Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1993/94:122

Fredagen den 10 juni

Kl. 9.00

---

1 § Ny riksdagsledamot m.m

Upplästes och lades till handlingarna följande från
valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för
riksdagsledamot och ersättare för
riksdagsledamöter

Till valprövningsnämnden har från
Riksskatteverket inkommit bevis om att Vivianne
Franzén (nyd), Enebyberg, utsetts till ny ledamot av
riksdagen fr.o.m. den 11 juni 1994 sedan Ian
Wachtmeister (nyd) avsagt sig sitt uppdrag som
riksdagsledamot. Till ersättare för
riksdagsledamöter har utsetts Lennart Lindgård,
Stockholm, och Björn Berglund, Malmö, (båda
nyd).

Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i
enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Staffan Magnusson

Sven-Georg Grahn

2 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 9 juni

AU18 Den fortsatta reformeringen av
arbetslöshetsförsäkringen

Återförvisningsyrkande (s)

Kammaren biföll yrkandet om återförvisning av
ärendet till utskottet för ytterligare beredning med
acklamation.

AU19 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden

Kammaren biföll utskottets hemställan.

3 § Förnyad behandling av vissa
tandvårdsfrågor

Föredrogs

socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SfU28 Förnyad behandling av vissa
tandvårdsfrågor (prop. 1993/94:221).

Kammaren biföll utskottets hemställan att ärendet
skulle avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 1 SIGGE GODIN (fp):

Fru talman! I samband med att utskottet fick
möjlighet att pröva detta ärende på nytt har mycket
goda förutsättningar funnits att komma fram till ett
enat beslut om att avskaffa den snedvridna
konkurrensen mellan offentliganställd och privat
tandvårdspersonal. Likaså fanns mycket goda
förutsättningar att släppa etableringsmonopolet,
dvs. att skapa ett fritt premietandvårdssystem
jämsides med åtgärdstaxan och en fri taxa.

Fru talman! Jag kan mycket väl förstå att det kan
vara svårt att överblicka privattandvårdens alla
vinklingar. Men det finns faktiskt tid fram till den 1
januari 1995 att utvärdera den försöksverksamhet
som pågår i landet, bl.a. i Göteborg. Jag skulle
gärna se att man gör en genomlysning av
försöksverksamheten och utvärderar det arbete
som har genomförts under några år innan nästa
proposition läggs fram i höst.

I reservationen från regeringspartiernas sida krävs
att ett nytt lagförslag om premietandvården tas
fram till i höst. Det skall reglera förhållandet
mellan patienter och vårdgivare och ta hänsyn till
all den kritik som bl.a. Lagrådet har gett uttryck
för. Vi kräver att monopolet på barn- och
ungdomstandvård avvecklas och att de
specialisttandläkare som är verksamma i dag får
tillämpa specialisttaxa redan från reformens
införande.

Fru talman! Utskottet hade chansen att riva alla de
konkurrenshinder som finns inom tandvården och
som så många har kritiserat och som i ett EU-
perspektiv inte kan vara kvar. Utskottets majoritet
vill inte i detta pressade läge ta den chansen.

Fru talman! Alla som under årens lopp i denna
kammare har krävt att monopolet inom tandvården
skall avvecklas kan nu medverka till detta.
Samtidigt får den enskilde tandläkaren frihet att
själv välja om han eller hon vill arbeta utifrån
åtgärdstaxa, premietandvård eller med båda
formerna.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen i
betänkandet.

Anf. 2 MARGARETA ISRAELSSON (s):

Fru talman! Det började som en vision om ett
förändrat tandvårdssystem. Det skulle kombineras
med kraven på ekonomiska förändringar i
tandvårdsförsäkringen. Det slutade i den hopplösa
förtvivlan att eventuellt få en proposition avslagen.
Jag beklagar att vi omigen tar kammarens tid i
anspråk för detta ärende, som med så många
märkliga turer har handlagts på ett ytterst märkligt
sätt.

Från socialdemokratiskt håll finner vi ingen
anledning att ändra vår ståndpunkt. Vi tycker att
regeringen har handlagt ärendet på ett klandervärt
sätt. Vi tycker att man inte har lyssnat på den kritik
som utskottet och Lagrådet har framfört. Vi yrkar
därför bifall till det liggande förslaget i SfU28.

Anf. 3 SIGGE GODIN (fp) replik:

Fru talman! Låt mig kort säga att det inte bara är
fråga om en vision om ett nytt system. Landets
ekonomi, Margareta Israelsson, är sådan att vi
måste spara ganska många miljoner i
tandvårdsförsäkringen. Därför är det nödvändigt
att med mycket stort allvar ta på sig arbetet att
försöka skapa ett system som ger besparingarna, så
att vi kan komma vidare i den så nödvändiga
saneringen av statens ekonomi.

Anf. 4 MARGARETA ISRAELSSON (s):

Fru talman! Jag beklagar att det verkar som att
onsdagens debatt skulle komma att upprepas. Men
låt mig göra klart, att med majoritetens förslag till
skrivning ingår fortfarande den besparing på 600
miljoner kronor som vi har varit överens om.

Vad gäller budgetunderskottet anser jag
fortfarande, vilket jag utvecklade i debatten i
onsdags, att ansvaret för landets ekonomi ligger på
dess regering och dess finansminister.

Anf. 5 ARNE JANSSON (nyd):

Fru talman! Hela denna handläggning är egentligen
ganska märklig. Oavsett vilket beslut som kan
komma att fattas, kan riksdag och utskott inte
friskriva sig från den oerhört skarpa och avrättande
kritik som riktats mot förslagen av
Konkurrensverket, Finansinspektionen, Lagrådet,
Datainspektionen samt vårdgivare och vårdtagare.

När riktlinjerna drogs upp för två månader sedan
krävde Ny demokrati i en motion: ingen
premietandvård, fri etablering av tandläkare,
minskade tandvårdskostnader för s.k.
fattigpensionärer, som dessutom främst drabbas av
det nya systemet.

Ny demokrati krävde vidare att folktandvårdens
kostnader för vuxentandvården skall finansieras
enbart med tandvårdsförsäkring och
patientavgifter och att landstingens roll med
myndighetsuppgifter tillsammans med
rörelseverksamhet måste särskiljas. Vi krävde fri
etableringsrätt för specialistvård och fri konkurrens
inom den av Landstinget nu monopoliserade
verksamheten inom barn- och ungdomstandvård.

För två månader sedan avslogs Ny demokratis
samtliga förslag. De borgerliga partierna och
Socialdemokraterna var hundraprocentigt eniga.
Ny demokratis förslag var det värsta förslag som de
någon hade hört talas om. Tänka sig! Så kan man
ju inte göra!

Även Datainspektionen har tittat närmare på
förslaget. Systemet innebär ett inrättande av ett
vårdersättningsregister, inkluderande fem till sex
miljoner svenskar. Datainspektionen avslog en
försöksverksamhet som man ville starta i
Östergötland på grund av dess
integritetskänslighet.

Att nu försöka genomdriva propositionen genom
att satsa på en liten pusselbit ger inte något större
förtroende. Det Sigge Godin refererade till var en
utvärdering av pågående försöksverksamhet. Jag
vill då påpeka att denna försöksverksamhet har
Socialdemokraterna dragit i gång. Den är inte
baserad på förslaget. Ett konkret förslag finns
nämligen inte; det har sågats. Därför kan förslaget
inte spegla verkligheten på ett rättvist sätt.

Det normala är att man först lägger fram ett
ordentligt förslag. Därefter sätter man i gång en
provverksamhet som är baserad på förslaget, inte
tvärtom.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Anf. 6 SIGGE GODIN (fp):

Fru talman! Låt mig säga till Arne Jansson att vi i
regeringspartierna begär i vår reservation ett nytt
lagförslag, där hänsyn skall tas till kritiken från
Konkurrensverket, Finansinspektionen, Lagrådet,
Datainspektionen. Hänsyn skall också tas i
lagförslaget till patienternas förhållande gentemot
tandläkarna och övrig tandvårdspersonal. Det finns
medtaget i reservationen, Arne Jansson.

För att inte förlänga debatten vill jag bara
avslutningsvis säga att Arne Jansson säger nej till
etableringsfriheten, konkurrensneutraliteten och
den fria taxan för tandläkarna. Han säger också nej
till att specialisttandläkarna skall få utnyttja
specialisttaxan.

Anf. 7 ARNE JANSSON (nyd):

Fru talman! Det jag säger nej till är en fruktansvärt
dålig proposition. Det jag vidare säger nej till är att
vi inte kan anta en så starkt kritiserad proposition.
Man kan inte heller friskriva sig från den mördande
kritik som man fått enbart genom att plocka fram
en eller två pusselbitar.

Börja om från början. Ta till er den avgivna kritiken
och börja om med ett nytt, vettigt förslag, ett
förslag som är baserat på kritiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

SfU28 Förnyad behandling av vissa
tandvårdsfrågor

1. utskottet

2. res. (m, fp, c, kds)

Votering:

159 för utskottet

157 för res.

33 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

127 s, 20 nyd, 10 v, 2

För res.:

75 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 1 nyd, 1

Frånvarande:

11 s, 5 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 2 nyd, 4 v, 1

Meddelande om arbetsmarknadsutskottets
förnyade betänkande om
arbetslöshetsförsäkringen

Talmannen meddelade att
arbetsmarknadsutskottets förnyade betänkande
om arbetslöshetsförsäkringen skulle tas upp till ny
behandling i kammaren lördagen den 11 juni kl.
8.00 under förutsättning att ärendet kunde
bordläggas vid fredagens sammanträde.

4 § Den ekonomiska politiken och slutlig
budgetreglering för budgetåret 1994/95

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1993/94:FiU20 Den ekonomiska politiken och
slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95
(prop. 1993/94:150 delvis).

Anf. 8 GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Den här fredagen i början av juni i
Sverige är i regel en dag som är fylld av glädje och
uppbrott inför ett sommarlov. I dag slutar de flesta
skolelever efter vårterminens arbete. Dagens
ungdomar som går ut från skolan kommer att möta
en arbetsmarknad som är hård och som inte lämnar
plats för många av dem.

I dag stiger arbetslösheten i Sverige, när 130 000
välutbildade pojkar och flickor lämnar
gymnasieskolan och högskolan. Det är en
anledning till den stämning som råder i landet. Det
finns ingen familj som inte har någon som har
drabbats av arbetslöshet. Det finns ingen pojke
eller flicka som inte oroar sig för framtiden.

Den oron är ett dominerande drag kring många av
de svenska köksborden denna morgon när man
samlas till frukost. Vi skall tänka på det när vi
diskuterar den ekonomiska politiken, för det är
ändock om dessa ungdomar och deras föräldrar
som debatten handlar, om vilka förutsättningar de
skall ha.

Till den oro som de känner skall också fogas den
oro som har varit i ett annat sammanhang under
senare tid, på de finansiella marknaderna.
Räntorna har klättrat. Den politiska oron i
riksdagen och den misslyckade parlamentariska
strategin från regeringen har gjort att vi har hamnat
i ett läge där Sverige av internationella långivare
bedöms som likvärdigt med nationer typ Italien och
Spanien.

Regeringen är passiv. Den pratar, men den handlar
inte.

Ytterligare ett uttryck för den hållningen är det
utspel som folkpartisten Anne Wibble gör i dagens
morgontidning. Det är samma gamla tomma
Nathalieplan, omkokad en gång till och
presenterad som något slags folkpartistiskt
valmanifest. Jag skall återkomma till det längre
fram i min inledning. Inte är den artikeln och det
utspelet ägnade att stilla oron på de finansiella
marknaderna.

Egentligen borde den sittande regeringen fråga sig:
Hur kunde det bli så här? Ni hade ju både program
och plan. Ni visste ju vad ni skulle göra. Ni hade
ju programmet Ny start för Sverige. De skarpaste
hjärnorna i borgerligheten hade slagit sig samman
och formulerat hur man skulle ta Sverige till en
spetsnationsposition i Europa. Det blev inte så.

Inte bara programmet hade ni. Ni fick också
mandaten. Ni förfogar över en stor majoritet i
kammaren. Inte bara program och mandat hade ni.
Ni tillsatte också -- om man skall tro
statsministern -- den mest kompetenta regering
detta land någonsin har sett. På programmets
grund, med mandatens hjälp och med
kompetensen i spetsen, lyfte ni upp regerandet från
den grå vardagens lunk till den skapande
statskonstens höjd.

Hur kunde det gå så illa, med alla dessa
förutsättningar?

Kommer ni ihåg vad ni lovade, vad ni gick till val
på?

Ni lovade att återupprätta Sverige som
företagarnation. Det blev 45 000 konkurser.

Ni lovade att ordna arbete och jobb. Det blev
massarbetslöshet.

Ni lovade att sänka skatterna. Det blev
skattehöjningar för de allra flesta, för alla
löntagare.

Ni lovade att sanera statsfinanserna. Det blev ett
gigantiskt budgetunderskott. Vi står på gränsen till
en statsfinansiell kris.

Ni lovade att sänka hyrorna. Det blev
hyreshöjningar. Ni lovade och ni lovade, och det
blev löftenas motsats.

Hur kunde det gå så här? Ni hade ju ett program,
ni hade en regering, ni fick ett mandat. Var finns
självkritiken? Var finns den nya ansatsen? Var finns
programmet för den kommande fyraårsperioden?

Skall ni fortsätta på det här sättet, Anne Wibble?
Hur ser programmet ut för de fyra
regeringspartierna? Hur tänker ni lägga om
politiken? Vilka riktlinjer skall gälla?

Är det dagens artikel i Dagens Nyheter som är
regeringsprogrammet? Gäller försämrade villkor
för kommunerna som Centerns politik? Gäller
attacker på vården som kds politik? Gäller högre
skatter och egenavgifter som moderaternas politik?
Det är programmet, som det presenteras av landets
finansminister i dagens tidning.

Ni är skyldiga ett svar på den frågan. Det svaret
skall utkrävas under denna debatt.

Det känns litet stötande att man i dag går ut med
det kraftfulla budskap som bäst sammanfattas av
Expressens förstasida: ''Nu ska de gamla betala
krisen''.

Låt mig med en gång säga att socialdemokratin inte
ställer ut fribrev till någon grupp. Det
statsfinansiella läget är utomordentligt
bekymmersamt. Alla kommer att få vara med och
bära sin del av bördan. Men om det skall vara
möjligt krävs att det som skall bäras fördelas
rättvist.

Det är en politik i sammanbrott som på riksmötets
näst sista dag presenterar ett sparprogram som
lägger bördan på pensionärer, på sjuka, på
arbetsskadade. Det är en politik i sammanbrott just
därför att samma regering under mandatperioden
har valt en fördelningspolitik som har gått stick i
stäv med den inriktningen.

25 miljarder i kapitalskattesänkningar -- det har
man haft råd med. 3,7 miljarder till ett
vårdnadsbidrag -- det har man haft råd med. 30
miljarder kronor har tagits ur
löntagarfondssystemet, ur pensionssystemet -- det
har man haft råd med.

Finansdepartementets egen budgetprövning har
enligt alla oberoende experter varit den slappaste
i mannaminne. Man får går tillbaka till Mundebos
dagar för att hitta en motsvarighet. Pengarna har
runnit ut, av ren inkompetens. Eller också har det
varit en medveten fördelningspolitik att rikta
förmåner till de starkaste i samhället.

Nu, när krisen finns där, skall bördorna läggas ut --
på de gamla, de sjuka, de arbetshandikappade. Det
är ett oslagbart rekord i en politik som fjärmar sig
från allt vad socialliberalism heter.

Jag har sagt det tidigare till Anne Wibble, och jag
säger det igen: Anne Wibbles ekonomiska politik
är, som de flesta människor i Sverige uppfattar det,
det bästa exemplet på det nyliberala, det moderata.
Det är väldigt få i Sverige som upplever Anne
Wibble som folkpartist eller socialliberal. Här sitter
den som 16 göteborgare av 20 tror är moderat! Den
centerpartistiska Östersunds-Posten
kommenterade detta så, att det skall Folkpartiet
vara tacksamt för. -- Men det får man väl diskutera
internt i det borgerliga lägret.

Anne Wibble! Du betalar för Folkpartiets räkning
ett ohyggligt högt pris för den här
fördelningspolitiken. Var finns rättvisan?

Var finns rättvisan i att samtidigt tömma
pensionsfonderna på 30 miljarder och kräva högre
egenavgifter eller sämre pensionsförmåner? Var
finns rättvisan i att samtidigt försämra vården och
den kommunala verksamheten och införa Alf
Svenssons vårnadsbidrag? Var finns rättvisan i att
attackera förtidspensionärerna men inte klara av
den egna budgetprövningen?

Det är Folkpartiets barlast i denna valrörelse. Inte
att undra på att folkpartiledaren i samma Dagens
Nyheter talar om att han skall avgå om han tappar
i valet! Det är en händelse som ser ut som en tanke.

Vi har under mandatperioden inte enbart
misslyckats här i kammaren. I några frågor har vi
flyttat fram positionerna, och vi har gjort det
gemensamt. Socialdemokratins tradition är
samverkan. Jag är glad att kunna säga att
regeringen åtminstone på tre områden har klarat av
att föra politiken framåt.

Vi har tillsammans bekämpat finanskrisen. Det har
varit bra för Sverige. Vi har nått ett bra avtal med
den europeiska unionen. Vi har samarbetat om den
saken. Och vi har lagt grunden för ett långsiktigt
hållbart pensionssystem. Vi har samarbetat också
om den saken.

Där man har sökt samarbete med oss över
blockgränsen har man också nått resultat. Där
regeringen har valt konfrontation har man satt sig
allt djupare i beroendet av Ny demokrati. Vad det
har resulterat i är dagens överläggningar här i
kammaren ett uttryck för. Den parlamentariska
strategin ingår naturligtvis som en del i den
värdering som omvärlden gör av denna avgående
svenska högerregering.

Vi socialdemokrater hade velat samarbeta om
ytterligare tre saker, men det har vi inte fått.

I kampen mot arbetslösheten ville vi samarbeta och
samverka omkring de kortsiktiga åtgärderna för att
med hjälp av arbetsmarknadspolitiken pressa
tillbaka den öppna arbetslösheten.

Vi sökte också samarbete och samverkan omkring
föresättningen att finansiera industrins utbyggnad,
de långsiktiga industriinvesteringarna, och en
satsning på kompetensutveckling,
kompetenshöjning. Också där har vi avvisats.

Vi har sökt samarbete om att rädda det som räddas
kan av en hårt trängd byggindustri. Vi har sökt
samarbete omkring att ytterligare satsa på
infrastruktur och sådant som gör landet starkt i
framtiden. Det har avvisats.

Vi har sökt samarbete och samverkan med
regeringen omkring skatterna. Det är rimligt att
man har breda lösningar som går över blockgränsen
när man skall beskatta det svenska folket. Vi ville
ha kapitalskatter som i princip stämde med den
beskattning som låginkomsttagaren faktiskt träffas
av. Det var en av skattereformens bärande idéer. Vi
har sökt samverkan omkring detta. Vi har avvisats.

Vi ville ha en samverkan och debatt om
egenavgifterna, så att inte egenavgifterna tillåts
lyfta så högt att vi får nya marginalskatteproblem.
Det har avvisats.

Vi har sökt samarbete med regeringen också om att
stoppa det statsfinansiella förfallet:
vårdnadsbidraget, utförsäljningarna, plundringen
av AP-fondssystemet. Det har avvisats.

Så sent som för några veckor sedan stod jag här i
kammaren och sade till Anne Wibble: Det finns
nästan 10 miljarder kronor som ligger kvar i
löntagarfondssystemet. Låt oss föra de pengarna
tillbaka till pensionssystemet, där de rätteligen hör
hemma! Vi socialdemokrater är beredda att ge upp
vår position: Om inte pensionssystemet är
regeringens förstahandsalternativ är vi gärna med
på att de 10 miljarderna används till att beta av
statsskulden. Det avvisades.

Vi har på punkt efter punkt sökt samverkan om
sådant som vi anser nödvändigt för landet, men på
regeringssidan har inte den styrka och kraft funnits
som krävs för att bryta över blockgränsen i en
konstruktiv dialog med det stora
oppositionspartiet.

Nu står vi inför mandatskiftet. Det kommer att bli
en hård valrörelse. Valrörelsen kommer säkert att
präglas av den internationella oron på
finansmarknaden och av den oklara
regeringspolitiken. Vilket program har regeringen?
Folkpartiet har presenterat sitt upplägg i dag med
attacker på välfärdssamhället. Var står de andra
regeringspartierna?

Vi socialdemokrater kommer att gå ut i valrörelsen
och förklara att vi är beredda att ta ansvaret för
detta fina land och återföra det till en situation där
människor sätts i arbete och bördorna fördelas
rättvist. Det blir ingen lätt uppgift. Det blir en svår
och tung uppgift. Vi har redovisat vad vi vill när det
gäller skatterna, arbetsmarknadspolitiken,
industriinvesteringarna och fördelningspolitiken.
Vi har lagt fram konkreta förslag vad gäller
statsfinanserna i besparingshänseende. Vi kommer
att fortsätta att utveckla dessa förslag successivt. Vi
har också presenterat ett punktprogram --
principprogrammet för den socialdemokratiska
ekonomiska politiken. En av våra motioner som i
dag behandlas av riksdagen bygger på sju punkter:

1.Näringslivet måste växa. De nya jobben skall
skapas i närlingslivet. Detta är den viktigaste
punkten.

2.Det måste vara stabila spelregler, breda
lösningar, samarbete och samverkan -- ett
nationellt kontrakt. Vi är för illa ute i Sverige för
att inte samarbeta.

3.Även om vi lyckas öka sysselsättningen och skapa
fler arbetstillfällen i näringslivet måste vi utgå från
att det krävs en mer aktiv arbetsmarknadspolitik
som gör att utbudet av arbetskraft ökar och att den
öppna arbetslösheten pressas tillbaka.

4.Saneringen av statsfinanserna är den viktigaste
uppgiften för den som långsiktigt vill skapa
förtroende för Sverige. Inflationsbekämpningen är
en hörnsten.

5.Det skall vara en rättvis fördelning. Det kommer
inte att vara möjligt att genomföra de uppdrag och
den utmaning som vi har framför oss om inte alla
människor i landet känner att de är delaktiga.
Några personer skall inte åka i en gräddfil. De skall
också vara med och ta sin del av ansvaret. Då kan
man begära att de som har det knapert ställt också
bär sin del av bördan.

6.Sverige bör återta sin internationella roll vad
gäller arbetsmarknadspolitiken och den
ekonomiska politiken. Vi bör vara ute i världen,
föra den svenska modellens talan och vara stolta
över vad detta land representerar i form av
kompetens och kunskap. Vi skall inte frivilligt dra
oss tillbaka, som har skett under senare år.

7.Det finns ett oupplösligt samband mellan
ekonomi och ekologi. Vi kommer aldrig förbi de
gränser som naturen sätter. I lågkonjunkturens
tidevarv är den diskussionen svår att föra, men
detta avgör nog långsiktigt våra förutsättningar för
att existera.

Detta är ett sjupunktsprogram, en principiell
inriktning, som slår fast den socialdemokratiska
ekonomiska politiken. Där kombineras åtgärder
för 1994 och 1995 med åtgärder för hur vi skall
spara och få ner statsutgifterna. Det är ett
heltäckande program. Människor kommer att
känna igen socialdemokratin. Detta är ett program
som bygger på full sysselsättning, arbete, rättvis
fördelning, samarbete och samverkan. Detta är vad
som behövs om vi skall komma ur den låsning som
den förda regeringspolitiken har försatt nationen i.
Sverige kan bättre än vad som har visats de senaste
tre åren. Men för att Sverige skall kunna bättre
måste krafter förlösas. För det krävs samarbete.
Det är min fasta förvissning att ett sådant
samarbete leds bäst av en socialdemokratisk
regering. En sådan skall vi ha efter höstens val.

(Applåder)

Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Ibland tror jag att jag sitter i kyrkan
och lyssnar på överstepräster när jag är här. Vi
hörde nyss en.

Göran Persson sade att det tänks vid de svenska
köksborden. Det vore betydligt bättre om det
tänktes mer i Sveriges riksdag och att det tänktes på
stora och viktiga frågor.

Riksdagsåret är snart slut. Det är mandatperioden
också; den perioden gjorde man inte det som man
borde ha gjort. Mitt partipolitiska liv är också slut
i dag. Observera att jag sade ''partipolitiska''. Passa
er! Finansutskottet är också slut i mer än en
bemärkelse. Finansministern borde vara slut efter
att ha förvaltat ett stort svart hål i tre år. Om det
fortsätter så här är även Sverige slut.

De problem som finns må vara ekonomiska,
finansiella och arbetsmarknadspolitiska, men de
har skapats av politiker. De problem som vi har i
Sverige är egentligen politiska. Människorna är
oskyldiga. Det enda de är skyldiga till är att de har
utnyttjat sina demokratiska rättigheter och röstat in
politiker i systemet.

Sveriges största problem i dag är statsskulden. Den
galopperar vidare. Med förnöjsamhet kan vi höra
fru finansministern och andra konstatera att
ökningstakten minskar. Det är väl tjusigt?
Ökningstakten minskar. Sug på de orden, och
spotta ut dem! Det är givetvis statsskulden som
måste minska. Den ökar hela tiden. Den ökar trots
glädjekalkyler om en tillväxt på 4 % och allt möjligt
annat svammel. Problemen ligger kvar, och de är
jättelika.

Jag har varit mycket flitig i finansutskottet. Det
betyder att jag har varit där 100 gånger mer än
Göran Persson. Det betyder att jag har varit där 100
gånger. Under min tid i finansutskottet har den här
frågan diskuterats en gång, såvitt jag kan minnas.
Jag har förstått att man inte diskuterar så mycket i
finansutskottet, men man borde åtminstone kunna
räkna. Häromkvällen hade vi avslutningsfest i
utskottet. Då sjöng vi bl.a. två rader som jag skall
berika kammarens protokoll med: I riksdagen finns
ett finansutskott. Där vårdas vårt
budgetunderskott.

Visan är skriven av dem på kansliet. De är proffs,
som ni hör. Jag ber att få tacka dem så mycket för
vad de har uträttat. Det är ju inte deras fel att det
ser ut som det gör. De har bara formulerat eländet
alltför väl.

Nu, förstår ni, håller det på att bli högkonjunktur.
Nu skall allting ordna sig. Det skall komma in en
sosseregering till hösten. Då blir alla glada. Alla
blir sysselsatta och får jobb. Vilket prat! Den här
högkonjunkturen gäller 20 % av Sverige. I stort sett
omfattar den exportindustrin och de delar av
ekonomin som hänger ihop med den industrin.
Övriga delar har enorma problem. Det kan
sammanfattas med att aktiebolaget Sverige gör
strålande dåliga resultat och att skulden ständigt
ökar. Förlusten minskar något, men den finns där.
Det handlar egentligen om en konkurs.

Jag hoppas att ni står upp i valrörelsen. Ni är
förmodligen ute på gator och torg någon gång och
pratar om högkonjunkturen och om hur bra det
skall bli. Tänk då på att ni har precis så lång tid på
er som till nästa lågkonjunktur för att åtgärda alla
problem! De strukturella och politiska problem
som vi har måste vara lösta till dess. De skall
åtgärdas av riksdagen och regeringen. De skall
åtgärdas av er som sitter kvar här nästa höst.

Går det att spara? Ibland när man tittar på
sparplaner och annat ser man att det verkar vara
väldigt svårt att spara, i varje fall just nu. Däremot
är den här riksdagen bra på att spara 1997, 1998 och
1999, eller hur? vi fattar en massa sådana beslut. Vi
skall inte göra någonting nu; vi skall göra det sedan.
Besluten träder alltid i kraft någon gång senare.

Sedan kommer nästa sällskap in, om man får tro
den överstepräst som talade förut.

Då kommer socialdemokraternas förslag. Hur ser
det ut? Göran Persson är lokförare på det
godståget, som nu skall köras i gång. Hans manér
påminner dock något mera om en stins. När jag var
liten var järnvägsknutpunkter det viktigaste i
Sverige. Man fick lära sig alla järnvägsknutpunkter.
Katrineholm var faktiskt en av dem. Jag kan glädja
Göran Persson med att jag många gånger har bytt
tåg där. Nu skall stinsen riva upp den räls som har
lagts ut av finansminister Wibble och hennes
kamrater. Med den blygsamhet som kännetecknar
dem har de benämnt detta spår den enda
järnvägen. Passagerarna, dvs. det svenska folket,
kommer att undra vad det är fråga om. Först
kommer ett gäng in och lägger ut ett spår, och sedan
kommer ett annat gäng och lovar att riva upp
spåret. Är detta utveckling, ansvar eller klokskap?
Man undrar.

Även jag läste Dagens Nyheter i morse. Men jag
läste tidningen på ett annat sätt än Göran Persson.
Vi har tydligen olika frukostbord. I tidningen står
att fru Wibble minsann plötsligt skall göra alla
möjliga saker, nu när det är för sent. Hon börjar nu
tala om sänkta pensioner, lägre förtidspension,
sämre sjukförsäkring, lägre ersättning till
arbetslösa, mindre bostadssubventioner, sämre
villkor för kommuner, höjda miljöskatter, moms på
tidningar och jakt på fuskare och smitare i Sverige.
För ett ögonblick tänkte jag att det måste stå
någonstans att hon har bytt parti och gått över till
Ny demokrati.

I går läste jag i Svenska Dagbladet att Alf Svensson
ifrågasatte biståndspolitiken. Ni börjar bli riktigt
festliga i regeringslägret. Man sadlar om när man
svänger in på upploppet och skall köra nästa år.
Plötsligt går det att spara på alla de saker där det
tidigare var så svårt att göra det. Det är märkligt.
Nu kanske det är så att man blir litet överraskad och
får rätt i vissa frågor trots att man inte har dött än.
Det skulle inte förvåna mig om Göran Persson så
småningom skulle säga att många av de förslag som
vi har fört fram i denna kammare faktiskt var riktigt
förståndiga. Men det kommer säkert att ta fyra år
vid hans frukostbord.

Är det en övermänsklig uppgift för denna riksdag
och för den regering som finns i Sverige att få fart
på Sverige, få ordning på affärerna och balans i
ekonomin? Är det omöjligt? Nej, det är det inte.
Det går givetvis att åstadkomma de här
förbättringarna. Man får inte ha några heliga kor.
Nu börjar de försvinna. Alf Svenssons heliga ko när
det gäller biståndspolitiken börjar försvinna. Allt
detta måste bort, och man måste börja rätta mun
efter matsäcken även i den svenska
statsförvaltningen.

Det går att förbättra affärerna. Det finns en mängd
åtgärder man kan vidta. Man kan förflytta
perspektivet härifrån. Det är ju så bekymmersamt
om det gäller någonting som vi själva direkt har
ställt till med. Vi kan ta bidragsfusket som exempel.
Hur många gånger har vi inte talat om fusk med
bidrag, svart sektor m.m. Det börjar nu krypa
fram. Man säger att det lär finnas några stycken
som sysslar med sådant. Om det bara är några
stycken som sysslar med fusk kanske det skulle
handla om ungefär 10 000 kr. Vi vet alla att det
handlar om tiotals miljarder. Vi vet att den svarta
sektorn gäller ca 50 miljarder. Men det vågar man
inte riktigt säga. Ni är väl ute efter att få röster från
de här pajsarna också.

Jag tror att bästa sättet att komma åt fusket är att
tala om för människor att det faktiskt är de som är
skötsamma, trevliga och arbetsamma som får
betala kalaset. Om man får in den moralen -- ibland
nämns ordet moral här -- tror jag att man skulle
kunna få rätsida på problemet. I annat fall blir det
de kommande generationerna som skall betala
igen.

Så över till familjepolitiken. Vi vet att i en
internationell jämförelse är Sverige i det här fallet
det tjusigaste landet i världen. Ingen familjepolitik
är mera strålande och generös än den svenska.
Inget land i världen har sämre affärer. Vi skulle
alltså inte ha råd med det här. Man vill ändå
fortsätta med familjepolitikens inriktning och talar
om barnomsorg och barnbidrag -- precis som om
det skulle gälla någon omsorg om barnen. Det är
omsorg om deras föräldrar som är med och kör en
rovdrift på Sverige.

Vem skall betala för omsorgen? Jag kan tala om för
er att det är barnen. Är det barnomsorg? Det är
nästa generation som får betala kalaset. Man häller
ut pengar, och Bengt Westerberg hoppar upp och
talar om pappamånad. Det är jättebra. För min del
kan han få ha pappamånad hela livet om han så vill.
Varför skall man in och peta i sådana saker?
Sveriges affärer blir förstörda, och man skyller på
barnen. Jag tycker att det är skamligt.

Kan vi skära ned i Sverige, spara och förbättra
ekonomin utan att det drabbar de redan drabbade,
de fattiga, de arbetslösa m.fl.? Svaret är att vi
faktiskt kan göra det. Men vi gör det inte. Det är
här inne som besluten inte fattas. Man är så rädd
att man vill skjuta fram varje beslut som bränns litet
grand. Varför? Jo, i höst kommer fyra års tystnad
att utbryta efter valet. Alla vet att det inte blir något
nytt val förrän efter fyra år. Då kan man möjligen
sätta i gång att göra något.

Jag har nämnt familjepolitiken. Den flyktingpolitik
ni har sysslat med är en katastrof. Det är
politikerna och inga andra som har rört till det. De
har skapat Sveriges stora problem med
arbetslöshet, kostnader osv. När det gäller
organisationsbidragen har vi här diskuterat hur det
är med era egna föreningar och ungdomsförbund.
Vad hände? Har de blivit straffade. Har de betalat
tillbaka pengar? Har det hänt något annat än att
man har svamlat litet grand kring frågan?

Hur är det med presstödet? Det är egentligen
korruption när politikerna ger tidningar pengar,
även om det är Svenska Dagbladet som får
pengarna. Eller hur? Det är klart att man påverkas
av 100 miljoner. Många av oss påverkas av kaffe
och konjak.

Jag vill också säga några ord om partistödet innan
jag blir tyst för alltid i denna kammare. Hur kan
man bita sig fast vid stödet? I det första krispaketet,
när man skulle visa ledarskap ifrån Sveriges
regering och köra tandem med
Socialdemokraterna, så borde partistödet ha varit
det första man tog itu med. Det är ingen mening
med att säga att vi tar 10 % av 10 % av partistödet
och att vi gör det efter valet. I stället skulle man ha
sagt att vi skär ned 25 % direkt för att visa att vi
föregår med gott exempel.

Det finns ingen här som vågar säga hur det är med
ersättningsnivåerna. Med de finanser Sverige har
kommer socialförsäkringssystemets
ersättningsnivåer att tvingas ner ifrån de 80 % som
gäller i dag till 70 % eller ännu lägre, oberoende av
regering. Det är bara en fråga om huruvida regering
och riksdag vill vara med och fatta beslut eller om
det är någon annan som skall fatta beslut om det
här. Socialdemokraterna försöker lura folk och
säga att man kanske skall höja ersättningsnivån
från 80 till 90 %. Det låtsas man. Låtsas stavas med
l som i luras, Göran Persson.

Sverige lånar fortfarande hundratals miljarder för
att slippa ändra sitt system. Jag tror att det är detta
som det egentligen handlar om. Vi vågar inte
angripa de problem vi har. Vi vågar inte inse att vi
lever 1994 och inte 1964. Vi angriper inte
problemen. Vi lånar för att behålla det system som
bevisligen inte har fungerat. Vi tycks ha blivit en
samling ängsliga opportunister som skickar
räkningen vidare till sina ofta ouppfostrade och för
ändamålet oförberedda barn. Man vågar inte lyssna
på rörelsen. Det rör sig runt omkring, och det finns
uppfattningar runt omkring. Det finns folk som
tycker olika saker. Om man inte lyssnar på den
rörelsen kan det gå för det demokratiska Sverige
som det gick för Fingal Olsson. Jag tror att
historikerna kommer att häpna över det samhälle
som inte ens kunde höra sina egna signaler. Det är
det som det handlar om. Vi hör inte de signaler som
finns överallt runt omkring, utan vi går bara vidare.

Fru talman! Detta är egentligen de största
ungdomsfrågorna. Ungdomen är framtiden. De
största ungdomsfrågorna är inte öppningstiderna
för diskotek, utan den galopperande statsskulden,
det stora budgetunderskottet, den politiska
beslutsångesten. Det är de största frågorna. Dem
borde vi ägna oss mer åt här.

(Applåder)

Anf. 10 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Fru talman! Hövligheten bjuder att när en ledamot
av kammaren sjunger sin svanesång skall vi andra
tacka honom. Jag vill tacka Ian Wachtmeister för
hans bidrag i debatter. Jag värderar honom som
person. Dock är jag främmande för hans politiska
beteende. Det senaste anförandet är bara ett i
raden av de fiaskon som Ian Wachtmeister
representerar.

Jag tycker litet synd om honom, att han skall
behöva lämna politiken efter ett totalt
misslyckande i ett parti som totalt har brutit sönder,
med en retorik som när den mötte allvaret och
verkligheten aldrig höll vad man hade lovat. Att
fortsatt ha hög svansföring så här i slutet framstår
som löjligt.

Vad nyttar det till, Ian Wachtmeister, att stå i
talarstolen och angripa familjepolitiken? För några
veckor sedan orkade Ian Wachtmeister inte ens
rösta emot ett vårdnadsbidrag som innebär att
statsutgifterna höjs med 3,7 miljarder kronor. För
några månader dessförinnan lovade han mig dyrt
och heligt i en debatt att Ny demokrati aldrig skulle
släppa fram det så vida det inte var finansierat. Hur
ser finansieringen av vårdnadsbidraget ut? Ian
Wachtmeister säger ju sig begripa så mycket om
statsfinanserna. Stå inte här och angrip de politiska
ungdomsförbunden!

Ian Wachtmeister sitter själv med en partikassa som
uppenbarligen är på väg att hamna i rättsväsendet.
Stå inte och angrip organisationer som arbetat
demokratiskt i hundra år och klarat ut att lösa
konflikter utan den typen av cirkus som i Ny
demokratis stämmor öppet visats för det svenska
folket. Stå inte och tala om pajaser. Ian
Wachtmeister vet själv att de krafter som bar
honom fram till det politiska inflytande Carl Bildt
gav honom i stort utsträckning bestod av pajaser.

Ian Wachtmeister representerar ett misslyckande,
ett fiasko. Men det har trots allt inneburit en läxa
för många som tror att politik är lätt och någonting
som enbart sköts med populismen som vapen.

Ian Wachtmeister lämnar kammaren som en
förlorare. Demokratin och folkstyret är segraren.

Anf. 11 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Först blev jag rörd för jag trodde att
Göran Persson skulle tacka mig -- han sade ju att
det hörde till god ton. Men sedan var
översteprästen där igen, denna gång i form av den
verkliga farisén som talade om vilka fel alla andra
hade gjort.

Jag vill upplysa herr Persson och andra som skall
köra tåget vidare om att det Ny demokrati som jag
ansvarade för fungerade mycket bra och agerade
mycket ansvarsfullt. Man kommer nog med tiden
att inse det på många håll. De frågor som vi tog
upp -- det är ändå det som är det viktiga -- var de
riktiga frågorna. Det var frågor som ni andra inte
vågade peta i. Det jag talade om i talarstolen, herr
Persson, handlade om Sverige, inte
socialdemokraterna. Jag talade om det som det är
viktigt för Sverige att nu göra någonting åt.

Låt mig få slippa tarvligheterna om partikassan.
Vad har jag med partikassan att göra, herr Persson?
Om ni har dåligt samvete för era ungdomsförbund
i dag, skall ni fortsätta att ha det tills ni har rensat i
soppan. Organisationsbidragen är ett stort och
allvarligt problem.

Jag förstår inte varför man skall behöva ha den
grötmyndiga stilen och tala om ett förfärligt
misslyckande och skam. Jag tycker att Göran
Persson kunde ha arbetat i finansutskottet i stället
för att åka till Katrineholm eller någon annanstans.

Varför kom Ny demokrati in i riksdagen? Det kan
jag tala om för er. Det hade ingenting med
pajaskonster att göra. Det hade att göra med att ni
andra hade skött det så dåligt, att det var hur lätt
som helst att ta sig in. Kommer Göran Persson att
ingå i regeringen och fortsätta med det gamla köret,
så passa er, vi kanske kommer tillbaka, i alla fall
jag.

Anf. 12 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Fru talman! Svara på frågan, Ian Wachtmeister.
Hur kan en så insiktsfull person i egna ögon så
snabbt byta uppfattning vad gäller
familjepolitiken? Varför vågade Ian Wachtmeister
inte rösta emot vårdnadsbidraget? Orkade han
inte, eller var det andra lojaliteter som trots allt var
viktigare när det kom till kärnan?

Vag har jag med partikassan att göra? frågar Ian
Wachtmeister. Det skall man höra från en person
som har grundat ett parti och som har lett det in i
det kaos det nu befinner sig i. Det partiet har haft
en kampanj mot offentliga bidrag och offentligt
stöd till partier som ett ledande tema. Vad har jag
med partikassan att göra? frågar Ian Wachtmeister.
Skam!

Slutligen, fru talman! Vi har det trots allt bättre i
Sverige än i Italien, där motsvarande krafter sitter
i regeringen. Här sitter de bara i riksdagen.

Anf. 13 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Jag tackar för den fördolda
utnämningen till Sveriges Berlusconi -- eller vad det
nu skulle vara för någonting.

Låt mig avsluta den här pinsamma duellen med herr
Persson med att säga att jag inte förstod vad det var
som herr Persson sade om partikassan. Min linje
vad gäller partier och partistöd har varit knallhård.
Det har jag framfört hela tiden. Det är ni andra som
har skyddat ert eget politiska frälse för de
besparingar som skulle ha varit nödvändiga. Min
linje där har varit utomordentligt konsekvent. Den
som påstår någonting annat är rent ut sagt
oförskämd, och dessutom med avsikt.

Jag tror inte att det finns någon i denna kammare
som har föreslagit tuffare besparingar än vad jag
har gjort. Jag tycker att Göran Persson någon gång
i dag kunde svara på någon av de frågor som ställs
till honom. Jag skall göra någonting originellt och
svara på herr Perssons fråga om vårdnadsbidraget.
Min linje var knallhård på den punkten: Det skulle
finansieras om det skulle genomföras. Jag lade ned
min röst vid omröstningen av ett skäl som jag också
publikt talade om. Jag ansåg nämligen att det fanns
grupperingar inom vårt parti som hade sjabblat i
den där frågan så in i vassen att det bästa man
kunde göra var att lägga ner sin röst. Det tycker jag
att alla skulle ha gjort.

Anf. 14 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Jag tänkte börja med att yrka bifall till
min meningsyttring i mom. 1 och 58 samt till motion
Fi32, yrkande 45. Det senast nämnda yrkandet
kommer Björn Samuelson att förklara närmare
senare i debatten. När det gäller övriga yrkanden
under andra moment hänvisar jag till andra
vänsterinlägg i debatten senare.

Regeringen har tre blå reklamballonger i
valrörelsen. Skattesänkningar, EU och
Nathalieplanen står det på dem.

Sänkta skatter på kapital och företag leder, allt
annat oförändrat, till ökade vinster, fler
investeringar och fler nya jobb. Finansminister
Wibble och statsminister Bildt tror att de skall
vinna valet på den självklarheten, dvs. om de
utelämnar alla indirekta samband och låtsas att
samhället är som ett provrör i ett laboratorium, där
man kan isolera några saker för sig och hålla allt
annat oförändrat.

I verkligheten är frågan om hur skatter påverkar
sysselsättningen svår. Sänkta skatter leder också,
allt annat oförändrat, till ökade offentliga
underskott som leder till höjda räntor, som leder till
ökat sparande, minskad konsumtionsefterfrågan
och färre investeringar, som leder till ökad
arbetslöshet. Det var denna mekanism som vi
kunde studera efter skattereformen, och det var
denna typ av resonemang som gjorde att EU-
kommissionens s.k. Rudingrapport kritiserade
ofinansierade skattesänkningar av den typ som har
genomförts i Sverige.

Exportindustrins vinster slår rekord. Att
investeringarna inte ökar mer än vad de gör beror
mer på oron för de offentliga finanserna än på
rädslan för höjda skatter. Om man väger samman
skatterna på kapital i olika former, finner man att
Sverige i dag ligger en bit under genomsnittet i både
EU och OECD-länderna. Vi riskerar att få en ny
överhettning med övervinster och
spekulationskarusell. Det är inte bara rättvist att
höja skatter på övervinster och höga löner. Det
behövs också för att vi skall få råd att finansiera nya
jobb och gardera oss inför nästa lågkonjunktur.

Ballongen som det står skattesänkning på väger för
lätt. Den kanske stiger upp mot de skapande
statskonstens höjder, som Göran Persson talade
om.

EU är propagandaballong nummer två för
regeringen, som påstår att ett svenskt medlemskap
leder till fler utlandsinvesteringar. Per Lundborg på
Industrins utredningsinstitut sticker effektivt hål på
den ballongen i senaste numret av Ekonomisk
Debatt. De enda säkra effekterna av EU-
medlemskapet, nu när vi omfattas av EES-avtalet,
är att Sverige tvingas återreglera inom jordbruks-
och tekopolitiken samt att vi får en stor belastning
på den svenska statsbudgeten. Att regeringen inte
anser sig skyldig att tala om hur dessa utgifter skall
finansieras strider mot de principer som riksdagen
har enats om.

Den tredje ballongen är tillägnad finansministerns
barnbarn Nathalie. Den punkteras av den elake
herr Feldt. Jag antar att regeringen, och särskilt
Carl Bildt, tycker att det är otacksamt med tanke
på all reklam som de har gjort för honom tidigare.

Anne Wibble försöker i Dagens Nyheter i dag säga
att vad Feldt gör i sin bok är att avslöja s-taktiken.
Jag har boken här framför mig. Påståendet är
faktiskt inte riktigt, Anne Wibble. Boken avslöjar
Anne Wibbles taktik. Han skriver att Anne Wibble
inte har en aning om var besparingarna i
Nathalieplanen skall ske.

Finansministern har instämt i Feldts tes om att
besparingarna inom den offentliga sektorn i högre
grad skall riktas mot bidragssystemen, medan man
bör slå vakt om välfärdsstatens kärna: vård, omsorg
och utbildning.

Finansministern sade i en intervju för ett tag sedan:
''Saneringsprogrammet är utformat så att det till
större delen berör privat konsumtion, inte vård,
omsorg eller utbildning.''

Men detta är en missvisande beskrivning. Det är i
och för sig sant att bidragsminskningarna och
skattehöjningarna i saneringsprogrammet totalt är
något större än minskningen av den offentliga
konsumtionen. Men en del av indragningarna från
hushållen går ut över sparandet, och
privatkonsumtionen är nästan dubbelt så stor som
offentligkonsumtionen. Procentuellt räknat
drabbas det offentliga, dvs. just skolan och vården,
mer än dubbelt så hårt. Resultatet blir ju också,
enligt regeringens egna prognoser, att
privatkonsumtionen stadigt ökar medan
offentligkonsumtionen stadigt minskar under
resten av 90-talet. Om de kommunanställda skall
ha samma löneutveckling som genomsnittet måste
antalet anställda minska med ytterligare ca 100 000.
Merparten av dem är kvinnor i låglöneyrken utan
större möjligheter att få arbete i den privata
sektorn.

Hur kan då regeringen spela dubbelt på detta sätt,
dvs. tala vackert om Europas bästa skola och om
mänsklig vård för de gamla, samtidigt som det är
just där som storsparandet skall ske?

Kjell-Olof Feldts förklaring lyder så här: ''Så länge
man bara talar om att det är den anonyma massan
kommuner som skall spara känner ingen väljare sig
personligt drabbad. Öser man dessutom på med
försäkringar om att alla de nya styrmetoderna och
privatiseringarna kan förena rationaliseringar med
bättre service och ökad personlig valfrihet, klarar
man sig undan besvärliga konfrontationer med
oroliga medborgare. I varje fall är förhoppningen
att problemen inte hinner bli så allvarliga att
taktiken avslöjas före valet.'' Det är Anne Wibbles
taktik som Kjell-Olof Feldt avslöjar i boken.

Regeringen konstaterar i den reviderade
finansplanen att kommunernas skatteinkomster
kommer att öka i takt med BNP:s utveckling. Tror
finansministern verkligen att det är möjligt för
kommunpolitikerna att klara av att avskeda så
mycket folk samtidigt som de skall samla pengar på
hög?

Anne Wibble skriver i Dagens Nyheter i dag att
kommuner och landsting inte kan räkna med någon
ökning av statsbidragen under återstoden av 90-
talet, inte ens i nominella tal. Men,
finansministern, statsbidragen minskar i år med ca
15 miljarder och nästa år med 9 miljarder. Det är
inte fråga om att öka statsbidragen.

Om jag inte blir motsagd av finansministern i denna
debatt tolkar jag det så, att planerna på ytterligare
indragningar finns men att de inte skall
offentliggöras. Enbart så blir Nathalieplanen
begriplig, även om den fortfarande är fullständigt
vanvettig.

Göran Persson och jag är eniga om att det måste
göras en omfördelning från rika till fattiga
kommuner. Men när det gäller det totala utrymmet
för kommunerna, dvs. för skolan och vården,
verkar han vara mer enig med finansministern än
med mig. Jag vill fråga Göran Persson om han tror
att det är politiskt genomförbart att omfördela så
mycket inom ramen för en krympande kaka. Klarar
Göran Persson av att övertyga partikamraterna i
exempelvis Luleå, Umeå, Uppsala, Linköping och
Mölndal att de skall ta 500 miljoner kronor från
sina skolor och sjukhus för att ge till oss
göteborgare?

Göran Persson talade i sitt inlägg mycket om
samverkan. Jag hoppas på att tillsammans med
Göran Persson få vara med och forma den nya
vänstermajoritet som skall träda till här i riksdagen
efter den 18 september. Vi har mycket gemensamt:
synen på arbetslösheten som det överordnade
problemet och behovet av en ny och rättvis
fördelningspolitik.

Men när det gäller kommunerna är det betydligt
svårare att acceptera era perspektiv. Era förslag till
skattehöjningar för höginkomsttagare och till
minskade militärutgifter är mycket blygsamma.
Det måste gå att skaka fram ytterligare några
miljarder för att klara av skolan och vården i de
fattigaste kommunerna.

Det är bra att Göran Persson talar om ekonomi och
ekologi. Jag hoppas att vi skall få möjligheter att
prata litet mer konkret om vad detta handlar om
när det gäller exempelvis motorledsutbyggnader,
och hur vi skall bära oss åt för att i storstäderna
ändra trafiken från biltrafik till kollektivtrafik.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är också
eniga om att en sanering av de offentliga finanserna
inte kan genomföras utan en stark och rättvis
fördelningspolitik. Vi har kritiserat förslagen om
egenavgifter, men där noterar vi att ni verkar vara
på väg att överge en hel del av dem. Vi har
föreslagit att taket sänks i sjukersättningen till 6,5
basbelopp för att finansiera höjd ersättningsnivå
för långtidssjuka från 70 % till 80 %. Vi tror oss om
att kunna övertyga er om riktigheten i detta.

Är ni beredda, Göran Persson, att samverka med
oss, eller handlar samverkan enbart om de
regeringspartier som Göran Persson så vältaligt här
har skopat ut?

Fru talman! Vänsterpartiet lägger fram förslag som
leder till minskad arbetslöshet och rättvis
fördelning. Detta är traditionell vänsterpolitik.
Men våra förslag leder också sammantaget till den
starkaste statsbudgeten, om man jämför med andra
förslag som vi behandlar i dag. Vi förväntar oss inte
att ni andra skall erkänna att det är så. Utskottet
vill så förtvivlat gärna tro att sparsamhet aldrig kan
vara vänsterpolitik. Vi anser tvärtom att det bara är
en vänsterpolitik som kan sanera de offentliga
finanserna, eftersom detta bara kan ske i strid med
de intressen som högern företräder.

Jag är också överens med Göran Persson om
behovet av ett, som han kallar det, nationellt
kontrakt och om allvaret i den växande
ungdomsarbetslösheten. Det nya kontraktet måste
formas med den stora majoritet som i dag utgör
medelklassen, om vi skall komma ifrån den
pågående cementeringen av nyfattigdom och
massarbetslöshet. De som nu har arbete och
hyggliga inkomster måste bli övertygade om att de
slipper glassplittret på muren kring villatomten,
enbart om de avstår pengar till lön och utbildning
för dem som nu är arbetslösa. Vi tror att detta är
möjligt.

Anf. 15 PER-OLA ERIKSSON (c):

Fru talman! Vi närmar oss slutet på
mandatperioden. Framför oss ligger ett nytt val och
en ny fyraårig mandatperiod. Därför är det
naturligt att en dag som denna summera och
utvärdera, men också att blicka framåt.

Inför 1991 års val spådde Allan Larsson att
vändpunkten stod för dörren. Han hade fel. Svensk
ekonomi var på väg utför i en brant utförsbacke
som en följd av lättsinnets ekonomiska politik
under 1980-talet.

Problemen på arbetsmarknaden började växa.
Varslen duggade tätt. I början av 1991 varslades
närmare 50 000 människor om uppsägning från sina
arbeten. Företag efter företag gick i konkurs.
Svenskt näringsliv präglades av svag
konkurrenskraft, låg produktivitet och minskade
investeringar.

Det finansiella systemet stod inför en kollaps.
Inflations- och kasinoekonomin hade satt djupa
spår. Flyttlasspolitiken under 1980-talet hade
skapat ökade regionala obalanser.

Småföretagen överbeskattades. Nyetablering av
företag försvårades, likaså generationsskiften.
Svenskägda företag satsade hellre utomlands än här
hemma i Sverige.

Kjell-Olof Feldt skriver i sin bok Rädda
välfärdsstaten om socialdemokratins syn på
företagande. Han varnar för att återfalla till gamla
vanor. Jag ber att få citera några rader ur boken: ''--
-- -- höga skatter driver duktiga företagare att bli
rentierer. Denna uppmaning måste särskilt riktas
till mina partivänner. Vi socialdemokrater har inte
utan fog beskyllts för att önska oss det omöjliga:
rika företag men fattiga företagare och
företagsägare.''

Fru talman! Inför 1991 års val begärde Centern,
Folkpartiet, Moderaterna och kds väljarnas
förtroende för en radikalt annorlunda utformad
ekonomisk politik som skulle främja företagande,
investeringar och sparande. Centern gick till val
med en reformpolitik; en politik för att bygga nytt
och bättre.

Vi krävde åtgärder för att modernisera Sverige --
årliga investeringar i vägar och järnvägar på minst
10 miljarder kronor.

Vi föreslog reformerad företagsbeskattning och
arbetsrätt. Vi presenterade en näringspolitik med
svängrum i stället för svångrem för företagen.

Vi föreslog reformerade socialförsäkringssystem,
valfrihet och rättvisa i familjepolitiken med
vårdnadsbidraget som grund.

Vi föreslog kraftfulla satsningar på högre
utbildning, forskning och utveckling. Vi föreslog
åtgärder för miljön och betonade sambandet
mellan ekonomi och ekologi.

Vi föreslog sänkt moms på mat, turism och
persontransporter.

Vi föreslog åtgärder för att göra Sverige starkare
för att kunna möta den ökade
internationaliseringen.

Fru talman! Valet 1991 gav Sverige en ny regering
och därmed en ny politik. Förslagen från 1991 års
valrörelse har genomförts i en strid ström enligt de
planer vi hade.

Fyrklöverregeringens mål har varit och är att bryta
den ekonomiska stagnationen som vi ärvde från
1980-talets socialdemokratiska Sverige, att skapa
tillväxt i näringslivet och göra Sverige till en
företagarnation igen. Välfärdssystemen har
försvarats och förnyats. En valfrihetsrevolution har
påbörjats. Den ekonomiska politiken har utformats
med hänsyn till miljön för att bli långsiktigt hållbar.

Utifrån de förutsättningar som gällde efter
socialdemokraternas 1980-talspolitik är resultatet
på område efter område mycket positivt, men
mycket återstår fortfarande.

I början på 1990-talet hade Sverige en inflation i
storleksordningen 10 %. 1994 beräknas den till
1,9 %.

Många gånger har socialdemokraterna ifrågasatt
inflationsbekämpningen. Det är därför en form av
tillnyktring när vi i dag hörde att Göran Persson
betonade vikten av inflationsbekämpning. Så har vi
inte hört förut.

BNP var 1991 negativ, --1,7 %. 1994 väntas
tillväxten bli 2,4 %.

1991 minskade industriproduktionen med 4,7%.
Nu har hjulen börjat snurra. Industriproduktionen
ökar och beräknas i år öka med 8,5 %. För 1995
bedöms näringslivets investeringar öka med inte
mindre än 14 %.

Företagen, inte minst de små och medelstora, har
åter börjat nyanställa, och nyetableringen av
företag ökar. Under budgetåret 1990/91 fick 900
personer s.k. starta-eget-bidrag. Under
innevarande år är det 17 000.

Exporten har stigit från minus 2,6 % 1991 till cirka
plus 10 % för innevarande år.

Fru talman! Jag kunde fortsätta uppräkningen,
men redan dessa sifferexempel visar att ekonomin
går åt rätt håll. Vändpunkten kom till sist, och det
är i hög grad fyrklöverregeringens förtjänst.

Men det finns fortfarande problem, inte minst på
arbetsmarknaden. Även om antalet arbetslösa
minskar står alltför många människor, inte minst
ungdomar, utan arbete, med allt vad det innebär av
otrygghet och oro.

Att vända utvecklingen är som att få stopp på en
Finlandsfärja. Den fortsätter framåt även sedan
man slagit till full broms.

Eftersom vi hade ett så svårt arv från
socialdemokratins 1980-tal har det tagit en lång tid
för att vända och få en annan inriktning på
sysselsättningsläget. Men varslen från början av
1990-talet har nu ersatts med nyanställningar.
Många företag går för fullt.

Budgetunderskottet minskar, men det är
fortfarande stort. Det finns anledning att ta mycket
allvarligt på den situationen. Likaså att räntorna på
statsskulden som en tung post i budgeten i
framtiden kommer att öka till följd av statsskuldens
ökning. De kan om några år motsvara en fjärdedel
av statens utgifter. Därför är det nödvändigt att det
sanningsprogram riksdagen beslutat om fullföljs.
Den utökning som föreslås i
kompletteringspropositionen är helt nödvändig.

Besparingsåtgärder och åtstramningar är
visserligen inte populära. Det finns partier, inte
minst Socialdemokraterna, som av populistiska
skäl ofta motsätter sig och ifrågasätter de förslag
som läggs fram. Men de saknar egna konkreta
åtgärder. Dock är det nödvändigt med
besparingsförslag och budgetförstärkningar för att
få hejd på statsskulden och för att Sverige åter skall
kunna spela i ekonomins elitserie.

Räntorna, som tidigare under ett par månaders tid
varit nere på efterkrigstidens lägsta nivå, har vänt
uppåt igen. Vi smittas av ränteutvecklingen i
Europa och världen i övrigt. Osäkerhet inför
utgången av höstens val påverkar säkert också
ränteutvecklingen.

Det behövs hårda tag mot budgetunderskottet och
en bred politisk samling kring åtgärder. Det skapar
trovärdighet. Då kan också räntorna fortsätta att
sjunka.

Krisuppgörelsen hösten 1992 och
pensionsreformen som riksdagen har antagit visar
att det går att få en bred politisk uppslutning i
viktiga frågor -- förutsatt att viljan finns.

Jag vill fråga Göran Persson: Är Göran Persson
beredd att före valet medverka till samtal om
långsiktighet och stabilitet för att varaktigt få ned
räntorna?

Hittills har socialdemokraterna inte kunnat uppvisa
en trovärdig ekonomisk politik.

När kompletteringspropositionen presenterades i
slutet av april möttes den av en ordkaskad av kritik
från Göran Persson. Det var nog många med mig
som såg fram emot hans eget och
socialdemokraternas förslag. När den motionen
kom, jag tror det var den 10 maj, var den ett tunt,
motsägelsefullt och tämligen innehållslöst
dokument. Den gav lika litet svar på de problem
Sverige har som Göran Persson i sitt
inledningsanförande tidigare här i dag.

I motionen talas om nya jobb i privat sektor. Men
de konkreta åtgärderna handlar om jobb i offentlig
sektor.

I motionen talar man om småföretagens betydelse.
Men man föreslog ökade skatter som skulle
innebära att man försämrade småföretagens
villkor.

Socialdemokraterna talar ofta om att deras
regeringerfarenheter gör dem speciellt duktiga att
sköta landets finanser. ''Vi har gjort det förr'',
brukar Göran Persson säga. Men vi vet vad det där
med att ha gjort det förr innebär. Titta på 1980-
talet!

Vilka är då erfarenheterna av de senaste årens
socialdemokratiska politik?

Kjell-Olof Feldt kapitulerade och avgick -- en
reträtt till författarskapet och debattörens värld.

Allan Larsson såg en vändpunkt i syne, vände och
försvann -- en reträtt till den europeiska arenan,
bort från den svenska scenen.

Göran Perssons reträtt återstår, men i reträttens
talekonst har han få övermän. Reträttens retorik
och reträttens politik har blivit
socialdemokraternas signum.

Löften om förbättringar i arbetsrätten för
småföretag, framförda vid en socialdemokratisk
småföretagarriksdag, följdes av arbetsrättsreträtt
på kongressen i Göteborg.

Löften om besparingsprogram följdes av
besparingsreträtt, kompletterade med
skattehöjningar.

Löften om återställande av
arbetslöshetsförsäkringen följdes av procentreträtt
från 90 % till 80 %, en nivå som
socialdemokraterna tidigare så hårt protesterat
emot.

Löften om mer pengar till kommunsektorn och
protester mot tidigare indragningar har förytts i en
statsbidragsreträtt avseende kommunerna.

Hur många av kommunerna i mitt eget hemlän
kommer Göran Persson att plundra på pengar om
han -- vilket jag inte hoppas -- får chansen efter
årets val?

Så här är det, fru talman, på område efter område:
löften och reträtter. Först ett rejält
socialdemokratiskt löfte, sedan snabbt en rejäl
reträtt. Beslutade och påbörjade reformer skall
rivas upp. Är det ett seriöst regeringsalternativ -- en
diversebutik av löften, reträtter och åsikter?

Jag vill fråga Göran Persson: När skall
socialdemokraterna skaffa sig en trovärdig
ekonomisk politik?

Nu stundar en ny mandatperiod. Den kurs som har
lagts fast för den ekonomiska politiken måste
fullföljas. Jag ser ett antal huvuduppgifter för nästa
mandatperiod. De är bl.a. följande.

Fortsatt sanering av statsfinanserna för att
eliminera budgetunderskottet och hejda ökningen
av statsskulden. Det är nädvändigt för Sverige, för
svensk ekonomi och för att vi skall få en uthållig
tillväxt i ekonomin. Det är nödvändigt inte minst
för att våra barn och barnbarn skall få ett bättre
land att leva i.

Vi måste värna om välfärdspolitiken för att sjuka
och gamla skall få en bra vård och för att våra
ungdomar skall få en bra skola. För detta krävs det
en sund ekonomisk politik. Vi måste bekämpa
arbetslösheten med en ökad satsning på småföretag
och på kretsloppssamhället. Miljövänlig teknik och
kretsloppsbaserad produktion skapar framtidens
arbetsplatser. När skall Socialdemokraterna inse
det och lämna betongen? När skall de inse vikten
av kretsloppssamhället som en bas för framtidens
jobb?

Vi behöver fortsatt satsning på utbildning,
forskning och utveckling. Under den här
mandatperioden har det satsats betydande resurser
för att öka just kompetensen och resurserna till
forskning, utveckling och utbildning på såväl
gymnasienivå som på högskolenivå. Målet för nästa
mandatperiod bör vara att vi fortsätter arbetet med
de satsningar som har gjorts under den här
mandatperioden och dessutom skapar nya
universitet i olika delar av landet.

Vi måste få en tillväxt inom näringslivet. Vi måste
fortsätta att främja näringslivet. Nya
arbetstillfällen, minskad arbetslöshet, sanering av
statsfinanserna samt bibehållen och utvecklad
välfärd kan bara åstadkommas med en uthållig
ekonomisk tillväxt.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
betänkande och avslag på samtliga reservationer
och den särskilda meningsyttringen.

I den stundande valrörelsen kommer jag och
Centern att begära väljarnas bifall till vår
ekonomiska politik för arbete, regional utveckling,
grundtrygghet och kretsloppsbaserad hushållning
med resurser. Vi går till val med en politik för
långsiktighet, uthållighet och stabilitet.

(Applåder)

Anf. 16 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Fru talman! De som har lyssnat på debatterna har
hört det här anförandet förut. I Per-Ola Erikssons
valmanifest saknades svaret på den fråga som alla
politiskt intresserade ställer sig i dag, nämligen om
Centern står bakom de förslag som Anne Wibble i
dag lade fram i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Anf. 17 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Fru talman! I sitt inledningsanförande beskrev inte
Göran Persson vilken färdväg som han ville se för
nästa mandatperiod och för resten av 1990-talet.
Det är viktigt i den här debatten. Mycket av hans
anförande ägnades åt kritik av andra partier och
mindre, eller ingenting, åt att redovisa vad han själv
vill åstadkomma.

Det är litet bekymmersamt när
Socialdemokraternas ekonomiska talesman ägnar
så mycket tid åt något som kan betecknas som ett
domedagsprofetstal. Med hänsyn till de behov och
de problem som finns i svensk ekonomi borde
Göran Persson tala om de socialdemokratiska
alternativen, så att väljarna får veta i förväg vad
som gäller.

Det har många gånger varit ett motsägelsernas
dokument som har presenterats av
socialdemokrater. Jag vill ställa några
kompletterande frågor till Göran Persson: Vem
skall vi tro på från Socialdemokraterna? Är det
partisekreteraren Mona Sahlin eller är det den s.k.
ekonomiska talesmannen?

I en artikel i DN den 22 februari i år sade Mona
Sahlin att man inte skall räkna med att
Socialdemokraterna kan lova guld och gröna
skogar. Valrörelsen blir i stället en tävlan om vem
som kan spara bäst och mest, menade Mona Sahlin.
Hon sade att det värsta som kan hända under 90-
talet är regeringar som vinner val på att riva upp
beslut som andra regeringar har fattat.

Delar Göran Persson sin partisekreterares
uppfattning? Mycket i Göran Perssons motion går i
motsatt riktning. Vem skall vi tro på -- Göran
Persson eller Mona Sahlin?

Anf. 18 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Fru talman! Beträffande detta om att Mona Sahlin
och jag talar om samma saker. Det finns sådant som
Per-Ola Eriksson har medverkat till och som vi
definitivt skall ändra på. Men det finns också sådant
som vi säkert kan samarbeta kring. Det är dock en
rättvis fördelning och en satsning på arbete åt alla
som gäller. Detta är grunden.

Jag ställde en fråga. Per-Ola Eriksson har ju själv
som finansutskottets ordförande en central roll i
svensk ekonomisk politik. Det vore värdefullt att få
veta vad som gäller. Höjd pensionsålder, höjda
egenavgifter i pensionssystemet utöver
pensionskompromissen, försämrad förtidspension,
sämre vård i landstingens och kommunernas
verksamhet -- är det regeringsprogrammet? En
enkel och mycket rak fråga här: Står Centern
bakom detta? Jag undrar om det går att få ett ja
eller nej som svar på den frågan.

Vid uteblivet svar, Per-Ola Eriksson, skall ni veta
att snöbollen börjar rulla för den finansminister
som sitter längst fram i raden. Det här presenteras
ju som regeringsalternativet. Står Centern bakom
planen -- ja eller nej?

Anf. 19 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Fru talman! Jag svarar mycket gärna på Göran
Perssons fråga. Vad finansministern har redovisat
är, som hon säger, hennes besked till väljarna.

Varje parti har ett ansvar när det gäller att redovisa
vad partiet vill gå till val på. Mycket av det som står
i finansministerns artikel stämmer väl överens med
de förslag som finns i regeringens s.k.
saneringsprogram. Men på en punkt, och det vill
jag gärna säga, instämmer jag inte i
finansministerns förslag. Det gäller då antydan om
höjd pensionsålder. Riksdagen har nyligen fattat
beslut om oförändrad pensionsålder. Jag tror att
det är viktigt att vi håller fast vid träffad
uppgörelse.

Jag vill knyta an till Göran Perssons anförande
tidigare här. Han talar om att näringslivet skulle
växa. Varför skall man då beskatta produktionen?
Han talar om stabilitet och fasta spelregler. Varför
vill då Göran Persson riva upp de reformer som vi
har åstadkommit för att skapa stabilitet och
långsiktighet? Detta är att möta framtiden med
dåtidens politik.

Göran Perssons talade avslutningsvis när det gäller
sjupunktsprogrammet om att ekonomi och ekologi
skulle höra samman. Skall jag tolka det så, Göran
Persson, att man är på väg att ompröva många av
de betongprojekt som Socialdemokraterna
medverkade till under förra mandatperioden?
Exempelvis gäller det broar till våra grannländer.

Det måste väl finnas en mening i det som sägs.
Göran Persson måste ha en avsikt här. Det kan inte
vara så att talet om att vi måste förena ekonomi och
ekologi bara är några vackra ord i en riksdagsdebatt
i slutet av en mandatperiod. Om Göran Persson
inte kan konkretisera vad han menar tar vi inte
särskilt allvarligt på orden i hans anförande.

Nu har vi kommit till slutet av denna mandatperiod.
Kanske är det den sista debatten med Göran
Persson under denna mandatperiod. Jag vill därför
tillägna Göran Persson en liten dikt, samtidigt som
en skön sommar tillönskas. Min minidikt lyder:

Göran Persson är bra på retorik, men saknar
ekonomisk politik.

