Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1993/94:29
Onsdagen den 24 november
Kl. 9.00
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 18 november.
2 § Anmälan om ny ordförande i Europarådets
svenska delegation
Talmannen anmälde att Europarådets svenska
delegation den 17 november utsett Birger Hagård
(m) till ny ordförande efter Ann-Cathrine Haglund
(m).
3 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU9
Finansutskottets betänkande 1993/94:FiU2
Skatteutskottets betänkande 1993/94:SkU13
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1993/94:SfU3--SfU5 och SfU8
Trafikutskottets betänkanden 1993/94:TU2--TU4
Näringsutskottets betänkande 1993/94:NU5
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att utrikesutskottets
betänkande UU7, konstitutionsutskottets
betänkande KU10, skatteutskottets betänkanden
SkU3 och SkU5, justitieutskottets betänkanden
JuU5 och JuU6, lagutskottets betänkanden LU5,
LU6 och LU10, kulturutskottets betänkanden
KrU4, KrU6, KrU7, KrU8 och KrU9,
jordbruksutskottets betänkanden JoU7 och JoU8
samt arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8
skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad
debatt.
4 § Avskaffande av ekonomiska sanktioner mot
Sydafrika
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU7 Avskaffande av ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika (prop. 1993/94:47).
Anf. 1 INGER KOCH (m):
Fru talman! Den 8 oktober antog FN:s
generalförsamling enhälligt en resolution, som
innebar att alla förbud eller restriktioner mot
Sydafrika när det gäller handel, investeringar,
finansiering, resor och transporter upphävdes. Ett
undantag gjordes: det tidigare rekommenderade
oljeembargot föreslogs upphöra att gälla när det
inrättade övergångsrådet blivit operationellt.
Detta historiska beslut hälsades med kraftiga
applåder från de närvarande deltagarna i
församlingen. Vad vi applåderade var naturligtvis
att den nu pågående demokratiseringsprocessen i
Sydafrika -- genom besluten i det sydafrikanska
parlamentet att allmänna och fria val skall hållas
den 27 april nästa år och genom inrättandet av ett
övergångsråd -- nu i praktiken har avskaffat
apartheidsystemet.
Det är ett oerhört destruktivt system, som har
förorsakat landets svarta befolkning svåra lidanden
och skapat stora ekonomiska och sociala skillnader
mellan landets olika invånare.
Som ett bevis på sina stora och avgörande
personliga insatser för att göra dessa beslut möjliga
och för sina ansträngningar att åstadkomma en
fredlig övergång till demokrati i Sydafrika kommer
president de Klerk och Nelson Mandela i år att
tilldelas Nobels fredspris.
Överenskommelsen om upprättandet av
övergångsrådet, som träffades den 7 september i år
i Sydafrika, ledde till att den svenska regeringen
beslutade att avskaffa handelsförbudet mot
Sydafrika fr.o.m. den 13 september.
I det betänkande som vi nu debatterar tillstyrker
utskottet förslaget i regeringens proposition om att
också upphäva lagen om förbud mot investeringar.
För att den nu påbörjade demokratiska
utvecklingen skall lyckas är det nödvändigt att
omvärlden är beredd att genom ekonomiskt
samarbete bidra till att revitalisera den
sydafrikanska ekonomin.
Genom dagens beslut kan nu även Sverige lämna
sitt bidrag till den ekonomiska utveckling som är
nödvändig för att stabilitet och fortsatta framsteg
på vägen mot demokrati under fredliga former skall
kunna garanteras. Sveriges exportråd kommer nu
att med stöd av regeringen upprätta ett
handelskontor i Johannesburg. Detta bidrar också
aktivt till att stärka våra handelsförbindelser.
Men redan 1991 startade Näringslivets
internationella råd managementutbildning för
svarta småföretagare i Sydafrika. Den första
utbildningskonferensen hölls i Sverige med
deltagare från tjänstesektorn och handeln. År 1992
flyttades utbildningen till Sydafrika, och under de
två senaste åren har man i samarbete med
Swedecorp utbildat 240 deltagare.
Detta är ett bra exempel på hur vi genom att stödja
och uppmuntra den fria småföretagarverksamheten
i Sydafrika bidrar till ett pluralistiskt samhälles
framväxande.
Fru talman! Vägen mot demokrati är ofta svår och
dramatisk, men den 17 oktober togs ytterligare ett
steg mot demokrati i Sydafrika. Då undertecknades
avtalet av landets politiska majoritet, i vilket bl.a.
de s.k. svarta hemländerna upplöses och landets
svarta majoritet ges politiskt inflytande efter 300 år
av vit dominans.
Genom denna överenskommelse kommer också en
ny försvarsmakt och en ny polisstyrka att skapas.
Alla de olika militära och paramilitära styrkor som
kontrolleras av en politisk organisation skall
smältas samman till en nationell styrka. Den skall
innefatta både ANC:s och PAC:s väpnade grenar.
USA:s beslut att nu slopa sina sanktioner mot
Sydafrika innebär också att lån ur den
internationella valutafonden blir möjliga att ge
även till Sydafrika.
Fru talman! Alla dessa faktorer inger ändå hopp om
att vi snart kommer att få uppleva ett Sydafrika
byggt på demokratiska principer. Det är med
särskilt stor glädje som jag nu yrkar bifall till
hemställan i utrikesutskottets betänkande.
Anf. 2 HADAR CARS (fp):
Fru talman! Få platser på jorden har som Sydafrika,
årtionde efter årtionde, fångat vår uppmärksamhet
och väckt -- också i våra svenska sinnen -- starka
känslor av avsky för förtryckarna och respekt och
beundran för dem som stått rasister och bödlar
emot och aldrig gett upp i kampen för
människovärde och frihet!
När jag som student bestämde mig för att engagera
mig politiskt i den liberala student- och
ungdomsrörelsen var det inte minst de unga
liberalernas oreserverade motstånd mot alla
diktaturer -- vilken färg deras fanor än bar -- som
avgjorde mitt politiska val.
De unga liberalerna ställde redan då, utan
sidoblickar på västvärldens s.k. ekonomiska och
militärstrategiska intressen, rasistregimen i
Sydafrika vid skampålen och begärde de svenska
medborgarnas och statsmakternas engagemang och
medverkan i kampen för de förtrycktas frihet.
När Ola Ullsten frågade mig om jag ville bli
handelsminister i hans regering, nämnde han
särskilt att uppgiften att sätta stopp för svenska
nyinvesteringar i Sydafrika ingick i uppdraget. Det
målet sökte regeringen i första hand uppnå genom
en överenskommelse med det svenska näringslivet.
När den vägen visade sig vara oframkomlig tillkom
lagen om investeringsförbud i Sydafrika. För den
lagen röstade alla partier i riksdagen, med
undantag av Moderata samlingspartiet.
Genom beslutet om investeringsförbud kom
Sverige att gå i spetsen för ekonomiska sanktioner
mot apartheidregimen. Sverige kom att åberopas
som exempel av dem som i andra länder ville
medverka till att ekonomiskt isolera Sydafrika.
Den svenska lagen studerades flitigt, bl.a. av dem
som i den amerikanska kongressen tog initiativ till
och genomdrev beslut om ekonomiska sanktioner.
År 1987 tillkom beslutet om svenska
handelssanktioner mot Sydafrika. Det beslutet
hade inte varit lika lätt att vinna gehör för. När
kravet på sådana sanktioner först ställdes av
Folkpartiets partistyrelse vann det anslutning inom
Centern men mötte motstånd både från den
socialdemokratiska regeringen och från Moderata
samlingspartiet.
För socialdemokraternas del gällde motståndet
främst om sådana sanktioner var förenliga med
svenska åtaganden enligt GATT. När regeringen
kommit till klarhet på den punkten kunde
riksdagsbelutet fattas med bred majoritet, dvs. av
samtliga partier med undantag av Moderata
samlingspartiet. Breda majoriteter i riksdagen har
också stött andra former av sanktioner, som t.ex.
avbrytandet av idrottsutbyte med Sydafrika.
Det är väsentligt för mig att få understryka att
sanktionspolitiken aldrig har varit ett självändamål.
Sanktionernas syfte har varit att skada
apartheidregimen, att isolera den internationellt
och undergräva dess trovärdighet, också bland den
del av den vita befolkningen i Sydafrika som har
gett den sitt stöd.
Men för oss som har stött sanktionspolitiken har det
alltid stått klart att den direkt och indirekt också
har drabbat de breda befolkningsgrupperna i
Sydafrika. Det har inte gått att förhindra. Därför
har också en grundläggande förutsättning för
sanktionerna varit ANC:s klara ställningstagande
för sanktionspolitiken.
Kampen mot apartheidregimen har först och sist
försts av de breda befolkningsgrupperna inom
Sydafrika. Det är deras kamp -- en kamp som krävt
alldeles för många offer -- som nu krönts med
framgång. De svartas ledare har visat ett mod och
en resning som väckt en hel världs beundran. En
man -- Nelson Mandela -- står som symbol och en
samlingspunkt för alla dem som ofta under
outsägliga lidanden äntligen vunnit avgörande
framgångar. Till det glädjande hör att också vita
liberaler medverkat i denna kamp.
Sanktionspolitiken har varit omvärldens sätt att
markera sitt avståndstagande från
apartheidregimen och ge ANC och andra som
motsatt sig regimen sitt stöd. På så sätt har
sanktionspolitiken bidragit till friheten för de
förtryckta. Vi som ställt upp för denna politik kan
i dag känna en inre glädje över detta.
Nu behövs inte sanktionerna längre. Demokratin
och frihetssträvandena i Sydafrika har segrat.
Sydafrika -- detta stora underbart vackra land med
sina många fantastiska människor -- har övervunnit
mörkret och kan gå en ljusnande framtid till mötes.
Men Sydafrikas väg till inre fred, demokratisk
stabilitet och ekonomiska framsteg -- som nu kan
komma alla medborgare till del -- förblir lång.
Sveriges engagemang för Sydafrika får därför inte
ta slut med det beslut vi i dag skall fatta om
upphävandet av sanktionspolitiken. Nu är tiden
inne för oss att konstruktivt medverka till att bygga
ett nytt och bättre Sydafrika.
(Applåder)
Anf. 3 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Vi kan naturligtvis här diskutera vad
som har lett fram till dagens
demokratiseringsprocess i Sydafrika. Jag är helt
övertygad om att den inre utvecklingen varit helt
avgörande för apartheidsystemets sammanbrott.
Huruvida sanktionspolitiken har påverkat eller inte
får historien utvisa.
Det är i dag viktigt att vi glädjer oss åt den
utveckling som nu sker och ser framåt: Hur kan vi
på bästa sätt stödja den process som nu rullar på?
Anf. 4 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Det är mycket positivt och på många
sätt glädjande att vi nu har kommit fram till det
datum, eller den dagen, när vi kan avskaffa de
ekonomiska sanktionerna mot Sydafrika. Det är
också positivt att de två som är ledare för den nu
pågående demokratiska processen i Sydafrika har
utsetts till årets fredspristagare, dvs. Nelson
Mandela och F. W. de Klerk, vilket Inger Koch
också nämnde. De männen behöver verkligen
välgångsönskningar och stöd för att lyckas i sitt
svåra arbete.
Vi har under många år med vemod och avsky
kunnat följa apartheidpolitikens negativa
konsekvenser. Många människor i Sydafrika har
levt och lever ännu som flyktingar i sitt eget land.
Spädbarnsdödligheten, som är ett mått på ett lands
välfärd, har t.ex. varit flera gånger högre för den
svarta befolkningen än för den vita.
Mänskliga rättigheter och situationen över huvud
taget för den svarta befolkningen har inte varit och
är fortfarande inte vad den borde vara. Som jag
uppfattar situationen är den demokratiska tråden
mycket skör. Men där finns också en kraft och en
vilja att åstadkomma en demokratisk stat och att ta
sig igenom den på många sätt jobbiga process som
man nu är inne i.
Därför är det bra att just nu kunna häva de
ekonomiska sanktionerna. Som jag ser det måste
ett upphävande av sanktionerna mot Sydafrika
kopplas till just utvecklingen mot demokrati, och i
detta fall ANC:s egen önskan. Det är bra att vi i
Sverige har kunnat motstå de påtryckningar från
olika håll som velat upphäva sanktionerna vid en
tidigare tidpunkt.
Att de ekonomiska sanktionerna hävs kan stärka
landets ekonomiska tillväxt och utveckling men
också ge ökat utrymme för näringsliv samt innebära
kulturellt och på annat sätt utvecklande utbyte.
Fru talman! Det är bl.a. genom ekonomisk tillväxt
som de stora sociala behoven kan tillgodoses och
förväntningar på bättre levnadsvillkor mötas. Men
för det krävs också en annan människosyn, som
handlar om människors lika värde.
Fru talman! Tiotusentals människor har mist livet i
politiskt våld i Sydafrika. Det måste bli ett stopp för
det. Jag tycker att det är bra att vampenembargot
mot Sydafrika kvarstår. Det finns tillräckligt med
vapen i det landet. Man jag kan inte låta bli att i
sammanhanget uttrycka min förvåning över att
Zulufolket får ha vapen när det inte är tillåtet för
den övriga befolkningen.
FN har en nyckelroll i valarbetet i Sydafrika. Vi i
Kds anser att FN verkligen måste ta på sig den
rollen med allt vad det innebär. Valet, som vi alla
ser fram emot, måste bli lugnt och utföras på ett
demokratiskt, värdigt och moget sätt. Det gäller
också hela den procedur som leder fram till valet.
Det kommer att krävas många människor för
valarbetet. Vi i Sverige måste vara beredda att
ställa upp vare sig det gäller att utbilda eller
övervaka. Men FN måste ta på sig en samordnande
roll i det arbetet. Här handlar det verkligen om
förebyggande arbete.
Fru talman! Den civiliserade och demokratiska
världen måste ge de demokratiska krafterna det
moraliska stöd som krävs så att destabiliserande
extrema krafter inte får den sytrka och utbredning
de så hett önskar.
Genom ekonomiska medel stöder Sverige
valprocessen fram till den 27 januari 1994. Men
samtidigt måste vi nu planera för hur vi skall stödja
den sköra demokratin i fortsättningen. Vi som
under många år på olika sätt försökt stödja den
demokratiska processen har även efter valdagens
fastställande ett moraliskt ansvar att utveckla något
vettigt av det satsade engagemanget och de satsade
ekonomiska medlen.
Mordet på ANC-ledaren Chris Hani, som blivit
något av fredens och frihetens symbol i Sydafrika,
visar hur skör demokratin är och hur svårt det är att
få en grogrund för den där den tidigare inte funnits.
Marken måste noga förberedas för att demokratin
skall få ett fotfäste. Här har vi fortfarande en
mycket stor uppgift att påverka
demokratiprocessen. Det är viktigt att vi blir lika
aktiva i den uppgiften som vi tidigare varit när det
gällt att införa och vidmakthålla de sanktioner som
vi i dag föreslår skall avskaffas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 5 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Fru talman! Som bl.a. framgått av Alf Wennerfors
och Peeter Lukseps särskilda yttrande till
utrikesutskottets betänkande kan man diskutera
om den förda sanktionspolitiken varit
framgångsrik. Jag tror att den varit det ur politiskt
synpunkt och att den definitivt åstadkommit en
''wind of change'' och att vi är där vi är i dag.
Men som f.d. sydafrikansk företagare kan man
konstatera att sanktionspolitiken medfört en
arbetslöshet som nästan kan ha äventyrat den
demokratiska processen. Mitt företag tvangs att slå
igen, vilket ställde en arbetsstyrka på 3 000
anställda på bar backe. Då förstår man de problem
som sanktionspolitiken medfört.
Vad som vid den tiden speciellt upprörde mig var
följande. Den väl fungerande fackföreningen --
vilket var en fördel framför andra Sydafrikanska
företag -- reagerade naturligtvis negativt och åkte
till Stockholm för att få tala med sina kolleger inom
fackföreningsrörelsen och med regeringen. Man
ville över huvud taget inte träffa dem. De fick inte
framföra sina synpunkter. De fick åka hem och
meddela detta till alla de tusentals anställda som
inte hade något jobb. Det var en svår tid.
Jag tror att tiden nu är inne att Sverige och andra
länder som har stött sanktionspolitiken lämnar sina
bidrag för att få industriinvesteringarna att skjuta
fart igen i Sydafrika. Man får inte glömma att
dagens arbetslöshet i Sydafrika är astronomiska
40--45 %. Vi mår illa och går i taket när vi hos oss
själva har en arbetslöshet på 10 %, men här är den
över 40 %. Det är en katastrof. Därför måste vi
hjälpa till så mycket vi kan.
När jag i en interpellationsdebatt i vår diskuterade
denna fråga kände jag att det fanns en förståelse
från regeringen för att hjälpa till med detta. Tyvärr
har ingenting hänt. Regeringen visar ingen större
dådkraft då det gäller att presentera
exportfrämjande åtgärder för Sydafrika. Det
verkar som att UD mer bemannas av försiktiga
byråkrater än av kreativa marknadsförare.
Resultatet kan man delvis avläsa i att vi ligger
hästlängder efter konkurrentländer som t.ex.
Finland. Dagens svenska export till Sydafrika är på
årsbasis ca 200 miljoner medan den finska är av
storleksordningen 1,2 miljarder. Denna skillnad
förklaras säkerligen till stor del av att finnarna
släppte sina sanktioner för två år sedan. Vi har
kommit på efterkälken, vilket inte minst vår
exporterande skogsindustri känner av. Nu gäller
det att hjälpa den att komma i fas igen.
Ett ljus i mörkret är att Exportrådet har öppnat ett
kontor i Johannesburg i dagarna. Jag tror tyvärr
inte att det var exportrådets eget initiativ, utan
UD:s.
Från experthåll framhåller man att det är viktigt att
Sydafrika definieras som ett u-land enligt OECD-
regler och Helsingforsavtalet och att man kommer
under en bruttonationalprodukt på 2695 US-dollar
per innevånare. Vid detta magiska tal får man
nämligen fördel av mjuka lån som löper på tio år
utan amortering och ränta. Tyvärr, och
egendomligt nog, får mjuka lån inte användas för
kommersiella investeringar. Det är just sådana som
behövs i dagens läge. Det är bara att hoppas att
kohorten av UD:s jurister kan finna en finländsk
väg ut ur alla dessa diplomatiska labyrinter som
försvårar våra hjälpambitioner.
Egendomligt nog är det lättare att hjälpa ett u-land
som Sydafrika med mjuka lån om det gäller
infrastrukturella projekt som kraftförsörjning och
uppbyggnad av nya telefonnät. Tyvärr hjälper inte
detta dem som verkligen behöver det, nämligen
småföretagen, utan det är storföretag som ABB
och Ericsson som tar hem spelet på samma sätt som
t.ex. i Kina.
Swedfund och Swedecorp i all ära, det är dock
genom exportkrediter och investeringskrediter från
EKN som svenska företag i dag kan få reell hjälp.
Tyvärr har regeringen inte lyckats få fart på EKN
som snärjer sig fast i konventioner och
instruktioner. De har bl.a. ambitionen att inte gå
med förlust. I dessa svåra tider med en gigantisk
arbetslöshet borde Exportkreditnämnden kunna få
ta risker, speciellt som företagen själva har
självrisker på 5--10 %.
Jag tror därför att det gäller för Europaministern
att titta på dessa saker. Det gäller att inte bara
tänka på Europa utan även på Afrika. Det är
mycket av snusförnuft som skall gälla när man skall
hitta åtgärder som kan få fart på den svenska
exporten. UD måste försöka att komma ifrån den
snårskog av bestämmelser och konventioner som
reglerar stöden till ett u-land. Vi hoppas att
Sydafrika kommer att anses vara ett u-land.
Detta är svår materia att hantera. Därför förslår vi
i Ny demokrati i vår motion att det görs en
snabbutredning av en enmansutredare som kan
föreslå åtgärder för att hjälpa den svenska industrin
att återetablera sig i Sydafrika. Vi hoppas att
utredaren inte blir en trött juridiskt utbildad
diplomat utan en ung aggressiv marknadsförare
som verkligen vill åstadkomma något. Om
Europaministern lyckas med detta hoppas vi att vi
även får kalla honom Afrikaminister.
Låt mig slutligen säga några ord om ANC och
bidragen dit. Jag har läst i tidningarna att ANC inte
har förbrukat 37 miljoner av stödet för 1992/93.
Därför finns det kanske risk att även innevarande
års stöd fryser inne. Jag kan inte tänka mig ett mer
lämpligt sätt att använda dessa ursprungligen
öronmärkta ANC-pengar än att hjälpa svenska
företag att etablera sig i Sydafrika och på detta sätt
skaffa fram nya jobb.
Anf. 6 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Få frågor har väckt det svenska folkets
engagemang som motståndet mot
apartheidpolitiken. Jag känner personligen många
människor som fått sin politiska medvetenhet väckt
genom just avskyn mot apartheidpolitiken. Vi har
kunnat se hur en politik som syftar till orättvisor
mellan människor och där människor inte har lika
värde har tillämpats till sin fulländning just i
Sydafrika.
Därför har vi i Sverige och runt om i världen arbetat
på olika sätt för att motarbeta apartheidpolitiken.
Just sanktionspolitiken har varit ett mycket viktigt
medel både för att visa vår avsky för Sydafrikas
regim och för att konkret visa hur omvärlden tar
avstånd från kontakter med ett land som behandlar
sina egna medborgare på det sätt som man har gjort
i Sydafrika.
Därför är det en stor glädje för mig och
Vänsterpartiet -- liksom, vad jag förstår, även för
hela Sveriges riksdag i full enighet -- att vi i dag kan
fatta beslut om att låta sanktionerna upphöra utom
när det gäller olja och vapen.
Nelson Mandelas tal i FN den 24 september och
FN:s beslut att rekommendera medlemsstaterna på
detta område är viktig vägledning för oss. Jag tror
att Nelson Mandela själv inte bara symboliserar
motståndet mot apartheid utan även den mänskliga
värdighet som har funnits, och finns, i just
motståndet.
Det fredspris som man har beslutat tilldela
president de Klerk och Nelson Mandela är ett
viktigt pris. Det markerar det som Nelson Mandela
och ANC gjort, men det markerar framför allt för
framtiden hur ett pris inte skall vara en bekräftelse
på vad som har gjorts. Det skall vara en bekräftelse
på vad som behöver göras i framtiden i Sydafrika
för att ena ett folk och få människor med olika
etnisk bakgrund att fungera tillsammans.
Det är helt klart att sanktionerna har haft ett stort
värde i kampen mot apartheid. Därför är det
märkligt att t.ex. moderaterna i sitt särskilda
yttrande kan ta upp och ifrågasätta det. Det är väl
omvittnat, inte bara från ANC utan även från
många andra krafter, hur man har uppfattat
sanktionspolitiken som ett stöd emot apartheid.
När vi nu lämnar fasen med sanktionspolitiken för
att på ett annat mycket konkret sätt visa vårt stöd
för dem som arbetar inne i Sydafrika, utgör valet
den 27 april ett viktigt datum. Där kan Sverige, som
vi förbundit oss att göra, ställa upp med
valövervakare. Men det räcker inte. Vi har viktiga
erfarenheter som vi bör dra lärdomar av.
Jag tänker t.ex. på Angola där det också fanns
internationell övervakning, men i alldeles för liten
skala. Man såg inte heller till att avväpna de
militära krafter som var emot valet. Därför är det
viktigt att valövervakningen sker på ett massivt sätt
och inte bara koncentreras under en kort tid.
Vi har också erfarenheter från Namibia där det
fanns 3 000 valövervakare. Om vi skall överföra det
till Sydafrikas befolkning landar vi på en siffra på
20 000--25 000. Internationella
juristkommissionens slutsats är just att det krävs ett
mycket massivt stöd för att valet skall kunna
genomföras utan att det blir våldshandlingar.
Erfarenheterna hittills visar att varje steg mot
demokrati har följts av våldshandlingar. Processen
mot demokrati går inte så enkelt i ett land som är
fyllt av våld och motsättningar. Vi vet t.ex att när
man hade tagit viktiga förhandlingssteg mördades
Chris Hani på påskafton 1993. Vi vet också att bara
sedan 1990 har ungefär 10 000 människor mördats
genom politiskt våld. Vi vet att varje steg i
processen har följts av politiskt våld. Därför är det
oerhört väsentligt att vi ger vårt stöd till den
demokratiska processen och inte stannar upp på
grund av det politiska våldet.
Ett annat avgörande sätt för oss i Sverige att visa att
vi stöder den demokratiska processen i Sydafrika är
att fortsätta stödet till ANC fram till valdagen. Man
kan inte betrakta ANC som vilket parti som helst
som klarar sig på de reguljära vägarna. Därefter är
det självklart att Sverige måste fortsätta stödet i nya
former till de organisationer som arbetar för att
förbättra människors hälsa, för att ge utbildning
och för att på olika sätt hjälpa de fattiga att komma
upp till en människovärdig nivå.
Arbetet måste alltså fortsätta efter valet och inte ta
slut i och med det. Jag vill understryka vad några
gäster som vi hade här i riksdagen förra veckan
sade. Det var ordföranden och vice ordföranden
från hembiträdenas fackliga organisation,
Domestic workers. De betonade att det är nu, i
samband med valet och efter valet, som omvärldens
stöd till de krafter som vill verka för att demokrati
och utveckling kommer till stånd är viktigt. Det får
inte stanna vid internationella uttalanden.
Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till
hemställan i betänkandet från utrikesutskottet och
understryka vikten av att Sveriges stöd till ANC och
de demokratiska krafterna i Sydafrika inte
avstannar.
Anf. 7 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Sydafrika befinner sig nu i ett kritiskt
omvandlingsskede. Många har diskuterat
demokratiseringsprocessen. Jag tänkte inte
specifikt gå in på den. Jag hänvisar bl.a. till det som
Inger Koch har framfört i det avseendet.
Parallellt med demokratiseringsprocessen krävs det
nu en ekonomisk omvandling i Sydafrika som har
ungefär samma dimensioner som de systemskiften
vi ser i Central- och Östeuropa.
Det är alltså inte enbart fråga om en
demokratisering, utan om ett skifte av landets
ekonomiska och sociala system parallellt med
detta. Det innebär att betydande
strukturförändringar får göras. Det behövs
avregleringar av en genomreglerad ekonomi, det
behövs privatiseringar och många monopol
behöver brytas upp. Den svarta företagsamhet som
har vuxit fram i blygsam omfattning efter att
praktiskt taget ha varit ickeexisterande behöver få
en kraftig stimulans. Vi vet av erfarenheter från
hela den tredje världen att det behövs en oerhört
stark framväxt av småföretagsamhet för att man
skall klara den ekonomiska utvecklingen.
Tidigare redogjordes det för att arbetslösheten i
Sydafrika ligger på ungefär 40 %, vilket inom
parantes sagt är förhållandet i många u-länder. Om
den skall kunna nedbringas krävs det en enorm
satsning på småföretagande och nyföretagande,
framför allt från den svarta befolkningsgruppen.
Det kräver stora omställningar också vad gäller den
sydafrikanska staten som hittills i stor utsträckning
har monopoliserat väldigt många olika
verksamheter.
Den ekonomiska utvecklingen är viktig för att den
demokratiska utvecklingen skall fungera. Vi vet att
det finns stora förväntningar på demokratin.
Många människor har enormt stora förväntningar
på att demokratin inte bara skall ge frihet utan
också ekonomiska och sociala framsteg. Därför är
det så centralt att den demokratiska regering som
vi med stor sannolikhet får se komma till stånd efter
den 27 april förmår leverera till befolkningen så att
förväntningarna kan infrias.
Det ställer också stora krav på att omvärlden inte,
vilket det finns en risk för, tillämpar handelshinder
och på olika sätt försöker förhindra den export som
med nödvändighet måste vara en central del i det
ekonomiska återupprättandet av Sydafrika.
Den handelspolitik som behövs kommer med stor
sannolikhet att bli lik den som finns för övriga
Afrika söder om Sahara. Det kommer att ges
möjlighet att exportera fritt -- inte bara till Europas
marknader. Det är angeläget att Sydafrika kommer
in i det system som den europeiska gemenskapen
har för preferenshandel -- det s.k. ACP-systemet.
Sydafrikas omvandling är inte bara av vikt för
Sydafrika självt utan också förmodligen för hela
södra Afrika. Den kan innebära ett väsentligt
tillskott till den dynamik som hittills har saknats i
största delen av Afrika. Det kan finnas en chans att
det smittar av sig till grannländerna och kanske till
hela södra Afrika om Sydafrika får till stånd en
kraftfull ekonomisk utveckling. De
handelsströmmar och de ekonomiska förbindelser
som kan utvecklas kan komma att bli av
utomordentligt stor betydelse för detta.
Låt mig avslutningsvis, fru talman, med några ord
beröra det särskilda yttrande som Moderata
samlingspartiet har gjort till detta betänkande. Där
redovisas Moderata samlingspartiets syn på
sanktionspolitiken. Jag vill som en personlig
reflektion säga att jag själv var med i en
Sydafrikakommitté i slutet på 60-talet, och det var
då jag kom att engagera mig speciellt i denna fråga.
Jag kom till en delvis annan slutsats än vad Hadar
Cars gjorde vad gäller synen på sanktioner. Dock
vill jag betona att själva målsättningen var
densamma.
Anf. 8 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater står också bakom
hemställan i utrikesutskottets betänkande. Få
frågor har haft ett så stort stöd hos den
överväldigande majoriteten av det svenska folket
som den svenska Sydafrikapolitiken och de
sanktioner som Sverige har stått för.
De sanktionerna har haft en stor betydelse. De har
också haft ett brett stöd i Sydafrika. Jag har vid
upprepade besök i Sydafrika kunnat försäkra mig
om att ANC har haft ett stort stöd i sitt eget land för
att föra denna politik, som självfallet har inneburit
betydande uppoffringar för människorna i
Sydafrika.
Sanktionspolitiken har också varit viktig på det
sättet att det har kommit sanktioner från en rad
andra länder vid sidan av de sanktioner som
Förenta nationerna har beslutat om. Det har också
haft betydelse.
Det faktum att Sverige på ett konsekvent sätt har
hävdat denna linje har haft betydelse för andra
viktiga länders ställningstagande. Jag tänker
särskilt på den roll som USA:s sanktioner har
spelat. Jag hörde i morse att ett beslut motsvarande
det vi är på väg att fatta här kommer att fattas i
USA.
Det finns inget annat land än Sydafrika i hela
världen än där man både i lag och i grundlag har
fastställt människors olikheter och att människor
inte är jämlika. Detta rasistiska system --
apartheidsystemet -- har varit unikt. Det har
medfört oändligt mycket lidande i Sydafrika.
Riskerna för att den demokratiska processen inte
skall kunna fullföljas finns fortfarande, men det har
gjorts mycket stora och väsentliga framsteg. Det är
viktigt att också understryka att vår vaksamhet
måste vara stor.
I utrikesutskottets utlåtande nämns inte bara att det
vapenembargo som FN:s säkerhetsråd har beslutat
om skall kvarstå. Det finns också ett uttalande om
det oljeembargo som beslutats av FN:s
generalförsamling. Utskottet förutsätter att
regeringen noga bevakar den svenska
efterlevnaden av generalförsamlingens
rekommendation och har beredskap för att med
kort varsel föreslå erforderliga
lagstiftningsåtgärder om det skulle visa sig att
svenska företag inte hörsammar
rekommendationen.
Det vore av intresse att få statsrådet Dinkelspiels
kommentarer på just denna punkt, framför allt med
hänsyn till vissa av de inlägg som har gjorts här i
debatten.
Det är kort tid fram till valet i Sydafrika. I går
beslutade vi i den svenska AWEPA-gruppen här i
riksdagen -- den har betydligt mer än 100
medlemmar -- att vi skall bevaka inte bara själva
valet utan också valrörelsen intensivt.
Den första gruppen svenska riksdagsmän reser till
Sydafrika i början av februari. Vi räknar med att
kunna ha bevakning under en veckas tid i mars och
slutligen strax före valet, på valdagen och dagarna
därefter i april. Jag vill gärna utnyttja detta tillfälle
till att uppmana de som är intresserade av att delta
i detta viktiga arbete att göra det.
Jag vill fråga statsrådet om vi kan räkna med ett
välvilligt ekonomisk stöd.
Slutligen vill jag ta upp frågan om vad som skall
hända i fortsättningen. Det är väldigt viktigt att
Sverige har en plan och en god beredskap för att
sätta in massiva ekonomiska och sociala insatser
efter det att en demokratisk regering har kommit
på plats. Även på den punkten förväntar jag mig
uttalanden från statsrådet Dinkelspiel.
Anf. 9 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! ''Ett i det närmaste ofattbart framsteg
på väg mot demokrati och apartheidsystemets
avskaffande i Sydafrika är den uppgörelse om en
övergångsförfattning som regeringen de Klerk och
ANC träffade sent på onsdagskvällen'' -- alltså för
mindre än en vecka sedan. Så skrev Västerbottens-
Kuriren i en ledare häromdagen. Det är
konstateranden som dessa som är bakgrunden till
dagens debatt.
Jag har velat medverka i denna debatt inte minst av
det skälet att jag många gånger under de senaste två
åren har deltagit i debatten kring Sydafrika. Alla
vet att jag har ägnat politiken i allmänhet och de
ekonomiska sanktionerna i synnerhet stor
uppmärksamhet.
Det är särskilt tillfredsställande att konstatera att
utvecklingen i Sydafrika nu gjort det möjligt att
avskaffa alla ekonomiska sanktioner utom
vapenembargot. Det är särskilt tillfredsställande att
kunna konstatera att en enig riksdag står bakom
dessa beslut.
Om vi ser tillbaka kan vi konstatera att det förvisso
har funnits olika uppfattningar om
sanktionsvapnets effektivitet. Det har också rått
något delade åsikter om exakt tidpunkt för
sanktionernas avskaffande. Jag lämnar den
diskussionen därhän i dag. Vad som är viktigt att
konstatera, då riksdagen står i begrepp att fatta ett
smått historiskt beslut, är att bred enighet alltid har
rått om målen när det gäller utvecklingen i
Sydafrika. Det vi har velat se håller faktiskt på att
ske, efter så många år av apartheid. Det är
framväxten av ett demokratiskt Sydafrika, där man
just har beslutat om en interimskonstitution.
Övergångsrådet kommer snart att tillträda, och
man förbereder sig nu för valen i april. Över detta
känner vi glädje, samtidigt som vi också känner en
viss oro över risken för händelser som kan försvåra
processen och förhindra den sydafrikanska
demokratins stabilisering.
