Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1993/94:3

Onsdagen den 6 oktober

Kl. 10.00--13.02

---

1 § Nya riksdagsledamöter m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från
valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för
riksdagsledamöter och ersättare för
riksdagsledamöter

Till valprövningsnämnden har från
Riksskatteverket inkommit bevis om att

dels Bengt Lindqvist (s), Tyresö, utsetts till ny
ledamot av riksdagen fr.o.m. den 6 oktober 1993
sedan Barbro Evermo Palmerlund (s) avsagt sig sitt
uppdrag som riksdagsledamot. Till ersättare för
riksdagsledamöter har i detta fall utsetts Kristina
Persson, Stockholm, Sven-Åke Nygårds, Bromma,
Carin Jämtin, Stockholm, Stig Gustafsson,
Bromma, och Kristina Nordström, Stockholm,
(alla s);

dels Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Särö, utsetts
till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 6 oktober
1993 sedan Nic Grönvall (m) avsagt sig sitt uppdrag
som riksdagsledamot. Till ersättare för
riksdagsledamöter har i detta fall utsetts Gunnel
Welin, Varberg, och Börje Tönsgård, Heberg,
(båda m);

dels Ola Karlsson (m), Granbergsdal, utsetts till ny
ledamot av riksdagen fr.o.m. den 6 oktober 1993,
sedan Ann-Cathrine Haglund (m) avsagt sig sitt
uppdrag som riksdagsledamot. Till ersättare har i
detta fall utsetts Sten Tolgfors, Örebro, och Åke
Andersson, Örebro, (båda m).

Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i
enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 6 oktober 1993

Lars Tottie

Sven-Georg Grahn

2 § Ledighet

Talmannen meddelade att Kent Carlsson (s) ansökt
om sjukledighet under tiden den 6 oktober--den 30
november.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Kristina Persson (s) skulle
tjänstgöra som ersättare för Kent Carlsson.

3 § Anmälan om kompletteringsval till
utbildningsutskottet

Talmannen meddelade att Moderata
samlingspartiets riksdagsgrupp på grund av
uppkommen vakans anmält Hans Nyhage som
ledamot i utbildningsutskottet efter Ann-Cathrine
Haglund.

Talmannen förklarade vald till

ledamot i utbildningsutskottet

Hans Nyhage (m)

4 § Partiledardebatt med anledning av
regeringsförklaringen

Anf. 1 Ingvar Carlsson (s):

Fru talman! Det som inträffat i Ryssland är tragiskt
och oroande. Fascister och gammelkommunister
tvingade president Jeltsin att möta våld med våld.
Människoliv har gått till spillo. Den sköra
demokratin har utsatts för allvarliga påfrestningar.

De allra flesta av oss känner lättnad över att
kuppmakarna misslyckats. Men vi inser att
president Jeltsin och demokratianhängarna nu har
en ännu svårare uppgift. Demokratin måste inte
bara verka med hjälp av allmänna val, utan också
kunna lösa de djupa ekonomiska och sociala
problemen som finns i Ryssland för att befästa sin
legitimitet.

Rysslands öde ligger i det ryska folkets händer, men
omvärlden bör känna sitt ansvar för att stödja
demokratin i de tidigare kommunistländerna.

Också för svensk del kan vi dra vissa slutsatser:
Krisen i Ryssland har än en gång visat att Sverige
måste bedriva en fast och konsekvent
utrikespolitik. Vi kan inte överge en
säkerhetspolitisk position utan att i nationellt
samförstånd ha etablerat en ny.
Säkerhetspolitikens trovärdighet står och faller
med det ansvar, den fasthet och den uthållighet som
i decennier kännetecknat den svenska linjen.

Fru talman! Sverige saknar politiskt ledarskap.
Den svenska ekonomin driver vind för våg. Det
skriver fondkommissionärsfirman Alfred Berg i sitt
senaste nyhetsbrev. Det är marknadens bedömning
av tillståndet i landet, efter två år med regeringen
Bildt.

Om en liten stund kommer fyra företrädare för
denna regering, i ett 45 minuter långt högtidstal, att
prisa den egna politiken och skylla alla problem på
socialdemokraterna.

Med regeringens uppläggning blir det tyvärr inte
många tillfällen till debatt här i dag. Därför vill jag
att ni som lyssnar skall fundera lite extra på vad de
ord som kommer att användas här i dag egentligen
betyder.

Carl Bildt kommer att tala om ''ljuspunkter'' i
ekonomin. Då menar han att exportindustrin går
bra på grund av att kronan tappat 25--30 % av sitt
värde. Det som statsministern för ett år sedan
kallade ''ett misslyckande'' är i dag regeringens
enda tillgång.

Men det är ingen ljuspunkt för dem som är
arbetslösa. Företagen utnyttjar den låga
kronkursen till att höja sina vinster, inte främst till
att öka marknadsandelarna och därmed
sysselsättningen. Det visar uppgifter från
Exportrådet.

Det är heller ingen ljuspunkt för alla de företag som
är beroende av hemmamarknaden.

Det är i dessa små- och medelstora företag som de
nya jobben måste växa fram. De drabbas nu hårt av
regeringens ensidiga åtstramning. Det visar 30 000
företagskonkurser de senaste åren.

Olof Johansson kommer förmodligen att hävda att
kronan föll därför att vi socialdemokrater hade
kongress för två veckor sedan.

Men, Olof Johansson, kronan har fallit stadigt i ett
år nu. Så långa kongresser har inte vi
socialdemokrater.

Däremot har vi under hela den perioden haft en
borgerlig regering som låtit den svenska ekonomin
driva vind för våg, en regering som tappat
kontrollen över både budgetunderskott och
arbetslöshet.

Carl Bildt kommer säkert att säga att han och
regeringen skall göra Sverige till en tillväxt- och
företagarnation. Det sade han hösten 1991, det
sade han förra hösten och det kommer han att säga
nu för tredje året i rad.

Men för tredje året i rad minskar tillväxten.

Regeringsföreträdarna kommer också att säga att
arbetsrättslagstiftningen måste göras smidigare.
Det betyder att företagen får lättare att sparka folk.

Vilka vill företagen bli av med? Vi ser redan
tendenserna.

Det är unga kvinnor som har små barn. Det är äldre
anställda, som skulle behöva lära nytt och
utvecklas. Det är människor som har problem med
hälsan eller har ett handikapp.

Det regeringen egentligen vill är att minska
inflytandet för löntagarna och öka arbetsgivarnas
makt.

Jag var litet nyfiken på om statsministern i årets
regeringsförklaring skulle ha mage att upprepa det
moderata vallöftet om sänkta skatter och att det
måste löna sig att arbeta.

Riksrevisionsverket har ju visat att regeringen höjt
inkomstskatten för alla. Så fick vi beskedet: Det
lönar sig mindre att arbeta i moderaternas Sverige
än tidigare.

Mest har regeringen höjt skatten för dem som har
låg lön. De har fått en skattehöjning som är dubbelt
så stor som höginkomsttagarnas.

För att få sänkt skatt i moderaternas Sverige måste
man ha en stor förmögenhet, eller en tjock
aktieportfölj, eller ett fett arv som väntar, eller
generösa penninggåvor i sikte. Tillhör du dem, då
får du sänkt skatt.

Dessa grupper har redan fått betydande lättnader.
Nu föreslår regeringen ytterligare sänkningar av
skatten på kapital. Det här är allvarligt av tre skäl.

För det första: Därmed rubbas den balans i
beskattningen av arbete och kapital som
skattereformen åstadkom. Nu öppnas nya
möjligheter igen för skattefusk och
skatteplanering. Kapitalägarna får kraftiga
förbättringar. Gamla, sjuka, arbetslösa och vanliga
löntagare drabbas däremot hårt av regeringens
politik.

För det andra: De ekonomiska skillnaderna mellan
olika grupper i Sverige ökar ännu mer. Det blir som
i USA under Reagan och i Storbritannien under
Thatcher. De rika blir rikare och de fattiga blir
fattigare.

För det tredje: Regeringen lånar till
skattesänkningar för kapitalägare.
Skattesänkningarna är inte finansierade, utan dem
lånar man till.

Försörjer du dig däremot på industriarbete, på att
städa, köra taxi eller bära ut post, då får du höjd
skatt. Ju mindre du tjänar, desto mer tar den
moderate skatteministern och regeringen ifrån dig.

Med denna politik angriper den moderatledda
regeringen, enligt min mening, grunderna för det
som gjort Sverige till ett bra land att leva och bo i.

Som ordförande för det socialdemokratiska partiet
vill jag från denna talarstol deklarera: Vi motsätter
oss dessa orimliga och orättvisa förslag.
Socialdemokratin kommer 1994 att gå till val på en
politik som innebär att rättvisa och trygghet också
skall gälla i framtidens Sverige.

Vi kommer här i dag också att få höra att
regeringen fortsätter att effektivisera och förbättra
i kommunerna. Det betyder i klartext att 26 000
kommunalt anställda får sparken. Det betyder att
det blir ännu färre som jobbar på dagis, i skolan, på
sjukhus, på ålderdomshem och i hemtjänsten. Det
är där de arbetar, dessa kommunalt anställda, som
från nyliberalt håll utpekas som ''tärande''.

AMS, Svenska kommunaltjänstemannaförbundet
och andra har räknat ut att det är ekonomiskt
vansinne att avskeda fler människor i kommunerna
i rådande arbetsmarknadsläge.

Kan vi få besked från regeringssidan i dag?

Var har regeringen de ekonomiska beräkningar
som säger att samhället tjänar på att ytterligare
tiotusentals människor hänvisas till a-kassa och
socialbidrag?

Förmodligen kommer statsministern att göra ett
stort nummer av att regeringen håller på att skapa
Europas bästa skola.

När moderater talar om en bättre skola betyder det:
färre lärare, större klasser, mindre hjälp åt svaga
elever, sämre skolmat, dåliga skollokaler.

Det betyder också att föräldrar som har råd, och
som håller sig framme, kan sätta sina barn i privata
skolor, som dels gynnas bidragsmässigt på de
kommunala skolornas bekostnad, dels kan ta ut
avgifter.

Skolpengen leder till en sämre skola för de allra
flesta och till en allt brutalare uppdelning av barn.

p10p >

När det kommer rapporter om att våldet i skolorna
och mot lärarna ökar, då säger den moderata
skolministern: ''Ja, varför inte -- -- -- visst kan vi ha
poliser i skolorna.'' Poliser? I Europas bästa skola!

Var det detta moderaterna menade, när man i
valrörelsen talade om fler poliser i Sverige?

Vi kommer också här i dag att få höra från
talarstolen att valfriheten har ökat.

Hur har valfriheten ökat för de 500 000 som i dag
inte har något jobb, eller för alla dem som vräkts
från sina bostäder, eller för dem som tvingas ställa
sig i socialbidragskön?

Vad har den pensionär för valfrihet som inte har råd
att bo kvar hemma när maken läggs in på sjukhem?

Vad har gamla människor som får liggsår att välja
på när personalen inte har tid att sköta dem
ordentligt?

Vem väljer att ligga ensam, den där allra sista
natten i livet?

Jag håller med Bengt Westerberg om det han sade
i programmet Aktuellt för någon vecka sedan. Han
sade: ''Om vi försämrar den offentliga servicen, då
lägger vi över bördor på anhöriga, och det riskerar
i värsta fall att leda till att de får jobba så hårt att
deras sjukdomar eller åldrandeprocess kan
påskyndas och det är allvarligt. -- -- -- De
människor som ständigt talar om nedrustning av
den offentliga sektorn, de borde lära sig av det här.''

De som borde lära sig, de som påstår att den
offentliga sektorn är för stor och att det är bra att
den rustas ned, de sitter här i kammaren. De heter
t.ex. Carl Bildt, Gunnar Hökmark, Gullan
Lindblad och Lars Tobisson. De är moderater. Och
ute i kommunerna sitter ännu fler moderater och
planerar nya nedskärningar av välfärden.

Vem står för regeringens politik? Är det Carl Bildt
eller Bengt Westerberg? Är det statsministern eller
vice statsministern? Fru talman! Jag erkänner att
det är en märklig fråga att behöva ställa.

Vi är många som är oroliga över vart Sverige är på
väg. Sjukvårdsminister Bo Könberg är orolig över
att gamla vanvårdas. Alf Svensson är orolig över att
den ekonomiska brottsligheten ökar.
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund är orolig
över alla arbetslösa ungdomar.

Men det räcker inte att vara orolig, inte när man
sitter i regeringen, inte när man har majoritet i
denna kammare och inte när man har makten ute i
kommunerna.

Det räcker inte att vara orolig, när vi har ytterligare
ett år framför oss, då svensk ekonomi kommer att
driva vind för våg, och då landet kommer att vara
beroende av Ny demokratis nycker och försök att
skapa motsättningar mellan människor.

Det finns forskare, bl.a. i Tyskland, som menar att
högerextremisterna, om de inte hade invandrarna
och flyktingarna att skylla allt elände på, skulle
vända sitt hat mot någon annan grupp, t.ex.
arbetslösa eller handikappade.

Men så kan det väl ändå inte vara i Sverige?

Sedan läste jag en artikel i Aftonbladet förra
veckan av Lennart Nolte, förbundsordförande i
Synskadades Riksförbund. Han citerade Ian
Wachtmeister, som sagt: ''Toaletterna har blivit
stora och ödsliga för att passa rullstolar. Och
trapporna går knappt att gå i för att man skall
kunna åka i dem.''

Kan vi få ett besked här i dag från Ian
Wachtmeister? Är det handikappade som står näst
i tur för Ny demokratis kampanjer?

Kan vi få besked från Folkpartiet? Står Folkpartiet
ut ett år till, eller kanske ännu längre -- om jag skall
tro regeringsdeklarationen -- med att regera på
nåder av Ny demokrati?

Alf Svensson! Ni sitter i regeringen, och ni har
ansvaret. Ni lovade mer pengar till sjukvården och
äldreomsorgen. Det var många, framför allt äldre,
som trodde på det löftet. Men det blev mindre
pengar och sämre vård. Var finns moralen och
etiken hos kds när det gäller sjuka och gamla?

Fru talman! Utmaningarna som ligger framför oss
är gigantiska.

Vi skall pressa ned den högsta arbetslösheten i
modern tid.

Vi skall ta ned ett budgetunderskott som skenar.

Vi skall betala räntor på en statsskuld som passerat
1 000 miljarder kronor.

För att klara de kraftprov som ligger framför oss,
måste vi koncentrera all vår förmåga på att lösa de
stora problemen.

För det första, och det viktigaste av allt: Vi måste
få fart på tillväxten igen. Vi socialdemokrater vill
ha en rejäl stimulans av produktion och
investeringar. Efterfrågan måste öka. Vi har lagt
fram en rad konkreta förslag i detta syfte i vår
ekonomisk-politiska motion till riksdagen. Allt fler
ekonomer stöder nu vår uppfattning.

För det andra: Arbetslösheten måste ned. Den
svarar i dag för tre fjärdedelar av
budgetunderskottet. De nya jobben måste växa
fram, främst i den privata sektorn. Men mot de
nyliberala kraven på fler otrygga, underbetalda
tjänarjobb ställer vi socialdemokrater fler
kompetenskrävande, välbetalda och ansvarsfulla
arbeten.

För det tredje: Vi måste sätta in kraftfulla åtgärder
mot det strukturella underskottet. Också här har vi
en rad förslag. Vi vill bygga upp en ny finansiering
av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
Vi vill skapa en hållbar finansiering av a-kassan. Vi
vill förstärka skatterevisionen och ta krafttag mot
den ekonomiska brottsligheten.

Vi vänder oss bestämt mot att besparingarna
ensidigt går ut över dem som har det sämst, över
gamla, sjuka och arbetslösa. Det är vi som är friska,
har jobb och tjänar bra som måste dra det tyngsta
lasset.

Besparingarna måste utformas så att medborgarna
känner att krisens bördor fördelas någorlunda
rättvist, så att var och en ser att de gemensamma
ansträngningarna leder till att fler och fler får jobb
och kan försörja sig själva.

För det fjärde: Regeringspartierna har med olika
uttalanden skapat total förvirring om vad de tänker
göra med pensionerna, sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen och andra trygghetsreformer.

Medborgarna måste få besked om vilka regler som
gäller. Blir det inkomsttrygghet eller bara
grundskydd? Ett klart besked om
socialförsäkringarna skulle leda till ett sving i
efterfrågan.

Det är mycket vi själva kan och måste göra för att
ta Sverige ur krisen. Ansvaret för den svenska
ekonomin är vårt eget, ingen annans. Den svenska
arbetslösheten kräver att åtgärder sätts in här, i vårt
eget land.

Vi styr vårt eget öde, men vi är samtidigt beroende,
på gott och på ont, av vår omvärld. Vi påverkas av
att 20 miljoner människor går arbetslösa i
Västeuropa.

Därför har den svenska socialdemokratin,
tillsammans med övriga socialdemokratiska partier
i Europa, inlett ett arbete med att utforma en ny
strategi för full sysselsättning i Europa. Vår strategi
skiljer sig helt från den nyliberala politik som styrt
flertalet industriländer under de senaste tio åren
och som lett till massarbetslöshet och stagnation. Vi
vill investera i människor, i miljö, i social omsorg, i
kultur, i ny teknologi och bättre kommunikationer.
Vi vill satsa på arbete och utveckling.

Om Sverige och andra europeiska länder verkligen
skulle ta krafttag mot arbetslösheten, då är jag
övertygad om att fler och fler i vårt land skulle ställa
sig positiva till ett utökat samarbete i Europa och
till ett svenskt medlemskap i EG.

Därför vill jag vara med och verka för en förändring
av politiken i Europa. Därför vill jag framför allt ha
en annan politik och en annan regering i Sverige!

(Applåder)

Anf. 2 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Till dem som nu traditionsensligt
lämnar lokalen vill jag påpeka att baren inte har
öppnat ännu.

I motsats till Ingvar Carlsson vet jag inte riktigt vad
regeringen i allmänhet kommer att säga så
småningom. Det räcker för min del med vad den
har sagt och gjort.

Jag utgår också från att alla känner till den mycket
allvarliga situationen i världen och i Sverige. Jag vill
själv inleda med att tala om den politiska
nervositeten i landet.

I somras åkte jag runt till 66 platser, från norr till
söder, och talade till säkert 66 000 personer. Under
hela resan kunde vi se och höra folks oro över
arbetslösheten, och vi fick också upprepade bevis
på de sociala och ekonomiska påfrestningar som
följt i flyktingpolitikens spår.

Framför allt media låtsades att vi åkte land och rike
runt för att hetsa mot muslimer -- inte ett ord om
vår kritik mot den ekonomiska politiken eller om
våra förslag hur man åtgärdar ungdomsarbetslöshet
och kriminalitet, hur man ändrar familjepolitiken
och hur man kan göra för att ta sig ur politikens
eländiga träsk.

Reaktionen var våldsam. Det blev en makalös
smutskastning. Man föreslog t.o.m. öppet att de
som yttrade sympatier för Ny demokrati skulle
bojkottas kommersiellt. Det räckte. Ingen i detta
land eller i detta rum reagerade mot det. Om ni
använder ord som fascism osv., är det precis ett
utslag av det totala åsiktsförtrycket.

Om ni är intresserade, har vi vid det här laget 20
A 4-pärmar fulla med oförskämdheter. Det går bra
att läsa dem.

Man kan fråga sig:

Är vi rasister därför att vi kan räkna?

Är vi fascister därför att vi reser runt i Sverige och
träffar folk, medan ni andra ligger i hängmattorna?

Är vi uppviglare därför att vi talar om alla de här
frågorna på ett sådant sätt att folk begriper? Det är
i och för sig ovanligt.