Anf. 20 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Enligt min uppfattning är det
egentligen bara den som svarar på frågor som borde
ha rätt att ställa frågor. Det tycker jag att t.ex.
Göran Persson skulle tänka på. Han anser sig
tydligen ha frågeformuleringsmonopol här.

Anf. 21 TALMANNEN:

Nu gäller det Per-Ola Erikssons anförande.

Anf. 22 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Det är precis vad det gör. Jag riktar en
fråga -- eftersom jag tycker att jag har rätt att ställa
frågor -- till Per-Ola Eriksson. 1993/94 hade vi -- vi
kan nästan överblicka resultatet nu -- ett
budgetunderskott på 197,5 miljarder kronor och ett
upplåningsbehov på 239,6 miljarder kronor.
Prognosen för 1994/95, som till stor del kanske är
en glädjekalkyl -- det vet vi ju ännu inte -- pekar
fortfarande på 150,7 miljarder kronor i
budgetunderskott och på ett upplåningsbehov på
195,7 miljarder kronor.

Jag gjorde tidigare en prognos här i kammaren och
jag vill upprepa vad jag sade. Vid det aktuella
tillfället var prognosen att vi gick back med 172
miljarder kronor. Det motsvarade totalkostnaden i
Sverige för följande poster: barnbidrag,
bostadsbidrag, kommunal barnomsorg,
föräldraförsäkring, arbetsskadeförsäkring och
statens andel av sjukförsäkringen. Vidare gällde
det alla kostnader för polisen, domstolarna,
universiteten, högskolorna och nästan hela
försvaret. Lägger man ihop alla dessa kostnader
kommer man upp till 172 miljarder kronor --
någonstans där pendlar vi nu.

Min fråga till Per-Ola Eriksson -- ordföranden i
finansutskottet, och där får han för min del gärna
sitta kvar om han svarar rätt på min fråga -- är:
Kommer Per-Ola Eriksson och Centerpartiet att
insistera på att dessa synnerligen besvärande fakta
allvarligt beaktas och åtgärdas i nästa regeringsfas,
om ni kommer dithän? Kommer ni alltså på ett helt
annat sätt än som nu är fallet att inse det djupa
allvaret här -- det handlar ju om katastrofsiffror -- i
stället för att bita litet grand i kanten och besluta
om något som skall äga rum 1999, 2010 eller vad det
nu kan vara fråga om?

Anf. 23 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Fru talman! Jag har tidigare i dag gett uttryck för att
vi ser mycket allvarligt dels på budgetunderskottet,
dels på statsskuldens utveckling. Den som inte tar
allvarligt på dessa båda saker har inte insett att vi
behöver en politik som radikalt avviker från den
som gällde på 1980-talet.

Det är viktigt att de förslag som vi under den här
mandatperioden har medverkat till och det som
ligger i saneringsprogrammet får fullföljas och
fortsätta att gälla såväl under nästa mandatperiod
som under resten av det här seklet.

Det är helt nödvändigt att så sker, för annars
kommer vi bara att skjuta problemen framför oss.
När budgetar skall läggas fram gäller det att vrida
och vända på stenarna, att ompröva och pröva samt
att omprioritera. Självklart är inget anslag -- kanske
med några få undantag -- heligt i en budget som
måste saneras för att ekonomin skall gå ihop.

Det som finns i saneringsprogrammet och de
preciseringar som är gjorda i årets
kompletteringsproposition bildar en bra grund,
tycker jag, när det gäller att lägga fast en bra politik
för resten av detta sekel -- förutsatt att de partier
som nu bildar regering kan få fortsätta, och det tror
jag, Ian Wachtmeister, att de får. Ian Wachtmeister
kan medverka till det genom att rösta rätt i årets
val. Av allt att döma röstar Ian Wachtmeister
kanske inte på det parti som han en gång startade,
men i så fall finns det ju andra partier att välja
bland.

Till sist: Ian Wachtmeister sade i sitt
inledningsanförande att finansutskottet är slut. I
motsats till vad som gäller Ian Wachtmeisters
politiska karriär -- vilken är slut, som han själv har
sagt -- kan jag dementera att finansutskottet är slut.
Det är möjligen slut på sammanträden för i år. Men
finansutskottet består och kommer i framtiden att
få förstärkta befogenheter, precis på det sätt som
Ian Wachtmeister och många andra har efterlyst.

Anf. 24 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Som någon viskade till mig: Inte bara
finansutskottet består utan även jag själv.
Observera då att om jag är politiskt slut är det i
bemärkelsen partipolitiskt slut. Jag kommer att
hålla tummen på ögat på er alla.

I sakfrågan skulle jag vilja säga att de åtgärdsplaner
som regeringen har framställt, och som Ny
demokrati har stött, inte räcker någonstans.
Nathalieplanen räcker inte ens halvvägs. Det är det
som är den bistra sanningen. Det krävs mycket
tuffare tag än detta.

Jag vill upprepa att alternativet till det jag sade
förut, när jag talade om alla de poster som vi inte
har råd med, är skattehöjningar. Det finns de vars
namn man inte får nämna när man tar replik på herr
Eriksson som kör den vägen. Låt mig då upplysa
om att om man med det alternativet skall få ihop
172 miljarder får man höja momsen till 62 % eller
höja arbetsgivaravgiften till 77 %. Det var väl något
att bita i?

För övrigt ber jag att få tacka herr ordföranden för
de vänliga orden, de som han sade och de som han
tänkte.

Anf. 25 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Fru talman! Det behövs besparingar. Det har vi
signalerat, och vi har även pekat ut områden. Det
är bara att läsa saneringsprogrammet. Jag vet att
Ian Wachtmeister är väl insatt i dess innehåll,
eftersom han har röstat aktivt för de olika
förslagen.

Men det är också viktigt att de besparingar vi gör
på annat sätt i transfereringssystem sker med
fördelningspolitiska förtecken. Det vill jag betona.
Vi kan inte från Centerns sida acceptera
besparingar som innebär orättvisor eller leder till
sneda fördelningspolitiska effekter. Om något parti
kommer att lägga fram sådana förslag under nästa
mandatperiod kommer vi från Centerns sida
självklart att reagera.

Till sist, fru talman, vill jag till Ian Wachtmeister,
som nu lämnar riksdagen, säga ett varmt tack för
samarbetet i finansutskottet och för stimulerande
debatter, ibland fräna. Men bakom denna fränhet,
karskhet och ibland aggressiva framtoning vet jag
att det hos Ian Wachtmeister finns ett varmt hjärta.
Tack för det.

Anf. 26 LARS TOBISSON (m):

Fru talman! I riksdagens ekonomiska slutdebatt för
tre år sedan talade dåvarande finansministern
Allan Larsson om vändpunkten som vore den
redan passerad, och han anklagade mig för
svartmålning. Men utvecklingen har gett oss
moderater rätt i att vi då var på väg in i en svår
ekonomisk kris, en hemmagjord strukturkris, som
vuxit fram i spåren av ''den tredje vägens politik''.
Den samlade produktionen stagnerade och började
minska. Ändå fortsatte konsumtionen att stiga.
Trots ambitiösa mål för att begränsa den offentliga
sektorns volymexpansion låg ökningstakten
ständigt över 2 % om året. Även den privata
konsumtionen växte till priset av att
hushållssparandet blev kraftigt negativt. När den
totala konsumtionen alltmer översteg
produktionen, kunde resultatet inte bli annat än
växande underskott i handels- och bytesbalanserna.
Härtill kom att investeringskapitalet sökte sig ut till
andra länder, medan flödet i motsatt riktning, alltså
hem till Sverige, var praktiskt taget obefintligt.

Skattetrycket steg från ca 50 % 1982 till nära 57 %
1991 och var därmed, med klar marginal, värst i
världen. Den årliga inflationstakten var hög -- långt
högre än i konkurrentländerna. Räntenivån höjdes
successivt. När samtidigt arbetsproduktiviteten
utvecklades svagt, försämrades Sveriges
kostnadsläge och därmed konkurrenskraft mycket
snabbt.

Vid tiden för förra valet gav strukturkrisen allt
tydligare utslag i främst tre avseenden. Under året
fram till valet växte den öppna arbetslösheten med
100 000 personer, och den snabba ökningen av
antalet varsel visade att Allan Larssons
företrädare, Kjell-Olof Feldt, skulle få rätt i sin
spådom om ''arbetslöshetens stålbad''. Statens
budget uppvisade ett snabbt växande underskott.
Och fallissemang i finans- och fastighetsbolag
förebådade en fullfjädrad finanskris, som skulle
sätta väletablerade banker och försäkringsbolag i
gungning.

När sedan de borgerliga partierna tog över
regeringsmakten, övertog vi också en ekonomi i
snabb utförsåkning. Våra viktigaste mål var att föra
in Sverige som medlem i den europeiska
gemenskapen, att återupprätta vårt land som
tillväxt- och företagarnation och att stärka
valfriheten i välfärdspolitiken. Vi förutsåg att den
nödvändiga förnyelsen av Sverige och svensk
politik skulle ta i anspråk mer än en
mandatperiod -- ja, kanske hela 90-talet. Uppgiften
blev inte lättare av att till den strukturkris som 80-
talets ekonomiska politik framkallat här i Sverige
lades en internationell konjunkturnedgång. Men vi
kan nu efter snart tre år summera en rad positiva
resultat av våra ansträngningar.

På samma sätt som alla kurvor pekade fel för tre år
sedan, pekar de nu rätt. Senast har det bekräftats i
Konjunkturinstitutets majrapport och i
Industriförbundets planenkät. Ekonomin växer
igen, industriproduktionen ökar snabbt och en
stigande orderingång ger industrin anledning att
skynda på sina investeringar.

Att kostnadsläget är gott är inte bara ett resultat av
den svagare kronan. Skattebelastningen har
minskat, t.ex. genom sänkta löneskatter.
Produktiviteten ökar dessutom snabbt i både
enskild och offentlig sektor, bl.a. till följd av den
lägre frånvaro som reformerade socialförsäkringar
fört med sig.

Skattetrycket har sänkts till under 50 procent igen.
Inflationen är rekordlåg. Det betyder att
medborgarna även med låga lönehöjningar får ökat
utrymme för privat konsumtion utan att det
normaliserade hushållssparandet behöver minska.

Sveriges förbättrade konkurrenskraft lägger
grunden för en exportökning, som i sin tur medför
växande överskott i handelsbalansen. Även
bytesbalansen uppvisar numera stigande överskott,
och därmed är alltså balansen i det totala sparandet
återupprättad.

Det underlättar den nödvändiga offentliga
upplåning som det stora budgetunderskottet
framtvingar. Men även det offentliga lånebehovet
utvecklas nu åt rätt håll, och det i snabbare takt än
vad som förutsetts. Finanskrisen är dessutom på
god väg att lösas.

Sedan någon tid förbättras också läget på
arbetsmarknaden. Det förekommer färre varsel
och konkurser, fler lediga platser och nystartade
företag. April 1994 var den första månad då den
öppna arbetslösheten var lägre än samma månad
ett år tidigare.

Fru talman! Strukturkrisen i den svenska ekonomin
är ändå så djupgående att stora problem kvarstår
att hantera. Framför allt handlar det om
arbetslösheten och det offentliga
upplåningsbehovet. Känsliga mätare på
balansrubbningen är kronkursen och räntan.
Under våren har tvärtemot alla förutsägelser och
förhoppningar den förutsedda kronförstärkningen i
stort sett uteblivit, samtidigt som den långa räntan
höjts kraftigt, med nära 3 procentenheter. Delvis är
det en återspegling av allmän oro på de
internationella kapital- och valutamarknaderna,
men genomslaget har varit relativt sett större i
Sverige. Det kan inte tolkas som annat än misstro
mot det politiska systemets förmåga att lotsa
Sverige ut ur den ekonomiska krisen. Det drabbar
oss alla som sysslar med politik. Men det är säkert
ingen tillfällighet att ränterycken uppåt blivit
särskilt markerade efter det att flera
opinionsmätningar skapat farhågor för en
socialistisk seger i höstens val, samtidigt som det
fortfarande föreligger övervikt för nejsidan i den
därpå följande folkomröstningen om EU.

Bland borgerliga sympatisörer finns det en klar
majoritet som säger ja till Europa. Men på
politikens vänstersida dominerar nejsägarna. Mot
den bakgrunden är det olyckligt att
socialdemokraterna uppträder tvehågset och utan
engagemang i frågan. Jag förstår inte hur ni
socialdemokrater kan göra anspråk på att bilda
regering, när ni inte har någon bestämd uppfattning
om hur Europasamarbetet skall se ut och är
beredda att driva den.

På samma sätt är det egentligen på den ekonomiska
politikens område. Vad ni har presenterat är ett
ihåligt budgetalternativ, som för nästa budgetår
innebär en saldoförsämring med över 10 miljarder
kronor trots skattehöjningar på över 11 miljarder.
Lägger man till det effekter utanför budgeten, som
ökar lånebehovet och driver upp kommunernas
utgifter, blir försämringen av de offentliga
finanserna totalt 15 miljarder.

Men den största bristen är naturligtvis att ni saknar
ett ekonomiskt saneringsprogram som sträcker sig
bortom det närmaste budgetåret. Vi fick inte heller
nu veta någonting i Göran Perssons anförande. Det
enda ni kunnat komma på är skatteskärpningar.
Det rör sig om höjningar på minst 80 miljarder
kronor, motsvarande 1 000 kr i månaden för ett
vanligt hushåll. Tyngst väger att sjukförsäkringen
skall finansieras helt med egenavgift, medan
arbetsgivaravgiften för detta ändamål får vara kvar
och omvandlas till ren skatt. Principen om högst
50 % marginalskatt överges genom förordet för en
extra värnskatt på 5 procentenheter för
inkomsttagare med högre inkomst. Runt om i
landet föreslås kraftiga
kommunalskatteskärpningar, som kommer att bli
ännu större med den omfördelning av skattekraft
som Göran Persson aviserade häromdagen. Därtill
utlovas återställare på kapitalbeskattningens och
socialförsäkringarnas områden, där
socialdemokraterna alltså vill riva upp de
förändringar som den borgerliga regeringen
genomfört i syfte att höja produktivitet och
tillväxttakt. Socialdemokraterna vill t.o.m. inleda
nya socialiseringsexperiment genom att vidga AP-
fondens rätt att köpa aktier.

Jag måste få fråga Göran Persson: Hur kan ni tro
att samma politik som förde oss in i krisen skall
kunna föra oss ur den? Hur kan ni tro att man kan
få fler jobb genom att höja skatten på företag?

Herr talman! Svårigheten för det stora
oppositionspartiet, som utger sig för att vara
regeringsalternativ, är att budgetunderskott och
arbetslöshet inte låter sig hanteras på traditionellt
socialdemokratiskt sätt -- genom att subventionera
bostadsbyggande och låta den offentliga sektorn
växa. Det är inte längre möjligt att med bidrag
driva fram en överkonsumtion av boende. Det
stora budgetunderskottet är i sig ett hinder mot
detta, liksom mot inrättande av nya jobb i den
offentliga sektorn. Och den snabbt växande
statsskulden utesluter möjligheten av snabba klipp
i stabiliseringspolitiken, t.ex. genom
efterfrågestimulans. Det finns helt enkelt ingen
genväg till den enda vägen, som går över
strukturella reformer med syfte att göra det
lönsamt att starta företag som kan ge nya jobb.
Även om det inte är någon snabbkur, kan ändå med
en sådan politik arbetslösheten minskas och det
offentliga lånebehovet reduceras på ett sätt som blir
varaktigt.

Det betyder att regeringens saneringsprogram
måste fullföljas. Det är bra att vi i finansutskottet
fått stöd för att det skall både påskyndas och
förstärkas i sin bortre ända. Det strukturella
underskottet i den offentliga ekonomin kan dock
inte elimineras genom att skattetrycket åter ökar.
Den vägen har redan prövats och visat sig
oframkomlig. Inte nog med det -- metoden
motverkar det uppställda målet genom att negativt
påverka konkurrenskraft och tillväxt. Därmed
återstår endast att ytterligare minska de offentliga
utgifterna.

Den nödvändiga utgiftsminskningen kan uppnås på
många olika sätt. Offentlig verksamhet kan
överföras i privat regi eller åtminstone avregleras
och konkurrensutsättas, vilket leder till högre
kostnadseffektivitet. Men eftersom långt över
hälften av statens utgifter avser
bidragsöverföringar -- till kommuner och företag,
medborgare och utlandet -- måste
ansträngningarna att nedbringa det offentliga
upplåningsbehovet i hög grad syfta till besparingar
i de stora bidragssystemen.

Välfärdssamhället råkar inte i fara för att
välfärdsstaten bantas. Det är ingen tillfällighet att
de länder som ligger i topp i den internationella
välfärdsligan -- USA, Schweiz, Kanada, Japan --
har låga offentliga utgiftsandelar och skattekvoter.
Det är heller ingen tillfällighet att länder som ligger
högt i dessa båda avseenden -- utöver Sverige t.ex.
Nederländerna -- under de senaste 20 åren har fallit
brant i relativt välstånd.

Inriktningen på det sociala reformarbetet bör vara
att det offentliga garanterar en grundläggande
trygghet, medan medborgarna i större utsträckning
själva säkrar sig mot inkomstbortfall genom enskilt
sparande och personligt ägda försäkringar.
Möjligheterna att komplettera sin pension har
redan vidgats genom förbättrade villkor för
livförsäkringar och annat långsiktigt
trygghetssparande. Ett ökat hushållssparande kan
ju inte gärna minska välfärden tvärtom ger det,
förutom ökad självständighet för individen,
resurser för utbyggnad av näringslivet och därav
följande välståndshöjande tillväxt.

Det hårda svenska skattetrycket är en
grundläggande orsak till dagens ekonomiska
problem. Det bör därför successivt minskas ned
mot genomsnittlig europeisk nivå. Därigenom
kommer medborgarnas frihet att kunna öka,
samtidigt som de skadliga skattekilarna minskar
och tillväxtkraften i ekonomin förbättras.

Men den på kort sikt allra viktigaste uppgiften för
regeringen efter valet i höst är att få in Sverige i det
europeiska samarbetet. Vi moderater ser det som
en grundläggande förutsättning för att kunna
hantera miljöfrågorna och brottsbekämpningen --
det finns många andra exempel -- och framför allt
för att bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av
världen. Vi ser svenskt medlemskap i EU som en
absolut nödvändighet för att det skall kunna bli
flera företag och nya jobb i Sverige.

Herr talman! Socialdemokraterna saknar inte bara
program utan också bestämd inriktning när det
gäller Sveriges förhållande till Europa och den
ekonomiska politiken bortsett då naturligtvis från
utfästelsen att höja skatterna. Särskilt i den
situation Sverige befinner sig innebär det att de inte
erbjuder ett regeringsdugligt alternativ. Risken för
en socialdemokratisk valseger -- och för ett nej till
EU i folkomröstningen -- är de största hoten mot
den återupptagna utvecklingen mot ökad tillväxt
och välfärd i vårt land.

Den borgerliga regeringen och de fyra
regeringspartierna här i riksdagen har däremot
visat att vi även under besvärliga yttre
omständigheter har kunnat fatta beslut, som börjat
föra Sverige ut ur krisen. Det betänkande från
finansutskottet som vi nu diskuterar är ett viktigt
led i detta arbete. Jag vill understryka att det på alla
punkter innebär ett stöd till regeringens
kompletteringsproposition med dess många förslag
på olika områden, och jag instämmer i
utskottsordförandens yrkande om bifall till
utskottets emställan i dess helhet.

Anf. 27 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! För formens skull yrkar jag bifall till
samtliga socialdemokratiska reservationer som är
fogade till betänkandet.

Också Lars Tobisson är lätt att förutse. Inlägget om
EU-frågan har vi hört förut här i kammaren. Men
det har hänt någonting sedan dess som har gett en
ny kvalitet åt den debatten.

Vi socialdemokrater som är för ett svenskt
medlemskap för vår argumentation lugnt och
sakligt med stor respekt för de många svenskar som
är djupt skeptiska och motståndare. Det är
nödvändigt i en demokrati. Det sade jag förra
gången till Lars Tobisson i debatten.

Dessemellan har inträffat att en ledande moderat
som har haft annan uppfattning än den partilinje
som tydligen har spikats fast inför en
folkomröstning mer eller mindre har uteslutits ur
partiet. Den som tror att man vinner ett folkflertal
i en folkomröstning med den typen av metoder ber
om ett nej i Eu-omröstningen.

Mitt råd förra gången till Tobisson var, och står
kvar: Håll sig borta så mycket som möjligt ifrån det
offentliga samtalet. Tobisson är inte någon tillgång
för ja-sidan, dock för nej-sidan. Nog om detta.

Lars Tobisson underlät också att kommentera
dagens stora händelse, finansministerns plan. Den
bygger i icke oväsentlig del på skattehöjningar --
moms på tidningar, miljöskatter, förmodat dyrare
bensin, höjd fastighetsskatt och höjda egenavgifter.
Min fråga till Lars Tobisson kan besvaras med ett ja
eller nej. Står moderaterna bakom denna plan?

Anf. 28 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det är mycket lätt att besvara den
frågan.

Den plan som regeringen har lagt fram och som
riksdagen har antagit innehåller till angivna delar
utgiftsminskningar och höjningar av olika skatter.
Hittills kan vi konstatera att mera av
skattehöjningar än utgiftsminskningar har
genomförts proportionellt sett. Men skissen som
har lämnats ligger i linje med vad vi strävar efter
och med vad som kommer att bli nödvändigt att
genomföra.

Göran Persson sade att jag var lätt att förutsäga.
Jag vill påstå att Göran Persson är ännu lättare att
förutsäga. Man kan nämligen utan vidare förutsäga
att han inte svarar på några frågor utan bara pratar
om annat. Och det han säger handlar inte heller om
framtiden utan är mest en strävan att svartmåla och
så split.

Jag har ställt ett antal frågor till Göran Persson och
vill gärna återvända till dem.

Ni berömmer er av att vi vet hur ni skall råda bot
på arbetslösheten och talar i allmänna ordalag om
att ni skall skaffa nya jobb. Jag tror också att Göran
Persson sade att de nya jobben måste skapas i
näringslivet. Jag ställde då en fråga som jag inte fick
svar på: Hur och varför tror ni socialdemokrater att
man genom att höja skatten på företagen kan få
flera jobb?

När man skall försöka minska förbrukningen av
tobak eller kanske bensin kan man höja skatten. Ni
höjer skatten på företagen. Hur tror ni att det
någonsin skall kunna leda till nya jobb? Och hur
tror ni att den politik som ni vill återgå till och som
en gång förde oss in i krisen skall kunna föra oss ur
den?

Jag nöjer mig med att ställa dessa frågor en gång
till, så att Göran Persson inte bara smiter undan
utan att svara på dem.

Anf. 29 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Frågan om företagsskatten är lätt att
svara på, och jag har gjort det åtskilliga gånger
förut.

Vårt förslag innebär -- till skillnad från
regeringens -- en lägre beskattning av företagen.
När regeringen genomförde sin omläggning av
kapitalskatten använde man just metoden att höja
den effektiva beskattningen på bolagen för att
finansiera sänkningen av kapitalskatten. På så sätt
har man ökat beskattningen av bolag och sänkt den
för kapital. Vi tycker att det är en dålig politik och
vill vända den utvecklingen. På den punkten vet
nog Tobisson var vi står.

Det intressanta är att Tobisson alldeles nyss
bekräftade att moderaterna tydligen tänker sig att
höja egenavgifterna i dagens pensionssystem
utöver vad som anges i
pensionsöverenskommelsen. Det är intressant.
Man har också från moderaternas sida i dag
bekräftat att vi skall ha moms på dagstidningar. Det
är också intressant.

Dessutom har moderaterna bekräftat att
miljöskatten skall höjas, och det är rimligen inte de
miljöskatter som riksdagen redan har fattat beslut
om och som innebar en indexering av punktskatten.
Om det skall vara någon mening med vad
finansministern ägnar sig åt bör detta rimligen
innebära nya miljöskatter och, som Expressen
förmodade, dyrare bensin. Detta har alltså
moderaterna i dag sagt ja till, om jag skall tolka
Lars Tobissons svar alldeles nyss. Det är i så fall en
sensation.

Men icke desto mindre är det bra att få registrerat
till kammarens protokoll att moderaterna tänker
sig att höja dessa skatter.

Anf. 30 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Att ni skulle vilja ha lägre skatter för
företagen är en bluff. Genomgående i era förslag,
Göran Persson, är ju att ni skall höja skatten på
företagande och på sparande.

Jag skulle trötta kammaren och dessutom förbruka
onödigt mycket av min repliktid om jag skulle ange
alla de krav som ni ställer på en återgång till de
tidigare höga skatterna på detta område. Därför
avstår jag från att göra det.

Men med anledning av de insinuationer som Göran
Persson kom med vill jag säga att det självfallet är
viktigt att fortsätta att sänka skattetrycket. I och
med det arbete som den borgerliga regeringen har
lagt ned har vi nu i stort sett färdigstrukturerat
detta. Vad som behöver göras är att få ned de breda
skatter som vi har, t.ex. moms. Det gäller också
kommunalskatten.

Göran Persson har nu gett sig till att säga att man,
utöver de skattehöjningar som föreslås av
socialdemokratiska kommunalpolitiker runt om i
landet, skall genomföra en gigantisk omfördelning
av skattekraft. En sådan omfördelning kan inte
verka på annat sätt än att man i de kommuner där
man låter låginkomsttagare vara med och betala till
kommunalskatt för höginkomsttagare i
högskattekommuner måste höja skatten, utan att
det leder till att socialdemokratiskt ledda
högskattekommuner därför sänker skatten.

Med det systemet får vi en generell höjning av
kommunalskatterna i landet, vilket innebär
ytterligare ett grundskott mot principen att hålla
30 % inkomstskatt för de flesta inkomsttagare och
högst 50 % i marginalskatt över huvud taget. Sedan
har ni dessutom lagt på en extra skatt i form av
värnskatt.

Det är löjligt att försöka blanda bort korten på det
sätt som Göran Persson gjorde i sitt anförande och
försöka göra oss moderater till skattehöjare. Jag
har redan sagt detta en gång: Sedan 1991 har
skattetrycket sänkts från 57 till under 50 %, och alla
skatter får till slut betalas av hushållen. I kronor har
skatterna sänkts med 17 miljarder; det är ungefär
4 000 per hushåll.

Dessutom har de direkta höjningar för
skattebetalarna som har förekommit drivits igenom
av andra partier. Det var ni socialdemokrater som
i krisuppgörelsen begärde att den redan beslutade
sänkningen av momsen skulle inställas. Det var ni
som tog initiativet till försämringen av
grundavdrag. Det kan leda till vissa höjningar av
skattebelastningen i dessa avseenden. Men totalt
sett har den alltså sjunkit.

Jag återkommer till min fråga till Göran Persson.
Jag vet att han inte kan svara på den nu, men det
finns möjlighet till inlägg senare i debatten. Hur
tror ni att man genom att höja skatten på företag
skall kunna få flera jobb?

Anf. 31 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Lars Tobisson talade om att tilltron
till det politiska systemet är viktig också för
ekonomin.

Jag lyssnade på hans partikamrat Björn von der
Esch på Nej till EU:s kongress i Lund. Han sade att
det svenska parlamentariska systemet i dag
genomlever en kris med tanke på att mer än halva
svenska folket säger nej till svenskt medlemskap i
den europeiska unionen, samtidigt som det här i
riksdagen kanske bara finns 5 % EU-motståndare.

Jag vill ställa en fråga till Lars Tobisson om
skattetrycket. Jag kan börja med att konstatera att
ni ju vill ha företagsskatterna på en nivå kring
28 %, medan EU-genomsnittet ligger strax under
40 %. Jag skulle gärna vilja höra Lars Tobissons
förklaring och kommentar till varför vi i Sverige
måste ha 12 % lägre företagsskatter jämfört med
EU.

Men ännu hellre skulle jag vilja höra Lars
Tobissons kommentar till marginalskatterna. De
gamla slagorden löd ju ''Hälften kvar!'' och ''Högst
50 % marginalskatt!''. Men med de nya förslag till
höjningar av egenavgifter i samband med
pensionsöverenskommelsen kommer ju
marginalskatten att hamna en bra bit över 60 % i
inkomstlägen mellan brytpunkten och upp till taket
i ATP-systemet. Däremot sjunker marginalskatten
för de ännu högre inkomsterna.

Det är ett fullständigt perverst skattesysten, där
alltså marginalskatterna för medelinkomsttagare är
högre än för höginkomsttagare!

För det första vill jag höra Lars Tobisson bekräfta
att detta är innebörden i förslagen. För det andra
vill jag veta vad Lars Tobisson tänker göra åt denna
mycket allvarliga situation.

Anf. 32 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det är riktigt att det finns en stor
skillnad mellan å ena sidan opinionen här i
kammaren och å andra sidan opinionen ute bland
folket vad gäller medlemskap i EU. Därför tycker
jag att vi som sysslar med politik och kan inse
betydelsen för Sverige av att ingå i det europeiska
samarbetet skall gå ut och driva kampanj för detta.

Jag har också tidigare sagt att jag beklagar att de
företrädare för vänstersidan som bekänner sig till
tanken på ett medlemskap i EU inte visar
engagemang och driver saken utan i stället ligger
lågt. När man dessutom anklagar oss för att vi
verkligen tar oss an detta blir det nästan för mycket.

Jag begär nu inte att Johan Lönnroth skall driva
denna sak -- han tillhör den minoritet som inte har
förstått hur det här hänger ihop -- men jag vill
förklara att det som han redovisar för mig är ett
tecken på att det måste drivas en hård kampanj i
EU-frågan.

Johan Lönnroth anklagar oss även bl.a. för att höja
skatterna. Vad först gäller företagsbeskattningen
skall vi inte sörja över att just bolagsbeskattningen
är lägre i Sverige än på andra håll. Det är ett sätt
inte bara att få svenska företag att investera och
skapa jobb här i Sverige utan också att få utländska
företag att välja att lägga sina investeringar här. Det
är på den vägen som vi kan få de jobb i näringslivet
som Göran Persson sade sig vilja arbeta för. Detta
kommer att fungera den dag när vi har undanröjt
hotet om en socialistisk valseger i höst och när det
via ett positivt resultat i folkomröstningen står klart
att Sverige verkligen blir medlem i EU.

Det bedrivs här vidare något slags mytbildning om
att de förändringar som vi gör, när vi närmar
avgifter och förmåner i socialförsäkringssystemen
till varandra och omvandlar tidigare osynliga
löneskatter till fullt synliga förmånsbestämda
avgifter för finansiering av förmåner, skulle
innebära en höjning av skatteuttaget eller av
marginalskatterna.

Det som vi nu skall inrikta oss på att åstadkomma
är att sänka skattekilarna. Det är vad som återstår
sedan vi har strukturerat om skattesystemet. Den
förändring som bl.a. pensionsreformen innebär är
att vi minskar skattekilarna och får ett närmare
samband mellan avgifter och förmåner. Det ser jag
som en stor fördel, och det kommer vi att förklara
mot de försök att sprida missuppfattningar som
görs från vänsterhåll.

Anf. 33 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Lars Tobisson säger att vi som sysslar
med politik skall driva kampanj. Han anklagar
också oss vänsterpartister, om jag fattade honom
rätt, för att vi lägger locket på för de enstaka
anhängare av svenskt EU-medlemskap som vi har i
Vänsterpartiet.

Jag skall först tala om att det finns en ganska viktig
skillnad mellan Vänsterpartiet och Moderata
samlingspartiet, nämligen att Vänsterpartiet är ett
pluralistiskt parti. Vi inte bara tillåter våra
medlemmar att tala för ett medlemskap, utan vi
kommer faktiskt också att ha en anhängare av EU-
medlemskap överst på en av våra listor. Ett
motsvarande agerande är däremot uppenbarligen
förbjudet i Moderata samlingspartiet, trots att ni
hela tiden hävdar att detta är något som skall stå vid
sidan om den rena partipolitiken.

Däremot är det riktigt att vi i Vänsterpartiet med en
mycket stor och massiv majoritet kommer att driva
kampanj mot medlemskap i unionen.

Vad gäller frågan om en mytbildning om skatterna
vill jag säga att det inte är mera myt i detta än att
Lars Tobissons partikamrat Bo Lundgren
häromdagen tvangs slå till full reträtt inför den
kritik som bl.a. Lars Bäckström, min partikamrat i
skatteutskottet, har riktat just mot de skattekilar
som blir konsekvensen också för låginkomsttagare
med de nya egenavgifterna.

Vad gäller försöket att blanda bort korten genom
att kalla EG-avgifterna för något annat än en skatt,
vilket de faktiskt är, vill jag bara hänvisa till Kjell-
Olof Feldts bok, som jag nu återigen tvingas vifta
med. Också Lars Tobisson har tydligen läst den.
Men har Lars Tobisson läst avsnittet om
egenavgifter i Kjell-Olof Feldts bok, och har han
tagit minsta intryck av det? Ni måste slå till reträtt,
Lars Tobisson! Det system med egenavgifter som ni
håller på att införa är orimligt.

Anf. 34 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Föreställningen att Sveriges
förhållande till EU kan stå vid sidan av
partipolitiken begriper jag inte. Självklart är ett av
de viktigaste politiska krav som kan framföras att
man tar ställning till det europeiska samarbetet. I
det moderata partiprogrammet har det varit
angivet sedan början av 60-talet att vi strävar efter
medlemskap i det samarbete som växer fram i
Europa. Detta är naturligtvis vägledande för våra
företrädare ute i landet när de funderar över vilka
de skall nominera på olika listor.

Det är ingalunda förbjudet att vara medlem i
Moderata samlingspartiet och samtidigt ha en
annan uppfattning i denna fråga. Det förekommer
som bekant att moderater har olika uppfattningar i
skilda frågor. Men man kan också förstå att de som
skall nominera till ett riksdagsval där Europafrågan
står i centrum kanske inte i första hand tänker sig
att ute på valmötena ha någon som talar emot
partiets politik på den här punkten.

Jag skall göra det erkännandet att det är trevligt att
tala med Johan Lönnroth. Vi kan ta upp saker,
besvara frågor och ge frågor tillbaka. Det är svårare
med andra deltagare i dessa meningsskiften. Men
jag hör inte att Johan Lönnroth ger några argument
för att det när en tidigare löneskatt som inte har
varit relaterad till förmåner omvandlas till en
egenavgift, vars storlek är bestämd i förhållande till
den utgående förmånen, plötsligt skulle bli en
skattehöjning. Det går inte att förklara detta. Det
skapas inte någon skattekil om förmånerna i ett
försäkringssystem relateras till den avgift som man
har betalat in.

Det som ni håller på med är en mytbildning. Ni tar
chansen att spela på den synvilla som uppstår
genom att egenavgiften förekommer på den egna
skattsedeln medan löneskatten tas ut tidigare och
därför är dold. Glöm inte att det hela bygger på och
kommer att fungera så, att när man lyfter bort
löneskatten från arbetsgivaren och förutsätter att
individen skall betala för sin egen försäkring,
kommer det utrymme som uppstår i lönehänseende
att fyllas ut med höjda löner. Därmed får man också
utrymme att själv betala för det försäkringsskydd
som man behöver.

Detta tycker jag är en alldeles riktig väg att vandra.
Det är beklagligt att man nu från vänsterhåll
försöker att blanda bort korten när det gäller något
som vi egentligen redan har fått i gång.

Anf. 35 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Om Göran Perssons
inledningsanförande här i dag var representativt för
den socialdemokratiska valuppläggningen, är det
illavarslande för den kommande valrörelsen. Det
anförandet var en osannolik blandning av tom
retorik och halvsanningar. Jag önskar att det fanns
tid att analysera anförandet mening för mening och
avslöja alla glidande formuleringar, alla skenbart
tydliga besked som i själva verket är tvetalan och
alla värdeord som skall kompensera den totala
bristen på besked.

Jag har lagt delar av mitt planerade anförande åt
sidan för att illustrera vad jag menar med dessa
mina påståenden om Göran Perssons anförande.
Jag tänker ge tre exempel.

Det gjordes för det första ett våldsamt anlopp mot
en artikel av Anne Wibble i dagens nummer av
Dagens Nyheter och synpunkter som där anförs på
pensionerna. Alla som följer politik vet först och
främst att socialdemokraterna i
Pensionsberedningen tillsammans med alla andra
där ingående partier har definierat problemet med
det stora underskottet i dagens pensionssystem och
sagt att det kan komma att kräva åtgärder.

Den som lyssnade noga hörde Göran Persson säga:
Vi utfärdar inga fribrev till pensionärerna.

Men vad är då skillnaden mellan det som Wibble
skriver i Dagens Nyheter i dag och den position som
socialdemokraterna har intagit? Ni har definierat
problemet och sagt att det måste åtgärdas, och
Göran Persson säger att han inte utfärdar några
fribrev till pensionärerna. Ändå ägnades här
åtskilliga minuter av retorik åt att förmedla känslan
att Anne Wibble är elakare mot Sveriges
pensionärar än vad Göran Persson är. Men det finns
ingen grund för det påståendet i de dokument som
vi nu diskuterar.

För det andra: Göran Persson talade både i
inledningen och i repliker om att det står i artikeln
att vården skall försämras. Det är uppenbarligen ett
falskcitat, men man får förmoda att det syftar på
formuleringar om statsbidragen till landsting och
kommuner. Men Göran Persson har dels i
anförandet, dels också i andra sammanhang varit
mycket mycket tydlig när det har gällt att
Socialdemokraterna inte utlovar några ökade
statsbidrag till kommunerna. Vad är det då för
skillnad på den punkten? Vad är det för grund för
denna våldsamma attack på vår finansminister?

För det tredje: Göran Persson talar om att vi har
sänkt kapitalskatterna våldsamt. Men när han till
sist ändå skall komma in på sin egen politik har han
som första punkt att man måste satsa på de privata
företagen och på jobben i näringslivet. Det vi har
gjort har just haft det enda syftet att få fram flera
jobb i företagen. För att få ihop den siffra för
kapitalskattesänkningar som Göran Persson
nämnde räknar han också såvitt jag förstår in
skatten på arbetande kapital i företag.

Den som har läst regeringens propositioner har läst
Anne Wibbles artikel flera gånger om. Där finns
egentligen mycket litet sensationer. Det som vore
sensation är om Göran Perssons anförande får
tolkas så, att Socialdemokraterna nu lovar att
återinföra skatten på arbetande kapital i bl.a.
småföretag. Det kommer att få väldigt många
människor att en gång till tänka över om man vågar
rösta på Socialdemokraterna. Det är ett förslag som
direkt skulle minska förmågan hos de privata
företagen att öka sysselsättningen.

Det har sagts att debatten är förutsägbar. Det är
den ju onekligen. Socialdemokraterna har ett mer
statiskt synsätt: Det är sämre nu än för några år
sedan. Vi har ett mer dynamiskt synsätt: Det är
visserligen sant att ett antal siffror i ekonomin, t.ex.
för arbetslösheten, är sämre nu än för några år
sedan. Men till skillnad från läget när
Socialdemokraterna regerade går nu utvecklingen
åt rätt håll.

För att inte kunna anklagas för att vara förutsägbar
hade jag tänkt att påpeka det faktum att min son
tog studenten i går. Det har han ju inte gjort förut,
så det har jag uppenbarligen inte kunnat säga förut.

Det ligger mycket i det som Göran Persson inledde
med. Om man är i den situationen att man har en
18-åring som har tolv års studier bakom sig
funderar man naturligtvis på vad som kommer nu
och hur det kommer att gå för honom i livet. De
två huvudfrågorna är förstås om han kommer att få
något jobb och om han i de skiften i livet då han av
någon anledning behöver stöd från det
gemensamma kan lita på att välfärden fungerar.

Folkpartiet går till val på dessa krav om jobb och
välfärd. Vi hävdar att vi är minst lika bra som
socialdemokraterna på att förbättra och värna
välfärden, men att vi är mycket mycket bättre än
socialdemokraterna på att skapa nya jobb.

Göran Persson tog ut sin valseger i förskott och
talade mycket kavat om vad som skall hända efter
valet. Jag tycker att all internationell och svensk
erfarenhet talar för att man skall vara ganska
försiktig med den typen av påståenden. Världens
demokratier är numera fulla av exempel på att
väljaropinioner har svängt i ett sent skede i
valrörelsen.

Det vi hoppas på är att de som under några år av
ekonomiska problem kanske har börjat luta åt
socialdemokraterna senast den 18 september skall
säga: Nej, jag vågar inte ta risken att byta bort den
politik som är på väg att föra oss ut ur krisen mot
den politik som förde oss in i krisen.

Jag hoppas förstås att de skall bestämma sig för
Folkpartiet så att Sverige får behålla en
ickesocialistisk regering och att den får ett förstärkt
liberalt inflytande.

Jag är mycket övertygad om att min sons
möjligheter att få jobb och lita på välfärdssystemen
blir bäst om den huvudinriktning av politiken som
vi har haft de senaste tre åren ligger fast. Jag tänkte
ägna resten av anförandet åt att något utveckla vad
det innebär. Jag har valt ett pedagogiskt grepp som
skall göra det mycket enkelt för Göran Persson att
komma ihåg de tre begreppen. Jag har valt
bokstäver som ligger mycket nära hjärtat på Göran
Persson, nämligen S, A och P. Jag skall tala om
sparande, avmonopolisering och
privatföretagande.

När det gäller S som i sparande låter det ibland som
att det är ett stort problem för Sverige att sparandet
plötsligt blivit för högt. Det är det inte. Som Carl
Johan Åberg konstaterade för en tid sedan har
Sverige under lång tid varit en nation där
konsumtion för dagen prioriterats före sparande
och investeringar för morgondagen. Det har lett till
svåra obalanser. Vi har bl.a. under många år varit
en låntagarnation.

Nu är den bilden en annan. Investeringarna ökar
liksom sparandet, och bytesbalansen är positiv. Det
är mycket kortsiktigt att beklaga att vi har ett för
svenska förhållanden högt hushållssparande. Det
som nu är viktigt är att politikerna visar att också
den offentliga sektorn kan bidra till detta sparande.
Här är Socialdemokraternas meritlista som redan
har nämnts mycket tunn.

När man lyssnar på politiska anföranden är det
alltid ett intressant test att höra efter om det finns
något besked som på något sätt är utmanande för
åhörarna. Vågar talaren stå för något besked om
sparförslag som kan vara krävande för åhörarna?
Det kravet växer när man hör en talare som Göran
Persson, för han bygger upp sådana förväntningar
om att han är handlingskraftig och att han skall ta
itu med problem genom sin retorik. Man blir riktigt
förväntansfull där man sitter i sin bänk. Man
undrar: Hur, hur, hur?

Det är för väl för Socialdemokraterna att
regeringen har genomfört förslaget om
vårdnadsbidrag. Det är ju den enda konkreta
försämring för medborgarna som ni vågar stå för.
Okej -- vårdnadsbidraget skall tas bort, och det
kommer att leda till att en del barnfamiljer tänker
en gång extra innan de röstar på
Socialdemokraterna.

Jag hade en debatt med Mona Sahlin för en tid
sedan i Lund. När man pressar socialdemokrater på
besked får man beskedet att de inte lovar att höja
några bidrag. De lovar t.ex. inte att återställa
sänkningen av a-kasseersättningen. Det är ju
egentligen inte så ståtligt att lova att man inte skall
höja bidrag. Frågan är om ni vågar stå för några
besparingar som verkligen drabbar människor i det
här landet. Det hade varit bra med något besked av
den typen.

Så till frågan om avmonolpolisering. När Göran
Persson påstår att Anne Wibble har sagt att vården
skall bli sämre bortser han från ett faktum som jag
vet att han är fullständigt medveten om, nämligen
att man kan bedriva bättre kommunal verksamhet
även med oförändrade resurser.

Han är själv t.ex. i den kommunalekonomiska
rapport han lade fram för en tid sedan för sitt parti
mycket mycket tydlig när det gäller att bidragen till
kommunerna inte skall öka. Men det innebär inte
att Socialdemokraterna har givit upp alla tankar om
att kommunal service skall kunna bli bättre.

Det jag tycker är allvarligt i Socialdemokraternas
politik på den här punkten är att ni avhänder er
några av de viktigaste instrumenten för att
åstadkomma denna bättre kommunala service.

Det är nämligen så att på punkt efter punkt tänker
ni återgå till de monopolformer som kommunal
verksamhet tidigare bedrevs i. När det gäller
daghem, skolor, husläkare och andra vårdformer är
ni på väg att återgå till ett system där kommuner
och landsting skall bedriva verksamheten i egen
regi. I MBL-sammanhang kräver ni att den fackliga
vetorätten mot kommunala entreprenader skall
återinföras. Det är ännu ett exempel på hur ni
agiterar emot möjligheten att använda alternativa
driftformer i kommunal verksamhet.

Kombinationen av det löfte som Göran Persson ger
inför vissa målgrupper, nämligen att
Socialdemokraterna inte höjer bidragen till
kommunerna, och ointresset för nya driftformer --
ointresse är ett milt uttryck eftersom det är en aktiv
agitation mot alternativa driftformer -- tror jag
kommer att leda till att vi verkligen får
försämringar av det kommunala serviceutbudet.
Det vore mycket allvarligt.

Nu tyder ju alla seriösa undersökningar av det
kommunala serviceutbudet på att vi, trots
besparingskrav på kommunerna, har kunnat
upprätthålla en god kommunal service när det
gäller barnomsorg, skola, äldreomsorg och
sjukvård. Vården har ju på många sätt blivit bättre
under dessa år då vi har regerat, trots att vi har varit
tvungna att ställa sparkrav på kommunerna. Tänk
på detta med avmonopolisering!

Om Sverige skall kunna tillhöra den elitserie som
det har talats om är en av de viktigaste uppgifterna
vi står inför även i fortsättning att öka
produktiviteten i den offentliga sektorn. All
erfarenhet säger att man gör det lättare om man får
använda konkurrensen som verktyg.

Slutligen har vi P som i privat företagande. Det nya
som har hänt i debatten är att Socialdemokraterna
nu själva, i alla fall i seriösare sammanhang,
erkänner att det bara är jobb i den privata sektorn
som bidrar till att lösa Sveriges balansproblem. Här
har vi påpekat att ni har en mycket svag historia när
det gäller detta.

Så länge ni allmänt säger: ''Vi socialdemokrater
skapar jobb'' har ni en viss trovärdighet. Under era
år vid makten tillkom det många jobb. Men det
slående är när man ser på den statistiken att hela
nettotillskottet låg i den offentliga sektorn. Ni har
jättehög trovärdighet och är duktiga när det gäller
att höja skatterna och inrätta nya tjänster i stat,
landsting och kommun. Men nu säger ni själva att
detta inte håller längre som recept för Sverige. Nu
gäller det att få en sällan skådad våg av
nyföretagande här i landet och att de företag som
redan finns vågar bygga ut.

Men här sitter ni fast i den rävsax som er egen
retorik har försatt er i. I alla sammanhang kritiserar
ni ju privat företagande och de former som det tar
sig. Ett kanske litet udda exempel som jag ändå vill
nämna är den egendomliga affär som har varit i
konstitutionsutskottet där det riktas kritik mot
statsråd för att de har aktier. Thage G Peterson har
sagt att den kritik han har att rikta mot Ulf
Dinkelspiel egentligen inte riktar sig mot
Dinkelspiel utan mot statsministern som utsåg
honom trots att han hade aktier. Detta stämmer ju
väl in med den attack ni riktar mot avskaffandet av
dubbelbeskattningen.

Effekten av detta, att allmänt kritisera de former
som privat företagande bedrivs i och att försämra
skattevillkoren för dem som väljer att vara med och
äga företag och ta risker och dem som väljer att
själva bli företagare, blir förstås att en
socialdemokratisk valseger på nytt kommer att
försämra företagarklimatet här i landet.

Detta tillhör det stora som den här regeringen har
lyckats med. Svenska företagare anser själva att
företagsklimatet ligger i topp i Europa. Göran
Persson har kanske sett den undersökning där
svenska företagare är mer optimistiska och mer
positiva till företagarklimatet än sina kolleger i
andra länder i Västeuropa. Men med era åtgärder
är det mycket sannolikt att den situationen
förändras. Då går vi miste om de hundratusentals
nya jobb som vi måste ha i näringslivet för att få ner
arbetslösheten.

Till sist. Detta med jobb och välfärd är viktiga
begrepp. Men det är något slitna ord i den politiska
vokabulären. Men för en 18-åring med livet framför
sig är det oerhört centrala begrepp. Jag är
övertygad om att om chanserna skall öka för min
son och hans generationskamrater och många
andra att få jobb och känna framtidstro sker det
bäst med en politik som satsar på sparande för att
pressa ner räntorna, på avmonopolisering för att
även i fortsättningen få ut mer välfärd för pengarna
och bra villkor för människor som vågar satsa på att
förverkliga en idé i ett privat företag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Barbro Westerholm
(fp), Kjell Johansson (fp), Karl-Göran Biörsmark
(fp), Charlotte Branting (fp), Margitta Edgren
(fp), Olle Schmidt (fp), Elver Jonsson (fp), Gudrun
Norberg (fp), Ulla Orring (fp), Per-Ola Eriksson
(c), Stig Rindborg (m) och Ian Wachtmeister (nyd).

Anf. 36 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag tror att generationskamraterna
till Lars Leijonborgs son ganska väl kan bedöma
den politiska bilden. Deras uppfattningar framgår
ju också klart av opinionsmätningarna. Det
framgår vilket alternativ som de tror ger dem en
framtid med arbete och trygghet. Jag skall inte
genera Lars Leijonborg med att referera till
Folkpartiets nivåer i dessa mätningar. Men när det
gäller ungdomarna och deras bedömningar känner
jag mig trygg.

Sedan refererar Lars Leijonborg till företagarna
och deras uppfattning om företagsklimatet. Den
typen av mätningar rymmer ju alltid ett
systematiskt fel. Där saknas de 45 000 företag och
företagare som har gått i konkurs under de enorma
framsteg som den borgerliga politiken har lett till i
landet. Vad de tycker om företagsklimatet framgår
inte i dessa mätningar. De som är kvar, de allra
starkaste, drar nu naturligtvis fördel av
kronkursjusteringen -- konstigt vore det annars.

Lars Leijonborg är osaklig, trots sitt tonläge. Han
för vidare en myt om att socialdemokratin inte
skulle ha förmått driva en politik som gjorde att
näringslivet växte under de år då vi hade
regeringsmakten. Jag har statistiken framför mig.
Under den period, 1976--1982, då Folkpartiet
dominerade politiken i Sverige tappade vi 122 000
arbetstillfällen i näringslivet. Under perioden
1982--1991, då socialdemokratin hade makten,
vann vi 168 000 arbetstillfällen i det privata
näringslivet. Under den period då Leijonborg
återigen har fått chansen att vara med och styra
utvecklingen, från 1991 och framåt, har vi tappat
336 000 jobb i det privata näringslivet. Så ser
statistiken ut. Den talar sitt tydliga språk. Mot den
bakgrunden tror jag att Leijonborg skulle vara
något mer försiktig i sitt fördömande av
socialdemokratin.

Jag tycker också att det är intressant att Lars
Leijonborg tar upp kapitalskatten. Det finns
väldigt litet forskning omkring de
kapitalskattesänkningar som nu gjorts som antyder
att man på något sätt skulle få en effekt på
investeringarna. Tvärtom, med en kombinerad
höjning av bolagsskatterna resulterar de troligen i
försvårade investeringsförhållanden.

Herr talman! Slutligen noterar jag att Lars
Leijonborg säger att det som står i artikeln i dag
inte är särskilt mycket nytt. Det är också ett besked
i sig. Då undrar man varför den skrevs och
lanserades med så stort presspådrag.

Sedan frågar Lars Leijonborg vad skillnaden är
mellan socialdemokratin och den uppfattning
regeringen ger uttryck för. Skillnaden är att ni nu
går ut och kräver uppoffringar av de svagaste i
samhället, när ni har gett förmånerna till dem som
har det bäst ställt. Det framgick tydligt av mitt
inledningsanförande. Nu är det pensionärer,
arbetsskadade och sjuka som skall betala krisen.
För en socialliberal som präglas av
rättvisetänkande är detta stötande. Jag skulle gärna
vilja höra Lars Leijonborg utveckla den
fördelningspolitiska analys som ligger bakom Anne
Wibbles i dag presenterade plan.

Anf. 37 LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Herr talman! På slutet återkommer Göran Persson
till sin retorik. Men den förändrar inte det faktum
att socialdemokraterna i Pensionsberedningen har
skrivit på att det är ett problem att dagens
pensionssystem går med förlust. Det är väl känt att
Göran Persson har skickat fram ekonomiska
medarbetare som har uttryckt stort bekymmer för
de underskott som enligt vissas uppfattning finns
också i det nya pensionssystemet.

Göran Persson säger: Vi utfärdar inga fribrev till
pensionärerna. Då skulle jag med samma retorik
kunna säga: Vad är Göran Persson för människa,
som inte vågar lova Sveriges pensionärer att de
skall få ha sina pensioner oförändrade? Han kan
inte utfärda något fribrev ens till dem som har varit
med och byggt upp den svenska välfärden.

Jag skulle inte uttrycka mig på det sättet. Det är
fullkomligt tomt. Här har vi ett problem som vi
allihop ser, nämligen att det fattas 15 miljarder i det
nuvarande pensionssystemet. På ett eller annat sätt
måste det underskottet täckas.

Tyvärr har ni blockerat den väg som jag tycker
skulle vara den bästa, nämligen att höja
pensionsåldern. Jag hoppas verkligen att vi kan
återkomma till den frågan under kommande år.
Det är ett av de bästa instrumenten att använda när
vi skall lösa detta problem.

Göran Persson har en liten poäng i sin statistiska
redogörelse för tillkommande jobb, nämligen att
under de borgerliga regeringsåren 1976--1982 var
nettoeffekten att det inte tillkom några jobb i den
privata sektorn. Den siffra jag nämnde avser en
mycket lång tidsperiod, från 1960-talet och framåt.
Där framträder helhetsbilden mycket tydligt. I stort
sett har sysselsättningen i den privata sektorn legat
stilla medan den ökat i den offentliga sektorn. Det
nya som har hänt är att alla erkänner att vi inte kan
fortsätta på den vägen. Därför ställer man sig
frågan: Vem har det bästa receptet för att få fram
nya jobb i den privata sektorn? Där tror jag att vi
har mycket större trovärdighet än ni.

Anf. 38 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Poängen är att det går att konstatera
att när Lars Leijonborg har fått försöka skapa jobb
i privat sektor har resultatet blivit katastrofalt --
minus en halv miljon arbetstillfällen i det privata
näringslivet. Skulden ligger tungt i det borgerliga
knät, och där lär den få ligga kvar.

Lars Leijonborg förstår uppenbarligen inte vad jag
säger. Min poäng i resonemanget är
fördelningspolitisk. Jag frågade Lars Leijonborg,
som jag uppfattar som socialliberal och företrädare
för ett rättviseperspektiv, hur man kan tycka att det
är rimligt att i detta läge lansera en plan som lägger
bördan på dem som är svagast i samhället. Vi
avslutar ju nu ett riksdagsår där man har genomfört
fördelningspolitiska beslut som är till de starkastes
förmån.

Ja, jag säger att vi inte utfärdar några fribrev. När
vi riktar oss till människor som har det knapert
ställt, skall de veta att vi kräver mer av dem som har
det bäst ställt.

Vad Lars Leijonborg representerar är en politik där
man har gett dem som har det bäst ställt stora
förmåner och sedan, på riksmötets näst sista dag,
kommer man och säger: Nu är det de
arbetsskadade, de arbetslösa, de sjuka och
pensionärerna som skall betala krisen.

På första sidan av den Folkpartiet närstående
Expressen står det: ''Nu ska de gamla betala
krisen''. Det finns anledning att fråga hur
Folkpartiet resonerar, som företrädare för ett
rättviseperspektiv.

Upp till bevis, Lars Leijonborg, för att detta är ett
socialliberalt genomtänkt alternativ. Det är vad jag
har krävt i debatten.

Lars Leijonborg sade nyss att det inte stod så
mycket i detta program. Det var ingenting nytt. Det
gör i och för sig inte saken mindre intressant, om
det skulle vara så.

Men det som gäller pensionerna är ett nytt förslag.
Där hade vi en uppgörelse som ni springer ifrån. De
skattehöjningar ni lanserar är nya förslag.

Upp till bevis, Lars Leijonborg. Var finns det
socialliberala rättviseperspektivet i den politik som
Anne Wibble lanserar som Folkpartiets valmanifest
i dagens Dagens Nyheter? Vi väntar.

Anf. 39 LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Herr talman! Jag skall försöka utveckla den
socialliberala politiken. Det jag inte hinner med på
tre minuter kommer min partivän Anne Wibble att
fortsätta med i sina inlägg senare i debatten.

Göran Persson kanske har tagit del av den
fördelningspolitiska bilaga som är fogad till
kompletteringspropositionen. Den visar tydligt att
fördelningspolitiken har varit framgångsrik under
dessa år. De rikaste har faktiskt blivit fattigare eller
i varje fall mindre rika, och de allra fattigaste har
blivit mindre fattiga. Det finns ingen grund för
påståendet att regeringen har fört en orättfärdig
fördelningspolitik.

Allt det vi gör ingår i en plan för att rädda
välfärden. Det allra viktigaste vi kan göra för
välfärden är att rädda jobben. Varje förslag kan
analyseras utifrån det perspektivet.

Vi har en stark historia på detta område. Trots den
ekonomiska kris som ni tillsammans med
världskonjunkturen hade försatt oss i när denna
regering trädde till, har vi genomfört en rad
förbättringar av välfärden: en stor
handikappreform, vårdköer som är avbetade,
utbyggnad av barnomsorgen, förbättrad
familjepolitik och mycket annat. Vi skäms inte för
fördelningspolitiken.

Det är helt riktigt att det inte finns något nytt i
Anne Wibbles artikel i Dagens Nyheter i dag. Det
intressanta med pensionsfrågan är att
Socialdemokraterna är med på vagnen. Ni delar
uppfattningen att det är ett bekymmer att vi har ett
underskott i pensionssystemet. Ni har skrivit på att
det kan komma att kräva åtgärder. Skillnaden
mellan oss är möjligen att vi tycker att det i en
demokrati är naturligt att stora, viktiga
samhällsfrågor diskuteras före valet. Ni tycks
föredra att de diskuteras efter valet.

Detta är en viktig fråga. Då är det rimligt att också
redovisa vilka alternativ som står till buds, om man
skall ta itu med problemet.

Anf. 40 STEFAN ATTEFALL (kds):

Herr talman! När vi tog över regeringsmakten för
tre år sedan upplevde vi en ekonomi i fritt fall. Det
var en utveckling som påbörjades 1989--1990 och
alla kurvor vände nedåt. Det är bara i de
socialdemokratiska partihögkvarteren som man
tror att utvecklingen vände den 1 oktober 1991.

Vi ser nu hur utvecklingen har vänt uppåt. Siffrorna
och kurvorna pekar åt rätt håll, även om vi
fortfarande har en lång och svår väg att vandra. Vi
har också lärt oss hur internationellt beroende den
svenska ekonomin är. Den senaste tidens
ränteuppgång, som blivit speciellt stark i Sverige,
visar just beroendet av omvärlden. Men den visar
också att arbetet med saneringen av statens
finanser, vid sidan om opinionsbildningen för ett ja
till EU, måste fortsätta med oförminskad styrka
även i en konjunkturuppgång. Det utvidgade
saneringsprogrammet utgör en miniminivå och kan
t.o.m. vara otillräckligt om inte realräntan närmar
sig de nivåer som kalkylerna i
kompletteringspropositionen bygger på.

Det är därför utomordentligt oroande att
Socialdemokraterna inte redovisar hur de ser på
den långsiktiga saneringen av statens finanser.
Socialdemokraterna aspirerar ju på
regeringsmakten efter höstens val! Det är inte
vilket oppositionsparti som helst. Den osäkerhet
detta medför, med tanke på de nuvarande
opinionssiffror som Socialdemokraterna har fått,
innebär åtskilliga räntekostnader för staten och de
enskilda hushållen.

Socialdemokraternas reservation till dagens
betänkande är full av retorik, men tom på besked.
Det gäller också Göran Perssons tal i kammaren.
Han försöker sprida illusionen av en
socialdemokratisk regering som kan återföra
Sverige till ekonomisk balans och utrota
arbetslösheten utan att det kostar på. Därför är det
socialdemokratiska budgetalternativet för det
kommande budgetåret ihåligt.
Finansdepartementets granskning visar också att
förslagen skulle försvaga statens finanser med 11
miljarder kronor. Därtill skall läggas ökade utgifter
för kommunerna med närmare 5 miljarder för att
genomföra de olika förslagen i s-motionerna. Som
lök på laxen ges förespeglingar om framtida
utgiftsökningar på 13 miljarder kronor.

Ett uppskjutande av budgetsaneringen innebär att
statsskulden skulle växa snabbt. Mot slutet av 90-
talet skulle Socialdemokraternas icke-politik
medföra att skulden skulle bli 460 miljarder kronor
högre än med regeringens politik. Bara
räntekostnaderna på denna skuldökning skulle
kosta skattebetalarna 40 miljarder kronor varje år,
vilket är mer än vad exempelvis hela barnomsorgen
kostar i dag.

Vi kristdemokrater tar avstånd från denna
lättsinniga och djupt oetiska politik. Att på detta
sätt vältra över ansvaret för statens finanser till
kommande generationer eller mörka med de
besparingsförslag man har men inte vågar visa upp
är inte etiskt försvarbart.

Herr talman! SCB presenterade nyligen en rapport
över välfärdsutvecklingen för ungdomar mellan
åren 1975 och 1991. Det var en rapport till
Generationsutredningen, som jag själv leder, och
till regeringens Barn- och Ungdomsdelegation.
Statistiken visar tydligt ungdomsgenerationens
trendmässiga eftersläpning i ekonomiskt avseende
under ett par årtionden. Det är fråga om årtionden
då Socialdemokraterna i stor utsträckning har haft
ansvaret för politiken. Dagens ungdomar
konfronteras med strukturella förändringar som
innebär ökade krav på utbildning, försämrade
möjligheter till arbete, etc. Samtidigt har dagens
ungdomsgeneration fått uppleva kontrasten mellan
den optimism som rådde under 80-talets uppblåsta
högkonjunktur och de betydligt kärvare
förutsättningar som hittills dominerat 90-talet.
Konsekvensen blir att det i hög grad är
ungdomsgenerationen som får bära bördorna efter
1980-talets ekonomisk-politiska försummelser.
Kommande generationer riskerar få bära en ännu
tyngre börda om vi inte tar itu med
budgetunderskottet. Saneringen av de offentliga
finanserna har tydliga effekter ur ett
generationsperspektiv. Frågan är om vi har den
insikten och tar det ansvar som vilar på oss här och
nu, eller om vi gör som vi gjort i 20 års tid -- skjuter
problemen framför oss och låter våra barn och
barnbarn betala notan. Vi pratar ofta om
fördelningspolitik mellan olika grupper just nu.
Men vi kanske i större utsträckning borde tala om
fördelningspolitik i ett generationsperspektiv.

Herr talman! En annan -- och mer positiv --
tolkning av Socialdemokraternas icke-politik är att
den egentligen visar en stor samstämmighet med
regeringen. Självfallet inte i retoriken -- det har vi
fått se prov på i dag -- men i praktisk handling. I
åtskilliga obekväma förslag som regeringen har lagt
fram under den gångna mandatperioden har
socialdemokratin plockat opinionspoäng genom att
i ett första skede agitera emot. Men frågan är om
Socialdemokraterna vill riva upp en enda av de
budgetförstärkningar på 90 miljarder kronor som
riksdagsmajoriteten, under Socialdemokraternas
högljudda protester, röstat igenom.

Som exempel kan nämnas den sänkning av
statsbidrag till kommuner och landsting som
regeringen och riksdagsmajoriteten i ett extremt
ansträngt statsfinansiellt läge beslutade om hösten
1992. Inte i någon av de ekonomiska motioner eller
budgetalternativ som presenterats av
Socialdemokraterna sedan våren 1993 har en enda
krona av denna indragning återförts till
kommunsektorn. Tvärtom medför
Socialdemokraternas budgetalternativ att
kommunerna åläggs ytterligare utgifter på 5
miljarder kronor. Därtill skall läggas
Socialdemokraternas motstånd mot
vårdnadsbidraget, som enligt beräkningar i flera
kommuner balanserar kostnaderna för införandet
av den barnomsorgslag Socialdemokraterna är för.
Enligt Kommunförbundets beräkningar uppgår
kostnaderna för barnomsorgslagen till drygt 2
miljarder kronor. Det går att diskutera siffran, men
det står utom allt tvivel att det är fråga om en
kostnad. Sammantaget innebär alltså
Socialdemokraternas förslag en försvagning av
kommunernas ekonomi på upp till 7 miljarder
kronor nästa år.

Vidare kan man lägga till de 2 miljarder kronor som
Socialdemokraterna vill spara på att gå emot det
nya a-kassesystemet. Det innebär att färre kommer
att omfattas av försäkringen och av dem som
omfattas kommer färre att få inkomstrelaterade
ersättningar. Med socialdemokratisk retorik skall
detta innebära högre utgifter för socialbidragen för
kommunsektorn.

Så sent som nu i veckan lovade Göran Persson att
inte en enda krona kommer att tillföras
kommunsektorn om Socialdemokraterna får
regeringsansvaret i höst. Hur har Göran Persson
tänkt att kommunerna skall klara detta? Det är
fråga om minst 7 miljarder kronor i ökade utgifter
utan mer pengar från staten. Skall det ske med
hjälp av skattehöjningar eller med besparingar på
vård och omsorg?

I Kommunaktuellt den 19 maj finns en beskrivning
av den socialdemokratiska kommunkonferensen.
Reportern skriver inlevelsefullt: ''Och nu inträffar
det märkliga. Drygt 500 socialdemokratiska
kommun- och landstingsföreträdare, som i tre år
ständigt kritiserat de borgerligas besparingar,
möter plötsligt samma påståenden från Göran
Persson med stormande applåder.

-- Det är politik det, säger Göran Persson nöjt, när
vi träffas senare på eftermiddagen.''

Jag vill betacka mig för den typen av politik. Jag
anser att det är ett grovt dubbelspel. Men det är en
betecknande beskrivning av hur
Socialdemokraterna agerar när det gäller
kommunernas ekonomi.

Jag är också bekymrad över kommunernas
ekonomi. Vi kds:are jobbar i kommuner och
landsting på att försöka hantera den ekonomiska
situationen så bra som möjligt, dvs. klara både de
stora problemen med de offentliga finanserna och
prioritera pengar till vård och omsorg. Vi ser inte
lättsinnigt på detta. Men jag tror uppriktigt sagt att
kommunsektorn kommer att få det ännu värre med
en socialdemokratisk majoritet vid makten. Alla
indragningar för kommunsektorn på 30--35
miljarder kronor under 80-talet visar att
Socialdemokraterna har erfarenhet och
trovärdighet på det området.

Jag kan ta ett annat exempel. Det gäller sänkningen
av ersättningsnivån i a-kassesystemet. Då agiterade
Socialdemokraterna både här i kammaren och inför
demonstrerande folkmassor att detta skulle man
aldrig ställa upp på. Några månader senare
accepteras sänkningen. På punkt efter punkt skulle
jag kunna räkna upp de olika besparingar som har
genomförts under Socialdemokraternas protester
men som i faktisk handling accepteras. Man
föreslår faktiskt ingen annan politik i de konkreta
yrkandena.

Kommer Socialdemokraterna att sjösätta sin icke-
politik efter valet? Jag tror faktiskt inte det. Göran
Persson och den socialdemokratiska ledningen
inser givetvis att handlingsutrymmet är mycket
begränsat i den ekonomiska situation landet
befinner sig i. I stället kommer den nuvarande
regeringens politik i allt väsentlig fullföljas,
förutom några symbolbeslut. Givetvis kommer
detta att ackompanjeras av stora retoriska åthävor.
För Sveriges skull, med tanke på dagens
opinionssiffror, måste jag instämma i Marian
Radetzkis fråga på DN-debatt häromdagen. Kan vi
lita på att Socialdemokraterna bluffar?

Herr talman! Det finns ingen patentmedicin med
vilken man kan lösa det sysselsättningsproblem
som vi brottas med. Arbetslösheten måste angripas
med en samlad strategi bestående av flera olika
delar. Vi kristdemokrater ser fyra viktiga
komponenter i en sådan strategi:

Den första komponenten är en fortsatt politik för
varaktigt låga räntor som skapar förutsättningar för
investeringar och nya jobb. En förutsättning för
detta är en kraftfull sanering av de offentliga
finanserna, som kan skapa trovärdighet för den
svenska ekonomin.

Den andra komponenten är ett gynnsamt klimat för
småföretag och nyföretagande. Det gäller skatter,
riskkapitalförsörjning, innovationsstöd m.m., men
också attityder och utbildningsfrågor.

Den tredje komponenten är arbetet inom den
informella sektorn, inte minst när det gäller tjänster
riktade mot hushållen, vilka måste göras
tillgängliga för arbetsmarknaden. Här har vi
problem med de höga skattekilarna på arbete som
måste sänkas, gärna i samband med en
skatteväxling med höjda skatter på miljöbelastande
utsläpp, begränsade naturresurser och energi. Ett
annat sätt är ett införande av en s.k. u-skattsedel,
där ungdomar upp till 25 år ges möjligheter att
utföra hushållstjänster, med lägre
arbetsgivaravgifter och ingen moms. Det skulle
kunna vara ett första steg för att kunna öppna
hushållsmarknaden för nya jobb.