Jag noterar att utskottet liksom flera talare i dagens
debatt ägnar stort utrymme åt utvecklingen av de
framtida ekonomiska relationerna mellan Sverige
och Sydafrika. Jag välkomnar den inriktningen av
diskussionen. Det finns mycket som vi kan och bör
göra på detta område, till ömsesidig nytta.
Ekonomisk utveckling i Sydafrika är nödvändig för
att de sociala problemen skall kunna lösas och för
att de politiska framstegen skall konsolideras.
Internationellt ekonomiskt utbyte och utländska
investeringar kan spela en viktigt roll i denna
utveckling.
Simon Liliedahl tog upp ett antal frågor i sitt
anförande som rörde just biståndet och stödet för
en utveckling av våra ekonomiska relationer.
Andra talare har också berört detta. Låt mig genast
säga att vi, från det ögonblick vi tillkännagav
sanktionernas avskaffande, från regeringens sida
har verkat för en utveckling av de ekonomiska
relationerna, klart och tydligt i ord och handling
och genom att avsätta särskilda medel för det
kontor som nu upprättas i Sydafrika. Det är vår
avsikt att göra så. Jag hoppas att inom de närmaste
månaderna, genom besök i Sydafrika tillsammans
med företrädare för näringslivet, kunna markera
att vi nu är inne i en ny epok, ett nytt stadium, där
det gäller att tillvarata de möjligheter som finns att
utveckla det ekonomiska samarbetet.
Ansvaret ligger naturligtvis i första hand på
företagen själva. Det är en illusion att tro att
statsmakterna på något sätt skulle kunna ersätta
dem. Men vi kan, genom exportstödjande insatser
och exportkrediter, befordra en sådan utveckling.
Exportkreditnämnden är öppen. För mjuka
krediter finns inga särskilda bestämmelser när det
gäller Sydafrika. Här har vi att iaktta allmänna
internationella överenskommelser, inte minst inom
OECD:s ram.
Vi ser nästan dagligen, senast i dagens tidningar,
bevis på att svenska företag tar fasta på de
möjligheter som öppnas för ökad handel med
Sydafrika. Om man, som Simon Liliedahl, jämför
med Finland, är det självklart att våra siffror är
annorlunda. Det hade varit konstigt om vi hade haft
samma export till Sydafrika som Finland, när vi har
haft sanktioner intill för kort tid sedan medan
Finland avskaffade sina sanktioner för två år sedan.
Det hade ju varit brott mot sanktionerna. Låt oss i
stället se var vi står om två år, vem som snabbast
utvecklar det hela. Det är vad frågan gäller. Än en
gång, vi skall satsa hårt på detta.
Simon Liliedahl utbad sig en särskild utredare för
att diskutera dessa frågor. Jag skall gärna säga
Simon Liliedahl att jag inte tror på utredare, och
jag har en känsla av att man inom näringslivet inte
heller är trakterad av tanken på att tillsätta utredare
för detta ändamål. Det är någon som har sagt: När
vår Herre ville att intet skulle ske, så satte han till
världen sin första kommitté. Att nu försena ett
aktivt handlande genom ett utredande tror jag vore
kontraproduktivt.
Hans Göran Franck tog i sitt anförande upp de
särskilda förhållanden som gäller oljeembargot.
Först och främst vill jag säga att vi har anledning tro
att också oljeembargot kommer att avskaffas inom
den allra närmaste tiden. Det är, om jag inte
missminner mig, knutet till tillträdet för
övergångsregeringen. Men detta är en FN-fråga.
Givetvis kommer vi i detta avseende att följa de
beslut som FN fattar. Jag vill gärna avge en
försäkran att om det skulle visa sig att det finns risk
för missbruk så länge sanktionerna är i kraft,
kommer vi givetvis att vidta erforderliga åtgärder.
Jag vill också till Hans Göran Franck säga att stödet
till ANC kommer att utgå i oförändrad omfattning
under detta år. Det förhållandet att det avbröts
tidigare påverkar alltså icke omfattningen av
stödet.
Fru talman! Om två veckor kommer ANC-ledaren
Nelson Mandela och president de Klerk att ta emot
Nobels fredspris och även besöka Stockholm.
Dessa båda män har spelat en alldeles avgörande
roll för de mycket stora framsteg som har gjorts i
Sydafrika under de senaste åren. Jag tycker att det
är utomordentligt glädjande och passande att vi kan
hälsa dem välkomna till Sverige med ett beslut som
gör det möjligt för svenska företag att bidra till
Sydafrikas ekonomiska och sociala utveckling.
Anf. 10 HANS GÖRAN FRANCK (s)
replik:
Fru talman! Jag är nöjd med att statsrådet
Dinkelspiel besvarar min fråga om oljeembargot
positivt. Det han yttrade här ligger helt i linje med
de önskemål och krav som utskottet har ställt på
denna punkt om att det skall finnas verklig
beredskap och att man skall vaka över att svenska
företag verkligen följer vad som beslutas.
En viktig fråga i den debatt som har förevarit när
det gäller avskaffandet av sanktionerna, som
statsrådet hänvisade till, har varit att sanktionerna
skulle avskaffas vid rätt och lämplig tidpunkt. Vi
socialdemokrater har gång på gång agerat här i
kammaren för att man inte skulle förlägga
avskaffandet till en för tidig tidpunkt. Nu har rätt
tidpunkt kommit. Jag är tillfredsställd med att vi på
den punkten har fått gehör.
Statsrådet tog inte upp den fråga jag ställde om
övervakning av valet. Det är viktigt att få höra
regeringens syn på detta, framför allt med hänsyn
till att vi bl.a. från olika riksdagsledamöters sida gör
stora ansträngningar för att vi skall kunna göra en
insats på denna punkt.
Statsrådet säger att stödet till ANC skall utgå i
oförändrad omfattning under innevarande år. Jag
menar att det är viktigt med ett stöd som gynnar
den demokratiska processen. Sydafrika befinner sig
i en unik situation. Det gäller att stödet under nästa
år verkligen blir av det slaget att det gynnar både
ANC:s ansträngningar att bilda en ny regering och
att genomföra demokrati.
Slutligen vill jag säga att sanktionerna har haft en
gynnsam inverkan också för Sveriges anseende i
världen. Svenska företag kommer att ha nytta av
det goda anseende Sverige har fått genom den
sanktionspolitik som bedrivits från svensk sida.
Anf. 11 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! När det gäller valövervakningen i
Sydafrika vet jag att diskussioner pågår. Jag kan
inte på rak arm säga exakt var man står i den
frågan. Jag tar i den delen Hans Göran Francks
synpunkter ad notam.
Det är självklart att det fortsatta biståndet till
Sydafrika skall få en utformning så att det befordrar
den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen
i landet. Men det ligger i sakens natur att jag inte
vill föregripa den fortsatta utformningen och
inriktningen av biståndet. Det är en fråga som
givetvis i första hand faller på biståndsministern och
som i sinom tid kommer att redovisas här i
kammaren.
Anf. 12 HANS GÖRAN FRANCK (s)
replik:
Herr talman! Till sist vill jag bara säga att jag
verkligen hoppas att vi får klara och positiva besked
då Nelson Mandela kommer hit. Vi kommer
självfallet att hälsa honom välkommen. Det pris
som han och F. W. de Klerk har fått är ett viktigt
stöd för demokratiprocessen i Sydafrika.
Anf. 13 SIMON LILIEDAHL (nyd) replik:
Fru talman! Jag tackar utrikeshandelsministern för
hans positiva besked om regeringens tänkta
insatser för att ge ekonomiskt stöd till Sydafrika.
Det får emellertid inte bara bli fråga om ord. Jag
vill än en gång peka på att många inom
exportindustrin, och inte minst jag själv, känner att
Exportkreditnämnden fungerar dåligt i dag.
Nämnden är inte beredd att ta risker utan skall gå
med vinst. Jag tycker att det är erbarmligt.
Jag hoppas bara att regeringen och Euro--Afrika-
ministern kommer att ge nya instruktioner till
Exportkreditnämnden. Om detta görs, är jag gärna
beredd att ta tillbaka förslaget om en särskild
utredare. Jag har kanske provocerat
utrikeshandelsministern, men det är viktigare att
vidta positiva åtgärder omgående än att kalla på en
utredare.
Anf. 14 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! Det förefaller som om Simon Liliedahl
och jag är eniga i den senare delen. När det gäller
Exportkreditnämndens agerande har jag svårt att
förstå vad Simon Liliedahl menar. Han säger att
Exportkreditnämnden inte tar några risker.
Exportkreditnämnden har gått med jättelika
förluster genom åren just därför att nämnden har
tagit risker. Det är risker som i praktiken har visat
sig gå utöver de önskemål som inte minst har
framförts från riksdagens sida.
Syftet är inte att EKN skall gå med vinst. Syftet är
att EKN skall balansera. Det är en princip som är
internationellt erkänd. Inom ramen för detta tas
risker. I fråga om Sydafrika är
Exportkreditnämnden öppen för att ta risker för att
garantera, försäkra, Exportkrediter som företagen
tar. Om det inte finns några risker, Simon Liliedahl,
frågar jag mig varför företagen vänder sig till
Exportkreditnämnden för att försäkra sina
exportkrediter på Sydafrika.
Anf. 15 SIMON LILIEDAHL (nyd) replik:
Fru talman! Ser man på Exportkreditnämndens
historia framgår det att de jättelika förlusterna
berodde på de jättelika åtagandena gentemot de
svenska storföretagen. Vidare åkte nämnden på
politiska risker som t.ex. Nordkorea.
Men problemet med Exportkreditnämnden är att
nämnden inte har särskilt stort intresse av att ta till
vara de små företagens problem. Det är enklare att
ge stora krediter till stora företag. Nämnden borde
vara litet mer lyhörd mot de små företagen. Jag tror
att man skall börja med att stuva om i
Exportkreditnämndens styrelse. Där sitter bara
byråkrater och representanter för storföretag. Jag
tror inte att det finns en enda representant för dessa
småföretag som gärna vill komma in i Sydafrika.
Anf. 16 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! Jag tror att det finns en grundläggande
enighet mellan Simon Liliedahl och mig, nämligen
att man bör ägna särskild uppmärksamhet åt små
och medelstora företag.
Jag tror också att man med gott samvete kan säga
att Exportkreditnämnden i sin verksamhet har
försökt att ta sådana särskilda hänsyn, inte minst
beaktande att små och medelstora företag ofta har
särskilt svårt att komma ut på exportmarknaderna.
Men det är ingenting bra som inte kan göras bättre
i det avseendet. Jag mottar med glädje konkreta
synpunkter, t.ex. det som har framförts om vad som
kan göras för att förbättra Exportkreditnämndens
verksamhet i det avseendet.
Anf. 17 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Statsrådet Dinkelspiel tog inte upp en
sak i sitt anförande som hade varit klädsamt,
nämligen att regeringen under våren kom med en
skrivelse där man gick händelserna i förväg.
Regeringen föreslog att riksdagen skulle avskaffa
sanktionerna utan att det fanns beslut i FN och utan
att det fanns en majoritet för ett sådant förslag i
riksdagen. Det hade varit klädsamt med en
kommentar från regeringens sida på den punkten.
Statsrådet Dinkelspiel tog också upp frågan om
vikten av att utveckla ekonomin, företagsamheten
och speciellt småföretag i Sydafrika. Jag instämmer
i att detta är en viktig uppgift. Svenska företag som
av lojalitet med beslutet om sanktioner avstod från
affärer och faktiskt har lidit och förlorat ett
försprång i Sydafrika skall ha vederbörlig hjälp att
komma i gång. Jag tror att de har mycket att tillföra
i Sydafrika. Jag tror, precis som Hans Göran
Franck, att företagen har mycket goodwill att
hämta just för att de har respekterat beslutet, till
skillnad från en rad andra företag.
Jag är glad att jag kan säga till statsrådet
Dinkelspiel att jag instämmer i uppfattningen om
att förslaget från Ny demokrati om en särskild
utredare -- speciellt med tanke på hur Simon
Liliedahl presenterade utredaren litet närmare --
inte skall bifallas från regeringens och majoritetens
sida. Simon Liliedahl beskriver personen som en
ung, aggressiv marknadsförare. Det fattas bara
man -- det var precis det som låg i förslaget. Jag
menar att de åtgärder som vidtas från svensk sida
för att stärka svenska företags möjligheter att bistå
i den ekonomiska utvecklingen i Sydafrika är fullt
tillräckliga.
Däremot vill jag fråga statsrådet Dinkelspiel om
något annat. Han nämner att stödet till ANC
fortsätter under innevarande år. Ja, det är helt
klart. Det är svårt att ändra något sådant, förutom
att regeringen vill avbryta stödet före valet. Kan
inte regeringen uttala något om angelägenheten att
fortsätta stödet till utvecklingen av den
demokratiska processen i Sydafrika? Det trodde
jag var en självklarhet för regeringen.
Vidare har vi frågan om valövervakningen. Jag tog
upp något om storleksordningen av
valövervakningen. Det finns väl någon uppfattning
från regeringens sida om hur stor insatsen skall
vara? Det går att göra jämförelser med andra
länder i södra Afrika, t.ex. Angola och Namibia.
Sydafrika skall inte behöva hamna i samma
situation som i Angola med ett blodigt inbördeskrig
och tusen människor som dör varje dag.
Anf. 18 Statsrådet ULF DINKELSPIEL
(m):
Fru talman! Angående den senare delen av Eva
Zetterbergs inlägg vill jag säga följande. Jag
föredrar att inte uttala mig precist på punkter där
jag inte har ett precist svar att ge. Det vore att helt
enkelt gå utanför den kunskap jag har i dag om
exakt var vi står i denna fråga. Låt oss avvakta den
interna diskussionen kring dessa frågor i
regeringen, så att vi kan komma med ett klart och
precist besked i dessa frågor. Men den principiellt
positiva inställningen har jag redovisat i ett tidigare
inlägg.
Så till diskussionen om den skrivelse som avgavs i
våras. Den avsåg handelssanktionerna. Där gavs
inte någon precis tidpunkt för avskaffande, just av
det skälet att vi inte hade någon bestämd grund att
stå på för att bedöma när den rätta tidpunkten var
inne. En av frågorna gällde beslutet om en
övergångsregering. De sanktionerna avskaffades i
september. Nu diskuterar vi
investeringssanktionerna, och de grundas som
bekant på en senare proposition till riksdagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
5 § Kommission om utredningen av mordet på
Olof Palme:
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KU10 Kommission om utredningen av
mordet på Olof Palme.
Anf. 19 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Det är mycket tillfredsställande att
man till slut lyckades uppnå enighet om utskottets
utlåtande. Det är välkänt att det funnits ett visst
motstånd mot att tillsätta en ny kommission när det
gäller mordet på statsminister Olof Palme, men de
tveksamheter och invändningar som har funnits har
under diskussionerna i utskottet övervunnits. Vi
socialdemokrater står helt bakom det utlåtande
som nu ligger på riksdagens bord.
Innan det här utskottsutlåtandet tillkom har det
gång på gång här i kammaren förekommit debatter
i detta ärende. Från socialdemokratisk sida har vi
vid dessa tillfällen efterlyst ställningstagande från
regeringen till ett tillsättande av en kommission.
Utgångspunkten för utskottsutlåtandet är en
motion av Kent Carlsson m.fl. I det här
sammanhanget vill jag passa på att uttrycka min
högaktning och respekt för det arbete som Kent
Carlsson gjort i den här frågan och i många andra
frågor i riksdagen.
I betänkandet klargörs med stor tydlighet att det
finns behov av en kommission. Det är naturligtvis
djupt beklagligt och otillfredsställande att Olof
Palmes mördare fortfarande går fri. Att ledande
politiker mördas ute i världen är inte unikt, men att
det har skett här i Sverige, där demokratin och
rättssamhället har haft en stark förankring, är
naturligtvis mycket oroväckande.
Att vi inte kunnat få klarhet i motiven bakom
mordet har varit en källa till ständig oro hos
praktiskt taget hela svenska folket. Det har också
försvårat arbetet att vidta bl.a. förebyggande
åtgärder, som är behövliga för att skapa
rättstrygghet och rättssäkerhet.
Fru talman, vad gäller utskottsutlåtandet vill jag
endast markera några saker som finns i det. För det
första har utskottet uppfattningen att uppgiften är
att försöka göra bedömningar och värderingar av
utredningsarbetet. För det andra är uppgiften att
undersöka huruvida det finns delar av
utredningsmaterialet som inte är tillräckligt
bearbetat. För det tredje är, som anges som
exempel, det s.k. polisspåret i behov av ytterligare
uppföljningsarbete.
Syftet med kommissionen är, som det står i
betänkandet, att så långt det är möjligt, räta ut de
frågetecken som har förekommit i debatten och i
andra sammanhang och att bringa klarhet i dessa
frågor, vilket naturligtvis har stor betydelse för
förtroendet för rättsväsendet.
I utlåtandet sägs det att själva spaningsarbetet och
brottmålsutredningsarbetet kommer att komma in
i en mindre aktiv fas. Att ägna sig åt det som de
rättsliga instanserna har att arbeta med ankommer
ju inte alls på kommissionen. Men det är
naturligtvis viktigt att granska de fortsatta planerna
för utredningen. Trots allt har vi ju den
förhoppningen att det en dag skall vara möjligt att
kunna få fast den som mördade Olof Palme.
Socialdemokraterna anser att sammansättning och
direktiv överlämnas till regeringen, och självfallet
hoppas vi på att regeringen i det här läget fattar ett
beslut i frågan så snart som möjligt.
Anf. 20 ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Att mordet på statsminister Olof Palme
ännu inte är löst är olyckligt. Det är alltid olyckligt
då gärningsmän får gå fria, då vi inte kan hitta dem
som ligger bakom olika dåd och angrepp i
samhället. Alla ställer vi oss frågor kring vad som
egentligen hände, och varför det som egentligen
inte fick hända ändå kunde hända.
Mordet på Olof Palme är olyckligt också på ett
annat sätt, nämligen att det under årens gång
kommit fram alldeles för många frågor och alldeles
för många påståenden som inte har besvarats. Det
finns spår och ledtrådar som inte har prövats. Det
finns människor som har anmält händelser som inte
har följts upp. Det finns anmälningar om olika
händelser före mordet som aldrig har kommit fram
till berörda personer.
Varför, frågar sig människor som hör det. Det har
också vi gjort då vi har skrivit den motion där vi
kräver att en ny Palmekommision tillsätts.
Vi är väl medvetna om att det blir allt svårare att
lösa mordet ju längre tid som går. Folk minns inte
längre exakt vad som hände, och eventuella spår är
för länge sedan borta.
Men frågorna kring den nuvarande
spaningsutredningen är så pass många och kritiken
mot dess arbete hittills är så pass omfattande att vi
tycker att det är helt nödvändigt att tillsätta en ny
grupp. Allt som kan besvaras måste också besvaras.
Alla frågor som kan ställas måste också ställas.
Tilltron till att allt har provats får inte ifrågasättas
så som nu görs. Ingen människa i det här landet
skall tro eller misstänka att ansvariga poliser eller
politiker inte vill att alla frågor skall fram i ljuset.
Det är självklart att vi vill det.
Den nya grupp som skall sätta sig ner och titta
igenom arbetet och fortsätta utifrån de olika spåren
bör vara brett sammansatt. Det skall vara
människor med olika erfarenheter; politiker,
journalister, författare, debattörer och gärna också
människor från andra länder. Det är rimligt att inte
enbart poliser själva sitter och utreder vad andra
poliser har gjort. Andra människor, som står
utanför det traditionella rättsväsendet, har också
erfarenheter att bidra med. Nya människor
kommer att se andra frågor och har andra
infallsvinklar. Det berikar arbetet.
Fru talman! För att behålla tilltron till vårt
rättssamhälle och för att ännu fortsätta arbetet med
att få fast den eller dem som ligger bakom mordet
på Olof Palme behövs det en ny kommission. Det
gläder oss som har skrivit motionen oerhört mycket
att konstitutionsutskottet har tagit den till sig.
I detta anförande instämde Martin Nilsson (s).
Anf. 21 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Några klarlägganden kanske skulle
vara på sin plats i detta sammanhang. Låt mig först
konstatera att det motstånd som Hans Göran
Franck talar om när det gäller att tillsätta en sådan
här kommission egentligen aldrig har existerat.
Däremot har det funnits många frågetecken.
Man kan konstatera att utskottets majoritet inte var
beredd att utan vidare expediera de krav som
fördes fram i de nu aktuella motionerna, utan
menade att detta är en fråga av så stor betydelse, av
så stor dignitet, att den borde vara föremål för en
överenskommelse mellan i detta fall
oppositionsledaren och statsministern i Sverige.
Detta kom också så småningom att resultera i en
överenskommelse mellan Ingvar Carlsson och Carl
Bildt. I samma ögonblick som bägge gav sin
anslutning till att en kommission skulle tillsättas var
saken därmed i realiteten också klar.
Man får hoppas att denna kommission, i motsats till
tidigare kommissioner, möjligtvis skall komma
fram till någonting.
Låt mig dock understryka -- det sägs också klart i
betänkandet -- att det inte på något sätt är fråga om
ett operativt arbete från kommissionens sida. Den
skall inte lägga sig i vad polisen och de
undersökande myndigheterna sysslar med i detta
fall.
Den tid som torde bli aktuell att titta närmare på
för kommissionen är tiden efter den 4 februari
1987. Men vad den skall göra har varit och är
alltjämt höljt i ett visst dunkel. Detta är en av
svagheterna med de krav som har förts fram. Man
vill överlämna åt regeringen att utforma direktiven,
men man har inte sagt vad kommissionen
egentligen skall syssla med.
Det är ett oerhört stort material som kommissionen
har att gå igenom, och det är naturligtvis ett arbete
som kommer att ta ganska lång tid.
Jag tycker att det är angeläget att slå fast att
kommissionen alltså inte på något sätt skall syssla
med ett operativt arbete. Det skall sägas, så att
svenska folket inte fäster alltför stora
förhoppningar vid det som nu skall åstadkommas.
Men vi är överens om att kommissionen skall
tillsättas. Regeringen får jobba med det hela, och
vi hoppas på ett positivt resultat.
Anf. 22 HANS GÖRAN FRANCK (s)
replik:
Fru talman! Det är bra att Ingvar Carlsson och Carl
Bildt har diskuterat den här saken och att de stöder
detta initiativ. Jag vill ändå i det sammanhanget
markera att det inte är detta som är avgörande för
oss socialdemokrater i utskottet, utan det är att
riksdagen, konstitutionsutskottet, självständigt kan
ta ställning i de här frågorna. Vi är inte för våra
ställningstaganden beroende av vad andra, utanför
vår sfär, kan tycka och tänka.
Jag kan instämma med Birger Hagård när han
markerar att kommissionen inte skall syssla med
någonting som är operativt. Han hänvisar särskilt
till vad polis och åklagare kan göra.
Vi har gått ett steg längre i utskottet. Det är viktigt
att markera att kommissionen inte skall syssla med
sådant som prövas av rättsliga instanser. Det rör sig
om vad exempelvis domstol och andra rättsliga
instanser kan ha skyldighet att befatta sig med.
I övrigt hänvisar jag till vad jag sade i mitt tidigare
inlägg, och det är utförligare redovisat i materialet.
Ulrica Messing talade om önskemålen i fråga om
kommissionens sammansättning. På den punkten
har vi i betänkandet sagt att kommissionen bör få
''en bred sammansättning av betrodda medborgare.
Ett visst parlamentariskt inslag är också av
betydelse. Om det skulle visa sig erforderligt, bör
även kommissionen ha frihet att ta i anspråk och till
kommissionen knyta särskild expertis.''
Jag tycker att det är ett tillräckligt
ståndpunktstagande, för att regeringen skall kunna
tillsätta en bra, allsidig och opartisk kommission.
Hur lång tid detta skall ta beror i viss mån på de
resurser som kommissionen får och på vilka som
arbetar i den. Men jag kan instämma i vad som har
sagts i utskottsbetänkandet respektive nu i
debatten, dvs. att det är ett mycket omfattande
arbete och att det därför fordras att det bedrivs med
både effektivitet och största möjliga snabbhet, för
att ett resultat skall nås. Det är angeläget att
understryka just det, därför att svenska folket
väntar på besked.
Anf. 23 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Hans Göran Franck
och jag för en gångs skull är i allt väsentligt överens.
Det kan vara en god utgångspunkt för det fortsatta
arbetet.
Anf. 24 ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Birger Hagård säger i sitt anförande att
kommissionen inte skall lägga sig i polisens arbete.
Självfallet skall den göra det. Den kan inte gå in och
hjälpa till med arbetet i den praktiska
verksamheten, men det är därför vi tillsätter en
kommission. Den skall hjälpa till med att se olika
saker i polisens arbete och kanske hitta andra
ståndpunkter. Det är helt självklart att den inte
skall syssla med operativt arbete.
Jag tror inte att vi kan ha för stora förhoppningar,
eftersom det har gått så pass lång tid efter mordet.
Men vi måste alltid ha förhoppningar om att
utredningar och kommissioner leder någonstans.
Vi kanske inte får svar på alla frågor, men möjligen
på en del av de frågor som är obesvarade. Det är
det som är så otroligt viktigt.
Anf. 25 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! För undvikande av alla missförstånd,
skall det ändå slås fast ytterligare en gång att
kommissionen på intet sätt skall syssla med något
operativt arbete. Det är sådant som åligger polis
och åklagare. Den första utredningsfasen är slut vid
årsskiftet, och Riksåklagaren har inte bedömt det
som något hinder att kommissionen tillsätts. Men
den skall alltså inte ägna sig åt något som helst
operativt arbete. Det är angeläget att slå fast det.
Den skall i övrigt se vilka bedömningar som har
gjorts av det material som finns tillgängligt i olika
sammanhang. Det kanske kan komma ut någonting
därav -- det vet vi inte ännu.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
6 § Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige
och Litauen
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU3 Dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Litauen (prop. 1993/94:7).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
7 § Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan
Sverige och Irland
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU5 Ändring i dubbelbeskattningsavtalet
mellan Sverige och Irland (prop. 1993/94:12).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
8 § Fortsatt giltighet av 1952 års
tvångsmedelslag
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU5 Fortsatt giltighet av 1952 års
tvångsmedelslag (prop. 1993/94:14).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
9 § Teleavlyssning och teleövervakning
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU6 Teleavlyssning och teleövervakning
(skr. 1993/94:46).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
10 § Ändringar i lagen om internationell
järnvägstrafik
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU5 Ändringar i lagen om internationell
järnvägstrafik (prop. 1993/94:16).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
11 § Referensränta vid konsumentkrediter
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU6 Referensränta vid konsumentkrediter
(prop. 1993/94:55).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
12 § Övergångsbestämmelserna till
upphovsrättslagen
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU10 Övergångsbestämmelserna till
upphovsrättslagen (prop. 1993/94:49).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
13 § Officiell namnlängd m.m.
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU4 Officiell namnlängd m.m.
Anf. 26 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Fru talman! Den här frågan har vi ägnat stort
intresse i kulturutskottet. Jag har för egen del roat
mig med att titta på hur det egentligen var. Vi
noterar i utskottet att motionen är sådan att vi
hoppas att den kommer att bifallas, dock inte riktigt
i den form som motionären har tänkt sig.
Motionären pekar nämligen på att vi har varit litet
oaktsamma med vårt kulturarv. Vi har tagit bort
namn, namnsdagar och dagar som har en klar
förankring i svensk historia och svenskt kulturliv.
Samtidigt har vi, tycker utskottet, alltför ofta
förändrat de här förutsättningarna.
Jag skall först citera några rader ur betänkandet,
sedan ge några exempel på hur det var förut i
almanackan och på hur det skulle kunna bli.
Vi skriver i utskottsbetänkandet på sidan 4:
''Utskottet delar motionärernas uppfattning om det
kulturhistoriska värdet av den gamla namnlängden
från tiden före 1901 års revision. Den påminner om
gamla kulturtraditioner och är på sitt sätt ett
kulturminne som är värt att bevara.''
Litet längre fram skriver vi att det historiskt
värdefulla som ''kommer till uttryck på så många
sätt, enligt utskottets bedömning också kan väntas
medföra att uppmärksamheten riktas mot den
gamla namnlängden och de kulturtraditioner som
ligger bakom denna''. Det här har vi citerat från ett
tidigare utskottsbetänkande.
Den gamla namnlängden innehåller dock bl.a.
fullständigt obegripliga namn. Det är ändå bara
drygt 90 år sedan som man när man skulle döpa och
namna sina barn hade att välja om det skulle bli
Nicanor eller Hyginus -- som hade namnsdag den
11 januari -- eller Arcadius, Marcellus, Priska,
Polykarpus, Krysostomus, Blasius, Malakias,
Eufrosyne, Agabus, Eukarius, Hilarius,
Tertullianus, Apalonius, osv.
Det var för att bidra till underhållningen som jag
läste upp den här listan. Det är inte de namnen som
motionären -- eller utskottet -- vill bevara. Däremot
vill vi bevara en del namn som vi i Sverige under
historiens lopp haft med i namnlängden för att
hedra vissa personer; vi har ju haft ett stort antal
dagar som har helgats vissa personer.
Just när utskottet arbetade med det här och sade att
vi skulle behandla motionen i positiv anda kom
Svenska Akademien och lade sig i debatten. På s. 3
i utskottsbetänkandet skriver vi: ''I dagarna har
Svenska Akademien informerat om att den beslutat
ge ut en almanacka, grundad på den traditionella
namnlängden - - -.''
Litet längre ned säger vi att vi har funnit att ungefär
ett fyrtiotal namn har flyttats från sin hävdvunna
plats. Vi skriver: ''Akademien framhåller att
namnlängden tillhör vårt kulturarv. Att låta
almanackans namnlängd variera med namnmodet
är enligt akademien inte rimligt och kräver ständiga
revisioner.'' Jag tolkar det så att det helt eniga
utskottet delar den uppfattningen.
Det är en lång rad namn som helt har uteslutits eller
som enligt utskottets uppfattning -- och i det här
sammanhanget också Svenska Akademiens -- litet
ohistoriskt har flyttats till dagar där de inte alls hör
hemma. Jag har svårt att förstå varför det skall
drabba mycket kända namn som Börje och Svante,
varför det skall drabba historiskt viktiga namn som
Paulus och Matteus, varför det skall drabba namn
som är viktiga i svenskt kulturliv som Esaias och
varför det skall drabba Engelbrekt med sin
historiska förankring. Det är drygt 40 sådana namn
som man har handskats med på det viset.
Med den här argumenteringen har ett enigt utskott
bestämt sig för att klart uttala att det som
motionären -- och Svenska Akademien -- pekar på
bör komma till uttryck, låt vara att utskottet
avstyrkt motionen; det kan kanske förvåna
motionären. Det beror på att motionären vill att vi
skall ta in den officiella namnlängden i
statskalendern, och det kravet har utskottet ingen
förståelse för.
Med detta yrkar jag, fru talman, bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 27 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Låt mig uttrycka min tacksamhet
gentemot utskottet. Det är kanske inte så vanligt att
man instämmer i ett avslagsyrkande på en motion
som man själv har författat, men jag tycker att jag
kan göra det i det här fallet. Kravet i klämmen på
motionen -- att vi skulle få en auktoritativ
namnlängd i statskalendern -- var måhända inte
alldeles välbetänkt. Men vem vågade hoppas på att
utskottet över huvud taget skulle inta en så välvillig
hållning som det ändå har gjort till motionen?
Jag betraktar den utveckling som vi har sett på
senare tid som en förflackning av vårt kulturarv. Jag
är glad åt att kunna konstatera att Svenska
Akademien uppenbarligen också har satt vissa
frågetecken inför den och att man nu har beslutat
sig för att ge ut en almanacka, som för övrigt såvitt
jag förstår borde ligga på bokhandelsdiskarna i
detta ögonblick eller i varje fall kommer att göra
det inom någon vecka.
Det är positivt att man tar tag i den här saken, och
jag är glad över det arbete som utskottet har lagt
ned på denna enligt min mening inte alldeles
oviktiga fråga och inte minst för det arbete som
Göran Åstrand har gjort för att komma fram till ett
resultat. Tack, goda utskott! Låt oss fortsätta i våra
strävanden att bevara det svenska kulturarvet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
14 § Tornedalsfrågor
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU6 Tornedalsfrågor.
Anf. 28 BRUNO POROMAA (s):
Fru talman! Till det betänkande som riksdagen nu
behandlar har fogats en motion av mig och Ewa
Hedkvist Petersen, på vilken kulturutskottet
föreslår avslag.
Det är en årligen återkommande motion som
riksdagen nu på förslag av ett enhälligt utskott
kommer att avslå. Därför finner jag det
meningslöst att yrka bifall till motionen. Det finns
inga som helst förutsättningar, anser jag, att vinna
den här stora församlingens förståelse för den här
frågan, då jag efter så många år inte vunnit
förståelse hos utskottets ledamöter.
In i det sista har jag varit tveksam, om jag över
huvud taget skulle begära ordet i den här frågan.
Men eftersom detta är sista gången som jag för min
del har möjlighet att föra fram den här frågan i den
här församlingen har jag, för att freda mitt samvete,
i sista stund anmält mig till talarlistan.
År efter år har jag motionerat om att vi
tornedalingar -- i likhet med samerna -- skulle få ett
kulturellt erkännande som en etnisk minoritet i det
svenska samhället. Språket är den viktigaste
kulturbäraren. Vi har ett eget språk, ett eget
modersmål -- tornedalsfinskan eller Meän kieli som
vi kallar det. Meän kieli är också mitt modersmål,
och jag har i likhet med många andra tornedalingar
under min skolgång bittert fått ta emot bestraffning
för att jag exempelvis under rasterna i skolan
använde det språk som mina föräldrar hade lärt
mig.
Det var den tidens etniska rensning -- Tornedalen
skulle av säkerhetspolitiska skäl försvenskas till
vilket pris som helst. Man var nämligen rädd för
ryssen. Det är tydligen svårt för dem som inte
upplevt dessa bestraffningar att förstå den
förnedring som skolbarnen i Tornedalen utsattes
för. Jag har själv fått hämta björkris för att bli
slagen med samma ris. Jag har fått stå med
händerna uppsträckta tills orken inte längre räckte
till. Många gånger har jag blivit inlåst i klassrummet
efter skolans slut. Brottet var att jag talat det språk
som mina föräldrar hade lärt mig, nämligen Meän
kieli.
Genom det här trycket från majoritetskulturen har
många tornedalingar haft problem med sin
identitet. Det har i vissa fall gått så långt att man
velat förneka sitt ursprung genom att byta
traditionella finskklingande efternamn till nya
svenska. Jag har själv ett sådant efternamn, som
översatt till svenska skulle bli Svedjemark eller
Renmark.
