru talman! Hans Göran Franck pekar på ett
väldigt väsentligt dilemma och hur viktig
sanktionspolitiken är. Den är ett av de
verkningsfulla medel som påverkar regimen i
Belgrad, samtidigt som den naturligtvis också har
oönskade konsekvenser. Vi skall inte glömma de
många flyktingar som finns i Serbien, 200 000--
300 000, som i dag har det mycket svårt på grund av
de sanktioner som vi ser som helt nödvändiga.

Den stora frågan är att grannstaternas --
grannstaterna får ju till en del bära bördan av
sanktionspolitiken -- ekonomier försvagas,
samtidigt som deras sociala situation försämras. På
det sättet ger sanktionspolitiken ett slags
destabiliserande effekt i hela området. Detta är ett
stort dilemma. Jag träffade förra veckan i New
York såväl Bulgariens som Rumäniens
utrikesministrar, och de tog då naturligtvis upp
detta. Grannländerna förbereder nu en gemensam
resolution till FN:s generalförsamling, där deras
ekonomiska och sociala situation tas upp. De
kommer naturligtvis att peka på att
Världssamfundet på något sätt måste ställa upp och
hjälpa till via t.ex. Världsbanken och
Internationella valutafonden. Detta är viktigt.

När det gäller domstolens sammansättning förde
Sverige fram Hans Corells namn. Hans namn fanns
även med på den s.k. short-list som upprättades
inför valet. Sedan var det Hans Corell själv som av
personliga skäl tyvärr valde att dra tillbaka sin
kandidatur, och det är bara att acceptera.

Hans Göran Franck undrade vad vi gör på det
internationella planet i fråga om flyktingar. Vi har
redan försökt att ta upp den frågan i ESK-
sammanhang, och det fortsätter vi med. Birgit
Friggebo har aktualiserat problemet på
internationella konferenser, och vid Europarådets
toppmöte kommer statsministern att ta upp denna
fråga.

Anf. 19 LARS MOQUIST (nyd):

Fru talman! Fredsprocessen liksom kriget böljar
fram och tillbaka. Vi anser att Sverige och svensk
trupp skall ställa upp så länge FN önskar våra
insatser. Men finns det några situationer -- jag
tänker då på en upptrappning av striderna -- som
utrikesministern anser kan motivera
tillbakadragandet av svensk trupp? Om det hela
drar ut på tiden, har regeringen då någon planering
för den ekonomiska uthålligheten i området?

Avslutningsvis vill jag säga att det är märkligt att
Pierre Schori kan få framföra en ren bluff här i
kammaren. Han sade att vi inte har stött den
svenska insatsen med svensk trupp. Det har vi hela
tiden gjort. Därför är det märkligt att höra detta
uttalande från Pierre Schori.

Anf. 20 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Sverige har inte uppsatt något
slutdatum för sitt engagemang. Vi hoppas
naturligtvis att ett fredsavtal skall komma till stånd,
så att det därmed blir aktuellt med en
implementeringsfas under ett eller två år.

Jag hoppas att riksdagskollegerna har förståelse för
att jag icke har något svar på frågan om i vilken
situation som svensk trupp skulle dras tillbaka. Vad
vi gör är att vi försäkrar oss om den svenska
Bosnienstyrkans säkerhet, försörjningsleder,
evakueringsplaner, befälsföring och den typen av
insatser. Där är vi mycket bestämda.

Anf. 21 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag tycker naturligtvis att det är viktigt
att Sverige helhjärtat ställer upp i den situation som
nu råder, både på det humanitära området och
genom de militära insatser som vi gör. Samtidigt
måste man också dra slutsatser av den rådande
situationen och det oerhört svåra läget. Vi har
mycket små möjligheter att göra tillräckliga
insatser.

Även i bästa fall är utvecklingen i det forna
Jugoslavien en tragedi, såväl för befolkningen som
för Europa. Situationen innebär något av ett
sammanbrott -- åtminstone temporärt -- för
strävandena att skapa en europeisk rättsordning
och säkerhetsordning, dvs. det som ESK har
försökt att lägga fast bl.a. genom kravet att man
inte få ändra befintliga gränser med våld. Jag vill
gärna att utrikesministern litet grand
vidareutvecklar vilka slutsatser man kan dra för
ESK-arbetet av detta katastrofala bakslag som
även en fredlig uppgörelse i dag förefaller att leda
till. Vad kan man göra för att återställa respekten
för fredlig konfliktlösning och respekten för att
gränser inte får flyttas med våld? Annars är risken
att det här kommer att så att säga bli ett föredöme
också i europeisk politik, vilket det tyvärr är på
andra håll.

Den andra frågan gäller vad ESK kan göra för att
förbättra sina möjligheter att komma in på ett
tidigare stadium när det gäller det som kan leda till
konflikter. Vi kan se både i det här sammanhanget
och på andra håll i världen hur oerhört svårt det är
att göra någon egentlig nytta när fientligheterna har
brutit ut. Kan ESK stärka sina resurser för att
förebygga konflikter innan våldsamheter har blivit
ett faktum?

Anf. 22 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Vi måste komma ihåg att dessa
fruktansvärda strider äger rum i ett delvis
postkommunistiskt sönderfall -- Serbien-
Montenegro är väl näst intill fortsatt
kommunistiskt. En lärdom är återigen hur viktigt
det är med demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter.

En annan lärdom är att det behövs en fastare
säkerhetsordning i Europa. Jag är övertygad om att
den europeiska integrationen, det europeiska
samarbetet är rätt väg att gå för att åstadkomma
denna fastare säkerhetsordning. Vi kan se vilken
attraktivitet detta samarbete har och hur många
länder som vänder sig till den europeiska
integrationen för att där finna trygghet, i såväl
ekonomisk och social som säkerhetspolitisk
mening.

Hur kunde tragedin i det forna Jugoslavien ha
undvikits? Jag vill inte påstå att jag har något bra
svar på den frågan. Ett svar är naturligtvis det som
Pär Granstedt själv pekar på, nämligen den
preventiva diplomatins möjligheter, att
Världssamfundet eller det europeiska samfundet
mycket tidigare hade agerat och gripit sig an detta
sönderfallande Jugoslavien och i tid insett vilka
risker det fanns. Men det är alltid lätt att vara
efterklok.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Bordläggningsdebatt

Anmäldes

skrivelse 1993/94:61 Redogörelse för vidtagna
åtgärder för att stärka det finansiella systemet.

Anf. 23 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! I den verksamhet som regeringen med
riksdagens godkännande bedriver vad gäller
bankproblemen och den bankstödsverksamhet som
naturligtvis också operativt leds av
Bankstödsnämnden är det viktigt med en öppen,
fyllig information. Det är också viktigt att ge
möjlighet till diskussion och debatt i riksdagen och
även till en allmän diskussion. Det är omfattande
befogenheter som riksdagen har bemyndigat
regeringen.

Numera hanteras bankstödsproblematiken och
bankstödsfrågorna direkt av Bankstödsnämnden
som i början av maj inledde sin verksamhet.
Övergången har av naturliga skäl gått smidigt,
eftersom organisationen till en början byggdes upp
inom Finansdepartementet och sedermera övergick
i egen myndighet. Det innebär att kontakterna med
såväl departementet som andra berörda
myndigheter går bra.

När det gäller den allmänna utvecklingen inom den
finansiella sektorn kan man konstatera att det finns
anledning att vara glatt överraskad av den
utveckling vi har sett, även om vi ännu inte skall dra
alltför stora växlar. Den nedväxling av problemen
som har skett går i något snabbare takt än vad jag
så sent som under våren hade anledning att räkna
med. Det har i sin tur lett till att S-E-Banken, som
var stödsökande bank, har dragit tillbaka sin
ansökan och att andra stödsökande institut arbetat
hårt för att undvika eller i vart fall minimera
behovet av statliga insatser.