Den fjärde komponenten är en långsiktig satsning
på utbyggd infrastruktur, alltifrån vägar och
järnvägar till modern informationsteknologi och
andra liknande områden. En sådan politik har
inletts och skall fullföljas. Lika viktigt är det att
utbildningsväsende och forskning får erforderliga
resurser. Ett medlemskap i EU är självklart också
en viktig del i en långsiktig satsning på en
ekonomisk utveckling.

Herr talman! Jag har i mina tidigare tal i
finansdebatterna berört sambandet mellan
ekonomi och etik. Tyvärr har detta resonemang
inte mött så stort intresse från övriga debattörer.
Men för första gången har denna regering nu fört in
dessa resonemang i finansplanerna. I
kompletteringspropositionen står det: ''Att från
generation till generation överföra allmänt
accepterade sociala normer och spelregler är en
billig metod för samhällsekonomisk effektivitet
jämfört med en växande rättslig reglering av det
ekonomiska livet. Samhällets förankring i en god
etik är därför av central betydelse för en väl
fungerande ekonomi. Denna insikt måste prägla
politikens alla områden.''

Nobelpristagarna Ronald Coase och Douglass C
North har i sin forskning visat sambandet mellan väl
fungerande normer och spelregler samt låga
transaktionskostnader, vilket i sin tur är av central
betydelse för ett lands långsiktiga ekonomiska
utveckling.

Låt oss därför inte isolera debatten om ekonomisk
utveckling till att bara handla om siffror, bidrag och
skattesatser, utan låt oss inse att en väl fungerande
marknadsekonomi kräver en etisk grund och
spelregler som ytterst bestäms av värderingar,
rättssystem och moral. Det är också bara på det
sättet som vi i längden kan skapa en mänsklig
ekonomi som sätter människan i centrum.

Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets
hemställan i betänkande FiU 20.

Anf. 41 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Först konstaterar jag att Stefan
Attefall uppenbarligen har bytt regering till hösten.
Även om vi socialdemokrater har ett gott
opinionsstöd föredrar vi faktiskt att genomföra
valrörelsen innan vi tar ut en valseger. Men
Attefalls stämningsläge säger väl något om det
borgerliga blockets situation.

Stefan Attefall ondgjorde sig över ett möte som jag
haft i Kalmar. Men det jag gjorde i Kalmar,
Attefall, var att möta alla dem som sliter med vård
och omsorg och med utbildning i landsting och i
kommuner. De har haft tuffa år. Jag, som
socialdemokratisk ekonomisk talesman, betraktar
dem som nödvändiga medarbetare för att landet
skall kunna tas ur den ekonomiska krisen.

Jag sade till dem att bördorna skall fördelas rättvist.
Det gör att de ställer upp på kärva år framöver. Det
ni kristdemokrater aldrig begripit är att ni lagt
bördorna på de svagaste. Ni har trott att man skulle
tåla sig. Men vi socialdemokrater har visat att den
politik som regeringen har fört är djupt orättvis och
i den meningen oetisk. Jag säger till alla dem som
arbetar i kommuner och landsting att vi vänder på
det perspektivet, att vi höjer de kapitalskatter som
orättfärdigt sänkts, att vi ser till att de sociala
reformer som kds har varit med och drivit igenom,
och som har gjort att budgetunderskottet byggts på,
rivs upp och att vi ser till att ett finansdepartement
återupprättas, så att det finns en central faktor i
regeringskansliet som bevakar ekonomin. Det är
ett språk som dessa människor begriper. Bördorna
fördelas nämligen rättvist, och det finns någon som
ytterst ansvarar för att de svagaste i samhället inte
kommer i kläm. Då får man applåder på en
socialdemokratisk konferens, något som Stefan
Attefall aldrig kommer att få uppleva.

Låt mig komma tillbaka till dagens stora fråga,
nämligen finansministerns plan. Jag skulle vilja
veta om kds står bakom planen såsom den
presenteras i dagens morgontidningar. Det vore
rimligt med ett besked från Attefall på den
punkten.

Anf. 42 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Jag förstår att Göran Persson talade
ett språk som de som var på den socialdemokratiska
kommunkonferensen förstår. Vi har fått smakprov
på det språket här i kammaren under förmiddagen.
Och jag måste erkänna att jag är litet imponerad av
Göran Perssons retoriska talanger.

Problemet uppstår när man börjar lyssna på vad
han säger. Det blir då problem med att få ut något
väsentligt och substantiellt av det. Det är tydligt att
de socialdemokratiska kommunpolitikerna är
uppfostrade i Göran Perssons retoriska anda. Man
blir nöjd med retorik, och man bryr sig inte om det
substantiella innehållet.

Det substantiella innehållet är nämligen att
Socialdemokraterna kommer att försämra
kommunens ekonomi med ca 5--8 miljarder kronor,
om de får driva sin politik. De projekt som
socialdemokraterna vill ha i gång, t.ex. byggen,
skall ju betalas med investeringsstöd. Resten av
pengarna skall skjutas till från kommunala kassor.
De skall tas från vård och omsorg, för att en
finansiering skall kunna ske.

Jag skall gärna svara på frågan om hur vi ser på
artikeln i DN. De områden som finansministern tar
upp och den allmänna diskussion som hon för är
sådant som återfinns i
kompletteringspropositionen. Det förekommer
också en del egna bedömningar och preciseringar
som ännu kanske inte är diskuterade till alla delar.
Det förekommer kanske också nyanser och olika
synsätt. Men inför valet kommer vi att vara
tydligare än vad man är i
kompletteringspropositionen.

Frågan är om vi kan åstadkomma en positiv tävlan.
I ytterligare ett steg har finansministern här försökt
att precisera en del av de tankar som hon har. Det
ankommer också på de övriga i regeringen att inför
valet aktivt försöka informera så mycket som
möjligt. Men kommer Socialdemokraterna att göra
det? Man hör bara frågor från Socialdemokraternas
sida. Det ges inga svar, inga besked.

Frågan är om inte svenska folket förr eller senare
kommer att se igenom de retoriska dimmorna och
börja förstå att det parti som har goda
opinionssiffror just nu, och som aspirerar på
regeringsmakten, är tomhänt; Socialdemokraterna
har inga besked och kommer, tvärtom, att
attackera kommunerna ännu hårdare med sin
politik, vilket kommer att slå mot exempelvis
vården och omsorgen.

Fördelningspolitiken jobbar vi ständigt med; det
kan jag försäkra Göran Persson.

Vad gäller vårdnadsbidraget är det faktiskt
barnfamiljer med mycket små omständigheter som
kommer att få en välkommen förstärkning av sin
kassa. De lyxhemmafruar som Göran Persson tror
existerar, och som plötsligt skall få några slantar,
finns nog mest i socialdemokraternas sinnevärld,
inte i verkligheten. Det är ett fördelningspolitiskt
språk som människor, inte minst ute i glesbygden,
förstår; det kan jag tala om för Göran Persson. Jag
är ju själv västerbottning. Göran Person är
välkommen att följa med mig på några valmöten i
Västerbotten. Han kommer då också att få möta
dessa människor.

Anf. 43 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag hoppas att Stefan Attefall, med
den goda etik han besitter, talar om var han lånar
pengarna för att finansiera sina sociala reformer.
Det är faktiskt den springande punkten i kritiken,
utöver jämställdhetsperspektivet. Det är det första.

Det andra är att jag mycket väl tror att Stefan
Attefall ägnar sig åt fördelningspolitiska
resonemang och att kds kämpar med den saken.
Med tanke på resultatet kanske vi skall önska oss
litet mindre aktivitet på den kanten i
fortsättningen.

Det finns ett givet samband mellan kommunal
ekonomi och arbetslöshet. Jag, som har varit
kommunalråd i en lågkonjunktur, vet hur eländigt
trängd den kommunala ekonomin blir när
arbetslösheten stiger. För varje krona som en
kommun kan lägga, tillsammans med staten, på att
trycka ner den öppna arbetslösheten minskar också
andra kommunala utgifter i motsvarande mån. Så
ser sambandet ut. Det vet alla som har sysslat med
det här. Därav blir det en uppslutning från dem som
i praktiken skall möta arbetslösheten ute i
kommunerna. Det är inte svårt att begripa.

Däremot var det ett intressant besked som Attefall
lämnade om dagens DN-artikel. Han sade att kds
kan ställa upp på huvuddragen i den. Men det fanns
nyanser och en del betoningar i den, om jag
uppfattade det rätt, och kanske en del förslag, som
inte var fullt ut förankrade i kds. Eftersom Attefall
har sagt A, dvs. att det finns en del som inte är fullt
ut förankrat i kds, är det bra om han också säger B,
och talar om vad det är i den s.k. planen som kds
inte ställer upp på. Det som inte nämns av Stefan
Attefall får man anta att kds sluter upp bakom, dvs.
pensionsåldern, kommunerna, förtidspensionen,
ersättningsnivåerna, momsen på dagstidningar och
miljöskatterna.

Var så god! Tala om var ni står! Det är
uppenbarligen det som svenska folket förväntar sig
av den här debatten.

Anf. 44 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Göran Persson är återigen orolig för
finansieringen av vårdnadsbidraget. Han har varit
orolig för det under lång tid. Svaret är detsamma
som förut. Om en regering har en långsiktig
utvecklingsstrategi, lägger man ut ramarna för
budgetarbetet. Sedan minskar man de ramarna för
att kunna inrymma också vårdnadsbidraget. I den
meningen är det finansierat i budgetarbetet.

Man kan tycka att vi inte har råd med en sådan
utgift när vi har ett budgetunderskott. Nej, men då
kan man säga samma sak om höjt u-landsbistånd,
handikappreform eller andra saker. Det skulle vara
intressant att veta vilka andra saker i budgeten som
Socialdemokraterna skulle säga nej till som de
nyligen i alla väsentliga delar har röstat igenom i
kammaren när det gäller det som jag räknade upp.

Jag nämnde inte de dynamiska effekter som jag tror
att vårdnadsbidraget kan skapa. Jag tror att det blir
en positiv sak i efterhand. Jag vill alltså inte
använda begrepp som dynamiska effekter i mitt
räkneexempel, som Socialdemokraterna gör i sin
ekonomiska motion. De tror t.o.m. att ökade
utgifter har en positiv effekt för statsfinanserna.

Jag vill ge ett exempel på en sak som vi inte är klara
över om vi ställer upp på, och det är ökade
egenavgifter i pensionssystemet, utöver vad vi har
kommit överens om i pensionsuppgörelsen. Men vi
inser också, som Lars Leijonborg var inne på, att
pensionssystemet är underfinansierat och att vi
måste göra någonting åt det. Det inser säkert
Socialdemokraterna också, men de vågar inte
erkänna detta.

Frågan är återigen: Skall vi anordna en tävling,
Göran Persson? Socialdemokraterna får presentera
sina preciseringar utifrån Wibbles DN-artikel, och
kds och de andra regeringspartierna får också göra
det, exempelvis före den 20 augusti 1994. Kan vi ta
varandra i hand på det så skall jag ställa upp i den
tävlingen. Men orkar Socialdemokraterna? Jag är
rädd för att de inte gör det. Men det vore
välkommet, inte minst för att ge väljarna raka
besked före valet. Men då kanske en och annan
väljare upptäcker att Socialdemokraterna inte har
någon bättre medicin för att lösa Sveriges problem
än regeringspartierna har, dvs. tuffa och svåra
beslut, som långsiktigt leder till en sund ekonomi,
nya jobb och bättre välfärd för oss alla.

Man måste faktiskt jobba för att få någonting i
framtiden. Nu är vi inne i en arbetsam process, och
vi måste ta ansvaret. Vi skall inte bara tro att det
finns gottpåsar att dela ut till höger och vänster,
som Socialdemokraterna säkert kommer att
försöka ge sken av på gator och torg. Men i sina
skrifter undviker de att precisera, och godkänner
snarare indirekt de tuffa och smärtsamma beslut
som riksdagsmajoriteten har tvingats fatta.

Det är beklagligt att det skall vara så här, men
tydligen är detta något slags väl beprövad taktik
från Socialdemokraternas sida, därför att de har
lärt sig att man vinner val genom att köra med
falska förespeglingar. Kjell-Olof Feldts bok är ett
vittnesbörd om detta. Tydligen försöker de
använda den medicinen igen. Det är beklagligt.
Göran Persson är inget undantag från tidigare
socialdemokratiska finansministerkandidater.

Anf. 45 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Det är tillfredsställande att man från
många partier nu talar om olika sätt att förbättra
finanserna och att man börjar vara bekymrad.

Samtidigt har det utvecklats en ny debattform. Man
viftar med tidningar. Om det möjligen är
Expressens sjunkande upplaga som oroar någon
vet jag inte, men här har förekommit DN och
Expressen. Jag tänkte ta fram Svenska Dagbladet,
ett ganska färskt exemplar, från i går, den 9 juni.

Där har en mycket känd kds:are uttalat sig. Det är
min gamle vän Alf Svensson som har skrivit att det
är dags att ompröva biståndet till Afrika. Sedan
kommer en uppräkning, som jag själv har framfört
tidigare här i kammaren utan någon större
framgång. Jag läste artikeln två gånger innan jag
trodde att det som stod där var sant.

Det talas om att man enligt Världsbanken har
spenderat 12 miljarder dollar årligen på import av
vapen i Afrika. Det talas om att ledarna, oftast inte
de folkvalda, har startat inbördeskrig och inhemsk
förföljelse samt att det förekommer kraftig
korruption. Han räknar upp några despoter, som
Amin, Bokassa och Mobutu -- som jag antar har
fått Serafimerorden. Allt detta har skett med
givarsamfundets goda minne, osv.

Det här är alla tiders. Samtidigt som min fru nu går
med i kds, har jag förstått att Alf Svensson går med
i Ny demokrati.

Jag skulle vilja ställa en mycket enkel fråga till
Stefan Attefall, och jag förmodar att svaret är ja:
Står kds bakom Alf Svenssons artikel? Den innebar
ett nytänkande, vilket jag kan hålla med om att
Wibbles artikel inte gjorde.

(Applåder)

Anf. 46 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Ian Wachtmeister sade i sitt
anförande att alla verkar bli nydemokrater, från
olika utgångspunkter. Han exemplifierade med just
Alf Svenssons artikel. Det är klart att Ian
Wachtmeister kan önska sig att alla blir
nydemokrater, samtidigt som tydligen ingen i
nydemokraternas riksdagsgrupp längre är det --
eller också har de tre olika åsikter, om inte fler.

Ian Wachtmeister har litet svårt att förstå
kristdemokratisk biståndspolitik. Jag kan inte alla
detaljer i den artikel som han refererar till, men
principerna och resonemangen ställer jag självfallet
upp på.

Det handlar om att jobba för att effektivisera
biståndspolitiken. Jämfört med hur
Socialdemokraterna har skött den, har kds, som
har ansvaret för biståndspolitiken, gjort stora
insatser. En väsentlig skillnad mot den
nydemokratiska biståndspolitiken är att vi vill
jobba för att förbättra befintliga biståndsinsatser
och också höja anslagen. Vi vill inte sänka
ambitionsnivån och sänka ersättningsnivåerna.

Ian Wachtmeister tar misslyckanden och felsteg till
intäkt för att sänka bistånd eller för att undvika att
ge bistånd. Vi tar det till intäkt för att effektivisera
och hitta nya metoder, inte för att släppa
engagemanget och ambitionsnivån.

Det är på det sättet man skall läsa Alf Svenssons
artikel i Svenska Dagbladet. Svårare än så är det
inte.

Jag kan också säga till Ian Wachtmeister att vi visst
är bekymrade för statsfinanserna -- det har vi varit
hela tiden. Det är därför som regeringen har lagt
fram många smärtsamma men nödvändiga förslag
om budgetförstärkningar, både besparingar och
intäktshöjningar.

Problemet med Ian Wachtmeisters parti, eller hans
f.d. partikamrater, är att man lägger fram sina
förslag utan att bry sig om vad som är politiskt
möjligt att få igenom. Sedan röstar man kors och
tvärs i kammaren. Resultatet blir ökade offentliga
utgifter. Det som är intressant är att se vad som blir
resultatet av den politik man för, inte bara vad man
tänker i kammaren. Det är också en punkt som Ian
Wachtmeister kan begrunda när han tar semester
och funderar över vad han har uträttat som
partiledare för Ny demokrati.

Anf. 47 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Jag är djupt rörd över herr Attefalls
intresse för min semester, och den omsorg och
godhet detta visar -- som vanligt från kds.

Låt mig vad gäller bistånd säga att jag tar upp det i
finansdebatten av det skälet att det handlar om
pengar, väldigt stora pengar. Därför måste man
göra någonting åt det. Jag tycker att de kds:are som
har jobbat med biståndet, Alf Svensson och Alf
Samuelsson, har blivit bättre och bättre. Jag tror att
ni själva allihop allteftersom tiden går kommer att
inse att det inte går att fortsätta med saker som ni
själva ser är dumheter.

Det har varit populärt här att framställa Ny
demokrati som det onda som har kommit in i denna
församling. Kds skall då vara det goda. Jag vill då
bara säga: Till sist hinner verkligheten i kapp och
man börjar se hur det ser ut ute i världen -- vart
pengarna går, vad man har ställt till med. När man
själv befinner sig i ett mycket besvärande
statsfinansiellt läge är det klart att man drar
slutsatser av det -- det utgår jag ifrån. Jag känner
herr Attefall som en man som kan tänka klart, och
jag föredrar att förbli i den tron.

Anf. 48 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Jag tackar för den komplimangen. Jag
skall begrunda den på min semester.

Jag vill också passa på att citera ur Ny demokratis
reservation till dagens betänkande. Där står:
''Utvecklingsbiståndet bör minskas med netto 6,2
miljarder kronor och omfördelas till förmån för
bl.a. de baltiska staterna.'' Det innebär att vi först
skall halvera biståndet och sedan ta av det som är
kvar och lägga mer av det på de baltiska staterna.
Det innebär en besparing på biståndet till de andra
delarna av vår värld på 8--10 miljarder kronor.

Vi ställer inte upp på den politiken. Om man bor i
Afrika behöver man hjälp och stöd, men hjälpen
och stödet måste utformas på sådant sätt att de ger
resultat. Det är som ett led i det arbetet som man
skall se Alf Svenssons och kds engagemang och
insatser på biståndspolitikens område.

Jag vill ta tillfället i akt och tacka Ian Wachtmeister
för hans tid i finansutskottet. Jag brukar ibland säga
att det enda jag kan bli känd för är att jag har suttit
bredvid Ian Wachtmeister i finansutskottet. Det är
alltid något. Tack för den tid som varit!

Anf. 49 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Man kan ju fundera en del över vad
som är bakgrunden till det ideologiska närmande
mellan Ny demokrati och kds som vi har bevittnat
i det senaste replikskiftet.

Jag tänkte påminna om en annan välkänd kds:are,
nämligen Jerzy Einhorn. De mest pregnanta
inläggen om långsiktigt sparande, inte minst inom
vården, som jag har tagit del av i medierna har
författats av Jerzy Einhorn. Jag skulle gärna vilja
veta vad han tänker i de frågor som vi har diskuterat
här i dag.

Häromdagen ingrep Yrkesinspektionen på
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och sade att man
inte längre tänkte tillåta att de sjuka låg i
korridorerna. Jag tror att Stefan Attefall känner till
hur den kommunalekonomiska situationen i
Göteborg ser ut; där genomgår inte bara
sjukvården utan också skolan en djup kris. Apropå
det här med mörkande, som Stefan Attefall talade
om, skulle jag gärna vilja veta hur han ser på den
kritik som Kjell-Olof Feldt har riktat mot
dubbelspelet när det gäller vården: å ena sidan
brösttonerna om att slå vakt om de gamlas rätt till
en mänsklig vård och å andra sidan det kalla faktum
att 100 000 anställda i kommuner och landsting --
många av dem lågavlönade kvinnor inom vården --
kommer att få gå. Med de resurser ni är villiga att
anslå kommer kvaliteten att försämras; det är ingen
mänsklig vård som kommer att kunna ges med de
pengarna.

Kommunförbundet har skrivit brev till oss om att
man vill ha 5 miljarder som kompensation för de
ökade kostnader som vi har lagt på kommunerna,
bl.a. genom barnomsorgslagen. Vårdnadsbidraget
skulle enligt Stefan Attefall spara in dessa pengar.
Jag har talat med Kommunförbundets
representanter också efter det att beslutet om
vårdnadbidraget fattades. De är enligt vad jag har
förstått inte villiga att dra tillbaka sin skrivelse. Jag
tror inte att kds:arna i Kommunförbundet har
någon annan mening -- i så fall vill jag ha besked
om det från Stefan Attefall.

Anf. 50 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Johan Lönnroth hade bevittnat ett
närmande mellan Ny demokrati och kds. Det enda
närmande jag har upptäckt är det som vi genomför
när vi -- Ian Wachtmeister och jag -- sätter oss
bredvid varandra i finansutskottet. Närmare än så
blir det kanske inte heller.

Jerzy Einhorn och Stefan Attefall hyser samma oro
för situationen i vård- och omsorgssektorn, tror jag.
Jag har inte upplevt att vi har haft några större
meningsskiljaktigheter på den punkten.

Vi har problem i en del kommuner. Göteborg är en
sådan kommun. Haninge är ett annat exempel, och
det finns ytterligare något. Men vi har inte problem
när det gäller vård och omsorg i de flesta
kommuner i landet. På den punkten kan jag
faktiskt hålla med Göran Persson om slutsatserna i
hans rapport, där han skriver att han bedömer att
de besparingar som skett inte har orsakat några
generella kvalitetsförsämringar i
kärnverksamheterna.

Det är riktigt att vi har problem att hantera
situationen i vissa kommuner. Men Johan Lönnroth
vet ju också att kristdemokraterna i Göteborg har
sagt nej till de besparingar som föreslagits.
Göteborgs kommun lider av speciella ekonomiska
problem som beror på många olika faktorer, inte
minst på att man undvek att ta tag i problemen på
80-talet, när det i Göteborgs kommun fanns en
majoritet som stod Johan Lönnroth mycket nära.

Det parti som Johan Lönnroth hela tiden försöker
fria till men som aldrig bryr sig om att svara på
frieriet förorsakar en sämre situation i
kommunsektorn -- jag försökte säga det i mitt
huvudanförande här i kammaren. Johan Lönnroth
borde därför söka sig närmare kristdemokraterna
än socialdemokraterna. Vi har åtminstone uttalat
att vi inte vill försämra det ytterligare.

Jag säger inte att vi har en problemfri utveckling i
alla kommuner, men det här är en situation som
man måste prioritera på lokal nivå, och sedan måste
statsmakterna följa det mycket noggrant. Vi har ett
nytt kommunalskatteutjämningssystem på gång till
nästa år, och det måste också ta hänsyn till de här
sakerna, inte minst Göteborgs ekonomiska
problem. Men Johan Lönnroth måste också inse att
det finns ett stort svart hål i statsfinanserna.
Springer man förbi den faktorn blir man inte seriös
i diskussionen om kommunernas ekonomi heller,
och det är Johan Lönnroths och Vänsterpartiets
stora problem.

Anf. 51 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Kds:arna i Göteborg säger nej till
besparingarna inom vården, och så beter sig
kds:are runt om i kommuner och landsting. Det är
ett dubbelspel: Kommunalpolitiskt uttrycker man
en uppfattning, men här i riksdagens uttrycker
kds:arna regeringens linje, vilket är att 100 000
anställda i kommuner och landsting skall avskedas
under 90-talet.

Vårdnadsbidraget är ingen ekonomisk hjälp för
kommunerna -- tvärtom belastar det
statsfinanserna och höjer räntorna. Det innebär
därmed också ökande problem för kommunerna.
Det finns ingen kvinna som frivilligt går från sitt
jobb eller lämnar sin barnomsorg för att få dessa
pengar i vårdnadsbidrag. De räcker inte till det!

Stefan Attefall tyckte att jag skulle närma mig
honom och kds. Det är nog ganska svårt, det. Han
talade om etik och moral; det gör ju kds:arna gärna
och mycket. Jag kom att tänka på ett bibelcitat om
att mannen skall vara sin kvinnas huvud eller
någonting sådant. Det är flera inslag i just den etik
och moral som kds och Stefan Attefall står för som
är mig djupt främmande. Det är t.ex. sådant som
uttrycks genom vårdnadsbidraget och det som
uttrycktes i debatten om partnerskap häromdagen
där man ville hindra homosexuella människor att få
sina rimliga mänskliga rättigheter.

Detta gör att jag aldrig kommer att kunna närma
mig ett parti som kds. När det gäller många av de
ekonomiskpolitiska frågorna och även andra frågor
kan det nog vara ett ganska litet avstånd mellan mig
och Stefan Attefall. Men de djupa moralfrågorna --
det som handlar om människans frihet och framför
allt kvinnans rätt till frigörelse -- gör att jag aldrig
kommer att kunna närma mig det partiet.

Anf. 52 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Vi skall kanske inte föra upp debatten
på någon högre teologisk nivå. Jag tycker att Johan
Lönnroth noggrannare skall studera det som han
kritiserar och en gång till fundera igenom detta
innan han uttalar sig kategoriskt.

Johan Lönnroth nämner vårdnadsbidraget. Trots
att Johan Lönnroth anser att vi för en hemsk politik
gentemot kvinnor är det fler kvinnor än män som
röstar på kds. Det kan vara en indikation på att det
kanske inte är så tokigt som Johan Lönnroth tror.

Johan Lönnroth säger att vårdnadsbidraget höjer
räntorna. Det tyder på att han plötsligt tror att
offentliga utgifter kan påverka räntorna. Det är en
intressant insikt som han här försöker utveckla.
Denna insikt kanske vi kan få se mer av i nästa
ekonomiskpolitiska motion från Vänsterpartiet.

Självfallet kommer vårdnadsbidraget på
marginalen -- det handlar om marginalen i och med
att beloppet är ganska lågt -- att kunna påverka
föräldrarna när de exempelvis väljer mellan att vara
hemma någon månad extra med sitt barn eller att
gå ut i förvärvsarbete. De kanske väljer en annan
barntillsyn än vad de annars skulle ha valt. Det vet
vi inte. Det är intressant att dessa beslut inte skall
fattas av kommunpolitiker utan av föräldrarna
själva. Om det får sådana här effekter blir det också
positiva effekter för kommunernas ekonomi. Då
slipper kommunerna kanske att bygga ut någon
annan barnomsorg. De kan behålla en bra kvalitet
på den kommunala barnomsorgen, och de behöver
inte trycka in för många ungar på avdelningarna.
Tyvärr kanske många kommuner har fått göra det i
alltför stor utsträckning.

Vi i kds prioriterar annorlunda i kommunerna,
t.ex. när det gäller vård och omsorg, än vi gör
centralt. Vitsen med det statsbidragssystem som
finns är att det skall finnas utrymme för en lokal
prioritering. Kristdemokraterna i Göteborg har
valt en annorlunda inriktning på den kommunala
ekonomin än moderaterna, som har
huvudansvaret, har gjort. Göteborgs kommun har,
som jag sade, speciella problem. De generella
problemen ser inte ut som i Göteborg. Det finns,
som sagt, en
kommunalskatteutjämningsutredning. Den
kommer att lägga fram ett förslag. Jag förväntar
mig att den tar hänsyn till den speciella situation
som vissa kommuner befinner sig i.

Vi följer självfallet dessa frågor noggrant. Detta är
ingenting som vi tycker är enkelt och lätt, men jag
försökte säga att det är naivt att tro att ökade
utgifter från staten löser alla problem. Det synsättet
präglar tyvärr Johan Lönnroths inlägg och
Vänsterpartiets ekonomiska motioner.

Anf. 53 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Detta år står Sverige inför två vägval.
Den 18 september står valet mellan en framtidens
politik som fångar chanserna till framtidsjobb i
framtidsbranscher och en gårdagens
återställarpolitik som med skatter och regleringar
förstör möjligheterna till nya jobb.

Den 13 november står valet mellan en öppenhetens
politik, där Sverige är med och formar framtiden i
Europa, och en maktlöshetens politik, där Sverige
isolerar sig.

Båda dessa val är avgörande för Sveriges framtid.

Det gäller jobben. Vi måste få fram en halv miljon
nya jobb under 90-talet. Det kräver mycket goda
villkor för företagande och investeringar i Sverige.

Det gäller välfärden. Våra barn och barnbarn skall
inte tvingas betala allt högre skatter för en allt
sämre välfärd. Att stoppa ökningen av statsskulden
och skapa balans i de offentliga finanserna kräver
kraftfulla åtgärder -- som måste vidtas.

Socialdemokraterna lämnade efter sig en ekonomi
i fritt fall. Det var en arbetslöshetsbomb, en
finanskris och ett budgetunderskott. Därefter har
all kraft inriktats på att angripa problemen och på
att ge Sverige en ny chans. Mycket har uträttats.

Två viktiga steg har tagits för Sveriges deltagande i
det europeiska samarbetet. EES-avtalet har trätt i
kraft, och förhandlingarna om ett svenskt EU-
medlemskap har slutförts med ett gott resultat.

Omfattande åtgärder har beslutats för att komma
till rätta med krisen i de offentliga finanserna.
Riksdagen har fattat beslut om 95 miljarder kronor
i förstärkningar, och en långsiktig plan för att
sanera de offentliga finanserna har lagts fram.

Socialförsäkringarna har lagts om för att stoppa
kostnadsexplosionen, som skapades under
Socialdemokraternas tid, och för att få fram
hållbara regler som uppmuntrar arbete och
sparande.

Villkoren för att starta och driva småföretag har
förbättrats radikalt. Skatten på företagens
arbetande kapital -- deras byggnader och
maskiner -- har tagits bort. Den dubbla skatten på
risksparande, sparande i företag, har tagits bort.
Arbetsrätten har gjorts om, så att småföretagen
skall våga nyanställa.

Att röja upp efter 80-talets ekonomiska haveri har
tagit tid. Men vi ser nu allt fler glädjande tecken på
att en utveckling mot ett ekonomiskt starkt Sverige
finns inom räckhåll. Politiken ger resultat.

Förbättringarna för småföretagandet, t.ex., har lett
till en kraftigt ökad framtidstro bland företagare.
Det har tidigare talats om en aktuell enkät som har
gått ut till europeiska småföretagare. Den visar att
de svenska småföretagarna numera är de mest
optimistiska i hela Västeuropa.

Denna optimism ger jobb. Det kom nya siffror från
SCB härförleden som visar att det har skett en
mycket stor ökning av sysselsättningen just i de
mindre företagen. Under det första kvartalet i år
ökade antalet anställda i de allra minsta företagen
med 9 000 personer. Det är nästan en dubbelt så
stor ökning som den i de allra största företagen.
Sammantaget fick drygt 25 000 personer under
denna period nya jobb i de privata företagen. De
mindre och medelstora arbetsställena svarade för
ungefär 20 000 av dessa nya jobb. Tre fjärdedelar
av nyanställningarna skedde alltså i de mindre
företagen.

Jag tycker att detta är mycket bra. Göran Persson
tycker tydligen att det är dåligt med nya jobb i
småföretag. Han vill nämligen återgå till de gamla
reglerna, med höjda skatter för företagandet och
stela arbetsrättsregler. Vi vet av erfarenhet att en
sådan återställarpolitik leder fel.

Göran Persson! Jag och många med mig, tror jag,
skulle vilja veta vad det är för fel på en politik som
ger fler jobb i företagen. Göran Persson har fått
flera frågor om detta i dag. Hur kan högre skatter
för företagen ge fler jobb? Han har inte kunnat
svara. Det finns inget svar. Det blir färre jobb.

De många ljuspunkter som finns i ekonomin ger oss
faktiskt ett ganska stort hopp, men det finns
naturligtvis också orosmoln. Den senaste tidens
ränteutveckling är ett av dem. Den talar ett mycket
tydligt språk. Arbetet med att få ekonomin i balans
måste fortsätta. Sverige är ju en liten öppen
ekonomi som sammanflätas alltmer med
omvärlden. Med den nya elektroniken kan kapital
flyttas sekundsnabbt över gränserna. Sverige har
ögonen på sig. Varje misstanke, Göran Persson, om
avsteg från en politik för budgetsanering, förbättrat
företagsklimat och prisstabilitet ger direkt utslag i
högre räntor.

Det är naturligt att de internationella investerarna
efter den senaste tidens opinionsmätningar har
riktat sina kritiska blickar mot oppositionens
ekonomiska program. Vad har de funnit? De har
funnit ett nej till regeringens saneringsprogram
utan några alternativ, och de har funnit en lång lista
på näringslivsfientliga åtgärder som förstör chansen
till nya jobb.

Rapporteringen i dagstidningarna och
ekonomitidningarna har givit svart på vitt. En icke
obetydlig del av den ränteuppgång som har skett
beror på en oro för att Socialdemokraterna skall
vinna nästkommande val.

Regeringen har, till skillnad från
Socialdemokraterna, en ekonomisk politik med
konkreta åtgärder som är väl förankrade i
verkligheten. Vi har satt upp ett tydligt mål. På fem
år skall vi halvera arbetslösheten, och få de
offentliga finanserna i balans. Det ställer mycket
hårda krav på den ekonomiska politiken. Men det
är bara så man kan rädda jobben och välfärden

Vår lösning har tre delar. Den första är ett
medlemskap i den europeiska unionen. Den andra
är ett gynnsamt företagarklimat som ger nya jobb i
den privata sektorn. Den tredje delen är ett
budgetsaneringsprogram.

Ett gott företagarklimat betyder att det måste löna
sig att arbeta och satsa på företagande. Här vill,
som jag sade, Socialdemokraterna gå åt rakt
motsatt håll: höjda marginalskatter och dubbel
skatt på just det sparande i företagen --
risksparande -- som dessa behöver för att kunna
växa, investera och ge jobb. Detta är galet!

Herr talman! Den tuffaste uppgift som den
ekonomiska politiken står inför under de närmaste
åren är saneringen av de offentliga finanserna. Det
finns, som det har framgått här under förmiddagen,
två sätt att förhålla sig till detta problem.

Det ena sättet är att föra väljarna bakom ljuset och
låtsas som om problemet inte finns. Det är fegt, och
det är farligt. Så gör Socialdemokraterna!

Det andra sättet är att ge ärliga och raka besked om
de uppoffringar som kommer att krävas under de
kommande åren. Så gör regeringen -- för att rädda
jobben och för att rädda välfärden!

Regeringspartierna har ett saneringsprogram som
omfattar drygt 100 miljarder kronor. Mer än 25
miljarder är redan beslutade. Av de åtgärder som
berör statsbudgeten återstår ca 45 miljarder kronor.
Jag vill något kommentera några av de områden
som kommer att beröras av de återstående delarna
av programmet. Detta är en uppfordran till Göran
Persson. De som lånar ut pengar till Sverige vet
vilken politik regeringen för, men de vet inte vad
Socialdemokraterna vill. Det skapar oro. Upp till
bevis, Göran Persson! Har ni något program, eller
har ni inte det? Om ni inte har det, är det stor fara
å färde.

De delar som kommer att beröras av den
budgetsanering som jag menar är nödvändig är
följande:

För det första gäller det ålderspensionerna. Det
nuvarande pensionssystemet ger ett årligt
underskott på ungefär 20 miljarder -- det blir 15
miljarder efter gårdagens beslut. Så kan det
naturligtvis inte fortsätta. Det här underskottet kan
täckas på i princip tre sätt: sänkt pensionsnivå,
höjda avgifter eller höjd pensionsålder. Min
bedömning är att det kommer att vara nödvändigt
att välja en kombination av dessa åtgärder.

För det andra gäller det förtidspensionerna.
Antalet förtidspensionärer har ökat stadigt under
en mycket lång följd av år. Det är en omänsklig
situation för de människor som är berörda. Det är
också helt oacceptabelt ur statsfinansiella
utgångspunkter. I kompletteringspropositionen,
som behandlas i det betänkande som vi nu
debatterar, föreslås åtgärder för att strama upp
prövningen för beviljande av förtidspension. Det
pågår inom Socialdepartementet ett arbete med
fortsatt översyn av dessa regelsystem. Översynen
omfattar såväl regler och ersättningsnivåer som
rehabiliteringsinsatser.

För det tredje gäller det den offentliga
konsumtionen. En viktig del av programmet för att
få balans i de offentliga finanserna är att den
offentliga konsumtionen skall hållas realt
oförändrad. Det betyder att kravet på
rationaliseringar inom den offentliga sektorn
kommer att fortsätta för att det skall vara möjligt
att tillgodose medborgarnas önskemål om en bra
service. Det statsfinansiella önskemålet och kravet
innebär att det inte kan bli tal om någon ökning av
statsbidragen till kommuner och landsting under
resten av 1990-talet, inte ens i nominella tal.

För det fjärde gäller det åtgärder för att hindra fusk
i socialförsäkringssystemen. En aktuell
undersökning från Länsstyrelsen i Stockholm visar
att ungefär 70 % av dem som samtidigt fick statlig
lönegaranti och bidrag från Försäkringskassan
faktiskt fuskade. Det finns också rapporter om att
det finns personer som jobbar svart samtidigt som
de uppbär a-kasseersättning. Sådant fusk måste
naturligtvis stoppas. Det är ett bedrägeri mot
välfärdsstaten. Människor har rätt att kräva att de
skatter de betalar för välfärden skall användas på
ett ärligt sätt. Annars riskerar vi att moralen i hela
samhället undergrävs.

Fusket skall stoppas, och därför håller
Riksrevisionsverket på regeringens uppdrag på att
kartlägga omfattningen av missbruket inom
socialförsäkringssystemet och skall lägga fram
förslag till motåtgärder.

Andra områden som kommer att bli föremål för
besparingar är sjuk- och arbetsskadeförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och bostadssektorn.
Inom sjuk- och tandvården blir det nödvändigt att
höja en del avgifter.

Slutligen kommer det att krävas åtgärder för att
förstärka budgetens inkomstsida. Det gäller höjda
miljöskatter, breddad bas för momsen, ett nytt
system för fastighetstaxering och en kraftig ökning
av effektiviteten i skatteindrivningen.

Denna lista är mitt tydliga besked till svenska
folket: På det här viset kan vi få bort
budgetunderskottet. Visst är det tufft! Åtgärderna
kommer att beröra oss alla. Men bördorna kommer
att fördelas rättvist. De välbeställda i samhället
skall bidra med mer än de som har små eller inga
ekonomiska reserver.

Om man säger nej till ett sådant här program,
betyder det att man säger ja till en dold och djupt
orättfärdig fördelningspolitik. Om vi inte får balans
i de offentliga finanserna, kommer växande
räntekostnader att bryta ner välfärden, minska
företagens investeringsvilja och möjligheterna till
fler jobb. Det kommer att permanenta
arbetslösheten och inte minst
långtidsarbetslösheten. Våra barn och barnbarn får
enbart skulder i arv. Det är en väldigt orättvis
politik.

Men Göran Perssons politik, såsom den har
beskrivits i dag och vid tidigare tillfällen i
reservationer och motioner här i riksdagen -- dvs.
ett nej till ett program för att få balans i de
offentliga finanserna --, galopperar statsskulden,
Göran Persson! Tillväxten minskar och jobben blir
färre. På bara några år skulle skulden öka med mer
än 450 miljarder kronor! Bara räntorna på denna
skuldökning, dvs. räntor utöver dem vi har i dag, är
mer än 40 miljarder kronor. Hur skall de pengarna
tas fram? Göran Persson kan inte göra anspråk på
att vara en seriös debattör i den ekonomiska
politiken när han inte har något svar på frågan om
statsskulden.

Herr talman! I dag är det skolavslutning, och
många barn får sina terminsbetyg. Också Sverige
får betyg! Skillnaden är att Sverige betygsätts varje
dag av de placerare som har till uppgift att låna ut
pengar. De vet vad regeringen vill göra åt
statsskulden. De vet att vi klarar av det -- vi har
redan klarat av 95 miljarder. Detta är väl känt. Men
de vet inte vad oppositionen vill göra -- de vet inte
vad Göran Perssons parti vill. Göran Perssons parti
saknar program för att få balans i de offentliga
finanserna. Göran Perssons parti saknar en politik
för att komma till rätta med statsskulden. Det är
naturligt att detta skapar oro. Det går ut över
boendet och de arbetslösa.

Så upp till bevis, Göran Persson! Det har funnits
många tillfällen under dagens debatt att tala om vad
ni skall göra åt statsskulden. Hur skall ni få balans
i de offentliga finanserna?

Herr talman! Regeringens politik är en politik för
framtiden och för rättvisan. Det är en politik som
vågar ta itu med de svåra frågorna. Det är en politik
som ger Sverige nya jobb och som ger våra
medborgare en välfärd som de kan lita på.

Det är en bra politik. Det är viktigt att den får
fortsätta -- för jobbens och för välfärdens skull!

(Applåder)

Anf. 54 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! På något sätt måste jag trots allt
uttrycka min beundran för finansministern.
Krampaktigt slutar hon sitt anförande hon med att
säga att det är en politik för rättvisa och arbeten.
Jag tror att de allra flesta som har följt Anne
Wibbles insatser vet att politiken har lett åt rakt
motsatt håll. Det imponerar inte att så här på slutet
försöka gaska upp sig och angripa oppositionen på
det sätt som fru Wibble gjorde alldeles nyss.

Fru Wibble har varit borta ur debatten någon
månad, vi har inte hört så mycket från henne. Så
dyker hon upp i dag beledsagad av sin
statssekreterare som också skrivit en debattartikel
som har en underton att det blir en
socialdemokratisk regering i höst. Det är
socialdemokraterna som skall visa
regeringsprogram och regera. Ni ger upp väldigt
lätt, måste jag säga.

Ni regerar ju i 100 dagar till. Utlandet behöver en
svensk regering också under den perioden. När nu
räntorna har stigit och man har krävt besked vilken
politik som skall möta den utvecklingen trodde vi
att vi skulle få svar. Socialdemokratin har visat sitt
program. Det har vi gjort i motioner och i
utskottsarbetet. Det finns att läsa. Men det är ni
regerar, det är ni som betygsätts.

Fru Wibble har skrivit en artikel i Dagens Nyheter.
Jag har ställt frågor i dag, det har finansministern
hört. Hon berömmer sig om att ha en plan. När
debatten är slut är den planen pulvriserad av de
andra figurerna i Jönssonligan som står för planen.
Det började med Per-Ola Eriksson som tog avstånd
från höjningen av pensionsåldern. Det var väl
motiverat därför att vi där har en uppgörelse. Det
fortsatte med Attefall, den andre mannen i ligan,
som säger att man inte kan ge sig på
egenavgifterna -- för att inte tala om Tobissons
avfärdande av skattehöjningar som insinuationer
som moderaterna inte skulle kunna pådyvlas.
Avslutningvis säger Leijonborg att här står
ingenting nytt, allt detta har vi sagt förut.

Vadan denna uppvisning, fru finansminister, i
debattskrivandets konst om det inte var någonting
kvalitativt nytt som skulle presenteras? Visst finns
det ett nytt inslag i artikeln. Det är lätt att se. Det
finns ett tufft och hjärtlöst drag. Man pekar ut vissa
grupper som man skall ta av, utan förståelse för att
det ni har gjort har gjort dem totalt omotiverade att
medverka i en sanering för statsfinanserna. Var
finns förståelsen för fördelningspolitiken? Vad
finns bakom det hjärtlösa? Där ligger det
socialliberala tillkortakommandet.

Anf. 55 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! När jag lyssnar på Göran Persson kan
jag inte låta bli att tänka på en annan lagom tjock
man i sina bästa. Han heter Karlsson på taket.
Karlsson tycker själv att han är världens bästa på
allting. Han är världens bästa ångmaskinskötare.
Men när han skall sätta i gång lillebrors ångmaskin
exploderar den.

Göran Persson tycker säkert att han skulle bli
världens bästa finansminister om han fick chansen.
Men precis som det är med Karlsson på taket är det
med Persson på taket. Utan saneringsprogram,
utan ekonomisk politik exploderar statsskulden.
Med de förslag som finns om höjd skatt på nya jobb
exploderar arbetslösheten.

Astrid Lindgren skriver ganska finurliga sagor. Det
finns alltid ett litet uns av allvar i botten. Sagan om
Karlsson på taket visar att gott självförtroende inte
räcker hela vägen. Jag undrar om Göran Persson
kommer ihåg det.

På förmiddagen i dag kom ett pressmeddelande
som visar att Göran Persson tycker illa om alla
föreslagna åtgärder för att få balans i de offentliga
finanserna. Alla förslag som jag har nämnt är
Göran Persson emot. Vad vill ni då göra?

Göran Persson visade nyligen upp en löpsedel. Jag
har låtit konstruera en löpsedel som visar hur en
löpsedel skulle se ut med Göran Perssons politik:
blankt, vitt, tomt, ingenting -- väldigt upplysande
för väljare och dem som bekymrar sig för svensk
ekonomi. Detta är faktiskt oärligt, Göran Persson.

Man kan naturligtvis resonera rent logiskt och
fundera över vad socialdemokraterna skulle kunna
tänka sig att göra. Det första är att spara på
någonting annat än det jag har föreslagit. Man kan
spara på de handikappade, barnbidragen,
biståndet, inom flyktingpolitiken osv. Är det detta
Göran Persson menar? Då räcker det inte att säga
nej till vårnadsbidraget. Där handlar det om 2
miljarder. Här fattas det ganska många miljarder.
Är det detta som Göran Persson skall spara på?

Man kan fortsätta skattehöjningspolitiken. 45--50
miljarder i ökad skatt tar död på allt nyföretagande
i landet. Då försvinner jobben, knäcks ekonomin
och permanentas arbetslösheten. Är det detta
Göran Persson menar?

Den tredje varianten rent teoretiskt är att göra
ingenting. Det är det som de flesta som har tittat
på den socialdemokratiska politiken bedömer som
mest sannolikt. Det betyder att statsskulden
galopperar. Risken för att Göran Persson --
världens bästa Persson -- skulle få chansen att
förverkliga detta tomma budskap skapar i dag
problem för boende och arbetslösa. Nu måste
Göran Persson tala om vad han vill göra för att få
balans i de offentliga finanserna.

Anf. 56 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Vi har hört världens värsta Wibble
lägga ut texten om det förträffliga med hennes egen
politik. Jag saknar ett besked. Står regeringen
bakom den plan som Anne Wibble stort lanserar i
dagens morgontidning? Är det regeringens plan?
Vad har i så fall de ledamöter här i kammaren som
företräder andra inslag i fyrpartiregeringen haft för
mandat attt tala? Förstår fru Wibble vilket intryck
det ger till dem som skall bedöma den svenska
ekonomiska politiken och er handlingskraft att
finansministern på riksmötets näst sista dag
lanserar en plan som de övriga regeringspartierna
tar avstånd ifrån?

Vi har ögonen på oss, sade Anne Wibble. Ja, det
har vi. Jag är ganska säker på att det som Anne
Wibble har visat upp här i dag kommer att vara
någonting som inte stärker förtroendet för Sverige.
Tvärtom kommer det att understryka den enkla
valpropagandans karaktär.

Så om första sidor. Jag tänker faktiskt så
småningom fylla Expressens första sida med
rubrikord, men jag kommer aldrig -- det kan jag
försäkra Anne Wibble -- att stå för en politik som
får en första sida med rubriken: Nu skall de gamla
betala krisen.

Förstår fru Wibble det utmanande i den
fördelningspolitiken? Det har varit kärnan i mitt
angrepp på regeringen. Det har jag ännu inte fått
något svar på.

Vi socialdemokrater ha lanserat en ekonomisk
politik som utgår från att stötta tillväxten, att pressa
tillbaka arbetslösheten, minska trycket på de
offentliga utgifterna genom att förbättra
sysseslsättningen. Vi menar att de jobben skall
skapas i näringslivet. Vi menar också att det skall
ske genom en bolagsbeskattning som vi var överens
om i samband med skattereformen. Vi vill inte ha
en höjd bolagsbeskattning, som regeringen föreslog
förra året för att kunna sänka kapitalskatterna. Det
är så det ligger till.

Vi har också lanserat kraftiga besparingar i
jordbruk, i försvar, vårdnadsbidrag m.fl.
skattejusteringar som gör att vi får bättre
budgetsaldo än regeringen. Vi socialdemokrater
har en gång förut tagit hand om en söderkörd
folkpartistisk ekonomi. Jag tror att vi får göra det
en gång till. Det blir svårare den här gången, men
folk vet att vi har gjort det förut, och vi skall göra
det igen.

Anf. 57 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Låt med börja med det sista Göran
Persson tog upp. Det var struntprat. Göran Persson
vet mycket väl att hans egen motion angående nästa
budgetår innebär ett större underskott än enligt
regeringens förslag. Problemet är dessutom att det
inte för ett enda budgetår därefter finns något
förslag. Det saknas helt. Det finns inget program
för att få balans i de offentliga finanserna. Så här
tomt och blankt ser det ut! Det innehåller noll och
ingenting.

Låt oss sedan diskutera pensionerna. Gärna det.
Det står i den proposition och i det betänkande som
Socialdemoraterna står bakom -- vars förslag
Socialdemokraterna här i kammaren röstade för i
går eller om det var i förrgår -- att dagens
pensionssystem har ett stort underskott. Detta
innebär att alla partier som röstade för förslaget är
överens om att det kan komma att krävas åtgärder.
Göran Persson har själv varit med om att tillsätta
en del ekonomiska representanter i en arbetsgrupp
som just har räknat fram att det är helt nödvändigt
med åtgärder.

Rent teoretiskt kan man tänka sig -- försök nu att
en enda gång tänka teoretiskt, Göran Persson -- att
det finns tre varianter. Man kan höja avgifter, man
kan sänka utgifter och man kan höja
pensionsåldern. Några andra variationer för att
minska utgifterna och få balans i pensionssystemet
finns inte. Antingen minskar man utgifterna eller
också höjer man inkomsterna.

Den fråga som Göran Persson måste svara på är: Är
Göran Persson beredd att göra någonting åt detta?
Tänker han att låta underskottet fortsätta vidare?
Eller skall han ta till någon annan sorts Karlsson på
takets kuckelimuckmedicin, som består av en
massa godis som inte hjälper, men som han tror att
han skall kunna hitta för att bli av med detta
underskott? Göran Persson har själv röstat för
påståendet att det fattas pengar och att man måste
göra någonting åt detta. Då vill jag säga: Upp till
bevis! Våga tala om någonting, Göran Persson! Min
bedömning är att det kommer att krävas åtgärder
både på utgiftssidan och på inkomstsidan för att
åstadkomma balans.

Sedan sade Göran Persson några konstiga ord om
företag. Låt mig då göra följande påstående: Jag
har aldrig träffat på något enda företag som inte
sköts av en företagare. Har Göran Persson träffat
på något företag som inte drivs av en företagare?
Genom att Göran Persson vill höja skatten för
företagarna -- människorna, idégivarna,
innovatörerna -- förstör han företagens möjligheter
att investera och erbjuda jobb. Göran Persson har
en chans till att tala om hur han skall få balans i de
offentliga finanserna.

Anf. 58 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Jag har ingen Expressen att vifta med,
utan jag har bara den här boken. Det börjar bli litet
svårt att lyfta upp den. Det är kanske bäst att säga
att jag inte på långa vägar håller med om allt som
står i den. Kjell-Olof Feldt har en formulering
beträffande regeringens planer att spara in på
kommunerna, en besparing som inte regeringen
själv skall genomföra utan det är
kommunpolitikerna som skall genomföra den.

Kjell-Olof Feldt skriver att man starkt kan
misstänka att finansministern själv inte har en aning
om vilka rationaliseringsmöjligheter som finns och
var besparingarna kan ske.

Det är inte riktigt som finansministern säger att
Nathalieplanens sparande i huvudsak går ut över
den privata konsumtionen. Relativt sett är det
skolan, vården och omsorgen som får ta den i
särklass största smällen. 100 000 anställda, de flesta
lågavlönade kvinnor, får gå ut i arbetslöshet.

Att de nominella statsbidragen inte får öka är
fullständigt ointressant. Det handlar inte om det.
Statsanslagen minskar dramatiskt, samtidigt som
kommunernas skatteinkomster ökar. Om
finansministern skall klara att sparka 100 000
kommunanställda måste finansministern dra in
oerhört mycket mera pengar från kommunerna.
Här ger inte finansministern något besked. Hon
mörkar.

Jag vill ta upp en sak till. Tänk teoretiskt, sade
finansministern till Göran Persson. Jag skulle gärna
vilja att också finansministern gjorde det när det
gäller det här med jobben och skatterna. Det är
riktigt att sänkta skatter ger fler jobb, om man
tänker rent teoretiskt i en modell som endast
innehåller dessa två storheter, skatter och jobb.
Men nu är det hela betydligt mera komplicerat.

Ofinansierade skattesänkningar av den typ som ni
genomför leder till större underskott, höjda räntor,
lägre investeringar och färre jobb.

Finansministern måste kunna svara på frågan:
Varför skall man sänka en av världens lägsta
företagsskatter ännu mer?

Anf. 59 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Det finns ett stort antal synpunkter i
Kjell-Olof Feldts bok som jag har stor förståelse
och sympati för. Det är bara synd att han kom på
dem litet sent. Det finns några synpunkter som jag
alls inte delar. En av dessa hänger samman med den
passus som Johan Lönnroth läste upp, vilken
innebär en ökande central dirigering av
kommunerna. Det strider mot min värdering av att
det är viktigt med kommunal självstyrelse.

Det som Feltdt beskriver i sin bok, och som Johan
Lönnroth tydligen instämmer i, är att man här i
riksdagen i Stockholm skall ange exakt hur var och
en av de 290 kommunerna och -- som jag
förmodar -- de 24 landstingen skall bete sig. Man
skall alltså ange exakt hur kommunerna skall få
fram de olika tjänster som medborgarna behöver.
Jag tycker inte om sådan centralstyrning. Därför
har vi ändrat systemet för statsbidragen till
kommunerna. Vi ger numera alla pengarna i en
påse. Men jag vet att Vänsterpartiet är emot detta.
Ni vill centralstyra. Men, som sagt, jag delar inte
den uppfattningen. Kommunerna och landstingen
själva är bäst skickade att fälla det avgörandet. Rätt
mycket av beslutsfattandet skall sedan ut också till
de enskilda människorna hemma vid köksborden.

Sedan tog Johan Lönnroth upp ett påstående om
sambandet mellan skatter och jobb. Här kan man
säkert föra långa och intressanta resonemang. Om
man tittar på den svenska utvecklingen av
sysselsättningen under de senaste 40--50 åren har
det i detta land förts en viss sorts skattepolitik som
har tvingat upp skatterna framför allt för
näringslivet och de privata företagen. Resultatet
har blivit att antalet jobb i den privata sektorn nu
är precis detsamma som det var 1950! Detta är ju
ett av de stora problemen i svensk ekonomi, att vi
har för få jobb i den privata sektorn.

Alla, utom möjligen Johan Lönnroth, inklusive
socialdemokratin tycks nu vara överens om att det
är från den privata sektorn som de nya jobben
måste komma. Men då kan man inte, som Johan
Lönnroth föreslår, tro att det bara går att önska att
dessa nya jobb skapas om man går tillbaka till den
gamla skattehöjningspolitiken. Det är bara ett
önsketänkande. Dessutom strider det mot de
senaste 40--45 årens erfarenhet. Det är bara larv,
kort sagt.

Vad som krävs för att vi skall få fram de nya jobben
är att vi har bra villkor för företag och företagande.
Det går inte med Johan Lönnroths politik.

Anf. 60 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Jag begriper ärligt talat inte varifrån
finansministern har fått detta med att Feldt i sin bok
skulle tala för centralstyrning av kommunerna. Det
finns inte ett ord om det. För övrigt är inte heller
jag anhängare av något slags statlig centralstyrning
av kommunerna.

Vad Feldt däremot talar om är i princip samma sak
som Kommunförbundet talar om i ett brev till
finansutskottet, där också Anne Wibbles
partikamrater, folkpartisterna, har varit med och
ställt sig bakom. Kommunförbundet kräver att när
vi här i riksdagen fattar beslut och när regeringen
lägger fram förslag som leder till att kommunerna
får ökade kostnader, då skall vi ta ansvaret och
anvisa finansiering. Kommunförbundet säger att de
senaste besluten som har fattats innebär att man
måste ha ytterligare 5 miljarder. Också Anne
Wibbles partikamrater, exempelvis Rune
Zachrisson i Göteborg, står bakom kravet. De
väntar på ett svar. Ni ägnar er åt ett dubbelspel och
skjuter över ansvaret till kommunpolitikerna, som
försöker att bolla tillbaka det till er.

Anne Wibble talade om de privata jobben på 50-
talet. Det är klart att det behövs fler jobb också i
privat sektor i dag, men att jämföra med 50-talet är
ganska ointressant. Man kan ju fråga sig: Vem
kunde på 1800-talet tro att det skulle räcka med att
5 % av befolkningen skulle producera
jordbruksprodukterna 100 år senare?

Vi går mot en utveckling, där varuproduktionen
kräver en allt mindre andel av den samlade
arbetskraften, beroende på datorisering osv. Skall
man skapa Europas bästa skola och en mänsklig
vård för det ökande antalet mycket gamla
människor, måste detta få ta dels en ökad andel av
det nationella arbetet, dels en ökande andel av
nationalinkomsten. Det kommer vi inte ifrån,
Anne Wibble, oavsett olika ideologier.

Vänsterpartiet har lagt fram ett förslag som innebär
den starkaste budgeten av samtliga partiers i denna
riksdag. Finansdepartementet får gärna granska
förslaget i varje detalj och motsäga detta. Vi inser
att man utan en sanering av de statliga finanserna
inte klarar vare sig jobben eller rättvisan.

Anf. 61 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Den regel som Johan Lönnroth tog
upp först är en väldigt bra regel. Vi har infört den
under denna mandatperiod. Den har icke funnits
tidigare under ett långt socialdemokratiskt
maktinnehav. Det är en regel som just säger att om
staten, riksdagen, bestämmer att kommunerna
skall göra något ytterligare eller annorlunda, skall
staten också skicka mer pengar. Om någon uppgift
tas bort, kan man minska beloppet. Regeln kallas
för finansieringsprincipen. Det var på ett tidigare
stadium mycket diskussion om detta i
kommunerna, eftersom man tyckte att det tidigare
systemet var orättvist. Nu har vi denna regel, och
den finns stadfäst i dagens betänkande.

Kommunförbundet är den organisation som skall ta
till vara kommunernas intressen på bästa sätt.
Riksdag och regering har litet annorlunda
bedömningar om de exakta effekterna av de olika
förslagen. Men i allt väsentligt är regeln om
finansieringsprincipen en mycket stor framgång för
säkerheten i den kommunala politiken. Den
innebär faktiskt en klar förbättring för
planeringsförutsättningarna.

Johan Lönnroth, som i och för sig är intressant att
diskutera med men som på väldigt många
grundläggande punkter skiljer sig från mig när det
gäller värderingarna, tycks utgå från att man bara
kan uppnå bättre resultat om man sätter till mera
resurser eller pengar.

Men det är faktiskt inte så, Johan Lönnroth, därför
att vad man får ut av en viss mängd insatta resurser
beror faktiskt på hur människorna använder dessa
resurser. Om människor är kreativa och hur ett
jobb är organiserat påverkar också kvaliteten och
den mängd service som blir resultatet. Det fungerar
på ungefär samma sätt som med två olika
fotbollslag. De har på ett ungefär lika mycket
resurser från början, samma antal spelare, samma
sorts skor och bollen har de gemensamt etc., men
ändå är det oftast något lag som vinner. Detta beror
ju på hur samarbetet fungerar och hur människors
kunskaper och förmåga används. Detta glömmer
Johan Lönnroth, men lyckligtvis är det väldigt
många andra som kommer ihåg det.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis få säga att det
gör mig ännu mer nervös, om Johan Lönnroths
politik skall ha någon sorts inflytande över en
politik som Göran Perssons parti eventuellt skulle
komma att genomföra. Det tror jag skulle förvärra
läget ytterligare just för dem som jag tror att Johan
Lönnroth ömmar för, nämligen de som inte har
några jobb men som vill ha jobb.

Anf. 62 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Om några timmar är jag åter
företagare. Men jag är fortfarande riksdagsman i
detta ögonblick. Jag kan från företagarvärlden
berätta att den största nyttan för företagen gör
politikerna genom att hålla sina långa fingrar borta
från dem så mycket som möjligt.

Småföretagen är optimistiska i dag, sade
finansministern. Ja, det är de, därför att de har jobb
och därför att exportindustrin går bra. Det beror på
att det finns en högkonjunktur och att vi har en
flytande krona. Detta är inte direkt regeringens
förtjänst, för att uttrycka sig något milt.

Däremot är det nu regeringens och riksdagens
uppdrag att göra något i storleksordning två gånger
Nathalieplanen för att få ordning på aktiebolaget
Sveriges affärer, för de är era affärer. Min fråga till
finansministern är: Är hon beredd att väsentligt
vässa Nathalieplanen, om hon skulle förbli
finansminister under nästa fyraårsperiod?

Jag tycker att man skall lära av sina misstag, som
det heter. Det är ju snyggt och prydligt för oss alla.
Därför tycker jag att det borde vara en självklarhet
för den sittande regeringen, som är ansvarig för det
som har skett nu, att tillsätta en haverikommission
för att verkligen utreda vad det var som hände och
vad det kostade när valuta- och räntepolitiken gick
över styr under svarta november 1992. Den
kraschen slutade inte lika lyckligt som den noggrant
utredda JAS-kraschen, där planet åtminstone inte
landade så att en massa folk gick åt. Men kraschen
i november 1992 var mycket stor.

Jag har en fråga till, men jag vill nu i första repliken
begränsa mig till dessa två frågor: Är
finansministern beredd att väsentligt vässa
Nathalieplanen framöver? Fråga nummer två: Vore
det inte skäligt att tillsätta en haverikommission för
det största finansiella haveriet i Sverige?

Anf. 63 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Jag besvarar den andra frågan först.
Jag tror att man löser relativt få problem av det här
slaget genom utredningar. Det känns inte angeläget
att tillsätta en ny utredning för just detta syfte.

Som Ian Wachtmeister förhoppningvis vet är
Nathalieplanen nu förstärkt och tidigarelagd just
därför att regeringen och jag bedömer att det krävs
en betydande säkerhetsmarginal i arbetet med att
få ordning på de offentliga finanserna. Man kan
inte förlita sig på en lång period av mycket snabb
tillväxt, som av många olika skäl är mycket
önskvärt, inte minst för att få fram jobben och få
ner arbetslösheten. Men för att ha litet extra
säkerhetsmarginal i arbetet med de offentliga
finanserna har vi skärpt Nathalieplanen. Detta
utgår jag från att Ian Wachtmeister vet, eftersom
han har gjort en poäng av att han har varit med vid
alla sammanträden i finansutskottet, där frågan har
behandlats.

Det innebär att Nathalieprogrammet, som det är
utformat, uppfyller kraven på att i relation till hela
ekonomin få statsskulden i balans, dvs. att få bort
budgetunderskottet. Man kan naturligtvis aldrig
vara helt säker på vad som händer i omvärlden. Om
det händer något konstigt, får man diskutera läget
i den situationen. Men enligt bedömningarna om
världskonjunktur etc., som OECD och en del
andra internationella organisationer nyligen har
räknat upp, är programmet det som är nödvändigt
och tillräckligt för att nå målet balans i de offentliga
finanserna. Detta är mitt svar.

Anf. 64 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Jag tackar för svaren. För det första
är det aldrig snyggt att skyla över det som har
inträffat, och det är inte heller särskilt effektivt. Jag
tycker att de som satt vid rodret tvärtom borde
initiera en undersökning om vad det var som hände
och vad det kostade.

För det andra är det min absoluta uppfattning att
Nathalieplanen inte är tillräcklig, inte heller den
förstärkta upplagan av den. Trots Anne Wibbles
glädjekalkyler fortsätter statsskulden att
explodera, eller i varje fall att galoppera.

Sedan har jag en annan fråga: Vad har vi lärt av
bankkrisen? Bankstödet var ju alla tiders för
bankerna och kostade runt 60 miljarder -- oändliga
belopp.

Det var trevligt, och nu har bankerna kommit i
gång. Borde inte detta stöd ha villkorats? Borde
inte bankstödet ha kunnat ge någonting tillbaka till
dem som betalat det, till alla medborgarna? Skulle
vi inte kunnat ha vanlig ''profit sharing'' -- ni som
här inne gärna talar om företagsamhet -- de som tar
riskerna får också vara med och ta vinsterna? I det
här fallet tog skattebetalarna alla riskerna, men de
fick inte vara med på vinsterna när dessa kom.

Tycker inte finansministern, så här i efterhand, att
det hade varit ganska bra att villkora bankstödet
bättre än man gjorde? För fru finansministern är väl
ändå inte lika ofelbar som världens bästa Persson?

Anf. 65 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Frågan om statsskulden och dess
sanering tycker jag kunde ställas med något större
legitimitet från Ian Wachmeister om det inte vore
så att han och hans partivänner hade medverkat till
ett stort antal utgiftsökningar vid sitt
knapptryckande här i kammaren. Det känns något
sent påkommet.

Frågan om bankstödet är naturligtvis oerhört
centralt för många företags framtid. Det har kostat
väldigt mycket pengar att ha kvar ett säkert och
stabilt betalningssystem och
kreditförsörjningssystem, ungefär 60 miljard
kronor. Jag menar att det har varit värt det. Annars
hade många småföretag gått omkull, många
människor, pensionärer och andra, hade fått se sina
sparmedel försvinna, utländska låntagare hade
blivit mycket upprörda.

Min bedömning är att vi kommer att kunna få
tillbaka en del av dessa insatta pengar. Exakt hur
mycket är svårt att avgöra, och tidpunkten är också
svår att avgöra. Men det är en bedömning som
också har kommit från de berörda myndigheterna,
att det till skattebetalarna kan komma tillbaka en
icke obetydlig del. De pengarna är, kan jag försäkra
Ian Wachtmeister -- eftersom de är okända till sin
storlek och till sin tid -- inte inräknade i
Nathalieprogrammet. Det blir ett extra
påskyndande av budgetsaneringen när dessa
pengar kommer.

Ett första steg kan antagligen tas i samband med en
privatisering av Nordbanken så småningom. Det är
också ett sätt att få tillbaka statligt insatta pengar
där.

Det är alltså mycket viktigt att medborgarna
känner att de faktiskt får så mycket som möjligt
tillbaka och att de insatta medlen inte används för
fallskärmsbetalningar och annat som med rätta har
upprört väldigt många människor.

Anf. 66 ARNE KJÖRNSBERG (s):

Herr talman! När jag var alldeles ny i riksdagen, en
av de första kvällarna, träffade jag dåvarande andre
vice talmannen Karl Erik Eriksson här nere i
bankhallen. Han gav mig rådet: Nu när du är ny i
riksdagen, så försök vara i kammaren så mycket
som möjligt och sug till dig vad som sägs där.

Jag fick göra det, men ibland måste man kolla sina
intryck för att se om de första intrycken verkligen
stämmer. Inför den här debatten har jag därför läst
protokollen från de senaste ekonomisk-politiska
debatterna mycket noggrant.

Då har jag fått mina första intryck bekräftade, och
jag slås av några saker som regeringspartiernas
företrädare ständigt upprepar.

1. Regeringens företrädare, enkannerligen
statsministern och finansministern, och
regeringspartiernas riksdagsledamöter har alltid
rätt, vet bäst och vet allt.

2. Nämnda företrädare har en enorm självsäkerhet
som oftast tenderar att övergå i självgodhet. För
säkerhets skull, eftersom jag har studerat
talarlistan framöver här, vill jag säga att det sista
inte, i varje fall inte i så stor grad, gäller Bengt
Wittbom. Visst är han självsäker, men han är inte
så självgod som många andra borgerliga
företrädare.

3. Socialdemokraterna har alltid fel, våra förslag är
alltid dåliga, för att inte säga katastrofala.

Förresten, jag kom på en sak till. Vi är dessutom
okunniga, vi vet ingenting, vi är nästan alltid en ond
vilja, dessutom bluffar vi. Finansministern och Lars
Tobisson använder ofta dessa uttryck. Lars
Leijonborg bidrag i dag med att vi kör med
halvsanningar och tom retorik, och Stefan Attefall
sade att vi har falska förespeglar. På slutet sade
finansministern här att vad vi säger är struntprat.

Detta tycker jag slår igenom när man läser
regeringens kompletteringsproposition. Det är
precis som att för regeringen är riksdagen något
onödigt ont, något besvärande, t.o.m. något som
man mer eller mindre öppet kan bortse ifrån.

Jag menar att regeringens förslag skall visa
tillståndet i nationen. Det skall ske öppet, riktigt
eller för att använda ett av finansministerns
favorituttryck: det skall vara korrekt.

Jag hävdar att regeringens förslag, exempelvis i
kompletteringspropositionen, inte uppfyller de här
kraven. Jag skall ta några exempel.

Förra året krävde riksdagen att det som brukar
kallas tuben -- tillkommande utgiftsbehov netto --
skall redovisas brutto för att genomskinligheter och
genomlysningen skall bli större. Ändå väljer
regeringen att bortse från dessa riksdagens krav.
Finansministern har i en debatt här i riksdagen på
en fråga från mig sagt:

A. Regeringen är inte beredd att efterkomma
riksdagens beställning.

B. Finansministern är inte heller beredd att
redovisa innehållet i tuben så att vi skulle kunna
bedöma halten av regeringens förslag.