Ingen organisation eller institution har någonsin
försvarat den tornedalska kulturen och det
tornedalska språket. Det är först nu under de
senaste åren som det skett en nytändning för den
tornedalska medvetenheten. Svenska
Tornedalingarnas Riksförbund -- Torniolaksolaiset
arbetar nu med utgångspunkten att
tornedalingarna är en inhemsk minoritetsgrupp. En
aktiv verksamhet pågår inom olika kulturområden
på svenska och tornedalsfinska om, av och för
tornedalingar.
Den negativa självuppfattningen har nu på mycket
kort tid förändrats. Allt fler tornedalingar känner
stolthet över sin kultur, och en tornedalsk identitet
håller nu på att formas. Vi har, som jag ser det, i
vårt land två inhemska minoritetsgrupper,
nämligen den samiska och den tornedalska. Till
skillnad från de samiska organisationerna har STR-
T inte blivit erkänd som organisation för en
inhemsk minoritet. Vår organisation intar även i
jämförelse med invandrarorganisationerna en s.k.
marginell ställning. Kulturbärarna existerar och
minoriteten finns, men dess offentliga existens
kräver enligt min mening samhällets erkännande.
Det är därför som jag under den allmänna
motionstiden år efter år har motionerat om ett
erkännande av STR-T.
Herr talman! Jag har inte för avsikt att ställa något
yrkande, men jag vill ändå för utskottet deklarera
att jag inte mer har möjlighet att återkomma i den
här frågan. Jag betraktar därför med viss bitterhet
alla mina tidigare ansträngningar som ett
misslyckande.
Anf. 29 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! När jag var ny i riksdagen gick min
första utskottsresa med kulturutskottet till just
Tornedalen. Jag måste erkänna att det för mig var
en betydelsefull resa. Den gav mig nya kunskaper.
Jag förstod hur människorna i Tornedalen har känt
inför den behandling som de har varit utsatta för.
Jag har också här i riksdagen kunnat följa Bruno
Poromaas engagemang i frågan. Jag beundrar det
engagemanget. Det är tråkigt om Bruno Poromaa
tycker att han har misslyckats. Jag anser tvärtom att
vi alla år från år har blivit mer och mer insatta i
tornedalingarnas problem.
Jag kan inte hålla med Bruno Poromaa om att
riksdagen inte har gjort någonting. Statens
kulturråd har ju på olika sätt engagerat sig och
stöttat verksamheten. Presstödsnämnden finns
med. Länsstyrelsen får pengar som
vidarebefordras, och Glesbygdsmyndigheten är
engagerad.
Det är viktigt att påpeka att det i dag finns generösa
regler när det gäller hemspråksundervisningen i
Tornedalen. Det gör att de barn som i dag går i
skolan verkligen kan känna att de har ett eget
modersmål, ett eget hemspråk.
Vi i kulturutskottet är eniga om att den här frågan
är viktig. Vi vill se till att man i Tornedalen kan
bevara sitt språk och sin kultur, men vi har inte
kunnat gå motionärerna helt till mötes. Vi har sagt
att vi med största intresse kommer att följa den här
frågan. Även om Bruno Poromaa själv inte är här
nästa år under den allmäna motionstiden lovar jag
honom att de som finns i kulturutskottet kommer
att bevaka tornedalingarnas frågor och se till att
stödet inte blir sämre utan att det tvärtom på olika
sätt kan ökas.
Det är ett enigt utskott som står bakom den
hemställan som jag nu vill yrka bifall till.
Anf. 30 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Ingegerd Sahlström lämnar samma
redovisning som hon lämnade förra året. Jag finner
inte denna redovisning till fyllest. Man har inte
officiellt gett tornedalingarna ett erkännande som
en inhemsk minoritet. Det är märkligt.
I Norge finns det en likartad minoritetsbefolkning:
kvenerna. Norska stortinget har erkänt kvenerna
som ett minoritetsfolk. De uppbär också ett statligt
anslag för sin verksamhet för att den kulturella
mångfalden skall bevaras.
Ingegerd Sahlström säger att kulturutskottet skall
följa frågan. Hur länge skall man följa denna fråga?
Skall man göra det tills Sverige kulturellt sett har
blivit fattigare, genom att Sverige förlorar det språk
som fortfarande finns i den delen av landet? Jag
befarar att vi inom en mycket nära framtid är
tvungna att ta till ett tredje språk, nämligen
engelskan, för att kunna kommunicera över det
som kallas världens fredligaste gräns.
Anf. 31 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag kan inte hålla med Bruno
Poromaa när han säger att det tornedalska språket
kanske kommer att försvinna. Jag tror inte det. Jag
tror mycket mer på tornedalingarna än vad Bruno
Poromaa ger uttryck för.
Som jag påpekade tidigare är språkundervisningen
i skolan en viktig del för att språket inte skall
försvinna, och det sätts in en hel del pengar för att
man skall kunna bevara och utveckla kulturen.
Jag tycker att utskottet i alla fall kan få ett litet plus
för det uttalande som vi har gjort när det gäller
radiosändningarna på tornedalsfinska. Jag hoppas
att de nu kommer att utvecklas och få mer tid i olika
sammanhang.
Anf. 32 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Tycker inte Ingegerd Sahlström och
de övriga i kulturutskottet att de tornedalingar som
under sin skolgång blev så förnedrade skulle kunna
kompenseras på något vis? Det skulle vara en
mycket billig kompensation att erkänna dem som
en inhemsk minoritet.
Anf. 33 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag förstår problematiken, Bruno
Poromaa. Jag förstår bitterheten bland dem som
har varit utsatta för en mycket grym behandling.
Det är väl att det i dag inte är på det viset. Vi
erkänner ju tornedalingarna som en
ursprungsbefolkning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
15 § Bibelfråga
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU7 Bibelfråga.
Anf. 34 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Bibeln ses av många människor som
den viktigaste boken. Den finns i hela världen. Den
läses i hela världen. Den stöder och hjälper
människor. Den är i ordets rätta bemärkelse
internationell. Även budskapet är internationellt
och allmängiltigt.
Det här är faktiskt en viktig bakgrund till det
politiska ställningstagande som vi nu skall göra.
Bibeln ger i litterärt högtstående texter livsråd.
Den förmedlar kunskaper om och förståelse för hur
människor hade det i det gamla Isarel. Herr talman!
Den ger perspektiv på relationen mellan
människor, relationen mellan människor och
samhälle och relationen mellan människor och
Gud.
Det är inte en bok som behöver förklaras eller
urskuldas. Då världen var ond beskrivs den som
ond. Då synen på brott och straff var grym beskrivs
den som grym. Då synen på kvinnan var
förnedrande beskrivs den som förnedrande.
Allt detta, vilket alla i kammaren vet, bildar
bakgrund till det som sedan kom: Kristus och
evangelierna. Man kan inte förstå evangelierna,
och kristendomen, om de inte får skildras mot
bakgrund av det samhälle som skildras i Gamla
testamentet.
Jag, som också har en förankring i kyrkomötet, har
under årens lopp haft förmånen att få delta i ganska
många debatter kring detta ämne. Vi har i alla fall
i kyrkomötet, och även tidigare här i riksdagen,
bortsett från något enstaka undantag varit eniga om
att det är så här man skall se på kristendomen. Det
går inte att plötsligt komma med någon sorts
urskuldande på det sättet att man i ett förord tar
avstånd från vissa delar, texter och budskap.
Utan bakgrunden i Gamla testamentet är det alltså
svårt att förstå kristendomens markering av t.ex.
begrepp som barmhärtighet och ödmjukhet, synen
på rättfärdighet och den, jämfört med Gamla
testamentet, helt annorlunda synen på kvinnans
ställning.
Herr talman! Mot denna bakgrund har vi i utskottet
helt enigt -- vi har varit eniga i flera år -- sagt att vi
icke kan bifalla en motion om att det skall vara
förord eller kompletteringar till Bibeln kring det
som har påtalats, t.ex. den förnedrande
kvinnosynen.
Vi har dock sagt att i likhet med tidigare
Bibelutgåvor kommer det nu att finnas
ordförklaringar. Bibelkommissionen som har
uppdraget att arbeta med detta, kommer
naturligtvis från sina utgångspunkter -- teologiska
och språkliga -- att göra kommentarer. Med detta
låter sig utskottet nöja och tycker att det är precis
så det skall gå till.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Anf. 35 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Bibeln är en viktig del av vårt
kulturarv. Den läses av miljoner människor runt
om i världen, precis som Göran Åstrand tog upp i
sitt anförande. Bibeln är också en helig skrift för
miljoner människor i världen. Även för mig är det
en helig skrift. Jag läser i den mycket gärna och
ofta. Men det betyder inte att varje ord i bibeln är
heligt. Det betyder inte att varje del och varje
uppfattning som där kommer fram är helig. Bibeln
är tillkommen i en annan tidsepok i en annan kultur
och för därför med sig värderingar från den
tidsepoken.
Vi klagar ofta över problemet med
fundamentalister inom islam. Men vi vet likväl att
det även inom kristendomen finns många
fundamentalister som gärna åberopar varenda ord
i Bibeln som heligt och som ett rättesnöre även i vår
tidsepok.
I Biblen finns det många uttryck för en kvinno- och
människosyn som är helt främmande för de flesta
av oss. Det finns exempel på en far som kan sälja
sin dotter, hur trollpackor skall brännas, hur den
som inte är oskuld vid giftermålet kan stenas, hur
fiender skall störtas i graven, hur barnet skall agas
av kärlek och att kvinnan är oren vid menstruation
efter barnsbörd. Listan kan göras mycket längre.
De flesta av dessa exempel kommer från Gamla
testamentet eller den hebreiska bibeln, som
judarna föredrar att kalla den. Dessa exempel
förekommer dock inte bara i Gamla testamentet.
De förekommer också i Nya testamentet. Särskilt
betydelsefull har kanske Paulus fras blivit om att
kvinnan skall tiga i församlingen.
Det är viktigt att ta upp dessa frågor, eftersom
effekterna av den kvinno- och människosyn som
kommer fram på många håll i Gamla testamentet
men även i Nya testamentet lever kvar i vår tid.
Den lever kvar i värderingar hos många människor.
Jag behöver bara nämna motståndet mot kvinnliga
präster som ett exempel. Ett annat exempel är den
fruktansvärda avart som finns inom vissa sekter,
där man anser att aga av barn inte bara skall
tillgripas när man inte kommer på något annat sätt
att uppfostra barn utan att det är förenligt med
Guds kärleksbud.
Det här är något av bakgrunden till motionen. Vi
vet att förslaget om ett förord om kvinnosynen i
Bibeln länge har drivits framför allt ifrån
kvinnornas alternativa kyrkomöte. Fristående
forskare som t.ex. Birgitta Onsell har gjort ett
betydelsefullt arbete för att visa på problemen om
man tolkar Bibeln väldigt exakt.
I utskottsbetänkandet står att man har för avsikt att
i Bibelkommissionen belysa vissa generella
problem för textförståelsen, vilka har sin grund i
bl.a. en annan kulturs människosyn. Jag har
föreslagit ett förord eller att man på annat sätt skall
markera dessa problem när det gäller tolkningen av
Bibeln. Jag tycker att det som står i utskottets
skrivning är mycket positivt. Min uppfattning är att
vi på olika sätt bör få fler människor att läsa Bibeln
och att ta del av dess budskap. Man skall kunna ta
till sig budskapet utan att för den skull ta till sig och
åberopa kulturellt bestämda uppfattningar om
kvinnan, människor, fiender osv. Jag tycker att det
jag kan utläsa i betänkandet om hur
Bibelkommissionen i uppslagsdelen skall belysa
dessa frågor är positivt.
Herr talman! Jag hyser stor respekt och högaktning
för den kunskap och kompetens som finns hos
Bibelkommissionen. Jag har personligen lärt känna
dess ordförande Bertil Hansson. Jag vet att han har
visat intresse och förståelse för de synpunkter som
jag har lyft fram i motionen. Jag ser fram emot att
Bibelkommissionen förutom sitt viktiga
översättningsarbete kommer att göra en
kommentar, som förhoppningsvis också kommer
att inrymma just de frågeställningar som jag
efterlyser. Därigenom tror jag att Bibelarbetet och
Bibelstudiet snarare kan berikas än utarmas.
Anf. 36 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Nu har Eva Zetterberg i stort
sett tagit tillbaka sina förhoppningar, eftersom hon
tycker att kulturutskottets besked till henne var
tillräckligt. Därför kanske man inte skulle behöva
yttra sig mera i den här debatten. Jag vill ändock
säga några ord.
Den kvinno- och människosyn som Eva Zetterberg
aktualiserade tror jag att det är viktigt att man får
belyst på något sätt. Det gläder mig att Eva
Zetterberg nu är nöjd med vårt förslag. Jag tycker
inte att det räcker med att man redovisar människo-
och kvinnosyn, som Eva Zetterberg har skrivit. Det
finns mycket annat i Bibeln som behöver förklaras.
Det gäller t.ex. den tekniska utvecklingen. Det
gäller naturligtvis kvinnosynen men även frågor om
brott och straff. Om man skall ha ett heltäckande
förord finge man väl skriva att om det står åsna i
Bibeln skall det jämföras med moped i våra dagar.
Det är därför helt omöjligt att i ett förord täcka in
vad människor kan ha behov av att veta som
bakgrund när de läser Bibeln. Därför är
uppslagsdelen bra. Redan nu finns det sådana
uppslagsdelar i flera Bibelutgåvor, och de är
intressanta.
Egentligen tycker jag att det som Eva Zetterberg
efterlyser är ett förlagsärende. Det finns flera
bokförlag som kommer att ha möjlighet att ge ut
Biblen. Förlagen kan då göra tillägg om de inte är
nöjda med vad Bibelkommissionen kommer att
skriva. Problemet är att om man skulle göra en
tolkning som jag tror att Eva Zetterberg och jag är
överens om, skulle en hel del av de människor som
är aktiva som förkunnare i våra kyrkor inte kunna
använda den boken. Det som står i ett förord som
Eva Zetterberg och jag skulle gilla, skulle inte
stämma med deras kyrkosyn eller teologiska syn.
Som kyrkomusiker i Svenska kyrkan har jag lyssnat
på tusentals betraktelser med Bibeln som
utgångspunkt. Min erfarenhet av hur pass olika
tolkningar man kan göra är därför ganska stor. En
av kyrkornas allra viktigaste uppgifter är att göra
Bibelns budskap begripligt för de människor som
lyssnar i den tid då det förkunnas. Lyckas man inte
med det är kyrkans uppgift inte särskilt stor. Med
utbildning och den debatt som Eva Zetterberg och
vi andra för här kan vi hålla dessa ärenden aktuella.
Vi får hoppas att den kunskap om människosyn,
teknisk utveckling osv. som man behöver ha innan
man skall tolka kommer att hållas levande.
Värderade talman! Eftersom Eva Zetterberg inte
har yrkat något annat än bifall till kulturutskottets
betänkande nöjer jag mig med detta och yrkar själv
bifall till hemställan i kulturutskottets betänkande
nr 7.
Anf. 37 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Liksom Carl-Johan Wilson har jag
erfarenheten att jag har tagit del av många
predikningar. Jag vet att Bibelns budskap kan
tolkas och användas på de mest intressanta sätt. Jag
menar att frågan är hur man skall skildra kvinno-
och människosynen. Tanken med ett förord är att
man mycket kortfattat skall kunna lyfta fram det
här just för att den som inte är en särskilt van
Bibelläsare ändå skall bli intresserad och inte tappa
perspektivet och genast bli avskräckt av de olika
exemplen i Gamla testamentet.
Det var alltså min ursprungliga tanke. Men med
tanke på att Bibelkommissionen arbetar med det
här och i stället har velat använda möjligheten till
en kommentar och att gå in i detaljer, tycker jag att
det i dag känns fel att stödja tanken med förord. Jag
vill gärna se resultatet av vad Bibelkommissionen
har kommit fram till. Men precis som Carl-Johan
Wilson lyfte fram: Det är fullt möjligt för varje
bokförlag som ger ut Bibeln att självt ha med ett
sådant förord. Sedan är det upp till förkunnarna
själva i vilken mån man vill ta in det. Till slut är det
ju ändå den enskilda läsaren som väljer att läsa det
som står där och också själv tänker och ser i vilket
sammanhang texterna har framkommit.
Anf. 38 CARL-JOHAN WILSON (fp)
replik:
Herr talman! Nu gör Eva Zetterberg samma sak
igen. Först fortsätter hon sin kritik och sedan, i
slutet av sitt inlägg, tar hon tillbaka den och låter
den inte få någon följd i hennes förslag. Jag vill bara
kommentera det som Eva Zetterberg sade om att
folk skulle bli inskolade om de läser förordet först.
Jag undrar hur många bibelläsare som börjar med
att läsa förordet. Det kan inte vara en promille av
läsarna som tar del av det. Den viktigaste uppgiften
för att hålla de här sakerna levande är att de som
använder Bibeln i undervisning av något slag,
antingen i skola eller i kyrka, vidarebefordrar
informationen.
Skulle vi, som Eva Zetterberg av och till föreslår,
ha med en markering i ett förord så skulle det
avskräcka de grupper för vilka ett sådant här
förtydligande inte stämmer med deras teologiska
uppfattning. Bibeln skulle bli en bok som man inte
skulle använda. Det är vad vi vill förhindra genom
att Bibelkommissionens utgåva skall vara så neutral
så att alla de som i Sverige hanterar Bibeln i
förkunnelse eller utbildning skall kunna använda
den. De tillägg som behövs skulle kunna göras
antingen förlagsvägen eller i den egna
förkunnelsen. Men nu tror jag att vi är tillräckligt
överens för att talmannen skall kunna förklara
debatten härmed avslutad.
Anf. 39 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Debatten var avslutad, men eftersom
Carl-Johan Wilson ser motsättningar där det inte
finns några vill jag göra en kommentar. Jag har lyft
fram frågan, men i och med att Bibelkommissionen
skall göra kommentaren avser jag, i gammal god
svensk tradition, att se vad resultatet blir innan jag
går vidare med frågan.
Det är självfallet så, Carl-Johan Wilson, att alla de
som använder Bibeln i undervisning har möjlighet
att lägga fram budskapet. Vi skall inte förstora
frågan om just ett förord eller kommentarer. Det är
i den praktiska användningen man kan visa och
lyfta fram vad Bibelns grundbudskap går ut på, och
det är den väsentligaste uppgiften.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
16 § Pliktexemplar av dokument
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU8 Pliktexemplar av dokument (prop.
1993/94:10).
Anf. 40 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag skall göra någonting som jag helst
hade velat slippa, nämligen att i egenskap av
utskottsordförande yrka avslag till ett moment i ett
enhälligt betänkande. I betänkade nr 7 har
utskottet i moment 2 hemställt att riksdagen skall
anta regeringens förslag till lag om ändring i lagen
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
alltså upphovsrättslagen.
Ändringen avser 22 a § denna lag och ändringen
innebär att en hänvisning till lagen om
pliktexemplar av skrifter, ljud- och
bildupptagningar byts ut mot en hänvisning till den
nya lagen om pliktexemplar av dokument.
Ändringen skall enligt förslaget träda i kraft den 1
januari 1994.
På grund av förbiseende har det först nu
uppmärksammats att 22 a § i upphovsrättslagen
enligt riksdagens beslut 1992/93 LU:44,
riksdagsskrivelse 1992/93:413, upphör att gälla den
1 januari 1994.
Herr talman! Mot denna bakgrund ber jag att få
yrka avslag på utskottets hemställan såvitt avser
moment 2 och utgår från att ett enat utskott står
bakom detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Biblioteksersättningen
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU9 Biblioteksersättningen (prop.
1993/94:54).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
18 § Godkännande av konventionen om
biologisk mångfald
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU4 Godkännande av konventionen om
biologisk mångfald (prop. 1992/93:227).
Anf. 41 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! Beslutet från Förenta nationernas
konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro
framhåller att mänsklig verksamhet måste bygga på
de ekologiska grunderna och anpassas till de
ekologiska ramarna. Vid konferensen enades de
deltagande staterna om den s.k. Riodeklarationen
och om ett handlingsprogram, Agenda 21, samt ett
icke bindande auktoritativt uttalande om principer
för en global enighet om skötsel, bevarande och
hållbart utnyttjande av skogar. Två konventioner
undertecknades, en om biologisk mångfald och en
om klimatförändringar. Konferensen tilldrog sig ett
intresse utan motstycke i internationellt samarbete.
En politisk enighet om allvaret i världens
miljösituation och behovet av kraftfulla åtgärder
manifesterades.
Nu gäller det att förverkliga det som man var
överens om. Förväntningarna på de olika
nationerna och deras nationella strategier är stora.
I samband med propositionen om godkännande av
konventionen om biologisk mångfald har
jordbruksutskottet behandlat en socialdemokratisk
partimotion från allmänna motionstiden.
I motionen föreslås en rad åtgärder för uppföljning
av FN:s miljökonferens UNCED i juni 1992. Vi
socialdemokrater finner det anmärkningsvärt att
regeringen trots den tid som förflutit inte har
vidtagit några åtgärder av det slag som föreslås i
motionen, bl.a. en uppföljningskommission,
initiativ till europeiska konferenser samt
användning av militära resurser för miljöändamål.
Sverige och socialdemokratin har alltid varit en
drivande kraft vad gäller miljöfrågor globalt inom
FN, men även ur ett europeiskt perspektiv. Med
den nya borgerliga samlingsregeringen har allt
internationellt och europeiskt arbete att driva
frågorna i stort sett upphört. Ett svenskt agerande
inom FN lyser med sin frånvaro. Detta är
förödande för Sverige som nation. Och vart tog
initiativen att utveckla det europeiska samarbetet
vägen? Då menar jag inte de pågående
förhandlingarna om ett medlemskap i EG, utan att
få till stånd en bredare uppföljning med deltagande
parlamentariker och representanter från icke-
statliga organisationer och andra delar av
samhället.
I motionen krävs också en nationell plan för hur
konventionen om biologisk mångfald skall kunna
uppfyllas. Under innevarande höst har en
proposition med förslag om en nationell strategi för
biologisk mångfald avlämnats. I propositionen
presenteras en mycket allmänt hållen strategi för
biologisk mångfald. Preciserade mål och
prioriteringar saknas. Men den debatten kan vi
spara till ett senare tillfälle.
I propositionen om konventionen aviseras även en
proposition om uppföljning av UNCED. Eftersom
en del av de frågor som motionen tar upp således
kommer att behandlas av riksdagen i andra
sammanhang, har vi socialdemokrater nöjt oss med
ett särskilt yttrande med en kommentar att
regeringens senfärdighet på området är olycklig.
Anf. 42 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Regeringen har på ett föredömligt
sätt med propositionen om ett godkännande av
konventionen om biologisk mångfald och även på
andra sätt visat att man är beredd att ta ett konkret
och tydligt ansvar när det gäller att följa upp
konferensen i Rio om utveckling och miljö. Detta
har också blivit utskottets korrekta bedömning.
Med detta yrkar jag bifall till hemställan i
jordbruksutskottets betänkande nr 4.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
19 § Svensk verksamhet i Antarktis
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU7 Svensk verksamhet i Antarktis
(prop. 1992/93:140).
Anf. 43 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till den reservation
som vi socialdemokrater har fogat till det här
betänkandet, vilket handlar om svensk verksamhet
i Antarktis.
I stort sett är vi överens med regeringen och
utskottsmajoriteten. Men på några punkter har vi
en avvikande mening.
Den första punkten där vi har en avvikande mening
gäller skadeansvaret. Vi vill att ansvaret för skador
regleras i protokollet. Det finns nämligen bara en
generell skrivning nu.
Detta är ju ett arbete som måste fortsätta. Vi vill
därför att riksdagen skall uttala att regeringen bör
fortsätta att aktivt driva den här frågan.
Utskottsmajoriteten tar för givet att det blir gjort.
Men liksom i det förra ärendet vågar vi inte ta saker
och ting för givna när det gäller
Miljödepartementet. Senfärdigheten är alltför
påtaglig. Ett exempel är alltså den här
propositionen. Det är ju två år sedan protokollet i
fråga skrevs under. Det tar två år att få den här
anpassningen antagen i Sverige. För att vi skall
kunna vara säkra på att detta blir gjort tror jag nog
att det är nödvändigt att riksdagen gör nämnda
tillkännagivande.
Beträffande den andra punkten där vi har en
avvikande mening anser vi att
Miljöskyddskommittén skall ta med den här
lagstiftningen i sitt fortsatta arbete med
anpassningen av lagstiftningen till en ny miljöbalk.
Det är helt korrekt att Miljöskyddskommittén själv
kan ta upp frågor om vilken lagstiftning som skall
anpassas. Vi anser att det är nyttigt att även den här
lagen ingår i miljöbalken. Därför är det värdefullt
att riksdagen gör en sådan markering, vilket vi
också har framfört i vår reservation.
Den fråga där vi nog är mest oense gäller vilken
tillståndsmyndighet vi skall ha. Regeringen har,
enligt propositionstexten och 28 § i den aktuella
lagen, för avsikt att utse
Polarforskningssekretariatet till
tillståndsmyndighet. Detta är inte odiskutabelt,
vilket framgår av remissinstansernas uttalanden.
Att regeringen inte heller tycker att det är
odiskutabelt kan möjligen utläsas av propositionen.
Vi tycker att det är underförstått att
miljökonsekvensbeskrivningar som görs av
Polarforskningssekretariatet skall granskas av
Naturvårdsverket. Lennart Daléus kan kanske
bekräfta att den tolkningen är riktig.
Polarforskningssekretariatet är inte, som man
skulle kunna tro, en myndighet som särskilt mycket
ägnar sig åt forskning. Verksamheten utgörs till
större delen av den logistiska verksamheten -- det
gäller då transporter och byggnader.
Tillståndsmyndighet för den verksamheten borde
vara Naturvårdsverket.
Ytterligare en sak som får mig att tveka inför
Polarforskningssekretariatet är det faktum att både
forskare och tjänstemän där som leder exempelvis
turistexpeditioner använder sig av amerikanska
fartyg för att komma undan de hårdare svenska
kraven. Det tyder väl på att man inte är särskilt
angelägen om att se till att de hårdare svenska
kraven verkligen finns med vid tillståndsgivningen.
Nu är man tydligen överens om att
Naturvårdsverket inte har de resurser som behövs
för att klara tillståndsgivningen omedelbart. Därför
är det vårt förslag att man följer upp verksamheten
under en femårsperiod för att se vad som händer. I
samband med den uppföljningen vill vi att man
också överväger om det ändå inte är Statens
naturvårdsverk som bör överta ansvaret för
tillståndsgivningen.
Med detta yrkar jag, som sagt, bifall till vår
reservation.
Anf. 44 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Vad det nu är fråga om är
godkännandet av miljöprotokollet beträffande
Antarktisfördraget och att i svensk lag reglera det
svenska agerandet när det gäller vistelse eller
verksamhet i Antarktis.
Regeringen har i samband med sin proposition
klarat ut tillsynsfrågor och markerat sin benägenhet
att följa hanteringen av tillstånden och av
lagstiftningen, inte minst genom att hänsyn tas till
det som kommer fram i t.ex.
Miljöskyddskommittén. Det är bra att det finns en
bred enighet när det gäller detta arbete.
Jag yrkar bifall till hemställan i jordbruksutskottets
betänkande nr 7.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
20 § Miljöskyddslagstiftning m.m.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU8 Miljöskyddslagstiftning m.m.
Anf. 45 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Lagstiftningen beträffande
miljöskyddsåtgärder är viktig. Vi vet ju alla hur
viktigt det är att ha en bra miljö. På den punkten
har vi inget att invända, tvärtom.
Men utskottets svar på vår motion tycker vi är litet
lustigt. Utskottet säger:
''Sammanfattningsvis kan konstateras att
gemensamma regler och insatser på en hög
ambitionsnivå är nödvändiga för att skapa en god
livsmiljö för alla.''
Vi hakar upp oss på att man talar om gemensamma
regler. Vi upplever nämligen inte att vi i Sverige har
regler som är gemensamma med andra länders. Vi
i Sverige vill ju gärna vara steget före och vara ett
slags pionjärer. Därför ifrågasätter vi om detta är
ekonomiskt riktigt i nuvarande läge.
Vi instämmer i det som sagts. Men miljöavgifterna
och annat som vi har tagit upp tidigare här visar att
vi skall lägga tyngre bördor på våra företag än som
sker utomlands. Vi anser att detta är fel i nuvarande
läge. Vi måste se miljöpolitiken i ett ekonomiskt
perspektiv för att få en viss balans där också. Det är
inte bara fråga om att miljöfrågorna måste hävdas i
alla sammanhang -- om så sker, går det hela
överstyr.
Risken finns att vi får se allt fler företag flytta sin
produktion utomlands -- t.ex. till öststaterna, där
det är billigt att producera varor. Vi vet ju alla att
miljöproblemen är globala problem. Vi får alltså
tillbaka skiten. 80--85 % av vatten- och
luftföroreningarna kommer ju från annat håll. Det
finns därför anledning att ana att en del av
föroreningarna kommer även från de fabriker som
flyttats till utlandet. Därmed är problemet alltså
inte löst. Vad som inträffat är i stället att vi har
förlorat arbetstillfällen.
För att klara den svenska miljöskulden behövs
ekonomiskt stabila företag i landet, så att vi får
tillräckliga medel för att vidta åtgärder. Annars kan
vi aldrig nå en lösning där. Vi får nog lov att ha ett
ekonomiskt perspektiv tillsammans med
miljöperspektivet för att nå någon vart i framtiden.
Vi anser vidare att avgifterna för miljöprövningar
måste stå i rimlig proportion till den faktiska
kostnaden. Där har det varit litet si och så på vissa
håll. Man har tagit ut alldeles för höga avgifter. Det
har inneburit problem.
Jag yrkar bifall till min reservation.
Anf. 46 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Regeringens miljöarbete präglas av
en tydlig, offensiv ambition att vilja gå före på
miljöområdet, att ta ett ansvar nationellt och
internationellt. Man tar steg som ligger i vad man
kan kalla framkanten av miljöområdet och har i
själva verket detta som ett vapen i det
internationella arbetet. Man visar att Sverige
behövs i det internationella miljöarbetet just som
en pådrivande kraft. Samtidigt sätts detta in i ett
sammanhang där man förstår sambandet mellan
ekologi och ekonomi.
Det här har utskottet på ett korrekt sätt iakttagit,
fångat upp och ställt sig bakom. Lika tydligt och på
ett riktigt sätt har utskottet hänvisat mycket av det
fortsatta miljöarbete som tas upp i de frågor som
finns i de aktuella motionerna till det arbete som nu
bedrivs inför en ny miljöbalk med en sammanfattad
och skärpt miljölagstiftning. Hela den ambitionen
återspeglas i utskottets betänkande.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i
jordbruksutskottets betänkande nr 8.
Anf. 47 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Vi tycker att det är bra att man står i
täten, Lennart Daléus, men man får inte sänka
Sverige ekonomiskt på grund av för stora
ambitioner, att vilja lyckas med allt. Det viktiga,
som Lennart Daléus själv nämnde, är att arbeta
internationellt och få med sig andra länder så att vi
har samma standard. Det är det väsentliga.
Anf. 48 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Ett offensivt svenskt miljöarbete är
inget problem. Det är en möjlighet.
Anf. 49 JOHN ANDERSSON (-):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas
också en motion som undertecknad har skrivit om
allemansrätten och de många frågekomplex som
finns kring denna. Precis som förra året är
jordbruksutskottet mycket kallsinnigt. Man
avfärdar min motion rakt upp och ner. Jag har
väldigt svårt att förstå det. Jag tycker att det borde
finnas anledning att se på det ena och det andra
kring allemansrätten; rätten att utnyttja vår natur,
hur man gör det och vilka problem det kan komma
att föra med sig i framtiden.
Allemansrätten är inte lagreglerad. Det är en
gammal sedvanerätt. Det enda ställe där det finns
något angett om allemansrätten är i
naturvårdslagen. Där står att naturen utgör en
nationell tillgång som skall skyddas och vårdas.
Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.
Det enda jag kan läsa ut av detta är att det är en
nationell tillgång. Jag kan inte finna att det på något
ställe står att det är en internationell tillgång. Jag
tycker att de senaste årens utveckling och tendenser
gör att det finns all anledning att se till att vi inte
fullständigt tappar kontrollen över hur vår natur
nyttjas.
Jag var tämligen ensam från början om att peka på
det här problemet. Till min glädje är det nu allt fler
som börjar uppmärksamma detta. Senast är det
Björn O. Gillberg som går så långt att han säger att
allemansrätten är ett miljöhot. Han säger att det i
det tätt befolkade Europa finns miljoner människor
som vill få uppleva den nordiska naturen och dess
vildmarker. Men våra marker tål inte obegränsad
vildmarksturism. Det har inte heller varit meningen
att allemansrätten skall få exploateras av
ansvarslösa kommersiella intressen.
Nu har bl.a. tyska företag etablerat sig i den här
branschen, och de utnyttjar den svenska
allemansrätten. I Tyskland marknadsförs
vildmarksresor och sagoresor till Sverige som
kompletta paket. Man tillhandahåller allt. Inte en
krona spenderas i Sverige, utan allt tillhandahålls
från Tyskland.
Enligt uppgifter i den här artikeln som Björn O.
Gillberg har skrivit har enbart i Årjängs kommun i
Värmland ca 2 000 tyska kanotister kommit till
kommunens sjöar och vattendrag. Det är resor
organiserade av tyska företag. Vi ser liknande
utveckling då det gäller bärresorna till Norrland.
Polska företag säljer licenser för bärplockning i
Norrland, till resor och allt som följer med detta.
Jag skulle vilja ställa frågan till i första hand
utskottets ledamöter: Hur länge tror ni att
människorna, framför allt de som bor i glesbygd
och även markägare, stillatigande kommer att se på
den här utvecklingen?
Redan har detta, såvitt jag vet, lett till vissa åtal. En
fortsatt utveckling på det här området kommer att
medföra att det inte finns någon möjlighet att
reglera den här utvecklingen.
Jag har mycket svårt att förstå den kallsinnighet
som utskottet redovisar i detta betänkande. Enligt
mitt sätt att se borde det verkligen vara på tiden att
man tittar på hela detta frågekomplex. Det kanske
blir en omöjlighet för Sverige att i framtiden införa
någon reglering eller vidta åtgärder som begränsar
den kommersiella framfarten i vår natur, vilket vi
just nu får se med hänvisning till allemansrätten.
