Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1993/94:24

Tisdagen den 16 november

Kl. 14.00

---

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 8, 9 och 10
november.

2 § Ledighet

Tredje vice talmannen meddelade att Bengt
Dalström (nyd) ansökt om ledighet för FN-uppdrag
under tiden den 18 november -- den 17 december.

Kammaren biföll denna ansökan.

Tredje vice talmannen anmälde att Vivianne
Franzén (nyd) skulle tjänstgöra som ersättare för
Bengt Dalström.

3 § Svar på fråga 1993/94:14 om utvecklingen i
Ryssland

Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Hans Göran Franck har frågat mig
vilka risker det finns att Ryssland varaktigt
utvecklas i odemokratisk riktning med allvarliga
kränkningar av mänskliga rättigheter och hur
regeringen vill främja demokratiseringsprocessen.

Höstens politiska kris i Ryssland bottnade i
motsättningarna mellan en grundlag och ett
parlament, tillkomna under det sovjetiska
enpartisystemet, och en president som nyligen fått
sitt mandat bekräftat i en folkomröstning.
Reformpolitiken och försöken att komma ut ur
krisen genom parlamentsval blockerades.
President Jeltsins åtgärd att upplösa det gamla
parlamentet och utlysa nyval var ett försök att bryta
dödläget och rimmade enligt vår uppfattning väl
med den demokratiska grundprincipen att
folkviljan bäst kommer till uttryck i fria val.

Krisen kulminerade den 3 och 4 oktober i ett
uppror som slogs ned av militär. Det är tragiskt att
våld kom till användning och att så många
människoliv gick till spillo, men ansvaret för
blodsutgjutelsen måste i första hand läggas på dem
som med våld försökte vrida klockan tillbaka och
hejda demokratiseringsprocessen. I själva verket
kan det vara befogat att tala om ett försök till
statskupp.

Det är vår förhoppning att valförberedelserna skall
fortsätta i en lugn atmosfär där olika politiska
meningsriktningar kommer till tals. Sverige utgår
från att demokratins spelregler och respekten för
mänskliga rättigheter skall iakttas fullt ut.

Undantagstillståndet har glädjande nog upphävts
och ett partiväsen börjar växa fram. För
demokratin är det viktigt att partier och
massmedier fritt får framföra sina åsikter. Samtidigt
saknar Ryssland under sin övergång från diktatur
till demokrati ännu ett fast regelverk för
massmedier och partier. Därför får en del av
regeringens åtgärder ad hoc-karaktär. Så har
exempelvis organisationer och massmedier som
propagerade för våld och antisemitism förbjudits.

Det är dock positivt att företrädare för de stora
oppositionspartier som avstängdes efter valet nu
ändå får möjligheter att kandidera i valet och att
tidningen Pravda återigen kan komma ut. Det har
också givits löften om att alla partier som deltar i
valet skall få tilldelning av TV-tid.

De problem i form av sjunkande levnadsstandard,
växande brottslighet och bristfällig rättsordning
som Ryssland nu upplever kan enligt vår mening
bara övervinnas av en regering med ett klart folkligt
mandat. Vi hoppas därför att valet skall resultera i
en demokratiskt förankrad regering som förmår
fullfölja övergången från ett ineffektivt och
resursslösande system till en marknadsekonomi
som bättre tillgodoser befolkningens behov. Ett
parlament som speglar folkmajoritetens
värderingar är också bäst skickat att stifta de lagar
som krävs för att Ryssland skall bli en rättsstat där
den enskilda medborgarens fri- och rättigheter
skyddas.

Ryssland har inbjudit Sverige och andra länder att
tillhandahålla valövervakare vid decembervalet. Vi
är också, som tidigare, beredda att på andra sätt
bidra med våra erfarenheter av hur en demokratisk
rättsstat fungerar och vid behov framföra våra
synpunkter, även kritiska sådana, på hur
demokratin och de mänskliga rättigheterna
tillvaratas i Ryssland.

Ytterligare en viktig väg för att främja Rysslands
utveckling till ett demokratiskt samhälle och en
rättsstat är den samarbetsprocess som inletts
mellan Ryssland och Europarådet. På sikt syftar
detta samarbete till att Ryssland skall kunna tas upp
som fullvärdig medlem i Europarådet.

Naturligtvis finns det risker förenade med de
väldiga omvandlingar som pågår i Ryssland. Hur
stora de riskerna är kan vi för dagen inte bedöma.
Rysslands öde avgörs främst av ryssarna själva. Vad
Sverige kan göra är att tillsammans med andra
länder ge ett kraftfullt stöd åt
demokratiseringsprocessen och utvecklingen mot
en rättsstat. Det är också vad vi försöker göra efter
bästa förmåga och i många olika former. Vi
kommer att fortsätta både det biståndet och
uppmaningarna till Rysslands regering att följa de
demokratiska spelreglerna.

Anf. 2 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Utvecklingen i Ryssland är i vissa avseenden tragisk
och djupt oroande. Rysslands parlament, som
Sveriges riksdag har haft flitigt utbyte med, är
upplöst. Inget fungerande parlament har funnits
sedan Boris Jeltsin genom dekret övertog all makt.
Maktövertagandet skedde med tillgripande av
undantagstillstånd och utegångsförbud. Boris
Jeltsin har på ett uppseendeväckande och
klandervärt sätt återtagit en uttrycklig utfästelse att
i mitten av 1994 utlysa presidentval.

En rad tidningar har förbjudits,
demonstrationsfriheten har inskränkts,
rättsväsendet fungerar inte och allvarliga övergrepp
förekommer i stor omfattning mot domare,
åklagare, poliser och advokater. Den organiserade
brottsligheten växer lavinartat och sprider sig till
grannländer, även till Sverige. Vissa källor uppger
att även regeringsadministrationen är infiltrerad av
maffians tentakler. Organisationer för mänskliga
rättigheter har framfört åtskillig kritik mot
maktutövningen. Amnesty International
rapporterar om brutal behandling och misshandel
av gripna i häkte i samband med händelserna i
oktober i år.

Det var något förvånande att statsminister Carl
Bildt för någon tid sedan förklarade att Sverige
stöder Rysslands medlemsansökan i Europarådet.
Nu säger utrikesministern att det gäller på sikt.
Uttalandet är problematiskt, eftersom det minskar
Europarådets möjligheter att utöva press på
Ryssland för att man skall genomföra sådana
reformer och förändringar som befordrar och
påskyndar demokratiseringsprocessen. Är det
verkligen regeringens uppfattning att Ryssland i
dag uppfyller kvalifikationerna för inträde i
Europarådet?

Anf. 3 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! I mitt svar lyfte jag särskilt fram att
det har inletts en s.k. samarbetsprocess mellan
Ryssland och Europarådet. Vi menar att det är
mycket väsentligt att man den vägen får en dialog
och en diskussion. Jag tror att denna
samarbetsprocess kan få ökade möjligheter att
avsätta positiva resultat också när valen i december
öppnar möjligheterna för regeringen och ett nyvalt
parlament att skapa en institutionell ram för ett
demokratiskt rättssamhälle. Det är det som
behövs. Det behövs en ny konstitution i Ryssland.
Det behöver också skapas en institutionell ram för
ett demokratiskt rättssamhälle.

När dessa möjligheter öppnas genom de allmänna
valen är det vår förhoppning att detta kommer att
leda till att Ryssland kan komma att upptas som
fullvärdig medlem i Europarådet. Sverige har alltid
gett uttryck för att vi vill hålla på den standard som
Europarådet har.

Anf. 4 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det är det senare som är viktigt i det
här sammanhanget, att den standard som
Europarådet skall upprätthålla följs och att stadgar
och statuter strikt hålls. Enligt min mening kan man
än så länge inte säga att Ryssland uppfyller de krav
som står angivna. Därför är det så viktigt att man
inte, på det sätt som statsministern gjorde, lovar ut
ett ställningstagande på förhand. Nu är det särskilt
viktigt att vi kan utöva all tänkbar press för att
Ryssland skall kunna bli en fullvärdig demokrati.

Det är bra att det i frågesvaret sägs att man fullt ut
måste visa respekt för de mänskliga rättigheterna.
Detta är inte delbart. Det är också ytterligt viktigt
att man skapar förutsättningar för detta genom ett
aktivt stöd, men också genom kritik.

Anf. 5 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Jag vill bara understryka att Ryssland
nu står inför sina första riktigt fria val sedan det
kommunistiska tyranniets tid. Ryssland står också
inför att anta en ny konstitution. Det är alldeles
klart att man befinner sig i en övergångstid, som
skapar sina speciella problem. Det är viktigt för oss
att i denna situation stödja de demokratiska
krafterna och även uttrycka våra mycket starka
förhoppningar om att vi skall få se en process som
leder till ett demokratiskt rättssamhälle. Denna
process måste ju fullföljas också efter det att valen
har ägt rum.

Anf. 6 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Nu står vi inför valet den 12
december. Valförberedelserna är i full gång. Jag
hör till dem som är föreslagna att vara
valobservatörer. Det är mycket viktigt att det blir
en allsidig övervakning av detta val. Vi skall inte
bara övervaka själva valet, utan vi skall också göra
iakttagelser och studier av det som sker runt
omkring.

Nu gäller det verkligen att det kommer fram
objektiv, saklig, information om situationen. Det
finns en tendens att man underskattar de
svårigheter som finns och att man håller tillbaka
kritiken. Det tycker jag är olyckligt. Det viktiga är
inte att säga att man stöder den och den personen.
Det viktiga är att stödja demokratin, de mänskliga
rättigheterna och förutsättningarna för detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på frågorna 1993/94:22 och 146 om
inrikes strider i Turkiet m.m.

Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Berith Eriksson har frågat mig vilka
initiativ regeringen avser ta inom internationella
forum såsom FN, ESK och Europarådet för att få
slut på inbördeskriget i Turkiet. Ingela Mårtensson
har frågat mig vad Sverige kommer att göra för att
demokratiska val skall kunna genomföras i sydöstra
Turkiet nästa år. Jag avser att besvara dessa frågor
i ett sammanhang.

Berith Erikssons fråga syftar på striderna i sydöstra
Turkiet mellan PKK-gerillan och turkisk militär,
vilka har intensifierats sedan PKK i maj bröt sin
vapenvila. PKK:s attacker och militärens
motattacker har lett till en upptrappning av
övergreppen mot den civila befolkningen.
Åtskilliga byar har attackerats och rivits varpå
befolkningen har sett sig tvungen att flytta till
städerna eller de västra delarna av landet, vilket har
skapat nya sociala spänningar. Under den senaste
tiden har även skollärare, turister, journalister och
representanter för politiska partier blivit mål för
våld och hot i regionen. På grund av det
upptrappade våldet finns det på vissa håll en oro för
att de lokalval som skall genomföras i de sydöstra
provinserna i mars inte kommer att kunna
genomföras.

Herr talman! Det är viktigt att skilja på kurdfrågan
och PKK. Turkiet har en rätt att bekämpa
terrorism, men detta måste ske inom ramen för
demokratiska principer och rättsstaten. Sverige
betraktar inte PKK som legitim företrädare för
kurderna i Turkiet och accepterar inte dess
metoder. Samtidigt anser vi att kurdernas
mänskliga och kulturella rättigheter måste
respekteras. Turkiet hör, som medlem i ESK och
Europarådet, hemma bland de europeiska
demokratierna, varför vi har höga krav på landet
när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.
Erfarenheterna visar att respekten för mänskliga
rättigheter inte är ett hinder, utan ett av flera
redskap, i arbetet för att bekämpa terrorism. Det
är angeläget att den politiska viljan att öka
respekten för mänskliga rättigheter, som på senare
år funnits i Turkiet, inte försvagas på grund av det
upptrappade våldet i de sydöstra provinserna.
Respekten för mänskliga rättigheter är en
återkommande punkt på dagordningen vid våra
bilaterala kontakter med Turkiet. Jag hade själv
tillfälle att diskutera ämnet med president Demirel,
vice premiärminister Karayalcin och
utrikesminister Cetin vid mitt besök i Ankara i
oktober.

Herr talman! Av de internationella
organisationerna är det hittills Europarådet som
främst har behandlat situationen i sydöstra Turkiet.
Denna organisation har bl.a. fasta mekanismer för
att behandla brott mot mänskliga rättigheter, såsom
den enskilda klagorätten till domstolen för de
mänskliga rättigheterna i Strasbourg och
tortyrkommitténs rapporter om landets efterlevnad
av den europeiska tortyrkonventionen. De
inbördes striderna i sydöstra Turkiet har hittills inte
tagits upp i organisationer som FN eller ESK.

Däremot har ESK:s parlamentarikerförsamling
diskuterat frågan vid sitt möte i Helsingfors i juli
och i slutdeklarationen rekommenderat
medlemsländernas parlament att utse delegationer
för att observera kurdernas situation i Turkiet. Som
vi alla vet är det ofta svårt att behandla konflikter
av detta slag i internationella organisationer där
skilda intressen gör sig gällande. Initiativ som redan
från början bedöms sakna utsikter till framgång
kan, om de ändå görs, motverka sitt syfte.
Karaktären av konflikten i sydöstra Turkiet gör att
den är svår att få upp på de internationella
organisationernas dagordning. Turkiet anser att
konflikten består i legitim bekämpning av
terrorism, varför man sannolikt inte skulle
medverka till att frågan tas upp i internationella
forum. Även det faktum att kurdfrågan berör icke
ESK-länder som Irak, Iran och Syrien försvårar
dess hantering i ESK.

Frågan om den kurdiska befolkningens ställning
och rättigheter i Turkiet bör lösas genom fredliga
medel och dialog. Sverige fortsätter att noggrant
följa utvecklingen i frågan, även med avseende på
lokalvalen i mars. Jag utgår ifrån att den turkiska
regeringen kommer att vidta alla åtgärder för att
dessa val skall kunna genomföras.

Anf. 8 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Jag vill börja med att påpeka att vapenvilan var
ensidigt proklamerad av PKK och att den möttes av
Turkiet med fortsatt mördande av civila och med
förstörelse av byar.

I det här fallet måste ju grunden till problemet
angripas. Den finns i landets konstitution.
Exempelvis förbjuds politiska partier att över
huvud taget tala om att det inom republiken Turkiet
finns minoriteter av olika nationaliteter och att det
finns olika religioner, kulturer och språk osv.

Undantagstillståndet, och lagarna runt det,
omöjliggör också en fredlig lösning. Det gör att det
är omöjligt att starta en dialog och den vägen få en
lösning på problemet. Man måste titta på detta för
att se hur Turkiet egentligen bryter mot
internationella konventioner.

Utrikesministern säger att Sverige inte betraktar
PKK som en legitim företrädare för kurderna i
Turkiet och att Sverige inte accepterar dess
metoder. Det är vi överens om. Men i dag gick det
exempelvis ut i turkisk radio att statsministern
krävde att immuniteten för HEP-delegaterna i
parlamentet skulle upphävas. Utrikesministern var
i Turkiet och pratade med företrädare för Turkiet.
Hade de någon plan för hur man skulle gå till väga
för att lösa detta på en fredlig väg genom
förhandlingar?

Anf. 9 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag ber också att få tacka för svaret.

Bakgrunden till min fråga var att jag för några
veckor sedan träffade borgmästaren i Cizre i
turkiska Kurdistan. Han tog just upp att situationen
har blivit betydligt allvarligare -- frågesvaret visar
också på att situationen har spetsats till och att den
i dag är mer eller mindre ohållbar. Han oroade sig
särskilt för att de kommunala valen kanske inte
skulle kunna genomföras, därför att man i både
press och parlamentet har diskuterat att det kanske
inte går att genomföra dem. Man kan undra om
Turkiet verkligen är en demokrati om det inte går
att genomföra demokratiska val. Det finns en stor
oro bland befolkningen för att det i stället blir
militären som tillsätter de poster som de folkvalda
skulle ha.

Jag undrar också vad företrädarna för Turkiet sade
i de bilaterala överläggningar som vår
utrikesminister hade i Turkiet. Turkiet måste ju
ändå vara intresserat av att det blir en lösning av
detta problem. Det kan ju inte fortsätta som nu,
med ständiga upptrappningar.

Därför undrar jag: Har Turkiet motsatt sig att man
tar upp denna fråga inom ESK? Såsom ett
internationellt organ skulle ESK kunna hjälpa till
för att på diplomatisk och politisk väg försöka finna
lösningar på situationen.

I sitt svar talar utrikesministern om en ''rättsstat''.
Men Turkiet fungerar inte såsom en rättsstat för
minoriteterna i sydöstra Turkiet. Det är inte bara
fråga om våld, utan rena avrättningar sker utan att
domstolar har varit inkopplade. Framför allt den
civila befolkningen, som inte är engagerad i PKK
eller på annat sätt, blir en måltavla för detta
inbördeskrig.

Anf. 10 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Först vill jag besvara Ingela
Mårtenssons fråga. Jag tror att möjligheterna att
genomföra lokalvalen i sydöstra Turkiet den 27
mars 1994 är goda. Jag delar hennes bedömning att
det är viktigt att de kan äga rum. De kommer med
stor sannolikhet att påverkas av firandet av det
kurdiska nyåret veckan före. För att valen inte skall
inställas är det naturligtvis viktigt att detta firande
inte utnyttjas för provokationer utan får bli ett
lugnt firande.

Erfarenheterna från andra situationer i andra
länder visar att våld alltid är ett hot mot de
demokratiska processerna. Det är ett
konstaterande som vi måste göra.

I mina överläggningar med de turkiska
representanterna framförde jag -- vilket jag också
har redogjort för i mitt svar -- den svenska
synpunkten att varje stat har rätt och skyldighet att
bekämpa terrorism. Men detta måste ske med
respekt för rättsstaten och för demokratins
principer. Det är naturligtvis oroande att också
övergreppen mot de mänskliga rättigheterna ökar i
detta läge av våldsupptrappning. Detta är mycket
beklagligt, vilket jag också framförde med stor
skärpa till de turkiska ledarna.

Anf. 11 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Våldet och dödandet i de kurdiska
provinserna i dag är förfärligt. Flera människor dör
där dagligen än i t.ex. Sarajevo. Det kommer
ständigt uppgifter från olika källor. Mänskliga
rättighetsorganisationens redogörelse för de
senaste åtta månaderna fram till augusti är verkligt
skrämmande. 760 medlemmar av PKK-gerillan,
472 militärer och 270 civila har dödats. 388 personer
har avrättats utan rättegång. 158 byvakter har
dödats, varav 10 har dött av tortyr.

Det måste vara möjligt att utröna och eliminera
grundorsakerna till detta upptrappade våld.
Turkiet har inte gjort särskilt mycket för att arbeta
i denna riktning.

Anf. 12 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Skall jag tolka utrikesministern så att
det inte finns möjlighet att ta upp denna fråga inom
ESK? ESK skall ju ändå verka förebyggande och
bidra till freden. Nu pågår ju ett inbördeskrig här.
ESK, som skall verka för säkerheten i Europa,
borde med all kraft engagera sig i vad som pågår i
sydöstra Turkiet. Även när det gäller
valövervakning finns det instrument inom ESK.
Skulle man inte kunna tänka sig att ESK skickade
en emissarie redan i samband med firandet av det
turkiska nyåret och sedan en i samband med valet?
Är detta möjligt?

Anf. 13 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Det är väldigt viktigt för mig att här i
kammaren få förmedla min bestämda tro att en
dialog med de turkiska ledarna och myndigheterna
i dessa frågor har stor betydelse. Jag har själv fört
en sådan dialog och kommer säkert att få flera
tillfällen att föra den. På detta sätt skall naturligtvis
det internationella samfundets engagemang i fråga
om de mänskliga och kulturella rättigheterna och
en demokratisk utveckling i Turkiet vara mycket
starkt. Vi har pekat på att karaktären på konflikten
i sydöstra Turkiet med dessa speciella drag av
terrorism gör det svårt att föra upp den på de
internationella organisationernas dagordning.

Anf. 14 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Frågan blir intressant också i ett litet
större perspektiv, eftersom Turkiet nu framhåller
att PKK för närvarande har stöd av Syrien, Iran,
Irak och Armenien. Det tyder inte på att striderna
kommer att minska. I stället är det stor risk för att
striderna trappas upp. Vi får inte göra det misstaget
att vi inte ingriper i tid utan väntar på att det blir än
värre.

Anf. 15 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag är fullt på det klara med att många
olika grupperingar och inte bara PKK utför
terrordåd. Det finns ju också andra grupper vilkas
verksamhet kan betecknas såsom terrorism. Detta
får dock inte hindra att man försöker finna en
lösning som inte är våldsam. Därför vill jag gärna
upprepa min fråga: Tror utrikesministern att det
finns någon möjlighet för ESK att sända en
delegation inför valet eller är det utsiktslöst?

Anf. 16 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Jag har tidigare betonat -- och vill åter
betona -- både det svenska engagemanget i denna
fråga liksom det internationella samfundets ansvar.
Jag har samtidigt pekat på svårigheterna att föra
upp denna fråga med dess klara inslag av terrorism
på olika internationella organisationers
dagordning.

På Ingela Mårtenssons fråga om ESK:s möjlighet
att sända en delegation vill jag svara att det i hög
grad beror på om vi får en begäran från Turkiets
regering om valobservatörer. ESK arbetar ju med
konsensusprincipen såsom huvudprincip.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1993/94:75 om stödet åt
svenska medborgare som fängslats utomlands

Anf. 17 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Hans Göran Franck har frågat mig
hur det svenska stödet åt fängslade svenskar
utomlands genomförs i praktiken och vilka
prioriteringar som görs.

Ett av utlandsmyndigheternas åligganden är att
hjälpa svenskar som berövats friheten utomlands.
Under tiden från gripande till dess dom meddelas
är huvuduppgiften att se till att den misstänkte får
ett rättsskydd som så långt som möjligt motsvarar
det som vi har i Sverige. Ett primärt
rättssäkerhetskrav är att den som berövats friheten
erbjuds hjälp med att skaffa försvarsadvokat och
tolk. Självklart gäller detta alla typer av brott.
Några prioriteringar görs således inte.

Om den åtalade döms till fängelse och domen
vinner laga kraft, är uppgiften att se till att den
dömde får en så dräglig tillvaro som möjligt i
fängelset. Besök ordnas regelmässigt. Vid behov
skall utlandsmyndigheten ordna med adekvat kost
och, om det behövs, läkar- och tandvård.

När det finns formella möjligheter att få
straffverkställigheten överförd till Sverige,
upplyses den dömde om förutsättningarna. UD
sköter sedan ansökan till domslandet.

Ibland kan det vara befogat att vidta ytterligare
åtgärder. Då måste ett antal faktorer övervägas.
Domslandets maktutövning gentemot utlänningar
begränsas av de grundsatser i allmän folkrätt som
kräver att denna maktutövning håller internationell
standard. Det betyder att utlänning har rätt till ett
rättegångsförfarande och en strafftillämpning som
tillgodoser grundläggande rättssäkerhetsgarantier
och inte diskriminerar honom. Om dessa
grundsatser inte följs av domslandet, kan det vara
befogat att överväga en intervention genom
diplomatiska kanaler. Om domslandets
rättsordning väsentligen skulle skilja sig från vår
egen, kan detta vara ett skäl till agerande.

1973 års lag om bistånd till svenska medborgare i
utlandet m.m. föreskriver att den som
stadigvarande vistas utomlands skall erhålla bistånd
endast om särskilda skäl föreligger. I ett sådant fall
får styrkan av den dömdes anknytning till Sverige,
släktrelationer etc., vägas in. Om en utlandssvensk
råkat ut för frihetsberövande i ett land som har en
rättsordning och ett rättsväsende som starkt
avviker från svenska förhållanden, kan det finnas
sådana särskilda skäl som avses i 1973 års lag.

Självklart spelar också förhållandena i fängelset i
domslandet och den dömdes hälsotillstånd en viktig
roll vid en bedömning av huruvida fallet skall tas
upp på ett extraordinärt sätt.

Jag kan försäkra Hans Göran Franck att UD och
utlandsmyndigheterna lägger ner ett omfattande
arbete för att tillvarata och skydda våra
medborgares intressen i utlandet.

Anf. 18 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
Det innehåller en hel del allmän information som
kan vara av värde för många i utsatt belägenhet.

Bakgrunden till min fråga är att svenskar som sitter
eller har suttit i fängelse utomlands har behandlats
med olika grad av intresse från
Utrikesdepartementets sida. Det är tydligt att
aktiviteten har ökat då det funnits en stark opinion,
som i fallet med de tre svenskar som satt fängslade
i Irak. I andra fall, där det offentliga intresset varit
mindre eller litet, har insatserna varit mer
begränsade.

Många har frågat sig varför regeringen inte har varit
mer aktiv i fallet Annika Östberg -- framför allt
efter regeringsskiftet i USA. Förutsättningarna för
att nå resultat bör vara betydligt större efter det att
USA fått en ny demokratisk president. Här bör
förnyade ansträngningar göras. Jag förväntar mig
initiativ på hög nivå. Vad är utrikesministern
beredd att ytterligare göra för egen del i detta fall?

Ett annat fall gäller svenske medborgaren Ömer
Altay Yygit som nyligen satt häktad i Tyskland. Där
hotades han av utlämning. Det anmärkningsvärda
i det fallet var att Utrikesdepartementet inte hade
underrättat honom om att Turkiet gjort en
utlämningsanmälan mot honom.

Anf. 19 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! När det gäller de tre svenskarna i Irak
var det fråga om en rättsordning som väsentligen
skiljer sig från vår egen och en dom som enligt vår
rättsuppfattning inte stod i rimlig proportion till
gärningen. Gärningen skulle sannolikt ha
betraktats som en förseelse hos oss.

Det fanns således mycket starka skäl att rikta en
vädjan om benådning till de irakiska
myndigheterna. Jag tycker inte att vi på UD skall
skämmas för det starka engagemang som vi lade
ned för att få Iraksvenskarna loss.

Fallet Annika Östberg har varit aktuellt för UD
ända sedan december 1983. De av mina
medarbetare som har att jobba med dessa frågor
försäkrar att det finns få konsulär- och rättsfall där
UD lagt ned så omfattande arbete som när det
gäller Annika Östberg. I detta fall handlar det om
att försöka få en strafföverföring till Sverige.

Anf. 20 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag klandrar inte alls regeringen för
de insatser som gjordes när det gäller frigivningen
av de tre svenskarna i Irak. Det var tvärtom mycket
angeläget att man satte in ett starkt agerande. Det
borde kanske ha gjorts på ett tidigare stadium, men
det var ändå viktigt.

Jag hänvisade inte till detta fall för att säga att
regeringen skall göra mindre, utan för att säga att
den skall göra mer i andra fall.

Jag undrar verkligen om utrikesministern inte kan
ta nya initiativ när det gäller Annika Östberg. Det
behövs att någon på hög nivå tar initiativ. Jag tycker
inte att jag riktigt fått svar på frågan om vad
utrikesministern själv är beredd att göra på den
punkten.

Jag gjorde för några år sedan ett besök hos svenska
kyrkan i USA. Där framfördes åtskillig kritik mot
hur man hjälpte svenskar som satt i fängelse.

Anf. 21 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Herr talman! Den som är ansvarig för sådana här
fall på UD -- Örjan Landelius -- har varit i
Washington för samtal med myndigheterna. Det
var för ungefär sex veckor sedan. Därmed kan man
säga att vi startar en dialog med den nya
administrationen. Jag är inte helt övertygad om vad
regeringsskiftet i Förenta staterna innebär, Hans
Göran Franck. Men självfallet skall vi ta vara på de
eventuella speciella möjligheter som
regeringsskiftet ger. Vi har alltså inlett en dialog
också med myndigheterna i Washington.

Eftersom Hans Göran Franck efterlyser initiativ
från vår sida vill jag berätta att justitieminister Gun
Hellsvik och jag själv i ett gemensamt brev till
Kaliforniens guvernör nu har riktat en ny vädjan i
fallet Annika Östberg vad gäller överföringen till
Sverige.

Det är möjligt att även använda detta brev för att
ta upp en förnyad dialog med administrationen i
Washington. Det är vår avsikt.

Anf. 22 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Den dialogen med administrationen i
Washington tycker jag skall komma till stånd så
snart som möjligt. Jag uppfattar att
utrikesministern är beredd att göra något, men jag
tycker att det bör ske skyndsamt. Annika Östberg
har suttit alldeles för länge i fängelse. Det är hög tid
att agera snabbt.

Det finns enligt min mening anledning att göra en
mer grundlig översyn av rutiner och praxis. Den
redovisning som offentliggjordes för en tid sedan är
bra, men det finns alltid en risk för att det kan gå
en viss slentrian i sådana här ärenden.

Jag uppfattar utrikesministern så, att hon är beredd
att ägna större uppmärksamhet åt dessa frågor i
fortsättningen. Det är bra.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på frågorna 1993/94:71 och 93 om
arbetslöshetsersättning och deltidsarbete

Anf. 23 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):t

Herr talman! Göte Jonsson och Arne Jansson tar
upp samma problemställning, och jag besvarar
därför deras frågor i ett sammanhang.

Enligt uppgifter i massmedier har en arbetslös
elektriker nekats rätt till arbetslöshetsersättning på
grund av att han blivit återanställd på deltid hos sin
tidigare arbetsgivare. Mot denna bakgrund har
Göte Jonsson frågat mig vilka åtgärder jag är
beredd att vidta så att halvtidsarbete blir möjligt i
anslutning till begränsad arbetstillgång. Arne
Jansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta
för att förhindra händelser av denna art.

I den nuvarande lagstiftningen finns det ingenting
som hindrar att en tidigare heltidsarbetande med
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen ''fyller
ut'' mellanskillnaden mellan lönen från
deltidsarbetet och lönen från det tidigare
heltidsarbetet. Det finns för övrigt ett stort antal
arbetslösa som gör på detta sätt.

Det av frågeställarna redovisade fallet påfordrar
enligt min bedömning inte några regeländringar.
Fallet är en fråga för AMS som är tillsynsmyndighet
över arbetslöshetskassorna.

Anf. 24 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
arbetsmarknadsministern för svaret på frågan. Jag
förstår att arbetsmarknadsministern inte kan
kommentera ett enskilt fall, men det finns ändå
anledning att se på situationen och utgångsläget.

Ett litet familjeföretag i Alsterbro fick arbetsbrist
och var tvunget att permittera en person. Efter ett
tag fick man möjlighet att anställa vederbörande på
halvtid.

Den anställde i fråga var tacksam för detta och var
beredd att återgå till halvtidstjänstgöring under
förutsättning att han fick arbetsmarknadsersättning
för den resterande halvtiden. Detta förvägrade
man honom från fackets sida. Man sade: 40 timmar
eller ingen ersättning alls.

Detta tycker jag är utomordentligt märkligt.
Visserligen finns det kollektivavtal. Här försöker vi
att skapa sysselsättning genom en massa olika
åtgärder från samhällets sida och även från
företagets sida. I stället för att säga nej borde man
från fackets sida var tacksam för att det skapas
arbeten, även om det bara är fråga om
halvtidsarbeten. Man saboterar faktiskt
vederbörande anställds möjlighet att arbeta på ett
riktigt sätt.

Vi moderater går ofta ut och kritiserar, vilket också
arbetsmarknadsministern har gjort, om
möjligheterna i samband med arbetslöshet inte
utnyttjas. Man skall inte överutnyttja ett socialt
trygghetssystem, inte heller inom
arbetsmarknadsområdet. I det fallet kritiserar vi
den enskilde. Men här är det facket som agerar så,
att man inte får ta ett halvtidsjobb.

Jag menar, herr talman, att detta fulltändigt strider
mot det allmänna rättsmedvetandet ute i samhället
när det gäller möjligheten och förutsättningen att få
arbete.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern: Anser inte
arbetsmarknadsministern att det finns anledning att
vidta åtgärder om det uppstår flera liknande fall?
Man har här knäsatt en princip som det har varit
mycket diskussion om. Om flera liknande fall
inträffar blir situationen från samhällets synpunkt
alldeles orimlig, men framför allt från den enskilde
arbetstagarens synpunkt sett, eftersom denne inte
vill något hellre än att arbeta.

Anf. 25 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Också jag ber att få tacka ministern
för svaret. Göte Jonsson har nog sagt det mesta.
Men jag vill ställa en liten delfråga till ministern.

Det inslag som sändes i TV har av Svenska
elektrikerförbundet anmälts till Radionämnden.
Elektrikerförbundet skriver bl.a. att man har ett
avtal som innebär att det bara skall vara
heltidstjänster och att deltidstjänstgöring är
förbjuden, utom i det fall där man har laglig rätt till
en sådan, exempelvis i samband med delpension,
deltidssjukskrivning eller sjukpensionering. Inom
Elektrikerförbundet redogjorde man för att inga
arbeten skapas där utan att man bara utför arbeten.
Det som jag tycker är så märkligt är att man på
Elektrikerförbundet säger: Om man inte kan ta
heltidsjobb, kan vi klara oss utan den här typen av
företag.

I dag, när allting skall göras för att underlätta
sysselsättning och för att skapa jobb, är det ganska
fantastiskt att facket blockerar möjligheterna för
företag att utvecklas och för individer att ta
anställningar som passar dem och därigenom över
huvud taget kunna göra någon nytta i samhället.
Får man verkligen blockera företag på det här
sättet?

Anf. 26 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Detta ärende skall prövas av AMS.
Jag har underrättat mig om detta. Ärendet skall
avgöras under december månad. Under pågående
process avvaktar jag. Men det är mycket klart att
jag noga kommer att följa vad beslutet blir.

Anf. 27 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för det beskedet.
Jag har förståelse för att arbetsmarknadsministern
inte kan gå in i just det skede när
Försäkringsdelegationen skall pröva ärendet. Jag
har fått uppgiften att det skall ske den 2 december.

Vi som riksdagsledamöter, herr talman, möts varje
dag av demonstrerande byggnadsarbetare på gatan
här utanför. Man ställer krav på Sveriges riksdag att
skapa nya jobb.

Här är det fråga om en broderorganisation till
Byggnadsarbetareförbundet som blockerar
jobben. Må så vara att det är ett litet jobb i liten
skala och i liten omfattning.

Men det är inte omfattningen, herr talman, som är
det intressanta. Det intressanta är den skrämmande
principiella inställning som facket visar i det här
fallet. Man tar inte samhällsansvar, man visar inte
hänsyn gentemot den enskilde medlemmen och den
enskilde som är arbetslös och som inget hellre vill
än att gå in i ett arbete. Man visar heller ingen
respekt för de småföretag som är så viktiga, inte
minst inom denna bransch. Jag tycker att det är
utomordentligt anmärkningsvärt.

Än en gång, herr talman, ber jag att få tacka
arbetsmarknadsministern för svaret. Jag är
övertygad om att arbetsmarknadsministern skall
följa ärendet på ett riktigt och positivt sätt.

Anf. 28 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Jag tackar också
arbetsmarknadsministern för det avgivna svaret att
ärendet skall utredas under kommande månad. Jag
hoppas då att vi inte bara får reda på hur det har
utretts utan också vilka konkreta åtgärder man kan
vidta för att komma runt detta problem, därför att
det är onekligen ett problem. Det är inte bara fråga
om ett fall, utan man kan nysta upp många fall där
precis samma sak händer. Skall vi då skapa
förutsättningar för arbete, skall inte bara en part
göra detta, utan då måste alla parter göra det.

Anf. 29 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Rent allmänt är det så, att småföretag
och nya entreprenörer kommer att spela den stora,
avgörande rollen när vi skall återgå till en fullgod
ordinarie arbetsmarknad. Då måste alla våra regler
anpassas så, att de verkligen passar små och
medelstora företag.

Jag kan för min del inte acceptera att man uttalar
förakt för mindre företag. Dessa måste äras och
uppmuntras.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1993/94:112 om
arbetslöshetsersättningen

Anf. 30 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Drygt 200 arbetare vid LKAB har
erhållit uppsägning med återanställningsgaranti,
för att gruvarbetarna skall kunna få
arbetslöshetsersättning och omväxlande arbeta
fram till pensionsåldern.

Claus Zaar har frågat mig vad jag ämnar vidta för
åtgärder för att förhindra det beskrivna förfarandet
vid LKAB.

Som minister kan jag inte lägga mig i
handläggningen av visst enskilt ärende. Det är i
första hand Arbetsmarknadsstyrelsen som i
egenskap av tillsynsmyndighet över
arbetslöshetskassorna har att avgöra om det av
Claus Zaar beskrivna förfarandet står i
överensstämmelse med gällande bestämmelser.

Det förekommer på arbetsmarknaden att det
träffas uppgörelser om olika speciallösningar som
innebär att de offentliga trygghetssystemen får bära
en stor del av kostnaderna för övertalig personal.

Rent allmänt vill jag framhålla att jag anser att det
strider mot god sed när två parter gör upp om ett
förfarande som innebär att en tredje part får stå för
kostnaderna, t.ex. skattebetalarna. Regeringen har
därför i den nyligen framlagda propositionen om en
allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
(prop. 1993/94:80) lagt fram förslag som försvårar
lösningar som innebär att kostnaderna vältras över
på tredje man.

Anf. 31 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern
för svaret. Men jag tror att vi har kommit litet snett.
Jag avsåg nämligen att diskutera smittoeffekten av
det ärende som har kommit upp. Vad jag har
förstått är det första gången som man har haft så
långa perioder med omväxlande
arbetslöshetsersättning fram till pensionsåldern,
där man för att kunna uppnå möjligheten att hela
tiden få arbetslöshetsersättning har använt
uppsägningar med återanställningsgaranti som en
möjlighet.

Det som bekymrar mig är vad som kan hända när
andra ser att detta fungerar. Det bekymrar mig
också att ett företag som skickar ut information om
att det går så väldigt bra för företaget vidtar sådana
här åtgärder och skyfflar över ekonomin på tredje
man. Vi har fått information om att företaget har
ett starkt delårsbokslut. Detta stämmer illa med
tanke på att man har satt sådana här system i
funktion. Detta är, om det smittar av sig, väldigt
farligt. I dag är 14,9 % av gruvarbetarna arbetslösa.
Skulle samtliga börja arbeta efter detta system,
kommer det att spridas även till nästa grupp. Jag är
mycket oroad över tendensen att utnyttja
regelsystemen till bristningsgränsen och att sedan
skjuta över kostnaderna på tredje man, som i det
här fallet är skattebetalarna. Vi vet ju att
Arbetsmarknadsfonden inte har någon god
ekonomi.

Anf. 32 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Våra sociala trygghetssystem kostar
stora summor pengar varje år. I många av systemen
är det svårigheter med finansieringen, och därför är
det mycket viktigt att de inte överutnyttjas.

Tyvärr möts jag av exempel på att företag på olika
sätt kringgår detta. Sådana luckor måste steg för
steg fyllas igen. Ett sådant steg är t.ex. det skärpta
arbetsvillkoret, som nu skall behandlas av
riksdagen. Med ett sådant blir det litet dyrare att
fylla denna typ av notor.

Jag förutsätter också att Arbetsmarknadsverket
som tillsynsmyndighet noga studerar det här.
Självfallet kommer också jag att följa upp saken.
Om detta blir något genomgående, som man börjar
med i ganska unga år, strider det mot alla principer.

Anf. 33 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Nu kommer vi in på
trygghetssystemet. Vad som nu har diskuterats är
att problemen skulle flyttas över till
socialbidragssystemen om vi genomförde en
förändring snabbt. Det är en mycket svår avvägning
att bestämma hur man skall göra.

I det här fallet, när företaget går bra, skall företaget
ta ansvar och inte göra så här över huvud taget. Vi
måste väl kunna få till stånd en moral, en etik i
företagen, som innebär att man inte skall utnyttja
de statliga förmånerna till bristningsgränsen. Det
måste finnas en anständig gräns för utnyttjandet.

Jag är inte övertygad om att detta är det enda
företaget. Jag är mycket orolig för att det kan
sprida sig.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på fråga 1993/94:73 om butikerna i
glesbygd

Anf. 34 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Bengt Hurtig har frågat mig om jag
avser att ta några initiativ för att förhindra att ännu
fler lanthandlare försvinner i glesbygden. Han
hänvisar bl.a. till Tipstjänsts planer på att dra in
tipsombud i glesbygd.

Vid en frågedebatt här i kammaren mellan Inga-
Britt Johansson och mig för en månad sedan,
diskuterade vi de olika hot mot
dagligvaruförsörjningen som föreligger och då bl.a.
Tipstjänsts planer.

Mitt svar innebar att jag utgår ifrån att
överläggningar mellan Konsumentverket och
Tipstjänst utmynnar i att konsekvenserna för
glesbygdsbutikerna beaktas på ett ansvarsfullt sätt.
Jag sade också att den för Tipstjänst ansvarige
ministern Bo Lundgren och jag själv noga skall
följa frågan.

Jag vill därutöver säga att den aktuella
Tipstjänstfrågan bara är ett av många problem som
glesbygdsbutikerna har att hantera. Möjligheten att
få leveranser till butiken, ersättningsnivån för
ombudskap osv. är andra problem. För Bengt
Hurtigs information vill jag nämna att jag inbjudit
representanter för såväl grossistsidan som
ombudssidan till två separata träffar den närmaste
tiden. Jag avser då att informera mig om nuläget
och eventuella förändringar som förestår. Givetvis
kommer jag då att betona vikten av att
glesbygdsbutikerna på olika sätt ges en ansvarsfull
behandling. Jag kan slutligen också lova Bengt
Hurtig att glesbygdsfrågorna kommer att ägnas stor
vikt i den kommande regionalpolitiska
propositionen, och då är givetvis tryggandet av
varuförsörjningen i glesbygd en viktig del.

