Protokoll
1993/94:3
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamöter och ersättare för
riksdagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från Riksskatteverket inkommit bevis om
att
dels Bengt Lindqvist (s), Tyresö, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m.
den 6 oktober 1993 sedan Barbro Evermo Palmerlund (s) avsagt sig sitt upp-
drag som riksdagsledamot. Till ersättare för riksdagsledamöter har i detta
fall utsetts Kristina Persson, Stockholm, Sven-Åke Nygårds, Bromma, Carin
Jämtin, Stockholm, Stig Gustafsson, Bromma, och Kristina Nordström,
Stockholm, (alla s);
dels Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Särö, utsetts till ny ledamot av riksda-
gen fr.o.m. den 6 oktober 1993 sedan Nic Grönvall (m) avsagt sig sitt upp-
drag som riksdagsledamot. Till ersättare för riksdagsledamöter har i detta
fall utsetts Gunnel Welin, Varberg, och Böije Tönsgård, Heberg, (båda m);
dels Ola Karlsson (m), Granbergsdal, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 6 oktober 1993, sedan Ann-Cathrine Haglund (m) avsagt sig sitt
uppdrag som riksdagsledamot. Till ersättare har i detta fall utsetts Sten Tolg-
fors, Örebro, och Åke Andersson, Örebro, (båda m).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 5 oktober 1993
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn
Talmannen meddelade att Kent Carlsson (s) ansökt om sjukledighet under
tiden den 6 oktober-den 30 november.
Kammaren biföll denna ansökan.
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 3
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Talmannen anmälde att Kristina Persson (s) skulle tjänstgöra som ersät-
tare för Kent Carlsson.
Talmannen meddelade att Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp på
grund av uppkommen vakans anmält Hans Nyhage som ledamot i utbild-
ningsutskottet efter Ann-Cathrine Haglund.
Talmannen förklarade vald till
ledamot i utbildningsutskottet
Hans Nyhage (m)
Anf. 1 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Det som inträffat i Ryssland är tragiskt och oroande. Fascister
och gammelkommunister tvingade president Jeltsin att möta våld med våld.
Människoliv har gått till spillo. Den sköra demokratin har utsatts för allvar-
liga påfrestningar.
De allra flesta av oss känner lättnad över att kuppmakarna misslyckats.
Men vi inser att president Jeltsin och demokratianhängarna nu har en ännu
svårare uppgift. Demokratin måste inte bara verka med hjälp av allmänna
val, utan också kunna lösa de djupa ekonomiska och sociala problemen som
finns i Ryssland för att befästa sin legitimitet.
Rysslands öde ligger i det ryska folkets händer, men omvärlden bör känna
sitt ansvar för att stödja demokratin i de tidigare kommunistländerna.
Också för svensk del kan vi dra vissa slutsatser: Krisen i Ryssland har än
en gång visat att Sverige måste bedriva en fast och konsekvent utrikespolitik.
Vi kan inte överge en säkerhetspolitisk position utan att i nationellt samför-
stånd ha etablerat en ny. Säkerhetspolitikens trovärdighet står och faller
med det ansvar, den fasthet och den uthållighet som i decennier känneteck-
nat den svenska linjen.
Fru talman! Sverige saknar politiskt ledarskap. Den svenska ekonomin
driver vind för våg. Det skriver fondkommissionärsfirman Alfred Berg i sitt
senaste nyhetsbrev. Det är marknadens bedömning av tillståndet i landet,
efter två år med regeringen Bildt.
Om en liten stund kommer fyra företrädare för denna regering, i ett 45
minuter långt högtidstal, att prisa den egna politiken och skylla alla problem
på socialdemokraterna.
Med regeringens uppläggning blir det tyvärr inte många tillfällen till de-
batt här i dag. Därför vill jag att ni som lyssnar skall fundera litet extra på
vad de ord som kommer att användas här i dag egentligen betyder.
Carl Bildt kommer att tala om ”ljuspunkter” i ekonomin. Då menar han
att exportindustrin går bra på grund av att kronan tappat 25-30 % av sitt
värde. Det som statsministern för ett år sedan kallade ”ett misslyckande” är
i dag regeringens enda tillgång.
Men det är ingen ljuspunkt för dem som är arbetslösa. Företagen utnyttjar
den låga kronkursen till att höja sina vinster, inte främst till att öka mark-
nadsandelarna och därmed sysselsättningen. Det visar uppgifter från Ex-
portrådet.
Det är heller ingen ljuspunkt för alla de företag som är beroende av hem-
mamarknaden.
Det är i dessa små och medelstora företag som de nya jobben måste växa
fram. De drabbas nu hårt av regeringens ensidiga åtstramning. Det visar
30 000 företagskonkurser de senaste åren.
Olof Johansson kommer förmodligen att hävda att kronan föll därför att
vi socialdemokrater hade kongress för två veckor sedan.
Men, Olof Johansson, kronan har fallit stadigt i ett år nu. Så långa kon-
gresser har inte vi socialdemokrater.
Däremot har vi under hela den perioden haft en borgerlig regering som
låtit den svenska ekonomin driva vind för våg, en regering som tappat kon-
trollen över både budgetunderskott och arbetslöshet.
Carl Bildt kommer säkert att säga att han och regeringen skall göra Sve-
rige till en tillväxt- och företagarnation. Det sade han hösten 1991, det sade
han förra hösten och det kommer han att säga nu för tredje året i rad.
Men för tredje året i rad minskar tillväxten.
Regeringsföreträdarna kommer också att säga att arbetsrättslagstift-
ningen måste göras smidigare. Det betyder att företagen får lättare att
sparka folk.
Vilka vill företagen bli av med? Vi ser redan tendenserna.
Det är unga kvinnor som har små barn. Det är äldre anställda, som skulle
behöva lära nytt och utvecklas. Det är människor som har problem med häl-
san eller har ett handikapp.
Det regeringen egentligen vill är att minska inflytandet för löntagarna och
öka arbetsgivarnas makt.
Jag var litet nyfiken på om statsministern i årets regeringsförklaring skulle
ha mage att upprepa det moderata vallöftet om sänkta skatter och att det
måste löna sig att arbeta.
Riksrevisionsverket har ju visat att regeringen höjt inkomstskatten för
alla. Så fick vi beskedet: Det lönar sig mindre att arbeta i moderaternas Sve-
rige än tidigare.
Mest har regeringen höjt skatten för dem som har låg lön. De har fått en
skattehöjning som är dubbelt så stor som höginkomsttagarnas.
För att få sänkt skatt i moderaternas Sverige måste man ha en stor förmö-
genhet, eller en tjock aktieportfölj, eller ett fett arv som väntar, eller gene-
rösa penninggåvor i sikte. Tillhör du dem, då får du sänkt skatt.
Dessa grupper har redan fått betydande lättnader. Nu föreslår regeringen
ytterligare sänkningar av skatten på kapital. Det här är allvarligt av tre skäl.
För det första: Därmed rubbas den balans i beskattningen av arbete och
kapital som skattereformen åstadkom. Nu öppnas nya möjligheter igen för
skattefusk och skatteplanering. Kapitalägarna får kraftiga förbättringar.
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Gamla, sjuka, arbetslösa och vanliga löntagare drabbas däremot hårt av re-
geringens politik.
För det andra: De ekonomiska skillnaderna mellan olika grupper i Sverige
ökar ännu mer. Det blir som i USA under Reagan och i Storbritannien under
Thatcher. De rika blir rikare, och de fattiga blir fattigare.
För det tredje: Regeringen lånar till skattesänkningar för kapitalägare.
Skattesänkningarna är inte finansierade, utan dem lånar man till.
Försörjer du dig däremot på industriarbete, på att städa, köra taxi eller
bära ut post, då får du höjd skatt. Ju mindre du tjänar, desto mer tar den
moderate skatteministem och regeringen ifrån dig.
Med denna politik angriper den moderatledda regeringen, enligt min me-
ning, grunderna för det som gjort Sverige till ett bra land att leva och bo i.
Som ordförande för det socialdemokratiska partiet vill jag från denna ta-
larstol deklarera: Vi motsätter oss dessa orimliga och orättvisa förslag. Soci-
aldemokratin kommer 1994 att gå till val på en politik som innebär att rätt-
visa och trygghet också skall gälla i framtidens Sverige.
Vi kommer här i dag också att få höra att regeringen fortsätter att effekti-
visera och förbättra i kommunerna. Det betyder i klartext att 26 000 kommu-
nalt anställda får sparken. Det betyder att det blir ännu färre som jobbar på
dagis, i skolan, på sjukhus, på ålderdomshem och i hemtjänsten. Det är där
de arbetar, dessa kommunalt anställda, som från nyliberalt håll utpekas som
”tärande”.
AMS, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund och andra har räknat ut
att det är ekonomiskt vansinne att avskeda fler människor i kommunerna i
rådande arbetsmarknadsläge.
Kan vi få besked från regeringssidan i dag?
Var har regeringen de ekonomiska beräkningar som säger att samhället
tjänar på att ytterligare tiotusentals människor hänvisas till a-kassa och soci-
albidrag?
Förmodligen kommer statsministern att göra ett stort nummer av att rege-
ringen håller på att skapa Europas bästa skola.
När moderater talar om en bättre skola betyder det: färre lärare, större
klasser, mindre hjälp åt svaga elever, sämre skolmat, dåliga skollokaler.
Det betyder också att föräldrar som har råd, och som håller sig framme,
kan sätta sina barn i privata skolor, som dels gynnas bidragsmässigt på de
kommunala skolornas bekostnad, dels kan ta ut avgifter.
Skolpengen leder till en sämre skola för de allra flesta och till en allt bruta-
lare uppdelning av barn.
När det kommer rapporter om att våldet i skolorna och mot lärarna ökar,
då säger den moderata skolministern: ”Ja, varför inte---visst kan vi ha
poliser i skolorna.” Poliser? I Europas bästa skola!
Var det detta moderaterna menade, när man i valrörelsen talade om fler
poliser i Sverige?
Vi kommer också här i dag att få höra från talarstolen att valfriheten har
ökat.
Hur har valfriheten ökat för de 500 000 som i dag inte har något jobb, eller
för alla dem som vräkts från sina bostäder, eller för dem som tvingas ställa
sig i socialbidragskön?
Vad har den pensionär för valfrihet som inte har råd att bo kvar hemma
när maken läggs in på sjukhem?
Vad har gamla människor som får liggsår att välja på när personalen inte
har tid att sköta dem ordentligt?
Vem väljer att ligga ensam, den där allra sista natten i livet?
Jag håller med Bengt Westerberg om det han sade i programmet Aktuellt
för någon vecka sedan. Han sade: ”Om vi försämrar den offentliga servicen,
då lägger vi över bördor på anhöriga, och det riskerar i värsta fall att leda
till att de får jobba så hårt att deras sjukdomar eller åldrandeprocess kan
påskyndas och det är allvarligt. De människor som ständigt talar om nedrust-
ning av den offentliga sektorn, de borde lära sig av det här.”
De som borde lära sig, de som påstår att den offentliga sektorn är för stor
och att det är bra att den rustas ned, de sitter här i kammaren. De heter t.ex.
Carl Bildt, Gunnar Hökmark, Gullan Lindblad och Lars Tobisson. De är
moderater. Och ute i kommunerna sitter ännu fler moderater och planerar
nya nedskärningar av välfärden.
Vem står för regeringens politik? Är det Carl Bildt eller Bengt Wester-
berg? Är det statsministern eller vice statsministern? Fru talman! Jag erkän-
ner att det är en märklig fråga att behöva ställa.
Vi är många som är oroliga över vart Sverige är på väg. Sjukvårdsminister
Bo Könberg är orolig över att gamla vanvårdas. Alf Svensson är orolig över
att den ekonomiska brottsligheten ökar. Arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund är orolig över alla arbetslösa ungdomar.
Men det räcker inte att vara orolig, inte när man sitter i regeringen, inte
när man har majoritet i denna kammare och inte när man har makten ute i
kommunerna.
Det räcker inte att vara orolig när vi har ytterligare ett år framför oss, då
svensk ekonomi kommer att driva vind för våg, och då landet kommer att
vara beroende av Ny demokratis nycker och försök att skapa motsättningar
mellan människor.
Det finns forskare, bl.a. i Tyskland, som menar att högerextremisterna,
om de inte hade invandrarna och flyktingarna att skylla allt elände på, skulle
vända sitt hat mot någon annan grupp, t.ex. arbetslösa eller handikappade.
Men så kan det väl ändå inte vara i Sverige?
Sedan läste jag en artikel i Aftonbladet förra veckan av Lennart Nolte,
förbundsordförande i Synskadades Riksförbund. Han citerade lan Wacht-
meister, som sagt: ”Toaletterna har blivit stora och ödsliga för att passa rull-
stolar. Och trapporna går knappt att gå i för att man skall kunna åka i dem.”
Kan vi få ett besked här i dag från lan Wachtmeister? Är det handikap-
pade som står näst i tur för Ny demokratis kampanjer?
Kan vi få besked från Folkpartiet? Står Folkpartiet ut ett år till, eller kan-
ske ännu längre - om jag skall tro regeringsdeklarationen - med att regera
på nåder av Ny demokrati?
Alf Svensson! Ni sitter i regeringen, och ni har ansvaret. Ni lovade mer
pengar till sjukvården och äldreomsorgen. Det var många, framför allt
äldre, som trodde på det löftet. Men det blev mindre pengar och sämre vård.
Var finns moralen och etiken hos kds när det gäller sjuka och gamla?
Fru talman! Utmaningarna som ligger framför oss är gigantiska.
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Vi skall pressa ned den högsta arbetslösheten i modern tid.
Vi skall ta ned ett budgetunderskott som skenar.
Vi skall betala räntor på en statsskuld som passerat 1 000 miljarder kronor.
För att klara de kraftprov som ligger framför oss, måste vi koncentrera all
vår förmåga på att lösa de stora problemen.
För det första, och det viktigaste av allt: Vi måste få fart på tillväxten igen.
Vi socialdemokrater vill ha en rejäl stimulans av produktion och investe-
ringar. Efterfrågan måste öka. Vi har lagt fram en rad konkreta förslag i
detta syfte i vår ekonomisk-politiska motion till riksdagen. Allt fler ekono-
mer stöder nu vår uppfattning.
För det andra: Arbetslösheten måste ned. Den svarar i dag för tre fjärdede-
lar av budgetunderskottet. De nya jobben måste växa fram, främst i den pri-
vata sektorn. Men mot de nyliberala kraven på fler otrygga, underbetalda
tjänarjobb ställer vi socialdemokrater fler kompetenskrävande, välbetalda
och ansvarsfulla arbeten.
För det tredje: Vi måste sätta in kraftfulla åtgärder mot det strukturella
underskottet. Också här har vi en rad förslag. Vi vill bygga upp en ny finan-
siering av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Vi vill skapa en
hållbar finansiering av a-kassan. Vi vill förstärka skatterevisionen och ta
krafttag mot den ekonomiska brottsligheten.
Vi vänder oss bestämt mot att besparingarna ensidigt går ut över dem som
har det sämst, över gamla, sjuka och arbetslösa. Det är vi som är friska, har
jobb och tjänar bra som måste dra det tyngsta lasset.
Besparingarna måste utformas så att medborgarna känner att krisens bör-
dor fördelas någorlunda rättvist, så att var och en ser att de gemensamma
ansträngningarna leder till att fler och fler får jobb och kan försörja sig
själva.
För det fjärde: Regeringspartierna har med olika uttalanden skapat total
förvirring om vad de tänker göra med pensionerna, sjukförsäkringen, föräld-
raförsäkringen och andra trygghetsreformer.
Medborgarna måste få besked om vilka regler som gäller. Blir det in-
komsttiygghet eller bara grundskydd? Ett klart besked om socialförsäkring-
arna skulle leda till ett sving i efterfrågan.
Det är mycket vi själva kan och måste göra för att ta Sverige ur krisen.
Ansvaret för den svenska ekonomin är vårt eget, ingen annans. Den svenska
arbetslösheten kräver att åtgärder sätts in här, i vårt eget land.
Vi styr vårt eget öde, men vi är samtidigt beroende, på gott och på ont,
av vår omvärld. Vi påverkas av att 20 miljoner människor går arbetslösa i
Västeuropa.
Därför har den svenska socialdemokratin, tillsammans med övriga social-
demokratiska partier i Europa, inlett ett arbete med att utforma en ny stra-
tegi för full sysselsättning i Europa. Vår strategi skiljer sig helt från den nyli-
berala politik som styrt flertalet industriländer under de senaste tio åren och
som lett till massarbetslöshet och stagnation. Vi vill investera i människor, i
miljö, i social omsorg, i kultur, i ny teknologi och bättre kommunikationer.
Vi vill satsa på arbete och utveckling.
Om Sverige och andra europeiska länder verkligen skulle ta krafttag mot
arbetslösheten, då är jag övertygad om att fler och fler i vårt land skulle ställa
sig positiva till ett utökat samarbete i Europa och till ett svenskt medlemskap
i EG.
Därför vill jag vara med och verka för en förändring av politiken i Europa.
Därför vill jag framför allt ha en annan politik och en annan regering i Sve-
rige!
(Applåder)
Anf. 2 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Till dem som nu traditionsenligt lämnar lokalen vill jag på-
peka att baren inte har öppnat ännu.
I motsats till Ingvar Carlsson vet jag inte riktigt vad regeringen i allmänhet
kommer att säga så småningom. Det räcker för min del med vad den har sagt
och gjort.
Jag utgår också från att alla känner till den mycket allvarliga situationen
i världen och i Sverige. Jag vill själv inleda med att tala om den politiska
nervositeten i landet.
I somras åkte jag runt till 66 platser, från norr till söder, och talade till
säkert 66 000 personer. Under hela resan kunde vi se och höra folks oro över
arbetslösheten, och vi fick också upprepade bevis på de sociala och ekono-
miska påfrestningar som följt i flyktingpolitikens spår.
Framför allt medierna låtsades att vi åkte land och rike runt för att hetsa
mot muslimer - inte ett ord om vår kritik mot den ekonomiska politiken eller
om våra förslag hur man åtgärdar ungdomsarbetslöshet och kriminalitet, hur
man ändrar familj epolitiken och hur man kan göra för att ta sig ur politikens
eländiga träsk.
Reaktionen var våldsam. Det blev en makalös smutskastning. Man före-
slog t.o.m. öppet att de som yttrade sympatier för Ny demokrati skulle boj-
kottas kommersiellt. Det räckte. Ingen i detta land eller i detta rum reage-
rade mot det. Om ni använder ord som fascism osv., är det precis ett utslag
av det totala åsiktsförtrycket.
Om ni är intresserade, har vi vid det här laget 20 A 4-pärmar fulla med
oförskämdheter. Det går bra att läsa dem.
Man kan fråga sig:
Är vi rasister därför att vi kan räkna?
Är vi fascister därför att vi reser runt i Sverige och träffar folk, medan ni
andra ligger i hängmattorna?
Är vi uppviglare därför att vi talar om alla de här frågorna på ett sådant
sätt att folk begriper? Det är i och för sig ovanligt.
Är vi möjligen nazister därför att Bert Karlsson ger ut grammofonskivor -
vilket han har gjort förut också - med en orkester som spelar bl.a. Du gamla,
du fria? Jag tror att de kan göra en insats även för riksdagen, så att vi kanske
slipper få texten utskriven på lappar i bänkarna vid riksmötets öppnande.
Märker ni inte hur sjukt allt det här är? Reagerar ni inte när åsiktsmono-
polets mest fisförnäma företrädare t.ex. kräver att Expressen på löpsedlarna
skall be om ursäkt för att man publicerade Sifomätningar? Vi skulle kunna
visa tio löpsedlar som borde leda till fängelse för dem som har skrivit dem
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
en gång i tiden, därför att de är så förolämpande. Men de var riktade mot
Ny demokrati, och ändamålet tycks helga medlen.