Anf. 50 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Allemansrätten har för det första
ingenting med EG-frågan att göra. Det är det
viktigt att slå fast.
För det andra är rättigheterna och skyldigheterna
enligt allemansrätten knappast rättigheter och
skyldigheter av sådan karaktär att de bör
detaljregleras. Det skulle vara direkt olyckligt.
För det tredje, herr talman, finns det i dag mycket
tydliga och markerade möjligheter att beivra
missbruk av allemansrätten på olika sätt med
rättsliga åtgärder.
För det fjärde har vi John Anderssons fråga, hur
länge befolkningen som berörs av utnyttjandet av
allemansrätten stillatigande kommer att åse
situationen. Jag vet inte, herr talman. Men jag tror
att de klokt kommer att försöka finna en bra balans
mellan en sund och livaktig turistnäring och en
sträng och tydligt markerad omsorg om naturen och
vår miljö. En sådan omsorg visar John Andersson
också mycket tydligt engagemang i.
Anf. 51 JOHN ANDERSSON (-) replik:
Herr talman! Nu nämnde jag faktiskt aldrig EG i
mitt anförande. Det kanske bara var ett antagande
som Lennart Daléus gjorde, men jag nämnde som
sagt inte EG. Det är helt möjligt -- oavsett om vi
går med i EG eller inte -- för andra länder att
använda vår allemansrätt i kommersiellt syfte. Vårt
land är ju unikt på det här området. Jag vet inte om
det över huvud taget skulle vara möjligt för t.ex.
Lennart Daléus att anordna resor och evenemang i
Tyskland eller i andra länder, stå för allt, bara
skicka dit folk och få de tyska markägarna och
befolkningen att acceptera detta. Här i Sverige är
det fullt möjligt.
Folk från andra länder kan starta företag och
arrangera resor i Sverige med utnyttjande av
allemansrätten, som innebär att man kan vandra
var som helst oavsett vem om äger marken, plocka
bär, osv. Den rätten har varit självklar för oss här i
Sverige.
Hur skall vi kunna hantera detta, om den
utveckling som vi nu ser fortsätter? Allt talar ju för
det. Av egen erfarenhet vet jag att sådan här
verksamhet har ökat från år till år. Hur länge som
helst kommer inte glesbygdsbefolkningen och
markägarna att acceptera den här utvecklingen.
Det kan Lennart Daléus vara fullständigt övertygad
om.
Det enda sättet att hantera frågan är att vi inte
lagstiftar om själva allemansrätten men på något
sätt gör den reglerad, så att vi kan stävja det
kommersiella utnyttjandet av allemansrätten, allra
helst det som styrs utifrån.
Anf. 52 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Vi har uppenbarligen samma
engagemang för frågan, så det är inte bekymret.
Men det måste finnas någon balans och sans i
argumentationen. Det är riktigt att när tyskar åker
till Årjäng, plockar blåbär och paddlar kanot
innebär det ett slitage på den miljön, lika väl som
det innebär slitage när svenskar åker till Årjäng och
plockar blåbär. Att vara mottagare av resor kanske
inte är helt unikt för Sverige. Såvitt jag vet går ett
icke obetydligt antal charterresor till
Medelhavsområdet, där den mycket sårbara
Medelhavsmiljön påverkas inte minst av svenska
turisters agerande och beteende. Det måste ändå
finnas någon rimlig balans i resonemanget.
Låt oss enas, John Andersson, om att det som detta
slitage skall mötas med är en sund syn på
turistnäringen, hur den skall kunna utvecklas på ett
miljöriktigt sätt. Det måste finnas ett
ansvarstagande och också en möjlighet för svenska
turister i Medelhavsområdet och för tyska turister i
Årjäng att ta det nödvändiga miljöansvaret.
Anf. 53 JOHN ANDERSSON (-) replik:
Herr talman! Lennart Daléus säger att det skall vara
rim och reson i resonemanget. Hittills har det gått
någorlunda bra, men man ser ju tendenserna, man
ser hur det här har utvecklats. Frågan är om det
över huvud taget är möjligt att få kontroll på sådan
här verksamhet framöver.
Vi har i Sverige en storslagen natur. Låt oss se på
naturförstöringen i Centraleuropa, där
larmrapporterna duggar tätt om vad som händer
med bl.a. skogen. Då kan vi tänka oss det tryck som
det kommer att bli från framför allt Centraleuropa
på vår natur. Det är inte dagens situation som vi
skall diskutera, utan vi måste se på utvecklingen.
Lennart Daléus talar om utvecklingen av
turistnäringen. Det här är ju en utveckling av
svensk turistnäring, som innebär att utländska
företag står för alla fioler, arrangerar resor hit och
så att säga tar den svenska allemansrätten för
någonting självklart. Tyskarna säger ''die dummen
Schweden''. Det går att göra precis vad som helst --
den svenska naturen finns där helt gratis. Det är
bara fråga om kreativitet och uppfinningsrikedom
för att kunna utnyttja denna unika rättighet som
Sverige står ensamt i Europa för. Det är detta vi
borde tänka på och redan nu se efter, så att
utvecklingen inte springer oss ur händerna.
Anf. 54 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Jordbruksutskottet har haft att ta
ställning till ett antal förslag från riksdagens
ledamöter väckta under den allmänna
motionstiden, dvs. sådana förslag som ledamöterna
har hittat på själva utan att regeringen har lagt fram
en proposition. Utskottet har därför behandlat dem
som man brukar göra med sådana förslag: Man
avstyrker dem utan att, såvitt jag kan förstå, ens ha
läst dem. Det är i alla fall den slutsats jag drar när
jag ser hur utskottet behandlat min motion.
Utskottet avstyrker den och hänvisar till att det
finns en kommitté, Miljöskyddskommittén, som har
till uppgift att se över hela den svenska
miljöskyddslagstiftningen och komma med ett
omfattande förslag till förändringar.
Min motion handlar dock om en väldigt konkret
sak: Vad händer med miljöpolitiken i
lågkonjunktur? Vad kan man göra från riksdagens
sida för att i lågkonjunktur ändå se till att vi har en
hög nivå på miljöskyddsarbetet? Det finns inte
någon som helst rimlig chans att tro att
Miljöskyddskommittén skulle kunna behandla mina
frågor. Jag måste säga, herr talman, att jag finner
det mycket märkligt, näst intill oförskämt, av
utskottet att på detta slarviga sätt avstyrka en
motion som faktiskt handlar om viktiga frågor.
Det finns ganska många oroande uppgifter om vad
som händer med miljöpolitiken i lågkonjunktur. I
den politiska debatten är miljöpolitiken
uppenbarligen frånvarande. Det är andra frågor
som begripligt nog står högt på dagordningen,
exempelvis arbetslösheten. Men diskussionen kring
hur man skall kunna minska arbetslösheten kunde
faktiskt förenas med diskussionen kring hur man
skall kunna förbättra miljön. Det finns åtgärder
som delvis kan avhjälpa båda problemen.
Ute i kommunerna ser man också oroande
tendenser till att miljöskyddsarbetet får stryka på
foten. Kommunerna har ansvaret för väldigt
mycket av miljöskyddet och miljötillsynen. Vad
händer när kommunerna får ont om pengar? Jo,
man kan inte återanställa, och man tvingas att dra
ner verksamheten. Tyvärr drabbas miljöskyddet.
Det kommer ganska många oroande rapporter om
sådant runt om i landet.
Inom industrin är det på samma sätt. Man orkar
inte hålla takten uppe och göra sådana
investeringar som behövs för att förbättra miljön.
Allt detta är mycket oroande.
Då tycker jag att det är riksdagens uppgift att för
det första ta reda på vad alla de olika rapporter som
kommer från olika håll ger för helhet, ta reda på
hur det ser ut i vårt land, vad som händer med
miljöåtgärderna, både dem som samhället skall stå
för och dem som olika privata aktörer skall stå för.
För det andra tycker jag att det är riksdagens
uppgift -- och detta har jag yrkat i min motion -- att
se på vad vi kan göra för att ha en bra miljöpolitik
även i en tid av dålig ekonomi. Jag tycker t.ex. att
man skulle kunna se om man inte kan använda de
stora resurser som samhället avsätter för att
bekämpa arbetslösheten på ett sätt som också
gynnar miljön.
Det görs spridda försök. T.ex. Nacka kommun och
Södertälje kommun använder
ungdomspraktikplatser så att man utbildar
ungdomar i miljökunskap. Ungdomarna kan sedan
gå ut i butiker och företag och titta efter hur
produkterna ser ut, om det finns någonting som kan
bytas ut eller förändras. Dessa ungdomar kan också
arbeta aktivt gentemot konsumenter. Men detta är
små enskilda försök, ofta i en hopplös kamp med
byråkrati och krångel av olika slag.
Arbetsmarknadsstyrelsen har nu begärt att få
använda 2,5 miljarder av de pengar som man redan
har för att i aktivt samarbete med kommunerna
göra någonting annat än att tillgripa
beredskapsarbeten och den typen av
sysselsättningsåtgärder. I stället vill man göra något
med hjälp av riktiga anställningar som på ett bättre
sätt kan motverka arbetslösheten.
När kommunerna drar ner och tvingas avskeda
leder detta till att kommuninnevånarna får sämre
service. Kostnaderna för samhället ökar, och ett
växande antal människor får gå utan jobb. Det
finns hur många viktiga saker som helst i vårt
samhälle som behöver göras. Ändå går fler och fler
arbetslösa. Det är fullständigt orimligt. Riksdagen
har i det här fallet inte tagit sitt ansvar för att
försöka vända på den här trenden och för att se till
att kommunerna kunde använda dessa resurser till
att göra någonting som är bra för miljön.
Räddningen för vårt samhälle och den långsiktiga
sysselsättningen är nog till stor del beroende av om
vi lyckas utveckla sådan teknik och kunskap att vi
kan producera miljöanpassade produkter. OECD
har i en rapport visat att värdet av de produkter och
tjänster som skapar bättre miljöanpassning är 200
miljarder dollar per år -- dvs. det som brukar kallas
för miljömarknaden. Det är en marknad som
väntas öka med åtminstone 50 % fram till år 2000.
Skall Sverige kunna delta i den processen? Skall
Sverige bli ett av de länder som ligger i täten, som
utvecklar produkter och som kan ge människor
arbete med att tillverka dessa produkter eller
tjänster? Det verkar inte så, herr talman,
åtminstone inte om man skall döma efter hur dessa
frågor nu hanteras, t.ex. här i kammaren.
Avslutningsvis vill jag angående allemansrätten
säga att jag tycker att John Andersson tar upp en
mycket viktig fråga. I ett land som Spanien har man
i dag oerhörda problem på grund av det sätt på
vilket turismen ohämmat fick utvecklas. Man
byggde stora hotell utmed badstränderna och --
precis som Lennart Daléus påpekade -- förstörde en
mycket värdefull miljö. Vi får inte göra samma
misstag. Det är inte så, att människor från andra
länder är dummare än vi eller att de inte förstår sig
på naturen, men vi måste se till att turismen
utvecklas på ett hållbart sätt, både för vår egen
skull och för turismens skull.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
21 § Bidrag till Stiftelsen Utbildning
Nordkalotten, m.m.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU8 Bidrag till Stiftelsen Utbildning
Nordkalotten, m.m. (prop. 1993/94:64).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
Beslut
UU7 Avskaffande av ekonomiska sanktioner mot
Sydafrika
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KU10 Kommission om utredningen av mordet på
Olof Palme
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SkU3 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Litauen
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SkU5 Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan
Sverige och Irland
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JuU5 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JuU6 Teleavlyssning och teleövervakning
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU5 Ändringar i lagen om internationell
järnvägstrafik
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU6 Referensränta vid konsumentkrediter
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU10 Övergångsbestämmelserna till
upphovsrättslagen
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU4 Officiell namnlängd m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU6 Tornedalsfrågor
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU7 Bibelfråga
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KRU8 Pliktexemplar av dokument
Mom. 2 (ändring i lagen om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk)
Ställdes utskottet mot avslag på mom. 2.
Yrkandet om avslag på mom. 2 bifölls med
acklamation.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU9 Biblioteksersättningen
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JoU4 Godkännande av konventionen om biologisk
mångfald
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JoU7 Svensk verksamhet i Antarktis
Mom. 4 (reglering i miljöskyddsprotokollet av
ansvar för skada m.m.)
1. utskottet
2. res. (s)
Votering:
162 för utskottet
127 för res.
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
1 s, 69 m, 26 c, 23 fp, 22 kds, 20 nyd, 1 -
För res.:
113 s, 12 v, 2 -
Frånvarande:
24 s, 2 v, 11 m, 5 c, 10 fp, 4 kds, 3 nyd, 1 -
Sören Lekberg (s) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.
JoU8 Miljöskyddslagstiftning m.m.
Mom. 2--4 (sambandet mellan ekonomi och
ekologi m.m.)
1. utskottet
2. res. i motsvarande del (nyd)
Votering:
264 för utskottet
20 för res.
1 avstod
64 frånvarande
Partivis fördelning av rösterna:
Kammaren biföll utskottets hemställan.
För utskottet:
112 s, 12 v, 68 m, 25 c, 22 fp, 22 kds, 3 -
För res.:
20 nyd
Avstod:
1 s
Frånvarande:
25 s, 2 v, 12 m, 6 c, 11 fp, 4 kds, 3 nyd, 1 -
Övriga moment
Kammare biföll utskottets hemställan.
AU8 Bidrag till Stiftelsen Utbildning
Nordkalotten, m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om samlad votering
På förslag av tredje vice talmannen medgav
kammaren att de på föredragningslistan
återstående ärendena utrikesutskottets
betänkanden UU3, UU6, UU8 och UU9 fick
avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
22 § Mänskliga rättigheter
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU3 Mänskliga rättigheter.
Anf. 55 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag fick ett brev från utrikesministern
häromdagen. Det gjorde mig glad.
Inför utrikesministerns resa till Indien nu i höst
lämnade jag nämligen över en skrivelse till henne
och den övriga svenska delegationen. I den
konstaterade jag å många kristdemokraters vägnar
följande: ''Den indiskfödda ekonomen Amartya
Sen, verksam vid Harvard i USA, påpekade för ett
par år sedan att minst 100 miljoner kvinnor saknas i
världens befolkningsstatistik. En viktig orsak är att
föräldrar använder fosterdiagnostik för att välja
kön på sina barn. Flickfoster aborteras därför att de
har ''fel' kön -- dvs. en prenatal
könsdiskriminering. Kvinnor saknas också på
grund av att de i många länder diskrimineras genom
sämre tillgång till föda och läkarvård än män.''
Indien är ett av de länder där den verkamhet som
jag har beskrivit förekommer. Men den här
diskrimineringen förekommer i praktiskt taget hela
Sydostasien. Dessutom får flickor sämre vård,
omsorg och behandling. Flera bevis finns för det.
Det föds t.ex. färre flickor än pojkar i världen och
i Sydostasien, medan det normalt egentligen borde
vara tvärtom. 103--106 pojkar skall normalt födas
per 100 flickor. Således är aborter i samband med
könsbestämning vanligt förekommande med
avseende på både kvantitet och intensitet.
Syftet med skrivelsen var att allvarligt uppmana
delegaterna i den svenska delegationen att vid sina
samtal med bl.a. företrädare för den indiska
statsledningen påpeka kvinnans och såväl det födda
som ofödda flickebarnets oacceptabla situation.
Behandlingen av flickan/kvinnan i Indien måste
anses som ett specifikt och grovt brott mot
mänskliga rättigheter.
I sitt svar på min skrivelse anför utrikesministern att
hon vid flera av sina samtal med olika statsmän, och
i andra sammanhang i Indien, förde fram brevets
synpunkter på kvinnans situation. Hon fick också
besked av dem som hon talade med om att man
kände till situationen samt att man också försökte
att ändra på förhållandena. Jag är tacksam för
ansträngningarna, men de får därmed inte
upphöra.
Herr talman! Jag anser att detta, dvs. det ofödda
flickebarnets oacceptabla situation i många länder
i världen och framför allt den prenatala
könsdiskrimineringen, är en mycket angelägen
mänsklig-rättighets-fråga, som bör lyftas fram i
många olika sammanhang. Jag anser också att
Sverige måste ta upp denna fråga i FN och att den
bör stå på dagordningen både på FN:s
befolkningskonferens i Kairo nästa år och på FN:s
kvinnokonferens i Kina 1995.
Ett förslag till slogan som diskuteras för den
internationella kvinnokonferensen 1995 är: Var är
kvinnan? Under den rubriken borde frågan om
prenatal könsdiskriminering ha en viktig plats. Vi
vet att kvinnan över hela världen är utsatt för
könsdiskriminering. Men att hon utsätts för
könsdiskriminering redan innan hon är född tycker
jag visar på ett för människor ovärdigt barbari.
Herr talman! Sedan 1948, dvs. i 45 år, har Kashmirs
befolkning väntat på att få uttala sin önskan om
självbestämmande i en folkomröstning. FN:s
säkerhetsråd har genom olika resolutioner i
enlighet med deras önskan lovat dem denna
folkomröstning. Men ännu har den inte ägt rum,
bl.a. beroende på motsättningar mellan
supermakterna.
Under tiden har Indien försökt ändra
befolkningens sammansättning i Kashmir genom
att flytta människor till Kashmir från olika
folkstammar i Indien, bl.a. i syfte att urvattna
Kashmirs muslimska identitet. Detta har tyvärr
skapat ett hat mot Indien och inneburit att
underjordiska, militanta och politiska rörelser har
vuxit upp. Ögonvittnen berättar att Kashmirdalen
har förvandlats till ett blodigt slagfält.
Omkring 10 000 kashmiris har dödats och 10 000
sitter i fängelse enligt de uppgifter som jag har fått
tag i. Utländska journalister och diplomater får inte
komma dit. Indien anklagar Pakistan för stöd till
separatistiska rörelser. Men enligt kashmiriska
ledare avböjs alla förslag till delning av Kashmir,
liksom separatism. Kampen gäller endast
befolkningens rätt till självbestämmande och
möjlighet att utöva tryck på Indien så att denna rätt
kan utövas.
Herr talman! Det måste ingå i kampen för de
mänskliga rättigheterna att få ett slut på lidande,
tortyr och dödande och att få till stånd ett avspänt
förhållande mellan Pakistan och Indien.
Jag anser därför att det är dags att lyfta fram frågan
om Kashmir i ljuset och få ett slut på blodbadet. En
ny generation av Kashmirdalens befolkning tycks
ha förlorat tålamodet. Jag anser att världen måste
få upp ögonen för tillståndet i Kashmir och också
vidta åtgärder för att ändra det. Här kan Sverige
vara med och ta initiativ.
Herr talman! Så skall jag säga några ord om
Bosnien-Hercegovina. Allt tätare kommer
propåerna om att häva sanktionerna mot Serbien
utan att någon förändring av den allt vidrigare
situationen i Bosnien har kunnat skönjas. Jag
vänder mig emot detta. Jag anser att västvärlden
genom sin brist på handlingskraft, framför allt i
Bosnien-Hercegovina, alltför tydligt visat att våld,
förtryck och förnedring av människor lönar sig.
Ändå är det mest angelägna just nu att
människorna inte svälter och fryser ihjäl. De av alla
parter utlovade korridorerna måste snabbt öppnas.
Eftersom alla parter i FN:s regi skrivit under en
sådan uppgörelse, anser jag att FN borde se till att
dessa korridorer hålls öppna -- med vapenmakt om
så behövs. Det kan ju inte vara annat än
gangsterhopar och banditgäng som trotsar sina
ledare och ger sig på dessa transporter.
Sedan anser jag att Sverige skall arbeta för att
flygplatsen i Tuzla öppnas så fort som möjligt. Den
kan bli en kanal ut mot omvärlden och en
inkörsport för bistånd av olika slag. Belägringen av
olika städer och samhällen av serber, kroater och
muslimer bör också upphöra, och dessa samhällen
bör ställas under FN:s beskydd.
Som jag tidigare har sagt här i kammaren, anser jag
att Sverige skall upprätta en ambassad i Bosnien
eller dess närhet, eftersom vi har erkänt Bosnien-
Hercegovina. Det är bra att Sverige nu genom
utrikesministern gör ett officiellt besök i Sarajevo i
Bosnien-Hercegovina. Det ses förmodligen som en
positiv gest.
Jag vet att FN inte är starkare än sina
medlemsstater. Det har jag fått mig itutat nyligen
under drygt tre veckors vistelse i FN. Trots detta
anser jag att FN med all kraft måste förmå de olika
parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet igen.
Men då måste man också ha en för alla parter
acceptabel plan att lägga fram. De som tidigare har
diskuterats har visat de stridande och omvärlden att
våld lönar sig.
Herr talman! Jag vill också i sammanhanget erinra
om att vi inte får glömma bort de problem som
Indonesiens annektering av Östtimor medför.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
gällande aborter.
Under 60-talet var Sverige ett föregångsland när
det gällde familjeplanering i tredje världen. Under
senare delen av 70-talet och under 80-talet var
Sverige inte lika aktivt på det området, förmodligen
som en följd av steriliseringsskandalerna på 70-
talet.
Endast 0,9 % av den rika världens bistånd går till
familjeplanering, trots att allt talar för att just
denna typ av bistånd är mycket effektiv från både
humanitär och ekonomisk synpunkt.
500 000 kvinnor dör varje år till följd av
komplikationer av illegala aborter eller av
graviditeter. Varje minut, dygnet runt, dör en
kvinna i världen av graviditets- och
förlossningskomplikationer. Ungefär 50 miljoner
aborter utförs varje år. Enligt tillgänglig statistik är
en mycket stor del av dem, ca 20-30 miljoner,
illegala.
I dag har endast 23 länder, inklusive Kina, Cuba,
USA och f.d. Sovjetunionen ''fri abort''. Många
länder anser att abort är ett brott mot de mänskliga
rättigheterna. Vi kristdemokrater anser att de vore
olyckligt om biståndsländerna får uppfattningen att
Sveriges bistånd är kopplat till abortfrågan. Det
skulle sända fel signaler till många länder som är i
behov av hjälp och stöd.
Det kan också ur folkrättslig synpunkt vara ytterst
tveksamt om man skall stödja och initiera något
som i en majoritet av världens länder uppfattas som
ett brott mot mänskliga rättigheter. Herr talman!
Frågan är inte helt enkel.
Sveriges synsätt på aborter kan inte tvingas på
andra länder med andra kulturella mönster och
livsbetingelser. De abortförebyggande
aktiviteterna måste därför intensifieras och byggas
in i de övriga förebyggande verksamheterna.
Efterfrågan på preventivmedel är t.ex. mycket
större än tillgången.
Utbildning och hälsobefrämjande åtgärder är
betydelsefulla inslag i arbetet för att minska antalet
aborter och förbättra kvinnors och barns livsvillkor.
Arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa bör ses
som en särskild del av kvinnors och mäns
möjligheter att kontrollera sina liv och nedbringa
sjukligheten och dödligheten i samband med
sexuell och reproduktiv ohälsa. Som jag ser det är
familjeplaneringen en del av detta större begrepp
och innefattar bl.a. rådgivning och distribution av
preventivmedel. Dessa måste vara säkra,
lättillgängliga och billiga.
Herr talman! För övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och naturligtvis också till
reservationen.
Anf. 56 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Utskottet är i stort sett enigt om det
betänkande om mänskliga rättigheter som nu
behandlas. Det är naturligtvis bra att de olika
partierna är överens om vad som bör göras för att
förbättra situationen för förtryckta människor runt
om i vår värld.
Men enigheten i utskottet betyder inte att läget för
mänskliga rättigheter är tillfredsställande i olika
länder, inte heller att det nämnvärt förbättrats
sedan vi senast diskuterade denna fråga i
kammaren.
Vid den kinesiska presidenten Jiang Xemins möte
med USA:s president Bill Clinton häromdagen
uttryckte Zemin sin irritation över att Clinton tog
upp de mänskliga rättigheterna i diskussionen dem
emellan. Zemin uttryckte sig ungefär så här: Det
finns större problem att diskutera när ledarna för
två av världens största länder träffas.
Det är förfärande ord från Kinas president, från en
president för ett av världens största länder. De är
ett exempel på den likgiltighet och det förakt som
den kinesiska ledningen visar inför frågan om
människors grundläggande fri- och rättigheter.
Detta förakt innebär bl.a. att människor i Kina
avrättas för stöld av boskap och jordbruksredskap,
att regimkritiker fängslas, torteras och utvisas och
att etniska minoriteter -- jag tänker främst på
tibetanerna -- utsätts för brutal assimileringspolitik.
Situationen för mänskliga rättigheter i Kina
behandlas inte i utrikesutskottets betänkande. Men
det är viktigt att understryka att Kina är det land
som i dag ställer frågan om de demokratiska
staternas värnande om mänskliga rättigheter i
omvärlden på sin spets.
Kina utgör också i dag det internationella kapitalets
mest intressanta marknad. Multinationella företag,
inklusive de svenska, står på kö för att få komma in
på den kinesiska marknaden. Utan tvivel är det just
detta som gör att många länder ser mellan fingrarna
på de övergrepp som begås i Kina. Så får det
givetvis inte gå till.
Om den svenska regeringen, som i ord gjort
försvaret av mänskliga rättigheter till ett
kännemärke för utrikespolitiken, också vill bevisa
att den handlar därefter, bör den hålla de svenska
företagen i mycket strama tyglar vad gäller
förbindelserna med Kina.
Om jag inte har helt fel är det så att antalet stater
som har dödsstraff nu har ökat. Ett av de länder
som aktivt verkställer dödsstraffet är som bekant
Kina. Kina nonchalerar världssamfundets beslut
om avskaffande av detta straff. Häromdagen
avrättades 60 människor i Kina för att de begått
brott som boskapsstöld och narkotikahandel.
För knappt en månad sedan anordnades en
folkomröstning i Peru om att utvidga dödsstraffet,
och dessutom fördes på tal att tillämpa dödsstraffet
retroaktivt. Vad man gör i Peru är att agera stick i
stäv mot FN:s beslut i denna fråga. Att dessutom
genomföra en folkomröstning i en sådan fråga är ett
makabert skådespel som inte har ett dyft med
demokrati att göra.
Terrorism bekämpas inte genom att en regim
försöker legitimera sin egen statsterrorism på detta
sätt. Terrorism bekämpas och utrotas om ett land
och dess regering garanterar varje människa rätten
till ett värdigt liv och rätten att fritt få uttrycka sig.
Ett annat land som avrättar människor är USA.
Det är naturligtvis människor som i många fall har
begått bestialiska brott. Men det rättfärdigar inte
en stat att döda dessa människor. USA:s regering
är en dålig företrädare för mänskliga rättigheter så
länge som den själv fortsätter att ta livet av
människor.
Iran är ett särskilt land -- ett land som framstår som
det mest blodtörstiga av alla dem som har
dödsstraffet och tillämpar detsamma. Det har
utsträckt sitt dödsstraff till att också omfatta
medborgare i andra länder. Salman Rushdie, och
de som försvarar Salman Rushdie, är ett sådant
exempel. I många länder med dödsstraff föregås
rättegångar och verkställigheten av en lång och
grym tortyr. Detta sker särskilt i Iran.
Alla länder med dödsstraff bör ständigt påminnas
om sin skyldighet att avskaffa detta straff. Sverige
gör viktiga insatser och måste fortsätta med detta.
Men det är också viktigt, som jag tidigare nämnde,
att det finns en balans mellan att protestera mot
dessa länder och utvidga ekonomiska förbindelser.
För några år sedan utarbetades en barnkonvention.
Avsikten var att använda den för att skydda och få
ett slut på den grymma behandling som barn utsätts
för runt om i världen. En förbrytare på detta
område är bl.a. Brasilien. De som följt Dagens
Nyheters reportage från Rio och gatubarnen där
kan inte ha undgått att få klart för sig vilken
fruktansvärd människosyn som präglar vissa
politiker i Brasilien. Enligt dessa är det riktigt att,
som de uttryckte sig, eliminera gatubarnen i Rio.
Det är också på sin plats att citera vad Brasiliens
chargé-d'affaires i Stockholm sade efter Dagens
Nyheters reportage om gatubarnen i Rio. Han
uttryckte förvåning över att svenskarna är
upprörda över de ''abnormaliteter'' som drabbar
gatubarnen, men inte reagerar över att 33 000
foster dödas vid aborter på svenska sjukhus varje
år. Han efterlyste också en nyhetsrapportering som
inte bara handlar om problem och tråkigheter i
Brasilien.
Här har vi ett nytt exempel på makthavares
likgiltighet inför och försök till bagatellisering av
grova övergrepp på mänskliga rättigheter. Denna
chargé-d'affaires uttalande är enligt min uppfattning
också ett bevis på att regimen i Brasilien är
inblandad i övergreppen mot gatubarnen. Det är
också nödvändigt att påpeka att barnamördarnas
taktik till viss del har ändrats. Nu tar man allt oftare
spädbarn från hemlösa mödrar och mördar eller
säljer dessa spädbarn.
Nu är det inte bara Brasilien som mördar och
torterar barn. Det är många länder runtom i
världen som begår dessa förbrytelser. Dessa länders
statschefer, presidenter och premiärministrar har
naturligtvis skrivit under Barnkonventionen. Men
de fortsätter att grovt bryta mot denna konvention.
Det är inte mycket som hänt sedan konventionens
tillkomst. Vad som egentligen skett är att
omfattningen av förbrytelserna och olika former av
förbrytelser kommit fram i dagen. Det är
naturligtvis bra. Men det krävs åtgärder mot
förbrytarna. Det finns länder som i mycket stor
omfattning tillåter att barn tvingas till hårt arbete i
10--15 timmar per dag. När dessa barn kommer upp
i tonåren har de en utsliten kropp, dvs. en åldrings
kropp. Nog borde väl de länder som utför dessa
olika brott mot barnen utsättas för alla de medel
som ändå finns att använda internationellt?
Herr talman! Som vi alla känner till härjar ett stort
antal krigsförbrytare runtom i världen. Vi har
sådana herrar inte så långt ifrån oss i Europa i det
forna Jugoslavien. De finns i Bosnien, Belgrad,
Kosova och i Kroatien. Där sitter de och ger dagliga
order om att döda, tortera och våldta. Det är bra
att en krigsförbrytartribunal nu skall börja utreda
och förhoppningsvis döma dessa 1990-talets stora
krigsförbrytare.
Herr talman! FN borde nu äntligen kunna agera så
som det var tänkt från början vid dess tillkomst.
Men fortfarande finns det problem. Dessa borde
egentligen ha försvunnit i och med att två
supermakter inte längre kan blockera FN:s aktiva
arbete. Men det är inte så enkelt. Nu är det USA
som skall spela huvudrollen. Det är detta som är
den nya världsordningen, såvitt jag kan förstå. När
USA vill införa FN-sanktioner blir det sanktioner,
när det inte vill blir det inga. När USA vill att FN
skall agera militärt blir det så, när det inte vill blir
det inte så.
Detta är oacceptabelt. En ny världsordning måste
innebära att det är FN som skall spela sin aktiva roll
i arbetet att se till att mänskliga rättigheter
respekteras, att fattigdom och förnedring utplånas
och att krigsgalningar runtom i världen stoppas.
Det är först då vi kan tala om att det påbörjats ett
konkret arbete för en ny världsordning som bygger
på FN:s principer.
Anf. 57 INGER KOCH (m):
Herr talman! Trots att fler än 120 stater anslutit sig
till FN:s barnkonvention får Amnesty international
varje år hundratals rapporter om hur barn
torterats, våldtagits och avrättats av polis och
militär runtom i världen och om makthavare som
hämnats på politiskt obekväma vuxna genom att
skada deras barn.
Jag instämmer med Bertil Måbrink i att dessa
fruktansvärda övergrepp och brott mot mänskliga
rättigheter alltid måste påtalas och fördömas. Barn
får inte, enligt konventionen, diskrimineras eller
utsättas för våld på grund av barnets eller dess
föräldrars ras, kön, etniska ursprung, handikapp
eller börd.
Det känns därför bra att konstatera att Sverige
inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna varit pådrivande när det gällt att
förmå världens länder att skriva på
Barnkonventionen och därmed förbinda sig att
följa dess principer. Att kontrollera att så verkligen
sker är en stor och viktig uppgift för
världssamfundet. Sverige har också på olika sätt
stött den kommitté som övervakar de ratificerande
staternas efterlevnad av konventionen.
Herr talman! Tyvärr måste vi konstatera att
Amnesty internationals rapporter också visar att
människors grundläggande rättigheter fortfarande
kränks och förnekas överallt i världen. Det gäller
framför allt de medborgerliga och politiska
rättigheterna, men även de ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheterna.
Vi behöver bara läsa dagstidningarna för att
konstatera att allvarliga övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna förekommer över hela
världen i form av åsiktsförtryck, tortyr,
försvinnanden, fängslanden utan rättegångar och
mord utförda av regeringsanknutna dödspatruller.
Det finns bevis för att massmord utförs av
regeringsstyrkor och att enskilda personer, män,
kvinnor och barn, med berått mod har dödats av
sina egna regeringar. Motiven för dessa mord har i
de flesta fall varit att offren misstänks för
opposition mot den härskande regimen. Men
människor dödas också för sin religion, sin etniska
tillhörighet och för kontakter eller släktskap med
människor som anses vara fiender till staten.
Mycket av det avsiktliga dödandet utanför lagens
råmärken har skett, och sker fortfarande, i länder
där det pågår väpnade konflikter.
Ingen regering kan i dag säga att mänskliga
rättigheter är en nationell fråga. I enlighet med FN-
stadgan har världens länder förpliktigat sig att
samarbeta när det gäller övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna. Säkerhetsrådets beslut att
ingripa i stater där det på grund av väpnade
konflikter sker massiva kränkningar av mänskliga
rättigheter, som t.ex. har skett i Bosnien-
Hercegovina och Somalia, är ett exempel på att
världens länder nu är beredda att leva upp till sina
åtaganden.
Den nu inrättade internationella tribunalen i Haag,
som även Bertil Måbrink påtalade, skall pröva och
döma fall av krigsförbrytelser i det tidigare
Jugoslavien. Det är ett annat exempel på att
världens länder inte tolererar grymheter som etnisk
rensning, massövergrepp mot kvinnor och barn,
våld, tortyr och mord. Respekten för
människovärdet och folkrätten kräver att de illdåd
som begås inte förblir ostraffade.