Är vi möjligen nazister därför att Bert Karlsson ger
ut grammofonskivor -- vilket han har gjort förut
också -- med en orkester som spelar bl.a. Du gamla,
du fria? Jag tror att de kan göra en insats även för
riksdagen, så att vi kanske slipper få texten
utskriven på lappar i bänkarna vid riksmötets
öppnande.

Märker ni inte hur sjukt allt det här är? Reagerar
ni inte när åsiktsmonopolets mest fisförnäma
företrädare t.ex. kräver att Expressen på
löpsedlarna skall be om ursäkt för att man
publicerade Sifomätningar? Vi skulle kunna visa tio
löpsedlar som borde leda till fängelse för dem som
har skrivit dem en gång i tiden, därför att de är så
förolämpande. Men de var riktade mot Ny
demokrati, och ändamålet tycks helga medlen.

Nu undrar jag, fru talman, hur det skall gå när ni
skall besudla era händer här. Pierre Schori skrev
nämligen för en månad sedan: ''Ny demokratis
partiledning spelar på fördomar och okunskap.
Den sprider lögner och förtal. Ny demokrati är i
dag ett odemokratiskt parti. Varje annat parti'' --
det är värt att tänka på för regeringen -- ''som
samarbetar med Ny demokrati kommer att
besudlas av denna riksdagens femtekolonn.''

Jo, jag tackar! Jag lyckades till slut få in en replik i
Dagens Nyheter.

Det är personer som Schori som har fått mig att
avsky politiken, men som samtidigt ger mig
adrenalin nog att jobba vidare, att avslöja den
sortens politiker som hjälpt och stött
förtryckarregimer runt om i världen och nu låtsas
vara demokratins och humanismens apostel. Man
tar sig för pannan.

Eller vad säger fru talmannen om Ingvar Carlssons
lika löjliga som kränkande påstående att jag skulle
vara ansvarig för en mordbrand i Trollhättan därför
att det stod en rad i en debattartikel i Länstidningen
Östersund dagen innan? Var och en som kan sin
geografi kan komma till vissa slutsatser.

Jag undrar hur reaktionen skulle ha varit om det
hade varit tvärtom, dvs. om jag hade beskyllt
Ingvar Carlsson för mordbrand eller Pierre Schori
för spioneri. Vad hade då hänt?

''Verkligheten är vår största fiende.''

Om ni -- från vänster till höger i det politiska livet --
fortsätter att kalla oss och svenska folket för
rasister, kommer svenska folket kanske att bli det.
Jag tycker att det är oförskämt om man som
politiker skyller sina egna politiska misstag på
andra. Det är en sak om man gör det mot Ny
demokrati -- den bluffen börjar alla genomskåda --
men jag tror att det blir värre när folk börjar tänka
på att ni skyller på dem, på era egna väljare, på dem
som de facto betalar för era misstag.

Den svenska krisen är därför inte bara ekonomisk
och politisk, utan den är också i allra högsta grad
moralisk.

Näste man till rakning är herr statsministern själv.
Tillsammans med den fantastiska trion Franzén och
Dennis från Riksbanken och Wibble lyckades han
köra den svenska skutan i sank. För drygt ett år
sedan hade vi en valutareserv på 160 miljarder
kronor. I dag har vi ingen valutareserv alls; det
kanske finns ett par miljarder kronor.

Riksbankspolitiken i allmänhet och ränte- och
valutapolitiken i synnerhet, som statsministern
m.fl. här har försvarat, har kostat Sverige 80
miljarder kronor och 100 000 jobb sedan 1990. Det
här började nämligen innan denna regering
tillträdde. Om siffrorna är felaktiga, vill jag ställa
frågan: Vilka är de riktiga sifforna? Vad var priset
för uttalanden som ''vår kurs ligger fast'', ''vi
försvarar svenska kronan till varje pris'' och andra
magnifika uttalanden som ni körde med innan ni
gick rakt in i väggen?

Jämfört med de 80 miljarderna, eller med det som
över huvud taget händer i landet, tycker man
kanske att de 1,5 miljarderna för delpensionen är
ganska litet pengar, men det är ändå de som har
gjort Carl Bildt mest upphetsad. I ett fantastiskt
indignationsnummer här i våras talade han i en
veckas tid om att jag var opålitlig och ohederlig och
sade att Ny demokrati hade brutit ett avtal. Sedan
fick statsministern en utredning gjord av en
statsvetare och kanslichef. Den visade att vi inte
hade brutit något avtal. När jag överlämnade den
utredningen sade statsministern till mig att han
trodde att vi hade lagt den frågan bakom oss! Låt
mig därför, fru talman, säga till statsministern: Vi
har inte lagt frågan om hederlighet bakom oss. Jag
tycker nämligen inte att det där indignationsnumret
var särskilt hederligt av statsministern.

Sedan vill jag säga: Kom inte dragande med
delpensionen en gång till! Ny demokrati tänker inte
diskutera någonting annat än totala omläggningar
av pensionssystemet -- sådana är verkligen i och för
sig mycket nödvändiga. Om statsministern blir
upprörd över brott mot icke-överenskommelser,
som han blev i våras, borde han bli ännu mer
upprörd över brotten mot de överenskommelser
som han själv har träffat med
Socialdemokraterna -- dem bryter ni ju på båda
hållen. Varför blir ni inte indignerade då? Är ni så
vana vid att ni lurar varandra, eller vad beror det
på?

Så till den ekonomiska politiken. För ungefär ett år
sedan påpekade jag -- nog så ensam i denna
kammare -- att Sverige inte till varje pris skulle
försvara kronan utan tvärtom låta den flyta, att vi
skulle kraftigt dra ned räntan och kombinera det
med ett omfattande finanspolitiskt paket. Då
svarade fru Wibble -- som härmed har rätt till
replik -- att detta var en usel politik och att det var
tur att jag inte hade något som helst inflytande på
den ekonomiska politiken. Nu, när vi vet hur det
gick, vet vi alla att det var otur att fru Wibble hade
inflytande på den ekonomiska politiken. Det har
nämligen visat sig att vi hade ganska så rätt -- eller
hur? Men det erkännandet lär vi väl inte få.

Alla talar så mycket om företagsamhet. T.o.m.
Ingvar Carlsson stöder företag, han som i hela sitt
liv har jagat företagen, förföljt dem med orimliga
skatter och försökt att misstänkliggöra dem. Nu har
Socialdemokraterna seminarier för dem. Nu satsar
alla på företagen. Okej, jag är företagare, och nu
skall jag anlägga en företagsaspekt på den här
situationen.

Det Sverige som går så bra och som statsministern
är så nöjd med är de fria företagens, näringslivets
och framför allt exportindustrins Sverige. De
täcker 20 -- 25 % av vår BNP. De företagen går bra
därför att den svenska kronan flyter och därför att
räntorna har dragits ned trots regeringens och
Riksbankens fatala valuta- och räntepolitik för ett
år sedan. De går bra därför att de är välskötta och
därför att de vet hur man producerar, rationaliserar
och marknadsför.

Resten av AB Sverige -- låt oss kalla det så -- sköts
av politiker i en eller annan form. Detta AB Sverige
gör världens största förlust och är skuldsatt upp
över öronen. Företagsledningen, dvs. regeringen --
och riksdagen, får man väl säga -- vägrar att föregå
med gott exempel och skära inom sin egen
kostnadssfär. Nya chefer i företaget utnämns inte
på grund av kompetens utan som tack för senast.
Nivån därunder i det stora företaget är då landsting
och kommuner. Vad gör cheferna där? Man rensar
inte i sin omständliga byråkrati -- nej då. Där
genomför man rationaliseringarna genom att
avskeda dem som producerar, dvs. sjuksköterskor,
lärare, läkare, hemtjänstbiträden och vad det kan
vara. Det är lika begåvat som att rationalisera
Volvo genom att lägga ned biltillverkningen och
stoppa in alla på kontoren. Man har kostnaderna
kvar men får ingenting för pengarna.

AB Sverige, alltså landet Sverige, är i kris. I ett
sådant företag brukar företagsledningen inte slå sig
för bröstet, utan man brukar sätta till alla klutar för
att komma ur den knipa man är i. Nu är frågan:
Orkar den här topptunga kolossen över huvud taget
ta sig upp ur politikens träsk? Det är en fråga som
även internationella iakttagare ställer sig med viss
oro.

Frågan är också: Skall kompetens och sunt förnuft,
det som vi egentligen borde företräda, kunna segra
över den kortsiktiga popularitetsjakt som Bildt
talade om i går och som har kännetecknat både
hans eget och alla andra partier under mycket lång
tid? Ja, det är frågan det. Jag kan bara säga att vi
gärna ställer upp på konkreta, tuffa och förnuftiga
åtgärder men inte på resten.

Jag skall därmed lämna den ekonomiska politiken.
Jag vill bara nämna att vi har flera sådana förslag
som de som finansministern kallade usla. Jag
kommer att presentera fler usla förslag. Ni kan ju
då berätta hur usla de är, så skall vi sedan följa upp
vad som händer på de punkterna också. Jag kan
börja med några nu.

Jag menar att arbetsrätten måste ändras i grunden.
Det säger regeringen också, men jag menar att man
måste ta en match med facket. Jag tycker inte att
facket representerar sina medlemmar på ett riktigt
sätt. Långsiktigt motarbetar facket medlemmarnas
intressen. Därför måste man ta en match om det
och ändra på det. Men i den här församlingen
kommer ju en massa människor från facket, så här
är det nästan omöjligt att åstadkomma någonting
sådant. Det tror jag inte ens att den här regeringen
vågar sig på. Men kom ihåg att det är fackets
åsikter -- de arbetsrättsliga lagar och avtal som vi
har -- som gör att företagen i dag kör övertid i stället
för att anställa folk. Det beror på dem. Var finns
åtgärderna som nu måste fram?

En annan sak som måste ändras i grunden är
ungdomspolitiken. Jag anser att ungdomspolitiken
är den största och mest ödesmättade frågan över
huvud taget framöver. Om vi fortsätter som vi gör
nu, när ungdomsarbetslösheten är dubbelt så stor
som den vanliga arbetslösheten, kommer vi att få
utslagna generationer.

Vad kan vi då göra? Ja, det skulle vara värt en egen
debatt. Det behövs krav i skolan på eleverna, krav
på lärarna och krav på föräldrarna, som måste inse
att barnomsorg inte är föräldraomsorg.
Ungdomslöner måste införas, helst också två års
provanställning. Vi skall ha
ungdomspraktikplatser, men de skall inte vara
gratis för företagen -- de skall inte ha några
gratiserbjudanden; det är inget bra förhållande. In
med lärlingssystem! Inbyggda skolor är
självklarheter, liksom ungdomsbostäder som inte
är byggda enligt byggnormen utan som ungdomar
själva får komplettera, osv. Och ge premier till dem
som sköter sig -- det är ju en orginell idé! -- i stället
för lyxresor till värstingar, osv.

Vi kan också arbeta med biståndsbrigader och
katastrofbrigader, dvs. utöka den allmänna
värnplikten till alla, även tjejerna. Utom i det
militära skulle de alltså kunna jobba i
biståndsbrigader, låt oss säga med miljön i
Baltikum -- det måste ju vara hundra gånger
roligare än att gå hemma och krama några träd --
och i katastrofbrigader för att själva hjälpa till vid
katastrofer. Och det är katastrof över allt på hela
jordklotet -- marknaden är enorm!

Vidare måste vi äldre föregå med gott exempel. Vi
måste ändra lagar och skatter så att det lönar sig att
studera. När man är 16 -- 17 år skall man se att det
faktiskt lönar sig att studera och att det lönar sig att
arbeta. Vi måste ta bort det mygel och den
korruption som ungdomarna iakttar och tycker är
ganska äckliga. Vänskapskorruption, som finns i
Sverige, är inte bättre än den vanliga
standardkorruptionen, vill jag härmed påstå. Det
är inte värre med en politiker som kan köpas för tio
miljoner kronor, vilket ibland förekommer i andra
länder, än med en som kan köpas för en kaffe med
en konjak och en dunk i ryggen.

Fru talman! Århundradets skattereform hade sina
förtjänster men också vissa rent destruktiva
ingredienser. Tjänstemomsen är en sådan. Vid
hearingen med Assar Lindbeck frågade jag varför
det bland dessa 113 punkter inte fanns någon punkt
om tjänstemomsen -- det fanns det inte då -- och jag
fick faktiskt inget svar; jag vet att man sedan
började titta närmare på det. Då var det faktiskt
ingen utom Ny demokrati som talade om det. Nu
görs det en utredning. Bra! Men låt det då inte vara
som det står i Svenska Dagbladet -- att ni utreder
och utreder därför att ni inte vågar komma fram till
ett resultat. Här måste vi komma fram till ett
resultat! Tjänstemomsen motverkar givetvis
privatiseringen av den offentliga sektorn, och den
gynnar den svarta sektorn något alldeles
fantastiskt. Moms på varor är nog okej, men
mervärdesskatt på tjänster är fel.

Jag skall återkomma senare till flykting- och
biståndspolitiken. Jag sparar det bästa till sist så att
herrarna Westerberg och Svensson skall bli riktigt
glada.

Jag vill ta upp ett annat uselt förslag som regeringen
kan bita i. Vi i riksdagen kan fatta beslut om att
ersättningsnivåerna vid t.ex. sjukdom och
arbetslöshet skall sänkas till 80 %. Varför kan vi då
inte göra likadant när det gäller våra egna
ersättningsnivåer? Varför kan inte partistöd,
presstöd och organisationsstöd rakt av sänkas till
80 %? Jag fattar det inte. Jag har aldrig hört en
logisk förklaring till detta.

Till sist vill jag säga att demokratin inte överlever
om politik blir ett yrke. Jag vet att det är farligt att
säga det. Ni har allihop suttit här i mer än åtta år.
Men mitt förslag är som bekant att ingen skall sitta
i riksdagen längre tid än två gånger fyra år. Varför
då? Jo, därför att demokratin måste vitaliseras. I
Amerika pågår nu en mycket intensiv diskussion
om detta. Alla människor man frågar om detta
säger: Ja visst, det är riktigt. Ingen skall få sitta i
kongressen så länge.

I Amerika brukar de tala om tre gånger fyra år, så
ni kan andas ut litet grand. Men jag säger två
gånger fyra år. Den här diskussionen måste vi ta
upp. Vi måste föregå med gott exempel.
Demokratin är hotad. Den hotas på olika sätt. Det
behöver inte gå till som det gjorde i Ryssland eller
i Spanien där någon kom in med en lapp för ögat
och sköt i taket. Demokratin går rent av att mygla
bort.

Tack så mycket fru talman!

(Applåder)

Anf. 3 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Det är intressant att höra att
föregående talare är så oroad över att ledamöter
lämnar den här salen. Han borde vara mer oroad
över att så många ledamöter lämnar hans eget parti
med hänvisning till att det är odemokratiskt och
diktatoriskt styrt.

Jag skall inleda det här anförandet med att för
ovanlighetens skull redovisa ett sammanhang där
Vänsterpartiet är överens med Moderaterna. Det
gäller synen på EG-frågan. Moderaterna har
redovisat att frågan om EG måste bli viktig i
valrörelsen. Den uppfattningen har vi också.
Däremot är vi fast övertygade om att det skall vara
en separat folkomröstning. Vi skall inte blanda
ihop frågan om medlemskap i den europeiska
unionen med frågan om vem som skall ha makten
i Sverige. Frågan om EG gäller ju snarare i vilken
utsträckning vi skall ha någon makt kvar i den
svenska riksdagen.

Vi menar att det är nödvändigt att den riksdag som
kommer att väljas i nästa val består av både EG-
förespråkare och EG-motståndare. Det är
nämligen det enda som garanterar att det blir en
riktig behandling av hur folkomröstningen skall gå
till, hur anslagen till de olika kampanjerna inför
folkomröstningen skall fördelas och hur
folkomröstningsresultatet skall hanteras. Med
tanke på hur opinionen ser ut i dag -- det kommer
säkert inte att ändras -- blir det förmodligen ett nej
i folkomröstningen. Därför är det viktigt att den
opinionen också finns representerad i riksdagen.
Alla partier måste ta hänsyn också till sina egna
opinioner.

Vänsterpartiet avvisar ett medlemskap i den
europeiska unionen av främst tre skäl. Det första är
att villkoret för medlemskapet och samarbetet
tvingar oss att ge upp viktiga delar av vår
självständighet.

Det andra skälet är att vi i praktiken inte kommer
att kunna behålla vår neutralitet och alliansfrihet.

Det tredje skälet är att vi vill att Sverige aktivt skall
kunna verka för en ny fredligare och rättvisare
världsordning som gäller hela världen. I dag går
faktiskt fortfarande de stora kapitalströmmarna
från de fattiga länderna till de rika länderna. De
globala orättvisorna och miljöproblemen ökar. Ett
vidare internationellt samarbete utanför den snäva
EG-ramen är viktigare än någonsin.

Andra säger sig vara internationalister samtidigt
som de drar ner på u-hjälpen. Det talet ger vi inte
mycket för. Sverige måste fortsätta att ge ett
generöst bistånd till de många nya och bräckliga
demokratier som har byggts upp under det senaste
decenniet i Baltikum, Latinamerika, Afrika och
Asien. Vi går inte med på att konjunkturanpassa,
dvs. att i praktiken minska biståndet så som
regeringen har gjort med hänvisning till Sveriges
dåliga finanser.

Utvecklingen i Ryssland under de senaste veckorna
har inneburit ett hot mot
demokratiseringsprocessen. I dag ser det ut som om
de demokratiska krafterna har segrat, åtminstone
tills vidare. Nu måste demokratiska institutioner
och politiska partier snabbt byggas upp så att fria
och allmänna val kan genomföras. Då minskar
också hotet från gammelkommunister,
nationalister och fascister. Men hotet mot en
spirande demokrati i Ryssland finns också i den
ekonomiska utvecklingen, med en stor
arbetslöshet, med en växande maffia i en
hårdhudad marknadskapitalism, med stora och
växande sociala problem. Frågan är väl om inte just
den växande arbetslösheten och det sociala eländet
som nu breder ut sig är de största hoten mot
demokratin i Ryssland.

Jag är glad över att situationen i Ryssland i alla fall
inte ännu har föranlett någon upphetsad
inrikespolitisk debatt om ökade satsningar på det
svenska försvaret. Tvärtom har representanter från
de flesta partier faktiskt uttalat att situationen inte
innebär ett ökat militärt hot mot Sverige. I ett läge
när olika behov måste vägas mot varandra och det
ekonomiska utrymmet är begränsat gläder detta
mig.

Visst skall det fortfarande finnas ett militärt försvar
i Sverige, men vi tror att det kan bantas ordentligt.
Pengarna kan i stället användas bättre inom vården
och omsorgen. Visst skall sjukvården,
äldreomsorgen och barnomsorgen effektiviseras,
men vi har faktiskt nått en gräns. Det har blivit
tvärtom. Nedskärningarna har gått för långt. De
drabbar sjuka, gamla, barn och arbetslösa på ett
omänskligt och oförtjänt sätt. Vad är
människovärdet egentligen värt i dag? Det frågar
sig många, framför allt de som dagligen står utanför
det här huset och protesterar. Svaret får man i dag
leta efter i den egna plånboken.

Politik är att vilja, sade Olof Palme en gång. Jag
skulle vilja säga att politik är att välja. Det handlar
ju om allas våra pengar, om hur de skall användas
på bästa sätt. Då är det väl ändå rimligt att man
utgår från människors behov.

Statsministern tog upp JAS-projektet senast i
regeringsförklaringen i går. Det kommer totalt att
kosta 60 miljarder kronor. Om vi nu tvingas välja i
en begränsad ekonomi, skall vi då välja JAS-plan
för 60 miljarder eller skall vi välja att satsa
pengarna på att ge våra arbetslösa arbete och
utbildning? För mig är ett sådant val enkelt. Arbete
åt alla måste vara det viktigaste.