Nu undrar jag, fru talman, hur det skall gå när ni skall besudla era händer
här. Pierre Schori skrev nämligen för en månad sedan: ”Ny demokratis parti-
ledning spelar på fördomar och okunskap. Den sprider lögner och förtal. Ny
demokrati är i dag ett odemokratiskt parti. Vaije annat parti” - det är värt
att tänka på för regeringen - ”som samarbetar med Ny demokrati kommer
att besudlas av denna riksdagens femtekolonn.”
Jo, jag tackar! Jag lyckades till slut få in en replik i Dagens Nyheter.
Det är personer som Schori som har fått mig att avsky politiken, men som
samtidigt ger mig adrenalin nog att jobba vidare, att avslöja den sortens poli-
tiker som hjälpt och stött förtiyckarregimer runt om i världen och nu låtsas
vara demokratins och humanismens apostel. Man tar sig för pannan.
Eller vad säger fru talmannen om Ingvar Carlssons lika löjliga som krän-
kande påstående att jag skulle vara ansvarig för en mordbrand i Trollhättan
därför att det stod en rad i en debattartikel i Länstidningen Östersund dagen
innan? Var och en som kan sin geografi kan komma till vissa slutsatser.
Jag undrar hur reaktionen skulle ha varit om det hade varit tvärtom, dvs.
om jag hade beskyllt Ingvar Carlsson för mordbrand eller Pierre Schori för
spioneri. Vad hade då hänt?
”Verkligheten är vår största fiende.”
Om ni - från vänster till höger i det politiska livet - fortsätter att kalla oss
och svenska folket för rasister, kommer svenska folket kanske att bli det. Jag
tycker att det är oförskämt om man som politiker skyller sina egna politiska
misstag på andra. Det är en sak om man gör det mot Ny demokrati - den
bluffen böijar alla genomskåda - men jag tror att det blir värre när folk bör-
jar tänka på att ni skyller på dem, på era egna väljare, på dem som de facto
betalar för era misstag.
Den svenska krisen är därför inte bara ekonomisk och politisk, utan den
är också i allra högsta grad moralisk.
Näste man till rakning är herr statsministern själv. Tillsammans med den
fantastiska trion Franzén och Dennis från Riksbanken och Wibble lyckades
han köra den svenska skutan i sank. För drygt ett år sedan hade vi en valuta-
reserv på 160 miljarder kronor. I dag har vi ingen valutareserv alls; det kan-
ske finns ett par miljarder kronor.
Riksbankspolitiken i allmänhet och ränte- och valutapolitiken i synnerhet,
som statsministern m.fl. här har försvarat, har kostat Sverige 80 miljarder
kronor och 100 000 jobb sedan 1990. Det här började nämligen innan denna
regering tillträdde. Om siffrorna är felaktiga, vill jag ställa frågan: Vilka är
de riktiga siffrorna? Vad var priset för uttalanden som ”vår kurs ligger fast”,
”vi försvarar svenska kronan till varje pris” och andra magnifika uttalanden
som ni körde med innan ni gick rakt in i väggen?
Jämfört med de 80 miljarderna, eller med det som över huvud taget hän-
der i landet, tycker man kanske att de 1,5 miljarderna för delpensionen är
ganska litet pengar, men det är ändå de som har gjort Carl Bildt mest upp-
hetsad. I ett fantastiskt indignationsnummer här i våras talade han i en
veckas tid om att jag var opålitlig och ohederlig och sade att Ny demokrati
hade brutit ett avtal. Sedan fick statsministern en utredning gjord av en stats-
vetare och kanslichef. Den visade att vi inte hade brutit något avtal. När jag
överlämnade den utredningen sade statsministern till mig att han trodde att
vi hade lagt den frågan bakom oss! Låt mig därför, fru talman, säga till stats-
ministern: Vi har inte lagt frågan om hederlighet bakom oss. Jag tycker näm-
ligen inte att det där indignationsnumret var särskilt hederligt av statsminis-
tern.
Sedan vill jag säga: Kom inte dragande med delpensionen en gång till! Ny
demokrati tänker inte diskutera någonting annat än totala omläggningar av
pensionssystemet - sådana är verkligen i och för sig mycket nödvändiga. Om
statsministern blir upprörd över brott mot icke-överenskommelser, som han
blev i våras, borde han bli ännu mer upprörd över brotten mot de överens-
kommelser som han själv har träffat med Socialdemokraterna - dem bryter
ni ju på båda hållen. Varför blir ni inte indignerade då? Är ni så vana vid att
ni lurar varandra, eller vad beror det på?
Så till den ekonomiska politiken. För ungefär ett år sedan påpekade jag -
nog så ensam i denna kammare - att Sverige inte till varje pris skulle försvara
kronan utan tvärtom låta den flyta, att vi skulle kraftigt dra ned räntan och
kombinera det med ett omfattande finanspolitiskt paket. Då svarade fru
Wibble - som härmed har rätt till replik - att detta var en usel politik och att
det var tur att jag inte hade något som helst inflytande på den ekonomiska
politiken. Nu, när vi vet hur det gick, vet vi alla att det var otur att fru Wibble
hade inflytande på den ekonomiska politiken. Det har nämligen visat sig att
vi hade ganska så rätt - eller hur? Men det erkännandet lär vi väl inte få.
Alla talar så mycket om företagsamhet. T.o.m. Ingvar Carlsson stöder
företag, han som i hela sitt liv har jagat företagen, förföljt dem med orimliga
skatter och försökt att misstänkliggöra dem. Nu har Socialdemokraterna se-
minarier för dem. Nu satsar alla på företagen. Okej, jag är företagare, och
nu skall jag anlägga en företagsaspekt på den här situationen.
Det Sverige som går så bra och som statsministern är så nöjd med är de
fria företagens, näringslivets och framför allt exportindustrins Sverige. De
täcker 20 - 25 % av vår BNP. De företagen går bra därför att den svenska
kronan flyter och därför att räntorna har dragits ned trots regeringens och
Riksbankens fatala valuta- och räntepolitik för ett år sedan. De går bra där-
för att de är välskötta och därför att de vet hur man producerar, rationalise-
rar och marknadsför.
Resten av AB Sverige - låt oss kalla det så - sköts av politiker i en eller
annan form. Detta AB Sverige gör världens största förlust och är skuldsatt
upp över öronen. Företagsledningen, dvs. regeringen - och riksdagen, får
man väl säga - vägrar att föregå med gott exempel och skära inom sin egen
kostnadssfär. Nya chefer i företaget utnämns inte på grund av kompetens
utan som tack för senast. Nivån därunder i det stora företaget är då landsting
och kommuner. Vad gör cheferna där? Man rensar inte i sin omständliga by-
råkrati - nej då. Där genomför man rationaliseringarna genom att avskeda
dem som producerar, dvs. sjuksköterskor, lärare, läkare, hemtjänstbiträden
och vad det kan vara. Det är lika begåvat som att rationalisera Volvo genom
att lägga ned biltillverkningen och stoppa in alla på kontoren. Man har kost-
naderna kvar men får ingenting för pengarna.
AB Sverige, alltså landet Sverige, är i kris. I ett sådant företag brukar före-
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
10
tagsledningen inte slå sig för bröstet, utan man brukar sätta till alla klutar
för att komma ur den knipa man är i. Nu är frågan: Orkar den här topptunga
kolossen över huvud taget ta sig upp ur politikens träsk? Det är en fråga som
även internationella iakttagare ställer sig med viss oro.
Frågan är också: Skall kompetens och sunt förnuft, det som vi egentligen
borde företräda, kunna segra över den kortsiktiga popularitetsjakt som Bildt
talade om i går och som har kännetecknat både hans eget och alla andra par-
tier under mycket lång tid? Ja, det är frågan det. Jag kan bara säga att vi
gärna ställer upp på konkreta, tuffa och förnuftiga åtgärder men inte på res-
ten.
Jag skall därmed lämna den ekonomiska politiken. Jag vill bara nämna
att vi har flera sådana förslag som de som finansministern kallade usla. Jag
kommer att presentera fler usla förslag. Ni kan ju då berätta hur usla de är,
så skall vi sedan följa upp vad som händer på de punkterna också. Jag kan
börja med några nu.
Jag menar att arbetsrätten måste ändras i grunden. Det säger regeringen
också, men jag menar att man måste ta en match med facket. Jag tycker inte
att facket representerar sina medlemmar på ett riktigt sätt. Långsiktigt mot-
arbetar facket medlemmarnas intressen. Därför måste man ta en match om
det och ändra på det. Men i den här församlingen kommer ju en massa män-
niskor från facket, så här är det nästan omöjligt att åstadkomma någonting
sådant. Det tror jag inte ens att den här regeringen vågar sig på. Men kom
ihåg att det är fackets åsikter - de arbetsrättsliga lagar och avtal som vi har -
som gör att företagen i dag kör övertid i stället för att anställa folk. Det beror
på dem. Var finns åtgärderna som nu måste fram?
En annan sak som måste ändras i grunden är ungdomspolitiken. Jag anser
att ungdomspolitiken är den största och mest ödesmättade frågan över hu-
vud taget framöver. Om vi fortsätter som vi gör nu, när ungdomsarbetslöshe-
ten är dubbelt så stor som den vanliga arbetslösheten, kommer vi att få ut-
slagna generationer.
Vad kan vi då göra? Ja, det skulle vara värt en egen debatt. Det behövs
krav i skolan på eleverna, krav på lärarna och krav på föräldrarna, som
måste inse att barnomsorg inte är föräldraomsorg. Ungdomslöner måste in-
föras, helst också två års provanställning. Vi skall ha ungdomspraktikplatser,
men de skall inte vara gratis för företagen - de skall inte ha några gratiserbju-
danden; det är inget bra förhållande. In med lärlingssystem! Inbyggda skolor
är självklarheter, liksom ungdomsbostäder som inte är byggda enligt bygg-
normen utan som ungdomar själva får komplettera, osv. Och ge premier till
dem som sköter sig - det är ju en originell idé! - i stället för lyxresor till värs-
tingar, osv.
Vi kan också arbeta med biståndsbrigader och katastrofbrigader, dvs. ut-
öka den allmänna värnplikten till alla, även tjejerna. Utom i det militära
skulle de alltså kunna jobba i biståndsbrigader, låt oss säga med miljön i Bal-
tikum - det måste ju vara hundra gånger roligare än att gå hemma och krama
några träd - och i katastrofbrigader för att själva hjälpa till vid katastrofer.
Och det är katastrof överallt på hela jordklotet - marknaden är enorm!
Vidare måste vi äldre föregå med gott exempel. Vi måste ändra lagar och
skatter så att det lönar sig att studera. När man är 16 - 17 år skall man se att
det faktiskt lönar sig att studera och att det lönar sig att arbeta. Vi måste ta
bort det mygel och den korruption som ungdomarna iakttar och tycker är
ganska äckliga. Vänskapskorruption, som finns i Sverige, är inte bättre än
den vanliga standardkorruptionen, vill jag härmed påstå. Det är inte värre
med en politiker som kan köpas för tio miljoner kronor, vilket ibland före-
kommer i andra länder, än med en som kan köpas för en kaffe med en konjak
och en dunk i ryggen.
Fru talman! Århundradets skattereform hade sina förtjänster men också
vissa rent destruktiva ingredienser. Tjänstemomsen är en sådan. Vid hear-
ingen med Assar Lindbeck frågade jag varför det bland dessa 113 punkter
inte fanns någon punkt om tjänstemomsen - det fanns det inte då - och jag
fick faktiskt inget svar; jag vet att man sedan började titta närmare på det.
Då var det faktiskt ingen utom Ny demokrati som talade om det. Nu görs
det en utredning. Bra! Men låt det då inte vara som det står i Svenska Dag-
bladet - att ni utreder och utreder därför att ni inte vågar komma fram till
ett resultat. Här måste vi komma fram till ett resultat! Tjänstemomsen mot-
verkar givetvis privatiseringen av den offentliga sektorn, och den gynnar den
svarta sektorn något alldeles fantastiskt. Moms på varor är nog okej, men
mervärdesskatt på tjänster är fel.
Jag skall återkomma senare till flykting- och biståndspolitiken. Jag sparar
det bästa till sist så att herrarna Westerberg och Svensson skall bli riktigt
glada.
Jag vill ta upp ett annat uselt förslag som regeringen kan bita i. Vi i riksda-
gen kan fatta beslut om att ersättningsnivåerna vid t.ex. sjukdom och arbets-
löshet skall sänkas till 80 %. Varför kan vi då inte göra likadant när det gäller
våra egna ersättningsnivåer? Varför kan inte partistöd, presstöd och organi-
sationsstöd rakt av sänkas till 80 %? Jag fattar det inte. Jag har aldrig hört
en logisk förklaring till detta.
Till sist vill jag säga att demokratin inte överlever om politik blir ett yrke.
Jag vet att det är farligt att säga det. Ni har allihop suttit här i mer än åtta
år. Men mitt förslag är som bekant att ingen skall sitta i riksdagen längre tid
än två gånger fyra år. Varför då? Jo, därför att demokratin måste vitaliseras.
I Amerika pågår nu en mycket intensiv diskussion om detta. Alla människor
man frågar om detta säger: Ja visst, det är riktigt. Ingen skall få sitta i kon-
gressen så länge.
I Amerika brukar de tala om tre gånger fyra år, så ni kan andas ut litet
grand. Men jag säger två gånger fyra år. Den här diskussionen måste vi ta
upp. Vi måste föregå med gott exempel. Demokratin är hotad. Den hotas
på olika sätt. Det behöver inte gå till som det gjorde i Ryssland eller i Spa-
nien där någon kom in med en lapp för ögat och sköt i taket. Demokratin
går rent av att mygla bort.
Tack så mycket, fru talman!
(Applåder)
Anf. 3 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Det är intressant att höra att föregående talare är så oroad
över att ledamöter lämnar den här salen. Han borde vara mer oroad över
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
11
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
12
att så många ledamöter lämnar hans eget parti med hänvisning till att det är
odemokratiskt och diktatoriskt styrt.
Jag skall inleda det här anförandet med att för ovanlighetens skull redo-
visa ett sammanhang där Vänsterpartiet är överens med Moderaterna. Det
gäller synen på EG-frågan. Moderaterna har redovisat att frågan om EG
måste bli viktig i valrörelsen. Den uppfattningen har vi också. Däremot är
vi fast övertygade om att det skall vara en separat folkomröstning. Vi skall
inte blanda ihop frågan om medlemskap i den europeiska unionen med frå-
gan om vem som skall ha makten i Sverige. Frågan om EG gäller ju snarare
i vilken utsträckning vi skall ha någon makt kvar i den svenska riksdagen.
Vi menar att det är nödvändigt att den riksdag som kommer att väljas i
nästa val består av både EG-förespråkare och EG-motståndare. Det är näm-
ligen det enda som garanterar att det blir en riktig behandling av hur folkom-
röstningen skall gå till, hur anslagen till de olika kampanjerna inför folkom-
röstningen skall fördelas och hur folkomröstningsresultatet skall hanteras.
Med tanke på hur opinionen ser ut i dag - det kommer säkert inte att änd-
ras - blir det förmodligen ett nej i folkomröstningen. Därför är det viktigt
att den opinionen också finns representerad i riksdagen. Alla partier måste
ta hänsyn också till sina egna opinioner.
Vänsterpartiet avvisar ett medlemskap i den europeiska unionen av främst
tre skäl. Det första är att villkoret för medlemskapet och samarbetet tvingar
oss att ge upp viktiga delar av vår självständighet.
Det andra skälet är att vi i praktiken inte kommer att kunna behålla vår
neutralitet och alliansfrihet.
Det tredje skälet är att vi vill att Sverige aktivt skall kunna verka för en
ny fredligare och rättvisare världsordning som gäller hela världen. I dag går
faktiskt fortfarande de stora kapitalströmmama från de fattiga länderna till
de rika länderna. De globala orättvisorna och miljöproblemen ökar. Ett vi-
dare internationellt samarbete utanför den snäva EG-ramen är viktigare än
någonsin.
Andra säger sig vara internationalister samtidigt som de drar ner på u-hjäl-
pen. Det talet ger vi inte mycket för. Sverige måste fortsätta att ge ett gene-
röst bistånd till de många nya och bräckliga demokratier som har byggts upp
under det senaste decenniet i Baltikum, Latinamerika, Afrika och Asien. Vi
går inte med på att konjunkturanpassa, dvs. att i praktiken minska biståndet
så som regeringen har gjort med hänvisning till Sveriges dåliga finanser.
Utvecklingen i Ryssland under de senaste veckorna har inneburit ett hot
mot demokratiseringsprocessen. I dag ser det ut som om de demokratiska
krafterna har segrat, åtminstone tills vidare. Nu måste demokratiska institu-
tioner och politiska partier snabbt byggas upp så att fria och allmänna val
kan genomföras. Då minskar också hotet från gammelkommunister, natio-
nalister och fascister. Men hotet mot en spirande demokrati i Ryssland finns
också i den ekonomiska utvecklingen, med en stor arbetslöshet, med en väx-
ande maffia i en hårdhudad marknadskapitalism, med stora och växande so-
ciala problem. Frågan är väl om inte just den växande arbetslösheten och
det sociala eländet som nu breder ut sig är de största hoten mot demokratin
i Ryssland.
Jag är glad över att situationen i Ryssland i alla fall inte ännu har föranlett
någon upphetsad inrikespolitisk debatt om ökade satsningar på det svenska
försvaret. TVärtom har representanter från de flesta partier faktiskt uttalat
att situationen inte innebär ett ökat militärt hot mot Sverige. I ett läge när
olika behov måste vägas mot varandra och det ekonomiska utrymmet är be-
gränsat gläder detta mig.
Visst skall det fortfarande finnas ett militärt försvar i Sverige, men vi tror
att det kan bantas ordentligt. Pengarna kan i stället användas bättre inom
vården och omsorgen. Visst skall sjukvården, äldreomsorgen och barnom-
sorgen effektiviseras, men vi har faktiskt nått en gräns. Det har blivit
tvärtom. Nedskärningarna har gått för långt. De drabbar sjuka, gamla, barn
och arbetslösa på ett omänskligt och oförtjänt sätt. Vad är människovärdet
egentligen värt i dag? Det frågar sig många, framför allt de som dagligen står
utanför det här huset och protesterar. Svaret får man i dag leta efter i den
egna plånboken.
Politik är att vilja, sade Olof Palme en gång. Jag skulle vilja säga att politik
är att välja. Det handlar ju om allas våra pengar, om hur de skall användas
på bästa sätt. Då är det väl ändå rimligt att man utgår från människors behov.
Statsministern tog upp JAS-proj ektet senast i regeringsförklaringen i går.
Det kommer totalt att kosta 60 miljarder kronor. Om vi nu tvingas välja i en
begränsad ekonomi, skall vi då välja JAS-plan för 60 miljarder eller skall vi
välja att satsa pengarna på att ge våra arbetslösa arbete och utbildning? För
mig är ett sådant val enkelt. Arbete åt alla måste vara det viktigaste.
Vi kan också väga JAS-anslaget mot andra viktiga behov. Vi kan använda
pengarna så att vi kan ta tillbaka beslut om kommunala besparingar inom
skola och barnomsorg. De kommer ju främst att verkställas genom att man
minskar antalet anställda. Detta skulle kosta hälften av vad investeringarna
i JAS kostar under ett år. Dessutom skulle det rädda minst 30 000 jobb inom
kommunerna - till största delen kvinnojobb. Vi kan också ta bort karensda-
gen vid sjukskrivning. Det kostar detsamma som tio JAS-plan, enligt beräk-
ningarna i årets budgetproposition. Priset är alltså 4 miljarder.