Många regeringsstödda mord och övergrepp
förövas av trupper under eller efter
regeringsfientliga demonstrationer. Det sker
framför allt i odemokratiska samhällen där
regeringarna inte tål opposition och där förtrycket
är en förutsättning för att regeringarna skall kunna
sitta kvar. Det är därför viktigt att slå fast att
respekten för varje människas värde, åsikter och
rättigheter har sin fasta grund i ett demokratiskt
styrelsesätt och i rättssamhället oavsett kön, ålder,
ras, etnisk och religiös tillhörighet. Att hävda och
kunna utöva sina mänskliga rättigheter är en
naturlig del i demokratins verksamhet och
utveckling.
Respekten för demokrati och mänskliga rättigheter
måste därför ständigt hävdas och försvaras. Det är
viktigt att vår utrikespolitik stärker och utvecklar
respekten för dem. I utrikesutskottets betänkande
redogörs för Sveriges pådrivande roll och stora
engagemang i olika internationella forum i dessa
frågor.
Stödet för mänskliga rättigheter skall vara särskilt
tydligt i vår biståndspolitik. Arbetet för demokrati
och för mänskliga rättigheter utgör nu också en
viktig del av dialogen med våra biståndsländer.
Som ett av de biståndspolitiska målen ligger det till
grund för bedömningen av ländernas
utvecklingspolitik. Vid fördelningen av framtida
biståndsmedel kommer ländernas vilja och förmåga
när det gäller agerande för demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter att ha en avgörande roll.
Undertecknandet och efterlevnanden av
internationella konventioner om skydd för
mänskliga rättigheter kommer att tillmätas stor
betydelse.
Under de senaste åren har vi upplevt en glädjande
utveckling i riktning mot demokrati och ökad
respekt för de grundläggande mänskliga fri- och
rättigheterna i Central- och Östeuropa, men även i
delar av Afrika går utvecklingen mot ökad
demokrati. I Latinamerika styrs i dag nästan
samtliga länder av civila regeringar.
Samtidigt kan vi konstatera att det i dag finns
omkring 4 000 etniska samhällen spridda i länder
över hela världen. Det är avgörande för en framtida
fredlig utveckling hur dessa minoriteter erkänns
och skyddas i de olika ländernas konstitutioner.
Därför är det viktigt att Sverige och övriga
demokratiska länder, i olika internationella forum
och bilateralt, är beredda att hjälpa de nya
framväxande demokratierna i deras arbete med att
utarbeta nya konstitutioner där även
minoriteternas rätt beaktas och skrivs in.
Mot bakgrund av de etniska problemen i vissa
europeiska stater har minoritetsfrågorna under
senare tid också fått ökad uppmärksamhet inom
ramen för Europarådets arbete. Ministerkommittén
har t.ex. tillsatt en särskild kommission för
granskning av minoritetsfrågor.
Även inom ramen för den europeiska
säkerhetskonferensen har minoritetsfrågorna fått
särskild uppmärksamhet. Inrättandet av en
högkommissarie för nationella minoriteter förra
året är ett bevis på detta. Han skall fungera som en
väckarklocka när minoritetsrelaterade problem
hotar att utvecklas till konflikter.
Herr talman! Trots att 58 olika yrkanden framställts
i de motioner som vi behandlar i detta betänkande
är enigheten stor i utskottet när det gäller synen på
den nuvarande regeringens insatser och förmåga att
verka för att normerna och principerna beträffande
de mänskliga rättigheterna ständigt utvecklas och
förbättras och att påtala att redan existerande
regler efterlevs. Ett bevis på detta är, som Bertil
Måbrink så riktigt påpekade, att endast två
reservationer bifogats dagens betänkande.
Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets
betänkande.
Anf. 58 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! I det internationella umgänget
politiker och diplomater emellan är det i dag ''inne''
att tala om mänskliga rättigheter. Jag skulle vilja
fråga Inger Koch vad hon egentligen menar när hon
säger att MR-frågorna skall ha ett avgörande
inflytande på biståndspolitiken. Detta med
mänskliga rättigheter har ju blivit begreppet för
dagen.
Efter Berlinmurens fall har det ofta framhållits att
detta är de mänskliga rättigheternas tid. Nu skall
diktatorer falla. Nu skall demokratier spira. Nu
skall hela världen vrida sig ur det kalla krigets
grepp. Det nuvarande intresset för MR-frågor är i
och för sig glädjande. Det har märkts inte minst i
FN som har utropat 1990-talet till folkrättens
decennium.
Vi har i dag ett internationellt regelverk av
konventioner om de mänskliga rättigheterna som
om de efterlevdes skulle innebära att de flesta
människor på jorden kunde leva trygga och säkra i
rättvisa samhällen. Men vi måste tyvärr konstatera
att det ofta är mycket långt mellan ord och
handling. Även om framsteg kan ses i flera länder,
förtrampas alltjämt de mänskliga rättigheterna i
stora delar av världen.
Wienkonferensen om mänskliga rättigheter i
somras innebar inte heller att vi tog några stora steg
framåt. Viktiga länder som USA, som i
internationella forum gärna vill vara normgivande,
har för egen del inte ratificerat de viktigaste av FN:s
konventioner om de mänskliga rättigheterna. Å
andra sidan har länder som Turkiet, Guatemala,
Colombia, Brasilien, Marocko -- listan kan göras
lång -- obekymrat ratificerat konventionerna, till
synes utan att tänka på att de förpliktigar.
I själva verket är problemet för dagen kanske inte
i första hand att få fler länder att ansluta sig till
konventionerna, utan att få dem som har gjort det
att efterleva dem.
I dag ser vi en utveckling där fler och fler länder
faktiskt ratificerar konventionerna, men samtidigt
ökar brotten mot de mänskliga rättigheterna i
världen. Förra året kränktes enligt Amnesty
International mänskliga rättigheter i 161 av
världens 187 länder. Det är fler än någonsin
tidigare.
100 000-tals politiska fångar fängslades utan
rättegång. 10 000-tals obeväpnade och försvarslösa
människor dödades av polis och militär eller
politiska grupper. Nästan 2 000 människor som
dömts till döden avrättades. I minst 60 länder,
däribland Sverige, hölls 4 400 samvetsfångar, dvs.
krigstjänstvägrare, fångna.
I mer än 110 länder i världen används regelmässigt
tortyr som förhörsmetod i fängelser och på
polisstationer. Politiska mord och försvinnanden på
regeringars initiativ förekom i minst 45 länder. Om
vi därtill lägger den våg av etniska konflikter,
rasism och främlingsfientlighet som drar över
världen är det lätt att inse att trots att mycket
positivt har hänt på den politiska arenan blev förra
året, 1992, ett tragediernas år för många människor
och folk. Värst av alla drabbas barnen.
I valet av föräldrar kan man aldrig vara tillräckligt
noggrann. Det är ett skämtsamt talesätt här hos oss.
Men för de barn som har oturen att födas i Afrika,
Asien eller Latinamerika handlar det om skillnaden
mellan att vara undernärd eller mätt, att gå i skola
eller förbli analfabet, att ha hem och familj eller att
tvingas till ett liv på gatan, kanske i förnedrande
barnprostitution.
Råkar man dessutom födas till flicka kan livet bli
mycket kort. En undersökning i den indiska
delstaten Tami Nadu, som UNICEF redovisar,
avslöjar att 51 % av familjerna har dödat sina
nyfödda flickebarn inom en vecka efter
förlossningen för att slippa att betala hemgift vid
giftemålet. Man säger: ''Att föda upp en dotter är
som att vattna grannens planta.''
När barnkonventionen antogs av FN den 20
september 1989 var det en historisk dag.
Konventionen slår fast en lång rad grundläggande
rättigheter för världens två miljarder barn. Trots att
128 länder har undertecknat konventionen är det i
själva verket bara en minoritet av världens länder
som lever upp till konventionens innehåll.
I stället är det så att de flesta av jordens barn blir
oskyldiga offer för vuxnas tillkortakommanden. De
drabbas, utan att själva kunna göra något åt det, av
krig och förföljelse. De tvingas ofta till kriminalitet,
prostitution och annan förnedring. Barn utnyttjas
som arbetskraft och blir tidigt fysiskt utslitna. De
blir berövade sin barndom och tvingas alltför tidigt
att ta ansvar långt utöver sin förmåga.
Man känner igen barnarbetare särskilt på tre saker,
säger Maj-Gull Axelsson, som i flera böcker har
skildrat barnens situation.
Det är deras sträva händer med läderartad hud,
deras ständigt skrällande hosta och en mycket
speciell blick. Dessa barn finns överallt där det
finns fattigdom. De arbetar i gruvor och fabriker.
De är ofta inlåsta så att de inte kan rymma från
jobbet. De finns på restauranger och i överklassens
kök. Enligt UNICEF finns det 150 miljoner
arbetande barn i världen, och för varje dag blir de
fler.
Alltför sällan hörs det några fördömanden från
Sveriges regering eller från andra regeringar när det
gäller barnarbete. Jag tycker att det är upprörande
att barnen, som är världens framtid, inför våra ögon
håller på att lösas upp i limångor, våld och hivvirus.
När Sverige som ett av de första länderna i världen
antog barnkonventionen -- vi var också mycket
aktiva vid dess tillkomst -- innebar det inte att vi
bara åtog oss att verka för att svenska barn skall få
de garanterade rättigheterna. I konventionen är det
uttryckligen fastlagt att vi skall verka för att alla
barn skall få åtnjuta dessa rättigheter.
Det är mot den bakgrunden som vi
socialdemokrater har krävt att Sverige skall göra en
extraordinär insats för barnkonventionens
ratificerande. Vi skall inte bara försöka få fler
länder att ratificera den, utan verkligen deklarera
att vi står som fadder för barnkonventionen och i
alla sammanhang, i alla internationella forum,
betona barnens rättigheter. Det skulle ske i samma
goda tradition som arbetet i samband med
barnkonventionens tillkomst.
Vi lever i en tid när maten räcker, när tekniken
faktiskt finns och när kunskap går att vinna. Vi
lever med andra ord i en tid när Afrikas barn borde
ha samma rättigheter som våra.
Herr talman! Nära förknippad med barnens
situation i världen är också situationen för världens
kvinnor. Diskrimineringen av kvinnor måste nu på
allvar föras upp på den internationella
dagordningen. Vi känner till att kvinnorna utgör
mer än hälften av jordens befolkning, och de står
för 2/3 av alla arbetstimmar. Kvinnor producerar
ungefär 80 % av all mat i Afrika, men äger inte
marken de odlar. I ett flertal länder ställs kvinnor
under förmyndarskap på olika sätt. De får inte resa
utomlands utan skriftlig tillåtelse av sina män, och
i många länder får de inte själva ta banklån. Rätten
att rösta för sin hustru kan också tillkomma
mannen.
En viktig kvinnlig rättighet som vi har skrivit om i
utrikesutskottets betänkande är rätten för varje
kvinna att själv bestämma när hon vill ha barn och
hur många barn hon vill ha. Utskottet anser att
människor måste ha tillgång till en kvalitativt
fullgod service för reproduktiv hälsa inklusive
familjeplanering och rätt till säker och legal abort.
Det är också viktigt att informera om
skadeverkningar av osäkra och illegala
abortmetoder.
På denna punkt skiljer sig utskottsledamöternas
uppfattningar något åt. Suppleanten från kds har
reserverat sig mot textens lydelse och vill skriva att
abort bara kan komma i fråga i sista hand.
Utskottsmajoritetens uppfattning är att kvinnor
själva skall kunna avgöra om de behöver tillämpa
abort eller inte.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga några ord
om rasism och främlingsfientlighet.
Låt oss alla medge att vi har fördomar. Den allra
vanligaste fördom som vi alla har är att vi inte har
några fördomar alls. Trots att vi inte har några
fördomar ser vi en skrämmande utveckling mot
intolerans i vårt land och i Europa. Rasism och
främlingsfientlighet är ett gemensamt problem för
världens många länder i dag. De finns i alla
världsdelar och i rika och fattiga länder. De uppstår
faktiskt inte av sig självt.
Att motverka rasism och främlingsfientlighet måste
i dag ses som en av de allra mest angelägna
uppgifter som vi har.
Attitydförändringen börjar kanske hemma vid
köksbordet i familjesamtalen mellan vuxna och
barn, men det är lika viktigt att insatserna i
skolorna ökar. Regeringar och parlament måste
samtidigt aktivt visa att ett demokratiskt samhälle
inte kan acceptera rasism och främlingsfientlighet.
Därför har det lagts fram ett föreslag om ett
världstoppmöte mot rasism och
främlingsfientlighet. Det vore väldigt bra om vår
egen regering kunde ta initiativ till ett sådant. Det
skulle vid sidan av de nationella insatser som också
behöver göras kunna vara en bra signal om var
regeringen står i dessa frågor.
Herr talman! Flera före mig har sagt att utskottet i
stort sett är enigt i detta betänkande. Jag yrkar
därför bifall till hemställan i betänkandet och avslag
på kds reservation.
Anf. 59 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Regeringen är inte pådrivande när det
gäller att påverka andra länder att leva upp till de
mänskliga rättigheterna för att det är inne. Det
finns ett äkta engagemang och en önskan att kunna
förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna
i världen, Viola Furubjelke. Det är viktigt. Det har
riksdagen enats om. Det är det som är regeringens
önskan.
För att kunna göra det måste vi agera på olika sätt.
Ett sätt är att ställa krav i alla sammanhang. Det
tror jag att vi är ense om. Vi måste även ställa krav
på våra samarbetsländer. Det har vi tidigare varit
ense om, t.ex. i utrikesutskottets betänkande om
fördelningen av biståndsmedlen från i våras. Jag
hörde ingen invändning från Socialdemokraterna
mot den skrivning vi gjorde. Det jag sade i mitt
anförande är ett upprepande av det som skrevs i
betänkandet.
När det gäller barnkonventionen slår Viola
Furubjelke in öppna dörrar. Jag tror att alla som
har sett Sveriges agerande kan vittna om att Sverige
i alla sammanhang har varit ett av de mest
pådrivande länderna.
Anf. 60 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Det är bra att regeringen alltid har
tyckt att mänskliga-rättighets-frågor har varit
väldigt viktiga. Men min fråga gällde det Inger
Koch sade i sitt anförande, nämligen att mänskliga-
rättighets-frågor skall ha ett avgörande inflytande
över biståndsfrågor. Vi har fem biståndsmål, och
mänskliga rättigheter och demokrati är ett av dem.
Jag anser inte att något mål kan gå före de andra.
De är en samverkande helhet och skall inte
rangordnas.
Jag anser inte att vi är överens om hur vi skall agera
om mänskliga-rättighets-målet skulle stå i strid med
något av de andra målen. Det har vi inte heller varit
i utskottet.
Visst var den socialdemokratiska regeringen och
Ingvar Carlsson mycket pådrivande vid
barnkonventionens tillkomst. Ingvar Carlsson tog
under sin tid som statsminister initiativ till
barntoppmötet. Sverige har på grund av detta ett
mycket gott renommé.
Det vore en enkel sak för regeringen att förklara sig
vara fadder för barnkonventionen och ta på sig den
rollen internationellt. Det skall vi inte göra bara när
vi tycker att det passar oss själva. Också andra
länder skall tillmäta Sverige den rollen.
Anf. 61 INGER KOCH (m) replik:
När det gäller synen på mänskliga rättigheter tror
jag ändå att vi är överens. Vi måste ställa krav på
våra biståndsländer. SIDA betonar nu mycket
starkt vikten av att det bistånd vi ger till våra
biståndsländer bidrar till en utveckling av
respekten för de mänskliga rättigheterna där.
Jag minns att vi hade en diskussion om dessa frågor
när det gäller Cuba förra året, Viola Furubjelke.
Motivet till att avbryta biståndet till Cuba var bl.a.
de massiva kränkningar som regeringen utsatte sin
egen befolkning för. Där var vi väl ganska överens?
När det gäller barnkonventionen anser jag
fortfarande att Viola Furubjelke slår in öppna
dörrar. Det finns ingen anledning att anklaga
regeringen för att inte driva de frågorna. Vi nämner
dem i varenda mening när vi träffar de olika
länderna i olika sammanhang.
Anf. 62 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Det finns en fråga som gäller
barnkonventionen där regeringen för Sveriges del
inte har uppfyllt barnkonventionens krav. Det
fanns två frågor, men den fråga som handlar om
barnsoldater kommer förmodligen att lösas.
Det handlar om att barn inte får exploateras i
pornografiskt syfte. Man skall enligt
barnkonventionen tillämpa en åldersgräns, men det
gör inte Sverige. Vi lät oss nöja med detta i
utskottet, därför att vi fick veta att en
departementspromemoria var på gång. Inger Koch
kan kanske som majoritetsföreträdare tala om
huruvida Sverige efterlever barnkonventionen på
detta område för tillfället.
Anf. 63 MARGARETA VIKLUND (kds)
replik:
Herr talman! Det är precis som jag sade i mitt
anförande viktigt att det svenska biståndet inte
kopplas ihop med abortfrågan. I många länder i
världen anser man att abort är en fråga om
mänskliga rättigheter, sett ur barnets perspektiv.
Vi i kds anser att man i första hand skall satsa på
hälsovård och förebyggande verksamhet. Man skall
höja den reproduktiva och den sexuella hälsan, om
jag får säga så. Man skall höja kvinnans status
generellt sett. Det är ett jättearbete.
Jag talade också om den prenatala
diskrimineringen, dvs. diskriminering före
födelsen. Man aborterar foster på grund av att det
har ''fel'' kön.
En enligt Viola Furubjelkes synsätt utvidgad rätt
till abort eller en legalisering av abortverksamheten
skulle som jag ser det medföra att
abortverksamheten ökar, såvida man inte höjer
kvinnans status först.
Anf. 64 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! I debatten om rätten till en säker och
legal abort är kds ensamt om sin reservation. Vi
skiljer oss åt på den punkten. Inom kds vill man ha
en skärpning. Övriga partier anser att det
tillkommer kvinnan själv att avgöra om abort är
den utväg hon vill tillgripa.
Det är väl känt att kds står för en helt annan linje
än de övriga riksdagspartierna. Jag är glad att inte
några andra partier gled med och anslöt sig till den
mycket mjuka formulering som reservationen
innehåller. Jag tror att den står för någonting
mycket mer omfattande.
Vi betraktar livets början som den tidpunkt då
barnet föds. Vi betraktar rätten till abort som en
rätt som tillkommer kvinnan.
Anf. 65 MARGARETA VIKLUND (kds)
replik:
Herr talman! Viola Furubjelke sade att kvinnan
själv måste påverka sin situation i abortfrågan -- jag
minns inte riktigt hur hon formulerade det. Vad är
det som säger att det är kvinnan själv som fattar
beslutet? Hon kan vara i en svår situation, i ett
biståndsland vilket som helst, och känna sig tvingad
att utföra aborten på grund av hälsoskäl och annat.
Därför anser jag att det är viktigt att lyfta fram
preventiva aktiviteter, förebyggande verksamhet --
satsa på hälsovård, höja flickors och kvinnors
status. Det tycker jag är mycket viktigare än att
föra ut ''vår'' syn på abortfrågan till
biståndsländerna, så att biståndet kopplas ihop
med abortfrågan. Det vore oerhört olyckligt.
Anf. 66 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Självfallet är abort inte någon
förstahandslösning för någon. Det måste finnas
preventivmedel, information, utbildning men
också rätt till säker och legal abort. Margareta
Viklund tar här upp hälsofrågorna. Hälsofrågorna
har ett mycket klart samband med alla de illegala
aborter som utförs i de länder där abortlagarna är
stränga. Jag föredrar att det är kvinnan själv som
beslutar, av vilken anledning hon än fattar detta
beslut, framför att en myndighet i landet gör det åt
henne och sätter upp regler för vem som skall få
abort och när.
Anf. 67 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Alldeles nyss var det ett
meningsutbyte om huruvida regeringen möjligtvis
driver frågor om mänskliga rättigheter av
opportunistiska skäl mer än av principiell
övertygelse. Jag antar att man även åsyftade
tidigare regeringar i Sverige. Jag tror att det
knappast finns någon i denna kammare som driver
den typen av frågor som ett uttryck för lättköpt
opportunism. Jag tror att det generellt bygger på
principiell övertygelse. Möjligen kan man dra
någon gräns bland kammarens ledamöter. Det finns
ett parti som över huvud taget inte har bekymrat sig
om att anmäla någon deltagare till denna debatt.
Men det kan ju bero på andra saker,
förhoppningsvis.
Inte desto mindre tror jag att det är ofrånkomligt
att konstatera att frågor om mänskliga rättigheter
ändå är något av modefrågor, åtminstone i den
internationella politiken. Jag erinrar mig de
förhånande tillmälen som mötte USA:s president
Carter, när han försökte göra mänskliga rättigheter
till ledstjärnan för amerikansk utrikespolitik och
för västvärldens uppträdande över huvud taget.
Det var ingen hejd på de sura kommentarer som
fälldes. Alternativet skulle vara kall realpolitik och
att göra affärer med diktaturstater. Det sades
uttryckligen av Margaret Thatcher vid något
tillfälle. Mänskliga rättigheter skulle inte ha någon
särskild plats på dagordningen.
Tyvärr tror jag att detta är en fråga där intresset går
i vågor, beroende på internationella konjunkturer.
Många av oss, i länder som Sverige, försöker dock
syssla med frågor om mänskliga rättigheter oavsett
konjunkturer. Det finns ändå något av en
händelsernas inneboende logik, som gör att
intresset, åtminstone internationellt, varierar
mycket mellan olika perioder.
Man kan konstatera att vi har haft några år när det
har varit lätt och naturligt för många att tala om
mänskliga rättigheter i samband med
kommunistiska regimer och de diktaturernas
kollaps. Det gäller även många som aldrig hördes
av förut i dessa debatter. På samma sätt kan man
konstatera att det i dag är något färre som talar lika
starkt om mänskliga rättigheter när det gäller de
nya hot mot dessa rättigheter som den extrema
nationalismen, nyfascismen eller vad man vill kalla
det för, på olika håll innebär.
Det har också varit ett meningsutbyte här vad gäller
förhållandet mellan mänskliga rättigheter och
andra mål för det svenska u-landssamarbetet,
biståndet, som jag över huvud taget inte förstod
mig på. Under en ganska lång period i svensk
politisk historia har mänskliga rättigheter
framställts som något man skulle kunna byta bort
mot löften om ekonomisk eller social utveckling.
Föreställningen har på sina håll varit mycket vanlig,
att man kan företa någon form av byteshandel och
att mänskliga rättigheter ofta skulle vara ett hot
mot andra angelägna mål. All erfarenhet talar för
att det verkliga förhållandet i ett långsiktigt
perspektiv är att mänskliga rättigheter har ett
oupplösligt samband med de andra mål som vi vill
uppnå med vårt bistånd. Den demokratiska,
ekonomiska och sociala utvecklingen är svagast i de
länder där de mänskliga rättigheterna respekteras
minst. Det tror jag att man kan hävda generellt.
Om man har den verklighetsbilden, som jag tror det
finns fog för, blir den diskussion vi hörde nyss svår
att förstå sig på, åtminstone för mig.
Jag begärde egentligen ordet för att något
kommentera den reservation som har lagts fram av
kds i abortfrågan. Jag menar att man i utskottets
majoritetsskrivning tar det helhetsgrepp på dessa
frågor som är nödvändigt. Där talas om farorna
med illegala abortmetoder, vikten av
preventivmedelsrådgivning osv. Det som på ytan
skiljer kds-reservationen från
majoritetsskrivningen vad gäller formulering om
aborter är uttrycket ''i sista hand''. Uttrycket ''i sista
hand'' är en truism. Det betyder egentligen
ingenting som är partiskiljande eller ideologiskt
skiljande, av det enkla skälet att aborter
naturligtvis aldrig kan vara en utväg som man tar
till i första hand. Det är något man ser sig tvingad
till, när alla andra utvägar är stängda och man
befinner sig i en alldeles omöjlig situation. Om man
befinner sig i en sådan situation kan naturligtvis
bara den berörda kvinnan avgöra. Alternativet är
att myndigheter lägger sig i saken.
Om kds-reservationen skulle vinna bifall, kommer
det att uppfattas som att riksdagens majoritet har
ändrat sin principiella inställning i denna fråga, mot
bakgrund av det som har sagts här i kammaren och
skrivits i andra sammanhang, t.ex. i motioner. Jag
kan inte uppfatta det på annat sätt. Jag tror dock
inte att det finns en majoritet för en sådan
förändring. Om vi vill hålla fast vid den inställning
som nästan hela kammaren omfattar, bör kds-
reservationen avvisas.
Jag vill också konstatera att det finns en glidning i
Margareta Viklunds argumentering. I sitt
inledningsanförande använde hon en formulering
om att man genom att uttrycka sig som majoriteten
prackar på andra våra europeiska eller
västerländska värderingar och synsätt. Men kds
accepterar faktiskt också abort, i sista hand, som
det formuleras. I så fall gör kds sig skyldigt till
precis samma förseelse. Jag tycker inte att detta är
ett bärande argument mot majoritetens skrivning.
Det är en glidning, som är litet tråkig och ytterst
betingas av att kds sannolikt vill åstadkomma något
annat än den relativt milda, mjuka formulering
man har i reservationen. Man tycker egentligen
något annat men vill inte skriva det rent ut, och så
blir det glidningar av denna typ.
Herr talman! Till sist några ord om kurdfrågan. Det
finns ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet. Jag
känner i och för sig sympati för målet med den. Jag
känner även sympati för syftet med kds-
reservationen i ett avseende, nämligen att aborter
naturligtvis bör motarbetas så långt möjligt, genom
att andra alternativ erbjuds och att det finns
sexualundervisning, preventivmedelsrådgivning
osv.
När det gäller kurdfrågan har jag i olika
sammanhang haft en del kontakter för att försöka
stödja det kurdiska självstyret i norra Irak. Men att
Sverige skulle börja driva frågan om att detta
självstyrande område skulle förvandlas till en
självständig stat, tror jag inte är välbetänkt i ett
skede då hela situationen är så oklar. Det kanske
kan bli ett resultat på lång sikt. Men det som står
på dagordningen i detta kurdiska område är att
överleva över huvud taget som ett självstyrande
område. Frågan om självständighet nu har, vad jag
vet, inte förts fram alls därifrån. Det är något som
kanske kan komma i framtiden, som ett led i
lösningen på den kurdiska frågan, som till sist måste
lösas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 68 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Flyktingfrågor diskuteras ofta i
samhället. Det diskuteras hur vi skall ta hand om
flyktingar, var detta skall ske -- om det skall ske i
närheten av hemländerna eller i andra, främmande
länder. Det talas om hur många flyktingarna är. Det
finns siffror på att antalet är uppe i 20 miljoner
utanför landets gränser och ytterligare ett antal
miljoner som flyr inom sitt lands gränser. Det
diskuteras kostnader. Men mindre ofta talar man
om orsakerna till att människor flyr.
Det finns åtskilliga orsaker till att folk tvingas fly.
De vanligaste är krig, hunger, svält,
miljöförstöring.
Men ett annat viktigt skäl som berörs i betänkandet
är just bristen på respekt för mänskliga rättigheter
och avsaknad av demokrati. Det är också skälet till
varför det är oerhört viktigt att få till stånd
förbättringar vad gäller situationen med mänskliga
rättigheter i olika länder. Det är på så sätt vi främst
minskar flyktingskarorna i världen. Ett antal
motioner har väckts just i syfte att få till stånd
påtryckningar på olika länder som brister i
respekten för mänskliga rättigheter.
Herr talman! Jag tänker särskilt belysa situationen
för kurderna i världen. De utgör ca 20 miljoner
människor i huvudsak boende i Turkiet men också
i Irak, Iran, Ryssland och Syrien.
I en centermotion, och i andra motioner, framhålls
just att situationen är mycket svår för kurderna.
Särskilt betonas situationen i norra Irak, som också
har berörts här av andra talare. Det finns behov av
mat, medicin och olja. Behovet av dessa varor är
extra stort eftersom det finns FN-sanktioner mot
Irak. Nu gäller inte dessa sanktioner mat och
mediciner, då Irak har rätt att sälja olja för att köpa
dessa varor. Men nu är inte Irak särskilt intresserat
av att sälja dessa varor, dessutom är Irak speciellt
intresserat av att göra livet svårt för kurderna i
norra Irak. Förutom den allmänt besvärliga
situationen för den irakiska befolkningen, är den
extra besvärlig för kurderna i norra Irak. Därför är
behovet stort av hjälp till att distribuera varor, att
bygga upp byar och att förbättra de jordar som har
förstörts under kriget. Där finns ett akut behov av
humanitär hjälp utifrån.
Sverige har bidragit med medel. Under 1992/93
avsattes 18 miljoner kronor. Dessutom har Sverige
gett ekonomiska bidrag via olika
hjälporganisationer. Jag vill betona hur viktigt det
är att stödet fortsätter att utgå. Det är också
oerhört viktigt att fortsätta med demokratistödet
till området även i fortsättningen.
Jag skall nu gå över till situationen för kurderna i
Turkiet. Det är inte bara kurderna som har det svårt
i Turkiet. Det gäller alla oppositionella, t.ex.
aktivister som arbetar för mänskliga rättigheter.
Men speciellt kurderna har det svårt. Det har nu i
dagarna kommit nya alarmerande uppgifter. Jag
skall läsa upp ett informationsblad som jag har fått
alldeles nyss från MR-arbetare i östra Turkiet. Det
är skrämmande uppgifter.
''Läget inom Turkiet är mycket spänt. Den kurdiska
frågan är fortfarande olöst. Etniska och religiösa
konflikter utnyttjas för att splittra det civila
samhället. Staten förespråkar alltmer militära
lösningar som enda utvägen. Det är karakteristiska
drag av ett samhälle på väg in i ett krigsliknande
tillstånd.''
Det här är uppgifter som verkligen oroar.
''Respekten för mänskliga rättigheter får allt
mindre utrymme. Upptrappningen av våldet
fortsätter. Koalitionsregeringen tycks ha förlorat
kontrollen över händelsernas utveckling.''
Det här är särskilt märkbart i bl.a. östra och
sydöstra Turkiet, och där har man hamnat i en
återvändsgränd.
''Talet om militära lösningar har fått allt större
utrymme. Vid den partikongress som ägde rum
nyligen band premiärminister Ciller upp sig till
kortsiktiga militära lösningar för att söka behärska
konflikterna i sydöstra Turkiet. Komplexet ''den
kurdiska frågan' med dess sociopolitiska,
ekonomiska och kulturella implikationer
reducerades till en enkel fråga och karakteriseras
enbart som PKK-terrorism.''
Tortyren fortsätter och leder också till dödsfall.
''Under premiärminister Cillers styre har 8
personer dött i polis- eller gendarmhäkte av tortyr.
Rapporterna om fängslade journalister,
konfiskerade publikationer, bl.a. brev om
mänskliga rättigheter, är många. Amnesty
rapporterar om extra-judikala avrättningar, om
''försvinnanden', om urskillningslösa beskjutningar
mot civila demonstranter från säkerhetsstyrkorna.
Från olika håll ställs nu krav att åtgärder skall
vidtas som suspenderar demokratiska och
mänskliga rättigheter. I parlamentet krävs att
dödsdomar skall verkställas.''
Herr talman! I det turkiska parlamentet ligger nu
vidare förslag om en ny antiterroristlag. Om den
antas innebär det att mänskliga rättigheter
allvarligt inskränks. Pressens frihet inskränks, och
förenings- och organisationsfriheten inskränks. Det
är en antiterroristlag som dessutom i sina delar
innehåller inslag som till sin karaktär är ett förebud
om kommande stridigheter. Skadade soldater,
säkerhetspersonal och deras anhöriga får speciella
privilegier och högre lön, bl.a. med hjälp av
skattelättnader.
''Rättigheter till advokathjälp begränsas. Förhör av
misstänkta kan hemligstämplas. Tidningar och
publikationer som verkar för illegala organisationer
eller deras åsikter skall beläggas med stora
bötesbelopp och fängelse upp till två år skall
utdömas. Utgivningsförbud upp till en månad kan
meddelas. Fängelse upp till tre år kan utdömas för
dem som stödjer förbjudna organisationer eller
deltar i protestaktioner till stöd för dessa
organisationer. Om finansiellt stöd utgår till
förbjudna organisationer från politiska partier, från
fackföreningar m.m. skall dessa läggas ned och all
deras egendom konfiskeras. Som en följd av
oförmågan att lösa den kurdiska frågan ökar inte
bara etniska motsättningar utan också
polariseringen mellan olika folkgrupper -- även
motsättningarna mellan olika religiösa
grupperingar.
Frågan är om det finns möjlighet, innan det är för
sent, att förhindra en utveckling likt den vi redan
har sett hända i Jugoslavien. Alarmsignalerna är
många. Det är synnerligen angeläget att Sverige
tydligt markerar sin oro över utvecklingen. Varje
stat har förvisso sin rätt och skyldighet att bekämpa
terrorhandlingar, men detta skall göras inom ramen
för demokratiska värderingar och med respekt för
de mänskliga rättigheterna. Den turkiska staten går
i dag utanför denna ram.''
Herr talman! Det är därför bra att det i
betänkandet slås fast att Turkiet måste följa de
konventioner landet har skrivit under, bl.a. när det
gäller mänskliga rättigheter men också
konventioner mot tortyr. Vi måste på olika sätt öka
trycket på den turkiska regeringen så att de följer
de ratificerade konventionerna. Det är också
viktigt att vi uttrycker en beredskap att ställa upp
som medlare mellan parterna i Turkiet om det
kommer en sådan framställning.
Herr talman! Till sist några ord om behovet av att
stärka kvinnans ställning i världen. I en
centerkvinnomotion till riksdagen -- även den finns
med i betänkandet -- framförs behovet av att
kvinnor i betydligt högre utsträckning blir
representerade inom samhällets alla nivåer -- också
i internationella fora. Vi framför i motionen att
kvinnorepresentationen inom FN-systemets alla
organ måste öka. Målet måste självfallet vara en 50-
procentig representation. Vi framför vidare att
kvinnor måste delta i alla konferenser, särskilt
freds- och konfliktslösningskonferenser. Kvinnor
måste delta för att kunna påverka frågor som är
angelägna i ett kvinnoperspektiv, men också på
grund av de erfarenheter vi har som kvinnor. Vi
måste få nödvändiga resurser för att kunna
involveras i arbetet. Särskilt viktigt är detta inför
kvinnokonferensen i Peking. Det framgår i
betänkandet att Sverige lägger stor vikt vid att olika
konferenser tar upp frågor som rör behovet av att
stärka kvinnans ställning. Sverige arbetar också för
att öka andelen kvinnor i beslutande församlingar.
Sverige driver frågan om kvinnors representation i
FN-sekretariatet hårt. Bl.a. är Sverige
medförslagsställare på en resolution i
generalförsamlingen angående förbättrandet av
kvinnans ställning inom FN -- speciellt måste
andelen kvinnor från utvecklingsländer öka.