Huvudorsakerna till den ljusare situationen inom
den finansiella sektorn är den allmänna
ekonomiska utvecklingen, och inte minst det
faktum att det har varit möjligt för Riksbanken att
dra ned räntenivåerna. Därmed har bättre
förutsättningar skapats såväl för de berörda
instituten som för dem som svarade för de
besvärliga kreditengagemangen, vilket totalt sett
gett en positiv effekt. Men som jag sade finns det
fortfarande mycket som återstår både i arbetet med
bankstödet som sådant och i saneringen av Sveriges
ekonomi efter den spekulationsbubbla som vi
upplevde under andra hälften av 1980-talet.

Det kan i det här sammanhanget finnas anledning
att påminna om att de problem vi ser inom den
finansiella sektorn, dvs. i de olika bankerna och i
andra institut, egentligen bara är toppen av ett
isberg. Hela samhällsekonomin påverkas ju av den
skuldanpassningsprocess som pågår i de företag och
hushåll som under andra hälften av 1980-talet
satsade på låneekonomin och som nu måste
anpassa sin skuldsida nedåt. Det är mot den
bakgrunden viktigt att genomföra en ekonomisk
politik som ger utrymme för fortsatt räntenedgång,
vilket kommer att stärka ekonomin rent allmänt
och därmed också minska risken för att inflationen
tar ny fart.

Förutom dessa mer allmänna reflexioner finns det
för mig ingen anledning att helt utförligt redovisa
skrivelsens innehåll eller beröra några detaljfrågor
som där redovisas. Det har förts en diskussion om
den statligt ägda Nordbanken och
konkurrensneutraliteten. Det har varit en bra
diskussion därför att den har gett en förutsättning
att verkligen följa upp regeringens och riksdagens
ambition att genomföra bankstödsåtgärderna på ett
sätt som ger så litet snedvridningar som möjligt.

Vi har naturligtvis all anledning att från
Finansdepartementets liksom från
Bankstödsnämndens sida -- det är den senare som i
dag har ägaransvaret för de statliga finansinstituten
Nordbanken, Gota, Securum och den avskiljning
som är aktuell -- följa utvecklingen, så att det inte
uppstår de konkurrensneutralitetsproblem som har
påtalats i den allmänna debatten.

Det förtjänar att påminnas om att uppdelningen av
Nordbanken i det som i dag är Nordbanken och
Securum skedde i december 1992 i en helt annan
ekonomisk miljö än den som råder för närvarande.

Den situation som har lett till att S-E-Banken har
kunnat dra tillbaka sin ansökan om bankstöd har
naturligtvis också förbättrat läget för Nordbanken.
Vår bedömning för närvarande är att
konkurrensneutraliteten i dagsläget inte är hotad.
Vi ser en bank som har återhämtat sig och som
också kommer att fungera på ett bra sätt. Självfallet
kommer vi också i fortsättningen att följa
utvecklingen, och som ägare har vi naturligtvis
instrument för att justera eventuella problem i
framtiden. Skulle det visa sig vara nödvändigt,
kommer vi naturligtvis att använda oss av den
möjligheten.

Vi menar att det är viktigt att staten i den ägarroll
som förvisso kan ifrågasättas, men som nu har varit
nödvändig, fungerar på ett aktivt sätt. Det är mot
den bakgrunden vi har sett till att det finns
ägarrepresentanter i styrelserna för de olika
instituten. Det är viktigt att bygga upp
organisationerna och se till att de får en inre styrka
innan man kan anse arbetet vara fullföljt. Men det
gäller också att som ägare ta ansvaret för att
granska vad som har förevarit och att redovisa detta
för de egentliga ägarna, nämligen hela det svenska
folket. Det har genomförts en hel del utredningar
internt inom Nordbanken, varav vissa har
redovisats offentligt.

Finansdepartementet har gett advokat Otto
Rydbeck i uppdrag att i två avseenden granska
frågan om huruvida en eventuell skadeståndstalan
skulle vara rimlig och möjlig beträffande frågan om
avgångsvederlagen i Nordbanken, som ju har
diskuterats bl.a. här i kammaren vid flera tillfällen,
och beträffande kreditgivningen under åren 1988--
1990 som förorsakade stora förluster. Beträffande
den första frågan har Otto Rydbeck för regeringen
redovisat sin bedömning och beskrivit utvecklingen
av de övergenerösa avgångsvederlag som var
aktuella inom Nordbanken. Från
Finansdepartementets sida försöker vi naturligtvis
motverka dessa genom de riktlinjer som har
utfärdats om avgångsvederlagens storlek.

Advokat Rydbeck rekommenderar staten att inte
driva någon skadeståndsprocess med den
utgångspunkten att det finns små eller i realiteten
inga möjligheter att nå framgång. Enligt min
bedömning, efter konsultation med statsrådet
Laurén, finns heller ingen anledning att driva en ren
skådeprocess utan möjlighet till framgång.
Regeringen har gjort ställningstagandet att inte gå
vidare i denna fråga.

I mitten av oktober kommer den andra delen av
undersökningsuppdraget beträffande
kreditgivningen att redovisas. Det finns all
anledning att i ett senare skede återkomma med
bedömningar av vilka åtgärder som måhända skall
vidtas i det sammanhanget.

Det genomförs också en granskning av andra
banker. Vad gäller Gota Bank har vi också ett
ägaransvar, som utövas av Bankstödsnämnden,
vilken har givits vissa uppdrag för att klara ut vad
som har förevarit inom banken.

Finansinspektionen har undersökt vad som har
inträffat i de stödsökande bankerna och har i dag
offentligt redovisat resultatet av undersökningen.
Syftet har varit att undersöka i vad mån det kan
finnas skäl anta att det har funnits brottslighet inom
ramen för det som har lett till så omfattande
kreditförluster. I sitt arbete har Finansinspektionen
naturligtvis tagit med flera engagemang som med
största sannolikhet inte visar sig innehålla något
som är av brottslig karaktär. Denna bedömning
skall naturligtvis varken myndigheten eller jag
göra. Men det är viktigt att notera att
Finansinspektionen redovisar att 156
kreditengagemang med ett sammanlagt
kreditbelopp på 37,8 miljarder kronor har
överlämnats till den arbetsgrupp som
Riksåklagaren har inrättat för just den här typen av
frågeställningar. Finansinspektionen understryker
att endast en del av de överlämnade ärendena kan
förväntas leda till fördjupad granskning från
åklagarmyndighetens sida. Det har alltså inte
uttryckts någon misstanke om brott i alla dessa fall,
utan det är fråga om de engagemang som
Finansinspektionen har bedömt att denna speciella
grupp bör granska.

En PM i denna fråga har offentliggjorts i dag och
finns tillgänglig.

Avslutningsvis vill jag för kammaren redovisa att
även om frågan om en privatisering av Nordbanken
naturligtvis ligger längre fram i tiden, har vi ändå
funnit anledning att inleda arbetet på att diskutera
hur en framtida privatisering skall gå till. Vi har sett
att banken har återhämtat sig. Jag har redovisat den
diskussion som har förts och som visar att det har
varit en positiv utveckling. Jag konstaterar att det
finns anledning att redan nu förbereda den
privatisering som är det slutliga målet vad gäller
hanteringen av Nordbanken.

Anf. 24 ROLF L NILSON (v):

Herr talman! Vid debatten inför det första beslutet
om åtgärder för att stärka det finansiella systemet
var alla debattörer och regeringens företrädare
överens om, att det var viktigt att dessa frågor som
djupt engagerade och berörde många i allmänheten
debatterades och redovisades på ett öppet och
utförligt sätt. Hittills har regeringen, genom Bo
Lundgren, på ett alldeles utmärkt sätt levt upp till
detta löfte. Det är en både utförlig, öppen och
därmed föredömlig redovisning som vi har fått så
här långt.