Vi kan också väga JAS-anslaget mot andra viktiga
behov. Vi kan använda pengarna så att vi kan ta
tillbaka beslut om kommunala besparingar inom
skola och barnomsorg. De kommer ju främst att
verkställas genom att man minskar antalet
anställda. Detta skulle kosta hälften av vad
investeringarna i JAS kostar under ett år.
Dessutom skulle det rädda minst 30 000 jobb inom
kommunerna -- till största delen kvinnojobb. Vi
kan också ta bort karensdagen vid sjukskrivning.
Det kostar detsamma som tio JAS-plan, enligt
beräkningarna i årets budgetproposition. Priset är
alltså 4 miljarder.

Ekonomi är egentligen ganska enkelt. Det handlar
om att välja, och det är just vad den nuvarande
regeringen gör. Den väljer att ge
förmögenhetsinnehavare och aktieägare lättnader
medan arbetslösa, äldre och sjuka får det sämre.
Dessa orättvisor går som en röd -- eller blå -- tråd
genom regeringspolitiken. Man väljer att beskriva
problemen på ett sådant sätt att man kan vara säker
på att medborgarna skall ''köpa'' lösningarna. Man
framställer det som om vår generella välfärd skulle
vara roten till det förhatliga budgetunderskottet.
Man framställer det som om vår
arbetsrättslagstiftning, själva
anställningstryggheten, skulle vara orsaken till den
växande arbetslösheten. Men om det nu vore så
svårt att avskeda människor med den nuvarande
lagstiftningen som ni och Arbetsgivareföreningen
säger, hur kommer det sig då att man redan har
kunnat avskeda mer än en halv miljon människor,
med nuvarande lagstiftning?

Rör inte arbetsrätten, är en paroll och en
uppmaning som väldigt många människor reser i
dag. Vi har alla fått mängder av namnunderskrifter
och protester i brev, kort och skrivelser. Jag tycker
att det är en uppmaning som vi bör följa. Jag
hoppas att vi får en majoritet i den här kammaren
som säger nej till alla försämringar inom
arbetsrätten.

Just nu genomför den borgerliga regeringen ett
systemskifte i Sverige -- ett skifte som syftar till att
montera ner folkhemmet. Det sker snabbt och med
märkligt litet motstånd. Här i den svenska
riksdagen, bland oss som har fått förtroendet,
borde man faktiskt märka av alla de protester som
finns bland människor -- bland arga, ledsna,
oroade, barn, vuxna och gamla med eller utan
arbete.

Det finns ett missnöje och en oro i det här landet
som måste få komma till uttryck och påverka de
beslut som vi skall fatta här under det kommande
året. Om allt fler människor känner sig allt mindre
företrädda eller representerade och om allt fler
människor känner ett växande avstånd mellan det
liv de lever och de beslut vi fattar, är det allvarligt.
Då har vi förlorat själva själen i samhällsbygget.
Själen utgörs av respekten för demokratin. Därför
måste vi slå hål på myten om den enda vägens
politik och myten om att framtiden är ödesbestämd
eller att vi rent av ingenting kan göra som politiker,
eftersom marknaden i annat fall kanske reagerar.
Och då vet man ju aldrig vad som kan hända.

Det vore väl ändå märkligt om vi här i Sverige
skulle låta oss så förslavas av marknadens
herravälde att vi inte skulle våga ha en öppen och
fri politisk debatt av rädsla för hur marknaden skall
reagera. Detta gäller för såväl Socialdemokraternas
kongress som för andra.

Vi har inte för mycket av politik och politiska beslut
i det här landet utan för litet. Alldeles för många
låter sig styras av den diffusa marknadens lagar, när
vi i stället behöver använda politiken som det
redskap det är när vi vill ha förändringar. I dag
måste det till förändringar -- positiva,
framtidsinriktade förändringar och politiska beslut
som vågar ta hänsyn till både människor och miljö.
Nu när den borgerliga regeringen talar om behovet
av att skära i det offentliga är motivet att vi lever
över våra tillgångar. Det säger Assar Lindbeck, det
säger Arbetsgivareföreningen och det säger
regeringen dagligen.

När Statistiska Centralbyrån, i sin tidning
Välfärdsbulletinen, nyligen bad några ekonomer
att förklara påståendet ''vi lever över våra
tillgångar'', visade det sig att de avfärdade
påståendet. Det är nämligen inte statens utgifter
som har exploderat, utan det är statens inkomster
som har minskat drastiskt. Man har helt enkelt sett
till att sänka skatten på ett sådant sätt att intäkterna
har minskat.

Socialdemokraterna och Folkpartiet genomförde
en skattereform som gav de högavlönade
skattesänkningar och de lågavlönade höjda hyror
och höjda avgifter. Sådant kostar på.

Landet är inne i en svår situation. Staten är i dåligt
skick, eftersom man sänkt inkomsterna och i stället
lånat till utgifterna. Det har pågått en gigantisk
omfördelning där staten blivit allt svagare och
kapitalet allt starkare. Samtidigt har vi en
internationell kris. Företag slår ut varandra medan
marknaden krymper -- en överproduktionskris.

Till detta kommer att regeringen själv av egen kraft
förvärrar budgetunderskottet och arbetslösheten.
Man valde att alltför länge stödja den svenska
kronan under förra hösten. Man har valt att inte
stimulera konsumtion utan i stället att strama åt,
vilket är helt fel i en lågkonjunktur. Man har valt att
privatisera av ideologiska skäl, inte av ekonomiska.
Man har valt att minska ersättningen till sjuka och
arbetslösa med den påföljden att konsumtionen
minskar.

Enligt regeringsförklaringen tänker man nu
fortsätta på samma orättfärdiga väg. Fackets och de
anställdas makt skall minskas genom försvagad
anställningstrygghet och avreglering. Många
anställda vågar i dag inte ens uttrycka sina åsikter
om företagets eller kommunens besparingar,
eftersom uppsägning då hotar.

Ett exempel på detta är vad som hände Kjell-Erik
Karlsson på Värö Bruk i Halland. Hans fall ligger
nu i Arbetsdomstolen. Han fick sparken när han
som förtroendevald kommunalpolitiker skrev på
ett remissvar som kritiserade företagets
miljöförstöring och höga utsläpp. Det här är en
farlig tendens i vårt samhälle. Man lägger munkavel
på anställda och förtroendevalda. Jag vill gärna
höra de övriga partiledarnas syn på den här frågan.
Den är ett exempel på en tendens som breder ut sig.

Regeringens väg leder alltså fel, men det finns
alternativ. Vi säger att man skall stärka statens
ekonomi genom att minska arbetslösheten.
Arbetstiden kan sänkas. Sex timmars arbetsdag är
faktiskt ett bra redskap mot arbetslöshet och
utslagning. Påbörja en miljöomställning. Satsa på
miljövänlig produktion, miljövänlig energi och
miljövänligt byggande. Det ger också nya jobb.

Politik är att välja och att göra det på ett rättvist sätt
som ger oss människor trygghet och tillit inför
framtiden. Det är det som saknas i dag.

(Applåder)

Anf. 4 Statsminister Carl Bildt (m):

Fru talman! I går presenterade regeringen sin
tredje regeringsförklaring under denna
mandatperiod. Vi visade hur vi steg för steg
fullföljer den politik för förändring och förnyelse av
Sverige som väljarna gav oss mandat för i valet
1991.

I dag har som sig bör oppositionspartierna fått sin
möjlighet att säga att allt är felaktigt, mycket är
förfärligt och praktiskt taget allt skulle ha gjorts på
något annat sätt. Det är också vad de har sagt. Det
är värt att notera att det varken i Ingvar Carlssons,
Ian Wachtmeisters eller Gudrun Schymans
anförande fanns ett uns av förståelse för att vi
befinner oss i en ekonomisk situation där det är
nödvändigt att vidta åtgärder som även om de är
kortsiktigt impopulära är uttryck för långsiktigt
ansvarstagande. Det var populismens och den
kortsiktiga popularitetsjaktens höga visa i tre olika
versioner som kammaren serverades.

Låt mig säga några ord innan jag går in på att
bemöta en del av det som oppositionen har sagt.
Jag vill tala om den fråga som vi lyfte fram i
regeringsförklaringen i går och som är den enskilda
viktigaste frågan just nu, kärnan i regeringens
politiska arbete. Det handlar om att skapa nya
jobb.

Vi befinner oss i en svår arbetslöshetskris. Den tog
sin början kring årsskiftet 1989/1990. Det var då
kurvorna vände nedåt under en socialdemokratisk
regering. Sedan har de gått nedåt, nedåt och nedåt.
Det är först nu som vi börjar ana att vi kanske har
nått botten och kanske ser möjligheter att vända
detta uppåt.

Vi känner till orsakerna. Det är misstag som ligger
långt tillbaka i tiden. De kan inte göras ogjorda.
Men nu måste vi ta itu med konsekvenserna. Låt
oss inse att de jobb som har försvunnit inte kommer
tillbaka. Det gäller rationaliseringar som är gjorda
i företag. Det gäller företag som inte klarade
konkurrenssituationen på grund av att prisläget var
för högt i Sverige under lång tid. Det kan också
gälla rationaliseringar som sker nu. Eftersom
sjukfrånvaron har minskat har man fått en
övertalighet som gör att man hamnar i denna
situation.

Därmed måste politiken inriktas på förutsättningar
för nya jobb.

Lika viktigt som det är att inse vilken politik som är
möjlig är det att inse vilken politik som inte är
möjlig för att skapa nya jobb.

För det första: Nationell expansionspolitik av
klassiskt keynesianskt socialdemokratiskt märke är
icke möjlig. Det går inte för en individ och inte för
en nation att lyfta sig själv i håret. Man lyfter inte,
men det gör ont i håret. Det gläder mig att det finns
tendenser till att denna insikt mycket sakta börjar
komma in även i socialdemokratin.

För det andra: Även om oppositionspartierna --
socialdemokratin i synnerhet -- ägnar sig åt att
ständigt bjuda över regeringen när det gäller
satsningar på olika delar av
arbetsmarknadspolitiken, är det ingen långsiktig
lösning. Hela svenska folket skall inte ha jobb inom
AMS, ALU eller AMU. Arbetsmarknadspolitiken
är nödvändig, men det är inte den som ger oss de
riktiga jobben.

För det tredje: Att expandera den offentliga
sysselsättningen -- det var detta som skedde under
1980-talet och som förhindrade att arbetslösheten
då ökade, men det var också detta som bäddade för
många av dagens problem -- är inte heller möjligt.
Skattetaket är definitivt nått, och vi måste nu gå in
för att försöka klara uppgifterna inom den
offentliga sektorn inom ramen för ungefärligen de
resurser som vi har.

Om de klassiska vägarna, som inte minst
Socialdemokraterna har använt, är stängda, vilket
vi måste inse, var finns då jobben? Ja, de nya
jobben måste tillkomma inom det enskilda
näringslivet, i företagen, från industri till
tjänstesektor, till service och till allt det som frodas
i en ekonomi som befinner sig i utveckling. Det
gäller de stora exportföretagen som nu börjar lyfta.
Kronan betyder en del, men regeringens politik har
varit en förutsättning för att detta skulle vara
möjligt. Men det gäller allra främst i de små och
medelstora företagen. Denna grundläggande insikt
har viktiga konsekvenser för den politik som måste
föras.

Stig Malm, sanningsvittne ibland, mannen med
dramatiska formuleringar, sade i anslutning till den
socialdemokratiska partikongressen att
socialdemokratin har misshandlat företagen, i
synnerhet småföretagen, under decennier. Det är
sant, och det är klart att det är en av anledningarna
till att svensk ekonomi i dag står svagare än vad den
borde ha gjort. Löntagarfonderna framstår ju som
misstagens misstag på denna misslyckade politiska
väg att misshandla företagen. Men nu krävs en
politik för att förbättra förutsättningarna för
framför allt de små och medelstora företagen.

Det som vi emellertid har noterat under de två år
som har gått är att varje enstaka förslag som denna
regering har lagt fram för att förbättra för företagen
och därmed för tillskapandet av nya jobb har
socialdemokratin gått emot. Man har inte gått emot
det bara litet lätt utan militant med en
klasskampsagitation som har fått de röda flaggorna
att fladdra på de egna mötena, men som säkert har
skrämt många som annars kanske med tillförsikt
hade sett fram också mot en socialdemokrati med
förmåga att tänka om i viktiga frågor. Det som vi
nu ser är av allt att döma att man fortsätter på
denna väg.

På riksdagens bord kommer under de närmaste
månaderna viktiga förslag att ligga som skapar
förutsättningar för nya jobb i de små och
medelstora företagen. Det gäller egenföretagarna,
vilkas skattesituation nu skall jämställas med
aktiebolagens. Det hade vi gärna genomfört
tidigare. Socialdemokratin krävde att detta skulle
skjutas upp därför att man ansåg att det innebar en
skattesänkning för kapitalet. Det blev en del av
krisöverenskommelsen. Vi sköt upp det, och vi
genomför det nu. Låt mig säga att jag tror att detta
uppskjutande har kostat jobb. Det skall därför bli
mycket intressant att se vad socialdemokratin nu
säger. Är detta återigen en skattesänkning för
kapitalägarna som socialdemokratin skall gå emot
med de konsekvenser för jobben som det får?

Avskaffandet av dubbelbeskattningen har föranlett
nya agitationsnummer och klasskampsretorik i den
högre skalan. Jag har ingenting emot att man
beskattar det riskvilliga kapitalet i företagen en
gång. Men jag tycker att det är fel att i ett läge där
vi behöver fler företag, mer av risktagande och fler
jobb att beskatta det två gånger på det sätt som
socialdemokratin uppenbarligen vill. Visst är
detta -- så långt har Ingvar Carlsson rätt -- en
skattesänkning för kapital. Men finns det någon
som tror att vi får fram nya jobb om vi inte får fram
kapital? Det handlar om kapital till nya jobb. Den
som säger nej till kapitalet, säger i detta fall nej till
jobben. Det är detta som socialdemokratin gör.

Låt mig bara, när Socialdemokraterna håller på
med denna retorik, påminna om hur det var när de
själva -- Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt, och
även Göran Persson var väl med på något hörn
redan då, om jag inte missminner mig -- satt i
regeringsställning. Då var det härliga dagar i
Sverige för spekulationskapitalet. Det produktiva
kapitalet skrämde de ur landet med sin politik.
Investeringarna flydde landet.
Framtidssatsningarna flydde landet. Jobben
hamnade utomlands. De skrämde bort det
produktiva kapitalet, men de gynnade
spekulationskapitalet. Det var lån. Det var
spekulation. Det var yra. Det var
dalmatinerhundar och sportbilar på de
socialdemokratiska valaffischerna.
Spekulationskapitalet gav oss krisen. Vi vill ta fram
produktionskapitalet. Det är det som kan ge oss
jobben, och det är det som kan ta oss ur krisen.

Samma kortsynthet gäller i fråga om arbetsrätten.
Det fanns en stund då både Ingvar Carlsson och
Göran Persson antydde att de trots allt skulle kunna
tänka sig ändringar i arbetsrätten. Det var ett
intryck under intryck av småföretagaropinionen
som är alldeles entydig på denna punkt. Men så
kom den där dagen som jag tror var en måndag då
det kom ett pressmeddelande om att Ingvar
Carlsson tillsammans med Stig Malm hade skrivit
under ett papper som innebar ett nej till varje
diskussion, ett nej till varje förändring och ett nej
till varje tanke på att göra det som man själv
uppenbarligen hade börjat att våga tänka på.
Makten i rörelsen hade talat, och dörren hade
därmed stängts för den förnuftiga förändringen och
för det förnuftiga samtalet. Det är nämligen inget
tvivel om att modifieringar i arbetsrätten i dag
skulle ge oss nya jobb.

I dagens Veckans Affärer kan vi se den senaste
statistiken över hur mycket övertiden ökar. Det är
ineffektiv tid också för företagen. De är nämligen
just nu rädda för att nyanställa. Det finns inget
tvivel om att modifieringar i arbetsrätten skulle ge
fler nyanställningar och därmed fler nya jobb. Men
återigen säger socialdemokratin nej till detta.
Därmed är vi de facto i denna situation. Jag vet inte
om ni har sett Ströyers dagbok i Dagens Nyheter i
dag. Där frågar han vad Socialdemokraternas
politik består av. De talar om arbetslösheten, men
vad? De talar om att göra satsningar, men vad? De
säger bara nej till de åtgärder som kan ta oss ur
dessa kriser och framför allt ur arbetslösheten.
Skälet finns självfallet i den interna splittring som
de har demonstrerat och på papperet som Stig
Malm och Ingvar Carlsson har skrivit under.

Vi kommer ihåg rosornas krig under
Socialdemokraternas regeringsperiod. Nu har vi
även fått uppföljningen i form av memoarernas
krig -- 492 sidor Feldt mot Andersson och 429 sidor
Andersson mot Feldt.

Sedan fick vi partikongressen i Göteborg. Stig
Malm, som jag återkommer till då och då, har
utnämnt den nya partisymbolen till en krossad
tomat. Så fick vi tomaternas tumult -- en politik den
ena natten och en annan politik den andra natten.
Vem blev mer krossad än den som har haft ansvaret
för varje kommatecken i den socialdemokratiska
ekonomiska politiken intill denna dag? Det blev
ingenting kvar av det som man hade talat så mycket
om. Jag undrar ibland vad Ingvar Carlsson sade åt
Allan Larsson i slutet av kongressen: Kom nu
ketchup så går vi.

Bakom detta ligger det allvarliga i att landets
största oppositionsparti när det gäller den
ekonomiska politiken inte har så mycket annat att
komma med än en efterlysning av en ny ekonomisk
teori, därför att man uppenbarligen inte har någon
egen.

Jag skulle vilja vädja till socialdemokratin:
Genomför förnyelsen, kasta klasskampsretoriken,
inse att vi behöver satsa på företagen och inse att
en politik för nya jobb kräver omtänkande och
också ett mått av välvilja gentemot
företagsamheten!

Tiden löper snabbt. Jag hade tänkt säga några ord
också till Ian Wachtmeister. Det blir relativt kort,
så jag ber att få återkomma till honom.

Ian Wachtmeister är mycket indignerad över att
olika personer har varit indignerade över Ny
demokrati. Jag vill gärna säga att jag inte tillhör
dem som säger att allt som Ian Wachtmeister säger
a priori är fel. Det säger jag inte om någon
företrädare för något politiskt parti. Det ingår i min
syn på politiken att vi alla måste kunna lyssna på
varandra.

Men min respekt för Ian Wachtmeister skulle öka
högst avsevärt om han hade förmåga att då och då
ta avstånd från vad som är så uppenbara övertramp,
förlöpningar och omdömeslösheter från mer eller
mindre ledande företrädare för hans eget parti. Att
han avstår från detta med sådan konsekvens kastar
utan tvivel, tyvärr, en skugga även över honom
själv.

För Ian Wachtmeisters egen skull, en träskarbetare
bland andra i det politiska träsket, vill jag säga: Var
litet tydligare! Ta avstånd från det som även en Ian
Wachtmeister innerst inne måste inse är
omdömeslösheter, förgrovningar och förlöpningar i
den politiska debatten!

(Applåder)

Anf. 5 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Den största utmaning som vi står inför
under de kommande åren är naturligtvis att klara
ekonomin och arbetslösheten. Den utmaningen
ställer -- det är jag övertygad om -- helt nya krav på
oss politiker både när det gäller politiskt
nytänkande och när det gäller politisk stil, både på
regering och på opposition.