Detta har finansutskottet i text riktat mycket
allvarlig kritik emot. Men från majoriteten
föranleder det bara text, inget tillkännagivande.

Nu bedömer regeringen att budgetunderskottet och
upplåningsbehovet betydligt skall minska. Ett skäl
till det är, säger man, att statsskuldräntorna går ner
med 17 miljarder kronor. Hur har man kommit
fram till det?

Statsskulden ökar med 190 miljarder, men räntorna
går ner med 17. Det verkar trolleri, och det är det
nog också, om det slår in.

Regeringen säger att man börjat använda nya
beräkningsmetoder. Man använder en
prognosränta bl.a. för de femåriga svenska
statsobligationerna på 7 % för i år.

Jag för statistik på statsskuldräntorna sedan flera år
tillbaka. De har som lägst i år varit 7,91 %, och det
var bara en enda dag. I går var räntan på femåriga
statsobligationer 9,08 %. Den kommer att ligga
långt över 8,5 % i genomsnitt i år, enligt mitt tips.

Om man då vet att räntekänsligheten är väldigt
stor, och att 1 procentenhet betyder i
storleksordningen 10--12 miljarder, då framstår det
direkt att regeringens prognos inte är sann.
Genomlysningen finns där i varje fall inte. Vi kan
inte lita på vad som står där.

Om regeringens prognos skall slå in, då behövs
det -- just precis: trolleri.

Vad är det nu fråga om -- vanligt riksdagssnack? Så
säger eller tänker i varje fall en del. Nej, det
handlar om någonting annat, och det leder mig över
till nästa sak jag skall säga.

Finansutskottets ordförande sade i sitt inlägg att det
var dags att summera. Låt oss göra det. Så här är
det.

På tre år har statsskulden fördubblats.
Finansministern sade för en stund sedan att om
Göran Persson får något inflytande då kommer
statsskulden att explodera. Min korta och enkla
fråga är: Vad har den gjort under de senaste två och
ett halvt åren? Den har ökat från 550 miljarder till
ungefär 1 200 miljarder. Vad har den gjort om inte
exploderat?

På tre år har arbetslösheten tredubblats.

På tre år har budgetunderskottet fyrdubblats.

På tre år har klyftorna ökat.

Detta betyder att vi står inför jättelika problem i
vårt land. Det har inte finansutskottets ordförande
förstått.

Det kommer att ta mycket lång tid att rätta till det
här, att få en ekonomi i balans och att möjliggöra
att alla som vill och kan arbeta skall få göra det. Jag
återvänder här till mitt tidigare resonemang.
Skönmålning leder ingen vart. För det första: Om
medborgarna inte får reda på hur det är, ställer de
inte upp. För det andra: Om medborgarna upplever
att de bördor som skall fördelas inte fördelas
rättvist, ställer de inte upp. Detta brukar kallas för
rättvisans rationalitet.

Under de senaste tio femton åren har många hävdat
att det är rationellt att vara orättvis. Denna
övertygelse -- förvillelse vill jag kalla detta för -- är
felaktig, påstår jag. Den har präglat politiken i vårt
land under de senaste åren. Men den har också
skapat klyftor i stället för att brygga över klyftor.
Det är denna regering och denna regerings
underlag här i kammaren som har sett till att alla
löntagare och alla pensionärer har fått det sämre
och att alla hushåll med kapitalinkomster har fått
det bättre.

Den här regeringen och dess underlag här i
riksdagen har sänkt förmögenhetsskatterna --
gåvoskatten, reavinstskatten och
aktieutdelningsskatten. Den som vill ha reda på
vilka ytterligare sänkningar -- jag vänder mig
exempelvis till Bengt Wittbom -- ni har
åstadkommit för kapitalägarna kan läsa tidigare
protokoll. Jag har alltid i debatter räknat upp alla
sänkningar, men några av dem avstår jag i dag från
att räkna upp.

Ni har sagt att detta är nödvändigt. Ni har, i varje
fall i handling, visat att ni anser att det är rationellt
att vara orättvis. Jag påstår att det är fel. Jag menar
precis tvärtom: Rättvisan är i sig rationell, därför
att den är en förutsättning för att medborgarna skall
ställa upp på det som är nödvändigt.

De allra flesta av dem som genom arbete tjänar till
sitt uppehälle betalar 30 % skatt. De som har
inkomster av kapital betalar allt mellan 0 % och
25 % skatt. Detta är orättvist. Därför påstår jag att
det här är orationellt. Det kommer nämligen inte
att vara möjligt att klara vårt lands problem när det
är på det här sättet.

Problemen är stora. Det kommer att ta lång tid att
klara av dem. En första förutsättning för att ha en
möjlighet att klara detta är att alla ställer upp. För
att alla skall ställa upp måste bördorna fördelas
efter förmågan att bära dem -- inte tvärtom, dvs. att
de största bördorna läggs på dem som har svårast
att bära bördorna.

Bengt Wittbom, fundera på det här och kör inte
reflexmässigt i de gamla vanliga spåren! Denna
debatt är Bengt Wittboms sista här i riksdagen, i
varje fall under detta riksmöte. Bengt Wittbom har
tidigare visat att man kan komma tillbaka efter att
ha varit utanför riksdagen en eller flera perioder. I
varje fall den här riksdagsperioden är alltså denna
debatt den sista för Bengt Wittbom. Kör, som sagt,
inte i de vanliga spåren! Kan vi inte försöka ha ett
tankeutbyte i de här för vårt land så viktiga
frågorna?

Anf. 67 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
Arne Kjörnsbergs tal här om hur självgoda vi är,
om att vi som företräder regeringspartierna i
finansutskottet vet bäst etc. Att vi skulle anse att
alla socialdemokratiska förslag är dåliga tror jag
faktiskt inte att jag någon gång har påstått.
Problemet är väl att jag har efterlyst
socialdemokratiska förslag, för jag har inte hittat
några sådana. Jag skulle därför vilja ge Arne
Kjörnsberg chansen att svara på tre frågor:

1. Vad är det socialdemokratiska
saneringsprogrammet för resten av 90-talet?

2. Vilket av de redan fattade besluten för att
förstärka statens finanser är Socialdemokraterna
emot och kommer att riva upp, med tanke på
Socialdemokraternas retorik?

3. Hur skall Socialdemokraterna förklara hur
kommunerna skall klara ekonomin? Man tänker ju
belasta dem med utgifter om ytterligare 5--8
miljarder kronor.

De här frågorna ställdes till Göran Persson. Inga
svar kom. Men Arne Kjörnsberg sade mycket
kategoriskt, efter att ha skällt ut oss andra, hur det
är. Sedan hade han en uppräkning och talade om
hur det skulle vara när han gav sin bild av
verkligheten. Med tanke på den förmågan att veta
hur det skall vara förväntar jag mig ett utförligt och
bra svar. Därmed skulle vi slippa ödsla mera tid på
repliker om detta.

Anf. 68 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Jag skällde inte ut er, Stefan Attefall!
Jag sade bara att det faktiskt är så att statsskulden
har fördubblats under de år som ni haft ansvaret.
Statsskulden uppgick till 550 miljarder kronor
hösten 1991. Enligt den senaste officiella siffran
uppgår statsskulden nu till 1 186 miljarder kronor.
Finansministern är i sanning fantastisk, men hon
har haft hjälp av Stefan Attefall.

På två och ett halvt år har kombinationen Wibble--
Attefall lyckats fördubbla Sveriges statsskuld. Ni
har lyckats tredubbla arbetslösheten, och ni har
fyrdubblat budgetunderskottet. Det är ni som har
ansvaret, herr Attefall! Det är ni som har räknat
med att genomsnittsräntan skall vara 7 % i år och
6,5 % nästa år.

För en halvtimme sedan kontrollerade jag den
aktuella siffran. Jag tror att det rör sig om 9,09 %.
Det kan ha skett en ändring med någon punkt hit
eller dit. Det handlar i varje fall om drygt 9
procentenheter. Problemet är att ni bluffar. Jag kan
faktiskt använda det uttrycket med säkerhet. Ni
bluffar nämligen när ni säger att
budgetunderskottet skall bli 150 miljarder kronor.
Det kommer att röra sig om mer än så. Räntan på
statsskulden -- något som ni till stor del har
åstadkommit -- ökar nämligen.

Herr Attefall, vi har redovisat våra förslag. Vi har
försökt att få en diskussion om dem i
finansutskottet, men ni vill inte diskutera. Herr
Attefall begärde replik med anledning av vad jag
sagt. Men jag har en sak till att säga: Herr Attefall
hoppas på att bli berömd för att ha suttit bredvid
Ian Wachtmeister. Jag hoppas dock att det aldrig
blir så att någon säger att jag är berömd därför att
jag har suttit mitt emot Ian Wachtmeister. Det
skulle jag uppleva som en stor belastning.

Anf. 69 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Jag hoppas att alla ledamöter i
finansutskottet har en viss respekt för individerna i
finansutskottet. Man behöver inte ställa upp på
andras politik. Jag tycker att mitt replikskifte med
Ian Wachtmeister måste ha tydliggjort att vi har
ordentligt skilda uppfattningar exempelvis när det
gäller ambitionen i biståndspolitiken. Arne
Kjörnsberg tycker tydligen att det är pinsamt att
vistas i samma rum som andra människor. Jag
beklagar ett sådant synsätt. Det är inte riktigt den
människosyn som i alla fall jag har.

Jag noterar också, och det är intressant att det förs
till protokollet, att ytterligare en socialdemokratisk
ledamot i finansutskottet inte svarar på frågor trots
replikskiften och inte klarar av att förmedla
innehållet i den långsiktiga ekonomiska politiken.
Jag sade i mitt huvudanförande att
ränteutvecklingen är oroande. Om det är så skulle
det väl öka engagemanget ytterligare, Arne
Kjörnsberg. Det gäller ju att tydliggöra vad
Socialdemokraterna vill göra, inte minst som man
påstår sig vara beredd att ta över regeringsmakten.
Vi får hoppas att Socialdemokraterna inte gör det.

Det beklagliga är alltså att Socialdemokraterna
mörkar och står för dubbelspel. Arne Kjörnsberg
bekräftar bara den utvecklingen. Det beklagar jag.
Jag väntar alltså på förslag. Först då kan
diskussionen på allvar börja. Så länge förslag inte
föreligger måste Arne Kjörnsberg och andra
socialdemokrater ha förståelse för att vi ställer
frågor och för att vi blir litet irriterade -- därav
kanske det tonläge som Arne Kjörnsberg upplever
som jobbigt. Jag beklagar om det är så. Det är inte
vår avsikt. Vi är bara litet irriterade över att vi inte
får några raka besked. Vi väntar oss mer av ett parti
som faktiskt är ganska stort och som har ganska bra
siffror i opinionsmätningar. Vi väntar oss därför
mer av Socialdemokraterna än av exempelvis Ny
demokrati och Vänsterpartiet. Jag tror att
Socialdemokraterna har förmågan -- även om det
inte verkar vara så. Det beklagar jag helt
uppriktigt.

Anf. 70 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Jag vill ta upp en sak som Stefan
Attefall sade. Han sade nämligen att det parti som
jag representerar för närvarande har ganska bra
opinionssiffror.

Vi har kommit med en redovisning. Vår paroll är:
Åter till skattereformen. Dåvarande
finansministern Kjell-Olof Feldt tog nuvarande
finansministern Anne Wibble i hand och sade: Nu
är vi överens. Nu skall vi se till att skatten på arbete
och skatten på kapital ligger på ungefär samma
nivå. Det skall vara breda skattebaser. Det skall
vara enkelt. Det skall vara likformigt, och det skall
bidra till att trixandet försvinner.

Herr Attefall! Ni har ändrat detta. Ni har övergivit
skattereformen. Ni har genomfört en mängd
skattesänkningar för förmöget folk med
kapitalinkomster. Ni har dessutom sett till att
öppna slussarna för trixandet och dribblandet. Det
är bl.a. det som har lett till att statsfinanserna har
underminerats.

Människor ställer inte upp på att bära de
nödvändiga bördorna för att vi skall kunna reda ut
det ni har ställt till om ni inte rättar till detta.
Människor måste uppleva att det är rättvist. Mina
väljare hemma i Sjuhäradsbygden kan inte tycka att
det är rättvist, de som har en livsinkomst på 6
miljoner kronor, i bästa fall 150 000 kr per år, kan
inte uppleva att det är rättvist att vissa människor
får miljontals kronor i sänkt skatt därför att ni har
sänkt kapitalskatterna, aktieutdelningsskatten och
reavinstskatten på aktier. De ställer inte upp, herr
Attefall. Det är det som är ert problem.

Detta skulle också kunna leda till långvariga
diskussioner utifrån ett moraliskt perspektiv. Men
det tillåter inte tiden nu.

Anf. 71 DAN ERIKSSON i Stockholm
(nyd):

Herr talman! Tänk er ett hushåll som måste sanera
sin ekonomi, och när man har sanerat färdigt är
man skyldig dubbelt så mycket som när man
började saneringen. Lönen skulle inte räcka i mer
än högst tre veckor. Då skulle man inte behöva vara
finansminister för att se att det inte håller. Men det
är precis så det går till med statsfinanserna. Hej och
hå, skyffla på, skulle man kunna säga, statsskuld till
kommande generationer. För det är det vi gör.
Marknaden sätter sitt betyg i form av räntesatser,
och vad det betyget har blivit den senaste tiden vet
vi.

Vi blev ordentligt hånade i valrörelsen 1991 för att
vi ville spara 196 miljarder på sex år. Det skall
erkännas, det var fel. Nu när vi har facit vet vi att
det var alldeles för lite. När man summerar tre års
ekonomisk politik är det märkligt att se hur svårt
det är att fatta beslut över huvud taget, för att inte
tala om hur svårt det är att fatta dem i tid. Vi har
ett ganska bra facit redan nu om den framtida
ekonomiska verkligheten, visserligen inom ett
intervall, men ändå rätt hygglig koll. Går det bra
med tillväxt och sysselsättning kör vi ändå in i
bergväggen. Går det sämre finns bara ett svart hål.
Ändå orkar man inte göra det som måste göras, och
det man har gjort har hela tiden kommit för sent.
Årets budget är, för att vara vänlig, ursvag.

Finansministern skriver i dag i en artikel i DN:
''Under de närmaste åren skall ekonomin komma i
balans: statsskulden skall sluta öka, och
arbetslösheten halveras.'' Detta måste betraktas
som närmast vilseledande. I
kompletteringspropositionen, som Anne Wibble är
ansvarig utgivare av, står det att upplåningsbehovet
enligt Finansdepartementets bedömningar är 70
miljarder för budgetåret 1998/99. Blir inte
tillväxten osannolika 4 % blir upplåningsbehovet
givetvis ännu större. Man hoppas att det skall lösa
sig på något sätt.

Ännu har inte Finansdepartementet presenterat en
bedömning av när vi kan få en budget i balans.
Finansminstern säger i artikeln att det skall ske
under de närmaste åren. Men de närmaste åren är,
i varje fall inte med de fakta vi känner till nu, på
den här sidan om 2000.

Det kommer att krävas stora besparingar under
nästa mandatperiod. Det vet regeringen och det vet
socialdemokraterna. Det ligger tydligen i bådas
intresse att före valet mörklägga om de ytterligare
nödvändiga besparingar som måste till nästa
mandatperiod. Ju längre vi väntar med det som är
nödvändigt för Sverige, desto värre blir det.

Det brukar gå till så att man låtsas som om det
regnar och talar om hur mycket man gör och hur
bra det ser ut tills allt håller på att braka ihop som
ett korthus. Då sätter man sig i en nattlig
krisuppgörelse, som sällan blir bra och som alltid
kommer för sent. Så går det till och så kommer det
antagligen att bli någon gång under nästa
mandatperiod.

Politiker är till bl.a. för att förvalta skattebetalarnas
pengar på bästa sätt. För detta krävs det ärlighet
och uppriktighet. Tänk om vi redan nu kunde vara
överens om det som vi alla vet, att det behövs
ytterligare besparingar, och lägga fram olika
förslag. Då skulle vi i stället kunna träta om hur
dessa besparingar skulle läggas ut. Det skulle bli en
intressantare debatt än den där socialdemokraterna
hävdar att allt elände kommit till efter oktober 1991
och där regeringssidan hävdar att eländet kommer
från tiden före maktskiftet, men att det ljusnar
alltmer där framme i tunneln.

Domen kommer så småningom och den kommer
att bli hård. Då har de proffessionella aktörerna
klivit ur sina positioner, och svenska folket står med
Svarte Petter. Sveket mot kommande generationer
är oerhört.

Nästan var tredje krona i nästa statsbudget är
lånad, och räntebördan växer. Men notan kommer
att behöva betalas, och det får kommande
generationer göra. Deras framtida
konsumtionsutrymme kommer att minska
betydligt. Vi tar oss friheter som vi inte har rätt till.

Förutom det faktum att vi konsumerar över våra
tillgångar har vi börjat med en ny lånefiness, eller
vad man skall kalla eländet. Principen är att låna till
konsumtion nu och att inte betala några räntor eller
amorteringar under löptiden. Alltihop förfaller till
betalning om 20 år. Jag undrar vad en
familjeekonom skulle säga om ett hushåll lånade till
konsumtion och bara sköt problemen framför sig
till den dag när allt skulle betalas på ett bräde.

Inte nog med att vi skyfflar över en gigantisk
statsskuld på kommande generationer, vi har också
börjat skyffla över räntekostnaderna. Det är
mycket allvarligt. Om 20 år blir det antagligen
andra än vi som sitter och står här som får ta hand
om eländet. Det kan knappast heller vara bra för
moralen och öka incitamenten till återhållsamhet.
Tvärtom, det frestar till att låta bli att fatta
nödvändiga politiska beslut och gå den enklaste
vägen så länge det går.

De här lånen kallas för realräntelån.
Riksgäldskontoret tar upp lån och garanterar en
realränta under löptiden, som är 20 år. Samtidigt
garanterar man full inflationskompensation. Ingen
som helst risk alltså, om inte staten går i konkurs
förstås -- och ibland undrar man. Realräntan har
hittills legat strax över 4 % på de lån som har
emitterats. Gör vi ett inflationsantagande på 3 %
under löptiden innebär det att för varje miljard som
vi nu lånar till konsumtion får vi betala tillbaka 4
miljarder om 20 år. Det kan man repetera: 1 miljard
nu, 4 miljarder om 20 år. Kör man det här några
år -- 1994, 1995, 1996 -- blir det ackumulerat ganska
mycket pengar. Det blir lättare att skjuta på
problemen.

Jag kommer i alla fall att försöka informera
ungdomar om skenande statsskuld, om
realräntelån och vilka som får betala. Jag säger som
Magnus Uggla sade en gång: Jag mår illa.

Anf. 72 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Det var synd att ni inte stödde vår
reservation på den här punkten, Dan Eriksson. Vi
har pekat på att det belopp som regeringen har tagit
upp för räntorna är för lågt. Jag gissar att det är 25
miljarder för lågt, ungefär. Men det är svårt att
exakt bedöma. Det som Dan Eriksson talade om
var precis det jag talade om innan. Men vi har inte
fått någon reaktion från er tidigare.

Jag vill dessutom bara göra Dan Eriksson
uppmärksam på en sak till. Dan Eriksson sade att
nästan var tredje krona i den kommande budgeten
är lånad. Herr Eriksson, det är mycket värre. När
finansministern skall betala ut en krona har hon 60
öre, 40 öre får hon låna. Så är det.

Anf. 73 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd)
replik:

Herr talman! Det är klart att det är svårt att
spekulera i framtida räntekostnader och andra
kostnader. Det vi vet om realräntelånen är att de
har en fast ränta och att de ger full
inflationskompensation. Skall jag tolka detta som
att Socialdemokraterna är emot realräntelånen?

Anf. 74 BENGT WITTBOM (m):

Herr talman! Jag tänkte denna min sista dag i
riksdagen dels reflektera litet grand över den
rådande politiska situationen, dels komma med
några synpunkter på den stora motsättningen
mellan regering och opposition, och därmed också
på den ekonomiska politiken.

Jag vill först till alla dem jag har samarbetat med i
de tolv år jag har varit i riksdagen säga att jag har
uppskattat det oerhört mycket. Under den gångna
mandatperioden har de bataljer som jag har haft
med Arne Kjörnsberg varit mycket stimulerande.
Jag hoppas att vi i dag kan få en diskussion i sak
kring de olika viktiga frågor som nu står på agendan
i den ekonomiska politiken, och som är de stora
frågorna i valet.

Herr talman! Grunden till det vi diskuterar med
olika teknik och på olika sätt litet grand beroende
på vilken sida i politiken vi representerar och vilka
personligheter vi är, är en mycket djupgående
fråga. Hur skall vi med den roll som politiken kan
spela och spelar i den svenska ekonomin kunna
åstadkomma en tillväxt som motsvarar rimligt
ställda krav på trygghet, välfärd och utveckling i
Sverige?

Min enkla utgångspunkt har under mina år i
politiken varit att vi i hög grad måste satsa på de
krafter som med stor bredd, med eget engagemang
och med egna insatser är beredda att jobba för
tillväxt i vårt land. Då kommer vi ganska enkelt
fram till, i varje fall enligt min uppfattning, att
svensk ekonomisk tillväxt måste bygga på de
viktigaste välståndsskapande krafterna.

Herr talman! De krafterna är enligt min
uppfattning de entreprenörer, innovatörer,
företagare och investerare som vi har i vårt land. Vi
måste dessutom göra det så bra och så skickligt att
vi också attraherar den typen av resurser utifrån att
investera i Sverige.

Det är med den bakgrunden som jag anser att det
är ganska lätt att ge stöd åt den politik som den
nuvarande regeringen för och vill fortsätta att föra.
Det är också med den utgångpunkten inte särskilt
svårt för mig att upptäcka viktiga frågetecken i det
ekonomisk-politiska alternativ som
Socialdemokraterna för till torgs. Det ges mycket
fåtaliga besked om innehållet i detta alternativ. I
stället kan man analysera den bild, den politik och
det Sverige som Socialdemokraterna förmedlar till
väljarna.

Herr talman! Med förlov sagt är den modellen av
ekonomisk politik prövad, inte minst under 70- och
80-talet. Resultaten av den är alldeles uppenbar.
Den produktiva, välståndsskapande,
resurstillförande sektorn utifrån ett perspektiv för
ekonomisk tillväxt, nämligen näringslivssektorn,
har under flera decennier med socialdemokratisk
politik tvingats att retirera. Den andra delen av vår
ekonomi -- den sociala delen, om vi så skall kalla
den -- har expanderat och vuxit.

Herr talman! Det gäller ansvarstagandet för arbete
och sysselsättning i detta land. Vore jag utan jobb,
eller kände jag oro för mitt jobb, vilket naturligtvis
många månniskor gör i Sverige med de problem
som finns, skulle jag efter att ha tagit mig en
funderare över min situation vända mig till det
program som vill satsa på en utveckling för jobb och
sysselsättning i Sverige med en långsiktig bärighet,
i stället för att satsa på ett alternativ som tidigare
har prövats och där man har misslyckats. Det
alternativet innebär att det viktigaste instrumentet
för att skapa arbete är att via skatter skapa jobb i
offentlig sektor eller i verksamhet finansierad av
offentlig sektor.

Valet kan inte vara särskilt svårt i en situation där
de politiska alternativen för en öppen debatt i sak
med varandra. Så är tyvärr inte fallet. Problemet,
Arne Kjörnsberg, är att kunna föra en saklig
diskussion med något friare tyglar än vad som
kanske är normalt. Det förutsätter att
Socialdemokraterna redovisar sin politik i sak och
inte bara i princippunkter.

Regeringssidan har i sak redovisat sin politik. I dag
blir det stor uppståndelse för att finansministern
publicerar en artikel i Dagens Nyheter som går
ytterligare ett steg i sak för att diskussionen om hur
politiken skall kombineras för nästa mandatperiod
skall kunna utvecklas än mer. Det är klart att
socialdemokraterna skäller. Det är inte särskilt
mystiskt. Det är faktiskt det enda de kan göra.

Många socialdemokrater som jag har mött under
denna mandatperiod, kolleger i kammaren, säger
ibland när man står ute här på balkongen och tar ett
bloss, eller vad man gör, och diskuterar litet man
och man emellan, om diskussionen hettar till litet
grand: Ja ja, men svenska folket vet att vi har tagit
hand om problemen tidigare. Vi har gjort det förr.
Vi ordnade upp det efter den förra gången när ni
borgerliga hade ställt till det.

Det är klart att man kan säga det. Men då bortser
man helt och hållet från en seriös analys av på vilket
sätt budgetunderskottet sanerades förra gången ni
tog över. Det är bara att läsa litet grand ur Kjell-
Olof Feldts nya bok för att få del av en rimlig
analys.

Kjell-Olof Feldt skriver där: ''Och statens
budgetunderskott minskade i raskare takt än någon
(inklusive jag själv) vågat tro, så att budgeten i
slutet av 80-talet i stort sett balanserade intäkter
och utgifter. Men förbättringen av statens finanser
var till betydande del mera skenbar än reell. De
stora inflatoriska ökningarna av löner och andra
inkomster drev upp skatteunderlaget på ett
artificiellt sätt.''

Mot bakgrund av de mycket ringa besked som
Socialdemokraterna lämnat i dag på riksmötets
nästan sista dag vad gäller det konkreta innehållet
i den ekonomiska politiken, är det inte så långt till
att dra slutsatsen, eller i varje fall tro, att
återkommer Socialdemokraterna till
regeringsmakten, tänker de göra på det sättet också
den här gången.

Herr talman! Jag vill till Arne Kjörnsberg och
Socialdemokraterna säga: Tänk er för innan ni
sätter igång den processen! Det kommer att
försätta Sverige i en problemsituation som är
väsentligt besvärligare än t.o.m. dagens.

Anf. 75 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Jag sade i mitt anförande att Bengt
Wittbom inte hör till dem som vars självsäkerhet
övergår i självgodhet. Jag vill ytterligare
understyrka det. Jag tycker faktiskt det. Jag anser
att Bengt Wittbom i vissa stycken företräder en
förskräcklig politik, men jag tycker att det är en
trevlig karl. Han är reko dessutom.

Men Bengt Wittbom sade något som visar
skillnaden mellan honom och mig som politiker;
han talade om de s.k. välståndsbildande krafterna,
entreprenörer, m.m. Men de som där hemma i
Sjuhäradsbygden på den tiden det begav sig
startade tekoföretag var ju beroende av dem som
skulle stå där och jobba i slamret! De är också
välståndbildande krafter, menar jag. Och kanske är
det där vi skiljer oss åt.

Bengt Wittbom sade att valet inte skulle vara så
svårt om han blev utan jobb: han skulle satsa på
dem som hade ett program för att skaffa jobb i
näringslivet. Men är det inte besvärligt att driva den
tesen, Bengt Wittbom? Förra gången som ni hade
regeringsansvar, 1976-1982, försvann 123 000 eller
om det var 127 000 jobb i det privata näringslivet.
Denna gång har 300 000 jobb försvunnit.
Verkligheten går precis på tvärs med vad ni säger!

En annan sak som smärtar mig är att det tyvärr inte
går att göra upp med er, eftersom ni inte står vid
vad vi har kommit överens om.

Samma kväll som kompletteringspropositionen
presenterades för riksdagen fick ni skicka ut ett
rättelseblad, där det stod: ''Diskussionerna har inte
lett till någon ändring av arbetsgruppens tidigare
förslag i fråga om 65 års pensionsålder.
Regeringspartierna avser då inte ensidigt förelägga
riksdagen förslag om höjd pensionsålder.''

I dag har vi kunnat läsa vad finansministern säger.
Jag vill passa på att fråga Bengt Wittbom: Ställer ni
upp på att bensinskatten och koldioxidskatten skall
höjas? Skall ni höja egenavgifterna i det nuvarande
pensionssystemet? Skall ni höja pensionsåldern?
Skall ni försämra för de arbetsskadade? Det är
sådana frågor som finansministerns artikel har rest.
Är detta den blivande regeringspolitiken om ni
skulle få majoritet, eller är det fru finansministerns
politik?

Anf. 76 BENGT WITTBOM (m) replik:

Herr talman! Som svar på det sista kan jag bara
säga till Arne Kjörnsberg att en sak är alldeles klar
under alla omständigheter: Ett fortsatt regerande
för borgerligheten kommer att innebära ett
fullföljande av saneringsprogrammet, ett
fullföljande av arbetet med att få ordning på statens
ekonomi och -- om det behövs -- en ytterligare
vässning av det programmet under resans gång.

På den punkten skiljer sig borgerligheten och
socialdemokratin här i kammaren åt väsentligt. Vi
lämnar nämligen något slags besked. Det besked
som ni lämnar, Arne Kjörnsberg, är att vi skall
pröva den gamla modellen, som inte gick så bra, en
gång till. Därför skall man rösta på
Socialdemokraterna. Detta tycker jag är ganska
allvarligt, herr talman.

För att återgå till det samtal som Arne Kjörnsberg
tyckte att vi skulle ha, vill jag säga att man inte kan
välja mellan antingen innovatörer, investerare och
risktagare eller människor som går in och arbetar i
de företag och med de affärsidéer som bygger
företag. Men måste välja bägge delarna.

Den här regeringens politik är att prioritera och
släppa fram de människor, innovatörer och
investerare som är beredda att satsa för framtiden,
så att fler människor kan få arbete och ge sina
bidrag till produktion, förnyelse och Sveriges
utveckling. Om vi inte satsar på den första gruppen
kommer ju t.ex. människorna i Sjuhäradsbygden
aldrig att få chansen i tillräckligt stor utsträckning.
Det är själva essensen i principen att stimulera
välstånds- och tillväxtsskapande krafter.

Men en sak är självklar: Det krävs att nationen som
sådan och alla som behövs satsar på att detta skall
gå vägen. Denna metod har inte prövats så mycket
i Sverige men på andra ställen, och därifrån vet vi
att det brukar kunna gå ganska bra.

Herr talman! Jag tycker att det är litet förmätet av
Arne Kjörnsberg att säga: Låt oss föra en saklig
diskussion!

Låt oss då också utgå från ett sakligt fundament,
som är självklart. Effekterna av en ekonomisk
politik, oavsett om den är bra eller dålig, kommer
inte med detsamma. De kommer efter att politiken
har förts ett tag. Jag utgår från ett sakligt faktum
som jag är alldeles klar över, nämligen att
effekterna som vi ser nu och har sett under denna
mandatperiod skapades av den politik som fördes
tidigare. Jag begär att få respekt för den
uppfattningen. Så är det, herr talman!

Anf. 77 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Bengt Wittbom stal ett av mina
specialuttryck: Så här är det!

Det är faktiskt ni som har regeringsansvaret, och
det måste ni ta. Det är ni som har fördubblat
statsskulden. Det får ni ta ansvar för.

Jag förstår intellektuellt vad Bengt Wittbom säger
när han talar om det han kallar välståndsskapande
krafter. Men jag accepterar inte -- vare sig
intellektuellt eller känslomässigt -- att det skulle
vara en framkomlig väg. De som i något slags
mening skall göra jobbet skall ju betala genom
högre skatter, mindre social service, osv. Och,
Bengt Wittbom, jag är övertygad ända in i själen
om att det inte går. Människorna ställer inte upp på
något som de upplever som så djupt orättvist.

Jag tycker att det ibland finns skäl att erkänna saker
som inte var bra. Jag erkänner att vi -- både som
parti och regeringsansvariga -- hade jätteproblem
med överhettningen i slutet av 80-talet. Vi klarade
inte av den.

Men när vi bad och sträckte ut handen för att få
hjälp att försöka strama åt ekonomin svarade,
Bengt Wittboms partiledare: Stöd inte en
sönderfallande regering! Skillnaden är himmelsvid
mellan det sättet att uppträda och det som min
partiledare gjorde hösten 1992.

Jag vill än en gång säga till Bengt Wittbom att
arbetet har varit intressant och stimulerande. Om
jag får använda ett så slarvigt uttryck, herr talman,
så tycker jag t.o.m. att det har varit roligt med dessa
debatter.

Anf. 78 BENGT WITTBOM (m) replik:

Herr talman! Vi tar ansvaret, Arne Kjörnsberg --
det är det som debatten här i dag har handlat om.
Det är precis det som finansministern får skäll för
och det som bl.a. Göran Persson, Arne
Kjörnsbergs kollega, har uttnyttjat i debatten. Han
har försökt använda ansvarstagandet, att man
lämnar besked och pekar ut färdriktningar, på ett
negativt sätt.

Problemet är ju att det blir mycket svårare att i
debatten ta ansvar och utveckla det när man har en
debattmotståndare som inte lämnar några
öppningar för möjligheten att föra en saklig debatt.
Ni säger ju bara nej, nej, nej! Ni plockar sedan fram
några symbolbesparingar, litet inom jordbruk och
inom försvar, och räknar med en tillväxt som t.o.m.
är större än den som regeringens av er kritiserade
glädjekalkyler räknar med. Därför blir det svårt att
föra en saklig debatt.

Arne Kjörnsberg talade om regeringsmaktens
förfall. Jag fanns inte här i kammaren under den
föregående mandatperioden, men som medborgare
och politiskt engagerad i övrigt kunde jag inte
undgå att ta del av vad som skedde, både på
regeringskansliet och här i kammaren.

När jag jämför den föregående socialdemokratiska
perioden med den innevarande borgerliga, skulle
jag vilja säga att denna period har varit ett under av
stabilitet vad gäller regeringsarbetet. Det är samma
regering som går in i valet, samma personer som
tillträdde 1991. Under den förra valrörelsen var
svängdörrar ett populärt uttryck, och under den
föregående perioden var det ju svängdörrar också i
kanslihuset!

Det var dessutom en regeringsperiod som innebar
att socialdemokratin tvingades gå emot sitt
valprogram, vilket Arne Kjörnsberg mycket väl
känner till. Detta skapade stor turbulens i
politiken, och jag måste säga att det inte var någon
glansfull period.

Jag är mot denna bakgrund angelägen om att
socialdemokratin och även Arne Kjörnsberg
lämnar något slags besked. Då kan jag, icke som
ledamot av Sveriges riksdag men som vanlig
medborgare, känna mig någorlunda säker på att
den regering som träder till, om olyckan skulle vara
framme och ni vinner valet, i alla fall har ett
program som man har redovisat för sina väljare. Då
kan vi undvika att få samma backlash, samma
turbulens och samma växande misstroende mot
politiker som under den regeringsperiod som
föregick och lade grunden till den nuvarande.

Till slut, Arne Kjörnsberg: Också jag har tyckt att
den här tiden har varit rolig. En del har t.o.m. varit
så roligt att vi inte kan berätta det här i kammaren.
Ett varmt tack till Arne Kjörnsberg!

Anf. 79 BO G JENEVALL (nyd):

Herr talman! Det här skall vara en finansdebatt
som utgör en avslutning på en treårig valperiod i
Sveriges riksdag, och det finns fyra företrädare för
finansutskottet här i kammaren. Finansministern,
Göran Persson och finansutskottets ordförande P-
O Eriksson har gått, men här finns i alla fall två
företrädare dels för regeringen, dels för
oppositionen, så vi kanske kan få en liten debatt i
alla fall.

Göran Persson talade i sitt anförande bl.a. om att
socialdemokraterna är mycket samarbetsvilliga.
Jag har inte märkt mycket av det under den här
perioden. Han sade att man värnar om
byggindustrin och verkligen vill göra något för den.
Vi har lagt fram flera förslag som skulle ha kunnat
passa ihop med socialdemokraternas, men jag vet
att man har bestämt sig för att absolut inte under
några omständigheter stödja några förslag som vi
lägger fram.

Talet om samarbete är därför nog ganska tomt och
innehållslöst.

Vi har däremot i dag haft glädjen att se Anne
Wibbles artikel i dagens tidning. Jag tycker att det
är mycket trevligt att den kommer på den näst sista
dagen av mandatperioden. Den är nästan som
klippt ur vårt partiprogam.

Jag hade inte väntat mig att få se ett sådant skriftligt
stöd för den politik som vi har stått för här i
kammaren. Jag har i mitt manuskript ett påstående
om att vi trots allt har åstadkommit en hel del. Jag
skall inte gå in på de olika förslag som redovisas i
artikeln. Ni har alla läst den, och den talar för sig
själv.

Vi har som bekant många gånger sagt att
besparingarna och åtgärderna mot krisen har varit
otillräckliga. Det krismedvetande som fanns hösten
1992 tog man mycket dåligt vara på. Det har jag
sagt tidigare i ekonomi- och finansdebatter.

Sveriges ekonomi är ju katastrofal och har kraftigt
försämrats under den gångna mandatperioden. När
vi gick till val på en stram finanspolitik och föreslog
budgetförstärkningar på, som Dan Eriksson i
Stockholm redan har sagt, 196 miljarder över en
sexårsperiod blev vi hånade och nästan
idiotförklarade. Nu är budgetunderskottet per år
uppe i den storleksordningen. Jag vill påstå att det
skulle ha sett annorlunda ut nu, om man hade
lyssnat på oss då.

Vi har, som jag sade nyss, trots allt blivit
tillgodosedda i en hel del sammanhang, om inte i
kronor och ören så dock tydligen i form av förslag
om framtida besparingar. Vi har hela
mandatperioden fört en mycket konsekvent
ekonomisk politik och anvisat betydligt större
budgetförstärkningar än både regering och
socialdemokrater, men till stor del inom områden
som man på de hållen inte vill röra i. Kom dock ihåg
att det är något som ni under nästa riksmöte
kommer att tvingas till!

Staten, dvs. vi, lånar för närvarande i en takt av ca
200 000 kronor i minuten dygnet runt, året runt.
Hur länge tror ni att man kan hålla på med det
innan IMF kommer och lägger sig i Sveriges
ekonomiska politik?

En framstående expert skrev nyligen att de
etablerade partierna inte har förmågan att lösa
problemen, och jag tror att det är riktigt. De har
alldeles för stora låsningar. Därför behövs
verkligen det samarbete som Göran Persson talade
om tidigare, om man över huvud taget skall kunna
lösa de problemen på ett anständigt sätt. Jag påstår
att Ny demokrati behövs i politiken, eller i varje fall
en motsvarighet, vad det nu kan bli.

Vidare har vi med kraft framhållit att alla
transfereringar måste få en enhetlig nivå, som blir
lätt att förstå och lätt att administrera och som inte
inbjuder till fusk. Den måste också läggas på en
nivå som samhället har råd med. Jag kan inte fatta
att vi inte under den här treårsperioden har orkat
med att åstadkomma en sådan självklarhet som att
införa samma nivå i alla de olika systemen.

Jag påstår att Ny demokrati faktiskt har tagit större
ansvar för Sveriges ekonomi än både regeringen
och de etablerade partierna. Regeringen har
kunnat påbörja den nödvändiga
systemförändringen i Sverige inte trots utan tack
vare Ny demokrati. Det har bl.a. fått stor betydelse
för företagen, som äntligen har fått rimliga
förutsättningar för att arbeta och utvecklas. Vi har
till stor del utfört eller påbörjat det som vi lovade
företagen i valrörelsen 1991. Tack vare oss tillfördes
svenskt företagande 9 miljarder i riskkapital,
huvudsakligen från de tidigare löntagarfondernas
medel.

Vi har även starkt bidragit till att uppfinnare och
innovatörer har fått kraftigt förbättrade
möjligheter att ge Sverige nya produkter och
därmed att utveckla nya och gamla företag.

Vi har dessutom, vilket finns med i de förslag som
vi skall besluta om senare i kväll eller i natt, lyckats
få gehör för ett särskilt bidrag på 50 miljoner
kronor, som kommer att administreras av Industri-
och nyföretagarfonden och som speciellt är inriktat
på riskkapital till kvinnligt företagande.

Många har sagt: Herre Gud, det finns så mycket
pengar tillgängliga för detta att det inte behövs
ytterligare medel. Men så är det faktiskt. Jag har
själv haft anledning att följa detta mycket noga, och
jag har funnit att de flesta som gör bedömningarna
och som delar ut sådana här pengar är karlar och
manschauvinister. Det är kvinnornas hinder
nummer ett.

Hinder nummer två är att kvinnorna som regel
efterfrågar ganska små belopp, något som ingen vill
ta tag i, eftersom det är olönsamt. Vi är därför glada
över att vi har fått med detta bidrag om 50 miljoner,
som enligt givna löften -- vad det nu kan vara värt --
skall bestå också i fortsättningen. Jag tror att det
innebär att vi kommer att få se många nya företag
startas av kvinnor.

Jag är säker på att de flesta medborgare i grunden
är oroliga för Sveriges ekonomi och därmed har
förståelse för de åtgärder som måste vidtagas.
Därför kanske Ny demokratis budskap till väljarna
skulle utgöras av delar ur Winston Churchills
berömda tal: Det enda jag kan utlova är blod, svett
och tårar. Eftersom vi inte är i krig kanske vi kan
utesluta blod.

Herr talman! Höjda skatter kan aldrig accepteras
innan man genomfört alla de nödvändiga
besparingarna. Jag tror att socialdemokraterna
kommer att få det mycket svårt i valet, för de har
ingen politik över huvud taget och ingen ekonomisk
politik.

Jag har under de här tre åren i riksdagen inte hört
ett enda konkret förslag från Socialdemokraterna
förutom de två vanliga standardförslagen: Höj
skatterna! Öka bidragen!

Dessutom står socialdemokraterna just nu så högt
i opinionssiffror som de någonsin kan komma. Jag
påstår att det bara kan gå en enda väg under tiden
fram till och i valrörelsen. Det är nedåt. När det väl
börjar rutscha utför kan det gå fort. Därför tror och
hoppas jag verkligen på att den borgerliga delen av
vårt politiska system skall få fortsatt förtroende för
att under den kommande fyraårsperioden kunna
fortsätta att genomföra den systemförändring som
är så nödvändig för Sverige.

Jag påstår att det är socialdemokraternas fel att vi
i dag har så många arbetslösa, att vi har så många
förtidspensionärer och att vi har så många
bidragstagare. Det har blivit så genom en felaktig
politik under decennier.

Vad gjorde socialdemokraterna och var höll de hus
den 10 mars 1993 när jag stod i denna talarstol och
yrkade blankt avslag på regeringens ekonomiska
politik? Jag yrkade ett blankt avslag, vilket kunde
ha möjliggjort för Socialdemokraterna att ta över
regeringsmakten. De var ju lika säkra då på att de
skulle lösa alla problem. Men man ville inte göra
det. Man ville inte ta tag i de problem som den
nuvarande regeringen har fått göra.

Vi tycker i stort sett att regeringen har gjort ett
hyggligt jobb. Vi tycker dock att de har missat
möjligheten att ta litet större grepp och rätta till
problemen litet snabbare. Det hade de haft
möjligheter till. De visste var vi stod i de här
frågorna. De har varit så noga med att absolut inte
ta hänsyn till förslagen när de kommit från oss. En
annan inställning skulle ha gagnat landet. Det tror
jag att man kommer att inse när vi eventuellt inte
finns med under nästa period.

Ju mer omfattande de politiska ingreppen blir desto
viktigare blir politiken som medel att uppnå en
bättre samhällsposition för en grupp medborgare.
Dessa processer verkar i en och samma riktning och
ger därför ett samhälleligt resultat där den politiska
sektorn är större än det finns politiskt och
demokratiskt stöd för.

Välfärdsstaten, i de gigantiska former vi möter den
i Sverige, tycks vara oavsiktlig. Gunnar Sträng
menade redan för snart 25 år sedan att skattetaket
var nått. Då låg skattetrycket på ca 40 % av BNP.

I modern tid ser vi de finansiella marknaderna
använda möjligheterna till ''exit''. Kapitalet flyttas
till de länder som har de bästa förutsättningarna för
framgångsrika investeringar. Det är problemet för
närvarande -- oavsett vem som regerar.

Om partierna växelvis uppnår majoritet -- det är ju
ett tillstånd vi kan få -- finns det visserligen en
möjlighet att förluster och vinster uppväger
varandra, men det förutsätter bl.a. att regeringarna
byts ut med skiftande majoriteter eller att
regeringen intar en opartisk hållning och ser sin roll
enbart i utövande av den administrativa makten.

Om detta inte sker blir det lätt för skickliga men
principlösa statsmän att utnyttja tillfälliga
partikonstellationer för att successivt driva upp
statens utgifter högt över den nivå som svarar mot
folkets kollektiva intressen.

Relativ enhällighet kan uppnås genom krav på att
höjningar av statsskuld eller skatteuttag skall
godkännas av en kvalificerad majoritet av
riksdagens ledamöter. Kvalificerad majoritet
innebär att majoriteten måste vara betydligt större
än 50 %. Man talar om krav på tre fjärdedelars
eller nio tiondelars majoritet. Det skulle hindra att
man drar på sig alltför stora skulder som man sedan
har svårt att betala.

Jag skulle också vilja nämna en annan sak,
nämligen att arbetslösheten tar en väldigt stor del
av vårt ekonomiska utrymme. Vi har faktiskt
upprepat några förslag -- jag tänker särskilt på två --
i tre år nu. Vi lade fram dem redan hösten 1991.
Det har vi gjort med hänsyn till den extrema
situation vi har både ekonomiskt och framför allt
när det gäller arbetslösheten.

Det första förslaget innebar att vi föreslog en
dispens från LAS för dem som var arbetslösa. Det
gjorde vi för att ge dem möjlighet att själva gå ut
och knacka dörr hos företagen och ta till vara
arbeten som tar två dagar, tre veckor eller en
månad att utföra allt efter behov. Jag påstår att det
skulle ha sysselsatt tiotusentals människor och givit
en spänst i arbetslivet.

Det andra förslag som vi har upprepat under dessa
tre år -- det är partimotioner båda två -- innebär att
man skulle ändra arbetstidslagen så att
företagsledningarna och de lokala facken fick
möjlighet att själva förlägga arbetstiden mellan låt
säga 80 % och 120 %. Det tror jag skulle ha
inneburit att man på många företag som under
denna tid har blivit tvingade att friställa personal i
stället skulle ha kommit överens om att alla gick
ned till t.ex. 90 % under den tid företaget måste
''övervintra''. De anställda skulle ha sluppit komma
ut i arbetslösheten. När hjulen började snurra
kunde man ta tillbaka det och köra 110 % ett tag.
Människor som själva är på en arbetsplats är
förnuftiga och pragmatiska. Jag tror att det skulle
ha inneburit att tiotusentals människor aldrig hade
kommit ut i arbetslöshet.

Jag tycker att man är alldeles för rädd för att ta litet
annorlunda grepp, även i situationer när det är
påkallat. Det påstår jag att det har varit. En del av
de etablerade partierna sitter tyvärr i knät på
facket. Facket tänker inte på att även de arbetslösa
är deras medlemmar. Jag vill påstå att Ny
demokratis enda särintresse är väljarna.

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till res. 2, 5,
31 och 34. Det är bara fyra av våra reservationer,
men vi står naturligtvis bakom alla våra
reservationer.

Herr talman! Eftersom detta är mitt sista anförande
i kammaren vill jag passa på att tacka
finansutskottets ledamöter och kanslipersonal, och
samtidigt alla övriga ledamöter och framför allt
riksdagens hela personal, som på ett fantastiskt och
trevligt sätt har servat oss under hela
mandatperioden.

Anf. 80 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Bo G Jenevall var litet ledsen eller
kanske möjligen irriterad över att finansministern,
Göran Persson och finansutskottets ordförande har
gått. Men Bengt Wittbom och jag är ju här, Bo G
Jenevall. Simma litet lugnt!

Jag har ett problem. Jag vet inte vem som
företräder Ny demokrati i den här debatten. Jag vet
inte om det är Dan Eriksson i Stockholm, Bo G
Jenevall eller näste talare på talarlistan. Men det
kanske herrarna kan klara ut för mig.

Bo G Jenevall sade att de minsann hade lagt fram
en mängd bra förslag som har gynnat
byggindustrin. Jag håller med om att det var så när
Bo G Jenevall var ordinarie ledamot i
finansutskottet. Då förde Bo G Jenevall samtal
med min dåvarande gruppledare Hans Gustafsson,
men problemet var bara att när de resonemang som
ni hade fört skulle konfronteras med den
nydemokratiska verkligheten, enkannerligen
partiledaren Wachtmeister om jag har förstått det
rätt, var det alltid tummen ner. Om jag har förstått
det rätt har det så småningom avspeglat sig i vissa
omdispositioner av personsammansättningen av Ny
demokratis representation i finansutskottet.

Låt mig göra några kommentarer till. Bo G Jenevall
sade att de hade blivit tillgodosedda av den
nuvarande regeringen. Jag förstod att ni tyckte det
när t.o.m. herr Wachtmeister tidigare i dag reste sig
upp och instämde i anförandet av Folkpartiets
gruppledare Lars Leijonborg. Jag undrade bara
vad Lars Leijonborg tyckte om det.

Bo G Jenevall citerade Churchill och detta om
blod, svett och tårar. Men eftersom det inte är krig
uteslöt han blodet. Då blir det svett och tårar
förstår jag. Det är det vi talar om, Bo G Jenevall,
men vi lägger till en sak till -- rättvisa. Det tror jag
inte att ni förstår. Rättvisa är nämligen svår att inse
intellektuellt. Den måste man känna i hjärtat, eller
var man nu känner den.

För övrigt vill jag tacka Bo G Jenevall. Vi har haft
ett par intressanta och spännande diskussioner
under årens lopp. Bo G Jenevall har själv gått ut
offentligt och sagt att han nu kommer att lämna
riksdagen. Därför passar det att tacka honom nu.
Jag gör det inte bara av artighet. Jag gör det för att
jag menar det.

Anf. 81 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! För att utröna vem som talar för vad
i den här debatten vill jag tala om att jag faktiskt är
ekonomisk talesman för partiet tills den här dagen
är slut i alla fall, men det är inte så lång tid kvar.

Jag sade faktiskt att Arne Kjörnsberg och Bengt
Wittbom fanns här. Jag tycker att det är litet
symtomatiskt. Ni är trogna, och ni deltar i
debatterna. Jag har alltid uppskattat att debattera
med er båda. Ni är goda representanter för
respektive sida.

Jag håller med om det Arne Kjörnsberg sade om
Hans Gustafsson. Jag tycker att han är en ytterligt
fin man. Han är mycket pragmatisk, och vi har haft
ett mycket gott samarbete. Men politik är svårt, och
det gäller ju att skapa majoriteter inte bara mellan
partier utan även inom partier.

Jag håller också med Arne Kjörnsberg om detta
med rättvisa. Jag förstår inte att det skulle vara så
konstigt. En av de valaffischer som vi har tagit fram
kallar vi för RAM. Jag vet inte om den kommer att
användas i valrörelsen, men det är ett förslag.
RAM står för rättvisa, ansvar och moral. Det vill
jag gärna ställa mig bakom.

Jag vill verkligen tacka Arne Kjörnsberg för många
givande diskussioner såväl i som utanför utskottet
och även trevliga debatter här i kammaren.

Anf. 82 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! I sitt huvudanförande sade Bo G
Jenevall att Ny demokratis enda särintresse är
väljarna. Nu är riksdagsperioden och riksdagstiden
snart slut. Jag förstår att det är mycket begärt att
Bo G Jenevall skall erkänna detta, men fundera
hemma i kammaren över vad det har lett till att ni
i varje avgörande fråga har stött den borgerliga
regeringen.

Det räcker inte att bara tala om rättvisa, Bo G
Jenevall. Man måste på något sätt definiera
rättvisan. Jag menar att det inte är rättvist att lägga
bördorna på dem som redan har det tungt och lyfta
av bördorna från dem som har det relativt bra. Men
det har ni bidragit till. Jag är ledsen att behöva säga
det, Bo G Jenevall, men jag är uppriktig.

Anf. 83 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Det är nog tyvärr så, Arne
Kjörnsberg, att den här mandatperioden och
kanske en till går åt för att rätta till det elände som
Socialdemokraterna har ställt till med. Man måste
göra det först för att skapa förutsättningar för att få
den slutgiltiga rättvisan -- en rättvisa som är värd
namnet.

Sedan finns det inslag i det som har beslutats, och
det finns säkert inslag i det som vi har medverkat
till, som kanske har fått en litet sned rättvisevinkel.
Det är möjligt, men i de stora dragen tror jag ändå
att vi har gjort de rätta bedömningarna. Vi måste
skapa förutsättningar för att landets ekonomi skall
komma på fötter. Annars klarar vi inte detta.

Anf. 84 BENGT WITTBOM (m) replik:

Herr talman! Den här finanspolitiska debatten har
tagit lång tid. För ett tag sedan knackade en av mina
kolleger mig på axeln och viskade i örat: ''Hör du,
Wittbom, nu är det plus 100 %. Nu får ni skärpa
er!'' Därför skall jag bli mycket kort.

Till Bo G Jenevall, som jag har haft förmånen att
samarbeta med i finansutskottet under en tid, vill
jag säga att jag personligen tycker att det har varit
mycket trevligt.

När det gäller möjligheten att föra en debatt med
Ny demokrati, representerat av Bo G Jenevall, är
det, som alla vet som har följt dessa tre år i
kammaren, fullständigt hopplöst i dag. Vi vet snart
inte vem som företräder vad, och det gäller inte
minst efter gårdagens nattliga övningar här i
kammaren. Däremot vill jag säga att jag har
uppskattat, och skulle också uppskatta, att föra en
diskussion med Bo G Jenevall. Men jag vill inte
uppta kammarens tid med det.

Jag vill tacka Bo G Jenevall för det samarbete som
vi har haft. Eftersom vi nu skall försöka gå ut som
vanliga medborgare och hjälpa till att sätta det här
landet på fötter tror jag att Bo G Jenevall
instämmer i det jag säger nu: Jag hoppas att ni som
är kvar här ser till att vi får chansen att göra det och
att ni inte sätter för många käppar i hjulet för oss
och för andra.

Anf. 85 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Jag skall inte heller förlänga debatten
ytterligare. Jag vill bara passa på att tacka Bengt
Wittbom. Vi har ju dessutom haft ett mycket nära
samarbete när han som ensamutredare med en
politisk referensgrupp har tagit fram underlaget för
förändringen av utvecklingsfonderna till
utvecklingsbolag. Den är under genomförande för
närvarande. Jag hoppas bara att slutresultatet
kommer att bli någorlunda i den riktning som vi
båda försökte åstadkomma. Tack Bengt Wittbom!

Anf. 86 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Jag skall ägna mig åt det svenska
budgetunderskottet och den svenska statsskulden.
Jag skall också ge exempel på vilket märkligt
bidragsberoende vi har börjat anpassa oss till -- ett
bidragsberoende som kostar stat och kommun stora
pengar. Självfallet borde resurserna användas på
ett bättre sätt. Därför kommer jag att tala om såväl
öländska hackspettar som sexvägledare för
flyktingar.

I november 1993 utkom från Finansdepartementet
en liten 90-sidig bok, ''Budgetunderskott och
statsskuld -- Hur farliga är de?''. Boken
dokumenterar en konferens om budgetunderskott
och statsskuld som ESO, Expertgruppen för studier
i offentlig ekonomi, höll i november 1993.

Det svenska underskottet, såväl för staten som för
den offentliga sektorn som helhet, växte under åren
1990--1993 snabbare än för något annat
industriland. Från att ha haft västvärldens starkaste
statsfinanser fick Sverige västvärldens svagaste.
Det betyder i sin tur att statsskulden började växa
snabbt. Den svenska staten är på väg att skaffa sig
en lika stor bruttoskuld som de mest skuldsatta
staterna bland de industrialiserade länderna.

Det är inte konstigt att människor blir oroliga över
de enorma bruttosiffrorna och över kvällspressens
bilder på spädbarn som sägs vara skyldiga
hundratusentals kronor redan vid födseln.

När ekonomer analyserar underskott på kort sikt är
finansieringen det som främst brukar granskas.
Underskott i de offentliga finanserna måste ju
täckas på något sätt. Förenklat uttryckt kan man
säga att det finns två metoder att göra detta.
Antingen trycker staten pengar eller också lånar
man på kreditmarknaden.

De stora upplåningsbehoven kan inte betraktas för
sig utan måste ställas i relation till ekonomin i
övrigt. På kort sikt kan den svenska ekonomin
tydligen klara även ganska stora underskott. Den
viktiga frågan blir därför den långsiktiga. Är ett
underskott av den här kalibern hållbart? Vad
händer om underskotten ligger kvar under en
längre period?

Svaret är uppenbarligen beroende på en lång rad
faktorer: realräntan, den ekonomiska tillväxten,
den offentliga sektorns balansräkning och i vilken
utsträckning underskottet är konjunkturellt
betingat. Det är dessa omständigheter som avgör
ekonomins förmåga att på längre sikt bära den stora
statsupplåningen. Risken för att en stor del av
underskottet kommer att ligga kvar även om
ekonomin börjar växa är mycket påtaglig.

Den offentliga balansräkningen har både en
skuldsida och en tillgångssida. Skulderna har de
senaste åren exploderat. Att statsskulden växer
snabbt när de löpande underskotten är stora är
självklart. Men en viktig fråga är vad upplåningen
används till. Om den motsvaras av att den
offentliga sektorn som helhet bygger upp tillgångar
behöver problemet kanske inte vara så stort. Men
underskottet har inte gått till investeringar utan till
löpande konsumtion. En del tillgångar har snarare
fallit i värde under fastighetskrisen. Den offentliga
balansräkningen urholkas därför snabbt, även
realt.

Lägg till detta också ett antal dolda problem som
exempelvis de framtida åtaganden som finns i
pensionssystemen. Ca 200 miljarder kronor har
utlovats i pensioner till offentliganställda utan att
några avsättningar gjorts för att trygga löftena.

Slutsatsen är att den offentliga balansräkningen
försvagas snabbt och att framtidsutsikterna under
överskådlig tid ser dystra ut. Fortsatt stora
budgetunderskott gör att statsskulden fortsätter att
växa snabbt medan tillgångarna minskar genom att
AP-fonden reduceras.

Det stora budgetunderskott som fanns vid mitten
av 1980-talet försvann relativt lätt. Mot slutet av
årtiondet visade statsbudgeten t.o.m. ett mindre
överskott. Om samma snabba förbättring kan
väntas ske under de närmaste åren förefaller
underskottsproblemen inte vara så stora.

Men läget är den här gången mycket allvarligare än
på 1980-talet. Siffrorna är betydligt värre. Vi startar
från högre nivåer på såväl underskott som
statsskuld. Vi har alltså mer att arbeta in. Att
statsskulden växer från en högre nivå gör att
räntekostnaden blir större nu än på 1980-talet. Det
håller uppe underskotten. Arbetslösheten är
betydligt högre, vilket i sig medför såväl högre
utgifter som lägre statsinkomster. Vi vet av
erfarenhet att hög arbetslöshet tenderar att bita sig
fast, vilket skulle betyda att också dess försvagande
effekter på budgeten blir bestående.
Skattesystemet är annorlunda än på 1980-talet. När
ekonomin vänder uppåt och lönerna stiger blir den
positiva effekten på statsbudgeten mindre än på
1980-talet. Sist men inte minst, alla lätta
besparingar är redan gjorda. Det var de inte för tio
år sedan.

Slutsatsen är att underskottet inte kan förväntas
minska snabbt av sig självt. Det strukturella
inslaget i underskottet är stort. Innebörden är att
en stor del av underskottet kan förväntas stanna
kvar även om den ekonomiska situationen ljusnar
och konjunkturen förbättras.

Mekanismerna varigenom ett underskott i dag
lägger bördor på framtiden är flera. Men det finns
en direkt mekanism, och det är helt enkelt den
räntebörda som måste finansieras vid en ny stabil
nivå på statsskulden och som förr eller senare
framtida yrkesaktiva skattebetalare kommer att få
betala. Räntebördan kan uttryckas som en
skattehöjning vilken framtida generationer får stå
för. Problemet är att barnen och barnbarnen, som
till slut får betala, inte får vara med och fatta de
politiska besluten.

Herr talman! I Sunt Förnuft, som också är ett av Ny
demokratis slagord, har en journalist på tidningen
Ölandsbladet noterat att uppfinningsrikedomen
hos enskilda, organisationer och föreningar är
enorm när det gäller att mjölka pengar ur ett
bidragssystem som inte längre låter sig
kontrolleras. Medborgarna förefaller helt
hjälplösa, fastnaglade och totalt beroende, som den
som missbrukar en drog. Inga enskilda initiativ tas
längre om inte stat, kommun eller landsting ställer
upp med pengar. Om två personer träffas för att
bilda en akvarieförening kan vi vara förvissade om
att första punkten på den upprättade dagordningen
är ansökan om kommunalt aktivitetsstöd.

En god översikt av det absurda och oformliga
bidragssystemet kan den få som läser lokalpressen,
särskilt dess ortssidor. Under en månad gick
Ölandsbladsreportern Kurt Lundgren systematiskt
igenom två lokaltidningar. Det fanns en stor mängd
av artiklar om bidrag i alla dess former. Mestadels
tycks de olika tidningsreportrarna stå på
bidragssökarens sida, i all synnerhet då det i
sällsynta fall blev ett nej till bidrag. Då heter det
''Dråpslag'' och liknande i rubriken.

Journalisterna förefaller lika indignerade som den
bidragsförvägrade föreningen. Kanske finner vi i
denna symbios mellan bidragssökare och
journalister förklaringen till att kommun, landsting
och stat så sällan vågar sig på ett obekvämt beslut.
Det blir alltid obehaglig publicitet efteråt.

I inte ett enda fall under den månad reportern
gjorde sin granskning fann han att den som söker
ett bidrag, oavsett vad det är, utsatts för granskning
eller att nyttan av det sökta bidraget satts i fråga.
Ändå handlar en del ansökningar om direkta
absurditeter och uppenbara försök, många gånger
framgångsrika, att lura av systemet pengar. Hör
bara här vad Kurt Lundgren funnit.

Torsås brukshundklubb kräver 4 000 kr av
kommunen för att bygga en hundparkering för fem
hundar. Fritidsnämndens politiker har diskuterat
ärendet men kunde inte komma fram till beslut.
Först måste hela nämnden göra ett studiebesök på
platsen. Vovvarna inspekterades i april.

I Broakulla orkar inte Verdandi längre betala hyra
för sin fiskestuga till kommunen. Föreningen
kräver fri hyra med motiveringen att när dasset
rasade ihop byggde medlemmarna upp det igen på
egen hand, utan kostnad för kommunen! Borde
inte detta initiativ motivera fri hyra, så vore det väl
underligt.

I en kulturförening i Kalmar finns en person
anställd. Nu har inte föreningen längre råd att
behålla den anställde utan varslar denne om
avsked. I stället satsar styrelsen på personal som
har lönebidrag. Det innebär att staten går in och
finansierar verksamheten, säger föreningens
ordförande. Att staten har kostnader för
lönebidragare tycks inte föresväva ordföranden.

Staten har ett särskilt ansvar för hackspettar, anser
en kvinna på Öland, som kräver ersättning av
länsstyrelsen för att en hackspett hackat sönder
hennes flaggstång. Den hackar även på fritidshuset,
så det kan bli dyrt.

En polis står under åtal för grovt bedrägeri sedan
han fifflat med reseräkningar. Men nu har han
förtidspensionerats efter beslut i
Rikspolisstyrelsen. Därmed skulle denna
besvärliga sak vara ur världen. Det framgår inte om
pensioneringen är ett straff för begånget brott, men
så skall det uppenbarligen förstås. Polisen är 50 år
gammal.

Kalmar kommun anser sig ha gott om pengar och
anslår därför medel för att öppna ett kontor i
Gdansk. Kontoret skall lämna service åt affärsmän
på besök i Polen. Kontoret kostar 80 000 kr.
Servicekontor i Polen, kan det vara en kommunal
uppgift? Det skapar emellertid arbete, en
halvtidstjänst inrättas.

En handbollsförening i Kalmar är upprörd. Det
städas för dåligt i sporthallarna. Allergi har nu
drabbat handbollsspelarna, så att hela laget enligt
ett indignerat brev håller på att slås ut. Att
handbollsspelarna skulle kunna städa efter sig när
de tränat i sporthallen, som går med enorma
underskott, är naturligtvis en fullständigt
främmande tanke. Självfallet åligger städningen
kommunen, inte en ideell förening.

Mönsterås kommun har t.ex. betalat ut 200 000 kr
till föreningar som sköter idrottsplatserna.

Sprit är läromedel i Borgholm. Där går tolv
personer på en AMS-finansierad drinkblandarkurs.
Kursen kostar 85 000 kr varav spriten drar en
kostnad på 5 000 kr. Kursen omfattar fem veckor
och anses av arbetsförmedlingen i Kalmar fylla ett
uppdämt behov. Kursdeltagarna får inte dricka,
bara smaka och spotta ut.

Landstinget har beslutat underlätta den sexuella
tillvaron för Kalmar läns kvinnor såvida de är under
21 år. P-piller för ett helt års förbrukning delas ut
gratis. Den som vill ha riskfria samlag inom en
tremånadersperiod får emellertid betala pillren
själv, men därefter är det gratis ett år. Det här blir
dyrt, så därför införs det en avgift på 100 kr för
spiral. Alltihop drog i gång den 15 mars.

Flyktingar anses inte kunna sköta sitt sexliv på egen
hand. De måste upplysas, och det kostar 500 000 kr.
En projektledare anställs av Kalmar landsting.
Men nu är det inte flyktingarna själva som skall få
upplysning utan de som jobbar med flyktingar, dvs.
svenskar.

En man anställd vid länsstyrelsen har drabbats av
heshet. Länsstyrelsen har dåligt inomhusklimat,
säger mannen, som anser sig berättigad till
arbetsskadeersättning. En specialist på
yrkesmedicin skall utreda detta besvärliga ärende.
Kan hesheten möjligen komma från en gammal
förkylning? Något att utreda.

Det vimlar av kråkor och kajor på Öland. Sedan
skottpengarna slopades har det bara blivit värre.
Jägarna tvingas skjuta helt ideellt, utan ersättning.
Så får det inte vara. En jägare föreslår att
Borgholms kommun anslår pengar till timlön och
milersättning för kråkjägare.

Hälsoläget är oroande i Kalmar län. Landstinget
har därför tilldelat en rad föreningar 500 000 kr till
hälsoupplysning. Miljöpartiet vill gå ännu längre
och starta stora utbildningskampanjer mot allergi.
Miljökontoret i Kalmar har också förslag till
lösningar. Miljöombudsmän på varenda kommunal
förvaltning lyder receptet för bättre miljö och
hälsa.

En bygdegård på norra Öland skall byggas ut för
1,2 miljoner kronor. Men för detta krävs statliga
bidrag från Boverket, som emellertid inte beviljar
något bidrag om inte kommunen först beviljar
bidrag till 30 % av byggkostnaden. Det ena
bidraget förutsätter alltså det andra. Det framgår
inte om det krävs något litet bidrag också ur den
egna plånboken -- men så är det förstås inte.

Borttagandet av färg, inköp av färg och
grundstrykning av fasaden på en kafébyggnad i
Borgholm stöttas med 60 000 kr av
kulturmiljöenheten eftersom byggnaden anses ha
kulturvärde. Ett kafé i ett kulturhus har ett
plusvärde i konkurrensen. Varför skall fasaden
målas med hjälp av våra pengar?

Föreningen Helges Lada kräver 40 000 kr av
Emmaboda kommun i upprustningspengar.
Föreningen är inte heller främmande för ALU-
hjälp när den gamla ladan skall renoveras. Det
finns spännande användningsområden för en
renoverad lada: boxningslokaler,
husvagnsuthyrning eller hönshus.

Herr talman! Detta är ju befängt. Vad vill jag nu
ha sagt med mina exempel? Jo, när tillgångarna är
begränsade måste stat och kommun prioritera. Då
måste det fattas obehagliga beslut -- ibland i
tusenkronorsklassen, ibland i miljonklassen och
ibland i miljardklassen.

Det som enligt min mening är politikers för
närvarande viktigaste uppgift är följande, nämligen
att inplantera ett krismedvetande hos svenska
folket. Alla går bara och tänker på sig själva eller
sitt särintresse. Men ingen tycks ha några barn eller
barnbarn. Men för mig som har två barn -- Åsa och
Pia -- och fyra barnbarn -- Simon, Hanna, Tobias
och Emma -- är det bedrövligt att vi ägnar dem så
litet omsorg och omtanke inför framtiden. De flesta
människor i vårt land tycks tro att allt ordnar sig
självt. Men det gör inte det. Vi måste inse att
nivåerna i socialförsäkringssystemem kanske måste
vara 70 % eller lägre. Jag tänker på sjukersättning,
föräldraförsäkring, a-kassa m.m. Vi kommer också
att tvingas skära i pensioner och socialbidrag. Vi
har ju inte råd. Vi har inga pengar. Hela
samhällsbygget går ju på lån.

Mina barnbarn har väl också rätt till ett uns av den
välfärd jag själv har? Men håller vi på så här finns
det ingen välfärd att ge till mina barnbarn. Alla
säger i dag att det inte går att dra ned. Men det är
klart att det går. Men det svider ju, och jag inser att
det svider olika hårt för olika människor.

De stora kostnaderna ligger i våra
socialförsäkringssystem. Men det är också viktigt
att människor i samhällets och näringslivets toppar
inser sitt ansvar och inte provocerar de breda
folkmassorna genom att ge sig själva förmåner som
inte står i någon som helst proportion till deras
arbetsinsatser. Detta betyder inte så mycket i
samhällsekonomin, men opinionsmässigt är det
viktigt. Bistånd och flyktingpolitik drar naturligtvis
inte samma kostnader som de stora
socialförsäkringssystemen. Men det är viktigt att ge
alla i Sverige en signal om att svångremmen dras åt
även på dessa områden, även om besparingen inte
skulle vara större än 10--15 miljarder kronor.