Jag tänkte kommentera redogörelsen på ett par
punkter. Vi har sett en glädjande utveckling under
våren och sommaren. Behovet av statliga insatser
har visat sig inte vara så starkt som vi trodde för ett
år sedan eller t.o.m. för ett halvår sedan. Men det
finns ändå anledning att höja ett varnande finger
här. Faran är inte över. Aktiemarknaden går bra,
men det kan mycket väl bli en rekyl eller en
uppbromsning med en nedgång. I uppgången ser vi
ett massivt uppköp av utländska intressenter i
svenska företag. Detta är inte utan problem och
kan bli besvärligt på sikt. Fastighetsmarknaden är
fortfarande ett stort problem. Det är alltför många
som inte klarar sina bostadslån och som tvingas in i
personligt mycket svåra ekonomiska situationer,
t.ex. vid konkurser.

Ett annat problem som fortfarande finns kvar är
svårigheten att få tillgång till krediter. Det gäller
både i bankernas ovilja att låna ut till sunda
affärsprojekt och i det stora gap som finns kvar
mellan ut- och inlåningsräntor.

Här vill jag än en gång upprepa vad jag har sagt i
tidigare debatter. Jag tycker att det är rimligt att
staten använder sitt ägande i Nordbanken som ett
instrument att öka villigheten att låna ut pengar till
sunda affärsprojekt och därmed driva på andra
banker att göra detsamma. Staten skall också
utnyttja sitt ägande i Nordbanken främst för att
krympa räntegapet. Ett krympt räntegap innebär i
förlängningen att det tar längre tid för bankerna att
betala tillbaka de pengar som staten ställt till deras
förfogande. Men jag tror att det
samhällsekonomiskt ändå är bättre att få en
fungerande kreditmarknad med normala räntegap
jämfört med den nuvarande stora skillnaden i ut-
och inlåningsräntor.

Jag vill betona att den bristande konkurrens som vi
har inom banksektorn i Sverige beror knappast på
att staten äger och har engagerat sig i Nordbanken.
Det beror på helt andra ting. Jag tycker att staten
skall vara mera aktiv i sina markeringar av att
utlåningen skall ske till rimliga villkor och till sunda
projekt. Konkurrensen inom den svenska
banknäringen skall över huvud taget öka.

Jag kommer då in på den sista punkten. Den berörs
bara i förbigående i redogörelsen. Det gäller
försäljningen av Gota Bank. Det finns ett antal
alternativ. Jag vet att anbudstiden har gått ut, och
nu är det dags att granska de anbud som finns. Jag
vill uttrycka en viljeyttring här. Jag tror att det
rimligaste och bästa sättet att öka konkurrensen
och därmed tjäna det svenska banksystemet är att
Gota Bank får en utländsk ägare som vill engagera
sig långsiktigt. Denna ägare skall inte vara
involverad i de traditioner och de nätverk som
redan finns i Sverige utan på allvar driva en
konkurrenslinje. Det skulle friska upp det svenska
kreditväsendet.

Ett annat och rimligt alternativ är att lägga samman
de två statliga bankerna Nordbanken och Gota
Bank. Det skall vara på villkor som är bra för de
anställda och som bygger på de principer som
lanserades efter den stora champagne- och
kreditfesten i slutet av 80-talet, nämligen att
Nordbanken skall verka som ett slags folkbank.

Vem som skall äga Nordbanken och Gota Bank i
slutändan tycker jag kan bli en senare fråga. Det är
ingen brådska för staten att sälja ut Nordbanken
eller att göra sig av med Gota Bank. Det viktiga är
att få ett sunt och fungerande kreditsystem. Staten
kan ligga kvar som ägare till Nordbanken ganska
länge. Uppkommer situationen att läget
normaliseras tycker jag att man i lugn och ro kan
diskutera vem som skall vara ägare i fortsättningen.

En annan rimlig lösning är att göra Gota Bank till
kärnan i ett system av regionala banker. Här finns
möjligheten att undersöka om det finns intresse hos
kommuner för att på ett eller annat sätt engagera
sig i en sådan ny verksamhet. Det sämsta ur
konkurrenssynpunkt vore om Gota Bank såldes till
Handelsbanken eller S-E-Banken. Det skulle inte
främja konkurrensen i Sverige.

Jag vill avsluta med att ställa en fråga till Bo
Lundgren. Varför denna passivitet när det gäller att
använda Nordbanken för att få fart på utlåningen
och krympa räntegapet?

Anf. 25 HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Jag ber först att få tacka statsrådet
Lundgren för en bra redogörelse över vidtagna
åtgärder för att stärka det finansiella systemet. Jag
har också haft tillfälle att ta del av den skrivelse som
nu har överlämnats till riksdagen.

Det är med tillfredsställelse vi alla kan konstatera
att utvecklingen har varit något bättre än vad det
fanns anledning att befara. Det beror delvis på det
allmänna ränteläget, dvs. den allmänna räntan har
gått ned. Men det beror naturligtvis också på att det
fortfarande finns höga marginaler mellan ut- och
inlåningsräntor. Marginalen har visserligen krymt
något under den senaste perioden, men fortfarande
är den både historiskt och internationellt sett hög.
Det är ytterligt angeläget att denna marginal
snarast möjligt kan nedbringas till en mer normal
nivå.

I detta sammanhang vill jag gärna erinra statsrådet
om riksdagens beslut att be regeringen utreda
frågan om inrättande av en bankombudsman. Det
är en fråga som jag skall be att få återkomma till i
annat sammanhang och inte utnyttja tiden i dag för
en mera utförlig genomgång av den problematiken.

Den enskilde spararen och låntagaren har alldeles
för stora svårigheter att bedöma om vederbörande
är korrekt behandlad i ett snårigt och komplicerat
bankväsende.

En hög intjänandeförmåga i bankerna minskar
naturligtvis påfrestningarna när det gäller de
statliga åtgärderna. Men samtidigt har det, vilket
redan påpekats, negativa konsekvenser för den
allmänna ekonomiska utvecklingen. Någon analys
av detta förhållande har inte gjorts, och jag förstår
att en sådan är utomordentligt svår, för att inte säga
omöjlig, att göra. Jag nöjer mig därför med att
hemställa till regeringen att noga följa utvecklingen
när det gäller marginalerna mellan in- och
utlåningsräntorna.

Enligt redogörelsen fortsätter problemen på
fastighetsmarknaden, även om de har minskat
något. I nuvarande läge, med låg ekonomisk
aktivitet och hög arbetslöshet är det naturligtvis
ytterst angeläget att man inte vidtar åtgärder som
ytterligare pressar fastighetsmarknaden och sänker
fastighetsvärdena.

Vad som i övrigt redovisats beträffande
Nordbanken, Gota bank, Sparbanken Sverige och
Securum finns det ingen anledning att nu
kommentera särskilt mer ingående, eftersom
saneringsarbetet där pågår.

I skrivelsen lämnas en kommentar, något som
också statsrådet berörde, till den diskussion som
har förekommit om att Nordbanken skulle fått en
för stark ekonomisk ställning efter
rekonstruktionen. Statsrådet har inte nu funnit
anledning till någon förändring. Jag delar den
uppfattning som statsrådet redovisar i sin skrivelse.
I den mån det skulle finnas anledning att överväga
en förändring på den punkten hoppas jag att en
sådan kan ske i vederbörligt samråd.

I redogörelsen rapporteras de åtgärder som
vidtagits med anledning av de ohemula
fallskärmsavtalen i Nordbanken. Rapporteringen
av kreditförlusterna i Gota bank görs också. De
åtgärder som regeringen vidtagit i detta
sammanhang är angelägna, och jag förutsätter att
regeringen, när de pågående utredningarna i sin
helhet är avslutade, ger riksdagen en samlad
redogörelse i ärendet. Det blir då tillfälle att
återkomma i frågan.