Bengt Hurtig, som framställt frågan, anmält att han
var förhindrad att närvara vid sammanträdet,
medgav tredje vice talmannen att Karl-Erik
Persson i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 35 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Jag får tacka
arbetsmarknadsministern för svaret på Bengt
Hurtigs fråga.

Jag vet att arbetsmarknadsministern är och förblir
en vän av glesbygden och glesbygdsbutikerna. Jag
hoppas innerligt att man tar detta i beaktande när
Tipstjänst nu går över till det s.k. on-line-systemet.
Det kostar glesbygdsbutikerna tiotusentals kronor
att införa systemet. Samtidigt lämnar vi
regionalpolitiskt stöd till vissa glesbygdsbutiker för
att de skall få vara kvar. Det är ju litet snett. Vi
lämnar stöd för att de skall bedriva varuhandel;
finns det inga varor, finns det ingen affär.

Om Tipstjänst effektiviserar sin verksamhet
undandrar man samtidigt glesbygdsbutikerna deras
möjligheter att vara kvar. Ny teknik kan inte få
innebära pålagor på tiotusentals kronor på
glesbygdsbutikerna.

Det är inte heller någon bra miljöpolitik att tvinga
människor att åka kanske tiotusentals mil. Spel och
dobbel -- och därmed framför allt Tipstjänsts
verksamhet -- är trots allt viktigt för många
människor i detta land, även för glesbygdsborna.
Om Tipstjänst lägger ner den här verksamheten
innebär det, trots att butikerna får glesbygdsstöd,
att människor åker till en större centralort där de
har möjlighet att lämna in sina tipslappar.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på fråga 1993/94:97 om
sysselsättningen i Vetlanda kommun

Anf. 36 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Catarina Rönnung har frågat mig om
regeringen avser att stödja etableringen av den s.k.
marknads- och medieakademin i Vetlanda.

Bakgrunden till frågan är att regeringen mottagit
ansökningar om stöd till vad man kallar en
marknadsoch medieakademi dels från Vetlanda
kommun, dels från Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Regeringen har remitterat ansökningarna till
NUTEK för yttrande. Regeringen kommer inte att
ta ställning till ansökningarna förrän detta yttrande
föreligger, och jag kan därför i dagsläget inte
kommentera frågan närmare.

Anf. 37 CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret.

Den ansökan om regionalpolitiska medel om 3
miljoner till Vetlanda kommun som länsstyrelsen
ingivit till departementet har nu remitterats till
NUTEK. Jag kan bara hoppas att detta för frågan
framåt i positiv riktning. Eftersom kommunens
representanter uppvaktade ministern redan i våras,
utgår jag ifrån att denna ansökan tas upp till
realbehandling så snabbt som möjligt.

En dramatisk omsvängning av
utkomstförutsättningarna har ägt rum i vår
kommun. Tidigare var den själva hjärtpunkten i en
blomstrande trähusindustri. Nu är den oerhört hårt
drabbad, dels av lågkonjunkturen, dels av den
drastiska nedskärning av räntesubventionerna som
regeringen drivit igenom.

Prognosen för byggandet är dyster. Därför behöver
näringslivet en injektion av nyföretagande för att
långsiktiga och strukturella problem inte skall lägga
sin förlamande hand över kommunen.

Kommun, länsstyrelse, arbetsförmedling och det
lokala näringslivet står bakom den marknads- och
medieakademi som nu kommit i gång med sin
verksamhet. Länsstyrelsen och vi alla är av den
uppfattningen att projektet drivs med stor kraft och
sakkunskap. Samarbete har inletts med gymnasiet,
och sonderingar har gjorts med högskolevärlden.

Akademin tillhandahåller kvalificerade
marknadsförings- och säljutbildningar,
specialsydda kurser med spetsutbildningar, där
avancerad dator- och videoteknik används för
grafisk produktion. Film- och videoproduktion
m.m. erbjuds. Den 22 november startar en kurs
med 48 deltagare.

Kort sagt: Detta är ett angeläget projekt, unikt i
Sverige för sin bredd och mångfald i utbildningen,
till nytta för näringslivet och för min kommun. Jag
hoppas därför på ett positivt besked i sinom tid.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1993/94:100 om avreglering
av elmarknaden

Anf. 38 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Elvy Söderström har frågat mig om
jag inom ramen för den pågående parlamentariska
beredningen kommer att göra en analys av de
regionalpolitiska konsekvenserna av en avreglerad
elmarknad.

Låt mig först konstatera att avregleringsfrågorna är
viktiga i ett regionalpolitiskt perspektiv. En
utgångspunkt för arbetet är att förändringarna skall
utformas på ett sådant sätt att viktiga
samhällsintressen, t.ex. att bevara eller skapa
förutsättningar för utveckling i alla regioner,
beaktas. Arbetsmarknadsdepartementet
samordnar de regionalpolitiska frågorna i samråd
med berörda departement. Inom
Näringsdepartementet genomförs nu en analys av
bl.a. de regionalpolitiska konsekvenserna av en
avreglering av elmarknaden. Regeringen kommer
att presentera sina överväganden i en proposition i
vår.

När det sedan gäller arbetet i den regionalpolitiska
referensgruppen kommer det i första hand att
inriktas på att ge information om det
underlagsmaterial som tagits fram och de
synpunkter som kommer fram i den pågående
remissomgången. Jag tycker att det är angeläget att
vi sedan kan ha en öppen debatt i gruppen om vilka
slutsatser som kan dras från det framtagna
materialet.

Anf. 39 ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern,
tillika den regionalpolitiskt ansvarige i regeringen,
för svaret. Men jag måste få komplettera med
ytterligare frågor. Jag är inte riktigt klar över vad
svaret innebär.

Arbetsmarknadsministern och jag delar
naturligtvis uppfattningen att det är av stor
regionalpolitisk vikt att det finns tillgång till säker,
bra och billig energi för alla i hela landet som
behöver energi. Vad menar
arbetsmarknadsministern med att den
regionalpolitiska referensgruppen har som främsta
uppgift att ge information om underlagsmaterialet?
Jag måste få veta: Information till vem? Jag hoppas
att referensgruppen i första hand skall ge
information till regeringen, så att regeringen kan ha
denna information som underlag när den tar fram
sina propositioner.

Jag vill också veta vad arbetsmarknadsministern
menar med detta om den öppna debatten i
gruppen. Jag håller med om att det är viktigt med
en öppen debatt, därför att jag har många frågor
när det gäller denna avreglering. Men vilken grupp
syftar arbetsmarknadsministern på i sitt svar?

Flera än jag har ställt sig frågan: Hur kommer den
framtida kostnadsbilden för investeringar i
glesbygd att se ut när det gäller tillgången på
elström? Kommer de vattenkraftsproducerande
områdena, som samtidigt utgör glesbygd, att få
betala högre elpriser i framtiden än de mer
tätbefolkade områdena? Jag skulle kunna ställa en
lång rad frågor som jag och många med mig tycker
att det är viktigt att få svar på innan det fattas något
beslut om avreglering av elmarknaden.

Anf. 40 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Så sent som förra veckan hade jag ett
personligt sammanträffande med Vattenfalls
ledning, då jag ställde en mängd frågor. Jag förde
också en diskussion med Vattenfall -- det är ju en
stor aktör, men inte den enda. Det är
Näringsdepartementet som har den stora
sakkunskapen på det här området, och man har
tagit på sig att göra den regionalpolitiska analysen.
Det arbetet kommer jag naturligtvis mycket noga
att följa.

När det gäller den parlamentariska gruppen, har
det tagits fram ett mycket omfattande material
inför propositionsarbetet. Det rör sig om ett tiotal
dokument. När jag talar om en öppen debatt efter
det att sakfrågorna har diskuterats, avser jag att
den skall hållas inom den parlamentariska gruppen
och utgöra ett underlag inför den proposition som
skall tas fram.

Anf. 41 ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Herr talman! Då blev det något klarare vad
arbetsmarknadsministern menade. Men trots allt
känner jag oro inför den proposition som kan
komma om avreglering av elmarknaden. Denna
oro hyser jag, därför att andra företrädare för
regeringen så tydligt har uttalat sin vilja att
avreglera elmarknaden. Ibland har jag haft en
känsla av att det får gå hur fort som helst, utan att
man beaktar de regionalpolitiska konsekvenserna.
Det är viktigt att alla gör sitt bästa, så att de inte
blir de konsekvenser som alla är oroliga för.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1993/94:118 om
företagshälsovården

Anf. 42 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Barbro Westerholm har frågat mig
hur länge vi skall vänta på parternas förhandlingar
om företagshälsovården.

Under vårriksdagen informerade jag riksdagen om
en aviserad proposition om företagshälsovård. Jag
meddelade att jag ville avvakta resultatet av
pågående förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter innan jag tar initiativ till ett förslag till
riksdagen.

Inom den kommunala sektorn har parterna i en
särskild överenskommelse, träffad i maj 1993,
redovisat ett gemensamt synsätt i fråga om
kompetens inom arbetsmiljöoch
rehabiliteringsområdet omfattande såväl resurser i
linjeorganisation som interna och externa
expertresurser. Inom den privata sektorn har
träffats ett antal avtal och förhandlingar pågår inom
ytterligare ett antal avtalsområden.

Min principiella uppfattning i denna fråga, vilken
också delas av arbetsmarknadens parter, är att den
långa tradition som finns med olika samarbetsavtal
mellan arbetsmarknadens parter inom detta
område bör fortsätta. Genom en avtalsreglering
kan flexibla lösningar åstadkommas för t.ex.
företag i olika branscher samt med olika storlek och
skiftande lokala förutsättningar.

Jag kan i dag konstatera att förhandlingar om nya
avtal om företagshälsovården fortfarande pågår
och att detta tar längre tid än jag räknade med i
våras.

Jag vill därför ytterligare en tid avvakta resultatet
av de pågående förhandlingarna innan jag tar
ställning till en eventuell lagstiftning på området.
Jag kommer samtidigt att uppmana parterna inom
områden, som för närvarande inte är föremål för
förhandlingar, att söka nå en lösning avtalsvägen.

Anf. 43 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Herr talman! Jag får tacka
arbetsmarknadsministern för svaret. Det var ju
inget glädjebud precis. Medan gräset gror dör kon,
brukar man säga.

Företagshälsovården genomgår nu stora
förändringar. Statsbidraget har slopats, men det är
nog inte det stora problemet. Problemet ligger i
avregleringen av företagshälsovården.
Förutsättningen för en avreglering var ju att man
skulle träffa ett avtal mellan stora delar av
arbetsmarknadens parter. Sådana avtal saknas nu
för huvudparten av arbetsmarknaden. Det pågår
förhandlingar, men det finns inget avtal. Parallellt
kan vi nu se en nedrustning av företagshälsovården
till men för de arbetstagare som är i behov av
företagshälsovårdens insatser.

Till detta kommer att trots att företagsläkarna har
en egen specialitet, har de ingen egen taxa. Detta är
problem både för Försäkringskassan, som behöver
remittera patienter till företagsläkarna, och för
husläkarna, som också behöver tillgång till denna
specialistkompetens. Utan avtal och utan taxa blir
det ju problem med ersättningen för dem som
arbetar inom företagshälsovården. Utöver
följderna för de enskilda människorna kan detta på
sikt leda till stor ekonomisk förlust för samhället
genom försämrade rehabiliteringsinsatser och ökad
utslagning.

Det behövs snarast en reglering på detta område,
så att de som arbetar inom företagshälsovården inte
försvinner därifrån. Jag vill avsluta med att fråga
arbetsmarknadsministern: Vilka garantier kan
utfästas när det gäller framtiden för dem som
arbetar inom detta område?

Anf. 44 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har personligen talat med mycket
ledande företrädare för mycket stora viktiga
områden, såväl på arbetsgivarsidan som på den
fackliga sidan, om vikten av att de sätter sig ned och
träffar ett avtal på detta angelägna område. Alla
som jag har talat med säger att området är mycket
viktigt för företagen och för framtiden. Det är en
gemensam syn som man har.

Det ligger en färdig proposition på departementet.
Men när jag läser den, får jag en mycket stark
känsla av att det hela blir trubbigt i förhållande till
det fina som man kan uträtta om man sätter sig ned
och diskuterar vars och ens specialområde.

På fredag och lördag skall jag på Arosmässan och
träffa en hel del som har stor makt över detta. Då
kommer jag att fortsätta dialogen, eftersom jag vill
ha ett avtal snabbt.

Anf. 45 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Herr talman! Det är väldigt många som talar sig
varma för vikten av en god företagshälsovård.
Sverige har ju varit ett bland de ledande länderna i
världen på det området. Men det är inte tillräckligt
för att övertyga dem som arbetar inom
företagshälsovården om att de har en framtid och
att de har en lön. Många av dessa är utbildade inom
andra områden -- inom t.ex. husläkeriet har man en
allmänmedicinsk utbildning. Risken är nu att vi
mycket snabbt får en avtappning av personer inom
det här fältet.

Jag tror inte att vi kommer längre i den här
diskussionen. Jag hoppas naturligtvis att
Arosmässan leder till något positivt och konkret,
för det brådskar.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1993/94:126 om
sysselsättningen i Stockholms skärgård

Anf. 46 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Sylvia Lindgren har frågat mig om jag
ämnar vidta några åtgärder för att öka antalet
arbetstillfällen i Stockholms skärgård. Hon
hänvisar till hög arbetslöshet, svårigheter att
upprätthålla servicen samt otillräckliga
stödmöjligheter.

Vad gäller regionalpolitiskt stöd fastställer
riksdagen vilka områden som skall ingå i
stödområde 1 och 2 och har därmed också sagt var
de långsiktiga problemen är svårast.

För övriga områden, t.ex. Stockholms skärgård,
står länsanslaget till länsstyrelsens förfogande för
glesbygdsstöd och regional projektverksamhet.
Det är länsstyrelsens ansvar att fördela länsanslaget
så, att det främjar utsatta områden på bästa möjliga
sätt. Jag kan notera att Länsstyrelsen i Stockholm
på detta sätt medverkat till etableringar av Folksam
på Möja och Taxi Stockholm på Ingmarsö.

Jag är givetvis medveten om de problem som
skärgårdsbefolkningen, liksom andra
glesbygdsboende, brottas med. Vad särskilt gäller
skärgårdsfrågorna vill jag påminna om den
särskilda utredning som för närvarande kartlägger
förutsättningarna för en levande skärgård.
Utredningen skall bedöma behovet av och föreslå
förändringar för att underlätta bosättning och
företagande i skärgårdsområdena.

Glesbygdsfrågorna i sin helhet kommer även att ges
stor vikt i den kommande regionalpolitiska
propositionen.

Slutligen vill jag säga att trots att Stockholm i dag
upplever en förhållandevis hög arbetslöshet har
regionen stora förutsättningar att efter en
konjunkturuppgång åter stå stark. Jag vill t.ex.
peka på regionens differentierade näringsliv med
ett stort inslag av forskning och utveckling. Låt oss
inte heller glömma bort att Stockholms skärgård,
trots många problem, har haft en mera gynnsam
utveckling än många andra skärgårdar och
glesbygder.

Anf. 47 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Först vill jag tacka
arbetsmarknadsministern för svaret. Börje
Hörnlund har ju gjort sig känd som en
arbetsmarknadsminister som vill värna om
glesbygden. Däremot är intresset för storstäderna
och deras växande problem ljumt. Men nu är inte
Stockholmsregionen av enbart storstadskaraktär,
utan här finns också ett utpräglat glesbygdsområde,
som mycket väl kan likställas med vissa skogslän i
t.ex. inlandet.

Stockholms skärgård med sina 7 000 öar och skär är
en ovärderlig tillgång. På goda grunder kan det
hävdas att det nationella intresset av att bevara
Stockholms skärgård som levande bygd blir allt
starkare. Såväl ur säkerhets- som ur miljösynpunkt
har skärgården redan i dag stor betydelse.

Det finns således goda möjligheter för en
differentierad arbetsmarknad, som kan locka också
unga familjer att bosätta sig och verka i skärgården.
Av skärgårdens 10 000 invånare bor 5 000 på öar
utan fastlandsförbindelse. En positiv utveckling
ställer därför krav på ekonomiskt stöd och
samordnande av statliga insatser för en
tillfredsställande samhällsservice.

Det är självklart, Börje Hörnlund, att man reagerar
när man i massmedierna läser att t.ex. Silja Line
flyttar växeln till Kalix och att rederiet får 6
miljoner kronor av staten för detta. Ett företag i
Stockholm får alltså skattepengar för att etablera
sig i annan ort i landet. Nu håller det inte längre
med att flytta från tätbebyggda storstadsområden
till glesbygd, Börje Hörnlund.

Bland de värst drabbade av arbetslösheten är
kvinnorna i skärgården. De har en större
arbetslöshet än kvinnorna i landets stödområden.
Vad tänker arbetsmarknadsministern göra? Tror
inte ministern att det finns glesbygd i
storstadsområdena eller, vilket är ännu värre och
som faktiskt svaret antyder, inte känner till
förhållandena?

Anf. 48 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Först och främst vill jag säga att
Stockholm får sin andel av samtliga medel som hör
till mitt ansvarsområde. Det är t.o.m. så att det inte
är jag som fördelar de stora beloppen, utan det är
andra organ.

Sedan kan jag tala om för Sylvia Lindgren att jag
i förra veckan i Bryssel talade inför ett stort antal
belgiska och svenska investerare. Det kommer att
betyda mycket mer för Stockholm än för andra
regioner. Jag anser att det är så man bör arbeta och
inte visa, som Sylvia Lindgren, en förfärlig
avundsjuka mot alla små orter ute i landet. Vissa av
dem har sett halva ungdomskåren flytta till denna
stad. Jag tycker att det är mycket illa av en
socialdemokrat att stå i talarstolen och visa denna
attityd mot de riktigt glesa bygderna av vårt land.

Beslutet om Silja Lines flyttning är NUTEK:s. Jag
har inte haft anledning att studera det. Fullmakten
till NUTEK har också Silvia Lindgren som
riksdagsledamot varit med att ge.

Sedan till erfarenheterna från mitt eget län. Vi har
t.ex. från Umeå, som är en snabbt växande ort,
lokaliserat ut delar av länsmyndigheter och
organisationer till övriga delar av länet, som har det
väsentligt sämre. Det finns rika möjligheter att
arbeta vidare med det inom denna region.

De här små sakerna som jag har nämnt är bra, men
det finns mycket mer att göra. Jag föreslår Sylvia
Lindgren, som har ett förflutet i Stockholms läns
landsting, att också arbeta med dessa frågor.

Anf. 49 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Det handlar inte om avundsjuka. Det
handlar om att skapa förståelse för den glesbygd
som finns i skärgårdsområdena. Jag känner mycket
väl till förhållandena när det gäller Folksam och
Taxi Stockholms växel, som flyttades ut. Det
genomfördes inte minst på initiativ av
Socialdemokraterna i landstinget.

Jag vet också att man haft idétävlingar för att
komma till rätta med problemen och för att se
utvecklingsmöjligheter för skärgården. Jag vet att
landstinget och länsstyrelsen gjort en utredning om
Stockholms skärgård inför år 2000. Jag vet att det
pågår en utredning om kommunikationerna som
görs av en dansk kommunikationskonsult på direkt
begäran av skärgårdsbornas egna organisationer.

Alla dessa exempel visar på att det finns en vilja till
utveckling och nytänkande bland skärgårdsborna.
Allt är givetvis beroende på att fler tillfällen till
arbete skapas. Småföretagandet utgör en viktig del.
Men får vi ingen del i det här, blir det naturligtvis
svårt.

Anf. 50 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Dagens regeringspartier försökte
gång på gång under förra valperioden att få
arbetsmarknadsutskottet att direkt beställa en
skärgårdsutredning. Det visades inget intresse för
detta från dåtida regionalpolitiskt ansvarigt
statsråd. Den här regeringen har nu tillsatt en
skärgårdsutredning, i syfte att uppnå goda resultat.
Jag hoppas att förslagen, när de kommer, kan tas
emot positivt också av dem som inte tidigare var så
positiva.

Jag hoppas verkligen att man inom den stora starka
Stockholmsregionen diskuterar den totala
utvecklingen inom länet. Där menar jag att
skärgården utgör en viktig del. Jag hoppas att inte
behöva höra prov på den avundsjuka som gång på
gång kommer till uttryck. Det handlar om
kommuner som har förlorat 30--50 % av sin
folkmängd och bara har gamlingar kvar.

Anf. 51 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Det handlar inte om avundsjuka, utan
det gäller att försöka förklara att det finns problem
i skärgården. Av Ljusterös 28 arbetssökanden är 26
kvinnor. Av Ornös 24 arbetssökanden är 23
kvinnor. På Rumnarö är 19 av 27 arbetslösa
kvinnor, på Utö 15 av 16. Listan kan göras lång.
Därför blir det ett problem om statligt
lokaliseringsstöd blir avgörande för om verksamhet
etableras i annan glesbygd i stället för glesbygden
Stockholms skärgård, där förutsättningarna i flera
avseenden är likartade med förutsättningarna på
många andra håll i landet. Det är detta, Börje
Hörnlund, som vi försöker skapa förståelse för. Jag
tycker faktiskt att vi i storstäderna, inte minst i vår
region, saknar den.

Anf. 52 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har alltid mycket stor förståelse
för kommuner och delar av län där serviceunderlag
och annat är hotat, så ock för Stockholms skärgård.
På mitt departements initiativ träffas nu
regelbundet företrädare för Länsstyrelsen i
Stockholm, NUTEK och departementet för att
informera varandra om pågående eventuella
lokaliseringsobjekt, i syfte att det inte skall uppstå
konkurrensförhållanden. Om en verksamhet är på
väg ut i skärgården skall det inte bjudas över, om
man söker alternativa möjligheter. Jag kanske
skulle ha berättat om detta initiativ tidigare i
debatten. Jag gör det nu, i alla fall.

Anf. 53 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Alla initiativ mottages med
tacksamhet, Börje Hörnlund. Tyvärr blev det bara
Folksams etablering på Möja och taxiväxeln på
Ingmarsö. Därefter tog det stopp. Men det kan
också ha betydelse att vi fick en lågkonjunktur. Det
skall jag verkligen erkänna. Än viktigare är det då
att vi inte glömmer bort skärgårdsbefolkningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1993/94:129 om
företagshälsovården

Anf. 54 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Göte Jonsson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att utan dröjsmål
garantera företagshälsovårdens framtida roll
utifrån det förändringsarbete som pågår inom
hälso- och sjukvårdens område.

Företagshälsovårdens uppgift är att vara en resurs
för arbetsgivare och arbetstagare i det
förebyggande arbetsmiljöarbetet och i den
arbetsplatsinriktade rehabiliteringen.
Företagshälsovårdens verksamhet grundar sig i
första hand på avtal mellan arbetsmarknadens
parter.

Avtal om företagshälsovård finns sedan 1991 inom
det statliga området. På det kommunala området
har parterna i en särskild överenskommelse, träffad
i maj 1993, redovisat ett gemensamt synsätt om
kompetens inom arbetsmiljö- och
rehabiliteringsområdet omfattande såväl resurser i
linjeorganisationen som särskilda expertresurser,
bl.a. företagshälsovården. Inom den privata
sektorn har träffats ett antal avtal, och
förhandlingar pågår inom ytterligare ett antal
avtalsområden.

Företagshälsovården är sålunda inte någon
sjukvårdsorganisation, och det förändringsarbete
som pågår inom hälso- och sjukvårdens område
påverkar inte direkt företagshälsovårdens
möjligheter att fullgöra sina uppgifter. Däremot
kan företagshälsovårdens behov av kontakter med
sjukvården i det enskilda fallet, t.ex. i samband
med rehabilitering, underlättas när den enskilde
genom ''husläkare'' får en fast kontakt i hälsooch
sjukvården.

Jag vill samtidigt informera om att jag nyligen givit
Arbetsmiljöfonden i uppdrag att stödja
utvecklingen av ett kvalitetssäkringssystem inom
företagshälsovården. Det finns ett intresse hos
såväl samhället som arbetsmarknadens parter att
företagshälsovården får en inriktning som
kännetecknas av överblick och helhetssyn på
arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågorna.

Anf. 55 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag har också
lyssnat på den diskussion som har förts här tidigare.
Jag skulle vilja ställa en direkt fråga till
arbetsmarknadsministern. Hur ser
arbetsmarknadsministern på den utredning som
Riksförsäkringsverkets chef lämnade för ett antal
månader sedan? Där fanns klara tankegångar om
hur företagshälsovården skulle kunna organiseras.
I dag pågår ett förändringsarbete inom hälso- och
sjukvården. Det har också skett en radikal
förändring när det gäller företagshälsovården, så
till vida att statens engagemang har väsentligt
minskat genom bl.a. statsbidragsförändringen.

Statsrådet säger att de beslut vi har fattat när de
gäller hälso- och sjukvården inte direkt påverkar
företagshälsovården. Det finns ändå en klar
indirekt påverkan. Låt mig nämna ett par exempel.
Vi har resonemanget om specialistläkartaxan, som
utan tvivel kommer att påverka
företagshälsovården i gränslandet mellan de
rehabiliterande uppgifterna och de direkta hälso-
och sjukvårdsuppgifterna, som automatiskt
kommer att hamna inom företagshälsovården. Det
finns ingen klar gränsdragning.

Det andra problemet gäller husläkarsystemet. Det
beror på vilket avtalssystem som
sjukvårdshuvudmännen, landstingen, väljer när
det gäller sådant som t.ex. kostnaderna för
röntgenundersökningar, laboratorieverksamhet
osv., där också företagshälsovården anlitar den
offentliga sjukvårdshuvudmannen.
Företagshälsovården kan där komma i en mycket
negativ konkurrenssituation. Därför är det
angeläget att man ser över företagshälsovårdens
förutsättningar också med anledning av de
förändringar som har skett inom hälso- och
sjukvården.

Anf. 56 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har mycket noga studerat
Schermans utredning. Huvudbudskapet är där att
man upplever lagstiftning som en nödlösning eller
andrahandslösning. Lösning nr 1 är avtal mellan
parterna. Jag är uppriktigt sagt litet besviken över
att parterna inte har kunnat snabba på detta mera.
Jag skall villigt erkänna att jag inte minst väntar på
de stora inom verkstadsindustrin. Som jag ser det
är det viktigt att de kommer till skott.

I uppdraget till Arbetsmiljöfonden ligger att den
expertis som finns på detta område tillsammans
med representanter för arbetsgivare och
arbetstagare skall arbeta fram ett
kvalitetssäkringssystem. Jag hoppas att man
därmed indirekt får en bred förankring, så att man
kan arbeta vidare på bred front inom
företagshälsovården.

Anf. 57 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag tror nog, liksom
arbetsmarknadsministern, att uppläggningen med
Arbetsmiljöfonden är en viktig del i detta
sammanhang. Kvalitetssäkringen är viktig i
företagshälsovården lika väl som inom hälso- och
sjukvården. Jag har ingen annan uppfattning på
den punkten. Problemet är att många
företagsläkare och anställda i företagshälsovården i
dag upplever en stor osäkerhet om hur framtiden
kommer att bli.

Jag kan också dela arbetsmarknadsministerns
uppfattning när det gäller trögheten inom ramen
för avtalsslutande parters aktivitet på detta
område. Här har företagen fått ett ökat ansvar för
t.ex. rehabilitering. Jag tror också att det finns
anledning för arbetsmarknadsministern att se på de
indirekta konsekvenserna av förändringarna i
hälso- och sjukvården. Jag pekade på detta med
husläkarsystemet och specialistläkartaxorna. Jag
skulle också vilja fråga: Har
arbetsmarknadsministern någon möjlighet att göra
en bedömning av tidsramen när det gäller dels
avtalet, dels Arbetsmiljöfondens uppdrag?

Anf. 58 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! När avtal kan slutas, hur parterna tar
sig fram, har jag litet svårt att bedöma. Jag försöker
dock påverka dem. Jag har naturligtvis funderat.
Det är lätt för mig personligen och regeringen att
komma ifrån detta genom att lägga fram ett
lagförslag. Men då finns en oroande, tung känsla av
att man åstadkommer den näst bästa lösningen.
Men det är klart att jag inte kan avvakta parternas
arbete hur länge som helst.

Anf. 59 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag tror att det är förståndigt.
Problemet är att vi nu tappar oerhört mycket
kompetens i företagshälsovården. Det blir svårt att
återställa om det går för länge innan de som arbetar
i verksamheten får besked. Om beskedet kommer
från regeringen, departementet, eller från
arbetsmarknadens parter kanske i och för sig är
likgiltigt. Det viktiga är att de som arbetar i
verksamheten får ett besked när det gäller
inriktningen i framtiden.

Många företagsläkare söker sig nu över till
husläkarverksamhet, därför att de är osäkra på
företagshälsovårdens framtida inriktning. Här tror
jag att framför allt de små företagen kan riskera att
drabbas.

Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Jag
hoppas att vi så snabbt som möjligt, inom ramen för
de vägar som arbetsmarknadsministern väljer, skall
kunna få klarhet när det gäller verksamhetens
inriktning i framtiden. Jag vill än en gång be
arbetsmarknadsministern lägga på minnet att det
finns ett klart indirekt samband mellan
förändringarna i sjukvården och
företagshälsovårdens möjlighet att arbeta.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1993/94:131 om de
funktionshindrade och lönebidragen

Anf. 60 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Ingvar Björk har frågat mig vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att förhindra
utslagningen av funktionshindrade från
arbetsmarknaden.

Bakgrunden är att arbetsmarknadsverket
omprövar och i vissa fall sänker befintliga
lönebidrag för anställda i olika
handikapporganisationer. Ingvar Björk hänvisar
till att Handikappförbundens Samarbetsorgan i
Östergötlands län har varslat sex anställda därför
att lönebidragen skulle minskas.

En åtgärd som regeringen har vidtagit är att tillföra
förordningen om lönebidrag den bestämmelse som
Ingvar Björk själv citerar i sin fråga. Bestämmelsen
har sin grund i riksdagens godkännande av ett
förslag i 1993 års kompletteringsproposition och
innebär att arbetsförmedlingen bör beakta om en
minskning av bidraget kan medföra risk för att en
anställd med lönebidrag sägs upp och blir arbetslös.

Det är således arbetsförmedlingens uppgift att göra
de avvägningar som är lämpliga i det enskilda fallet.
Det är också förmedlingen som känner den lokala
arbetsmarknaden, arbetsplatserna och de berörda
arbetstagarna, eftersom dessa har varit sökande på
förmedlingen. Enligt min mening ger den nya
bestämmelsen förmedlingen möjlighet att göra de
avvägningar som behövs.

Anf. 61 INGVAR BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka Börje Hörnlund
för svaret.

Med min fråga menar jag att jag befarar att det
befintliga lönebidraget sänks för de anställda inom
olika handikapporganisationer. Det leder för det
första till att antalet arbetslösa ökar, och dessa
arbetslösa kommer ej att få något annat arbete. För
det andra leder det till att
handikapporganisationernas styrka minskar. Båda
dessa förhållanden är självfallet till stor brist i
samhället.

Börje Hörnlunds yttrande är, såvitt jag förstår,
optimistiskt. Jag hoppas att jag tytt yttrandet rätt.
Det står nämligen: ...''arbetsförmedlingen bör
beakta om en minskning av bidraget kan medföra
risk för att en anställd med lönebidrag sägs upp och
blir arbetslös.'' Slutorden i yttrandet lyder vidare:
''Enligt min mening ger den nya bestämmelsen
förmedlingen möjlighet att göra de avvägningar
som behövs.''

Om det är så, kan jag inte tyda det så att
handikapporganisationerna skall säga upp sin
personal.

Anf. 62 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag antar att Ingvar Björk har blivit
underättad om att Länsarbetsnämnden i
Linköping, fredagen den 12 november, beslutat om
att låta dessa sex anställda forsätta arbeta med 90-
procentigt lönebidrag.

Regeringen har också studerat
Arbetsmarknadsverkets senaste kvartalsrapport.
Det genomsnittliga lönebidraget till statliga
myndigheter är 92 % av lönekostnaden. Till
försäkringskassorna är lönebidraget hela 94 %, och
till de allmännyttiga organisationerna är det
genomsnittliga bidraget 83,5 %.

För en annan grupp arbetsgivare, nämligen
kommuner, landsting och affärsverk ligger
lönebidragsandelen kring 40 %, och för de enskilda
företagen på 56 %.

Dessa siffror talar för att det inte skulle skett någon
sänkning av de höga nivåerna. Men det går väl både
upp och ner på sina ställen. I dag har
Arbetsmarknadsverket bra med medel vad gäller
handikappområdet. Som Ingvar Björk säkerligen
förstår vill jag i den arbetsmarknad som råder inte
ha ut ytterligare handikappade, som redan har ett
jobb, på ordinarie arbetsmarknaden.

Anf. 63 INGVAR BJÖRK (s):

Herr talman! Det förstår jag mycket väl, Börje
Hörnlund. Dessa människor, som i så fall skulle
mista sitt arbete, skulle gå ut i direkt arbetslöshet,
en lång sådan. Det skulle troligen inte få något
annat jobb. Därför måste man hålla dem som har
sysselsättning kvar i sin sysselsättning.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1993/94:113 om studiestöd till
kvinnor över 40 år

Anf. 64 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Kristina Svensson har frågat mig om
jag avser att vidta några åtgärder för att underlätta
för kvinnor över 40 år som behöver vidareutbilda
sig.

Frågan om ett nytt studiestödssystem bereds för
närvarande inom regeringskansliet. Som ett led i
det arbetet har inom Utbildningsdepartementet
tillsatts en särskild arbetsgrupp den s.k.
Studiestödsberedningen med företrädare bl.a. för
de fyra regeringspartierna. Beredningen har inom
ramen för sitt arbete presenterat en rapport Hur
förändra dagens studiefinansieringssystem.
Rapporten redovisar en problemanalys om vilken
arbetsgruppen blivit enig.

I rapporten förs också en diskussion kring vilka
lösningar på problemen som kan vara aktuella,
utan att beredningen i den delen tagit närmare
ställning. Det gäller då även bl.a. de frågor om
åldersgräns för rätt till studiemedel och antalet
terminer under vilka den studerande kan få
studiemedel, vilka Kristina Svensson tar upp.
Rapporten presenterades på en utfrågning med
företrädare för myndigheter, organisationer och
fria debattörer den 20 september 1993.

Arbetet med frågan fortsätter nu inom
regeringskansliet. Några beslut i frågan om
utformningen av ett nytt studiestödssystem har
således inte fattats. När så skett kommer de i vanlig
ordning att föreläggas riksdagen i en proposition.
Jag är därför inte beredd att nu i riksdagen
diskutera enskildheter i studiestödet. Den
diskussionen bör anstå till dess att propositionen
föreligger klar.

Anf. 65 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för
svaret. Tyvärr tycker jag att svaret är mycket
knapphändigt och intetsägande. Den enda
information som jag kan utläsa av svaret är att en
proposition i fråga om ett nytt studiestöd skall
läggas på riksdagens bord.

Min första fråga blir då: När kommer denna
proposition?

Hanteringen av den här rapporten har varit mycket
besynnerlig. Inget remissförfarande har
förekommit. Det finns mycken kritik kring detta.

När jag ställde frågan till utbildningsministern
avsåg jag inte att föra en diskussion om
enskildheter, utan jag avsåg att föra en principiell
diskussion. Det är nämligen av principiellt intresse
hur utbildningsministern ställer sig till om
studiestödet skall vara tillgängligt för vuxna eller ej.
Med vuxna avser jag här människor över 40 år,
eftersom det är dem som de debatterade förslagen
berör.

Ganska nyligen kom en rapport om att den sociala
snedrekryteringen till högskolan alltjämt finns
kvar. Skulle de här förslagen verkställas, betyder
det att man också befäster en social
snedrekrytering. Jag vill veta hur
utbildningsministern ställer sig i den frågan.

Den finns mycket material som visar att den här
frågan i allra högsta grad berör kvinnor. I
förhållande till män, är det en majoritet av kvinnor
över 40 år som har studiestöd. Det är därför som
min fråga är formulerad som den är.

Anf. 66 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Svaret på frågan om när en
proposition förväntas föreläggas riksdagen är: Det
är min ambition att propositionen skall läggas på
riksdagens bord i så god tid att den hinner
slutbehandlas under detta riksdagsår.

Vad gäller remissbehandlingen förhåller det sig så --
som Kristina Svensson säkerligen väl känner till --
att ett arbete inom ramen för översynen av
studiestödsfrågan, nämligen det som utförs av Jan
Bröms, har varit föremål för en mycket bred
remissomgång.

Jag känner inte till huruvida det är en rimlig
procedur att mitt i ett pågående beredningsarbete
inom regeringskansliet, på basis av ett redan
remissbehandlat material, utsända frågan på ny
remiss. I vart fall förefaller det mig vara en något
egendomlig arbetsmetod.

Kristina Svensson ställde också frågan om huruvida
min utgångspunkt är att studiestödet även skall
utgå för dem som är över 40 år, ber jag, herr
talman, att få hänvisa till mitt svar. I mitt svar säger
jag att jag i dag icke är beredd att ingå i
enskildheter om hur ett nytt studiestödssystem skall
se ut. Däremot måste jag till Kristina Svensson
ändå säga att det, i en tid när staten lever med ett
budgetunderskott på mer än 200 miljarder kronor,
inte riktigt är en situation där man lägger på och
lägger på, för att tillmötesgå nya intressen. Man får
i stället finna sig i att omfördela de resurser som
redan är anslagna till respektive område. Det är
också Studiestödsberedningens utgångspunkt.

Huruvida den sociala snedrekryteringen kan tänkas
befästas med den typ av förslag som
Studiestödsberedningen just nu diskuterar är jag
inte alls lika tvärsäker som Kristina Svensson vad
gäller resultatet.

Vad jag vet är -- och jag skall om en kort stund
diskutera frågan med Björn Samuelson i denna
kammare -- att utjämningen av den sociala
snedrekryteringen till högre utbildning stoppades
upp i och med att den universitets- och
högskolereform som nu tack och lov är avvecklad
genomfördes under 1970-talet. Jag är inte säker på
att studiestödsfrågorna har den betydelse som
Kristina Svensson antyder.

Anf. 67 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Det är många forskare som har
uppfattningen att ett generöst studiestöd befrämjar
en bred rekrytering till högskolan. Det finns många
rapporter som styrker detta.

Svaret är att det kommer en särproposition under
våren i frågan. Denna rapport, som har arbetats
fram på departementet, har orsakat mycket oro,
framför allt bland vuxenstuderande. Jag får nästan
dagligen brev som uttrycker denna oro. Det är
faktiskt en principiell fråga. Det handlar inte om
enskildheter. Det handlar om vilken syn man har på
vilka det är som skall kunna tillägna sig högre
utbildning eller ej. Jag upprepar min fråga: Hur
ställer sig utbildningsministern till vuxna som vill
fortsätta att läsa för att höja sin kompetens?

Det här handlar verkligen inte om att ''lägga på och
lägga på'' för nya reformer. Det handlar om att ha
kvar systemet.

Anf. 68 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag vill i all anspråkslöshet hävda en
möjlig, hypotetisk och annorlunda tolkning av vad
det är som har förutsättningar att utjämna den
sociala snedrekryteringen. Det är min övertygelse
att mer makt till studenterna i meningen större
valmöjligheter än vad som tidigare har funnits
främjar en jämnare social rekrytering. Än viktigare
är emellertid, herr talman, att man avlönar högre
utbildning efter förtjänst. Det är en händelse som
ser ut som en tanke att den förvärrade sociala
snedrekryteringen inte bara sammanfaller med att
högskolan totalreglerades utan också med att
lönerna för högre utbildade trycktes ned.

I fråga om hur stödet skall utgå i förhållande till
ålder, över och under 40 år, är jag inte övertygad
om hur svaret skall se ut. Jag är inte övertygad om
att det är riktigt att alltid låta äldre gå före yngre.
Jag tror att det är viktigt att tillse att den yngre
generationen har fullgoda möjligheter att skaffa sig
den kompetens de själva och vårt land behöver.

Anf. 69 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Jag har inte tagit upp frågan i det
perspektivet att äldre skall gå före yngre. Jag har
tagit upp frågan för att jag vill veta hur
utbildningsministern ser på att äldre skall ha samma
möjligheter till studiestöd som yngre.

Det är många faktorer som bidrar till den sociala
snedrekryteringen. Jag tycker att det är mycket
tragiskt att vi inte har kunnat komma tillrätta med
detta. En av dessa faktorer är förvisso relaterade till
studiestödet. Ett generöst studiestöd befrämjar en
allsidig social rekrytering.

Anf. 70 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag är ledsen Kristina Svensson, men
man måste ibland välja.

Regeringens utgångspunkt är att det inte finns mera
pengar med dagens budgetunderskott att lägga i
studiefinansieringssystemet.

Om man samtidigt hävdar att den sociala
snedrekryteringen är direkt beroende av
studiestödets storlek, måste detta -- om jag förstår
Kristina Svensson rätt -- ändå antyda att man bör
satsa mera på unga människors möjligheter att
studera. Det leder med naturnödvändighet till att
andra grupper i så fall måste delvis finna sin
finansiering på annat sätt.

Herr talman! Jag och denna regering har inte tagit
ställning i denna fråga. Jag tycker att vi skall vara
ärliga nog både gentemot oss själva, gentemot
ungdomarna och de äldre och inte gömma oss
bakom avsaknaden av en valsituation -- som
faktiskt finns inför oss.