Som nydemokratisk politiker kommer jag att göra
allt vad jag kan för att inplantera detta
krismedvetande åtminstone bland invånarna i mitt
hemlän, Kalmar län. Jag kommer att tala om att vi
måste inse att framtiden innebär uppoffringar. En
välkänd person sade ju en gång något om ''blod,
svett och tårar'', och jag tror att det blir så.
Människor måste inse att framtiden kan innebära
helt slopade barnbidrag, slopade
bostadssubventioner, dvs. höjda hyror, sänkta
pensioner, sänkta ersättningsnivåer för a-kassa,
sjukförsäkring, föräldraförsäkring m.m.

Men jag kommer också att tala om att vägen till
framgång för Sverige ligger i att få fart på
näringslivet och att främja småföretagsamhet. Då
behövs det sänkta skatter så att företagare får
tillbaka lusten och motivationen att göra något bra
både för sig själva, för sina anställda och för
Sverige.

Herr talman! Eftersom det finns barn i Sverige,
måste det också finnas föräldrar. Jag hoppas att
dessa inser sitt ansvar och tar sitt ansvar nu.

Anf. 87 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! För en stund sedan hade jag problem
med att jag inte visste vem som företrädde Ny
demokrati i den ekonomisk-politiska debatten. Var
det Dan Eriksson i Stockholm, Bo G Jenevall eller
Lars Moquist? Jag har nu insett att det är Lars
Moquist. Jag tackar för ett upplysande inlägg om
situationen i trakten av Kalmar.

Anf. 88 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Sista skattedebatten för denna
mandatperiod. Dags för summering. Vad har ni
gjort? Vad har ni åstadkommit på skatteområdet?

Ni övertog ett modernt skattesystem. Det hade ett
brett stöd i riksdagen. Det satte stopp för
skatteplanering. Det är viktigt inte bara för
rättvisan, inte bara för förtroendet utan också för
effektiviteten.

Vi gjorde upp med Folkpartiet om det nya
skattesystemet. Hur förvaltades det?

Ja, det är bara att konstatera att Folkpartiet
kapitulerat och låtit Bo Lundgren styra
skattedebatten.

När vår uppgörelse kom till kritan betydde
uppgörelsen ingenting. När jag, herr talman, satt
och funderade inför den här debatten, påminde jag
mig om alla de kvällar, ibland nätter, då Kjell
Johansson, Anne Wibble, jag själv, Lars Hedfors
m.fl. satt och gjorde upp på punkt efter punkt. Vi
gjorde det för att vi ville ha ett rättvist
skattesystem. Men tyvärr har Kjell Johansson
tydligen glömt den tiden.

Vart tog enkelheten vägen? Vi införde tillsammans
en likformig beskattning av hushållens
kapitalinkomster. Alla avdrag var värda lika
mycket.

Nu är vi tillbaka i träsket. Det finns minst sju olika
skattesatser på kapitalinkomster och massor av
olika kvittningsmöjligheter. Man kan konstatera att
ert bidrag till en ökad sysselsättning handlar om
eventuellt fler jobb för skatterådgivare och
skattejurister.

Herr talman! Tala om en tärande sektor!

Ni hade med fagra tal och vaga löften gett intryck
av att alla skulle få sänkta skatter. Carl Bildt och Bo
Lundgren lovade också i förra valrörelsen att sänka
skatterna för de vanliga löntagarna.

Ni talar fortfarande om att hushållen skulle ha fått
sänkt skatt, kanske i hopp om att folk inte skall titta
efter i plånboken. Men än så länge har vi världens
bästa skola -- åtminste har vi haft det. Herr talman!
Löntagarna är inte dumma. Bo Lundgren!
Löntagarna kan räkna. Löntagarna kan tänka efter.
Men sanningen är att löntagarna får betala mer i
skatt på samma inkomst nu än när Bo Lundgren
tillträdde som skatteminister.

Ni har tagit bort eller begränsat
avdragsmöjligheterna. Ni har infört nya
egenavgifter. Sammanlagt har ni höjt skatterna på
arbetsinkomster med närmare 30 miljarder kronor.
Man blir onekligen irriterad när man ser
bussreklamen i länet: ''Skattechock om
Socialdemokraterna vinner valet!'' Det är
skrämmande.

Vår kritik handlar inte i första hand om att ni har
höjt skatterna. Det kan vara nödvändigt i vissa
lägen. Men en del av era höjningar har skett vid fel
tillfällen. Ni har stramat åt en ekonomi som redan
höll på att rasa, och har rasat, samman, Bo
Lundgren.

Vår kritik handlar om att ni sviker era löften. Ni
lovade en sak och gjorde något helt annat. Ni hade
aldrig en tanke på att sänka skatterna för oss
vanliga löntagare.

Vår kritik handlar också om de stora orättvisorna.
Ni har höjt skatterna för dem som enbart har
arbetsinkomster. Däremot har ni sänkt skatterna
för dem som har arbetsfria inkomster med
sammanlagt 23--25 miljarder kronor.

Ni har beslutat att ta bort förmögenhetsskatten. Ni
har beslutat att ta bort skatten på vissa utdelningar.
Nu har ni mer än halverat skatten på aktievinster.
För att ha fått sänkt skatt under er regering måste
man vara rik -- väldigt rik. Ruska inte på huvudet,
Bo Lundgren! Det vet jag, och det vet löntagarna.

Det räcker inte med litet pengar på banken eller i
allemanssparandet. Det krävs några miljoner i
nettoförmögenhet. Och ju fler miljoner man har,
desto mer har man tjänat på den moderata
politiken. Detta begär ni väljarnas förtroende för i
höst. Men jag tror att väljarna kommer att vara
ganska kloka.

Om ni genom ert skatteförslag får miljonärernas
förtroende, kan jag förstå det. Men varför, herr
talman, skulle en vanlig löntagare rösta på
Moderaterna? Vad har ni moderater lämnat för
besked om skattepolitiken efter valet? Ni säger att
den skattepolitik som inletts skall fullföljas. Det
innebär alltså fortsatta skattehöjningar för
löntagarna. Det innebär också fortsatta
skattelättnader för dem som är rika. Det är
Moderaternas besked. Men den vägen leder inte
framåt, Bo Lundgren, utan den leder bakåt.

Vi socialdemokrater har redovisat vårt alternativ,
som innebär en skattepolitik för rättvisa och
tillväxt. Vi har två fundamentala krav i vårt
skattesystem. Det första kravet är att den som
tjänar mest och som har kapital skall betala en
större andel skatt av sin inkomst än andra. Det
andra är att ingen skall kunna smita undan.
Skatteflykten måste stoppas.

I båda dessa avseenden har skattepolitiken gått rakt
emot den inriktning som Socialdemokraterna och
Folkpartiet var överens om, Kjell Johansson, dvs.
skatt efter bärkraft. Regeringen Bildt, med Bo
Lundgren som skatteminister har lyckats med
konststycket att höja skatten på arbete med nästan
30 miljarder kronor. Detta tål att upprepas från
denna talarstol. Samtidigt har man sänkt skatten på
kapitalinkomster och på stora förmögenheter med
nästan lika mycket.

Under den borgerliga regeringen har alla löntagare
och pensionärer fått höjd skatt, och alla som äger
aktier och förmögenheter har fått sänkt skatt.
Under den borgerliga regeringen har rättvisan satts
på undantag.

Vi socialdemokrater kräver nu att
kapitalinkomstskatten återförs till den nivå som
bestämdes vid skattereformen, dvs. 30 %. Vi
kräver att förmögenhetsskatten inte avskaffas utan
reformeras och effektiviseras och att de som tjänar
mer än 200 000 kr om året får en höjd inkomstskatt,
en s.k. värnskatt.

Jag vet att många människor är beredda att ställa
upp på det, om det blir ett rättvist skattesystem.
Först när vi får ett rättvist skattesystem har vi den
moraliska rätten att kräva uppoffringar av det
svenska folket.

Det andra grundkravet på skattesystemet är att det
skall vara konstruerat så att alla betalar skatt i
vederbörlig ordning. Även på den punkten har den
borgerliga regeringen misslyckats. I dag vet vi att
många människor inte betalar sin skatt. Det
handlar om flera tiotals miljarder kronor som på
detta sätt undandras samhället.

Regeringen har under våren lagt fram förslag som
har vridit viktiga vapen ur händerna på
skattemyndigheterna. Jag tänker på den
proposition som handlade om
Rättssäkerhetskommittén och som antogs av
riksdagen för 14 dagar sedan. Jag tänker också på
att den borgerliga regeringen har avskaffat
skatteflyktsklausulen och betalningslagen. Jag
tänker på alla de förslag som särskilt Moderata
samlingspartiet har fört fram för att underminera
skattekontrollen.

Socialdemokratisk politik bygger på tre
huvudförslag. Vi socialdemokrater föreslår en
tillfällig värnskatt. Vi som har hälsa, jobb och goda
inkomster skall bära vår del av bördorna. Vi
föreslår en återgång till en likformig beskattning av
hushållens kapitalinkomster. Det skulle bli ett sunt,
effektivt och rättvist skattesystem. Vi föreslår
förbättringar för de företag som satsar, investerar
och skapar nya jobb.

Det är en politik som kan få, och kommer att få, ett
brett stöd hos det svenska folket. Det borde få ett
brett stöd också i denna kammare.

Så kommer jag till dagens stora händelse, herr
talman, nämligen DN-artikeln av Anne Wibble.
Hur kommer Bo Lundgren att ställa sig till Wibbles
sparpaket? Det innehåller följande punkter:

Sänkta pensioner; svaret blir säkert ett ja.

Lägre förtidspension; svaret blir säkert ett ja, om
jag känner Bo Lundgren rätt.

Försämrad sjukförsäkring; svaret blir säkert ett ja.

Minskad ersättning för arbetslösa; svaret blir med
hundra procents säkerhet ett ja från Bo Lundgren.

Bostadsstödet skärs ned; det har ju Bo Lundgren
redan börjat med, så det kommer säkert att
fortsätta.

Sämre villkor för kommuner och landsting; det tror
jag säkert att Bo Lundgren ställer upp på.

Men jag undrar verkligen om Bo Lundgren och
Moderata samlingspartiet ställer upp på resten av
punkterna, t.ex. höjda miljöskatter, moms på
tidningar, jakt på skattesmitare. Det skulle vara
oerhört intressant att få höra.

Den näst sista dagen på detta riksmöte får man
kanske lov att rikta ett litet tack till Ny demokrati.
Det är nämligen tack vare dem i Ny demokrati, Bo
Lundgren, som vi i skatteutskottet har kunna få
mer pengar till skatteförvaltningarna. Och tack
vare dem har vi i justitieutskottet kunnat få mer
pengar till åklagare, detta för att just komma åt
skattesmitning. Men det kanske är en omvändelse
under galjen, Bo Lundgren.

Det faktum att egenavgifterna höjs kommer att
innebära att de marginaleffekter som Bo Lundgren
så gärna talar om kommer att höjas. Jag skulle vara
glad om Bo Lundgren kunde redovisa för
skatteutskottets ledamöter och andra ledamöter i
denna kammare var Bo Lundgren står i dessa
frågor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samma
reservationer som Göran Person.

Anf. 89 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Detta är valperiodens sista
skattedebatt i riksdagen. I tre har har Sveriges folk
fått uppleva vad en moderatledd regering och en
moderat skattepolitik innebär. Det har varit tre blå
år. Regeringen lovade sänkt skatt för alla. Löftena
var säkert ärligt menade. Men de stod sig inte vid
mötet med marknadskrafterna och
valutaspekulanterna.

Regeringen fick alltså växla in skattesänkartåget,
det blå tåget, på ett smalare spår. Sveriges
löntagare, Sveriges hushåll, fick inga
skattesänkningar; de fick höjningar. De fick höjd
moms, höjd skatt på el och bensin, höjd
koldioxidskatt, slopat schablonavdrag, sänkt
grundavdrag, slopat grundavdrag vid statlig
taxering och slopat reallöneskydd i skatteskalan.
Som lök på laxen fick Sveriges löntagare
egenavgifter på 3 %.

Och det kommer mera, precis som man säger i TV.
Häromdagen fattade riksdagen principbeslut om
ytterligare 9 % i egenavgifter under 90-talet.

Herr talman! I början gick det inte så illa för
statsrådet Lundgren. Under år 1991 höjde
regeringen inga skatter. Men under åren 1992 till
1994 lyckades regeringen driva igenom
skatteskärpningar på 40,5 miljarder kronor. Lägg
sedan till egenavgifter på 8 miljarder kronor. Då
blir summan 48,5 miljarder kronor i
skatteskärpningar. För år 1995 blir det en
nettohöjning med 3,5 miljarder kronor. Summa
summarum blir det 52 miljarder kronor, dvs. 5 200
miljoner kronor.

Herr talman! ''Farbror Blå'' borde rodna när han
summerar alla de skattehöjningar som regeringen
Bildt drivit igenom. Vi i det röda laget måste
erkänna att regeringen visat prov på
uppfinningsrikedom när det gäller att komma på
nya metoder att höja skatterna för det svenska
folket. Orginellt nog har man höjt de skatter som
redan var höga.

Lika kreativ har regeringen varit när det gäller att
sänka de skatter som redan var låga, skatterna på
kapital och för företag. Under 1991--1994 har
regeringen drivit igenom sänkningar på 56
miljarder, främst för företag och kapital. Och rätt
skall vara rätt, herr talman; slutresultatet blir
faktiskt en nettoskattesänkning på ca 4,5 miljarder.
Men det blev inte den blå finkostymen, som man
skulle visa upp i valrörelsen -- det bidde bara en
tumme.

Herr talman! Jag behöver inte hänge mig åt
recensioner. Till hösten har vi val. Då får väljarna
avge sitt omdöme om de blå åren. Då får väljarna
säga ifrån hur de vill ha det under kommande tre
år.

Ingen vet hur det kommer att gå. Men jag tror att
väljarna har fått nog av den blå perioden, fått nog
av skattehöjningar för hushåll och skattesänkningar
för kapital och företag, fått nog av en sned
fördelningspolitik.

Herr talman! Det här gör inte att jag tror att resten
av 90-talet blir en rosenröd tid. Sverige har svåra
problem att hantera, problem som inte kan lösas
genom att längta till Erlander, härma Sträng eller
driva reprispolitik. I en ny tid fordras en ny politik,
en radikal vänsterpolitik.

Och den radikala vänsterpolitiken tar
budgetunderskotten och statsskulden på allvar. I
valrörelsen kommer jag att möta väljarna med ett
rakt besked. Jag kommer att säga: Problemen med
underskott och statsskuld inte är så allvarliga som
ni tror -- de är mycket värre. Vi i den radikala
vänstern vet att man inte kan lösa
budgetproblemen med skattehöjningar -- det går
inte -- men vi inser att man inte heller kan sanera
statsfinanserna utan skattehöjningar.

Vi talar klartext. Vi säger att ett realistiskt
saneringsprogram kräver tre ting: ekonomisk
tillväxt, besparingar och skattehöjningar. Det är
förvisso inget glatt budskap, men det är ärligt.

Jag skall ta ett enkelt exempel. Om man räknar
med att varje nytt arbetstillfälle i privat sektor -- jag
vill betona det -- stärker den offentliga ekonomin
med 200 000 kr, skulle 300 000 nya jobb ge en direkt
förbättring av de offentliga finanserna med 60
miljarder kronor. Visst vore det en väsentlig
förbättring, men det skulle inte lösa problemen.

Den konsekvenskalkyl som finns i
kompletteringspropositionen, bil. 1.2, stöder i
väsentliga delar min analys. I kalkylen skriver man
följande:

''I alternativ 4 % utvecklas statsskulden mer
gynnsamt än i alternativ 3 %. Budgetåret 1998/99
uppgår statsskulden trots detta till 1 830 miljarder
kronor, vilket motsvarar 94,5 % av BNP.''

Jag fortsätter att citera:

''Även med de mycket gynnsamma förutsättningar
som alternativ 4 % baseras på kommer den
offentliga sektorns finansiella sparande att uppvisa
underskott under hela LK-perioden. Utgifterna
överstiger inkomsterna med 27 miljarder kronor
1998/99 -- -- --.''

Om även en mycket optimistisk kalkyl från
Finansdepartementet pekar på så svåra
statsfinansiella problem, frågar man sig varför inte
övriga partier erkänner att skatteuttaget måste
återställas.

Om en mycket optimistisk kalkyl från
Finansdepartementet pekar på så svåra
statsfinansiella problem, ställer man sig frågan: Vad
skulle hända med statsfinanserna om tillväxten
uteblir eller blir väsentligt mindre? Det tycks ingen
politiker vilja eller våga diskutera offentligt.

Herr talman! Det är en allvarlig brist i
finansutskottets bedömning, och i regeringens
bedömning, att ingen mer än Vänsterpartiet vågar
påtala nödvändigheten av att öka
skatteinkomsterna genom skattehöjningar och
basbreddningar.

Herr talman! En annan allvarlig brist i
finansutskottets betänkande är att man inte
diskuterar den avgörande systemförändring som
det innebär att de sociala trygghetssystemen under
90-talet till väsentliga delar förutsätts finansieras
genom egenavgifter. Detta innebär en socialpolitisk
systemförändring, som direkt påverkar
marginaleffekterna för löntagarna.

Riksdagen har fattat beslut om 3 % i egenavgifter
och avser att införa ytterligare 9 % för
pensionssystemet, dvs. totalt 12 %. Men på
inkomster över 7,5 basbelopp, dvs. ca 260 000, skall
man inte ta ut några egenavgifter.

Sverige kommer då att få ett skatte- och
avgiftssystem där marginaleffekterna sjunker vid
högre inkomster. Sverige kommer på bara några år
att ha gått från ett system med alltför höga
marginaleffekter -- det skall erkännas -- till ett
system med regressiva marginaleffekter. De
regressiva inslagen förstärks av att egenavgifterna
är avdragsgilla vid beskattningen.

Herr talman! Om de här tankarna på 12 % i
egenavgifter skulle förverkligas leder det till
oacceptabla fördelningspolitiska skevheter. Det är
glädjande att Socialdemokraterna i elfte timmen
har börjat att diskutera det problemet. Men hittills
är det bara Vänsterpartiet som klart och tydligt
avvisar egenavgifterna på 12 %.

Herr talman! För att få statsfinanserna att gå mot
balans krävs tillväxt, besparingar och
skattehöjningar. Detta är den treenighet som krävs
i den ekonomiska politiken.

För kommande budgetår innebär Vänsterpartiets
förslag en ökning av statens skatteinkomster med
drygt 14 miljarder. Det är en förstärkning som gör
att vi kan redovisa ett budgetförslag som utan
kreativ bokföring innebär det starkaste
budgetsaldot av alla alternativ i riksdagen. Och som
jag ser saken, är minskade underskott det viktigaste
enskilda bidraget som vi politiker kan komma med
för att sätta fart på investeringarna och få fart på
tillväxten i industrin.

Jag tror att svensk industri kan klara samma
skattenivåer som omvärlden, men jag tror inte att
svensk industri vare sig vill eller kan verka i ett land
där statsskulden bara växer och växer.

Herr talman! Vi ställer också förslag som rör
kommunalskatterna. Det är sänkningar för lägre
inkomster, och det är höjningar i högre
inkomstlägen. Netto innebär våra förslag att
kommunsektorn förstärks med 5 miljarder. Vi är
det enda parti som anvisar en sådan förstärkning.
Varför? Jo, det finns inte något enklare sätt att
bekämpa arbetslösheten än att låta bli att avskeda
folk.

Med vårt förslag kan vi värna de viktiga jobben, de
riktiga jobben, i vården, i skolorna, i barn- och
äldreomsorgen. Hur gör vi detta? Jo, att slopa
grundavdraget för inkomster över 200 000 kr är en
skattehöjning som ger kommunerna 5 miljarder
kronor, utan att man höjer marginaleffekterna över
brytpunkten. Det är en skattehöjning, en
solidaritetsskatt, för att värna välfärden. Herr
talman! Höstens val är just ett solidaritetsval, ett
val mellan solidaritet och växande klyftor. Jag är
övertygad om att det kommer att gå bra.

Anf. 90 KJELL JOHANSSON (fp):

Herr talman! I onsdagens debatt försökte jag
förmedla budskapet att Sverige på skattepolitikens
område är på rätt väg. Det är faktiskt så att vi
aldrig, under mina 35 år som politiskt aktiv, har haft
så bra förutsättningar som i dag för en industriell
blomstring och ett förnyat välfärdsbygge ur ett
skatteperspektiv.

Bolagsbeskattningen är ytterst konkurrenskraftig.
Det är inte längre någon skattemässig nackdel att
förlägga verksamhet till Sverige -- tvärtom.

När det gäller egenföretagarbeskattningen -- ofta
de allra minsta företagen -- har arbetet på att skapa
rättvisa skatteregler kommit en bra bit på väg.

Vid start av nya företag med bibehållen anställning
har vi infört en kvittningsrätt.

Straffbeskattningen på riskkapital i form av aktier
har tagits bort genom avskaffad dubbelbeskattning
av aktieutdelningar.

I dagens debatt har Socialdemokraterna hävdat att
det är en orättvis fördelningspolitik att sänka
skatten för företagen och aktieägare. Är det så?
Nej, jag tror inte det. En skattepolitik som är
inriktad på att skapa förutsättningar för nya, riktiga
jobb kan aldrig vara dålig fördelningspolitik. Den
sämsta fördelningspolitiken upplever trots allt den
som inte kan få något jobb.

Jag gick i mitt onsdagsanförande hårt fram mot
Vänsterpartiet, som vill höja skatterna på
företagen kraftigt. Jag gjorde det därför att jag
upplever en sådan politik som ett hot mot vår
framtid. Det är inte likgiltigt om vi erbjuder de
bästa, medelmåttiga eller rent av dåliga
förutsättningar för företagande och fortsatt
välståndsbygge.

I själva verket är det livsavgörande. Det bestämmer
faktiskt vår framtid om Sverige är ett attraktivt land
att etablera olika verksamheter i eller om det är ett
totalt ointressant land, ett land som sorteras bort i
första sållningen när det gäller etablering av
företagsamhet.

Genom skattereformen och genom den nuvarande
regeringens arbete för att undanröja de obalanser
och hinder för företagsamheten som vi inte klarade
av i reformen har vi nu ett läge som nära nog med
automatik leder till framgång och ökad välfärd. Det
är av stor betydelse, Anita Johansson.

Herr talman! Inför en valrörelse kan det vara lätt
att falla för frestelsen att gå till val på populism och
taktik. Jag måste ändå säga några ord om den
ganska beklämmande föreställning på dessa teman
som Göran Persson spelade upp här i dag.

Detta har blivit något av en järnvägsdag. Lars
Bäckström talade om det blå tåget, och Ian
Wachtmeister liknade Göran Persson vid en
lokförare. Var det ett tåg som Göran Persson kom
tuffande med här i dag så var det ett tomt godståg.
Endast ett par vagnar var fullastade, och då med
skattehöjningar för företagen. All annan last som
eventuellt skulle distribueras stod kvar i
godsmagasinen, väl förseglad, väl fördold.

Göran Persson sade inte ett enda ord om
besparingar. I stället fick vi se en otrolig balansakt
på slak lina för att klara den omöjliga uppgiften att
påstå sig vilja sanera budgeten utan att redovisa en
enda besparing. Herr talman! Det var ledsamt att
uppleva den person som vill framstå som vår
blivande landsfader offra ansvaret för landets
ekonomi för att maximera röstvinsterna!

Visst kan man, Anita Johansson, välja att kritisera
att aktieutdelningar inte längre dubbelbeskattas.
Hur mycket har vi inte genom åren hört talas om
de s.k. kupongklipparna, människor som framställs
som onyttiga drönare i samhället. Nu är snart halva
befolkningen sådana onyttiga drönare i samhället
som sparar i aktier!

Ställer man frågan till folk hur summan av
aktieutdelningarna förhåller sig till exempelvis
lönesumman inom industrin kan man få mycket
konstiga svar. Ytterst få svarar rätt på den frågan
eller kommer ens i närheten av rätt svar. Svaret
utgör egentligen ett bra mått på hur massmedierna
har försummat sin folkbildningsuppgift. Att de
båda summorna är ungefär lika stora är inget
ovanligt svar. Många svarar så.

Det är alltså lätt att förespegla människor att deras
standard kan höjas kraftigt om aktieutdelningarna
åter straffbeskattas. Så enkelt är det nu inte.

Aktieutdelningarna i Sverige har genom åren
traditionellt legat på 1,5--2,0 % av lönerna. Gjorde
man en direkt skatteväxling och växlade utdelning
mot höjda löner skulle timlönen inom industrin
kunna höjas med mindre än 50 öre. Det finns inte
ens en chans att komma upp till en femtioöring. Om
man tog med även de offentliganställda skulle det
röra sig om en 25-öring mer i timmen för den som
har turen att ha en så hög lön som 100 kr. i timmen.
Men priset i form av minskat intresse för produktivt
sparande -- sparande som ger jobb -- skulle bli högt.

Jag ser att min taletid rinner i väg här.

Även när det gäller förmögenhetsskatten kan man
föra ett liknande resonemang. Det rör sig om
ytterst blygsamma belopp.

Socialdemokraterna hotar nu att riva upp beslutet
om slopad förmögenhetsskatt. Den gamla
departementspromemorian som föreslog 1 %
förmögenhetsskatt även på arbetande kapital är
åter aktuell. Men ingen svensk blir rikare av detta.
Tvärtom -- det skadar bara viljan att investera i
Sverige. Resultatet blir färre jobb här i landet.

Återinförd förmögenhetsskatt i företagen
motverkar i många företag nya satsningar mer än
socialdemokraternas förslag till
direktavskrivningar stimulerar.

Årets val står med andra ord mellan en politik som
ger nya jobb och skapar resurser för förnyad välfärd
och en ofruktsam demonstrationspolitik som
skadar välståndsbildande krafter. Det är därför som
jag -- även om jag själv lämnar riksdagen -- kommer
att arbeta för att landets finansminister skall heta
Anne Wibble även efter valet i höst.

Till sist vill jag passa på tillfället att rikta ett tack till
riksdagens underbara personal på alla nivåer och
till alla de vänner jag har fått här i riksdagen. Det
har varit en underbar upplevelse att arbeta
tillsammans med er i denna fina miljö och i denna
kamratliga anda.

Anf. 91 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag måste få citera ur Folkpartiets
motion 1991, Rättvisa åt det glömda Sverige. Det
står så här: Våra resurser är begränsade. De friska
och starka måste vara med och bära bördorna för
de handikappade och de sjuka. De måste vara med
om att avstå från vissa fördelar för att vi skall få råd
att hjälpa dem som behöver stöd. Detta är en
solidaritetsprincip som tyvärr ofta kommer på
skam.

Så stod det, herr talman, i Folkpartiets partimotion
vårriksdagen 1991. Jag vill be Kjell Johansson
begrunda vad ni då stod för.

Jag är faktiskt orolig för det som händer i dag i
Sverige, Kjell Johansson. Jag är orolig för att
klyftorna i vårt land ökar. Motsättningarna mellan
oss som har ett jobb och dem som är arbetslösa
skärps. Motsättningarna skärps mellan de
löntagare och pensionärer som fått sänkt skatt och
sämre standard och de hushåll som har fått stora
förmögenheter. Det blir inget bra land att leva i,
Kjell Johansson.

Ibland har jag trott att Folkpartiet liberalerna
skulle stå på de här människornas sida -- det glömda
Sverige, de sjuka och svaga. Men visa då det någon
gång!

Moderaterna har fått ta över och styr helt och hållet
skattepolitiken, och Folkpartiet har glömt det svaga
Sverige. Det har människorna ute i samhället
uppfattat, Kjell Johansson. SCB säger att nio av tio
hushållstyper har förlorat på regeringens politik.
Har inte Kjell Johansson begripit detta?

Anf. 92 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Jo, vi har förvisso begripit detta. Men
vi har förstått en sak till, nämligen att vi måste höja
våra inkomster, att vi måste skapa de resurser som
behövs för att vi skall kunna hjälpa alla dessa
grupper, alla dem som har det svårt. Det går inte på
något annat sätt.

Eller kan Anita Johansson, som så indignerat
angriper den här politiken, tala om för mig vad man
skulle ha gjort med de där tioöringarna som man
kan tjäna in på att ha en förmögenhetsskatt eller på
att höja andra skatter? Hur i all världen skall man
kunna ge dessa grupper någonting genom att ta
sådana belopp? Inte ens om vi höjde det totala
skatteuttaget i Sverige i dag med 50 % -- och då
menar jag alla skatter rakt av, vilket naturligtvis
också skulle drabba de anställda och dem som har
det svårt -- skulle vi kunna lösa detta. Inte ens då
skulle pengarna räcka till att komma i balans!

Därför är det viktigast att satsa den begränsade
delen av skatterna på stimulanser för att få i gång
produktionen, för att ge människor jobb -- riktiga
jobb, inte AMS-jobb -- så att Sverige på nytt kan
blomstra och bli en nation med en bestående
välfärd, en välfärd som vi har råd att betala för.

Anf. 93 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vet att Kjell Johansson älskar att
tala om företagsskatter. Han är mycket duktig på
det.

Det var en bra debatt i onsdags. Då förklarade Lars
Hedfors på ett förträffligt sätt för Kjell Johansson
hur vi såg på företagsbeskattningen. Kjell
Johansson säger att bolagsskatten inte är
konkurrenskraftig. Det är faktist fel. Jag tyckte att
det framgick av onsdagens debatt. Den är inte lika
konkurrenskraftig i dag som 1991. Det är ett
faktum. Det värsta är kanske de ostabila räntorna
och de ständiga ändringarna när det gäller
företagsbeskattningen. Man vet inte vilka
spelregler som gäller. Detta reddes ut på ett bra sätt
i onsdags.

Jag vet inte om Kjell Johansson var här och
lyssnade på Bo G Jenevall. Han läste med glädje ur
en artikel i Dagens Nyheter i dag. Han sade att det
var som att läsa något som var taget ur
nydemokraternas program. Det sade han i denna
kammare för ungefär tre kvart sedan. Jag undrar
hur Kjell Johansson ställer sig till det. Håller Kjell
Johansson med om att detta är taget ur
nydemokraternas program? Jag skall läsa det
programmet noga efter denna debatt. Med detta
vill jag fråga Kjell Johansson om han ställer upp på
det s.k. Wibblepaketet.

Eftersom detta är min sista debatt med Kjell
Johansson vill jag tacka honom för alla år och trätor
i utskottet.

Anf. 94 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Anita Johansson måste ha hört fel.
Jag har inte sagt att bolagsskatten inte är
konkurrenskraftig. Jag sade att Sverige i fråga om
företagsamhet inte någon gång under de 35 år som
jag har arbetat aktivt har haft bättre förutsättningar
när det gäller de rena skatteaspekterna; det var
åtminstone det budskap som jag ville förmedla.
Detta är oerhört värdefullt. Det ger en grund att
bygga vidare på.

Anita Johansson säger att man inte vet vilka
spelregler som gäller. Det vet man. Den största
osäkerheten i fråga om vilka spelregler som skall
gälla är att näringslivet och företagarna inte vet vad
som kommer att hända om Socialdemokraterna
skulle råka vinna valet i höst. Det är precis som jag
sade tidigare. Det tåg som Göran Persson kom
tuffande med här i dag innehöll bara skramlande
tomma vagnar, och lasten till svenska folket var
undanställd.

Anita Johansson! Försök inte få mig att tro på den
kritik som Göran Persson riktade mot regeringen.
Den var grovt omoralisk. Han anklagade
regeringen för att inte ta sig an budgetsaneringen.
Dessutom nämnde han inte en enda besparing, inte
en enda åtgärd. Kom inte och påstå att man kan
lyckas med en sådan politik! Det går inte. Man kan
bara lyckas genom hårt arbete ute i företagen. Det
arbetet har vi lagt en bra grund för i vårt utskott;
när jag nu slutar i riksdagen är jag glad över att vi
har gjort detta. Om vi hade lyckats lika bra i några
andra utskott hade det verkligen kunnat gå bra för
Sverige.

Tack Anita Johansson för ett trevligt samarbete,
även under nätterna med skattereformen! Det var
ett mycket bra och givande arbete till gagn för
Sverige. Men, som sagt, det fanns några blottor.
Dem har vi rättat till. Jag hoppas att ni fortsätter
med det arbetet.

Anf. 95 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Kjell Johansson sade att det behövs
tillväxt i ekonomin. Vi är ense om det. Kjell
Johansson! 300 000 nya jobb i den privata sektorn
ger 60 miljarder i sanering. Det räcker inte. Kjell
Johansson säger att det behövs besparingar. Det
säger jag också.

Jag skall citera ur vår partimotion:

''För att långsiktigt få statsfinanserna i bättre balans
krävs det besparingar. Det gäller framför allt
besparingar på inkomstöverföringarna till företag,
organisationer och hushåll.''

Det står vidare att det är riktigt att utforma
besparingar på ett sådant sätt att systemet får en
skarpare fördelningspolitisk profil och att det t.ex.
gäller det framtida pensionssystemet och
bostadssubventionerna.

Vi redovisar i motionen 13 miljarder i besparingar.
Det handlar om försvaret, vårdnadsbidraget, vägar,
Invandrarverket, kriminalvården,
sjukförsäkringen, jordbruksstödet,
finansfullmakten, utbildningschecken och den
statliga administrationen. Summan blir 13
miljarder. Atle och Bure ger 1 miljard. Det blir
alltså 14 miljarder. Det skall vara en jämn
fördelning mellan skattehöjningar och besparingar.

Anser Kjell Johansson att det går att sanera
statsfinanserna utan skattehöjningar? Jag anser
inte att det är möjligt. Därför föreslår jag
skattehöjningar trots att jag vet att det inte är så
uppskattat. Jag tror att Sveriges hushåll tål
skattehöjningar. De orkar med det för barnens och
framtida generationers skull. Men om de samtidigt
ser att vissa grupper -- aktieägare och företagare --
bara får skattesänkningar tror jag att de vägrar att
vara med. Samhällssolidariteten brister om några
får åka första klass i det blå tåget och andra bara får
sitta i godsvagnarna där det är kallt och blåsigt. Då
fungerar det inte längre. Det måste finnas ett mått.
Jag tror inte att det kan vara lika för alla, men det
kan inte finnas hur många klasser som helst, och
företagare kan inte få fribiljetter.

Anf. 96 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag skall försöka fatta mig kort. Detta
är en repris på den debatt som vi hade i onsdags.
Lars Bäckström kan egentligen läsa svaren i
protokollet. De finns där.

Lars Bäckström nämnde en massa områden, t.ex.
jordbruket. Jag beklagar att vi inte har fått hantera
dessa områden i skatteutskottet. Då hade vi
möjligen kunnat komma fram till något vettigt även
när det gäller dessa frågor.

Däremot tror jag inte att det går att sanera Sveriges
ekonomi med skattehöjningar på enorma belopp
som gör Sverige till en medelmåttig nation för
företagande.

Det är ingen mening med att vi diskuterar det här.
Vi har debatterat detta åtminstone tio gånger i
kammaren, och vi kommer inte överens.

Jag tror inte heller att det är nyttigt att man sprider
missuppfattningar när man talar om aktieägare osv.
Jag försökte i talarstolen att tala om detta med
aktieutdelningen. Man kan tänka sig en man som
har en lön på 100 kr i timmen. Om han skulle ha
fått ta del av aktieutdelningen skulle han få några
tioöringar extra. Jag tror att han därför tycker att
det är en för honom fantastiskt bra affär att
aktieägarna ställer upp med kapital och har startat
den arbetsplats där han jobbar -- allt detta i stället
för några extra tioöringar. Han kommer inte att
förebrå kupongklipparen.

Anf. 97 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Kjell Johansson säger att det inte är
någon idé att vi debatterar eftersom vi inte
övertygar varandra. Det gör vi inte, men det är väl
inte enbart därför som vi debatterar? Det gör vi
också för att klarlägga politiska skiljelinjer för
väljarna.

Jag har sagt att jag vill spara, att jag vill ha tillväxt.
Vi är överens, men det finns en skillnad. Kjell
Johansson vill inte ha skattehöjningar för att sanera
statsfinanserna. Jag säger att det inte går att sanera
statsfinanserna utan skattehöjningar. Jag är
ickepopulisten. Jag har det enkla, raka och sanna
budskapet, enligt min analys.

Anne Wibble tycks till en viss del vara överens med
mig, men hon kommer med glidningar. I
verkligheten tror jag att vi är mer överens, men av
ideologiska skäl vill hon inte erkänna att det behövs
rejäla skattehöjningar. Nathalieplanen har hittills
mestadels inneburit skattehöjningar.

Kjell Johansson! Jag känner många företagare. Det
finns många aktiesparare som är villiga att bidra till
att sanera landets finanser. De vet att det behövs.
De är inte sådana homo economicus att de bara ser
till sitt eget. Många företagare har förmågan att se
till helheten och allas bästa och är villiga att bidra.

Jag rör mig i många sociala skikt bland mina vänner
från det kvarter i Uddevalla där jag växte upp.
Många av mina vänner har det tämligen smått.
Många är arbetslösa. Men många av dem är villiga
att bidra genom att betala mer i skatt för att klara
sjukvården.

Jag har också sett andra miljöer i Sverige, där man
har det mycket gott. Jag åkte båt häromkvällen och
såg hur de hade det i sina villor vid stränderna. Jag
besöker ibland familjer i Stockholms villakvarter,
där man har det mycket bra. Många av dem har
stora aktieinnehav, och många äger företag. Många
av dem är inte så egoistiska som Kjell Johansson
tror utan är t.o.m. villiga att bidra till saneringen av
det här landets finanser. Det är vårt budskap inför
valet! Vi behöver sammanhållning i landet -- inte
vidgade klassklyftor.

Vi behöver skattehöjningar -- vi klarar oss inte utan
sådana. Men lyssna inte bara på Lodin och de mest
utpräglade hökarna på näringslivets sida. När de
hade 60 à 70 % i skatt, sade de att om de hade bara
50 % i skatt, så skulle de vara nöjda. Så blev skatten
50 %, och då sade de att om skatten blev bara
30 %, så skulle de vara nöjda. När skatten blev
30 %, ville de att den skulle vara 28 %. Året därpå
sade de: ''Om skatten blir bara 25 % kanske vi kan
klara oss.'' Det är som när aptiten växer medan man
äter.

Vi får prata med företagarna ute på fältet och
förklara att landet har svåra ekonomiska problem
och att vi vill att alla skall hjälpa till. Det är vårt
budskap.

Vi har föreslagit den jättelika, gigantiska summan
av 3 miljarder, som vi vill ha in från näringslivet
genom höjning av energiskatterna. Det är inte
mycket, men det behövs för att sanera
statsfinanserna.

Anf. 98 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag vet inte om väljarna blir klokare
av att lyssna på Lars Bäckströms långa
utläggningar. Skillnaden mellan oss är -- om vi nu
skall ge väljare någon upplysning -- att vi, i motsats
till er, inte vill höja skatterna på företagandet. Vi
tror inte på den metoden. Både Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna tror att ett direktavdrag vid
investeringarna kommer att stimulera
företagandet. Men om ni accepterar att en
kostnadslättnad för företagarna stimulerar
investeringarna, måste ni väl också acceptera att en
kostnadshöjning har den motsatta effekten.

Man kan då heller inte tro att det går att få ut
någonting av de otroligt kraftiga skattehöjningar
som Vänsterpartiet vill lägga på företagen. Man får
heller inte människor intresserade av att göra något
extra, om man, som Vänsterpartiet gör, diskuterar
en höjning av marginalskatterna till 60 à 70 %. Det
går inte att hålla på så här. Den politiken har vi
provat i Sverige, och den har visat sig vara totalt
oanvändbar.

Även jag har träffat en och annan företagare.
Parallellt med mitt arbete i riksdagen har jag jobbat
fackligt ganska intensivt i väldigt många
småföretagarorganisationer. Lars Bäckström
talade om att han träffar företagare. Även om det
är litet svårt för mig att anföra det som ett
argument, vill jag ändå säga att det väl måste
tillmätas någon betydelse att jag på Företagarnas
kongress förra fredagen fick deras nyinstiftade
guldmedalj för de insatser jag gjort.

Förlåt detta skryt på slutet!

Anf. 99 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Riksdagskamrater! Vi är valda
ombud för Sveriges folk. Det är svenska folkets
vilja vi skall företräda, med de politiska nyanser
som respektive partis ideologi och program
motiverar.

Svenska folket har en urgammal rätt att sig självt
beskatta. Som riksdagsledamöter representerar vi
denna folkets rätt. Vårt uppdrag är bl.a. att besluta
om rättvisa och tillräckliga skatter, som kan
finansiera den gemensamma sektor som svenska
folket vill ha.

Det stora budgetunderskottet är, som många
tidigare i dag har sagt, ett mycket stort och svårlöst
problem. Samtidigt kan vi konstatera att vi nu har
ett överskott i bytesbalansen. Det betyder att vi
totalt sett producerar mer i Sverige än vi
konsumerar. Vi behöver inte längre låna i utlandet
för att kunna betala för oss.

Hur stort blir då överskottet i våra affärer med
utlandet? Prognosen lyder på 30 à 40 miljarder för
år 1994 och på betydligt mer för år 1995. En
betydligt snabbare ökning av
industriinvesteringarna än vad prognosen visar
kommer att minska överskottet i bytesbalansen,
men samtidigt bygger vi upp vår
produktionskapacitet, något som på sikt stärker vår
betalningsförmåga.

Varför stiger då räntorna när Sverige som nation för
första gången på många år kan betala för sig? Vi
kan ju faktiskt totalt sett amortera på våra
utlandslån.

Jag har självfallet inga säkra svar på dessa frågor,
men jag kan som många andra redovisa mer eller
mindre kvalificerade gissningar. I samband med
försvaret av kronan togs det upp stora lån i
utlandet. Dessa användes under år 1993 och början
av 1994 till att finansiera budgetunderskottet.
Upplåningen på den svenska marknaden var under
den tiden mycket begränsad. När de tidigare
utlandslånen utnyttjades, steg statens
upplåningsbehov mycket snabbt.

Det tycks inte funnits beredskap för detta på den
svenska marknaden, och när detta sammanföll med
räntehöjningar i USA, blev effekten vida större än
vad någon hade förutsett.

Ändå har vi ett sparandeöverskott i Sverige, men
det består i hög grad av amorteringar på lån. Dessa
pengar är ofta inte direkt tillgängliga för alternativ
placering. Bankerna drar ner sin lånestock för att
skapa marginaler till gällande
kapitaltäckningskrav. Börsutvecklingen har varit
klart positiv, och borttagandet av
dubbelbeskattningen ökar också intresset för
placering i aktier. Detta har medverkat till en viss
knapphet på kapital för placering i obligationer,
och räntorna har stigit. Staten behöver trots
sparandeöverskott låna i utlandet, och det inger
inte förtroende.

Det budgetunderskott som finansieras med svenska
lån innebär, som alla vet, att statens kostnader för
räntor alltid blir en ränteintäkt hos någon svensk,
som staten beskattar för denna kapitalinkomst.
Den i Sverige placerade statsskulden utgör i första
hand ett svårlöst fördelningsproblem och påverkar
egentligen inte nationens totala soliditet.

Minskade kostnader, högre skatter och större
produktion är de tre vägar vi kan utnyttja för att få
balans i statens affärer. Samtliga tre möjligheter
måste utnyttjas optimalt om vi skall nå balans inom
rimlig tid.

Det är en svår uppgift att forma de skatter som både
ger mer intäkter, stimulerar produktion och
nyföretagande och därmed ger ökad sysselsättning.
Detta är vad vi måste åstadkomma på ett trovärdigt
sätt.

Det går inte utan breda lösningar. Opposition och
regering måste här förenas om en gemensam grund
som marknaden tror på. Vi måste sluta med att tala
om att riva upp produktions- och
sysselsättningsfrämjande skattelättnader. Det
skapar ingen rättvisa att fler förblir arbetslösa.

Herr talman! Det borde vara ett gemensamt
intresse för alla som sätter Sveriges bästa främst att
medverka i en bred uppgörelse om grunden för den
kommande ekonomiska politiken och därmed ge
den regering som skall tillträda i höst ett vettigt
utgångsläge för att på rimlig tid få statens ekonomi
i balans. Ett normalt ansvarstagande och en lika
naturlig självbevarelsedrift borde få alla att delta i
detta.

Eftersom detta blir mitt sista inlägg i en
kammardebatt vill jag passa på att rikta ett varmt
tack till alla som arbetar här i riksdagen, ett tack för
briljanta arbetsinsatser, ett tack för god service och
ett tack för gott kamratskap.

Anf. 100 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! Anledningen till att jag är besviken i
dag, litet rädd och skrämd inför framtiden är att
Centern har gått ifrån fördelningspolitiken.

Bo Lundgren och jag hade förmånen att arbeta
tillsammans i den stora skatteutredningen. Där fick
i alla fall jag en känsla av att Görel Thurdin, som
representerade Centern, slogs för de svaga och
skulle se till att vi fick högre marginalskatt osv. Vart
har det tagit vägen, Ivar Franzén, sedan ni kom i
regeringsställning? Jag sade i mitt anförande att
mittenpartierna lagt sig platt för moderater och Bo
Lundgren. Det är beklämmande.

Ivar Franzén säger att det måste bli breda lösningar.
Det tycker jag också. Men de breda lösningarna
måste vara för de många människorna, Ivar
Franzén, inte för ett fåtal rika aktieägare och
förmögenhetsägare. Det är inte dem jag värnar om.
Jag tycker att ni i Centern, när ni fått nyktra till
litet, borde börja tänka om när det gäller
skattepolitiken. Det lät så för några år sedan att vi
skulle ha Centern med oss.

Olof Johansson sade i valrörelsen att ett krav från
Centern var att det skulle införas skattesänkningar
för dem som tjänar under 100 000 kr. Vart har det
tagit vägen?

Centerledaren framhöll med stor skärpa att det inte
skulle bli tal om att ändra i social trygghet. Man
skulle sätta rättvisan främst. Men det har inte skett,
Ivar Franzén, under den här perioden. Det är därför
som vi kritiserar er så hårt. Men Ivar Franzén kan
kanske påverka Centern i framtiden, så att ni går
tillbaka till att tänka litet mer fördelningspolitiskt.

Anf. 101 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Fru talman! Anita Johansson vet mycket väl att det
inte stämmer med sanningen att Centern lagt sig
platt för moderater eller folkpartister. Centern
ingår i regeringen och arbetar aktivt där. Centern
har i icke oväsentliga delar fått igenom sin politik.
Vi är stolta över vårt jobb som helhet.

Det är inte heller sant att inte de som tjänar mer
varit med och betalat. Jag skall nämna två exempel
som direkt berör sådana. Grundavdraget gäller inte
längre för den statliga beskattningen. Man har tagit
bort den 2-procentiga extra uppräkningen vid
brytpunkten, för att ta ett par exempel. Det finns
fler saker där vi har medverkat till att fördela
bördorna på ett rättvist sätt.

En grundförutsättning för att kunna bedriva en bra
fördelningspolitik, som är en av Centerns främsta
målsättningar, är att ha något att dela på. Det har
vi fått arbeta intensivt med. Nu börjar vi se
uppgången. Vi ökar vår produktion väsentligt. Vi
har egentligen första gången på tiotals år ett stabilt
överskott i vår bytesbalans. Detta är en av
grunderna för att vi åter skall kunna bli en nation
som kan betala för sig fullt ut.

Jag har redan tidigare sagt att det föreligger en rad
svåra fördelningsproblem. Dem löser man inte över
en natt, men räkna med att Centern i den mån vi är
med kommer att aktivt arbeta för en bra lösning i
dessa frågor.

Anf. 102 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! Anita Johansson vet dess värre att
Centern har lagt sig platt för den moderata
skattepolitiken. Tyvärr, måste jag säga. Det måste
Ivar Franzén hålla med om. Man har tagit ungefär
30 miljarder från löntagarna och gett till de rika. Så
är det. Det vet alla i det här samhället.

Jag skulle vilja ha en liten kommentar av Centern
och Ivar Franzén när det gäller dagens berömda
debattartikel. Hur ser Centern på Wibbles
sparpaket? Går Centern med på att sänka
pensionerna, på lägre förtidspension, försämrad
sjukförsäkring osv.? Då är det krämmande om
Centern skulle få någonting att säga till om under
nästa mandatperiod.

Anf. 103 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Fru talman! Eftersom Anita Johansson vet -- det är
tydligen ingen annan som vet enligt hennes sätt att
tänka -- finns det kanske ingen anledning att
ytterligare kommentera frågan. Jag hävdar ändå att
jag i det arbete vi gjort i bl.a. skatteutskottet, där
ju skattefrågorna behandlas, inte är en alldeles
betydelselös person. I någon liten mån har jag
kunnat påverka en och annan sak. Det kallar jag
inte för att lägga sig platt. Det kallar jag för
konstruktivt samarbete. Det är faktiskt det som har
betecknat denna regering. Det är på så sätt som vi
jobbar. Det finns många beröringspunkter också
mellan Anita Johanssons och mitt parti. Självfallet
kan vi finna lösningar.

Det är alldeles fel att hävda att vårt arbete i
regeringen skulle vara någon sorts nollsparkande
under hängmattan eller liknande. Centern har
kunnat påverka. Vi har respekt för de andra
partierna också.

Dagens berömda artikel har Per-Ola Eriksson
redan kommenterat. Jag finner ingen anledning till
att göra några ytterligare kommentarer.

Anf. 104 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag skall inte fortsätta debatten om
Centern kan påverka regeringen eller ej. I någon
mening kan man säkert det. I morgon får vi
information om Öresundsbron. Det är prov på
Centerns agerande.

Till Ivar Franzén skall jag ställa en konkret fråga.
Skatteutskottet hade att behandla en fråga om
indirekt beskattning. Den 21 april avstyrkte
utskottet Vänsterpartiets krav på en utredning om
en differentierad bensinskatt. Det var bara vi som
stödde det kravet. Häromdagen sade Centerns
gruppledare i ett pressmeddelande att han ville ha
en utredning om differentierad bensinskatt.
Betyder det att Centern har ändrat sig? Det borde
det göra. Jag vill ha svar på den tydliga och raka
frågan. Är vi alltså överens om en utredning om en
differentierad bensinskatt?

Ivar Franzén talar om breda lösningar. Den delen
tycker jag var väldigt bra i hans anförande. Om
man lyssnade noga upptäckte man väldigt stora
likheter mellan Ivar Franzén och Lars Bäckström,
t.ex. detta att man skall sanera statsfinanserna
genom tillväxt, fler arbeten, besparingar och
nedskärningar. Jag tyckte mig höra Ivar Franzén
tala om skattehöjningar. Jag uppfattade det så. Är
vi alltså överens om de olika möjligheterna rent
teoretiskt? Jag är för de möjligheterna. Är också
Ivar Franzén för dem, då finns det möjligheter till
breda lösningar. Det är utmärkt. Kjell Johansson
verkar inte vilja vara med i den enigheten. Men jag
tror att socialdemokraterna är för tillväxtskapande
åtgärder, besparingar och skattehöjningar. Då
börjar det växa fram ett mått av enighet. Alla kan
ju inte vara med, men de kanske ändrar sig. De kan
ändra sin politik.

Det verkar som om Anne Wibble tycker att det är
vettigt att höja energiskatterna. Hon kanske börjar
ansluta sig till Centerns linje, som innebär att man
stöder Vänsterpartiets krav på ökad energiskatt
inom industrin. Det finns spirande enighet, även
om det finns motståndare i kammaren, som Kjell
Johansson. Men Wibble skriver i DN att hon vill ha
höjd energiskatt. Olof Johansson vill det, och Lars
Bäckström vill det. Är vi överens om att vi skall ha
höjd energiskatt för industrin?

Anf. 105 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Fru talman! Jag förmodar att Lars Bäckström syftar
till resonemanget kring Trafik- och
klimatutredningens förslag om dramatiskt höjda
bensinpriser. Det är uppenbart att det i ett läge där
man skall överväga bensinskattehöjningar i
storleksordningen 1--2 kr måste bli fråga om någon
form av skatteväxling. Annars är det helt
orealistiskt.

När det gäller hur en skatteväxling kan ske, tror jag
inte att det mest praktiska är att införa olika
bensinpris i olika delar av landet. Det måste i så fall
bli en skatteväxling som ger en ökad köpkraft för
dem som drabbas hårdast. Detta är fortfarande
ganska oklart. Det är mer en principiell deklaration
som jag gör här.

Sedan, Lars Bäckström, känner vi väl varandra så
väl att Lars Bäckström vet att jag menar det som
jag säger. Det finns tre möjligheter, och det är
kombinationen av dessa tre möjligheter som det
finns olika åsikter om. När det gäller ökad
produktion, som jag tror är viktigt, älskar Lars
Bäckström att upprepa att 30000 nya jobb ger 60
miljarder. Det är inte orealistiskt att 300 000 jobb
kan ge 150 miljarder i ökat produktionsvärde. Det
är egentligen detta som gör att vi får en större kaka
att dela på. Det finns även en rad andra saker i den
process som vi nu upplever som bidrar till att
sysselsättningen ökar, att det blir färre arbetslösa
och att produktionen ökar. Det är alltså den vägen
som vi måste gå.

Det är givet att vi från skatteutskottet har beställt
en ytterligare översyn av energiskatterna. Det är
självklart att jag inte kan vara emot denna översyn,
eftersom jag själv har varit med om att utforma
den. Men vi har inte tagit ställning till nivåerna.
Dessutom har vi beställt en utredning om
skatteväxling på det området, vilket innebär att
energiskatterna kan höjas om andra skatter sänks.

I stort sett har vi en väldigt öppen attityd. Vi
försöker att göra analyser och se till att det blir bra
lösningar när det gäller de frågor som vi samarbetar
om.

Anf. 106 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag vill upplysa för kammaren och till
protokollet få antecknat att Vänsterpartiet har ett
enda förslag som direkt höjer skatten för svenska
företag, nämligen höjd energiskatt med 3 miljarder.

Ivar Franzén tycks i pricip vara överens om denna
inriktning. Anne Wibble skriver i dag att det är bra
med höjd energiskatt. Det rör alltså på sig, även om
det naturligtvis går alldeles för sakta. Men vi
kommer att driva på.

Nu skall jag, Ivar Franzén, läsa upp ett
pressmeddelande. Det är riksdagsman P-O
Eriksson som den 6 juni 1994 skriver så här:
Centern föreslår en regional differentiering av
bensinpriset. Centerns riksdagsgrupp har därför
tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utreda hur en
regionalt differentierad bensinskatt skall utformas.

Står Ivar Franzén bakom P-O Erikssons utspel? Jag
gör det. Jag stöder P-O Eriksson.

Ivar Franzén talade om ett produktionsvärde på 150
miljarder. Hur mycket skulle det sanera
statsfinanserna med? Jag talade om 60 miljarder.
Nu vill vi höra vad de 150 miljarderna blir för
tillskott till saneringen. Vi slipper kanske att höja
några skatter. Det kanske rasar in jättemycket
pengar, så mycket att vi t.o.m. kan sänka skatterna.
Ivar Franzén kan säkert presentera en siffra. Jag vet
att Ivar Franzén har en siffra. Han tycker om att
räkna. Det skall bli spännande att höra den siffran.

Ivar Franzén talade om en mix av tillväxtskapande
åtgärder, automatiska inkomstförstärkningar,
besparingar och skattehöjningar. Vi har en
indikation i vårt budgetförslag. Vi vill ha lika stora
delar skattehöjningar och besparingar. Det är ju en
indikation så god som någon på hur man skall få
ned de gigantiska underskotten. Det är den
viktigaste enskilda åtgärden som vi kan vidta för att
få fart på Sveriges industri och näringsliv.

En företagsledare investerar inte enbart med
hänsyn till skatteskalorna. I så fall hade det inte
gjorts några investeringar under 50- och 60-talet när
skatten var mycket högre än nu. Men då gjordes det
stora och tunga investeringar i industrin. Det är inte
där knuten i fråga om investeringar ligger, utan det
gäller tron på framtiden. Men om man har tron att
statsfinanserna bara rasar ihop, då skulle jag inte
satsa en krona i industriinvesteringar. Då kommer
allt att lamslås.

Anf. 107 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Fru talman! Det här med olika skatter i olika
regioner är ett gammalt och ganska väl diskuterat
problem. Centern räds aldrig att angripa mycket
svårlösta problem. Det är därför naturligt att vi
försöker att jobba vidare med detta. Men
problemen är säkerligen omfattande. Det är först
när man ser resultatet av utredningen som man kan
ta ställning till huruvida detta är en möjlig väg eller
inte. Jag vill upprepa att vi alla i partiet är överens
om att om man skall genomföra så stora
bensinskattehöjningar, måste det på något sätt ske
en omfördelning. Om denna omfördelning sker
geografiskt eller på annat sätt är inte så viktigt.
Däremot måste det ske rättvist och ge en förstärkt
köpkraft till vissa grupper.

Det är, Lars Bäckström, självfallet så att om man
har en tillräckligt god lönsamhet i industrin, då är
det inte skatterna utan slutresultatet som är
avgörande. Men om vi långsiktigt ser på den
konkurrens som finns i Europa och i världen i
övrigt, tror jag inte att vi kan bibehålla stor
dragningskraft på kapital och hög sysselsättning i
Sverige, om inte beskattningen är mycket
konkurrenskraftig gentemot omvärlden. Det är den
kunskapen som har gjort att vi har ställt oss bakom
bl.a. slopandet av dubbelbeskattningen.

Den stabilitet som en borgerlig majoritetsregering
skulle ge efter valet skulle självfallet stärka den
framtidstro som också är en viktig del för att
företagen verkligen skall satsa. Låt oss tillsammans
önska att det blir så.

Anf. 108 HARRY STAAF (kds):

Fru talman! Tre år går mycket fort -- alltför fort,
skulle jag vilja säga -- när man har haft att lägga
tankemödan på mycket intressanta saker.

Jag har lärt mig mycket av trevliga och kunniga
kamrater från både regeringspartierna och
oppositionen, i såväl skatteutskott som
bostadsutskott.

Det har varit bra kanslipersonal i båda utskotten.
Ett varmt tack för den gångna perioden.

Jag har också fått klart för mig att vi politiker har
en gigantisk uppgift att förklara vad som skapar
välstånd och utveckling i samhället. Jag är vidare
helt klar över att om vi skall få bort arbetslösheten
måste vi fortsätta att skapa bättre villkor för
småföretagsamheten i landet. Vi har gjort mycket
under den gångna perioden men det återstår
ytterligare åtgärder att genomföra för att ge de
mindre företagen samma skattevillkor som de
större har. Jag vill här hänvisa till det inlägg som
Carl Olov Persson gjorde i skattedebatten i
onsdags.

I detta sammanhang vill jag citera några ord från
Kjell-Olof Feldts senaste bok, eftersom jag har
uppfattat att Socialdemokraterna till en del har
kritiserat förbättringen på detta område -- ibland
har man t.o.m. velat bromsa utvecklingen mot
bättre villkor. Så här skriver Kjell-Olof Feldt:

''Vi socialdemokrater har inte utan fog beskyllts för
att önska det omöjliga: rika företag men fattiga
företagare och företagsägare.''

Dess värre är det nog inte bara socialdemokrater
som har levt i den här vanföreställningen. Det
behövs en bättre samverkan också mellan landets
utbildningsresurser och småföretagsamheten. Som
exempel kan nämnas företagarutbildning på
gymnasienivå.

Jag tycker också att man i det här sammanhanget
skall notera att också en väl fungerande kommunal
service i balans bidrar till ett ökat välstånd. Det bör
observeras att den service som lämnas kan vara
såväl privat som driven i föreningsregi.

Fru talman! Jag tror på den politiska dialogen.
Utifrån vad jag menar är riktigt och rättfärdigt är
jag litet bekymrad över Socialdemokraternas
attacker på vårdnadsbidraget, den allmänna
arbetslöshetsförsäkringen och jordbruket. Jag
nämner dessa tre områden för att jag uppfattar dem
som mycket viktiga för oss kristdemokrater.

Egentligen anmälde jag mig till den här debatten
för att avsluta ett meningsutbyte som jag hade med
Anita Johansson här i kammaren den 30 mars, när
vi debatterade skattepolitiken.

Jag har varit bekymrad över den kommunala
ekonomin. Som framgår av s. 117 i dagens
betänkande har socialdemokraterna nu släppt det
tidigare kravet på att grundavdraget i den
kommunala beskattningen skall återföras till den
högre nivå som gällde fram till utgången av förra
året. En sådan åtgärd skulle ju ha drabbat den
kommunala ekonomin.

Anita Johansson frågade mig då vad jag ansåg om
Skattebetalarnas förenings kampanj om förutsedda
skattehöjningar vid en eventuell s-märkt regering.

Nu är det väl så, Anita Johansson, att förenklade
kampanjer långt ifrån fångar hela sanningen.
Socialdemokraternas kampanjer mot
vårdnadsbidraget kan här tjäna som ett belysande
exempel.

En viktig faktor i de skattehöjningar som
Skattebetalarnas förening förutser är kraftigt höjda
kommunalskatter. Här känner jag själv en
omfattande oro för vad den socialdemokratiska
politiken innebär. Det är därför som jag två gånger
tidigare har frågat Anita Johansson hur
socialdemokraterna har tänkt sig att kompensera
kommunerna för skattebortfallet på grund av det
höjda grundavdraget. Nu har socialdemokraterna
för ögonblicket släppt denna tanke.

Men i stället surrar det av rykten i luften om att
socialdemokraterna efter valet kommer att
brandskatta kommunerna. Kommunerna skulle
tvingas att höja skatten på grund av minskade
statsbidrag.

Riktigt orolig på den här punkten blev jag när vi i
går voterade om den kommunala ekonomin. I de
tre voteringarna avstod många socialdemokrater
från att rösta. Innebär detta, Anita Johansson, att
det ligger någon sanning bakom ryktena och
påståendena om höjda kommunalskatter som ett
socialdemokratiskt alternativ?

Anf. 109 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Harry Staaf tog upp
Socialdemokraternas politik utifrån perspektivet
att han värnar om kommunerna. Då blev jag
faktiskt väldigt fundersam. Jag vet att det finns
många kristdemokrater som vill värna om
kommunsektorn, speciellt sjukvården och
äldreomsorgen.

Men, Harry Staaf, Kristdemokraterna står ju
bakom Nathalieplanen, som betyder att man skall
minska anslagen för verksamheten inom
kommunsektorn med 35 miljarder kronor. Jag har
aldrig hört minsta kritik från Kristdemokraterna på
den punkten. Det är ju en plan som innebär att
kommunerna kommer att tvingas avskeda
tiotusentals sjukvårdsanställda och anställda inom
äldreomsorgen, samtidigt som de skall ackumulera
överskott i sina kassakistor. De gamla och sjuka
skall alltså se hur de får sämre vård, samtidigt som
pengarna läggs på hög. Att detta inte går förstår väl
alla och envar. Anne Wibble kommer ju att dra in
dessa pengar, vilket hon också bekräftar i dag i
Dagens Nyheter. I detta läge anklagar
Kristdemokraterna andra för att ha en dålig politik
för kommunsektorn.

Men, Harry Staaf, ni kristdemokrater har ju gått
med på höjd moms, höjd skatt, slopat
schablonavdrag, sänkt grundavdrag, slopat
grundavdrag i statlig taxering, slopat reallöneskydd
i skatteskalan osv. Men ni kan inte tänka er att gå
med på förslaget om slopat grundavdrag i den
kommunala taxeringen som skulle ge kommunerna
5 miljarder kronor. Om man gör så, höjer man ju
inte marginalskatten, och då slipper kommunerna
höja sin skattesats. Detta borde ju tillfredsställa
Kristdemokraterna. Varför har ni inte slagits för
denna tanke?

Anf. 110 HARRY STAAF (kds) replik:

Fru talman! Lars Bäckström är litet rolig ibland.
Han började sitt inlägg med att kritisera regeringen
för att den hade höjt skatter och avgifter med 52
miljarder kronor. Nu fortsätter han att rikta
kritiken mot mig också, för att vi inte vill höja
skatter. Samtidigt som Lars Bäckström kritiserar
regeringen för att ha höjt skatterna, vill han
fortsätta att höja skatterna. Vi är ju många som är
överens om att fortsatt höjda skatter innebär färre
arbetstillfällen.

Lars Bäckström hade ett strålande räkneexempel
på vad 300 000 nya arbetstillfällen betyder för
statskassan. Det är helt klart att pengarna inte
räcker till för att få ekonomisk balans, utan vi måste
minska både de statliga och kommunala utgifterna.

Jag hoppas att Lars Bäckström har uppfattat
resonemanget, att vi från kristdemokraternas sida
har velat slå vakt om vård och omsorg för gamla och
sjuka. Det är inte på detta område som vi ska göra
inskränkningar.

Anf. 111 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Det är ungefär som att säga: Anfall,
anfall men ingen blodsutgjutelse. Det går liksom
inte, därför att i krig blir det blodsutgjutelse.

Kommunernas utgifter består huvudsakligen av
lönekostnader. De flesta kommunalanställda
arbetar inom sjukvården, äldreomsorgen,
barnomsorgen och skolan. I andra utgifter har man
redan gjort neddragningar.

Min huvudpoäng var inte att kritisera regeringen
för skattehöjningarna, utan det var den dåliga
fördelningsinriktningen, att man höjer skatterna
för löntagare och hushåll och sänker skatterna för
företagare och kapitalägare. Det är detta som jag
kritiserar.

Jag kritiserar er kristdemokrater, därför att man
kan inte säga att man inte vill ha skattehöjningar i
kommunerna -- det vill inte jag heller -- samtidigt
som man säger att vi skall dra in pengar från
kommunerna, minska statsbidragen. Samtidigt
skall kommunerna öka insatserna på vård och
omsorger. Man kan inte både backa och köra
framåt samtidigt. Det bör man besinna.

Varför, Harry Staaf, kan inte ni kristdemokrater gå
med på att ta bort grundavdraget för inkomster
över brytpunkten? Då skulle kommunerna få 5
miljarder utan att marginalskatterna höjs. Ni har ju
gått med på så många andra skatteskärpningar för
löntagarna. Varför inte just denna? Här skulle ju
pengarna gå till vård och omsorger. Därför kan jag
inte riktigt förstå logiken. En möjlig förklaring är
att ni inte får lov att säga vad ni tycker. Då kan ni
inte heller göra det. Det är faktiskt den enda
logiska förklaring som kan uppstå. Annars får ni
förklara varför ni inte tycker att det är bra att slopa
grundavdraget i den kommunala beskattningen för
inkomster över 200 000. Det skulle ju ge vården
mer pengar.

Fru talman! Jag skall upprepa det tidigare exemplet
att 300 000 nya jobb i privatsektorn ger 60 miljarder
i intäkt. Om vi t.o.m. fick ett produktionsvärde på
150 miljarder och om vinsten är ca 10 % -- 15
miljarder -- med 30 % skatt på den, blir resultatet
under 10 miljarder. Så inte ens detta löser
problemet. Vi behöver mer skatteinkomster för att
klara vården och omsorgen.

Anf. 112 HARRY STAAF (kds) replik:

Fru talman! Jag tror att Lars Bäckström finner svar
på sina frågor om han slår upp s. 238 i betänkandet
och läser sin egen meningsyttring. Där är Lars
Bäckström uppriktigt oroad över
marginaleffekterna, om vi genomför egenavgifter i
socialförsäkringssystemet.

Det är helt klart, Lars Bäckström, att om vi
genomför växlingen av egenavgifter i
socialförsäkringssystemet, vilket jag tycker vore
riktigt, bör vi ägna oss åt en ganska fördjupad
analys innan vi plockar in den s.k. vaggan i
upptrappning som Lars Bäckström har föreslagit.

Anf. 113 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tror att jag har sagt i någon tidigare
debatt med Harry Staaf att jag har gett upp hoppet
om kds och fördelningspolitiken.

Här står Harry Staaf och är oroad över vad som
händer i kommunerna. Ja, det är sannerligen jag
också. 100 000 jobb har försvunnit i kommunerna
sedan Harry Staaf fick säte i denna riksdag. Det är
mycket oroande.

Den enda som egentligen har dragit
konsekvenserna av det är väl Harry Staafs partivän
Jerzy Einhorn som säger: Nu får det vara nog!

Harry Staaf säger att han är orolig för vad som skall
ända med vårdnadsbidraget när vi
socialdemokrater kommer tillbaka.

Jag kan lova Harry Staaf att om det finns en
majoritet av socialdemokrater och vänster i denna
kammare så kommer vi att ta bort
vårdnadsbidraget.

Harry Staaf var också orolig för
budgetunderskottet. Men tala då om för mig Harry
Staaf: Med vad skola ni betala detta
vårdnadsbidrag som riksdagen har beslutat om?
Det har i alla fall jag inte lyckats begripa, och jag
tror ingen annan i denna kammare heller. Men
kanske Harry Staaf i dag kan skingra våra
frågetecken på den punkten.

Anf. 114 HARRY STAAF (kds) replik:

Fru talman! Den 18 maj, vill jag minnas, försökte
jag förklara för Anita Johanssons partikamrater
hur man kunde räkna att vårdnadsbidraget var
finansierat. Jag skall försöka återupprepa det.