Regeringen har, enligt skrivelsen i februari 1993,
angett de riktlinjer för anställningsvillkor som skall
gälla i Nordbanken, Gota bank och Securum. Jag
utgår från att regeringen verkar för att dessa
riktlinjer också blir normbildande för övriga
banker och kreditinstitut.

I skrivelsen anges att samtliga fallskärmsavtal i
statliga bolag, utom i ett bolag, har omförhandlats.
Det vore av intresse att få en rapport om resultatet
av dessa omförhandlingar.

I skrivelsen anges vidare att en planering av
Nordbankens privatisering har påbörjats.
Statsrådet nämnde det även i sin redovisning. Jag
förutsätter att detta sker under det samråd som
regeringen och vi varit överens om.

Det statliga bankstödet uppgår hittills till 74,2
miljarder kronor enligt redovisningen. Av dessa
har ca 40 miljarder kronor belastat statsbudgeten.
Resten är lån och garantier.

Det är betydande belopp, inte minst i det
ekonomiska läge som vi nu befinner oss i. Det som
har skett har varit både smärtsamt och nödvändigt.

Jag utgår självfallet ifrån att regeringen gör allt vad
den kan för att minimera påfrestningarna på statens
ekonomi med anledning av finanskrisen och att
regeringen även i fortsättningen noga bevakar
möjligheterna att dels sänka det allmänna
ränteläget genom minskade marginaler, dels se till
att man i fortsättningen uppnår fortsätt positiv
utveckling; detta för att finans- och bankkrisen inte
i längden skall bli alltför påfrestande för samhället,
som man brukar uttrycka det. Men i realiteten är
det ju bankens kunder som får betala kalaset.

Anf. 26 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det kan finnas anledning att
kommentera en del av de frågeställningar som togs
upp. En del kommer naturligtvis att kunna tas upp
i samband med utskottsbehandlingen av skrivelsen.
Vid det tillfället finns möjlighet att skaffa sig
kompletterande information från exempelvis de
myndigheter som är involverade.

Rolf L Nilson tog upp problemet med
räntemarginalen och tillgången till krediter.
Detsamma gjorde Hans Gustafsson. Här har vi ett
besvärligt dilemma. Det ju är en ganska naturlig,
om än oönskad, följd av den ohämmade expansion
på utlåningssidan som vi såg under slutet av 1980-
talet, nämligen att pendeln tenderar att slå litet för
långt åt andra hållet.

Det är också omöjligt att reglera fram något i det
här avseendet. Det enda man kan göra -- och som
jag försöker göra så gott det nu går -- är att påminna
om det i sig självklara att bankernas framtida
intjäningsförmåga ligger i att kunna bevilja krediter
på normala villkor, med en rejäl sund
kreditprövning, som vare sig slår för långt åt ena
eller andra hållet. Det är på det viset man skapar
förutsättningar för sin egen lönsamhet och sin egen
fortlevnad. Det är viktigt att detta tränger igenom.
Men det finns naturligtvis i ett övergångsskede
problem i det här avseendet. Jag tror att det finns
anledning att se optimistiskt på situationen i och
med att vi ser vissa ljusglimtar i ekonomin i sin
helhet.

Jag kan inte underlåta att nämna att jag hoppas att
riksdagen prövar propositionen om
företagsbeskattning i konstruktiv anda, när den
kommer. Syftet med de förslag som läggs fram i den
är just att försöka förbättra förutsättningarna för
kapitalförsörjningen, i det här fallet
egetkapitalförsörjningen. Det lägger också en bas
för möjligheten att sedan komplettera. Utan att gå
in närmare på vilka tekniker som kan väljas,
konstaterar jag att just kapitalförsörjningsfrågorna
är väldigt viktiga, speciellt i en uppgångsfas som vi
redan skönjer i industrisektorn. Förhoppningsvis
kommer denna uppgång även i andra sektorer i
ekonomin.

Det är även omöjligt att reglera fram förändringar
när det gäller räntemarginalen. Den typen av
stelbenta regleringar bidrog en gång till att skapa
dagens problem. Vi har sett en nedgång, och vi har
fortfarande 1 till 1,5 procentenheter kvar till dess vi
är nere i den marginal som gällde innan de problem
som vi i dag ser började uppkomma. Det är här
viktigt att denna utveckling får fullföljas, och det är
naturligtvis angeläget för bankerna att de själva
bidrar till att den här utvecklingen fortsätter.

Jag är däremot inte beredd att medverka till att
ägarrollen i Nordbanken utnyttjas så att icke
affärsmässiga bedömningar görs, exempelvis vad
gäller kreditgivning och räntemarginaler.
Självfallet skall Nordbanken göra sina
bedömningar med utgångspunkt i vad som är
affärsmässigt sunt och riktigt.

Jag tänker inte kommentera frågan om
försäljningen av Gota bank. Ärendet har kommit
till Bankstödsnämnden. En utvärdering av de
realistiska alternativ som finns kommer att göras.
Jag konstaterar dock att det är viktigt att
kostnaderna för skattebetalarna minimeras. Det
bör vara ledstjärnan i hanteringen. Vid i övrigt
förhållandevis lika anbud kan ytterligare saker
naturligtvis vägas in, så att en helhetsbedömning
görs. Men vi får inte glömma det grundläggande
ansvar som vi har gentemot skattebetalarna,
nämligen att minimera deras kostnader. På den
punkten tror jag att vi är överens.

I det här sammanhanget vill jag också notera att
regeringen har kunnat lämna tillstånd till flera
utländska banker som har önskat etablera sig i
Sverige, inledningsvis, naturligtvis, i mindre
omfattning. Det kommer ändå att påverka
konkurrensförhållandena och hela kreditsystemet.
Regeringen ser det som mycket positivt.

Vi visar inte passivitet i ägarrollen, men vi är inte
heller beredda att bli så aktiva att vi går in i ett
aktivt reglerande och styrande. Det vore fel.

Hans Gustafsson tog upp frågan om
bankombudsman. Jag ser positivt på möjligheterna
att skapa något, utan att staten behöver engagera
sig i detta. Det finns anledning att så småningom
återkomma till den frågan. Vi skall självfallet se till
att det finns utrymme för att kunder/konsumenter i
banksektorn känner att de kan vända sig
någonstans. Jag delar uppfattningen i det
avseendet.

Samrådet kommer naturligtvis att fortsätta på det
sätt som en gång har överenskommits, för att skapa
samstämmighet i de olika frågorna. Vi kommer
naturligtvis också att lämna den information som
behövs kontinuerligt, exempelvis vad gäller
prövningen av verksamheten i Bankstödsnämnden.
Där finns också en representation i det avseendet.

Det finns också anledning att så småningom lämna
en samlad redovisning av vad som har inträffat
beträffande undersökningar i bankerna. Jag tror att
det skall ske i samband med den totalredovisning
som görs i budgetpropositionen. Det är det
lämpligaste tillfället, då vi bör se detta ganska väl.

Vad gäller resultatet av omförhandlingar av de
enskilda avtalen, avstår jag från att ta upp en
diskussion här. Det finns möjlighet att återkomma
till detta i utskottsbehandlingen och senare. Jag kan
konstatera att de avtal som finns, förutom i ett fall,
nu håller sig inom de riktlinjer som jag har
redovisat för respektive institut.

Anf. 27 HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Statsrådet Lundgren konstaterade att
frågan om räntemarginalerna och
kreditförsörjningen i förhållande till bankens
möjligheter i övrigt att klara verksamheten var ett
dilemma. Jag delar den uppfattningen. Jag riktade
inte heller någon kritik på den punkten.

Det finns ändå anledning att gång efter gång påtala,
så att det observeras, att frågan om marginalerna är
betydelsefull för hela samhällsekonomin, inte minst
för bankens kunder. Det går inte att bara säga, som
Bo Lundgren gör, att man inte vill utnyttja
Nordbanken därför att den skall göra sina
bedömningar på affärsmässiga grunder. Frågan är
om det som är affärsmässigt för bankerna är
affärsmässigt för samhället. Så länge bankerna kan
ta ut höga marginaler har de naturligtvis ett intresse
av att göra det, eftersom det stärker deras egen
ställning. Men det har negativa konsekvenser i
övrigt.