Ekonomi är egentligen ganska enkelt. Det handlar om att välja, och det
är just vad den nuvarande regeringen gör. Den väljer att ge förmögenhetsin-
nehavare och aktieägare lättnader medan arbetslösa, äldre och sjuka får det
sämre. Dessa orättvisor går som en röd - eller blå - tråd genom regeringspo-
litiken. Man väljer att beskriva problemen på ett sådant sätt att man kan
vara säker på att medborgarna skall ”köpa” lösningarna. Man framställer det
som om vår generella välfärd skulle vara roten till det förhatliga budgetun-
derskottet. Man framställer det som om vår arbetsrättslagstiftning, själva an-
ställningstryggheten, skulle vara orsaken till den växande arbetslösheten.
Men om det nu vore så svårt att avskeda människor med den nuvarande lag-
stiftningen som ni och Arbetsgivareföreningen säger, hur kommer det sig då
att man redan har kunnat avskeda mer än en halv miljon människor, med
nuvarande lagstiftning?
Rör inte arbetsrätten, är en paroll och en uppmaning som väldigt många
människor reser i dag. Vi har alla fått mängder av namnunderskrifter och
protester i brev, kort och skrivelser. Jag tycker att det är en uppmaning som
vi bör följa. Jag hoppas att vi får en majoritet i den här kammaren som säger
nej till alla försämringar inom arbetsrätten.
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
13
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Just nu genomför den borgerliga regeringen ett systemskifte i Sverige - ett
skifte som syftar till att montera ner folkhemmet. Det sker snabbt och med
märkligt litet motstånd. Här i den svenska riksdagen, bland oss som har fått
förtroendet, borde man faktiskt märka av alla de protester som finns bland
människor - bland arga, ledsna, oroade, barn, vuxna och gamla med eller
utan arbete. Det finns ett missnöje och en oro i det här landet som måste få
komma till uttryck och påverka de beslut som vi skall fatta här under det
kommande året. Om allt fler människor känner sig allt mindre företrädda
eller representerade och om allt fler människor känner ett växande avstånd
mellan det liv de lever och de beslut vi fattar, är det allvarligt. Då har vi förlo-
rat själva själen i samhällsbygget. Själen utgörs av respekten för demokratin.
Därför måste vi slå hål på myten om den enda vägens politik och myten om
att framtiden är ödesbestämd eller att vi rent av ingenting kan göra som poli-
tiker, eftersom marknaden i annat fall kanske reagerar. Och då vet man ju
aldrig vad som kan hända.
Det vore väl ändå märkligt om vi här i Sverige skulle låta oss så förslavas
av marknadens herravälde att vi inte skulle våga ha en öppen och fri politisk
debatt av rädsla för hur marknaden skall reagera. Detta gäller för såväl So-
cialdemokraternas kongress som för andra.
Vi har inte för mycket av politik och politiska beslut i det här landet utan
för litet. Alldeles för många låter sig styras av den diffusa marknadens lagar,
när vi i stället behöver använda politiken som det redskap det är när vi vill ha
förändringar. I dag måste det till förändringar - positiva, framtidsinriktade
förändringar och politiska beslut som vågar ta hänsyn till både människor
och miljö. Nu när den borgerliga regeringen talar om behovet av att skära i
det offentliga är motivet att vi lever över våra tillgångar. Det säger Assar
Lindbeck, det säger Arbetsgivareföreningen och det säger regeringen dagli-
gen.
När Statistiska Centralbyrån, i sin tidning Välfärdsbulletinen, nyligen bad
några ekonomer att förklara påståendet ”vi lever över våra tillgångar”, vi-
sade det sig att de avfärdade påståendet. Det är nämligen inte statens utgifter
som har exploderat, utan det är statens inkomster som har minskat drastiskt.
Man har helt enkelt sett till att sänka skatten på ett sådant sätt att intäkterna
har minskat.
Socialdemokraterna och Folkpartiet genomförde en skattereform som gav
de högavlönade skattesänkningar och de lågavlönade höjda hyror och höjda
avgifter. Sådant kostar på.
Landet är inne i en svår situation. Staten är i dåligt skick, eftersom man
sänkt inkomsterna och i stället lånat till utgifterna. Det har pågått en gigan-
tisk omfördelning där staten blivit allt svagare och kapitalet allt starkare.
Samtidigt har vi en internationell kris. Företag slår ut varandra medan mark-
naden krymper - en överproduktionskris.
Till detta kommer att regeringen själv av egen kraft förvärrar budgetun-
derskottet och arbetslösheten. Man valde att alltför länge stödja den svenska
kronan under förra hösten. Man har valt att inte stimulera konsumtion utan
i stället att strama åt, vilket är helt fel i en lågkonjunktur. Man har valt att
privatisera av ideologiska skäl, inte av ekonomiska. Man har valt att minska
14
ersättningen till sjuka och arbetslösa med den påföljden att konsumtionen
minskar.
Enligt regeringsförklaringen tänker man nu fortsätta på samma orättfär-
diga väg. Fackets och de anställdas makt skall minskas genom försvagad an-
ställningstrygghet och avreglering. Många anställda vågar i dag inte ens ut-
trycka sina åsikter om företagets eller kommunens besparingar, eftersom
uppsägning då hotar.
Ett exempel på detta är vad som hände Kjell-Erik Karlsson på Värö Bruk
i Halland. Hans fall ligger nu i Arbetsdomstolen. Han fick sparken när han
som förtroendevald kommunalpolitiker skrev på ett remissvar som kritise-
rade företagets miljöförstöring och höga utsläpp. Det här är en farlig tendens
i vårt samhälle. Man lägger munkavel på anställda och förtroendevalda. Jag
vill gärna höra de övriga partiledarnas syn på den här frågan. Den är ett ex-
empel på en tendens som breder ut sig.
Regeringens väg leder alltså fel, men det finns alternativ. Vi säger att man
skall stärka statens ekonomi genom att minska arbetslösheten. Arbetstiden
kan sänkas. Sex timmars arbetsdag är faktiskt ett bra redskap mot arbetslös-
het och utslagning. Påbölja en miljöomställning. Satsa på miljövänlig pro-
duktion, miljövänlig energi och miljövänligt byggande. Det ger också nya
jobb.
Politik är att välja och att göra det på ett rättvist sätt som ger oss männi-
skor trygghet och tillit inför framtiden. Det är det som saknas i dag.
(Applåder)
Anf. 4 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! I går presenterade regeringen sin tredje regeringsförklaring
under denna mandatperiod. Vi visade hur vi steg för steg fullföljer den poli-
tik för förändring och förnyelse av Sverige som väljarna gav oss mandat för
i valet 1991.
I dag har som sig bör oppositionspartierna fått sin möjlighet att säga att
allt är felaktigt, mycket är förfärligt och praktiskt taget allt skulle ha gjorts
på något annat sätt. Det är också vad de har sagt. Det är värt att notera att
det varken i Ingvar Carlssons, lan Wachtmeisters eller Gudrun Schymans
anförande fanns ett uns av förståelse för att vi befinner oss i en ekonomisk
situation där det är nödvändigt att vidta åtgärder som även om de är kortsik-
tigt impopulära är uttryck för långsiktigt ansvarstagande. Det var populis-
mens och den kortsiktiga popularitetsjaktens höga visa i tre olika versioner
som kammaren serverades.
Låt mig säga några ord innan jag går in på att bemöta en del av det som
oppositionen har sagt. Jag vill tala om den fråga som vi lyfte fram i regerings-
förklaringen i går och som är den enskilt viktigaste frågan just nu, kärnan i
regeringens politiska arbete. Det handlar om att skapa nya jobb.
Vi befinner oss i en svår arbetslöshetskris. Den tog sin början kring års-
skiftet 1989/1990. Det var då kurvorna vände nedåt under en socialdemokra-
tisk regering. Sedan har de gått nedåt, nedåt och nedåt. Det är först nu som
vi börjar ana att vi kanske har nått botten och kanske ser möjligheter att
vända detta uppåt.
Vi känner till orsakerna. Det är misstag som ligger långt tillbaka i tiden.
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
15
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
16
De kan inte göras ogjorda. Men nu måste vi ta itu med konsekvenserna. Låt
oss inse att de jobb som har försvunnit inte kommer tillbaka. Det gäller ra-
tionaliseringar som är gjorda i företag. Det gäller företag som inte klarade
konkurrenssituationen på grund av att prisläget var för högt i Sverige under
lång tid. Det kan också gälla rationaliseringar som sker nu. Eftersom sjuk-
frånvaron har minskat har man fått en övertalighet som gör att man hamnar
i denna situation.
Därmed måste politiken inriktas på förutsättningar för nya jobb.
Lika viktigt som det är att inse vilken politik som är möjlig är det att inse
vilken politik som inte är möjlig för att skapa nya jobb.
För det första: Nationell expansionspolitik av klassiskt keynesianskt soci-
aldemokratiskt märke är icke möjlig. Det går inte för en individ och inte för
en nation att lyfta sig själv i håret. Man lyfter inte, men det gör ont i håret.
Det gläder mig att det finns tendenser till att denna insikt mycket sakta bör-
jar komma in även i socialdemokratin.
För det andra: Även om oppositionspartierna - socialdemokratin i synner-
het - ägnar sig åt att ständigt bjuda över regeringen när det gäller satsningar
på olika delar av arbetsmarknadspolitiken, är det ingen långsiktig lösning.
Hela svenska folket skall inte ha jobb inom AMS, ALU eller AMU. Arbets-
marknadspolitiken är nödvändig, men det är inte den som ger oss de riktiga
jobben.
För det tredje: Att expandera den offentliga sysselsättningen - det var
detta som skedde under 1980-talet och som förhindrade att arbetslösheten
då ökade, men det var också detta som bäddade för många av dagens pro-
blem - är inte heller möjligt. Skattetaket är definitivt nått, och vi måste nu
gå in för att försöka klara uppgifterna inom den offentliga sektorn inom ra-
men för ungefärligen de resurser som vi har.
Om de klassiska vägarna, som inte minst Socialdemokraterna har använt,
är stängda, vilket vi måste inse, var finns då jobben? Ja, de nya jobben måste
tillkomma inom det enskilda näringslivet, i företagen, från industri till tjäns-
tesektor, till service och till allt det som frodas i en ekonomi som befinner sig
i utveckling. Det gäller de stora exportföretagen som nu börjar lyfta. Kronan
betyder en del, men regeringens politik har varit en förutsättning för att
detta skulle vara möjligt. Men det gäller allra främst i de små och medelstora
företagen. Denna grundläggande insikt har viktiga konsekvenser för den po-
litik som måste föras.
Stig Malm, sanningsvittne ibland, mannen med dramatiska formuleringar,
sade i anslutning till den socialdemokratiska partikongressen att socialdemo-
kratin har misshandlat företagen, i synnerhet småföretagen, under decen-
nier. Det är sant, och det är klart att det är en av anledningarna till att svensk
ekonomi i dag står svagare än vad den borde ha gjort. Löntagarfonderna
framstår ju som misstagens misstag på denna misslyckade politiska väg att
misshandla företagen. Men nu krävs en politik för att förbättra förutsätt-
ningarna för framför allt de små och medelstora företagen.
Det som vi emellertid har noterat under de två år som har gått är att varje
enstaka förslag som denna regering har lagt fram för att förbättra för företa-
gen och därmed för tillskapandet av nya jobb har socialdemokratin gått
emot. Man har inte gått emot det bara litet lätt utan militant med en klass-
kampsagitation som har fått de röda flaggorna att fladdra på de egna mö-
tena, men som säkert har skrämt många som annars kanske med tillförsikt
hade sett fram också mot en socialdemokrati med förmåga att tänka om i
viktiga frågor. Det som vi nu ser är av allt att döma att man fortsätter på
denna väg.
På riksdagens bord kommer under de närmaste månaderna viktiga förslag
att ligga som skapar förutsättningar för nya jobb i de små och medelstora
företagen. Det gäller egenföretagama, vilkas skattesituation nu skall jäm-
ställas med aktiebolagens. Det hade vi gärna genomfört tidigare. Socialde-
mokratin krävde att detta skulle skjutas upp därför att man ansåg att det
innebar en skattesänkning för kapitalet. Det blev en del av krisöverenskom-
melsen. Vi sköt upp det, och vi genomför det nu. Låt mig säga att jag tror
att detta uppskjutande har kostat jobb. Det skall därför bli mycket intressant
att se vad socialdemokratin nu säger. Är detta återigen en skattesänkning
för kapitalägarna som socialdemokratin skall gå emot med de konsekvenser
för jobben som det får?
Avskaffandet av dubbelbeskattningen har föranlett nya agitationsnummer
och klasskampsretorik i den högre skalan. Jag har ingenting emot att man
beskattar det riskvilliga kapitalet i företagen en gång. Men jag tycker att det
är fel att i ett läge där vi behöver fler företag, mer av risktagande och fler
jobb att beskatta det två gånger på det sätt som socialdemokratin uppenbar-
ligen vill. Visst är detta - så långt har Ingvar Carlsson rätt - en skattesänk-
ning för kapital. Men finns det någon som tror att vi får fram nya jobb om
vi inte får fram kapital? Det handlar om kapital till nya jobb. Den som säger
nej till kapitalet, säger i detta fall nej till jobben. Det är detta som socialde-
mokratin gör.
Låt mig bara, när Socialdemokraterna håller på med denna retorik, på-
minna om hur det var när de själva - Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt,
och även Göran Persson var väl med på något höm redan då, om jag inte
missminner mig - satt i regeringsställning. Då var det härliga dagar i Sverige
för spekulationskapitalet. Det produktiva kapitalet skrämde de ur landet
med sin politik. Investeringarna flydde landet. Framtidssatsningama flydde
landet. Jobben hamnade utomlands. De skrämde bort det produktiva kapi-
talet, men de gynnade spekulationskapitalet. Det var lån. Det var spekula-
tion. Det var yra. Det var dalmatinerhundar och sportbilar på de socialde-
mokratiska valaffischerna. Spekulationskapitalet gav oss krisen. Vi vill ta
fram produktionskapitalet. Det är det som kan ge oss jobben, och det är det
som kan ta oss ur krisen.
Samma kortsynthet gäller i fråga om arbetsrätten. Det fanns en stund då
både Ingvar Carlsson och Göran Persson antydde att de trots allt skulle
kunna tänka sig ändringar i arbetsrätten. Det var ett intryck under intryck
av småföretagaropinionen som är alldeles entydig på denna punkt. Men så
kom den där dagen som jag tror var en måndag då det kom ett pressmedde-
lande om att Ingvar Carlsson tillsammans med Stig Malm hade skrivit under
ett papper som innebar ett nej till varje diskussion, ett nej till varje föränd-
ring och ett nej till varje tanke på att göra det som man själv uppenbarligen
hade börjat att våga tänka på. Makten i rörelsen hade talat, och dörren hade
därmed stängts för den förnuftiga förändringen och för det förnuftiga samta-
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
17
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 3
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
let. Det är nämligen inget tvivel om att modifieringar i arbetsrätten i dag
skulle ge oss nya jobb.
I dagens Veckans Affärer kan vi se den senaste statistiken över hur mycket
övertiden ökar. Det är ineffektiv tid också för företagen. De är nämligen just
nu rädda för att nyanställa. Det finns inget tvivel om att modifieringar i ar-
betsrätten skulle ge fler nyanställningar och därmed fler nya jobb. Men åter-
igen säger socialdemokratin nej till detta. Därmed är vi de facto i denna si-
tuation. Jag vet inte om ni har sett Ströyers dagbok i Dagens Nyheter i dag.
Där frågar han vad Socialdemokraternas politik består av. De talar om ar-
betslösheten, men vad? De talar om att göra satsningar, men vad? De säger
bara nej till de åtgärder som kan ta oss ur dessa kriser och framför allt ur
arbetslösheten. Skälet finns självfallet i den interna splittring som de har de-
monstrerat och på papperet som Stig Malm och Ingvar Carlsson har skrivit
under.
Vi kommer ihåg rosornas krig under Socialdemokraternas regeringspe-
riod. Nu har vi även fått uppföljningen i form av memoarernas krig - 492
sidor Feldt mot Andersson och 429 sidor Andersson mot Feldt.
Sedan fick vi partikongressen i Göteborg. Stig Malm, som jag återkommer
till då och då, har utnämnt den nya partisymbolen till en krossad tomat. Så
fick vi tomaternas tumult - en politik den ena natten och en annan politik
den andra natten. Vem blev mer krossad än den som har haft ansvaret för
vaije kommatecken i den socialdemokratiska ekonomiska politiken intill
denna dag? Det blev ingenting kvar av det som man hade talat så mycket
om. Jag undrar ibland vad Ingvar Carlsson sade åt Allan Larsson i slutet av
kongressen: Kom nu ketchup så går vi.
Bakom detta ligger det allvarliga i att landets största oppositionsparti när
det gäller den ekonomiska politiken inte har så mycket annat att komma med
än en efterlysning av en ny ekonomisk teori, därför att man uppenbarligen
inte har någon egen.
Jag skulle vilja vädja till socialdemokratin: Genomför förnyelsen, kasta
klasskampsretoriken, inse att vi behöver satsa på företagen och inse att en
politik för nya jobb kräver omtänkande och också ett mått av välvilja gent-
emot företagsamheten!
Tiden löper snabbt. Jag hade tänkt säga några ord också till lan Wacht-
meister. Det blir relativt kort, så jag ber att få återkomma till honom.
Ian Wachtmeister är mycket indignerad över att olika personer har varit
indignerade över Ny demokrati. Jag vill gärna säga att jag inte tillhör dem
som säger att allt som lan Wachtmeister säger a priori är fel. Det säger jag
inte om någon företrädare för något politiskt parti. Det ingår i min syn på
politiken att vi alla måste kunna lyssna på varandra.
Men min respekt för lan Wachtmeister skulle öka högst avsevärt om han
hade förmåga att då och då ta avstånd från vad som är så uppenbara över-
tramp, förlöpningar och omdömeslösheter från mer eller mindre ledande fö-
reträdare för hans eget parti. Att han avstår från detta med sådan konse-
kvens kastar utan tvivel, tyvärr, eh skugga även över honom själv.
För lan Wachtmeisters egen skull, en träskarbetare bland andra i det poli-
tiska träsket, vill jag säga: Var litet tydligare! Ta avstånd från det som även
18
en lan Wachtmeister innerst inne måste inse är omdömeslösheter, förgrov-
ningar och förlöpningar i den politiska debatten!
(Applåder)
Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Den största utmaning som vi står inför under de kommande
åren är naturligtvis att klara ekonomin och arbetslösheten. Den utmaningen
ställer - det är jag övertygad om - helt nya krav på oss politiker både när det
gäller politiskt nytänkande och när det gäller politisk stil, både på regering
och på opposition.
För knappt en vecka sedan skrev Sigfrid Leijonhufvud en krönika i
Svenska Dagbladet, där han utvecklade intressanta tankar om risken med
överdriven politisk polemik. Han menade att när såväl regering som opposi-
tion försöker locka till sig väljare genom att utmåla motståndarnas politik
som usel riskerar vi att i första hand skrämma upp investerarna. Leijonhu-
vuds poäng är att den tillspetsade retorik som vi politiker tror behövs för
att vi skall vinna val i själva verket kan medverka till att Sverige förlorar
investeringar och därmed tillväxt och nya jobb.
Som exempel på sådan demagogi nämnde Leijonhufvud att Moderaternas
partisekreterare Gunnar Hökmark påstått att Socialdemokraternas parti-
kongress ”vill återföra Sverige till den politik som ledde oss in i det sena
1980-talets och det tidiga 1990-talets kris”, medan Leijonhufvud själv upp-
fattade kongressen som ”ett närmande inte bara till regeringens syn på den
ekonomiska politiken utan också till den som företagarna och placerarna
förmodas ha”.