För knappt en vecka sedan skrev Sigfrid
Leijonhuvud en krönika i Svenska Dagbladet, där
han utvecklade intressanta tankar om risken med
överdriven politisk polemik. Han menade att när
såväl regering som opposition försöker locka till sig
väljare genom att utmåla motståndarnas politik
som usel riskerar vi att i första hand skrämma upp
investerarna. Leijonhuvuds poäng är att den
tillspetsade retorik som vi politiker tror behövs för
att vi skall vinna val i själva verket kan medverka
till att Sverige förlorar investeringar och därmed
tillväxt och nya jobb.

Som exempel på sådan demagogi nämnde
Leijonhuvud att Moderaternas partisekreterare
Gunnar Hökmark påstått att Socialdemokraternas
partikongress ''vill återföra Sverige till den politik
som ledde oss in i det sena 1980-talets och det tidiga
1990-talets kris'', medan Leijonhuvud själv
uppfattade kongressen som ''ett närmande inte
bara till regeringens syn på den ekonomiska
politiken utan också till den som företagarna och
placerarna förmodas ha''.

Jag kände mig, som ni säkert förstår, starkt berörd
av Leijonhuvuds resonemang. Som ansvariga
politiker måste vi vara beredda att samverka för
Sveriges bästa, inte ägna oss åt innehållslös retorik.
Med den utgångspunkten har jag ägnat några dagar
åt att gå igenom socialdemokratiska
riksdagsmotioner en gång till. Det gäller också
kongresstal, intervjuer m.m. Jag har uppriktigt
försökt att lägga de polemiska glasögonen åt sidan.

Jag har kunnat konstatera att Socialdemokraterna
emellanåt visar både insikt och ansvar. Men
genomgående sker det med små bokstäver. Det
överröstas av ett helt annat och mindre ansvarsfullt
budskap framfört med stora ord och grov retorik.
Det bidrar till att det skapas illusioner och
orealistiska förväntningar hos många väljare samt
osäkerhet på marknaderna. Det riskerar att bli en
besvärande tvångströja om Socialdemokraterna
skulle återkomma i regeringsställning.

Låt mig ge exempel från tre centrala politiska
områden.

Fru talman! Socialdemokraterna skapar först och
främst illusionen att problemet med statsfinanserna
kan klaras utan att det kommer att märkas särskilt
mycket för vanligt folk.

Att förväntningarna är sådana avspeglas bl.a. i
övertygelsen hos nästan två av tre
socialdemokratiska kongressombud att inga
besparingar alls behövs i socialförsäkringarna. När
Mona Sahlin försökte tala allvar med ombuden
konstaterade Aftonbladets Tommy Svensson:
''-- -- -- det förefaller inte som om
socialdemokratiska kongressombud vill lyssna på
sådant. Många känner sig leva i en s-värld där onda
ting som budgetunderskott och statsskuld är
borttrollade.''

De här förväntningarna uppkommer just därför att
Socialdemokraterna ägnar sig åt det som Ulf
Adelsohn en gång kallade för bisatsmoral. De
förnekar inte behovet av kärva tag för att klara
statsfinanserna, men det nämns först i bisatser
sedan de dessförinnan har sagt nej till konkreta
förslag. Jag har läst alla de viktigare tal som hölls
på SAP-kongressen. Denna karakteristik gäller
allihop.

Även här i riksdagen antyds det visserligen att
kärva tag kommer att bli nödvändiga, men
samtidigt motsätter sig Socialdemokraterna nästan
alla konkreta besparingar. De tvekar inte att bjuda
över regeringen, även när regeringen är som mest
expansiv när det gäller utgifter, och de är vaga om
sina egna alternativ till budgetförstärkningar.

Ingvar Carlssons tal här i dag var inte heller något
undantag från detta. Det mest konkreta som sades
var att man skulle ha en ny finansiering av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. Det låter ju inte så
väldigt hotfullt.

Ingvar Carlsson har t.ex. också i upprepade
intervjuer sagt att partiet kan tänka sig att sänka
ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna. Bl.a.
sade han det i en intervju i Veckans Affärer inför
kongressen. Men konkret har partiet gått emot
förslag till förändringar i arbetsskadeförsäkringen,
i delpensionen och i dagpenningen i
arbetslöshetsförsäkringen.

Frågan kvarstår: Vilka ersättningsnivåer eller
bidrag är det som Ingvar Carlsson tänker på när han
gång på gång gör detta uttalande? Är det
pensionerna som skall sänkas? Är det ytterligare
nedskärningar i sjukförsäkringen som avses? Eller
är det familjestödet som han syftar på?

Samtidigt som Socialdemokraterna är vaga när det
gäller budgetförstärkningar är de desto tydligare
när det gäller kortsiktiga stimulansåtgärder och
ytterligare utgifter. Trots att den nuvarande
regeringen har genomfört större satsningar än
någonsin på t.ex. infrastrukturen vill
Socialdemokraterna satsa ännu mycket mera, utan
att anvisa någon finansiering.

Socialdemokraterna skapar förväntningar som de
vet inte kommer att kunna infrias. Det kan i
praktiken bli svårt att göra bisatserna till
huvudsatser efter ett eventuellt regeringsskifte.

Fru talman! När det gäller den offentliga sektorn
försöker Socialdemokraterna skapa illusionen att
om de bara kommer till makten så minskar behovet
av rationaliseringar.

Birgitta Dahl levererade i sitt kongresstal en
kanonad av påståenden om det elände som den
illasinnade borgerliga regeringen har
åstadkommit -- social nedrustning, sämre
barnomsorg och skola, uteblivna resurser till
utsatta barn, gamla som lämnas utan en trygg
omsorg och vård samt utslagning och segregation
som breder ut sig. Också i hennes tal kom det så
småningom en liten bisats, nämligen att inte heller
Socialdemokraterna har resurser att omedelbart
återställa detta. Men vem lyssnade så noga på den?

Ingvar Carlsson har själv spätt på förväntningarna
genom att hävda att den offentliga sektorn nog
måste effektiviseras, men att det kan vänta tills
tiderna blir bättre.

Fru talman! Enligt Kommunförbundets
beräkningar växer klyftan mellan behov och
tillgängliga resurser vid oförändrad produktivitet
till motsvarande 8 kr i kommunalskatt någon gång
i slutet av 1990-talet. Den klyftan kan inte klaras
genom ökade statsbidrag eller höjda
kommunalskatter. Effektiviteten måste helt enkelt
öka. Socialdemokraterna vet nog det, men de kan
inte avhålla sig från att exploatera det missnöje som
alltid finns när förändringar skall genomföras.

Det är uppenbart att också det skapar orealistiska
förväntningar.

Fru talman! Alla -- även socialdemokraterna --
tycks i dag vara överens om att 1990-talets jobb
huvudsakligen måste komma i näringslivet och då
främst i de mindre företagen. Men
socialdemokraterna försöker -- som Carl Bildt var
inne på -- skapa illusionen att de här jobben skall
kunna komma till stånd utan att man ändrar
villkoren för nyföretagande och småföretag, i varje
fall inte på för facket känsliga punkter.

Socialdemokraternas politik har historiskt sett varit
helt misslyckad när det gäller de mindre företagen.
Pontus Braunerhielm på Industriens
Utredningsinstitut har i en färsk studie konstaterat
att det i vart fall sedan 1970-talet har funnits en
internationell trend mot ökad betydelse i ekonomin
för mindre tillverkningsföretag. Sverige är ett av få
undantag från denna trend. I Sverige har i själva
verket nyetableringarna i tillverkningsindustrin
minskat praktiskt taget kontinuerligt sedan 70 år
tillbaka. Detta är resultatet av att
socialdemokraterna -- som Göran Persson
uttryckte det i en intervju i Veckans Affärer i
våras -- har haft en litet njugg inställning till
småföretagen.

Då och då har det tyckts som om
socialdemokraterna skulle vara på väg att tänka
om. Den småföretagarriksdag som nyligen
arrangerades här i Stockholm kan ses som ett
tecken i tiden. Men när småföretagarnas intressen
kommer på kollisionskurs med fackets är det
fortfarande självklart för socialdemokraterna på
vems sida de står.

På en presskonferens den 26 augusti, i anslutning
till småföretagarriksdagen, konstaterade Göran
Persson: ''Arbetsrätten är skapad för stora företag.
Den fungerar mindre bra för företag med 3--4
anställda -- -- --.'' Han förklarade också att han
kunde tänka sig förändringar med inriktning på de
små företagen. Det gällde bl.a., vilket han
exemplifierade med, turordningsreglerna och
rätten till provanställning.

Några dagar senare meddelade han --
uppenbarligen efter starka protester från LO -- att
socialdemokraterna inte ville ha några som helst
ingrepp i lagstiftningen. Eventuella förändringar
borde göras kollektivavtalsvägen. Detta är bara ett
exempel. Som Carl Bildt nämnde har
socialdemokraterna gått emot och tycks gå emot
fortsatta förslag från regeringen på det här
området.

Fru talman! Det är möjligt att socialdemokraterna
i sitt tänkande har närmat sig regeringen. Men så
länge ansvarskänslan är instoppad i bisatser eller
överges när facket kräver sitt hjälper det föga. De
förväntningar som man medvetet skapar ligger
långt från den politik som Sverige behöver och
måste därför kritiseras.

Jag tillhör som bekant dem som tror att Sverige
skulle må bra av en bredare politisk samverkan.
Men skall en sådan vara möjlig krävs det en samsyn
på hur politiken skall utformas, och det kräver en
beredskap att förklara även det svåra för väljarna.

Jag är övertygad om att den politik som skall föra
Sverige ur krisen bl.a. måste innehålla en trovärdig
plan för att sanera statsfinanserna, en vilja att
förnya den offentliga sektorn och väsentligt
förbättrade villkor för de mindre företagen. På den
punkten kan jag också meddela Ingvar Carlsson att
statsministern och vice statsministern är helt
överens. Jag kan försäkra att vi liberaler inte
kommer att vika från vårt ansvar för att få ordning
på ekonomin och återföra Sverige till full
sysselsättning.

(Applåder)

Anf. 6 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Låt mig inledningsvis börja i en annan
ände än den debatten hittills har förts i. De senaste
åren, och de senaste veckorna, har vi i
blixtbelysning fått se vilket samhällsmoras som
diktaturer i upplösning lämnar efter sig, tydligare
åskådliggjort än någon gång efter andra
världskriget. Människor och natur har förötts.
Människovärdet fortsätter att förtrampas långt
efter det att diktaturerna har fallit. Gamla
oförrätter och etniska motsättningar kommer upp
till ytan.

Att erövra människovärdet åter, att bygga
demokratin, tar tid. De av diktaturen deformerade
människorna kan inte snabbt bli demokrater. Det
är en viktig påminnelse också för oss. Demokratin
som styrelseform måste ständigt erövras och
försvaras i varje ny generation.

Alla människors lika rätt och värde är inte
självklara ens för alla här i Sverige. När omvärldens
konvulsioner når våra egna gränser testas vi.
Eftersom vi inte kan göra allt för alla krävs en
omorientering av politiken. Mer måste göras i
internationell samverkan, av internationell
solidaritet i nationella kris- och krigsområden. Så
måste vi motverka en ohanterlig situation här
hemma, när flyktingströmmarna väller fram.
Sveriges flyktingpolitik måste vara både generös
och kontrollerad. Detta har sin grund i en
förändrad verklighet, inte i förändrade värderingar.

Vår solidaritet har aldrig varit begränsad till fattiga
fjärran länder och folk i tredje världen. Katastrofer
är katastrofer varhelst de äger rum. Det är heller
ingen förändring av vår utrikes- och
säkerhetspolitiska hållning att sända väpnad trupp
på FN-uppdrag i vår egen världsdel. Det är direkt
vilseledande att göra det till ett avsteg från vår
traditionella och aktiva säkerhetspolitik.

Enligt Centerns uppfattning gäller alltfort
''alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig''
när vi själva riskerar att bli indragna i en militär
konflikt. Denna hållning är ingen hämsko på
medverkan i fredsbevarande operationer i FN:s
regi. Denna aktiva utrikes- och säkerhetspolitik är
heller inget skäl för att nedvärdera alliansfrihetens
värde, tvärtom.

Lika uppenbar är slutsatsen att det krävs mer av
internationellt samarbete mellan folk och stater.
Det är så freden kan stärkas och demokratin
utvecklas, resurserna fördelas rättvisare och
globala miljöproblem angripas. I det
sammanhanget är Jacques Delors tankegångar
kring en breddning av den europeiska
gemenskapen välkomna.

Ökat internationellt samarbete minskar inte vårt
ansvar för våra nationella angelägenheter. Men det
ökar våra möjligheter att hantera internationella
problem tillsammans med andra stater. Vårt
nationella ansvar är bl.a. att motverka sådan
misshushållning att detta i sig leder till svaghet och
ökat internationellt beroende. Den lektion vi fått
efter valutaavregleringen är ett bra exempel.

Ekonomiska obalanser straffar sig omedelbart i en
värld med blixtsnabba kapitalströmmar. Genom att
inte rätta mun efter matsäcken här hemma skickar
vi med berått mod i väg kapital som intjänats här
till investeringar i andra länder. Det minskar
jobben här hemma. Att göra sig långsiktigt
beroende av internationella långivare innebär
export av nationellt självbestämmande.
Ekonomisk balans är därför det främsta värnet mot
det internationella kapitalets härjningar och det
nationella kapitalets bristande lojalitet mot den
egna nationen.

Därför tvingas vi också vidta åtgärder som
attraherar kapitalet, trots att detta inte är särskilt
smakligt ur fördelningspolitisk rättvisesynpunkt.
Det vore bra om socialdemokraterna någon gång
erkände detta problem. Det var ju ni som ''drog
tappen ur tunnan'' när valutaregleringen
avskaffades. För att klara av att hålla de
konkurrensutsatta jobben kvar i Sverige krävs
nämligen denna insikt.

Dessutom gäller det att i rådande
arbetsmarknadspolitiska läge begränsa följderna av
arbetslösheten, grundad i 80-talspolitiken med sitt
släptåg av obalanser samt på grund av den
internationella lågkonjunkturen.

Den allmänna obligatoriska
arbetslöshetsförsäkring som vi nu arbetar fram är
en 20 år gammal centeridé. Det var Thorbjörn
Fälldin som först tog fram förslaget i en statlig
utredning. Alla som tillhör arbetsmarknaden skall
vara med. Egna avgifter och arbetsgivaravgifter
skall motsvaras av förmåner. Men underskottet i
arbetsmarknadsfonden måste täckas framöver. Det
är allas vår skyldighet att bidra till detta.

Så sent som i går kom positiva besked om industrins
läge från Konjunkturinstitutet. Det är väl det som
Ingvar Carlsson aviserade som ljuspunkter.
Tjänsteföretagen bedömer att botten är nådd och
att det nu börjar gå uppåt, småföretagen i
Stockholmsområdet ser positivt på framtiden --
detta som aktuella exempel.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder, och ännu
fler kommer, för att förbättra för företagandet,
med sänkta skatter, främst för de mindre företagen
och egenföretagarna. Det är nämligen så att ett
decentraliserat näringsliv är starkt.

Förenklingar i arbetsrätten kommer. För Centern
är det självklart att regeringen satsar rekordbelopp
på utbildning, ungdomspraktik, tillfälliga jobb och
ALU-åtgärder så länge det behövs innan den
ordinarie arbetsmarknaden har frisknat till, liksom
miljarder i vägar och järnvägar.

Barn och ungdom är vår framtid. Därför är
familjepolitiken så viktig. Barnfamiljerna får nu
ökade möjligheter att välja barnomsorg när
vårdnadsbidraget förverkligas. Det sker 30 år efter
det att det första förslaget från Centerpartiet
väcktes i den frågan. Då behandlas alla barn
äntligen lika av samhället. Makten decentraliseras
till familjerna.

Centern har framgångsrikt lyckats få gehör för
olika skattenivåer för olika varor och tjänster i
mervärdesskattesystemet. Det är lätt att glömma
hur stark blockeringen var i fråga om en absolut
enhetlig mervärdesskatt. Det livsnödvändiga skall
beskattas mindre än annan konsumtion. Det är
fördelningspolitiskt rättvist. Därför har vi
medverkat till att sänka skatten på inte minst maten
och persontransporterna.

Miljön handlar om överlevnad. Ansvaret för vad vi
själva gör måste vi själva bära. Miljöskulden får
inte öka. Löntagarfonderna avskaffas, vilket
bereder väg för en storsatsning på miljöforskning
under minst en 10-årsperiod. Miljöskatter har
höjts. Miljöfaran bly är på väg ut, försäljningen av
blyad bensin minskar drastiskt. Bara genom de
åtgärder som vidtogs av riksdagen för inte så länge
sedan har den blyade bensinen som andel av totalen
minskat från 20 % vid årsskiftet till 7 % i dag. Det
visar hur effektiva ekonomiska styrmedel kan vara.
Det här borde ha gjorts för mycket länge sedan.
Barnen i storstäderna -- alla de som så att säga finns
i avgasrörsnivå -- kan därmed leva tryggare.

Kretsloppsidéerna får genomslag -- systemskiftet
har påbörjats. Jag vill särskilt betona hur viktigt det
är att vi fortsätter arbetet för att få in mer av det
förnybara i alla våra system. Där har jordbruket en
viktig roll som producent av både mat av hög
kvalitet och förnybara energiråvaror samt som
garant för öppna landskap.

Centern ger svenska folket klart besked: Vi skall
medverka till att denna generation betalar notan
för överuttag av resurser, ekonomiska och
ekologiska. Det är bedrägeri mot framtiden, mot
dagens unga, att ge sken av att det finns en politik
som inget kostar, som inte drabbar någon och som
löser alla problem. Folkets dom över den som
torgför det falska budskapet kommer att bli hård.

För Centerpartiet är det självklart att ta ansvar i en
besvärlig situation. Det gäller ekonomin och
jobben, det gäller miljön och människors trygghet
i vardagen.

Det krävs rättvisa och solidaritet när statens
finanser saneras. Grundtrygghet är ledstjärnan --
grundtrygghet förenar behovet av förnyelse med
generell välfärd. Grundtryggheten skall omfatta
alla. Inte minst vår äldre generation har rätt till
trygghet; ekonomiskt genom höjd grundpension, i
vård och i omsorg. Centern medverkade aktivt till
att mer resurser tilldelas kommunerna -- 4,2
miljarder för 1994 i samband med att skattetaket
hävs.

Alla borde inse att det goda samhället inte skapas
vare sig genom en nedrustning av välfärdsstaten
eller genom en återgång till det gamla, med nya lån
till nya utgifter.

Valet 1994 blir ett val för hela 90-talet. Det blir ett
val mellan en politik för framtiden, med uthållig
tillväxt för uthålliga jobb, för ett
kretsloppssamhälle med miljöansvar, för generell
välfärd med grundtrygghet för alla och för
decentralisering och utveckling i hela Sverige. Det
blir ett val mellan den politiken och en politik som
saknar dessa viktiga utgångspunkter.

(Applåder)

Anf. 7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! I politiken har vi ibland en tendens att
stänga världen ute, precis som vi har en benägenhet
att stänga ute de frågor som inte har med ekonomi
och materiella ting att göra. Werner Aspenström
har tolkat det i en liten kort dikt om en mätarlarv:

f413 > Jag sträcker mig ut från mitt
körsbärsblad

och spanar mot evigheten.

Evigheten är alldeles för stor idag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

De dramatiska händelserna i Moskva har
nu plötsligt som en blixt påmint oss om att
världen utanför vårt körsbärsblad, vårt
Sverige, liksom värdena bortom
ekonomin är en realitet.

Är det inte så att vi gärna inbillar oss att
alla våra problem kan lösas inom Sverige,
inom våra kommuner och landsting?
Dessutom bygger vi politiker ibland
vidare på den här bilden. Vi ger intrycket
av att allt som händer i Sverige är resultatet
av vad regeringen har lyckats eller
misslyckats med.