Totalkostnaden beräknas till 3,7 miljarder.
Utväxlingen av garantidagarna och de ökade
kommunalskatterna på vårdnadsbidraget gör att vi
kommer ner i en kostnad på ungefär 2,3. Sedan har
vi beslutat om en förändring i föräldraförsäkringen.
Det gör ungefär 900 miljoner. Slutligen har
Kommunförbundet skrivit till finansutskottet att de
ändrade lagar som ålägger kommunerna
barnomsorgskostnader medför ökade utgifter för
kommunerna på ungefär 2,8 miljarder kronor. Jag
har sagt att om vi genomför vårdnadsbidraget
kanske vi inte behöver lägga mer än 1,3 miljarder
på den ökade barnomsorgen. Då skulle vi faktiskt
ha fått ihop en nätt summa av 100 miljoner kronor
i besparing genom att införa vårdnadsbidrag.

Nu vill Anita Johansson ta bort det, och då blir det
naturligtvis ingen besparing.

Anf. 115 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! En liten försynt fråga till en kds:are i
denna kammare: Är inte Harry Staaf oroad över de
klyftor som uppkommit under den senaste
mandatperioden i riksdagen? De rika blir rikare
och de fattiga blir fattigare. Allt fler får gå till
socialkontoren i kommunerna och tigga för att
kunna överleva. Oroar inte detta Harry Staaf?

Anf. 116 HARRY STAAF (kds) replik:

Fru talman! Visst är jag oroad över utvecklingen.
Men, Anita Johansson, de bekymmer vi har haft att
brottas med i början på 1990-talet har sin grund i de
förhållanden som var på 1980-talet.
Inflationsekonomi, spekulationsekonomi -- jag vet
inte vem som skall lastas för att den har ägt rum,
men den har faktiskt ägt rum.

Ett av de första beskeden vi nåddes av när vi kom
hit till kammaren var att staten hade fått ta över
ansvaret för Första Sparbanken. Sedan fick vi också
lägga ner miljarder i statens egen bank
Nordbanken. Allt detta hade inträffat under en tid
då Anita Johanssons partikamrater hade ansvaret
för landets utveckling.

Bara för bankkrisen -- om jag inte minns fel -- har
ministern som är ansvarig redovisat en kostnad på
173 miljarder, varav samhället har fått stå för
ungefär 60.

Det är klart att sådant påverkar inkomstfördelning
och ökar klyftor i samhället. Nu gäller det att få i
gång nya jobb och ha en bra ekonomi, så kan vi
kanske så småningom råda bot på de
missförhållanden som växte fram i slutet på 1980-
talet.

Anf. 117 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Låt mig inledningsvis få tacka Kjell
Johansson och Ivar Franzén för trevligt kamratskap,
när de nu lämnar kammaren. Oftast har vi haft en
vänlig samarbetston, emellanåt också litet
diskussioner oss i den borgerliga familjen emellan.

Jag kan försäkra -- vilket ni två väl vet -- Anita
Johansson att varken Kjell Johansson eller Ivar
Franzén lägger sig platt på rygg eller på något annat
vis för mig eller någon annan moderat. Det är
ibland ett givande och tagande, dock med vänligare
ton och mer konstruktivt än i de fighter som
uppenbarligen fanns i den förra socialdemokratiska
regeringen.

Låt mig inledningsvis ge en sakupplysning. Den
fördelningsstudie som den fördelningspolitiska
enheten på Finansdepartementet har gjort visar att
under 80-talet -- det 80-tal som kanske ingen
socialdemokrat är särskilt stolt över, skulle jag
gissa -- ökade klyftorna i Sverige, medan de
minskade under de tre år som nu har gått av 90-talet
sedan vi fick ansvaret.

Anita Johansson gjorde en nostalgisk och
längtansfull återblick på den skattepolitik som
ledde Sverige in i krisen. Hon redovisade tre
hörnpelare för den socialdemokratiska
skattepolitiken. De var: höjd skatt, höjd skatt, höjd
skatt.

Anita Johansson och socialdemokraterna talar
väldigt mycket om fördelning. Nu gäller det att
fördela en krympande kaka i stället för att skapa
förutsättningar för en växande kaka som ger mer att
fördela för alla. Möjligen ligger den tanken långt
tillbaka i tiden -- om jag inte missminner mig var
det Wigforss som sade det: Fattigdomen fördras
med jämnmod när den delas av alla.

Till skillnad från socialdemokraterna som är
defensiva och uppgivna har regeringen ambitionen
att få tillväxt i ekonomin. Vi vill se till att skapa ett
större utrymme för välfärd för alla i ordets egentliga
bemärkelse.

Anita Johansson redovisade, som så många andra
socialdemokrater gjort, felaktiga beräkningar om
vad regeringens skattepolitik har inneburit. Även
Lars Bäckström kom snett i vissa avseenden, även
om han i grunden är mera ärlig än vad
socialdemokraterna är, det måste jag erkänna. Men
det är rent felaktiga beräkningar som Anita
Johansson använde. Egentligen kan man säga att
alla ni socialdemokrater tydligen räknar lika fel
som Ingvar Carlsson när det gällde Per Westerbergs
skatter.

Det grundläggande, stora felet, för att bara ta ett
exempel, är att ni betecknar sänkta löneskatter som
en kapitalskattesänkning. Så är det inte. Det är
alldeles uppenbart att det är en skattesänkning på
arbete, som vi ju dessutom var överens om. Ni
tvangs ju inse att det i ett visst läge krävdes
skattesänkningar för att förbättra
konkurrenskraften, och det gläder oss.

Det är anmärkningsvärt att det var ni som ville
finansiera denna nödvändiga sänkning av
löneskatterna genom minskat grundavdrag, genom
att avskaffa schablonavdraget och genom höjd
mervärdesskatt. Ni vägrade att ens diskutera någon
annan finansiering än sådana skattehöjningar som
jag gärna hade velat undvika, det måste jag
erkänna.

På samma sätt krävde ni i den första uppgörelsen
oss emellan höjd bensinskatt och urholkat
reallöneskydd. Trots de skattehöjningar ni krävde
vid de här överläggningarna och i förhandlingarna
med oss hösten 1992 har vi sänkt skatten för
svenska hushåll med ungefär 17 miljarder kronor.
Självklart har vi gjort det genom att sänka de
skatter som har haft den skadligaste inverkan på
den svenska ekonomin -- den ekonomi som har haft
en alltför dålig utveckling under 70-talet och,
främst, 80-talet.

De flesta insiktsfulla bedömare vet vad som
orsakade den ekonomiska krisen i Sverige. I princip
kan man tala om tre olika grundfaktorer:

Den första faktorn är de stora strukturproblem som
fanns genom offentliga transfereringssystem som
var negativa för produktiviteten och som kostade
mycket samt de höga skatter som krävdes för att
finansiera de offentliga systemen. Skatterna blev
för höga och togs ut på fel sätt.

Till de strukturella problemen kommer den del av
det offentliga underskottet som beror på att
utgiftsnivån satts för högt i förhållande till de
långsiktigt möjliga inkomsterna med en rimlig
ekonomisk tillväxt i ett land.

Den andra huvudfaktorn är den kontinuerliga
kostnadskrisen -- dvs. inflationen, som ledde till
lönekostnadsökningar som egentligen bara var luft
och som i sig ledde till inflation och därmed till
urholkad konkurrenskraft och sämre
förutsättningar för ekonomin. Det är också något
som orsakats av en felaktig ekonomisk politik.

Den tredje faktorn, vars grogrund egentligen är de
två första faktorerna, är den finanskris som ni
orsakade genom att bibehålla höga marginalskatter
alltför länge -- dessa skulle i och för sig aldrig ha
funnits -- och samtidigt i en inflationsekonomi med
höga marginalskatter och inflation avreglera
kreditmarknaden, vilket i sin tur ledde till den
våldsamma kreditexpansionen och till
spekulationsbubblans uppkomst under 80-talets
andra hälft.

Finanskrisen fick inte bara de enorma effekter för
landets ekonomi som Harry Staaf talade om, utan
den ledde också till sådant som vi inte riktigt ser --
nämligen hushålls och företags skuldanpassning.
Man drog ner de lån som man skaffade sig under
80-talet för att kunna klara sin egen ekonomi -- sitt
företags ekonomi och den personliga ekonomin.
Den våldsamma sparandeuppgång som alltså
orsakades av ''överlåneekonomin'' under 80-talet
ledde naturligtvis till ett våldsamt fall i
hemmamarknadsefterfrågan. Där har vi det
egentliga svaret på frågan om vad som ledde till det
stora fallet i svensk ekonomi. Det gäller alltså de
långsiktiga strukturproblemen och finanskrisen.
Ansvaret ligger naturligtvis hos dem som under 80-
talet drev en politik som förde oss in i den situation
som vi nu har att hantera.

Genom att hantera finanskrisen och garantera
stabiliteten för betalningssystemen, genom att
fullfölja skattereformen, genom att reformera den
offentliga sektorn och inleda en budgetsanering och
genom att se till att förutsättningar skapas för
tillväxt har vi lyckats vända utvecklingen.

När vi vann valet och tog över regeringsansvaret
hösten 1991 var Sverige på väg utför vad gällde
ökande arbetslöshet och ökande underskott, för att
ta ett par exempel. Vi har nu vänt utvecklingen och
lagt grunden för en uppgång så att vi kan skapa fler
jobb och minska underskotten.

För oss är det naturligtvis viktigt att få fullfölja den
politik som nu har gett denna uppgång. För
Sveriges folk är det också viktigt att inte bryta
utvecklingen och gå tillbaka till det som en gång
orsakade dagens problem.

Vår viktigaste uppgift för nästa mandatperiod är att
skapa förutsättningar för nya riktiga jobb inom den
privata sektorn. Jag noterar att så långt inser också
Göran Persson vad som behövs i Sverige. I det
jobbet ligger en budgetsanering -- något som Göran
Persson och andra socialdemokrater knappast talar
om -- som innebär att räntorna konsekvent och
uthålligt kan komma ner på nivåer som gör att vi får
upp investeringskvoten rejält.

Vi måste bibehålla den numera neutrala
kapitalinkomstbeskattning som gör att vi inte
straffar ut riskkapital och därmed minskar
möjligheterna för de investeringar som verkligen
behövs. Vi måste alltså satsa på nya riktiga jobb och
fullfölja den uppgång som nu har inletts i svensk
ekonomi.

Men vad vill då Anita Johansson? Jag talade ju om
de tre hörnpelarna: höjd skatt, höjd skatt och höjd
skatt. Om man bryter ner detta och ser till
ingredienserna framgår det att man vill höja
företagsbeskattningen genom höjd
bolagsskattesats, genom att också bolagens
utdelningar och reavinster beskattas högre och
genom att skatteutjämningsreserven beskattas
hårdare -- sammantaget 5 miljarder kronor i
skatteökningar på årsbasis. Mot detta ställer man
en direktavskrivning som är en skattesänkning på
100 miljoner kronor för företagen. Anita
Johansson menar, som någon sade tidigare i
debatten, att det skall leda till en uppgång i
investeringarna därför att man då sänker skatten
med 100 miljoner. Men detta motverkas av att ni
vill höja företagsskatterna i övrigt med 90 gånger så
mycket. Har Anita Johansson rätt beträffande det
ena antagandet är det klart att hon därmed får ta
konsekvenserna av det andra.

Genom kraftiga skattehöjningar på företag och
kapital -- beträffande kapital tillkommer ytterligare
4 miljarder kronor, alltså sammanlagt 9 miljarder
kronor -- får vi naturligtvis inte de investeringar och
de nya jobb som vi måste ha.

Vidare skall man införa en värnskatt som innebär
att marginalskatterna höjs för dem som tjänar över
brytpunkten i inkomstskatteskalan. Man vill också
införa en ny skatt för sjukförsäkringsfinansiering
som innebär att man enligt sin egen motion i vår till
riksdagen skall ta in 35 miljarder kronor under de
närmaste 5--7 åren. Höjd marginalskatt för alla,
höjd skatt för alla och höjd skatt på arbete med 35
miljarder kronor handlar det om.

Man har lagt fram ytterligare ett stort antal
skattehöjningsförslag inför riksdagen. Dessutom
vill man höja kommunalskatten. I åtminstone de
tre storstadskommunerna och i ytterligare sju åtta
kommuner vill man höja kommunalskatten
kraftigt. Till detta kommer att man nu lägger fram
rapporter som innebär höjd kommunalskatt i varje
fall i 54 av landets kommuner. En rapport är mycket
oklar. Men en sak där är klar: Man säger klart och
tydligt att de 54 kommuner som har en skattekraft
över medel i Sverige skall betala 38 miljarder till de
andra kommunerna. Det är klart att detta kommer
att innebära problem och en total skattehöjning.

Det behövs inga värnskatter, möjligen ett
skattevärn för att undvika att Socialdemokraterna
en gång till kan driva den politik som ledde Sverige
in i krisen.

Anita Johansson, förklara för mig och för
kammaren hur de företagsskattehöjningar på 5
miljarder kronor som ni faktiskt föreslår i motion
Fi53 och höjningarna med ytterligare 4 miljarder
kronor för det riskkapital som behövs för att bygga
upp nya företag och för att se till att gamla
expanderar -- sammanlagt rör det sig om 9
miljarder kronor i skattehöjningar, motsvarande
kostnaden för nästan 45 000 jobb -- kommer att ge
nya jobb! Det är den enda punkten i den här
debatten där jag vill ha ett svar från Anita
Johansson.

Anf. 118 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! För löntagarna, Bo Lundgren, blev det
höjd skatt, höjd skatt, höjd skatt -- det är en riktig
summering -- med moderatpolitiken.

Jag tror att jag måste påminna Bo Lundgren om
vad som har hänt under de här tre åren när det
gäller löntagarbeskattningen. Schablonavdraget
för utgifter och inkomstens förvärv har slopats
liksom de första 4 000 kronorna för arbetsresor.
Grundavdraget sänktes 1994. Det kostar
löntagarna 6,8 miljarder kronor. Grundavdraget
vid statlig beskattning och fackföreningsavdraget
tog man bort. När det gäller samtliga reseavdrag är
det fråga om skärpningar. Skatten på
utlandstraktamenten har man också gett sig på.

Listan kan alltså göras lång, Bo Lundgren! Väldigt
många ekonomer ger oss socialdemokrater rätt när
det gäller gjorda beräkningar. Det är alltså bara att
konstatera att med den här borgerliga regeringen
har en ensamstående arbetare förlorat över 10 000
kr det här året. En ensamstående kvinna som
jobbar deltid har förlorat ännu mera pengar med
moderat skattepolitik -- 11 900 kr. Man kan räkna
upp grupp efter grupp i samhället som har förlorat
på moderat politik. Det är naturligtvis det som
skiljer oss åt.

Det vi har sagt, Bo Lundgren, är att det visst kan
behövas skattehöjningar. Det har vi föreslagit att
man skall ta ut av de rika i det här samhället, den
s.k. värnskatten -- 5 % för höginkomsttagarna. Det
tror jag människor är beredda att betala för att vi
skall få ett rättvist samhälle. Men då skall man inte
ge bort 30 miljarder till dem som redan är rika i det
här landet. Det är det som har hänt med den
moderata skattepolitiken. Det är det jag har
anklagat mittenpartierna för, att de har gått med på
och faktistk lagt sig platt för Bo Lundgrens
skatteförslag. Så är det ju. Jag vet ju att många av
mittenpartisterna tycker att Bo Lundgren har fått
styra alltför mycket. Så är det tyvärr när det gäller
skattepolitiken.

Men, Bo Lundgren, jag är övertygad om att
hushållen i det här landet har upptäckt detta. Som
jag sade i mitt anförande: Folket kan räkna, skriva
och läsa. Det kommer man att göra. Det kommer
att visa sig när vi sammanträder i denna kammare
till hösten.

Anf. 119 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag är övertygad om att svenska folket
kan läsa, skriva och räkna. Det som bekymrar mig
är att socialdemokrater inte kan räkna. Ingvar
Carlsson kunde det inte i debatten med Carl Bildt
och Anita Johansson kan det inte här.

Socialdemokraterna krävde ett antal
skattehöjningar i de uppgörelser vi träffade. Det
beklagar jag. Anita Johansson räknade
förtjänstfullt upp en hel del av de skattehöjningar
ni har sett till att genomföra, schablonavdrag,
grundavdrag och annat.

Trots detta har vi sänkt skatten för de svenska
hushållen. Ibland tror socialdemokrater att vissa
skatter betalas av någon annan än människor. Men
så är det ju inte. Jag tog ett enda exempel för att
visa hur ihåliga och falska de beräkningar ni åker
runt i landet med är. Den största enskilda
skattesänkningen, sänkningen av löneskatterna
med 4,5 %, ungefär 18 miljarder kronor, kallar ni i
era beräkningar för sänkning av skatten på kapital.
Så är det inte. Det vet Anita Johansson lika bra som
jag.

Det skulle vara intressant att höra om Anita
Johansson kunde utveckla detta litet grand. Är det
rimligt att räkna sänkta löneskatter som sänkta
kapitalskatter?

Detta om socialdemokraternas invändningar mot
oss.

Sedan säger Anita Johansson: Visst behövs det
skattehöjningar. Göran Persson erkände i debatten
med mig i Göteborg för några veckor sedan att man
skall höja skatten med 9 miljarder. Men han
försökte säga samma sak som Anita Johansson: Vi
höjer skatten för de rika.

Att höja skatten för de egenföretagare som skall
skaffa oss en skatteutjämningsreserv, att höja
skatten för större och mindre bolag, att höja
skatten på det riskkapital som miljoner svenskar
satsar som delägare i svenska aktiebolag -- för det
är det Anita Johansson vill --, leder det till nya
jobb? Är det inte så, Anita Johansson, att det för
att bygga ut företagen och starta nya behövs ett
riskkapital? Var och en vet att om man lägger skatt
på någonting, en aktivitet eller en vara, blir det
mindre av den. Lägger man högre skatt på
riskkapitalet blir det mindre riskkapital, färre nya
jobb. Lägger man skatt på bolag, skatt på företag
blir det mindre av företagande, ett mindre antal
företag, och då blir det färre jobb, inte fler jobb.

Förutom att det skulle vara intressant att höra
Anita Johansson förklara bakgrunden till
beräkningarna, för det har aldrig skett någon gång,
skulle jag vilja be henne: Förklara hur det kommer
sig att ni kan definiera en sänkning av löneskatter
på 18 miljarder som en
kapitalinkomstskattesänkning! Svara också gärna
på frågan, för ingen har gjort det hittills: Hur kan
höjda företagsskatter och höjda skatter på
riskkapital ge fler jobb?

Anf. 120 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! Jag skulle vilja be Bo Lundgren
förklara för mig hur det kommer sig att folk har fått
mycket mindre att handla för. Det bara är så. Vad
beror de exekutiva auktionerna på, att folk får
flytta från hus och hem? Beror det på att
Moderaterna har fört en bra fördelningspolitik i det
här landet? Nej, fru talman, det är faktiskt tvärtom.

Alla hushåll som lever på arbetsinkomster har fått
det sämre i det här landet under de tre borgerliga
åren. Det kan nästan varenda ekonom i detta land
konstatera. Så är det Bo Lundgren, oavsett vad Bo
Lundgren säger här.

Jag vidhåller att folket kan läsa, räkna och titta i
sina plånböcker. Så här ser debet och kredit ut på
riksdagens näst sista dag, efter tre moderatstyrda
år. Man har tagit från de fattiga och gett till de rika.
Det är det som är moderatpolitik, förstås.
Beklämmande är bara att ni har fått med er
mittenpartierna på denna hemska politik.

Jag förstår att Bo Lundgren undvek att svara på
frågan om Anne Wibbles sparpaket som
presenterades i dag. Det skulle vara klädsamt av Bo
Lundgren om jag fick ett svar på hur Bo Lundgren
ser på höjda miljöskatter, moms på tidningar,
jakten på skattesmitare och höjda egenavgifter.
Det skulle vara klädsamt att ha det svaret inför den
kommande valrörelsen, Bo Lundgren.

Anf. 121 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Till skillnad från Anita Johansson skall
jag svara på frågorna. Ingen regering har satsat så
mycket på kamp mot ekonomisk brottslighet och
skatteflykt som denna regering. Det är bara att titta
på de fakta som har presenterats för Sveriges
riksdag i olika sammanhang av såväl mig som
justitieministern och andra statsråd.

Jag kan mycket väl tänka mig -- det är därför en
utredning har tillsatts -- att vi ökar uttaget av
miljörelaterade skatter i Sverige och att vi därmed
skapar förutsättningar för att sänka skatten på
arbete. Det tycker jag är alldeles utmärkt.

Jag är mycket tveksam till, på samma sätt som
statsministern tidigare har sagt, om det är möjligt
att gå vidare vad gäller egenavgifter, utöver vad
som har skett.

Det finns många olika möjligheter att minska
statens underskott. Det kan man ha en lång debatt
om. Men detta var några svar på de frågor som
Anita Johansson ställde.

Jag ställde också två frågor. Om vi skall försöka att
vara litet ärliga mot varandra i den här debatten,
säg inte bara: Så här är det. Jag vet, möjligen inte
Anita Johansson, i så fall beklagar jag det, att
orsaken till att ni hävdar att det blir skattehöjningar
för löntagare är att ni räknar sänkt löneskatt, som
ni och vi tillsammans genomförde -- må vara att ni
krävde skattefinansiering och att jag hade kunnat
tänka mig annan finansiering -- som skattesänkning
för kapital. Är det riktigt att göra det? Tycker Anita
Johansson det? Utveckla gärna det här
resonemanget! Säg inte bara: Så är det. Den som
säger det kan ju inte vad det rör sig om. Då har man
dömt ut sig själv i debatten, och det är inte speciellt
bra, tycker jag.

Den andra frågan är oundgängligen nödvändig att
få ett svar på av socialdemokraterna. Det gäller att
få fram jobb i den privata sektorn. Så långt tycks
vi numera vara överens. Hur skall vi kunna få fram
tillräckligt många nya jobb i den privata sektorn om
man skall straffbeskatta det kapital som behövs för
att bygga ut dem och för att starta nya och dessutom
skall lägga högre skatt på företagen själva?

Göran Persson har erkänt att det rör sig om 9
miljarder kronor. Jag har redovisat förslagen i
riksdagens talarstol. De finns att läsa i den motion
som nu avstyrks av riksdagens majoritet. Det är
bara att titta i betänkandet. Där ligger de 9
miljarderna på företagande och
riskkapitalförsörjning. Bara de isolerade
skattehöjningarna, bortsett från allt annat,
motsvarar kostnader för 45 000 jobb. Hur, Anita
Johansson, skall man kunna få fram nya jobb om
man straffbeskattar företagande och riskkapital
med 9 miljarder?

Anf. 122 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet vill också ha högre
skatt på företagsamhet och kapital. Men,
statsrådet, vi har inte krävt lika hög skatt som i
USA eller i Japan, inte alls. Vi vill bara närma oss
litet grand den franska, nederländska och belgiska
nivån. Vi tror att svenska företagare är lika
skickliga som företagare i Belgien, Nederländerna
och Frankrike. Det är vår enkla tro. Vi tror till och
med att de är skickligare.

Skattehöjningar ger inga jobb, Bo Lundgren, det är
alldeles sant. Skattehöjningar ger pengar. Med
pengarna får man ned underskottet i statens
finanser. Då får man ned räntorna. Då får man nya
jobb. Det är så vi tänker. Indirekt ger det nya jobb,
men inte i det omedelbara perspektivet. Det har vi
förklarat många gånger för Bo Lundgren. Det bör
Bo Lundgren snart lära sig. Man har inte skatter för
att få jobb, utan för att få intäkter till sina utgifter.
Det är själva poängen med skatter.

Inte tror väl Bo Lundgren att det är regeringens
förtjänst att Volvo och Saab just nu säljer fler bilar?
Regeringen har sänkt skatten, och därför säljer
man fler bilar. Ibland får man intrycket att ni tror
det. Men det kan ni inte tro. Så är det ju inte. Att
de säljer mer beror på devalveringen, en stor
lönesänkning. Det var den omedelbara effekten.

Min replik gäller egentligen något annat. Jag vill
gratulera statsrådet Lundgren. Stor gratulation till
den stora framgången att få gehör från en bred
majoritet i riksdagen för den moderata principen
om egenavgifter! Det har ni lyckats med. Det är
oerhört skickligt arbetat av er moderater.

Men många av de andra egenavgifterna, statsrådet
Lundgren, har varit rena skattehöjningar. De 3 %
som ni redan har fått igenom är ju skattehöjningar!
Bo Lundgren säger att de är avgifter för att man har
fått förmåner. Men man hade redan de förmånerna
redan innan det blev 3 % i egenavgifter, Bo
Lundgren! Det är inte någon ny förmån.

A-kassa fanns i Sverige innan det infördes
egenavgifter. Det fanns sjukförsäkring och
sjukkassa innan man hade egenavgifter. Det
infördes 3 % i egenavgifter för de förmåner man
redan hade. Då försämrade man ju förmånerna.
Nivåerna i sjukkassan sänktes, och karensdagar
infördes. Detta är en skattehöjning! Man får betala
för något som man redan hade. Nej, förresten, inte
för någonting man hade, man hade det bättre
innan. Vi hade faktiskt bättre förmåner innan
egenavgifterna infördes.

Det är en ren skattehöjning som Bo Lundgren
genomförde. Något offrade säkert statsrådet för
pincipens skull. Dessa egenavgifter utgår ju inte för
inkomster över 7,5 basbelopp. Då får vi ju
regressiva marginaleffekter. Lägg märke till att jag
inte säger marginalskatteeffekter, utan jag säger
marginaleffekter, så att det inte blir några
missförstånd.

Marginaleffekterna blir ju regressiva. De minskar
vid stigande inkomst. Det är oerhört skickligt
arbetat av moderaterna att få socialdemokraterna
att acceptera dessa effekter. Det kan
socialdemokraterna inte göra länge till. De måste
snart gå på vår linje att avvisa sådana effekter.

Statsrådet har tid i sin replik att redogöra för hur vi
skall undvika dessa totalt ohemula
marginaleffekter i detta inkomstskikt, dvs. för
människor med dessa oerhört låga inkomster, runt
8 800 kr, studerande etc. Att det problemet måste
lösas är vi överens om jag och statsrådet.

Anf. 123 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det bästa sättet att undvika höjda
marginalskatter vid låga inkomster är att Lars
Bäckström och jag hjälps åt i valrörelsen och ser till
vi inte får en ny regering bestående av
socialdemokrater. Det är de som vill dubbla
sjukförsäkringsavgiften och därmed höja skatten
och marginalskatten för alla. Det är självklart.

Hur illa Lars Bäckström än tycker om det eller inte,
har regeringens politik skapat bra förutsättningar
för Volvo och Saab att sälja fler bilar. Många andra
företag har vunnit på den stärkta
konkurrenskraften.

Konkurrenskraften i Sverige har i princip stärkts på
tre sätt under de senaste åren. För det första har
produktiviteten i näringslivet ökat. Man
producerar mer med samma insatta kostnader. Det
ökar naturligtvis konkurrenskraften. Det har bl.a.
skett därför att frånvaron har minskat.

De reformer av de offentliga
transfereringssystemen som har gjorts har lett till
att det numera inte är så intressant att vara borta
om man inte har en verklig anledning till det.
Samtidigt har vi gjort besparingar för att kunna dra
ner underskottet och skapa utrymme för
räntesänkningar.

Nu har vi problem med räntan när folk, rimligen
mot all visdom, tror att Socialdemokraterna skall
vinna valet. Deras politik leder till hög ränta, och
det är problemet i svensk ekonomi.

Det första är alltså produktivitetshöjning. Det
andra är sänkning av löneskatter. Det ger lägre
priser än annars och gör att löntagarna i Sverige
också tjänar på löneskattesänkningen. Det är det
andra som förbättrar konkurrenskraften.

Det tredje är att kronan har minskat i värde efter
det att den flyter. Det är ungefär lika delar mellan
kronans depreciering och de andra två åtgärderna.
Det är en nyhet i Sverige att vi för första gången
genom inhemska åtgärder har fått en förbättrad
konkurrenskraft. Det innebär att kronan kan
aprecieras, vilket är önskvärt, och det skapar
förutsättningar för att hålla nere inflationen. Det är
alltså någonting som är både önskvärt och bra.

Regeringen har gjort mycket för att skapa
förutsättningar för en förbättrad konkurrenskraft.
Men regeringen har också lagt fram förslag som
innebär att vi inte diskriminerar framväxten av
riskvilligt eget kapital.

Eftersom Lars Bäckström trots allt försöker att ha
litet analytiskt tänkande emellanåt vill jag fråga
följande. Om det nu är så att man har högre skatt
på riskvilligt sparande och riskvilligt kapital jämfört
med annat kapital, ser inte Lars Bäckström risker
med det? Det skulle vara intressant att höra litet
grand om detta. Det tycker i varje fall jag.
Dessutom premierar vi inte egenavgifter.

Jag skall villigt säga -- och kanske ovilligt, för den
delen -- att den sjukförsäkringsavgift på 0,95 %
som vi införde därför att Socialdemokraterna ville
det vid den första krisuppgörelsen, och vi
accepterade detta, kan betraktas som en ren skatt
till den del den inte motsvaras av en kostnad. Det
är 0,95 %, och det rör sig om några miljarder.

Vad gäller arbetslöshetsförsäkringsavgiften har vi
utvidgat försäkringen till att gälla fler. Vi har
minskat det underskott i Arbetsmarknadsfonden
som annars skulle blivit betald med framtida högre
rena skatter. En förmånsrelaterad avgift ersätter en
framtida icke-förmånsrelaterad skatt, samtidigt
som fler blir delaktiga av förmånen. Detta är fakta.

Anf. 124 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Jag hoppas ju att Bo Lundgren inte är
statsråd efter valet. Då blir han säkert
riksdagsledamot. Annars kan han ha en strålande
karriär som försäljare; att kunna gå till kunden och
säga: Du skall betala för den vara som du har
använt länge. Du skall få en ny avgift. Sedan blir
det litet sämre, och det är egentligen en förbättring
för dig. Om man kan få kunderna att tro på detta
är man duktig! Det kommer att gå bra för Bo
Lundgren, vad han än sysslar med här i livet! Det
är uppenbart.

Egenavgiften fungerar som en ren skatt, Bo
Lundgren. Man hade dessa förmåner innan. Det
enda regeringen har gjort är att den har försämrat
dem. De skryter ju Bo Lundgren med. Han säger:
Vi har nu sett till att sjukförsäkringen blivit sämre,
och det har höjt produktiviteten. Ni har alltså
försämrat den, och tagit ut en avgift för det. Då har
ni höjt skatten, Bo Lundgren!

Regeringen säger: Vi har höjt produktiviteten. Det
är litet grand som tuppen som tror att han lyfter
solen på morgonen. Det är inte regeringen som har
höjt produktiviteten hos Saab och Volvo. Jag vet
det. Jag har många goda vänner. Tänk om jag i
helgen kom och berättade: Regeringen tror att det
är den som har höjt produktiviteten här på
företaget. Det kommer att bli många glada skratt
den helgen! Det är naturligtvis inte så. Det är
löntagarna, de anställda, som tillsammans med
företagsledningen som har gjort det, och inte
regeringen.

Så till frågan om konkurrensläget. Det var mycket
återhållsamma löneavtal redan innan
deprecieringen. Redan det hade förbättrat
konkurrenskraften med 10--15 procentenheter. Det
står så i expertrapporterna från ESO.

Sedan har vi också fått deprecieringen, som är en
ren lönesänkning. Det var många på vänstersidan
som tyckte det var så väldigt bra att regeringen
äntligen släppte ecu-anslutningen. Jag tyckte att
det var litet ledsamt. Jag applåderar aldrig
lönesänkningar för de industrianställda eller andra
anställda.

Det var regeringens stora misslyckande, att man
inte längre klarade den fasta kronkursen, som
ledde till en dramatisk omsvängning i klimatet för
svenskt näringsliv.

Vad skall vi göra åt marginaleffekterna, Bo
Lundgren? Vi kan väl inte ha det så att man får
mindre marginaleffekt så fort man kommer över
260 000 kr i inkomst? Så kan man bara inte ha det!
I ett sådant samhälle bryts all förståelse och
samhällssolidaritet sönder, dvs om
marginaleffekterna minskar vid stigande inkomst.

Vi hade en gång i vårt parti en affisch, statsrådet
Lundgren, där det stod: Varje människa är en
tillgång. Jag tycker att statsrådet Lundgren är en
tillgång, allra helst i skatteutskottet. Jag hoppas och
önskar statsrådet välkommen tillbaka till utskottet!

Anf. 125 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag kommer inte att vara ledsen över
att göra Lars Bäckström besviken i det sista
avseendet. Visst är varje människa en tillgång. En
ännu större tillgång skulle Lars Bäckström vara om
han också ville vara beredd att diskutera mina
frågeställningar om riskkapitalförsörjning. Det har
rimligen, Lars Bäckström, en viss betydelse hur vi
bär oss åt för att skapa förutsättningar för nya jobb.

Jag tackar för omdömet om min person. Jag
kommer nog egentligen aldrig att bli en bra
försäljare, inte i det avseendet som Lars Bäckström
menade. Jag kommer alltid att vilja tala om fakta
om varan.

Men problemet är att Lars Bäckström tydligen
tycker att man skall sälja en vara men glömma att
tala om att priset bara är en kontantinsats och att
avbetalningssummorna finns kvar. Jag vill reda ut
saken och säga: Här har vi en kontantinsats som
visserligen blir litet större, men å andra sidan blir
avbetalningen i framtiden mindre betungande än
den skulle ha blivit annars. Det är skillnaden.

Vi har även förmånsanknutna avgifter, även om vi
skall vara försiktiga också med sådana. Även om
avgifter kan få negativa effekter om de blir för
höga, finns det en avgörande skillnad mellan en
förmånsrelaterad avgift och en skatt. Den förra har
inte de snedvridande effekter som en skatt har.

Därför finns det heller inga marginaleffekter där
Lars Bäckström ser marginaleffekter. Men vi får väl
ta litet längre tid på oss och reda ut detta sedan.
Välkommen upp till departementet efter valet, så
skall vi diskutera det!

Det är nog litet väl förmätet att säga att vi har
åstadkommit varje detalj i
produktivitetsförbättringen. Produktiviteten i sak
har ju ökat väsentligt mycket mer än genomsnittet,
och det beror ju på ändrade produktionsmetoder
och annat, som att man har gått ifrån en del tankar
som fanns tidigare.

Men om vi ser till ekonomin i dess helhet är det
uppenbart att minskad frånvaro och andra faktorer
som har orsakats av de förändringar som vi
genomfört i det offentliga systemet de facto har
ökat produktiviteten. Så blir det. Om färre
tillverkar samma volym som tidigare blir det lägre
kostnader och ökad produktivitet. Och
löneskattesänkningen ökar självfallet
konkurrenskraften. Här ligger hälften av
konkurrenskraftsförbättringen.

Vi hade gärna sett att kronkursen legat fast, även
om vårt alternativ var att sänka
arbetsgivaravgifterna och löneskatterna med
ytterligare 7 procentenheter, vilket hade varit
bättre för Sverige på lång sikt.

Lars Bäckström och jag står långt ifrån varandra
politiskt. Han talar om att tre saker behövs för att
vi skall kunna hantera ekonomin: tillväxt,
besparingar och skattehöjningar. Vi kan hantera
besparingar och skatteförändringar av olika slag,
men vi kan inte kommendera fram tillväxt.
Skattehöjningar kväver tillväxten;
skattesänkningar hjälper till att få i gång den tillväxt
som utgör grunden för välfärd och nya jobb.

Anf. 126 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Bostadspolitiken har under mycket
lång tid stått i centrum för svensk politik. Vi kan gå
tillbaka i tiden och se när svenska politiker började
lägga grunden till en social bostadspolitik.

Då, när det rådde trångboddhet,
bostadskostnaderna var höga och boendemiljön var
dålig och nedbrytande, beslöt svenska politiker att
man skulle skapa ett boende med starkt
miljöpolitiska inslag.

För att stimulera en sådan utveckling införde man
statliga lån, som i förväg var kombinerade med
bygglov. Man slapp att som nu springa från
kreditinstitut till kreditinstitut och till banker för att
få medel att genomföra en byggnation. Man kom i
gång med byggandet. Unga arkitekter ställde upp.
Nya bostadsföretag kom till. Producenterna fick
möjlighet att visa sin kapacitet. Arbetarna fick
jobb, och konsumenterna fick bostäder. Då som nu
hette det att man inte skulle använda statens pengar
för att få fart på bostadspolitiken.

Efter valet 1991 har det nu skett en klar förändring.
I dag är den allmänna inriktningen en annan, och
denna inriktning av bostadspolitiken kan
sammanfattas med begreppet systemskifte.
Kommunernas inflytande har minskat mycket
kraftigt. Fastighetsvärdarnas inflytande har ökat i
motsvarande grad. De fria krafterna på
bostadsområdet har fått ett starkt ökat utrymme,
och konsumenternas möjligheter har i motsvarande
grad minskats.

Dessutom har bostadsområdet kraftigt fått
medverka till att räta upp Sveriges ekonomi. Och
jag har inte sagt något annat än att det är naturligt
att också bostadsområdet, i det läge som Sverige
befinner sig i, medverkar till genomförandet av
åtgärder för förbättrade statsfinanser. Jag vill bara
säga att bostadsområdet har bidragit med 6,4
miljarder kronor för att man skall kunna få rätsida
på Sveriges ekonomi.

Aktuellt i dagarna är de 3 miljarder som nu tas ut --
första året är 1994 -- för att uppnå det belopp som
Socialdemokraterna och regeringspartierna kom
överens om vid tillfället då man ville undvika en
devalvering. Från socialdemokratins sida har vi
sagt att detta skall genomföras. Det skall gälla alla
upplåtselseformer och göras så rättvist som möjligt.

Vi kan också konstatera att
Fastighetsägareförbundet i en skrivelse till
regeringen den 18 maj ställer sig helt bakom detta
förslag. Man vill att regeringen omprövar de
aktuella årgångarna, och man säger: Höj inte nu,
eftersom konkurserna inom bostadssektorn är
väldigt omfattande.

Just konkurrensbegreppet har blivit en mycket
påtaglig realitet på bostadsområdet.
Fastighetsägarna konstaterar i denna skrivelse att
antalet konkurser bland ägarna till
bostadsfastigheterna är oförändrat högt. De
konstaterar också att småhuskonkurserna har ökat
mycket snabbt och att konkurserna bland
bostadsrättsföreningarna är oerhört många.

Fastighetsägarna förväntade sig antagligen att
regeringen skulle visa något intresse för att
medverka till att lösa dessa problem. Det har i och
för sig regeringen gjort. Den kom med någonting
som kallades omfördelningslån och som i stora drag
innebär att skuldsatta bostadsrättsföreningar skall
få möjligheter att själva betala av sina stora skulder
under en 20-årsperiod.

Men i dag har jag tagit reda på att inte ett enda
sådant omfördelningslån hittills har tagits. Det har
kommit ett antal förfrågningar till BKN, men ännu
är alltså inget lån utdelat. Man kan också nämna att
den konkurssituation som i dag råder bland alla
upplåtelseformer är mycket ovanlig. Jag tror inte
att något annat land, såvitt känt är, brottas med
samma problem som Sverige.

Dessutom har ju finansministern gått ut och sagt att
regeringen kanske skall genomföra ett mycket
omfattande sparprogram. Anne Wibble säger att
det finns miljarder att hämta på bostadsområdet
och att minskat bostadsstöd och högre hyror
kommer att bli aktuellt.

Till detta vill jag lägga att riksdagen redan har
beslutat att man åren 1997-1999 skall ta ut
ytterligare 3 miljarder från de bostäder som har vad
vi litet populärt brukar kalla statliga bostadslån,
dvs. räntegarantier.

Till detta kommer räntorna. I dagarna är det många
som konverterar sina lån, som normalt är femåriga.
Det betyder att man är mycket beroende av hur det
ser ut på räntemarknaden. De senaste uppgifterna
som vi fick i går visar att räntorna på bara några
månader har ökat från 8 % till 11,75 % för femåriga
villalån och till 12,25 % för tvååriga villalån. Jag
förmodar att bankerna för bostadsrättslägenheter
behåller en 0,5 % högre räntesats, vilket skulle
betyda en ny räntesats för bostadsrättslägenheter
på 12,25 %.

Till detta kommer dessutom att ännu ingenting har
märkts av den ansats som regeringen har lovat, att
sätta sig ned med företrädare för bankerna och
kreditinstituten för att diskutera en sänkning av de
mycket stora räntemarginalerna och bankernas
möjligheter att medverka till finansieringen.

Jag vill för att vara alldeles uppriktig när det gäller
bostadsfrågan dessutom säga att vi ett tag trodde att
ytterligare sjunkande produktionskostnader skulle
medverka till att man skulle få mera hanterbara
kostnader på bostadsmarknaden. Enligt en alldeles
färsk uppgift uppvisar produktionskostnaderna
visserligen en obetydlig förbättring, men
materialkostnaderna är på väg att gå upp. Detta
kommer på sikt att innebära risk för högre
boendekostnader.

Denna utveckling i Bostads-Sverige innebär att vi i
full fart är på väg mot ett kontinentalt
bostadssystem. Vi har försökt att förhindra denna
utveckling och har föreslagit en gemensam
utredning, om det är möjligt att komma fram till ett
bra resultat. Vi har medverkat till två ROT-
program, av vilka åtminstone det ena fungerar
mycket bra. Det andra går litet på tvärs.

Vi har också lagt fram förslag till investeringsbidrag
för nybyggnader och ombyggnader och förslag om
att förstärka byggandet av äldrebostäder, av icke-
statliga kulturlokaler och av samlingslokaler. Både
de som producerar bostäder och de som arbetar
med sådana behöver ha sysselsättning.
Bostadspolitiken är i dag så dålig att man låter den
duktiga arbetskraften bli bidragsmottagare i stället
för arbetstagare. Det är en mycket beklagansvärd
utveckling i ett land som har stått som ett lysande
föredöme för en social bostadspolitik.

Anf. 127 INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i det
som Oskar Lindkvist anförde härifrån talarstolen
alldeles nyss. Jag vill också framföra ett varmt tack
till honom för det fantastiska arbete som han har
gjort i denna kammare under många aktiva år.

Jag kan å mångas vägnar säga att om någon har
betytt någonting för den sociala bostadspolitiken
här i kammaren, är det just Oskar Lindkvist.
Mycket av det som han nyss sade stämmer också
överens med det som jag nu tänker säga och som
gäller frågor i sysselsättnings- och
arbetsmarknadspolitiken.

Herr talman! Sverige behöver en ny politik, en
politik som är inriktad på att bekämpa
massarbetslösheten, en politik som leder till nya
jobb och ett minskat bidragsberoende, en politik
som på ett mera rättvist sätt fördelar de bördor som
vi kommer att behöva bära.

Vi behöver också en mera aktiv
arbetsmarknadspolitik och en kraftfull satsning på
kompetenshöjning. Spelreglerna på
arbetsmarknaden skall vara stabila. Arbetsrätten
skall på traditionellt svenskt vis ge parterna i
samverkan ansvar för att ett modernt och rörligt
arbetsliv utvecklas utan att löntagarna ställs åt
sidan. Vi måste lämna konfrontationens tid bakom
oss och söka en konstruktiv samverkan. Svenska
arbetare skall inte tvingas till tystnad.

Tidigare i dag har Göran Persson och andra
socialdemokrater redovisat vårt ekonomiska
alternativ och vårt skattealternativ. Kampen mot
arbetslösheten spelar här en huvudroll.
Massarbetslösheten har lett in Sverige i ett
bidragsberoende av enorm omfattning, detta trots
att moderaterna och Carl Bildt gick till val på att
bryta bidragsberoendet.

Underskottet i Arbetsmarknadsfonden ökar med
förfärande hastighet samtidigt som människors
kompetens och vilja till arbete förslösas.

När statsministern talar om läget försöker han
förmedla bilden av att han övertog ett land i misär
och att det nu flödar av vin och honung. Men fakta
talar mot honom. Arbetslöshetstalen talar mot
honom. Statsministern för tankarna till historien
om regeringschefen som säger: När jag kom till
makten stod vi inför ett avgrundsdjup -- men nu har
vi lyckats ta ett steg framåt.

Arbetsmarknadspolitiken får bära en alltför tung
börda. Kvaliteten på åtgärderna har försämrats,
och alla de som arbetar i vardagen med att ge stöd
och hjälp åt arbetslösa kämpar en förtvivlans kamp
mot strömmen. Sistahandsåtgärder har blivit
förstahandsåtgärder. Kompetenshöjning och andra
framtidsinriktade åtgärder sätts på undantag.

Men arbetslösheten är inte ödesbestämd. Det finns
möjligheter att bekämpa den. Det finns idéer,
visioner och konkreta program, både här hemma
och ute i Europa. Ett exempel på det är det
program som tagits fram av bl.a. Allan Larsson om
att sätta Europa i arbete.

Hur ser det ut nu i Sverige? Varlsen om uppsägning
minskar, särskilt inom industrin. Vi har ett fortsatt
högt övertidsuttag, 4,3 %, det högsta sedan 1960.
Men antalet sysselsatta fortsatte att minska under
april och närmar sig nu nivån på 1970-talet. Sedan
1990 har 575 000 arbetstillfällen försvunnit.

Arbetslösheten, som delvis är säsongsbetonad,
ökar igen. Även om antalet arbetslösa i april för
första gången sedan april 1990 var mindre än
motsvarande månad året innan,
arbetsmarknadsministern, är
ungdomsarbetslösheten fortsatt enormt hög. Den
uppgår till 15,3 %, dvs. är jämförbar med
genomsnittet inom EU. Pojkarna drabbas värst
med 19 % mot 11,8 % för unga kvinnor.

Också långtidsarbetslösheten ökar. I april var
133 000 långtidsarbetslösa, 43 % av alla arbetslösa.
Bland ungdomar var andelen 39 % trots de
åtgärder som sätts in.

Det finns ytterligare ett mycket stort orosmoln,
nämligen utvecklingen av de sysselsattas andel i
arbetskraften. Förvärvsfrekvensen fortsätter att
sjunka. Under de första fyra månaderna i år låg den
på 76,4 %. Motsvarande siffror 78,2 % år 1993,
81,9 % år 1992 och 89,9 % år 1991. De sysselsattas
andel i arbetskraften har stadigt sjunkit under hela
den borgerliga regeringsperioden.

I vårbudgeten, som regeringen nu föredrar att kalla
kompletteringspropositionen, säger regeringen att
det totala antalet sysselsatta kommer att fortsätta
att minska under 1994. Arbetslösheten bedöms bli
8 % år 1994 och 7,2 % år 1995. Till detta kommer
över 6 % i åtgärder båda åren. Alltså också
fortsättningsvis en hög arbetslöshet under de
kommande åren enligt regeringens egen
bedömning.

Herr talman! Det viktigaste nu är att få fram nya
arbeten i näringslivet. Bidragsberoendet måste
minska genom att insatserna för fler jobb
intensifieras. Vi skall naturligtvis också bekämpa
budgetunderskottet. Därför har
socialdemokraterna föreslagit att investeringar i
näringslivet skall stimuleras. De s.k.
direktavskrivningar som vi hört om tidigare
beräknar vi skall ge investeringar om 8 miljarder
kronor. Såsom Oskar Lindkvist tidigare var inne på
har vi ett omfattande program för investeringar
inom områden som byggande, reparationer,
underhåll och tillbyggnader.

Inom parentes skulle jag vilja säga att jag såg en
redovisning i dag av regleringsbrevet för de en och
en halv miljarder kronorna till ROT som
regeringen har tagit fram med anledning av
riksdagens initiativ. Börje Hörnlund och jag
diskuterade detta tidigare vid en frågestund. Nu
bekräftas de farhågor jag då lyfte fram, nämligen
att regleringsbrevet och de regler regeringen satte
upp har gjort att detta reparations-, ombyggnads-
och tillbyggnadsprogram i stort sett har havererat.
Man har nästan inte kunnat anvisa några medel alls.

Lika viktigt som att investera kapital i fastigheter
och ombyggnad- och tillbyggnad är det att investera
i människor och kompetensutveckling. Därför har
vi också föreslagit kraftigt utökat antal
utbildningsplatser, insatser i
arbetsmarknadsutbildning och utbildningsvikariat.

Herr talman! Unga människor med en tro på
framtiden är ett lands viktigaste tillgång. Den
framtidstron måste vi värna om och förstärka. Det
gör vi bl.a. genom att ta problemen med
ungdomsarbetslösheten på allvar. Det allvaret
känner vi socialdemokrater inför detta problem.

Tyvärr får jag ofta en känsla av att regeringen
ständigt vill tona ned allvaret när det gäller våra
ungas arbete och framtid. Statsministern säger att
det finns andra problem som är större.
Arbetsmarknadsministern verkar hoppas på att allt
skall lösas av försynen.

När man läser de anslagsförslag som regeringen har
lagt fram och som utskottet har ställt sig bakom blir
man djupt pessimistisk vad gäller ambitionerna att
pressa tillbaks både arbetslösheten generellt och
ungdomsarbetslösheten. Det verkar varken finnas
ambitioner eller kraft hos regeringen när det gäller
att ta sig an just ungdomsarbetslösheten. Vi
socialdemokrater har i vår motion och i andra
sammanhang pekat på ett konkret och bra program
för unga människors framtid.

Herr talman! Regeringen Bildts mandatperiod har
också på många sätt varit en bakslagens tid för
kvinnor. Kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta är
grundläggande för jämställdheten mellan könen.
Varje människa, oavsett kön, skall ha rätt att leva
sitt liv i frihet och oberoende. Massarbetslösheten
är därför ett dråpslag mot jämställdheten.

Den offentliga sektorn har en avgörande betydelse
för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta, och
nedskärningarna där ger därför sämre service och
färre jobb. Det drabbar kvinnor värst. Pigavdrag,
vårdnadsbidrag, försämringar av den
arbetsrättsliga lagstiftningen ingår i samma mönster
av åtgärder. De verkar sammantaget kraftfullt mot
jämställdheten.

I regeringens proposition om
arbetslöshetsförsäkring fullföljs denna politik.
Propositionen saknar varje antydan till analys av
hur förslaget slår mot män respektive kvinnor. Nu
har just detta förslag till arbetslöshetsförsäkring
återremitterats till arbetsmarknadsutskottet. Vi
socialdemokrater, som debatterade i går, har klart
sagt ifrån att vi säger nej till de förslag som
regeringen har lagt fram. Utskottet får möjlighet
att ta ställning till återremissen och behandlingen
av betänkandet senare i kväll, och återkommer i
morgon till riksdagen med förslag.

Just förslaget om arbetslöshetsförsäkring visar med
plågsam tydlighet på hur långt bort ifrån
verkligheten regeringen lever, hur litet man förstår
av hur drabbade människor känner och tänker och
hur litet man bryr sig om smärtan och oron för
framtiden som finns hos människor.

Jag fick en rapport från Grafiska fackföreningen.
Man kan inte precis säga att det är någon sorts
vetenskaplig analys, men den innehåller ett par
saker som ändå visar hur de arbetslösa känner. Den
visar in på huden bilden av arbetslöshetens hårda
ansikte.

De arbetslösa medlemmarna säger bl.a.: Jag har
blivit känsligare, mera lättstött, litet surare. Jag står
inför en skilsmässa. Jag orkar inte umgås med
någon. Jag har sämre tolerans emot barnen. Jag
känner mig utanför bland mina kompisar. Jag blir
skygg. Jag går gärna omvägar. Jag orkar inte med
några glada tillrop eller dylikt. Jag skäms inför mina
vänner för att jag är arbetslös. Tjejen orkade inte
med mig, så vi har separerat. Jag blir ofta aggressiv,
och jag är ofta ovän med mina barn osv. Det är en
lång lång rad av ångest, oro och uttryck för hur illa
man mår. Detta är arbetslöshetens hårda ansikte.

Det förslag som finns vad gäller
arbetslöshetsförsäkringen bör naturligtvis
tillbakavisas inte bara därför att det är ett dåligt
förslag, utan också därför att det inte leder till
några nya jobb. Det leder inte till några nya
investeringar. Det leder inte till någon ökad
vidgning av arbetsmarknaden.

Det man bör göra är att ha en klok strategi för
framtiden. Det skall vara en arbetsmarknadspolitik
som för fram en arbetsmarknad som är flexibel och
som skapar utrymme för nya tankar och nya idéer.

När det gäller arbetsmarknadens funktionssätt
anser jag att man bör ha några viktiga
utgångspunkter. För det första kan Sverige inte
konkurrera som ett låglöneland. Vi skall också i
fortsättningen vara en stark industrination med
avancerade produkter och tjänster.

Vi skall ha förutsättningar för investeringar i
företag och i nationella strukturer och en god
utbildnings- och forskningspolitik. På det sättet
skall vi underlätta för företag att växa och generera
vinster och inkomster både till företag och
samhälle.

Det innebär naturligtvis en arbetsmarknad som
ständigt kommer att förändras. För att man skall
orka med en förändrad arbetsmarknad krävs en
stabil och trygg arbetsrätt som skapar goda
förutsättningar både för löntagare och för
arbetsgivare.

Lönepolitiken skall naturligtvis utformas av
parterna, men samhället skall bidra med en aktiv
arbetsmarknadspolitik som kan underlätta
nödvändiga strukturomvandlingar.

Herr talman! Till denna aktiva
arbetsmarknadspolitik hör en bra
arbetslöshetsförsäkring som genom samhörigheten
med de fackliga organisationerna blir en verkligt
aktiv försäkring. En av grundbultarna i denna är att
ersättningsnivån är tillräckligt hög för att inte bidra
till lönedumpning.

Den aktiva arbetsmarknadspolitikens kännemärke
i Sverige har varit utvecklande insatser som leder
till fasta arbeten på den ordinarie arbetsmarknaden
i första hand och ersättning från a-kassa i sista
hand.

Regeringen säger i sin vårbudget att
arbetsmarknaden t.ex. blir effektivare av privata
arbetsförmedlingar. Jag skulle vilja fråga
arbetsmarknadsministern på vilket sätt det har
skett.

Regeringen säger att de övergripande riktlinjerna
ligger fast därför att dessa innebär att
arbetsmarknadens funktionsförmåga förbättras.
Jag skulle vilja fråga hur det skall ske, när det inte
har skett hittills.

Regeringen säger att finansfullmakten tillsammans
med arbetsmarknadsbudgeten i stort sett skall nå
de volymer som beräknas i 1994 års budget. När jag
ser till de arbetslöshetstal vi har vill jag fråga hur
höga talen skall bli innan arbetsmarknadsministern
vill ta finansfullmakten i anspråk.

Utskottet säger att det finns förutsättningar för
ökad sysselsättning. Jag vill fråga
utskottsmajoriteten varför regeringspartierna då
inte tar vara på dessa förutsättningar så att
arbetslösheten kan pressas tillbaka?

Utskottet säger att anslaget i finansfullmakten gör
det möjligt att skapa en flexibilitet i
arbetsmarknadspolitiken och anpassa volymerna så
att de hamnar på bäst nivå när det gäller
efterfrågan. Jag vill fråga utskottsmajoriteten vilka
volymer det skall bli. Skall det blir fler än de
130 000 ungdomar som kommer ut nu till våren?
Skall de bli många fler än de 130 000
långtidsarbetslösa som vi har innan man tar hela
anslaget i anspråk?

Herr talman! Den socialdemokratiska motionen
innehåller konkreta förslag och åtgärder för att
förbättra arbetsmarknaden och för att skapa
förutsättningar för ett gott arbetsliv åt många
människor i vårt land.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till
reservationerna 6, 9 och 11.

Anf. 128 HANS ANDERSSON (v):

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
meningsyttringen under mom. 5, 7 och 9. Jag nöjer
mig med det för att spara kammarens tid. Våra
yrkanden avslås nästan rutinmässigt, trots att jag
tycker att de är väl underbyggda, bygger på
erfarenheter från den svenska arbetsmarknaden
och de svenska arbetsmarknadsmyndigheterna och
innebär en väsentligt höjd ambitionsnivå för
arbetsmarknadspolitiken.

Låt mig bara kort slå fast att arbetslösheten är
bland det värsta vi har. Jag tror att alla är överens
om det. Vi har en etablerad massarbetslöshet i
Sverige i dag. Det är något som är illa för berörda
människor, och det är något som är mycket illa för
statsfinanserna. Ett av de allra viktigaste medlen
för att ta sig ur de usla statsfinanserna är att få ner
arbetslösheten.

Vi brukar diskutera statistik. Jag skall inte göra det
i dag. Arbetslösheten är oerhört hög. Den går upp
och ner nu beroende på säsongsvariationer, men
den har landat på ungefär 600 000 personer. Som
också har sagts i senare analyser ökar den latenta
arbetslösheten, dvs. de som inte finner det mödan
lönt att söka jobb. Vi har drygt 400 000 personer
som har sjukbidrag eller förtidspension. 1,2
miljoner människor i arbetsför ålder lever på bidrag
i stället för på arbete.

Riksdagens revisorer som granskade
arbetsmarknadspolitiken hade en serie kritiska
invändningar. Vi har lyft fram några av dem i våra
kommentarer och i vår motion. Alla är klara över
att det inte finns någon långsiktig strategi för
arbetsmarknadspolitiken. Den har fått ta en för
stor börda. Den ekonomiska politiken har fallerat.

Det är en otydlig finansiering där både
Arbetsmarknadsfond och budgetmedel används.
Det finns kvalitetsbrister, incitamentbrister och
gratis arbetskraft som en del i
arbetsmarknadspolitiken, och det är illa. Genom
förändringarna under senare år, t.ex. genom
utbildningsbidragen, har man försämrat
drivkraften att vara aktiv. Det är inte konstigt att vi
därmed har fått ett större passivt beroende av
arbetslöshetsförsäkringsmedel.

Vår kritik är väl känd. Jag har haft många debatter
här med Börje Hörnlund och med andra. Vi har
varit mycket hårda i kritiken. Vi menar att
regeringen faktiskt har utnyttjat arbetslösheten och
marknadslösningar, drivit fram en avreglering,
varit passiv i många avseenden, väntat med ROT-
program och inte genomfört näringspolitiska
initiativ. Man har ingen plan för kommunerna
annat än att dra ner, som Nathalieplanen innebär.
Man har inte genomfört någonting av
energiomställningen. Den kunde ha gett många
jobb, inte minst regionalt genom biobränslen osv.
Jag har varit väldigt hård i kritiken. Vi anser att det
är riktigt. Regeringen har riktat nästan alla
lösningar mot löntagarna i vårt land.

Därför har det vuxit fram en diskussion där man
säger: ''hellre b-lag än a-kassa''. Det kommer en
svallvåg efter alla försämringar, t.ex.
försämringarna av a-kassesystemet. Man säger:
''Folk kan inte vara bidragstagare -- låt dem få
mycket låga löner. Låt det få bli ett b-lag. Låt det
få bli pigor och drängar. Låt det få bli ungdomar
som inte kan klara sig.''

Det problemet känner vi igen från t.ex. USA. Där
finns det många miljoner människor som har jobb
men som inte kan försörja sig på det. Det är något
som även arbetsmarknadsminister Reich i USA
tycker är ett mycket stort problem och ett
misslyckande.

Detta är väl känt, och jag skall inte återupprepa
det. Jag har argumenterat i utskott och i kammare,
och det har avslagits. Låt mig bara säga att vårt
alternativ bygger på en del frågor som inte
behandlas här. De kommer upp först till hösten. De
anses vara arbetstidsfrågor och utbildningsfrågor.
Vi har finansierat två fonder med 4,5 miljarder
kronor.

Den ena skulle användas för arbetstidsförsök. Vi
vill driva fram försök med flexibilitet mellan olika
branscher och skaffa erfarenheter av vad
arbetstidsförkortning kan innebära
produktivitetsmässigt, kostnadsmässigt och
sysselsättningsmässigt i olika branscher. De flesta
försök vi hittills har sett är från den offentliga
sektorn.

Det har gjorts studier och doktorsavhandlingar på
flera av dem. Där har man funnit att det i vissa fall
ger rejäla sysselsättningstillskott och i andra fall
rejäla kostnadsminskningar fast lönen är
densamma som tidigare. I alla undersökningar
framvisas starka välfärdsökningar för individerna.

Politikerna måste snart ta tag i arbetstidsfrågan.
Ointresset här i riksdagen har varit magnifikt de
gånger som jag har tagit upp frågan till diskussion.
Det är en första rangens frihetsfråga,
jämställdshetsfråga, sysselsättningsfråga och på
sikt tror jag även en folkhälsofråga.

I samband med det vill jag fråga Börje Hörnlund
om det kommer något initiativ utöver den nästan
patetiska vädjan som Börje Hörnlund riktar till
industrin att anställa folk i stället för att låta
personalen arbeta övertid. Övertiden är i dag
nästan 5 % i verkstadsindustrin. Det är orimligt.
Företagen säger nej, eftersom de vet att det går
ändå. Då säger många att vi inte kan lagstifta om
detta. Det har även socialdemokratin sagt tidigare.
Visst kan vi det. I dag har vi en
tvåhundratimmarsregel. Vi kan sänka den gränsen.
Vi kan också ändra dispensreglerna om vi vill det.
Vi kan göra övertidstimmar dyrare genom högre
arbetsgivaravgifter. Det finns många metoder om
man vill göra något annat än att vädja.

En annan stor fråga gäller att på allvar få i gång
miljö- och energisektorn för att skapa jobb.
Internationellt sett är det helt klart att
tillväxtpotentialen ligger inom miljöteknik och
miljöprodukter. Vi gör inte mycket i dag. Ett skäl
till det är att det inte kommer något energibeslut.
Vi går inte vidare på skatteväxlingens område. Det
är den mekanism som gör att vi kan driva fram en
miljömässigt bra inriktning, och det skapar också
väldigt många jobb, även med god förankring
regionalt.

Jag frågar återigen om kompetens. I två års tid har
jag ställt frågor om kompentensutveckling i
enlighet med Kompetensutredningens förslag. Det
har inte hänt någonting. Nu kommer det en serie
rapporter från Utbildningsdepartementet, men vi
har missat tåget. Jag läser i tidningsartikel efter
tidningsartikel om att vi nu har fått
flaskhalsproblem. Jag tror inte att vi är riktigt där
ännu, men det börjar synas när man pratar med
personaldirektörerna på våra industrier.

Jag läste i våra tekniska attachéers tidning där VD:n
Bo Hedberg hänvisar till en SIFO-undersökning
från 1992, Storföretagens syn på näringsklimatet.
Där står det: Vilka förändringar har störst
betydelse för att företagen skall öka
investeringarna på fem--tio års sikt från 1992?

Företagen svarar så här: 40 % säger att räntan är
det viktigaste. 25 % ansåg att sänkta lönekostnader
var viktigt. 5 % ansåg att tillgång på kapital var
viktigt. 4 % ansåg att utbud av kvalificerad
arbetskraft var viktigt.

Så kan den politiska diskussionen och de
ideologiska stormvindarna leda företagsledarna fel.
Jag anser att den i särklass viktigaste flaskhalsen vi
kommer att ha, och även den viktigaste resursen, är
väl kvalificerad arbetskraft. Där har Sverige en stor
skuld. Vi har missat decennier och backat i
jämförelse med våra konkurrentländer. Det kan jag
inte lasta Börje Hörnlund för. Men jag kan lasta
Börje Hörnlund för att inte ha lagt fram ett förslag
som handlar om kompetenshöjningar.

Sedan har vi den gemensamma sektorn, vård och
omsorg. Vi åker ju alla runt på omsorgsinrättningar
och sjukhem. Vi ser att många far illa och att folk
ligger i korridorerna. Jag ser Yrkesinspektionens
föreläggande komma på våra lasarett och inte på
våra tunga industrier. Det är en del i hur man
svälter ut den kommunala sektorn. Sedan sägs det
ibland att de har ett gott finansiellt netto. De har
inte pengar. De vågar inte budgetera. De avskedar
personal.

Regeringen har i någon mån biträtt förslagen från
oss och Socialdemokraterna om att gå in med
utbildningsinsatser. Men det är inte tillräckligt.
Mängder med människor har fått gå. 10 000-tals
människor har fått gå från vård, omsorg och
utbildning. Situationen blir sämre och välfärden går
förlorad för barn och sjuka. Rehabiliteringen och
företagshälsovården förfaller och arbetsmiljöerna
försämras.

Jag satt för någon timme sedan och läste rapporten
till socialförsäkringsutskottet från professor Staffan
Marklund vid Umeå universitet om
förtidspensioneringen. Den slutar med ett
varningsord om vad som nu händer i det svenska
arbetslivet. Utstötningsmekanismerna ökar. Den
restriktiva arbetslöshetsförsäkringen ökar
utslagningen och restriktiviteten på
sjukförsäkringssidan likaså.

På punkt efter punkt tas de frågor upp som vi har
drivit här i kammaren, som mekanismer som
kommer att stöta ut människor i passivt
förtidspensioneringsberoende. Det innebär
minskad välfärd och kraftigt ökade kostnader.

Därför har vi föreslagit en framtidsfond. Idén är att
produktionen med en mycket liten
arbetsgivaravgift, 0,5 %, och vinstdelning, så att vi
kan ta hand om devalveringsvinsterna, skall bidra
till kompetensutveckling, arbetsmiljöförbättring
och rehabiliteringsinsatser. I dag går pengarna till
kapitalägarnas fickor. Med skattesänkningar går de
dit i allt stridare strömmar. Detta är inte rimligt,
med alla de uppoffringar som löntagarna gör.

Ändå är inte frågorna så enkla. Man kan inte säga
att detta är Börje Hörnlunds fel eller Bildts fel. Det
har varit en process från 1980-talet. Låt mig nämna
kasinoekonomin, så slipper Börje Hörnlund göra
det. Det är avregleringarna, skattereformen, den
försämrade ekonomin, misskötseln av högre
utbildning, misskötseln av kompetensutveckling,
misskötseln av miljö- och energiteknisk
utveckling -- många sådana frågor. Men det har ju
förvärrats under denna regeringsperiod.

Den nyliberala ledstjärnan har drivit regeringen att
nästan enkom syssla med omvänd Robin Hood-
politik i fördelningsfrågor. Man har inte bedrivit
någon näringspolitik. De enda pengar som har
satsat framåtsyftande är löntagarfondspengarna, de
så förkättrade löntagarfonderna. Det är de enda
resurser som har stått till buds.

För framtiden är det inte en fråga om att en
representant för regeringen och en representant för
oppositionen i arbetsmarknadsfrågor strider och
bråkar. Det är inte så enkelt. Det är oerhörda
strukturförändringar som sker i vårt näringsliv. Det
är oerhörda förändringar med avseende på
globaliseringen av ekonomin. Det är starka
förändringar i demografin när det gäller behovet av
vård och omsorg. Produktiviteten ökar lavinartat.
För den som har jobbat länge på en industri, som
jag har gjort, är det ofattbart. I dag är det knappt
en tredjedel kvar på mitt gamla bolag i Ludvika
jämfört med för 25 år sedan, men man producerar
oändligt mycket mer.

Detta kräver nya ansatser. Det kräver mycket
högre kompetens. Det kräver att vi förstår att
förutsättningarna för jobb i grunden har
förändrats. Men det kan inte bestå i att man
försämrar trygghetssystemen och arbetsrätten och
säger att det nog går bra. Man böjer knä för
kapitalkrafter och marknadskrafter och säger: Gör
vi inte som ni vill, då sticker ni med pengarna. Så
kan det inte vara. Pengarna är våra. Överskottet
skapas gemensamt. Jag säger inte att alla skall ha
lika. Men resurserna skall fördelas så att de gynnar
alla.

En gång i tiden sade man att det var oljepriset som
var orsaken, efter oljeprischocken på 70-talet. I dag
är oljepriset lägre realt än vad det var före 1973.

Man sade att reallönerna var höga. Reallönerna har
sjunkit kraftigt i hela Europa sedan början av 70-
talet.

Man säger att Asiens produktion gör att vi
importerar ihjäl oss. De slår ut oss. Det är inte sant.
Inom OECD-området har importen från dessa s.k.
tigrar ökat från 0,8 % till 1,3 %. Mycket av detta
kommer nu fram i rapporter från OECD, EG osv.
Men omedelbart ideologiseras allt. Och så kommer
det att bli inte en svensk debatt utan en
internationell debatt. Det blir kapitalägare och
marknadskrafter å ena sidan och demokratiska
rörelser å andra sidan. Låt mig bekänna att i den
diskussionen ställer sig Vänsterpartiet på
välfärdens och demokratins sida.

Det kommer att vara oerhörda svårigheter att lyfta
Sverige sysselsättningsmässigt. Jag hoppas att den
diskussion som har kommit i gång om den nya
teknologin, om distansarbetets möjligheter,
möjligheterna till flexiblare och kortare arbetstid
skall kunna ske inom ramen för en demokratisk
utveckling. Annars ligger vi illa till, vi demokrater
och vi som håller jämlikhet och delaktighet högt
som värden för samhällsutvecklingen.

Det är svåra frågor. Det kommer att krävas stort
arbete. Det kommer att sättas i gång en stor
utredning i Sverige. Men vi kan inte vänta på det.
Det är viktigt att de steg som tas fr.o.m. nu tas i
riktning mot högre kompetens, flera jobb, bättre
omsorg, miljöteknikutveckling, kortare arbetstid,
utvecklande och goda arbeten med större innehåll
och inte mot starkare marknadskrafter, ökad makt
för kapitalägare, en minskad trygghet för de
anställda och krossade fackföreningar.

Jag menar att regeringen har beträtt en fullständigt
felaktig väg, som jag egentligen inte tror att Börje
Hörnlund, med sin bakgrund, tycker om. Men han
har hamnat på tåget. Jag hoppas att vi, tillsammans
med svenska folket, skall plocka av honom från det
tåget. Då skall också Sverige komma i ett bättre
läge när det gäller sysselsättning och välfärd.

(forts.)