Jag kände mig, som ni säkert förstår, starkt berörd av Leijonhufvuds reso-
nemang. Som ansvariga politiker måste vi vara beredda att samverka för
Sveriges bästa, inte ägna oss åt innehållslös retorik. Med den utgångspunk-
ten har jag ägnat några dagar åt att gå igenom socialdemokratiska riksdags-
motioner en gång till. Det gäller också kongresstal, intervjuer m.m. Jag har
uppriktigt försökt att lägga de polemiska glasögonen åt sidan.
Jag har kunnat konstatera att Socialdemokraterna emellanåt visar både
insikt och ansvar. Men genomgående sker det med små bokstäver. Det över-
röstas av ett helt annat och mindre ansvarsfullt budskap framfört med stora
ord och grov retorik. Det bidrar till att det skapas illusioner och orealistiska
förväntningar hos många väljare samt osäkerhet på marknaderna. Det riske-
rar att bli en besvärande tvångströja om Socialdemokraterna skulle åter-
komma i regeringsställning.
Låt mig ge exempel från tre centrala politiska områden.
Fru talman! Socialdemokraterna skapar först och främst illusionen att pro-
blemet med statsfinanserna kan klaras utan att det kommer att märkas sär-
skilt mycket för vanligt folk.
Att förväntningarna är sådana avspeglas bl.a. i övertygelsen hos nästan
två av tre socialdemokratiska kongressombud att inga besparingar alls be-
hövs i socialförsäkringarna. När Mona Sahlin försökte tala allvar med ombu-
den konstaterade Aftonbladets Tommy Svensson: ”---det förefaller inte
som om socialdemokratiska kongressombud vill lyssna på sådant. Många
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
19
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
20
känner sig leva i en s-värld där onda ting som budgetunderskott och stats-
skuld är borttrollade.”
De här förväntningarna uppkommer just därför att Socialdemokraterna
ägnar sig åt det som Ulf Adelsohn en gång kallade för bisatsmoral. De förne-
kar inte behovet av kärva tag för att klara statsfinanserna, men det nämns
först i bisatser sedan de dessförinnan har sagt nej till konkreta förslag. Jag
har läst alla de viktigare tal som hölls på SAP-kongressen. Denna karakteris-
tik gäller allihop.
Även här i riksdagen antyds det visserligen att kärva tag kommer att bli
nödvändiga, men samtidigt motsätter sig Socialdemokraterna nästan alla
konkreta besparingar. De tvekar inte att bjuda över regeringen, även när
regeringen är som mest expansiv när det gäller utgifter, och de är vaga om
sina egna alternativ till budgetförstärkningar.
Ingvar Carlssons tal här i dag var inte heller något undantag från detta.
Det mest konkreta som sades var att man skulle ha en ny finansiering av
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Det låter ju inte så väldigt hotfullt.
Ingvar Carlsson har t.ex. också i upprepade intervjuer sagt att partiet kan
tänka sig att sänka ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna. Bl.a. sade han
det i en intervju i Veckans Affärer inför kongressen. Men konkret har partiet
gått emot förslag till förändringar i arbetsskadeförsäkringen, i delpensionen
och i dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen.
Frågan kvarstår: Vilka ersättningsnivåer eller bidrag är det som Ingvar
Carlsson tänker på när han gång på gång gör detta uttalande? Är det pensio-
nerna som skall sänkas? Är det ytterligare nedskärningar i sjukförsäkringen
som avses? Eller är det familjestödet som han syftar på?
Samtidigt som Socialdemokraterna är vaga när det gäller budgetförstärk-
ningar är de desto tydligare när det gällef kortsiktiga stimulansåtgärder och
ytterligare utgifter. Trots att den nuvarande regeringen har genomfört större
satsningar än någonsin på t.ex. infrastrukturen vill Socialdemokraterna satsa
ännu mycket mera, utan att anvisa någon finansiering.
Socialdemokraterna skapar förväntningar som de vet inte kommer att
kunna infrias. Det kan i praktiken bli svårt att göra bisatserna till huvudsat-
ser efter ett eventuellt regeringsskifte.
Fru talman! När det gäller den offentliga sektorn försöker Socialdemokra-
terna skapa illusionen att om de bara kommer till makten så minskar behovet
av rationaliseringar.
Birgitta Dahl levererade i sitt kongresstal en kanonad av påståenden om
det elände som den illasinnade borgerliga regeringen har åstadkommit - so-
cial nedrustning, sämre barnomsorg och skola, uteblivna resurser till utsatta
barn, gamla som lämnas utan en trygg omsorg och vård samt utslagning och
segregation som breder ut sig. Också i hennes tal kom det så småningom
en liten bisats, nämligen att inte heller Socialdemokraterna har resurser att
omedelbart återställa detta. Men vem lyssnade så noga på den?
Ingvar Carlsson har själv spätt på förväntningarna genom att hävda att den
offentliga sektorn nog måste effektiviseras, men att det kan vänta tills ti-
derna blir bättre.
Fru talman! Enligt Kommunförbundets beräkningar växer klyftan mellan
behov och tillgängliga resurser vid oförändrad produktivitet till motsvarande
8 kr i kommunalskatt någon gång i slutet av 1990-talet. Den klyftan kan inte
klaras genom ökade statsbidrag eller höjda kommunalskatter. Effektiviteten
måste helt enkelt öka. Socialdemokraterna vet nog det, men de kan inte av-
hålla sig från att exploatera det missnöje som alltid finns när förändringar
skall genomföras.
Det är uppenbart att också det skapar orealistiska förväntningar.
Fru talman! Alla - även socialdemokraterna - tycks i dag vara överens om
att 1990-talets jobb huvudsakligen måste komma i näringslivet och då främst
i de mindre företagen. Men socialdemokraterna försöker - som Carl Bildt
var inne på - skapa illusionen att de här jobben skall kunna komma till stånd
utan att man ändrar villkoren för nyföretagande och småföretag, i varje fall
inte på för facket känsliga punkter.
Socialdemokraternas politik har historiskt sett varit helt misslyckad när
det gäller de mindre företagen. Pontus Braunerhielm på Industrins Utred-
ningsinstitut har i en färsk studie konstaterat att det i vart fall sedan 1970-
talet har funnits en internationell trend mot ökad betydelse i ekonomin för
mindre tillverkningsföretag. Sverige är ett av få undantag från denna trend.
I Sverige har i själva verket nyetableringarna i tillverkningsindustrin minskat
praktiskt taget kontinuerligt sedan 70 år tillbaka. Detta är resultatet av att
socialdemokraterna - som Göran Persson uttryckte det i en intervju i Veck-
ans Affärer i våras - har haft en litet njugg inställning till småföretagen.
Då och då har det tyckts som om socialdemokraterna skulle vara på väg
att tänka om. Den småföretagarriksdag som nyligen arrangerades här i
Stockholm kan ses som ett tecken i tiden. Men när småföretagarnas intressen
kommer på kollisionskurs med fackets är det fortfarande självklart för so-
cialdemokraterna på vems sida de står.
På en presskonferens den 26 augusti, i anslutning till småföretagarriksda-
gen, konstaterade Göran Persson: ”Arbetsrätten är skapad för stora företag.
Den fungerar mindre bra för företag med 3-4 anställda---.” Han förkla-
rade också att han kunde tänka sig förändringar med inriktning på de små
företagen. Det gällde bl.a., vilket han exemplifierade med, turordningsreg-
lerna och rätten till provanställning.
Några dagar senare meddelade han - uppenbarligen efter starka protester
från LO - att socialdemokraterna inte ville ha några som helst ingrepp i lag-
stiftningen. Eventuella förändringar borde göras kollektivavtalsvägen.
Detta är bara ett exempel. Som Carl Bildt nämnde har socialdemokraterna
gått emot och tycks gå emot fortsatta förslag från regeringen på det här om-
rådet.
Fru talman! Det är möjligt att socialdemokraterna i sitt tänkande har när-
mat sig regeringen. Men så länge ansvarskänslan är instoppad i bisatser eller
överges när facket kräver sitt hjälper det föga. De förväntningar som man
medvetet skapar ligger långt från den politik som Sverige behöver och måste
därför kritiseras.
Jag tillhör som bekant dem som tror att Sverige skulle må bra av en bre-
dare politisk samverkan. Men skall en sådan vara möjlig krävs det en samsyn
på hur politiken skall utformas, och det kräver en beredskap att förklara
även det svåra för väljarna.
Jag är övertygad om att den politik som skall föra Sverige ur krisen bl.a.
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
21
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
måste innehålla en trovärdig plan för att sanera statsfinanserna, en vilja att
förnya den offentliga sektorn och väsentligt förbättrade villkor för de mindre
företagen. På den punkten kan jag också meddela Ingvar Carlsson att stats-
ministern och vice statsministern är helt överens. Jag kan försäkra att vi libe-
raler inte kommer att vika från vårt ansvar för att få ordning på ekonomin
och återföra Sverige till full sysselsättning.
(Applåder)
Anf. 6 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Låt mig inledningsvis böija i en annan ände än den debatten
hittills har förts i. De senaste åren, och de senaste veckorna, har vi i blixtbe-
lysning fått se vilket samhällsmoras som diktaturer i upplösning lämnar efter
sig, tydligare åskådliggjort än någon gång efter andra världskriget. Männi-
skor och natur har förötts. Människovärdet fortsätter att förtrampas långt
efter det att diktaturerna har fallit. Gamla oförrätter och etniska motsätt-
ningar kommer upp till ytan.
Att erövra människovärdet åter, att bygga demokratin, tar tid. De av dik-
taturen deformerade människorna kan inte snabbt bli demokrater. Det är en
viktig påminnelse också för oss. Demokratin som styrelseform måste stän-
digt erövras och försvaras i varje ny generation.
Alla människors lika rätt och värde är inte självklara ens för alla här i Sve-
rige. När omvärldens konvulsioner når våra egna gränser testas vi. Eftersom
vi inte kan göra allt för alla krävs en omorientering av politiken. Mer måste
göras i internationell samverkan, av internationell solidaritet i nationella
kris- och krigsområden. Så måste vi motverka en ohanterlig situation här
hemma, när flyktingströmmarna väller fram. Sveriges flyktingpolitik måste
vara både generös och kontrollerad. Detta har sin grund i en förändrad verk-
lighet, inte i förändrade värderingar.
Vår solidaritet har aldrig varit begränsad till fattiga fjärran länder och folk
i tredje världen. Katastrofer är katastrofer varhelst de äger rum. Det är hel-
ler ingen förändring av vår utrikes- och säkerhetspolitiska hållning att sända
väpnad trupp på FN-uppdrag i vår egen världsdel. Det är direkt vilseledande
att göra det till ett avsteg från vår traditionella och aktiva säkerhetspolitik.
Enligt Centerns uppfattning gäller alltfort ”alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig” när vi själva riskerar att bli indragna i en militär konflikt.
Denna hållning är ingen hämsko på medverkan i fredsbevarande operatio-
ner i FN:s regi. Denna aktiva utrikes- och säkerhetspolitik är heller inget
skäl för att nedvärdera alliansfrihetens värde, tvärtom.
Lika uppenbar är slutsatsen att det krävs mer av internationellt samarbete
mellan folk och stater. Det är så freden kan stärkas och demokratin utveck-
las, resurserna fördelas rättvisare och globala miljöproblem angripas. I det
sammanhanget är Jacques Delors tankegångar kring en breddning av den
europeiska gemenskapen välkomna.
Ökat internationellt samarbete minskar inte vårt ansvar för våra natio-
nella angelägenheter. Men det ökar våra möjligheter att hantera internatio-
nella problem tillsammans med andra stater. Vårt nationella ansvar är bl.a.
att motverka sådan misshushållning att detta i sig leder till svaghet och ökat
22
internationellt beroende. Den lektion vi fått efter valutaavregleringen är ett
bra exempel.
Ekonomiska obalanser straffar sig omedelbart i en värld med blixtsnabba
kapitalströmmar. Genom att inte rätta mun efter matsäcken här hemma
skickar vi med berått mod i väg kapital som intjänats här till investeringar i
andra länder. Det minskar jobben här hemma. Att göra sig långsiktigt bero-
ende av internationella långivare innebär export av nationellt självbestäm-
mande. Ekonomisk balans är därför det främsta värnet mot det internatio-
nella kapitalets häijningar och det nationella kapitalets bristande lojalitet
mot den egna nationen.
Därför tvingas vi också vidta åtgärder som attraherar kapitalet, trots att
detta inte är särskilt smakligt från fördelningspolitisk rättvisesynpunkt. Det
vore bra om socialdemokraterna någon gång erkände detta problem. Det
var ju ni som ”drog tappen ur tunnan” när valutaregleringen avskaffades.
För att klara av att hålla de konkurrensutsatta jobben kvar i Sverige krävs
nämligen denna insikt.
Dessutom gäller det att i rådande arbetsmarknadspolitiska läge begränsa
följderna av arbetslösheten, grundad i 80-talspolitiken med sitt släptåg av
obalanser samt på grund av den internationella lågkonjunkturen.
Den allmänna obligatoriska arbetslöshetsförsäkring som vi nu arbetar
fram är en 20 år gammal centeridé. Det var Thorbjöm Fälldin som först tog
fram förslaget i en statlig utredning. Alla som tillhör arbetsmarknaden skall
vara med. Egna avgifter och arbetsgivaravgifter skall motsvaras av förmå-
ner. Men underskottet i arbetsmarknadsfonden måste täckas framöver. Det
är allas vår skyldighet att bidra till detta.
Så sent som i går kom positiva besked om industrins läge från Konjunktur-
institutet. Det är väl det som Ingvar Carlsson aviserade som ljuspunkter.
Tjänsteföretagen bedömer att botten är nådd och att det nu börjar gå uppåt,
småföretagen i Stockholmsområdet ser positivt på framtiden - detta som ak-
tuella exempel.
Regeringen har vidtagit en rad åtgärder, och ännu fler kommer, för att
förbättra för företagandet, med sänkta skatter, främst för de mindre företa-
gen och egenföretagarna. Det är nämligen så att ett decentraliserat närings-
liv är starkt.
Förenklingar i arbetsrätten kommer. För Centern är det självklart att re-
geringen satsar rekordbelopp på utbildning, ungdomspraktik, tillfälliga jobb
och ALU-åtgärder så länge det behövs innan den ordinarie arbetsmarkna-
den har frisknat till, liksom miljarder i vägar och järnvägar.
Barn och ungdom är vår framtid. Därför är familjepolitiken så viktig.
Barnfamiljerna får nu ökade möjligheter att välja barnomsorg när vårdnads-
bidraget förverkligas. Det sker 30 år efter det att det första förslaget från
Centerpartiet väcktes i den frågan. Då behandlas alla barn äntligen lika av
samhället. Makten decentraliseras till familjerna.
Centern har framgångsrikt lyckats få gehör för olika skattenivåer för olika
varor och tjänster i mervärdesskattesystemet. Det är lätt att glömma hur
stark blockeringen var i fråga om en absolut enhetlig mervärdesskatt. Det
livsnödvändiga skall beskattas mindre än annan konsumtion. Det är fördel-
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
23
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
ningspolitiskt rättvist. Därför har vi medverkat till att sänka skatten på inte
minst maten och persontransporterna.
Miljön handlar om överlevnad. Ansvaret för vad vi själva gör måste vi
själva bära. Miljöskulden får inte öka. Löntagarfonderna avskaffas, vilket
bereder väg för en storsatsning på miljöforskning under minst en 10-årspe-
riod. Miljöskatter har höjts. Miljöfaran bly är på väg ut, försäljningen av
blyad bensin minskar drastiskt. Bara genom de åtgärder som vidtogs av riks-
dagen för inte så länge sedan har den blyade bensinen som andel av totalen
minskat från 20 % vid årsskiftet till 7 % i dag. Det visar hur effektiva ekono-
miska styrmedel kan vara. Det här borde ha gjorts för mycket länge sedan.
Barnen i storstäderna - alla de som så att säga finns i avgasrörsnivå - kan
därmed leva tryggare.
Kretsloppsidéerna får genomslag - systemskiftet har påbörjats. Jag vill
särskilt betona hur viktigt det är att vi fortsätter arbetet med att få in mer av
det fömybara i alla våra system. Där har jordbruket en viktig roll som produ-
cent av både mat av hög kvalitet och fömybara energiråvaror samt som ga-
rant för öppna landskap.
Centern ger svenska folket klart besked: Vi skall medverka till att denna
generation betalar notan för överuttag av resurser, ekonomiska och ekolo-
giska. Det är bedrägeri mot framtiden, mot dagens unga, att ge sken av att
det finns en politik som inget kostar, som inte drabbar någon och som löser
alla problem. Folkets dom över den som torgför det falska budskapet kom-
mer att bli hård.
För Centerpartiet är det självklart att ta ansvar i en besvärlig situation.
Det gäller ekonomin och jobben, det gäller miljön och människors trygghet
i vardagen.
Det krävs rättvisa och solidaritet när statens finanser saneras. Grundtrygg-
het är ledstjärnan - grundtrygghet förenar behovet av förnyelse med gene-
rell välfärd. Grundtryggheten skall omfatta alla. Inte minst vår äldre genera-
tion har rätt till trygghet; ekonomiskt genom höjd grundpension, i vård och
i omsorg. Centern medverkade aktivt till att mer resurser tilldelas kommu-
nerna - 4,2 miljarder för 1994 i samband med att skattetaket hävs.
Alla borde inse att det goda samhället inte skapas vare sig genom en ned-
rustning av välfärdsstaten eller genom en återgång till det gamla, med nya
lån till nya utgifter.
Valet 1994 blir ett val för hela 90-talet. Det blir ett val mellan en politik för
framtiden, med uthållig tillväxt för uthålliga jobb, för ett kretsloppssamhälle
med miljöansvar, för generell välfärd med grundtrygghet för alla och för de-
centralisering och utveckling i hela Sverige. Det blir ett val mellan den politi-
ken och en politik som saknar dessa viktiga utgångspunkter.
(Applåder)
Anf. 7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! I politiken har vi ibland en tendens att stänga världen ute,
precis som vi har en benägenhet att stänga ute de frågor som inte har med
ekonomi och materiella ting att göra. Werner Aspenström har tolkat det i
en liten kort dikt om en mätarlarv:
24
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten.
Evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.
De dramatiska händelserna i Moskva har nu plötsligt som en blixt påmint
oss om att världen utanför vårt körsbärsblad, vårt Sverige, liksom värdena
bortom ekonomin är en realitet.
Är det inte så att vi gärna inbillar oss att alla våra problem kan lösas inom
Sverige, inom våra kommuner och landsting? Dessutom bygger vi politiker
ibland vidare på den här bilden. Vi ger intrycket av att allt som händer i Sve-
rige är resultatet av vad regeringen har lyckats eller misslyckats med.
Vi har en djup kris i Sverige. De yttringar av denna kris som oftast diskute-
ras är de ekonomiska. Och ekonomin skall självfallet verkligen inte neglige-
ras, vi måste med all kraft fortsätta att sanera ekonomin. Men jag har många
gånger tidigare pekat på att vi också måste se djupare på krisens orsaker.
I den här debatten kan man ställa ett grundkrav på hederlighet, tycker jag,
och det är att erkänna att i synnerhet vår ekonomi och vår arbetsmarknad
är starkt påverkade av det som händer utanför våra gränser. Nästan alla de
problem som vi har i Sverige i dag är - vida mer än under tidigare decennier
och sekler - speglingar eller förgreningar av det som sker inom EG, samt i
Ryssland, USA, Sydostasien och u-världen.