Vi har en djup kris i Sverige. De yttringar
av denna kris som oftast diskuteras är
de ekonomiska. Och ekonomin skall
självfallet verkligen inte negligeras, vi
måste med all kraft fortsätta att sanera
ekonomin. Men jag har många gånger
tidigare pekat på att vi också måste se
djupare på krisens orsaker.

I den här debatten kan man ställa ett
grundkrav på hederlighet, tycker jag,
och det är att erkänna att i synnerhet vår
ekonomi och vår arbetsmarknad är starkt
påverkade av det som händer utanför
våra gränser. Nästan alla de problem
som vi har i Sverige i dag är -- vida mer
än under tidigare decennier och
sekler -- speglingar eller förgreningar av
det som sker inom EG, i Ryssland, USA,
Sydostasien och i u-världen.

Utöver att vi erkänner att kriserna har ett
internationellt rotsystem, måste vi
upptäcka också den moraliska sidan av
kriserna. yligen träffade jag i Israel
den superbegåvade matematikern och
datavetenskapsmannen Natan Sharansky.
Han är verkligen utöver sin
vetenskapsteoretiska storhet en av
portalfigurerna i kampen för mänskliga
rättigheter.

Sharansky var den förste av de
dissidenter som president Gorbatjov beslöt
utvisa efter det att han kommit till
makten 1986. Innan Sharansky sattes i
fängelse på grund av sitt regimmotstånd,
upplevde han sig själv som en ''vanlig'',
sekulariserad sovjetmedborgare. Han
trodde att man genom vetenskapliga
och rationella argument kunde bekämpa
sovjetsystemet och KGB. Under nio
långa fängelseår lärde han sig att han
hade fel. Det var de moraliska argumenten
som visade sig mest livskraftiga. Det gick
inte att bekämpa KGB med enbart
förnuftsmässiga argument!

Att marknadsekonomin skall ersätta
planekonomin tycks de flesta numera vara
överens om. Men vilket moraliskt
system, vilken grundetik skall ersätta den
förljugna statskapitalistiska
dubbelmoralen och retoriken och
förtrampandet av människors värde och
personliga värdighet?

I Sverige har vi sedan länge en stabil
demokrati. Och vi har i århundraden haft
rötterna i föreställningar präglade av
kristendom och humanism. Sverige har
inte behövt uppleva en sådan kollektiv
våldtäkt som den som drabbat folken i
östblocket, inte heller den som nazismen
och fascismen stod för i Europas mitt. Men
vi har ändå börjat upptäcka att det finns
moraliska sidor av vår kris. På den
socialdemokratiska partikongressen
nämndes den uppluckring av
samhällsmoralen som skett det senaste
decenniet. Det påpekades att det inte
bara handlar om direktörernas bristande
moral. Jag citerar: ''Det handlar om ett
samhällsklimat som gjort detta -- om inte
normalt -- så dock accepterat i alldeles
för vida kretsar.''

Den viktiga frågan är, menar jag: Hur
växte detta samhällsklimat fram?

Tankarna bakom välfärdssamhället var
goda. Tillsammans skulle vi skapa ett
värdigt liv för varje människa. Men vi
fick allt fler system, alltmer
oöverblickbara. Välfärdssystemen skulle
fördela tryggheten mellan människor,
göra människor alltmer oberoende. Men
en bieffekt blev också isolering,
anonymitet och ensamhet, murar mellan
människor.

Nu för tiden talas det alltmer om kundval
när det gäller den service som i första
hand kommunerna skall ge
medborgarna. Det kan i många
sammanhang vara bra att betrakta mötet
mellan människor och myndigheter och
samhällsinstitutioner som mötet mellan
kund och säljare. Men vi får inte glömma
vårt ansvar som medborgare.
Förhållandet mellan människor i ett
samhälle är något vida mer än en ''köp-
och-säljmarknad''. Det gäller respekten för
varje individs värde. Det gäller också
andra sätt att visa sin medborgaranda än
genom skattebetalning.

Jag håller med journalisten och
författaren Göran Rosenberg när han
skriver så här: ''I kundvalsmodellen
utbjuds olika varianter och prisklasser av
gräddbakelser. I en demokrati måste
man ibland kunna utbjuda
dikesgrävning. Det senare förutsätter
medborgare, inte kunder''.

Jag tror att allt fler nu inser att de statliga
eller kommunala gräddbakelsernas tid
är förbi. Vi måste bjuda ut också
dikesgrävning. Alla får ta större ansvar
för sin fritid, för sin bostad och får
acceptera höjda avgifter i olika
försäkringssystem.

Huvudproblemet är att de flesta av oss
pekar ut vilket dike vi vill ha grävt, men
anser att andra skall gräva. Somliga
pekar ut dem som tjänar mer än man själv
gör som lämpliga att göra
uppoffringarna. Andra pekar ut dem
som man tycker utnyttjar
välfärdssystemen och tycker att de skall
gräva litet mer, söka litet fler jobb, vara
sjuka litet mindre osv. Det här blir ofta
ytliga och hjärtlösa analyser. Sanningen
är att alla i vårt land måste vara med och
lösa krisen.

Det talas nu och då om att regering och
kommuner skall utfärda ett
välfärdskontrakt över våra rättigheter
som medborgare. Jag menar att vi nog
också måste fundera över de skyldigheter
som vi har, den ömsesidiga moralen.

Inget av de stora problem som Sverige
har eller står inför kan lösas utan ett
medborgerligt, personligt engagemang --
det är min djupa övertygelse.

Vi är alla överens om att arbetslösheten
är den absolut allvarligaste konsekvensen
av den ekonomiska krisen. Men jag tror
att vi måste inse att det inte finns en enda
stor lösning, där staten plötsligt kan ge
alla ett jobb. Det fordras mängder av
såväl statliga som lokala och individuella
initiativ. En del av detta är att vi bakom
arbetslöshetstalen måste se varje
människa, varje individ med sitt behov
av värdighet.

Regeringen har odiskutabelt vidtagit och
föreslagit många olika åtgärder för att
minska arbetslösheten. Det handlar om
att underlätta för små och medelstora
företag att anställa fler. Det handlar om
utbildning, kompetensutveckling och
andra arbetsmarknadspolitiska insatser
som vi här redan har hört mycket om. Som
ni vet har vi kristdemokrater bl.a.
kommit med förslag om en särskild
ungdomsskattesedel för arbetslösa
ungdomar. Det skulle kunna ge
tusentals ungdomar arbete inom den
privata tjänstesektorn. Det rör sig om
arbeten som en del inte kallar för riktiga,
men som ändå kan vara bra till en
början -- hellre detta än ingenting alls.

Jag tror faktiskt att det också skulle
kunna gå att få fram fler platser vid
högskolorna. Varför inte anställa lärare
från engelsktalande och tysktalande länder
liksom pensionerade universitetslärare i
stället för att ständigt låta oss höra att det
saknas kompetenta lärare? Vi kan då ge
ungdomarna gratis språkskjuts ut i världen
genom att utbildningen sker direkt på
EG- och världsspråk. Efter att ha
frågat en del högskolor vågar jag påstå
att vi på det här sättet skulle kunna ge
åtminstone 2 000 ungdomar om året
högskoleutbildning.

Fru talman! Låt mig avsluta med att
återknyta till vårt begränsade
perspektiv, som jag nämnde om i början.
Min statssekreterare Alf Samuelsson
träffade för en tid sedan Etiopiens
planeringsminister i samband med
biståndsförhandlingar. Han fick då
framföra att Sverige måste sänka biståndet,
eftersom vi har en ekonomisk kris. Den
etiopiske ministern sade då med en
försiktig ironi att han skulle vara glad om
Etiopien fick överta Sveriges kris.

Fru talman! Låt oss gemensamt lösa
kriserna, medvetna om att vi lever i en
odelbar värld och om att utan
medborgare fungerar inte demokratin.

(Applåder)

Anf. 8 INGVAR CARLSSON
(s):

Fru talman! Ian Wachtmeister sade från
talarstolen att fackets ledning inte
representerar medlemmarna. Det är
faktiskt inte greve Wachtmeister som
avgör den saken. Det avgör
medlemmarna själva. Jag tror inte att
greve Wachtmeister har varit särskilt
nära ett medlemskap i en facklig
organisation.

Jag skulle gärna ha replikerat direkt på
statsministerns anförande, men Carl Bildt
har ju skaffat sig tre politiska livvakter:
Bengt Westerberg, Alf Svensson och
Olof Johansson. Syftet med detta är väl
att skydda Carl Bildt från direkt
konfrontation. Efter att ha lyssnat på
Carl Bildts anförande här i kammaren, som
innehöll förolämpande angrepp på
Socialdemokraterna, förstår jag att Carl
Bildt inte önskar några direkta repliker.

Mot bakgrund av det anförande som Carl
Bildt höll här i dag ställer jag mig ändå
frågan hur han kan inbjuda
Socialdemokraterna till samarbete. Den
frågan ställde en borgerlig ledarskribent
i morse, och jag kan bara upprepa den:
Hur kan Carl Bildt ena dagen inbjuda till
samarbete med Socialdemokraterna
och sedan hålla ett sådant anförande som
han här tidigare höll?

Enligt krisöverenskommelsen skulle vi
lösa det här med arbetsrätten i
förtroendefull anda. Vad hände? Jo, ni
kom med ett pressmeddelande från
Harpsund, där ni spikade hur det hela
skulle gå till. Stig Malms och mitt
pressmeddelande, nr 2, kom som ett svar
på detta. Jag skäms inte för att det
åtminstone finns ett parti här i landet
som ställer upp för löntagarna i denna
oerhört viktiga fråga om makten.

Bengt Westerberg, jag tror inte att
Göran Persson får något problem med
sina uttalanden. Men med Bengt
Westerbergs tal på TCO-kongressen blir
det nog mera problematiskt med hänsyn
till den politik som regeringen lägger
fast.

Om ni i regeringen inbillar er att ni med
hjälp av ingreppen i arbetsrätten skall
komma till rätta med arbetslösheten i det
här landet, befinner ni er väldigt långt
från verkligheten och de arbetslösa
väldigt långt från ett arbete.

Sedan vill jag ta upp det som ändå är
huvudfrågan här i dag, nämligen frågan
om fördelningen, om rättvisan i det
svenska samhället och om vem som
skall bära bördorna. Här har löntagare,
arbetslösa, sjuka och pensionärer
drabbats av allvarliga försämringar. Men
det finns en grupp som har fått den ena
lättnaden efter den andra. Man har fått
sänkt arvsskatt och gåvoskatt, sänkt
förmögenhetsskatt, sänkt skatt på
aktievinster, sänkt skatt på privat
pensionssparande, sänkt skatt på
värdepappersfonder och
kapitalförsäkringar. Men hela denna
långa rad av lättnader har ju inte lett till
ökad tillväxt. Varför? Jo, därför att
problemet är inte att aktieägarna här i
landet har det för dåligt, utan problemet
är att den borgerliga politiken har
strypt efterfrågan. Det har inte varit för
få skattesänkningar för företagen, utan det
har varit för få kunder. Det är det som är
problemet.

Och, Carl Bildt, under det 80-tal som ni
beskärmar er över ökade
industriinvesteringarna här i landet med
40 %. Det var faktiskt helt andra skäl som
gjorde att ekonomin sedan spårade ur,
bl.a. att ni var pådrivande när det
gällde avregelering av
kapitalmarknaden.

Regeringen försöker nu att påtvinga
Sverige den politik som misslyckades i
USA och Storbritannien under 80-talet.
Det sitter representanter för aktieägarna i
regeringen. En enda ledamots aktier har
sedan 1991 ökat i värde med 16
miljoner kronor. Det kan inte vara där
problemet ligger. Nu tänker regeringen
sänka skatten på aktieutdelningar från
30 % till 0 % och på aktievinster från 25 %
till 12,5 %. Detta kallar Dagens Industri
i dag för guldregnet över aktieägarna.
Man har räknat ut att under nästa år
innebär slopandet av utdelningsskatten 257
miljoner kronor för nuvarande
Procordiaaktieägare. Vidare innebär
det 226 miljoner kronor för Aseas
aktieägare, 218 miljoner kronor för
Astras aktieägare, 198 miljoner kronor
för Ericssons aktieägare, 185 miljoner
kronor för Electrolux aktieägare.

Kort sagt, staten bjuder på en 33-
procentig generell utdelningshöjning
samtidigt som vi inte har råd att ta hand
om gamla och sjuka. Kan ni inte förstå
att människor frågar sig vad det är för
politik som nu förs i det här landet?

I dagens morgoneko fick vi av Bo
Lundgren reda på att man av avsatta medel
i företagen nu skall få lämna ut 30 000
miljoner kronor som med de nya
reglerna kommer att kunna gå med
nollbeskattning till aktieägarna. Detta är
inte rimligt. Jag förstår att Moderaterna
och Nydemokraterna hälsar detta med
tillfredsställelse, men kds, Folkpartiet
och Centern måste väl ändå reagera mot
detta. Detta är ett Sverige som i vart fall
inte jag känner igen.

Fru talman! Sedan hade jag också tänkt
att tala om ett inlägg i Svenska Dagbladet.
Detta räcker nu inte min tid till. Jag vill
bara säga att jag som oppositionsledare
är beredd att ta mitt ansvar. Min läggning
är inte att i onödan söka strid, men jag
måste tyvärr konstatera att upptakten till
detta riksdagsår, om man önskar nationell
samling, inte har varit särskilt
framgångsrik. Jag tycker faktiskt att
landets statsminister i det avseendet
måste ta på sig ett mycket stort ansvar.

(Applåder)

Anf. 9 IAN WACHTMEISTER
(nyd):

Fru talman! Jag sade förut att jag skulle
återkomma med en del konkreta frågor
när det gäller flyktingpolitiken, och jag
skall nu göra det.

Regeringen sägs ta nya tag för att öppna
möjligheterna till tillfälliga
uppehållstillstånd, läste jag någonstans.
Detta skulle vara orsaken till att man
plötsligt gav 40 000 bosnier permanenta
uppehållstillstånd. Är detta verkligen
sant? Det var alltså i brist på möjligheter
att ge dem tillfälliga som man gav dem
permanenta uppehållstillstånd. Jag vill
ha ett svar på frågan om detta är sant.
Det vill jag verkligen veta, liksom vad
anledningen var till att regeringen
fattade detta beslut ett par veckor efter
att denna riksdag hade upplösts i våras.
Fanns det någon som helst anledning att
komma smygande med detta då och
göra det till fait accompli? Jag vill också
ha en ärlig redovisning för vad detta
kostar, enligt regeringens egen
uppfattning.

Till min häpnad läste jag i en tidning att
statsministern trodde att det i Sverige fanns
maximalt fem flyktinggetton. Herr
statsminister, det finns massor av fler,
och ännu fler kommer det att bli, tack
vare er politik. Det är det som är det elaka
i den här situationen. Detta har skett helt
i onödan. Vi är faktiskt inte omgivna av
länder från vilka det strömmar in folk i
Sverige, utan det kommer långväga
flyktingar hit för att vi har sänt ut signaler
om en orealistisk flyktingpolitik som
regeringens ansvariga tror är god. Men
den är inte god. Den är dum till att börja
med. Vidare är den farlig och den
påverkar Sverige i generationer
framöver.

Man talar i regeringsförklaringen om
kristen etik och allt vad vi skall ha, men
man importerar ju en annan etik. Det här
är ett politiskt dubbelspel. Jag vill påpeka
att om man skall vara god och vill hjälpa
människor, går det hemskt bra att göra
det via FN. Men FN fick inga pengar alls.
Deras verksamhet, som hjälper
flyktingar direkt i närområdet, kostar
mindre än 1 000 kronor om året. Vi betalar
mer än hundra gånger så mycket för att
ta hit folk i stället. Detta är stora problem
och stora frågor. Varför skall vi inte nu
byta politik i stället för att så att säga
byta folk i Sverige?

Även om mycket är för sent att göra,
finns det konkreta saker man kan göra.
Man kan ompröva de permanenta
uppehållstillstånden och göra dem
tillfälliga. Man kan se till att folk som
kommer hit verkligen ges chansen att
assimileras, så att de inte hamnar i
sådana getton som vi kan se överallt i
Sverige -- jag har sett många när jag har
rest runt i sommar -- och att lära folk
att ta seden dit de kommer.

Hemspråksundervisning -- hur kan vi ens
hålla på med sådana dumheter i dag,
om vi verkligen vill se till att folk kommer
in i vårt land? Det är ju att hålla dem så att
säga utanför. Sedan måste vi arbeta
konstruktivt för att flyktingarna skall
kunna återvända till sina länder. Om vi
var tvungna att fly härifrån, skulle vi då
inte tycka om att folk hjälpte oss att
komma tillbaka till vårt land? Är det något
inhumant i detta?

Politiken måste ju ändras så att ni inte
nästa gång det kommer en hel karavan av
bussar står där och kliar er i huvudet och
säger: Oj då, kommer det in nya
ekonomiska flyktingar! Det var värst. Nu
måste vi tänka i tre eller tolv månader
innan vi gör någonting åt det.

Detta är väldigt viktiga frågor. Det är
märkligt att det år 1993 på något sätt är
farligt att tala om svenska traditioner, att
tala om Sveriges flagga och om
nationalsången, och att vi 1993 måste
påpeka att det är dags för svenska
politiker att agera i Sveriges intresse.
Detta tycker jag är bedrövligt liksom att
svenska politiker inte tycks förstå hur
folk har det ute i
flyktingförläggningarnas land, och att
man skall redovisa vad detta kostar. Det är
ju helt fantastiskt att man inte gör det!

Låt mig sedan återkomma till Ingvar
Carlsson. Han hade hittat någon rad --
det var om något fel på en toalett -- i en
bok som jag skrev för fem år sedan. Det är
bra, Carlsson. Ena gången hittar han
några rader i Länstidningen i Östersund,
andra gången i en bok. Frågan handlade
här om handikapp. Vi nydemokrater
tycker klart och entydigt att de
gemensamma resurserna i Sverige skall
användas till att hjälpa dem som inte kan
hjälpa sig själva -- ett högt skyddsnät är
ett tecken på ett civiliserat land. Var det
ett klart besked på den frågan?
Däremot tycker vi inte att man skall ge
hjälp till rika barnfamiljer osv. som vi
är oerhört generösa mot.

Vidare talade Ingvar Carlsson om hur
bra företagandet är. Men samtidigt kan han
inte medverka i det enda som skulle
hjälpa företagandet, nämligen
skattesänkningar och en vettig arbetsrätt
och exempelvis de förslag i den motion
vi nydemokrater lade fram om ROT-
sektorn, alltså om vatten- och
avloppssystemen i Sverige. I ryggmärgen
är Ingvar Carlsson en socialist. Detta
tycker jag verkar bli mycket allvarligt
framöver, om han nu skall behålla de
popularitetssiffror som
Socialdemokraterna tycks ha.

Jag vill till Ingvar Carlsson och Gudrun
Schyman säga att de anställdas makt icke är
samma sak som fackets makt. Facket har
för stor makt med tanke på att det nu är år
1993.

Jag vill också rikta en del kommentarer
till statsministern. Det är väldigt dåligt
att säga att bara statsministern och
regeringen är långsiktiga och att alla andra
bara är populister. Jag vill påstå att vi
nydemokrater är tuffare och mer
verklighetsanknutna. Vi är beredda på
hårdare tag än vad regeringen är när
det gäller ekonomisk politik med
nödvändiga och möjliga besparingar,
flyktingpolitik samt ungdoms- och
arbetsmarknadspolitik, för att nämna
några områden.