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.30 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.30.

4 § (forts.) Den ekonomiska politiken och
slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95

(forts. FiU20)

Anf. 129 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! När vi nu diskuterar finansutskottets
stora betänkande kan vi konstatera att
arbetsmarknadspolitiken upptar ett rejält avsnitt,
rent av dominerande jämfört med andra
verksamhetsområden. Det är inte så underligt,
därför att arbetsmarknadens roll är stor och tung
för hela samhällsekonomin men också för enskilda
och deras sociala funktion.

Vi har kunnat konstatera i debatten att
arbetslösheten är alldeles för hög. Ända sedan
1990, då vi till följd av industrinedgång förlorade
marknadsandelar med konkurser i spåren av 1980-
talets vilda bank- och fastighetsspekulation, har det
varit en kraftig nedgång i arbetslivet och en rejält
stigande uppgång i arbetslöshetstal, en uppgång
som har sträckt sig ända fram till denna vårvinter.

När det gäller att få en fungerande arbetsmarknad
behövs det, som jag nämnt någon gång tidigare, tre
rejäla pelare. Den ena är den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Den andra är det
positiva näringsklimatet. Den tredje är sunda
statsfinanser.

Det behövs en sanering av statsfinanserna, ett
fortsatt sparande och inkomstförstärkningar av
skilda slag. Näringspolitikens område kan det
erinras om de förbättringar som har skett för olika
former av företagsamhet, de stödformer som finns
för nyanställning, det generella anställningsstödet
för dem som nyanställer under det här året,
satsning på regionalpolitiken, på
näringsverksamheter och på kvinnligt företagande.

På den aktiva arbetsmarknadspolitikens område
har det tillkommit en rejäl arsenal åtgärder som
regeringen har föreslagit under den här perioden:
ungdomspraktiken, akademikerpraktiken, det
generella anställningsstödet, invandrarpraktiken,
rekryteringsstödet som inte är något nytt men som
aktualiserats mera, lönebidragen för handikappade
och ROT-insatserna.

När vår värderade ordförande i
arbetsmarknadsutskottet talar om att
socialdemokraterna har ett bra program, får man
ändå erinra sig att socialdemokraterna har varit
förvånansvärt konservativa och hållit sig till gamla
regelverk, också sådana som inte visat sig särskilt
framgångsrika. Därför kanske jag inte kan hålla
med om omdömet att programmet är
framåtsyftande och progressivt.

När det gäller regionalpolitiken var
socialdemokraterna negativa till både 800-
miljonerssatsningen på näringspolitiken och det
kvinnliga företagandet. Det stämmer inte riktigt
med de höga betyg som Ingela Thalén satte på den
socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och
de konkreta åtgärderna. Ingela Thalén beklagar att
vi från regeringspartiernas sida inte har tagit till
vara hela arsenalen, skulle jag vilja fråga vad för
slags tulipanaros som vi missat.

Det är också viktigt att säga att en grundläggande
tanke som vi ofta för fram från liberalt håll är att
arbetslöshet aldrig får bli ett medel i den
ekonomiska politiken. Arbetslöshet är alltid slöseri
med resurser. Det gäller såväl mänskliga som
ekonomiska resurser.

Erfarenheter från andra länder visar att det är svårt
för långtidsarbetslösa att komma tillbaka till
arbetsmarknaden. Hög arbetslöshet riskerar därför
att bli bestående även i tider av högkonjunktur.

Jag nämnde tidigare att arbetsmarknadspolitiken är
det nödvändiga komplementet till den allmänna
ekonomiska politiken. Dess huvuduppgift är att
underlätta för de arbetssökande att snabbt hitta och
ta arbete på den öppna arbetsmarknaden samt att
hjälpa arbetsgivarna att fylla vakanser.

För att en individ inte skall hamna i den
återvändsgränd som långtidsarbetslöshet innebär
måste alla aktiva åtgärder prövas. Passivt
kontantstöd skall bara tillgripas som en sista utväg.
Det är därför angeläget att varje person som blir
arbetslös snabbt kan ges en chans att komma
tillbaka till arbetslivet. Detta innebär att
arbetslinjen måste hävdas i alla lägen.

Herr talman! Under den gångna mandatperioden
har regeringen tvingats föra en förhållandevis hård
ekonomisk politik till följd av det svåra ekonomiska
läget. Trots detta har insatserna på
arbetsmarknadspolitikens område varit
omfattande. Vi ser allt fler tecken på att en
vändning i den svenska ekonomin är på gång. Den
är tydlig. Trots att nedgången i sysselsättningen har
varit dramatisk under den ekonomiska krisen kan
vi i dagsläget se tydliga tecken på att utvecklingen
även på arbetsmarknaden vänder.

Antalet arbetslösa i april var för första gången
sedan april 1990 lägre än året innan. Inom
tillverkningsindustrin ligger antalet nyanmälda
platser på en betydligt högre nivå.

Under de senaste månaderna har antalet arbetslösa
och personer i åtgärder minskat med flera tusen
personer.

Den kanske mest glädjande noteringen är att
antalet varsel dramatiskt har minskat. Man får gå
tillbaka till 1975 för att finna lägre varseltal inom
tillverkningsindustrin.

Kraftfulla satsningar på arbetsmarknadspolitiken
bidrar till att hålla nere den öppna arbetslösheten.
Den öppna arbetslösheten har sjunkit under de
senaste månaderna.

Det är också värt att notera att regeringens åtgärd
att underlätta anställning har rönt framgång. De
justeringar som skedde i lagen om
anställningsskydd, LAS, syftade till att underlätta
tillfälliga anställningar. Det är därför glädjande att
den kategorin jobb ökat mycket kraftigt, eller med
ca 75 000 personer sedan december i fjol.

Herr talman! Jag har också en förhoppning att
förslagen i det betänkande som
arbetsmarknadsutskottet för några minuter sedan
justerade -- Förslag till arbetslöshetskassa -- kan
förverkligas genom morgondagens
kammarbehandling. Vi från Folkpartiet har varit
med och drivit på för att få fram en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det innebär
bl.a. att många arbetslösa tidigare varit hänvisade
till låga ersättningsnivåer, eftersom de har valt att
inte vara med i någon etablerad a-kassa. Dessa
arbetslösa kan nu få en i förhållande till sina
inbetalningar via skattsedeln skälig ersättning.
Därmed förbättas situationen för dem, samtidigt
som trycket på kommunernas
socialbidragskostnader minskar.

Genom ungdomspraktiken och satsningar på
utbildning av olika slag skapas också goda
möjligheter för ungdomar att trots arbetslösheten
undvika passivisering. Många unga har under de
senaste åren kunnat förbättra sina möjligheter till
inträde på den reguljära arbetsmarknaden när
konjunkturen vänder.

Jag tror att det är väldigt viktigt att rusta sig för en
högkonjunktur. Det är oerhört angeläget. Därför
är det bra att det görs så stora ansträngningar för
att nå fram till höga utbildningstal och för att satsa
på fortbildning.

För de arbetslösa över 25 år har ALU varit, och är,
ett kraftigt instrument för att få in människor i en
meningsfull verksamhet, samtidigt som många
arbetsuppgifter, som annars kanske inte hade blivit
utförda, blir gjorda.

Arbetslösa invandrares möjligheter att få kontakt
med arbetsmarknaden kommer att förbättras då
den nu beslutade invandrarpraktiken införs. Med
ledsnad måste jag konstatera att vi fick driva
igenom detta utan att Socialdemokraterna ställde
sig bakom det förslaget.

Herr talman! För att ytterligare påskynda den
positiva utveckingen på arbetsmarknaden är det
viktigt att även arbetsgivarna tar ett större ansvar.
Speciellt oroväckande är den ökning av antalet
övertidstimmar som har kunnat konstateras på
senare tid. I mars var andelen övertidstimmar i
industrin över 4 %. Det kan inte nog poängteras att
arbetsgivarna i denna situation måste ta ett större
ansvar för att minska arbetslösheten och ge fler
arbetslösa riktiga jobb.

Det borde vara mycket intressant för arbetsgivarna
att nyanställa, då det aldrig har varit så förmånligt
att utöka personalstyrkan som nu.

Därför vill jag upprepa den fråga som jag ställde till
arbetsmarknadsministern i går, vilken det inte gavs
tillfälle att besvara. Vad gör regeringen för att
ändra attityden hos företag och andra arbetsgivare,
så att de engagerar sig i en mer aktiv nyrekrytering
än vad som just nu är fallet?

Regeringen har i och för sig medverkat till att skapa
ett sunt klimat för företagen och företagarna genom
en rad åtgärder och förändringar. I och med detta
har staten serverat företagen en rad instrument för
att underlätta nyrekryteringen. Men, herr
arbetsmarknadsminister, jag tror att det behövs ett
s.k. politiskt psykologiskt tryck för att de skall
aktivera sig, eftersom varje nyanställning som kan
tidigareläggas är en stor vinst för hela samhället.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan i det betänkande som vi just
nu behandlar.

Anf. 130 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Elver Jonsson tycker att det
socialdemokratiska alternativet inte innehåller
förslag som man kan satsa på. Han säger också att
det är ett förslag som bygger på gamla tankar och
idéer.

Detta tyder ju på att Elver Jonsson inte har läst de
socialdemokratiska förslagen, t.ex. det
socialdemokratiska förslaget om ungdomsprogram
som skulle ge 70 000 ungdomar arbetstillfällen och
ytterligare ett tiotusental antal ungdomar möjlighet
till fortsatt och fördjupad utbildning, möjligheter
till utlandspraktik, möjligheter till särskilt
anordnade arbeten och möjligheter till
utvecklingsår hos kommunerna för de allra yngsta
ungdomarna, dvs. de som just nu har det som
svårast.

Timmen är sen, och jag tror inte att jag kan
övertyga Elver Jonsson just nu i elfte timmen eller
fem i tolv, men han kan ju ändå läsa vårt förslag i
efterhand. Det blir ju nya möjligheter att fortsätta
debatten.

Jag vill upprepa den fråga som jag ställde i mitt
inledningsanförande. Utskottets majoritet har ju
tillstyrkt regeringens förslag angående
arbetsmarknadspolitiken, att hålla inne en mycket
ansenlig summa pengar, dvs. att man har ökat
finansfullmakten till 4 miljarder. Elver Jonsson och
övriga i utskottets majoritet säger att det är bra att
pengarna ligger där, därför att det gör det möjligt
att ha en flexibel arbetsmarknadspolitik som gör att
man kan öka volymerna när man behöver det.

Jag frågar Elver Jonsson: Anser inte Elver Jonsson
att man behöver dessa pengar för de 130 000
ungdomar som nu är utan någon som helst form av
aktivitet eller sysselsättning? Anser inte Elver
Jonsson att man behöver pengarna till de 133 000
långtidsarbetslösa som inte har någon möjlighet att
få en tillräckligt god bas för att konkurrera på
arbetsmarknaden?

Hade jag varit Elver Jonsson, skulle jag ha vänt mig
till Börje Hörnlund och sagt: Använd nu dessa
pengar omedelbart!

Det är nu de behövs. Det är nu, när det finns en
möjlighet till uppgång, som man skall se till röja
undan de flaskhalsar som bl.a. Hans Andersson
berörde här tidigare.

Anf. 131 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Jo, visst har jag läst den
socialdemokratiska motionen. Även om det låter
litet vanvördigt får jag säga att det till stora delar
var gamla skivbekanta. De åtgärder som
socialdemokraterna föreslår påminner ju mycket
om flera tidigare åtgärder som inte har gett särskilt
stort utbyte. Att upprepa dem tror jag inte löser de
önskningar som i och för sig är högst legitima, att
fler ungdomar skall få jobb. Erfarenheten säger att
de inte har gett önskat resultat.

Jag beklagar närmast att man från
socialdemokratiskt håll har varit så oerhört rigid
när det gäller att bromsa förslag från regeringen.
Det gäller invandrarpraktiken och det gäller
ungdomspraktiken, som man var emot och som
man nu vill dra ner på. Det var till att börja med
GAS, men där anslöt man sig så småningom.
Akademikerpraktiken är ett annat exempel, där
man från socialdemokratiskt håll har varit negativ.

Vidare kan det gälla att göra en extra satsning på
kvinnornas företagande, vilket föreslås i detta
betänkande. Men Socialdemokraterna upprepar
sitt motstånd mot sådant. Därför vidhåller jag att
Socialdemokraterna inte har gått i bräschen för
nya, intressanta och progressiva förslag som
radikalt skulle kunna förbättra situationen.

Sedan till frågan om det är rimligt att hålla inne
medel. Det är klart att vi parlamentariker är litet
otåliga. Särskilt gäller det om man tillhör
oppositionen. Jag har många gånger upplevt
liknande situationer där den socialdemokratiska
regeringen har sagt: Ni får lugna er litet grand och
avpassa det här över året så att det kommer vid rätt
tidpunkt.

Vi har ju erfararenhet av rejäla överskott på olika
konton som har kunnat disponeras för andra saker
men som inte fullt ut har kunnat användas.
Självfallet får regeringen ta sitt ansvar när det gäller
att hantera finansfullmakten.

De långtidsarbetslösa apostroferas här. De är
naturligtvis fortfarande för många. Men det är
väldigt positivt att antalet långtidsarbetslösa nu har
börjat krympa. Det här är den svåraste biten för
oss.

Anf. 132 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! När det gäller det senaste som Elver
Jonsson sade skulle jag nog vilja att han talar om på
vilket sätt andelen långtidsarbetslösa minskar. Det
är ju tvärtom så att de blir fler.

Elver Jonsson säger att Socialdemokraterna är
motståndare till det som radikalt skulle förbättra
situationen. Men på vilket sätt har
arbetslivsutveckling, ungdomspraktik och en del
andra förslag här som den borgerliga majoriteten
ständigt har ändrat förutsättningarna för radikalt
förbättrat situationen för de 500 000--600 000
personer som är arbetslösa i Sverige?

Problemet, Elver Jonsson, är att den borgerliga
majoriteten har övergett de inslag i en aktiv
arbetsmarknadspolitik som långsiktigt ger
grundstommen. Vi har sagt att arbetslivsutveckling
skall vara en sistahandsåtgärd. Regeringspartierna
har fört över denna till området förstahandsåtgärd.

Jag vill återigen fråga Elver Jonsson: Hur många
ungdomsarbetslösa och hur många
långtidsarbetslösa skall vi få innan Elver Jonsson
anser att de pengar som finns reserverade används
till åtgärder för dessa människor och för att de skall
kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden? Vi
har 133 000 långtidsarbetslösa, och 133 000
ungdomar skall ut på arbetsmarknaden.

Det socialdemokratiska ungdomsprogrammet,
Elver Jonsson, är ett utomordentligt bra, konkret
och finansierat program för att ge unga människor
möjligheter till långsiktig utbildning och till en fast
förankring på arbetsmarknaden.

Anf. 133 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Ingela Thalén frågar: Vad har lösts
med de åtgärder som nu finns? Jag skulle vilja
vända på det hela och säga: Tänk bort
ungdomspraktiken! Tänk bort ALU-insatserna!
Tänk bort invandrarpraktik och
akademikerpraktik, för att ge några exempel! Eller
kom ihåg att Socialdemokraterna egentligen har
gjort uträkningar beträffande nysatsning på
kvinnligt företagande och att det nu lagts ut nästan
1 miljard kronor på mindre företagsamhet ute i
landsorten, också i södra delen av landet. Tänk bort
vad jag här har nämnt! Situationen skulle då ha
varit utomordentligt svårare. Det råder inget tvivel
om att det alltså handlar om mycket bra insatser i
ett exceptionellt svårt läge.

När det gäller de långtidsarbetslösa har jag läst
innantill i AMS pressmeddelande. Där står det att
antalet långtidsarbetslösa minskade under maj
månad jämfört med april och att det var 5 000 färre
arbetslösa jämfört med i april. Det är framför allt i
åldersgruppen 25--54-åringar som
långtidsarbetslösheten minskade -- så långt
Arbetsmarknadsstyrelsen.

Till sist: Åtgärder är naturligtvis bra. De bägge
andra bitarna har jag nämnt, dvs. den positiva
näringspolitiken och sunda statsfinanser. Den bästa
insatsen är ju fler jobb. Vi har den paradoxala
situationen, herr talman, att arbetslöshet inte beror
på brist på arbete. Det är andra saker vi har brist
på: brist i organisationen, brist på lönsamhet, brist
på offentliga kassors förmåga att köpa upp
arbetskraft.

Jag tror att 1990-talets stora bristvara om ett par år
kommer att vara den utbildade arbetskraften.
Därför är det så viktigt med fortbildning och
utbildning.

Fältropet, som jag hoppas att
arbetsmarknadsministern kan instämma i, är att vi
till företag och andra arbetsgivare säger: Nyanställ,
och gör det nu!

Anf. 134 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):

Herr talman! Den ekonomiska kris Sverige varit
inne i de senaste åren har givit dramatiska effekter,
inte minst på sysselsättningen. Sedan 1990 har
antalet sysselsatta minskat med flera hundra tusen
personer.

Få av oss kunde ens i våra mörkaste stunder
föreställa oss denna utveckling för bara ett par år
sedan. De mänskliga tragedier som döljer sig
bakom dessa siffror är svåra för att inte säga
omöjliga att till fullo förstå.

Sifforna är samtidigt den definitiva bekräftelsen på
att utvecklingen under 1980-talet inte var
långsiktigt hållbar. Balansen i statsbudgeten i slutet
av 1980-talet var skenbar och byggde på en kraftig
överhettning av ekonomin. För varje intjänad
hundralapp spenderade hushållen 105 kronor.
Vanligt sunt förnuft säger att en sådan utveckling
inte är hållbar.

Bank- och fastighetskrisen och den därpå följande
skuldsaneringen i hushållen, som dessutom
förstärktes av skattereformen, ledde till en minskad
efterfrågan i ekonomin, vilket i kombination med
den kraftig internationella lågkonjunkturen bidrog
till den minskade sysselsättningen.

Herr talman! Det var i detta läge som regeringen
tillträdde på hösten 1991. En rad åtgärder har
vidtagits för att få stopp på det fria fallet i ekonomin
och för att vända utvecklingen.

Ett centralt mål för regeringens ekonomiska politik
har varit att skaffa nya, riktiga jobb. Men världens
högsta skattetryck, enorma budgetunderskott och
snabbt ökande statsskuld har det varit helt
nödvändigt att inrikta den ekonomiska politiken på
att skapa nya jobb i den privata sektorn. Sedan
1950-talet har inte ett enda nytt jobb netto
tillkommit i denna sektor.

En av de mest centrala uppgifterna för att skapa
förutsättningar för en ökad sysselsättning är att
varaktigt få ned räntan. Det är en absolut
nödvändighet för att få i gång investeringarna,
tillväxten och därmed de nya jobben.

Ett dramatiskt omslag i realräntenivån inträffade
för några år sedan. Från att ha varit negativ under
1970-talet och början av 1980-talet har vi nu under
1990-talet ett läge med historiskt sett mycket hög
realränta. Samtidigt har vi sett hur
arbetsmarknadsläget förändrats lika dramatiskt.

Den negativa realräntan missgynnade sparandet
och gav upphov till den låneekonomi som
kulminerade i 1980-talets spekulations- och
inflationsekonomi. När omslaget till en hög positiv
realränta kom sattes finans- och
fastighetsmarknaden i gungning genom den alltför
höga belåningsgraden på fastighetsmarknaden.

Omslaget verkade också starkt hämmande på den
ekonomiska aktiviteten i den reala sektorn av
näringslivet och bidrog till en dramatisk försämring
av statsfinanserna.

Den höga realräntan fungerar som en broms för
investeringar genom att det är färre möjliga
investeringar som så att säga passerar
lönsamhetströskeln. Detta gäller för investeringar i
reala tillgångar, avsedda att användas i produktion,
dvs. byggnader, anläggningar, maskiner och
inventarier, transportmedel samt bostäder, men det
gäller även investeringar i immateriella tillgångar,
som forskning och utveckling och utbildning av
personal.

Därför finns ett negativt samband mellan realränta
och sysselsättning. En sänkt realränta ökar den
ekonomiska aktiviteten i näringslivet genom ökade
investeringar, och detta skapar nya jobb, vilket i sin
tur bidrar till att minska statens budgetunderskott.

En fortsatt kraftfull sanering av de offentliga
finanserna är därför helt nödvändig för att skapa
förtroende för den svenska ekonomin. Vi kan
nämligen inte besluta om den låga räntenivå vi
behöver, men vi kan föra en politik som gör att vi
förtjänar den räntan.

Herr talman! Vi kan nu konstatera att regeringens
politik har börjat ge resultat. Antalet varsel
fortsätter att minska. Allt fler personer får arbete.
Antalet platser som anmäls till arbetsförmedlingen
fortsätter att öka.

Precis som Elver Jonsson tidigare svarade Ingela
Thalén i sin replik är det inte så att antalet
långtidsarbetslösa ökar. Det är inte 133 000
personer som är långtidsarbetslösa i dag, det är
94 000. En av underrubrikerna i det senaste
pressmeddelandet från Arbetsmarknadsstyrelsen
är också ''Färre långtidsarbetslösa -- inte fler''.

Trots detta är arbetslösheten naturligtvis
fortfarande alarmerande hög -- att säga detta är inte
på något sätt att ta till överord. I dagarna lämnar
också som vi vet ca 100 000 ungdomar gymnasie-
och högskolan. Det här kommer att ställa mycket
stora krav på arbetsmarknadspolitiken under de
närmaste månaderna.

Herr talman! När trenden nu pekar mot en ökad
sysselsättning är det viktigt att de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna successivt
växlas över från praktikplatser till
utbildningsplatser. De långtgående
rationaliseringarna inom främst industrin har gjort
att kapacitetstaket snabbt kan komma att nås och
att flaskhalsar kan uppstå. Behovet av en väl
fungerande arbetsmarknadsutbildning, som i den
pågågende konjunkturuppgången underlättar
matchningen av de arbetssökande och de nya
jobben, är tydligt.

Regeringens ambitioner att hålla nere den öppna
arbetslösheten och genom olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder förbättra
arbetsmarknadens funktionssätt är lovvärt. Även
kommande budgetår finns beredskap för en volym
på i genomsnitt ca 400 000 platser per månad.
Regeringens förslag är utformat som ett flexibelt
och justerbart åtgärdspaket, och det kan lätt
expanderas. Det är bra i ett relativt osäkert läge.

Som kristdemokrater hälsar vi med tillfredsställelse
förslaget om överföring av medel till upprustning
och underhåll av framför allt länsvägar. De 2,8
miljarder kronor som nu satsas på detta beräknas
resultera i ca 13 000 årsarbeten, samtidigt som de
medverkar till en ökad trafiksäkerhet och
förbättrad miljö.

Också den nyligen antagna regionalpolitiska
propositionen har stor betydelse för
sysselsättningsutvecklingen. De nya satsningarna
på det s.k. mikrostödet och på kvinnligt
företagande är särskilt positiva och kan tillsammans
med de gamla stödformerna ge hävstångseffekter
av stor betydelse för att skapa sysselsättning i hela
Sverige.

Herr talman! Under senare tid har alla partier talat
om småföretagens betydelse för tillkomsten av de
nya jobben. I praktisk handling har dock
Socialdemokraterna verkat i rakt motsatt riktning.
I sina ekonomiska motioner förseslår man
skattehöjningar på ca 9 miljarder kronor på företag
och på riskkapital som satsas i företag för att skapa
nya jobb. Detta motsvarar kostnaden för 45 000
helårsjobb inom exempelvis industrin. Samtidigt
lägger man fram förslag om investeringar m.m.,
som nästan uteslutande skall finansieras inom den
offentliga sektorn. Enligt Finansdepartementets
beräkningar kommer detta att leda till att antalet
sysselsatta totalt sett minskar.

Vi kristdemokrater menar att ett gynnsamt klimat
för småföretag och nyföretagande är av största vikt
inför kampen mot den höga arbetslösheten.
Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för ett
bättre företagsklimat. Vi tror dock att man måste
gå vidare för att ytterligare förbättra klimatet för
småföretagen. Det handlar i stor utsträckning om
att långsiktigt skapa positiva attityder och ge
kunskap om företagande och företagandets villkor.
Införande av företagarutbildning på gymnasienivå
är en viktig komponent i detta och bör stimuleras.

Herr talman! I debatten ställs ofta olika åtgärder
för att öka sysselsättningen mot varandra. Vi
kristdemokrater är av den uppfattningen att det
inte finns någon patentmedicin som ensam kan lösa
sysselsättningsproblemen. Dessa måste tvärtom
angripas med en samlad strategi bestående av flera
olika delar, Jag har tidigare berört några av dessa --
behovet av en sanering av statsfinanserna för att
uppnå varaktigt lägre räntor, ett förbättrat klimat
för små- och nyföretagande och en effektiv
arbetsmarknadspolitik som underlättar
matchningen av de nya jobben oh arbetskraften.

Utöver detta måste Sveriges långsiktiga
utvecklingskraft stärkas genom en fortsatt satsning
på utbyggnad och underhåll av infrastrukturen. För
den långsiktiga ekonomiska utvecklingen är det
också av största betydelse att utbildningsväsendet,
särskilt den högre utbildningen, ges tillräckliga
resurser. Det är nödvändigt om Sverige skall kunna
möta den internationella konkurrensen och för att
främja framväxten av kvalificerad
tjänsteproduktion. Ett EU-medlemskap är enligt
vår uppfattning en mycket viktig faktor för att
kapitalet skall söka sig till och stanna inom landet.

Herr talman! De nuvarande mycket stora
skattekilarna för arbete främjar inte framväxten av
nya jobb. De medför att man måste arbeta två och
en halv dag för att t.ex. kunna betala en
hantverkare för en dags arbete, så att han eller hon
får ut samma inkomst som man själv har.

Beskattningen bör så snabbt som möjligt
omfördelas inom ramen för nuvarande skattetryck,
från arbetskraft till miljöbelastande utsläpp,
begränsade naturresurser och energi. Det är för
miljöns och jobbens skull dags för en ny
skattereform med en omfattande skatteväxling.

De nuvarande skattekilarna för arbete försvårar
inte minst tillkomsten av jobb inom den privata
hushållssektorn. Marknaden för den typ av tjänster
som kan utföras i egenregi är i stort sett utplånad.
Kds förslag om ett införande av en s.k. u-
skattesedel skulle kortsiktigt kunna skapa många
ungdomsjobb inom hushållssektorn.

U-skattesedeln skulle självfallet inte lösa alla
problem för ungdomar på arbetsmarknaden. Men,
som även Kjell-Olof Feldt skriver i sin senaste bok,
sänkt skatt på vissa tjänster skulle kunna lindra
problemen.

Herr talman! En viktig målsättning för
kristdemokratisk ekonomisk politik är att skapa
nya jobb och därmed öka sysselsättningen. I dag är
detta den i särklass viktigaste fördelningspolitiska
uppgiften. Regeringens politik har samma syfte.
Jag yrkar därför bifall till hemställan i
finansutskottets betänkande.

I detta anförande instämde Harald Bergström,
Harry Staaf och Stefan Attefall (alla kds).

Anf. 135 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Det var ett våldsamt anförande som
Rose-Marie Frebran höll. Jag vill bara kommentera
en punkt. Det gäller långtidsarbetslösheten.

Långtidsarbetslösheten har ökat mycket kraftigt i
relativa tal. I april var 43 % av alla arbetslösa
långtidsarbetslösa. Det skall jämföras med förra
året, då 29 % av de arbetslösa var
långtidsarbetslösa.

Man skall inte alltid bry sig om relativa tal. Men
man skall sätta detta i relation till de övriga
förändringarna på arbetsmarknaden, nämligen att
antalet sysselsatta minskar, att andelen i
arbetskraften har förändrats mycket dramatiskt
under de gångna fyra åren, att de latent
arbetssökande har ökat med nästan 60 000 jämfört
med för ett år sedan och att de undersysselsatta har
ökat med 38 000 personer.

När man för ihop hela denna bild är den fråga jag
tidigare ställde, och som jag aldrig fick något svar
på, fortfarande mycket relevant. Hur avser man att
använda de medel som man enligt
utskottsskrivningen säger sig vilja använda för att
öka volymerna, eftersom det finns särskild
anledning att göra detta?

Man kan inte bara, som det gjordes i det tidigare
anförandet, avfärda detta med dramatiska gester
och säga att antalet personer har minskat från en
månad till en annan. Detta är mycket oroväckande.
Det är, som jag sade i en tidigare replik, en av de
svåra frågorna i anslutning till
''flaskhalsproblematiken'' som vi ser framför oss.
Den kan man definitivt inte bortse från i anslutning
till det höga arbetslöshetstalet.

Anf. 136 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)
replik:

Herr talman! Om Ingela Thalén har rätt i
procentsatsen för april månad, dvs. att 43 % då var
långtidsarbetslösa, har vi sett en dramatisk
förbättring. De långtidsarbetslösas antal var 28 % i
maj månad. Tillåt mig att tvivla på siffran för april.

Hur avser man nu att använda de pengar som man
inte uttryckligen säger vad de skall gå till? Vi
bifaller att finansfullmakten får utökas med ett
betydande antal kronor. Hur avser man att använda
dessa medel? Om det var klart i dagens läge,
behövde de inte föras till finansfullmakten. Då
kunde de anslås till specifikt angivna åtgärder.

Finessen med detta är ju att det skall finnas
flexibilitet. Regeringen skall kunna ta till
finansfullmakten. Den skall kunna göra saker när
den upptäcker vad man bör göra. Det är fråga om
åtgärder som får en kraftig sysselsättningseffekt.
Det är sådana åtgärder man vill ta till när man
upptäcker vad man behöver göra. Det kan man inte
säga i förväg.

Anf. 137 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Man skall åstadkomma en flexibilitet,
säger Rose-Marie Frebran. Men min fråga kvarstår.
Omfattar inte den flexibiliteten 130 000 ungdomar
som nu går ut ur universitet, högskolor och
gymnasieskolor?

Omfattar inte flexibiliteten de långtidsarbetslösa,
som inte får adekvat hjälp för att stärka sin
ställning? De måste få möjligheten att komma in i
arbetslivet, som jag påpekade i mitt
inledningsanförande. Faktum är att det i dag finns
ljusningar på arbetsmarknaden inom industrin.

Varför vill inte regeringspartierna tillåta dessa
personer att omfattas av denna s.k. flexibilitet?
Flexibilitet är definitivt inte detsamma som
kortsiktig ad hoc-politik. Regeringens politik och
utskottsmajoritetens politik har de gångna åren just
varit en ad hoc-politik, dvs. tillfällighetspolitik.

Det är bl.a. detta som har bidragit till att vi
fortfarande har 13 à 14 % arbetslösa. Regeringen
säger i sin proposition att vi kommer att fortsätta
att ha 13 à 14 % arbetslösa 1994 och 1995, och att
man inte tänker sig någon ljusning förrän långt in i
slutet av detta århundrade. Ändå håller man inne
medel. Varför vill man inte använda medlen för
dessa sammanlagt 260 000 personer?

Anf. 138 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)
replik:

Herr talman! Man kommer naturligtvis att använda
medlen när de behövs. Vi vet att alla de medel som
är anslagna för innevarande budgetår inte har tagits
i anspråk och inte kommer att tas i anspråk t.o.m.
den sista juni. Redan där kommer det alltså att
finnas överskjutande medel, och över 25 miljarder
anslås.

Givetvis kan det i slutet av kommande budgetår
visa sig att det kan behövas mer medel. Det kan
också någon gång under budgetåret visa sig att man
behöver sätta in en åtgärd som man inte hade
planerat tidigare.

Ingela Thalén får alla möjligheter att diskutera detta
vidare med den i regeringen ansvarige på detta
område, Börje Hörnlund.

Anf. 139 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Den
tråkiga, nedbrytande och dyra arbetslösheten går
inte att diskutera om man börjar tideräkningen den
10 april, som Ingela Thalén och andra
socialdemokrater mycket gärna gör.

Hösten 1991 arbetade hälften av våra anställda i
företag som gick med förlust. Då uppdagades också
att våra banker och finansieringsinstitut var
konkursfärdiga eller i det närmaste konkursfärdiga.

Svensk industri utökade varje år från mitten av 80-
talet fram till regeringsskiftet antalet jobb med
30 000 -- i utlandet. Men i vårt land minskade
antalet industrijobb med 86 000 mellan 1990--1991.
Tänk om det hade förts en politik som hade gjort
att ett par hundratusen industrijobb kommit till i
Sverige, i stället för denna mycket kraftiga
minskning!

Varslen nådde rekordnivåer, 9 000 i månaden vissa
månader 1991. Många av de varslade blev
arbetslösa först efter regeringsskiftet. Skedde felet
när de varslades eller när uppsägningstiden gick ut?

Konkurserna blev jättemånga och jättestora.
Kommunerna gick årligen under större delen av 80-
talet och fram till 1990--1991 med
mångmiljardförluster. 1992 och 1993 har de haft
jättelika överskott.

1990--1991 trodde bara 3-5 % av befolkningen att
det skulle bli bra på jobbsidan. I dag har cirka
hälften av invånarna framtidshopp.

Investeringarna i industrin minskade rekordartat.
Sverige var prissatt på världsmarknaden.
Bytesbalansen, affärerna med utlandet, visade 30--
40 miljarder kronor i förlust per år.

Vem regerade då, Ingela Thalén? Nu ställer jag två
politiskt mycket allvarliga frågor: Anser Ingela
Thalén att det är korrekt att mot denna bakgrund
anklaga denna regering för den arbetslöshet som
följde på grund av det som jag nyss har redogjort
för? Känns det riktigt bra?

Det andra är en följdfråga. Jag har många gånger
läst i tidningarna: Börje Hörnlund har ordnat det
som har hänt sedan regeringsskiftet. Men om det
varslades 9 000 personer en höstmånad 1991 och de
blev arbetslösa under min tid som
arbetsmarknadsminister -- är det då verkligen rätt,
Ingela Thalén, att så förenkla den politiska debatten
att man påstår sådana saker?

Jag tror inte att de LO-broschyrer som redovisar
sådant och de ledande företrädare i denna
kammare som säger sådant bidrar till att vi kan ta
de breda tag som egentligen behövs för att vi skall
kunna ta oss ur en ganska besvärlig situation.

Jag vill gå vidare till nuläget. Vi måste med stor
tillfredsställelse notera att vi aldrig har haft en
sådan konkurrenskraft i vårt land som i dag. Detta
irriterar vissa socialdemokrater. De säger att det
beror på kronans fall. Men mer än hälften av
förbättringen beror på produktivitetsökningar och
sänkta arbetsgivaravgifter. Kronans fall bidrog
också.

I fjol hade vi en produktionsförbättring i
näringslivet på hela 9 procentenheter. Det är litet
besvärligt att vara arbetsmarknadsminister då. Men
vi kan se på bytesbalansen, som från stora förluster
nu kommer att gå 30--40 miljarder plus och sedan
gå ytterligare plus. Det behöver vi. De 300 största
industriföretagen tänker öka investeringarna med
30 %. Framtidstron stiger rakt uppåt i våra små och
medelstora företag. Vi har gått om våra europeiska
grannländer.

Framtidstro är viktigt; då börjar man våga investera
för framtiden, vilket vi och de anställda behöver.
Hushållens framtidstro har inte varit så hög sedan
man började mäta den 1973. Den låg på en
bottennotering innan ni socialdemokrater lämnade
över. Hushållen förstod läget.

Konkurserna minskar dramatiskt totalt sett, både i
storlek och antal. När det var som värst fick vi in 1
miljard till lönegarantin medan det gick ut 6
miljarder. Nästa budgetår kommer budgeten för
lönegarantin att gå plus minus noll. Det är också ett
bevis på tillfrisknande.

Vi upplever nu en näringslivsledd, exportledd
expansion. Det behöver vi. På den punkten är
Ingela Thalén och jag tydligen överens om målet,
dock icke om medlen. Vi behöver denna expansion
eftersom näringslivsdelen är för liten för att orka
med vår stora offentliga sektor. Den måste helt
enkelt bli väsenligt större och gå före.

Vi kan nämligen inte fortsätta att låna oss fram när
det gäller vård, omsorg, skola och utbildning. Det
går inte att skjuta hur mycket som helst på
kommande generationer.

Också Ingela Thalén berörde den kommunala
sektorn. Antalet arbetstimmar i den kommunala
sektorn har minskat med två procentenheter -- inte
mer. En del av de jobben har hamnat i den privata
sektorn i och med att man köper tjänster i en annan
omfattning i dag, både i socialistiskt och borgerligt
styrda kommuner.

Antalet anställda i kommunerna har dock minskat
med 10 %. Vet Ingela Thalén varför? Jo, på grund
av den ökade närvaron, eller den alltför stora
frånvaron under 80-talets glada år. Men volymen
arbete som utförs -- med hög kvalitet -- är i stort sett
oförändrad.

Herr talman! Vi har problem med statens budget
och med Arbetsmarknadsfonden, som vi
diskuterade i går. Dessa saker gör att räntan pressas
uppåt. Men i det fallet kan verkligen inte
socialdemokraterna slå sig för bröstet, eftersom
deras alternativ hela tiden har präglats av större
underskott och mera lån. Det är inte hållbart.

Det är oroande att räntan har stigit ca 3,5 % på de
senaste fyra månaderna. Det är utomordentligt
allvarligt. Här behövs egentligen gemensamma
förtroendeskapande åtgärder, om vi är måna om att
inte bryta den starka uppgång som nu är på gång.
Vår väg är smal, men den är framkomlig, om viljan
finns.

Låt oss nu se framåt. Nutek säger att utländska
företag nu vill investera i Sverige igen. Attityden
har svängt totalt, säger man i sitt pressmeddelande;
dvs. den har sedan s-tiden svängt totalt. Då var
Sverige inte ett intressant investeringsland.
Utländska företag skydde oss. Svenska företag
ordnade jobben utomlands. Det var det stora felet
i den socialdemokratiska politiken, som nu har lett
till den arbetsmarknad som vi har.

Också svenska storföretag har ändrat attityd. De
tar nu i stor omfattning hem de jobb som de flyttade
ut under senare delen av 80-talet. Det är bra, och
jag välkomnar det verkligen. De planerar också för
att investera i Sverige, och det är helt nödvändigt.

Den privata tjänstesektorn, som tillhör
näringslivet, genomgår nu en positiv utveckling,
och även det är bra. Jag har redan nämnt
småföretagens stora framtidstro. Man ser det också
på starta-eget-frekvensen. År 1990--1991 startade
900 personer eget företag via
arbetsmarknadsåtgärder. I år blir det ca 17 000
personer som startar eget. Vi behöver nya
entreprenörer, men låt oss då behålla rimliga
villkor, så att det blir lika intressant att sätta in
pengarna i ett eget företag som att sätta dem på
banken!

Jag har nu kommit in på skattefrågorna, som är
viktiga. Om Ingela Thalén har en miljon och sätter
in den på banken, beskattas avkastningen med
30 %. Hade hon varit egen företagare i
handelsbolag, hade hon fått betala över 60 % i
skatt, och då skall hon också ta risker. Vi får inte
tillväxt i näringslivet om vi behandlar dem som tar
risker på det sättet.

Nu har vi chansen, och Nutek framhåller just det
förhållandet att vi har utformat
företagsbeskattningen med hänsyn till den
internationella nivån som en tung anledning till att
de utländska företagen när de skall välja att
investera i Europa nu ser på Sverige. Bryt inte
detta! Det skulle vara att gå emot våra ungdomars
intressen.

Socialdemokraterna bör tänka på detta när de nu
förledande enkelt diskuterar det här ute på fältet,
där många har det jobbigt och detta kan sticka i
ögonen. Jag vill fråga: Varför avskaffade den
socialdemokratiska regeringen i Norge
dubbelbeskattningen ett år före Sverige? Det är en
ganska viktig fråga. I och med att
socialdemokraterna avreglerade kronan måste vi
ha ungefär samma betingelser som man har ute i
Europa i övrigt. Man kan tycka vad som helst om
kronans värde, att det skall sänkas eller höjas, men
den måste ligga ungefär där den ligger, om vi skall
kunna fortsätta att utveckla vårt land.

Det är alltså alldeles fel väg att, som
socialdemokraterna vill, ta stora pengar från
företag och investerare för att göda AMS-
verksamheten. Först och främst har
Arbetsmarknadsverket enligt samtliga
länsarbetsdirektörer och AMS-ledningen alla de
pengar som det behöver. Då skall vi inte ta medel
från företagsamheten genom att beskatta den
hårdare och föra över dem till AMS, där de
egentligen inte behövs.

En näringslivsledd uppgång är kanske allra
viktigast för de offentliga jobben. Får vi inte
stabilitet i ekonomin hotas skola, vård och omsorg,
och det får inte ske. Vi måste nu våga låta
näringslivet gå före i expansionen.

Låt mig vidare ta upp en liten skrift som
socialdemokraterna har utgivit och som handlar om
ungdomar. Man har där ryckt loss ett citat av Bildt.
Jag har hört honom säga detsamma många gånger.
Bildt kan försvara sig själv, men jag tycker inte att
detta är hederligt gjort. Man har gått till väga på
samma sätt som den som rycker loss ett uttalande
som man har hittat i någon tidning, så att det ger ett
lögnaktigt intryck. Men vill man driva politik på det
sättet må man göra det.

Man säger i boken, som nu skall delas ut till
ungdomarna, att man vill slopa ungdomspraktiken
och ALU. Men ni har med detta i ert budgetförslag
för nästa budgetår. Ni har där med mera
ungdomspraktik än vad regeringen föreslår. Ni
föreslår 50 000 platser i ungdomspraktik och 40 000
platser i ungdomsintroduktion. Detta skall inledas
med fyra månaders ungdomspraktik och därefter
anställning med lönebidrag. Det är alltså egentligen
mer än vad regeringen föreslår. Sedan går ni ut och
säger: Herre Gud, ni ger ju gratis arbetskraft! Men
så är det inte. Det är ni som vill ge den gratis.

Ni är inte riktigt korrekta i er bok och i era förslag
här i riksdagen. Jag tycker att ni gör rätt i
riksdagen. De här stora åtgärderna kan vi inte
avskaffa när så många står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden, men uppgifterna i boken är inte
korrekta.

Beträffande ungdomsintroduktionen finns nu ett
antal förslag om 40 000 platser. Jag frågade
länsarbetsdirektörerna och AMS-ledningen också
om detta. De trodde att det fanns drygt 25 000
platser. Era förslag är litet ihåliga. Kommer ni ihåg
gymnasieskolan? Ni skulle ha 50 000 platser och
släppte allting fritt. Det blev bara 25 000. Ni är bra
på att stapla förslag, men innehållet är svagt.

Därmed är inte sagt att ni inte vill väl, men ni väljer
en del felaktiga metoder.

Vi kommer nu att få en sommartopp i
arbetslösheten. Tidigare har man inte haft dessa
sommartoppar, men åren 1992 och 1993 gick
arbetslösheten upp på detta sätt, och nu går den
rakt upp. Arbetsförmedlingarna och
yrkesvägledningarna säger till ungdomarna: Ni vet
inte om ni kommer in på utbildning till hösten. Gå
för säkerhets skull och anmäl er hos
arbetsförmedlingen! Där kommer man att resonera
med er osv.

Detta är bakgrunden till dessa stora toppar. Men
det är ingen tvekan om att utvecklingen nu rakt
igenom går åt rätt håll. Det stora hotet mot våra
ungdomar är att vi i den äldre generationen
fortsätter att hejdlöst låna till en välfärd som vi inte
själva producerar och skickar över notan för den till
dem som samtidigt i stor utsträckning bär
arbetslöshetsbördan i dag.

Dra inte över pengarna från företag och investerare
till AMS! Det är en hiskligt felaktig politik framför
allt i en uppåtgående konjunktur, men den är över
huvud taget alltid felaktig.

Jag vill inför avslutningen av denna mandatperiod
säga att jag är övertygad om att samtliga i denna
kammare så snabbt som möjligt vill komma tillbaka
till en fullgod och normal arbetsmarknad. Det
gäller bara att välja de rätta instrumenten för detta.

(Applåder)

Anf. 140 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Först ber jag att få tacka Börje
Hörnlund för den gångna mandatperioden och för
ett antal intensiva, hårda och faktiskt mycket
stimulerande debatter. Det är mycket sällan som vi
är överens, men jag tror ändå att dessa debatter för
många har klargjort socialdemokraternas
respektive regeringens olika alternativ, och det är
det som dessa debatter syftar till. Jag hoppas att
Börje Hörnlund får en trivsam sommar och
därefter en lång och härlig ledighet.

Jag vill också säga till Börje Hörnlund att han när
det gäller inledningen till den borgerliga
mandatperioden glömmer att det under de sista ett
och ett halvt åren av den socialdemokratiska
regeringstiden genomfördes en skattereform, ett
utomordentligt stabiliserande avtal under ledning
av samhället på avtalsmarknaden. Det var mycket
låg inflation. Det hade tagits fram en
energiöverenskommelse, och det hade genomförts
en jordbruksöverenskommelse.

Av det som handhas i politiken finns det inte
särskilt mycket kvar, Börje Hörnlund. Den
borgerliga regeringen startade omedelbart med att
riva upp det som var basen för möjligheten till en
stabiliserande period.

Börje Hörnlund talar om investeringar. Mellan
åren 1982 och 1991 ökade investeringarna med
3,6 % per år. Under åren 1991--1993 minskade de
med 13,7 % per år. Industriinvesteringarna ökade
varje år under 80-talet med 4,9 %, och de minskade
under de senare åren med 8,6 %.

När det gäller det Börje Hörnlund säger om att vi
inte skall lyfta över statsskulden till nästa
generation är vi helt överens. Men är det någon
som lyfter över till ungdomarna är det den
borgerliga regeringen! Statsskulden, räknad i
procent av BNP, minskade tidigare med 4,2 %
mellan varje år, och den ökade med 38 % mellan
varje år 1991--1993. Tala om att lyfta över till nästa
generation, Börje Hörnlund!

Börje Hörnlund kan inte alls lastas för allting. Jag
har i tidigare debatter sagt att det finns en
internationell konjunktur och att det finns ansvar
från tidigare. Där har också vi socialdemokrater ett
ansvar. Det har jag påpekat ett antal gånger.

Nu vill jag fråga Börje Hörnlund följande: Kommer
man att använda pengarna när de behövs? Varför
vill inte Börje Hörnlund nyttja pengarna till de
260 000 som så väl behöver dem? Jag har inte fått
svar tidigare. Kanske får jag det nu av Börje
Hörnlund.

Anf. 141 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Nu i april hade
Arbetsmarknadsverket 6,5 % av arbetskraften i
olika åtgärder. Det är ett väldigt högt tal. I det
förslag som snart skall klubbas igenom får verket
pengar till ytterligare åtgärder. Men jag är inte
riktigt säker på att vi får olika anordnare att gå så
mycket längre. Därför är det en klok linje att hos
regeringen ha 4 miljarder kronor som kanske skall
sättas in på annat än ett arbetsmarknadsverk som
inte når att göra av med sin budget. Då kan vi
diskutera hur vi skall använda pengarna på bästa
sätt.

Det är klart att investeringarna minskade när det
fanns massor av tomma kontorshus överallt, 55 000
tomma bostäder, massor av lediga industrilokaler
och internationell lågkonjunktur. När hälften av
företagen går med förlust och nästan håller på att
gå i konkurs investerar man naturligtvis inte. Det
positiva nu när lönsamheten har återvänt är att man
vågar investera framåt. Det är nödvändigt.

Nu får Ingela Thalén passa på mig. Jag tänker inte
ta fler repliker. Förlåt! Jag vill avsluta med att
önska en trivsam sommar inte bara till Ingela Thalén
utan till hela riksdagen.

Jag glömde att svara Elver Jonsson: Den 27 juni
kommer jag att kalla parter och tunga
industriföreträdare för att diskutera jobb,
investeringar och övertid. Det är klart. Jag kallar
ett tjugofemtal personer.

Jag önskar också Ingela Thalén en lång ljus framtid
i Sveriges riksdag.

Anf. 142 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag tror att jag skall vara ganska kort,
jag med.

Jag höll ett anförande och ställde en serie frågor.
Jag försökte också föra upp diskussionen något
över de partipolitiska fotknölarna och det käbbel vi
alltför ofta hör. Men det finns ingen reaktion. Det
finns självgodhet i ett läge med 600 000 arbetslösa
och många fler utslagna.

Det finns åberopande av kurvor som går uppåt. Jag
kan dem också. Kurvor går upp, och kurvor går
ned. Mycket beror på konjunkturer. Annat beror
på valutaförändringar. Annat beror på
produktivitetsförbättringar. Regeringens bidrag till
de här förändringarna är ju nästan noll.

Jag tog upp revisorernas mycket kraftfulla kritik av
arbetsmarknadspolitiken. En kommentar hade
varit på sin plats. Ta industriutvecklingen och
enkäten till de 300 största företagen!
Kapacitetsutnyttjandet är 95 %. Det är inte långt
kvar att gå. Redan nu lägger man
underleverantörsbeställningar utomlands. Många
underleverantörer slogs ut i industridöden när de
250 000--300 000 jobben försvann.

En positiv uppskattning är att den här oerhört
kraftiga industrikonjunkturökningen ger 20 000--
25 000 jobb. Det är ungefär hälften av vad vi hade
kunnat få ut med en restriktivare övertidspolitik i
landet. Det var ett problem. Det hade jag gärna
velat ha svar på.

Arbetstidsförkortningsfrågan är en stor
framtidsfråga. Det är en frihetsfråga. Det är en
fråga som växer sig starkare i fackliga led. Det är
en fråga att ta på stort allvar ur många synvinklar.

Svenskt näringsliv backar vad gäller
kompetensutveckling. Det borde intressera
arbetsmarknadsministern. Näringsministern visar
ju inget intresse, tycker jag.

Var och en kan se vad sysselsättningsminskningen i
kommunerna innebär av välfärdsförluster och vad
det betyder för jobb för kvinnor.

Jag har oerhört många frågor -- både litet mer
kortsiktiga och strukturellt långsiktiga. Det är
frågor som också har lyfts fram i internationella
utredningar under senare tid. Men det känns som
om Börje Hörnlund är oförmögen att göra något
annat än att småfightas litet med sossarna. Det är
väl vad han har gjort hela sitt liv.

Jag nöjer mig med den här repliken.

Anf. 143 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Hans Andersson nämnde
arbetsmarknadsminister Reich i USA. Jag träffade
honom. Han har många goda idéer. Han har 1 % av
de arbetslösa i åtgärder och har blivit berömd ute i
världen för att han vill ha folk i åtgärder. Jag har
nära 50 % och får kompakt skäll från halva
riksdagen.

Jag ser gärna försök med förkortad arbetstid. Det
har hänt också i industrin att man har haft ett skift
och gått över till två gånger sju timmar med
bibehållen produktivitet och trivsel. Just i denna
situation kan det vara intressant att pröva sådana
lösningar. Hans Andersson kan sätta i gång en
diskussion bland sina många fackliga kontakter.

Jag är helt övertygad om att energijobben är viktiga
och kommer att betyda mycket. Händer det
faktiskt inte en hel del på energi- och
miljöområdet? Men det är klart att jag, med tanke
på den inriktning jag har med regionalt ansvar och
annat, gärna skulle se att det gick att ta snabbare
steg.

Hans Andersson nämnde kompetensutveckling. På
80-talet gick 5 % av nittonåringarna in i högskolan.
Nu går 15 % av de ungdomar som är 19 år in i
högskolan. Det är ingen liten insats på ett par år.
Det är en mycket stor insats. Också på alla andra
områden har det satsats på utbildning och forskning
som aldrig förr. Men Rom byggdes inte på en dag.
Det vet Hans Andersson.

Det finns flaskhalsproblem. Ordern till AMS är
stenhård: Ni måste specialutbilda överallt när ni ser
att problemen riskerar att uppstå! Det är viktigt att
utvecklingen inte bryts nu, när vi så väl behöver all
uppgång.

Jag är helt övertygad om att man måste
specialbehandla små företag vad gäller arbetsrätten
för att skapa framtidstro och utveckling. Det är inte
Hans Andersson.

EU-planen, som det är litet av Allan Larsson i, och
OECD-planen är stora verk. De svär ganska
mycket emot varandra. Jag tror att det finns någon
bra sak i vardera. Egentligen stryker man Sverige
litet grand över ryggen i båda planerna. Jag är
också övertygad att vi är så speciella att vi bör göra
det mesta hemmavid, men i internationellt
samarbete.

Tack för säsongen, Hans Andersson!

Anf. 144 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! Dagens debatt har berört många
viktiga politikområden och den har varit lång. Mitt
syfte är inte att förlänga den i onödan. Skälet till att
jag deltar är att jag fortfarande, efter 15 års
riksdagsarbete, tycker att människors rätt till
arbete är den viktigaste politiska frågan som vi
politiker har att handlägga med stort allvar och
frambringande av all vår kunskap och
uppfinningsrikedom.

Sverige har förändrats snabbt från ett samhälle med
full sysselsättning till ett land med
massarbetslöshet. Ca 600 000 människor saknar i
dag ett riktigt arbete att försörja sig på. De saknar
arbetsgemenskap och möjligheter till personlig
utveckling. De saknar en av människans viktigaste
rättigheter, nämligen rätten att göra rätt för sig och
att vara med om byggandet av morgondagens
samhälle -- våra barns och barnbarns samhälle.

Det värsta är att de arbetslösa ungdomarnas skara
växer för varje dag som går. Antalet
långtidsarbetslösa ligger på omkring 100 000.
Ungdomarnas kunskaper är ju en färskvara som
snabbt förstörs av sysslolösheten. De
långtidsarbetslösa sjunker allt djupare i
hopplöshetens kvicksand.

Jag och vi i arbetsmarknadsutskottets
socialdemokratiska grupp känner ofta en djup oro
för den kallsinniga behandlingen av alla
socialdemokratiska förslag som syftar till att ge
10 000-tals människor rätten till arbete och
utbildning och hjälpa dem på traven för att återfå
sin plats i arbetslivet.

Att höja utbildningsnivån är en viktig investering
för att utveckla jobben, uppnå teknisk förnyelse,
förädla produkterna, bygga upp ny industriell
kapacitet och finna nya marknader. Nu när
arbetslösheten ligger ofattbart högt kommer det
redan rapporter om flaskhalsar, bl.a. i industrin.
Därför är det obegripligt att den borgerliga
majoriteten gång på gång avvisar alla våra förslag
som syftar till kompetenshöjning för de grupper
som finns på våra arbetsplatser och utbildning för
dem som befinner i den skara som lever på
arbetslöshetsstöd och socialbidrag.

Detta är en katastrofalt dålig ekonomisk politik.
Min uppmaning är helt enkel: Släpp era ideologisk
bojor och lyssna för en gångs skull till ert sunda
förnuft! Jag påstår inte att regeringen inte ställer
upp alls, men den kunde göra mycket mera. Vi får
inte slå oss till ro när nästan 600 000 människor
behöver insatser.

Låt mig till sist säga några ord om våra arbetslösa
ungdomar. Under mina riksdagsår har jag upplevt
olika perioder och olika situationer. Jag minns i
början av 1980-talet, när jag var ganska ny i
riksdagen, hur många ungdomar fick ställa sig i
arbetslöshetskön. Redan då kunde man snabbt se
hur det gick utför för många av dem. Tyvärr måste
vi konstatera att många av dem inte ens i dag har
fått fast fotfäste på arbetsmarknaden.

Regeringspartiernas företrädare talar vackert om
ungdomar, men verkar inte riktigt tro på
framtidsfolkets kunskaper, kapacitet och förmåga.
Med tal om sänkta ungdomslöners välsignelse och
försämringar av anställningsvillkor motsäger de sig
själva i försöken i att fria till arbetsgivarna.
Avtalens ingångslöner i Sverige ligger inte alls högt
vid en internationell jämförelse. Om arbetsgivarna
frivilligt är beredda att betala utöver vad avtalen
stipulerar kan det inte tas som intäkt för att angripa
ungdomslöner.

Vi socialdemokrater har lagt fram ett förslag om
utbildning för ungdomar med kort utbildning,
utvecklingsår t.o.m. vårterminen det året då
ungdomarna fyller 20 år och ungdomsintroduktion.
Utbildningsvikariaten skall enligt förslaget i första
hand användas för vidareutbildning av ungdomar.

Dessutom menar vi att arbetsmarknaden behöver
välutbildade akademiker och andra med lång och
gedigen utbildning. En särskild garanti bör därför
skapas för arbetslösa akademiker. Garantin bör ge
rätt till en praktiktjänstgöring under ett års tid, i
första hand i företag med mindre än 200 anställda.
Det är det stora flertalet av Sveriges företag.

Utvecklingsbolagen bör också ges ytterligare
resurser för att de skall kunna ge ungdomar
riskvilligt kapital på rimliga villkor. Jag menar,
precis som utskottets värderade ordförande, att
Sverige inte har råd att förlora sina ungdomar.
Risken är uppenbar att vi förlorar våra bäst
utbildade till den internationella arbetsmarknaden.
Andra välutbildade ungdomar tappar snabbt sin
framtidstro och attraktionskraft i arbetslöshetens
tröstlösa armé.

De som har valt fel eller saknar yrkesutbildning
tappar sin tro på oss vuxna som
samhällsorganisatörer. Ungdomarna väntar sig att
vi vuxna släpper allt prestigetänkande och gör en
investering till. Gör vi inte det är 20--25 års
investeringar under ungdomarnas uppväxt helt
förgäves. Detta har vi helt enkelt inte råd med, herr
talman.

Jag vill avsluta med att tacka mina
utskottskamrater för många innehållsrika arbetsår
tillsammans. Tack!

I detta anförande instämde Lena Hjelm-Wallén,
Berit Andnor, Georg Andersson, Arne
Kjörnsberg, Johnny Ahlqvist, Ingela Thalén och
Sten Östlund (alla s).

Anf. 145 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Lahja Exner sade att vi skall släppa
våra ideologier i något slags hopp om att det skulle
bli bättre då. Jag är inte så säker på att det är
lösningen, herr talman. Jag tror tvärtom att det kan
finnas en konstruktiv korsbefruktning när
ideologierna får mötas och brytas mot varandra.
Där kan vi ta ut det bästa som går.

Lahja Exner pekade här på att det är oerhört
angeläget att våra barn och ungdomar kommer in i
arbetslivet och får ett fotfäste. Om man kommer
vid sidan är det utomordentligt svårt att komma
tillbaka igen. Lahja Exner sade också att det finns
anledning att ta bättre fasta på de
socialdemokratiska förslagen. Jag tror att det delvis
har gjorts.

Oppositionspartiernas roll är naturligtvis att vara
pådrivare och förnyare. I sina bästa stunder tror jag
att såväl Socialdemokraterna som andra spelar den
rollen nog så väl. Jag ville markera det här med
anledning av det inlägg som jag samtidigt kände så
stor sympati för.

Jag vill returnera Lahja Exners vänliga ord til
utskottskamraterna, nu när hon deltar i sin sista
debatt här i riksdagen, och säga att hon under de 15
år som hon har hållit till i det svenska parlamentet
har tillfört utskott och kammare både kunniga och
positiva arbetsinsatser.

Som invandrare, fackligt förtroendevald och
politiskt verksam har Lahja Exner varit en tillgång
för våra gemensamma strävanden. Som en liten
personlig reflexion vill jag säga att om Sveriges
riksdag hade fler ledamöter med de mänskliga
kvaliteter som Lahja Exner representerar, skulle vi
ha en bättre och vänligare riksdag.

I detta anförande instämde Isa Halvarsson (fp).

Anf. 146 LAHJA EXNER (s) replik:

Herr talman! Jag tackar för de vänliga orden från
utskottets vice ordförande. Det har många gånger
känts tungt i opposition. Men det är inte första
gången. Det var ju i oppositionsställning jag fick
börja mitt riksdagsarbete, så jag känner till
villkoren. Men det är säkert viktigt att vi politiker
lyssnar på varandra. Ibland borde man kunna
reagera litet snabbare och ansluta sig till
oppositionens förslag redan från början, så att
förslaget inte behöver föras fram på nytt efter en
eller två månader och fördröja de positiva
effekterna.

Anf. 147 BERIT OSCARSSON (s):

Herr talman! Folkbildningen, som vi nu skall tala
om, är en betydelsefull resurs, inte minst i dagens
krissamhälle. Debatten har ju nu handlat om
krisen. Det är därför en klok politik att bättre ta
vara på och också utnyttja de unika möjligheter och
den oförlösta kapacitet som finns i den svenska
folkbildningen. Folkbildningen får inte tryckas
tillbaka.

Vi socialdemokrater har givetvis stor förståelse för
och vill medverka till att, i det samhällsekonomiskt
ansträngda läge som Sverige befinner sig i, alla
kostnader noga granskas. Men det är inte en
framsynt politik att nu hålla folkbildningsanslaget
nere.

Inte minst i en tid då tron på demokratin sviktar,
främlingsfientligheten ökar och när samhället
behöver aktiva medborgare som är beredda att ta
ett ansvar för både sig själva och för andra behövs
en stark och effektiv folkbildning.

Vad har då skett under den borgerliga
regeringsperioden?

Den borgerliga regeringen har drastiskt dragit ner
det ordinarie anslaget till folkbildningen med
närmare en halv miljard kronor.

Ändå har regeringen tidigare sagt att
Folkbildningsrådets redovisning i den fördjupade
anslagsframställningen stämmer väl överens med
syftena med statsbidragsgivningen. Detta är
positivt.

Regeringen har också sagt att folkbildningen gjort
betydande insatser med hjälp av de särskilda medel
som anvisats av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Såväl folkhögskolor som studieförbund har visat att
de genom flexibla organisationer och arbetssätt
snabbt kunnat erbjuda utbildningsaktiviteter som
samlat ett stort antal deltagare. Det är bra.

Trots detta har riksdagen tidigare i år på förslag av
regeringen beslutat att statsbidraget till
folkbildningen skall dras ned med 100 miljoner
kronor.

Sammantaget har under den borgerliga regeringens
tid det ordinarie anslaget, som jag sade tidigare,
reducerats med närmare en halv miljard kronor. Så
gick det med treårsramen, indexering och den
långsiktiga stabiliteten, som riksdagen tidigare
beslutat om.

Även kommunerna har dragit ner anslagen till
folkbildningen. Under samma tidsperiod har drygt
150 miljoner skurits bort. Detta motsvarar ca 23 %
lägre anslag. Det har framför allt drabbat
studieförbunden som är mycket beroende av de
kommunala anslagen.

Naturligtvis har de särskilda anslag som tillkommit
av arbetsmarknadspolitiska skäl till viss del mildrat
det minskade grundbidraget, men det är oerhört
viktigt att vi slår vakt om det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet och att staten inte styr.

Därför har vi socialdemokrater varje år lagt fram
förslag om ökat stöd till folkbildningen. I dag
behandlas vårt förslag om ytterligare 100 miljoner
kronor till ordinarie verksamhet utöver vad den
borgerliga regeringen föreslagit.

De särskilda medel som av
arbetsmarknadspolitiska skäl anslagits har haft stor
betydelse för många arbetslösa. Exempelvis har
folkhögskolorna 40 000 elever på de långa
kurserna, och studieförbunden räknar med att över
100 000 har deltagit i deras verksamhet.

Tänk så många människor med tidigare kort
utbildning som därmed fått ökat självförtroende,
mera kunskaper och kanske också lust att läsa
vidare.

Vi socialdemokrater tar fasta på en rad av
undersökningar som visar att ett ökande antal
människor känner vanmakt inför möjligheterna att
kunna påverka sin livssituation och
samhällsutvecklingen via de traditionella
demokratiska vägarna. Många söker därför andra
former för påverkan, medverkan och delaktighet.
De starkt antidemokratiska tendenser som alltmer
kommer fram i samhället är mycket oroande.
Folkbildningen kan medverka till att bryta denna
skrämmande utveckling.

Folkbildningen och föreningslivet behövs för att
motverka främlingsfientlighet och rasism.
Folkbildningens nätverk kommer här mycket väl
till pass. Därför har vi socialdemokrater i vår
motion föreslagit 3 miljoner kronor till
kulturprojekt mot främlingsfientlighet och rasism
och för ett mångkulturellt samhälle.

Folkhögskolor och studieförbund betyder oerhört
mycket för att svenskar och invandrare skall få
kontakt och lära känna varandra. Det är genom
personliga kontakter som det skapas förståelse och
tolerans.

Uppgivenheten måste också brytas. Här har
folkbildningen en given plats. Där möter den en av
sina stora utmaningar. Det är en tydlig
förstahandsuppgift för folkbildningen att
exempelvis ta vara på de möjligheter som många
mötesplatser ger.

Där människor möts kan det demokratiska eller det
politiska samtalet, dialogen mellan medborgare
och mellan medborgare och valda representanter i
de politiska församlingarna, återupprättas och
utvecklas genom olika folkbildningsaktiviteter.
Vem tar t.ex. i praktiken ansvar för den
Europainformation som vi alla ropar efter?

För allt detta behövs det nu ett ökat stöd, ett stöd
som inte minst skall ses som en investering för
stärkt demokrati.

Vi socialdemokrater står fast vid att det är
nödvändigt att långsiktigt förstärka det ordinarie
folkbildningsanslaget. Det är nu resurserna behövs.
Det är en befogad utgift för att människor skall
kunna stärka sin självkänsla, höja sin
utbildningsnivå, höja sin kompetens på
arbetsmarknaden, ge bättre utrymme för kulturen
och kulturarbetarna i folkbildningen. Man kan se
utgiften som en investering som snabbt skulle
förränta sig.

Jag vill därför med instämmande i motiveringarna i
reservation 21 och den bakomliggande
socialdemokratiska motionen yrka bifall till
reservation 21.

Anf. 148 CARL-JOHAN WILSON (fp):

Värderade talman! I många avseenden kan jag
instämma med Berit Oscarsson i den oro som hon
känner för folkbildningens möjligheter. Det vet
Berit Oscarsson. Vi som arbetar med
folkbildningsfrågor i politiken och på annat sätt har
under många år, ända sedan socialdemokrater
ledde regering, varit oroliga för att man undan för
undan skall urgröpa folkbildningens
konkurrenskraft. Det har vi haft anledning att
diskutera även under tidigare regeringar.
Folkbildningens organisation har fått vänja sig vid
att få sina resurser neddragna.

Vi får beklaga att ekonomin fortfarande i Sveriges
land är sådan att man inte kan göra de satsningar
som man skulle önska. Det skulle vara roligt för
mig att kunna stå här och tillstyrka förslag till
belopp som också Berit Oscarsson skulle kunna
vara nöjd med.

Nu är det inget dåligt utbyte som folkbildningen får
i alla fall. 390 710 000 kr anslås extra för åtgärder
mot arbetslöshet i folkbildningens regi. Det är
ingen dålig resurs för folkhögskolorna. De kommer
att få fullt jobb med att göra sig av med pengarna
för att genom goda insatser minska arbetslösheten.
För studieförbundens del är 100 miljoner anslagna.
Det är inte heller några dåliga resurser med tanke
på de möjligheter som vi har att få fram mer pengar
i statskassan.

När det gäller åtgärder för att motverka rasism har
regeringen och riksdagen anslagit ganska stora
belopp. Det finns mycket pengar anslagna för dessa
viktiga åtgärder.

Trots att jag måste beklaga att vi inte kan anslå mer
pengar är jag nöjd med regeringens insats i det här
ärendet och tycker att man har gjort en mycket god
insats för att med folkbildningens hjälp minska
problemen med arbetslöshet och rasism.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 149 BERIT OSCARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag delar Carl-Johan Wilsons
uppfattning om betydelsen av att
arbetsmarknadspengar kommit både folkhögskolor
och studieförbund till del. Vi kan se vilket fint
resultat både folkhögskolorna och studieförbunden
har kunnat nå med de ökade resurser som de har
fått.

Det som vi socialdemokrater ängslas över är det
ordinarie anslaget. Det beror på att man under de
tre senaste åren fått så dramatiskt minskade anslag
just till den ordinarie verksamheten. Lägg därtill de
stora nedskärningarna ute i kommunerna.

Carl-Johan Wilson vet att studieförbunden är
speciellt beroende av de kommunala bidragen. Blir
det nu ytterligare neddragningar med 100 miljoner
kronor är smärtgränsen nådd. Vi kan se hur det ser
ut i studieförbund. Deltagaravgifterna i dag är så
höga att det finns ett motstånd. Man känner att den
höga avgiften förhindrar att delta i folkbildningen
eller en aktivitet som man är mest engagerad i. Så
får det inte vara.

Därför är vi mycket ängsliga över att taket kommer
att förhindra att den som mest behöver och mest vill
kan delta.

Jag har tittat på följderna för mitt eget
studieförbund ABF. 100 miljoner kronor
neddragna skulle innebära 13 miljoner kronor
mindre, om man gör samma omfördelning som
tidigare i Folkbildningsrådet. Det är inga
småpengar. Av den anledningen är det rätt att
kräva att det ordinarie bidraget ökas så att vi
långsiktigt kan se till att vi får en folkbildning som
är unik inte bara i Norden utan kanske i världen
med många folkrörelser och många engagerade
människor. Därmed är vi ett föredöme. Det kanske
behövs i dessa tider.

Därför tycker jag att vi borde ha kunnat komma
överens, Carl-Johan Wilson, i fråga om dessa 100
miljoner kronor.