Utöver att vi erkänner att kriserna har ett internationellt rotsystem, måste
vi upptäcka också den moraliska sidan av kriserna.
Nyligen träffade jag i Israel den superbegåvade matematikern och datave-
tenskapsmannen Natan Sharansky. Han är verkligen utöver sin vetenskaps-
teoretiska storhet en av portalfigurerna i kampen för mänskliga rättigheter.
Sharansky var den förste av de dissidenter som president Gorbatjov beslöt
utvisa efter det att han kommit till makten 1986. Innan Sharansky sattes i
fängelse på grund av sitt regimmotstånd, upplevde han sig själv som en ”van-
lig”, sekulariserad sovjetmedborgare. Han trodde att man genom veten-
skapliga och rationella argument kunde bekämpa sovjetsystemet och KGB.
Under nio långa fängelseår lärde han sig att han hade fel. Det var de mora-
liska argumenten som visade sig mest livskraftiga. Det gick inte att bekämpa
KGB med enbart förnuftsmässiga argument!
Att marknadsekonomin skall ersätta planekonomin tycks de flesta nu-
mera vara överens om. Men vilket moraliskt system, vilken grundetik skall
ersätta den förljugna statskapitalistiska dubbelmoralen och retoriken och
förtrampandet av människors värde och personliga värdighet?
I Sverige har vi sedan länge en stabil demokrati. Och vi har i århundraden
haft rötterna i föreställningar präglade av kristendom och humanism. Sve-
rige har inte behövt uppleva en sådan kollektiv våldtäkt som den som drab-
bat folken i östblocket, inte heller den som nazismen och fascismen stod för
i Europas mitt. Men vi har ändå böljat upptäcka att det finns moraliska sidor
av vår kris. På den socialdemokratiska partikongressen nämndes den upp-
luckring av samhällsmoralen som skett det senaste decenniet. Det påpeka-
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
25
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
26
des att det inte bara handlar om direktörernas bristande moral. Jag citerar:
”Det handlar om ett samhällsklimat som gjort detta - om inte normalt - så
dock accepterat i alldeles för vida kretsar.”
Den viktiga frågan är, menar jag: Hur växte detta samhällsklimat fram?
Tankarna bakom välfärdssamhället var goda. Tillsammans skulle vi skapa
ett värdigt liv för vaije människa. Men vi fick allt fler system, alltmer oöver-
blickbara. Välfärdssystemen skulle fördela tryggheten mellan människor,
göra människor alltmer oberoende. Men en bieffekt blev också isolering,
anonymitet och ensamhet, murar mellan människor.
Nu för tiden talas det alltmer om kundval när det gäller den service som i
första hand kommunerna skall ge medborgarna. Det kan i många samman-
hang vara bra att betrakta mötet mellan människor och myndigheter och
samhällsinstitutioner som mötet mellan kund och säljare. Men vi får inte
glömma vårt ansvar som medborgare. Förhållandet mellan människor i ett
samhälle är något vida mer än en ”köp-och-sälj-marknad”. Det gäller re-
spekten för vaije individs värde. Det gäller också andra sätt att visa sin med-
borgaranda än genom skattebetalning.
Jag håller med journalisten och författaren Göran Rosenberg när han skri-
ver så här: ”1 kundvalsmodellen utbjuds olika varianter och prisklasser av
gräddbakelser. I en demokrati måste man ibland kunna utbjuda dikesgräv-
ning. Det senare förutsätter medborgare, inte kunder”.
Jag tror att allt fler nu inser att de statliga eller kommunala gräddbakelser-
nas tid är förbi. Vi måste bjuda ut också dikesgrävning. Alla får ta större
ansvar för sin fritid och för sin bostad och får acceptera höjda avgifter i olika
försäkringssystem.
Huvudproblemet är att de flesta av oss pekar ut vilket dike vi vill ha grävt,
men anser att andra skall gräva. Somliga pekar ut dem som tjänar mer än
man själv gör som lämpliga att göra uppoffringarna. Andra pekar ut dem
som man tycker utnyttjar välfärdssystemen och tycker att de skall gräva litet
mer, söka litet fler jobb, vara sjuka litet mindre osv. Det här blir ofta ytliga
och hjärtlösa analyser. Sanningen är att alla i vårt land måste vara med och
lösa krisen.
Det talas nu och då om att regering och kommuner skall utfärda ett väl-
färdskontrakt över våra rättigheter som medborgare. Jag menar att vi nog
också måste fundera över de skyldigheter som vi har, den ömsesidiga mora-
len.
Inget av de stora problem som Sverige har eller står inför kan lösas utan
ett medborgerligt, personligt engagemang - det är min djupa övertygelse.
Vi är alla överens om att arbetslösheten är den absolut allvarligaste konse-
kvensen av den ekonomiska krisen. Men jag tror att vi måste inse att det inte
finns en enda stor lösning, där staten plötsligt kan ge alla ett jobb. Det ford-
ras mängder av såväl statliga som lokala och individuella initiativ. En del av
detta är att vi bakom arbetslöshetstalen måste se vaije människa, varje indi-
vid med sitt behov av värdighet.
Regeringen har odiskutabelt vidtagit och föreslagit många olika åtgärder
för att minska arbetslösheten. Det handlar om att underlätta för små och
medelstora företag att anställa fler. Det handlar om utbildning, kompetens-
utveckling och andra arbetsmarknadspolitiska insatser som vi här redan har
hört mycket om. Som ni vet har vi kristdemokrater bl.a. kommit med förslag
om en särskild ungdomsskattesedel för arbetslösa ungdomar. Det skulle
kunna ge tusentals ungdomar arbete inom den privata tjänstesektorn. Det
rör sig om arbeten som en del inte kallar för riktiga, men som ändå kan vara
bra till en början - hellre detta än ingenting alls.
Jag tror faktiskt att det också skulle kunna gå att få fram fler platser vid
högskolorna. Varför inte anställa lärare från engelsktalande och tysktalande
länder liksom pensionerade universitetslärare i stället för att ständigt låta oss
höra att det saknas kompetenta lärare? Vi kan då ge ungdomarna gratis
språkskjuts ut i världen genom att utbildningen sker direkt på EG- och
världsspråk. Efter att ha frågat en del högskolor vågar jag påstå att vi på det
här sättet skulle kunna ge åtminstone 2 000 ungdomar om året högskoleut-
bildning.
Fru talman! Låt mig avsluta med att återknyta till vårt begränsade per-
spektiv, som jag nämnde om i början. Min statssekreterare Alf Samuelsson
träffade för en tid sedan Etiopiens planeringsminister i samband med bi-
ståndsförhandlingar. Han fick då framföra att Sverige måste sänka biståndet,
eftersom vi har en ekonomisk kris. Den etiopiske ministern sade då med en
försiktig ironi att han skulle vara glad om Etiopien fick överta Sveriges kris.
Fru talman! Låt oss gemensamt lösa kriserna, medvetna om att vi lever i
en odelbar värld och om att utan medborgare fungerar inte demokratin.
(Applåder)
Anf. 8 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Ian Wachtmeister sade från talarstolen att fackets ledning inte
representerar medlemmarna. Det är faktiskt inte greve Wachtmeister som
avgör den saken. Det avgör medlemmarna själva. Jag tror inte att greve
Wachtmeister har varit särskilt nära ett medlemskap i en facklig organisa-
tion.
Jag skulle gärna ha replikerat direkt på statsministerns anförande, men
Carl Bildt har ju skaffat sig tre politiska livvakter: Bengt Westerberg, Alf
Svensson och Olof Johansson. Syftet med detta är väl att skydda Carl Bildt
från direkt konfrontation. Efter att ha lyssnat på Carl Bildts anförande här
i kammaren, som innehöll förolämpande angrepp på Socialdemokraterna,
förstår jag att Carl Bildt inte önskar några direkta repliker.
Mot bakgrund av det anförande som Carl Bildt höll här i dag ställer jag
mig ändå frågan hur han kan inbjuda Socialdemokraterna till samarbete.
Den frågan ställde en borgerlig ledarskribent i morse, och jag kan bara upp-
repa den: Hur kan Carl Bildt ena dagen inbjuda till samarbete med Social-
demokraterna och sedan hålla ett sådant anförande som han här tidigare
höll?
Enligt krisöverenskommelsen skulle vi lösa det här med arbetsrätten i för-
troendefull anda. Vad hände? Jo, ni kom med ett pressmeddelande från
Harpsund, där ni spikade hur det hela skulle gå till. Stig Malms och mitt
pressmeddelande, nr 2, kom som ett svar på detta. Jag skäms inte för att det
åtminstone finns ett parti här i landet som ställer upp för löntagarna i denna
oerhört viktiga fråga om makten.
Bengt Westerberg, jag tror inte att Göran Persson får något problem med
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
27
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
28
sina uttalanden. Men med Bengt Westerbergs tal på TCO-kongressen blir
det nog mera problematiskt med hänsyn till den politik som regeringen läg-
ger fast.
Om ni i regeringen inbillar er att ni med hjälp av ingreppen i arbetsrätten
skall komma till rätta med arbetslösheten i det här landet, befinner ni er väl-
digt långt från verkligheten och de arbetslösa väldigt långt från ett arbete.
Sedan vill jag ta upp det som ändå är huvudfrågan här i dag, nämligen
frågan om fördelningen, om rättvisan i det svenska samhället och om vem
som skall bära bördorna. Här har löntagare, arbetslösa, sjuka och pensionä-
rer drabbats av allvarliga försämringar. Men det finns en grupp som har fått
den ena lättnaden efter den andra. Man har fått sänkt arvsskatt och gåvo-
skatt, sänkt förmögenhetsskatt, sänkt skatt på aktievinster, sänkt skatt på
privat pensionssparande samt sänkt skatt på värdepappersfonder och kapi-
talförsäkringar. Men hela denna långa rad av lättnader har ju inte lett till
ökad tillväxt. Varför? Jo, därför att problemet är inte att aktieägarna här i
landet har det för dåligt, utan problemet är att den borgerliga politiken har
strypt efterfrågan. Det har inte varit för få skattesänkningar för företagen,
utan det har varit för få kunder. Det är det som är problemet.
Och, Carl Bildt, under det 80-tal som ni beskärmar er över ökade indu-
striinvesteringarna här i landet med 40 %. Det var faktiskt helt andra skäl
som gjorde att ekonomin sedan spårade ur, bl.a. att ni var pådrivande när
det gällde avreglering av kapitalmarknaden.
Regeringen försöker nu att påtvinga Sverige den politik som misslyckades
i USA och Storbritannien under 80-talet. Det sitter representanter för aktie-
ägarna i regeringen. En enda ledamots aktier har sedan 1991 ökat i värde
med 16 miljoner kronor. Det kan inte vara där problemet ligger. Nu tänker
regeringen sänka skatten på aktieutdelningar från 30 % till 0 % och på aktie-
vinster från 25 % till 12,5 %. Detta kallar Dagens Industri i dag för guldreg-
net över aktieägarna. Man har räknat ut att under nästa år innebär slopandet
av utdelningsskatten 257 miljoner kronor för nuvarande Procordiaaktieä-
gare. Vidare innebär det 226 miljoner kronor för Aseas aktieägare, 218 mil-
joner kronor för Astras aktieägare, 198 miljoner kronor för Ericssons aktie-
ägare och 185 miljoner kronor för Electrolux aktieägare.
Kort sagt, staten bjuder på en 33-procentig generell utdelningshöjning
samtidigt som vi inte har råd att ta hand om gamla och sjuka. Kan ni inte
förstå att människor frågar sig vad det är för politik som nu förs i det här
landet?
I dagens morgoneko fick vi av Bo Lundgren reda på att man av avsatta
medel i företagen nu skall få lämna ut 30 000 miljoner kronor som med de
nya reglerna kommer att kunna gå med nollbeskattning till aktieägarna.
Detta är inte rimligt. Jag förstår att Moderaterna och Nydemokraterna häl-
sar detta med tillfredsställelse, men kds, Folkpartiet och Centern måste väl
ändå reagera mot detta. Detta är ett Sverige som i vart fall inte jag känner
igen.
Fru talman! Sedan hade jag också tänkt att tala om ett inlägg i Svenska
Dagbladet. Detta räcker nu inte min tid till. Jag vill bara säga att jag som
oppositionsledare är beredd att ta mitt ansvar. Min läggning är inte att i onö-
dan söka strid, men jag måste tyvärr konstatera att upptakten till detta riks-
dagsår, om man önskar nationell samling, inte har varit särskilt framgångs-
rik. Jag tycker faktiskt att landets statsminister i det avseendet måste ta på
sig ett mycket stort ansvar.
(Applåder)
Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Jag sade förut att jag skulle återkomma med en del konkreta
frågor när det gäller flyktingpolitiken, och jag skall nu göra det.
Regeringen sägs ta nya tag för att öppna möjligheterna till tillfälliga uppe-
hållstillstånd, läste jag någonstans. Detta skulle vara orsaken till att man
plötsligt gav 40 000 bosnier permanenta uppehållstillstånd. Är detta verkli-
gen sant? Det var alltså i brist på möjligheter att ge dem tillfälliga som man
gav dem permanenta uppehållstillstånd. Jag vill ha ett svar på frågan om
detta är sant. Det vill jag verkligen veta, liksom vad anledningen var till att
regeringen fattade detta beslut ett par veckor efter det att denna riksdag
hade upplösts i våras. Fanns det någon som helst anledning att komma smy-
gande med detta då och göra det till fait accompli? Jag vill också ha en ärlig
redovisning för vad detta kostar, enligt regeringens egen uppfattning.
Till min häpnad läste jag i en tidning att statsministern trodde att det i
Sverige fanns maximalt fem flyktinggetton. Herr statsminister, det finns
massor av fler, och ännu fler kommer det att bli, tack vare er politik. Det är
det som är det elaka i den här situationen. Detta har skett helt i onödan. Vi
är faktiskt inte omgivna av länder från vilka det strömmar in folk i Sverige,
utan det kommer långväga flyktingar hit för att vi har sänt ut signaler om en
orealistisk flyktingpolitik som regeringens ansvariga tror är god. Men den är
inte god. Den är dum till att börja med. Vidare är den farlig, och den påver-
kar Sverige i generationer framöver.
Man talar i regeringsförklaringen om kristen etik och allt vad vi skall ha,
men man importerar ju en annan etik. Det här är ett politiskt dubbelspel.
Jag vill påpeka att om man skall vara god och vill hjälpa människor, går det
hemskt bra att göra det via FN. Men FN fick inga pengar alls. Deras verk-
samhet, som hjälper flyktingar direkt i närområdet, kostar mindre än 1 000
kronor om året. Vi betalar mer än hundra gånger så mycket för att ta hit folk
i stället. Detta är stora problem och stora frågor. Varför skall vi inte nu byta
politik i stället för att så att säga byta folk i Sverige?
Även om mycket är för sent att göra, finns det konkreta saker man kan
göra. Man kan ompröva de permanenta uppehållstillstånden och göra dem
tillfälliga. Man kan se till att folk som kommer hit verkligen ges chansen att
assimileras, så att de inte hamnar i sådana getton som vi kan se överallt i
Sverige - jag har sett många när jag har rest runt i sommar - och att lära folk
att ta seden dit de kommer.
Hemspråksundervisning - hur kan vi ens hålla på med sådana dumheter i
dag, om vi verkligen vill se till att folk kommer in i vårt land? Det är ju att
hålla dem så att säga utanför. Sedan måste vi arbeta konstruktivt för att flyk-
tingarna skall kunna återvända till sina länder. Om vi var tvungna att fly här-
ifrån, skulle vi då inte tycka om att folk hjälpte oss att komma tillbaka till
vårt land? Är det något inhumant i detta?
Politiken måste ju ändras så att ni inte nästa gång det kommer en hel kara-
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
29
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
van av bussar står där och kliar er i huvudet och säger: Oj då, kommer det
in nya ekonomiska flyktingar! Det var värst. Nu måste vi tänka i tre eller
tolv månader innan vi gör någonting åt det.
Detta är väldigt viktiga frågor. Det är märkligt att det år 1993 på något
sätt är farligt att tala om svenska traditioner, att tala om Sveriges flagga och
om nationalsången, och att vi 1993 måste påpeka att det är dags för svenska
politiker att agera i Sveriges intresse. Detta tycker jag är bedrövligt liksom
att svenska politiker inte tycks förstå hur folk har det ute i flyktingförlägg-
ningarnas land, och att man skall redovisa vad detta kostar. Det är ju helt
fantastiskt att man inte gör det!
Låt mig sedan återkomma till Ingvar Carlsson. Han hade hittat någon
rad - det var om något fel på en toalett - i en bok som jag skrev för fem år
sedan. Det är bra, Carlsson. Ena gången hittar han några rader i Länstid-
ningen i Östersund, andra gången i en bok. Frågan handlade här om handi-
kapp. Vi nydemokrater tycker klart och entydigt att de gemensamma resur-
serna i Sverige skall användas till att hjälpa dem som inte kan hjälpa sig
själva - ett högt skyddsnät är ett tecken på ett civiliserat land. Var det ett
klart besked på den frågan? Däremot tycker vi inte att man skall ge hjälp till
rika barnfamiljer osv. som vi är oerhört generösa mot.
Vidare talade Ingvar Carlsson om hur bra företagandet är. Men samtidigt
kan han inte medverka i det enda som skulle hjälpa företagandet, nämligen
skattesänkningar och en vettig arbetsrätt och exempelvis de förslag i den mo-
tion vi nydemokrater lade fram om ROT-sektorn, alltså om vatten- och av-
loppssystemen i Sverige. I ryggmärgen är Ingvar Carlsson en socialist. Detta
tycker jag verkar bli mycket allvarligt framöver, om han nu skall behålla de
popularitetssiffror som Socialdemokraterna tycks ha.
Jag vill till Ingvar Carlsson och Gudrun Schyman säga att de anställdas
makt icke är samma sak som fackets makt. Facket har för stor makt med
tanke på att det nu är år 1993.
Jag vill också rikta en del kommentarer till statsministern. Det är väldigt
dåligt att säga att bara statsministern och regeringen är långsiktiga och att
alla andra bara är populister. Jag vill påstå att vi nydemokrater är tuffare och
mer verklighetsanknutna. Vi är beredda på hårdare tag än vad regeringen
är när det gäller ekonomisk politik med nödvändiga och möjliga besparingar,
flyktingpolitik samt ungdoms- och arbetsmarknadspolitik, för att nämna
några områden.
Jag ber att få tacka farbror Carl för de visdomsord som jag fick förut.
Vaije gång jag tänker uttala mig skall jag komma ihåg: Ring Calle först! Det
är så trevligt att få råd ifrån unga personer om hur man skall göra. Men jag
skulle vilja ge ett råd till Carl Bildt i min tur för att återgälda detta, nämligen
att Carl Bildt inte skall delegera frågorna om ekonomi till Wibble och Dennis
och frågorna om flyktingpolitiken till Westerberg och Friggebo, därför att
det är två mycket stora frågor. Är man ledare för en regering, skall man ägna
mycket stor del av tiden åt detta, även om man tycker att säkerhetspolitik,
Europa och JAS är roligare.
(Applåder)
30
Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag förstår att lan Wachtmeister inte tycker att de anställdas
makt är detsamma som fackföreningens makt. Det bevisar återigen att vi har
olika syn på demokrati. Han tycker uppenbarligen inte heller att medlem-
marna i Ny demokrati skall ha någon makt, utan den makt som finns där är
hans egen, och den tänker han utöva diktatoriskt. Vi ser också resultaten av
detta. Jag är glad över att hans parti minskar, men det kunde ha skett på ett
mera hedervärt sätt.