Jag har inte krävt konkreta åtgärder eller riktat
någon kritik, men det är angeläget att både
regeringen och vi i riksdagen gång efter annan visar
att vi har uppmärksamheten riktad på detta.

Eftersom statsrådet berörde frågan om
kreditförsörjningen, vill jag säga att det är mycket
viktigt att regeringen gör vad som över huvud taget
är möjligt på den punkten. Jag tycker att regeringen
är något passiv där. Det är en flaskhals i dag i det
svenska samhället. Här finns lönsamma, bra och
sunda projekt, som skulle kunna sättas i gång om
en rimlig kreditförsörjning kunde ordnas. Jag har
inte något annat önskemål än att Bo Lundgren
tillsammans med regeringen i övrigt överväger vad
som kan göras på den punkten.

Bo Lundgren berörde avslutningsvis frågan om
företagsbeskattningen, som han tyckte var bra, och
han hoppades att vi inte skulle gå emot den. Det är
närmast en självklarhet att Bo Lundgren tycker att
det är ett bra förslag, eftersom han har lagt fram
det. Det är inte lika självklart att andra tycker att
det är bra. Det görs inte någon bra avvägning av
fördelningen av resurser i samhället. Vi får så
småningom se vad det kan leda till. Det kommer att
bli rika tillfällen till en diskussion i den frågan, och
vi kanske kan lämna den därhän i dagens debatt.

Anf. 28 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det finns naturligtvis inte någon
anledning för mig att ta en debatt i den senare
frågan nu. I samband med att Rolf L Nilson tog upp
detta konstaterade jag bara att kreditförsörjningen,
och kapitalförsörjningen totalt sett, hänger
samman med många frågor.

Det är inte bara fråga om lånat kapital. Vi har
säkert ett gemensamt intresse av att också främja
en egenkapitalfinansiering och stärkt soliditet i
näringslivet. Det är syftet bakom förslagen. Det må
vara att vi kan ta en diskussion om både den ena
och den andra enskildheten, men det vore bra om
man hade en öppen attityd för att också ta hänsyn
till behovet av en stärkt möjlighet till
egenkapitalfinansiering vad gäller expansion i
näringslivet.

Jag delar Hans Gustafssons uppfattning att det
finns all anledning att ständigt, när man har
plattform och tillfälle, diskutera vikten av att dra
ner marginalerna så fort det är möjligt. Det är
någonting som också kommer fram efter hand som
de olika instituten får en förbättrad situation. Det
ger också en rimlig volymökning och bidrar till
lönsamhet.

Jag talar nu inte om explosionen under 80-talet.
Här finns ett självmant intresse, vilket har lett till
den nedgång vi nu har sett. Inte minst de utländska
etableringarna skapar nu möjligheter till
konkurrens, som kan sprida sig till helheten. I det
här avseendet är vi naturligtvis överens.

Vad gäller kreditförsörjningen har jag svårt att se
vari regeringens passivitet skulle ligga. Återigen
tror jag inte att Hans Gustafsson menar att jag eller
någon annan skall ge direktiv till en statligt ägd
bank att låna ut pengar på ett annat sätt än den
själv, med den sunda, allmänna kreditprövningen
som grund, finner anledning att göra.

Anf. 29 HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Jag skall bara säga några ord om
företagsbeskattningens relation till det ämne vi här
resonerar om. Det är frågan om det är brist på
kapital eller möjligheter att göra investeringar i
dagens situation, när vi har en sparkvot av sällan
skådat slag i vårt samhälle. Det är nog andra skäl
som påverkar detta.

När det gäller kreditförsörjningen menar jag inte
att Bo Lundgren eller regeringen skall ge direktiv
eller lägga fast regler för utlåningen. Men det går
bra att åtminstone samtala med kreditinstituten.

Eftersom Bo Lundgren också är något av
bostadsminister i regeringen, kan jag direkt påpeka
för honom att det finns sunda och goda projekt,
som även kreditinstituten anser är sunda och goda,
men som inte får kredit i dag. När ett kreditinstitut
har lånat ut pengar till ett projekt är man rädd för
att det skall tömmas om ett nytt projekt kommer till
stånd. Därmed uppstår sådana här situationer.
Baksidan av detta är den höga och kostsamma
arbetslösheten.

Det finns all anledning, utan att vi ger oss in i
polemik mot varandra, att undersöka vad vi kan
göra för att på ett sunt och riktigt sätt skapa en
bättre kreditförsörjning. Jag försäkrar att det skulle
innebära fler jobb och mer ekonomisk aktivitet och
vitalitet i samhället, utan att man för den skull
behöver ta onödiga risker eller lägga direktiv på
ställen där de inte bör läggas.

Anf. 30 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag delar Hans Gustafssons
uppfattning att den mycket snabba
sparandeuppgången har skapat väldiga problem i
ekonomin. Denna sparandeuppgång är till stor del
orsakad av finanskrisens verkningar, som ligger
under det synliga, under bankkrisen som sådan.

Man måste skapa förutsättningar för fortsatta
räntenedgångar, lindra behovet av en
skuldnedsättning och öka möjligheterna till en
högre ekonomisk aktivitet. Det är oerhört viktigt
att göra detta genom en stram finanspolitik.

Vad gäller kreditförsörjningen -- om vi ser på de
olika sektorerna -- är det självklart att det finns
problem på bostadskapitalmarknaden, som Hans
Gustafsson säger. Därför driver vi ett antal projekt
och har en utredare i verksamhet för att se vad som
kan göras i syfte att underlätta en kreditgivning till
det som Hans Gustafsson karakteriserar som
affärsmässigt sunda projekt. Det finns ingen
anledning att tro att problem när det gäller
marknadens sätt att fungera eller återspeglingar
från finanskrisen en gång i tiden skall hindra en
sådan utveckling. Vi har där ett gemensamt
intresse, och vi kommer att vidta de åtgärder som
vi finner möjliga att vidta.

Anf. 31 ROLF L NILSON (v):

Herr talman! Mycket av det som jag tog upp i mitt
anförande har kommenterats i replikväxlingen
mellan Bo Lundgren och Hans Gustafsson, men jag
skall ändå göra ett par kommentarer.

Bo Lundgren säger att förändringar i lånepolicy och
räntesättning inte kan kommenderas fram. Det är
helt riktigt -- jag tror inte heller att någon kräver
det. Ett problem som har uppmärksammats,
åtminstone i mina hemtrakter, är tecken på
samordning av räntor och avgifter mellan olika
banker och mellan olika bankkontor. Det som
krävs där är i så fall en effektiv
konkurrensövervakning, i väntan på att
konkurrensen inom branschen fungerar
tillfredsställande av sig själv.

Bo Lundgren förde också ett förnuftigt resonemang
om det affärsmässiga i att låna ut pengar på rimliga
villkor till sunda projekt. Jag skulle vilja lägga till
att det över huvud taget gäller att vårda sina kunder
långsiktigt. Att ha små marginaler mellan
utlånings- och inlåningsräntor är ett sätt att ta hand
om kostnaderna. Man bör inte pressa kunderna för
hårt när det gäller de lån som de har kvar, och man
bör ge dem ökade möjligheter att klara av t.ex. sitt
boende under den värsta lågkonjunkturen. Bo
Lundgren kan utan att försöka kommendera göra
bättre insatser än vad han har gjort hittills för att
föra fram ett sådant budskap.

Det var väl inte Bo Lundgrens mening att säga att
det finns en motsättning mellan väl fungerande
banker och den ökade försörjning med eget kapital
som han försöker få fram genom ändrade
beskattningsregler. Jag vill inte kommentera det
mer. Det lär jag återkomma till i debatter längre
fram.