Jag ber att få tacka farbror Carl för de
visdomsord som jag fick förut. Varje gång
jag tänker uttala mig skall jag komma
ihåg: Ring Calle först! Det är så trevligt
att få råd ifrån unga personer om hur
man skall göra. Men jag skulle vilja ge
ett råd till Carl Bildt i min tur för att
återgälda detta, nämligen att Carl Bildt
inte skall delegera frågorna om ekonomi
till Wibble och Dennis, och om
flyktingpolitiken till Westerberg och
Friggebo därför att det är två mycket
stora frågor. Är man ledare för en
regering, skall man ägna mycket stor del av
tiden åt detta, även om man tycker att
säkerhetspolitik, Europa och JAS är
roligare.

(Applåder)

Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag förstår att Ian Wachtmeister inte
tycker att de anställdas makt är detsamma som
fackföreningens makt. Det bevisar återigen att vi
har olika syn på demokrati. Han tycker
uppenbarligen inte heller att medlemmarna i Ny
demokrati skall ha någon makt, utan den makt som
finns där är hans egen, och den tänker han utöva
diktatoriskt. Vi ser också resultaten av detta. Jag är
glad över att hans parti minskar, men det kunde ha
skett på ett mera hedervärt sätt.

Carl Bildt tog upp frågan var jobben finns. Det är
naturligtvis den fråga som vi skall ställa oss,
eftersom arbetslösheten är det viktigaste
problemet. Jag tycker att en lämplig följdfråga är:
Var finns behoven? För det är väl där som vi hittar
de nya jobben. Vi måste sluta att se bakåt och att
leta efter jobben i det gamla samhälle som vi inte
längre har och som var uppbyggt på en
industriproduktion som inte är likadan som
tidigare. Teknikens landvinningar gör att vi inte
längre kommer att ha lika många anställda inom de
traditionella industrigrenarna.

Vi måste fråga oss: Var finns behoven i dag? Vi har
t.ex. i demokratisk ordning beslutat om
kärnkraftens avskaffande. Vi har därför behov av
att bygga ut nya, alternativa energisystem, väl
differentierade och väl utbyggda på olika håll i
landet: vindkraft där det blåser bra, solkraft och
biobränslen där det är lämpligt. Vi skall använda
jordbruket som energiförsörjare, och vi skall
utnyttja de energiresurser inom skogsbruket som i
dag inte tas till vara.

I detta ligger en mängd nya framtidsinriktade
arbeten, väl fördelade över landet. Vi kan kalla det
miljöomställning, och denna ger många nya och bra
jobb. Vi kan också säga, vilket vore klädsamt, att
vi skall uppfylla de åtaganden som Sverige har gjort
genom de olika deklarationerna vid den stora
miljökonferensen i Rio de Janeiro, bl.a.
klimatkonventioner. Vi lovade att bygga upp en
infrastruktur som gör att vi inte ökar utsläppen som
ytterligare spär på växthuseffekten och gör
ytterligare hål i ozonskiktet.

Där har vi många nya, framtidsinriktade och
positiva jobb. Det innebär nej till Öresundsbron
och till Dennispaket och andra idiotiska leder. Det
innebär, Carl Bildt och ni andra i regeringen, att i
verklig mening bygga upp en infrastruktur som ger
en hållbar utveckling. Där finns de nya jobben.

Vi har ökande behov inom vård och omsorg. Vi
måste, om vi inte skall införa ättestupan, satsa på
äldreomsorgen, av det skälet att det i dag finns fler
gamla människor som behöver kvalificerad vård
och omsorg. Det behöver alltså föras in arbetskraft
och kunskaper på de områdena.

Vi behöver utveckla ny, framtidsinriktad teknik. Vi
behöver satsa på utbildning och forskning som
innebär ökade kunskaper och bidrar till logiskt
tänkande och problemlösning. Där finns de nya
framtidsinriktade jobben. Vi måste våga inse att vi
lever i en ny tid och att vi behöver nya politiska
lösningar, inte satsningar på pigor och hembiträden
på att låta välutbildade ungdomar kratta rika
människors trädgårdar.

Men ni vågar inte inse detta. Ni biter er fast vid
gamla politiska lösningar och vid en gammal
ekonomisk politik, som kanske var gångbar för
några decennier sedan, men som i dag de facto
leder till ökad arbetslöshet, ökad utslagning och en
segregering på samhällets alla områden. Genom
politiska beslut drar man undan hela
arbetsmarknaden för oss kvinnor, som i stället skall
sköta barn och gamla inom hemmets fyra väggar.
Det är fullständig idioti, men det inser ni inte.

Jag tror inte att det handlar om illvilja utan om brist
på kompetens. Ni har inte tillräckliga
livserfarenheter. Ni har erfarenheter av att vara
portföljbärare, aktieinnehavare och
företagsledare. Jag skulle vilja säga: Stanna vid er
läst! Det politiska broilerskap som nu håller på att
fördärva landet är en katastrof.

Vad som behövs är nytänkande. Då kan man också
se var de nya jobben och lösningarna finns. Då
skulle vi komma till rätta med en del av landets
faktiska problem.

Det är möjligt att vi inte alla kan lyfta oss i håret,
Carl Bildt. Dessutom saknar tyvärr många inom det
politiska etablissemanget förutsättningar för det.
Det är tunnsått på en del håll. Vi måste faktiskt
anstränga oss för att lyfta oss i håret så att vi ser att
vi lever i en ny tid och att det finns en framtid som
ser annorlunda ut.

Det är beklagansvärt att regeringen inte inser det.
Det kommer att leda oss in i en stagnation som vi
tvingas att stå ut med ett år till, ända fram till nästa
val, om drygt ett år. Då kommer insikterna från den
opinion som finns utanför detta hus att slå igenom.
Då kommer vi att få en annan majoritet och
politiska representanter som har insikter, som lever
i verkligheten och som inte är förblindade av sitt
egenintresse, som för er är makten och ingenting
annat.

(Applåder)

Anf. 11 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag blev litet konfunderad över vem
Gudrun Schyman ville attackera med uttalandet
om hårbrist. Det gällde givetvis inte Ulf Adelsohn.
Var det Lars Werner som hon var ute efter, eller
kanske Ian Wachtmeister?

Men åter till det som faktiskt är det stora och
allvarliga ämnet, dvs. hur vi skall få fram de nya
jobben för att ersätta alla de gamla jobb som den
gamla politikens misstag har slagit ut. Jag tvingas
konstatera -- och jag är ledsen om Ingvar Carlsson
tar illa vid sig av att socialdemokratins politik blir
nagelfaren och kritiserad -- att man står där naken,
utan politik. Man behöver inte vara ett litet barn
som står vid sidan av och lyssnar på vad
socialdemokratin säger för att inse att det är naket.
Det är glansfullt i utanverken och retoriken, men
innehållet är fasligt tomt.

Det kvarstår som ett faktum att
socialdemokraterna gått emot varje enskild åtgärd
som den nuvarande regeringen har föreslagit för att
förbättra för de små företagen, som är den enda
källa ur vilken vi kan hämta de nya jobben. Det
kvarstår uppenbarligen åtminstone än så länge som
ett faktum att socialdemokratin tänker gå emot
samtliga de ytterligare åtgärder som denna regering
föreslår för att få fram nya jobb.

Låt mig ställa frågan rakt: Kommer
Socialdemokraterna att gå emot förändringen av
beskattningen för egenföretagarna, och kommer
socialdemokratin, om den på ett eller annat sätt
återerövrar regeringsmakten, att riva upp den
förbättringen? Kommer socialdemokraterna att gå
emot att vi beskattar kapitalet bara en gång i stället
för två gånger? Och kommer socialdemokraterna,
om man på ett eller annat sätt återerövrar
regeringsmakten, att återinföra
dubbelbeskattning? Kommer socialdemokraterna
att gå emot varje förändring av arbetsrätten, och
kommer de, om de återerövrar regeringsmakten,
att till precis varje kommatecken återföra
arbetsrätten till vad den har varit?

Jag ber återigen om ursäkt -- jag var inte medveten
om den prinsessan-på-ärten-attityd som tydligen
finns -- om jag är för hård i min kritik. Men om
socialdemokraterna gör detta, vill jag påstå att det
är en politik för att släcka de ljus som i dag håller
på att tändas ute i svensk småföretagsamhet och
som är det enstaka viktigaste som vi har för att ta
oss bort från arbetslöshetens gissel. Det gör man
inte bara med retorik. Det krävs dessutom politik.

Jag talade litet om kapital och tyckte att Ingvar
Carlsson hade återfallit i en billig
klasskampsretorik. Det blev inte heller bättre
därefter. Det talades bara om grevar och
kaptitalägare, i ett återfall till 60-talsretorik. Det
var alltså inte 70-talet eller 80-talet utan 60-talet
som återkom.

Dagens Industri figurerade i debatten. Gärna för
mig! Läs dagens nummer av Dagens Industri! På
förstasidan kan vi läsa: ''Uppåt. Bästa läget på tre
år i industrin. -- -- -- den största optimismen i
industrin på tre år.'' Nota bene: Det var under
socialdemokratin som det vände nedåt, och det är
nu som det börjar vända uppåt. Det har förvisso
skett en kronförsvagning, men det har också
genomförts väldigt många olika åtgärder.

Jag läser vidare på insidorna: ''Fortsatt uppgång i
industrin. Och nu vänder hemmamarknaden -- inte
bara exporten utan också hemmamarknaden. Det
heter vidare: ''Optimism i småföretagen. 55 procent
tror Sverige är på rätt väg.'' Och det sker med vår
politik, inte med socialdemokratins.

Vändning inte bara för industrin, inte bara för
exporten. Vändning också för tjänsterna. Läs gärna
om vad som händer! Ljuspunkterna finns där. Släck
inte det ljuset genom att återfalla i gammal
klasskampsretorik, i förlegad politik och i ett
tänkande som inte har med att skapa de nya jobben
att göra!

Så till slut i denna omgång bara ytterligare ett
exempel på vad jag tycker är från Ingvar Carlssons
sida en litet väl billig retorik.

I sitt inledningsanförande -- det var skrivet, så det
kan inte vara en slump -- säger Ingvar Carlsson att
Beatrice Ask har gjort ett uttalande om polis i
skolan, och så frågar han: Är detta Europas bästa
skola, där det skall vara polis?

Vet Ingvar Carlsson vad det handlade om? Det var
i Fredrika Bremer-gymnasiet i Haninge.
Aftonbladet skrev om det dag efter dag: ett
ligistgäng som misshandlade, som våldtog flickor,
maktlösa lärare, uppgivna föräldrar. Det fanns
ingenting att göra.

Jag står helt bakom uttalandet att vid den typen av
ligistdåd mot unga flickor eller mot lärare eller mot
vem det vara månde skall polis sättas in. Där skall
rättssamhället verka.

Flum mot våld hjälper inte. Där skall det vara polis
och där skall det vara rättsordningen, när det har
gått så långt. Har Ingvar Carlsson verkligen en
annan uppfattning?

(Applåder).

Anf. 12 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Uppläggningen av de här debatterna
innebär att man blir påmind om sin litenhet allt
oftare.

Gudrun Schyman var i sitt huvudinlägg förut inne
på det här med bistånd. Jag delar i hög grad hennes
uppfattning om att det behövs biståndsinsatser. Inte
minst i Östeuropa behövs det nu insatser. Om jag
vore i Gudrun Schymans kläder, skulle jag dock
något fundera på varför det behövs biståndsinsatser
i länder som har haft förmånen att under 40 år, i
vissa fall 70 år, ha kommunistiskt styre. Jag tror att
denna tankeverksamhet skulle vara nyttig för
Gudrun Schyman att ägna sig åt.

Ian Wachtmeister ställer en rad frågor som tiden
inte medger att jag eller någon annan svarar på. Låt
mig säga att självklart kommer det då och då ett
uttalande från Ian Wachtmeister som många
människor kan instämma i. Men det grundläggande
felet med Wachtmeister och hans parti är de
värderingar som styr dem.

Skälet till att Ny demokrati finns här i riksdagen är
främlingsfientligheten. Det är ideologin, det är
själen hos Ny demokrati, och det är det som gör att
vi tycker så illa om Ny demokrati.

Ni har ägnat denna sommar åt att åka runt i
landet -- jag tror det var 66 platser Ian
Wachtmeister nämnde -- och på varje ställe berätta
vandringshistorier om invandrare utan att ha
kontrollerat bakgrunden. De som har kontrollerat
bakgrunden har i regel upptäckt att det ni säger är
helt fel. Ni har dessutom gjort sken av att det ni har
berättat har varit typiskt för olika
invandrargrupper, t.ex. muslimer.

Det är detta att ni ägnar er åt denna typ av
verksamhet som jag tycker är så oerhört oroande i
ett läge när vi förvisso har många problem med
invandring och kulturkrockar och annat och skulle
behöva ägna oss åt något mera konstruktivt än den
rent destruktiva verksamhet som Ian Wachtmeister
håller på med.

Dessutom skyller ni problemen t.ex. i svensk
ekonomi på invandrarna. Det är tongångar som jag
tycker att man får gå tillbaka till 30-talets Tyskland
och andra ställen för att hitta, vilket jag tycker är
utomordentligt allvarligt.

Om det är någon som man skulle vilja beröva det
permanenta uppehållstillståndet, så tycker jag att
det är Ian Wachtmeister. Men tyvärr finns det väl
inga lagliga möjligheter till det.

Ingvar Carlsson tog upp socialförsäkringarna i sitt
första inlägg. Låt mig säga att vi är överens om --
och har konstaterat det många gånger -- att
inkomsttryggheten är ett viktigt inslag i
försäkringssystemet, och det skall vi slå vakt om.
Men det är också nödvändigt, om vi skall kunna
klara statsfinanserna och trygga försäkringarna
långsiktigt, att vi är beredda att ompröva en del
regler i försäkringarna som har gjort att de i
praktiken har urholkats.

Vi har tillsammans varit med och fattat beslut om
en del saker, t.ex. förändringar i sjukförsäkringen,
införande av karensdag och arbetsgivaransvar. Men
det jag frågar, och jag måste upprepa den frågan,
är vad Ingvar Carlsson menar när han i den ena
intervjun efter den andra och, som jag sade, senast
i den stora intervjun i Veckans Affärer säger att
man från socialdemokratisk sida är inställd på att
ompröva ersättningsnivåer i försäkringssystemet --
det finns för övrigt socialdemokratiska
partimotioner där samma sak framförs -- samtidigt
som man säger nej till en rad förändringar som
regeringen har föreslagit, i
arbetsskadeförsäkringen i första hand men även en
del andra saker. Det som återstår efter era nej är
ju sänkta pensioner, det är ytterligare sänkningar i
sjukförsäkringen eller det är möjligen
familjestödet.

Jag tycker att Ingvar Carlsson på denna punkt
kunde ge ett konkret besked. Jag säger inte att
Ingvar Carlsson nödvändigtvis skall upplysa om vad
Socialdemokraterna kommer att genomföra, men
när han säger att Socialdemokraterna kan tänka sig
sänkt ersättning, vad är det för någonting som då
ligger i föreställningsvärlden? Vad finns i lådan med
olika förslag som ni ändå så småningom måste ta
ställning till?

Sedan till frågan om riskkapital för småföretag.
Ingvar Carlsson gjorde ett inlägg på temat att vi
bara ville gynna aktieägare. Det är självklart inte
fallet. Om det vore den enda effekten, skulle vi
avstå från åtgärden. Men vi vet att det behövs ökat
riskkapital, framför allt i de mindre företagen, och
vi tror att avskaffande av dubbelbeskattningen är
en av flera lämpliga åtgärder för att åstadkomma
detta.

Också ni inser ju att det här är ett problem. Ni har
själva föreslagit att man skall ta 10 miljarder av
pengar från AP-fonderna och satsa som riskkapital
i småföretag. Med Ingvar Carlssons retorik skulle
jag kunna fråga: Varför satsar ni inte det på gamla,
sjuka och handikappade i stället, som behöver
pengarna? Självklart därför att ni inser att för de
gamlas, för de handikappades, för barnens och alla
andras skull behöver vi expanderande småföretag
och att de behöver riskkapital för att kunna
expandera.

Så till arbetsrätten. Nej, jag har inga som helst
problem med mitt tal på TCO-kongressen, för det
jag sade till TCO:arna var att jag tyckte att
arbetsrättskommittén hade gått för långt när den
föreslog både ändrade turordningskretsar och en
undantagskvot på 20 procent. Samtidigt sade jag till
TCO:arna att jag tycker att de går för långt i
kritiken när de inte är beredda att på något sätt
lyssna på småföretagarna och deras problem.

Samma kritik riktar jag nu mot
Socialdemokraterna. Göran Persson har försökt
lyssna på småföretagare. Han säger i intervjun i
Veckans Affärer i maj: ''Att t.ex. låta småföretagen
undanta en eller två personer från
turordningsreglerna är inte särskilt dramatiskt.''
Samma förslag kritiseras i dag i mycket hårda
ordalag av Ingvar Carlsson, som säger att det här
kommer att gå ut över unga kvinnor som har små
barn, de äldre anställda, människor som har
problem med hälsan eller har handikapp.

Om igen, Ingvar Carlsson: Det är självklart inte
detta som är syftet, utan det är att vi skall få fler
jobb också för de grupper som Ingvar Carlsson
nämner. Och det som var en insikt hos Göran
Persson i maj kan väl inte vara någonting så oerhört
förhatligt som det låter när man hör på Ingvar
Carlsson i dag.

(Applåder).

Anf. 13 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Ingvar Carlsson känner jag ju som en
hygglig person, så jag kan väl starkt understryka att
jag önskar inte honom en årslång
socialdemokratisk partikongress. Det kan räcka
med någon vecka. Ibland tror jag nämligen att
Ingvar Carlsson säger saker som han måste säga
med utgångspunkt i sitt parti, när han borde veta
bättre.

Det finns kanske anledning att påminna något om
den verklighet som vi alla vet att Ingvar Carlsson
känner. Ta vad som hände för tre och ett halvt år
sedan! Den socialdemokratiska regeringen avgick.
Stoppaket: prisstopp, lönestopp, strejkstopp. Egna
finansministern avgick.

Om nu verkligheten var så desperat för tre och ett
halvt år sedan, hur skulle vi då på hälften av den
tiden kunna reparera allt? Socialdemokraternas
egen finansminister gav upp, som sagt. Den nye
började före valet tala om vändpunkten i
konjunkturen. Det kom ingen vändpunkt.

Först blev konjunkturen i vår omvärld betydligt
sämre. Återigen: Detta är verkligheten.
Lågkonjunkturen finns kvar fortfarande, två år
efter valet.

Som jag påminde om i mitt förra inlägg var ni själva
med och tog bort valutaregleringen. Men ni visste
uppenbarligen inte vad ni gjorde. Konsekvenserna
av detta, rörligheten för kapitalet -- vad har ni
själva för recept i det fallet? Vi har ju fått en lektion
med åskådningsexempel förra hösten, då också
Ingvar Carlsson var med och lärde sig.

När vi håller tillbaka utgifterna anklagas vi för att
vara orättvisa. Ni glömmer då, eller bortser från
den verklighet som vi har att betala för: den höga
arbetslösheten och den exceptionella
flyktingsituationen, som tillsammans intecknar
omkring två tredjedelar av de budgetförstärkningar
vi har åstadkommit så här långt.

Ingen tidigare regering har satsat så mycket av
allmänna medel i kampen mot arbetslösheten som
denna regering. Ingen tidigare regering, i varje fall
inte sedan andra världskriget, har satsat så mycket
för att försöka möta de enorma flyktingproblemen.
Frågan kommer osökt: Är detta svaga eller starka
grupper? Jag tycker att det är svaga grupper, de
som är arbetslösa, de som flyr för sitt liv. Kan det
vara fel fördelningspolitik att försöka hjälpa dem
efter förmåga?