Carl Bildt tog upp frågan om var jobben finns. Det är naturligtvis den
fråga som vi skall ställa oss, eftersom arbetslösheten är det viktigaste proble-
met. Jag tycker att en lämplig följdfråga är: Var finns behoven? För det är
väl där som vi hittar de nya jobben. Vi måste sluta att se bakåt och att leta
efter jobben i det gamla samhälle som vi inte längre har och som var upp-
byggt på en industriproduktion som inte är likadan som tidigare. Teknikens
landvinningar gör att vi inte längre kommer att ha lika många anställda inom
de traditionella industrigrenarna.
Vi måste fråga oss: Var finns behoven i dag? Vi har t.ex. i demokratisk
ordning beslutat om kärnkraftens avskaffande. Vi har därför behov av att
bygga ut nya, alternativa energisystem, väl differentierade och väl utbyggda
på olika håll i landet: vindkraft där det blåser bra, solkraft och biobränslen
där det är lämpligt. Vi skall använda jordbruket som energiförsöijare, och
vi skall utnyttja de energiresurser inom skogsbruket som i dag inte tas till
vara.
I detta ligger en mängd nya framtidsinriktade arbeten, väl fördelade över
landet. Vi kan kalla det miljöomställning, och denna ger många nya och bra
jobb. Vi kan också säga, vilket vore klädsamt, att vi skall uppfylla de åtagan-
den som Sverige har gjort genom de olika deklarationerna vid den stora mil-
jökonferensen i Rio de Janeiro, bl.a. klimatkonventioner. Vi lovade att
bygga upp en infrastruktur som gör att vi inte ökar utsläppen som ytterligare
spär på växthuseffekten och gör ytterligare hål i ozonskiktet.
Där har vi många nya, framtidsinriktade och positiva jobb. Det innebär
nej till Öresundsbron och till Dennispaket och andra idiotiska leder. Det in-
nebär, Carl Bildt och ni andra i regeringen, att i verklig mening bygga upp
en infrastruktur som ger en hållbar utveckling. Där finns de nya jobben.
Vi har ökande behov inom vård och omsorg. Vi måste, om vi inte skall
införa ättestupan, satsa på äldreomsorgen, av det skälet att det i dag finns
fler gamla människor som behöver kvalificerad vård och omsorg. Det behö-
ver alltså föras in arbetskraft och kunskaper på de områdena.
Vi behöver utveckla ny, framtidsinriktad teknik. Vi behöver satsa på ut-
bildning och forskning som innebär ökade kunskaper och bidrar till logiskt
tänkande och problemlösning. Där finns de nya framtidsinriktade jobben.
Vi måste våga inse att vi lever i en ny tid och att vi behöver nya politiska
lösningar, inte satsningar på pigor och hembiträden och på att låta välutbil-
dade ungdomar kratta rika människors trädgårdar.
Men ni vågar inte inse detta. Ni biter er fast vid gamla politiska lösningar
och vid en gammal ekonomisk politik, som kanske var gångbar för några
decennier sedan, men som i dag de facto leder till ökad arbetslöshet, ökad
utslagning och en segregering på samhällets alla områden. Genom politiska
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
31
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
32
beslut drar man undan hela arbetsmarknaden för oss kvinnor, som i stället
skall sköta barn och gamla inom hemmets fyra väggar. Det är fullständig
idioti, men det inser ni inte.
Jag tror inte att det handlar om illvilja utan om brist på kompetens. Ni har
inte tillräckliga livserfarenheter. Ni har erfarenheter av att vara portföljbä-
rare, aktieinnehavare och företagsledare. Jag skulle vilja säga: Stanna vid
er läst! Det politiska broilerskap som nu håller på att fördärva landet är en
katastrof.
Vad som behövs är nytänkande. Då kan man också se var de nya jobben
och lösningarna finns. Då skulle vi komma till rätta med en del av landets
faktiska problem.
Det är möjligt att vi inte alla kan lyfta oss i håret, Carl Bildt. Dessutom
saknar tyvärr många inom det politiska etablissemanget förutsättningar för
det. Det är tunnsått på en del håll. Vi måste faktiskt anstränga oss för att
lyfta oss i håret så att vi ser att vi lever i en ny tid och att det finns en framtid
som ser annorlunda ut.
Det är beklagansvärt att regeringen inte inser det. Det kommer att leda
oss in i en stagnation som vi tvingas att stå ut med ett år till, ända fram till
nästa val, om drygt ett år. Då kommer insikterna från den opinion som finns
utanför detta hus att slå igenom. Då kommer vi att få en annan majoritet
och politiska representanter som har insikter, som lever i verkligheten och
som inte är förblindade av sitt egenintresse, som för er är makten och ingen-
ting annat.
(Applåder)
Anf. 11 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag blev litet konfunderad över vem Gudrun Schyman ville
attackera med uttalandet om hårbrist. Det gällde givetvis inte Ulf Adelsohn.
Var det Lars Werner som hon var ute efter, eller kanske lan Wachtmeister?
Men åter till det som faktiskt är det stora och allvarliga ämnet, dvs. hur vi
skall få fram de nya jobben för att ersätta alla de gamla jobb som den gamla
politikens misstag har slagit ut. Jag tvingas konstatera - och jag är ledsen om
Ingvar Carlsson tar illa vid sig av att socialdemokratins politik blir nagelfaren
och kritiserad - att man står där naken, utan politik. Man behöver inte vara
ett litet barn som står vid sidan av och lyssnar på vad socialdemokratin säger
för att inse att det är naket. Det är glansfullt i utanverken och retoriken, men
innehållet är fasligt tomt.
Det kvarstår som ett faktum att socialdemokraterna gått emot varje en-
skild åtgärd som den nuvarande regeringen har föreslagit för att förbättra
för de små företagen, som är den enda källa ur vilken vi kan hämta de nya
jobben. Det kvarstår uppenbarligen åtminstone än så länge som ett faktum
att socialdemokratin tänker gå emot samtliga de ytterligare åtgärder som
denna regering föreslår för att få fram nya jobb.
Låt mig ställa frågan rakt: Kommer socialdemokraterna att gå emot för-
ändringen av beskattningen för egenföretagarna, och kommer socialdemo-
kratin, om den på ett eller annat sätt återerövrar regeringsmakten, att riva
upp den förbättringen? Kommer socialdemokraterna att gå emot att vi be-
skattar kapitalet bara en gång i stället för två gånger? Och kommer social-
demokraterna, om man på ett eller annat sätt återerövrar regeringsmakten,
att återinföra dubbelbeskattning? Kommer socialdemokraterna att gå emot
vaije förändring av arbetsrätten, och kommer de, om de återerövrar rege-
ringsmakten, att till precis vaije kommatecken återföra arbetsrätten till vad
den har varit?
Jag ber återigen om ursäkt - jag var inte medveten om den prinsessan-på-
ärten-attityd som tydligen finns - om jag är för hård i min kritik. Men om
socialdemokraterna gör detta, vill jag påstå att det är en politik för att släcka
de ljus som i dag håller på att tändas ute i svensk småföretagsamhet och som
är det enstaka viktigaste som vi har för att ta oss bort från arbetslöshetens
gissel. Det gör man inte bara med retorik. Det krävs dessutom politik.
Jag talade litet om kapital och tyckte att Ingvar Carlsson hade återfallit i
en billig klasskampsretorik. Det blev inte heller bättre därefter. Det talades
bara om grevar och kaptitalägare, i ett återfall till 60-talsretorik. Det var
alltså inte 70-talet eller 80-talet utan 60-talet som återkom.
Dagens Industri figurerade i debatten. Gärna för mig! Läs dagens nummer
av Dagens Industri! På förstasidan kan vi läsa: ”Uppåt. Bästa läget på tre år
i industrin.---den största optimismen i industrin på tre år.” Nota bene:
Det var under socialdemokratin som det vände nedåt, och det är nu som det
böljar vända uppåt. Det har förvisso skett en kronförsvagning, men det har
också genomförts väldigt många olika åtgärder.
Jag läser vidare på insidorna: ”Fortsatt uppgång i industrin. Och nu vänder
hemmamarknaden - inte bara exporten utan också hemmamarknaden. Det
heter vidare: ”Optimism i småföretagen. 55 procent tror Sverige är på rätt
väg.” Och det sker med vår politik, inte med socialdemokratins.
Vändning inte bara för industrin, inte bara för exporten. Vändning också
för tjänsterna. Läs gärna om vad som händer! Ljuspunkterna finns där. Släck
inte det ljuset genom att återfalla i gammal klasskampsretorik, i förlegad po-
litik och i ett tänkande som inte har med att skapa de nya jobben att göra!
Så till slut i denna omgång bara ytterligare ett exempel på vad jag tycker
är en litet väl billig retorik från Ingvar Carlssons sida.
I sitt inledningsanförande - det var skrivet, så det kan inte vara en slump -
säger Ingvar Carlsson att Beatrice Ask har gjort ett uttalande om polis i sko-
lan, och så frågar han: Är detta Europas bästa skola, där det skall vara polis?
Vet Ingvar Carlsson vad det handlade om? Det var i Fredrika Bremer-
gymnasiet i Haninge. Aftonbladet skrev om det dag efter dag: ett ligistgäng
som misshandlade, som våldtog flickor, maktlösa lärare, uppgivna föräldrar.
Det fanns ingenting att göra.
Jag står helt bakom uttalandet att vid den typen av ligistdåd mot unga
flickor eller mot lärare eller mot vem det vara månde skall polis sättas in.
Där skall rättssamhället verka.
Flum mot våld hjälper inte. Där skall det vara polis och där skall det vara
rättsordningen, när det har gått så långt. Har Ingvar Carlsson verkligen en
annan uppfattning?
(Applåder).
Anf. 12 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Uppläggningen av de här debatterna innebär att man blir på-
mind om sin litenhet allt oftare.
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 3
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
33
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Gudrun Schyman var i sitt huvudinlägg förut inne på det här med bistånd.
Jag delar i hög grad hennes uppfattning om att det behövs biståndsinsatser.
Inte minst i Östeuropa behövs det nu insatser. Om jag vore i Gudrun Schy-
mans kläder, skulle jag dock något fundera på varför det behövs biståndsin-
satser i länder som har haft förmånen att under 40 år, i vissa fall 70 år, ha
kommunistiskt styre. Jag tror att denna tankeverksamhet skulle vara nyttig
för Gudrun Schyman att ägna sig åt.
Ian Wachtmeister ställer en rad frågor som tiden inte medger att jag eller
någon annan svarar på. Låt mig säga att självklart kommer det då och då ett
uttalande från lan Wachtmeister som många människor kan instämma i.
Men det grundläggande felet med Wachtmeister och hans parti är de värde-
ringar som styr dem.
Skälet till att Ny demokrati finns här i riksdagen är främlingsfientligheten.
Det är ideologin, det är själen hos Ny demokrati, och det är det som gör att
vi tycker så illa om Ny demokrati.
Ni har ägnat denna sommar åt att åka runt i landet - jag tror det var 66
platser lan Wachtmeister nämnde - och på vaije ställe berätta vandringshis-
torier om invandrare utan att ha kontrollerat bakgrunden. De som har kon-
trollerat bakgrunden har i regel upptäckt att det ni säger är helt fel. Ni har
dessutom gjort sken av att det ni har berättat har varit typiskt för olika in-
vandrargrupper, t.ex. muslimer.
Det är detta att ni ägnar er åt denna typ av verksamhet som jag tycker är
så oerhört oroande i ett läge när vi förvisso har många problem med invand-
ring och kulturkrockar och annat och skulle behöva ägna oss åt något mera
konstruktivt än den rent destruktiva verksamhet som lan Wachtmeister hål-
ler på med.
Dessutom skyller ni problemen t.ex. i svensk ekonomi på invandrarna.
Det är tongångar som jag tycker att man får gå tillbaka till 30-talets Tyskland
och andra ställen för att hitta, vilket jag tycker är utomordentligt allvarligt.
Om det är någon som man skulle vilja beröva det permanenta uppehåll-
stillståndet, så tycker jag att det är lan Wachtmeister. Men tyvärr finns det
väl inga lagliga möjligheter till det.
Ingvar Carlsson tog upp socialförsäkringarna i sitt första inlägg. Låt mig
säga att vi är överens om - och har konstaterat det många gånger - att in-
komsttryggheten är ett viktigt inslag i försäkringssystemet, och det skall vi
slå vakt om. Men det är också nödvändigt, om vi skall kunna klara statsfinan-
serna och trygga försäkringarna långsiktigt, att vi är beredda att ompröva en
del regler i försäkringarna som har gjort att de i praktiken har urholkats.
Vi har tillsammans varit med och fattat beslut om en del saker, t.ex. för-
ändringar i sjukförsäkringen, införande av karensdag och arbetsgivaransvar.
Men det jag frågar, och jag måste upprepa den frågan, är vad Ingvar Carls-
son menar när han i den ena intervjun efter den andra och, som jag sade,
senast i den stora intervjun i Veckans Affärer säger att man från socialdemo-
kratisk sida är inställd på att ompröva ersättningsnivåer i försäkringssyste-
met - det finns för övrigt socialdemokratiska partimotioner där samma sak
framförs - samtidigt som man säger nej till en rad förändringar som rege-
ringen har föreslagit, i arbetsskadeförsäkringen i första hand men även en
34
del andra saker. Det som återstår efter era nej är ju sänkta pensioner, det är
ytterligare sänkningar i sjukförsäkringen eller det är möjligen familjestödet.
Jag tycker att Ingvar Carlsson på denna punkt kunde ge ett konkret be-
sked. Jag säger inte att Ingvar Carlsson nödvändigtvis skall upplysa om vad
Socialdemokraterna kommer att genomföra, men när han säger att Social-
demokraterna kan tänka sig sänkt ersättning, vad är det för någonting som
då ligger i föreställningsvärlden? Vad finns i lådan med olika förslag som ni
ändå så småningom måste ta ställning till?
Sedan till frågan om riskkapital för småföretag. Ingvar Carlsson gjorde ett
inlägg på temat att vi bara ville gynna aktieägare. Det är självklart inte fallet.
Om det vore den enda effekten, skulle vi avstå från åtgärden. Men vi vet att
det behövs ökat riskkapital, framför allt i de mindre företagen, och vi tror
att avskaffande av dubbelbeskattningen är en av flera lämpliga åtgärder för
att åstadkomma detta.
Också ni inser ju att det här är ett problem. Ni har själva föreslagit att man
skall ta 10 miljarder av pengar från AP-fonderna och satsa som riskkapital i
småföretag. Med Ingvar Carlssons retorik skulle jag kunna fråga: Varför sat-
sar ni inte det i stället på gamla, sjuka och handikappade, som behöver peng-
arna? Självfallet därför att ni inser att för de gamlas, för de handikappades,
för barnens och för alla andras skull behöver vi expanderande småföretag
och att de behöver riskkapital för att kunna expandera.
Så till arbetsrätten. Nej, jag har inga som helst problem med mitt tal på
TCO-kongressen, för det jag sade till TCO:arna var att jag tyckte att arbets-
rättskommittén hade gått för långt när den föreslog både ändrade turord-
ningskretsar och en undantagskvot på 20%. Samtidigt sade jag till
TCO:arna att jag tycker att de går för långt i kritiken när de inte är beredda
att på något sätt lyssna på småföretagarna och deras problem.
Samma kritik riktar jag nu mot Socialdemokraterna. Göran Persson har
försökt att lyssna på småföretagare. Han säger i intervjun i Veckans Affärer
i maj: ”Att t.ex. låta småföretagen undanta en eller två personer från turord-
ningsreglerna är inte särskilt dramatiskt.” Samma förslag kritiseras i dag i
mycket hårda ordalag av Ingvar Carlsson, som säger att det här kommer att
gå ut över unga kvinnor som har små barn, de äldre anställda, människor
som har problem med hälsan eller har handikapp.
Om igen, Ingvar Carlsson: Det är självklart inte detta som är syftet, utan
det är att vi skall få fler jobb också för de grupper som Ingvar Carlsson näm-
ner. Och det som var en insikt hos Göran Persson i maj kan väl inte vara
någonting så oerhört förhatligt som det låter när man hör på Ingvar Carlsson
i dag.
(Applåder).
Anf. 13 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Ingvar Carlsson känner jag ju som en hygglig person, så jag
kan väl starkt understryka att jag önskar inte honom en årslång socialdemo-
kratisk partikongress. Det kan räcka med någon vecka. Ibland tror jag näm-
ligen att Ingvar Carlsson säger saker som han måste säga med utgångspunkt
i sitt parti, när han borde veta bättre.
Det finns kanske anledning att påminna något om den verklighet som vi
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
35
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
36
alla vet att Ingvar Carlsson känner. Tag vad som hände för tre och ett halvt
år sedan! Den socialdemokratiska regeringen avgick. Stoppaket: prisstopp,
lönestopp, strejkstopp. Egna finansministern avgick.
Om nu verkligheten var så desperat för tre och ett halvt år sedan, hur
skulle vi då på hälften av den tiden kunna reparera allt? Socialdemokrater-
nas egen finansminister gav upp, som sagt. Den nye började före valet tala
om vändpunkten i konjunkturen. Det kom ingen vändpunkt.
Först blev konjunkturen i vår omvärld betydligt sämre. Återigen: Detta
är verkligheten. Lågkonjunkturen finns kvar fortfarande, två år efter valet.
Som jag påminde om i mitt förra inlägg var ni själva med och tog bort
valutaregleringen. Men ni visste uppenbarligen inte vad ni gjorde. Konse-
kvenserna av detta, rörligheten för kapitalet - vad har ni själva för recept i
det fallet? Vi har ju fått en lektion med åskådningsexempel förra hösten, då
också Ingvar Carlsson var med och lärde sig.
När vi håller tillbaka utgifterna anklagas vi för att vara orättvisa. Ni glöm-
mer då, eller bortser från den verklighet som vi har att betala för: den höga
arbetslösheten och den exceptionella flyktingsituationen, som tillsammans
intecknar omkring två tredjedelar av de budgetförstärkningar vi har åstad-
kommit så här långt.
Ingen tidigare regering har satsat så mycket av allmänna medel i kampen
mot arbetslösheten som denna regering. Ingen tidigare regering, i vaije fall
inte sedan andra världskriget, har satsat så mycket för att försöka möta de
enorma flyktingproblemen. Frågan kommer osökt: Är detta svaga eller
starka grupper? Jag tycker att det är svaga grupper, de som är arbetslösa, de
som flyr för sitt liv. Kan det vara fel fördelningspolitik att försöka hjälpa dem
efter förmåga?
Socialdemokraterna vill stimulera ekonomin genom att öka konsumtio-
nen, detta utan garantier för att dessa tiotals miljarder ger nya investeringar
i produktion. De kan lika gärna gå till sparande, med dagens höga sparbenä-
genhet. Vi vill skapa bättre konkurrensvillkor för produktionen, främst i de
mindre och medelstora företagen. Detta är en vattendelare.
Jag vill gärna upprepa mina frågor. Är det fel, Ingvar Carlsson? Varför
skall vi stimulera det kapital som vi har arbetat ihop i Sverige att lämna
landet? Det har även den norska arbeiderpartiregeringen insett, att dubbel-
beskattning kanske inte var någon succé. Man har avskaffat den. Vi har
krävt det långt före valet, så det kan inte vara någon nyhet. Vi vill att det
skall finansieras. Det har vi krävt. Det görs också. Det blir skärpningar när
det gäller arbetsgivaravgifter och utlandstraktamenten. Vad har ni för alter-
nativ?