Anf. 71 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Jag hoppas verkligen att
utbildningsministern kommer att lyssna på och ta
till sig all den oro som finns bland vuxenstuderande
just nu. Lyssna på de forskare som hävdar att
studiestödet är en av de faktorer som medverkar till
att bredda rekryteringsunderlaget.

Jag blir väldigt bekymrad när jag hör den
inställning som utbildningsministern redovisar. Jag
tycker att det är mycket cynisk. I förlängningen är
den kvinnofientlig. Majoriteten av dem som läser
vidare i vuxen ålder är faktiskt kvinnor.

Anf. 72 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag blir ännu mera bekymrad när jag
ser jultomten gå runt med 225 miljarder kronor i
budgetunderskottet.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1993/94:115 om högre
konstutbildning i södra Sverige

Anf. 73 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Olle Schmidt har frågat mig om jag
är beredd att ge Lunds universitet rätt att utfärda
konstnärlig högskoleexamen i konst och design.

Lunds universitet har ansökt om rätten att utfärda
konstnärlig högskoleexamen i konst och design.
Ansökan har remitterats till Kanslersämbetet där
den nu är föremål för bedömning. Först när
Kanslersämbetet har gjort sin bedömning kommer
regeringen att ta ställning till frågan om
examensrätt.

Anf. 74 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utbildningsministern för svaret. Men jag hade
kanske hoppats på att få ett positivt svar när nu
ministern ändå har begett sig till kammaren.

Den här frågan betyder mycket för Malmö--Lund-
området och den södra regionen. Det vet
ministern. Vi har kämpat för denna fråga under en
lång tid. Förutsättningarna är utomordentligt goda.
Det vet också ministern. Konstlivet är rikt, och den
allmänkulturella miljön är också gynnsam. Det
behövs en konsthögskola i Malmö och södra
Sverige. Det skulle komplettera Lunds universitets
övriga utbildningar inom design, arkitektur och
konstvetenskap på ett bra sätt och också
komplettera musik- och teaterhögskolorna i
Malmö.

Redan i dag, som ministern också vet, finns de
väletablerade Forum-skolorna där det bedrivs en
bra utbildning inom den konstnärliga sidan.
Problemet är att de skolorna bedrivs i
folkhögskoleform. Det skapar problem i fråga om
studiemedel. I dag går 60 elever där. De får en
femårig utbildning. De uppgifter jag har fått visar
att bara hälften av eleverna har studiemedel i dag.
De får alltså jobba eller bedriva studier på deltid.
Så kan det helt enkelt inte fortsätta.

Det är därför det är så viktigt att regeringen snabbt
kommer med besked i fråga om
examinationsrätten. Nu har utbildningsministern
mycket klokt och vist gett universiteten större
frihet. Nu tar bl.a. Lunds universitet till sig av
denna frihet, och nu vill man ha besked så fort som
möjligt. Annars riskeras kvaliteten på den
konstnärliga utbildningen i Malmö--Lund-området
i södra Sverige.

T.o.m. kommunen, som har skral ekonomi i andra
avseenden, har sett till att den gamla folkskolan,
Mellersta förstadsskolan, skall byggas om till
konsthögskola. Den ligger i centrala Malmö. Nu
väntar alltså alla på ett godkännande av regeringen.
Det måste, enligt min uppfattning, ske före
december månads utgång så att ombyggnaden blir
klar och eleverna kan komma med i den vanliga
intagningen i september nästa år. Det är därför
frågan brådskar.

Anf. 75 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Låt mig först hålla med Olle Schmidt
om den vitalitet som kulturengagemanget har i
Malmö--Lund-regionen. Jag är på samma sätt
imponerad över det engagemang som samma
region känner i att få till stånd en konstnärlig
utbildning av hög kvalitet.

Ingen vore gladare än jag om jag direkt kunde säga
hur en regeringsprövning i dag skulle utfalla. Jag
tror att Olle Schmidt håller med mig om att det vore
opassande att hur angeläget ärendet än känns bryta
mot de regler som regering och riksdag har
stipulerat för prövning av frågor av denna karaktär.
Jag kan däremot lova att jag utan vidare dröjsmål
skall bedöma ärendet å regeringens vägnar så snart
jag har fått Kanslersämbetets bedömning på mitt
bord.

Anf. 76 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! Det är självklart inte så att jag menar
att utbildningsministern skall vara ofin eller agera
opassande mot Sveriges riksdag. Men jag hade
tänkt mig att utbildningsministern hade ett svar
med sig och att beredningen hade skett i
vederbörlig ordning inom Kanslersämbetet. Det är
viktigt att det kommer ett snabbt besked. Kan
beskedet komma före december månads utgång, så
att det går att få in studerande till den ordinare
intagningen i september nästa år?

Anf. 77 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte kan ge någon
utfästelse. Jag kontrollerar inte själv hela den
process som skall genomföras innan min
bedömning skall ske. Däremot kan jag försäkra
Olle Schmidt att jag inte kommer att ta lång tid på
mig att göra den bedömning som ankommer på
regeringen.

Anf. 78 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! Utbildningsministern har säkert god
kontroll om utbildningsministern vill. Då kan det
gå snabbt i de politiska korridorerna. Det vet både
utbildningsminstern och jag. Jag tycker att jag får
ta detta svar till intäkt för att det kommer att bli ett
snabbt och positivt besked.

Jag tycker att det är bra att utbildningsministern har
noterat att vi visar framfötterna i södra Sverige. Jag
hoppas att utbildningsministern också har noterat
att t.o.m. den stora Stockholmsdraken Dagens
Nyheter har konstaterat att när det sker saker i
kulturen i Sverige för närvarande så sker det i
Malmö--Lund.

Man har t.o.m. sagt att Malmö skulle utgöra en
kulturens smältdegel, och det tycker jag är bra. Jag
är stolt över att få bo i denna stad. Men den här
smältdegeln skulle bli ännu bättre, om vi fick en
konsthögskola, och det hoppas jag att
utbildningsministern mycket snabbt kan bidra med.
Tack för svaret!

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1993/94:127 om professuren
om kvinnors hälsa

Anf. 79 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Barbro Westerholm har frågat mig
om en av de tre professurer som har inrättats till
följd av förslag i 1990 års forskningsproposition,
närmare bestämt den i medicinsk kvinnoforskning.
I budgetpropositionen år 1991 förordade
föredragande statsrådet att en professur i
allmänmedicin, särskilt kvinnoforskning, förenad
med tjänst som överläkare, skulle inrättas vid
Universitetet i Linköping. Professuren har ännu
inte tillsatts. Barbro Westerholm frågar nu om
regeringen avser slopa kravet på att professuren
skall förenas med överläkartjänst eller
distriktsläkartjänst.

Regeringen har den 21 oktober beslutat att
tillsättningsförfarandet när det gäller denna
professur skall avbrytas, eftersom det inte fanns
någon kvarvarande behörig sökande. Därmed blir
tillsättningen av professuren en lokal fråga, med
tanke på de nya regler som sedan den 1 juli gäller
för inrättande och tillsättning av professurer.
Beslutet innebär att det ankommer på
Universitetet i Linköping att besluta om tjänsten
skall utlysas på nytt och avgöra om ämnesinnehållet
och villkor i övrigt bör omprövas. En viktig
bedömningsfråga är givetvis om en klinisk
anknytning är nödvändig för tjänsten och i så fall i
vilken form.

Det ankommer sålunda nu på Universitetet i
Linköping att göra dessa bedömningar. I
medelsberäkningen för Universitetet i Linköping
har kostnaderna för en professur i medicinsk
kvinnoforskning beaktats. Jag utgår från att dessa
resurser kommer att utnyttjas i enlighet med de
intentioner som redovisades i 1990 års proposition
om forskning.

Anf. 80 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Herr talman! Jag får tacka utbildningsministern för
svaret. Så gick det med det här som det går med så
mycket annat när det gäller för kvinnor angelägna
frågor. Det var en professur som vi arbetade hårt
för i riksdagen våren 1990 för att få till stånd, och
det var stor uppslutning inte minst bland riksdagens
kvinnor för att få igenom beslutet. Och vi lyckades.

Sedan på något vis trollade man bort det hela
genom att utlysa tjänsten så snävt att det inte finns
några sökande som uppfyller alla kompetenskrav.
Man kunde ha räknat ut redan på förhand, om man
hade sett sig om i detta land, som ju inte är så där
hemskt stort och inte har så där väldigt många
professorskompetenta forskare, att det skulle bli
resultatet.

Nu då, när man avbrutit tillsättningen, har vi i
riksdagen avhänt oss alla möjligheter att påverka
hur tjänsten utlyses. Pengar finns avdelade, vad jag
förstår av utbildningsministern, och nu står vi där.

Min fråga till utbildningsministern är: Hur kan man
skriva i budgetpropositionen för att påminna om de
intentioner som låg bakom den här professuren och
att det faktiskt brådskar? Det finns forskare, men
man får allt utlysa tjänsten litet bredare än förut,
om de skall komma i fråga.

Anf. 81 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag skall gärna i den kommande
budgetpropositionen understryka vad jag nu har
sagt för att på detta sätt, om Linköpings universitet
skulle ha glömt det, upplysa om att pengar faktiskt
finns anvisade för detta behov.

Barbro Westerholm sade: Så kunde det gå. Ja, det
gjorde det. När man går tillbaka i hävderna, visar
det sig att felet uppenbarligen begicks av den gamla
regeringen i 1991 års budgetproposition. Där
gjordes, av en anledning som det i dag är svårt att
klarlägga orsaken till, den ovillkorliga kopplingen
till den kliniska tjänstgöringen. I det läget försvann
en lång rad potentiella sökande.

När den nuvarande regeringen så småningom fick
in ärendet för slutgiltig bedömning, var läget som
det var. I den situationen tycker jag, herr talman,
att det känns bättre, både formellt och reellt, att
Linköpings universitet, som har att ta hand om
tjänsten och ge den dess verkliga innehåll, nu får
svara för det fulla tillsättningsförfarandet.

Jag är för min del övertygad om att Linköpings
universitet kommer att göra detta väl och att nya
behöriga kandidater kommer att anmäla sig, med
en inriktning av tjänsten som står i rimlig
proportion till de krav som vi nu har diskuterat.

Anf. 82 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt, som
utbildningsministern gör här, att redovisa
historieskrivningen. Det var faktiskt den förra
regeringen som gjorde klavertrampet.

Nu får vi försöka rätta till det efter bästa förmåga,
och min förhoppning är att dagens
riksdagsprotokoll når offentligheten och att
Linköpings universitet känner ansvaret. Jag vet att
där finns ansvarskännande människor inom
jämställdhets- och kvinnohälsoområdet, så jag
hoppas på en bred utlysning den här gången. Tack!

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1993/94:143 om den
trätekniska forskningen

Anf. 83 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Bo Arvidson har frågat vilka åtgärder
som övervägs för att utan dröjsmål få i gång arbetet
inom den trätekniska forskningen.

Regeringens förslag till program för träråvara och
fibrer har som ett viktigt mål att bygga ut svensk
industris kunskap och kompetens, för att den vägen
stärka en för landet viktig industrigrens utnyttjande
av en stor naturresurs. Även inom detta område
måste Sverige konkurrera med ett högt
kunskapsinnehåll. Forskning och utbildning är
viktiga instrument i en omställning från
bulkproduktion till mera prisokänsliga
specialprodukter. Jag vill alltså understryka
långsiktigheten i satsningen på forskning om
träråvara.

Som svar på Bo Arvidsons direkta fråga kan jag ge
en kort sammanfattning av vad som skett under de
cirka fem månader som gått sedan riksdagen
godkände regeringens förslag. De närmast berörda
statliga organen -- SJFR, NUTEK och TFR -- har i
samverkan med industrin utarbetat program
och/eller projektförslag. TFR, som är ett
forskningsråd för grundvetenskaplig teknisk
forskning, har för de närmaste två åren beviljat
sammanlagt ca 11 miljoner kr för vad man
benämner ''teknisk grundforskning inom
skogsteknik''. NUTEK har presenterat ett
programförslag inom ramen för de 10 miljoner
kronor som anvisades under
Näringsdepartementet. Programmet innehåller tre
huvuddelar: 1) Papper, färg, tryck (4,5 mkr), 2)
Nya produkter ur förnyelsebara råvaror (1,0 mkr),
3) Nordic Wood-programmet samt insatser inom
området trä och miljö (4,5 mkr). Industrin har
förklarat sig beredd att delta i matchande
finansiering av dessa program.

SJFR kommer inom denna månad att avlämna ett
förslag till jordbruksministern om ett program för
forskning om träfibrer. Detta program, som av
statliga resurser uppgår till 4,5 miljoner kronor,
inkluderar innehållsligt även de nysatsningar som
sker genom omprioritering av 5 miljoner kronor
inom SLU:s anslagsram. Även om programmet i
dag inte är slutförhandlat, finns det stora utsikter
att få industriell medverkan och medfinansiering.
Satsningen inom SJFR och SLU blir ett
komplement till och en fortsättning på det program
för forskning om träkvalitet som SJFR och
skogsnäringen gemensamt bedriver sedan några år.
Även NUTEK medverkar i
träkvalitetsprogrammet.

Min slutsats är att de ansvariga statliga
programorganen tagit sina uppgifter på stort allvar,
snabbt kommit fram med goda program och haft
goda kontakter i detta arbete, inte minst med
näringslivet. De ansatser man valt tyder på att
forskningen kommer att få en god stabilitet och
långsiktig inriktning. De krav som bör ställas på
näringen är att man där tar till vara möjligheterna
att utnyttja den kompetens som kommer att
utvecklas i forskningsprogrammen, genom att i
högre grad anställa akademiskt utbildad
arbetskraft, inte minst forskarutbildade.

Som Bo Arvidson märker, har arbetet med att
utveckla den trätekniska forskningen bedrivits med
betydande målmedvetenhet. Jag kan också redan
nu avisera att regeringen i sin uppföljande
forskningsproposition, våren 1994, återkommer till
frågan om kunskaps- och kompetensutveckling för
svensk industri, inklusive den träråvarubaserade
industrin.

Anf. 84 BO ARVIDSON (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka Per Unckel
för det mycket utförliga svar som jag har fått.
Bakgrunden till min fråga är det besök som
utbildningsutskottet gjorde i förra veckan, när vi
träffade företrädare för en högskola norrut som
beskrev svårigheterna att få ett besked från de
berörda organen om hur långt man har kommit.

Därför tycker jag att det är bra att vi har fått en
belysning av frågan. Vi är överens om målet, och vi
var när propositionen behandlades i riksdagen
mycket nöjda med förslagen till program.
Utbildningsutskottet har också ansett det vara
mycket angeläget att programmen kommer till
stånd utan dröjsmål och att snabbt finna
ändamålsenlig ansvarsfördelning.

Nu säger utbildningsministern att man snabbt har
kommit fram med goda program, men jag vill ändå
vara litet kritisk, inte mot utbildningsministern men
mot att det har varit så dålig kommunikation, att de
som sysslar med sådan här forskning inte kunde få
ett besked för tre veckor sedan. På något sätt har
det brustit i det avseendet.

Jag tycker att de berörda organen kunde ha
hanterat ärendet litet snabbare. Propositionen
förelåg ändå i februari. Vi fattade beslut i juni. En
litet bättre framförhållning kanske hade varit
önskvärd. Jag hoppas dock att detta skall kunna
snabbas upp.

Jag hoppas att utbildningsministern delar min
uppfattning att man skall kunna vara ännu tydligare
och ge besked snabbare. De här pengarna skall ju
användas det här budgetåret. Jag vill fråga om
utbildningsministern delar min uppfattning att man
vid ett annat tillfälle kanske också skall se till att
ärendet hanteras betydligt snabbare.

Som svar på en fråga som gäller kommande
forskningsproposition säger utbildningsministern
att man skall följa upp den. Är avsikten att man
skall följa upp programmet för träteknisk forskning
eller är det någon annan uppläggning som är tänkt?

Anf. 85 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag börjar med Bo Arvidsons sista
fråga. Avsikten i den uppföljande
forskningspropositionen är inte nödvändigtvis att
gå in i varje enskilt program som vi redan har fattat
beslut om. Det ligger i treårsplaneringens natur att
de bör ligga fast.

Däremot bedriver vi just nu inom framför allt
Utbildningsdepartementet ett arbete kallat Agenda
2 000, där vi analyserar kompetensfrågor i ett
vidare perspektiv. Vi ser redan nu att det indirekt
kommer att beröra flera vitala forskningsområden.

Får jag med anledning av Bo Arvidsons huvudkritik
av hanteringen av denna fråga bara nämna att
under dessa fem månader har likväl tre
departements myndigheter -- för det är tre
departement som är inblandade i detta arbete --
enligt min mening förmått att komma mycket långt
med att utveckla program som har en integrerad
syn på de olika departementsområdenas inverkan
på forskningen om träråvaran.

Att informationen sedan uppenbarligen har brustit
från dessa myndigheter ut till dem som skall
använda pengarna kan jag bara beklaga. Precis som
när Barbro Westerholm och jag för ett ögonblick
sedan diskuterade kvinnoforskningen och
informationen till Linköpings universitet utgår jag
även i detta hänseende från att berörda
myndigheter tar del av den diskussion vi just har
avhållit.

Anf. 86 BO ARVIDSON (m):

Herr talman! Jag vill tacka för den komplettering
som utbildningsministern gjorde. Jag hoppas att
den här frågan har bidragit till att belysa ärendet
och hur det har handlagts.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på fråga 1993/94:151 om
samordningen mellan högskolorna

Anf. 87 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Björn Samuelson har frågat mig om
vilka åtgärder jag tänker vidta för att öka
samordningen mellan olika högskolor för att
undvika problem när studenter byter studieort.

De förändringar som skett genom 1993 års
universitets- och högskolereform innebär bl.a. en
större frihet för universiteten och högskolorna att
själva organisera sina utbildningar.
Centralstyrningen har avvecklats.

Därmed har också studenternas frihet ökat.
Linjesystemet har avskaffats. En enskild student
kan själv välja vilka kurser som han eller hon vill
läsa och sedan foga samman dessa till en examen
enligt uppställda examenskrav. Det har blivit
enklare för studenter att läsa en del av sin
utbildning vid ett lärosäte och en annan del vid ett
annat.

Vissa utbildningar anordnas efter beslut av
universitet eller högskola som program där kurser
fogas samman i en viss ordning. Självklart kan olika
universitet och högskolor då välja olika
kombinationsmöjligheter i uppläggen av dessa
program. De kunskaper och färdigheter som
studenten skall ha tillägnat sig för att uppfylla
kraven i examensordningen i
högskoleförordningen gäller emellertid för hela
riket.

Jag är medveten om att det på vissa ställen har
gjorts ganska restriktiva bedömningar när det
gäller tillgodoräknande av studier från en annan
ort. Detta problem fanns även i det gamla systemet.
Det är avgörande för universitetens och
högskolornas utveckling att studenterna kan röra
sig mellan olika lärosäten såväl nationellt som
internationellt. Ökade variationer i
utbildningsutbudet får inte innebära ökade hinder
för rörlighet. Därför har reglerna om
tillgodoräknande av studier från ett tidigare
lärosäte behållits oförändrade i den nya
högskoleförordningen. Tillgodoräknandet skall ske
efter en kvalitativ bedömning om att motsvarande,
om än inte exakt lika, kunskaper har förvärvats.
Det finns också möjligheter för studenter som anser
sig felbedömda att överklaga ett beslut om
tillgodoräknande av en kurs till
Överklagandenämnden.

I ett universitets- och högskolesystem där ökad
konkurrens om studenterna kommer att råda
mellan de olika lärosätena håller jag det för
sannolikt att universiteten och högskolorna
kommer att vinnlägga sig om att även kunna
attrahera studenter som tidigare studerat på andra
orter. Med nuvarande stora efterfrågan på
utbildning förekommer det naturligtvis att det inte
alltid finns plats för byte av högskola. Det är
allmänt känt att vissa utbildningar på vissa orter är
mer attraktiva än andra. Dessa har ofta litet
bortfall. Tillgången till lediga platser under
utbildningens gång blir därmed liten, medan
efterfrågan på möjlighet att byta studieort kan vara
stor.

Universiteten och högskolorna har sålunda ansvar
för att, när plats finns för en student som vill byta
studieort, göra en kvalitativ bedömning av tidigare
studier och tillämpa ett generöst tillgodoräknande.
Det resurstilldelningssystem som införts fr.o.m.
detta budgetår innehåller incitament för ett sådant
beteende från universitetens och högskolornas
sida.

Anf. 88 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utbildningsministern för svaret.

Uppluckringen av linjesystemet har vi i
Vänsterpartiet jobbat för här i riksdagen i mer än
tio år. Men det jag och mitt parti har arbetat mot är
att det har skapats återvändsgränder i
utbildningssystemet. De exempel och de rapporter
som jag har fått på sistone vittnar om att de finns
kvar.

När högskolor profilerar sig i akt och mening att
attrahera studenter till olika utbildningar kan det
leda till att det ofrivilligt skapas återvändsgränder
som innebär att det blir svårare för den enskilde
studenten att byta studieort under pågående
studier. Det finns också en del knepiga
bestämmelser runt vissa sociala villkor för
studenter, när det gäller resande och annat, som
kan skapa de här inlåsningseffekterna. Jag tror att
det är mycket viktigt att vi försöker bygga bort alla
sådana återvändsgränder, om nu studenterna skall
få en ökad frihet att välja olika orter för sina
högskolestudier.

Det ligger en annan aspekt i detta också. Om inte
utbildningar kommer i fas kan jag tänka mig en
form av centralstyrning -- oh, detta hemska ord.
Om inte olika utbildningar kommer i fas leder det
till en minskad möjlighet till fler utbildningsplatser
för olika delkurser inom ramen för ett program
eller en linjeutbildning. Vad vi behöver i dag är ju
fler platser. Får vi färre platser genom dessa
inlåsningseffekter är i alla fall vi från Vänsterpartiet
beredda att lägga olika förslag här i riksdagen för
att luckra upp onödiga förstenade strukturer inom
det svenska högskolesystemet.

Min fråga till utbildningsministern är: Avser
utbildningsministern att följa upp den här frågan på
något sätt?

Anf. 89 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Svaret på den sista frågan är alldeles
otvetydigt ja. Regeringen har redan inom ramen
för uppdraget till Resursberedningen fortsatt
arbetet med att se hur systemet faller ut i praktiken.
Det kommer också senare att redovisas för
riksdagen.

Jag avslöjar väl ingen nationalhemlighet om jag
också säger att regeringen just nu bereder frågan
om ytterligare en utvärdering av systemet för att se
hur olika högskolor utnyttjar den nya frihet de har
fått. Inom ramen för dessa båda utvärderingar är
jag alldeles övertygad om att vi kommer att se både
positiva och eventuellt negativa effekter av de
förändringar som just nu pågår.

Jag delar Björn Samuelsons uppfattning att det är
utomordentligt viktigt att universiteten och
högskolorna är generösa i bedömningen av
kvalifikationer som studenterna har fått vid andra
lärosäten. Jag understryker det jag sade i mitt svar,
nämligen att det inte nödvändigtvis är så att
kunskaperna måste vara precis lika. Men de skall
vara av god kvalitet och i rimlig utsträckning passa
in i den nya utbildningsinriktningen.

Om universiteten och högskolorna har detta som
sin utgångspunkt är jag alldeles övertygad om att
de, efter ett par inledande år när det nya systemet
skall skaka på plats, finner former som väl främjar
de syften som både Björn Samuelson och jag har.

Jag måste medge att jag emellertid inte riktigt
förstår hur man skulle kunna både ha och äta kakan
i meningen att upprätthålla den lokala friheten men
ändå centralstyra denna typ av frågor. Jag tror helt
enkelt inte denna kombination är möjlig, varför jag
utgår ifrån att universitet och högskolor löser
frågorna under eget ansvar.

Anf. 90 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Det finns vissa basala delar i
utbildningar som meddelas på olika platser. Jag
menar att det är mycket viktigt att åtminstone de
kommer i fas. Det är svårt att komma i fas när det
gäller viss profilering som man kan ha inom olika
program eller olika utbildningslinjer.

Det är här som vi i Vänsterpartiet menar att man
skulle kunna vinna ekonomiskt och samtidigt få fler
utbildningsplatser. Jag tycker inte att det är en
farlig centralstyrning om riksdagen eller regeringen
säger att det är önskvärt att högskolorna försöker
att komma i fas ur dessa två aspekter och även när
det gäller möjligheten för den enskilde studenten
att flytta på sig mellan olika högskoleorter i landet
om det finns plats. Det var så tanken var.

Anf. 91 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Det är möjligt att det är en fråga om
skillnad i kynne mellan Björn Samuelson och mig,
men min utgångspunkt är att universiteten skall
lösa detta. Vi har infört ett system för tilldelning av
resurser som ger dem ett incitament att lösa detta.
Jag vill påminna om det som många numera vet,
nämligen att vårt långsiktiga bekymmer i det
svenska universitetsväsendet inte är att vi har
många studenter som står och knackar på porten,
utan att vi sannolikt kommer att få
rekryteringsproblem vad det lider. I det läget
kommer universiteten att ha ett mycket stort
egenintresse i att gå studenterna till mötes.

Herr talman! Min utgångspunkt är alltså att låta de
utvärderingar som jag nyss redovisade ha sin gång.
Jag utgår ifrån att universiteten känner ansvar för
sina studenter.

Anf. 92 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jag märker att utbildningsministern
och jag drar åt samma håll i den här frågan. Det
spelar ingen roll om vi har olika kynne, bara vi får
rätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1993/94:152 om
rekryteringen till högre studier

Anf. 93 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Björn Samuelson har frågat vad
utbildningsministern avser att göra för att bekämpa
den sociala snedrekryteringen mot bakgrund av en
nyligen framlagd utredning.

Jag utgår från att Björn Samuelson syftar på den
utredning som letts av Robert Eriksson från
socialforskningsinstitutet, SOFI, vid Stockholms
universitet och som avrapporterats i SOU 1993:85.

Utredningen har arbetat som ett forskningsprojekt
med omfattande kontakter både i utlandet och i
Sverige. Den startade ursprungligen på initiativ av
den socialdemokratiska regeringen och har nu
avslutat sitt arbete.

Projektet har, i enlighet med direktiven, inte
avlämnat några förslag till åtgärder.

Utredningen redovisar emellertid ett antal kritiska
slutsatser som måste upplevas som besvärande för
den tidigare regeringen.

Fram till 1960-talet skedde, enligt rapporten, en
minskning av den sociala snedrekryteringen i vårt
land. Den upphörde emellertid under 1970- och 80-
talen. Det var samtidigt den tid då den
socialdemokratiska högskolepolitiken uppnådde
ett högstämt cresendo.

Förändringar i antagningssystemet till högre
utbildning, regionala högskoleetableringar,
införandet av komvux och andra alternativa
utbildningsvägar i anslutning till detta linjesystem
hade inga positiva effekter för den sociala
snedrekryteringen om man får tro utredarna. 1975
års högskolebeslut, med uttalat syfte att avhjälpa
den sociala snedrekryteringen, gav inte den
avsedda sociala effekten, men blev i andra
hänseenden ett dyrköpt experiment i sådant som
staten inte klarar. Den empiriska verklighet som
utredningens slutsatser härrör ifrån är nu i snabb
takt på väg att förändras.

Jag kan försäkra Björn Samuelson att regeringen
ser det som mycket viktigt, inte minst av
rättviseskäl, att underlätta för barn från hem utan
studietradition att läsa vidare. Att mobilisera alla är
dessutom viktigt för att klara en framtid som
behöver alltmer av kunskap och kompetens. Men
detta uppnås uppenbarligen inte via sådan
centralplanerad detaljstyrning som vi fick uppleva
under 1970- och 80-talen.

Förut gällde att kunna tala med myndigheter på
myndigheters språk. Med ökad valfrihet i skolan
och fria universitet kommer i stället
myndigheternas makt att minska. Nu gäller t.ex. att
även mindre välartikulerade föräldrar och
ungdomar kommer att behandlas som viktiga
intressenter som det gäller att ta väl hand om på
varje nivå i utbildningssystemet.

Om centralstyrningen av utbildningssystemet varit
en viktig orsak till att den sociala snedrekryteringen
bestod och inte minskade under 1970- och 80-talen,
var den låga ekonomiska avkastningen på
utbildningen en annan.

Under framför allt 1970-talet gjordes högre
utbildning genom löne- och skattepolitiken allt
mindre lönsam. Det finns starka skäl att tro att
detta, förutom alla andra negativa effekter, slagit
särskilt hårt mot intresset för studier hos sådana
grupper som i hemmet har en mindre uppfordrande
studietradition.

I ett globalt perspektiv kan vi förvänta oss en
fortsatt hög rörlighet av ungdomar. Det är därvid
glädjande att utredningen konstaterar att
invandrarna i vårt land har ett stort intresse för
teoretiska studier i gymnasiet och för högre
utbildning. Hos invandrarna finns det uppenbara
ambitioner för fortsatta studier som ofta bryter mot
det sociala arvet.

I fortsättningen kommer det också att finnas
anledning att analysera hur benägenheten för
svenska ungdomar att söka sig utomlands för att
studera eller för att arbeta efter examen kommer
att påverka intresset för högre utbildning i vårt
land.

Inte sedan slutet av 1960-talet har således
ungdomarna i vårt land getts så goda möjligheter
som nu att välja friare och mindre obundet av sitt
sociala arv. Ändå är vi bara i början av denna
utveckling.

Anf. 94 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utbildningsministern för svaret. Detta är ju en fråga
som vi har debatterat i riksdagen och i olika
utbildningspolitiska sammanhang i decennier. Det
är en lång debatt. Hittills har ingen regering tagit
sig an frågan på ett samlat sätt. Av
utbildningsministerns svar kan jag dra den
slutsatsen att denna regering inte heller har tänkt
att göra detta.

Jag läste med stort intresse den debattartikel som
utbildningsministern har skrivit i dag i Svenska
Dagbladet. Där tyckte jag att han snuddade vid en
del åtgärder som borde kunna vidtas för att bryta
den sociala snedrekryteringen.

Jag tror att vi måste börja mycket tidigt. Vi måste
börja i grundskolan, t.ex. genom att ge studie- och
yrkesorientering en garanterad tid. Vi måste se till
att vi har ett studiemedelssystem som inte sparkar
ut folk. Vi måste göra insatser i grundskolan för att
få ett mer undersökande arbetssätt. Vi måste se till
att det finns god tillgång på bibliotek och böcker. Vi
måste få till en förändrad attityd i hela samhället
när det gäller vad utbildning egentligen är. Det skall
vara lika viktigt och lika naturligt att begå
utbildningsinsatser som att bygga hus och vårda
mormor på servicehuset.

Vi måste se till att det finns en social trygghet
kopplad till utbildningsverksamheten. Vi måste se
till att vi får en utbyggnad av högskolesystemet, inte
minst vid de små och medelstora högskolorna. Det
tror jag. Vi måste garantera någon form av
återkommande utbildning. Vi måste ge ökad
kännedom inom både det privata och det offentliga
näringslivet om vad olika utbildningar faktiskt
innehåller. Där finns det jättestora brister i dag.

Vi måste ge ökade möjligheter för föräldrar att
delta både tidsmässigt och kompetensmässigt i sina
barns skolarbete. Vi måste få till stånd en
avgymnasiefiering av högskolan. Det har inte ens
utbildningsministern lyckats med genom sina i och
för sig långtgående reformer. Vi måste få
incitament för högskolan själv att rekrytera från
mindre kända sociala grupper. Är ministern beredd
att vidta dessa åtgärder?

Anf. 95 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag är inte beredd att på stående fot
köpa alla Björn Samuelsons förslag, även om
åtskilliga av dem är både kloka och insiktsfulla. Det
finns åtskilligt i den svenska skolan och den högre
utbildningen som behöver förändras för att bereda
fler engagemang och intresse för utbildning.

Låt mig ta fasta på en sak som Björn Samuelson
sade och där jag tror att mycket kan göras, låt vara
på ett icke-praktiskt men principiellt och filosofiskt
viktigt plan. Det gäller detta med hur viktig vi anser
utbildningen vara. Vilken kultur är det ett samhälle
präglas av?

Olika samhällen har genom olika tider präglats av
olika kulturer, olika signum på tider och olika
signum på samhällen. Om vi skulle kunna få det
svenska samhällets signum att bli det lärande
samhället, skulle det vara uppfordrande för dem
som har goda studievillkor hemifrån och inte minst
för dem som har det litet trögare i starten.

Jag tror att vi kan finna breda kontaktytor långt
över partigränserna på detta område. Vi må träta
om åtskilligt, herr talman, när det gäller hur vårt
samhälle skall utvecklas, men det vore förvånande
om vi hamnar i trätor om att det svenska samhället
behöver mer kunskap och kompetens från
bokstavligt talat varje medarbetare.

Anf. 96 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Apropå detta med löner anser jag att
pengar inte är allt här i livet, som Per Unckel vet.
Jag tror att detta med attitydförändringen i
samhället till utbildning och studier är viktigt. Där
verkar vi vara överens.

Det talas ofta om viktiga satsningar och
investeringar i framtiden. Det är viktigt med
järnvägar, vägar, bra telekommunikationer osv.
Men det är nog så -- jag hoppas att allt fler kommer
att omfattas av den tanke som mitt parti framfört --
att den viktigaste strategiska infrastrukturella
investeringen är utbildning och forskning.

Jag tror att det är viktigt, Per Unckel, att ta ett
samlat grepp när det gäller den sociala
snedrekryteringen, därför att vi behöver de
människor som i dag hamnar utanför. Näringslivet,
både det privata och det offentliga, behöver dessa
människor. Den som inte inser det kan dra ett täcke
över huvudet.

Anf. 97 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Om jag får definiera detta med ett
samlat grepp så, att alla måste medverka för att
mobilisera all kompetens som detta samhälle
innerst inne bär på, delar jag Börn Samuelsons
uppfattning.

Jag är, och det vet Björn Samuelson från andra
debatter här i riksdagen, emellertid tveksam till
tillsättningar av statliga utredningar som skall
komma med 28 förslag till åtgärder. Jag tror,
uppriktigt sagt, att denna fråga är mycket viktigare
än så. Den berör alla människor och alla
verksamheter där, bokstavligen, var och en har att
ta ett ansvar.

Anf. 98 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jag tror inte att det behövs fler
utredningar här. Vad som behövs är grepp och
handling.

En sak som också är viktig och som inte får bortses
från i sammanhanget är, tror jag, att man ser till att
den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden
bryts. Det gäller ju att få in fler människor i
gemenskapen här i samhället samt att stoppa den
sociala utslagningen, för annars klarar vi aldrig att
med hjälp av utbildningspolitiken -- hur eminent
denna än är och hur förfinade verktygen än är -- få
med fler människor i utbildning framöver.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1993/94:141 om Domän AB:s
markområden med särskilda naturvärden

Anf. 99 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):

Herr talman! Stina Gustavsson har frågat mig om
regeringen med anledning av det planerade
samgåendet mellan ASSI AB, NCB AB och
Domän AB kommer att medverka till att
markområden som redan i dag ägs av staten via
Domän AB och som har specifika naturvärden
undantas före samgåendet.

Riktlinjerna för de markområden med särskilda
naturvärden som ägs av Domän AB återfinns i
avtalet om bolagisering av Domänverket mellan
svenska staten och Domän AB av den 30 juni 1992
och som i sin tur bygger på riksdagsbeslutet med
anledning av regeringens proposition 1991/92:134
om överföring av verksamheten vid Domänverket
till aktiebolagsform. Riktlinjerna innebär bl.a. att
de mest värdefulla naturvårdsområdena ligger kvar
i staten. Även mark med särskilda naturvärden som
ägs av Domän AB regleras i bolagiseringsavtalet.
Riktlinjerna i bolagiseringsavtalet gäller även efter
det planerade samgåendet mellan de tre
skogsbolagen.

Jag ser därför ingen anledning för regeringen att
medverka till att vissa markområden med specifika
naturvärden undantas före ett samgående då detta
redan finns reglerat.

Anf. 100 STINA GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Jag tackar näringsministern för
svaret.

I olika sammanhang har riksdagen behandlat
frågan om behovet av en ökning av naturreservat.
Naturligt är då att staten i första hand -- jag tycker
så -- använder sig av den mark som den själv äger,
mark som har specifika naturvärden.

Av egen erfarenhet vet jag som ledamot sedan flera
år i länsstyrelsen i mitt län hur besvärligt det kan
vara att gå in på enskild mark och lägga fast
restriktioner utifrån naturvårdens intressen i fråga
om rätten till ersättning.

Därför kan man fråga sig vad det finns för skäl att
t.ex. inte slå vakt om Visingsö, Omberg,
skärgårdsöarna utanför Luleå eller den skogsmark
som betraktas som skyddsvärd och som ligger
väster om odlingsgränsen. Vi har till och från hört
talas om sådana här exempel när det gäller mark
som ingår i Domän AB.

Eftersom näringsministern säger att detta är
reglerat vid bolagsbildningen vill jag fråga: När kan
vi förvänta oss att bl.a. de av mig nämnda
objekten -- eller åtminstone några av dem -- blir
verklighet och får sitt rättmätiga skydd?

Anf. 101 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! I samband med att Domänverket blev
aktiebolag gjordes det en utomordentligt
omfattande genomgång av hela Domänverkets
dåvarande fastighetsinnehav. Mycket stora delar av
det gamla Domänverket gick aldrig in i Domän AB,
av naturvårdsskäl. Däri ingick alla naturreservaten,
ett antal mycket stora områden som var
skyddsvärda från naturskyddssynvinkel. Därutöver
undantogs stora områden även från kulturell
synvinkel, medan resterande andelar ansågs kunna
bedriva en form av skogsbruk, även från
kommersiell synvinkel.

Men det ansågs också att Domän AB, precis som
alla andra skogsägare, har ett naturskyddsintresse
och sina reservatbildningar för att bevara flora och
fauna inom vissa bestämda områden. Det
reglerades och prövades utomordentligt ingående
under mer än ett års tid. Man gick igenom fastighet
för fastighet. Jag finner av det skälet ingen
anledning att starta samma prövningsprocess ännu
en gång.

Anf. 102 STINA GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Jag för min del har inte riktigt samma
uppfattning om Domän AB. Även om ministern
inte vill gå in på enskilda fall kan jag som exempel
ta mitt eget län, Kronobergs län. Där ägde Domän
en ö, Råön, i Ljungby kommun. Från naturskydds-
och bevarandesynpunkt har Råön varit en mycket
intressant ö. Domän har utbjudit ön till försäljning,
trots att naturvårdsorganisationer, länsstyrelsens
och kommuners intressen varit mycket stora. Det
handlar alltså om en skyddsvärd naturmiljö. Tyvärr
blev det försäljning.

Jag för min del tycker faktiskt att det, om bara
viljan finns, borde vara ganska enkelt att undanta
skyddsvärda områden.

Anf. 103 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Det finns alltid en konflikt när det
gäller användning av mark. Det gäller allt, från att
skapa naturvårdsskyddade områden till att skapa
sysselsättning, inte minst i drabbade glesbygder
med stor arbetslöshet och där man kommersiellt vill
använda skogen för att bereda arbetskraften på
orten sysselsättning, och även till att kunna medge
försäljningar av mindre markstycken för att
därmed kunna komplettera befintliga jord- och
skogsbruk med tilläggssysselsättning som är viktig
för en levande landsbygd.

Denna avvägning har gjorts utomordentligt
noggrant -- fastighet för fastighet -- under ett års tid
och avslutades för drygt ett år sedan. Jag finner
inget skäl i dag att ånyo starta den processen.

Anf. 104 STINA GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Jag håller med om att sysselsättningen
är viktig. Sysselsättning kan man naturligtvis skapa
på olika sätt, och den består av olika saker. Jag
tycker, och det är precis vad näringsministern sade,
att det är viktigt att vi kan komplettera när det
gäller de ägare som behöver ytterligare mark just
för sin sysselsättning. Det är en av de uppgifter som
jag tycker att Domän AB framöver skall ta fasta på.
Det är också min förhoppning att man gör det.

Till slut vill jag bara säga till näringsministern att
jag mycket noga kommer att följa utvecklingen just
beträffande de olika objekt som jag här har nämnt.

Överläggningen var härmed avslutad.

22 § Svar på frågorna 1993/94:150 och 153 om
privatskolor

Anf. 105 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Björn Samuelson har frågat mig om
jag avser att vidta någon åtgärd för att dels
klarlägga vad som avses med skäliga elevavgifter
vid fristående skolor, dels förstärka tillsynen över
fristående skolor genom att återinföra
kommunernas skyldighet att utöva tillsyn över
sådana skolor.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Nej, jag är inte beredd att nu vidta några av de
åtgärder som Björn Samuelson föreslår.
Anledningen härtill är att riksdagen så sent som i
maj 1993 beslutat om vissa ändringar i 9 §
skollagen.

Riksdagens beslut, som baseras på förslag i
propositionen om Valfrihet i skolan (prop.
1992/93:230), innebär dels att fristående skolor får
ta ut elevavgifter med hänsyn till de särskilda
kostnader som skolan har, förutsatt att kostnaderna
kan anses rimliga för verksamheten, dels att
utbildningen vid fristående skolor enbart skall stå
under tillsyn av Statens skolverk.

Enligt bestämmelser i skollagen prövar Skolverket
ärenden om godkännande av fristående
grundskolor. I samband med denna prövning skall
Skolverket beakta avgiftens storlek. Om
Skolverket anser att elevavgiften är för hög, skall
Skolverket besluta att skolan inte har rätt till bidrag
från elevens hemkommun. Skolverket skall
dessutom i den kontinuerliga tillsynsverksamheten
beakta avgiften. Skolverket kan således förklara
rätten till bidrag förverkad, om en fristående skola
efter godkännandet beslutat ta ut för höga avgifter.
Skolverkets beslut i dessa frågor kan överklagas hos
kammarrätten.