Till sist vill jag säga att jag respekterar att det inte
går att ingående kommentera försäljningen av
Gota i den fas som den befinner sig i nu. Jag tog
fasta på Bo Lundgrens uppmaning att vi skulle
debattera och tyckte därför att man kunde tänka
högt.

Anf. 32 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag tror naturligtvis att den här
debatten är nödvändig. Vi kanske tycker att det
värsta nu är över och att det börjar gå bra. Just
därför finns det anledning att fullföja debatten och
föra den kontinuerligt.

Det är klart att det inte är fel att framföra åsikter
och synpunkter, även om jag av naturliga skäl inte
gärna vill kommentera dem.

Vi kommer att göra vad vi kan för att skapa en bra
konkurrens. Det är självklart. I övrigt kan jag bara
konstatera att det inte finns någon motsättning
mellan lånat och eget kapital. Däremot
kompletterar de varandra. Det skapar bra
förutsättningar för lånekapital om man har en bra
egenkapitalförsörjning.

Anf. 33 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Vi talar om Sveriges finansiella
system. Frågans vidd kan endast överträffas av
lokalens ödslighet.

Jag har skrivit ner några frågor på ett papper som
jag tänker överlämna till statsrådet, detta för att
inte belasta hans intellekt alltför mycket medan han
lyssnar. Frågorna är mycket raka. Därför kan också
svaren bli det.

1.Det har sagts att man vill åstadkomma
ägarspridning inom banksystemet, dvs. att det när
staten släpper sina engagemang kommer att bli en
spridning av ägandet till medborgarna. Hur
kommer det månntro att bli med den saken? Jag vet
att statsrådet inte kan ge ett direkt svar. Men jag vill
veta om inriktningen finns kvar och om han tror på
den.

2.Kreditsystemet fungerar inte i dag. Vi måste ha
ett system som fungerar. Det betyder att det skall
vara ett system som innebär att man kan ge krediter
till rimlig ränta. Det skall vara ett system som inte
gör att företag försätts i konkurs, vilket de gör i dag.
Bankaktierna går upp, men det motsvarar inte
bankernas prestation. Vi har ett stort problem.
Problemet kan bara lösas genom att det blir
konkurrens i banksystemet. När tror statsrådet att
det kan bli konkurrens, och kommer den
konkurrensbilden att se tillfredsställande ut? Detta
är, som andra talare har påpekat, oerhört viktigt.

3.Har det varit tillräckligt tuffa villkor för det stöd
som har givits -- garantier och annat? Ni har nu
själva sett vilka ni har haft att göra med -- sådant är
svårt att veta i förväg. Det är ganska sluga personer,
åtminstone försöker de att vara det. Vi som, precis
som statsrådet, bevakar skattebetalarnas intressen
måste veta om det var tillräckligt tuffa villkor.

4.Vad är regeringens inställning till utländska
ägare? Jag vill ha ett rakt svar. Jag förstår att man
kan säga att det blir den som bjuder högst osv. Men
är det troligt att det i slutändan blir utländska
ägare? Är det inte troligare att det blir en svensk
lösning?

5.Vad blir slutnotan för bankkrisen, räknat i
miljarder? Jag menar inte hur det ser ut i dag utan
hur det kommer att se ut när statsrådet Lundgren
tror att det här är över -- kanske 1995. Vad får det
svenska folket till sist betala? Kan vi då få se en
effektiv kreditmarknad med idel banker som inte
ens delvis ägs av staten, dvs. ett fritt fungerande,
fullt konkurrensutsatt kreditsystem?

Min sista fråga är kanske litet mer pittoresk, men
icke desto mindre intressant: Hur många miljarder
försökte S-E-Banken komma över i början av
förhandlingarna innan man där förstod att staten
inte var alla goda gåvors givare, som man hade
räknat med?

Tack så mycket!

Anf. 34 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag tackar för erbjudandet om att få
frågorna skriftligt. Utskriftskvaliteten var kanske
inte den allra bästa. Därför försöker jag att göra en
egen sammanfattning.

Den sista frågan kommer jag naturligtvis inte att
svara på. Jag vet inte heller om det går att ge något
svar på den. Måhända får Ian Wachtmeister söka
det svaret någon annanstans.

När det gäller frågan om att sprida ägandet vid en
privatisering av exempelvis Nordbanken kan jag
säga att vi självfallet har ambitionen att ha såväl
tillräckligt starka ägare för att få en stabilitet som
en ägarspridning.

Vi har fört en diskussion om kreditsystemet. Det är
fel att, som Ian Wachtmeister, säga att det inte
fungerar. Det finns brister i systemet. Men till följd
av den överenskommelse som har träffats och de
åtgärder som riksdagen har sanktionerat har vi
lyckats få till stånd ett fungerande kreditsystem
utan alltför negativa effekter av de problem som
finns. Det är klart att de problem som vi har
diskuterat finns. Det är antagligen det som Ian
Wachtmeister menar. En sådan utveckling lägger
givetvis hämsko på aktiviteten i banksektorn. Men
det är någonting som kommer att revitaliseras och
komma tillbaka.

Ian Wachtmeister frågade om det har varit
tillräckligt tuffa villkor för det stöd som har
lämnats. Om vi tittar på stödet i fråga om totala
åtaganden kan jag konstatera att 51,2 miljarder av
74 finns inom Nordbanken och numera dessutom
inom Securum. Staten har ju nu sin s.k. ägarroll
där, vilket underlättar hanteringen. Det visar också
att det finns ett stort problem. I övrigt finns det 15
miljarder i form av garantier i Gota Bank. Där har
ju staten ett ägande. På sparbankssidan finns det 8
miljarder. Detta är de åtaganden som finns i
dagsläget.

Principen är givetvis att man skall minimera
kostnaderna. Det innebär att det är fråga om
återvinning så långt som möjligt. Men i fråga om
Gota Bank kommer det att bli definitiva kostnader.
Det är svårt att säga hur stora de kommer att bli,
innan de dåliga engagemangen har avvecklats. För
Nordbanken blir det också en definitiv kostnad.
Hur stor den blir får vi se när en privatisering av
banken så småningom har genomförts. Då vet vi
vilka intäkter som man har fått på det viset.

I övrigt är vår avsikt att återvinna så mycket som
det över huvud taget är möjligt. Det är grunden för
de villkor som kommer att ställas, och det är också
det som gäller för Bankstödsnämnden.

Vår inställning till utländska ägare är generellt
mycket positiv. Det skulle stärka och förbättra
konkurrensen.

Jag kommer inte att kunna säga någonting om
slutnotan av den enkla anledningen att vi inte vet
hur den ekonomiska utvecklingen påverkar den här
situationen. Men det blir väsentligt mindre
kostsamt för skattebetalarna än vad vi hade
anledning att befara bara för ungefär ett halvår
sedan.

Jag är övertygad om att vi inom loppet av inte
alltför många år kommer att ha en mycket effektiv
och bra fungerande kreditmarknad i Sverige utan
statliga ägarinslag.

Anf. 35 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Jag menar att kreditsystemet faktiskt
fungerar dåligt i dag. Därmed inte sagt att det inte
finns eller inte alls fungerar i och för sig. Det är bara
det att det fungerar dåligt så till vida att resultatet
blir dåligt.

Man har nämligen fortfarande alldeles för höga
räntemarginaler, vilket har påpekats här tidigare av
bl.a. Hans Gustafsson. Sedan handlar det också om
att krediterna skall gå till rätt ändamål. Det är t.ex.
små företag som skall ha dem. Det är svårt att få
fart på den biten innan man har ett tufft,
fungerande kreditsystem där det gäller att slåss om
att få kunderna. Man skall inte bara dela ut krediter
till dem man tycker ser trevliga ut.