Socialdemokraterna vill stimulera ekonomin
genom att öka konsumtionen, detta utan garantier
för att dessa tiotals miljarder ger nya investeringar i
produktion. De kan lika gärna gå till sparande, med
dagens höga sparbenägenhet. Vi vill skapa bättre
konkurrensvillkor för produktionen, främst i de
mindre och medelstora företagen. Detta är en
vattendelare.

Jag vill gärna upprepa mina frågor. Är det fel,
Ingvar Carlsson? Varför skall vi stimulera det
kapital som vi har arbetat ihop i Sverige att lämna
landet? Det har även den norska
arbeiderpartiregeringen insett, att
dubbelbeskattning kanske inte var någon succé. De
har avskaffat den. Vi har krävt det långt före valet,
så det kan inte vara någon nyhet. Vi vill att det skall
finansieras. Det har vi krävt. Det görs också. Det
blir skärpningar när det gäller arbetsgivaravgifter
och utlandstraktamenten. Vad har ni för alternativ?

Ni påstår alltid i svepande ordalag att vi för en
orättvis politik, och så riktar ni er till Centern, till
Folkpartiet och till kds. Det hade varit mer
trovärdigt om kritiken hade kommit från ett parti
som fört en rättvis politik under 80-talet. Nu
tvingades vi i en av de första finansplanerna
redovisa att klyftorna hade ökat under hela 80-
talet. Det gör inte saken bättre i dag. Det handlar
om frågor där vi har drivit på, sådant som vi inte
lyckades få igenom under er tid i regeringsställning.
Det hade bara krävts att ni hade ställt upp, så hade
det ordnat sig. En sänkning av matmomsen fick ni
aldrig genomföra. Det genomförde den här
regeringen.

Det är den här regeringen som tillfälligt har
eliminerat reallöneskyddet på 2 %, det som ni
införde i och med skattereformen. Vi har ingen
reallöneökning, och det innebär en skattesänkning
för dem som tjänar mest. Riksdagsmajoriteten har
tagit bort grundavdraget för höginkomsttagare. Jag
förnekar inte att Centern i det fallet har bidragit
aktivt. Ni införde även detta. Det som jag hänvisar
till nu är inte tillräckligt, men det är tvärtemot er
politik. Ni ökade klyftorna. Vi försöker minska
dem genom att ändra era politiska beslut från förra
valperioden.

Jag förstår inte riktigt vad det är för sorts kritik
Ingvar Carlsson egentligen riktar mot oss.
Dessutom vill jag säga att jag inte tillhör de stora
kapitalägarna. Mina tio Fermenta-aktier kan nog
även Gudrun Schyman acceptera.

(Applåder)

Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag skall be att få svara på det Ingvar
Carlsson tog upp i sitt första anförande när han
talade om kds och löftena till åldringsvård och
åldringsomsorg. Det är helt rätt att vi lovade att
göra allt vad vi kunde för att se till att det finns
tillräckliga resurser för åldringsvård och
åldringssjukvård. Vi hade bl.a. den idén att man ur
löntagarfonderna, som vi har varit emot, skulle
kunna ta ett visst kapital och satsa för att bli av med
en del flaskhalsar och lösa upp en del knutar som vi
menar fanns och finns inom vården. Vi vann inte
gehör för den ståndpunkten. Vi vann däremot
gehör för önskemålet att tillsätta en utredning för
att ta reda på hur det egentligen förhåller sig med
resursbehovet inom vården. Där fick vi gehör. Som
Ingvar Carlsson väl vet kommer vi att få se
resultatet av den utredningen inom kort.

Sedan kan jag kanske hålla med om att det var en
smula aningslöst av oss att inbilla oss att ekonomin
inte var så skraltig som det sedan har visat sig att
den var. Vi borde naturligtvis ha begripit att
ekonomin skulle vara sämre, med en regering
under Ingvar Carlsson där finansministern ger sig i
väg därför att han inte tror på politiken, och där
statsråd går ut och gråter i kulissen, och det talas
om en vändpunkt som inte infinner sig -- den infann
sig, men det var inte i ekonomin utan utifrån
finansministerposten. Vi borde kanske ha begripit
att ekonomin skulle vara sämre, med ett sådant
ledarskap. Det talades ju om politiskt ledarskap här
tidigare.

Jag kan försäkra Ingvar Carlsson och alla övriga här
i kammaren och alla som lyssnar, att vi har som vår
ärliga vilja och mening att göra vårt yttersta för att
se till att våra äldre inte kommer i kläm. Att
ekonomin är skraltig kan vi naturligtvis ta ett ansvar
för, trots att vi inte fanns med på den tiden då
Ingvar Carlsson styrde och ställde. Vi fanns inte
med i regeringen och inte heller i riksdagen.

Låt mig också säga någonting om flyktingpolitiken.
Här har Wachtmeister härjat verbalt och varit
irriterad över att ordet rasist tydligen har
förekommit, riktat mot honom. I dag kan TT
berätta att Anne Rhenman också tycker att
Vivianne Franzén uttalar sig omdömeslöst om
flyktingfrågan. Hon säger: I mina ögon är hon
rasist. Dessa påståenden kommer från de egna
leden. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi
försöker ta oss an denna problematik konstruktivt
och inte kastar beskyllningar mot varandra. Men
det är klart att det i somras, Ian Wachtmeister,
förekom uttalanden, exempelvis om att Sveriges
skolbarn snart skulle behöva falla på knä vända mot
Mekka osv. Sådant skapar odiskutabelt förvillelse
och uppvigling.

Det är intressant, detta med flyktingpolitiken. Så
länge man kan tala om flyktingarna som ett
kollektiv, något anonymt, då kan man tydligen få
en viss uppslutning när det gäller att vara hård och
tuff i sin attityd. Men när folk blir bekanta med en
flykting, när flyktingen får ett ansikte, då ''drösar''
det in brev från folk som kräver att vi skall se till att
de får stanna och inte begriper hur människor kan
utvisas. Då har man blivit bekant. Då har det
uppstått en vänskap. Då känner man gemenskap.

Vi måste vara så pass ärliga att vi ser varför
människor flyr, varför de ger sig i väg. Jag kan säga
att jag tycker att det är svårt och tufft att se att vi
utvisar så många som vi gör. Gamla, orkeslösa skall
ge sig i väg, från något som de trodde och hoppades
skulle vara en någorlunda trygg tillvaro. Därför
lämnade de gård och grund, sålde vad de hade och
ägde. Låt oss se på detta genom mänskliga,
solidariska glasögon. Det är synd om många
medmänniskor. Vi har resurser och möjligheter att
hjälpa till. Jag tror dessutom att det är mentalt
hälsosamt för oss att få hjälpa till.

Fru talman! Vi satsar dessutom rejält på att hjälpa
så många som möjligt att stanna i sin hemmaregion.
Helt nyligen fattade regeringen beslut om att bygga
enkla bostäder nere i det forna Jugoslavien och att
täta tak inför vintern på sönderbombade hus, så att
människor inte skall behöva frysa ihjäl.

Fru talman! Jag tycker att vi skall ha en varm och
omtänksam ton när vi talar om människor i nöd och
inte tala om dem som om de vore pjäser som man
kan flytta fram och tillbaka hur som helst. Tillvaron
i vårt land, tonen mellan politiker och partier i vårt
land skulle också bli mjukare om vi såg på
flyktingar och invandrare med litet mer värme.

(Applåder)

Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Ian Wachtmeister tycker inte att man
skall bry sig om vad han skrev i Länstidningen
Östersund eller i sin bok. Det är vad jag länge har
anat. Ian Wachtmeister menar inte att man skall ta
honom på allvar.

Jag tar Ian Wachtmeister på stort allvar, eftersom
att han riktar mycket försåtliga angrepp mot
grupper som kan ha svårt att försvara sig. Han
sprider fördomar på ett sätt som jag tycker att det
är oerhört viktigt att reagera emot.

Till Bengt Westerberg vill jag i min korta replik
säga följande: Det hade kanske varit lättare att
svara mer konkret om regeringen efter ett år hade
orkat tillsätta beredningen om de
socialförsäkringar som vi var överens om. Det hade
krävt ett minimum av åtgärder från regeringens
sida.

Jag har sagt att det behövs en genomgång av
nivåerna i olika försäkringssystem, inklusive de två
vi talade om. Jag kan också tänka mig att diskutera
föräldraförsäkringen.

Till Carl Bildt vill jag säga följande: Det
socialdemokratiska partiet har tagit ansvar för det
här landet i årtionden. Vi har klarat
sysselsättningen. Vi har klarat att steg för steg
bygga upp en trygghet. Under vår tid fick
människor ganska hygglig vård, och gamla kunde
känna sig trygga. Carl Bildt är den siste som ifrån
denna talarstol skall tala som om socialdemokratin
inte hade politisk förmåga. Ni fick chansen under
sex år. Då brakade det åt skogen med ett
underskott i budgeten på 13 % av
bruttonationalprodukten.

Nu är ni där igen. Upp till bevis när det gäller er
egen förmåga innan ni försöker börja hunsa
socialdemokratin! Vi är stolta över vad vi har gjort
för det här landet.

Många människor skulle önska sig våra värderingar
och vår politik -- det kan jag försäkra er. Den
önskan möter jag inte bara i
opinionsundersökningar.

Till Olof Johansson vill jag säga följande: Er egen
fördelningspolitiska studie visar att klyftorna har
ökat mer under de två år som Olof Johansson har
suttit i regeringen än under hela det 80-tal som ni i
så föraktfulla ordalag uttalar er om.

Det finns en sak av viss betydelse som inte
omnämns i regeringsdeklarationen. Det är det
faktum att vi har en regering som lånar till inemot
hälften av våra utgifter. Det faktum att vi är inne
i en ekonomisk kris skyller ni på företrädarna. Ni
omnämner inte ens det största problemet -- det
galopperande budgetunderskottet. Det har lyst helt
med sin frånvaro här i dag. Carl Bildt viftar med
Dagens Industri, men han glömmer arbetslösheten
och budgetunderskottet. Det visar att regeringen
har tänkt sig att lämna över dessa problem till sina
efterträdare. Historien känner redan ett bevingat
uttryck för det: Efter oss syndafloden.

Så vill jag tala om skolan. Ja, Carl Bildt, jag står
fast vid att vi skall ha en politik som gör att det inte
behövs poliser i skolan. I Haninge kommuns fall är
det ju indragningar från kommunerna med
neddragning av antalet lärare, speciallärare och
kuratorer som bäddat för en sådan situation.

Vilken är er lösning? Nu skall Carl Bildt lyssna, för
det här känner jag för. Jag har upplevt den gamla
skolan, som delades upp i en skola för bättre barn
och en skola för dem som kom från arbetarhem.
Det är den sortens skolsystem som ni är på väg
tillbaka till.

Ordföranden i Elevorganisationen sade i en
intervju i Dagens Nyheter i går: ''Medan
främlingsfientligheten ökar i samhället bygger vi
upp ett segregerat skolsystem som gör att barn och
ungdomar kommer allt längre från varandra. Snart
går invandrare i en skola, väletablerade svenskar i
en annan och Livets ord-anhängare i en tredje. Vad
händer när de träffas ute i samhället vid 23 års
ålder?''

Tänk på den frågan, Carl Bildt. Jag blev politiskt
engagerad en gång i tiden när jag upplevde det
gamla samhället där vi fick en klassindelning som
en följd av hur skolan fungerade. Så länge jag orkar
kommer jag att bekämpa återinförandet av ett
sådant skolsystem. Poliser ute på skolorna är ett
mycket allvarligt symtom på att någonting är sjukt
i samhället, Carl Bildt.

Finansminister Wibble bedömde
budgetunderskottet 1992/93 till 70 miljarder
kronor. Det visade sig att det blev 187 miljarder
kronor. I regeringsdeklarationen står det till min
stora förundran att inriktningen av finanspolitiken
fullföljs. Mot vad? Mot ännu större
budgetunderskott?

I massmedierna har vi nu fått reda på att den
moderatledda regeringen har ökat skatten för
inkomsttagarna. Det ledde till en våldsam
motattack från skatteminister Bo Lundgren. Han
hävdar att skattetrycket har sänkts. Han har inte en
tanke på att utgifterna överstiger inkomsterna med
215 miljarder kronor och att vi lånar till varenda
skattesänkning och måste betala ränta på den
utgiften -- 100 000 kr för varje miljon.

Det vore bra om regeringen utövade lite självkritik.
Det har varit för mycket arrogans och för litet
ödmjukhet, för mycket stöddighet och för litet
respekt, för stor tvärsäkerhet och för litet
eftertanke. Ni måste för er egen skull och för allas
vår skull inse att ni är på katastrofkurs.

(Applåder)

Anf. 16 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Ingvar
Carlsson fortsätter att leta reda på lösryckta rader
ur mina böcker. Han måste ha det svårt med
argumenten. Det vore ännu enklare om Ingvar
Carlsson lyssnar på vad vi säger.

Jag tycker att det bra att städa framför sin egen
dörr. Mona Sahlin, som tillsammans med bl.a. mig
stämt Hustler för förtal i samband med pornografi,
kvalar nu in som statsministerkandidat genom att
sanktionera en nidbild av mig som könsorgan i
Metallarbetaren och genom att föreslå en bojkott
av Ny demokrati i riksdagen. Hon blev bedrövad av
att det bara var Bengt Westerberg av partiledarna
som hade det dåliga omdömet att ställa upp på
hennes förslag. Det är ledarskap och påläggskalvar
det, Ingvar Carlsson!

Lagom till det att Carl Bildt erinrade om att det är
1993 och inte 1963 visade Bengt Westerberg att det
är 1933. Han ville beröva mig permanent
uppehållstillstånd. Det är dåligt, Bengt
Westerberg. Det är fantastiskt skrämmande, och
det är dessutom oförskämt. Det är åsiktsförtryck
och apartheid. Bengt Westerberg tycker tydligen
att det är bra att utvisa dem som inte har den rätta
åsikten och ta in dem som röstar på Folkpartiet!
Det är tjusigt! Bengt Westerberg blir bara värre för
varje dag som går. Frågan är vad det skall sluta
någonstans.

Vi i Ny demokrati är inte främlingsfientliga. Vi har
många vänner bland de invandrare som finns i
Sverige. Det vet antagligen Bengt Westerberg
också. Men vi talar för svenskarnas intressen. I
vilket annat land blir man anklagad för att tala för
sitt folks intresse? I Bengt Westerbergs Sverige är
det fult att vara svensk. Vad är det ni håller på med?
Göm er inte bakom en massa flum om
främlingsfientlighet och rasism! Det är nämligen er
politik vi talar om här i kammaren. Den är usel, och
den kostar svenska folket massvis med pengar.

Alf Svensson är en trevlig krabat, men han skall
inte kommma dragande med att det är något fel på
Vivianne Franzén! Hon är också en förträfflig,
duktig och engagerad person. Hon kritiseras inte av
sina egna. Hon kritiseras inte av folk, och folk
förstår det hon säger. Det skapar ingen
upphetsning.

Alf Svensson har för övrigt själv uttryckt mycket
kritiska synpunkter om muslimsk fundamentalism
och annat. Det finns en artikel om det. Ni viftar ju
alltid med tidningar här. Leta i arkiven tills ni hittar
Dagens Nyheter från den 26 oktober 1989! Där fick
vi med 80-talet också! -- det var väl bra?

När jag ändå har Alf Svensson på gång vill jag
nämna biståndspolitiken. Det är några som har
talat om den i dag och att den blir så bra eftersom
vi lägger ner så mycket pengar på den. Vad är det
som säger att något blir bra av att man häller ut
pengar? En dyr biståndspolitik är inte alls bra. Jag
vill påstå att det går att göra den dubbelt så bra för
halva beloppet. Vi har gjort fel där. SIDA är
fortfarande en skandal. Jag vet att ni håller på och
försöker röja upp i det hela. Lycka till med det!

Men kom inte dragande med att vi är
främlingsfientliga därför att vi kritiserar er med all
rätt. Ni är ansvariga för det ni gör och de kostnader
som detta medför för skattebetalarna i Sverige.

Nu har regeringspartierna fyra gånger på sig att få
sista ordet. Då brukar de vara extra kaxiga. Var så
god!

(Applåder)

Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Carl Bildt talar om att det låter som 60-
talsretorik här. Det kanske inte är så konstigt med
tanke på att det är någon form av 30-talspolitik som
vi är på väg tillbaka till -- ett klassamhälle. Många
människor känner igen sig i den beskrivningen. Det
är den bistra verkligheten.

Carl Bildt talar också om ljuset i tunneln. Det
påminner mig om nära-döden-upplevelser. Det är
kanske detta det handlar om, nämligen den
borgerliga regeringens nära förestående avsked och
död.

Det är väl bra om Olof Johansson inte känner sig
som en aktieportföljbärare, men då tycker jag
också att han skall sluta att uppföra sig som en
sådan. Han borde sluta att sitta med och
administrera en ekonomisk politik som
uppenbarligen innebär en extremt orättvis
förmögenhetsfördelning i detta land och en extremt
låg beskattning av avkastning på kapital med
internationella mått mätt. Det går alldeles utmärkt
att göra något åt det, Olof Johansson, om den
nuvarande politiken känns för tung.

Jag vill använda min sista knappa tid här till frågan
om flyktingpolitiken. Det är en mycket allvarlig och
viktig fråga. Jag skulle önska att vi kunde höja den
upp över det partipolitiska käbblet. Jag tycker att
vi skall sortera upp begreppen.

Flyktingar är människor som vi tar emot i Sverige.
De är fördelade via en kvot som kommit till genom
diskussioner i FN. Alla länder gör detta, och vi tar
vårt ansvar.

De människor som vi företrädesvis talar om här i
landet är asylsökande. Det är människor som flyr
till landet Sverige för att få skydd mot våld,
förtryck, politisk terror och regelrätt krig. Skall vi
säga att Sverige inte är ett land som har öppna
gränser för dessa människor som flyr? Jag tycker
inte det. Jag tycker att vi skall säga att Sverige är
och skall förbli ett land som öppnar sina gränser för
alla människor som tvingas att fly under och ifrån
ett politiskt övervåld och ifrån terror och förtryck.

Det är makabert att höra Ian Wachtmeister påstå
att de som i dag flyr från Bosnien är ekonomiska
flyktingar. Jag tror faktiskt inte att de är det.

Jag är mycket överens med Bengt Westerberg om
flyktingpolitiken. Men jag tycker också att det vore
ärligt om vi som är överens om detta även erkänner
att 90 % av de människor som i dag flyr världen
runt till följd av förtryck även flyr från väpnat våld.
90 % av det våldet kommer från vapen som
exporterats från den rika världen, inklusive
Sverige.

Det bästa sättet att få stopp på världens
flyktingströmmar är att begränsa och förbjuda den
internationella vapenhandeln. Vi kan vara ett
föredöme i det här landet genom att förbjuda
svensk vapenexport. Då skulle vi se till att många
människor slapp fly från död och elände.

(Applåder)

Anf. 18 TALMANNEN:

Meningsyttringar från åhörarna är inte tillåtna.

Anf. 19 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! I min tidigare replik återkom jag inte
till Ian Wachtmeister. Jag skall göra det nu i all
korthet.

Det är förvisso inte min mening -- jag tror inte
heller att Ian Wachtmeister menade allvar med den
repliken -- att Ian Wachtmeister skall ringa mig och
fråga varje gång han skall göra ett uttalande. Det
skulle om inte annat belasta min telefon på ett
besvärande sätt.