Den 12 oktober 1993 besvarade jag en fråga av
Ingela Mårtensson om kontroll av att fristående
skolor följer läroplaner. Jag framhöll då att ''tillsyn,
uppföljning och kvalitetskontroll av skolor --
oavsett dessas ägandeform eller inriktning --
fortfarande är en relativt ny företeelse i Sverige.
Därför pågår det nu ett intensivt arbete inom
Skolverket för att utveckla metoder och kriterier
för verksamheten. Det arbetet är svårt, grannlaga
och mycket viktigt. Regeringen fäster stor vikt vid
det, vilket vi också i olika sammanhang har
framhållit''.

Jag avser således att noggrant följa utvecklingen
vad gäller såväl elevavgifter som
tillsynsverksamheten beträffande fristående skolor.

Anf. 106 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaren på mina
frågor. Jag var här i kammaren den 12 oktober och
lyssnade på debatten om tillsynen av de fristående
skolorna, men sedan dess har det kommit olika
artiklar i riksmedierna, bl.a. i Dagens Nyheter, och
på grund av detta tyckte jag att det fanns anledning
att ställa den här frågan igen.

I massmedierna har man t.ex. tagit upp det faktum
att man inom en fristående skola ifrågasätter
utvecklingsläran, något som jag menar går stick i
stäv med de nationella önskemålen att intressera
och rekrytera fler ungdomar till naturvetenskapens
fantastiska område.

Om det nu betalas ut kommunala medel över olika
former av bidrag till de här skolorna menar jag att
det är märkligt att kommunerna inte kan få ha ett
tillsynsansvar, när man inom Skolverket säger att
man inte klarar av att göra en sådan tillsyn mer än
kanske vart tredje år.

Detta är bakgrunden till den ena av mina frågor.

När det gäller avgifterna till de olika fristående
skolorna har jag i olika sammanhang bett statsrådet
att uttrycka någon form av principnivå för vad som
är en skälig avgift. En avgift på 950 kr i månaden
på grundskolenivå är enligt min uppfattning
alldeles för mycket, särskilt mot bakgrund av det
ekonomiskt trängda läge som många människor i
dag befinner sig i. Vi i Vänsterpartiet menar att
valfriheten i så fall slutar här, och vi efterlyser ett
ställningstagande från regeringens sida i de här
frågorna.

Anf. 107 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det är naturligtvis, som Björn
Samuelson påpekar, så att friskolorna och deras
verksamhet debatteras i massmedierna. Man kan
där läsa om avgifter, innehåll och annat, och det
finns naturligtvis många gånger saker som man
undrar över och funderar över.

Nu har alltså riksdagen på regeringens förslag
bestämt att Skolverket skall ha ansvar för denna
uppföljning och skall tillse att friskolor lever upp till
de krav som riksdagen faktiskt har formulerat vad
gäller både skälig avgift och undervisningens
innehåll. Då tycker jag att det är rimligt att
Skolverket åtminstone får ett år, eller kanske
t.o.m. två år, på sig för att utveckla arbetsformerna
och ta det här ansvaret, innan vi i riksdagen uttalar
bestämda uppfattningar om att Skolverket inte
klarar av uppgiften.

Frågan om en skälig avgift är en sådan sak. Det
framgår mycket tydligt av propositionen om
valfrihet i skolan vad vi menar med det uttrycket.
För sådan utbildning som förekommer i
kommunala grundskolor bör man som regel inte ta
ut några avgifter alls, utan sådana avgifter skall vara
motiverade av särskilda kostnader för
verksamheten. Det finns alltså ganska många
exempel på och beskrivningar av vad vi menar.

Jag avstår därför från att här i talarstolen nämna ett
exakt krontal. Jag tror nämligen inte att jag i den
summan kan inkludera allt det som man möjligen
måste ta hänsyn till, utan jag tror att det
mödosamma arbete som Skolverket håller på med
är nödvändigt att gå igenom för att vi skall hitta en
rimlig nivå.

Vad gäller tillsynen av skolorna är det naturligtvis
så att kommunerna fortfarande har ett visst
ansvar -- det är många som glömmer det. Det gäller
brand, hälsovård och mycket annat som
kommunerna normalt har ansvar för att granska.
När det däremot gäller huruvida friskolorna lever
upp till läroplan, skollag och annat har vi från
majoritetens sida tyckt att det är rimligt att de som
bestämmer om man skall godkänna en skola också
prövar om skolan lever upp till de krav som ställs.
Det är skälet till att Skolverket har denna uppgift.

Anf. 108 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Vänsterpartiet och Moderata
samlingspartiet skiljer sig åt i den här frågan. Inom
Vänsterpartiet tycker vi att grundskoleutbildningen
skall vara fri, och vi är också beredda att lagstifta i
den frågan.

Via medierna har jag fått uppgiften -- om den nu är
riktig -- att kostnaden skulle ligga på 950 kr i
månaden. Det är 200 kr mer än barnbidraget, och
det tycker jag är en alldeles för hög kostnad, om
man nu skall behöva betala en kostnad för att
genomgå grundskolestudier. Det är lagfäst att man
skall gå i grundskolan, det är en plikt, och då tycker
jag att vi i utbyte kan ge vissa rättigheter.

När det gäller kontrollen och uppföljningen av
verksamheten i de här skolorna ser jag som enda
möjlighet framöver -- om man nu inte vill ge
kommunerna möjlighet att gå in och kontrollera
hur deras egna medel faktiskt används, som de kan
göra när det gäller de egna skolorna -- att bygga ut
Skolverkets regionala organisation. Men inom
Vänsterpartiet är vi inte alldeles övertygade om att
det är rätt väg att gå.

Anf. 109 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag tror att den avgift som Björn
Samuelson har tagit upp i sin fråga, och som sägs
gälla för scientologerna, kan vara rimlig utifrån den
redovisning som Skolverket ger. Däremot är det
inte intressant att endast diskutera avgiftens
storlek, utan man måste också bedöma om avgiften
står i rimlig proportion till sådant som eleverna får
och som de normalt inte skulle få i en kommunal
grundskola, t.ex. om avgiften möjligen inkluderar
fritidsverksamhet eller någonting annat. Jag har
dess värre inte kunnat få uppgifter om detta på den
ganska korta tid som vi har på oss för att skriva svar
på de här frågorna.

Jag vill också vända mig emot en formulering som
Björn Samuelson använde. Han sade att det är
rimligt att kommunerna får utöva tillsynen,
eftersom det handlar om kommunernas pengar.
Nja, det kan vi ju diskutera. Det är så att alla elever
ingår i underlaget utifrån vilket vi ger kommunerna
statsbidrag, och det är därför snarast elevernas
pengar som det handlar om.

Anf. 110 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Det är väldigt intressant att statsrådet
påpekar att det inte skulle vara kommunernas
pengar. Då kanske vi framöver kan föra en
diskussion om ifall vi inte kan återinföra någon
form av sektorsbidrag till skolan. Jag tror att vi förr
eller senare hamnar där.

Beatrice Ask har med viss elegans sagt att det
tidigare var plånbokens tjocklek som avgjorde var
olika föräldrar kunde låta sina barn gå i skola. Nu
är vi tillbaka i den situationen, och effekten av detta
blir ju inte mindre genom att statsrådet säger att det
beror på vad eleverna får för pengarna. Om jag vill
ha mycket åt mina barn och har litet pengar, så får
jag inte mycket, eftersom jag inte har de pengarna.
Så blir det ju om avgiften skall kunna sättas
beroende på vad eleverna skall få. Avgiften blir på
det sättet rimlig för skolan, men är den rimlig för
mig? Jag menar att avgiften skall vara rimlig för alla
föräldrar som har grundskolebarn, och jag tycker
inte att en elevavgift på nästan 1 000 kr i månaden
på grundskolan är rimligt.

Anf. 111 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det är inte fråga om att avgiften skall
vara rimlig i förhållande till föräldrarnas
plånböcker, utan den skall vara rimlig i förhållande
till vad som ges utöver vad som normalt
förekommer i en grundskola. Men den skall också
vara skälig, och den får icke ha segregerande effekt.
Det finns tre delar i definitionen av hurdan vi anser
att avgiften skall vara.

Det är också viktigt att ha klart för sig att den
reform vi har genomfört har inneburit att flertalet
fristående skolor icke längre tar ut några avgifter.
Av de 59 skolor som den 1 juni i år tog ut avgifter
kan man för 31 skolor räkna ut en snittavgift på
5 000 kr per elev och år, dvs. 2 500 kr per termin.
Jag tror inte att det är för mycket begärt.

Jag vill emellertid som jag tidigare påpekat inte gå
in på krontalet, utan det handlar om att skolorna
skall leva upp till de tre kriterier som gäller för
avgifternas storlek. Vi har också lyckats se till att
fler klarar av att välja en fristående skola, även om
dessa tar ut avgifter. Avgifterna har nämligen
sjunkit.

Anf. 112 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jo, Beatrice Ask, krontalet har en
segregerande effekt. Det har det. Folk har det
dåligt ställt i dag. Många har det alltför dåligt ställt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

På förslag av tredje vice talmannen beslöt
kammaren kl. 16.39 att ajournera förhandlingarna
till kl. 18.00.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

23 § Svar på fråga 1993/94:140 om den militära
dykarutbildningen

Anf. 113 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Yvonne Sandberg-Fries har frågat
mig om jag, mot bakgrund av Marinens
ekonomiska problem, är beredd att medverka till
att all dykarutbildning åter centraliseras dit där
resurserna finns.

Jag förmodar att Yvonne Sandberg-Fries ställer
frågan med anledning av Marinens beslut om
organisationen av försvarets dykutbildning,
grundat på en utredning som kallas Dyk-93, och
den uppmärksamhet som frågan har fått i
massmedierna i Blekinge.

Hur Marinen skall organisera sin dykutbildning är
en fråga som det i första hand ankommer på
myndigheten att hantera. Jag tycker därför inte att
det nu finns något skäl för mig att agera i frågan.
Jag anser alltså att det här är en fråga som Chefen
för marinen bör få hantera självständigt.

Anf. 114 YVONNE SANDBERG-FRIES
(s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
försvarsministern för svaret på min fråga. Låt mig
ge en liten bakgrund till frågan.

Vid Marinens dykarskola i Karlskrona utbildas i
dag ca 700 personer per år. Det är tio gånger fler än
på alla andra dykarutbildningar tillsammans.
Förutom dykare för Marinen utbildar man i dag
dykare åt Flygvapnet, Kustbevakningen och
Räddningstjänsten. Det finns ett samarbete med
sjukvården, osv. För dessa utbildningsinsatser får
Marinen naturligtvis betalt.

I Karlskrona finns resurserna: dyktank, dykläkare,
kompetent personal, osv. Det är personal som ändå
behövs, eftersom all fri uppstigning måste
genomföras i Karlskrona. Detta betyder att det
skulle vara möjligt att utan extra kostnader för
Försvaret utbilda Försvarets samtliga lättdykare,
inklusive Marinens samtliga bärgningsdykare, i
Karlskrona.

I dagens läge, med de ekonomiska problem som
finns inom Marinen, som jag vet att Anders Björck
är mycket väl bekant med, vore det ett erbjudande
att fundera över. Trots detta föreslås i Dyk-93 att
bärgningsdykarutbildningen skall föras över till
Berga, och dessutom skall den civila utbildningen
utföras på plats som Marinens dykchef bestämmer,
som det heter.

Jag har också noterat att personal från Karlskrona
som har femtio meter hem beordras att i stället
fullfölja bärgningsdykarutbildningen femtio mil
från hemmet, nämligen vid Berga. Detta kan inte
heller vara särskilt god ekonomi. Dessutom
föreslås i en bilaga till utredningen att en dyktank
skall uppföras vid Berga till en kostnad av 10--15
miljoner kronor.

Detta kan väl ändå inte vara ekonomiskt rimligt i
dessa tider, Anders Björck?

Anf. 115 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Jag bör rimligtvis som
försvarsminister inte blanda mig i hur
myndigheterna organiserar sin
utbildningsverksamhet. Det blir mest rationellt om
de själva får hantera dessa frågor. Hos dem finns
rimligtvis den speciella erfarenhet som är
nödvändig för att kunna göra bedömningar av det
slag som Yvonne Sandberg-Fries här nämner.

Man kan naturligtvis alltid fråga sig hur långt
regeringen och riksdagen skall gå när det gäller att
styra myndigheternas verksamhet. Jag brukar ofta
få påpekanden om att regering och riksdag bör
hålla sig borta från denna typ av verksamhet.

Jag kan förstå att man i Blekinge värnar om sina
egna intressen. Jag tycker dock att frågan har fått
litet för stor proportion. Det är inte fråga om att
någon verksamhet skall försvinna från Sydkustens
marinkommando och hamna någon annanstans,
och det är inte fråga om att någon annan ny
tillkommande verksamhet skall hamna någon
annanstans än i Karlskrona.

Det handlar i det stora hela om att den nuvarande
utbildningsstrukturen läggs fast men att
verksamhetens centrala ledning förändras en aning.
Jag tycker trots allt att det är rimligt att
myndigheten får hantera den här typen av
utbildningsfrågor självständigt.

Anf. 116 YVONNE SANDBERG-FRIES
(s):

Herr talman! Jag är rädd för att försvarsministern
möjligen är något felinformerad. Vad som sagts är
att bärgningsdykarutbildningen helt och hållet skall
genomföras i Stockholm och på Berga. Det innebär
de facto en förflyttning av utbildningsverksamhet
från den plats där resurserna i dag finns utbyggda
och klara till ett annat område, med de
medföljande kostnader som jag tidigare
exemplifierade. Människor måste resa lång väg,
och dessutom till en plats där kostnadsläget är
betydligt högre än i Karlskrona.

Ett minimikrav borde vara att Karlskrona
åtminstone får utbilda sina egna bärgningsdykare
och inte behöva skicka dem till Stockholm. Det är
inte fråga om att enbart slå vakt om egna intressen,
även om vi med tanke på de neddragningar som
skett har stor anledning att slå vakt om varje
arbetstillfälle inom denna sektor. Det är fråga om
att Marinen bör utnyttja de befintliga resurserna i
enlighet med vad riksdagen har sagt.

Anf. 117 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Jag har självfallet försökt att sätta mig
in i ärendet och tagit del av de olika uppfattningar
som finns. Som jag sade i mitt förra inlägg anser jag
att frågan fått för stora proportioner. Det finns
synpunkter i detta ärende i olika riktningar när det
gäller olika former av lokalisering.

Jag har naturligtvis förståelse för att man gärna ser
det hela utifrån de intressen man regionalt har att
bevaka. Nu måste emellertid en sådan verksamhet
självfallet ha en långsiktig iriktning. Mot den
bakgrunden är det rimligt att myndigheten i första
hand får avgöra hur utbildningsverksamheten
inriktas och bedrivs. Det kan icke vara rimligt att
regeringen avgör den här typen av frågor.

Anf. 118 YVONNE SANDBERG-FRIES
(s):

Herr talman! Det är möjligt att regeringen inte i
detalj skall avgöra den här typen av frågor. Jag
förstår Anders Björcks synpunkter väl mot
bakgrund av hans tidigare erfarenhet från bl.a.
konstitutionsutskottet.

Faktum kvarstår: Det går inte så bra för Marinen
att finna ekonomiskt bra lösningar för sin
verksamhet. Därom torde vi vara överens. Det är
därför rimligt att försvarsministern upprepar det
som riksdagen enhälligt har uttryckt, nämligen att
befintliga resurser inom Försvaret skall utnyttjas
för att därmed nå bästa möjliga ekonomi. Så långt
borde ändå försvarsministern kunna sträcka sig.

Bypolitik och särintressen tycks vara
förekommande i alla delar av landet och inte enbart
i det som kallas landsorten.

Anf. 119 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Jag kan försäkra att jag kommer att
följa ärendet mycket noga. Självfallet skall
riksdagens beslut om god hushållning och ekonomi
råda också i detta ärende. För övrigt har jag stor
respekt för fattade riksdagsbeslut, t.ex. när det
gäller vissa inköp av materiel.

Jag hoppas att Yvonne Sandberg-Fries och jag är
alldeles överens om att vi med kraft skall se till att
fattade riksdagsbeslut genomförs.

Anf. 120 YVONNE SANDBERG-FRIES
(s):

Herr talman! På den punkten kan jag hålla med
Anders Björck. Besluten skall respekteras även om
de råkar innehålla sådant som försvarsministern
eller jag kanske inte i alla delar håller med om.

Anders Björck sade att det i första hand inte är
fråga om lokala eller regionala intressen, utan att
långsiktiga intressen skall vara avgörande. Det är
någonting märkligt i detta. Marinen försöker styra
över utbildning till Stockholm, medan alla andra
samhällsintressenter i det här sammanhanget väljer
att genomföra sin utbildning i Karlskrona.
Dessutom finns en hel del verksamheter på plats
där nere, t.ex. kustbevakningen. En förutsättning
för den lokaliseringen var att man skulle samordna
och samutnyttja tillsammans med marinen, vilket
man också gör med dykutbildningen.
Avslutningsvis vill jag inbjuda Anders Björck till
ett besök på Dykeriskolan i Karlskrona.

Anf. 121 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Tack. Får jag ändock för
fullständighetens skull understryka att jag då och
då får höra att alltför mycket styrs från
Storstockholmsområdet till Karlskrona på den
marina sidan. Jag är medveten om att det
förekommer kritik i båda riktningarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

24 § Svar på fråga 1993/94:158 om medlemskap
i IEPG

Anf. 122 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Ingela Mårtensson har frågat mig om
regeringen gjort några ansträngningar för att
Sverige skall bli medlem i IEPG (The Independent
European Programme Group).

Låt mig först konstatera att Ingela Mårtensson och
jag har diskuterat denna organisation här i
kammaren i mars 1992 mot bakgrund av vad
regeringen hade anfört rörande samarbete på det
försvarsindustriella området i den då nyligen
framlagda propositionen om totalförsvarets
utveckling m.m. (prop. 1991/92:102).

Då erinrade jag om att denna fråga, till följd av de
genomgripande förändringar som skett i Europa
sedan slutet av 1980-talet, också hade behandlats av
den föregående regeringen i 1991 års
försvarsproposition (prop. 1990/91:102). Härvid
konstaterades att det finns särskild anledning att
överväga svenska relationer till existerande
samarbetsorgan i Europa på det
försvarsindustriella området.

Försvarsutskottet delade regeringens bedömning
(FöU 1990/91:8) att det från försvarspolitiska
utgångspunkter är av vikt att sådana betingelser för
utlandssamarbetet skapas att en livskraftig svensk
försvarsindustri kan bevaras inom sådana sektorer
där det även under rådande och framtida
förhållanden kan bedömas förbli ett vitalt
nationellt intresse att bibehålla kompetens.
Utrikesnämnden har informerats i frågan.

Låt mig därefter få upplysa Ingela Mårtensson om
att den s.k. IEPG-gruppen som bildades i mitten av
1970-talet av de 13 europeiska NATO-länderna
förutom Island, var helt fristående från NATO:s
organisation. NATO har en egen organisation som
fortsätter sitt arbete.

Jag säger var, eftersom gruppen, som utgör ett
forum för europeiskt samarbete och forskning,
utveckling och tillverkning för dessa länders
anskaffning av försvarsmateriel, sedan våren 1993
ombildats till WEAG, Western European
Armament Group inom ramen för WEU,
Västeuropeiska unionen. Gruppens uppgifter är
oförändrade.

Kontakter sker fortlöpande på tjänstemannanivå
mellan försvarets materielverk och berörda
tjänstemannaorgan inom organisationen.
Företrädare för myndigheter och svensk
försvarsindustri har beretts tillfälle att delta i av
organisationen genomförd utbildning. Frågan om
medlemskap i eller association till nämnda
organisation är inte aktuell för närvarande.

Jag har uppfattningen att en fortsatt medverkan på
dessa premisser har en bred parlamentarisk
förankring.

Riksdagen kommer att kunna ta ställning till
regeringens förslag och bedömningar i denna fråga.

Anf. 123 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
försvarsministern för ett intressant svar. Det fanns
en hel del upplysningar i svaret som jag med
intresse har tagit del av. Det finns dock några frågor
som jag vill ställa i anslutning till svaret.

Min första fråga gäller vilken typ av utbildning som
företrädare för myndigheter och svensk
försvarsindustri har deltagit i. I svaret sades att man
har ''beretts tillfälle''. Har man också deltagit? Vad
är det för typ av utbildning?

Försvarsministern sade också att det för
närvarande inte är aktuellt att ingå i gruppen
WEAG som medlem. När bedömer
försvarsministern att det är aktuellt med en sådan
ansökan? Vad har Sverige för status i den här
gruppen i dag? Vi har tydligen ett visst samarbete
med gruppen.

Det sades också att riksdagen skall ta ställning i de
här frågorna och göra bedömningar. Jag undrar när
riksdagen kommer att föreläggas dessa frågor.

Avslutningsvis skulle jag också vilja fråga om
Sverige deltar i EUCLID, WEU:s militära
forsknings- och utvecklingsprogram.

Anf. 124 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Jag kan inte gå in närmare på den
utbildning som sker i de här sammanhangen. Jag
skall naturligtvis gärna undersöka detta och även
undersöka i vilken mån det förekommer sekretess
på området. När eventuella sekretessfrågor är
kontrollerade skall jag gärna återkomma till Ingela
Mårtensson.

Frågan om ett medlemskap är icke aktuellt i den
efterföljare till IEPG som i dag finns inom
Västeuropeiska unionens hägn. Det här hänger i
hög grad samman med andra säkerhetspolitiska
frågor. När och om de kommer upp till ett
avgörande är det i dag ingen som vet.

Vi har ingen status i den här organisationen. Det
har förekommit, som jag sade, kontakter. Det har
redovisats för riksdagen. Det har rått enighet om
detta. Som jag underströk har utrikesnämnden
självfallet informerats. Information har lämnats
från regeringen, bl.a. i propositioner till riksdagen
som har behandlats av försvarsutskottet.

Anf. 125 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Eftersom det inte är aktuellt för
närvarande att begära medlemskap, undrar jag om
det har någonting att göra med de förhandlingar
som Sverige nu bedriver med EG. Kommer dessa
frågor in även i det sammanhanget? Pågår det
förhandlingar, t.ex. när det gäller
säkerhetspolitiken, om att det skulle kunna vara
aktuellt att ingå i WEAG-gruppen? Eller är dessa
frågor helt fristående?

Förekommer det att andra alliansfria stater, t.ex.
Österrike och Finland, också deltar i utbildningen?
Det här gäller ändock NATO-stater.

Anf. 126 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Nej, det är inte NATO-stater. Den
organisation som Ingela Mårtensson frågar mig om
existerar inte formellt sedan våren 1993. Den har,
som jag sade i mitt frågesvar, bytt huvudman och
har numera Västeuropeiska unionen som
huvudman i det här sammanhanget.

Den här frågan har över huvud taget inget att göra
med våra förhandlingar med EG. Kontakterna med
WEAG, som det numera heter, är av mycket
begränsad omfattning och karaktär.

Anf. 127 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Även om det gäller WEU är det ändå
fråga om NATO-stater. Jag tycker i alla fall att det
har en viss betydelse att det gäller stater som ingår
i en försvarsallians. WEU:s tänkta koppling till EG
är också bekant.

Jag fick inget svar på min fråga när det gäller
EUCLID. Har vi något samarbete med det
forskningsprogrammet, som också tillhör WEU?

Anf. 128 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Jag känner inte till detta och kan
därför inte ge ett svar på frågan. De kontakter som
sker med WEAG har faktiskt redovisats för
riksdagen och föredragits i utrikesnämnden. Ingela
Mårtensson må gilla eller ogilla detta, men det här
är alltså någonting som riksdagen har ställt sig
bakom. Jag har därför själv ingen anledning att i
dag föreslå att dessa kontakter skall omprövas.

Som jag underströk är de av mycket, mycket
begränsad karaktär. Det är väl inte konstigt att man
kan ha kontakter även med organisationer som
man inte tillhör. Det förekommer i en lång rad
sammanhang.

Anf. 129 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara avsluta med att jag ser
fram emot information om vilken typ av utbildning
det här gällde.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Svar på fråga 1993/94:45 om åsiktsfrihet
och medborgarskap

Anf. 130 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Kenneth Attefors har frågat mig om
jag som medlem i regeringen ämnar verka för att
det skall införas en lag som berövar vissa svenskar
deras svenska medborgarskap på grund av deras
åsikter.

Svaret är nej!

Anf. 131 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Herr talman! Tack för svaret!

Efter det att jag hade ställt denna fråga fick jag veta
att ministern faktiskt hade bett om ursäkt för
uttalandet i Expressen. Det tackar jag för. Jag
visste inte om det. Vi i vårt parti kanske också
borde lära oss att be om ursäkt för vissa tokiga
uttalanden. Jag tar i alla fall lärdom av detta.

Jag skulle bara vilja följa upp detta litet grand. I er
partitidning Nu får Per-Olof Aronsson ett gott råd,
alldeles gratis. Vi kommer nämligen att bilda en
nomineringskommitté som kommer att utse
riksdagsledamöterna. På ledarsidan i er tidning står
det: ''Per-Olof Aronsson, högt ansedd
Grängeschef, leder arbetet.

Låt oss ge Aronsson ett gott råd, kostnadsfritt:

Gör något annat. För Din egen skull.''

På ungefär samma sätt har man stressat Börje
Salming. I Expressen skrivs det att man inte skall
köpa hans kalsonger bara för att han är
nydemokrat. Jag undrar om det är på den nivån vi
skall fortsätta debatten.

Det finns även ett uttalande i Expressen. Någon
skriver: ''Ian och hans äckliga följe''.

Tycker ministern att vi skall sluta kalla varandra
sådana saker?

Överläggningen var härmed avslutad.

26 § Svar på fråga 1993/94:119 om EES-avtalet
och alkoholmonopolet

Anf. 132 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat
mig om jag avser att vidta några åtgärder med
anledning av EES-avtalets ikraftträdande och dess
effekter på Systembolagets monopol.

Systembolaget har enligt svensk lag ensamrätt att
bedriva detaljhandel med alkoholhaltiga drycker.
Detta gäller även efter det att EES-avtalet trätt i
kraft. Det kommer således inte att vara tillåtet att
sälja vin och starköl i detaljhandeln den 1 januari
1994.

Den som bryter mot dessa bestämmelser ställs till
svars enligt svensk lag.

De uppgifter som under den senaste tiden har
förekommit i massmedia om att det kommer att bli
fritt fram att sälja vin och öl i livsmedelshandeln
efter den 1 januari är således felaktiga. EES-avtalet
kräver inte att statliga handelsmonopol avskaffas,
bara att de är anpassade så att ingen diskriminering
mellan olika producenter förekommer.
Systembolaget har under det senaste året vidtagit
en rad åtgärder för att säkerställa detta. De
åtgärder som har bedömts som nödvändiga med
anledning av EES-avtalet är alltså enligt min
mening redan vidtagna.

Anf. 133 STEN ANDERSSON i Malmö
(m):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Jag vill först be om ursäkt om den här frågan inte
är relevant. Om detta från början är felaktigt är det
synd att jag har tagit statsrådets tid i anspråk. Men
dessa uppgifter har faktiskt förekommit i medierna.
Det är människor som borde kunna dessa frågor
som har uttalat sig. De har länge varit i farten i
debatten. De har stött tankarna på att
livsmedelshandlare efter den 1 januari 1994 skall
kunna sälja vin och sprit i detaljhandeln.

Det har sagts att detta inte kan avgöras i en svensk
domstol utan måste gå till en domstol som tolkar
EES-avtalet. Statsrådet säger nu att detta är fel och
att det inte kan bli så. Därför har jag ingen
följdfråga. Jag ber att få komma tillbaka om det
visar sig att statsrådet har fel.

Överläggningen var härmed avslutad.

27 § Svar på fråga 1993/94:128 om amning och
pappaledighet

Anf. 134 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Margareta Israelsson har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att de mammor
som fortsätter att amma sedan barnet fyllt sex
månader inte skall bestraffas ekonomiskt för detta.

Margareta Israelsson har ställt frågan mot
bakgrund av de olika förslag till åtgärder för att öka
pappornas uttag av föräldrapenning som har
presenterats under den senaste tiden.

Låt mig först klargöra att det är min och
regeringens uppfattning att amning är viktig och att
mammor bör uppmuntras att amma sina barn.
Exempelvis har regeringen på mitt förslag tillsatt en
kommitté med anledning av WHO:s och Unicefs
gemensamma initiativ i syfte att skydda, stöjda och
främja amning. Kommittén har nyligen avlämnat
sitt slutbetänkande med förslag till åtgärder för en
svensk amningsstrategi.

När det gäller de förslag som åsyftas i frågan har en
arbetsgrupp inom Socialdepartementet tillsatts för
att göra en översyn av vissa frågor inom
föräldraförsäkringen. I uppdraget har bl.a. ingått
att belysa tänkbara metoder att uppmuntra fäder
att i större utsträckning utnyttja
föräldraledigheten. Arbetsgruppen har i en
delrapport, som överlämnades till mig den 1
november 1993, redovisat två metoder för att öka
fädernas uttag av föräldrapenning.

Den ena metoden innebär en begräsning av rätten
för en förälder att överlåta föräldrapenningdagar
till förmån för den andra föräldern. Arbetsgruppen
föreslår att antalet dagar som inte skall få överlåtas
begränsas till 30.

Enligt den andra metoden införs differentierade
ersättningsnivåer i föräldrapenningssystemet på så
sätt att ersättningen blir lägre än 90 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten i det fall en
förälder överlåter egna dagar till den andra
föräldern.

Arbetsgruppen har i fråga om båda förslagen pekat
på möjligheten att dela föräldrapenningdagarna
lika mellan föräldrarna i stället för att som nu
förbehålla vardera föräldern 90 dagar.

Varken jag eller regeringen har tagit ställning till
arbetsgruppens förslag. Rapporten skall nu i vanlig
ordning beredas. Frågan om möjligheterna för
kvinnor att amma sina barn kommer självfallet att
beaktas i det fortsatta beredningsarbetet.

Anf. 135 MARGARETA ISRAELSSON
(s):

Herr talman! Jag är litet besviken på
socialministerns svar.

Jag har själv suttit med i den här kommittén för
amningens främjande. Där talade vi -- precis som
man gör i Innocentideklarationen, som bygger på
WHO:s och Unicefs arbete -- om att staterna skall
stifta lagar som skyddar förvärvsarbetande
kvinnors rätt till amning.

Kommittén skriver i sitt betänkande. ''I Sverige
garanteras alla kvinnor en lång föräldraledighet,
vilket ger flertalet mammor reella möjligheter att
välja amning som uppfödningsmetod. Viktigt är att
pappan tar ut sin del av föräldraledigheten, men att
detta sker på ett sådant sätt att det ej har en negativ
inverkan på mammans möjligheter att fortsätta
amningen. En eventuell kvotering av
föräldraledigheten får ej genomföras på så vis att
det ur amningssynpunkt uppfattas som negativt, då
förslaget i praktiken kan försvåra för mammorna
att amma en adekvat period.''

Nu har jag av den presskonferens som hölls i
samband med att arbetsgruppen inom
Socialdepartementet presenterade sina förslag
kring pappornas uttag förstått att socialministern
tycker att en adekvat period är sex månader. I ett
uttalande vid presskonferensen säger han: ''Om
mammor vill vara hemma och amma längre än sex
månader förlorar familjen pengar på detta, men det
tror jag ändå är ett rimligt pris som mamman är
beredd att betala''.

Vad är detta? Skall kvinnorna betala för att få
amma sina barn? Är det detta som regeringen
menar med en amningsfrämjande attityd?

Jag tycker också att det är oerhört betydelsefullt att
pappan tar del i fostran av barnen, att han är med
och stöder amning. Men jag räknade inte med att
få ett svar från Bengt Westerberg att det är
kvinnorna som skall betala för detta.

Anf. 136 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! För det första har ingen föreslagit att
man skall minska föräldraförsäkringstiden. De tolv
månader som finns i dag finns också kvar i alla de
förslag som har diskuterats.

För det andra finns det inget förslag om kvotering
som handlar om att föräldrarna skall ha sex
månader vardera. Det enda förslag som handlar om
kvotering är förslaget om att en pappamånad skall
införas. Det är ett förslag som jag hoppas att
Margareta Israelsson kan stödja.

För det tredje finns det partier, även
Socialdemokraterna, som har antytt att de är
beredda att gå ner till 80 % ersättning för alla tolv
månaderna. Faktum är att även det förslag som
arbetsgruppen har lagt fram -- som vi inte har tagit
ställning till -- innebär en totalt högre ersättning,
även för den som skulle välja att vara hemma alla
tolv månader, än förslaget om tolv månader med
80 %. Det är väl ingen som har kommit på tanken
att tala om att det skulle vara diskriminerande eller
sämre för mammorna.

Det gäller att hitta modeller för att uppmuntra
pappor att ta ett större ansvar utan att det hindrar
att de mammor som vill kan vara hemma. Det
tycker jag är den rimliga utgångspunkten. Den
hoppas jag att vi kan vara överens om.

Anf. 137 MARGARETA ISRAELSSON
(s):

Herr talman! Nu har vi talat mycket om pappor. Jag
vill föra tillbaka diskussionen till de mammor som
skall betala för detta amningsfrämjande. Min fråga
gällde hur statsrådet ville uppmuntra amning.

Den ena utredningsgruppen säger att familjen, om
det blir ett alternativ som innebär en lägre
ersättning efter sex månader, får betala för att den
väljer att amma -- precis som socialministern sade
vid den här presskonferensen. När man jobbar kan
man inte gå hem vissa perioder för att amma. Så ser
det inte ut på arbetsmarknaden i dag.

Det är detta jag kritiserar. Skall vi diskutera
pappauttag, kan vi göra det också, men det mycket
svåra problem som ministern nämner i sitt svar --
och som också vi tar upp i vårt betänkande -- är det
problem som uppstår om man sätter en gräns vid
sex månader.

Anf. 138 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Som jag nämnde har varken
regeringen eller jag själv tagit ställning till vilket av
dessa förslag som vi skall förespråka. För egen del
och för Folkpartiets del kan jag säga att vi tycker att
en pappamånad är det bästa förslaget. Tyvärr har vi
inte fått stöd av Socialdemokraterna på den
punkten heller, men vi kommer inte att ge upp för
den skull, utan vi kommer att fortsätta att driva
denna fråga.

Men det intressanta, om man ser på arbetsgruppens
andra förslag om en differentierad ersättning, är att
ställa detta mot det förslag som också
Socialdemokraterna tycks vara beredda att
acceptera, nämligen en sänkning av ersättning till
80 % i hela föräldraförsäkringen. Då innebär ju
ändå förslaget med 90 % såsom norm och där även
den mamma som väljer att stanna hemma i tolv
månader får 90 % i sex månader och 80 % i sex
månader ett bättre alternativ ekonomiskt sett --
eller hur?

Anf. 139 MARGARETA ISRAELSSON
(s):

Herr talman! Fortfarande talar vi om papporna.
Även om man från Folkpartiets sida förordar en
kvoterad månad, som vi gärna kan diskutera i en
frågestund som handlar om det, tycker jag att det
är beklagligt om samma socialminister som
tillsätter en kommitté, som skall utreda hur vi skall
uppmuntra kvinnor att amma sina barn längre för
att ge barnen bättre hälsa och överlevnadsskydd,
också sett i ett globalt perspektivt, gör ett sådant
uttalande som att familjen, om man vill amma mer
än sex månader, säkert är beredd att betala ett
högre pris för detta.

Anf. 140 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Faktum kvarstår. Om man får 90 % i
sex månader och 80 % i sex månader, dvs. i
genomsnitt 85 %, blir det ekonomiska utfallet
bättre än om man får 80 % i tolv månader, ett
förslag som jag förstår att Margareta Israelsson är
beredd att tillstyrka.

Anf. 141 MARGARETA ISRAELSSON
(s):

Herr talman! Oavsett vad Socialdemokraterna
säger eller inte säger eller vad socialministern
antyder att vi säger är det en åsikt från Folkpartiets
sida som är alldeles klar, nämligen att det är helt
okej att få 90 % under sex månader. Men om man
sedan såsom kvinna väljer att amma sitt barn, är det
riktigt att man får sänkt ersättning. Med den
argumentation som Bengt Westerberg för borde det
vara riktigt att fortsätta med 90 %.

Anf. 142 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Om Margareta Israelsson ställer
frågan till mig såsom partiledare, har jag redan givit
besked. Folkpartiets landsmöte har ställt sig bakom
förslaget om en pappamånad. Men det innebär
naturligtvis att den mamma som vill amma i mer än
elva månader och vill utnyttja även den tolfte
månaden inte får betalt för denna tolfte månad.
Den mamma som vill amma mer än tolv månader --
och det finns också sådana -- får inte heller betalt
med den föräldraförsäkring som Margareta
Israelsson tycker att vi skall slå vakt om, för övrigt
en uppfattning som jag delar. Vi kan inte ha en
försäkring som slår vakt om amning hur länge som
helst. Det viktiga är de första sex månaderna.
Sedan vill många fortsätta att amma ytterligare.
Även det skall vi uppmuntra på olika sätt, men det
är inte självklart att det skall innebära en särskild
stimulans i föräldraförsäkringen.

Anf. 143 MARGARETA ISRAELSSON
(s):

Herr talman! När vi tillsatte den amningsfrämjande
gruppen sade vi -- vilket också statistiken i Sverige
visar -- att de flesta mammor redan i dag ammar
fyra till sex månader. Amningsfrämjandet skulle
vara att söka utöka amningstiden. Nu tolkar jag
ministerns svar som att detta inte är så viktigt.

Anf. 144 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jo, självklart är det viktigt. Men som
Margareta Israelsson säger ammar de flesta
mammor fyra till sex månader. Men det gäller
framför allt att få ännu flera att göra det. Det finns
tyvärr fortfarande mammor som avbryter
amningen tidigare. Det allra viktigaste är trots allt
att få dessa att amma längre.

Överläggningen var härmed avslutad.

28 § Svar på fråga 1993/94:144 om förslaget om
vårdnadsbidrag

Anf. 145 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Birgitta Dahl har frågat mig om
förslaget om vårdnadsbidrag kommer att bli
föremål för normal beredning.

Ytterst få politiska frågor i Sverige har varit så
grundligt diskuterade som vårdnadsbidraget.

Vid konstruktionen av reglerna för bidraget finns
emellertid ett antal tekniska problem som måste
lösas. I det syftet har en arbetsgrupp utarbetat en
promemoria: Vårdnadsbidrag m.m. Teknisk
utformning och konsekvenser.

Den 2 respektive 4 november genomförde
Socialdepartementet utfrågningar med dels ett
antal organisationer, dels ett antal myndigheter för
att få synpunkter på de föreslagna tekniska
lösningarna. Jag har erfarit att ett stort antal
värdefulla synpunkter framfördes. En
sammanställning av synpunkterna kommer att
göras inom Socialdepartementet.

Regeringens avsikt är nu att så snart som möjligt
förelägga riksdagen en proposition i frågan.

Anf. 146 BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Socialministern har rätt i påpekandet
att detta är en av de mest diskuterade frågorna.
Men det betyder inte att det förslag som nu är
aktuellt är tillfredsställande utrett.

Vårdnadsbidraget har under mycket lång tid varit
motförslag till den framsynta radikala
familjepolitik som har gjort att vi har blivit ett
föregångsland både när det gäller barns
levnadsvillkor och när det gäller jämställdhet. När
regeringen nu skall lägga fram ett förslag om
vårdnadsbidrag, innebär detta för det första ett
mycket allvarligt principiellt trendbrott. För det
andra kommer detta förslag, om det genomförs, att
påverka människors levnadsvillkor och
lagstiftningen på avgörande sätt i olika avseenden.

Detta förslag är inte resultatet av något
utredningsarbete utan av en uppgörelse i slutna
rum som ingen har insyn i. Det har utretts av en
arbetsgrupp inom departementet. Normalt borde
en sådan här fråga bli föremål för ett brett
remissförfarande, även om den hade föregåtts av
ett riktigt utredningsarbete. Så är inte meningen.
Det har jag fått klart för mig av socialministerns
svar. Hearingar är ingen acceptabel ersättning för
ett riktigt remissarbete och ett riktigt
beredningsarbete.

Socialministern säger att värdefulla synpunkter har
framförts. Men enligt vad jag har erfarit är det en
förödande kritik som har framförts vid dessa
hearingar. Jag frågar: Tar regeringen intryck av den
kritiken?

Socialministern förklarar även att regeringens
avsikt är att så snart som möjligt förelägga
riksdagen en proposition. Jag frågar
socialministern: Kommer regeringen att
framhärda, även om det redan nu vid riksdagens
behandling av propositionen om en
barnomsorgslag skulle visa sig att det finns en
majoritet i riksdagen mot ett sådant förslag?

Anf. 147 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Birgitta Dahl har frågat mig om
ärendet har remitterats eller på annat sätt varit
föremål för normal beredning. Jag förmodar att
Birgitta Dahl då syftar på någon form av hearing.
Det är nämligen ett ganska vanligt
beredningsförfarande och var så också under den
tidigare socialdemokratiska regeringen -- i den mån
den över huvud taget beredde ärenden. Det finns
ju exempel på att den inte ens gjorde det, t.ex.
sjukförsäkringsreformen 1991.