Bo Lundgren kanske inte kan säga så mycket när
det gäller utlandet. Jag kan inte heller säga något.
Men det är utomordentligt troligt att det inte finns
några utländska banker eller intressen som är lika
roade av den här bilden som de svenska intressena.
Därmed kommer vi mycket lätt att hamna i en
svensk special- och favoritsituation, nämligen
oligopolet. Vi kommer med andra ord att få lika
många banker som vi har i dag minus en eller två.
Då är frågan om konkurrensbilden och det
fungerande kreditsystemet verkligen kommer att
bli tillfredsställande.

Anf. 36 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Vad gäller de utländska bankerna och
deras intresse av Sverige kan vi inte göra så mycket
mer än att skapa bra förutsättningar för dem liksom
för andra företag. Vi har gjort det genom
förändringar i förvärvslagstiftningen. Vi har
möjlighet att omvandla dotterbolag till filialer. Man
har nu valt att ha kvar dotterbolag i vissa fall och
ändå starta en filial. Vi har alltså sett att man har
startat ett antal filialer. De har tillgång till hela
företagets kapitalbas och har förhållandevis stora
utlåningsmöjligheter. De har också möjligheter att
slå sig in på den svenska marknaden. Till en början
kan det antagligen bli fråga om mindre
marknadssegment, men de kan ändå konkurrera på
bl.a. marginalsidan. Därigenom få vi en automatisk
påverkan neråt på räntemarginalerna. Det är det vi
eftersträvar.

Vi har nu ett kreditsystem som fungerar. Måhända
fungerar det inte helt tillfredsställande. Det är klart
att jag inte skall stå här och säga att det inte finns
några problem. Jag redovisade just att efter den
chock som har inträffat i hela systemet är det klart
att det fortfarande finns kvardröjande negativa
effekter. Det förtjänar att påpekas i bl.a. den här
debatten, eftersom jag tror att den trots allt följs till
en del utanför huset. Det är väl rimligt att göra det.

Det förtjänar ändå att påpekas att en del av den
kritik som gäller att bankerna är negativa till
utlåning nog är överdriven. Bankerna har att låna
ut mot tillfredsställande säkerhet. Den allmänna
ekonomiska utvecklingen under de senaste åren,
industriproduktionens fall från 1989 och framåt och
den effekt det har fått på de mindre företagen,
underleverantörerna m.fl. har naturligtvis i sin tur
lett till att företagen har sämre kreditvärdighet. Det
är en kombination av det här som skapar
problemen.

Det är ett av skälen -- utan att överdriva den
diskussionen -- till att vi måste stärka
förutsättningarna för soliditet i de mindre företagen
och ta bort de hinder som finns för egen
kapitalförsörjning, vilket blir ett komplement till
det lånekapital som i högre grad kommer att bli
tillgängligt.

Anf. 37 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Tyvärr måste vi alla konstatera att
Sverige har en helt makalös räntemarginal mellan
in- och utlåningsräntor. Detta är ett mycket stort
problem. Jag önskar precis som statsrådet
Lundgren att det skulle vara någon utanför denna
ödsliga lokal som hörde vad vi sade och började
göra någonting åt det.

Jag är rädd för att vi kommer att hamna i en
oligopolsituation så småningom som är ännu värre
än den vi har haft. Då kommer man inte att känna
trycket på att få ned marginalerna.

Anf. 38 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Till skillnad från den inställning som
jag ibland tycker präglar Ian Wachtmeister är jag av
naturen optimist. Jag tror att det här faktiskt
kommer att kunna fungera helt utmärkt när vi väl
har ridit ut krisen.

Anf. 39 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Det mesta är väl sagt i den här frågan
beträffande skrivelsen i stort, som vi i dag fick ta
del av. Jag skulle vilja ta upp en principell intressant
frågeställning.

Vid behandlingen av och beslutet om etableringen
av Bankstödsnämnden uppdrog riksdagen, på
förslag och hemställan från näringsutskottet, till
regeringen att tillsätta denna utredning om en
allmänhetens bankombudsman. Detta skedde
naturligtvis mot bakgrund av den svåra situation vi
vanliga konsumenter och enskilda näringsidkare
kanske hamnar i allt oftare. Vi känner väl till
situationen. Det är viktigt att konsumenterna kan
få kvalificerad hjälp med att få principellt viktiga
klagomål gällande bankernas relationer prövade.
Det finns något liknande som fungerar genom
Finansinspektionen, men det är inte av den
karaktär som det nu är fråga om.

Nu, herr skatteminister, har det gått ett år utan
någon form av avrapportering. Ännu mindre har
någon presenterat något förslag från regeringen
med anledning av det uppdrag som riksdagen
fattade beslut om för ett år sedan. Jag finner det i
högsta grad anmärkningsvärt att regeringen så till
den grad negligerar det riksdagsbeslut som det är
fråga om. Så får det väl ändå inte gå till? Även om
förslaget kanske kom litet grand från oppositionens
sida så är det ju ändå riksdagen som i majoritet har
fattat beslut om den här utredningen från
regeringen.

Nu vill jag fråga skatteministern: Vilka synpunkter
kan läggas på det här när det gäller den allmänna
bankombudsmannen och när kan riksdagen emotse
den begärda utredningen om en allmänhetens
bankombudsman med förslag till åtgärder?

Anf. 40 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Hade det varit så att jag hade
negligerat riksdagens uppdrag hade det varit
anmärkningsvärt och naturligtvis förtjänat mycket
kritik. Tvärtom har jag ägnat rätt mycket tid åt att
diskutera frågeställningen som sådan. Det gäller att
hitta ett forum där man kan få denna typ av
konsumentrådgivning eller snarare
konsumentkontakt på ett lättare sätt än gentemot
den enskilda banken.

Min bedömning är ändock att det bästa sättet att
lösa problemet är att använda sig av den väg som är
frivillig, nämligen att man från branschens sida åtar
sig att hantera detta. Jag har indikationer på att så
också kommer att kunna ske. Jag kommer
naturligtvis att redovisa detta i vederbörlig ordning
för riksdagen.

Anf. 41 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Jag uppskattar naturligtvis de
allmänna synpunkter som skatteministern har
framfört här. Men principiellt sett räcker det inte
med de synpunkterna. Riksdagen har genom sitt
beslut mer eller mindre beordrat en utredning med
förslag om detta. Det kan man väl inte ta upp i
allmänna termer och bara säga att det kommer att
lösa sig. Det var ett år sedan man tog upp den här
frågan. Så komplicerat får det väl ändå inte vara?

Anf. 42 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag antar att Bengt Dalström och jag
är överens om att om det här kan lösas effektivare
och snabbare utan föregående utredning och utan
statlig inblandning men ändå fungera på ett bra sätt
är det bättre än att man fördröjer frågan genom en
lång utredning och en parlamentarisk diskussion.
Det är min ambition att se till att vi kommer i en
bra situation i det här avseendet.

Anf. 43 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Det kanske finns anledning att
återkomma till denna fråga.

Överläggningen var härmed avslutad.

Skrivelsen bordlades.

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1993/94:18 Godkännande av en överenskommelse
mellan Sverige och Lettland på fiskets område

1993/94:21 Vissa ändringar i vallagen (1972:620)
m.m.

1993/94:22 Tilläggsskydd för läkemedel, m.m.

1993/94:23 Sveriges tillträde till konventionen om
förlikning och skiljedom inom Europeiska
säkerhetskonferensen (ESK) m.m.

1993/94:26 Utvidgad rätt till målsägandebiträde och
förbättrat rättsligt bistånd till brotts offer
utomlands

1993/94:43 Överflyttning av vissa likvidations
ärenden från tingsrätt till Patent- och
registreringsverket

1993/94:49 Ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen (1993:1007) om ändring i upphovsrättslagen

Skrivelse

1993/94:61 Redogörelse för vidtagna åtgärder för
att stärka det finansiella systemet

Motionerna

med anledning av prop. 1992/93:253 Import av och
partihandel med starköl

1993/94:So1 av Knut Billing och Mikael Odenberg
(m)

1993/94:So2 av Bo Holmberg m.fl. (s)

1993/94:So3 av Eva Zetterberg m.fl. (v)

1993/94:So4 av Anita Johansson m.fl. (s)

1993/94:So5 av Karin Israelsson m.fl. (c,s,fp,kds,v)

1993/94:So6 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

med anledning av skriv. 1992/93:258 Farligt gods
m.m.