Herr talman! Vi har emellertid ännu långt kvar till
målet i världen, nämligen att uppnå hälften var för
kvinnorna.
Anf. 69 HANS GÖRAN FRANCK (s):t
Herr talman! I detta inlägg vill jag ägna mig åt en
enda fråga, som enligt min mening har stor
betydelse då det gäller att söka vända den
olycksaliga utvecklingen under senare tid i fråga om
respekten för mänskliga rättigheter. Det gäller det
omfattande bruket av dödsstraff.
En majoritet av FN-anslutna länder har fortfarande
kvar dödsstraffet. I Europa finns också ett stort
antal länder som har det.
I en socialdemokratisk motion U628 som behandlas
i detta utskottsbetänkande framhålls den stora
betydelsen av att arbetet för att avskaffa
dödsstraffet intensifieras. I motionen krävs att man
skall söka få till stånd en bindande konvention mot
dödsstraffet.
I utskottsutlåtandet kan man inte säga annat än att
motionen är förhållandevis välvilligt behandlad.
Men i alla de utlåtanden som skrivs över motioner
av det här slaget, liksom på det internationella
planet, märker man en viss trötthet i skrivningarna.
Det rör sig kanske om brist på engagemang och om
att man tycker att frågan nästan är hopplös. En viss
form av passivitet utvecklas kanske därför.
Under senare tid har det även i Sverige förekommit
litet oroväckande uttryck för tilltron till
dödsstraffet i -- kanske mindre seriösa --
opinionsundersökningar. Det förekommer även att
en och annan ledamot här i riksdagen uttrycker sin
sympati för dödsstraffet. Eftersom Claus Zaar
kommer in i debatten, kan det därför vara av
intresse att få höra hur de olika ledamöterna i Ny
demokrati ställer sig till dödsstraffets avskaffande.
Peeter Luksep, som är väl insatt i förhållanden i de
baltiska staterna, skall också tala här i kammaren
i dag. Det vore av vikt att också han redovisar sin
inställning till frågan om dödsstraffet i de baltiska
länderna.
Det är nödvändigt att skärpa argumenteringen mot
dödsstraffet. Dödsstraffet är inte bara ett brutalt
straff utan ett barbariskt straff. Det är ett straff som
tjänar vedergällning. Vedergällningsskälen
maskeras ofta med att det handlar om en
rättviseprincip som värnas. Straffet är
oåterkalleligt.
Vad som ur samhällets synvinkel är särskilt viktigt
är att dödsstraffet brutaliserar samhällsklimatet,
när staten tar sig rätten över liv och död.
För terroristen är dödsstraffet inte någonting
särskilt allvarligt. De värsta terroristerna tycker
närmast att det är en heroisk gärning att kunna gå
så långt, dvs. att kunna bli offer. Det fascinerar dem
i stället att gärningen kan leda till ett dödsstraff.
Fascisternas krigsrop känner förhoppningsvis alla
till: Leve döden! Det är ytterligheten, när man
driver sin kamp på det sättet.
Mänskliga rättigheter, och frågan om dödsstraffet
som gäller den grundläggande mänskliga
rättigheten, gäller rätten till liv. Mänskliga
rättigheter kan aldrig få bli beroende av
folkopinionen. Hur skulle det då bli? Hur skulle det
bli om folk vill ha tortyr, dödsstraff och andra typer
av kränkningar? Dessa principer kan inte bli
föremål för olika uppfattningar om var
folkopinionen står.
Det är därför viktigt att få till stånd en ny europeisk
konvention om dödsstraffets avskaffande. Jag har
själv uppdrag från Europarådet att försöka
utarbeta ett nytt förslag. Det protokoll som finns på
det här området gäller bara ett avskaffande av
dödsstraff i fredsstid, när det gäller Europa. I
tilläggsprotokollet som FN däremot har antagit
gäller ett avskaffande både i krigs- och i fredstid.
Det är nödvändigt att ta nya steg, att skärpa kraven
och att bedriva ett mycket mer aktivt arbete för att
få förändringar till stånd. Det räcker inte att man
tar upp de här frågorna på det bilaterala planet,
vilket i och för sig är viktigt, utan nu är det fråga om
att bedriva en mycket kraftfullare offensiv på detta
område.
Anf. 70 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Håkan Holmberg inledde sitt
anförande med att mänskliga rättighetsfrågor var
konjunkturberoende. Dessa frågor verkar vara
konjunkturberoende här i vårt parlament också.
Jag har deltagit i de här debatterna ända sedan jag
kom in i riksdagen 1988, och vi har aldrig haft en så
kort talarlista och en så dålig representation i
kammaren. Det beklagar jag verkligen.
I inledningen till dagens betänkande sägs att
omsorgen om och försvaret av de mänskliga
rättigheterna är en integrerad del av den svenska
utrikespolitiken. Att främja respekten för
mänskliga rättigheter och för internationell rätt
över huvud taget är centrala inslag i vår
utrikespolitik. Vänsterpartiets förhoppning är att vi
även fortsättningsvis här i Sveriges riksdag skall
kunna besluta om vad vi anser vara viktigt och
centralt i vår utrikespolitik, nämligen att vi har en
egen utrikespolitik och inte är underordnade en
Europaunions utrikespolitik.
Varje tidsepok har sina optimala möjligheter. Bertil
Måbrink tog upp det faktum att när nu
maktblocken inte finns längre, finns det en optimal
möjlighet att göra någonting.
Om man ser på FN ur ett rättsstatsperspektiv inser
vi nog litet till mans att det finns mycket att göra.
Att just stärka FN:s roll är i dag mycket viktigt. Vad
återstår om FN försvagas ytterligare? Blir det ett
gatans parlament i världsnivå, där våldet är
förhärskande, där våldet lönar sig?
Andra europeiska fora där skyddet av mänskliga
rättigheter och folkrätten är centralt är
Europarådet och den europeiska
säkerhetskonferensen, ESK. För att en stat skall bli
medlem i Europarådet krävs bl.a. att landet
undertecknar, respekterar och följer gemensamma
krav och konventioner, däribland konventionen om
mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen.
Den här frågan har varit uppe till belysning i
samband med att nya stater från det forna
Östeuropa begärt inträde i Europarådet. Men det
borde naturligtvis vara lika angeläget att se till att
de gamla medlemmarna uppfyller de här kraven.
Hur är det egentligen med Turkiet? Ingbritt
Irhammar tog upp ganska mycket om hur
situationen ser ut där i dag, och jag tänker inte
upprepa det.
Jag vill bara fråga: Hur är det möjligt att Turkiet,
som är medlem i både Europarådet och ESK,
grövre och grövre kan bryta mot konventioner som
man har undertecknat, utan att reaktionen mot och
trycket på Turkiet blir större från de andra
medlemsländerna, däribland Sverige? Kan det
fortfarande hävdas att Turkiet är en demokrati och
en värdig medlem i Europarådet och ESK?
Under de år som jag har varit här i riksdagen har
respekten för och efterlevnaden av mänskliga
rättigheter i Turkiet hela tiden försämrats. Det
gäller hela Turkiet. För de sydöstra regionerna,
som till 90 % bebos av kurder, har utvecklingen
varit katastrofal. Där pågår ett inbördeskrig i dag --
det dör fler människor dagligen i de regionerna än
i exempelvis Sarajevo.
I betänkandet sägs att situationen för assyrier och
kurder har försvårats av kampen mot PKK. Det är
delvis sant. Men PKK:s väpnade kamp inleddes
1984, och den kurdiska frågan är väsentligt äldre än
så -- den kan man följa tillbaka till 20-talet.
Hur kunde Turkiet få bli medlem i Europarådet och
fortsätta att vara medlem där, med de lagar som
landet har? Hur har man kunnat behålla
undantagslagarna i de sydöstra regionerna,
alltsedan den senaste statskuppen, dvs. under hela
80-talet?
De här två sakerna gör att det inte är möjligt för
olika krafter, grupper, organisationer och politiska
partier i landet att arbeta för en annan utveckling.
Det är inte möjligt att följa konventionen om
mänskliga rättigheter, om att alla individer har en
självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur
och sin religion, med de lagar som Turkiet har.
Nu är ministern inte här i dag, men den fråga jag
vill ställa är om Turkiet verkligen i bilaterala samtal
och i andra sammanhang på något sätt har lagt fram
tankar om hur dagens situation skall kunna lösas,
annat än genom kraftigt militärt våld.
Vänsterpartiets meningsyttring till det här
betänkandet gäller irakiska Kurdistan. Med
resolution 688 gjorde FN ett avsteg från
folkrättslagarna och den FN-stadga som säger att
man inte skall blanda sig i en stats inre
angelägenheter. Med det avsteget gjorde man det
möjligt att skydda kurderna och stoppa det
folkmord som Saddam under en längre tid hade
hållit på med gentemot kurder.
Mot Irak pågår också en internationell blockad,
som stöds av de irakiska kurderna -- även om den,
tillsammans med den blockad som Saddamregimen
utsätter dem för, drabbar dem väldigt hårt. Det är
uthärdligt under en begränsad period, men den här
strypningen av ekonomin, av försörjningen och av
livsmöjligheterna kan inte få pågå i åratal, utan att
man ser något slut på den.
Det borde vara möjligt att göra avsteg även när det
gäller hur blockaden genomförs. Att straffa offren
med samma medicin som man straffar bödeln med
är i sig ologiskt.
Saddamregimen utför samtidigt sabotage. De har
helt stoppat införsel av mat, medicin, bränsle,
drivmedel och andra förnödenheter. De har helt
dragit bort sin administration. De har sedan fem
månader stängt av elektriciteten till hela D'hok-
området, där det finns två stora städer. I somras dog
många människor på sjukhusen där av värmeslag
innan man hann få i gång aggregat.
De här sakerna tillsammans borde vara tillräckliga
motiv för att avgränsa blockaden mot Irak och
undanta Kurdistan.
Jag vill också påpeka att Kurdistan enligt den
irakiska konstitutionen är en autonom region, med
ett eget parlament. Inga krav har ställts från
Kurdistan, dess folkvalda lokala administration och
parlament, om att bli en egen stat.
Den rädsla och försiktighet som ibland
framskymtar -- också i detta betänkande -- när man
tar upp frågan om att det skulle kunna innebära ett
erkännande av Kurdistan som en egen stat, synes
mig vara överdrivna och saknar reell grund.
Om man i åratal skall fortsätta att enbart ge
katastrofhjälp dyker med tiden andra faror och
svårigheter upp. Kurdernas satsning på ett folkvalt
parlament, på att åstadkomma en egen
administration efter det att Irak drog tillbaka sin
administration, på att följa internationella
konventioner, på att över huvud taget bygga upp en
demokrati, riskerar att omintetgöras och störtas i
och med att man med tiden inte kan tillgodose
människors behov, inte kan upprätthålla den typ av
demokrati som man vill ha. Därtill kommer alltså
omvärldens rädsla för att stödja deras strävanden
mot demokrati.
Vid min senaste resa i Kurdistan för några veckor
sedan kunde jag konstatera att shiamuslimska
organisationer från Iran hade gått in och börjat
satsa stort i området, med moskébyggen, med
återuppbyggnad av byar och med humanitär hjälp.
Det här är en utveckling som starkt oroar
administrationen, och det är definitivt inte en
utveckling som man vill ha. Men det är en
utveckling som man inte heller i nuläget kan
stoppa. Man kan inte neka människor att ta emot
den hjälp som Iran kommer in med nu.
Utskottet besvarar motionsyrkandet om att verka
för att Kurdistan blir en demilitariserad zon med att
skyddet mot luftangrepp skulle motsvara det. Det
som sägs i resolution 688 innebär bara att skydda
mot luftangrepp. Om det skall vara möjligt att
stödja den här spirande demokratin, om det skall
vara möjligt att lyfta sanktionerna, är det under
FN:s mandat det skall ske. Det har ingenting att
göra med att man samtidigt skulle erkänna
Kurdistan som en egen stat.
Jag yrkar därmed bifall till Vänsterpartiets
meningsyttring.
Anf. 71 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Korruption är en dold verksamhet
som sätter den fria konkurrensen ur spel. Jag
noterar med tillfredsställelse att utskottet delar den
oro som jag framfört i min motion.
I betänkandet konstaterar utskottet vidare att
frågan om korruption är kontroversiell i såväl
utvecklingsländer som industriländer. Det är därför
som jag anser att den här frågan är en viktig politisk
signal. Många med positioner i samhället --
politiker, ämbetsmän, industrifolk -- är inblandade
i surdegen och vill inte lyfta fram allt till belysning.
Det vill Ny demokrati. Motionen innebär förslag
till några åtgärder. Utskottet anser det önskvärt att
korruptionsproblemet uppmärksammas på
internationell nivå. Nu återstår det att se om
regeringen vill det, eftersom utskottet har varit så
positivt i sin skrivning. Jag ser fram emot ett
initiativ.
Vi behöver bara se på rapporter i tidningarna.
Nyligen har det rapporterats om Italien. Det har
varit rapporter om hur FN-tjänstemän har varit
inblandade. Det finns otaliga exempel. SIDA har
varit inblandat. Bara för någon dag sedan visade
man att när flyktingar som inte har skäl att stanna
här skall återvända till Kosova måste svenska staten
bidra med pengar till korruptionen genom att
betala mer eller mindre konstiga avgifter, enligt
tidningsuppgifter t.o.m. i form av whiskyflaskor.
Det är med bestörtning man läser sådana rapporter.
Medborgarna tröttnar när korruptionen
genomsyrar samhället. Den finns över hela världen
som en farsot, en sjukdom som blir allvarligare och
allvarligare om vi inte gör någonting. Det är just ett
sådant initiativ som motionen visar att vi måste ta
för att ta itu med problemet.
I vårt u-landsbistånd har vi konstaterat att det
florerar korruption av olika slag. Enligt de
uppgifter som jag har fått är exempelvis vissa
verksamhetsrapporter till SIDA friserade och
förskönade till oigenkännlighet. Mina sagesmän
har läst dem men är inte själva inblandade i SIDA
utan känner till fakta på plats. Man rapporterar helt
enkelt så att det passar de hemmavarande
beslutande ämbetsmännen och politikerna. Hur det
är i verkligheten är en helt annan sak. Den som i
det fallet skriver är rädd om sin verksamhet och
sina privilegier, och då får man lätt ett slags
vänskapskorruption. Det har i alltför hög grad varit
accepterat.
Korruptionen finns i och runt FN, och därför måste
vi ge tydliga signaler från Sverige. Jag väntar mig
nu att det händer någonting positivt med anledning
av denna motion.
Anf. 72 PEETER LUKSEP (m):
Herr talman! Ledamöter! Jag lyssnade med stort
intresse på Bruno Poromaas inlägg i en tidigare
debatt i dag, där han redogjorde för
tornedalingarnas historia. Det jag tänker tala om
nu rör om man så vill tornedalsfinnarnas kusiner i
nordvästra Ryssland.
De finsk-ugriska minoritetsfolk som i dag
fortfarande finns i nordvästra Ryssland har bott där
under mycket lång tid, kanske under årtusenden.
De har under sin tid i dessa områden sett hur större
folk -- ryssar, för all del också svenskar -- har trängt
in i deras historiska områden och gjort dem till
minoriteter i det som ursprungligen var deras land.
Det rör sig om ett antal olika mindre folk eller -- om
man så vill -- folkspillror.
Om man börjar i söder kan man tala om det
setukesiska folket, som bor i områdena söder om
sjön Peipus, i det omtvistade gränsområdet mellan
Ryssland och Estland. Vi har ingermanländarna
runt Finska vikens inre del. Som bekant förbjöd
Peter den store bruket av namnet Ingermanland på
alla kartor när han anlade S:t Petersburg. Vi har det
votiska folket, som bor jäms med
ingermanländarna, mellan Narva och S:t
Petersburg. Vi har vepserna, som bor öster om
Ladoga och upp mot sjön Onega. Vi har karelerna,
som några säger är finnar och andra säger är ett eget
folkslag. Vi har givetvis samerna, och om man så
vill kan man gå upp till samojedfolken i norra
Ryssland.
Det intressanta med dessa folkslag är att de nästan
alla bor i det område som Sverige betraktar som
närområdet i nordvästra Ryssland, dvs. det område
som vi enligt olika principer skall samarbeta särskilt
med och där vi skall bidra till en positiv ekonomisk
och politisk utveckling.
Dessa folk genomgick under Sovjettiden, och för
den delen även under det tsarryska väldets senare
del, ett ganska oblitt öde. Visserligen fanns det
perioder då man underlättade för deras kulturella
existens och då man gjorde det möjligt för dem att
utge böcker och undervisa i skolor på sina egna
språk. Detta förbyttes dock mycket snabbt i en
ytterst brutal förryskning.
Det finns kanske särskilt skäl att uppmärksamma
ingermanlänningarnas situation. Under slutet av
andra världskriget var de mer eller mindre
fördrivna från sina områden. Detta hade ett
samband med att de ingermanländska områdena
till stor del kom under finsk kontroll under
fortsättningskriget. I och med den finska reträtten
följde ingermanlänningarna med, men i
fredsavtalet blev Finland tvunget att utlämna
ingermanlänningarna till Sovjetunionen. Så skedde
också. Det vara bara en mindre krets som klarade
sig undan. En del kom till Sverige. Det finns i dag
ungefär 5 000 ingermanlänningar i Sverige.
Ingermanlänningarna tvingades i stor utsträckning
att bosätta sig i Sibirien i stället för att återfå sina
gamla marker. I realiteten är det först på senare år
som de har kunnat komma tillbaka till sina
ursprungliga bygder.
Vårt intresse för dessa områden borde baseras på
att Sverige, vid sidan av Finland, är ett land med ett
stort antal finsktalande personer. Det finns många
människor som har språklig förmåga att ta kontakt
med dessa folk. En del har t.o.m. personliga
kontaker med dem. Ibland är det lättare för Sverige
att uppmärksamma dessa folks situation, därför att
det när Finland gör det ibland kan uppfattas som ett
inlägg i en gammal gränskonflikt mellan Finland
och Ryssland.
Som alla vet pågår det i Finland en debatt om
gränsen i Karelen. Det är inte alltid till fördel för
dessa folk om ett intresse för deras existens, språk
och kultur uppfattas som varande en del i ett försök
att ändra gränserna.
Utskottet skriver välvilligt om min motion i detta
ämne. Jag tror att verkligheten tyvärr är den att
svenska myndigheter i sitt samarbete med
nordvästra Ryssland mycket litet har
uppmärksammat dessa folk. I någon mån kan detta
bero på att man från rysk sida förefaller vara
relativt ointresserad. Kanske är man rent politiskt
litet rädd för att dessa folk skall göra sina intressen
gällande. Kanske ser man inte med särskilt stor
förståelse på att de nu skall undervisa på sina egna
språk osv. Därför tror jag att detta är en fråga som
svenska myndigheter måste uppmärksamma
betydligt mer än vad man hittills har gjort.
Till sist vill jag bemöta Hans Göran Franck. Han
ställde en fråga till mig om dödsstraffet i de baltiska
staterna. Jag instämmer helt och fullt med Hans
Göran Franck i denna fråga. Jag vågar påstå att jag,
när jag träffar baltiska politiker, inte låter något
tillfälle gå förlorat för att påtala det lämpliga i att
avskaffa dödsstraffet.
I ärlighetens namn skall man nog säga att de allra
flesta ledande baltiska politiker är relativt
införstådda med detta. De har problem med en
folkopinion som inte är lika förstående och som
ofta hejas på av åklagare från den gamla
sovjettiden, som åklagarkåren fortfarande till stor
del utgörs av. De driver en kampanj mot vad de
påstår är en otillåten uppmjukning av rättsväsendet
sedan demokratiseringen i de tre baltiska staterna.
Jag tror att det framför allt är folkopinionen i de
baltiska länderna som behöver påverkas. Jag bidrar
med stor övertygelse med mitt lilla strå till den
stacken.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 73 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Egentligen borde jag inte begära
ordet när någon instämmer. Jag vill ändå göra ett
tillägg.
Man skall naturligtvis fundera över vad
folkopinionen tycker och tänker. Men när det gäller
de grundläggande mänskliga rättigheterna -- rätten
till liv och rätten att inte bli torterad -- måste
politikerna klart säga ifrån att detta är
oacceptabelt.
Jag är trots allt mycket bekymrad över situationen
i Baltikum. Jag kan nämna ett exempel. Efter
frigörelsen 1989 har det skett 18 verkställanden av
dödsstraff. Det senaste skedde i maj 1992. Fem nya
dödsstraff avkunnades i Lettland 1992. Eftersom
detta är särskilt apostroferat i utskottsutlåtandet
finns det anledning för oss att göra ytterligare
ansträningar för dödsstraffets avskaffande i vårt
närområde.
Herr talman! Till sist vill jag säga att vi är några som
skall resa till Ryssland inför valet den 12 december.
Jag vill erinra samtliga som åker om att det nu sitter
500 personer i dödscell i Ryssland.
Anf. 74 PEETER LUKSEP (m):
Herr talman! Eftersom jag instämmer i det som
Hans Göran Franck säger måste även jag begära
replik. Det är populärt att begära repliker även om
man håller med.
Jag instämmer som sagt i att det är otillåtet med
dödsstraff. Jag anser att det är varje politikers, även
baltiska politikers, skyldighet att tala ut om detta,
oavsett hur folkopinionen ser ut. Jag ville bara peka
på de problem som finns efter årtionden av
kommunistisk brutalitet i de baltiska, och för all del
även i de ryska, samhällena. I en demokratisk tid
måste man övertyga folkopinionen om att det finns
bättre metoder i kriminalpolitiken.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 25 §.)
p10p > 23 § Nordiskt samarbete
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU6 Nordiskt samarbete (redog.
1993/94:NR1).
Anf. 75 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! I de fem nordligaste länen och
fylkeskommunerna bor ca 1 miljon människor. I
Murmansk och Arkhangelsk oblast bor totalt
ungefär 2,8 miljoner människor. Sammanlagt bor
det alltså ungefär 3,8 miljoner människor på det
som brukar kallas Nordkalotten. I denna siffra
ingår också den samiska befolkningen. Den har sin
särprägel.
De historiska förändringar som har skett genom
den militära avspänningen har väckt förhoppningar
i den här delen av världen om ett bredare
samarbete inom samhällslivets alla områden.
Egentligen har vi som bor där uppe talat om
behovet av ett sådant samarbete under flera
decennier, men det kalla kriget har varit ett hinder.
I betänkandet nämns den viktiga
Kirkeneskonferensen, som hölls den 11 januari
1993, inte 1992 som det står i betänkandet.
Kirkeneskonferensen kan bli en startpunkt för ett
starkare samarbete i regionen. Det råd som
bildades i samband med Kirkeneskonferensen skall
verka för ett samarbete inom en rad olika områden,
t.ex. handel, ekonomi, forskning, teknik,
infrastruktur, turism, utbildning och kulturellt
utbyte. En del av detta samarbete har också
kommit i gång.
En plan för samarbete mellan Norrbottens län och
Murmansk oblast har undertecknats i år. Denna
plan är en fortsättning på det samarbete som har
bedrivits alltsedan 1988. Flera kommuner har
vänorter i norra Ryssland och i de nordiska
grannländernas norra delar. Det pågår också ett
omfattande välgörenhetsarbete för att lindra det
sociala elände som har utvecklats i Ryssland.
Miljöproblemen kartläggs i regionen genom ett
samarbete mellan länsmyndigheterna. Vissa
gemensamma utbildningsinsatser görs också.
Naturligtvis utvecklas också handeln.
Det finns också anledning till oro. I en del
beskrivningar av Barentssamarbetet kan man få
intrycket att de rika naturtillgångarna i området
skall exploateras på de centraleuropeiska
ekonomiernas villkor. Det är viktigt att beslut inte
fattas ovanför huvudena på kalottbefolkningen, i
någon sort nykolonial anda. Om befolkningen i
regionen körs över är ett kommande bakslag mer
eller mindre garanterat. Likaså kommer det att bli
ett bakslag om man inte vid en exploatering av olja,
gas och malmer tar hänsyn till de stora
miljöriskerna med en sådan
exploateringsverksamhet.
Vi kan snart vara tillbaka i djupa motsättningar, om
vi inte tar hänsyn till befolkning och miljö i det här
området. Det är därför som jag i min motion
kraftigt understryker ömsesidigheten och
allsidigheten i Barentssamarbetet.
Jag är inte helt nöjd med utskottets skrivning, men
jag uppskattar den positiva hållning som avspeglas
i texten.
Ett annat orosmoln är givetvis den kriminalitet som
breder ut sig i de västra delarna av Ryssland.
Olaglig handel med sprit och narkotika och annan
kriminalitet kan luckra upp affärsmoralen
ytterligare också hos oss i Sverige, och den kan
också utnyttjas av mindre nogräknade intressenter
i länderna i vår del av världen.
Det fordras verkligen att vi håller garden uppe så
att öst--väst-handeln inte spårar ur. Vi måste bygga
ut gränskontroller i stället för att avveckla, eller i
varje fall minska, dem.
Det är givetvis bra, herr talman, att
kommunikationsministrarna nu haft ett möte och
gjort en deklaration, den 8 september, om
infrastruktursatsningar i regionen Nordkalotten.
Det är ofrånkomligt att vägnät, järnvägsnät samt
tele- och datakommunikation samordnas, så att
investeringar blir maximalt effektiva. Det räcker
inte med deklarationer. Det måste till ett mer
systematiskt samarbete mellan de statliga verken
och deras myndigheter. Man måste helt enkelt sätta
sig ner för att i detalj planera utseendet på den
fysiska infrastrukturen.
Såväl Banverket som Vägverket har lagt fram
skisser och förslag som kan vara ett mycket
användbart material för en sådan plan. Ett förstärkt
och utvecklat järnvägssystem på Nordkalotten
skulle också ha stor betydelse för Bothnia- och
Norrbothniaprojekten. Det skulle också förstärka
behovet av insatser i Haparanda, exempelvis av en
omaxlingsstation.
Jag konstaterar att skrivningen är positiv också i
detta avseende. Men när en motion i
utrikesutskottet anses vara besvarad är den i
praktiken avslagen. Jag tycker att vi skulle haft en
något djärvare hållning. En sådan hållning kommer
till uttryck i Bertil Måbrinks meningsyttring, till
vilken jag yrkar bifall.
Anf. 76 INGER KOCH (m):
Herr talman! Den nya europeiska öppenheten och
strävan till integration innebär en utmaning för det
nordiska samarbetet. Det är också det europeiska
engagemanget som är nyckeln till vår nordiska
framtid. De nordiska statsministrarna stadfäste
redan i Bornholmsdeklarationen sitt gemensamma
intresse för att delta i ett utbyggt utrikespolitiskt,
säkerhetspolitiskt och ekonomiskt samarbete i
Europa.
Som en följd av utvecklingen i Central- och
Östeuropa har säkerhetsbegreppet vidgats. Det
omfattar nu t.ex. även ekonomi, miljö och
mänskliga rättigheter. De största säkerhetspolitiska
riskerna i dag förorsakas av de etniska och
nationella motsättningarna i Östeuropa och det
alltmer kritiska ekonomiska läget där.
Dessa faktorer har redan lett till ett starkt nordiskt
engagemang inom ramen för ESK-processen. Den
nordiska Bosnienbataljonen är ett bidrag. Det är
viktigt att de nordiska länderna på alla sätt bidrar
till att trygga demokratin, till att värna om de
mänskliga rättigheterna och till att skapa en
ekonomisk bärkraftig utveckling i Europa. Men
detta kan vi klara endast i samarbete med EU.
I det ökade regionala samarbete som vi nu ser växa
fram i vår närhet, har de nordiska länderna redan
en given roll. Ett samarbete med de europeiska
institutionerna kommer att berika också det
traditionella nordiska samarbetet inom Nordiska
rådets ram. Jag tänker närmast på det etablerade
samarbetet inom Östersjörådet, på det baltiska
investeringsprogrammet, på Nordiska rådets
arbetsprogram för Baltikum och Östeuropa och på
Nordiska investeringsbanken. Av stort värde är
naturligtvis också samarbetet mellan Nordiska
rådet och Baltiska rådet.
Samarbetet inom Barentsregionen, Barents Euro-
Arktiska råd -- där frågor som rör miljö, ekonomi,
teknik och vetenskap samt infrastrukturen skall
diskuteras -- är ett bra exempel på ett nytt sätt att
samarbeta. Bengt Hurtig pekade också på detta
alldeles nyss.
Även befolkningsfrågor, mänskliga kontakter,
kulturella förbindelser och turism diskuteras i
rådet. Barentsrådet kommer också att medverka i
den särskilda kommitté som skall bildas för
regionernas Europa inom unionen.
Skapandet av ett ömsesidigt givande och ett
varaktigt samarbete över Storkalotten kommer
också att bidra till fortsatt stabilitet i våra
närområden.
Utmaningarna på Kolahalvön är enorma. Vi har
där en miljöförstöring nästan utan motsvarighet på
andra håll i Europa och en oerhört stark militär
dominans, som förhoppningsvis kan brytas genom
en övergång till ett mer civilt samhälle. De stora
resurser som krävs för detta och för att förbättra
miljön finns inte inom regionen. Det är därför
nödvändigt att sätta in detta samarbete i ett sådant
vidare sammanhang som EU:s medverkan leder
till. Därmed skapas också en länk till det övriga
Europa.
Vid Nordiska rådets 43:e session i Mariehamn för
två veckor sedan, antogs t.ex. också en
rekommendation till Nordiska ministerrådet om att
utarbeta ett konkret handlings- och
samarbetsprogram för Nordens närområden, med
särskild uppmärksamhet på S:t Petersburg- och
Leningradregionen. Möjligheter och förutsättning
till samarbete på miljö- , handels- , kultur- och
infrastrukturområden skall särskilt beaktas.
Vidare antogs också en rekommendation till
Ministerrådet om att, för att bemöta de ökade
kraven på koordinering och utökat samarbete som
följer av den europeiska integrationen, förstärka
resurserna för det nordiska regionalpolitiska
samarbetet. I utvecklingsarbetet skall även de
eventuella kommande möjligheterna till
strukturpolitiskt samarbete med EU beaktas, och
de förutsättningar som finns och de institutionella
former som krävs, skall analyseras, för att ett
effektivt regionalpolitiskt samarbete skall kunna
etableras i Östersjö- respektive Barentsregionen.
Vidare rekommenderade rådet Ministerrådet att
etablera ett samarbete med utvecklingsorganen i
Nordkalottens län och fylken för att utveckla
konkreta projekt som kan ingå i ett utvidgat
regionalpolitiskt samarbete inom Barentsregionen.
Såvitt jag förstår, efterlyste Bengt Hurtig precis
detta nyss.
Allt detta visar, herr talman, att de allt fastare band
som Norden nu också genom Sveriges, Norges och
Finlands medlemskapsförhandlingar är i färd att
knyta med EU, ger de nordiska länderna inte bara
en unik möjlighet att bygga ut ett samarbete
sinsemellan utan också en möjlighet att stärka
Nordens röst i Europa och i världen i övrigt.
Men det är viktigt att det förnyelsearbete som nu
inletts, i syfte att finna former för ett starkt och
dynamiskt nordiskt samarbete inom en vidare
europeisk ram, hela tiden prövas, effektiviseras och
anpassas till förändrade förhållanden. Detta gäller
naturligtvis också parlamentarikerns roll i
verksamheten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets
hemställan.
Anf. 77 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Inger Koch och jag är nog i huvudsak
överens om principerna. Det är fina deklarationer
som kommer från Nordiska rådet om att utveckla
varaktigt samarbete.
Deklarationerna från Nordiska rådet om olika
typer av samarbetsprojekt har ofta inte lett till så
många konkreta resultat. Om vi skall kunna få
konkreta resultat, fodras det att det tillskjuts
ekonomiska resurser dels till miljösamarbetet på
Nordkalotten, dels till de aktuella myndigheterna
så att man där kan sätta i gång med upprättandet av
planer för infrastrukturverksamheten, osv.
Har Inger Koch kännedom om huruvida regeringen
i budgetpropositionen har tillskjutit medel, så att vi
får se konkreta aktioner på grundval av de principer
som vi är överen om?
Anf. 78 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag kan, Bengt Hurtig, inte säga om
detta redan har hunnit avspeglas i
budgetpropositionen, eftersom den i stort sett är
klar. De rekommendationer som Nordiska rådet
hoppas skall kunna fullföljas, med det allt
effektivare arbete som rådet förordar, och som
även ministrarna sagt sig vara beredda att ställa upp
på, hoppas jag att vi skall kunna se det, om inte i
årets, så i nästa års budgetproposition.
Anf. 79 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Denna diskussion har ju nu pågått
minst ett år. Det gick betydligt snabbare att
utveckla östsamarbetet med Polen och Baltikum.
Jag vill understryka att detta är en del av Norden,
som vi har landförbindelse med och där handel och
utbyte av olika slag snabbt kan utvecklas. Men
miljöproblemen är omfattande, och behoven av ett
folkligt samarbete och fortsatt avspänning är stora.
Jag avvaktar med spänning vad
budgetpropositionen kommer att innehålla i detta
avseende. Vi får säkert tillfälle att återkomma.
Anf. 80 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag kan upplysa Bengt Hurtig om att
Nordiska rådet fattade beslut om en
rekommendation när det gäller säkerhet, energi
och miljö, framför allt i dessa områden. Jag hoppas
att även denna rekommendation skall leda till en
förbättring.
Anf. 81 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! En omfattande utslagning från
arbetsliv och gemenskap pågår nu i hela Europa.
När människor känner att de inte behövs, växer
missnöjet mot samhället och de demokratiska
institutionernas förmåga att lösa problemen. Den
ekonomiska krisen riskerar att gå över i en kris för
demokratin.
Sysselsättningen är den helt övergripande frågan i
den socialdemokratiska politiken. Detta
manifesterade vi senast för några veckor sedan på
vår Europakongress. Kampen mot arbetslöshet,
kampen för att varje människa har rätt till en
meningsfull sysselsättning och att känna att hon
behövs i samhället, är den fråga som nu står överst
på den politiska dagordningen i vårt fortsatta
Europasamarbete.
Vi socialdemokrater har genom det samarbete som
arbetarrörelsen nu bedriver på nordisk basis i
europeiska sammanhang fått klart för oss att vi med
våra traditioner när det gäller arbetsmarknaden i
Norden har goda möjligheter att påverka den
politik som nu utformas. Det vore illa om Nordiska
rådet hamnade på åskådarplats i den process som
nu tyder på ett omtänkande och nytänkande i
Europa vad gäller sysselsättningen.