De synpunkter som framkom vid hearingen
kommer att sammanställas av dem som deltog i
hearingen. Jag har ännu inte någon inblick i
detaljsynpunkterna. Men självklart kommer
regeringen att gå igenom synpunkterna. I vilken
utsträckning de kommer att påverka det slutliga
förslaget kan jag i dag inte svara på.

Anf. 148 BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Jag lade märke till att socialministern
inte svarade på min fråga om regeringen tänker
framhärda med förslaget, även om det redan i höst
visar sig att det finns en bastant majoritet i
riksdagen mot det.

Jag var minister i nio år. Jag förelade riksdagen
många förslag. Det kan finnas undantagsfall, då
man måste nöja sig med en begränsad beredning.
Då måste det finns särskilda skäl. På denna punkt
är det inte bråttom. Jag tycker -- och det har jag
sagt förut -- att denna fråga kunde föreläggas
väljarna. Varför skall man, två och en halv månad
före nästa val, tvinga igenom ett lagförslag, som det
fanns en majoritet emot i förra valet. Låt det hela
vila. Låt väljarna avgöra. Då känner jag mig säker
på att vi inte får något vårdnadsbidrag.

Anf. 149 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag delar uppfattningen att en hearing
såsom alternativ till ett vanligt remissförfarande
skall användas bara i undantagsfall. Jag kan berätta
för Birgitta Dahl att detta är det enda undantag som
vi gör inom Socialdepartementet under denna
mandatperiod.

Birgitta Dahl sade att det inte är bråttom. Den
uppfattningen delar inte regeringen. Ambitionen är
att förslaget skall läggas fram så att det kan
genomföras den 1 juli 1994. Då är det bråttom.
Sedan är det uppenbart att väljarna tog ställning till
denna fråga i valet 1991. Regeringspartierna gick
redan då fram och talade om att vi skulle
genomföra ett vårdnadsbidrag. Det framgick också
av den första regeringsförklaringen. Så vi fullföljer
bara redan givna vallöften med detta förslag.

Anf. 150 BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Det måste göra ont inuti Bengt
Westerberg när han säger så. Bengt Westerberg vill
ju gärna framstå som en ledande företrädare för
jämställdhetspolitiken. De väljare som röstade
förra valet uppfattade inte Folkpartiet som ett parti
som skulle göra gemensam sak med kds och
Centern för att genomföra vårdnadsbidrag. Jag
tycker att det är bedrövligt att ni skall tvingas till
detta.

Den utredningsgrupp som fick arbeta efter den
köpslagan Folkpartiet hade gjort för att undvika --
som Bengt Westerberg själv har påpekat -- att
regeringen skulle spricka, har fått ta itu med en lång
rad väldigt knepiga frågor. De frågorna kräver en
helt annan och mer seriös beredning än den ni
tvingats till på grund av den politiska köpslagan ni
har inlåtit er i.

Tycker inte Bengt Westerberg att familjepolitiken
förtjänar en mer seriös bedömning?

Anf. 151 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Familjepolitiken och
jämställdhetspolitiken förtjänar förvisso en seriös
bedömning. Det utredningsbetänkande vi har lagt
fram och den hearing vi har genomfört har
ingenting med bristande seriositet att göra. Det
finns många viktiga frågor -- också från den tid när
Birgitta Dahl satt i regeringen -- där man klarat av
att hämta in remissynpunkter genom denna typ av
hearing.

Det finns mycket annat som är viktigt för
jämställdhetspolitiken. När jag försöker att driva
en progressiv jämställdhetspolitik försöker jag bl.a.
att torgföra åtgärder som skulle uppmuntra pappor
att ta större ansvar i hemmen. Där har jag tyvärr
erfarit att Birgitta Dahl mycket lättsinnigt avfärdar
de konkreta förslag som jag har framfört. Det
beklagar jag djupt. Jag tycker att det på ett ganska
tydligt sätt avslöjar var Birgitta Dahl står i denna
debatt.

Anf. 152 BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Vårdnadsbidraget skall ta 6 miljarder
kronor från andra insatser som kunde genomföras
på familjepolitikens område. Det kommer att
verka starkt återhållande på jämställdheten. Det
kommer, som det också står i
departementspromemorian, att förändra många
familjers levnadsvillkor.

Det framgår mycket tydligt att de enda som tjänar
på vårdnadsbidraget är familjer där en förälder --
vanligtvis mannen -- har mycket hög inkomst och
där den andra -- vanligtvis kvinnan -- inte arbetar.
För alla andra familjer kommer vårdnadsbidraget
att verka i fel riktning när det handlar om
jämställdhet och också när det handlar om barnets
bästa.

Anf. 153 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Påståendet att inga andra familjer än
dem där den ena parten har mycket hög inkomst
gynnas är naturligtvis felaktigt. För alla de familjer
där kvinnan i dag väljer att stanna hemma under
längre tid än ett år är det självfallet en fördel att få
ett vårdnadsbidrag.

Man kan ha andra synpunkter på det, men denna
effekt av vårdnadsbidraget är ändå ostridig. Det
handlar i mycket hög grad om familjer som tillhör
LO-grupperna. Därför finns det också ett
betydande stöd hos de grupperna för ett sådant här
förslag.

Nettokostnaderna för förslaget är inga 6 miljarder
utan ungefär 2 miljarder.

Överläggningen var härmed avslutad.

29 § Svar på fråga 1993/94:104 om
folkrörelsernas engagemang i
flyktingmottagandet

Anf. 154 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Inge Carlsson har frågat mig vilka
åtgärder regeringen är beredd att vidta för att värna
om föreningslivets och folkrörelsernas engagemang
inom flyktingmottagandet.

Inge Carlssons fråga har ställts mot bakgrund av
uppgift om att en folkrörelsedriven förläggning för
asylsökande, AB Flyktingmottagning i Finspång,
nu hotas av nedläggning.

Invandrarverket hade dock då frågan ställdes
förnyat sitt avtal med AB Flyktingmottagning så att
avtalstiden nu löper t.o.m. den sista juni 1994.

Regeringen anser att de frivilliga organisationernas
och de enskilda människornas engagemang i
mottagandet av asylsökande och flyktingar är av
mycket stort värde. De olika aktiviteter som
frivilliga krafter anordnar för asylsökande bidrar
väsentligt till att göra förläggningsvistelsen
meningsfull. Genom de här insatserna skapas även
ett nätverk mellan asylsökande och svenskar eller
landsmän som redan är bosatta i Sverige. Frivilliga
organisationers verksamhet utgör också en grund
för att skapa en opinion och förståelse för
förhållanden och händelser som sker i vår omvärld
som gör att människor känner sig tvingade att
lämna sina hemländer.

I juni månad i år gick jag ut med en vädjan till de
frivilliga organisationerna att intensifiera arbetet
för att stödja och hjälpa asylsökande och flyktingar
på slussar och förläggningar och i kommuner. Jag
har fått ett mycket positivt svar på denna vädjan.

I den proposition om mottagandet av asylsökande
och flyktingar som regeringen inom kort avser att
lägga på riksdagens bord behandlas frågan om
frivilliga organisationers medverkan i mottagandet
av asylsökande och flyktingar. I propositionen
föreslås också att förläggningar skall kunna drivas
på entreprenad. Det innebär att bl.a.
organisationer föreslås kunna svara för den totala
driften av en förläggning. Inte minst den
basorganisation som Invandrarverket bedömer
nödvändig bör bli föremål för upphandling genom
anbudsförfarande och kunna drivas av frivilliga
organisationer eller andra entreprenörer.

Sverige står nu inför en stor utmaning när vi skall
ta emot närmare 40 000 bosnier i våra kommuner,
och här kan de frivilliga organisationerna spela en
betydelsefull roll. Så sent som i dag har jag deltagit
i en konferens till vilken ett hundratal frivilliga
organisationer inbjudits för att diskutera den här
frågan.

Anf. 155 INGE CARLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kulturminister
Birgit Friggebo för svaret på min fråga.

Under våren 1992 arbetades det intensivt för att
hitta ett alternativ till en kommunalt driven
flyktingförläggning. Initiativet togs av Finspångs
kommun. Sommaren 1992 bildades ett
flyktingbolag i Finspång. Ägare till detta blev sex
folkrörelseorganisationer -- var och en med olika
kunskapsinriktningar och möjligheter att vara en
resurs för de flyktingar som placerades i Finspång.
Organisationernas olika roller i samhället blev
grunden för en hög kvalitet på verksamheten i det
konkreta arbetet i flyktingarnas vardag.

De organisationer som ingick i bolaget är alla
ideella föreningar: ABF, Vuxenskolan,
Hyresgästföreningen, Baptistförsamlingen,
Missionsförsamlingen och Pingstförsamlingen. Jag
vill påstå att det är en bra organisationsform som
med kunnig personal med stor delaktighet tar hand
om ca 300 asylsökande.

För en tid sedan kom beskedet att detta
folkrörelsedrivna flyktingmottagande skulle
upphöra från Statens invandrarverk. Nu blev det
inte så, vilket kulturministern också sade.
Kontraktet förlängdes till den 30 juni nästa år.

Jag är medveten om att vi skall och måste lägga ned
en hel del anläggningar, men jag anser att den enda
anläggning i Sverige som drivs av sex
folkrörelseorganisationer skall vara kvar i ett
längre perspektiv.

Jag tolkar kulturministerns svar som att vi i enlighet
med den kommande propositionens inriktning har
stora möjligheter att fortsätta den föreningsägda
flyktingmottagningen i Finspång. Jag hoppas att jag
gör rätt tolkning. Jag undrar också när
propositionen kommer.

Anf. 156 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Jag kan inte säga exakt vilket datum
propositionen kommer, men det rör sig om några
veckor.

I propositionen finns som sagt var dessa frågor
mycket väl penetrerade. Det har ju varit ett av
syftena med propositionen att möjliggöra både för
privata alternativ och för föreningslivet och
organisationerna att bedriva
flyktingmottagningsverksamhet. Jag kan säga --
naturligtvis utan att lova något -- att det finns stor
sannolikhet för att en förläggning av den typ som
finns i Finspång skall kunna leva vidare.
Upphandlingar skall ske av Invandrarverket.
Förutsättningen är naturligtvis att verksamheten
bedrivs kostnadseffektivt och är av god kvalitet.

Anf. 157 INGE CARLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för det positiva
svaret från kulturministern.

Överläggningen var härmed avslutad.

30 § Svar på fråga 1993/94:122 om konststölden
på Moderna museet

Anf. 158 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Åke Gustavsson har frågat mig om
vilka åtgärder jag ämnar vidta så att konst och
andra föremål på de statliga museerna förvaras
under betryggande former.

Som Åke Gustavsson vet har frågan om bevakning
av museerna varit föremål för diskussion och
behandling under en följd av år, och vi är många
som i olika roller har deltagit i den debatten.

Under min tid som kulturminister har regeringen
t.ex. kraftigt sänkt de mycket höga sparkrav som
den socialdemokratiska regeringen lagt på Statens
konstmuseer. Detta har möjliggjort för
konstmuseerna att fortsatt hålla samlingarna
tillgängliga för allmänheten och samtidigt i stor
utsträckning kunna sköta bevakningen på en rimlig
nivå.

Vad gäller kuppen mot Moderna museet har jag
genom museiledningen låtit mig informeras om vad
som skett och vilka åtgärder som vidtagits i
samband härmed.

Kulturrådet har på regeringens uppdrag tagit
initiativ till en samordning av de centrala
museernas upphandling av bevakningstjänster.
Detta arbete borde leda till sänkta kostnader, vilket
innebär att de medel som finns kommer att kunna
utnyttjas mer effektivt.

I Museiutredningens uppgifter ingår även att
behandla frågor som innebär en effektivare
användning av de totala resurserna på
museiområdet. Säkerheten är naturligtvis en aspekt
av denna helhet.

Åke Gustavsson har i ett annat sammanhang
efterlyst åtgärder från regeringen med anledning av
riksdagens förslag om utökat användande av
vapenfria värnpliktiga vid bevakningen av museer.
Jag kan upplysa Åke Gustavsson om att denna
fråga, som enligt vad jag inhämtat från
professionellt museihåll rymmer en hel del
problematik, nu ingår som en del i beredningen av
den s.k. Pliktutredningen i Försvarsdepartementet.

Ett av de starkaste skälen till att jag drivit på i
frågan om att snabbt bygga ett nytt modernt
museum är att vi måste förbättra museets
möjligheter att förvara konstföremålen. Jag tänker
då inte bara på rena säkerhetsfrågor utan även på
att ett nytt museum med bättre förvaringsklimat
kommer att på ett helt annat sätt garantera
samlingarnas livslängd.

Anf. 159 ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kulturministern
för svaret som dess värre är märkligt i några
avseenden.

För det första: Trots en skrivelse till kulturministern
från ledningen för Statens konstmuseer den 23
oktober 1991, där man kraftigt underströk den från
säkerhetssynpunkt allvarliga och besvärliga
situationen, har man inte klarat av att hålla
bevakningen på en rimlig nivå. Detta har
kulturministern varit väl medveten om.

För det andra: I torsdags sade kulturministern att
frågan om att använda värnpliktiga i bevakningen
ingått i Pliktutredningen. Det hänvisas i dag till ett
regeringsbeslut från den 22 september 1992. Men
regeringen har fattat detta beslut. Dock har detta
beslut aldrig effektuerats. Detta är mycket
anmärkningsvärt. Det för Pliktutredningen
avsedda exemplaret av skrivelsen ligger kvar i
departementets arkiv. Enligt Pliktutredningens
kansli har regeringsbeslutet inte registrerats som
inkommet till utredningen, och den kan
följaktligen inte heller återfinnas i utredningens
arkivmaterial. Detta menar jag är en allvarlig
blunder av regeringen. Vem som inom regeringen
skall bära detta ansvar skall jag inte här uttala mig
om.

För det tredje: Kulturministern har också sagt att
Kulturrådet skulle ha tagit tillbaka pengar som
tidigare hade utlovats för säkerhetsåtgärder. Står
kulturministern fast vid det så sent som i torsdags
gjorda påståendet?

För det fjärde: Museiutredningen har inte i sina
direktiv något specifikt uttalat krav att se över
bevakningen. Jag tror att det vore på sin plats,
kulturministern, att det blev ett tilläggsdirektiv på
den punkten.

Enligt min mening är det nu nödvändigt att snabbt
dels skärpa bevakningen, dels utreda varför det
kunde gå så snett. Jag hade hoppats att
kulturministern skulle meddela detta i dag. Nu
verkar det tyvärr inte bli fallet, såvida inte
kulturministern tar chansen att i repliken göra
detta.

Anf. 160 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! När jag tillträdde som kulturminister
var det riktigt att diskutera bevakningsfrågorna.
Vid museerna var de oerhört bekymrade över en
återbetalning av någon gammal skuld för
bevakningskostnader som de tidigare hade haft och
som den socialdemokratiska regeringen hade ålagt
museerna.

Denna diskussion ledde fram till att jag lade fram
ett förslag som godtogs av riksdagen, nämligen att
avskriva ungefär hälften av skulden. Det blev en
kraftfull reaktion på det brev och på de
diskussioner som Åke Gustavsson nämnde i sitt
anförande.

Beträffande frågan om de värnpliktiga, som inte
hanteras av mitt departement, står det i svaret att
uppdraget från riksdagen ingår som en del i
beredningen av den s.k. Pliktutredningen i
Försvarsdepartementet. Detta betyder att
riksdagens uppdrag nu bereds i samband med att
Pliktutredningen behandlas i
Försvarsdepartementet. Men jag är naturligtvis
inte den bästa på att exakt beskriva hur detta går
till.

Sedan tog Åke Gustavsson upp frågan om
Kulturrådet och en uppgift som har synts i pressen.
Det har nämligen påståtts att Statens konstmuseer
först hade fått pengar och att Kulturrådet sedan tog
tillbaka dem. Denna uppgift är felaktig.

Herr talman! Jag ber faktiskt om ursäkt för att jag
från riksdagens talarstol vid frågestunden i torsdags
förde den uppgiften vidare.

Det viktiga är nu att vi inriktar oss på en effektivare
verksamhet vid museerna, och där har
Museiutredningen en mycket viktig uppgift.

Anf. 161 ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Jag noterar att kulturministern nu ber
kammaren om ursäkt för denna felaktiga uppgift.
Jag utgår från att kulturministern också kommer att
framföra sin ursäkt till ledningen för Kulturrådet,
eftersom det riktades en allvarlig anklagelse mot
Kulturrådet.

Regeringen beslöt den 24 september 1992 att den
riksdagsskrivelse som gjordes i anledning av att vi
ville att Pliktutredningen skulle se över denna fråga
skulle överlämnas till utredningen. Det allvarliga är
att detta sedan inte har skett. Handlingen finns över
huvud taget inte registrerad som överlämnad till
utredningen. Jag anklagar nu inte kulturministern
som personligt ansvarig för detta. Det är ju, som
sagt var, ett annat departement som har detta
ansvar.

En annan punkt som kulturministern inte berörde
är vad som nu skall hända framöver. Jag menar att
det är nödvändigt att skärpa bevakningen, och det
är nödvändigt att utreda varför det kunde gå så
snett. Vad avser kulturministern att göra i dessa
avseenden?

Anf. 162 Kulurminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Jag rekommenderar Åke Gustavsson
att till försvarsministern ställa frågan om hur
handläggning av ärenden går till i
Försvarsdepartementet.

Vad kommer att hända nu? Ja, jag har faktiskt tagit
upp det i mitt svar och jag berörde det också i mitt
senaste anförande. Vi har en museiutredning som
har mycket vida direktiv om ett bättre samarbete
mellan museerna och en effektivare användning av
resurserna. Bl.a. kan man ha gemensam
upphandling när det gäller bevakning, en
gemensam organisation osv. Detta
utredningsuppdrag skall så småningom redovisas.

Det skall nu byggas ett nytt modernt museum. Vi
har nu sett till att detta uppdrag blir realitet.
Dessutom skall Moderna museet under
byggnadstiden flytta till andra lokaler. Jag har
försäkrat mig om att säkerhetssystemen där
kommer att vara väsentligt mycket bättre än vid
nuvarande Moderna museet.

Anf. 163 ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! För det första är jag glad över att
riksdagen gick emot regeringspartierna och ställde
sig bakom ett uttalande om att en snabb
projektering av ett nytt modernt museum skulle
ske. Annars hade vi fått vänta ännu längre.

För det andra konstaterar jag att kulturministern
nu säger att detta inte är hennes ansvar.
Konstitutionellt är regeringen monolitisk, hela
regeringen har ansvar för ett handlande. I torsdags
besvarade kulturministern glatt och villigt alla
frågor som gällde Pliktutredningen. Men nu är det
en fråga för försvarsministern. Då får jag väl
anledning att återkomma till denna punkt.

Slutligen ser jag inte att regeringen nu med kraft vill
ta tag i frågan om bevakningen och diskutera hur
stölden kunde ske. Jag är övertygad om att denna
prövning kommer att ske i ett annat sammanhang.

Anf. 164 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Jag tycker att Åke Gustavsson skall
sänka tonen litet grand, därför att de
bevakningssystem som finns på våra museer har
inte tillkommit under de senaste två åren. Det var
ett mycket stort bråk om bevakningskostnaderna
under den socialdemokratiska regeringstiden.
Museerna fick övertrasseringar av sina
driftsbudgetar, vilket inte dåvarande regering
avskrev. I stället sade man till museerna: Det här
skall ni betala tillbaka. Vad jag fick överta var krav
från museerna om att de gamla
bevakningsskulderna skulle avskrivas, vilket
nuvarande regering till stor del gjorde. Detta har
lättat trycket för museerna att dels sköta sina
museala verksamheter, dels att ha en hög
bevakningsnivå.

Åke Gustavsson kan säga att riksdagen gör
uttalanden och projekteringar och annat, men man
skickar aldrig med några pengar utan detta har
regeringen fått fixa till. Nu kommer projekteringen
av det nya moderna museum i gång.

Anf. 165 ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Tonläget skall vi väl inte diskutera i
det här sammanhanget. Jag frågar vilka åtgärder
den nuvarande regeringen har vidtagit. Den
socialdemokratiska regeringen kanske inte gjorde
tillräckligt -- det vill jag inte diskutera här -- men nu
är det kulturministern som skall stå till svars inför
riksdagen när det gäller vilka åtgärder denna
regering har vidtagit. Jag hänvisade till en skrivelse
från den 23 oktober 1991, och det är tyvärr
uppenbart att det som där krävdes, dvs. en
bevakning på rimlig nivå, inte har kunnat fullföljas.
Det är det som är det allvarligaste.

Trots att det nu är tredje eller fjärde gången jag
upprepar frågorna, som är så viktiga för riksdagen,
verkar kulturministern inte vara intresserad av att
svara. Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta
för att utreda varför det kom att gå så snett? Vilka
åtgärder avser regeringen att vidta för att snabbt
skärpa bevakningen vid de statliga museerna?

Kulturministern tycker att detta är en fråga som
riksdagen inte har anledning att syssla med. Jag
delar inte den uppfattningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

31 § Svar på fråga 1993/94:125 om asylsökandes
hälsotillstånd

Anf. 166 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Åke Carnerö har frågat mig vad jag
avser att vidta för åtgärder för att bringa klarhet om
asylsökandes hälsotillstånd.

Relativt ofta åberopas läkarintyg i
utlänningsärenden som en grund för att få
uppehållstillstånd. Det är också omvittnat att
många asylsökande mår dåligt under ärendets
behandling. Orsakerna kan vara flera. Det kan
t.ex. bero på upplevelser i hemlandet, väntan och
sysslolöshet i avvaktan på beslut i det egna ärendet.
Självfallet beaktar de som har att fatta beslut vad
som framkommer genom intygen. För att rätt
kunna värdera innehållet i läkarintyg har
handläggande myndighet tillgång till ett antal
förtroendeläkare, var och en med
specialistkompetens inom ett visst område och till
vilka svårbedömbara läkarintyg kan remitteras.
Det ankommer sedan på handläggande myndighet
att värdera innehållet i läkarintyg och de eventuella
yttranden som en förtroendeläkare har avgett. När
ett ärende avgörs är det dock en samlad bedömning
av alla omständigheter i ärendet som är avgörande.
I de fall läkarintyg åberopas handlar det oftast om
att styrka att den asylsökandes liv eller hälsa skulle
vara i fara om avvisning från Sverige sker. Ibland
bedöms denna risk finnas, och den sökande får
uppehållstillstånd på humanitära grunder.

Regeringen har tillkallat två särskilda utredare för
att utvärdera praxis i asylärenden. Av särskilt
intresse är här utvecklingen när det gäller
bedömningen av humanitära skäl.

Anf. 167 ÅKE CARNERÖ (kds):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Friggebo för
svaret.

Bakgrunden till min fråga är ett fall där en familj
har flytt till Sverige. Det var man, hustru och en 13-
årig dotter som kom hit i september 1991. De har
nu vistats här i två år och talar god svenska. Via
läkarintyg kan man följa tillståndet för hustrun i
familjen. Trots kraftig krisreaktion, ett allvarligt
menat självmordsförsök och total vägran att inta
mat och dryck står tidigare utvisningsbeslut fast.

Min fråga blir därför: Anser statsrådet att bättre
kontakter mellan den asylsökande och
Invandrarverkets förtroendeläkare bör ske, utifrån
vad jag nu har sagt?

Anf. 168 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Förtroendeläkarna skall i första hand
värdera det som kommer fram i läkarintyg. Det kan
vara så att handläggande tjänsteman inte särskilt
väl känner till olika typer av sjukdomar, och då
måste denne ha en hjälp till sitt förfogande för att
tolka läkarintyget. Det är en fråga om rättssäkerhet
för den som söker asyl.

Det finns en möjlighet för förtroendeläkaren att
träffa den asylsökande om det verkligen behövs.
Men grundregeln i förtroendeläkarsystemet -- det
gäller även inom andra områden än
Invandrarverkets arbetsområde -- är att det är den
behandlande läkaren som träffar sin patient. En
utomstående förtroendeläkare skall inte lägga sig i
denna relation. Det sker ganska sällan att
förtroendeläkaren träffar den asylsökande, men
det finns alltså en sådan möjlighet om det verkligen
behövs i ärendet.

Anf. 169 ÅKE CARNERÖ (kds):

Herr talman! Invandrarverket handlägger varje år
ett stort antal utvisningsärenden, och jag förstår att
många ärenden kan bli enbart nummer för den
enskilde handläggaren. Anser statsrådet därför att
det är önskvärt att resurser tilldelas så att en
tjänsteman från Invandrarverket eller
förtroendeläkaren kan träffa den asylsökande före
beslutet?

Anf. 170 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Jag tror att Åke Carnerö har en
felaktig uppfattning om de handläggande
tjänstemännen på våra myndigheter. Jag har träffat
många mycket ambitiösa handläggare, och jag tror
att de lägger ner mycket arbete och känner sympati
för de asylsökande.

Nu var frågan om förtroendeläkarna skulle träffa i
stort sett alla asylsökande som lämnar in läkarintyg.
Det skulle betyda att det behövdes nästan en
fördubbling av antalet tjänstemän på tillståndssidan
och dessutom läkare. Detta bedömar jag som helt
obehövligt och orimligt. Däremot är det
naturligtvis viktigt att förtroendeläkarna är
observanta på vad som sägs i läkarintyg från olika
läkare.

Anf. 171 ÅKE CARNERÖ (kds):

Herr talman! Jag förstår naturligtvis att det är
mycket svårt för handläggarna och att de gör ett
fantastiskt arbete. Det var inte så det jag sade
skulle tolkas.

I det fall som jag har i åtanke och kort har redovisat
kan man läsa att kvinnan i fråga endast vädjar om
att få stanna i Sverige tills situationen hemma har
stabiliserats. Enligt den läkare som hon träffar är
hon utsatt för intensiv och inhuman psykisk press.
Invandrarverkets förtroendeläkare menar att
hennes tillstånd i sig ej utgör hinder mot beslutad
verkställighet.

Därför skulle jag vilja fråga: Vad väger tyngst, en
chefsläkares utlåtande eller en förtroendeläkares
utlåtande?

Anf. 172 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Jag kan alltså inte gå in och
kommentera enskildheter i läkares utlåtanden av
olika slag -- jag har inte den kompetensen.

Åke Carnerö frågade vad som väger tyngst. Ytterst
är det verket som fattar beslut, och man väger då in
både läkarintyg, förtroendeläkarens utlåtande och
andra omständigheter i ärendet. Det går inte att
göra en sådan avvägning som Åke Carnerö frågar
efter. Det finns alltså många omständigheter i ett
fall som man skall ta hänsyn till.

Det finns dock en gräns, nämligen när det är fara
för liv eller hälsa. Det är ingen rättighet, men då får
myndigheten ge uppehållstillstånd. Det sker också
i ganska stor omfattning.

Anf. 173 ÅKE CARNERÖ (kds):

Herr talman! Vi kan naturligtvis som enskilda
människor tolka läkarintyg olika, och i sådana här
ärenden är det mycket viktigt att vi behandlar
trasiga människor värdigt. Jag tror att statsrådet
och jag är helt överens om att vi försöker göra det
så långt det är möjligt.

Jag har i statsrådets svar noterat att regeringen har
tillkallat två särskilda utredare, som skall titta på
bedömningen av humanitära skäl. Min sista fråga är
då: Betyder det att utredarna skall titta just på
bedömningen av läkarintyg?

Anf. 174 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Det är fråga om en utvärdering av
asylpraxis över huvud taget. Frågan om humanitära
skäl blir naturligtvis ganska viktig, eftersom den
möjligen kan variera över tiden. Kritiker har
påstått det -- jag vet inte om det är sant. För att få
mer kunskap om detta, svart på vitt, har vi alltså
beslutat om den särskilda utvärderingen av
asylpraxis som sådan.

Överläggningen var härmed avslutad.

32 § Svar på fråga 1993/94:133 av Lars Biörck
om fördelningsprinciper vid kommunplacering av
flyktingar

Anf. 175 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Lars Biörck har, mot bakgrund av det
stora antal bosnier som beviljats permanent
uppehållstillstånd, frågat mig vilka
fördelningsprinciper regeringen är beredd att
överväga utöver den strikt proportionella i de
förhandlingar med kommunerna som skall föras
avseende utplacering av flyktingar.

Flyktingar och andra utlänningar som har fått
uppehållstillstånd i Sverige har en självklar rätt att
bosätta sig var de vill i landet. För att underlätta
flyktingarnas bosättning i landet träffar emellertid
Invandrarverket överenskommelser med
kommunerna om att de förbinder sig att ta emot
flyktingar och svara för deras introduktion i det
svenska samhället. Jag vill i detta sammanhang
påpeka att det är Statens invandrarverk och inte
regeringen som har denna uppgift.

Lars Biörcks utgångspunkt om en strikt
proportionell fördelning vid utplacering av
flyktingar är helt felaktig. Invandrarverket har i sin
instruktion till regionkontoren för
överenskommelser med kommunerna om
flyktingmottagande angett att regionkontoren
särskilt skall beakta att vissa invandrartäta
storstadskommuner i regel har en stor inflyttning av
flyktingar som tidigare tagits emot i en annan
kommun, s.k. sekundärinflyttande.

Regeringen har i en proposition till riksdagen
föreslagit att det bör införas ett särskilt
stimulansbidrag till kommuner som träffar
överenskommelser med Statens invandrarverk om
ett kraftigt utökat flyktingmottagande.
Stimulansbidrag skall också kunna ges till
kommuner som redan nu har ett stort mottagande
av flyktingar men som ändå ökar detta. I
propositionen anges dessutom att
stimulansbidraget bör konstrueras så, att särskild
hänsyn tas till den relativt höga
sekundärinflyttningen till storstadsregionerna.

Anf. 176 LARS BIÖRCK (m):

Herr talman! Jag får tacka kulturministern för
svaret.

Grundbulten i den här frågan är kanske om
huruvida Invandrarverkets instruktioner till
regionerna verkligen har gått fram. Enligt det
underlag som jag har tagit del av förstår jag fullt och
fast att man arbetar efter en ren proportionell
fördelning. Det är ju intressant att höra att
kulturministern tycker att det inte skall vara så.
Detta är naturligtvis ett mycket stort problem med
tanke på det stora antalet bosnier som nu gör att
kommunmottagningen måste mångdubblas på kort
tid. Det är förstås en ekonomisk fråga. Jag antar att
det är bekant för kulturministern att statliga bidrag
och extra stimulansbidrag på sikt inte räcker till för
att kommunerna skall kunna klara de ökade
merkostnaderna. Åtminstone gäller detta ett stort
antal kommuner som redan i dag har oerhörda
problem med ett alltför stort invandrarinslag.

Jag kommer själv från Stockholms län, och det är
kanske här som kommunerna till största delen har
detta problem. Jag undrar därför vad
kulturministern egentligen kan göra i den här
frågan för att underlätta förhållandena för de
kommuner som nu har problem av den här arten.

Anf. 177 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Lars Biörck tar upp två saker. När det
gäller fördelningen och förhandlingen mellan
Invandrarverket och kommunerna finns det en
instruktion från den 23 september 1993 utfärdad av
generaldirektören, i vilken det sägs att man skall
undvika placeringar som leder till
sekundärflyttning innan introduktionsperioden är
genomförd. Man skall vidare beakta att vissa
invandrartäta storstadskommuner får en hög andel
sekundärinflyttade. Man skall alltså ta viss hänsyn
till detta.

I fråga om ekonomin har nu Komrev, dvs.
kommunernas revisionsbyrå, gjort en genomgång i
samarbete med regeringen och Kommunförbundet.
Det visade sig att nio av tolv undersökta kommuner
efter två år har mellan 20 % och 30 % kvar av sina
introduktionsersättningar. Däremot är det några
storstadskommuner som har bekymmer. Där går
pengarna åt snabbare, vilket bl.a. beror på
sekundärinflyttningen. Det är en ojämn fördelning
av bidragen till kommunerna mellan kommuner
som får primäravtalet och kommuner med
sekundärinflyttning. Detta har tagits upp i den
proposition som nu ligger för behandling i
riksdagen. Vi har aviserat att det skall ske
förändringar när det gäller bidragen till
kommunerna. Beträffande det extra
stimulansbidraget på 25 000 kr skall vi också ta
hänsyn till detta.

Det här är ett uppmärksammat problem.
Regeringen har sagt att vi måste göra någonting åt
detta, och det vet också storstadskommunerna om.

Anf. 178 LARS BIÖRCK (m):

Herr talman! Jag tycker mig förstå att
kulturministern och jag är överens om att
problemet finns och att det är fel att vissa
kommuner, som redan i dag har ett stort
invandrarinslag, skall drabbas proportionellt av
extra mottagning.

Detta är kanske inte bara en ekonomisk fråga, även
om ekonomin är en viktig del i det hela. Jag
föreställer mig att det är de kommuner som har de
stora invandrarinslagen som också har de största
ekonomiska problemen. Det är glädjande att höra
att det kommer sådana förslag som kan lätta
åtminstone på den bördan.

En annan aspekt på den här frågan är mer
allmänmänsklig. Jag antar att kulturministern inte
tycker att det är lämpligt att vissa kommuner i
Sverige får en så hög andel invandrare att invånarna
i övrigt inte riktigt känner igen sin hemkommun.

Överläggningen var härmed avslutad.

33 § Svar på fråga 1993/94:148 om
Utlänningsnämndens reserapport om Ryssland och
Ukraina

Anf. 179 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Widar Andersson har frågat mig om
vilka åtgärder jag kommer att vidta för att häva
hemligstämpeln av Utlänningsnämndens rapport
från den studieresa man genomförde till Ryssland
och Ukraina i maj 1993 med syfte att studera den
judiska befolkningens aktuella situation i dessa
länder.

Såväl Invandrarverket som Utlänningsnämnden
vidtar var och en för sig olika åtgärder för att skaffa
sig ett så gott beslutsunderlag som möjligt.
Självfallet åligger det myndigheterna själva att
bestämma hur detta skall göras.

Utlänningsnämnden har beslutat att hemligstämpla
sin reserapport med hänvisning till att den
innehåller uppgifter som rör annan stat,
mellanfolklig organisation och medborgare i annan
stat. Vid ett eventuellt röjande kan uppgifter i
rapporten skada Sveriges mellanfolkliga
förbindelser och även orsaka skada för
organisationer och enskilda. Det finns möjlighet att
överklaga ett sådant beslut i förvaltningsdomstol
för den som så önskar och på detta sätt kan man få
hemligstämplingen lagligt prövad.

Svaret är att jag varken kan eller får vidta någon
åtgärd med anledning av en myndighets beslut om
sekretess.

Andre vice talmannen konstaterade att
frågeställaren inte var närvarande i kammaren och
förklarade överläggningen avslutad.

34 § Svar på frågorna 1993/94:74, 82, 85, 137,
138 och 139 om Njakafjäll

Anf. 180 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig om
regeringen kommer att stoppa skövlingen av det
unika Njakafjället i enlighet med texterna i
propositionen om biologisk mångfald.

Sigge Godin har frågat mig om jag avser att vidta
åtgärder för att rädda skogsområdet vid Njakafjäll
och därmed värna den biologiska mångfalden.

Ulf Björklund har frågat mig vilka åtgärder jag
ämnar vidta för att lösa den akuta konflikten mellan
skogsbruksintressen och naturvårdsintressen vid
Njakafjäll.

John Andersson har med hänvisning till vad som
sägs i regeringsförklaringen om äganderätten frågat
statsministern vad regeringen avser att göra med
anledning av vad som drabbat 900 delägare i
Vilhelmina allmänning. John Andersson har vidare
frågat arbetsmarknadsministern om vilka åtgärder
han är beredd att vidta med anledning av de
restriktioner som fortlöpande drabbar Norrlands
inland och dess befolkning. John Andersson har
också bett mig redovisa skälen till att jag tagit
initiativ för att göra det möjligt för staten att
förvärva ett område vid Njakafjäll.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Njakafjällsområdet omfattar totalt 14 000 hektar,
varav 8 000 hektar är produktiv skogsmark.
Området ingick i den s.k. urskogsinventering som
Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen gjorde för
cirka tio år sedan. Den del av området som har
tagits upp i urskogsinventeringen är på 2 600
hektar, varav 2 000 hektar är barrskog.
Njakafjällsområdet har höga skyddsvärden men
åsattes inte högsta bevarandevärde.

Det avverkningstillstånd som markägaren fick i
mars 1992 omfattar sammanlagt 120 hektar. De
ligger utanför området för fjällnära skog. I den
planering som har föregått tillståndet har hänsyn
tagits till behovet av att skydda nyckelbiotoper,
kantzoner, spridningskorridorer,
sumpskogsområden och grova träd. Vidare skall
avverkningsformerna varieras och de enskilda
avverkningsytorna begränsas.

I närheten av Njakafjäll ligger Blaikfjället, som har
förordnats som naturreservat. Beslutet har
överklagats till regeringen, och ärendet bereds i
Miljö- och naturresursdepartementet. Blaikfjället
omfattar ca 35 000 hektar och har åsatts högsta
värde i urskogsinventeringen.

Den svenska naturvårds- och skogspolitiken
innebär bl.a. att vi skall kunna utnyttja våra skogar
samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras.
Naturvårdsintressena skall tillgodoses på flera sätt,
allt ifrån hänsynstagande i det praktiska
skogsarbetet till totalskydd i form av naturreservat
och nationalparker.

Jag är naturligtvis också medveten om att det råder
ett besvärligt sysselsättningsläge i området och att
skogsnäringen har stor betydelse, såväl från
sysselsättningssynpunkt som från regionalpolitisk
utgångspunkt.

Stora områden i Norrlands inland omfattas av
skydd enligt naturvårdslagen. I Vilhelmina
kommun omfattas ca 100 000 hektar av
förordnande om naturreservat. Ungefär
motsvarande areal har avsatts av det numera
ombildade Domänverket som s.k. domänreservat.

Det finns således flera legitima intressen i området
som står mot varandra. De samlade problemen i det
aktuella området gör det enligt min mening
lämpligt att undersöka förutsättningarna för
markbyte i syfte att tillgodose såväl
naturvårdsintressen som sysselsättningsintressen i
Vilhelmina kommun. Syftet är att undersöka
möjligheterna att erbjuda ersättning i form av
markbyte för att åstadkomma en långsiktig lösning
som uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet för
de enskilda skogsägarna både vid Blaikfjället och
vid Njakafjäll. Då skulle ett bevarande av
skyddsvärda områden kunna bli möjligt på rimliga
villkor.

Som svar på frågorna vill jag sammanfattningsvis
meddela att jag har tagit initiativ till att undersöka
förutsättningarna för ett markbyte som kan
tillgodose såväl naturvårds- som
sysselsättningsintressen i området. Syftet är att
åstadkomma en för naturvården rimlig skyddsnivå
samtidigt som markägarna kan erbjudas ersättning
i form av markbyte. Det är av största vikt att detta
sker i samförstånd med de berörda markägarna.

Då Gudrun Schyman och Ulf Björklund, som
framställt var sin fråga, anmält att de var
förhindrade att närvara vid sammanträdet, medgav
andre vice talmannen att Jan Jennehag respektive
Rose-Marie Frebran i stället fick delta i
överläggningen.

Anf. 181 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag tackar miljöministern för det
utförliga svaret. Det finns onekligen en viss
spännvidd i utgångspunkterna bland dem som har
ställt frågor om Njakafjäll. Det gör att det
naturligtvis var nödvändigt med ett utförligt svar.

Frågan är trots det obesvarad. Kommer regeringen
att stoppa avverkningen? Nej, uppenbarligen inte.
Avverkningstillstånd finns. Miljöministern har nu
tagit initiativ till att undersöka frågan. Då frågar jag
mig oroligt: Vad är det för typ av initiativ, när skall
undersökningen vara avslutad och hur lång tid går
det mellan undersökning och en överenskommelse
som gör det möjligt att tillgodose både naturvårds-
och sysselsättningsintressen? Här finns naturligtvis
en konflikt. Det är grunden för hela frågan. Den
kommer vi aldrig ifrån.

Från min utgångspunkt är det självklart att
samhället måste hålla markägarna skadeslösa. Det
är inte de som har handlat fel i det här läget. Det är
samhällets ansvar att se till att vi lever upp till de
deklarationer som vi har gjort, och regeringen bör
också leva upp till sina förslag som den presenterat
i kammaren.

Därför kvarstår min fråga: När kan vi få ett besked
om att Njakafjäll förblir orört?

Anf. 182 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för
svaret på Ulf Björklunds fråga. Bakgrunden till
frågan är att det här området, som är unikt i både
internationellt och nationellt perspektiv, delvis
kalhuggs i dag. Det finns väldigt mycket kritik mot
det -- självfallet berättigad kritik. Samtliga miljö-
och naturvårdsorganisationer i landet kritiserar
det, och inom skogsnäringen känner man sig
tveksam inför en avverkning som kan rubba
förtroendet för miljöengagemanget.

Det är mycket bra att miljöministern nu har tagit
initiativ till att pröva förutsättningarna för ett
markbyte. Det är en lösning på problemet som bl.a.
föreslogs av en kristdemokrat och en folkpartist i en
debattartikel i DN för en kort tid sedan. Att det har
anammats av Miljödepartementet och regeringen
tycker jag är mycket bra. Jag hälsar det med
tillfredsställelse. Förhoppningen är att det skall
leda till resultat.

När det gäller framtiden måste man ställa en fråga
om beredskapen: Vad kan miljöministern tänka sig
att göra för att vi skall ha en framtida beredskap när
den här typen av ärenden dyker upp?

Anf. 183 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Regeringen lade nyss fast strategin för
biologisk mångfald. I stort sett i samma andetag
kom det upp att Njakafjäll skall avverkas. Det
verkade väldigt orimligt att det skulle ske. Därför
är jag väldigt glad över det svar som miljöministern
här har lämnat. Det tycker jag ändå är positivt.