1993/94:Fö1 av Sture Ericson m.fl. (s)

1993/94:Fö2 av Kenneth Lantz (kds)

med anledning av förs. 1992/93:RR7 Riksdagens
revisorers förslag till följd av statens stöd till Saab-
Scanias bilfabrik i Malmö

1993/94:A1 av Rolf L Nilson (v)

1993/94:A2 av Ingela Thalén m.fl.(s)

1993/94:A3 av Olle Schmidt och Margitta Edgren
(f)

1993/94:A4 av Robert Jousma och Arne Jansson
(nyd)

1993/94:A5 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s)

9 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 6 oktober

1993/94:9 av Lars Stjernkvist (s) till
arbetsmarknadsministern om senareläggning av
uppsägningar inom den offentliga sektorn:

Frågan om att använda a-kassemedel och andra
passiva åtgärder för att senarelägga uppsägningar
inom den offentliga sektorn håller på att utvecklas
till ett slags Moment 22.

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund har
uppmanat kommuner och landsting att inte sparka
folk i dagens läge. Kommuner och landsting har
svarat att de är beredda att senarelägga
uppsägningar. För att klara det har t.ex.
kommunalfacket och socialdemokraterna i
Östergötlands landsting begärt att få använda a-
kassans medel (Östgötemodellen). Enligt förslaget
skall a-kassan svara för 80 % av lönen och
arbetsgivaren för resten för den övertaliga
personalen.

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund har
anmält stor tveksamhet till förslaget, bl.a. i en
frågestund i riksdagen den 18 maj i år.

Förre arbetsmarknadsministern Ingemar Eliasson,
Bengt Westerberg, åtskilliga kommunala och
landstingskommunala företrädare har uttalat sig för
att använda a-kassemedel, men Börje Hörnlund
har hittills varit kallsinnig.

Bland de inbladade tycks det råda en i det närmaste
total enighet om att uppsägningar inom den
offentliga sektorn inte löser några problem.
Tvärtom, i dagens läge leder uppsägningar till att
kostnaderna för arbetslösheten ökar och att krisen
fördjupas. Problemet är att staten, genom
arbetsmarknadsministern, säger nej till den lösning
som bl.a. landstinget i Östergötland ser som den
enda möjliga för att stoppa varslen.

Följden blir att staten tvingas fortsätta vädja,
statliga och kommunala arbetsgivare fullföljer sina
varsel, och värst av allt, att uppsägningarna inom
den offentliga sektorn leder till ökad arbetslöshet
och utslagning.

Det finns dock tecken som tyder på att regeringen
är beredd att bryta detta Moment 22. Enligt
pressuppgifter har en snabbutredning tillsatts, som
bl.a. skall studera den s.k. Östgötamodellen.

Jag betraktar inte Östgötamodellen som den enda
möjliga. Det viktiga är att omvandla passiva
åtgärder till aktiva. Dessutom är det viktigt att
åtgärderna ses som tillfälliga. Jag är väl medveten
om att det behövs personalminskningar för att nå
balans i den offentliga verksamheten, men
minskningarna måste genomföras först när hjulen
snurrar i ekonomin. Utgångspunkten är alltså att
skjuta upp, inte att definitivt stoppa,
uppsägningarna. Genom att använda a-kassemedel
blir det enligt min mening tydligt att det just
handlar om senareläggning.

Men, som sagt, om Östgötamodellen avvisas, då är
det nödvändigt att regeringen omgående anvisar
andra lösningar.

Mot bakgrund av ovanstående frågar jag därför
arbetsmarknadsministern:

1. Betyder beskedet om en utredning att
regeringen överväger nya åtgärder för att
senarelägga uppsägningar inom den offentliga
sektorn?

2. Är arbetsmarknadsministern beredd att
uppmana offentliga arbetsgivare att frysa pågående
varsel, i avvaktan på utredningens förslag?

10 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 6 oktober

1993/94:20 av Hans Göran Franck (s) till
utrikesministern om situationen i Angola:

Situationen i Angola är ytterst allvarlig. Angola är
på väg att bli ett nytt Somalia. 1 000 personer dör
varje dag. Över 2 miljoner angoleser är på flykt.
Hungersnöd hotar halva befolkningen. UNITA har
saboterat ingånga avtal och FN-övervakade
allmänna val. De hittillsvarande FN-sanktionerna
och insatserna i övrigt är helt otillräckliga.

I anledning härav får jag ställa följande fråga till
utrikesminister Margaretha af Ugglas:

På vilket sätt vill regeringen verka för att stoppa
UNITA:s sabotage av fredssträvandena och stödja
landets lagliga regering och civilbefolkning?

1993/94:21 av Alf Wennerfors (m) till statsrådet Alf
Svensson om effektivare biståndsinsatser:

En majoritet av skattebetalarna accepterar att
skattepengar går till biståndssamarbete med fattiga
outvecklade länder. Skattebetalarna förutsätter att
biståndsinsatserna är effektiva och att varje satsad
krona får största möjliga effekt.

Under senare år har antalet programländer ökat till
19 och dessutom bedrivs ett långsiktligt
biståndssamarbete med nio tio. Vidare bedrivs
biståndssamarbete i form av mindre projekt med
ett sextiotal mottagarländer runt om i världen. Till
detta kommer att Sverige opererar i ett stort antal
sektorer och ämnesområden inom respektive
mottagarland.

Varje projekt är i sig välmotiverat och angeläget.
Men Sverige kan inte vara över allt. Ett effektivt
bistånd, som når ut till de verkligt fattiga och som
behöver hjälp till självhjälp, måste präglas av
koncentration.

Vilka åtgärder är biståndsministern beredd att
vidta för att koncentrera biståndet?

1993/94:22 av Berith Eriksson (v) till
utrikesministern om inrikes strider i Turkiet:

Efter en viss minskning av de väpnade striderna,
förtrycket och det politiska våldet i de kurdiska
delarna av Turkiet i samband med PKK:s ensidiga
vapenvila från mars till början av juni, har nu
Ankara-regimens såväl som PKK:s politik återigen
hårdnat. Under senare tid har massmedia
rapporterat om regelbundna strider mellan
regeringsstyrkor och PKK. Vidare har
människorättsorganisationer, såsom Amnesty
International, rapporterat om en kraftig ökning av
flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna
begångna av regeringsstyrkor, s.k.
civilförsvarsstyrkor, civila grupper under
regeringens beskydd och PKK. Misshandel, tortyr,
försvinnanden och mord tillhör vardagen i de
kurdiska områdena.

Upptrappningen av våldet och förtrycket ingår som
ett led i regeringens massiva kampanj för att, som
den turkiske inrikesministern uttryckt det, ''utplåna
separatismen'' i Kurdistan. Turkiet befinner sig helt
enkelt i ett regelrätt inbördeskrig som i huvudsak
drabbar de 12 miljoner kurder som bor inom
landets gränser.

Mot denna bakgrund vill jag fråga
utrikesministern:

Vilka initiativ tänker den svenska regeringen ta
inom internationella fora såsom FN, ESK och
Europarådet för att få slut på inbördeskriget i
Turkiet?

1993/94:23 av Karl-Erik Persson (v) till
kommunikationsministern om sjöfartsstöd:

Kommunikationsministern har lovat att komma
med förslag till sjöfartsstöd och på så sätt minska
utflaggning av den svenska handelsflottan. Något
förslag har ej kommit.

Jag vill därför fråga:

När kommer kommunikationsministern lägga fram
förslag till sjöfartsstöd?