Mot bakgrund av de senaste årens växande
arbetslöshet i de nordiska länderna är det illa att
inga initiativ har tagits från svensk sida av dem som
närmast är ansvariga, nämligen samarbetsministern
och arbetsmarknadsministern, för genomförande
av det samarbetsavtal som undertecknades redan
1983 om en gemensam arbetsmarknad.
Vid Nordiska rådets session på Åland för två
veckor sedan beslöt rådet att rekommendera
ministerrådet att före den 1 mars 1994 lägga fram
förslag om åtgärder, som på ett nordiskt plan kan
bidra till ökad sysselsättning. Hade ansvariga
ministrar visat det intresset för det nordiska
samarbetet att de hade närvarit i kammaren när vi
nu diskuterar detta, hade jag frågat vilka initiativ
och vilka förberedelser som de ansvariga
ministrarna vidtar för att verkligen göra nästa
session här i Stockholm i mars till ett nordiskt möte,
som klart markerar för de nordiska folken, och inte
minst för våra ungdomar, att kampen mot
arbetslösheten är den viktigaste frågan.
Vi är medvetna om att det inte finns några enkla
lösningar på arbetslösheten av typen ''sänk skatten
och avreglera, så gör marknaden resten''. De som
tror att sådana finns måste redan ha blivit gruvligt
besvikna.
Ute i Europa är det två skolor som gör sig gällande.
Den ena menar att avreglering av
arbetsmarknaden, försämring av de anställdas
anställningsskydd och försvagning av fackets
inflytande är lösningen. Den andra går ut på att
stärka individernas ställning, att rusta dem som nu
är arbetslösa eller hotas av arbetslöshet för de jobb
som kommer att finnas. Det torde inte råda någon
tvekan om vilken inriktning vi socialdemokrater
står för.
Vad som behövs är politiska beslut som inte bara
stimulerar tllväxt utan också korrigerar
marknadens och industrisamhällets till synes
obönhörliga utslagning av människor. Vi
accepterar inte att människor betraktas såsom
avfall. Det rimmar illa med vår uppfattning om alla
människors lika värde. Vi accepterar inte en
massarbetslöshet, där en hel ungdomsgeneration
slås ut.
Jag har i Danmark mött en bild som skrämmer mig
oerhört. Danmark har till skillnad från Sverige haft
en hög arbetslöshet under lång tid, och det finns
mycket att lära av förhållandena där. En bild, som
jag har fått från politiker och andra ansvariga, är en
ung familj med föräldrar i åldern 20--30 år och med
ett eller ett par barn. De unga föräldrarna har aldrig
haft ett arbete med det liv, den identitet och den
rytm som det innebär. Passiviteten har blivit nästan
fullständig. Att sitta och titta på TV:s olika kanaler
blir i stort sett den enda sysselsättningen.
Mathållningen består till stor del av chips, när man
tittar på TV.
Det sociala kontaktnät som uppstår genom arbete
och fritidsaktiviteter saknas. Även om man
ekonomiskt sett skulle kunna åka på semester, blir
passiviteten ett hinder.
I denna situation skall de ungas barn växa upp. De
har aldrig fått uppleva att föräldrarna har ett arbete
med allt vad detta innebär. Allt fler i Danmark talar
om en förlorad generation, i mitt exempel de unga
föräldrarna. Det är mycket stor risk för att en ny
förlorad generation är på väg: de ungas barn. Det
kommer att behövas omfattande insatser för att så
inte skall bli fallet. Vi måste vara starkt medvetna
om att det i arbetslöshetens spår håller på att växa
fram ett mycket allvarligt folkhälsoproblem. Låt
oss också i det nordiska samarbetet göra allt för att
förhindra en sådan utveckling.
Anf. 82 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Det är helt naturligt att riksdagen i en
nordisk debatt även uppehåller sig vid frågor som
gäller Sveriges framtid i ett allt starkare och
integrerat Europa. De senaste årens snabba
scenförändringar har skapat nya förutsättningar
och ändrade förhållanden. Vi har än så länge endast
kunnat skönja de formella ramarna för dessa, och
deras reella innebörd har vi av naturliga skäl ännu
inte kunnat bilda oss en klar uppfattning om.
Jag syftar givetvis på det förhoppningsvis snart
ikraftträdande EES-avtalet och på Sveriges
framtida medlemskap i EG. Jag vill emellertid här
rikta uppmärksamheten på den form av
mellanstatligt samarbete som det nordiska
samarbetet representerar. Jag gör det med en
känsla av att vi inför de stora förändringar som
förestår inte tillräckligt beaktar de erfarenheter
som det nordiska samarbetet erbjuder. Att Norden
redan i en dryg mansålder har varit en långt
integrerad region i Europa med passfrihet,
gemensam arbetsmarknad och likabehandling i
fråga om social trygghet såsom hörnstenar i
samarbetet upplevs av gemene man såsom en
självklarhet. Vi reflekterar inte ens över dess
fördelar. Ändå bör vi besinna att det nordiska
samarbetet inte har kommit såsom en skänk från
ovan.
Det representerar i stället ett mångsidigt och
stundom tålamodskrävande samarbete, som
utvecklats utan överstatliga regler men i en allt
starkare förvissning om att små länders
intressegemenskap kan ersätta och överbrygga
århundradens split och stundom krigiska relationer.
Det nordiska samarbetet kan förvisso lyftas fram
som en samarbetsmodell också för andra regioner i
Europa. I dag gäller detta mer än på länge.
Nordiska rådet, vars svenska delegation har drygt
en tiondel av kammarens ledamöter som sina
medlemmar, är unikt som samarbetsorgan, också i
så måtto att både regeringar och parlament är
samarbetspartner i rådet. Den dimensionen gör det
också naturligt att rådets inriktning och
verksamhetsformer ändras och moderniseras i nära
samarbete mellan regeringarna och parlamenten.
Den av statsministrarna beslutade nyvärderingen
av det nordiska samarbetet har varit viktig och
värdefull även för Nordiska rådet, eftersom den på
ett klarläggande sätt har visat på möjligheterna och
även på begränsningarna i det fortsatta nordiska
samarbetet i det europeiska
integritetsperspektivet.
Statsministrarnas bedömning av det nordiska
samarbetets framtid är positiv. Nordiska rådet har
redan instämt i denna bedömning. Samtidigt har
rådet under det gångna året haft tillfälle att
praktisera den ökade budgetmakt som man länge
krävt och som regeringarna numera har gått med
på. Den av statsministrarna förordade nysatsningen
på det kulturella samarbetet -- som tyvärr måste ske
genom nedskärningar på andra områden, eftersom
budgeten inte tillåts öka -- har på det stora hela
godtagits av rådet, om än med en viss vånda.
Jag tror emellertid att det är viktigt att vi även i det
nordiska samarbetet iakttar stor försiktighet med
utgifterna. Lika viktigt är det att Nordiska rådet gör
de omprioriteringar som situationen kräver. Den
förr ofta prövade modellen att på nordisk väg ta
fram förslag om resurser som man på hemmaplan
fått avslag på bör en gång för alla avskrivas. Det
kräver det trängda budgetläget i alla nordiska
länder. Samtidigt är detta inget hinder för att vi
vidareutvecklar det nordiska samarbetet på andra
områden med gemensamma nordiska intressen,
såsom miljöpolitik, energi och utveckling av
infrastrukturen.
Utrikespolitiken var länge tabu i Nordiska rådets
verksamhet men har efter det att den politiska
kartan i Europa ritats om förts in även i Nordiska
rådet. Vid novembersessionen i fjol infördes en ny
ordning, innebärande att en av utrikesministrarna
lämnar en redogörelse i rådet. Därpå följer en
generaldebatt. Denna ordning tillämpades också
vid sessionen i Mariehamn häromveckan. Detta är
givetvis i takt med tiden. Det nordiska samarbetet
är ju en del av det europeiska och det övriga
internationella samarbetet. Men vad som är viktigt
är att rådet självt inte börjar plöja egna fåror på det
utrikespolitiska fältet utan att man följer de linjer
som regeringar och parlament slagit fast.
I linje med Nordiska rådets orientering mot ökade
kontakter med omvärlden har rådets presidium
förordat en samordning av de nordiska frågorna
med de europeiska i de nationella parlamenten. I
Sverige har frågan följts upp i en flerpartimotion
från i vintras. Vi moderater stod inte med som
undertecknare, men vi instämmer i grundfrågan.
Däremot har jag som medlem i
förvaltningsstyrelsen och som vice ordförande i
Nordiska rådets svenska delegation haft svårt att
förstå den administrativa gången i detta ärende,
dvs. frågan om inrättandet av ett riksdagens
internationella kansli, RIK.
Frågan diskuterades på talmanskonferensen i
december i fjol på basis av ett förslag från
riksdagsförvaltningen. Vad som beslöts vid detta
tillfälle beträffande rådsdelegationens kansli har
det rått delade meningar om. Något protokoll som
hade kunnat vägleda oss finns inte. Därefter har
frågan genom olika administrativa beslut förts
vidare utan att delegationen i Nordiska rådet vid
något tillfälle haft möjlighet att framlägga sina
synpunkter.
Detta har kunnat ske först i samband med att
delegationens anslagsäskande för någon vecka
sedan lämnades in. För egen del har jag hävdat att
den organisatoriska förändring som eftersträvas
mycket väl kunde ha fått anstå till dess att klarhet
vunnits om Sverige blir medlem av EG eller inte.
Förfaringssättet vid denna
organisationsförändring, som konkret innebär att
delegationens kansli upphör som egen myndighet,
kan kortfattat beskrivas som ett sätt att avskaffa en
statlig myndighet utan att man märker det.
Det sätt på vilket man gått till väga skiljer sig
markant från vad som gällt i andra liknande fall, där
denna kammare har kunnat ta ställning till ett på
vedertaget sätt utarbetat förslag. Det inträffade
ökar dess värre inte riksdagens anseende som
arbetsgivare och arbetsplats.
Delegationen har, som sagt, funnit detta
anmärkningsvärt. Vi hoppas nu att vi skall kunna
hitta den rätta samverkansformen, så att Nordiska
rådets arbete kan fortsätta i den positiva anda som
vi alla hoppas på.
Anf. 83 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det sägs att Norden och Nordiska
rådet är de mest disparata organen på detta
jordklot. Men det kan också påstås att de är de mest
sammanhållna och mest harmoniska organen i vår
del av världen. För den skull saknas inte problem.
Därför behöver det nordiska samarbetet förnyas
och utvecklas. Det behöver också förenklas,
framför allt med tanke på människorna i det
praktiska vardagslivet.
Inför EES-förhandlingarna och förberedelserna för
Sveriges ansökan om medlemskap i EG har det från
vissa håll uttryckts pessimism om det nordiska
samarbetets framtid. För att kunna få en bättre bild
av vad som förändrat den politiska bilden i Europa
har nya samarbetsformer krävts också för Norden.
På Nordiska rådets uppmaning lät statsministrarna
företa en s.k. nyvärdering av det nordiska
samarbetet. Det kunde konstateras att det fanns
goda förutsättningar för ett fortsatt omfattande
nordiskt samarbete, om än i något förändrat skick.
Vad som nu gäller är att vi har ett par sessioner i
stället för bara en. Det har här tidigare sagts att
rådet fått ökad budgetmakt. Detta innebär att vi
beslutar om innehållet inom de av ministerrådet
givna ramarna. Det har också poängterats att
utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte längre är
tabu.
Det faktum att regeringarna fortsättningsvis också
ingår i rådet tycker jag borgar för att Nordiska
rådet behåller sin unika ställning som
samarbetsorgan för fem länder och tre
självstyrande områdens regeringar och parlament.
Parlamentarikerna å sin sida har i princip sagt sig
vara eniga och instämma i statsministrarnas förslag
till prioritering på vissa samarbetsområden. Dessa
omfattar de flesta av de traditionella
samarbetsfrågorna. Positivt är också att
utvecklingen av infrastruktur, samarbete om
energi- och resursfrågor samt regionalt samarbete
särskilt framhålls. Det är nämligen genom
samarbete på dessa områden som Norden kan
förstärkas och förbättra sin ställning som en
slagkraftig och expansiv region i Europa.
Herr talman! Medlemmar från fem av riksdagens
partier lade i vintras fram en motion som syftade till
att förstärka det parlamentariska samarbetet i
nordiska frågor och därigenom motverka risken för
ett demokratiskt underskott i och med att större
europeiska samarbetsforum uppstår.
Nu säger utrikesutskottet att man delar
motionärernas syn på behovet av att det
parlamentariska samarbetet effektiviseras i takt
med att regeringarnas nordiska samarbete
reformeras. I sina slutsatser landar man i
utrikesutskottet ändå på ett ställningstagande som
innebär att man inte tillstyrker motionen. I stället
nöjer man sig med ett förhållandevis försiktigt
uttalande.
Debatten här handlar självfallet om den
redogörelse som vi har fått när det gäller Nordiska
rådets verksamhet fram t.o.m. sessionen i mars i år.
Jag vill ändå beröra ett par frågor som har haft stor
tyngd och som återkom också vid vårt senaste möte
i Mariehamn. För det första gäller det miljö- och
säkerhetsfrågor. För det andra gäller det
sysselsättningen.
På grund av de många atomavfallsprodukter som
finns i våra nordområden och de omfattande
industriutsläppen, inte minst från det ryska landet
och från Kolahalvön, har miljöhoten ökat enormt
inom Nordkalotten och Barentshavsområdena.
Där har ledamoten av Nordiska rådet, Hugo
Bergdahl, vid flera tillfällen aktualiserat att det
behövs stora kraftinsatser för att få hejd på den
väldiga miljöförstöring som pågår i det norra
området. Miljöutskottet i Nordiska rådet har för
övrigt, vilket utrikesutskottet citerar, sagt att man
med skärpa måste ta itu med åtgärder som främjar
atomsäkerheten i nordområdena, bl.a. genom
bindande internationella avtal om atomsäkerhet
och om hantering av avfall från civil och militär
verksamhet. Man har också uttalat sig för att det
här måste ske mycket snabbt.
Den andra frågan som jag kort ville beröra är den
plåga som Norden känner av när vi för närvarande
har en oacceptabelt hög arbetslöshet. Därför är det
både angeläget och naturligt att Nordens politiker
tillsammans diskuterar vad som går att göra.
Situationen är ju den att den våg av arbetslöshet
som har sköljt in över europeiska länder också har
nått fram till det nordiska området. Den höga
arbetslöshet som tog sin fart 1990 i Sverige har
fortsatt att stiga till för oss oacceptabelt höga
nivåer. Utvecklingen i Norge och på Island är
liknande. Danmark som under lång tid har brottats
med hög arbetslöshet har en relativt sett
oförändrad situation, medan Finland drabbats
hårdast med en öppen arbetslöshet kring 20 %.
I statsministrarnas uttalande i Mariehamn pekar
man på några vitala områden som är en
förutsättning för hög sysselsättning och därmed för
fortsatt välfärd. Det ekonomiska utskottet lyckades
komma fram till en enad ståndpunkt angående
medlemsförslagen om åtgärder mot arbetslöshet.
Alla partigrupper i ekonomiska utskottet var eniga
om behovet av ökade satsningar på forskning,
utveckling och utbildning. Utskottet underströk
också de nordiska ländernas beroende av
internationell handel, och att det därför är
väsentligt att regeringarna medverkar till positiva
resultat i GATT-förhandlingarna.
Jan Fransson, som tidigare talade här, hade några
kritiska synpunkter. Han menar att det under en
tioårsperiod inte har tagits några initiativ från
svensk sida. Det var rejäla svingar han riktade mot
socialdemokratiska ministrar och statsråd samt
även mot regeringsmedlemmar av annan kulör. På
den punkten vill jag ändå mena att det har skett
något, men att både rådet och statsministrarna i
fullt samförstånd med samarbetsministrarna säger
att man nu måste ta till väldiga krafttag för att reda
upp den svåra situation där miljontals människor i
Norden är utan arbete.
Rent principiellt hade Jan Fransson synpunkter
som det är lätt att instämma i, nämligen faran av
den väldiga passivisering som äger rum då
människor går utan arbete. Men att antyda att det
inte skulle göras insatser nationellt och nordiskt för
att ta itu med arbetslösheten menar jag ändå är en
överdrift. Låt oss, Jan Fransson, ta gemensamma
tag för att komma till rätta med problemen. På den
punkten gör jag tolkningen att det finns en god
samstämmighet.
Till sist de svårigheter som råder för människor
med vardagsnära dagliga problem. Förre ministern
och parlamentarikern Nils G. Åsling har gjort en
snabbutredning som har redovisat en rad
kvarstående hinder för medborgare och nordbor
när det gäller möjligheten att resa, uppehålla sig
och jobba i olika delar av Norden. Dessa hinder bör
snarast undanröjas eftersom de motverkar den
strävan till friare samfärdsel mellan de nordiska
folken som faktiskt var ett utredningsmål redan för
40 år sedan.
Sysselsättningspolitiken är naturligtvis i första hand
en nationell angelägenhet, men den står för den
skull enligt min mening inte i strid med
gemensamma nordiska tag för att komma till rätta
med bristen på jobb. Insatser på
kommunikationsområdet, bättre
energiutnyttjande, gemensamma
utbildningsinsatser och insatser för miljön kan
tjäna de syftena.
Herr talman! Jag ser fram emot den debatt som
kommer att hållas i denna sal i mars nästa år, då
man framför allt kommer at ta itu med insatserna
för att göra det möjligt att trygga jobben och
därmed välfärden på sikt, både i Sverige och i
Norden.
Anf. 84 JAN FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att Elver Jonsson avsiktligt
missförstod mig när han sade att jag påstår att det
inte har tagits några initiativ under de senaste tio
åren, inte sedan samarbetsavtalet. Jag menar,
precis på samma sätt som Elver Jonsson, att den
arbetslöshet som börjat skölja över oss i sådana tal
att man kan prata om massarbetslöshet är något
som har skett de senaste åren. Det var naturligtvis
det jag avsåg. Det är märkligt att inte den svenska
regeringen är mer aktiv när arbetslösheten månad
för månad seglar upp till höjder som vi aldrig har
kunnat drömma om, inte någon av oss.
Om den ansvarige svenske
arbetsmarknadsministern hade haft någonting
positivt att redovisa när det gäller den egna
aktiviteten utgår jag ifrån att han av rent politiska
skäl hade tagit tillfället i akt att ge oss en
redovisning på Nordiska rådets senaste session för
två veckor sedan. Det fanns ingenting i det
anförandet som antydde att han över huvud taget
hade läst vad som står i artiklarna 9 och 10 i det här
samarbetsavtalet.
Elver Jonsson och jag är helt överens om, och det
var just det jag avslutade mitt anförande med, att
det krävs gemensamma tag, kanske inte bara i vårt
land. Vi skall också utnyttja möjligheten att i det
nordiska samarbetet klart visa att vi är beredda att
vidta konkreta gemensamma åtgärder och ge ett
besked till de nordiska folken om att den här frågan
står överst på dagordningen.
Anf. 85 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag håller med om att Jan Fransson
hade en snygg avslutning och ändå kom ned på
fötter. Men han förirrade sig in i några påståenden
som jag tror det är rimligt att påpeka. När Jan
Fransson säger att jag har missupfattat honom
något är det nog inte så. Jag har följt hans
anförande ord för ord, eftersom det så väl stämmer
överens med det han sade i Mariehamn. Där står
att inga initiativ har tagits av dem som är närmast
ansvariga för genomförandet av det samarbetsavtal
som undertecknades 1983 om en gemensam
arbetsmarknad. Min poäng var att det var en stor
överdrift att säga detta. Jag tycker möjligen att det
var något orättvist mot hans socialdemokratiska
statsråd, som under åren har gjort en och annna
insats här.
Det är riktigt att arbetslösheten har skjutit fart de
senare åren. Från 1990 fram till nu har det varit en
stigande kurva. Det erkännandet skall väl ändå ges
Jan Fransson att han klädsamt säger att det inte
finns några enkla lösningar. Det är riktigt. Men det
är otvetydigt så att arbetsmarknadsministern från
Sverige i debatten -- om han hade lästa de artiklar
som Jan Fransson talade om vet jag inte --
redovisade den mycket stora insats som Sveriges
riksdag, på regeringens förslag, har beslutat om,
och där nya åtgärder är på gång. Det är den största
insatsen i modern tid. Det hindrar inte att vi ändå
får fortsätta med förnyade ansträngningar.
Anf. 86 JAN FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är inte särskilt fruktbart att Elver
Jonsson och jag fortsätter den här diskussionen. Jag
är klart medveten om de möjligheter jag som
ledamot har att begära en redovisning från den
ansvarige arbetsmarknadsministern. Jag är
naturligtvis besviken över att han inte finns här i
kammaren när vi diskuterar det nordiska
samarbetet. Det var fler än jag som inte var särskilt
imponerade av arbetsmarknadsministerns
anförande på den senaste sessionen.
Anf. 87 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Det är väl ändå litet för mycket begärt
av Jan Fransson att arbetsmarknadsministern
skulle vara här i kammaren när vi diskuterar
nordiska frågor. Arbetsmarknadsfrågorna är
oerhört väsentliga, det är vi alla överens om. De
åtgärder som har föreslagits av
arbetsmarknadsministern är, precis som Elver
Jonsson sade, de mest kraftfulla i modern tid. Att
tala om ointresse därför att
arbetsmaknadsministern inte är här är ganska
omaga.
Herr talman! Jag vill fortsätta med att kommentera
Nordiska rådets arbete, som under de senaste åren
präglats av en strävan att stärka den europeiska
dimensionen i det nordiska samarbetet. Denna
strävan motiveras särskilt av EES-avtalet samt de
nordiska ländernas förhållande till EG, de politiska
omvälvningarna i Östeuropa och de baltiska
staternas självständighet.
Som ett resultat av den arbetsgrupp som
statsministrarna tillsatte 1991 har bl.a. vissa
förändringar gjorts i Helsingforsavtalet från 1962.
De ändringarna syftar till att stärka det nordiska
samarbetet på områden som är av genuint
gemensamt nordiskt intresse samt att bygga ut det
politiska samarbetet avseende europeiska och
regionala samarbetsfrågor, för att därigenom
underlätta ländernas deltagande i det kommande
EES- och EG-samarbetet.
Nytt i Helsingforsavtalet är att det särskilt markeras
att länderna bör rådgöra med varandra i frågor av
gemensamt intresse som behandlas i europeiska
och andra internationella organisationer. Vidare
understryks vikten av att regeringarna tillvaratar
gemensamma nordiska intressen i europeiskt och
annat internationellt samarbete.
Genuina nordiska samarbetsområden är bl.a.
kultur, utbildning och forskning, vilket också
betonats i statsministergruppens rapport och i
ministerrådsförslaget om planerna på en
nyvärdering av det framtida nordiska
kultursamarbetet. Kulturutskottet har sedan
sessionen i Oslo arbetat intensivt med att ta fram
prioriteringar inom kultur-, forsknings- och
utbildningsområdena och haft täta kontakter med
ministerrådet, eftersom kulturen nu tillförs ökade
resurser. Samtliga prioriterade områden, t.ex.
kulturfonden, barn och ungdom, medie- och
språksamarbete, har alla ett och samma mål,
nämligen att stärka den nordiska samhörigheten
och identiteten i såväl Norden som Europa.
Vi menar att den kulturella mångfalden i Europa
inte är ett hot utan en möjlighet, men för att kunna
möta denna utmaning måste den nordiska kulturen
och den nordiska identiteten stärkas -- inte minst
viktigt i dessa tider av arbetslöshet. Intressant att
notera är att även EG börjat visa stort intresse för
kulturfrågor och betonat vikten av att bevara små
kulturer och språk. I den pågående europeiska
integrationsprocessen blir koncentrationen på egen
identitet och kultur allt viktigare. Det är ett av flera
skäl för de nordiska länderna att gemensamt
försöka bevara och intensifiera det nordiska
kultursamarbetet.
Låt mig här beröra ett av de prioriterade områdena,
nämligen mediesamarbetet. Grundvalen för
nordiskt samarbete är ömsesidig språkförståelse
och insikt i grannländernas förhållanden. Här
spelar massmedierna, inte minst televisionen, en
stor roll. Det är i dag alltför få hushåll som kan nås
av nordisk grannlands-TV. Nyligen presenterades
en studie av möjligheten att etablera en gemensam
satellitdistribuerad TV-kanal. Den föreslagna
kanalen skall enligt studien ha ett brett utbud av
program och därmed kunna hävda sig i
konkurrensen med annat TV-utbud. Låt oss
hoppas att det kommer ut något positivt av detta.
Låt mig också beröra en annan aspekt, där styrkan
i den egna kulturella identiteten och kunskapen om
andras kulturer spelar en stor roll, nämligen
främlingsfientligheten. Nordiska rådet har vid ett
antal tillfällen diskuterat främlingsfientlighet och
rasism. Vid den nyligen avslutade sessionen i
Mariehamn antogs också en rekommendation om
en nordisk kampanj mot främlingsfientlighet.
Kampanjen, som i första hand är riktad till
ungdomar, skall genomföras i samarbete med
Nordiska ministerrådet, Nordiska rådet,
Föreningarna Norden och de nordiska
ungdomsorganisationerna. En arbetsgrupp har
redan tillsatts, och förhoppningen är att en
kampanjplan skall kunna presenteras den 15
februari 1994 och kampanjen inledas hösten 1994.
Till stor del har främlingsfientligheten sina rötter i
fruktan för det vi inte känner. Kulturen,
kultursamarbetet och ökad kunskap om den egna
och andras kulturer bidrar till ökad tolerans och är
därmed också det viktigaste verktyget för att
bekämpa främlingsfientligheten. Det handlar om
vår demokrati, och vår demokrati handlar till
syvende och sist om vår överlevnad.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag beröra ett helt
annat område. Vid Nordiska rådets session i
Mariehamn inbjöd markoch planminister Görel
Thurdin samtliga kvinnliga statsråd i de nordiska
länderna till samarbete inför FN:s
befolkningskonferens i Kairo 1994,
kvinnokonferensen i Peking 1995, det sociala
högnivåmötet i Köpenhamn 1995 och konferensen
om bosättningsfrågor i Istanbul 1996. Resultatet
skulle kunna utgöra ett bidrag till det nordiska
kvinnoforum som skall äga rum i Åbo nästa höst.
Detta är en tanke väl värd ett stöd från Nordiska
rådets och från nationell sida, i syfte att skapa
respekt för ställningstaganden utifrån kvinnliga
värderingar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkande UU6.
Anf. 88 JAN FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt, herr talman, att
Marianne Andersson har rätt när hon säger att det
är för mycket begärt att arbetsmarknadsministern
skall finnas här när vi diskuterar det nordiska
samarbetet. Jag har noterat att den nordiska
samarbetsministern nu har kommit till kammaren.
Det är positivt.
Jag hoppas att Marianne Andersson håller med mig
om att man kan begära av den svenska
arbetsmarknadsministern att han, när han kommer
till Nordiska rådet, är medveten om att han är på
Nordiska rådets session och har ansvaret för de
arbetsmarknadspolitiska frågorna. Det är bara att
studera hans anförande: Vad fanns det för initiativ
redovisade för att motarbeta arbetslösheten? Det
är bara att titta i protokollet.
Anf. 89 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag lyssnade på Börje Hörnlunds
anförande i Mariehamn. Jag har det inte framför
mig nu, och jag kan inte erinra mig precis vad han
sade. Men jag minns att han redovisade de mycket
kraftfulla satsningar som görs från svensk sida när
det gäller att bekämpa arbetslösheten. Självklart är
det ett samarbetsområde där naturligtvis mer kan
göras. Viljan vet jag att arbetsmarknadsministern,
och vi alla, har. Det är viktigt att samarbeta inom
detta område.
Anf. 90 JAN FRANSSON (s) replik:
Herr talman! I artikel 10 i samarbetsavtalet står det
att Nordiska ministerrådet
(arbetsmarknadsministrarna) regelbundet skall
samråda med arbetsmarknadens parter om frågor
rörande arbetsmarknad och sysselsättning i
Norden.
Med tanke på den våldsamma ökningen av
arbetslösheten hade jag i varje fall förväntat mig att
arbetsmarknadsministern, med utgångspunkt i
artikel 10, hade haft någonting att redovisa. Det
hade han inte, Marianne Andersson.
Anf. 91 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Det vi i dag skall ta ställning till är
inget anslagsäskande, utan här ges riksdagen
endast möjligheter att anlägga synpunkter på
Nordiska rådets svenska delegations berättelse om
verksamheten under tiden mars 1992 -- mars 1993.
Jag vill ändå passa på att påpeka att eftersom de
nordiska länderna redan har överenskommit om en
budget på sammanlagt 250 miljoner kronor för
1993, har riksdagen inga reella möjligheter att
påverka anslaget. Riksdagen blir i stort sett bara ett
transportkompani för att effektuera
anslagsäskandena. Det förhållandet borde inte
riksdagen acceptera.
Herr talman! Vi anser att kostnaderna för Nordiska
ministerrådet är orimligt stora och att de kraftigt
bör begränsas. Vi anser att Nordiska rådets
verksamhet och arbetsformer är förlegade och
ineffektiva. Vi föreslår att regeringen tar initiativ
till att en utredning skyndsamt tillsätts, med målet
att dels analysera nya arbetsformer för det nordiska
samarbetet till en väsentligt lägre kostnad än de
nuvarande och med väsentligt reducerad byråkrati,
dels analysera vilka verksamheter som är väsentliga
i ett nordiskt samarbete och vilka
verksamhetsområden som är lämpade för nordiskt
samarbete utanför Nordiska rådets ram.
Nordiska rådet har med tiden utvecklats till en
otymplig byråkrati med ett stort antal
parlamentariker utan verkligt inflytande. Antalet
parlamentariker i Nordiska rådet bör kraftigt
reduceras, anser vi. Parlamentarikernas
möjligheter att fatta bindande beslut bör också
analyseras. Kanske ett enda nordiskt centralt
sekretariat borde inrättas? Behövs en särskild
tidskrift för att täcka de nordiska ländernas
informationsbehov?
Ja, herr talman, frågorna är många. Kanske en
utredning skulle kunna ge svaren.
Vi anser att Nordiska rådet har blivit en
organisation med ett enormt mångsyssleri.
Verksamheten behöver förändras. Prioriteringar
måste ske. Nordiska rådets verksamhet bör främst
ta fasta på frågor av gemensamt nordiskt intresse
och där ett gemensamt nordiskt agerande kan ge
tyngd åt nordiska krav och behov i ett europeiskt
samarbete.
Man bör ta fram olika modeller för hur Nordiska
rådets arbete och beslut skall följas upp i de olika
parlamenten och regeringarna. Om Nordiska rådet
inte bara skall bli en tungadministrerad byråkratisk
nordisk diskussionsklubb, måste man finna en
modell där rådets arbete och beslut får en starkare
ställning än i dag. I annat fall bör det nordiska
samarbetet drivas vidare i andra former än inom
Nordiska rådet. Även detta bör återspeglas i en
utredning av det framtida nordiska samarbetet.
De svenska miljöinsatserna i Nordens närområden
måste inriktas på att maximera miljöförbättringen
per investerad krona. Det innebär att svensk miljö
kan förbättras genom att investeringar görs i ökad
omfattning i reningsverk och anläggningar i
exempelvis Baltikum. De nordiska länderna bör, i
syfte att bl.a. uppnå högre effektivitet och
samverkansfördelar, träffa en överenskommelse
om att utse var sitt land i Östersjöområdet till
prioriterat projektland.
Herr talman! Jag vill till sist yrka bifall till vår
motion om en utredning av det framtida nordiska
samarbetet. Jag yrkar samtidigt avslag på utskottets
hemställan enligt p. 4.
Anf. 92 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara erinra om vad utskottet
skriver när det gäller förslaget -- som vi även
diskuterade förra året, Lars Moquist -- om att utse
ett nordiskt fadderland för vart och ett av de
baltiska länderna. Dessa fadderländer skall
naturligtvis särskilt beakta miljöförstöringen i de
olika baltiska länderna. Vi tror inte att detta kan
stärka samarbetet. Det sker redan nu mycket
intensivt samarbete mellan de nordiska länderna
och inom den europeiska unionen för att förbättra
miljösituationen i Baltikum. Jag håller med om att
den är anmärkningsvärd och prekär. Men det
försiggår redan ett nära och väldigt intensivt
samarbete.
Som jag sade tror jag inte att förslaget skulle stärka
det samarbetet. Jag tror att det är bättre om man
kan ha en gemensam syn på de baltiska länderna.
Sverige har ett alldeles särskilt och påtagligt ansvar
för arbetena vid Ignalinaverket i Litauen, och det
vet Lars Moquist. Så jag kan inte riktigt förstå
upprepandet av detta krav.
Anf. 93 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Det är riktigt, Inger Koch, att det sker
ett utvidgat nordiskt samarbete, och det är vi
naturligtvis för. Sedan har vi velat ta upp frågan om
detta kunde vara en lämplig väg att gå fram, dvs.
att ett land sköter ett annat mottagarland. Det är
möjligt att det finns faktorer som pekar emot det
förslaget, men jag tycker att det är värt att pröva.
Då skulle ett land ta hand om all infrastruktur, alla
miljösatsningar och valutafrågor. Valutafrågorna är
kanske litet överspelade när det gäller Baltikum,
eftersom man redan nu har en valuta som fungerar
rätt hyggligt. Jag vidhåller ändå att detta är en väg
som man borde fundera över inom de nordiska
länderna. Frågan om att införa denna variant med
ett givarland och ett mottagarland har nog över
huvud taget inte tagits upp i Nordiska rådet.
Anf. 94 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Det är fråga om så stora pengar när
det gäller miljösatsningar i de baltiska staterna att
inget land kan klara de omfattande insatser som
behövs. Det är absolut nödvändigt med ett
samarbete. Inte ens Norden kan klara detta. Det
behövs ett samarbete inom hela världssamfundet
för att man skall kunna förbättra den svåra
miljösituationen.
Anf. 95 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill bara avsluta med att säga att
vi självfallet är med på att man skall ha ett
samarbete även utöver gränserna. Men man kan
ändå pröva den här modellen inom ramen för ett
utvidgat nordiskt samarbete.
Anf. 96 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Herr talman! Jag beklagar att jag på grund av ett
alltför långt sammanträde i Utrikesnämnden inte
har kunnat vara närvarande under den första delen
av debatten. Men via uppställda TV-apparater
hörde jag hur Jan Fransson gick på, och det fick mig
att omedelbart komma hit för att ta den debatten.
Jag tycker nämligen att flera av inläggen här har
varit ganska förenklade versioner av verkligheten.