När vi är så många frågeställare skall jag bara kort
nämna att Njakafjäll är ett av norra Sveriges
viktigaste urskogsområden. Som i nästan alla
sådana här frågor har även i det här fallet såväl
biologer som naturvårdsenhet vid länsstyrelse
förordat att området skall bevaras. Min uppfattning
är att delar av avverkningsområdet faktiskt ligger
inom det fjällnära skogsområdet -- miljöministern
påstod att det inte gör det -- och skall också av det
skälet bevaras.

Som det har sagts här är det markägarna som
hamnar i skottgluggen. Det är inte dem som vi är
ute efter. De skall ha kompensation eller få
ersättning i form av markbyte. Det är väsentligt att
frågan löses. Det finns en stor opinion som tycker
att det är viktigt att Sverige lever upp till sina
åtaganden och verkligen avsätter till reservat de
arealer som behövs.

Jag skulle vilja ställa samma fråga som Jan
Jennehag: Förutsätter regeringen att det inte är
avverkning utan markbyte som skall ske?

Anf. 184 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag hade ställt
tre frågor. En fråga hade jag ställt jag till
statsministern angående äganderätten, som
regeringen vill stärka. 900 delägare i Vilhelmina
allmänning utsätts för rena maffiametoder. I går
utlovades en belöning på 10 000 kr till den eller dem
som kan lämna upplysningar om vilka som köper
virket. Det är företag i inlandet som skall knäckas.

Den andra frågan hade jag ställt till
arbetsmarknadsministern om vad han avser att
göra när inlandet alltmer blir ett reservat.

Den tredje frågan hade jag ställt till miljöministern
om vilka skäl som ligger bakom
Miljödepartementets initiativ att köpa eller byta till
sig marken när markägarna hotas av bojkott av
allehanda rörelser.

Det här är stora och viktiga frågor för Norrlands
inland. Jag har naturligtvis ingenting emot att
diskutera med Olof Johansson, men när man
buntar ihop tre frågor, med flera deltagare i
debatten, minimeras debattiden. Det visar på en
otrolig nonchalans från regeringens sida. Man
kanske rent av kan tala om oförskämdhet. Det jag
inte hinner diskutera nu får jag återkomma till
senare i någon form.

Här talas det om unika urskogar av dem som inte
satt sin fot där. Finns det ingen sans eller måtta?
Här har enorma arealer avsatts till reservat. Här
har skogsägarna helt frivilligt och utan någon
kostnad för samhället avsatt stora områden. När
man så skall avverka 100 hektar kastar sig s.k.
miljöorganisationer över allmänningsdelägarna,
som sedan 1984 har satsat ett flertal miljoner för att
ta största möjliga naturhänsyn.

Man har alla nödvändiga tillstånd. Men här
klampar regeringens eget Miljödepartement in som
elefanten i glashuset i stället för att försvara och
förklara den verksamhet som bedrivs! Finns det
någon rim och reson i allt detta?

Anf. 185 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag skall besvara frågorna i ordning.
Först till Jan Jennehag. Jag delar naturligtvis
uppfattningen om spännvidden. Det är därför det
krävs konfliktlösning i en sådan här fråga.

Jag hör inte till dem som i första hand jagar upp sig.
Jag konstaterar bara att parterna måste nå
varandra, även om de har litet olika
utgångspunkter -- miljöorganisationerna å den ena
sidan och skogsägarna å den andra. Jag har därför
utsett en utredningsperson som skall förhandla
angående anskaffande av mark för att kunna
åstadkomma markbyte.

Det är den konkreta åtgärden. Detta skall ske
snarast möjligt. Det sker inte på en enda gång.
Sedan kommer nästa steg. Det är att komma
överens med de markägare som är intresserade att
ta del i detta. Markbyte kommer givetvis inte i fråga
för sådan areal som har avverkats.

Detta är de allmänna förutsättningar som vi
försöker skapa. Bakgrunden till att vi måste agera
på detta sätt är att det ligger på Naturvårdsverket
att hantera dessa frågor. Jag har ingenting emot om
riksdagen ändrar på detta så att jag i Miljö- och
naturresursdepartementet har pengar tillgängliga
och befogenheter. Klassningen ligger hos
Naturvårdsverket, och pengarna finns där. Jag
ägnar mig inte åt ministerstyre. Jag frågar om det
finns möjlighet att omprioritera resurser inom
Naturvårdsverket för att klara denna konflikt.

Jag har besökt området och invigt Marsfjällets
naturreservat, som ligger i närheten. Jag vet hur
stämningen är. Jag uppskattade mycket de samtal
som jag hade med ledande personer i Vilhelmina
kommun. Jag vill försöka lösa konflikten så långt
det är möjligt. Det är inte att klampa in, John
Andersson.

Det vore mycket enklare för mig att lämna detta åt
sidan och inte bry mig om det. Jag tycker inte att
regeringen skall inta den passiva hållningen. Vi har
naturligtvis vissa resurser till vårt förfogande, även
om de inte är outtömliga, för att försöka lösa detta
problem.

Jag har aldrig sagt att skogsägarna har betett sig på
ett felaktigt sätt. Rättsäkerheten skall respekteras.
Detta handlar om frivillighet. Det är därför viktigt
att vi i denna debatt medverkar till att sänka
tonläget så att vi inte försvårar för parterna att nå
varandra.

Anf. 186 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag tycker att miljöministern har visat
ett konstruktivt handlag. Vi får se vad det
handlaget ger för praktiskt resultat. Att en
utredningsperson är tillsatt och arbetar snabbt
betyder inte att det råder moratorium, utan
avverkningar kan komma att äga rum.

Till en del förstår jag att regeringen möjligen inte
har befogenheter eller av andra skäl inte kan
utnyttja sina möjligheter. Jag konstaterar att det
finns risk för skador, vilket kanske skulle ha
undvikits om detta initiativ hade kommit tidigare.
Men det skall vi inte träta om.

Miljöministern har i detta fall agerat utifrån
Miljödepartementets intressen och också utifrån de
mål som uttrycks i propositionen om biologisk
mångfald. Vad gäller pengar får vi återkomma till
den saken.

Anf. 187 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte föra någon debatt med
John Andersson. Det är inte därför jag är här.
Också jag har besökt detta område, och jag förstår
markägarnas problem i denna fråga. Det är mycket
viktigt att man tar hänsyn till dem så långt det är
möjligt.

Det jag har kritiserat den nuvarande och även den
tidigare regeringen för är att man inte har någon
framförhållning i dessa frågor. När det dyker upp
ett ärende är man mer eller mindre ställd. Jag delar
miljöministerns uppfattning. Kunde vi två här i
kväll komma överens om att omprioritera pengar så
tycker jag att vi skulle göra det.

Detta är en viktig fråga, och den måste lösas, som
Jan Jennehag säger, innan man åsamkar detta
område allför stor skada. Samtidigt måste
markägarna snabbt få ett besked. De har brukat
denna mark i åratal. Det är viktigt att de får en
rimlig utkomst.

Jag hoppas att utredaren tar kontakt, om han inte
redan har gjort det, så att man åtminstone kan möta
de markägare som är positiva till någon form av
lösning. Vi får se hur långt vi kommer.

Anf. 188 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Jag efterlyser sans och måtta. Lyssna
nu på siffrorna. Det är 100 hektar skog som skall
avverkas av en skog som är likadan 100 mil utefter
fjällkedjan. I närheten ligger Marsfjällets reservat
om 80 000 hektar varav 18 000 hektar produktiv
skogsmark, samma som det här handlar om. Till
detta kommer Blaikfjällets naturreservat med
33 000 hektar, varav 11 000 hektar utgör produktiv
skogsmark.

Av allmänningens 13 000 hektar har man frivilligt
avsatt 5 000 hektar produktiv skogsmark utan en
kronas kostnad för samhället. Nu jagas dessa
människor som brottslingar för att de utövar sin
lagliga rätt att avverka 100 hektar! Är det någon
gång man skall uppmana till att veta hut är det vid
ett sådant tillfälle!

Här utlovar man belöningar på 10 000 kronor för
att få folk att upplysa var virket går för att knäcka
de företag som köper virket! Nog måste det ändå
finnas någon rim och reson!

Anf. 189 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! När det gäller den beredskap vi bör
ha för framtiden måste målsättningen vara att
skapa goda möjligheter att bevara och visa
tillräcklig naturvårdshänsyn så att våra fyra stora
rovdjur ges möjlighet att överleva: björn, varg, lo
och järv.

Den fjällnära skogen i Sverige är den värdefullaste
och mest orörda av taiga-ekosystemen i Europa.
Man får gå till oländiga, okända områden i Canada
och f.d. Sovjetunionen för att hitta något liknande.

Det behövs pengar. Jag vill här lämna ett tips. Det
vore inte orimligt att tala med de stora
skogsbolagen, inklusive de statliga, om de inte
skulle kunna tänka sig att vara med och skjuta till
några miljoner kronor för att klara dessa
markbyten.

Anf. 190 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag vill starkt understryka att
Skogsvårdsstyrelsen och aktuell sameby har gett
tillstånd till avverkning under de förutsättningar
som gäller, med vissa undantag i de områden som
bl.a. John Andersson har nämnt.

Jag är orolig för den här typen av bojkottaktioner.
De har en viss förmåga att sprida sig också
internationellt. Sverige är internationellt mycket
observerat när det gäller hur vi brukar vår skog. De
krafter som vill komma åt Sverige av
konkurrensskäl anklagar oss för monokulturer och
att vi inte avsätter tillräckligt mycket i vår eget land
för bevarande. Det är situationen. Detta utnyttjas
tyvärr av en del organisationer.

Det är viktigt att man även av detta skäl sansar sig
i diskussionen och försöker att hjälpa till att lösa
dessa konflikter. Det innebär inte att man ensidigt
tillgodoser någons intresse. Det kommer inte att
vara möjligt. Däremot är det viktigt att man
respekterar människors rätt att ha sin försörjning i
detta område. Sanningen är att staten av
arbetsmarknadsskäl har bidragit till en del av dessa
arbetstillfällen. Det har sagts mig att det
sammanlagt handlar om 300 000 kr. Det är
situationen.

När det gäller att återkomma till pengarna, talar jag
mer om beredskapen att snabbt kunna agera. Den
beredskapen uppfattar jag att jag inte har från
början, utan att det då gäller att arbeta med andra
instrument. Det är problemet.

Anf. 191 JOHN ANDERSSON (-)

Herr talman! Rent upplysningsvis vill jag säga att
50 % av den fjällnära skogen är lagligen skyddad. I
dag pågår praktiskt taget ingen verksamhet, så man
skulle kunna säga att 90 % av den fjällnära skogen
är skyddad.

Här kan man tala om framförhållning. År 1984
började Länsstyrelsens naturvårdsenhet,
Skogsvårdsstyrelsen, allmänningen, samerna, m.fl
att planlägga. Man beräknar att det har kostat
allmänningen ungefär 6 miljoner kronor att den här
frågan utretts sedan 1984. Det har gjorts stora fina
kartor, där allt är medtaget. Fullständig
naturvårdshänsyn har tagits, och man har kommit
fram till att låta avverka dessa 100 hektar. Därefter
kommer detta!

Frågan skall ju inte bara hanteras varsamt. Jag var
med när beslutet fattades år 1984. Hela tiden höjer
man ribban. Hur mycket skall människorna i
Norrlands inland tåla. När man fått Njakafjället,
vill man ha nästa fjäll. Så har linjen varit.

Anf. 192 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Miljöministern har alldeles rätt när
han säger att Sverige är observerat vad gäller
naturvården. Det är klart att om vi har ambitioner
och synpunkter på stora delar av världen i övrigt,
får vi finna oss i att vi också själva blir granskade.

Om vår omsorg begränsar sig till regnskogarna är
det inte mycket värt med vårt engagemang. Helt
klart är skogsbruket av en sådan karaktär att den
biologiska mångfalden nu hotas. Vi måste alltså
avsätta mark för att låta skogen vara som den är.
Vi får inte använda den i produktionen. Det är helt
rimligt att ribban hela tiden höjs.

Självfallet kostar detta pengar, och vi befinner oss
på olika ståndpunkter. I Vänsterpartiets
ekonomiska politik finns det utrymme för den här
typen av åtgärder. Jag förstår att miljöministern
inte disponerar ett slags checkräkning in blanco för
att från dag till annan skriva ut checkar. Nej, här
är det fråga om långsiktighet. Miljöministerns svar
i det här stycket har i huvudsak varit
tillfredsställande.

Anf. 193 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Jag är beredd att verka för att
miljöministern skall få tillgång till pengar snabbt,
för att rycka in och klara av sådana här problem.

Men min fråga handlar egentligen mer om huruvida
miljöministern är beredd att verka för att
regeringen får en större framförhållning i dessa
frågor, så att de områden som av flera skäl behöver
avsättas kan avsättas.

Jag delar uppfattningen att det redan är många
områden i Norrland som är avsatta. Men vi har
stora delar i övriga landet som också bör bidra till
det nationella målet. Är miljöministern beredd att
verka för det, för att slippa denna konfrontation?
Det är naturligtvis den enskilda markägaren,
skogsägaren, som skall leva på detta, som kommer
i kläm. Det är egentligen otillständigt. Om vi kan
ha en bättre framförhållning, kanske vi slipper
sådana här situationer. Vi kanske slipper
situationer där man diskuterar mot varandra och
där man till slut, kanske med enkel majoritet i ett
försök att överbrygga klyftan, fattar ett beslut som
i stora delar i landet inte kan accepteras.

Anf. 194 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! När det finns motstående intressen
inom ett sådant här hyggligt avgränsat område,
tycker jag att man skall försöka använda sig av
markbyte i större utsträckning. Det handlar ju om
att försöka överbrygga intresseklyftan mellan
försörjningstillfällen och de miljökrav som ställs.
Det är ett av instrumenten.

Det kan ske genom att man naturligtvis anvisar nya
pengar. Jag är inte primärt ute efter det, eftersom
jag tror att det i första hand går att omprioritera
inom de ramar som Naturvårdsverket har. Men
dessa pengar är inte disponibla för departementet
med omedelbar verkan. Jag har inte heller någon
åstundan att fungera som ett slags
brandkårsutryckning. Det skall egentligen vara på
det sätt som Sigge Godin säger, nämligen att man
har bättre framförhållning. Hur skapas då en
sådan? Den kan skapas genom fler tydliga signaler
från exempelvis länsstyrelserna, som hanterar de
här frågorna och där man känner de regionala
förhållandena.

Jag måste erkänna att jag blev litet överraskad över
den förberedelse för avverkning som finns på
Njakafjället, trots att jag varit området. Ingen
berättade det för mig. Den uppmärksamhet som
riktat mot det här området internationellt kom
också ganska plötsligt. Det är viktigt att vi är
medvetna om att Blaikfjället också är ett område
som är värt att bevara. Regeringen försöker i detta
sammanhang att lösa även det problemet. Men det
kommer naturligtvis att ta några månader i
anspråk.

Anf. 195 JOHN ANDERSSON (-):

Herr talman! Vi beslöt ju i våras att ytterligare
avsättning av mark skulle ske i mellersta och södra
Sverige. Norrlänningen har ju mer än väl avsatt sin
mark.

För att ta inlandet som exempel har man i
Norrbotten avsatt 375 000 hektar fjällnära skog,
dvs. 54 %. I Västerbotten har man avsatt 108 000
hektar, 30 %, och i Z- och V-län har man avsatt
102 000 hektar, 20 %. Det är alltså 585 000 hektar,
dvs. 37 %, som avsatts. Av fjällbarrskogen är
403 000 hektar avsatt. Man har alltså mer än väl
tagit sitt ansvar. Men nu skall ytterligare områden
tas i anspråk.

Vilken mark, Olof Johansson, skall de här 900
delägarna få sig tillbytt? Såvitt jag vet, pågår det
verksamhet på den mark som det inte är strid om.
Byter man med sådan mark, för att ge dessa 900
delägare mark, förloras det ju arbetstillfällen där.
Oavsett hur miljöministern gör, mister vi
arbetstillfällen.

Anf. 196 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att det är
bra att miljöministern delar min uppfattning att det
skall ordnas med markbyten. Jag har tidigare fört
en debatt med regeringens företrädare om att de
statliga bolagen, bl.a. Domänverket, skulle kunna
avsätta mark för sådana här framtida byten, för
framtida miljösatsningar. Jag har inte då fått några
positiva besked, men jag tolkar miljöministerns
svar så att miljöministern och jag är överens om att
försöka lösa frågan genom att gå en sådan väg. Jag
känner mig därför nöjd för dagen och hoppas att
ärendet får ett positivt slut.

Anf. 197 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag skall inte peka ut någon mark,
eller komma med några pekpinnar till den
förhandlingsperson som jag själv utsett och gett
uppdraget till. Avsikten är dock att försöka rädda
arbetstillfällen, inte att förstöra sådana
möjligheter.

Det är staten själv, med sitt ägande, som kan göra
en insats. Jag har haft kontakt med
Domänbolagen -- som det heter numera -- för att
höra efter vilka möjligheter som finns, innan jag
utsåg viss förhandlingsperson; detta för att förvissa
mig om att vederbörande skulle ha möjlighet att
fullgöra ett arbete. Jag vill inte först utse personer
och det sedan visar sig att de inte har en chans att
utföra något arbete, därför tog jag ett sådant steg
först, därefter utsåg jag förhandlingsperson.

Låt oss hoppas att denna debatt kan lugnas ned
något och att vi inte bekämpar varandra utan
möjlighet till konkreta och konstruktiva lösningar
på detta problem.

Jag håller med John Andersson om att det inte är
något som helst tvivel om att man i våra norra delar
av landet har gjort betydligt mer i detta avseende
än i de södra delarna. Det beror på att mycket av
det som är värt att bevara finns i norr, och det är i
sig en konflikt. Vi har haft denna konflikt också i
riksdagen. Men låt oss inte göra detta problem till
återvändsgränder, där vi bara står och bekämpar
varandra. Jag har försökt att ge ett konstruktivt
bidrag, och jag hoppas att vi skall lyckas lösa
problemet.

Överläggningen var härmed avslutad.

35 § Svar på fråga 1993/94:91 om utsläpp av
miljöfarliga ämnen från fartyg m.m.

Anf. 198 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Ulla Pettersson har frågat mig om
regeringen är beredd att lägga förslag om att minst
samma begränsningar skall kunna fastställas för
utsläpp av fosfor från fartyg eller vrak som från
exempelvis reningsverk.

Enligt min uppfattning kan inte olika slags utsläpp
jämföras på det sätt Ulla Pettersson gjort. En
olyckshändelse genom ett fartygshaveri som
medför utsläpp kan inte direkt jämföras med ett
reningsverk som ger utsläpp kontinuerligt och på
ett och samma ställe.

Vid denna olycka gjorde Naturvårdsverket
bedömningen att alla rimliga åtgärder borde vidtas
för att förhindra att lasten skulle komma ut i
Östersjön. Samtidigt måste emellertid en
bedömning av rimligheten göras, dvs. kostnaderna
i förhållande till effekterna på miljön. På samma
sätt gör Koncessionsnämnden för miljöskydd en
rimlighetsavvägning när den prövar vilka
utsläppskrav som skall gälla för enskilda
anläggningar, däribland reningsverk.

Jag ser allvarligt på det inträffade, och Sverige
måste vidta åtgärder för att motverka ett
upprepande. Det är angeläget att så fort som
möjligt nå en internationell överenskommelse om
hanteringen av sådana utsläpp till Östersjön som
inte är reglerade i MARPOL-konventionen, men
som ändå bedöms skada miljön. Jag har därför till
HELCOM föreslagit att man med förtur tar upp
frågan om konkreta åtgärder.

Anf. 199 ULLA PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna tacka för svaret på den
här frågan, som jag ställde för i alla fall drygt tre
veckor sedan. Det är ungefär en månad sedan
grundstötningen inträffade. Jag frågade dels om
vraket, dels om lasten, och jag fick faktiskt svar på
båda dessa frågor av kommunikationsministern,
vilket jag tycker var synd. Inte för att jag har något
emot att tala med kommunikationsministern, utan
därför att jag anser att det jag tagit upp i första hand
är miljöfrågor.

Eftersom det har varit känt i massmedia, trodde jag
att jag skulle veta vad som står i svaret. Sedan
upptäckte jag att det ändå inte riktigt är det som jag
hade väntat mig. Det är möjligt att min fråga inte
var så kolossalt välformulerad. Kanske borde jag
inte ha använt ordet begränsningar. Jag anser inte
heller att man skall få lov att släppa ut skadliga
ämnen, men när statsrådet säger att han inte tycker
att man kan jämföra utsläpp på det sätt som jag gör,
är han faktiskt ganska ensam.

Den gotländska allmänheten tycker att det här är
märkligt. Jag var på en folkhögskola i fredags, där
flera av eleverna tog upp just den här frågan. Den
gotländska länsstyrelsen har använt ord som
genant. Man menar att när man därifrån ställer
krav på jordbrukare och andra att inte göra sådana
här utsläpp, så är det litet märkligt att fartyg kan
skicka ut väldigt mycket mer. Det handlar här om
ett lika stort utsläpp som gotländska reningsverk
gör på ungefär 100 år.

Landshövdingen, Thorsten Andersson, har skrivit
till regeringen i den här frågan och framhållit att
hanteringen av Frank Michael-ärendet försvårar
myndigheternas arbete med att minska
fosforbelastningen på Östersjön. Tycker verkligen
inte miljöministern också att här ändå finns ett
sammanhang?

Anf. 200 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag skall inte förneka att det finns
opinionspåverkande moment i det här, och det är
detta som Ulla Pettersson nu tar upp. Men det jag
har svarat på och som jag tolkade in i
frågeställningen var den tekniska jämförelsen och
vad som då blir ekonomiskt rimligt. Man kan inte
ha exakt samma bestämmelser för icke vid varje
tidpunkt förväntade händelser och ett pågående
kontinuerligt utsläpp från en fast anläggning på
land. Det är den skillnaden som jag vill markera.

Då gäller det i stället att försöka angripa problemet
utifrån den här utgångspunkten: Hur skall man
gardera sig mot sådana händelser i fortsättningen?
Vi hade folk vid vraket efter fem timmar, och det
viktiga är att man har möjlighet att snabbt vara
framme -- om man kan göra någonting.

Jag skall inte gå in på händelseutvecklingen
därefter, men det som hände var ju att båten
började läcka. Lasten var av en sort som är
vattenlöslig och som då slammades upp och
dessutom försvann ut i havet. Det tog litet tid.
Dessutom försökte man bogsera loss båten medan
den fortfarande flöt någorlunda, och det lyckades
man inte med. Man vidtog alltså en rad åtgärder.

Samtidigt utgjordes lasten av ett ämne som inte
faller under MARPOL-konventionen, som jag har
nämnt, därför att det inte anses vara tillräckligt
farligt. Det gäller att se till att Östersjön, som är ett
mycket mycket känsligt innanhav, särbehandlas i
den konventionen, att alla länder runt Östersjön
och de som trafikerar Östersjön med den här
sortens last får ett speciellt ansvar i det
sammanhanget, så att man kan ingripa omedelbart,
om man har chansen.

Anf. 201 ULLA PETTERSSON (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt, som
miljöministern säger, att Östersjön är känslig.

Det var intressant att få höra när bedömningen
gjordes. Det är litet av min poäng att man inte skall
behöva göra bedömningen efter det att någonting
sådant här har skett. Det var ju det som var vitsen
med att ha bestämmelser på det här området. Nu
kommer det naturligtvis att uppstå sådana här
situationer igen.

Om vi skall gå in på det som statsrådet svarar, blir
jag litet tveksam, för kommunikationsministern
sade till mig att man skulle försöka få upp kväve och
framför allt fosfor på listan under MARPOL-
konventionen. Det stämmer inte riktigt med
miljöministerns svar, för här säger han att man skall
försöka hantera sådana utsläpp till Östersjön som
inte är reglerade i MARPOL-konventionen men
som ändå bedöms skada miljön.

Nu undrar jag: Vilket är det som gäller? Kommer
regeringen att försöka få med fosfor på listan eller
kommer man att försöka hitta regler för ämnen
utanför listan?

Anf. 202 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Vi skall inte ägna oss åt hårklyverier
här. Formuleringen i mitt svar är naturligtvis mera
generell, dvs. det finns ämnen som på grund av
Östersjöns känslighet är så allvarliga när de släpps
ut att de bör införas i listan under MARPOL-
konventionen.

Det är inte enbart fosfor som det handlar om, utan
det kan också gälla andra saker. Jag tycker alltså att
det är viktigt att också pröva möjligheten att få
Östersjön klassad på ett särskilt sätt under
MARPOL-konventionen. Det finns en sådan
klassning i det systemet.

Frågeställningen är vidgad till detta, och dessutom
har jag skrivit till HELCOM om att få upp frågan
med alla kuststater, för att vi tillsammans skall
försöka hantera den här sortens problem. Så
problemet är vidare än bara de ämnen som var
aktuella vid det haveri som Ulla Petterssons fråga
avser. Vi måste gå igenom det här. Jag måste säga
att jag är litet förvånad över att det inte har gjorts
tidigare.

Anf. 203 ULLA PETTERSSON (s):

Herr talman! Anledningen till att jag ägnar mig åt
hårklyverier i den här frågan är just att liknande
händelser kan inträffa med andra ämnen, som vi i
dag inte riktigt kan överblicka. Vi måste rimligen
hitta något slags hanteringssätt.

Därför är jag mera nöjd med svaret från
miljöministern än med svaret från
kommunikationsministern, även om de inte är helt
kongruenta. Jag tycker att det är viktigare att ha en
beredskap också för andra ämnen och att man inte
skall behöva fundera på sådana saker när olyckan
väl händer.

Sedan måste jag passa på att fråga miljöministern,
även om det ligger aningen vid sidan, hur han ser
på att man kan lämna ett vrak på det sätt som skett.
Jag tycker faktiskt att det också är en miljöfråga.
Nu talar jag alltså inte om lasten utan om själva
fartyget. Delar miljöministern den uppfattning som
kommunikationsministern gav uttryck för, att det
inte finns anledning att se över den lagstiftningen?

Anf. 204 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag har inte
kommunikationsministerns svar med mig här, så att
jag kan kolla av det; jag läste det när det gavs. Men
jag utgår ifrån att Ulla Pettersson inte menar att det
förhållandet att besättningen tvingades lämna
fartyget var ett felaktigt handlande. Det byggde på
en bedömning av människors liv och säkerhet.

Man har konstaterat vad man kunde göra. Man
förde över olja och den del av den farliga lasten som
fanns i tankarna till en annan båt. Man försökte
bogsera vraket av grundet, enligt de uppgifter jag
har fått. Man lyckades inte med detta. Efter några
dagar försämrades vädret, och det gjorde att man
tvingades lämna båten.

Det är bakgrunden till att jag i varje fall inte i dag
har någon synpunkt på besättningens handlande.
Alla vill naturligtvis rädda livet.

Anf. 205 ULLA PETTERSSON (s):

Herr talman! Det var inte alls besättningens
agerande som jag på något sätt menade att
kritisera. Jag menade att man som ägare till ett vrak
kan lämna det så som man förr kunde lämna ett
bilvrak i naturen, utan att behöva ta något ansvar
för det.

I det sammanhanget sade
kommunikationsministern så här, jag citerar ur
riksdagsprotokollet: ''Jag är i dag inte beredd att ge
ett konkret svar på frågan om detta är tillräcklig
anledning att nu se över reglerna.''

Delar miljöministern den uppfattningen?

Anf. 206 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! I den delen har jag inte yttrat mig om
själva fartyget. Men hanteringen inom HELCOM
och under MARPOL-konventionen syftar till att
ägaren skall ta ett vidgat ansvar för den last som
finns ombord. Det är själva poängen i det som jag
har framfört.

Om vraket går att bärga är det helt klart ägarens
skyldighet att göra det. Det anser jag på moraliska
grunder. Jag behöver inte ta ställning på något
annat sätt. Man försökte alltså att bärga vraket
genom att bogsera det därifrån, men man lyckades
inte. Det är den upplysning jag har fått. Då har man
svårigheter att gå vidare, i synnerhet om vädret
förvärras på ett sådant sätt att man inte kan fullfölja
sina avsikter.

Överläggningen var härmed avslutad.

36 § Svar på fråga 1993/94:120 om blyhagel

Anf. 207 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Rose-Marie Frebran har frågat mig
vad jag ämnar att vidta för åtgärder för att
problemen med blykontaminering till följd av
användning av blyhagel skall kunna lösas.

Riksdagen har beslutat (prop. 1990/91:JoU30, rskr.
338) att användningen av bly på sikt bör avvecklas.
Avvecklingen genomförs i huvudsak genom
överenskommelser om frivilliga åtgärder.

Kemikalieinspektionen och Statens naturvårdsverk
har på regeringens uppdrag i en rapport redovisat
hur avvecklingen av blyanvändningen, dvs. såväl
blyhagel som annan blyanvändning, fortgår. Enligt
vad som bl.a. redovisas i rapporten har
jägarorganisationerna tagit ställning för en snabb
övergång till användning av alternativa hagel vid all
våtmarksjakt och övnings- och tävlingsskytte.
Sportskyttarna har, med hänsyn till internationella
tävlingsreglementen, inte samma möjlighet till
snabb avveckling. Svenska sportskytteförbundet
har emellertid bl.a. åtagit sig att verka
internationellt för en förändring av
tävlingsreglementen samt medverka i översyn av
landets skjutbanor. Rapporten bereds för
närvarande i regeringskansliet.

Jakt- och skytteorganisationerna har fått ansvar för
att en avveckling av blyhagelanvändningen sker.
Om sådan avveckling inte nås på frivillig väg är jag
självfallet beredd att verka för att
blyhagelanvändning förbjuds i Sverige.

Anf. 208 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för
svaret på den här frågan. Jag har sett av
riksdagsprotokoll att miljöministern har stått i den
här talarstolen åtminstone tre gånger och varit
inbegripen i debatt om blyhagel. Varför har jag då
ställt den här frågan igen?

Bakgrunden till att frågan var aktuell förra året var
att man i Örebo beslutade att förbjuda blyhagel vid
tre jaktskyttebanor. Man blev mycket hårt
kritiserad för detta, bl.a. på grund av att mark- och
vattenundersökningar inte hade gjorts. Man hade
fått indikationer från utländska undersökningar,
och man hade upptäckt förhöjda blyhalter själv.
Försiktighetsprincipen gjorde att man fattade det
här beslutet. Men det blev alltså ett ramaskri.

Nu har sådana här undersökningar gjorts, och det
är därför som jag har ställt frågan. Docent Ulf
Qvarfort vid avdelningen för miljöideologi i
Uppsala har nu genomfört undersökningar som
visar att blyhagel är miljöförstörande. Blykulorna
omges inte av ett skyddande oxidskikt, de blir inte
stabila och metalliska, utan kulorna vittrar sönder.
Ulf Qvarfort säger: Blyet löses upp, går ut i vattnet
och påverkar miljön. Det är inte mycket att snacka
om, det är på det här sättet.

Det är därför som jag har ställt frågan igen.

Jag är naturligtvis inte helt nöjd med svaret,
eftersom det inte innehåller någonting nytt. Jag
skulle vilja fråga miljöministern om de nya
forskningsrönen inte bör betyda någonting vid den
fortsatta beredningen av den omtalade rapporten i
regeringskansliet.

Anf. 209 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jo, självklart försöker vi väga in nya
rön och forskningsresultat. Det är klart att det i
första hand ligger på myndigheterna. Jag har bett
mina handläggare att i det här fallet ta kontakt med
Ulf Qvarfort. De har sökt honom, men lyckades
inte nå honom innan det här frågesvaret
levererades.

Det är liksom ett gemensamt intresse vi har, att
försöka utröna nya saker som kommer fram och att
utnyttja dem om man kan få situationen
någorlunda bekräftad. Det här är en av de saker
som i varje fall jag tar för givet att man väger in i
kommande förslag och bedömningar på det här
området.

Den här rapporten, som jag har svarat på frågor om
tidigare, kommer kring halvårsskiftet, om jag
minns rätt. Vi är alltså inte klara med våra
bedömningar. Dessutom sker det faktiskt en del
positiva saker. Jag tycker att man skall ta fasta på
det. Jag är också angelägen -- det är därför jag
svarar så enstavigt ibland -- att ha bilan hängande
uppe. Det skall kännas att det finns en press på de
berörda i det här fallet. Utvecklingen måste gå mot
avveckling.

Anf. 210 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! Jag tycker att det är bra att
miljöministern har den inställningen, men
riksdagsbeslutet som fattades tidigare utgick från
en proposition som den förra regeringen lade fram.
Jag tycker inte att det är orimligt att den nuvarande
regeringen stramar upp hanteringen av detta.

Där talas faktiskt om en övergångstid som sträcker
sig till början av 2000-talet. Man skulle alltså kunna
tänka sig tio år framåt i tiden från nu innan man
hade löst detta problem. Det tycker jag är
fullständigt orimligt. Jag undrar vad miljöministern
anser om det. Hur lång tid skall man kunna vänta?

Det står i svaret att rapporten talar om att
jägarorganisationerna har tagit ställning för en
snabb övergång till användning av alternativa
hagel: Vad innebär ''snabb'' i det sammanhanget?

Anf. 211 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Det innebär naturligtvis att man är
beredd att gå över till alternativ långt tidigare än
det givna slutdatumet. Så vill jag uttrycka mig på
den punkten.

Dessutom finns orimligheter i tidigare beslut, även
om de har fattats i den här visa församlingen.
Kommer det fram nya saker finns det inget
motstånd från vår sida mot att försöka strama upp
utvecklingen, som Rose-Marie Frebran säger.

Det är därför jag följer utvecklingen. Det är därför
vi begär in utvärderingar och rapporter. Det är
därför som vi följer vilka frivilliga
överenskommelser som träffas. Det var faktiskt det
som riksdagen begärde att vi skulle göra, och det
gör vi också.

Vid en viss tidpunkt får man ta ställning till om man
kan vidta andra åtgärder, gå snabbare fram och
ändra detta. Vi skall inte vänta till sista dagen.
Detta är en process. Det är viktigt att den pressas
fram.

Anf. 212 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! Anledningen till att jag inriktar mig
just på möjligheten att gå över till alternativt
hagel -- att man skulle få bort blyhagel -- är för att
det är en typ av åtgärd som skulle lösa problemet
över hela landet.

Går man in och tittar på en enskild skyttebana finns
det tydligen mängder av olika lösningar som man
kan tänka sig: byta översta jordlagret, lägga plast
som vattenspärr, lägga på ren torv, syssla med
regelbunden kalkning osv. En mängd olika
åtgärder skulle man kunna få i hela landet utan att
ha en enhetlig bild. Naturligtvis är det mest
effektiva sättet om man kan gå över till annat hagel.

Jag tycker att det behöver gå ut klara signaler om
att det är detta som gäller, att forskningsresultaten
finns. Efter det att Ulf Qvarforts undersökning har
genomförts har jag sett en representant för
skytteklubb i Örebro uttrycka att detta är något
nytt som man tror sig ha upptäckt. Alla vill ju inte
ta till sig detta, tyvärr.

Överläggningen var härmed avslutad.

37 § Svar på fråga 1993/94:124 om
tryckimpregnerat virke

Anf. 213 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Carl Olov Persson har frågat mig vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att minska riskerna
med användningen av krom och arsenik vid
tryckimpregnering av virke.

Så som Carl Olov Persson själv påpekar regleras
användningen av arsenik och krom för träskydd i
Kemikalieinspektionens föreskrifter om
träskyddsbehandlat virke. Här finns, förutom den
informationsskyldighet Carl Olov Persson nämner,
begränsningar när det gäller användning av arsenik
och krom. Föreskrifterna trädde i kraft den 1
januari 1992.

Kemikalieinspektionen kom den 1 juni i år in med
en redovisning av pågående avvecklingsarbete.
Inspektionen redovisar att man i samband med
tillsynsbesök noterat brister hos några
impregnerare, brädgårdar och byggvaruhus när det
gällde bl.a. information till konsumenter om
impregnerade trävaror. Kemikalieinspektionen
konstaterar dessutom att en betydande minskning
skett vad gäller använd mängd medel innehållande
arsenik, men en något mindre minskning vad gäller
medel innehållande krom. Inspektionen framhåller
att man kontinuerligt följer användningen av
träskyddsmedel.

Mot denna bakgrund anser Kemikalieinspektionen
att föreskrifterna -- trots att de bara varit i kraft
drygt ett och ett halvt år -- haft genomslag.

Jag anser att arbetet med avveckling av arsenik- och
kromhaltiga träskyddsmedel är på rätt väg. I den
kemikalieproposition som planeras till våren avser
jag återkomma till frågan om eventuella behov av
särskilda åtgärder på detta område.

Beträffande riskerna med sluthantering av
träskyddsbehandlat virke som avfall har jag erfarit
att Statens naturvårdsverk är i färd med att ge ut
allmänna råd om hur sådan hantering skall ske på
ett miljöriktigt sätt.

Anf. 214 CARL OLOV PERSSON (kds):

Herr talman! Jag tackar miljöministern för svaret.
Det är helt riktigt att det har skett förbättringar,
men vi borde gå längre. Kan det inte vara lämpligt
att staten ger ett antal forskare i uppdrag att leta
fram substitut till tryckimpregnerat trä? Det är känt
att t.ex. lärk kan ersätta tryckt trä. Men man borde
kunna forska i om det gäller hela trädet, yträdet
eller kärnan. Det borde också gå att ta reda på litet
bättre om man kan hitta andra träslag. Det talas
även om asp i det här sammanhanget. Det skulle
kanske kunna användas i stället för
tryckimpregnerat trä.

Man borde också forska i om det finns
miljövänligare skyddsmedel som kan användas.
Det finns många fler frågor som vi borde titta på.
Detta är ju ett stort problem. Användningen av
tryckt trä kanske kan hållas tillbaka. Det är inte
säkert att det skulle behöva användas i så stor
omfattning som sker i dag. Det borde finnas
rekommendationer för detta. Träbranschen själv
kan kanske få i uppgift att självsanera sig. Jag skulle
vilja höra vad miljöministern tycker i dessa frågor.

Anf. 215 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! När det finns ersättningsmedel skall
substitutionsprincipen tillämpas redan i dag enligt
vår lagstiftning. Problemen på det här området är --
som det har berättats för mig -- allt trä som används
under vatten och i mark. Där finns det inte
tillfredsställande ersättningsmedel i dag. De gamla
överväger fortfarande där. Detta är problemet.

Jag delar naturligtvis uppfattningen att forskningen
har en viktig uppgift att komma fram med substitut.
Det kan ju ske, som nämnts, på två olika sätt,
antingen med materialbyte eller genom att komma
fram med nya medel.

Samtidigt tycker jag inte att vi skall ge den här
genomgående dystra bilden av situationen. På det
här området har faktiskt riksdagens beslut för några
år sedan inneburit att vi har kommit i gång och
utvecklar situationen åt rätt håll. Men det återstår
mycket att göra. Arsenikanvändningen har t.ex.
minskat avsevärt totalt sett i samhället. Jag tror att
den har minskat med 60 % under de senaste fyra
åren. Det har hänt mycket stora saker där, men
kromet är mycket svårare att bli av med.

Vi skall se vad vi kan göra. Nu när vi har fått nya
forskningsresurser är det klart att detta är den typ
av uppgifter som vi skall ta oss an.

Anf. 216 CARL OLOV PERSSON (kds):

Herr talman! Det är nog inte bara under vatten och
i mark som dessa tryckimpregnerade varor
används. De går ju till altaner och över huvud taget
till husbyggnation. Jag tror att man är alldeles för
frikostig vid användningen av tryckimpregnerat trä.
Det behövs inte alls på det sättet. Det har spridits
ut otroligt mycket arsenik och krom, 5 000--10 000
ton. Det motsvarar ungefär 70 % av allt
bekämpningsmedel.

Tryckt trä har en lång livslängd. Det blir fult och
svårt att identifiera. Det finns faktiskt förbud mot
att elda det, men jag är ganska säker på att när det
har gått 50 år ute vid sommarstugan sågar man upp
det och eldar det. Man vet inte att det är
tryckimpregnerat. Det finns en ganska stor fara
med det. Man sprider ut stora mängder med krom
och arsenik i naturen. Detta kräver information i
ganska stor omfattning.

Det viktigaste är trots allt att få hejd på
spridningen. Med den här frågan har jag velat lyfta
upp problemet till miljöministern ytterligare en
gång för att det skall tas ytterligare initiativ.

Anf. 217 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Det är viktigt att dessa frågor ständigt
bevakas. Det är precis vad vi håller på med både i
EG-förhandlingarna och på hemmaplan. Vi måste
komma bort från de här medlen. Det är med den
inriktningen vi arbetar.

Däremot finns det inga särskilt bra metoder för att
spåra gammalt virke. Det är ett av problemen. Det
är ett kvardröjande problem. Därför gäller det att
få stopp på detta så snabbt som möjligt för att vi
inte skall hamna i den situationen även i framtiden.
Vårt arbete är inriktat på avveckling.

Beträffande detta med ersättningsmedel, substitut,
för arsenik och krom är det den aspekten det gäller
i samband med undervattensanvändning av trä och
användning under marknivån. Där har det visat sig
svårt att hitta fullgoda ersättningsmedel. Det är
inget försvar, det är bara en förklaring.