Anf. 150 CARL-JOHAN WILSON (fp)
replik:

Värderade talman! Berit Oscarsson och jag är
överens om nästan allting. Det känns litet konstigt
att diskutera frågan då vi vet vilka villkor som gäller
för Sveriges ekonomi. Jag skulle alltså önska att de
stora neddragningar som socialdemokratiska
regeringar gjort på folkbildningens område skulle
ha varit tillräckliga, så att vi efter den här
regeringens tillträde hade kunnat behålla balansen.
Det som har skett på folkbildningens område när
det gäller ekonomiska bidrag är bl.a. att den
kompensation för förändringar i
kostnadsutvecklingen i landet som andra
utbildningsanordnare har fått har inte
folkbildningen fått under många år. Den kritiken
har vi riktat mot socialdemokratiska regeringar. Jag
är ledsen över att jag inte med stolthet kan säga att
vi har brutit den trenden. Även den här regeringen
har varit tvungen att låta de ekonomiska problemen
gå ut över folkbildningen.

Det är sant, som Berit Oscarsson antydde, att
svensk folkbildning är den främsta folkbildningen i
världen, delvis beroende på att det inte finns
folkbildning annat än i Norden. Vi har försökt att
exportera den till länder på andra håll. Det har
säkert gjorts goda insatser på andra håll för att
sprida folkbildning. Vi kan också räkna med att
svensk folkbildning har möjligheter att anpassa sig.
Det har hänt tidigare. Att svensk högskola har gjort
underverk med de pengar den har fått vet vi. Det
är vi stolta över.

Nu är det ekonomiska läget som det är. De
positioner som vi har att bevaka i det politiska
spelet är sådana att den här gången är det jag som
får försvara regeringens politik. Andra gånger har
det varit Berit Oscarsson. Märkligt nog har
argumenten varit nästan desamma, fastän i
ombytta roller. Så är det. Vi får lita på att
folkbildningen gör det bästa av den situation som
uppstått.

Anf. 151 BERIT OSCARSSON (s) replik:

Herr talman! Vi är överens om mycket, och vi har
debatterat den här frågan många gånger. Just nu är
det det ordinarie anslaget som vi diskuterar. Jag är
allvarligt oroad för att man drar ner på det
ordinarie anslaget i dag. Det kommer att bli dyrt i
längden. När smärtgränsen är nådd och om man
inte når de grupper som vi är överens skall delta --
korttidsutbildade, handikappade, invandrare -- blir
det dyrt att bygga upp en ny folkbildning. Därför
vill jag slå vakt om folkbildningen, framför allt det
ordinarie anslaget.

Jag hoppas, Carl-Johan Wilson, att vi får fortsätta
att debattera folkbildningen, om inte i denna
kammare så på andra ställen. Tack, Carl-Johan
Wilson!

Anf. 152 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Liksom alla andra länder har Sverige
under senare år ökat sin utbildningsvolym.
Bakgrunden till ökningen på högskolans område är
beslut som fattades våren 1991, alltså innan den
nuvarande regeringen trädde till. Då fattades det
beslut om att högskolan skulle få drygt 12 000 nya
platser framöver. Vi lät oss inte nöja oss med det,
utan vi såg att ytterligare platser behövdes. Många
slog larm sommaren 1992. Alla minns vi hur
utbildningsministern stretade emot. Beslutet om
fler platser i högskolan kunde fattas först långt in
på höstterminen.

Så här har det fortsatt. Först efter kritik och krav
på fler platser i högskolan har regeringen
accepterat att öka utbildningsvolymen, ofta som
extra påslag i samband med
kompletteringspropositioner.

Nu står vi inför hösten 1994. Trots den starka
expansionen av högskolan under senare år är
situationen inför hösten den att tiotusentals
behöriga och utbildningsintresserade ungdomar
måste avvisas från högre utbildning.

Vi socialdemokrater har verkligen försökt driva på
för att komma i kapp det ständigt ökade behovet av
högskoleutbildning. Vi har vid varje möjligt tillfälle
efter kontakt med högskolor runt om i landet lagt
fram förslag om ökat platsantal som vi förvissat oss
om också skulle kunna förverkligas.

Vi beklagar att dessa förslag i allmänhet har
avvisats av den borgerliga majoriteten. Detta
kommer förmodligen att ske också med de förslag
som vi i dag skall ta ställning till, dvs. drygt 4 000
fler högskoleplatser än vad regeringen har
föreslagit riksdagen.

Förutom att vi vill ha denna ökning av antalet
högskoleplatser, som jag nyss talade om, vill vi inte
gå med på regeringens förslag om en drastisk
nedskärning av läkarutbildningen. Vi vill få till
stånd en halvering och avvisar därmed förslaget om
att minska läkarutbildningen i Göteborg.

Herr talman! Det är inte bara på högskolans
område som regeringens och socialdemokraternas
ambitionsnivåer skiljer sig. Det gäller i hög grad
också möjligheten att erbjuda vuxna och ungdomar
utbildning. Vi föreslår att sammanlagt 30 000 extra
platser bereds för ett tredje gymnasieår och att
40 000 extra platser bereds inom komvux.

Trots de enorma behoven av kompetenshöjning
inom produktionen är vuxenutbildningen ett
vanskött område för denna regering.
Handlingsförmågan har styrts av moderaternas
ideologiska skygglappar mot vuxenutbildning, och
då blir det som det blir.

Det började redan i budgetpropositionen 1992, då
man riktade ett dråpslag mot komvux genom att dra
in 350 miljoner kronor, dvs. en fjärdedel av de
statliga medel som då gick till komvux. Riksdagen
mildrade beslutet något, och regeringen har sedan
fått finna sig i att t.o.m. öka komvuxutbildningen,
i varje fall som en arbetsmarknadsåtgärd.

Vi socialdemokrater har en annan syn på
vuxenutbildning än vad den borgerliga
riksdagsmajoriteten har. I motioner har vi åtskilliga
gånger framfört krav på ett brett kompetens- och
kunskapslyft för vuxna. I åldersgruppen 25--50 år
har ca 700 000 människor endast grundskola, och ca
1 700 000 människor har högst tvåårig
gymnasieutbildning.

Det är i denna grupp som den stora
kompetenshöjningen och de stora resurserna måste
sättas in. Här måste hela utbildningssektorn
mobiliseras. Det gäller komvux, högskola,
studieförbund, folkhögskolor men även privata
utbildningsanordnare, inte minst som upphandlad
arbetsmarknadsutbildning och inom
personalutbildning.

Om kompetenshöjningen uteblir riskerar många
människor att få det svårt i arbetslivet, ett arbetsliv
som ställer allt högre krav på den enskilde. Tyvärr
har inte regeringen insett vidden av detta behov,
och man har inte brytt sig om att vidta verkliga
åtgärder för en bred kompetensutveckling för de
många vuxna.

Herr talman! På troligen inget annat område har
konsekvenserna av systemskiftet i svensk politik
blivit så tydliga som inom utbildningsområdet. Här
har privatiseringens kalla stjärna varit riktmärket
för förändringar av färdriktningen. Moderaterna
har visat vägen, och de övriga partierna har snällt
lunkat med och undertryckt varje tidigare
formulerad egen uppfattning.

I det betänkande som vi i dag behandlar finns det
ett nytt privatiseringsinslag i form av s.k.
utbildningscheckar. Vad denna check skall
användas till och av vem är inte så noga,
huvudsaken är att moderaterna kan bocka av
ytterligare en punkt på listan över åtgärder som
skall hinnas med.

Förslaget om utbildningscheck har egentligen
väldigt litet med utbildningspolitik att göra.
Däremot platsar det väl som en innovation i
moderat näringspolitik. Det väsentliga med
utbildningschecken tycks vara att se till att de
kommunala utbildningsanordnarna inte får komma
ifråga. Här är parallellen till regeringens tidigare
förslag om entreprenadförhållande inom
gymnasieskolan klar. Arbetsplatser ägda av
kommun eller landsting förväntades inte ha någon
kompetens att erbjuda vid mer arbetsplatsnära
utbildning. Endast det privata näringslivet dög. Det
förhåller sig på samma sätt med utbildningscheckar.

Andra inslag i privatiseringskampanjen är det
nyliberala och internationellt unika påfundet att
omvandla två väl fungerande statliga högskolor till
privata stiftelser där staten likväl fortsättningsvis
skall svara för finansieringen av verksamheten.

Vidare har en mängd forskningsstiftelser bildats av
AP-fondens löntagarfondsmedel.
Pensionssystemet har därigenom dränerats på
omkring 30 miljarder i en situation där det torde
vara bekant för alla att pensionssystemet är i stort
behov av medel för att garantera framtida
pensioner.

Så har utbildningsministern försökt bygga
monument över sig själv genom allehanda
stiftelsebildningar som fråntar kommande
riksdagar möjligheten att ha något som helst
inflytande över mycket stora resurser till
forskningen.

Syftet med de nytillkommande
forskningsstiftelserna hade mycket väl kunnat
förverkligas med budgetmedel om denna och
kommande riksdagar ansett just dessa ändamål
värda att satsa på.

Det är uppenbart att om regeringen inte hade haft
löntagarfondsmedlen att tillgå, hade den stått helt
naken i sitt myckna ordande om forskningens
betydelse. Vi socialdemokrater visade vår insikt om
forskningens betydelse genom att föreslå
omfattande forskningssatsningar den normala
budgetvägen när riksdagen tog ställning till det
treåriga forskningsprogrammet.

Ytterligare en aspekt på den moderata
privatiseringskampanjen gäller en förödande
marknadsorientering på skolans område. Där har
politiken redan hunnit få allvarliga konsekvenser i
form av ökad segregering.

Vi socialdemokrater såg tidigt vad
privatiseringspolitiken skulle leda till, genom
skolpeng och överkompensation av privata skolor.
I dag kan man konstatera att vi alls icke är ensamma
om den insikten.

Föräldrar, elever, lärare och annan skolpersonal
upplever påtagligt försämringarna, alltmedan
skolministern och de borgerliga
regeringsförsvararna förnekar verkligheten.

Lika stor som min oro är för det som händer i
privatiseringens och marknadsorienteringens spår
på utbildningens område är min förvåning över hur
mittenpartierna under de gångna tre åren så
fullständigt utplånat sig själva och helt överlåtit
samhällets kanske viktigaste framtidsfråga, skolan
och utbildningen, till moderaterna. Jag har dock
fortfarande en förhoppning om att dessa partier
snart skall ta sig ur sin dvala och åter stå upp för de
grundläggande idéer inom utbildningspolitikens och
skolpolitikens områden som vi tidigare var så eniga
om. Därigenom har Sverige skaffat sig en
vuxenutbildning i världsklass och en skola som
alltid hävdat sig mycket väl internationellt, och som
i god mening har varit en skola för alla barn.

Den politiska enighet som byggde upp detta
utbildningsväsende skall vi vara rädda om. Vi skall
inte låta det förödas i det privatiseringsrus som nu
råkar vara på modet i nyliberalismens släptåg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 20,
22, 24 och 26.

Anf. 153 RUNE RYDÉN (m):

Herr talman! Lena Hjelm-Wallén gjorde en
utbildningspolitisk exposé över den
socialdemokratiska oppositionen under den
senaste treårsperioden. Det kan vara nog så
intressant.

Det är i så fall ännu intressantare att gå tillbaka
ytterligare några år när socialdemokraterna själva
hade hand om politiken och göra en jämförelse.
Den kritik som Lena Hjelm-Wallén här framför är
en kritik som i ännu högre grad framfördes av de
borgerliga representanterna mot den dåvarande
socialdemokratiska regeringen.

Kritiken var att den socialdemokratiska regeringen
i många avseenden var visligen trög men sen till
handling. Detta gällde speciellt
dimensioneringsökningar. Socialdemokraterna
hade det yttersta ansvaret för att
dimensioneringsökningarna kom i gång så sent och
inledningsvis blev av så ringa omfattning. Den
borgerliga regeringen har sedan ökat
dimensioneringen i en utsträckning som var
otänkbar under den socialdemokratiska
regeringstiden.

Att sedan Socialdemokraterna snabbt byter fot i
oppositionsställning och försöker att överträffa
regeringen är i och för sig ingenting förvånande.
Det hör till normal oppositionspolitik, och jag hade
väl knappast förväntat mig någonting annat.

Däremot hade jag nog förväntat mig att
Socialdemokraterna kände ett något större
samhällsekonomiskt ansvar i dessa sammanhang.
Man har inte tänkt på hur man disponerar sina
medel.

Lena Hjelm-Wallén har talat mycket vältaligt om
behovet av att öka exempelvis antalet platser för
dem som läser ett tredje gymnasieår eller läser på
komvux. Men då överträffar man regeringen med
åtskilliga miljoner kronor -- hundratals miljoner
kronor. När det gäller komvux föreslår man hela
12 000 platser. Sedan konstaterar man i det
betänkande som vi båda har undertecknat att
ungefär så många platser som har föreslagits av
regeringen, har man också lyckats fylla. Hur
socialdemokraterna hade tänkt sig att disponera
det överblivna antalet platser framgick inte av Lena
Hjelm-Walléns inlägg.

Lika illa är det när det gäller antalet platser till det
tredje gymnasieåret. Där har socialdemokraterna
föreslagit 40 000 platser. Enligt propositionen har
man funnit 26 000 platser utnyttjade och föreslår
26 100 platser. Man har alltså funnit en lämplig
avvägning i detta avseende.

Men jag kan förstå att socialdemokraterna tycker
om att, om man får använda uttrycket, brassa på
ute i buskarna litet grand och tala om hur duktig
man är. Men det borde, enligt min uppfattning,
vara bättre samhällsekonomiskt och
utbildningspolitiskt dimensionerat.

Lena Hjelm-Wallén tog också upp frågan om
läkarutbildningen. Det skall villigt erkännas att
valet av den nivå som man skall välja är en knepig
fråga. Utbildningen är lång. Den är svår att
dimensionera. Det är svårt att beräkna efterfrågan
på läkare, eftersom det tar ett styvt decennium efter
att intaget har skett tills de kommer ut på
arbetsmarknaden.

Därför tillsatte regeringen en arbetsgrupp i januari
månad som skulle bedöma efterfrågan på läkare vid
olika antaganden om hälso- och sjukvårdens
volymutveckling. Utredningen arbetade snabbt.
Redan i april var den färdig med sitt resultat och
konstaterade att det skulle vara en kontinuerlig
ökning av antalet utexaminerade läkare fram till år
2010. Men man sade samtidigt att bedömningen var
vansklig.

Regeringen har analyserat frågan vidare. Man har
konstaterat att det är rimligt att nu göra en något
annorlunda dimensionering än den tidigare och
föreslår en viss minskning. Man får med de olika
fakulteterna förhandla fram en fördelning som är
rimlig ur många olika aspekter. Det innebär 40
platser mindre i Lund, 40 platser mindre vid
Karolinska institutet i Stockholm, 20 platser
mindre i Uppsala och Göteborg.

Socialdemokraterna lägger sig på nivån halva
denna minskning. De föreslår minskningar av
antalet platser i Lund och vid Karolinska institutet
och undantar i detta avseende Göteborg och
Uppsala. Vad som egentligen ligger bakom
socialdemokraternas bedömning går inte riktigt att
utläsa av vare sig deras motion eller av Lena Hjelm-
Walléns inlägg.

Jag tycker att den bedömning som framkom vid
uppvaktningar i utskottet och av propositionens
text visar att regeringens bedömning troligen är den
rimligaste. En minskning med ungefär 120 platser
är en nivå som vi i dagsläget bör utgå från.

Därmed yrkar jag avslag på socialdemokraternas
förslag till dimensioneringsminskning.

Lena Hjelm-Wallén uppehöll sig också en lång
stund vid de s.k. ideologiska skygglappar som
regeringen skulle ha och att regeringen var styrd av
moderaternas ideologi, medan de andra partierna
bara var släpvagnar i sammanhanget. Jag förstår
inte riktigt Lena Hjelm-Walléns argumentation.
Hon konkretiserade inte i något avseende. Jag
uppfattade hennes litet exposéartade anförande
som ett slags valmanifest att användas i annnat
sammanhang utanför denna kammare. Det må så
vara.

Jag vill bara ta upp ytterligare en fråga i Lena
Hjelm-Walléns anförande, nämligen frågan om
stiftelser. Jag är frestad att hänvisa till den debatt
som Lena Hjelm-Wallén och jag hade med varandra
för ungefär ett år sedan, då vi utredde frågan
ganska noggrant. Hon talade nu om att stiftelserna
finansierades med AP-fondsmedel eller medel som
skulle gå till pensionärerna. Den frågan, Lena
Hjelm-Wallén, har vi utrett en gång för alla. Jag
hänvisar till finansutskottets betänkande från
januari i år osv. Det finns många bevis från denna
kammares debatter för att Lena Hjelm-Wallén har
fel på den här punkten. Vidare säger hon att vi i
stället borde ha finansierat stiftelserna via
budgeten. Man får det klara intrycket att
socialdemokraterna egentligen inte alls vill göra
denna forskningssatsning.

Anf. 154 LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:

Herr talman! Vi socialdemokrater kommer att
fortsätta att envisas med att det faktiskt är bättre att
människor får utlopp för sitt utbildningsinstresse i
stället för att stå i arbetslöshetskön. Det därför som
vi vill satsa på vuxenutbildning. Det är därför som
vi också satsar ännu mer på det tredje gymnasieåret
än vad regeringen gör.

När det gäller högskolans dimensionering är
skillnaden mellan oss socialdemokrater och de
borgerliga ledamöterna av denna riksdag samt
regeringarna, då och nu, att när vi
socialdemokrater var i regeringsställning, lyssnade
vi på den borgerliga oppositionen. Men det fanns
en kritik 1990--1991 mot att dimensioneringen var
för låg. Vi lyssnade och tog intryck. Därför fattade
riksdagen ett ganska enhälligt beslut våren 1991 om
att kraftigt öka dimensioneringen. Det var ett
trendbrott. Sedan dess har ökningen blivit
avsevärd, vilket är viktigt och bra.

Jag förstår att frågan om läkarutbildningen, särskilt
när det gäller Göteborgs utsatta situation, är något
knepig för Rune Rydén, eftersom han och den
borgerliga majoriteten tog intryck av
uppvaktningar i utbildningsutskottet etc. som ansåg
att en så stor nedskärning icke skulle ske. Sedan
blev man överkörd av finansutskottet.

Jag tycker att Rune Rydén skall stå på sig och också
här i kammaren i dag hävda den åsikt som han hade
i utbildningsutskottet, så kan vi ordna så att
Göteborg får sina platser. Det gäller bara att stödja
vår reservation så kan man klara det. Det är en
alltför drastisk minskning som regeringen har
föreslagit. I dimensioneringsfrågor är det alltid
fråga om bedömningar, eftersom ingen vet säkert.
Men detta är vår och många andras bedömning.

Vi föreslog ett forskningsprogram som väl
motsvarade det som regeringen kom fram till, när
man gick in och tog medel som man egentligen inte
alls hade rätt till i detta sammanhang, nämligen AP-
fondsmedlen.

Det är litet konstigt att Rune Rydén, efter så pass
många debatter, ännu inte har förstått att AP-
fonderna faktiskt har något med pensioner att göra.
Löntagarfondsmedlen var en del i AP-fonderna och
ingen separat del.

Anf. 155 RUNE RYDÉN (m) replik:

Herr talman! Låt mig börja med att säga till Lena
Hjelm-Wallén att hon ingenting har läst och
ingenting förstått av den debatt som vi har fört om
löntagarfondsmedlen.

Jag har hänvisat till tidigare debatter, och jag ber
henne att gå tillbaka och läsa dem. Ta del av de
betänkanden som finns från finansutskottet, även
från den debatt som vi två hade för ungefär ett år
sedan! Då kommer Lena Hjelm-Wallén att få klart
för sig hur sakernas tillstånd verkligen är. Låt oss
därmed avföra denna fråga från dagordningen.

Lena Hjelm-Wallén sade ungefär så här: På vår tid
lyssnade vi på den borgerliga oppositionen. Våren
1991 skedde det minsann ett trendbrott. Då ökade
vi utbildningsvolymen rejält. Ja, det är alldeles
korrekt, och det var ett enhälligt
utskottsbetänkande. I annat fall hade man
nämligen blivit överkörd. Således passade man på
att följa majoriteten, och det må så vara. Det är
kanske en riktig åtgärd att göra på det sättet.

Vad som skiljer när det gäller den politik som då
fördes av den dåvarande oppositionen och den
politik som förs av den nuvarande oppositionen är
att de socialdemokratiska förslagen med anledning
av kompletteringspropositionen den här gången så
att säga har lyft sig från verklighetens ram. Det
handlar om en ökning, och det är fråga om så stora
volymer att man inte klarar av att ta hand om de här
platserna ute på fältet vare sig när det gäller antalet
lärare eller när det gäller antalet elever. Det senare
är inte det minst viktiga. Om utbildning skall ske
bör det väl finnas någon på plats. Det har man inte
kunnat visa, så det är något som Lena Hjelm-Wallén
borde tänka på i den här debatten.

I fråga om läkarutbildningen konstaterar Lena
Hjelm-Wallén vad jag har sagt, nämligen att detta
är en bedömningsfråga. Det är svårt att exakt veta
vilken nivå man skall lägga sig på. Personligen
tycker jag att det som framförs i propositionen och
det som man stannat för i finansutskottet är en
rimlig bedömning, och den står jag bakom.

Anf. 156 LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:

Herr talman! Rune Rydén rekommenderar mig att
läsa vad moderata företrädare tidigare har sagt om
Löntagarfonderna. Men det hjälper väl inte att läsa
det som man uppfattar som förvanskningar av
verkligheten. Varför skulle regeringen annars
föreslå att reglementet för AP-fonderna är det som
skulle förändras för att Per Unckel över huvud
taget skulle komma åt de här pengarna, som han
sedan placerade i forskningsstiftelser?

Löntagarfondsmedel har varit en del av AP-
fonderna. Därmed har de varit en del av det som
skall garantera våra framtida pensioner. Det är inte
precis överskott när det gäller sådana pengar, Rune
Rydén!

Rune Rydén säger att det inte är möjligt att öka
utbildningsvolymen ytterligare i högskolan. Men
det har vi hört varje gång vi har kommit med sådana
förslag. I alla fall har regeringen i allmänhet en tid
senare sjösatt sådana här ökningar. Vi tackar för
det. Men det är litet konstiga anklagelser som riktas
mot oss, särskilt som vi har varit så noga med att ha
kontakt med högskolorna ute på fältet innan vi har
lagt fram våra förslag. Och de förslag som vi har
lagt fram är realistiska!

Herr talman! Åsikterna skiljer kraftigt när det
gäller utbildningspolitiken, och det är klart att det
gäller starka värderingar. Dessa skall tydliggöras i
debatten.

Jag vill tacka Rune Rydén för den debatt som vi nu
haft inför sommaravslutningen här. Jag vill också
tacka alla ledamöter i utbildningsutskottet med vår
värderade ordförande Hans Nyhage i spetsen för
både heta debatter och ett mycket gott kamratskap
under den här mandatperioden.

Anf. 157 RUNE RYDÉN (m) replik:

Herr talman! Låt mig få returnera tacket till Lena
Hjelm-Wallén och säga att fru vice ordföranden i
utbildningsutskottet alltid har varit en mycket
trevlig meddebattör. Jag ser fram emot ytterligare
debatter med Lena Hjelm-Wallén i olika
sammanhang. Jag vill också instämma i tacket till
övriga ledamöter och suppleanter i utskottet liksom
till kansliet och önska alla en trevlig och glad
sommar.

Så till saken igen. Låt oss bara konstatera att vi har
olika uppfattningar i AP-fondsfrågan och i
löntagarfondsfrågan. Det verkar vara omöjligt att
få socialdemokraterna att förstå att det finns klara
skillnader i sak här. Men jag tycker att vi denna
sena timme inte skall föra en djupare debatt om
det. Här föreligger dock en klar skiljelinje mellan
våra uppfattningar.

Lena Hjelm-Wallén tog upp en fråga som hon inte
berörde i det förra inlägget, nämligen frågan om en
ökad volym beträffande högskolan. Däremot togs
den saken upp i Lena Hjelm-Walléns
huvudanförande. Det är helt klart att vi på denna
punkt har olika uppfattningar. Vad jag talade om i
min första replik var ökningen av komvuxplatser
och platser avseende det tredje gymnasieåret.

Den som ringer runt till mindre och medelstora
högskolor får mycket riktigt höra: Ja visst, vi kan
öka. Man ser nämligen en chans att öka sina
volymer till nästan vilket pris som helst. Det
förekommer en fight om större volymer för att man
sedan skall kunna säga: Hurra, vad vi är bra! Vi är
duktiga. Eller också kan man säga: Vi är bäst.

Problemet, Lena Hjelm-Wallén, är att det saknas
kompetenta lärare. Om det inte finns kompetenta
lärare påverkar det undervisningens kvalitet. Något
av det värsta för eleverna är just att de får en dålig
undervisning, därför att då gör man både högskolan
och eleverna en riktig björntjänst. Det är skälet till
att vi inte har kunnat öka antagningsvolymen
beträffande de mindre och medelstora högskolorna
mer än vad som har skett.

Det kan finnas olika uppfattningar om hur snabbt
man i det här fallet skall gå fram. Man har i alla fall
ansträngt sig till den gräns som det för närvarande
finns förutsättningar för.

Anf. 158 DORIS HÅVIK (s):

Herr talman! Jag hade tänkt uppehålla mig vid ett
antal motioner väckta av ledamöter från
Västsverige i anledning av propositionen om den
ekonomiska politiken. Det gäller utbildningen av
läkare och tandläkare.

Vi som har skrivit under motionerna representerar
Göteborg, Skaraborg, Älvsborg, Södra Älvsborg,
norra Halland och Bohuslän. Det gäller i första
hand medicinsk utbildning och forskning vid
Göteborgs universitet. Medicinsk utbildning och
forskning är av naturliga skäl avgörande för
sjukvårdens kvalitet och utvecklingsmöjligheter.
Men lika betydelsefulla, särskilt i ett längre
perspektiv, är förutsättningarna för den
biomedicinska utvecklingen. Det gäller både
framtida behandlingsmöjligheter och industriell
utveckling.

Kvalificerade analyser hävdar att den
industriekonomiska potentialen inom biomedicin
är minst lika stor som elektronikindustrins.
Göteborg och Västsverige har hittills hävdat sig väl
i alla dessa avseenden.

En förutsättning för fortsatt utveckling, och för en
positiv utveckling, är att den medicinska fakulteten
får tillräckliga resurser till grundutbildningen. Det
är viktigt av flera skäl. Den västsvenska regionen
måste på samma villkor som andra regioner kunna
erbjuda sina ungdomar utbildningsmöjligheter
inom viktiga områden. Så är inte fallet i dag, vilket
framgår.

Grundutbildningen utgör en rekryteringsbas för
forskarutbildningen. En låg, och dessutom
sjunkande, nivå innebär sämre förutsättningar att
leva upp till regeringens ambitioner att öka antalet
disputerade forskare. Detta innebär redan i dag
svårigheter när det gäller att svara upp mot
industrins önskemål om kvalificerade medarbetare.

Jag tycker att det förtjänar att nämnas hur det ser
ut när det gäller antalet platser per miljon invånare
i de olika regionerna.

1993 hade man i Göteborg 74,8 platser per miljon
invånare. Där föreslås en neddragning till 62,8
platser. Låt mig redan nu slå fast att det är absolut
lägsta siffran bland alla universitetsområden.

Linköping ligger högre -- 81 platser per miljon
invånare -- och får behålla sina platser. Lund med
128,8 platser stannar nu på 101,7 platser.
Stockholm och Uppsala har 117,6 platser och
stannar på 99,5. Umeå har 135,1 platser och stannar
på samma antal 1994.

Göteborg har alltså vidkänts en betydande
neddragning i detta sammanhang. Ytterst är det
fråga om den västsvenska regionens utveckling
inom kunskapsområdet. Men som anförts kommer
det att kunna bli svårigheter för den biomedicinska
industrins utvecklingsmöjligheter framöver. Den
mångåriga och jag vill påstå framgångsrika
satsningen på medicinsk forskning vid Göteborgs
universitet har lett till ett väl utvecklat samarbete
med industrin. Totalt sysselsätts i Västsverige mer
än 10 000 personer inom områdena medicinsk
teknik och läkemedel.

Regeringen har anfört skäl för att reducera
utbildningsuppdragen inom läkarutbildningen. Det
är tveksamt om dessa har bärighet ens om man ser
enbart till sjukvårdens behov. Fortfarande är
12,5 % av läkartjänsterna i Norrland obesatta.
Långsiktiga behovsprognoser pekar på en
läkarbrist i början på 2000-talet, främst till följd av
stor pensionsavgång i slutet på detta sekel.

De lärarkandidater som påbörjar sin
läkarutbildning till hösten kommer att vara färdiga
med sin specialistutbildning år 2007. Lägger man
dessutom till den forskningstunga industrins behov
av läkarutbildad personal är volymen snarast för
låg.

Jag skulle vilja till detta foga, utanför det skrivna
materialet, att intagningspoängen i Göteborg är
utomordentligt hög. Man kan inte ta in alla
sökande. Dessa brukar i stället söka sig till Umeå.
Därigenom fyller man platserna där uppe. Men de
studenterna kommer icke att stanna där uppe för
att täcka läkarbristen. De återkommer, enligt
nyligen ihämtade uppgifter från universitetet, till
Göteborg efter några års studier. Den kliniska
möjligheten för dem är icke så stor i Umeå som i
Göteborg.

Det betyder att dels kan de få ett års längre studier,
beroende på att de släpar efter, dels har de fått resa
runt ett tag.

Den medicinska fakulteten har utvecklat en
utbildning med en verklig naturvetenskaplig profil.
Genom samarbete med pedagogisk forskning vid
universitetet har nya inlärningsmetoder
genomförts. Målsättningen är att studenten skall
tillägna sig kunskaper på djupet. En direkt
anknytning till forskningen innebär att studenten
också tillägnar sig kunskap om hur ny kunskap
genereras.

Visionen bakom dessa förändringar är att
kunskapsutvecklingen inom medicinen är så snabb
att den enskilde läkaren måste förändra och
fördjupa sina kunskaper kontinuerligt under
yrkesutövningen.

En annan vision med den naturvetenskapligt
inriktade läkarutbildningen är att den kan utgöra
en bättre bas för forsknings- och utvecklingsarbete
inom biomedicin och därmed även utgöra en
starkare bas för den biomedicinska industrins
behov.

Det är också viktigt att framhålla den stora
betydelse medicinska fakulteten har i
tvärvetenskapliga projekt inom universitetet.
Viktig forskning pågår i tvärsnitten medicin--kemi
och medicin--fysik. Även dessa har industriella
applikationsmöjligheter av stor potential. Mot
denna bakgrund anser vi att utbildningsuppdraget
inom läkarutbildningen i Göteborg skall ökas till att
omfatta 145 studenter per år.

Jag har haft goda kontakter med universitetets
rektor och med den person som leder denna
utbildning, liksom med Anders Welin, som är djupt
bekymrad över utvecklingen. Han påstår att han
har möjligheter att anställa betydligt fler, men han
har icke möjligheter att vänta alltför länge om han
ser att trenden går ner. Han är beredd att skaffa
studenter från de länder som har samma utbildning
som vi erbjuder i Göteborg.

Det är kanske inte med sorg men med förvåning
från Anders Welins sida som han konstaterar att
den utvecklingen pågår. Jag trodde faktiskt att
samma regler gällde som för Chalmers: Om
nationen behöver utbildning så kommer regeringen
att ställa upp. En ledamot här i kammaren har
uttalat detta vid ett besök på Chalmers. När det
gäller den utomordentliga och för landet värdefulla
utbildning som man har också här trodde jag att det
också var ett nationellt behov.
Läkemedelsindustrin betyder oerhört mycket.

Jag har för mig att det var Rune Rydén som yttrade
detta nästan nationella uttryck: ''Om nationen
kräver det kommer vi att ställa upp.'' Kan det
möjligen bero på att det är en annan konstruktion
på Chalmers nu än det var tidigare?

Jag skall bara kort, herr talman, med tanke på at
timmen är sen, beröra den odontologiska
fakulteten.

Jag har upplevt Rune Rydén som en trivsam person,
men han var ganska besk i sina kommentarer om
att man ställer krav osv. och att den
socialdemokratiska regeringen minsann inte ställde
upp.

Låt mig då erinra om att man var beredd att lägga
ner tandläkarhögskolan helt och hållet -- årtalet var
nog 1982. Socialdemokratiska ledamöter, med
precis samma sammansättning från olika län bland
undertecknarna på motionerna som nu,
motionerade om detta, gick till botten av hela
frågan. Den odontologiska utbildningen finns
fortfarande kvar. Det tycker jag faktiskt är en
framgång för oss och en fjäder i hatten för den
socialdemokratiska regeringen, som på detta sätt
ställde upp när nationen så krävde.

Nu är man i bekymmer på den odontologiska
fakulteten. Man kräver en alldeles för stor
minskning av antalet platser för att faktulteten skall
se möjligheter att kunna överleva och bedriva den
utomordentliga forskning som också den
odontologiska fakulteten i Göteborg är väl känd
för.

Vi har nyligen varit där på besök och fått en bra
information. Vi ställer oss bakom kraven på en
utbildningspotential som möjliggör en fortsatt
utbildning och ger fortsatt möjlighet att överleva.
Den är nämligen en fråga om överlevnad för den
odontologiska kliniken att ha ett tillräckligt
utbildningsunderlag.

Man har goda möjligheter att möta framtidens
behov, men det kräver en tillräckligt stor volym av
tandläkarstuderande.

Jag vill sluta med att uttrycka min förvåning över
att inte utbildningsministern är här och deltar i
denna debatt. Han är så intresserad av forskning
och utveckling att jag ibland har tänkt: Han har ett
nästan brinnande intresse för forskning. Men jag
hoppas att få ett positivt svar från Rune Rydén i
stället.

I detta anförande instämde Rune Evensson, Ingvar
Johnsson, Britt Bohlin, Torgny Larsson, Marianne
Carlström, Lisbet Calner, Inga-Britt Johansson,
Sten Östlund, Ingegerd Sahlström, Alf Eriksson,
Ingvar Björk (samtliga s), samt Stefan Kihlberg
(nyd).

Anf. 159 RUNE RYDÉN (m) replik:

Herr talman! Jag vill till Doris Håvik säga att det
var intressant att hon ville lägga i min mun ett så
viktigt yttrande som att Chalmers skulle räddas ''i
nationens intresse''. Med bästa vilja i världen kan
jag inte erinra mig att jag har sagt detta. Jag har inte
på den senaste tiden varit i Göteborg. Men jag skall
gärna för Doris Håvik och för andra göteborgare
här i församlingen bekänna att jag har en
klockarkärlek till Chalmers.

Jag gjorde alla mina datakörningar för min
avhandling på Chalmers, eftersom det inte fanns
något annat ställe i Sverige där man hade en
datamaskin av motsvarande kapacitet på den tiden.
Jag står därför fortfarande i viss tacksamhetsskuld
till Chalmers för den stora hjälp som jag fick där
under några år.

Doris Håvik tog upp exemplet med vad som kunde
ha hänt med Odontologiska fakulteten i Göteborg
i början på 80-talet. Det är litet synd om henne, för
om hon tänker efter ett varv -- och det tror jag att
hon kommer att göra -- kommer hon att komma på
att det var en socialdemokratisk regering som lade
fram en proposition om att hela Odontologiska
fakulteten skulle läggas ner och att den medicinska
fakulteten vid Malmö allmänna sjukhus dessutom
skulle svepas med. Det var drastiska tag det! Det
redde ju upp sig, som vi alla vet.

Doris Håvik talar nu varmt för en ökning av
tandläkarutbildningen vid Odontologiska
fakulteten i Göteborg. Jag måste då göra henne
besviken. Hon har nämligen inte något stöd alls i
utskottet, inte ens av sina egna partivänner, för
detta, utan utskottets betänkande är enigt när det
gäller tandläkarutbildningen i landet. Det måste väl
kännas litet bittert.

Doris Håvik talade också varmt om
läkarutbildningen och ville inte bara stöda den
nuvarande volymen utan också öka den litet grand.
Som jag har sagt tidigare i kammaren har vi
föreslagit att utbildningen skulle minska med 20
platser. Jag tycker att det är rimligt, med tanke på
antalet platser vid Göteborgs universitets
medicinska fakultet. Dessutom finns det ett
förhandlat och väl genomarbetat förslag från
departementet.

Jag har väldigt svårt att förstå att 20
utbildningsplatser vid Medicinska fakulteten vid
Göteborgs universitet skall vara avgörande för hur
Hässle lyckas med sin medicinska forskning inom
sina nog så viktiga områden. Rekryteringen till
Hässle sker nämligen ingalunda enbart från
Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet,
utan den sker naturligtvis från samtliga medicinska
fakulteter vid Sveriges universitet. Man letar efter
de mest kompetenta forskarna inom respektive
områden, var än i Sverige -- och för den delen inte
bara i Sverige utan även utomlands -- de har skaffat
sig den utbildningen.

Det är självklart att forskningschefen vid Hässle
säger att han skulle kunna öka antalet nyantagna till
sin verksamhet. Han talar ju i egen sak.

Anf. 160 DORIS HÅVIK (s) replik:

Herr talman! Jag gjorde inte någon hemlighet av att
det var en socialdemokratisk regering som ville
lägga ner Odontologen i Göteborg. Vi från
Västsverige var emellertid precis lika indignerade
då som vi är nu. Odontologen är kvar, och det beror
på att vi hade sakliga argument för vår sak. Inte
minst skall vi väl alla vara glada för den
internationellt kända forskning som sker där, med
väldigt många utländska studenter som vill ta del av
implantationsmetoden och Brånemarksmetoden.
Dessa metoder har betytt oerhört mycket för
patienter som har råkat ut för svåra skador. Jag
följer denna utveckling mycket noggrant.

Tycker Rune Rydén att det är rimligt att Göteborg
har fått antalet platser sänkt från 74,8 per miljon
invånare till 62,8, medan Linköping ligger kvar på
81? Jag är inte ute efter Linköping eller de andra
högskoleorterna, utan jag vill bara se till att det
skall finnas en rimlig proportion när det gäller
utbildningen. Är det rimligt att man får den kraftiga
neddragningen? Jag har icke på något sätt fått se
motivet, och det har inte heller någon annan i
Göteborg eller i de olika regionerna fått göra.

Det har till partigrupperna kommit fax
undertecknade av Rune Rydéns partivän,
kommunstyrelsens ordförande Johnny Magnusson.
Han vänder sig mycket kraftigt emot de här
neddragningarna, såväl den inom
läkarutbildningen som den på Odontologen.

Det har också kommit skrivelser från övriga
landsting, från Jan Hallberg, också han partivän till
Rune Rydén och ordförande i Göteborgs
sjukvårdsstyrelse, från Verna Rydén, ordförande i
landstingsstyrelsen i Bohus läns landsting, från
Sven Skoglund, ordförande i landstingsstyrelsen i
Halland, från Gösta Davidsson, ordförande i
landstingsstyrelsen i Älvsborgs län, och från Birger
Landahl, ordförande i landstingsstyrelsen i
Skaraborgs läns landsting. De skriver exakt vad jag
har sagt här i kammaren -- man vänder sig emot
förslaget. Landstingsföreträdarna har också tagit
upp precis samma tabell som jag redovisade
tidigare, den om läkarutbildningen och
universitetet.

Det kan väl inte vara så att alla dessa människor är
lika dumma som Rune Rydén anser att jag är? Jag
har stött mig på människor som jag trodde Rune
Rydén tyckte var förnuftiga, kloka, förutseende
människor, som inte skulle sätta sina namn under
dessa dokument och faxa dem upp till oss och till
samtliga partigrupper om det inte fanns allvar
bakom.

Anf. 161 RUNE RYDÉN (m) replik:

Herr talman! Jag tror inte alls att dessa människor
är dumma. De talar naturligtvis i egen sak. De
känner för Göteborgs intressen. Det är ett legitimt
intresse för deras del. Det är också legitimt att
Doris Håvik arbetar för detta. Hon kommer från
Göteborg och har alltid på ett trevligt och intressant
sätt här i kammaren drivit inte bara Göteborgs
frågor utan också andra politiska frågor.

Jag har tidigare i ett inlägg sagt att det är
utomordentligt svårt att hitta den optimala
dimensioneringen i det här sammanhanget. En
utredning har arbetat med den här frågan, och den
föreslog en minskning. Regeringen har följt upp
utredningens förslag och föreslagit en minskning
med 40 platser i Lund, 40 på Karolinska institutet
och 20 i Uppsala respektive i Göteborg. Jag kan
inte finna att Göteborg i och med detta
proportionellt sett skulle bli hårdare drabbat.

Jag delar inte heller den uppfattningen att
Göteborg skulle ha så mycket mindre
läkarutbildning än andra orter. Man kan inte föra
det resonemanget, eftersom det här är en
rikstäckande utbildning, som finns utlokaliserad på
olika platser -- det må vara Lund, Malmö,
Göteborg, Stockholm, Uppsala eller Umeå. Att
man skall ta befolkningen i närområdet som ett
underlag för exakt hur stor utbildningen på en viss
plats skall vara, är en uppfattning som jag inte
riktigt delar.

Herr talman! Med stor sannolikhet har Doris Håvik
nu hållit sitt sista anförande här i kammaren. Nej,
jag hör nu att hon tänker begära replik. Jag har
emellertid inte möjlighet att komma igen. Jag vill
därför nu rikta ett varmt tack till Doris Håvik för
det arbete hon har lagt ner under de här åren. Jag
har alltid satt stort värde på att debattera med
henne och diskutera med henne i olika
sammanhang. Jag önskar henne all lycka i
framtiden.

Anf. 162 DORIS HÅVIK (s) replik:

Herr talman! Tack, Rune Rydén, för de vänliga
orden!

Jag fick emellertid inte svar på min fråga om Rune
Rydén tycker att det är rimligt att Göteborg, som
från början hade 74,8 utbildningsplatser per miljon
invånare, efter neddragningen kommer att ha 62,8
platser. Linköping har då 81. Är den här
neddragningen just nu rimlig? Jag ser att Rune
Rydén skakar på huvudet. Frågan får förbli
obesvarad, eftersom jag inte fick något svar när jag
ställde den första gången -- man kan ju fråga sig
varför. Nu ställer jag frågan en gång till. Låt frågan
få stå obesvarad. Det är inget fel att så sker i
protokollet.

Anf. 163 LENNART FRIDÉN (m):

Herr talman! Det här skulle kunna bli en kort
berättelse med paralleller till uttrycket ''den som
gapar över mycket mister ofta hela stycket''. Den
motion jag hade tänkt plädera för har fått ett
positivt utlåtande av utbildningsutskottet, men
finansutskottet har dess värre konstaterat att jag
inte kan yrka bifall till den i dess nuvarande
utformning. Jag skulle annars ha gjort det. Det rör
sig om motion 1993/94:Fi46.

Jag kan bara beklaga att så är fallet. Den fråga det
bl.a. rör sig om är utbildningen vid Göteborgs
universitet. Den har diskuterats så pass ingående
alldeles nyligen i replikväxlingen att jag inte finner
anledning att göra ytterligare inlägg i den frågan.

Anf. 164 STEFAN KIHLBERG (nyd):

Herr talman! Också jag tänkte använda några
minuter till att tala om läkar- och
tandläkarutbildningen. Av någon för mig
outgrundlig anledning anser regeringen att för just
läkar- och tandläkarutbildningen bör man använda
mer eller mindre planekonomiska teorier för att
söka detaljplanera.

Rune Rydén säger att det är svårt att bedöma. Nej,
Rune Rydén, det är enligt min mening omöjligt att
bedöma. Alla tidigare prognoser över tillgång och
efterfrågan på välutbildad arbetskraft har en sak
gemensamt. De slår alltid fel, och ändå försöker
man.

Varför just läkare och tandläkare? Det finns inte
någon arbetslöshet bland läkare, nationellt sett.
Men det går bra många tusen arkitekter arbetslösa
och bra många tusen civilekonomer, men där skär
man inte ned. Det är en mycket märklig ordning.
Jag har ännu inte fått någon vettig förklaring.

Det enda som bär någon slags rimlighet är att man
har fallit undan för skråväsendets sista utpost,
nämligen Läkarförbundet och
Tandläkarförbundet. De har alltid propagerat för
och vill ha en liten bristsituation. Det är bra för
löneutvecklingen.

Det kan inte vara samhällsekonomiska skäl bakom
detta. I så fall är det fullständigt orimligt. Det
handlar om några futtiga miljoner i detta
sammanhang. Argumentet att bara sjuk- och
hälsovården är arbetsplatsen är också falskt. Det
har vi fått höra tidigare, bl.a. av Doris Håvik.

Den stora expansionen kommer utanför sjuk- och
hälsovården -- biomedicinsk industri och liknande.
Vi vet redan att de efterfrågar många fler läkare
och tvingas ta det näst bästa, nämligen naturvetare,
när de helst vill ha läkare.

Vi tycker att det är fel. Ny demokrati har som
grundprincip att detta inte skall styras från denna
kammare. Det skall styras av de studerandes
ambitioner. Vi har grundprincipen att det skall vara
fritt tillträde för behöriga sökande. Den
grundprincipen är viktig att värna i ett samhälle
som hyllar utbildning och människors möjligheter
att utveckla sig.

Mycket riktigt har samtliga medicinska dekaner vid
samtliga medicinska fakulteter protesterat
kraftfullt och med goda argument. Men dess värre
har det inte lyckats, även om utbildningsutskottet
faktiskt gjorde ett seriöst försök. Man lyckades i
utskottet rätta till det värsta. Bl.a. fanns det mycket
goda skäl att rätta till missförhållanden i Göteborg.

Herr talman! Av någon underlig och för mig
outgrundlig anledning kör finansutskottet
fullständigt över sina egna i regeringskretsen. Det
är för mig fullständigt obegripligt. Litar inte
regeringsföreträdarna i finansutskottet på sina
kolleger i utbildningsutskottet i den här frågan?

Odontologiska fakulteten i Göteborg skall år 1994
straffas för ett fel som man gjorde år 1977. Förra
året var frågan uppe till diskussion. Det gäller
fakultetsanslaget. Detta är ett fel som tidigare var
betydelselöst, men som genom det nya
resursfördelningssystemet faktiskt får betydelse.
Det har visat sig på ett mycket allvarligt sätt drabba
dess forskning, eller riskerar att göra det.

När utbildningsutskottet förra året diskuterade
detta hänvisades till den utredning som
departementet tillsatte för att ta reda på orsaken.
Av det skälet ville vi inte göra någonting. När nu
utredningen bekräftar detta och säger att det är ett
fel, säger utbildningsutskottet: Goddag, yxskaft!,
och vill inte göra någonting åt det.

Jag lyckades inte heller i utskottet att få en
förklaring. Det skulle vara roligt att få den sakliga
förklaringen här i kammaren. I avvaktan på att jag
får den, finns det bara en förklaring som har något
slags bärkraft, och det är att det inte handlar om
sakargument.

Det handlar om något slags personliga vendettor
mellan odontologen i Göteborg och
departementet, eller vad det nu är. Jag har inte
lyckats spåra det, men allt tyder på att det är så. Det
vilar en unken lukt av akademiska vendettor över
detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nr
23 beträffande mom. 31 och 33. Risken är ganska
stor att den faller. I andra hand har jag uppmanat
min riksdagsgrupp att stödja socialdemokraternas
reservation nr 22, eftersom det är det näst bästa
alternativet. Vi kan då åtminstone begränsa
nedskärningen till hälften av det regeringen
föreslagit.

Herr talman! Eftersom detta sannolikt är mitt sista
anförande från denna talarstol vill jag framföra ett
tack till talmannen, alla kolleger i utskottet och i
kammaren samt inte minst alla hjälpsamma
medarbetare inom riksdagen som arbetar i det tysta
och gör det möjligt för alla oss andra att stå här.
Tack för en mycket stimulerande och lärorik tid!

Anf. 165 RUNE RYDÉN (m) replik:

Herr talman! Jag vill till Stefan Kihlberg säga att
det är svårt att göra en riktig dimensionering när
det gäller läkar- och tandläkarutbildningarna.

Man har efter utredningen gjort den bedömningen
att examinationen vid läkarutbildningen kommer
att öka fram till 2010. Det vet man ganska väl, för
att inte säga mycket väl. Det vet man helt enkelt
därför att det tar 12 år från det att en
läkarstuderande tas in tills han kommer ut på
arbetsfältet som specialistutbildad läkare.

I det perspektivet tror jag att man rör sig på mycket
fast mark. Jag kan möjligen acceptera det argument
som Stefan Kihlberg förde fram, nämligen: Varför
har man inte diskuterat andra utbildningar? Skälet
till att man inte har gjort det är att universiteten och
högskolorna numera har rätt att själva
dimensionera. Man har gjort ett undantag för dessa
mycket dyra utbildningar som är direkt kopplade
till den stora vårdapparat som vi har i Sverige.

Stefan Kihlberg tog också upp ytterligare ett
exempel. Det gällde anslaget till den odontologiska
fakulteten vid Göteborgs universitet. Jag skall
gärna erkänna att det är en lång och knepig historia
i den här frågan. Den har från tid till annan
behandlats i utskottet.

Jag tycker att frågan fick en utmärkt behandling vid
detta tillfälle. Jag vill hänvisa Stefan Kihlberg, om
han inte har lyckats läsa in det, till utskottets text.
Den texten redogör på ett utmärkt sätt för ärendets
gång under tiden och varför vi kommit till det
ställningstagande som vi gjorde.

Herr talman! Låt mig också rikta ett tack till Stefan
Kihlberg för det trevliga samarbete som vi haft i
utskottet under dessa tre år. Tack!

Anf. 166 STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:

Herr talman! Jag vänder mig emot att Rune Rydén
säger att man befinner sig på fast mark. Han sade
tidigare att detta är mycket svårt att avgöra. Vi vet
att Läkarförbundet har gjort många prognoser
tidigare och spått arbetslöshet, och det är
fortfarande en lika stor efterfrågan.

Jag tror att de flesta är överens om att det är
omöjligt att göra den här typen av prognoser. Det
blir alldeles extra svårt i den tid vi nu befinner oss i
med rörlig arbetskraft och en allt snabbare
utveckling.

Rune Rydén säger att detta är en nationell fråga.
Men vi vet, Rune Rydén, att man kan utbilda sig i
Umeå och sedan flytta till Göteborg. Jag förstår att
man väljer alternativet att hellre bo i Göteborg,
inget ont om Umeå i och för sig.

Vi vet i dag att det finns vissa utländska universitet
som specialiserat sig på att utbilda svenskar och
som har gjort det till en affärsidé, eftersom det är en
trång sektor i Sverige. Många fler vill bli läkare.
Man skaffar sig bl.a. utbildning på Irland.

Man skulle kunna säga: Vi kan lägga ner vår
medicinska utbildning i Sverige. Det blir billigare
på det sättet, och så köper vi hem utbildningen och
låter andra stå för den. Men fortfarande har svensk
medicinsk utbildning rykte som en av de förnämsta
i världen. Jag tycker att vi på något vis måste ta
detta nationella ansvar.

Anf. 167 RUNE RYDÉN (m) replik:

Herr talman! Låt mig bara säga till Stefan Kihlberg
att jag tycker att det skulle har varit lämpligt om
nydemokraterna hade tagit sitt ansvar på detta
område. Det är inte särskilt socialt ansvarsfullt att
argumentera för att det skulle vara fritt intag till
dessa dyra utbildningar, där man för många
miljoner kronor skulle utbilda människor som
sedan inte skulle finna en adekvat arbetsmarknad.

Anf. 168 STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:

Herr talman! Nej, om det hade blivit så hade jag
haft förståelse för den synpunkten, men det blir ju
inte så. I Sverige har vi aldrig sett en arbetslöshet
bland läkare som har varit något att tala om.

Men skulle en sådan arbetslöshet uppstå råder det
en skriande brist internationellt. Det vore väl en
förträfflig form av u-hjälp att erbjuda hälso- och
sjukvård och tandvård till länder som har en
skriande brist på detta. Det vore en utmärkt och
praktisk form av bistånd.

Utbildningarna är dyra, javisst. Men jämför dem
med t.ex. vissa yrkesinriktade
gymnasieutbildningar! De är mycket dyrare, men
när det gäller dem för man inte alls samma
resonemang. Det argumentet håller inte. Dessutom
är det trångsynt att mena att läkare bara skall jobba
inom sjukvården. Fråga Astra och Hässle! Se på
expansionen inom läkemedelsindustrin och hur
mycket den industrin betyder för svensk ekonomi.
Då ser man också vilken kolossal potential som
finns i framtiden för läkare.

Göteborgs medicinska fakultet har ju specialiserat
sig i just denna riktning för att skapa läkare som har
en bredare kompetens och som har en mycket
bredare arbetsmarknad än bara sjukvården.

Anf. 169 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Mitt ämnesområde platsar kanske
egentligen inte i detta sammanhang. Jag skulle
kanske varit inne tidigare i debatten, men genom
vissa omständigheter blev det inte så.

Jag vill emellertid ta upp en angelägen fråga med
anknytning till den finanspolitik som förs, och den
gäller framför allt förutsättningarna och problemen
kring småföretagens verksamhet.

Vi vet alla att det är de 400 000 småföretagen som
är avgörande för landets ekonomiska utveckling.
Det är främst de som skapar nya jobb. Vi vet också
att ungdomsarbetslösheten är extremt hög och att
den nu späds på med en ny årskull om 150 000
ungdomar, som till största delen blir arbetslösa.
Ungdomspraktikplatserna räcker inte alls till, och
de är för övrigt en temporär lösning i
arbetsmarknadskrisen.

Här krävs ett nytänkande som på ett bättre sätt kan
föra ut fler ungdomar på arbetsmarknaden. Ny
demokrati har under två år lagt fram förslag till
inrättande av ett lärlingssystem, baserat på goda
erfarenheter från bl.a. Tyskland. Vi har även
motionerat om nya former av industriskolor. Mot
bakgrund av den stora bristen på ungdomsjobb är
det förvånande att såväl regeringspartierna som
Socialdemokraterna har avslagit dessa
sysselsättningsfrämjande förslag.

Vidare skapar de nuvarande arbetsrättsliga
reglerna en onödig byråkrati, och de kan avhålla
småföretag från att nyanställa medarbetare. Ny
demokrati föreslog en förlängning av
provanställningstiden till 18 månader och att alla
företag med mindre än 25 anställda skulle undantas
från LAS. Det är förslag som skulle skapa
tiotusentals nya jobb. Också detta är Ny
demokrati-förslag som riksdagen har avslagit.

Kapitalförsörjningen är fortfarande ett stort
problem för småföretagen, som inte har kunnat
tillgodogöra sig de lösningar som vi erbjuder med
riskkapitalbolag, typ Atle och Bure. Däremot har
Industri- och nyföretagarfonden i och för sig
fungerat bättre. Förhoppningsvis kommer även de
reorganiserade utvecklingsfonderna i form av bolag
att förbättra möjligheterna för småföretagen att få
mer riskkapital.

Med Ny demokrati som pådrivande kraft kommer
nu äntligen situationen för uppfinnare och
innovatörer att förbättras genom stiftelsen
Idécentrum, men inte i tillräcklig utsträckning --
långt därifrån. Fler nya jobb skulle skapas om vi
satsade ännu mer på uppfinnar- och
innovationsföretagen.

Varför säger riksdagen nej till skattebefriade
royaltyintäkter för nya produkter under exempelvis
en 5--10-årsperiod? Varför säger riksdagen nej till
avdragsgilla patentkostnader för enskilda
uppfinnare, till riskkapitalavdrag för satsningar på
innovationsprojekt och till nya innovationsfonder
för kapitalplacerare?

Det är alla förslag från Ny demokrati som har
avslagits här i kammaren. Men som vanligt är vi
litet för tidigt ute. Våra förslag dyker säkert upp på
annat håll under nästa mandatperiod.

Vi vet att bankerna fortfarande är mycket
obenägna kreditgivare. Ny demokrati föreslog
också därför att en garatifond på 2 miljarder skulle
inrättas med anknytning till just Industri- och
nyföretagarfondens verksamhet.

Företagarna, vars projekt eller idé har bedömts av
denna fond får ju i dagens läge ställa upp med 10 %
av kapitalbehovet. Fonden ställer upp med 30 %
och banken med 60 %. Men även om fonden gör en
positiv utvärdering av projektet händer det alltför
ofta att bankerna inte ställer upp med sin kredit
efter bedömning av risknivå och säkerheter. I det
här läget skulle den statliga garantifonden kunna
utnyttjas, och banken skulle då inte kunna neka till
att bevilja krediten i fråga.

Vår tänkta finansiering av denna garantifond med
pengar från Fond 92--94 gick tyvärr snett. Förslaget
avslogs i utskott och kammare. I andra hand yrkade
vi på en utredning om tanken på en statlig
lånegaranti, en uppläggning som skulle förbättra
kreditsituationen på marknaden. Tyvärr ansågs inte
heller detta som intressant.

Så skall jag gå över till ett annat problem. Även om
takten i företagskonkurserna minskar, kvarstår
fortfarande en otidsenlig konkurslagstiftning. Jag
tänker då främst på prioriteringen av
leverantörsskulder i samband med konkurs. Det är
för mig obegripligt att regeringen ännu inte kommit
till skott i denna fråga. Fortfarande gäller
dominoeffekten -- en konkurs drar många
leverantörer med sig i fallet, och därmed försvinner
många till synes trygga arbetstillfällen.

Herr talman! Jag har med detta korta spontana
inlägg bara velat föra fram och belysa några av Ny
demokratis insatser och synpunkter vad gäller just
småföretagen och deras situation på marknaden
och i politiken.

Jag vill avslutningsvis framföra en hälsning till
kammarens ledamöter. Sälj inte skinnet innan
björnen är skjuten! Ny demokrati är inte uträknat.
Väljarna vill har oss kvar i politiken. En skön
sommar, herr talman!

Anf. 170 LEIF BERGDAHL (nyd):

Herr talman! Jag skall tala om läkarutbildningen
och tandläkarutbildningen. Eftersom jag kommer
att gå emot mitt partis deklarerade åsikt i frågan om
antalet läkarutbildningsplatser tror jag att mitt
anförande kan ha ett visst värde. Jag vet nämligen
att flera av mina kolleger i Ny demokrati ännu inte
har tagit ställning i denna fråga. Jag skall som
vanligt försöka vara tydlig, och jag kommer inte att
vara rädd för att trampa på några ömma tår.

Vi har för många läkare och tandläkare i Sverige.
Man har beräknat tandläkaröverskottet till minst
2 000. En del av överskottet kommer säkerligen att
uppslukas genom det enligt min och vetenskapens
mening galna beslutet att förbjuda amalgam. Det
finns alltså inget vetenskapligt stöd för förbudet,
och Sverige är det första land som har begått denna
dumhet.

Jag kan lova att detta kommer att kosta mycket
pengar. Så kostar t.ex. en fyllning i en hörntand
som utförs som en amalgamkrona ungefär 300 kr.
Den får nu utföras i kompositmaterial, som kostar
ungefär fem gånger så mycket. Så är det rakt
igenom. En plastfyllning håller bara ungefär en
fjärdedel av den tid i kroppen som en
amalgamfyllning håller.

Det kommer att behövas många tandläkartjänster
för att klara de nya bestämmelserna. Hur många är
inte lätt att säga. Socialstyrelsen beräknar att det
blir ungefär 500 tjänster, men det är en osäker
beräkning.

Läkaröverskottet är svårt att uppskatta. Det finns
visserligen ett antal arbetslösa läkare, men det är
inte hela sanningen. Min personliga kvalificerade
gissning är att vi har minst lika många läkare för
mycket som övertaliga tandläkare, dvs minst 2 000
övertaliga läkare.

Distriktsläkarna i Sverige i dag behandlar ungefär
tio patienter per dag. Före 1970, när de hade
prestationsersättning, behandlade de 20 patienter
om dagen. Så är också fallet med utländska läkare.

Om man fick upp farten på distriktsläkarna, så att
de arbetade lika hårt som läkarna utomlands,
kunde man därigenom spara in 2 000 tjänster. Jag
tycker därför att man skall dra ned antalet
medicinska utbildningsplatser med 120.

Det har här talats mycket om Göteborg. Det finns
många som inte vill att läkarutbildningen där skall
minska. I Dagens Nyheter för någon månad sedan
fanns det dock en artikel om oegentligheter vid
medicinska fakulteten. Dåvarande dekanus och en
av de mera framträdande professorerna sålde där
utbildningstjänster privat till Mellanöstern. Är det
ont om läkarutbildningsplatser när personalen kan
ägna sig åt sådana här affärer på egen hand?

En fråga som hänger ihop med detta är följande.
Sverige tar varje år emot nästan 300 läkare med
utländsk utbildning. Vi dränerar därigenom tyvärr
många u-länder på läkare. En läkare har
exempelvis i många öststater en månadslön på ca
300 kr. Man kan då förstå att Sverige lockar. Man
kan själv tänka sig att en svensk läkare utomlands
skulle erbjudas en hundra gånger större lön än här,
dvs. ungefär 3 miljoner kronor i månaden. Det är
klart att den läkaren skulle överväga att flytta
utomlands.

Jag tror att det i detta sammanhang inte räcker med
att minska antalet läkarutbildningsplatser. Man
måste också införa strängare krav och försöka
förhindra att läkare kommer till Sverige, främst
läkare från u-länderna. De behövs så väl där borta.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

FiU20 Den ekonomiska politiken och slutlig
budgetreglering för budgetåret 1994/95 (prop.
1993/94:150)

Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken)

1. utskottet

2. res. 1 (s)

3. res. 2 (nyd)

4. men. i motsvarande del (v)

Förberedande votering 1:

18 för res. 2

11 för men.

273 avstod

47 frånvarande

Kammaren biträdde res. 2.

Förberedande votering 2:

141 för res. 1

15 för res. 2

146 avstod

47 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Huvudvotering:

153 för utskottet

126 för res. 1

23 avstod

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 1 -

För res. 1:

124 s, 1 v, 1 -

Avstod:

15 nyd, 7 v, 1 -

Frånvarande:

14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 2 (penningpolitiken)

1. utskottet

2. res. 3 (s)

3. res. 4 (nyd)

Förberedande votering:

Res. 4 ställdes mot res. 3 som biträddes med
acklamation.

Huvudvotering:

153 för utskottet

126 för res. 3

23 avstod

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 1 -

För res. 3:

124 s, 1 v, 1 -

Avstod:

15 nyd, 7 v, 1 -

Frånvarande:

14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 4 (den ekonomiska politiken och EU:s
konvergenskrav)

1. utskottet

2. res. 5 (nyd)

Votering:

280 för utskottet

15 för res. 5

8 avstod

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

125 s, 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 1 v, 2 -

För res. 5:

15 nyd

Avstod:

7 v, 1 -

Frånvarande:

13 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 5 (arbetsmarknadspolitikens inriktning och
omfattning)

1. utskottet

2. res. 6 (s)

3. men. i motsvarande del (v)

Förberedande votering:

Men. ställdes mot res. 6 som biträddes med
acklamation.

Huvudvotering:

151 för utskottet

131 för res. 6

18 avstod

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

1 s, 71 m, 28 fp, 27 c, 23 kds, 1 -

För res. 6:

123 s, 7 v, 1 -

Avstod:

1 m, 15 nyd, 1 v, 1 -

Frånvarande:

14 s, 8 m, 5 fp, 4 c, 3 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 6 (Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader)

1. utskottet

2. res. 8 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 7 (de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas
inriktning)

1. utskottet

2. res. 9 (s)

3. men. i motsvarande del (v)

Förberedande votering:

Men. ställdes mot res. 9 som biträddes med
acklamation.

Huvudvotering:

165 för utskottet

134 för res. 9

3 avstod

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 12 nyd, 1 -

För res. 9:

124 s, 8 v, 2 -

Avstod:

3 nyd

Frånvarande:

14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 8 (främjande av kvinnligt företagande)

1. utskottet

2. res. 10 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 9 (ungdomsarbetslöshet)

1. utskottet

2. res. 11 (s)

3. men. i motsvarande del (v)

Förberedande votering:

126 för res. 11

8 för men.

168 avstod

47 frånvarande

Kammaren biträdde res. 11.

Huvudvotering:

166 för utskottet

135 för res. 11

1 avstod

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 14 nyd, 1 -

För res. 11:

124 s, 1 m, 8 v, 2 -

Avstod:

1 nyd

Frånvarande:

14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 11 (förstärkning av arbetsförmedlingen)

1. utskottet

2. res. 12 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 12 (extra informationsinsatser)

1. utskottet

2. res. 13 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 15 (akademikerparktik)

1. utskottet

2. res. 14 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 22 (lönebidrag)

1. utskottet

2. res. 17 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 27 (skolväsendet)

1. utskottet

2. res. 20 (s)

Votering:

167 för utskottet

135 för res. 20

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 27 fp, 28 c, 24 kds, 15 nyd, 1 -

För res. 20:

124 s, 1 fp, 8 v, 2 -

Frånvarande:

14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 28 (folkbildningen)

1. utskottet

2. res. 21 (s)

Votering:

167 för utskottet

133 för res. 21

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 28 fp, 27 c, 24 kds, 15 nyd, 1 -

För res. 21:

123 s, 8 v, 2 -

Frånvarande:

15 s, 8 m, 5 fp, 4 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 31 -- 33 (dimensioneringen av läkar- och
tandläkarutbildningen samt motsvarande anslag)

1. utskottet

2. res. 22 i motsvarande del (s)

3. res. 23 i motsvarande del (nyd)

4. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. Fi32. yrk. 45 (v)

Förberedande votering 1:

16 för res. 23

11 för mot.

274 avstod

48 frånvarande

Kammaren biträdde res. 23.

Förberedande votering 2:

132 för res. 22

15 för res. 23

156 avstod

46 frånvarande

Kammaren biträdde res. 22.

Votering:

149 för utskottet

140 för res. 22

8 avstod

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

70 m, 22 fp, 28 c, 22 kds, 6 nyd, 1 -

För res. 22:

123 s, 7 nyd, 8 v, 2 -

Avstod:

4 fp, 2 kds, 2 nyd

Frånvarande:

15 s, 10 m, 7 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Claus Zaar (nyd) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.

Mom. 37 (anslag till Vissa särskilda utgifter inom
universitet och högskolor m.m.)

1. utskottet

2. res. 24 (s)

Votering:

168 för utskottet

133 för res. 24

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 15 nyd, 1 -

För res. 24:

123 s, 8 v, 2 -

Frånvarande:

15 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 39 (trainee-utbildning)

1. utskottet

2. res. 25 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 43 (ränta på studielån under
värnpliktstjänstgöring)

1. utskottet

2. res. 27 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 54 (allmänna riktlinjer för
budgetregleringen)

1. utskottet

2. res. 30 (s)

3. res. 31 (nyd)

Förberedande votering:

134 för res. 30

15 för res. 31

154 avstod

46 frånvarande

Kammaren biträdde res. 30.

Huvudvotering:

152 för utskottet

126 för res. 30

23 avstod

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 28 fp, 28 c, 23 kds, 1 -

För res. 30:

123 s, 2 v, 1 -

Avstod:

1 kds, 15 nyd, 6 v, 1 -

Frånvarande:

15 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Tuve Skånberg (kds) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 55 (avyttring av Atle och Bure)

1. utskottet

2. res. 32 (s)

Votering:

168 för utskottet

134 för res. 32

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 15 nyd, 1 -

För res. 32:

124 s, 8 v, 2 -

Frånvarande:

14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 58 (finansiering av EU-avgift)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

291 för utskottet

11 för men.

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

125 s, 72 m, 28 fp, 26 c, 24 kds, 14 nyd, 2 -

För men.:

1 c, 1 nyd, 8 v, 1 -

Frånvarande:

13 s, 8 m, 5 fp, 4 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Mom. 62 (motionsfrågor från Socialdemokraterna
som behandlats tidigare)

1. utskottet

2. res. 33 (s)

Votering:

168 för utskottet

132 för res. 33

1 avstod

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 15 nyd, 1 -

För res. 33:

124 s, 7 v, 1 -

Avstod:

1

Frånvarande:

14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 7 v, 1 -

Mom. 63 (motionsfrågor från Ny demokrati som
behandlats tidigare)

1. utskottet

2. res. 34 (nyd)

Votering:

285 för utskottet

17 för res. 34

1 avstod

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

123 s, 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 8 v, 2 -

För res. 34:

2 s, 15 nyd

Avstod:

1 -

Frånvarande:

13 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

5 § Meddelande om kammarens sammanträden
lördagen den 11 juni

Anf. 171 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att i morgon hålls
bordläggningsplenum kl. 7.30.

Vidare äger arbetsplenum rum kl. 8.00 varvid
behandlas arbetsmarknadsutskottets betänkande
AU26 Förnyad behandling av den fortsatta
reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen samt
finansutskottets betänkanden.

Partiledardebatten börjar kl. 9.00.

Vidare får jag meddela att statsminister Carl Bildt
ca 20 minuter efter partiledardebattens slut lämnar
information om Öresundsbron.

Efter informationen och 5 -- 10 minuters
ajournering följer riksmötets avslutning.

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen

1993/94:253 Ekonomisk reglering för år 1995
mellan landsting och kommuner med anledning av
ökat kommunalt ansvar för psykiskt störda

Förslag

1993/94:RR11 Riksdagens revisorers förslag
angående tillsyn av skolan

Motionerna

med anledning av skriv. 1993/94:247 Investera i
hälsa Prioritera för hälsa

1993/94:So67 av Eva Zetterberg m.fl. (v)

1993/94:So68 av Bo Holmberg (s)

7 § Kammaren åtskildes kl. 23.02.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4
§ anf. 26 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 86
(delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 99
(delvis),

av talmannen därefter t.o.m. anf. 113 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m.
ajourneringen kl. 17.56,

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 147
(delvis) och

av tredje vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.