Man diskuterar dessa frågor som om den stora
allmänheten inte vet om att Nordiska rådet
disponerar en budget om 650 miljoner s.k. starka
danska kronor. Men det är naturligtvis inte hela
bilden. Ibland resonerar man som om det bara var
att ta av dessa pengar för att lösa miljöproblemen
och dessutom sysselsättningen i hela norra Europa.
Det får ju finnas något sinne för proportioner och
någon måtta på anspråken.
Det stora och viktiga är det informella samarbetet,
som är möjligt att driva i ett nordiskt sammanhang
för att den vägen utöva tryck också på andra länder
i vår närhet. Det är precis detta som
statsministrarnas diskussion i Mariehamn handlade
om, nämligen hur Norden tillsammans kan stärka
den europeiska sysselsättningens utveckling i
samarbete med övriga EG--EFTA-länder. Detta är
bakgrunden till det uttalande om sysselsättningen
som gjordes av statsministrarna i Mariehamn den 8
november. Jag skall inte återge hela det uttalandet,
utan jag skall endast nämna några rubriker.
En rubrik lyder Utvidgad och fri handel.
En annan rubrik lyder Sunda offentliga finanser för
lägre räntor -- där finns ingenting om
konsumtionsstimulans, Jan Fransson.
En ytterligare rubrik lyder Strukturella reformer
för fler och nya jobb. Under denna rubrik
behandlas små och medelstora företag, den aktiva
arbetsmarknadspolitiken, de arbetssökandes
position på arbetsmarknaden, vilken bör stärkas,
kompetensutvecklingen genom utbildning och
omskolning. Detta avsnitt har överlämnats direkt
från statsministrarna till Finansministerrådet inom
Nordiska rådet för att behandlas med sikte på
sessionen i Stockholm i början av mars. I detta
uppdrag ligger också samråd med de fackliga
organisationerna i Norden.
Det är alltså inte så, att vi på regeringssidan isolerar
oss från världen i övrigt, som Jan Fransson antydde
i sin retorik.
Statsministrarna diskuterade även stabila
valutakurser, som var en annan huvudrubrik.
Avsikten med detta gemensamma nordiska grepp
är alltså att föra frågorna vidare i det europeiska
sammanhanget. Nästa möte för det europeiska
rådet i Bryssel i december är naturligtvis det första
målet när det gäller att vidarebefordra dessa
uppfattningar.
Det förhåller sig på samma sätt i fråga om miljön.
Anspråken och behoven i vår omvärld är enorma.
Det är fullt klart att dessa inte ryms inom några
nordiska budgetar. Det skall man säga klart och
tydligt, vilket jag har gjort. Jag sade det till t.ex.
miljöutskottet i somras då man kom med anspråk
på 600 miljoner hit och ett ytterligare antal miljoner
dit. Miljöutskottet talar om en helt annan form av
nordisk samverkan. Man vill använda det nordiska
samarbetet för att mobilisera resurser som sedan
skall användas gemensamt. Det tycker jag är bra.
Därför har jag tagit initiativ till -- och det gjorde jag
innan diskussionen med miljöutskottet -- att
Miljöministerrådet skall arbeta fram ett förslag, där
man föreslår att man i alla de nordiska länderna
parallellt tar ut avgifter som är positiva från
miljösynpunkt på t.ex. miljöbelastande
energiråvaror. Dessa pengar skall sedan samlas
ihop för att ge en synergieffekt genom att man
gemensamt ser till att dessa medel inriktas på de
stora problemen i vår omvärld, alltifrån
Barentsregionen till Kolahalvön, S:t
Petersburgsområdet och Sosnovyj Bor,
Sillamäedammen i Estland, energisystemen i de
baltiska republikerna och till Litauen och
kärnkraftverket Ignalina. Det var bara några
exempel. Hela Östersjön med de 140 miljarder
kronor som enligt Helcomrapporterna krävs är
ytterligare ett exempel. Diskussionen gäller alltså
de hundratals miljarder kronor som skall
mobiliseras. Då tycker jag att man skall tala om det
och inte på hemmaplan försöka att slinka undan
och säga: Nej, vi är inte beredda att ställa upp på
sådana här insatser.
Detta är inte bara en uppgift för miljöministrarna i
Norden. Vi är ense om tagen, och vi kommer att
diskutera frågan på ett sammanträde med
finansministrarna i Köpenhamn den 7 december.
Därefter fullföljer vi ett förslag. Statsministrarna
måste hjälpa till att få fram ett realistiskt sätt att
hantera de enorma behov som finns i vår omvärld.
Eftersom detta över huvud taget inte har nämnts i
debatten tyckte jag att det fanns utrymme att i alla
fall informera om detta.
Det är naturligtvis fritt fram för alla ni
parlamentariker att nu i januari visa att ni ställer
upp på detta, så att någonting blir gjort för att
hantera alla dessa stora problem i norra Europa.
Jag har tidigare utmanat Milj udvalget. Nu
utmanar jag den svenska riksdagen att ställa upp på
detta. Det handlar alltså om gemensamma förslag
från alla nordiska länder för att finansiera de
enorma insatser som krävs för att hantera
problemen på t.ex. miljöområdet,
kärnsäkerhetsområdet, sysselsättningsområdet etc.
Jan Fransson talade om situationen i Danmark, där
man har en socialdemokratiskt ledd regering och en
arbetslösheten på ca 12 %. Det har inte heller där
varit möjligt att med snabba klipp hantera den
situationen. Det borde i annat fall ha gjorts vid det
här laget. Danmark har ändå en arbetslöshet som
ligger 50 % högre än vår. Jag vet inte om exemplet
Danmark ingick som en del i Jan Franssons i övrigt
innehållslösa retorik.
Lars Moquist tog upp frågan om otymplig
byråkrati. Min erfarenhet från det nordiska
samarbetet är att det är ett av de mer välfungerande
internationella samarbeten som över huvud taget
finns. Vid det här laget har jag under ganska många
år studerat det både från insidan och från utsidan.
Naturligtvis finns det alltid möjligheter att
omdirigera resurser. Det är just vad
statsministrarna med sitt initiativ har varit ute efter,
och det är precis det arbete som nu pågår. Varenda
projekt granskas för att de därefter skall kunna få
en ännu effektivare organisation.
Observera det som litet lättvindigt bara brukar
svepas över, att människor uppskattar det nordiska
samarbetet. Varför? Jo, det bygger nämligen på
koncensusprincipen, att vi skall vara överens. Det
innebär emellertid inte att det är det mest effektiva.
Det går inte fortast på det sättet. Diktaturer är
naturligtvis i det avseendet överlägsna. Men vi har
ändå valt en förankrande koncensusprincip för att
kunna genomföra stabila reformer i det nordiska
samarbetet, vilket vi också har gjort. Människorna
uppskattar det. Jag tycker att det är ett ganska gott
betyg, även om det inte alltid brukar inrymmas
under rubriken effektivitet. Men demokratiskt
effektivt är det uppenbarligen, eftersom människor
uppskattar det.
Anf. 97 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Olof Johansson tog upp det som jag
sade om Danmark. Om Olof Johansson verkligen
hade varit här och hört vad jag sade, när jag
använde bilderna från Danmark, hade det kanske
varit litet lättare att få en litet mer konstruktiv
debatt i frågan. Men faktum är, om jag ändå skall
ge någon kommentar till den diskussionen, att jag
rekommenderar Olof Johansson att ta del av de
intiativ som har tagits under den korta tid som
Danmark har haft en socialdemokratisk regering.
Under hela 80-talet var det ju en annan regering,
eller hur? Men även den tog intressanta initativ. Jag
menar att vi kanske har litet grand att lära utav
danskarna.
Det ekonomiska utskottet i Nordiska rådet har
varit ansvarigt för de medlemsförslag om
sysselsättningen som diskuterades vid den senaste
sessionen. Eftersom jag har deltagit både i en
arbetsgrupp och i utskottet vill jag bara upplysa
Olof Johansson om att vi inte har haft något slags
budgetperspektiv på den frågan. Det är precis så
som Olof Johansson säger, att Nordiska rådet inte
bara är en budgetapparat. Det handlar också om ett
informellt samarbete. Att det kan utvecklas till
gemensamma nordiska initiativ är naturligtvis
också värdefullt. Det var det perspektiv som vi
hade.
Det är riktigt att statsministrarna gjorde ett
uttalande i samband med sessionen på Åland. Om
vi skall vara ärliga innehöll det knappast något
konkret. Men jag vill ändå försöka att ha en positiv
syn, eftersom intiativkraft ändå visades.
Vi blir nu informerade om att frågan om
sysselsättningen har lämnats över till olika
ansvariga inom regeringen. Vi ser naturligtvis fram
emot vad detta kan resultera i inför nästa års
session. Men jag vill ändå fråga Olof Johansson: Är
detta det enda intiativ som har tagits eller planeras
för att verkligen se till att vi vid nästa session kan
föra en ordentlig generaldebatt om sysselsättningen
och om möjligt komma fram till konkreta åtgärder?
I utskottet var vi i alla fall medvetna om att tiden
var knapp. Därför utgår jag från att man har tagit
ytterligare initiativ utöver ett skriftligt uttalande
från statsministrarna till finansministrarna och vad
det nu var.
Anf. 98 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag har inte för avsikt att gå i polemik
med miljöministern om Nordiska rådets
arbetsformer. Det vi ville ha var en allsidig
utredning och att vi skulle bli överens om tagen i
Nordiska rådet.
Olof Johanssons utmaning när det gäller
miljösatsningar tycker jag rimmar litet illa med den
inriktning som anges i utskottsbetänkandet, där
man bl.a. redovisar utskottets arbete enligt
följande: Kulturutskottets arbete har präglats av
statsministergruppens rapport och planerna på en
nyvärdering av det framtida nordiska
kultursamarbetet. Enligt de framlagda förslagen
skall kulturbudgeten få en 25-procentig ökning
1994 och utgöra 50 % av den nordiska budgeten
1996. Utskottets internationella verksamhet har
fortsatt inom de under år 1991 tillsatta
arbetsgrupperna för relationer till EG-
parlamentet.
Man tar här upp en del frågor om kultur- och
utbildningsinsatser, forskningsområdet samt
förslag om nya riktlinjer för Forskningspolitiska
rådet, klarare profilering av den nordiska
dimensionen i läroplanen när det gäller
hushållsundervisning i de baltiska länderna.
Personligen är jag mycket mer positiv till Olof
Johanssons prioritering, dvs. av miljön.
I utrikesutskottet har vi för någon månad sedan
bl.a. blivit varse ett problem som kanske är ett litet
problem, nämligen Atomsjön i Sillamäe.
Problemen omfattar naturligtvis hela
Östersjöområdet och inte minst Östersjön.
Miljöministern påpekade att resursbehovet för
Östersjön enligt Helcom skulle ligga på 140
miljarder kronor. Det är väsentligt att inte splittra
upp resurserna på en rad andra områden. Det
uppstår en konfliktsituation mellan Olof
Johanssons utmaning till de nordiska länderna och
riksdagen att satsa på miljön och Nordiska rådets
inriktning som i ganska stor utsträckning handlar
om kultur.
Anf. 99 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Herr talman! Låt mig ta upp det senare först och
bara kommentera det med den anmärkningen att
den omprioritering som statsministrarna tog
initiativ till ligger inom ramen för den nordiska
budgeten om 650 miljoner kronor. Vad jag talade
om gällde att vidga möjligheterna till samordnade
aktioner från de nordiska länderna, och då måste
man gå fram utanför den nordiska budgeten och
komma överens om hur man parallellt i de olika
nordiska länderna skall finansiera gemensamma
insatser. Syftet skall naturligtvis vara dels att öka
volymerna, dels att uppnå synergieffekter, dvs. att
man blir effektivare tillsammans än man är var för
sig.
Det förekommer ett informellt samarbete, och det
är inte så att man gör saker och ting helt ovetande
om varandras insatser. Om de nordiska länderna
tillsammans bara på miljöområdet satsar i
storleksordningen en miljard kronor i de tre
baltiska republikerna, krävs det samordning för att
insatserna skall bli så effektiva som möjligt, för att
de skall angripa rätt problem och ge verkligt
långsiktiga effekter. Det är detta problem som vi
har tagit upp, inte minst mot bakgrund av de
jättelika insatser som krävs när det gäller t.ex.
energisystem, omhändertagande av avfall i olika
tappningar och kärnsäkerhet.
Kärnsäkerheten är, som alla vet, aktuell på många
olika nivåer i världen. Där har G 7, G 24 och en rad
finansiella institut, senast Nuclear Safety Account
inom Europeiska utvecklingsbanken, medverkat
för att försöka få litet ordning på de satsningar som
görs i hela Östeuropa. Sverige gör mest i Norden
på det här området, och vi kommer naturligtvis att
fortsätta att arbeta oförtrutet och bilateralt med
detta.
Jag hoppas t.ex. att vi när president Brazauskas
kommer hit denna vecka skall diskutera de
konkreta åtgärder från Litauen självt som krävs i
form av avtal, beslut från myndigheter och
anslutning till internationella konventioner för att
vi skall kunna göra konkreta insatser i t.ex.
Ignalina-reaktorn, utan att för den skull stå för hela
ansvaret om olyckan skulle vara framme. Det
arbetet fortsätter självfallet, men vi vill höja dess
nivå ytterligare ett steg genom ett förbättrat och
mera ambitiöst nordiskt samarbete.
Jag skall inte gå vidare på temat det danska och det
svenska. Jag vill bara helt kort konstatera att
Danmark inte med några snabba klipp har lyckats
att sänka sin arbetslöshet. Det är ett större och --
om uttrycket tillåts -- mera gemensamt problem än
så. Det är därför viktigt att det europeiska arbetet
med kraft fullföljs. Det som då är viktigt är
naturligtvis den rekommendation som Nordiska
rådet antog i Mariehamn, och i uppföljningen av
det arbetet får finansministrarna en roll. Jag kan
också tänka mig att arbetsmarknadsministrarna får
det.
Detta pågår nu med sikte på Stockholmssessionen.
I det sammanhanget kommer också en inbjudan att
gå ut till de fackliga organisationerna. Det är vad
som är på gång utöver finans- och statsministrarnas
gemensamma och mera principiellt hållna
uttalande.
Herr talman! Jag har försökt att skingra åtminstone
en del av missförstånden i detta sammanhang. Jan
Fransson frågade mig om andra initiativ. I
Mariehamn signerades t.ex. ett utbildningsavtal,
som skall läggas fram för Nordiska rådet under
Stockholmssessionen. Det syftar till
kompetenshöjande åtgärder, innefattande fritt
tillträde för ungdomar och andra som söker sig till
utbildningar i Norden. Norden skall vara en
utbildningsgemenskap.
Den sortens åtgärder kan de nordiska länderna
tillsammans med fördel klara inom de snäva
ekonomiska ramar som är anvisade. Däremot
måste den konkreta utbildningsinsatsen ligga
utanför den nordiska budgeten. Vi skall där, som
jag ser det, ha samma synsätt som vi har på
miljöområdet, dvs. att vi skall försöka samordna
insatser och få ut mera av de pengar som vi satsar.
Som Elver Jonsson sade: Trots den största insatsen
i modern tid i vårt eget land på
arbetsmarknadspolitikens område är det självklart
att vi -- just därför att vi satsar så mycket -- också
skall samordna arbetet med de övriga nordiska
länderna för att få ut det bästa möjliga av de kanske
80--90 miljarder som anslås på helårsbasis.
Anf. 100 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag tycker att miljöministern blandar
bort korten i prioriteringsresonemanget. Det
verkar litet egendomligt att Nordiska rådet inom
ramen för de 650 miljonerna gör prioriteringar på
kultursidan, vilket många kan tycka är bra, medan
Olof Johansson säger att det skall vara en utmaning
för riksdagen och andra parter att göra
miljösatsningar, bl.a. för att rena Östersjön. Hur
kan det komma sig att Nordiska rådet inte inom
ramen för sin sedvanliga budget arbetar för att satsa
på miljön? Nordiska rådets 650-miljonersbudget
borde mera spegla en inriktning på miljön än på
kulturen.
Olof Johansson får väl försöka klargöra hur man
skall kunna satsa på kulturen samtidigt som man
gör en jättesatsning på miljösidan. Jag tycker inte
att dessa båda budskap går ihop.
Anf. 101 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Herr talman! Det är viktigt att ta fasta på att
statsministerinitiativet bl.a. innefattar att vi är
medvetna om det ökande europeiska samarbetet,
oavsett om det handlar om EFTA, EES-avtalet
eller ett framtida eventuellt medlemskap i EG. Det
gäller då att använda det nordiska samarbetet för
att prioritera det genuint nordiska, det som ingen
annan kan hantera åt oss. Den nordiska kulturen är
vår; alltså prioriterar statsministrarna i sitt initiativ
kulturen inom ramen för den nordiska budgeten.
Det är mycket tydligt.
När det sedan gäller miljön i vår omvärld är
intresset litet olika beroende på geografiskt avstånd
och på hur mycket man själv berörs av
miljöförstöringen. Jag tycker att Lars Moquist var
en utmärkt exponent för just detta tänkande.
Behoven är för stora för att kunna hanteras inom
ramen för den nordiska budgeten. Det gäller i
stället att utnyttja det nordiska
samordningsmaskineriet för att koordinera det som
vi nationellt kan mobilisera utanför den nordiska
budgeten. För att klara den uppgiften har
statsministrarna också sagt, vilket har följts upp
hela vägen, att miljön skall ha en oförändrad
ställning i budgeten. Man har alltså inte föreslagit
några besparingar för att finansiera de ökade
kultursatsningarna.
Jag tolkar detta helt enkelt så att det arbetet skall
gå vidare och vara en bas för att man skall kunna
gå utanför det nordiska samarbetet och med mera
informell samordning mobilisera resurser för
gemensamma insatser i vår omvärld. Då krävs det
naturligtvis en del bassamverkan inom ramen för
det nordiska samarbetet.
Det är också min erfarenhet att detta fungerar bra.
Vi har lätt att nå varandra, och vi har många
gemensamma uppfattningar som vi driver via det
nordiska samarbetet. Vi träffas som miljöministrar
och pratar t.ex. igenom hur vi skall ställa oss i
samband med de svavelförhandlingar som för
närvarande pågår i Genève inom ramen för ECE,
FN:s ekonomiska kommission för Europa. Det är
en självklarhet för oss att vi samordnar oss våra
nordiska intressen när vi ändå träffas på nordisk
basis. Det är detta som kallas ett informellt
samarbete.
Det är väl utmärkt, och det handlar inte bara om
vår egen närmiljö utan om hela Europa och om hur
vi skall agera i UNCED, alltså på global basis. Det
är så vi skall utnyttja det nordiska samarbetet. Då
får det ännu bättre effektivitet än om man ägnar sig
bara åt de frågor som kan betalas inom en mycket
snäv budget på 650 miljoner s.k. starka danska
kronor.
Anf. 102 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag
vill bara önska Olof Johansson lycka till i
kommande lobbyverksamhet för satsningar på vår
närmiljö. Att miljön är en av de viktigaste frågorna,
särskilt här uppe i Norden, är vi helt överens om.
Så lycka till med den lobbyverksamheten!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 25 §.)
24 § Sveriges tillträde till konventionen
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 25 §.)
25 § Tillämpning i fråga om Haiti av lagen om
vissa internationella sanktioner
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
Beslut
UU3 Mänskliga rättigheter
Mom. 4 (kvinnans rätt till abort)
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. (kds)
Votering:
266 för utskottet
22 för res.
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
117 s, 10 v, 69 m, 24 c, 24 fp, 3 kds, 16 nyd, 3 -
För res.:
3 m, 19 kds
Frånvarande:
21 s, 4 v, 8 m, 7 c, 9 fp, 4 kds, 7 nyd, 1 -
Mom. 14 (bistånd till irakiska Kurdistan)
1. utskottet
2. men. (v)
Votering:
277 för utskottet
14 för men.
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
118 s, 71 m, 24 c, 25 fp, 21 kds, 17 nyd, 1 -
För men.:
12 v, 2 -
Frånvarande:
20 s, 2 v, 9 m, 7 c, 8 fp, 5 kds, 6 nyd, 1 -
Övriga moment
Kammare biföll utskottets hemställan.
UU6 Nordiskt samarbete
Mom. 4 (utredning av det framtida nordiska
samarbetet)
1. utskottet
2. res. (nyd)
Votering:
274 för utskottet
19 för res.
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
116 s, 12 v, 72 m, 24 c, 25 fp, 22 kds, 3 -
För res.:
19 nyd
Frånvarande:
22 s, 2 v, 8 m, 7 c, 8 fp, 4 kds, 4 nyd, 1 -
Mom. 8 (kommunikationerna inom
Barentsregionen)
1. utskottet
2. men. (v)
Votering:
282 för utskottet
13 för men.
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
118 s, 72 m, 24 c, 25 fp, 22 kds, 19 nyd, 2 -
För men.:
12 v, 1 -
Frånvarande:
20 s, 2 v, 8 m, 7 c, 8 fp, 4 kds, 4 nyd, 1 -
Övriga moment
Kammare biföll utskottets hemställan.
UU8 Sveriges tillträde till konventionen om
förlikning och skiljedom inom ESK m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UU9 Tillämpning i fråga om Haiti av lagen om vissa
internationella sanktioner
Kammaren biföll utskottets hemställan.
26 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Proposition
1993/94:77 En ombildning av
arbetsgivarorganisationen för det statliga området
Skrivelse
1993/94:95 Redogörelse för handläggningen av
prövningen av ansökan om en fast förbindelse över
Öresund
Motionerna
med anledning av prop. 1993/94:50 Fortsatt
reformering av företagsbeskattningen
1993/94:Sk5 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:Sk6 av Olle Schmidt (fp)
1993/94:Sk7 av Erling Bager och Christer Lindblom
(fp)
1993/94:Sk8 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:Sk9 av Hugo Hegeland (m)
1993/94:Sk10 av Karin Starrin (c)
1993/94:Sk11 av Roland Sundgren m.fl. (s)
1993/94:Sk12 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:Sk13 av Peter Kling och Bo G Jenevall
(nyd)
1993/94:Sk14 av Rune Thorén och Tage Påhlsson (c)
1993/94:Sk15 av Roland Sundgren m.fl. (s)
1993/94:Sk16 av Karin Starrin (c)
med anledning av prop. 1993/94:85 Vissa
skattefrågor rörande livförsäkring
1993/94:Sk17 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1993/94:Sk18 av Peter Kling och Bo G Jenevall
(nyd)
med anledning av prop. 1993/94:90 Översyn av
tjänstebeskattningen, m.m.
1993/94:Sk19 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:Sk20 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1993/94:Sk21 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:Sk22 av Stina Gustavsson och
Rosa Östh (c)
1993/94:Sk23 av Birger Andersson (c)
1993/94:Sk24 av Kjell Eldensjö och Fanny Rizell
(kds)
1993/94:Sk25 av Kjell Eldensjö (kds)
1993/94:Sk26 av Peter Kling och Bo G Jenevall
(nyd)
med anledning av prop. 1993/94:91 Vissa
fastighetsskattefrågor, m.m.
1993/94:Sk27 av Charlotte Branting (fp)
1993/94:Sk28 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1993/94:Sk29 av Sören Lekberg m.fl. (s)
1993/94:Sk30 av Stina Gustavsson och Birger
Andersson (c)
1993/94:Sk31 av Dan Eriksson i Stockholm
m.fl.(nyd)
27 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 24 november
1993/94:64 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet
Ulf Dinkelspiel om Sverige och EMU:
År 1997 -- eller allra senast 1999 -- är det tänkt att
EMU:s tredje fas skall börja gälla. Då skall
gemensam valuta och gemensam centralbank
införas. Innan dess måste medlemsländerna enligt
Maastrichtfördraget ha uppfyllt bestämda
konvergenskrav vad gäller budgetunderskott,
statsskuld, växelkurs, räntor och inflation.
Dessutom måste länderna i förekommande fall ha
ändrat sina lagar så att de nationella riksbankerna
garanterat är politiskt oberoende och har
prisstabilitet som huvudmål.
När dessa kriterier är uppfyllda fråntas länderna
sina nationella penningväsenden. Detta sker
genom beslut i unionsrådet med kvalificerad
majoritet, vilket i dag skulle betyda 54 av 76 röster.
Undantagna från detta beslut är Storbritannien och
Danmark som lyckats reglera undantag genom
särskilda protokoll.
När utrikeshandelsministern var i Bryssel den 10
november och redogjorde för den svenska
positionen beträffande Maastrichtfördraget
hävdade han att det ytterst är riksdagen som
självständigt fattar det avgörande beslutet om en
övergång från den andra till den tredje EMU-fasen.
Utrikeshandelsministern lär också ha sagt vid ett
pressmöte att om det blir ett nej till detta så
kommer Sverige inte med i den tredje fasen.
Utrikeshandelsministerns slutsats har motsagts av
EG-kommissionens Henning Christophersen, som
enligt Svenska Dagbladet den 12 november hävdar
att Sverige rent folkrättsligt har bundit sig för en
automatisk övergång när kriterierna är uppfyllda.
Luxemburgs premiärminister Jacques Santer har
enligt samma artikel uttalat att Sveriges riksdag
genom att godkänna Maastrichtfördraget begränsat
sin handlingsfrihet till att endast rösta ja till den
tredje fasen.
För att upphäva denna begränsning krävs enligt
EG-rätten ett uttryckligt och juridiskt bindande
undantag. Vad som sägs muntligt i ett anförande
saknar inom EG/EU praktisk betydelse.
Den valhänthet som tycks ha präglat regeringens
agerande inför förhandlingarna om den
ekonomiska och monetära unionen reser en mängd
frågor.
Har regeringen och den socialdemokratiska
oppositionen tänkt igenom konsekvenserna av att
delta i den ekonomiska och monetära unionen?
Vilket vetenskapligt underlag finns exempelvis för
de av unionen uppställda konvergenskriterierna?
Utifrån sett tycks de vara tillyxade utan närmare
eftertanke. Vad blir konsekvenserna för
sysselsättningen inom unionen om
konvergenskraven uppfylls, om Belgien skall
pressa sin statsskuld från 135 till 60 % av BNP, om
Grekland skall ta ner sin inflation från 13 till 3 %
och om Italien skall halvera sin statsskuld? Några
sådana analyser har inte gjorts.
Vilka konsekvensanalyser kommer för Sveriges
vidkommande? Hur många miljarder i åtstramning
och utgiftsminskningar innebär accepterandet av
EMU:s andra fas för den svenska offentliga
sektorn? Detta borde rimligtvis utredas innan
Sverige säger ja till EMU.
Utrikeshandelsministerns metod att begränsa de
svenska synpunkterna angående EMU till en
muntlig redogörelse väcker dessutom farhågor om
de övriga frågor det förhandlas om. Om de svenska
särkraven kommer att manifesteras med muntliga
markeringar och ensidiga deklarationer från svensk
sida kommer de att sakna praktiskt värde i den
fortsatta processen. Minimum för om undantag
skall kunna betecknas som undantag är att de skrivs
in i ett eventuellt tillträdesfördrag och blir en del av
unionens primärrätt.
Jag vill därför fråga statsrådet:
1. Innebär den svenska förhandlingspositionen
några som helst bindande undantag från
Maastrichtfördragets tvingande bestämmelser för
ekonomin och riksbankens ställning, och därmed
från den automatiska övergången till EMU:s tredje
fas?
2. Vilka konsekvensanalyser har gjorts angående
utfallet för svensk ekonomi om Sverige
underordnas unionens konvergenskrav?
3. Syftar regeringen i
medlemskapsförhandlingarna att få till stånd att
undantag skrivs in i tillträdesfördraget?
1993/94:65 av Sten Andersson i Malmö (m) till
statsrådet Bo Könberg om vård i livets slutskede:
f413 > Eutanasi (en god och stilla död).
f413 > Jag drar inga förhastade slutsatser
Jag vet att döden återstår
Men det skall vara sång och dans och
glam på vägen dit
Värdighet
Matpaus
Böcker och vänskap
Förf: Birgitta Boucht
Ovanstående håller de flesta med om,
dock med tillägget att även den sista tiden
i livet skall vara värdig. Så är det tyvärr
inte alltid.
Läkarvetenskapen har under 1900-talet
gjort stora framsteg till fromma för
mänskligheten. Tidigare obotliga
sjukdomar och svåra lidanden kan nu botas
och lindras tack vare en framgångsrik
forskning och teknisk utveckling.
Tragiskt nog har dessa framsteg ibland
dess värre inneburit ett svårt lidande för
människor i livets slutskede. Människor
som inte längre varit kontaktbara och
som aldrig, baserat på vetenskaplig
expertis, kan tänkas bli så, har fått sina
liv ''förlängda'', detta på grund av en
medicinsk teknik som förmodligen
många inte önskar skall tillämpas i dessa
fall.
Att sluta livet efter att kanske under lång
tid ha levt ''konstgjort'', där
värdigheten för människan som levande
varelse i stort saknas, är verkligen
avsaknad av värdighet!
I riksdagen har under årens lopp
motioner lagts med önskemål om
utredning avseende en värdig vård under
livets sista dagar. Dessutom menar de
tillfrågade i olika
opinionsundersökningar att
''konstgjorda'' livsuppehållande insatser
inte är förenliga med mänsklig
värdighet.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att
vidta så att människor under livets
slutskede blir behandlade på ett värdigt
vis?
Är statsrådet beredd att medverka till en
lagstiftning där den enskilda
människan får en större
bestämmanderätt över vården i livets
slutskede?
28 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 23 november
1993/94:193 av Kaj Larsson (s) till
jordbruksministern om Östersjöfisk
som födämne:
I förra veckan varnades allmänheten via
pressen för att äta Östersjöfisk, med
bl.a. rubriker som ''Ät aldrig
Östersjöfisk'' och ''Mäns könsorgan kan
missbildas''. En orolig allmänhet togs på
sängen av katastrofbudskapet, och det
återspeglade sig i försäljningen av
Östersjöfisk. Vissa affärer vägrar
också att sälja fisk från Östersjön. Det är
överläkare Lennart Hardell vid
regionsjukhuset i Örebro som i
debattartiklar varnar för PCB, ett gift som
bl.a. påträffas i Östersjön. Han refererar
till en amerikansk undersökning och menar
t.o.m. att kvinnor som vill ha barn skall
undvika att äta Östersjöfisk.
Livsmedelsverket delar inte Hardells
uppfattning utan anser att den är väsentligt
överdriven. Läkaren Bengt Göran
Svensson, Lund, lägger i december
fram en doktorsavhandling om
fiskkonsumtion och påstår att fisk är nyttig
mat, trots PCB och annat elände.
Experterna och forskarna har tydligen
olika uppfattning i denna så viktiga
hälsofråga. Konsumenten frågar sig, vem
skall jag tro på, och väljer den försiktiga
vägen och undviker Östersjöfisk.
Detta försämrar ytterligare situationen
för det redan hårt utsatta yrkesfisket
längs Östersjökusten.
Vad tänker jordbruksministern vidta för
åtgärder för att ge konsumenterna en
korrekt information om farligheten eller
ofarligheten i att äta Östersjöfisk och för
att kompensera yrkesfisket längs
Östersjökusten för inkomstbortfall som det
onekligen blir efter sådana
larmrapporter?
1993/94:194 av Catarina Rönnung (s) till
försvarsministern om militärpsykiatrisk
vård för svensk FN-personal:
När riksdagen beslutade om att Sverige
skulle medverka med fredsbevarande och i
vissa fall fredsframtvingande insatser i
det forna Jugoslavien borde som
försvarsutskottet uttrycker det ''stor
omsorg läggas på stöd åt personalen och
deras anhöriga när uppdraget slutförts''.
Risken för bestående psykiska men för
de unga människor som upplevt krigets
brutalitet är betydande.
Avser försvarsministern att verka för att
militärpsykiatrisk vård kommer till
stånd, gärna efter norsk modell, så att
riksdagens intentioner vad avser
omsorg om FN-personalen till fullo
uppnås?
1993/94:195 av Kaj Larsson (s) till
jordbruksministern om
fiskberedningsindustrins arbetssituation:
Det svenska yrkesfisket i Östersjön är
som bekant mycket dåligt. Årets svenska
kvot av både lax och torsk är uppfiskad.
Bara ett fåtal båtar får på licens fiska torsk
på ryskt vatten. Övriga båtar får ligga
still men har då en ersättning från a-
kassan på ca 500 kr per man och dygn
plus fartygsersättning med mellan 400 och
2 000 kr.
Fiskberedningsindustrin
(förstahandsmottagare) och dess
personal kommer i kläm vid sådana
tillfällen då råvarubrist inträffar på
grund av fiskestopp. Företagen
permitterar sina anställda och får då
ersättning med 375 kr per arbetare och
dag från I.U.P. Resten, drygt 400 kr per
dag och anställd, skall erläggas av
företaget.
Eftersom tillgången på fisk har varit dålig
de senaste åren har
beredningsindustrin flera besvärliga år
bakom sig och har däför inte några
reservfonder eller övervinster att tillgå.
Risken är därför stor att
beredningsindustrin försvinner innan vi
kommer in i EG om inte åtgärder
vidtas.
Vad tänker jordbruksministern vidta för
åtgärder för att ge beredningsindustrin
och dess personal en jämnare och
tryggare arbetssituation så att risken för
nedläggning uteblir?
1993/94:196 av Margareta Viklund (kds)
till statsrådet Alf Svensson om stöd till barn
vars föräldrar avlidit i hiv/aids:
Under en konferens om hiv/aids, som
hölls under överinseende av WHO i
Riga i april 1993, redovisades det att
minst ett par miljoner barn i dag är
föräldralösa på grund av att föräldrarna
avlidit i aids. År 2000 kommer det enligt
WHO:s uppskattning att finnas omkring
nio miljoner föräldralösa barn enbart i
Afrika.
Dessa barn är oerhört utsatta. Redan
innan föräldrarna avlider i aids måste
barnen i stor utsträckning hjälpa till med
familjens försörjning och med att vårda
sina sjuka föräldrar och syskon. Barnen
har mycket begränsade möjligheter att
forsätta i skolan. Omgivningens rädsla
för aids kan meföra social utfrysning. Den
stora psykiska och fysiska press barnen
utsätts för gör dem känsligare för
infektioner. Risken är stor att de också
infekteras av hiv.
Jag vill därför fråga statsrådet: På vilket
sätt agerar Sverige för att ge stöd till
projekt som syftar till att hjälpa de på
grund av hiv/aids föräldralösa barnen?
29 § Kammaren åtskildes kl. 15.23.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 14 § anf. 28 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m.
22 § anf. 67 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.