Anf. 218 CARL OLOV PERSSON (kds):

Herr talman! Det viktigaste är att man försöker att
titta litet på andra träslag som kanske klarar detta
lika bra som tryckimpregnerat trä. Det finns även
träslag som klarar sig under vatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

38 § Svar på fråga 1993/94:123 om psykiatrisk
vård vid fängelser och häkten

Anf. 219 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Hans Göran Franck har frågat mig
vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att
avhjälpa bristen på psykiatrisk vård vid fängelser
och häkten.

En förutsedd effekt av den nya lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare, som infördes den 1
januari 1992, var att antalet psykiskt störda intagna
på fängelserna skulle öka.

Regeringen har därför den 2 april 1992 gett en
parlamentarisk kommitté, Fängelseutredningen, i
uppgift att analysera och redovisa konsekvenserna
för kriminalvården av den ändrade lagstiftningen
och föreslå de förändringar som kan vara
motiverade.

I direktiven för Fängelseutredningen anges som en
möjlig lösning en ändrad ansvarsfördelning i fråga
om kostnaderna för den psykiatriska vård som ges
intagna i kriminalvården inom den allmänna hälso-
och sjukvården. En annan lösning som kan
övervägas är att utveckla psykiatriska vårdresurser
inom kriminalvården. Analysen bör enligt
direktiven bl.a. göras utifrån vårdens tillgänglighet
och förutsättningarna att bedriva en vård av hög
kvalitet.

Utan att föregripa utredningens förslag kan det
dock enligt min mening vara befogat att vid
differentieringen av de intagna låta de psykiska
störningarna få ökad tyngd. En förutsättning för en
sådan förändring är dock att det för denna grupp
intagna inrättas ytterligare enheter med lämpligt
behandlingsinnehåll inom anstaltsorganisationen.

Fängelseutredningen kommer att redovisa sina
förslag vid årsskiftet. Efter sedvanlig
remissbehandling kommer regeringen därefter att
ta ställning till hur den psykiatriska vården av de
intagna i kriminalvården skall utformas.

Anf. 220 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Men jag kan
inte säga att jag är tillfredsställd med det här
mycket allmänt hållna svaret.

Bakgrunden till min fråga är att vi under senare tid
har fått larmrapporter från våra fängelser om det
mycket stora antalet psykiskt sjuka fångar. Det rör
sig om 300--400 nydömda per år. De långa
strafftider som nu tillämpas kommer att leda till en
ökning med 200--300 personer under de närmaste
åren.

Jag undrar vad justitieministern har gjort för att
inhämta tillräckligt med information om antalet
fångar, om fångarnas psykiska situation, om vilken
inverkan fängelsevistelsen har, om huruvida de
intagna får någon behandling och om vad som
händer med de intagna efter frigivningen.

Det finns en undersökning som är gjord av en
universitetsdocent, Henrik Belfrage. Den
undersökningen är mycket oroväckande. Vår
kanske främste sakkunnige på området, professor
Lidberg, har offentliggjort mycket kraftig kritik.

Fängelseutredningen har skilt sig från frågan i det
första betänkandet och avser att senare komma
med en redovisning. Men när kan den bli klar, och
när kan det komma ett regeringsförslag?
Situationen är, som sagt, akut. Och vad tänker man
göra fram till dess att ett förslag kan behandlas i
riksdagen?

Anf. 221 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! När man diskuterar lösningar på
problem måste man gå tillbaka till uppkomsten av
problemen. Jag hävdar att de problem som finns i
dag huvudsakligen har två orsaker.

Den ena orsaken är att narkotikan har fått sprida
sig i det svenska samhället. Vi vet att väldigt många
av de intagna på våra anstalter i dag är psykiskt
sjuka på grund av narkotikaskador. Där har vi från
regeringens sida, med ett riksdagsbeslut som följd,
fått till stånd en ändring som är av stor långsiktig
betydelse. Genom ändringen i narkotikastrafflagen
har vi markerat att vi kommer att ingripa på ett
tidigt stadium mot narkotikabruk, vilket kommer
att rädda inte bara många människor från att bli
brottsoffer utan också narkomaner från att bli
psykiskt sjuka.

Den andra orsaken till att vi har fler psykiskt sjuka
på våra fängelser i dag än vi hade tidigare är den
lagändring som jag nämnde och som trädde i kraft
den 1 januari 1992. Denna lagändring grundade sig
på ett förslag från den socialdemokratiska
regeringen och antogs hösten 1991. Vi på den
borgerliga sidan stod också bakom den här
ändringen. Mig veterligt var Hans Göran Franck
med om att rösta igenom denna ändring, som
minskade möjligheterna att döma till sluten
psykiatrisk vård på grund av brott.

Vad den socialdemokratiska regeringen inte gjorde
var att förbereda detta genom att i förväg göra en
översyn av fängelsesystemet. Däremot såg jag till
att vi våren 1992, en kort tid efter det att lagen
trädde i kraft, satte i gång en utredning med
speciella direktiv att se över hur vi skall hantera de
psykiskt sjuka på våra fängelser.

Anf. 222 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag anammade inte den här
propositionen på det sätt som justitieministern
beskriver. Jag vet inte varför hon säger så.

Jag lade faktiskt fram en mycket kritisk motion mot
det här regeringsförslaget. När det gäller dessa
frågor rör det sig för min del inte om sådana
partitaktiska överväganden som justitieministern
alltför ofta gör, också för egen del. Det väsentliga
här är i stället sakfrågan. I sakfrågan är det så att
situationen är akut. Det borde justitieministern
ägna mycket mera tid åt i stället för att hålla på och
diskutera felbedömningar som gjorts i det
förgångna. Nu har vi en mycket allvarlig situation.

Jag har i en Göteborgstidning skrivit en artikel med
kritiska synpunkter baserade på motionen i fråga,
och jag har sällan varit med om en så stor debatt
och om att så många sympatiserat med mina
kritiska synpunkter.

Anf. 223 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Om Hans Göran Franck kunde lyssna
mindre fördomsfullt skulle han redan av det jag
sade under den korta stund som stod till mitt
förfogande ha förstått att det är en hel del som görs.

Narkotikalagstiftningen är ändrad. Det är en viktig
långsiktig förändring. Jag tillsatte mycket tidigt
Fängelseutredningen, som skall se på hur vi skall
utforma systemet för att bättre kunna ge psykiskt
sjuka brottslingar vård. Jag har också mycket
tydligt sagt att jag är beredd att ifrågasätta
närhetsprincipen, som i varje fall människor inom
kriminalvården menar har stor skuld till att vi inte
kan differentiera våra anstalter på det sätt som
behövs för att vi skall kunna ge ett vettigt innehåll.

Förslaget från Fängelseutredningen kommer vid
årsskiftet, som jag nämnde i mitt svar.

Anf. 224 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det är inte så att jag på något sätt
underskattar de problem som finns när det gäller
narkotikaskador. Men i det här fallet -- jag tänker
då på de människor som jag har talat om och det
antal som det rör sig om -- är det ett mycket stort
antal som inte berörs av detta med
narkotikaskador. Det är det som jag tycker att
justitieministern borde skaffa sig bättre
information om i stället för att bara återkomma till
narkotikafrågan.

För att ytterligare belysa den akuta situationen vill
jag framhålla att det är intagningsstopp på
Karsudden. Det råder också brist på resurser inom
kriminalvården.

Vilka initiativ avser justitieministern att ta i
avvaktan på att vi får ett förslag här i riksdagen?
Kommer det att kunna göras något när det gäller de
s.k. Dagmarpengarna? Hur tänker sig
justitieministern att få resurser för någon form av
vård för de människor som är i en akut belägenhet?

Anf. 225 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! I fråga om direktiven till
Fängelseutredningen -- förslaget kommer, jag
repeterar det, vid årsskiftet -- skall man bl.a. peka
på hur vården kan finansieras. Dessutom finns det
ett regeringsuppdrag, på Socialdepartementets
initiativ, också från våren 1992 om en utvärdering
och om tillämpningen av den nya lagstiftningen vad
gäller psykiatrisk tvångsvård.

Jag är medveten om, och har inte sagt något annat,
att det finns olika skäl här. Men jag tror att vi kan
vara överens om att narkotikan är en stor bov i
sammanhanget. I övrigt fortsätter vi med
utbyggnaden och strävar efter en differentiering av
våra fängelseplatser. Det är en förutsättning för att
vi skall kunna få ett bra innehåll här.

Om Hans Göran Franck är ute efter att jag skall
plädera för att fängelsestraff inte skall komma i
fråga kan jag bara säga att jag har en helt annan
uppfattning än Hans Göran Franck.

Anf. 226 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Narkotikaproblemen fanns redan
innan den här förändringen skedde. De fanns också
innan denna nya akuta situation uppstod. Här finns
det alltså en brist på samband som justitieministern
bortser från. Det är anledningen till att hon inte
kommer med några förslag till åtgärder för att
avhjälpa bristerna i den akuta situationen.

Är justitieministern beredd att lägga fram förslag
som innebär att man kan göra det? Är
justitieministern beredd att öka på anslagen för det
här? Är justitieministern beredd att göra en
omfördelning inom kriminalvården så att de här
problemen kan lösas?

Vad jag här nämnt är frågor på kort sikt. På lång
sikt rör det sig naturligtvis om att få en reform, som
innebär att man noga måste överväga riktigheten i
fråga om den lagstiftning som genomförts.

Anf. 227 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Hans Göran Franck ger intryck av att
detta är ett nytt problem. Redan i slutet av 80-talet
gjorde justitieutskottet vissa påpekanden till den
socialdemokratiska regeringen om bl.a.
närhetsprincipen. Regeringen var då inte beredd
att ifrågasätta denna, men vi är från den nuvarande
regeringens sida beredda att göra detta.

Mera kortsiktiga förändringar är icka möjliga. De
förutsätter en annan differentiering, de förutsätter
den totala översyn av fängelsesystemet som vi
också mycket snart har avslutat. Det tråkiga är att
detta borde ha skett betydligt tidigare. Det borde
ha skett innan vi tillträdde för två år sedan.

Överläggningen var härmed avslutad.

39 § Svar på fråga 1993/94:110 om
företagshälsovården och det s.k.
husläkarsystemet

Anf. 228 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Elisabeth Fleetwood har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att ge
företagshälsovårdens personal möjlighet att
fullgöra sina uppgifter i den framtida
husläkarmodellen.

Elisabeth Fleetwood ställer frågan mot bakgrund
av att statsbidrag inte längre utgår till
företagshälsovården och hävdar att
företagshälsovårdens personal svävar i okunnighet
om vilka villkor som kommer att gälla för dem efter
den 1 januari 1994.

Riksdagen beslutade våren 1993 att landstingen
skall organisera den öppna vården så att alla som är
bosatta inom respektive landsting får tillgång till
och kan välja en husläkare. De lagbestämmelser
som reglerar detta träder i kraft den 1 januari 1994.
Vissa övergångsbestämmelser gör det dock möjligt
för landstingen att begränsa detta sitt ansvar till
utgången av år 1995.

Företagshälsovården är inte någon
sjukvårdsorganisation. Behandlingsinsatser av
sjukvårdskaraktär faller i princip inte inom dess
ansvarsområde. Företagshälsovårdens uppgift är
att vara en resurs för arbetsgivarna och
arbetstagarna i det förebyggande
arbetsmiljöarbetet och i den arbetsplatsinriktade
rehabiliteringen. Företagshälsovård som
verksamhetsområde baseras också i första hand på
avtal mellan arbetsmarknadens parter. I dag är det
inte någon lagstadgad uppgift.

Hur sjukvårdshuvudmännen organiserar sin öppna
vård behöver i och för sig inte påverka
företagshälsovårdspersonalens möjlighet att
fullgöra sina uppgifter. Jag har heller inte för avsikt
att föreslå att den skall fullgöra sina uppgifter inom
husläkarsystemet. Men husläkarsystemet kan ha
betydelse ur samverkanssynpunkt mellan
representanter för företagshälsovården respektive
den öppna hälso- och sjukvården.
Företagshälsovårdens kontakter med sjukvården i
det enskilda fallet kommer sannolikt att underlättas
när den enskilde genom sin husläkare får en fast
replipunkt i hälso- och sjukvården.

Anf. 229 ELISABETH FLEETWOOD
(m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
sjukvårdsministern för svaret.

Låt mig börja med att säga att vi alla är besjälade
av förhoppningen att vårt sjukvårdssystem skall
fungera väl för alla. Just när det gäller
företagshälsovården, som jag tillmäter en väldigt
stor betydelse, är jag som enskild ledamot oroad.
Jag tycker att det är mycket angeläget att vi i
samhällets intresse utnyttjar den kompetens och
erfarenhet som företagshälsovården står för.

De anställda inom företagshälsovården är oroade.
Jag vet att många av oss bl.a. har använt oss av den
företagshälsovård som vi riksdagsmän får utnyttja
och att den fungerar väldigt väl.
Företagshälsovårdspersonalen svävar faktiskt, som
jag skriver i frågan, i okunnighet om vad de skall
göra efter den 1 januari. Var ansvaret ligger bryr jag
mig inte om här och nu, eftersom jag vet att jag har
väldigt kort tid på mig. Detta är emellertid ett
faktum, som naturligtvis också har mänsklig och
humanitär anknytning.

Företagshälsovården kommer inte att omfattas av
den fria etableringen och kommer då inte heller att
ha rätt till ersättning, men den är oerhört viktig för
arbetsskador, för arbetssjukdomar över huvud
taget och för rehabiliteringen. Vad jag är orolig för
är helt enkelt att detta kommer att leda till
förtidspensioneringar i en utsträckning som ingen
av oss vill se.

Jag vill gärna ställa ett par kompletterande frågor:
Varför skulle man inte kunna låta
företagshälsovården omfattas av den fria
etableringen och därför också kunna få ersättning
för sina tjänster? Anser statsrådet att
företagshälsovården verkligen kan bidra till att
minska arbetsskador och arbetssjukdomar och
därmed också minska risken för
förtidspensionering?

Anf. 230 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Företagshälsovården är ett angeläget
område i vårt land, och bl.a. visas väl detta av att
förutom de två frågor om företagshälsovården som
jag har fått att besvara från Elisabeth Fleetwood nu
i kväll, har arbetsmarknadsministern tidigare under
dagen svarat på två stycken frågor om
företagshälsovården från två olika ledamöter. I de
svaren har arbetsmarknadsministern pekat på sin
förhoppning att man i enlighet med svensk tradition
skall kunna lösa företagshälsovårdsfrågan genom
förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Denna förhoppning uttalades redan i slutet på
våren, och den har ännu inte kunnat besannas
annat än på delområden på arbetsmarknaden. Jag
delar förstås arbetsmarknadsministerns
förhoppning på den punkten.

Vad sedan gäller frågan om den fria etableringen,
som ju har föreslagits riksdagen och som kommer
att behandlas under hösten, har vi inte gjort någon
förändring i fråga om att det ju inte finns någon
specialistläkartaxa för företagshälsovården som
specialitet. Alla specialiteter finns ju inte med i den
här verksamheten. Bakgrunden har just varit att
företagshälsovården egentligen inte är en
sjukvårdande verksamhet, och
specialistläkartaxan, som så att säga ingår i
anslutningsfriheten eller etableringsfriheten, är ju
tänkt att vara ersättning för sjukvårdande
verksamhet.

Det faktum att man inte har kunnat komma
överens mellan parterna, vilket jag beklagar, är
enligt min mening inte skäl nog för att införa en ny
specialistläkartaxa.

Elisabeth Fleetwood frågade också om jag anser att
företagshälsovården kan bidra till att bl.a.
motarbeta arbetsskador och effekter av sådana,
och det är självfallet min uppfattning att den kan
göra det.

Anf. 231 ELISABETH FLEETWOOD
(m):

Herr talman! Min uppfattning står fast. Jag menar
att det skulle vara en fördel för svensk sjukvård om
vi kunde innefatta företagshälsovården i den fria
etableringen och använda den specialistkunskap
som finns där.

Anser statsrådet att den förebyggande hälsovården
också är sjukvårdande? Det är nämligen min
uppfattning. Om man inte tar hand om en sjukdom
eller en arbetsskada i tid, utvecklas den helt enkelt.
Det kan vara en liten skada, som så småningom
utvecklas till någonting ganska allvarligt och som
kan få långvariga konsekvenser, allra mest
naturligtvis för den enskilda individen men också
för samhället och för arbetsgivaren.

Anf. 232 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Om man kan välja är det förstås alltid
bättre att förebygga än att bota. Därav följer
kanske inte att förebyggande är samma sak som
sjukvårdande, vilket låg i Elisabeth Fleetwoods
fråga. Jag förmodar att hennes fråga avsåg att leda
fram till att man skulle kunna definiera
förebyggande åtgärder såsom sjukvårdande och
därmed komma i åtnjutande av
specialistläkartaxan. Jag uppskattar Elisabeth
Fleetwoods syfte, men jag ifrågasätter metoden.
Det faktum att arbetsmarknadens parter inte har
klarat ut frågan om ansvaret för
företagshälsovården är inte ett självklart argument
för att en helt ny specialistläkartaxa skall inrättas.

Anf. 233 ELISABETH FLEETWOOD
(m):

Herr talman! För mig är arbetsmarknadens parters
misslyckande tillräckligt skäl att efterlysa en väg att
komma fram, eftersom jag anser att den här frågan
är så viktig. Naturligtvis håller jag med om att det
alltid är bättre att förebygga. Det är vi överens om.
På det stora hela är vi, som jag sade från början,
överens. Det är inte samma sak, men det ena följer
av det andra, och det är därför jag är så envis som
jag är på den här punkten.

Överläggningen var härmed avslutad.

40 § Svar på fråga 1993/94:111 om
högkostnadsskyddet och företagshälsovården

Anf. 234 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Elisabeth Fleetwood har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att ge
företagshälsovården rätten att inräknas i
högkostnadsskyddet.

Elisabeth Fleetwood ställer frågan med anledning
av att den sjukvård som lämnas inom
företagshälsovården sedan den 1 juli 1993 inte
längre omfattas av högkostnadsskyddet för öppen
sjukvård och läkemedel och menar att patienter
som behöver söka vård vid flera tillfällen inte
vänder sig till vårdgivare som är verksamma inom
företagshälsovården.

Fr.o.m. år 1993 är det generella statsbidraget till
företagshälsovård avskaffat genom beslut av
riksdagen. Beslutet utgår från att
företagshälsovårdens huvuduppgift skall vara att
arbeta med det förebyggande arbetsmiljöarbetet
med tonvikt på grupp- och organisationsinriktade
insatser.

Den sjukvård som trots den avsedda
huvudinriktningen på verksamheten i vissa fall
ändå lämnas inom företagshälsovården kan som en
följd av riksdagsbeslutet inte längre jämställas med
den av samhället i övrigt finansierade öppna hälso-
och sjukvården i olika avseenden. Härigenom
jämställs läkarvård eller sjukgymnastisk
behandling som lämnas av läkare eller
sjukgymnaster vilka är anställda av eller har avtal
med företagshälsovård med övrig oreglerad
privatvård, under förutsättning att vårdgivaren inte
är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen eller
har vårdavtal med en sjukvårdshuvudman.

Jag vill i anslutning härtill erinra om att trots de
beslutade ändringarna om företagshälsovården
under år 1993 kvarstår ändå möjligheten för en
företagsläkare att fortsättningsvis på
sjukförsäkringens bekostnad remittera patienter
för röntgen- och laboratorieundersökningar till
sjukvårdshuvudmännen.

Som en konsekvens av den nyligen beslutade
verksamhetsinriktningen för företagshälsovården,
har jag inte för avsikt att föreslå några generella
åtgärder i syfte att låta vård och behandling lämnad
inom företgshälsovården bli omfattad av
högkostnadsskyddet.

Anf. 235 ELISABETH FLEETWOOD
(m):

Herr talman! Som sjukvårdsministern säkert har
förstått är jag inte heller helt nöjd med svaret på
denna fråga. Låt mig ta en bild ur levande livet. En
företagshälsovård som jag har besökt fick en
morgon samtal från ett anslutet företag. Man
frågade efter fyra arbetstagare som skulle vara på
företagshälsovården. De hade anmält det till sin
arbetsgivare. De fanns där inte när man
kontrollerade. Men det var inget skumt med att de
inte var där. Anledningen till att de inte var där var
att de inte längre fick stämpla kortet för
högkostnadsskydd där. Det var ganska unga
människor. En befann sig i Vallentuna, en i
Södertälje och de andra någon annanstans. De var
angelägna om att få sitt kort för högkostnadsskydd
stämplat, för tänk om de skulle råka ut för en
sjukdom som skulle vara så länge att de skulle dra
nytta av högkostnadsskyddet. Därför hade de valt
att betala mer för respektive behandling.

Det innebär naturligtvis en nedåtgående spiral för
företagshälsovården. Företagshälsovården förlorar
så småningom. Det företag finns väl inte som
betalar till en företagshälsovård dit deras anställda
inte vågar gå, just för att de inte omfattas av
högkostnadsskyddet. Det är av den anledningen
som jag har ställt frågan. Hur skall man komma
förbi den risken? Vi riskerar att förlora en stor
kompetens genom att företagshälsovården får
denna nedåtgående spiral.

Anf. 236 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Högkostnadsskyddet är inrättat av
riksdagen ursprungligen i syfte att se till att ingen
drabbas av kostnader över en viss nivå. De allra
flesta kommer förstås inte i närheten av den nivån.
Det gäller framför allt yngre människor. Man får
väl konstatera att de fyra unga i Elisabeth
Fleetwoods berättelse, på en och samma
arbetsplats och dag, som velat gardera sig för ett
eventuellt behov av att utnyttja
högkostnadsskyddet under det kommande året
utgör en statistiskt sett ovanlig kombination. Det
vågar jag nog säga.

Jag har inte mycket att tillägga utöver det svar jag
har gett i övrigt. En konsekvens av de beslut som
har fattats i riksdagen, framför allt beslutet om att
avskaffa statsbidraget till företagshälsovården, har
blivit att man inte räknar in företagshälsovården i
högkostnadsskyddet, såvida inte läkaren i fråga av
annat skäl är ansluten till den allmänna
försäkringen eller har vårdavtal med en
sjukvårdshuvudman.

I samband med den förra frågan från Elisabeth
Fleetwood pekade jag inte på att det är möjligt för
många av företagsläkarna i vårt land att vara
husläkare exempelvis på deltid. I den mån de blir
det, gäller det regelsystemet. Då blir det en helt
annan sak. Jag har här svarat på precis den fråga
som Elisabeth Fleetwood ställde.

Anf. 237 ELISABETH FLEETWOOD
(m):

Herr talman! Jag skall be att få komma med en
avslutande kommentar. Självklart är det riktigt som
sjukvårdsministern säger, att de flesta inte kommer
i närheten av 15 besök. Men redan i början av året
kanske man är orolig för att man är en av dem som
kommer att drabbas, och därför går man för
säkerhets skull någon annanstans än till
företagshälsovården. Jag skulle kunna nämna
några unga människor som jag känner till som har
hamnat i den situationen. Vad jag nämnde var en
beskrivning ur levande livet. Den var tagen från en
av våra företagshälsovårder.

Nu vet jag mycket väl vad vi har beslutat. Men
gudskelov är vi riksdagsmän inte sämre än att vi kan
komma tillbaka, om vi upptäcker att någonting inte
fungerar så väl och se om vi tillsammans med en
klok regering kan rätta till de misstag som vi
eventuellt har gjort. Jag kommer att vara väldigt
uppmärksam på denna fråga och återkomma ''in
due order''.

Överläggningen var härmed avslutad.

41 § Svar på fråga 1993/94:116 om frihet att
välja husläkare

Anf. 238 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Maud Ekendahl har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att alla, oavsett
arbetsgivarens preferenser, skall ha möjlighet att
fritt välja husläkare.

Maud Ekendahl ställer frågan med anledning av att
landstinget i Kristianstads län skulle ha beslutat att
landstingets anställda skall erhålla gratis sjukvård,
men endast om personalen vänder sig till de
landstingsanställda husläkarna.

Generellt sett kan självfallet en arbetsgivare
erbjuda sina anställda särskilda förmåner och
teckna avtal om detta. Men jag anser att det är
olämpligt om en offentlig och dominerande
arbetsgivare inom en sektor gör detta på sådant sätt
att han snedvrider eller förhindrar
konkurrensmöjligheterna.

Den enskildes möjlighet att fritt välja en husläkare
bland dem som finns tillgängliga och har utrymme
att ta sig an fler personer är ett centralt inslag i
husläkarreformen. Neutralitet mellan olika
driftsformer för husläkarverksamhet är ett annat
sådant centralt inslag.

Enligt vad jag har inhämtat har landstinget i
Kristianstads län ännu inte fattat ett slutligt beslut i
frågan. Detta kommer att ske senare i denna
månad. Jag utgår från att ärendet kommer att
diskuteras ytterligare och att landstinget då tar
hänsyn till den producent- och
konkurrensneutralitet som skall prägla
husläkarreformen.

Om man som enskild medborgare ifrågasätter ett
kommunalt beslut har man också hos domstol
möjlighet att begära en laglighetsprövning av
beslutet. Frågor om konkurrensneutralitet kan
underställas Konsumentverkets prövning. Det är
också en uppgift för husläkardelegationen att följa
utvecklingen av husläkarreformen i dessa
avseenden.

Anf. 239 MAUD EKENDAHL (m):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet
Bo Könberg för det svar som jag har fått. Det blev
litet fel i frågeställningen. Det var
landstingsstyrelsens majoritet som hade fattat
beslutet. Jag kan informera statsrådet om att
Konsumentverkets prövning kommer att ske på
begäran av privatläkare i Ängelholmstrakten, som
har reagerat mycket starkt.

Jag ser också i svaret att statsrådet anser att det är
olämpligt om en offentlig och dominerande
arbetsgivare inom en sektor snedvrider och
förhindrar konkurrensmöjligheter. Jag tycker att
detta är viktigt. Jag är glad för svaret, för det är ett
rakt svar. Jag tänker inte förlänga debatten, utan
jag är helt nöjd.

Överläggningen var härmed avslutad.

42 § Svar på frågorna 1993/94:132 och 157 om
plötslig spädbarnsdöd

Anf. 240 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Margareta Israelsson har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att
uppmärksmma behovet av ekonomiska insatser
inom området plötslig spädbarnsdöd.

Lotta Edholm har också frågat mig om
möjligheterna till utökat stöd till forskningen kring
plötslig spädbarnsdöd.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Plötslig spädbarnsdöd är den vanligaste
dödsorsaken hos barn i denna åldersgrupp. I vårt
land inträffar årligen mellan 110 och 120 sådana
dödsfall. Informations- och forskningsinsatser som
bidrar till att förebygga plötslig spädbarnsdöd är
enligt min mening mycket angelägna. De insatser
som skett inom dessa områden under senare år
torde också ha bidragit till den tendens till
minskning av antalet sådana dödsfall som sedan
något år tillbaka kan skönjas.

I detta sammanhang spelar den i Sverige väl
utbyggda barn- och mödrahälsovården en
betydelsefull roll. I sitt preventiva arbete med
blivande och nyblivna föräldrar mot plötslig
spädbarnsdöd har man möjlighet att snabbt nå ut
med nya rön. Frågan om plötslig spädbarnsdöd har
också uppmärksammats av Socialstyrelsen i ett s.k.
meddelandeblad (nr 18/92) från 1992. Där
redovisas bl.a. erfarenheter från andra länder och
rekommenderas att spädbarn från en månads ålder
bör ligga i ryggläge.

Självfallet är också Föräldraföreningen Plötslig
spädbarnsdöd en viktig resurs både när det gäller
att förmedla information i förebyggande syfte och
när det gäller att stödja de familjer som drabbas av
den stora sorg och de påfrestningar som det innebär
att förlora ett barn -- och ett syskon. Regeringen
har därför också under de senaste fem åren beviljat
Föräldraföreningen nära 1,3 miljoner kronor ur
Allmänna arvsfonden för att dels framställa
informationsmaterial och sprida detta till
allmänheten och olika personalgrupper, dels bygga
upp ett riksomfattande informationsnät där
föräldrar stöttar andra föräldrar.

När det gäller Margareta Israelssons önskemål om
statsbidrag till Föräldraföreningen Plötslig
spädbarnsdöd måste jag dock konstatera att de
medel Allmänna arvsfonden förfogar över inte kan
användas till föreningars driftskostnader för ett
kansli eller motsvarande. Däremot förfogar
Folkhälsoinstitutet (FHI) över medel för att stödja
olika organisationer. Men vilka organisationer som
skall stödjas är i första hand en fråga för FHI, som
med sin sakkunskap och överblick bör ha de
förutsättningar som krävs för att göra de många
gånger svåra avvägningarna av hur de tillgängliga
medlen bäst bör utnyttjas.

Vad beträffar forskningsinsatserna kan jag nämna
att Medicinska forskningsrådet under år 1992 höll
en s.k. state-of-the-art-konferens om plötslig
spädbarnsdöd. Där framkom bl.a. att kunskapen
om plötslig spädbarnsdöd, dess epidemiologi och
patologi, är betydande. Men det konstaterades
också att mer kunskap behövs kring det ''normala''
barnets utveckling av kontrollfunktioner, för att
förstå varför ett barn plötsligt får andnings- och
hjärtstillestånd.

Medicinska forskningsrådet (MFR) ger också
projektstöd till forskning om plötslig spädbarnsdöd
såväl vid Östra sjukhuset i Göteborg som vid
Karolinska sjukhuset.

Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala stöder MFR
två projekt som berör intensivvård av nyfödda,
särskilt deras vatten- och värmebalans, och vid S:t
Görans sjukhus stöds via rådet forskning som berör
lungstruktur och lungsjukdomar.

Totalt uppgår forskningsanslagen från MFR med
inriktning mot plötslig spädbarnsdöd eller
näraliggande områden till närmare 2 miljoner
kronor budgetåret 1993/94. Till detta kommer
också de statliga medel som utgår via
fakultetsanslag till denna typ av forskning.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att
Nordiska ministerrådet har beviljat ca 300 000
danska kronor för projekt rörande plötslig
spädbarnsdöd under år 1994.

Det pågår således en betydande forskning om
spädbarnsdöd till vilken staten bidrar med medel,
men där de som besitter nödvändig sakkunskap och
kan bedöma vilka forskningsprojekt som håller
önskvärd kvalitet också beslutar om vilka
forskningsprojekt, forskare eller forskargrupper
som skall erhålla forskningsmedel.

Anf. 241 MARGARETA ISRAELSSON
(s):

Herr talman! I morse läste jag i tidningen att
Beatrice var död. Ungefär 1,5 år gammal dog hon
efter ett alltför kort liv med svåra medfödda inre
skador. Man sänder en tanke till föräldrarna i deras
svåra stund. De hade dock vetskapen om att
Beatrice kanske aldrig skulle ha kunnat få ett
vanligt liv. Så mycket svårare är situationen för de
föräldrar som en dag upptäcker att deras barn har
dött utan någon förvarning över huvud taget.

Jag vill tacka statsrådet för det uttömmande svaret
på min fråga. Men nog känns det besvärligt att veta
att de 1,3 miljoner kronor som Föräldraföreningen
Plötslig spädbarnsdöd fick från Allmänna
arvsfonden för ett treårigt projekt inte gör det
möjligt för föreningen att fortsätta det -- som jag är
säker på att vi är överens om -- mycket viktiga
arbete som den bedriver.

Samtidigt vet vi att exempelvis Fruktrådet får
pengar varje år för sitt arbete. Vi har nu fruktvecka
på riksdagen, så vi kan tycka att det är viktigt.

Det handlar här dock om den dödsorsak som är den
vanligaste för barn mellan en månad och 15 år. Det
handlar således inte bara om spädbarn. Det känns
angeläget för oss att göra något mer.

Jag har frågat om ekonomiska insatser över huvud
taget. Nog föll min tanke speciellt på
Föräldraföreningen. Men jag tycker också att det är
angeläget att understryka att det nordiska
forskningsprojekt som nu har fått 13 miljoner
kronor, för fyra års arbete, från Norge har erhållit
300 000 danska kronor av det nordiska
ministerrådet. Man bör komma till insikt om att
också Sverige borde bidra i det arbetet. Jag tror att
vi skall få forskningssituationen ytterligare belyst.

Anf. 242 LOTTA EDHOLM (fp):

Herr talman! Först vill jag tacka för svaret. Det här
är en mycket svår fråga. Jag tror att det vore bra om
vi politiker någon gång inte bara pratade om pengar
utan kanske också litet om känslor. Bland det mest
tragiska en familj kan råka ut för är att förlora ett
barn -- dessutom utan att man kan se en förklaring
till det. Jag tror att det är mycket viktigt för de
drabbade föräldrarna att få ett svar på varför deras
barn dog.

Forskningen på det här området står inför mycket
stora utmaningar. Det är inte särskilt glamoröst att
forska om plötslig spädbarnsdöd. Det är svårt att få
pengar och man får förmodligen inte heller något
nobelpris. Forskarna har haft mycket svårt att ens
hitta ledtrådar till lösningen av problemet. Därför
har det också varit svårt att formulera
forskningsprojekt.

Jag tycker att statsrådet Könbergs svar visar på
engagemang i den här frågan. Förhoppningsvis kan
det på sikt leda till mera pengar till den här mycket
viktiga forskningen.

Det har nu kommit oroväckande signaler från t.ex.
Föräldraföreningen om nedskäringar i den, till
omfånget, ganska begränsade forskning som pågår.
Jag skulle vilja veta hur Bo Könberg ser på
signalerna. Är det sant att det kommer att ske
nedskärningar även av de ganska små resurser som
den här forskningen får?

Anf. 243 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag skall göra några kommentarer till
de följdfrågor som Margareta Israelsson och Lotta
Edholm har tagit upp.

I mitt ursprungliga svar nämnde jag
informationsmaterial som redan finns för föräldrar.
En av de viktigaste åtgärderna för att se till att färre
familjer drabbas av en sådan tragedi är förstås att
sprida den kunskap som finns och som har samlats
genom läkar- och forskarkåren till alla föräldrar.
Efter ett möte med Föräldraföreningen strax efter
midsommar har jag diskuterat med Socialstyrelsen
om att man skall ta fram ett nytt och bra
informationsmaterial. Det arbetet pågår nu.
Ungefär vid årsskiftet kommer vi att ha tillgång till
det nya materialet som kommer att spridas till
samtliga blivande och nyblivna föräldrar.

När det gäller föreningen förstår jag mycket väl
Margareta Israelssons fråga. Jag har pekat på det
som är möjligt i dag med nu gällande regler. Det
finns problem med det statliga regelsystemet såsom
det har utformats av riksdagen, nämligen att
föreningen Plötslig spädbarnsdöd inte är att
betrakta som en handikapporganisation. Den faller
således inte inom ramen för bestämmelser rörande
sådana organisationer. Därför har jag pekat på just
Folkhälsoinstitutet. En av de stora insatser som
föreningen gör gäller just förebyggande insatser.

Till sist när det gäller Lotta Edholms fråga om
nedskärningar i den forskning som bedrivs har jag
i dag inte material för att besvara den frågan. Men
jag skall undersöka den.

Anf. 244 MARGARETA ISRAELSSON
(s):

Herr talman! Som jag har förstått det är
Föräldraföreningen inblandad i arbetet med den
nya informationsfoldern. Jag tycker att det är
mycket bra med en sådan samverkan.

När det gäller statsbidrag til organisationer har det
nyligen presenterats synpunkter från en utredning
som är tillsatt av den sittande regeringen. Jag tycker
att det skulle vara bra -- och jag är säker på att
Föräldraföreningen också tycker det, eftersom den
har gjort två uppvaktningar av statsrådet -- med en
inriktning med uttalanden om att också den här
typen av organisation skall få möjligheter till stöd.
Det finns möjlighet med en sådan inriktning inför
framläggandet av en eventuell proposition till
riksdagen. Jag är nästan övertygad om att
riksdagen skulle ge sitt stöd även till en organisation
som faller litet utanför de specifika ramarna.

Anf. 245 LOTTA EDHOLM (fp):

Herr talman! Jag vet inte heller om det är sant att
forskningen står inför neddragningar. Men jag
tycker att det är viktigt att i alla fall ta sådana
signaler på allvar. Jag tror också att statsrådet gör
det.

Anf. 246 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Låt mig bara som en sista kommentar
i den här debatten säga att vi för närvarande håller
på att se över frågan om föreningarna. Det är
mycket möjligt att Margareta Israelsson har rätt i
sin förmodan om riksdagens inställning. Vi kan
dock inte bara peka ut en ny organisation och säga
att reglerna inte skall gälla för just den. Det handlar
förstås om att ha ett regelsystem som kan tillämpas
för alla fall. Vi prövar nu den frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

43 § Svar på fråga 1993/94:135 om amalgam

Anf. 247 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Birgitta Dahl har frågat
miljöministern om socialministern kommer att
lägga fram en särskild proposition om avveckling av
amalgam.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på frågan.

Socialstyrelsen har i sin rapport Möjligheter att
avveckla amalgam som tandfyllningsmaterial (Ds
1992:95) redovisat ett förslag till plan för avveckling
av amalgam. Rapporten har remissbehandlats. De
senaste remissvaren har inkommit i september
1993. En sammanställning av remissvaren pågår.

Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har i
en rapport till regeringen redovisat hur
avvecklingen av övrig kvicksilverhantering fortgår.
Rapporten innehåller också förslag till ytterligare
inskränkningar i kvicksilverhanteringen generellt
sett. Rapporten har remissbehandlats. Remisstiden
utgick den 1 november 1993. En sammanställning
av remissvaren har påbörjats.

En beredning pågår således i regeringskansliet av
de förslag som framlagts. Regeringen avser att fatta
beslut med anledning av förslagen under våren
1994.

Anf. 248 BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det
sade inte nej, men det sade inte heller så mycket
mer.

När miljödebatten begynte för några årtionden
sedan skedde det under intryck av Rachel Carsons
berömda bok Tyst vår. Den anknöt inte minst till de
skador som kvicksilver orsakar, t.ex. att fåglar dör
ut av kvicksilverbetat utsäde.

Jag vet att kvicksilver är mycket farligt för
människor och natur.

I den miljöproposition som den socialdemokratiska
regeringen lade fram för två och ett halvt år sedan
fanns det en avvecklingsplan för all användning av
kvicksilver. Jag kan konstatera att det finns en
massa obegripliga hinder just på de områden som
handlar om människors hälsa, medan det går
ganska bra inom jordbruk och industri, dock ännu
inte tillräckligt bra. Detta bekymrar mig mycket.

Enbart miljöskälen är skäl nog för att avveckla
användningen av kvicksilver också inom
tandvården. I en artikel i Dagens Nyheter för bara
några dagar sedan berättades det att det i dag --
sedan den totala användningen har minskat -- är
krematorierna i Stockholmsregionen som står för
de största utsläppen av kvicksilver.

Jag är alltså bekymrad över att det är så svårt att
tillämpa den här principen inom tandvården, där
både miljön och människors hälsa är berörd. Jag
skulle därför vilja fråga statsrådet Könberg: Anser
regeringen att man skall ställa samma krav på
hälso- och sjukvård och tandvård som på industri
och jordbruk när det gäller användning och
avveckling av miljöfarliga ämnen? Anser
regeringen att de principer som är etablerade inom
miljöarbetet i övrigt, nämligen
försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen,
är tillämpliga också när det gäller människors
hälsa?

Anf. 249 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Birgitta Dahl har inlämnat en fråga
till mig som lyder: Kommer socialministern att
lägga fram en särskild proposition om avveckling av
amalgam?

Jag har i mitt svar redogjort för hur beredningen av
ärendet ser ut. Vi kommer alltså från regeringens
sida att återkomma till frågan under våren nästa år.

Anf. 250 BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Det framgår inte av svaret om
regeringen kommer att framlägga någon
proposition. Kan statsrådet tala klarspråk och
dessutom svara på de två andra frågor som jag
ställde?

Anf. 251 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! För andra gången konstaterar jag att
jag i mitt svar på frågan om det skall läggas fram
någon särskild proposition har redogjort att den
beredning som för närvarande pågår kommer att
leda fram till att regeringen fattar beslut under
våren.

Jag kan förstås upprepa detta en tredje gång. Så här
är det.

Anf. 252 BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Det står inte i svaret, och framgår inte
heller av det som Bo Könberg nu har sagt, om
regeringen kommer att framlägga en proposition
eller inte. Därför upprepar jag först och främst den
frågan.

Sedan tycker jag inte att man kan dribbla bort de
andra frågorna heller. Försiktighetsprincipen och
substitutionsprincipen har Sverige kämpat för i det
internationella miljöarbetet och lagt fast som grund
för det svenska miljöarbetet. Det innebär att enbart
misstanken om risk för hälsa och miljö och
kunskapen om att det finns ersättningsmaterial är
nog för att man skall ingripa. Jag tycker att detta är
lika viktigt när det gäller människors hälsa som när
det gäller industriutsläpp.

Överläggningen var härmed avslutad.

44 § Svar på fråga 1993/94:145 om
sjukförsäkringen

Anf. 253 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Arne Jansson har frågat
socialministern vad den av
socialförsäkringsutskottet begärda redovisningen
av effekterna av kompensationsnivån 70 % i
sjukförsäkringen utvisar.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på den frågan.

Arne Jansson har ställt frågan med anledning av att
socialförsäkringsutskottet i samband med att
utskottet behandlade frågan om att införa
kompensationsnivån 70 % underströk att
effekterna av den nya nivån noga skulle följas upp
och snarast utvärderas. Arne Jansson tycker efter
en rundringning hos försäkringskassorna och efter
att ha tagit del av tidningsartiklar i ämnet att man
redan nu kan få en klar bild av situationen.