Ni påstår alltid i svepande ordalag att vi för en orättvis politik, och så riktar
ni er till Centern, till Folkpartiet och till kds. Det hade varit mer trovärdigt
om kritiken hade kommit från ett parti som fört en rättvis politik under 80-
talet. Nu tvingades vi i en av de första finansplanerna redovisa att klyftorna
hade ökat under hela 80-talet. Det gör inte saken bättre i dag. Det handlar
om frågor där vi har drivit på, sådant som vi inte lyckades få igenom under
er tid i regeringsställning. Det hade bara krävts att ni hade ställt upp, så hade
det ordnat sig. En sänkning av matmomsen fick ni aldrig genomföra. Det
genomförde den här regeringen.
Det är den här regeringen som tillfälligt har eliminerat reallöneskyddet på
2 %, det som ni införde i och med skattereformen. Vi har ingen reallöneök-
ning, och det innebär en skattesänkning för dem som tjänar mest. Riksdags-
majoriteten har tagit bort grundavdraget för höginkomsttagare. Jag förne-
kar inte att Centern i det fallet har bidragit aktivt. Ni införde även detta. Det
som jag hänvisar till nu är inte tillräckligt, men det är tvärtemot er politik.
Ni ökade klyftorna. Vi försöker minska dem genom att ändra era politiska
beslut från förra valperioden.
Jag förstår inte riktigt vad det är för sorts kritik Ingvar Carlsson egentligen
riktar mot oss. Dessutom vill jag säga att jag inte tillhör de stora kapital-
ägarna. Mina tio Fermenta-aktier kan nog även Gudrun Schyman acceptera.
(Applåder)
Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag skall be att få svara på det Ingvar Carlsson tog upp i sitt
första anförande när han talade om kds och löftena till åldringsvård och åld-
ringsomsorg. Det är helt rätt att vi lovade att göra allt vad vi kunde för att
se till att det finns tillräckliga resurser för åldringsvård och åldringssjukvård.
Vi hade bl.a. den idén att man ur löntagarfonderna, som vi har varit emot,
skulle kunna ta ett visst kapital och satsa för att bli av med en del flaskhalsar
och lösa upp en del knutar som vi menar fanns och finns inom vården. Vi
vann inte gehör för den ståndpunkten. Vi vann däremot gehör för önskemå-
let att tillsätta en utredning för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig
med resursbehovet inom vården. Där fick vi gehör. Som Ingvar Carlsson väl
vet kommer vi att få se resultatet av den utredningen inom kort.
Sedan kan jag kanske hålla med om att det var en smula aningslöst av oss
att inbilla oss att ekonomin inte var så skraltig som det sedan har visat sig att
den var. Vi borde naturligtvis ha begripit att ekonomin skulle vara sämre,
med en regering under Ingvar Carlsson där finansministern ger sig i väg där-
för att han inte tror på politiken, och där statsråd går ut och gråter i kulissen,
och det talas om en vändpunkt som inte infinner sig - den infann sig, men
det var inte i ekonomin utan utifrån finansministerposten. Vi borde kanske
ha begripit att ekonomin skulle vara sämre, med ett sådant ledarskap. Det
talades ju om politiskt ledarskap här tidigare.
Jag kan försäkra Ingvar Carlsson och alla övriga här i kammaren och alla
som lyssnar, att vi har som vår ärliga vilja och mening att göra vårt yttersta
för att se till att våra äldre inte kommer i kläm. Att ekonomin är skraltig kan
vi naturligtvis ta ett ansvar för, trots att vi inte fanns med på den tiden då
Ingvar Carlsson styrde och ställde. Vi fanns inte med i regeringen och inte
heller i riksdagen.
Låt mig också säga någonting om flyktingpolitiken. Här har Wachtmeister
härjat verbalt och varit irriterad över att ordet rasist tydligen har förekom-
mit, riktat mot honom. I dag kan TT berätta att Anne Rhenman också tycker
att Vivianne Franzén uttalar sig omdömeslöst om flyktingfrågan. Hon säger:
I mina ögon är hon rasist. Dessa påståenden kommer från de egna leden. Jag
tycker att det är oerhört viktigt att vi försöker ta oss an denna problematik
konstruktivt och inte kastar beskyllningar mot varandra. Men det är klart
att det i somras, lan Wachtmeister, förekom uttalanden, exempelvis om att
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
37
4 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 3
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
Sveriges skolbarn snart skulle behöva falla på knä vända mot Mekka osv.
Sådant skapar odiskutabelt förvillelse och uppvigling.
Det är intressant, detta med flyktingpolitiken. Så länge man kan tala om
flyktingarna som ett kollektiv, något anonymt, då kan man tydligen få en
viss uppslutning när det gäller att vara hård öch tuff i sin attityd. Men när
folk blir bekanta med en flykting, när flyktingen får ett ansikte, då ”drösar”
det in brev från folk som kräver att vi skall se till att de får stanna och som
inte begriper hur människor kan utvisas. Då har man blivit bekant. Då har
det uppstått en vänskap. Då känner man gemenskap.
Vi måste vara så pass ärliga att vi ser varför människor flyr, varför de ger
sig i väg. Jag kan säga att jag tycker att det är svårt och tufft att se att vi
utvisar så många som vi gör. Gamla, orkeslösa skall ge sig i väg, från något
som de trodde och hoppades skulle vara en någorlunda trygg tillvaro. Därför
lämnade de gård och grund, sålde vad de hade och ägde. Låt oss se på detta
genom mänskliga, solidariska glasögon. Det är synd om många medmänni-
skor. Vi har resurser och möjligheter att hjälpa till. Jag tror dessutom att det
är mentalt hälsosamt för oss att få hjälpa till.
Fru talman! Vi satsar dessutom rejält på att hjälpa så många som möjligt
att stanna i sin hemmaregion. Helt nyligen fattade regeringen beslut om att
bygga enkla bostäder nere i det forna Jugoslavien och att täta tak inför vin-
tern på sönderbombade hus, så att människor inte skall behöva frysa ihjäl.
Fru talman! Jag tycker att vi skall ha en varm och omtänksam ton när vi
talar om människor i nöd och inte tala om dem som om de vore pjäser som
man kan flytta fram och tillbaka hur som helst. Tillvaron i vårt land, tonen
mellan politiker och partier i vårt land, skulle också bli mjukare om vi såg
på flyktingar och invandrare med litet mer värme.
(Applåder)
Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Ian Wachtmeister tycker inte att man skall bry sig om vad han
skrev i Länstidningen Östersund eller i sin bok. Det är vad jag länge har
anat. Ian Wachtmeister menar inte att man skall ta honom på allvar.
Jag tar lan Wachtmeister på stort allvar, eftersom han riktar mycket försåt-
liga angrepp mot grupper som kan ha svårt att försvara sig. Han sprider för-
domar på ett sätt som jag tycker att det är oerhört viktigt att reagera emot.
Till Bengt Westerberg vill jag i min korta replik säga följande: Det hade
kanske varit lättare att svara mer konkret om regeringen efter ett år hade
orkat tillsätta beredningen om de socialförsäkringar som vi var överens om.
Det hade krävt ett minimum av åtgärder från regeringens sida.
Jag har sagt att det behövs en genomgång av nivåerna i olika försäkrings-
system, inklusive de två vi talade om. Jag kan också tänka mig att diskutera
föräldraförsäkringen.
Till Carl Bildt vill jag säga följande: Det socialdemokratiska partiet har
tagit ansvar för det här landet i årtionden. Vi har klarat sysselsättningen. Vi
har klarat att steg för steg bygga upp en trygghet. Under vår tid fick männi-
skor ganska hygglig vård, och gamla kunde känna sig trygga. Carl Bildt är
den siste som ifrån denna talarstol skall tala som om socialdemokratin inte
38
hade politisk förmåga. Ni fick chansen under sex år. Då brakade det åt sko-
gen med ett underskott i budgeten på 13 % av bruttonationalprodukten.
Nu är ni där igen. Upp till bevis när det gäller er egen förmåga innan ni
försöker böija hunsa socialdemokratin! Vi är stolta över vad vi har gjort för
det här landet.
Många människor skulle önska sig våra värderingar och vår politik - det
kan jag försäkra er. Den önskan möter jag inte bara i opinionsundersök-
ningar.
Till Olof Johansson vill jag säga följande: Er egen fördelningspolitiska stu-
die visar att klyftorna har ökat mer under de två år som Olof Johansson har
suttit i regeringen än under hela det 80-tal som ni i så föraktfulla ordalag
uttalar er om.
Det finns en sak av viss betydelse som inte omnämns i regeringsdeklaratio-
nen. Det är det faktum att vi har en regering som lånar till inemot hälften
av våra utgifter. Det faktum att vi är inne i en ekonomisk kris skyller ni på
företrädarna. Ni omnämner inte ens det största problemet - det galoppe-
rande budgetunderskottet. Det har lyst helt med sin frånvaro här i dag. Carl
Bildt viftar med Dagens Industri, men han glömmer arbetslösheten och bud-
getunderskottet. Det visar att regeringen har tänkt sig att lämna över dessa
problem till sina efterträdare. Historien känner redan ett bevingat uttryck
för det: Efter oss syndafloden.
Så vill jag tala om skolan. Ja, Carl Bildt, jag står fast vid att vi skall ha en
politik som gör att det inte behövs poliser i skolan. I Haninge kommuns fall
är det ju indragningar från kommunerna med neddragning av antalet lärare,
speciallärare och kuratorer som bäddat för en sådan situation.
Vilken är er lösning? Nu skall Carl Bildt lyssna, för det här känner jag för.
Jag har upplevt den gamla skolan, som delades upp i en skola för bättre barn
och en skola för dem som kom från arbetarhem. Det är den sortens skolsy-
stem som ni är på väg tillbaka till.
Ordföranden i Elevorganisationen sade i en intervju i Dagens Nyheter i
går: ”Medan främlingsfientligheten ökar i samhället bygger vi upp ett segre-
gerat skolsystem som gör att barn och ungdomar kommer allt längre från
varandra. Snart går invandrare i en skola, väletablerade svenskar i en annan
och Livets ord-anhängare i en tredje. Vad händer när de träffas ute i samhäl-
let vid 23 års ålder?”
Tänk på den frågan, Carl Bildt. Jag blev politiskt engagerad en gång i ti-
den när jag upplevde det gamla samhället där vi fick en klassindelning som
en följd av hur skolan fungerade. Så länge jag orkar kommer jag att be-
kämpa återinförandet av ett sådant skolsystem. Poliser ute på skolorna är
ett mycket allvarligt symtom på att någonting är sjukt i samhället, Carl Bildt.
Finansminister Wibble bedömde budgetunderskottet 1992/93 till 70 mil-
jarder kronor. Det visade sig att det blev 187 miljarder kronor. I regerings-
deklarationen står det till min stora förundran att inriktningen av finanspoli-
tiken fullföljs. Mot vad? Mot ännu större budgetunderskott?
I massmedierna har vi nu fått reda på att den moderatledda regeringen
har ökat skatten för inkomsttagarna. Det ledde till en våldsam motattack
från skatteminister Bo Lundgren. Han hävdar att skattetrycket har sänkts.
Han har inte en tanke på att utgifterna överstiger inkomsterna med 215 mil-
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
39
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
40
jarder kronor och att vi lånar till varenda skattesänkning och måste betala
ränta på den utgiften - 100 000 kr för vaije miljon.
Det vore bra om regeringen utövade litet självkritik. Det har varit för
mycket arrogans och för litet ödmjukhet, för mycket stöddighet och för litet
respekt, för stor tvärsäkerhet och för litet eftertanke. Ni måste för er egen
skull och för allas vår skull inse att ni är på katastrofkurs.
(Applåder)
Anf. 16 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Ingvar Carlsson fortsätter att leta
reda på lösryckta rader ur mina böcker. Han måste ha det svårt med argu-
menten. Det vore ännu enklare om Ingvar Carlsson lyssnar på vad vi säger.
Jag tycker att det bra att städa framför sin egen dörr. Mona Sahlin, som
tillsammans med bl.a. mig stämt Hustler för förtal i samband med porno-
grafi, kvalar nu in som statsministerkandidat genom att sanktionera en nid-
bild av mig som könsorgan i Metallarbetaren och genom att föreslå en boj-
kott av Ny demokrati i riksdagen. Hon blev bedrövad av att det bara var
Bengt Westerberg av partiledarna som hade det dåliga omdömet att ställa
upp på hennes förslag. Det är ledarskap och påläggskalvar det, Ingvar Carls-
son!
Lagom till det att Carl Bildt erinrade om att det är 1993 och inte 1963 vi-
sade Bengt Westerberg att det är 1933. Han ville beröva mig permanent
uppehållstillstånd. Det är dåligt, Bengt Westerberg. Det är fantastiskt
skrämmande, och det är dessutom oförskämt. Det är åsiktsförtryck och
apartheid. Bengt Westerberg tycker tydligen att det är bra att utvisa dem
som inte har den rätta åsikten och ta in dem som röstar på Folkpartiet! Det
är tjusigt! Bengt Westerberg blir bara värre för vaije dag som går. Frågan är
vad det skall sluta någonstans.
Vi i Ny demokrati är inte främlingsfientliga. Vi har många vänner bland
de invandrare som finns i Sverige. Det vet antagligen Bengt Westerberg
också. Men vi talar för svenskarnas intressen. I vilket annat land blir man
anklagad för att tala för sitt folks intresse? I Bengt Westerbergs Sverige är
det fult att vara svensk. Vad är det ni håller på med? Göm er inte bakom en
massa flum om främlingsfientlighet och rasism! Det är nämligen er politik vi
talar om här i kammaren. Den är usel, och den kostar svenska folket massvis
med pengar.
Alf Svensson är en trevlig krabat, men han skall inte komma dragande
med att det är något fel på Vivianne Franzén! Hon är också en förträfflig,
duktig och engagerad person. Hon kritiseras inte av sina egna. Hon kritiseras
inte av folk, och folk förstår det hon säger. Det skapar ingen upphetsning.
Alf Svensson har för övrigt själv uttryckt mycket kritiska synpunkter om
muslimsk fundamentalism och annat. Det finns en artikel om det. Ni viftar
ju alltid med tidningar här. Leta i arkiven tills ni hittar Dagens Nyheter från
den 26 oktober 1989! Där fick vi med 80-talet också! - det var väl bra?
När jag ändå har Alf Svensson på gång vill jag nämna biståndspolitiken.
Det är några som har talat om den i dag och att den blir så bra eftersom vi
lägger ner så mycket pengar på den. Vad är det som säger att något blir bra
av att man häller ut pengar? En dyr biståndspolitik är inte alls bra. Jag vill
påstå att det går att göra den dubbelt så bra för halva beloppet. Vi har gjort
fel där. SIDA är fortfarande en skandal. Jag vet att ni håller på och försöker
röja upp i det hela. Lycka till med det!
Men kom inte dragande med att vi är främlingsfientliga därför att vi kriti-
serar er med all rätt. Ni är ansvariga för det ni gör och de kostnader som
detta medför för skattebetalarna i Sverige.
Nu har regeringspartierna fyra gånger på sig att få sista ordet. Då brukar
de vara extra kaxiga. Var så god!
(Applåder)
Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Carl Bildt talar om att det låter som 60-talsretorik här. Det
kanske inte är så konstigt med tanke på att det är någon form av 30-talspoli-
tik som vi är på väg tillbaka till - ett klassamhälle. Många människor känner
igen sig i den beskrivningen. Det är den bistra verkligheten.
Carl Bildt talar också om ljuset i tunneln. Det påminner mig om nära-dö-
den-upplevelser. Det är kanske detta det handlar om, nämligen den borger-
liga regeringens nära förestående avsked och död.
Det är väl bra om Olof Johansson inte känner sig som en aktieportföljbä-
rare, men då tycker jag också att han skall sluta att uppföra sig som en sådan.
Han borde sluta att sitta med och administrera en ekonomisk politik som
uppenbarligen innebär en extremt orättvis förmögenhetsfördelning i detta
land och en extremt låg beskattning av avkastning på kapital med internatio-
nella mått mätt. Det går alldeles utmärkt att göra något åt det, Olof Johans-
son, om den nuvarande politiken känns för tung.
Jag vill använda min sista knappa tid här till frågan om flyktingpolitiken.
Det är en mycket allvarlig och viktig fråga. Jag skulle önska att vi kunde höja
den upp över det partipolitiska käbblet. Jag tycker att vi skall sortera upp
begreppen.
Flyktingar är människor som vi tar emot i Sverige. De är fördelade via en
kvot som kommit till genom diskussioner i FN. Alla länder gör detta, och vi
tar vårt ansvar.
De människor som vi företrädesvis talar om här i landet är asylsökande.
Det är människor som flyr till landet Sverige för att få skydd mot våld, för-
tryck, politisk terror och regelrätt krig. Skall vi säga att Sverige inte är ett
land som har öppna gränser för dessa människor som flyr? Jag tycker inte
det. Jag tycker att vi skall säga att Sverige är och skall förbli ett land som
öppnar sina gränser för alla människor som tvingas att fly under och ifrån ett
politiskt övervåld och ifrån terror och förtryck.
Det är makabert att höra lan Wachtmeister påstå att de som i dag flyr från
Bosnien är ekonomiska flyktingar. Jag tror faktiskt inte att de är det.
Jag är mycket överens med Bengt Westerberg om flyktingpolitiken. Men
jag tycker också att det vore ärligt om vi som är överens om detta även erkän-
ner att 90 % av de människor som i dag flyr världen runt till följd av förtryck
även flyr från väpnat våld. 90 % av det våldet kommer från vapen som ex-
porterats från den rika världen, inklusive Sverige.
Det bästa sättet att få stopp på världens flyktingströmmar är att begränsa
och förbjuda den internationella vapenhandeln. Vi kan vara ett föredöme i
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
41
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
42
det här landet genom att förbjuda svensk vapenexport. Då skulle vi se till
att många människor slapp fly från död och elände.
(Applåder)
Anf. 18 TALMANNEN:
Meningsyttringar från åhörarna är inte tillåtna.
Anf. 19 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! I min tidigare replik återkom jag inte till lan Wachtmeister.
Jag skall göra det nu i all korthet.
Det är förvisso inte min mening - jag tror inte heller att lan Wachtmeister
menade allvar med den repliken - att lan Wachtmeister skall ringa mig och
fråga vaije gång han skall göra ett uttalande. Det skulle om inte annat be-
lasta min telefon på ett besvärande sätt.
Ian Wachtmeister kan ta det som jag sade som ett råd, som en uppmaning,
som en synpunkt eller hur han vill. Det jag sade var att jag tror att det vore
bra om lan Wachtmeister någon gång litet tydligare markerade distans till
det som lan Wachtmeister själv innerst inne måste inse är omdömeslösheter,
övertramp och förlöpning. Sådant förekommer, men när det förekommer av
företrädare för en riksdagsgrupp eller ledande företrädare för ett parti krä-
ver den demokratiska debattens anständighet att man gör en markering. Om
man inte gör det återfaller det på en själv.
Jag vet att lan Wachtmeister är en politiker med en konstruktiv sida också.
Inte minst i ljuset av detta tycker jag att han skall göra dessa markeringar.
Om lan Wachtmeister från denna talarstol säger att Ny demokrati inte är
främlingsfientliga är det bra. Säg det på litet fler ställen! Säg det litet oftare!
Säg det så att det märks, och ta avstånd från dem som säger motsatsen!
Låt mig sedan gå över till Ingvar Carlsson, som inte svarade på de kon-
kreta frågor jag ställde. Han hade egentligen inte något annat att säga än att
socialdemokratin är stolt över sitt förflutna. Jag hade inte trott något annat.
Det finns inget av självprövning, inget av omtänkande när det gäller 80-tals-
politiken i det vi har sett komma ut ur de socialdemokratiska partikongres-
serna.