Ian Wachtmeister kan ta det som jag sade som ett
råd, som en uppmaning, som en synpunkt eller hur
han vill. Det jag sade var att jag tror att det vore
bra om Ian Wachtmeister någon gång litet tydligare
markerade distans till det som Ian Wachtmeister
själv innerst inne måste inse är omdömeslösheter,
övertramp och förlöpning. Sådant förekommer,
men när det förekommer av företrädare för en
riksdagsgrupp eller ledande företrädare för ett parti
kräver den demokratiska debattens anständighet
att man gör en markering. Om man inte gör det
återfaller det på en själv.

Jag vet att Ian Wachtmeister är en politiker med en
konstruktiv sida också. Inte minst i ljuset av detta
tycker jag att han skall göra dessa markeringar. Om
Ian Wachtmeister från denna talarstol säger att Ny
demokrati inte är främlingsfientliga är det bra. Säg
det på litet fler ställen! Säg det litet oftare! Säg det
så att det märks, och ta avstånd från dem som säger
motsatsen!

Låt mig sedan gå över till Ingvar Carlsson, som inte
svarade på de konkreta frågor jag ställde. Han hade
egentligen inte något annat att säga än att
socialdemokratin är stolt över sitt förflutna. Jag
hade inte trott något annat. Det finns inget av
självprövning, inget av omtänkande när det gäller
80-talspolitiken i det vi har sett komma ut ur de
socialdemokratiska partikongresserna.

Men stolthet eller inte över det som har varit, nu
handlar det om en politik för framtiden i den
situation vi faktiskt befinner oss i. När Ingvar
Carlsson säger -- det var väl skrivet i förväg -- att
jag inte har talat om arbetslösheten i den här
debatten, kan var och en som har lyssnat på
debatten intyga att det är fel.

Varje minut jag har stått i talarstolen i denna debatt
har jag talat om nya jobb och förutsättningar för
nya jobb. Jag har talat om regeringens politik som
allra främst är inriktad på detta. Jag har ställt frågor
till socialdemokraterna om deras politik. Jag har
kritiserat den när jag anser att den hotar det som nu
måste vara det centrala, nämligen nya jobb. I den
här debatten är det jag som har talat om de nya
jobben och den politik som är nödvändig.

Jag ställde konkreta frågor. Skall ni riva upp vad vi
gör för egenföretagarna? Skall ni riva upp de
modifieringar av arbetsrätten som kommer att ske?
Skall ni återinföra dubbelbeskattningen av
kapitalet? Det är viktiga frågor som Ingvar
Carlsson förr eller senare måste svara på. De är
viktiga därför att om han säger att
socialdemokraterna kanske skall låta dem vara
kvar trots allt, blir dubbelmoralen i
klasskampsagitationen så tydlig. Säger han att de
skall riva upp allting är det en återgång till gammal
politik. Då riskerar han att släcka de ljus som håller
på att tändas ute hos Sveriges småföretagare. De
ger faktiskt nya jobb.

Jag upprepar detta, och låt mig gärna vara marxist
på denna punkt: Det finns inga jobb utan kapital.
Det krävs kapital för att åstadkomma jobb. Det
insåg redan den gamle Karl Marx. På den punkten
skulle det behövas litet mer marxism. När vi
underlättar för kapital ute i företagen är det för att
underlätta att det skapas nya jobb. Om vi inte gör
det kommer detta inte att lyckas.

Låt mig till slut ta upp två punkter när det gäller
skolan. Valfrihet i skolan är viktigt. Vi har gjort
denna valfrihet öppen för alla. I socialdemokratins
Sverige fanns det valfrihet, men den förutsatte en
tjock plånbok. Det var höga avgifter till
privatskolorna. Det var bara rikemansbarn som
kunde gå i friskolor, privatskolor eller enskilda
alternativ. Så är det icke längre. Vi har gett samma
rätt att välja skola -- enskilda alternativ, friskolor
eller inom den obligatoriska kommunala skolan --
till alla, oavsett plånbokens storlek. Detta är
oerhört viktigt för framtiden.

Ingvar Carlsson släntrade i väg mot att Beatrice
Ask, ställd inför en konkret fråga i en konkret
situation i en skola i en Stockholmsförort, hade sagt
att i den situationen måste man vara beredd att
kalla in polisen.

Jag vet inte om Ingvar Carlsson läste artiklarna i
Aftonbladet och är bekant med situationen. Jag
tror inte att han är det. Då skulle han inte ha
släntrat i väg på det sätt han gjorde. I en situation
där man har ett ligistgäng som terroriserar, som
drar in flickorna på toaletterna, som våldtar dem,
och där det inte finns någonting att göra, går det
inte -- hur mycket man än tycker att man skall
utnyttja detta partipolitiskt -- att stå vid sidan om
och säga: Byt regering.

Det kan tänkas att man av andra skäl anser att man
skall byta regering. Men det har inte i denna
diskussion att göra. Man skall ingripa mot ligisterna
och säga ifrån på skarpen. Är det polis som krävs
skall polis sättas in för att skydda oskyldiga flickor,
oskyldiga lärare och oskyldiga människor. Att
utnyttja detta i partipolitisk agitation är att sänka
sig relativt lågt. Det är under Ingvar Carlssons
värdighet.

(Applåder)

Anf. 20 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Enligt min uppfattning står det utom
allt tvivel att Ny demokrati är ett främlingsfientligt
parti. I motsats till statsministern tror jag att skälet
till att Ian Wachtmeister vägrar att ta avstånd från
de tydliga förlöpningar som Bert Karlsson,
Vivianne Franzén, John Bouvin och andra gör är att
han i själva verket delar deras värderingar och är en
av dem som hetsar fram den här typen av
uttalanden.

Jag tycker att svenskhet är någonting fint. Jag har
ofta talat om detta i olika sammanhang. Men för
mig är solidariteten också med de medmänniskor
utanför landets gränser som har det svårt på olika
sätt en viktig del av svenskheten. Jag tycker inte att
det är förenligt med svenskhet -- i varje fall inte
med det jag lägger in i begreppet svenskhet -- att
utvisa människor på grund av deras hudfärg eller
religion om de har goda skäl för att stanna i Sverige.

Temat i mitt huvudanförande i dag var det som jag
uppfattat som ''bisatsmoral'' i Socialdemokraternas
budskap inför valet. Tyvärr har inte mina tvivel på
denna punkt skingrats under diskussionen. Ingvar
Carlsson har inte varit tydligare i dag än vad han har
varit tidigare i olika sammanhang.

Det ges inte några tydliga besked i de svåra
frågorna, utan Socialdemokraterna nöjer sig i hög
grad med det lätta budskapet. Jag hoppas att det
ändras inför valet. Det är viktigt av många skäl. Det
är viktigt för att man inte skall skapa felaktiga
förväntningar och därmed låsningar för en politik
som kommer att vara nödvändig, oavsett hur
regeringen ser ut efter valet.

Jag har litet svårt att förstå Socialdemokraternas
inställning till småföretag. Göran Persson har gjort
en del tappra försök att skapa en ny bild av vad
Socialdemokraterna har för inställning till
småföretag men har uppenbart tvingats retirera
inför och under kongressen.

Jag är själv uppvuxen med ett litet företag. Det
präglar självfallet i hög grad min inställning till små
företag. Jag kan från detta företag vittna om att det
finns mycket utrymme för mjukhet, värme och
social ansvarskänsla i små företag. Jag tror inte att
det företag som jag är uppvuxen med på något sätt
är unikt. Jag har mött precis samma förhållanden
hos många småföretag runt om i Sverige.

Jag besökte häromdagen ett företag utanför Umeå
som heter Ålö industrier. Det är ett framgångsrikt
företag bildat efter kriget. Metallklubbens
ordförande, som var vänsterpartist, vittnade om
vilken enorm betydelse det haft för detta företag att
det var ett familjeföretag lett av en person som
hade stark ansvarskänsla för de anställda och inte
alls den inställning till anställda med sociala
problem som Ingvar Carlsson tycks tro är typisk för
småföretagare.

Fru talman! Jag hoppas att Socialdemokraterna
tänker om på denna punkt. Det är nödvändigt om
vi skall klara ekonomi och sysselsättning i Sverige
på 90-talet.

(Applåder)

Anf. 21 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Jag skall i mitt sista inlägg försöka att
avstå från polemik. Jag skall bara konstatera att
Ingvar Carlsson utnämnde mig, Bengt Westerberg
och Alf Svensson till politiska livvakter. Det
retoriska trycket får vi väl leva med. Vi ser våra
roller som något vidare än så. När man har sett
oppositionen agera här i dag kan man däremot säga
att det inte är någon av er som passar som livvakt åt
någon annan. Så mycket kan trots allt konstateras.

Låt mig återkomma till frågan om
fördelningspolitiken. Jag tycker det är en viktig och
allvarlig fråga. Poängen i det jag sade är att vi
ändrat politiken. Jag preciserade detta på ett antal
punkter -- reallöneskyddet och grundavdragets
avtrappning för inkomster över brytpunkten. Jag
kan också nämna överförandet av 4,2 miljarder till
de kommunala kassorna. Om vi inte hade vidtagit
de åtgärderna hade klyftorna blivit ännu större.

Om man begränsar analysen till enbart
skatteområdet är det riktigt att klyftorna trots detta
har ökat. Det har sina rötter i den fråga som jag
aldrig fick besvarad under debatten. Det gäller
kapitalets rörlighet. En förutsättning för att skapa
dessa nya jobb är att behålla kapitalet i landet. Det
är i dag dyrare än det var tidigare. Vi måste sänka
skatterna för att behålla kaptialet i landet.

Jag sade redan i mitt inledningsanförande att detta
inte alltid är särskilt aptitligt ur fördelningspolitisk
synpunkt. Men syftet är mer än detta. Det handlar
inte enbart om fördelningspolitik. Det vore bra om
också den fungerade i denna del, men det gör den
inte. Det handlar om att skapa förutsättningar för
nya jobb, och då får man ta det onda med det goda.

Låt mig här göra den personliga deklarationen, att
om det uppkommer en nota på grund av
avskaffandet av dubbelbeskattningen -- något som
vi var för även före valet 1991 -- får vi se till att den
betalas. Att den skall finansieras är ett oeftergivligt
krav från vår sida.

Till sist kan jag konstatera att det viktiga och
avgörande för framtiden är att vi klarar att
långsiktigt skapa uthållig tillväxt som kan ge nya
jobb och utveckling i hela Sverige. Vi skall värna
om rättvisa, trygghet och god miljö. Det är bara på
detta sätt som vi kan ta ansvar för framtiden.

(Applåder)

Anf. 22 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! När Ian Wachtmeister talar om
biståndspolitik verkar det som om han tror att jag
reser runt med en hink med pengar och häller ut
dem över länderna. Ni häller ur pengar, säger Ian
Wachtmeister. Så är det naturligtvis inte. Det vet
alla som lyssnar.

Det är i stället så att svensk biståndspolitik
examineras av ett organ hos OECD som heter
DAC. Sverige får högsta tänkbara betyg för sina
biståndsinsatser. Just nu -- eller i varje fall ganska
snart -- sitter man i Japan. Från svensk sida är
statssekreterare Alf Samuelsson där. Japanerna vill
lära sig av den svenska biståndspolitik som de har
sett vara mycket lyckosam. En del brukar
imponeras av japanerna, deras effektivitet och
intresse för denna.

Jag läste upp vad en nydemokrat sade om en
nydemokrat, Ian Wachtmeister, så kasta inte detta
i ansiktet på mig!

Det sades här att det talas för svenska intressen. Ett
svenskt intresse är att vi bevarar vår humanitära
tradition. Det är verkligen ett svenskt intresse att vi
låter hjärtat vara med. Den flagga vi ser här i
kammaren som omnämndes är vi säkerligen stolta
över allesammans -- fattas bara! Men den är en
symbol som är uttryck för århundradens kärlek till
medmänniskor. Det vi vill ha sagt är att det svenska
är det generösa. Det är en väv som är vävd med
många inslag från många nationer och många
kulturer.

Efter utbytet av ord kan jag som gammal lärare inte
låta bli att säga att man även tidigare, dess värre, av
och till måste tillkalla polis till skolan. Det är inget
nytt. Det är ytterligt beklagligt när det behöver ske.
Men det har hänt när det har varit andra partier vid
regeringsmakten än de som sitter där nu. Det måtte
vi väl ändå alla känna till.

Fru talman! Jag tror att det finns all anledning att
tala om hemmens och skolans roll när det gäller att
överföra normer och den demokratiska
människosynen. Vi kan aldrig acceptera en skola
som inte står för den demokratiska människosynen.
Det var det jag skrev i den artikel som refererades
till här. Det var i varje fall den mening jag hoppas
att jag framförde. Jag kommer inte ihåg artikeln för
övrigt.

Nästa år har FN utlyst till familjens år. Det kravet
har inte precis ställts från svensk sida, utan det är
u-länderna som har ställt det kravet. Jag tycker att
det är viktigt att vi är med och medverkar till
insikten om vad de trygga familjerna, hemmen och
den normöverförande skolan kan betyda för att
vårt samhälle skall bli ännu bättre än vad det är för
närvarande.

(Applåder)

Partiledardebatten var härmed avslutad.

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1993/94:1 till skatteutskottet

1993/94:3 till jordbruksutskottet

1993/94:4 till socialutskottet

1993/94:5 till socialförsäkringsutskottet

1993/94:8 till bostadsutskottet

1993/94:10 till kulturutskottet

1993/94:11 till socialutskottet

1993/94:14 till justitieutskottet

1993/94:16 till lagutskottet

1993/94:19 till justitieutskottet

1993/94:47 till utbildningsutskottet

Skrivelse

1993/94:2 till skatteutskottet

Förslag

1993/94:RR2 till justitieutskottet

Redogörelse

1993/94:NR1 till utrikesutskottet

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1993/94:24 Förslag till ändrade regler om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m.

1993/94:29 Vissa ekonomiska regleringar år 1994
mellan staten och kommunsektorn

1993/94:31 Rätt för enskild utbildningsanordnare
att besluta i fråga om förmåner och ledighet för
vapenfria tjänstepliktiga

1993/94:55 Referensränta vid konsumentkrediter

Skrivelserna

1993/94:15 Redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen

1993/94:46 Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning vid förundersökning i brottmål
under år 1992

7 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 5 oktober

1993/94:14 av Hans Göran Franck (s) till
utrikesministern om utvecklingen i Ryssland:

Utvecklingen i Ryssland är tragisk och
oroväckande. Undantagstillstånd med
utegångsförbud har införts. Våldet har varit
massivt. Oppositionens massmedier har förbjudits.
Mötes- och demonstrationsförbud råder. Rysslands
parlament har upplösts. Presidentstyre med dekret
har införts. Den organiserade brottsligheten växer
lavinartat. Rättsväsendet fungerar inte.
Massfattigdomen sprider sig oavbrutet.
Demokratiseringsprocessen är i fara.

Min fråga till utrikesmininstern:

Vilka risker finns det att Ryssland varaktigt
utvecklas i odemokratisk riktning med allvarliga
kränkningar av mänskliga rättigheter, och hur vill
regeringen främja demokratiseringsprocessen?

1993/94:15 av Göthe Knutson (m) till
utbildningsministern om rätt att behålla
högskoleplats under värnpliktstjänstgöring:

Nära 4 000 värnpliktiga har under senaste året sökt
anstånd med värnpliktsutbildningen därför att de
samtidigt blivit antagna till högskoleutbildning.
Risken för att inte nästkommande år få den
eftertraktade högskoleplatsen gör att den
värnpliktsuttagne begär anstånd hos
värnpliktsverket. Detta skapar vissa problem.

I likhet med värnpliktsverket anser jag att den
värnpliktige skall få behålla sin högskoleplats under
den tid han fullgör värnplikten. Därmed försvinner
ca 4 000 anståndsärenden samtidigt som rättvisa
skapas. Som det nu är riskerar den
värnpliktsuttagne att förlora en värdefull
utbildningsplats medan han gör
värnpliktsutbildning, som frikallade och uttagna till
försvarets utbildningsreserv slipper.

Vilka åtgärder är utbildningsministern beredd att
vidta i syfte att skapa rättvisa i detta avseende för
värnpliktstjänstgörande ungdomar, som samtidigt
fått en högskoleplats?

1993/94:16 av Ingrid Andersson (s) till
kommunikationsministern om remisstid för
trafikplaner:

Vägverket upprättar en nationell plan för
stomvägarna och regionala väghållningsplaner för
övriga riksvägar. Banverket upprättar en plan för
stomjärnvägsnätet. Länsstyrelserna upprättar
länstrafikanläggningsplaner. Samtliga planer avser
perioden 1994--2003 och skall fastställas vid
årsskiftet. Planerna skall remitteras till bl.a.
länsstyrelserna, kommunerna och trafikhuvudmän.
Remisstiden är den 1 oktober--15 december 1993.

Hela planeringsprocessen har blivit fördröjd med
minst ett halvår bl.a. på grund av riksdagens beslut
om inriktning för planeringen under våren 1993.
Detta har lett till att remisstiden på den regionala
och lokala nivån har blivit avsevärt kortare än vad
som tidigare planerats. Remisstiden för
kommunerna blir i praktiken ännu kortare än vad
som anges ovan, vilket medför problem i många
kommuner att klara den demokratiska processen.
Många kommuner vill t.ex. behandla dessa planer
i kommunfullmäktige.

Är kommunikationsministern beredd att flytta
fram fastställelsetidpunkten till februari 1993 för
ovanstående planer så att remisstiden kan
förlängas?

1993/94:17 av Jan Andersson (s) till socialministern
om äldreomsorgen:

Under den senaste tiden har en rad
missförhållanden inom äldreomsorgen uppdagats.
Huruvida en del av dessa problem beror på ÄDEL-
reformen får den utvärdering som pågår visa. Det
är emellertid troligt att andra faktorer har haft
större betydelse. Dit hör indragningar av
ekonomiska medel från kommunerna och det
alltmer utbredda marknadstänkandet med idéer
hämtade från den privata varu- och
tjänsteproduktionen.

Min fråga till socialministern är följande:

Hur tänker socialministern agera för att få
förbättringar till stånd inom äldreomsorgen?

1993/94:18 av Maud Ekendahl (m) till
kulturministern om verkställighet av
utvisningsärenden:

En person, som skall utvisas ur landet från t.ex. en
flyktingförläggning, får beskedet om utvisning
samtidigt som polismyndigheten får det. Resultatet
är inte alltför sällan att polisen kommer till tomma
lägenheter och rum på förläggningar. Den
utvisningshotade hinner helt enkelt förbereda sig
och försvinna från förläggningen.

Vilka förändringar planerar regeringen för att
underlätta polismyndighetens arbete vid utvisning?

1993/94:19 av Filip Fridolfsson (m) till statsrådet Bo
Lundgren om konkurrensneutraliteten:

Enligt en nyligen avlämnad utredning, Vissa
mervärdesskattefrågor II -- Offentlig verksamhet
m.m., föreslås att kommunsektorns generella
avdragsrätt avseende mervärdeskatt skall slopas.
Utredningens förslag remissbehandlas för
närvarande.

I anledning härav har det uppstått en viss osäkerhet
på marknaden om förslaget leder till ett ökat
intresse hos kommuner och landsting att bedriva
skattepliktiga mervärdeskattetjänster såsom
städning, tvätt och transporter i egen regi.

Utredningen har beaktat egenregifrågan. Olika
lösningar har framtagits för att skapa neutralitet
mellan entreprenad- och egenregitjänster. Det är
mycket viktigt att den pågående privatiseringen av
ifrågavarande tjänster inte avstannar.

En möjlighet är att slopa den generella
avdragsrätten i kombination med någon form av
avgiftsuttag, konkurrensutjämningsavgift, i
samband med att kommunsektorn utför
skattepliktiga momstjänster i egen regi.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att
upprätthålla konkurrensneutraliteten?

8 § Kammaren åtskildes kl. 13.02.

Förhandlingarna leddes av talmannen.