I samband med överläggningarna mellan
regeringen och Socialdemokratena hösten 1992,
bl.a. i syfte att minska utgifterna för
sjukförsäkringen, träffades en överenskommelse
om att införa en karensdag och att
kompensationsnivån efter ett års sjukskrivning
skulle vara 70 %.

Beslutet om att sänka sjukpenningsnivån till 70 %
efter ett års sjukskrivning fick sin slutliga
utformning i och med att riksdagen den 7 juni 1993
fattade beslut om att vissa grupper efter ansökan
skulle kunna beviljas 80 % även efter ett års
sjukskrivning. I regleringsbrevet för budgetåret
1993/94, som beslutades av regeringen några dagar
senare, fick Riksförsäkringsverket i uppdrag att
redovisa effekter och resultat av olika
regelförändringar inom sjukförsäkringen, bl.a.
införandet av en karensdag den 1 april i år och
sänkta ersättningsnivåer den 1 juli i år.

För att en uppföljning eller utvärdering av nya
regler skall bli meningsfull bör det gå en viss tid
mellan införandet av reglerna och utvärderingen av
dem. Även om det redan nu kan skönjas vissa
tendenser är det min uppfattning att det har
förflutit alltför kort tid för att en meningsfull
utvärdering skall kunna ske.

Anf. 254 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet får den
redovisning som han har gjort. Detta var väl inte
det svar som jag hade hoppats på att få.

Det här gäller en mycket känslig grupp av
människor som redan före sänkningen till 70 %
hade det mycket besvärligt.

När utskottet tillstyrkte det här förslaget
underströk vi att det var mycket angeläget att
regeringen noga följde upp effekterna och sedan
gjorde en utvärdering. Det har överlämnats en
protestlista med ca 10 000 namn.

Nu har det gått fem månader av den här
ettårsperioden. Snart har alltså halva tiden gått.
Om regeringen verkligen har följt utskottets
uppmaning att noga följa detta borde man kunna
skönja tendenser.

Denna sänkning skulle inbespara 1,2 miljarder. Då
borde man till dags dato åtminstone ha uppnått 500
miljoner.

Har det skett någon förskjutning så till vida att man
i stället för att tillämpa 70-procentsnivån tar ut
förtidspension? Har försäkringskassorna vidkänts
ökade administrationskostnader? Något annat som
är ganska intressant att veta är hur detta med att
man skulle besöka en läkare minst en gång i
månaden har fungerat i praktiken, speciellt under
juni och juli.

Anf. 255 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag tror att det finns en del
missuppfattningar från Arne Janssons sida om den
här reformen. Om Arne Jansson i utskottet, eller
på annat sätt, har fått den uppfattningen att man
genom en sänkning av ersättningsnivån till 70 % på
ett år skulle spara 1,2 miljarder är det en gigantisk
missuppfattning. Det är bra att jag får möjlighet att
i denna diskussion rätta till den missuppfattningen.

De 1,2 miljarderna sammanhänger med
förändringarna när det gäller såväl införandet av
80-procentsnivån som införandet av 70-
procentsnivån. Om man skulle ange ett belopp för
en 70-procentsnivå jämfört med en 80-procentsnivå
är det min bedömning att det, bortsett från om det
finns undantagsregler, kan handla om ca 300
miljoner kronor. Om man inför undantagsregler
innebär det förstås en minskning av motsvarande
slag. Svaret på frågan om de ekonomiska
konsekvenserna blir förstås helt annorlunda om
man har Arne Janssons felaktiga verklighetsbild av
vad beslutet handlade om än om man har en mer
korrekt bild.

Man kan alltid diskutera hur snabbt en utvärdering
kan genomföras. Rätt räknat har den nuvarande
70-procentsnivån, som tillkom efter överväganden
med Socialdemokraterna hösten 1992, varit i kraft
i fyra och en halv månad. Att det skulle finnas en
färdig utvärdering av en sådan förändring efter
såpass kort tid tror jag är mycket begärt, om
riksdagen önskar sig ett gott underlag för sina
ställningstaganden.

Det tillkännagivande som gjordes från utskottets
sida vidarebefordrades omedelbart, tre dagar
senare, till Riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket har detta uppdrag och
kommer förstås som vanligt att fullfölja det på ett
bra sätt. Sedan får vi alla, såväl i regering och i
riksdag som i den allmänna debatten, ett bättre
underlag för att kunna ha en uppfattning om detta
är en bra reform eller inte.

Herr talman! Eftersom frågan är uppe till debatt för
andra gången på kort tid ber jag att få anmäla att
regeringen och jag personligen bedrev en lång
kampanj för att man skulle införa två karensdagar
och på det viset få en lösning som drabbade
korttidssjukskrivna.

Anf. 256 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Även om nu detta belopp relaterat till
just den här punkten var felaktigt innebär det dock
en viss form av besparing. Det är väl detta som gör
att det hela är så känsligt. Utskottet ansåg nämligen
att denna sänkning inte skulle ge någon besparing.
Det är därför som jag måste återkomma till detta.

De andra frågorna bör man ju inom den nästan fem
månader gångna perioden kunna svara på. I varje
fall bör man kunna svara på frågan om det har skett
någon förskjutning mot förtidspensionering. Vi ser
ju att förtidspensioneringarna på ett skrämmande
sätt har ökat. Hur har försäkringskassorna
reagerat? Har de fått ökade
administirationskostnader?

Och sedan det intressanta: Hur har
enmånadsgränsen fungerat i praktiken, speciellt
juni/juli? Man måste efter nästan halva tiden ändå
kunna göra någon bedömning. Är det ett realistiskt
eller inte realistiskt förslag som man har kommit
med, speciellt med tanke på att vi bad att man noga
skulle följa saken?

Anf. 257 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Folkpensionerna är en stor och viktig
fråga. Till skillnad från andra länder har Sverige
tillämpat en möjlighet till mycket långa
sjukskrivningar. Människor har kunnat vara
sjukskrivna ända upp till sju år i det svenska
systemet. Ambitionen är att kunna komma ifrån
detta i stor utsträckning. Det är svårt att på kort tid
avgöra vad som är resultatet av kassornas uppdrag
att se över de långa sjukskrivningarna, som i vissa
fall givetvis leder till förtidspensioneringar, samt
det som har att göra med denna bestämmelse, som
har varit i kraft 4,5 månader.

En annan iakttagelse som har kunnat göras under
denna korta tid är att det inkommit relativt få
ansökningar om att få tillgång till 80-procentsnivån.
Antalet läkarbesök under juni har jag inte
efterforskat.

Anf. 258 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Jag måste återkomma till detta att
man noga följer upp saker och ting. När åtminstone
halva perioden har gått för det känsliga klientel som
drabbas av detta, borde man göra någon form av
utvärdering. Jag ömmar verkligen för dessa
människor. Regeringen borde sätta till alla klutar
för att se efter om något är fel och i så fall justera
det.

Anf. 259 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag har möjligen uttryckt mig oklart,
men tre dagar efter det riksdagen fattade sitt beslut
såg regeringen till att Riksförsäkringsverket fick
detta uppdrag. Verket kommer att redovisa
uppdraget så fort som över huvud taget är möjligt.

Jag delar uppfattningen att det många gånger rör
sig om människor som har stora problem. Om inte
annat är de sjuka, eftersom de är sjukskrivna mer
än en ettårsperiod. Det beslut som fattades om
sanering av sjukförsäkringens finanser -- någonting
som jag har för mig att Arne Janssons parti många
gånger har pläderat för -- innebar inte fullt ut det
som jag hade önskat, nämligen införande av två
karensdagar och ett inbesparande av negativa
ekonomiska effekter för de långtidssjukskrivna,
utan det blev en regel mer liknande den som Arne
Janssons parti pläderade för våren 1992.

Anf. 260 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Jag försöker hålla mig till frågan och
inte till vad vi har pläderat för i andra sammanhang.
Statsrådet nämner att verket har fått i uppdrag att
göra en utvärdering och återkomma så fort som
möjligt. Utskottet ansåg att utvärderingen var
mycket akut. Då undrar jag: Vad innebär ''så fort
som möjligt'' i tid?

Anf. 261 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag har full förståelse för att Arne
Jansson inte vill diskutera sitt partis agerande i
denna fråga.

Utskottet självt har skrivit att ''det är angeläget att
effekterna av nivåsänkningen till 70 % noga följs
upp och snarast möjligt utvärderas''. Precis den
formuleringen har jag vidarebefordrat till
Riksförsäkringsverket.

Överläggningen var härmed avslutad.

45 § Svar på frågorna 1993/94:154 och 159 om
förtidspension m.m.

Anf. 262 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Kenneth Lantz har frågat mig om
regeringen ämnar vidtaga åtgärder för att
undersöka om fusk förekommer genom
''försäljning'' av intyg till förtidspension. Claus
Zaar har frågat mig vilka åtgärder socialministern
på kort sikt ämnar vidtaga för att komma till rätta
med systemfelen i förtidspensioneringen.

Kenneth Lantz har ställt frågan med anledning av
de senaste dagarnas information om fusk från dem
som utfärdar läkarintyg för förtidspension. Claus
Zaar är oroad över den kraftiga ökningen av antalet
förtidspensionärer och de metoder som använts av
vissa enskilda för att erhålla förtidspension.

Eftersom frågorna rör samma sak, har jag valt att
besvara dem i ett sammanhang.

Låt mig först klargöra att de förhållanden som
beskrivits i media om hur läkare utfärdar utlåtande
för förtidspension till fullt arbetsföra personer,
vilka i sin tur använder utlåtandena för att
orättmätigt skaffa sig förtidspension, är fullständigt
oacceptabla. På den punkten utgår jag från att
frågeställaren och jag är helt överens.

Den kraftiga ökningen av antalet
förtidspensionärer under år 1992 föranledde
regeringen att i budgetpropositionen i år avvisera
en översyn av de ekonomiska villkoren för
förtidspensionärer. Arbetet med denna översyn
pågår för närvarande inom Socialdepartementet.

Riksdagen biföll den 10 i denna månad
socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SfU2 om bidragsfusk m.m. I detta
betänkande har utskottet föreslagit ett
tillkännagivande med innebörd att regeringen
skyndsamt bör låta göra en kartläggning av i vilken
omfattning det förekommer fusk med förmåner och
bidrag av social karaktär samt att regeringen bör
redovisa resultatet av kartläggningen för riksdagen
och, beroende på vad kartläggningen utvisar,
föreslå åtgärder för att komma till rätta med ett
bidragsfusk.

Regeringen kommer snarast att se till att
omfattningen av bidragsfusket kartläggs. I det
sammanhanget kommer naturligen de av
frågeställarna berörda problemen att behandlas.

Anf. 263 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Jag framför mitt tack till statsrådet
Könberg. Naturligtvis är vi överens enligt
statsrådets utsaga här om att det förekommer ett
ohyggligt fusk. Det är avskyvärt att vi får uppleva
sådant i vårt land.

Jag har engagerat mig litet grand i
arbetsskadeförsäkringen och översynen av
densamma. Det är tacksamt att regeringen har tagit
tag i denna viktiga sak, som jag nämnde litet i
förbifarten i min fråga. Kan man räkna med en
alltmer ärlig behandling, även om den av
förklarliga skäl är synnerligen svåråtkomlig, av
denna översyn av både arbetsskadeförsäkringarnas
eventuella fusk och av sjukförsäkringarna, där det
förekommer ett antal intyg av mycket suspekt
värde?

Kan man, med den insyn som statsrådet har, riva
upp beslut, som bevisligen har varit grundade på
falska underlag?

Anf. 264 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Även jag vill först tacka statsrådet
Könberg för svaret, som jag dock hade väntat mig
skulle gå litet djupare. Ett radioprogram har
observerat att den föregående regeringen för hela
tre år sedan blev uppmärksammad på att ett ändrat
förfarande behövdes, eftersom det inte stod rätt till
med alla förtidspensioneringar. Felaktigheterna har
fortgått, och jag är oroad över att de inte har
åtgärdats tillräckligt snabbt. Medborgarna
förväntar sig en snabb reaktion. Jag vill därför
fråga: När kan vi förvänta oss denna reaktion?

Det lär också vara så att försäkringskassan -- även
detta enligt uppgifter i ett radioprogram -- redan för
tio år sedan gav signaler om att det inte stod rätt till.
Nu undrar jag om detta kan åtgärdas snabbt, så att
vi får en förändring av det lurendrejeri som har
förekommit.

Precis som Kenneth Lantz är jag intresserad av att
få veta om det går att göra en omprövning av
förtidspensioner, som har beviljats med stöd av
läkarintyg utfärdade av de aktuella läkarna.

Anf. 265 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Vi är överens om att fusk, oavsett
vilka former det tar, är oacceptabelt inom våra
socialförsäkringar, eftersom det kostar pengar och
dessutom underminerar förtroendet för de viktiga
välfärdsanordningar som våra socialförsäkringar
utgör. Samtidigt skall man inse att det ofta är svårt
att kunna belägga fusk. Ganska ovanliga metoder
har använts i dessa fall. Vi vet dock ännu inte
säkert, eftersom inga mål har avgjorts av domstol.
Men det är sannolikt att fusk har förekommit.

När det gäller kroppsliga åkommer men framför
allt när det gäller psykiska åkommor är det väldigt
svårt att belägga om fusk förekommer. Detta gör
att man i dessa sammanhang nog inte kan vara
säker på att man kan hitta en metod, som
förhindrar fusk. Ett sådant försäkringssystem finns
nog inte någonstans. Kampen måste handla om att
man försöker pressa tillbaka fusket så mycket som
möjligt med iakttagande av acceptabla former.

Jag fick frågan om man utan att vara jurist kan riva
upp beslut, som har fattats på felaktiga grunder.
Min bedömning är att man kan göra det i det här
fallet, om man kan belägga fusket. Problemet är
bevisningen.

Anf. 266 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Det är tillfredsställande att
konstatera att statsrådet tar dessa ord i sin mun och
med stark hand vågar visa hur regeringen vill arbeta
vidare. Jag vill helt kort tacka för svaret och önska
lycka till. Jag skickar med en ordentlig uppmuntran
i detta synnerligen angelägna arbete. Lycka till, och
tack för de kraftfulla insatser som aviserats för
framtiden!

Anf. 267 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Jag önskar också statsrådet god
framgång i detta arbete.

Anser statsrådet verkligen att journalister skall
behöva avslöja fusket med dolda kameror? Skall
det inte finnas andra metoder? Försäkringskassan
låter ju ganska uppgiven i sin kommentar. Vi borde
inte ha ett system där medierna skall behöva avslöja
fusk.

Jag nämnde fusket litet förtäckt i allmänpolitiska
debatten, där jag sade följande: Är det så, vilket
obekräftade rykten gör gällande, att
förtidspensioner har kunnat köpas på ett eller annat
sätt? Då fick jag ingen reaktion av statsrådet. Var
det första gången statsrådet fick reda på vad som
skett?

Anf. 268 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Problemet gäller ju, för att föra en
seriös diskussion, om personer medvetet ägnar sig
åt direkt bedräglig verksamhet via läkarintyg.
Eftersom läkarintygen rör så subtila saker som
psykiska åkommor är det svårt att få detta avslöjat.

Det är klart att den som kan använda sig av dolda
kameror har lättare att göra det. Frågan är om vi
vill att samhället skall skaffa sig de metoderna och
om vi skall anställa personer på
försäkringskassorna som går runt hos läkare med
dolda kameror eller inte. Min bedömning är att vi
inte vill leva i ett sådant samhälle.

Samtidigt är det klart att vi då och då har anledning
att vara tacksamma för att medierna avslöjar
missförhållanden i vårt samhälle.

Anf. 269 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Systemet för arkivering av journaler
och läkarintyg verkar inte vara gjort så, att man
skall kunna se vilken läkare som är inblandad. De
arkiveras efter patienten. Journalisterna gjorde ett
stort arbete då de gick igenom 1 000 patienters
journaler för att avslöja fusket.

Detta tyder på att försäkringskassan måste
förändra arkivhållningen. Det borde vara rimligt
att man förändrar systemet, och det borde gå
väldigt snabbt. Det borde finnas folk till detta i
dagens arbetsmarknadssituation.

Anf. 270 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! I denna del tror jag inte att det
framför allt handlar om brist på arbetskraft.
Försäkringskassan har länge varit oroad över att
det har funnits problem vad gäller läkaren i ett av
de fall som nu har varit aktuellt i massmedierna.
Där hade det inte hjälpt med en förändrad
arkivhållning. Det som eventuellt har avslöjat
vederbörande -- fallet får prövas av rättsliga
myndigheter -- har i så fall varit just användningen
av dolda kameror.

Det finns naturligtvis all anledning att också se över
försäkringskassans sätt att arbeta vad gäller
förtidspensionering m.m. Det ingår förstås i
översynen.

Anf. 271 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Jag har ytterligare en fundering. Ser
regeringen också över kostnaden för
förtidspensionerna? Ersättningsnivån är ju ganska
hög.

Anf. 272 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Regeringen har i
budgetpropositionen i januari i år uttalat att denna
fråga skall ses över. Så sker också.

Överläggningen var härmed avslutad.

46 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1993/94:A16--A20 till arbetsmarknadsutskottet

47 § Bordläggning

Föredrogs och bordlades

Motionerna

med anledning av prop. 1993/94:80 En allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

1993/94:A21 av Nils Nordh m.fl. (s)

1993/94:A22 av Bo Finnkvist m.fl. (s)

1993/94:A23 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

1993/94:A24 av Hans Stenberg m.fl. (s)

1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1993/94:A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

1993/94:A27 av Monica Öhman m.fl. (s)

1993/94:A28 av Margareta Winberg och Kaj
Larsson (s)

1993/94:A29 av Margareta Winberg m.fl. (s)

1993/94:A30 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)

1993/94:A31 av Inge Carlsson m.fl. (s)

1993/94:A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

1993/94:A33 av Åke Gustavsson m.fl. (s)

med anledning av prop. 1993/94:82
Samhällsvetenskaplig bostads- och byggforskning

1993/94:Bo5 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

1993/94:Bo6 av Sinikka Bohlin m.fl. (s)

1993/94:Bo7 av Marianne Jönsson (c)

1993/94:Bo8 av Elisabeth Persson m.fl. (v)

1993/94:Bo9 av Arne Jansson och Laila Strid-
Jansson (nyd)

48 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Skatteutskottets betänkande 1993/94:SkU8

Konstitutionsutskottets betänkanden
1993/94:KU5--KU7

Jordbruksutskottets betänkanden 1993/94:JoU1--
JoU3 och JoU5

49 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 12 november

1993/94:56 av Eva Johansson (s) till statsrådet
Beatrice Ask om studie- och yrkesorienteringen,
m.m.:

Utbildningsväsendet präglas alltmer av elevernas
möjligheter att göra sina egna val. Det är bra.
Dessutom ökar utbudet av utbildning. Det är också
bra.

Arbetsmarknaden blir alltmer komplicerad och
förändras ständigt. Det ställs allt större krav på
både breda kunskaper och flexibilitet och
specialistkunnande.

Elevernas behov av kunnig vägledning och korrekt
information om både studievägar och
arbetsmarknaden ökar därmed.

Skolan har ansvar för att alla elever får den hjälp
de behöver. Utbildningen av syo-konsulenter
diskuterades i riksdagen i våras, som då beslöt att
införa en yrkesexamen för dessa.

Just nu behandlar utbildningsutskottet förslaget till
läroplan där studie -- och yrkesorienteringen är en
del. Ansvarsfrågan är dock inte närmare belyst i
förslaget, och där finns heller ingen garanterad tid
för syo-arbetet eller garanti för elevernas tillgång
till kompetent personal.

Tillgång till kompetent personal är en viktig
förutsättning för att syo-verksamheten skall vara
ett stöd för eleverna i deras studie- och
yrkesplanering.

Läroplansförslagets vaga skrivningar, tillsammans
med allt tätare rapporter från kommunerna om att
utbildade syo-konsulenter sägs upp och deras
arbetsuppgifter läggs på lärare som saknar syo-
kompetens, oroar många. Likvärdigheten i
utbildningen äventyras. Som vanligt är det elever
med svårigheter som drabbas hårdast. Elever som
är osäkra om sina möjligheter och elever med svagt
stöd från hemmet drabbas extra hårt. Jag är också
övertygad om att syo-insatserna spelar stor roll för
jämställdhetssträvandena i skolan. Om denna
utveckling är allmän är det illavarslande för
eleverna. De riskerar i många fall att bli utan
viktiga stöd eller få mindre kvalificerat stöd av
outbildad personal.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga
skolministern:

1. Vilka åtgärder är skolministern beredd att vidta
för att skollagens och läroplanens mål om en
likvärdig utbildning uppfylls när det gäller studie-
och yrkesorienteringen?

2. Är skolministern beredd att skyndsamt låta göra
en översyn som belyser situationen i kommunerna
och ger en bild av elevernas tillgång till kompetent
syo-personal i sin skola?

1993/94:57 av Eva Johansson (s) till
utbildningsministern om högre utbildning i
Stockholmsregionen:

Det råder stor enighet om att vi i Sverige måste öka
kapaciteten inom den högre utbildningen och
bredda den både geografiskt och till nya
utbildningsområden.

I Stockholmsregionen är den övervägande delen av
den högre utbildningen koncentrerad till
innerstaden och dess norra utkanter.
Näringslivshögskola Syd och en del utlokaliseringar
av utbildning från KTH, KI, HLS och SU har i
någon mån bidragit till en omfördelning.
Fortfarande har dock utlokaliseringarna endast
marginell betydelse för den regionala balansen.

Högskoleutbildning är av strategisk betydelse för
utvecklingen av såväl industri som
tjänsteproduktion i privat och offentlig regi.
Närheten till högre utbildning verkar stimulerande
på kulturliv och samhällsutveckling på alla plan.

Det torde knappast råda något tvivel om att
utbildningens lokalisering spelar stor roll för att
bryta den geografiska snedrekrytering som är ett
faktum i Stockholmsregionen. Ungdomarna i
Södertörnskommunerna, och andra kommuner,
med långa avstånd till högskoleutbildningen, söker
i långt mindre utsträckning den högre utbildningen
än deras jämnåriga i de centrala delarna av
regionen.

Socialdemokraterna i Stockholms län har därför
länge drivit krav på att högre utbildning skall
lokaliseras till Södertörn i ökad utsträckning.

Vi har med tillfredsställelse noterat att Stockholms
universitet nyligen påtalat att man är i behov av att
öka sin verksamhet och att man är intresserad av att
söka alternativ på Södertörn. Från universitetet är
man inte heller främmande för att det sker i former
som är fristående från den nuvarande
organisationen. Detta är en utveckling i rätt
riktning. Jag anser att det är viktigt att planering
och förberedelser nu sker i nära kontakt med
företrädare för regionen. Jag tänker då på t.ex.
kommuner och landsting, näringsliv och fackliga
organisationer och statliga regionala myndigheter,
som bör inbjudas till ett närmare samarbete i frågan
med de nuvarande utbildningsanordnarna i
Stockholmsregionen.

Det är viktigt att detta arbete kommer i gång utan
dröjsmål.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa två
frågor till utbildningsminister Per Unckel:

1. Hur bereds frågan om utvecklingen av den högre
utbildningen i Stockholmsregionen i dag i
Utbildningsdepartementet?

2. Är regeringen beredd att skyndsamt,
tillsammans med företrädare för regionen, låta
utreda förutsättningarna att lokalisera ytterligare
högre utbildning till Södertörn i syfte att uppnå
bättre regional balans?

1993/94:58 av Lars Stjernkvist (s) till statsrådet
Reidunn Laurén om bostadsmarknaden:

Enligt Socialstyrelsens beräkning finns det 10 000
hemlösa i vårt land. Mina egna erfarenheter från
Norrköping och andra kommuner talar för att allt
fler får det allt svårare att hävda sig på den reguljära
bostadsmarknaden.

I tidningen Kommunaktuellt 23/93 berättar
Nyköpings socialchef Anita Lindkvist att det är i
det närmaste omöjligt att skaffa lägenheter till
flyktingar. Det krävs en heltidstjänst för att ringa
runt till värdarna.

Vi läser tidningarnas annonser och ringer. Men när
vi berättar vilka det gäller är lägenheterna
upptagna, förklarar hon.

I samma artikel svarar bostadsbolagets chef P O
Bengtsson att det kommunala företaget inte längre
kan ta ett större ansvar än privatvärdarna.

Diskussionen i Nyköping är tyvärr inte unik.
Minskade subventioner och därmed ökade
boendekostnader är sannolikt inte den enda
förklaringen till det allt tuffare klimatet. Det finns
fler politiska beslut, som enligt min mening bidragit
till den negativa utvecklingen.

Allmännyttans möjligheter att ta ett större socialt
ansvar än andra fastighetsägare har försämrats.
Staten behandlar i dag de kommunala företagen på
samma sätt som de privata, t.ex. när det gäller
subventioner och skatteregler. Kommunerna kan
inte heller, alternativt vill inte, ge sina företag
ekonomiskt stöd, t.ex. i form av kommunal borgen
eller bidrag för s.k. sociala merkostnader.

Kommunerna har inte längre någon möjlighet att
tvinga privatvärdarna att lämna lägenheter till
kommunens bostadsförmedling.

Tidigare betydde likvärdiga villkor för kommunala
och privata värdar att båda var tvingade att ta ett
socialt ansvar. I dag betyder likvärdiga villkor att
båda kan slå ifrån sig problemen.

Det finns i dag mer än 50 000 tomma lägenheter,
vilket ger en skrämmande föraning om vad som
händer när efterfrågan på bostäder återigen ökar.

Ytterst är det kommunernas ansvar att se till att alla
har tak över huvudet. Om kommunen inte längre
kan påverka värdarna att ta ansvar, då återstår bara
möjligheten att skapa särskilda socialbostäder. Det
är en vanlig företeelse i vår omvärld. I vårt land har
vi emellertid kunnat undvika den typen av starkt
segregerat boende, bl.a. på grund av allmännyttans
starka ställning.

I dag är det framför allt missbrukare och psykiskt
sjuka som återfinns i statistiken över hemlösa. Men
kretsen som utestängs från den reguljära
bostadsmarknaden vidgas. Ett stort allmännyttigt
bostadsföretag meddelade nyligen att de inte längre
välkommar långtidsarbetslösa.

Vi som värnar om en generell välfärdspolitik, allas
rätt till en god bostad, måste känna oro inför det
som sker på bostadsmarknaden. Avregleringen har
redan satt djupa spår. Samtidigt kan vi på goda
grunder misstänka att utslagningen och
segregationen accelererar när efterfrågan på
bostäder ökar i framtiden. Därför måste åtgärder
vidtas snabbt. Kommunernas möjligheter att
påverka fördelningen av bostäder på den reguljära
bostadsmarknaden måste stärkas.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd vidta för att
förhindra att människor utestängs från den
reguljära bostadsmarknaden?

1993/94:59 av Göran Magnusson (s) till
arbetsmarknadsministern om
arbetsmarknadssituationen i Västmanland:

På hösten 1991 besvarade arbetsmarknadsminister
Hörnlund min interpellation om det besvärliga
arbetsmarknadsläget i Västmanland.

Han hänvisade då till den nytillträdda regeringens
proposition om den ekonomiska politikens
inriktning, där tillväxtens betydelse för att
långsiktigt skapa varaktiga arbeten betonades
liksom den konkurrensutsatta sektorns betydelse.
Konkreta förslag för att skapa jobb var bl.a. sänkt
skatt för småföretag, sänkt förmögenhetsskatt,
slopad omsättningsskatt på aktiehandel, avskaffade
löntagarfonder, privatisering av statliga företag,
ökad utbildning, grundlagsskydd för privat ägande,
slopad avdragsrätt för fackavgifter, karensdagar i
sjukförsäkringen, höjda avgifter i a-kassan, högre
hyror i nyproduktionen.

Han uttalade vidare att ''den nu mycket höga
arbetslöshetsnivån måste emellertid även
bekämpas med åtgärder som ger ett snabbt
resultat''. Detta var alltså 1991.

Hur har sysselsättningen utvecklats under två år
med Hörnlund?

Länsarbetsnämnden förutspådde hösten 1991 att
arbetslösheten ett år senare skulle vara 4,6 %. (Den
blev 5,1 %.) Siffran betraktades som näst intill
ofattbar. Än mer ofattbar hade säkert dagens siffra
på 7,1 % framstått, om någon 1991 hade påstått att
den skulle vara verklighet två år senare. I dag
framstår 1991 års arbetslöshet på 2,8 % som
ofattbar. Den dystra utvecklingen framgår av
nedanstående tabell.

nArbetslöshet och åtgärder i Västmanland --
jämförelse mellan september 1991 och september
1993

t6p6,3,3,2p6 > p8,8 > h1 >

tt1991t1993t +/--t
l4 > h1 >

tArb.lösa platsförm.t 4 631t11 726t +7 095t
tArb.lösa vägl. mmt 2 444t 4 367t +1 923t
tBerabt 391t 649t +258t
tUngd.prakt.t 447t 1 515t +1 068t
tA-utb.t 2 711t 1 976t --735t
tALUt --t 1 215t +1 215t
tTotaltt10 594t21 448t+10 854t
tProcentt 6,4t 13,0t +6,6t
l4 > h1 >

n

Det finns flera intressanta uppgifter i denna tabell.

* Arbetsmarknadsutbildningen har minskat med nästan
30 %.

* I förhållande till totala antalet arbetslösa är det nu en
mindre andel arbetslösa som omfattas av åtgärder än
1991.

* Antalet arbetslösa västmanlänningar har ökat med
drygt 7 000, eller med 153 %!

Kraftig ökning bland kvinnor . . .

Den kraftiga ökningen av arbetslösheten är särskilt
markant bland kvinnorna. Ser man på
arbetslöshetskassornas redovisningar framkommer att i
september 1991 fanns det 1 636 arbetslösa kvinnor. Ett år
senare var antalet 2 960 för att i september i år uppgå till
4 636. I absoluta tal återfinns de största ökningarna i
Kommunals och Handels kassor, och i exempelvis kassor
som Industritjänstemännens och Hotell- och Restaurangs
är ökningen hög både relativt och i absoluta tal.

Det av regeringen starkt omhuldade omvandlingstrycket
i offentlig sektor, som hålls uppe genom indragning av
statsbidrag och genom skattestoppet, medför att
landstinget i Västmanland nyligen beslutat om
nedskärningar inom sjukvården. Det kommer att
ytterligare öka antalet arbetslösa kvinnor.
Nedskärningarna beräknas beröra omkring 500 anställda,
som i de allra flesta fall går direkt till arbetslöshet.

För samhället i sin helhet är det riktigare att övergångsvis
behålla dessa människor i ett arbete; dessutom lönar det
sig. Effekten av uppsägningarna borde kunna fördröjas i
avvaktan på en bättre arbetsmarknad.

. . . och bland ungdomar

Antalet från a-kassan ersättningsberättigade ungdomar
under 25 år uppgick 1991 till 1 172, i september 1992 var
motsvarande siffra 1 859. I september 1993 var siffran
2 515. Det speglar emellertid inte hela verkligheten; på
grund av svårigheterna att komma in på den reguljära
arbetsmarknaden står många ungdomar utanför a-
kassorna.

Byggarbetslösheten

Byggnads a-kassa hade för två år sedan 488 arbetslösa
medlemmar. De ökade på ett år till 975 för att i september
i år vara 1 192. Bostadsbyggandet har praktiskt taget
avstannat också i Västmanland, ROT-programmet har
inte gjort någon verkan. Någon avsevärd ökning av
statliga investeringar har inte skett i förhållande till vad
som diskuterades vid interpellationsdebatten hösten
1991. Högskolebygget är i gång, byggandet av
Mälarbanan pågår och byggandet E 18 mellan Köping och
Arboga håller på att starta. Trots dessa insatser har
arbetslösheten blivit långt värre än vad som vid varje
tidpunkt verkat troligt.

Industrins utveckling

I debatten 1991 pekade jag på utvecklingen hos några
stora industriföretag i länet; den har dess värre blivit minst
så dyster som kunde anas. Småföretagens utveckling
hänger samman med hur det går för de stora. Följdriktigt
har också de minskat antalet sysselsatta. Redan 1991
nämnde jag varsel på Volvo i Köping, och de har sedan
dess blivit fler. Företaget har minskat antalet anställda
från ca 3 000 till 2 000. Oro för effekterna av avtalet
Volvo--Renault finns naturligtvis också. I Arboga, där
FFV--Aerotech och Volvo Aero Support svarar för
flygunderhåll m.m., ligger också avskedanden och varsel,
i sämsta fall är omkring 300 personer berörda. En
anledning är uteblivna militära beställningar. Också i
Kungsör, med många småföretag, sviktar sysselsättningen
kraftigt.

Den sjunkande industrisysselsättningen slår mot a-
kassorna. Industritjänstemännens kassa redovisade i
september 1991 313 arbetslösa, två år senare är
arbetslösheten uppe i 1 039. Motsvarande arbetslöshetstal
för Metall är 1 198 resp. 2 757.

Stödområde

På grund av nedgången i industrisysselsättningen,
förstärkt av landstingets beslutade neddragningar inom
sjukvården, arbetar kommunerna i västra Västmanland
för att Kungsör, Arboga och Köping skall placeras i
stödområde. Där finns redan tidigare fyra av länets
kommuner, Fagersta, Norberg, Skinnskatteberg och
Hallstahammar. Den sistnämnda kommunen hade en
arbetslöshet på 16,3 % i september 1993. Det handlar
alltså om arbetslöshetstal av norrländska mått, mitt i
Sveriges mest industrialiserade region! Läget i
kommunerna framgår av nedanstående tabell.

nArbetslösheten i Västmanland kommunvis 1991 och 1993

h1 >

t10,3,2 > p8,8 >
tKommunt1991t1993t
l4 > h1 >

tFagerstat6,6t12,9t
tSkinnskattebergt8,0t12,9t
tNorbergt6,5t13,7t
tKöpingt7,9t14,6t
tArbogat6,7t13,3t
tKungsört5,6t13,0t
tVästeråst5,8t12,3t
tHallstahammart9,0t16,3t
tSurahammart7,2t13,4t
tSalat6,2t12,7t
tHebyt5,8t12,5t
l4 > h1 >

n

Den kommunala sysselsättningen har också minskat om
än i mindre omfattning. Stor oro finns emellertid i
kommunerna och landstinget över de olika förslag till
förändrad skatteutjämning som nu diskuteras. I värsta fall
kan den redan höga arbetslösheten komma att öka
ytterligare genom att kommunernas resurser minskas.
Omvandlingstrycket blir därvid ännu starkare, ett tryck
som riskerar att pressa ut ännu fler i arbetslöshet.

Jag vill med anledning av den höga arbetslösheten ställa
följande frågor till arbetsmarknadsministern:

1. Är arbetsmarknadsministern beredd att medverka till
att lindra effekterna av uppsägningar inom sjukvården i
Västmanland, exempelvis genom ekonomiska resurser för
senareläggningar?

2. Är arbetsmarknadsministern beredd att överväga att
placera kommunerna Kungsör, Arboga och Köping i
stödområde?

3. Planerar regeringen nya statliga investeringar i eller
sysselsättningsskapande beställningar i Västmanland?

4. Är arbetsmarknadsministern beredd att tillföra
länsarbetsnämnden i Västmanland resurser av sådan
omfattning att samma andel av de arbetslösa kan omfattas
av åtgärder 1993 som 1991?

den 15 november

1993/94:60 av Berith Eriksson (v) till kulturministern om
placeringen i häkte av personer som tagits i förvar m.m.:

Nyligen kunde man i tidningen Dagen läsa om en 23-årig
statslös palestinsk kvinna, gravid i nionde månaden, som
tagits i förvar och placerats i en polisarrest i samband med
verkställighet av avvisningsbeslut.

Några dagar senare publicerade Idag en artikel om en 17-
årig pojke från Sudan som sedan två månader är
förvarstagen i Härlandafängelsets häktesavdelning. Han
mår så dåligt av detta att han ges antidepressiva
mediciner.

Det finns fler exempel på kvinnor i långt framskriden
graviditet som tagits i förvar och placerats i polisarrest.

Av Kriminalvårdsstyrelsens statistik kan utläsas att
närmare 3 000 personer per år hålls i förvar i
Kriminalvårdsstyrelsens lokaler, dvs. häkten. Varje dag
sitter ca 85 förvarstagna utlänningar i våra häkten.

Miljön i häktena är i högsta grad olämplig för människor
som sökt skydd i Sverige och som skall avvisas därför att
deras skäl inte bedömts vara tillräckligt starka för
beviljande av asyl. Redan vetskapen att man skall tvingas
återvända till det land man flytt från gör att dessa
människor ofta mår dåligt psykiskt. Det strider mot allt
förnuft att de skall placeras tillsammans med grova
brottslingar och dessutom i praktiken undergå i stort sett
samma behandling som de häktade. Häktena har inte
möjlighet att i nämnvärd utsträckning bevilja särskilda
lättnader för de förvarstagna t.ex. i fråga om kontakter
med omvärlden.

Förutom att det i hög grad är inhumant att hålla
förvarstagna människor inspärrade i häkten och
polisarrester är det också olämpligt ur statsfinansiell
synpunkt. Genomsnittlig dygnskostnad per häktad för
hela landet är 1 675 kr. Kostnaden blir mycket hög på
grund av kraven på rymningssäkerhet, på förebyggande
av att föremål smugglas ut från eller in till häktena osv.
Om särskilda civila lokaler togs fram för förvar av
utlänningar kan säkerhetsnivån sänkas och verksamheten
förbilligas.

100 miljoner kronor har av regeringen öronmärkts för att
polisen skall intensifiera arbetet med att verkställa
avvisningar. Om detta arbete blir framgångsrikt kommer
situationen för de redan överfulla häktena att bli ohållbar.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga statsrådet:

Vilka åtgärder är regeringen på kort och litet längre sikt
beredd att vidta för att de som tagits i förvar inte skall
placeras i häkten eller polisarrester?

50 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 15 november

1993/94:160 av Göran Magnusson (s) till justitieministern
om dödsstraff m.m.:

Allt fler ungdomar i gymnasieåldern anser att Sverige
skall återinföra dödsstraffet, visar en attitydundersökning
Ungdomsbarometer 93. Enligt den vill 40 % av
gymnasieeleverna att dödsstraffet återinförs. Fler pojkar
än flickor har den uppfattningen; 48 respektive 35 %.
Därtill skall läggas att närmare en fjärdedel av de
tillfrågade ungdomarna hade svårigheter att ta ställning
till frågan. Resultatet är mycket nedslående för alla som
är emot dödsstraff och som värnar om humanism och en
kriminalvård grundad på andra principer än
vedergällning. Om opinionen för dödsstraff växer
undergrävs Sveriges möjligheter att i FN driva kampen
mot dödsstraff.

Under de senaste årens kriminalpolitiska debatt har ofta
rests starka krav om hårdare tag och strängare straff. I den
debatten återkommer också tankar på återinförande av
interneringsstraffet. Är justitieministern beredd att ta
initiativ till och engagera regeringen i en bred
upplysningsverksamhet mot interneringsstraff och
dödsstraff?

1993/94:161 av Birthe Sörestedt (s) till
arbetsmarknadsministern om åtgärder mot
arbetslösheten:

Arbetsmarknadsministern sade vid Nordiska rådets möte
i Mariehamn: ''Om vi alla bryr oss om varandra tillräckligt
mycket, klarar vi arbetslösheten. Det finns angelägna,
viktiga uppgifter i omsorgen människor emellan, i
omsorgen om våra barns och barnbarns livsmiljö''.

Jag vill i anledning av detta uttalande fråga:

Vad menar arbetsmarknadsministern att vi konkret skall
göra just nu?

1993/94:162 av Pierre Schori (s) till utrikesministern om
fältsjukhuset i Somalia:

I den svåra situationen i Somalia har det svenska
fältsjukhuset spelat en betydelsefull roll. Skadade har fått
vård och somalisk personal har utbildats. Minst lika viktig
är den förtroendeskapande effekt som sjukhuset har i den
spända situationen. Det är särskilt viktigt i detta läge när
FN-insatsen i Somalia håller på att återfå den humanitära
karaktär den bör ha, vilket bl.a. FN:s biträdande
generalsekreterare Jan Eliasson starkt argumenterat för.

FN har nu begärt att Sverige förlänger fältsjukhusets
närvaro i Somalia, eller åtminstone lämnar kvar
utrustningen så att annan personal kan ta vid. Enligt
uppgift är regeringen inte beredd att tillmötesgå FN:s
begäran. Regeringen sägs inte kunna komma överens om
hur kostnaderna för insatsen skall fördelas.
Försvarsministern lär ha motsatt sig delad finansering från
anslaget för fredsbevarande insatser.

Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesministern:

Avser regeringen att säga nej till FN:s begäran om fortsatt
stöd till fredsprocessen i Somalia genom det fältsjukhus
som Sverige har bidragit med?

1993/94:163 av Pierre Schori (s) till utrikesministern om
svensk kandidatur till FN:s säkerhetsråd:

Ett mycket viktigt inslag i svensk säkerhetspolitik har
varit det aktiva engagemanget i Förenta nationerna.
Sverige hade förra hösten en möjlighet att vinna en plats
i FN:s säkerhetsråd, men lyckades inte. Sverige har sedan
dess haft möjlighet att kandidera på nytt, med fullt
nordiskt stöd.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit för att driva en
kandidatur för Sverige till FN:s säkerhetsråd för åren
1995--96?

51 § Kammaren åtskildes kl. 21.25.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. ajourneringen kl. 18.00,

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 35 § anf. 206
(delvis) och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.