Men stolthet eller inte över det som har varit, nu handlar det om en politik
för framtiden i den situation vi faktiskt befinner oss i. När Ingvar Carlsson
säger - det var väl skrivet i förväg - att jag inte har talat om arbetslösheten
i den här debatten, kan var och en som har lyssnat på debatten intyga att det
är fel.
Varje minut jag har stått i talarstolen i denna debatt har jag talat om nya
jobb och förutsättningar för nya jobb. Jag har talat om regeringens politik
som allra främst är inriktad på detta. Jag har ställt frågor till socialdemokra-
terna om deras politik. Jag har kritiserat den när jag anser att den hotar det
som nu måste vara det centrala, nämligen nya jobb. I den här debatten är
det jag som har talat om de nya jobben och den politik som är nödvändig.
Jag ställde konkreta frågor. Skall ni riva upp vad vi gör för egenföreta-
garna? Skall ni riva upp de modifieringar av arbetsrätten som kommer att
ske? Skall ni återinföra dubbelbeskattningen av kapitalet? Det är viktiga frå-
gor som Ingvar Carlsson förr eller senare måste svara på. De är viktiga där-
för att om han säger att socialdemokraterna kanske skall låta dem vara kvar
trots allt, blir dubbelmoralen i klasskampsagitationen så tydlig. Säger han
att de skall riva upp allting är det en återgång till gammal politik. Då riskerar
han att släcka de ljus som håller på att tändas ute hos Sveriges småföreta-
gare. De ger faktiskt nya jobb.
Jag upprepar detta, och låt mig gärna vara marxist på denna punkt: Det
finns inga jobb utan kapital. Det krävs kapital för att åstadkomma jobb. Det
insåg redan den gamle Karl Marx. På den punkten skulle det behövas litet
mer marxism. När vi underlättar för kapital ute i företagen är det för att un-
derlätta att det skapas nya jobb. Om vi inte gör det kommer detta inte att
lyckas.
Låt mig till slut ta upp två punkter när det gäller skolan. Valfrihet i skolan
är viktigt. Vi har gjort denna valfrihet öppen för alla. I socialdemokratins
Sverige fanns det valfrihet, men den förutsatte en tjock plånbok. Det var
höga avgifter till privatskolorna. Det var bara rikemansbarn som kunde gå
i friskolor, privatskolor eller enskilda alternativ. Så är det icke längre. Vi har
gett samma rätt att välja skola - enskilda alternativ, friskolor eller inom den
obligatoriska kommunala skolan - till alla, oavsett plånbokens storlek.
Detta är oerhört viktigt för framtiden.
Ingvar Carlsson släntrade i väg mot att Beatrice Ask, ställd inför en kon-
kret fråga i en konkret situation i en skola i en Stockholmsförort, hade sagt
att i den situationen måste man vara beredd att kalla in polisen.
Jag vet inte om Ingvar Carlsson läste artiklarna i Aftonbladet och är be-
kant med situationen. Jag tror inte att han är det. Då skulle han inte ha slänt-
rat i väg på det sätt han gjorde. I en situation där man har ett ligistgäng som
terroriserar, som drar in flickorna på toaletterna, som våldtar dem, och där
det inte finns någonting att göra, går det inte - hur mycket man än tycker att
man skall utnyttja detta partipolitiskt - att stå vid sidan om och säga: Byt
regering.
Det kan tänkas att man av andra skäl anser att man skall byta regering.
Men det har inte i denna diskussion att göra. Man skall ingripa mot ligisterna
och säga ifrån på skarpen. Är det polis som krävs, skall polis sättas in för
att skydda oskyldiga flickor, oskyldiga lärare och oskyldiga människor. Att
utnyttja detta i partipolitisk agitation är att sänka sig relativt lågt. Det är un-
der Ingvar Carlssons värdighet.
(Applåder)
Anf. 20 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Enligt min uppfattning står det utom allt tvivel att Ny demo-
krati är ett främlingsfientligt parti. I motsats till statsministern tror jag att
skälet till att lan Wachtmeister vägrar att ta avstånd från-de tydliga förlöp-
ningar som Bert Karlsson, Vivianne Franzén, John Bouvin och andra gör är
att han i själva verket delar deras värderingar och är en av dem som hetsar
fram den här typen av uttalanden.
Jag tycker att svenskhet är någonting fint. Jag har ofta talat om detta i
olika sammanhang. Men för mig är solidariteten också med de medmänni-
skor utanför landets gränser som har det svårt på olika sätt en viktig del av
svenskheten. Jag tycker inte att det är förenligt med svenskhet - i varje fall
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
43
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
44
inte med det jag lägger in i begreppet svenskhet - att utvisa människor på
grund av deras hudfärg eller religion om de har goda skäl för att stanna i
Sverige.
Temat i mitt huvudanförande i dag var det som jag uppfattat som ”bisats-
moral” i Socialdemokraternas budskap inför valet. Tyvärr har inte mina tvi-
vel på denna punkt skingrats under diskussionen. Ingvar Carlsson har inte
varit tydligare i dag än vad han har varit tidigare i olika sammanhang.
Det ges inte några tydliga besked i de svåra frågorna, utan Socialdemokra-
terna nöjer sig i hög grad med det lätta budskapet. Jag hoppas att det ändras
inför valet. Det är viktigt av många skäl. Det är viktigt för att man inte skall
skapa felaktiga förväntningar och därmed låsningar för en politik som kom-
mer att vara nödvändig, oavsett hur regeringen ser ut efter valet.
Jag har litet svårt att förstå Socialdemokraternas inställning till småföre-
tag. Göran Persson har gjort en del tappra försök att skapa en ny bild av vad
Socialdemokraterna har för inställning till småföretag men har uppenbart
tvingats retirera inför och under kongressen.
Jag är själv uppvuxen med ett litet företag. Det präglar självfallet i hög
grad min inställning till små företag. Jag kan från detta företag vittna om att
det finns mycket utrymme för mjukhet, värme och social ansvarskänsla i små
företag. Jag tror inte att det företag som jag är uppvuxen med på något sätt
är unikt. Jag har mött precis samma förhållanden hos många småföretag runt
om i Sverige.
Jag besökte häromdagen ett företag utanför Umeå som heter Ålö indu-
strier. Det är ett framgångsrikt företag bildat efter kriget. Metallklubbens
ordförande, som var vänsterpartist, vittnade om vilken enorm betydelse det
haft för detta företag att det var ett familjeföretag lett av en person som hade
stark ansvarskänsla för de anställda och inte alls den inställning till anställda
med sociala problem som Ingvar Carlsson tycks tro är typisk för småföreta-
gare.
Fru talman! Jag hoppas att Socialdemokraterna tänker om på denna
punkt. Det är nödvändigt om vi skall klara ekonomi och sysselsättning i Sve-
rige på 90-talet.
(Applåder)
Anf. 21 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag skall i mitt sista inlägg försöka att avstå från polemik. Jag
skall bara konstatera att Ingvar Carlsson utnämnde mig, Bengt Westerberg
och Alf Svensson till politiska livvakter. Det retoriska trycket får vi väl leva
med. Vi ser våra roller som något vidare än så. När man har sett oppositio-
nen agera här i dag kan man däremot säga att det inte är någon av er som
passar som livvakt åt någon annan. Så mycket kan trots allt konstateras.
Låt mig återkomma till frågan om fördelningspolitiken. Jag tycker det är
en viktig och allvarlig fråga. Poängen i det jag sade är att vi ändrat politiken.
Jag preciserade detta på ett antal punkter - reallöneskyddet och grundavdra-
gets avtrappning för inkomster över brytpunkten. Jag kan också nämna
överförandet av 4,2 miljarder till de kommunala kassorna. Om vi inte hade
vidtagit de åtgärderna hade klyftorna blivit ännu större.
Om man begränsar analysen till enbart skatteområdet är det riktigt att
klyftorna trots detta har ökat. Det har sina rötter i den fråga som jag aldrig
fick besvarad under debatten. Det gäller kapitalets rörlighet. En förutsätt-
ning för att skapa dessa nya jobb är att behålla kapitalet i landet. Det är i dag
dyrare än det var tidigare. Vi måste sänka skatterna för att behålla kaptialet i
landet.
Jag sade redan i mitt inledningsanförande att detta inte alltid är särskilt
aptitligt ur fördelningspolitisk synpunkt. Men syftet är mer än detta. Det
handlar inte enbart om fördelningspolitik. Det vore bra om också den funge-
rade i denna del, men det gör den inte. Det handlar om att skapa förutsätt-
ningar för nya jobb, och då får man ta det onda med det goda.
Låt mig här göra den personliga deklarationen, att om det uppkommer en
nota på grund av avskaffandet av dubbelbeskattningen - något som vi var
för även före valet 1991 - får vi se till att den betalas. Att den skall finansieras
är ett oeftergivligt krav från vår sida.
Till sist kan jag konstatera att det viktiga och avgörande för framtiden är
att vi klarar att långsiktigt skapa uthållig tillväxt som kan ge nya jobb och
utveckling i hela Sverige. Vi skall värna om rättvisa, trygghet och god miljö.
Det är bara på detta sätt som vi kan ta ansvar för framtiden.
(Applåder)
Anf. 22 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! När lan Wachtmeister talar om biståndspolitik verkar det som
om han tror att jag reser runt med en hink med pengar och häller ut dem
över länderna. Ni häller ut pengar, säger lan Wachtmeister. Så är det natur-
ligtvis inte. Det vet alla som lyssnar.
Det är i stället så att svensk biståndspolitik examineras av ett organ hos
OECD som heter DAC. Sverige får högsta tänkbara betyg för sina bistånds-
insatser. Just nu - eller i vaije fall ganska snart - sitter man i Japan. Från
svensk sida är statssekreterare Alf Samuelsson där. Japanerna vill lära sig av
den svenska biståndspolitik som de har sett vara mycket lyckosam. En del
brukar imponeras av japanerna, deras effektivitet och intresse för denna.
Jag läste upp vad en nydemokrat sade om en nydemokrat, lan Wachtmeis-
ter, så kasta inte detta i ansiktet på mig!
Det sades här att det talas för svenska intressen. Ett svenskt intresse är att
vi bevarar vår humanitära tradition. Det är verkligen ett svenskt intresse att
vi låter hjärtat vara med. Den flagga vi ser här i kammaren som omnämndes
är vi säkerligen stolta över allesammans - fattas bara! Men den är en symbol
som är uttryck för århundradens kärlek till medmänniskor. Det vi vill ha sagt
är att det svenska är det generösa. Det är en väv som är vävd med många
inslag från många nationer och många kulturer.
Efter utbytet av ord kan jag som gammal lärare inte låta bli att säga att
man även tidigare, dess värre, av och till måste tillkalla polis till skolan. Det
är inget nytt. Det är ytterligt beklagligt när det behöver ske. Men det har
hänt när det har varit andra partier vid regeringsmakten än de som sitter där
nu. Det måtte vi väl ändå alla känna till.
Fru talman! Jag tror att det finns all anledning att tala om hemmens och
skolans roll när det gäller att överföra normer och den demokratiska männi-
skosynen. Vi kan aldrig acceptera en skola som inte står för den demokra-
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
45
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Partiledardebatt
med anledning
av regeringsför-
klaringen
tiska människosynen. Det var det jag skrev i den artikel som refererades till
här. Det var i vaije fall den mening jag hoppas att jag framförde. Jag kom-
mer inte ihåg artikeln för övrigt.
Nästa år har FN utlyst till familjens år. Det kravet har inte precis ställts
från svensk sida, utan det är u-länderna som har ställt det kravet. Jag tycker
att det är viktigt att vi är med och medverkar till insikten om vad de trygga
familjerna, hemmen och den normöverförande skolan kan betyda för att
vårt samhälle skall bli ännu bättre än vad det är för närvarande.
(Applåder)
Partiledardebatten var härmed avslutad.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1993/94:1 till skatteutskottet
1993/94:3 till jordbruksutskottet
1993/94:4 till socialutskottet
1993/94:5 till socialförsäkringsutskottet
1993/94:8 till bostadsutskottet
1993/94:10 till kulturutskottet
1993/94:11 till socialutskottet
1993/94:14 till justitieutskottet
1993/94:16 till lagutskottet
1993/94:19 till justitieutskottet
1993/94:47 till utrikesutskottet
Skrivelse
1993/94:2 till skatteutskottet
Förslag
1993/94:RR2 till justitieutskottet
Redogörelse
1993/94:NR1 till utrikesutskottet
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1993/94:24 Förslag till ändrade regler om kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning, m.m.
1993/94:29 Vissa ekonomiska regleringar år 1994 mellan staten och kom-
munsektorn
1993/94:31 Rätt för enskild utbildningsanordnare att besluta i fråga om för-
måner och ledighet för vapenfria tjänstepliktiga
1993/94:55 Referensränta vid konsumentkrediter
Skrivelserna
1993/94:15 Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till rege-
ringen
1993/94:46 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förunder-
sökning i brottmål under år 1992
Anmäldes att följande frågor framställts
den 5 oktober
1993/94:14 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om utvecklingen
i Ryssland:
Utvecklingen i Ryssland är tragisk och oroväckande. Undantagstillstånd
med utegångsförbud har införts. Våldet har varit massivt. Oppositionens
massmedier har förbjudits. Mötes- och demonstrationsförbud råder. Ryss-
lands parlament har upplösts. Presidentstyre med dekret har införts. Den
organiserade brottsligheten växer lavinartat. Rättsväsendet fungerar inte.
Massfattigdomen sprider sig oavbrutet. Demokratiseringsprocessen är i
fara.
Min fråga till utrikesmininstern:
Vilka risker finns det att Ryssland varaktigt utvecklas i odemokratisk rikt-
ning med allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, och hur vill rege-
ringen främja demokratiseringsprocessen?
1993/94:15 av Göthe Knutson (m) till utbildningsministern om rätt att be-
hålla högskoleplats under värnpliktstjänstgöring:
Nära 4 000 värnpliktiga har under senaste året sökt anstånd med värn-
pliktsutbildningen därför att de samtidigt blivit antagna till högskoleutbild-
ning. Risken för att inte nästkommande år få den eftertraktade högskole-
platsen gör att den värnpliktsuttagne begär anstånd hos värnpliktsverket.
Detta skapar vissa problem.
I likhet med värnpliktsverket anser jag att den värnpliktige skall få behålla
sin högskoleplats under den tid han fullgör värnplikten. Därmed försvinner
ca 4 000 anståndsärenden samtidigt som rättvisa skapas. Som det nu är riske-
rar den värnpliktsuttagne att förlora en värdefull utbildningsplats medan han
gör värnpliktsutbildning, som frikallade och uttagna till försvarets utbild-
ningsreserv slipper.
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
47
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
Vilka åtgärder är utbildningsministern beredd att vidta i syfte att skapa
rättvisa i detta avseende för värnpliktstjänstgörande ungdomar, som samti-
digt fått en högskoleplats?
1993/94:16 av Ingrid Andersson (s) till kommunikationsministern om remiss-
tid för trafikplaner:
Vägverket upprättar en nationell plan för stomvägarna och regionala väg-
hållningsplaner för övriga riksvägar. Banverket upprättar en plan för stom-
jämvägsnätet. Länsstyrelserna upprättar länstrafikanläggningsplaner. Samt-
liga planer avser perioden 1994 - 2003 och skall fastställas vid årsskiftet. Pla-
nerna skall remitteras till bl.a. länsstyrelserna, kommunerna och trafikhu-
vudmän. Remisstiden är den 1 oktober-15 december 1993.
Hela planeringsprocessen har blivit fördröjd med minst ett halvår bl.a. på
grund av riksdagens beslut om inriktning för planeringen under våren 1993.
Detta har lett till att remisstiden på den regionala och lokala nivån har blivit
avsevärt kortare än vad som tidigare planerats. Remisstiden för kommu-
nerna blir i praktiken ännu kortare än vad som anges ovan, vilket medför
problem i många kommuner att klara den demokratiska processen. Många
kommuner vill t.ex. behandla dessa planer i kommunfullmäktige.
Är kommunikationsministern beredd att flytta fram fastställelsetidpunk-
ten till februari 1994 för ovanstående planer så att remisstiden kan förlängas?
1993/94:17 av Jan Andersson (s) till socialministern om äldreomsorgen:
Under den senaste tiden har en rad missförhållanden inom äldreomsorgen
uppdagats. Huruvida en del av dessa problem beror på ÄDEL-reformen får
den utvärdering som pågår visa. Det är emellertid troligt att andra faktorer
har haft större betydelse. Dit hör indragningar av ekonomiska medel från
kommunerna och det alltmer utbredda marknadstänkandet med idéer häm-
tade från den privata varu- och tjänsteproduktionen.
Min fråga till socialministern är följande:
Hur tänker socialministern agera för att få förbättringar till stånd inom
äldreomsorgen?
1993/94:18 av Maud Ekendahl (m) till kulturministern om verkställighet av
utvisningsärenden:
En person, som skall utvisas ur landet från t.ex. en flyktingförläggning, får
beskedet om utvisning samtidigt som polismyndigheten får det. Resultatet
är inte alltför sällan att polisen kommer till tomma lägenheter och rum på
förläggningar. Den utvisningshotade hinner helt enkelt förbereda sig och
försvinna från förläggningen.
Vilka förändringar planerar regeringen för att underlätta polismyndighe-
tens arbete vid utvisning?
48
1993/94:19 av Filip Fridolfsson (m) till statsrådet Bo Lundgren om konkur-
rensneutraliteten:
Enligt en nyligen avlämnad utredning, Vissa mervärdesskattefrågor II -
Offentlig verksamhet m.m., föreslås att kommunsektorns generella avdrags-
rätt avseende mervärdeskatt skall slopas. Utredningens förslag remissbe-
handlas för närvarande.
I anledning härav har det uppstått en viss osäkerhet på marknaden om
förslaget leder till ett ökat intresse hos kommuner och landsting att bedriva
skattepliktiga mervärdesskattetjänster såsom städning, tvätt och transporter
i egen regi.
Utredningen har beaktat egenregifrågan. Olika lösningar har framtagits
för att skapa neutralitet mellan entreprenad- och egenregi tjänster. Det är
mycket viktigt att den pågående privatiseringen av ifrågavarande tjänster
inte avstannar.
En möjlighet är att slopa den generella avdragsrätten i kombination med
någon form av avgiftsuttag, konkurrensutjämningsavgift, i samband med att
kommunsektorn utför skattepliktiga momstjänster i egen regi.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att upprätthålla konkur-
rensneutraliteten?
8 § Kammaren åtskildes kl. 13.02.
Förhandlingarna leddes av talmannen.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
Prot. 1993/94:3
6 oktober 1993
49
|
Prot. 1993/94:3 6 oktober 1993 |
Innehållsförteckning Onsdagen den 6 oktober |
1 § Nya riksdagsledamöter m.m........................... 1
2 § Ledighet .......................................... 1
3 § Anmälan om kompletteringsval till utbildningsutskottet...... 2
4 § Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen..... 2
Ingvar Carlsson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Gudrun Schyman (v)
Statsminister Carl Bildt (m)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Talmannen (erinran till åhörarna)
5 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 46
6 § Bordläggning ...................................... 46
7 § Anmälan om frågor
1993/94:14 av Hans Göran Franck (s) om utvecklingen i Ryss-
land .......................................... 47
1993/94:15 av Göthe Knutson (m) om rätt att behålla högskole-
plats under värnpliktstjänstgöring................... 47
1993/94:16 av Ingrid Andersson (s) om remisstid för trafikpla-
ner .......................................... 48
1993/94:17 av Jan Andersson (s) om äldreomsorgen....... 48
1993/94:18 av Maud Ekendahl (m) om verkställighet av utvis-
ningsärenden................................... 48
1993/94:19 av Filip Fridolfsson (m) om konkurrensneutralite-
ten........................................... 49
50
gotab 45166, Stockholm 1993